Torsdagen den 24 maj Sid (Riksdagens protokoll 1956:20)

RIKSDAGENS

&& PROTOKOLL

1956

FORSTA KAMMAREN

Nr 20

24—25 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 24 maj Sid.

Anslag till televisionsverksa mheten ............................ 3

Vattenfallsstyrelsens förläggning ............................. 33

Broförbindelse mellan Öland och fastlandet .................... 40

Bilfärjeförbindelse över Ume älv vid Holmsunds köping ........ 41

Pensionsförbättring för vissa fanjunkare i arvodesbefattning .... 43

Fredagen den 25 maj

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m............. 48

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen m. m. . . 120
Lagförslag om ändring i butikstängningslagen .................. 136

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 24 maj

Statsutskottets utlåtande nr 131, ang. television 3

— nr 132, ang. anslag till förvaltningsbyggnad för vattenfallsstyrelsen
.......................................... 33

— nr 133, ang. trafikförhållandena i Bohusläns kustland och skärgårdar
.................................................. 40

— nr 134, ang. broförbindelse mellan Öland och fastlandet .... 40

— nr 135, ang. fast broförbindelse över Göta älv vid Jordfallet. . 41

— nr 136, ang. ny kustradiostation på sydkusten .............. 41

— nr 137, ang. bilfärjeförbindelse över Ume älv vid Holmsunds

köping .................................................. ji

— nr 138, ang. statsliggarens bihang .......................... 43

— nr 139, ang. pensionsförbättring för vissa fanjunkare i arvodesbefattning
.................................... 43

t Första kammarens protokoll 1956. Nr 20

Nr 20

Innehåll

Fredagen den 25 maj Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 127, ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m................................... 48

— nr 147, ang. anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen
m. m....................................... 120

Andra lagutskottets utlåtande nr 36, ang. ändring i butikstängningslagen
.................................................... 136

Torsdagen den 24 maj 1956

Nr 20

Torsdagen den 24 maj

Kammaren sammanträdde kl. 13.00.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 141, 142 och 151
—153, bevillningsutskottets betänkande
nr 49 samt första lagutskottets utlåtande
nr 34.

Anslag till televisionsverksamheten

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående television jämte i
ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 90, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 2 mars 1956, dels berett riksdagen
tillfälle att avgiva yttrande i anledning
av ett av föredragande departementschefen
framlagt förslag angående
principerna för televisionsverksamhetens
finansiering och organisation i vårt
land, dels ock föreslagit riksdagen att
för budgetåret 1956/57 anvisa till Bidrag
till televisionsverksamhetens driftkostnader
under sjätte huvudtiteln ett anslag
av 3 470 000 kronor, till Televisionsanläggningar
under statens affärsverksfonder,
televerkets fond, ett investeringsanslag
av 330 000 kronor samt till
Lån för inköp av televisionsutrustning
under fonden för låneunderstöd ett investeringsanslag
av 1 200 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr
Franzon väckt motion (1:500), vari
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande proposition måtte begära,
att Kungl. Maj :t ville hemställa,
dels hos styrelsen för Radiotjänst, att
möjligheterna att åvägabringa ett
svensk-danskt utbyte av televisionsprogram
måtte undersökas, dels hos telesty -

relsen, att de tekniska och ekonomiska
förutsättningarna att snarast möjligt anordna
en provisorisk programledning
mellan Stockholm och Köpenhamn med
avgrening Varberg (Grimeton)—Göteborg,
alternativt Stockholm—Göteborg
med avgrening Varberg (Grimeton) —
Hallandsåsen, måtte undersökas och att
de tekniska och ekonomiska förutsättningarna
att i anslutning till den provisoriska
programledningen på lämpliga
höjdsträckningar uppföra ett antal provisoriska
televisionssändare måtte utredas; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 501) och den andra
inom andra kammaren av herr Håstad
m. fl. (II: 669), i vilka hemställts, att
riksdagen i anledning av förevarande
proposition ville dels i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
under beaktande av i motionerna framförda
synpunkter måtte till 1957 års
riksdag framlägga ett närmare utarbetat
förslag angående riktlinjer för den
reguljära televisionsverksamhetens utbyggnad,
organisation och finansiering,
dels, i avvaktan härpå, bifalla de i propositionen
framlagda anslagsäskandena;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Christenson i Malmö väckt motion
(II: 670), vari hemställts, att riksdagen
måtte, med ändring av vad Kungl. Maj:t
hemställt i förevarande proposition, för
sin del besluta att avslå i propositionen
framlagt förslag om registreringsavgift
av 10 kronor för innehav av televisionsmottagare.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
departementschefens förevarande uttalande
och motionen I: 500 samt med avslag
å motionerna 1:501 och 11:669, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört;

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956

Anslag till televisionsverksamheten

II. att motionen II: 670 icke måtte bifallas
av riksdagen;

III. att riksdagen måtte för budgetåret
1956/57 anvisa följande anslag, nämligen

a) till Bidrag till televisionsverksamhetens
driftkostnader under sjätte huvudtiteln
ett anslag av 3 470 000 kronor;

b) till Televisionsanläggningar under
televerkets fond ett investeringsanslag
av 330 000 kronor;

c) till Lån för inköp av televisionsutrustning
under fonden för låneunderstöd
ett investeringsanslag av 1 200 000 kronor.

Reservationer hade avgivits av, utom
annan,

1) herrar Sundelin, Nils Theodor
Larsson, Bengtson, Jacobsson, Birke och
Ståhl, fröken Elmén samt herrar Widén,
Löfroth och Svensson i Stenkyrka, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
vissa angivna delar hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under I hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av departementschefens
förevarande uttalande
och motionen I: 500 samt med bifall till
motionerna I: 501 och II: 669, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
i reservationen anförts;

2) av herrar Karl Andersson och Rubbestad,
vilka likväl ej antytt sin åsikt;

3) av herrar Ohlon, Staxäng och Andreasson,
likaledes utan angiven mening.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(bf):

Herr talman! Jag föreställer mig, att
om man skulle gå ut till svenska folket
för att göra en Gallupundersökning och
be medborgarna säga något om vad de
vet om television och vad de har för inställning
härtill, skulle man få mycket
varierande svar från de tillfrågade. Men
som en genomgående tendens skulle det
heta: »Jag vet inte.» Jag tror, herr talman,
att inför de stora framtida problem,
som ännu så länge så smått håller på att
växa upp i de västerländska samhällena,
även i vårt är medborgarens attityd

främmande och avvaktande, och det är
inte att undra på. Problemet är mycket
svårt att närma sig för oss menige män.
Det är framför allt ett problem för tekniker,
och de yttersta dagarnas forskningsresultat
avsätter alltjämt nya spår på området.

Det finns naturligtvis inom vårt samhälle
vissa små grupper, som behärskar
den här saken. När jag söker göra en
översyn över vilka de är, som i dag behärskar
televisionsprobleinet, så stannar
jag naturligtvis främst inför kommunikationsministern
och hans lijärntrust
inom departementet med utgreningar till
televerket och Radiotjänst samt till utbildnings-
och forskningsanstalterna,
högskolor och universitet.

Det finns också en grupp inom den
elektroniska industrien, som mycket väl
behärskar området. Men för oss vanliga
människor är området ytterst svårtillgängligt.
Debatten om televisionen har
därför kommit att röra sig inom mycket
strängt begränsade kretsar. Den officiella
debatten har också mycket försiktigt
närmat sig problemkomplexet. Vi har
egentligen inte haft en offentlig debatt
omkring televisionen och dess många
och stora problem, som motsvarar den
betydelse som televisionens utveckling
kommer att få inom det framtida samhället.
Jag tror därför, herr talman, att
det är ett mycket stort samhällsintresse,
att basen för debatten omkring televisionen
nu undan för undan breddas, att
allt flera grupper så småningom tränger
dessa problem närmare in på livet, söker
bilda sig en uppfattning om dem och
tar ställning till frågorna. Hittills har vi
allesammans mer eller mindre passivt
kommit att följa den initierade ledning,
som har dragit upp linjerna, och det är
kanske inget fel i det. Vi har ju ännu inte
lämnat försöksstadiet och bör inte göra
det, enligt vad kommunikationsministern
själv säger, i vilket alla instämmer.
Vi är inte färdiga ännu att söka draga
upp linjerna för den reguljära televisionssändningen
i vårt land. Men, som
sagt, de grupper, som skall deltaga i den
framtida debatten om televisionsproblemen,
bör bli större.

Torsdagen den 24 maj 1956

Nr 20

Det finns flera intressegrupper inom
samhället, som redan från början står
televisionen ganska nära. Jag kan t. ex.
nämna tidningsvärlden. Det är klart,
att tidningsvärlden i vårt land inte har
kunnat undgå att i den framväxande televisionen
vänta sig något av en konkurrent.
Man har då kanske särskilt tagit intryck
av utvecklingen i Amerikas förenta
stater, där ju utvecklingen gått mycket
snabbt och där man liksom i andra
länder har erfarenheter av hur den kommersiella
televisionen kommit att beröra
tidningsvärldens ekonomi. Jag tror emellertid,
att de erfarenheter, som så småningom
framkommit, har visat, att även
i länder med kommersiellt betonad television
har tidningsvärldens farhågor inte
besannats, utan efter ett tillfälligt tillbakavikande
annonsunderlag, som tidningarna
fått kännas vid, har man väl
kommit tillbaka i närheten av gamla
gängor igen, och i ett land som vårt, där
vi har en fri och oberoende press, måste
vi vänta oss ett objektivt ställningstagande
för framtiden till de oerhört viktiga
problem, som televisionen innebär och
kommer att medföra för oss.

Det finns en annan grupp av intressen,
som också är mycket nära berörd
av televisionsutvecklingen — jag tänker
då på biografer och filmproducenter.
Det är klart att deras attityd från början
inte är direkt vänlig, ty man kan ju
vänta en betydligt minskad besöksfrekvens
när det gäller biograferna. Men
även i detta fall kan av utvecklingen utläsas,
att vågen i viss utsträckning gått
tillbaka igen.

Det finns ännu en annan grupp, som
representerar intresset på detta område
och som jag också tidigare har nämnt —
det är den elektroniska industrien här i
landet. Det är klart, att dess framtid är
mycket nära förbunden med vad som
händer på televisionens område i vårt
land. Men utöver detta vill jag erinra
om att näringslivets organisationer över
huvud taget tidigt bör koppla in sin uppmärksamhet
på och positivt börja intressera
sig för televisionens problem. En
annan grupp representeras av folkrörel -

Anslag till televisionsverksamheten
serna. Med den ideella uppläggning, som
folkrörelserna i vårt land har, måste dessa
ha ett mycket vitalt intresse att tillvarata
när det gäller televisionens utformande
nu och i framtiden.

Jag nämnde att vi väl som regel passivt
följt den initierade ledningen på detta
område, och det har också varit fallet
i riksdagen. Vi har inte förut när det
gällt ställningstaganden till televisionen
på de tidigare stadierna sett reservationer
fogade till utskottsutlåtanden i ämnet,
och vi har nog också i riksdagen
iakttagit en viss passivitet och följt de
vägar, som anvisats av ledningen. När
jag kommer till slutet av mitt anförande,
tror jag att det kommer att framstå att vi
också i dag i huvudsak är med på vad
Kungl. Maj:t här föreslår.

Frågan om televisionens införande i
ett land först på försöksstadiet och senare
i form av reguljär sändningsverksamhet
är av så stor betydelse, att en lösning
genom samförstånd och samarbete mellan
alla berörda parter måste för alla
framstå såsom ytterst angelägen. Hittills
har man med tillfredsställelse kunnat
konstatera, att frågan icke haft partipolitisk
karaktär, och säkerligen är det
lyckligt, om så kan bli fallet även i fortsättningen.
Det måste bestämt hävdas,
att televisionens problem är att betrakta
såsom ett komplex av teknisk-ekonomiska
problem, som bör lösas i samförstånd
mellan alla berörda parter och intressegrupper.

Televisionen har ju i andra delar av
världen fått eu mycket snabb frammarsch.
I England, där man hållit på
med televisionssändningar av reguljär
karaktär redan i ett par decennier, har
man i dag över 6 miljoner televisionsmottagare
— detta nämnt som ett mått
på intresset i Storbritannien. Därvid är
den intressanta iakttagelsen att göra, att
man fram till september 1955 hade så
där 4 å 5 miljoner televisionsmottagare
men att det då hände något i England:
det kom ett fristående televisionsföretag
— Indepcndent Television Authority
— som fick lån av staten för att sätta i
gång med sina anläggningar. Redan det

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956

Anslag till televisionsverksamheten
första, ännu icke ändade året visade där
en ökning av televisionsmottagarna med
omkring en miljon.

Den mest intressanta utvecklingen har
ägt rum i Amerikas förenta stater. Den
otroliga siffran av 50 miljoner televisionsmottagare
är den färskaste när det
gäller televisionsmottagarebeståndet —
50 miljoner apparater innebär nära på
en apparat på var tredje medborgare i
landet — och där tillverkas i dag 7 miljoner
televisionsmottagare per år.

Sovjetunionen lär i dag ha 1,6 miljoner
mottagare, och där har också skett
en mycket snabb ökning. Holland
har officiellt 40 000 televisionsmottagare.
Vårt grannland Danmark har i dag, enligt
uppgifter som jag fått, 20 000 televisionsmottagare,
och där har den utvecklingen
ägt rum, att siffran ökat på ett år
från 3 000 ä 4 000 apparater till i dag
cirka 20 000. I dag har vi i vårt land
närmare 10 000 televisionsapparater —•
detta endast nämnt för att möjliggöra
jämförelser. I Förenta staterna började
den reguljära televisionssändningen först
år 1948. Det är alltså en fenomenalt
snabb utveckling som har ägt rum där.

Om vi nu tänker på televisionen i
största allmänhet, har vi var och en våra
intryck och vår mer eller mindre välgrundade
uppfattning. Televisionen har
både fördelar och nackdelar. Man kan
vara tveksam, om televisionen verkligen
kan tillföra samhället och medborgarna
ett ideellt värde, som svarar mot de stora
kostnader som den för med sig. Man kan
befara en viss kulturnivellering, kanske
en smakförsämring, har det sagts. Man
kan kanske befara en menlig inverkan
på det uppväxande släktet, som kommer
att alltmer och mer sitta vid bildrutan
och följa vad som där händer. Man
kanske också kan befara, att televisionen
bär med sig såsom en följdverkan en viss
allmän passivitet från medborgarens sida.
Han bara följer händelseutvecklingen
på televisionsrutan och vänjer sig vid
detta.

Men televisionen har också fördelar.
Som förmedlare av kulturens välsignelser
kan naturligtvis televisionen i framtiden
komma att betyda oerhört mycket.

Televisionen ger också stora möjligheter
till upplysning och information, och den
kan naturligtvis också ge medborgarna
en god underhållning.

I vårt land befinner vi oss ännu endast
i initialskedet när det gäller televisionen.
I morgondagens samhälle kommer televisionen
sannolikt att spela en väsentligt
större roll än vi i dag kan ana eller föreställa
oss. Televisionen kommer säkerligen
att i framtiden ge ännu större möjligheter
till utbyte och kommunikation
länder och folk emellan än vad radion
någonsin kunnat ge eller kan komma att
ge, framför allt på grund av att televisionen
har bättre förutsättningar att passera
språkgränserna.

Jag vill ta upp ytterligare ett problem,
som mycket nära sammanhänger med televisionen
i allmänhet. Jag tänker på
elektronikens betydelse för framåtskridandet.
Den television vi talar om i vardagslag
är en sida av saken, och specialtelevisionen
är en annan. Vi har nyss
läst i våra tidningar, att den första strejken,
orsakad av automationen, har ägt
rum i Coventry i England. Automationen
är på väg. Vad är det som möjliggör
automationen? Jo, det är elektroniken.
Det är samma fenomen som är grunläggande
för televisionen. Jag såg för övrigt
i gårdagens tidningar, att man i
världsstaden Hamburg har börjat försöka
använda televisionskameror för att
med deras hjälp centralt dirigera gatutrafiken.

Elektroniken har stora möjligheter att
göra mycket för mänskligheten i framtiden.
Om vi säger, att atomkraften ger oss
energikällorna och specialtelevisionen
den tekniska dirigeringen av arbetsprocessen,
kommer dessa två komponenter
att utgöra grundvalar, på vilka människornas
i framtiden höjda standard skall
komma att vila. Specialtelevisionen är
därför av utomordentligt stor betydelse.
I vårt land var vi, när det gäller forskningen
och experimenterandet på det
här området, med bland toppnationerna
fram till år 1949. Därefter har vår industri
tyvärr måst lägga sig efter tätklungan,
som i dag utgörs av USA, England,
Holland och Västtyskland. Vår

Torsdagen den 24 maj 1956

Nr 20

hemmaindustri inom elektronikens område
behöver den stimulans som en
snabb utbyggnad av televisionsnätet i
vårt land kan ge.

Departementschefen anser sig inte
kunna redan nu fixera den tidpunkt, vid
vilken den reguljära televisionen kan ta
sin början. Man har inte ansett de ekonomiska
och tekniska förutsättningarna
för en utbyggnad av den nuvarande försöksverksamheten
till en landsomfattande
reguljär verksamhet vara så klarlagda,
att man funnit det vara lämpligt att
nu fastställa en bestämd tids- och organisationsplan
för televisionens utbyggnad.
Reservanterna biträder departementschefens
uttalanden i dessa avseenden.

Om man går till utskottets och reservanternas
kläm, finner man, att den är
uppdelad i tre punkter, markerade med
I, II och III. Om jag får ta det i motsatt
ordning och börja med punkt III, så vill
jag säga att departementschefen där har
äskat bidrag till televisionsverksamhetens
driftkostnader med 3 470 000 kronor,
till televisionsanläggningar under
televerkets fond med 330 000 kronor och
till lån för inköp av televisionsutrustning
med 1 200 000 kronor. Detta har
statsutskottet tillstyrkt, och det finns ingen
reservation; därom råder enighet.

Beträffande punkt II råder också enighet.
I motionen II: 670 har yrkats att den
avgift om 10 kronor för registrering, som
departementschefen har föreslagit, inte
skulle uttagas, utan att propositionen i
det avseendet skulle avslås. Både utskottets
majoritet och reservanterna tillstyrker
här propositionen.

När det gäller punkt I råder i viss utsträckning
också enighet. Där råder samstämmighet
mellan reservanterna och utskottsmajoriteten.
Jag borde kanske nämna
att utskottsmajoriteten i alla tre punkterna
går helt in för Kungl. Maj:ts förslag.
Under punkt I härskar samstämmighet
beträffande motion I: 500. I denna
föreslås byggandet av en provisorisk
programledning mellan Stockholm och
Köpenhamn med avgrening Varberg—
Göteborg och med anslutande provisoriska
telcvisionssändare. Såväl utskottsma -

Anslag till televisionsverksamheten
joriteten som reservanterna anser att det
projektet bör närmare undersökas. Om
detta går att förverkliga, skulle ju stora
delar av de mest tättbefolkade områdena
i Sverige snabbt kunna nå kontakt
med vårt nyaste kommunikationsmedel.

Då kan man fråga sig: Var finns de
differenser i uppfattningarna som gett
upphov till reservationen? I Kungl.
Maj:ts proposition nr 90, som ligger till
grund för detta ärende, föreslås att under
det kommande budgetåret skall den
nuvarande försöksverksamheten vid Radiotjänst
fortsätta, men i något ökad omfattning.
När däremot en reguljär televisionsverksamhet
kan komma till stånd,
har, som förut blivit antytt, här inte angivits,
och ingen reservation föreligger
heller mot detta förslag. Däremot vill departementschefen
redan nu fastlägga
principerna för televisionsverksamhetens
finansiering och organisering, och
därmed är vi framme vid vad som skiljer.
Uthyrning av programtid skall inte
få äga rum, säger departementschefen,
utan verksamhetens finansiering föreslås
i princip bli baserad på inkomster från
licensavgifter för televisionsmottagare.
Målsättningen skall därvid enligt propositionen
vara att göra verksamheten
självbärande. Enligt televisionsutredningen
skulle balans mellan inkomster
och utgifter icke ernås förrän åtta å tio
år efter starten. Staten skulle därför nödgas
under en cirka nioårig period låna
TV-verksamheten ungefär 250 miljoner
kronor, varav 65 miljoner skulle gå till
TV-nätets utbyggnad och 185 miljoner
till programkostnader. Lånet skulle i
framtiden återbetalas till staten med
hjälp av väntade överskott på licensavgiftsmedlen.

Man blir på detta sätt i hög grad beroende
av staten och dess vilja och förmåga
att släppa till medel för ändamålet.
Som vi alla vet, har under de sista 15—
16 åren det allmänekonomiska läget,
kanske med undantag för något år, varit
synnerligen bekymmersamt. Det kan
knappast vara att vänta att staten skulle
få lättare i framtiden att skaffa fram medel
till en snabbare utbyggnad av TVnätet.

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956

Anslag till televisionsverksamheten

Gentemot detta alternativ har intresserade
organisationer inom näringslivet
lagt fram ett alternativt förslag, och detta
har tagits upp i motionerna I: 501 och II:
669. Där förordas en fortsatt undersökning,
och där föreslås att man inte med
en gång nu skall avstå från möjligheten
att få inkomster på annat sätt än av licensavgifter
och statsmedel. Man tänker
sig alltså med andra ord att möjligheten
skall bibehållas att gå fram på en försiktig
och efter våra svenska förhållanden
avpassad linje med inkomster från kommersiell
televisionssändning.

Vidare har departementschefen föreslagit
att det redan nu skall beslutas att
Radiotjänst skall med ensamrätt få uppdraget
att handha televisionsverksamheten
i landet. Detta har näringslivets organisationer
i sitt alternativ föreslagit
att man skulle vänta med. Man borde
kanske pröva och se, om det inte vid sidan
av Radiotjänst eller den central, som
skall ha hand om televisionsverksamheten
i landet, kunde tänkas något eller
några självständiga programföretag som
kunde få hyra sändartid, givetvis under
kontroll av att vad som svarar emot
svensk smak och uppfattning bleve iakttaget.

Reservanterna har ställt sig bakom motionsparet
I: 501 och II: 669 och i sin reservation
föreslagit, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anmäla vad
som är i reservationen anfört. Praktiskt
sett skulle detta innebära, att man avstod
från att redan i år fastlägga principerna
för finansieringen och för ensamrätten
åt Radiotjänst. Man skriver också, att
man vill hemställa att Kungl. Maj :t under
det ytterligare försöksår, som departementschefen
själv rekommenderat, ville
ytterligare utreda och pröva möjligheterna
för televisionsverksamhetens handhavande
i landet.

I reservationen yrkas alltså, utöver vad
man är sams om med majoriteten i utskottet,
att dessa båda mycket viktiga
avgöranden skulle skjutas över ytterligare
ett år, ingenting annat. Under det
året skulle det finnas tillfälle att följa
vår egen försöksverksamhet, som tänkes
fortgå och som bör kunna ge en del erfa -

renheter. Det kunde också tänkas, att någon
form av försök även beträffande
kommersiell television kunde vara möjlig.
Detta har reservanterna inte yrkat
på, men i själva ordet »försök» ligger givetvis,
att alla uppslag opartiskt bör prövas.

Dessutom pågår sedan i september förra
året försök i England med detta fristående
företag, som också har kommersiellt
inslag och i huvudsak finansieras
därmed under förhållanden som ju
är ganska lika dem i vårt land. Därifrån
skulle erfarenheter kunna billigt erhållas,
om vi gav oss tid och avvaktade ytterligare
ett år, innan vi fastlade de viktiga
principerna om televisionens finansiering
och om dess definitiva organisation.

Herr talman, jag skall inte uppehålla
kammaren längre. Som kammarens ledamöter
säkert har förstått, måste man se
detta problem såsom ett för framtidens
samhälle mycket stort och viktigt problem,
och det får vara en ursäkt för att
jag tagit så lång tid i anspråk.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord
få hemställa om bifall till reservationen.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag ber till en början att
få ansluta mig till vad den föregående
ärade talaren yttrade och vad som också
framhålles i reservationen, att det nu inte
borde komma i fråga, att vi tar slutgiltig
ställning till hur televisionens
organisations- och finansieringsformer
skall utgestaltas, särskilt därför att vi inte
nöjaktigt vet vad det hela kommer att
kosta. Jag skulle också vilja understryka
vad herr Larsson i Hammarby sade, att
valet inte borde stå mellan två ytterlighetsalternativ:
rent kommersiell television
å ena sidan och departementschefens
förslag om en rent statlig televisionsinrättning,
bekostad med licensmedel
eller skattemedel, å andra sidan.

Under den senaste tiden har i diskussionen
om televisionen Göteborg och
Västsverige kommit mer och mer i förgrunden,
och jag vill begagna tillfället
att från denna talarstol deklarera, att jag

Torsdagen den 24 maj 1956

Nr 20

inte ansluter mig till alla de ytterlighetsuttalanden,
som under stridens hetta
gjorts hemma i Göteborg om dessa frågor.
Det har nog varit en hel del överord,
som har fällts i det sammanhanget.

I samband med föreliggande proposition
har jag, och jag föreställer mig flera
andra av kammarens ledamöter, fått en
PM ifrån Radiotjänst rörande just filmsändningarna
i Göteborg. Där säger Radiotjänst
bl. a., att propositionen inte ger
mycket hopp om att levande program
skall kunna sändas från göteborgssändaren
annat än i undantagsfall under nästa
budgetår. Vidare understryker Radiotjänst,
att även om bolaget kommer att
göra allt vad som står i dess makt för
att befordra göteborgstelevisionen, kan
inte Radiotjänst avge något bindande
löfte, så länge TV-frågorna inte avgjorts
av statsmakterna. Så tillägger författaren
till yttermera visso, att avsikten här
endast är att visa, »att i varje fall Radiotjänst,
så långt ifrån att visa nonchalans
mot TV-publiken i Göteborg, i stället gör
vad som beklagligtvis måste göras för
att nästa år tillgodose dess intressen så
långt det nu kan bli möjligt». Radiotjänst
säger alltså, att man »beklagligtvis» har
gjort så mycket som måste göras. Jag
vill inför detta uttalande ställa en fråga:
Möter vi här bara en lapsus i formuleringen,
eller utgör denna formulering ett
vittnesbörd om vad som bubblar i Radiotjänsts
undermedvetna djup?

Det är ju så, att den televisionsverksamhet,
som bedrivits bär i landet, har
förekommit dels i Stockholm och dels i
Göteborg. Stockholm var pionjär på området.
Nämnden för televisionsforskning
bildades där redan 1947 genom en sammanslutning
av olika intressenter och
började strax efteråt sin gemensamma
verksamhet. Bland annat har här byggts
två TV-sändare. Fram till den 30 juni i
fjol hade verksamheten här i Stockholm
dragit inalles en kostnad av 800 000 kronor,
ungefär lika fördelad på industrier
och de statliga intressenterna.

Föi- tekniska högskolans del innebär
det, att de TY-intrcsserade elektronikstuderandena
fått tillgång till både teoretisk
och experimentell undervisning. Det är

Anslag till televisionsverksamheten
av fundamental vikt, när vi äntligen skall
sätta i gång med television här i landet,
att vi får en tillräckligt stor och tillräckligt
kvalificerad teknikerkår.

Chalmers i Göteborg kom långt efter.
Där ordnades en TV-kurs under våren
1953, men intresset för den nya tekniken
visade sig vara oväntat stort. Inte mindre
än 300 deltagare var med i kursen. Det
har därför varit ett naturligt intresse, för
att inte säga en plikt för Chalmers att
även i fortsättningen meddela undervisning
och bedriva forskning i TV. Det är
också helt naturligt, därför att en av de
allra förnämsta experter på området som
finns, en av radarteknikens pionjärer i
Amerika, för närvarande fungerar som
professor i Göteborg. Tack vare att Philips
under det senaste året till Chalmers
förfogande ställt en TV-sändare har det
varit möjligt för studenterna att syssla
med experimentell TV-teknik. För närvarande
utexamineras av Chalmers 50 svagströmsingenjörer
årligen, varav ungefär
en fjärdedel ägnar sitt examensarbete åt
TV-tekniska problem.

Det är av betydelse att den nuvarande
verksamheten där nere finner lika starkt
stöd som motsvarande verksamhet i
Stockholm, så att man kan bygga vidare
på den stabila grund, som redan lagts,
överingenjör F.sping i televerket, som
handhar dessa frågor inom verket, har
också i en PM sagt ifrån, att han anser,
att TV-nämnden i Göteborg, trots mycket
begränsade resurser, gjort aktningsvärda
prestationer. Under den gångna säsongen
har man tack vare betydande frivilliga
insatser av tekniker och programtjänstemän
kunnat upprätthålla en daglig sändningsverksamhet,
som varit mycket uppskattad,
något som bevisas av att antalet
TV-mottagare i göteborgsområdet i dag
uppgår till närmare 1 300 eller 25 å 30
procent av antalet TV-mottagare inom
det i fråga om program långt rikligare
försedda stockholmsområdet.

Som den föregående ärade talaren
nämnde, är det svårt för oss lekmän att
ge oss in på detta område. Det är ju i hög
grad speciellt tekniskt betonat, och det
är så mycket svårare som det har visat
sig att uppfattningen bland fackmän va -

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956

Anslag till televisionsverksamheten
rit delad. Tag bara en sådan sak som
överföringen av danska TV-program,
eventuellt per reläöverföring till Göteborg!
Denna fråga anser jag har varit ett
onödigt irritationsmoment så till vida
att man har tolkat göteborgarnas intresse
för det danska projektet som ett tecken
på likgiltighet för kontakten med
huvudstaden. Det är emellertid ingalunda
fallet.

Det är självklart att de för svenskarna
mest attraktiva TV-programmen produceras
här i Stockholm. Men en provisorisk
relälänksförbindelse Stockholm—
Göteborg kostar åtminstone någon miljon
kronor, sannolikt mera, vartill kommer
driftkostnader, och det är i varje fall
mer än vad Göteborg kan bära. En provisorisk
ensidig radiolänksförbindelse
från Danmark till Göteborg skulle bara
belöpa sig, enligt de uppgifter som jag
har fått, till ungefär 200 000 kronor. Huvuddelen
av det tekniska förarbetet härför
är redan gjort, väsentligen i form av
avstörning av störande sändarstationer i
Grimeton. Man har tänkt sig där nere att
förbindelsen med Köpenhamn, eller med
Danmark över huvud taget, skulle ordnas
på följande sätt. I en av de höga antennmasterna
vid Grimeton skulle placeras
två mottagarantenner, den ena riktad
mot Köpenhamn och den andra riktad
mot Århus. Den bästa av de två signalerna
matar en reläsändare, som har sin
antenn riktad mot Onsala, där en ny
länkstation tar hand om signalen och
sänder direkt till Göteborg. Mottagarantennen
för Köpenhamn är redan monterad
i Grimeton, och det återstår endast
att inköpa och montera två radiolänkar.

Men nu kommer de juridiska problemen
in i samband med återutsändning av
TV-program med artistmedverkan från
Danmark. Dessa problem har som bekant
ännu inte lösts. Det har sagts att det är
just artistprogrammen, som är de mest
attraktiva av de danska utsändningarna.
Det är väl nu inte så alldeles säkert, tv
här kommer språksvårigheterna med i
bilden. Frågan är, om inte aktuella och
reportagebetonade program är än mer
populära. De har också starkare anknytning
till bilden. Men det må vara hur

som helst med den saken — faktum kvarstår
att en hel del pionjärarbete har
gjorts av bl. a. televerkets personal i Grimeton.
Det vore skada att inte ta vara på
de möjligheter, som därigenom har skapats.
Slutligen kan också nämnas att enligt
uppgift chefen för Radiotjänst i Göteborg
har uttalat att cirka fem danska
program per vecka skulle kunna återutsändas
på Västkusten förmodligen utan
juridiska hinder.

Det är av vikt att när vi nu skall sätta
i gång med television här i landet, vi
redan från början lagar så, att vi får en
nordisk anknytning. Vid upprepade tillfällen
har Nordiska rådet varit inne på
den frågan. Särskilt var det fallet vid
stockholmsmötet i fjol, då Nordiska rådet
gjorde ett klart uttalande i den riktningen,
att televisionen borde i görligaste
mån redan från början av sin verksamhet
utnyttjas i det nordiska samarbetets
tjänst. Det är ju faktiskt så med det
nordiska samarbetet, att vi svenskar är
alldeles speciellt observerade. Det vore
ju sorgligt, om vi nu uraktläte att ta den
kontakt med våra nordiska grannländer
som televisionen erbjuder. Finge vi en
radiolänksförbindelse på Västkusten med
Köpenhamn, kunde den förbindelsen vidarebefordras
till Norge.

Det är många möjligheter som har yppat
sig när det gällt att under detta provisoriska
övergångsstadium få till stånd
televisionsutsiindningar på andra ställen
än i Stockholm. Här kommer filmen i
förgrunden. Under de allra sista dagarna
har från televerkets sida kommit ett uppslag,
som kanske är något att göra av. De
program, som används nere i Göteborg,
har hittills utgjorts av filmer, som av olika
företag avgiftsfritt ställts till förfogande.
Men tillgången på dessa filmprogram
av intresse är nu i det närmaste uttömt.
Den kommande sändningssäsongen
kommer därför att bli bekymmersam för
telenämnden i Göteborg, därest icke tillräckliga
penningmedel ställes till förfogande
för en egen programproduktion
eller programmaterial icke kan anskaffas
på annat sätt. Från televerket har understrukits
att en egen programproduktion
där nere vore högeligen önskvärd ur

Torsdagen den 24 maj 195G

Nr 20

många synpunkter, även om den måste
kli av jämförelsevis blygsam omfattning.
I Göteborg finns god tillgång på framstående
skådespelare och artister, som snarast
bör få möjlighet att pröva sina krafter
i televisionen. Det är alltid stimulerande
att få göra egna erfarenheter och
jämförelser. Detta kan endast vara till
gagn för alla parter.

Men sedan kommer jag till det uppslag,
som överingenjör Esping har givit. Han
föreslår att stockholmsprogrammet skulle
dubbleras genom att televerket får anskaffa
en dubbelkamera. Det är sådana
som ger de bästa filmbilderna. En 16
mm dubbelkamera av Du Monts tillverkning
skulle kosta omkring 45 000 dollar,
vilket inklusive frakt och tull skulle bli
omkring 270 000 kronor. Under alla omständigheter
skulle 300 000 kronor vara
tillräckligt för anskaffning av behövlig
apparatur för filmupptagning av de program
som produceras i Stockholm. Sedan
tillkommer givetvis även kostnader
för själva filmen. Den utgiftsposten blir
olika stor, beroende på antalet kopior.
Man kan nöja sig med en kopia eller direkt
utnyttja negativet.

Enligt vad som uppgivits från televerket
skulle denna televisionstjänst kunna
inledas om tre å fyra månader. Den skulle
alltså vara klar redan fr. o. m. i höst.

Jag föreställer mig att herr kommunikationsministern,
som själv är göteborgare,
inte har glömt sin hemstad, utan att
han nu utnyttjar alla de möjligheter, som
inom anslagsbeloppets ram står till hans
förfogande, för att tillse, att vi icke får
en centralisering av televisionsverksamlieten
i begynnelsestadiet till huvudstaden,
utan att det i stället blir en livgivande
konkurrens även på detta område.

Med den förhoppningen att kommunikationsministern
skall ställa sig välvillig
till vad som här föreslås, yrkar jag, herr
talman, tyvärr ändock bifall till reservationen.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! När riksdagen nu har
att ta ställning till frågan om påbörjande
av en mera reguljär televisionsverk -

Anslag till televisionsverksamheten
samhet i vårt land, bör man ha klart för
sig att här uppkommer ett nytt stort investeringsbehov
som har att konkurrera
med alla de andra angelägna investeringsbehov
som finns inom olika delar
av vårt samhällsliv. När det gäller att bedöma,
i vilken takt televisionsverksamheten
skall utbyggas, bör man hålla detta
faktum i minnet.

Då utskottet för sin del har anslutit sig
till Kungl. Maj:ts proposition om att vi
nu skall starta en mera reguljär televisionsverksamhet,
och då utskottet har biträtt
propositionens anslagsäskanden för
att få i gång denna televisionsverksamliet,
har vi gjort det från den utgångspunkten,
att vårt land rimligen inte längre
kan hålla sig utanför den utveckling,
som sker annorstädes i världen och även
inom våra grannländer, där man redan
har en reguljär televisionsverksamhet.

Utskottet har också observerat den betydelse
som en reguljär televisionsverksamhet
kan få för den tekniska utvecklingen
i landet. Herr Larsson har ju redan
varit inne på den sidan av frågan.
Man behöver dock inte sväva ut så långt
i framtidsperspektiv, som herr Larsson
gjorde, för att kunna konstatera, att en
vidgad bas för den svenska radioindustrien
i form av tillverkning av televisionsapparater
kan komma att få stor betydelse
för elektronikens fortsatta utveckling.
Det räcker att peka på den stora
betydelse, som radiotekniken har fått
för hela det ekonomiska livet och som
har möjliggjorts genom den bas som radioindustrien
fick tack vare rundradion.
Radiotekniken har en långt större betydelse
för utvecklingen inom industri och
vetenskap och kanske även för vårt lands
försvar än vad man ursprungligen räknade
med, då man väl antog att dess utveckling
helt var förknippad med rundradioverksamheten.
Det är tillräckligt att
peka på den utveckling, som har skett i
fråga om elektroniken och dess betydelse,
för att förstå, att en vidgad bas för
vårt lands radioindustri kan få stor
betydelse för elektronikens utveckling
över huvud taget i vårt land.

Utskottet iir ju också praktiskt taget
överens om att tiden nu iir inne för på -

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956

Anslag till televisionsverksamheten
börjandet av en mera reguljär televisionsverksamhet
i landet. Det finns därför
ingen anledning att nu utförligare uppehålla
sig vid den sidan av frågan. Diskussionen
i dag gäller väl närmast på
vad sätt televisionsverksamheten skall finansieras.
Där kommer vi in på frågan
om kommersiell eller icke kommersiell
television.

Det har sagts i olika sammanhang, att
televisionen kan hli ett verksamt medel
i den allmänna kulturens tjänst och ett
effektivt hjälpmedel vid undervisning
och utbildning. Man har också pekat på
den stora användning som televisionen
redan fått inom den rent industriella
verksamheten. Men om vi skall kunna få
fram dessa positiva sidor av televisionsverksamheten,
får vi akta oss för att av
televisionen skapa en sorts underhållningsmaskin,
en ny och dyrbar leksak.
Då kan nämligen televisionen komma att
verka i motsatt riktning än vad vi hoppats
på när det gäller att taga den i framåtskridandets
och den allmänna kulturens
tjänst. Utskottet har för sin del avvisat
tanken på kommersiell television,
och reservanterna tycks vara överens
med utskottets majoritet om att det inte
finns skäl för vårt land att gå in för kommersiell
television i egentlig mening,
men reservanterna har sagt något om att
man skulle väl åtminstone kunna tillåta
en begränsad reklam i televisionsprogrammen.
Man har då anledning att ställa
sig frågan: Vad är det för reklam som
man kan förvänta skulle bli den dominerande
i televisionsprogrammen? Ja, herr
talman, en viss ledning kan man ju få av
den reklam som man möter i den kolorerade
veckopressen, som till stor del består
i reklam för kosmetiska och andra
kemisk-tekniska preparat eller med andra
ord för varor, där, enligt vad vissa utredningar
har visat, avståndet mellan
produktionspris och försäljningspris är
så pass stort, att varorna tål en avsevärd
reklamkostnad. Man kan också förvänta
att man får en intensifierad reklam för
bilköp, och man har anledning att ställa
den frågan, om det i vårt land och med
nuvarande samhällsekonomiska läge är
angeläget ur samhällssynpunkt att ytter -

ligare driva upp konsumtionen av exempelvis
kemisk-tekniska preparat av lyxkaraktär
eller bilkonsumtionen. Man får
nog också utgå ifrån att de, som har talat
för en kommersiell reklam, inte har gjort
det för den kommersiella reklamens egen
skull eller därför att de anser att det är
angeläget att man bygger ut landets reklamapparat,
utan att de har gjort det
från den utgångspunkten att man skulle
få ett bekvämare, effektivare och kanske
billigare sätt att finansiera televisionsverksamheten,
men då bör man, såsom
utskottet kraftigt understrukit, hålla i
minnet att de investeringar, som behövs
för att skapa en televisionsverksamhet,
måste göras ur det samlade folkhushållet
och att det, såsom departementschefen
sagt, är ur samhällsekonomisk synpunkt
tämligen likgiltigt, om finansieringen
sker med licensmedel eller via inkomster
av reklamverksamheten. Även ur statsfinansiell
synpunkt är det, såsom utskottet
säger, tämligen likgiltigt, om finansieringen
sker på det ena eller andra sättet,
då ju även propositionen förutsätter
att televisionsverksamheten skall bli
självfinansierande.

Nu vill ju inte ens reservanterna inbjuda
riksdagen att i dag fatta något beslut
om vare sig kommersiell television i
egentlig mening eller reklamverksamhet
i televisionen, men man vill att riksdagen
skall skjuta på sitt ställningstagande
ytterligare ett år. Enligt utskottets mening
är emellertid tiden nu mogen för att
riksdagen ger till känna sin mening och
tar ställning i principfrågan. Frågan om
kommersiell television eller inte har ju
varit diskuterad så länge i den offentliga
debatten, att det är hög tid att riksdagen
säger sin mening, och utskottet finner
det också angeläget, att innan vi startar
en mera reguljär verksamhet på detta
område, man gör klart för sig, efter vilka
principer den fortsatta utbyggnaden av
televisionsverksamheten skall ske.

Då herr Larsson i sitt anförande till
förmån för ett reflekterande på en kommersiell
television i en eller annan form
åberopade folkrörelsernas intressen, tycker
jag inte det är mer än riktigt att påpeka
för kammarens ledamöter, att inom

Torsdagen den 24 maj 1956

Nr 20

de ideella folkrörelserna i vårt land
finns det ett mycket kompakt motstånd
mot kommersiell television.

Ja, herr talman, detta ar vad jag anser
nödigt att på nuvarande stadium av debatten
anföra ifrån utskottets sida i fråga
om den kommersiella televisionen.
Jag skall endast säga några ord till i anledning
av herr Ohlons anförande, alltså
om hur man så snabbt som möjligt skall
kunna få ut televisionen i första hand
till Göteborg och Skåne. Jag vill då understryka
vad jag sade i inledningen av
mitt anförande, att när det gäller att taga
ställning till den fortsatta utbyggnaden,
måste man hålla i minnet de stora
investeringskrav som televisionens utbyggande
kommer att ställa på våra resurser.
Utskottet har uttalat sig mycket
positivt för att man skall söka utnyttja
de förefintliga tekniska och andra möjligheterna
för att så snart som möjligt
kunna ordna med reguljära televisionssändningar
i första hand i Göteborg och
sydliga delen av Sverige. Man kan naturligtvis
mot detta invända: Varför är det
i så fall Stockholm, Göteborg och Skåne
som skall komma i åtnjutande av detta
nya kommunikationsmedel? Men det är
ju tyvärr så, herr talman, att man måste
se på de ekonomiska realiteterna, och då
nu större delen av vårt lands befolkning
bor i dessa områden, måste man starta i
just dessa områden för att kunna på ett
rimligt sätt finansiera den fortsatta utbyggnaden.
Utskottet har därför i anslutning
till en motion av herr Franzon sagt,
att man bör undersöka de möjligheter
som denna motion anvisar, och jag vill
med anledning av den promemoria från
överingenjör Esping i telestyrelsen, som
herr Ohlon åberopade, säga att innehållet
i den promemorian var i varje fall
för mig i stort sett känt vid avdelningens
behandling av detta ärende, ehuru jag
inte ansåg att frågan var så pass klart
utredd ur alla synpunkter, att avdelningen
hade möjlighet att rekommendera vare
sig det av överingenjör Esping skisserade
förslaget om överförande av program
till Göteborg via filmkopior eller
det av herr Franzon i hans motion framkastade
förslaget om en radiolänkförbin -

Anslag till televisionsverksamheten
delse med Göteborg och vårt danska
grannland.

Utskottet har emellertid förklarat att
därest det finns möjligheter att på ett eller
annat sätt utvidga sändningsverksamheten
till andra delar av landet, bör detta
kunna ske redan under nästkommande
budgetår. Vi har därvid också understrukit
vad herr Ohlon var inne på, nämligen
den stora betydelse som en kontakt på
detta område med våra grannländer
skulle få för det fortsatta nordiska samarbetet.
Nu förhåller det sig emellertid
på det sättet — vilket har varit bekantgjort
i tidningarna — att kommunikationsministern
redan har fått Kungl.
Maj:ts bemyndigande att tillkalla en utredning
för att undersöka de olika förslag
som föreligger eller som kan framkomma
då det gäller möjligheterna att
utvidga verksamheten redan under nästkommande
år. Utskottet har som sagt livligt
tillstyrkt att så skall ske, om det visar
sig vara möjligt, men utskottet har
inte ansett sig kunna gå längre än Kungl.
Maj:t då det gäller att anvisa medel för
televisionsverksamhetens uppbyggande.
Kungl. Maj:t har äskat anslag på sammanlagt
5 miljoner kronor för detta ändamål,
och inom denna ram får man
alltså hålla sig, när man skall undersöka
möjligheterna att lösa de problem som
herr Ohlon var inne på. Från utskottets
sida har man alltså ingenting att invända
mot, utan tvärtom livligt anslutit sig
till tanken att alla möjligheter, som härvidlag
kan yppa sig, också bör utnyttjas.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Näsgårcl (bf).

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf)
kort genmäle:

Herr talman! Det är bara en punkt i
herr Hesselboms anförande som jag vill
taga upp till bemötande, nämligen hans
uttalande om folkrörelserna, som han
förklarade vara emot kommersiell television.
Det skulle inte förvåna mig, om de
är det, i den mån de utgår ifrån att det
är en amerikansk modell av kommersiell
television som skulle vara påtänkt. Det

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956

Anslag till televisionsverksamheten
finns ingen som pläderar för att vi skulle
få en television av amerikanskt märke i
vårt land.

Jag vill därtill lägga att herr Hesselbom
inte bör få inge kammaren den uppfattningen
att reservanterna i dag yrkar
på kommersiell television. Det gör vi inte.
Vi vädjar endast om att finansieringsoch
organisationsfrågorna skall hållas
öppna ännu ett viktigt år, under vilket
man kan få ett rikare material för frågornas
bedömande.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! När nya uppfinningar
och nya upptäckter görs, har det alltid
dröjt en längre eller kortare tid, innan
man med hänsyn till tekniska och ekonomiska
synpunkter kunnat använda
dem praktiskt. Denna avvaktande hållning
torde i regel vara välbetänkt, dock
endast fram till den tidpunkt, då man
nått ett tekniskt och ekonomiskt tillfredsställande
resultat.

Vad televisionen beträffar har jag ingenting
att invända mot att vi i Sverige
har ställt oss avvaktande, men jag menar
att vi nu, såsom också framhållits i debatten
här i dag, har kommit fram till
den tidpunkt, då vi såväl i tekniskt som
i ekonomiskt avseende har möjligheter
att sätta i gång en televisionsverksamhet.

Jag har haft tillfälle att se television i
Amerika vid åtskilliga tillfällen, och jag
måste säga att vad det gäller de tekniska
resurserna står vi i Sverige, att döma av
vad man hittjlls har sett, i klass med vad
som prestera^ i Amerika.

Trots att vi således inte borde tveka att
införa televisionen, hyser man ändå på
många håll en del betänkligheter däremot,
fastän dessa inte så starkt har
framhållits här i dag. Det framhålles gärna
att de program, som sänds i televisionen,
är dåliga, att de inte skulle vara bra
för barnen o. s. v. Jag vill härtill bara säga
att på det sättet förhåller det sig med
alla tekniska hjälpmedel. Ett flygplan
kan användas för ambulansändamål och
rädda människoliv, men det kan också
användas till att transportera bomber,
och då uppnår man den motsatta effek -

ten. Det kan göras god film och det kan
göras dålig film. Om resultatet blir otillfredsställande,
är det inte de tekniska
hjälpmedlens fel, utan det beror på helt
andra faktorer. Att man har sett exempel
i andra länder på dåliga televisionsprogram
utgör därför inte något skäl för
oss att vänta med att införa television i
vårt land. Televisionen är ett utomordentligt
hjälpmedel, som vi enligt min
mening inte kan vänta längre med att
utnyttja, utan som bör byggas ut så
snabbt som det finns möjligheter till. I
första hand tänker jag kanske då på televisionens
användning i undervisningen,
där den kan bli ett förnämligt hjälpmedel.
Inte minst när det gäller tekniska
ting ger televisionen helt andra möjligheter
till demonstration än exempelvis
radion, där man bara får lita till muntlig
framställning. Även i språkundervisningen
skulle televisionen bli till mycket god
hjälp. I kulturellt avseende öppnar televisionen
väldiga perspektiv på teaterns
och närgränsande områden.

En sak, som jag alldeles speciellt skulle
vilja understryka, är den väldiga betydelse
televisionen kommer att få för
landsbygden. Det är inte så särskilt svårt,
även under en snövinter som den vinter,
som nu bär varit, att i en stad gå runt
hörnet till teater, biograf, idrottstillställningar
eller annat, men på landsbygden
är det i många fall omöjligt att kunna ta
sig fram till sådana tillställningar. Dessa
lokaler ligger kanske på sådant avstånd,
att det kan vara svårt att ta sig dit, och
även väderleksförhållandena kan lägga
hinder i vägen. Genom televisionen kommer
vi emellertid att kunna föra ut en
mängd kulturtillgångar till landsbygden,
som vi inte kan föra fram på annat sätt.
Därför anser jag att televisionen är ett
synnerligen verksamt medel för att bidra
till att stoppa avfolkningen på landsbygden.

När utskottets ärade talesman talar om
tveksamheten beträffande investeringsbehoven,
förstår jag mycket väl att det
kan finnas vissa samhällsekonomiska betänkligheter,
men det blir ju en avvägningsfråga.
När nu utskottet tillstyrker,
att vi skall införa television, men herr

Torsdagen den 24 maj 1956

Nr 20

Hesselbom ändå hyser tveksamhet med
hänsyn till investeringsbehov m. m., kan
jag inte dela hans uppfattning. Vad kommer
resultatet i så fall att bli? Jo, det
blir att man inför televisionen i Stockholm
och angränsande områden, kanske
så småningom också i Göteborg. Men om
man är rädd för att investera ytterligare,
vem kommer då att sitta emellan? Jo, det
blir de andra städerna och framför allt
landsbygden. Min uppfattning är att om
vi skall ha television måste vi också driva
fram den saken så snabbt som möjligt,
så att televisionen kommer ut, där
den bäst behövs, d. v. s. på landsbygden.

Om nu inte televisionen skulle komma
att införas och få en sådan programtid,
att folk verkligen vill ha television, är
det klart att den risken föreligger — om
jag ännu en gång får polemisera mot
dem som är helt negativa mot televisionen
—- att andra länder kommer att sända
på Sverige. Vi har redan erfarenhet
av att man i Skåne tar in televisionssändningar
från Danmark, och det kan också
bli möjligt att ta in sådana sändningar
från andra grannländer. Även om vi har
mycket gemensamt med våra nordiska
grannländer, vill vi väl ändå att svensk
kultur och särart skall komma till sin
rätt på alla områden, och det målet når
vi inte minst genom svenska televisionsprogram.

Om man har den åsikten, att televisionen
bör komma fram i vårt land och att
den bör utbyggas så snabbt som möjligt,
kommer man in på frågan hur den skall
organiseras och administreras. I propositionen
fastslås såsom en allmän grundsats,
att man skall tillämpa samma principer
som gäller för rundradion, att
verksamheten med ensamrätt skall omhänderhas
av ett företag och att det skall
bli en viss samordning av rundradio och
television. Propositionen innefattar emellertid
inte några konkreta förslag om en
utbyggnad av rikstelevisionsnätet.

Vi har i den motion, som vi har fört
fram i denna fråga, inte helt kunnat acceptera
vad som föreslagits i propositionen.
Vi delar till största delen de uppfattningar,
som anförts i propositionen,
men vi har stiillt oss tveksamma i ett

Anslag till televisionsverksamheten
avseende. Vi anser att man först ytterligare
bör pröva frågan om inte televisionens
utbyggnad skulle kunna ske genom
samverkan mellan staten, näringslivet
och andra berörda parter. En lösning
av televisionsproblemet efter de
principer, som vi har förordat i motionerna,
anser vi kommer att medföra, att
det kan bli en snabbare utbyggnad av
televisionsnätet, att statens utgifter för
ändamålet kan minskas och att det kan
bli en programkonkurrens, som kan vara
till en viss nytta.

Jag kommer så in på frågan om kommersiell
television eller inte. Herr Nils
Theodor Larsson har redan i en replik
understrukit, att det inte står i motionen
att man skall införa kommersiell
television. Jag tycker nog att utskottet
har pressat motionärernas uttalanden
väl långt på den punkten. Det står i utskottsutlåtandet:
»Ett godtagande av motionärernas
förslag skulle emellertid innebära,
att televisionsverksamheten redan
vid sin start gåves en på det kommersiella
intressena uppbyggd organisation,
vilken sedermera icke utan stora
svårigheter torde kunna ändras.» Det
finns inte i motionerna utsagt, att det
skall bli en kommersiell television, utan
vad vi velat är att man ytterligare skall
pröva problemet om det skulle vara
lämpligt att man eventuellt utnyttjade
något av kommersiell television, och då
inte på något sätt efter amerikanskt
mönster.

Det har anförts en del synpunkter mot
att man över huvud taget skall tänka på
att införa någon som helst kommersiell
television. Det har här påpekats, att med
den inte alltför stora mängd artister,
som vi har i vårt land, skulle det kunna
hända att artistgagerna skulle pressas
upp alltför högt, om man skulle ha flera
med varandra konkurrerande televisionssändningsbolag.
Den synpunkten
har jag litet svårt att förstå. Det finns
vissa stjärnartister, som har höga gage,
men jag tror inte man i allmänhet kan
säga, att artistgagerna är särskilt höga.
AU då som motivering använda att man
skall starta ett monopolföretag för att
hålla gagerna nere är väl en ur arbets -

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956

Anslag till televisionsverksamheten
marknadssynpunkt något egendomlig'' inställning.
Om flera televisionsbolag skulle
sända program, och det blir konkurrens
om artisterna, får de väl såsom
andra arbetsgivarparter sammansluta sig
för att hålla gagerna vid rimlig nivå, om
de skulle tendera att bli alltför höga.

Vad vi velat är, som redan nämnts,
att man inte omedelbart skall fastslå hur
televisionen skall organiseras och administreras.
Vi har anledning att vänta med
hänsyn till erfarenheterna från vårt eget
land, som det kan vara skäl att se på,
och framför allt med hänsyn till erfarenheterna
från engelsk television, där
det som bekant förekommer en kombination
av BBC och en fri television.

Den utredning, som redan är omnämnd,
skulle mycket väl kunna utvidgas
något och kunna få uppgiften att ytterligare
se på de frågor, som vi har
framfört i motionen, liksom även frågan
om göteborgsintressena och Västkustens
intresse för televisionen. Vi har inte
heller föreslagit att det skall bli flera
televisionsnät i vårt land, utan det skulle
bli ett enda nät, men det skulle i så fäll
kunna tänkas, om man skall gå den vägen,
att det skulle kunna bli flera programbolag.

Herr Hesselbom nämnde en del exempel
på reklam i televisionen, som inte
var så särskilt gynnsamma. Det kan naturligtvis
vara riktigt, men vi bör också
komma ihåg, att det på många punkter
kan vara önskvärt att göra reklam även
i television. Konstigt nog finns det
många människor, som anser att de inte
behöver försäkra vare sig sitt lösöre eller
sin egendom i övrigt, och det är ju
angeläget att kunna påverka dem. Jag
nämner detta bara som ett exempel på
att reklam av annan art än den, herr
Hesselbom nämnde, kan vara önskvärd
även i televisionen. Utan att ingå på någon
längre debatt om reklam och television
tror jag alltså att det knappast är
riktigt att säga, att reklam i televisionen
alltid måste vara ett ont; det finns
arter av reklam som kan vara önskvärda
även i televisionen.

Därmed ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr HESSELBOM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengtson tycker att
utskottet har hårdläst motionen, när utskottet
kommit fram till slutsatsen att
motionärerna siktar till en kommersiell
television av ett eller annat slag. Jag för
min del kan dock inte finna annat än
att hela resonemanget i motionen går
ut på att man bör, gentemot departementschefens
ståndpunkt, ytterligare
pröva frågan om en kommersiell television.
I motionen framföres argument
för att det skulle vara en riktigare finansieringsmetod
att på ett eller annat
sätt få till stånd en kommersiell televisionsverksamhet.
Utskottet har den
uppfattningen, såsom jag tidigare sagt,
att det inte finns någon anledning för
vårt land att i motsats till praktiskt taget
alla övriga europeiska länder besluta
sig för kommersiell television redan
i starten, utan att man från början
bör klargöra sin principiella inställning
till detta problem.

När herr Bengtson ömmar för landsbygden,
så vill jag bara säga att det är
möjligt —• i varje fall bedömer man det
så i folketshusföreningar och ordenshussammanslutningar
— att en fullt utbyggd
television kan komma att bli ett
allvarligt problem när det gäller att finansiera
och driva de samlingslokaler
på landsbygden, som nu byggs bland
annat med statshjälp. Man tänker särskilt
på att televisionen kan minska dessa
föreningars möjligheter att genom biografföreställningar
få in pengar som är
nödvändiga för finansieringen. Det är
således inte alldeles säkert, att televisionen
i alla avseenden blir den välsignelse
för landsbygden som herr Bengtson
tycks förutsätta.

Herr BENGTSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att det är svårt
att i motionen finna någonting som säger
att det skall vara kommersiell television.
I motionen heter det: »Ett mera
nyanserat ställningstagande till frågan
om kommersiella programinslag synes
oss påkallat. Det förefaller icke heller
nödvändigt att på detta alltjämt prelimi -

Torsdagen den 24 maj 1956

Nr 20

nära stadium binda sig för ett avgörande,
som kan komma att få verkningar
för mycket lång tid framåt.»

Här är det klart utsagt, att motionärerna
inte intagit den ståndpunkten, att
det absolut bör vara kommersiell television.

Vad beträffar landsbygden och herr
Hesselboms synpunkter på samlingslokalerna
där, vill jag säga att den art av
program, som där förekommer, är så
pass vitt skild från vad som skulle kunna
sändas i television, att man knappast
kan befara att det skulle bli någon konkurrens
mellan televisionen och de olika
slag av program som folk möjligen vill
samlas till.

Herr WAHLUND (bf):

Herr talman! Jag instämmer i vad herr
Bengtson sist yttrade. Dessutom skulle
iag vilja tillägga, att om det verkligen
skulle bli så att folk på landsbygden
stannar hemma och tittar på television
i stället för att gå till möten och arrangemang
i samlingslokalerna, så är
det åtminstone enligt min uppfattning,
herr talman, inte något argument mot
televisionen. Samlingslokalerna får inte
bli självändamål.

Här sades redan i debattens början
av herr Nils Theodor Larsson, att vad
vi diskuterar det är tekniska problem. Den
synpunkten underströks sedan mycket
kraftigt av herr Ohlon, och den har faktiskt
i dag legat som en underton i alla
yttranden. Problemen är tekniska, och
experterna finns bland utredningsmännen,
bland tjänstemännen i departementet
och i underlydande verk samt —
det får man väl förutsätta — i någon mån
också bland dem som deltagit i utskottsbehandlingen
av detta ärende.

Men om en alldeles utomstående —
t. ex. jag — skulle vilja säga några ord
i frågan, beror det på att det bär finns
vissa ting, som vi från riksdagens sida
alldeles särskilt bör bevaka, men som
faktiskt mer eller mindre glömts bort
i denna diskussion. Det är sant, att frågan
om televisionen är ett problem för
teknici, men den iir också ett problem

2 Förslå kammarens protokoll 1956. Nr 20

Anslag till televisionsverksamheten
för sociologer. Jag tror att man i allmänhet
inte har en riktig föreställning
om hur ingripande televisionen kan förväntas
bli i vardagsmänniskornas liv.
Det är klart att man, liksom herr Bengtson,
riktar uppmärksamheten på förhållandena
i Förenta staterna, när man
börjar spekulera över dessa ting. Där
har televisionen fått en explosionsartad
utbredning, och man vågar väl säga, att
televisionen i dag är var mans egendom
där borta. Praktiskt taget varje timme
på dagen har man kanske ett halvt dussin
televisionsprogram eller mer i kanalerna
att välja på.

När man kommer in i ett amerikanskt
hem, märker man att en förändring numera
har skett i familjelivet — jag tror
att vi européer, som kommer utifrån,
märker det mer än amerikanerna själva.
Om barnen inte går i skolan utan är
hemma, så sitter de och tittar på televisionsrutan.
Man märker att de är ledsna
över att bli störda och tvingas hälsa
på främlingen som kommer in, men så
snart de kan dyker de hastigt in mot televisionsrutan
igen. Vad de ser är ju
saker som de tycker är mycket spännande
— exempelvis Vild-Vest-fiTjmer
och gansterfilmer, där folk ymnigt skjuter
ihjäl varandra till ungdomarnas stora
förtjusning. Det har nu sagts i Amerika,
att televisionen har åstadkommit
en renässans för familjelivet. Jag anser,
att detta är en sanning med modifikation.
Det förhåller sig visserligen på
det sättet, att familjemedlemmarna håller
sig hemma mer än tidigare, men de
blir isolerade inbördes, när de sitter där
passivt och lyssnar på televisionsutsändningen.

Herr Hesselbom talade särskilt om reklamen.
Javisst, programmen avbrytes
ideligen med reklam för tandkräm, läppstift,
Öl och diverse andra ting. Jag måste
säga att jag inte har varit så besvärad
av den. Vill herr Hesselbom, att vi
inte bör släppa fram reklamen, utan trycka
den tillbaka? Om inte, då menar jag
att frågan bara har en aspekt, och det
är vad reklamen för med sig. Och naturligtvis
har herr Hesselbom rätt i att
en helt frisläppt kommersialisering kan

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956

Anslag till televisionsverksamheten
väntas resultera i vad vi med ett värderande
uttryck skulle kunna kalla »dåliga»
program. Vi har i Amerika de just nu
så populära frågesporttävlingarna, som
tillför den som vinner en förmögenhet,
även om staten beskattar och tar sin
dryga del av priserna. Dessa program
avlyssnas, sades det till mig, av omkring
100 miljoner människor. Det visas program
med boxning och wrestling —-denna råa form av fribrottning •— och
över huvud taget ting som vädjar till
den breda publiksmaken. Detta måste de
kommersiella programmen göra; ju flera
lyssnare, dess effektivare reklam. Men detta
kan vi, herr Hesselbom, ändra på, det
bör väl inte vara några svårigheter i att
se till att reklamen och programmen
inte slår över. — Jag ser på herr Hesselbom,
att han inte är riktigt med på
noterna här, och jag vill påpeka att
det finns en sak, som man naturligtvis
alltid är rädd för, och det är inskränkningar
på det fria ordet. Men det är inte
så farligt med den saken, då det gäller
rena reklamutsändningar, ty där är en
sak påfallande: de är fria från politik
eller försök att åstadkomma allmän opinionsbildning,
de är enbart avsedda att
väcka köpintresse för den vara man gör
reklam för. Om det är någonting som
man tvärtom vill undvika i dessa rent
kommersiella utsändningar, är det att
stöta folk och på så sätt göra programmen
mindre säljande.

Allvarligare är det när det ges sådana
utsändningar, där ett politiskt parti köpt
programtid eller där det, som så ofta i
Amerikas förenta stater, uppträder »pressure
groups», som söker påverka opinionen.
Visserligen finns det också i
rätt stor utsträckning universitetet och
andra institutioner, vilka strävar efter att
vara »neutrala» och som har sina egna
televisionsstationer eller köper programtid.
Men också dylika »neutrala» förkunnelser
måste det sättas frågetecken för,
ty där åstadkommes en likriktning, som
faktiskt är skrämmande för en europé,
som avlyssnar utsändningarna. I föredrag,
diskussioner och andra upplysande
program förefaller det som om de
som uppträder antingen inte vågar kom -

ma med avvikande åsikter eller är förlamade
av den allmänna opinionen. Det
bör sägas ifrån, att televisionen medför
risker för en fri demokratisk diskussion
och opinionsbildning. Jag har härvidlag
inte något recept att komma med i dag,
men jag vill, herr talman, framhålla att
vi absolut inte är färdiga med diskussionen
om televisionsproblemet sedan vi
slutbehandlat det ärende, som i dag ligger
framför oss.

Om också jag skall beröra den tekniska
sidan av problemet, får herr statsrådet
ta vad jag säger som en reaktion
från en utomstående inför de fakta som
här föreligger. Vad man naturligtvis
först fäster sig vid är, att Sverige då
det gäller televisionens utbyggnad ligger
efter i utvecklingen. För jämt en vecka
sedan publicerade Unesco i sin löpande
redogörelse en världsstatistik över vissa
ting, som Unesco intresserar sig för.
Det gällde exempelvis skrivkunnighet,
där de underutvecklade ländernas tillbakasatta
ställning tydligt framträdde på
världskartorna. Det var fråga om radio,
tidningspress, film och en del annat,
och i dessa fall fick man i stort sett samma
bild. När man sedan kom till kartan
för televisionen fann man att vårt land
hörde till de underutvecklade! Amerikas
förenta stater ligger naturligtvis främst
i televisionshänseende och över huvud
taget hela den amerikanska kontinenten,
inklusive Sydamerika. Japan, exempelvis,
ligger väl framme. Europa har
några vita fläcker i söder och i Östtyskland
samt Norge, Finland och Sverige.

Nå, säger man, detta skall rättas till.
Ja, men det är inte mycket vi får i första
omgången. Jag vill naturligtvis inte här
komma med några yrkanden, ty vad jag
sagt, det betonar jag starkt, utgör bara
reflexioner inför det material, som föreligger.

Vi skulle i Sverige omedelbart få 4
timmar levande program per vecka och
ett par timmar filmförevisning, eller
sammanlagt 6 timmar per vecka. Nu
står det emellertid i utlåtandet, att en
»viss utökning» av denna verksamhet
bör ske under nästa budgetår, så att
»sändningar av någon omfattning kan

Torsdagen den 24 maj 1956

Nr 20

komma till stånd i stort sett varje dag
med undantag för sommarmånaderna».
Om vi häremot ställer den statistik, som
redovisas i utlåtandet, finner vi, att Danmark
redan är uppe i 8 å 9 timmar i
veckan, Nederländerna och Schweiz i
12 respektive 14 timmar per vecka, Västtyskland
och Belgien i 24 och 40 timmar
i veckan samt Storbritannien, som
ligger bäst till i Europa, 40 å 50 timmar
i veckan.

Man kan naturligtvis inte underlåta
att spekulera över vad det kan bero på
att vi skall ligga efter på detta område.
Det är klart, att det finns en omständighet,
som här redovisas; man säger,
att Sverige är ett långsträckt land med
gles befolkning, vi har en liten folkmängd
och en stor yta. Detta argument
förlorar emellertid något av sin tyngd,
när man ser på förhållandena ute i
världen. Jag tänker i det sammanhanget
på Kanada, som har mer än tjugo gånger
så stor yta som Sverige men bara dubbla
folkmängden. Det skall genast tillläggas,
att Kanada har en något större
agglomerationsgrad än vad vi har, men
någon större skillnad är det inte. Om
man räknar med fem personer per apparat
kommer man till att en tredjedel av
Kanadas befolkning skulle vara försörjd
i televisionshänseende. I Kanada finns
ett nät av televisionsstationer. De flesta
är privata, men det finns också en hel
del statliga stationer.

Det kan vara intressant att konstatera
det ekonomiska utfallet av denna statliga
kanadensiska televisionsverksamliet.
Jag har bara tillgång till minnessiffror,
men jag vågar tro, att minnet inte sviker
mig. Det gäller ekonomien för två år
sedan i den statliga kanadensiska televisionsverksamheten.
Man tog då in 60
miljoner kronor, räknat i svenskt mynt,
på en 15-procentig omsättningsskatt på
televisionsapparater med tillbehör och
10 miljoner på reklam. Utgifterna uppgick
endast till 40 miljoner kronor, varför
det blev 30 miljoner kronor över.
Verksamheten gick alltså ekonomiskt
sett utomordentligt bra.

Jag vil) till herr Hesselbom — som nu
sitter och flitigt antecknar — säga att jag

Anslag till televisionsverksamheten
väl vet att jag icke redovisat hela bilden.
Vi måste, som herr Hesselbom nyss
mycket riktigt påpekade, i detta sammanhang
tänka på de pengar, som man
måste investera vid en utbyggnad av televisionsnätet.
Visst kommer investeringskostnaderna
att uppgå till stora
summor i kronor räknat men de kommer
enligt min mening ändå inte att bli så
avskräckande stora i jämförelse med den
stora uppgift det här gäller. Jag läser
det föreliggande utlåtandet så, att endera
har man underskattat televisionens
betydelse — jag tar fasta på inte
minst vad herr Bengtson sade om landsbygden
— eller också har man ganska
litet förtroende till vår framtida ekonomiska
politik. Jag tror att orsaken är
den förstnämnda; man underskattar televisionens
betydelse.

Utvecklingen av den svenska televisionen
går för sakta. Redan i det gamla
Rom präglade man slagordet »panem et
circenses» — bröd och skådespel. Jag
tror att det gäller också i vår tid och
vårt land, att människan inte lever av
bröd allena. Det har uppstått en hel del
oro här i landet redan därför att man
önskar att utvecklingen av televisionen
skulle gå litet fortare. Och jag skulle
vilja råda till att det blir en snabbare
takt i fortsättningen, ty i annat fall kommer
det inte att bli så roligt för kommunikationsministern
längre fram.

Herr talman! Av vad jag nu har anfört
lär det framgå, att jag för min del
yrkar bifall till reservationen.

Herr HESSELBOM (s) kort genmäle:

Herr talman! En lärd ledamot av kammaren
påpekade just nu för mig, att det
av herr Wahlund citerade ordspråket användes
av demagogerna i det gamla Rom.
Jag gör emellertid inga reflexioner i anledning
av detta påpekande.

Jag vill i stället framhålla, att när herr
Wahlund beskyller utskottet för att underskatta
televisionens betydelse, så tror
jag, att det finns större anledning att
varna för att man överskattar televisionens
betydelse på det sätt som herrar
Wahlund och Bengtson tycks göra i denna
debatt. Vi bör nog se litet realistiskt

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956

Anslag till televisionsverksamheten
och även skeptiskt på utvecklingen Jag
vill bl. a. erinra om att televisionsapparater
ännu i denna dag är ganska dyrbara
ting, och jag är inte övertygad om
att alla medborgare — och allra minst
på den svenska landsbygden — har råd
att inom en överskådlig framtid skaffa
sig televisionsapparater. På landsbygden
behöver vi därför ha tillgång till de biografer
och samlingslokaler som finns.

Man kan här draga en parallell med
kommunikationsväsendets utveckling.
Privatbilismen har ju minskat underlaget
för de kollektiva kommunikationsmedlen,
så att man nu tvingas att lägga
ned flera busslinjer, vilket medför att
folk som inte har råd att hålla sig med
bil förs tillbaka till samma isolering som
före 1930-talet, då bussarna kom som en
välsignelse för den svenska landsbygden.

Nu tog herr Walilund upp vissa synpunkter
på vilka problem som kan skapas
av den kommersiella televisionen
och vilka faromoment som den kan erbjuda.
Jag hade ingen anledning att ingå
på alla dessa problem, då ju hittills ingen
i debatten har allvarligt ifrågasatt att
vi skulle få en kommersiell television av
exempelvis amerikansk modell, utan jag
uppehöll mig vid den mera begränsade
kommersialisering som reklam i television
skulle komma att innebära.

När herr Wahlund säger, att det väl
inte finns någon anledning att trycka
tillbaka reklamen, vill jag framhålla att
jag inte förordar ett tillbakatryckande,
men jag anser att det inte heller finns
någon anledning att öka reklammöjligheterna,
och då speciellt inte på de områden
som skulle ha råd att bekosta TYreklam.
Om man skall ha en så objektiv
och oskyldig reklam som förespeglar
herr Wahlund och kanske även herrar
Bengtson och Larsson, så får vi komma
ihåg att reklam i television blir en mycket
dyrbar sak. Jag skulle tro, att herrar
reklammakare vill ha ganska stor frihet
innan de satsar på denna dyra form av
reklam. Det blir nog svårt för dem, som
skall sovra i deras uppslag, att få till
stånd den objektiva och oskyldiga reklam
som tycks ha förespeglat herrarna
i detta sammanhang.

Sedan kom herr Wahlund in på frågan
om varför vi skall ha så kort sändningstid
som 6 timmar i veckan. Vi har
från utskottets sida bedömt detta såsom
en övergång, och vi räknar med att det
skall bli möjligt att öka sändningstiden
till betydligt mera i den mån som resurserna
tillåter det. Jag vill påpeka, att det
kanske allvarligaste hindret för en utvidgning
av televisionsverksamheten,
speciellt när det gäller sändningstiden,
kanske inte ligger på den tekniska och
ekonomiska sidan utan på programsidan.
Vi har ju inte någon uppsjö på möjligheter
att producera bra program i
hur stor utsträckning som helst.

Herr WAHLUND (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag behöver bara göra
ett mycket kort genmäle. Först vill jag
ta fasta på en sak, och det är att utskottets
representant här säger, att det
bara är fråga om en övergångstid och
att det sedan skall bli en ökning av programtiden.
Jag noterar detta, jag önskar
bara att vad som sker, sker snart. Det
är där vi tycks skilja oss.

Herr Hesselbom sade vidare, att uttrycket
»bröd och skådespel» användes
av demagoger. Ja, det kan hända att
härskarna i det gamla Rom får betecknas
som demagoger. Men det spelar ingen
roll — jag påminde om uttrycket för
att vänligt varna kommunikationsministern
för den folkopinion, som håller på
att växa fram.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag begärde ordet nu
därför att jag är mycket intresserad av
just de frågeställningar, som herr
Wahlund kom att beröra. Han menar att
Sverige har kommit efter andra länder
när det gäller televisionen, och visst har
vi gjort det. Det är många länder som
ligger före oss och få som ligger efter
oss.

Han försökte själv att ge svar på frågan
varför det förhåller sig så. Jag skulle
nog tro att svaret ligger ungefär där
han sökte det, men jag skulle vilja till -

Torsdagen den 24 maj 1956

Nr 20

lägga, att det också kan bero på att det
inte har funnits någon som helst tillstymmelse
till folkstorm av intresse för
den här saken hos den stora allmänheten.

Jag har ju nu i flera år suttit och sysslat
med dessa frågor medan de har legat
på utredningsstadiet, och jag föreställer
mig att jag har haft en viss kontakt
med den s. k. allmänna opinionen
i dessa frågor. Jag måste erkänna alt
denna opinion inte har varit särskilt
framträdande. Pressen har TV-entusiaster
anställda, som naturligtvis i de spalter
de behärskar försöker skapa opinion,
men de har enligt min mening totalt
misslyckats. Jag har sagt flera gånger,
att under denna tid har jag fått ganska
många skrivelser och brev från allmänheten.
Bara två sådana har hittills uttalat
sig för televisionen! Efter en debatt
i TV där jag medverkade fick jag ett
brev. Jag har senare fått ett brev från
Göteborg. Alla andra brev har varnat
för televisionen. Det finns alltså en sådan
opinion, även om inte heller den
kommer till särskilt uttryck.

Det stora intresse för televisionen som
skulle ha kunnat driva den fram fortare
har icke funnits, vare sig i riksdagen
eller hos den stora allmänheten utan
endast i ett fåtal tidningar och då sällan
på ledarspalten. Detta beror väl på
att vi i vårt land har så många andra
intressen och uppgifter som vi helt enkelt
har satt före. Jag har aldrig varit
imponerad av de fotografier som man
kan få se från världen, där kåkstäderna
ståtar med TV-antenner på vartenda
plåtskjul. Det är någonting som vi skulle
ha reagerat oerhört mot, om vi hade
låtit televisionen med de stora investeringskostnader,
som det i Sverige är
fråga om, komma före vissa sociala enkla
anordningar. Detta är den allmänna
inställning som vi väl ändå har i alla
kretsar här i landet.

Därtill kommer det som herr Wahlund
var inne på, nämligen att utbyggnaden
av televisionen, i ett land som Sverige
med dess långa avstånd och en ytterst
besvärlig topografi, är svår. Den iir dyr,
och den utredning som var fiirdig för

Anslag till televisionsverksamheten
några år sedan visade ju, att vi måste
göra investeringar på nära 200 miljoner
kronor för att nå cirka 90 procent av
befolkningen med televisionssändningar.
När man jämför detta med vad det bär
kostat oss att bygga ut vårt rundradionät,
så finner man att här rör det sig
om en kostnad som är fem gånger högre
än de investeringar vi hittills satsat på
rundradioverksamheten i landet.

Därtill kommer, och det vill jag inte
alls dölja, att det ingalunda har varit så
alldeles klart vilka vägar man tekniskt
skulle välja för att bygga ut televisionen.
Det råder fortfarande delade meningar
om den saken.

Jag har tidigare, när jag motiverade
varför propositionen inte kom i fjol
utan först i år, sagt, att eftersom vi bara
har haft ett rundradioprogram hittills i
Sverige och det har funnits behov av
två sådana, så har vi låtit denna fråga
gå före, inte minst därför att det framför
allt gagnar landsbygdens befolkning.
I stora delar av landet har man hittills
inte kunnat höra program nr 1 på ett
tillfredsställande sätt. Det är fortfarande
dåliga mottagningsförhållanden i vissa
delar av landet. När vi nu gick in fölatt
skaffa ytterligare ett program, så var
det bl. a. med tanke på att genom trådradioanknytning
kunde befolkningen i
de avlägsnaste delarna av landet få på
ett tillfredsställande sätt avlyssna båda
de program som nu sänds. Detta kräver
också stora investeringar, som nu kommer
jämsides med investeringarna i televisionen,
och vi har som sagt låtit dem
komma en aning före.

Jag skall inte uppehålla tiden med att
försöka göra någon programförklaring
om televisionens framtid. Frågan om
takten i utbyggnaden kommer att bestämmas
inte bara av det statsfinansiella
läget utan också av det intresse som
allmänheten och riksdagen visar för dessa
frågor.

Televisionen erbjuder ju inte bara ett
tekniskt problem. EU annat problem är,
vilken användning vi menar att den
skall ha. Det har sagts högtidligt i utredningen,
och det bar också sagts i
min proposition här, att televisionen

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956

Anslag till televisionsverksamheten
skall stå i samhällets och hemmens
tjänst, i folkbildningens och kulturens
tjänst. Det är högtidliga ord, och vi bär
sagt så om radion också, men man skall
väl ändå vara på det klara med att bakom
dessa högtidliga deklarationer ligger
en allvarlig tanke, att televisionen inte
bara skall bli ett medel för lätt förströelse,
som den skulle kunna bli, utan vi
menar att om samhället skaffar sig ytterligare
ett medel att så småningom komma
i kontakt med alla svenska hem, så
skall detta medel också användas i folkuppfostrans,
folkbildningens och den goda
smakens tjänst.

Jag skall inte gå närmare in på vad
detta får för konsekvenser mer än i ett
avseende, nämligen beträffande organisationen.
Då kommer jag direkt in på
det som utgör stridsfrågan mellan utskottsmajoriteten,
vilken har följt mig,
och reservanterna, nämligen frågan om
organisationen och finansieringen av televisionen.
Beträffande organisationen
innebär mitt förslag att vi skall bygga
upp televisionen tillsammans med rundradion
och låta det nuvarande bolaget,
AB Radiotjänst, i samband med en omorganisation
också få hand om televisionen.
Omorganisationen tror jag man bör
se litet närmare på. Förslaget innebär
ju nämligen att som nya aktieägare i
detta bolag, som i fortsättningen skall
få hand om både radio och television,
skall folkrörelserna i Sverige av alla
slag, jämte näringslivets organisationer,
släppas in. Det nya bolaget, som skall
ha ensamrätt på rundradioutsändningar
och televisionsutsändningar, skall
med andra ord få en styrelse som innesluter
medlemmar från Tidningsutgivareföreningen,
d. v. s. den fria pressen,
samt våra frivilligt tillkomna medborgarsammanslutningar,
såsom Landsorganisationen,
Arbetsgivareföreningen,
Lantbruksförbundet, nykterhetsrörelsen,
idrottsrörelsen, bildningsrörelsen
o. s. v. Alla dessa och därjämte näringslivets
topporganisationer skall ha
inflytande här. Staten skall också vara
med på samma sätt som nu. Staten skall
utse majoriteten i styrelsen, men icke
vara aktieägare. Bolaget skall alltså i lik -

het med det nuvarande vara eit privatföretag,
som därför att det får hand om
dessa viktiga uppgifter får finna sig i att
ha en av Kungl. Maj:t tillsatt majoritet i
styrelsen. Men denna kombination mellan
den fria pressen, våra folkrörelser
och staten, skulle, menar jag, vara den
organisatoriska garantien för att televisionen
liksom rundradion kommer att
stå i samhällets och kulturens tjänst.

Därför är jag ängslig för att reservanterna,
även om de försöker att tolka sin
egen reservation mycket försiktigt, är
ute i ganska farliga ärenden. Man säger
här nästan hånfullt: Varför skall staten,
folkrörelserna och tidningarna ha monopol?
Ja, visst är det ett monopol i ett
avseende: ingen annan får sända program.
Men det är inget åsiktsmonopol!
Vi har en radio och en television, och
där måste vi alla samsas, alla vi med
olika åsikter — politiska, religiösa och
andra. Vi får i televisionen försöka samsas
som vi har gjort hittills i radion,
och vi har garantier för att det inte
skall bli ett åsiktsmonopol i den organisation,
som vi här väljer.

Man säger här: Varför kan inte näringslivets
intressen få vara med genom
enskilda bolag? Ja, då skulle det ju inte
vara monopol längre, men riskerar vi
då inte ett åsiktsmonopol? Dessa det enskilda
näringslivets intressen kanske får
en möjlighet —- det är mycket svårt att
skapa garantier mot detta — att låta ensidiga
intressen dirigera programmen.
Det är där, som också reklamen kommer
in. Jag är principiell motståndare
till reklam i TV därför att om man släpper
in reklamen — oavsett vari denna
består — har man inte samma garanti
för att televisionen blir så oberoende
och fri som jag menar att den bör vara.

Jag finner här en sak ganska egendomlig.
När vi nu har haft en utredning,
som är enig —- om inte helt så nästan
—- om den framtida organisationen och
vi dessutom dröjt ytterligare och bearbetat
problemen och lagt fram en proposition,
så får vi från det hållet, som
anser att vi har fördröjt frågorna, den
invändningen: Det där är ju inte färdigt
för ett slutgiltigt ställningstagande.

Torsdagen den 24 maj 1956

Nr 20

Först klagar man över att det går för
långsamt och att vi kommer efter alla
andra, sedan heter det, att tidpunkten
ännu inte är mogen. Vi behöver ytterligare
erfarenheter, enligt vad som står
att läsa i reservanternas uttalande.

Jag tror, att det skulle vara mycket
olyckligt, om riksdagen ytterligare ett
år skulle låta verksamheten fortsätta såsom
nu under lösa former. Vad som gör
att man redan nu måste ta ställning till
organisationen är ju, att när vi har en
försöksverksamhet, men ändå försöker
att bygga upp vad jag skulle vilja kalla
en rikstelevision, måste vi anställa personal,
utbilda personal och skaffa lokaler.
Mgn måste träffa överenskommelser
med andra länder, med sammanslutningar
av skilda slag o. s. v. Om vi inte
låter Radiotjänst börja med detta redan
nu, försenar vi televisionen ytterligare.
Det är ganska ologiskt när reservanterna
menar, att man skall låta bli att ta ställning
till organisationen, samtidigt som
de ändå följer propositionen i fråga om
anslagen till Radiotjänst. Det är ganska
besvärligt för Radiotjänst att få uppgiften
att bedriva en försöksverksamhet och
samtidigt vara i ovisshet om framtiden.
Företaget kan inte planera, inte binda
de människor, som skall syssla med uppgiften
— och det behövs mycket folk
när det gäller television. Jag tycker detta
skulle vara mycket olyckligt, och jag
kan försäkra kammaren, att ett beslut i
den riktningen skulle försena televisionens
införande i landet.

Sedan har vi problemet västra Sverige,
som här har diskuterats. Utskottet har
skrivit mycket välvilligt med anledning
av de framstötar som har gjorts, och
jag vill bara säga, att jag har i och för
sig ingenting att invända mot vad utskottet
har skrivit. Men jag vill varna
för en alltför stor optimism om möjligheterna
att få de fem miljonerna att räcka
till vad som helst. I TV-sammanliang,
det vet herr Ohlon, är fem miljoner ändå
en droppe i havet.

Det finns nu en tvåmannautredning
tillsatt, som har fått i uppdrag att se på
alla de uppslag, som har framkommit
under diskussionen, och se om man kan

Anslag till televisionsverksamheten
få distributionsnätet utbyggt snabbare
och billigare än vad televisionsutredningen
föreslog i sitt betänkande. Det
som har varit avgörande för mig, när
jag inte lade fram förslag om den fortsatta
utbyggnaden i enlighet med vad
utredningen hade föreslagit, var just att
näringslivets förslag om TV-utbyggnad
gav vissa intressanta uppslag i fråga om
programledningarna i landet och att
man kanske kan hitta en metod, som är
billigare och som kanske kan göra att
man kommer snabbare fram.

Det har i diskussionen också framkommit
andra uppslag, och de två tekniker
som i sommar skall titta på problemen
får ta hand om dessa uppslag, ty
det rör sig här om tekniska problem,
och naturligtvis ekonomiska också. De
får också titta på de uppslag som under
den senaste tiden, bl. a. genom överingenjör
Esping i televerket, framförts.

Jag vill därför inte göra något bestämt
uttalande, men jag vill fasthålla vid den
varning jag tidigare tillåtit mig uttala,
att de fem miljonerna inte räcker till vad
som helst. Det är inte så säkert att TV:s
framtid gynnas av att man splittrar
pengarna. Det framgår också av den
ringa omfattning som försöksverksamheten,
baserad på dessa fem miljoner,
skall ha inom stockholmsområdet. Om
vi från dessa fem miljoner tar t. ex. en
halv miljon och ställer till förfogande
för en ännu blygsammare försöksverksamhet
i någon annan del av landet, är
det inte säkert att man kan åstadkomma
det intresse för television, som man
också så småningom behöver när televisionen
kommer i gång.

Koncentrationen av försöksverksamheten
till en enda plats borde man inte
kunna ha någonting att invända emot.
Den är nödvändig, och att den platsen
blir Stockholm är väl ganska naturligt
med hänsyn till den anknytning, som televisionen
redan från starten får med
t. ex. Radiotjänst och filmindustrien.

.lag blev mycket glad när jag hörde
herr Ohlons anförande, som var välgörande
fritt från alla de överdrifter som
bär förekommit i pressdebatten i Västsverige,
i synnerhet som man där på

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956

Anslag till televisionsverksamheten
många håll har missförstått vad saken
gäller. Herr Ohlon satte kyrkan mitt i
byn när han avfärdade en massa av de
projekt, som stått i förgrunden för
diskussionen. Det vi nu diskuterar ligger
på ett delvis annat plan än de uttalanden
som framkommit från köpmannaförbund
och andra sammanslutningar
i Göteborg.

Herr talman, jag skall inte ytterligare
förlänga debatten nu. Jag anser att kammaren
här lugnt kan acceptera utskottets
skrivningar med hänsyn till att den
väg, som utskottet här föreslår, ändå är
den som leder snabbast fram till att
med television nå vidare områden i landet.
Får vi inte organisationsproblemen
lösta, skall de alltjämt förbli svävande,
då är det inte heller möjligt att planlägga
televisionens utbyggnad för framtiden.

Herr LARSSON. NILS THEODOR, (bf)
kort genmäle:

Herr talman! Jag höll på så länge med
mitt första anförande att det är svårt
att komma igen, men jag uppkallades av
några ord i herr statsrådets anförande.

Herr statsrådet tog till så hårda ord
som att han ville varna kammaren för
reservanterna, som uppenbarligen var
ute i »ganska farliga ärenden» — jag
antecknade de orden — och han utvecklade
också ett resonemang om åsiktsmonopol.

Det finns ingen i statsutskottet, varken
bland reservanterna eller bland dess
majoritet, som vill åsiktsmonopol. Man
avvisar det från alla håll, och jag förstår
inte varför herr statsrådet skulle
ta upp det i debatten. Detta är ingen
kontroversiell sak. Alla är eniga med
herr statsrådet.

Hem statsrådet nämnde också, att ett
bifall till reservationen skulle kunna innebära
försening av den fortsatta verksamheten.
Nej, herr statsråd, det gör det
inte! Vi har inte från vårt håll ifrågasatt,
att inte Radiotjänst som hittills
skall sköta den försöksverksamhet som
pågår och som herr statsrådet själv har
rekommenderat skall fortgå även under

nästa budgetår. Men vi finner det märkligt,
att, medan ännu försöksverksamheten
i alla avseenden består, gå till dessa
fasta arrangemang och låsa utvecklingen
för framtiden beträffande finansieringen
och organisationen.

Vi är också alla överens om programmet
för ledningens sammansättning, med
representation från alla håll inom organisationssverige.
I det stycket finns inga
delade meningar och därför har vi inte
heller berört saken i reservationen.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det kanske inte vore så
mycket att tillägga efter herr statsrådets
anförande, men när statsrådet Andersson
förmenar, att reklam skulle göra TV
ofri, är väl ändå detta att måla hin på
väggen. Så starka överdrifter behöver
man väl inte ta till för att förfäkta en,
som man anser, rättfärdig sak.

Vi kan ju fråga hur det har gått i
England. Vi vet, att av de västeuropeiska
länderna är England det land, som haft
den största framgången med sin TVverksamhet.
Engelska staten har offrat
enorma belopp på denna verksamhet,
men ändå har landet funnit sig tvunget
att släppa in även den enskilda verksamheten
på området. Och erfarenheten
har visat, att verksamheten har berikats
genom denna dubbelsidiga anordning.

Å andra sidan kan vi peka på Frankrike
och en hel rad andra västeuropeiska
länder, som startat televisionsverksamhet
under gynnsamma auspicier men
inte lyckats hålla programmen på tillräckligt
hög nivå. Det har blivit en kedjereaktion:
abonnenterna har minskat i
antal och programmen har försämrats;
det hela har efter en gynnsam start fått
en dålig fortsättning.

Nu säger herr statsrådet apropå Göteborg,
att fem miljoner kronor i TV-pengar
är bara en droppe i havet. Det må vara,
herr talman, men vi i Göteborg är i
statliga sammanhang mycket blygsamma
•— vi nöjer oss med om vi nästa budgetår
får bara en tiondel av denna droppe!
Med denna tiondel kan vi nog garantera
att verksamheten på västkusten uppräUhålles
och till och med utvidgas.

Torsdagen den 24 maj 1956

Nr 20

Å andra sidan är det alldeles riktigt
som statsrådet säger, att vi skall inte
splittra våra medel nu på försöksstadiet.
Men vi skall å andra sidan komma ihåg,
att för en lycklig utveckling på detta
tekniska område måste vi se till att det
finns verksamhet på TV-området icke
bara vid den ena tekniska högskolan,
utan också vid den andra, i synnerhet
som man där nu har förnämliga experter
som kan ta hand om uppgifterna.

Herr WAHLUND (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag har goda skäl att
tro, herr statsråd, att opinionen för en
kraftigare utbyggnad av televisionen är
starkare ute i bygderna än den som
kommer till uttryck i tidningarna. Men
mitt väsentliga ärende i sammanhanget
är att ta fasta på det positiva i vad herr
statsrådet här nyss sade.

Statsrådet sade att han inte förmärkt
någon mera påtaglig positiv opinion i
televisionsfrågan, och att detta har varit
en av anledningarna till att televisionen
inte kommit i gång så hastigt. Men,
sade herr statsrådet, bryter en sådan
opinion fram, kommer saken i ett annat
läge. Och även om statsrådet inte använde
de orden, uppfattade jag det i alla
fall så att en dylik opinion skulle hjälpa
honom att få fram televisionen. Jag är
fullt tillfredsställd med detta uttalande,
eftersom jag tror att en medveten opinion
är under hastig framväxt.

Sedan är det en annan sak, som jag
också här skulle vilja slå fast, och som
jag anser vara det mest väsentliga i denna
debatt. Det är vad statsrådet kraftigt
underströk, att televisionsverksamheten
bör vara absolut fri, icke bara från de
enskilda inflytanden, som herr Ohlon
här talade om nyss, utan också från
statliga inflytanden. Jag tror att det är
viktigt just för staten själv. Det är utan
tvekan så att televisionen är ett likriktningsinstrument,
farligt för den andliga
friheten. Med televisionen kommer agitatorn
in i hemmen. Vi menar att våra
konstitutionella förhållanden är tämligen
hyggliga i dag, men vi vet aldrig
vad som kan hända. Det skulle kunna

Anslag till televisionsverksamheten
i framtiden inträffa att televisionen användes
som medel för ett statsbärande
parti för säkerställande av sin maktställning.
Vi bör på allt sätt försöka se till
att sådant om möjligt kommer att undvikas.
Det gäller här omistliga frihetsideal.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill tillägga bara några
ord!

Herr Nils Theodor Larsson missförstod
mig nog om han trodde, att jag menade
att reservanterna avsåg ett åsiktsmonopol.
Jag är tvärtom övertygad om
att de inte avser något sådant. Men jag
säger här, att det föreligger risker om
man lämnar ut detta propagandamedel
till enskilda intressen. Och det är ju ändå
vad herrar reservanter, om de läser
rätt, måste erkänna att de vill. De vill avvakta
fastställandet av organisationsformen
för att bl. a. undersöka, om man inte
kan få till stånd antingen ett samarbete
mellan staten och enskilda eller —
när det gäller finansieringen — få till
stånd en finansiering bl. a. med hjälp av
någon form av affärsreklam. Vi behöver
ju inte kalla den för kommersiell reklam
— det spelar inte någon roll vilken term
vi vill använda: konsumentupplysning,
varureklam eller vad som helst. Det är i
varje fall fråga om program, som enskilda
intressen bestämmer innehållet i.

Man kan naturligtvis korrigera dylika
program genom censur av olika slag,
som ser till att vissa normer för hur programmen
skall se ut icke överträdes.
Men en sådan censur måste man då under
alla förhållanden skaffa sig. Och nog
måste jag läsa reservanternas förslag så
att de svävar på denna punkt. De menar
att ett överlåtande av programmen på
enskilda inte skulle vara så farligt, och
det har också framgått av herr Wah1
unds anförande, att han menade att det
inte alls är så farligt, om det bara sköts
riktigt. Men jag har rent principiellt den
inställningen, att vi får garantier för en
fri och oberoende television endast om
vi låter finansieringen ske med licensmedel.
Då liar inga som helst enskilda

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956

Anslag till televisionsverksamheten
inflytanden någon möjlighet att inverka
på programmen.

Den form av reklam, som man tänker
sig när man säger, att man inte bör välja
den amerikanska vägen, är möjligen
det system som tillämpas i England. Det
innebär emellertid att man släpper in
varureklamen i hemmen. Det är här inte
fråga om en tidning eller en biograf, som
man besöker någon gång då och då alldeles
frivilligt och där man kanske sitter
och ser ganska ointresserat på reklamen.
Reklamen i televisionen skall
ju släppas in i alla svenska hem.

Därtill kommer att det är mycket dyrt
att köpa reklamtid i televisionen. Av det
förslag, som näringslivets organisationer
framlagt, framgår, att det skulle kosta
500—700 kronor per minut att få använda
televisionen för reklam. Jag tror för
övrigt att kostnaderna skulle bli ännu
högre. I England är ju kostnaden för reklam
i televisionen mycket stor. Det
skulle emellertid komma att medföra,
att det bleve storproducenterna som helt
komme att behärska detta reklaminstrument
för att genom detsamma kunna påverka
alla svenska hem. Småföretagsamheten
i landet skulle inte ha en chans
att den vägen kunna komma i kontakt
med alla hem.

Om vi ser på utvecklingen i fråga om
reklamen i televisionen t. ex. i Amerika,
har det ju gått så långt att amerikanarna
värjer sig för televisionsreklamen
bl. a. genom att inköpa små apparater,
med vilkas hjälp de kan sitta kvar bekvämt
i sina stolar och därifrån belysa
reklambilderna på televisionsapparaten,
så att de slipper se »eländet». Televisionsreklamen
är ofta så påträngande
och tjatig att den, såvitt jag förstår, inte
kan jämföras med något annat än vad
vi i vardagsbruk kallar för dörrknackeri
i jätteformat.

Faran för att vi här i landet skulle
kunna gå tillmötes en utveckling av liknande
slag med reklam i televisionen är
också en av de invändningar som jag här
vill göra. Jag skulle tro att vi på lång
sikt tjänar mest på att låta televisionen i
likhet med radion vara fri från reklaminslag.

Sedan vill jag till slut till herr Ohlon
säga, att man nog får ta litet allvarligare
på den risk att splittra medlen, som jag
tidigare talat om i samband med utnyttjandet
av anslaget på 5 miljoner kronor.
Om vi använder dessa 5 miljoner kronor
för att börja litet smått med dåliga televisionsprogram
— det blir nämligen dåliga
program om man inte har tillräckligt
med pengar — litet varstans i landet,
så blir det ingen möjlighet att få
allmänheten speciellt intresserad för sådana
program. Det gäller i stället att i
landet bygga upp en organisation för
programverksamheten, där man lägger
ner så mycket av våra resurser som möjligt.
Denna organisation får sedan ett
kommande budgetår kanske ytterligare
anslag för att utvidgas. Samtidigt får
man naturligtvis försöka lösa överföringsproblemet,
så att programmen kan
komma ut till andra platser i landet.

Herr Ohlon begärde särskilt i sitt sista
anförande, att man skulle låta en del av
dessa pengar användas för speciell försöksverksamhet
vid Chalmers i Göteborg.
Det kan väl tänkas att detta kan
vara av intresse. Men det är väl ändå inte
i första hand det intresset, som vi
skall bevaka i detta sammanhang. Här
gäller det i stället att få televisionen utbyggd
och redan från början få den på
rätt köl med goda program, så att allmänheten
får förtroende för den. Detta
tror jag är det väsentligaste, och där
måste nog alla andra intressen, även lokala,
vika.

Men därmed har jag inte sagt vad det
eventuellt kan bli möjligt att göra i
framtiden. Jag litar på att de två utredningsmännen
skall kunna hjälpa oss att
komma med uppslag och kunna lösa en
del av de problem som har aktualiserats
ute i landet.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill än en gång understryka,
att reservanterna icke pläderar
för reklam i televisionen, men vi vill
att den möjligheten inte skall avklippas
under försöksverksamheten.

Torsdagen den 24 maj 1956

Nr 20

Herr statsrådet kan ju i Radiotjänst
få fram sådana avskräckande exempel,
som kan bli ett stöd för herr statsrådets
uppfattning, om herr statsrådet nu vill
ha det ordnat på det sättet.

Vi ber alltså inte om reklam i televisionen
därför att vi prompt vill ha reklamverksamhet,
utan vi önskar bara att
även denna möjlighet skall prövas. Det
skulle nämligen därigenom bli möjligt
att få till stånd ett snabbare utbyggande
av televisionsverksamheten i landet
utan att man behövde anstränga statsverket
så hårt för finansieringen av televisionen.
Vi vill alltså inte ha reklam
för reklamens egen skull, utan för att
snabbare få ut televisionen i praktiken
och för att kunna säkra en utvidgad försöksverksamhet
även nästa år.

Med anledning av ett uttalande, som
också förekom i herr statsrådets anförande,
vill jag än en gång understryka
och hänvisa till vad som står skrivet i
motionen på s. 7. Där står: »Att åsiktsbildande
reklamverksamhet ej bör ifrågakomma
synes uppenbart.» Det sammanfaller
ju helt med herr statsrådets
egen uppfattning.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vill bara erinra om
att i reservationen yrkas bifall till motionerna
nr 501 och 669. I motionen nr
669 pläderas hela tiden för något slags
finansiering av televisionen med reklaminkomster.
Reservanterna förordar alltså
finansiering med reklaminkomster.

Herr FRANZON (s) :

Herr talman! Jag tänkte ett tag avstå
från att göra det inlägg i denna debatt,
till vilket jag hade begärt ordet, men det
var ett yttrande av statsrådet som gjorde
att jag i alla fall ville säga några ord.
Statsrådet sade nämligen, att ■— och det
är också riktigt — det gäller att utröna
intresset hos allmänheten och även hos
riksdagen för den framtida planeringen
av televisionsverksamheten. Det är just
detta som jag berört i motion I: 500, som
blivit så välvilligt behandlad av stats -

Anslag till televisionsverksamheten
utskottet. Jag har ansett att provisoriska
radiolänkar och stationsbyggnader kan
komma till användning vid en framtida
utbyggnad av det svenska nätet, och därför
bör kostnaderna kunna bli relativt
obetydliga. Men det väsentliga i min
tankegång är att en sådan utbyggnad av
dessa televisionslänkar skulle göra det
möjligt att för en relativt låg kostnad
under ett antal år av försöksdrift få
prövat, om det över huvud taget finns
förutsättningar för att införa en riksomfattande
television i Sverige.

När jag läste i propositionen att programverksamheten
skulle få samma begränsade
omfattning som den nu under
några år bedrivna försöksverksamheten
haft, ansåg jag att det skulle bli alltför
litet och att man bjöd för litet för den
avgift som man ville betinga sig, nämligen
25 kronor i kvartalet. Enligt min
mening måste en televisionstjänst för att
bli ekonomiskt bärkraftig ha en programproduktion
av tillräcklig omfattning.
Publiken måste vara övertygad om
att den får rimligt utbyte av sin dyrbara
televisionsmottagare och av den årliga
licensavgiften.

Flera av talarna i denna debatt har
varit inne på frågan vad televisionen
skulle betyda för det nordiska samarbetet,
och statsutskottet har också i sitt utlåtande
understrukit den sidan av saken,
när man gått med på den utredning
som föreslås i den motion jag
väckt. Detta är så mycket mer glädjande
som det varken i televisionsutredningen
eller i propositionen till årets riksdag
har beaktats att man genom ett svenskdanskt
samarbete i fråga om televisionsprogramproduktionen
skulle kunna
åstadkomma en programtid av den
längd, som eftersträvas av båda länderna.

Nu är en tvåmannautredning tillsatt.
Jag vill ge herr statsrådet en eloge för
att det skett så snart, veckan innan riksdagen
nu tar ställning till propositionen.
Detta förhållande får väl anses utvisa
att man är intresserad av att få en utbyggnad
av televisionsnätet utöver den
omfattning som statsrådet själv förutsatt
i propositionen.

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956

Anslag till televisionsverksamheten

Vad Danmark beträffar kan jag nämna
att jag vet att Radiotjänst för sin del
på ett ganska tidigt stadium förberedelsevis
undersökt frågan om en mera kortfristig
provisorisk förbindelse bl. a. till
Köpenhamn med tanke på att de utländska
företag, som inom den europeiska
radiounionens ram har samarbete med
televisionssändningar, skulle kunna erhålla
direkta kontakter för sändningar
från den ryttarolympiad, som börjar i
Stockholm den 10 juni och fortgår till
den 17 juni. Men på grund av att det
danska televisionsnätet inte får kontakt
med det kontinentala televisionsnätet i
Europa förrän hösten 1956 och då ekonomiska
förutsättningar inte förelegat,
har dessa planer inte kunnat realiseras.

Jag har även undertecknat den motion
som ligger till grund för reservationen.
Jag anser nämligen inte att det
ännu så länge finns tillräckligt underlag
för att bedöma frågan, om vi skall ha
kommersiell television eller inte. Det har
inkommit remissyttranden från 45 olika
instanser, och om jag inte räknat fel är
det 20 instanser som avstyrkt och 25
som tillstyrkt kommersiell television. De
som tillstyrkt kommersiell television har
emellertid, om jag fattat rätt, gjort det
under förutsättning att det blir en försöksperiod,
innan man tar slutlig ställning
till frågan om den kommersiella
televisionen. Bland de 25 instanser som
tillstyrkt kommersiell television är statskontoret,
telestyrelsen, socialstyrelsen
och kommerskollegium, och det var med
hänsyn till dessa myndigheters yttranden
som jag ansåg mig kunna skriva under
motionen. Därmed har jag inte tagit
ställning till frågan i dess helhet.

Jag håller med herr statsrådet om att
det är nödvändigt att få fram en fast
organisation. Men jag har varit så naiv,
att jag trott, att även om jag anser att
Radiotjänst bör ha ensamrätt borde man
kunna få till stånd ett sådant samarbete
som man strävar efter under Radiotjänsts
kontroll. Men den saken får kanske
den kommande utredningen undersöka.

Jag vill till sist bara säga ytterligare
några ord med tanke på den utredning,

som nu skall börja sitt arbete. Statsutskottet
har förutsatt snabbhet i utbyggnaden;
det skulle vara önskvärt att så
snabbt som möjligt diskutera de olika
provisorierna. Detta skulle praktiskt
kunna ske genom ett informellt och även
tidsbegränsat samarbete mellan de för
frågan intresserade parterna. Ett dylikt
samarbete skulle enligt mitt förmenande
kunna komma till stånd genom en distributionsnämnd,
uppbyggd i analogi
med den nämnd som sysslar med televisionsforskning.
Den tillsatta tvåmannautredningen
kunde också begagna nämnden
som organ för vissa praktiska försök.
Enligt mitt förmenande bör i denna
nämnd finnas representanter för den
elektrotekniska industrien, för försvaret,
för Radiotjänst samt för telestyrelsen.
Dessutom skulle också tekniska högskolan
i Stockholm och Chalmers tekniska
högskola i Göteborg vara representerade.
Denna nämnd skulle således driva
verksamheten som ett rent övnings- och
forskningsuppdrag. Jag menar att detta
skulle vara en försöksverksamhet av det
slag som har skisserats i reservationen.

Jag vet inte hur stora kostnaderna
skulle bli för provisoriet, men det är
inte fråga om något direkt slöseri med
pengar, eftersom större delen av de provisoriska
anordningarna skulle kunna
användas vid den slutliga utbyggnaden.
Jag utgår emellertid från att man skulle
kunna intressera de olika företagen för
att ingå i en distributionsnämnd, och i
samband med tvåmannautredningen och
under dess kontroll skulle man väl också
kunna få erforderliga medel — statsrådet
säger ju själv att fem miljoner kronor
är en begränsad summa. Av detta
kan Göteborg och Västsverige inte få så
mycken glädje, men skulle man kunna
få till stånd ett samarbete på detta sätt
under den tid som återstår till hösten,
då utredningen skall lägga fram sitt förslag,
tror jag att mycket därmed skulle
vara vunnet.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Jag tror att få frågor,
som riksdagen haft att behandla, kan

Torsdagen den 24 maj 1956

Nr 20

anses vara så viktiga, ha en så verkligt
stor räckvidd och få så betydande konsekvenser
som den vi nu diskuterar. Jag
tror att det är alldeles riktigt som herr
statsrådet sade, att intresset för televisionen
åtminstone hittills företrädesvis
har varit att finna inom vissa begränsade
kretsar. Men det är väl å andra sidan
lika riktigt att intresset är i stigande.
Många anser att Sverige här kommit på
efterkälken och man reser starka krav
på att samhället nu skall se till att vi får
televisionen igenom.

Televisionen är säkerligen en mycket
fin sak. Den kan ge oss bättre underhållning,
den kan hjälpa oss att på ett mera
åskådligt sätt sprida kultur, den kan
hjälpa oss med undervisningen, den kan
ge en hel del människor möjlighet att se
idrott mycket bättre än man gör på Stadion
eller på andra håll och den kan,
som herr Bengtson sade, säkerligen bli
av utomordentlig betydelse för landsbygden,
även om herr Hesselbom hade
mycket riktiga invändningar att göra på
den punkten.

Men det finns också de, som med all
rätt påstår att televisionen kan medföra
en hel del nackdelar: nivellering, smakförsämring.
Vi har t. ex. här i kammaren
flera gånger diskuterat problemet barn
och film, man kan ju fråga sig hur vi
skall bära oss åt för att skydda våra
barn mot det som bjuds i television; det
lär bli svårt ja praktiskt taget omöjligt
att göra detta. För min del tror jag också
att televisionen kan komma att bli en
faktor som på ett ur demokratisk synpunkt
inte så lyckligt sätt kan påverka
föreningslivet och människornas personliga
kontakt med varandra. Det går inte
att hindra televisionen — om det nu ens
än önskligt — och därför är jag glad att
departementschefen nu genom sin proposition
har bidragit till att skingra den
ovisshet som hittills har rått och som
naturligtvis för radioindustrien och inte
minst för Bad iotjänst har varit synnerligen
besvärande. Både för planläggnings-
och annat arbete är det nödvändigt
att vi får besked om vad som skall
ske här i framtiden, och departementschefens
framläggande av sin uppfattning

Anslag till televisionsverksamheten
att vi skall ha en reguljär television är
sålunda att hälsa med tillfredsställelse.

Vi kommer därmed in på frågan om
reklamen. Det har sagts mycket om den
här förut, men jag vill ändå tillägga några
synpunkter.

Beservanterna har här flera gånger
framhållit att de inte tagit någon ståndpunkt
till frågan. Det må vara sant, men
om man följer reservanterna och väntar
ett år, innan man tar ställning så kommer
ju diskussionen att pågå, och jag
tycker därför att det finns all anledning
att kammarledamöterna deklarerar sina
synpunkter på denna fråga som är så
oerhört viktig.

Jag skulle först vilja rikta ett tack till
statsrådet för den utomordentligt klarläggande
och belysande deklaration som
han här gjorde om televisionens målsättning
och den fria ställning som televisionen
bör ha. Jag förmodar att de, som
här har talat för kommersiell reklam i
televisionen, inte gjort det därför att de
är speciellt måna om att slå vakt om annonsörerna,
utan de gjorde det väl för
att vi skall kunna finansiera televisionen
och få verksamheten i gång fortast
möjligt. Tack vare reklamen skulle man
kunna ställa mindre krav på statskassan.
Men vi brukar ju säga att, »staten det är
vi». Man kan med fog göra gällande att
medborgarna får betala televisionen vare
sig de gör det genom skatterna eller
genom att betala för konsumtionsvarorna.

Annonsörer som vill betala för reklam
i televisionen har som i alla andra
sammanhang ett enda intresse, nämligen
att föra fram försäljningsargument.
Man ställer sig frågan: Har vi vanliga
medborgare i allmänhet någonting att
vinna på en sådan annonsering? Det är
många spörsmål som möter i det sammanhanget.
Hur skall egentligen urvalet
av annonserna ske? Statsrådet var inne
på den frågan och påpekade vilka
orättvisor som kan förekomma och
framhöll att denna reklam inte kan stå
i den riktiga konsumentupplysningens
tjänst. Jag kan erinra om att de svenska
annonsörcrnas förening, som hestår av
253 medlemmar och är en organisation

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956

Anslag till televisionsverksamheten
av storannonsörer, har gjort en viss opinionsundersökning
i denna fråga.

Den opinionsundersökning som dessa
storannonsörer gjort har vid en närmare
granskning visat sig lida av brister
när det gäller frågeställningar och sådant;
frågorna har varit subjektivt framställda.
Och som här tidigare sagts, finns
det bland den svenska allmänheten en
stark opinion, som motsätter sig planerna
på kommersiell reklam i televisionen.

Det kan väl befaras att den reklam,
som skulle förekomma i televisionen, av
allmänheten skulle uppfattas såsom, en
av samhället sanktionerad reklam. Man
har här framhållit, att England nu har
beslutat genomföra kommersiell reklam
i televisionen och att vi bör avvakta erfarenheterna
därifrån. Det kan då kanske
vara av intresse att veta, att detta
beslut har fattats efter långvariga diskussioner
och under ytterst starkt motstånd
från kulturskapande och kulturförmedlande
instanser. Röstövervikten
var dessutom mycket liten, då beslutet
fattades.

När reservanterna vill att vi skall dröja
med att ta ställning till dessa frågor,
förmodar jag att det är tankegångarna i
det av näringslivet presenterade förslaget
som gör att man är osäker och tänker
sig, att däri givits ett alternativ till
den av statsrådet nu rekommenderade
lösningen.

Mycket skulle vara att säga om detta
näringslivets förslag. Meningen är att det
televisionsbolag, som skulle utgöra toppen
på den tänkta organisationen, skall
ha ett tämligen oinskränkt inflytande
över verksamheten. Radiotjänst skulle
enligt förslaget bli ett av fem programföretag
under televisionsbolaget och till
sitt förfogande i jämförelse med de annonssäljande
programbolagen få ett
mycket litet antal timmar, åtminstone
under de första åren. Riktigheten av
kostnadsberäkningarna i näringslivets
förslag ifrågasättes både av Radiotjänst
och av telestyrelsen, som har granskat
dem.

Det bör också uppmärksammas, att i
näringslivets förslag bara sägs i fråga
om programföretagens kompetens att de

skall ha tillgång till personal och organisation
samt studio- och teknisk utrustning,
medan inte ett ord säges utifrån
målsättningen för TV om de kompetenskrav
rent programmässigt som måste
ställas på de olika programbolagen för
att de skall få sända televisionsprogram
som bekostas med annonsmedel. Jag tycker
att de ord, som statsrådet här yttrade
om televisionens målsättning, verkligen
är värda all eftertanke. Näringslivets
förslag innebär att 10 procent av
sändningarna skall vara ren reklam,
men reklammeddelanden skall dessutom
förekomma i praktiskt taget varje program.
Det är annonsören obetaget att
själv svara för dessa reklammeddelandens
innehåll och utformning; kontrollen
skulle hänskjutas till ett rådgivande
organ utan något större egentligt inflytande.

Jag tror att man inte blir särskilt
övertygad eller intresserad av näringslivets
förslag, sedan man studerat det
närmare. I varje fall kan inte jag tycka
att de tankegångar, som ligger bakom
detta förslag, skulle kunna utgöra något
alternativ till de förslag statsrådet har
presenterat. I ett land av Sveriges storlek
är det inte möjligt att ha flera konkurrerande
företag för television. Radiotjänst
har erfarenhet på detta område,
och om man följer statsrådets linje vinner
man dessutom avsevärda besparingar
genom samordning på de administrativa,
produktionstekniska och kamerala
områdena.

Liksom statsrådet tycker jag, att om
man följer reservanterna och väntar ett
år med att fatta ståndpunkt, så måste
detta innebära, att man ytterligare skjuter
på framtiden denna utbyggnad av televisionen,
som man är så intresserad
av.

Radiotjänst försöker nu hålla sig ä
jour med utvecklingen för att man inte
skall stå alldeles handfallen den dag
riksdagen beslutar sig för denna sak.
Radiotjänst hyr för närvarande bristfälliga
lokaler, som i vissa hänseenden är
rent av riskabla för personalen, man hyr
sin apparatur, och man är allmänt osäker
om de investeringar, arbetsinsatser

Torsdagen den 24 maj 1956

Nr 20

och uppgifter, som kan komma i fråga,
med hänsyn till det läge som råder. Jag
tror att det är ytterst viktigt, för att inte
säga nödvändigt, att riksdagen nu fattar
beslut i principfrågan, så att vi får någon
klarhet om hur televisionen organisatoriskt
skall ordnas; i varje fall är det
denna väg man bör gå, om man är intresserad
av att så snart som möjligt på
allvar få television införd i Sverige.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf)
kort genmäle:

Herr talman! Endast några få ord med
anledning av vad fru Wallentheim sade.

Fru Wallentheim uppehöll sig så mycket
vid vad näringslivets organisationer
föreslagit, och dessa uttalanden ställer
sig reservanterna icke odelat bakom. Jag
vill erinra om att i den motion, som reservanterna
stöder sig på, heter det på
s. 5: »Detta betyder icke att vi är beredda
att utan vidare godtaga de ekonomiska
kalkyler, som ligger till grund
för detta förslag.»

Herr HESSELBOM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara i anledning
av de upprepade försöken från herr
Larssons sida att komma ifrån vad som
skrivits i den motion, som reservanterna
yrkar bifall till, för kammarens ledamöter
citera vad som verkligen står
skrivet i motionen. Det står nämligen
på s. 7 i motionen: »Det finns därför ett
påtagligt samband mellan den av oss i
det föregående diskuterade frågan om
en snabb utbyggnad av televisionsnätet
samt frågan om införande av kommersiell
television.» Längre fram heter det:
»Vid sidan av Radiotjänst bör därför
finnas ett eller flera programbolag med
förankring i lämpliga organisationer och
företag — inom näringslivet, folkrörelserna,
filmen, etc. — och med speciell
uppgift att producera kommersiella program».
Och så yrkar motionärerna med
stöd av vad sålunda anförts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skall
hemställa om att Kungl. Maj:t skall

Anslag till televisionsverksamheten
framlägga ett förslag med beaktande av
motionärernas synpunkter. Är inte detta
en rekommendation och ett ställningstagande
för den kommersiella televisionen,
vet jag inte hur man i fortsättningen
skall tolka vad som skrives i motioner.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Jag tror att det är rätt
onödigt att diskutera om man skall ytterligare
utbygga televisionen eller inte.
I motsats till kommunikationsministern
har jag nämligen den uppfattningen, att
opinionen i vårt land är av den art, att
den också kommer att framdriva televisionen
ganska snart. Frågan är i stället
vem det är som skall bygga ut densamma.
Man synes från regeringens sida
önska en monopolställning för staten.
Jag tror för min del i stället att det skulle
vara bra mycket lyckligare, om man
kunde få en viss konkurrens på detta
område.

Jag har under flera år tidigare motionerat
om att man skulle ha en kommersiell
television i vårt land. Jag har inte
den rädsla för de kommersiella programmen,
som en del andra ledamöter har.
Jag tror inte att vi behöver vara rädda
för att en sämre smakriktnng därigenom
skulle uppstå. Om man gör reklamprogrammen
mindre tilltalande för allmänheten,
lär det inte heller bli någon som
helst reklam för de varor man avser att
reklamera för. Det är därför, herr talman,
som jag helst hade sett att vi hade
fått fram en sådan television, som hade
kunnat innebära att vi fått en konkurrens
på detta område. Radio och television
är dock inte samma sak, och med
hänsyn till de kortare sändningssträckorna
för televisionen tror jag för min
del att det inte skulle vara så olämpligt,
om man hade olika konkurrerande företag
på detta område.

Herr statsrådet har såsom motiv för
att man skulle ha ett statligt monopol
sagt, att han är rädd för ett åsiktsmonopol.
Jag har svårt för att förstå hur man
skulle kunna få ett åsiktsmonopol, om
man skulle överlåta åt olika företag att
konkurrera inom televisionen. .lag tror

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956

Anslag till televisionsverksamheten
i stället att det är bra mycket större risk
för att det kan uppstå sådana förhållanden,
att det kan bli ett åsiktsmonopol,
om man nu överlåter åt statsmakterna
att själva helt få bestämma i denna
fråga.

Det finns många anledningar varför
man inte bör lägga en hämsko på denna
nya uppfinning, inte minst med tanke
på den elektrotekniska industriens
vidare utveckling. Om det skulle ges
möjligheter för denna industri att lägga
upp en större tillverkning på detta
område, skulle man därmed också kunna
skapa en god bas för att denna industri
skulle kunna gå ytterligare framåt.
Varför är det nu så angeläget att just
denna industri får möjlighet att ytterligare
stärka sin ställning och att utvidgas?
Jo, helt enkelt av den anledning att
man i vårt land liksom i övriga delar
av världen ju måste räkna med automationen
och de nya tekniska finesser,
som kan ställas i produktionens tjänst.
Därför är det angeläget att inte vårt
land kommer på efterkälken när det gäller
konkurrensen i detta avseende. Jag
tror därför att det skulle kunna bli eu
ganska nyttig följdverkan för hela vårt
lands näringsliv och för hela vårt folks
levnadsstandard, om man på denna väg
också skulle kunna få en möjlighet att
ytterligare utveckla den elektrotekniska
industrien i detta land.

Jag skall, herr talman, be att få yrka
bifall till reservationen, även om jag
kanske hade önskat att den kunde varit
skriven på något annat sätt. Ett bifall
till utskottets hemställan innebär ju, att
man ger staten ett monopol. Ett bifall
till reservationen ställer åtminstone en
dörr öppen för framtiden att på andra
sätt kunna lösa televisionsfrågan i vårt
land.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder vrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande punkten I av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan samt särskilt angående punkterna
II och III.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten I förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Sundelin in. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 131 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundelin m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat.
Sedan därvid befunnits, att fel uppkommit
å omröstningsapparaten, och detta
fel vid förnyad omröstning visat sig
kvarstå, frågade herr talmannen, huruvida
herr Larsson, Nils Theodor, vidhölle
sin begäran om rösträkning eller om
någon annan av kammarens ledamöter
påyrkade, att rösträkning anställdes.

Med anledning härav anförde

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (bf):

Herr talman! Då röstningen ändå har
gett en viss upplysning — den visar ju,
att det inte finns någon möjlighet för re -

Torsdagen den 24 maj 1956

Nr 20

servanterna att vinna — kan jag avstå
från mitt yrkande om rösträkning.

Herr talmannen yttrade, att då herr
Larsson, Nils Theodor, nu återtagit sin
begäran om rösträkning och ingen annan
av kammarens ledamöter påyrkat rösträknings
anställande, frågan därom
finge anses hava förfallit, i följd varav
kammaren, i enlighet med utgången av
den genom uppresning verkställda omröstningen,
fattat beslut i överensstämmelse
med ja-propositionen.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkterna II och III hemställt.

Ang. vattenfallsstyrelsens förläggning

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 132, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
förvaltningsbyggnad för vattenfallsstyrelsen
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposision,
nr 130, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden
för den 16 mars 1956, föreslagit
riksdagen att dels å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1955/56 till
Förvaltningsbyggnad för vattenfallsstyrelsen
under statens affärsverksfonder,
statens vattenfallsverks fond, anvisa ett
investeringsanslag av 5 000 000 kronor,
dels ock för budgetåret 1956/57 till Förvaltningsbyggnad
för vattenfallsstyrelsen
under nyssnämnda fond anvisa ett investeringsanslag
av 2 000 000 kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle en
förvaltningsbyggnad för vattenfallsstyrelsen
uppföras på ett tomtområde i
Råcksta inom vällingbyområdet i Stockholms
stad.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Georg Carlsson och Johan Persson
<1: 523) och den andra inom andra kam il

Första kammarens protokoll 1956. Nr 20

Ang. vattenfallsstyrelsens förläggning

maren av herr Vigelsbo (II: 712), i vilka
hemställts, att riksdagen med avslag
å förevarande proposition måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förnyad prövning av frågan
om förläggningen av vattenfallsstyrelsens
förvaltningsbyggnad i enlighet med
vad som i motionerna anförts;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Alvar Andersson m. fl. (1:524)
och den andra inom andra kammaren av
herr Andersson i Brämhult m. fl. (II:
713), i vilka likaledes hemställts, att
riksdagen med avslag å förevarande proposition
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om förnyad prövning
av frågan om förläggningen av vattenfallsstyrelsens
förvaltningsbyggnad i
enlighet med vad som i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 523 och II: 712 samt I:
524 och II: 713,

I. å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56 till Förvaltningsbyggnad
för vattenfallsstyrelsen under
statens vattenfallsverks fond anvisa ett
investeringsanslag av 5 000 000 kronor;

II. för budgetåret 1956/57 till Förvaltningsbyggnad
för vattenfallsstyrelsen
under nyssnämnda fond anvisa ett investeringsanslag
av 2 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Pålsson, Sundelin, Bengtson, Rubbestad
och Svensson i Stenkyrka, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet hort hemställa,
att riksdagen måtte, med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionerna
I: 524 och II: 713 samt i anledning
av motionerna I: 523 och II: 712, i .skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förnyad
prövning av frågan om förläggningen
av vattenfallsstyrelsens förvaltningsbyggnad
i enlighet med vad av reservanterna
anförts.

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956

Ang. vattenfallsstyrelsens förläggning

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Det utskottsutlåtande,
som nu föreligger till behandling, är till
sin innebörd av stor principiell betydelse,
om man ser frågan ur lokaliseringsoch
befolkningspolitisk synpunkt. Även
om det såsom i det nu aktuella fallet
gäller ett statligt verk, som sedan lång
tid varit förlagt till huvudstaden, utgör
denrra omständighet inte något hinder
för att fritt pröva frågan om verkets
förläggningsort, då omständigheterna ju
har fogat det så, att det fordras en hel
nybyggnad för verkets behov av ämbetslokaler.

Statsutskottet har i det föreliggande
utlåtandet tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag
att för vattenfallsstyrelsens behov
skall uppföras en ny ämbetsbyggnad
inom det s. k. Råckstaområdet vid Vällingby.
Jag och fyra medreservanter har
inte på det nu föreliggande utredningsmaterialet
kunnat biträda detta utskottets
förslag. Vi har därför till utlåtandet
fogat en reservation, i vilken vi närmare
utvecklat våra synpunkter på spörsmålet.

Som jag nyss sade är frågan till sin
innebörd av såväl befolknings- som lokaliseringspolitisk
innebörd. Det bör
man hålla i minnet. Men jag vill gärna
medge, att vid bedömandet av frågan om
förläggningsort för vattenfallsstyrelsen
är det dessutom ett par faktorer som
bör ägnas särskild uppmärksamhet, nämligen
dels förläggningsortens betydelse
för personalrekryteringen, dels samarbetet
och kontakten med andra statliga
organ och organisationer m. fl.

Om man då först ser på frågan om personalrekryteringen,
så finns det givetvis,
det medger jag också, anledning att
förutsätta, att en utflyttning kommer att
medföra vissa övergångssvårigheter. Det
material, som i detta avseende presterats,
kan emellertid enligt min mening inte
leda fram de slutsatser, som utredningsmannen
har dragit.

Det är ju bekant, att bakom ligger
bl. a. en av vattenfallsstyrelsen företagen
enquete bland styrelsens personal.
De därvid lämnade svaren kan jag för
min del ju inte tillmäta samma avgö -

rande betydelse som utredningsmannen
synes ha givit desamma. Mig förefaller
det vara ganska självklart, i vilken riktning
dessa svar skulle komma att gå,
då i detta fall husbonden, vattenfallsstyrelsen,
redan innan frågorna ställdes
till personalen, klart och bestämt gav
till känna sin mening att någon utflyttning
från Stockholm inte borde komma
i fråga. Det är väl under sådana förhållanden
lätt begripligt, att personalen
i händelse av utflyttning i sina svarsformulär
signalerat sin avsikt att lämna
sina respektive tjänster. Det är nog på
det sättet, att alldeles oavsett arbetsgivarens
i förväg klart uttalade mening
är människorna i allmänhet så konstruerade
och så funtade, att när det gäller
en förändring av deras personliga förhållanden,
förändringar som kan medföra
befarat omak — jag understryker
ordet befarat, ty det är inte alls säkert
att detta omak inställer sig — säger
de upp sig. Någonting därutöver har väl
den nämnda enqueten knappast givit.

Dessa farhågor tycker jag är överdrivna
även ur en annan synpunkt. Jag
har haft anledning att lägga märke till
att vattenfallsstyrelsen, alldeles bortsett
från om utflyttning skall äga rum eller
inte, liksom andra verk och inrättninghar
en normal avgång av personal.
Jag tycker mig ha märkt att det har förekommit
avgång från ledande och betydande
tjäster inom verket till följd av
att vederbörande sökt sig ut till den privata
industrien, och denna industri har
legat inte på landsbygden men väl i vad
stockholmarna kallar landsorten, alltså
i städerna på den svenska landsbygden.
Det förefaller ju som om det vore andra
ting än utflyttningen som kan ge signalen
till en personalavgång.

Om man å andra sidan ser på vad
arbetsmarknadsstyrelsen anfört — den
får väl ändå anses vara den myndighet
här i landet som bäst behärskar vår arbetsmarknad
och dess skilda företeelser
—- hävdar den däremot den meningen,
att personalsvårigheterna endast blir av
övergående natur, medan rekryteringsförhållandena
på lång sikt blir minst
lika goda vid en utflyttning som vid ett

Torsdagen den 24 maj 1956

Nr 20

kvarblivande i Stockholm. Här bör kanhända
tilläggas, att det vid en eventuell
utflyttning ju inte är tänkt, att verket
skulle flytta ut till landsbygden, utan
alternativet har väl varit någon av de
större mellansvenska städerna — jag
skulle föreställa mig att valet skulle falla
på en stad av en storlek på någonting
mellan 40 000 och 60 000 invånare. I
vart fall har reservanterna inte ifrågasatt
att vattenfallsstyrelsen eventuellt
skulle flytta till vad man menar vanlig
landsbygd. Det är väl att förmoda, att
en stad av den nämnda storleken ändå
skulle på ett tillfredsställande sätt uppfylla
kravet på en god miljö för den
personal, som skulle rekryteras.

En sak till, som bör beaktas i detta
sammanhang, är givetvis vattenfallsstyrelsens
behov av samarbete med andra
i huvudstaden förlagda statliga organ
och organisationer m. fl. Det är en fråga,
som vi reservanter anser bör bli föremål
för ytterligare studium och överväganden,
innan ett slutligt avgörande träffas.
Vi menar nog, att det starkt framhävda
behovet av en förläggning till
Stockholm för att vinna just dessa kontaktmöjligheter
ändå är något överdrivet.
Det är ju bekant, att fiskeristyrelsen
har legat i Göteborg och vattenfallsstyrelsen
här i Stockholm ända sedan verkens
tillkomst. Bägge är ju verk, som
sysslar med vatten, och jag föreställer
mig att behovet av kontakt och anknytningspunkter
därvidlag bör vara rätt påtagligt,
men jag har för min del inte
märkt eller hört, att det varit förenat
med någon större olägenhet, att fiskeristyrelsen
legat i Göteborg.

Det är väl också så att alltjämt fortlöpande
förbättringar av kommunikationsväsendet
gör behovet av förläggning
till Stockholm mindre trängande.
Man kan ju också i detta sammanhang
säga, att den föreslagna förläggningen
till Ilåcksta väl ingalunda kan betecknas
som central. Den kräver resor och
restid. Det finns ju anledning att antaga,
att restiderna i allmänhet kommer
att fortlöpande förkortas, .lag iir inte säker
på om man vågar göra ett sådant
antagande när det gäller resor inom

Ang. vattenfallsstyrelsens förläggning
Stockholms stad. Det förefaller mig, som
om anhopningen av människor och
trångboddheten inom Storstockholms
område snarare skulle peka i motsatt
riktning.

Både arbetsmarknadsstyrelsen och
motionärerna har anfört skäl ur såväl
lokaliseringspolitiska synpunkter som
ur de övriga samhälleliga synpunkter
som måste anläggas på personalens bostadsfråga.
Det är skäl som är värda att
noggrant beaktas. Jag tror för min del
knappast, att svårigheten att anskaffa
bostäder vid en eventuell utflyttning
skulle blå så stor som det har gjorts
gällande. Såsom jag tidigare nämnde har
det ju förutsatts, att utflyttningen kan
ske till någon större stad. Jag föreställer
mig, att det i en stad av den storlek som
jag nyss nämnde knappast kan vara några
avsevärda svårigheter att åstadkomma
bostäder i den omfattning som erfordras.
Vart verket än flyttar torde det väl vara
ogörligt att genomföra utflyttningen på en
enda gång, utan den lär få ske i etapper,
och då föreställer jag mig att det
skall bli möjligt att lösa bostadsfrågan.
Utskottet hävdar ju den meningen, att
bostadsfrågan inte skulle kunna lösas på
någon annan plats än Stockholm för denna
personal på cirka 1 800 personer. Jag
tycker att den dagliga erfarenheten av
Stockholm i bostadshänseende visar, att
väl knappast någon ort i det här avlånga
landet har så stora bostadssvårigheter.
Det kan ju sägas, att personalen
redan har ordnat sin bostadsfråga, om
verket ligger kvar. Det är i viss mån
riktigt, men vi vet inte, om så blir fallet
vid en förläggning i Råcksta. I varje
fall uppstår vid den normala nyrekryteringen
även vid en förläggning till Stockholm
ett bostadsbehov, som kanske blir
svårare att fylla än om verket förläggs
till annan ort.

Såsom ett ytterligare skäl har under
frågans behandling i avdelningen — jag
vill minnas att det också nämndes i utskottet
— påpekats den omständigheten,
att vattenfallsstyrelsen har träffat köpeavtal
med Stockholms stad om markområdet
vid Råcksta och att detta avtal
skulle för stadens del vara bindande en -

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956

Ang. vattenfallsstyrelsens förläggning
dast till den 1 juni eller den 1 juli. Det
skulle bl. a. nödvändiggöra ett definitivt
beslut nu. Jag tillåter mig att i detta
sammanhang uttala den förhoppningen
att kammaren inte låter sig påverkas i
sitt ställningstagande av det förhållandet,
att köpeavtalet på tomtmarken skulle
gå ut vid en viss tidpunkt. Jag tror att
Stockholms stad är så pass intresserad
av det här, att markområdet med största
sannolikhet finns tillgängligt för ändamålet,
även om det slutliga avgörandet
inte skulle ske förrän vid 1957 års
riksdag.

Av anförda skäl har det synts oss reservanter
angeläget med en förnyad prövning
av förläggningsfrågan innan riksdagen
tar slutlig ställning till detta spörsmål.
Jag anser det så mycket mera möjligt
att hävda denna mening som departementschefen
ju förutsätter en ytterligare
utredning i vad gäller förläggningen
av ett par avdelningar inom vattenfallsstyrelsen
— det var väl linjebyggnaderna
och stationsmontageavdelningen
— liksom också en lokal kraftförvaltning,
Älvkarleö. Det synes oss lämpligt
att ett nytt ställningstagande sker
även i den stora frågan om var vattenfallsstyrelsen
slutligen skall förläggas.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag nu har anfört och till vad reservationen
innehåller ber jag att få yrka
bifall till den av mig m. fl. vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr
Bengtson (bf).

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Man torde utan överdrift
kunna säga att statsutskottets fjärde
avdelning alltid varit intresserad av
den s. k. lokaliseringsfrågan, intresserad
av att skapa möjligheter för att få
industrier och andra företag förlagda
till andra orter än huvudstaden. Utskottsavdelningens
behandling och ställningstagande
till olika kommunikationsfrågor
torde vittna om att avdelningen
har varit intresserad av en sådan lokaliseringspolitik.
När avdelningen inte i

det här fallet har kunnat rekommendera
en utflyttning av vattenfallsstyrelsen så
beror detta på de grunder som redovisas
i propositionen. De har framförts av
den utredningsman, som har haft Kungl.
Maj :ts uppdrag att närmare undersöka
möjligheterna härför. Avgörande för utskottet
har framför allt varit vad som
har sagts om styrelsens behov av kontakter
med såväl andra statliga myndigheter
som enskilda industrier och kraftföretag
samt andra institutioner i Stockholm.
En annan avgörande faktor har
varit rekryteringsfrågan. Jag kan hålla
med herr Pålsson om att den opinionsundersökning
som styrelsen har låtit utföra
bland sin personal inte får tillmätas
en alltför stor betydelse, men man
kan inte utan vidare stryka ett streck
över det resultat som denna opinionsyttring
har kommit till. I varje fall bedömer
vattenfallsstyrelsen — som ansvarig
för verkets verksamhet — det såsom
synnerligen svårt att ordna personalrekryteringen
på ett tillfredsställande sätt
därest en utflyttning skulle ske.

Nu vill reservanterna ha denna fråga
uppskjuten ytterligare ett år, och även
om det köpekontrakt med Stockholms
stad, som herr Pålsson talade om, i och
för sig inte skulle utgöra något hinder
häremot, så kommer ett uppskjutande
av beslut i frågan dock att innebära att
man konserverar de svårigheter som styrelsen
nu har för ett år mer än som behöver
vara fallet om riksdagen kan ta
ställning till frågan i dag.

Vad som har varit avgörande för utskottet
när det nu lagt fram ett förslag
i frågan, vilket innebär att vattenfallsstyrelsen
alltjämt skall kvarligga i Stockholm,
är den situation vi befinner oss i
beträffande vår kraftförsörjning och
vårt kraftutbyggande. Man måste hålla
i minnet att vattenfallsverket svarar för
halvparten av vårt lands fortsatta kraftutbyggande.
En allvarlig rubbning i styrelsens
möjligheter att fullfölja detta utbyggnadsprogram,
skulle leda till sådana
konsekvenser för hela vårt lands kraftförsörjning,
att vi inte har vågat ta detta
steg och förorda att man nu skulle slå
sönder vattenfallsstyrelsens organisa -

Torsdagen den 24 maj 1956

Nr 20

tion, vilket en utflyttning utan tvivel
skulle komma att innebära. Det skulle få
konsekvenser som enligt vår uppfattning
skulle allvarligt hota en fortsatt utbyggnad
av näringslivet, inte minst i landsorten.
Därför har utskottet kommit till
den slutsatsen att även om åtskilliga
skäl skulle tala för en utflyttning, så
förordar utskottet ändock att vattenfallsstyrelsen
skall ligga kvar i Stockholm.

När herr Pålsson åberopar arbetsmarknadsstyrelsens
yttrande som går ut
på att en utflyttning skulle vara möjlig,
vill jag bara göra den reflexionen att
det inte är säkert att kungl. arbetsmarknadsstyrelsen
kommit till samma slutsats,
därest förslaget om utflyttning hade
gällt arbetsmarknadsstyrelsen själv. Jag
skulle vilja ge herr Pålsson det tipset
att till nästa års riksdag motionera om
utflyttning av arbetsmarknadsstyrelsen,
som nu sitter i förhyrda lokaler. Då får
vi se hur arbetsmarknadsstyrelsen reagerar.

Herr talman! Utskottet har som sagt
kommit fram till ett tillstyrkande av
Kungl. Maj:ts förslag om vattenfallsstyrelsens
förläggning till Råcksta och om
godkännande av det preliminära köpeavtal
som föreligger samt anvisande av
ett investeringsanslag på två miljoner
kronor för att planlägga utförandet av
en ny förvaltningsbyggnad.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Då jag har anslutit mig
till den reservation som är fogad till
detta utskottsutlåtande, vill jag endast
med några ord angiva några av skälen
till detta ställningstagande. Jag delar den
i motionerna i detta ärende framförda
synpunkten att uppmärksamhet bör ägnas
möjligheterna att förlägga statliga
verksamheter även till andra platser än
Stockholm. Det torde vara lätt också för
den icke initierade att konstatera att
Stockholms stad har rätt svårt att bemästra
de problem som uppkommer på
grund av den snabba befolkningsökningen
här, vilken till stor del beror på in -

Ang. vattenfallsstyrelsens förläggning
flyttning. Det har i en av motionerna
sagts att under åren 1931—1940 berodde
befolkningsökningen i Stockholm till tre
fjärdedelar på inflyttningsöverskott. Jag
förmodar, att uppgiften är riktig. Detta
innebär, att befolkningen i andra delar
av landet uttunnas i motsvarande grad.
Man måste väl ändå fråga sig, om detta
för landet i dess helhet är lyckligt i
längden, och man kan till och med fråga
sig, om det i längden är lyckligt ens för
Stockholms stad.

Nu är det ju, såsom herr Pålsson redan
påpekat, i denna fråga om förläggningen
av vattenfallsstyrelsens nya förvaltningsbyggnad
så, att det inte endast
är några motionärer, som lekt med tanken
att densamma borde förläggas till
annan plats än Stockholm. Även arbetsmarknadsstyrelsen
har tillstyrkt detta
och har i något yttrande tidigare sagt,
att frågan om utflyttning av statliga verksamheter
borde fortlöpande ägnas uppmärksamhet.

Bland skälen mot en förläggning av
vattenfallsstyrelsen till annan plats än
Stockholm har ju, som vi redan hört,
anförts de svårigheter, som då skulle
uppstå för att få personal. Arbetsmarknadsstyrelsen
har som sin mening anfört,
att de personalsvårigheter, som
kunde tänkas uppkomma, torde bli av
övergående natur, medan på längre sikt
rekryteringsmöjligheterna beträffande
skilda personalgrupper skulle bli minst
lika goda som vid en fortsatt förläggning
i Stockholm.

Jag får säga, att jag har haft tillfälle
att något syssla med svårigheterna för
de statliga verken att få framför allt teknisk
personal, och det förefaller som
om förläggningen i Stockholm inte skulle
medföra att det blir lätt för verken
att få personal. Tvärtom tycks det just
vara de statliga verk, som är förlagda
här i Stockholm, som främst klagar över
att det iir så svårt att få personal. Man
hör inte i samma grad klagomål från
exempelvis stora industriella anläggningar,
som ligger på annan plats än
Stockholm.

Herr Hesselbom talade något om de
rubbningar av vattenfallsstyrelsens verk -

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956

Ang. vattenfallsstyrelsens förläggning

samhet som skulle åstadkommas genom
en utflyttning. Det är givet att det kommer
att uppstå sådana rubbningar, men
uppstår inte dessa rubbningar i viss
mån ändå genom den utflyttning, som
nu föreslås? Det är väl meningen i båda
fallen, att utflyttningen skall ske endast
successivt och att svårigheterna på det
sättet inte skall bli så stora.

Ja, detta var några av anledningarna
till att jag ansett mig böra ansluta mig
till den mening, som givits till känna i
den reservation som är fogad till utskottets
utlåtande, och jag ber, herr talman,
att få instämma i det yrkande, som
här tidigare ställts a/v herr Pålsson om
bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, ALVAR, (bf):

Herr talman! De båda reservanterna
har väl sagt det mesta som behöver sägas
från den sidan, men jag vill i alla
fall som motionär ytterligare knyta några
reflexioner till ärendet.

Här har från utredningsmannens sida
konstaterats, att om vattenfallsstyrelsen
skulle flyttas ut, borde det vara till någon
ort, som inte låg mera avlägset från
Stockholm än omkring tjugo mil. Vill
man acceptera den ståndpunkten, och
det finns från vår sida ingen anledning
att inte göra det, kommer man till att
här finns en hel mängd orter, som borde
väl lämpa sig som förläggningsplats för
detta stora verk. På grund av tidsnöd
har inte utredningsmannen kunnat göra
några närmare undersökningar i vad
mån dessa orter har varit intresserade
eller passat som förläggningsort.

Bland dessa orter finns till och med
en stad som Uppsala, som kommunikationsmässigt
sett inte ligger mera avlägset
än att restiden mellan Uppsala och
Stockholm —• i den mån det nu behöver
resas —- inte blir längre än restiden
tvärs igenom Stockholm, även om man
räknar med restiden på tunnelbanan sedan
de båda grenarna blivit sammanknutna.
Man räknar i båda fallen med
en restid av ungefär 50 minuter. När det
gäller de andra städerna, Västerås, Örebro,
Norrköping, Linköping och Gävle

till exempel, kommer man till restider,
som i varje fall inte skulle överstiga två
och en halv timmar. Det är i alla fall inte
fråga om annat än sådana resor, som
vattenfallsstyrelsens tjänstemän behövde
göra för kontakter med instanserna här
i huvudstaden. Det förefaller alltså inte
som om det skulle vara otänkbart att
ordna en förflyttning.

Skall man ge sig in på att förflytta
centrala ämbetsverk och statliga institutioner,
borde det naturligtvis i första
hand vara sådana, som har så mycket
personal, att de verkligen har någonting
att betyda i lokaliseringshänseende.

Jag skulle i det sammanhanget vilja
peka på en motion, som har behandlats
i annat sammanhang vid innevarande
års riksdag, I: 121 av herr Birger Andersson
m. fl. I tankegångarna där ansluter
man sig till de synpunkter som
vi har haft när det gäller det konkreta
fallet vattenfallsstyrelsen. Man säger avslutningsvis
i den motionen: »Det är
därför ofrånkomligt att industriföretagen
måste inta en central plats som lokaliseringsobjekt.
Men det finns även mycken
annan verksamhet, som med fördel
kunde förläggas till andra orter än de
största städerna. Icke minst är det fallet
med statens administrativa och judiciella
verksamhet. Den är nu i stor utsträckning
koncentrerad till huvudstaden. Staten
borde föregå med ett gott exempel
och bryta koncentrationen av all statlig
förvaltning till huvudstaden, som enbart
tycks vara betingad av traditionella och
icke längre sakliga motiv. De goda kommunikationerna
gör det möjligt att placera
centrala ämbetsverk snart sagt var
som helst i landet.»

Det är ju synpunkter som man helt
och fullt kan ansluta sig till. Men här har
vi nu det konkreta fallet. Motion nr 121
rör sig med mera allmänna sammanhang,
men det verkliga ställningstagandet
kommer vid det konkreta fallet.

Sedan skulle jag vilja peka på en mycket
intressant sak när det gäller utredningen
beträffande vattenfallsstyrelsens
förläggning. Vattenfallsstyrelsen säger
följande, som är mycket intressant, inte
minst när det gäller att diskutera dyr -

Torsdagen den 24 mai 1956

Nr 20

ortsgrupperingen: »För personalens del
skulle enligt styrelsen en utflyttning
medföra påtagliga ekonomiska nackdelar.
Sålunda skulle direkt löneminskning
uppstå vid flyttning till lägre dyrortsgrupp.
Personalen skulle även få vidkännas
högre skatter och högre hyror till
följd av att den tvingades använda bostäder
i nybyggda hus. Samtidigt skulle
möjligheterna till extra förtjänster och
till utbildning minskas eller omintetgöras.
»

Jag måste säga, att detta är ett alldeles
utomordentligt bra illustrationsmaterial
när det gäller att belysa orättvisorna i
dyrortsgrupperingen. Det är skäl i att
peka på detta i dessa dagar, när, såvitt
jag har kunnat finna, från vissa grupper
nu till och med ställs krav på att Stockholm
skulle placeras i en nytillskapad
dyrort, högre än de nuvarande. Här
kommer vattenfallsstyrelsen till det resultatet,
att för personalens del skulle en
utflyttning från Stockholm medföra påtagliga
ekonomiska nackdelar, genom
att det skulle bli en direkt löneminskning
vid flyttning till lägre dyrortsgrupper,
skatterna skulle öka, hyrorna skulle
öka, utbildningsmöjligheterna skulle försämras
o. s. v. Sällan har man fått ett så
utmärkt belysningsmaterial för att påvisa
orättvisorna i dyrortsgrupperingen.
Detta hör visserligen inte till ämnet i
detta sammanhang, men jag ville i alla
fall dra fram denna passus.

Med detta, herr talman, skall jag sluta
och ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag vill endast påpeka,
att den lokaliseringsfråga som här kommer
in i bilden är av mycket begränsad
omfattning, då det gäller Stockholm å
ena sidan och en stad med 50 000 å
60 000 invånare å andra sidan. De lokaliseringsproblem,
som har aktualiserats
och som även jag liar starka sympatier
för, gäller nog orter av betydligt mindre
storlek än vad det här kan bli fråga
om.

Men jag begärde egentligen ordet för

Ang. vattenfallsstyrelsens förläggning
att ge herr Sundelin en replik. Herr
Sundelin säger, att redan en utflyttning
till Råcksta kommer att innebära rubbningar,
men dessa rubbningar, herr Sundelin,
blir av mycket blygsam omfattning.
Vad skulle inträffa, om man skulle
flytta vattenfallsstyrelsen exempelvis till
Västerås, med allt vad det innebär i fråga
om möjligheterna att även i denna
trångbodda stad skaffa fram tillräckligt
med bostäder i en handvändning? Man
har inte bedömt det möjligt att göra utflyttningen
på en gång, utan det skulle
dra en tid av flera år, och under de åren,
som kan vara avgörande för vattenfallsstyrelsens
möjligheter att fullgöra sin
uppgift, kan många olyckor inträffa, som
utskottet inte har vågat ta på sitt ansvar.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Alvar, och herr Sundelin
begärde votering, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 132, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956

Om broförbindelse mellan Öland och fastlandet

Då emellertid herr Andersson, Alvar,
och herr Sundelin hegärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 72;

Nej — 43.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 133, i anledning av
väckta motioner angående undersökning
och planläggning av trafikförhållandena
i Bohusläns kustland och skärgårdar,
bifölls vad utskott i detta utlåtande
hemställt.

Om broförbindelse mellan Öland och
fastlandet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 134, i anledning av väckta motioner
angående skyndsam prövning av
frågan om broförbindelse mellan Öland
och fastlandet.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Weiland m. fl. (1:199) och den andra
inom andra kammaren av herr Börjesson
(II: 360), hade hemställts, att riksdagen
måtte anhålla hos Kungl. Maj:t
att frågan om upprättande av broförbindelse
mellan Öland och fastlandet måtte
prövas så skyndsamt, att ifrågavarande
brobyggnad kunde inrymmas i den flerårsplan
för byggande av större broar,
som avsåge tiden 1960—1964.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:199 och 11:360 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Frågan om en bro mellan
Öland och fastlandet har länge varit
aktuell, men framstegen rörande
ifrågavarande ärende har varit få och
små tycker en stor del av öborna, och

det med rätta. Det tycker även de som i
år genom motion bragt frågan inför riksdagen.
De anser nämligen att frågan om
upprättande av en broförbindelse mellan
fastlandet och Öland bör prövas så
skyndsamt, att ifrågavarande brobyggnad
kan inrymmas i den flerårsplan för
byggande av större broar, som avser tiden
1960—1964.

Utan tvekan leder Ölands otidsenliga
och otillräckliga förbindelser med fastlandet
till en isolering, som måste få
menliga följder för öns näringsliv, har
det sagts och skrivits i olika sammanhang
av dem, som närmast beröres av
frågan. Jag tror att de har rätt. Goda
transportmedel är en nödvändig förutsättning
för att näringslivet skall kunna
utvecklas på ett tillfredsställande sätt.
Härigenom skulle också nya förvärvsmöjligheter
kunna skapas för den öländska
befolkningen liksom också en bättre
social och kulturell utveckling. Även
sett ur turisttrafikens synpunkt skulle en
broförbindelse ha stor betydelse. Öland
har sedan lång tid tillbaka haft stor betydelse
som turistland. En broförbindelse
skulle utan tvekan bidraga till en
avsevärd ökning av turisttrafiken, vilket,
såsom framhålles i motionen, bör betraktas
som ett intresse inte bara för Öland
utan för hela landet. Utvecklingen av
trafiken mellan ön och fastlandet har ju
under de senaste åren gått fortare än
man kunnat ana trots de, kan man väl
påstå, förhållandevis miserabla trafikförhållanden,
som nu är rådande. Trafikanten
kan ju nu under vissa tider på året
få vänta med sin bil ända upp till fem
å sex timmar, innan han får möjlighet
att komma över från Kalmar till Öland.

År 1944 transporterades enligt tillgängliga
uppgifter 4 038 bilar över till
ön. Redan 1946, d. v. s. första fredsåret,
steg denna siffra till 19 235. År 1950 var
siffran 56 978, och förra året, alltså 1955,
steg antalet till 142 991. Sistnämnda år
var det cirka 1 miljon personer, som
transporterades mellan ön och fastlandet
och varor till en vikt av 146 677 ton.

Vad beträffar prognosen för framtiden
visar den hän mot en ännu snabbare utveckling,
vilket betyder att redan 1962

Torsdagen den 24 maj 1956

Nr 20

Om bilfärjeförbindelse över Ume älv vid Holmsunds köping

skulle antalet motorfordon som transporteras
mellan fastlandet och ön ha stigit
till 305 000, 1970 till 485 000 samt 10 år
senare till 840 000.

Det är ju här ej heller fråga om något
gigantiskt brobygge i egentlig mening.
Djupet är, enligt vad som upplyses,
största delen av sträckan mellan Kalmar
och Öland förhållandevis litet. Ej heller
byggnadstid och projektering, behöver
avskräcka — man räknar med en förberedelsetid
av ett år och en byggnadstid
av fyra år.

I ett uttalande från ett fullmäktigesammanträde
på Öland hette det på sin
tid, enligt ett referat i en ortstidning,
bl. a. följande. Fullmäktige uttalade sig
bestämt för nödvändigheten av en bro
för att hindra Ölands avfolkning, och
man förklarade sig villig att betala avgift
för en sådan förbindelse mycket
hellre än för de nuvarande obekväma
och otillräckliga förbindelser som man
nu har. Det var också fullmäktiges önskan
att brobygget skulle komma till
stånd skyndsammast möjligt. Detta uttalande
är nog i stor utsträckning uttryck
för den allmänna meningen på ön.

Kalmar läns kommunikationsråd instämmer
nu i vad motionärerna anfört
rörande betydelsen av en broförbindelse
mellan Öland och fastlandet. Länsstyrelsen
i Kalmar län instämmer också i vad
kommunikationsrådet anfört och vill för
sin del tillstyrka bifall till motionen.
Även utskottet anser vissa omständigheter
kunna åberopas till förmån för upprättande
av den föreslagna broförbindelsen,
men finner dock med hänsyn till
vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anför i sitt remissyttrande, att någon
särskild framställning i ämnet från riksdagens
sida icke är påkallad. Till slut
förutsätter emellertid utskottet, att den
inom styrelsen pågående utredningen
bedrives med all den skyndsamhet som
är möjlig. Vi motionärer noterar med
tacksamhet detta utskottets uttalande,
och jag skall för min del, herr talman,
på grund härav icke framställa något
yrkande om bifall till motionen, som jag
anser till hälften eller mera hifallen genom
detta utskottets positiva ställningstagande.

I herr Weilands yttrande instämde
herr Aastrup (fp).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

135, i anledning av väckta motioner
angående en fast broförbindelse över
Göta älv vid Jordfallet; och

nr 136, i anledning av väckt motion
angående en ny kustradiostation på sydkusten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om bilfärjeförbindelse över Ume älv vid
Holmsunds köping

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 137, i anledning av väckt motion
om trafikförbindelse med en bilfärja
mellan de båda delarna av Holmsunds
köping.

I en inom första kammaren av herrar
Helmer Persson och Norling väckt motion
(I: 201) hade föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om åtgärder för att medelst
bilfärja över Ume älv ordna en tillfredsställande
trafikförbindelse mellan de båda
delarna av Holmsunds köping.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionen I: 201 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Ehuru jag själv inte är
viisterbottning, liar jag varit med om
att underteckna den motion som det här
är fråga om. Jag vill därför med några
ord motivera motionen.

Vi föreslår i motionen, att riksdagen
i .skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om åtgärder för att ordna en tillfredsställande
trafikförbindelse mellan
de båda delarna av Holmsunds köping.
Mig veterligt finns det inget samhälle i

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956

Om bilfärjeförbindelse över Ume älv vid Holmsunds köping

landet, där man har ett sådant problem
för att komma från den ena delen av
samhället till den andra som just denna
köping. Det finns visserligen en båt
för passagerartrafik, som kan ta 28 personer
varje resa från den ena delen av
samhället till den andra, men då båten
nu är både liten och gammal samt dessutom
utsliten, är den oduglig när det
vintertid gäller att ta sig fram över den
isbelagda älven. Under den tid av året,
då älven är isbelagd och trafiken således
inte kan upprätthållas med båt och
då isen inte heller är så bärkraftig att
den håller för trafik, är det ett svårt
problem för befolkningen att ta sig fram
mellan köpingens båda delar. Man kan
faktiskt inte färdas över isen utan att
riskera att förolyckas. Befolkningen i
Holmsunds köping tvingas under denna
tid på året att färdas omkring 3,5 mil
över Umeå för att komma från den ena
sidan av köpingen till den andra.

Alla sådana transporter, som måste
företas med bil eller annat landtransportmedel,
måste för övrigt hela året dirigeras
denna långa omväg, då den lilla
båten över Ume älv inte kan taga sådan
trafik. Då Holmsunds köping har en
sammanlagd befolkning på något över
5 000 personer, varav ön Obbola har omkring
1 350 invånare, jämte olika industrier,
så förstår man de stora svårigheter
som uppstår för samfärdseln mellan
de två delarna av samhället. Vi har därför
i motionen framfört det önskemålet,
att ordnandet av samfärdseln i samhället
skulle överflyttas från de kommunala
myndigheterna till vägförvaltningen i
länet. Vi hemställer, att vägförvaltningen
skall ställa en bilfärja till förfogande,
så att man slipper att som hittills köra
3,5 mil för att komma från den ena
delen av köpingen till den andra. Älven
är 1,2 km bred, varför det här är
fråga om en farled som man måste passera.

Man har beräknat, att en färja av sådan
typ, att den också skulle kunna begagnas
vintertid och medföra bilar, skulle
komma att kosta ett ganska avsevärt
belopp i anskaffning, vartill skulle komma
ökade driftkostnader. Redan nu är

driftkostnaden för den lilla båt, som
samhället har, omkring 25 000 kr. per
år. Då kommunen redan har stora kostnader
för andra kommunala ändamål,
anser man inom kommunen, att staten
bör hjälpa till med att ordna trafiken inom
samhället. Kommunen har byggt ett
ålderdomshem, som kostar omkring 1,3
miljoner kronor, skolor byggs för omkring
1,6 miljoner kronor, och sedan år
1945 har man i vatten och avlopp m. m.
investerat omkring 5 miljoner kronor.
Man kan således mycket väl förstå holmsundsbornas
bekymmer när det gäller
att få pengar till ett nytt trafikmedel
över sundet. De anser, som sagt, att staten
på ett eller annat sätt bör träda emellan.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
länsstyrelsen i Västerbottens län har beretts
tillfälle att avge yttranden över
motionen. Båda dessa remissinstanser
har understrukit, att kommunikationsförhållandena
mellan de båda delarna
av Holmsunds köping är mycket svåra.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen säger
bl. a.: »Den möjligheten torde härvid föreligga,
att styrelsen anskaffar och uthyr
till kommunen en för ändamålet lämplig
båt.» Men man anser att en sådan
åtgärd bör föregås av en utredning. Vad
beträffar frågan om allmän färjled anser
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att en sådan inte kan anordnas på denna
plats. Länsstyrelsen har gjort ungeför
liknande uttalanden i sitt remissvar
och understrukit köpingens behov av reguljär
trafikförbindelse. Länsstyrelsen
säger vidare att Holmsunds köping bör
beviljas tillräckligt bidrag dels för nyanskaffning
av lämplig båt, dels för trafikens
bedrivande liksom hittills i köpingens
egen regi.

Utskottet har också ställt sig ganska
välvilligt när det gäller statens medverkan
till anskaffande av en ny båt, och
utskottet förutsätter att staten lämnar
erforderligt stöd, eventuellt i bidragsform,
till anskaffande av en båt. Utskottet
avstyrker emellertid motionen. Jag
förstår ju inte att inte frågan skulle
ha kommit i ett betydligt bättre läge,
om motionen hade bifallits och frågan

Torsdagen den 24 maj 1956

Nr 20

Om pensionsförbättring för vissa fanjunkare i arvodesbefattning

liänskjutits till Kungl. Maj:t än den gör
genom att utskottet gjort detta uttalande.

Jag hemställer därför, herr talman, om
bifall till motionen.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag skulle kunna instämma
med den föregående talaren. Jag
begärde ordet endast för att understryka
statsutskottets motivering i det föreliggande
utlåtandet.

Det är att hoppas att Kungl. Maj:t ger
Holmsunds köping största möjliga stöd
då det gäller att upprätthålla trafikförbindelsen
mellan Holmsund och Obbola.
Köpingens geografiska belägenhet är
nämligen sådan, att det inte finns någon
annan möjlighet än sjöledes att snabbt
förflytta sig mellan dessa båda befolkningscentra.
Vintertid måste man fara
nära tre mil för att ta sig mellan dessa
båda industriorter. Helt naturligt har köpingen
inte ett så stort skatteunderlag
att den har ekonomiska möjligheter att
ordna en bilfärja. Till saken hör också
att, såsom torde vara ganska allmänt
känt, Obbola, som förut tillhörde Umeå
landskommun, lades till Holmsunds socken
för att ge ett större underlag för köpingsbildningen,
och det är klart att behovet
av en trafikförbindelse mellan
Obbola och Holmsund därigenom ökat.

Jag ber därför att få understryka vad
statsutskottet har anfört i sin motivering
och framhålla betydelsen av att en förbättring
av kommunikationerna mellan
de båda delarna av Holmsunds köping
åstadkommes så snart som möjligt.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! De båda hörda remissinstanserna,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och länsstyrelsen i Västerbottens
län, har ansett att det här är fråga om
eu ren lokaltrafik, som dessutom är av
så ringa omfattning, att den inte kan motivera
en allmän färjlcd. Trafikfrågan
måste alltså lösas med hjälp av passbåtar,
och för sådana finns ju vissa möjligheter
att erhålla statsbidrag.

Utskottet har därför tänkt sig att tra -

fiken här skall upprätthållas med båt.
Det finns som sagt möjligheter att från
ett särskilt anslag till vissa kommunikationsmedel
få statsbidrag i detta fall.
Under sådana förhållanden har utskottet
inte ansett sig kunna tillstyrka motionen
utan nöjt sig med att understryka
behovet av att den hittillsvarande reguljära
förbindelsen upprätthålles och att
statsverket även framdeles bör i skälig
omfattning lämna sitt stöd därtill.

Utskottet anser att man, såsom frågan
nu ligger till, inte kan komma längre,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 138, i anledning av
riksdagens år 1956 församlade revisorers
särskilda berättelse angående statsliggarens
bihang, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om pensionsförbättring för vissa fanjunkare
i arvodesbefattning

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 139, i anledning av väckta motioner
om pensionsförbättring för viss
personal, som tjänstgör i för pensionerade
underofficerare avsedda arvodesbefattningar
vid försvaret.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Bengtson och Wolgast (I: 110) och den
andra inom andra kammaren av herr
Jansson i Kalix m. fl. (11:155), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
enligt följande: Före den 1 juli 1952 med
ålderspension från beställning i dåvarande
lönegrad Ma 5 avgången fanjunkare
(motsvarande), som vid nämnda

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956

Om pensionsförbättring för vissa fanjunkare i arvodesbefattning

tidpunkt innehade för pensionerad underofficer
avsedd arvodesbefattning vid
försvaret och hade innehaft dylik befattning
i en följd från pensionsavgången,
skall — under förutsättning att han icke
på egen önskan, grundad på annan anledning
än sjukdom, frånträder sådan
anställning före 60 års ålder — från det
han frånträtt eller frånträder arvodesbefattning
erhålla tjänste- och familjepensionsrätt
som om han hade avgått
från beställning i lönegrad Ma 19.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 110 och II: 155
icke måtte av riksdagen bifallas.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Pålsson, Sundelin,
Bengtson och Jacobsson, fröken Elmén
samt herrar Staxäng, Nihlfors,
Jansson i Kalix, Löfroth och Nelander
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 110 och II: 155, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att frågan om förhöjt
pensionsunderlag för beställningshavare
i arvodesbefattning vid försvarsväsendet,
vilka avgått med ålderspension
före den 1 juli 1952, måtte bli föremål
för skyndsam utredning och att Kungl.
Maj:t måtte för 1957 års riksdag framlägga
de förslag, till vilka utredningen
kunde föranleda.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! I de motioner, som behandlas
i föreliggande statsutskottsutlåtande,
yrkas att vissa underofficerare,
fanjunkare, som före den 1 juli 1952 avgick
med ålderspension från beställning,
vilken före den tidpunkten var placerad
i lönegrad motsvarande den sjuttonde,
och som sedan kvarstod i tjänst efter
denna tidpunkt såsom arvodister med
arvode utgående enligt 19 lönegraden,
skulle få pension enligt 19 lönegraden.
Tjänsterna uppflyttades från den 1 juli
1952 i lönegrad Ma 19, och motionärerna
har ansett det oriktigt att dessa underofficerare,
som kvarstod i tjänst såsom

arvodister med samma lön som de som
var anställda på aktiv stat, inte skulle få
pension enligt den högre lönegraden.

Utskottet bär hemställt att motionerna
icke må av riksdagen bifallas. Till utlåtandet
är fogad en reservation av herr
Pålsson m. fl. Reservanterna yrkar visserligen
inte bifall till motionerna men
hemställer att riksdagen må i anledning
av motionerna i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att frågan blir föremål för
utredning. Det kan i detta sammanhang
nämnas att försvarets civilförvaltning,
som hör till dem som yttrat sig över motionerna,
har ansett att det fanns skäl att
tillmötesgå motionärernas förslag. Reservationen
har alltså ett visst stöd i yttrandet
av försvarets civilförvaltning.

Jag ber att med dessa ord få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Sunne (fp).

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Det finns all anledning
att tillvarataga all tillgänglig arbetskraft
och att ordna anställningsförhållandena
på sådant sätt, att det uppmuntrar personer
med tidig pensionsålder att fortsätta
sitt arbete efter pensioneringen.

Statsutskottet har avvisat motionerna
om pension enligt löneställning för en
grupp arvodister som ej fick denna förmån
i det rätta sammanhanget, d. v. s. i
samband med tjänsteförteckningsrevisionen
1952. Det är här fråga om cn grupp
militärer, som har särskilt lång tjänstetid
bakom sig, och jag anser att utskottsmajoriteten
knappast har riktat sig mot
rätt mål med de anmärkningar som man
gjort. Man har ägnat sig åt en del detaljer,
som jag inte anser fullt så betydelsefulla.
Man säger till en början, att motionärerna
som stöd för sitt yrkande anfört
att den ställning arvodisterna inom
försvaret intar närmast skulle ha karaktären
av extra ordinarie anställning. Motionärerna
har emellertid inte sagt något
sådant, utan de har begränsat sig till
att påvisa vissa likheter mellan arvodistanställningen
och extra ordinarie anställningen,
oaktat proposition nr 210 år
1942 går mera rakt på sak och säger »en -

Torsdagen den 24 maj 1956

Nr 20

Om pensionsförbättring för vissa fanjunkare i arvodesbefattning

ligt grunder som gäller extra ordinarie
befattningshavare i statens tjänst».

Skillnaden mellan vad utskottet tillskriver
motionärerna och vad dessa i
verkligheten har sagt är mer än en nyans.
Motionärerna har sin motivering på
andra punkter, något som envar säkert
funnit vid studiet av motionen. Vidare
har utskottet fäst sig vid motionärernas
omnämnande av att förtidspensionerade
redan tillförsäkrats den pensionsförmån
som motionärerna begär åt den överblivna,
absolut avgränsade grupp som
motionen gäller. Detta är bara ett referat
av vad som hänt på området. Att det
är samma område lär väl ingen kunna
bestrida, ty båda grupperna är ju arvodister
inom försvaret. Vi var väl medvetna
om, när motionen skrevs, att denna
förtidspensioneringsfråga skulle kunna
ordnas på administrativ väg.

Motionärernas motiv är icke de avsnitt,
som utskottsmajoriteten tagit sikte
på, utan i första rummet att här rättvisligen
bör tillämpas den pension som
den uppburna lönen betingar. Som det
nu är, utgår lönen efter 22 löneklassen,
medan pensionen, när befattningshavarna
avgår vid 65 års ålder och knappast
längre kan ha något förvärvsarbete, bestäms
av pensionsunderlaget i 20 löneklassen.
Detta betyder en onormalt stor
sänkning av levnadsstandarden, när vederbörande
vid 65 års ålder efter 45 års
tjänst eller mera övergår till att leva uteslutande
på pensionen. Den vanliga grunden
för statspension är att pensionen
skall vara 67 procent av den senaste lönen.
För dessa arvodister blir, om ingen
ändring sker, relationstalet någonting
mellan 55 och 50 procent, och detta trots
att de själva bidragit till pensionen med
cn ansenlig summa.

Försvarets civilförvaltning har tillstyrkt
åtgärder enligt motionärernas yrkande,
något som borde ha vägt särskilt
tungt för utskottet, då ämbetsverket i
fråga väl känner till de förhållanden
som här råder, icke minst svårigheterna
att rekrytera arvodistpersonal och att
rekryteringen av ålderspcnsionerade befattningshavare
behöver stimuleras.
Statskontoret har visserligen avstyrkt

förslaget och har kanske i detta fall företrätt
sparsamhetens talan, men jag vill
påpeka att det kanske inte är så klokt
att i detta fall föra sparsamhetens talan.
En utredning, som gjorts vid ett tillfälle,
visar ju, att dessa ej pensionsavgångna,
som uppehåller arvodesbefattningar
för underofficer under tjugu år
eller från 45 till 65 års ålder, kostar staten
143 000 kronor mer än om befattningen
uppehållits av pensionsavgången
underofficer. För närvarande finns 160
sådana ersättningar, och det skulle betyda,
att man förlorar över en miljon
kronor per år, om man inte skulle utnyttja
arvodisternas arbetskraft.

Jag skall inte förlänga debatten ytterligare,
men jag vill tillägga, att utskottsmajoriteten
talat om farhågorna för konsekvenser,
men jag kan knappast anse
att de därvidlag är inne på linjer, som
man kan acceptera. Att det finns ett antal
officerare, som också bör komma i
fråga till pensionsförbättring efter samma
grunder som åberopas för underofficerare,
visste vi också väl om, när vi
skrev motionen, och detta har också varit
bekant för utskottet och blivit undersökt.
Denna konsekvens är alltså redan
klarlagd, och den är lika klar och
bestämd som för underofficerarnas del.
Jag tycker därför inte att man behöver
så starkt poängtera, att det här föreligger
några betänkligheter, utan den
grupp, som det här gäller, är klart avgränsad,
och det borde finnas möjligheter
att förbättra deras pensionsförmåner.

Nu har minoriteten inom utskottet —-d. v. s. de 11 reservanterna — inte ansett
sig kunna gå på ett direkt bifall utan
yrkat på en utredning.

Jag ansluter mig, herr talman, på den
punkten till yrkandet om bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Pålsson (bf), Gunnar Berg (s) och Huss
(fp).

Herr LEANDER (s):

Herr talman! Kammaren bör göra
klart för sig att inte någon av reservanterna
ansett sig kunna yrka bifall till

Nr 20

Torsdagen den 24 maj 1956

Om pensionsförbättring för vissa fanjunkare i arvodesbefattning

motionen såsom sådan. Motionen innebär
ju, såsom redan har sagts, att de fanjunkare,
som nu är i arvodestjänst och
som avgått med pension före den 1 juli,
skulle få en förhöjd pension, från 17 till
19 lönegraden.

Ett bifall till detta yrkande skulle innebära
ett avsteg från principen att pension
utgår enligt den lönegrad, som gäller
vid avgångstillfället. Jag vill erinra
om att statsutskottet år 1953 intog en
mycket klar och bestämd ståndpunkt i
denna fråga och ansåg att denna princip
skulle gälla i fortsättningen.

Vad sedan beträffar konsekvenserna
är kanske reservanterna själva litet tveksamma.
De säger att de ställer sig positiva
till syftet med ifrågavarande motionsyrkande
men att även andra än den
i motionerna angivna gruppen befattningshavare
kan komma att beröras, vilket
först vid närmare undersökning kan
klargöras. Ja, herr Bengtson, vi fick ju
redan när vi behandlade detta ärende i
utskottet en påstötning om att ytterligare
ett 150-tal officerare i arvodestjänst
i detta sammanhang borde tagas med,
och det påpekades också, att detsamma
gällde även andra befattningshavare.

Dessutom bör framhållas att det vid
en närmare undersökning inte alls är
säkert att ett bifall till motionen skulle
inskränka sig till att avse endast de militära
kategorier, som det här är fråga
om. Det gäller dock här ett markant avsteg
från hittills såsom princip tillämpade
regler, och man kan ju nästan säga,
att det blir pension på arvodestjänster.
Och det har ju i alla fall hittills inte ansetts
böra komma i fråga.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Beträffande konsekvenserna
vill jag poängtera att det här rör
sig om en avskild grupp, som är klart
markerad på ett helt annat sätt än de
grupper herr Leander talade om.

När det gäller avsteget från principen
om. pensioner vill jag säga, att resultatet
blir att de, som avgår med pension vid
55 års ålder, ofta övergår till enskild

tjänst. På det sättet förlorar man personal
och får lov att anställa annan personal.
Jag kan inte anse det särskilt förmånligt
att bedriva en sådan politik.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Det kan mycket väl vara
riktigt som utskottets majoritet framhåller,
att denna fråga är en smula komplicerad.
Men när jag icke desto mindre
kommer att med min röst stödja reservationen,
beror det bl. a. på att effekten
av den anordning vi nu har i fråga om
en hel del beställningar inom försvaret
—- att vederbörande inträder i pensionsåldern
vid jämförelsevis unga år och då
måste räkna med en viss osäkerhet om
sin framtida försörjning, även om de i
stor utsträckning får arvodestjänster —-blir sådan, att rekryteringen till befälsställningar
inom försvaret icke främjas.
Jag tror för min del, att denna fråga
snart nog måste tas upp till behandling
och att man därvid bör inrikta sig på att
det verkliga inträdet i pensionsåldern
skall ske senare än nu är fallet för underofficers-
och en del officersgrupper.

Man kan säga att detta är en del av
den större frågan, att vi kanske av olika
skäl blir tvungna att höja pensionsåldrarna
generellt, men inom försvaret är
pensionsåldrarna för en mängd grupper
så påtagligt låga, att denna omständighet
synes motverka rekryteringen på det
sätt jag antytt. Det är inte minst av detta
skäl som jag för min del — även om nu
endast ett begränsat avsnitt av frågan
beröres — kommer att rösta för reservationen.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Endast några ord i största
korthet.

Femte avdelningen i statsutskottet har
behandlat denna fråga rätt ingående,
och problemet har diskuterats tidigare i
kamrarna, senast 1954, om jag inte
minns fel, då det gällde förhöjd pension
för dem som avgått före den 1 juli 1952.

Nu säger herr Bergh och andra, att
denna personal pensioneras vid mycket
unga år och sedan fortsätter i likartad
verksamhet, fastän de får annan tjänst -

Torsdagen den 24 maj 1956

Nr 20

Om pensionsförbättring för vissa fanjunkare i arvodesbefattning

Då tycker jag att konsekvensen borde
bjuda, att man höjer pensionsåldern i
stället för att bryta mot en genomgående
princip. Jag var inom utskottet mycket
tveksam, huruvida jag inte borde foga
en blank reservation till utlåtandet
för att få anledning att i kammaren säga,
att jag personligen anser att hela
detta problem bör utredas. Men jag ansåg
det inte motiverat att bryta ut en
speciell grupp och göra utredningen beträffande
den.

Det är därför, herr talman, som jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 139, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnes
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 43.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen
av återstående ärenden på
föredragningslistan måtte få uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill erinra kammarens ledamöter
om att arbetsplenum anordnas i morgon
med början kl. 11, att det i morgon blir
kvällsplenum, att arbetsplenum anordnas
på lördag med början kl. 10, att intet
kvällsplenum anordnas på lördag, att
arbetsplenum börjar på måndag kl. 19
och att kvällsplenum då är att påräkna.

På framställning av herr talmannen
beslöts att jordbruksutskottets utlåtande
nr 31 skulle uppföras sist på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 294, till Konungen i anledning av
väckta motioner om åtgärder för effektiv
minskning av bilstölder.

Anmäldes och bordlädes
sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till ändrad lydelse av 96 och 99
—101 §§ regeringsformen, dels ock i
ämnet väckta motioner; samt

statsutskottets utlåtande nr 154, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
skolväsendets ordnande på realskolcstadiet
under övergångstiden före
enhetsskolans genomförande m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.31.

In fidein
G. II. Berggren

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Fredagen den 25 maj förmiddagen

Kammaren sammanträde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
månad.

Upplästes två till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1956 den 25 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1956—1959 efter herrar D. E.
Hall och O. Andersson, vilka voro i tur
att avgå, jämte två suppleanter; och befunnos
efter valens slut hava blivit utsedda
till

fullmäktige

för valperioden 1956—1959:

herr Hall, David Emanuel, ledamot av
andra kammaren, med 42 röster,

herr Andersson, Olof, ledamot av andra
kammaren, med 42 röster;

suppleant för herr Hall, D. E.:
herr Ahlkvist, Karl Emil, ledamot av
första kammaren, med 42 röster;

suppleant för herr Andersson, O:
herr Svensson, Sven Patrik, ledamot
av andra kammaren, med 42 röster.

Härjämte avlämnades sex blanka röstsedlar.

Abel Andersson K. Ewerlöf

O. Malmborg Gustaf Elofsson

År 1956 den 25 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret för
valperioden 1956—1959 efter herrar G.

V. Nilsson och W. Svensson, vilka voro
i tur att avgå, jämte två suppleanter; och
befunnos efter valens slut hava blivit
utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1956—1959:

herr Nilsson, Gustaf Valdemar, talman
i andra kammaren, med 42 röster,
herr Svensson, Waldemar, ledamot av
andra kammaren, med 42 röster;

suppleant för herr Nilsson, G. V.:
herr Andersson, Axel Gustav Birger,
ledamot av första kammaren, med 42
röster;

suppleant för herr Svensson, Waldemar:

herr Widén, Lars Arthur, ledamot av
andra kammaren, med 42 röster.

Abel Andersson K. Ewerlöf

O. Malmborg Gustaf Elofsson

På framställning av herr talmannen
beslöts att de upplästa protokollen skulle
läggas till handlingarna ävensom att
riksdagens kanslideputerade skulle genom
utdrag av protokollet underrättas
om dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag dels
till förordnanden för de valda, dels ock
till skrivelse till Konungen med anmälan
om de förrättade valen.

Föredrogos och bordlädes ånyo sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr 2 samt statsutskottets
utlåtande nr 154.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1956/57 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Under punkterna 77—85 av femte huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 4 januari 1956,
föreslagit riksdagen att

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
bostadsstyrelsen, som föranleddes av vad
departementschefen förordat;

II. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas fr. o. m. budgetåret
1956/57;

III. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna, som föranleddes
av vad departementschefen förordat; IV.

godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1956/57;

V. medgiva, att under budgetåret
1956/57 beslut om bidrag till inrättande
av pensionärshem finge meddelas intill
ett belopp av 10 000 000 kronor;

VI. för budgetåret 1956/57 under femte
huvudtiteln anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 3 983 800 kronor;

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 555 000 kronor;

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 241 700
kronor;

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 729 000
kronor;

5) till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 60 000 000 kronor;

6) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 100 000 000 kronor;

7) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 25 000 000 kronor;

8) till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
100 kronor;

4 Första kammarens protokoll 1956. Nr 20

9) till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor ett reservationsanslag av 100 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under kapitalbudgeten
(bilaga 26 punkterna 1 och 2 samt 6—8),
under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1956, föreslagit riksdagen
att

I. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i grunderna för lån
till bostadshus;

II. medgiva, att under budgetåret 1956
/57 preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett
belopp av 665 000 000 kronor;

III. medgiva, att under budgetåret
1956/57 preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från anslaget till tillläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge meddelas intill ett belopp
av 55 000 000 kronor;

IV. medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån,
som beviljades under
budgetåret 1956/57, bestämdes till
3,25 %.

V. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i bestämmelserna
om lån till anordnande av kollektiva
tvätterier;

VI. för budgetåret 1956/57 å kapitalbudgeten
anvisa

a) under statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 600 000 000
kronor;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor;

b) under fonden för låneunderstöd

1) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett investeringsanslag
av 160 000 000 kronor;

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

2) till Lån till uppförande och förbättring
av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag
av 100 kronor;

3) till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier ett investeringsanslag av
200 000 kronor.

Därjämte hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 (bilaga 19), under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 4
januari 1956, föreslagit riksdagen att, under
förutsättning att motsvarande investeringsanslag
beviljades, anvisa följande
reservationsanslag till avskrivning av
nya kapitalinvesteringar för budgetåret
1956/57 i härefter angivna fonder, nämligen a)

statens utlåningsfonder

till Lånefonden för bostadsbyggande
ett reservationsanslag av 150 000 000 kronor; b)

fonden för låneunderstöd

till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier ett reservationsanslag av 50 000
kronor.

I statsverkspropositionen (bilaga 20)
hade Kungl. Maj åt slutligen, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
4 januari 1956, föreslagit riksdagen att
till Avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster
för budgetåret 1956/57
anvisa ett anslag av 543 600 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner,
nämligen

inom första kammaren

I: 60 av herrar Norling och öhman,

I: 192 av herr Ewerlöf m. fl.,

I: 193 av herr Euierlöf m. fl.,

I: 194 av herr Spetz,

I: 195 av herr Erik Jansson m. fl.,

I: 394 av herrar Wolgast och Rikard
Svensson,

I: 407 av herr Magnusson,

1:408 av herr Lindblom m. fl.,

I: 410 av herrar Älvar Andersson och
Theodor Johansson,

I: 411 av herrar Alvar Andersson och
Fritiof Karlsson samt

inom andra kammaren
II: 136 av herr Johansson i Stockholm
m. fl.,

II: 141 av herrar Senander och Hagberg,

II: 296 av herr Andersson i Ronneby
m. fl.,

II: 345 av herr Hjalmarson m. fl.,

II: 346 av herr Hjalmarson m. fl.,

II: 357 av fru Lewén-Eliasson m. fl.,

II: 358 av herrar Johansson i öckerö
och Svensson i Ljungskile,

II: 359 av herr Svensson i Ljungskile,
II: 494 av herr Jansson i Benestad
m. fl.,

II: 495 av herr Börjesson m. fl.,

II: 496 av herr Sjölin m. fl.,

II: 497 av herr Ohlin m. fl. samt
II: 587 av herr Cassel.

I de likalydande motionerna I: 60 (av
herrar Norling och öhman) och II: 136
(av herr Johansson i Stockholm m. fl.)
hade hemställts,

1. att riksdagen måtte uttala sig för
63 000 lägenheter som minimimålsättning
för bostadsbyggandet under 1956
och att det tillskott på 10 000 å 12 000
lägenheter, som härigenom erhölles jämfört
med den av Kungl. Maj:t angivna
ramen för bostadsbyggandet, måtte ställas
till förfogande för större städer och
övriga tätorter med särskilt svårartad
bostadsbrist;

2. att riksdagen under statsverkspropositionens
bilaga 26 punkt 1 måtte

a) avslå Kungl. Maj:ts föreslagna avveckling
av det provisoriska tilläggslånet; b)

avslå den föreslagna minskningen
av räntefria delen av egnahemslån;

c) avslå föreslagna ändringar av belåningsvärden
för bostadshus finansierade
med statliga lån;

d) avslå föreslagna ändringar av räntan
å förskott i fråga om egnahemslån;

e) medgiva, att under budgetåret 1956/
57 preliminära beslut om lån, som skulle

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

Öl

Anslag till

utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp av
945 000 000 kronor;

f) till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1956/57 anvisa ett investeringsanslag
av 890 000 000 kronor;

3. att riksdagen måtte under samma
bilaga punkt 6

a) medgiva, att under budgetåret 1956
/57 preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från anslaget till tillläggslån
till viss byggnadsverksamhet,
finge meddelas intill ett belopp av
125 000 000 kronor;

b) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
för budgetåret 1956
/57 anvisa ett investeringsanslag av
180 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:192 (av
herr Ewerlöf m. fl.) och IT: 345 (av herr
Hjalmarson m. fl.) hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta,

1) att — i syfte att åstadkomma konkurrens
på likvärdigare villkor — tertiärlån
skulle beviljas upp till 90 % av
den totala produktionskostnaden mot
enbart inteckningssäkerhet, oavsett förvaltningsformen,
samt upp till 100 %
för s. k. allmännyttiga företag mot kommunal
borgen och upp till 95 % för
kooperativa och enskilda företag mot
borgen av kommun, industriföretag eller
annat företag av motsvarande ekonomisk
styrka, dock att kooperativt företag under
en övergångstid av tre år skulle utan
borgen få låna upp till 95 %;

2) att de ortsdifferentierade tilläggslånen
(kungörelse 587:1948) för hus,
färdigställda tidigast den 1 april 1957,
skulle upphöra att utgå;

3) att räntefri stående del av egnahemslån
icke skulle behöva återbetalas
i andra fall än då egnahemmet försålts
med vinst, sedan hänsyn tagits till
penningvärdets fall, och i intet fall, om
det räntefria stående lånet innehafts mer
än 10 år;

4) att avslå Kungl. Maj:ts framställning
om rätt att för särskilda fall meddela
undantag från regeln om att minst

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

50 % av varje enskilt hus måste upptagas
av bostäder för att statslån över huvud
skulle utgå;

5) att räntesatsen å från lånefonden
för bostadsbyggande tidigast den 1 juli
1956 utlämnade tertiärlån samt räntebärande
egnahems- och förbättringslån
skulle utgöra 4 %;

6) att ränta å egnahemslånebelopp,
som låge utanför de i enlighet med kungörelsen
den 16 december 1955 fastställda
normala belåningsvärdena, skulle utgöra
5 %;

7) att ränta å tertiärlån, som avsåge
andra lokaler än bostäder, skulle utgöra
5 %;

8) att i skrivelse till Kungl. Maj:t återkalla
sitt bemyndigande den 18 maj 1955
och hemställa, att kungörelserna den 30
juni 1955 (SFS:447 och 448) måtte upphävas
med verkan fr. o. m. den 1 juli
1956;

9) att räntegaranti å primärlån och
sekundärlån, som utlämnades till nya
fastigheter fr. o. m. den 1 juli 1956, skulle
grundas på en räntesats av 4 %;

10) att räntegarantien skulle upphöra,
då den tidigare fastställda giltighetstiden
å 10 år utgått;

11) att bostadssociala utredningens
uppdrag skulle utvidgas till att omfatta
att framlägga förslag om införande av
ett kreditgarantisystem;

12) att familjebostadsbidrag skulle
utgå till alla ur standardsynpunkt godtagbara
lägenheter oavsett produktionsåret; 13)

att familjcbostadsbidraget skulle
höjas från 150 till 170 kronor för varje
barn fr. o. m. den 1 oktober 1956;

14) att bottenförstärkningen å familjebostadsbidraget
å 210 kronor skulle
fr. o. m. den 1 oktober 1956 ytterligare
förstärkas med 100 kronor för varje
barn utöver två, dock högst för fem barn
utöver två;

15) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t snarast måtte
låta igångsätta utredning rörande bostadsstyrelsens
personalorganisation;

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

16) godkänna i motionen införd avlöningsstat
för bostadsstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. in. budgetåret
1956/57;

17) att till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 3 883 800 kronor;

18) att till Bostadsrabatter anvisa ett
förslagsanslag av 114 000 000 kronor;
samt

19) att till Avskrivning å lånefonden
för bostadsbyggande anvisa ett anslag
av 16 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:193 (av
herr Ewerlöf m. fl.) och 11:346 (av
herr Hjalmarson m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte dels uttala, att en
begränsning av egnahemsbyggandet på
sätt föreslagits i statsverkspropositionen
icke borde komma till stånd och att
icke heller hinder borde läggas mot
igångsättande av egnahemsbygge vid vilken
tidpunkt som helst under året, och
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att utredning snarast måtte företagas
i avsikt att få fram konkreta förslag
till praktiska åtgärder för att förbättra
förutsättningarna för ett väsentligt
ökat egnahemsbyggande.

I de likalydande motionerna I: 194
(av herr Spetz) och II: 358 (av herrar
Johansson i öckerö och Svensson i
Ljungskile) hade föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
begära förslag till sådan ändring i författningarna
angående lån och bidrag
till bostadsegnahem, att även äldre fastigheter
i relativt gott skick, som tills
vidare ej behövde genomgå någon större
reparation, skulle kunna belånas i
samband med ägarbyte i den mån de
vore belägna inom Bohusläns kustsamhällen
eller andra likartade platser.

I de likalydande motionerna I: 195
(av herr Erik Jansson m. fl.) och II: 357
(av fru Lewén-Eliasson m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära sådana ändringar
i föreskrifterna angående belåningsvärde
för bostadshus som i motionerna
föreslagits.

I de likalydande motionerna 1:394
(av herrar Wolgast och Rikard Svensson)
och 11:296 (av herr Andersson i
Ronneby m. fl.) hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att egnahemskungörelsen
skulle givas en vidare tolkning,
som möjliggjorde beviljandet av
räntefria stående förbättringslån även för
bestridandet av kostnaden för anslutningsavgifter
vid elektriska installationer.

I de likalydande motionerna 1:407 (av
herr Magnusson) och II: 587 (av herr
Cassel) hade hemställts, att alla s. k. allmännyttiga
bostadsföretag skulle vara
underkastade upphandlingskungörelsens
bestämmelser.

I de likalydande motionerna 1:408
(av herr Lindblom m. fl.) och II: 497
(av herr Ohlin m. fl.) hade föreslagits,
att riksdagen skulle

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t, under
uttalande av att det av regeringen framlagda
bostadsbyggnadsprogrammet för
nästa budgetår vore otillräckligt, hemställa
om en ökning av detsamma från
53 000 till 60 000 lägenheter;

2) fastställa kreditramen för preliminära
lånebeslut för nästa budgetår till
830 milj. kronor, innebärande en ökning
i jämförelse med Kungl. Maj:ts förslag
med 110 milj. kronor;

3) bevilja ett investeringsanslag till
lånefonden för bostadsbyggande av 860
milj. kronor innebärande en ökning med
100 milj. kronor i jämförelse med Kungl.
Maj:ts förslag om anslag till lånefonden
för bostadsbyggande och tilläggslån;

4) besluta, att räntesubventionen för
bottenlån och tilläggslån till flerfamiljshus
fr. o. m. nästa budgetår skulle ersättas
med ett löpande schablonbidrag
enligt i motionerna angivna riktlinjer;

5) fastställa räntan på tertiärlån och
egnahemslån för hus som färdigställdes
efter den 1 juli 1956 till 4 % i stället för
enligt Kungl. Maj:ts förslag 3 % samt
besluta, att till hus färdigställda under
sista halvåret 1955 skulle utgå ett provisoriskt
löpande bidrag av i motionen

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

angiven art, vilket skulle inkluderas i
bidraget enligt punkt 4;

6) besluta, att till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter under femte huvudtiteln
anvisa 72 milj. kronor, innebärande
en ökning i jämförelse med
Kungl. Maj:ts förslag med 12 milj. kronor; 7)

besluta, att den räntefria stående
delen av egnahemslån skulle inkomstprövas
på sätt i motionerna angivits för
egnahem, som erhölle preliminärt beslut
efter den 1 oktober 1956;

8) avslå Kungl. Maj:ts förslag om ett
avskrivningsanslag beträffande lånefonden
för bostadsbyggande om 150 milj.
kronor;

9) fastställa anslaget till fonden för
oreglerade kapitalmedelsförluster till
123,5 milj. kronor;

10) beträffande genomförandet av
maximigränserna för belåningsvärden,
vissa rationaliseringsfrämjande åtgärder
och bostadspolitiken i övrigt godkänna
i motionen angivna riktlinjer och i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva detta till
känna.

I de likalydande motionerna 1:410
(av herrar Alvar Andersson och Theodor
Johansson) och II: 494 (av herr
Jansson i Benestad m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen beträffande grunderna
för lån till bostadshus måtte besluta,

att även för Stockholm och Göteborg
med angränsande förortskommuner belåningsvärdet
för enfamiljshus skulle
fastställas till 45 000 kronor för lånesökande,
som icke hade familj med minst
två minderåriga barn, och till 50 000 kronor
för familj med minst två minderåriga
barn samt lör tvåfamiljshus högst
till 75 000 kronor för lånesökande, som
icke hade familj med minst två minderåriga
barn, och till 80 000 kronor för
familj med minst två minderåriga barn,

att belåningsvärdet för flerfamiljshus
skulle fastställas till i allmänhet 540
kronor per in2 bostadslägenhetsyta samt
för annan yta i proportion härtill att

gälla i hela landet, dock med undantag
för de fyra nordligaste länen, för vilka
belåningsvärdet borde fastställas i enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag, samt
hemställa hos Kungl. Maj:t om utfärdande
av härför erforderliga föreskrifter.

I de likalydande motionerna 1:411
(av herrar Älvar Andersson och Fritiof
Karlsson) och II: 495 (av herr Börjesson
m. fl.) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att i motionerna
anförda synpunkter beträffande egnahemsbebyggelsen
måtte beaktas under
pågående utredning av vissa bostadspolitiska
frågor.

I motionen 11:141 (av herrar Senander
och Hagberg) hade yrkats, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning och förslag att
antingen genom bosättningslånefonden
eller i annan form bereda möjlighet att
erhålla lån för anskaffande av s. k. insatslägenhet.

I motionen II: 359 (av herr Svensson
i Ljungskile) hade yrkats, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om

1) skyndsam utredning

a) angående sådana ändringar i gällande
författningar, tillämpningsförordningar
och administrativa anvisningar,
att förutsättningar skapades för en friare
bostadsbebyggelse på landsbygden;

b) angående vilka åtgärder, som kunde
vidtagas för att genom forskning,
konstruktionsarbeten och försöksverksamhet
främja tillkomsten av praktiska
alternativ i fråga om bostäders och sanitetsanläggningars
utformning vid glesbebyggelse; 2)

vidtagande av de åtgärder vartill
utredningen kunde föranleda samt framläggande
för riksdagen av förslag i de
fall åtgärdernas genomförande krävde
dess medverkan.

I motionen II: 496 (av herr Sjölin
in. fl.) hade hemställts, att riksdagen
måtte

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

a) medgiva, att under budgetåret 1956/
57 beslut om Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
finge meddelas intill
ett belopp av 30 275 000 kronor;

b) till Bidrag för viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1956/57
anvisa ett reservationsanslag av 100 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

att riksdagen måtte

I. beträffande den framtida bostadspolitikens
utformning med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag godkänna vad utskottet
anfört;

II. beträffande bostadsbyggandets storlek
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 60 och
II: 136, 1:192 och II: 345, 1:193 och II:
346 samt 1:408 och 11:497, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört;

III. avslå i motionerna 1:192 och II:
345 framställt yrkande beträffande införandet
av ett kreditgarantisystem på
bostadsområdet;

IV. beträffande avveckling av kapitalsubventionen
till flerfamiljshus med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:60 och 11:136
samt 1:192 och II: 345, såvitt de berörde
denna fråga, godkänna vad utskottet anfört; V.

avslå i motionerna I: 408 och II: 497
framställt yrkande att tilläggslånet skulle
ersättas med ett löpande bidrag;

VI. beträffande eftergift i fråga om
ränta och amortering å tertiärlån till
flerfamiljshus med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 192 och II: 345 samt I: 408 och
II: 497, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad utskottet anfört;

VII. avslå i motionerna 1:192 och II:
345 samt 1:408 och 11:497 framställda
yrkanden beträffande räntesatsen å tertiärlån; -

VIII. beträffande högsta belåningsvärden
för flerfamiljshus med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:60 och 11:136, 1:408
och II: 497 samt I: 410 och II: 494, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört;

IX. beträffande villkor för tertiärlån
och tilläggslån till bostadshus innehållande
både bostäder och lokaler för annat
ändamål med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna I:
192 och II: 345, såvitt de berörde härmed
sammanhängande frågor, godkänna
vad utskottet anfört;

X. avslå i motionerna 1:192 och II: 345
samt 1:408 och 11:497 framställda förslag
beträffande villkor för tertiärlån för
olika företagsformer;

XI. beträffande minskning av räntefria
stående delen av egnahemslån med
bifal|l till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:60 och II:
136 samt I: 408 och II: 497, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

XII. avslå i motionerna I: 192 och II:
345 samt I: 408 och II: 497 framställda
förslag beträffande återbetalning av räntefri
stående del av egnahemslån;

XIII. beträffande eftergift i fråga om
ränta och amortering å egnahemslån
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:192 och II:
345, såvitt de berörde denna fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

XIV. avslå i motionerna I: 192 och
II: 345 samt I: 408 och II: 497 framställda
yrkanden beträffande räntesatsen å
egnahemslån;

XV. avslå i motionerna 1:192 och II:
345 framställda yrkanden beträffande
räntesatsen å förbättringslån;

XVI. beträffande högsta belåningsvärden
för en- och tvåfamiljshus i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 408 och II: 497,
1:410 och 11:494, 1:60 och 11:136, I:
192 och 11:345 samt 1:195 och 11:357,

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

förstnämnda åtta motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
tillkänna vad utskottet anfört;

XVII. beträffande räntesatsen å förskott
å egnahemslån med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 60 och II: 136, såvitt de berörde
denna fråga, godkänna vad utskottet anfört; XVIII,

beträffande belåning av äldre
fastigheter i samband med ägarbyte i anledning
av motionerna 1:194 och II: 358
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad utskottet anfört;

XIX. beträffande förbättringslån till
anslutningsavgifter vid elektriska installationer
i anledning av motionerna I:
394 och 11:296 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört; XX.

beträffande förutsättningarna för
egnahemsbyggandet med avslag å motionerna
1:193 och 11:346, 1:408 och
11:497, 1:411 och 11:495 samt 11:359,
förstnämnda fyra motioner såvitt de berörde
härmed sammanhängande frågor,
godkänna vad utskottet anfört;

XXI. beträffande tidpunkten för lägenhets
färdigställande som villkor för familjebostadsbidrag
med avslag å motionerna
I: 192 och II: 345 samt I: 408 och
11:497, såvitt de berörde denna fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

XXII. beträffande familjebostadsbidragets
storlek samt förstärkning av bidraget
i vissa fall med avslag å motionerna
1:192 och 11:345, såvitt de berörde
dessa frågor, godkänna vad utskottet
anfört;

XXIII. beträffande lån för anskaffande
av s. k. insatslägenhet med avslag å
motionen II: 141 godkänna vad utskottet
anfört;

XXIV. beträffande tillämpning av upphandlingskungörelsens
bestämmelser på
allmännyttiga bostadsföretag med avslag
å motionerna 1:407 och 11:587 godkänna
vad utskottet anfört;

XXV. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten

till förmån för bostadsförsörjningen, såvitt
de ej behandlats under I—XXIV, med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag och under
erinran om vad utskottet i det föregående
anfört godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar;

XXVI. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 408 och 11:497, såvitt de berörde detta
anslag, till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1956/57 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
60 000 000 kronor;

XXVII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:192 och II: 345, såvitt de berörde detta
anslag, till Bostadsrabatter för budgetåret
1956/57 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 100 000 000
kronor;

XXVIII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionen II:
496 till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1956/57
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 000 kronor;

XXIX. medgiva, att under budgetåret
1956/57 beslut om bidrag till inrättande
av pensionärshem finge meddelas intill
ett belopp av 10 000 000 kronor;

XXX. till Bidrag till inrättande av pensionärshem
för budgetåret 1956/57 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor;

XXXI. till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor för budgetåret 1956/57 under femte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor;

XXXII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 60 och II: 136 samt I: 408 och
II: 497, såvitt de berörde denna fråga,
medgiva, att under budgetåret 1956/57
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 665 000 000 kronor;

XXXIII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motio -

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nerna 1:60 och 11:136 samt 1:408 och
II: 497, såvitt de berörde detta anslag, till
Lånefonden för bostadsbyggande för
budgetåret 1956/57 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag
av 600 000 000 kronor;

XXXIV. till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien för
budgetåret 1956/57 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringanslag
av 1 000 000 kronor;

XXXV. med bifall till KungL Maj :ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 60 och II: 136 samt I: 408 och II:
497, såvitt de berörde denna fråga, medgiva,
att under budgetåret 1956/57 preliminära
beslut angående lån, som skulle
utgå från anslaget till tilläggslån till
viss bostadsbyggnadsverksamhet, finge
meddelas intill ett belopp av 55 000 000
kronor;

XXXVI. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
1:60 och 11:136 samt 1:408 och II:
497, såvitt de berörde detta anslag, till
Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
för budgetåret 1956/57 under
fonden för låneunderstöd anvisa ett
in vester ingsanslag av 160 000 000 kronor; XXXVII.

medgiva, att räntefoten för
lantarbetarbostadslån, vilka beviljas under
budgetåret 1956/57, bestämdes till
3,25 %;

XXXVIII. till Lån till uppförande och
förbättring av lantarbetarbostäder för
budgetåret 1956/57 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag
av 100 kronor;

XXXIX. till Lån till anordnande av
kollektiva tvätterier för budgetåret 1956/
57 under fonden för låneunderstöd anvisa
ett investeringsanslag av 200 000
kronor;

XXXX. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
1:192 och II: 345 samt I: 408 och II:
497, såvitt de berörde detta anslag, till
avskrivning av nya kapitalinvesteringar
i Lånefonden för bostadsbyggande för

budgetåret 1956/57 under statens utlåningsfonder
anvisa ett reservationsanslag
av 150 000 000 kronor;

XXXXI. till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
till Lån till anordnande
av kollektiva tvätterier för budgetåret
1956/57 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett reservationsanslag av 50 000
kronor;

XXXXII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna I:
408 och II: 497, såvitt de berörde frågan
om anvisande av medel för avskrivning
av kapitalsubventioner, till Avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster för
budgetåret 1956/57 anvisa ett anslag av
543 600 000 kronor;

XXXXIII. avslå i motionerna 1:192
och 11:345 framställt yrkande rörande
översyn av bostadsstyrelsens organisation; XXXXIV.

bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för bostadsstyrelsen, som föranleddes
av vad i statsrådsprotokollet förordats
;

XXXXV. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna I:
192 och II: 345, såvitt de berörde denna
fråga, fastställa under punkten införd
avlöningsstat för bostadsstyrelsen att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1956/57;

XXXXVI. bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna, som
föranleddes av vad i statsrådsprotokollet
förordats;

XXXXVII. i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag fastställa under punkten införd
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1956/57;

XXXXVIII. beträffande medelsbehovet
för bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna
i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:192 och II: 345, såvitt de berörde ifrågavarande
anslag, för budgetåret 1956/
57 under femte huvudtiteln anvisa

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

a) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 3 983 800 kronor;

b) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 555 000 kronor;

c) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 291 700
kronor;

d) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 729 000
kronor;

XXXXIX. besluta, att i förevarande
sammanhang behandlade motioner, till
den del de icke blivit under punkterna
I—XXXXVIII särskilt berörda, icke skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande den framtida bostadspolitikens
utformning

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under I hemställa, att riksdagen måtte
beträffande den framtida bostadspolitikens
utformning i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag godkänna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade avfattning,
som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under I hemstäHa,
att riksdagen måtte beträffande
den framtida bostadspolitikens utformning
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
godkänna vad reservanterna anfört;

c) av herrar Pålsson, Bengtson, Rubbestad
och Hansson i Skegrie, vilka ansett,
att utskottets yttrande hort i viss
del hava den ändrade lydelse, reservationen
visade;

2) beträffande bostadsbyggandets storlek a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett, att
utskottets yttrande i denna del bort ly -

da på sätt i reservationen angivits samt
att utskottet bort under II hemställa,
att riksdagen måtte beträffande bostadsbyggandets
storlek i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionerna
I: 192 och II: 345 samt 1:193 och
II: 346 ävensom med avslag å motionerna
I: 60 och II: 136 samt I: 408 och II:
497, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett, att utskottets
yttrande i förevarande del bort hava den
avfattning, reservationen visade, samt
att utskottet bort under II hemställa, att
riksdagen måtte beträffande bostadsbyggandets
storlek i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 408 och II: 497 ävensom med
avslag å motionerna I: 60 och II: 136, I:
192 och 11:345 samt 1:193 och 11:346,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

c) av herrar Pålsson, Bengtson, Rubbestad
och Hansson i Skegrie, vilka ansett,
att utskottets yttrande i nu ifrågavarande
del bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits;

d) av herr Persson i Växjö, som dock
ej antytt sin mening;

3) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka i fråga
om införandet av ett kreditgarantisystem
på bostadsområdet ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
avfattning, reservationen visade, samt
att utskottet bort under III hemställa,
att riksdagen måtte beträffande införandet
av ett kreditgarantisystem på bostadsområdet
med bifall till motionerna
I: 192 och II: 345, såvitt de berörde denna
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört;

4) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka beträffande
avveckling av kapitalsubventionen
till flerfamiljshus ansett, att utskottets

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

yttrande bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under IV hemställa, att
riksdagen måtte beträffande avveckling
av kapitalsubventionen till flerfamiljshus
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
192 och II: 345 ävensom med avslag å
motionerna 1:60 och 11:136, samtliga
motioner såvitt de berörde denna fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

5) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under V hemställa, att riksdagen
måtte bifalla i motionerna I: 408
och II: 497 framställt yrkande att tillläggslånet
skulle ersättas med ett löpande
årligt bidrag i enlighet med i motionerna
angivna linjer;

6) beträffande eftergift i fråga om
ränta och amortering å tertiärlån till
flerfamiljshus

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett, att
utskottets yttrande i denna del bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under VI
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
eftergift i fråga om ränta och
amortering å tertiärlån till flerfamiljshus
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:192
och 11:345 ävensom med avslag å motionerna
I: 408 och II: 497, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

tiärlån till flerfamiljshus med avslag å
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna I:
192 och 11:345 ävensom med bifall till
motionerna 1:408 och 11:497, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
reservanterna anfört;

c) av herrar Pålsson, Bengtson, Rubbestad
och Hansson i Skegrie, vilka ansett
att utskottets yttrande i angivna del
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits;

7) beträffande räntesatsen å tertiärlån

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett, att
utskottets yttrande i denna del bort hava
den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under VII hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
räntesatsen å tertiärlån med bifall till
motionerna I: 192 och II: 345 ävensom i
anledning av motionerna I: 408 och II:
497, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett, att utskottets
yttrande i förevarande del bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under VII hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
räntesatsen å tertiärlån med bifall till
motionerna I: 408 och II: 497 ävensom i
anledning av motionerna 1:192 och II:
345, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

8) beträffande högsta belåningsvärden
för flerfamiljshus

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett, att
utskottets yttrande i angivna del bort
lyda på sätt i reservationen angivits;

b) av herrar Pålsson, Bengtson, Rubbestad
och Hansson i Skegrie, vilka ansett,
att utskottets yttrande i förevarande
del bort erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

Anslag till

under VIII hemställa, att riksdagen måtte
beträffande högsta belåningsvärden
för flerfamiljshus i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 410 och II: 494 ävensom med
avslag å motionerna 1:60 och 11:136
samt 1:408 och 11:497, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

9) beträffande villkor för tertiärlån
och tilläggslån till bostadshus innehållande
både bostäder och''lokaler för annat
ändamål

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett, att
utskottets yttrande i denna del bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under IX
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
villkor för tertiärlån och tilläggslån
till bostadshus innehållande både bostäder
och lokaler för annat ändamål i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:192 och II:
345, såvitt de berörde härmed sammanhängande
frågor, i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Pålsson, Bengtson, Rubbestad
och Hansson i Skegrie, vilka ansett,
att utskottets yttrande i förevarande
del bort erhålla den avfattning, reservationen
visade;

10) av herrar Sundelin, Axel Andersson,
Ragnar Bergh, Jacobsson och Skoglund
i Doverstorp, fröken Elmén samt
herrar Widén, Cassel, Gustafsson i Skellefteå
och Löfrolh, vilka beträffande
villkor för tertiärlån för olika företagsformer
ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under X hemställa, att riksdagen
måtte beträffande villkor för tertiärlån
för olika företagsformer i anledning av
motionerna 1:192 och 11:345 samt I:
408 och II: 497, samtliga motioner såvitt
de berörde denna fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

11) beträffande minskning av den
räntefria stående delen av egnahemslån

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett, att
utskottets yttrande i denna del bort erhålla
viss i reservationen angiven avfattning
samt att utskottet bort under XI
hemställa, att riksdagen måtte beräffande
minskning av den räntefria stående
delen av egnahemslån i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna I:
408 och II: 497 ävensom med avslag å
motionerna I: 60 och II: 136, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
reservanterna anfört;

b) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett, att utskottets
yttrande i förevarande del bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under XI hemställa, att
riksdagen måtte beträffande minskning
av den räntefria stående delen av egnahemslån
i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 408 och II: 497 ävensom med avslag
å motionerna I: 60 och II: 136, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
reservanterna anfört;

12) av herrar Sundelin, Axel Andersson,
Ragnar Bergh, Jacobsson och Skoglund
i Doverstorp, fröken Elmén samt
herrar Widén, Cassel, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka beträffande
återbetalning av räntefri stående del av
egnahemslån ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den ändrade avfattning,
som i reservationen angivits, samt
alt utskottet bort under XII hemställa,
att riksdagen måtte bifalla i motionerna
I: 192 och II: 345 samt I: 408 och II: 497
framställda förslag beträffande återbetalning
av räntefri stående del av egnahemslån
;

13) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka beträffande
eftergift i fråga om ränta och amortering
å egnahemslån ansett, att utskot -

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tets yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under XIII hemställa, att
riksdagen måtte beträffande eftergift i
fråga om ränta och amortering å egnahemslån
i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 192 och II: 345, såvitt de berörde denna
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört;

14) beträffande räntesatsen å egnahemslån a)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett,
att under förutsättning av bifall till den
med 13 betecknade reservationen, utskottet
bort under XIV hemställa, att
riksdagen måtte med avslag å motionerna
1:408 och 11:497, såvitt de berörde
denna fråga, bifalla i motionerna 1:192
och II: 345 framställt yrkande beträffande
räntesatsen å egnahemslån;

b) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett, att utskottets
yttrande i denna del bort erhålla den
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under XIV hemställa,
att riksdagen måtte med avslag å
motionerna 1:192 och 11:345, såvitt de
berörde denna fråga, bifalla i motionerna
I: 408 och II: 497 framställt yrkande
beträffande räntesatsen å egnahemslån;

15) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka beträffande
räntesatsen å förbättringslån ansett,
att under förutsättning av bifall till den
med 13 betecknade reservationen, utskottet
bort under XV hemställa, att riksdagen
måtte bifalla i motionerna 1:192
och II: 345 framställt yrkande beträffande
räntesatsen å förbättringslån;

16) beträffande högsta belåningsvärden
för en- och tvåfamiljshus

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett, att
utskottets yttrande i förevarande del
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under XVI

hemställa, att riksdagen måtte beträffande
högsta belåningsvärden för enoch
tvåfamiljshus i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:192
och 11:345 ävensom med avslag å motionerna
1:408 och 11:497, 1:410 och
II: 494, I: 60 och II: 136 samt 1:195 och
II: 357, förstnämnda åtta motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett, att utskottets
yttrande i berörda del bort erhålla den
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under XVI hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
högsta belåningsvärden för en- och tvåfamiljshus
i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna I: 408 och II:
497 ävensom med avslag å motionerna
1:410 och 11:494, 1:60 och 11:136, I:
192 och II: 345 samt I: 195 och II: 357,
förstnämnda åtta motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört;

c) av herrar Pålsson, Bengtson, Rubbestad
och Hansson i Skegrie, vilka ansett,
att utskottets yttrande i angivna del
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under XVI
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
högsta belåningsvärden för en- och
tvåfamiljshus i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 410 och II: 494 ävensom med
avslag å motionerna 1:408 och 11:497,
I: 60 och II: 136, I: 192 och II: 345 samt
I: 195 och II: 357, förstnämnda åtta motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

17) beträffande belåning av äldre fastigheter
i samband med ägarbyte

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett, att
utskottets yttrande i denna del bort erhålla
den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
XVIII hemställa, att riksdagen måtte

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

Anslag till

avslå i motionerna 1:194 och 11:358
framställda förslag beträffande belåning
av äldre fastigheter i samband med ägarbyte; b)

av herrar Sundelin, Axel Andershon
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett, att utskottets
yttrande i förevarande del bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade; 18)

beträffande förutsättningarna för
egnahemsbyggandet

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett, att
utskottets yttrande i berörda del bort erhålla
den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
XX hemställa, att riksdagen måtte
beträffande förutsättningarna för egnahemsbyggandet
med bifall till motionerna
1:193 och 11:346, 1:408 och 11:497
samt I: 411 och II: 495 ävensom med avslag
å motionen II: 359, förstnämnda fyra
motioner såvitt de berörde härmed
sammanhängande frågor, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka ansett att utskottets
yttrande i angivna del bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under XX hemställa, att
riksdagen måtte beträffande förutsättningarna
för egnahemsbyggandet med
bifall till motionerna 1:408 och 11:497
samt II: 359 ävensom med avslag å motionerna
1:193 och 11:346 samt 1:411
och 11:495, motionerna 1:408 och II:
497 samt I: 193 och II: 346 såvitt de berörde
härmed sammanhängande frågor,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

c) av herrar Pålsson, Bengtson, Rubbestad
och Hansson i Skegrie, vilka ansett,
att utskottets yttrande i nu ifrågavarande
del bort lyda på sätt i reservationen
angivits samt att utskottet bort
under XX hemställa, att riksdagen måt -

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
te beträffande förutsättningarna för egnahemsbyggandet
med bifall till motionerna
I: 411 och II: 495 samt i anledning
av motionerna 11:359 samt 1:193 och
II: 346 ävensom med avslag å motionerna
I: 408 och II: 497, sistnämnda fyra
motioner såvitt de berörde härmed sammanhängande
frågor, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

19) av herrar Sundelin, Axel Andersson,
Ragnar Bergh, Jacobsson och Skoglund
i Doverstorp, fröken Elmén samt
herrar Widén, Cassel, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka beträffande tidpunkten
för lägenhets färdigställande
som villkor för familjebostadsbidrag ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den ändrade avfattning, reservationen
visade;

20) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka beträffande
familjebostadsbidragets storlek
samt förstärkning av bidraget i vissa
fall ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under XXII hemställa, att riksdagen
måtte beträffande familjebostadsbidragets
storlek samt förstärkning av bidraget
i vissa fall med bifall till motionerna
I: 192 och 11:345, såvitt de berörde
dessa frågor, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört;

21) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka beträffande
tillämpning av upphandlingskungörelsens
bestämmelser på allmännyttiga
bostadsföretag ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den ändrade avfattning,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under XXIV hemställa,
att riksdagen måtte beträffande tillämpning
av upphandlingskungörelsens bestämmelser
på allmännyttiga bostadsföretag
med bifall till motionerna I: 407
och 11:587 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört;

22) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

och Löfroth, vilka under förutsättning
av bifall till den med 5 betecknade reservationen
ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under XXVI hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 408 och II: 497, såvitt de berörde
detta anslag, till Kapitalmedelsförluster
och ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1956/57
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 72 000 000 kronor;

23) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka under förutsättning
av bifall till den med 20 betecknade
reservationen ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den ändrade
avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under XXVII
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 192 och II: 345, såvitt de berörde
detta anslag, till Bostadsrabatter
för budgetåret 1956/57 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
108 000 000 kronor;

24) av herrar Sundelin, Axel Andersson,
Ragnar Bergh, Jacobsson och Skoglund
i Doverstorp, fröken Elmén samt
herrar Widén, Cassel, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka beträffande anslaget
till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under XXVIII hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionen
II: 496

a) medgiva, att under budgetåret 1956/
57 beslut om bidrag, varom nu vore fråga,
finge meddelas intill ett belopp av
30 275 000 kronor;

b) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret 1956/57
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor;

25) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt

herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka under förutsättning
av bifall till de med 2 b och 5 betecknade
reservationerna ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den ändrade
avfattning, reservationen visade, samt
att utskottet bort under XXXII hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:408 och 11:497 ävensom
med avslag å motionerna I: 60 och
II: 136, samtliga motioner såvitt de berörde
denna fråga, medgiva, att under
budgetåret 1956/57 preliminära beslut
angående lån, som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande, finge
meddelas intill ett belopp av 830 000 000
kronor;

26) beträffande anslaget till Lånefonden
för bostadsbyggande a) av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Cassel, vilka under förutsättning av
bifall till den med 11 a betecknade reservationen
ansett, att utskottets yttrande
i denna del bort hava den lydelse*
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under XXXIII hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med avslag å
motionerna I: 60 och II: 136 samt I: 408
och II: 497, såvitt de berörde detta anslag,
till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1956/57 under statens
utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 590 000 000 kronor;

b) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka under förutsättning
av bifall till de med 2 b och 5 betecknade
reservationerna ansett, att utskottets
yttrande i förevarande del bort erhålla
den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under
XXXIII hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 408 och II:
497 ävensom med avslag å motionerna
I: 60 och II: 136, samtliga motioner såvitt
de berörde detta anslag, till Lånefonden
för bostadsbyggande för budgetåret
1956/57 under statens utlåningsfon -

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

6»

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

der anvisa ett investeringsanslag av
866 006 000 kronor;

27) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett, att
utskottets yttrande angående anslag till
lånefonden för maskinanskaffning inom
byggnadsindustrien bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under
XXXIV hemställa, att riksdagen måtte
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag besluta,
att anslag till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien
icke skulle för budgetåret 1956/
57 anvisas;

28) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka under förutsättning
av bifall till den med 25 betecknade reservationen
ansett, att utskottet bort under
XXXV hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 408 och
II: 497 ävensom med avslag å motionerna
I: 60 och II: 136, samtliga motioner
såvitt de berörde denna fråga, besluta
avslå Kungl. Maj:ts förslag beträffande
medgivande till preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från anslaget
till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet; 29)

av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka under förutsättning
av bifall till den med 26 b betecknade
reservationen ansett, att utskottet bort
under XXXVI hemställa, att riksdagen
måtte med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 60 och II: 136
ävensom med bifall till motionerna 1: 408
och II: 497, samtliga motioner såvitt de
berörde detta anslag, besluta, att anslag
till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
icke skulle för budgetåret
1956/57 anvisas;

30) beträffande avskrivning av anslaget
till Lånefonden för bostadsbyggande

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka under förutsättning
av bifall till de med 7 a, 11 a

och 14 a betecknade reservationerna ansett,
att utskottets yttrande i denna del
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under XXXX
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:192 och II: 345 ävensom med
avslag å motionerna 1:408 och 11:497,
samtliga motioner såvitt de berörde detta
anslag, till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
i Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1956/57
under statens utlåningsfonder anvisa ett
reservationsanslag av 14 000 000 kronor;

b) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka under förutsättning
av bifall till de med 5, 7 b och 14 b betecknade
reservationerna ansett, att utskottets
yttrande i förevarande del bort
erhålla den ändrade avfattning, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under XXXX hemställa, att riksdagen
måtte med avslag å Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna 1:192 och II:
345 ävensom med bifall till motionerna
I: 408 och II: 497, samtliga motioner såvitt
de berörde detta anslag, besluta, att
anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
i Lånefonden för bostadsbyggande
icke skulle för budgetåret
1956/57 anvisas;

31) beträffande avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster

a) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka under förutsättning
av bifall till den med 30 a
betecknade reservationen ansett, att utskottet
bort under XXXXII hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 408 och II: 497, såvitt de berörde
denna fråga, till Avskrivning av oreglcrade
kapitalmedelsförluster för budgetåret
1956/57 anvisa ett anslag av
535 600 000 kronor;

b) av herrar Sundelin, Axel Andersson
och Jacobsson, fröken Elmén samt
herrar Widén, Gustafsson i Skellefteå
och Löfroth, vilka under förutsättning av

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bifall till den med 30 b betecknade reservationen
ansett, att utskottet bort under
XXXXII hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 408 och II: 497, såvitt
de berörde denna fråga, till Avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster
för budgetåret 1956/57 anvisa ett anslag
av 66 000 000 kronor;

32) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka beträffande
frågan om översyn av bostadsstyrelsens
organisation ansett, att utskottets
yttrande i denna del bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under XXXXIII hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
översyn av bostadsstyrelsens organisation
med bifall till motionerna I: 192
och II: 345, såvitt de berörde denna fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört;

33) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett, att
utskottets yttrande angående bostadsstyrelsens
avlöningsanslag bort erhålla
den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under XXXXV hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna I:
192 och 11:345, såvitt de berörde denna
fråga, fastställa i reservationen införd
avlöningsstat för bostadsstyrelsen
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1956/57, innebärande i förhållande
till Kungl. Maj ds och utskottets förslag
en minskning med 100 000 kronor av
anslagsposten Avlöningar till övrig ickeordinarie
personal;

34) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett,
att utskottets yttrande angående länsbostadsnämndernas
avlöningsanslag bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
XXXXVII hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för länsbostadsnämnderna att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1956/57, innebärande i förhållan -

de till utskottets förslag en minskning
med 50 000 kronor av anslagsposten Avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal; 35)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka under
förutsättning av bifall till de med 33 och
34 betecknade reservationerna ansett,
att utskottet bort under XXXXVII I hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
medelsbehovet för bostadsstyrelsen och
länsbostadsnämnderna i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall till
motionerna 1:192 och II: 345, såvitt de
berörde ifrågavarande anslag, för budgetåret
1956/57 under femte huvudtiteln
anvisa

a) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 883 800 kronor;

b) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 555 000 kronor;

c) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 3 241 700
kronor;

d) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 729 000
kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Högerreservationerna i
det nu föreliggande utlåtandet återger i
huvudsak samma synpunkter som vi tidigare
har anlagt på detta ämne. Jag kan
därför göra redovisningen ganska kortfattad.

Vi kan liksom tidigare konstatera, att
man med regeringens bostadspolitik inte
har lyckats upphäva bostadsbristen och
inte heller har lyckats hindra en avsevärd
stegring av bostadskostnaderna.
Vi betraktar nu som förr detta i våra
ögon otillfredsställande resultat som en
följd av regeringens ekonomiska politik
i allmänhet och av dess bostadspolitik.
Skulle man analysera hela problemet,
finge man en ganska komplicerad bild,
men det som sannolikt är det primära
är att regeringen inte har lyckats bevara
ett fast penningvärde och att denna
omständighet bland andra har animerat
konsumtionsmentaliteten, och där -

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

igenom motverkat det enskilda sparandet,
som är en nödvändig förutsättning
för att investeringarna över huvud skall
kunna hållas på en nöjaktig nivå, utan
att de totala resurserna blir överansträngda.
Ett sparande i samhällelig regi,
vare sig det nu sker i form av en överbalansering
av budgeten eller genom ett
kollektivt tvångssparande i andra former,
är enligt vår uppfattning intet tillförlitligt
botemedel. Vi ser snarare saken
så, att genom inverkan på lönerörelserna
hålls i stället inflationsspiralen i
gång.

Det var det ena.

Liksom förr har vi också nu den
uppfattningen, att det centrala problemet
inom bostadspolitiken är att pressa
ned produktionskostnaderna i en sådan
grad, att folkhushållets resurser räcker
till också för att bygga bostäder i nöjaktig
omfattning, och likaledes i sådan
grad, att folk med normala inkomster
har råd att betala vad det kostar att
bo. Vi har nu liksom förr svårt att inse,
att just det problemet har stått i centrum
för regeringens uppmärksamhet
inom bostadspolitiken.

Av skäl som jag alltså nyss antytt har
vi vänt oss och vänder vi oss allt fortfarande
mot ett system med generella
subventioner, vare sig nu dessa subventioner
har form av direkta kapitalsubventioner
eller av ränteeftergift. Vi rekommenderar
liksom tidigare ett system
med individuella, behovsprövade bostadsrabatter.
Vi har nämligen tyckt oss
finna, att systemet med generella subventioner
så långt ifrån verkar nedpressande
på kostnadsnivån, att det snarare
har haft en motsatt effekt.

Till vår tillfredsställelse har vi funnit
i år, att den nye socialministern är
inne på en i varje fall besläktad tankegång.
Men uppenbart är ju, att det långa
dröjsmålet med denna nya giv har fört
med sig, att situationen är mer svårbemästrad
än den behövt vara.

För det tredje kan jag säga, att vi
liksom förr inte heller nu kan finna att
subventionssystemet står i någon överensstämmelse
med den åtstramning av
penningpolitiken som regeringen omsi .

"» Förslå kammarens protokoll li)C>6. Nr 20

der har sett sig tvingad till. Man har
skärpt kreditrestriktionerna och man
har höjt räntan, och vi skulle väl kunna
säga att det med goda skäl kan påstås,
att regeringens politik står i direkt motsättning
till dess strävan på en rad andra
punkter att dra in vad den kallar för
överflödig köpkraft. Detta kan man säga
därför att ju både kapitalsubventionerna
och ränteeftergifterna verkar direkt konsumtionsfrämjande.

Jag skulle förstå avvikelsen om jag
trodde att det var fråga om någon tillfällig
topp i kostnadsstegringen. När det
här systemet med generella subventioner
en gång sattes in var man ju rädd för
att vad man trodde vara en tillfällig kostnadsstegring
skulle slå igenom på hyreskontrakten
och via löneutvecklingen verka
inflationsfrämjande. Att det emellertid
inte var fråga om någon tillfällighet
är ju för länge sedan ådagalagt.
Både produktionskostnaderna och
därmed också boendekostnaderna har
stigit oavbrutet. Och när det gäller bostadskostnaderna
har jag väl ändå inte
räknat med de ersättningar under bordet
som förekommit och förekommer på
svarta börsen. Att sådana förekommit
har ju länge varit känt, och det kan väl
också nu anses bekräftat genom de ganska
många åtal som väckts emot hyresförmedlare.
Man kan väl här också tilllägga,
att dessa stegrade hyreskostnader
påverkat lönerörelserna och därigenom
också i sin mån verkat inflationsfrämjande.

I detta sammanhang tycks det vara
nödvändigt att ånyo säga några ord om
vad som menas med ordet hyra. Jag
har flera gånger förut i bostadsdebatterna
i denna kammare tillåtit mig säga,
att i vanligt språkbruk betyder ordet
hyra vad det kostar att bo i ett hus.
Jag har också sagt att om, såsom numera
ofta är fallet, en del av vad det
kostar att bo betalas över hyreskontraktet
och en annan del över skattsedeln, så
innebär det en felaktig användning av
ordet hyra om man säger att därmed
menas endast den del som betalas över
hyreskontraktet. Jag börjar tvivla på att
det finns någon sanning i det gamla ord -

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

stävet att droppen urholkar stenen. Även
i år finner jag nämligen utsagt i utskottets
utlåtande, att en avsevärd höjning
av hyror och bostadskostnader skulle bli
följden ifall räntesubventionerna toges
bort. I själva verket skulle de under i
övrigt lika förhållanden förbli precis
lika stora, ifall man, såsom man bör,
med ordet hyra menar vad det kostar att
bo och med bostadskostnader vad det
kostar att uppföra och vidmakthålla ett
hus. Varken det ena eller det andra blir
billigare eller dyrare genom att betalas
på olika räkningar. Det kan te sig så för
den enskilde, men inte om man, såsom
man bör, betraktar problemet ur folkhushållets
synpunkt.

Vi hävdar alltså fortfarande att vad
vi har att hålla ögonen på är de totala
kostnaderna, de totala produktionskostnaderna
och därmed också de totala
hyreskostnaderna, och att det här gäller
att pressa ned produktionskostnaderna.
Jag tror inte, att regeringen i detta nu
kan se någon ände på de bostadsköer,
som vi redan har. Bostadsbristen har ju
som sagt förvärrats år efter år, och om
några år kommer ett ökat antal ungdomar
att ställa in sig i bostadsköerna.
Det måste få anses vara ådagalagt, att
de metoder, som regeringen använt, inte
visat sig kunna bemästra problemen. Man
har varken lyckats få fram tillräckligt
med bostäder eller lyckats hejda kost
nadsstegringen.

Såvitt jag förstår är det över huvud
taget omöjligt att klara denna bekymmersamma
situation, ifall man inte pressar
ned produktionskostnaderna, ifall
man inte återställer folkets förtroende
till statens förmåga att bevara penningvärdet,
så att folk börjar spara igen,
och ifall man inte lyckas göra slut på
kappspringet mellan priser och löner.
Annars kommer överansträngningen av
folkhushållets samlade resurser att fortsätta
och vi kommer aldrig att lyckas
bryta sönder den trollcirkel, som vi
stängts in uti.

Jag vill med detta, herr talman, ha
sagt, att bostadspolitiken är en så integrerande
del av den ekonomiska politi -

ken över huvud, att en samordning måste
ske.

Vi vidhåller alltså vår mening, att de
generella subventionerna bör tas bort.
Vi tänker oss för vår del en avveckling
övergångsvis. Att vi i dess ställe tänker
oss ett bostadsstöd åt behövande är redan
utsagt.

Det andra önskemålet, som vi upprepar
i våra reservationer, är att tanken
på en kreditgaranti bör tas upp
igen, d. v. s. att lånemedlen för bostadsproduktionen
skall anskaffas på kapitalmarknaden
i stället för att staten
kall tillhandahålla dem.

Jag tänker därvid inte främst på att
man därigenom skulle kunna främja en
åtminstone begynnande avveckling av
bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna
med allt vad detta innebär av
minskade kostnader och minskat krångel,
utan fastmera på att man därmed
skulle vinna ett för byggherrarna mera
påtagligt sammanhang mellan sparande
och investeringar, vilket också i längden
skulle verka pressande på prisnivån.
Jag kan inte förstå annat än att regeringens
uppenbara ohåga att på allvar
ta itu med kreditgarantisystemet beror
på dess svårutrotliga lust att centraldirigera.

Ett tredje önskemål, som vi framför
i våra reservationer, är att vi avvisar
tanken på att den statliga långivningen,
där en sådan förekommer, skall få utsträckas
till andra lokaler än bostäder.
Vi menar att fastighetsdelar, som är direkt
avsedda för kommersiella ändamål,
ställes utanför. Vår motivering är bland
annat, att vi annars här ger oss in på ett
fält, som vi inte kan överblicka. Ifall
man nu gynnar lokaler för butiker och
kontor, kan det en annan gång och med
samma motivering bli fråga om fabrikslokaler
och liknande. Här bör efter vår
mening den privata kapitalmarknaden
redan nu tas i anspråk och hyreskostnaderna
anpassas därefter.

Ett fjärde önskemål, som vi framför
i våra reservationer, gäller egnahemsbebyggelsen.
Samma allmänna synpunkter,
som jag försökt ge uttryck åt i det före -

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gående, talar enligt vår mening för att
man bör animera egnahemsbebyggelsen,
både genom att vidga dess relativa ram
inom den totala produktionsvolymen genom
att egnahemsbyggarna får uppföra
sina hus där det bäst passar dem och
genom att man befrämjar ett på egnahemsbebyggelse
direkt inriktat målsparande.
I det sistnämnda avseendet har
vi ett särskilt yrkande i annat sammanhang.
Man skulle enligt vår mening på
det sättet hos de enskilda människorna
få ett starkare förankrat intresse att avstå
från vissa omedelbara konsumtionsintressen
och i stället inrikta sitt handlande
på mera värdeskapande insatser.

Vi har vidare i våra reservationer en
rad detaljönskemål, som är bekanta från
tidigare år och som jag förmodar att
kammaren håller mig räkning för att jag
inte uppehåller mig vid så länge. Vi
förordar nu som förr konkurrens på lika
villkor mellan olika företagare inom
byggnadsbransclien. Vi önskar att bostadsbidragen
till de behövande skall få
utgå oavsett om de bor i gamla eller nya
hus, bara dessa hus är tillfredsställande
som bostäder. Vi yrkar avslag på förslaget
om nytt anslag till maskinanskaffningsfonden
o. s. v.

Som ett nytt yrkande i år kommer i
våra reservationer förslaget att upphandlingskungörelsen
skall gälla för de s. k.
allmännyttiga byggnadsföretagen. Dessa
s. k. allmännyttiga byggnadsföretag rör
sig i huvudsak med statligt tillhandahållna
medel. De har själva en halvofficiell
karaktär, och då bör det ju också här
liksom eljest vara angeläget att upphandlingskungörelsen
tillämpas, så att
man motverkar monopolbildningar och
får full insyn.

Herr talman! Detta är i huvudsak de
önskemål, som vi framför i årets reservationer
till utskottsutlåtandet om bostadspolitiken,
och under hänvisning
till vad jag nu sagt ber jag att få yrka
bifall till de reservationer som i utlåtandet
betecknats med 1 a), 2 a), 3),
4), (i a), 7 a), 8 a), 9 a), 10), 11 a),
12), 13), 14 a), 15), 16 a), 17 a), 18 a),

19), 20), 21), 23), 24), 20 a), 27), 30 a),
31 a), 32), 33), 34) och 35), d. v. s.

samtliga reservationer, på vilka jag har
mitt namn. Detta är, som damerna och
herrarna märker, en väldig mängd, men
jag skall, inte minst med hänsyn till det
arbetsprogram vi har framför oss, begära
votering bara på ett fåtal av dessa
punkter.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! När man läser utskottsutlåtandet
och de därtill fogade reservationerna,
finner man att samtliga parter
är i stort sett eniga på ett område, nämligen
däri att bostadsbyggandet bör hållas
på så hög nivå som möjligt, och att
samhällets stöd bör utformas så att familjer
eller personer med begränsade
inkomster kan beredas möjlighet att skaffa
sig en godtagbar bostad. Man synes
också vara i stort sett enig om att subventionerna
till bostadsbyggandet bör
begränsas och så småningom upphöra.

En punkt där meningarna är delade
gäller frågan om i vad mån räntesubventioner
skall beviljas. Denna fråga är i
sin tur beroende på den omfattning bostadsrabatterna
kommer att få. Huvudfrågan
i dagens debatt måste därför,
såvitt jag kan se, bli bostadsbyggandets
omfattning. I det avseendet råder delade
meningar, måhända både i fråga om
storleken av de resurser, som skall ställas
till förfogande, och vilka belopp
samhället över huvud taget kan anvisa
för detta ändamål.

I Kungl. Maj:ts proposition förutsättes,
att det totala antalet statsbelånade
lägenheter för nästa år skall uppgå till
50 000, varav 14 000 lägenheter i en- och
tvåfamiljshus. Härutöver beräknas cirka
3 000 lägenheter i annan ordning finansierade,
varför igångsättningen under
nästa budgetår totalt skulle uppgå till
omkring 53 000 lägenheter.

Till belysning av dessa siffror kan
det förtjäna erinras om, att år 1954 enligt
föreliggande uppgifter igångsattes
omkring 60 000 lägenheter, år 1955 cirka
55 000. Kungl. Maj:ts förslag skulle alltså
innebära en ytterligare nedskärning,
som oundvikligen måste medföra en fortsatt
skärpning av den rådande bostads -

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

krisen och som, framför allt med hänsyn
till den befolkningsutveckling vi
måste räkna med — växande årskullar
i giftasvuxna åldrar o. s. v. — ter sig
betänklig. Under loppet av sextiotalet
sker en mycket kraftig ökning av antalet
inom dessa åldersgrupper, säkerligen
också en motsvarande ökning av antalet
nya äktenskap. Vi kan alltså räkna
med en betydande stegring av efterfrågan
på nya lägenheliter. Om vi intill dess
fortsätter att låta bostadsköerna stiga
och går in i denna period med ett ytterligare
försämrat läge på bostadsmarknaden,
är det lätt att räkna ut hur situationen
då kommer att te sig.

Utskottet säger också i sitt utlåtande,
att det betydande tillskott av nya, modernt
utrustade bostäder, som tillkommit
och som medger en förbättring av
bostadsförhållandena för ett stort antal
familjer, framstår i nuvarande läge som
otillräckligt. Utskottet säger vidare, att
en ökning av bostadsbyggandet är synnerligen
angelägen och fortsätter: På något
längre sikt understrykes kravet på
en utökning av bostadsproduktionen av
att en stegring av antalet personer i de
giftasvuxna åldrarna kommer att ske.

Man är alltså medveten om detta, man
ser klart situationen framför sig, men
det oaktat är man beredd att rekommendera
en minskning av bostadsbyggandets
volym, som måste vara ägnad att
förvärra situationen för dagen och minska
förutsättningarna för en återhämtning
i fortsättningen.

Invändningarna mot detta resonemang
känner vi till och de återkommer också
i utskottets utlåtande på s. 37, där man
säger: »En igångsättning av nya byggnadsföretag,
som går utöver vad som är
möjligt utan att resurserna blir överansträngda,
byggnadstiderna förlängda och
kostnaderna uppdrivna, kan utskottet
icke rekommendera.»

Nej, det vill sannolikt ingen rekommendera.
Här kommer vi dock in på
bedömningsfrågor, och jag vill erinra
om vad departementschefen i propositionen
anfört, att spänningarna i samhällsekonomien
gör, alt försiktighet bör
iakttagas vid bedömning av storleken

av det bostadsbyggande, som kan komma
till stånd utan att en överansträngning
av resurserna behöver inträffa. Jag
tolkar detta uttalande så, att en försiktig
bedömning av dessa resurser medger
ett minimiprogram för igångsättningen
av 53 000 lägenheter men att en väsentlig
ökning av antalet lägenheter inte bör
anses utesluten. För vår del hsr vi ansett,
att igångsättningen bör kunna ökas
till omkring 60 000 lägenheter, och vi vågar
göra gällande, att detta ingalunda
innebär det lättsinniga och oansvariga
önsketänkande, som man på sina håll
vill göra gällande.

1 detta sammanhang förtjänar erinras
om att bostadsbyggandet i den totala investeringsvolymen
företer en fortlöpande
minskning. Här skall ingalunda förnekas,
att vi har andra trängande investeringsbehov,
men är vi överens om att
bostadsbyggandet i nuvarande situation
bör ges prioritet — och det är vi väl —
ter sig denna utveckling ändå anmärkningsvärd.

När man diskuterar frågan om våra
investeringsmöjligheter för bostadsändamål,
kan man svårligen undgå att komma
in på frågan om den ekonomiska
politiken och i vad mån denna varit ägnad
att bereda ökat utrymme för ett
vidgat bostadsbyggande. Dessa frågor
har diskuterats i många olika sammanhang
här i riksdagen, och jag skall inte
nu gå in på dessa spörsmål. Det är, såvitt
jag förstår, inte meningen att vi i
dag skall ha någon ekonomisk debatt. Jag
bara konstaterar att den utfästelse, som
gjordes när den socialdemokratiska regeringen
trädde till, att bostadsfrågan
skulle lösas, inte har kunnat infrias och
att detta, enligt vårt förmenande, till
väsentlig del är beroende av det sätt,
varpå den ekonomiska politiken har
handhafts.

I detta sammanhang kan inte nog understrykas
vikten av att sparviljan stimuleras
hos egnaliemsbyggarna och att
sparfrämjande åtgärder över huvud taget
ägnas större uppmärksamhet än vad som
hittills skett.

Vad beträffar utformningen av de bostadspolitiska
åtgärderna i övrigt har vi

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

i särskilda reservationsyrkanden till utskottets
utlåtande anfört en del avvikande
meningar. Vi anser sålunda att tillläggslånen
till flerfamiljshus liksom ränteeftergifterna
på primär- och sekundärlånen
bör ersättas med ett årligt schablonavdrag
i kronor per kvadratmeter
lägenhetsyta, ett bidrag sålunda som konstrueras
så, att det ersätter såväl ränteeftergifterna
som tilläggslånen. Vi föreslår
vidare, att räntesatsen på tertiärlån
höjes till 4 procent efter den 1 juli 1956.
För att underlätta övergången till ett
något högre ränteläge föreslår vi samtidigt,
att ett provisoriskt bidrag skall
utgå, avsett att kompensera räntestegringen
och de olägenheter, som kan
uppstå beträffande redan färdigställda
hus på grund av den eftersläpning i utbetalningen
av de statliga lånen som man
alltid måste räkna med.

Beträffande ränte- och kapitalsubventionerna
till egnahem må för övrigt tillläggas,
att en inkomstprövning synes motiverad
och i övrigt väl överensstämma
med den principiella syn på bostadsstödet,
som socialministern gett tillkänna
i direktiven till den bostadspolitiska utredningen,
och som innebär att bostadsstödet
i första hand skall ges den som
bäst behöver det. Vi anser oss sålunda
kunna biträda Kungl. Maj:ts förslag att
den räntefria stående delen av egnahemslånen
sänkes från 6 000 till 4 000
kronor men att denna del bör sänkas
med ytterligare 2 000 kronor vid en taxerad
inkomst som ligger mellan 12 000
och 14 000 kronor, för att helt upphöra
vid en inkomst som ligger över denna
gräns. Genom en sådan begränsning torde
en besparing av 15 å 20 miljoner kronor
per budgetår kunna vinnas.

En fråga, som visserligen ej bar omedelbart
samband med spörsmålet om
bostadsbyggandets omfattning och finansiering
men som ändock intimt sammanhänger
med bostadsfrågans ordnande
på vår landsbygd, behandlas i den
motion nr 359 som avlämnats i andra
kammaren av herr Svensson i Ljungskile.
I motionen behandlas ingående
landsbygdens befolkningsproblem och
de förändringar däri som skett under

de senaste årtiondena. Att dessa förändringar
till stora delar varit oundvikliga
och betingade av de omställningar
av vår produktionsapparat, som jordbrukets
rationalisering och den tekniska
utvecklingen medfört, skall ingalunda
bestridas, men därutöver har skett
åtskilligt som ger anledning till allvarliga
betänkligheter. Den uttunning av
bebyggelsen på vår landsbygd, som redan
skett, vållar redan nu besvärliga
problem. För dem som har den meningen,
att vi har intresse av att bevara en
livskraftig och levande landsbygd, bör
det inte vara likgiltigt vilken inriktning
den statliga bostadspolitiken ges för
landsbygdens del.

Det faller sig då naturligt att i första
hand ställa den frågan: Vad kan göras
för att främja en ökad spridning av bostadsbebyggelsen
på landsbygden? Gentemot
denna fråga ställer motionären
den något retoriska motfrågan: Vad gör
samhället för närvarande för att hindra
människor att bosätta sig på landsbygden?
Motionären visar sedan med
en omfattande exempelsamling att det
i det avseendet göres åtskilligt. Jag är
övertygad om, att flertalet av oss här
i kammaren skulle kunna bidraga med
ytterligare exempel till belysning av detta
förhållande. Nu torde det knappast
förhålla sig så, att gällande lagstiftning
lägger några avgörande hinder i vägen
för en friare bostadsbebyggelse på
landsbygden. Däremot förefaller det
ostridigt att utfärdade tillämpningsföreskrifter
och utbildad praxis är i behov
av omarbetning och revision. Vi anser
oss därför böra tillstyrka motionärens
framställning om utredning och förslag
i detta hänseende, samtidigt som vi finner
det i hög grad angeläget att utredning
kommer till stånd om på vad sätt
man genom forskning, konstruktionsarbeten
och försöksverksamhet kan främja
tillkomsten av praktiska alternativ
i fråga om sanitetsanläggningars utformning
på landsbygden.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja
säga, att när det giiller bostadsfrågorna
och bostadsförsörjningen behärskas säkerligen
alla i riksdagen verksamma

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

grupper av ett ärligt uppsåt att söka
åstadkomma så goda och ändamålsenliga
lösningar som möjligt. Frågan är
svår och komplicerad, men den är också
oerhört betydelsefull. Man torde våga
det påståendet, att knappast någon
annan sektor i vårt samhällsliv följes
med så stor uppmärksamhet, men att
det knappast heller finns något avsnitt,
där besvikelserna och missnöjet bland
stora folkgrupper är mera markerat.
Detta missnöje går dock främst tillbaka
på det förhållandet, att vårt bostadsbyggande
icke kunnat hålla jämna steg
med det växande kravet på goda och
ändamålsenliga bostäder. Det är också
därför som vi inom vår grupp lägger
huvudvikten vid att ramen för bostadsbyggandet
vidgas på sådant sätt, att utvecklingen
på detta område kan drivas
i en annan riktning än hittills.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de reservationer till detta utskottsutlåtande
som avgivits av herr
Sundelin m. fl. och som betecknats med
1 b), 2 b), 5), 6 b), 7 b), 10), 11 b), 12),
14 b), 16 b), 17 b), 18 b), 19) och 24).

Herr NORLING (k):

Herr talman! Regeringens bostadspolitik
sådan den i dag presenteras i statsverkspropositionen
får betraktas som
en avrustning av den sedan 1940-talet
bedrivna subventionspolitiken. Högern
har således all anledning att med tillfredsställelse
hälsa den väg som regeringen
nu slagit in på inom bostadspolitikens
område. Om man går igenom de
motioner, som högerpartiet har inlämnat
under de senaste åren, finner man
att vad som där föreslagits i stort sett
blivit tillgodosett. De provisoriska tillläggslånen,
som från början utgick med
4 kronor per kvadratmeter, avskaffas,
de räntefria lånen till egnahem, som
för några år sedan utgick med 8 000
kronor, sänkes till 4 000 kronor, lånen
för ombyggnad av egnahem sänkes från
25 procent till 20 procent, varjämte belåningsvärdena
i såväl flerfamiljshus
som egnahem sänkes till sådan nivå, att

detta troligen kommer att förorsaka
standardsänkning i fråga om bostäderna.
Räntehöjningen har redan medfört
avsevärda hyreshöjningar och stegrade
bostadskostnader.

Förra årets kreditåtstramning medförde
att bostadsbyggandet råkade ut för
eftersläpning, eftersom kredit inte kunde
anskaffas. För kommande budgetår
skall det ånyo ske en nedskärning av
bostadsbyggandet, denna gång ned till
53 000 bostäder. Detta sker samtidigt
som bostadsstyrelsen deklarerar att
krafttag måste tas om inte bostadsbristen
och bostadsnöden skall öka våldsamt.
1940-talets stora barnkullar kommer
om några år att bilda familjer, och
hur svår skall bostadsnöden då inte bli,
om man inte redan nu tillser att bostadsbeståndet
ökas betydligt.

I ett uttalande om familjepolitiken säger
SSU, att familjepolitiken aldrig kan
isoleras från bostads- och skolpolitiken,
och att den enda vägen att komma till
rätta med bostadsbristen är att bygga
mera. Om bostadsbyggandet hade fortsatts
med samma antal bostäder per år
som byggdes år 1939, skulle det i dag
i vårt land ha funnits en kvarts miljon
flera bostäder än vad som nu finns, och
någon bostadsbrist hade då inte förefunnits.
I stället har bostädernas andel
i bruttoinvesteringarna minskat från
1938/39, då den utgjorde 30,3 procent,
till 19,8 procent år 1955.

Det framgår således klart att en omfördelning
av samhällets resurser är till
nackdel för bostadsbyggandet. Om bostadsbyggandet
under förra året hade erhållit
samma procentuella andel som under
år 1947 av bruttoinvesteringarna,
skulle under förra året ha byggts ytterligare
38 000 lägenheter. I stället stannade
hela bostadsbyggandet vid 58 000
lägenheter.

Vi har i vår motion förordat såsom
minimiprogram för bostadsbyggandet
under budgetåret 1956/57 63 000 lägenheter
och föreslagit att det ytterligare
tillskott av lägenheter, som härigenom
erhålles i jämförelse med av Kungl.
Maj:t föreslagna 53 000 lägenheter ställes
till förfogande för större städer och

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

Anslag till

övriga tätorter med särskilt svårartad
bostadsbrist.

Utskottet säger i sin motivering angående
omfattningen av bostadsbyggandet,
att bostadsbristen på många orter
är stor och att en lättnad i bostadsmarknadsläget
ej heller kan skönjas. Utskottet
säger vidare: »Utskottet har tagit del
av en av bostadsstyrelsen lämnad redogörelse
för en av styrelsen nyligen företagen
undersökning av bostadsbristen
i ett antal städer och andra tätorter.
Ifrågavarande redogörelse, som bifogas
förevarande utlåtande, tyder på att oaktat
bostadsbyggandet under de senaste
åren legat på en hög nivå bostadsbristen
särskilt i de största städerna är av stor
omfattning. Såsom bostadsstyrelsen
framhållit är de inhämtade uppgifterna
om bristens storlek och karaktär behäftade
med svagheter, varför försiktighet
vid bedömningen av undersökningens
resultat bör iakttagas. Kvar står emellertid
det bestämda intrycket av att under
nuvarande ekonomiska konjunkturer efterfrågan
på bostäder och önskemålet
om en höjning av bostadsstandarden är
mycket starka.»

Utskottet understryker alltså i det nu
citerade avsnittet av utlåtandet just vad
vi framhåller i vår motion, att bostadsbristen
är mycket stor i de större städerna
och andra tätorter. Efter detta
konstaterande av utskottet hade det fallit
sig naturligt, att utskottet tillstyrkt
en högre plan för byggnationen än vad
regeringen föreslagit. Men så har inte
skett, utan utskottet har gått på regeringens
linje och stannat för ett minimiprogram
av 53 000 lägenheter.

Orsaken till att det inte bygges tillräckligt
är att bostadsbyggandet blivit
en regulator i den allmänna investeringspolitiken,
och utskottets ställningstagande
till bl. a. vår motion bygger tydligen
på samma inställning. Om tillräckligt
med medel ställdes till förfogande
för bostadsbyggandet, skulle det program
av 60 000—65 000 lägenheter per
år som uppställts, kunnat hållas. Material
finns, endast en mycket ringa del importeras,
arbetskraft finns. Om man bland
landets 245 000 anläggnings- och bygg -

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
nadsarbetare omfördelade arbetskraften
så, att ytterligare 5 000 överfördes till
de cirka 30 000 arbetare som sysselsättes
i bostadsbyggandet, kunde förutnämnda
antal lägenheter byggas per år.

De åtgärder som regeringen nu företagit
och som förelägges riksdagen i dag
har motsatt verkan än en ökning av bostadsbyggandet.
Maximeringen av belåningsvärdena
kommer att medföra att
större personliga insatser fordras från
den som bygger, sedan må det vara den
enskilde egnahemsbyggaren, kommunala
eller allmännyttiga företag eller privat
byggherre. Kan inte detta kapital uppbringas
måste en standardsänkning ske,
och i värsta fall kan det betyda att bostadsbyggandet
minskar så att det inte
ens kommer att byggas 53 000 lägenheter
per år. Bortfallet av den sista kronan
av det provisoriska tilläggslånet, sänkningen
av det räntefria lånet för egnahemsbyggaren
samt den höjda räntan på
förskottslån kommer att medföra högre
hyror och boendekostnader. Svårigheterna
att få bottenlån i bankerna, vilka
medför att högre räntor kommer att utgå
under tiden intill dess slutgiltigt lån
kommer att godkännas av bostadsstyrelsen,
har samma verkan. Flera egnahemsbyggare
har påtalat de kreditsvårigheter
som mött dem. Egnahemslån har erhållits,
men bottenlånen har inte kunnat
placeras. Länsbostadsnämnderna vägrar
för närvarande att fördjupa egnahemslånen,
och då inte slutgiltigt godkännande
av de statliga lånen har kunnat erhållas,
tillämpas högre ränta på byggnadskreditiven.
Detta gör att egnahemsbyggare
i vissa fall får vidkännas en
merkostnad av mellan 300 och 500 kronor
per år, som han inte räknade med
när han satte i gång sitt bygge. Sparbankerna
bär desutom vid beviljande av
lån i vissa fall krävt amortering av viss
del av lånet eller uttalat sig för att i
stället sänka bottenlånet till 30 procent
i stället för förut tillämpade 50. Egnahemsbyggarna
bar därför råkat ut för
sådana ekonomiska svårigheter, att man
inte kan förundra sig över att ansökningarna
om att få bygga egna hem har
sjunkit med 40 procent enligt uppgift

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

som bostadsstvrelsens chef Alf Johansson
lämnade på hyresgästernas bostadskonferens
i Stockholm.

Den statliga lånepolitiken för bostadsbyggandet
har sedan mitten av 1940-talet syftat till att genom subventioner
och räntegarantier kunna reglera hyror
och bostadskostnader, så att det skulle
vara möjligt att för den som hade en viss
genomsnittlig inkomst, bostadskostnaden
skulle belöpa sig till omkring 20 procent
av denna. Den statliga bostadspolitiken
har således hittills varit att genom
subventioner till bostadsbyggandet
hålla denna balans mellan boendekostnad
och lön. Många påstår nu, att denna
balans rubbats och att den procentuella
boendekostnaden skulle vara
mindre nu. Kostnaderna för en 2—3-rumslägenhet inklusive bränsle uppgår
till över 2 000 kronor per år och den genomsnittliga
industriarbetarlönen för
manlig arbetare uppgick under förra
året till 10 250 kronor, således alltjämt
20 procent av lönen.

Socialministern har nu tillsatt en utredning
som enligt direktiven syftar till
att den generella subventionen avskaffas,
och därmed skulle också hela den
grund som hittillsvarande bostadspolitik
vilat på upphävas. Att högerpartiet är
belåtet kan man förstå, då linjen är densamma
som de länge förordat. Däremot
tror jag inte att hyresgästerna i landet
är lika belåtna med densamma, då förutom
högre boendekostnader även den
förödmjukande behovsprövningen skulle
införas för barnfamiljer och övriga familjer
med låg inkomst. För barnfamiljerna
kommer det att betyda, att ganska
högt upp i inkomstklasserna dessa familjer
tvingas söka sig mindre och billigare
bostäder. Detta kommer att betyda en
återgång till trångboddhet och därmed
också ett brytande av den nuvarande bostadspolitiken.
Den av riksdagen under
40-talet godkända bostadspolitiken att i
ökad utsträckning överföra förvaltningen
av bostäder till företag utan enskilt
vinstintresse samt att ge statliga lån till
låg ränta och med statlig räntegaranti
för denna lågränta synes nu att döma
av socialministerns direktiv för den på -

gående utredningen komma att avvecklas.
Räntegarantien har väl varit ett av de
mest verksamma medlen för att hålla bostadskostnaderna
på en jämn nivå i såväl
egna hem som i flerfamiljshus. Att
denna grundbärande princip nu skall ersättas
med en förödmjukande behovsprövning,
om en familj med dålig inkomst
söker en lägenhet, får väl betraktas
som en reaktionär politik. Behovsprövningen
har man under senare år
sökt avskaffa; så har skett med de allmänna
barnbidragen. Högerns och folkpartiets
krav om att befria de rika från
att genom skatter bidraga till bostadsförsörjningen
har tydligen socialministern
ansett vara riktigt eftersom utredningen
skall följa dessa riktlinjer.

Högern säger i sina reservationer, att
de »hälsar med tillfredsställelse att det
omfattande och komplicerade problemet
om samhällets insatser på bostadsområdet
genom de direktiv som lämnats de
tillsatta sakkunniga nu kommit att angripas
från nya utgångspunkter». Folkpartiet
säger i sin reservation: »Då
Kungl. Maj:t att döma av de föreslagna
åtgärderna och den omläggning av bostadspolitiken,
som förutses i regeringens
direktiv för den nya bostadsutredningen,
synes räkna med en icke obetydlig
höjning av den allmänna hyresnivån,
finner utskottet det väl motiverat att utredningen
undersöker, vilken utbyggnad
av bostadsrabatterna, som kan erfordras,
för att barnfamiljer, pensionärer, ensamstående
mödrar, invalider och andra
med begränsade inkomster skall kunna
lösa sin bostadsfråga.»

Samtidigt intygar man att behovsprövning
av de räntefria lånen till egnahem,
något som folkpartiet begärt i
en motion, är i full överensstämmelse
med grundtanken i Kungl. Maj:ts direktiv
för utredningen. Bondeförbundet säger
i sin reservation om behovsprövningen:
»Bostadsstödet bör därför i

större utsträckning överföras på en behovsprövningslinje.
»

Detta är endast några meningar i de
reservationer, som gjorts till utskottets
mera reserverade inställning till den
nya bostadspolitiken. Dessa partier an -

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

Anslag till

ser det sålunda vara fullt befogat att nu
införa en behovsprövning och därmed
också sätta fattigvårdskaraktärens stämpel
på de bostäder, som sökes av personer
som inte kommer upp till en viss
förtjänstnivå.

Dessutom kräver såväl högern som
folkpartiet en ännu högre ränta på bostadslånen.
Detta skulle naturligtvis i
sin tur medföra ytterligare höjning av
bostadskostnaderna.

I övrigt har utskottet följt regeringspropositionen
i alla dess föreslagna försämringar
—- nedskärningen av antalet
bostäder för kommande budgetår, avvecklingen
av de provisoriska tilläggslånen,
ändringen av belåningsvärden,
höjd ränta på förskottslån till egnahem.
Vår ställning till de föreslagna försämringarna
har vi redovisat i motionerna
1:60 och 11:136, där vi förutom den
höjning av bostadsbyggandet, som jag
nyss talade om, har föreslagit, att riksdagen
måtte avslå den av Kungl. Maj:t
föreslagna minskningen av räntefria delen
av egnahemslån, avslå föreslagna
ändringar av belåningsvärden för bostadshus
finansierade med statliga lån,
avslå föreslagna ändringar av räntan på
förskott i fråga om egnahemslån och
att medgiva, att under budgetåret 1956/
57 preliminära beslut om lån, som skall
utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
må meddelas intill belopp av 945
miljoner kronor samt att till lånefonden
för bostadsbyggande för budgetåret
1956/57 anvisa ett investeringsanslag av
890 miljoner kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionerna I: 60 och II: 136 under
punkterna II, IV, VIII, XI, XVI,
XVII, XXXII, XXXIII, XXXV och XXXVI.

Utskottet har i sitt utlåtande också behandlat
en motion, II: 141, vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning
och förslag att antingen genom
bosättningslånefonden eller i annan
form bereda möjlighet att erhålla lån
för anskaffande av s. k. insatslägenhet.

I sitt utlåtande beträffande denna motion
säger utskottet, att som grund för
statligt lån sättes krav om en egen ka -

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
pitalinsats. Detta må vara riktigt. Men
för ett ungt par som skall bilda familj
och skaffa allt vad som behövs för denna
familjebildning kan det många gånger
vara oöverkomligt att också skaffa
pengar för att kunna få en lägenhet för
familjen. Den personliga insatsen blir
ju lika stor, eftersom dessa pengar kommer
att återbetalas. En sådan lånemöjlighet
skulle måhända rädda många familjers
sammanhållning och hjälpa dem
till en bostad, som de annars inte kunde
erhålla.

Jag ber, herr talman, att under punkt
XXIII få yrka bifall till motion II: 141.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Oppositionspartiernas
företrädare har nu givit till känna sin
mening om hur vi skall ordna vår bostadsproduktion.
Det är alldeles uppenbart
att i centrum för debatten står frågan,
huruvida det skall vara möjligt att
på längre sikt pressa upp bostadsbyggandet.
önskemålet därom är väl allmänt.
Men vad man skall diskutera är,
vilka åtgärder som skall vidtagas för att
vi skall kunna nå ett sådant resultat, och
vilka stödåtgärder man är beredd att
förorda.

Så långt jag kunnat uppfatta det, har
de tre föregående talarna inte berikat
debatten med några nya synpunkter.
Den siste ärade talaren framhöll, att vi
borde bygga mycket mera. Han talade
om allt som vi försämrar, men själv hade
han inte mer att säga i positiv riktning
än att om man fick ytterligare 4 000
å 5 000 byggnadsarbetare per år, så skulle
det hela klaras upp. Jag kommer litet
längre fram att ta upp denna synpunkt
till bemötande. Jag tror inte att
det är mycket att hänga upp en programförklaring
på.

Om man vill försöka få en bild av det
läge, vari vår bostadsproduktion för närvarande
befinner sig, tror jag att det är
klokt att gå tillbaka till förhållandena
på hösten 1955. Då hade vi så betydande
svårigheter i fråga om finansieringen av
byggandet, att det klart framstod för de
allra flesta människor att vi hade kom -

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

mit i överkant i förhållande till våra
tillgängliga resurser. Vad först beträffar
småhusproduktionen, alltså egnahem,
tvåfamiljshus, rad- och kedjehus,
så förelåg förra året betydande svårigheter
beträffande bottenlån. Det är i allmänhet
sparbankerna, som skall stå för
dessa krediter, och en årsproduktion av
dessa lägenhetstyper av omkring 15 000
lägenheter kräver av våra sparbanker i
bottenlån ungefär 300 miljoner. Staten
bidrar till detta byggandes finansiering
med samma belopp, omkring 300 miljoner.

När det visar sig svårt att skaffa fram
bottenkrediter — och sådana svårigheter
mötte förra året i Norrland, i Kopparbergs
län och vissa delar av västra
Sverige — uppstår det naturligtvis bekymmer
bland dem som planerat att
bygga eller håller på att bygga. Vi har
genom kontakter med sparbankerna fått
besked om att det svenska sparbanksväsendet
har möjlighet att ordna bottenkredit
för småhusbyggandet till en volym
av omkring 15 000 lägenheter. Men
denna kreditgivning störs på sina håll,
där sparbanksväsendet är svagt utvecklat,
och det är inte så enkelt som man
kanske föreställer sig att överföra pengar
från sparbanker, som har överskott,
till andra sparbanker som har underskott.
Vi har sedan i höstas haft uppmärksamheten
riktad på den frågan, och
jag vågar kanske säga, att läget nu är betydligt
bättre än tidigare. Men jag kan
inte utlova, att alla besvärligheter omgående
skall kunna vara undanröjda;
det tar tid att ordna dessa frågor för
den byggnation som skedde kanske för
ett å två år sedan, men jag hyser förhoppningar
om att det skall bli möjligt.

När det gäller flerfamiljshusen, brukar
vi ju räkna med ett nybyggnadsprogram
på omkring 40 000 lägenheter per
år; för innevarande år är siffran 38 000
lägenheter. Här föreligger ett kreditbehov
på ungefär 1 300 miljoner kronor,
och staten utfäster sig att lämna ungefär
400 miljoner kronor. Även när det gällde
bottenlånen och sekundärlånen till
flerfamiljshus uppstod förra året påtag -

liga svårigheter. De osedvanligt stora
anspråken på statliga medel tog sig uttryck
i att förskottsutbetalningen av
statliga lån både i fråga om egnahem
och när det gällde flerfamiljshus ökade
mycket kraftigt. Detta gjorde att de av
riksdagen beviljade anslagen visade sig
otillräckliga, och vi måste som bekant
gå till riksdagen och begära ytterligare
medel på tilläggsstat. Under innevarande
budgetår kommer staten att sätta in
ungefär en miljard kronor i bostadsbyggandet.

Man frågar sig naturligtvis, hur vi
skall kunna förebygga att problem och
svårigheter av detta slag inträffar på
nytt. Hur skall vi bära oss åt för att lägga
en säker grund för bostadsbyggandets
finansiering? Det är förslag i detta
hänseende som har presenterats i
statsverkspropositionen, som prövats av
statsutskottet och som nu är föremål för
kammarens behandling. Det är klart att
åtskilliga ting kan framstå som egendomliga
för en del människor. Om man
höjer räntan på förskott i fråga om egnahemslån,
säger kanske en del kammarledamöter:
»Vad skall nu det tjäna
till? Det försvårar ju bara hela saken.»
Herr Norling hade den uppfattningen.
Syftet med höjningen är att man skall
söka begränsa förskottsverksamheten till
en omfattning som är mer naturlig för
byggandet. Räntesatsen justeras så att
den närmar sig en marknadsränta för
byggnadskreditiv. Det gläder mig att
statsutskottet har funnit den åtgärden
välbetänkt.

Den kanske viktigaste punkten är förslaget
om maximering av lånevärdena.
Den åtgärden har vidtagits för att klart
fixera statens finansiella engagemang i
bostadsbyggandet och vidare för att om
möjligt stoppa upp kostnadsstegringen,
eller helst naturligtvis pressa kostnaderna,
och driva fram ett rationellare byggande.
Jag har tidigare vid olika tillfällen
framhållit, att utvecklingen i höstas
tydligt pekade fram mot ökade kostnader
och alltså dyrare byggen. Jag kan
för min del inte medge att det är riktigt,
om man säger att byggnadskostnaderna
inte har stegrats mer än andra

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

Anslag till

kostnader, i varje fall om vi bedömer
frågan med utgångspunkt från statens
långivande verksamhet. Belåningsvärdena
på egnahemmen var i början av 1950-talet i genomsnitt 30 000 kronor, men
förra året var belåningsvärdena, märk
väl i genomsnitt, 50 000 kronor. Även
om man erkänner att kostnadsnivån i
allmänhet har stegrats under åren från
1950 och framåt, så är det ofrånkomligt
att kostnadsstegringen för byggandet är
ovanligt stor. Maximeringsbestämmelserna
innebär nu, att man skall fixera
en lånegräns på 45 000 kronor; Stockholm
och Göteborg med förorter samt
norrlandslänen får 5 000 kronor ytterligare.
Dessutom är vissa övergångsbestämmelser
avsedda att gälla under första
halvåret innevarande år, och barnfamiljerna
får en extra favör. Jag erkänner
gärna att dessa maximeringsbestämmelser
innebär en genomgripande
åtgärd, men efter ingående prövning har
vi kommit fram till att de måste tjäna
bostadsbyggandet på längre sikt, och det
gläder mig alldeles särskilt att statsutskottet
har kunnat godkänna den vidtagna
åtgärden.

Jag förstår mycket väl statsutskottet,
när det uttalar förhoppning om att man
med noggranhet skall följa utvecklingen
på detta område. Jag kan bara försäkra
kammaren att vi med största
uppmärksamhet skall följa denna del av
bostadsbyggandet, och i den mån åtgärder
behöver vidtagas också vidtaga sådana.
För närvarande kan jag inte finna
att man behöver överväga några
jämkningar i dessa bestämmelser och
sålunda inte heller genomföra en förlängning
av de övergångsbestämmelser,
som gäller fram till den 1 juli.

Frågan om maximcringen av belåningsvärdet
för flerfamiljshusen är ju
en mera komplicerad sak. Här har man
inte kunnat undvika en mängd av detaljbestämmelser,
och det är helt naturligt
att det kan råda delade meningar
om utformningen av desamma.

Fn fråga, som har väckt uppmärksamhet,
är den differentiering av maximivärdena,
som har genomförts på de olika
orterna. Fn annan fråga är om man

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
skall ta hänsyn till sådana faktorer, som
inverkar på fastigheternas driftkostnader
och underhållskostnader. Därvidlag
har man framför allt framhållit, att om
man bygger ett hus, som är sådant att
underhållskostnaderna ökar, är det en
felinvestering; det vore bättre att ta ett
dyrare material från början för att kunna
spara i fortsättningen. Jag vill inte
bestrida riktigheten i detta. Vi har tagit
hänsyn till värmeisoleringsförhållandena
i ett hus. Jag är gärna beredd att
diskutera, om man skall ta hänsyn till
fasadbeklädnadsmaterial, t. ex. fasadtegel,
och ge extra tillägg för det. Men i
stort sett tycker jag nog att våra erfarenheter
är sådana, att dessa belåningsregler
har stått sig tämligen gott.

Det är alldeles uppenbart att det på
vissa håll i landet är betydligt svårare
att pressa kostnaderna än det är i andra
delar av landet. För kammarens ledamöter
kanske jag skall upplysa, att maximibelåningsvärdena
i Skåne — tag exempelvis
Malmö — ligger under 500 kronor
per kvadratmeter lägenhetsyta, medan
de i Stockholm och Göteborg är betydligt
över 600 kronor per kvadratmeter
lägenhetsyta. Om Skåne och södra
Sverige har byggt relativt billigt och om
man fixerar maximibelåningsbestämmelser,
ortsgrupperade efter faktiska kostnader,
blir utslaget på detta sätt, och då
blir det mindre marginaler i södra Sverige
att pressa kostnaderna än det borde
finnas i de orter, där man har över
100 kronor upp till 150 kronor mer per
kvadratmeter lägenhetsyta i belåningsvärde.

Det är detta som gör, att jag inte vill
stå här i kammaren och säga, att ingenting
kommer att ändras. Det är alldeles
uppenbart att man blir nödsakad att
följa utvecklingen med uppmärksamhet.
I den mån det inträffar saker och ting,
som skulle leda till svårigheter för byggarna
i sådan grad att man måste tillgripa
icke rationella byggmetoder, skall
man ändra bestämmelserna. Men sådana
omständigheter har vi inte upptäckt
ännu, och det är därför jag säger, att
den omprövning, som regeringen kommer
att företaga före den 1 juli, i stort

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sett inte kommer att leda till några väsentliga
förändringar i de nu utfärdade
bestämmelserna.

I de nya bestämmelserna ingår också
en förändring av lånebestämmelserna
när det gäller kombinerade hus, d. v. s.
hus som innehåller både bostäder och
andra lokaler. För att vara kortfattad
skall jag säga, att innebörden i förslaget
är att staten inte skall subventionera
lokaler av olika slag. Jag har funnit
att riksdagen aldrig syftat till detta. Det
är bostadsanskaffningen man skall främja.
Man har aldrig åtagit sig, så långt
jag har kunnat finna, att i det sammanhanget
ge alldeles särskilda förmåner åt
sådana byggare, som bygger kombinerade
hus. Jag tror också statsutskottet
funnit, att det är en riktig avvägning att
här dels höja räntan till 4 procent och
dels beräkna ränteeftergiftens storlek på
huset utan hänsyn till utgifterna för dessa
lokaler.

När det gäller avvecklingen av det
provisoriska tilläggslånet och minskning
av den räntefria stående delen av egnahemslånet
innebär ju förslaget, att
man fullföljer en åtgärd, som man tidigare
har tänkt sig. Från och med den
1 april nästa år skall t. ex. den räntefria
delen minskas på egnahemslån från
6 000 till 4 000 kronor, och så skall den
sista kronan per kvadratmeter lägenhetsyta
av tilläggslånet försvinna.

Vad som sedan återstår av kapitalsubventionerna
till nya bostadshus är de
ortsdifferentierade tilläggslånen. Denna
form av stöd har funnits nu i tio år. Vidare
återstår subventionsdelen till egnahemmen
på 4 000 kronor. Detta belopp,
4 000 kronor, fixerades redan 1948.
När man ställer frågan, hur det skall
gå med dessa subventioner, har jag för
min del kommit fram till att man bör
avvakta resultatet av den utredning, som
nu pågår och som jag hoppas skall bli
färdig inom en nära framtid, så att vi
får se, vad dessa sakkunniga har att säga
när det gäller nämnda kvarstående
bidrag. Med hänsyn till att man har velet
avvakta det beskedet, innan man slopar
dessa förmåner, så är det litet överraskande,
att högern och folkpartiet fö -

reslår att den räntefria stående delen
skall behovsprövas för framtiden. Det är
klart att det kan vara delade meningar
om en sådan sak, det erkänner jag gärna.
Jag hyser emellertid den bestämda
uppfattningen, att innan man går att avveckla
dessa återstående subventioner,
så bör vi ha besked om hur vi för framtiden
skall anordna stödet åt de befolkningsgrupper,
som utan tvekan behöver
hjälp till sin bostadsanskaffning.

Det ortsdifferentierade tilläggslånet
spelar ju, som jag sade, inte så stor roll.
Men det är uppenbart, att man kan diskutera
dess avskaffande i samband med
andra åtgärder för att stödja vissa grupper
av befolkningen, som vill ordna sin
bostadsfråga. Men det är också litet överraskande,
när högern och folkpartiet
skjuter fram att man skall behovspröva
den stående del av egnahemslånen, som
blir kvar. Man hänvisar till de direktiv,
som givits utredningen. Men detta stöd
kan också ses ur den synpunkten, att
man vill främja just denna typ av bostadsanskaffning
med en förmån, som i
lika mån går ut till alla upp till ett
visst maximum. I vad mån man vill bygga
större och dyrare, får vederbörande
avgöra själva. Det är alltså mycket möjligt
att tänka sig, att det allmänna vill
särskilt främja denna form av bostadsbyggande,
och då har man bara kommit
tillbaka till samma ståndpunkt där
man befann sig 1948.

Jag sade, att de vidtagna åtgärderna
när det gäller maximering av lånevärdena
avser att i första hand säkra krediterna
för bostadsbyggandet samt pressa
kostnaderna och därigenom inom ramen
för tillgängliga resurser försöka
öka bostadsbyggandet. Det har från bl. a.
folkpartiets sida sagts, att dessa åtgärder
genomförts alltför abrupt och att
det är stora risker för att de medför en
nedgång i igångsättningen. I anledning
av detta vill jag gärna för kammaren
framhålla, att även om detta beslut för
många kanske kom överraskande, så
kommer effekten på belåningssidan inte
att framträda under en relativt lång tid.
Inte under nästkommande budgetår
utan först året därefter kommer staten

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen nt. m.

att kunna registrera mindre anspråk på
sina lånefonder. Ju längre man hade
väntat, desto svårare hade det blivit.

När det talas om att regeringen bara
pressar bostadsbyggandet undan för undan,
får man en känsla av att det snart
är helt stopp för bostadsbyggandet —
i varje fall är det väl meningen att ge
den uppfattningen med sådana påståenden.
Emellertid har vi under månaderna
januari—april i år en igångsättning
av nya bostadsbyggen, som omfattar inte
mindre än 13 000 lägenheter. Det är i
varje fall 1 000 fler lägenheter än förra
året, märk väl, ny igångsättning av 1 000
fler lägenheter under de första fyra månaderna
än under motsvarande tid förra
året. Under de första fyra månaderna
i år har vidare färdigställts 20 000
lägenheter. Motsvarande antal var förra
året 17 000. Kammarens ledamöter
kan draga konklusionen: fler igångsatta
lägenhetsbyggen, fler färdigställda lägenheter
än under förra året. Man kan
inte säga, att bostadsbyggandet blir allt
mer och mer reducerat.

Egnahemsbyggandet kommer att lamslås
— så låter det ju i den populära
framställning, som man kostar på sig,
när man skall göra en s. k. analys av
vårt allmänna bostadsbyggnadsläge. Det
är inte på det sättet. Det är alldeles uppenbart,
att det kan komma en situation,
där med de maximerade belåningsvärdena
— i första hand för egnahemmen,
men även för flerfamiljshusen — de kvoter,
som är fastställda, kommer att framstå
så snäva att man får överväga att
vidga desamma.

Om man vågar dra en försiktig slutsats
av vad som hittills har hänt, då
kanske det skulle kunna ske på det sättet,
att man märker ett alltmer stigande
intresse för småhusbyggandet ifrån kommunernas
sida. Det har visats praktiska
exempel på att om man får fram lämpliga
hustyper, om man får kommunerna
intresserade, om man kan bygga på ett
rationellt sätt, så är det möjligt att inom
stora delar av landet åstadkomma rymliga
familjebostäder till kostnader, som
betydligt understiger dem som anges i

de maximibelåningsvärden, som regeringen
fixerat.

Det har anmärkts, att en del byggnation
bestående av relativt stora enfamiljshus
eller radhus med hög standard,
måste dra kostnader som överstiger de
fastställda maximivärdena. Den anmärkningen
är riktig. Herr Norling talade
till och med om att insatserna blev synnerligen
höga och sade att det behövdes
20 000 kronor i insats för ett egnahem.
Vad är det för egnahem som herr Norling
tänker på? Vad är det för speciella
grupper som han ömmar för? Anser han
att man i första hand bör underlätta sådan
byggnation, som kräver så avsevärda
kostnader, att det utöver dessa maximibelåningsbelopp
skall behövas insatser
på 20 000 kronor? Jag hyser en rakt
motsatt uppfattning. Men det är naturligt,
att det i första hand blir så, att vi
vill främja ett byggande på rationella
grunder och bygga småhusen under stordriftens
former och tillgodogöra oss de
favörer, som en sådan driftsform borde
medföra även när det gäller att bygga
bostäder.

För statens långivande verksamhet
kommer dessa maximeringsbestämmelser
att i sinom tid innebära — det blir
inte omedelbart — att det uppstår lägre
kostnader, och därför skall vi också
kunna säkra de utfästelser, som staten
gör, och framför allt kunna undvika de
mycket betydande olägenheter som både
de, som bygger flerfamiljshus, men
framför allt också egnahemsbyggarna
har råkat ut för under den gångna hösten
och som de dras med alltjämt —- jag
beklagar livligt att de har råkat i dessa
svårigheter.

Om man skall försöka säkra finansieringen
av ett bostadsbyggande kan man
fråga sig: Kan vi inte spara mera och
därigenom också bygga mera? Att en
stor del av bostadsbyggandet måste finansieras
med lån, är ju självklart. Men
vad det här gäller är frågan, om man
kan få ut mer av dem som bygger eller
av dem som skall bo i de nya husen. Den
nuvarande ordningen innebär i fråga
om småhusen, att vederbörande som

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bygger huset får spara minst 10 procent.
Vi har en årsproduktion av 15 000 lägenheter,
kan vi säga — ibland kan det
bli mer — och det är klart att denna
insats på 10 procent har en betydelse.
I fråga om de kooperativa byggnadsföretagen
gäller en minimiinsats på fem procent.
Detta är också ett sparande av icke
föraktlig storlek, men det är klart
att det vore önskvärt att det blev större.
Detta byggande svarar för ungefär
12 000 lägenheter. De privata byggnadsföretagen
bygger ungefär 10 000 lägenheter.
Formellt skall de sätta in 15 procent
på byggnadskostnaderna, och de får
alltså avsätta motsvarande belopp. I vad
mån det är ett sparande eller vederbörande
lyckas låna, har jag ingen bestämd
mening om, men i varje fall är det den
som bygger huset som får göra en insats.
Om man räknar med detta byggande,
där sålunda ett visst sparande sker,
kommer man fram till att ungefär två
tredjedelar av vårt bostadsbyggande genomföres
på ett sådant sätt, att ett visst
sparande kräves. Den bild är alltså inte
riktig, som man ger allmänheten när
man säger att ingenting krävs utan praktiskt
taget alla pengar lånas till 100 procent.
Det förhåller sig inte på det sättet.

Det är en sektor som är kvar, och det
är de allmännyttiga bostadsföretagen.
De svarar för en knapp tredjedel av produktionen,
och det är klart att den, som
får bostad, i detta fall inte behöver göra
någon prestation, inte göra en insats
i samma mening som när det gäller
de tre andra formerna. Men en stor
riksdagsmajoritet har ju ansett att detta
är en värdefull form av byggande.
Dessa allmännyttiga företag har i huvudsak
och i allt väsentligt klarat sina
uppgifter — jag säger i huvudsak och
allt väsentligt, ty det finns ju fel inom
alla företagsformer. Men eftersom sparandet
spelar en roll — det är ingen
människa som vill förneka det — gäller
det såvitt jag kan förstå att finna lämpliga
former för att öka sparandet. I den
mån man kunde komma fram till ett
ökat amorteringssparande i fråga om
flerfamiljshusen, skulle det fylla precis

samma funktion som ett personligt sparande
till egnahem eller insatslägenheter.

Om man skall få möjligheter till större
amorteringssparande i dessa allmännyttiga
företag så måste ju pengarna
komma någonstans ifrån. Vederbörande
hyresgäster kan vara överens om att
man skulle kunna öka fastigheternas
kostnader. Man skulle kanske kunna våga
säga att genom rationellt byggande
och rationell drift skulle dessa företag
ha förutsättningar att begränsa hyreshöjningen,
oavsett att man ökar amorteringarna.
Det är klart att det skulle innebära
en förbättrad förmögenhetsställning
för dessa allmännyttiga företag.
Jag hyser inga som helst betänkligheter
mot att allmännyttiga företag skaffar sig
en solid ekonomisk grund, om man genom
dessa anordningar samtidigt kan
åstadkomma att byggnadskrediterna i
allmänhet ökas. Jag utgår från att dessa
amorteringar går tillbaka till penninginstituten
som lånar ut dem till nya
bostadsbyggen. Då är det en form av
sparande som jag gärna är beredd att
acceptera och förorda.

Det är klart att när det gäller enskilt
ägda fastigheter ligger saken annorlunda
till, ty när staten genom sina lån tar
topprisken och därmed får inflytande
över hyressättningen, vill den också se
i vilken omfattning vederbörande fastighetsägare
genom intäkterna på fastigheterna
ökar sin förmögenhet. Detta gäller
alltså de enskilt ägda husen. I fråga
om de allmännyttiga företagen, som arbetar
utan privata vinstintressen, hyser
jag som sagt inga betänkligheter mot
att överväga även denna form av ökat
sparande.

Det ökade sparandet skulle leda fram
till möjligheter att åstadkomma fler bostäder.
Jag börjar med att säga att alla
väl är ense om att man borde bygga
fler lägenheter. Jag tillät mig framhålla
i årets remissdebatt att 65 000 lägenheter
om året i och för sig är ett rimligt
program och är någonting att sikta på.
Nu har vi från regeringens sida föreslagit
att man skulle fixera ett program
på 53 000 lägenheter, varav 50 000 stats -

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

belånade. Folkpartiet vill ha en produktion
på 60 000 lägenheter och säger att
detta borde kunna gå att genomföra. Det
innebär ju en liten reduktion av det tidigare
önskeprogrammet. Såvitt jag har
mig bekant har man varit uppe i 70 000
lägenheter om tre och fyra rum och kök.
Nu har man sagt att man får begränsa
det till 60 000 lägenheter. Jag tar detta
som ett uttryck för att kanske även
folkpartiet har insett att det inte går att
genomföra detta önskeprogram, om det
inte finns reella och faktiska resurser
bakom. Högern tycker också att det är
bra att bygga flera bostäder men har
inte fixerat någon siffra.

Vad det gäller är ju att försöka ge
bostadsbyggandet sådana villkor att vi
inte bara kan bibehålla den volym, som
vi nu håller på att förverkliga, utan gå
ett stycke däröver.

Jag skall inte, herr talman, i detalj gå
in på de yrkanden som finns i reservationerna.
Det är i regel gamla kära bekanta
som kommer på visit på nytt. Där
finns ingenting i reservanternas yrkanden
som man kan säga i sak är annorlunda
än förut. De vill förändra namnen
på vissa bidrag, men eftersom kammaren
vet vad det är fråga om skall jag
inte uppehålla mig vid detta. Debatterna
har varit många och långa under
årens lopp.

Däremot skall jag kanske säga någonting
om reservanternas tal om att bostadsbyggandet
monopoliseras. Majoriteten
vill inte ha fri konkurrens här,
säger de. Ja, hur är det med detta? Det
är väl ändå så att i den mån det existerar
fri konkurrens bland byggnadsnäringens
företagare så bygger dessa ju
hus i fri konkurrens med allmännyttiga
företag. De avlämnar anbud, och jag utgår
från att reservanterna inte inenar
att detta inte är en form av tävlan, av
konkurrens. Men det är inte detta man
syftar på, utan man menar uppenbarligen
att det skall vara jämställdhet, likställighet,
mellan enskilda företagare
samt allmännyttiga och kooperativa företag.
Om det iir detta man kräver så
gäller det ju inte konkurrensen i egentlig
mening, utan det gäller i slutom -

gången ägandet till fastigheterna, vem
som skall äga nyttigheterna. Jag vill inte
förneka att här finns det delade meningar.
Man har olika uppfattning inom
olika grupper om hur det bör vara, men
om man det har skall man också tala
om vad saken gäller och inte endast tala
om konkurrens på lika villkor. Här
har de fria företagen möjlighet att konkurrera
i själva produktionen. Jag erkänner,
att när det gäller möjligheten
att låna pengar och därmed bli i tillfälle
att äga fastigheterna för framtiden,
råder det olika villkor. Jag tycker
att det är bättre att tala om vad saken
gäller än att ge folk den uppfattningen
att vi skulle upprätthålla en ordning
som innebär att vi monopoliserar byggandet.
Folk får ju den uppfattningen
då man uttrycker sig på det sättet.

Att bygga mer är alltså det angelägna.
Om vi sätter i gång för många byggen
så blir det ont om arbetskraft och byggnadstiderna
förlängs, det blir högre
byggnadskostnader och högre hyror.
Det ger oss alltså inte flera färdiga lägenheter.
Det är följaktligen ett fel om
man råkar in i ett sådant tillstånd. Det
blir dyrare, det ger inte större effekt,
och därför bör man undvika det.

Herr Norling sade, att bostadsbyggandet
hade fått allt mindre och mindre andel
av investeringsvolymen. Jag utgår
från att herr Norling har gjort sig underrättad
om att före kriget hade det
privata näringslivet en andel i investeringsvolymen
på 40 procent. De allmänna
investeringarna omfattade 60 procent,
och då inkluderar jag däri bostadsbyggandet.
Men av dessa 60 procent
hade bostadsbyggandet före kriget
30, och nu har det bara 20 procent. Då
drar herr Norling slutsatsen: »Där ser
ni, vad bostadsbyggandet får sacka efter.
» Ja, ärade kammarledamöter, vad
är det som har skjutits fram? Det är ju
inte de privata investeringarna, relativt
sett, utan det iir de samhälleliga investeringarna
på andra områden, det är
skolor, sjukhus, vägar m. m. Dessa investeringar
vill vi också ha. Relativt
sett har bostadsbyggandet eu mindre andel
nu än vad det hade t. ex. före kri -

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

get, men inte absolut, ty volymen har
ju ökat och ökar kraftigt när det gäller
investeringarna. Men herr Norling drog
slutsatsen, att om vi får 5 000 byggnadsarbetare
till, skulle vi kunna bygga ordentligt
med bostäder. Det är ju på det
sättet, att byggnadsarbetarkåren efter
kriget har ökat i genomsnitt med 4 000
man per år. Denna siffra ligger snubblande
nära herr Norlings siffra 5 000.
Herr Norling sade, att det går åt bara
30 000 byggnadsarbetare för att uppföra
bostäderna. Herr Norling är fel informerad.
Det är den tillståndskrävande
delen av bostadsbyggandet som kräver
det. Men, herr Norling, småhusbyggande
över huvud taget får ske utan tillstånd.
Det skall man alltså räkna dit.
Jag tror att det är bättre om man använder
andra siffror för att få en bild av
vad bostadsbyggandet kräver. Det får
man, om man säger, att i husbyggnadsverksamheten
åtgår 75 000 man. Av dessa
75 000 man för husbyggnadsverksamhet
i allmänhet tar bostadsbyggandet
45 000. Men till dessa 45 000 skall läggas
7 000 man, som ställer i ordning ledningar,
gator och dylikt som erfordras
för ett bostadsbyggande av denna omfattning.
Det blir mer än 50 000 man eller
två tredjedelar av all den arbetskraft
som används för husbyggnadsverksamheten
över huvud taget. Det går alltså
inte så lätt som herr Norling tror att
komma fram, och det är alldeles uppenbart,
att de husbyggnader som vi genomför
nu — det gäller även bostadsbyggandet
— är av en helt annan karaktär
än tidigare. Det är gedignare byggenskap,
och den kräver mera folk. Men
detta får ju inte föranleda oss att säga:
»Vi kommer alltså inte fram.» Vi måste
komma fram.

Det är brist på bostäder. En talare,
herr Jacobsson, sade, att alla människor
är ense om att det angelägnaste vi har
att göra är att bygga flera bostäder. Jag
vill gärna stryka under det. Det sägs
nu, att vi skulle kunna bygga mera, men
samtidigt sägs det, att vi bygger fel, vi
bygger för små lägenheter. Detta resonemang
har vunnit rätt stor sympati.
Men om vi utifrån den problemställ -

ningen diskuterar bristen på lägenheter,
då kan jag inte finna annat än att man
i första hand måste inrikta sig på att
skaffa fram flera familjebostäder och
goda sådana. Jag kan för min del inte
utdöma tvårummaren, två rum och kök
alltså, såsom en bostad som är undermålig,
även om jag tror på att standarden
framöver kommer att kräva större
bostäder — gudskelov för det. Men, ärade
kammarledamöter, i dag bygger vi
inte smålägenheter i dominerande omfattning.
Vi bygger tvärtom lägenheter
på tre rum och kök och mera till minst
hälften av vad som totalt byggs, om vi
nämligen räknar in småhusbyggandet,
och det måste vi göra. Det är alltså inte
så att vi till en avgörande dominans
bygger smålägenheter, utan vi har undan
för undan höjt utrymmesstandarden.
Den standardhöjningen kommer att
fortsätta. De nya belåningsreglerna hindrar
inte det. De kanske i viss mån favoriserar
större lägenheter, men vad jag
vill ha sagt är att det i första hand gäller
att försöka bygga fatt bristen på lägenheter,
eftersom vår befolkning framöver
kominer att bestå av så många små
hushåll. Pensionärernas antal kommer
att uppgå till omkring 1 miljoner på 1970-talet, och därför kommer tvårumslägenheterna
inte att bli obehövliga. De
kommer säkert att framstå såsom mycket
värdefulla, men jag har ännu en
gång velat poängtera, att det inte, som
man på sina håll sagt, innebär att jag
skulle önska tvårumslägenhetens ytterligare
dominans. Vad jag nu velat betona
är, att det inte finns någon anledning
att nu driva standardhöjningen i form
av större utrymme i förgrunden i högre
grad än man hittills gjort, utan att man
får användning för tvårumslägenheten.
Jag tror att denna fyller en funktion
ett långt stycke framöver.

Statsutskottet har i allt väsentligt tillstyrkt
Kungl. Maj:ts proposition i detta
viktiga ärende. Det innebär, att vi ställer
resurser till förfogande för ett bostadsprogram,
som inte är så stort som
vi skulle önska, men som har den omfattningen,
att vi hoppas kunna genomföra
detta program utan alltför stora

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

störningar. Om det kunde gå så att vi
skulle få ytterligare resurser till vårt
förfogande, om investeringsintresset på
andra håll kommer att slappna, innebär
det ju att man har möjlighet att ta vara
på dessa ökade chanser. Detta program
är alltså ett minimiprogram.

Här frågade en talare — jag tror det
var herr Jacobsson •— om man kunde
se något slut på detta bostadselände och
om det inte var så, att regeringen ändå
misslyckats med sitt byggnadsprogram.
Ja, det kommer ju an på vilka pretentioner
man har. Om man hade haft de
anspråk som man hade på 1930-talet,
om man hade stannat vid de anspråk
man hade i början på 1940-talet, då hade
vi med all säkerhet haft tillräckligt
med bostäder, tv på den tiden var det
inte någon efterfrågan på bostäder i
samma omfattning som nu. Vid den tidpunkten
förekom ett litet bostadsbyggande
och ett överflöd på lediga lägenheter.
Det är väl ingen som vill påstå,
att människorna då bodde bra och att
de hade tillfredsställande bostäder. Det
hade de inte. När man nu byggt 500 000
nya bostadslägenheter under efterkrigstiden
och man räknar med i genomsnitt
fyra personer per lägenhet, innebär det,
att två miljoner svenska medborgare fått
bättre och moderna bostäder under tioårsperioden.
Jag tycker inte att detta
resultat i och för sig är någonting att
skämmas för, tvärtom är det någonting
att glädjas åt.

Staten har genom sina åtgärder medvetet
arbetat på att underlätta för i
första hand barnfamiljerna att erhålla
moderna bostäder. Hela subventionen
går ut på att favorisera barnfamiljerna,
att öka deras köpkraft i fråga om
lägenheter. Det är klart, att det tar lång
tid innan alla får en bra bostad, men
det är ändå inte mera än åtta år sedan
riksdagen beslutade att utbygga familjebostadsbidraget
till tvåbarnsfamiljer.
Åtta år iir inte en alltför lång tid, historiskt
sett, men under dessa år har ungefär
hälften av alla familjer, som iir bidragsberättigade,
fått en ny bostad. Varje
år tillkommer mellan 20 000 och
30 000 nya familjer. Man tvingas ställa

(> Första kammarens protokoll P.iötj. Nr 20

frågan, om man skall utvidga bostadsstödet
ytterligare till att gälla de familjer,
som bara har ett barn. Det är
den frågan, som ställts till den utredning,
som arbetar för att utforma det
framtida stödet åt bostadsbyggnadsverksamheten.

Detta är alltså i och för sig ingen
hopplös uppgift, men det gäller att finna
de lämpliga formerna. Att regeringens
beslut vållat oro i en del kretsar
förstår jag mycket väl, men detta blir
inte avgörande för ändamålsenligheten
i besluten. Det avgörande blir om man
kommer någonstans och kan nå bättre
resultat av byggandet än hittills. Jag
vågar hysa den uppfattningen, att även
byggnadsindustrien skall kunna rationaliseras
ytterligare. Vi skall sätta in
vad vi kan för att öka rationaliseringstakten.
Det är beklagligt att högern, som
betecknar sig som ett parti som vill öka
effektiviteten inom näringslivet, har
funnit sig behöva yrka avslag på en anvisning
till en lånefond för maskinanskaffning.
Men vi kan inte hjälpa, att
högern lagt sig till med en sådan uppfattning.
Det kan inte förändra bostadsbyggandet,
om vi minskar takten i maskinanskaffningen,
och det är till detta
som pengarna skall användas. Om vi ute
i våra komuner kan få upp ett intresse
för att bygga annorlunda än tidigare och
bygga på ett sådant sätt, att varje bostadslägenhet
anskaffas billigare, ger det
oss också möjligheter att komma fram
till ett ökat byggande.

Jag har, herr talman, läst reservationerna
mycket noggrant, men jag har inte
funnit att man i dessa reservationer
kan anvisa några vägar, som skulle leda
till positiva resultat. Därför blir det
väl så, att beslutet även detta år kommer
att fattas i det tecknet, att riksdagen
är delad. Det är inte riktigt konsekvent,
tycker jag, att man år efter år
kommer tillbaka med samma yrkande
utan att lämna några bidrag till att nå
det resultat, soin oppositionspartierna
säger sig önska, nämligen ett större byggande.
Det är min förhoppning alt denna
kammare följer statsutskottet i dess
förslag och att detta, om vi genomför

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

besluten i verkligheten, skall leda fram,
inte till ett försämrat försörjningsläge
när det gäller bostäder, utan tvärtom ett
förbättrat läge.

Herr NORLING (k) kort genmäle:

Herr talman! Det måste ha uppstått en
missuppfattning mellan socialministern
och mig. Socialministern menade att jag
hade sagt, att man för att kunna bygga
ett eget hem måste ha en egen insats av
20 000 kronor. Detta är en missuppfattning
eller också en felsägning av mig.
När jag talade om egnahemsbyggande,
talade jag om svårigheten att få bottenlånen
placerade och sade, att innan lånen
placerats och en räntegaranti kunde
komma i fråga, fick egnahemsbyggarna
betala en merkostnad på 300—500
kronor om året.

Herr statsrådet Ericsson bestrider att
den utgångspunkt jag hade för min beräkning
av bostadsbyggandet var riktig.
Jag skall då i stället hänvisa till bilaga
2 till årets statsverksproposition, nationalbudgeten
för år 1955. Av den framgår,
att investeringarnas andel i bruttonationalprodukten
stigit från 24,3 procent
1938/1939 till 28,2 procent 1947 och
30,5 procent 1955. Bostadsbyggandets
andel steg från 1938/1939 till 1947 från
7,3 procent till 8,2 procent för att därefter
sjunka. 1955 utgjorde sålunda andelen
6,1 procent, en minskning med
1,2 procent i jämförelse med 1938/1939
och 2,1 procent i jämförelse med 1947.

Konsumtionen har ökat med omkring
800 miljoner, medan bostädernas andel
av konsumtionen minskat med 20 miljoner.

Herr JACOBSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet erinrade
i början om svårigheterna att ordna
krediterna. Det är en sak jag också skulle
vilja understryka, och vi hoppas att
regeringen har sin uppmärksamhet fästad
på den detaljen. Särskilt för oss där
uppe i Norrland, i Västerbotten inte
minst, har det visat sig utomordentligt
svårt att kunna ordna krediterna under

det senaste året — i all synnerhet har
det varit så under hösten 1955 — och
kommunerna och förmedlingsorganen
har därigenom kommit i en mycket besvärlig
situation.

Herr statsrådet uttryckte sin överraskning
över att vi i folkpartiet begärde
en behovsprövning av de räntefria stående
egnahemslånen med hänsyn till den
pågående utredningen och till att man
ännu inte fått fram några riktlinjer för
hur bostadsstödet i fortsättningen skall
vara utformat. Jag vill till det bara säga,
att när vi här föreslår en behovsprövning
gäller det de kategorier som
ligger inom sådana inkomstgränser, där
man väl kan sätta i fråga huruvida det
kommer att bli behov av så mycket stöd
i fortsättningen när det gäller bostäderna.
I varje fall är det väl i första hand
de grupper, som ligger under dessa inkomstgränser,
som stödet kommer att
gälla.

Vad beträffar folkpartiets önskeprogram
på 60 000 lägenheter, tycker jag
inte det förefaller så orealistiskt i dagens
situation. Herr statsrådets eget
önskeprogram ligger ju, efter vad som
framgick av hans anförande, omkring
65 000 lägenheter. Och det är också den
gräns, där bostadsstyrelsen anser att
man borde kunna hålla sig. Jag kan därför
inte anse annat än att vårt program
i det avseendet är ganska realistiskt,
och att vi befinner oss i ganska gott
sällskap.

Jag tror inte jag sade, att man inte
kan se något slut på eländet. Jag sade,
att bostadsköerna ökar och att bostadsbristen
ökar, och det tror jag väl är överensstämmande
med verkligheten. När
man säger, att regeringen inte har lyckats
häva bostadsbristen, tycker jag att
inte heller detta i dagens situation kan
sägas vara några egentliga överord.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag förmodar, att kammarens
ledamöter med lika stort intresse
som jag lyssnade till statsrådet Ericssons
som vanligt klara och intressanta

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

Anslag till

anförande. Jag har egentligen mycket
mindre att invända mot hans resonemang
än vad jag i förstone kanske räknade
med. Jag skulle emellertid först
vilja ta upp en punkt som är rätt central.

När herr statsrådet började sitt anförande
vände sig han emot opponenterna,
som före honom haft ordet, och
antydde någonting om att kritiken varit
negativ. Jag uppfattade situationen
så att det uttalandet framför allt riktade
sig mot herr Norling. Men även om
det fanns en nyans där, skulle jag vilja
som eventuellt behövligt försvar för vår
grupp vilja säga, att skulle vår kritik ha
varit negativ och icke inneburit några
positiva uppslag, hur kan det då komma
sig att statsrådet Ericsson själv har vidtagit
åtgärder, som i realiteten är ytterst
besläktade med de önskemål som vi
tidigare framställt? Jag tar som ett exempel
den rent principiella åtskillnad, som
numera förekommer från regeringens
sida då det gäller provisoriska tilläggslån.
Om dem har det hittills sagts, att
de skulle avvecklas i den mån kostnadssänkningar
visade att så bekvämt lät sig
göra, medan numera avvecklingen av
de provisoriska tilläggslånen direkt motiveras
såsom en prisdämpande faktor,
vilket vi vid flera tidigare tillfällen önskat.
Vårt ständiga rekommenderande av
att man skall i bostadspolitiken betrakta
det som ett huvudmedel att få ned kostnaderna,
så att folk får råd att bo i de
nya husen, har ju också till en del beaktats
genom de belåningsgränser, som
den nye socialministern till vår tillfredsställelse
accepterat.

Nu skall jag emellertid inte fortsätta
mera på denna väg, ty det är ju alltid
riskabelt om en högerman berömmer en
socialdemokratisk politiker. Man kan löpa
risken att denne råkar bli misstrodd
av sina egna, och det är farligt när man
finner att han börjar närma sig de rätta
vägarna. Det var det väsentliga jag ville
säga.

Sedan har jag ett par detaljer till. Den
ena gäller statsrådets kritik av att vi
yrkar avslag på ett nytt anslag till maskinanskaffning.
Förklaringen iir inte att

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
vi inte skulle inse det stora behovet av
maskinella hjälpmedel. Men här är det
två ting att observera. Det ena är att
anslaget utgått under flera år. Vi har
yrkat avslag på det även tidigare. Det
andra skälet, som vi framför allt hållit
på tidigare, är att det finns under statskontorets
förvaltning en fond för lån för
sådana här ändamål.

Den andra detaljen rör statsrådets tolkning
av begreppet fri konkurrens, då
det gäller s. k. allmännyttiga företag å
ena sidan och enskilda företag å den
andra sidan. Herr statsrådet polemiserade
mot att vi använde uttrycket fri konkurrens,
när vi avsåg de olika låne-, ränte-
och amorteringsvillkor som gäller.
Det är ändå självklart att om ett företag
får kapitalet på ett lättare sätt än ett
annat och om det får lån på gynnsammare
villkor än ett annat, måste de företag,
som inte åtnjuter dessa förmåner få
sämre konkurrensförmåga, inte bara när
det gäller produktionen utan även fastighetsförvaltning
och sådant. När vi använder
uttrycket »lika konkurrens» syftar
vi alltså på lånevillkoren, som jag
anser med full rätt.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Norling och herr
Bergh har funnit varandra. De är ense
om att högerns linje och min linje är
densamma i bostadspolitiken. Jag tror
att jag inte tar skada, om jag säger att
högerns åtgärder såsom de framkommit
i reservationen och såsom de framträder
i andra sammanhang går ut på
att det samhälleliga stödet åt bostadsbyggandet
skall bli mindre. Man räknar
från högerns sida med att kunna spara
pengar genom de åtgärder som man
föreslår. Det hoppas jag att herr Bergh
kan vitsorda. Det skulle i sin tur leda
till att de enskilda får ta belastningen i
form av högre hyror. Herr Bergh säger
mycket riktigt att det är fel att betala
en del av hyrorna via skattsedeln.

Högerns program går alltså ut på att
successivt avveckla alla åtgärder, som
samhället vidtagit för att den enskilde
inte skall få betala alla kostnader; de

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

som har det sämre ställt skall få nöja
sig med sämre bostäder eller kanske inte
få några bostäder alls som på 1930-talet.

Jag har sagt att det kan diskuteras
om det inte vore riktigt med en omfördelning
av samhällets stöd till bostadsproduktionen.
Jag menar nämligen att
människor som har hyggliga inkomster
kanske har råd att betala sina hyror
själva. Om man tar bort de generella
stödåtgärderna är det klart att staten får
större resurser till sitt förfogande, som
kan disponeras om på sådant sätt att
man hjälper de människor, som har
små inkomster och är i mest behov av
hjälp; de får mera än vad de eljest skulle
få. Det tycker jag är riktigt.

Denna problemställning är uppdragen
i direktiven för den bostadspolitiska
kommittén. Denna kommitté skall alltså
överväga, hur de samhälleliga stödåtgärderna
skall fördelas. Jag har redan tidigare
sagt, att jag inte vågar hoppas på
att man skall kunna spara in pengar till
staten, såsom herr Bergh och högern
i övrigt hoppas. Jag skulle vara glad
om man med större trygghet kunde säga,
att de föreslagna åtgärderna kommer
att leda fram till en hygglig bostadsproduktion
till en sådan kostnad, att de
lägenheter, som vi får fram, kan efterfrågas
av de människor som har det
största behovet av att få dessa lägenheter.
Om inkomstfördelningen i samhället
är sådan, att en del människor har så
små inkomster att de inte själva har råd
att betala sina hyror, bör det allmänna
hjälpa dem. Jag tycker att detta är en
följdriktig utveckling på bostadspolitikens
område. Vi har ju tidigare gett stöd
först å flerbarnsfamiljer, sedan åt tvåbarnsfamiljer,
och om vi nu siktar till
att kunna ge stöd även åt enbarnsfamiljer,
så är det väl en viss konsekvens i
detta resonemang.

Om högern säger, att regeringens beslut
om maximibelåningen väl överensstämmer
med högerns egen tankegång —-det var väl så herr Bergh uttryckte sig
— vill jag invända, att jag aldrig har
hört att man från högerns sida föreslagit
något av vad regeringen här beslutat.

Men det kanske har undgått mig. Har
verkligen herr Bergh eller någon annan
högerman tidigare föreslagit åtgärder av
denna art? Jag tror det knappast. Det
är ju en helt annan sak att genom räntestegringar
skärpa belastningen på dem,
som bygger, i så hög grad att det leder
till konsekvenser som vi inte kan vara
nöjda med.

Herr Bergh kan för övrigt tala fullkomligt
öppet om vad han tycker om
regeringens förslag. Jag bävar i varje
fall inte för hans betygsättning.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Om den nye socialministern
anser, att han inte bör få beröm av
mig med de risker som därav kan följa,
skall jag gärna tillmötesgå honom genom
att efter herr statsrådets sista inlägg modifiera
mitt beröm en liten smula.

Jag skall modifiera mitt beröm på det
viset, att jag i motsats till vad statsrådet
tycks mena konstaterar, att även vi vid
flera tillfällen har framställt yrkanden
om att bostadsstödet främst skall ges åt
barnfamiljerna. Yi har hela tiden velat
ha individuellt behovsprövade hjälpåtgärder
i stället för generella subventioner.
Följaktligen är det att slå in öppna
dörrar, om man påstår att det på den
punkten skulle råda någon motsättning.

Jag skall modifiera mitt beröm av
statsrådet med ytterligaren en reflexion.
Det halkade ur herr statsrådet ett uttryck,
att vi vill spara pengar åt staten.
Det uttrycket förutsätter en utpräglat socialistisk
syn att det är staten som står
i centrum. Med vår samhällssyn vill vi
med våra åtgärder låta de enskilda människorna
i större utsträckning behålla
sina pengar. Det är ett uttryck för samma
principiella uppfattning från vår sida,
när vi hävdar att politiken bör drivas
så, att de enskilda människorna får
behålla mera av sina pengar. Då kommer
de också att känna större ansvar
och få större resurser. Det är samma mening
vi hävdar när vi anser, att bostadspolitiken
bör samordnas med den allmänna
ekonomiska politiken.

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

Anslag till

Herr statsrådets påstående, att vi vill
att de fattiga skall bära hela kostnaden,
har jag sparat till allra sist. Det påståendet
utgör i sig självt en sammanfattning
av vad jag avsåg när jag sade att
jag efter statsrådets sista inlägg gärna
ville modifiera mitt tidigare beröm.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Efter socialministerns
klarläggande anförande kan jag inskränka
mig till att med några ord beröra innebörden
av de riktlinjer, som utskottsmajoriteten
har följt, då utskottet haft
att pröva Kungl. Maj:ts förslag och det
tjugutal motioner som väckts i detta ämne.

Utskottet har med avsikt uttalat sig
försiktigt om den framtida bostadspolitikens
utformning. Såsom socialministern
har antytt och som också redovisats
i handlingarna pågår för närvarande
en utredning, som syftar till att komma
ifrån eller minska de generella subventionerna
och stödåtgärderna för att
i stället inrikta stödet på speciella grupper
som har särskilt behov att få hjälp
för att få goda bostäder. Det innebär
ju ingenting nytt, då vi nu vill söka
komma ifrån de generella stödåtgärderna.
Vi har alla redan tidigare deklarerat,
att vi skall gå den vägen så fort det
blir möjligt. Nu har vi kanske uppnått
en sådan nivå, att vi på allvar kan pröva
möjligheten att avskaffa de generella
stödåtgärderna. Utskottsmajoriteten har
heller inte haft några invändningar att
göra mot Kungl. Maj:ts förslag att nu på
allvar ta upp den frågan. Jag vill dock
hävda, att de generella stödåtgärderna
hittills har varit nödvändiga för att få
till stånd ett bostadsbyggande efter de
moderna riktlinjer som vi tillämpat efter
krigets slut. På den nivå, som vi då befann
oss både ekonomiskt och i andra
hänseenden, var det helt enkelt nödvändigt
att lämna detta generella stöd
för att få i gång bostadsbyggandet. Men
vi är som sagt bara glada, om man nu
kan komma ifrån det, och det har vi deklarerat.

Det nya är just att man mera griper

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
sig an med att ge stöd åt dessa speciella
grupper som har det sämre ställt. Jag
tror det gläder oss alla, om denna hjälp
kan ges, och jag skulle vilja gå så långt
att jag säger att den hjälpen helt enkelt
måste ges, med den sociala syn på boendet
som vi har.

Utskottet har, säger jag, över lag uttalat
sig mycket försiktigt när det har
gällt kontroversiella frågor. Vi har skjutit
över en del sådana detaljfrågor till
utredningen och sagt att dem bör utredningen
taga upp. I sådana fall är det
god riksdagspraxis att inte säga någonting
i saken i förväg utan avvakta utredningen,
varefter riksdagen kan taga
ståndpunkt fri och obunden. Vi har
följt denna praxis i riksdagsarbetet då
det har gällt att pröva detta problemkomplex.

På en punkt har vi emellertid uttalat
en mening, och den punkten är ganska
väsentlig. Jag är tämligen övertygad om
att vad utskottet har sagt i det avseendet
sammanfaller med socialministerns
mening. Detta uttalande bör enligt min
mening vara vägledande för utredningen
och för Kungl. Maj:t vid behandlingen
av bostadsfrågorna under den närmaste
framtiden. Utskottet har på sid.
35, till vilken jag kan hänvisa, sagt följande:
»Krav på en stabilisering av ränteutgifterna
för nya hus på en relativt
låg nivå måste därför enligt utskottets
mening alltfort ställas. Uteslutet bör dock
inte vara att verkställa de modifikationer
i ränteskyddet, som kan föranledas
av den ekonomiska utvecklingen och
önskemålet om att i ökad utsträckning
koncentrera samhällets stöd åt bostadsförsörjningen
på åtgärder, som direkt tar
sikte på effektiv hjälp åt grupper med
relativt små ekonomiska resurser.»

Man kan säga att detta är ett slags
programförklaring, och den överensstämmer
nog med den uppfattning som
råder åtminstone inom majoriteten i detta
hus ocli i huset snett emot. Det behöver
alltså inte förekomma några meningsmotsättningar
i detta avseende,
men förklaringen bildar en viktig utgångspunkt
för handläggningen av bostadsfrågan,
och jag skulle tro att det

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kan föra med sig betydelsefulla verkningar
utåt på vida fält, om det blir
klart att detta är den ståndpunkt som
statsmakterna intar i bostadsfrågan åtminstone
under de närmaste åren framåt.

Den mest diskuterade frågan i år är
tydligen den om bostadsbyggandets storlek.
Därvidlag har utskottet verkligen
gjort försök att av experter såväl i socialdepartementet
som i bostadsstyrelsen
men också av konjunkturinstitutets
chef och riksbankschefen få stöd för
att om möjligt framlägga ett förslag som
skulle sträcka sig längre än Kungl. Maj :ts
förslag, d. v. s. 53 000 lägenheter. Vi var
verkligen besjälade av en önskan att
kunna tala om för riksdagen att konjunkturerna
kanske ändå har svängt så,
att man bestämt skulle kunna säga att
vi under nästa år kunde bygga ett ännu
större antal lägenheter. Det var inte
svårt att konstatera behovet av detta.
Bostadsstyrelsen hade ju förklarat att
65 000 lägenheter behövdes för att ungefärligen
täcka det behov vi kan förutse
under den närmaste framtiden. Det var
inte svårt att få fastslaget att det behovet
förelåg. Men när det sedan gällde
att få stöd för uppfattningen att det var
möjligt att nå fram till ett större antal
nya lägenheter än regeringen föreslagit,
blev det strax värre.

Konjunkturinstitutet kunde inte ge oss
några råd. Det bara framhöll att ett ökat
bostadsbyggande i nuvarande läge måste
medföra en inskränkning på andra investeringsområden
eller krävde en
minskning av konsumtionen och ökning
av sparandet. Det är, som ni alla vet,
lätt att säga tulipanaros, men det är svårare
att göra en, och vi har ju brottats
med det här problemet nu i många herrans
år utan att komma fram till några
åtminstone mera påtagbara resultat.

Och när vi en eftermiddag pratade
med riksbankschefen här uppe i andra
våningen för att få del av hans syn på
frågan och hans uppfattning om möjligheterna
att bygga flera hus än regeringen
antytt vara möjligt, hade han svårt
att ge oss stöd för den tanken. Vi försökte
på alla möjliga sätt beveka hans

hjärta. Vi talade så vältagit som det över
huvud taget var oss möjligt om de snart
giftasvuxna stora kullarna, som nu håller
på att spränga våra skolor och som
snart nog kommer att ställa krav på att
samhället tillhandahåller dem familjebostäder.
Han svarade bara att detta var
riktigt, men, sade han, skulle vi nu öka
bostadsbyggandet utan att ha de reella
resurser, som behövs för detta, skulle
vi — alldeles som socialministern här
tidigare antydde —- endast öka inflationstrycket,
med de betydande svårigheter
som följer av det i form av prishöjningar
på viktiga avsnitt o. s. v. För
att undgå de svårigheter, som ni nu pekar
på, sade han, skulle vi kanske i
stället få genomlida de stora svårigheter
på arbetsmarknaden som en del länder
litet varstans i världen har fått genomlida
genom att priserna åkt i höjden och
löntagarna krävt vederlag för detta —
ekonomiska olyckor som ur både samhällelig
och individuell synpunkt är betydligt
större än de svårigheter kan anses
vara, som följer av att det för närvarande
är trångt på bostadsmarknaden.

Efter dessa resonemang kunde utskottsmajoriteten
inte fullfölja sin avsikt.
Vi måste, om jag får använda ett
uttryck som är vanligt i våra bygder,
sticka pipan i säcken. Men det var bara
utskottsmajoriteten som gjorde det. Som
vi har sett av reservationerna på sidorna
61 och 63, som delvis har citerats här

1 debatten — det är reservationerna

2 a) och 2 b) av högern och folkpartiet
— blåser de på som om ingenting hade
hänt och som om det inte funnes några
svårigheter att genomföra detta program.
Jag vill försäkra kammarens ledamöter,
att hade det funnits någon
gnutta till möjlighet att på ett hyfsat
och rimligt sätt komma fram till ett ökat
bostadsbyggande, skulle vi ha förordat
detta för kammaren, men efter de ytterligare
informationer vi fått ifrån dessa
sakkunniga har vi inte kunnat göra
detta.

Högerns och folkpartiets representanter
har här konstaterat, att den ekonomiska
politik som förts lägger hinder
i vägen för att fullfölja ett utökat bo -

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

Anslag till

stadsprogram. Jag skall inte nu taga upp
någon diskussion om den ekonomiska
politiken; det har sagts att det inom
några dagar skall bli en ekonomisk debatt,
och då får väl herrarna ta upp de
spörsmålen, men jag vill bestrida att den
ekonomiska politiken har medfört så
allvarliga olägenheter för människorna
som det påstås. Jag vill inte gärna upprepa
vad som redan sagts, men jag vill
ändå understryka socialministerns meddelande,
att vi har byggt 500 000 lägenheter
efter kriget och att det bor 2 miljoner
människor i dem. Det är inte dåligt!
Det är ett resultat som vi inte behöver
skämmas för. Vi har inte misslyckats.
Det är ett slags välståndssvårigheter
som vi har att kämpa med, när vi
skall fördela de möjligheter som finns
att bygga bostäder och annat. Jag är
emellertid övertygad om att det är nödvändigt
att vi under de närmaste åren
får ett ökat bostadsbyggande, men detta
får ske efter avvägning mot andra
angelägenheter på investeringsplanen om
inte resurserna eljest har ökat. Det är
nödvändigt, och det är min förhoppning
att regeringen skall finna möjligheterna,
men det måste prövas noggrant, betydligt
noggrannare än ett riksdagsutskott
kan göra, och det är därför vi vill
överlämna den prövningen till regeringen.
Jag gör detta med fullt förtroende,
och jag hoppas, som sagt, att det skall
bli möjligt att lägga fram ett förslag
som ger ökade resurser för den närmaste
framtiden. Utskottet har sålunda
för sin del endast strukit under, att det
program som nu rekommenderas till genomförande
är ett minimiprogram och
att man skall utnyttja alla möjligheter
som kan stå till buds för att såvitt möjligt
få detta program utökat under nästa år.

I detta sammanhang kommer utskottet
naturligtvis också in på problemet om
rationalisering och lånetaken och allt
detta, men jag går, herr talman, förbi
dessa frågor. Det är ju möjligt att den
fortsatta debatten kommer att ge mig
eller någon annan anledning att belysa
dessa problemställningar. Vi har beträffande
dessa åtgärder inte gjort några
erinringar. Vi har även här uttalat oss

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
försiktigt. Det kanske finns en liten nyansskillnad
mellan utskottet och departementschefen;
kanske vi vill vara ännu
något försiktigare i våra uttalanden om
hur framtiden kan gestalta sig, och vi
har därför understrukit att utvecklingen
får följas med noggrannhet. Kammaren
har i dag fått socialministerns ord på
att detta skall ske. Man får jämka på
givna tillämpningsföreskrifter så att bostadsbyggandet
kan flyta jämnt och man
kan få fram största möjliga antal bostäder.

I detta sammanhang kommer vi också
in på kreditfrågan. Även den har ju utförligt
behandlats av socialministern,
och jag skall inte upprepa de synpunkter
han anfört. Jag vill bara slå fast,
liksom utskottet gjort det tämligen bestämt,
att skall man besluta ett program,
så bör det kunna genomföras utan alltför
stora svårigheter. Annars är det, ärligt
talat, bättre att säga, att vi inte
kan genomföra ett så stort program, och
låta dem som bygger hus slippa ifrån
de extra svårigheter som uppstår när
det gäller att skaffa svåråtkomliga och
särskilt dyra pengar till dessa hus. Nu
finns det ju förhoppningar om att svårigheterna
skall bli mindre och kanske
helt elimineras, men jag vill betona vad
utskottet sagt här, att här bör nog och
måste nog både bostadsstyrelsen och regeringen
följa utvecklingen och i tid vidtaga
åtgärder för att verksamheten skall
löpa, om det skulle haka sig här och där.
Riksbankschefen gav oss beskedet, att
till vad regeringen föreslagit bör det
kunna gå att skaffa pengar på ett hyfsat
sätt. Jag litar på riksbankschefen i
det fallet, och om någonting hakar upp
sig, får socialministern ta upp saken
med honom. Ty detta måste klaras på
ett anständigare sätt än under senaste
året. Vad egnahemsbyggarna i vissa delar
av landet då utsattes för var inte anständigt,
och det måste sägas ifrån, att
så får det inte bli ett år till.

Jag övergår nu, herr talman, till att
säga några ord om ett annat problemkomplex,
som bär dominerat diskussionen
och även motionerna, nämligen lokaliseringen
av bebyggelsen på lands -

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bygden. Den frågan har varit föremål
för stort intresse, och jag vill hänvisa
kammarens ärade ledamöter till en de!
av dessa motioner. De är synnerligen
roliga; där finns allting — beskrivningar
om komagens innehåll, om hur det
kan vara att ha hund och om svårigheterna
att leva i fred med sina grannar
— och det skall då knyta an till frågan
om bostadsbyggandet under nästa budgetår.
Det är som sagt en utomordentligt
intressant och rolig läsning! Jag
vill också hänvisa till de vid utlåtandet
såsom bilagor fogade yttrandena av bostadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
Industriförbundet och
Lantbruksförbundet över dessa motioner.
Dessa sakkunniga utlåtanden är ägnade
att klarlägga problemen.

Utskottsmajoriteten har för sin del
funnit, att vad det egentligen gäller är
att få en förnuftig tillämpning av regler,
som vi för vår del varken vill eller
kan rucka på. Det finns väl formulerade
regler, som utgör liksom fasta punkter
och som ingen gärna kan säga att
vi bör ändra. När lantmäteriet t. ex.
skall avstycka en tomt någonstans ute
på landsbygden, står det skrivet, att
tomten skall vara lämpad för sitt ändamål,
d. v. s. bostadsbebyggelse. Ja, vem
vill omskriva den bestämmelsen? Vi tycker
att satsen är riktigt och väl formulerad.
Det har också föreskrivits, att
den långivande myndigheten inte skall
bevilja lån, om husets belägenhet är uppenbart
olämplig. Detta är ju alldeles
riktigt, och ingen vill skriva om det.
Nej, frågan gäller bara tillämpningen
av de regler som är fastslagna. Och då
säger utskottsmajoriteten gentemot reservanterna
— det står inte ordagrant
så i utskottsutlåtandet, men jag vill tolka
meningen ungefär så — att det inte är
möjligt att skriva vett i folk som inte
är förnuftiga och inte kan se praktiskt
på dessa frågor. Om det finns någon
länsbostadsnämnd eller annat organ som
inte kan tillämpa reglerna med förnuft,
så går det inte att skriva in detta i vederbörande,
utan då måste man i stället
försöka sätta andra, förnuftiga män -

niskor i den länsbostadsnämnden eller
det organet.

Folkpartisterna begär ju en utredning
för att få fram tillämpningsföreskrifter
och andra föreskrifter, som över huvud
taget skall täcka hela detta fält. Från deras
håll får vi ju ofta höra, att det skrivs
för mycket lagar och tillämpningsbestämmelser,
och jag skulle alldeles särskilt
vilja fråga dem: Hur skall det gå
till, så rikt fasetterat som livet är, att
få tillämpningsföreskrifter som räcker
i alla olika lägen? Jag för min del begriper
inte hur det skall kunna ordnas.
Därför har jag, liksom mina kamrater i
utskottsmajoriteten, inte kunnat förorda
detta, utan vi anser att man i stället skall
söka få vettigt folk på de platser, där
det behövs; det är, såvitt jag kan förstå,
enda möjligheten.

När det gäller personalen i bostadsorganisationen
har utskottet gjort en liten
ändring i Kungl. Maj:ts förslag; vi
har velat förstärka länsbostadsnämndernas
arbetskraftsresurser något mer än
departementschefen föreslagit. De extra
svårigheter, som nu uppstår genom kreditrestriktionerna
och på grund av en
mängd andra omständigheter, gör att
allmänheten ställer stora krav på upplysningar,
råd och hjälp. Dessa rimliga
önskemål måste tillfredsställas, men det
kräver en ofantlig tid, så att de ordinarie
ärendena — behandling av låneansökningar
o. s. v. — blir liggande.
Extra arbetskraft måste sättas in. Därför
har vi förordat en ytterligare förstärkning
av anslaget med 50 000 kronor
plus rörligt tillägg; vi anser att
även detta är i underkant. Vi har varit
medvetna om att socialministern accepterar
denna ytterligare förstärkning, något
som jag också tror framgick av hans
anförande nyss.

Jag har nu bara en enda liten punkt
ytterligare att peka på, och det gäller
det anslag på 600 miljoner kronor, som
vi tillstyrkt skall anvisas under kapitalbudgeten
för beviljande av lån. Efter
de informationer, som bostadsstyrelsen
lämnat, är vi nog på det klara med att
detta anslag inte räcker. Det blir kanske

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

Anslag till

nödvändigt att pröva, om det inte behöver
fyllas på. Här föreligger fortfarande
eftersläpningar. Det är gamla synder,
som vi på något sätt får reda upp,
och jag skulle tro att denna kammare,
om regeringen kommer med krav på tillläggsanslag,
skall acceptera detta för att
undvika de stora svårigheter vi haft och
har på detta område. Vi är nog i utskottet
medvetna om detta förhållande,
efter de informationer vi fått, men har
ändå inte velat sträcka oss längre i fråga
om anslagsgivning än vad Kungl.
Maj :t och socialministern föreslagit.

Med detta vill jag, herr talman, till
sist inskränka mig till att yrka bifall
till de 49 punkter, som är upptagna i
detta utskottsutlåtande.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! När herr Gustaf Karlsson
uttalade sig för att vettigt folk borde
sättas in i länsbostadsnämnder och
andra myndigheter där man har att tolka
bestämmelserna, kanske jag får lov att
tyda detta uttalande på det sättet, att
herr Karlsson åtminstone delvis instämmer
i den kritik, som framförts i den
av herr Waldemar Svensson väckta motionen,
och jag hoppas också att herr
Karlssons ord skall tagas ad notam av
vederbörande myndigheter.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Nej, herr Spetz, jag uppfattar
inte till någon del herr Svenssons
propå på det sättet, och därvidlag
hänvisar jag till myndigheternas yttranden,
som återfinns i bilagorna. Herr
Svenssons uttalande och påstående får
stå för hans egen räkning. Vad jag sagt
är, att om svårigheter uppstår i dessa
nämnder och styrelser, är det inte möjligt
att klara dem, med sådana tillämpningsföreskrifter,
som folkpartisterna
vill ha, utan då får man se till, att det
blir vettigt folk i nämnderna och styrelserna,
om de inte redan finns där.
.lag har emellertid den uppfattningen alt
det i allmänhet finns vettigt folk i dessa
nämnder och styrelser.

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Som vanligt har vi under
årets debatter i bostadsfrågan liksom
under tidigare år fått veta, hur illa planläggningen
har varit när det gäller att
få fram ett vettigt program för vår bostadsproduktion.
Både herr Bergh och
övriga opponenter vill att vi skall ta alla
deras olycksspådomar på allvar, men de
får ursäkta att vi inte kan göra det.
Det program, som vi haft under tidigare
år har ju, herr Bergh, ändå hållit, och
verksamheten på bostadsområdet har ju
fortskridit normalt. Bostadsproduktionen
har ägt rum i den utsträckning som
man kommit överens om, och vi har
kunnat hålla den ram för bostadspolitiken,
som riksdagen spikat fast.

Man kan ju förstå bitterheten i sinnet
hos herr Bergh och andra opponenter
över att resultaten år för år blivit så
goda som de blivit. Det är ingenting
att förvåna sig över, men vad man kan
förvåna sig över är den negativa inställning,
som den borgerliga oppositionen
har i denna fråga och som inte tillfört
det allmänna bostadsbeståndet en enda
lägenhet mer än vad det av regeringen
utarbetade programmet givit. Man föreslår
på det hållet i stället sådana åtgärder,
som helt enkelt skulle nedbringa
bostadsproduktionen. Bland annat föreslås
minskade anslag på åtskilliga punkter.
Jag såg i en tidning under gårdagen
en uppgift, som jag inte hunnit kontrollera
men som jag skulle tro återfinns
i högerns alternativ, vilket väl kommer
på riksdagens bord om någon vecka eller
kanske till hösten. Enligt denna uppgift
har högern föreslagit en minskning av
anslaget för bostadsförbättringar på 25
miljoner kronor, och vidare har man tagit
bort 136 miljoner i subventioner.
Jag har inte fått dessa siffror verifierade,
men jag skulle tro att de är riktiga,
eftersom det är en under vanliga förhållanden
vederhäftig tidning som lämnat
uppgiften.

Jag tror att man får se något tillbaka i
tiden, om man skall få en förklaring på
den bostadsbrist som alltjämt är rådande.
Jag erinrar om att bostadsbristen ju
inte tillkommit sedan det parti, som jag

Nr 20

Fredagen den 25 mai 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tillhör, fick majoriteten. Långt innan
dess producerades ju bostäder på ett sådant
sätt, att vi där har att söka den
största orsaken till denna brist. Då kunde
man ju årligen konstatera, att en
stor mängd av byggnadsarbetarna gick
arbetslösa under tre å fyra månader. Det
blev inte någon ny produktion av detta.
Man fick ju också vara med om att den
produktion, som sattes i gång, tog sig
uttryck framför allt i den gamla omoderna
enrumslägenheten, och man byggde
i allmänhet, när det lönade sig att
bygga, men underlät att bygga när det
icke lönade sig. Det fanns ingen statlig
myndighet som vid denna tidpunkt kunde
utöva påtryckningar eller, låt oss
kalla det, dirigera bostadsbyggandet,
utan det låg helt och hållet i de privata
byggmästarnas händer att sköta om denna
angelägenhet. Vi kan väl vara överens
om att vi här har att söka anledningen
till att vi under dessa år som
gått, trots våra stora ansträngningar i
bostadsfrågan, inte har lyckats komma
helt till rätta med bostadsbristen.

Det fanns även en annan sak som jag
kanske skulle erinra om. Vi hade någonting,
som hette byggnadslånebyrån på
den tiden — numera bostadsstyrelsen —
som gjorde en undersökning i mitten på
1930-talet över hur vi bodde och då fann,
att gott och väl två miljoner av de svenska
medborgarna levde sitt liv i trångboddhet.
De bodde, som jag sagt tidigare,
i den gamla enrumslägenheten, som
långt ifrån hade den modernitet, som vi
har i våra dagar.

Det har också tillkommit en annan
sak som gjort, att vi fått ett grepp om
hur stor bostadsbristen kunnat vara. Vi
har fått det genom de uppgifter, som
de kommunala bostadsförmedlingarna
har lämnat oss. Dessa förmedlingar har
ju tillkommit först under de senare 10,
15 åren, och det var endast i enstaka
fall som man tidigare hade en kommunal
förmedling. Detta gällde bland annat
min egen hemstad, som allaredan i mitten
på 1912, när det motionerades i saken,
fick en bostadsförmedling, och på
det sättet fick vi kontakt med den eventuella
brist, som kunde finnas.

När alla dessa siffror blev kända under
1930-talet, blev nog mången förfärad
över den brist på bostäder, som man
tidigare hade så liten kännedom om. Det
är således ett arv, som det borgerliga
samhället har lämnat över till dem, som
nu har att söka reda upp dessa frågor,
och detta går inte att helt utplåna på 25
år. Det har varit en alltför stor bostadsbrist
och det har varit alltför
många dåliga lägenheter här i landet, och
detta har jämsides med standardhöjningen
medfört en efterfrågan, som har
varit större än som varit möjligt täcka
genom produktionen.

Det är riktigt, som socialministern här
framhållit i dag, att det under dessa
sista 20 år har producerats lägenheter
i så stort antal, att man väl kan säga
att de något över två miljoner människor,
som redovisades i byggnadslånebyråns
utredning 1936, numera bor i moderna
lägenheter.

Det har således, såvitt jag kan förstå,
hänt stora ting här i landet på detta
område, och trots all kritik för att frågan
icke är helt löst kan vi väl ändå
säga oss, att utvecklingen har varit till
människornas fromma — och man får
också vara tacksam för detta. Vi, som
har medverkat till detta resultat, har bara
att glädja oss över framgångarna,
som oppositionen gör allt för att förringa.

I år liksom tidigare har åberopats bostadsstyrelsens
siffror på 65 000 lägenheter
mot regeringens föreslagna 53 000.
Vi får väl i detta liksom i andra fall,
när en styrelse anmäler sitt behov, se
till, att det är denna styrelses skyldighet
att komma med sådana äskanden
när det gäller pengar eller som i detta
fall antalet bostäder, att man kan avhjälpa
den brist som kan konstateras
föreligga. Men å andra sidan får ju vi,
som skall ta ansvaret för hur besluten
skall fattas, se till, att de önskemål,
som är uppställda, alltid svarar mot våra
resurser. Siffran 65 000 lägenheter är
ju så hög, att den inte kan rymmas inom
ramen för tillgängliga resurser, såvida
vi inte, såsom socialministern framhållit,
kan rationalisera så, att vi kan öka

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

produktionen. Denna siffra är ett önskeprogram,
och vi får väl uppfatta den på
det sättet.

Högern har här också påkallat uppmärksamhet
när det gäller den ökning av
antalet ungdomar i giftasvuxen ålder,
som vi vet kommer att inträffa mot 1960-talet. Jag vill bara här ha sagt att det
inte är någon nyhet som här föres fram.
Alla vi, som sysslar med dessa frågor,
har ju observerat denna utvecklingskurva,
och vi har ju också försökt att vidtaga
de åtgärder, som är möjliga för att
möta denna ökade efterfrågan på bostäder
från ungdomens sida.

Men om man nu över huvud taget
skall kunna tänka sig en ökning av bostäderna,
så får det väl också ske på
bekostnad av någonting annat. Såvitt
jag förstår, kan det inte ske på något
annat sätt än att en del av de byggnadsobjekt,
som finns på andra investeringsområden,
får ställas åt sidan — det kan
bli industribyggandet, det kan bli det
kommunala byggandet — om vi över
huvud taget skall kunna frigöra arbetskraft
för att öka bostadsproduktionen.
Alla de, som är sysselsatta inom byggnadsindustrien,
är nämligen i arbete.
Vill man öka ut en del av verksamheten
inom bostadsområdet, så får vi frigöra
arbetskraft på andra områden, som nu
har absorberat densamma. Det kan ju
då företagas en överflyttning av kunniga
byggnadsarbetare till bostäderna, och
på det sättet kan vi också få möjlighet
att öka antalet lägenheter utöver nämnda
53 000. Men på något annat sätt tror
jag inte det kan gå.

Det har också framhållits ifrån högerns
sida i en motion, att vi skulle utöka
bostadsproduktionen genom egnahemsbebyggelse.
Det är nog riktigt, som
man skriver i denna motion, att det
närmast är denna bostadsform som människorna
kan önska. Det är en mycket
gammal sanning, det är således ingenting
nytt när man i denna motion skriver
— jag skall här i all korthet citera:
»Att bygga ocli inreda det egna hemmet,
att förvandla ett stycke mark till en
trädgård blir en gemensam uppgift för
hela familjen som ger glädje och sam -

manhållning. Det finns därför hos
många av oss ett speciellt behov av att
hålla kontakt med jorden.» Det är så
riktigt som det är skrivet. Det är bara
så att man glömt bort en mycket viktig
sak, och det är själva grundorsaken till
att så stora svårigheter tornar upp sig,
när vi skall lösa bostadsfrågan på detta
vackra och för människorna bästa sätt.

Jag tillåter mig, herr talman, att något
syssla med denna sida av saken.

Jag erinrar då först om den stegring
av bostadskostnaderna, som kulminerade
i samband med Koreakriget. Byggnadsmaterialkostnaderna
hade sedan
1950 stegrats med 35 procent. Om vi
ser på några av de varuslag som ingår
i byggandet, så finner vi, att trävarorna
steg med 120 procent och järnet med 85
procent. Då man vet, att kostnaderna
för trävaror utgör tio procent av byggnadskostnaderna,
så är det väl inte
märkvärdigt, om svårigheter uppstår för
bostadsproduktionen när det gäller både
egnahems- och flerfamiljshusbyggen.
Det var av det skälet som riksdagen
beslöt att lämna de extra subventionerna
med fyra kronor per kvadratmeter
lägenhetsyta för att möta kostnadsökningen.

Det borde ju vara angeläget — och
här kunde kanske de borgerliga vännerna
hjälpa till ett tag — att den stora
byggnadsämnesindustrien medverkar
till att prisläget på materialierna hålles
inom rimliga gränser. Jag erinrar om
att kostnaderna för byggnadsmaterial
uppgår till 50 procent av de sammanlagda
byggnadskostnaderna. Det finns således
gott utrymme för en medverkan
till att tvinga ner kostnaderna till rimliga
proportioner och därmed också förbilliga
bostadsproduktionen.

Men det finns en annan sak, som är
ännu besvärligare, och det var just den,
som utskottets värderade talesman var
inne på. Det gäller frågan om tomtmarken,
som — vilket jag erinrade om i
förra veckan — blir dyrare och dyrare
för praktiskt taget varje månad som
går. Man kan snart icke förvärva en
enda tomtbit utan att vederbörande
jordägare först efterfrågar stadsplanen.

Nr 20

Fredagen den 25 mai 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Man har sålunda nu kommit så långt
bland jordägarna, att innan man säljer
mark, vill man veta, vad som skall
finnas på denna mark. Det innebär ju
att tomtpriset skall tas ut, inte bara till
det värde, som bostadsstvrelsen kan
godkänna — det räcker ju inte till —
utan priset skall sättas ännu högre än
detta värde. Det är en omständighet,
som inverkar försvårande när det gäller
att skaffa mark åt bostadsproduktionen,
i synnerhet till våra egnahem. Resultatet
blir ju att vi tvingas att bygga högre
och högre hus efter hand som tomtpriserna
stiger och stiger. Således tvingas
vi här till något, som vi icke önskar.
Vi kan vara överens om att om vi kunde
få egnahem allesammans, skulle det
vara bästa lösningen av vår bostadsfråga.
Men det går tyvärr inte på grund av
omständigheter som jag här i all korthet
har nämnt.

Det kan ju vara önskvärt att vi hjälps
åt på denna punkt. Det finns åtskilliga
markägare, som borde fundera en stund
på de principer man i dag tillämpar vid
försäljningarna av tomtmark.

Det är en annan liten sak, som jag
här skulle vilja påtala. Den har samband
med en motion av herr Magnusson.
Herr Magnusson har där konstaterat,
att de enskilda företagarna har
trängts tillbaka starkt, och detta är, herr
Magnusson, i viss mån riktigt. Men motionären
har inte sagt någonting om
varför det har blivit ett sådant resultat.
Jag har tidigare erinrat om att den enskilde
förut endast byggde när det lönade
sig. Då kriget kom 1939, herr Magnusson,
slutade man helt enkelt upp att
bygga, i förskräckelsen över vad som
skedde. Det var i det läget som samhället
uppmuntrade kommunerna att ingripa
och på ett helt annat sätt än tidigare
intressera sig för bostadsfrågan,
så att vi inte skulle få rent katastrofala
utslag där. Det var då de allmännyttiga
företagen kom till med stöd av statslån,
för att det hela skulle kunna hållas i
gång när de privata svek sin gamla
uppgift. Dessa företag är ju helt ställda
under allmän insyn, i deras styrelser
sitter representanter för kommunerna,

de har revisorer och därutöver bostadsstyrelsen
som, när den vill, kan komma
och granska handlingarna. Därför kan
jag inte förstå herr Magnusson, när han
i en motion föreslår att dessa företag
skall underkastas någonting som kallas
1952 års uppliandlingskungörelse och
som berör statliga verk och företag. Detta
är kommunala företag, och det behövs
väl inte ytterligare revision och insyn
i dessa bolag än vad som är föreskrivet
i de stadgar och bestämmelser som gäller
för deras verksamhet. Det är således
ett helt onödigt yrkande, såvitt jag förstår,
och det är en ren överloppsgärning
att tänka sig en sådan utveckling,
som herr Magnusson har tänkt sig sedan
maximeringen kommit till.

Denna maximering, som socialministern
har redogjort för, har jag i princip
biträtt ända från första stunden, då ärendet
blev aktuellt. Därest några felaktiga
slutsatser skulle ha dragits, har jag noterat
socialministerns uttalande att man
skall överväga det och se vad som kan
behöva rättas till. Jag har varit intresserad
av principen om maximering av det
skälet att jag har ansett att den blir en
mycket allvarlig tankeställare för alla
dem som på en och annan punkt är sysselsatta
inom byggnadsverksamheten.
Det gäller, som jag har erinrat om, våra
materialleverantörer. Dem får man se
upp med, så att inte priserna stiger på
ett otillfredsställande sätt. På den punkten
har det i alla fall hänt så mycket
under åren, och på den punkten har
kostnadsstegringarna vållat de största
bekymren. Det behövs således en stark
övervakning när det gäller våra material,
för att priserna åtminstone skall
ligga stilla. Helst bör de ju, såsom syftet
är med maximeringen, pressas nedåt ett
bra tag, för att det skall få en god verkan.

Det finns även andra ting som man
kanske inte bör förglömma i samband
med maximeringen. Jag tänker på våra
stadsplanemän, våra arkitekter, som ju
från första stunden har att dra upp riktlinjerna
för det som skall byggas. Det
är inte alltid de har lyckats ekonomiskt
med det. Ibland har det kunnat bli en

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

Anslag till

stadsplan som sett mycket intressant och
trevlig ut men gett ett ekonomiskt utslag
som inneburit att den absolut skulle stupat
på maximeringen. Även i det fallet
får vi väl utgå från att våra arkitekter i
fortsättningen har det där maximeringspriset
som riktpunkt för sig, när de skall
rita våra nya bostadsfastigheter i kommande
tider. Ty det kan hända mycket
stora ting i det sammanhanget, ifall man
icke observerar att man har en ekonomisk
gräns att hålla sig inom. Tyvärr
har man saknat den gränsen för arkitekternas
vidkommande under den tid
som har gått.

Det finns även en annan sak som jag
skulle vilja säga ett par ord om. Vi har
någonting som heter kungl. patentverket
i det här landet, och detta har heller
aldrig förbilligat bostadsbyggandet. Jag
skall bara erinra om ett par saker. Det
finns någonting som vi inom byggnadsvärlden
kallar för flytande golv. Dessa
flyter inte på vatten utan ligger på grus
och reglar, och de ligger fria och obundna
från väggytorna för att hindra genomslag
av ljud. Det där har en man fått
patent på i detta land. Det är obegripligt,
hur detta har kunnat gå till, ty om
vi går tillbaka till gamla byggnader som
är hundra år, finner vi att där ligger visserligen
inte de där reglarna som vi har
nu, utan ordentliga stockar, men mellan
dessa är det merendels lera eller annat
jämförligt material. De flytande golven
är således en gammal sak som man här
har fått patent på, och detta har tagit sig
uttryck i att vederbörande patenträttshavare,
som är parkettfabrikant, tar ut
en viss royalty, därest icke hans parkett
användes på det golv som har benämningen
flytande golv. Använder man
hans parkett, utgår ej royalty, men använder
man en annan firmas parkett, får
man betala en royalty, som för ett företag
i detta land icke understiger 100 000
kronor om året. Det kan icke vara vettigt
att ha ett patentverk som handlar
på det sättet. Det fördyrar den produktion,
vars kostnader vi försöker hålla
nere.

Vi har även andra ting, t. ex. fönster
av olika slag, som man bar fått patent

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

på, och det har ingalunda, så vitt jag har
kunnat utröna, i något avseende förbilligat
produktionen. Om man nu ställer
det kravet på oss som bygger, att vi
skall sträva efter att hålla en kostnad
som kan godkännas av staten, då bör alla
på varje del där någon inblandning sker
i detta byggande — vare sig det är ett
statligt verk eller andra verk eller det
är enskilda företag — hjälpas åt att hålla
kostnaderna nere. Ty den som har ansvaret
för vad huset kostar, är ju i alla
fall den som bygger det. Blir det en
överkostnad, får byggherren svara för
denna överkostnad. Det är således han
som till syvende og sidst får bära hundhuvudet,
om någon handlat felaktigt vid
bostadsbyggandet.

Jag skall sedan, herr talman, säga ett
par ord om handläggningen av dessa
ärenden, fastän det gäller administrativa
frågor. Jag har gått ut ifrån att när
maximeringen kom till, skulle den föra
med sig en förenkling av ärendenas gång
fram till bostadsstyrelsen och även i bostadsstyrelsen.
Jag utgår från att om det
kommer in ett projekt — klart uppställt
och till kostnader som ligger under taket
— har man inte mer än en sak aft
undersöka, nämligen om det finns den
standard som är föreskriven i samband
med maximeringen. Det skall inte behöva
gå till på det sättet, att man sitter
och analyserar varenda detalj i byggnadskroppen.
Detta är tidsödande och
dyrbart för oss alla som går och väntar
på ärendets behandling. Man skall kunna
få en rationellare ordning på så sätt,
att förmedlingsorganet, som gör den
första undersökningen, konstaterar att
kostnaderna håller och standarden finns.
Sedan bör ärendet gå till bostadsstyrelsen
för att snabbt kunna komma därifrån.
Enligt tillämpningsföreskrifterna
skall sedan bostadsstyrelsen dra ned det
preliminära värdet med 4 procent. Det
är den marginal som man vill ha som cn
säkerhet, för den händelse byggnadskostnaderna
skulle ändras — antingen uppåt
eller nedåt — under den tid bygget pågår.

Jag liar glatt mig åt denna bestämmelse.
Om den kan hållas, betyder näm -

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ligen detta ett mycket stort framsteg när
det gäller de preliminära värdena. Tidigare
har vi ja haft det så, att de kommunala
organen har dragit ned de preliminära
värdena 8 å 10 procent. Om
man har ett bygge på fyra å fem miljoner
kronor — vilket vi i allmänhet har —
och drar ned värdet med 8 å 10 procent,
får man en marginal i toppen, som det
är omöjligt att klara, tills man en gång
når fram till det definitiva beslutet. Om
vi nu kan få de 4 procenten fastställda
som en regel, innebär ju detta, att vi
får mindre svårigheter med kapitalet i
toppen. Jag förmodar, att det väl är
detta som har varit avsikten, när anvisningarna
getts ut. Våra kommunala förmedlingsorgan
får lita på att bostadsstyrelsens
värdering är sådan, att man icke
skall behöva höja procenttalet för att
lokalt känna en säkerhet för att ingenting
händer i kostnadsfrågorna.

Herr Gustaf Karlsson har i dag starkt
understrukit de förpliktelser som staten
nu har tagit på sig när det gäller bostäderna.
Jag vill också understryka detta.
Det har varit bekymmersamt. Vi har
inte haft riktigt reda på om det har funnits
pengar för ändamålet eller inte. När
vi nu får spikat ett program med 53 000
lägenheter och vi har en belåningsgräns,
vet vi, hur stora statens utgifter blir. Vi
får nu hoppas att vi skall kunna nå fram
till att de två tingen kommer att väga
jämnt mot varandra, så att det inte blir
några överraskningar, när vi kommer
till taket på våra bostadsfastigheter och
då kanske märker, att det trots alla ansträngningar
inte finns pengar. Jag understryker
vidare vad socialministern
här har sagt, att om vi orkar bygga mer
än 53 000 lägenheter, är det klart att vi
också skall göra det.

I det sammanhanget är det en liten
sak, som jag skulle vilja koppla in i
samband med sparandet. Det har nämnts
här, att man vill ha ett ökat sparande
genom ökade insatser från den enskilde
vad gäller kooperativa lägenheter eller
under andra former. Jag är överens med
dem som säger, att vi mycket väl kan
öka insatsen från den enskilde. Jag har
den absoluta övertygelsen, att vi kan gå

upp till 10 procent av insatsen utan af t
behöva befara någonting som skulle innebära
en nedgång i bostadsbyggandet
eller utgöra ett hinder för den enskilde.

Men det är en fråga i samband med
detta, nämligen om man skulle låta dem,
som uppmuntras att spara på detta sätt,
springa förbi de övriga som står och väntar
i dag. Det är väl egentligen på denna
svårighet, som det hela kommer att
stupa, såvida man inte kan finna någon
annan lösning vid sidan om. Det är där,
herr socialminister, som jag fått den hädiska
tanken: Om vi kan bygga mer än
53 000 lägenheter, skulle det då vara
otänkbart att använda den överskjutande
delen för dem som sparar? Den saken
kan i varje fall vara värd att fundera något
på. Det kan vara en sporre för den
enskilde till att spara, och det kan vara
en sporre till ökad produktion över hela
fältet. Jag tror att man bör fundera litet
på den detaljen — kanske det kan vara
ett uppslag till en lösning.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Det torde inte råda några
delade meningar om målet för bostadspolitiken.
För det första vill vi, att alla
människor skall ha en bostad, egen eller
förhyrd, och för det andra vill vi, att
bostaden skall vara så stor, modern och
bekväm som möjligt. Det har skett ett
intensivt arbete på detta senare område
under de senaste åren, men vi har givetvis
tvingats ägna största uppmärksamheten
åt det första problemet, d. v. s.
att över huvud taget skaffa bostäder åt
människorna.

Hur ser bostadssituationen ut i dag?
Bostaden är en betydelsefull sak för alla
människor, och därför är det begripligt
att den som inte har bostad, är missnöjd,
och den, som tänker gifta sig och
förhindras av att inte kunna få bostad,
är kanske ännu mera missnöjd. Det är
lätt att få fram missnöjesanledningar på
olika sätt. Det är väl därför som hela bostadsfrågan
i rätt stor utsträckning har
blivit ett politiskt slagträ, där kortsik -

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. in.

tiga och propagandabetonade fraser ofta
får ersätta en kartläggning av problemet
och försök till verkliga lösningar.

Kan man då lösa bostadsproblemet,
eller är det så, som sagts i debatten här
i dag, att det i stället förvärras, och att
det finns mycket små utsikter att över
huvud taget lösa det? Vill man se på
den frågan, får man först börja diskutera
vad det verkligen gäller. Det är de människor,
som finns här i vårt land, som
skall ha bostäderna, och därför kommer
man här ofelbart in på befolkningsproblemen.

Hur mycket kommer Sveriges folkmängd
att öka? Hur kommer den att fördelas
i fråga om åldersgrupperna? Hur
stor kommer giftermålsfrekvensen att
bli? Hur stora anspråk kommer de ogifta
att få i fråga om bostäder, och hur
långt och hur snabbt skall man gå i
fråga om saneringen? Det är några av
de problem, som man måste ta i betraktande,
när man skall bedöma, hur
det blir med bostadsproblemet i fortsättningen.

Man räknar med att den totala folkmängden
också i fortsättningen kommer
att växa. Man räknar med att befolkningen
skall öka med 500 000 mellan
1950 och 1970. Som ett ofrånkomligt faktum
framstår att antalet åldringar — här
taget i den förenklade betydelsen av personer
över 65 års ålder •— stiger från
721 000 år 1950 till 1 019 000 år 1970
eller i runt tal med 300 000.

Åldersklasserna mellan 40 och 64 år
ökar från 2 174 000 till 2 472 000, likaledes
med 300 000 personer.

När det gäller de familjebildande åldrarna,
20—39 år, kommer en viss nedgång
från 1950 till 1960 med nära
220 000, men sedan blir det en viss återhämtning
fram till 1970 och i början av
1970-talet.

Nästa fråga är då: Hur kommer giftermålsfrekvensen
att bli? Under tiden
1926—1930 ingicks något över 40 000
äktenskap årligen i vårt land. Den siffran
har stigit, så för decennierna 1931—
1940 och 1941—1950 var genomsnittet
51 500 resp. 60 400 per år. Denna
giftermålsfrekvens har något minskat, så

att vi nu inte har fullt så höga siffror,
utan det stannar vid ungefär 53 000 äktenskap
per år.

Genom ökningen i antalet giftermål
under 1940- och 1950-talen ökade antalet
bestående äktenskap med närmare
300 000, vilket givetvis kommer att påverka
hela utvecklingen och efterfrågan
på bostäder. Man kommer fram till att
de bestående äktenskapen år 1960 och
1970 uppgår till 1 761 000 resp. 1 850 000,
mot 1 624 000 år 1950.

Det är en av de faktorer man har att
räkna med, men det finns ytterligare en
sak att beakta, nämligen frågan i vilken
utsträckning de ogifta människorna
vill ha mera lägenheter. Man har något
man kallar hushållskvoter i det fallet,
och siffror från 1945 års bostadsräkning
visar att 23,3 procent vuxna ogifta män,
31,5 procent vuxna ogifta kvinnor, 65,5
procent förut gifta män och 69,1 procent
förut gifta kvinnor hade egen lägenhet.
Från 1950 till 1970 skulle alltså
det erforderliga antalet lägenheter stiga
med 300 000 vid oförändrad efterfrågan
från ogifta och förut gifta.

Nu har man emellertid märkt en tendens
till att de ogifta i allt större utsträckning
vill skaffa sig egna lägenheter.
Det finns inte några faktiska siffror
i detta fall för hela landet, men det finns
sådana för en del städer, och de visar en
ökning med 9 å 10 procent.

Skall man då beräkna, hur många lägenheter
som kommer att erfordras med
den bostadsbrist som vi har nu, får man
kanske inte alltid ta siffrorna för gott,
ty det kan bli en del dubbelräkningar
och en del kedjereaktioner som gör, att
man får en högre siffra än som i verkligheten
gäller. Om man skulle göra en
ungefärlig beräkning, hur det kommer
att gå i fortsättningen, och man tänker
sig, högt räknat, att hushållskvoten för
vuxna ogifta av båda könen kommer att
öka till 50 procent och för förut gifta
till 80 procent, kommer man fram till
att det erforderliga antalet bostadslägenheter
år 1970 — jag går här förbi den
höjning som inträffar under 1960-talet
— blir 2 940 000, vilket innebär en ökning
med 600 000 lägenheter jämfört med

96 Nr 20 Fredagen den 25 maj 19o6 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

det verkliga beståndet år 1950. Genomsnittssiffran
för nybyggda lägenheter per
år skulle således endast bli 30 000.

De siffror, som jag här nämnt, har till
största delen hämtats ur en artikel av
professor Carl-Erik Quensel i Lund. Med
dessa siffror skulle man alltså komma
fram till att vi 1970 skulle ha löst bostadsproblemet
med ett så pass lågt bostadsbyggande
som 30 000 lägenheter per
år. Det är emellertid varken professor
Quensels eller min mening att säga, att
vi för den skull skall minska bostadsbyggandet.
Vi skall naturligtvis fortsätta
att bygga i den nuvarande takten och
därmed övervinna bostadskrisen betydligt
snabbare än en beräkning ger vid
handen som tar sikte på 1970.

Det förvånar mig att både högern och
folkpartiet ständigt talar om omöjligheten
av att lösa bostadsproblemet och regeringens
misslyckande o. s. v. Varför
försöker man inte att få fram de faktiska
siffrorna rörande befolkningsutvecklingen
för att få någon bakgrund
till problemet och få veta, hur det egentligen
blir? Att endast kortsiktigt säga,
att människor får vänta 1, 2 eller 3 år
på en lägenhet är inte att ta upp frågan
i hela dess vidd, utan vi bör i stället ta
hänsyn till befolkningsutvecklingen i
vårt land för att rätt kunna bedöma hela
problemet.

Det är framför allt två orsaker till att
vi har ett bostadsproblem som jag har
velat understryka. Den ena är den starka
avflyttningen från landsbygden, ty ser vi
på dessa 108 000 som inte har egna lågenheter
— det betyder inte att de saknar
bostad, de har bara inte egen lägenhet
utan hyr i andra hand — gäller det
huvudsakligen bostadssökande i de
största städerna, framför allt Stockholm,
Göteborg och Malmö. Den andra orsaken
är den större efterfrågan på lägenheter
från de ogifta, vilken har blivit så markerad
efter 1945. Dessa är de två stora
orsakerna till svårigheterna på bostadsmarknaden.

Det har tidigare nämnts en siffra, som
vi väl känner till, nämligen att det under
de senaste tio åren har byggts nästan
exakt 500 000 lägenheter. Enligt so -

cialministerns beräkningar skulle det bo
fyra personer i varje lägenhet, och då
skulle en fjärdedel, eller närmare en
tredjedel, av hela svenska folket bo i
nya, moderna lägenheter som är mindre
än tio år gamla. Detta är det faktiska resultat
vi har uppnått. Sedan må man diskutera
att det fortfarande råder bostadsbrist,
men den har orsaker som jag tidigare
nämnt.

Alla de detaljer, som har behandlats i
utskottets utlåtande skall jag inte gå närmare
in på. Man har på respektive håll
grävt ned sig i sina positioner, och vi
vet att vid behandlingen i statsutskottet
blev det inga längre debatter, då det var
känt att var och en hade sina bestämda
uppfattningar och det inte var mycket
att göra åt den saken.

Vi har från vår sida fört fram vissa
reservationer på olika punkter. Vi har
betonat att man måste ta stor hänsyn
till barnfamiljerna, till invalider och
andra sådana grupper. Vi har vidare
sagt, att man speciellt bör tänka på egnahemsbyggarna
på landsbygden, och vi
har på en del andra punkter framfört
ytterligare synpunkter.

Jag skall endast be att få yrka bifall
till de reservationer, som här framförts
av herr Pålsson m. fl., men beträffande
punkten IX vill jag, utöver yrkandet om
bifall till den ändrade motiveringen,
också yrka att följande kläm antages:
»beträffande villkor för tertiärlån och
tilläggslån till bostadshus innehållande
både bostäder och lokaler för annat ändamål
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 192
och II: 345, såvitt de berör härmed sammanhängande
fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört;».

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Socialministern framhöll
i en kanske något skämtsam vändning,
att han betraktade reservationerna
som gamla kära bekanta, som nu är på
återbesök här i kammaren. Och nog är
de gamla bekanta, men jag vill inte i likhet
med socialministern betrakta dem

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

som »kära» bekanta, ty den bekantskapskretsen
har i sitt bagage syften som är
lika gamla som reservationerna, nämligen
att försöka torpedera den bostadspolitiska
konstruktionen.

Den konstruktion av bostadspolitiken,
som fastslogs av 1946 och 1947 års riksdagar,
har ändock visat sig riktig så till
vida, att den har skapat en önskvärd
efterfrågeeffekt, men som blivit större
än vad våra produktiva resurser orkar
med. Jag tror nämligen att ingen vill
ifrågasätta annat än att den bostadspolitiska
konstruktionen är riktig, när det
gäller att bygga upp efterfrågan. Att följa
reservanterna är det enklaste och radikalaste
medlet att bringa ur världen
den bristsituation som efterfrågeeffekten
har skapat.

Jag har haft tillfälle att diskutera dessa
frågor med herr Bergh på det offentliga
planet. Han envisas med att alltid
föra samma resonemang. Han tar över
huvud taget inte någon hänsyn till de
praktiska erfarenheter, som man har på
bostadsbyggandets och bostadspolitikens
område. Men det är självklart, att om
man följer reservationerna, spränger
man sönder den bostadspolitiska målsättningen,
och detta kommer ofelbart
att leda till att vi får bort bostadsbristen.
Det råder ingen tvekan. Effekten
blir nämligen att efterfrågan trängs tillbaka.

Men, ärade reservanter, bär man då
löst bostadsfrågan? Man har klarat vad
man kallar för bristsituationen, men bostadsfrågan
kommer att återföras till det
trista läge, som den hade, innan den nuvarande
statliga bostadspolitiken inleddes.
Orsakerna, säger både herr Bergh
och herr Jacobsson, till att bostadspolitiken
är misslyckad, kan vara åtskilliga,
men grundorsaken är den ekonomiska
politiken. Nu skall inte den frågan diskuteras
i kammaren i dag, men i pressen
i dag står återgivet ett tal, som direktör
Kugelberg hållit på Arbetsgivareföreningens
årsstämma. Han meddelade
där att reallönen för industriarbetare
från 1939 till 1945 höjts med ej mindre
än 70 procent. Ja, det är det »misslyckande»
av den ekonomiska politiken,

7 Första kammarens protokoll 1956. Nr 20

som bland annat också skapar efterfrågeeffekten
på bostäder. Människor, som
har fått denna höjning av sin levnadsstandard,
försöker att omsätta den bland
annat i efterfrågan på större och bättre
lägenheter. Hade regeringen fört en annan
ekonomisk politik, som hållit tillbaka
reallöneutvecklingen och därigenom
minskat betalningskraften hos människorna,
hade säkert också bristförhållandena
på bostadsfronten varit annorlunda.

Jag skall inte närmare syssla med frågan
om byggvolymen. Som byggherre är
jag självfallet väl så intresserad som reservanterna
av en ökning av bostadsbyggandet.
Jag var glad, när jag hörde
utskottets värderade talesman, herr Gustaf
Karlsson, framhålla att utskottet
gjort utomordentliga ansträngningar för
att undersöka möjligheterna att öka bostadsbyggandets
volym. Men då utskottet
funnit att det icke fanns förutsättningar
härför, nöjde sig utskottet med
att följa ett program som kan realiseras.
Som byggherre måste jag vitsorda vad
herr Karlsson framhöll, nämligen att det
inte kan vara till någon glädje för dem,
som skall bygga, att bara få en kvot sig
tilldelad men icke pengar och arbetskraft.
Det är ju med dessa senare man
bygger och inte med tilldelade kvoter.

Herr Jacobsson framhöll att 60 000
lägenheter är inget önsketänkande. Men
han undvek sorgfälligt att tala om på
vilket sätt dessa 60 000 lägenheter skulle
tillkomma. Herr Bergh var försiktigare.
Han sade att vi borde öka bostadsbyggandet
väsentligt. I högermotionen har
man inte heller angivit det antal lägenheter,
som man vill komma till. Men
man säger ändå att det finns vägar, som
skulle leda fram till ett ökat bostadsbyggande.
Man framhåller i motionen bl. a.
att en ökning av bostadsproduktionen
givetvis kan ske genom att vi avstår från
någonting annat. Ja, det iir ju ett ganska
banalt konstaterande. Men sedan säger
man att det inte kan komma i fråga,
att vi skulle minska investeringarna på
andra områden, exempelvis industrien,
underhållet av vägar, byggandet av skolor,
kraftverk o. s. v., o. s. v.

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Slutligen kommer man med ytterligare
en lika banal upgift, nämligen att det
är den begränsade tillgången på arbetskraft
som utgör den trånga sektorn. Det
problemet löser emellertid högermotionen
på ett strålande sätt genom att säga,
att man skall bedriva ett målmedvetet
omskolningsarbete av den arbetskraft
som frigöres från jordbruket. Vidare
skall den ökning, som vi har att motse
av de arbetsföra åldrarna, i större utsträckning
än hittills överföras till byggnadsarbetarkåren.
Dessutom skall man
importera arbetskraft, åtminstone under
vissa tider på året, för att sättas in vid
anläggnings- och vägarbeten och överföra
den sålunda frigjorda arbetskraften
till byggnadsarbeten. Ja, herr Bergh,
detta är inga kortsiktiga ågärder i varje
fall. Man torde på den anvisade vägen
knappast kunna öka bostadsbyggandet
under valåret 1956, utan det är nog här
snarast fråga om ett mera långsiktigt
program.

De båda oppositionstalarna har även
berört problemet om konkurrens på lika
villkor. De anser att konkurrensen på
lika villkor skulle störas av de låneregler
som gäller för olika kategorier av
byggnadsföretagare. Tror verkligen herr
Bergh, att vi genom att överflytta belåningsansvaret
för de allmännyttiga bostadsföretagen
till kommunerna skulle
återställa vad han vill kalla för konkurrens
på lika villkor? Vad skulle bli följden,
om statsmakterna beslutade, att alla
lånarkategorier skulle få låna upp till 90
procent av statsmedel och sedan själva
täcka toppen? Jo, eftersom de allmännyttiga
bostadsföretagen till huvudsaklig
del ägs av kommunerna, blir det ju
kommunerna som får ansvaret att anskaffa
detta toppkapital. Herr Bergh kan
ju vända sig till sina kommunalpolitiska
kolleger i Luleå och fråga dem, om de
är beredda att överta denna del av statens
åtaganden. Ingen skulle väl hälsa
med större tillfredsställelse än finansministern,
om man skulle bli befriad ifrån
att svara för denna del av finansieringen
och ansvaret härför finge övervältras
på kommunerna. När denna fråga behandlades
vid Stadsförbundets kongress

för två år sedan, slöt man tämligen enhälligt
upp kring kravet, att staten icke
skulle befrias ifrån sina åtaganden när
det gäller finansieringen av de allmännyttiga
bostadsföretagen.

Herr Bergh framhöll i sitt anförande,
att meningen är, att de nya maximilånegränserna
skall pressa ned byggnadskostnaderna.
Jag är också övertygad om
att så kommer att bli fallet. Därför hälsar
jag den nya given med stor tillfredsställelse.
Men det finns inga absoluta
sanningar här i världen, utan alla sanningar
har sina modifikationer, och det
gäller även här. På den byggnadsmarknad,
som jag känner bäst till, nämligen
den i Uppsala, kommer de nya maximilånereglerna
endast att påverka det kommunala
bostadsföretaget. Enskilda byggmästare
och byggnadsföretagare bygger
nämligen där endast i bostadsrättsform
och kommer att föga intressera sig för
de nya lånereglerna med deras maximigräns.
De täcker i stället överkostnaderna
genom att ta ut högre insatser av
de presumtiva bostadsrättsinnehavarna.
Lånereglerna slår alltså inte över hela
fältet i den riktning som socialministern
har avsett.

Herr talman! Jag nöjer mig med att
göra dessa marginalanmärkningar och
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan
i samtliga punkter.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag begärde Ordet när
herr Eriksson i Uppsala kom med det
överraskande uttalandet att frågan, enligt
hans uppfattning, här inte gällde,
huruvida regeringen har lyckats åstadkomma
att bostadsbristen blivit hävd.
När herr Eriksson som regeringens adjutant
skall försvara regeringens bostadspolitik,
går han alltså inte in på frågan,
huruvida bostadsbristen är hävd eller inte.
Han betecknar i stället såsom ett bevis
på att regeringens bostadspolitik har
lyckats, att efterfrågan på bostäder har
ökat undan för undan. Det innebär i
kort sammandrag enligt herr Erikssons
version, att det är ett tecken på att bo -

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

Anslag till

stadspolitiken lyckats, att vi fått ett allt
mer stigande efterfrågeöverskott. Med
detta konstaterande får herr Erikssons
rätt originella inlägg i den delen anses
bemött.

Sedan föreföll det herr Eriksson, som
om våra önskemål om ett ökat bostadsbyggande
blott skulle vara fromma önskemål.
Vi vill inte, säger han, minska
på andra angelägna investeringar. Det
påståendet får stå för herr Erikssons
räkning. Han menar att vi i varje fall i
nuvarande läge kommer med blott ett
fromt önskemål. Det finns, medger jag,
en bestämd gräns för våra möjligheter
på bostadsproduktionens område, och
det är folkhushållets resurser, överanstränger
man, som den ekonomiska politiken
under de senare åren gjort via utgiftspolitiken,
folkhushållets resurser,
blir resultatet en fortgående inflation.
Gränsen sätts alltså av våra resurser.
Men herr Eriksson tycks inte ha uppfattat
vad som är det essentiella, när vi säger,
att målet för bostadspolitiken bör
vara, att kostnaderna pressas ned så att
de människor, som skall bo i husen, har
råd att betala vad det kostar utan att de
samhälleliga resurserna överskrids. Det
betyder, som jag tidigare tillåtit mig säga,
att bostadspolitiken måste koordineras
och synkroniseras med den allmänna
ekonomiska politiken, så att inte denna
fortgående överansträngning sker.
Vill herr Eriksson befrämja bostadsbyggandet
och befrämja det på det sättet, att
det inte överanstränger våra ekonomiska
resurser, skall han nog ta den nuvarande
regeringens hela ekonomiska politik under
allvarlig omprövning. Det är där, såvitt
jag kan förstå, som den verkliga
knuten sitter.

Herr JACOBSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det förefaller mig som
om de 00 000 lägenheter, som vi har
nämnt i våra yrkanden, skulle ha vållat
mycket bekymmer.

Herr Eriksson säger att vi har framfört
dessa önskemål utan att på något
sätt visa hur de skall kunna realiseras. I
det sammanhanget hänvisar han till vad

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
utskottets talesman, herr Gustaf Karlsson,
här yttrade om att man i utskottet
genom de informationer, som man fått
genom olika myndigheter och företrädare
för olika bostadspolitiska områden,
hade kommit till den uppfattningen, att
det inte är möjligt att öka bostadsbyggandets
ram i den omfattning som vi föreställer
oss.

Jag vill då säga, att dessa informationer
visserligen kanske pekade i den riktningen
att möjligheterna var begränsade,
vilket det för övrigt inte är någon tvekan
om, men att dessa uttalanden inte alltid
var så bestämt kategoriska, att man med
absolut säkerhet kunde säga att just
53 000 lägenheter är den gräns som man
inte kan komma över. Jag vill göra gällande,
att man inte kan pressa uttalandena
från de olika ansvariga myndigheterna
så hårt.

För övrigt vill jag säga, att man i utskottets
utlåtande talar om ett minimiprogram.
Detta är, såvitt jag kan erinra
mig, ett nytt ord som kommit in i diskussionen;
jag tror inte att man tidigare
har talat så mycket om ett minimiprogram.
Detta måste väl ändå betyda att
man leker med tanken på att utvidga
detta program, kanske till någonting i
närheten av de 60 000 lägenheter, som
vållat så mycket bekymmer.

Eftersom herr Eriksson åberopade
herr Gustaf Karlsson, kanske jag också
kan få göra det. Herr Karlsson sade att
vi måste komma fram till ett ökat bostadsbyggande
och, om jag hörde rätt,
redan nästa år. Jag frågar då: Vilket underlag
har man för ett sådant antagande?
Man anser det omöjligt att öka bostadsbyggandet
i år under nu rådande
förhållanden, men man anser att man
måste öka bostadsbyggandet under de
kommande åren. Jag menar att man här
rör sig på ett område, som knappast tillhör
de exakta vetenskapernas fält, och
detta i så hög grad att man absolut inte
kan bestämt säga att det ena är möjligt
och det andra inte.

Herr ERIKSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Att högern vill öka bostadsbyggandet,
utan att detta inkräktar

100 Nr 20 Fredagen den 25 maj 19o6 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

på andra investeringsområden, är ett påstående
som får stå för herr Erikssons
egen räkning, sade herr Bergh. Jag hänvisar
då till högerns stora bostadsmotion.
Där står det klart uttryckt, att ökningen
skall ske utan någon som helst begränsning
av de övriga investeringarna, som
sedan uppräknas i en lång rad. Följaktligen
får uttrycket fortfarande stå för högerns
räkning i dess motion.

Beträffande den ekonomiska politiken
skulle vi ju inte ha någon debatt, herr
Bergh! Den skall ju komma senare, och
vi får väl då återkomma till den punkten.
Jag har ingen anledning, herr
Bergh, att göra några omprövningar beträffande
mitt ställningstagande till den
ekonomiska politiken i stort, och jag vågar
bestämt hävda, att det är konstruktionen
av den förda bostadspolitiken,
som fört oss fram till den efterfrågeeffekt
vi har. Skulle man följa reservationerna,
skulle man uppnå vad oppositionen
tydligen syftar till, nämligen en begränsning
av efterfrågan, den saken är
alldeles tydlig. Men jag har å min sida
sagt, att därmed löser man inte bostadsfrågan
men måhända bostadsbristfrågan.

Herr Jacobsson säger, att informationerna
i utskottet kanske gav en antydan
om att det inte var möjligt att öka bostadsbyggandet.
Varför smög herr Jacobsson
in det där »kanske»? Det är väl
så att han inte vill ta ställning till de
informationer, som jag förmodar skett i
utskottet för att utskottsledamöterna
skulle kunna ta en bestämd ställning.
Det vill nu herr Jacobsson tydligen inte
och inte heller hans — jag höll på att säga
medbrottslingar i utskottet. De föredrar
att säga, att 60 000 lägenheter inte
är något önsketänkande, utan att de går
att framställa och därvid bortser man
saklöst från de informationer som har
lämnats av föredragande sakkunniga i
utskottet.

Herr WOLGAST (bf):

Herr talman! Jag har i denna kammare
väckt en motion, nr 394, som berör
möjligheterna för länsbostadsnämnderna
att ge räntefria stående förbätt -

ringslån även till anslutningsavgifter vid
elektriska installationer. Vi har inom
vårt län gjort en utredning om elektrifieringen
av hela landsbygden, och då
har vi tänkt oss att finansieringen skulle
gå till på det sättet, att man i första
hand fick 225 kronor per tariffenhet av
statsmedel, sedan skulle den enskilde satsa
225 kronor och sedan kommunen likaledes
225 kronor. Vi har inom landstinget
beslutat, att om kostnaderna skulle
överstiga dessa 675 kronor, skulle
landstinget betala resten.

Jag vill framhålla, att det är betydande
insatser som både kommunerna och
landstinget har gjort för att denna elektrifiering
skall komma till stånd. Nu visar
det sig emellertid, att det är många
enskilda personer, som befinner sig i
sådan ekonomisk ställning att de inte
kan erlägga dessa 225 kronor. Det var
därför länsbostadsnämnden gick in till
bostadsstyrelsen med begäran om rätt
att bevilja en räntefri stående del. Styrelsen
vägrade oss den rättigheten, och
därför har jag varit med om att väcka
motionen för att på den vägen skaffa
länsbostadsnämnderna denna möjlighet.

Motionen har blivit ganska välvilligt
behandlad i statsutskottet. Utskottet har
tillstyrkt en utredning av frågan -— längre
kan man inte begära att statsutskottet
skall gå. Jag vill då uttrycka den förhoppningen
att utredningen måtte företas
snart och att den kommer att resultera
i ett positivt förslag. Hos oss är vi
färdiga att sätta i gång, och vi väntar
bara på ett ställningstagande från statsmakternas
sida varigenom vi skulle få
rättighet att bevilja dessa, man kan säga
de allra fattigaste, sådana bidrag genom
länsbostadsnämnden så att en elektrifiering
skall kunna komma till stånd.

Jag har ansett det vara riktigt att även
i kammaren, med adress till socialministern,
understryka angelägenheten av en
både skyndsam och välvillig behandling
av detta ärende.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det är endast två ting
jag vill beröra här, två ting som inte va -

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

101

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

rit föremål för så stor uppmärksamhet
i debatten. Det gäller frågan om kostnadsutvecklingen
och vissa tolkningar av
vad utskottet har skrivit beträffande lånereglerna.

Den här bostadsdebatten började med
herr Berghs anförande, och han var alldeles
i begynnelsen färdig att säga att
det har förekommit en avsevärd stegring
av byggnadskostnaderna. Det är någonting
som man ju ofta får höra, och
det är någonting som är mycket behagligt
att säga, ty folk vill gärna att man
skall hålla med dem om att allting har
blivit dyrt och allting har stigit i kostnad.
Visst har byggnadskostnaderna
ökat, men jag skulle vilja vara nog oförskämd
att påstå, att om jag nu gör en
investering genom att bygga ett hus, så
är den förmånligare ur kostnadssynpunkt
än om jag gjorde en investering
på något annat område i jämförelse med
de förhållanden som rådde exempelvis
före kriget. Det är alltså billigare att
bygga ett bostadshus i dag än tidigare i
jämförelse med andra investeringar som
kan komma i fråga — naturligtvis inte
varje annan investering, men andra investeringar
genomsnittligt sett.

Det finns inte många index eller siffersammanställningar,
som man kan ta
till säkert underlag för sådana beräkningar,
men man kan nog finna någon
eller några. Byggnadskostnadsindex ger
vissa hållpunkter, och möjligheter till
jämförelser erbjuder — även om jag vet
att jämförelserna haltar något — partiprisindex,
vari ingår en rad varor som
kommer till användning när man gör investeringar
av olika slag. Jämför man
dessa båda index med varandra får man
ett utslag som tydligt visar att byggnadskostnaderna
inte har stigit lika
brant som andra slag av kostnader. Enligt
kommerskollegii statistik i det senaste
månadshäfte, vi har fått, låg partiprisindex
1938, året före krigsutbrottet,
på 111. Den senaste redovisade månaden
har det åkt upp i 326. Det innebär, om
herr Hesselboms räknesticka visar rätt,
en ökning med 194 procent. Byggnadskostnaderna
för hyreshus i Stockholm
— och Stockholm lär ju vara en stad

där byggnadskostnaderna är höga — har
under motsvarande tid stigit med 125
procent, alltså avsevärt mindre, måste
man säga, än övriga kostnader.

Man kan också undersöka vad konsumenten
får betala för varan. Vi vet ju
att hyreskostnaden har sjunkit rätt betydligt
i jämförelse med kostnaden för
andra konsumtionsvaror. Samma relation
kommer man fram till även om man, som
herr Bergh ofta vill göra, räknar bort
räntesubventionerna och statens kapitalsubventioner
i bostadsbyggandet. Bäknar
man om siffrorna till den nivå som motsvarar
marknadsräntan på kapitalet, finner
man likaledes att det är billigare att
bo i dag än det var tidigare.

Det finns naturligtvis många förklaringar
till detta förhållande. Bationaliseringen
inom byggnadsverksamheten
har naturligtvis betytt mycket, och därvidlag
har inte minst statens insatser för
att befrämja rationaliseringen varit avgörande.
Byggnadsregleringen har också
fyllt en stor uppgift i detta sammanhang,
ty därigenom har sysselsättningen kunnat
upprätthållas året runt och arbetskraften
kunnat utnyttjas på ett mycket
effektivare sätt än tidigare. Det gäller
både manuell och teknisk arbetskraft och
övrig organisation. Att också de allmännyttiga
och kooperativa byggnadsföretagen
under den senaste tiden uppträtt
på marknaden som köpare av hus, som
byggmästare har uppfört, eller beställt
hus av sådana, har i inte oväsentlig grad
bidragit till att sänka byggnadskostnaderna,
eftersom man därigenom fått att
göra med en kritisk köpare av varan.
Förr var köparen inte på samma sätt intresserad
av att hålla köpesumman nere,
eftersom man, då hyresmarknaden var
fri, lätt kunde ta ut det eventuella överpris,
man betalade, i form av höga hyror.
I dag är dessa nya företagsformer
köpare av en mycket stor del av byggnadsproduktionen,
och detta har också
väsentligen bidragit till att hålla kostnaderna
nere, så att det i dag är billigare
att bygga hus än förut.

Socialministern, som kanske var (ten
som närmast föranledde mig att ta till
orda, införde en nyans i diskussionen

102

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

av bostadsförsörjningen m. m.

Anslag till främjande
om kostnadsutvecklingen när han, om
jag minns rätt, använde formuleringen
»den kostnadsutveckling som framträder
i statens långivande verksamhet». Men
även om man lägger upp resonemanget
på det sättet, skall man nog finna att
byggnadskostnaderna inte har varit så
höga som det kan förefalla när man
studerar Kungl. Maj:ts förslag och lyssnar
till dem som gärna deltar i debatter
om bostadsbyggande. I bilaga 9 till utskottets
utlåtande finns det en kortfattad
och lättläst promemoria om kostnadsutvecklingen.
Den innehåller material, som
bl. a. Kungl. Maj:t haft att tillgå och
därefter något kompletterat, vilket klart
och tydligt talar om, att ökningen av
siffran på byggnadskostnad per kvadratmeter
lägenhetsyta från i runt tal 400
till 600 är baserad på icke jämförbara
förhållanden. De 400 är 415, 411 och
420 i olika sammanhang, men vi kan ju
säga 400—600 för enkelhetens skull. Ser
man efter i tabellerna, skall man finna
att det inte är samma typ av bebyggelse,
som ligger till grund för dessa siffror.

I det första fallet ingick »andra lokaler»
— som alltså inte är bostadslägenheter
utan butiker, samlingslokaler och kommersiella
lokaler över huvud taget —
med en andel av 2,5 procent och i det
senare fallet med 5,6 procent. Det gör en
skillnad på inte mindre än 40 kronor
per kvadratmeter lägenhetsyta. Vad sedan
beträffar andra ting, såsom frågan
om ökade kreditivkostnader, bättre fasadmaterial,
som sänker underhållskostnaderna,
eller värmecentraler, som höjer
anläggningskostnaderna men sänker
driftkostnaderna och alltså ger billigare
hyror, kommer man fram till att
ökningen från 400 till 600 kronor per
kvadratmeter lägenhetsyta har rätt
många vettiga förklaringar. Dessa saker
återfinns i bilagan, som jag hänvisar
till.

När utskottet skrivit om de låneregler,
som utfärdats i administrativ väg av
Kungl. Maj :t, har vi haft bekymmer med
formuleringen, och det kanske syns.
Oenigheten om vad som skulle skrivas
var stor. Men när vi nu skrivit, att utskottet
»i och för sig icke har något att

erinra», är innebörden att vi icke principiellt
vill vända oss mot detta förslag,
tv ingen vill motverka åtgärder, som ytterligare
kan bidra till att vi får fram
billigare bostadshus. Men utskottet hyser
betänkligheter för vissa konsekvenser
och har klart sagt ifrån, bl. a. på
grund av motioner men även av andra
skäl, att man måste göra avvikelser från
de fastslagna reglerna beträffande kostnadsutvecklingen
och beträffande sådant
material, som kräver större kapital men
som sänker byggnadskostnaderna. Socialministern
exemplifierade detta med fasadtegel,
som ju är en sådan detalj.

En annan fråga som socialministern
tog upp här och som också varit föremål
för diskussion och där skäl skulle kunna
föreligga för en ändring av lånereglerna,
är frågan om ortsdifferentieringen.
Inom utskottet — eller kanske jag
skall säga inom avdelningen, eftersom
herr Bengtson sagt att det inte var någon
diskussion i utskottet på denna punkt
— har det varit mycket omfattande och
detaljrika diskussioner beträffande denna
fråga. När vi hade frågan uppe med
anledning av motionsyrkande från högern
och även från bondeförbundet,
framhölls det att man skulle försöka
åstadkomma ett jämnare tak för hela
landet och inte en så rik variation, som
nu förekommer. När man ser på bostadsstyrelsens
cirkulär med alla dess siffror
blir man litet rädd. Men man bor ju
bara i en kommun och då är det ju bara
en siffra man behöver se, varför det inte
blir så farligt. Nu är det närmast bostadsstyrelsens
tjänstemän, som har ont
av vad de själva har gjort. Dessa saker
står ockå i överenstämmelse med vad
Kungl. Maj:t föreskrev i sitt beslut i december
månad förra året.

Bostadsstyrelsen meddelade vid föredragningen
inför avdelning om denna
fråga, att lånegränserna i stort sett har
uppbyggts på de på orten befintliga
byggnadskostnaderna. Det har visat sig
att i södra Sverige, där man bygger billigt,
ligger lånetaket med utrymme för
byggarna. Om man går igenom det gamla
årets lånehandlingar, såsom bostadsstyrelsen
har gjort, visar det sig att de fles -

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

103

Anslag till

ta klarar sig under taket i södra Sverige.
När det gäller de ärenden, som
man nu håller på att gå igenom, är det
också mycket bra ställt i det avseendet.
Däremot slår man huvudet i taket när
man kommer till Stockholm och Göteborg.
Det kan finnas orter, där bebyggelse
varit så sällan förekommande att
materialet inte har aktualitet, och man
därför fått fram ett kostnadstak, som
inte stämmer med den verklighet vi har
i dag. Men dessa orter skall enligt bostadsstyrelsens
uppfattning bli föremål
för omprövning. Socialministern ansåg
att det fanns skäl för omprövning av
hela ortdifferentieringen, men inom utskottet
har vi inte funnit detta.

Jag vet inte vilka tankar högern har
bakom sitt handlande, men i dess motion
finns önskemål om att man skulle
åstadkomma ett jämnare tak för hela
landet. Jag har emellertid inte i mängden
av reservationer kunnat hitta något
fasthållande av detta yrkande. Om man
därvidlag tagit intryck av diskussionen
inom avdelningen eller inte vill jag inte
svara på.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, ALVAR, (bf):

Herr talman! Inom det parti, som jag
representerar, har vi inte haft några
erinringar att göra på de avgörande
punkterna gentemot Kungl. Maj:ts förslag.
Vi har haft avvikande meningar i
vissa avseenden, som tagit sig uttryck i
form av reservationer till utskottsutlåtandet,
reservationer som delvis är byggda
på motioner, som jag har varit med
om att väcka. Jag vill fördenskull uppehålla
mig något vid det föreliggande
ärendet.

Man kan väl säga att socialministern
har gjort allvarliga ansträngningar att
ge bostadspolitiken en sådan form —■
delvis presenteras den ju i en ny utformning
— att den på det hela taget
borde kunnat röna tämligen allmän anslutning.
Man har försökt operera hort
de oformligheter som tidigare funnits,
o. s. v. På det hela taget förefaller mig

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
resultatet vara tämligen lyckat, och i
övrigt är ju en rad frågor under utredning,
varför vi så småningom får se vad
undersökningarna och övervägandena
kan resultera i.

Till att börja med skulle jag vilja uppehålla
mig något vid belåningsvärdena
för flerfamiljshus; herr Bergman har tidigare
varit inne på den frågan. Från
vår sida har vi förmenat, att om man nu
skall pruta belåningsvärdena för egnahemmen
med ungefär 10 procent —■ vilken
nedprutning vi accepterar — så
skulle en liknande nedprutning ha kunnat
göras då det gäller flerfamiljshusen,
d. v. s. från 600 till 540 kronor per kvm
lägenhetsyta i stället för 575 kronor, såsom
propositionen föreslår. Det kan givetvis
vara svårare att göra nedprutningar
när det gäller flerfamiljshus, därför
att de egna insatserna inte där på
samma sätt som i fråga om egnahemmen
kan kompensera de sänkta belåningsvärdena;
i varje fall beträffande rena hyreshus
är ju egna insatser uteslutna. Men
nog borde det finnas möjligheter att
pressa byggnadskostnaderna för flerfamiljshus
i större utsträckning än hittills.
En ordentlig omprövning och verkligt
allvarliga ansträngningar vore här
påkallade.

I detta sammanhang skulle jag vilja
peka på de rätt intressanta siffror
rörande produktionskostnadernas nivå
på olika orter, som föreligger i bostadsstyrelsens
ortsindex för flerfamiljshusen.
Om produktionskostnaderna för
flerfamiljshus t. ex. i Karlskrona, Visby
och Västerås sätts vid 100, så blir siffran
för Stockholm 112 och för Göteborg
110. Lägsta siffran visar en del orter i
Skåne, som ligger vid 85. Malmö bär
siffran 87 och Hälsingborg siffran 88.
Det visar sig alltså, att de större städerna
i Skåne har ungefär samma kostnadsnivå
som samhällena på landsbygden,
medan Stockholm ligger på avsevärt
högre nivå än småorterna i Mellansverige.
På samma sätt ligger Göteborg avsevärt
högre än de mindre orterna i Göteborgs
och Bohus län.

Man frågar sig vad dessa skillnader
egentligen kan bero på, när kostnads -

104

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nivån i Skåne är ungefär densamma i
de större städerna som i småsamhällena.
På mindre orter bygger man ju i allmänhet
relativt små flerfamiljshus, medan
husen i storstäderna är betydligt
större. Det borde ju vara möjligt att
pressa ned kostnaden per kvm lägenhetsyta
rätt väsentligt i de större husen. Ett
flerfamiljshus på någon mindre ort har
i allmänhet bara åtta, tio eller tolv lägenheter
i två plan, medan husen i de
stora tätorterna ofta bygges med tio, tolv
våningar eller mera. Det skulle vara
mycket intressant att få en kartläggning
av förhållandena. Är det möjligen så, att
man i Stockholm och Göteborg -—- för
att ta dem som mer avskräckande exempel
— inte driver byggnadsverksamheten
på samma rationella sätt som man
kan göra i de skånska städerna? Eller
kan förklaringen ligga i andra omständigheter?
Tomtpriserna spelar naturligtvis
en väsentlig roll, men jag tror knappast
att det på den punkten kan skilja
så mycket mellan t. ex. Malmö och Göteborg.
Jag vet inte, huruvida man i Stockholm
får lägga in i tomtvärdena de ytterligt
betydande kostnader som uppkommer
när man måste köpa ett gammalt
hus och riva det för att få tomtmark
till det nya huset.

Med dessa indextal som bakgrund blir
de maximerade belåningsvärdena i bostadsstyrelsens
nya giv rätt intressanta.
I städer som Västerås och Karlskrona,
där byggnadskostnaderna som nämnt
ligger på 100, får man vid normal fördelning
av lägenhetsstorlekarna ett belåningsvärde
av 575 kronor per kvm lägenhetsyta
godkänt. För Malmö blir belåningsvärdet
ungefär 500 kronor, för
Stockholm 644 kronor och för Göteborg
632 kronor, om jag räknat rätt. Utan tvivel
kan tämligen allvarliga erinringar
göras mot detta, och i varje fall bör det
finnas anledning att på de orter, där
byggkostnaderna är höga, verkligen försöka
åstadkomma nedpressningar; det
borde inte vara någon alldeles omöjlig
uppgift.

Jag övergår sedan till att säga några
ord om belåningsvärdena för egnahemmen.
Vi har för vår del ansett, att man

inte behövt sätta dessa högre för de två
största städerna än för södra och mellersta
Sverige i övrigt. Ja, det är naturligtvis
tomtpriserna man åberopar. Men
om det förhåller sig så att tomtpriserna
ligger så orimligt högt, så måste man
fråga sig, om här verkligen har förts
en tillräckligt framsynt kommunalpolitik
så att man i tillräckligt god tid skaffat
sig erforderlig tomtmark. Kan det
då vara riktigt, att det allmänna skall i
vissa fall subventionera en försummad
kommunalpolitik på detta område, under
det att de kommuner, som varit mer
framsynta, nu skall missgynnas? Det är
en erinran man kan göra. I övrigt kan
man väl anse de nya belåningsvärdena
för egnahem vara relativt tillfredsställande.
Det är klart att de är pressade,
men å andra sidan bör väl en egnahemsbyggare
kunna i tid så att säga planlägga
sin insats i egnahemsbygget, göra
verkligt allvarliga ansträngningar för
att spara och på det sättet själv åstadkomma
den insats, som kan behövas utöver
den rent obligatoriska.

Jag vill sedan yttra några ord i anslutning
till motion I: 411, som jag varit
med om att väcka. Vi framför där vissa
funderingar beträffande egnahemsbebyggelsen
på landsbygden. Motionen har
väl i viss mån berörts av herr Karlsson
i Munkedal, ehuru jag tror, att han i sina
ironiska reflexioner rörande grannsämja
eller hållande av hund m. m. snarare
åsyftade en motion av en länskamrat
till honom. Vi har endast berört egnahemsbebyggelsens
stora betydelse för
trivseln och välbefinnandet för människorna
och det önskvärda är att behandla
denna bebyggelse så gynnsamt som
möjligt och ingenting annat.

Jag kunde förstå av socialministerns
resonemang om de generella subventioner,
som blir kvar även i den s. k. nya
given åtminstone tills vidare, att socialministern
här ställer sig ganska betänksam
mot att ytterligare skära ned de generella
subventionerna, som ju framför
allt är ett stöd åt egnahemsbyggandet,
alltså de 4 000 kronor som är avsedda
att utgå efter den 1 april 1957. Också
jag tror, att det vore olyckligt att skära

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20 105

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bort denna subvention. Jag betraktar
den, med den omfattning som den i fortsättningen
kommer att få, närmast som
en uppmuntran till ett personligt sparande,
ett sparande som bör vara värt
allt stöd från det allmännas sida. Vi söker
ju med ljus och lykta efter möjligheter
att premiera sparandet, och jag
tror det kan sägas, att det knappast
finns bättre möjligheter att åstadkomma
ett sparande än det som ligger i att en
familj skaffar sig ett eget hem. Därigenom
åstadkommes genom de nödtvungna
amoteringar, som skall ske, ett tvångssparande
av det mest sympatiska slag
som kan tänkas. För att man över huvud
taget skall kunna bygga ett eget hem
förutsattes, att man redan dessförinnan
har satt i gång att spara för att kunna
prestera den egna insatsen.

Jag har velat göra dessa reflexioner i
anslutning till föreliggande ärende och
jag ber, herr talman, att helt få ansluta
mig till det yrkande, som här tidigare
har framställts av herr Bengtson.

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! Efter den långa debatt,
som pågått i denna fråga, skall jag endast
be att få säga några ord om en speciell
sak.

Vi är väl alla överens om att produktionskostnaderna
skall göras så låga som
möjligt. Som ett led i denna tankegång
bär jag väckt motion I: 407. Denna motion
syftar till att de allmännyttiga företagen
skulle inordnas under upphandlingskungörelsens
bestämmelser. Jag
tror att det är väsentligt, att man ser
till att byggnadsproduktionen göres så
billig som möjligt genom att man på
detta sätt infordrar anbud. Det är också
angeläget ur den synpunkten, att man
härigenom på ett bättre sätt skulle kunna
utnyttja speciellt den mindre företagsamheten
och de nya företagarnas
möjligheter till kostnadsnedpressningar.
Det är ganska egendomligt, att de stora
summor, som ställes till förfogande av
allmänna medel för de allmännyttiga bostadsföretagen,
inte skall vara underkastade
den offentliga insyn, som till -

lämpligheten av upphandlingskungörelsen
onekligen skulle innebära.

Utskottet säger nu mycket kortfattat,
att »tillräckliga skäl för att såsom ett
villkor för statslån uppställa att kungörelsen
skall tillämpas finner utskottet
dock icke föreligga, varför utskottet
avstyrker förevarande motioner».

Om det nu skulle vara på det sättet,
att det stora flertalet av dessa allmännyttiga
bostadsföretag verkligen utlämnar
sina arbeten till anbud, har jag mycket
svårt att förstå vad det är för slags
motiv som kan anföras för att man nu
vill motsätta sig ett sådant här förslag.
Om vi ser till just de undantag, som nu
inte inhämtar anbud, är det väl så mycket
mera angeläget att vi här försöker
att komma åt dem.

Jag har, herr talman, icke kunnat finna
vad det skulle ligga för hinder i vägen
för att tillämpa denna offentlighetsprincip
just på dessa företag.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Jag vill inte förneka att
socialministern försökt att skära ned omkostnaderna
för bostadsbyggandet i så
stor utsträckning som möjligt. Men jag
kan ändå inte underlåta att påpeka, att
det ännu finns en mängd skavanker, som
säkerligen behövde rättas till. När jag
hörde herr Karlsson i Munkedal tala om
hur olika bostadsnämnderna tolkade de
olika paragraferna, hur svårt det var
med grannsämjan och allt sådant, kom
jag att tänka på hur svårt det är — och
det vill jag påminna herr Karlsson i
Munkedal om — att få bygga ett bostadshus
utanför det område, som en kommun
eller en stad har avsett såsom bostadsområde.

Här har många gånger talats om att
man skall bevara en levande landsbygd
och göra allt för att få folk att stanna
kvar där. Men vad gör man för att folk
skall få bygga en bostad just på det område,
där de önskar? Jo, i ett sådant fall
säger lantmätaren: »Nej, det kan vi inte
vara med om, det hiir området är inte
liimpligt att bygga på.» Och så hänvisas
vederbörande till samhället, där det

106

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

finns vatten- och avloppsledningar och
där man gärna vill ha människorna.

Jag tror inte, herr talman, att detta
system är det rätta, om det verkligen
skall vara någon mening med orden att
man skall behålla folket kvar ute på
landsbygden.

Vidare sägs det, att människorna skall
bo nära sin arbetsplats. Men med de
fortskaffningsmedel, som nu nästan alla
har, har det kanske inte så stor betydelse,
om folk får någon kilometer utanför
den plats, där de arbetar. Jag tror att
många av arbetarna önskar att få bo
där de har möjligheter att bygga sig ett
eget hem på den plats, som kanske är
deras födelseort. Jag har gång på gång
framhållit, att man borde få rättelse till
stånd på detta område.

Jag skulle vidare vilja fråga, varför
man skall subventionera enbart bostadsbyggandet.
Tror inte ni, mina damer
och herrar, att det också finns andra
näringar som behöver subventioneras?
Jag tänker nu inte så mycket på
det bidrag på 4 000 kronor, som skall
utgå, utan jag tänker på räntan. Jag anser
att om man skall nå det resultat, som
man vill åstadkomma genom höjning av
räntan, bör man låta höjningen slå igenom
över hela linjen. När räntan höjdes
sade ju regeringen, att så skulle bli
fallet. Men genom påtryckningar från
bostadsbyggarnas och bostadsstyrelsens
sida ändrades det på denna punkt så att
bostadsområdet skulle undantas från
räntehöjningen. Med den inkomst, som
nu alla människor har, tror jag att den,
som bygger sig en bostad, kan klara den
höjda räntan utan subvention, eftersom
han fortfarande får ett visst bidrag av
staten med 4 000 kronor jämte bostadsoch
bränslebidrag. Jag tror att det i detta
fall bör skipas större rättvisa. Det är
inte riktigt att påstå, att det inte finns
några andra näringsgrupper som har det
svårt med kreditförhållandena och med
den höga räntan än just byggnadsföretagarna.

Jag anser att det föreligger vissa skäl
för regeringen att fortast möjligt undersöka,
om inte ett behovsprövningssystem
borde införas. Det är väl inte alls ovan -

ligt, att den, som söker lån för att bygga
sig ett egnahem, kan ha en mycket
hög inkomst, ja, en inkomst som vida
överstiger 20 000 kronor. Det borde således
finnas en liten behovsprövning, så
att de, som har möjlighet att bidraga
till kostnaderna, också själva skulle få
hjälpa till.

I övrigt har jag ingenting att tillägga
när det gäller att bygga bostäder för
folket. Men när det nu klankas så mycket
på att det inte byggs tillräckligt med
bostäder, vill jag bara säga: Se litet tillbaka
på hur det var före det senaste
världskriget, och jämför det antal bostäder,
som då byggdes per år, med det antal
bostäder, som nu byggs! Enligt de
siffror, som socialministern lämnade,
har det på tio år byggts 500 000 nya bostäder
med plats för 2 miljoner människor.
Hade det byggts lika många bostäder
förut, hade vi snart haft vårt bostadsbestånd
i det skick vi önskar. Jag
tror inte heller att det finns anledning
att påskynda bostadsbyggandet utöver
vad regeringen föreslagit, ty våra ekonomiska
resurser tål inte en större påfrestning
än den som redan finns.

Jag skall inte uppehålla tiden längre,
herr talman, utan ber att få yrka bifall
till den av herr Pålsson m. fl. avgivna
reservationen, med den ändring beträffande
punkt IX som herr Bengtson föreslagit.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s) kort
genmäle:

Herr talman! De funderingar som herr
Elofsson delgett kammaren säger han sig
ha fått när jag yttrade mig om hur olika
länsbostadsnämnderna fattar sina beslut
här i landet och hur människorna har
svårt med grannsämjan o. s. v. Jag har
aldrig yttrat mig om det. Jag refererade
med några ord innehållet i ett par motioner,
men jag har aldrig själv talat om
detta. I anledning av herr Elofssons funderingar
om svårigheten att få bygga på

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

107

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

olika platser ute på landsbygden vill jag
bara säga att i de allra flesta fall, då de
lånebeviljande myndigheterna måste säga
nej, är det ytterst sparbankerna, alltså
de som lämnar bottenlån, som säger:
»Här kan vi inte ge lån, ty det blir för
litet kreditvärde!» Med de möjligheter
som nu finns kan ju staten inte göra den
fördjupning av egnahemslånen, som
skulle behövas för att kunna bygga i dessa
fall. Orsakerna till att bankerna säger
nej ligger i de allra flesta fall här.

Vidare skulle vi nog behöva en närmare
definition, om vi skall gå in på
behovsprövning, rörande vad »liten behovsprövning»
är för någonting. Dessförinnan
kan man inte ta det talet på
allvar.

Herr talman! Jag nöjer mig med detta!

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag behöver bara säga
att många gånger händer det att bostadsnämnden
beslutar bevilja bottenlånen
när sparbanken har sagt att den inte vill
göra detta. Det är inte säkert att banken
säger nej därför att bostaden kanske inte
ligger så i centrum, som skulle vara
önskvärt, utan orsaken kan vara att banken
inte har tillräckligt med kapital.

Vidare vill jag säga till herr Karlsson
att jag ju talade om en »liten behovsprövning»,
men det må gärna vara en
stor behovsprövning, herr Karlsson! Det
har jag ingenting emot. Jag tror att skäl
föreligger att fortast möjligt ordna en
sådan.

dispositioner av pengarna, som de allmännyttiga
företagen gör. Det finns en
klar offentlig insyn i dem. Förutsättningen
för att ett sådant företag skall få lån
är att majoriteten av styrelsen består av
ledamöter som valts av kommunen. Om
herr Magnussons partivänner är flitiga i
sina kommuner, kan de få så stort underlag
bland väljarna, att de kan få representanter
även i de allmännyttiga bostadsföretagens
styrelser. Det förekommer
redan nu på vissa orter att också
högerns representanter sitter med där.

Dessutom är de låneansökningar, som
bostadsstyrelsen har att granska och
som är grundhandlingen för att man
får ett statlig lån, offentliga handlingar.
Herr Magnusson kan gå till bostadsstyrelsen
vilken dag som helst och se, vad
kylskåp och gräsmattor och allt vad specifikationerna
upptar kostar i varje låneärende.
Handlingarna finns också tillgängliga
i kommunen. Det är mycket
nyfiket folk som rotar i dessa siffror.

Jag har ingen anledning att ytterligare
säga någonting om detta, men det är
en väsentlig skillnad om man sätter upp
som ett villkor eller inte, att upphandlingsförordningen
skall följas.

Jag skall inte försöka fundera över
motiven till att herr Magnusson motionerat
om att de allmännyttiga företagen
måste lära känna och rota i ytterligare
94 paragrafer och studera dem varje
gång de skall behandla en sådan här fråga.
Det kan i varje fall inte vara det motiv
som högern redovisar i sin reservation
2 a), nämligen att förenkla bestämmelserna
för bostadsbyggandet.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Bara några synpunkter i Herr MAGNUSSON (h):
anledning av att herr Magnusson var Herr talman! Jag vill bara konstatera
missnöjd med att hans motion om att att bostadsstyrelsen, liksom nu även herr
allmännyttiga bostadsföretag skulle till- Bergman, verifierar att det förekommer
lämpa upphandlingskungörelsen inte ha- att det inte infordras anbud — visserlide
vunnit utskottets gehör. Om han hade gen inte till övervägande del, men det föläst
de första raderna i utlåtandet, där rekommer ganska ofta. Jag tror att detta
denna sak behandlas, så hade han fun- är väsentligt. Jag kan inte förstå, herr
nit att grundprincipen i upphandlings- Bergman, att det skulle innebära något
kungörelsen tillämpas av de flesta före- krångel att man infordrar anbud innan
tag. Motivet för honom var, att man skul- man siitter i gång med ett större bygge,
le ha offentlig insyn i de utgifter och de Det tycker jag inte är någonting annat

108

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

an en vanlig sund princip, som man bör
följa i det offentliga livet. Därför kan
jag inte förstå att det finns någon som
helst anledning att avslå en sådan här
motion.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Man kan inte ge ett statligt
lån till ett företag, om det godtar ett
anbud, som föreskriver byggande mot
bostadsstyrelsens tak. Det är något
inom bostadsbyggandet som förekommit
och haft sin naturliga förklaring under
en viss tid, men i dag är ett sådant förfarande
inte effektivt. Mot förfarandet
finns ett cirkulär, nr 92. Det kan herr
Magnusson studera. Men det är skillnad
om en princip om anbudsgivning tillämpas
i stort eller om det finns ett villkor
härom.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i det nu ifrågavarande utlåtandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten I, fortsatte herr
talmannen hade yrkats l:o), att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o),
av herr Bergh, Ragnar, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den av
honom m. fl. beträffande nämnda punkt
avgivna reservationen; 3:o), av herr Jacobsson,
att det förslag skulle godkännas
som innehölles i den av herr Sundelin
m. fl. beträffande punkten avgivna
reservationen; samt 4:o), av herr
Bengtson, att kammaren skulle bifalla
utskottets hemställan med den ändring
i motiveringen, som förordats i herr
Pålssons m. fl. beträffande punkten anförda
reservation.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till

det av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 127 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. beträffande nämnda punkt avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes tilll en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 17.

Därjämte hade 29 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande punkten II, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats l:o), att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Bergh, Ragnar, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av honom m. fl. beträffande nämnda
punkt avgivna reservationen; 3ro),
av herr Jacobsson, att det förslag skulle
godkännas, som innehölles i den av herr
Sundelin m. fl. beträffande punkten avgivna
reservationen; 4:o), av herr Bengtson,
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring i motiveringen,
som förordats i herr Pålssons m. fl. beträffande
punkten anförda reservation;
samt 5:o), av herr Norling, att kammaren
skulle bifalla motionerna I: 60 och
II: 136, såvitt avsåge denna fråga.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

109

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vart och ett av de återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Jacobssons
yrkande.

Herr Bengtson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
herr Ragnar Berghs yrkande, uppsattes,
upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten II i
statsutskottets utlåtande nr 127 antager
bifall till herr Jacobssons yrkande, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Ragnar Berghs yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 127 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundelin in. fl.

beträffande nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 30.

Därjämte hade 23 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten III förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag som innefattades i den av herr
Ragnar Bergh m. fl. beträffande punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes, upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 127 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. beträffande nämnda punkt avgivna
reservationen.

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 105;

Nej — 16.

Därjämte hade 18 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjordes enligt de med avseende
på punkten IV framställda yrkandena
propositioner, dels på bifall till utskottets
hemställan, dels på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ragnar Bergh m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen,
dels ock därpå att kammaren skulle, med
bifall till motionerna I: 60 och II: 136,
såvitt avsåge denna fråga, avslå utskottets
hemställan; och förklarades den
förstnämnda propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjordes enligt de i fråga
om punkten V förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i nämnda punkt hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Sundelin
m. fl. beträffande punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Med avseende på punkten VI, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade förekommit
följande yrkanden: l:o), att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o)
av herr Bergh, Ragnar, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av honom m. fl. beträffande punkten avgivna
reservationen; 3:o), av herr Jacobsson,
att det förslag skulle godkännas,
som innehölles i den av herr Sundelin
m. fl. beträffande punkten avgivna
reservationen; samt 4:o), av herr
Bengtson, att kammaren skulle bifalla
utskottets hemställan med den ändring
i motiveringen, som föreslagits i herr
Pålssons m. fl. beträffande punkten anförda
reservation.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Jacobssons yrkande.

Herr Bengtson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de under 2 och 4 här
ovan angivna yrkanden med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den sålunda
begärda, närmast före huvudvoteringen
infallande omröstningen (första
förvoteringen); och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Ragnar
Berghs yrkande.

Herr Bengtson begärde likväl votering
jämväl om innehållet i denna kontraproposition,
på grund varav uppsattes,
upplästes och godkändes för den andra
förvoteringen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i voteringen
om kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten VI i statsutskottets
utlåtande nr 127 antager bifall
till herr Ragnar Berghs yrkande, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i förstnämnda votering antagits bifall
till herr Bengtsons yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstning -

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

111

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

en genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för den första förvoteringen
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten VI i
statsutskottets utlåtande nr 127 antager
bifall till herr Jacobssons yrkande, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Bengtsons yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 52;

Nej — 52.

Därjämte hade 35 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Enär alltså de avgivna rösterna befunnits
lika delade, nedlade herr talmannen
i kammarens därtill avsedda rösturna
en ja-sedel och en nej-sedel, båda
lika till storlek och utseende, tryckta
och omärkta samt var för sig slutna och
hoprullade, varefter på anmodan av herr
talmannen herr Elfving ur rösturnan
upptog den ena av röstsedlarna, och befanns
denna vara ja-sedeln.

Slutligen uppsattes, upplästes och godkändes
för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 127 punkten
VI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundelin m. fl.
beträffande nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 29.

Därjämte hade 22 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten VII förekomna
yrkandena propositioner, dels på
bifall till vad utskottet i förevarande
punkt hemställt, dels på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ragnar Bergh m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen, dels ock
på godkännande av det förslag, som innehölles
i herr Sundelins m. fl. vid
punkten anförda reservation; och förklarades
den förstnämnda propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Med avseende på punkten VIII, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats l:o),
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Bergh, Ragnar, att utskottets
hemställan skulle bifallas med
den ändring i motiveringen, som föreslagits
i den av honom m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen; 3:o),
av herr Bengtson, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Pålsson m. fl. beträffande punkten anförda
reservationen; samt 4:o), av herr
Norling, att kammaren skulle, med bifall
till motionerna I: 60 oeli II: 136, så -

112 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vitt avsåge denna fråga, avslå utskottets
hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Ragnar Berghs yrkande.

Herr Bengtson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
det av honom framställda yrkandet, uppsattes,
upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 127 punkten VIII antager
bifall till herr Ragnar Berghs yrkande
i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Bengtsons yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 127 punkten
VIII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Pålsson m. fl.
beträffande nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 24.

Därjämte hade 23 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten IX, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats 1 :o), att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o),
av herr Bergh, Ragnar, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av honom m. fl. beträffande punkten
avgivna reservationen; samt 3:o), av
herr Bengtson, att riksdagen skulle, med
godkännande av den motivering, som
förordats i den av herr Pålsson m. fl.
beträffande punkten avgivna reservationen,
beträffande villkor för tertiärlån
och tilläggslån till bostadshus innehållande
både bostäder och lokaler för annat
ändamål i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:192 och 11:345, såvitt de berörde
härmed sammanhängande frågor,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad i reservationen anförts.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kam -

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20 113

Anslag till

maren ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Ragnar Berghs yrkande.

Herr Bengtson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes, upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 127 punkten IX antager bifall
till herr Ragnar Berghs yrkande i
ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Bengtsons under överläggningen
gjorda yrkande i frågan.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —- 33;

Nej — 40.

Därjämte hade 64 ledamöter tillkännagivit,
att det avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 127 punkten
IX, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

8 Första kammarens protokoll 1956. AV 20

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vinner Nej, bifalles herr Bengtsons
under överläggningen gjorda yrkande
beträffande nämnda punkt.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 23.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes i enlighet med de
rörande punkten X framställda yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Sundelin
m. fl. beträffande punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

I fråga om punkten XI, yttrade nu vidare
herr talmannen, hade yrkats, l:o),
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Bergh, Ragnar, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom m. fl. beträffande nämnda
punkt avgivna reservationen; 3:o),
av herr Jacobsson, att det förslag skulle
godkännas, som innehölles i herr Sundelins
m. fl. beträffande punkten anförda
reservation; samt 4:o), av herr Norling,
att kammaren skulle, med bifall
till motionerna 1:60 och 11:136, såvitt
avsåge denna fråga, avslå utskottets hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

114 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr Jacobsson begärde votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes,
upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 127 punkten
XI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundelin
m. fl. beträffande nämnda punkt avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 30.

Därjämte hade 21 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes enligt de angående
punkten XII förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Sundelin
in. fl. beträffande punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vidare gjordes i enlighet med de i
fråga om punkten XIII förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i herr Ragnar Berghs m. fl. beträffande
punkten anförda reservation;

och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ytterligare gjordes enligt de med avseende
på punkten XIV framställda yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt,
samt vidare på antagande av det
förslag som innefattades i den av herr
Sundelin m. fl. beträffande punkten avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Därpå bifölls på gjord proposition vad
utskottet i punkten XV hemställt.

I fråga om punkten XVI, yttrade nu vidare
herr talmannen, hade förekommit
följande yrkanden: l:o), att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av
herr Bergh, Ragnar, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av honom
m. fl. beträffande nämnda punkt
avgivna reservationen; 3:o), av herr Jacobsson,
att det förslag skulle godkännas,
som innehölles i den av herr Sundelin
m. fl. beträffande punkten avgivna
reservationen; 4:o), av herr Bengtson,
att kammaren skulle godkänna det
förslag, som innefattades i herr Pålssons
m. fl. beträffande punkten anförda reservation;
samt 5:o), av herr Norling,
att kammaren skulle, med bifall till motionerna
I: 60 och II: 136, såvitt avsåge
denna fråga, avslå utskottets hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren ville
antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Jacobssons yrkande.

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20 115

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr Bengtson äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall
till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes, upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten XVI i
statsutskottets utlåtande nr 127 antager
bifall till herr Jacobssons yrkande, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Bengtsons yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 34.

Därjämte hade 42 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 127 punkten
XVI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundelin m. fl.
beträffande nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstning -

en genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Härefter gjordes enligt de beträffande
punkten XVII framställda yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt
vidare därpå att kammaren skulle, med
bifall till motionerna I: 60 och II: 136,
såvitt avsåge denna fråga, avslå utskottets
hemställan; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjordes i enlighet med de
angående punkten XVIII förekomna yrkandena
propositioner, dels på bifall till
vad utskottet i nämnda punkt hemställt,
dels på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. beträffande punkten avgivna reservationen,
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som föreslagits i herr
Sundelins m. fl. beträffande punkten anförda
reservation; och förklarades den
förstnämnda propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Därpå bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten XIX.

Vidkommande punkten XX, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats: l:o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Bergh, Ragnar, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av honom m. fl. beträffande punkten
avgivna reservationen; 3:o), av herr
Jacobsson, att det förslag skulle godkännas,
som innefattades i den av herr Sundelin
m. fl. beträffande punkten avgivna
reservationen; samt 4:o), av herr Bengtson,
att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i herr Pålssons
m. fl. beträffande punkten anförda reservation.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

116 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr Jacobsson begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet, uppsattes,
upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 127 punkten
XX, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundelin
m. fl. beträffande nämnda punkt avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 31.

Därjämte hade 29 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes i enlighet med de
rörande punkten XXI framställda yrkandena
propositioner, först på bifall till
wd utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Sundelin
m. fl. beträffande punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vidare gjordes enligt de i fråga om
punkten XXII förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ragnar Bergh m. fl. beträffande
nämnda punkt anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,

vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
angående punkten XXIII framställda yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på bifall till motionen
11:141; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Med avseende på punkten XXIV, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den
av herr Ragnar Bergh m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes, upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 127 punkten
XXIV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ragnar Bergh
m. fl. beträffande nämnda punkt avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej — 19.

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20

117

Anslag till

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På sedermera gjorda propositioner
bifölls vad utskottet i punkterna XXV—
XXVII hemställt.

Härefter gjordes enligt de i fråga om
punkten XXVIII framställda yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Sundelin m.
fl. beträffande punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Därpå bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna XXIX—
XXXI hemställt.

Vidare gjordes i enlighet med de angående
punkten XXXII förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på bifall till motionerna
I: 60 och II: 136, såvitt avsåge
denna fråga; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ytterligare gjordes enligt de rörande
punkten XXXIII framställda yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:60 och 11:136, såvitt anginge
förevarande fråga; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Därefter gjordes i enlighet med de yrkanden,
som framkommit i fråga om
punkten XXXIV, propositioner, först på
bifall till vad utskottet i nämnda punkt
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ragnar Bergh m. fl. beträffande
punkten anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vidkommande punkten XXXV, anförde
herr talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas,

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
dels ock att kammaren skulle bifalla motionerna
I: 60 och II: 136, såvitt avsåge
denna fråga.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Härefter gjordes enligt de angående
punkten XXXVI förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt
vidare på bifall till motionerna I: 60 och
II: 136, såvitt avsåge förevarande fråga;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna
XXXVII—XXXXII hemställt.

Därpå gjordes enligt de med avseende
på punkten XXXXIII framställda yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ragnar Bergh m. fl.
beträffande nämnda punkt avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkten XXXXIV hemställt.

I fråga om punkten XXXXV, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet i nämnda punkt hemställt
skulle bifallas, dels ock att kammaren
skulle antaga det förslag, som
innefattades i herr Ragnar Berghs m. fl.
vid punkten anförda reservation.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Därpå bifölls på gjord proposition vad
utskottet i punkten XXXXVI hemställt.

Härefter gjordes i enlighet med de i
fråga om punkten XXXXVII förekomna

118

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ragnar Bergh m. fl.
beträffande nämnda punkt avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna
XXXXVIII och XXXXIX hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till allmän prisregleringslag,
m. m.; och

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 september
1953 (nr 603) om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet,
m. m.

Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 297, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning om
anslag för budgetåret 1956/57 till Bidrag
till erkända arbetslöshetskassor.

Anmäldes och godkändes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 298, till Konungen om utredningar
beträffande vissa aktuella
ungdoms- och uppfostringsfrågor samt
om åtgärder för motverkande av ungdomsbrottsligheten
m. m.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
16, i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

position med förslag till ändrad lydelse
av 6 § riksdagsordningen jämte i ämnet
väckt motion;

statsutskottets utlåtanden;
nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt samarbete
mellan staten och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa avsättningar
till budgetutjämningsfonden jämte
i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;
samt

nr 50, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1956/57, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

30, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner, dels ock
väckta motioner angående åtgärder för
en skyndsam räntesänkning;

nr 32, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet hänvisade
motioner;

nr 33, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående förhyrning
samt reparation och inredning
av vissa lokaler för riksbanken; samt
nr 34, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning om
pension för städerskorna vid riksdagshuset
Beda Andersson och Ester Johansson; första

lagutskottets utlåtande nr 35, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av en den 22

Fredagen den 25 maj 1956 fm.

Nr 20 119

mars 1956 avslutad överenskommelse
mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland rörande återställande av rättigheter
på det industriella rättsskyddets
område, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av väckta motioner
om ratificering av Internationella arbetsorganisationens
konvention angående
lika lön för män och kvinnor för arbete
av lika värde, m. m.;

nr 38, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen
om kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel;
samt

nr 39, i anledning av väckta motioner
angående höjning av maximigränserna
för axel- och boggietryck på landets vägar; tredje

lagutskottets utlåtande nr 21, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående änd -

ring i lagen den 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m. m., så ock om
fortsatt giltighet av samma lag, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner; ävensom
i-»l» si

jordbruksutskottets utlåtande och memorial: nr

30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område m.
m. jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 33, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden.

-i '' r.r.l* _ "i ''Ii.: ):!!*•

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.37.

•rnirjh * ■ , i. . •••; ib,

, . In fidem

G. H. Berggren

:N ; till

.it! .flr ii9nof! 4

li V;

120 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Fredagen den 25 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 299, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i övergångsbestämmelserna
till lagen den 3 juni 1955 (nr 314)
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 300, i anledning av väckt motion
om ändring av 7 § lagen den 1 december
1950 (nr 599) om ersättning för mistad
fiskerätt m. m.

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och
yrkesinspektionen m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 98, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 2 mars 1956, föreslagit riksdagen
att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningarna
för arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen,
som föranleddes av vad
departementschefen förordat;

b) godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för arbetarskyddsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1956/57;

c) till Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 268 000 kronor;

d) till Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1956/57 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 180 000 kronor;

e) godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för yrkesinspektionen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1956/57;

f) till Yrkesinspektionen: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
2 964 000 kronor;

g) till Yrkesinspektionen: Omkostnader
för budgetåret 1956/57 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
850 000 kronor;

h) till Undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets område
för budgetåret 1956/57 under femte
huvudtiteln anvisa ett anslag av 90 000
kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen I:

502 av herrar Damström och Geijer,
I: 519 av herrar Norling och öhman,
1:520 av herr Kronstrand,

I: 521 av herr Kronstrand samt
II: 489 av fröken Elmén och herr König
son,

11:671 av herrar östrand och Fredriksson,

II: 672 av herr Ahlberg m. fl.,

II: 676 av herr Fredriksson m. fl.,
11:677 av herr Andersson i Linköping,

II: 689 av fröken Elmén m. fl.,

II: 690 av fröken Elmén in. fl.,

II: 691 av herr Johansson i Stockholm
m. fl. samt

II: 692 av fru Sandström m. fl.

I de likalydande motionerna 1:502
(av herrar Damström och Geijer) och
II: 671 (av herrar östrand och Fredriksson)
hade hemställts, att riksdagen

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 121

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen m. m.

måtte besluta, att arbetarskyddsstyrelsens
tekniska byrå utöver vad i propositionen
föreslagits skulle tilldelas en
förste bvråingenjör i lönegraden Ca 29
och en förste byråingenjör i lönegraden
Ca 27 med placering på byråns maskinavdelning.

I de likalydande motionerna 1:519
(av herrar Norling och öhman och II:
691 (av herr Johansson i Stockholm
m. fl.) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta

att bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetarskyddsstyrelsen, som departementschefen
föreslagit, dock med
det tillägget, att den inspekterande personalen
inom yrkesinspektionen skulle
utökas med 56 tjänster och 18 biträdestjänster
och att arbetarskyddsstyrelsens
maskintekniska avdelning skulle förstärkas
med två nya byråingenjörer och en
biträdestjänst;

att vidtaga de förändringar i avlöningsstaten
som de nya tjänsterna föranledde; att

till specialutbildning av yrkeskunniga
arbetare för arbetarskyddsuppgifter
och till stipendier anvisa 75 000 kr.;
samt

att anslaget till frivilliga organisationer
och sammanslutningar skulle enligt
arbetarskyddsstyrelsens förslag ökas till
120 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:520
(av herr Kronstrand) och 11:689 (av
fröken Elmén m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära utredning
beträffande besiktningar av ångpannor
och hissar.

I de likalydande motionerna 1:521
(av herr Kronstrand) och II: 692 (av
fru Sandström m. fl.) hade hemställts,
att riksdagen målte besluta, att arbetarskyddsstyrelsens
tekniska byrå utöver
vad i propositionen föreslagits skulle
erhålla en förste byråingenjör i lönegrad
Ca 29 och en förste byråingenjör i Ca
27.

I motionen II: 489 (av fröken Elmén
och herr Königson) hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att ytterligare
två arvodesanställda läkare i respektive
Lund och Örebro skulle anställas med
vardera sex timmars tjänstgöring per
vecka och att anslaget skulle uppräknas
med 15 600 kronor.

I motionen II: 672 (av herr Ahlberg
m. fl.) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att arbetarskyddsstyrelsens
tekniska byrå skulle uppdelas på
två byråer, en allmänteknisk byrå och
en maskinteknisk byrå, att hos styrelsen
skulle inrättas en tjänst som byråchef
i lönegrad Ca 37 samt att antalet biträdestjänster
hos styrelsen skulle ökas med
ett kontorsbiträde i lönegraden Ce 8.

I motionen 11:676 (av herr Fredriksson
m. fl.) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om förslag till i
motionen angiven förstärkning av bergsstaten
till 1957 års riksdag.

I motionen II: 677 (av herr Andersson
i Linköping) hade föreslagits, att
riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte på nytt
pröva frågan om en ökning av antalet
inspektionsdistrikt.

I motionen 11:690 (av fröken Elmén
in. fl.) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att dels inrätta en tjänst
i Ce 25 inom arbetarskyddsstyrelsens sociala
avdelning, dels i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära utredning angående
hur yrkesinspektionen lämpligen borde
organiseras, så att de yrkesskador, som
icke hade direkt tekniska orsaker, komme
att bekämpas på det mest effektiva
sätt.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet under åberopande av det däri
anförda hemställt, att riksdagen måtte

I. avslå i motionen 11:690 framställt
yrkande om utredning beträffande förhindrande
av vissa yrkesskador;

II. avslå motionen 11:677;

III. avslå motionerna 1:520 och II:
689;

122 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen m. m.

IV. i anledning av motionen II: 676 i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört;

V. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionen II: 672 ävensom med avslag
å motionerna I: 502 och II: 671, I:
519 och 11:691, 1:521 och 11:692, II:
489 samt II: 690, sistnämnda motion såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningarna
för arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen,
som föranleddes av vad i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 2 mars 1956 och av utskottet
förordats;

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för arbetarskyddsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1956/57;

c) till Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 292 500 kronor;

d) till Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1956/57 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 180 000 kronor;

e) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för yrkesinspektionen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1956/57;

f) till Yrkesinspektionen: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
2 964 000 kronor;

g) till Yrkesinspektionen: Omkostnader
för budgetåret 1956/57 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
850 000 kronor;

h) till Undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets område
för budgetåret 1956/57 under femte
huvudtiteln anvisa ett anslag av 90 000
kronor.

Reservationer hade anförts

1) av herr Malmborg i Skövde, fröken
Elmén, herr Cassel och fröken Ager,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den ändrade ly -

delse, reservationen visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till i motionen
II: 690 framställt yrkande om utredning
beträffande förhindrande av vissa yrkesskador
i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört; 2)

av herr Malmborg i Skövde, fröken
Elmén och fröken Ager, vilka ansett, att
utskottet bort tillstyrka förslaget i motionerna
1:520 och 11:689 om utredning
beträffande besiktningar av ångpannor
och hissar och att därför utskottets
yttrande bort erhålla den ändrade
avfattning, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under III
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:520 och 11:689 i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
vad reservanterna anfört;

3) av herrar Gustaf Karlsson, Gillström,
Näsström, Hesselbom, Erik Svedberg,
Ragnar Bergh, Nils Theodor Larsson,
Bergström, Åkerström och Johansson
i Mysinge, fru Ericsson i Luleå samt
herr Svensson i Stenkyrka, vilka ansett,
att tekniska byrån borde uppdelas i två
byråer och att därför utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under V hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna I: 502 och II:
671, 1:519 och 11:691, 1:521 och II:
692, 11:489, 11:672 samt II: 690, sistnämnda
motion såvitt nu vore i fråga,

b) godkänna i reservationen införd avlöningsstat
för arbetarskyddsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1956/57;

c) till Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 268 000 kronor;

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 123

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen m. m.

4) av fröken Elmén, som ansett, att
utskottet jämväl bort tillstyrka, att tekniska
byråns maskintekniska avdelning
förstärktes med två förste bvråingenjörer
och sociala avdelningen med en
förste byråsekreterare och att därför utskottets
yttrande bort erhålla den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under V
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
II: 690 samt I: 519 och II: 691,
förstnämnda motion såvitt nu vore i
fråga, ävensom med bifall till motionerna
1:502 och 11:671, 1:521 och 11:692
samt med avslag å motionerna II: 489
och II: 672.

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningarna
för arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen,
som föranleddes av vad
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 2 mars 1956 och av reservanten
förordats;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för arbetarskyddsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1956/57;

c) till Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 341 800 kronor;

5) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Cassel, vilka ansett, att
utskottets yttrande beträffande frågan
om partsrepresentation inom yrkesinspektionens
distrikt bort hava den lydelse,
reservationen visade.

Det av sistnämnda reservanter föreslagna
yttrandet innebar, att partsrepresentationen
i det rådgivande organ —
yrkesinspektionens förtroenderåd —
som enligt det föreliggande förslaget
skulle inrättas i varje yrkesinspektionsdistrikt,
skulle utformas så, att arbetsgivarna,
vilka enligt Kungl. Maj:ts och
utskottets förslag skulle erhålla två representanter
i nämnda förtroenderåd, erhölle
samma antal representanter som
arbetstagarna eller tre.

På framställning av herr talmannen beslöts
att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis, dock att vid behandlingen
av punkten I överläggningen
finge omfatta utlåtandet i dess helhet.

Punkten I

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Frågan om ett effektivt
arbetarskydd gäller ju en mycket stor
samhällelig uppgift — det råder ju
egentligen inga delade meningar om detta.
Alla inser vi ju behovet av att detta
arbetarskydd även från det allmännas
sida organiseras på ett effektivt sätt.

Det har företagits en utredning om
förstärkningen av arbetarskyddet, och
den proposition, som utskottet har haft
att behandla, bygger på det förslag, som
utredningen har framlagt. De meningar,
som nu presenteras i detta utskottsutlåtande,
är samstämmiga på alla punkter
utom i fråga om en detalj, som gäller en
förstärkning av arbetarskyddsstyrelsens
organisation. Utredningens förslag, som
går ut på att förstärka organisationen av
yrkesinspektionen — den omfattar, såsom
vi vet, distrikten ute i landet —
går ut på inrättandet av 26 nya tjänster.
Departementschefen föreslår i propositionen
21 nya tjänster på detta avsnitt. Utredningen
föreslår vidare när det gäller
det centrala organet — arbetarskyddsstyrelsen
— 18 nya tjänster, och departementschefen
föreslår här 6 nya tjänster.
I sin helhet föreslår utredningen
således 44 nya tjänster i såväl yrkesinspektionen
som arbetarskyddsstyrelsen
och departementschefen 27 nya
tjänster, och departementschefens förslag
tillstyrkes som sagt i stort sett
utom när det gäller uppdelning av den
tekniska byrån på två byråer.

Den tekniska byrån har för närvarande
en personal av en byråchef -— jag
skall nu inte redogöra för lönegraderna
—■ jag tycker inte att man behöver uppta
tiden därmed — fyra byrådirektörer,
fyra förste byråingenjörer — tjänsterna
är placerade i olika lönegrader — och
ytterligare två byråingenjörer i 25 lönegraden,
en ritare och biträdesperso -

124

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och
nal — sammanlagt 13 tjänster utom biträdespersonalen.

Arbetarskyddsutredningen föreslår,
såsom jag tidigare nämnt, en uppdelning
av den tekniska byrån på två byråer
och att personalen skulle förstärkas
med en byråchef i 37 lönegraden,
en byrådirektör i 33 lönegraden, två
förste byråingenjörer i 29 lönegraden,
ett kanslibiträde och ett kontorsbiträde,
alltså sex nya tjänster. Departementschefen
går inte med på en uppdelning
av byrån men föreslår en förstärkning
av personalen med en byrådirektör i Ce
33, två förste byråingenjörer i Ce 29 och
ett kanslibiträde, alltså fyra nya tjänster.
Utskottsmajoriteten biträder här utredningens
förslag med undantag av inrättandet
av en kontorsbiträdestjänst,
men den vill ha två byråer och fem nya
tjänster.

Den reservation, som avgivits vid detta
utlåtande och betecknats med 3), biträder
Kungl. Maj:ts förslag i samtliga
punkter. Reservanterna vill inte nu gå
med på en uppdelning av byrån men tillstyrker
en förstärkning av byråns personal
med fyra nya tjänster — precis
vad departementschefen föreslagit. Varför
gör man detta? Varför vill man inte
gå med på en ytterligare förstärkning,
då vi ju alla anser att arbetarskyddet
är en viktig samhällelig uppgift? Jo,
det förhåller sig så, att den utredning,
som har företagits efter konventionella
principer, själv anförde i sitt betänkande
att den egentligen inte haft tid att
närmare undersöka effektiviteten i arbetet,
och den bär inte gjort några organisationsundersökningar
eller närmare
i detalj prövat arbetsbelastningen och
arbetseffektiviteten i fråga om de olika
tjänsterna. Den rekommenderar att en
sådan organisationsundersökning skall
göras, och detta har departementschefen
tagit upp. Han redovisar att han
har för avsikt att åstadkomma en sådan
organisationsundersökning på arbetarskyddsstyrelsen
och anför, att han i avvaktan
på resultatet av denna organisationsundersökning
inte vill uppdela denna
byrå. Detta uttalande understryker reservanterna
i den med 3) betecknade

yrkesinspektionen m. m.

reservationen och anför: »Mot departementschefens
avstyrkande är utskottet
dock icke berett att nu föreslå en sådan
uppdelning men förordar att frågan upptages
till förnyat övervägande av Kungl.
Maj:t, om det framdeles skulle visa sig
att den i propositionen föreslagna personalförstärkningen
för tekniska byrån
är otillräcklig. Det synes jämväl kunna
ifrågasättas huruvida icke utredning härom
lämpligen bör verkställas i samband
med de av departementschefen förordade
organisationsundersökningarna beträffande
yrkesinspektionen.»

Jag bär nu här anfört de väsentliga
skälen för att vi inte vill gå med på
att uppdela byrån på två byråer.

Det finns utan tvivel åtskilligt, som
kan tänkas underlätta denna tekniska
byrås verksamhet. Det är väl inte uteslutet,
att närmast provningsanstalterna
kanske skulle kunna göra en del, och det
finns andra organisationer och organ,
som också skulle kunna överta vissa
uppgifter och underlätta denna tekniska
byrås verksamhet. Denna byrå har ju en
viktig uppgift; den skall nämligen kontrollera
att nya maskiner bl. a. är försedda
med effektivt skydd och alltså redan
på fabrikationsstadiet eller ritningsstadiet
bevaka arbetarskyddets intresse.

Det är förvisso en viktigt uppgift,
men nog skulle jag tro, att denna kammare
även när det gäller denna fråga
vill avvakta utredningar och undersökningar,
innan man går att tillsätta ytterligare
nya tjänster. Jag bär hört både
i debatten i denna kammare och inte
minst i resonemang, som kammarledamöter
fört man och man emellan, att
»det får bli stopp med inrättandet
av nya tjänster. Nu får vi verkligen se
till, om vi inte kan reda oss med de
tjänster vi har». Vi har nu ett tillfälle
att vila på hanen och undersöka, om
man inte kan slippa en byråchef och
ytterligare några tjänstemän, som det
kan vara fråga om.

Jag önskar intet annat än att riksdagen
följer denna princip. Vi har klart
sagt ifrån, att går det inte att minska
denna tekniska byrås arbetsbörda, då
bör frågan om en uppdelning tas upp,

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 125

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen m. m.

så att man får till stånd den avlastning
som är nödvändig för att övervakningen
av arbete på detta område skall kunna
bli effektiv.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den med 3) betecknade reservationen
till detta utlåtande, vilken i alla avseenden
följer Kungl. Maj:ts förslag.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Nu vet inte jag, hur
många utredningar herr Karlsson i Munkedal
skall ha för att man i riksdagen
skall kunna taga ställning till en fråga
på ett sätt, som i någon mån skiljer sig
från vad Kungl. Maj :t föreslagit. För mig
räcker det kanske med en utredning, att
det verk, som sysslar med frågan, levererar
det material det gäller, och att motionärer,
som i stor utsträckning sysslar
med dessa saker, lämnar ytterligare argument.
Skall man avvakta ytterligare
utredningar, kan det ju dröja länge, innan
något händer.

Det har ju varit så med arbetarskyddet,
att det har varit eftersatt. Det tillskott
det får är bra, det vittnar om att
det varit mycket eftersatt. Det är nu en
sektor inom arbetarskyddsstyrelsen,
som är i stort behov av en förstärkning
■och framför allt en effektivare organisation.
Det gäller maskinavdelningen inom
den tekniska byrån. I denna fråga har
jag det höga nöjet att få representera utskottet
mot tredje avdelningens ordförande,
som här representerar reservanterna.

När ärendet gick från tredje avdelningen,
fann statsutskottet efter en ganska
ingående debatt starka skäl tala för
att bland den mängd yrkanden på förbättringar
utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit
något borde göras åtminstone på
denna punkt. Efter den sista utredningen
har det spekulerats mycket över vad
som i framtiden kommer att hända med
yrkesinspektionen. Det finns ett yttrande
från några byråchefer i riksräkenskapsverket,
där det skisseras upp en
framtidsvision med centralt placerade
specialister, som reser ut i riket, så att
vi skall slippa ha en yrkesinspektion.

Det är en ytterlighetsriktning. Det finns
också de, som vill en ytterligare decentralisering.
Men vad som än kommer att
ske med arbetarskyddsstyrelsen och
med yrkesinspektionen, i vilken riktning
utvecklingen än kommer att gå, så måste
dessa avdelningar förstärkas, i varje fall
den maskintekniska avdelningens organisation,
alldeles oavsett om det blir en
centralisering eller en decentralisering.

Denna avdelning har tidigare haft folk
disponibelt, som emellertid har fått syssla
med andra saker. Det har blivit en köbildning
av ärenden på avdelningen. Det
har inte varit möjligt för arbetarskyddsstyrelsen
att granska nytillverkning av
maskiner, inköpta maskiner från andra
länder och sedan snabbt lämna anvisningar
till de lokala organen. Det har
blivit på det sättet, att det först måste
ske ett eller flera olycksfall, innan en
maskin, som är av nytillverkad typ, kan
bli föremål för granskning och anvisningar
om effektiva skydd kan skickas
ut till vederbörande.

Det är dessa skäl, som legat till grund
för statsutskottets ställningstagande, när
utskottet i denna detaljfråga har följt en
något annan linje än som föreslagits av
Kungl. Maj:t, och jag ber att på den
punkt, som nu är i fråga, få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! En av de viktigaste
punkterna i utredningens förslag var ju
att man skulle utöka den kommunala yrkestillsynen
och på det sättet avlasta den
statliga yrkestillsynen. Utskottet liksom
departementschefen påvisar, att argumenteringen
för detta inte är hållbar.
Det går inte att hänvisa till att den kommunala
yrkestillsynen är ineffektiv och
samtidigt föreslå att denna kommunala
yrkestillsyn skall utvidgas.

Men på ett område föreslår både departementschefen
och utskottet, att en
något större del av tillsynen skall överföras
till kommunerna. Det gäller tillsynen
över byggnadsverksamheten. Det heter,
att detta visserligen inte bör vara ett
obligatoriskt åläggande, utan kommuner -

126 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen m. m.

na bör tills vidare frivilligt åtaga sig
denna utvidgning. Samtidigt säger man,
att när det är fråga om byggnadsarbeten
av mycket stor omfattning, skall de inte
falla under den kommunala tillsynen.
Här föreligger, måste jag säga, några
oklarheter, som det vore av värde att
man åtminstone framdeles finge avlägsnade
från detta förslag till nyordning på
området. Byggnadsnämnderna har redan
nu viss skyldighet enligt byggnadsstadgan
att utöva kontrollverksamhet över
arbetarskyddet på arbetsplatserna när
det gäller byggnadsarbeten. Här skulle
alltså kommunerna frivilligt åtaga sig att
kommunens hälsovårdsnämnd skulle utse
ytterligare någon inspektör, som skulle
inspektera byggnadsverksamheten i
något vidare omfattning än byggnadsnämnden
har sig ålagt. Det är självklart,
att här finns utrymme för dels intressekonflikter
mellan hälsovårdsnämnden
och byggnadsnämnden och dels en allmän
oklarhet om hur långt den ytterligare
tillsyn över byggnadsarbetet, som
hälsovårdsnämnden skall ha hand om,
skall sträcka sig. Det hade varit värdefullt,
om utskottet och departementschefen
hade gett litet klarare riktlinjer på
den här punkten. Utskottet förefaller
mig ha haft blicken öppen för att här
föreligger något oklara förhållanden, då
utskottet säger, att det är svårt att lita
på att kommunerna kommer att fullgöra
den här nya, vidgade tillsynen och att
man därför borde följa utvecklingen och
eventuellt framdeles avgöra, om man
måste ålägga kommunerna denna vidgade
tillsyn.

Jag har med dessa ord, herr talman,
inte velat framställa något yrkande. Jag
har bara velat peka på en i mitt tycke
rätt oklart konstruerad ändring i den
kommunala tillsynens nuvarande omfattning.

På en annan punkt har jag däremot
ett mera bestämt yrkande. Det förhåller
sig så, som det påvisas i ett par motioner
liksom i reservationen nr 1), att en
mycket stor del av olycksfallen inte beror
på tekniska omständigheter utan beror
på den s. k. mänskliga faktorn. Reservanterna
uppger — en siffra som jag

antar är riktig — att inte mindre än 80
procent av alla olycksfall i arbete beror
på denna mänskliga faktor. Nu hade
man yrkat på att, med anledning av den
stora betydelse som denna faktor har,
staten skulle medverka vid en utredning
om vad som är att göra för att på ett effektivare
sätt försöka komma åt även
dessa yrkesskador, som ju uppenbarligen
spelar en utomordentligt stor roll. Såvitt
jag förstår, har utskottet ställt sig mycket
kallsinnigt till detta yrkande. Utskottet
säger, att förhindrandet av yrkesskador,
som undandrar sig teknisk prevention,
främst är en uppgift för den lokala
säkerhetstjänsten och i första hand bör
lösas genom samarbete mellan arbetsgivare
och arbetstagare.

Nu förhåller det sig ju på det sättet,
att när man har försökt analysera den
mänskliga faktorn i andra sammanhang,
har det inte kunnat ske utan medverkan
av fysiologisk expertis och tämligen
djuplodande undersökningar. På basis
av dessa undersökningar har man sedan
försökt att på olika områden konstruera
psykotekniska prov, som skall kunna i
förväg avslöja, om en person är lämplig
för en viss arbetsuppgift eller inte, om
han är fumlig och därigenom lättare
ådrager sig olycksfall, eller inte. Det förefaller
mig, herr talman, något för mycket
begärt, att ett samarbete mellan arbetsgivarna
och arbetstagarna skall kunna
lösa denna invecklade vetenskapliga
fråga på de olika arbetsplatserna. Det
synes mig svårförklarligt, varför inte
statsmakterna — om nu verkligen dessa
skador utgör 80 procent av alla — har
större intresse för saken än utskottet här
har ådagalagt.

Jag är av den uppfattningen, att en
utredning på detta område skulle vara
väl påkallad, och jag yrkar därför bifall
till reservation 1).

Herr GEIJER (s):

Herr talman! Den fråga som det bär
gäller är en fråga av hög angelägenhetsgrad,
inte bara för berörda arbetare inom
det svenska näringslivet utan för
hela samhället. Jag vill erinra om att

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20

127

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen m. m.

antalet yrkesskador är mycket stort varje
år. Det kan uppskattas till något över
300 000, och det betyder att antalet förlorade
arbetsdagar blir åtskilligt större.
Utredningen uppskattar ju för övrigt totalkostnaden
för yrkesskadorna till ett
belopp av omkring 400 miljoner kronor
per år, och det är självklart att det rör
sig om betydande ekonomiska värden,
men det är naturligtvis framför allt en
fråga om skyddet för den enskilda människan.

Utvecklingen på det här området har
inte följt utvecklingen inom industrien.
Man kan konstatera en betydande eftersläpning.
Det är därför önskvärt, om arbetarskyddet
kan göras mera effektivt
och kan följa med i takten i den industriella
utvecklingen.

Jag har genom tidigare ledamotskap
i arbetarskyddsstyrelsen haft möjligheter
att följa den här verksamheten på nära
håll, och jag kan betyga att det alltid har
varit så, att man icke har hunnit med
att utföra alla de uppgifter som egentligen
borde ha utförts av detta organ. Det
innebär inget klander mot de tjänstemän
som svarar för arbetarskyddet i detta
land. De gör sitt bästa. Det är klart, att
om resurserna är otillräckliga, blir också
arbetarskyddet lidande av detta.

När man talar om den utveckling, som
nu äger rum inom industrien, så vill jag
på nytt understryka, att om man skall
kunna minska antalet olycksfall, ja, undgå
att antalet olycksfall ökar utöver det
nuvarande, så är det nödvändigt att göra
en upprustning av skyddsåtgärderna
på olika områden. Här är det fråga om
inspektionsverksamheten, och det är fråga
om många andra detaljer i skyddet
av den enskilde individen inom näringslivet.
Det bör vara möjligt för statsmakterna
att här skjuta till de medel som
är nödvändiga för att vi skall kunna
hålla takten i utvecklingen.

Här har utskottet kommit med ett förslag,
där det på en punkt inte råder full
enighet, nämligen om den tekniska byrån.
Ett flertal ledamöter i utskottet har
där reserverat sig och icke velat vara
med om den utökning som majoriteten
föreslagit. Jag vill understryka att den -

na utökning är fullt berättigad. Man
kommer trots den utökningen inte i fatt
utvecklingen, även om man kanske hämtar
in en del av den eftersläpning som
råder på detta område. För att verkligen
kunna göra de insatser, som borde göras,
skulle upprustningen vara långt större
än den som utskottet nu föreslår. Därför
skulle man kunna beteckna utskottets
förslag som ett minimum på det här
området.

Herr Karlsson i Munkedal har sagt, att
man nu vill göra en utredning om effektiviteten
av arbetarskyddsstyrelsens
verksamhet. Till det kan kanske sägas
att utredningen, som avlämnat sitt betänkande,
har genom en särskild mindre
kommitté haft möjligheter att utföra en
sådan granskning. Utredningen har alltså,
innan den framlade sitt förslag, fått
en ganska god bild av det läge som verkligen
råder. Det är självklart att man inte
har någon anledning att betvivla, att de
tjänstemän, som vi har i detta verk, skulle
— lika litet som i andra verk — utföra
sina uppgifter på ett tillfredsställande
sätt. Vad som brister är helt enkelt
att det är för få tjänstemän och otillräckliga
anslag för att hålla yrkesskadorna
inom en så snäv ram som möjligt.

Det är självklart att utskottets förslag
kostar något mera än propositionens,
men man skulle väl i denna fråga kunna
säga att vi knappast har råd att avstå
från de kostnader som ett något effektivare
arbetarskydd för med sig. Ty
här är det fråga om att rädda den enskilde
individen från skador, som han
kan få lida av under hela sin återstående
livstid, men det är ju också ur samhällsekonomisk
synpunkt fråga om att rädda
så många arbetsdagar som möjligt med
det lilla befolkningsunderlag som vi har
och den rekryteringssvårighet som industrien
ständigt ställes inför.

Jag skulle, herr talman, vilja varmt
förorda utskottets förslag när det gäller
den tekniska byrån och samtidigt uttala
den förhoppningen, att den förbättring,
som nu sker genom att den tekniska byrån
uppdelas, skall vara ett första steg i
en sådan utveckling, att vi kan säga att
vi får en verksamhet på detta område

128 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen m. m.

som verkligen håller sig i takt med utvecklingen
i näringslivet. Vi skall därmed
också kunna säga att antalet olycksfall
inte beror av bristande skyddsverksamhet
och bristande inspektion.

Häri instämde herr Damström. (s).

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman!

Jag skulle kunna instämma i vad herr
Geijer nyss anförde beträffande vikten
av ett effektivt arbetarskydd. Det är
klart, att olycksfallen och den därav följande
ohälsan drabbar individen i första
hand, den drabbar produktionen och
den drabbar till sist vår samhällsekonomi.
Om detta är väl alla ense. Vi är
väl också ense med herr Geijer om att
allt vad som kan göras för att förebygga
olycksfall också bör göras. När man
från arbetstagarhåll ofta och energiskt
har kritiserat myndigheternas åtgärder
på detta område, har det varit berättigad
kritik som förts fram — det vill jag
inte bestrida. Det är uppenbarligen på
det sättet, att tillsynsmyndigheterna i
form av arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen
har haft en otillräcklig
kapacitet. Det är detta som har lett till
att denna proposition nu ligger på riksdagens
bord.

Jag vill gärna ha sagt, att förbättringen
när det gäller den administrativa apparaten
för arbetarskyddsstyrelsen och
yrkesinspektionen är av betydande storleksordning.
Kostnadsstegringen blir ungefär
800 000 kronor per år, vilket motsvarar
en utgiftsökning på inte mindre
än 20 procent. Det är inte varje dag
som riksdagen presenteras förslag om
att bestående verk skall upprustas på
detta sätt. När det ändå sker, är det ett
utryck för att regeringen och även statsutskottet
finner vad som har föreslagits
vara i och för sig ändamålsenligt.

Jag skall inte gå närmare in på vad
propositionen innebär. Jag utgår ifrån
att de intresserade kammarledamöterna
känner innehållet. Men så mycket är
klart, att om riksdagen godkänner denna
proposition, har man delvis lagt nya
synpunkter på den framtida verksam -

heten. Eftersom nu senast herr Geijer
gav uttryck för den meningen, att denna
verksamhet ifrån myndigheternas sida,
som syftar till att förebygga olycksfall
i arbetet, inte har hunnit med i den
tekniska utveckling som skett inom näringslivet
— jag tror herr Geijer uttryckte
sig så —■ kanske jag kan få instämma
med honom i långa stycken. För
mer än 15 år sedan hade jag förmånen
att sitta i en utredning om arbetarskyddet
— den utredning som ledde fram till
att vi fick en organiserad administrativ
förvaltning, som var bättre än den vi
hade tidigare. Jag må erkänna, att när
jag nu, rätt många år senare, börjat mer
ingående syssla med dessa ting, känner
jag igen det mesta. Det är därför jag vill
instämma med herr Geijer. Jag tycker
nog det har släpat efter, inte bara i myndigheternas
tänkande; det gäller oss
alla, beträffande vår syn på arbetarskyddet.

I denna proposition har fastslagits, att
det i första hand är arbetsgivarna som
är ansvariga. I propositionen har framhållits,
att arbetsgivarna borde vara intresserade
av att skaffa sig experter när
det gäller arbetarskydd och andra därmed
sammanhängande frågor, och utskottet
understryker den meningen, att
när det gäller större företag kanske man
kan räkna med att så blir fallet.

Det har vidare föreslagits en partsorganisation,
där vederbörande parter,
d. v. s. representanter för arbetsgivare
och arbetstagare, skall kunna diskutera
vilka åtgärder som bör vidtagas. Det är
ett steg i riktning mot en behandling
av dess ärenden, som i stort sammanfaller
med det arbetssätt vi har på andra
betydelsefulla samhällsområden. Det
måste ju innebära, att myndigheternas
roll kommer att bli mindre kontrollerande
och mera konsulterande.

Om man tror detta, är frågan, hur man
skall ordna den framtida verksamheten.
Man kan ställa frågan, om dessa anslagsförstärkningar
är berättigade. Jag har
funnit, att även om man har sådana funderingar,
kommer man till att detta är
ett så stort problemkomplex och att så
stora värden står på spel, att man inte

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 129

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen m. m.

bara kan rekommendera denna förändring,
utan även försvara den.

Jag har räknat med att det skall bli
möjligt att effektivare utnyttja de många
frivilliga krafter, som vi har landet runt.
Vi har dem på varje arbetsplats av någon
betydenhet, vi har dem i riksorganisationer,
och vi får dem i partsorganisationen
i samråd med yrkesinspektionen.
Om man kunde ge dessa krafter
en större effektivitet, tror jag att man
toge ett stort steg framåt. Men jag är
inte kapabel att säga vad vi i första hand
bör göra för att nå ett sådant resultat.
Jag är närmast benägen för att säga, att
jag inte är beredd att föreslå mera genomgripande
förändringar i nu bestående
organisation. Det är därför jag inte
nu har velat rekommendera denna uppdelning
av den tekniska byrån i arbetarskyddsstyrelsen.

När man föreslår en förstärkning med
800 000 kronor, kunde man ju lika väl
lägga till ytterligare 30 000 kronor, men
vi har inte gjort det, inte på grund av
sparsamhetsskäl utan på grund av tveksamheten
om hur denna verksamhet
bör utformas. Jag menar därför att
vi kanske får använda samma metod
som vi har använt många gånger tidigare,
när vi är tveksamma. Vi får låta
företaga undersökningar, låta människor
hjälpa oss att finna lösningar som är
rimliga och riktiga, och sedan får vi
komma tillbaka och presentera förslaget
på nytt. Detta har gjort att denna
byrå inte har blivit föreslagen uppdelad,
vilket har medfört att regeringen
inte begärt någon ytterligare byråchefsbefattning.

Det är givet att jag är tillfredställd
med den behandling, som propositionen
har fått i statsutskottet, men jag tror att
kammaren gör klokt i att nöja sig med
vad som nu är föreslaget i propositionen.
Jag kan betyga, att om vi inte finner
en rimlig lösning med den personalförstärkning
som vi får, om detta förslag
antages, återkommer vi, och därför
vill jag för min del hoppas att kammaren
bifaller den reservation, som herr
Gustaf Karlsson har yrkat bifall till och

9 Förslå kammarens protokoll 1956. Nr 20

som är lika med den kungl. propositionen.

Herr GEIJER (s) kort genmäle:

Herr talman! Socialministern erinrade
om att Kungl. Maj:ts förslag innebar
en kostnadsstegring med ungefär 800 000
kronor eller 20 procent och att man fick
se det som ett gott framsteg. Jag vill för
min del klart erkänna värdet av detta
och tillägga, att näst efter lagens tillkomst
är väl detta det största steg som
riksdagen någonsin tagit på arbetarskyddets
område. Det är således utan tvekan
ett mycket gott framsteg, som här föreslås.

Men om man säger detta, vore det väl
inte orimligt att till de 800 000 kronorna
lägga 25 000 å 30 000 kronor till, ty då
är det inte en kostnadsfråga utan endast
en fråga om att få fram bästa möjliga resultat
av denna verksamhet. Socialministern
vill emellertid inte nu förorda detta
tillägg utan vill avvakta utvecklingen och
se, hur verksamheten, som jag fattar det,
skall läggas upp. Ja, detta kunde vara
fullt motiverat och riktigt, om man kunde
tänka sig att den uppdelning av byrån,
d. v. s. en förstärkning av den tekniska
personalen som det här är fråga
om, skulle kunna visa sig obehövlig i
framtiden. Vi kan emellertid med full
säkerhet utgå ifrån att så inte blir förhållandet.
Även om utskottets förslag
skulle vinna riksdagens öra, kommer vi
ändock om något år att befinna oss i
det läget, att vi har otillräcklig kapacitet
på detta område.

I fortsättningen kommer vi att få uppleva
en industriell utveckling som kommer
att gå fortare än många ledamöter
i denna kammare har klart för sig. Jag
tänker här på den tekniska expansionen,
som är enorm. Vi får nyheter på det
tekniska området i maskinväg i en omfattning
som vi aldrig har upplevat tidigare.
På yrkesskadeområdet innebär
detta nya problem och ökade risker och
medför från myndigheternas sida behov
av en skärpt övervakning av utvecklingen
till skydd för den viktigaste produk -

130

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen m. m.

tionsfaktor som vi har i detta land,
nämligen människan själv.

Jag anser därför i likhet med utskottet,
att det vore riktigt att redan nu taga
denna lilla ökning utöver Kungl. Maj:ts
förslag för att, på ett tidigare stadium
än jag förstår att socialministern avser,
få ett effektivare arbetarskydd till
stånd.

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! I ett par motioner, som
har behandlats i samband med denna
proposition, har påtalats den dubbelkontroll,
som förekommer enligt nu gällande
bestämmelser när det gäller besiktning
av bl. a. ångpannor och hissar. Utskottet
säger i sin behandling av dessa
motioner att det under hand har inhämtat
att arbetarskyddsstyrelsen sedan
länge haft sin uppmärksamhet riktad
just på de av motionärerna påtalade förhållandena.
När man har hunnit så långt
i sin läsning av utskottets utlåtande, tänker
man att det nu skall komma någonting
positivt; nu skall det väl komma ett
yrkande att utskottet kräver åtgärder
som leder till att arbetarskyddsstyrelsen
inte så värst länge till skall behöva
fundera på detta spörsmål. Men därav
vart intet. Utskottet nöjer sig med att
konstatera detta och fortsätter med att
yrka avslag på motionerna i fråga.

I det läget har jag inget annat att göra
än att under vederbörande punkt i detta
ärende yrka bifall till den reservation,
som har avgivits av herr Malmborg i
Skövde m. fl., i vilken yrkas en utredning
av frågan. Man säger att den lämpligen
kan ske i samband med den organisationsundersökning,
som departementschefen
har förordat beträffande
yrkesinspektionen.

Jag kommer också att på vederbörande
punkt vid behandlingen av detta utlåtande
föreslå bifall till en av fröken
Elmén avgiven reservation. I denna yrkas
bl. a. på en viss ökning av personalen
på den tekniska byrån. Jag skall inte
motivera detta yrkande utan hänvisar
bara till motionen och till reservationen.
Jag tror att jag vågar i detta hän -

seende också hänvisa till vad herr Geijer
nyss har sagt i frågan.

Herr NORLING (k):

Herr talman! I detta ärende föreligger
också ett par likalydande kommunistiska
motioner, nämligen 519 i första kammaren
och 691 i andra kammaren.

Orsaken till att vi motionerat i detta
ärende är att personalen inom arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen
inte räcker till, utan på ett beklagligt
sätt kommit att minska, trots att verksamheten
unden åren ökats. Detta är så
mycket mer beklagligt som det just är
tillgången på personal som är det väsentliga
— den skall genom sina åtgärder
förebygga olycksfall och ohälsa på
arbetsplatserna. Olycksfallsstatistiken ger
ovedersägliga bevis härpå. Herr Geijer
har nyss påvisat det stora antalet olycksfall
som sker. Vi är övertygade om att
många gånger både liv skulle kunnat
räddas och svårare olycksfall med invaliditet
som följd kunnat undvikas, om
inspektionen i god tid kunnat ingripa
och rätta till de felaktigheter som förorsakat
olycksfallen.

De ansvariga inom yrkesinspektionen
har ansett att det är nödvändigt att öka
den inspekterande personalen med 56
tjänster samt 18 biträden. Denna ökning
har vi också föreslagit i vår motion.
Med nuvarande personalbrist kan inspektion
av arbetsplatsen ske endast
vartannat eller vart tredje år. Den budgetåret
1950/51 genomförda treprocentiga
besparingen medförde indragning
av tre distriktsingenjörs- och tre yrkesinspektörsbefattningar.
Departementschefen
förordar också i propositionen
en utvidgning av den inspekterande personalen
med 10 befattningar, en underinspektör
i varje distrikt, Stockholm
undantaget.

Att utnyttja yrkeskunniga arbetare för
eu utökning av den inspekterande personalen
förtjänar allt beaktande. För utbildning
av dessa föreslås också ett belopp
av 25 000 kronor. För vår del anser
vi att beloppet är i minsta laget och föreslår
att det ökas till 75 000 kronor.

Fredagen den 25 maj 1956 era.

Nr 20

131

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen m. m.

I propositionen föreslås vidare att till
de frivilliga organisationerna i arbetarskyddets
tjänst skall utgå 90 000 kronor.
Dessa organisationer utför ett mycket
förtjänstfullt arbete. Därför har arbetarskyddsstyrelsen
yrkat att anslaget höjes
till 120 000 kronor. Även detta förslag
har vi upptagit i vår motion.

Vi har där även föreslagit en förstärkning
av den maskintekniska avdelningen.
Denna avdelning har mycket krävande
uppgifter att fylla. Den har till
uppgift att övervaka tillverkning, försäljning,
maskininstallationer och tekniska
anordningar, granskning i skyddstekniskt
hänseende av inkomna ritningar,
hållfasthetsberäkningar över maskiner,
skötselföreskrifter m. m. Dessutom
skall den handlägga från domstolar m.
fl. remitterade skadeståndsärenden i
anslutning till olycksfall i arbetet, handlägga
det internordiska samarbetet i frågor
som gäller gemensamma intressen
på arbetarskydds- och olycksfallsområdet.
Vi har därför i vår motion föreslagit
en förstärkning av personalen på
denna avdelning med två byråingenjörer
och en biträdestjänst.

Jag kommer under punkt V. att yrka
bifall till vår motion.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Den femte och sista reservationen
till detta utskottsutlåtande
avser en detalj allenast i detta organisationskomplex,
nämligen den partsrepresentation,
som föreslås bli införd inom
yrkesinspektionens olika distrikt.

De sakkunniga hade på sin tid tänkt
sig att partsrepresentationen skulle få
karaktären av ett rådgivande organ, i
motsats till den partsrepresentation som
finns inom arbetarskyddsstyrelsen och
som är utrustad med beslutanderätt. Departementschefen
har anslutit sig till
den av de sakkunniga framförda tanken
och för sin del alltså understrukit, att
rådet borde ha rådgivande karaktär. Det
skulle inom de olika inspektionsdistrikten
kallas för förtroenderåd.

Den detalj, som reservationen berör,
avser icke frågan, huruvida en parts -

representation bör inrättas eller ej, utan
allenast fördelningen av antalet ledamöter.
Departementschefen har för sin del
i likhet med de sakkunniga föreslagit att
arbetstagarparten skulle utse tre ledamöter,
medan däremot arbetsgivarparten
skulle utse allenast två. Reservanterna
har svårt att förstå motivet för denna
ojämnhet. Visserligen är det, som sagt,
meningen att detta råd skulle ha endast
rådgivande karaktär och icke någon beslutanderätt
i vedertagen mening. Bl. a.
mot bakgrunden av att det ju är ett gemensamt
intresse för både arbetsgivare
och arbetstagare, att den mänskliga faktorn
i produktionen skyddas så långt
det är möjligt, är det svårt att förstå
motivet för att man inte har en partsrepresentation
i detta fall med tre mot
tre. Den omständigheten, att detta organ
bara har rådgivande karaktär och icke
äger beslutanderätt, kan ju inte vara något
argument av värde i det sammanhanget.
För det förtroendefulla samarbete,
som jag tänker måg att man skall
etablera inom detta organ, borde det vara
värdefullt, om man redan från starten
hade en likformig representation.
Det är det önskemålet, som reservationen
5) vill tillgodose. Den innehåller
alltså ett uttalande om att representationen
bör utformas så, att arbetsgivarna
får samma antal representanter som
arbetstagarna, alltså tre.

Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till den med 5)
betecknade reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord i anledning av några uttalanden
som fällts här och som delvis varit
riktade direkt till mig.

Herr Bergman frågade, hur många utredningar
som jag och mina medreservanter
egentligen kräver, innan vi kan gå
med på en förstärkning av den tekniska
byrån eller en uppdelning av densamma.
Såsom vi har redovisat i vår reservation,
önskar vi, att man först skall få
möjlighet att göra den av departementschefen
förordade organisationsundersökningen.
Genom denna undersökning kan

132

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen m. m.

vi nämligen få veta, om det finns andra
och kanske ännu bättre möjligheter att
effektivisera verksamheten än att förstärka
denna byrå med en byråchef och
de nya tjänster som utskottsmajoriteten
förordar. Vi har sagt, att om det inte
blir möjligt att på annat sätt åstadkomma
denna förstärkning, får vi ta upp frågan
på nytt och göra denna uppdelning
av byrån.

Det är ingalunda så, att vi står likgiltiga
— det inledde jag ju redan mitt
första anförande med att säga —- inför
angelägenheten att skapa ett effektivt arbetarskydd.
Men vill man åstadkomma
det resultatet, får man nog, som socialministern
sade, räkna med att det måste
bli mindre övervakning och mer av
effektivt konsultarbete. Det kanske man
kan åstadkomma på andra vägar än de
konventionella.

Jag vill i detta sammanhang också
framhålla, att om man hade följt vanliga
principer i socialdepartementet när det
gäller att framlägga på utredningar byggda
förslag, hade detta ärende sannolikt
inte kommit upp till prövning inför årets
riksdag. Då hade man säkerligen först
velat komplettera utredningen med denna
organisationsundersökning, innan
ärendet framlagts för riksdagen. Men nu
vet även departementet att det är angeläget
att åstadkomma en förstärkning,
och så kommer man med detta förslag
till riksdagen. Om det hade varit i gamla
tider, då jag och några till här i kammaren
började vårt arbete i riksdagen,
hade kammaren säkerligen förklarat, att
vi inte vill ha ett sådant här halvgjort
förslag, och avvisat propositionen, tifl
dess att man fått frågan belyst i hela
dess vidd. Men nu är, som sagt, intresset
för denna sak stort både i departementet
och riksdagen, och vi är beredda att ta
den del av förstärkningen som departementschefen
här föreslagit. Jag skulle
också tro att flertalet av oss gör detta
med glädje. Men då bör man väl ändå
kunna vänta med avgörandet på denna
omstridda punkt. Det är ingenting annat
som det här gäller.

Jag vill sedan, herr talman, säga några
ord i anledning av herr Huss’ anföran -

de. Han yrkade bifall till den med 1)
betecknade reservationen, som rör den
mänskliga faktorn. Förvisso är aktgivandet
på de omständigheter, som sammanhänger
med den mänskliga faktorn, ett
utomordentligt viktigt avsnitt inom hela
arbetarskyddet. Men det är nu utskottsmajoritetens
uppfattning — här träder
jag efter gammal vana åter in som talesman
för utskottsmajoriteten — att denna
sak i nuvarande läge inte gagnas med
en utredning. Det behövs säkerligen ännu
mera forskning, innan vi får detta
problem klarlagt så mycket, att frågan
med utsikter till resultat kan hänvisas
till en utredning. Det är faktiskt angeläget,
att arbetsmarknadens parter kan ena
sig om att åstadkomma något på detta
område. Jag tror också att det allmänna
skulle vara betjänt av att stödja ett sådant
forskningsarbete. Sedan får man
längre fram överlämna saken till en utredning.
I nuvarande läge skulle det
emellertid inte gagna saken att göra detta,
tv vi vet faktiskt ännu för litet om
dessa problem.

Slutligen, herr talman, ett par ord till
herr Geijer! Han framhöll såsom ett bärande
skäl för att riksdagen nu borde
frångå Kungl. Maj :ts förslag att dela upp
denna byrå, således följa utskottsmajoriteten,
att arbetarskyddsstyrelsen egentligen
aldrig haft tid med alla de uppgifter
som den bör fullgöra. Det kan jag
nog föreställa mig, så stort som detta
arbetsfält är. Men vi skall bara erinra
oss, att arbetarskyddsstyrelsen är ett relativt
nytt verk. Det tog naturligtvis sin
tid, innan den fann sin form, och det
gäller ju att undan för undan förstärka
den, där det är nödvändigt. Den förstärkning,
som jag hoppas att kammaren
nu vidtar, är väsentlig, såsom framhållits
här av socialministern, och då
blir det nog bättre. Ingen kan väl ändå
våga tro, att om utskottsmajoritetens beslut
skulle antagas av kammaren, detta
skulle förebygga alla olyckor på arbetsplatserna.
Vi måste väl se realistiskt
även på denna fråga, och därför, herr
talman, vidhåller jag mitt yrkande om
bifall till den med 3) betecknade reservationen.

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 133

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen m. m.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Herr Karlsson i Munkedal
säger, att om man betraktar detta
förslag ur de konventionella synpunkter
som rådde, när han började här i
kammaren, skulle det betraktas som ett
halvgjort förslag. Man får vara glad att
man inte var med på den tiden, ty jag
tycker inte att detta är något halvgjort
förslag. Jag tycker i likhet med herr
Geijer att det innebär ett bra grepp av
socialministern att tillföra arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen
de ökade resurser som här presenteras.
På denna punkten och om det intresse,
som både herr Karlsson i Munkedal och
andra talare här hyser, råder det inget
som helst tvivel, men nog är det väl ändå
fel att säga att detta är ett halvgjort
förslag, även om man kan ana att förslaget
kan behöva ytterligare överarbetas
framdeles. Utvecklingen går snabbt, och
det är inte säkert att vad som nu föreslås
räcker till för framtiden. Med tanke
på att det här gäller ett mycket eftersatt
verk är det rätt naturligt att man måste
ompröva den mycket kraftiga tillbyggnad
som här sker.

Sedan vill jag bara säga till herr Karlsson
i Munkedal, att det är ju dock en utredning,
som har föreslagit vad utskottet
förordar på denna punkt.

Herr HUSS (fp):

Herr talmani Jag är tacksam för att
herr Gustaf Karlsson vill vara med på
att vi forskar ytterligare på detta område.
Det hade varit värdefullt, om detta
medgivande hade åtföljts av något konkret
förslag om en sådan forskning. Jag
tror inte heller att vi bör underskatta
den forskning som utredningsarbetet
faktiskt utgör. Utredningen är bara en
form av forskning, och en utredning kan
komma att visa, att vi just på ett visst
område behöver anställa ytterligare vetenskapliga
forskningar. Det råder alltså
inte någon direkt motsättning mellan
herr Karlssons uppfattning och inin.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Det har sagts här, att
om man vill ha en förstärkning av den

administrativa apparaten i fråga om arbetarskyddet,
så har man ju alltid garantier
för att en byråchef kommer till
användning, hurdan utvecklingen än
blir. Jag måste säga att det vore ju en
dålig administration, som inte skulle
kunna använda en byråchef; det har jag
aldrig hört talas om att man inte kan
göra. Men det är inte fråga om detta.
Jag tror visst att man kan använda en
byråchef till, men det är fråga om huruvida
de utredningar, som har verkställts,
är av den karaktären, att de visar att
man behöver så och så mycket folk för
att avverka den arbetsbelastning vi har.
Det är här inte fråga om någon byrå i
den meningen, att det är de inkomna
ärendenas antal som är avgörande för
arbetsresultatet, utan här gäller det ett
arbete av annan karaktär. Jag höll på att
säga, att det är ett detektivarbete, som
får bedrivas på sådant sätt, att ärendena
kommer att ligga länge på vederbörande
tjänstemans bord, och hur lång tid det
tar, innan man når resultat och vad resultatet
blir, det vet man inte. Därför
kan man inte säga, att det är riktigt att
bestämma sig redan nu för att sätta till
denna höga tjänst. Vi har tre byråchefer
förut, och nu skulle man omedelbart tillsätta
denne byråchef, innan man är säker
på att han behövs.

Jag har försökt klargöra för kammaren,
hur jag ser på denna verksamhet i
stort. Jag tror visst att det är värt att
investera pengar från det allmännas sida,
om man når resultat, och jag gjorde
antydningar om att man kanske kunde
instämma med herr Geijer, då han sade
att det händer så mycket i samhället, att
vi bör upprusta även här, men hur den
upprustningen skall ske i ännu högre
grad än som skulle ske enligt Kungl.
Maj:ts förslag, har jag inte varit på det
klara med.

Det förhåller sig alltså inte på det sättet
att jag, såsom det ofta påstås om fackministrarna,
har fått böja mig för finansministern.
Det är faktiskt så, att jag har
fått vad jag har begärt av finansministern
i detta avseende. Det var min bestämda
mening att man borde nöja sig
med detta och se, hur det verkar. Sedan

134

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen m. m.

får man överväga, om man behöver ta
ytterligare ett steg. Om detta skulle ske
i form av tillsättande av nya högre tjänstemän
i den centrala administrationen
eller om pengarna bör läggas på det lokala
avsnittet eller kanske hos de sammanslutningar
som frivilligt verkar i arbetarskyddets
tjänst, vågar jag inte uttala
mig om nu. Jag vill bara för kammaren
betyga att det inte är på grund av
bristande intresse för arbetarskyddet
som jag har avstått från att hos riksdagen
begära en uppdelning av den ifrågavarande
byrån och en ny byråchefstjänst.

Jag hemställer än en gång att kammaren
måtte uppfatta situationen på det
sättet, att om man inte når ett tillfredsställande
resultat med den nu föreslagna
organisationen, så blir det tillfälle att
återkomma till frågan senare. Och då
bör man kunna ha större visshet om att
en uppdelning verkligen gagnar saken
nu och i framtiden.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Socialministern sade att
när jag här talar för inrättande av en
byråchefstjänst, så är det ingen tvekan
om att man alltid kan göra gällande att
det finns behov av ytterligare en sådan
tjänst. Jag vill då säga att det för mig
personligen är mycket motbjudande att
tala för inrättande av nya tjänster inom
statsförvaltningen, och detta av många
skäl. De första anföranden jag höll i
denna kammare var av en karaktär som
inte alls överensstämmer med de synpunkter,
som socialministern ville påstå
att jag företräder i dag; men det hör
kanske inte hit.

Den här frågan ligger emellertid på
ett annat plan. Jag har mycket liten
sympati för tilltron till att byråchefer
i statliga verk i och för sig gör arbetet
effektivare. Det är inte detta, att man
skulle få en tjänsteman till, som är det
avgörande, utan det avgörande är att
organisationen skulle bli en annan. Det
folk, som tidigare disponerats på denna
avdelning, har inte fått användas för
de uppgifter de varit tillsatta för, utan

de har använts i andra uppgifter. Inrättar
man en särskild byrå, måste det
tyvärr finnas en byråchef där, men det
betydelsefulla är att man får en självständig
byrå. Den disponerar sitt folk
och bestämmer sina arbetsuppgifter, och
därigenom skapas garantier för att denna
maskintekniska avdelning också får syssla
med de uppgifter som den rätteligen
skall ägna sig åt.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att därunder yrkats
dels att vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den
av herr Malmborg i Skövde m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen. Därjämte hade i fråga om
utskottets motivering framställts ett särskilt
yrkande, till vilket herr talmannen
ville återkomma efteråt, sedan samtliga
punkter i utlåtandet blivit behandlade.

Sedermera gjordes propositioner enligt
de båda förstnämnda yrkandena;
och förklarades propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten III

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 2).

Herr BERGMAN (s):

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Malmborg i Skövde
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 135

Anslag till arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen m. m.
Punkten IV Den, det ej vill, röstar

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten V

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Jag yrkar bifall till den vid punkten
med 3) betecknade reservationen.

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 4).

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionen
nr 519 i första kammaren.

Herr BERGMAN (s):

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu ifrågavarande
punkten yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr
Karlsson, Gustaf, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av honom
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
3:o), av herr Kronstrand,
att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i fröken Elméns
vid utlåtandet anförda reservation; samt
4:ö), av herr Norling, att kammaren
skulle bifalla motionen I: 519.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall
till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 147 punkten
V, röstar

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustaf Karlsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Vidkommande utskottets motivering,
anförde nu vidare herr talmannen, hade
yrkats dels att utskottets yttrande i
fråga om partsrepresentation inom yrkesinspektionens
distrikt skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle godkänna
den av herr Ragnar Bergh m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av utskottets
yttrande vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes, upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som beträffande motiveringen i
statsutskottets utlåtande nr 147 godkänner
utskottets yttrande i fråga om partsrepresentation
inom yrkesinspektionens
distrikt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Ragnar Bergh m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 5 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ja;

136

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen Föredrogs

ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i butikstängningslagen den

21 juli 1948 (nr 608), jämte i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 6 april 1956 dagtecknad
proposition, nr 162, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag

om ändring i butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr 608)

Härigenom förordnas, att 2, 4 och 6 §§ butikstängningslagen den 21 juli 1948
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

2 §.

Denna la? ager icke tillämpning å: Denna lag äger icke tillämpning å:

1) försäljning, som---andra nöjeslokaler;

6) försäljning från automatapparat 6) försäljning från automatapparat
som bedrives i anslutning till butik, där som bedrives

samma slag av varor saluföras, eller i
järnvägs väntsal eller inom annan huvudsakligen
för de resande avsedd del
av järnvägs stationsområde, under förutsättning
att automatapparaten är av
typ som godkänts av den myndighet
Konungen därtill förordnar samt, såvitt
fråga är om försäljning av tobaksvaror,
att tillstånd därtill lämnats av den i lagen
den 11 juni 1943 angående statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror
omförmälda monopolutövaren; -

7) julgransförsäljning ävensom ---

12) öppethållande av bokhandel i
upplysningssyfte utan samband med försäljning
samt öppethållande av lokal,
där utställningar av verk av bildande
konst ävensom alster av konsthantverk
och konstindustri, avsedda för försäljning,
anordnas, för visning av dessa
konstverk.

a) i anslutning till egen butik, där
samma slag av varor saluföras,

b) i järnvägs väntsal eller inom annan
huvudsakligen för de resande avsedd
del av järnvägs stationsområde,
eller

c) å annan plats än under a) och b)
sägs och ej sker i anslutning till annan
tillhörig butik, dår samma slag av varor
saluföras,

allt under förutsättning tillika att
automatapparaten är av typ som godkänts
av den myndighet Konungen därtill
förordnar samt, såvitt fråga är om
försäljning av tobaksvaror, att tillstånd
därtill lämnats av den i lagen den 11 juni
1943 angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror omförmälda
monopolutövaren;

- ändamål; samt

12) öppethållande av butik i demonstrations-
eller upplysningssyfte utan
samband med försäljning samt öppethållande
av lokal, där utställningar av verk
av bildande konst ävensom alster av
konsthantverk och konstindustri, avsedda
för försäljning, anordnas, för visning
av dessa konstverk.

4 §.

Å söckendag må butik hållas öppen
för allmänheten från klockan 8 till klockan
19. Under tiden från och med den

4 §.

Å söckendag må butik hållas öppen
för allmänheten från klockan 8 till klockan
19. Tiden för öppethållandet må

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 137

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

10 till och med 23 december må dock dock utsträckas en söckendag i veckan
tiden för öppethållandet utsträckas till till klockan 21 och under tiden från och
klockan 20. med den 10 till och med 23 december

övriga söckendagar till klockan 20.

Butik, där-------klockan 8.

Å påskafton,-------klockan 16.

6 §.

I kommun må, där det finnes lämpligt
ur allmän synpunkt och prövas kunna
ske utan otillbörligt förfång för företag
inom kommunen, som driva rörelse
i butik, eller för företag, som driva
sådan rörelse av visst slag, bestämmas,
att den vanliga affärstiden skall inskränkas
eller att densamma må, utan att förlängas
för vecka räknat, helt eller delvis
förläggas å annan tid än den i 4 eller
5 § medgivna. Sådan bestämmelse
må dock ej innebära, att butik samtliga
söckendagar i veckan skall stängas
före klockan 19 eller att butik å sön- eller
helgdag hålles öppen under högmässogudstjänst.

Där det---— —- — under högmässogudstjänst.

Bestämmelse, varom------i butikerna.

6 §.

I kommun må, där det finnes lämpligt
ur allmän synpunkt och prövas kunna
ske utan otillbörligt förfång för företag
inom kommunen, som driva rörelse i
butik, eller för företag, som driva sådan
rörelse av visst slag, bestämmas, att den
vanliga affärstiden skall inskränkas eller
att densamma må, utan att förlängas
för vecka räknat, helt eller delvis förläggas
å annan tid än den i 4 eller 5 §
medgivna. Sådan bestämmelse må dock
ej innebära, att butik ej får hållas öppen
till klockan 21 en söckendag i veckan
eller att butik å sön- eller helgdag hålles
öppen under högmässogudstjänst.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober
1956, dock att i fråga om försäljning
av preventivmedel från automatapparat
hittills gällande bestämmelser
skola tillämpas intill dess Konungen annorlunda
förordnar.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat sex i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna nr 571 i
första kammaren av herr Holmqvist m.
fl., samt nr 754 i andra kammaren av
herr Jacobsson i Sala m. fl.;

de likalydande motionerna nr 576 i
första kammaren av herr Sunne och
herr Johansson, Anders, samt nr 765 i
andra kammaren av herrar Larsson i
Stockholm och Carlsson i Stockholm;
ävensom

de likalydande motionerna nr 577 i
första kammaren av herr Birke samt nr

764 i andra kammaren av herrar Nygren
och Nilsson i Svalöv.

I motionerna 1:571 och 11:754 hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts hemställan i propositionen
i vad avsåge ändring i butikstängningslagens
4 och 6 §§.

I motionerna 1:576 och 11:765 hade
anhållits, att riksdagen måtte begränsa
den i propositionen föreslagna utsträckta
öppethållandetiden till kl. 20.

Motionerna 1:577 och 11:764 utmynnade
i ett yrkande, att riksdagen skulle
avslå förslaget om frigörande av automathandeln.

138

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen, med bifall till motionerna I:
577 och II: 764, och med avslag å propositionen,
i vad denna innefattade förslag
till ändring av 2 § 6) butikstängningslagen
den 21 juli 1948 (nr 608),
ävensom med förmälan, att utskottet
funnit 4 och 6 §§ i det i propositionen
framlagda lagförslaget icke böra i oförändrat
skick antagas, samt med avslag
å motionerna I: 571 och II: 754 och med
bifall till motionerna 1:576 och 11:765,
måtte för sin del antaga i utlåtandet
infört förslag till lag om ändring i butikstängningslagen
den 21 juli 1948 (nr
608).

I det av utskottet framställda lagförslaget
var 4 § första stycket så lydande:

Å söckendag må butik hållas öppen
för allmänheten från klockan 8 till klockan
19. Tiden för öppethållandet må
dock utsträckas till klockan SO en söckendag
i veckan och under tiden från
och med den 10 till och med den 23 december
jämväl övriga söckendagar till
samma tid.

Vidare hade i 6 § första stycket sista
meningen den i Kungl. Maj:ts förslag
förekommande tidsbestämningen »klockan
21» utbytts mot »klockan 20», varjämte
ikraftträdandebestämmelsen avfattats
sålunda: »Denna lag träder i kraft
den 1 oktober 1956.»

Reservationer hade avgivits

1) vid ingressen samt 4 och 6 §§ av
herr Axel E. Svensson, fru Carlqvist, herr
Grönkvist, fru Johansson i Norrköping
samt herrar Lundberg, Odhe och Johansson
i Södertälje, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen —
med avslag å motionerna 1:576 och II:
765 samt med bifall till motionerna I:
571 och II: 754 — måtte avslå propositionen,
i vad denna innefattade förslag
till ändring av 4 och 6 §§ butikstängningslagen
den 21 juli 1948 (nr 608),
samt att till följd därav i ingressen till
det framlagda lagförslaget avsnittet », 4
och 6 §» måtte utgå;

2) vid 2 § och ikraftträdandebeståmmelsen
av herrar Nils Elowsson och Axel
E. Svensson, fru Carlqvist, fru Johansson
i Norrköping samt herrar Lundberg,
Odhe och Johansson i Södertälje, vilka
ansett, att viss del av utskottets motivering
bort utgå samt att utskottet,
under åberopande av vad departementschefen
i denna del anfört, bort hemställa,
att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 577 och II: 764, måtte bifalla det i
propositionen framlagda förslaget, i vad
detta avsåge ändring av 2 § butikstängningslagen
den 21 juli 1948 (nr 608),
ävensom bifalla det i propositionen framlagda
förslaget till ikraftträdandebestämmelse.

Angående sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! I avseende å föredragningen
av andra lagutskottets utlåtande
nr 36 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande
på det sätt, att först föredrages
det av utskottet framställda lagförslaget
paragrafvis, med iakttagande att 4
och 6 § § behandlas i ett sammanhang
samt att ikraftträdandebestämmelse, ingress
och rubrik förekommer sist, varefter
utskottets hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet;
samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

1 enlighet härmed föredrogs nu

Det av utskottet framställda lagförslaget 2

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Såsom framgår av utlåtandet,
har utskottet inte kunnat bli
enigt om det förslag som propositionen
innehåller. Jag skall inte uppehålla mig
så mycket vid vad var och en kan tro

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20

139

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

och antaga i fråga om behovet av längre
öppethållande, utan jag skall gå direkt
på själva lagtexten.

Först vill jag då erinra om att nuvarande
butikstängningslag endast anger
en yttre ram i fråga om tiden för butikernas
öppethållande. Lagen stadgar sålunda
ingen skyldighet för affärsinnehavare
att hålla öppet någon viss tid på
dygnet. Huvudregeln är enligt lagen,
att butik må hållas öppen å söckendag
mellan klockan 8 och klockan 19. Våra
kommunala organ — stadsfullmäktige,
kommunalfullmäktige eller vad det nu
är — kan besluta avvikelser härifrån, antingen
på så sätt att affärstiden inskränkes
eller på det sättet att denna tid, utan
att förlängas för vecka räknat, helt eller
delvis förläggs på annan tid än den nyss
angivna.

Statsrådet Lindström har nu föreslagit,
att denna gamla lag skall ändras såtillvida,
att man en söckendag i veckan
skulle kunna få ha öppet till klockan
21. På den punkten kan de kommunala
instanserna inte öva något inflytande,
utan bestämmelsen är tvingande och
ovillkorlig, och det är om denna förskjutning
av tiden från klockan 19 till
klockan 21 som meningarna varit delade
i utskottet.

Vi reservanter har ansett, att inga skäl
talar för att öppethållandet skulle kunna
förlängas till en så sen tidpunkt som
klockan 21. Vi hävdar att förhållandena
i dag är ungefär desamma som då den
nuvarande bestämmelsen infördes och
att det inte kan vara nödvändigt att
hålla öppet längre än till klockan 19.

Inte heller utskottsmajoriteten har velat
förorda propositionens förslag på
denna punkt, utan har, såsom framgår av
utlåtandet, föreslagit utsträckning av tiden
till klockan 20. Vi reservanter kan
inte förstå, varför man stannar vid klockan
20 och inte accepterar klockan 21,
eftersom den gamla lagen redan tillåter
öppethållande till klockan 20, därest
kommunen så beslutar. Görs en framställning
från affärsmännen till stadsfullmäktige
eller kommunalfullmäktige
om att få hålla Öppet till klockan 20, så
är kommunen oförhindrad att fatta ett

sådant beslut. Kommunen kan också fatta
dylikt beslut, oavsett om affärsmännen
skulle vara intresserade av öppethållande
så länge eller inte.

Nu är emellertid det märkliga, att trots
bestämmelserna i den gamla lagen om
att butik må hållas öppen till klockan
19, så har icke i mer än två fall i Sveriges
avlånga land beslut i den riktningen
fattats. Man har alltså inte utnyttjat
de möjligheter till öppethållande som lagen
ger, utan praktiskt taget alla kommuner
har beslutat att affärerna skall
stänga klockan 18. Att man samlats
kring denna stängningstid en timme tidigare
än lagen anger kan ju inte bero
på någonting annat än att man har kommit
underfund med att det inte föreligger
några behov i respektive orter av
att hålla öppet till klockan 19.

Det är därför svårt att förstå vad som
inträffat och gjort att förslag lagts fram
om en förskjutning av tiden till klockan
21. Detta måste ju innebära en försämring
—- eller i varje fall uppfattas
som en försämring — av både de anställda
och affärsmännen. Det märkliga
är nämligen att både arbetare och arbetsgivare
är fullständigt överens om att
man icke vill ha den ändring, som här
föreslagits av regeringen. Det säregna
förhållandet föreligger alltså, att arbetsmarknadens
båda parter är fullt överens,
men att man ändock inte följer den
rekommendation, som de har gjort.

Vi reservanter har således den uppfattningen,
att det inte finns någon anledning
att förlänga öppethållningen till
efter klockan 19. Därför yrkar vi i vår
reservation, att den gamla lagens bestämmelser
alltjämt skall gälla.

Propositionen innehåller därutöver
två andra nyheter. Den ena är automathandelns
utvidgning. Den gamla lagen
tillåter ju en viss sådan handel. Vissa
varuslag och sortiment har sålunda kunnat
försäljas genom automat. Den sittande
utredningen har föreslagit en utvidgning
av automathandeln på så sätt, att
automatcentra skulle kunna inrättas, och
mot detta har statsrådet inte haft någonting
att erinra utan har accepterat
denna utbyggnad av automathandeln.

140

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

Utskottets majoritet har inte velat vara
med om denna utvidgning utan vill bibehålla
de snäva gränser för automathandeln,
som finns i den gamla lagen.

På denna punkt har vi också en reservation,
som innebär ett accepterande av
propositionens förslag, även om man i
vissa fall kanske kan ställa sig tveksam
till automaterna. Från läkarhåll har i
utskottet framhållits, att det kan vara
vissa hygieniska vådor förknippade med
en dylik utvidgning av automathandeln.
Ömtåliga livsmedel etc. kanske placeras
i dessa automater utan tillräcklig kylning.
Jag har sagt mig själv att ett förhindrande
av denna utvidgning av automathandeln
är att gå emot utvecklingen.
Den kan vi inte gå emot, och i den
mån det skulle bedömas vara några farhågor
beträffande den hygieniska sidan
av saken får man väl sätta sin lit till att
hälsovårdsmyndigheterna ser till att förhållandena
är sådana, alt ingenting kan
förfaras. Om automaterna inte fyller dessa
villkor, kan ju hälsovårdsmyndigheterna
helt enkelt besluta att de inte får
användas.

Det finns en annan sak i propositionen,
som vi sätter mycket stort värde på,
nämligen förslaget att det skall förekomma
särskilda demonstrationskvällar eller
demonstrationsveckor, vad det nu kan
bli i praktiken. Detta förslag innebär att
man, utöver vad den gamla lagen bestämmer
om öppethållande till klockan
19 samt under december månad vid julhelgen,
efter den nya lagens ikraftträdande
skall kunna hålla affärerna öppna
för demonstration av de varor, som
man har till försäljning. Jag tror att det
är ett mycket gott uppslag, och jag tror
t. o. m. att det kanske kan föreligga ett
behov i det avseendet för en del människor.
Jag tänker på sådana nyttoartiklar,
som användes år för år i hemmet;
det kan vara en möbel eller radioapparat,
och det kan gälla en kostym, en
klänning eller en hatt, som man behöver
litet tid för att beskåda innan man bestämmer
sig. Även på dennna punkt har
propositionen tillstyrkts.

Sammanfattningsvis kan sägas, att reservanternas
förslag innebär att stäng -

ningstiden kl. 19 bibehålies enligt den
gamla lagen, att frågan om utvidgning
av automathandeln kvarstår — som av
majoriteten avstyrkts — och att demonstrationsaftnarna
bibehålies, såsom föreslagits
i propositionen. Den gamla lagen
kommer således att få en utbyggnad
i dessa två avseenden, om man godtar
reservationen.

Jag ber, herr talman, att med detta
korta inlägg få yrka bifall till de båda
reservationer, som avgivits vid utlåtandet.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Såsom herr Svensson här
redovisat innebär Kungl. Maj:ts förslag
i förevarande proposition, att butik under
en dag i veckan kan hållas öppen
till kl. 21. Propositionen bygger på varudistributionsutredningens
förslag, som
avlämnades i maj månad förra året. Där
föreslås, att kommunalt beslut icke må
hindra butiks öppethållande till kl. 21
minst en kväll i veckan.

I propositionen föreslås — vilket också
herr Svensson var inne på -— ändringar
i butikstängningslagen i tre olika
hänseenden. De gäller dels vidgad
möjlighet att hålla butik öppen under
kvällstid, dels undantagande från lagens
bestämmelse om sådant öppethållande
som sker i demonstrations- eller
upplysningssyfte och dels frigörande av
automathandeln från vissa inskränkningar.

Huvudregeln i den nu gällande butikstängningslagen
är, att butik får hållas
öppen på söckendagar från kl. 8 till kl.
19, men lagen anger endast ett slags yttre
ram med dessa tider och medför inte
någon skyldighet för affärsinnehavaren
att hålla öppet någon viss tid av dygnet.
Kommun kan besluta om avvikelse från
huvudregeln, antingen så att affärstiden
inskränkes eller förlägges på annan tid
än mellan kl. 8 och 19. Det är ju så, att
avvikelsen får utformas så, att butik
samtliga söckendagar i veckan måste
stängas före kl. 19. Såsom herr Svensson
sade, innebär det nya förslaget att
butik skall kunna hållas öppen från kl.
19 till 21 en dag i veckan utan att kom -

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20

141

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

munalt beslut kan lägga hinder i vägen
för detta.

Utredningens förslag har varit ute på
remiss, och de flesta remissorganen har
varit positivt inställda till uppmjukningen.
Jag skall citera några av dessa remissvar
— utom köpmännen och de
handelsanställda finns ju också konsumenterna,
och det är väl av betydelse
vad de har för uppfattning i denna fråga.
Man har sagt att det kanske betyder
svårigheter genom förlängd arbetstid för
de anställda, men denna sak är ju reglerad
i arbetstidslagen och har i detta
fall därför ingen betydelse.

Arbetsmarknadsstyrelsen säger, att någon
förlängning av de handelsanställdas
arbetstid icke torde vara att vänta på
grund av den föreslagna ändringen av
butikstängningslagen samt att en av olägenheterna
för gifta kvinnor att antaga
förvärvsarbete skulle komma att minskas.
Näringsfrihetsrådet anför, att utredningens
förslag helt ligger i linje
med den fria konkurrensens idé och
framhåller, att uppdrag lämnats att undersöka
om inte tiden nu är inne för
en mindre stel butikstängningslagstiftning
som gör det möjligt att tillgodose såväl
arbetstagarnas önskemål som allmänhetens
rimliga krav på betjäning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker,
att kvinnornas alltmera ökade
insats i förvärvsarbetet medfört ett behov
av större möjligheter till inköp under
kvällstid, vilket behov på senare tid
blivit än mer framträdande på grund
av den i stor utsträckning tillämpade
lunchstängningen. Jag tror att detta uttalande
är riktigt — herr Svensson var
inte av samma uppfattning, men han är
inte heller från Malmöhus län.

Svenska stadsförbundet framhåller, att
det är ostridigt att den nu rådande ordningen
ur konsumentsynpunkt fungerat
otillfredsställande. Riksförbundet Landsbygdens
folk anför att ett genom lagändring
stimulerat ökat öppethållande
någon kväll i veckan i landsortsstäder
och tätorter på landsbygden även synes
kunna bli till nytta för landsbygdsbefolkningen
genom att ge den möjlighet
att med de allt rikligare förekommande

trafikmedlens hjälp efter arbetstidens
slut i lugn och ro förlägga sina inköp
till tätorternas försäljningsställen.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser
det som ett primärt konsumentkrav,
att alla olika befolkningsgrupper oavsett
deras arbetstider ges möjlighet att
i lugn och ro göra sina inköp, vare sig
det gäller de dagliga livsmedlen eller
sällanköpsvarorna. Förbundet säger vidare,
att affärerna därför måste beakta
kundernas önskemål om att kunna handla
under ett rimligt antal timmar av sin
fritid. Förbundet vill även framhålla
vikten av att detaljhandeln i sin service
så smidigt som möjligt söker anpassa
sig till allmänhetens krav.

Folkpartiets kvinnoförbund och Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund
understryker också behovet av att konsumenterna
ges bättre möjligheter att
göra sina inköp utanför den vanliga affärstiden.

Det var sålunda några uttalanden från
konsumentsidan, och de går alla i tillstyrkande
riktning, nämligen att ett längre
öppethållande behövs någon dag i
veckan.

I utskottsmajoritetens yttrande framhålles
också, att den nu allmänt tillämpade
affärstiden torde göra det svårt för
vissa konsumenter att företaga inköp och
att ägna tillräcklig tid och omsorg åt
sina inköp. I synnerhet torde dessa svårigheter
uppkomma för de förvärvsarbetande
kvinnorna. Särskilt de större städernas
befolkning har det besvärligt, då
många har långa resor till och från arbetet.
Utskottsmajoriteten har också funnit,
att för stora delar av allmänheten
föreligger det behov av en utsträckning
av tiden för butikernas öppethållande
någon kväll i veckan. Men man anser,
att de anförda skälen knappast torde
motivera ett öppethållande ända till kl.
21. Man har på anförda grunder stannat
för att förorda en begränsning av den i
propositionen föreslagna utsträckta öppethållandetiden
till kl. 20. Med detta
ställningstagande anser sig utskottet ha
tagit tillbörlig hänsyn till befogade önskemål
hos såväl allmänheten som företagarna
och de handelsanställda.

142

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

öppethållande av butiker till kl. 20 en
dag i veckan har också prövats på senare
tid såväl i Stockholm som i dess
förorter, och det tycks ha slagit väl ut.
Jag hade ett samtal med en affärsman
från Vällingby, och han har angett sin
syn på saken på följande sätt: Detaljhandeln
bör ha möjlighet att utan särskilt
kommunalt beslut ha öppet en
kväll i veckan till kl. 20. Erfarenheterna
från Vällingby visar, att det går att
genomföra detta inom alla branscher.
Konsumenterna kan ha berättigade anspråk
på detaljhandeln att få handla en
gång i veckan ett par timmar extra. Att
hålla öppet till kl. 21 ansåg han emellertid
orealistiskt; med den syn han hade
på saken skulle det inte gå att genomföra
i praktiken på grund av svårigheterna
att ordna arbetstiden för de anställda
på ett tillfredsställande sätt. Det
måste då nämligen införas längre raster,
vilket gör det mycket besvärligt. Vidare
säger han, att kundfrekvensen bortemot
20-slaget är ganska obetydlig. Detta har
även konstaterats, säger han, vid julhandeln,
vilket tyder på att folk inte har
behov av längre öppethållande än till
kl. 20.

I ett par motioner, som jag varit med
om att föra fram här i kammaren, framhålles
att varudistributionsutredningen i
sitt betänkande har förutsett, att ett utsträckt
öppethållande till kl. 21 kan bli
betungande. Utredningen anser emellertid,
att en bortrationalisering av de
mindre affärerna närmast kan anses
önskvärd — man menar, att de mindre
affärerna skulle drabbas särskilt hårt av
detta, men det anser man sig icke kunna
ta hänsyn till. Motionärerna har
emellertid inte den uppfattningen. Vi
anser att ur både servicesynpunkt och i
konkurrenssammanhang har välskötta
småbutiker sin betydelse. Vi anför också,
att butiksstängningen inom ramen
för gällande lag ytterst är beroende av
överenskommelser mellan handelns organisationer.
Med hänsyn härtill kan
det knappast anses lämpligt att öka
skillnaden alltför mycket mellan den enligt
lagen tillåtna och den i praktiken
tillämpade hutiksstängningstiden. Det är

därför vi också anser, att riksdagen måtte
begränsa den i propositionen föreslagna
utsträckta öppethållandetiden till
kl. 20.

Vad sedan beträffar förslaget om undantagande
från butikstängningslagens
bestämmelser om sådant öppethållande
av butik, som sker i demonstrations- eller
upplysningssyfte, har utskottet — såsom
herr Svensson också erinrat om —
varit enigt om att följa propositionens
förslag.

Lika enig har man inte varit när det
gäller att taga ställning till propositionens
förslag att från lagens bestämmelser
skall i princip undantagas all automatförsäljning,
som ej sker i anslutning
till annan tillhörig butik, där samma
slag av varor saluföres. I propositionens
förslag om frigörande av automathandeln
synes man helt ha förbisett, att
denna fråga på ett par avgörande punkter
har betydelse för folkhälsan. I varje
fall redovisas inte några yttranden från
målsmän för hälso- och sjukvård.

För det första är det uppenbart, att
ett hämningsfritt uppsättande av automater
runt våra skolor kommer att innebära
ett svårt hot mot strävandena att
trygga tändernas hälsa hos skolbarn.
Redan under nuvarande förhållanden
möter skolmyndigheternas försök att på
disciplinär väg minska barnens konsumtion
av sötsaker stora svårigheter på
grund av att enstaka automater och försäljningsställen
för sötsaker förlagts i
skolornas närmaste omgivning. Enbart
denna omständighet motiverar stor återhållsamhet
i utökning av automathandeln.

Denna är därjämte åtminstone tills vidare
i huvudsak reserverad för dels sötsaker
och frukt, dels tobaksvaror. För
att illustrera detta förhållande skall jag
anföra några siffror från en större
svensk stad, från vilken jag har fått uppgift
angående förekomsten av olika slag
av automater. Dessa siffror är dock minimisiffror,
eftersom skyldighet att anmäla
automat till polismyndighet föreligger
endast i sådaa fall då automaten
inkräktar på gatumark. Med denna inskränkning
finns i den stad som jag här

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 14a

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

syftar på 312 automater, därav 173 för
livsmedel. Av de sistnämnda är flertalet,
163 stycken, avsedda för frukt och sötsaker.
139 automater är till för andra
varor än livsmedel, och av dem utgörs
flertalet, 128 stycken, av tobaksautomater.
Jag tror att denna relation väl i stort
sett gäller även i andra samhällen.

Livsmedelsautomaterna utgör alltså
för närvarande mer än hälften av hela
automatbeståndet. Vi har sålunda här
att göra med ett slags försäljningsställen
för livsmedel, där livsmedlen i regel
är dåligt eller inte alls förpackade och
där skyddet mot temperaturväxlingar
vanligen är obefintligt. Från hygienisk
synpunkt anses denna form av livsmedelshandel
som olämplig, utom i det
sällsynta fall då varan utgöres av konserver
eller är försluten i annan fullgod
förpackning.

Häremot kan invändas att endast de
automattyper som godkänts av statens
institut för folkhälsan skulle få användas.
Men hälsovårdsnämnderna har den
erfarenheten, att detta ingalunda är tillräckligt.
Automathandeln med livsmedel
är nämligen främst en fråga om
skötseln av automaterna. Redan i nuvarande
läge förekommer rätt ofta anmärkningar
till hälsovårdsnämnderna
från allmänheten emot beskaffenheten
av varorna i en viss angiven automat,
där livsmedel inköpts. Vederbörande inspektör
kan ju då ganska lätt, eftersom
automaten hänger utanför ett försäljningsställe,
uppsöka butiken och åtföljd
av innehavaren granska automatens innehåll.
Det är uppenbart att denna
kontroll blir avsevärt svårare om
den skall avse en automat, vars innehavare
kanske bor i en helt annan del
av staden. Man har berättigad anledning
anta, att en enskild butiksinnehavare
som har en automat är mera mån om
skötseln av varorna än ett större automatbolag,
där ansvaret lägges på en eller
flera anställda personer. En frisläppning
av automathandeln kan vidare medföra
att ömtåliga livsmedel i större utsträckning
kommer att tillhandahållas,
exempelvis smörgåsar med pålägg i form
av charkuterivaror, majonnäser eller dy -

likt. Om automaterna inte är kylda kan
vid hög temperatur bakteritillväxt ske,
och risk för matförgiftning kan föreligga.
I 10 § i livsmedelsstadgan föreskrives
i fråga om livsmedel i livsmedelslokal,
att anordningar för kylning av varorna
skall finnas där så med hänsyn
till varornas beskaffenhet erfordras. Om
förslaget till frigivande av automathandeln
enbart hade gällt andra varor än
livsmedel hade sålunda en viktig anmärkning
mot förslaget bortfallit. Men
även då hade anledningen till betänksamhet
varit befogad.

I sitt remissvar säger länsstyrelsen i
Malmöhus län —- jag anför fortfarande
den instansen — att den finner det tveksamt
om man bör frisläppa automathandeln,
då konsekvensen härav för närvarande
svårligen kan överblickas och då
butikshandeln kan komma att utsättas
för alltför kännbar konkurrens ifrån automathandeln,
vilket får ytterst ofördelaktiga
verkningar för konsumenterna.
Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län samt ett par handelskamrar,
Svenska handelsarbetareförbundet -—
jag fäster herr Svenssons uppmärksamhet
på detta — och Sveriges köpmannaförbund
avstyrker eller föreslår ytterligare
utredningar.

Av anförda skäl finner också utskottsmajorittten
att det inte för närvarande
föreligger tillräckligt vägande grunder
för den föreslagna ändringen i fråga om
automathandeln.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här har anfört ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Som reservanternas talesman
anförde har både företagarnas
och de anställdas organisationer reagerat
emot den uppmjukning av butikstängningen
som här föreslås. Särskilt
förslaget om utsträckt öppethållande en
kväll i veckan har väckt protester från
de handelsanställdas sida, inte minst
därför att de alltjämt anser att butikstängningslagen
har en viss karaktär
av social skyddslagstiftning. Föredra -

144

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

gande departementschefen har i propositionen
antytt som sin uppfattning,
att lagen inte längre skulle vara motiverad
ur sådana synpunkter. Det kan
då förtjäna att erinras om att vid riksdagens
senaste behandling av denna
fråga, år 1948, uttalades det att lagen
fortfarande utgjorde ett visst skydd mot
en för de anställda ogynnsam förläggning
av arbetstiden.

Det sägs nu i propositionen, att lagen
ursprungligen syftade till en reglering
av arbetstiden för de inom handeln
anställda. Jag skulle vilja tillägga,
att under mycket lång tid utgjorde butikstängningslagen
den enda lagmässiga
regleringen av arbetstiden för de i
handeln sysselsatta. Jag tror att just i
det förhållandet kan man också finna
en viss förklaring till att intresset från
butikernas folk genom tiderna har knutits
starkt till den här frågans handläggning.

Jag skall inte ge mig in på någon
historik över utvecklingen sedan den
tid för snart 50 år sedan, då vi fick den
första butikstängningslagen. Den hade
ju till att börja med endast den karaktären,
att den kunde tillämpas i städer,
köpingar och municipalsamhällen, och
det stod sådana kommuner fritt att anta
och tillämpa lagen, om de så ville. Men
det kan förtjäna erinras om att när den
allmänna arbetstidslagen 1919 antogs,
undantog man de anställda i detaljhandeln,
och det dröjde hela 20 år, eller
till 1939, innan vi fick en arbetstidslag
för detaljhandeln. Det är värt att observera,
att den blev permanent först efter
andra världskrigets slut. I arbetstidslagens
ställe fick de handelsanställda
år 1919 en allmängiltig butikstängningslag
som bestämde öppethållningen
från kl. 8 till kl. 19, d. v. s. samma
tid som alltjämt gäller.

Naturligtvis har butikstängningslagen
under 20-årsperioden mellan 1919 och
1939 varit ett synnerligen bristfälligt
medel för begränsning av arbetstiden.
Den hade då liksom nu sin största förtjänst
i att arbetstiden blev något så när
rimligt förlagd under dygnets timmar.
Jag kan erinra om att mjölk- och bage -

ributikerna ännu 1932 hade en arbetstid
som i genomsnitt var 60 timmar per
vecka, och hela detaljhandeln hade då
en arbetstid på 51 till 52 timmar.

Det kan förtjäna att vidare erinras
om att den fackliga organisationen vid
den här tiden hade en mycket ringa
utbredning. Den strävade naturligtvis
efter att avtalsvägen nå en begränsning
av arbetstiden och nådde efter hand vissa
resultat. De kommunala beslut om
inskränkning av öppethållningstiden,
kom till under den tiden, och det skall
inte fördöljas, att de anställda då såg
det som en hlöjlighet att genom kommunala
beslut få sin orimligt långa arbetstid
begränsad.

Det har ju sagts i fråga om butikstängningslagen
att den har förlorat i
betydelse så mycket, att den helt kan
upphävas, och den nu föreslagna öppethållningen
till kl. 21 betecknas i propositionen
som en partiell reform. Man
har då anledning att tänka sig, att det
väl är meningen att fortsätta med flera
åtgärder i denna riktning.

Jag skall inte för min del försöka fördjupa
mig i hur frågan kommer att utveckla
sig i framtiden, men helt allmänt
skulle jag vilja säga, att vi i det
här landet har många lagar, om vilka
man kan göra gällande, att de inte i
dag har fullt samma betydelse som de
hade en gång i tiden när de genomfördes.
Men därför går vi inte ut och
försöker rasera dem, även om det naturligtvis
kunde var anledning till diskussion
på åtskilliga punkter. Butikstängningslagen
har således — nu ser
jag den ur arbetstagarsynpunkt — det
goda med sig, att den sätter vissa gränser
för arbetstidens förlängning. Inställningen
till en lag av det här slaget
blir beroende på hur man bedömer värdet
av en rimligt förlagd arbetstid för
de anställda och — såsom reservanternas
talesman sade — även för många av
de småföretagare som finns på handelns
område.

Vi vet alla att det finns många arbetstagargrupper
som får finna sig i
att arbeta vid de mest olämpliga tider
på dygnet, därför att det ur samhällets

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20

145

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

synpunkt är nödvändigt eller anses ekonomiskt
fördelaktigt att så sker. Detta
framhålles ju också i propositionen. Men
det är faktiskt inte skäl för att man på
områden, där det inte är nödvändigt eller
där det inte ens är ekonomiskt motiverat,
skall börja tillämpa en obekväm
arbetstid. Nog skulle det kunna
mobiliseras skäl, mer eller mindre acceptabla,
för att exempelvis myndigheter
och offentliga inrättningar av olika
slag skulle tillmötesgå ett allmänt intresse
genom att hålla sina expeditioner
och sina inrättningar öppna till kl. 21
eller kl. 20 en eller ett par dagar i
veckan. Jag är faktiskt övertygad om
att de där anställda, även om de tillhör
den lyckliga grupp i vårt samhälle
som har 40 timmars arbetsvecka,
likväl skulle reagera emot ett sådant
förslag. Det finns folk som har frågat
sig: Vilka blir de nästa åtgärderna från
regeringens sida för att skapa ökad bekvämlighet
för allmänheten? Det är klart
att det finns folk som funderar över hur
den kommer att förfara när det gäller
samhällets olika inrättningar, som den
har inflytande över.

Det är således naturligt, att man från
fackligt håll har betecknat det förslag,
som lagts fram om öppethållning en
kväll i veckan till kl. 21, så som ett reaktionärt
förslag och därtill såsom ett
överflödigt uttryck för lusten att regera
eller reglera på områden, där kommunerna
på ett utmärkt sätt själva kan
klara uppgiften.

Det faktum att kommunerna har ett
visst mått av inflytande när det gäller
att reglera butikernas öppethållande är
inte ett unikt förhållande för Sverige.

I Norge exempelvis är det enbart kommunal
lagstiftning, och där varierar
stängningstiderna från kl. 17 till kl. 19
under vardagarna och från kl. 15 till kl.
16 på lördagarna.

I Danmark har kommunerna också
rätt att göra inskränkningar liksom här,
och likväl är den danska lagen väsentligt
snävare än den svenska. Lagen
stadgar att under tiden måndag fram
till torsdag skall butikerna stängas senast
kl. 17.30, på fredag medges det vis 10

Första kammarens protokoll 1956. Nr 20

serligen öppethållande till kl. 20, men
i gengäld stadgar lagen att man på lördagar
skall stänga kl. 14. I praktiken
är det så i Danmark, där det också råder
en viss skillnad mellan praxis och
lagstiftning, att man i allmänhet stänger
kl. 19 på fredag och kl. 13 på lördag.
Jag kan lova, att om vi finge en lag av
detta slag här i Sverige, skulle den tas
emot med uppsträckta armar av de handelsanställda.

I Finland — om vi nu skall gå vidare
i de nordiska ländernas lagstiftning
— stadgas att affärerna skall stängas kl.
17 på lördagar och kl. 18 övriga vardagar.
Praxis är att man stänger kl. 15 eller
kl. 16 på lördagar och kl. 17 övriga
dagar.

Går vi utanför Nordens gränser skall
vi visserligen finna länder, där det inte
finns någon butikstängningslag, men
vi skall också finna länder som har sådan
lagstiftning. I Tyskland stadgar lagen
stängning kl. 19 liksom hos oss, och
i Österrike, där man har lokal reglering,
är stängningstiden i allmänhet
kl. 18.

En jämförelse med de nämnda länderna,
särskilt med våra nordiska grannländer,
visar alltså att vi i verkligheten
har en liberal lagstiftning om butikstängning
i vårt land, och jag tror man
kan våga påstå, att våra handelsanställda
har visat sig vara införstådda med
att de tjänar en servicenäring — de har
tagit konsekvenserna av detta bl. a. genom
att acceptera en arbetstid under
lördagarna, som är längre än för andra
grupper, och de har därigenom fått en
kortare veckovila än vad andra grupper
i allmänhet åtnjuter.

Det finns enligt min mening inte några
vägande skäl för en ändring av den
nuvarande lagen om butiksöppethållande
vare sig enligt propositionens eller
utskottsmajoritetens linje. De behov
som lokalt kan föreligga i fråga om utsträckt
öppethållande kan ju tillgodoses
genom kommunala beslut, och personalens
organisation ställer sig inte avvisande
till sådana lokala försök. Det
visar exempelvis det förhållandet, att
sådana försök pågår här i Stockholm.

146

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

Jag har i min framställning hittills
avsiktligt begränsat mig till att redovisa
de handelsanställdas synpunkter på det
föreliggande lagförslaget. Jag vill emellertid
gärna avsluta mitt anförande med
några allmänna reflexioner kring öppethållningen
och konsumenternas inköpsmöjligheter.

Den nu vanliga öppethållandetiden
sammanfaller, som vi har sett, inte med
den som lagen möjliggör. Man stänger
i allmänhet kl. 18, och det gör man —
jag tror att det var herr Axel Svensson
som nämnde det — därför att folk inte
kommer och handlar efter den tiden.
Det är ju så, om jag får lov att tillspetsa
det något, att folk i allmänhet nog vill
tillbringa sina kvällar i hemmet och inte
har lust att springa runt i butikerna
och handla. Folk har ju faktiskt möjlighet
att förbruka sina pengar under den
vanliga butikstiden och skaffa sig de
varor de behöver. Jag tror inte det är
på den punkten man känner sig besvärad.

Man kan fråga sig, hur ofta det egentligen
kommer i fråga att gå i butiker.
Hur stor betydelse har de ting vi här
diskuterar? Enligt en utredning som
socialstyrelsen gjorde år 1947 — jag
medger att den inte nu är aktuell —
visade det sig att en hemmafru gjorde
tolv butiksbesök i veckan, varav elva
gällde livsmedelsbutiker. En förvärvsarbetande
husmor gjorde tio butiksbesök
i veckan, och det var även för hennes
vidkommande endast ett butiksbesök
som inte gällde livsmedelsbutiker.
Tar man då också hänsyn till den våldsamma
utveckling som har skett på livsmedelshandelns
område under de senaste
årtiondena -— jag tänker framför
allt på tillkomsten av snabbköpsbutiker
—- är det uppenbart att folk fått det
mycket lättare att köpa sitt varubehov
nu än förr i tiden. Det är kanske möjligt
att vi genom att praktisera kvällsöppethållning
skulle kunna inrikta människorna
på ett nytt sätt att handla; vi
skulle kunna skapa nya inköpsvanor och
därigenom också skapa behov som nu
inte finns.

En skribent i en stor veckotidning

skrev för en tid sedan om en kvällsöppen
butik sålunda: »Man kan komma
hem i tid och äta i lugn och ro med familjen
och ta den lilla kvällspromenaden
till den där butiken och köpa tomaterna,
frukten, sodavattnet, kexpaketet
den kvällen det kommer hem en
oväntad gäst eller den gång ungarna
plötsligt kommer på, att det ju är i
morronbitti dom skall ha utflyktsmatsäck
med.»

Det kommer inte så förfärligt många
oväntade gäster i svenska hem — det
ligger liksom inte för oss att springa
runt och överraska varandra. Och de
oväntade utflykterna är inte så många
de heller.

Jag tror för min del att det också
finns anledning fråga, vad den här bekvämligheten
skulle kosta oss som konsumenter
och kosta även dem som inte
har något som helst behov av kvällsöppna
butiker. Den saken är inte utredd,
men alla vet att lönekostnaderna
är en dryg post på detaljhandelns kostnadssida,
även om de anställda visst
inte hör till de särskilt välavlönade
grupperna i samhället. Det är någonting
sådant som 70 procent av kostnaderna
som går till lönerna, och det säger
ju åtskilligt. Alla är överens om att
det bör ges kompensation för obekvämt
förlagd arbetstid, och det måste ovillkorligen
medföra en fördyring av varorna
om man mera allmänt skulle praktisera
öppethållande till klockan 20.

Även från konsumentsynpunkt, menar
jag, kan det därför finnas skäl att hålla
igen i fråga om öppethållningstiden, och
någon undersökning om konsumenternas
innersta önskningar i denna fråga har
såvitt jag vet inte blivit gjord.

Jag hade ju nöjet att tillhöra varudistributionsutredningen
under statsrådet
Lindströms mycket effektiva och angenäma
ordförandeskap, och jag tror faktiskt
att vi var överens om allting —
utom just i fråga om butikstängningen.
Och jag måste säga, att vad vi från
kommitténs sida gjorde för att utreda
den frågan, var oerhört litet. Vi försökte
inte på något som helst sätt undersöka
de kostnadsmässiga faktorer, som

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 147

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

jag nyss talat om, och jag har för min
del alltid uppfattat detta kommittéförslag
som mycket illa sakligt underbyggt.
Därför skulle jag livligt beklaga, om
riksdagen nu skulle bifalla det föreliggande
lagförslaget om utsträckt öppethållande,
och denna min inställning
gäller också det förslag, som folkpartiets
representanter har väckt i form
av en motion, som sedan majoriteten
har bifallit, om öppethållande till kl. 20.

Jag ber därför att få yrka bifall till
den av herr Axel Svensson m. fl. avgivna
reservationen.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Tre små uppmjukningar
i gällande butikstängningslag hade regeringen
föreslagit i proposition 162. Utskottet
vill oförändrat tillstyrka endast
en av dem. Här har nu utredningsmajoritetens
talesman redogjort för kompromissförslaget,
när det gäller möjligheterna
till kvällsöppet en kväll i veckan,
och utskottsminoritetens talesman och
motionären har motiverat varför de inte
vill ha någon ändring alls i detta avseende.
Även beträffande Kungl. Maj:ts
förslag om en viss liberalisering av automathandeln
har utskottet kraftigt delat
på sig. Det är då inte ur vägen att också
regeringens synpunkter får en liten
introduktion inför kammaren, även om
kammaren inte kommer att få tillfälle
att rösta på regeringens förslag i punkten
om kvällsöppet.

Först vill jag rent allmänt säga, att
den föreslagna lagändringen, varigenom
man skulle utsträcka rätten att hålla butik
öppen till kl. 21 en kväll i veckan,
med hänsyn till sin praktiska räckvidd
inte var någon stor fråga, när propositionen
avläts till riksdagen, och den har
undan för undan blivit mindre. Det får
nämligen föga praktisk verkan att ge cn
frihet till parter, som inte vill begagna
sig av den, såsom i detta fall, och under
de senaste veckorna har ju de handelsanställdas
organisation klart låtit förstå,
att den inte vill ha och inte vill begagna
sig av de möjligheter till rörligare
butikstidcr, som lagändringen skulle
medge.

Att här förelegat ett visst motstånd inom
handeln, visste vi ju förut. Men den
allmänna opinionen har blåst allt kraftigare
till favör för en något friare butikshandel
med bättre service för konsumenterna
och så hoppades man, att en
lagändring, som inskränker kommunernas
rätt att inskränka butiksöppethållandet
en kväll i veckan och därmed överlämnade
åt köpmännens och de handelsanställdas
organisationer att själva gemensamt
bestämma takten i utvecklingen
— själva bestämma för vilka branscher
och orter de till äventyrs funne
det befogat med och ville medverka till
en uppluckring av nuvarande butiksstängningspraxis
— skulle komma att accepteras
av parterna. Men det ser ut som
om så inte vore fallet, och därmed blir,
som sagt, frågan huruvida lagen medger
öppethållande av butik till kl. 21, kl. 20
eller kl. 19 en kväll i veckan mera av
teoretiskt intresse. Ur den synpunkten
spelar det alltså inte någon avgörande
roll hur riksdagen röstar här.

Men en del av oss tycker att frågan
också har en principiell sida, och en
icke alldeles oväsentlig sådan. Från denna
lilla detalj om butiksöppet kan man
nämligen vidga frågeställningen till den
större och allmännare frågan: Hur länge
skall samhället omge med skyddsbestämmelser
ett område, där starka organisationer
vuxit fram, som borde vara mogna
att själva ta ansvaret för att säga ja
eller nej till anspråk från tredje man?
Vi har i åratal hört klankande på statlig
förmynderskapsmentalitet och centraldirigering
från håll, där man å andra
sidan ofta blundat för den monopoloch
kartellmentalitet, som uppträtt här
och var inom den enskilda sektorn av
näringslivet. Samma brist på konsekvens
synes det mig vara att skjuta in sig på
karteller, monopol och andra privata
konkurrensbegränsningar och önska statens
medverkan till deras upplösning,
men samtidigt vara så ängslig för att
tumma på bokstaven i en lag, bakom vilken
ett gruppintresse anser sig bättre
skyddat mot ett allmänintresse än om
bokstaven i fråga komme bort. Jag skall
inte för närvarande fördjupa mig mer

148 Nr 20

Fredagen den 25 maj 195C em.

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

i principiella tankegångar. Det är, såsom
biskop Thomas uttryckte det, en fråga
om vem »frihet rätt kan bära», och en
regering får vid praktiska avgöranden
foga sig i vad riksdagen som språkrör
för folkmeningen anser om bärkraften i
varje särskilt fall.

Herr Holmqvist tyckte att regeringen
reglerar i onödan. En herr Holmqvist
närstående tidning har i anledning av
dagens ämne adresserat mig med Palina;rs
bekanta uppmaning: »Låt bli att
regera Karl Johan lille!», men utelämnat
sista biten av citatet: ». .. så slipper du
ris.» Man har tolkat bisatsen så, att om
man regerar mot ett gruppintresse, så
gör man bättre i att låta bli. Men det är
nu inte min uppfattning om regerandets
principer, utan den kan bättre beskrivas
med ett annat citat, nämligen av Goethe,
som yttrade: »Den regering är bäst, som
lär oss regera oss själva.»

Jag skall bara i korthet erinra om varför
regeringen trott, att tiden nu skulle
vara mogen för en viss något större frihet
när det gäller butikshandeln. När
den första butikstängningslagen infördes
1909 skedde det främst, såsom herr
Holmqvist erinrade, i syfte att skydda
de handelsanställda mot en ofta alltför
lång arbetstid. Arbetsmarknadsorganisationernas
starka ställning ocli sociallagstiftningens
utvidgning har numera gjort
butikstängningslagen tämligen överflödig
ur denna synpunkt, eftersom arbetstidens
längd för de anställda ändå är
reglerad på tillfredsställande sätt. Under
slutet av 1930-talet och under 1940-talet
omarbetades butiksstängningslagen med
treårsintervaller, och när den fick sin
nuvarande utformning 1948 diskuterade
de sakkunniga lagens vara eller icke
vara. Att de stannade för att bibehålla
lagen var främst av två skäl: för att bereda
småföretagaren-butiksinnehavaren
en rimlig fritid och för att upprätthålla
i stor sett likartade konkurrensförhållanden
mellan olika näringsidkare. Man diskuterade
samtidigt en lagstiftning, som
skulle ålägga affärsidkarna skyldighet att
hålla affärerna öppna vissa tider på dygnet.
Man menade dock att allmänhetens
intresse av lämpligt avvägda butikstider

borde kunna tillgodoses utan några
tvångsåtgärder. Däremot rekommenderade
de sakkunniga att lokala förhandlingar
mellan representanter för allmänheten,
köpmännen och de affärsanställda
med det snaraste borde igångsättas
på samtliga platser, där intresse funnes
för en utsträckning av affärstiden åtminstone
en gång i veckan till kl. 19
eller 20.

Några sådana förhandlingar har dock
inte förekommit. Allmänheten är ju inte
organiserad så att den kan öppna förhandlingar
med handeln, utan dess enda
representation har varit och är kommunernas
fullmäktige. Kommunerna har
som bekant — härför har redogjorts av
flera talare — rätt att göra avvikelser
inom ramen för gällande butikstängningslag
och medge öppethållande icke
bara till kl. 20, såsom herr Sunne påpekade
här, utan även till kl. 21, om de
skulle vilja det och om det kan inrymmas
inom den totala veckoarbetstiden.
Kommunerna kan alltså medge utsträckt
affärstid inom dessa gränser eller inskränka
affärstiden. Men intresset hos
handeln för avvikelser har varit starkt
inriktat på ett minskat i stället för ett
förlängt öppethållande. Och då handeln
är, som vi alla nogsamt erfarit, en stark
maktfaktor, har de kommunala besluten
kommit att avspegla detta.

Det liar därmed blivit ganska uppenbart,
att utan att en allmän opinion fick
tillfälle att lufta hela problemet och ge
sig till känna i den ena eller andra riktningen,
skulle ingenting komma att hända
i riktning mot rörligare butikstängningstider.
Förslaget från varudistributionsutredningen
för ett år sedan om
möjlighet till kvällsöppet en gång i veckan
kom dock att utlösa denna allmänna
opinion. Experimentlustan lossnade här
och var i Stockholm, tidningarna skrev
om det och konsumenternas organisationer
kom med hifallsyttringar.

Varudistributionsutredningen hade redovisat
huvudsakligen tre skäl för sitt
liberaliseringsförslag: 1) Belastningstopparna
i handeln vid veckosluten behövde
utjämnas med hänsyn till handelns
eget arbete och ekonomi; 2) en jämnare

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20

149

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

kundfrekvens gav rum för mer konsumentupplysning
och bättre överlagda
köp — viktigt särskilt vid köp av större
och varaktiga konsumentvaror, som tar
ett djupt grepp i kassan; 3) några timmars
butiksöppet efter den ordinarie arbetstiden
för flertalet yrkesgrupper skulle
underlätta inköpen för de förvärvsarbetande
husmödrarna, vilkas antal starkt
ökat, och för landsbygdens befolkning,
söm numera i allt större utsträckning
gör inköp av större varor i närbelägna
tätorter.

Remissopinionen anslöt sig i allmänhet
till dessa utredningens synpunkter.
Herr Sunne har redovisat denna remissopinion
ganska utförligt. Jag vill bara
ännu en gång erinra om att de stora löntagarorganisationerna,
LO, som förde inte
minst industriarbeterskornas talan,
och TCO för tjänstemännen, tillstyrkte
en uppmjukning av lagen. RLF gick
längst och yrkade på kvällsöppet två
kvällar i veckan. Kooperativa förbundet
tillstyrkte likaså och förklarade, att en
utsträckning av butikstiden »kommer
tämligen oemotståndligt att arbeta sig
fram» — herr Carl Albert Anderson! ■—
»ehuru i olika takt för olika orter och
områden». — »I den mån en ändrad butikslagstiftning
ger möjlighet för en bestämd
konsumentopinion att utöva erforderligt
inflytande kan motståndet
hos yrkes- och personalorganisationerna
inte undgå att försvagas.» De stora opolitiska
kvinnoorganisationerna, Husmodersföreningarnas
riksförbund och Yrkeskvinnors
samarbetsförbund, tillstyrkte
livligt. Ett par andra kvinnoförbund
ville ha rörliga butiksöppettider, men
hoppades att man inom ramen för nuvarande
lagstiftning skulle kunna uppnå
detta genom handelns frivilliga anpassning.

.Tåg har tyvärr inte för egen del kunnat
vara lika optimistisk om en sådan
frivillig anpassning, med hänsyn till att
det under åtta år inte har blivit någonting
av med de lokala förhandlingar mellan
representanter för handeln och allmänheten,
varom departementschefen i
sin proposition om butikstängningslagen
1948 framhöll, att lian ville under -

stryka — och riksdagen instämde häri
— »hur angeläget det är att dylika förhandlingar
komma till stånd och att de
leda till ett för allmänheten positivt resultat».
I stället får vi nu höra, att det
inte föreligger något »behov» av ytterligare
butiksöppet. Detta skulle bevisas av
att affärer, som sedan kort tid tillbaka
försöksvis tillämpat 20-stängning några
kvällar i veckan, icke genomgående kan
uppvisa någon ökad omsättning eller
kanske har fått som herr Sunne erfarit
en lite uttunnad kundström kring 20-snåret.

Ja, det må vara att man på sina håll
haft nedslående erfarenheter av kundfrekvensen.
Men så mäter man väl ändå inte
behovet på ett tillförlitligt sätt? Alla
inser att behovet är olika stort beträffande
olika varuområden och olika varuslag.
Endast en fri anpassning på litet
längre sikt kan ha utsikt att visa oss något
om det nu latenta och förträngda behovets
verkliga omfattning. Om det nu
verkligen vore så, att allmänheten inte
hade behov av någon ändring i nuvarande
butikstängningspraxis, varför är
man då så orolig för att den allmänna
opinionen skall driva de två starka parterna
— köpmännen och deras anställda
—- till medgivanden, som de inte själva
vill göra och inte heller behöver göra,
om den lilla lagändring, som Kungl.
Maj:t och — med viss moderation — utskottsmajori
teten förordar, skulle bli antagen
av riksdagen? Meningen med denna
ändring är ju inte att påtvinga kommunerna
något, utan att via kommunerna
ge en rättighet åt handeln, som handeln
må utnyttja, som det står i lagtexten,
som handeln kanske inte vill ha,
men som den inte heller har skyldighet
att begagna sig av, om den inte vill.

Den möjlighet, som den nuvarande lagen
ger, har inte utnyttjats, sade herr
Axel Svensson i början av debatten och
pekade på de få avvikelser som förekommit.
Det är så sant som det är sagt. Här
bar trycket hos partsorganisationerna
gjort sig vid gällande vid de kommunala
besluten. Ingen förtänker dem heller att
arbeta för sina intressen varhelst de
kommer åt, i fullmäktigeförsamlingar

150 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

liksom här i riksdagen. Det är deras demokratiska
rättighet. Men konsumenterna
kan också ha rätt att föra fram sina
mera allmänna serviceintressen utan att
få påskrivet för att de skulle vara reaktionära,
som vi hörde herr Holmqvist
säga nyss. Jag vill bara kort och gott
konstatera, att konsumenterna hittills
har varit en mindre stark »pressure
group» än handelns egna företrädare
och att detta har avspeglats i de kommunala
besluten.

Samma styrka som partsorganisationerna
där ådagalagt borde likväl kunna
utnyttjas för att ordna en alltigenom tillfredställande
kompensation åt de anställda
på de arbetsplatser inom handeln,
som skulle vilja begagna sig av
ett utsträckt öppethållande.

Frågan om arbetstidens förläggning
och frågan om arbetstidens längd är ju
två vitt skilda frågor. Det har personalen
inom andra servicenäringar —• t. ex.
hotell- och restaurangbranschen, telefon-
och telegrafyrkena, kommunikationsväsendet
och sjukvården — väl förstått,
när den ordnat kompensation åt
sig för obekväm arbetstid. Vi har en
arbetstidslag, som reglerar arbetstiden
per vecka, och vi bär starka partsorganisationer
och det är ju alls inte fråga
om att på bakvägar föra in något överarbete,
som inte skall betalas rejält i
kontanter eller genom kompensationsledighet.

Så gör jag till sist ett hopp över till
frågan om automathandeln. Om den kan
ju sägas, att den ger konsumenterna en
viss form av kompensation för stängda
butiker. Den har också utvecklats snabbt
under det senaste årtiondet. Redan i det
betänkande, som låg till grund för nu
gällande butikstängningslag, framhölls
att en utvidgad automathandel var önskvärd
och att de sanitära farorna härav
redan väsentligt minskat genom de nya
hygieniska varuförpackningarna och
den förbättrade konstruktion, som automatapparaterna
fått och som erbjöd
ökat skydd mot varornas försämring eller
förstöring på grund av väderlekseller
temperaturväxlingar. Den föreslagna
utvidgningen av automathan -

deln vann så gott som allmänt gillande
redan vid remissbehandlingen år 1948.
Socialstyrelsen som tidigare hade varit
tveksam i fråga om automaterna med
hänsyn till de snaskfrestelser för barn
och ungdom, som de skulle medföra och
som vi hört herr Sunne tala om här i
dag, bekände redan då, att den hade
reviderat sin uppfattning på den punkten.
Sak samma anförde Folkpartiets
kvinnoförbund, som menade att den
sortens skäl inte längre var gångbara
och inte kunde åberopas mer. Det var
år 1948. Nu har det gått åtta år sedan
dess, och vi försöker ta ytterligare ett
litet steg för att liberalisera automathandeln.
Även denna gång har remissopinionen
varit övervägande positiv.
Jag är då ganska förvånad över att finna
att de gamla argumenten, som man
trodde redan förlorat sitt underlag, dyker
upp igen i utskottsskrivningen mot
automathandeln.

Jag har nu talat tillräckligt länge åtminstone
i denna rond. Av vad jag sagt
framgår, att jag skulle vilja rekommendera
kammaren att rösta med utskottsmajoriteten
beträffande butiksöppethållandet
— dess förslag står dock Kungl.
Maj:ts närmast — och med reservanterna
i vad det gäller automathandeln.

Herr HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Statsrådet Lindström gjorde en jämförelse
som jag måste säga förefaller
mig häpnadsväckande. Om jag fattade
statsrådet rätt yttrade hon att det är
ganska underligt att samma krafter, som
kan vara med om att bekämpa karteller
och monopol på andra områden, vill
slå vakt om en lagstiftning som enligt
statsrådets mening också hade karaktären
av ett monopol, således lagstiftningen
om butikernas öppethållande.

Jag har förut hört resonemang om
att man skulle kunna anställa jämförelser
mellan monopol och karteller och
exempelvis lagstiftning eller avtalsförhandlingar,
men jag har faktiskt ännu
aldrig hört ett socialdemokratiskt statsråd
framföra den uppfattningen. Den är
fullständigt främmande för mig. Enligt

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 151

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

min mening föreligger en väsensskillnad
mellan de beslut, som fattas i detta
rum, och de åtgärder som vidtas för
att upprätthålla karteller och monopol
och vilka vi vill bekämpa. I det förra
fallet är det ändå representanter för
svenska folket som lagstiftar.

Jag tror nu inte att statsrådet Lindström
menade precis vad hon sade, och
jag har därför tagit upp frågan för att
ge henne tillfälle att rätta till sitt uttalande.

Vad sedan beträffar frågan om de lokala
överläggningarna om öppethållandet
förklaras det att man förväntade att
sådana skulle komma till stånd. Ja, naturligtvis
kan inte i främsta rummet de
handelsanställda lastas för att sådana
överläggningar inte kommit till stånd
i sådan utsträckning som statsrådet
Lindström hade önskat. Jag vill erinra
om att det ju inte förhåller sig på det
sättet att konsumentintressena liksom är
lämnade åt sig själva. Som vi vet dryftar
de fackliga organisationerna sådana
här frågor, och både kooperationen
och den enskilda köpenskapen har kontakt
med kvinnorna. Såvitt jag vet finns
det ett mycket stort och livskraftigt
kvinnogille inom den kooperativa rörelsen.
Man kan därför inte säga att
konsumenterna så att säga har lämnats
åt sitt öde, utan det finns redan organisationer
som företräder deras intressen.
Om ingenting har skett på detta
område, beror det, tror jag, främst på
att det inte förelegat något större behov
av en förändring.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Jag kan i huvudsak instämma
i vad herr Sunne har sagt, men
jag vill komplettera hans uttalanden
inte minst mot bakgrunden av vad statsrådet
Lindström har anfört.

Till en början en reflexion: Är det
inte så att vi här i riksdagen bär den
allmänna meningen, att när det pågår en
utredning skall man inte fatta några
beslut som föregriper vad utredningen
sedan har att bjuda på? Inte desto
mindre föreslår nu departementschefen,

att trots att det har tillsatts särskilda
sakkunniga som arbetar på detta område,
skall det vidtagas partiella reformer.
Att detta varit mindre välbetänkt
framgår av att oenigheten i utskottet
varit ytterligt stor och därav att kritiken
mot propositionen har varit anmärkningsvärt
omfattande.

I fråga om frigörandet av automathandeln
tycker jag att det är beklagligt
att statsrådet Lindström har medverkat
till detta, i synnerhet om man
uppfattar statsrådet som en familjeminister.
Ty vad är det vi har att vänta
av den ökade automathandeln? Jo, en
ökad förbrukning av sötsaker. När statsrådet
Lindström i frågan om öppethållande
av affärslokalerna medvetet ställt
sig i motsats till ett gruppintresse, så
tror jag att statsrådet här omedvetet
gjort sig till talesman för ett annat
gruppintresse, nämligen de snaskätande
barnens. Jag är övertygad om att de
gärna skriver under statsrådets citat,
att den regering är bäst som tillåter oss
att regera oss själva.

Jag tror alltså att statsrådet inte har
avsett att det skulle bli någon skadlig
verkan av denna reform, då statsrådet
framhåller att dessa argument mot en
vidgad automathandel har framförts tidigare
men nu anses vara förlegade. Ja,
statsrådet, det kanske förhåller sig så,
att man inte har rådfört sig med de
myndigheter som har med livsmedelshandeln
att göra. Jag kan försäkra
statsrådet, att detta inte är någon politisk
fråga och att alla som sysslar med
livsmedelsliandel har ett bestämt misstroende
mot en vidgad automathandel
med livsmedel. Redan den nuvarande
automathandeln i ofta dåliga förpackningar
medför i ett stort antal fall klagomål
från allmänheten hos hälsovårdsnämnderna,
som då får rycka ut och
inspektera vederbörande automater. Det
är uppenbart att skötseln av dessa uatomatcr
kommer att bli ännu sämre, när
automaterna inte längre hänger utanför
vederbörande affärsinnehavares butik
utan tillhör ett bolag i en helt annan
del av (staden. Jag tror att det hade
varit betydligt riktigare, åtminstone om

152

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

man ser saken ur skolmyndigheternas
och läkarmyndigheternas synpunkt, att
försöka förhindra i varje fall ett ytterligare
uppsättande av snaskautomater.
Jag talar nu närmast som skolläkare, och
jag är övertygad om att det inte kan ha
varit statsrådets mening, att vi skolläkare
skall springa omkring och tigga
och be fastighetsägarna i skolans närhet
att inte tillåta uppsättande av snaskautomater
på sina fastigheter. Jag är i
princip anhängare av fri konkurrens
och fri handel, men jag måste säga att
om denna princip kommer i konflikt
med viktiga hälsovårdsintressen, så anser
jag att frihandelssynpunkterna måste
vika för hälsovårdsintresset.

Det är också en annan synpunkt, som
man bör betona men som inte har kommit
fram i debatten. Statsrådet Lindström
anser att automathandeln ovillkorligen
kommer att innebära en förbättrad
service. Det finns emellertid åtminstone
ett par länsstyrelser och ett
par handelskammare, för att inte tala
om Svenska liandelsarbetarförbundet,
som har betvivlat den saken och sagt
ifrån, att ju större konkurrens de egentliga
butikerna får på grund av automathandeln,
desto starkare uttunnas personalen
i de egentliga affärerna, och
på grund därav måste man räkna med
att servicen i dessa affärer försämras.

Beträffande debatten om öppethållandet
av butikerna anser jag liksom statsrådet,
att, det är att tvista om påvens
skägg. Det spelar egentligen ingen roll
vad som står i lagen, ty det blir til syvende
og sidst partsorganisationerna som
bestämmer hur lagen skall tillämpas.
Det finns ju också myndigheter, bland
annat socialstyrelsen, som föreslagit
helt slopande av butikstängningslagen.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Holmqvist var mycket
upprörd över parallellen med kartelloch
andra gruppintressen. Jag vill bara
svara, att det är inte bara i detta avseende
som en allians mellan arbetsgivare

och anställda angående anställningsförhållandena
kan ur tredje mans synpunkt
betyda en monopolställning, skyddad av
lagen.

Sedan vill jag vända mig mot herr
Huss’ synpunkter, då han trodde sig kunna
dubba mig till riddare för de snasksugna
barnen. .Tåg tror att han överdriver
dessa farhågor mycket starkt. Ett
snasksuget barn har sällan pengar att köpå
de större godsaksförpackningar, som
saluföres i automaterna. De köper sin
femöreskola eller tioöres slickepinne i de
öppna kioskerna, och det är inte sannolikare
att automaterna skulle fresta
snaskhungern än att de skulle öka tobaksbruket
hos småpojkar, vilket man på
sin tid anförde mot dem. Det visar sig
ju att grabbarna köper löscigarretter.
Herr Huss sade vidare att man hade anledning
att reagera från hemmens sida
mot en utvidgad automathandel, som
skulle medföra så många hygieniska vådor.
Nu är det ju så att statens institut
för folkhälsan har hand om typgranskningen
av de automater, som får uppsättas,
och institutet har provat och godkänt
för närvarande 58 olika automattvper,
som är i bruk, såsom hygieniskt tillfredsställande
och tekniskt betryggande
mot inbrottsförsök. Här går utvecklingen
framåt med stormsteg. Det är inte bara
automater för tobak och sötsaker som
dominerar, utan vi börjar även få automater
för alla sorters livsmedel, för
läskedrycker, juicer och annat sådant.
Alla slag av livsmedel, som säljes genom
dessa automater, erfordrar ett godkännandebevis
från Folkhälsan, innan de
får försäljas, ett godkännandebevis som
avser varuslaget för varje automat. Jag
har talat med institutet om dessa saker
i flera omgångar, och man säger där att
ett och annat enstaka klagomål väl har
förekommit, men det har då berott på
att automaterna har varit placerade exempelvis
i ett alltför soligt läge eller har
misskötts av innehavaren. Även när denne
befinner sig så att säga dörr vid dörr
med sin automat kan ju sådan misskötsel
ske. Redan nu är det tillåtet att sätta
upp automater vid järnvägsstationer och
allmänna trafikknutpunkter, d. v. s. utan

Fredagen den 25 mai 1956 em.

Nr 20 153

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

anslutning till butik, och det finns inte
något belägg för att dessa automater
skulle vara mera försummade eller mindre
hygieniska än de som ägaren har direkt
under sina ögon utanför butiken.
Den litet större frihet, som Kungl. Maj:ts
förslag innebär på denna punkt, får säkerligen
inte några vådor, som riksdagen
behöver rygga för.

Herr HUSS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till statsrådet Lindström
skulle jag bara vilja säga, att det är
alldeles självklart att snaskförbrukningen
blang skolbarnen står i direkt proportion
till lättillgängligheten av dessa
varor. Det är en mycket starkare frestelse,
om dessa automater hänger tätt
inpå skolan och vid husväggarna i de
omgivande kvarteren än om de befinner
sig på stort avstånd. På den punkten
går det inte att anställa någon jämförelse
med tobakskonsumtionen.

Vad sedan beträffar de hygieniska vådorna
vid användningen av automater
har ju folkhälsoinstitutet endast att göra
med konstruktionen av automaterna.
Institutet har knappast någon översikt
över kontrollen och skötseln av dessa
automater. Det är vi i hälsovårdsnämnderna
som har med den saken att göra.
I frågan om skötseln brister det i många
fall.

Att det inte skulle finnas några belägg
för att automaterna skulle skötas
sämre, om de komme att ligga på ett
visst avstånd från affärsinnehavarens
egna lokaler, är ju riktigt, men det beror
helt enkelt på att det för närvarande
inte finns några sådana automater.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag lovar att inte hålla
något nytt föredrag över detta ämne,
som ju är rätt väl avbetat av de föregående
talarna, utan jag skall endast göra
några reflexioner med anledning av de
argument, som framförts av reservanterna.

Det första jag lade märke till var att

herr Axel Svensson lade sådan tyngd i
detta, att det nu skall bli tillåtet en dag
i veckan att hålla öppet till kl. 21 och
enligt utskottets förslag till kl. 20. Det
föreföll som om detta skulle vara en bedövande
belastning för de människor,
som är sysselsatta inom handelsvärlden.
Statsrådet Lindström har ju redan framhållit,
att det inte lär bli så farligt med
den saken. Det är väl inte så sannolikt,
att det under de närmaste åren kommer
att visa sig föreligga ett så särskilt stort
behov från allmänhetens sida för den
saken, annat än i de större städerna. Jag
tror inte behovet blir så stort på landsbygden
och i de mindre städerna, kanske
inte ens i de medelstora. Därför kommer
inte denna möjlighet att utnyttjas i
någon större utsträckning. Varför då
lägga in denna fruktansvärda skräck i
förslaget om. denna lagändring? Är det
verkligen en så rysligt stor uppoffring
för dem som är anställda i en bransch -—
vid järnvägen, på båtar, på hotell eller
inom distributionen, att bara en dag i
veckan — jag säger inte detta med samma
tonvikt som herr Axel Svensson —
få arbeta till kl. 8 eller 1/2 9? De anställda
har ju ändå alla de andra dagarna på
sig att vara i hemmen, och för övrigt
hinner man gå på bio även om man slutar
1/2 9. Jag tycker inte det är så särskilt
stor uppoffring.

Det hårda svar, som herr Holmqvist
gav på statsrådet Lindströms tal om att
detta var ett slags kartellbildning mellan
de anställda och köpmännen, var sådant,
att det nästan på mig gjorde det intrycket,
att det var en verklig fullträff som
gått in. Annars hade väl inte herr Holmqvist
behövt reagera så där riktigt med
hjärtat. Om häp nu finns en kartellbildning,
och det inte blir mycket av den här
saken, varför är ni då så rädda för den
lilla friheten, som vi väl alla strävar efter,
inte bara med läpparna utan, förmodar
jag, också med hjärtat, att man
vill ha litet större möjligheter att röra
sig.

•lag tror att det är ganska nödvändigt
att man både i affärsmannakretsar och
bland de handelsanställda har känslan,
att man inte bara förtjänar sitt levebröd

154 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

utan också tjänar det större sammanhang
där man är inkopplad. Och då finns ju
en tredje part, nämligen konsumenterna.
Jag kan inte tänka mig annat än att deras
synpunkter och intressen måste i
någon mån få spela in vid bedömningen
av denna fråga.

För min del tror jag inte att det är
möjligt att på vanligt sätt göra en utredning
om behovet. Herr Holmqvist sade
att detta är för litet utrett och att utredningskommittén
i varje fall inte klarat ut
saken. I själva verket finns det kanske
Fara ett sätt att utreda behovet, och det
är att prova. Det är den bästa utredningen,
tror jag. Om det sedan visar sig att
allmänheten inte utnyttjar möjligheten,
så är provet gjort, och då vet man det.
Om det däremot blir en tämligen allmän
tillslutning på kvällarna i de städer, där
man verkligen tillämpar längre öppethållande,
ja, då har man faktiskt konstaterat
behovet. Och i så fall skulle det ju ha varit
ett fel att inte tillgodose det.

Utöver de skäl, som statsrådet Lindström
nämnde för att visa önskvärdheten
av längre öppethållande åtminstone
en dag i veckan, kan man peka exempelvis
på det fallet, att ett par äkta makar
eller förlovade, som har förvärvsarbete
på dagen, gemensamt vill köpa någon
sak. Det blir mycket svårt för dem att
hinna göra detta, men om affärerna håller
öppet längre, kan man hinna hem
från arbetet, få sig en bit mat, klä om
sig och sedan gå till någon affär för att
se på t. ex. möbler eller husgeråd. Jag
tycker att det inte alls är orimligt, att vi
får pröva i vilken utsträckning sådant
behov av längre öppethållande faktiskt
föreligger.

Jag lade märke till att herr Holmqvist
nämnde att man i Danmark — ett land
som han ville åberopa såsom mycket
restriktivt på detta område — faktiskt
hade funnit, att man borde ha öppet till
kl. 20 en dag i veckan. Jag är tacksam
för detta exempel på att det kan vara
lämpligt att affärerna håller öppet så
länge.

Att detta sedan motsvaras av tidigare
stängning på lördagarna är en sak för
sig. Det kunde man kanske så småning -

om införa också här i Sverige, om bara
folk började köpa på fredagskvällarna i
större utsträckning. Jag har mycket att
göra med charkuteribranschen i min
hemort, och för den branschen innebär
det en våldsam belastning, att en så stor
del av handeln skall ske på lördagarna
och lördagseftermiddagarna. Det vore
kanske inte så dumt om man kunde avlasta
detta genom att en del av den handeln
ägde rum på fredagskvällarna. Den
besvärliga rusningen på lördagarna skulle
möjligen kunna undvikas genom en
sådan fördelning på åtminstone två dagar.
Redan av den orsaken vore det skäl
att pröva längre öppethållande på fredagarna.

Jag lyssnade med stort gillande till
statsrådet Ulla Lindströms påpekande,
att denna fråga har principiell betydelse.
Hur länge, undrade hon, skall man
kringgärda näringslivet med lagar, samtidigt
som man stiftar andra lagar mot
truster och karteller? Jag antecknade
dessa ord, och så skrev jag »Bravo» under,
och det upprepar jag nu! Jag tycker
att vi bör tänka också på denna principiella
sida av frågan. Om nästa steg
av regeringen skulle bli ett förslag, att
butikstängningslagen i sin helhet skall
upphävas, så skulle jag för min del knappast
tveka att ansluta mig till det.

När det gäller förslaget att helt frigöra
automathandeln har jag varit tveksam,
vilket på sätt och vis strider mot den
ståndpunkt jag nyss anförde. Jag kan
ansluta mig till de skäl, som herr Huss
särskilt lagt tyngdpunkten på, men dessutom
vill jag framhålla, att antalet automater
på senare tid ökat ytterst starkt
redan under nuvarande förhållanden genom
att affärsmännen satt upp automater
vid sina affärer, ökningen har skett
i sådan takt, att man frågar sig om det
inte också kan bli för mycket automater.
Vem är det som får betala kostnaderna
för en överdimensionerad distributionsapparat?
Jo, antingen blir det förluster
för en hel del affärsinnehavare, som gör
att de tvingas sluta, eller också får man
höja priserna på varorna, och då blir det
konsumenterna som får betala.

Jag tycker därför att man kan ta det

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 155

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

litet lugnare beträffande automathandeln.
Skulle hela butikstängningslagen
slopas, så finge väl också automathandeln
bli fri, men då man ändå har lagen
kvar, undrar jag om det inte är bättre
att avvakta den utveckling, som faktiskt
äger rum under nuvarande bestämmelser,
med en betydande utökning av
automathandeln. Man kan ju ändå sätta
upp automater på trafikplatser, järnvägsstationer
o. dyl., varigenom allmänhetens
behov av att kunna köpa en mängd
olika varor också på kvällarna blir tillgodosett.

Även om automaterna kan förses med
kylanordning, så att de kan sälja mjölk
och annat, tror jag, att det är en sak,
som ännu inte är löst. Man stoppar in
för mycket pengar i automaterna utan
att det kommer ut något paket. Jag känner
människor som plockat ned den ena
femtioöringen eller enkronan efter den
andra utan att få något. Sitter då automaten
bredvid en butik, kan man dagen
därpå gå in i butiken och — om man
känner butiksinnehavaren — återfå några
kronor. Men det blir svårare med ett
automatbolag, som har sitt kontor i Göteborg
eller i Västervik eller var som
helst. I så fall kommer man aldrig att se
röken av pengarna. Jag tror att det är
för mycket att säga, att automaterna är
färdiga ännu. Så är det faktiskt inte. En
butiksinnehavare, som har automaten
utanför butiken, kan se till att varorna
där är färska. Han kan också se till att
en massa ligapojkar inte gör åverkan på
den. Det blir svårare att göra för ett automatbolag,
som inte kan hålla löpande
tillsyn över automaterna.

Jag tror, att det är nog pratat om detta.
De reflexioner jag gjort i anledning
av de anföranden, som tidigare bär hållits,
hoppas jag skall förmå kammaren
alt i alla avseenden rösta för utskottets
hemställan.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Vi skall som bekant nu
vara konsumentvänliga en tid framöver.
Vår riksdag liar ju redan tagit en del
steg i den riktningen. Vi har antagit en

ny prisregleringslag och en lag om konkurrensbegränsning.
Vidare har vi beslutat
om ett pris- och kartellråd och om
konsumentupplysning. Den sak det här
gäller är inte något oviktigt led i det
sammanhanget. Det gäller nämligen att
ge människorna tillfälle att i viss utsträckning
i slutstadiet draga nytta av
de andra åtgärder vi beslutat om: att
kunna köpa under sådana förhållanden
att man har möjlighet att väga varorna i
mer än ett avseende — framför allt när
det gäller priset naturligtvis — så att
man inte blir hänvisad till att göra sina
inköp under förhållanden, som i realiteten
betyder, att man får betala varorna
dyrare än man skulle behöva göra
under andra förhållanden.

Jag har suttit och hört på denna debatt,
och jag har under tiden hört på
kammarens ledamöter och hur talmannen
gång efter annan fått kalla ledamöterna
till ordningen. Det har jag tolkat
på det sättet, att kammarens ledamöter
betraktat detta som en ganska obetydlig
sak, en sak som man kan behandla litet
förstrött, en sak som man inte behöver
bry sig om, en sak som egentligen redan
är avgjord. Det tycker jag den inte är,
i varje fall borde den inte vara det, ty
vi har här en grupp som har svårt att
i detta sammanhang göra sig gällande.
Det är de förvärvsarbetande husmödrarna.
Jag undrar, hur många i denna kammare
som har satt sig in i under vilka
förhållanden de skall göra sina inköp.
Men om vi tänker efter något, finner vi
att det inte är under några gynnsamma
förhållanden. En förvärvsarbetande husmor
får göra inköp för middagsmaten i
vanliga fall mellan kl. 5 och C — i varje
fall om hon är industriarbeterska — eller,
undantagsvis, mellan kl. 1/2 5 och 6. Sedan
skall hon laga mat. Har hon barn
skall hon sörja för dem. Hon kan inte
under ordinarie arbetstid gå ut och göra
sina inköp utan får för detta tillsätta arbetstid.
Man säger, att hon har tillfälle
att göra dessa inköp på lördagarna, då
en industriarbeterska i allmänhet slutar
kl. 1. Affärerna stänger kl. 4 på lördagarna.
När hon kommer hem kl. 1, skall
hon först laga ett mål mat åt man och

156

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

barn. Sedan hon är färdig med det och
har diskat, är klockan säkert 3. Då skall
hon ut och göra sina inköp. Om vi ser
efter, hur inköpen fördelar sig på olika
dagar i veckan, finner vi att under lördagarna
göres ungefär dubbelt så många
affärer, värdemässigt sett, som under den
sämsta försäljningsdagen i veckan. Det
gäller nu livsmedelsbutikerna, men förhållandena
är enahanda å andra områden.
Det betyder alltså, att dessa husmödrar
alltid får göra sina inköp under
rusningtid. De har aldrig tid att gå från
den ena affären till den andra och jämföra
priser och kvalitéer. Det betyder,
att de måste godtaga det pris på varan
som erbjudes. Det talas ju här om hur
mycket konsumenterna skulle förlora på
att man håller öppet till kl. 20 eller 21
genom den fördyring som skulle uppstå
inom distributionen på grund härav.
Men det förstår väl vem som helst, att
konsumenterna vinner mer genom att få
tillfälle att jämföra priser och varor -—
den saken torde alla kunna vara överens
om.

Man har vidare frågat: Varför har
denna sak aktualiserats just nu? Det är
inte så märkvärdigt. Den har fått en
ökad aktualitet under de allra sista
åren, därför att de förvärvsarbetande
kvinnornas antal har ökat. Det ökade
från år 1950 till år 1955 med 55 procent
till 235 000. Till dem kommer
80 000 förvärvsarbetande kvinnor, som
är ogifta mödrar. Kom ihåg, att alla dessa
är människor, som har dubbelarbete
— de skall inte bara sköta sitt arbete på
dagen, utan när de kommer hem, skall
de laga mat, diska, lägga barnen och
över huvud taget sköta sina hemsysslor.
Dessa människor, som har ett dubbelarbete,
skulle vi således inte kunna
gå till mötes så mycket, att vi skulle
kunna ge dem möjligheter att göra sina
inköp under gynnsammare betingelser
än för närvarande är fallet! Är det
verkligen möjligt, att varken vi här i
riksdagen eller handelns folk skulle
kunna sträcka oss så långt i hänsyn till
denna medborgargrupp? Jag tycker att
detta inte vore artigt handlat mot dessa
kvinnor, tv de har faktiskt — det kan

vi vara överens om — en i många fall
tyngre börda än någon av oss har att
bära. Jag tycker inte att det är orimligt
begärt av dem, att de skall få den lilla
lättnad i besvären och bekymren som
ett ökat öppethållande skulle innebära,
ty det är dock ingen stor sak.

Nu har det sagts — och det är naturligtvis
riktigt — att en sådan förlängning
av tiden inte kommer till stånd
med mindre än att köpmännen och de
handelsanställda är överens om detta.
Det ligger naturligtvis till på detta sätt,
men jag tror inte att köpmännen eller
de handelsanställda, när de ställs inför
det obestridliga faktum, att dessa dubbelarbetande
husmödrar och kvinnor
med barn alltid måste vara hänvisade
till att göra sina inköp under rusningstid,
skulle säga: »Det struntar vi i.» Det
visar sig också att i de utredningar som
gjorts och i de remissvar som ingått har
praktiskt taget alla tillstyrkt förslaget.
Det är två kvinnoorganisationer som inte
har gjort det — det är Folkpartiets
kvinnoförbund och Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund. Man kan säga
att de argumenterar för ett ökat öppethållande,
men när de skall ta ståndpunkt
drar de sig. Och det är väl det
gamla vanliga, som en skald har uttryckt
det: »Vankelmod bor under de
liljekullar.» Det har varit så många
gånger förut i historien, och så är det
väl även i dettta fall. Men jag är tämligen
säker på att om de, som sitter i
dessa båda kvinnoförbund, ställes inför
de förvärvsarbetande husmödrarna
och talade ordentligt med dem om deras
bekymmer och besvärligheter, skulle
deras argument inte stå sig i debatten,
ty det är här faktiskt inte bara ett
rent kvinnointresse utan även ett rent
familjeintresse, att denna stora grupp
av kvinnor, som har dubbelarbete, får
göra sina inköp under gynnsammare
betingelser. Detta är en sak som vi i
stort sett borde kunna vara överens om.

När reservanterna bär hållit sina anföranden
i kväll, har de uttryckt sig litet
grand otydligt — jag får väl tolka
det så — men av deras resonemang har
man osökt fått den uppfattningen, att

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 157

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

ett öppethållande till kl. 20 eller 21
skulle innebära en förlängning av arbetstiden
för de handelsanställda. Jag
för min del finner det självklart att det
inte kan bli fråga om detta. Om man
kommer in i en butik praktiskt taget
var som helst under veckans fyra första
vardagar, har biträdena vanligtvis inte
full sysselsättning. Jag tror inte alls att
det skulle innebära någon som helst
svårighet att kompensera en längre
tjänstgöring på kvällen i tid, och följaktligen
anser jag att det ur arbetstidssynpunkt
näppeligen kan för de handelsanställda
vara någon svårighet att
ordna denna sak. I de fall, då man försökt
hålla öppet längre tid, har det också
visat sig att det mycket väl går att
göra det och ordna det på det sätt jag
antytt.

Vidare har också sagts, att om konsumenterna
eller allmänheten skulle
önska ett längre öppethållande i något
av de samhällets organ, som betjänar
allmänheten, skulle också de, som tjänstgör
på sådana ställen, ställa sig avvisande
till en sådan förlängning. Det är
mycket möjligt att de gör det, men jag
vet att exempelvis socialvårdsbyråerna
har öppet en kväll i veckan just för att
de självförsörjande kvinnorna skall kunna
komma dit; annars har de ju ingen
möjlighet att göra det.

Vad sedan beträffar automathandeln
måste jag säga, att om den gäller precis
detsamma som över huvud taget gäller
distributionen och allting i samhället,
nämligen att den är under utveckling.
Vi måste räkna med att distributionen
för närvarande tar en så betydande del
av varans pris, att man kommer att göra
de största ansträngningar för att få
fram eu billigare distribution. Om det
visar sig, att automaten iir en billigare
distribution, kommer den inte att kunna
hindras med några argument, ty det
dominerande motivet kommer att bli,
att vi vill ha billigare varor. Man kommer
därför att försöka utveckla automathandeln
på ett sådant sätt, att man
kan ha nytta av automaterna på så
många områden av distributionen som
möjligt. Därför har jag för min del inte

kunnat vara med om att vi skulle hämma
den utvecklingen, utan jag går ut
ifrån att vi skall underlätta den liksom
vi försöker underlätta utvecklingen på
så många andra områden. För den skull
skall jag, herr talman, be att få yrka
bifall till utskottets förslag i allt utom
vad gäller 2 §. Jag ansluter mig där till
den av mig m. fl. avgivna reservationen.

I detta anförande instämde fru Hamrin-Thorell
(fp).

Herr SVENSSON, AXEL, (s) kort genmäle: Herr

talman! Med anledning av vad
herr Elowsson anförde om de förvärvsarbetande
kvinnorna vill jag endast påpeka
en sak, som också kan ha betydelse
i detta sammanhang, herr Elowsson.
Det finns ju inom detaljhandeln 122 000
kvinnor anställda, av vilka 38 000 är gifta.
Jag frågar herr Elowsson om deras
problem icke kan vara större än problemet
för de förvärvsarbetande inom industrien,
som herr Elowsson här talade
om. Jag har i utskottet emot detta tal
från herr Elowssons sida anfört att de
i industrien förvärvsarbetande kvinnorna
ju har en arbetstid som är mycket
förmånligare än vad de i handeln anställda
har. Flertalet industriarbeterskor
slutar sitt arbete kl. 4 och 1/2 5 på eftermiddagen.
De har således en och en
halv timme och ibland två timmar för
att inköpa de varor som herr Elowsson
tror att de har så svårt att förskaffa sig.

Vidare kan jag inte förstå varför man
blandar ihop enigheten mellan de handelsanställda
och affärsmännen om denna
lag med frågan om karteller, priskontroll,
näringsfrihetsråd och konsumentupplysning
m. in. m. m. Detta är väl ingenting
märkvärdigt. Jag tycker att det
är hedervärt att man för en gångs skull
kan konstatera att arbetsgivare och anställda
är överens på en så viktig punkt
som den här. Det iir inte ofta man finner
en sådan överensstämmelse och samstämmighet.
Jag tycker inte att man kan
blanda ihop detta med kartellagstiftning
och dylikt. Och hur går det till, mina
vänner, när en framställning görs kom -

158 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

munalt om ändring i butikernas öppethållande?
Jag har som kommunalman i
åtskilliga fall fått vara med om att handlägga
sådana frågor. När framställningen
kommit in remitteras ärendet åtminstone
i min kommun till textilarbetarfackföreningen,
livsmedelsarbetarfackföreningen
och beklädnadsfolket samt
överallt dit där vi vet att en stor mängd
kvinnor är enrollerade i respektive organisationer.
Dessa får yttra sig över
förslaget. De kommer i vanlig ordning
in med sitt remissvar, och jag måste säga
att jag icke i något fall under min långa
kommunala bana har funnit att den kommunala
myndigheten har våldfört sig på
de uppfattningar som har kunnat företrädas
inom dessa arbetargrupper. Det
har i stället blivit samstämmighet mellan
dessa åsikter och det beslut som den
kommunala myndigheten har fattat. När
man här säger eller åtminstone vill ge
sken av att vi skulle våldföra oss kommunalt
på den uppfattning som konsumenterna
har, så är detta icke riktigt.
Jag vill ha sagt det också till statsrådet
Lindström, att det icke är riktigt ifall
man tror att därför att endast ett fåtal
kommuner har utnyttjat den nuvarande
lagens bestämmelser, medan alla övriga
kommuner har bestämt att butikerna
skall stänga kl. 18, så skulle det ha skett
något våldförande av uppfattningar inom
konsumentledet.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Det är rätt lustigt att
kunna konstatera att öppethållande till
kl. 21 skulle de handelsarbetande kvinnorna
också ha gagn av. Om man kompenserar
dem med tid i stället för med
pengar betyder det ju, att om de arbetar
från kl. 18 till 21 får de tre timmar till
godo. Låt oss anta att de börjar kl. 9. Det
skulle betyda att de på förmiddagen kan
göra de inköp som de andra, förvärvsarbetande
husmödrarna gör mellan kl.
18 och 21. På det viset bleve ju de handelsarbetande
kvinnorna hjälpta de också
genom den här reformen, och detta
är självklart även avsikten.

Herr Svensson säger vidare att om
man talar med kvinnorna inom den fackföreningen
och inom den fackföreningen
så ivrar inte de för kvällsöppet. Jag vill
till detta säga att jag ju inte vet hur
många man har kommit i kontakt med
i sådana sammanhang, men att det inte
tidigare har blivit någon opinion mot
detta öppethållande hör samman med
den omständigheten att saken ju inte har
varit aktuell på samma sätt som den har
blivit det allteftersom antalet förvärvsarbetande
kvinnor ökats. Vi skall komma
ihåg att vi här befinner oss under
trycket av en utveckling, och denna har
inte stannat upp. Vi kan gå ut ifrån att
det blir flera förvärvsarbetande gifta
kvinnor eller ogifta kvinnor med barn
som vi nödgas ta hänsyn till i sådana
här sammanhang. Det är detta som det
just nu främst är fråga om, det är dessa
grupper som det framför allt gäller att
ställa till freds.

Det visar sig också att den av Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen
tillsatta arbetsmarknadskommitténs
kvinnoutredning mycket varmt förordar
att man skall hålla öppet en kväll i veckan.
Yrkeskvinnors samarbetsförbund
har också förordat detta liksom praktiskt
taget alla remissinstanser som haft
med denna sak att göra. Då får man väl
ändå säga att detta är uttryck för ett legitimt
behov som vi måste tillgodose på
något sätt.

Herr ANDERSSON, ALVAR, (bf):

Herr talman! Det är väl så att vi litet
var har den uppfattningen, att denna
fråga egentligen är ganska liten. Men
den har föranlett en mycket lång debatt,
och den föranledde också under utskottsbehandlingen
mycket långa och besvärliga
debatter, där vi till sist fick ta ett
långvarigt kvällsplenum och ändå inte
kom fram till någonting annat än detta
mycket trasiga utskottsutlåtande. Man
tyckte väl annars, när man först blev
konfronterad med propositionen 162, att
den var relativt oskyldig och inte gick
in på några samhällsomstörtande problem.
Men sedan motionerna från herr

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 159

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

Holmqvist m. fl. avlämnats — sammanlagt
25 motionärer i båda kamrarna -—
förstod man ju att det var en sak som
brändes.

Jag skall inte ge mig in på några längre
utläggningar — det har ju argumenterats
både långt och ingående från båda
parter — utan jag skall bara framlägga
några reflexioner i anslutning till en del
uttalanden som här har gjorts. Om vi
tar den tredjedel i propositionen och utskottsutlåtandet
som vi är eniga om —
alltså när det gäller öppethållande av butiker
för demonstrations- och upplysningssyfte
— prisade Axel Svensson förslaget
i denna del. Han menade, att det
blir alldeles utmärkt, att vi kan gå i affärerna
och titta på varor på kvällarna.
Jag håller med om det i viss utsträckning
när det gäller sådana varor som t. ex.
möbler, men jag har mycket svårt att
följa med herr Axel Svensson i resonemanget
när det gäller inköp av kläder,
skodon, hattar o. s. v. Ty nog måste det
väl ändå bli rätt underligt, om man skall
gå i en affär som har öppet i demonstrationssyfte
och prova ett par skor t. ex.
—- där måste finnas personal som betjänar
en på kvällen — men man inte får
lov att köpa dem, om butiken bara är
öppen i demonstrationssyfte. Man måste
då komma igen dagen efter eller någon
annan dag, kanske rent av på tid då man
är upptagen av arbete. Jag skulle i alla
fall tro, att det i en hel mängd fall vore
väsentligt värdefullare att kunna få köpa
varan den gången man tittar på den och
inte behöva först gå och titta på den vid
ett demonstrationstillfälle på kvällen och
sedan återvända på dagen och köpa den.

Vad är det egentligen vi strider om
när det gäller det ökade öppethållandet
av affärerna? Propositionen vill ju medge
frihet att ha öppet två timmar mer i
veckan. Det är egentligen bara fråga om
möjlighet att förskjuta två timmar i veckan
till en tid mellan 19 och 21. Man
får ta igen denna tid någan annanstans
i stället, så att öppethållandet per vecka
räknat blir detsamma. Jag menar för
min del att vi skulle kunna biträda detta
förslag i propositionen, men då det inte
gick att få majoritet härför, har jag bi -

trätt kompromissen att medge en timmes
ökat öppethållande. Det är denna möjlighet
till ökat öppethållande som herr
Holmqvist betecknar som reaktionär. Jag
gör den stilla reflexionen: Vad skall vi
då säga om riksdagens öppethållande
kväll efter kväll, som är utsträckt väsentligt
längre?

Avslagsmotionärerna och reservanterna
vill bevisa, att här inte föreligger
några som helst behov av att ha öppet
på kvällen. Varför skall man då vara så
rädd för att medge denna frihet? År det
intet behov, kommer det naturligtvis inte
att bli något ökat öppethållande. Lagförslaget
stipulerar ju inte något tvång,
utan det är en rättighet som medges.
Varför skall vi behöva vara så förfärligt
rädda för denna lilla ökade möjlighet till
frihet?

Sedan skall jag gå in på det andra eller
rättare sagt det tredje avsnittet. Det gäller
automathandeln. Man kan säga, att
utskottsmajoriteten är rädd för en ökad
frihet, ty vi menar att det är bra som
det är. Jag har för min del närmast resonerat
som så, att det givetvis för de
stora tätorterna kan vara av kanske ganska
betydande värde med en ökad automathandel,
helt frikopplad från affärerna,
genom en kedja av automater, som
eventuellt skulle tillskapas. Men för
mindre tätorter och för landsbygden kan
det över huvud taget inte bli fråga om
att sätta upp automater annat än i anslutning
till affärer mer än i ett enda
hänseende, nämligen när det gäller gottautomater.
Såsom påpekats förut skulle
lagen enligt den i propositionen föreslagna
utformningen medge att man sätter
upp snaskautomater intill skolor. De
får givetvis inte sättas upp på skolplanerna.
Men låt oss säga att det ligger en
bostadsfastighet i närheten av skolan eller
att det där finns en markbit som det
iir möjligt att förhyra. Då skulle ju den
nya lagen ge full frihet att sätta upp sådana
automater. Det kan ju knappast vara
förnuftigt att göra sfi. Såvitt jag kan
se är detta den enda form av ökad automathandel,
alltså med frikoppling från
affärer, som man över huvud taget kan
tänka sig på landsbygden och i mindre

160 Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

tätorter. Det är därför jag för min del
har biträtt avslagsyrkandet på denna
punkt.

Som helhet vill jag säga att oberoende
av vad vi beslutar här kommer det varken
när det gäller automathandel eller
ändå mindre när det gäller öppethållande
av affärer på kvällen att hända så
värst mycket. Hela denna fråga har blivit
uppblåst till alltför stora proportioner.
Den är i själva verket av rätt blygsam
natur och borde också kunna behandlas
därefter.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att på samtliga punkter få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman! Jag hade inte haft för
avsikt att yttra mig i denna debatt om
det inte under slutet av debatten hade
gjorts ett inlägg som föranledde mig att
begära ordet.

Jag vill till att börja med säga att det
är få som skulle motsätta sig en förändring
i lagstiftningen på detta område, om
man kunde påvisa ett ostridigt behov av
en ändring. Enligt min uppfattning har
man inte kunnat detta. Jag hyser tvärtom
den meningen, att hade man dröjt
med framställningarna på detta område
ytterligare ett par år, så hade de uteblivit.
Jag bygger denna min mening på
ett halvt års erfarenheter av ett förlängt
öppethållande på en del platser i Stockholm.

Jag tror att hela denna åstundan att
åstadkomma en ändring, hela denna psykos,
om jag så får kalla det, bygger på
förhållanden inom handeln, som i dag
inte längre råder. De bygger — jag tänker
därvidlag inte minst på herr Elowssons
anförande — på de väntetider och
de köer under rusningstider som tidigare
var rådande i den äldre typen av butiker
men som mer och mer försvinner
i och med självbetjäningsbutikernas införande,
där väntetiden praktiskt taget
är eliminerad även under rusningstider.
Om det uppstår någon väntetid nu, så är
det i kassorna, men även där är rätt
mycket av de tidigare svårigheterna eliminerade.

Det är klart att man kan säga att detta
är ett löst påstående, och det vore ett
sådant om man inte samtidigt kunde basera
det på praktiska iakttagelser. Jag
hävdar nu i fråga om livsmedelshandeln
att där inte föreligger något behov av
något förlängt öppethållande. Där finns
inga köer eller stopp mellan kl. 16.30 och
18. Det går smidigt och snabbt, och butikerna
är tömda, inte strax efter kl. 18
utan en god stund före kl. 18. Det beror
helt enkelt på denna ändrade försäljningsform
som har slagit igenom de senaste
två å tre åren och mer och mer
tillämpas över hela landet.

Jag vill inte ifrågasätta annat än att
det möjligen kommer att visa sig behövligt
att ha ett förlängt öppethållande för
butikstypen varuhus och liknande, kanske
också för stadsdelar där butikslivet
får karaktären av ett shopping center,
dit folk åker ut på kvällarna sedan man
ätit —- där parkeras kanske 500 eller 600
bilar — för att göra sina inköp och gå
omkring och titta. Men även härvidlag
sägs det på flera håll att kundfrekvensen
är i avtagande under det extra kvällsöppethållandet,
och den teorien ligger
nära till hands att behovet av öppethållande
på detta område kommer att minska.
Jag tror för övrigt inte att något
samhälle i detta land är så stort att det
generellt sett kan bära hur många centers
som helst av denna typ, utan de
kommer att bli ytterligt begränsade.

Jag begärde emellertid ordet närmast
för att säga att här i Stockholm har
öppethållandet av butiker i begränsad
utsträckning på grund av en särskild
kommunal utvidgning av lagen tillämpats
sedan slutet av förra året, och för
många av dessa butiker har en återgång
till den tidigare stängningstiden skett
helt enkelt på grund därav att butikerna
stått praktiskt taget tomma efter kl.
18. De utnyttjades till att börja med de
första månaderna, kanske av nyfikenhet
och kanske också därför att det förelåg
ett behov, jag vet inte vilket skäl som
var det verkliga, men faktum är att publikfrekvensen
har minskat och många
av dessa affärer har stått praktiskt taget
tomma under kvällstid. När ingen utnytt -

Fredagen den 25 mai 195G em.

Nr 20

161

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

jar möjligheten att handla på den tiden
blir följden helt enkelt att butikerna får
lov att återgå till den tidigare stängningsordningen.

Jag skall inte ytterligare förlänga debatten.
Jag vill endast säga att dessa erfarenheter
bara kan tyda på en sak, nämligen
att det behov man här har talat
om såsom någonting oeftergivligt och
något som man måste tillgodose icke
existerar eller i varje fall existerar i
mycket ringa utsträckning.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Bara några strörepliker, herr talman!

Först några ord till min vän och
åsiktsfrände herr Nils Elowsson, vars
synpunkter jag fullt kunnat instämma i.
Men när han nämnde de två kvinnoförbunden,
Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund och Folkpartiets kvinnoförbund
såsom parter på motståndarsidan,
tror jag han hårddrog deras synpunkter
en smula. Båda dessa kvinnoförbund
understryker bestämt betydelsen
av att konsumenterna ges bättre
möjligheter att göra sina inköp utanför
den vanliga affärstiden. Men de vill avvakta
litet till, om inte handeln ändå
skulle utnyttja de nuvarande möjligheterna
till ett utsträckt öppethållande. De
representerar kort sagt en mer optimistiskt
tro på varudistributionens benägenhet
att på eget initiativ anpassa sin
service efter skiftningarna i konsumenternas
arbets- och levnadsvanor.

Jag har redan sagt kammaren, att jag
inte är lika optimistisk, att jag tror att
denna uppmjukning i lagstiftningen skulle
vara värdefull och ha en psykologisk
effekt, inte minst för att öppna ögonen
på handeln för att konsumenterna skulle
kunna önska experiment till förmån för
rörliga butikstider.

Vi motiverade ju inte denna lilla lagändring
med att här föreligger ett bestämt
behov, herr Carl Albert Anderson,
utan det är ju reservanterna som påstår
att inget behov föreligger. Vi menar bara,
att det skall finnas en möjlighet att
se om behov finns eller inte.

Herr Axel Svensson frågade mig, om
jag ansåg att kommunerna våldfört sig

It Första kammarens protokoll 1956. .Vr 20

på konsumenternas rätt, när de inskränkt
på öppethållningstiderna. Det
har jag inte alls sagt, och jag menade
inte så heller, utan jag menade att det
är uppenbart att parterna inom handeln
har haft ett starkare inflytande på de
kommunala besluten än vad konsumenterna
haft. Det verkade kanske snarare
som om herr Svensson tyckte, att uppmjukningen
av butikstängningslagen
skulle innebära ett våldförande på kommunerna,
eftersom han säger i reservationen
och också i sitt anförande, att
förslaget representerar ett intrång på
den kommunala självbestämmanderätten.
Till detta vill jag dock säga, att så tycks
inte kommunerna själva betrakta saken,
eftersom Svenska stadsförbundet har tillstyrkt
detta förslag under hänvisning
till att det är »ostridigt att nu rådande
ordning ur konsumentsynpunkt fungerat
otillfredsställande». Men Stadsförbundet
är på samma gång resignerat inför vad
man förutser kommer att inträffa, när
partsorganisationerna skall avgöra, om
de vill ha rörliga butikstängningstider
eller inte.

Det har blivit sent, herr talman, klockan
är åtskilligt över 21, och de flesta
tycker som herr Alvar Andersson nyss,
att vi snart bör stänga butiken för i
kväll. Jag skall därför inte låta fresta
mig till ytterligare polemik mot enskilda
talare och inte heller till att säga någonting
till bl. a. herr Carl Albert Andersons
anförande, vilket som sagt vore
mycket frestande. Jag vill bara kort och
gott säga, att man kan tycka och tro
olika om behov och verkningar, om bekvämt
och obekvämt i samband med en
liberalisering av butikstängningstiderna.
Men man kan inte förneka, att det
är riktigt i princip att så mycket som
möjligt lämna avgörandet åt människorna
själva, åt organisationerna, när de är
mogna att avgöra frågorna själva. Erasmus
Rotterdamus skrev i sina betraktelser:
»Därför att en idé inte kan förverkligas
är den dock inte besegrad eller
bevisad värdelös.» Därmed vill jag
ha sagt, herr talman, att jag tar utgången
av kammarens omröstning med ro,
hur den än blir. Ty principen (iverlever.

162

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det var herr Carl Albert
Anderson som uppkallade mig. Den rörelse
han representerar skall ju kämpa
för konsumenternas intressen, och det
trodde jag att herr Carl Albert Anderson
också var inställd på. Hans ställningstagande
och yttrande i kväll förvånar
mig emellertid. Det är ju inte
bara Kooperativa förbundets styrelse
som tillstyrkt detta förslag, utan en av
dem, som har att svara åtminstone för
en del av Konsum i Stockholm, herr
Severinson, förklarade i ett diskussionsinlägg
för någon tid sedan, att dessa
öppethållningstider nog inte var så
dumma. Men han säger, att exempelvis
i det stora varuhuset vid Drottninggatan-Kungsgatan
är dock försäljningen
större mellan kl. 18 och 19 än mellan
kl. 19 och 20. Det var med anledning
av detta som jag nu begärde ordet, ty
det förslag som ligger här har inte min
välsignelse. Jag försökte med den kompromissen,
att vi skulle ta tiden till kl.
20 för hela landet i övrigt utom för
Stockholm och Göteborg. Orsaken till
att jag ville ha öppet till kl. 21 i Stockholm
och Göteborg var, att när städerna
är så pass stora som dessa, bor de, som
arbetar inne i staden, förhållandevis
långt från arbetsplatsen, i de s. k. sovstäderna.
De måste jaga i väg för att
kunna handla mellan fem och sex och
sedan hem för att laga sin mat och sörja
för man och barn. När de är färdiga
med detta, lönar det sig inte att fara
tillbaka till centrum för att göra affärer
eller titta på varor där, ty då är klockan
redan ungefär halv åtta, och när
det bara är öppet till åtta, betyder det
att de inte far in igen. Därför behöver
en hel del av dessa människor handla
mellan kl. 5 och kl. 6 eller eventuellt,
såsom det nu är, mellan kl. 5 och kl. 20.
Eftersom husmödrarna, sedan de gjort
sina inköp, skall återvända till sina hem
för att där sköta hushållssysslorna, betyder
detta att man i dessa familjer måste
vänta med middagen de dagar husmödrarna
gör sina inköp. Det blir alltså
mannen och barnen som får sitta emellan,
vilket jag inte tycker är tilltalande.

De får ju faktiskt vänta med middagsmaten
en eller två timmar längre än
annars. Vi måste hålla detta i minnet,
när det gäller att ta ställning till denna
fråga.

Det riktiga hade naturligtvis annars
varit att bestämma tiden till kl. 21 i stället
för kl. 20. Att jag ändå gått med på
det sistnämnda klockslaget, beror uteslutande
på att jag anser, att vi bör pröva
oss fram och se vad resultatet blir.
Vi skall alltså inte låta oss nedslås av
erfarenheterna i Stockholm och Göteborg
och tro, att eftersom vi nu har fastställt
tiden till kl. 20, så har vi därmed
fått en tillfredsställande tid för affärernas
öppethållande. Det har vi nämligen
inte.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Jag skall inte bidra med
många minuter till öppethållande av
riksdagsbutiken. Jag har emellertid uppkallats
att begära ordet av herr Carl Albert
Andersons yttrande, att varuhus och
en del andra större affärer, som fått denna
förlängda tid för sitt öppethållande,
stått praktiskt taget tomma efter klockan
6 på kvällen. För att studera, hur det
verkligen förhåller sig, har jag de sista
veckorna på fredagskvällarna besökt
några varuhus. De har alls inte stått
tomma, utan det har tvärtom varit ganska
mycket folk i dem. Jag har därför
fått den uppfattningen, att det verkligen
är av behovet påkallat med detta förlängda
öppethållande.

Jag har visserligen hört från Vällingby,
där det ju finns ett företag, för vilket
herr Carl Albert Anderson är direktör,
att man där inte varit särskilt angelägen
om att vara bland de första som
höll öppet längre på kvällarna. Man gjorde
det bara tvekande och så småningom.
Det kanske kan vara förklaringen till att
herr Carl Albert Anderson anser det onödigt
med denna sena stängningstid.

På tal om självbetjäningsbutikerna
och de stora varuhusen skulle jag nog
för övrigt anse det vara en olycka, om de
helt och hållet skulle konkurrera ut de
mindre butikerna. Även dessa behövs

Fredagen den 25 maj 1956 em.

Nr 20 163

Lagförslag om ändring i butikstängningslagen

nämligen, och man får inte bara framhålla
varuhusen som alldeles särskilt behövliga.

Herr ANDERSON, CARL ALBERT, (s):

Herr talman! Jag beklagar att herrar
Sunne och Elowsson inte lyssnade till
vad jag sade, ty då skulle de ha uppfattat
att jag gjorde undantag för såväl varuhusen
som för Vällingby. Vad jag
däremot framhöll var att jag kunnat
konstatera en klar tendens till minskad
publikfrekvens under kvällstid för de
livsmedelsbutiker, där man haft förlängt
öppethållande. Det är ostridigt och kan
styrkas med siffror. Tendensen förefaller
gå i den riktningen även för varuhusen,
men den är inte lika klar där, och
därför vill jag inte uttala någon deciderad
uppfattning på den punkten.

Sedan vill jag bara till sist till herr
Elowsson säga, att jag skall inte alls försöka
tävla med honom om att utfärda betyg
om vem som främst företräder konsumentintresset.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
godkännande av den nu föredragna paragrafen
samt vidare därpå att nämnda
paragraf skulle godkännas med den lydelse,
Kungl. Maj:t föreslagit; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

4 och 6 §§

Herr SVENSSON, AXEL, (s) :

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 1).

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på godkännande av de
under behandling varande paragraferna

samt vidare därpå att nämnda paragrafer
skulle avslås; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på paragrafernas godkännande,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Svensson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 4 och 6 §§ i det
av andra lagutskottet i utlåtande nr 36
framställda lagförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda paragrafer.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Svensson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat. Vid
omröstningens slut angavs på voteringstavlorna,
att omröstningen utfallit med
64 ja och 58 nej, att 2 ledamöter avstått
från att rösta samt att 24 ledamöter
varit frånvarande.

Herr talmannen hemställde, huruvida
kammaren, då det sålunda angivna omröstningsresultatet
tydligen vore felaktigt,
ville godkänna herr talmannens förut
tillkännagivna uppfattning, att flertalet
röstat för ja-propositionen.

Härtill svarades ja.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag Godkändes.

Utskottets hemställan

Bifölls, i vad den ej kunde anses besvarad
genom kammarens föregående beslut.

164

Nr 20

Fredagen den 25 maj 1956 em.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Herr TALMANNEN yttrade:

Beträffande ärendenas ordning på föredragningslistan
för morgondagens
sammanträde hemställer jag, att kammaren
måtte besluta,

dels att statsutskottets utlåtanden nr
141, 142 och 151—153, bevillningsutskottets
betänkande nr 49 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 31 skall i angiven

ordning uppföras närmast efter statsutskottets
memorial nr 150,

dels ock att första lagutskottets utlåtande
nr 34 skall uppföras näst efter
samma utskotts utlåtande nr 33.

Denna hemställan bifölls.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 23.25.

In fidem
6. H. Berggren

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

560978