Torsdagen den 24 juli (Riksdagens protokoll 1958:5)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

ANDRA KAMMAREN

Nr B 5

24—25 juli

Debatter m. m.

Torsdagen den 24 juli

Sid.

Svar på interpellation av herr Setterberg i Vilske-Kleva ang. likställande
av aktiebolag och ekonomiska föreningar i avseende å den statliga
inkomstbeskattningens tyngd........................... 5

Svar på fråga av herr Elmwall ang. tillämpningen av bestämmelserna i

förordningen om allmän energiskatt......................... 6

Svar på interpellation av herr Johansson i Stockholm ang. viss utredning
av vårt undervisningsväsende vid en jämförelse med vissa andra
länders, m. m........................................... 8

Fredagen den 25 juli fm.

Sänkning av bolagsskatten.................................. 16

Avskaffande av varuskatten å glass........................... 50

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar
på interpellationer av herr Haeggblom ang. åtgärder för ny uppgörelse
om jordbrukets prisfrågor m. in., och herr Hansson i Skegrie ang.
jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet,
som åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem

för jordbruket m. m...................................... 59

Interpellation av herr Svensson i Stenkyrka ang. färdigställande av
vissa bokföringsresultat för åren 1954—1957 att användas vid förhandlingarna
om prissättningen på jordbrukets produkter....... 102

Fredagen den 25 juli cm.

Åtgärder på grund av situationen på sinörmarknadcn, m. m. (Forts.) 103

Häradsrätterna: Ersättningar till nämndemän.................. 121

Avveckling av byggnadsregleringen, m. m...................... 121

1 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr Ii 5

Nr B 5

Innehåll

Sid.

Utgifter under riksstatens femte huvudtitel:

Levnadskostnadsundersökning............................. 123

Mödrahjälp............................................. 123

Mödrahjälpsnämnderna................................... 124

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor.................... 125

Allmänna barnbidrag..................................... 125

Försöksverksamhet rörande daghem m. m.................... 126

Ferieresor för barn....................................... 126

Ferieresor för husmödrar.................................. 127

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor...................... 128

Bidrag till anskaffning av inventarier för allmänna samlingslokaler

m. m................................................ 128

Statens bosättningslån: Ersättning åt ortsombud.............. 129

Statens bosättningslån: Ersättning åt riksbanken.............. 129

Bidrag till sjukkassor m. m................................ 130

Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders barn............ 131

Social upplysningsfdm.................................... 131

Utgifter under riksstatens sjätte huvudtitel:

Statens bilinspektion:

Avlöningar, m. m........................................ 132

Vetenskaplig traflksäkerhetsforskning....................... 133

Driftbidrag till statens järnvägar, tillika svar på interpellation av

herr Pettersson i Dahl ang. 1953 års trafikutredning, m. m..... 136

Bidrag till televisionsverksamhetens driftkostnader............ 144

Utgifter under riksstatens åttonde huvudtitel:

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien: Riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum m. m.: Avlöningar...... 145

Studiebidrag och stipendier................................ 145

Bidrag till skolmåltider................................... 146

Bidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet .... 147

Bidrag till driften av folkskolor m. m........................ 148

Utbildning av ungdomsledare.............................. 149

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet..................... 149

Bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer. . . 150
Televerkets anslagsbehov................................... 151

Statens bosättningslånefond................................. 155

Anslag till universiteten m. m.:

Förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.............. 155

Uppsala universitet: Avlöningar............................ 163

Främj ande av ograduerade forskares vetenskapliga verksamhet m. m. 164
Försöksskolverksamheten................................... 166

Innehåll

Nr B 5

Sid.

Anslag till Göteborgs musikkonservatorium..................... 168

Pensionsreglering för statsanställda m. m....................... 172

Ändring av lagen med särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering av skatt för

åren 1958—1965 ........................................ 195

Gift kvinnas förvärvsavdrag................................. 196

Ändringar i förordningen angående patent..................... 200

Höjning av införselavgiften för torskfiléer...................... 202

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 25 juli fm.

Bevillningsutskottets betänkande nr B 9, i anledning av väckta motioner
om sänkning av bolagsskatten.......................... 16

— nr B 8, i anledning av väckta motioner ang. avskaffande av varuskatten
å glass......................................... 5Q

Fredagen den 25 juli em.

Jordbruksutskottets utlåtande nr B 8, ang. åtgärder på grund av situationen
på smörmarknaden, m. m........................... 103

Statsutskottets utlåtande nr B 2, ang. utgifter under andra huvudtiteln
(justitiedepartementet) ............................. 121

Tredje lagutskottets utlåtande nr B 3, om avveckling av byggnadsreg leringen,

m. m......................................... 121

Statsutskottets utlåtande nr B 5, ang. utgifter under femte huvudtiteln
(socialdepartementet) .............................. 122

nr B 6, ang. utgifter under sjätte huvudtiteln (kommunikationsdepartementet)
................................... 132

— nr B 8, ang. utgifter under åttonde huvudtiteln (ecklesiastikdepartementet)
..................................... 144

nr B 9, ang. anslag å kapitalbudgeten för kommunikationsdepartementet.
........................................ 454

— nr B 22, ang. anslag å kapitalbudgeten för socialdepartementet 155

— nr B 48, om anslag till universiteten, den medicinska undervisningen
m. m........................................... 155

— nr B 49, ang. försöksskolverksamheten..................... 166

•—'' nr B 50, om anslag till Göteborgs musikkonservatorium....... 168

— nr B 51, om stipendier vid handelshögskolorna............... 172

— nr B 52, ang. pensionsreglering för statsanställda m. m........ 172

Bevillningsutskottets betänkande nr B 6, ang. ändring av lagen med

särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns och
annan samfällighets utdebitering av skatt för åren 1958—1965. . 195
nr B 7, om viss inriktning av pågående översyn rörande förvärvs avdraget

för gift kvinna i beskattningen.................... 196

Bankoutskotlets utlåtande nr B 6, om pension till Nanny Emilia Kristina
Ingvall........................................ 200

Nr B 5

Innehåll

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr B 7, om ändrad lydelse av förordningen
angående patent..................................... 200

Första lagutskottets utlåtande nr B 8, ang. lag med särskilda bestämmelser
om tillsättning av prästerliga tjänster vid ny indelning av
riket i pastorat........................................ 201

— nr B 11, ang. ändrade bestämmelser om rätt för målsägande att

närvara vid åklagarens sakframställning.................... 202

—• nr B 12, ang. ändrad lydelse av lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt
.................................................. 202

Jordbruksutskottets utlåtande nr B 9, ang. ändring av betalningsvillkoren
vid försäljning av kronoegendomar...................... 202

— nr B 10, ang. stipendier vid lantbrukshögskolan, veterinärhögskolan
och skogshögskolan, m. m.......................... 202

— nr B 11, ang. höjning av införselavgiften för torskfiléer........ 202

Torsdagen den 24 juli 1958

Nr B 5

Torsdagen den 24 juli

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 18 innevarande
juli.

§ 2

Svar på interpellation ang. likställande
av aktiebolag och ekonomiska föreningar
i avseende å den statliga inkomstbeskattningens
tyngd

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Setterberg i Vilske-Kleva
frågat om jag har för avsikt att inom
en nära framtid låta utreda spörsmålet
om ett likställande av aktiebolag och
ekonomiska föreningar i avseende å den
statliga inkomstbeskattningens tyngd.

Till svar får jag först erinra om att
juridiska personer erlägger statlig inkomstskatt
efter proportionella skattesatser,
som är graderade efter vad för
slags juridisk person det är fråga om.
Den lägsta skattesatsen är 10 procent,
den högsta, som gäller aktiebolagen,
uppgår till 50 procent. Ekonomiska föreningar
betalar 40 procent.

Den nuvarande skillnaden mellan
skattesatserna för aktiebolag och ekonomiska
föreningar härrör från 1947
års skattereform. Initiativet kom från
bevillningsutskottet, som förordade att
den i propositionen föreslagna gemensamma
skattesatsen för bolag och föreningar
skulle sänkas i fråga om de
ekonomiska föreningarna.

Frågan har senare ingående diskuterats
i samband med större skattereformer
utan att detta föranlett någon ändring.
Den är således enligt min mening
inte av beskaffenhet att böra bli
föremål för någon speciell utredning.

Härpå anförde

Herr SETTERBERG i Vilske-Kleva (h):

Herr talman! Samtidigt som jag ber
att få tacka statsrådet för svaret på min
interpellation måste jag konstatera, att
finansministerns inställning är direkt
negativ. Jag beklagar detta eftersom jag
varit så återhållsam att jag endast frågat,
om finansministern har för avsikt
att i en nära framtid låta utreda frågan
om likställande av aktiebolag och ekonomiska
föreningar i vad gäller inkomstbeskattningens
tyngd. Innan jag
går vidare in på frågan vill jag först
för att undvika missförstånd ha sagt,
att jag inte med likställande avser en
höjning av skattesatsen för de ekonomiska
föreningarna.

Finansministern motiverar sin negativa
inställning till en utredning genom
att hänvisa till att frågan diskuterats
i samband med större skattereformer
utan att detta föranlett någon ändring.
Det är mig inte främmande att man från
regeringens sida tar mycket liten hänsyn
till vad som framföres av utredningar.
Men det bör väl å andra sidan
inte vara finansministern främmande,
att samtliga skatteutredningar, som behandlat
den bär frågan, stannat för enhetliga
skattesatser. Detta gäller 1928
års bolagsskatteberedning, 1936 års
skattekommitté, 1945 års skatteberedning
och 1949 års skatteutredning. KF
föreslog redan 1926, att skattesatsen

6 Nr B 5 Torsdagen den 24 juli 1958

Svar på fråga ang. tillämpningen av bestämmelserna i förordningen om allmän
energiskatt

skulle vara densamma, vilket upprepades
1938, och samma uppfattning torde
gälla även i dag. Även i propositionen
1947 höll man fast vid denna linje, och
det var, som finansministern framhöll,
utskottet som 1947 föreslog olika skattesatser,
vilket också blev riksdagens beslut.
Anledningen var den något dunkla
motiveringen att de ekonomiska föreningarnas
medlemmar kunde antagas
ha »i genomsnitt lägre inkomster än
aktiebolagens delägare».

Med den spridning som aktieägandet
under senare år fått kan detta antagande
starkt ifrågasättas. Därtill kommer
att det är ett allmänt önskemål att sprida
aktieägandet till alla samhällsgrupper.
Att detta är en väg att öka det personliga
sparandet samt att det är angeläget
att detta sparande ökas, förmodar
jag att herr finansministern och jag är
överens om.

Jag skall inskränka mig till detta,
eftersom denna den enda motiveringen
för att man införde olika skattesatser
enligt min mening inte längre är -— om
den nu någonsin har varit — bärande.
I en intervju före valet förklarade också
ledarna för samtliga borgerliga partier,
att de var anhängare av en enhetlig
skattesats. Jag finner det något anmärkningsvärt
att finansministern intagit
en helt negativ attityd och detta
utan att på något sätt motivera sin inställning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. tillämpningen av bestämmelserna
i förordningen om allmän
energiskatt

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Elmwall har till
mig riktat en del frågor angående be -

räkningen av energiskatt på elektrisk
kraft. Han påtalar att skatt uttas inte
bara på strömförbrukningen utan också
på vissa underhållskostnader och att
skatt även beräknas för perioder då
ström inte förbrukats. Herr Elmwall
frågar, om jag är villig att medverka
till mera rättvisa former för beskattningen.

De av herr Elmwall åberopade förhållandena
sammanhänger med att skatten
uttages på värdet av kraften och
inte på den mängd energi som använts
i det enskilda fallet. Som herr Elmwall
vet, debiteras elektrisk energi på många
olika sätt: enbart per kilowattimme,
genom fasta avgifter plus kilowattavgifter,
genom debitering av underhållskostnader
jämte kilowattavgifter o. s. v.
Man kan då inte nöja sig med att debitera
skatt för vad som uttryckligen betecknas
som kilowattavgift. Det hade
varit orättvist mot dem som enbart betalar
sin ström på kilowattbasis, och
det hade också öppnat möjligheter att
kringgå beskattningen. I stället måste
skatten såsom nu sker uttagas på samtliga
avgifter som förbrukaren har att
erlägga för kraften, alltså även fasta avgifter
o. d. Jag vill tillägga, att om det
hade varit möjligt att på ett rättvist
sätt beräkna skatten på ett renodlat
pris på själva den förbrukade kraften,
skattesatsen givetvis hade måst sättas
högre för att erhålla samma skatteintäkt.

Då energiskatten infördes, övervägde
man möjligheten att beräkna skatten på
myckenheten levererad kraft och inte
på värdet. De anledningar till missförstånd
som herr Elmwall åberopat skulle
då inte ha förelegat. Statsmakterna valde
emellertid värdebeskattningsalternativet,
bl. a. emedan detta av praktiska
skäl förordades av de remissinstanser
som representerar distributionen av
elektrisk kraft.

Vidare anförde

Torsdagen den 24 juli 1958 Nr B 5

Svar på fråga ang. tillämpningen av bestämmelserna i förordningen om allmän
energiskatt

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för det snabba svaret på
min fråga. I sak kan jag emellertid inte
vara till freds med svaret. Jag kan inte
finna att energiskatten på elkraft avvägts
efter lämpliga och rimliga principer.
Ett starkt missnöje har också, särskilt
på landsbygden, kommit till uttryck
hos förbrukarna av elektrisk
kraft, därför att skatten har lagts inte
endast på elförbrukningen utan också
på underhållet och skötseln av de egna
anläggningarna.

Jag kan här ge några exempel på hur
denna skatt verkar, och jag gör det genom
att nämna de rubriker, under vilka
energiskatten utgår i Sparreholm,
där eldistributionen äger rum i kommunal
regi. Kostnadsrubrikerna är: Arvode
till ordförande, Arvode för jourtjänst
och avläsning, Underhåll av ledningsnät
och anläggning, Inventarier,
Hyra för lagerlokal, Strömavgift får råkraft,
Telefon, Porton, Annonser, Försäkringsavgifter,
Resor och traktamenten,
Avskrivning 2 */ % på beräknade
anskaffningsvärdet, Avskrivning 10 %
på inventariers anskaffningsvärde, Intern
ränta 5 % på anläggningarnas

bokförda värde, Förvaltningsbidrag, Avskrivning
av elavgifter, m. m.

Dessa kostnadsposter i staten för
Sparreholms kommun uppgår sammanlagt
till 119 500 kronor, och elskatten
beräknas på hela beloppet. Strömavgiften
för råkraft, d. v. s. de egentliga
elkraftskostnaderna, uppgår till 80 000
kronor. Det är denna sistnämnda summa
som enligt min mening borde vara
skattebelagd. Då underhålls- och förvaltningskostnaderna
medräknas, blir
det skattebelagda beloppet en tredjedel
större. Jag skulle tro att detta
belopp i de egentliga glesbygderna blir
fördubblat, ofta måhända mer iin fördubblat.

Av vad jag här sagt följer också att
förbrukare, som av en eller annan an -

ledning inte har använt ström under
viss tid, ändå får betala elskatt. Den
som bor avlägset och har långa ledningar
med stora underhållskostnader får
högre elskatt än den som bor närmare
till. Jag kan som sagt inte finna detta
beskattningssystem rättvist — och det
framgår väl för övrigt indirekt av svaret
på min fråga att statsrådet själv anser
att den lösning som valts inte ger
ett rättvist resultat.

I den promemoria som låg till grund
för propositionen och riksdagens beslut
föreslogs en skattesats av 2 öre per
kWh. Det var alltså en styckeskatt som
skulle ha drabbat elförbrukningen men
inte underhållet och skötseln av ledningarna
och anläggningarna. Denna
skattesats ansågs för hög, och det är alldeles
riktigt, då den motsvarar en värdeskatt
av 13 procent. Riksdagsbeslutet
blev också att kraft för borgerlig förbrukning
skulle beskattas efter 5 procent
av kraftvärdet. När man nu tilläm*
par detta så, att även underhålls- och
förvaltningskostnader beskattas, har resultatet
i en del fall blivit högre skatt
än vad som skulle ha följt med en styckeskatt
av 2 öre per kWh. Som ett motiv
för skatten har också angivits att
man ville hålla tillbaka konsumtionen,
men det gör man ju inte genom att
beskatta underhållet av anläggningarna.

Jag kan inte heller finna att propositionen
1957 innehåller något om att elskatt
skulle uttagas även på underhållsoch
förvaltningskostnaderna. Enligt propositionens
ord skall skatten utgå efter
5 procent av »kraftvärdet». Det är åtminstone
för mig svårt att i ordet kraftvärde
lägga in underhåll av egna anläggningar,
förvaltning in. m.

Herr statsrådet har inte anfört rättviseskäl
för värdebeskattningsalternativet.
De skäl som anförts iir i stället de
praktiska — och naturligtvis skall man
vara praktisk. Men man skall inte vara
det på bekostnad av rättvisan. Jag vill
erinra om att promemorian syftade till

Nr B 5

Torsdagen den 24 juli 1958

Svar på interpellation ang. viss utredning

jämförelse med andra länders, m. m.

en styckeskatt och att Lantbruksförbundet
förordade en styckeskatt såsom
varande mera rättvis. Det bör också
gå att utforma en värdebeskattning
på sådant sätt att det endast blir elförbrukningen
som drabbas, inte underhålls-
och förvaltningskostnaderna. Detta
skulle kunna uppnås, om beskattningen
fördes direkt på det belopp distributionsföreningen
har att betala för
råkraften.

Jag vädjar till herr statsrådet att närmare
undersöka frågan samt att — om
nu elskatten måste bibehållas ännu en
tid —■ framlägga förslag för riksdagen
till grunder, som kan ge rättvisare och
rimligare resultat.

Det må tilläggas att de nuvarande bestämmelsernas
oklara formulering har
givit anledning till stor tvekan inför
tillämpningen. Det är nödvändigt med
större klarhet i bestämmelserna. Ett
studium av propositionen är ju knappast
ägnat att närmare klarlägga frågan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. viss utredning
av vårt undervisningsväsende vid
en jämförelse med andra länders, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Johansson i Stockholm
frågat

dels om jag undersökt vårt lands relativa
ställning i fråga om utbildningen
av och tillgången på pedagogiska, tekniska
och vetenskapliga kadrer i jämförelse
med England, Förenta staterna
och Sovjetunionen samt om resultatet av
en eventuell sådan undersökning nu kan
framläggas för riksdagen,

dels vilka behov som föreligger för
närvarande och de närmaste två å tre

av vårt undervisningsväsende vid en

decennierna av utbildad arbetskraft,
manuell och intellektuell,

dels vilka behov av byggnader, lokaler
och andra resurser för alla stadier
av undervisningsväsendet liksom den
vetenskapliga och tekniska forskningen
som föreligger och på vilka vägar jag
anser att dessa behov kan fyllas.

Av dessa tre frågekomplex kan jag
beträffande de två sistnämnda fatta mig
mycket kort i förevarande sammanhang,
då ju dessa spörsmål torde komma att
närmare beröras i samband med behandlingen
i morgon av utskottsutlåtandet
om anslag till universitetsväsendet.
Jag vill här bara slå fast att behovet
av kvalificerad arbetskraft och av
ökade forskningsinsatser med största
sannolikhet kommer att stiga oavbrutet
under de närmaste decennierna. Yi
måste till följd därav anstränga oss till
det yttersta att inom ramen för våra resurser
på alla tänkbara vägar söka tillgodose
de berättigade krav som utbildning
och forskning ställer och kommer
att ställa på samhället. Beträffande den
första av herr Johanssons frågor — den
som gäller vårt lands ställning internationellt
sett på den högre utbildningens
område — vill jag här nämna följande.
Det är oerhört vanskligt att göra tillförlitliga
internationella jämförelser i
fråga om den högre utbildningen. Detta
sammanhänger främst med att utbildningssystemet
har en mycket olikartad
uppbyggnad i skilda länder. Emellertid
har man, inte minst under de senaste
åren, gjort aktningsvärda försök att
jämföra utbildningskapacitetens omfattning
på olika håll. Jag kan erinra
om att UNESCO nyligen undersökt, hur
stora utgifter som läggs ner på utbildningen
på olika stadier i skilda länder.
Vidare vill jag erinra om att OEEC under
1950-talet gjort två stora undersökningar
— båda publicerade — för att
belysa behovet av och tillgången på
tekniskt och naturvetenskapligt utbildad
arbetskraft inom till organisationen

Torsdagen den 24 juli 1958

Nr B 5

Svar på interpellation ang. viss utredning av vårt undervisningsväsende vid en

jämförelse med andra länders, m. m.

anslutna länder. Därjämte vill jag med
anledning av att herr Johansson särskilt
frågat om förhållandena i Sovjetunionen
erinra om att det i Förenta
staterna för några år sedan publicerades
en mycket uppmärksammad och
omfattande analys av ryskt högre utbildningsväsende.
Arbetet i fråga heter
»Soviet Professional Manpower». I detta
arbete görs ingående jämförelser mellan
ryskt och amerikanskt utbildningsväsende
med särskild tyngdpunkt lagd
på frågan om omfattningen av och kvaliteten
hos den högre tekniska och naturvetenskapliga
utbildningen.

Alla dessa och andra här ej särskilt
nämnda analyser visar att i början av
1950-talet utbildningen av tekniker och
naturvetenskapsmän var mycket omfattande
i Sovjetunionen medan den i USA
och många stater i Västeuropa var förhållandevis
begränsad. Emellertid har
man de senaste åren också där kraftigt
ökat insatserna på den högre utbildningens
område. Ett uttryck för det växande
intresset är bland annat att OEEC förutom
arbetet med de nyss nämnda analyserna
av situationen på utbildningens
område nu även arbetar med konkreta
projekt i syfte att stimulera sina medlemsländer
till ökade insatser på den
högre utbildningens område.

Vad Sverige beträffar vågar jag påstå
att vi internationellt sett sedan ett
antal år tillbaka ligger väl till när det
gäller utbildningen av teknisk och naturvetenskaplig
arbetskraft. Vad angår
den av herr Johansson särskilt omnämnda
gruppen pedagoger, d. v. s.
lärare, är det för kammaren väl bekant
vilka insatser vi gjort och gör för att
tillgodose behovet av lärare på skilda
stadier, .lag vill i detta sammanhang
slutligen erinra bland annat om att det
nyligen publicerats en ingående analys
av tillgången på och behovet av lärare
i läroämnen (SOU 1958:21).

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret, även om det
blev litet kortfattat och allmänt i några
punkter.

Vad beträffar två av frågorna hänvisar
ecklesiastikministern till den proposition
om upprustningen vid universitet
och högskolor, som vi snart skall
behandla och till vilken vi motionsledes
framfört några tilläggsförslag. Denna
proposition och alla de prognoser
om behovet av akademisk arbetskraft
som den innehåller förelåg redan när
jag väckte min interpellation, och jag
uigick från det. Jag noterade i interpellationen
de framsteg som denna proposition
och årets statsverksproposition
innebar särskilt när det gäller effektiviseringen
av den humanistiska undervisningen,
förbättringen av studiemetoderna,
ökningen av examensfrekvensen
och åtgärderna för att stimulera forskarrekryteringen
vid de filosofiska fakulteterna.

Jag betecknar dessa förslag som högst
angelägna och välbetänkta, och det är
tydligt att ecklesiastikdepartementet nu
planerar på litet längre sikt än vad tidigare
varit fallet. Samtidigt slog jag emellertid
fast redan i interpellationen, att
upprustningen i huvudsak begränsats
till dessa fakulteter, medan den stora
eftersläpningen förefinns på den högre
tekniska naturvetenskapliga undervisningens
område. Det var i det sammanhanget
jag framförde de av statsrådet
nyss berörda jämförelserna mellan
exempelvis Sovjet, Amerika och vårt
land, vilka visar att Sverige, som tidigare
var ett föregångsland på detta område,
nu allvarligt börjar komma på
efterkälken, något som statsrådet i allmänna
ordalag bestred.

Även i konservativ borgerlig press
och framför allt i fackpressen bär vi
på sistone liist rena panikartiklar, där
man konstaterat att exempelvis Sovjet -

Nr B 5

Torsdagen den 24 juli 1958

Svar på interpellation ang. viss utredning av vårt undervisningsväsende vid en

jämförelse med andra länders, m. m.

unionen årligen utexaminerar mångdubbelt
fler högkvalificerade högskoletekniker
och naturvetenskapsmän än Förenta
staterna och att Sverige som bekant
ligger långt efter Förenta staterna.
\Ti noterar denna eftersläpning, och jag
tycker att det är litet sangviniskt när
statsrådet säger att vi ligger bra till.

Allvaret i denna eftersläpning framgår
klarare om vi betänker att världen
för närvarande genomgår en teknisk revolution
i atomkraftens, automatiseringens
och rymdraketernas tecken. I denna
dynamiska tid sitter vi svenskar och
lappar på vår tekniska undervisning
som om utvecklingen fortsatte i den
gamla sävliga oxdragarlunken. Vid varje
ny framstöt från fackmännen hänvisas
det till den ständiga utbyggnaden av
de tekniska högskolorna och gymnasierna
och till den ökade intagningen.
Det vare mig fjärran att bestrida, att en
del mycket betydelsefulla framsteg säkrats
genom riksdagsbeslut under senare
år och genom beslut som vi snart kommer
att fatta, men det går på tok för
sakta, om vi skall kunna hävda oss och
återvinna vår gamla rangställning på
dessa områden. Räknar man ifrån de
stora summor som användes för krigsteknisk
och militär forskning, en forskning
som är inriktad på förstörelse,
framstår njuggheten i anslagen till forskning
och undervisning för den fredliga
produktionen, det fredliga arbetet och
det vetenskapliga arbetet i fredens tjänst
som ännu mera anmärkningsvärd.

Det är därför jag och många med mig
anser, att de mest angelägna uppgifterna
kommit i efterhand. Jag säger
detta utan att på något sätt förringa nödvändigheten
av den nu föreslagna utbyggnaden
av den humanistiska undervisningen.
Jag medger också att den ger
möjligheter att öka lärarkadrarna både
för hög- och mellanstadiet, för kemi,
fysik och matematik, där vi för närvarande
har den största utbildningseftersläpningen.

Samtidigt måste jag dock betona att
universitetsutredningen själv bevisar,
att det i Sverige i relation till andra
examina avläggs ett sjunkande antal tekniska
och naturvetenskapliga examina.
Eftersläpningen har alltså inte minskat
utan skärpts, även om antalet studenter
på dessa områden har ökat i absoluta
tal räknat.

Jag erinrar om att denna eftersläpning
påtalats även i remissvaret. Sveriges
tekniska forskningsråd skriver om
universitetsutredningen att den gett den
högre tekniska undervisningen och
forskningen en närmast undanskymd
ställning. Andra remissinstanser har
konstaterat att bristen på personer med
teknisk och naturvetenskaplig utbildning
kommer att fortsätta och skärpas.
Det finns all anledning att instämma
med statens naturvetenskapliga forskningsråd,
som konstaterar »att behovet
av personal med naturvetenskaplig utbildning
(däri inräknat medicinare, tekniker
och liknande) under den kommande
tiden blir så stort, att vårt land
av ren självbevarelsedrift måste tillse,
att de ungdomar, som har intresse av
och är lämpade för en sådan utbildning,
också kan få en sådan». Det finns också
anledning att instämma med regeringsorganet
Morgon-Tidningen, som
den 7 januari 1957 på ledande plats
skrev: »En snål och räddhågad pålappning
kan ställa till med obotlig skada
för oöverskådlig tid.»

Bristen på högkvalificerade tekniker
skärpes ytterligare genom att många av
dem lockas med avsevärt högre betalning
om de går i utländsk tjänst.

Vad kan göras utöver det som hittills
förebådats?

Den pågående utbyggnaden av tekniska
högskolan och de speciella forskningscentralerna
i dess omgivning och
av Chalmers samt utbyggnaden av de
tekniska gymnasierna har redan noterats
som värdefulla försök att i någon
mån söka hinna ifatt eftersläpningen,

Torsdagen den 24 juli 1958

Nr B 5

Svar på interpellation ang. viss utredning av vårt undervisningsväsende vid en

jämförelse med andra länders, m. m.

men ännu har vi inte kommit dithän
att det omedelbara behovet av flera tekniska
högskolor måste ställas på dagordningen
samtidigt som de tekniska gymnasierna
utbygges fortare.

I interpellationen har jag nämnt att
det norrlandsuniversitet, som vi och
många med oss länge väntat på och för
vilket man nu börjat ta de första stapplande
stegen, även bör innesluta en ny
teknisk högskola med särskild anknytning
till de speciella norrlandsindustrierna.
Utöver detta har redan anförts att
behov föreligger av en ny teknisk högskola
också i södra Sverige. Dessa behov
blir alltmer pockande då det visar
sig att vi — och det strider ju i viss
mån mot ecklesiastikministerns sangviniska
karakteristik — redan nu har behov
av minst tusen nya högskoleingenjörer
förutom det stora behovet av tekniskt
högkvalificerade lärare. Denna
bristsituation kommer säkerligen att
förvärras med varje år. Även statsrådet
förutsatte ju ett starkt stegrat och accelererat
behov under decennier framåt,
och bristen kommer därför att skärpas
om man inte snabbt vidtar extraordinära
och djärva åtgärder. Det kommer att
kosta mycket pengar, men det är nödvändiga
utgifter och investeringar som
betalar sig. Om vi gör vårt för avspänning
och fred i världen får vi pengar
till dessa nödvändiga ändamål genom
att skära ned de svindlande militärutgifterna,
som nu blir tillgodosedda på
den fredliga produktionens och undervisningens
bekostnad. Då kan vi tänja
på de resurser, som även ecklesiastikministern
anser det vara nödvändigt att
utnyttja till det yttersta.

Jag skall beröra endast en fråga till,
nämligen läkarutbildningen, men jag
kommer att uppehålla mig litet utförligare
också vid detta spörsmål, då det
just i dagarna iir så högaktuellt. För
närvarande pågår en stor debatt mellan
statsmakterna och läkarorganisationerna
om fortsatt import av läkare från

Österrike eller grannländerna. En del av
läkarkåren fruktar tydligen att den skall
bli för stor. Denna fruktan är enligt min
mening alls icke motiverad. Jag har i
interpellationen påvisat att antalet vakanta
tjänster utan vikarier eller kompetent
vikarie inom provinsialläkarväsendet,
undervisningssjukhusen och
andra sjukhus och sanatorier utgjorde
400 eller 12 procent av samtliga. Trots
att antalet läkare kommer att ökas för
varje år beräknar utredningen att det år
1965 ändå skall kvarstå en brist på
900 läkare. Jämvikt skulle kunna uppnås
först 1970, men det förutsättes att
behovet av läkare kommer att stegras
under tiden så att bristen fortsätter även
efter nämnda år.

För vår del har vi gång på gång i
riksdagen påpekat det orimliga förhållandet
att man inte i tid vidtagit åtgärder
för att möjliggöra för flera begåvade
svenska ungdomar att utbilda sig
till läkare. I stället har man försökt täcka
den värsta bristen genom import av
utländska läkare, ofta sådana som har
otillfredsställande utbildning och som
i varje fall i början inte behärskar svenska
språket och av vilka en del aldrig
lär sig svenska.

I september 1957 tjänstgjorde 800 utländska
läkare eller 13 procent av samtliga.
Av dessa var 456 från utomnordiska
länder och av dem hade endast
331 allmän behörighet. 20—25 procent
av läkarna inom sinnessjukvården är
utlänningar. Just inom den mentala
sjukvården tycker jag det är särskilt
nödvändigt att läkarna kan göra sig
förstådda på landets språk och är förtrogna
med svenska betingelser.

Den andra stora koncentrationen av
utländska läkare finns i provinsialläkartjänsterna
och i övre Norrland. Av
60 underläkartjänster i Norrbotten var
bara 21 besatta med kompetenta svenska
underläkare. Av de 37 distrikten i Norrbotten
hade bara 13 ordinarie svenska
befattningshavare, 5 saknade läkare och

Nr B 5

Torsdagen den 24 juli 1958

Svar på interpellation ang. viss utredning av vårt undervisningsväsende vid en

jämförelse med andra länders, m. m.

tjänsterna uppehölls genom dubbelförordnande.
Dessutom fanns 5 utländska
ordinarie läkare och 10 av vakansvikarierna
var utlänningar.

Kontrastverkan blir förkrossande, om
jag samtidigt påvisar hur svårt det är
för begåvade svenskar att kunna utbilda
sig till läkare. I interpellationen har jag
påvisat att av de studenter med goda
betyg, som i år sökt in vid de medicinska
fakulteterna, antogs endast 204,
medan 227 avvisades — alltså majoriteten.
Många av dem har inte ens sökt, då
betygskraven är så stora. Våren 1957
fordrades det minst 16,55 poäng för att
bli antagen vid de teoretiska studierna
vid karolinska sjukhuset. Vederbörande
behövde alltså minst sju AB och ett a.
Ändå var detta en låg poängsiffra, om
man jämför med föregående år, då man
i medeltal krävt 20 å 22 poäng. Som bekant
ger ett A bara 3 poäng.

Vad betyder detta? Ett stort antal av
de studenter som har fallenhet för läkarkallet
måste komplettera i åratal för
att över huvud taget komma in vid de
medicinska fakulteterna, där ytterligare
minst 6—7 års utbildning väntar. En
del av dem väljer att starta med en annan
examen för att lättare kunna komma
in. De kan ta en fil. kand-examen,
men den ger dem inget företräde om
de inte väljer de ämnen som höjer poängsumman.
Studentbetygen kan inte
böjas eller kompletteras. Jag skall anföra
några fakta, som framförts av några
ungdomar som just nu studerar till
läkare.

Många väljer för att få företräde vid
intagningen att först utbilda sig till
tandläkare, vilket tar cirka 5 år, att bli
civilingenjör, vilket tar 4—5 år och där
det likaledes krävs hög poängsumma,
eller också väljer man att bli apotekare,
vilket tar 4 år. På en av de senaste
kurserna fanns när den började 12 filosofie
kandidater, 3 legitimerade tandläkare,
3 civilingenjörer, 2 apotekare
och 1 farmakologie kandidat plus ett

stort antal studerande med mellan 1
och 5 akademiska betyg. De hade tagit
alla dessa examina för att över huvud
taget komma in vid den medicinska
fakulteten!

Efter detta skall jag be att få anföra
några fakta som inte är så allmänt kända.
Även bland dem som lyckas komma
in vid fakulteten tvingas många avbryta
studierna efter de två och ett halvt år
som det kostat dem att ta sin med.
kand. I sin med. kand.-examen har de
måst genomgå omfattande kurser för
att bli godkända: i anatomi, histologi,
medicinsk kemi och fysiologi samt kortare
kurser i medicinsk genetik, fysik,
statistik och allmän kemi. När dessa
kurser avslutas med skriftliga eller
muntliga förhör skall kandidaterna gå
vidare till prekliniska kurser, följda av
ett rent kliniskt år, varefter följer ytterligare
minst två och ett halvt års
studier. Sex och ett halvt år torde
alltså vara den kortaste studietiden, innan
vederbörande blir medicine licentiat,
varefter han får fortsätta ytterligare
en tid, innan han blir legitimerad
läkare.

Den stora flaskhalsen i läkarutbildningen
är den prekliniska och den kliniska
undervisningen. Jag tar ett exempel.

I Stockholm fanns vid ett tillfälle 70
sökande medicine kandidater men bara
54 platser för det prekliniska året -—
dessutom kan 7 eller 8 komma in i Göteborg,
om de vill underkasta sig olägenheterna
av en flyttning. Till nästa
termin väntas 85 medicine kandidater
anmäla sig till de prekliniska kurserna
och då är det alltjämt bara 62 som kan
komma in.

Hittills har man givit de överhoppade
två extra betygsenlieter för att de skulle
kunna hävda sig. Detta borttogs under
vårterminen, och då den studerande
inte kan höja betygen genom att
tentera om i något ämne, blir han eller
hon avstängd från vidare medicinska

Torsdagen den 24 juli 1958

Nr B 5

Svar på interpellation ang. viss utredning av vårt undervisningsväsende vid en

jämförelse med andra länders, m. m.

studier. Efter klagan från Medicinska
föreningen ändrades beslutet tillfälligt,
och gratifiktioner har givits till dem
som nu var i fråga, men ingen vet hur
länge detta varar. Universitetskanslern
har förklarat, att det bara var en frist
för innevarande termin.

Meningen var ju att den nya medicinska
högskolan i Umeå skulle ta
hand om det prekliniska överskottet
från och med 1959. Den är dock, som
vi vet, inte på långa vägar färdig och
kan kanske på sin höjd ta emot ett fåtal
som redan har gjort det prekliniska
året och de kliniska åren. Då ett studieår
i Stockholm under de närmaste åren
beräknas kosta minst 6 000 kronor, förstår
man hur allvarligt läget blir för
dem som gång efter annan utestängs.
Efter två eller tre års medicinska studier
och kanske flera kompletteringsår
kan de inte få fortsätta utan måste
övergå till något annat. Under dessa år
har de tagit upp plats på de medicinska
högskolorna. Samtidigt fortsätter vi att
importera utlänningar, som inte kan
vårt svenska språk.

Jag tycker inte det är för starkt att
beteckna detta orimliga tillstånd som
en skandal. Denna skandal måste vi
komma till rätta med, och det finns
ingen annan väg än att öka utbildningsmöjligheterna.

Man har försvarat detta tillstånd med
att det inte på landsortslasaretten finns
tillräckligt med läkare med professorskompetens
för den kliniska undervisningen.
Detta påstående bestrides mycket
kraftigt av sakkunniga. På snart
sagt varje landsortslasarett finns det
högkvalificerade överläkare, av vilka
många är kompetenta för professurer
och ännu fler för docenttjänstgöring.
Det hävdas till och med att den kliniska
undervisningen kan bli bättre
på sådana lasarett än den blir vid universitetssjukhusen.

Målsättningen måste diirför enligt
min mening vara att likvidera flask -

halsen och öka intagningen av studenter,
så att inte en mängd ungdomar får
en tänkt levnadsbana avskuren på grund
av orimligt höga poängfordringar. Det
stora antalet av dem som utövar läkarverksamhet
i Sverige, även i chefsbefattningar,
har ju på sin tid kommit in
vid den medicinska högskolan på studentbetyg
som ter sig blygsamma och
bleka mot dem som nu krävs.

Jag vill inte påstå att dessa stängsel
för den svenska läkarutbildningen är
enda orsaken till de svårigheter vi nu
har med obesatta provinsialläkardistrikt,
sommarstängda lasarettsavdelningar
och brist på vissa läkarkategorier,
exempelvis röntgen- och narkosläkare.
Att lasaretten står stängda beror till
stor del på sjuksköterskebristen och de
förhållanden som framkallat den stora
avgången i detta yrke. Inom parentes
vill jag säga, att begåvade sjuksköterskor
bör få möjlighet till vidareutbildning,
som gör att de kan överta även
några av läkarens funktioner — i ännu
högre grad än de gör nu. En annan orsak
är att tjänsteläkarna får ägna sin
mesta tid åt blankettskrivning, som
kunde göras bättre av kontorister om
de fick anställa sådan arbetskraft.

Den centrala frågan, som hör samman
med min interpellation, är som sagt att
öka utbildningen av svensk ungdom till
läkare, avlägsna de värsta stängslen vid
de medicinska högskolorna och få riktiga
prognoser för det växande behovet
av inte bara läkare utan också tandläkare
och annan högre utbildad akademisk
arbetskraft, såsom jag framhållit
tidigare i mitt anförande.

Jag tackar ännu en gång statsrådet
för svaret och för de prognoser som givits
och utlovats — vi skall ju redan i
morgon behandla en del av materialet.
Jag noterar vidare än en gång de
framåtsyftandc åtgärder som vidtagits,
men jag hoppas å andra sidan att mitt
anförande visar, att det finns oändligt
mycket mer att göra och att det krävs

Nr B 5

Torsdagen den 24 juli 1958

Svar på interpellation ang. viss utredning av vårt undervisningsväsende vid en

jämförelse med andra länders, m. m.

djärvare initiativ främst på de områden,
där det anmälda behovet av högkvalificerad
akademisk arbetskraft är
störst.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Bara ett par påpekanden, herr talman.
Jag får kanske tillfälle återkomma till
denna fråga i morgon.

Eftersom herr Johansson i Stockholm
tycker att jag uttrycker mig sangviniskt
vill jag framhålla, att det är i det internationella
sammanhanget som jag påstått
att vi ligger väl till. Detta är ett
faktum som klart framgår av de rapporter
jag har hänvisat till. Därmed har
jag inte sagt att vi ligger väl till med
tanke på det stora behov som föreligger
här hemma.

Jag vill uppmana herr Johansson att
läsa direktiven för universitetsutredningen.
Av dem framgår att många av de
ting herr Johansson tog upp — önskemålen
om en utbyggnad av tekniska
högskolor och tandläkarhögskolor, över
huvud taget hela dimensioneringen av
högskoleväsendet —- redan är med på
dagordningen. Och som ecklesiastikminister
väntar jag just på universitetsutredningens
nästa betänkande och dess
slutbetänkande, vilket — som väl de
flesta här i kammaren känner till vid
det här laget — kommer att särskilt
beröra frågorna om dimensioneringen
av högskoleväsendet. Däri ligger naturligtvis
också inneslutet kravet på nya
högskolor, när sådana är motiverade.

Till sist en rent saklig upplysning!
Jag tror att det ur kulturpolitisk synpunkt
just nu är nödvändigt att favorisera
de naturvetenskapliga fakulteterna.
Det är en av anledningarna till att
dessa fått förtursrätt, vilket väl skall
klubbas igenom här i riksdagen i morgon,
hoppas jag. I den konkurrens som
råder när det gäller att förvärva studenter
med realutbildning — matematiker
och naturvetare — är det alldeles

uppenbart, att de naturvetenskapliga
fakulteterna inte får komma efter de
tekniska högskolorna och tandläkarhögskolorna.
Skulle de göra det, bleve följden
bara att vi fick en ytterligare
skärpt brist på lärare i naturvetenskapliga
ämnen i läroverken, och sedan
skulle det hela vara i gång igen. Vi
måste angripa problemets kärna, och
det är att öka kapaciteten i läroverken
och gymnasierna. Det är i första hand
utbildningen av lärare i naturvetenskapliga
ämnen som vi måste ta itu med.

Herr Johansson har ju själv erinrat
om vad som skett under de senaste
åren, varför jag inte skall tynga protokollet
med att beröra den frågan. Jag
får kanske, herr talman, tillfälle att återkomma
i morgon.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr B 2, B 5, B 6,
B 8, B 9, B 22 och B 48—B 52, bevillningsutskottets
betänkanden nr B 6—
B 9, bankoutskottets utlåtande nr B 6,
första lagutskottets utlåtanden nr B 7,
B 8, Bil och B 12, tredje lagutskottets
utlåtande nr B 3 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr B 8—B 11.

§ 6

Föredrogs den av herr Ohlin vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till hans excellens
herr statsministern angående åtgärder
till en förbättring av kapitalförsörjningen
och arbetsförutsättningarna
i övrigt för den mindre företagsamheten
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

På hemställan av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren, att bevill -

Torsdagen den 24 juli 1958

Nr B 5

ningsutskottets betänkanden nr B 9 och
B 8 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr B 8 skulle i nu nämnd ordning uppföras
först bland 2 gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista
samt att tredje lagutskottets
utlåtande nr B 3 skulle uppföras närmast
före statsutskottets utlåtande nr
B 5.

§ 8

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:
nr B 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av punkten 3
av övergångsbestämmelserna till förordningen
den 23 november 1956 (nr 554)
om investeringsavgift för år 1957; och
nr B 70, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften;

från första lagutskottet:
nr B 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ratifikation av
europeisk utlämningskonvention;

nr B 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i slutbestämmelserna till luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297); och
nr B 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om kvinnas
behörighet till prästerlig tjänst,
m. in.; samt

från jordbruksutskottet:
nr B 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m. jämte i ämnet
väckt motion; och

nr B 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dispositionen av
vissa kronolägenheter, m. m.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.47.

In fidem
Gunnar Britth

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Fredagen den 25 juli

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Sänkning av bolagsskatten

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr B 9, i anledning av väckta
motioner om sänkning av bolagsskatten.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I:B29
av herr Hagberg in. fl. och II: B 34 av
herrar Cassel och Darlin, vari hemställts
att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av
10 § 2 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas att 10 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 om statlig
inkomstskatt skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.

10 §

2 mom. Den statliga inkomstskatten
utgör:

a) för svenska---—1 mom.:

fyrtio procent av den beskattningsbara
inkomsten, i den mån skatten icke
skall beräknas enligt c) här nedan;

b) för andra svenska ekonomiska föreningar
än sambruksföreningar ävensom
för sparbanker, sparbankernas säkerhetskassa,
Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
hypoteksföreningar,

svenska bostadskreditkassan och bostadskreditföreningar: trettiotvå

procent av den beskattningsbara
inkomsten;

c) för försäkringsanstalter,----

inkomsten; samt

d) för andra skattskyldiga än dem
som avses i 1 mom. eller under a), b)
eller c) här ovan:

femton procent av den beskattningsbara
inkomsten.

Vid tillämpningen av bestämmelserna
under a) och c) här ovan skall iakttagas
att, därest försäkringsanstalt driver jämväl
annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse,
skatten skall beräknas
enligt bestämmelsen under c) allenast
beträffande den del av anstaltens beskattningsbara
inkomst, som efter förhållandet
mellan den skattepliktiga nettointäkten
av livförsäkringsrörelsen och
anstaltens sammanlagda skattepliktiga
nettointäkt belöper å livförsäkringsrörelsen.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1959.

II) de likalydande motionerna I: B175
av herr Aastrup m.fl. och II: B 229 av
herr Kollberg m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte besluta, att den extra
bolagsskatten skulle slopas och således
10 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt
— i fråga om skatten för
aktiebolag, ekonomiska föreningar m. m.
■— givas den lydelse som författningsrummet
hade före den genom förordningen
den 3 juni 1955 (nr 300) vidtagna
ändringen att gälla den skatt som
skulle påföras enligt 1959 års taxering.

Utskottet hemställde, att riksdagen,
med bifall till de likalydande motio -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

nerna I:B29 av herr Hagberg m. fl.
samt II: B 34 av herrar Cassel och Darlin
samt de likalydande motionerna
I:B 175 av herr Aastrup m. fl. och
II: B 229 av herr Kollberg m. fl., måtte
antaga

dels det vid motionerna I:B29 och
II: B 34 fogade förslaget till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

dels ock följande

Förslag

till

förordning med bestämmelser om beräkning
av den preliminära skatten vissa år
för aktiebolag m. fl.

Härigenom förordnas som följer.

1 §.

Svenska aktiebolag, svenska försäkringsanstalter
som icke äro aktiebolag,
andra juridiska personer än oskifta
dödsbon eller familjestiftelser samt andra
svenska ekonomiska föreningar än
sambruksföreningar må i fråga om den
i hemortskommunen påförda preliminära
B-skatt, som förfaller till betalning
under uppbördsterminerna i september
och november 1958 samt januari 1959
erlägga preliminär skatt med belopp
motsvarande allenast åttio procent av
den i hemortskommunen under uppbördsterminen
till betalning förfallande
skatten, avrundat uppåt till helt hundratal
kronor.

Vad nu sagts skall ej gälla, då i anledning
av jämkning eller preliminär
taxering ny debetsedel utfärdas och den
därå upptagna skatten förfaller till betalning
första gången under någon av
föreniimnda uppbördsterminer. I sådant
fall skall den i den preliminära skatten
ingående statliga inkomstskatten beräknas
för annan svensk ekonomisk förening
än sambruksförening till trettiotvå
procent av den till statlig inkomstskatt
beskattningsbara inkomsten och

Sänkning av bolagsskatten

för annan i föregående stycke avsedd
skattskyldig till fyrtio procent av mdtsvarande
inkomst. Därvid skall å debetsedeln
antecknas att den skattskyldige
är pliktig att, oberoende av bestämmelserna
i föregående stycke, erlägga preliminär
skatt med det å debetsedeln angivna
beloppet.

2 §.

Det åligger länsstyrelsen eller, i stad
med egen uppbördsförvaltning, den lokala
skattemyndigheten att å kreditkort
avseende preliminär skatt för i 1 § första
stycket angiven skattskyldig verkställa
den ändring av debiterat belopp, som
svarar mot vad den skattskyldige har
att enligt nämnda stadgande erlägga såsom
preliminär skatt.

3 §.

För skattskyldig, varom i 1 § förmäles,
skall preliminär B-skatt, som eljest skolat
beräknas enligt 13 § första stycket
uppbördsförordningen, för år 1959 utgå
med belopp motsvarande den slutliga
skatten enligt 1958 års taxering, minskad
med tjugu procent av den däri ingående
statliga inkomstskatten. Därvid
skall dock i den slutliga skatten icke
inräknas utskiftningsskatt, ersättningsskatt
eller sådan i uppbördsförordningen
icke omnämnd skatt eller avgift, vilken
påförts jämlikt bestämmelse i annan
författning.

4 §.

Det åligger lokal skattemyndighet att
under senare hälften av augusti 1958
lämna i 1 § första stycket omförmäld
skattskyldig skriftlig underrättelse om
bestämmelserna i nämnda stycke.

5 §.

Vad i denna förordning stadgas bar
ej avseende å försiikringsanstalter, som
uteslutande driva livförsäkringsrörelse.

6 §.

Kungl. Maj:t äger utfärda de närmare
föreskrifter, som kunna finnas erforder -

Andra kammarens protokoll 1958. Nr II 5

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Sänkning av bolagsskatten

liga för tillämpningen av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den
1 augusti 1958.

Reservation hade avgivits av herrar
Sjödahl, Snygg och Erik Jansson, fröken
Ranmark samt herrar Wärnberg,
Brandt i Olshammar, Allard, Kärrlander,
Ericsson i Kinna och Andersson i
Essvik, vilka ansett att utskottet bort
hemställa

1) att de likalydande motionerna
I: B 29 av herr Hagberg m. fl. samt
II: B 34 av herrar Cassel och Darlin om
sänkning av bolagsskatten; samt

2) alt de likalydande motionerna
I:B175 av herr Aastrup m. fl. och
II: B 229 av herr Kollberg m. fl. om
sänkning av bolagsskatten,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Det halva antal av ledamöterna
i bevillningsutskottet, som med
lottens hjälp blivit en minoritet, kan
inte — som också framgår av den vid
betänkandet fogade reservationen —
godta det förslag som framlagts om att
nu fatta beslut om borttagande av den
extra bolagsskatt, som infördes år 1955.
Jag vill genast, herr talman, göra den
deklarationen, att denna inställning inte
alls beror på någon ändrad uppfattning
om denna skatts provisoriska karaktär.
Vi anser fortfarande, liksom då skatten
infördes, att ett avskaffande bör övervägas,
då man kan motivera detta med
en hänvisning till att rådande konjunktur
eller det statsfinansiella läget medger,
att det skattebortfall, som uppstår
när man tar bort denna extra beskattning,
inte behöver kompenseras genom
höjning av skatten på andra områden.
Ingen av dessa omständigheter, herr
talman, föreligger enligt reservanternas
mening.

Om jag först tar upp den konjunkturpolitiska
sidan, föreligger det enligt vår
uppfattning inte alls några skäl, som
kan motivera en kraftig underbalansering
av driftbudgeten för att man därigenom
skulle dämpa de avmattningstendenser
inom konjunkturen, som har
visat sig. Läget är fortfarande mycket
oklart. Jag tror inte, att någon med bestämdhet
vågar uttala sig om huruvida
de avmattningstendenser, som uppträtt
både här hemma och i utlandet, kommer
att bestå, ytterligare fördjupas eller
plötsligt vända och övergå till en
högkonjunktur med övervägande inflationistiska
drag. Jag vill i det fallet bara
erinra om de senaste händelserna ute i
världen, som mycket väl — det har vi
tidigare erfarenheter av — kan medföra
en fullständig scenförändring på den
ekonomiska arenan, en förändring som
innebär att vi på nytt kommer in i en
inflationistisk period. Jag vill, herr talman,
understryka, att vad som redan
har gjorts för att främja produktion
och investeringar inom näringslivet på
grund av den avmattning som har ägt
rum, väl kan anses motsvara det som
behöver göras i rådande konjunkturpolitiska
läge. Att genom en sänkning
av bolagsskatten nu åstadkomma en ytterligare
påspädning av den inhemska
konjunkturen, vilket kanske skulle medföra
en försvagning av vår förut svaga
valutareserv, kan ändå inte vara något
eftersträvansvärt.

Utskottsmajoriteten har alltså enligt
vår mening inga sakskäl av den styrka,
som kan motivera dess förslag. Grunderna
för dess förslag blir, herr talman,
alldeles ohållbara, om man övergår
till att bedöma den statsfinansiella
sidan av saken. Här skulle ju ett bifall
till utskottets förslag betyda en underbalansering
av driftbudgeten med omkring
200 miljoner kronor. Jag frågar
då: På vilket sätt skall detta underskott
täckas? Vill de partier, som nu står
bakom utskottsutlåtandet, att bristen
skall kompenseras genom en ökad upp -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

låning eller genom nya punktskatter?
Det är klart att man på högerhåll kan
svara, att man har framlagt förslag om
kraftiga besparingar på de sociala utgifterna,
som möjliggör en sänkning av
bolagsskatten, men i så fall kommer
man med en alldeles ny motivering, ty
hittills har högern motiverat sina besparingsförslag
med hänvisning till det
dåliga läge, som våra statsfinanser enligt
dess åsikt skulle befinna sig i. Om
man nu skaffar sig ett helt nytt motiv
måste det man har deklarerat förut inte
ha varit det riktiga. Avsikten med besparingsförslaget
har i så fall varit att
man skall åstadkomma en kraftig försämring
för bl. a. barnfamiljerna, för
sjukförsäkringen och för arbetslöshetskassorna,
som skulle möjliggöra en
sänkning av bolagsskatten. Men även
centerpartiet och folkpartiet är ju ense
med högern om att ta bort denna extra
bolagsskatt, och jag frågar nu representanterna
för dem, på vilket sätt de
vill täcka underskottet i driftbudgeten.

I detta sammanhang skall jag be att
få beröra ett annat argument som användes
i utskottsutlåtandet. Man säger
där att det förefaller troligt, att en
sänkning av bolagsskatten skulle medföra
att bolagen gjorde andra vinstreglerande
dispositioner och att det därigenom
skulle åstadkommas ett ökat
skatteunderlag. Man utgår alltså ifrån
att med en lägre skattesats skulle det
finnas ett mindre intresse för bolagen
att vidta vinstreglerande dispositioner,
vilket i sin tur skulle medföra en ökning
av skatteunderlaget. År det verkligen
någon som tror att bolagen för en
ekonomisk politik som så strikt följer
fastställda skattesatser, att en iindring
av den storlek det nu är fråga om skulle
så avsevärt förändra företagens dispositioner,
att skattebortfallet skulle
elimineras? För min del tror jag inte
att så iir förhållandet.

För övrigt måste jag säga att hela
detta resonemang är underligt. Det säges
i utskottsutlåtandet att konjunktu -

Sänkning av bolagsskatten

ren nu är så förändrad att näringslivet
bör få all den stimulans som går att
åstadkomma för att få företagen att öka
investeringarna och visa större aktivitet
för att därigenom hålla sysselsättningen
uppe och klara sig i konkurrensen
med utlandet. Men om man sedan,
såsom utskottsmajoriteten gör, fortsätter
att resonera på det sättet, att en
sänkning av bolagsskatten skulle medföra
ett höjt skatteunderlag, innebär det
ju att man räknar med att vinstutdelningarna
skulle öka, ty det är ju det
enda sätt varpå skatteunderlaget kan
öka. Dessa två argument stämmer inte
alls med varandra, utan det ena slår
tvärtom ihjäl det andra. Det verkar inte
heller som om bolagen följt den metod
som framskymtar i utskottsutlåtandet,
ty resultatet av årets taxeringar, som
ju snart föreligger, tyder nog hellre på
en uppåtgående än en nedåtgående tendens
i fråga om företagens inkomster.

Såvitt jag förstår kan inte utskottsmajoriteten
heller på detta avsnitt prestera
något sakligt underlag för sitt
skattesänkningsförslag.

Med dessa korta ord har jag velat
motivera reservanternas inställning till
frågan och ber att få yrka bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! I dag är ju förhållandet
omvänt mellan majoritet och reservanter
inom utskottet. Vi som i allmänhet
när det gäller dessa problem befinner
oss bland reservanterna har nu äntligen
— vågar jag säga — kommit på
utskottsmajoritetens sida.

När riksdagen år 1955 beslöt höja
företagsbeskattningen i vårt land med
25 procent förklarades det i den kungl.
propositionen som låg till grund för
beslutet — och det underströks också i
utskottet och vid debatterna i kamrarna
— att denna beskattning endast
skulle vara tillfällig. Det sades också
atl höjningen uteslutande var betingad

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Sänkning av bolagsskatten

av konjunkturpolitiska skäl. Nu är vi
inne på fjärde året efter denna beskattnings
genomförande och den finns alltjämt
kvar. Man måste alltså konstatera
som en egendomlig tillfällighet att regeringen
tycks önska, att denna tillfällighet
fortfarande skail bestå. När, som
herr Kärrlander nu gör gällande, deras
uppfattning fortfarande är att denna
skatt skall vara provisorisk, måste jag
säga att det är ovanligt långa provisorier
man på det hållet arbetar med.
Mot bakgrunden bland annat av att en
rad andra länder, redan då vi införde
denna skatt, i stor utsträckning övergick
till en friare ekonomi och var i
full färd med att göra det lättare för
näringslivet att hänga med i konkurrensen,
verkar denna skattepolitik något
egendomlig.

Slutsatserna i reservationen, som ju
avgivits av regeringspartiet, förefaller
också något besynnerliga. Man återger
bland annat finansministerns konstaterande
i finansplanen, att vi har en allt
tydligare avmattning i konjunkturen,
och framhåller att också exporten har
minskat. Departementschefen hade betonat
vikten av att upprätthålla exporten
med hänsyn till vår knappa valutareserv.
Den logiska konsekvensen av
dessa uttalanden borde ha blivit, att den
extra företagsbeskattningen upphörde.

När man försöker motivera den extra
bolagsskattens bibehållande med att vi
icke vet, om det icke i framtiden kan
uppblossa en ny inflationskonjunktur,
innebär detta att man aldrig kan anse
sig ha skäl att avskaffa denna skatt, då
absolut säkerhet för inflatoriska tendenser
aldrig kan erhållas. Den ovissheten
är ett svagt motiv för att göra
denna beskattning permanent.

Tyvärr måste vi i dag konstatera avmattning
inom hela näringslivet, inte
bara vissa näringsgrenar. Risken för
sysselsättningsstörningar är i en sådan
situation påtaglig. Det måste därför
vara en angelägenhet av första ordningen
att samhället inte försvårar för nä -

ringslivet att arbeta utan ger det möjlighet
att genomföra sådana rationaliseringar,
att våra exportindustrier kan
konkurrera på världsmarknaden och våra
hemmamarknadsindustrier får kraft
att hävda sig mot konkurrensen utifrån.
Borttagande av den extra bolagsbeskattningen
skulle verka stimulerande på näringslivet
och ge detta möjlighet att
höja sin produktivitet. Näringslivet
skulle lättare med egna besparingar
kunna anskaffa moderna maskiner och
redskap.

Herr Kärrlander anser det nödvändigt
att vi aktar oss för att späda på
den inhemska konjunkturen för att vi
icke skall äventyra vår valutareserv.
Jag vågar i stället hävda att det är en
angelägen uppgift för oss att i stället
skapa förutsättningar för att näringslivet
skall konkurrera framgångsrikt
och därmed vårt land bevara valutareserven.
Detta är ett livsvillkor, om
den fulla sysselsättningen skall behållas
och produktionen ytterligare ökas.

I reservationen framhålles vidare att
beredskapen att möta mera svårartade
sysselsättningsstörningar bör stärkas.
Därmed menar man tydligen beredskapsarbeten
och dylikt. Vi anser dock
att dessa, hur nödvändiga de än kan
vara i vissa situationer, ändå alltid blir
ett surrogat. Ansträngningarna måste i
första hand inriktas på att människorna
skall få behålla den arbetsplats de
själva valt. Detta är den sunda och riktiga
beredskapen mot arbetslösheten,
och det är denna beredskap vi får, om
vi avskaffar den extra företagsbeskattningen.

I reciten till utskottsutlåtandet har
utskottets skrivning från år 1955 åberopats.
Det har bland annat påpekats
att denna skatt, när den infördes, motiverades
med konjunkturpolitiska skäl.
Vid 1955 års betänkande var emellertid
fogad en reservation av en betydande
minoritet, som ansåg det direkt felaktigt
att i då rådande konjunktur tillgripa
ett sådant medel. Vi inom höger -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

partiet hävdar alltjämt samma uppfattning.
Vi anser att det har varit till direkt
skada att denna beskattning någonsin
kom till. Speciellt har den kommit
att hindra småföretagen här i landet
att växa ut till stora företag, och den
har över huvud taget verkat hämmande
på småföretagsamheten.

Utvecklingen synes väl också nu ha
bevisat, att denna beskattningsform verkat
i en sådan riktning att skatteunderlaget
minskat. Därför vågar vi hävda,
att det skattebortfall, som nu eventuellt
kan uppstå för skatteverket, måste bli
ganska obetydligt. Vi har nämligen den
uppfattningen, att just borttagandet av
denna skatt skulle vara en stimulans
till ökad produktion. På längre sikt
kommer detta också att ha till följd att
skatteinkomsterna ökar.

Herr Kärrlander har sagt att vi genom
denna åtgärd skulle åstadkomma
en brist i driftbudgeten. Reservanterna
i utskottet hävdar att det måste vara
önskvärt med en balanserad driftbudget
och detta vill jag gärna understryka.
Man vill emellertid nu också påstå att
det skulle uppstå en brist i budgeten genom
ett borttagande av denna skatt. Jag
vill dock erinra om att vi inom högerpartiet
har krävt flera utgiftsminskningar
i olika sammanhang som mer än
väl täcker detta belopp. Därför blir det
icke någon som helst risk ur statsfinansiell
synpunkt om man följer det förslag
som vi från högerpartiets sida i
olika sammanhang kastat fram.

Jag tror att jag med detta försökt
klargöra de motiv som ligger bakom ett
borttagande av den extra företagsbeskattningen.
Jag är övertygad om att
det skulle vara till nytta för hela vårt
produktionsliv. Det måste vara en angelägen
uppgift att vi försöker upprätthålla
produktionen och även får en fortsättning
på den årliga produktionsökningen.
Inte minst måste detta vara angeläget
för socialdemokraterna, alldenstund
man har byggt upp ett förslag till
eu ny stor social reform på en trepro -

Sänkning av bolagsskatten

centig produktionsökning varje år. Mot
bakgrunden av detta tror jag, att man
även på det hållet vid litet närmare
eftertanke kan komma på det klara med
att slopandet av denna skatt skulle vara
till fördel för det stora flertalet.

Man har i dag också kritiserat högerpartiet
— t. ex. herr Kärrlander — för
att vi vill sänka företagsbeskattningen
genom att ta bort den extra bolagsskatten
och detta samtidigt som vi vill ha
bort en del sociala förmåner. Jag vill
då understryka att vi i högerpartiet haft
den inställningen, att den allra angelägnaste
uppgiften måste vara att se till
att vi upprätthåller en full sysselsättning
och att folk får behålla sina inkomster.

Med dessa ord får jag, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Magnussons motiveringar
var inte nya. Han skjuter fram
— som högern brukar göra — konkurrensförhållandena.
Herr Magnusson vet
dock lika bra som jag, att vid en jämförelse
med andra länder har Serige behållit
sin andel i exportvolymen. Vi
har alltså inte sackat efter andra länder
i Västeuropa vad gäller exporten.
Detta förhållande stämmer inte med det
som herr Magnusson ville göra gällande.

Herr Magnusson fortsätter sedan och
resonerar om nödvändigheten av att ge
näringslivet stimulans för ökade investeringar
— nya maskiner o. s. v.
Här måste vi emellertid välja. Det kan
inte — som man också säger i utskottet
— bli både stimulans till ökade investeringar
och ett ökat skatteunderlag.
Det går inte att uppnå båda delarna
samtidigt.

Herr Magnusson erkände — liksom
jag förutsatte att han skulle göra — att
högern hade lämnat förslag på utgiftsminskningar
som täckte detta inkomstbortfall.
Det är riktigt. Man vill att de

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Sänkning av bolagsskatten

sämst ställda mödrarna skall gå miste
om 5 miljoner, man vill att barnfamiljerna
skall gå miste om 300 miljoner
och att de arbetslösa familjerna skall
påtvingas högre utgifter genom en
minskning av anslaget till arbetslöshetskassorna
o. s. v. Man vill att den
studerande ungdomen i åldern 16 till
17 år skall mista det allmänna studiebidraget,
och man vill att de som har
barn i skolorna skall betala skolmåltiderna.
Tycker herr Magnusson att detta
är en lämplig fördelning av bördorna,
så inte skall jag lägga mig i det. Vi har
ju, herr Magnusson, under den s. k. Ariksdagen
varit ense om att pålägga det
svenska folket en punktbeskattning på
400 miljoner kronor. Den första åtgärden
till en skattesänkning den borgerliga
oppositionen kunde enas om var
väl att sänka bolagsskatten.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Det må vara sant som
herr Kärrlander påstår, att vi hittills
har hållit exporten uppe, men vi riskerar
att exporten minskar under senare
delen av detta år och för framtiden.
Utskottsmajoriteten anser att vi måste
tänka på framtiden och försöka skapa
möjligheter för ökad produktion och
ökad konkurrensförmåga för vårt svenska
näringsliv, så att full sysselsättning
kan upprätthållas.

När herr Kärrlander sedan kritiserar
högern för att vi har föreslagit en del
minskningar i statsbudgeten, vill jag
påpeka att vi har lagt fram en plan för
framtida skattesänkningar. Det är vår
mening att man, sedan de brister som
enligt vårt förmenande finns i dagens
budget har fyllts ut, skall genomföra
skattesänkningar som kommer alla till
del. Här är det emellertid i första hand
fråga om att se till att vi för en sådan
politik, att människorna verkligen arbetar
med produktiva resultat, vilket är
en förutsättning för att vi skall kunna

upprätthålla full sysselsättning. Om vår
naturliga produktion får pågå för fullt,
får vi möjligheter att i framtiden åstadkomma
ytterligare skattesänkningar, till
fördel för alla.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara helt kort
påpeka, att jag inte har fått något reellt
svar på frågan, hur herr Magnusson vill
täcka bristen i driftbudgeten. Eftersom
de förslag som högern har framlagt alla
har avslagits med överväldigande majoritet,
finns det inga pengar att hämta
här.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort

genmäle:

Herr talman! Herr Kärrlander vet ju
att högerpartiet har lagt fram en plan
för utgiftsminskningar för staten och
även föreslagit vissa sänkningar av
skatteinkomsterna såsom i det här fallet.
Man måste se politiken som en helhet,
och jag vågar hävda att vi har full
täckning för den inkomstminskning
som staten här eventuellt kan få vidkännas.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Det skall inte förnekas
att den extra bolagsskatt som infördes
1955 och som dagens debatt rör sig om
utgör en extra pålaga, som drabbar såväl
bolag som ekonomiska föreningar.
Det är ju ett känt förhållande. Vi är i
motsats till föregående talare övertygade
om att skatten när den 1955 infördes
var både berättigad och nödvändig.
Den har sannolikt fyllt den uppgift
som avsågs med densamma, att vara
en broms på den ekonomiska hetsen,
även om den uppenbarligen inte har
kunnat få den effekt som man fann var
nödvändig.

Möjligen kan man anmärka på att
den extra bolagsskatten borde ha införts
tidigare, men så har det sagts

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

även om en del andra åtgärder som vidtagits
för att bromsa inflationen och
den ekonomiska hetsen. Att regering
och riksdag den gången handlade efter
maximen »bättre sent än aldrig», torde
nu efteråt visserligen kunna påpekas
men knappast anföras såsom argument
för att åtgärden aldrig borde ha tillgripits.
Den ekonomiska utvecklingen 1955
var sådan, att något måste göras, och
alla var också överens därom. Vad diskussionen
närmast rör sig om är vad
detta »något» egentligen skulle vara. De
som den gången uppenbart förordade
räntehöjning var också de medvetna om
situationens allvar. Då emellertid riksdagens
majoritet inte ansåg sig kunna
acceptera ränteinstrumentet som enda
reglerande faktor vid lösandet av de
ekonomiska problemen, föll detta förslag
under bordet. Det rådde då onekligen
överfull sysselsättning med ständigt
ökad efterfrågan på arbetskraft och
råvaror, med stigande löner, höjda varupriser
och dalande penningvärde. Regeringen
måste sitt ekonomiska ansvar
likmätigt se till att något blev gjort.

Även om den dåvarande oppositionen
var medveten om att detta »något»
måste göras, befann man sig likväl på
den kanten, i motsats till regeringen,
i den behagliga situationen att inte behöva
vare sig presentera gångbara alternativ
eller acceptabla förslag. På ansvarigt
håll insåg man emellertid, att
det var nödvändigt att sätta in stötarna
på de punkter, där de verkliga inflationshärdarna
var till finnandes. Skulle
man ha valt enbart räntehöjning, skulle
det ha medfört att det avsnitt inom näringslivet,
som även då kämpade med
de största ekonomiska svårigheterna,
nämligen jordbruk, hantverk och småindustri,
skulle ha tvingats att ta törnarna
och åtgärderna för bekämpande
av inflationen, till vilka de i själva
verket i ringa omfattning medverkat.
Detta skulle i andra hand också ha inneburit,
att de verkliga inflationshärdarna
skulle ha undgått verkningarna

Sänkning av bolagsskatten

av åtgärderna och den samhällsekonomiska
stabiliseringseffekten uteblivit.

Den på senare tid företagna räntehöjningen
och de svårigheter denna har
medfört för både jordbruk, småindustri
och hantverk, är inte ägnade att vederlägga
denna vår uppfattning.

Vi kan sålunda alltjämt inte anse att
införandet av den extra bolagsskatten
var omotiverat, men man kan, såsom jag
tidigare har sagt, möjligen diskutera
tidpunkten för dess ikraftträdande;
detta borde kanske ha kunnat komma
tidigare. Andra åtgärder kanske också
skulle ha varit möjliga; vilka dessa
andra åtgärder i så fall skulle ha varit,
undandrar sig emellertid mitt bedömande.

Det ekonomiska läget synes nu ha väsentligt
ändrat karaktär. Sysselsättningsgraden
inom industrien synes nu
vara i sjunkande. Även om man under
sommarmånaderna har att räkna med
en säsongmässig förbättring, kan man
nog med ganska stor säkerhet utgå från
att arbetslöshetssiffrorna ånyo kommer
att drivas i höjden under hösten och
vintern. Såvida inte den nu uppkomna
krisen i Mellersta östern väsentligt förändrar
förhållandena på världsmarknaden,
kan det emellertid med ganska stor
visshet förutses att dalande världsmarknadspriser
och ökad internationell konkurrens
kommer att utsätta vårt näringsliv
för mycket stora påfrestningar.
Detta har för övrigt också kommit
till uttryck i flera sammanhang i samband
med den diskussion som fördes
i bevillningsutskottet vid behandlingen
av det förslag till ny tulltaxa, vartill
riksdagen nästa vecka får ta ställning.
Man får numera uppgift om att industriella
företag permitterar eller som
det säges »friställer» arbetskraft. Detta
är ett uttryck för den driftinskränkning
som pågår inom näringslivet. Ett
annat uttryck för detta är den uteblivna
nyanställningen, vilken verkar på
samma siitt: driften skärs ned och arbetslöshetssiffrorna
stiger.

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Sänkning av bolagsskatten

När den extra bolagsskatten infördes
1955, lovade man att denna inflationsdämpande
pålaga skulle avskaffas så
fort läget hade stabiliserats. Vi kan väl
ändå inte komma ifrån, att vi befinner
oss i det läget att löftet som gavs vid
skattens införande bör infrias. Då vårt
parti var medansvarigt för skattens införande
men medansvarigt även för löftet
om dess avskaffande, har vi i dagens
läge mot denna bakgrund ej kunnat
stödja regeringens förslag om skattens
bibehållande. Det bör inte döljas
att hundra miljoner kronor mer eller
mindre i en svag statsbudget är en stor
sak, men man får inte heller underskatta
betydelsen av ett givet löfte.

Som försvar för propositionens förslag
kan anföras, att vissa inflationshärdar
alltjämt kvarstår. Detta skall
inte förnekas, men å andra sidan kan
det invändas att vid den tidpunkt, då
inflationshärdarna är till 100 procent
eliminerade, kommer också den extra
bolagsskatten att förlora sin karaktär
av provisorisk pålaga. Sådana enstaka
inflationshädar kommer nämligen alltid
att kunna framletas, om man önskar
erhålla argument för den extra
bolagsskattens bibehållande. Mot bakgrund
av dagens sysselsättningsutveckling
förlorar sålunda detta argument
mycket av sin styrka.

När frågan om den obligatoriska
tjänstepensionen diskuterades, sade finansministern
att om man fick den
lagfästa tjänstepensionen, kunde han
tänka sig en lindring av förtagsbeskattningen
och även ett avskaffande av den
extra bolagsskatten. Reservanterna har
här givit uttryck för samma tanke: om
man går med på tjänstepensionen, skulle
den extra bolagsskatten kanhända
slopas. Jag skulle vilja ställa den frågan:
När den extra bolagsskatten på sin
tid infördes, var denna då förknippad
med några sådana förbindelser? Frågan
om lagfäst tjänstepension hade visserligen
diskuterats, men detaljerna var
inte kända, och jag kan inte förstå hur

man i dagens läge kan framföra detta
som ett villkor för den extra bolagsskattens
avskaffande.

Reservanterna säger också att man
måste invänta den tidpunkt, då inkomstbortfallet
kan ersättas på annat
sätt. Ja, det resonemanget kan ju föras,
men jag anser inte att det är riktigt
hållbart. När vårt parti har ställt sig
på utskottets sida i det här fallet och
påyrkat den extra bolagsskattens avskaffande,
stärkes vår ställning av den
omständigheten, att vårt parti, såsom
känt är, hela tiden har gått emot den
s. k. lagfästa tjänstepensionen. Vi vill
inte gå med på någon sådan där som
man populärt säger »kohandel», och
följaktligen anser vi oss inte ha något
skäl att i dag medverka till att den
extra bolagsskatten bibehålies.

Nu ställes den borgerliga oppositionen,
om vi får kalla den så — den är
ju i majoritet i utskottet — inför den
frågan: Var skall man skaffa pengarna
för täckande av det inkomstbortfall
om uppstår när den extra bolagsskatten
avskaffas? Penninganskaffning är ju
en mycket aktuell fråga, och man måste
säga att den är rätt väsentlig. Vissa
anvisningar och tänkbara möjligheter
har ju angivits i utskottets utlåtande.

När den extra bolagsskatten infördes
tänkte jag aldrig att den skulle bli
en statlig finansieringsfaktor av fortlöpande
beskaffenhet. Nu står vi inför
frågan: Var skall vi ta de pengar, som
går bort på grund av den extra bolagsskattens
avskaffande? Det är en fråga
som man med naturnödvändighet ställs
inför, då man fått sådana här skatter,
som angivits vara tillkomna för att
verka konjunkturdämpande och på så
sätt motverka inflationen. Man sätter
in dessa pengar i den statliga verksamheten,
även i mycket långfristiga åtaganden
och åtgärder. När sedan förutsättningarna
inte längre finns för att
uttaga skatten, uppstår frågan: Hur

skail man ersätta penningbortfallet?

Med utgångspunkt i vad jag ovan

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

sagt har jag inte kunnat komma till annat
resultat än att tidpunkten för den
extra bolagsskattens avskaffande nu är
inne. 1955 års beslut om skattens införande
var motiverat och riktigt, det erkänner
vi alltjämt. Det lovades emellertid
att skatten i ett ändrat tidsläge
skulle borttagas, och det sades till och
med understundom, att ju förr vi kunde
ta bort skatten dess bättre var det,
ty då hade tidsläget förändrats och
jämviktsläget återvunnits. Detta anser
vi nu ha inträffat.

Då vi från vårt partis sida, helt oberoende
av andra partiers ställningstagande
i frågan, aldrig räknat med möjligheten
att svika vår andel i ett givet
löfte, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan i denna
fråga.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Vigelsbo hade det
besvärligt — och det förstår jag — eftersom
han måste argumentera på det
sätt som han gjorde. Han sade, vilket är
riktigt, att denna åtgärd var klok 1955,
när den genomfördes. Han gick vidare
med på att det fanns ett mycket stort
frågetecken för hur läget skall utveckla
sig ute i världen, om vi skall få en fortsatt
avmattning av konjunkturerna eller
om det kanske kommer att bli inflation.
I det fallet är herr Vigelsbo och jag
alldeles överens.

Vad gäller vårt land skall jag, eftersom
tiden är kort, bara hänvisa till vad
som står i reservationen beträffande de
åtgärder, som redan vidtagits för att
stimulera näringslivet till ökade investeringar.
Man har tagit bort investeringsavgiften.
Det har skett en återbetalning
av förut steriliserade pris- och
konjunkturutjämningsavgifter. Företagen
har fått taga i anspråk i ganska
stor omfattning medel som avsatts till
investeringsfonden. Detta anser vi bör
vara tillräckligt för dagen. .lag har inte
yttrat mig om någon framtid.

Sänkning av bolagsskatten

Löftet bör infrias, säger herr Vigelsbo,
och det måste ske nu, om inte löftet
skall brytas. Nej, herr Vigelsbo, ingen
anser att löftet brytes, om det inte infrias
just nu. Jag har understrukit att
vi fortfarande anser att detta är en provisorisk
beskattning.

Sedan kommer herr Vigelsbo till en
väsentlig fråga som han själv säger är
mycket betydelsefull: Var skall vi ta de
pengar, som försvinner, hur skall vi
täcka underskottet i driftbudgeten på
ungefär 200 miljoner kronor? Dessa
pengar måste ju tagas någonstans, det
är vi överens om, och jag trodde att
herr Vigelsbo skulle komma med ett
svar. Hans ord utmynnade emellertid
bara i det märkliga konstaterandet att
»det är klart att man måste skaffa
pengar, men vi anser att läget just nu
är lämpligt att ta bort den extra bolagsskatten».
Det var inget svar på min
fråga. Varken herr Magnusson från högern
eller herr Vigelsbo från centerpartiet
har besvarat den frågan. Är det
möjligen så, att centerpartiet hänger
upp sitt förslag på att man velat försämra
bostadssubventionerna och där
hämta pengarna? Men även detta är ju
avslaget.

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! När herr Kärrlander
gått så långt att han i likhet med mig
erkänt att åtgärden 1955 att införa den
extra bolagsskatten var klok, kunde han
också givit mig det erkännandet, att det
är klokt att hålla det löfte som gavs i
samband med införandet.

När det gäller dessa 100 miljoner kronor
— det är siffror som man kommit
till i utskottet — utgår jag bara från
min personliga uppfattning om ett löftes
innebörd. Om jag åtagit mig något,
får jag antingen betala med tillgängliga
medel eller låna. Alla gör anspråk på
att ett lämnat löfte skall hållas. Detta
bör, anser jag, också gälla även för riksdag
och regering.

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Sänkning av bolagsskatten

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Kärrlander framhärdar
i påståendet, att vi i högerpartiet
inte har anvisat varifrån de pengar
skall tagas, som bortfaller i och med
att den extra bolagsskatten avskaffas.
Jo, herr Kärrlander, det har vi visst
gjort! Och vårt råd är alltjämt, herr
Kärrlander, sänk utgifterna!

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag bär aldrig förnekat
att högern har anvisat vägar för att
täcka inkomstbortfallet, men jag har
sagt att majoriteten i riksdagen har förkastat
alla högerns förslag — och då
finns det ju ingen möjlighet att ta pengar
på de vägar som föreslagits. Riksdagen
har ju i stort sett gått med på det
reformprogram som lagts fram av regeringen.
Majoriteten har sagt, att så vill
vi ha det. Högerns besparingsförslag
har förkastats, och då måste det ju reellt
inte finnas några pengar att hänvisa
till.

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Under senare år har
genom svensk ekonomisk politik gått
som en röd tråd en strävan att med
skiftande skattepolitiska åtgärder försvåra
företagens möjligheter att med
eget sparande finansiera sina investeringar.
Detta har, som alla vet, genomförts
genom en rad olika åtgärder,
bland annat genom föreskrifter om förändring
av avskrivnings- och lagervärderingsregler
samt den extra bolagsskatt
vi i dag behandlar.

Syftet med de av regeringen vidtagna
skatteskärpningarna har uppgivits vara
att ernå en konjunkturdämpande effekt
genom att minska utrymmet för
företagens självfinansiering. Motiveringen
vid tillkomsten år 1955 av den
extra tillfälliga beskattningen av bolag
och ekonomiska föreningar var ju ock -

så, som herr Magnusson i Borås här
nämnt, att en dylik ökad skattebelastning
på företagen skulle vara ägnad att
motverka alltför stora investeringar i
näringslivet och på den vägen indirekt
dämpa en då rådande överkonjunktur.
I dagens debatt bör vi komma ihåg vad
som var utgångspunkten vid införandet
av den extra tillfälliga företagsskatten.

Den motivering som angavs vid skattens
införande är anmärkningsvärd
även mot bakgrunden av att 1952 års
företagsbeskattningskommitté strax
dessförinnan hade underkänt en dylik
beskattningsform som konjunkturpolitiskt
medel. Och än starkare belystes
motiveringens halt, när finansdepartementets
egna experter kort efter skattens
genomförande intog samma avvisande
hållning. Sedan dess har både
inom och utom riksdagen i skilda former
gjorts framstötar för att åstadkomma
rättelse i denna olyckliga åtgärd,
men hittills har dessa försök inte lett
till något resultat. I stället har finansministern
i år lagt fram ett förslag, som
låter den tillfälliga skattens verkliga
karaktär framstå på ett för alla än mer
uppenbart sätt.

Hittills har denna tillfälliga extraskatt
avsatts på ett särskilt konto i
riksbanken. Jag skall inte här gå in på
vad ett sådant arrangemang innebär i
verkligheten. Men jag vill inte underlåta
att erinra om ett yttrande av finansminister
Sträng här i kammaren i
oktober 1956. På tal om detta konto,
som då uppgick till 275 miljoner kronor,
sade statsrådet: »Det är fråga om
en upptorkning av detta belopp som
sedan steriliseras. Det bär följaktligen
en konjunkturpolitisk effekt detta arrangemang,
som jag utgår ifrån att
ingen kan bestrida. Efterfrågan minskar
varje år med 275 miljoner kronor.»

Det är uppenbart att finansministern
nyåret 1958 hade hunnit få en annan
syn på konjunkturläget. I årets finansplan
föreslog han nämligen att ifrågavarande
tillfälliga extraskatt för bud -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

getåret 1958/59 inte skulle avsättas i en
särskild fond utan behandlas som en
ordinär statsinkomst.

Även om man utgår från finansministerns
övertygelse om den extra företagsbeskattningen
som lämpligt konjunkturregleringsinstrument
—• fast jag
givetvis inte kan dela den — så måste
man efterlysa finansministerns konsekvens,
när man ser till de under åren
1955 och 1956 klart uttalade intentionerna.
I debatten 1956 erinrade finansministern
om att den extra företagsskatten
införts av konjunkturpolitiska
skäl och att det uttryckligen hade sagts
ifrån, att åtgärden hade tillfällig karaktär
och att skatten bör borttagas så
snart detta är möjligt. Skatteförhöjningens
varaktighet skulle alltså endast
bero av den konjunkturpolitiska utvecklingen,
och denna utveckling har
nu gått därhän att de skäl som på sin
tid anfördes nu saknas för höjningens
bibehållande.

Efter herr Strängs yrkande i årets
statsverksproposition att skatten i fråga
skulle behandlas som en ordinarie skatteinkomst
— och än mer sedan man
tagit del av utskottsreservanternas motivering
i denna fråga ■— är det alldeles
uppenbart att ett bibehållande av den
skärpta företagsbeskattningen i verkligheten
inte längre grundar sig på tidigare
åberopade skäl, alltså de skäl som
uttryckligen angavs när skatten infördes
och som sedan flera gånger har
upprepats av finansministern, utan skälen
för skattens bibehållande är nu i
stället rent statsfinansiella. Den slutsatsen
kan man även dra av herr Kärrlanders
argumentering.

Om redan före extraskattens tillkomst
dess fiskaliska delkaraktär hade kommit
in i debatten, så skulle både det
tvivelaktiga i den föregivna tillfälligheten
och skadeverkningarna för produktionen
fått en starkare och mera
avgörande belysning än vad som blev
fallet. Det är nämligen en sak att diskutera
en konjunkturpolitisk åtgärd,

Sänkning av bolagsskatten

vars negativa verkningar skulle vara
tillfälliga, en annan är att diskutera en
fiskalisk pålaga, där synpunkterna på
pålagans nödvändighet och på dess icke
önskvärda verkningar samt möjligheterna
att på andra vägar tillgodose statens
medelsbehov nödvändigtvis måste
komma i förgrunden.

De motioner, som ligger till grund för
det bevillningsutskottsbetänkande vi nu
behandlar, väcktes i januari månad i år.
Sedan den dagen har det ju inträffat
mycket som gör, att man nu i juli månad
haft anledning att hoppas att det
socialdemokratiska partiet skulle ha intagit
en annan ståndpunkt till frågan om
den extra företagsskatten än vad som
framgår av den till utskottsbetänkandet
fogade reservationen. Konjunkturavmattningen
ute i världen har under de
gångna månaderna blivit alltmer uppenbar.
Dess återverkningar på det svenska
näringslivet har blivit flera och starkare,
och hela läget har undergått en utveckling,
som innebär många moment av hot
mot den internationella handel, av vilken
också vi är beroende. Det kan inte
hjälpas att näringslivet i dag är i ett oavvisligt
behov av synnerlig hänsyn från
beskattarnas sida. När jag säger näringslivet
inbegriper jag naturligtvis också
de inom näringslivet verksamma tjänstemännen
och arbetarna.

Vid bedömande av konjunkturutvecklingen
får man givetvis inte bortse från
fallet i världskonjunkturen. Man kan
inte förneka, att detta spelar en mycket
stor roll, men vår hemmakonjunktur är
inte bara ett eko av världskonjunkturen.
Den har också sin grund i inre ekonomiska
förhållanden, och därvidlag kommer
naturligtvis statsmakternas ekonomiska
politik i förgrunden. Ett oförmånligt
inflytande utifrån bör, det ligger i
sakens natur, mötas med krafttag inom
det egna landet, och därvid bör näringslivets
företrädare ha rätt att räkna med
att hos sina egna myndigheter finna ett
stöd, som hjälper dem att fvlla sin uppgift.
Man kan emellertid inte säga att

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Sänkning av bolagsskatten

den nuvarande företagsbeskattningen
innebär någon hjälp utan tyvärr motsatsen.

Jag skulle särskilt vilja understryka
en detalj i verkningarna av den hårda
företagsbeskattningen, men det är en
mycket beaktansvärd detalj. Jag tänker
på beskattningens verkan på sysselsättningsproblemet.
Den minskning i sysselsättningen
som redan skett, för närvarande
kanske mest i vissa delar av landet,
är ju orsakad direkt av företagens
många aktuella svårigheter.

Redan länge har vederbörande statliga
organ insett den hotande arbetslöshetsfaran,
och man har både planerat
och anvisat medel till reservarbeten.
Men kan det i ett sådant läge vara en
sund ekonomisk politik att skattevägen
ta ut rörelsekapital från de företag, som
producerar realvärden och bjuder en
normal och för hela landet givande sysselsättning?
Egentligen borde väl hela
det ekonomiska sammanhanget ligga i
så öppen dag, att ingen av oss kan undgå
att se de faror, som den hittills tillämpade
företagsbeskattningen innesluter.

Det är rent obegripligt, att näringslivets
betydelse för samhället nu plötsligt
kommit i skymundan. För tre år
sedan kom företagen i förgrunden. Man
menade då, att de bar skulden till utvecklingen
av en ogynnsam konjunktur.
Då skulle det handlas, och medlet hette
skatteskärpning. I dag är man inne i utvecklingen
av en ogynnsam konjunktur
av rent motsatt art, men nu har betydelsen
av företagens verksamhet i de
stora sammanhangen uppenbarligen
sjunkit till nollpunkten, och någon skattesänkning
vill man inte höra talas om.
I stället hopar man — som framgår av
reservationen till bevillningsutskottets
betänkande — den ena motiveringen efter
den andra för denna tillfälliga skatts
bibehållande.

Det första skäl, som anföres för den
tillfälliga extra beskattningens bibehållande,
är att konjunkturen ute i världen
visserligen kännetecknas av en avmatt -

ning men att risker finns för en återvändande
högkonjunktur med åtföljande
inflationshot, och den allmänna politiska
oron skulle därtill förstärka lägets
labila karaktär. Det mest betydelsefulla
i denna motivering är, att reservanterna
erkänner den rådande avmattningstendensen
och att vi alltså befinner oss
i en annan situation än den, som på sin
tid fick utgöra skäl för skattehöjningens
genomförande. Att det sedan finns
risker för svängningar i världskonjunkturen
och därtill politisk oro är ju tyvärr
sant. Men skall detta vara ett skäl
för bibehållande av en tillfällig skatt i
Sverige, då undrar man verkligen när
läget skall medge borttagandet av en sådan
skatt.

Det andra skäl, som från reservanternas
sida anföres för bibehållande av
skatten, är att företagen redan skulle ha
fått betydande lättnader genom avskaffandet
av investeringsavgiften. Redan
som naket faktum var nog den åtgärden
minst sagt en lättnad med modifikation.
Den vidtogs ju i samband med tillkomsten
av den för näringslivet mycket betungande
energiskatten och motiverades
just med införandet av sistnämnda skatt.
Det blev alltså en nettoskärpning och
inte en nettolättnad för produktionen,
men även om det nu hade blivit en nettolättnad,
så hade detta inte kunnat vara
något logiskt argument mot undanröjandet
av de negativa verkningar, som den
här diskuterade extraskatten medför.

Det tredje skälet att bibehålla den
extra företagsskatten anges vara, att
skatten skulle kunna sänkas eller avskrivas
först då den av statsfinansiella skäl
kan undvaras eller kan ersättas av andra
statsinkomser. Man har alltså ändrat det
tillfälliga konjunkturpolitiska instrumentet
till en fiskalisk skatt. Man motiverar
skattens bibehållande med att den
behövs av statsfinansiella skäl.

Det fjärde skälet är också ett skäl, som
vi inte hörde talas om när skatten infördes,
nämligen att en sänkning kan
övervägas ske i samband med införan -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

det av en på arbetsgivarbidrag baserad
lagfäst tjänstepensionering.

Ilerr talman! Reservanterna har skyndat
sig att tillgripa en rad olika motiv
för bibehållande av den extra företagsbeskattningen
— motiv, som har mycket
litet att göra med det vid skattens
införande klart uttalade syftet att det
skulle utgöra ett tillfälligt medel i kampen
mot inflationen. Denna anpassning
av motiveringen efter skiftande förhållanden
är minst sagt anmärkningsvärd.
De av reservanterna anförda skälen visar
också, att man inte längre kan motivera
skattens bibehållande ur konjunkturpolitisk
synpunkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till bevillningsutskottets i detta betänkande
gjorda hemställan.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! För att inget missförstånd
skall uppstå kanske jag inledningsvis
bör göra den deklarationen, att
regeringen fortfarande har den uppfattningen,
att den skärpta bolagsskatten är
att betrakta som en provisorisk och tillfällig
beskattning.

När jag suttit och lyssnat till oppositionstalarnas
inlägg i denna debatt, har
jag naturligtvis inte blivit det minsta
överraskad över den argumentering som
har presenterats av högern och folkpartiet.
Däremot har jag kanske i någon
mån blivit överraskad över centerpartiets
ståndpunktstagande och över herr
Vigelsbos argumentering. Det var ju inte
så länge sedan, närmare bestämt den 21
januari i år, som vi i den allmänna remissdebatten
hade tillfälle att diskutera
bl. a. även bolagsskatten. Centerpartiets
ordförande herr Hedlund anförde vid
det tillfället:

»Skärpningen av bolagsskatten företogs
ju närmast i konjunkturdämpande
syfte, och man kan säkert ifrågasätta,
om den behövs liingre för det ändamålet.
» — Han gör den reservationen. —
»Naturligtvis kan det sägas alt man helst

Sänkning av bolagsskatten

bör gå fram steg för steg när det gäller
att lätta på inflationsbromsarna och att
det kan vara klokt att vänta något med
att stryka den extra bolagsskatten, eftersom
slopandet av investeringsavgiften
vid årsskiftet innebär borttagande av en
sådan broms för bolagen.» Man var således
från centerpartiets sida — om jag
får ta denna deklaration som'' representativ,
och det får jag väl göra — i januari
månad mot bakgrunden av den konjunkturbedömning
man då gjorde ganska
tveksam, huruvida man skulle våga
sig på att ta bort den skärpta bolagsskatten.

Det har understrukits från flera håll,
senast av herr Kollberg, att denna skatt
bör bedömas med konjunkturpolitiska
utgångspunkter. Om vi jämför konjunkturläget
i dag med konjunkturläget i januari
månad, kan vi icke finna att utvecklingen
varit sådan, att vi bör se
mörkare på situationen i dag än i januari.
Den tveksamhet, beträffande den
extra bolagsskattens slopande som herr
Hedlund mot bakgrunden av då rådande
konjunkturläge gjorde sig till talesman
för, borde följaktligen vara ännu mer
utpräglad när vi nu debatterar frågan.

Jag hade i går kväll tillfälle att läsa
igenom en del av de handlingar, som
ligger till grund för den konferens rörande
den internationella ekonomiska
situationen, som skall hållas i Paris på
måndag och tisdag. Jag kunde inte undgå
att dra den slutsatsen, att man vid
ett studium av konjunkturläget i Amerika
och Västtyskland och praktiskt taget
i hela Europa nu tycks vara mera
optimistisk beträffande utvecklingen än
vad man var för låt mig säga fyra, fem
månader sedan.

När regeringen presenterat sin ekonomiska
prognos i nationalbudgeten och
finansplanen för riksdagen, bar regeringen
och undertecknad varit mycket
försiktiga när det gällt att dra några
definitiva slutsatser, huruvida vi går
emot en klart uppåtgående konjunktur
eller huruvida vi går mot en klart de -

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Sänkning av bolagsskatten

pressiv konjunktur. Av den anledningen
har vi inte heller velat vara med om några
generella liberaliseringar av den ekonomiska
politiken. Vi har inte betraktat
de depressiva tendenserna som så iögonenfallande,
att det skulle vara riktigt
att nu ge sig på en resolut liberalisering
av generell karaktär på den ekonomiska
återhållsamhetens område.

Vi har i finansplanen och nationalbudgeten
för riksdagen redovisat en
investeringsenkät, som omfattar den
privata industrien och som på ett alldeles
överraskande sätt talar om att
man trots allt är optimistisk beträffande
utvecklingen; investeringsaktiviteten
är faktiskt större än för något år
sedan. Det kan naturligtvis förklaras av
att vi den 1 januari i år slopade investeringsavgiften.
I motsats till herr Kollberg,
som ville dra slutsatsen att slopandet
av investeringsavgiften helt balanseras
av den tunga som energiavgiftens
införande innebär, anser jag att investeringsavgiftens
slopande medfört en
aktivisering av investeringarna.

Denna vår försiktighet, som presenterats
inför riksdagen, tror jag vi bör
hålla fast vid även i dag. Det gör på
mig ett ganska förbryllande intryck att
höra, hur både högerns och folkpartiets
och även centerpartiets representanter
nu i sina inlägg bestämt säger,
att vi har att räkna med en klart depressiv
utveckling, kännetecknad av sysselsättningssvårigheter
och rent av en besvärande
arbetslöshet, varför det är
nödvändigt att genomföra denna liberalisering
för företagen

Vill man dra konsekvenserna av dessa
mycket bestämda deklarationer, kommer
vi att få en ytterst stillsam valrörelse,
när den startar om tre veckor.
Hela denna argumentering är en argumentering
för en underbalanserad budget.
Resonemanget om konkurs i statens
affärer och kritiken av statsfinanserna
måste, om man vill vara ärlig, helt enkelt
falla platt till marken. Det går inte
att så bestämt tala om en dyster ekono -

misk utveckling och sedan komma tillbaka
som om ingenting hade hänt med
en ytterst markant kritik av att statsbudgeten
inte har den balans som den
borde ha.

Jag har velat betrakta konjunkturen
som en, om jag så får säga, nedlugnande
konjunktur, men jag har inte velat
betrakta läget som sådant, att vi i
dag skulle vara färdiga för dessa generella
liberaliseringar.

Jag tror det var herr Magnusson i
Borås som tillät sig att säga, att om man
ser på hur statsmakterna i andra länder
behandlar företagen, så framgår det
klart, att man där är intresserad av att
företaga liberaliseringar av generell karaktär.
Detta kan delvis vara riktigt,
t. ex. på penningspolitikens område i
avseende på räntefixeringarna. Men
det är inte riktigt i fråga om beskattningen
av bolag eller när det gäller
lagervärdering och avskrivningsregler
för bolagen. Jag har faktiskt försökt
att härvidlag göra en internationell
överblick under den senaste veckan,
och med all den reservation jag alltid
gör för internationella statistiska jämförelser
kan jag dock säga, att om vi
ser på situationen när det gäller det
fiskala trycket på bolagen — jag tar
med länder som Frankrike, Nederländerna,
Norge, Storbritannien, Västtyskland,
Österrike, Canada och Förenta
staterna — så är de svenska bolagen
internationellt sett faktiskt inte illa behandlade
i beskattningshänseende, inte
ens om vi räknar med den skärpta bolagsskatten,
som vi ju alla är på det
klara med skall vara provisorisk.

När regeringen har fixerat sitt ekonomiska
program så, att det är bättre att
arbeta med, såsom vi uttryckt det, en
selektiv politik — d. v. s. ett urval av
punkter, där vi sätter in lättnaderna, i
stället för att använda generella lättnader
— så är detta ett uttryck för att vi
inte vill bli tagna på sängen, om utvecklingen
vänder och vi får en klart uppåtgående
konjunktur igen.

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Nu har emellertid oppositionspartierna
— både högern, folkpartiet och centerpartiet
— varit ense om att tiden är
inne för en generell liberalisering just
när det gäller beskattningen av bolagen.
Jag är inte alls övertygad om —-jag måste bekänna det, hur näringsvänlig
jag än är — att därest vi kan gå över
till en generell liberalisering, så skulle
bolagsskatten ligga odeciderat i första
rummet. Vi har ju tidigare många gånger
i de ekonomiska debatterna velat understryka
hur både skattepolitiken och
penningpolitiken är kommunicerande
kärl, hur båda dessa element får användas
inom konjunkturpolitiken, vilken ju
är avgörande för den statliga ekonomiska
verksamheten. Jag är inte beredd
att säga, att en lättnad för bolagen skall
gå före en ytterligare sänkning av räntan.
Det är möjligt, att åtskilliga grupper
i detta land skulle vara mer intresserade
av att fortsätta på den inslagna
penningpolitiska liberaliseringens väg
och säga, att de finanspolitiska generella
lättnaderna får man vänta med
ännu ett tag. Jag tror det är fler människor
som är hårt pressade av dagens,
jag vågar säga fortfarande höga ränta,
och jag tror inte att dessa människor
bar samma ekonomiska underlag som
de juridiska personerna i bolagens
form bar, om vilka man nu skyndar
fram och säger, att det är här som en
lättnad först och främst behövs.

Bestrider man inte denna min uppfattning,
att vi får arbeta både på det
statsfinansiella, det skattepolitiska, det
penningpolitiska och det kreditpolitiska
området, måste ju slutsatsen bli, att vill
man genomföra en generell lättnad, får
man välja över hela registret och bestämma
sig för vad man skall ge prioritet.
Har man då redan i dag bestämt
sig för att åstadkomma en generell lättnad
genom att avveckla bolagsskatten,
så kan jag inte komma till något annat
logiskt resultat iin alt man därmed uppskjuter
en eventuell möjlig ytterligare
lättnad på räntepolitikens område. Här

Sänkning av bolagsskatten

har man kontroversen mellan dessa båda
element i den ekonomiska bedömningen.

Jag är inte alldeles säker på att mina
vänner i centerpartiet har tänkt sig in
i den konsekvensen. Emellertid hade
det nog varit riktigt, om man i sin stilla
kammare begrundat dessa synpunkter,
innan man varit så angelägen att skynda
fram och slå följe med den traditionella
oppositionen när det gäller bolagsbeskattningens
liberalisering. Ett så
enkelt argument, som herr Vigelsbo anförde,
nämligen att när man en gång
har lovat att denna beskattning skall
vara provisorisk, så kräver hederlighet
och anständighet även för en riksdagsman
att man ser till att beskattningen
i fråga avvecklas, kan gälla såsom ett
allmänt omdöme. Men här hade man i
varje fall inte några datafixeringar i utgångsläget.
Jag kan försäkra herr Vigelsbo,
att när lians partivänner samregerade
med oss 1955, då den här
skärpningen av bolagsskatten infördes,
var det aldrig tal om något slags öppna
eller hemliga överenskommelser om att
beskattningen partout skulle borttagas
den 1 augusti 1958.

Det är som sagt andra ting som män
här får räkna med. Jag vill sålunda trösta
vännen Vigelsbo med att säga, att
om det är några som vill beskylla honom
för att vara löftesbrytare, därest
han inte är med om att lindra beskattningen
för bolagen, så skall jag med all
min kraft ställa mig skuldra vid skuldra
med herr Vigelsbo och försvara honom
på den punkten. Det är inte alls
fråga om något löftesbrott.

Jag vill också, herr talman, anföra
en synpunkt, som klart framkommer i
den till utskottets utlåtande fogade reservationen,
nämligen att jag betraktar
det som en motsättning, att alla de fyra
demokratiska partierna i början på året
beslutade sig för att i nya konsumtionsskatter
la ut 400 miljoner kronor, om
tre av dem litet längre fram under samma
riksdag — formellt inte samma men

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Sänkning av bolagsskatten

reellt samma riksdag — säger att de kan
undvara 200 miljoner. Man får komma
ihåg, att utgångspunkten för överenskommelsen
mellan de demokratiska
partierna var att vi hade en försvarsbudget
som behövde sin finansiella täckning.
Vi var ense om hur försvarsbudgeten
skulle se ut, och vi var helt eniga
om att den finansiella täckning, som
erfordrades för detta, var i runt tal 400
miljoner — noga räknat 390 miljoner.
Det måste framstå såsom ytterst egendomligt
för människorna i landet, om
man några månader senare säger, att
samma budget kan undvara ett par
hundra miljoner; man tog ut 200 miljoner
för mycket. Mycket grovt men
dock inte oriktigt kan man uttrycka
det så, att vi allesamman var överens
om att vi behövde pina det svenska folket
med ytterligare konsumtionsskatter
på 400 miljoner. Då vill jag inte vara
med om att några månader senare överlämna
200 av dessa miljoner till bolagen.
Tv sådan är ju situationen, om man
ser denna fråga i dess historiska belysning.

Vi kommer att ha en ekonomisk debatt
nästa vecka, innan riksstaten slutgiltigt
skall fixeras. Jag vågar lova vad
som helst på att det ännu en gång kommer
en jeremiad från oppositionens sida,
i varje fall från två av oppositionspartierna.
Herr Hjalmarson kommer inte
bara i kraft av sina mandat i kammaren
utan också i kraft av sina röstresurser
och slogans och klyschor och mycket
annat att tala om för finansministern
och regeringen, hur illa statsfinanserna
skötes och hur dåligt det är med statens
affärer. Han kommer att tala om
att den driftbudget som här redovisas
har en futtig överbalansering i staten
på ett 20-tal miljoner.

Jag kommer att säga då som i dag, att
man inte behöver vara lika ambitiös i
frågan om budgetens balans under en
lugnare konjunktur, men detta mitt uttalande
innebär inte, att jag skulle vilja
starta det nya budgetåret med ett klart

minus på 200 miljoner i driftbudgeten.
Herr Hjalmarson är beredd att starta
det nya budgetåret med ett hål i driftbudgeten
på 200 miljoner men känner
sig det oaktat helt ogenerad att anklaga
regeringen för att regeringen inte sköter
statens affärer bättre.

I denna ekonomiska debatt, som delvis
har förts redan i dag mellan herr
Magnusson i Borås och herr Kärrlander,
har det väl i sak sagts vad som kan
sägas. Högerpartiet kommer att energiskt
hävda: Vi har rätt att kräva den
här reduktionen, ty vi vill göra besparingar
på andra håll. Ja, man har ju fört
det resonemanget praktiskt taget varje
år i samband med riksstatens slutreglering,
då högerpartiet presenterat lägre
skatteuttag med den motiveringen, att
man har yrkat på besparingar av den
och den omfattningen. Om denna riksdag
skall vara ett forum för rent hypotetiska
överläggningar, resonemang och
argumenteringar utan konkret grund,
kan man fortsätta med det hur länge
som helst, men herrar Hjalmarson och
Magnusson och hela högerpartiet vet ju,
att 80 procent av ledamöterna i denna
riksdag vägrar att vara med om de besparingar
som högern presenterar. Man
har således som ett ofrånkomligt faktum
en utgiftssida stödd av fyra femtedelar
av denna riksdags ledamöter. Detta
faktum kan man ju inte resonera bort
med att säga, att man skulle ha önskat
någonting annat.

Är då någonting kvar av allvaret på
högerns sida att inte försämra statens
budgetläge? Hur kan man mot denna
faktiska bakgrund, att vi har en utgiftssida
spikad och stödd av 80 procent
av riksdagens ledamöter, ändå fladdra
i väg och säga, att det skall vara 200
miljoner kronor mindre på inkomstsidan,
därför att vi vill, att utgiftssidan
skall se annorlunda ut? Om denna kammare
således inte, som jag sade, skall
vara ett institut för hypotetiska överläggningar,
tycker jag nog, att det resonemanget
borde herrar Hjalmarson och

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Magnusson sluta upp med. Ni liar nu
fört det varje år, och någon gång skall
ni väl kunna tröttna på dessa rent akademiska
och teoretiska utläggningar.

Herr Magnusson anförde som skäl för
sin ekonomiska bedömning svårigheten
för företagen att hävda sig på exportmarknaden.
Det var ju mycket dystra
prognoser som här drogs upp. Han polemiserade
mot herr Kärrlander, när
denne citerade regeringspropositionen,
att vi inte bör stimulera den allmänna
konjunkturen just nu. Det uttrycket gillar
inte herr Magnusson. Han tycker
att vi just nu skall stimulera den allmänna
konjunkturen. Om herr Magnusson
för det talet vidare mot bakgrunden
av de faktiska realiteterna, så betyder
det en ytterligare underbalansering
av budgeten, en ytterligare underminering
av statens enligt herr Magnusson
redan nu skrala affärer o. s. v.
Jag gör emellertid inte anspråk på denna
logiska kombinationsförmåga hos
högerns företrädare. Jag har bara velat
påtala det orimliga i att föra ett sådant
resonemang.

Jag skulle kunna anföra en del ekonomiska
data, som klart och tydligt ger
vid handen, att när jag här försöker
presentera en konjunkturbedömning,
där jag inte ger något klart uttryck för
att vi seglar in i en depressiv utveckling
eller i en ny högkonjunktur utan
vill ha denna beredskapsattityd, så är
den sakligt underbyggd av de ekonomiska
data som man har på området.
Jag skulle till herr Magnusson kunna
säga — eftersom han företräder utskottsmajoriteten
och då det i utskottsutlåtandet
förekommer en del utläggningar
just på det ekonomiska området
— att man mycket väl kan bemöta dessa
och att man efter ett sådant bemötande
får ett helt annat intryck av
läget.

Utskottsmajoritcten säger, att produktionsutvecklingen
under de sista åren
av tioårsperioden inte varit så stark.
Jag tror inte det är alldeles riktigt att

Sänkning av bolagsskatten

utan vidare räkna med tioårsperioden.
Under denna tioårsperiod har vi haft
tre bestämt avgränsade avsnitt. Vi har
ett avsnitt, som jag vill kalla efterkrigstidens
återhämtningsår, ett avsnitt, som
jag vill kalla för Koreakrisens och dess
följdverkningars år, och vi har sedan
det tredje avsnittet, som har kännetecknats
av de senaste årens ekonomiska
utveckling.

Det visar sig, att ökningstakten av
bruttonationalprodukten under dessa
olika perioder var högst under efterkrigstidens
återhämtningsår, vilket i
och för sig inte är så överraskande. Det
är helt naturligt: man startar ifrån ett
lägre utgångsläge och bör kunna få
gynnsammare procentsiffror. Ökningstakten
åren 1946—1950 rörde sig i runt
tal om 4,5 procent per år. Under Koreakrisen
blev det sämre med den allmänna
anarki, som då gjorde sig gällande
ute i världen på det ekonomiska området.
Under åren 1950—1953 var följaktligen
ökningstakten av bruttonationalprodukten
bara 2 procent per år.
Sedan vi hade övervunnit Koreakrisens
verkningar, har det emellertid visat sig,
att ökningstakten varit i medeltal nära
4 procent. Det underliga är ju, att sistnämnda
produktionsutveckling har
skett samtidigt med att vi har haft den
skärpta bolagsskatten.

I den mån man skall tro på siffermaterial
kan man av följande sifferserie
dra en mycket intressant slutsats. Året
innan vi införde den skärpta bolagsbeskattningen
var stegringstakten i produktiviteten
4,2 procent. Året efter införandet
av denna skärpta bolagsbeskattning
blev stegringstakten 4,6 procent.
Vi bibehöll denna beskattning och
fick 1955/56 eu stegringstakt på 5,7 procent.
Vi fortsatte, och 1956/57 fick vi
ytterligare någon höjning av stegringstakten.

Det är en rätt intressant sifferserie,
som ändå visar att den skärpta bolagsskatten
inte är så avgörande för företagens
aktivitet som man tror. Vad är

3 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr It

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Sänkning av bolagsskatten

det då som är avgörande? Det är naturligtvis
konjunkturen och avsättningsmöjligheterna.
Om man lämnar tillbaka
200 miljoner till företagen, som oppositionen
anser att man skall göra nu,
därför att företagen skall ha chansen
att klara sig i konkurrensen, så frågar
jag mig om vi kan vara säkra på att de
kommer att producera på lager med
utnyttjande av dessa 200 miljoner. Jag
har ingen garanti för detta, och jag tror
att de flesta med mig inte vågar ställa
ut den garantien. Vad som är avgörande
för företagen när det gäller att producera
eller icke producera är naturligtvis,
om det är gynnsamma förutsättningar
för försäljningsavdelningen. Det
är inte något annat som i det stora hela
driver den utvecklingen, och jag skall
inte kritisera den ambitionen; den är
naturlig och mänsklig. Man vill inte
producera, även om man skulle ha resurser
till det om man tror att man
inte kan sälja eller man tror att man
kan sälja endast till lägre priser. Då blir
man återhållsam, det är hur naturligt
som helst. Vänder däremot konjunkturen
vill man producera, och det är den
utveckling vi kunnat avläsa.

Herr talman! När jag nu ändå gav
mig in på ett par sifferuppgifter kanske
jag kan avslutningsvis som allra
hastigast vara litet aktuell på en annan
punkt. Jag har ju funnit, när jag lyssnat
till dessa inlägg, att man framför allt
mot bakgrunden av det sista halvårets
utveckling har varit bekymrad för den
svenska exportindustrien. Man har någon
gång avböjande sagt, att även om
det har sett rätt hyggligt ut nu, så kommer
det att bli så mycket besvärligare
fram i höst och i vinter. Läget är så
ytterst labilt, att ingen vågar spå om
hur det blir i höst och i vinter, och så
länge ingen med säkerhet kan spå om
det får man nöja sig med att se på de
siffror, som redovisats för den förflutna
tiden. Junisiffrorna för vår utrikeshandel
är överraskande goda, och en summering
av utrikeshandeln januari t. o.m.

juni månad visar ett bättre och gynnsammare
handelsutbyte 1958 än motsvarande
tid år 1957. Vi har ett mindre
importöverskott för detta halvår än vad
vi hade för ett år sedan. Vill man tro
på dessa siffermässiga data, så finner
jag inte att det finns tillräckligt underlag
för att nu dra den mycket bestämda
slutsatsen, att vi går mot en depressiv
utveckling, som motiverar en generell
liberalisering, och att det då i första
hand är bolagsbeskattningen som bör
komma i åtanke.

Herr talman! Jag har velat göra dessa
litet mera allmänna kommentarer till
denna som jag tycker utomordentligt
viktiga fråga.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern åberopar
ett uttalande av mig i januari månad
i remissdebatten. Det ger mig anledning
att något närmare utveckla min
syn på denna fråga. Naturligtvis skall
bolagen liksom enskilda personer bära
sin tribut — om den frågan är det ju
inte tal i dag. Det är ingen som har velat
göra gällande — i varje fall så långt
jag kan erinra mig — att den ordinarie
bolagsskatten skulle vara för låg. Det är
emellertid inte den saken det gäller nu,
utan det är fråga om huruvida den tillfälliga
skärpningen skall bestå längre
eller inte. Skulle man anse att den ordinarie
bolagsskatten är för låg, då är det
en speciell fråga som får tas upp för
sig. Jag har inte den uppfattningen, att
den är för låg.

När den extra bolagsskatten kom till
var den enligt min mening nödvändig.
Vi var tvungna att försöka bromsa upp
takten i expansionen här i vårt land,
och jag tror att den extra bolagsskatten
i det hänseendet har fyllt en inte oväsentlig
uppgift och på det sättet varit
till gagn för näringslivet, såsom syftet
var. Den var icke avsedd att skaffa
mera pengar till statskassan. Den behövdes
icke för det ändamålet, och med

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

anledning härav räknades inte heller
pengarna in i driftbudgeten utan sattes
in i riksbanken på ett särskilt konto.
Men vi menade som sagt, att den var
nödvändig i näringslivets eget intresse.
Det skulle föra för långt att närmare
utveckla den saken här. Vi sade emellertid
när den kom till, att skatten skulle
vara tillfällig, att den var avsedd att
dämpa konjunkturen och att när den
inte längre behövdes för detta ändamål
skulle den tillfälliga skärpningen tas
bort.

Nu är det alldeles riktigt, som finansministern
här påpekade, att jag i remissdebatten
i januari sade, att bromsarna
skall lättas steg för steg. Jag konstaterade
då, att man ungefär ett par
veckor tidigare, nämligen vid årsskiftet,
tagit bort en broms, investeringsavgiften,
och att man därför måhända
kunde dröja något innan man tog nästa
steg. Emellertid visar det sig åtminstone
enligt mitt bedömande, att konjunkturdämpningen
blev väsentligt mera bestående
än vad många trodde tidigare,
och det finns väl knappast någon som
vill säga annat än att dämpningen alltjämt
består och med i stort sett oförminskad
styrka.

Att nu åberopa finansiella skäl och
säga, att staten behöver pengarna, finner
jag inte riktigt. Låt mig ta ett exempel
för att åskådliggöra den saken. Om
vi hade haft en speciell värnskatt och
kommit underfund med att denna inte
var erforderlig för sitt ändamål, men
vi samtidigt hade vetat att statskassan
behövde pengar, skulle vi då ha resonerat
som så: »Vi kör vidare med den
här värnskatten, fastän de grunder varpå
den infördes inte längre är för handen.
» Nej, det skulle vi nog inte ha
gjort, och jag tycker att man i det här
fallet bör handla på motsvarande sätt.
Jag kan därför inte tillmäta det skälet
att statskassan behöver pengar betydelse
i detta sammanhang.

Däremot kan man naturligtvis diskutera
frågan huruvida dämpningen av

Sänkning av bolagsskatten

konjunkturen är så stark, att den extra
bolagsskatten kan tas bort. Min syn på
den saken är, att konjunkturläget nu är
mycket mer dämpat än när skatten infördes,
ja mer dämpat än på många år.
Vid den tidpunkten hade vi ju också,
herr finansminister, en lägre ränta än
i dag.

Slutsatsen av dessa premisser ger sig
själv: man bör kunna överväga bådadera
utvägarna. Konjunkturen är nu
mer dämpad än under åtskilliga år när
vi hade den lägre räntan och icke heller
denna tillfälliga höjning av bolagsskatten.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Får jag först ställa en
liten fråga till finansministern: När finansministern
talar om den traditionella
oppositionen och därvid räknar
bort centerpartiet, innebär detta en
önskan från finansministerns sida att i
den traditionella majoriteten få räkna
in även centerpartiet?

Då finansministern säger att ett borttagande
av den extra bolagsskatten skulle
komma att innebära en sådan påspiidning
av konjunkturen, att det skulle vara
riskfyllt att ta ett sådant steg, vill jag
först och främst konstatera, att för högerpartiets
del har vi aldrig tillmätt införandet
av denna skatt någon som helst
betydelse ur konjunktursynpunkt. Vidare
är det ganska egendomligt, att finansministern
bedömer borttagandet av
den extra bolagsskatten på detta sätt,
eftersom han då det gäller finanspolitiken
i stort redan är beredd att dra den
slutsatsen, att läget inte nödvändiggör
en sådan effektiv balansering av budgeten
som vi från högerpartiets sida har
krävt. Det är på denna punkt, herr finansminister,
som Edert resonemang
inte går ihop.

Nu framhåller finansministern, alt ett
borttagande av den extra bolagsskatten
skulle göra att vi kunde riskera att få en

Nr B 3

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Sänkning av bolagsskatten

högre ränta. Tydligen önskar finansministern
använda räntan som ett politiskt
maktmedel. För min del trodde jag,
att meningen med räntan var att den
skulle reglera priset på pengarna med
hänsyn till tillgång och efterfrågan, och
jag vill nu ställa den frågan: Skulle verkligen
tillgången på pengar bli mindre,
därest företagen får behålla sina pengar,
än om staten tar in dem i sin kassa och
sedan gör slut på dem?

Vidare ansåg sig finansministern böra
göra en hel del ändringar av den sifferserie
för produktionsökningen under de
gångna åren, som återfinnes i utskottsbetänkande!.
Ja, det är naturligtvis finansministern
obetaget att göra de ändringar
av årsgrupperingarna som bäst passar
honom och hans politik. När han
emellertid konstaterar att produktionsökningen
varit större under den tid då
den extra bolagsskatten funnits, bortser
han från att åtgärder av detta slag
får mera långtgående verkningar på hela
produktionslivet. Detta innebär bland
annat, att man i fortsättningen måste
räkna med vissa risker för produktionsminskningar.

Den enda riktiga slutsatsen av finansministerns
resonemang i detta avseende
måste vara, att det nu är klokt att
höja den extra bolagsskatten.

Herr KOLLBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern tröstar
oss med att den extra bolagsskatten fortfarande
skall betraktas som tillfällig,
men han anser tydligen inte tidpunkten
ännu vara lämplig för att låta denna
tillfälliga beskattning upphöra.

Herr Sträng beskyllde utskottets talesmän
för att beskriva situationen i alltför
dystra färger. För min del har jag
utgått ifrån att finansministerns egen
beskrivning, när han i statsverkspropositionen
säger att konjunkturen inrymmer
påtagliga avmattningstendenser, att
denna aktivitetsuppbromsning synes
komma att bestå en tid framöver och

att ytterligare nedpressning av aktiviteten
inte är utesluten. Han säger också,
att »avmattningen inom för oss viktiga
avnämarländer och den begynnande
krympningen av världshandeln synes
redan ha gått så långt, att vår egen export
kommer att sjunka».

Mot bakgrunden härav finns det väl
inte några konjunkturpolitiska skäl för
att behålla en konjunkturdämpande beskattning.
Nej, nuläget är tvärtom sådant,
att alla statliga produktionshämmande
åtgärder bör avskaffas.

Jag begärde egentligen ordet för att
ställa en speciell fråga till finansministern;
jag ser att han inte är inne i kammaren
nu. Herr Sträng anser, att vi fortfarande
skall betrakta denna skatt som
tillfällig. Jag undrar bara hur det stämmer
med reservanternas i bevillningsutskottet
uppfattning. De säger i sin
reservation bl. a. att denna skatt skulle
kunna sänkas och avskrivas först då den
av finansiella skäl kan undvaras. Jag vill
fråga finansminister Sträng, om denna
uppgift är riktig, och i så fall när finansministern
anser, att den statsfinansiella
situationen blir sådan, att skatten kan
avskaffas.

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern har ju
här dragit upp denna fråga ur rent konjunkturpolitiska
aspekter. Jag skulle vilja
hålla med honom om att det kanske
också är riktigt, men jag har mycket
svårt att förstå reservanternas tankegång,
när de i sista meningen skrivit:
»Ett övervägande av bolagsskattens
sänkning bör givetvis, som vid olika tillfällen
framhållits, ske i samband med
införandet av en på arbetsgivarbidrag
baserad lagfäst tjänstepensionering.»
Jag har mycket svårt att föreställa mig,
att det har något med konjunkturpolitiska
saker att skaffa. Följaktligen konstaterar
jag, att finansministern och utskottsreservanterna
på denna punkt inte
är överens.

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Finansministern har också sagt, att
löften bör hållas rent allmänt sett, och
det är vi säkert alldeles överens om. Jag
vill framhålla — utan att vilja dra upp
några moralskrankor mellan finansministern
och mig — att jag i min enfald
har föreställt mig, att ett givet löfte
även i politiska sammanhang bör hållas.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Vid försvarsförhandlingarna
reserverade vi oss uttryckligen
för rätten att få fullfölja vår politik beträffande
skatter och statsutgifter utanför
fjärde huvudtiteln. Detta önskemål
förklarade sig också regeringen respektera.
Vi kom överens om att så att säga
behandla fjärde huvudtiteln för sig, som
ett specialproblem. Det var förutsättningen
för att vi över huvud taget skulle
lyckas nå den enighet i försvarsfrågan,
som vi alla har värdesatt. Herr Sträng
deltog själv i dessa förhandlingar, och
han var själv med om att understryka
denna frihet för oss.

Vi har, herr talman, som också herr
Magnusson i Borås nyss framhöll, aldrig
godkänt den skärpta bolagsskatten som
ett konjunkturpolitiskt medel. Vi har
varit mot denna skatt hela tiden. Vi är
därjämte övertygade om att dess borttagande
även statsfinansiellt sett skulle
vara en god affär. När den infördes av
konjunkturpolitiska skäl sade regeringen
kategoriskt ifrån, att vad som kunde
inflyta genom denna skatt inte skulle
användas för att betala statens utgifter.
Herr Sträng förebrår oss nu för att vi
icke vill vara med om att bibehålla den
skärpta bolagsskatten, därför att han
behöver dessa skattemedel för att kunna
klara sin havererade totalbudget. Samtidigt
finner herr Sträng denna utgångspunkt
vara den lämpliga för att rikta
förebråelser mot oss för brist på konsekvens
— vi som har lagt fram ett helt
annat budgetalternativ.

Tidigare, herr finansminister, talade
man på socialdemokratiskt håll om an -

Sänkning av bolagsskatten

gelägenheten av att oppositionspartierna
här i riksdagen skulle presentera så
konkreta alternativ som möjligt. Nåväl,
när nu sådana konkreta alternativ läggs
fram säger herr Sträng: »Men hur kan
högerpartiet på allvar driva dessa alternativ,
när det befinner sig i minoritet?»
Konsekvensern av en sådan högst besynnerlig
uppfattning om hur man bör gå
till väga vid ett parlamentariskt styrelsesätt
skulle helt enkelt bli den, att vi rätteligen
inte borde ha någon opposition
alls. Det kan jag också föreställa mig
kan passa en del inom regeringen, men,
herr talman, vi föredrar nog bibehållandet
av den traditionella oppositionen.

Antag — för att nu göra ett fantastiskt
tankeexperiment — att herr Sträng en
vacker dag själv skulle komma i opposition!
Tror herr Sträng — handen på
hjärtat — att han då skulle vilja uppträda
som en sådan apostel för den politiska
menlösheten, som han i dag anser
att den politiska oppositionen bör
vara? Nej, herr talman, det är en roll
som inte passar herr Sträng — gudskelov
— och den passar inte oss heller,
herr finansminister.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Några korta repliker!

Herr Hedlund drog i sitt inlägg en
analogi ifrån det vidsträckta skattefältet
och frågade: »Om vi skulle ha haft
en värnskatt, betingad av speciella
krigsförhållanden, och sedan kriget tar
slut men vi behöver pengar, skulle då
finansministern ha fortsalt med värnskatten?»
Märk väl, att herr Hedlund
själv slog fast att vi behöver pengar!
Då kan man tänka sig — om man nu
tycker att termen värnskatt är alldeles
orimlig — att man slopar värnskatten
och höjer den direkta skatten med samma
belopp, eftersom vi behöver pengar.

Nu iir läget onekligen sådant, att denna
skatt infördes med konjunkturmoti -

Nr Bo

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Sänkning av bolagsskatten

vering. Jag har i mitt första inlägg velat
bekänna för riksdagen, att jag icke finner
konjunkturen så förändrad i dag, att
denna motivering är ur världen. Till
detta kommer också att vi behöver
pengarna. Det är klart, att om jag skulle
kunna göra herr Hedlund en glädje och
få räkna med hans medverkan, visst
kan vi då göra detta till en terminologisk
fråga, slopa beteckningen »extra
bolagsskatt» och se till, att vi får in
pengarna på annat håll i stället. Men
det är säkerligen inte bara en terminologisk
fråga utan i högsta grad en konkret
fråga.

Jag vill till herr Magnusson i Borås
säga att han — i ren upprördhet — helt
enkelt citerade mig alldeles galet. Han
pådyvlade mig någon slags rekommendation
av eller ett hot om höjd ränta
därest inte bolagsskatten bibehålies. Jag
tillät mig att på det lugna sätt som är
mig karakteristiskt försöka jämställa
dessa båda frågor, dels räntefrågan, dels
frågan om den skärpta bolagsskatten.
Om man då väljer den generella liberaliseringen
via finanspolitiken med bolagen
som första objekt är det möjligt,
att man därmed uppskjuter en annars
möjlig ytterligare sänkning av räntan.
Det är ju ett helt annat innehåll i ett
sådant uttalande än i den formulering
som herr Magnusson tydligen uppfattade.

Sedan ställer herr Magnusson en fråga
som inte alls hör till denna debatt,
men ett artigt statsråd försöker ju vara
så tillmötesgående som möjligt. Han frågade
mig om jag menade att inräkna
centerpartiet i den traditionella majoriteten.
Ja, alla regeringsförslag som framläggs
inför denna kammare framställs
ju i akt och mening att få en majoritet
för dem — helst en så stor majoritet som
möjligt. Min strävan •— i den mån jag
kan omvända någon förtappad själ —
är följaktligen från den utgångspunkten
att få litet starkare majoritet än jag annars
räknat med. Om jag med min argumentering
kan få centerpartister eller

folkpartister eller till och med högermän
med är de alla välkomna för att
stärka den traditionella majoriteten.

Till herr Hjalmarson vill jag säga, att
jag självfallet inte bestrider högerpartiets
frihet att driva en politisk linje
och en argumentering. Jag varken kan
eller vill hindra dem från detta. Jag
förbehåller mig emellertid rätten att
starkt kritisera denna linje om jag betraktar
den som helt teoretisk och hypotetisk.
Herr Hjalmarson kunde ha underlag
för sin förunderliga teknik om
vi var i det läget att denna kammare
toge alla beslut på en gång. Då kunde
man säga att man bär presenterade en
linje som innebure det och det på besparingssidan
och det och det på beskattningssidan.
Nu arbetar inte riksdagen
på det sättet. Här har vi bakom oss
beslut om utgifter som ingen kan rygga
och som herr Hjalmarson inte kan göra
det minsta åt. Lika förtvivlat driver
herr Hjalmarson och hans partivänner
— medvetna om de beslut som ligger
bakom — att här skall man göra ytterligare
försämringar av budgeten. Det må
han väl göra, men han må vara försiktigare
med att vara den som leder upp
kritiken om statens dåliga affärer när
han tar den ståndpunkten.

Under detta anförande tog herr andre
vice talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Ett par ord om exemplet
med värnskatten! Om man infört en
speciell värnskatt och den situationen
inträder att den inte längre behövs för
avsett ändamål, då vill inte jag fortsätta
att ta ut den med den motiveringen
att staten behöver pengarna för annat.
Jag betraktar saken så att man då bryter
ett löfte om att behålla värnskatten
endast så länge den behövs för sitt ändamål.
Jag har i den situationen två saker
att välja på. Antingen försöka spara
och presentera en budget så att den går

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

ihop eller också försöka täcka utgifterna
på annat sätt. Naturligtvis kan man i ett
sådant läge — hellre än att bryta ett
givet löfte — få finna sig i att ta upp
lån på några procent mer än man annars
skulle behöva göra.

När jag nu talar om brytandet av ett
givet löfte så vill jag påpeka, att konjunkturbedömningen
är en omdömesfråga.
Jag menar att man kan se på det
problemet på olika sätt. Vi från vårt
håll bedömer konjunkturläget så att
denna extra bolagsskatt inte längre behövs.
Jag förstår av finansministerns
anförande att han bedömer konjunkturläget
på ett annat sätt. Han menar alltså
att förutsättningarna för slopandet av
denna skatt inte finns, och för hans del
föreligger då inte något löftesbrott. Vi
som bedömer konjunkturläget annorlunda
menar, att det vore ett löftesbrott
att bibehålla denna skatt.

När denna skärpta bolagsskatt infördes
sjöngs det från alla håll inom oppositionen
samma visa: denna åtgärd duger
ingenting till när det gäller att dämpa
konjunkturen. Här har utvecklingen
emellertid gett klarhet. Av utskottsutlåtandet
att döma är alla nu inom höger,
folkparti och centerparti av den uppfattningen
att bolagsskatten verkat
starkt dämpande på konjunkturen —
så starkt att den i dag måste försvinna
för att på det sättet stimulera konjunkturen.
I det avseendet är jag överens
med herrarna.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Vi bär gång på gång
kritiserat tekniken för budgetbehandlingen
i riksdagen, den teknik som gör
det så svårt att ställa ett samlat alternativ
mot regeringspolitiken på grund av
uppsplittringen vid fattandet av de olika
utgiftsbesluten. För några år sedan godtog
herr Strängs företrädare den metod
som vi nu valt. Den accepterades även
av de konstitutionella experterna såsom
ett rimligt uttryck för ett oppositions -

Sänkning av bolagsskatten

partis önskan att ställa ett samlat alternativ.
Vad vi gör är, att vi i själva slutyrkandet
— när man behandlar statslegleringen
— finner ett sammanfattande
uttryck för vår skatte- och utgiftspolitik
med hänvisning till motiveringen
i den till utskottsutlåtandet knutna reservationen.
Denna metodik har som
sagt accepterats av herr Strängs företrädare.
Jag kan inte underlåta, herr
talman, att nu uttala min förvåning om
herr Sträng skulle underkänna denna
teknik. Vad har herr Sträng då att sätta
i stället? Hur skall oppositionen då kunna
ställa ett alternativ? Ett alternativ
vill vi ställa, herr finansminister!

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Oppositionen har självfallet
rätt att ställa sina alternativ, men
om ett alternativ har underkänts av fyra
femtedelar av riksdagen, betraktar jag
det som ett rent hypotetiskt och meningslöst
resonemang att fortsätta och
envisas med att driva argumenteringen
för detta alternativ såsom om ingenting
hade hänt.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har kanske egentligen
inte så stor anledning att blanda
mig i denna diskussion, men jag måste
ändå framhålla att efter de erfarenheter
som vi i folkpartiet har haft av de
skandalösa missbruk av rent voteringstekniska
frågor som regeringspartiet
har gjort sig skyldig till under den sistförflutna
valkampanjen, måste ett oppositionsparti,
som inte ställer ett yrkande
och röstar för sitt eget förslag, räkna
med att socialdemokraterna utnyttjar
detta i sin propaganda. Om högerpartiet
i slutloppet, såsom finansminister Sträng
rekommenderar, avstår från att rösta
för sina skattcförslag därför att dess besparingsyrkanden
har blivit nedröstade,
skulle säkert det socialdemokratiska

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Sänkning av bolagsskatten

partiet gå ut i valkampanjen med argumentet
att högerpartiet inte vågade rösta
för sitt skattesänkningsförslag. Missbruken
av voteringstekniska frågor är
sådana att oppositionspartierna måste
ha rätt att ställa preciserade yrkanden
och rösta därför. Annars skulle vårt
sätt att uppträda vid voteringarna i valkampanjer
och i den allmänna debatten
brukas emot oss.

Jag och mitt parti har inte något eget
intresse av att denna fråga behandlas på
visst satt, men jag måste i den politiska
anständighetens intresse hävda att ett
oppositionsparti på ett eller annat sätt
måste beredas möjlighet att rösta så, att
det skyddar sig mot sådana missbruk
som det socialdemokratiska partiet har
gjort sig skyldigt till i en valkampanj
och tydligen kan göra sig skyldigt till
en gång till.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag förstår herr Ohlins
indignation. Resultatet av de senaste valen
är ju bakgrunden till den. Men vad
som hände vid voteringsproceduren innan
riksdagen upplöstes var ingenting
annat än att socialdemokraterna konsekvent
röstade för sitt förslag och att högern
och centerpartiet genomgående
röstade för sina men att folkpartiet inte
gjorde så. Folkpartisterna röstade i sista
omgången för ett förslag som de förklarade
sig icke gilla. Det är klart att
människorna inte begriper den finessen.
Var det då fel av socialdemokratiens
propagandister att tala om för
svenska folket, att när det i sista voteringen
gällde att välja mellan en pension
som byggde på lagfäst obligatorisk
grund och ett rent nej, då valde folkpartiet
nej?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr finansminister! Folkpartiet röstade
på det enda sätt som var möjligt
för oss att rösta när första kammaren

hade tagit regeringens förslag. Vi var
helt enkelt tvungna att fälla detta förslag
i andra kammaren för att få möjlighet
att arbeta för ett bättre. Vi gjorde
som alla partier brukar göra om det är
ett förslag som man inte kan godta. Man
vill då fälla detta för att få tillfälle att
arbeta för ett bättre.

Det är inte detta saken gäller utan
att ni missbrukade en voteringsteknisk
fråga, förlitande er på att allmänheten
inte skulle kunna genomskåda att vi
förfor på det enda sätt som stod oss till
buds för att kunna fortsätta att arbeta
på vår egen linje.

Jag är övertygad om att om högerpartiet
fölle till föga för Er argumentering
i dag och i slutupploppet underläte att
ställa ett yrkande på sitt skattesänkningsförslag
— som jag inte ställer mig bakom
på alla punkter, det vet Ni -— så skulle
det socialdemokratiska partiet gå ut i
en valkampanj och säga att högern inte
vågade rösta för sitt eget förslag. Vi
måste ha en arbetsordning och särskilt
en voteringsordning här i kammaren
som skyddar partierna mot sådana
manövrer som dessa, som inte har något
med saklig upplysning om partiernas
verkliga inställning att göra.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Ohlin och hans
parti saknar ju inte propagandamöjligheter
att inför svenska folket redovisa
den voteringsteknik som folkpartiet såsom
han själv säger »nödgas» använda.
Den voteringstekniken klargjordes mycket
energiskt både i tidningar och i tal
från folkpartiets sida. När allt kommer
till allt, sade sig många svenska medborgare
så: Antingen vill man ha en
ordentlig pensionering eller också vill
man inte ha det. Herr Ohlin hamnade
mitt emellan två stolar, trots att svenska
folket visste hur herr Ohlin hade gått
i krokvägar genom den pinsamma voteringen.

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Trots att debatten redan
har pågått så länge vill jag såsom
motionär och företagare först säga ett
par ord till statsrådet Sträng. Han påstår
att de borgerliga utgår från att vi
måste räkna med inflation och arbetslöshet
här i landet. Jag vill då fråga,
om statsrådet Sträng kan se in i framtiden
och bedöma, huruvida vi får depression
eller inflation.

Herr statsrådet nämnde också att pålagorna
på bolagen i utlandet var betydligt
hårdare än i Sverige. Då vill jag
påpeka, att man i England har föreslagit
en till 30 procent höjd avskrivning
på maskiner och inventarier och en till
10 procent höjd avskrivning på industribyggnader.

Gång på gång frågar också statsrådet
Sträng, var vi skall ta de 200 miljoner
kronor som faller bort här. Man behöver
inte vara yrkespolitiker för att förstå,
att vi kan få tillbaka de pengarna
genom en ökad produktion. Kan vi hålla
arbetare och tjänstemän med arbete,
så att de tjänar mer pengar, betalar de
också mer skatter till stat och kommun.

Härutöver vill jag tillägga, att en socialdemokratisk
riksdagsman i södra
Sverige under valrörelsen i maj månad
bl. a. sade: »Vi socialdemokrater är det
enda parti som kan garantera full sysselsättning
åt de anställda här i landet.»
Han avsåg därmed, kan jag förstå, nödhjälpsarbete,
reservarbete och liknande,
men enligt min åsikt är det gammalmodigt
att tala om någonting sådant.
Tror någon att vi i dag kan placera
tiotusentals arbetare t. ex. i vägarbete?
Eller var skall vi placera de
kvinnor som blir arbetslösa inom textilindustrien?
Är det inte bättre att de
får vara kvar på sin arbetsplats inom
industrien och producera nyttiga varor?
Vidare kan man inte kasta folk
fram och tillbaka i landet; allt fler
skaffar egna hem, och det uppstår stora

Sänkning av bolagsskatten

svårigheter vid en befolkningsomflyttning.

I vår motion har vi föreslagit att
skatten för aktiebolag och ekonomiska
föreningar skall återgå till samma nivå
som före den 1 juli 1955. Enligt min
mening är detta en av de viktigaste åtgärder
som vi kan vidta för att upprätthålla
full sysselsättning. Särskilt för
mindre och medelstora företag skulle
en sänkning av skatten medföra ökade
möjligheter till större produktion, och
därigenom kunde vi bereda arbete åt
fler samt sänka priserna. Det är givetvis
viktigt att vi kan hålla prisnivån
nere, så att anställda och även andra
kategorier kan köpa bättre varor billigare.

Våra möjligheter att hävda oss på utlandsmarknaden
blir allt mindre, trots
vad statsrådet Sträng här har sagt. Vi
blir alltmer beroende av exportmarknaderna
med hänsyn till att vi trots
allt har haft en betydande arbetslöshet
här i landet som följd av en sänkning
av omsättningen för ett flertal företag.
Tiotusentals svenska företag har under
de senaste åren fått sin likviditet starkt
försämrad, och för närvarande förbrukar
många sådana företag de besparingar
de tidigare lagt upp och de reserver
som tidigare funnits för att över
huvud taget kunna hålla i gång. Vi har
på ett betänkligt sätt konsumerat våra
besparingar, inte på att bygga ut och
rationalisera våra företag, utan för löpande
utgifter. När det egna kapitalet
är slut måste vi företa inskränkningar
med hänsyn till kreditrestriktionerna
och annat. Många av de större företagen
har hjälpt de mindre och medelstora
genom att lämna generösa krediter,
men denna ordning kan ju inte pågå
hur länge som helst.

Såsom företagare kiinner jag väl till
var skon klämmer. .lag tror inte det
finns några yrkespolitiker, hur skickliga
de än må vara, som kan sköta ett
företag bättre än ägarna själva. Jag
hoppas ni förstår alt det är synnerligen

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Sänkning av bolagsskatten

smärtsamt att behöva avskeda gamla
trotjänare och tvingas till inskränkningar
i driften. Det är med sorg i
hjärtat man tvingas meddela arbetstagare,
att de inte längre kan påräkna arbete,
men hur smärtsamt det än känns,
blir vi tvingade att göra det om den
extra bolagsskatten och andra pålagor
skall kvarstå.

LO-ordföranden Arne Geijer sade någon
gång i februari i år, att han hade
samma mening som utskottets majoritet
i dag har, nämligen att den extra
bolagsskatten borde slopas, men när
några dagar återstod till valet hade han
ändrat mening.

Statsrådet Sträng anser emellertid
liksom reservanterna i utskottet, att den
extra bolagsskatten inte bör slopas nu.
Först när vi fått obligatorisk tjänstepensionering
kan man tänka sig att
sänka skatten. Ja, nu förstår jag varför
statsminister Erlander inte kunde svara
på en fråga som Svenska företagares
riksförbund sände honom före omvalet.
Vi frågade bl. a., om statsminister Erlander
ville medverka till en sänkning
av bolagsskatten till 1954 års nivå, men
han meddelade, att han på grund av
valarbetet inte hade tid att svara. Jag
förstår nu att herr statsministern i
första hand försökte vinna valet för att
därigenom kunna driva igenom den
obligatoriska tjänstepensioneringen. Därefter
skulle han kunna svara på frågan,
ty då skulle det ha funnits möjlighet
att slopa den extra bolagsskatten.

Om man i dagens Sverige går till en
arbetstagare och frågar honom vilket
han anser vara viktigast, arbete eller
tilläggspension, så blir svaret så gott
som alltid: »Först och främst trygghet
i min anställning, sedan en tillfredsställande
bostad och slutligen, om det
finns något över, bör vi diskutera tillläggspensioner
o. s. v.». Det måste stå
klart att för de flera tiotusentals mänskor,
som står inför hotet att bli
arbetslösa, är det mera angeläget att
de får större trygghet att få fortsätta
att försörja sig på ett hederligt sätt än

att de får löfte om en osäker pension
i framtiden. Skall företagen över huvud
taget bli tvingade att godkänna denna
tilläggspensionering nu, då det ekonomiska
läget är så pressat, måste staten
ta med den ena handen och ge med
den andra. I så fall får vi höja industrigarantikrediterna
och företagarlånen
från nuvarande 30—40 miljoner till
400 miljoner, kanske en miljard kronor
per år. På så sätt kan herrar socialdemokrater
kanske genomföra den
tilltänkta socialiseringen snabbare än
de annars haft möjlighet till.

Jag har tidigare sagt att den engelska
regeringen lagt fram förslag om
liberalare avskrivningsregler med ända
upp till 30 procent på maskiner och inventarier
och 10 procent på industribyggnader.
Det är något för vår regering
att ta i beaktande, då vi i dag skall
rösta i denna sak. Om vi inte skall
komma på efterkälken i konkurrensen
om den utländska marknaden, måste vi
också se till att vidtaga åtgärder för
att förbättra företagens ställning. Vi anser
det därför nödvändigt att vi som
ett första led i en mera företagsvänlig
politik beslutar om en sänkning av bolagsskatten
i enlighet med som föreslagits
i motionen och i utskottsutlåtandet.

Vid den omröstning som snart skall
ske här i kammaren har socialdemokraterna
trots sin reservation i utskottet
möjlighet att visa att de verkligen hyser
omsorg om löntagarnas sysselsättning,
att de vill förbilliga produktionen
och åstadkomma trygghet för arbetstagarna
på det sätt som de utger
sig för att göra och som de i den offentliga
debatten och i politiska anföranden
gör gällande strax före ett nyval. De
kan bevisa detta i dag genom att rösta
för utskottet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Darlin ser enögt på
förhållandena i samhället. Han ser allt

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

nr företagarsynpunkt och sneglar inte
det minsta åt näringslivet i dess helhet.
Näringslivet, herr Darlin, består ju inte
bara av företagarna, utan betydligt
många fler är engagerade i det. Vi reservanter
har försökt bedöma frågan
med hänsyn till denna helhet. Jag förstår
att herr Darlin såsom företagare vill
ha den lägsta skatt som går att få — alla
vi som skall betala skatt vill väl att skatterna
skall vara lägre — men man får
ändå inte se saken så extremt ensidigt
som herr Darlin har gjort. När herr Darlin
nästan gör gällande att dämpningen
i konjunkturerna och friställningen av
arbetskraften eller arbetslösheten, hur
man nu vill rubricera det, är en följd av
den extra bolagsskatten, är det precis
samma överdrift som herr Darlin i övrigt
gjorde sig skyldig till.

Jag tror — för att anknyta till vad
herr Darlin slutade med — att det inte
är nödvändigt att vi på socialdemokratiskt
håll på något särskilt sätt genom
att i den här frågan rösta med utskottet
demonstrerar att vi vill ha full
sysselsättning.

Får jag till sist, herr talman, påminna
om att jag i mitt första anförande frågade,
hur man skall täcka inkomstbortfallet
för staten. Ingen annan än herr Hedlund
har lämnat något svar, och han säger
att centerpartiet nu anser konjunkturläget
så avsevärt förändrat, att man
är beredd att täcka bristen på driftbudgeten
genom att låna upp pengar hellre
än att bibehålla den extra bolagsskatten.
Det är ju i varje fall ett rent besked.
Det betyder att skillnaden mellan vår inställning
och centerpartiets är att vi
bedömer konjunkturutvecklingen olika.

Herr DARLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Ännu har jag inte blivit
enögd, herr Kärrlander, men det kan ju
hända att både herr Kärrlander och jag
blir det med tiden.

När herr Kärrlander säger att jag skulle
stirra mig blind på företagarnas situation
vill jag svara att företagarna vid in -

Sänkning av bolagsskatten

går i näringslivet. Vi måste alla vara införstådda
med att det är till nytta för
hela det svenska näringslivet om företagen
får möjlighet till tryggad utveckling
i fortsättningen.

I ett av sina första anföranden frågade
herr Kärrlander om det är meningen att
vi skall skjuta över skattebördan från
bolagen till de sämst lottade i samhället
och till barnfamiljerna. På det vill jag
replikera att detta inte är meningen.
Meningen är att vi genom ökad produktion
och ett stabilt penningvärde skall
kunna garantera människorna att de får
köpa varor till lägre priser. Den som har
12 000—15 000 kronors inkomst om året
skall slippa vara med om att penningvärdeförsämringen
minskar köpkraften
hos denna summa med 750 kronor om
året. Är det inte bättre att slippa en
oändlig penningvärdeförsämring än att
mista det första barnbidraget och andra
subventioner?

Herr Kärrlander nämnde vidare att
bolagens stora inkomster skulle gå till
aktieinnehavarna. Då vill jag först och
främst poängtera, att ett företag som
tjänar 100 000 kronor om året, får betala
64 000—65 000 kronor i bolagsskatt,
inklusive kommunalskatt och andra
skatter.

Som bekant framhåller alltid socialdemokraterna
att det endast är kapitalisterna,
som äger aktier och därmed åtnjuter
förmånen av utdelning. Nåja,
men om det är så, och dessa kapitalister
får utdelning, då får ju dessa betala 40
till 60 procent skatt även på utdelningen.
På så sätt, herr Kärrlander, får ju
staten praktiskt taget hela kakan.

Jag vill ännu en gång poängtera — jag
vet inte hur många gånger jag gjort det
tidigare — att om vi beredes möjlighet
att hålla hjulen rullande, och beredes
möjlighet att rationalisera, då kan vi och
då vill vi tillverka varor till liigrc pris,
så att vi slipper räkna med en evig inflation
på grund av höga skatter och allt
högre och högre löner, som givetvis
måste till för att täcka de höga skatterna.

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Sänkning av bolagsskatten

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle: Herr

talman! Vad herr Darlin sade
sist, att det är bättre att vi har en ökad
produktion och får ett stabilt penningvärde
in. m., ty då slipper vi ge barnfamiljer
subventioner o. s. v. — det talet
har jag hört många gånger. Jag konstaterar
bara att en sänkning av bolagsskatten
i dag ur statsfinansiell synpunkt innebär
ett underskott i budgeten på 200
miljoner kronor, och där hjälper inte
herr Darlins argumentering ett skvatt.

Sedan behöver jag väl inte ge mig in
på en diskussion om bolagsskatten och
aktieägarna — det är ju ett alldeles för
uttjatat ämne.

Får jag sedan bara säga till herr Darlin,
att jag konstaterade i en av mina
föregående repliker att när det gäller
det internationella konkurrensförhållandet
har Sverige under de senaste tre
åren, alltså under den tid vi har haft
denna bolagsskatt, behållit sin andel av
exporten. Detta kan ingen bestrida, eftersom
det är ett faktum. Och detta faktum
går stick i stäv mot vad utskottets
talesmän försöker göra gällande.

Herr DARLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Om företagen har lyckats
behålla sin andel av exporten de senaste
åren, så är detta endast företagens
egen förtjänst. Men givetvis måste
vi alla vara överens om att om den
skärpta bolagsskatten, om kreditransoneringarna
och om en hel del andra företagsbromsande
åtgärder inte hade
funnits, hade vi haft möjlighet att ytterligare
öka vår produktion och därmed
vår export på grund av konkurrenskraftigare
priser.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! När det gäller motiveringen
för bortagandet av den extra bolagsskatten
kan jag helt ansluta mig till
de synpunkter, som herr Kollberg fram -

fört, och därför skall jag inskränka mig
till några randanmärkningar.

Finansminister Sträng sade att han
inte var överraskad över den argumentering
mot den extra bolagsskatten, som
kommer från höger- och folkpartihåll.
Det förstår jag mycket väl, ty den argumenteringen
känner finansministern
till inte bara från oss utan även från
många av sina egna experter. Det är en
sak som vi inte får glömma. Denna skatt
motiverades av konjunkturpolitiska
skäl. Men en enhällig statlig utredning
om företagsbeskattningen — där nuvarande
ordföranden i bevillningsutskottet,
socialdemokraten Sjödahl var ordförande
och där ett par experter från
regeringen var med —- avvisade variationer
av skattesatsen som ett lämpligt
konjunkturpolitiskt vapen. Där fanns
också en representant för LO, en företagsekonomisk
expert som även vid upprepade
tillfällen efteråt sade, att denna
skatt är ologisk och att man kan riskera
att den får eu rakt motsatt verkan mot
vad man åsyftar. Dåvarande finansminister
Sköld var inte riktigt nöjd med
detta utan tillsatte två experter som på
nytt skulle undersöka denna fråga. De
kom på hösten 1955 fram till precis
samma slutsats: en variation av uttagningsprocenten
när det gäller bolagsskatten
avvisades som ett konjunkturpolitiskt
vapen.

Vi vill här slå fast att denna skatt
inte har haft de konjunkturpolitiska
fördelar, som regeringen åsyftade.
Men det betyder inte att den har varit
verkningslös. Den har nämligen haft
betydande nackdelar på andra områden,
som vi redovisat i folkpartiets motion.
Den försvagar konkurrenskraften,
pressar ner räntabiliteten, och det är
klart att den på lång sikt också verkar
nedpressande på produktionen.

Finansministern hade några siffror
beträffande produktionsökningen. Han
gjorde internationella jämförelser och
påpekade att det är svårt att jämföra
produktionsutvecklingen i olika länder.

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Det håller jag med om. Finansministern
påminde om att de krigshärjade länderna,
särskilt de närmaste åren efter kriget,
av naturliga skäl redovisade en stor
produktionsökning. Om vi emellertid
som jämförelse tar åren 1950—1957
måste herr Sträng hålla med om, att år
1950 hade de stora övergångssvårigheterna
för de krigshärjade länderna gått
över och de hade fått en mera stabiliserad
produktion. Om vi jämför industriproduktionen
— tv det är ju den
som är aktuell — mellan åren 1950 och
1957, finner vi i den internationella statistiken,
att Sverige av tolv länder ligger
på elfte plats, alltså på näst sista
plats. Under det att Västtyskland ökat
sin produktion med 105 procent och
Canada med 34 procent, så ligger Sverige
på 21 procent. En klar eftersläpning.

■lag vet att finansministern har vissa
siffror för det senaste året, vilka pekar
i delvis annan riktning, men de är rent
konjunkturbetingade och tillfälliga.

Sedan sade både herr Kärrlander och
finansministern att den extra bolagsskatten
väl inte kan ha haft så stora
nackdelar, eftersom vi ju har behållit
vår andel av exporten under den tid
skatten har funnits. Ja, det verkar nästan
som om finansministern ville göra
gällande att skatten haft en stimulerande
effekt på näringslivet i stället för
tvärtom. När finansministern skall finna
beliigg för detta, tar han fram en hittills
opublicerad siffra för utrikeshandeln
under juni månad, vilken blev
överraskande mycket större än väntat.
Men det iir väl inte lämpligt att i en debatt
av detta slag ta fram en sådan lösryckt
månadssiffra, om vilken man inte
vet så mycket med säkerhet. Vi har ju
nyligen inom bevillningsutskottet lyssnat
till en föredragning av en av finansministerns
experter, vilken var betydligt
mera pessimistisk beträffande utvecklingen
av utrikeshandeln än herr Sträng
nu synes vara. Denne expert ifrågasatte,
om de prognoser som ställts för utrikes -

Sänkning av bolagsskatten

handeln verkligen kan hålla och om det
inte i stället kan bli en försämring av
handelsbalansen.

Finansministern säger att ett borttagande
av bolagsskatten skulle innebära
en resolut liberalisering av generell karaktär
och att den endast skall företagas
om vi får en klart depressiv utveckling
med betydande arbetslöshet.
Detta var verkligen en ny motivering!
Den hörde vi ingenting av 1955, herr finansminister!
Då sades det bara att
skatten tillkommit för att ta bort de
skadliga verkningarna av en extrem
överkonjunktur. Nu sägs det att skatten
skall tas bort endast vid en klart depressiv
utveckling med betydande arbetslöshet
— men då kan det redan vara för
sent!

Inte ens den konjunkturpolitiska motivering
som regeringen anfört — och
som enligt vår mening var klart felaktig,
vilket också intygats av experter —
finns sålunda längre kvar.

Regeringen motiverade år 1955 skatten
med att det förelåg behov av att ytterligare
dämpa expansionstendenserna
i näringslivet. Jag skulle då tro, att de
arbetare som nu blivit permitterade eller
som står inför risken att bli permitterade
i höst, inte är så särskilt förtjusta
över sådant tal.

Men när skall nu denna bolagsskatt
tas bort, herr finansminister? Herr Kollberg
ställde en direkt fråga härom men
fick inte något svar. I reservationen till
bevillningsutskottets utlåtande skriver
man så här: »Emellertid bör denna skatt
sänkas eller avskaffas i ett konjunkturellt
läge av den art, att en sådan åtgärd
påkallas, eller då den av statsfinansiella
skäl kan undvaras eller ock kan ersättas
av andra statsinkomster.» Men inte
nog härmed. Man för också in ett annat
villkor, nämligen genomförandet av
en lagstiftning om tjiinstepensioneringen.
Detta är ganska underligt, ty genomförandet
av tjiinstepensioneringen kommer
ju inte att medföra några ökade
statsinkomster, herr finansminister!

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Sänkning av bolagsskatten

Tvärtom! Ett genomförande av tjänstepensioneringen
enligt regeringens förslag
kommer att betyda en åderlåtning
av statskassan genom den andel av
tvångssparandet som staten skall bidraga
med för de statsanställdas räkning.

Det sägs också i reservationen att ett
övervägande av en sänkning av bolagsskatten
bör ske i samband med införandet
av en på arbetsgivarbidrag baserad
lagfäst tjänstepensionering. Detta påminner
mig om att när man 1947 fattade
beslut om den näst sista ökningen
av bolagsbeskattningen, så sade man att
vi kunde orka med den ökningen därför
att vi hade så generösa avskrivningsregler.
Det sades också samtidigt, att om
man skärper avskrivningsreglerna, så
kan man överväga att sänka bolagsskatten.
Dessa frågor diskuterades mycket
ingående i den utredning där jag var
med. År 1955 skärptes avskrivningsreglerna,
och följaktligen skulle man enligt
programmet överväga en sänkning av
bolagsskatten. Men de skärpta avskrivningsreglerna
resulterade tvärtom i en
höjning av bolagsskatten, herr finansminister! Det

är för övrigt mycket intressant
att se den glidning som finns mellan
finansministerns uttalande och vad reservanterna
i utskottet har sagt. Så sent
som i finansplanen i januari månad i
år sade finansministern att den extra
bolagsskatten lämpligen bör avvecklas i
samband med pensionsreformen. Det
tycker man var ett relativt klart uttalat
löfte. Men i reservationen säges att ett
»övervägande» beträffande en sänkning
av bolagsskatten bör ske. Och om det
övervägandet tar samma riktning som
övervägandet 1955, så blir resultatet att
man höjer skatten i stället för sänker
den.

Vår erfarenhet av tillfälliga skatter
är, att de blir ganska oföränderliga, medan
däremot motiveringarna är tillfälliga
och skiftande.

Vidare sade herr Kärrlander att det
var ett intresse för företagarna att få

bolagsskatten sänkt. Ja, det vill jag visst
inte förneka. Men det är i minst lika
stor utsträckning ett löntagarintresse att
företagen får möjlighet att bygga upp
reserver och rusta för sämre tider.

Så till sist några ord om frågans statsfinansiella
sida. Finansminister Sträng
påstår att ett genomförande av utskottets
förslag skulle innebära en inkomstminskning
på 200 miljoner kronor. Denna
siffra anser jag vara felaktig. Som
framgår av utlåtandet har utskottet beräknat
inkomstminskningen till 100 miljoner
kronor. Införandet av bolagsskatten
gav inte de extrainkomster, som Ni
räknat med, herr finansminister, och
borttagandet av skatten kommer inte
heller att medföra det inkomstbortfall
som Ni beräknade. Under en övergångstid
blir det enligt våra beräkningar ett
inkomstbortfall på 100 miljoner kronor,
men vi är förvissade om att det på lång
sikt ändå är en god affär för staten att
gå på den linje utskottet föreslagit.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
har liksom en del andra talare
jämfört de svenska industribolagens
skatter med de utländska bolagens och
därvid sagt, att det är den hårdare pressen
på företagen här i landet som leder
till svårigheter för företagen. För att
bevisa vilka svårigheter de svenska företagen
har att kämpa med i jämförelse
med de tyska anförde herr Gustafson
siffror för produktionsökningen under
åren 1950—1957, under vilken tid stegringen
inom industrien i Tyskland uppgick
till 105 procent och i Sverige till
21 procent. Det kan då vara intressant
att komplettera herr Gustafsons siffror
med några uppgifter i det ämne vi i dag
diskuterar, nämligen skatterna. Om man
jämför ett par företag i Sverige med
ett par likvärdiga företag i Tyskland

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

och låter jämförelsen avse den period
herr Gustafson valde, kommer man till
intressanta resultat. Vid en jämförelse
mellan två bilindustrier här i landet,
Volvo och Seania-Vabis, och två bilindustrier
i Tyskland, Opelverken och
Daimler-Benz, visar det sig mycket riktigt
att produktionsökningen varit mycket
stor i Tyskland. Daimler-Benz har
tiodubblat sin export under dessa år.
Hemmamarknaden har inte visat en lika
stor ökning, men den har dock inte
varit dålig. Om vi sedan ser på skatterna
så utgjordes den skatt Opelverken
betalade 1951 8,8 procent av försäljningssumman,
och för Daimler-Benz
var motsvarande siffra 8,9 procent. För
Volvo och för Scania-Vabis utgjorde
skatten samma år 2 å 2,5 procent av omsättningen.
Om vi för att få en färskare
siffra väljer den uppgift Daimler-Benz
publicerade i Financial Times förra hösten,
framgår det att beskattningen fortfarande
är hög i Tyskland. Den har
stigit från 8,9 till 9,1 procent. Den svenska
siffran ligger alltjämt lågt. Volvos
siffra är för motsvarande år, alltså 1956,
nere i 1 procent. Skatten var alltså nio
gånger så hög i Tyskland som i Sverige.
I den för Volvo angivna siffran har investeringsavgiften
inräknats. Nu var
1956 års siffra lägre än vad Volvo under
efterkrigsåren normalt haft, men om
man räknar med en sedvanlig siffra, ca
2,5 procent, är Daimler-Benz’ skatt i förhållande
till omsättningen ändå tre å
fyra gånger så hög som det svenska
företagets skatt. Jämförelserna i sådana
här avseenden bör avse skattens storlek
i förhållande till omsättningen, det
är den enda möjliga beräkningsgrunden.

I det här sammanhanget bör man
bemärka en sak som herr Gustafson var
inne på, nämligen rätten att göra avskrivningar
och fonderingar. Under perioden
1947—1957 visar Volvo en mycket
stark ökning av avskrivningarna. De
utgjorde litet över 5 miljoner kronor år
1947 och omkring 40 miljoner kronor

Sänkning av bolagsskatten

år 1957, inräknat avsättningar till fonder.
Trots de skärpningar, som under
1950-talet skelt på bolagsbeskattningens
område, är beskattningen av de svenska
aktiebolagen fortfarande fördelaktigare
än beskattningen av jämförbara tyska
företag. På engelskt håll brukar man —
även om det inte sker lika ofta nu som
tidigare — åberopa de fördelaktiga
skattebestämmelserna för de svenska bolagen
och vilja ha dem som mönster för
sin beskattning.

Denna hårda beskattning av de tyska
företagen har alltså ägt rum under den
tid herr Gustafson använde som jämförelseperiod.
Under de år, då produktionsstegringen
varit så pass mycket
större i Tyskland än i Sverige, har de
tyska bolagen alltså haft en tre å fyra
gånger så hög skatt som jämförbara
svenska.

På sistone har det också anförts en
del andra argument för en sänkning av
bolagsskatten. Bl. a. har man dragit in
sysselsättningsfrågan i resonemanget.
Det är ett löntagarintresse, har många
sagt, att företagen får bygga upp sina
reserver. Men skattelagstiftningen är ju
förmånlig för bolagen här i landet! Hur
många gånger förmånligare än i Tyskland
skall den vara innan man anser
förhållandena vara tillfredsställande?
Visst är det fördelaktigt att bolagen får
bygga upp sina reserver, men vad sker
i bolag, som står på gränsen till att
avskeda folk? En företagsledare, som
själv kanske bär svårigheter i detta avseende,
var nyss uppe i talarstolen och
redovisade sina bekymmer. I en sådan
situation torde en bolagsskattesänkning
med 20 å 25 procent knappast vara någon
räddning, ty om man är i det läget
att det är nödvändigt att avskeda folk
har man väl inga vinster som kan beskattas?
Att sänka en skatt, som man på
grund av uteblivna vinster inte erlägger,
löser alltså inte situationen ur sysselsättningssynpunkt.

Om bolagen finge behålla alla pengar
de tjänar och inte behövde betala skatt,

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Sänkning av bolagsskatten

skulle de kanske kunna på lång sikt lägga
upp medel i sina fonder, men då
skall man inte använda de kortsiktiga
argument som här dragits fram. Naturligtvis
kan man diskutera hur mycket
en grupp i samhället skall betala i förhållande
till en annan eller hur mycket
man skall ta ut i skatt på ett håll i förhållande
till ett annat.

I denna debatt har gjorts gällande att
småföretagen skulle vara speciellt drabbade
av det skattesystem vi tillämpar
för bolagen här i landet. Förhåller det
sig verkligen så? Jag tror man vågar
säga att de svenska mindre och medelstora
bolagen i allmänhet betalar en
skatt som utgör ungefär 2 procent av
deras omsättningssumma. Mera kan det
inte röra sig om. Vid en jämförelse med
de hundra största aktiebolagen bär i
landet, däri inräknat LKAB, finner man
att skatten i förhållande till försäljningssumman
för dessa bolag utgör omkring
4,8 procent. Det gäller alltså de hundra
bästa företagen, det exceptionella LKAB
inräknat. Om vi jämför dessa siffror
med motsvarande uppgifter för de
nämnda tyska företagen finner vi att
den svenska siffran alltjämt är mycket
lägre. Jag skulle tro att den svenska
skattebelastningen ligger en bra bit under
hälften av den motsvarande tyska.

Man kan diskutera vem som betalar
bolagsskatten. I utlåtandet över motionen
talas en del om möjligheterna att
övervältra en skatt. En sådan möjlighet
finns under goda konjunkturer, men
under dåliga konjunkturer, framför allt
med hård konkurrens från utlandet, går
det inte att övervältra skatter. Men då
finns det inte heller några vinster! Vem
som slutligen betalar bolagsskatten, kan
vi alltid diskutera, men finns det möjligheter
för företagen att ta ut höga priser,
så gör företagen det och får då
goda vinster. Och har de goda vinster,
bör de kunna betala skatt! Är man inte
nöjd med systemet att de som gör vinster
betalar skatt, kan man tillämpa ett
annat skattesystem, t. ex. som används

bl. a. i Tyskland, där man inte enbart
tar hänsyn till om bolagen gör vinster
utan även lägger skatt på den arbetskraft
och det material som företagen
förbrukar. Är det detta system man är
ute efter? Och skulle det i så fall vara
till någon hjälp för de företag som befinner
sig i ett så svårt läge att de inte
gör några vinster men förbrukar arbetskraft
och material, vilket de alltså
skulle få betala skatt för enligt detta
system?

Det vore tacknämligt om motionärerna
ville reda ut begreppen litet och inte
bara tala allmänt om de tyska förhållandena
som något paradis.

Herr förste vice talmannen återtog
förhandlingarnas ledning.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Hagnell påstår att
jag gjort jämförelser beträffande skatterna
i våxt land och i andra länder och
på det bygger han tipp en lång argumentering
och ger mig sedan faderliga
förmaningar om hur jag skall reda ut
saken. Jag har inte gjort en enda jämförelse
mellan skatterna i vårt land och
i andra länder. Den jämförelse jag gjorde
gällde industriproduktionen, och det
var med anledning av att finansminister
Sträng hade gjort en sådan internationell
jämförelse. Att jag inte gjorde
någon jämförelse med skattesystemen i
andra länder beror på att jag vet hur
svårt det är att göra sådana jämförelser.
I företagsbeskattningskommittén
gjorde vi verkligen sonderingar om
möjligheterna att göra internationella
jämförelser beträffande skattesystemet.
Vi gav emellertid upp, tv vi fann att det
skulle bli alltför besvärligt, men herr
Hagnell löser omedelbart frågan genom
att jämföra två företag i Sverige med
två företag i Tyskland; därmed tror
han sig ha löst hela problemet om den
extra bolagsskattens inverkan på företagsamhet
och produktion. Jag tror inte
att man kan göra detta så enkelt.

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Herr Hagnells motiveringar går ju ut
på att vi skall behålla den extra bolagsskatten
för alltid. Han tycks närmast
mena att vi även inklusive denna extra
bolagsskatt har en alltför låg beskattning
på företagen här i landet. Eftersom
herr Hagnell tidigare här i riksdagen
har sagt att han inte vill ta bort
denna extra bolagsskatt utan i stället
vill permanenta den, så var det ju ett
konsekvent resonemang i detta hänseende,
men det sammanfaller inte med
vad finansministern sagt.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Herr Hagnell anförde
som exempel ett storbolag i Tyskland
och två i Sverige. Det förvånar mig att
han bara talar om den förkättrade storindustrien
och dess resurser. Vi vet alla
att det inte finns någon bransch som
haft det så bra som bilindustrien under
de senaste åren; folk har stått i ko för
att köpa bil, och många har betalat dessa
bilar med barnbidrag och andra subventioner.
Jag tycker att det är fullständigt
felaktigt att ta fram ett sådant exempel,
när man talar om hela det svenska
företagar- och näringslivet som helhet.
Inte heller kan det vara riktigt att
tala om skatt på omsättningen, utan det
är naturligtvis skatt på nettoinkomsten
som vi bör diskutera.

Jag förstår att det var mig herr Hagnell
menade, när han talade om en företagare
här i kammaren som hade svårigheter.
Det stora flertalet företagare i
detta land har svårigheter, och jag talar
inte för mig sjiilv. Jag representerar
inte så stora kapitalintressen som herr
Hagnell företräder, nämligen DO, men
jag representerar ungefär 20 000 företagare.
Alla dessa företag bedrives ej i
bolagsform, men en hel del av dem gör
det, och de har det sannerligen inte så
fett som herr Hagnell vill göra gällande.

Herr Hagnell menar alt det inte skulle
spela någon roll, om man sänkte bo4
— Andra hammarens protokoll 19.r>S. \

Sänkning av bolagsskatten

lagsskatten med 25 procent. Till det vill
jag säga, att många bäckar små gör en
stor å; tillsammans med en hel del
andra lättnader för företagsamheten
skulle givetvis en sådan sänkning bereda
oss möjligheter att bättre hävda
oss i den svenska och internationella
konkurrensen.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Herr Darlin berättade
om företag som stod inför situationen
att behöva avskeda folk, och jag frågade,
om det för ett sådant företag spelar
någon roll om man sänker bolagsskatten.
Jag fick inte något svar på den frågan,
utan det talades om någonting helt
annat.

Herr Gustafson i Göteborg säger att
jag genom att göra jämförelser mellan
två företag i Tyskland och två företag
i Sverige tror mig ha löst problemet
med de internationella jämförelserna.
Nej, det är inte jag som lagt fram denna
motion, utan jag efterlyser litet bättre
jämförelser mellan länderna. Herr Gustafson
säger att det är svårt att göra
sådana jämförelser. Ju flera länder man
drar in, desto svårare blir det, men det
går att göra jämförelser om man som
jag gjorde tar t. ex. två bilindustrier i
ett land och jämför dem med två bilindustrier
i ett annat land.

Vad man då bör räkna skatten på är
företagens försäljningssumma. Då ser
man vilken belastning skatterna utgör
för företagen i det ena och det andra
landet. Då invändes emellertid att vi
betalar skatten på nettot. I ett dåligt
läge utgör en sådan skatt ingen belastning,
eftersom man inte bar något netto.
Enligt det resonemang som förs i motionen
och som kommit fram i dagens
diskussion iir skattebelastningen hårdare
för vårt lands företag än för företagen
i utlandet och man menar då, att
företagen måste ta ut ett högre pris här
i landet på grund av att vi har eu så
hög bolagsskatt. Detta stämmer inte.
r It 5

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Avskaffande av varuskatten å glass

Jag har inte anklagat herr Gustafson
för att han lagt fram några skattejämförelser,
utan jag har sagt att han inte
lagt fram sådana. Det är anmärkningsvärt,
att han inte gör detta när det gäller
skattefrågan utan bara håller sig till
produktionsuppgifter. Herr Gustafson
kan åberopa vem som helst när det gäller
produktionen, men varför inte lägga
fram skattesiffror och jämföra svenska
och tyska företag för att visa, att det
tyska systemet är bättre — om han nu
tror på det?

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Jag vill svara på herr
Hagnells anförande.

Jag anser bestämt, att en sänkning av
företagsbeskattningen har inverkan på
företag, som står inför utsikten att behöva
permittera. Ett någorlunda välskött
företag väntar väl ändå inte med
att permittera till dess att företaget står
på ruinens brant och är konkursmässigt.

En sänkning av bolagsskatten, tillsammans
med en del andra skatte- och
kreditlättnader, anser jag — som jag
poängterat många gånger tidigare i dag
— vara åtgärder, som bör och måste
vidtagas.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr förste vice talmannen gav
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Ericsson
i Kinna begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr B 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Sjödahl in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 110
ja och 112 nej.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
betänkandet fogade reservationen.

§ 2

Avskaffande av varuskatten å glass

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr B 8, i anledning av väckta motioner
angående avskaffande av varuskatten
å glass.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: Bil
av herr Franzén m. fl. och II: B 9 av
herr Börjesson m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta, att varuskatt
å glass från och med den 1 september
1958 icke vidare må uttagas»;

2) de likalydande motionerna I:
B 144 av herr Yngve Nilsson in. fl. och
II: B184 av herr Eliasson i Moholm
in. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta avskaffa varuskatten å
glass fr. o. in. den 1 augusti 1958 samt
att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig lagtext».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I:B11 av herr Franzén
in. fl. och II: B 9 av herr Börjesson
in. fl. samt de likalydande motionerna
I:B144 av herr Yngve Nilsson in. fl.

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

och II: B 184 av herr Eliasson i Moholm
m. fl. angående avskaffande av varuskatten
å glass icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Gustaf Elofsson, Yngve
Nilsson, Alvar Andersson, Nilsson i
Svalöv, Vigelsbo och Magnusson i Borås,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: B 144 och II: B 184 och i anledning
av motionerna I:B11 och II:
B 9 antaga ett i reservationen intaget
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av den vid förordningen den 25
maj 1941 (nr 251) om varuskatt fogade
varuförteckningen, enligt vilket förslag
glass undantagits från beskattning;

II) av herrar Kronstrand, Gustafson
i Göteborg och Stenberg, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av de likalvdande
motionerna I:B11 av herr Franzén
m. fl. och II: B 9 av herr Börjesson
m. fl., samt de likalydande motionerna
I:B144 av herr Yngve Nilsson m. fl.
och II: B184 av herr Eliasson i Moholm
m. fl., antaga ett förslag till förordning
i ämnet av samma lydelse som
det i reservationen I) intagna.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Varuskatten på glass
har diskuterats många gånger i denna
kammare. Alltsedan 1953 har, med undantag
för år 1955, motioner väckts,
vari hemställts att denna varuskatt
skulle slopas. Motionerna har under
åren 1953, 1954 och 195C avstyrkts av
bevillningsutskottet med motiveringen,
att man skulle invänta resultatet av
1952 års kommitté för indirekta skatter.
Vid 1957 års riksdag avstyrktes motionerna
bl. a. med den motiveringen, att
det statsfinansiella liigct senare bättre
skulle kunna överblickas än vad som
då var fallet. Sjiilv biträdde jag den
gången avslagsyrkandet med motive -

Avskaffande av varuskatten å glass

ringen att jag ville invänta remissutlåtandena
på det förslag till glasskattens
avskaffande, som 1952 års kommitté för
indirekta skatter enats om.

Vid årets A-riksdag avstyrktes motionerna
i frågan med motiveringen, att vi
inte hade råd med det skattebortfall
på cirka 10—14 miljoner som glassskatten
uppgår till, och ingen av bevillningsutskottets
ledamöter yrkade då
på att glasskatten skulle slopas.

Då vi nu på nytt har att behandla
varuskatten på glass, har bevillningsutskottets
majoritet avstyrkt det förslag
som framförts bl. a. från högerhåll, att
glasskatten skulle slopas, med samma
motivering som i våras, nämligen att
avskaffandet av denna skatt bör ske vid''
en tidpunkt, då vi har ett mindre pressat
statsfinansiellt läge än för närvarande.
Utskottet uttalar för övrigt, att
det inte i princip ställer sig avvisandé
till tanken på ett upphävande av varuskatten
på glass, och utskottet delar
den tidigare av riksdagen uttalade meningen,
att beskattningen på glass av
skattetekniska skäl bör avvecklas.

Att jag själv och högerns övriga representanter
i bevillningsutskottet liksom
högermotionärerna nu anser, att
glasskatten bör avvecklas den 1 augusti
innevarande år beror närmast på tre
skäl. För det första har vi fäst oss mycket
starkt vid att 1952 års kommitté för
indirekt beskattning ■—- jag tillhörde
själv denna kommitté — enhälligt uttalat
i sitt utlåtande, att glasskatten av
kontrolltekniska skäl borde avskaffas.
Därvid stödde sig kommittén framför
allt på kontrollstyrelsens uttalande i
denna fråga. Kontrollstyrelsens uttalande
kan närmast sammanfattas så att den
anfört, att det iir omöjligt att kontrollera
att skatt blir erlagd för all skattepliktig
glassförsäljning och att därför borttagandet
av denna beskattning är ett
önskemål.

Även genom andra uttalanden och
undersökningar fick 1952 års kommitté
för indirekt beskattning klart för sig

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Avskaffande av varuskatten å glass

att det var omöjligt att tillfredsställande
kontrollera vilken glassförsäljning
som skulle skattebeläggas och vilken
som skulle vara fri från skatt. Enligt
kontrollstyrelsens föreskrifter är nämligen
endast glass, som försäljes i förpackningar
om mindre än Vä liter
skattepliktig. All annan glassförsäljning
är skattefri. Dessa bestämmelser medför
att bland annat glasspinnar, glassstrutar,
glassbägare och dylikt alltid är
skattepliktiga glassvaror. S. k. lösglass
som säljes för hushållsbruk i kvantiteter
överstigande Vs liter, är däremot
skattefria. Vad hindrar då t. ex. att en
person köper 5 liter glass samtidigt som
vederbörande gör ett bakverk, som förses
med % deciliter av den inköpta
glassen. Detta bakverk kan sedan säljas
som en glasstrut. Sker detta skulle alltså
skatt ha uttagits vid försäljningen av
lösglassen — men vem kan i detalj kontrollera
glassens användning?

Gällande bestämmelser leder också
till att s. k. hushållsglass, som användes
till efterrätt, kan vara skattepliktig. Köper
exempelvis — jag tar ett drastiskt
exempel — en ungkarl glass till efterrätt
men ej köper över liter, skall
han rätteligen erlägga skatt på denna
glass, såvida inte kontrollstyrelsen medgiver
att han får köpa mindre än Vs
liter. Äter han däremot Vs liter glass
till efterrätt, är berörda glass skattefri
för honom.

Det är kontrollsvårigheterna beträffande
skattens riktiga uttagande, som
varit avgörande för att 1952 års kommitté
för indirekt beskattning enhälligt
föreslagit att skatten skulle slopas. Samtliga
remissinstanser, som i anslutning
till kommitténs förslag har yttrat sig
över glasskatten, har av skattetekniska
skäl förordat skattens borttagande.

Det är också i första hand med hänvisning
till kontrollsvårigheterna som
vi högerrepresentanter i bevillningsutskottet
gått in för att biträda förslaget
om glasskattens slopande.

Vid vårt ställningstagande har vi

emellertid också fäst oss vid vad som
framförts bland annat i högermotionen
av herr Eliasson i Moholm in. fl., nämligen
att rådande läge inom smörproduktionen
gör att riksdagen har skyldighet
att värna om det avtal, som ingåtts
med jordbrukets förhandlingsdelegation
i samband med prisuppgörelsen
på jordbruksprodukter för innevarande
treårsperiod.

I detta avtal säges det bl. a. att det
skall »ankomma på statsmakterna att
med alla till buds stående medel skaffa
utrymme för inhemskt smör på marknaden».
Detta förpliktar till — anser
vi inom högern — att förbrukning av
smörfett eller mjölkfett icke bör bromsas
upp genom att en speciell punktskatt
uttas på gräddglassen. Att enbart
ta bort skatten på gräddglassen och behålla
den på övrig glass är emellertid
enligt vår uppfattning inte lämpligt,
enär kontrollsvårigheterna då skulle bli
ännu större än vad som nu är fallet. Vi
har därför föreslagit att skatten på all
glass skall tas bort.

Ett tredje skäl för att vi nu från
högerhåll föreslår glasskattens borttagande
är att vi — såsom jag särskilt
underströk vid debatten i utskottet —
inte finner det konsekvent att man på
samma gång som man genom subventioner,
alltså genom skattemedel, försöker
stimulera avsättningen på mjölkprodukten
smör, bibehåller en skatt som motverkar
konsumtionen av en annan
mjölkprodukt, nämligen gräddglassen.
Denna inkonsekvens har i förening med
de kontrolltekniska svårigheterna att
få en rättvis beskattning inom detta
område framför allt dikterat mitt ställningstagande
i denna fråga.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt utan skall i anslutning till
vad jag här anfört be att få yrka bifall
till reservationerna 1 och 2 som fogats
till bevillningsutskottets betänkande och
vari hemställes att glasskatten slopas
från och med den 1 augusti 1958. Yrkandena
i dessa reservationer samman -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

faller med yrkandet i högermotionerna
av herrar Yngve Nilsson i första kammaren
och Eliasson i Moholm i denna
kammare.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Jag har i en motion
tillsammans med några kolleger föreslagit
att glasskatten skall tas bort den
1 augusti.

Bakgrunden till mitt ställningstagande
är i första hand att redan när jordbruket
slöt sitt senaste avtal förutsattes
det i detta avtal att man så småningom
skulle ta bort glasskatten. Dessutom har
ju krisen på smörmarknaden blivit
akut. Vi får ett stort överskott. Avsättningen
på exportmarknaden är försvårad
för att inte säga omöjliggjord.

Bevillningsutskottet som ju trots
många påståenden handlägger dessa
ärenden har alltid ställt sig i princip
positivt till glasskattens avskaffande,
men denna vänliga inställning har aldrig
räckt så långt, att man kunnat acceptera
förslagen i motioner om glassskattens
avskaffande. Man har först
och främst sagt att den betyder så
oändligt litet för smöravsättningen. Jag
vill i anledning därav bara understryka
att situationen på smörmarknaden är
sådan att varje liten hjälp är av allra
största betydelse. Vi har föreslagit skattens
avskaffande redan den 1 augusti
av det skälet, att snar hjälp är dubbel
hjälp.

Man har vidare sagt att i dagens pressade
finansiella läge bör man inte ta
bort skatten. Det måste väl ändå såsom
herr Nilsson i Svalöv sade, te sig ganska
underligt att man å ena sidan lägger
skatt på en vara och därmed minskar
konsumtionen av densamma, vilket
i realiteten blir resultatet, och å
andra sidan ger subventioner för att
öka avsättningen av samma vara. Det
iir detta man måste rätta till, och därför
måste man ta bort glasskatten.

Jag vill, herr talman, för att inget

Avskaffande av varuskatten å glass

misstag skall uppstå om mitt ställningstagande
beträffande glasskatten i motsats
till motionärerna under A-riksdagen
yrka bifall till min motion, vilket
innebär bifall till reservationen nr 1.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Denna fråga har ju diskuterats
en gång tidigare i år, och jag
skall inte upprepa den argumentation,
som då fördes fram till stöd för glasskattens
avskaffande. Jag vill bara utnyttja
detta tillfälle för att uttrycka min tillfredsställelse
över högerns inställning
och högerns motioner i denna fråga och
ber att få framföra ett tack till föregående
talare för att man kommit fram
till att den samhällsekonomiska sikten
under sommaren klarnat på ett sådant
sätt att vi även från deras sida kan påräkna
medverkan till denna skatts avskaffande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 1 av herrar Gustaf
Elofsson och Yngve Nilsson m. fl.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Jag skall försöka att
också fatta mig kort, även om mitt anförande
kanske inte kan bli så kort som
herr Vigelsbos, vilken endast hade ett
tack att framföra.

Jag skall inte så mycket gå in på detaljer.
Det är ju inte så länge sedan vi
behandlade denna fråga. Det var ju vid
den s. k. A-riksdagen. Läget sedan dess
har väl inte förändrats nämnvärt, varför
det inte finns anledning att hålla något
längre anförande.

Huvudmotivet för motionärernas och
reservanternas ståndpunkt säges vara,
att läget på smörmarknaden är sådant
att man vill begagna alla metoder för
att försöka stimulera till större användning
av svenska mjölkprodukter. Man
menar därför att om man tar hort skatten
på glass skulle läget på nämnda område
förbättras. Jag tror inte att man

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Avskaffande av varuskatten å glass

skall dra några paralleller därvidlag.
Enligt vad som kommit till utskottets
kännedom användes mellan 1 000 och
1 200 ton smör för tillverkning av glass.
Om man sätter de siffrorna i relation till
den totala produktionen av smör, omkring
90 000 ton, så tror jag att man kan
säga, att även om man skulle ta bort
skatten på all glass skulle inte användningen
av smörprodukter för tillverkning
av glass öka i sådan omfattning att
det hade någon betydelse för lösningen
av smörkrisen. Det är väl ändå inte någon
av herrarna som har menat att man
kan minska den subvention som för närvarande
utgår på smör, om man får bort
glasskatten. Det har jag aldrig hört någon
föreslå, men man har argumenterat
som om man faktiskt skulle kunna undslippa
en del av de subventioner vi nu
ger ut. Man ställer nämligen dessa två
saker i motsatsförhållande och säger att
det inte är rimligt att man å ena sidan
skall subventionera smör och å andra
sidan ta ut skatt på en del smörprodukter.
Jag tror inte att den argumentationen
är hållbar.

Sedan vill jag bara erinra om vad som
beslutades någon gång i våras. Det förelåg
även då en motion om att vi skulle
avskaffa skatten på gräddglass. Då var
det bara centerpartiet som reserverade
sig. Både högern och folkpartiet ansåg
att man i nuvarande läge inte skulle avskaffa
denna beskattning och utskottet
skrev alltså med underskrift av högermän
och folkpartister: »Emellertid kan
man inte — allra minst i nuvarande
statsfinansiella läge — underlåta att fästa
avseende vid det förhållandet att ett
inte obetydligt skattebortfall skulle bli
följden av en sådan åtgärd. Intäkterna
av skatten å glass, som under senare år
visat en icke oväsentlig ökning, beräknas
av kontrollstyrelsen för år 1957 uppgå
till omkring 14 milj. kr.,...» Sedan
skriver utskottet, och jag ber att få understryka
det: »Härtill kommer att nya
eller ökade indirekta skatter på sistone
genomförts eller aktualiserats, varför

frågan om glassbeskattningen kommit i
ett delvis annat läge än tidigare. Det bör
enligt utskottets mening inte ifrågakomma
att samtidigt som andra varuslag
drabbas av en skärpt beskattning upphäva
skatten å glass.»

Läget har väl såvitt jag förstår inte
förändrats något sedan detta skrevs. Det
enda som förändrats är att hela högern
och en del av folkpartiet — inte hela
folkpartiet — inom bevillningsutskottet
står bakom reservanterna. Den enda som
håller kursen är ju herr Spetz i första
kammaren, som fortfarande anser att
vad som skrevs för några månader sedan
är relevant även i dag. Vad är det
som åstadkommit denna lielomvändning?
Jag återkommer då till vad jag
sagt tidigare här i dag: Högern måste ha
fått den uppfattningen att dess skildring
av det dåliga statsfinansiella läget inte
är med verkligheten överensstämmande,
eftersom man förut här i dag har velat
ta bort 200 miljoner kronor i bolagsskatt
och nu tycker att man har råd att låta
ytterligare 14 miljoner kronor gå bort
genom att man avskaffar skatten på
glass. Det måste vara en väldig förbättring
som den sittande regeringen har
åstadkommit på det statsfinansiella området
sedan i april och sedan valrörelsen,
eftersom högern tycks ha råd med
alla dessa ekonomiska utflykter. Man
har inte talat om det offentligt och sagt
att man har bedömt läget fel och att det
är mycket bättre än man skildrat — så
långt har man inte gått i ärlighet. Men
man handlar ungefär som om man skulle
mena att vad man sagt förut inte har
haft något vidare värde.

Samma sak gäller ju den del av folkpartiet
som ställt sig bakom denna förändring.
I våras sade man att det väl
ändå är orimligt att man, samtidigt som
man tar ut 400 miljoner i punktskatt på
delvis nödvändiga varor som socker, tar
bort skatten på glass. Man kan väl ändå
inte handla på det sättet, tyckte man i
våras, och det var vi praktiskt taget eniga
om utom centerpartiet, som förde

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

sin gamla linje att inte vilja ha någon
skatt på detta område, vilket man ju
inte behöver kommentera vidare. Jag
förstår alltså herr Vigelsbos glädje när
han inskränker sitt yttrande i denna
debatt till att stiga upp och tacka dem
som har medverkat till att det blivit ett
större underlag för reservationen än
förut.

Jag ber, herr talman, att får yrka bifall
till bevillningsutskottets betänkande.

Herr NILSSON i Svalöv (h) kort genmäle:.

Herr talman! Herr Kärrlander ville ge
sken av att jag hade fått uppfattningen,
att det ekonomiska läget var bättre nu
än när vi sist behandlade denna fråga.
Nej, herr Kärrlander, min uppfattning
är att det ekonomiska läget inte har
förbättrats utan snarare försämrats, och
denna försämring kommer väl att fortsätta
så länge som vi har en socialdemokratisk
regering. Att jag trots den pressade
ekonomiska situationen har gått
med på glasskattens slopande beror —
såsom jag tidigare sagt — främst på de
kontrolltekniska svårigheter, som finns
då det gäller en beskattning i enlighet
med förordningens bestämmelser. Dessutom
har jag framhållit, att det är inkonsekvent
av regeringen att beskatta
vissa mjölkprodukter samtidigt som
man betalar ut skattemedel för att underlätta
avsättningen av andra mjölkprodukter.

Det belopp som skattebortfallet avser
är kanske inte exakt fastställt, men det
ligger omkring 10 å 14 miljoner kronor,
d. v. s. ganska mycket pengar åtminstone
för personer med borgerlig inställning.
Det är emellertid endast cirka en
promille av de direkta och indirekta
skatter, som den socialdemokratiska regeringen
anser sig ha rätt att pressa ut
av det svenska folket och de svenska
företagen. Ses den finansiella frågan i
detta perspektiv får den andra proportioner
iin vad som från utskottets sida
vill göras gällande, herr Kärrlander.

Avskaffande av varuskatten å glass

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kärrlander uttalade
för en stund sedan sin glädje över
den splittring, som förekom inom folkpartiet
i fråga om inställningen till
glasskätten. Han nämnde då särskilt
herr Spetz. I det sammanhanget hade det
också varit riktigt att herr Kärrlander
anfört herr Spetz’ motivering.

När vi påvisade kontrollstyrelsens
uppfattning om glasskatten och svårigheten
att kontrollera dess indrivande,
försvarades skatten av herr Spetz med
att om skatten i alla fall inte betalas,
kan vi lika gärna ha den kvar. Det är
enligt min mening ingalunda ett hållbart
motiv för att bibehålla skatten. Jag
tror det är riktigt, som kontrollstyrelsen
sagt, att det icke finns möjligheter att
med dess personella resurser övervaka
efterlevnaden. Man köper stora partier
glass och delar upp dem i småpartier,
som man säljer för samma pris som man
tar för skattebelagda partier och stoppar
skatten i egen ficka. Det är ett system
som jag inte finner förenligt med gängse
beskattningsregler.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Får jag svara herr Nilsson
i Svalöv att det är en lustig argumentering
han har, när han säger att det
statsfinansiella läget inte alls har förbättrats
sedan i våras, då han tyckte
att det var sådant att man inte kunde
avskaffa glassbeskattningen. Nu säger
herr Nilsson i Svalöv, att det snarare
har försämrats och kommer att fortsätta
att försämras så länge vi har en socialdemokratisk
regering Det senare har vi
hört så många gånger att jag inte behöver
fördjupa mig i det, men det är en
mycket märkvärdig logik att man nu,
när statens finansiella ställning enligt
herr Nilssons mening är sämre, kan avskaffa
både glasskatten och bolagsskatten.
Jag är alldeles överens med herr
Nilsson i Svalöv om att 14 miljoner kronor
är rätt mycket pengar, inte bara för

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Avskaffande av varuskatten å glass

människor som har en borgerlig inställning
utan även för andra.

Till herr Vigelsbo vill jag säga, att
jag inte alls har uttalat någon glädje
över att det finns en splittring inom
folkpartiet beträffande denna fråga.
Skulle jag vara glad över sådana splittringar,
herr Vigelsbo, skulle jag närmast
gå omkring och gapskratta jämt.

Jag har inte pressat herr Spetz’ inställning
något; jag har helt enkelt konstaterat
att han står bakom vad som
står skrivet i utskottsutlåtandet.

Herr BÖRJESSON (ep):

Herr talman! Utskottets ärade ledamot
herr Kärrlander uttryckte sin förvåning
över att högern och folkpartiet
i så stor utsträckning har anslutit sig
till kravet på ett borttagande av skatten
på glass. Det förvånar mig inte alls, ty
när man kommit i ett läge, där svårigheterna
att avsätta mjölkfettet blivit så
stora som de är i dag, har det också inträffat
en ny situation.

Herr Nilsson i Svalöv yttrade i en replik
till mig hösten 1957, när vi diskuterade
denna fråga, att han ville vänta
till nyåret 1958 och se, om inte det statsfinansiella
läget då skulle vara förbättrat.
Nu har herr Nilsson anslutit sig till
vårt krav. Hur han sedan bedömer det
statsfinansiella läget vet inte jag.

När nu bevillningsutskottets majoritet
i princip har sagt, att man anser att
denna skatt bör slopas men samtidigt att
vi nu inte kan göra det av statsfinansiella
skäl, är det klart att man slår undan
möjligheterna till samma argumentering
för skattens borttagande just på
denna vara. Man gör den helt beroende
av statens inkomster och utgifter. Detta
bedömande av skatten på en vara är naturligtvis,
enligt vad jag kan se, oriktigt.

Anledningen till att glasskatten på sin
tid infördes var väl något dunkel. Man
betraktade glassen som ett slags lyxvara
och jämställde den med choklad
och konfektyrer. Sedan har man under

årens lopp behållit glasskatten av helt
andra skäl. Om det nu anses nödvändigt
att eftersträva en ökad avsättning av
smörfett och mjölkprodukter, bör man
väl söka sig fram på alla de vägar som
står till buds, även om inte dessa var
och en skulle medföra så stor ökning.

När stödet till prissänkningen på
smörfett i våras diskuterades här i
kammaren framhöll jordbruksministern
att de 10 miljoner som skulle utgå till
den 1 januari 1959 inte hade någon
större betydelse i statsfinansiellt sammanhang.
De representerade inte, såsom
han uttryckte sig, något belopp
som vid uppgörandet av riksstaten kunde
äventyra landets ekonomi. Men då
bör ju inte heller det belopp det här
gäller äventyra statens ekonomi vid
riksstatens uppgörande.

Utskottet understryker att ur avsättningssynpunkt
för smörfettet är det viktigt
att prisspänningen mellan smörfett
och vegetabiliska oljor minskar. På den
punkten vill jag till fullo instämma med
utskottet. Det är naturligtvis detta som
man skall eftersträva, och en utväg vore
ju då att överflytta skatten på glass till
exempelvis vegetabiliska oljor och fett.
Vill man göra ett allvarligt försök att
finna avsättning för smörfettsproduktionen,
bör större avgifter läggas just
på sådana varor som konkurrerar med
smörfettet. Jag tror också att det inom
konsumentkretsar skulle finnas stor förståelse
härför, bara man inte aktiviserar
en propaganda i motsatt riktning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1.

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Herr talman! Både herr Börjesson
och herr Vigelsbo har glatt sig över att
högerpartiet skulle ha ändrat ståndpunkt
i denna fråga sedan i våras. Såvitt
jag vet framställdes inte under vårriksdagen
från centerpartiets sida något
yrkande om bifall till motionen om
glasskattens slopande vare sig i någon

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

reservation inom utskottet eller under
behandlingen i kamrarna. Båda partiernas
ställning i detta avseende torde alltså
vara densamma.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill konstatera att
herr Börjesson i alla fall är eu ärlig
man. Han säger att det enligt hans mening
är riktigt att man flyttar över skatten
på glasspinnar till margarinet, och
han tror att konsumenterna skulle ha
förståelse därför. Ja, det får han väl tro,
men för min personliga del kan jag inte
finna det riktigt att man går till väga på
detta sätt, om man ändå nödgas ta ut
dessa pengar — och även herr Börjesson
har ju erkänt att det är nödvändigt.

Naturligtvis kan man dela upp budgetens
inkomstsida i poster på 5, 10
eller 20 miljoner och säga att borttagandet
av en viss sådan post inte äventyrar
statens ekonomi. Men om det blir fråga
om många sådana poster, blir ju summan
rätt stor, och jag måste säga att
om vi hade gått med på allt vad de borgerliga
partierna i det avseendet föreslagit,
skulle detta ha, jag vill inte säga
äventyrat statens ekonomi, men betytt
en avsevärd försämring av statens ekonomiska
läge.

Nu vill visserligen herr Börjesson att
vi skall ta bort skatten på glass, men
han anser att vi i stället skulle kunna
höja margarinpriset och därmed stödja
smörproduktionen. Jag tycker som sagt
att det var ett ärligt besked från herr
Börjessons sida.

Jag måste säga att jag hade svårt att
fatta herr Eliassons i Moholm argumentering,
när han påstod att högern inte
hade ändrat ståndpunkt sedan i våras.
Men då var ju högern av statsfinansiella
skäl med på att avslå motionen om ett
avskaffande av glasskatten! Nu är man
med på att slopa denna skatt. Om inte
detta innebär eu ändrad inställning,
vad är det då fråga om?

Avskaffande av varuskatten å glass

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Meningsskiljaktigheten
i denna fråga mellan utskott och reservanter
är ju inte alls så stor som man
möjligen kan tro när man lyssnar på
denna debatt. Samtliga ledamöter av
bevillningsutskottet är överens om att
glasskatten bör avvecklas. De olika
åsikterna gäller endast tidpunkten då
detta skall ske. Såsom herr Nilsson i
Svalöv här framhållit finns det oerhört
stora kontrolltekniska svårigheter som
gör att skatten inte i längden kan bibehållas.

Vid början av vårriksdagen väcktes
en motion om glasskattens slopande.
Denna motion avstyrktes av bevillningsutskottet
i februari månad. Man
har här frågat, hur det kan komma sig
att ledamöter av utskottet nu har en
annan inställning än i februari månad.
Till en början vill jag påpeka att yrkandet
i den nämnda motionen inte alls
var identiskt med det yrkande som här
föreligger. Med hänsyn till kontrolltekniska
skäl var det svårt att gå med på
yrkandet i motionen vid vårriksdagen.

Det har hänt en del sedan februari.
Den stora avsättningskrisen för mjölkprodukter
har blivit akut. Jag har förståelse
för dem som menar att vi ändå
måste ta upp hela denna fråga i höst i
ett större sammanhang och att glasskatten
då kan behandlas. När nu förslag
om avskaffande av skatten framlagts,
tycker jag emellertid för egen del att
det är inkonsekvent att samtidigt som
staten med direkta subventioner och
andra åtgärder stimulerar konsumtionen
av smör besluta att bibehålla en
skatt som motverkar konsumtionen av
mjölkprodukter. Därför har jag kommit
till den slutsats som angives i reservation
nr 2, som jag vill yrka bifall
till.

Herr BÖRJESSON (ep) :

Herr talman! Vad som är det viktigaste
för mig är att om en skatt verkar
i olycklig riktning så bör man försöka

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Avskaffande av varuskatten å glass

få bort den. Den regeln bör man följa
vid all beskattning, även punktbeskattning.

Anledningen till att vi icke yrkade
bifall till motionen i våras var helt enkelt
att vi klart förstod att det då inte
gick att få den anslutning vi önskade.

Vad sedan konsumenterna beträffar
bär jag talat med många konsumenter
men inte träffat någon som vill ha glassskatten
kvar. Jag har däremot träffat
otaliga konsumenter som anser att man
bör göra något åt spänningen mellan
smör och margarin.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! När herr Gustafson i
Göteborg försöker förklara sin ändrade
inställning med att säga, att de motioner
som väcktes i våras och den som
väckts nu inte är identiska, framför allt
därför att det då bara gällde skatten på
gräddglass men nu gäller skatten på
glass i allmänhet och att det var kontrolltekniska
svårigheter som gjorde att
man då borde avslå förslaget, är detta
en undanflykt, ty det var inte dessa
synpunkter som dominerade det utskottsutlåtande
som herr Gustafson i
våras skrev under.

Sedan är det riktigt att hela detta
fält kan tänkas komma upp till behandling
vid jordbruksförhandlingarna i
höst, men det är inte något skäl för att
göra något nu.

Det är klart, herr Börjesson, att man
kan träffa någon som tycker att skatten
på glasspinnar borde avskaffas och priset
på margarin höjas. Det är så olika
vilka människor man träffar här i livet.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag tillät mig att i mitt
anförande nämna skillnaden mellan de
båda motionerna. Jag sade dock tydligt
ifrån — vilket tydligen förbigick
herr Kärrlander — att motiveringen till
att jag nu yrkar bifall till reservation
nr 2 var att avsättningskrisen för mjölkprodukterna
blivit akut.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Herr Kärrlander ville
göra gällande att högern ändrat mening
från tid till annan i denna fråga. Utan
att gå in på om så varit fallet skulle
jag ändå vilja uttrycka den meningen,
att det vore rätt skönt om det ändrades
mening litet oftare, om det alltså inte
vore särskilt anmärkningsvärt när människor
kom till en annan uppfattning.
Man borde kunna komma fram till en
annan uppfattning utan att det skall
anses vara som någonting i det närmaste
kriminellt. Jag tror att arbetet
här i riksdagen skulle gå betydligt lättare
om man inte hade den principen
att man i vått och torrt skall försvara
allt vad man sagt. även om man i sitt
inre vet att det är fel. Det går ju så
långt att man försvarar det som sades
från det egna partiet 1923 — det får
inte råda något tvivel om att det måste
ha varit riktigt sagt.

Vi är inga profeter i denna församling
och vi kommer att göra misstag
och felbedömningar allesamman — flera
misstag ju längre vi sitter här. Det
är lika bra att vi gör klart detta för oss
först som sist.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Gustaf Elofsson m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den reservation,
som avgivits av herr Kronstrand
m. fl.; och fann herr förste vice talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den med
2:o) betecknade propositionen följande
voteringsproposition efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr B 8, röstar

Ja;

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, in. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1953 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herr Gustaf Elofsson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna
råda angående omröstningens utgång,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
108 ja och 103 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Sedan beslutet fattats anmälde fröken
Wallerius, att hon vid rösträkningen i
detta ärende av misstag kommit att rösta
för bifall till utskottets hemställan,
men att hennes avsikt hade varit att
rösta för reservationen.

§ 3

Åtgärder på grund av situationen på
smörmarknaden, m. m., tillika svar på
interpellationer ang. åtgärder för ny
uppgörelse om jordbrukets prisfrågor,
m. m., och ang. jordbrukets eftersläpning
i förhållande till den inkomstlikställighet,
som åsyftats genom 1955 års
beslut om nytt prissättningssystem för
jordbruket m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 15 8, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa åtgärder
på grund av situationen på smörmarknaden,
m. ni. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen den 18 juni 1958
avlålen proposition, nr B 39, vilken

hänvisats till jordbruksutskottet, hade
Kungl. Maj :t under åberopande av bilagt
utdrag av protokollet över jordbruksärenden
för samma dag föreslagit
riksdagen att

dels med ändring av 1958 års förra
riksdags beslut att till Prisrabattering
av smör å riksstaten för budgetåret
1958/59 under nionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 2 800 000 kronor
ävensom med godkännande av vad

1 propositionen föreslagits beträffande
fortsatt prisrabattering av smör under
tiden augusti—november 1958 till Prisrabattering
av smör å riksstaten för
budgetåret 1958/59 under nionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
15 300 000 kronor,

dels antaga till propositionen fogade
förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av

2 § förordningen den 7 juni 1950 (nr
406) angående mjölkavgift m. m.,

2) förordning om ändrad lydelse av
2 § förordningen den 3 juni 1955 (nr
284) angående slaktdjursavgift m. m.,

3) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 10 juli
1947 (nr 378) om vissa avgifter å mjölk,
grädde och ost,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t eller,
efter Kungl. Maj:ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att intill utgången av
regleringsåret 1958/59 uttaga rörliga införselavgifter
för de fodermedel och
andra produkter, som angivits i propositionen,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att —
utan hinder av bestämmelserna om
maximering av förmalningsavgiften i
2 § förordningen den 5 juni 1953 (nr
375) med vissa bestämmelser angående
prisreglering för råg och vete — förordna
om höjning av förmalningsavgiften
i den omfattning, som kunde befinnas
erforderlig för att genomföra en
lämplig ändring av brödsudspriserna,

Nr B 5

Fredagen den 25 juii 1958 fm.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

därest den s. k. 6-procentregeln trädde
i tillämpning.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) I:B196 av herr Bengtson m. fl.,
likalydande med II: B 260 av herr Hansson
i Skegrie in. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen vid behandling
av förevarande proposition måtte

a) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att förslag till förbättrat stöd åt
småbruket snarast förelädes riksdagen,

b) som riktlinje för åtgärderna till
ökat avsättningsutrymme för smöret på
hemmamarknaden uttala, att margarinkonsumtionen
i vårt land i nuvarande
läge icke borde få överstiga 80 miljoner
kilogram per år räknat,

c) besluta om fullmakt för Kungl.
Maj :t att under tiden augusti—november
1958 avskaffa den statliga prisrabatteringen
av smör med 50 öre per kilogram
och i stället vidtaga en höjning av
regleringsavgiften å fettvaror utöver
vad som föreslagits i motion II: B 247,
därest i enlighet med vad i motionerna
anförts marknadsläget i fråga om smörkonsumtionen
så kunde bedömas medgiva,
samt

d) besluta anslå 2 000 000 kronor till
undersöknings- och försöksverksamhet
i fråga om framställning av s. k. smörolja
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

2) I:B189 av herr Bengtson in. fl.,
likalydande med II: B 247 av herr Hedlund
in. fl., vari med anledning av här
behandlade proposition yrkats,

a) att riksdagen måtte

dels besluta giva Kungl. Maj:t fullmakt
att snarast genomföra sådan höjning
av regleringsavgiften å fettvaror
att detaljhandelspriset å margarin höjdes
med 50 öre per kilogram,

dels besluta, till förhindrande av att

nämnda margarinprishöjning medförde
ökade livsmedelskostnader, att varuskatten
å socker från och med den 1
augusti 1958 icke vidare skulle utgå,
samt

b) att vederbörande utskott måtte utarbeta
härför erforderligt författningsförslag; 3)

I:B197 av herr Ewerlöf in. fl.,
likalydande med II: B 254 av herr Hjalmarson
m. fl., i vilka motioner yrkats,

a) att riksdagen vid behandling av
berörda proposition måtte hos Kungl.
Maj:t hemställa,

dels om utfärdande av kungörelse om
följande ändring av 2 § i kungörelsen
den 7 juni 1956 (nr 417) med tillämpningsföreskrifter
till förordningen den
7 juni 1956 (nr 403) angående regleringen
av införseln av fettråvaror och
fettvaror m. m.

2 §.

För i---erläggas regleringsav gift.

Regleringsavgiften må ej sättas till
högre belopp än en krona 50 öre för
kilogram fett, olja eller fettsyra, varvid
i fråga om varor, som upptagits under
C i bilagan, avgiften skall avse den
kvantitet fett eller olja som ingår i importvaran.

Vid förändring---sådan vara;

dels om bemyndigande för jordbruksnämnden
att med stöd av nyssnämnda
kungörelse vidtaga den ändring av regleringsavgiften
för fettvaror, som angivits
i motionerna,

b) att riksdagen måtte uttala, att införselavgifter
för kraftfoder och fodersäd
borde vara av sådan storleksordning,
att mjölk- och smör- samt fläskproduktionen
till den absoluta huvuddelen
komme att baseras på inhemsk
foderproduktion;

4) I: B 173 av herr Ewerlöf in. fl.,
likalydande med II: B 230 av herr Hjal -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Öl

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

marson m. fl., i vilka motioner hemställts,

a) att riksdagen måtte besluta avskaffa
den extra skatten å socker från
och med den 1 januari 1959, samt

b) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderliga
författningsändringar;

5) I:B198 av herr Gustafsson in. fl.,
likalvdande med II: B 256 av herr Larsson
i Hedenäset in. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr B 39 måtte beakta vad i
motionerna anförts;

6) I:B199 av herr Hansson, Nils,
in. fl., likalvdande med II: B 259 av herr
Svensson i Ljungskile m. fl., i vilka motioner
yrkats, att riksdagen vid propositionens
behandling måtte besluta

a) att den i propositionen föreslagna
höjningen av slaktdjursavgiften måtte
avvägas så, att höjd slaktdjursavgift icke
uttoges för kalvar,

b) att någon höjning av förmalningsavgiften
för löneförmalning vid bygdekvarnar
icke företoges, samt

c) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att den år 1955 beslutade utredningen
om möjligheterna att vinna
ökad avsättning av svensk torrmjölk i
utlandet måtte intensifieras och få en
så allsidig inriktning som möjligt;

7) I: B 200 av herr Karlsson, Fritiof,
in. fl., likalvdande med II: B 258 av herr
Svensson i Stenkyrka in. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj ds förslag i propositionen nr B 39 till
iindrad lydelse av 2 § förordningen den
7 juni 1956 (nr 406) angående mjölkavgift
in. in. och av 1 § förordningen
den 10 juli 1917 (nr 378) om vissa avgifter
å mjölk, grädde och ost;

8) i: B 201 av herr Ohlsson, Ebbe,
in. fl., likalydandc med II: B 257 av herr
liliasson i Moliolm in. fl., i vilka motioner
yrkats, att riksdagen uttalade att
tillämpningen av de ändringar, som i

propositionen nr B 39 föreslagits i förordningarna
den 7 juni 1956 (nr 406)
och 10 juli 1947 (nr 378), skulle begränsas
till att omfatta Norrland och
till Norrland gränsande delar av Svealand; 9)

I:B 202 av herr Persson, Helmer,
m. fl., likalydande med II: B 255 av herr
Holmberg m. fl., vari hemställts, att riksdagen,
med bifall i övrigt till propositionen
nr B 39, måtte

a) avslå förslaget till förordning om
ändrad lydelse av 2 § förordningen den
3 juni 1955 (nr 284) angående slaktdjursavgift
in. in.,

b) avslå förslaget om rätt för statens
jordbruksnämnd att, efter Kungl. Maj:ts
medgivande, intill utgången av regleringsåret
1958/59 uttaga rörliga införselavgifter
för de fodermedel och andra
produkter, som angivits i propositionen,

c) avslå förslaget om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att — utan hinder av
bestämmelserna om maximering av förmalningsavgiften
i 2 § förordningen den
5 juni 1953 (nr 375) med vissa bestämmelser
angående prisreglering för råg
och veto — förordna om höjning av förmalningsavgiften
i den omfattning, som
kan befinnas erforderlig för att genomföra
en lämplig ändring av brödsädspriserna,
därest den s. k. 6-procentregeln
komme att träda i tillämpning,
samt

d) besluta att för budgetåret 1958/59
bevilja ett reservationsanslag av 30 miljoner
kronor att disponeras för fördubbling
av det extra mjölkpristillägget
för Norrland.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte, med ändring
av 1958 års förra riksdags beslut att till
Prisrabattering av smör å riksstaten för
budgetåret 1958/59 under nionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
2 800 000 kronor ävensom med godkännande
av vad i utlåtandet föreslagits

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

beträffande fortsatt prisrabattering av
smör under tiden augusti—november
1958, till Prisrabattering av smör å riksstaten
för budgetåret 1958/59 under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 15 300 000 kronor;

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: B 189 och II: B 247 samt I: B 197
och II: B 254, såvitt motionerna avsåge
höjning av regleringsavgiften å fettvaror
med 50 öre per kilogram;

C. att motionerna I:B197 och
II: B 254, såvitt de avsåge bemyndigande
för statens jordbruksnämnd att med
stöd av vederbörande författning vidtaga
den ändring av regleringsavgiften
å fettvaror som angivits i motionerna,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

I). att motionerna I:B196 och
II: B 260, såvitt de avsåge fullmakt för
Kungl. Maj:t att under tiden augusti—
november 1958 avskaffa den statliga
prisrabatteringen av smör med 50 öre
per kilogram och i stället vidtaga en
höjning av regleringsavgiften å fettvaror
utöver vad som föreslagits i motionerna
I: B 189 och II: B 247, därest i
enlighet med vad i motionerna anförts
marknadsläget i fråga om smörkonsumtionen
så kunde bedömas medgiva, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; E.

att riksdagen måtte avslå motionerna
I:B173 och II: B 230 ävensom I:
B 189 och II: B 247, såvitt de avsåge avskaffande
av varuskatten på socker;

F. att motionerna I:B196 och II:
B 260, såvitt de avsåge hemställan att
riksdagen måtte som riktlinje för åtgärderna
till ökat avsättningsutrymme för
smöret på hemmamarknaden uttala, att
margarinkonsumtionen i vårt land i nuvarande
läge icke borde få överstiga
80 miljoner kilogram per år, icke måtte
av riksdagen bifallas;

G. att riksdagen måtte avslå motio -

nerna I: B 196 och II: B 260, såvitt de
avsåge anvisande av ett anslag av
2 000 000 kronor till undersöknings- och
försöksverksamhet i fråga om framställning
av s. k. smörolja;

H. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: B 200 och II: B 258 ävensom
I:B201 och II: B 257 antaga förut
omförmälda förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av
2 § förordningen den 7 juni 1956 (nr
406) angående mjölkavgift m. in.,

2) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 10 juli
1947 (nr 378) om vissa avgifter å mjölk,
grädde och ost;

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: B 202 och II: B 255, såvitt
nu vore i fråga, antaga förut omförmälda
förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § förordningen den 3 juni
1955 (nr 284) angående slaktdjursavgift
m. m.;

J. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna I:B 202 och II:
B 255 ävensom I:B197 och II: B 254,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj:ts medgivande, statens jordbruksnämnd
att intill utgången av regleringsåret
1958/59 uttaga rörliga införselavgifter
för de fodermedel och andra
produkter, som angivits i utlåtandet;

K. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna I:B 202 och II:
B 255 ävensom I:B199 och II: B 259,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
bemyndiga Kungl. Maj:t att — utan hinder
av bestämmelserna om maximering
av förmalningsavgiften i 2 § förordningen
den 5 juni 1953 (nr 375) med
vissa bestämmelser angående prisreglering
för råg och vete — förordna om

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

höjning av förmalningsavgiften i den
omfattning, som kunde befinnas erforderlig
för att genomföra en lämplig ändring
av brödsädspriserna, därest den
s. k. 6-procentregeln trädde i tillämpning; L.

att motionerna I:B 202 och If:
B 255, såvitt de avsåge anvisande av ett
reservationsanslag av 30 000 000 kronor
att disponeras för fördubbling av det
extra mjölkpristillägget för Norrland,
måtte av riksdagen avslås;

M. att motionerna I:B196 och If:
B 260, I:B198 och II: B 256 ävensom
I:B199 och II: B 259, såvitt de ej besvarats
i det föregående, icke måtte någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet hade fogats dels ett
särskilt yttrande av herrar Nils Hansson,
Johan Persson, Svensson i Ljungskile
och Rimås, dels ock följande reservationer,
nämligen

1. av herrar Eskilsson, Hseggblom
och Eliasson i Moholm, vilka ansett att
utskottets hemställan under B, C och E
bort lyda:

»B. att riksdagen må i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning ävensom
med bifall till motionerna I: B 189 och
II: B 247 samt I: B 197 och II: B 254,
samtliga motioner såvitt nu är i fråga,
besluta att räknat fr. o. m. den 1 augusti
1958 sådan ändring skall vidtagas i kungörelsen
den 7 juni 1956 (nr 417) med
tillämpningsföreskrifter till förordningen
samma dag (nr 403) angående reglering
av införseln av fettråvaror och fettvaror
m. in., att detaljhandelspriset å
margarin kan höjas med 50 öre per kilogram; C.

att riksdagen må i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till motionerna I:B197 och II:
B 254, såvitt nu är i fråga, hos Kungl.
Maj:t hemställa om bemyndigande för
statens jordbruksniimnd att med stöd av
förenämnda kungörelse vidtaga den

ändring i regleringsavgiften för fettvaror,
som i motionerna förordats;

E. att riksdagen må i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med bifall till motionerna I:B173 och
II: B 230 samt I:B189 och II: B 247,
samtliga motioner såvitt nu är i fråga,
besluta att varuskatten å socker från och
med i det föregående angiven tidpunkt
icke vidare utgår;»

2. av herrar Hermansson, Sundin och
Pettersson i Dahl, vilka ansett att utskottets
hemställan under B samt D—G
bort lyda:

»B. att riksdagen må i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning ävensom
med bifall till motionerna I:B189 och
II: B 247 samt I:B197 och II: B 254,
samtliga motioner såvitt nu är i fråga,
besluta att räknat fr. o. m. den 1 augusti
1958 sådan ändring skall vidtagas i kungörelsen
den 7 juni 1956 (nr 417) med
tillämpningsföreskrifter till förordningen
samma dag (nr 403) angående reglering
av införseln av fettråvaror och fettvaror
m. m., att detaljhandelspriset å
margarin kan höjas med 50 öre per
kilogram;

D. att riksdagen må i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning samt med
bifall till motionerna I:B196 och II:
B 260, såvitt nu är i fråga, besluta lämna
Kungl. Maj:t fullmakt att under tiden
augusti—november 1958 avskaffa den
statliga prisrabatteringen av smör med
50 öre per kilogram och i stället vidtaga
eu höjning av regleringsavgiften å
fettvaror utöver vad som föreslagits i
motionerna I: B 189 och II: B 247, därest
i enlighet med vad i motionerna anförts
marknadsläget i fråga om smörkonsumtionen
så kan bedömas medgiva;

E. att riksdagen må i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med bifall till motionerna I:B173 och
II: B 230 samt I:B189 och II: B 247,
samtliga motioner såvitt nu är i fråga,

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

besluta att varuskatten å socker från
och med i det föregående angiven tidpunkt
icke vidare utgår;

F. att riksdagen må i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning ävensom
motionerna I: B 196 och II: B 260, såvitt
nu är i fråga, som riktlinje för åtgärderna
till ökat avsättningsutrymme för
smöret på hemmamarknaden uttala, att
margarinkonsumtionen i vårt land i nuvarande
läge bör röra sig omkring 80
miljoner kilogram per år räknat;

G. att riksdagen må i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning ävensom
motionerna I: B 196 och II: B 260, såvitt
nu är i fråga, å riksstaten för budgetåret
1958/59 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 2 000 000
kronor till sådan undersöknings- och
försöksverksamhet som angivits i det
föregående.»

3. av herrar Hseggblom och Eliasson

1 Moholm, vilka ansett att utskottets
hemställan under H. bort lyda:

»H. att riksdagen må med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom till motionerna
I: B 201 och II: B 257 samt med
avslag å motionerna I:B 200 och II:
B 258

a) antaga förut omförmälda förslag

till

1 )förordning om ändrad lydelse av

2 § förordningen den 7 juni 1956 (nr
406) om möjlkavgift m. m.,

2) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 10 juli
1947 (nr 378) om vissa avgifter å mjölk,
grädde och ost,

b) uttala, att tillämpningen av ovanstående
ändringar bör begränsas till att
omfatta Norrland och till Norrland gränsande
delar av Svealand.»

4. av herrar Nils Hansson, Johan
Persson, Svensson i Ljungskile och
Rimås, vilka ansett att utskottets hemställan
under K. bort lyda:

»K. att riksdagen må i anledning av

Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna I: B 202 och II:
B 255 ävensom med bifall till motionerna
I:B199 och II: B 259, samtliga
motioner såvitt nu är i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj :t att — utan hinder av
bestämmelserna om maximering av förmalningsavgiften
i 2 § förordningen den
5 juni 1953 (nr 375) med vissa bestämmelser
angående prisreglering för råg
och vete — förordna om höjning av förmalningsavgiften
— dock icke i vad avser
löneförmalning vid bygdekvarnar —
i den omfattning, som kan befinnas erforderlig
för att genomföra en lämplig
ändring av brödsädspriserna, därest den
s. k. 6-procentregeln träder i tillämpning.
»

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet Netzén, hade tillkännagivit
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende
besvara herr Haeggbloms interpellation
angående åtgärder för åstadkommande
av ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor,
m. m., och herr Hanssons i Skegrie
interpellation angående jordbrukets
eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet,
som åsyftats genom
1955 års beslut om nytt prissättningssystem
för jordbruket m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Med herr talmannens
medgivande och efter överenskommelse
med de båda interpellanterna ber jag att
i en följd få avge svar på herrar Haeggbloms
och Hanssons i Skegrie interpellationer.

Med andra kammarens tillstånd har
herr Haeggblom frågat mig, dels om jag
med hänsyn till jordbrukets ekonomiska
kris vill ta initiativet till eller medverka
till åtgärder för åstadkommande sna -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på interpellationer
ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och
ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt

rast möjligt av ny uppgörelse om jordbrukets
prisfrågor, dels om jag vill medverka
till att möjlighet till resultat- och
förlustutjämning i beskattningshänseende
mellan olika inkomstår möjliggöres
för jordbruket.

Med anledning av den första frågan
vill jag erinra om att herr Hseggblom
m. fl. till innevarande riksdag framlagt
en motion med samma syfte som
den interpellationsvis viickta frågan.
Motionen har remitterats till ett flertal
myndigheter och organisationer. Jag
anser för min del att riksdagens beslut
i ärendet bör avvaktas.

I detta sammanhang vill jag emellertid
framhålla att när den s. k. 6-procentregeln
träder i kraft, behöver detta icke
medföra enbart automatiska justeringar
av införselavgifter och prisgränser. I
enlighet med 1955 års riksdags beslut
bör till utgångspunkt vid nyssnämnda
justering tagas en för alla varor lika
stor procentuell förändring av avgifterna.
Jordbruksnämnden har dock möjlighet
att, efter förhandlingar med jordbrukets
organisationer, taga särskild
hänsyn till vissa för jordbruket betydelsefulla
produkter för det speciella
fail, att starka fluktuationer i utlandet
inträffat, vilka synes sakna reell grund
i den internationella marknadsutvecklingen
på längre sikt. Att det rådande
marknadsläget för jordbruksprodukter
måste beaktas vid 6-procentregelns
ikraftträdande anser jag givet.

I fråga om tidpunkten för 6-procentregelns
utlösning kan nämnas, att den
reella producentprisindex, som skall användas
i samband med denna spärregel
för maj 1958 utgjorde 92,4. I och med
att index nedgått under talet 94, skall
hela nedgången — 7,6 enheter — beaktas
vid frågan om 6-procentregelns
ikraftträdande. Enligt riksdagens beslut
sker detta, när reella producentprisindex
nedgått med sammanlagt .‘10 enheter
5 — Andra kammarens protokoll 1958. A’.

prissättningssystem för jordbruket m. m.

genom sammanslagning av enheter för
månader, vilka visserligen icke behöver
följa på varandra men där avbrottet
icke uppgår till mer än en månad. Av
allt att döma kommer något sådant avbrott
icke att inträffa under sommarens
lopp. Jordbruksnämnden beräknar enligt
vad jag inhämtat, att regeln skall
träda i kraft, sedan man fått kännedom
om realprisindex för augusti, vilket väntas
bli fallet under senare delen av september.
Det är dock enligt jordbruksnämnden
möjligt, ehuru icke troligt, att
regelns utlösning kan fördröjas med ytterligare
en månad. Detta förhindrar
emellertid icke, att förhandlingar om
jordbruksprissättningen upptages redan
under eftersommaren.

Vad därefter angår den av interpellanten
berörda frågan om resultat- och
förlustutjämning mellan olika beskattningsår
kan jag hänvisa till det svar,
som finansministern nyligen lämnade
på en enkel fråga i första kammaren.
Av svaret framgår att hithörande problem
redan är föremål för utredning
genom särskilt tillkallad utredningsman.
Finansministern meddelade också, att
proposition kommer att föreläggas riksdagen,
sedan utredningsmannen avlämnat
sitt betänkande och sedvanlig remissbehandling
ägt rum.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
herr Hseggbloms interpellation.

Med andra kammarens tillstånd har
herr Hansson i Skegrie frågat mig, dels
om jag är villig att lämna en redovisning
över hur stor jordbrukets eftersläpning
är i förhållande till den inkomstlikställighet,
som åsyftats genom prisavtalet,
samt över relationen mellan
denna eftersläpning och de s. k. »subventionerna»
på jordbruksområdet, dels
om jag observerat de svagheter, som det
nuvarande prissiittningssystemet har i
fråga om skyddet för inkomstlikställigheten
och om jag i så fall har för avsikt
■ 115

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

att vid beslut om ett eventuellt nytt avtal
enligt samma system tillse, att bättre
garantier för inkomstlikställighetens
upprätthållande erhålles.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Det statistiska material, som är avsett
att läggas till grund för en bedömning
av jordbrukets inkomstläge vid en
förestående omprövning av prissystemet
på jordbrukets område, kommer i huvudsak
att hämtas från tre källor, nämligen
från den jordbruksekonomiska undersökningen,
representativa undersökningar
avseende den privata konsumtionen
och sparandet i hela riket under
1957—1958 och kalkylerna över jordbrukets
totala inkomster och kostnader.
Även annat material, såsom t. ex. taxeringsstatistiken,
är avsett att komma till
användning.

Inom jordbruksnämnden har, enligt
vad jag inhämtat, vidtagits sådana förberedelser,
att resultat från de nu nämnda
undersökningsområdena skall föreligga
vid översynen av prissystemet i
samband med att gällande treårsavtal
utlöper. Med hänsyn till att inkomstutvecklingen
i jordbruket blivit sådan,
att 6-procentregeln med all sannolikhet
utlöses i höst, har jordbruksnämnden
intensifierat arbetet med de pågående
statistiska undersökningarna. Några resultat,
som belyser förändringarna i fråga
om inkomstlikställighet, kan dock,
enligt vad från jordbruksnämnden upplysts
mig, för dagen icke lämnas. Jordbruksnämnden
har emellertid lämnat
följande kortfattade redogörelse för hur
långt arbetet på hithörande område har
fortskridit.

I fråga om totalkalkylerna kan nämnas,
att kalkylsakkunniga har fört fram
dessa, så långt som tillgänglig löpande
statistik tillåter. Nämnden framhåller,
att detta material icke ger någon uppfattning
om jordbrukets absoluta in -

komstläge utan endast ger en bild av de
relativa förändringarna i inkomst- och
kostnadsutvecklingen. Denna bild blir
för övrigt icke rättvisande annat än under
kortare perioder på grund av de
stora strukturförändringar, som pågår
inom jordbruket. Det har sålunda för
senare år varit särskilt svårt att statistiskt
kunna följa bland annat omflyttningar
av produktionsmedlen. För vissa
inkomst- och kostnadsposter har man
icke kunnat följa volymens utveckling.
För andra poster har hänsyn icke kunnat
tagas till nya arbetsmetoder, som
rationaliseringen har medfört. Det bör
vidare erinras om att kalkylmaterialet
avser de genomsnittliga förhållandena
i hela jordbruket, medan inkomstlikställigheten
skall bedömas för det s. k. basjordbruket.

I fråga om konsumtionsundersökningen
har jordbruksnämnden anmält,
att preliminära resultat från denna inhämtas
från socialstyrelsen månad för
månad. Sammanlagt undersökes omkring
4 000 hushåll, av vilka en tolftedel
lämnat uppgifter för januari 1958,
en tolftedel för februari o. s. v. Resultaten
från konsumtionsundersökningen
är avsedda att kombineras med uppgifter
om sparandets omfattning, vilka genom
konjunkturinstitutets försorg införskaffas
för kalenderåret 1957.

Vad angår den jordbruksekonomiska
undersökningen har, enligt vad som
upplysts mig, en underhandsöverenskommelse
mellan jordbruksnämnden
och lantbruksstyrelsen lett till att material
av den art, som användes vid förhandlingarna
våren 1956 och som redovisats
i propositionen 1956: 165, avseende
de ekonomiska förhållandena fram
till och med år 1954, till hösten 1958
skall föreligga bearbetat i preliminärt
skick även för åren 1955, 1956 och 1957.

Av vad jag sålunda anfört torde framgå,
att det för närvarande icke kan läm -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

nas någon redogörelse för storleken av
den eftersläpning som nu av allt att döma
föreligger för jordbruket i förhållande
till den inkomstlikställighet som
åsyftats genom prisavtalet.

Med hänsyn härtill synes det även
vara ogörligt att redan nu fastställa vilka
svagheter som det nuvarande prissättningssystemet
har i fråga om skyddet
för inkomstlikställigheten eller vilka
förbättringar i detta skydd som kan
visa sig lämpliga. Jag vill emellertid erinra
interpellanten om att det nuvarande
prissystemet inte enbart är uppbyggt
för att förverkliga jordbrukarnas
trygghets- och likställighetskrav utan
även för att tillgodose de inte minst
från jordbrukarhåll tidigare ofta framförda
önskemålen om en friare marknadsordning
på jordbrukets område.
Avvägningen mellan frihets- och trygghetskravet
har även i denna fråga varit
en svår och vansklig uppgift, vilket
nogsamt framgår av de motiveringar för
systemet som dåvarande jordbruksministern
herr Norup redovisade i propositionen
198 till 1955 års riksdag och
som centerpartiets ledare herr Hedlund
erinrade om när han i remissdebatten
den 2 juli i år yttrade, »att den betänksamhet
som kom till uttryck inför jordbrukets
nya prissättningssystem tyvärr
visat sig vara befogad — låt vara att
ingen vid denna tidpunkt kunde lägga
fram något bättre förslag».

Med det nu sagda har jag endast velat
understryka att det material som
skall förefinnas vid den förestående
omprövningen av prissystemet och de
överläggningar som bl. a. i samband
därmed skall äga rum mellan statens
jordbruksnämnd och jordbrukets organisationer
säkerligen behöver avvaktas,
innan ställning tages till vilka ändringar
i systemet som kan befinnas motiverade.

Med det anförda anser jag mig ha be -

svarat herr Hanssons i Skegrie interpellation.

Herr HJEGGBLOM (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för att han velat ha
vänligheten att svara på den interpellation
som jag framställde vid riksdagens
början. Den viktigaste delen av denna
interpellation gällde ju om jordbruksministern
ville ta initiativ eller snarast
möjligt medverka till åtgärder till en
ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor.

Nu hänvisar statsrådet i sitt svar till
det förhållandet att jag och flera partikamrater
har väckt en motion för att
engagera även riksdagen i samma ärende.
Statsrådet vill därför inte ge något
svar, utan säger sig vilja avvakta riksdagens
beslut. Man kan alltså mellan
raderna läsa att statsrådet menar, att
jag har mig själv att skylla för att svaret
blev sådant det blev och att jag därför
inte får något annat svar än en
redovisning om G-procentregeln, om vilken
jag inte begärt något besked. Jag
sätter emellertid stort värde på den
form, i vilken beskedet har kommit,
vilket jag sedan skall redovisa för.

Formellt sett kan väl inte göras någon
anmärkning mot vad statsrådet har
anfört, men med den smala marginal
för aktivitet som är tillmätt åt oppositionen
var jag litet rädd för att bara
hålla på en häst. När jag pejlade hur
oddsen stod, om jordbruksministern
skulle säga ja eller nej till min fråga
i interpellationen, fann jag att oddsen
var rätt oroväckande. Vidare har vi på
oppositionens sida fått lära oss, att man
inte skall förlita sig på furstar, även
om deras representanter iir så sympatiska
som den som bekläder ämbetet i
jordbruksdepartementet. Därför tänkte
jag att det var bäst att motionera, ty då

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

hade jag alltid motionen kvar, om statsrådet
skulle säga nej. Även om detta
har lett till att jag inte har fått något
besked i dag i den fråga, som jag ansåg
vara så viktig, ångrar jag inte att
motionen lämnades in, tv enbart under
den korta tid som gått sedan dess har
det framkommit ytterligare motiv för
en omprövning av systemet för jordbruksstödet.
I den allmänna debatten
både innanför och utanför riksdagen
har såväl instämmanden för motionen
kommit fram liksom även nya synpunkter
och önskningar.

När jag ställde frågan till jordbruksministern
om lian ville ta initiativ eller
medverka till en jordbrukspolitik omprövning,
hoppades jag givetvis att
jordbruksministern inför de skäl som
kunde anföras för detta skulle vara villig
att ställa sig som initiativtagare. Att
jordbruksministern nu skjuter riksdagen
framför sig är väl ur parlamentarisk
synpunkt tilltalande, och det bör
väl också kunna leda till att riksdagen,
utan att snegla åt vad man vet att jordbruksministern
har för avsikt att göra,
i höst skall kunna ta motionen under
allvarlig prövning.

Med anledning av den tidsnöd, som
man nu i alla fall kan tala om när det
gäller en omprövning av jordbrukspolitiken,
hade dock ett initiativ från
jordbruksministerns sida varit att hälsa
med tillfredsställelse. Jag vill deklarera,
att jag också hyste vissa förhoppningar
i den riktningen, då vi ju har
kunnat konstatera, att vårriksdagens
majoritet med vanlig rutin avslog de
framställningar som folkparti och höger
gjorde om omprövning av jordförvärvslagen
men att det inte gick många
veckor sedan riksdagen upplösts förrän
jordbruksministern kände sig oförhindrad
av detta riksdagsbeslut och lade
hela jordlagstiftningen i stöpsleven genom
att tillkalla sakkunniga för utred -

ning. Jag kan för egen del uttala min
livliga uppskattning av det initiativet.

Tillsammans med den omprövning av
grunderna för den inre rationaliseringen
som är anförtrodd jordbruksanslagsutredningen
och även andra åtgärder,
som noga redovisas i den proposition
vi nu behandlar, har jordbruksministern
satt i gång förberedelser för en
ganska betydande ansiktslyftning av
det elva år gamla beslutet av 1947. Då
hade jag hoppats att jordbruksministern
skulle vilja fortsätta, även om det beslut
som gäller nuvarande prissystem
inte är äldre än från 1955 och 1956.
Emellertid rider tiden fort när det gäller
utvecklingen av jordbruksprodukternas
pris både här i Sverige och på världsmarknaden,
och det är svårt att tänka
sig en rimlig uppgörelse för de närmaste
åren utan att det sker en ordentlig omprövning
av prissättningssystemet med
hänsyn till ändrade förhållanden.

Jag får hänvisa till att jag och ett
par andra reservanter till 1955 års beslut
i likhet med reservanter från
jordbrukets sida i jordbruksprisutredningen
inte trodde att förhållandena i
fråga om jordbrukspriser var så stabiliserade,
att det gick att binda ett avtal
på tre år utan möjlighet till justeringar.
Vi intog den ställningen med kännedom
om de spärregler som till slut hade
fogats in i systemet, och vi uttalade
om dessa spärregler, att vi befarade att
deras verkningar komme att utlösas
med en betydande eftersläpning. Såsom
jag uttalat i min interpellation har
det också besannats.

Jag har funnit att denna risk för
eftersläpning blivit beaktad i jordbruksprisutredningen,
men den avfärdas
där med att eftersläpningar kommer
att göra sig gällande både vid höjning
och vid sänkning av konsumentprisnivån.
Jordbruket skulle därför i
det långa loppet få gottgörelse. Höj -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

ningen skulle komma för sent när konsumentprisnivån
stiger, men jordbruket
skulle få behålla sina priser längre när
konsumentprisnivån sjunker. Nu bar
emellertid olyckan varit den, att konsumentprisnivån,
som följd av den ekonomiska
politik som förts här i landet,
år efter år endast rört sig i den
riktning som inneburit, att eftersläpningen
i fråga om spärreglernas utlösning
har blivit till skada för jordbruket.
Och jag ser inte någon ljusning
i fråga om att den utvecklingsriktningen
skulle bli bruten. Sedan vi satte prissystemet
i funktion hösten 1956 har
levnadskostnaderna stigit med cirka nio
procent. Men detta har endast lett till
att vi hösten 1957 på grund av femprocentregeln
fick en ökning av mittpriser
och prisgränser med fem procent. Därvid
blottades en svaghet i systemet,
som redan förut var påtalad. Importavgiften
är ju väsentligt lägre än själva
mittpriset, en krona för smör t. ex.
mot omkring sex kronor för priset på
smör. Höjes priset på smör med fem
procent bilr det 30 öre, men om importavgiften
höjes med fem procent
blir det fem öre. Importskyddet steg
därför inte i samma mån som mittpris
och prisgränser höjdes. När femprocentregeln
sattes i funktion i höstas,
var det bara de produkter, som då låg
under den lägre prisgränsen och till
följd därav hade importförbud, t. ex.
ägg, som kunde få bottenpriset höjt med
fem procent och alltså få gränsskyddet
förbättrat. Men för alla produkter, vars
priser låg mellan prisgränserna blev
förbättringen oansenlig. Även om vi
nu skulle få femprocentregeln utlöst på
nytt i höst, fungerar den efter samma
grund. Detta tycker jag är en av de
punkter, där vi nu är bundna vid vad
som är beslutat, men där en omprövning
är mer än väl motiverad.

Om 6-procentregeln, som beräknas

bli satt i funktion i höst, vet vi inte
mer än att även den verkar med en
betydande eftersläpning. Vad som oroat
i fråga om den har varit att det försports
att parterna varit oeniga om vad
som skulle menas med mittpris, om det
var det som gällde efter 5-procentregelns
utlösning 1957 eller det som kommer
att gälla efter en ny 5-procentregels
utlösning i höst och hur man
skall förfara om 6-procentregeln utlöses
först och 5-procentregeln någon
månad senare. Från den synpunkten
anser jag jordbruksministerns uttalande
i interpellationssvaret som värdefullt,
det vill jag gärna understryka,
då han säger att 6-procentregeIns
ikraftträdande inte behöver medföra
enbart automatiska justeringar av införselavgifter
och prisgränsen, utan han
lämnar utrymme för andra justeringar.
Jordbruksutskottet har så till vida opererat
inom samma plan att det i sitt
uttalande inte använt 1955 års formulering,
att priserna skulle återföras till
mittpriset, utan talat om jämkningar
av mittprisnivån. Det visar att man
också inom jordbruksutskottet önskar
ge frihet att göra en vidlyftig omprövning.
Därmed har vägar öppnats för
en något så när fri omprövning inom
det gamla systemets ram.

Självklart var varken interpellationen
eller motionen avsedd att kunna
åstadkomma nya riktlinjer före spärrreglernas
införande. Vad vi syftade till
var att frågan skulle betraktas på längre
sikt men dock på så kort sikt som möjligt.
Om jag nu skulle följa statsrådets
berömvärda föredöme, skulle jag kunna
stanna här och gömma vidare debatt
tills höstriksdagen behandlar min motion.
Men vi skall ju sedan fortsätta
med jordbruksdebatt, och det kanske
inte skadar att ge den smörprisdebatt
som följer eu bättre bakgrund.

Som jag sade rider tiden fort, och

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. in., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

det tal om omprövning av jordbrukspolitiken,
som framförts i interpellation
och motion, har jag sett framfört
från flera olika håll. Det må därför
tillåtas mig att anföra några synpunkter,
som jag inte har haft med, varken
i interpellationen eller i motionen.

Det starkaste argumentet för att vi
behöver ompröva prissättningssystemet
har jag funnit i jordbruksutredningens
eget uttalande, där den säger
att »kravet på inkomstlikställighet utesluter
varje system som kan leda till
att inkomstläget inom jordbruket mera
avsevärt och under längre tidrymder
över- eller understiger inkomstläget för
jämförliga befolkningsgrupper». Alltså
ett understigande av inkomstläget för
jämförliga befolkningsgrupper utesluter
ett system som leder till det resultatet.
Ingen torde kunna förneka att ett sådant
understigande nu har skett och
att det har varit avsevärt. Jordbruksministern
gav visserligen i sitt svar till
herr Hansson i Skegrie inte besked om
hur stort understigandet var utan hänvisade
till att det höll på att utredas.
Vi får väl ändå hålla oss till vad auktoriteter
på området uttalat. Docenten
Gulbrandsen på lantbrukshögskolans
ekonomiska institution har konstaterat,
att på jordbrukets kostnadssida har sedan
1956 skett prisstegringar med 8—10
procent på kapitalvarorna, vilka utgör
nära hälften av kostnaderna.

Vidare har han konstaterat att den
del av jordbrukets totala inkomster
som nu kommer på var och en i jordbruket
sysselsatt är ungefär 10 procent
mindre än 1956, samtidigt som levnadskostnaderna
har stigit med cirka
9 procent. Därav drar han den slutsatsen
att jordbrukarna har fått vidkännas
en realinkomstminskning på mellan
15 och 20 procent. Vad denna
minskning betytt för jordbruket framgår
tydligare, om jag erinrar om att en

sänkning av jordbrukets inkomster med
5 procent eller en ökning av dess utgifter
med lika mycket betyder en
sänkning av arbetsinkomsten i jordbruket
med 9 procent.

Även om vi inte mäter inkomstlikställigheten
mellan jordbrukare och
landsbygdens industriarbetare i timlön
— det har dock varit på tal att göra detta
— utan i årsinkomst, så förmodar jag
ändå, att en betydande del av denna
kammares ledamöter är intresserade av
vad de prisförändringar som skett inom
jordbruket betyder i fråga om lönen per
timme. Då har jag räknat ut att en sänkning
av smörpriset med kronor 1: 50
per kg — om vi slår ut den på allt arbete
inom jordbruket och räknar med
en försäljning på 59 miljoner kg, som
vi sålde i fjol — betyder en minskning
av timersättningen på mellan 10 och 13
öre. Om vi räknar med vad en sådan
sänkning av smörpriset betyder för den
arbetstid som användes för att producera
mjölken, av vilken vi gör smöret,
så kommer vi upp till en minskning på
bortåt 2 kronor per timme, om vi har
en medelmjölkning motsvarande 130
kg smör per ko.

Men vi kan självfallet inte ta en speciell
gren av jordbruksarbetet och säga
alt för den skall betalas så och så per
timme. Om man räknar med 15 minuter
om dagen för att sköta en ko — och det
är ingen hög beräkning — så blir den
minskade arbetsinkomsten vid en prutning
av smörpriset på kronor 1:50 per
kg dock kolossalt stor. Jag menar sålunda
att ingen kan bestrida, att minskningen
i jordbrukets inkomster har varit
avsevärd. En sådan inkomstminskning
har av jordbruksprisutredningen också
ansetts så avsevärd, att systemet inte
längre kan upprätthållas. Vi kan inte
heller bestrida, att vi ingenting vet om
när en förbättring skall kunna ske.

Vidare vill jag peka på systemets

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

princip, att jordbruksprisernas beroende
av världsmarknadspriserna skulle
leda till att vår jordbruksproduktion anpassas
till sådana produkter, där vi bär
de minsta nackdelarna i konkurrensen
med utlandet. Det är givetvis en klok
tanke att när vi inte kan producera allt
vad vi behöver för livets uppehälle och
nödtorft, så skall vi framför allt producera
sådana varor, för vilka våra produktionsbetingelser
är minst svaga gentemot
utlandet. Och där föreligger självklart
stora variationer. Om jag t. ex.
producerar ägg i ett hönshus eller fläsk
i ett svinhus — där jag sålunda har djuren
instängda — så betyder det naturligtvis
inte så förfärligt mycket om
höns- eller svinhuset är beläget i Sverige
eller i Holland. Kostnaderna blir
därvidlag ungefär desamma, om vi bortser
från olikheter i arbetslöner. Men för
en hel del andra produkter innebär
självklart vårt lands nordliga klimat
en nackdel. Det var därför en riktig
tanke, att vi genom att vi lät våra jordbrukspriser
följa världsmarknadspriserna,
skulle få en inriktning av produktionen
som gjorde att vi producerade
det, för vilket vårt jordbruk lämpade
sig bäst. Detta hade också varit
möjligt, om prissättningen på världsmarknaden
hade följt produktionskostnaderna.

Nu är det emellertid så att den internationella
prissättningen på jordbrukets
produkter inte liingre är bunden
till produktionskostnaderna, utan den
är resultatet av nära nog en tävlan mellan
nationerna om vilket land som har
råd att subventionera sin export mest.
Detta har med skärpa framhållits av
doklor Åstrand i Jordbrukets utredningsinstitut,
som har karakteriserat världsmarknaden
för jordbruksprodukter som
»i dag varande i icke ringa utsträckning
en realisation av skattebetalarnas
pengar».

Ett system som det svenska, vilket
bygger på en anpassning till världsmarknadens
priser och som påverkas
av så irrationella moment som statliga
subventioner, är moget för omprövning.
Jag har funnit att man i jordbruksprisutredningen
har skrivit, att värdet av en
friare marknadsmässig anpassning till
avsättningsförhållandena inom och
utom landet väger tyngre än de risker
som är förenade med systemet. Ja, så
trodde vi 1955, men vi visste då inte så
mycket om dessa risker som vi i dag
vet, och vi visste heller inte så mycket
om svårigheterna att anpassa den svenska
produktionen efter andra länders
varierande subventioner av sina exportprodukter.

Slutligen kommer jag till det stora
och avgörande skälet till att frågan om
jordbrukets tillstättningssystem läggs i
stöpsleven på samma sätt som skett med
jordlagstiftningen. Av den debatt som
föres om jordbrukspriserna framgår,
att det om dessa inom vårt land inte
råder enighet utan gör sig gällande rätt
divergerande åsikter. Den vinst som
det nya systemet ansågs medföra, nämligen
att vi under tre år skulle slippa
politiska debatter om jordbrukspriserna,
har inte uppnåtts. Därom vittnar såväl
vårens som dagens debatter här i
kammaren. I stället för att vi förut hade
regelbundna årliga avgöranden var ju
läget i våras sådant, att man varken
visste ut eller in, och det blev riksdagen
och inte regeringen som fick ta initiativet.

Vad beträffar andra folkgruppers reaktion
är särskilt att lägga märke till de
då och då återkommande jämförelserna
mellan våra hemmamarknadspriser och
de försäljningspriser vi uppnår vid försäljning
på export. I eu interpellation
vid höstriksdagen begärdes besked om
hur mycket livsmedelskostnaderna
skulle kunna sänkas, om vi utan häm -

72 Nr B 5 Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på interpellationer
ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och
ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som
åsyftats genom 1955 års''beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

mande tullar, importavgifter och andra
restriktioner fritt finge införa livsmedel
från våra grannländer. I debatten
om denna interpellation anfördes, att
det vore fördelaktigt för löntagarna att
få diskutera en annan utformning av
statsingripandena på jordbrukets område.
Det är klart att sådana funderingar,
som där blottades, återkommer
med större styrka i samma mån som
världsmarknadspriserna på jordbrukets
produkter sjunker på grund av subventioner.
Det vore därför betydelsefullt om
dessa förhållanden finge fritt och öppet
diskuteras mellan berörda parter, så att
det bleve klarlagt i hur hög grad dessa
prisskillnader beror på satsning av
skattepengar i utlandet och i vilken mån
de förorsakas av en underlägsenhet hos
det svenska jordbruket, en underlägsenhet
som man tror vi kunde rationalisera
bort. över huvud taget vore det
önskvärt att möjligheterna till rationalisering
i nuvarande situation bleve
kartlagda och redovisade, så att vi sluppe
bygga vår åsikt om vad detta skulle
betyda på oriktiga förutsättningar. Om
alla parter samlades till överläggningar,
borde det väl också kunna klaras ut i
vilken grad andra länder av hänsyn till
behovet av inhemsk livsmedelsproduktion
har avstått från att utnyttja de låga
världsmarknadspriserna till konsumentprissänkningar
inom respektive länder.
I en del fall tillämpas både tullar och
importförbud för att man skall slippa
ifrån en sänkning av konsumentpriserna,
medan andra länder gett jordbruket
kompensation på annat sätt.

Yi skulle alltså ha nytta av att jämföra
svensk jordbrukspolitisk målsättning
med motsvarande förhållanden i
andra länder och söka komma överens
om vilken betydelse vi i likhet med
andra länder alltfort bör tillmäta beredskapssynpunkten
som faktor bakom
jordbrukspolitiken.

Jag kan i anslutning härtill inte neka
mig att åberopa den formulering som
dåvarande jordbruksministern Sköld inskrivit
i 1947 års jordbruksproposition.
Jag skulle vilja kalla den formuleringen
för en jordbrukets höga visa, och med
författarens tillstånd skall jag be att få
den nytryckt och inskriven även i protokollet
för 1958 års B-riksdag:

»En näringsgrens betydelse uttryckes
ej enbart av produktionens värde rent
siffermässigt räknat eller av antalet arbetare
i densamma. Vad jordbruket betytt
för vårt land såväl under det förra
som under det senaste världskriget kan
ej mätas i penningar. Utan att man därmed
underskattar de på sitt sätt lika betydelsefulla
insatser som gjorts av övriga
grenar av näringslivet, torde det,
vad den senaste avspärrningsperioden
angår, vara befogat uttala, att det förhållandet,
att vår livsmedelsförsörjning
kunnat uppehållas i stort sett medelst
egen produktion, otvivelaktigt varit eu
av huvudorsakerna till att landet kunnat
hållas utanför de internationella förvecklingarna.
»

Så långt herr Sköld. För min egen del
är jag övertygad om att dessa synpunkter
har full aktualitet och bör stå som
motto för svensk jordbrukspolitik även
i framtiden. Men jag kan inte neka till
att det förefaller som om förståelse härför
saknades i mycket av det som skrivits
och sagts om jordbrukspriserna och
jordbruksfrågorna i våra dagar.

Om nu jordbruksministern inte vill
ta initiativ till en allsidig översyn av
jordbrukspolitikens principer i syfte
att få fram vad man behöver göra för
att fullfölja 1947 års jordbrukspolitiska
linje, skulle jag vilja framhålla att det
finns utrymme för ett initiativ för jordbrukets
främste målsman vid konungens
rådsbord att sammanföra politiska,
fackliga och ekonomiska intressens representanter
till en rundabordskonferens

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

eller en toppkonferens i stil med den
som Jarl Hjalmarson i ett uttalande
föreslagit. Man har en känsla av att antingen
är gränserna för snäva för urvalet
av dem som diskuterar jordbrukets
problem eller också har dörren liksom
gått i baklås för sådana diskussioner,
och vi står och stampar på ett
ställe utan att komma vidare. .Tåg kan
nämna att RLF:s förbundsordförande i
ett uttalande har givit sin anslutning till
tanken, att om det inte går att komma
fram till en lösning av jordbrukets problem
på den vanliga vägen, så är en
toppkonferens det riktiga. Den borde i
första hand ske i form av fackliga kontakter
mellan RLF, LO och Arbetsgivareföreningen
och i andra hand genom
kontakter mellan politikerna, säger herr
Edblom. Eftersom han är så vänlig att
han nämner politikerna, tycker jag att
det är upplagt för ett initiativ från
jordbruksministerns sida att ta hand om
en sådan allmän överläggning om de
jordbrukspolitiska frågorna.

Med dessa ord ber jag en gång att få
tacka för det svar jag fått.

Herr andre vice talmannen tog på
nytt ledningen av förhandlingarna.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
det svar chefen för jordbruksdepartementet
givit på min interpellation. Det
hade samma egenskap som det förra
svaret tydligen hade. Herr stalsrådet talade
i båda fallen mest om något annat
än det interpellanterna frågat om.

Jag skall här anföra mina egna synpunkter
på de spörsmål jag tagit upp,
och måhända kommer jag att göra det
litet mera öppenhjärtigt än departementschefen
gjort. Dessförinnan skall
jag emellertid be att få kommentera följande
passus i interpellationssvaret, som

jag stannade för vid genomläsningen:
»Jag vill emellertid erinra interpellanten
om att det nuvarande prissystemet
inte enbart är uppbyggt för att förverkliga
jordbrukarnas trygghets- och likstiillighetskrav
utan även för att tillgodose
de inte minst från jordbrukarliåll
tidigare ofta framförda önskemålen om
en friare marknadsordning på jordbrukets
område.»

Jag tackar för erinringen, men den
är ganska överflödig, ty jag har inte
framställt denna interpellation i avsikt
att kritisera vare sig herr statsrådet eller
någon annan för det negativa resultat
den fria prissättningen har givit.
Jag har heller inte gjort det för att på
något sätt vara efterklok på grund av
att vi i centerpartiet vid det tillfälle, då
avtalet genomfördes, ställde oss kritiska
mot spärreglernas effektivitet. Vi
var ju alla överens om att vilja ha något
nytt i stället för det tidigare prissättningssystemet,
och det nya systemet gav
möjligheter till vinster lika väl som det
innehöll risker för förluster, om utvecklingen
hade kommit att gå i annan riktning.
Nej, avsikten med min interpellation
var en helt annan och mera vällovlig.

För det första ville jag försöka få en
objektiv redogörelse för det ganska svåröverskådliga
fält, som man påträffar
vid försök att få en bild av inkomsteftersläpningens
omfattning. Man läser i
dagspressen och tidskrifter ganska växlande
uppgifter om denna eftersläpnings
egentliga innebörd. Jag måste erkänna
att det inte är någon lätt sak för
en enskild att tränga in i dessa uppgifter,
samla dem, bearbeta dem och bedöma
deras riktighet. Jag räknade med att
Kungl. Maj:ts kansli med dess möjligheter
borde ha lättare att samla och bearbeta
dessa uppgifter och att, så långt
det var praktiskt möjligt, redogöra för
ställningen, åtminstone på ett ungefär.

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

Tyvärr lyser emellertid sådana uppgifter
med sin frånvaro även i de uttalanden
som kommer från det hållet. Jag
förstår mycket väl den försiktighet och
den ovilja att inlåta sig i någon sakdebatt,
som lägges i dagen, men jag tycker
nog att försiktigheten ändå drivits litet
väl långt.

För det andra motiverades min begäran,
att inkomsteftersläpningens belopp
skulle ställas i relation till de s. k. subventioner
jordbruket får över statsbudgeten,
med att det i den allmänna debatten
många gånger framföres ganska
tendentiösa uppgifter om dessa subventioner.
Det framstår ibland som om detta
s. k. subventionerade jordbruk vore
en belastning för konsumenterna och
samhället i dess helhet. Nu har ju dessa
subventioner, om vi får kalla dem så,
beredskapsnatur, och de kom väl till
närmast i beredskapssyfte. Om man vill
minska eller ta bort dessa subventioner
måste man väl vara inställd på att den
inhemska produktionen av livsmedel
kommer att minskas och att vi gör oss
mera beroende av import. En sådan åtgärd
kan komma att innebära en kraftig
nedskärning av produktionen och betyda
en arbetskraftsöverflyttning, som åtminstone
i nuvarande läge kan vålla
ytterligare sysselsättningsproblem. När
man i den offentliga debatten uttalar sig
på detta sätt om det subventionerade
jordbruket borde man enligt min mening
i sanningens namn klart redovisa
även den andra sidan av saken.

Man gör i dessa uttalanden ibland påståenden,
som antyder att de svenska
jordbrukspriserna skulle vara höga. Då
bortser man emellertid från vissa ting.
Jämför man produktionskostnaderna
inom Sveriges jordbruk och andra länders
jordbruk finner man sannolikt att
det svenska jordbruket bör till dem som
producerar de billigare livsmedlen, i
varje fall i vår världsdel. Vidare bortser

man från den inkomsteftersläpning som
föreligger och som innebär, att jordbrukets
folk bar fått inkomsterna minskade
på samma gång som andra grupper fått
dem ökade. Man bortser också från att
det finns ett prisavtal, vars syfte är att
säkerställa landets livsmedelsförsörjning.

Jag förmodar, att man vid de avtalsförhandlingar
som förts, sedan detta
jordbruksavtal ingicks, haft mittpriserna
som riktpunkt då man sökt beräkna
den levnadskostnad, på vilken avtalet
skulle baseras. För närvarande ligger
ju det reella prisindex på jordbruksprodukter
7 å 8 procent över — det har växlat
mellan dessa två procenttal på senare
tid.

Om man beräknar jordbrukets totala
produktionsvolym till något över 4 miljarder,
så ger en enkel räkneoperation
vid banden — jag erkänner att exemplet
är grovt tillyxat — att det skett ett inkomstbortfall
på c:a 300 miljoner per
år räknat. Då har inte frånräknats rationaliseringsvinster
etc., utan jag vill,
som jag nämnde, med exemplet bara ge
en bild, som något så när visar vad det
rör sig om. De s. k. subventioner, som
nu utgår ur statsbudgeten, är ju inte
av denna storleksordning. Låt oss summariskt
säga att dessa subventioner uppgår
till 250 miljoner — det blir kanske
något litet mera. Inkomstbortfallet för
jordbruket är alltså större än det belopp
som ges till prisreglerande åtgärder.

Detta inkomstbortfall innebär i realiteten,
att vi har lägre livsmedelspriser i
vårt land nu än vad man beräknat att vi
skulle ha enligt prisavtalet. Vi siktade
ju till att genomsnittligt för alla tre åren
uppnå i varje fall mittpriserna. Detta
betyder att inte bara de nominella inkomsterna
för många andra inkomsttagare
än jordbrukarna höjts, utan dessa
nominella inkomster bar också ökats
genom det större realvärde hos dem som

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på interpellationer
ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och
ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt

uppstått på grund av att livsmedelspriserna
är lägre än beräknat — under förutsättning
naturligtvis att jordbrukarna
skulle ha inkomstlikställighet.

Låter man jämförelsen avse timlönen
kommer man också fram till att jordbrukarna
ligger betydligt under jämförelsegrupperna.
I en uppsats i en facktidskrift
för någon tid sedan har det framhållits,
att realinkomsten för jordbruket
i dag ligger 15 å 20 procent under
den man hade räknat med.

Alltså, tar man hänsyn till detta inkomstbortfall
och även till att Sveriges
jordbruk i dag hävdar sig synnerligen
väl i konkurrens med andra länders
jordbruk, finns det nog ganska liten anledning
att vid bedömningen av vårt
lands jordbruk göra gällande, att de subventioner
som utgår ur statsbudgeten
skulle ha inneburit någon belastning på
konsumenterna.

Jag vill sammanfattningsvis framhålla,
att mycket talar för att den prisnedsättning,
som nu föreligger på svenska
livsmedel genom jordbrukets inkomsteftersläpning,
sannolikt är betydligt
större än de s. k. subventioner, som utgår
ur statsbudgeten, och att alltså den
vinst som konsumenterna därigenom
gör är större än den utgift man har för
de prisreglerande åtgärderna. Avsikten
med min interpellation var att om möjligt
få detta förhållande belyst. Jag erkänner
gärna att det kan föreligga svårigheter
att för dagen redovisa siffror
härvidlag.

Jag bar också fiist mig vid att man i
den allmänna debatten sagt, att när 6-procentregcln till hösten utlöses, behöver
man ge kompensation åt andra grupper
för att tillmötesgå dessas krav. Jag
har den uppfattningen, att det inte finns
något reellt underlag för sådana kompensationskrav,
ty det kan väl inte bli fråga
om annat än att man skall återställa den
realinkomst i relation till jämförelsc -

prissättningssystem för jordbruket m. m.

grupperna som man accepterade och
förklarade sig beredd att upprätthålla
1956. Någon grund för kompensationskrav
i detta avseende kan jag inte finna.

Jag nämnde 6-procentregelns utlösning.
Man tippar ju att denna regel skall
tillämpas i höst, och jag har tidigare
sagt, att när detta inträffar uppställer sig
en ny fråga: Vilka mittpriser skall man
då återställa? Det bar givits olika tolkningar.
Tar vi de mittpriser som fastställdes
1956 plus 5 procent, kommer
detta att betyda, att det även efter justeringen
enligt 6 procentregeln kvarstår
en eftersläpning. Det hade därför
varit riktigast att vid en justering sådana
nya mittpriser fastställts, att realinkomstlikställigheten
återställdes. När
vi införde detta system 1955, rådde en
ganska stor ovisshet inför dess tillämpning,
men de flesta ansåg att vi borde gå
efter nya riktlinjer, föranledda icke
minst av kraven på en friare ekonomisk
politik.

Det var emellertid ett steg ut i det
okända, som vi tog den gången, och det
säger åtminstone mig, att det också bör
vara en hederssak, att den målsättning
som vi har satt upp för jordbruket genomsnittligt
för avtalsperioden skall
kunna uppnås. Den eftersläpning, som
alltså har burits under dessa år bör tas
med i betraktande vid en justering av
nya villkor under återstående avtalstid.
När vi en gång skall sluta ett nytt avtal
bar vi bättre utgångspunkter än vi hade
1955. Nu har vi åtminstone erfarenheterna
av detta systern och vi vet bättre
än 1955 vad det är vi ger oss in på. Detta
säger mig, såsom jag tidigare nämnde,
att det borde vara en hederssak att se
till, att avtalet ger den genomsnittliga
inkomststandard som vi allesammans
har siktat till.

Därmed är jag inne på den andra fråga,
som jag ställde, nämligen den om
herr statsrådet hade observerat svaghe -

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m.. och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

terna i avtalet beträffande spärreglerna
och om han var villig att i ett nytt
avtal se till, att vi får säkrare spärregler.
Den frågan skulle kunna besvaras med
ja eller nej. Herr statsrådet har försiktigt
nog undvikit svar där också. Det är
gott och väl att man får reda på att de
förberedande instanserna håller sig väl
framme vid uppgörandet av ett nytt avtal.
Jag är medveten om att det är en
stor räkneoperation att få fram siffror,
som vid det tillfället kan vara bäriga.
Det är emellertid inte siffrornas bärighet
som är det enda avgörande. Det är
icke minst nödvändigt att vi tar lärdom
av de svagheter som det nuvarande systemet
har haft. Jag erkänner gärna att
de nominella priserna har väl följt de
beräknade, men de reella priserna har
inte gjort det. Det är en rätt svag tröst
när man säger, att det är inflationens
skuld att man inte har kunnat följa de
reella riktlinjerna. Det kunde vi inte förutse
den gången, men då ett nytt avtal
skall göras upp, kommer man, hoppas
jag, att se till att vi får sådana spärregler,
att vi vid en förändrad prisnivå
inom landet snabbt kan förändra prissättningen
också.

Så mycket tycker jag är ganska klart,
att de nuvarande 5- och 6-procentreglerna
utlöses för sent. Jordbruksministern
är säkerligen ense med mig om att det
är på det sättet, även om han anser sig
förhindrad att erkänna det. Dessa 5- och
6-procentregler tillåter ett alltför stort
inkomstbortfall under alltför lång tid.
Enligt min mening borde den utlösningsmekanism,
som dessa regler har,
ses över. Det nämndes t. ex. när 5-procentregeln
utlöstes i oktober, att hade
man haft en justering beträffande livsmedelsposten,
skulle den ha inneburit
att denna regel utlösts i april månad i
stället för i oktober.

Det är mycket möjligt att vi, om vi
hade haft tillfälle till rörliga importav -

gifter, vid vissa tillfällen skulle ha kunnat
hävda oss bättre mot en tillfällig
prissänkning. Det är möjligt att de nuvarande
prisgränserna har för stort avstånd
mellan sig. Sådana funderingar
kommer man fram till, då man betraktar
systemet ur en kritisk synvinkel.

Till sist skall jag, herr talman, bara
be att få uttala den förhoppningen, att
den anda av förståelse för olika synpunkter
på jordbrukspolitiken, som ju
sedan lång tid tillbaka har varit rådande
här, inte skall förminskas framöver.
Frågan om ett upprätthållande av en
tillfällig inhemsk produktion av livsmedel
är ju så pass viktig, att den inte
får bli någon partipolitisk prestigefråga.
Den världspolitiska situation vi har
just nu är ju en ganska verkningsfull
bakgrund till ett sådant önskemål.

Jag tror att vi alla är överens om, att
det inte hör till de lättlösta problemen,
hur vi på längre sikt skall kunna tillförsäkra
livsmedelsproduktionens folk en
tillfredsställande inkomststandard, samtidigt
som produktionen måhända ökar
och avsättningstakten minskar. De frågeställningar
vi kan komma att ställas
inför på längre sikt är väl bl. a. följande.
Skall vi kunna uppnå likställighet genom
prisförhöjningar i ett avtalssystem
ungefär som det nuvarande trots eventuellt
vikande utlandspriser och ökade
avsättningssvårigheter? Om det inte går
frågar man: Är det möjligt att med subventioner
över statsbudgeten uppnå
önskvärd prisnivå?

Vidare, kan drift- och strukturrationaliseringen
drivas så långt, att vi på
den vägen når inkomstlikställighet?

Ja, de frågorna får väl stå öppna tills
vidare. Vilken väg vi än beträder kommer
vi sannolikt till ett läge där vi får
svårt att komma vidare. Det visar sig
ju inte minst genom herr Haeggbloms
interpellation och hans anförande här
nyss hur svårt det är att dra upp rikt -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

linjerna för framtiden. Det är endast
några få år sedan herr Haeggblom talade
sig ganska varm för en friare prissättning
på jordbruksprodukter. Han
blev bönbörd genom det nuvarande
prisavtalet, och i dag har samme talare
pläderat lika varmt för skyddsåtgärder
mot denna fria prisbildning som han
själv bar begärt. Det är alltså svårt att
dra upp riktlinjer på litet längre sikt.

Trots att frågan bur jordbrukspolitiken
bäst skall ordnas framöver inte
bör till det lättaste är den väl inte
omöjlig att lösa, och den måste lösas.
Vi kan givetvis ha delade meningar om
bur olika detaljer skall utformas, men
det viktigaste är att vi kan bli eniga om
den stora principfrågan, att en tillräcklig
livsmedelsproduktion inte kommer
till stånd om den inte ger en mot annan
sysselsättning konkurrenskraftig ställning
åt såväl den arbetskraft som det
kapital, som behövs för densamma.

Chefen för jordbruksdepartementet,
lierr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! De båda interpellanterna
bar utöver kommentarerna till interpellationssvaret
ägnat sig åt vidare utblickar,
och det kanske ger mig anledning
att något följa upp resonemanget.
Jag vill först och främst gärna säga, att
jag är överens med herrar Haeggblom
och Hansson i Skegrie om att jordbruket
släpar efter i inkomsthänseende, och det
är även utsagt i de båda interpellationssvaren.
På den punkten bar vi inga delade
meningar, och riittvisligen kan man
inte heller ha det. Det kan man väl konstatcra
hur mycket lekman man iin må
vara.

Men jag tycker att min ärade företrädare
i detta ämbete bar litet väl stora
anspråk niir lian inte bara begär det erkännandet
utan är missbelåten över att
inte få besked om hur stor inkomstefter -

släpningen är. Jag fattar emellertid herr
Hansson i Skegrie så, att han nog i själ
och hjärta var införstådd med att det
inte skulle tjäna så mycket till att bär
uteslutande ge sig in på gissningar. Det
finns inga besked tillgängliga just nu om
hur stor den eftersläpning är, som jordbruket
råkat i med hänsyn till pris- och
kostnadsutvecklingen i största allmänhet.
Jag har menat, att det inte är tillbörligt
vare sig mot jordbruket självt
eller i övrigt att tillföra den politiska
debatten om de jordbruksekonomiska
problemen flera gissningar än de som
redan varit synliga. Jag tror i stället att
man får bekväma sig till att vänta till
dess de ansvariga instanserna på ömse
håll är färdiga med ett tillfredsställande
siffermaterial, som inte bara kan bestyrka
vad vi alla vet, att jordbruket släpar
efter i inkomsthänseende, utan också så
exakt som möjligt redovisar hur stor
denna eftersläpning är.

Men en sak som jag därutöver vill understryka
är, att man ju inte gärna kan
föra denna diskussion med utsikt till
framgång utan att samtidigt beakta, att
den diskussionen förs under en löpande
avtalsperiod, ett avtal som liksom andra
avtal bygger på en överenskommelse av
ömsesidig karaktär. Denna överenskommelse
är inte, herr Haeggblom, begränsad
till vad jordbruksprisutredningens
synpunkter innebar, utan den utgör ett
formellt avtal med ömsesidiga eftergifter
i båda riktningarna, ett avtal mellan
producenter och konsumenter på detta
område konfirmerat av riksdagen. Även
om utslaget hittills så långt man mänskligt
att döma kan avgöra har givit eu
negativ effekt för producentsidan, så lär
man likväl svårligen komma ifrån, atl
avtalsbestämmelserna måste respekteras
under eu löpande avtalsperiod, i första
hand därför att ännu inte de prisskyddande
spärregler, som 5- och G-procentregeln
innebär, har trätt i funktion. Vi

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m„ och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

torde på goda grunder veta, att de kommer
att göra det, men innan dess och
innan man ser vilket utrymme de ger
för önskvärda och angelägna prisjusteringar,
så tror jag inte att man skall
framföra den åsikten, som herr Haeggblom
interpellationsvägen och i sin motion
har gjort, att redan nu tidpunkten
skulle vara inne att diskutera en ny
prisöverenskommelse. En sådan diskussion
skulle näppeligen tjäna det — som
jag är övertygad om — goda och redbara
syfte herr Hseggblom gjort sig till
tolk för. Den skulle famla i luften till
dess man säkert kan se vad den eventuella
effekten blir av att spärreglerna
träder i funktion.

Även om herr Hseggblom alltså är ledsen
över att jag inte tagit hans råd ad
notam och redan nu velat ta initiativet
till en överläggning om ett nytt prissystem,
så kan det inte hjälpas. Jag tror
att tidpunkten härför inte är lämplig.
Vi måste ha åtskilligt mera av sakmaterial
för att kunna bedöma det problemet.

Jag kan naturligtvis utan vidare ge
herr Hseggblom och för övrigt även herr
Hansson i Skegrie rätt i att det är besvärligt
med de tolkningstvister, som
det nuvarande prisavtalet medför. Jag
skulle emellertid tro, att det bör vara
lättare för de båda direkt berörda parterna
att vid sina kontakter komma till
klarhet om vad som rättvisligen kan
vara den riktiga tolkningen, än det är
för oss med våra egna mer eller mindre
subjektiva utgångspunkter.

Det var en siffra i herr Hseggbloms
anförande, som jag känner mig förpliktad
att komplettera. Herr Hseggblom säger
att sänkningen av smörpriset med 1
krona 50 öre per kilo sedan i våras skulle
innebära en så stor sänkning som 10
—13 öre per timme. Vad herr Haeggblom
emellertid förbigår i detta sammanhang
är, att matematiken kanske

inte är så enkel, att man bara skall multiplicera
de 59 000 tonen med det sänkta
smörpriset på samma kvantitet. Till det
måste man nämligen lägga den ökning
av konsumtionen, som jordbruksnämnden
beräknar skall uppgå till ungefär 30
procent, vilket omräknat betyder ungefär
18 000 ton, som i så fall kommer att
betinga ett pris, som är ungefär 2 kronor
18 öre högre än det exportpris som
man, under förutsättning att smörkonsumtionen
icke hade ökat, i bästa fall
skulle ha fått ut för en långt större
kvantitet. Tar man hänsyn till att det i
stället för 59 000 ton rör sig om 75—
77 000 ton till ett för 30 procent av den
kvantiteten högre pris än vad exporten
ger, blir inte inkomstbortfallet av den
storleksordning herr Hseggblom gör gällande.
Jag förnekar dock inte ett ögonblick,
att det ändå är en avsevärd inkomstreduktion.

Herr Hansson i Skegrie förklarar sig
ha önskat en objektiv redovisning av
inkomsteftersläpningen. Jag har redan
sagt att dessa siffror inte är tillgängliga.
Ingen av de instanser, som sysslar med
de tre undersökningsinstrument som
här måste tillgripas, är färdiga med
sina undersökningar. Det slutliga resultatet
av en sammanföring av alla dessa
tre undersökningar beräknar jordbruksnämnden
ha färdigt först när prisförhandlingarna
vid den nuvarande avtalsperiodens
utgång skall börja. På grund
av det särskilda läge som vi har hamnat
i har emellertid jordbruksnämnden intensifierat
sina undersökningar, och
personligen vill jag uttala en mycket
varm förhoppning om att de undersökningarna
snart nog skall leda till resultat.

Herr Hansson i Skegrie hade vidare
önskat ett klarare besked på frågan om
vilket omdöme jag anser bör åsättas den
bristande tryggheten i det nuvarande
prissystemet. Herr Hansson var miss -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

belåten över att det inte blev ja eller
nej. .lag trodde ändå att herr Hansson
skulle uppskatta ett mera korrekt besked
än vad ett enkelt ja eller nej skulle
vara. Även på detta område förhåller
det sig nämligen så, att vi inte är på det
klara med hur dessa spärregler i själva
verket kommer att slå ut och vilka
andra kombinationer man måste göra.
För att man skall kunna veta om och i
vad mån dessa spärregler är ineffektiva
bör de rimligtvis ha trätt i funktion.
Därför blir mitt svar på den punkten
bara en upprepning av vad jag tillät
mig säga i interpellationssvaret.

Herr talman! Utöver dessa små kommentarer
till de inlägg, som de båda interpellanterna
har gjort, finner jag anledning
att framföra några mera allmänna
synpunkter med anledning av
de utvikningar herrar Hseggblom och
Hansson i Skegrie gjort i sina anföranden.

Jag skulle gärna vilja stryka under
vad som sagts i anförandena av interpellanterna,
att den svenska jordbruksproduktionen
inte har ökat i omfattning
på sådant sätt, att vi däri kan finna
orsakerna till den nuvarande överskottskrisen.
Detta är riktigt. Det visar
sig i stiillet, att under 1950-talet har
jordbruksproduktionen inte varit stadd
i ökning. Under 1940-talet visade det sig
att produktionsstegringen höll sig vid
ungefär 1 procent årligen i medeltal och
under mellankrigsåren uppgick ökningen
till ungefär 2,5 procent per år. Orsakerna
till utvecklingen är att finna dels
i minskningen av arbetskraftsvolymen
vid jordbruket, dels i den mycket intensiva
mekaniseringen och slutligen i den
fortgående reduceringen av åkerarealen.

Att stegrade svårigheter skulle föreligga
i fråga om möjligheterna att exportera
svenska jordbruksvaror förutsågs
för mycket länge sedan.

Jag hoppas att det är begripligt, om

jag är angelägen säga, att frågan om
avsättningssvårigheterna icke har uppmärksammats
först under de senaste
månaderna eller från förra hösten, utan
att tvärtom flera ansvariga instanser
mycket tidigt varnade för en situation
av det slag som nu inträtt. Frågan uppmärksammades
först och främst av
1942 års stora jordbruksutredning. Vidare
uppmärksammades den av 1947
års riksdag, som ju fattade det stora
principbeslut, vars riktlinjer vi fortfarande
bör vara angelägna om att följa
när det gäller strävandena att uppnå
eller bibehålla inkomstlikställighet för
jordbruksnäringens utövare i förhållande
till andra grupper. Frågan uppmärksammades
även av 1954 års jordbruksprisutredning,
som kraftigt underströk
hur stora riskerna var för en situation,
där övriga länders försörjningsmöjligheter
på jordbruksområdet skulle ha
avsevärt förbättrats, vilket i sin tur
skulle kunna medföra betydande svårigheter
att vinna avsättning för en alltför
stor svensk jordbruksproduktion.

Det är beklagligt att vi allesammans,
som biträdde 1955 och 1956 års beslut,
den gången inte tillräckligt uppmärksammade
dessa varningsord och att vi
inte var beredda att förbereda de mer
långsiktiga åtgärder, som skulle kunna
behövas för en så smidig produktionsanpassning
som möjligt. Och det är så
mycket mer beklagligt som det nuvarande
prissystemet — såsom herr
Hseggblom och herr Hansson i Skegrie
här tidigare sagt — i princip är avsett
att anknytas till en friare marknad
utanför våra egna gränser och man därför
inte bara prismässigt utan även
produktionsmässigt bör beakta utvecklingen
utomlands.

Naturligtvis tjänar det inte så mycket
till att nu komma med förebråelser härvidlag,
men när jag ändå velat erinra
om vad som sades 1942, 1947, 1954, 1955

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

och 1956, är det därför att det förefaller,
som om man i den mer primitiva
debatten om de aktuella svårigheterna
skulle offra åt den vanföreställningen,
att jordbrukets överskottskris endast är
av dagens datum. Det har under diskussionerna
om smörfrågan fällts
många hårda ord — i båda riktningarna,
det är jag övertygad om — men det
som kanske framför allt förtjänar uppmärksammas
är, att man från visst
håll velat inbilla opinionen, att det
skulle föreligga ett regelrätt brott från
statsmakternas sida mot de bestämmelser
det nuvarande prisavtalet innebär.
Med undantag av ett enda särfall har
jag dess bättre inte bär i kammaren eller
medkammaren hört representativa
förespråkare för jordbruksintressen,
alltså de sakkunniga på området, använda
detta uttryck. Det måste också
vara till lika liten nytta för jordbruksnäringens
egna utövare som för samhället
i stort, att man överdimensionerar
det som man vill uppfatta som motsättningar.
I själva verket ligger ju inte
dessa motsättningar på sakplanet, utan
det gäller endast medlen, vägarna att
tillgodose de rättfärdiga och riktiga syften
som 1947 års principbeslut ville
främja.

Nu är det emellertid inte bara prismässiga
och konjunkturella orsaker
utan kanske mest strukturella orsaker
till att den nuvarande krisen har fått
den omfattning och det djup som den
har. Svårigheterna accentueras alldeles
särskilt av att överskottsproduktionen i
så hög grad är bunden till mjölk- och
mejeriprodukter. I det avseendet är,
såsom givetvis de flesta här i kammaren
väl vet, problematiken densamma
för oss i Sverige som i övriga europeiska
länder. I åtskilliga länder är
jordbrukets struktur sådan, att man
måste riskera att avsättningssvårigheterna
härvidlag kommer att beslå un -

der ganska lång tid framåt, även om
det tidvis skett vissa förbättringar av
avsättningsförhållandena. FAO har nu
lämnat rekommendationer beträffande
vissa utvägar att begränsa smörproduktionen.
Vi inom den svenska regeringen
har ansett, att de aktuella avsättningsproblemen
på mjölk- och smörproduktionens
område borde föranleda
internationella överläggningar och att
man om möjligt också borde försöka
lösa dessa problem genom gemensamma
överläggningar mellan export- och
avnämarländerna. På måndag och tisdag
i nästa vecka kommer en del av
hithörande problem att diskuteras vid
OEEC:s ministermöte. Vilka resultaten
härav kan bli kan man inte nu med någon
bestämdhet uttala sig om.

Det har här i debatten — jag vill
trots allt föra det på tal — hävdats, att
det skulle finnas möjlighet för oss att
öka vår avsättning av smör vid sidan
av våra traditionella avsättningsmarknader,
som nu praktiskt taget krympt
ihop till den engelska, och att detta
skulle kunna ske även via den internationella
hjälpverksamheten. I såväl
den här föreliggande propositionen
som utskottsutlåtandet har redovisats
orsakerna till att dessa möjligheter tyvärr
är mycket begränsade.

Det förutsätter delvis nya produktionsmedel,
framför allt i fråga om torrmjölk
och i alldeles särskilt hög grad
beträffande smörolja, men det är samtidigt
och i främsta rummet en kostnadsfråga.
Det gör att man inte kan
hoppas på så stora resultat.

Vad som bör in i bilden när man bedömer
dessa spörsmål är frågan: Vilken
grad av beroende och av stöd —
med andra ord av trygghet — bör jordbruket
självt anse sig mest betjänt av?
Jag har tillåtit mig att ett par gånger
ta upp denna fråga till allmän debatt.
Jag tror att man måste ha klart för sig

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

att detta är en fråga om avvägning
mellan tryggheten och friheten, här liksom
i de flesta andra avseenden. Jag
har uttryckt den förmodan, att det med
den styrka och den insikt, som jordbrukets
fackliga och ekonomiska organisationer
visat sig besitta på detta område,
måhända torde vara lyckligast,
att man inte med statens befattning
med jordbruket förenar alltför mycket
av detaljföreskrifter och detaljregleringar
utan överlåter åt jordbrukets organisationer
att som hittills svara för
den saken.

Vill man ändå — och det kan givetvis
inte bortses från i sammanhanget
-— ta de särskilda hänsyn, som herr
Hansson i Skegrie förde på tal, till beredskapssynpunkterna
och annat, är
det alldeles givet, att statsmakterna inte
kan betrakta jordbruket som vilken annan
gren av näringslivet som helst. Detta
utesluter inte i sin tur, att principiellt
vägledande för den framtida jordbrukspolitiken
måste vara, att den är
näringspolitiskt grundad, så långt detta
låter sig göras, och förbunden med de
former av gränsskydd och de spärregler,
även i kommande prisavtal, som kan
vara påkallade av motsvarande utveckling
inom andra länder.

Nästa sida av den framtida jordbrukspolitiken
är, att man aldrig befrias
från den självklara omsorg och
ambition, som måste ligga i ett aktivt
utformat stöd -—• också fortsättningsvis
av övergångskaraktär —- till småbruket
i vårt land. Den strukturrationalisering,
som pågår och som måste
fullföljas, får självfallet ske på ett så
.socialt varsamt sätt, att man undviker
de svåraste negativa verkningarna, som
man på många håll inom småbrukarvärlden
är rädd för.

Herr talman! Till dessa mycket summariska
sammanfattningar skulle jag
till sist vilja foga, att jag delar herr

Hanssons i Skegrie mening, att de svåra
och bekymmersamma problem, som det
svenska jordbruket otvivelaktigt befinner
sig inför liksom åtskilliga yrkesutövare
inom samma näring i andra
länder, är en hela samhällets angelägenhet.
Jag tror, att det är av utomordentlig
vikt, att dessa problem måtte finna
sin lösning i ömsesidig förståelse mellan
de olika intressen, som bryter sig
i en måhända — om jag knyter an till
de aktuella meningsskiljaktigheterna —
väl affekterad debatt kring vissa frågeställningar.
Det väsentliga inte minst för
jordbruksnäringens egna utövare måste
vara att se till att man får samlande
lösningar mellan olika intressegrupper.

Herr H^EGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Till jordbruksminister
Netzéns anförande skall jag be att få
knyta ett par reflexioner.

I mina beräkningar av inkomstminskningen
per arbetstimme redovisade jag
siffermaterialet fullt på det klara med
att man, om man inte gör det, kan bli
beskylld för att ha räknat fel. Herr
Netzén redovisade en annan beräkningsgrund,
som naturligtvis inte ger
på öret samma resultat men dock visar
samma tendens.

Med anledning av vad jordbruksministern
sedan anförde om att vi inte
gärna kunde börja resonera om omprövning
så länge avtalet gällde vill jag
framhålla, att jag är medveten om att
jordbrukets organisationer, som slutit
avtalet, inte kan komma och säga: »Vi
vill ha det ändrat, därför att det varit
oss till nackdel», lika litet som det
passat att staten, om avtalet missgynnat
den, hade sagt: »Vi vill ha detta avtal
iindrat därför att det varit till vår
nackdel». Om staten finner, att avtalet
inte fyller sitt syfte, tycker jag emellertid,
att vi inte behöver hålla så oerhört

6 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 115

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

hårt på de rent juridiska formaliteterna
att vi inte kan säga: »När inte syftet
uppnås, låt oss då resonera om vi kan
komma fram till ett bättre resultat».

För att ta en bild från dagspressen
kastade jag bollen till herr Netzén i
fråga om att ta initiativet till en allmän
överläggning om jordbrukspolitiken.
Jag kan inte tänka mig hur man
från politiskt håll skall få vara med vid
sådana överläggningar, om inte jordbruksministern
är initiativtagare. Inte
kan vi bjuda landets jordbruksminister
att sätta sig ned tillsammans med oss
arma fariséer och syndare under annan
ledning än hans egen för att diskutera
detta problem. På 1930-talet var jag för
min del med om åtskilliga konferenser
i jordbruksdepartementet om jordbruksspörsmål,
då statsrådet var inbjudare
och ledare. Jag tycker inte det
hade varit fel om jordbruksministern
hade funderat på den saken. I den intervju
med herr Edblom som jag har
läst upp finns dock en liten stråle av
hopp. Han hade blivit tillfrågad om
han själv ville ta initiativ. Han svarade,
att han inte var beredd att säga någonting
om den saken men antingen han
eller någon annan skulle ta kontakt från
jordbrukets sida. Men då blir det sannolikt
kontakt med intresseorganisationerna
och inte med riksdagsgrupperna,
vilkas deltagande i överläggningarna säkert
skulle vara av mycket stort värde.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag förstår mycket väl
— och det har jag också sagt — den försiktighet
varmed statsrådet svarat på
de frågor jag framställt, även om jag
tycker att det skulle ha varit klädsamt
med litet mera öppenhjärtighet. En sådan
skulle nog ha varit möjlig också här,
tv om inte annat skulle vi genom fram -

räkning av de resultat som finns ha kunnat
få en något så när god bild av läget.
Felet är att siffrorna inte är offentliga.
Det respekterar vi båda och det tillhör
ingen av oss att publicera siffrorna.

Huvudsyftet med min interpellation
var att få klarlagt, huruvida det är berättigat
att såsom nu sker i den allmänna
debatten dels kritisera subventionerna
till jordbruket och dels anmärka på
att vi skulle ha höga jordbrukspriser i
vårt land. Jag vill slå fast vad jag sade
förut, att det är felaktigt att inte redogöra
för hur det egentligen ligger till
på dessa två punkter.

När jag frågade om 5- och 6-procentreglernas
effektivitet, förstod jag mycket
väl att det är en viss risk för statsrådet
att bekänna kort. Man har nog på
de flesta håll den uppfattningen, att dessa
regler är behäftade med vissa felaktigheter
och svagheter. Jag vill särskilt
peka på en olägenhet. Jag tror att ett av
de största bekymren vi har just nu är
hur vi skall gå till väga för att täcka
det sannolikt ganska betydande inkomstbortfall,
som uppstår när 6-procentregeln
kommer att utlösas. Hade vi
haft spärregler som hastigare bragtes i
funktion hade det naturligtvis varit lättare
att återställa prisnivån.

Statsrådet menade att det gällde att
göra en avvägning mellan trygghet och
frihet. Med den ökade produktionen och
den minskade konsumtionen och över
huvud taget ändrade konsumtionsvanor
är detta självklart ett ytterligt delikat
spörsmål. Så mycket är vi nog klara
över nu, som att vi 1955 köpte friheten
på trygghetens bekostnad och att vi
måste söka rättelse i det avseendet.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Herr Haeggblom tycker
att om staten finner att ett avtal inte

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

längre fyller sina syften så bör vi inte
låta hindra oss av formella skäl att ta itu
med frågan. Men herr Hseggblom vet
mycket väl, att det inte är fråga om ett
ensidigt åtagande. Producenter och konsumenter
har träffat ett avtal, som förutsätter
vissa risker och chanser på
båda håll. Skulle den principen knäsättas,
att ett avtal sätts ur spel på så lösa
grunder, skulle respekten för själva avtalsystemet
gå förlorad. Det skulle nog
ingen vinna på, allra minst som vi för
närvarande inte har det siffermaterial
framräknat, som talar om för oss inte
bara att det förekommer en inkomsteftersläpning
för jordbruket utan också
hur stor denna är. Det är en så viktig
detalj, att detta siffermaterial måste avvaktas.

Sådana konferenser som herr Haeggblom
talade om förekommer fortfarande
i departementet. Jag skall skriva mig
till minnes, att jag vid tillfälle liksom
mina företrädare bör anlita herr Haeggbloms
sakkunskap.

Herr Hansson i Skegrie tycker fortfarande,
att jag är alltför försiktig och
att större öppenhjärtighet hade varit att
rekommendera för att belysa inkomsteftersläpningen.
Nej, herr Hansson i Skegrie.
Jag har i varje fall inte varit försiktigare
än mina företrädare i liknande
situationer skulle ha varit, och min försiktighet
kommer inte av brist på öppenhjärtighet
utan föranledes av risken att
lämna vilseledande uppgifter, alldenstund
det inte bara är så, att materialet
icke är offentligt, utan materialet icke
heller har försetts med alla de tillägg
och korrigeringar som är nödvändiga
för den slutliga bedömningen.

Herr Hansson säger vidare helt riktigt,
att 5- och 6-procentreglerna icke ger effektivt
skydd. Framför allt visar det sig,
såsom förutsatts redan i gällande prisavtal,
alt det blir en eftersläpning. Kxempelvis
(i-procentregelns mekanism

för automatiskt detta med sig. Under så
exceptionella förhållanden som prisutvecklingen
har framkallat under de senaste
månaderna framträder enbart de
negativa sidorna av (i-procentregeln.
Detta är vi helt överens om, herr Hansson,
men vi måste ju ändå veta, innan vi
kan påstå att dessa regler inte ger tillräckligt
skydd, i vilket avseende och i
vilken utsträckning dessa spärregler
fungerar otillfredsställande för det prisskydd,
som de båda är avsedda att tjäna.
På den punkten är vi ännu inte framme
vid en säker bedömning.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! I ett av sina anföranden
här framhöll jordbruksministern,
att man rätt länge hade befarat ett överskott
på jordbruksprodukter här i landet.
Redan på 1940-talet — sade han -—
trodde man att det skulle komma att bli
ett överskott. Den uppgiften är ju riktig.
Att det inte blivit några egentliga
svårigheter på detta område beror väl
framför allt på att produktionen har
minskat, särskilt då av mjölk och mjölkprodukter.
Detta om den långsiktiga
frågan.

Nu bär vi ju fått ett akut svårighetsläge,
uppkommet främst därför att en del
främmande länder inte vill köpa smör
av oss. Åtskilliga marknader är i dag
helt stängda och andra marknader, t. ex.
den engelska, starkt begränsade. Jag tycker
nog att man i den situationen inte
varit tillräckligt intresserad från regeringens
sida av att vidta alla de åtgärder,
som kan vara tillräckligt effektiva
för att klara dessa svårigheter i fråga om
avsättningen och därmed förenade inkomstminskningar.

Det går inte att hänvisa till dagens lagerhållning
o. s. v. Alla vet vi att niir
man gör upp en balansräkning baserad
på den nuvarande produktionen och

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

möjligheterna att förbruka smör i nuvarande
spänningssituation mellan smör
och margarin, kommer man ändå fram
till ett överskott. Frågan är var vi skall
placera detta överskott, herr jordbruksminister.
Man kan naturligtvis inte bara
peka på mera långsiktiga åtgärder för
en minskning av produktionen. Hur
nödvändiga dessa än kan vara verkar de
inte alls på kort sikt utan fordrar en
inte så liten tidrymd för att det skall bli
någon mera nämnvärd effekt.

Herr H7EGGBLOM (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka för
den där vänliga inbjudan från jordbruksministerns
sida. Med internationellt
föredöme vill jag emellertid förutskicka,
att jag skulle ha lust att räkna
upp vilka som skall följa med av bryllingarna
och halvkusinerna i de andra
oppositionspartierna. Jag håller mycket
styvt på att det skall bli en allsidig representation
från de olika partierna.

I anledning av att jordbruksministern
tryckte så hårt på att många parter hade
slutit avtalet vill jag understryka, att jag
väl ändå ganska tydligt poängterade min
önskan om att jordbruksministern skulle
kalla alla tänkbara berörda parter till
överläggningar. Det var inte meningen,
att man på något sätt skulle utesluta
konsumentrepresentanter. Jag har en
känsla att vi behöver överläggningar
under en klok, bra och lämplig ledning
och mellan alla dem, som nu går och bär
på olika uppfattningar om hur jordbrukets
svårigheter skall lösas.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Till herr Hseggblom vill
jag endast säga, att vi inte måtte förstå
varandra alldeles riktigt. Jag nöjde mig
med att hänvisa till att detta i första

hand är ett avtal mellan producenter
och konsumenter och inte —- åtminstone
inte i bokstavlig mening — ett
avtal där de politiska partierna som sådana
är inkopplade i bilden. Jag har
den största respekt för herr Haeggbloms
ambitioner i detta stycke. Alldenstund
överläggningar och kontakter kommer
att tas — senast i september månad,
kanske tidigare -—- mellan de egentliga
partföreträdarna, såväl producenternas
som konsumenternas företrädare, vore
det ändå en tämligen överflödig gest att
vid detta tillfälle effektuera det Hjalmarsonska
förslaget.

Herr Hedlund tyckte inte att regeringen
tillräckligt hade uppmärksammat
svårigheterna i det akuta krisläget —
svårigheterna med att finna avsättning
för det smör vi bär. År detta så alldeles
säkert, herr Hedlund? Om vi skulle titta
på siffrorna är jag inte övertygad om
att de farhågor herr Hedlund antydde
har så värst stor grund för sig. Det finns
olika siffror att peka på här och därför
önskar jag, herr talman, nämna några.
De är inte exakta — jag är ledsen för
det — men de är mer eller mindre sannolika.
Om det visar sig att vår konsumtion
inom landet 1957 var 59 000 ton och
att man för 1958/59 kan utgå från en
30-procentig ökning, så skulle detta innebära
en hemmaförbrukning av 80 000
ton, varvid i denna siffra inkluderas
det prisrabatterade smöret till de allmänna
inrättningarna. Om vi räknar
med att vi inte kan avyttra mera till
England än de 8 000 ton — i bästa fall
8 500 ton — som kvoteringen givit besked
om, är vi uppe i en siffra som
börjar närma sig prognosen för smörproduktionens
storlek under innevarande
år. Dessutom finns det — detta har
varit synligt i pressen så jag bekantgör
ingen hemlighet och begår ingen indiskretion
genom att säga det — för
närvarande utsikter till ytterligare ex -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

port utöver den som är kvoterad på
England. Även i sämsta fall, för den händelse
att smörproduktionen för innevarande
år skulle bli större än eller lika
stor som den varit under det senaste
året, skulle vi högst behöva räkna med
ett överskott på 3 000 ton; i annat fall,
om smörproduktionen enligt den mest
sannolika prognosen påverkas av att vi
befinner oss i denna avsättningskris
och därför stannar vid 87 700 ton, skulle
det inte finnas något ytterligare avsättningsbehov
för den svenska smörproduktionen.

Jag medger att det gäller kortsiktiga
åtgärder och att vi har en osäkerhetsmarginal,
men vid det senaste ministermötet
i OEEC för någon månad sedan
antyddes, att vi kunde ha nått bottenläget
och att kurvan nu rimligtvis borde
kunna peka uppåt igen. Därför är risken
för några betydande överskott även i
sämsta fall mycket ringa.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Efter denna långa interpellationsdebatt
kanske vi får börja med
debatten om utskottets utlåtande. Nu
har ett par timmar gått av den tid som
vi hade tänkt att vi skulle kunna utnyttja,
men det är ingenting att göra åt
detta.

Jag ber, herr talman, att först få erinra
om ett par debatter i smörfrågan
som vi hade vid vårriksdagens slutspurt,
nämligen en remissdebatt den 18
april och sedan en debatt före beslutet
den 25 april. Vi diskuterade då avsättningssvårigheterna
för smör, och man
kunde därvid konstatera en skarp motsättning
mellan regeringspartiet och
partierna utanför regeringen. .lag vet
inte om man kan säga att dessa motsättningar
fortfarande är för handen, men
jag skulle nästan tro att de finns kvar.

Den första debatten, remissdebatten,

kom till därför att centerpartiet hade
avgivit en motion angående avsättningen
av smör. Motionen grundade sig på
förhandlingsdelegationens förslag om
att jordbruket självt skulle sänka smörpriset
med kr. 1: 50 och att margarinpriset
samtidigt skulle höjas med 50
öre. I remissdebatten gjorde jordbruksminister
Netzén ett ganska fränt framträdande
och han ackompanjerades alldeles
utmärkt av förre jordbruksministern
Sköld. De menade att det förslag
som då framlagts inte kunde lösa problemet
om smöröverskottet utan att det
måste andra åtgärder till.

Efter vår motion kom det motioner
också från de övriga partierna. Regeringspartiet
hade också en motion, som
kanhända i princip kan sägas ha gått
på samma linje som vår, men det var
ändå den stora skillnaden, att socialdemokraterna
föreslog en subvention av
smörpriset på 50 öre i stället för margarinaccisen.

Nu har vi sett resultatet. Det har blivit
en ökning av smörkonsumtionen på
30 procent. Vi hörde att jordbruksminister
Netzén tyckte att detta är en bra
lösning, och han sade nu senast, att vi
kanhända tack vare detta får full avsättning
för vårt smöröverskott. Jag vill
då säga till jordbruksministern, att detta
resultat inte kan tillskrivas regeringens
åtgärd utan får tillskrivas den motion
som aktualiserade frågan. Om inte
denna motion hade lagts fram, hade väl
ingenting alls gjorts åt saken.

Nu säger jordbruksministern i propositionen,
att vi har en överproduktion
på jordbrukets område. Ja, har vi
det egentligen? Jag ifrågasätter det
starkt. Vi tycker kanhända att vi har
ganska mycket mat i vårt land, men
blickar vi aldrig så litet utanför våra
gränser, ser det annorlunda ut. I Indien
t. ex. finns det över 200 miljoner människor
som svälter.

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

Vidare vill jag understryka vad som
sagts tidigare i dag, att vi måste ha en
beredskapsproduktion såsom vi har
haft i många år och som man har i
Västtyskland, Frankrike, Belgien, England
och många andra europeiska länder.
Och vi bör också — det har också
understrukits tidigare i dag — tänka
på hur det spända läge som nu råder
ute i världen kan komma att utveckla
sig. Vi har säkert all anledning att tänka
inte bara på vårt militära försvar utan
också på vårt inre försvar, och vi kan
inte komma ifrån att vår försörjning
med livsmedel därvidlag är av allra
största betydelse.

Jordbruksministern citerar i propositionen
ett uttalande från 1955 års proposition,
som framlades av dåvarande
jordbruksministern Norup, att en begränsning
av jordbruksproduktionen
kunde bli påkallad för att undvika ett
produktionsöverskott. Han pekade vidare
på att det står i nämnda uttalande,
att en fortskridande yttre rationalisering
av vårt jordbruk bör åstadkommas
och möjligheter att överföra sämre
jordbruksjord till skogsmark skapas.
Jag känner inte till att det finns olika
uppfattningar om dessa långsiktiga åtgärder,
utan vi är nog överens om att
man så småningom får företaga något i
dessa avseenden.

Statsrådet har ju i annat sammanhang
pekat på att vi har för många kor. Han
har sagt vid vissa tillfällen, att vi har
200 000 kor för mycket och att det kunde
vara anledning att vidta åtgärder för
att successivt minska antalet. Jag tror
att det finns anledning att härvidlag
skynda långsamt. Det är möjligt att vi
kan behöva dessa kor, och jag skulle tro
att läget på mjölkproduktionens område
med den prissättning som där förekommer
nu är sådant, att det kan vara fara
för att utvecklingen i detta fall går fortare
än som anses önskvärt.

Vidare säger statsrådet i sin proposition,
att enligt hans uppfattning har den
väg som valts — att minska prisspänningen
mellan smör och margarin, vilket
samtidigt har inneburit en betydande
sänkning av matfettskostnaderna
utan att därigenom jordbrukets inkomststandard
har försämrats — såväl
av ekonomiska som psykologiska skäl
starkt bidragit till det goda resultat för
smöravsättningen, som de på prisområdet
vidtagna åtgärderna har medfört.

Detta påstående, att jordbrukarnas
inkomster inte skulle ha försämrats, vill
jag bestämt protestera mot. Att jordbrukarnas
inkomster har avsevärt försämrats
bör det inte råda något tvivel om,
och jag tycker att jordbruksminister
Netzén i dag också har erkänt det här
i kammaren.

Det kan inte vara ur vägen att man
också från utskottets sida erinrar om
vad riksdagen förut har uttalat angående
jordbrukets prisnivå. I riksdagsbesluten
såväl 1947 som 1955 och 1956
har det understrukits, att jordbruket
som näring skall vara jämställt med
andra jämförbara yrken. Låt mig ett
ögonblick stanna vid 1947 års riksdagsbeslut!
Dåvarande jordbruksminister
Sköld framhöll på flera ställen i propositionen,
att jordbrukarna skulle ha
tillfredsställande inkomster och att
statsmakterna borde vara beredda att
vid sidan om rationaliseringen vidta
åtgärder för att tillgodose detta önskemål.
Herr Haeggblom har tidigare i dag
citerat herr Sköld och sagt, att detta uttalande
av dåvarande jordbruksminister
Sköld kan betecknas som en jordbrukets
Höga visa. Ja, jag kan gärna instämma
i den karakteristiken.

Det heter vidare i samma proposition,
att det torde vara nödvändigt att
av beredskapsskäl under normala förhållanden
uppehålla en produktion av
den storlek som erfordras för tryggande

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

av landets försörjning i en avspiirrningssituation,
även om en dylik produktion
rent ekonomiskt sett ej skulle
vara konkurrenskraftig i förhållande
till utlandets. Ja, det är så sant som det
är sagt, och det är kanske i dag sannare
än det någonsin har varit.

I fråga om matfettsförsörjningen sade
herr Sköld i samma proposition, att eftersom
verkningarna av gränsskyddet
ur konsumenternas synpunkt blir mest
påtagliga i fråga om kostnaderna för
matfettsförsörjningen, borde marginalen
inom detta område av hänsyn till konsumenternas
intressen vara så vid, att
den lämnade ett tillräckligt utrymme
för konsumtion av billigare matfett än
smör.

Den kommitté som hade arbetat med
frågan hade räknat med att vi skulle ha
utrymme för en margarinkonsumtion
om cirka 40 000 ton. Herr Sköld menade,
att det kanske kunde finnas utrymme
för en större kvantitet. Han anförde
sålunda, att det icke var möjligt att
exakt ange vad denna linje kunde komma
att innebära i fråga om storleken av
de margarinkvantiteter för vilka avsättningsutrymme
de närmaste åren komme
att finnas här i landet. Med hänsyn
särskilt till den ökning av matfettskonsumtionen,
som kunde beräknas uppkomma
vid ett slopande av dåvarande
ransoneringssystem, syntes det dock
sannolikt att, även om export av smör
ej förekom, utrymme komme att finnas
för en margarinkonsumtion som vore
större än jordbrukskommissionens angivna
minimikvantitet, och skulle export
av smör kunna ske till ett med den
inhemska marknaden konkurrerande
pris, kunde denna margarinkonsumtion
ökas ytterligare.

Det särskilda utskott som behandlade
denna proposition anförde liknande
synpunkter, och såvitt man kan finna
gick också beslutet i denna riktning.

Nu har emellertid läget ytterligare
skärpts, och riksdagens beslut har också
skärpts. I 1956 års beslut står det sålunda,
att statsmakterna skulle med alla
till buds stående medel se till att det
fanns utrymme för avsättning av smör.
Såsom har sagts i debatten tidigare i
dag konstruerades också ett nytt prissystem
med s. k. mittpriser. Enligt 1956
års riksdagsbeslut skulle mittpriset för
smör vara 6: 35 per kilogram, den övre
prisgränsen 7:35 och den nedre prisgränsen
6: 10. Nu har 5-procentregeln
delvis utlösts, varför mittpriset för närvarande
är 6:67, den övre prisgränsen
7:72 och den nedre 6:41. Det ligger
alltså så till, att jordbruket vore berättigat
att för närvarande få minst 6:41
per kilogram för smör, men den avräkning
som jordbruket nu får för smör är
ungefär 2 kronor lägre, eller 4: 35. Det
är riktigt som jordbruksministern framhåller,
att man skall lägga till litet
andra regleringspengar i detta fall, men
enligt riksdagens beslut i april skulle
jordbruket sänka priset med 1: 50 och
staten subventionera med 50 öre. Vidare
bär mejeriorganisationen SMR beslutat
om uttagande av s. k. mjölkavgift med
2 öre per kilogram på all mjölk. Detta
har fört med sig, att mejeriorganisationerna
får förskottera en hel del smörlikvider.

Jag ber här att få passa på tillfället
att fråga statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
om han har observerat
att mejeriföreningarna får lämna
förskott på mjölklikvider och därigenom
måste ligga ute med stora belopp,
vilket förorsakar ränteförluster.

Har jordbruksministern observerat
detta? I så fall vill jag fråga, om jordbruksministern
vill se till att mejeriorganisationerna
får tillgång till reglcringsmedel
i tillräcklig omfattning, så
att de i rätt tid kan utbetala mejerilikviderna.

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

Efter detta allmänna resonemang skall
jag övergå till utskottets redovisning. Vi
trodde nog att det provisorium vi antog
i april månad i år skulle gälla på försök
under tre månader, och vi väntade
att regeringen vid denna sommarriksdag
skulle komma med ett annat förslag. Så
har emellertid inte skett. Vad regeringen
här kommit med är praktiskt taget samma
provisorium som förut, vilket nu
skall gälla ytterligare fyra månader.

Utskottet säger att den försöksperiod,
varunder subventioneringen i kombination
med den skedda prissänkningen
bör prövas som medel att vidga avsättningsutrymmet
för smör nu väsentligt
förlänges, med påföljd att resultatet blir
mera vägvisande. Detta skulle ej bli fallet,
säger utskottet, om i överensstämmelse
med framförda motionsyrkanden
subventioneringen omedelbart slopades
och margarinpriset höjdes. Det skulle
enligt utskottets mening icke medföra
någon påtaglig förbättring för jordbrukets
folk. Regeringen och utskottet menar
nu, att vi skall använda den tidigare
metodiken även framdeles. Men hur
länge skall vi göra det? Och när kan vi
vänta oss ett realistiskt förslag i detta
stycke? Jag tycker nog det hade varit
bättre, om vi hade gått den andra vägen,
som jag förut angav.

Sedan tror ju alla — även jordbruksminister
Netzén -—- att den s. k. 6-procentregeln
kommer att träda i funktion
i september månad. Då skall alltsammans
återföras till mittprisnivån. Ja, jag
hoppas verkligen regeringen ser till att
så också blir fallet. Det i detta sammanhang
använda uttrycket »med alla till
buds stående medel» har vi ännu inte
sett mycket av i praktiken.

Vi har i vår motion och i vår till utskottets
utlåtande fogade reservation yrkat,
att man skall försöka åstadkomma
en begränsning av margarinkonsumtionen
till 80 000 ton i stället för de 40 000

ton man uttalade sig för 1947. Vi menar,
att om vi fördubblar sistnämnda kvantitet
— vi konsumerar för närvarande
120 000 ton — så skulle detta betyda
mycket för avsättningen av smör på
hemmamarknaden. Vi har här hört, att
jordbruksministern själv är mycket hopfull
beträffande avsättningen av smör,
och det är ju gott och väl, men ett faktum
är ju att exportmarknaden har
krympt i och med att England minskat
sin smörimport från Sverige. Det är väl
också mycket osäkert om avsättningsförhållandena
för smör verkligen är så
bra som herr statsrådet tror. Men om så
är, skall vi givetvis vara glada för det.

På tal om att begränsa margarinkonsumtionen
till 80 000 ton kan jag inte
underlåta att här beröra vad som säges
i högerns reservation, nämligen att en
begränsning av margarinkonsumtionen
till en bestämd maximikvantitet icke
kan genomföras utan ransonering. Det
där förstår jag inte. Under de tio år man
talat om en begränsning av margarinkonsumtionen
till 40 000 ton — det var
1942 års jordbrukskommittés förslag —
har det aldrig varit tal om ransonering.
Herr Sköld sade också i sin proposition
1947, att sedan ransoneringen på smör
slopats bör margarinkonsumtionen kunna
fastställas till 40 000 ton. Visserligen
menade herr Sköld att det fanns utrymme
för större kvantiteter, men någon
ransonering var det aldrig tal om.

I anslutning till 1947 års beslut bör,
säger högerreservanterna, jordbruket
beredas avsättningsskydd för den smörproduktion
som kan frambringas med
inhemska fodermedel och sådana importerade
fodermedel som erfordras för
att uppnå balans i foderstaten. År inte
detta också ransonering? Jag kan då
inte finna annat.

Även beträffande anslaget till lantbruksnämnderna
har högern nyligen avgivit
en reservation, i vilken man helt

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

frankt yrkat på en nedskärning av anslaget
med 800 000 kronor. Hur skall den
nedskärningen kunna göras utan att resultatet.
blir en ransonering, i detta fall
av personal? Detta uttryck från högerns
sida får väl snarast betecknas som
olycksfall i arbete. På annat sätt kan det
inte förklaras.

Vad angår konkurrensen mellan smör
och margarin får man väl heller inte
glömma, att margarinet är en importprodukt,
och vi brukar ju här i landet
slå vakt om den inhemska produktionen.
Vi vill också gärna att de arbetstillfällen
som finns förbehålles våra egna arbetare.
Men här har vi nu en produkt, som till
80 procent eller mera är av utländsk råvara,
och då kan det väl inte vara oriktigt
att försöka begränsa konsumtionen
av margarin.

När det gäller avsättning för smöret
har vi från centerpartiets sida yrkat att
staten skulle medverka till den forskning
för framställning av s. k. smörolja,
som man i så fall har möjlighet att exportera.
Som alla vet bedrives denna
forskningsverksamhet från SMR:s sida.
Det har tillsatts en expertkommitté som
bedriver denna forskningsverksamhet.
Utskottet går emot detta vårt förslag
med den motiveringen att det föreligger
praktiska hinder för statlig medverkan
vid ett så omfattande forskningsarbete
som i motionen avses. Denna motivering
tycker jag låter underlig. SMR bär anvisat
1 miljon kronor för detta ändamål,
och det bör väl inte vara orimligt, att
staten bidrar till forskningsverksamheten
med ett belopp tillsammans med
SMR. Det måtte väl vara eu .statlig angelägenhet
lika väl som en angelägenhet
för mejeriorganisationen om vi på ett
eller annat sätt kunde få en bättre avsättning
för överskottssmöret.

Nu har vi emellertid inte yrkat på någon
ändring av regeringens förslag. Vi
har inte gått emot att denna subvention

på 50 öre fortsätter i fyra månader till.
Vi godtar resonemanget att det kan vara
vanskligt i det läge som nu råder att
höja smörpriset. Men vi anser samtidigt
att man kunde höja margarinaccisen
med 50 öre. Därigenom skulle prisspänningen
mellan smör och margarin minska
med 50 öre och således bli 1:50 i
stället för 2 kronor. Jag kan inte se annat
än att detta med det läge som nu
råder på smörmarknaden skulle vara
berättigat.

Vidare anser vi att det borde föreligga
fullmakt för Kungl. Maj:t att — om det
skulle visa sig att de avsedda åtgärderna
inte skulle ge det ökade avsättningsutrymme
för smör som är erforderligt
— vidtaga ytterligare åtgärder på området.

Dessutom har vi ansett att den punktskatt
på 20 öre på socker, som riksdagen
beviljade i vintras, borde upphöra. Där
har vi samma yrkande som högern. Det
har vi också när det gäller margarinaccisen.
Det egendomliga är ju att folkpartiet,
som var ganska snabbt i våras
med att motionera om denna sockerrabatt,
nu gjort en kovändning och gått
ifrån sitt förslag. Vi anser att ett slopande
av sockerskatten och en höjning av
margarinpriset samtidigt inte kommer
att leda till stegrade levnadskostnader
utan snarare tvärtom. Den förlust som
staten skulle vidkännas genom slopande
av sockerskatten skulle kompenseras
genom den höjda margarinaccisen. Följaktligen
skulle man inte behöva befara
någon bakläxa i fråga om de statliga inkomsterna.

Till sist bara några ord om reservationen
från folkpartiet angående höjningen
av förmalningsavgiften. Denna höjning
skulle enligt folkpartiet inte gälla vid
bygdekvarnar. Helt kort vill jag bara
påminna om att vi många gånger förut
haft debatter härom, och därvid har
framhållits de tekniska svårigheter detta

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

skulle föra med sig, därför att en hel del
av dessa bygdekvarnar samtidigt fungerar
som handelskvarnar. Vi har därför
inte kunnat gå med på detta förslag.

Beträffande reservationen från högermännen
Hseggblom och Eliasson i Moholm
angående den fria rörligheten för
mjölkproduktionen och ingen dirigering
av produktionen på vissa områden medger
jag gärna, att det kan vara tveksamt,
huruvida man kan gå med på den fullmakt
att uttaga utjämningsavgift för
mjölk och grädde med högst 3 öre per
kilo, som regeringen begär och som innebär
att Kungl. Maj:t i så fall kan bemyndiga
statens jordbruksnämnd att bestämma
denna avgift till högst 3 öre. Det
är emellertid att märka att detta skall
ske i samråd med SMR. Det troliga är att
det blir på förslag av SMR som denna avgift
uttages. Jag är fullt medveten om att
denna fråga kan bli utsatt för kritik —
jag skulle tro att den kritiken också
kommer i denna debatt. Med vetskap om
att jordbrukets förhandlingsdelegation
med cheferna för såväl Lantbruksförbundet
som RLE i spetsen har gått med
på detta förslag och ansett det riktigt
har vi emellertid inte velat motsätta oss
att Kungl. Maj:t ges denna fullmakt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna från vårt håll under
punkterna B, D, E, F och G och för övrigt
bifall till utskottets hemställan.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Allvaret i jordbrukets
ekonomiska läge har tydligt framgått
av dagens debatt. Vi kan bara konstatera
att detta är någonting som inte
kommit 1958, utan det har varit en successiv
försämring alltsedan början av
1950-talet. Frågan blev emellertid akut
våren 1958, när vi kunde konstatera, att
vi fick ett stort överskott på smör. Vi
kunde samtidigt konstatera, att möjlig -

heterna att exportera smör starkt hade
begränsats eller kanske t. o. m. omöjliggjorts.
Då framställdes krav från
jordbrukets förhandlingsdelegation att
frågan på något sätt skulle lösas. Man
ansåg att det var samhällets skyldighet
att komma fram till en lösning, och man
rekommenderade vägar som också kunde
accepteras av den borgerliga oppositionen.
Från regeringens sida ville
man emellertid inte lösa frågan så som
föreslogs från jordbruket. Man ville inte
höja margarinaccisen utan ansåg det
bättre att genomföra en subventionering
beträffande smöret, och det gjordes
gällande att samma resultat skulle
nås därigenom. Jordbrukets problem
löstes alltså för några månader framåt.
I debatten sade statsrådet vid upprepade
tillfällen att oppositionen inte skulle
haka sig fast vid margarinaccisen, tv
det fanns så många andra lösningar som
kunde väljas när man kom fram till
juli 1958. Nu har vi kommit dit och kan
endast konstatera att jordbruksministern
tydligen inte hade några andra lösningar
än dem han framlade under vårriksdagen.
Beträffande resultatet av de
åtgärder som då genomfördes säger
statsrådet bl. a., att jordbrukets inkomststandard
just på grund av dem
inte försämrats. Jag kan försäkra jordbruksministern,
att då jordbrukarna
under de senaste månaderna fått och
under de närmast följande månaderna
kommer att få sina avräkningsnotor för
den levererade mjölken, kan de konstatera
att de fått ett väsentligt sämre pris
för sin mjölk.

Problemet har alltså inte lösts. Förhållandena
kan sägas ha blivit bättre
på grund av att konsumtionen ökat, den
konsumtion, som skulle ha ökats även
genom ett bifall till vårt förslag. Å
andra sidan kan det konstateras att
våra avsättningsmöjligheter på England
blivit ännu sämre än tidigare. Man har

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

infört kvotering, och i vissa situationer
har vi inte möjlighet att få exportera
något alls.

Vi vet att produktionen av mjölk är
ovanligt hög under sommaren. Detta
föranleder oss att i nuvarande läge dels
föreslå en höjning av regleringsavgiften
på fettvaror från den 1 augusti 1958
och dels förorda att subventionen bibehålies
tills vi framdeles i annat sammanhang
kan lösa hela frågan. Vi anser
dessa åtgärder vara nödvändiga för att
få en avlyftning av de lager vi för närvarande
har. Vi syftar till att definitivt
få bort subventionerna, och i det sammanhanget
kommer smörpriset att ökas
samtidigt som kompensation skall ges
genom borttagande av sockerskatten.

Beträffande detta avsnitt av utskottets
utlåtande ber jag få yrka bifall till reservationen
nr 1 av herr Eskilsson m. fl.

I detta utlåtande behandlas också en
fråga, som herr Pettersson i Dahl något
berörde, nämligen om de fullmakter
jordbruksnämnden vill ha att differentiera
avgifterna på mjölk, grädde och
ost. Jordbruksnämnden framhåller, såsom
av departementschefens uttalande
framgår, »att man bör beakta önskemålen
att få till stånd en sådan lokalisering
av mjölkproduktionen, att de stora
konsumtionsorternas behov av konsumtionsmjölk
kan tillfredsställas utan alltför
långa transporter». Vidare framhålles,
»att det för vissa områden enligt
jordbruksnämndens mening kan vara
önskvärt att därutöver åstadkomma en
förbättring av konsumtionsmjölkens lönsamhet».
Man vill med andra ord överlåta
åt jordbruksnämnden att dirigera
mjölkproduktionen i detta land, endast
med den bakgrunden att mjölken skall
produceras där det ur konsumtionssynpunkt
anses vara riktigast. Man vill alltså
genomföra en dirigering i detta hänseende.

Vi vet alt det redan nu — såsom ock -

så redovisas i propositionen —- råder
en viss prisspänning mellan å ena sidan
mjölk, som användes till konsumtion,
och å andra sidan produktmjölken.
Denna spänning angives för närvarande
uppgå till fem öre, men jag skulle tro
att den är väsentligt större. Om man
med de direktiv som givits skulle genomföra
en differentiering, kan jag inte
förstå annat än att man måste höja det
mjölkpris som för närvarande ligger
högre, och sänka det mjölkpris som för
närvarande ligger lägre; man skulle
alltså ta från det lägsta mjölkpriset och
ge till det högsta. Jag tror emellertid
inte att realinkomsterna för dem, som
på grund av att de bor ett stycke ifrån
konsumtionsorterna får det lägsta mjölkpriset
i detta land, är större än övriga
jordbrukares inkomster.

Vid föredragningen inför jordbruksnämnden
av denna fråga deklarerades,
att man inte trodde att det skulle kunna
bli någon differentiering på K-mjölken.
Man hade framlagt detta förslag framför
allt därför att det ansågs nödvändigt
att genomföra en förbättring av
mjölkpriserna uppe i Norrland. Vi
vanns i stor utsträckning för det argument
som framfördes och yrkade därför
i vår motion och även i vår reservation
att man skulle skapa dessa möjligheter
just för de norrländska jordbrukarna
och för jordbrukare i angränsande
delar av Svealand. Vi är medvetna
om att den ekonomiska situationen
i dessa landsdelar på grund av den försämrade
skogskonjunkturen har blivit
betydligt sämre, och vi är villiga att
här åstadkomma en lösning, som dock
kanske endast är tillfällig, ty en definitiv
lösning bör sökas på en annan väg.

Om man inom utskottet haft samma
uppfattning som redovisades av jordbruksnämnden,
nämligen alt det egentligen
endast rörde sig om elt norrlundsproblcm,
borde man ha accepterat den

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

ståndpunkt som framförts från högerpartiets
sida. Så skedde emellertid ej.
I utlåtandet säges att man skall behjärta
Norrlands sak, men man ville
inte följa högerpartiets förslag. Det
finns alltså anledning att tro att man
kommer att använda denna väg just i
det syfte, som är det enda i propositionen
redovisade, nämligen att förbättra
konsumtionsmjölkens lönsamhet. Låt
mig då endast ställa frågan: Om man
skall överföra produktionen från vissa
områden, där det för närvarande produceras
produktmjölk, till områden som
för närvarande producerar konsumtionsmjölk,
vad skall en basjordbrukare
inom det förstnämnda området då ersätta
sin mjölkproduktion med? Detta
är för honom i mycket stor utsträckning
ett sysselsättningsproblem.

Häromdagen hade jag vid en resa i
en av våra mest typiska jordbruksbygder
möjlighet att fråga en jordbrukare,
vars gård låg långt ifrån konsumtionsorterna,
om han kunde ersätta sin
mjölkproduktion med något annat. Observera
att det här rör sig om en gård
på tio, femton hektar. Han svarade, att
han givetvis måste fortsätta med mjölkproduktionen,
och om priset bleve lägre,
skulle han på grund av att utgifterna
i viss mån är fasta behöva öka produktionen
för att skaffa täckning för utgifterna.
Resultatet blir måhända att de
herrar som leker med denna tanke
åstadkommer en stimulans till ökning
av mjölkproduktionen i konsumtionsorterna.
Men även jordbrukare, som inte
bor i konsumtionsorterna och som man
tänker bestraffa med lägre mjölkpriser,
kanske tvingas att öka sin produktion
för att de över huvud taget skall få tillräckliga
inkomster. Vi skulle härigenom
få ett nytt mjölköverskott, och jag undrar
vem som i den situationen tar ansvaret
och vilka som får betala för följderna.

I början av 1930-talet befann sig jordbruket
i en svår ekonomisk situation.
Man sade att jordbrukarna konkurrerade
ihjäl sig. Så bildades föreningsrörelsen,
och man kunde sanera jordbrukets
utbud av livsmedel. Det är omvittnat
vid mer än ett tillfälle från såväl konsumenthåll
som producenthåll, att denna
föreningsrörelse har varit till nytta.

Vid förhandlingar med statsmakterna
har vi gång på gång funnit, att det behövs
en inkomstlyftning. Vi har letat
efter möjligheter att marknadsmässigt
åstadkomma en sådan, och vi har då
många gånger måst stanna inför konsumtionsmjölken.
Genom att samtidigt
genomföra en clearing har man strävat
efter att alla jordbrukare skulle bli delaktiga
av höjningen av konsumtionsmjölksprisen.
De jordbrukare, som inte
har förmånen att leverera konsumtionsmjölk,
har emellertid under den sista
tiden kunnat konstatera, att varje förändring
av clearingen har varit till deras
nackdel; priserna på deras produkter
har blivit lägre än priserna på övriga
jordbrukares produkter. Därför
har också sådana förändringar mött
mycket stort motstånd.

Då man träffade det sista avtalet, förmodar
jag, att man vägde de samlade
inkomsterna mot utgifterna för att få
fram en riktig prissättning på jordbrukets
produkter när det gäller både de
jordbrukare som producerar konsumtionsmjölk
och de jordbrukare som producerar
produktmjölk och att man på
grundval härav fastställde priserna. I
dagens läge begär ena parten, under vad
i varje fall jordbruksministern betecknar
som löpande avtalstid, att få fullmakter
inte bara att ompröva prissättningen
utan även att genomföra en ändring,
som skulle innebära en ny detaljreglering,
något som jordbruksministern
sade att han inte är anhängare av.
Det framhålles att förhandlingsdelega -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

tionen har instämt i detta. Det är självklart
att det uttrycks en viss förvåning
över att förhandlingsdelegationen utan
att tillföra jordbruket några nya pengar
vill göra en sådan omfördelning, d. v. s.
ta från den ena gruppen och ge till den
andra. Det har sagts att jordbruksministern
begick ett svårt avtalsbrott i
våras, och jag har ingen anledning att
ta tillbaka det påståendet. Jag vill emellertid
fråga: Vad kommer jordbrukarna
att tänka om man gör en sådan differentiering?
Jag tror inte på rättvisan i
en differentiering av det slag jag här
skisserat.

Jag vet att det råder oro och indignation
ute i bygderna, men jag anser att
attackerna mot de jordbrukare som
producerar produktmjölk bör visas tillbaka.
Detta är måhända ett frihetskrav;
i varje fall bör det inte vara någon dirigering
från samhällets sida, utan det
hela bör överlåtas på jordbrukets egna
organisationer.

Med denna motivering ber jag att få
yrka bifall till motion nr 3 av herr
Haeggblom och undertecknad.

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Den debatt, som sedan
en tid tillbaka föres beträffande svårigheterna
på smörmarknaden, ger tyvärr
ett obehagligt intryck av att regeringen
inte med fullt allvar vill gripa in i den
mycket allvarliga ekonomiska kris, som
jordbruket just nu befinner sig i. Det
är som bekant ingalunda enbart smöravsättningsproblem
debatten ytterst gäller.
Diskussionsunderlaget är mycket
mer vittomfattande än så och väsentligt
mer allvarsfyllt än så. Smörproblemet
är endast en av flera svårbemästrade
detaljer.

Den ovilja, som synes föreligga att
gripa sig an med lösningen av delproblemet
smöret, bådar sannerligen inte

gott för en positiv lösning av de betydligt
mer omfattande jordbruksekonomiska
problem, som tvivelsutan snart
nog anmäler sig och pockar på lösningar
av väsentligt mer komplicerad natur
och betydligt större ekonomisk räckvidd.

Då nu gällande prissättningssystem
sattes i scen utgick man från att tre
förutsättningar skulle föreligga för att
systemet skulle bereda de utvalda basjordbrukarna
den eftersträvade inkomstlikställigheten
vid de mittpriser man
fixerade den 1 september 1956.

Den första förutsättningen var att ett
relativt fast penningvärde skulle finnas
inom vårt land, den andra att en relativt
stabil världsmarknadsprisnivå
skulle inställa sig och den tredje att det
inom jordbruket skulle finnas en godtagbar
eller med industrien jämförbar
rationaliseringstakt.

Den första förutsättningen — det fasta
penningvärdet — var man från början
överens om skulle komma att bereda bekymmer,
och därför infogades också en
spärregel i systemet, den s. k. femprocentregeln.
Men denna femprocentregel
är till sin konstruktion så beskaffad, att
om den skall ge åsyftat skydd, så bör en
koslnadsstegring inom vårt land föranledas
av och motsvaras av en likartad
företeelse på världsmarknaden. Så har
under de senaste åren inte varit fallet
och därför bar 5-procentregeln blivit
ett till största delen misslyckat instrument
som ett jordbrukets inflationsskydd.
Det är vår hemmalagade svenska
inflation av nog så gott märke, som är
jordbrukets ocli övrig företagsamhets
allvarligaste bekymmer just nu. Och det
kan säkert sägas att på det fasta penningvärdet
som grundval och i hägnet
av 5-proccntregeln bar jordbruket tvingats
föra en äventyrlig ekonomisk tillvaro.

Förutsättning nummer två — den sta -

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

biliserade världsmarknadsprisnivån —
blev också den anledning till bekymmer
långt utöver vad utredningskommittén
och den över kommitténs betänkande
beslutande riksdagen hade tänkt sig. —
Redan vid tiden för riksdagsbeslutet
visste man, att inrikespolitiska dispositioner
i enskilda länders jordbrukspolitik
inte ledde till normal prisbildning
på världsmarknaden för jordbruksprodukter,
och så har som bekant inte heller
blivit fallet. Uttrycket s. k. världsmarknadspris,
som emellanåt användes
beträffande jordbruksprodukterna, är
alltså fullt befogat.

Om förutsättning nummer tre skall
jag fatta mig kort. På jordbrukarsidan
är vi fullt medvetna om att åtskilligt
ännu återstår i fråga om strukturrationalisering
och teknisk upprustning inom
vårt jordbruk. Samtidigt är vi likväl
lika medvetna om att svenskt jordbruk
från förkrigstiden snabbare än något
annat land friställt arbetskraft från
jordbruket för industriens och andra
sysselsättningsområdens behov. Produktiviteten
per i jordbruket utförd arbetstimme
har jämsides med detta oavbrutet
stegrats och står sig gott i den internationella
konkurrensen. Det är alltså
inte på grund av någon genomsnittlig
teknisk eftersläpning som vårt jordbruk
har sina nuvarande ekonomiska bekymmer.
— Det kan tvärtom ifrågasättas
om det svenska samhället skulle ha
förmått absorbera en snabbare anpassningstakt
från jordbrukets sida.

Tar man hänsyn till de mera allmängiltiga
jordbruksekonomiska problem,
som jag nu i korthet berört, framstår
den i proposition nr B 39 ådagalagda
obenägenheten att på allvar söka lösa
smörkrisen såsom ytterst betänklig. Än
mer svårförståeligt blir regeringens nuvarande
ställningstagande, om man tar
hänsyn till vad som tidigare från riksdagen
beslutats i denna fråga. Jag cite -

rar ur propositionen nr 198 till 1955
års riksdag: »Utredningen» (jordbruksprisutredningen)
»har ägnat stor uppmärksamhet
åt frågan om överskottsproduktion
av mjölk och mejeriprodukter
samt har framlagt vissa beräkningar,
som anses tyda på att ett betydande sådant
överskott kan uppkomma. Skäl
kan dock andragas för att utredningens
farhågor för ett starkt stigande smöröverskott
i viss mån är överdrivna.
Emellertid är det tydligt, att avsättningsmöjligheterna
för smör kan väsentligt
försämras, därest mjölkproduktionen
i Europa fortsätter att öka, samtidigt
som margarinet alltmer vinner
terräng. Såsom jag nyss framhållit bör
sådana åtgärder icke vidtagas, som kan
leda till minskning i den inhemska
smörförbrukningen. Det kan emellertid
också inträffa att avsättningen av smör
på utlandsmarknaden helt omöjliggöres.
Enligt kompromissförslaget bör i en sådan
situation ankomma på statsmakterna
att med alla till buds stående medel
skaffa avsättningsutrymme för inhemskt
smör på hemmamarknaden.»

Emot detta dåvarande jordbruksministerns
yttrande gjordes icke någon
erinran i jordbruksutskottets av riksdagen
godkända utlåtande.

Statens jordbruksnämnd skrev dessutom
beträffande smöret i sitt året därefter
— alltså 1956 — avgivna förslag
till utformning av prissystemet bl. a.
följande: »Av vad som anförts framgår,
att ingångspriset på smör kommer att
ligga endast 25 öre per kg över den
nedre prisgränsen. Om denna underskrides
skall enligt riksdagens direktiv
någon av följande åtgärder efter Kung].
Maj:ts bestämmande kunna vidtagas,
nämligen en höjning av införselavgiften
för smör, en kvantitativ reglering av
smörimporten och vid omöjliggjord
smörexport en höjning av margarinpriset
eller annan åtgärd, som kan stå

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

till buds för att bereda smöret avsättningsutrymme
på hemmamarknaden.»
Detta nämndens yttrande refererades i
propositionen nr 1956: 165 och infogades
i oförändrat skick i riksdagens
beslut.

Det är mot bakgrunden av dessa tidigare
riksdagsbeslut och den aktuella
situationen på den inhemska och internationella
smörmarknaden som centerpartiet
framfört sina föreliggande förslag.

Vi har haft anledning konstatera:

1. att smörpriset för närvarande ligger
avsevärt under den förutsatta nedre
prisgränsen, för närvarande 6:40,

2. att enligt riksdagens tidigare beslut
nuvarande läge på smörmarknaden motiverar
åtgärder i syfte att ernå avsättning
för smöret på den inhemska marknaden,

3. att exporten delvis är omöjliggjord
och att margarinpriset därför skall göras
rörligt.

Det är på grundval av dessa konstateranden
som vi inom centerpartiet
bland annat föreslagit, att margarinkonsumtionen
här i landet skall begränsas
till 80 000 ton per år. — Och, herr
Hseggblom, denna åtgärd nödvändiggör
enligt vår mening inte någon ransonering,
därest margarinpriset får bli rörligt.
Om jag inte minns fel har ett visst
parti i den ekonomiska debatten tidigare
sagt ungefär så här: Tag bort krediticstriktionerna,
ransoneringarna och
lågprislinjen på kapitalmarknaden. Gör
i stället priset på kapital rörligt, och vi
kan den vägen behärska kapitalförbrukningen!
Varför skall man då så hasteliga
underkänna förutsättningarna att
med hjälp av ett rörligt margarinpris
påverka margarinförbrukningen? Finland
har en uppgörelse av detta slag
träffad, och erfarenheterna därifrån
kanske kan bli oss till nytta.

Som jag sade, har vi föreslagit alt

margarinkonsumtionen skall begränsas
till en riktkvantitet av omkring 80 000
ton per år. Om man kan antaga, att den
totala matfettskonsumtionen kvarstår
vid nuvarande kvantitet, cirka 175 000
ton per år, skulle detta innebära, att den
inhemska smörproduktionen i sin helhet
— vid sidan om den föreslagna
maximerade margarinkvantiteten —
skulle kunna avsättas på hemmamarknaden.
Fn sådan åtgärd anser vi inom
centerpartiet välbetänkt därför att man
har anledning att räkna med att en fortsatt
ökning av mjölkproduktionen blir
aktuell i Centraleuropa och att en väsentlig
margarinkonsumtion också blir
aktuell.

Med hänsyn till den klara tendensen
till sänkt mjölkproduktion i vårt land —
en sådan har i varje fall förefunnits efter
år 1950 — kan med fog frågas, om
inte bl. a. beredskapsskäl motiverar en
viss försiktighet med ytterligare sänkning
av produktionsvolymen. Vi är likväl
det enda land i Västeuropa som under
den senaste årsföljden, från 1949/50,
har en sänkt total jordbruksproduktion.
Per individ i vårt land är denna sänkning
mycket kraftig, cirka 10 procent.

Samtidigt förtjänar uppmärksammas,
att vi inom nuvarande produktionsform
och produktionsvolym har ett väsentligt
sämre beredskapsläge i händelse av
en storpolitisk konflikt än vi hade vid
föregående krigsutbrott. Detta är fallet
i en tid av brännheta storpolitiska debatter
och då vi tid efter annan befarar,
att meningsmotsättningarna kan utlösas
i krigshandlingar.

Statens jordbruksnämnd har gjort undersökningar
rörande beredskapsläget,
och dessa har publicerats i jordbrukets
utredningsinstituts skrifter, där siffrorna
alltså kan studeras. Fn avspärrning
från import av de förnödenheter, som
jordbruket i dag importerar, skulle trots
vissa lagerreserver förhållandevis snabbt

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

få mycket omfattande återverkningar på
jordbruksproduktionen. Vår ofta omskrivna
och omdebatterade men i verkligheten
ytterst obetydliga överskottsproduktion
är alltså bl. a. ur beredskapssynpunkt
långt ifrån något oroande element
i samhällsmekanismen.

Regeringen och den socialdemokratiska
majoriteten i jordbruksutskottet
har tagit ställning mot en margarinprishöjning
och stöder detta ställningstagande
på att smörexporten inte är omöjliggjord.
I denna tankegång kan inte
centerpartiet inordna sin uppfattning
om den aktuella marknadssituationen.
Vi har, anser vi, en omöjliggjord export
för viss kvantitet smör — den kan bedömas
till cirka 7 000 ton — och ett rörligt
margarinpris bör i denna situation
komma till. Vi har föreslagit en höjning
av margarinpriset med 50 öre, och för
att inte konsumenterna skall få vidkännas
ökade levnadskostnader på grund
av denna prishöjning, föreslås samtidigt
ett borttagande av punktskatten på socker.
Därutöver förutsättes nuvarande
pris på smör bestå under den ifrågasatta
perioden liksom utgående subvention
föreslås bibehållen. Detta är enligt
min mening ytterst moderata krav, i all
synnerhet som det nuvarande smörpriset
trots konsumtionsökning på den inhemska
marknaden innebär en kännbar
förlust för vårt lands jordbrukare.

Regeringspartiet sätter sig trots allt
emot en höjning av margarinpriset. Man
säger sig vilja ha ytterligare erfarenheter
av nuvarande prispolitiks återverkningar
på konsumtionsvanorna beträffande
smör och margarin. Mot detta
kan med skäl invändas, att vi redan
har vissa om än under kort tid vunna
erfarenheter av den effekt som smörprissänkningen
haft på konsumtionsvolymen.
Vissa slutsatser kan säkert
dras härav.

Men nu frågar man sig säkerligen i

många sammanhang: Vilken effekt skulle
ett höjt margarinpris få på margarinoch
smörkonsumtion, om smörpriset
hålles kvar på nuvarande nivå?

Säkerligen finnes förutsättningar att
under den ifrågasatta prisregleringsperioden
vinna värdefulla erfarenheter
också av denna prispolitik. Därav skulle
vi säkerligen också ha nytta inför höstens
vittomfattande jordbruksekonomiska
debatt. Det är utomordentligt
svårt att förstå varför regeringspartiet
kategoriskt avvisar denna väg. Inom
centerpartiet kan vi inte finna några
sakliga bevekelsegrunder för ett sådant
uppträdande i frågan.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört
vill jag, herr talman, yrka bifall till
den av centerpartiet vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen av herr
Hermansson m. fl.

Herr NORUP (ep):

Herr talman! Det skulle vara mycket
att säga om det utlåtande som här föreligger,
men denna debatt har ju på
grund av den interpellationsdebatt som
inlagts i densamma dragit ut rätt långt
på tiden.

Om man studerar underlaget för jordbruksutskottets
utlåtande, finner man,
att det bygger på jordbruksministerns
förslag. I departementschefens uttalanden
förekommer emellertid en del som
kanske är värt att något uppmärksammas.

Vi har en jordbruksminister som ofta
är ute och talar, en elegant talare, som
ibland lovar jordbruket ganska mycket.
När det gäller hans handlande föreligger
emellertid i dag ett resultat, som
ingalunda inger den tillfredsställelse,
som jordbrukarna i dagens läge kunde
förvänta. Herr jordbruksministern hänvisar
ofta till 1947 års beslut om den
framtida jordbrukspolitiken och näm -

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

ner, att jordbrukarna har rekommenderats
att minska sin produktion och
att man redan tidigare har räknat med
att situationer kan uppstå, där jordbruket
får svårt att finna avsättning för
sin produktion.

Vad beträffar 1947 års beslut vill jag
säga, att enligt min mening har jordbruket
gjort en hel del insatser, förverkligat
önskemål och fullgjort villkor
som då ställdes. Det var emellertid inte
enbart skyldigheter för jordbruket som
det riksdagsbeslutet förutsatte utan även
rättigheter. En av de viktigaste var att
jordbruket skulle få inkomstlikställighet
med vissa då angivna grupper. Jag
har kanske försummat att läsa herr
jordbruksministerns uttalanden vid alla
tillfällen, men jag har i varje fall inte
funnit honom framhäva den delen av
1947 års beslut. Det betyder dock oerhört
mycket för jordbruket, att inte
bara den ena delen av det beslutet effektueras
utan även den andra.

Vad beträffar jordbrukets framtida
produktion rekommenderas en minskning
av densamma. Ja, om den saken
tror jag vi alla kan vara överens, men
den som aldrig så litet känner till jordbrukets
möjligheter att lägga om sin
produktion vet, att det ingalunda går att
genomföra vare sig på ett halvt år eller
på ett helt år. Nej, ärade kammarledamöter,
det behövs betydligt längre tid
för den saken. Jag tror dock för min del
att de flesta jordbrukare i dag är inställda
på att minska produktionen. Man
liar ju också visat det i handling. Sålunda
har produktionen sedan 1950
ingalunda ökat utan tvärtom minskat.
Vad beträffar produktionsapparaten har
jordbrukarna, som tidigare nämnts i
dag, skurit ned förutsättningarna för
mjölkproduktion genom att minska kornas
antal med cirka 500 000. Den saken
är vid ändå värd åt! notera. Jordbrukarna
har enligt min mening varit lyhörda

för de strömningar som för närvarande
är rådande inom de instanser som har
att reglera jordbrukets förhållanden.

Jordbruket har ifrån att vara en modernäring
mer och mer blivit en beredskapsniiring.
Det har efter hand inkopplats
i internationella förhållanden och
i hög grad blivit beroende av politiska
beslut. I tider, när jordbruket verkligen
haft att fullgöra sin tjänst som beredskapsnäring,
har man velat mana jordbruket
att öka produktionen så mycket
som möjligt.

Den situation som i dag är rådande i
världen är beroende på att det inte
enbart är det svenska jordbruket som
är beredskapsnäring utan att de flesta
länders jordbruk har samma ställning.
Man har inte där vågat lita på import
från andra länder, utan i den mån man
har kunnat har man ökat jordbruksproduktionen
inte bara i så gott som samtliga
länder i Europa utan även i Amerika.

Jag tror det skulle vara ganska tacknämligt
— och jag vågar tro att det också
skulle vara klokt — om den majoritet,
som i dag står för jordbruksutskottets
utlåtande, begrundade i inte så liten
grad det uttalande år 1947 av förre jordbruksminister
Sköld, som herr Hseggblom
har refererat i dag och som har
kommit in i dagens protokoll. Det säger
en hel de], och hade man haft det uttalandet
för ögonen är jag inte övertygad
om att utskottsutlåtandet hade
fått den utformning det har i dag.

När man går att kritisera jordbruket
för att det upprätthåller en för stor
produktion under rådande förhållande
med en så gott som omöjlig smörexport,
skall vi komma ihåg att det inte är så
många år sedan det gick lätt att exportera
inte bara smör utan även andra
jordbruksprodukter. Då var det tacknämligt
inte minst ur konsumenternas
synpunkt alt jordbruket producerade så

7 — Anilra kammarens protokoll 1958. Nr 115

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

mycket som möjligt. Ju mer jordbruket
exporterade, desto mer pengar kom det
in i landet, och det blev andra länders
konsumenter som fick hjälpa till att
åstadkomma den inkomstlikställighet de
olika riksdagsbesluten år för år medgivit.
Jag tror alltså det är rätt angeläget
att vi i dagens läge inte glömmer
bort den saken.

Tiderna har dock ändrats. Det är lätt
att vara efterklok. Ibland hör man att
den förda jordbrukspolitiken inte skulle
ha varit den bästa. Om man därmed menar
att man borde ha varit mindre frikostig
gentemot jordbruket, så vill jag
påstå att jordbruket ännu inte något
år — utom möjligen ett — fått mera än
att likställighet uppnåtts. Den handelspolitik
vi nu för bär kanske i viss mån
skulden till det läge vi befinner oss i.
Man kan nog kritisera den, men jag
skall inte göra det. Det är ändock klart,
att Sverige och England liksom har gått
före och visat vägen för en ökad liberalisering
av handeln, inte minst på jordbrukets
område. Hela den internationella
handelspolitiken, särskilt beträffande
jordbruket, har förändrats, och vi
tvingas vara med. Följaktligen måste vi
ganska snart ta hänsyn till den utveckling
som nu är rådande.

Vad beträffar den fråga som det här
egentligen gäller, överskottet på smör,
är vi beroende av i första hand två ting.
Vi är beroende av de minskade exportmöjligheterna
för smör i dagens läge
och den ökade margarinkonsumtionen,
som har trängt undan smörkonsumtionen.
Jag vill emellertid instämma i vad
jordbruksministern sade här för en
stund sedan, nämligen att om vi i dagens
läge haft samma smörkonsumtion som
för några år sedan skulle denna kris
inte varit så svårbemästrad.

Jordbrukarna bär dock enligt min mening
gjort en ganska god insats och försökt
mildra svårigheterna för avsättning

av smör genom att gå med på att sänka
smörpriset med 1:50 per kg, vilket givetvis
förorsakar jordbrukarna ganska väsentliga
inkomstminskningar. Jag håller
givetvis med om att man ingalunda kan
säga att vi har sänkt smörpriset med så
och så många ören, vilket skulle sänkt
mjölkpriset till producenterna betydligt.
Men det är som jag tidigare nämnt olika
ting som kommer in i bilden och förändrar
den. Ett faktum är dock att smörpriset
till producenterna sedan början
av 1958 har gått ned med 4 å 5 öre per
kg, vilket givetvis inte blir småsaker i
den mjölkproducerande bondens ekonomi.
Man kan mycket väl jämföra detta
med de svårigheter, som en arbetstagare
kommer i när arbetslöshetens spöke
visar sig.

Jag har för min del den meningen, att
i det ekonomiska läge, som nu är rådande
för så gott som alla samhällsgrupper
i vårt land, skulle konsumenterna med
hänsyn till den gärning jordbruket utförde
under 1940-talet ganska lätt kunna
acceptera en höjning av margarinaccisen
med 50 öre utöver vad i utskottsutlåtandet
föreslås. Jag kan därför inte
dela herr jordbruksministerns uppfattning
att den nuvarande prissättningen
på smörmarknaden inte skulle förorsaka
jordbrukarna något större ekonomiskt
avbräck. Jag skall dock inskränka mig
till att helt instämma i den protest, som
uttalades av herr Pettersson i Dahl.

Det föreligger flera reservationer till
detta utskottsutlåtande. Bakom en av
dessa står folkpartiets representanter,
som inte har velat ansluta sig till de
andra borgerliga partiernas reservation
genom att föreslå en höjning av margarinaccisen
med 50 öre. Jag frågar mig:
Kan detta stämma med vad folkpartiet
ofta uttalar om att det är speciellt småbrukarnas
beskyddare? Jag undrar vad
en mjölkproducerande småbrukare säger
om ett dylikt ställningstagande. Det

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

är min förhoppning att han observerar
det och även tar konsekvenserna av detsamma.
Jag sympatiserar för min del då
betydligt mera med de andra reservationerna,
och jag kommer att ansluta
mig till den reservation som är föreslagen
av herr Hermansson m. fl.

När det gäller den nuvarande situationen
har man sagt, att det föreligger
ett avtalsbrott. Jag vill inte instämma i
detta uttalande, men jag måste säga ifrån
att det uppstått en annan anda vid tolkningen
av treårsavtalet än den som var
rådande när detta slöts. Jordbruket har
all anledning att uttala sitt beklagande
häröver, och i den mån herr jordbruksministern
kunde bidraga till att den
gamla andan återupplivades skulle det
vara tacknämligt. Det skulle säkerligen
ta bort den oro, som i dag råder ibland
en hel del jordbrukare och som jordbruksministern
påtalar i sitt departementschefsyttrande.
Likaså skulle jag
för min del tro, att det skulle gagna
samförståndet i vårt samhälle, om den
goodwill, som jordbruket hade under
1940-talet och början av 1950-talet men
som tog så hastigt slut, kunde återuppstå.
Det skulle säkert i dagens läge lyfta
undan åtskilliga bekymmer från många
familjer, som brukar svensk jord.

Herr talman! Det kunde vara mycket
att tillägga, men jag skall bara be att få
yrka bifall till den reservation, som avgivits
av herr Hermansson m. fl.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag vill gärna lämna
några sakupplysningar i anslutning till
ett par av de sista anförandena. Först
och främst är det en fråga som jag är
ytterst angelägen att äntligen klara upp.
Herr Pettersson i Dahl ville protestera
mot en formulering i propositionen,
som han ansåg vara missvisande. Herr

Eliasson i Moholm instämde, och till
min allra största häpnad har också herr
Norup förenat sig med dem i en protest,
som skulle ha varit fullständigt överflödig,
om herrarna hade velat vara vänliga
och läsa vad det verkligen står i
propositionen.

Vad jag sagt på den punkt, som herr
Pettersson i Dahl ville protestera emot,
är att den omständigheten att den minskade
prisspänningen kunde uppnås icke
genom margarinprishöjning utan genom
subventionering inte just därigenom har
sänkt jordbrukarnas inkomstnivå. Jordbrukarnas
egna organisationer har under
båda förutsättningarna prutat en
krona och 50 öre. Då kan alltså inte det
förhållandet att det blir prisrabattering
i stället för margarinprishöjning innebära,
att deras inkomststandard just
därigenom har försämrats. Detta påstående
har skymtat i pressen, men jag är
ytterligt förvånad över att inte ens generaldirektören
för lantbruksstyrelsen har
kunnat fatta sammanhanget.

Till herr Pettersson i Dahl skulle jag
vilja lämna ett svar på hans fråga —
som jag finner ganska naturlig — om
den eftersläpning av utbetalningen av
prisrabatteringsmedlen, som mejeriorganisationen
fått vidkännas. Jag har
gjort mig underrättad om att förhållandet
är som herr Pettersson i Dahl påpekar.
Själva beräkningarna, som SMR
har att utföra för att utbetala denna
prisrabattering, uppskattas ta ungefär
en månad. På grund härav dröjer det
två månader innan utbetalning kan ske,
då likviden skall rekvireras en månad
i efterskott. Afl detta har medfört besvärligheter
är jag fullt införstådd med,
och efter konferens med SMR har jag
upplysts om att man nu överviiger att
pröva någon form av förskottsbetalning
för att nedbringa denna eftersläpning,
vilket ju i och för sig kan vara önskvärt.
Det beror i varje fall inte på statsmak -

100 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

ternas åtgöranden utan är närmast en
bokföringsteknisk fråga. Jag vill gärna
medverka till en förskottsbetalning, i
den mån den kan åstadkommas.

Med anledning av herr Norups anförande
nyss önskar jag påpeka ytterligare
en sak. Han menade, att den nuvarande
jordbruksministern lovar jordbrukarna
mycket men att den proposition,
som vi nu behandlar, visar att det
inte håller i handling. Jag vet inte alls
vilka anspråk herr Norup har på den
nuvarande jordbruksministern. Av det
anförande, som herr Brandt höll strax
före herr Norups inlägg, föreföll det
emellertid som om herr Brandt ansåg
att det i denna församling hade begåtts
vissa underlåtenhetssynder, eftersom
han kom med ett citat som visade att
jordbruksministern år 1955 bagatelliserade
1954 års jordbruksprisutrednings
varning för en kommande överskottskris.
Jag tror att det finns plats för sådana
påpekanden, och jag respekterar
på det allra högsta, om någon vill efterlysa
tidigare åtgärder än dem som nu
vidtagits eller skall vidtas. Men jag har
svårt att förstå att just herr Norup är
den som härvidlag kan komma med
några förebråelser.

Herr NORUP (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag i dag förväntat
av jordbruksministern i fråga om handling
är att han skulle ha biträtt den
framställning som jag anslutit mig till,
nämligen om höjning av margarinaccisen
med 50 öre. Jag har redan motiverat
varför detta är ett rättvisekrav, som
jordbrukarna utan att förhäva sig kan
räkna med att få tillgodosett.

Jordbruksministern ville göra gällande
att jag inte skulle ha fattat vad han
skrivit om jordbrukets inkomststandard.
Jo, det har jag nog gjort. Jag måste
emellertid konstatera att jordbruksmi -

nistern använder detta uttalande för
att underbygga sin ståndpunkt att inte
vidta några vidare åtgärder för nästa
kvartal — det är ju en kvartalsjordbrukspolitik
som för närvarande föres.
Enligt min mening kommer jordbrukarna
att få vidkännas betydligt minskade
inkomster, vilket kommer att sätta dem
i ett läge där likställighetslöftet ingalunda
är uppfyllt.

Jag kan alltså inte fatta att inte jordbrukarna
här får ekonomiskt sitta emellan.
Jag medger, såsom jag också tidigare
sagt, att genom det sänkta priset
på den större delen av matfettskonsumtionen
här i landet har exporten blivit
mindre, men det kunde ha varit värre,
om vi skulle ha exporterat allt.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till jordbruksministern för att
han besvarat min fråga angående eftersläpningen
av mejerilikviderna och förskotteringen
från mejeriernas sida. Såsom
statsrådet också framhållit får mejerierna
ligga ute med pengar i två månader,
och det uppstår givetvis på det
sättet ränteförluster. Statsrådet hänvisar
nu till att SMR undersöker möjligheterna
att mera allmänt få till stånd
förskottsbetalning. Jag känner också till
detta, men jag vill framhålla att eftersom
SMR väl inte har några egna pengar
att ta till, utan måste låna upp medel för
denna förskottsbetalning, får man även
i detta fall vidkännas en ränteförlust.

Vad jag menar är att de statsmedel,
som skall reserveras för dessa stödåtgärder,
bör ställas till förfogande i så
god tid att man kan minska behovet av
förskottsbetalning. För närvarande har
kanske kreditinstitutionerna, i detta fall
närmast jordbrukskassorna, möjlighet
att tillhandahålla mejerierna pengar för

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Nr B 5

101

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m., tillika svar på inter pellationer

ang. åtgärder för ny uppgörelse om jordbrukets prisfrågor, m. m., och

ang. jordbrukets eftersläpning i förhållande till den inkomstlikställighet, som

åsyftats genom 1955 års beslut om nytt prissättningssystem för jordbruket m. m.

ändamålet, men ponera att kreditrestriktionerna
sätter hårdare in och att mejerierna
inte kan skaffa pengar. Då kommer
de ju i ett ganska prekärt läge.

Statsrådet ansåg att jag inte hade riktigt
tolkat den sats i propositionen, där
det talas om att jordbrukets inkomstläge
inte har försämrats. Men om man
i ett sammanhang läser vad statsrådet
på denna punkt skrivit, är det väl omöjligt
att tolka uttalandet på annat sätt än
jag och andra har gjort. Om uttalandet
skall fattas på det sättet, att det är just
denna detalj med subventioneringen
medelst statsmedel i stället för margarinaccis,
som avses när det talas om att
jordbrukets inkomststandard inte har
försämrats, så bör väl detta klart ha angetts.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag vill återkomma till
det uttalande, som herr Pettersson i
Dahl sist berörde och som han inte var
riktigt på det klara med — herr Norup
var däremot till min glädje tydligen ense
med mig på denna punkt. Uttalandet
har följande lydelse: »Enligt min uppfattning
har den väg, som valts att minska
prisspänningen mellan smör och
margarin och som samtidigt inneburit
en betydande sänkning av matfettskostnaderna
utan att just därigenom jordbrukets
inkomststandard försämrats, såväl
av ekonomiska som psykologiska
skäl starkt bidragit till det goda resultat
för smöravsättningen som de å prisområdet
vidtagna åtgärderna medfört.»
Det är vid tydligt att meningen är att
just den minskade prisspänningen inte
inneburit någon sänkning av inkomststandarden.
Frågan om prissänkningen
med 1: 50 diskuteras ju inte i detta sammanhang.

.lag ber, herr talman, om ursäkt för att

jag trampar över startlinjen för middagsrasten,
men det kanske må tillåtas
mig att härutöver säga att det som herr
Norup kallar för kvartalsjordbrukspolitik
är en av de nödutvägar som måste
anlitas för att jag skall kunna fullfölja
herr Norups jordbrukspolitik. Det prisavtal
som gäller har ju tillkommit genom
1955 och 1956 års beslut på grundval
av överenskommelser mellan jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation,
och herr Norup gör sig skyldig
till en alltför ensidig tolkning därav,
när han förmenar att enligt hans
egna intentioner skulle den första åtgärden
i händelse av — såsom herr Norup
själv skrivit — »helt omöjliggjord export»
vara att man höjde margarinpriset.

Det var det ändå inte, herr Norup!
Jag läser i Kungl. Maj:ts proposition
nr 198 år 1955, som var underskriven
av herr Norup under de goda åren, på
s. 12 där det står i punkten 4, sedan
man redovisat de olika åtgärderna:
»Margarinpriset skall efter sänkningen
hållas oförändrat under den första femårsperioden.
» Jag tror inte vi behöver
träta om den punkten. Det enda jag
velat säga och som inte kunnat bestridas
är att höjningen av margarinpriset
inte var den åtgärd som i första hand
skulle vidtas. Jordbruksnämnden hade
från början skrivit att den »vid omöjliggjord
export» med alla till buds stående
medel skulle främja avsättningen
av smör på hemmamarknaden. Herr
Norup skärpte den formuleringen och
skrev att det »vid helt omöjliggjord export»
skulle åligga statsmakterna att
med alla till buds stående medel främja
avsättningen av smör på hemmamarknaden.

År exporten omöjliggjord i dagens
läge? Får jag bara som hastigast nämna
att vi 1956 under tiden januari—maj
lyckades exportera 4 4.86 ton, år 1957

102 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 fm.

Interpellation ang. färdigställande av vissa bokföringsresultat för åren 1954—1957
att användas vid förhandlingarna om prissättningen på jordbrukets produkter

samma tid 9 643 ton och 1958 samma annan metod — att margarinet i någon

tid 11 555 ton, alltså mera än något av mån skulle betala detta, så att jordbru de

två tidigare åren. Vi kan därför inte karna inte skulle behöva sitta emellan

med skäl hävda att smörexporten är så hårt.

helt omöjliggjord. Det är därom diskus- I mitt tidigare anförande har jag försionen
rört sig, och det är på den punk- sökt motivera anledningen till min in ten

jag vill bestrida herr Norups upp- ställning. Nu har jag alldeles för kort

gift. tid på mig att utveckla detta.

Herr BRANDT i Sätila (ep) kort genmäle: Herr

talman! Det var inte för att påpeka
några tidigare underlåtenhetssynder
som jag gjorde referatet mera fullständigt
än jag egentligen hade behövt
göra, men för att bedömningen av situationen
i dess helhet skulle framgå och
motiveringen för åtgärderna på smöroch
margarinmarknaden skulle klargöras,
använde jag samma referat som
jordbruksnämnden i sin skrivelse till
Kungl. Maj:t. Det är med hjälp av detta
fullständiga referat som vi sedan från
centerpartiets sida kunnat bygga upp
våra krav. Vi anser att det finns två
avsnitt att utnyttja i detta referat, det
ena motiverar åtgärden att säkra hemmamarknaden
för den inhemska smörproduktionen
och det andra avsnittet
motiverar ett rörligt margarinpris. Det
är i dessa syften jag använt citatet.

Herr NORUP (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vågar påstå, herr
jordbruksminister, att om den anda som
var rådande när avtalet ingicks även
varit rådande i dag, då hade säkerligen
smörkrisen inte varit så svår som nu.

Sedan vill jag villigt medge, att det
inte är alldeles omöjligt — kvantitativt
sett — att exportera smör. Jag menar
dock att det av ekonomiska skäl är så
gott som omöjligt för jordbruket att
bära de förluster som en export i nuvarande
läge och priser skulle medföra.
Detta har gjort att jag haft den uppfattningen
att man skulle försöka med en

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr andre vice talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till
kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 4

Interpellation ang. färdigställande av
vissa bokföringsresultat för åren 1954—
1957 att användas vid förhandlingarna
om prissättningen på jordbrukets
produkter

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep);
som anförde:

Herr talman! Med hänsyn till att nu
gällande avtal om prissättningen på
jordbrukets produkter utlöper den 31
augusti 1959, torde förberedelserna för
förhandlingar om ny överenskommelse
snart komma att igångsättas. Ett viktigt
led i detta arbete utgör beräkningarna
rörande inkomstläget för jordbrukare
och jämförliga grupper. Med den innebörd
som gavs åt inkomstlikställighetsbegreppet
i samband med den föregående
uppgörelsen skulle man på jordbrukarsidan
utgå från inkomstförhållandena
vid jordbruk med 10—20 hektar
inom södra och mellersta Sveriges slättbygder,
vilka är av samma rationaliseringsgrad
som gårdarna i lantbruksstyrelsens
jordbruksekonomiska under -

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5 103

sökning. Resultaten från denna undersökning
kom därför att spela en avgörande
roll vid förhandlingarna kring
denna uppgörelse.

Tyvärr synes under senare år en allvarlig
eftersläpning i fråga om sammanställandet
och offentliggörandet av
resultaten från den jordbruksekonomiska
undersökningen ha inträtt. Senast utgivna
publikation i serien Räkenskapsresultat
från svenska gårdar avser bokföringsåret
1952/53. Några definitiva
uppgifter för senare år har ännu inte
publicerats. Med användning av de moderna
kontorstekniska hjälpmedel som
nu står till buds borde bearbetningen
av materialet kunna utföras så snabbt,
att slutgiltiga resultat skulle kunna föreligga
senast vid utgången av kalender -

året närmast efter det räkenskaperna
avser.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd,
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få ställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
de nämnda bokföringsresultaten för
åren 1954—57 föreligger färdiga i så
god tid, att de kan användas vid de
förestående förhandlingarna om prissättningen
på jordbrukets produkter?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.22.

In fidem
Gunnar Britth

Fredagen den 25 juli

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Åtgärder på grund av situationen på
smörmarknaden, m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande jordbruksutskottets
utlåtande nr B 8, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa åtgärder på grund av
situationen på smörmarknaden, m. m.
jämte i ämnet väckta motioner, nu komme
att fortsättas; och lämnades enligt
förut gjord anteckning ordet till

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s), som
yttrade:

Herr talman! Debatten kring proposi -

tionen om åtgärder på grund av situationen
på smörmarknaden, m. m., har
i dag rört sig mest på det stora fält som
döljer sig bakom detta m. m. Det meningsutbyte
som har försiggått mellan
jordbruksministern och oppositionen
har varit utomordentligt intressant.
Jordbruksministern har haft tillfällen
till klarlägganden, som vi hoppas kommer
att bidra till att skingra farhågor
och missförstånd. Alla reservanter har
haft tillfälle att plädera för sina meningar,
och då kanske det kan vara på
tiden att någon från utskottsmajoriteten
åtminstone yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Jag skulle egentligen kunna nöja mig
med detta — fältet är ju i stort sett avbetat
— men några små reflexioner
kring vad som har sagts och vad som
har yrkats i reservationerna ber jag
ändå att få göra.

Det har ibland framskymtat, framför

104

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

allt från centerpartiets sida, att man
menar att regeringen har bagatelliserat
smörkrisen eller rättare sagt att smörkrisen
utlöstes allhelgonadagen 1957,
det datum då herr Netzén blev statsråd
och jordbruksminister. De beslut, som
i våras fattades om subventionering av
smörrabatter, skedde i en något affekterad
atmosfär. De erfarenheter som
detta provisorium under de gångna tre
månaderna givit oss visar i alla fall på
en ganska aktningsvärd konsumtionshöjning
av smör, som tillsammans med
dagens små exportmöjligheter ger hopp
om att vi nödtorftigt bör kunna klara
smörsituationen under höstmånaderna.
Under vårens och sommarens lopp har
jordbruksministern aktualiserat en serie
undersökningar, som är redovisade i
propositionen och som syftar till att på
längre sikt grundlägga en bättre produktionsbalans
inom jordbruket.

Om man till detta fogar att man kanske
inte bör föregripa de överväganden
som kan bli nödvändiga i höst, när 5-och 6-procentreglernas spärrhakar visa
stopptecken, talar alla skäl för att riksdagen
nu bör godkänna en ytterligare
förlängning av den nu gällande ordningen.

År vi alltså överens om att en prisrabattering
av smör bör fortsätta med
hjälp av en statssubvention under ytterligare
fyra månader, upphör emellertid
enigheten när man kommer in på diskussionen
om smörpris kontra margarinpris.
Högern och herr Hseggblom och
hans halvkusiner har motionsvis föreslagit
en höjning av margarinpriset med
50 öre, som skall träda i kraft snarast,
säger centerpartisterna, och den 1 augusti,
säger högern, vilket väl är detsamma.
Utskottet har inte kunnat ansluta sig
till denna linje. En höjning av margarinpriset
skulle ju inte medföra någon
påtaglig förbättring för jordbrukarnas
ekonomi. Vad som avses med denna
formulering har redan till fullo blivit
klarlagt förut. Den konsumtionshöjning
som följt på smörprissänkningen — be -

räknad till 30 procent — visar om den
stabiliseras, att konsumenterna a priori
icke helt har försvurit sig åt margarinet
som matfett. Under sådana förhållanden
anser vi att man ej bör göra margarinet
till ett regleringsinstrument i smörpolitiken,
så mycket mindre som margarinet
trots sänkningen av smörpriset fortfarande
spelar en viktig roll för barnfamiljer
och för hushåll med små inkomster.

Med samma motivering kan utskottsmajoriteten
inte heller stödja motionen
om ett riksdagsuttalande att begränsa
margarinkonsumtionen till 80 miljoner
kilogram per år.

Någon hänvisning till 1947 års beslut
om en kvantitetsbegränsning kan ej åberopas.
Det var ett uttalande som gjordes
men som inte sanktionerades av
riksdagen, och några principuttalanden,
som skulle skärpa eller mildra statsmakternas
åtaganden gentemot jordbruket,
vill utskottsmajoriteten inte vara
med om i en fråga, som här bara gäller
ett förlängt provisorium.

Herr Pettersson i Dahl ville ändå att
riksdagen skulle göra ett sådant uttalande.
Jag kan inte förstå att det skulle
ha någon som helst effekt. Herr
Hseggblom påstår att det skulle fordras
en regleringsanordning av ransoneringskaraktär
för att effektivitet skulle
uppnås. Om man 1947 angav 40 miljoner
kg som gräns för margarinkonsumtionen,
vilken effekt hade då detta? Jo,
det hade den effekten att margarinkonsumtionen
successivt steg till över
100 miljoner kg. Vi anser att detta är
omöjligt att tekniskt genomföra utan en
orimlig kontrollapparat, och därför vill
utskottsmajoriteten inte vara med om
en sådan skrivning. Samma motionärer
vill också ha 2 miljoner kronor för att
stödja forskningen i fråga om framställning
av smörolja. Den forskning som nu
bedrives beträffande tillverkningsmetoderna
för smörolja har, enligt vad som
har upplysts, ännu inte tagit fast form.
Skulle särskilt statsbidrag för denna

105

Fredagen den 25 juli 1958 em. Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

forskning visa sig behövligt och erforderligt,
bör ju framställning härom
kunna göras och handläggas i vanlig
administrativ ordning. Däremot gör utskottet
en rekommendation till Kungl.
Maj:t beträffande utredning om avsättningen
av torrmjölk till utlandet.

Beträffande vad herr Eliasson i Moholm
har anfört angående differentiering
av mjölkavgifterna har utskottet
uttalat, att hänsyn måtte tagas till de
speciella produktionsbetingelserna i
Norrland och jämförbara produktionsområden.
Den fullmakt det här är fråga
om för uttagande av utjämningsavgifter
och mjölkavgifter har sedan 1947 legat
hos Kungl. Maj :t eller jordbruksnämnden.
Det har alltså inte föreslagits någon
ändring i det avseendet. Skälet till att
en fullmakt har lämnats är framför allt
att fördelningen av utjämningsavgifterna
har ansetts vara en jordbrukets och
mejerirörelsens interna fråga, som dock
har stadfästs av jordbruksnämnden. Vi
har dock inom utskottet ansett att reservanternas
farhågor för ett missbruk
av den begärda fullmakten är överdrivna,
för att inte säga obefogade, och utskottsmajoriteten
har sträckt upp ett
varnande finger, när den sagt att den
som sin mening vill uttala, att Kungl.
Maj :t bör tillse att vid bestämmandet
av de differentierade avgifterna hänsyn
tages till de speciella produktionsbetingelserna
i Norrland och jämförbara
produktionsområden ävensom till
nödvändigheten av att totalproduktionen
av mjölk icke i nuvarande läge stimuleras
att öka.

De stora kontroversiella frågorna
kring inkomstlikställigheten och statsmakternas
hållande av ingångna avtal
har redan utförligt behandlats på högre
nivå än den jag företräder, varför jag
inskränker mig till att yrka bifall till
utskottets hemställan och avslag på de
till betänkandet fogade reservationerna.

Vidare anförde:

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Gustafson i Dädesjö
anmärkte på vår reservation angående
differentiering av avgifterna. Jag
anser att han handlar riktigt när han
ger jordbruksnämnden och eventuellt
mejeriorganisationerna den rekommendationen,
att man skall försöka förbättra
priserna för Norrland och icke vidtaga
åtgärder för att öka produktionen.
Om så blir förhållandet, är vår reservation
naturligtvis diskutabel, men skulle
det visa sig att det blir en överföring
av pengar från produktområdena till
K-områdena, då är vår reservation riktig -

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall inte ge mig
in på någon allmän jordbrukspolitisk
utläggning — vi har ju fått åtskilligt av
det förut i dag — utan jag skall försöka
att i huvudsak hålla mig till den proposition
och det utlåtande som vi här har
att behandla.

Jag skulle först vilja säga några ord
om en del ändringar av regleringsdetaljer
som föreslås i propositionen och utlåtandet,
och jag kan ju börja med det
som här senast var på tal, nämligen
förordningen om utjämningsavgift på
mjölk och den föreslagna möjligheten
till en viss differentiering. När man
t. o. m. diskuterar så drastiska åtgärder
för att styra produktionen som
statsanslag för utslaktning av kor —
alltså skottpengar på kor, populärt uttryckt
— vilket enligt min mening inte
är rimligt att ge sig in på, tycker jag
nog det förefaller en smula äventyrligt
att principiellt avvisa så relativt milda
åtgärder som en viss differentiering av
dessa utjämningsutgifter.

Man har här nämnt Norrland och sagt
att för Norrlands del kan man vara med
om alt vidta vissa åtgärder, men i övrigt
vill herr Eliasson i Moholm och
hans meningsfränder inte vara med om

106 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

någonting. Man har i sammanhanget
också åberopat de mindre jordbrukarnas
i Mellansverige intresse. Ja, det
finns åtskilligt att fundera på i det sammanhanget.
Vad man inte nämner är, att
de verkligt stora överskottsområdena
på mjölk ligger i Sydsverige, och att
jordbruksområdena där har större möjligheter
än någon annan del av landet
att lägga om sin produktion, om det blir
fråga om att minska mjölkproduktionen.
Nu skall ju jordbrukets organisationer,
förhandlingsdelegationen och jordbruksnämnden
vara med och styra dessa
saker, och herr Eliassons i Moholm
meningsfrände godsägare Liedberg sitter
väl fortfarande som ordförande i
förhandlingsdelegationen, och han är
väl inte alltför äventyrlig av sig i det
sammanhanget. Jag tycker därför att
man skulle kunna vara med om att
ge regleringsorganen den ökade frihet
Kungl. Maj:t här föreslagit.

En annan regleringsdetalj som varit
aktuell är slaktdjursavgifterna. För dem
har föreslagits en höjning från 15 till
20 kronor på hästar och större nötkreatur
och från 8 till 15 kronor för svin,
kalvar och andra lättare nötkreatur. Läget
är där sådant, att medel måste ställas
till regleringsorganens förfogande
för att styra hela den verksamheten.
Våra förluster på fläskexporten är betydande.
Departementschefen har av begripliga
skäl inte nämnt några siffror
i det sammanhanget, och det skall inte
heller jag göra. Av de föredragningar
som ägt rum i jordbruksutskottet förefaller
det emellertid som om man från
jordbruksnämndens sida hade tagit till
ganska bra, när man begärt vidgade
fullmakter. Från folkpartihåll har vi på
en punkt där yrkat ändring, nämligen
när det gäller slaktavgiften för kalvar.
Det kan nämligen inte vara rimligt att
ta ut en slaktavgift på 15 kronor för en
kalv, som inte går till mer än 75 å 100
kronor, d. v. s. en avgift på 20 procent
av hela slaktvärdet. I det fallet har jordbruksutskottet
stött vår motion. Jag bara

noterar det och hoppas att departementschefen
hjälper till att i detta fall
hålla utvecklingen på rätt väg.

Vidare har det begärts rörliga införselavgifter
för andra fodermedel än majs
och oljekraftfoder. Om jag skulle fullfölja
min tidigare uppfattning på den
punkten, så skulle jag yrka avslag på
det förslaget. Men här gäller detsamma
som jag nämnde nyss, nämligen att förhållandena
är så besvärliga, att åt regleringsorganen
måste ges relativt stora
fullmakter för att de skall kunna styra
det hela. Det bör dock observeras att
dessa rörliga avgifter på svenska fodermedel
kommer att försvåra handeln i en
helt annan utsträckning än det beslut
som fattades 1955—1956. Jordbruksutskottet
har också i sitt utlåtande understrukit
att man bör handskas med denna
fullmakt så, att så få olägenheter som
möjligt vållas handeln.

Sedan har — naturligtvis höll jag på
att säga — högern strukit under att man
bör höja foderavgifterna ordentligt, så
att produktionen i huvudsak baseras på
svenska fodermedel. Man har inte fullföljt
resonemanget i någon kläm, men det
ligger ju helt i linje med vad högern
brukar yrka i dylika fall. Det skall väl
vara ett utslag av det intresse för småbruket,
som kommer fram i så många
olika sammanhang i det tryck som nu
ligger på riksdagens bord.

Den fjärde punkt där man också vill
ha vidgade fullmakter gäller förmalningsavgiften
för svensk brödsäd. Där
begäres praktiskt taget en fullmakt in
blanco att höja förmalningsavgiften så
mycket som kan behövas för att klara
upp prissättningen på brödsäd, i händelse
6-procentregeln skulle komma att
tillämpas, vilket är troligt. Även här är
väl läget sådant, att det är svårt att säga
nej. Priset på brödspannmålen måste
nu sättas när som helst, och då sättes
inlösningspriset per den 1 april 1959.
Sedan kommer handeln med spannmål
i gång, och ifall det sedan skulle bli fråga
om prishöjningar, är det svårt att

107

Fredagen den 25 juli 1958 em. Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

effektuera dem, eftersom en del odlare
redan har sålt sin spannmål. Nu anser
jordbruksnämnden att man på något
sätt skulle kunna klara den saken, ifall
man finge vidgade fullmakter att ta ut
större förmalningsavgift. Och det må
ju vara hänt. Vi har inte gått emot det
annat än beträffande en detalj, där vi
många gånger förr haft anledning att
anmäla avvikande mening. Det gäller
bygdekvarnarna. Vi har hela tiden ansett
det oriktigt att ta ut förmalningsavgift
av bygdekvarnarna. Vi har yrkat
avslag härpå många gånger. Här finns
i Sverige 1 500—1 600 sådana småföretag
på landsbygden, och förmalningsavgiften
är både för kvarnägarna och deras
kunder ganska besvärande. Dessa
småföretag har också gång efter annan
yrkat att bli befriade från denna förmalningsavgift.
Vi håller alltjämt fast
vid vår mening, att det vore det enda
riktiga att befria bygdekvarnarna från
denna avgift. Man talar så mycket om
småföretagsamheten och sysselsättningsmöjligheterna
på landsbygden. Man gör
det med all rätt, även jag har gjort det.
Men det kan väl tyckas att en av de
närmast liggande åtgärderna bör vara
att låta bli att utrota den företagsamhet
som redan finns på landsbygden.
Vi förstår naturligtvis mycket väl att
det inte är möjligt att avskaffa förmalningsavgiften
vid bygdekvarnarna under
innevarande sommar. Det finns säkerligen
inte praktiskt manövreringsutrymme
för det. Vi hoppas därför att
jordbruksministern skall titta närmare
på denna sak när det gäller att lägga
förhållandena till rätta för nästa års
jordbruksuppgörelse. Vad vi menar att
man skall göra nu är att låta bli att
höja avgiften för bygdekvarnar. I det
fallet har vi ett yrkande i reservation
nr 4 av herr Nils Hansson m. fl. och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
den.

När det sedan gäller den fråga som är
propositionens huvudärende, skulle jag
först vilja göra några erinringar om

de ståndpunkter, som deklarerades här
i kammaren den 18 april i år. Regeringens
ståndpunkt var den gången, att
det här gällde flera olika långsiktiga åtgärder,
som man noga måste överväga.
En av de åtgärder, som var på tal, var
den som jag nyss nämnde här, nämligen
utslaktningen av kor och vad man skulle
göra med alla de betesarealer, som i så
fall kunde bli lediga. Från oppositionens
sida var man fullt överens med regeringen
om att dessa långsiktiga åtgärder
inte kunde utformas under de bråda
dagarna i slutet på detta års första riksdag.
Men oppositionen ansåg att man,
samtidigt som man sköt på de långsiktiga
åtgärderna, borde för att mildra
den akuta krisen kunna göra något genom
att minska prisspänningen mellan
smör och margarin, detta så mycket
mera som jordbrukets organisationer
för jordbrukarnas räkning hade förklarat,
att de var beredda att sänka smörpriset
med 1: 50. Denna möjlighet att
genom provisoriska åtgärder, genom en
minskad prisspänning mellan smör och
margarin, lätta de tillfälliga svårigheterna
avvisades av jordbruksministern.
Och de avvisades med den motiveringen,
att en sådan åtgärd inte skulle ha
någon vidare effekt.

Statsrådet yttrade bland annat: »Jag
har tillåtit mig att i annat sammanhang
säga, att det är önsketänkande att föreställa
sig, att smärre korrigeringar av
relationerna mellan smör- och margarinpriset
skulle kunna återställa smörets
tidigare dominerande roll i matfettskonsumtionen.
» Uttalandet kommer igen i
olika variationer i debatten. Längst gick
väl herr Sköld, som uppträdde och understödde
jordbruksministern i denna
del. Han förklarade att man möjligen
skulle kunna vinna någon effekt, om
priset på smör och på margarin gjordes
alldeles lika, men knappast eljest.
Jag ber att få citera: »De gamla märkena
håller annars inte här. På 1930-talet kunde
man åstadkomma en ökning av smörkonsumtionen
genom att höja margarin -

108

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

accisen och därmed minska margarinkonsumtionen,
men under detta årtionde
har man vid ett par tillfällen höjt
smörpriset undan för undan så att det
har kommit i ett mycket olyckligt läge.
Det har den verkan, att de sociala hämningarna
mot margarinkonsumtion nu
är borta. Förr var margarinet en de fattiga
människornas förbrukningsvara; i
dag är det en förbrukningsvara för alla
samhällslager, där man öppet deklarerar:
’Vi tycker margarin är lika gott
som smör. Vi har margarin på vårt bord
och bryr oss inte om smöret.’ Man kan
inte räkna med att kunna åstadkomma
en balans på detta omåde lika lätt nu
som man kunde göra för 15—20 år sedan.
Vi befinner oss därvidlag i ett alldeles
nytt läge, och därför förmenar jag
att man inte kan klara den kris på jordbrukets
område, som här har uppkommit,
genom att köra i de gamla hjulspåren.
Man måste slå in på nya vägar
för att åstadkomma ett resultat, och därför
tvivlar jag på att det framlagda förslaget
skulle kunna vara av någon betydelse
för lösandet av den krisfråga som
här föreligger.»

Nu har vi en visserligen kort men
dock viss erfarenhet av vad en minskning
av prisspänningen med 2 kronor
betyder. Denna åtgärd har medfört att
smörkonsumtionen under perioden den
15 maj—15 juni ökat med 30 procent.
Det är väl i själva verket mer än vi, som
höll på att denna åtgärd borde vidtagas,
vågade hoppas. Jag her alltså att få konstatera,
att regeringen på denna punkt
felbedömde läget och att herr Sköld på
ett yvigt och självsäkert sätt pratade i
vädret. För övrigt dröjde det ju inte
mer än tre dagar innan vi på riksdagens
bord hade en motion, undertecknad
även av herr Sköld, som gick just på
linjen att minska prisspänningen mellan
smör och margarin, fastän motionärerna
ville ta femtioöringen subventionsvägen
i stället för genom margarinaccisen.
Herr Sköld trampade alltså den 21 april
gladeligen i de gamla hjulspår han var -

nade för den 18 april. Jag har velat erinra
om detta, då jag tror att det är till
en viss nytta att i den politiska debatten
hålla ordning på utgångspunkterna.

I fråga om det nu föreliggande förslaget
vill jag erinra om att riksdagen
i våras förutsatte att förslag till långsiktiga
åtgärder skulle föreläggas sommarriksdagen.
Det var alltså utskottsmajoriteten,
som bestod av socialdemokrater,
som stod för detta uttalande. Jag
skall be att få citera ifrågavarande mening,
som är intagen på s. 3 i jordbruksutskottets
utlåtande nr 26 till årets
förra riksdag. Det heter där: »Förslaget
om prisrabattering under den av utskottet
nu valda tidsperioden skall ge möjlighet
till åtgärder under den tid, som
kan erfordras för Kungl. Maj:t att utarbeta
definitiva förslag till lösning av
smörfrågan.» Några sådana definitiva
förslag har vi som bekant inte fått, utan
vi har fått förslag om ett förlängt provisorium.
Jag klandrar ingalunda jordbruksministern
för detta. Jag tror han
har goda skäl i detta fall. De skäl han
åberopar för att förlänga provisoriet
och försöka få upp hela frågan i ett
större sammanhang nästa höst är fullt
bärande. Jag vill bara konstatera att det
förhållandet, att det inte var möjligt att
komma med de långsiktiga åtgärderna
ens nu, visar hur ohållbar den ståndpunkt
var, som han intog den 18 april
och som innebar att man inte skulle
göra någonting.

Det väsentliga i det nu framlagda förslaget
är ju att man skall förlänga den
subvention av smöret med 50 öre per
kilogram, som riksdagen beslutade i
våras. Jag ber, herr talman, att få stryka
under med dubbla streck, att vi nu allesamman
är överens om den saken; socialdemokraterna,
folkpartiet, högern
och centerpartiet är överens om att det
inte skulle vara lämpligt att just nu utbyta
subventionen mot en höjning av
margarinaccisen. Detta skulle betyda,
att vi finge laborera med två provisorier
under loppet av sju månader, och det

109

Fredagen den 25 juli 1958 em. Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

skulle betyda att vi fick en prishöjning
på smöret nu mitt i sommaren. Det
skulle också betyda att vi bröt sönder
denna sjumånadersperiod i två delar,
varigenom erfarenheterna av både
första och det andra provisoriet skulle
bli tämligen osäkra. Därför har det
över huvud taget inte förekommit någon
omröstning i jordbruksutskottet om den
här punkten, utan man har enhälligt
tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag om ett
förlängt provisorium. Det betyder naturligtvis
inte att vi, som i våras ville
ha det på ett annat sätt, nu har en annan
principiell uppfattning, utan det betyder
endast att vi anser, att det från
praktisk synpunkt inte skulle vara fördelaktigt
att gå över för ett nytt provisorium
på den korta tid det här gäller.

Sedan har då högern och centerpartiet
ovanpå detta yrkat på en höjning av
margarinaccisen med 50 öre. Om den
saken är de båda partierna överens.
Centerpartiet har dessutom yrkat på en
fullmakt för Kungl. Maj:t att höja margarinaccisen
med ytterligare 50 öre och
ta den femtioöringen för en avlösning
av subventionen någon gång under fyramånadersperioden,
när det ur marknadssynpunkt
skulle passa. Jag hoppas
att jag därmed har redovisat de huvudsakliga
ståndpunkterna riktigt.

Folkpartiets representanter i utskottet
har inte ansett sig böra gå med på dessa
extra förslag som högern och centerpartiet
har kommit med. Skälen härför är
framför allt två.

Det ena skälet är att det, såsom jordbruksministern
under debatten har visat
med siffror, förefaller som om vi skulle
kunna klara avsättningsfrågan under
provisorietiden med de åtgärder som är
beslutade. Det finns sannolika skäl härför,
och eftersom det inte finns någon
anledning att bruka större våld än nöden
kräver, har vi inte ansett att man
bör lägga en margarinaccis ovanpå subventioncringen.

Det andra skälet är att vi till hösten
tydligen får upp en rad stora jordbruks -

frågor. Det bär förutsatts att G-procentregeln
kommer att utlösas med prisförhandlingar
över hela linjen, det är möjligt
att 5-procentregeln utlöses en gång
till, och man måste vara i färd med att
förbereda nästa års prisuppgörelse.
Dessutom förestår till hösten, såvitt jag
förstår, också en avlösning av det nuvarande
provisoriet. När man har så
många och så pass viktiga jordbruksproblem,
som måste komma upp i ett
sammanhang till hösten, har vi ansett
att det finns goda skäl för att spara på
frågan om en höjd margarinaccis tills
man får behandla den i det större sammanhang
som kommer till hösten.

Centerpartiet och även högern menar,
att man bör minska prisspänningen från
nuvarande 2 kronor till 1: 50. Hur tänker
man sig att man i så fall skulle komma
ur den situationen till hösten, tv då
skall ju detta provisorium avlösas och
då skall 6-procentregeln med eventuella
prishöjningar komma till. Då blir frågan,
hur man skall kunna fortsätta utan
subvention och hålla en så pass liten
prisspänning? Jag säger inte att det är
omöjligt, jag säger inte heller att det är
onödigt, men jag säger att man har all
anledning att diskutera den saken i ett
större sammanhang.

Herr Hansson i Skegrie m. fl. säger i
en motion på tal om denna centerpartiets
sista femtioöring, att härigenom
skulle minskningen av prisspänningen
mellan smöret och margarinet helt uppnås
genom en margarinprishöjning, vilken
enligt deras mening är den principiellt
viktiga och i praktiken effektivaste
åtgärden på längre sikt. Ja, vad
menar herr Hansson med det? Menar
han att jordbruket på lång sikt skall
fortsätta med en rabattering av 1: 50 på
smörpriset? I så fall är hans resonemang
riktigt. Men är det verkligen centerpartiets
redan fastlagda ståndpunkt,
att jordbruket inte på lång sikt skall få
tillbaka någonting av dessa 1:50? Den
ståndpunkten vill jag för min del inte
ansluta mig till, utan jag vill nog att det

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

skall finnas utrymme för en allvarlig
diskussion, om hur det skall bli med
saken. Och tar man in dessa 1: 50 i diskussionen
plus den femtioöring varmed
smöret nu subventioneras och därtill
lägger den prishöjning som uppkommer
genom 6-procentregelns tillämpning, så
är det litet tidigt, herr Hansson, att
fixera, vilken höjning av margarinaccisen
som kan vara lämplig. Särskilt lämpligt
att ändra priserna alltför ofta är
det inte heller, inte ens ur jordbrukets
synpunkt. Jag menar alltså att vi har
goda skäl för vår ståndpunkt att nu
nöja oss med det förlängda provisoriet.

Herr Pettersson i Dahl och efter honom
herr Norup förklarar i dag, att
folkpartiet har ändrat ståndpunkt. Jaså,
har det det? Ja, vi har ändrat ståndpunkt
precis lika mycket som herr Norup
och herr Pettersson i Dahl — d. v. s.
vi har ändrat ståndpunkt så till vida att
vi accepterar subventioneringen av 50
öre i stället för margarinaccis för fyra
månader framåt, eller beträffande centerpartiet
för x månader framåt. Det
har oppositionspartierna gjort allesammans.

Vad det andra projektet beträffar, att
lägga samman prissubventioneringen
och en höjd margarinaccis, så fanns
inget förslag därom i våras, och det
finns alltså ingen ståndpunkt att ändra.
Så enkelt är det.

Härtill, herr talman, bara ett par allmänna
reflexioner.

I centerpartiets motion förekommer
ett förslag att riksdagen nu skulle uttala,
att margarinkonsumtionen bör begränsas
till 80 000 ton. Det har här i
dag diskuterats och framför allt deklarerats
en del om vad som sades 1947.
Herr Hseggblom läser med sann upptäckarglädje
olika stycken ur skrifterna
från 1947. Herr Gustafson i Dädesjö
förklarar, att riksdagen inte har uttalat
någonting om en bestämd margarinkvantitet.

Jag vill med hänsyn till tiden inte ge
mig in på en analys av vad riksdagen

sade 1947. Det är nämligen mycket som
är skrivet på många olika ställen, och
jag är övertygad om att, ifall man skulle
hänskjuta till en opartisk skiljenämnd
att fastställa, vad riksdagen i princip
beslutade, skulle denna uttala, att man
beslutat hålla sig vid ungefär 40 000 ton
margarin, därest detta behövs med hänsyn
till avsättningen av smöret. I 1942
års jordbruksutrednings betänkande,
som avlämnades 1947, är ju saken alldeles
klar, men även i riksdagstrycket
finns det åtskilligt att beakta. Riksdagen
anslöt sig i huvudsak till det s. k.
medelalternativet, och den import som
skulle tillåtas enligt medelalternativet
var 75 000 ton fodersäd, importerade
råvaror för 30 000 ton margarin —
10 000 ton skulle man odla hemma —
plus viss kvantitet socker. Detta står i
betänkandet av 1947, men jag skall som
sagt inte uppta tiden med någon analys.
Jag vill bara konstatera vad jordbruksutskottet
har svarat på centerpartiets
framstöt: »Utskottet, vilket i förevarande
situation icke vill göra några
principiella uttalanden, som skulle vare
sig skärpa eller mildra statsmakternas
åtaganden gentemot jordbruket, avstyrker
motionerna i denna del.»

Det är för jordbrukets förhandlare en
mycket bättre utgångspunkt än vad
centerpartiets förslag skulle ha varit,
ty förhandlingsdelegationens ordförande
herr Liedberg kan 1947 års beslut —
det kommer nog jordbruksministern att
få erfara. Det finns ingen anledning att
skjuta undan dessa många för jordbruket
fördelaktiga uttalanden för någon
illa motiverad deklaration av år 1958,
utan det är bättre att 1947 års uttalanden
stå kvar.

Jag nämnde inledningsvis hur man
ruckat på fullmakterna på en rad punkter
— det skedde ju även på vissa
punkter i våras. Man har gjort det utan
att på något sätt försöka sammanfatta
vad alla dessa ändringar innebär beträffande
det principiella innehållet i
1955—1956 års beslut. Men det finns

Fredagen den 25 juli 1958 em. Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

kanske anledning att i fortsättningen
redovisa den saken.

Så bara en sak ytterligare med adress
alldeles särskilt till jordbruksministern.

Som jag nämnde finns det kolossalt
mycket småbrukarvänlighet i de motioner,
som just nu ligger på riksdagens
bord. Det är så mycket småbrukarvänlighet
från alla håll, att jordbruksministern
bör kunna få igenom precis vad
han vill. Därför skulle jag önska att
jordbruksministern till hösten verkligen
exploaterar all denna småbrukarvänlighet
och ser till, att det blir något mera
än deklarationer av.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile
upptog en dyrbar tid med att citera
något av vad jag yttrade här i våras.
Han påminde om att jag hade tvivlat på
att ett höjt margarinpris skulle kunna
åstadkomma någon nämnvärd förskjutning
av konsumtionen mellan smör och
margarin. Av det citerade framgick väl
också att jag antydde möjligheten av att
ett sänkt smörpris skulle leda till ett
sådant resultat. Den motion jag undertecknade
gällde sänkt smörpris. Det förslaget
har antagits och prövats och det
har givit ett gott resultat. Det höjda
margarinpriset har vi inte prövat. Vi
vet inte vad det skulle ha lett till. Men
herr Svensson i Ljungskile drog ändå
den slutsatsen, att det är det höjda margarinpriset
som åstadkommit det goda
resultatet. Vi vet alla att herr Svensson
är en stor filosof. Jag tycker dock att
den logik, som han här har använt, ändå
tillhör något av det originellaste som
han presterat.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall icke upptaga
andra kammarens dyrbara tid med att
bemöta herr Sköld. Det iir helt överflödigt.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! I det föreliggande utskottsutlåtandet
tillstyrkes åtgärder som
dels avser att fram till december månad
säkra en större smöravsättning på den
inhemska marknaden, dels avser att ge
Kungl. Maj:t befogenhet att genom indirekta
åtgärder söka dämpa överskottsproduktionen
av animalieprodukter och
slutligen vissa förberedelser i anledning
av 6-procentregelns eventuella ikraftträdande.
Jag vill endast uppehålla mig
vid den första frågan nämligen smöravsättningen,
och jag skulle därvid i huvudsak
vilja peka på några synpunkter
och uppfattningar, som jag vet att husmödrarna
i detta land hyser. Jag inskränker
mig till detta med hänsyn till
den långt framskridna tiden, även om
det skulle vara oerhört frestande att till
bemötande ta upp vissa yttranden som
har fällts här i dag.

Att avsättningssvårigheterna för smöret
har flera orsaker är alla väl medvetna
om, men att prissättningen varit
den största anledningen torde inte kunna
bestridas. För att bedöma prissättningens
verkningar kan det vara belysande
med en liten återblick för att se
hur tidigare förändringar av prissättning
på smör och margarin påverkat
konsumtionen.

1950 var det första hela efterkrigsår
som inte konsumtionen reglerades av
ransonering. Vi hade då en matfettsförbrukning,
där smöret uppgick till 55
procent och margarinet till 45 procent.
Detta visar att när matfettet blev fritt,
återgick hushållen till samma vanor
som de hade före kriget. Margarinet
hade före 1939 kostat hälften så mycket
som smöret, men det hade 1950
sjunkit till 46 procent av smörpriset.
1951 och 1952 höjdes både smör- och
margarinpriserna och en större prishöjning
genomfördes för margarinet för
alt prisspänningen mellan smör och
margarin skulle minska. Trots detta —■
och det är det intressanta i sammanhanget
—- skedde emellertid en stark

112

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

förskjutning mot en ökad margarinkonsumtion
så att smörets andel under 1952
reducerades till 47 procent mot tidigare
55. Från början av 1954 skedde ett sakta
dalande för smörkonsumtionen och efter
prishöjningen 1955 gick det nedåt i
rask fart så att smöret under 1957 svarade
för endast en tredjedel av matfettsförbrukningen.

Vad kan då denna utveckling ha att
säga oss i dagens läge. Jo, just detta att
ett stegvis ökat pris på en vara, för vilken
en god ersättning finnes, även om
det höga priset kan försvaras med redovisade
höga produktionskostnader, skapar
ett köpmotstånd mot den dyrare
varan och ger den billigare en favoriserad
ställning, som är mycket svår att
bryta. Detta är den ena erfarenheten.
Den andra — och den korresponderar
mest med den situation vi hade i våras
— är den, att när vi 1952 genomförde
en prishöjning för margarinet för att
därmed hjälpa smöret till bättre avsättning,
så fick vi ändå en starkt ökad
margarinkonsumtion. Och tänk om det
hade gått så i våras, att riksdagen hade
följt centerpartiets förslag. Då hade
jordbruket inte vunnit någonting, och
konsumenterna hade enbart förlorat.
För mig stod det redan då klart, att en
prissänkning på 1 krona 50 öre för
smöret och en höjning av margarinpriset
med 50 öre icke hade utsikt att
övervinna det köpmotstånd mot smöret
som fanns bland husmödrarna. Den
uppfattningen, att priset måste ner ännu
mer för att smöret skulle bli konkurrenskraftigt
i förhållande till margarinet,
var nog riktig. Erfarenheterna
under de två gångna månaderna, som
vi kunnat få statistik på, visar detta. En
ökning av smörkonsumtionen med 30
procent är inte något dåligt resultat. Jag
har på goda grunder anledning att tro,
att när försäljningsresultatet för hela
juni månad föreligger man t. o. m. skall
ligga något över 30 procent. Svenska
mejeriernas riksförenings prognoser pekar
åtminstone åt det hållet.

När vi i dag skall ta ställning till en
förlängning av subventionen t. o. m.
november månad så är det betecknande,
att ingen har velat yrka på ett omedelbart
borttagande. När man från högeroch
centerpartierna yrkar på en till olika
tidpunkter föreslagen upphävd sockerskatt
såsom kompensation för de
böjda livsmedelskostnader, som en höjning
av margarinpriset med 50 öre
skulle medföra, så kanske den kompensationen
kan vara giltig för landsbygdens
hushåll, som har råvaran till fruktoch
bärkonserver i sin egen trädgård
och därför lägger in ett försvarligt årsbehov,
som kräver stora sockerköp under
skördesäsongen, men det kompenserar
ingalunda de höjda livsmedelskostnaderna
i tätorterna. Där man inte
själv har råvaran köper man i stället
sockerfattiga eller djupfrysta konserver,
och när det gäller familjer med
svag ekonomi har de lättare att spara på
sockret än på matfettet. Med hänsyn
till tätorternas hushåll och familjerna
med svag ekonomi kan inte jag biträda
ett sådant förslag.

Skulle jag försöka att med en jordbrukarhustrus
ögon se på frågan om
att öka jordbrukets inkomster genom
prishöjningar, så skulle jag nog varna
för allt för stor tilltro till den effekten.
Ett exempel kan mjölkprishöjningen
den 1 januari i år vara. Försäljningen
av 3-procentig konsumtionsmjölk har
under månaderna januari—april minskat
med 2 procent. För den 3,5-procentiga
mjölken har minskningen varit 10
procent. Samtidigt har skummjölksförsäljningen
ökat med 26 procent under
januari, 51 procent under februari, 69
procent under mars och 62 procent under
april. Detta visar återigen, att en
stor prishöjning på en vara kan skapa
ett köpmotstånd, som ingalunda är till
fördel för den som säljer varan.

Det är en annan sak i sammanhanget
som förvånar både oss konsumenthusmödrar
och lanthusmödrarna, och det
är att distributionen av våra inhemska

113

Fredagen den 2!

Åtgärder på grund

livsmedel skall vara så dyr. Att mjölken
skall öka i pris med över 50 procent på
vägen från producent till konsument
gör att vi ställer oss den frågan: Kan
inte dessa kostnader nedbringas? Och
detta gäller i viss mån även andra produkter.
Här önskar vi en noggrann omprövning,
och den borde lämpligen
kunna utföras av en mindre undersökningsgrupp,
där både jordbrukets organisationer
och konsument- och handelsorganisationerna
vore företrädda. Alla
berörda parter skulle då kunna medverka
till prispressande åtgärder och därvid
kunna precisera hur långt varje intressegrupp
kan sträcka sig och på vad
sätt varje berörd part kan medverka
utan att rättmätiga krav på lönsamhet,
hygienisk kontroll och andra viktiga
ting eftersattes. Det är alltför kortsiktigt
att tro att enbart höjda priser på produkterna
kan tillföra jordbruket bättre
inkomster. Även jordbrukarna är konsumenter,
och de kan inte ens med hänsyn
till egen fördel företräda renodlade
producentintressen. Det är så många
utblickar åt olika håll som öppnar sig
när man börjar närmare granska dessa
problem om prissättning och de olika
åtgärder, som skall skapa en riktig avvägning
mellan konsument- och producentintressena.
Svårigheterna är stora,
och den ena åtgärden griper in och påverkar
den andra.

Jag har begränsat mig till ett område,
men jag har inte velat underlåta att anföra
några synpunkter, som jag vet att
husmödrarna har i dessa frågor. Den
gruppens reaktioner och köpvanor är så
betydelsefulla för jordbrukets avsättningsproblem,
att dess röst bör få höras
i denna debatt.

Med vad jag här anfört ber jag att
få ansluta mig till utskottets hemställan
i jordbruksutskottets utlåtande nr
B S.

Herr BRANDT i Sätila (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Fru Lindskog diskute8
— Andra kammarens protokoll 1958. A

i juli 1958 em. Nr B 5

av situationen på smörmarknaden, m. m.

rade sockerskatten ur dels landsbygdsfamiljernas,
dels tätortsfamiljernas synpunkt
och fastslog, att en sänkning av
sockerskatten skulle vara av större värde
för landortsfamiljena som hade råvaran
på sin egen tomt, egendom o. s. v.
och syltade in bär och frukter, medan
tätortsfamiljerna köper färdigsockrade
produkter.

Det finns då anledning att fråga sig:
Vart tar det sänkta sockerpriset vägen
när det gäller färdigsockrade produkter?
Skall inte en sänkning av sockerskatten
återverka även på färdigvaror
och därmed också ge tätortsbefolkningen
samma förmån som landsortsbefolkningen? Fru

LINDSKOG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle som svar till
herr Brandt i Sätila vilja anföra, att
fabriksgjorda konserver är tillverkade
med mycket låg sockerhalt. Man har
gått ifrån principen att enbart socker
skall vara konserverande i dessa produkter.
Dessutom — det kan vi beklaga
ur vår inhemska trädgårdsnärings synpunkt
—• finns det en rik flora av importerade
konserver, och för deras vidkommande
spelar ju inte sockerskatten
någon som helst roll.

Herr BRANDT i Sätila (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara konstatera,
att tätortsbefolkningen måste ha ett väsentligt
mindre omak av sockerskatten,
eftersom man inte behöver betala för
någon nämnvärd mängd socker i färdigvaror.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Även jag skall be att
först få siiga ett litet ord till fru Lindskog.
Med anledning av fru Lindskogs
uttalande all margarinpriset höjdes 1952
utan någon som helst verkan vill jag
framhålla, att förhållandena nu inte iir
r II 5

114

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

anologa. Nu sänktes smörpriset och därmed
uppnåddes mindre spänning mellan
priset på smör och priset på margarin.
Vad fru Lindskog här anfört är
alltså inte riktigt.

Sedan vill jag säga ett ord till jordbruksministern.
Vi är överens om att
jordbruket släpar efter i inkomstläge.
Jordbruksministern säger att det endast
är medlen och vägarna man debatterar.
Jag skall inte här inlåta mig på den
allmänna smördebatten, som redan tidigare
förts så grundligt. Men jag skulle
ändå inledningsvis vilja erinra jordbruksministern
om att jag redan i mitten
av mars till statsrådet ställde en enkel
fråga om vilka åtgärder statsrådet
ville vidtaga för att främja avsättningen
av vår smör- och mjölkproduktion. Denna
lilla fråga har jag inte fått svar på,
och följaktligen har jag ännu inte haft
tillfälle att tacka. Men jag förstår att
jordbruksministern menar, att de åtgärder
han hittills försökt vidta i viss mån
är ett svar på denna fråga och också
på de motioner, som tidigare väcktes.
När jordbruksministern tidigare i dag
påpekade sitt initiativ, vill jag ha sagt,
att redan i februari och mars ställdes
frågor med hänsyn till den kris på
smörmarknaden, som då hotade på
grund av exportsvårigheterna. Det väcktes
ju senare också en motion i frågan.

Men vad jag här närmast vill fästa kammarens
uppmärksamhet på är den författningsändring,
som jordbruksministern
har föreslagit och som syftar till
en ytterligare differentiering av mjölkpriset
här i landet. Vi har ett avlångt
land med olika produktionsbetingelser,
och vi har också hittills haft en rätt
stark differentiering. Detta har också
accepterats av de ekonomiska organisationerna.
Därom är ingenting att säga.
Nu är det alldeles självfallet, att de vikande
priserna har väckt irritation inom
de olika områdena, såväl underskotts-
som överskottsområden, och att
man vill tillgripa olika motåtgärder.
Vad jag därvid vill vända mig emot är,

att man vill ge fullmakt åt jordbruksnämnden
att vidta en ytterligare differentiering.
Jag syftar inte närmast på
Norrland. Där föreligger särskilda problem,
och i den motion jag här lämnat
tillsammans med flera ledamöter av
kammaren har också sagts, att dessa
speciella problem bör tas upp i annat
sammanhang, i samband med den proposition
beträffande småbruket, som vi
hoppas jordbruksministern så småningom
skall avlämna till riksdagen.

Jag skall inte närmare relatera vår
motion, men jag vill citera vad utskottet
säger beträffande författningsändringarna:
»Syftet med författningsändringarna
är att uppnå en jämkning av
grunderna för den interna utjämningen
av intäkterna från olika grenar av mejerirörelsen,
varvid samtidigt beaktas
önskemålet att genom avgiftsdifferentieringen
åstadkomma sådan lokalisering
av mjölkproduktionen, att de stora
konsumtionsorternas behov av konsumtionsmjölk
kan tillfredsställas utan
alltför långa transporter. Utskottet biträder
Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag
men vill dock som sin mening uttala
att Kungl. Maj :t bör tillse att vid
bestämmandet av de differentierade avgifterna
hänsyn tages till de speciella
produktionsbetingelserna i Norrland
och jämförbara produktionsområden
ävensom till nödvändigheten av att totalproduktionen
av mjölk icke i nuvarande
läge stimuleras att öka.»

Det är nog ett något inkonsekvent resonemang,
som härvidlag föres både av
utskottet och i propositionen. Skall man
öka produktionen i områdena kring de
stora konsumtionsorterna förutsätter det
antingen en ökning av den totala produktionen
i landet eller en minskning
av produktionen i andra områden. När
man vidare talar om att det inte bör
förekomma alltför långa transporter,
kan det endast vara fråga om ett allmänt
uttalande. Efter vad jag vet föreligger
det inte någon som helst utredning
om kostnaderna för en längre

115

Fredagen den 25 juli 1958 em. Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

transport, självfallet inom rimliga gränser.

Jag kommer så till det som för motionärerna
varit det väsentliga. Mycket beror
självfallet på hur bestämmelserna
så småningom tillämpas av jordbruksnämnden
och av jordbrukets organisationer,
som enligt vad vi hoppas också
får vara med därom, men vi fruktar
dock att de områden i landet, som nu
har de lägsta mjölkpriserna, skall få
sina priser ytterligare sänkta. Jag skulle
vara ytterst tacksam, om jordbruksministern
här kunde ge ett lugnande svar
beträffande den saken. Jag har samma
uppfattning som jordbruksministern tidigare
i dag uttalat, nämligen att det är
jordbrukets organisationer som skall ta
ansvaret för hur detaljerna utformas,
medan staten skall dra upp de stora
riktlinjerna. Men frågan är vad som i
detta avseende menas med riktlinjer och
detaljer. Enligt vår mening ger de nuvarande
bestämmelserna organisationerna
tillfredsställande möjligheter att ordna
saken.

Jag vill tillägga några ord såsom representant
för ett område, där man har
det lägsta mjölkpriset i landet och därjordbruket
är den dominerande näringsgrenen.
Inte bara ur mjölkproducenternas
synpunkt utan också ur hela bygdens
synpunkt är det oroväckande, att
en bygd på detta sätt undandras stora
belopp. Det talas om att det endast gäller
några fattiga ören, men för det område,
som jag nu syftar på, är det faktiskt
fråga om miljoner.

Det är denna oro som motiverat motionen
om att det inte måtte vidtas någon
författningsändring, i varje fall inte
förrän man vunnit tillfredsställande
klarhet av vederbörande som skall ansvara
för tillämpningen av bestämmelserna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen i denna kammare B 258.

Iliiri instämde herrar Jansson i Bencstad,
Gustavsson i Alvesta, Börjesson,
Onsjö och Svensson i Vä (alla ep).

Fru LINDSKOG (s) kort genmäle:

Herr talman! När herr Svensson i
Stenkyrka säger att situationen nu inte
än analog med den som förelåg 1952 då
det gäller prisrelationerna mellan smör
och margarin, så vill jag erinra om att
år 1952 var vanan att använda smör i
hushållet så mycket starkare hos befolkningen,
att man skulle ha hållit fast
vid smörkonsumtionen, om det inte av
ekonomiska skäl hade visat sig fördelaktigt
att övergå till det billigare margarinet.
Den prissänkning på 1: 50, som i
år företagits, har inte — såsom jag tilllät
mig säga i mitt förra anförande —-varit tillräcklig för att återföra smöret
till den rangplats som det tidigare hade.

Herr Brandt i Sätila ansåg, att tätortsbefolkningen
har mindre omak av sockerskatten
än vad landsortsbefolkningen
har. Ja, det kan hända, och jag är övertygad
om att tätortsbefolkningen och
familjer med svagare ekonomi har
mindre omak av sockerskatten än av en
höjning av margarinpriset med 50 öre.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Lindskog anser att
det är av ekonomiska skäl, som folk nu
inte äter så mycket smör utan i stället
konsumerar margarin. Men under debatten
i april månad om smörpriset redogjordes
det ju för en enkät med hushåll
inom olika inkomstgrupper, av vilken
enkät tydligt och klart framgick, att det
inte är de lägre inkomstgrupperna utan
de högre inkomstgrupperna som procentuellt
sett är de största konsumenterna
av margarin.

Den relation av förhållandena, som
fru Lindskog här givit, är alltså inte riktig -

Fru LINDSKOG (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag tror visst alt det förekommer
en stor margarinkonsumtion
även i de ekonomiskt bärkraftiga famil -

Ilo Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

jerna, men det kan inte förnekas att det
finns stora grupper, som av ekonomiska
skäl tidigare inte hade möjlighet att välja
mellan det dyrare smöret och det billigare
margarinet utan var hänvisade till
det mindre kostsamma matfettettet. Det
var dem som jag särskilt hade i sikte i
våras. Om man sedan vill söka skapa en
goodwill för smöret gäller det väl att få
ned smörpriset så nära margarinpriset
som det över huvud taget är möjligt för
att smöret på det sättet skall bli konkurrenskraftigt.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Lindskog får förlåta
mig, om jag frågar henne vilken
grupp hon syftar på. Enkäten visar,
att arbetarna är ganska stora smörkonsumenter
och likaså jordbruksbefolkningen.
Vilken grupp är det fru Lindskog
pläderar för?

Herr HOLMBERG (k) :

Herr talman! 1 utskottsutlåtandet återfinns
en gammal bekant formulering,
nämligen att det nu handlar om att dämpa
animalieproduktionen. När det i sammanhanget
har påståtts, att herr Norup
nonchalerade jordbruksprisutredningen,
vill jag erinra om att det i varje fall
inte gäller denna punkt. Jordbruksprisutredningen
rekommenderade bland annat,
att man skulle begränsa animalieproduktionen
genom att plantera skog
på hundratusentals hektar av den åkerjord
som företrädesvis finns hos småbrukarna.
Den linjen tog herr Norup
mycket energiskt upp vid den tid saken
var aktuell. Vi anser också, att vi har fog
för misstanken, att det var för att fullfölja
en sådan linje som man genomförde
den hänsynslösa politik man under
dessa år drev gentemot de småjordbrukare,
framför allt i Norrland, som fick
vidkännas mycket svåra skördeskador
under flera år i följd. Det fick också till
resultat, att många av dem drevs bort

från sina gårdar. Nyligen har samma
idéer om att med olika medel begränsa
animalieproduktionen och driva i väg
småbönderna från deras gårdar också
figurerat i projektet att ge statlig belöning
åt dem som hjälper till att skicka
200 000 mjölkkor till de sälla jaktmarkerna.

Vi har för vår del tyckt att detta är en
destruktiv politik, som man inte kan
acceptera och som inte skulle förekomma,
om det fanns en planmässig ekonomisk
ordning. Vi har under tidigare debatter
om dessa saker påvisat, att det
också i Sverige finns mycket stora folkgrupper,
som skulle behöva köpa och
konsumera mera av jordbrukets högvärdiga
animalieprodukter men som helt
enkelt inte har råd till det. Följaktligen
är det hela i hög grad en politisk fråga.
Det finns med andra ord inte något
verkligt överskott av sådana produkter.

Ett annat fel hos kraven på dämpning
av småjordbrukets produktion är att frågan
behandlas isolerad från andra ekonomiska
sammanhang, t. ex. hur det
skall bli för de småjordbrukare, som
inte lever bara på sina jordbruk utan
också är beroende av inkomsten från
skogsbruket. Nu förutses en mycket betydande
begränsning även av denna del
av småbrunkarnas inkomstkällor. Dämpningspolitiken,
vare sig på det ena eller
andra området, kompletteras emellertid
inte med någon praktisk anvisning om
vad dessa småbrukare skall leva av, sedan
man genomfört denna politik.

Herr talman! Det är från sådana utgångspunkter
vi har utformat förslagen
i vår motion. Vi anser i likhet med ett
par tidigare talare under debatten, att
man måste genomföra en sådan differentiering
av det statliga stödet, att man
möjliggör också för Norrlands småbrukare
att uppehålla sin näring, så mycket
mera som det just handlar om att
åstadkomma en med hänsyn till det lokala
behovet nödvändig lokalisering av
olika näringsgrenar. Metoderna att påskynda
nedläggningen av småbruk ge -

117

Fredagen den 25 juli 1958 em. Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

nom att fördyra slakt, förmätning och
foderinköp är också förkastliga från
våra synpunkter. Det är självfallet att vi,
som i många andra sammanhang har
fört en energisk kamp mot prishöjningar
av olika slag, inte kommer att ge något
understöd åt planerna på att ytterligare
höja margarinpriset.

På samma sätt som det är med förmalningsavgifterna,
foderinköpen och den
fördyrade slakten, förhåller det sig också
med hela den prispolitik, som reglerar
förhållandena mellan jordbruk av
olika storlek. Den nuvarande prispolitiken
gynnar otvivelaktigt godsägare
och storjordbrukare på bekostnad av
småbönderna, framför allt Norrlands
småbrukare.

Resultatet har blivit —- för att nu ta ett
exempel som jag känner till, nämligen
Norrbotten, som kanske är ett av de
mest utsatta länen men som också uppvisar
drag, gemensamma för hela Norrland
— att invägningen i Norrbottens
län under fem månader har minskat
med hela 3 miljoner kilo jämfört med
motsvarande månader i fjol. Dämpningen
har nu gått så långt, att många småbrukare
med upphört sin produktion. Då
de sålunda svälts ut från sin näring, står
vi inför tvånget i Norrbotten att importera
mycket stora mjölkmängder till länet.
Vi har velat stoppa denna ödesdigra
utveckling, ödesdiger för de enskilda
jordbrukarna och för länet som helhet,
genom att ge småbrukarna bättre stöd.
Vi har begärt att riksdagen nu skall förverkliga
det gamla bondekravet från
Norrbotten, för övrigt framfört bl. a. av
RLF, nämligen att det extra mjölkpristillägget
för Norrland skall fördubblas.

■lag skall inte i övrigt argumentera för
min motion utan inskränker mig till att
yrka bifall till utskottets förslag med
undantag för punkterna I, J, K och L.
Beträffande dessa punkter hemställer
jag om bifall till förslagen i motionerna
B 202 i första kammaren och B 255 i
denna kammare.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten A

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B

Herr andre vice talmannen framställde
propositioner på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av
herr Eskilsson m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till den reservation,
som avgivits av herr Hermansson
in. fl.; och fann herr andre vice talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Haeggblom begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under
2:o) upptagna propositionen följande
voteringsproposition efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
B i utskottets utlåtande nr B 8, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Eskilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Ilaeggblom begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 117 ja och 70 nej, varjämte
22 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten C

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

118

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

hemställan dels ock på bifall till den av
herr Eskilsson m. fl. avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten D

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen av
herr Hermansson m. fl.; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
D i utskottets utlåtande nr B 8, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Hermansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Pettersson i Dahl
yrkade likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 121 ja och 30
nej, varjämte 59 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten E

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Eskilsson m. fl. avgivna reservationen;

samt 3:o) bifall till den reservation,
som avgivits av herr Hermansson m. fl.;
och fann herr andre vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Hseggblom
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den med 2:o) betecknade
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
E i utskottets utlåtande nr B 8, röstar
.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Eskilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hseggblom begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 109 ja och 70 nej, varjämte
32 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten F

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen av
herr Hermansson in. fl.; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid votering, i anledning varav

119

Fredagen den 25 juli 1958 em. Nr B 5

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
F i utskottets utlåtande nr B 8, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Hermansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Pettersson i Dahl begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
153 ja och 29 nej, varjämte 30 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten G

Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den av herr Hermansson m. fl. avgivna
reservationen; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
G i utskottets utlåtande nr B 8, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Hermansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkten H

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herrar
Haeggblom och Eliasson i Moholm avgivna
reservationen; samt 3:o) bifall till
motionen II: B 258; och fann herr andre
vice talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Moholm begärde
likväl votering, i anledning varav och
sedan till kontraproposition antagits den
med 2:o) betecknade propositionen följande
voteringsproposition efter given
varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
H i utskottets utlåtande nr B 8, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herrar Haeggblom och Eliasson i Moholm.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositioncn
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

120 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Åtgärder på grund av situationen på smörmarknaden, m. m.

Punkten I

Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den i ämnet väckta motionen II: B 255
i motsvarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten J

Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den i ämnet väckta motionen II: B 255
i denna del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten K

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Nils Hansson m. fl. avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till motionen II:
B 255 i motsvarande del; och fann herr
andre vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Svensson i Ljungskile
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) upptagna propositionen
följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
K i utskottets utlåtande nr B 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen av
herr Nils Hansson m. fl.

ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 161 ja och 40 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten L

Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den i ämnet väckta motionen II:
B 255 i denna del; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Holmberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
L i utskottets utlåtande nr B 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
i ämnet väckta motionen II: B 255 av
herr Holmberg m. fl. i denna del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Holmberg yrkade
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 200 ja och 5 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

121

Fredagen den 25 juli 1958 em. Nr B 5

Häradsrätterna: Ersättningar till nämndemän — Avveckling av byggnadsregleringen,
m. m.

Punkten M

Utskottets hemställan bifölls.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

§ 2

Utgifter under riksstatens andra
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr B 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen B gjorda framställning
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion.

Punkten t

Häradsrätterna: Ersättningar till
nämndemän

I skrivelse den 1 mars 1958 (nr 2)
hade årets förra riksdag anmält bl. a.,
att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts i den till riksdagen den 3 januari
1958 avlåtna statsverkspropositionen
framlagda förslag samt med avslag å
motionen 11:24 till Häradsrätterna: Ersättningar
till nämndemän för budgetåret
1958/59 anvisat ett förslagsanslag
av 2 800 000 kronor.

I propositionen nr Bl hade icke
ifrågasatts någon ändring av riksdagens
sålunda fattade beslut.

I en inom andra kammaren av herr
Fröding väckt motion (II: B 94) hade
hemställts, att anslaget måtte bestämmas
till 2 700 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag å motionen II: B 94
besluta att icke vidtaga någon ändring
av 1958 års förra riksdags beslut att till
Häradsrätterna: Ersättningar till nämndemän
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 2 800 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken

Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Cassel och Heckscher, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionen
II: B 94 besluta att med ändring av 1958
års förra riksdags beslut till Häradsrätterna:
Ersättningar till nämndemän för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 2 700 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen, och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

§ 3

Avveckling av byggnadsregleringen, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr B 3, i anledning av väckta motioner
om avveckling av byggnadsregleringen,
m. in.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr B185 i
första kammaren av herr Lindblom
in. fl. samt nr B 243 i andra kammaren
av herr Ohlin in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hemställdes, att riksdagen måtte besluta

»a) att lagen den 30 juni 1943 (nr
344) om tillståndstvång för byggnadsarbete
skall upphöra att gälla den 1 januari
1959;

122

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Avveckling av byggnadsregleringen, m. m.

b) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa att sysselsättningen inom
byggnadsbranschen följes med vaksamhet
så att lämpliga åtgärder kan vidtagas
i syfte att utjämna uppträdande
tendenser till säsongmässiga variationer

1 sysselsättningen».

Utskottet hemställde, att motionerna
I: B 185 och II: B 243, i den mån de icke
besvarats med vad utskottet anfört, ej
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Osvald, Ebbe Ohlsson, Nyberg, Bengtsson
i Göteborg och Hedin, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
I: B 185 och II: B 243, för sin del antaga
följande förslag till

Lag angående upphörande av lagen den
30 juni 19^3 (nr 4441 om tillståndstvåing
för byggnadsarbete

Härigenom förordnas att lagen den
30 juni 1943 om tillståndstvång för
byggnadsarbete, vilken enligt lag den

2 maj 1958 (nr 194) gäller till och med
den 30 juni 1959, skall upphöra att äga
giltighet från och med den 1 oktober
1958^

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr BENGTSSON i Göteborg (h):

Herr talman! Mer hänsyn till att vi
för relativt kort tid sedan hade en debatt
i fråga om byggnadsregleringen
skall jag inskränka mig till att yrka bifall
till reservationen.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag skall i korthet be
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Vi diskuterade ju detta ärende vid
vårriksdagen, och det är onödigt att här
på nytt ta upp en debatt.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr förste vice talmannen

gav propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Bengtsson i Göteborg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr B 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Utgifter under riksstatens femte
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Vid detta utlåtande var fogat ett särskilt
yttrande av herrar Ohlon, Boman,

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

123

Levnadskostnadsundersökning — Mödrahjälp

Sundelin och Malmborg, fröken Elmén
och herr Nihlfors.

Punkten 1

Levnadskostnadsundersökning

I skrivelse den 17 mars 1958 (nr 5)
hade årets förra riksdag anmält bl. a.,
att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts i den till riksdagen den 3 januari
1958 avlåtna statsverkspropositionen
framlagda förslag samt med avslag å
motionerna I: 279 och II: 368, såvitt här
vore i fråga, till Levnadskostnadsundersökning
för budgetåret 1958/59 anvisat
ett reservationsanslag av 25 000 kronor.

I propositionen nr Bl hade icke
ifrågasatts någon ändring av det av
årets förra riksdag sålunda fattade beslutet.

1 två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: B 82) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
ni. fl. (II: B 97), hade hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att anslag för budgetåret
1958/59 till Levnadskostnadsundersökning
icke måtte anvisas.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna I:B82
och II: B 97, såvitt nu vore i fråga, besluta
att icke vidtaga någon ändring av
1958 års förra riksdags beslut att till
Levnadskostnadsundersökning för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 25 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Cassel och Heckscher,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I:B82 och II: B 97,
såvitt nu vore i fråga, besluta att med
ändring av 1958 års förra riksdags beslut
icke anvisa något anslag till Levnadskostnadsundersökning
för budgetåret
1958/59;

b) av herr Kubbestad, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Jag vill bara deklarera
att jag för mitt partis vidkommande vid
vissa av de punkter som här föreligger
har en blank reservation, som innebär
att vi inte i nuvarande läge, när vårriksdagen
i alla dessa frågor redan tagit
ståndpunkt, velat framställa särskilda
yrkanden. Det skulle bara trassla till det
hela. De flesta frågor har redan av riksdagen
beslutats och regleringsbrev har
utfärdats. Jag vill emellertid förklara att
detta inte innebär att vi härigenom på
något sätt har ändrat ståndpunkt från i
våras utan endast förestavats av praktiska
skäl. Jag har inget yrkande.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1) a).

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkten 2

Mödrahjälp

I skrivelse den 17 mars 1958 (nr 5)
hade årets förra riksdag anmält bl. a.,
att riksdagen med bifall till Kungl. Maj :ts
i den till riksdagen den 3 januari 1958
avlåtna statsverkspropositionen framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 279 och II: 368, såvitt här vore
i fråga, till Mödrahjälp för budgetåret
1958/59 anvisat ett förslagsanslag av
5 000 000 kronor.

I propositionen nr B 1 hade icke
ifrågasatts någon ändring av det av

124

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Mödrahjälpsnämn derna

årets förra riksdag sålunda fattade beslutet.

I de under punkten 1 nämnda likalydande
motionerna I: B 82 och II: B 97
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att anslag för budgetåret 1958/59 till
Mödrahjälp icke måtte anvisas.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna I:B82
och II: B 97, såvitt nu vore i fråga, besluta
att icke vidtaga någon ändring av
1958 års förra riksdags beslut att till
Mödrahjälp för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 5 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Cassel och Heckscher, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I:B82 och II: B 97, såvitt nu
vore i fråga, besluta att med ändring av
1958 års förra riksdags beslut icke anvisa
något anslag till Mödrahjälp för
budgetåret 1958/59.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 3

Möd ra hjälpsnämnderna

I skrivelse den 17 mars 1958 (nr 5)
hade årets förra riksdag anmält bl. a.,
att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts i den till riksdagen den 3 januari

1958 avlåtna statsverkspropositionen
framlagda förslag samt med avslag å
motionerna 1:279 och 11:368, såvitt
här vore i fråga, till Mödrahjälpsnämnderna
för budgetåret 1958/59 anvisat ett
förslagsanslag av 175 000 kronor.

I propositionen nr Bl hade icke
ifrågasatts någon ändring av det av
årets förra riksdag sålunda fattade beslutet.

I de under punkten 1 nämnda likalydande
motionerna I: B 82 och II: B 97
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att anslag för budgetåret 1958/59 till
Mödrahjälpsnämnderna icke måtte anvisas.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna I:B82
och II: B 97, såvitt nu vore i fråga, besluta
att icke vidtaga någon ändring av
1958 års förra riksdags beslut att till
Mödrahjälpsnämnderna för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
175 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Cassel och Heckscher, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: B 82 och II: B 97, såvitt nu vore
i fråga, besluta att med ändring av 1958
års förra riksdags beslut icke anvisa
något anslag till Mödrahjälpsnämnderna
för budgetåret 1958/59.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

125

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor

vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 4

Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor

I skrivelse den 17 mars 1958 (nr 5)
hade årets förra riksdag anmält bl. a.,
att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts i den till riksdagen den 3 januari
1958 avlåtna statsverkspropositionen
framlagda förslag samt med avslag å
motionerna I: 279 och II: 368, såvitt här
vore i fråga, till Bidrag till avlönande
av hemvårdarinnor för budgetåret
1958/59 anvisat ett förslagsanslag av
4 625 000 kronor.

I propositionen nr Bl hade icke
ifrågasatts någon ändring av det av
årets förra riksdag sålunda fattade beslutet.

I de under punkten 1 nämnda likalydande
motionerna I: B 82 och II: B 97
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att anslaget måtte anvisas med 3 809 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna I:B82
ocli II: B 97, såvitt nu vore i fråga, besluta
att icke vidtaga någon ändring av
1958 års förra riksdags beslut att till
Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 4 625 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Cassel och Heckscher, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: B 82 och II: B 97, såvitt nu
vore i fråga, besluta att med ändring av
1958 års förra riksdags beslut till Bidrag
till avlönande av hemvårdarinnor för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 3 809 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr CASSEL (Ii):

Herr talman! .lag ber alt få yrka bifall
till reservationen.

— Allmänna barnbidrag

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 5

Allmänna barnbidrag

I skrivelse den 17 mars 1958 (nr 5)
hade årets förra riksdag anmält bl. a.,
att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts i den till riksdagen den 3 januari
1958 avlåtna statsverkspropositionen
framlagda förslag samt med avslag å
motionerna I: 279 och II: 368, såvitt här
vore i fråga, till Allmänna barnbidrag
för budgetåret 1958/59 anvisat ett förslagsanslag
av 734 000 000 kronor.

I propositionen nr Bl hade icke
ifrågasatts någon ändring av det av
årets förra riksdag sålunda fattade beslutet.

I de under punkten 1 nämnda likalydande
motionerna I: B 82 och II: B 97
hade, såvitt nu vore i fråga, hemställts
att anslaget måtte bestämmas till
450 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna I:B82
och II: B 97, såvitt nu vore i fråga, besluta
att icke vidtaga någon ändring av
1958 års förra riksdags beslut att till
Allmänna barnbidrag för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
734 000 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Cassel och
Heckscher, vilka under förutsättning av
riksdagens bifall till en vid andra lagutskottets
utlåtande nr B 6 fogad reservation
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till

126

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Försöksverksamhet rörande daghem m. m. — Ferieresor för barn

motionerna I:B82 och II: B 97, såvitt
nu vore i fråga, besluta att med ändring
av 1958 års förra riksdags beslut till
Allmänna barnbidrag för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
450 000 000 kronor;

b) av herr Rubbestad, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen av
fröken Andersson m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 6

Försöksverksamhet rörande daghem
m. m.

I skrivelse den 17 mars 1958 (nr 5)
hade årets förra riksdag anmält bl. a.,
att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts i den till riksdagen den 3 januari
1958 avlåtna statsverkspropositionen
framlagda förslag samt med avslag
å motionerna 1:279 och 11:368, såvitt
här vore i fråga, till Försöksverksamhet
rörande daghem m. m. för budgetåret
1958/59 anvisat ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.

I propositionen nr B 1 liade icke ifrågasatts
någon ändring av det av årets
förra riksdag sålunda fattade beslutet.

I de under punkten 1 nämnda likalydande
motionerna I: B 82 och II: B 97
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att anslag för budgetåret 1958/59 till
Försöksverksamhet rörande daghem
in. m. icke måtte anvisas.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna I:B82
och II: B 97, såvitt nu vore i fråga, besluta
att icke vidtaga någon ändring av
1958 års förra riksdags beslut att till
Försöksverksamhet rörande daghem
in. in. för budgetåret 1958/59 anvisa ett
reservationsanslag av 100 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 7

Ferieresor för barn

I skrivelse den 17 mars 1958 (nr 5)
hade årets förra riksdag anmält bl. a.,
att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts i den till riksdagen den 3 januari
1958 avlåtna statsverkspropositionen
framlagda förslag samt med avslag å
motionerna I: 163 och II: 186, såvitt
här vore i fråga, till Ferieresor för barn
för budgetåret 1958/59 anvisat ett förslagsanslag
av 2 100 000 kronor.

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5 127

I propositionen nr B 1 hade icke ifrågasatts
någon .ändring av det av årets
förra riksdag sålunda fattade beslutet.

I de under punkten 1 nämnda likalydande
motionerna I:B82 och II: B 97
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att anslaget måtte anvisas med 1 740 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna I: B 82
och II: B 97, såvitt nu vore i fråga, besluta
att icke vidtaga någon ändring av
1958 års förra riksdags beslut att till
Ferieresor för barn för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
2 100 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Cassel och Heckscher, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I:B82 och II: B: 97, såvitt nu
vore i fråga, besluta att med ändring av
1958 års förra riksdags beslut till Ferieresor
för barn för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 1 740 000
kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 8

Ferieresor för husmödrar

I skrivelse den 17 mars 1958 (nr 5)
hade årets förra riksdag anmält bl. a.,
att riksdagen med bifall till Kungl.

Ferieresor för husmödrar

Maj :ts i den till riksdagen den 3 januari
1958 avlåtna statsverkspropositionen
framlagda förslag samt med avslag å
motionerna I: 163 och II: 186, såvitt här
vore i fråga, till Ferieresor för husmödrar
för budgetåret 1958/59 anvisat ett
förslagsanslag av 1 000 000 kronor.

I propositionen nr B 1 hade icke ifrågasatts
någon ändring av det av årets
förra riksdag sålunda fattade beslutet.

I de under punkten 1 nämnda likalydande
motionerna I: B 82 och II: B 97
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att anslaget måtte anvisas med 775 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna I:B82
och II: B 97, såvitt nu vore i fråga, besluta
att icke vidtaga någon ändring av
1958 års förra riksdags beslut att till
Ferieresor för husmödrar för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 1 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Cassel och Heckscher, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: R 82 och II: B 97, såvitt nu vore
i fråga, besluta att med ändring av 1958
års förra riksdags beslut till Ferieresor
för husmödrar för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 775 000
kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den

128 Nr Bo

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor — Bidrag till anskaffning av inventarier för
allmänna samlingslokaler m. m.

vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 9 och 10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor

I propositionen nr B 1 hade Kungl.
Maj:t under femte huvudtiteln (punkt
2, s. 3 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 6
juni 1958) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till erkända arbetslöshetskassor
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 44 000 000 kronor.

I de under punkten 1 nämnda likalydande
motionerna I: B 82 och II: B 97
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att anslaget måtte anvisas med
36 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: B 82 och II: B 97, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 44 000 000
kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Cassel och Heckscher, vilka
under förutsättning av riksdagens bifall
till en vid andra lagutskottets utlåtande
nr B 3 fogad, med I betecknad reservation
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I:B82 och II: B 97, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till erkända
arbetslöshetskassor för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
36 000 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 12

Bidrag till anskaffning av inventarier

för allmänna samlingslokaler m. m.

I skrivelse den 17 mars 1958 (nr 5)
hade årets förra riksdag anmält bl. a.,
att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag i den till riksdagen den
3 januari 1958 avlåtna statsverkspropositionen
framlagda förslag samt med avslag
å motionerna I: 279 och II: 368, såvitt
här vore i fråga, till Bidrag till anskaffning
av inventarier för allmänna
samlingslokaler m. m. för budgetåret
1958/59 anvisat ett reservationsanslag av
600 000 kronor.

I propositionen nr Bl hade icke
ifrågasatts någon ändring av det av årels
förra riksdag sålunda fattade beslutet.

I de under punkten 1 nämnda likalydande
motionerna I: B 82 och II: B 97
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att anslag för budgetåret 1958/59 till Bidrag
till anskaffning av inventarier för
allmänna samlingslokaler m. m. icke
måtte anvisas.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna I:B82
och II: B 97, såvitt nu vore i fråga, besluta
att icke vidtaga någon ändring av
1958 års förra riksdags beslut att till
Bidrag till anskaffning av inventarier
för allmänna samlingslokaler m. m. för
budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Do -

129

Fredagen den 25 juli 1958 em. Nr B 5

Statens bosättningslån: Ersättning åt ortsombud — Statens bosättningslån: Ersätt
ning åt riksbanken

verstorp, Cassel och Heckscher, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: B 82 och II: B 97, såvitt nu vore
i fråga, besluta att med ändring av 1958
års förra riksdags beslut icke anvisa
något anslag till Bidrag till anskaffning
av inventarier för allmänna samlingslokaler
in. m. för budgetåret 1958/59.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkten 13

Statens bosättningslån: Ersättning åt
ortsombud

I skrivelse den 17 mars 1958 (nr 5)
hade årets förra riksdag anmält bl. a.,
att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts i den till riksdagen den 3 januari
1958 avlåtna statsverkspropositionen
framlagda förslag samt med avslag å
motionerna 1:279 och 11:368, såvitt
här vore i fråga, till Statens bosättningslån:
Ersättning åt ortsombud för budgetåret
1958/59 anvisat ett förslagsanslag av
65 000 kronor.

I propositionen nr Bl hade icke
ifrågasatts någon ändring av det av årets
förra riksdag sålunda fattade beslutet.

I de under punkten 1 nämnda likalydande
motionerna I: B 82 och II: B 97
hade hemställts, att anslag för budget -

året 1958/59 till Statens bosättningslån:
Ersättning åt ortsombud icke måtte anvisas.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna I:B82
och II: B 97, såvitt nu vore i fråga, besluta
att icke vidtaga någon ändring av
1958 års förra riksdags beslut att till
Statens bosätlningslån: Ersättning åt
ortsombud för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 65 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Cassel och Heckscher, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: B 82 och II: B 97, såvitt nu vore
i fråga, besluta att med ändring av 1958
års förra riksdags beslut icke anvisa
något anslag till Statens bosättningslån:
Ersättning åt ortsombud för budgetåret
1958/59.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 17

Statens bosättningslån: Ersättning åt
riksbanken

I skrivelse den 17 mars 1958 (nr 5)
hade årets förra riksdag anmält bl. a.,
att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj ds i den till riksdagen den 3 januari
1958 avlåtna statsverkspropositionen

9 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr H 5

130 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Bidrag till sjukkassor m. m.

framlagda förslag samt med avslag å
motionerna I: 279 och II: 368, såvitt här
vore i fråga, till Statens bosättningslån:
Ersättning åt riksbanken för budgetåret
1958/59 anvisat ett förslagsanslag av
315 000 kronor.

I propositionen nr B 1 hade icke ifrågasatts
någon ändring av det av årets
förra riksdag sålunda fattade beslutet.

I de under punkten 1 nämnda likalydande
motionerna I: B 82 och II: B 97
liade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att anslag för budgetåret 1958/59 till Statens
bosättningslån: Ersättning åt riksbanken
icke måtte anvisas.

riksbanken för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 315 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Cassel och Heckscher, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: B 82 och II: B 97, såvitt nu vore
i fråga, besluta att med ändring av 1958
års förra riksdags beslut icke anvisa
något anslag till Statens bosättningslån:
Ersättning åt riksbanken för budgetåret
1958/59.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

CASSEL (b):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propo -

sitioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 15

Bidrag till sjukkassor m. m.

I skrivelse den 17 mars 1958 (nr 5)
hade årets förra riksdag anmält bl. a.,
att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts i den till riksdagen den 3 januari
1958 avlåtna statsverkspropositionen
framlagda förslag samt med avslag å
motionerna I: 279 och II: 368, såvitt här
vore i fråga, till Bidrag till sjukkassor
m. in. för budgetåret 1958/59 anvisat ett
förslagsanslag av 255 000 000 kronor.

I propositionen nr B 1 hade icke ifrågasatts
någon ändring av det av årets
förra riksdag sålunda fattade beslutet.

I de under punkten 1 nämnda likalydande
motionerna I: B 82 och II: B 97
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att anslaget måtte anvisas med 214 000 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna I:B82
och II: B 97, såvitt nu vore i fråga, besluta
att icke vidtaga någon ändring av
1958 års förra riksdags beslut att till
Bidrag till sjukkassor in. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
255 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Cassel och Heckscher, vilka
under förutsättning av riksdagens bifall
til! en vid andra lagutskottets utlåtande
nr B 7 fogad reservation ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: B 82
och II: B 97, såvitt nu vore i fråga, besluta
att med ändring av 1958 års förra
riksdags beslut till Bidrag till sjukkassor
in. m. för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 214 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

131

Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders barn

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Punkten 1C>

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 17

Särskilda barnbidrag till änkors och
invaliders barn

I skrivelse den 28 april 1958 (nr 272)
hade årets förra riksdag anmält bl. a.,
att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj:ts i den till riksdagen den 11 februari
1958 avlåtna propositionen nr 55
framlagda förslag till Särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders barn
m. in. för budgetåret 1958/59 anvisat ett
förslagsanslag av 13 C00 000 kronor.

I propositionen nr B 1 hade icke ifrågasatts
någon ändring av det av årets
förra riksdag anvisade anslaget.

I de under punkten 1 nämnda likalydande
motionerna I: B 82 och II: B 97
hade, såvitt nu vore i fråga, hemställts
att anslaget bestämdes till 47 600 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna I:B82
och II: B 97, såvitt nu vore i fråga, besluta
alt icke vidtaga någon ändring av
1958 års förra riksdags beslut att till
Särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
barn in. in. för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
13 000 000 kronor.

— Social upplysningsfilm

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Cassel och Heckscher, vilka
under förutsättning av riksdagens bifall
till en vid andra lagutskottets utlåtande
nr B 6 fogad reservation ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I:B82 och II: B 97, såvitt nu vore i
fråga, besluta att med ändring av 1958
års förra riksdags beslut till Särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
barn in. in. för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 47 600 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr CASSEL (li):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber alt få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten IS

Social upplysningsfilm

I skrivelse den 17 mars 1958 (nr 5)
hade årets förra riksdag anmält bl. a.,
att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj ds förslag i den till riksdagen den 3
januari 1958 avlåtna statsverkspropositionen
framlagda förslag samt med avslag
å motionerna I: 279 och II: 308, såvitt
här vore i fråga, till Social upplysningsfilm
för budgetåret 1958/59 anvisat
ett reservationsanslag av 30 000 kronor.

I propositionen nr B 1 hade icke
ifrågasatts någon ändring av det av
årets förra riksdag sålunda fattade beslutet.

132 Nr B 3

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Statens bilinspektion: Avlöningar, m. m.

I de under punkten 1 nämnda likalydande
motionerna I:B82 och II: B 97
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att anslag för budgetåret 1958/59 till
Social upplysningsfilm icke måtte anvisas.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna I:B82
och II: B 97, såvitt nu vore i fråga, besluta
att icke vidtaga någon ändring av
1958 års förra riksdags beslut att till
Social upplysningsfilm för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag av
30 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Cassel och
Heckscher, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I:B82 och
II: B 97, såvitt nu vore i fråga, besluta
att med ändring av 1958 års förra riksdags
beslut icke anvisa något anslag till
Social upplysningsfilm för budgetåret
1958/59;

b) av herr Rubbestad, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

CASSEL (li):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen av fröken
Andersson m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 19 och 20

Lades till handlingarna.

§ 5

Utgifter under riksstatens sjätte
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 6, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet Skoglund, hade
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att i samband med behandlingen av detta
ärende besvara herr Petterssons i
Dahl interpellation angående 1953 års
trafikutredning, m. m.

Punkten 1

Statens bilinspektion: Avlöningar, m. m.

I skrivelse den 26 april 1958 (nr 220)
hade 1958 års förra riksdag anmält, att
riksdagen bifallit Kungl. Maj :ts i den till
riksdagen den 3 januari 1958 avlåtna
statsverkspropositionen framlagda förslag
i fråga om anslag för budgetåret
1958/59 till Statens bilinspektion: Avlöningar.

I de båda likalydande motionerna
I: 223 och II: 274 hade i anslutning till
Kungl. Maj :ts förberörda anslagsäskande,
såvitt nu vore i fråga, föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om en höjning
av avgifterna för kompetensprov för
körkort med 10 kronor. I denna del
hade, sedan kamrarna fattat skiljaktiga
beslut, frågan för den riksdagen förfallit.

I propositionen nr B 1 hade icke ifrågasatts
någon ändring av det av årets
förra riksdag anvisade anslaget till Statens
bilinspektion: Avlöningar.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewertöf m. fl. (I: B 74) och den andra

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

133

inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: B 86), hade under
åberopande av motionerna 1:223 och
11:274, såvitt nu vore i fråga, föreslagits
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om en höjning
av förenämnda avgifter med 10 kronor.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: B 74 och II: B 86, såvitt de avsåge avgifterna
för kompetensprov för körkort,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herr Skoglund
i Doverstorp, fröken Elmén samt
herrar Cassel, Nihlfors och Heckscher,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I:B74 och II: B 86, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om en höjning av avgiften för
kompetensprov för körkort med 10
kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

HECKSCHER (h):

Herr talman! Det här är en fråga som
riksdagen diskuterade också i våras.
Andra kammaren stannade då för den
ståndpunkt reservanterna här intagit,
men den föll vid gemensam votering.
Någon ytterligare debatt är kanske nu
inte påkallad. Jag inskränker mig därför
till att yrka bifall till reservationen.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Under hänvisning till
vad utskottet under denna punkt anfört
i sitt utlåtande nr 6 till innevarande
års förra riksdag hemställer jag om bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning

Punkten 2

Vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning

I skrivelse den 11 april 1958 (nr 6)
hade årets förra riksdag anmält bl. a.,
att riksdagen, med bifall till Kungl.
Maj:ts i den till riksdagen den 3 januari
1958 avlåtna statsverkspropositionen
framlagda förslag samt med avslag å
motionerna 1:48 och 11:57 samt 1:84
och II: 66, till Kostnader för vetenskaplig
trafiksäkerhetsforskning för budgetåret
1958/59 anvisat ett reservationsanslag
av 100 000 kr., att avräknas mot
automobilskattemedlen.

I propositionen nr Bl hade icke
ifrågasatts någon ändring av det av
årets förra riksdag anvisade anslaget
till Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Edström och Lundström (I: B 161)
och den andra inom andra kammaren
av herr Löfgren m. fl. (II: B 202), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att för budgetåret 1958/59 ställa ett belopp
av en miljon kronor till förfogande
för trafiksäkerhetsforskning samt bemyndiga
Kungl. Maj :t att i enlighet med
i motionerna angivna riktlinjer utfärda
bestämmelser för anslagets användning.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med avslag å motionerna I: B 161
och II: B 202, besluta att icke vidtaga
någon ändring av 1958 års förra riksdags
beslut att till Kostnader för vetenskaplig
trafiksäkerhetsforskning för
budgetåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kr., att avräknas
mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundelin och Aastrup, fröken Elmén,
herr Nihlfors och fröken Vinge, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: B 101 och II: B 202 besluta att
med ändring av 1958 års förra riksdags
beslut till Kostnader för vetenskaplig

134

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning

trafiksäkerhetsforskning för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kr., att avräknas mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Vid behandlingen av
frågan om anslaget till vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning
hade kamrarna
vid vårriksdagen att ta ställning till
olika förslag. Bl. a. förelåg ett förslag
om att anslaget skulle utgå med en miljon
kronor mer än vad Kungl. Maj :t
hade föreslagit. Detta förslag avslogs av
riksdagen. Likafullt har förslaget väckts
ånyo vid denna sommarriksdag. Motionärerna
och vi reservanter i statsutskottet
med herr Sundelin i spetsen, vilka
alltså icke lyckats få utskottet att tillstyrka
motionen, har ansett det vara så
angeläget att ånyo väcka debatt i denna
fråga, att vi inte kunnat underlåta att
i kväll ta upp en sådan. Det gäller här
dock frågan om liv eller död.

Det är skrämmande siffror som framkommit
vid en tidigare i år framlagd
undersökning angående de direkta och
indirekta förlusterna på grund av trafikolyckorna.
Det är alltså inte bara det
mänskliga momentet som kommer in i
detta sammanhang. Förutom de tragedier
som uppstår vid varje svår och
ofta även vid mindre svåra olyckor,
blir det samhälleliga förluster av en
storleksordning som man egentligen
inte tänker sig när man först börjar
studera denna fråga. Jag kan som ett
exempel nämna att expertisen vid en
försiktig bedömning kommit till att den
samhällsekonomiska kostnaden för trafikolyckorna
år 1957 torde närma sig
900 miljoner kronor. En sådan post som
värdet av den förlorade arbetsinsatsen
enligt den utredningsman, som sysslar
med detta, i 1957 års penningvärde
uppgår till G40 miljoner kronor. Förlusterna
till följd av dödsfall uppgår till
380 miljoner kronor, och alla de för -

luster, som uppstår genom långvariga
sjukhusvistelser, beräknas till 25 miljoner
kronor. Även de kostnader med
vilka trafikolycksfallen belastar polis,
domstolar, försäkringsbolag o. s. v.
uppgår till jättelika belopp.

Det är dessa siffror som är bakgrunden
till vår reservation i utskottet, till
vilken jag här i kväll kommer att yrka
bifall. Reservationen utmynnar i ett
förslag om att 1 miljon kronor skali
ställas till förfogande för den vetenskapliga
trafiksäkerhetsforskningen att
avräknas mot bilskattemedel.

Jag vet att utskottsmajoriteten anför
att det pågår en utredning och att den
väntas bli klar ganska snart, varför
man borde vänta och se. Nu vet vi alla,
vare sig vi sitter i denna utredning eller
icke, att den måste mynna ut i ett förslag
om avsevärt förstärkt forskning på
detta område. Såvitt jag förstår sysselsätter
sig denna utredning främst med
organisationsfrågor. För att vi skall
vara betjänta av denna utrednings arbete,
bör det redan när den kommer
med sina förslag finnas medel beviljade
som omedelbart kan ställas till förfogande.
Vid uppvaktningar och i yrkanden
om anslagshöjningar har experterna på
detta område framhållit att det behövs
2 miljoner kronor, varav 1 miljon kronor
omedelbart. Det är just denna miljon
kronor som vi vill skall finnas i
beredskap för denna utvidgade forskning.
Det är barockt att tänka sig att
man i alla väder och i alla politiska
sammanhang och även i sammanhang
som inte alls är partipolitiska skall avvakta
utredningar. Det finns alltid utredningar
att avvakta i det svenska
samhället. I detta sammanhang tror jag
inte att det finns någon anledning att
på grund av den pågående utredningen
dra sig för att gå med på ett anslag av
den storlek som vi föreslagit.

1 detta anförande instämde fröken
Vinge (fp), herr Rimmerfors (fp) och
herr Löfgren (fp).

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

135

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Det är nog riktigt som
herr Nihlfors säger att detta är ett stort
problem. Men utskottet har nu liksom
vid sin behandling av denna fråga i
våras ansett, att man inte bör föregripa
den pågående utredningen. Eftersom
denna dessutom blir klar så tidigt, att
förslag kan föreläggas nästa års riksdag,
har utskottet inte ansett sig böra
förorda någon ändring. Jag yrkar bifall
till utskottets förslag.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag skulle endast vilja
till kammarens protokoll anteckna varför
högerpartiets representanter inte
återupptagit sin motion från vårriksdagen,
där det begärdes en ökning av
detta anslag till 300 000 kronor. Det beror
på att den i januari månad tillsatta
Nordenstamska kommittén redan i september
kommer med sitt förslag. Man
tror sig veta att frågorna om både
forskning, uppfostran och propaganda
upptagits i denna kommittés betänkande
och att dess förslag till en ordentlig
upprustning vida överstiger utskottets
nuvarande förslag. Vi har alltså anledning
att avvakta denna utredning för
att senare få kammarens mera allmänna
stöd för den upprustning på detta
område, som är en absolut nödvändighet.
Vi har därför nu icke något yrkande.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Då jag lyssnade till herr
Andreassons anförande fick jag bekräftelse
på vad jag tidigare sade, nämligen
att man naturligtvis vill avvakta den
pågående utredningen. Herr Lothigius
kom in på mera konkreta saker, då lian
tydligen från kommittén erhållit uppgifter
som tydde på att det kommer ett
förslag i positiv anda. Något annat var
heller inle att vänta. Ingen kommitté
skulle väl på detta ämnesområde kunna
tänkas komma med något som inte är
ett positivt fiirslag, innebärande en ut -

Vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning

ökning av anslagen till denna forskning.
Det är alltså ingen nyhet. Då uppstår
rent tekniskt anslagsmässigt det
förhållandet, att om denna fråga nu
faller — och det är jag beredd på att
den gör — kommer den väl på nytt upp
först nästa riksdag. Det betyder alltså
att anslag inte kan ställas till förfogande
förrän efter den 1 juli 1959. I denna
oerhört betydelsefulla fråga, med människoliv
och stora ekonomiska värden
på spel, åstadkommes därigenom alltså
en fördröjning med bortåt ett år. Jag
tycker det finns anledning att tänka
efter, om det är riktigt att av tekniska
skäl vänta så länge.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Löfgren begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2:o)
i utskottets utlåtande nr B 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Löfgren begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 149 ja
och 35 nej, varjämte 19 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

136 Nr B 5 Fredagen den 25 juli 1958 em.

Driftbidrag till statens järnvägar, tillika svar på interpellation ang. 1953 års trafik
utredning, m. m.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 3

Driftbidrag till statens järnvägar, tillika

svar på interpellation ang. 1953 års
trafikutredning, m. m.

I propositionen nr B1 hade Kungl.
Maj:t (bilaga 8, s. 2), under åberopande
av vad i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 21 februari
1958 (proposition 1958:77) anförts,
föreslagit riksdagen att till Driftbidrag
till statens järnvägar för budgetåret
1958/59 under sjätte huvudtiteln anvisa
ett anslag av 100 000 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal
motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mannerskantz (I:B22) och den andra
inom andra kammaren av herr Svensson
i Krokstorp m. fl. (II: B 16), hade
hemställts dels att riksdagen måtte uttala
att åtgärder borde vidtagas för att,
innan driften nedlades på ekonomiskt
förlustbringande handel, ersätta berörda
handel med andra likvärdiga trafikmedel,
dels att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa att åt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen uppdroges
att snarast söka lämna redovisning över
de vägbyggnads- eller andra vägförbättringsföretag
som kunde aktualiseras av
nedläggandet av trafiksvaga bandelar
samt att riksdagen måtte besluta att medel
för täckande av kostnader för sådana
företag, i den mån dessa ej eljest
planerats komma till utförande, anvisades
å härför särskilt avsett anslag.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och i anledning av
motionerna I:B25 och II: B18 samt
med avslag å motionerna I:B159 och
II: B 197, till Driftbidrag till statens järn -

vägar för budgetåret 1958/59 anvisa ett
anslag av 100 000 000 kronor;

II. att motionerna I:B107 och
II: B 146 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

III. att motionen II: B 178 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

IV. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I:B22 och II: B 16, I:B24
och II: B 26 samt II: B 109 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
utskottet i de i motionerna berörda frågorna
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! I en interpellation har
herr Pettersson i Dahl frågat mig dels
när man kan vänta att 1953 års trafikutredning
är klar med sitt betänkande,
dels om jag anser, att linjen Falkenberg
•—Limmared m. fl. bandelar inte bör
läggas ned, förrän ståndpunkt tagits till
trafikutredningens förslag och i varje
särskilt fall erforderliga vägar upprustats
och ombyggts för tillgodoseende av
befolkningens behov i trafikhänseende,
dels om jag uppmärksammat, att tågtiderna
på trafiksvaga järnvägar i
många fall är särskilt olämpligt lagda
med hänsyn till förbindelse med andra
järnvägar, dels ock om jag är beredd
att vidta åtgärder till besparingar inom
järnvägsdriften, exempelvis genom ersättande
i lämpliga fall av nuvarande
bevakningsanordningar med stopplikt
för rälsbuss före passerande av korsning
med landsväg i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som nu gäller
för fordon vid utfart från mindre trafikerad
till mer trafikerad väg.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

För att möjliggöra en intensifiering
av arbetet inom 1953 års trafikutredning
har jag under det senaste året låtit
förstärka utredningens resurser och en -

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

137

Driftbidrag till statens järnvägar, tillika

utredning, m. m.

ligt vad jag inhämtat eftersträvar utredningen
att inom något år lägga fram ett
betänkande rörande vissa av de mera
väsentliga problemen på landtrafikens
område.

Vad den andra frågan beträffar, har
spörsmålet om nedläggningar behandlats
i den proposition angående Driftbidrag
till statens järnvägar, som nu
skall behandlas här i kammaren. Jag
har i denna proposition understrukit
nödvändigheten av att rationaliseringsverksamheten
vid SJ bedrives med
kraft. Det framgår av propositionen att
nedläggningar av trafiksvaga bandelar
måste tänkas komma att äga rum i viss
omfattning även i fortsättningen och
under tiden innan statsmakterna kan ta
ställning til! trafikutredningens kommande
betänkande. Statsutskottet har,
såsom framgår av det utlåtande, som nu
ligger på kammarens bord, delat denna
min uppfattning. Jag vill vidare erinra
om att 1953 års trafikutredning själv
uttalat sig för att nedläggningar genomföres
under mellantiden.

Frågan om vilka konkreta bandelar,
som kan läggas ned under denna mellantid,
måste avgöras från fall till fall.
Härvidlag har det framför allt betydelse,
om de berörda bygdernas trafikförhållanden
kan ordnas på ett tillfredsställande
sätt även efter järnvägsnedläggelsen.
Nedläggningar torde bli aktuella
endast i sådana områden, där
vägnät och befintliga busslinjer skapar
förutsättningar för att flytta över den
kvarvarande järnvägstrafiken till landsväg.
I vissa fall kan trafiköverflyttningen
behöva föregås av en upprustning
av landsvägarna. De konkreta frågorna
kan bedömas definitivt först när järnvägsstyrelsens
framställning om nedläggning
av en viss handel remissbehandlats
och sålunda hela utredningsmaterialet
står till Kungl. Maj :ts förfogande.
Huruvida behov av att avvakta
trafikutredningens principförslag kan
föreligga, innan eif ärende om nedlägg -

svar på interpellation ang. 1953 års trafik ning

avgöres, får bedömas i det enskilda
fallet. Även frågan om behovet av en
upprustning av vägnätet i samband med
en nedläggning får bedömas från fall
till fall.

Jag har hittills berört mera allmänna
principer för nedläggning av trafiksvaga
järnvägslinjer. Jag vill emellertid
i detta sammanhang även besvara interpellantens
fjärde fråga rörande åtgärder,
som syftar till avsevärt förbilligande
av järnvägsdriften, varigenom trafiksvaga
bandelar skulle erhålla förbättrat
driftresultat och därigenom kunna
bevaras. Interpellanten nämner bland
sådana åtgärder övergång till enbart
rälsbussdrift med biljettförsäljning på
rälsbussarna samt införande av stoppplikt
för rälsbuss vid passerande av trafikerad
väg.

Dylika besparingsåtgärder försöker
statens järnvägar genomföra. En allmän
avbemanning av stationerna kan emellertid
inte alltid ske. På en del stationer
behövs personal för expediering av
gods och post och på vissa stationer
måste bemanningen upprätthållas ur
säkerhetssynpunkt för tågklarering. Om
man helt avbemannar en bana måste
godsombud anställas och tågmöten elimineras.
Slutligen medför en avbemanning,
att ersättning till SJ för postarbetet
faller bort. Det blir sålunda fråga
inte endast om sänkning av kostnader
utan även om bortfall av intäkter.

Från järnvägsstyrelsens och väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens samrådsorgan
»delegationen för korsningar järnväg—
väg» har jag erhållit vissa uppgifter belysande
interpcllantens förslag om ersättning
av befintliga bevakningsanordningar
med stopplikt för rälsbuss före
passerandet av en korsning med landsväg.
Enligt delegationen skulle förslaget
innebära minskad trafiksäkerhet,
men under vissa förutsättningar skulle
en sådan minskad bevakning kunna införas
som ett provisorium vid sådana
järnvägslinjer, där trafiken kommer alt

138 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Driftbidrag till statens järnvägar, tillika

utredning, m. ni.

läggas ned under de närmaste åren.
Bland förutsättningarna för genomförande
av en minskad bevakning nämner
delegationen, att tillfredsställande sikt
finns, att vägtrafikens art och omfattning
inte kan anses utgöra ett hinder
för ett sådant bevakningssätt, att bommar,
grindar och eventuella signallyktor
mot vägen tas bort samt att belysning
anordnas vid korsningen.

Besparingarna av här nämnda åtgärder
blir emellertid relativt ringa. Om
t. ex. samtliga väg- och platsvakter vid
Falkenbergsbanan skulle dras in, skulle
detta medföra en kostnadsminskning
med ca 100 000 kr. och ett bortfall av
postersättning av ca 20 000 kr. Om hänsyn
därjämte tas till att stopplikten
skulle medföra merkostnader på grund
av längre gångtid för tågen, torde man
kunna räkna med en nettoförbättring
av ca 50 000 kr. per år. Detta belopp
utgör endast ca 4 procent av den totalt
beräknade nettoförbättringen av 1,2
milj. kr., som skulle uppstå, om banan
lades ned.

Även om de av interpellanten berörda
förslagen sålunda knappast kan leda till
någon radikal förbättring av ekonomien
för flertalet av de trafiksvaga järnvägslinjerna,
torde de dock i enstaka fall
kunna verka i den av interpellanten avsedda
riktningen. Jag konstaterar med
tillfredsställelse, att interpellanten tagit
upp denna problemställning, och ser
däri ett uttryck för att man på olika
håll på allvar börjar få blicken öppen
för behovet av kostnadsbesparingar inom
järnvägsdriften, även om åtgärder
härför i en del fall kommer att leda till
minskad service. Varje förslag, som syftar
till kostnadssänkande driftformer,
bör enligt min mening undersökas i
syfte att ge underlag för en bedömning
av möjligheterna att genom förenklad
drift ge en trafiksvag bana ökad livslängd.

I detta sammanhang anser jag mig

svar på interpellation ang. 1953 års trafik även

böra erinra om mitt uttalande i
propositionen, att åtgärderna för att
bringa statens järnvägars ekonomi i balans
icke endast bör inriktas på kostnadsbesparingar.
Enligt min mening är
det av största vikt, att strävandena att
förbättra järnvägsföretagets ekonomi
även tar sikte på en intensifierad trafikvärvning
och andra försäljningspolitiska
åtgärder. Ansträngningarna för en
ökad trafikvärvning och en aktiv försäljningspolitik
torde underlättas vid
ett genomförande av det i propositionen
redovisade förslaget till nya taxor med
dess utvidgning av statsbaneföretagets
rörelsefrihet på taxepolitikens område.

Vad slutligen den tredje frågan beträffar,
vill jag framhålla, att vid uppgörandet
av tågplanerna som allmän regel
gäller, att hänsyn alltid måste tas
till anslutande, mötande och framförgående
tåg. Om därvid en anslutning
erfarenhetsmässigt visat sig alltför ofta
utlösa förseningar av ett avgående tåg,
blir man många gånger tvungen att bryta
anslutningen, hur tråkigt detta än är
från lokal synpunkt. Kan man komma
till rätta med ett besvärligt tågföringsproblem
genom att bryta en anslutning,
och har man därvid möjlighet att välja
mellan flera i en längre förbindelsekedja
ingående anslutningspunkter, faller
gärna valet på den av anslutningarna,
vars brytande kan bedömas åsamka
minsta besvär för det minsta antalet
resande. En naturlig följd härav är, att
en bana, som ombesörjer glesbvgdstrafik,
kan för denna banas resenärer
komma att framstå som åsidosatt i tidtabellsavseende,
i det att anslutningståg
»missas» med bara några få minuter.
Frågan om bibehållande eller avbrytande
av en anslutningsförbindelse
är och förblir en intresseavvägningsfråga,
där det viktigare intresset får
tillgodoses före det mindre viktiga.

Härmed anser jag mig ha besvarat
interpellationen.

139

Fredagen den 25 juli 1958 em. Nr B 5

Driftbidrag till statens järnvägar, tillika svar på interpellation ang. 1953 års trafikutredning,
ni. m.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag skall be att få uttala
mitt tack till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet för svaret
på min interpellation, och jag vill
genast tillägga att jag tycker svaret är
ganska sympatiskt. Men det är klart att
en interpellant sällan är nöjd, och jag
skall be att få göra några kommentarer.
Jag ber i alla fall att få beklaga att vi
måste debattera denna i och för sig så
viktiga angelägenhet vid denna sena
timme, när praktiskt taget hela kammaren
är trött och vill sluta för lagen.

Statsrådet säger här att det skall bli
en noggrann undersökning innan en
järnväg läggs ned. På sidan 8 i statsutskottets
utlåtande nr B 6 säger statsrådet
att frågor om nedläggande av trafiksvaga
järnVägar icke får ses enbart ur rent
järnvägsekonomiska synpunkter utan
måste bedömas även ur sociala, kulturella
och näringspolitiska aspekter. Jag
tycker det är värdefullt att detta uttalande
står där. Enligt min mening är det
fullständigt felaktigt att bedöma denna
fråga enbart ur ekonomiska synpunkter
och bara se till huruvida den och
den handelen går med vinst eller förlust.
Kommunikationerna måste ordnas så att
folket har möjlighet alt bo kvar och utföra
sin gärning på de olika orterna.

Jag skulle också kunna säga att de
järnvägar är ganska lätt räknade, som
för närvarande ger vinst. Jag erkänner
gärna att jag reser ganska mycket med
järnväg, även på sådana som man räknar
till de bäriga. Men många gånger är
man nästan ensam resenär i en stor järnvägsvagn,
och det är självklart att detta
inte ger vinst åt statens järnvägar.

Pin annan synpunkt som jag vill anlägga
iir att vägnätet kostar mycket
pengar, och fråga är vad som blir billigast.
Statsrådet säger att man inte skall
lägga ned eu järnväg utan att man sett
till att vägnät och befintliga busslinjer
skapar förutsättningar för överflyttning

av den kvarstående järnvägstrafiken till
landsväg. Jag tror att detta också är värdefullt,
och jag hoppas att frågan blir
bedömd efter dessa aspekter.

När det gällt frågan om att avsevärt
förbilliga järnvägsdriften har jag påtalat,
att man kanske skulle kunna vidta
åtgärder så att trafiksvaga bandelar erhåller
bättre trafikresultat och därigenom
kan bevaras längre, och jag har föreslagit
en hel del sådana åtgärder.
Statsrådet säger att SJ försöker genomföra
dylika besparingsåtgärder. Förlåt,
herr statsråd, men jag vill där gärna sätta
en bock i kanten. Gör SJ verkligen
detta? Jag lever mitt ute på landsbygden,
men jag känner inte alls till att SJ
gjort det ringaste försök att förbilliga
driften, tvärtom. Jag har framfört förslag
många gånger till SJ :s ledning, men
man har nonchalerat dessa och bara
hänvisat till att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inte alls går med på saken.
Men gör man en uppvaktning hos
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, så anses
där att det är helt naturligt att göra
dessa saker. Jag vet också att man där
lagt sig i sådana detaljer, och jag tror
det kan åstadkomma resultat. Det skulle
emellertid vara utomordentligt värdefullt
om statsrådet ville uppmana SJ att
faktiskt lägga sig vinn om att här göra
besparingar. Såvitt jag kan bedöma gör
SJ:s ledning i detta fall ingenting annat
än att man säger att den och den banan
skall läggas ner, punkt och slut, det är
ingenting att resonera om. Nu blir det
kanske ibland litet vidlyftigare resonemang,
men jag tycker nog att det i stort
sett går till på detta sätt.

Statsrådet säger att det är klart alt om
man lägger ner en järnväg så blir det en
del mindre goda resultat. Det måste anställas
godsombud o. s. v., och en avbemanning
medför förluster för SJ därför
att postarbetet faller hort. Vid min egen
station Vessigebro har, som jag tycker
alldeles i onödan, SJ tagil bort posten

140 Nr B 5 Fredagen den 25 juli 1958 em.

Driftbidrag till statens järnvägar, tillika svar på interpellation ang. 1953 års trafikutredning,
m. m.

från järnvägen, och jag tror att om man
räknar kallt har SJ faktiskt gjort en förlust
därigenom.

Jag har även påtalat att man skulle
kunna göra besparingar på så sätt att
man vid rälsbussbanorna skulle slopa
bevakningen. Detta har stött på ett fantastiskt
mostånd från SJ:s sida, men SJ
har, som det heter, fått byta fot när det
kommit påtryckning från annat håll.
Jag är glad över att statsrådet i fråga
om järnvägen Falkenberg—Limmared
nämnt precis samma summa i besparing
som jag hade kalkylerat med, nämligen
100 000 kronor. Det var ju mycket
bra att det kunde stämma. Sedan är det
postersättning med 20 000 kronor, säger
han. Jag vet inte om det stämmer, men
det är möjligt. Vad beträffar gångtiden
för tågen tror jag att det finns skäl att
sätta frågetecken i kanten. Jag tror att
den gångtiden egentligen inte behöver
bli längre ifall man väl utnyttjar möjligheterna.
Då blir det nog en större förbättring
än 50 000 kronor.

Statsrådet är tacksam för att trafikanterna
— i detta fall jag — har kommit
med förslag om besparingar, och det
är jag glad för. Jag vill bara tillägga att
SJ själv bör få en ordentlig körare från
högsta ort om att man skall fortsätta på
denna väg.

Vad beträffar den tredje frågan, nämligen
om tågtiderna, har jag påtalat, vilket
inte bara gäller de små järnvägarna
utan också andra, att det faktiskt ser
ut som om SJ ordnar tågtiderna så, att
människorna inte kan åka tåg utan måste
tillgripa andra trafikmedel, såsom bilar
in. m. Då kan man mycket väl förstå att
det blir för litet resande. I detta sammanhang
säger statsrådet, att det är
mycket svårt att hålla tiderna för s. k.
anslutningståg. Såvitt jag vet föreligger
skyldighet för trafikledningen att samråda
med ortens befolkning, huruvida
tågtiderna kan läggas om. I min hembygd,
där sådant har varit aktuellt i
många år, har det i alla fall aldrig före -

kommit, att SJ frågat trafikanterna, om
det finns möjlighet att lägga om tågtiderna.

Jag övergår nu till att något beröra
propositionen och statsrådets uttalande
där. Statsrådet konstaterar, att den hastigt
växande bilismen har konkurrerat
ut järnvägarna. Det är naturligtvis alldeles
riktigt. Han säger att bilismen har
förkortat avstånden framför allt genom
service som medger transport från dörr
till dörr. Ja, hur är det därvidlag med
SJ självt? SJ har i mina bygder såväl
som också på de stora trafikstarka järnvägarna
drivit sådan trafik och kör faktiskt
med s. k. kretstrafik vid sidan av
järnvägen och tar gods där. Trafikanterna
är mycket undrande, när de från en
järnvägsstation eller ett godsmagasin
ute på landet får hämta en maskin eller
något annat som faktiskt har gått per bil
dit ifrån en centralpunkt. Man tycker ju,
att när det finns järnvägar, godsmagasin
o. s. v., så skulle detta gods kunna gå på
järnväg direkt till platsen i fråga.

Sedan är det bara ytterligare en sak
som jag skulle vilja beröra. Det gäller
frågan när en järnväg måste läggas ned.
Jag erkänner att det kan finnas sådana
situationer, fast jag tror att det finns
anledning att ta det litet med måtta. Man
måste då se till att vägnätet är tillräckligt
så att det kan betjäna allmänheten.
Jag vill därvidlag framhålla en detalj.
Det räcker inte med att det finns ett vägnät,
utan vägnätet måste kunna betjäna
den trafik som hör till dagens samhälle.
Vägbredden måste vara tillräcklig och
vägarnas bärighet måste också vara tillräcklig
för det axeltryck som kan ifrågakomma.
Det är därvidlag som det enligt
min mening brister. När det gäller vår
järnväg där nere, Falkenberg—Limmared,
har från SJ:s ledning sagts, att det
finns tillräckligt med vägar, så att man
mycket väl kan ta järnvägens resandetrafik
på landsväg. Jag tror att denna
uppfattning är alldeles felaktig. Vägförvaltningen
har i varje fall såväl i Hal -

141

Fredagen den

Driftbidrag till statens järnvägar, tillika
utredning, m. m.

lands som i Älvsborgs län gjort undersökningar
och funnit, att om vägnätet
skall bli i något så när tillfredsställande
skick, så tarvas en ganska stor investering.
Jag tror att det rör sig om 30 å 40
kanske 50 miljoner kronor. Då kan man
faktiskt fråga sig: Är det en klok åtgärd
i nuvarande läge ur allmän ekonomisk
synpunkt att lägga ner en järnväg som
finns och som kan betjäna resandetrafiken
med s. k. rälsbuss på ett ganska
hyggligt och billigt sätt? Är det klokt ur
allmän ekonomisk synpunkt att lägga
ner järnvägen och bygga om vägnätet,
vilket måste bli nödvändigt, om inte orten
skall bli lidande?

Jag bar, herr talman, bara velat framföra
dessa synpunkter. Jag ber än en
gång få tacka statsrådet i förhoppning
om att han i fortsättningen skall vara
lika sympatisk som han varit i sitt svar
och så långt möjligt låta järnvägarna
ligga kvar och ordna trafiken på ett
hyggligt sätt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Till min gamle vän Petterssons
i Dahl upplysning och kanske
uppbyggelse vill jag meddela att sådana
besparingsåtgärder, som han anser sig
vara uppfinnare av, redan har vidtagits
vid ett flertal bansträckor här i landet,
bland annat bandelen Beted—Skillingfors
i Värmland.

Herr IIÅSTAD (h):

Herr talman! Vid denna sena tidpunkt
skall jag endast säga några få
ord i ett stort ämne.

Även i min nuvarande landsända har
vi i fråga om åtskilliga järnvägssträckor
haft beröring med det problem som
det här gäller, och jag är den förste att
inse de utomordentligt stora avvägningssvåriglieter
som statsrådet har att
bemästra. Herr Pettersson i Dahl har

25 juli 1958 em. Nr B 5

svar på interpellation ang. 1953 års trafikredan
talat om att han i detta sammanhang
finner statsrådet mycket sympatisk,
och jag kan med största nöje därvidlag
förena mig med herr Pettersson
i Dahl, eftersom vi i statsrådet har haft
en fast och god hjälp när det gäller ett
bekymmersamt serviceproblem vid en
av de viktigaste järnvägarna i Uppland.

Jag måste emellertid ändå tillägga
att jag tillhör dem som anser att en
viss försiktighet är av nöden när det
gäller »järnvägsdöden». En mistning av
järnvägen innebär dock för de trakter,
som på något sätt beröres därav, att
hoppet så att säga far sin kos. Om järnvägen
dras in, känner man det liksom
att »nu får andra samhällen med järnvägar
i behåll i framtiden utvecklas;
för oss är det i stort sett stopp». Jag
har den uppfattningen, att de flesta företag
kalkylerar på det sättet att även
om de i dag eller några år framåt inte
har så stort behov av en järnväg, utgör
denna ändå en säkerhetsgaranti, ifall
något skulle hända, och därför är det
bäst att bygga fabriken i ett samhälle
vid järnväg.

Jag har bland annat velat säga detta
därför att vi i Uppsala län nu står inför
en framställning från järnvägsstyrelsen
om att på en järnväg inte bara all trafik
skall upphöra, person- lika väl som
godstrafik, utan också att spåren skall
rivas upp. Jag anser att statsrådet härvidlag
bör gå fram med mycken försiktighet.
När vi för två år sedan upplevde
Suez-krisen, såg vi hur oerhört
beroende vårt land är av oljan. Det
pågår för närvarande en liknande
världskonflikt, som nästan över en natt
skulle kunna ställa det svenska näringslivet
på huvudet. När därtill kommer
alt realisationsvärdet av upprivna spår
är ganska litet, tycker jag att staten har
all anledning att låta järnvägsspåren
ligga kvar så länge som möjligt, eftersom
de faktiskt utgör eu beredskap och
som sådan föga dyrbar.

Till sist vill jag bara förena mig med

142 Nr B 5 Fredagen den 25 juli 1958 em.

Driftbidrag till statens järnvägar, tillika svar på interpellation ang. 1953 års trafikutredning,
m. m.

herr Pettersson i Dahl när han understryker
nödvändigheten av att kombinera
väg- och järnvägsfrågorna, d. v. s.
att inte skrida till några vittgående nedläggelser
av järnvägar utan att vägväsendet
samtidigt har blivit någorlunda
ordnat. I norra Uppland har vi ett fall
— det gäller Dannemora—Gimo järnväg
— där SJ såvitt jag vet vill ta bort
persontrafiken och övergå till busstrafik.
Vägarna där uppe är emellertid sådana
att de vissa dagar på vintern inte
kan trafikeras av bussar; så enkla och
primitiva vägar har man fortfarande
i dessa trakter. Jag kan därför inte
tänka mig att det är möjligt att rationellt
lösa detta persontrafikproblem
förrän man fått någorlunda drägliga
vägar.

Jag har bara, herr talman, velat säga
dessa ord i samband med interpellationssvaret.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag har inte alls, herr
statsråd, inbillat mig vara uppfinnare
av de besparingsåtgärder som jag talade
om. Jag har mycket väl reda på att man
redan vidtagit sådana åtgärder vid någon
enstaka järnväg. Men jag vet också
att när det gjorts framställningar till
SJ om åtgärder av detta slag, har det
bara hänvisats till att det är omöjligt
att vidtaga några sådana, eftersom inte
vägförvaltningen går med därpå. Jag
kan exemplifiera detta genom att ta
förhållandena vid min egen station,
Vessigebro hållplats. Tjänsten som stationsvakt
där blev vakant därför att
vederbörande flyttade till en annan
plats, och det föreföll då rätt naturligt
att upphöra med bevakningen, eftersom
sikten var fri och det inte fanns
några andra hinder för trafiken. Men
det gjorde man inte alls, utan det placerades
vid stationen en man från Falkenberg,
som inte hade annat att göra
än att stå och fälla bommarna när tåget
skulle komma.

Jag gör alltså inte pretention på att
vara uppfinnare, men jag har ansett att
det finns anledning att i detta sammanhang
påpeka denna möjlighet till besparingar.

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! Hotet om nedläggning
av många smalspårsbanor i sydöstra
delen av landet har gjort, att jag och
några kamrater väckt en motion om
vissa beredskapsåtgärder. För det första
vill vi, att det innan en järnväg nedlägges
alltid skall finnas annat likvärdigt
trafikmedel som ersättning. För
det andra önskar vi en redovisning för
de vägbyggnadsföretag, som kan bli aktuella
genom järnvägsnedläggningar.

Utskottet anser, att några extra åtgärder
inte erfordras. Därom är nog
meningarna delade. Erfarenheterna från
redan nu beslutade järnvägsnedläggningar
är rätt dystra. Naturligtvis är det
lätt att säga, att den ringa del av trafiken,
som på en borttynande järnväg
ännu finns kvar, går att ordna genom
de och de enkla anordningarna, men
har inte vägarna fått en upprustning
blir bygden satt i efterhand. Tvinsoten
på järnvägarna utgör för bygder med
dåliga vägförbindelser en stor fara. Den
vill gärna smitta av sig på hela bygden.
De gamla företagen söker sig bort. Några
nya tar inte risken att hamna i en
trakt med dåliga kommunikationer.
Hela sydöstra Sverige har på grund
härav blivit ett enda stort avfolkningsområde.

Enligt utskottet går det bra att ta in
vägprojekten i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
flerårsplaner. Då slipper man
också extra väganslag. Det sista torde
vara riktigt, men förutsättningen för att
få med projekten i flerårsplanerna är
väl, såvitt jag kan finna, just att arbetena
är grundligt förberedda på ett
mycket tidigt stadium. Flerårsplanerna
är i och för sig en trång flaskhals. Re -

143

Fredagen den 25 juli 1958 em. Nr B 5

Driftbidrag till statens järnvägar, tillika svar på interpellation ang. 1953 års trafik
utredning, m. m.

geringsprutningarna på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
äskanden och
nya prutningar på riksdagens anslag
gör inte det hela lättare. Det blir säkerligen
svårt att pressa in nya vägbyggen
utan att eftersätta tidigare ackumulerade
behov.

På grund härav vill jag, herr talman,
yrka bifall till punkterna 1 och 2 i motion
nr B 16 i denna kammare.

Herr HENNING NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Tillåt mig en enda kort
minut! Jag och några kamrater har en
motion, nr B 109 i denna kammare.
Skrivningen och yrkandet sammanfaller
i stort sett med kommunikationsministerns
och utskottets uppfattning i berörda
frågor.

Jag vill emellertid göra en liten randanmärkning.
När det gäller att diskutera
och fatta beslut om att nedlägga en
järnväg, dra in tåg eller stänga en
järnvägsstation går det väl i praktiken
till på det sättet, att man inom SJ gör
en utredning, och först när denna är
klar och beslutet nära nog är ett faktum
får bygdens befolkning ta del av
SJ:s synpunkter. Jag vet, att när man
drog in tåg på linjen Gävle—Gysinge—
Sala fick befolkningens intressen komma
till SJ-myndigheternas öron i efterskott.
Detsamma var förhållandet i fråga
om Njutånger i Hälsingland, där man
nästan hade den nya trafiktidtabellen
färdig, när man skulle informera lokalbefolkningen
om de åtgärder SJ ämnade
vidta.

Jag skulle vara tacksam, herr kommunikationsminister,
om man i fortsättningen
ville vända på denna ordning,
så att man först talar med bygdens
befolkning och dess institutioner
och på grundval av dessa överläggningar
fortsätter sina eventuella utredningar.
Det är betydligt smakfullare om
man handlar på det sättet.

Då vi emellertid i stort sett har sam -

ma synpunkter som utskottet har jag
intet yrkande annat än om bifall till utskottets
hemställan.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! I anledning av vad som
anförts av de senaste talarna och det
yrkande, som herr Svensson i Krokstorp
ställde, vill jag göra några korta
kommentarer.

Vad beträffar förberedelserna för
nedläggandet av järnvägar, som herr
Nilsson i Gävle talade om, har vi mycket
grundligt undersökt och kommit till
den slutsatsen, att man därvidlag inte
kan anmärka på något. Det har varit
tillfälle för befolkningen att göra sina
synpunkter gällande. Vi har på detta
område en tillfredsställande anordning.

Vad angår herr Svenssons i Krokstorp
yrkande att man skulle uppdra åt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att
lämna en särskild redovisning över de
vägbyggnads- eller vägförbättringsförslag,
som kan aktualiseras vid nedläggandet
av trafiksvaga bandelar, vill jag
beröra förhållandena därvidlag. I de
allmänna vägprojekten, som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen upprättar, ingår
dessa planer. Vidare har vi numera
ett särskilt anslag för vissa vägbyggnadsarbeten,
som kan aktualiseras på
grund av en järnvägsnedläggelse. Dessutom
förekommer på detta område ett
mycket ingående samarbete mellan vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och järnvägsstyrelsen,
vari också deltar representanter
för arbetsmarknadsstyrelsen.
Under sådana förhållanden kan man väl
förutsätta, att aktuella nedläggningsbehov
uppmärksammas och genomdiskuteras.
Vi har, herr talman, kommit
till den uppfattningen, att förhållandena
äivcn här är så tillfredsställande
som man gärna kan begära.

Jag ber härmed, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

144

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Bidrag till televisionsverksamhetens driftkostnader

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den i
ämnet väckta motionen II: B 16; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 4

Bidrag till televisionsverksamhetens
driftkostnader

I skrivelse den 11 april 1958 (nr 6)
hade årets förra riksdag anmält bl. a.,
att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts i den till riksdagen den 3 januari
1958 avlåtna statsverkspropositionen
framlagda förslag samt med avslag å
motionerna I: 287 och II: 373, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, samt
motionen 11:301 till Bidrag till televisionsverksamhetens
driftkostnader för
budgetåret 1958/59 anvisat ett anslag av
2 600 000 kronor.

I propositionen nr B 1 hade icke ifrågasatts
någon ändring av det av årets
förra riksdag anvisade anslaget till Bidrag
till televisionsverksamhetens driftkostnader.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: B 74) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: B 86), hade, under åberopande
av motionerna 1:287 och
II: 373, såvitt nu vore i fråga, hemställts
att riksdagen måtte avslå förslaget att
till Bidrag till televisionsverksamhetens
driftkostnader för budgetåret 1958/59
anvisa ett anslag av 2 600 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna I:B74
och II: B 86, såvitt nu vore i fråga, besluta
att icke vidtaga någon ändring av
1958 års förra riksdags beslut att till
Bidrag till televisionsverksamhetens
driftkostnader för budgetåret 1958/59
anvisa ett anslag av 2 600 000 kronor.

Beservation utan angivet yrkande
hade avgivits av fröken Andersson samt
herrar Skoglund i Doverstorp, Cassel
och Heckscher.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Får jag först begagna
detta tillfälle att rätta ett fel som jag
gjorde mig skyldig till vid behandlingen
av punkt 1. Jag påstod att förslaget fallit
vid gemensam votering. I verkligheten
hade det inte varit gemensam votering,
utan förslaget föll därför att sammanjämkning
befanns omöjlig.

Vid punkten 4 har vi en blank reservation,
föranledd av att vi trodde att
kapitalbudgeten skulle behandlas först
och att behandlingen av detta ärende
skulle bero av den ståndpunkt kammaren
intagit till kapitalbudgeten. Vi hade
i våras många televisionsdebatter, och
det finns ingen anledning att upprepa
dem nu. Jag inskränker mig därför till
att under åberopande av motion II: B 86
yrka avslag på det föreslagna anslaget
på 2 600 000 kronor.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Med den motivering som
utskottet anfört ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen II: B 86.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 5

Lades till handlingarna.

§ 6

Utgifter under riksstatens åttonde
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i stats -

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5 145

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien: Riksantikvarieämbetet och statens

historiska museum m. m.: Avlöningar -

verkspropositionen B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien:
Riksantikvarieämbetet och statens
historiska museum m. m.: Avlöningar

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Frågan om placering av
föredraganden i landsantikvarieärenden
i lönegrad B 1 är inte helt ny. I sina
anslagsäskanden för budgetåret 1955/56
begärde riksantikvarien att saken skulle
ordnas, och i årets statsverksproposition
skymtar den också, om än mera i
periferien. Utskottet har avstyrkt den
motion i ärendet som bl. a. jag varit med
om att väcka, under motivering att saken
i första hand borde prövas av
Kungl. Maj:t. Men det är ju, herr talman,
just därför att Kungl. Maj:t — dåvarande
departementschefen — i 1955 års
statsverksproposition utan att närmare
gå in på frågan förklarat sig icke ämna
placera tjänsten i begärd lönegrad, det
är därför, som den nu i andra hand
motionsvägen bringats inför riksdagen.

Jag tänker inte mot ett enhälligt utskott
dra upp någon debatt, men det
må i alla fall vara mig tillåtet att hänvisa
till civilministerns ord i debatten

med fröken Elmén häromdagen:---

»då kanslibiträdet i förhållande till kontorsbiträdet
har mera kvalificerade arbetsuppgifter,
är det också naturligt, att
hon sitter ett par lönegrader högre i enlighet
med de normer och principer,
som godtagits av riksdagen».

Här har vi just en ämbetsman med betydligt
mera kvalificerade uppgifter än
de flesta kolleger men som ändå sitter
It) — Andra kammarens protokoll 1958.

Studiebidrag och stipendier

i samma lönegrad. Jag skulle vilja anbefalla
dessa civilministerns ord i ecklesiastikministerns
benägna åtanke och
slutar med att uttrycka den förhoppningen,
att vi i 1959 års statsverksproposition
måtte få se ifrågavarande befattning
inplacerad i lönegrad Bl i
överensstämmelse med de normer och
principer som enligt civilministern godtagits
av riksdagen.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkten 2

Studiebidrag och stipendier

I skrivelse den 21 mars 1958 (nr 8)
hade årets förra riksdag anmält bland
annat, att riksdagen, med bifall till
Kungl. Maj:ts i den till riksdagen den
3 januari 1958 avlåtna statsverkspropositionen
framlagda förslag samt med
avslag å motionerna 1:227 och 11:277,
såvitt här vore i fråga, till Studiebidrag
och stipendier för budgetåret 1958/59
anvisat ett förslagsanslag av 65 255 000
kronor.

I propositionen nr B 1 hade icke ifrågasatts
någon ändring av riksdagens sålunda
fattade beslut.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: B 79) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: B101), hade, såvitt nu
vore i fråga, hemställts, att anslaget
måtte bestämmas till 47 255 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med avslag å motionerna I:B79
och II: B101, såvitt nu vore i fråga,
besluta att icke vidtaga någon ändring
av 1958 års förra riksdags beslut att till
Studiebidrag och stipendier för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 65 255 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Nr I) 5

146 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Bidrag till skolmåltider

Andersson, herrar Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården samt
fröken Karlsson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I:B79 och
II: B 101, såvitt nu vore i fråga, besluta
att med ändring av 1958 års förra riksdags
beslut till Studiebidrag och stipendier
för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 47 255 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Samtliga punkter till
vilka reservationer är fogade i detta utlåtande
har varit föremål för debatter
vid vårriksdagen. Jag skall därför inskränka
mig till att nu i första hand
yrka bifall till reservationen under
punkt 2.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Under hänvisning till
vad utskottet framhåller yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Jag skall kanske tillägga en sak. Vi
möter även under denna riksdag en
bukett reservationer ifrån högern. Jag
har någon gång tidigare här i kammaren
sagt, att vid prutning på en hel del
av dessa anslag blir det i verkligheten
en övervältring på kommunerna. Jag
vill även ha tillagt att herr Nilsson i
Göingegården, som intar en framskjuten
plats i Landskommunernas förbund,
dock icke biträtt reservationen under
punkt 4, som gäller bidrag till vissa
byggnadsarbeten inom det allmänna
skolväsendet. Jag vill poängtera detta
samtidigt som jag som sagt yrkar bifall
till utskottets förslag i samtliga punkter.

Punkten 3

Bidrag till skolmåltider

I skrivelse den 16 april 1958 (nr 188)
hade årets förra riksdag anmält bland
annat, att riksdagen, med bifall till
Kungl. Maj:ts i den till riksdagen den
3 januari 1958 avlåtna statsverkspropositionen
framlagda förslag samt med
avslag å motionerna 1:293 och 11:378,
såvitt här vore i fråga, till Bidrag till
anordnande av skolmåltider för budgetåret
1958/59 anvisat ett förslagsanslag
av 26 200 000 kronor.

I propositionen nr Bl hade icke
ifrågasatts någon ändring av riksdagens
sålunda fattade beslut.

I de ovan under punkten 2 omnämnda
likalydande motionerna I:B79 och
II: B 101 hade, såvitt nu vore i fråga,
hemställts att riksdagen måtte dels i
skrivelse till Kungl. Maj :t uttala, att
kommun, som tillhandahölle skolmåltid,
skulle äga för i måltid deltagande barn
uttaga avgift motsvarande högst kommunens
egna driftkostnader, dels ock
till Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 18 700 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med avslag å motionerna I: B 79
och II: B 101, såvitt nu vore i fråga,
besluta att icke vidtaga någon ändring
av 1958 års förra riksdags beslut att till
Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 26 200 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Skoglund i Doverstorp
och Nilsson i Göingegården samt
fröken Karlsson, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I:B79 och II: B 101, såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttala, att kommun, som tillhandahölle
skolmåltid, skulle äga för i måltid
deltagande barn uttaga avgift mot -

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

147

Bidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet

svarande högst kommunens egna driftkostnader; 2)

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I:B79 och II: B 101, såvitt
nu vore i fråga, besluta att med ändring
av 1958 års förra riksdags beslut
till Bidrag till anordnande av skolmåltider
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 18 700 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 4

Bidrag till byggnadsarbeten inom det
allmänna skolväsendet

I skrivelse den 16 april 1958 (nr 188)
hade årets förra riksdag anmält bland
annat, att riksdagen, med bifall till
Kungl. Maj :ts i den till riksdagen den
3 januari 1958 avlåtna statsverkspropositionen
framlagda förslag samt med
avslag å motionerna 1:295 och 11:380,
till Bidrag till vissa byggnadsarbeten
inom det allmänna skolväsendet för
budgetåret 1958/59 anvisat ett förslagsanslag
av 69 700 000 kronor.

I propositionen nr B1 hade Kungl.
Maj :t icke ifrågasatt någon ändring av
riksdagens sålunda fattade beslut.

I de ovan under punkten 2 omförmälda
likalydande motionerna I: B 79
och II: B 101 hade, såvitt nu vore i
fråga, hemställts, alt riksdagen måtte
dels besluta att bidragsunderlagets

grundbelopp per kvadratmeter nettogolvyta,
nu utgående med 900 kronor
per kvadratmeter, skulle fastställas till
750 kronor per kvadratmeter att tilllämpas
i fråga om byggnadsföretag, beträffande
vilket ansökan om statsbidrag
avgjorts av statlig myndighet efter utgången
av augusti 1958, dels ock till
Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom
det allmänna skolväsendet för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 60 700 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med avslag å motionerna I: B 79
och II: B 101, såvitt nu vore i fråga, besluta
att icke vidtaga någon ändring av
1958 års förra riksdags beslut att till
Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom
det allmänna skolväsendet för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 69 700 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Skoglund i Doverstorp
och Cassel samt fröken Karlsson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: B 79 och II: B 101, såvitt
nu vore i fråga, besluta att bidragsunderlagets
grundbelopp per kvadratmeter
nettogolvyta, nu utgående med
900 kronor per kvadratmeter, skulle
fastställas till 750 kronor per kvadratmeter
och tillämpas i fråga om byggnadsföretag,
beträffande vilket ansökan
om statsbidrag avgjorts av statlig myndighet
efter utgången av augusti 1958;

2) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I:B79 och II: B 101, såvitt
nu vore i fråga, besluta att med ändring
av 1958 års förra riksdags beslut till
Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom
det allmänna skolväsendet för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 60 700 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid punkten 4.

148 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Bidrag till driften av folkskolor m. m.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Helén begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4:o)
i utskottets utlåtande nr B 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Helén yrkade
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 155 ja och 32 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 5

Bidrag till driften av folkskolor m. m.

I skrivelse den 16 april 1958 (nr 188)
hade årets förra riksdag anmält bland
annat, att riksdagen, med bifall till
Kungl. Maj :ts i den till riksdagen den
3- januari 1958 avlåtna statsverkspro -

positionen framlagda förslag samt med
avslag å motionerna 1:294 och 11:379,
till Folkskolor m. m.: Bidrag till driften
av folkskolor m. m. för budgetåret
1958/59 anvisat ett förslagsanslag av
646 000 000 kronor.

I propositionen nr B 1 hade Kungl.
Maj:t icke ifrågasatt någon ändring av
riksdagens sålunda fattade beslut.

I de ovan under punkten 2 omnämnda
likalydande motionerna I:B79 och
II: B101 hade, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte dels uttala,
att tillhandahållande av fri undervisningsmateriel
icke skulle vara obligatoriskt
för skoldistrikten, men att vissa
särskilt kostsamma läroböcker dock
borde tillhandahållas eleverna såsom
lån, dels ock till Folkskolor m. m.: Bidrag
till driften av folkskolor m. m. för
budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 636 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med avslag å motionerna I:B79
och II: B101, såvitt nu vore i fråga,
besluta att icke vidtaga någon ändring
av 1958 års förra riksdags beslut att till
Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av
folkskolor m. m. för budgetåret 1958/59
anvisa ett förslagsanslag av 646 000 000
kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Cassel och Heckscher, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I:B79 och II: B101, såvitt nu
vore i fråga, besluta att med ändring av
1958 års förra riksdags beslut till Folkskolor
in. m.: Bidrag till driften av folkskolor
in. m. för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 636 000 000
kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

149

Utbildning av ungdomsledare — Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 6

Utbildning av ungdomsledare

I skrivelse den 16 april 1958 (nr 188)
hade årets förra riksdag anmält bland
annat, att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj:ts i den till riksdagen den 3
januari 1958 avlåtna statsverkspropositionen
framlagda förslag till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret
1958/59 anvisat ett reservationsanslag
av 878 000 kronor.

I propositionen nr B1 hade Kungl.
Maj:t icke ifrågasatt någon ändring av
riksdagens sålunda fattade beslut.

I de ovan under punkten 2 omnämnda
likalydande motionerna I:B79 och
II: B 101 hade, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att anslaget måtte bestämmas
till 768 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med avslag å motionerna I:B79
och II: B101, såvitt nu vore i fråga,
besluta att icke vidtaga någon ändring
av 1958 års förra riksdags beslut att till
Utbildning av ungdomsledare för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 878 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Heckscher, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: B 79 och II: B 101, såvitt nu
vore i fråga, besluta att med ändring
av 1958 års förra riksdags beslut till
Utbildning av ungdomsledare för bud -

getåret 1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 768 000 kronor.

b) av herr Ohlon, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen av
fröken Andersson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 7

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

I skrivelse den 16 april 1958 (nr 188)
hade årets förra riksdag anmält bland
annat, att riksdagen, med bifall till
Kungl. Maj:ts i den till riksdagen den
3 januari 1958 avlåtna statsverkspropositionen
framlagda förslag samt med
avslag å motionerna 1:227 och 11:277,
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till
ungdomens fritidsverksamhet för budgetåret
1958/59 anvisat ett förslagsanslag
av 3 000 000 kronor.

I propositionen nr B 1 hade Kungl.
Maj :t icke ifrågasatt någon ändring av
riksdagens sålunda fattade beslut.

I de ovan under punkten 2 omförmälda
likalydande motionerna I:B79
och II: B 101 hade, såvilt nu vore i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag om anvisande för
budgetåret 1958/59 av ett anslag till Bidrag
till ungdomens fritidsverksamhet
av 3 000 000 kronor.

150 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med avslag å motionerna I: B 79
och II: B 101, såvitt nu vore i fråga, besluta
att icke vidtaga någon ändring av
1958 års förra riksdags beslut att till
Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 3 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och
Heckscher, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I:B79 och
II: B 101, såvitt nu vore i fråga, besluta
att med ändring av 1958 års förra riksdags
beslut icke anvisa något anslag för
budgetåret 1958/59 till Bidrag till ungdomens
fritidsverksamhet.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
vid denna punkt.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 8

Bidrag till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationer

I skrivelse den 16 april 1958 (nr 188)
hade årets förra riksdag anmält bland
annat, att riksdagen, med bifall till
Kungl. Maj:ts i den till riksdagen den
3 januari 1958 avlåtna statsverkspropositionen
framlagda förslag samt med
avslag å motionerna 1:227 och 11:277,
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till
instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer
för budgetåret 1958/59
anvisat ett anslag av 574 000 kronor.

I propositionen nr B1 hade Kungl.
Maj:t icke ifrågasatt någon ändring av
riksdagens sålunda fattade beslut.

I de ovan under punkten 2 omförmälda
likalydande motionerna I:B79
och II: B 101 hade, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att anslaget måtte bestämmas
till 487 900 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med avslag å motionerna I: B 79
och II: B 101, såvitt nu vore i fråga, besluta
att icke vidtaga någon ändring av
1958 års förra riksdags beslut att till
Bidrag till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationer för budgetåret
1958/59 anvisa ett anslag av 574 000
kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och
Heckscher, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I:B79 och
II: B 101, såvitt nu vore i fråga, besluta
att med ändringar av 1958 års förra
riksdags beslut till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
anslag av 487 900 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Återstående punkter

Lades till handlingarna.

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

151

Televerkets anslagsbehov

§ 7

Anslag å kapitalbudgeten för kommunikationsdepartementet Föredrogs

statsutskottets utlåtande
nr B 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Televerkets anslagsbehov

I skrivelse den 14 mars 1958 (nr 118)
hade 1958 års förra riksdag anmält
bl. a., att riksdagen, med bifall till
Kungl. Maj:ts i den till riksdagen den
3 januari 1958 avlåtna statsverkspropositionen
framlagda förslag samt med
avslag i berörda delar å motionerna
I: 287 och II: 373, för budgetåret 1958/59
under televerkets fond till Ljudradioanläggningar
anvisat ett investeringsanslag
av 10 500 000 kronor.

I propositionen nr B1 (bilaga 28)
hade icke ifrågasatts någon ändring av
det av årets förra riksdag anvisade investeringsanslaget
till Ljudradioanläggningar.
Kungl. Maj:t hade emellertid
(s. 2—9) underställt riksdagen fråga
om en forcerad utbyggnad av televisionsnätet
med anlitande av televisionslicensmedel.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Ewerlöf m. fl.
(I: B 74) och den andra inom andra
kammaren av herr Hjalmarson m. fl.
(II: B 86), vari hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen måtte besluta
att tillåta kommersiell television enligt
de riktlinjer som angivits i motionen
1: 287, besluta att utbyggnaden av televisions-
och FM-radionätet skulle samordnas
i största möjliga utsträckning i
syfte att tillvarata alla möjligheter till

förbilliganden samt för budgetåret
1958/59 under televerkets fond till
Ljudradioanläggningar anvisa ett med
3 000 000 kronor till 7 500 000 kronor
sänkt investeringsanslag.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört i fråga om en forcerad utbyggnad
av televisionsnätet med anlitande
av televisionslicensmedel, m. in.;

II. att motionerna I: B 74 och II: B 86,
i vad de avsåge införandet av kommersiell
television och samordningen av
utbyggnaden av televisions- och FMradionäten,
icke måtte av riksdagen bifallas; III.

att riksdagen måtte, med avslag
å motionerna I: B 74 och II: B 86, såvitt
nu vore i fråga, besluta att icke vidtaga
någon ändring av 1958 års förra riksdags
beslut att till Ljudradioanläggningar
för budgetåret 1958/59 under
televerkets fond anvisa ett investeringsanslag
av 10 500 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Cassel och
Heckscher, vilka ansett att utskottets
hemställan under II. och III. bort ha
följande lydelse:

»II. att riksdagen må, med bifall till
motionerna I:B74 och II: B 86, i vad
de avse införandet av kommersiell television
och samordningen av utbyggnaden
av televisions- och FM-näten, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört;

III. att riksdagen må, med bifall till
motionerna I:B74 och II: B 86, såvitt
nu är i fråga, besluta att med ändring
av 1958 års förra riksdags beslut till
Ljudradioanläggningar för budgetåret
1958/59 under televerkets fond anvisa
ett investeringsanslag av 7 500 000 kronor.
»

b) av herr Aastrup och fröken Elmén,
beträffande motiveringen.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

152

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Under hänvisning till
den debatt, som fördes i denna fråga
vid vårriksdagen, ber jag att få yrka
bifall till reservation a) av fröken Andersson
m. fl.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Med den motivering som
utskottet har anfört ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Anledningen till att jag
här vågar begära ordet är den reservation
under b) som finns fogad till detta
utlåtande. Den går ut på att man skall
uppskjuta upptagandet av full licensavgift
på 100 kronor om året av sådana
innehavare av TV-apparater, som bor i
trakter, där man på grund av sändningsförhållandena
inte mer än vid enstaka
tillfällen är i stånd att ta upp
televisionsprogrammen. Jag representerar
ett län, som är i det predikamentet,
och det finns stora trakter av mellersta
och norra Sverige, som är i samma läge.

Man kan naturligtvis säga, att det inte
är någon mening att skaffa sig TV-mottagare
när man bor i sådana trakter.
Men nu är det en gång så att människan,
inte minst svensken, är tekniskt intresserad
och road av att följa med vad som
bänder även på detta område. Detta gör
att man även i dessa trakter av landet kan
se ganska många TV-antenner på taken.
Det förefaller därför inte vara rimligt
att frångå den ordning som gällt ända
fram till nu, när man i sådana trakter
tagit ut registreringsavgift på 10 kronor.
1 fortsättningen skall hela den vanliga
licensavgiften på 100 kronor betalas.

Herr Andreasson eller vem det nu
blir som kommer att föra utskottsmajoritetens
talan, kan hänvisa till det uttalande
som riksdagen tidigare har gjort,
att man så småningom skall övergå till
en enhetlig licensavgift. Det finns ett

Televerkets anslagsbehov

sådant uttalande. Jag skulle i anslutning
till detta vilja påpeka att i varje
fall många anslöt sig till detta uttalande
i tron att utbyggnaden skulle gå så fort,
att man inte skulle hinna ta ut full avgift
av dylika TV-innehavare förrän de
blivit i stånd att ta emot program oberoende
av särskilt gynnsam väderlek.

Jag vill dessutom understryka, att
licensavgiften för TV icke är en apparatavgift
på samma sätt som t. ex. bilskatten,
utan den är en likvid för de
program som man erhåller. Kan man
icke ta upp programmen, vilket avlägset
boende människor ej kan, så är det
icke heller rimligt att man skall betala
full avgift.

Herr Heckscher ställde nyss såsom
talesman för högern utan motivering ett
yrkande att man dels skulle ta upp full
TV-avgift och dels i år inställa utbyggnaden
av trådradion. Jag skulle därom
vilja säga, att man sannolikt inte riktigt
vet vad man gör. I stora delar av mellersta
och norra Sverige är det inte möjligt
att på ett fullgott sätt ta in något
enda av våra radioprogram utan trådradioanläggning,
och TV-programmen
kan man än mindre ta in.

Herr talman! Med hänsyn till tiden
på dygnet skall jag inskränka mig till
detta. Med hänvisning till vad jag här
har anfört yrkar jag bifall till den vid
utskottets utlåtande fogade reservationen
under b) av herr Aastrup och fröken
Elmén.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag vill bara säga att
vår reservation inte är framförd utan
motivering, men jag ansåg att det inte
var nödvändigt att upprepa den utförliga
motivering som lämnades i våras.

Jag kanske också får påpeka för herr
Ståhl, att då fördes en mycket lång och
ingående diskussion om användningen
av FM-sändare i stället för trådradio, en
diskussion som var starkt tekniskt underbyggd.
Jag tror att man med FM -

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

153

sändare kan tillgodose flertalet orter,
som har svåra mottagningsförliållanden,
fullt ut lika väl som man kan göra med
en trådradioanläggning.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag vill till herr Heckscher
bara säga, att jag lyckligtvis inte
har sämre minne än att jag kommer
ihåg vilken motivering högern anförde
i våras. Jag kan till herr Heckschers
ytterligare upplysning för eventuellt
motionsskrivande nästa år tillfoga, att
det är stora delar av landet som inte är
hjälpta med FM-sändare. Man måste där
ha trådradio för att över huvud taget
lyssna på radioprogrammen. Herr Heckscher
kan såsom talesman för högern
förvissa sig därom genom en enkel påringning
till vederbörande tjänsteman i
telestyrelsen.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Det är naturligtvis alltid
ett problem om vart man ringer. Jag
har emellertid inte bara genom påringning,
utan genom betydligt mer utförlig
kontakt med det organ som sysslar med
radiosändningar fått den bestämda uppfattningen,
att herr Ståhls farhåga här
är obefogad.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Ett av skälen till att utskottet
har fastnat för en licensavgift
på 100 kronor är just det uttalande som
riksdagen gjorde förra året. Därtill vill
jag tillägga, att vi har satt upp målet att
så snabbt som möjligt bygga ut televisionsnätet,
och denna utbyggnad skall
enligt tidigare riksdagsbeslut finansieras
med licensmedel.

Herr Ståhl tycker att licensavgiften
borde vara lägre i de områden där motlagningsförhållandena
är dåliga. .lag vill
diirtill bara säga, att man väl niir man
köper en televisionsapparat först bör
ha tagit reda på hurudana mottagnings -

Televerkets anslagsbehov

förhållandena kommer att bli. Är de inte
tillfredsställande, bör man väl avstå från
att inköpa en televisionsapparat tills de
blir tillfredsställande.

Herr HENNING NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag bad om en minut
förra gången, och jag kan be om en halv
minut denna gång.

I Gävle är mottagningsförhållandena
för TV mycket dåliga. I Stockholm, där
jag haft tillfälle att se på TV-mottagningen,
är de minst 50 och kanske 75
procent bättre, men ändå skall vi i
Gävle betala 100 kronor i licens liksom
man gör i Stockholm. Jag tycker inte
att detta är riktigt så länge vi inte har
möjlighet att få fullgod mottagning i
Gävle. Man kunde enligt min mening
vänta med att ta ut full avgift tills vi
fått de länkstationer som möjliggör fullgod
mottagning. Här har man rusat
iväg för hastigt, och det vore bra om vi
kunde få en ändring till stånd.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Såvitt jag förstår finns
det risk för oklarhet beträffande förhållandena
mellan de båda reservationerna.
De utesluter inte alls varandra.
Den andra reservationen, av herr Aastrup
och fröken Elmén, tar ju sikte på
speciella praktiska förhållanden vid indrivningen
av televisionsavgifterna och
berör i princip inte huruvida man i
fråga om ljudradio skall nå avlägsna delar
av landet med det ena eller andra
distributionssystemet. Det vore olyckligt
om kammarens ledamöter fick den
uppfattningen, att man genom att ta
ställning för den ena reservationen
skulle beröva sig möjligheten att rösta
för den andra.

Eftersom kommunikationsministern
är närvarande vill jag ytterligare säga,
att jag i princip delar den uppfattning
som kommer till uttryck i högerreservationen,
nämligen att investeringsutrym -

154

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Televerkets anslagsbehov

met för trådradioanläggningarna på
längre sikt är för stort tillskuret. Den
riktiga iakttagelse som herr Ståhl har
gjort, att det finns vissa områden där
trådradioanläggningar är så gott som
nödvändiga, därest man inte skall dra
på sig extra kostnader, får inte tolkas
på så sätt, att trådradioanläggningar i
fortsättningen skulle vara nödvändiga
i hela den utsträckning som kungl.
telestyrelsen önskat. Styrelsen har hittills
vunnit gehör i kommunikationsdepartementet
för sina synpunkter, men
såvitt jag förstår har det nu inom departementet
vuxit fram en mera realistisk
inställning, och man delar — hoppas
jag ■— den kritiska uppfattning
som allmänt omfattas av stora delar av
radioindustrien och av Sveriges radio,
nämligen att man i större utsträckning
än hittills måste gå fram med FM-anläggningar
och i betydligt mindre utsträckning
med trådradioanläggningar.

På grund av uppbyggnaden av högerns
reservation är jag tyvärr förhindrad
att rösta på den, men jag har i princip
velat instämma i tankegången i den
andra delen av reservationen.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det förefaller som om
herr Andreasson är mera fiskalisk än
vad som egentligen är nödvändigt. Han
tycks förbise — i varje fall gör han det
här i diskussionen — att man hittills
liar nöjt sig med att ta ut en registreringsavgift
på 10 kronor av den kategori
TV-apparatinnehavare det här gäller,
men att man nu helt plötsligt skall
pålägga dem en avgift av 100 kronor.
Man måste väl ändå säga att det är ganska
hårt att detta lilla nöje, som hittills
har kostat 10 kronor i avgift till staten,
helt plötsligt och utan att mottagningsförhållandena
på något sätt förbättrats
skall kosta 100 kronor om året.

Det finns ingen annan förklaring för
detta än att riksdagen tidigare skrivit
om det. Men om riksdagen har skrivit

och begärt en pålaga på svenska folket,
som förefaller omotiverad, så bör vi väl
inte vara sämre än att vi ändrar oss
på den punkten, i synnerhet som det
inte gäller någon stor inkomst för staten.
Detta är vad som yrkas i reservationen.

Herr ANDREASSON (s):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Ståhl, att när vi hade en registreringsavgift
på 10 kronor, så utgick den
enbart på sådana platser där mottagningsförliållandena
var så dåliga att
man inte kunde se på ett svenskt TVprogram.
Sedan TV-nätet nu utbyggts
med förbindelser till Göteborg och
Malmö, har det ansetts att den tidigare
avgiften på 10 kronor skulle höjas, eftersom
alla de som nu skaffar sig TVapparater
har möjlighet att se på svenska
program. Och har de inte sådana
möjligheter, skall de inte heller skaffa
sig någon TV-apparat och sedan jämra
sig över de dåliga mottagningsförhållandena.
Ty utbyggnaden är ännu inte
så stor att den täcker hela landet.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Herr Andreasson talar
här om saker, som han uppenbarligen
inte känner till. I den ojämförligt största
delen av landet är det nämligen
fortfarande omöjligt att reguljärt se
svenska TV-program. Det är endast vid
särskilt lyckliga väderleksförhållanden
som man kan göra det. De som där
skaffar sig TV-apparater — framför allt
unga människor — bör enligt min mening
inte rimligen straffbeläggas med
dessa 100 kronor om året.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav beträffande
utskottets hemställan propositioner
dels på bifall till densamma dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen av fröken Andersson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

155

Fredagen den 25 juli 1958 em. Nr B 5

Statens bosättningslånefond — Förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

I avseende å motiveringen framställde
herr förste vice talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering dels ock på godkännande
av denna motivering med det tilllägg,
som föreslagits i den av herr
Aastrup och fröken Elmén avgivna reservationen.
Kammaren godkände utskottets
motivering.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

§ 8

Anslag å kapitalbudgeten för
socialdepartementet

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 22, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Statens bosättningslånefond

I skrivelse den 21 mars 1958 (nr 131)
hade 1958 års förra riksdag anmält, såvitt
nu vore i fråga, att motionerna
I: 161 och II: 184 icke föranlett någon
riksdagens åtgärd. I nämnda motioner
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att höja räntan på bosättningslånen
från 4 till 5 procent fr. o. m. den
1 juli 1958.

I propositionen nr B 1 hade icke ifrågasatts
någon ändring av räntan på bosättningslån.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I:B82) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: B 97), hade hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte besluta att höja räntan på
bosättningslånen till 5 procent fr. o. in.
den 1 september 1958.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: B 82 och II: B 97, såvitt nu vore i fråga,
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Boman,
Sundelin, Skoglund i Doverstorp
och Malmborg, fröken Elmén samt herrar
Cassel, Nihlfors och Heckscher, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte bifalla motionerna
I: B 82 och II: B 97, såvitt nu vore i
fråga.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

CASSEL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 2 och 3

Lades till handlingarna.

§ 9

Anslag till universiteten m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 48, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen B under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1958/59 till
universiteten, den medicinska undervisningen
in. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1

Förstärkningsanordningar vid universiteten
m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
B l under åttonde huvudtiteln, punkten

156

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

1, s. 3, under åberopande av vad departementschefen
enligt statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den
14 mars 1958 (propositionen 1958:104)
anfört om vissa åtgärder för upprustning
av universitet och högskolor, föreslagit
riksdagen att

a) godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för undervisningens
innehåll, uppläggning och former
vid de filosofiska fakulteterna;

b) godkänna de av departementschefen
förordade förslagen rörande lönegradsplaceringen
för vissa lärartjänster
vid universiteten m. m.;

c) godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för tillämpning av
ett system med organisationsplaner för
undervisningen vid de filosofiska fakulteterna; d)

bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda
av förslagen under a)—c) föranledda
författningsföreskrifter och övriga
erforderliga bestämmelser;

e) till Förstärkningsanordningar vid
universiteten m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett förslagsanslag av
4 400 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft ett antal motioner.

I en inom andra kammaren av herr
Johansson i Stockholm väckt motion
(II: B 102) hade hemställts, såvitt här
vore i fråga, att riksdagen måtte besluta
att hemställa till Kungl. Maj :t om snabbutredning
om ett statligt läroboksförlag,
som skulle förbilliga och systematisera
läroboksutgivningen för samtliga skolor
och ägna sig åt utgivningen av högklassig
men prisbillig kurslitteratur till universiteten
och högskolorna i anslutning
till undervisningsplanerna samt kompendier
och annan undervisningsmateriel,
samt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t begärde förslag om en
snabb löneförbättring för amanuensbefattningarna
och framför allt för tredje
amanuenser.

Utskottet hemställde

I. att motionen II: B 174 icke måtte
av riksdagen bifallas;

II. att motionen II: B 102, såvitt här
vore i fråga, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

III. att motionen II: B 175 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

IV. att motionen II: B 140 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

V. att riksdagen måtte

a) godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för undervisningens
innehåll, uppläggning och former
vid de filosofiska fakulteterna;

b) godkänna de av departementschefen
förordade förslagen rörande lönegradsplaceringen
för vissa lärartjänster
vid universiteten m. m.;

c) godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för tillämpning av
ett system med organisationsplaner för
undervisningen vid de filosofiska fakulteterna; d)

bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
av förslagen under a)—c) föranledda
författningsföreskrifter och övriga
erforderliga bestämmelser;

e) i anledning av motionerna I:B71
och II: B 81 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet anfört;

VI. att riksdagen måtte till Förstärkningsanordningar
vid universiteten m. m.
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 4 400 000 kronor.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits av herrar Ohlon och
Heckscher.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag skall inte heller
denna gång hålla något långt anförande,
eftersom klockan är rätt mycket,
men kanske det dock tillätes mig att
säga några ord i denna fråga, som är
ganska betydelsefull.

Jag vill börja med att lyckönska herr

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

157

Förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
till det förslag, som här
är framlagt. Det är en betydande reform
det är fråga om. Det blir en avsevärd
ökning av den högre utbildningens
resurser. Det är klart att de belopp
som här är i fråga inte är av samma
storleksordning som de vi ibland diskuterat
under t. ex. fjärde och femte
huvudtitlarna. När det däremot gäller
deras betydelse för vår fortsatta utveckling
tror jag att det hör till det viktigaste
vi har att göra med här. Jag tror
dessutom att de anslagsökningar som
här är i fråga kommer att i mycket hög
grad löna sig även ekonomiskt. Den utveckling
av den högre utbildningen,
som kan komma att ske på grundval av
denna reform, kommer sannolikt att
förbättra möjligheterna för det svenska
samhällets ekonomiska liksom för dess
kulturella utveckling. Det är därför
glädjande att vi nu har kommit till denna
punkt — jag frestas som akademiker
att säga äntligen har kommit till denna
punkt — då utbyggnaden verkligen kan
komma till stånd. Jag är också övertygad
om att statsrådet, som ju har fått
lägga fram denna proposition efter att
själv till stor del ha lett utredningsarbetet,
känner tillfredsställelse över den
enighet som kunnat uppnås. Jag tycker
det bör vara ett gott tecken, att man i
en fråga av denna typ kan komma ifrån
alla partipolitiska motsättningar.

För min personliga del tror jag att
den reform som är i fråga i allt väsentligt
är väl avvägd och utformad, så
långt man nu kan bedöma. Men det ligger
i sakens natur att det kvarstår eu
mängd frågor inte minst av praktisk
natur, som är olösta, som får lösas efter
hand och vilkas lösning kan få en väsentlig
betydelse för om reformen får
den effekt, som den är avsedd att få.

Får jag, herr talman, ta upp en liten
detaljfråga. Jag har själv eu blank reservation
på punkt 1 i vad gäller universitetslektorerna,
alltså inte de utländska
lektorerna utan de nya tjänster

det är fråga om. Det gäller deras undervisningsskyldighet.
Jag tror att man kan
ålägga universitetslektorerna en undervisningsskyldighet
av 12 timmar i veckan,
som statsrådet har föreslagit. Men
jag vill erinra om att en rad remissmyndigheter
har haft den uppfattningen
att detta var för mycket. I varje fall
tror jag att man måste beteckna det
som ett absolut maximum. Man bör inte
kunna tänka sig att gå utöver denna
undervisningsskvldighet. Däremot bör
det i åtskilliga fall bli fråga om en reduktion.
Statsrådet har inte varit främmande
för tanken att man möjligen i
sådana fall skulle kunna reducera denna
undervisningsskyldighet, men hans
uttalande i denna punkt är ytterst restriktivt.
Han säger: »En nedsättning av
den angivna undervisningsskyldigheten
om 396 timmar per år bör enligt min
mening kunna komma i fråga endast i
de fall, då universitetslektor ålägges
tyngande examination eller då eljest
särskilda skäl därtill föreligger.» Vidare
säger departementschefen: »Högre
undervisningsskyldighet än 396 timmar
per år bör kunna åläggas universitetslektor,
i den mån undervisningen till
stor del meddelas i flera parallella
grupper eller eljest är av natur att icke
fordra något mera tidskrävande förberedelse-
eller efterarbete.»

Man har vid underhandsdiskussionen
på denna punkt sagt att det här är fråga
om ett förhandlingsresultat och att
de formuleringar som är använda grundar
sig på förhandlingarna. Jag har stor
respekt för förhandlingsresultat, men
när man förhandlar om arbetsuppgifterna
och undervisningsskyldigheten
för en personalgrupp, som inte existerar
och som alltså inte kan vara företrädd
under förhandlingarna, och när
det dessutom rör sig om en situation,
som är mycket svår att i förväg överblicka,
eftersom man inte har någon
större erfarenhet av bär det hela kommer
att gå, då undrar jag om man skall
trycka så förfärligt hårt på denna prin -

158

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

cip om förhandlingsresultat. Detta är
väl ändå en fråga, som kanske lämpligen
bör prövas i annan ordning än den
man tillämpar vid löneförhandlingar.

Jag tror att det är betydelsefullt inte
minst med tanke på vilka personer man
skall rekrytera för de nya universitetslektoraten.
Utskottet har i sitt utlåtande
särskilt understrukit att utskottet i likhet
med departementschefen »finner
det från den akademiska undervisningens
synpunkt önskvärt att till universitetslektoraten
kunna förvärva personer
med så hög vetenskaplig kompetens
som möjligt samt med intresse och fallenhet
för ävensom speciell inriktning
på akademisk undervisning». Får man
personer av den typen och skall man
kunna utnyttja dem på bästa sätt, måste
de ha åtminstone någon möjlighet att
fortsätta sin vetenskapliga verksamhet
även sedan de övertagit universitetslektoratet.
Då är det angeläget att man
inte är alltför hårdhänt i tillämpningen
när det gäller undervisningsskyldigheten
för dessa tjänster.

För övrigt är det på denna speciella
punkt ytterligare en sak att säga, nämligen
att rekryteringsproblemen möjligen
kan komma att erbjuda vissa svårigheter
därigenom att de nuvarande
befattningarna som biträdande lärare
till så väsentlig del kommer att falla
bort. De kan ju naturligtvis i första omgången
utgöra en mycket god rekryteringsgrundval
för de blivande universitetslektorerna.
Men när de biträdande
lärartjänsterna helt eller delvis försvinner
blir det svårt att pröva vilka personer
som har denna fallenhet och
lämplighet för akademisk undervisning,
om man inte uteslutande reserverar lektoraten
för sådana som redan innehaft
docentur och därunder visat sin förmåga.

Också detta är en praktisk tillämpningsfråga.
Jag har velat ta upp den
här, därför att det här rör sig om ett
nytt område och det därför kanske särskilt
på den punkten kan vara anled -

ning att se sig för något, eftersom man
inte har den erfarenhet som man har
när det gäller en hel del andra akademiska
områden.

När det sedan gäller huvudgrunderna
för förslaget skall man för de olika ämnena
tillskapa organisationsplaner, och
sedan skall man med hänsyn till tillströmningen
av studerande låta tillgången
på lärarkrafter bestämmas mer
eller mindre automatiskt med utgångspunkt
från dessa organisationsplaner.
Jag tror att detta är ett klokt grepp. Jag
tror att det är riktigt att förfara på det
sättet. Jag kan inte heller finna annat
än att det är bra, att man fastställer
planer av den här typen och att man
gör det på en relativt hög nivå. Jag
skulle emellertid gärna ytterligare vilja
stryka under beträffande den praktiska
tillämpningen, att dessa organisationsplaner
naturligtvis inte får vara alltför
låsta. De får t. ex. inte hindra att både
ämnesinriktningen och undervisningsmetoderna
i viss mån kan komma att
skilja sig från det ena lärosätet till det
andra. Man kan t. o. m. utan att nödvändigtvis
behöva ändra organisationsplanen
kunna få göra en del försök och
experiment beträffande nya undervisningsmetoder,
där även i någon mån
hänsyn tages till nya ämnesområden.
Också detta är en praktisk tillämpningsfråga.

Vad jag här har sagt innefattar ingen
invändning mot det nya förslaget, men
det gör det ytterligare nödvändigt att
tänka på det som jag skall be att få ta
upp som en sista punkt, nämligen vikten
av att den rent administrativa tillämpningen
när det gäller denna reforms genomförande
kommer att ske med tillräcklig
omsorg. Det är alldeles uppenbart
att de akademiska myndigheterna,
som delvis har, om jag så får säga, bristande
administrativ erfarenhet, kommer
att få mycket besvärliga uppgifter att
knäcka i samband med själva reformens
genomförande. Detta gäller för övrigt
inte minst om kanslersämbetet, som är

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

159

Forstarknmgsanordningar vid universiteten m. m.

centralpunkten under eckleciastikdepartementet
i alla dessa frågor.

Redan nu förefaller det som om dessa
myndigheter ibland hade svårt att hinna
med sina uppgifter. Så har det exempelvis
sagts mig att det i kanslersämbetet
för närvarande föreligger ett 40-tal framlagda
studieplaner, som man inte hunnit
realbehandla. När vi kommer till organisationsplanerna
kommer detta arbete
ytterligare att svälla.

Jag tror att det är angeläget, att statsrådet
inte nöjer sig med att som utredare
ha utarbetat grundlinjerna och som
departementschef ha framlagt förslaget,
utan att statsrådet ägnar samma intresse
och energi också åt det rent praktiska
genomförandet av reformen. Det har
nämligen inträffat att i och för sig väl
tänkta och riktiga reformer har äventyrats
på grund av att den administrativa
tillämpningen varit alltför ofullkomlig.
Jag tror att det är angeläget att försöka
undvika sådana risker.

Häri instämde herr Rraconier (h).

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det är en mycket stor
och för universiteten och högskolorna
viktig reform som riksdagen så här nästan
i förbigående beslutar, och det skulle
vara egendomligt, om inte ytterligare
någonting sades trots den sena timmen.

Den universitetsutredning, som Kungl.
Maj:ts proposition bygger på, är ännu
inte avslutad, men det är väl ingen överdrift
att säga, att det arbete som den redan
hunnit utföra varit ett mycket värdefullt
pionjärarbete. På folkpartihåll är
vi helt inriktade på att stödja en fortsättning
av detta arbete, så mycket mer
som vi redan 1955 och 1956 i motioner
begärt reformer i samma riktning och
samma anda som den ecklesiastikministern
nu har effektuerat.

Det är emellertid eu mycket viktig
sak som universitetsutredningen, såvitt

jag vet, ännu inte på något tillfredsställande
sätt behandlat eller kanske ens
kommer att behandla, nämligen de stora
och viktiga lokalfrågorna. Visst är det
angeläget att man skaffar lärarkrafter,
och visst är det viktigt att man skapar
en automatik mellan tillströmningen av
studenter och den erforderliga lärarkraften.
Med det behövs också tak över
huvudet för de många vetenskapliga institutionerna.
I ämnen där laboratoriemässig
undervisning bedrives, d. v. s.
inte bara i de naturvetenskapliga ämnena
utan också i sådana ämnen som
psykologi, löser sig denna fråga relativt
automatiskt, eftersom det bara finns
plats för ett visst, i regel ganska snålt
beräknat antal studenter, och när utrymmena
är fyllda, tvingar sig i regel så
småningom utvidgningar fram. På annat
sätt förhåller det sig inom de humanistiska
ämnena, och jag hoppas att ecklesiastikministerns
uttalande i kammaren
häromdagen, att man skall ge förtursrätt
åt de naturvetenskapliga ämnena,
inte skall tolkas så, att de humanistiska
ämnena direkt kommer att ställas
i skamvrån.

Det är önskvärt att de olika utredningarna
i lokalfrågan och den inventering,
som gjorts i utredningens egen
regi, snart leder till verkliga åtgärder.
Inte minst här i Stockholm är genom det
egenartade triangelförhållandet mellan
högskolan, staten och staden de lokalmässiga
förhållandena undermåliga, och
den utflyttning till Frescati, som är ett
tänkbart alternativ, skulle naturligtvis
ha prövats redan för femton, tjugo år
sedan. Jag vill alltså lägga ecklesiastikministern
varmt på hjärtat att lokalfrågorna
i fortsättningen får eu snabb och
kraftfull behandling.

Själva den utveckling som kommer att
ske vid lärosätena har karakteriserats
av herr Heckscher, och jag har ingen
anledning all avvika från hans värdering.
.lag tror att denna utveckling blir
ännu mer påtaglig, när fastare studieplaner
organiserats och när studenterna

ICO Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

genom förbättrad studierådgivning, ordnad
både genom deras egna organisationer
och genom läroanstalterna, från
början kan inrikta sig på att passera genom
de olika ämnena i en riktigare ordning
och under mera organiserade förhållanden.

Något attentat mot den berömda akademiska
friheten är sannerligen inte
denna proposition och det statsutskottsutlåtande,
varom vi nu har att fatta beslut.
Tvärtom lämnas där kvar alla rimliga
möjligheter både för tanke- och
studiefrihet och för det som möjligen
kan finnas kvar av studentromantiken.

Jag vill varmt instämma i vad herr
Heckscher sade om önskvärdheten och,
som man borde säga, det självklara i att
en så relativt storstilat upplagd reform
som denna på det praktiska planet också
får de nödvändiga resurserna.

Redan för ett par år sedan begärde vi
en upprustning av kanslersämbetet, som
kommer att bli den flaskhals, genom vilken
ärendenas mängd kommer att passera.
Kamrarna har inte varit likgiltiga
för dessa förslag, men vi har inte uppnått
någon majoritet. När kanslersämbetet
nu skall ta ställning till den oändliga
mängd detaljfrågor, som måste lösas för
att principförslaget skall kunna effektueras,
är personalbesättningen alltjämt
för begränsad, något som kunnat undvikas,
om departementet och riksdagen
hade bifallit de förslag som vi tidigare
framlagt.

Jag vill också peka på den vansklighet
som ligger i det sätt på vilket studentstatistiken
hittills varit ordnad och
i fortsättningen kan komma att ordnas.
Man skall inte inbilla sig att man på
en gång kan få en lika exakt beräkning
av antalet universitetsstuderande som
av exempelvis antalet elever i den obligatoriska
skolan eller vid läroverken.
Här kommer det att finnas stora osäkerhetsmarginaler
under många år
framåt, och det vore olyckligt om man
vid själva automatikens tillämpning
skulle alltför stelt hålla fast vid siffer -

serierna och inte tillåta en avvägning
av behovet av enskilda tjänster i de
skilda ämnena, även där studentstatistiken
inte talar ett utslagsgivande språk.

Herr Heckscher har berört ett ämne
som också jag vill snudda vid, nämligen
universitetslektorerna och de nya
lektorat som tillkommit vid universiteten.
Herr Ohlon och jag har på denna
punkt motionerat om en förbättring i
förhållande till propositionen. Vi har
föreslagit att ingen försämring skulle
ske i löneförhållandena för dem som
redan innehar pedagogiska lektorat, och
utskottet har funnit denna mycket enkla
tanke så riktig, att utskottet helt tillstyrkt
förslaget och faktiskt gått ett steg
längre och gett mer än bifall till motionerna.
Utskottet har nämligen sagt
ifrån, att samma arrangemang måste
tillämpas också i framtiden. Jag är
emellertid tveksam huruvida själva frågan
rörande omfånget och arten av universitetslektorernas
tjänstgöring verkligen
fått sin definitiva lösning. Då
man här stannat vid en tjänstgöringstid
av tolv timmar i veckan, låter det för
de flesta av oss, som är vana att arbeta
många gånger längre tid, som en mycket
blygsam arbetsprestation. Det är
emellertid något helt annat att undervisa
i universitetsmässiga former tolv timmar
i veckan än att undervisa samma
antal timmar i en lägre skola. Den som
exempelvis skulle få till uppgift att
bedriva seminariebetonad undervisning
i Shakespeare- och Homerosforskning
har en helt annan uppgift än den som
vid ett läroverk undervisar om Shakespeare
och Homeros. I universitetsfallet
har vederbörande att räkna med en förberedelsetid,
som säkerligen är fyra å
fem gånger så lång som den faktiska
undervisningstiden, medan förberedelsetiden
i den lägre skolformen är mycket
kortare. Jag vill alltså vädja till
ecklesiastikministern att i fortsättningen,
när nya förhandlingar en gång kan
komma att upptagas om universitetslektorernas
tjänstgöring, hålla i blick -

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

161

Förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

punkten att denna grupp bör få arbeta
under så gynnsamma förhållanden, att
dessa lärare icke berövas möjligheten
att parallellt med undervisningen hålla
kontakt med forskningen. Begår man
misstaget att skära av kontakten mellan
den elementära undervisningen och
forskningen, har man nämligen begått
ett mycket allvarligt attentat mot den
akademiska undervisningen.

Beträffande de utländska lektorernas
tjänstgöring har en viss oklarhet rått
om vad departementschefen egentligen
menat med sin skrivning i propositionen.
I den allmänna debatten har hävdats
att propositionen skulle innebära
ett förbud för de utländska universitetslärarna
att inom ramen för sin undervisning
föra in exempelvis föreläsningar
om det egna landets kultur och
litteratur. Detta tycks lyckligtvis inte
ha varit departementets mening, och
jag hoppas att ecklesiastikministern vill
bekräfta att han finner det naturligt,
att dessa »kuturella sändebud för främmande
makter» även i fortsättningen
får möjligheter att vid sidan av sin
huvuduppgift, nämligen att bedriva
praktisk språkundervisning i form av
färdighetsövningar, i lämpliga former
ge föreläsningsbetonad undervisning
om sitt hemlands kultur och litteratur.

Slutligen vill jag peka på de speciella
samarbetsformer som kommer att råda
mellan de lokala studentorganisationerna
och universitetslärarna. I undervisningsnämnderna
har man redan funnit
ett forum för ett sådant samarbete, och
här skapas i fortsättningen viktiga uppgifter
för dessa undervisningsnämnder.
Det är önskvärt och rimligt att studenternas
på detta område ofta eminent
sakkunniga experter också får tillfälle
att exempelvis på sekreterarplanet driva
undervisningsnämndernas arbete
framåt.

Jag vill, herr talman, med dessa ord,
som har berört flera detaljer, sammanfattningsvis
säga, att om ecklesiastikministern
lyckats med vad herr Ileck -

scher önskat honom, nämligen att i
praktiken förverkliga denna reform, så
har han gjort de svenska universiteten
och högskolorna en betydande tjänst.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Efter vad som sagts av
herrar Heckscher och Helén finns det
ingen anledning för mig att nu besvära
kammaren med något längre inlägg. Jag
har ju dessutom fått tillfälle att i första
kammaren anlägga en del mera principiella
synpunkter på universitetsfrågan
just nu. Jag vill därför inskränka
mig till att svara på några av de frågor
som här riktats till mig.

När det gäller organisationsplanerna
är det alldeles uppenbart att det blir
en del praktiska svårigheter i fortsättningen;
det är vi fullt medvetna om
inom ecklesiastikdepartementet. Jag kan
emellertid glädja kammaren med att
säga, att enligt den erfarenhet vi hittills
fått — framför allt av det arbete
som under sommarens lopp bedrivits av
kanslersämbetet och som avsett att provfördela
de stora belopp som i dag kommer
att ställas till förfogande genom de
särskilda förstärkningsanslagen — har
kanslern och universiteten gått efter de
normer och riktlinjer som är intagna i
propositionen. De rapporter vi under
hand fortlöpande mottagit från kanslersämbetet
säger oss att det hela gått
ganska bra, men självfallet blir detta
prövostenen för hela systemet. Å andra
sidan kan det ju inte gärna bli sämre
än det varit tidigare, då regeringen och
framför allt riksdagen ständigt varit i
det läget att prövningen av universitetens
behov kommit alltför sent. Då
ärendena ligger på riksdagens bord är
de anmälda behoven minst ett och ett
halvt år gamla. Den automatik som nu
föreslås är ju till för att göra det möjligt
att kontinuerligt och ganska omedelbart
rusta upp och förstärka personalkadrerna
i takt med elevantalets ökning.

11 — Andra hammarens protokoll t it ÖS. AV It ö

162

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Förstärkningsanordningar vid universiteten m. m.

Herr Helén tog upp en speciell fråga
och ville att jag där skulle göra en deklaration.
Jag har redan gjort en sådan
till första kammarens protokoll, men
jag skall gärna upprepa, att de utländska
lektorerna givetvis inte, som någon
i pressen har trott, skulle för framtiden
förhindras att meddela annan undervisning
än sådan som har karaktär av färdighetsövningar
och därmed jämställd
undervisning. En dylik tolkning är fullständigt
orimlig.

Enligt det system som vi nu bygger
upp är det nödvändigt att ha en viss
schematisering. Vi räknar bland annat
med att den akademiska undervisningen
karakteriseras som föreläsningar, seminarieundervisning,
laborationsundervisning,
lektionsundervisning och handledning.
Med den schematiseringen, som
är nödvändig för att kunna bygga upp
ett system av organisationsplaner, har
alltså uttrycket färdighetsundervisning
kommit till, och den absoluta huvuddelen
av den undervisning, som framför
allt de utländska lektorerna i moderna
språk meddelar, är färdighetsundervisning.
Men det är självfallet inte statsmakternas
uppgift att lägga sig i sådana
detaljer som hur universiteten eller den
enskilde professorn använder de undervisningsresurser
i timmar räknat, som
regering och riksdag ställer till förfogande.
Det är nog ingen risk för — om
vi använder ett uttryck ur en motion
som väckts — att de utländska lektorerna
inte även i fortsättningen skall kunna
hålla föreläsningar eller orienteringar
om sitt hemlands kulturliv.

Vad så beträffar lokalfrågorna — jag
har tagit upp dem i så många offentliga
sammanhang — kan jag försäkra herr
Helén, att jag är helt medveten om att
dessa frågor kommer att bli det stora
problemet för den fortsatta universitetsupprustningen.
Det gäller att få ökat
utrymme på investeringssidan. Jag sade
tidigare i dag i första kammaren, att
jag tror det är nödvändigt att vi här i
riksdagen räknar med att vi måste, bå -

de när det gäller skolor och institutioner
för universiteten, använda en ganska
spartansk stil. Det är en fördel att
knappa in på investeringarna för de enskilda
projekten för att därmed kunna
få så många fler projekt realiserade.

Sedan en fråga, som jag tror att herr
Helén snuddade vid — det gäller samarbetet
mellan studentkårer och universitetskanslier.
Jag vill erinra om att jag
i departementschefsanförandet särskilt
understrukit, i fråga bland annat om
kansliorganisationen och sekreterarna
i undervisningsnämnderna, att dessa ej
skall utnyttjas för andra ändamål än
dem, för vilka de är avsedda. Det kommer
att ytterligare förtydligas i regeringsbrevet,
att det här är fråga om
personer som helt kommer att syssla
med undervisningsfrågor.

Till sist, herr talman, vill jag bara
uttala min både glädje och tillfredsställelse
över, precis som de båda tidigare
talarna här sagt, att en sådan här sak
kan genomföras under allmän anslutning.
Men det är inte den sista frågan''när
det gäller universitetens och forskningens
upprustning. Jag är angelägen att
än en gång stryka under, att detta är
bara den första etappen. Det kommer
fler, och det blir nödvändigt att presentera
fler för riksdagen.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Då jag i gårdagens interpellationsdebatt
hade tillfälle att mera
utförligt syssla med universitetens
och högskolornas utbyggnad på längre
sikt, skall jag fatta mig mycket kort om
de kompletteringsförslag, som vi lagt
fram i denna punkt. Först vill jag säga
några ord om kurslitteraturen.

Kurslitteraturen i en rad humanistiska
ämnen ökar ganska kännbart studiekostnaderna
för mindre bemedlade
elever. Den är dessutom i många fall
dålig. Professorerna själva betonar att

*den är otillräcklig och ofta också mångordig
och svamlig, men ändå kan många

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr Bo

163

studenter få lov att köpa kursböcker på
främmande språk som går på en hundralapp
på grund av att upplagorna är
så små.

Jag vill också i detta sammanhang
på nytt aktualisera frågan om ett statens
läroboksförlag, beträffande vilket
utskottet hänvisar till att förslaget därom
avstyrkts två gånger på senare tid.
Ett gott förslag bör dock, när det återkommer,
kunna antagas den tredje gången.
Jag har vidare föreslagit att man
hos regeringen skall kräva en snabb
förbättring av amanuenslönerna, speciellt
tredje amanuensernas löner, då det
annars är risk att dessa för undervisningen
viktiga befattningar avfolkas.

Det tredje förslag vi framlagt på denna
punkt var att doktorand- och licentiandstipendierna
skulle kunna få utnyttjas
under tre år i stället för under
två år. I många fall behövs treåriga stipendier.
I detta fall har utskottet gått
till mötes och sagt, »att Kungl. Maj:t,
vid övervägandet av frågan om närmare
bestämmelser rörande omförmälda licentiand-
och doktorandstipendier, jämväl
kommer att verkställa en allmän
översyn av de på förevarande område
nu gällande föreskrifterna». Detta betraktar
jag som ett steg i rätt riktning,
och jag inskränker mig därför, herr talman,
till att vid förevarande punkt om
förstärkningsanordningar vid universiteten
yrka bifall till motionen B 102.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Med anledning av det
sist framställda yrkandet under denna
punkt ber jag få yrka bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den i
ämnet väckta motionen II: B 102; och
biföll kammaren utskottets hemställan
oförändrad.

Uppsala universitet: Avlöningar

Punkten 2

Uppsala universitet: Avlöningar

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag har tillåtit mig att
vid denna punkt foga en blank reservation
för att knyta en kort reflexion till
utskottets utlåtande med hänsyn till vad
däri sägs om en motionsvis gjord framställning
om inrättande av en professur
vid den virologiska institutionen i
Uppsala. Denna framställning är inte ny
för i år. Den framfördes redan vid 1957
års vårriksdag i en motion, och då förklarade
statsutskottet och riksdagen att
man ansåg det vara av synnerligt värde,
att forskningen vid den virologiska institutionen
i Uppsala säkerställdes genom
inrättande av ytterligare befattningar,
samt förutsatte att Kungl. Maj :t
snarast möjligt föreläde riksdagen förslag
i ärendet. För detta budgetår har
också såväl vederbörande universitetsmyndigheter
som kanslern gjort framställning
om inrättande av en professur
vid institutionen. Kungl. Maj :t har
dock inte funnit för gott att föreslå en
dylik.

.lag vill för min del livligt beklaga
detta. Jag är mycket väl medveten om
den omfattande och värdefulla upprustning
beträffande universiteten, som
har skett — vilket redan tidigare här
har framhållits av andra talare. Jag är
också medveten om de kostnader, som
denna upprustning har krävt, men med
hänsyn till de enligt min uppfattning
mycket starka sakskäl som föreligger
för inrättande av den här nämnda professuren,
borde det dock ha funnits utrymme
även för densamma. Kostnaden
är ju i förhållande till totalkostnaden
mycket blygsam. Det rör sig om 35 000
—40 000 kronor, vilket ju inte är överväldigande.
Det gäller här enligt min
uppfattning en mycket stor besparing i
det långa loppet — med tanke på de

164 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Främjande av ograduerade forskares vetenskapliga verksamhet m. m.

vunna forskningsresultaten, om dessa,
som man tror, håller vad de lovar. Jag
tänker framför allt på framställningen
av vacciner mot polio och mot kreaturspesten
mul- och klövsjuka. För närvarande
importeras sådana vacciner för i
runt tal 5 miljoner kronor per år. Denna
kostnad skulle av allt att döma kunna
sänkas till en bråkdel. Hittillsvarande
forskningsresultat har tilldragit sig
stor uppmärksamhet inte minst från
främmande länder. Det är uppenbart att
institutionen bör ha en fastare organisatorisk
ledning och bör vara företrädd
av en professor.

Jag är glad över att utskottet även i år
har sagt detta, och med hänsyn härtill
har jag inskränkt mig till att till utskottets
utlåtande foga en blank reservation,
och jag hoppas att Kungl. Maj :t vid utformandet
av nästa års budget tar hänsyn
till vad utskottet härvidlag har sagt
och till kommande budgetår föreslår en
professur vid denna institution.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Det har tidigare omvittnats
att den reform vi nu behandlar
innebär väsentliga förstärkningsanordningar
vid våra universitet och högskolor,
och därom är vi alla överens. Att
sedan inte alla önskemål och anspråk
kan tillgodoses på en gång sammanhänger
ju dels med vår samlade ekonomi
och dels med frågan om lämpliga
befattningshavare för de olika områdena.

Det är riktigt som herr Nilsson i
Göingegården här sagt, att denna fråga
var föremål för behandling under fjolåret,
då utskottet skrev välvilligt och
dess förslag antogs av riksdagen. Att
nu inte departementschefen har föreslagit
någon professur i virologi beror
väl på omständigheter som kan ha olika
sammanhang, men vi får lägga märke
till att det har föreslagits förstärkningsanordningar
evad det gäller teknisk
■personal. Vid det besök andra avdelningen
gjorde under vårriksdagen i

Uppsala visade det sig ju, att det pågick
en forskning, som utan tvekan är till
förmån för landet, och det är väl ingen
tvekan om att densamma kommer att
fortsätta.

Med hänsyn till att herr Nilsson i
Göingegården inte har framställt något
motyrkande vill jag inskränka mig till
dessa korta meningar och yrka bifall
till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 3—39

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40

Främjande av ograduerade forskares
vetenskapliga verksamhet m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Denna punkt behandlar
bl. a. frågan om stipendier för främjande
av högre vetenskapliga studier.
I samband med detta har herr Edström
i första och jag i andra kammaren väckt
likalydande motioner, i vilka hemställts,
att riksdagen måtte höja beloppen för
licentiand- och doktorandstipendierna
i enlighet med vad Kungl. Maj:t föreslagit,
men också att de sålunda förhöjda
stipendiebeloppen måtte betraktas
som basbelopp, vilka anknytes till
konsumentprisindex. Det är dessa motioner
och statsutskottets behandling av
dem, som kommit mig att vid denna
sena timme taga till orda.

Utskottets hemställan är klar och
otvetydig, nämligen den att motionerna
I:B 3 och II: B 2 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Bläddrar man emellertid tillbaka litet
i utskottsutlåtandet, finner man att just
frågan om licentiand- och doktorandstipendiernas
anknytning till konsumentprisindex
varit upp till diskussion
vid flerfaldiga tillfällen.

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

165

Främjande av ograduerade

1955 års universitetsutredning föreslog
både en ökning av det totala antalet
stipendier och en höjning av stipendiebeloppens
storlek. Vad gäller stipendiebeloppens
storlek motiverade utredningen
den föreslagna höjningen med
att stipendierna måste verka attraktiva
på forskaradepterna och stimulera en
ökad rekrytering till forskarbanan.
Bl. a. sades i betänkandet: »Vårt samhälle
har icke råd att avstå från de
tjänster en forskarutbildad person kan
tillhandahålla.» I fortsättningen framhölls
också, att om den rekryteringsstimulerande
effekten skulle kunna bibehållas,
måste även stipendiernas storlek
regelbundet omprövas. I detta sammanhang
diskuterade också utredningen
möjligheten av att låta beloppens
storlek variera med konsumentprisindex.
Att den sedan dock ej menade sig
kunna förorda en dylik indexanknytning
berodde på skilda omständigheter.
Man ansåg'' det bl. a. nödvändigt att
ställa stipendiebeloppens storlek i relation
till arvodena för amanuenser och
assistenter. Ett flertal remissinstanser
var dock i sina yttranden inne på frågan
om en anknytning till konsumentprisindex,
detta för att garantera stipendiebeloppens
värdebeständighet.

Departementschefen fann utredningens
förslag om en höjning av licentiand-
och doktorandstipendiernas årliga
belopp väl motiverad. Den kungi.
propositionen har också på den punkten
upptagit en sådan höjning. På tal
om indexreglering av stipendiebeloppen
strök statsrådet kraftigt under nödvändigheten
av att stipendiernas rekrvteringsstimulerande
effekt borde bibehållas.
Däremot kunde han icke förorda
en direkt indexreglering av de stipendier
det här gäller. Dock — och det menade
statsrådet vara självfallet — får
de nu föreslagna höjningarna av stipendiebeloppen
inte betraktas som eu engångsåtgärd.
Beloppens storlek, tillfogade
han till sist, torde böra prövas år
från år i samband med den ordinarie

forskares vetenskapliga verksamhet m. ml

budgetbehandlingen. Så långt statsrådet
Edenman.

Statsutskottet i sin tur nöjer sig med
att återge departementschefens synpunkter.
Slutsatsen blir ett avstyrkande
av de här nämnda motionerna.

Det är lönlöst att gå upp emot ett enhälligt
statsutskott. Min mening är heller
inte att yrka bifall till herr Edströms
och min parmotion. Några randanmärkningar
till denna fråga synes mig
emellertid kunna vara på sin plats.

Universitetsutredningen ansåg sig icke
som jag redan tidigare anfört, kunna
förorda en anknytning till konsumentprisindex,
detta på grund av nödvändigheten
av att ställa stipendiebeloppens
storlek i relation till arvodena
för amanuenser och assistenter. Som jag
ser saken, innebär en dylik anknytning
visst icke, att man frångår principen
om en rimlig relation mellan här ifrågasatta
stipendier och dessa arvoden. De
nu föreslagna beloppen återställer tvärtom
den relation, som en gång råddé
mellan arvodena och stipendierna, när
stipendierna inrättades år 1947. Under
åren dessemellan gick denna relation
förlorad, och stipendiernas realvärde
tilläts sjunka avsevärt i relation både
till arvodena och till konsumentprisindex.
Med de nu föreslagna beloppen
som basbelopp samt en anknytning till
konsumentprisindex skulle i varje fall
skapas en garanti för värdebeständighet
gentemot levnadskostnadernas stegring.
Vad sedan gäller det av universitetsutr
redningen anförda argumentet, att man
därigenom icke skapar en garanti för.
att stipendiernas rekryteringsfrämjande
effekt bibehålies i relation till en allmän
standardhöjning, kan endast sägas,
att detta talar för att också basbeloppen
blir föremål för en regelbunden omprövning.

Herr talman! Det intresse, som ecklesiastikministern
visat i fråga om undervisningen
i allmänhet och den högre
undervisningen i synnerhet, är alltför
viil känt för alt här behöva ytterligare

166 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Den allmänna försöksverksamheten

apostroferas. I sak är vi båda, han och
jag, här på samma linje. Dock kan jag
icke undgå att tycka, att han tar på sig
mycket — jag höll på att säga onödigt
— besvär, ifall han skall infria löftet
om att årligen ompröva stipendiebeloppens
storlek i samband med den ordinarie
budgetbehandlingen. Hur mycket
enklare skulle det inte bli att anknyta
stipendierna till konsumentprisindex!
En sådan anordning kommer att kosta
mycket pengar, invänder någon. Ja, det
gör den. I det långa loppet kommer
emellertid en smula generositet på det
här området att betala sig. Snålhet däremot
kan tyvärr åstadkomma en obotlig
skada.

Till sist vågar jag ändå tro, att ifall
frågan om våra licentiand- och doktorandstipendier
på den här punkten denna
gång fallit, så har den dock fallit
framåt. Ty tro mig, herr statsråd, förr
eller senare — kanske i en utlovad senare
etapp — måste vi i alla fall komma
fram till någon sorts värdebeständighet,
något slags anknytning till konsumentprisindex,
även för våra universitetsstipendier.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! I vissa fall — jag skall
inte precisera närmare — visar kammaren
ett påfallande aktivt intresse för
teologi och kyrka. Om en del av det
intresset framträdde också i kväll, när
vi behandlar Kungl. Maj:ts proposition
om universitetsupprustningen och de
forskningsstimulerande åtgärderna, så
skulle vi motionärer få våra önskemål
om en ganska blygsam upprustning av
de teologiska fakulteterna uppfyllda. Utskottet
tröstar visserligen motionärerna
med ett halvt löfte för framtiden, sedan
man vunnit erfarenheter, och hänvisar
till den s. k. rörliga stipendiereserven,
som i och för sig är en utmärkt inrättning.
Men längre vill inte utskottet
sträcka sig. Vi motionärer menar, att
vår framställning är mycket väl under -

byggd, när vi ordagrant kan citera kanslern
för rikets universitet, som förordar
en större frikostighet mot de teologiska
fakulteterna.

Jag vet att det inte lönar sig att mot
ett enigt utskott komma med något yrkande,
men jag liar velat understryka,
att både prästutbildningen och kristendomslärarutbildningen
skulle behöva
detta handtag, och jag hoppas, att ecklesiastikministern
snart skall finna det
möjligt att komplettera sin förnämliga
plan för den akademiska upprustningen
med ett sådant handtag åt de teologiska
fakulteterna. Ecklesiastikministerns anförande
för några minuter sedan väckte
förhoppningar, då han talade om »en
första etapp».

Fröken Wallerius (h) och herr Hedin
(h) instämde häri.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Försöksskolverksamheten

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 49. i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen B under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar
angående försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola och särskilda försöksskolan
i Linköping.

Avd. I

Den allmänna försöksverksamheten

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Det är ledsamt att viktiga
kulturfrågor måste behandlas vid
en så sen tidpunkt på natten att tidsnöden
hindrar analys och debatt. För
mig är det frestande att i anslutning till
den proposition, som vi nu behandlar,
hugfästa tioårsminnet av skolkommissionens
principbetänkande med en sammanfattande
översikt över vad som har
hänt på skolans område under de se -

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr Bo

lG -

naste tio åren. Nu avstår jag från detta
och hoppas, att jag har bättre tur nästa
år då jag kan anknyta till tioårsminnet
av försöksverksamhetens start.

Emellertid skall jag be att få ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk ett
ögonblick för en fråga, som jag finner
vara av väsentlig vikt. Studerar man den
föreliggande propositionen, som ju bygger
på skolöverstyrelsens rapport för
läsåret 1956—1957, finner man, att denna
är mycket mera knapphändig än de
tidigare rapporterna. Det sammanhänger
med tillkomsten av 1957 års skolberedning,
dit omdömena om försöksverksamheten
har hänskjutits.

Jag vill därför inte göra några reflexioner
över denna korta rapport utan
skall endast ta upp en synpunkt i anledning
av tillkomsten av den första försöksskolan
i Linköping. Skolkommissionen
hade på sin tid föreslagit sådana
försöksskolor. Den betraktade det som
nödvändigt att man fick institutioner,
där under vetenskaplig kontroll olika
undervisningsmetoder och differentieringsåtgärder
kunde jämföras med varandra.

Försöksskolan har emellertid bara en
specialuppgift i den fortskridande skolreformens
tjänst. Man får inte ta tillkomsten
av försöksskolorna till intäkt
för att befria försöksdistrikten från den
uppgift, som de har åtagit sig, nämligen
att pröva och vidareutveckla undervisningsmetoder,
som befrämjar elevernas
fostran till självständighet och samarbete.
Det var meningen alt man under
försöksverksamheten skulle pröva sådana
arbetsformer som individualisering,
grupparbete och samlad undervisning
som ersättning för de gamla förhörsmetoderna.

Skolreformen har ju eu inre sida. Den
pedagogiska försöksverksamheten, som
jag här talar om, skulle hjälpa till att
åstadkomma den inre skolreform, som
vi betraktar som lika viktig som den
yttre man i allmänhet sysslar med. Denna
verksamhet har emellertid fält kom -

Den allmänna försöksverksamheten

ma i skymundan under de gångna nio
åren. Det beror på att skolöverstyrelsen
varit alltför upptagen av de i och för sig
besvärliga organisatoriska spörsmålen
och inte haft tid och kraft över till den
pedagogiska förnyelse som också hänger
samman med försöksarhetet. Med andra
ord: tillräcklig stimulans uppifrån har
saknats.

Skolöverstyrelsens viktigaste initiativ
var tillkomsten av systemet med s. k. alternativkurser.
Dessa kurser, som var
avsedda att befrämja differentieringen
inom klassens ram, kom att verka i helt
motsatt riktning men har trots detta bibehållits
och fastlagts, framför allt genom
de betygsbestämmelser som utfärdades
i februari 1957. Genom alternativkurserna
och speciellt genom tillämpningen
av alternativkurssystemet har
man försvårat eller rent av förhindrat
skolarbetets anpassning till den enskilde
elevens förutsättningar.

Nu har utskottet avstått från att ta
ställning till detta spörsmål, och det
finner jag vara riktigt. Man har hänvisat
det till 1957 års skolberedning, och
jag skall också nöja mig därmed. Jag
vill bara understryka, att det är fråga
om brådskande åtgärder, om inte försöksverksamheten
skall snedvridas.

Vad jag skulle vilja säga i detta sammanhang
är emellertid att åtgärder i
rakt motsatt riktning är nödvändiga,
d. v. s. initiativ för att intensifiera den
pedagogiska sidan av försöksverksamheten.

Nu är det fara värt att tillkomsten av
den första försöksskolan tas till intäkt
för att man skjuter den mer reguljära
försöksverksamheten åt sidan och säger,
att man får vänta med denna verksamhet
tills man fått se resultaten av experimenten
i Linköping och på de platser
som senare kommer i fråga. Jag tror att
det har hänt ute i försöksdistrikten, att
man minskat intensiteten i den egna
pedagogiska försöksverksamheten under
hänvisning till försöksskolorna. Jag anser
därför, herr talman, det viktigt att

168 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Anslag till Göteborgs musikkonservatorium

från denna plats understrykes att tillkomsten
av den första försöksskolan
inte fritar försöksdistrikten från pedagogisk
försöksverksamhet. Tillkomsten
av försöksskolan bör i stället få vara en
stimulans för försöksdistrikten att göra
sitt bästa också på den inre skolfronten.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Avel. 11

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11

Anslag till Göteborgs musikkonservatorium Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
B 50, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1958/59 till
Göteborgs musikkonservatorium.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergman m. fl. (I: B 1) och den andra
inom andra kammaren av fröken Wallerius
m. fl. (II: B 3), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att dels till
Göteborgs musikkonservatorium för
budgetåret 1958/59 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 200 000
kronor, dels anhålla att Kungl. Maj :t
måtte utfärda de föreskrifter som kunde
anses behövliga för medlens deponering,
dels ock anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte till nästa års riksdag framlägga
förslag om slutlig organisation av
musikkonservatoriet i Göteborg.

Utskottet hemställde, att motionerna
I:B1 och II: B 3 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föanleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Ohlon, fröken Andersson,
herrar Boman, Bergman och Sundelin,
fröken Elmén, herr Andreasson och fröken
Vinge, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I:B1 och II: B 3,
till Bidrag till musikkonservatoriet i

Göteborg för budgetåret 1958/59 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 100 000 kronor.

2) av herr Nilsson i Göingegården,
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fröken WALLERIUS (h):

Herr talman! Den som drabbas av det
ogunstiga ödet att nattetid yttra sig i
detta hus får vinnlägga sig om att inte
låta munnen tala om allt varav hjärtat
är fullt.

Det utlåtande, som nu föreligger till
behandling, ger en god bakgrund till
de motioner som väckts i fråga om Göteborgs
musikkonservatorium, och därför
kan jag inskränka mig till några mycket
korta antydningar om vad som föregått
det hela.

Göteborgs musikkonservatorium har
växt fram ur en äldre skapelse, nämligen
Göteborgs orkesterskola, som bildades
år 1916 på initiativ av bland
andra Wilhelm Stenhammar. När initiativet
till musikkonservatoriet togs, kom
impulsen närmast från 1947 års musikutrednings
betänkande, där det föreslogs
ett musikkonservatorium i Göteborg.
Verksamheten hitintills har delvis
finansierats med privata medel. Göteborgs
stad har biträtt med anslag för
att verksamheten skulle kunna fullföljas,
och staten har de senaste två åren
lämnat bidrag dels ur lotterimedelsfonden
och dels av budgetmedel. Slutligen
har man också fått bidrag ur konung
Gustaf VI Adolfs 70-årsfond.

Vid två tidigare tillfällen, då statsutskottet
behandlat frågan, har utskottet
visat stor förståelse för saken och framhållit
behovet av en sådan utbildningsanstalt
i Göteborg samtidigt som det uttryckt
en förhoppning om att Kungl.
Maj:t skulle föra frågan framåt. Den utredning
i ärendet, som statsutskottet
därvid begärt, har utförts av direktören
för musikhögskolan i Stockholm, professor
B. Carlberg.

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

169

Jag hade gärna sett att dagens utlåtande
innehållit några av de synpunkter
som professor Carlberg framfört i sin
utredning. Det hade varit värdefullt att
riksdagens ledamöter kunnat förvissa
sig om att bevarandet av Göteborgs musikkonservatorium
inte är något lokalpatriotiskt
svärmeri utan bar sakliga
motiv. Om inte timmen varit så sen,
skulle jag inte ha försummat tillfället
att utförligare återge några av professor
Carlbergs synpunkter som vi funnit väsentliga.
Nu måste jag avstå därifrån
och vill bara i största korthet antyda
något om utredningens innehåll.

Professor Carlberg betonar vikten av
att musikutbildningen decentraliseras.
Han säger att det är abnormt, att i ett
land med Sveriges geografiska utsträckning
all högre musikalisk utbildning
skall vara koncentrerad till Stockholm.
Musikhögskolans kapacitet är hårt utnyttjad,
och skulle det bli en stegring
av elevantalet, blir behovet av avlastning
verkligt kännbart. En sådan stegring
kan ju också förväntas, om vi skall
kunna avhjälpa den stora bristen på
musiklärare och kyrkomusiker. Utredningsmannen
säger att just i fråga om
utbildningen av skolmusiklärare är musikhögskolan
i särskilt behov av en avlastning.

Från kulturpolitik och social synpunkt
framstår det såsom det enda riktiga
att decentralisera musikutbildningen.
Jag vill påminna om något som säkerligen
är en naturlig reflexion för
kammarens ledamöter, nämligen att det
innebär en betydande ekonomisk uppoffring
för landsortens musikstuderande
att tillbringa så många år av sin
yrkcsutbildningstid i Stockholm. Utredningsmannen
framhåller att Göteborg
är ett naturligt centrum för en folkmängd
på omkring 1,5 miljon, och han
gör en jämförelse med Jylland, som med
eu befolkning på 2 miljoner har inte
mindre än Ire av danska staten understödda
konservatorier.

Låt mig tillägga ännu en synpunkt.

Anslag till Göteborgs musikkonservatorium

Vid strävandena att decentralisera musikutbildningen
måste man också ta
i hänsyn till de lokala resurserna. Endast
i till orter där man kan påräkna tillgång
i på kvalificerade lärare och en inspirerande
musikalisk miljö kan man tänka
sig att förlägga ett musikkonservatoi
rium. Professor Carlberg har nu en gång
, för alla den uppfattningen, att ingen an:
nan landsortsstad erbjuder så gynnsam ma

förhållanden i dessa avseenden som
Göteborg.

i Beträffande remissbehandlingen vill
i jag i korthetens intresse hänvisa kammarens
ledamöter till referatet i utlåtandet.

En fråga man har rätt att ställa är
■ om den nuvarande institutionen verkligen
fyller de anspråk en sådan utbildr
ningsanstalt bör tillgodose. Också i det
fallet vill jag för att fatta mig kort endast
referera till de utomordentligt goda
r vitsord, som utredningsmannen har gett
undervisningen vid Göteborgs musikkonservatorium.

Herr talman! Man skulle kanske kunna
säga, att vi motionärer spände bågen
högt då vi krävde 200 000 kronor i anslag
och begärde förslag till nästa års
riksdag om slutlig organisation av inusikkonservatoriet
i Göteborg. Reservanterna
i utskottet avstår från önskemålet
om förslag från Kungl. Maj:t beträffande
konservatoriets framtida utformning
och inskränker sig till att begära 100 000
kronor för upprätthållande av verksamheten.
För den summan anser sig konservatoriets
ledning kunna uträtta något.

Herr talman! Det är för denna begäran,
som redan bifallits av riksdagens
första kammare, som jag vädjar om också
andra kammarens bifall.

Herr ANDHE VICE TALMANNEN:

■lag vill meddela kammaren, att vi
nödgas genomgå hela dagens föredragningslista.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Man har ibland gjort
gällande, att den fråga som vi här be -

170

Nr Bo

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Anslag- till Göteborgs musikkonservatorium

handlar är uteslutande ett göteborgsintresse.
Jag tror därför att det är lämpligt
att en representant som inte är
göteborgare trots midnattstimmen och
herr talmannens meddelande säger några
få ord för att motivera sitt ställningstagande
till förmån för reservationen.

Jag tillhör, herr talman, en kommun,
som är en av de första i landet som
startade en kommunal musikskola. Vi
hade i huvudsak två skäl till att göra
detta. Det ena var givetvis att vi ville
främja musiklivet, det andra var att vi
ville ge ungdomen en meningsfull fritidssysselsättning.
Vi tänkte därvid inte
bara på den tid de unga går i musikskolan
utan lika mycket på den tid då
de kommit ut i livet. De har större förutsättningar
att hamna i gott sällskap och
i stimulerande fritidsmiljö, om de har
lärt sig att traktera ett musikinstrument
och kanske framför allt om de fått öva
sig i ensemblespel. Många kommuner
har på senare tid gjort som vi och inrättat
kommunala musikskolor; ännu
flera ligger i startgroparna. Men verksamheten
hämmas av bristen på musiklärare
och instruktörer. Vi måste obestridligen
öka utbildningskapaciteten.

Frågan är då om detta skall ske i
Stockholm, i Göteborg eller någon annanstans.
Flera skäl talar emot en utökning
av utbildningen i Stockholm.
Jag hänvisar till lokalsvårigheterna här,
som vi har behandlat i andra sammanhang,
och jag vill stryka under vad fröken
Wallerius redan har framhållit,
nämligen att musikhögskolans chef professor
Carlberg själv är den som förordar
göteborgsprojektet. Slutligen vill
jag hänvisa till de synpunkter som brukar
intressera denna kammares ledamöter,
de allmänna lokaliseringssynpunkterna.
Det är inte rimligt att all
högre musikutbildning koncentreras enbart
till Stockholm. Det är inte rimligt
med hänsyn till kulturlivet på västkusten,
det är inte rimligt med hänsyn till
ungdomen på västkusten att beröva dem
den möjlighet till musikutbildning som

nu finns i Göteborg. Jag föreställer mig,
att det inte minst är detta sista skäl som
föranledde första kammaren att bifalla
reservationen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! På grund av den långt
framskridna tiden ber jag att få inskränka
mig till att instämma i de senaste
anförandena och yrka bifall till
reservationen.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag ber att i all korthet
få deklarera utskottsmajoritetens synpunkter
på denna fråga.

Det råder icke några principiella meningsmotsättningar
mellan motionärerna,
reservanterna och utskottsmajoriteten.
Vi inom majoriteten anser dock, att
när det gäller fråga om att inrätta ett
nytt musikkonservatorium bör spörsmålet
bearbetas och förslag framläggas
av departementet. Det är inte så enkelt
för utskottet att här bedöma de ekonomiska
konsekvenserna, och riksdagen
bör ju på förhand veta vad den ikläder
sig. Detta har också sagts i utskottets
utlåtande, och jag vill här understryka
det. Vi vet icke vilka kostnader detta
kommer att medföra i fråga om behövliga
lokaler. Även om man för dagen
kan säga att de lokaler som nu används
i Göteborg är tillräckliga, kommer det
dock inte att dröja så länge förrän det
reses krav på nya eller utökade lokaler.
Jag tror därför knappast, att det av
reservanterna förordade anslaget på
100 000 kronor räcker för den närmaste
tiden till musikkonservatoriets fortbestånd
i Göteborg. Jag tror inte heller,
att Göteborgs stad med dess stolta traditioner
kommer att tillåta att konservatoriet
nedlägges.

Jag vill sluta med att säga att vi har
framhållit i utskottsutlåtandet, att vi

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

171

Anslag till Göteborgs musikkonservatorium

förutsätter att Kungl. Maj :t prövar denna
fråga. Jag tror att riksdagen kan ge
sig till tåls till dess ett förslag föreligger
från Kungl. Maj:t.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken WALLERIUS (h):

Herr talman! Jag är tacksam för yttrandet
från utskottets talesman om att
det inte råder någon principiell skillnad
mellan utskottsmajoritetens och reservanternas
uppfattning. Jag vill bara
deklarera, att anledningen till att jag
så frimodigt vill stödja reservationen
är den, att argumentet om det statsfinansiella
läget och de framtida ekonomiska
konsekvenserna inte har riktigt
samma relevans när det gäller reservationen.
Reservationen inskränker
sig till en begäran om 100 000 kronor
i motsats till vad vi motionärer föreslog,
200 000 kronor. Slutligen avstår
reservanterna från önskemålet om ett
förslag till 1959 års riksdag beträffande
musikkonservatoriets slutliga organisation.

Jag vill också tillägga, att om bristen
på musiklärare och kyrkomusiker skall
bekämpas, står vi i dag inför valet
mellan två vägar. Antingen skall vi utvidga
musikhögskolan i Stockholm eller
från grunden uppföra ett landsortskonservatorium.
Bägge alternativen
kommer att vara mycket kostsamma.
Det finns eu tredje väg, nämligen att
understödja den hittillsvarande verksamheten
i mindre skala med 50 elever
i stället för de 75, som professor Carlberg
tänkt sig — alltså upprätthålla
denna verksamhet vid Göteborgs musikkonservatorium
intill den dag då det
ekonomiska läget tillåter oss att utbygga
konservatoriet. Detta förslag har omfattats
med stort intresse av både dem
som tvekar alt stödja det och dem som
tagit positiv ställning för det.

Herr talman! Jag förnyar mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
på denna punkt därför att detta för
mig är en principfråga av stor betydelse
då det gäller det folkliga musiklivet
i landet. Jag kan styrka behovet av utbildade
ledare för kommunal- och annan
musikverksamhet. Jag har personligen
ett mycket starkt intryck av att
vårt land i detta avseende ligger långt
efter vad man i flera andra länder har
åstadkommit.

Ett bifall till reservationen löser inte
problemet Göteborgs musikkonservatorium
men ger en möjlighet att uppehålla
en betydelsefull verksamhet i avvaktan
på att slutgiltiga lösningar kan
utformas. Jag tror därför att det vore
klokt om andra kammaren ville följa
första kammaren och bifalla reservanternas
förslag om 100 000 kronor till Göteborgs
musikkonservatorium. Om detta
inte blir möjligt, herr talman, vill jag
ta tillfället i akt och vädja till ecklesiastikministern
att göra allt som är möjligt
för att — helst till nästa år — skapa
ökade resurser för en utbildning, som
för mig synes vara en viktig förutsättning
för ett rikare folkligt musikliv i
landet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen av
herr Ohlon m. fl.; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fröken
Wallerius begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr B 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

172 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Pensionsreglering för statsanställda m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda om resultatet
av omröstningen, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 70 ja och 89 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen av herr
Ohlon m. fl.

§ 12

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 51, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen B gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1958/59 till stipendier vid handelshögskolorna.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Pensionsreglering för statsanställda
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
B 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående pensionsreglering för
statsanställda m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr B 31 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 6 juni 1958, föreslagit
riksdagen att A. godkänna framlagda
grunder för pensionsreglering för statsanställda
m. in. samt B. bemyndiga
Kungl. Maj:t 1) att utfärda ett statens
allmänna tjiinstepensionsreglemente i
huvudsaklig överensstämmelse med ett
såsom bilaga A vid statsrådsprotokollet
i ärendet för den 9 april 1958 fogat författningsförslag,
2) att under de förut -

sättningar och i den omfattning, som
i statsrådsprotokollet förordats, vidtaga
ändringar i nämnda reglemente, 3) att
med iakttagande av de huvudgrunder,
som i statsrådsprotokollet förordats, utfärda
erforderliga övergångs- och tillläggsbestämmelser
till reglementet, 4)
att i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i statsrådsprotokollet förordats utfärda
erforderliga bestämmelser angående
särskild omreglering av pensioner
till sådana personer, som under tiden
den 1 april 1958—den 30 juni 1959 avgått
med rätt till pension, samt av motsvarande
familjepensioner, 5) att i överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
förordats meddela bestämmelser
angående särskilda grunder för samordning
av folkpension och pensioner,
beviljade enligt tidigare bestämmelser,
samt 6) att med iakttagande av vad i
statsrådsprotokollet förordats medgiva
överskridanden av maximerade anslag
och anslagsposter för budgetåret 1958/59
med hänsyn till ökade förvaltningskostnader
i samband med ett genomförande
av pensionsregleringen.

I anledning av förevarande proposition
hade väckts ett antal motioner.

I motionen II: B 33 av herr Senander
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att Kungl. Maj:t skyndsamt påkallade
förhandlingar med statstjänstemannens
topporganisationer — varvid
tillfälle borde beredas statspensionärernas
organisation att medverka — i syfte
att i princip åstadkomma jämställdhet
mellan de nuvarande statspensionärerna
och de som enligt nu föreliggande
uppgörelse komme att hänföras till
det nya pensionsreglementet.

I de likalydande motionerna I:B109
av herr Lindahl m. fl. samt II: B 141 av
fröken Sandell m. fl., hade påyrkats att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära
skyndsam utredning av frågan om
familjepensionsrätt vid ingående av äktenskap
efter det anställningshavare
fyllt 60 år samt framläggande av för -

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

173

slag, vartill utredningens resultat kunde
ge anledning.

I de likalydande motionerna I: B 110
av herr Lindahl in. fl. samt II: B 142 av
herr Spångberg in. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att pensionsbestämmelserna
i det föreslagna
reglementet skulle äga tillämpning jämväl
beträffande före den 1 april 1958
pensionsavgångna statsanställda och
före nämnda datum till familjepension
berättigade samt att pensionärer som
övertagits från enskilda järnvägar skulle
i pensionsavseende jämställas med pensionärer
vid statens järnvägar.

I de likalydande motionerna I:B136
av herr Sunne samt II: B 171 av herr
Nihlfors m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att de tidigare pensionerades
pensioner från och med den
1 juli 1959 omreglerades till den nivå,
som på ortsgrupp 3 tillkomme dem som
avginge med pension vid övergången till
det nya pensionsreglementet, varvid
samma övergångsbestämmelser skulle
gälla, att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära skyndsam utredning huruvida
och på vad sätt en fullständig tillämpning
av det nya pensionsreglementet
skulle kunna ske på de äldre tjänstepensionerna
och familjepensionerna och
vilka kostnader en omreglering av sådant
slag skulle medföra, att redan pensionerade,
som icke uppnått folkpensionsåldern,
skulle erhålla kompensation
för höjda folkpensionsavgifter i
likhet med vad som föreslagits i proposition
nr 157/1958, samt att bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda de bestämmelser
som erfordrades för ett genomförande
av vad i det föregående yrkats.

1 de likalydande motionerna I:B1G4
av herr Bengtson in. fl. samt II: B 214
av herrar Hedlund och Eliasson i Sundhorn
hade hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att vid de fortsatta övervägandena rörande
slopandet av den statliga lönegrupperingen
även prövades, hur ett
pensioneringssystem, som icke basera -

Pensionsreglering för statsanställda m. m.

des på dyrortsgruppering, borde utformas
för de statsanställda.

I motionen II: B 207 av herr Rubbeslad
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att avslå propositionens
förslag om kompensation till statstjänstemännen
för erlagda pensionsavgifter
till den allmänna folkpensionen
efter de grunder som i propositionen föreslagits.

Utskottet hemställde

I. att motionen II: B 33 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

II. att motionerna I:B110 och

II: B 142 icke måtte av riksdagen bifallas; III.

att motionerna I:B135 och
II: B 170 icke måtte av riksdagen bifallas; IV.

att motionerna I:B136 och

II: B 171, i vad de avsåge omreglering
av äldre pensioner till ortsgrupp 3,
icke måtte av riksdagen bifallas;

V. att motionerna I:B136 och

II: B 171, i vad de icke behandlats under
IV., icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

VI. att motionen II: B 208 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

VII. att motionen I:B137 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

VIII. att motionerna I:B109 och
II: B141 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

IX. att motionerna I: B 111 och
II: B 143 icke måtte av riksdagen bifallas; X.

att motionerna I: B 164 och
II: B 214 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

XI. att motionen II: B 207 icke måtte
av riksdagen bifallas;

XII. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds förslag,

A. godkänna de i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 9 april
1958 framlagda grunderna för pensionsreglering
för statsanställda in. in.,

B. bemyndiga Kungl. Maj:t

1) att utfärda statens allmänna tjiin -

174

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Pensionsreglering för statsanställda m. m.

stepensionsreglemente i huvudsaklig
överensstämmelse med det såsom bilaga
A vid nämnda statsrådsprotokoll fogade
författningsförslaget,

2) att under de förutsättningar och i
den omfattning, som i nämnda statsrådsprotokoll
förordats, vidtaga ändringar
i nämnda reglemente,

3) att med iakttagande av de huvudgrunder,
som i statsrådsprotokollet förordats,
utfärda erforderliga övergångsoch
tilläggsbestämmelser till reglementet,

4) att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet förordats
utfärda erforderliga bestämmelser
angående särskild omreglering av pensioner
till sådana personer, som under
tiden den 1 april 1958—den 30 juni
1959 avgått med rätt till pension, samt
av motsvarande familjepensioner,

5) att i överensstämmelse med vad i
statsrådsprotokollet förordats meddela
bestämmelser angående särskilda grunder
för samordning av folkpension och
pensioner, beviljade enligt tidigare bestämmelser,

6) att med iakttagande av vad i statsrådsprotokollet
förordats medgiva överskridanden
av maximerade anslag och
anslagsposter för budgetåret 1958/59
med hänsyn till ökade förvaltningskostnader
i samband med ett genomförande
av pcnsionsregleringen.

I motiveringen anförde utskottet
bland annat:

Utskottet kan inte heller tillstyrka de
framställda yrkandena om förnyade utredningar
beträffande de äldre pensionerna.
Vad angår den i detta sammanhang
aktualiserade frågan om förhandlingsrätt
för pensionärer lärer det inte
ankomma på statsutskottet att taga ställning
härtill; hithörande problem har i
olika sammanhang behandlats av andra
lagutskottet. Enligt vad utskottet erfarit
har de pensionerade anställningshavarna
genom kontakter med vederbörande
huvudorganisationer haft tillfälle
att i samband med de nu förda

förhandlingarna framföra sina synpunkter.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar O hlon och Ivar Johansson,
fröken Andersson, herrar Rudolf
Boman, Sundelin, Nils Theodor Larsson,
Skoglund i Doverstorp och Malmborg,
fröken Elmén samt herrar Nihlfors,
Heckscher, Bohman och Gustafsson
i Kårby, vilka ansett att ovan intagna
stycke i utskottets yttrande bort ha
följande lydelse:

»Utskottet kan inte heller tillstyrka de
framställda yrkandena om förnyade utredningar
beträffande de äldre pensionerna.
Vad angår den i detta sammanhang
aktualiserade frågan om förhandlingsrätt
för pensionärer lärer det inte
ankomma på statsutskottet att taga ställning
härtill; hithörande problem har i
olika sammanhang behandlats av andra
lagutskottet. Utskottet vill emellertid
framhålla angelägenheten av att denna
grupp i samband med förhandlingsarbete
beredes tillfälle att följa förhandlingarna
och på ett tidigt stadium framföra
sina synpunkter.»

2) av herrar Ohlon, Rudolf Boman,
Sundelin och Malmborg, fröken Elmén
och herr Nihlfors, vilka ansett att utskottets
hemställan under IV. och XII.
bort ha följande lydelse:

»IV. att riksdagen må, med bifall till
motionerna I:B136 och II: B171, såvitt
nu är i fråga, dels besluta att de
tidigare pensionerades pensioner från
och med den 1 juli 1959 omregleras till
den nivå, som på ortsgrupp 3 tillkommer
dem som avgår med pension vid
övergången till det nya pensionsreglementet,
varvid samma övergångsbestämmelser
skall gälla, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda de bestämmelser
som erfordras för ett genomförande
av vad sålunda föreslagits;

XII. att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag med den ändring
som föranledes av bifall till utskottets
hemställan under IV.,

A. godkänna de i statsrådsprotokollet

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

175

över civilärenden för den 9 april 1958
framlagda grunderna för pensionsreglering
för statsanställda m. m.,

B. bemyndiga Kungl. Maj :t

1) att utfärda statens allmänna tjänstepcnsionsreglemente
i huvudsaklig
överensstämmelse med det såsom bilaga
A vid nämnda statsrådsprotokoll fogade
författningsförslaget,

2) att under de förutsättningar och i
den omfattning, som i nämnda statsrådsprotokoll
förordats, vidtaga ändringar
i nämnda reglemente,

3) att med iakttagande av de huvudgrunder,
som i statsrådsprotokollet förordats,
utfärda erforderliga övergångsoch
tilläggsbestämmelser till reglementet,

3) av herrar Ivar Johansson, Nils
Theodor Larsson, Rubbestad och Gustafsson
i Kårby, vilka ansett att utskottets
hemställan under X. bort ha följande
lydelse:

»X. att riksdagen må, med bifall till
motionerna I: B Ki l och II: B 214, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att vid
de fortsatta övervägandena rörande slopandet
av den statliga lönegruppering -

Pensionsreglering för statsanställda m. m.

en även prövas, hur ett pensioneringssystem
som icke baseras på dyrortsgruppering
bör utformas för de statsanställda;» 4)

av herr Rubbestad, som ansett att
utskottets hemställan under XI. och XII.
bort ha följande lydelse:

»XI. att riksdagen må, med bifall till
motionen II: B 207, besluta avslå Kungl.
Maj :ts förslag om kompensation för erlagda
pensionsavgifter till den allmänna
folkpensioneringen;

XII. att riksdagen må, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag med den ändring
som föranleds av bifall till utskottets
hemställan under XI.,

A. godkänna de i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 9 april 1958
framlagda grunderna för pensionsreglering
för statsanställda m. m.,

B. bemyndiga Kungl. Maj:t

1) att utfärda statens allmänna tjänstepensionsreglemente
i huvudsaklig
överensstämmelse med det såsom bilaga
A vid nämnda statsrådsprotokoll fogade
författningsförslaget,

2) att under de förutsättningar och i
den omfattning, som i nämnda statsrådsprotokoll
förordats, vidtaga ändringar
i nämnda reglemente,

3) att med iakttagande av de huvudgrunder,
som i statsrådsprotokollet
förordats, utfärda erforderliga övergångs-
och tilläggsbestämmelser till reglementet,

176

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Pensionsreglering för statsanställda m. m.

5) av herr Andreasson, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr RUBBESTAD (ep):

Herr talman! Jag skall försöka begränsa
mig så mycket som möjligt, men
då denna fråga är en av de största som
vi har haft vid denna riksdag, måste jag
ändå säga en del saker.

Jag vill först deklarera att, även om
jag står antecknad för reservation 3),
instämmer jag inte i motiveringen i denna
reservations första stycke, under det
att jag ansluter mig till den andra delen
av reservationen. I första stycket framhåller
nämligen reservanterna, att det är
angeläget att förhandlingsuppgörelsen
godkännes. Var och en som har läst min
reservation finner ju, att jag för min del
inte kan godkänna uppgörelsen. Det är
rätt underligt att så många som var
här förliden onsdag, då vi diskuterade
förhandlingarna om lönerna, utan vidare
anslöt sig till principen, att om ett
avtal är träffat skall det godkännas. Om
ett avtal har träffats mellan parter som
så att säga står på vardera sidan, arbetsgivare
och arbetstagare, bör det utan
vidare godtagas, men hur är det nu föreliggande
avtalet träffat mellan statsanställda
tjänstemän och staten. Jo, det är
träffat på det sättet, att vissa tjänstemän
i finansdepartementet har resonerat
med tjänstemannaorganisationerna och
kommit överens med dem om en viss
pensionsställning. Tjänstemän förhandlar
med tjänstemän, och man vill nu att
uppgörelsen skall godtas.

Det är inte tu tal om att många är rätt
tveksamma inför de förhandlingarna,
och den tveksamheten har framkommit

i åtskilliga motioner. Det framhålles
bland annat i en motion av herrar Hedlund
och Eliasson i Sundborn, att det
med skäl kan kritiseras, att riksdagen
enligt nuvarande förhandlingssystem
icke har möjlighet att ge uttryck för sin
uppfattning innan förhandlingarna avslutas.
Hela detta förhandlingssystem är
orimligt. Det borde väl i stället vara så,
att riksdagen utser representanter för de
olika partierna till förhandlare.

Om så sker bör man tillmäta en överenskommelse
den betydelse som den bör
ha, men så som förfarandet nu tillgår har
jag inte ringaste respekt för en dylik
överenskommelse. Jag menar därför, att
man bör pröva denna sak ganska grundligt.
Jag nämnde nyss, att detta är en
av de största frågorna vi har vid denna
riksdag, och jag undrar om det verkligen
är många i denna kammare, som har
satt sig in i vad uppgörelsen innebär och
vilka framtida kostnader den drar med
sig. Om kammarens ledamöter hade
gjort det, är jag förvissad om att de skulle
vara mveket tveksamma om huruvida de
skulle bifalla detta förslag. Det innebär
nämligen en fullständig omläggning av
det nu gällande pensionssystemet. I nuvarande
system är vissa pensionssummor
fixerade i en tabell, där var och en
kan se hur mycket han skall få när han
blir pensionerad, och han får pension i
förhållande till den lön som utgår för
ortsgrupp 2. Nu däremot skall de ha
pension enligt den ortsgrupp som deras
hemort tillhör, dock lägst ortsgrupp 3.
Detta betyder att de som bor i tätorter
tillhörande dyrortsgrupp 4 eller 5 skall
få pension enligt sådan ortsgrupp. Detta
innebär en betydande höjning över
lag, varvid kostnaderna kommer att bli
betydande.

I proposition nr 157, som här är
framlagd, framhålles bland annat, att
riksdagen 1957 tog ställning till tjänstemännens
lönefrågor, och man hänvisar
i propositionen till proposition nr 173 i
fjol och statsutskottets utlåtande nr 131.
I propositionen göres gällande, att riks -

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

177

dagen på sätt och vis har lovat, att denna
pensionering skall genomföras och
att det skall utbetalas viss ersättning för
de folkpensionsavgifter som statstjänarna
betalar. Propositionen innebär nämligen,
att statstjänarna skall ha ersättning
för pensionsavgifterna i den mån
dessa överstiger 1,8 procent. Vi vet emellertid,
att det i den proposition angående
folkpensioneringen som antogs i våras
har bebådats, att avgifterna efter
hand skall stiga till 4 eller kanske 5 procent.
Det blir alltså en betydande summa
som tjänstemännen skall ha tillbaka.

När det gäller löftet från staten vill
jag säga, att jag har läst proposition nr
173 och statsutskottets utlåtande nr 131
men inte funnit något som helst uttalande
av departementschefen eller av
riksdagen, som innebär ett löfte om att
tjänstemännen skall ha rätt att få tillbaka
dessa pensionsavgifter. Det är därför
rätt underligt, att avdelningen och
statsutskottet i sin helhet utom jag såsom
reservant har accepterat denna
linje.

Kostnadsberäkningarna är synnerligen
svagt grundade. Man har bara hänvisat
till att de det första året kommer
att gå upp till bara 4 miljoner kronor,
men året därpå ökar de till 8 miljoner
och 1960/61 har de stigit till 60 miljoner
— då räknar man dock bara med 4 procent
i pensionsavgifter.

Förutom att kostnaderna är stora ligger
det en orättvisa i att dessa statstjänare,
som är de bäst ställda i samhället,
skall slippa bära bördan av den sociala
åtgärd som folkpensioneringen ändå innebär.
När vi i våras behandlade förslaget
om folkpensioneringen, som godkändes
av alla partier, var ju meningen
att man skulle försöka utjämna skillnaden
mellan dem, som inte har någon som
helst pension, och dem som redan är
pensionerade. Då bör man väl också se
till, att alla de som är pensionerade får
vara med och dra veven för att hjälpa
de sämst ställda. Inte kan det vara rimligt
alt de som har det bra ställt, som har

Pensionsreglering för statsanställda m. m.

pension och har sitt på det torra, skall
slippa ifrån att betala folkpensionsavgifterna
genom att få ersättning för de
avgifter som de erlägger.

I våras antog riksdagen som sagt förslaget
om folkpensionering just för att
trygga bättre förhållanden för dem, som
ännu inte har fått sin ålderdomstryggliet.
Det är detta som gör att jag för min
del icke har kunnat acceptera, att man
till tjänstemännen nu vid pensionsregleringens
genomförande skall utbetala
vad de har lagt ut för denna folkpensionering.
Ute i bygderna kommer det
att väcka anstöt att dessa statstjänare,
som är de bäst ställda och som har sin
pension säkrad, skall få pengar tillbaka
för att de betalar pensionsavgifter. Jag
har anfört dessa synpunkter i reservation
4, där jag yrkar att riksdagen skall
avslå förslaget om att pensionsavgifter
i den mån de överstiger 1,8 procent
skall betalas tillbaka till statstjänarna.

Jag är säker på att de flesta av kammarens
ledamöter inte vet vilka förmåner
det föreliggande pensionsförslaget
innebär. När ärendet behandlades i utskottet
hemställde jag att det skulle utarbetas
en tablå, som visade hur mycket
tjänstemän i olika lönegrader och
ortsgrupper nu får i pension och hur
mycket de får sedan det nya systemet
har trätt i kraft. Det finns en tabell på
sista sidan i utlåtandet, men den avser
endast sådana som nu inte är i aktiv
tjänst. Det hade varit bra mycket bättre
att få en tabell, som utvisade vilka stora
fördelar det nya systemet innebär. Även
utan att få tillbaka dessa avgifter får alla
pensionärer det mycket bättre ställt än
de tidigare har haft, och det tycker jag
borde räcka utan att få tillbaka sina
pensionsavgifter.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till reservation 4.

Under detta anförande, vari herr Onsjö
(ep) instämde, tog herr förste vice
talmannen på nytt ledningen av förhandlingarna.

12 — Andra kammarens protokoll 1958. Nr 115

178

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Pensionsreglering för statsanställda m. m.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Det skulle naturligtvis
finnas mycket att säga om den reform av
det statliga pensionssystemet, som riksdagen
nu skall ta ställning till. Jag förutsätter
emellertid, att utskottsmajoritetens
talesman kommer in på de olika nyheter
som här lanseras. Jag vill bara erinra
om att vi inte har haft någon debatt
i riksdagen om det statliga pensionssystemet
och dess utformning sedan
1947 -—- så gammalt är alltså det nuvarande
systemet. Det är självfallet många
nyheter som nu skall genomföras.

Jag kommer nu att i stället ägna mig
åt reservationerna 1 och 2, som är fogade
till utskottsutlåtandet. Utskottet har
haft till behandling ett antal motioner,
som framför allt har riktat uppmärksamheten
på det problem, som ligger i
att de äldre statspensionärerna inte tas
med i det nya systemet, som till fullo
skall träda i kraft den 1 juli 1959. Det är
desto märkligare, har det sagts från de
äldre pensionärernas sida, som man
1947 beslöt, att de äldre pensionärerna
skulle komma med i den då genomförda
pensionsregleringen. Nu har det sålunda
inte blivit på det sättet. Man har i allt
väsentligt ställt dem åt sidan.

Det som föreslagits i propositionen är
ett medgivande att med användande av
kommande folkpensionshöjningar nå
upp till en total pensionsnivå motsvarande
den nya nivån på 3-ort. Detta innebär
att det i vissa fall kan förflyta en
lång tidrymd, innan nämnda nivå uppnås,
framför allt för dem som har lägre
pensionsålder än 65 år. För dem som
pensioneras vid 60 års ålder, dröjer det
exempelvis sju år innan de kan komma
i åtnjutande av denna förbättring.

Reservationen nr 2, som anknyter till
en av mig m. fl. väckt motion, siktar till
en förbättring för de äldre pensionärernas
del, så att förbättringen till 3-ortsnivån
för den totala pensionen uppnås
tidigare. Detta skall ske genom att man
redan nu beslutar om nämnda nivålvftning
men låter den uppnås på samma

sätt som regeringen har föreslagit för
de nya pensionärerna, alltså efter en
övergångstid på mellan fyra och fem år.

Vi har genom reservationen velat ha
sagt, att det hittills tillämpade systemet
med en anknytning till ortsgrupp 2 för
alla pensionärer har inneburit en relativt
avsevärd försämring. För exempelvis
de tjänstemän, som avgått med pension
och haft sina löner uträknade efter
högre dyrorter, har systemet inneburit
en lägre procentsiffra än den normala,
som är två tredjedelar eller 66,67 procent.
Dessa pensionärer har sålunda
haft sin pension baserad på ett lägre
procenttal än det vanliga, d. v. s. det som

1 regel varit riktmärke vid all pensionering.
En lyftning till 3-ort innebär därför
en justering till det bättre. I det nya
systemet räknar man med att pensionerna
skall vara 65 procent av den slutlön
vederbörande haft under de sista 5
åren.

Vi som anslutit oss till reservation nr

2 har ansett, att detta inte närmare utformade
men i princip skisserade förslag
tillgodoser de äldre pensionärernas
krav på en snabbare förbättring av deras
pensioner.

Hur har då de äldre pensionärernas
krav hittills tillgodosetts? Har de haft
möjligheter att föra fram sina krav? Ja,
det råder delade meningar om den saken.
Det har i den allmänna debatten
sagts, att pensionärerna har haft sådana
möjligheter via sina organisationer på
det aktiva planet, d. v. s. de personalorganisationer,
som de tidigare tillhört
och till vilka de borde ha vänt sig. I
själva verket har det emellertid varit
ytterst svårt för pensionärernas organisationer
att komma i kontakt med motparten
och lägga fram sina synpunkter
på ett så tidigt stadium som fordras, om
man över huvud taget skall ha några
möjligheter att påverka en kommande
uppgörelse.

Jag vill erinra om att riksdagen tidigare
har ställts inför frågan om pensionärernas
förhandlingsrätt. Tjänstemän -

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

179

nens centralorganisation begärde redan
1945, att den frågan skulle tagas upp till
prövning i syfte alt ge pensionärerna
samma förhandlingsrätt som de aktiva.
Det har framhållits, att eftersom pensionen
kan betraktas som uppskjuten lön,
är det i princip inte orimligt att tänka
sig en förhandlingsrätt även för dem
som är pensionerade. Riksdagen ansåg
1945, att en utredning av frågan borde
ske, och en riksdagsskrivelse överlämnades
också till 1948 års förhandlingsrättskommitté.
Denna kommitté tog
emellertid inte upp frågan till behandling,
eftersom kommittén endast hade
att utreda problemet med förhandlingsrätt
för de i offentlig tjänst anställda
och frågan så som den lades fram i riksdagsskrivelsen
1945 även berörde de
privatanställda.

Sedan har riksdagen ytterligare ett
par gånger klart positivt tagit ställning
för frågan men givetvis inte kunnat
göra annat än hänvisa till en utredning,
och på den vägen är det alltjämt. Problemet
kan såvitt jag förstår inte rättsligt
lösas annat än genom den utredning,
som nu pågår om en utvidgad förhandlingsrätt
för de i offentlig tjänst
anställda. Nu kan naturligtvis någon
säga: Ja, men då får vi väl vänta på
den; vi är ju vana att viinta på pågående
utredningar. Med kännedom om det
stora missnöje, som råder bland de
äldre statspensionärerna över det sätt,
varpå man har behandlat dem och inte
har släppt fram dem till en allvarlig
diskussion på ett tidigt stadium i denna
förhandlingsomgång, har emellertid vi
reservanter från samtliga demokratiska
partier utanför regeringen ansett, att
det är rimligt och rättvist att yrka på
att riksdagen i detta sammanhang —
låt vara att det kan anses vara en lagfråga
— ger regeringen en rekommendation
av den lydelse, som framgår av
reservation nr 1.

Reservanterna säger där, att det är
angeläget att denna grupp beredes tillfälle
att följa förhandlingarna och på

Pensionsreglering för statsanställda m. m.

ett tidigt stadium framföra sina synpunkter.
Mot bakgrund av den positiva
inställning till hela detta problem, som
riksdagen tidigare har givit till känna
och som väl också delas av många
bland organisationernas företrädare, är
detta att de pensionerades organisationer
skall få tillfälle att deltaga i förhandlingsarbetet
ett mycket modest
krav.

Med dessa få ord vill jag, herr talman,
yrka bifall till reservation nr 1 av
herr Ohlon m. fl. och till reservation
nr 2, också den av herr Ohlon in. fl.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag skall också lova att
fatta mig mycket kort på grund av den
sena timmen. Jag vill emellertid erinra
om att riksdagen faktiskt år 1947 beslöt
om likställighet när det gällde pensioner
för tjänstemän i samma löneställning,
oavsett vid vilken tidpunkt de avgått
ur tjänsten.

I det nu föreliggande förslaget utestänges
från denna uppgörelse alla pensionärer,
som har fått sin pension före
den 1 april i år. I motion nr 142 har jag
tillsammans med 10 partikamrater i
denna kammare föreslagit, att det nya
pensionsreglementet skall tillämpas
även för samtliga redan pensionerade
befattningshavare. I samma motion har
vi väckt förslag om att pensionärer, som
övertagits från tidigare enskild järnväg,
skall jämställas med pensionärer vid
statens järnvägar.

Inget av dessa förslag innebär ju
egentligen något nytt. Eftersom riksdagen
tidigare bar beslutat att avskaffa
kategoriklyvningen i detta fall är det
ju bara ett återförande till vad riksdagen
då beslöt, och frågan om de enskilda
järnvägarnas pensionärer — det gäller
järnvägar som senare övertagits av
staten — har ju varit föremål för behandling
flera gånger. Vårt förslag om
befattningshavares jämställdhet står således
i full överensstämmelse med riksdagsbeslutet
från år 1947.

180 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Pensionsreglering för statsanställda m. m.

Jag skall tillåta mig att citera vad
bankoutskottet då föreslog, vilket även
blev riksdagens enhälliga uttalande. Det
heter i bankoutskottets utlåtande, att
genom den nu föreslagna pensionsregleringen
vinnes över hela linjen såväl i
tjänste- som i pensionshänseende full
likställighet för samtliga pensionstagare,
oavsett när avgången ur tjänst ägt
rum. Därpå kommer man in på kostnaderna,
där utskottet anför att trots de
betydande kostnader, som föranledes
av ifrågavarande omläggning, anser sig
utskottet böra biträda Kungl. Maj :ts förslag,
vilket samtidigt som det åstadkommer
önskvärd enhetlighet och förenkling
på pensionsväsendets område tillgodoser
ett sedan länge framfört rättvisekrav
från pensionstagarnas sida.
Det var vad riksdagen uttalade om det
då antagna pensionsreglementet.

Ett bifall till det nu föreliggande förslaget
kommer att föra oss tillbaka till
det krångel, som rådde före 1947 års
pensionsreglemente, och till den kategoriklyvning,
som riksdagen då ansåg
vara orättvis. Vi hade vid den tidpunkten
tre olika reglementen för samma
befattningar — de kallades för äldre,
nyare och nyaste pensionärer — och
det var sannerligen inte lätt för pensionärerna
att hålla reda på dessa olika
reglementen och att tolka dem. Av vad
utskottet då anförde finner vi, att det
var mycket besvärligt även för verken.

Nu får man egentligen på nytt samma
system. Jag vet inte vad man nu skall
kalla dem; de har inte åsatts några beteckningar
i detta sammanhang. Man
kan ju kalla dem för hra, sämre och
sämst. Detta förhållande skapar självfallet
harm och förvåning bland både
befattningshavare och pensionärer. Ett
bifall till det i motionerna framförda
förslaget om jämställdhet är därför
mycket väl befogat.

Den andra frågan, som gäller likställighet
i pensioner för pensionärer, som
följt med vid övertagandet av enskilda
järnvägar, ligger på samma principiella

plan. I detta avseende anför utskottet,
att riksdagen i fjol avslog liknande förslag
och att det inte inträffat några nya
omständigheter som motiverar ett bifall
till de nu väckta motionerna. Det
är sant att riksdagen avslog motioner i
detta ämne i fjol, men om jag inte
minns fel har andra kammaren vid ett
par tillfällen tidigare bifallit motioner
om likställighet i detta avseende. Med
samma korta motivering som utskottet
anför genom hänvisningen till fjolårets
beslut kan också jag hänvisa till tidigare
beslut. Samma skäl föreligger även
för tillmötesgående av detta rättvisekrav.

Herr talman! Jag skall begränsa mitt
anförande till att åberopa de synpunkter,
som vi framfört i de föreliggande
motionerna och som tidigare anförts
här, och jag ber att få yrka bifall till
motionen nr 142 i denna kammare.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Efter vad som här anförts
kan jag tyvärr inte lova att bli
alltför kortfattad, ty det kommer tydligen
att ta en viss tid för mig att något
bemöta de inlägg som här gjorts. Om
jag får börja med att knyta an till herr
Rubbestads uttalande att detta är en
mycket viktig fråga, så vill jag framhålla
att denna uppfattning är alldeles
riktig. Jag tror att problemet är så viktigt,
att det finns anledning att säga
några ord om det.

Med hänvisning till vad jag yttrade i
onsdags vill jag framhålla, att det även
på denna punkt föreligger en förhandlingsöverenskommelse,
där parterna varit
överens om att träffa en uppgörelse
om detta nya pensionsreglemente. Jag
vill tillägga, att den hittills förda debatten
här i kammaren och även den
allmänna debatten måhända kunnat ge
det intrycket, att den uppgörelse som
träffats är mycket dålig. De organisationer,
som träffat uppgörelsen, har
emellertid — i varje fall tidigare — inte

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

181

haft den uppfattningen. Om de har det
nu, sedan motionerandet satt i gång,
känner jag inte till, men jag tror det
knappast. Från organisationernas sida
har man tydligen tyckt, att det ändå var
en hygglig uppgörelse man lyckades
träffa. Detta är såvitt jag känner till
första gången i historien, som det har
träffats en uppgörelse om pensioner
med de statsanställdas organisationer.

Låt mig för att i någon mån söka förtaga
intrycket av det inlägg herr Spångberg
här gjorde endast mycket summariskt
peka på några av de väsentliga
fördelarna i den träffade uppgörelsen.

Genom denna uppgörelse ersättes mer
än tio gällande reglementen med ett
enda, vilket alltså innebär en betydande
förenkling.

Alla statsanställda med minst halvtidstjänstgöring
kommer i princip att
få rätt till tjänstepension.

En samordning sker med folkpensionen
och annan allmän pension enligt
den s. k. bruttometoden, vilket innebär,
att om vi skulle få en allmän tjänstepensionering
— vilket ju i varje fall en
mycket stor del av det svenska folket
är intresserad av — möter det inte
några svårigheter att samordna detta
reglemente med den allmänna pensioneringen.

Pensionsförmånerna bestämmes på
grundval av den faktiska lönen vid avgången,
och beräkningen sker med utgångspunkt
från slutlöneklassens belopp
på vederbörande ortsgrupp, dock
lägst 3-ort, vilket utgör en betydande
förbättring för blivande pensionärer.

Egenpensionen skall före 67 års ålder
utgöra 65 procent av den pensionsgrundande
lönen; efter 67 års ålder tillkommer
en åldersförhöjning med 900 kronor
per år.

Underlaget för familjepensionen höjes
till 50 procent av den beräknade
egenpensionen, vilket innebär en mycket
viisentlig höjning. Låt mig anföra
ett exempel.

Eu efterlevande till eu befattnings -

Pensionsreglering för statsanställda m. m.

havare i lönegrad 7, som nu har en familjepension
på 3 046 kronor, får enligt
det nya reglementet i andra och tredje
ortsgrupperna 3 736 kronor, i fjärde
ortsgruppen 3 970 kronor och i femte
ortsgruppen 4 201 kronor.

Livräntorna liöjes betydligt och skall
beräknas på lönen vid avgångstillfället.
Jag skall även här ge ett exempel på
förändringen. Den som nu i lönegrad
10 har en livränta på 1 256 kronor får,
om avgången sker vid 35 års ålder och
efter 15 i statstjänst, enligt det nya
reglementet 3 104 kronor, d. v. s. mer
än dubbelt så mycket.

De nuvarande pensionärerna skall erhålla
kommande folkpensionshöjningar
upp till den nivå, som i ortsgrupp 3
kommer att gälla för dem som avgått
med pension närmast efter övergången
till det nya reglementet.

Slutligen skall kompensation utgå för
de höjda folkpensionsavgifterna utöver
1,8 procent.

Herr talman! Detta är i grova drag
det materiella innehållet i den träffade
uppgörelsen om ett nytt pensionsreglemente
för de statsanställda. Som framgår
av min uppräkning är det fråga om
betydande förbättringar.

Som tidigare framhållits har utskottet
i anslutning till behandlingen av
denna proposition haft att ta ställning
till en lång råd motionsvis framställda
yrkanden om ändringar i den träffade
överenskommelsen. Innan jag går in på
motionsyrkandena och de i anslutning
till vissa av dessa yrkanden till utlåtandet
fogade reservationerna, vill jag med
några ord beröra bakgrunden till det
förslag till reformering av det statliga
pensionssystemet, till vilket riksdagen
nu har att ta ställning.

Det nya reglementet har i stort sett
utformats efter de överväganden, som
förekommit inom 1951 års pensionsutredning.
Utredningen har därvid
bland mycket annat mot bakgrunden av
de olika framstötar, som gjorts för en
förbättring av de äldre pensionerna,

182

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Pensionsreglering för statsanställda m. m,

också ingående behandlat frågan om
utvecklingen av redan beviljad pension.
Vid sina överväganden av detta spörsmål
har 1951 års pensionsutredning
anlagt vissa principiella synpunkter på
frågan, som skulle kunna sammanfattas
på följande sätt.

Man har ansett, att vid bedömningen
av huruvida en förändring av en redan
beviljad pension har tillräckligt sakligt
fog för sig måste en jämförelse med
vad som gäller inom annan personalpensionering
tillmätas väsentlig betydelse.

För privat pensionering är huvudregeln,
att redan beviljad pension kvarstår
vid oförändrat nominellt belopp.

I den mån höjning ifrågakommer, begränsas
denna till en partiell eller eventuellt
total kompensation för levnadskostnadsstegringen.

Får jag liksom 1951 års pensionsutredning
erinra om att på det kommunala
området den principen gäller vid
anpassning av redan beviljat pensionsbelopp
till förhållandena under pensionärstiden,
att tillägg endast utgår som
kompensation för sänkning av penningvärdet.
Vidare gäller, att pensionen avvägs
med hänsyn till den anställdes genomsnittliga
reallön under de 80
senaste anställningsmånaderna, vilket
uppenbarligen medför att en äldre pension
inte påverkas av att tjänstens relativa
löneläge höjts efter vederbörandes
pensionsavgång.

1951 års pensionsutredning tillbakavisar
också den uttolkning av 1947 års
pensionsreglering, som herr Spångberg
nu var inne på. Man menar att detta
beslut icke avsåg att fastslå några principer
angående framtida grunder i fråga
om reglering av äldre pensioner.
Inte heller avsågs att införa den för
personalpensionering främmande principen,
att pensionen för den som innehaft
en viss tjänst — oavsett vilken lönegrad
tjänsten varit placerad i och
oavsett vilken löneplan och vilket pensionsreglemente
som gällt — skulle

omregleras med hänsyn till senare vidtagna
ändringar i tjänstens lönegradsplacering.

1951 års pensionsutredning hävdar,
att förfaringssättet att avväga personalpensionerna
på grundval av en relativ
löneställning, som vederbörande över
huvud taget aldrig haft utan som uppnåtts
först av hans efterträdare i anställningen,
skulle bidraga till att avlägsna
pensioneringen av de statsanställda
från de principer, som gäller för
all annan personalpensionering.

Får jag också, herr talman, med ett
par ord erinra om den diskussion, som
i samband med frågan om den allmänna
pensioneringen fördes rörande dessa
värde- respektive standardbeständighetsfrågor.
Såvitt jag känner till hävdade
ingen att man i en allmän pensionering
skulle gå in för en princip, som
innebar att pensionerna skulle göras
standardbeständiga. Man gick så långt
som att pensionerna skulle vara värdebeständiga,
alltså att de skulle följa med
i levnadskostnadernas förändringar.
Men på det område, som vi nu diskuterar,
menar man tydligen inte bara att
pensionerna skall vara värdebeständiga
i vanlig mening, utan de skall också
omregleras med hänsyn till lönegradsförändringar
som företagits efter det
att vederbörande lämnat sin tjänst.

Efter denna redovisning av 1951 års
pensionsutrednings synpunkter vill jag
knyta ytterligare några reflexioner till
den efter antalet motioner att döma
mycket intrikata frågan om de äldre
pensionärernas förmåner. Jag inskränker
mig till att hänvisa till den tabell
som finns fogad vid utskottets utlåtande.
Denna visar med all önskvärd tydlighet
att talet om de äldre pensionärernas
missgynnade ställning är, milt
uttryckt, våldsamt överdrivet. Det är ju
precis tvärtom. Genom att det rörliga
tillägget på pensionerna i stort följt de
aktivas löneutveckling — och i detta
avseende förutsätter ingen något annat
än att det även i fortsättningen skall fö -

Fredagen tlen 25 juli 1958 em.

Nr B 5

183

ras förhandlingar om det rörliga tilllägget
—• har dessa pensionärer fått inte
bara värdesäkra pensioner utan också
den standardförbättring som kommit
de aktiva till del. Inte inom någon annan
personalpensionering kan man
peka på en motsvarande gynnsam utveckling.

Herr talman! Det är mot bakgrunden
av vad jag här anfört som utskottet ansett
att det inte finns någon anledning
att biträda det i ett flertal motioner
framförda yrkandet om en 3-ortsplacering
av de äldres pensioner. Jag vill än
en gång understryka vad jag inledningsvis
framhöll, att de äldre pensionärerna
får tillgodogöra sig kommande
höjningar av folkpensionerna.

I detta sammanhang vill jag säga
några ord om det inlägg som herr
Nihlfors gjorde. Han menade, att det
dröjer tio år innan de äldre pensionärerna
kommer upp till de pensioner,
som skall utgå till de nya. Detta påstående
är såvitt jag begriper inre riktigt,
tv redan genom den höjning med 150
kronor, som sker i år, kommer en del
av de äldre pensionärerna upp till samma
nivå som nytillträdande pensionärer
kommer att få, när reglementet träder
i kraft. Det är olika för olika ortsgrupper
— det skall jag villigt erkänna
— men jag går inte nu in på detaljer.

När jag läst de motioner som väckts
i denna fråga har jag inte kunnat undgå
att få en känsla av att i varje fall
en del av motionärerna skrivit på motionerna
i den tron, att pensionsregleringen
skulle omedelbart för de efter
reglementets ikraftträdande nytillkomna
pensionärerna medföra avsevärt ökade
förmåner i förhållande till de äldre
pensionärerna. Så är det ju inte. Jag
skall emellertid inte förirra mig in
bland de mycket invecklade tekniska
frågorna. Jag vill bara erinra om att
det nya reglementet innehåller två utjämningsregler
för fastställande av pensionslöner
— dels har man en 5-årig
medeltalsberäkning med hänsyn till lö -

Pensionsreglering för statsanställda m. m.

negradsförändringar, dels en 15-årig
medeltalsberäkning med hänsyn till
flyttningar mellan olika ortsgrupper.
Dessa medeltalsberäkningar medför ett
successivt inväxande i det nya reglementet
utan några tvära kastningar i förhållande
till nu gällande bestämmelser.

Herr Spångberg yttrade, att reglementet
skulle innebära en återgång till det
krångel som var rådande på det statliga
pensionsområdet före 1947. Nej, det
behöver det alls inte göra, men ett biträdande
av herr Spångbergs yrkande
skulle utan tvekan leda till ett krångel,
som helt enkelt vore omöjligt att administrativt
klara av.

Herr Spångberg var också inne på
den gamla frågan om de från enskilda
järnvägar övertagna pensionärerna. Jag
vill erinra om vad som sagts vid många
tillfällen tidigare, nämligen att dessa
pensionärer fick sina pensioner avsevärt
förbättrade genom att staten övertog
pensionsförpliktelserna. De erhöll
80 procent av de statliga pensionerna.
I många, ja i de flesta fall innebar
detta en avsevärd förhöjning av vad
de hade tidigare. Jag skall inte gå närmare
in härpå. Riksdagen har haft tillfälle
att vid fem, sex olika tillfällen,
tror jag, diskutera den saken, och jag
hänvisar till vad som anförts vid dessa
tillfällen. Med detta vill jag endast säga
att det i dag lika litet som tidigare finns
någon anledning att bifalla yrkandet om
att dessa pensionärer nu skulle komma
i nivå med de statliga pensionärerna.

Beträffande reservationen från centerpartihåll
om ett eventuellt avskaffande
av pensionsförmånernas anknytning
till dyrortsgrupperingen tycker jag nog
att vi kan lugna oss till dess vi vet hur
det kommer att gå med lönernas anknytning
till dyrortsgrupperingen. Om
vi skulle få ett annat system för lönesättningen
på det .statliga området, kan
jag inte finna att det då behöver medföra
några större svårigheter att också
anpassa pensionerna till en viss procentnivå
av de löner, som kan komma

184

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Pensionsreglering för statsanställda m. m.

att fastställas i ett nytt lönesystem. Jag
har sagt i utskottet — och jag skall
gärna säga det här också — att på mig
verkar det här yrkandet från centerpartihåll
närmast som ett försök att få
riksdagen att på en bakväg fatta beslut
om avskaffande av dyrortsgrupperingen.

Med anledning av herr Rubbestads
yrkande vill jag bara säga, att frågan
om kompensation för folkpensionsavgifterna
ingår som en avgörande del i
överenskommelsen. Detta har såvitt jag
vet varit villkoret för att de statsanställda
skulla godta den 65-procentiga
nivån. Man vågar nog påstå att om
man här skulle ha gått en annan väg,
skulle det ha blivit dyrare för statsverket
än vad det nu kommer att bli.
Jag sade i onsdags — och jag upprepar
det här — att jag förutsätter att dessa
kompensationer för de höjda folkpensionsavgifterna
skall avräknas vid kommande
förhandlingar om eventuell nollställning
för statstjänarna. På det sättet,
herr Rubbestad, kan denna sak
hänföras till de vanliga lönesammanhangen.

Vidare säger herr Rubbestad att han
för sin del inte kan anse detta avtal
vara särdeles väl tillskapat. Han menar,
att här förhandlar tjänstemän på ena
sidan med tjänstemän på den andra
sidan. Herr talman, jag reagerar mycket
starkt mot ett sådant yttrande. Det
innebär en insinuation om att de tjänstemän,
som sköter förhandlingarna på
arbetsgivarsidan, inte skulle riktigt tillvarataga
arbetsgivarens intressen. Fn
sådan insinuation, herr Rubbestad, kan
jag inte låta stå oemotsagd. För övrigt
sker samma sak på jordbrukets område,
där statens jordbruksnämnd, som är
sammansatt huvudsakligen av jordbrukare,
förhandlar med böndernas organisationer
om vad vi konsumenter skall
betala för priser på jordbruksprodukter.
Om jag skulle vilja vara lika insinuant
som herr Rubbestad, skulle jag
kunna säga: Det där avtalet är väl ändå

inte rimligt, där bönder har förhandlat
med bönder om vad konsumenterna
skall betala för jordbruksprodukterna.

Herr Rubbestad efterlyser en tablå,
som skulle utvisa vad de nya pensionärerna
kommer att få i pension. Ja,
herr Rubbestad, jag vet inte vad en sådan
tablå skulle tjäna till. I den mån
det med de av mig tidigare berörda
utjämningsreglerna skulle vara möjligt
att upprätta en sådan tablå, skulle
den endast kunna uppta tänkta fall. Det
är ju inte märkvärdigare ändå, herr
Rubbestad, än att huvudprincipen är
att pension skall utgå med 65 procent
av slutlönen, vartill vederbörande vid
67 års ålder får ett tillägg på 900 kronor.
Sedan kan var och en räkna ut vad
pensionsförmånerna blir i det ena eller
andra fallet.

Slutligen vill jag, herr talman, med
några ord uppehålla mig vid den i en
annan reservation upptagna frågan om
förhandlingsrätt — eller vad vi nu skall
kalla det — för pensionärerna. Utskottet
har varit enhälligt om att det näppeligen
ankommer på statsutskottet att ta
ställning till den frågan. Utskottet har
menat att denna angelägenhet faller inom
andra lagutskottets kompetensområde.
Därom är utskottet, som sagt, enhälligt.
Men sedan tar enigheten slut.
Utskottsmajoriteten har på denna punkt
nöjt sig med att konstatera att de pensionerade
befattningshavarna genom sina
organisationer haft tillfälle att i
samband med förhandlingarna framföra
sina synpunkter. Ett antal reservanter
vill utöver det konstaterandet uttala det
angelägna i att denna grupp i samband
med förhandlingar och på ett tidigt stadium
heredes tillfälle att framföra sina
synpunkter och följa förhandlingarna.
Jag tycker att detta uttalande är något
dunkelt. Menar reservanterna att pensionärerna
eller deras organisation skall
kallas till förhandlingarna? Är det fråga
om statstjänstemännens pensionärers
riksorganisation eller vad den nu heter?
Den representerar väl skall vi säga en

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

185

sjundedel av de .statliga pensionärerna.
Är det fråga om de allmänna organisationer
som finns på detta område? Det
finns ju en folkpensionärernas riksorganisation
och ett folkpensionärernas
riksförbund. Är det de två organisationerna
som skall kallas till förhandlingar? Om

man i reservationen menar att
pensionärerna skall kallas till förhandlingar,
då är man utan tvekan inne på
frågan om förhandlingsrätten, beträffande
vilken fråga utskottet enhälligt
har uttalat att det inte ankommer på
statsutskottet att ta ställning till den. Menar
reservanterna däremot att uttalandet
skall fattas som en fingervisning åt
organisationerna om på vilket sätt de
skall sammansätta sina förhandlingsdelegationer,
är det enligt mitt förmenande
en sak som riksdagen inte skall lägga
sig i. Ty det skulle väl ändå se ganska
egendomligt ut om riksdagen-arbetsgivaren
skulle försöka bestämma sammansättningen
av motpartens förhandlingsdelegationer.

Jag tror inte heller att pensionärerna
själva — i varje fall fick jag inte det intrycket
vid en uppvaktning de hade för
statsutskottets femte avdelning — iir angelägna
om att få någon förhandlingsrätt.
Skulle man låta det gå dithän att
pensionärerna skulle förhandla om de
pensionerades förmåner och låta de övriga
organisationerna förhandla om lönerna,
då är jag rädd för att pensionärerna
i den situationen skulle komma i
kläm ganska betänkligt. Hur skulle de
ha någon möjlighet att hävda sig i det
sammanhanget? Är det ändå inte, ärade
kammarledamöter, rimligt, då man ju
i alla andra sammanhang säger att pensionen
är intjiinad lön, att denna del
av den intjänade lönen också fastställes
under den tid vederbörande har eu anställning? Herr

Nihlfors var också inne på denna
fråga om förhandlingsrätten, och jag
fiiste mig där vid ett uttalande han gjorde
när han talade om en del utredning -

Pensionsreglering för statsanställda m. m.

ar som tillsatts på detta område, där det
varit fråga om, som han sade, »en utvidgad
förhandlingsrätt för i offentlig
tjänst anställda». Men här är det ju fråga
om någonting helt annat. Dessa pensionärer
har ingen anställning. De utgör
en grupp som har lämnat anställningstiden
bakom sig, och jag vet inte hur
man egentligen avser att förhandlingar
på detta område skall gå till.

Herr talman! Jag skulle ha åtskilligt
mera att säga i denna fråga, men jag
vill med hänsyn till den långt framskridna
tiden i varje fall för tillfället
nöja mig med att med hänvisning till
vad jag här har anfört yrka bifall till
statsutskottets förslag.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
framhöll i sitt anförande att han
ville rätta mig. Jag skulle ha gjort gällande
att det dröjer tio år innan de äldre
pensionärerna når upp till treortsnivån
med regeringsförslaget. Det har
jag ju faktiskt inte sagt. Vi har i den
motion, som behandlats av utskottet,
sagt att det i vissa fall dröjer upp till
tio år. Det är naturligtvis framför allt
i de fall där pensionsåldern är relativt
låg, så att det dröjer länge innan vederbörande
når folkpensionsåldern och
därmed kommer i åtnjutande av framtida
folkpensionshöjningar.

När det sedan gäller frågan om de
äldre pensionärernas möjligheter att
förhandla, vill jag påpeka att väl knappast
någon av reservanterna eller de
andra som stöder deras uppfattning
menar, att de iildre pensionärerna behöver
ha denna möjlighet till kontakt
med motparten. Reservationen innebär
inte någon fingervisning om hur pensionärernas
organisationer skall sammansätta
sina förhandlingsdelegationer.
Det är ju en praktisk fråga, som får
lösas liksom andra praktiska frågor när
man väl kommer därhän alt möjligheter
att delta i förhandlingarna förefinnes.

ISO Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Pensionsreglering för statsanställda m. m,

Jag kan heller inte tro att någon realistiskt
tänkande människa i ett sådant
läge, då man står inför frågan huruvida
man skall bereda möjlighet för
dem till förhandlingar eller inte, funderar
över i vad mån pensionärerna
skall kunna hävda sig i förhållande till
de aktiva. Den frågan kan man ju inte
komma in på utan att över huvud taget
föra debatten vid sidan om det centrala
i detta problem.

Herr Gustafsson i Stockholm sade till
slut att jag hade talat om förhandlingsrättskommitténs
pågående utredningsarbete
om en utvidgad förhandlingsrätt
för i offentlig tjänst anställda, och därmed
skulle hela frågan ha fallit för de
äldre pensionärerna, eftersom de ju
inte är anställda. Då vill jag bara säga,
att när andra lagutskottet 1956 behandlade
denna fråga slutade majoriteten,
som inte gick så långt som vissa reservanter,
sitt uttalande på följande sätt:
»Utskottet vill emellertid ånyo understryka
den betydelse utskottet fäster vid
att spörsmålet om förhandlingsrätt beträffande
pensionsvillkor får en för
pensionärerna tillfredsställande lösning
och vill även framhålla vikten av att
alla utvägar till lösande av förevarande
spörsmål noga övervägs i samband med
den fortsatta prövningen av förhandlingsrättsfrågorna
i övrigt.» Den rättsliga
regleringen av denna fråga kommer
alltså senare. Vad vi reservanter
vill är en rekommendation om att man
i praxis för frågan om förhandlingar
för de äldre pensionärerna vidare.

Herr RUBBESTAD (ep) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Gustafssons i Stockholm uttalande att
jag skulle ha insinuerat, att dessa tjänstemän,
som underhandlat för det allmänna,
inte skulle vara dugande män
utan läte locka sig på ett eller annat sätt
vill jag säga på det bestämdaste, att jag
icke insinuerat detta. Det är mot systemet
som sådant jag reagerar — att det

skall vara statstjänstemän som förhandlar
med andra statstjänstemän. Jag har
sagt att det bör vara representanter för
riksdagen som är utsedda till förhandlare,
vilka är fristående från de synpunkter
som tjänstemän gärna anlägger.
Det skulle vara underligt, om inte en
tjänsteman, som kanske är ansluten till
sin organisation, skulle känna sig pressad
på ett eller annat sätt. Det skulle
vara egendomligt, om de inte skulle
känna sig frestade att gå längre, i fördel
till tjänstemannen, än de eljest skulle
göra. Jag känner åtskilliga av dem som
sitter med i dessa förhandlingar. Det är
mycket dugande män, som jag sätter
stort värde på. Men detta att tjänstemän
skall förhandla med tjänstemän reagerar
jag på det starkaste emot.

Jag har till statsrådet uttryckt önskemål
om att han skulle ändra på detta
och se till att riksdagen finge utse representanter
i dessa förhandlingar. Då
kunde man få mer förtroende för dessa
förhandlingar än man kan få med det
system som nu existerar.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara säga några
ord i anslutning till vad herr Nihlfors
senast anförde. Han gör gällande att reservationen
inte innebär någon fingervisning
till organisationerna hur de
ska sammansätta sina förhandlingsdelegationer.
Då måste faktiskt herr Nihlfors
eller någon annan av reservanterna
förklara för mig vad man menar med
reservationen. Man menar inte att det
skall vara förhandlingsrätt för pensionärerna,
och man menar inte att det
skall vara någon fingervisning åt organisationerna.
Vad menar man då?

Till herr Rubbestad vill jag säga att
jag är tacksam för att han här mycket
klart tog avstånd från det som hans
första inlägg gav intryck av, nämligen
att det skulle kunna vara fråga om en
insinuation. Jag tror det var nyttigt att

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

187

Ad fick ett sådant klarläggande. Jag
tror inte man bör låta ett sådant uttalande
stå kvar som att man menar,
att bara därför att vederbörande är
tjänsteman, skulle han inte vara den
lämpligaste att förhandla på arbetsgivarsidan
i dessa sammanhang.

Herr RUBBESTAD (ep) kort genmäle:

Herr talman! I mitt nyss hållna anförande
glömde jag att säga något angående
förhandlarna på jordbrukets
område, där herr Gustafsson i Stockholm
menade att förhållandet är detsamma
som här. Det är i själva verket
en mycket stor skillnad. I jordbruksnämnden,
som är jordbrukets centrala
förhandlingsorgan, är det bara två som
representerar jordbruket, under det att
alla de andra representerar staten, och
vid förhandlingarna har vi väl så många
konsumenter som producenter som underhandlar
på vardera sidan. Där är
det alltså ordnat på helt annat sätt och
kan inte jämföras med statens tjänsteförhandlingar.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag måste beklaga att
denna stora fråga kommer upp vid en
så sen timme på dygnet. Av hänsyn till
andra kammarens tålamod blir det nu
nödvändigt att koncentrera och förkorta
anförandet i denna fråga, där så
mycket skulle ha varit att säga.

De föregående talarna har redan understrukit
att det är fråga om en förliandlingsöverenskommelse
mellan civildepartementet
och de statsanställdas
huvudorganisationer. Den innebär förbättringar,
rationalisering och även förenkling
av systemet, vilket dock icke
behöver betyda, att det blir enklare att
räkna ut pensionerna efter det nya
systemet. Civilministern har gjort ett
uttalande i propositionen om att det
nya pensionsreglementet kommer att
medföra behov av ökade personalresurser
för att räkna ut dessa pensioner.

Jag vill uttrycka min särskilda till -

Pensionsreglering för statsanställda m. m.

fredsställelse över att det gamla problemen
om samordningen mellan tjänstepension
och folkpension, som sedan
1947 varit ett ständigt återkommande
irritationsmoment, nu blivit löst även
om den tidigare samordningsmetoden
även i fortsättningen kommer att ATara
en källa till grubbel för de tidigare pensionärerna.

I och med att detta problem bragts
ur världen är det emellertid inte sagt,
att inte nya anledningar till irritation
och undran kommer att uppstå. Det nya
reglementet är nämligen inte i alla stycken
så lättolkat. Det visar också en del
av reservationerna till utskottsutlåtandet.
Det är väl också en önskedröm att
man skulle kunna åstadkomma ett pensionsreglemente,
som på en gång är
kristallklart för pensionsexperterna,
begripligt för pensionärerna och som
med litet tankemöda skulle kunna tolkas
även av andra, som är intresserade
av dessa frågor.

Det är ju praxis att riksdagen respekterar
förhandlingsöverenskommelser,
och statsutskottets majoritet har sålunda
befunnit sig på en fast och traditionell
grund, då den i alla delar tillstyrkt
propositionen och i lika mån A’arit
mindre nådig mot de väckta motionerna.

I den motion, som jag och några medmotionärer
väckt, har vi självfallet icke
ifrågasatt, att man skulle springa ifrån
eller ändra på denna överenskommelse,
som är resultatet av ett omfattande utredningsarbete
och långvariga förhandlingar.
Vi har tagit upp en del frågor,
som rör de tidigare statspensionärerna,
för vilka det nya pensionsreglementet
inte blir tillämpligt. Vi har i några
punkter i motionen sammanfattat deras
huvudsakliga invändningar, och det hade
varit min avsikt att göra några mera
utförliga kommentarer till dessa, men
av hänsyn till kammaren skall jag avstå
därifrån och endast hänvisa till
motionen nr B 208.

En av dessa punkter i motionen mås -

188

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Pensionsreglering för statsanställda m. m.

te jag emellertid något beröra med anledning
av herr Gustafssons i Stockholm
anförande. Jag vill påpeka, att reservanterna
inte har begärt förhandlingsrätt
i reservation nr 1. Man måste
ändå komma ihåg, att riksdagen redan
år 1945 uttryckligen begärde en utredning
i denna sak. Två gånger till har
riksdagen uttryckt angelägenheten av
att förhandlingsfrågan finge en för pensionärerna
tillfredsställande lösning,
och det skedde senast år 1956. Under
de gångna 13 åren har riksdagen alltså
tre gånger begärt, att detta problem
skulle lösas. När nu pensionsregleringen
aktualiseras är det ganska naturligt,
att riksdagen återigen påminner Kungl.
Maj:t om att pensionärerna bör få tillfälle
att följa förhandlingarna och
framföra sina synpunkter just när det
gäller pensionerna. Det är demokratiskt,
och jag tror, att det också är
psykologiskt riktigt. Man kan inte komma
ifrån att frågan om pensionerna
konkret berör pensionärerna på ett helt
annat sätt än de aktiva.

Jag vill påminna om vad andra lagutskottet
sade i sitt utlåtande redan år
1945: »Vid utredningen bör även övervägas,
om icke förening av enbart pensionärer
bör jämställas med förening
av arbetstagare såvitt avser den ifrågasatta
förhandlingsrätten.» Jag beklagar,
att denna fråga inte har blivit löst på
ett så tidigt stadium, att pensionärerna
hade kunnat bli inkopplade i de förhandlingar,
som föregått det pensionsreglemente,
som nu ligger på riksdagens
bord.

Då vi i vår motion mot bakgrunden
av de punkter, som vi där i korthet berört,
hemställde om en utredning rörande
de tidigare statspensionärerna,
syftade vi förvisso icke till någon ny
långtidsutredning av modell 1951. Vi
önskade en utförligare belysning av de
äldre pensionärernas pensionsförmåner,
utvecklingen av dessa förmåner
och möjligheterna att få till stånd en
förbättring av dem. Statsutskottet har

nu i viss, om än mycket ringa mån, tillmötesgått
vårt önskemål genom att till
utlåtandet foga en tabellbilaga som visar
utvecklingen från år 1947 av statspensionerna
i tre olika lönegrader. Det
är en ganska mager bilaga, och det
hade nog inte skadat, om tabellen också
åtföljts av en förklarande text t. ex.
om 1947 års samordningsmetod, utvecklingen
av de rörliga tilläggen och folkpensionshöjningarnas
inverkan på pensionsbeloppen.

Ännu bättre hade varit, om statsutskottet
sträckt sig därhän att utskottet
velat i denna bilaga återge de principiella
synpunkter på förbättring av äldre
pensioner som 1951 års pensionsutredning
anförde i en skrivelse till civildepartementet
av den 14 maj 1956, en
skrivelse som åtminstone mig veterligt
endast föreligger i stencil. En sådan
mindre mager bilaga skulle i hög grad
ha bidragit till att ytterligare belysa de
tidigare pensionärernas problem och
visa hur pass komplicerade frågor det
faktiskt rör sig om.

Vi föreslog också i motionen att man
skulle få en utredning om kostnaderna
för en förbättring av de äldre pensionerna.
På den punkten skall jag kanske
inte vara alltför kritisk mot utskottet.
Förslagen är nämligen avhängiga av
varandra. Har man inga riktlinjer för
hur och när en förbättring skall kunna
ske — det var det som vårt förslag om
utredning syftade till — kan man inte
räkna ut kostnaderna för en förbättring.
Men det ingick inte i 1951 års
pensionsutrednings uppdrag att framlägga
förslag om förbättring av dessa
statspensioner.

Herr talman! Jag är medveten om att
ett yrkande om bifall till vår motion
i nuvarande läge inte kan leda till något
positivt resultat vare sig här i kammaren
eller för tidigare statspensionärer.
Därför nöjer jag mig att yrka bifall
till utskottets hemställan med den motivering
som föreslås i reservation nr 1
av herr Ohlon in. fl.

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

189

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Med hänsyn till den
sena timmen skall jag inte inveckla mig
i något mera utförligt resonemang, ehuru
det vore ytterst lockande att så göra.

Såvitt jag kunnat finna av den diskussion,
som här förts, har inga allvarliga
erinringar rests gentemot den uppgörelse,
som civildepartementet har
träffat med personalorganisationerna
vad det gäller de kommande pensionärerna.
Man tycks vara beredd, såvitt
jag kan finna, att för framtiden godta
detta reglemente för de statsanställda.
Jag är tillfredsställd med att man kommit
så pass långt.

På en del andra punkter har motionärer
traditionsenligt uppträtt, nämligen
i fråga om de äldre pensionerna.
Jag tror, att de som har argumenterat
om vad som hände år 1947 har gjort sig
skyldiga till ett betydande misstag. Jag
vill erinra kammarens ledamöter om
att det som nu äger rum är en total
samordning av de hittillsvarande olika
pensionssystemen i statsförvaltningen
till ett enda reglemente, under det att
det var fråga om samordning av tre
sådana år 1947.

Jag vill vidare, när man talar om förhandlingsrätt
för de äldre pensionärerna,
bara helt kort påminna om att pensionen
väl ändå är en del av den lön
och de anställningsvillkor, som en
tjänsteman har. Följaktligen är det också
ganska naturligt att det är under den
aktiva tiden man förhandlar om de
rättigheter man skall ha på olika områden.
Då man i en mera vulgärartad
agitation har sökt göra gällande, att det
skulle ligga någon betydande orättvisa
i den uppgörelse, som nu träffats, måste
jag på det bestämdaste tillbakavisa detta
tal, ty hittills har staten infriat de
förpliktelser den har åtagit sig gentemot
de äldre pensionärerna. Herr Gustafsson
i Stockholm har hänvisat till utvecklingen,
och jag behöver inte beröra
den ytterligare. Det enda jag vill säga

Pensionsreglering för statsanställda m. m.

är att man i framtiden som hittills
skall resonera om de äldre pensionernas
utveckling. Det ingår som ett led i
uppgörelsen. Man har inte låst fast
dessa pensioner, utan de skall på olika
sätt bli delaktiga av den utveckling
som äger rum. Därför håller herr Nihlfors’
tal om de tio åren ingalunda
streck. Han gör sig här skyldig till ett
avsevärt misstag. På 3-ort blir det nämligen
ingen större skillnad mellan den
gamla och den nya pensionsnivån. Ett
bifall till herr Nihlfors’ yrkande skulle
i det enskilda fallet inte leda till några
avsevärda höjningar av nu utgående
pension, men med hänsyn till att det
inom statsförvaltningen finns bortåt ett
hundratusental pensionärer rör man
sig med enorma belopp. Vi har försökt
att få en mjuk anpassning, och jag tror
att man, när det hela får verka ett tag,
skall känna tillfredsställelse däröver.

När man talar om förhandlingsrätten
använder man två uttryck. Det förefaller
som om man inte siktade till regelrätt
förhandlingsrätt utan till möjlighet
för pensionärerna att framföra
sina synpunkter. Den möjligheten har
de redan. Jag har haft åtskilliga uppvaktningar
från pensionärsföreningens
styrelse, och det har 1951 års pensionsutredning
också haft. Det finns ingenting
som hindrar att representanter för
pensionärerna ingår i de delegationer
som de stora personalorganisationerna
utser, ty de flesta av pensionärerna är
ju medlemmar i dessa förbund. Det
hela blir alltså en fråga om hur man
på den sidan vill sammansätta sina
delegationer till de förhandlingar som
skall föras. Hela talet om ett slags dubbla
förhandlingar iir en spekulation i någonting
annat än man i detta sammanhang
talar om.

Jag tror att saken skulle vinna på att
den framställdes sådan dan faktiskt
är. Då är jag också övertygad om att
man inte skulle lyckas med vad man
kanske är på väg att göra, nämligen att
hos folk skapa en känsla av att den

190

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Pensionsreglering för statsanställda m. m.

pensionsuppgörelse, som träffats för
statstjänstemannens del, är sämre än
den egentligen är. I själva verket är
denna pensionsuppgörelse en av de förnämsta
som statstjänstemännen någonsin
träffat, ty den innebär att man oberoende
av anställningsform garanteras
pensionsrätt hos staten. Dessutom innebär
uppgörelsen att pensionerna kommer
att utvecklas på ett sätt som gör
att pensionärerna kan behålla den standard
de kalkylerat med.

Herr talman! Det skulle finnas ytterligare
att anföra i denna sak, men jag
skall inte betunga kammaren därmed.
Jag vill bara till slut konstatera att det
inte inom det svenska samhället finns
något annat område där pensionärerna
får en bättre behandling än den staten
ger sina pensionärer. Tvärtom kan det
på andra områden visas på upprörande
fall, men tyvärr har ju herr Nihlfors
och andra ställt sig ganska kallsinniga
då det gällt att ordna pensionsförhållandena
för dessa kategorier.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Eftersom inte herr
Rubbestad riktigt helhjärtat yrkade bifall
till reservation nr 3 skall jag be att
få göra det. Han ville inte instämma
i vad som där står om att man inte skall
riva upp uppgörelsen. Det är nog rätt
klokt att utgå ifrån att en förhandlingsuppgörelse
inte skall rivas upp. Jag
tror att många av oss framöver har anledning
komma ihåg detta.

Däremot kan man naturligtvis ha olika
meningar om förhandlingsresultatet
och även om själva procedurordningen.
När jag häromdagen deltog i debatten
om B-listeförhandlingarna, framhöll jag
hurusom riksdagen ju fick bära ansvaret
för de förhandlingar som sker när
det gäller statstjänstemännens villkor
på detta område men att den i realiteten
hade mycket litet att säga till om.
Naturligtvis kan det sägas att det inte
är honett att ge order om hur förhandlingarna
skall föras och vart de skall

leda, och att riva upp ett förhandlingsresultat
måste ju anses direkt oriktigt.
Jag frågade emellertid vid det tillfället
utskottets talesman, hur han tänkte sig
att saken skulle ordnas, och på detta
svarade herr Gustafsson i Stockholm:
»Jag skall för min del villigt erkänna,
att jag anser det vara hög tid att riksdagen
kopplas bort från de här sammanhangen
och att beslutanderätten i
lönefrågor delegeras till något annat
organ, men att riksdagen givetvis skall
ha inflytande via detta organ.» Detta är
ett intressant uttalande. Jag vet inte om
man skall be om någon vidare uttolkning.
Det kanske inte är värt att pressa
varann så hårt så här dags på dygnet,
men det vore ytterligt intressant att
veta vad som kan ligga bakom. Den
ordning, som nu är, är inte tillfredsställande.
Riksdagen borde på något
sätt ha inflytande och kunna följa förhandlingarna,
allra helst som dessa på
detta område i allmänhet leder till
mycket stora kostnader för statsverket
och de affärsdrivande verken, vilket i
sin tur leder till höjda taxor — kommunikationsministern
var inne på den
saken. Detta sammanhänger också med
frågan hur vi skall kunna komma fram
till en sänkning av statsskatterna eller
i varje fall förhindra att de stiger ytterligare.
Det är alltså ett oerhört viktigt
komplex, som riksdagen med den
ordning vi för närvarande har, inte kan
påverka.

Reservation nr 3 är inte något försök,
herr Gustafsson i Stockholm, att på
bakvägar förmå riksdagen till att besluta
om upphävande av dyrortsgrupperingen.
Reservationen nr 3 utgår nämligen
inte från något som skett i smyg
utan från något mycket offentligt, nämligen
en enhällig parlamentarisk utrednings
betänkande som ligger hos civilministern,
för begrundande förmodar
jag. Denna enhälliga utredning under
ledning av denna kammares värderade
tidigare talman kom fram till det resultatet
att dyrortssystemet som under -

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

191

lag för dessa löner borde slopas. Vi
förutsätter att en enhällig kommittés
betänkande övervägs i departementet.
Vi har begärt att man samtidigt som
detta övervägande sker skall fundera
över hur pensionssystemet i anslutning
därtill skall utformas. Det är således
inte något smussel, herr Gustafsson i
Stockholm. Vi baserar vår begäran på
offentliga handlingar och dessa är så
försiktigt utformade och så allmänt avfattade,
att alla demokratiska partier
här i riksdagen skrivit under detta betänkande
genom sina representanter.

Man kan inte undgå att erkänna att
den nuvarande civilministern varit
utomordentligt skicklig i många avseenden.
Han har varit skicklig också i
så måtto att han har lyckats förändra
dyrortssystemet i ett väsentligt avseende:
genom den s. k. nollställningen av
tjänstemannalönerna vidgas spännvidden
från 12 till 16 procent för stora
grupper av befattningshavare. Dessutom
har detta system införts på ett område,
där det aldrig tidigare tillämpats,
nämligen på statstjänstemännens löneområde.
Vi har avlägsnat det på folkpensionens
område, men nu har det införts
i detta sammanhang. Det är en
icke önskvärd utveckling att så sker,
samtidigt som det föreligger ett betänkande
som innehåller att denna grund
för lönesättningen bör slopas och därmed
självfallet också att den bör slopas
som grund för pensioneringen.

I andra fall brukar det här i riksdagen
vara så — åtminstone har jag under
den korta tid jag varit här erfarit
det åtskilliga gånger — att vi uppmanas
att lugna oss diirför att en utredning
är på gång eller därför att det föreligger
ett utredningsbetänkande, som måste
övervägas innan vi tar nya initiativ.
I detta fall förelåg ett enhälligt betänkande,
men den gången behövde man
inte begrunda det utan införde dyrortssystemet
på ett område där det förut
aldrig har förekommit. Det är tråkigt
att så har skett.

Pensionsreglering för statsanställda m. m.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
utlåtande men med de ändringar
däri som föreslås i reservationerna
nr 3 och nr 1. Jag kan inte inse
att det skall medföra stora svårigheter
om detta får tjäna som en påminnelse
om att de äldre pensionärerna bör få
tillfälle att följa de förhandlingar som
för dem iir av utomordentligt stort intresse.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Med en synnerligen
knapphändig motivering har utskottet
avstyrkt motionen B 141 i denna kammare,
en motion som behandlar frågan
om att rätten till familjepension upphör
då en statstjänsteman ingår äktenskap
efter fyllda 60 år. Utskottet säger att
tillräckliga skäl icke föreligger för en
uppmjukning av bestämmelserna i vidare
mån än som skett genom Kungl.
Maj ds förslag. Här har verkligen skett
en uppmjukning, som är tacknämlig i
och för sig men som också bevisar att
denna 60-årsgräns medför orättvisor.

Gränsen finns dock kvar fortfarande.
I 20 år har den attackerats från dem
som blivit lidande på den. Jag tror inte
att det finns överväldigande skäl att bibehålla
denna gräns sådan den är. Rädslan
för att åldrande män skall bli överrumplade
och vilseförda av yngre kvinnor
som önskar få sin framtid tryggad
genom änkepension tror jag är helt obefogad.
60-årsåldern anses väl numera
inte som en ålder då själsförmögenheter
och sunt omdöme fullkomligt har
torpederats. Det händer t. o. m. att en
del personer kommer in som ledamöter
i riksdagen vid uppnådda 60 år.

I de flesta äktenskap som ingås efter
60-årsåldern har någon av kontrahenterna
tidigare varit gift. Maken eller
makan har kanske avlidit. Man finner
på nytt en livsledsagare. Man har vant
sig vid familjeliv och vill inte gärna
vara ensam och gifter sig därför på
nytt. Då vill man också överföra till den

192

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Pensionsreglering för statsanställda m. m.

senare maken samma rätt till trygghet
som skulle ha tillkommit den förste, om
denne varit den överlevande. Att möjligheten
härtill skall upphöra just vid
60 år finner jag obefogat. Jag tycker
heller inte det är så upprörande om en
hushållerska eller husföreståndarinna
tillförs denna trygghet genom att den
man hon tjänat gifter sig med henne på
ålderns dagar. Det kan finnas så många
band mellan två människor som lever
länge tillsammans att utomstående inte
bör betrakta det som snikenhet eller
orättmätigt förfarande om rätten till
familjepension också i dylika fall tillföres
makan.

Vi motionärer har anvisat en del andra
regler för att förebygga missbruk av
pensionsrätten enligt tjänstemännens
pensionsreglemente. Detta är förslag
som vore väl värda att prövas i en utredning,
och därför, herr talman, tar
jag mig friheten att yrka bifall till motionen
B 141 i denna kammare.

Herr SEN ANDER (k):

Herr talman! Jag skall inte starta mitt
anförande med en deklaration om att
jag skall bli kortfattad, ty det har visat
sig att de som gör det i regel blir mycket
långrandiga. Jag vill ändå säga några
ord i denna fråga och vill då först
konstatera, att det förslag som nu föreligger
innebär — såsom också vitsordats
tidigare här — en mycket betydande
förbättring av pensionsförhållandena
för de statsanställda — detta såväl med
hänsyn till förslagets materiella innehåll
som i andra avseenden. Man kan
särskilt notera att de kollektivavtalsanställda
inom statstjänsten nu blivit
jämställda i pensionshänseende med
tjänstemännen. Detta anser vi vara ett
mycket stort framsteg.

Vi har emellertid anmärkt på en sak
som flera andra antingen motionsledes
eller reservationsvägen varit missnöjda
med, nämligen att tidigare avgångna
statstjänstemän icke kommer i åtnju -

tande av samma förbättringar som de
som kommer att avgå efter det nya
reglementet.

Här har både utskottets talesman och
civilministern argumenterat emot de
uppfattningar som hävdar, att ett sådant
jämställande borde ske. Man har argumenterat
på ett sätt som inbjuder till
ingående kritik. Jag skall emellertid avstå
från en sådan och endast konstatera
att båda de nyss nämnda — statsrådet
och utskottets talesman — här fört ett
formalistiskt resonemang i en grad, som
t. o. m. är ganska ovanlig i riksdagen.
Jag tycker att det vore på tiden att man
avstode från detta formalistiska betraktelsesätt
när det gäller statens anställda
och i stället såge till människorna bakom
formaliteterna. Jag hoppas att det
blir tillfälle att senare i ett annat sammanhang
ta upp till bemötande det som
här presterats av statsrådet och utskottets
talesman.

Vi anser att de äldre blivit orättvist
behandlade. De nuvarande statspensionärerna
— inte minst de pensionärer
som förut varit tjänstemän och övertagits
från enskilda järnvägar — har enligt
min och mångas mening behandlats
på ett styvmoderligt sätt. Nedvärderingen
av deras pensionsförmåner till 80
procent av andra statstjänstemäns pensionsförmåner
uttrycker en undervärdering
av det tidigare arbete de utfört och
som varit lika samhällsgagnande som
det arbete som utförts av dem som varit
i statens tjänst hela tiden. Jag tycker
inte att det räcker med att säga —• såsom
utskottets talesman här gjorde —
att de ändå fick en avsevärd förbättring
när de övergick i statens tjänst. Det
måste nämligen kännas hårt för de
tjänstemän som övertagits från de enskilda
järnvägarna att de får avsevärt
lägre pensioner än de övriga statsanställda.

Vi tycker att det vore på tiden att
man rättade till denna olägenhet. Vi
har i en motion B 33 i denna fråga yrkat
att riksdagen skall uttala sig för att

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

193

Pensionsreglering för statsanställda m. in.

regeringen påkallar förhandlingar med
statstjänarnas topporganisationer under
medverkan av representanter för statspensionärernas
föreningar i syfte att
åstadkomma jämställdhet mellan de nuvarande
statspensionärerna och dem
som kommer att avgå på det nya reglementet.
Även om detta inte skulle medföra
så stora förmåner omedelbart skulle
det ändå vara ur psykologisk synpunkt
synnerligen betydelsefullt, om
man vidtog åtgärder i syfte att jämställa
dessa med dem, som senare avgår på
det nya reglementet.

Med vad jag nu har sagt vill jag yrka
bifall till motion B 33 i denna kammare.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skall inte så här i
sena sommarnatten ta upp något resonemang
med fröken Sandell om hennes
panegyriska inlägg vad gäller 60-åringarnas
eventuella vårkänslor. Låt mig
bara säga att jag för min del inte finner
det på något sätt vare sig stötande
eller obefogat att man ändå har en
åldersgräns på det här området. Det är
enligt mitt sätt att se i stället mycket
rimligt.

Sedan vill jag till herr Senander bara
säga, att anledningen till att resonemanget
här kanhända blivit formalistiskt
ju kan vara den, att detta pensionsreglemente
som jag tidigare antytt är
mycket tekniskt betonat. Det är många
tekniska detaljer, som det skulle föra
alltför långt att här gå in på. Jag vill
bara säga, att yrkandet i motionen om
uppflyttning av de äldre pensionärerna
till 3-ort inte går att förena med det
system som innefattas i det nya reglementet.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Gentemot vad herr Gustafsson
i Stockholm sist sade, att det
med det nya reglementet inte är möjligt
att jämställa de nuvarande pensionärerna
och dem som kommer att avgå på
det nya reglementet, vill jag säga, att
13 — Andra kammarens protokoll I9~>S. ,

jag inte begriper varför det skulle vara
omöjligare nu än när liknande anordningar
tidigare genomförts, exempelvis
år 1947. Då fanns det inga tekniska hin der.

Jag skall be att få veta, om inte nu,
så i varje fall senare, vad det kan vara
för hinder i vägen för ett jämställande
i detta avseende.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
i punkten I gjorda hemställan dels ock
på bifall till motionen II: B 33; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Senander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten I i
utskottets utlåtande nr B 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen II: B 33 av
herr Senander m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Senander yrkade
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 159 ja och 4 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten II

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till ut .

> it r>

194 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Pensionsreglering för statsanställda m. m.

skottets hemställan dels ock på bifall
till den i ämnet väckta motionen II:

B 142 av herr Spångberg m. fl. och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten III

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten IV

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen nr
2) av herr Ohlon m. fl.; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nililfors begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten IV
i utskottets utlåtande nr B 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen nr 2)
av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nihlfors yrkade
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 122 ja och 36 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna V—VII

Vad utskottets hemställt bifölls.

Punkten VIII

Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den i ämnet väckta motionen
II: B 141 av fröken Sandell m. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten IX

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten X

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till den vid
punkten fogade reservationen nr 3) av
herr Ivar Johansson m. fl.; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Kårby begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten X i
utskottets utlåtande nr B 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
nr 3) av herr Ivar Johansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Gustafsson i Kårby
yrkade likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 144 ja och 17
nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Fredagen den 25 juli 1958 em. Nr B 5 195

Ändring av lagen med särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering av skatt för åren 1958—1965

Punkten XI

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels oek på bifall till den vid
punkten fogade reservationen nr 4) av
herr Rubbestad i denna del; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Rubbestad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten XI
i utskottets utlåtande nr B 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
nr 4) av herr Rubbestad i denna del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Rubbestad yrkade
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgåvos 156 ja och 4 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten XII

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den med 2)
betecknade, av herr Ohlon m. fl. avgivna
reservationen i denna del; samt 3:o)
bifall i motsvarande del till reservationen
nr 4) av herr Rubbestad; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Beträffande motiveringen gav herr

förste vice talmannen propositioner på''
godkännande dels av utskottets motivering
oförändrad dels av berörda motivering
med den ändring däri, som
föreslagits i den av herr Ohlon m. fb
avgivna, med 1) betecknade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nihlfors
begärde emellertid votering, vadan efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering oförändrad
i utskottets utlåtande nr B 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren godkänt
utskottets motivering med den ändring
däri, som föreslagits i den av herr Ohlon
in. fl. avgivna, med 1) betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna råda
angående omröstningens utgång, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 89 ja och
72 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

§ 14

Ändring av lagen med särskilda bestämmelser
om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering av
skatt för åren 1958—1965

Föredrogs bevillningsutskottets fietänkandc
nr B 6, i anledning av väckta
motioner angående ändring av lagen

496 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Gift kvinnas förvärvsavdrag

med särskilda bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan
samfällighets utdebitering av skatt för
åren 1958—1965.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: B 86 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: B 114 av herr Hjalmarson m.fl.
hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
ett vid motionerna fogat förslag
till lag angående ändring av lagen den
16 maj 1957 med särskilda bestämmelser
om kommuns, landstingskommuns och
annan samfällighets utdebitering av
skatt för åren 1958—1965 (nr 202).

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I:B86 av herr Ewerlöf
m.fl. och II: B 114 av herr Hjalmarson
m. fl. angående ändring av lagen med
särskilda bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan samfällighets
utdebitering av skatt för åren
1958—1965 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Henry Hansson, Nilsson i Svalöv
och Magnusson i Borås, vilka under åberopande
av innehållet i de likalydande
motionerna I:B86 av herr Ewerlöf
in. fl. och II: B 114 av herr Hjalmarson
m. fl. ansett att utskottet med bifall till
nämnda motioner bort hemställa, att
riksdagen måtte antaga det vid motionerna
fogade förslaget till lag angående
ändring av lagen den 16 maj 1957 med
särskilda bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan samfällighets
utdebitering av skatt för åren
1958—1965 (nr 202).

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

, Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BRANDT i Olshammar (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets betänkande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 15

Gift kvinnas förvärvsavdrag

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr B 7, i anledning av väckta
motioner om viss inriktning av pågående
översyn rörande förvärvsavdraget
för gift kvinna i beskattningen.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I:B176 av fru HamrinThorell
och fru Gärde Widemar samt
II: B 225 av fröken Elmén hade yrkats,
»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att pågående
översyn av reglerna rörande förvärvsavdraget
m. m. skall bedrivas med sikte
på att i en väsentlig omfattning undanröja
de gällande sambeskattningsreglernas
orättvisor utan att någon skärpning
av inkomstskatten för någon grupp i
samband härmed företages».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I:B176 av fru HamrinThorell
och fru Gärde Widemar samt
II: B 225 av fröken Elmén om viss inriktning
av pågående översyn rörande
förvärvsavdraget för gift kvinna i beskattningen
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Kronstrand, Gustaf Henry Hansson,
Nilsson i Svalöv, Kollberg, Magnusson
i Borås och Gustafson i Göteborg, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I:B176 av fru; HamrinThorell
och fru Gärde Widemar samt
II: B 225 av fröken Elmén, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att pågående
översyn av reglerna rörande
förvärvsavdraget skulle bedrivas med

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5 191

sikte på att i en väsentlig omfattning
undanröja de gällande sambeskattningsreglernas
orättvisor samt utan att någon
skärpning av inkomstskatten för någon
grupp i samband härmed företoges.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Bland de olösta skattefrågorna
är frågan om sambeskattningen
en av de allra angelägnaste. Riksdagen
har också insett att en ändring
måste komma till stånd på detta område
och begärde år 1954 en utredning om
översyn av reglerna för förvärvsavdraget.
Tre år senare tillsatte finansministern
en utredning men utformade då
direktiven på ett sådant sätt att man
har anledning att befara att en förutsättningslös
prövning av denna viktiga
fråga blir ytterligt svår att genomföra.
Han föreskrev återhållsamhet i fråga om
förslag, som medför minskning av det
samlade skatteuttaget. Utredningen måste
därför vid utformandet av sina förslag
alltid snegla åt de statsfinansiella möjligheter,
som den nuvarande budgeten
medgiver. Detta är enligt vår uppfattning
en felaktig väg.

Att här föreligger ett stort problem
är väl alla medvetna om. Svårigheterna
att få gifta sjuksköterskor att arbeta
under nuvarande förhållanden är stora
och inte oförklarliga. Redan vid en inkomst
av 12 000 kronor för man och
8 000 kronor för hustru inträder nackdelar
av sambeskattningen. Om man tänker
på alla utgifter som hustrun har för
hembiträde, daghjälp eller barnpassning,
så förstår man hennes obenägenhet att
ge sig ut i förvärvslivet. Låt mig här i
stället för att ge mig in på någon längre
utläggning citera vad en av denna kammares
socialdemokratiska ledamöter sade
i sambeskattningsdebatten i denna
kammare år 1954:

»Att kvinnor som har yrkesutbildning
och tillhör mellangrupperna inte kan
finna det ekonomiskt motiverat att fort -

Gift kvinnas förvärvsavdrag

sätta sitt förvärvsarbete är ju självklart
och det måste därför vara av abnormt
intresse för yrket som en privat förnöjelse
som man arbetar utanför hemmet
utan att se på den inkomst man
får för sitt arbete.»

Nu säger utskottet att utredningen
även med nuvarande direktiv bör kunna
lägga fram förslag som medför lättnad
i skattetrycket för de sambeskattade
utan att därav behöver föranledas
en mera avsevärd skattehöjning för andra
grupper skattskyldiga eller annan
ökning av statsinkomsterna och vidare
att det finns förutsättningar att framlägga
ett förslag som i dagens statsfinansiella
situation är genomförbart.

Vår mening är att utredningen bör
utarbeta förslag som är rättvisa och
ändamålsenliga. Statsfinansiellt utrymme
bör kunna skapas genom besparingar
i statsbudgeten, och man bör inte belasta
utredningens arbete med detta.

Det är därför, herr talman, som jag
ber att få yrka bifall till den reservation,
som finns knuten till bevillningsutskottets
betänkande.

Häri instämde fröken Elmén (fp).

Herr BRANDT i Olshammar (s):

Herr talman! Som vi hört har denna
fråga varit föremål för utredning av
1957 års sambeskattningsrevision, och
det tjänar väl då inte mycket till att här
diskutera själva sakfrågan. Det har heller
inte utskottet gjort.

Jag skall emellertid tillåta mig att här
ta kammarens tid i anspråk några minuter
för att erinra om att enligt de
givna direktiven skall sambeskattningsrevisionen
vid översynen av beskattningen
av äkta makar även göra eu
översyn av förvärvsavdragsrcglerna
samt undersöka om förvärvsavdraget
bör utsträckas alt omfatta även andra
grupper, exempelvis ensamstående mödrar.
Man skall också inom revisionen
beakta erfarenheterna av 1952 års beslut
i frågan och pröva vid vilken nivå

198 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Gift kvinnas förvärvsavdrag

tudelningsprincipen skall tillämpas
samt utreda de särskilda beskattningsproblem
som uppkommer vid äktenskaps
upplösning. Däremot skall man i
revisionen inte syssla med ortsavdragen
eller göra någon avvägning av dem,
utan där skall man utgå från vad som
nu gäller.

Vidare skall revisionen söka åstadkomma
så enkla och lätt tillämpade regler
som möjligt på familjebeskattningens
område och samtidigt försöka skapa
största möjliga likhet mellan hithörande
bestämmelser i den statliga och
den kommunala taxeringen.

Nu yrkar motionärerna och även reservanterna
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skall ge direktiv för denna
utrednings arbete. Den pågående översynen
av reglerna rörande förvärvsavdraget
skall, säger man, bedrivas med
sikte på att i en väsentlig omfattning
undanröja de gällande sambeskattningsreglernas
orättvisor samt utan att någon
skärpning av inkomstskatten för någon
grupp i samband härmed företages. Bevillningsutskottet
kan inte finna någon
anledning för riksdagen att fatta beslut
om en sådan skrivelse till Kungl. Maj :t.
Utskottet finner nämligen att revisionen
redan nu har möjligheter att inom ramen
för direktiven föreslå sådana bestämmelser
beträffande den statliga
skatten, som medför skattelättnader för
de berörda skattskyldiga utan att dessa
lättnader behöver föranleda någon —
jag understryker här vad herr Sven
Gustafson sade — avsevärd skattehöjning
för andra grupper av skattskyldiga
eller någon ökning av statsinkomsterna.
Det torde emellertid vara tämligen uppenbart
att en revision av detta slag
inte kan röra sig om så förfärligt stora
summor. I direktiven säges att utredningen
kan ge vid handen att en viss
omfördelning av skattetrycket är motiverad,
men samtidigt understrykes dock
— vilket vi alla känner till — att något
statsfinansiellt utrymme för skattesänkningar
av större omfattning knappast

torde föreligga sedan ortsavdragsreformen
genomförts. Underförstått måste
detta väl betyda att det finns ett visst
utrymme för lättnader i familjebeskattningen
utan någon skattehöjning för
andra grupper. Revisionens ledamöter
lär också ha fattat direktiven på detta
sätt, enligt vad som framhållits av bevillningsutskottets
ordförande och ett
par andra av utskottets ledamöter, vilka
också tillhör revisionen.

Utskottet uttalar avslutningsvis, att
utformningen av sambeskattningsrevisionens
direktiv såvitt utskottet kan finna
ger revisionen förutsättningar att
framlägga ett förslag som i dagens statsfinansiella
situation är genomförbart,
och att utskottet därför icke finner en
skrivelse till Kungl. Maj:t i ärendet påkallad.
Om riksdagen skulle bifalla motionärernas
och reservanternas yrkande
skulle detta väl vara orimligt, eftersom
man enligt direktiven skall eftersträva
att åstadkomma en likhet i beskattningen
beträffande både den statliga och
den kommunala beskattningen. På den
kommunala beskattningens område skulle
detta innebära en sänkning av det
kommunala skatteunderlaget, vilket fick
till följd att kommunerna måste höja
utdebiteringen eller sänka sina utgifter.
I motionärernas och reservanternas yrkande
har inte gjorts någon skillnad
mellan statlig och kommunal beskattning.
Såvitt jag kan förstå bär riksdagen
icke någon möjlighet att fatta ett
beslut som skulle få dessa konsekvenser
för kommunerna.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Enligt vår uppfattning
kan man med de nuvarande direktiven
inte göra en förutsättningslös utredning
i denna viktiga fråga, och jag tycker att
vad utskottets talesman nu sagt bekräftar
denna vår uppfattning. Han uttalar

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

199

att det förhållandet, att utredningen
måste ta hänsyn till det statsfinansiella
läget, inte hetyder så mycket eftersom
det inte kan röra sig om några större
summor. Därmed har han gjort denna
fråga till en liten fråga, medan vi på vår
kant — i likhet med den socialdemokratiska
riksdagsledamot jag citerade i
mitt första anförande — är alldeles
övertygade om att det är en stor fråga.
Vi som vet hur begränsad handlingsfriheten
hlir när man skall arbeta på en
stor fråga och ständigt måste ta hänsyn
till dagens statsfinansiella situation
måste säga oss att det är riktigare och
rimligare att revisionen får arbeta på
en rättvis och lämpligt avvägd lösning
av sambeskattningsfrågan. Sedan får vi,
genom utgiftsbesparingar och på annat
sätt, skapa utrymme för denna viktiga
skattereform.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr BRANDT i Olshammar (s):

Herr talman! Jag kan inte hålla med
herr Gustafson i Göteborg om detta resonemang.
Jag understryker vad jag tidigare
sade, nämligen att revisionens
ledamöter själva anser att de inom de
nuvarande direktivens ram har möjligheter
att lösa den här frågan på ett tillfredsställande
sätt, naturligtvis med
hänsynstagande till det statsfinansiella
läget.

Tillåt mig, herr talman, att säga endast
en sak till i den här frågan. Jag
märker sällan att man försöker redogöra
för människorna vad det här är
fråga om. Jag skulle tro att 90 procent
av alla kvinnor som har förvärvsarbete
inbillar sig, att de tillsammans med sin
make hetalar högre skatt än en familj
med samma inkomst där mannen ensam
har förvärvsarbete. I själva verket är
det ju tvärtom; även om förvärvsavdraget
är för litet, medför det dock, att
skatten blir åtminstone något lägre när
båda makarna arbetar iin om mannen
ensam svarar för samma inkomst.

Gift kvinnas förvärvsavdrag

I det allmänna medvetandet råder
även den vanföreställningen, att sambeskattningen
vid varje tillfälle medför
en ökning av skatten och att denna ökning
alltid är betydande. Detta är också
fel. Man får komma ganska högt upp på
inkomstskalan, ända upp till 20 000 kronors
inkomster, för att det skall bli sådana
verkningar.

Därmed har jag inte sagt att man inte
skall vidta några åtgärder, men man
bör upplysa människorna om vad det
verkligen är fråga om. När det nu arbetar
en utredning på detta område, så
borde det vara tillräckligt, och det torde
inte finnas någon anledning för riksdagen
att skriva till Kungl. Maj :t med
begäran om nya direktiv för denna utredning.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafson i
Göteborg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr B 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen till -

200 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Ändringar i förordningen ang. patent

kännagav, att lian funne tvekan kunna
råda om omröstningens utgång, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 104 ja och
61 nej, varjämte en av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr B 6, i anledning av framställning från
fullmäktige i riksbanken om pension
till Nanny Emilia Kristina Ingvall, född
Rundgren.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Ändringar i förordningen ang. patent

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr B 7, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 4 § 3 mom. samt
5, 8 och 11 §§ förordningen den 16 maj
1884 (nr 25) angående patent, dels i
ämnet väckt motion.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Trots den sena timmen
anser jag mig böra anföra några synpunkter
i anslutning till den motion jag
väckt beträffande den föreslagna höjningen
av patentavgifter.

Patentskydd anses av många såsom en
så betydande monopolförmån, att det
inte gör någonting om avgifterna höjs
med 100 respektive 50 procent, vilket
föreslås i den nu föreliggande propositionen.
Men låt mig då påminna om att
vi bland patentsökandena har många
uppfinnare inom privatlivet och småföretagen,
för vilka en höjning av avgiften
för ett maximalt upprätthållet patent
av cirka 2 000 kronor enligt propositionens
förslag är mycket kännbar.

Hade nu allt varit som det borde vara
beträffande behandlingstiden i det sven -

ska patentverket, så hade väl de flesta
utan alltför stor reaktion funnit sig i en
höjning som är nödvändig för att återställa
balansen mellan patentverkets inkomster
och kostnader. Tyvärr måste
jag fästa kammarens uppmärksamhet på
följande ganska nedslående fakta.

Under det att årligen cirka 12 000 patentansökningar
inlämnas, slutbehandlas
ett betydligt mindre antal ansökningar
varje år. Av denna anledning finns för
närvarande under behandling ett antal
ansökningar, som jag i motionen uppskattar
till närmare 40 000. Uppgiften
bestrides ej av utskottet, och det är möjligt
att siffran i verkligheten är ännu
högre. Den genomsnittliga behandlingstiden
överstiger enligt uppgifter jag har
för närvarande fyra år. Då många ansökningar
avfärdas mycket snabbare,
kan det gå ända upp till tio år innan ett
•patent är färdigbehandlat, och skyddstiden
är 17 år, även om det tar mer än
hälften av denna tid att få ärendet behandlat.

I Sverige saknas dessutom den enklare
skyddsform som finns t. ex. i Tyskland
i det s. k. Gebrauchsmuster-skyd det.

Detta är ett slags enklare patent med
kortare varaktighet — tre år med rätt
till tre års förlängning. Ett sådant skydd
är mycket billigare än ett vanligt patent
och utfärdas efter kort behandling.

Det må väl förlåtas mig, om jag gjort
bruk av mina erfarenheter på detta område
och skrivit en motion, där jag gjort
allvarliga försök att peka på utvägar,
som — om de beaktades — kunde medföra
en betydligt snabbare behandling
av patentärendena och sänka kostnaderna
för de flesta vanliga uppfinnare och
småföretagare utan att den eftersträvade
balansen äventyrades.

Utskottet avstyrker min motion till
alla delar ehuru jag kan utläsa en välvillig
inställning i varje fall till mitt
förslag om särskilda tryckningskostnader
för mera omfattande patent.

Utskottet har helt accepterat min motivering
för att införa särskild tryck -

Fredagen den 25 juli 1958 cm.

Nr B 5

201

ningsavgift för mera omfattande patent.
Man vill trots detta avvakta ytterligare
utredningar. Statens organisationsnämnds
utredning åberopas. Jag kan
läsa upp det som av denna nämnd säges
om införandet av tryckningskostnad —•
det är bara en rad och den lyder:

»Införandet av en sådan bestämmelse
synes emellertid väl rigoröst och knappast
tillrådligt.»

Är detta orimligt? Vad sägs om följande
fall. Jag vet från praktiken att det
för närvarande hos patentverket ligger
en ansökan på cirka 900 maskinskrivna
sidor. När patentverket uppmanade sökanden
— i detta fall ett utländskt företag
— att stryka ned denna ansökan till
ett betydligt mindre antal sidor, svarade
sökanden, att detta är förenat med så betydande
kostnader — jag har hört uppgiften
20 000 kronor — att han hellre
betalade de betydligt högre utfärdningsoch
tryckningskostnaderna än att han
tog på sig besväret med att banta ned
ansökningshandlingen. Detta kan emellertid
patentverket inte åtaga sig, ty man
har bara taxa på 100 kronor. Då frågar
man sig, om det kan vara så omotiverat
som statens organisationsnämnd anser
att införa en särskild tryckningskostnad,
allra helst som just sådana avgifter tilllämpas
i både Norge, Danmark och Finland
och även i andra länder.

Skall man nu avvakta utredningen kan
det gå som det gick med varumärkesavgifterna.
Det är ungefär femton år sedan
den orimliga kostnadsavvägningen
togs upp i riksdagen, och något resultat
är kanske inte att vänta förrän om ett
eller ett par år. Under tiden har patentverket
förlorat minst ett par hundra tusen
kronor per år, såsom jag tidigare påpekat.
Tilliigges förlusten av utfärdningsavgifterna
för patent och därmed
sammanhängande onormalt högagranskningskostnader
blir det bara härigenom
ett underskott på säkerligen mer än en
halv miljon kronor per år. Sådana orimligt
avvägda avgifter syns bara som brist
i patentverkets ekonomi och då höjer

Ändringar i förordningen ang. patent

man avgifterna allmänt, mer än som
skulle vara nödvändigt.

Jag understryker därför utskottets uttalande,
att om den av mig föreslagna
tryckningsavgiften tillkommer, så kan
en justering av övriga avgifter möjligen
befinnas påkallad. Avsikten med min
framställning har varit att få lägre avgifter
för normalt arbetskrävande patent,
med högre kostnad för de mera
omfattande.

Herr talman! Jag anser fortfarande att
de i motionen framförda förslagen är
välgrundade och skulle ha yrkat bifall
till motionen, om detta varit tekniskt
möjligt. Någon lagtext för motionens
förslag föreligger av förklarliga skäl
inte, och därför får jag nöja mig med att
ge dessa ord med på vägen till dem som
skall se över de berörda problemen.

Tillåt mig till sist att få uttala min
respekt för och uppskattning av det
svenska patentverket och dess personal
vad gäller den höga standarden på
granskningen och den övriga handläggningen
av ärendena. Då nu så kraftiga
höjningar av avgifterna sker, bör det
tillses, att ökat antal granskare tillkommer.
Alla tänkbara rationaliseringsåtgärder
bör också övervägas. Det svenska
patentverkets anseende i fråga om behandlingstiden
för patentansökningar är
i allvarlig fara.

Herr talman! Tyvärr kan jag som sagt
inte ställa något speciellt yrkande, men
jag har velat framföra dessa synpunkter,
som jag anser vara viktiga.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Föredrogos vart efter annat

första lagutskottets utlåtanden:

nr B 8, i anledning av dels Kung].
Maj ds proposition med förslag till lag

202

Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Höjning av införselavgiften för torskfiléer

med särskilda bestämmelser om tillsättning
av prästerliga tjänster vid nyindelning
av riket i pastorat, dels en i ämnet
väckt motion,

nr Bil, i anledning av väckt motion
angående ändrade bestämmelser om rätt
för målsägande att närvara vid åklagarens
sakframställning, och

nr B 12, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 5:o) och
16:o> lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj ds regeringsrätt; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr B 9, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av betalningsvillkoren
vid försäljning av kronoegendomar,
och

nr B 10, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen B år 1958 under
nionde huvudtiteln gjorda hemställan
angående anslag för budgetåret
1958/59 till stipendier vid lantbrukshögskolan,
veterinärhögskolan och skogsliögskolan,
m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19

Höjning av införselavgiften för
torskfiléer

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr B 11, i anledning av väckta motioner
angående höjning av införselavgiften
för torskfiléer.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I:B129 av herr
Nilsson, Yngve, och II: B165 av herr
Nilsson i Bästekille, hade yrkats, alt
riksdagen måtte hos Kungl. Maj d hemställa
att införselavgiften för torskfiléer
måtte höjas till 50 öre per kilogram.

Utskottet hemställde, att motionerna
I:B129 och II: B 165 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson, östlund och Hedin, vilka an -

sett att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I:B129 och II: B165 i skrivelse till
Kungl. Maj d hemställa, att införselavgiften
för torskfiléer höjdes till 50 öre
per kilogram.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Denna tidiga timme är
kanske ganska lämpad för litet tal om
fiske. Just vid denna tid brukar ju
många fiskare ge sig ut till sina fångstplatser
på havet för att få hem fångsten
i tid.

Det är som reservant jag skall be att
få säga några ord. Anledningen till motionen
om införselavgifter på torskfiléer
var vissa tidningsuppgifter om att införselavgifterna
skulle sänkas kraftigt
— från 45 till 15 öre. Detta orsakade
mycket stor oro framför allt bland fiskarna
på syd- och västkusten. Uppgifterna
har sedermera bekräftats. Regeringen
har lagt fram förslag av ungefär
den innebörd som framgick av tidningsreferaten.
I gengäld skulle Norge lätta
på bestämmelserna om landning och
transitering av svenska fiskeprodukter.
Den kompensation detta innebär skulle
endast komma ett begränsat antal fiskare
på västkusten till del, medan sydoch
ostkustfiskarna bara skulle drabbas
av förslagets nackdelar ur svensk synvinkel.
Oron bland fiskarna är alltså
förklarlig. Man frågar sig om fiskets
olika organisationer beretts tillfälle att
yttra sig över det här framlagda förslaget.
Dessbättre tycks enligt tidningsuppgifter
norrmännen inte ha godtagit
förslaget.

Det förefaller egendomligt att man
försöker reglera handeln på den nordiska
marknaden separat inom ett speciellt
område som detta. Jag har tidigare
från denna plats deklarerat den åsikten,
att fisket som jordbrukets binäring
i olika avseenden bör jämställas med
modernäringen — även i fråga om im -

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

203

portskydd. Det vore väl rimligt att fiskets
importskydd toges upp samtidigt
och på motsvarande sätt som jordbrukets.

Inom jordbruket sker genom de överenskommelser
som finns en justering av
införselavgifterna i samband med penningvärdeförsämring.
Mot bakgrund av
vad jag nu har sagt har jag och mina
medreservanter med hänsyn till penningvärdets
fall ansett att motionens
förslag om höjning med 5 öre av införselavgiften
på torskfiléer är synnerligen
skälig.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till reservationen av herr Eskilsson
in. fl.

Häri instämde herr Staxäng (h).

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan. Jag vill tilllägga
att denna fråga varit föremål för
underhandlingar mellan svenska och
norska regeringarna. I stället för höjning
ville norska regeringen ha en väsentlig
minskning.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! I våras förhandlades i
livsmedelsnämndens råd om priserna
på fiskfiléer, varvid samtliga parter —
såväl konsumenter som producenter och
beredare — var överens. Förhandlingsresultatet
godkändes enhälligt av såväl
utskottet som riksdagen.

Jag förstår herr Hedins intresse för
fisket. Jag hyser också intresse för fisket.
Herr Hedin har emellertid hört vad
jag sagt i utskottet beträffande underhandlingarna
med norrmännen. Jag vill
också klart tala om, att fiskarnas egna
organisationer på ett ganska tidigt stadium
både för regeringen och för olika
myndigheter lagt fram samma synpunkter
som herr Hedin här har framlagt.
Därvidlag har alltså ingenting försummats.

Även om jag anser en höjning av
ifrågavarande införselavgift befogad,

Höjning av införselavgiften för torskfiléer

vill jag erinra om att vi behandlat denna
fråga i riksdagen för ett par, tre månader
sedan. Om underhandlingarna
med norrmännen leder till ett för fiskarna
ogynnsamt resultat, måste denna
fråga prövas i ett helt annat sammanhang
än detta. Då får den tas upp på
nytt och prövas efter helt andra grunder.
Herr Hedin ska inte tro, att jag inte
vill fiskarnas bästa. Jag anser det emellertid
mindre lyckligt att ta upp frågan
om höjning av denna införselavgift nu,
när underhandlingar pågår med norrmännen.

Herr talman, jag har intet yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hedin begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr Bil, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 20

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

204 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

nr B 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde;

nr B 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten
för budgetåret 1958/59, För flera
huvudtitlar gemensamma frågor;

nr B 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

B 13, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående statlig borgen för
lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget
jämte i ämnet väckta motioner;

nr B 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1958/59 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården in. m.;

nr B 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående vissa anslag till
universitetssjukhusen m. in.;

nr B 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag till strålskyddsverksamhet
in. m. för budgetåret
1958/59 jämte i ämnet väckta motioner;

nr B 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående organisationen av
statens institut för folkhälsan in. in.;

nr B 63, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen avser allmänna
resereglementet m. m.;

nr B 64, i anledning av riksdagens år
1957 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket, i vad berättelsen avser utrikes
tjänsteresor; och

nr B 65, i anledning av Kungl. Maj:ts

i statsverkspropositionen B gjorda framställning
angående vissa avsättningar
till budgetutjämningsfonden samt ianspråktagande
av vissa medel från samma
fond för avbetalning å statsskulden.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr B 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde; nr

B 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr B 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1958/59, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr B 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1958/59 till
universiteten, den medicinska undervisningen
in. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

B 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar
angående försöksverksamheten med
nioårig enhetsskola och särskilda försöksskolan
i Linköping;

nr B 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1958/59 till stipendier vid handelshögskolorna;
och

nr B 79, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående pensionsreglering
för statsanställda m. m.

Härefter anmäldes och godkändes

Fredagen den 25 juli 1958 em.

Nr B 5

205

följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från andra lagutskottet:
nr B 08, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring av 0 § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99) jämte
i ämnet väckt motion;
från tredje lagutskottet:
nr B 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation in. in.; och
nr B 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr
71), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar; samt
från jordbruksutskottet:
nr B 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder på
grund av situationen på smörmarknaden,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr B 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B år 1958 under
nionde huvudtiteln gjorda hemställan
angående anslag för budgetåret
1958/59 till stipendier vid lantbrukshögskolan,
veterinärhögskolan och skogshögskolan,
m. in.

§ 21

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtanden och memorial:

nr B 10, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställning
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1958/59 under tionde huvudtiteln,
avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr B 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B gjorda framställningar
rörande vissa anslag för budgetåret
1958/59 under fjärde huvudtiteln
och under försvarets fonder jämte i ämnet
väckta motioner,

nr B 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svensk medverkan
i FN:s observationsgrupp i Libanon,

nr B 55, i anledning av väckt motion
om översyn rörande formerna för utrikesdepartementets
förvaltning av anförtrodda
medel,

nr B 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av det
högsta belopp intill vilket staten må
åtaga sig betalningsansvar i form av
statsgaranti för exportkredit jämte i ämnet
väckta motioner,

nr B 57, i anledning av väckta motioner
angående utnyttjande av anslag å
allmän beredskapsstat,

nr B 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen B framställda
förslag om anslag för budgetåret 1958/59
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckt motion,
nr B 59, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag i statsverkspropositionen B om
anslag för budgetåret 1958/59 till avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster,

nr B 60, i anledning av väckt motion
angående vissa spörsmål rörande frågan
om riksstat för budgetåret 1958/59,
nr B 61, angående tilläggsstat III till
riksstaten för budgetåret 1957/58, och
nr B 62, angående statsregleringen för
budgetåret 1958/59;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr B 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ny tulltaxa,
in. in., jämte i ämnet väckta motioner,
nr B 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeförordningen den
4 oktober 1929 (nr 316) jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr B 5, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1958/59, m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr B 5, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att främja sparande
och kapitalbildning,

nr B 7, i anledning av viickta motioner
angående främjande av långsiktigt
sparande och angående värdesäkring
av sparande, in. in., och

nr B 8, i anledning av viickta motioner
om utredning rörande problem sam -

206 Nr B 5

Fredagen den 25 juli 1958 em.

manhängande med Sveriges ställning
gentemot det planerade västeuropeiska
frihandelsonirådet;

första lagutskottets utlåtanden:
nr B 10, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner, och
nr B 13, i anledning av väckt motion
angående utredning om en bättre koncentration
av rättsvården på den mera
samhällsfarliga kriminaliteten;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr B 10, i anledning av väckt motion
om skyldighet att förse bilar och motorcyklar
med registrerande hastighetsmätare,
och

nr B 11, i anledning av väckta motioner
om höjning av avgifterna för registrering
i bilregistret; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr B 12,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.32 på natten.

In fidem
Gunnar Britth