Torsdagen den 24 februari (Riksdagens protokoll 1966:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 9

ANDRA KAMMAREN

1966

24 februari—2 mars

Debatter m. m.

Torsdagen den 24 februari

Meddelande ang. plan för behandling i kamrarna av utskottsutlåtanden
Svar på frågor av:

herr Jönsson i Ingemarsgården ang. viss rådgivning till skattskyldiga
herr Westberg ang. förläggningen av värnpliktiga i tält under vintern
herr Carlshamre ang. viss förklaring på grundskolans betygsblan ketter.

...................................................

herr Hamrin i Kalmar ang. stationering i Kalmar av en helikopter

för ambulans- och räddningsflyg.............................

herr Gustafsson i Borås ang. förfarandet vid utlämnande av ortopediska
hjälpmedel........................................

herr Börjesson i Falköping ang. undantagande av vissa transporter

från bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik..........

herr Fridolfsson i Stockholm ang. grunderna för anställande av viss

postpersonal..............................................

Interpellation av herr Börjesson i Falköping ang. möjlighet för bibliotek

att utan kostnad erhålla statens offentliga utredningar...........

Meddelande om enkla frågor av:

herr Karlsson i Huddinge ang. handläggningen av förpassnings ärenden

inom statens utlänningskommission..................

herr Westberg ang. det statliga lokaliseringsstödet...............

Sid.

Fredagen den 25 februari

Svar på interpellation av herr Börjesson i Falköping ang. jordbrukets

kreditförsörjning............................................

1_Andra kammarens protokoll 1966. Nr 9

Nr 9

Innehåll

Tisdagen den 1 mars

Sid

Svar på interpellation av herr Björkman ang. uppflyttning i högre orts grupp

av vissa orter .............................. 23

Interpellation av herr Magnusson i Borås ang. målsättningen för

regeringens näringspolitik................................... 28

Meddelande om enkel fråga av herr Björk i Göteborg ang. användningen
av lögndetektorer i samband med förhör inom skolväsendet 29

Onsdagen den 2 mars

Utredning angående utformningen av ett partistöd................ 30

Utredning angående partiernas inkomster och utgifter m. m........ 32

Formerna för anslutning till religiöst samfund och till politiskt parti

eller politisk organisation........ 35

Visst statsbidrag till föreläsningsverksamhet...................... 42

Ändring i tulltaxan............................... 43

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m...................... 48

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål,
m. m............................ gg

Rätt till avdrag vid beskattningen för vissa kostnader för vatten- och

luftvård.................... gg

Penning- och valutapolitiken.................................. 72

Planeringsråden i länen................................. g3

Främjande av de mindre företagens exportmöjligheter............. 85

Befrielse från skyldigheten att inge bouppteckning i vissa fall....... 88

Ersättning ur dödsbo för viss vård......................... 91

Rätt till änkepension för vissa sammanboende.................... 93

Inkomstprövningen vid kommunalt bostadstillägg................. 96

Viss partiell kalenderreform............................... 9g

Undantagande av skrivbyråernas serviceverksamhet från arbetsförmedlingslagens
tillämpningsområde............................ 98

Frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd i vissa fall.............. 99

Meddelande ang. »Riksinsamligen mot cancer»..................... 104

Ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen om motverkande i vissa fall av

konkurrensbegränsning inom näringslivet....................... 104

Stopplikten vid huvudled.................................. 199

Användningen av engångsförpackningar, m. m.................... 109

Folkpensionärsrabatter på statens järnvägars och postverkets bussar 112

Reserabatt åt handikappade................................ 122

Interpellation av herr Gustavsson i Alvesta ang. trafiksituationen inom

statens järnvägar..................... 123

Meddelande om enkel fråga av herr Wennerfors ang. bemyndigande att
anvisa lärare inom det allmänna skolväsendet andra arbetsuppgifter
än undervisning................................ 12g

Innehåll

Nr 9

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 2 mars

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, ang. utformningen av ett partistöd
................................................... • • •

_ nr 15, om utredning angående partiernas inkomster och utgifter

in. ......................................................

— nr 16, om ändrad ordning för väckande av motioner............

_ nr 17, ang. formerna för anslutning till religiöst samfund och till

politiskt parti eller politisk organisation.......................

Statsutskottets utlåtande nr 30, om visst statsbidrag till föreläsnings verksamhet.

.............................................. •

— nr 31, ang. försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.
.....................................................

Bevillningsutskottets betänkande nr 3, ang. förordning om ändring i
tulltaxan..................................................

— nr 4, ang. avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.........

— nr 5, om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga
ändamål och om andra åtgärder för att stimulera sådana

gåvor.....................................................

_ nr 7, om rätt till avdrag vid beskattningen för vissa kostnader för

vatten- och luftvård........................................

Bankoutskoltets utlåtande nr 8, ang. granskning av riksbankens och
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.....................

— nr 9, ang. planeringsråden i länen.............................

— nr 10, om främjande av de mindre företagens exportmöjligheter..

— nr 11, om angivande å motion av motionärs partitillhörighet.....

Första lagutskottets utlåtande nr 7, om sänkning av myndighetsåldern

— nr 8, om ökning av möjligheterna att adoptera utländska barn. . .
—- nr 9, om befrielse från skyldigheten att inge bouppteckning i vissa

fall.......................................................

— nr 10, om ersättning ur dödsbo för viss vård...................

Andra lagutskottets utlåtande nr 6, om rätt till änkepension för vissa

sammanboende.............................................

— nr 7, om inkomstprövningen vid kommunalt bostadstillägg......

— nr 8, om viss partiell kalenderreform..........................

—- nr 9, ang. sjukförsäkringsavgiften för värnpliktig...............

— nr 10, om undantagande av skrivbyråernas serviceverksamhet från

arbetsförmedlingslagens tillämpningsområde...................

— nr 11, om frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd i vissa fall..
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4, ang. ändrad lydelse av 21 och 29 §§

lagen om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom
näringslivet................................................

— nr 5, om skyldighet att i vissa fall använda halvljus å motorfordon

— nr 6, om skyldighet för gående att i mörker bära reflexanordning

eller tänd lykta............................................

— nr 7, ang. stopplikten vid huvudled...........................

— nr 8, om höjning av maximihastigheten för bil med släpvagn.....

Sid.

43
48

104

108

109

Nr 9

Innehåll

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, ang. försäljning av viss staten tillhörig
mark................................................ 109

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 3, ang. användningen av
engångsförpackningar samt ang. åtgärder mot nedskräpning..... 109

— nr 4, om folkpensionärsrabatter på statens järnvägars och postverkets
bussar. ............................................ U2

— nr 5, om reserabatt åt handikappade.......................... 122

— nr 6, ang. statens järnvägars rabattresor för värnpliktiga........ 123

Torsdagen den 24 februari 1966

Nr 9

Torsdagen den 24 februari

Kl. 16.30

§ 1

Meddelande ang. plan för behandling i
kamrarna av utskottsutlåtanden

Herr TALMANNEN yttrade:

Till kammarens ledamöter har utdelats
en preliminär plan för behandling
i kamrarna av utskottsutlåtanden under
mars—maj månader. Planens fullföljande
är beroende av bl. a. om aviserade
propositioner avlämnas å tid som
preliminärt uppgivits från departementen.
För maj månad är planen ofullständig
och torde få kompletteras senare.

§ 2

Svar på fråga ang. viss rådgivning till
skattskyldiga

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
har frågat mig om jag
överväger några åtgärder för att förbättra
rådgivningen till de skattskyldiga
rörande rätten att anföra besvär
över taxering m, m.

Jag vill svara att några särskilda åtgärder
i den angivna riktningen inte
övervägs f. n. Det bör emellertid tillläggas
att de skattskyldiga i den broschyr
som medföljer debetsedlarna på
slutlig skatt får upplysningar om vart
de skall vända sig när de behöver kontakta
skattemyndigheterna. Vad särskilt
gäller besvärsrätten bör påpekas att
den blankett som används för att underrätta
de skattskyldiga om att deklarationen
inte följts lämnar upplysning
om klagorätten. Motsvarande s. k. be -

svärshänvisning lämnas av prövningsnämnderna
och kammarrätten.

Vidare anförde:

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för svaret på min fråga.

Jag tolkar svaret så att finansministern
menar att en förbättrad rådgivning
till de skattskyldiga inte är någon
samhällelig uppgift. Samhällets uppgifter
sträcker sig inte längre än till att
tala om, vart den skattskyldige skall
vända sig med sina klagomål, och innefattar
alltså inte meddelanden om hur
han skall bära sig åt. Den enskilde
blir då nödsakad att klara problemen
på egen hand, och hans möjligheter
att klara svårigheterna blir sålunda beroende
av vilka juridiska kunskaper
han har. Vi har ju ändå så pass många,
krångliga och omständliga skatteregler
och författningar att det inte är så
enkelt för en vanlig människa att kunna
dem alla och att föra sin talan utan
hjälp.

Jag har träffat många personer —
det gör man väl som förtroendeman
och riksdagsman — som frågat var de
kan få hjälp i skattefrågor. De har sagt
att de inte vet hur de skall bära sig åt
för att få sin rätt prövad. Det har
exempelvis varit personer med nedsatt
skatteförmåga eller pensionärer
med litet extra inkomster eller människor
med vissa traktamentsinkomster
som ansett sig orättvist taxerade och
behandlade. Nu har visserligen Skattebetalarnas
förening startat en serviceverksamhet
i frågor av detta slag, men
jag har hört många människor undra

Nr 9

Torsdagen den 24 februari 1966

Svar på fråga ang. viss rådgivning till skattskyldiga

hur man där skall kunna klara den
uppgiften, när det är så många människor
som behöver hjälp.

En mycket viktig synpunkt är att
en medborgare måste kunna lita på
att de skatteregler vi beslutar om här
i riksdagen och som samhället därmed
antar skall fördela skattebördan så som
det är avsett med reglerna. Nu kan ju
fördelningen genom ojämn tillämpning
bli en helt annan än vad som avsågs
med riksdagsbeslutet.

Herr talman! Jag skall sluta detta
korta anförande med att säga att jag
anser det borde vara en samhällelig
uppgift att hjälpa de skattskyldiga med
råd och anvisningar för att få sin sak
prövad. Om jag vore elak, skulle jag
kunna säga att herr Sträng tydligen
i detta fall mera litar till Skattebetalarnas
förening.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tänker inte vara
elak mot herr Jönsson i Ingemarsgården,
utan jag skall bara ytterligare komplettera
vad jag nyss sade i mitt svar.

I den här lilla akten, som vi allesammans
i egenskap av skattebetalare
har fått i år, sägs det på sista sidan:
»Skattemyndigheterna svarar gärna. Är
det något som förbryllar så är skattemyndigheterna
alltid beredda att försöka
lämna besked. I första hand bör
man då kontakta den lokala skattemyndigheten,
häradsskrivaren, kronokamreraren
eller uppbördsverket. Adressen
finns på debetsedeln.»

Skatteadministrationen erbjuder sig
följaktligen att stå till tjänst med alla
de råd som kan erfordras. Om en fråga
sedan går vidare till besvär — det må
vara i prövningsnämnd eller i kammarrätt
— är dessa instanser inte så förskräckligt
noga med hur besvärshandlingen
är avfattad. De svarar med samma
omsorg, även om vederbörande inte
haft någon advokat eller annan jurist

som hjälpt honom att sätta upp skrivelsen.

Jag tror inte man kan begära mer
av myndigheterna än vad de för närvarande
är beredda att stå till tjänst
med i fråga om de önskemål som interpellanten
har framfört.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag avsåg inte att klandra
skattemyndigheterna och deras handläggning,
utan vad jag krävt är att man
borde inrätta ett särskilt organ med just
den uppgift jag nämnde. För de enskilda
medborgarna framstår ändå taxeringsmyndigheterna
som en part vid
prövningen av deras fall. Om det funnes
någon som hade till speciell uppgift
att hjälpa dem, skulle de givetvis
ha mycket bättre hjälp av honom.
Taxeringsmyndigheterna har redan stora
arbetsuppgifter. Deras förmåga räcker
inte hur långt som helst i detta fall,
utan den räcker bara till att ge mera
allmänna anvisningar om hur klagomålen
skall ske.

Herr Sträng säger att det inte är så
kinkigt hur handlingen ser ut, bara
den kommer. Det är givet att den prövas
hur den än ser ut, men resultatet av
prövningen är nog i stor utsträckning
beroende på hur skickligt man lyckats
anföra sina skäl.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill inte låta det
senaste inlägget stå alldeles oemotsagt.
Gör man gällande att skattemyndigheterna
uppfattas som en part i detta
sammanhang, måste det bero på att
folk har upplysts på felaktigt sätt om
skattemyndigheterna. De har att tolka
lagar och förordningar så objektivt som
det står i mänsklig makt — och det
gör de också. Den speciella part som
representerar vad man skulle kunna
kalla den fiskala sidan är ju taxeringsintendenten.
Men det är inte honom

Torsdagen den 24 februari 1 %(i

Nr 9

Svar på fråga ang. förläggningen av värnpliktiga i tält under vintern

man i första hand vänder sig till. Som
angivits i vad jag nyss läste upp är
det häradsskrivaren och kronokamreraren
vilka har att som ämbetsmän korrekt
och objektivt lämna alla erforderliga
upplysningar. Jag viil inte låta stå
oemotsagt att de på ett sätt som inte
är förenligt med objektiviteten skulle
handha sina ämbeten. Om man drar
den slutsatsen av det senaste inlägget,
så är det en felaktig slutsats.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag har inte på något
vis antytt att de inte försöker bedöma
efter objektiva normer och objektivt
följa de regler som finns. Men den
som tagit ställning i ett ärende betraktas
ändå av skattebetalaren i gemen
som en part. Behöver man råd och
hjälp, brukar man vända sig till någon
som har till uppgift att hjälpa och
inte till den part man redan har fått
utslaget ifrån. Och den möjligheten borde
ändå finnas — jag upprepar det
—• att samhället utsåg särskilda organ
för denna uppgift. Jag tycker också finansministerns
inlägg visar, att finansministern
anser att det behövs sådana
organ — han säger att en del av de
skatteorgan som finns skall fullgöra
dessa uppgifter. Men vore det inte riktigare
att skilja på hithörande ting och
hos länsstyrelserna inrätta särskilda organ,
som just hade att tillhandagå med
hjälp, medan andra organ finge göra
själva bedömningen?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Detta skall bli mitt sista
inlägg i denna ganska meningslösa
debatt.

Om skattemyndigheterna i en särskild
handling, som varje skattebetalare får
mottaga, förklarar sig beredda att hjälpa
skattebetalaren till rätta, ifall det
är någonting som förbryllar, och herr
interpellanten själv i sitt senaste in -

lägg säger, att han inte betvivlar skattemyndigheternas
objektivitet, så begriper
jag inte varför interpellanten insisterar
på att det skall byggas upp en
parallellorganisation för handläggningen
av ärendena. Så gott om folk har vi
ändå inte i landet, att vi direkt skall
slösa med arbetskraft.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag förstår inte att det
skulle kunna gå åt flera människor,
när det är samma uppgifter som skall
utföras. Det är ju bara det att uppgifterna
skall fördelas på olika organ.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tar tillbaka vad jag
sade om att jag inte skulle göra något
mera inlägg.

Om herr Jönsson i Ingemarsgården
inte förstår, att det i detta fall skulle gå
åt flera människor som utför samma
uppgifter, så är det rätt meningslöst att
föra debatten vidare.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Nu hör jag att det är
rätt meningsfullt att fortsätta diskussionen.
Tv, herr Sträng, om det går åt
flera människor, så innebär det att det
finns ett behov som nu inte är tillgodosett.
Jag tror också att så är fallet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. förläggningen av
värnpliktiga i tält under vintern

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Westberg har frågat
mig om jag delar den uppfattningen

Nr 9

Torsdagen den 24 februari 1966

Svar på fråga ang. förläggningen av värnpliktiga i tält under vintern

att förläggning av värnpliktiga i tält
under den kalla vintern är olämplig
från personalvårdssynpunkt och knappast
fyller någon utbildningsfunktion,
och vidare om jag ämnar vidtaga åtgärder
i syfte att förbättra nuvarande
förhållanden.

Utbildningen av de värnpliktiga syftar
bl. a. till att lära dem att uppträda under
olika yttre betingelser vid beredskapseller
krigstillstånd med de fältmässiga
resurser som då står till förfogande.
Inte minst visar erfarenheterna från
beredskapstiden värdet av att personalen
är väl utbildad för vinterförhållanden.
Förläggning i tält vintertid ingår
som ett led i utbildningen och fyller en
bestämd och nödvändig utbildningsfunktion.
Det vore enligt min mening
dålig personalvård att inte ge de värnpliktiga
en sådan utbildning.

Grundutbildning i förläggning vintertid
genomförs som instruktionsmässiga
övningar följda av speciella tillämpningsövningar.
Under repetitionsutbildningen
förekommer förläggning i tält
framför allt vid fältmässiga tillämpningsövningar.

Givetvis skall fredsmässiga övningar
vintertid inte genomföras under alla
förhållanden. Vissa restriktiva regler
har därför utfärdats av chefen för armén
i Säkerhetsbestämmelser för övningar
vid stark kyla. Härtill kommer
de åtgärder som varje chef självklart
är skyldig att vidta med hänsyn till omständigheterna.
Förbättringar som tar
hänsyn till såväl personalvårds- som
utbildningssynpunkter vidtas successivt
genom översyn av bestämmelser
och anskaffning av modernare materiel.

Vidare anförde

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få uttala
ett tack för svaret på min fråga.

Även om svaret i vissa delar är avvisande,
noterar jag med tillfredsställel -

se vad försvarsministern framhåller i
slutet av sitt svar, där det bl. a. heter:
»Givetvis skall fredsmässiga övningar
vintertid inte genomföras under alla förhållanden.
» Den arktiska vinter vi haft
i år borde väl kunna föras in under den
beteckningen — övningarna bör inte genomföras
»under alla förhållanden».

Försvarsministern uttalar vidare:
»Vissa restriktiva regler har därför utfärdats
av chefen för armén i Säkerhetsbestämmelser
för övningar vid stark
kyla. Härtill kommer de åtgärder som
varje chef självklart är skyldig att vidta
med hänsyn till omständigheterna.»

Det är just detta som jag önskade
skulle ske, och jag är tacksam för att
försvarsministern så kraftigt understrukit
detta. Jag tror att detta var angeläget.

Slutligen uttalar försvarsministern:
»Förbättringar som tar hänsyn till såväl
personalvårds- som utbildningssynpunkter
vidtas successivt genom översyn
av bestämmelser och anskaffning
av modernare materiel.» Jag noterar
med glädje att man även i dessa avseenden
följer utvecklingen och försöker
vidtaga de förbättringar som går att
genomföra.

Dessutom framhåller försvarsministern:
»Under repetitionsutbildningen

förekommer förläggning i tält framför
allt vid fältmässiga tillämpningsövningar.
» Jag är inte säker på att detta stämmer
helt med verkligheten. Det går nog
ofta till så att man direkt skickar ut de
värnpliktiga till förläggning i tält, varvid
de redan från början får utföra sina
övningar i snö och kyla, vilket inte alla
gånger är så lyckligt.

Jag tror att det vore bättre om dessa
värnpliktiga först finge stanna vid en
ordinarie förläggning och där repetera
vad de en gång lärde sig. Först sedan
de gått igenom dessa övningar skulle
de sändas ut i fältmässiga övningar.
Jag tror att det vore lyckligt om repetitionsövningar
vintertid kunde tillgå
på detta sätt.

Torsdagen den 24 februari 1900

Nr 9

Svar på fråga ang. viss förklaring på grundskolans betygsblanketter

Den fråga som vi här diskuterar är
ingalunda oviktig. Det är många värnpliktiga
som bär farit illa i kalla tält.
Vi har i vinter fått rapporter om sådana
förhållanden, och till och med dödsfall
har inträffat. Jag är av den uppfattningen
att denna fråga bör följas med
uppmärksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. viss förklaring på
grundskolans betygsblanketter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet ED ENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Carlshamre har
frågat mig om jag observerat att förklaringen
på grundskolans betygsblanketter,
att »betyget 3 ges när elevens
prestationer i ämnet bedöms motsvara
genomsnittet för alla elever i riket som
genomgår samma årskurs» innebär
osant intygande, så länge intet instrument
finns för fastställande av det åsyftade
riksgenomsnittet.

Vid betygsättningen i ämnen inom
grundskolan tillämpas ett på relativ betygskala
grundat betygssystem. Den av
herr Carlshamre åsyftade förklaringen
utgör en påminnelse härom. För betygssystemets
innebörd, som jag inte finner
anledning att här gå in på närmare, lämnas
utförlig redogörelse i läroplanen
för grundskolan. Jag vill endast påpeka
att det numera genom tillgängliga
standardprov i olika ämnen och annan
föreliggande information ges möjligheter
att åstadkomma likformighet över
hela riket i betygsättningen i väsentligt
större utsträckning än som kunnat ske
med tidigare tillämpat betygssystem.
Mitt svar blir sålunda att jag inte finner
den påtalade förklaringen innehålla felaktiga
uppgifter.

Vidare anförde:

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag ber givetvis att få
tacka ecklesiastikministern för svaret
på min fråga, men jag kan dess värre
inte säga att jag finner det särskilt
tillfredsställande. Jag tycker att herr
Edenman dels bagatelliserar frågeställningen,
dels i sitt svar glider undan
från den.

Frågan är enligt min mening på två
sätt ganska betydelsefull. Dels står denna
förklaring på grundskolans betygsblanketter
liksom en symbol för en
stor låtsasreform. Det är inte bara betygssystemet
det gäller. Det är i väsentliga
stycken fråga om hela skolreformen,
som långt ifrån blivit vad vi
trodde den skulle bli och som långt
ifrån är vad den enligt planerna borde
vara.

Dels har denna fråga faktiskt blivit
ett problem. Att jag framställde min fråga
berodde faktiskt på att jag blivit
uppmärksammad på saken av lärare,
som funnit det närmast stridande mot
sitt samvete att underteckna betygsblanketterna.
Jag känner till lärare, vilka
bett att få slippa skriva under betygsblanketten
just med hänvisning till
att de inte velat ta ansvaret för denna
förklaring, som de alldeles säkert vet
icke motsvarar verkligheten.

Nu förklarar herr Edenman att det
»genom tillgängliga standardprov i olika
ämnen och annan föreliggande information
ges möjligheter att åstadkomma
likformighet över hela riket i betygssättningen
i väsentligt större utsträckning
än som kunnat ske med tidigare
tillämpat betygssystem». Men
det är just där problemet ligger. Det
är sant att det finns standardprov, men
detta gäller bara några få ämnen, och
även i dessa är de inte obligatoriska
och tillämpas inte heller på långt när
över hela riket och i alla skolor. Man
har alltså inte något instrument, och
det lilla man har använder man endast
i begränsad utsträckning.

Det borde inte stå att »betyget 3 ges

Nr 9

Torsdagen den 24 februari 1966

Svar på fråga ang. viss förklaring på grundskolans betygsblanketter

när elevens prestationer i ämnet bedöms
motsvara genomsnittet»; möjligen
kunde det stå att det ges när man
gissar att prestationerna motsvarar genomsnittet,
ty annat än en ren gissning
är det inte. I verkligheten förhåller
det sig, som alla vet, på det
sättet att detta betyg motsvarar ett genomsnitt
i klassen, möjligen i ett par
tre parallellavdelningar i samma skola.
Längre kommer man inte med detta
system. Att det skulle innebära en väsentligt
större likformighet i betygssystemet
än det föregående tillåter jag
mig tvivla på.

Jag har för min del faktiskt ingenting
emot det relativa betygssystemet i och
för sig — det är inte alls detta frågan
gäller — men jag tror att det gamla
systemet med absoluta betyg var lättare
att hantera i den meningen att man
alltid kunde fastslå ett minimimått på
de kunskaper som skulle vara inhämtade
i ett ämne innan man kunde ge
betyget godkänd. Det är lättare att definiera
ett sådant minimimått än att
fastställa ett riksgenomsnitt, för vilket
man inte har något mätinstrument. Även
om det tidigare betygssystemet kan ha
varit otillfredsställande vill jag påstå
att det nuvarande på den punkten är
ännu mer otillfredsställande, att det
helt enkelt inte ger någon möjlighet att
bedöma. Därför, herr statsråd, måste
jag vidhålla att förklaringen på betygsblanketten
i grundskolan innehåller felaktiga
uppgifter. När den undertecknas
av en statens tjänsteman är det alltså
ett osant intygande.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det sista påståendet
skall kanske herr Carlshamre vara litet
försiktig med att slunga ut, ty det kan
aldrig vara fråga om osant intygande i
brottsbalkens mening. Detta innebär ju
att en tjänsteman eller en myndighet
som utfärdar ett intyg helt enkelt medvetet
talar osanning, alltså en rent kri -

minell handling. Jag trodde inte att
herr Carlshamre var inne på sådana tankegångar,
och därför tog jag inte heller
upp polemiken på den punkten.

När det gäller skolans möjligheter
att bedöma standarden på elevernas
prestationer skall jag självfallet inte
nu, som svar på en enkel fråga, ta
upp en diskussion om den relativa betygssättningen.
Den diskuterades i timmar
ytterligt ingående när grundskolebeslutet
fattades här i kammaren. Vad
jag påstår är bara att skolan i dag har
instrument — även om jag naturligtvis
gärna erkänner att de är bristfälliga;
det är ju nya instrument -—- som ändå
är så pass goda att man vågar hävda
att man kan göra en bedömning.

Herr Carlshamre påpekar att det i
vissa ämnen inte finns standardprov. I
anvisningarna till standardproven påtalas
mycket klart att man kan använda
ett standardprov i vissa ämnen även
för att mäta klassens standard i andra
ämnen. Det rör sig ju inte om några
oerhörda orimligheter. I den femgradiga
relativa skalan är poängen 3 det
stora genomsnittet. Något annat är det
alltså inte fråga om.

Som jag har understrukit i mitt svar
innebär denna uppmaning bl. a. en
hänvisning till att betygssystemet är
grundat på en relativ betygsskala. Det
är en bedömning.

Sedan, herr Carlshamre, kan vi ha
olika uppfattningar om hur långt man
har kommit när det gällt att finslipa
dessa instrument. De är sannerligen inte
färdiga. Att här påstå att man är
totalt ute på lösan sand tycker jag dock
är en överdrift, för att uttala mig hovsaint.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag är angelägen att
framhålla att jag inte har åberopat
brottsbalken och att jag inte vill beskylla

skolans rektorer och lärare för osant

•

intygande i den meningen och därmed
ej heller statsrådet Edenman för att

Torsdagen den 24 februari 19(i(i Nr 9

Svar på fråga ang. stationering i Kalmar av en helikopter för ambulans- och rädd
ningsflyg

vara anstiftare av sådan gärning. Det
skulle vara förskräckligt om vi gjorde
det, ty här saknas ju det viktiga rekvisit
för en brottslig gärning som ligger
i syftet att tillskansa sig själv vinning
eller något liknande. Det är sålunda
inte alls fråga om något som faller under
brottsbalken — men i sak är det
faktiskt detsamma.

Det svar som jag hade velat få kunde
ha varit ettdera av följande: antingen
att man nu är i färd med eller raskt
skall sätta i gång med att skapa det instrument
som vi behöver — och detta
i mycket större omfattning än som gäller
de instrument vi har nu — för att
kunna mäta det åsyftade riksgenomsnittet;
eller — om man inte bedömer
det såsom möjligt att skapa ett sådant
instrument inom överskådlig tid — att
man under mellantiden tänker låta denna
för mig stötande förklaring utgå ur
betygsblanketterna eller ge den en formulering
som inte är så kategorisk
utan som någorlunda täcker verkligheten
och inte en önskedröm.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet ED ENMAN:

Herr talman! För en departementschef
har det ju alltid sina sidor att diskutera
ett förvaltningsområde som ligger
under ett ämbetsverk. Men om det
verkligen finns en sådan opinion bland
lärarna — som herr Carlshamre har
skildrat här — att de till och med har
samvetsbetänkligheter när det gäller att
sätta ifrågavarande betyg, hur kan man
då förklara att skolöverstyrelsen inte
har en aning om detta? Jag vägrar nämligen
att tro att ämbetsverket i fråga
skulle kunna framhärda och påstå att
de instrument som vi nu har är relativt
tillfredsställande och tillräckliga
för att man skall kunna sätta i gång med
den nya betygsreformen, om det fanns
en läraropinion emot instrumenten.
Bland 70 000—80 000 personer kan man
självfallet plocka ut några som tycker

att det nya betygssystemet är sämre
eller som känner sig osäkra, men det
iir ju inte en grund för att påstå, att det
över huvud taget inte går att tillämpa
den relativa betygssättningen i skolan.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Som statsrådet Edenman
vet, har det av olika skäl gått rätt
många veckor sedan jag lämnade in
denna fråga. Vi har ömsevis varit bortresta,
herr Edenman och jag. Under den
kanske ovanligt långa tid för behandling
av en fråga, som därmed har förflutit,
har faktiskt flera tiotal lärare
tagit kontakt med mig i detta spörsmål.
Förklaringen till att de inte varit så
många, att man kan tala om en mer utbredd
opinion, skulle jag gissa är att
detta är en företeelse av ungefär samma
slag som den ganska ofta förekommande
situationen, då människor råkar illa
ut vid avbetalningsköp därför att de
inte läst det finstilta på baksidan av
kontraktet.

Dess bättre har ifrågavarande förklaring
fått en ganska modest typografisk
utformning och kan därför möjligen
förbises av dem som läser betygen,
men jag är ganska säker på att de som
verkligen funderat på saken är litet bekymrade.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. stationering i Kalmar
av en helikopter för ambulansoch
räddningsflyg

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Hamrin i Kalmar
har frågat om jag vill medverka till att
en landbaserad helikopter stationeras i
Kalmar för ambulans- och räddnings Hyg.

Nr 9

Torsdagen den 24 februari 1966

Svar på fråga ang. stationering i Kalmar av en helikopter för ambulans- och rädd
ningsflyg

Den statligt understödda ambulansoch
räddningsflygtjänsten organiseras
och planlägges av luftfartsstyrelsen.
Planläggningen sker efter samråd med
vederbörande länsstyrelse. Flygtjänsten
ombesörjes av enskilda flygföretag enligt
särskilda avtal.

Vid planeringen av ambulans- och
räddningsflygtjänsten i stort bedömer
luftfartsstyrelsen möjligheterna till och
tidsåtgången för transporter till lands
och sjöss. Härvid tas även hänsyn till
förekomsten av lämpligt baserade enskilda
flygföretag.

Flygvapnets centrala flygsäkerhetsledning
(Cefyl) mottar i samband med
sin dygnet runt pågående jourtjänst för
luftfartsstyrelsens räkning beställningar
på ambulans- och räddningsflvgningar,
rekvirerar luftfartyg samt planerar
flygningarna. Härvid anlitas även
militära luftfartyg.

För ambulans- och räddningsflyg
inom det av herr Hamrin närmast berörda
området finns — förutom militära
luftfartyg — sedan december 1965
enligt avtal med Östermans Aero AB
en helikopter med basering i Västervik.
Avsikten är att denna helikopter i första
hand skall utföra ambulans- och
räddningsflygtjänst i Östergötlands och
norra Smålands skärgårdar så länge
isen gör sjötransporter omöjliga. Denna
helikopter utför emellertid också ambulans-
och räddningsflygföretag i Kalmarsunds-området.

Vidare anförde:

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Större delen av svaret
som jag fått av statsrådet innehåller för
mig välkända saker. Det ger emellertid
inte svar på den fråga jag framställde.
Det enda som i det fallet utgör ett svar
är sista meningen: »Denna helikopter
utför emellertid också ambulans- och
räddningsflygföretag i Kalmarsunds-området».
Alla övriga uppgifter i svaret

återfinns i en interpellation från november
1961 på vilken inrikesministern
svarade i december samma år. Den tog
upp detta spörsmål litet mera allmänt
för landet i dess helhet, och jag känner
väl till organisationen. 1958 års
kommitté som utredde frågan om ambulans-
och räddningsflyget lade fram
ett förslag till bättre organisation.

1961 fick jag av inrikesministern,
som då handhade denna fråga, veta att
konkreta förslag skulle framläggas så
snart förutsättningar förelåge; det är
dessa förutsättningar jag nu efterlyser.

Som framgår av svaret i dag finns en
helikopter stationerad i Västervik under
den tid då isen ligger i Östersjön.
Den är i första hand avsedd att betjäna
Östergötlands och norra Smålands skärgårdar.
Vad jag, och kanske många med
mig, väntar på är en sådan organisation
av ambulans- och räddningsflyget att
vi kan få bättre service i våra skärgårdar
och kanske också utmed våra vägar.
Det är självklart att behovet här kommer
att öka. Med den användbarhet som
helikoptern har skulle jag tro att man
inom en relativt snar framtid kommer
att finna det lämpligt att stationera en
helikopter vid åtminstone varje länslasarett
för att ordna den service åt
sjuka och trafikskadade som kan behövas.

Jag vill påpeka att det för Kalmar
läns del föreligger ett stort behov av en
snar lösning på frågan. Där finns eu
skärgård som är besvärlig, framför allt
ett sådant här år, och där är ett stort
landskap som ligger utanför och som
blir totalt isolerat ibland, nämtligen
Öland. Jag vet att det har blivit en fördröjning,
och jag är väl medveten om att
det kommer att kosta pengar: helikoptrarna
är dyra, utrustningen är dyr, det
är svårt att hålla jour och att utbilda
erforderliga ambulansförare. Jag vet
också att det har klickat med utrustningen
till de amerikanska helikoptrarna
som vi här skulle behöva.

Torsdagen den 24 februari 1906 Nr 9

Svar på fråga ang. stationering i Kalmar av en helikopter för ambulans- och räddningsflyg -

Men detta iir inget skäl att kort avfärda
denna fråga, som gällde Kalmar,
med att vi har en helikopter tillfälligt
stationerad i Västervik.

■lag tror att om socialministern resonerar
med försvarsministern om den
bär frågan så bör den kunna gå att
lösa. Användbarheten av helikoptern
ur försvarets synpunkt har vi fått ruskiga
bilder av i TV på sistone. Är detta en
försvarsfråga bör den kunna kombineras
med frågan om det civila användningssättet
för helikoptrarna. .lag hoppas
att saken kommer att kunna ordnas
inte bara för Kalmar, som min fråga
gällde, utan även för landet i dess
helhet.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Hamrin i Kalmar
har redan poängterat att den fråga han
ställde till mig gällde förhållandena i
Kalmar. Han har emellertid i sitt anförande
vidgat hela frågeställningen till
att avse användningen av helikopter i
räddningstjänst etc. för hela landet. Det
är klart att det är en helt annan fråga
och den är väsentligt större. Det finns
naturligtvis också andra delar i riket
som i det här fallet har både behov
och önskemål av mera fast stationerade
helikoptrar. Jag skall alltså inte ta upp
det ämnet, eftersom herr Hamrin själv
inte ställt någon fråga till mig om det.
Herr Hamrins fråga gällde Kalmar. Låt
mig bara påpeka en sak som jag menar
är mycket väsentlig, nämligen jourtjänsten,
vilken gör att man för den
händelse någonting inträffar har möjlighet
att rekvirera den assistans man
behöver. Jag har i mitt svar bl. a. redogjort
för detta. Jag säger där att »flygvapnets
centrala flygsäkerhetsledning
— — — mottar i samband med sin
dygnet runt pågående jourtjänst för luftfartsstyrelsens
räkning beställningar
på ambulans- och riiddningsflygningar,
rekvirerar luftfartyg samt planerar

flygningarna. Härvid anlitas även militära
luftfartyg». Bakom denna säkerhetstjänst
står alltså väsentliga resurser
som man kan anlita om det blir aktuellt.

Jag skall inte i detalj gå in på förhållandena
i det län som herr Hamrin
representerar; de förhållandena
känner Ivan självfallet bättre än jag.
Men jag vill säga att genom att vi har
en helikopter stationerad i Västervik är
det naturligtvis möjligt för den att
snabbt komma till Kalmar. Om jag inte
är fel underrättad är avståndet inte mer
än 14—15 mil, och flygtiden kan väl
beräknas till någon timme. Det finns
alltså möjligheter att i kalmardistriktet
anlita denna helikopter.

Herr talman! Det var vad jag ville tilllägga
utöver mitt svar.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag skall uppehålla mig
vid Kalmar. Jag ville bara ge bakgrunden
till min fråga, eftersom den har
framställts förut i ett vidlyftigare sammanhang.

Bekymren i Kalmar är onekligen
ganska stora i detta avseende. Jag tycker
inte att det är nödvändigt att det
inträffar något dödligt sjukdomsfall eller
någon katastrof för att man skall
se över denna sak.

Jag påpekade redan 1961 i en interpellation
att det väl även ur militär synpunkt
föreligger vissa risker, men jag
skall inte behandla dem här. Jag skall
bara som hastigast nämna, att om en
flygare vintertid hoppar över Östersjön
så lär nog helikoptern få vara där
innan den där timmen har gått, kanske
redan inom tio minuter, för att kunna
klara den flygaren och hans liv. Men
det var nog inte främst den saken jag
ville fästa uppmärksamheten på; de avvägningarna
får försvaret och försvarsministern
göra. Att det måste bli en
fråga om samordning mellan försvaret
och den civila ambulans- och rädd -

Nr 9

Torsdagen den 24 februari 1966

Svar på fråga ang. förfarandet vid utlämnande av ortopediska hjälpmedel

ningstjänsten är självklart; annars räc- nya ordinationsreglerna har varit gälker
inte resurserna till. Men även på lande i knappt två månader och att erden
civila sidan föreligger det så pass farenheterna av dem får avgöra om
stort behov i Kalmar att vi hoppas att några ytterligare åtgärder i förenklande
socialministern, så snart dessa resurser syfte bör vidtas. Bl. a. har den till mefinns
beträffande helikoptrar, utrust- dicinalstyrelsen knutna hjälpmedelsning
för helikoptrarna, jourtjänst och nämnden sin uppmärksamhet riktad på
helikopterförare, ser över det hela och dessa frågor,
att vi får en helikopter till Kalmar.

Härmed var överläggningen slutad. Vidare anförde:

§ 6

Svar på fråga ang. förfarandet vid utlämnande
av ortopediska hjälpmedel

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har frågat mig om jag anser ytterligare
åtgärder påkallade i syfte att förenkla
förfarandet vid behovsprövning och utlämnande
av tekniska och ortopediska
hjälpmedel åt rörelsehämmade och invalider.

Nya bestämmelser om statsbidrag till
vissa hjälpmedel för handikappade
trädde i kraft den 1 januari i år. De
nya reglerna innebär förenklingar genom
att ordinationsrätten för hjälpmedlen
har väsentligt utvidgats. För att få
ordinerat något av de medicinskt sett
mindre komplicerade hjälpmedlen behöver
den handikappade numera endast
vända sig till läkare vid närmaste
lasarett. Hjälpmedlen för den dagliga
livsföringen kan dessutom i den utsträckning
medicinalstyrelsen bestämmer
ordineras av tjänsteläkare eller
distriktssköterska. Medicinalstyrelsen
har utnyttjat denna möjlighet i betydande
omfattning. Samtliga bidragsberättigade
hjälpmedel som är avsedda att underlätta
husliga sysslor kan exempelvis
ordineras av distriktssköterska.

Den högst allmänt formulerade fråga
som herr Gustafsson ställt kan endast
besvaras med en hänvisning till att de

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! De berättigade bekymmer
som många rörelsehämmade och
invalider haft att kämpa med på grund
av alltför byråkratiska former tidigare
tillämpade från deras sida, som haft
hand om utlämningen av hjälpmedel,
synes nu i hög grad vara avlyfta. Detta
framgår av det svar statsrådet varit vänlig
att ge på min fråga, och jag ber att
få tacka för detta.

Bara ytterligare ett par ord, herr talman!
Jag är övertygad om att de organisationer,
som länge kämpat för statsbidrag
till rullstolar, invalidvagnar,
proteser och ortopediska skodon, hjälpmedel
i hushåll och mycket annat, känner
sig tacksamma för alla de åtgärder
som vidtas från samhällets sida, i all
synnerhet som hjälpmedlen kostnadsfritt
ställes till förfogande. Det är svårt
för oss fullt friska människor att förstå
hur mycket de handikappade kan
behöva i form av tekniska hjälpmedel
och vad detta betyder för dem. Listan
på hjälpmedel är mycket stor och den
är också ganska imponerande.

Min fråga till socialministern kom,
utan att jag hade en aning därom, att
sammanfalla med en skrivelse från
Svenska centralkommittén för rehabilitering,
som avlämnats till hjälpmedelsnämnden
i medicinalstyrelsen. Om jag
fattat saken rätt gäller att det i nuvarande
bestämmelser närmast ges utrymme
för tekniska hjälpmedel, som
har en rent materiell-funktionell betydelse,
medan tekniska hjälpmedel som
har betydelse för socialt accepterande

Nr 9

Torsdagen den 24 februari 1966

Svar på fråga ang. förfarandet vid utlämnande av ortopediska hjälpmedel

och närmast representerar psykologiska
och estetiska värden uteslutits. Som
exempel kan man kanske nämna bröstproteser,
ögonproteser etc., men kanske
det egentligen ligger utanför den fråga
jag har ställt.

En olägenhet är alltfort oenhetligheten
i villkoren för dessa bidrag. Det
sammanhänger i sin tur med att de utgår
via olika organ, nämligen dels via
medicinalstyrelsen, som administrerar
huvudparten, dels via ett par handikapporganisationer.
En annan olägenhet
är — om jag är rätt underrättad —
att inom medicinalstyrelsen två olika
konsultativa organ fungerar — hörselvårdsnämnden
för hörapparater och
hjälpmedelsnämnden för andra tekniska
hjälpmedel. Om statsrådet Aspling
vid en undersökning av detta kunde
finna en förenkling som vore till gagn,
skulle det säkert vara ganska tacknämligt.

Det kanske inte vore ur vägen att
medicinalstyrelsen för det fortsatta arbetet
i hjälpmedelsnämnden finge bättre
kontakt och information på initialstadiet
genom att representanter från
t. ex. De blindas förening och Hörselfrämjandets
riksförbund kallades att
vara med på nämndens sammanträden.
Jag bara nämner detta.

Vill statsrådet ytterligare ha frågan
under uppsikt tror jag att de människor
det här gäller blir honom tack skyldiga.

Statsrådet tycker att min fråga är
högst allmänt formulerad, och det kanske
den är, men jag kan försäkra statsrådet
att det inte alltid är så lätt att
fråga perfekt heller; man får inte säga
för mycket men heller inte för litet.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
lovade att fatta sig kort, och jag skall
försöka att här fatta mig lika kort.

Jag har egentligen svarat på den fråga
som herr Gustafsson har ställt, och
det är kanske litet svårt att ge ett ade -

kvat svar på en fråga som inte är ställd
riktigt rakt på sak. Jag måste erkänna
att jag först var litet förbryllad över vad
herr Gustafsson egentligen menade med
sin fråga — därav också formuleringen
av mitt svar.

Nu har herr Gustafsson tagit upp en
rad olika ting, som han inte frågat om,
och jag skall därför inte ge mig in på
detta område. Jag vill bara göra några
randanmärkningar.

Herr Gustafsson sade att nu faller
en del speciella och kanske mycket specifika,
medicinska hjälpmedel utanför
hjälpmedelsstadgan. Han nämnde exempelvis
ögonproteser, bröstproteser etc.
Jag vill upplysa herr Gustafsson om att
dessa spörsmål är föremål för behandling
i sjukförsäkringsutredningen.

Vidare tar herr Gustafsson upp frågan
huruvida man inte skulle kunna
förenkla den rent organisatoriska sidan
inom medicinalstyrelsen. På det
vill jag svara att hela frågan om medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen är
ställd under debatt efter den stora utredning
som nu föreligger. Jag tror
dessutom att den organisationsform vi
har ingalunda fungerar otillfredsställande.
Det väsentliga — och det är två ting
jag vill betona — är att vi förenklat förfarandet
högst väsentligt och vidgat ordinationsrätten
och gjort det mycket
enklare för människor ute i bygderna
att kunna skaffa sig hjälpmedel. Man
slipper bl. a. exempelvis långa resor genom
att man direkt kan kontakta en distriktssköterska
eller vända sig till närmaste
lasarett och inte till exempelvis
en ortopedisk specialavdelning.

Därtill vill jag säga att det finns ytterligare
ett inslag som man aldrig får
glömma bort och det är att ordinationsrätten
kopplar till många väsentliga
ting. Det är ytterst angeläget att den
medicinska prövningen kommer in, ty
en människa som behöver ett hjälpmedel
behöver många gånger i första hand
komma i kontakt med den medicinska
sidan för att bli undersökt; det kan vara

Nr 9

Torsdagen den 24 februari 19G6

Svar på fråga ang. undantagande av vissa transporter från bestämmelserna om
yrkesmässig automobiltrafik

andra åtgärder som behöver sättas in,
t. ex. vistelse i en av landstingens träningslägenheter.
Det är det som gör att
ordinationsrätten måste följa vissa bestämda
regler, men den har som sagt
vidgats, och i vad mån man i framtiden
kan finna vägar till ytterligare förenkling
hör till de frågor på detta område
som ständigt är under prövning
och diskussion.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag konstaterar såsom
det viktigaste i svaret att det under senaste
året skett en så påtaglig förenkling,
att de många människor som frågat
mig om detta kan genom det svar
som herr statsrådet givit få ett tillfredsställande
svar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. undantagande av
vissa transporter från bestämmelserna
om yrkesmässig automobiltrafik

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Börjesson har
frågat mig om jag överväger att vidtaga
åtgärder i syfte att från tillämpning av
bestämmelserna i förordningen angående
yrkesmässig automobiltrafik undantaga
transporter av lik.

Jag erinrar om att sådana liktransporter
som en begravningsentreprenör
utför inom ramen för sitt åtagande att
ombesörja en begravning enligt rättspraxis
faller utanför begreppet yrkesmässig
trafik och kan verkställas utan
trafiktillstånd. Däremot kräves sådant
tillstånd om entreprenören lämnar en«
bart en transporttjänst.

Enligt de nyligen beslutade ändringarna
i yrkestrafikförordningen kommer
emellertid efter den 1 juli i år tillstånd
till yrkesmässig beställningstrafik
med mindre lastbilar att meddelas
utan nuvarande behovsprövning. Därigenom
kvarstår endast lämplighetsprövningen.
Detta gäller också trafiktillstånd
för de transporter interpellanten
avser.

Frågan om att helt undantaga dessa
transporter från bestämmelserna i yrkestrafikförordningen
får övervägas i
samband med den omarbetning av förordningen
som skall göras före den
tredje etappen i det trafikpolitiska reformprogrammet.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Tillåt mig tacka herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på
min fråga, som emellertid tydligen blivit
något missförstådd. Jag hade i frågan
inkluderat lokalområdesbestämmelserna.
Som exempel vill jag anföra följande.

En anhörig till en i Falköping boende
avlider i Göteborg, som ligger i ett Olän,
och skall jordfästas i Blidsberg,
som ligger i ett P-län. Liket får då inte
transporteras av en begravningsbyrå i
Falköping, eftersom Falköping ligger
utanför lokalområdet, i ett R-län. Särskild
dispens måste i så fall enligt bestämmelserna
sökas. Jag har talat med
statens biltrafiknämnd, som vitsordat
att lokalområdesbestämmelserna lägger
hinder i vägen.

Jag är medveten om att denna fråga
kan synas ganska makaber, men förvisso
finns det fullgoda skäl att aktualisera
densamma. Det borde vara av intresse
för den stora allmänheten att liktransporterna
undantages från övriga bestämmelser
om yrkesmässig automobiltrafik.
Liktransporter kan rimligtvis in -

Torsdagen den 24 februari 1906

Nr 9

te jämställas med styckegodstrafik och
dylikt. Byråkratiskt krångel kan inte
tjäna något syfte när det är fråga om
en avliden person — om det över huvud
taget tjänar något syfte.

Jag vill, herr talman, uttala en förhoppning
om att dessa lokalområdesbestämmelser
måtte upphävas så att
vi kommer ifrån dylikt byråkratiskt
krångel.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag är ledsen att det
inte av frågan framgick att herr Börjesson
avsåg de s. k. lokalområdesbestämmelserna.

Om begravningsentreprenören utför
sitt åtagande att ombesörja en begravning,
inte bara transporttjänsten, behövs
enligt praxis inte något tillstånd.
Den tillståndsgivning som gäller för
enbart transporttjänsten kan inte gärna
ändras förrän behovsprövningen av yrkesmässig
trafik i sin helhet avvecklas,
men en sådan avveckling pågår. Gällande
bestämmelser innebär emellertid —
vilket även herr Börjesson var inne
på — att länsstyrelserna för tillfälliga
ändamål kan ge dispens från lokalområdesbestämmelserna.
Som herr Börjesson
vet pågår en avveckling av regleringarna
på transportområdet, men allt
kan inte ske på en gång.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Palme för hans senaste inlägg och uttalar
en förhoppning om att lokalområdesbestämmelserna
måtte upphävas
under de närmaste åren. Jag är medveten
om att myndigheterna är ganska
välvilligt inställda till dispensansökningar.
De innebär dock ett visst
krångel och tidsspillan. Det vore därför
bättre om vi helt kunde slippa
dem.

Härmed var överläggningen slutad.

2 — Andra kammarens protokoll J966.

§ 8

Svar på fråga ang. grunderna för anställande
av viss postpersonal

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade
:

Herr talman! Herr Fridolfsson har
frågat mig, efter vilka grunder sådan
personal anställs vid postverket, som
betros med handhavandet av större
penningmedel.

Med hänsyn till att postpersonalen
i stor utsträckning tar befattning med
kontanta medel och värdehandlingar
finns särskilda bestämmelser om personkontroll
vid anställning i postverkets
tjänst. Enligt dessa bestämmelser
skall vederbörande postmyndighet genom
egna iakttagelser — bl. a. med
ledning av skol- och anställningsbetyg
— samt genom förfrågningar söka
bilda sig en uppfattning om sökandens
lämplighet för posttjänsten i
allmänhet och särskilt för den anställning
ansökan avser. Om mer än tre
månader förflutit mellan avslutad skolgång
och tidpunkten för ingivande av
ansökan om anställning i postverket,
skall sökande lämna uppgifter om sin
sysselsättning under mellantiden. Uppgifterna
skall styrkas genom arbetsbetyg
eller på annat tillfredsställande sätt.
Saknas möjlighet att i annan ordning
förvissa sig om sökandes vandel, äger
poststyrelsen eller postdirektör begära
utdrag ur rikspolisstyrelsens polisregister.
Om det av sådant utdrag framgår,
att sökande gjort sig skyldig till förmögenhetsbrott,
vilket inte är att anse
som ringa och inte ligger längre tillbaka
i tiden, skall den sökande i regel
avvisas för det fall det är fråga om
postalt arbete i egentlig mening. Motsvarande
gäller sökande, som enligt tillgängliga
upplysningar meddelats åtalseftergift
för sådant brott begånget före
fyllda arton år.

Bl. a. den nyligen inträffade postkuppen
i Göteborg har ju aktualiserat frå Nr

Nr 9

Torsdagen den 24 februari 1966

Svar pa fråga ang. grunderna för anställande av viss postpersonal

gan huruvida dessa bestämmelser skapar
garantier för en tillfredsställande
personkontroll av dem som söker anställning
i postverkets tjänst. Jag vill
här erinra om att chefen för postverket
i dagarna tillsatt en utredning med
uppgift att verkställa översyn av ifrågavarande
bestämmelser ävensom av bestämmelserna
beträffande säkerhetsanordningar
vid postverkets värdetransporter.

Vidare anförde

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min fråga angående postverkets anställningsprinciper
för viss personal.

Bakgrunden till frågan var, som
statsrådet omnämnde i sitt svar, mycket
riktigt den senaste postkuppen, då
en vid posten anställd person tillskansade
sig cirka en miljon kronor. Genom
pressen och genom radio och TV
har allmänheten informerats om hurusom
en person återanställts vid postverket
efter att tidigare — utan godtagbar
anledning — ha lämnat en befattning
vid postverket.

Att posten återanställer folk är givetvis
inte något att säga om. Folk som
vill ha arbete skall naturligtvis få arbete.
Men att en person omedelbart
och såvitt jag vet utan att någon kontroll
göres — på egen begäran — tilldelas
ett av postens som jag förmodar
mest ansvarsfulla arbete, nämligen att
sköta postens penningtransporter, är
ju rätt häpnadsväckande. Penningtransporter
inom postverket gäller bevisligen
inte några struntsummor utan postsäckar
innehållande miljonbelopp. Med den
personalbrist som föreligger vore det
säkert möjligt att i speciella fall ordna
en arbetsplacering, där någon frestelse
att iscensätta en kupp vore obefintlig.

Jag hoppades att svaret på min principfråga
skulle ge besked, om man vid
postverket vid rekrytering av personal

som har till uppgift att handha stora
penningbelopp anser det vara befogat
att närmare kontrollera de arbetssökande
och därvidlag endast de som kunde
dokumentera sig som ansvarsmedvetna
personer komme i fråga. Statsrådets
svar, som verkligen var uttömmande
och rejält, ger ju klara besked om hur
personer skall anställas för detta ansvarsfulla
arbete.

Vidare sade statsrådet att postkuppen
i Göteborg aktualiserat frågan huruvida
dessa bestämmelser skapar garantier
för att det blir tillfredsställande
personkontroll. Enligt mitt förmenande
är saken klar, om man följer de bestämmelser
som uppräknats i statsrådets
svar. Jag tycker det är mycket
säkra och rejäla regler.

Det är klart att alla människor i vårt
samhälle skall ha sin chans —• även
de som misslyckats på ett eller annat
sått — men man hjälper väl exempelvis
inte en för misshandel straffad
slagskämpe genom att ge honom arbete
som utkastare på en ölstuga, där
han lätt frestas att gå bröstgänges till
väga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Justerades protokollet för den 18 innevarande
februari.

§ 10

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Lothigius, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
kapitalförsörjningen för bl. a. sågverkstadsindustrien,
och

herr Hermansson, till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
tillämpningen av valutaregleringen.

Kammaren biföll dessa framställningar.

Nr 9

Torsdagen den 24 februari 1900

§ 11

Interpellation ang. möjlighet för bibliotek
att utan kostnad erhålla statens
offentliga utredningar

Ordet lämnades på begäran till

Ilerr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! I vårt land bedrives
en omfattande statlig utredningsverksamhet.
En stor del av de betänkanden
som därvid framlägges publiceras i serien
Statens offentliga utredningar. På
detta sätt ökas möjligheterna för allmänheten
att ta del av utredningsmaterialet.
Starka skäl talar emellertid för
att åtgärder vidtages som ytterligare
underlättar för intresserade att studera
SOU. Ett motiv i sammanhanget är den
stora betydelse det har för demokratiens
vitalitet att medborgarna är politiskt
medvetna och äger kännedom om
vad som försiggår på det rikspolitiska
planet. Det är av stort värde att medborgarna
gör sig förtrogna med en fråga
redan på utredningsstadiet. Därigenom
får de ökade möjligheter att följa
den vidare utvecklingen av frågan och
deltaga i debatten kring densamma,
innan det blir aktuellt med beslut i
riksdag och regering.

Många anser sig av kostnadsskäl inte
kunna köpa utredningarna. Då återstår
möjligheten att låna på bibliotek. Emellertid
är det förenat med betydande
kostnader för biblioteken att abonnera
på SOU. Särskilt betungande blir ifrågavarande
utgifter för de mindre biblioteken.
Härigenom har SOU inte erhållit
den spridning som varit önskvärd.
Då det är angeläget, att så många bibliotek
som möjligt tillhandahåller SOU
bör möjligheterna för staten att kostnadsfritt
ställa utredningarna till förfogande
övervägas. Kostnaderna för en
sådan för såväl demokratien som de enskilda
medborgarna så betydelsefull åtgärd
torde icke vara av den storleksordningen,
att de bör lägga hinder i
vägen.

Med hänvisning till det ovan anförda

anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande fråga: Är

statsrådet beredd att vidtaga åtgärder
som syftar till att bereda biblioteken
möjlighet att utan kostnad erhålla
Statens offentliga utredningar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21
mars 1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa
brottmål;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den
13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling
utan konkurs;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade bestämmelser
om ersättning av allmänna medel
till vittnen, m. m.; och

nr 76, i anledning av Kungl. Ma:jts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 274 § lagen den
17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse,
m. in.

§ 13

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Karlsson i Huddinge, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående handläggningen av
förpassningsärenden inom statens utlänningskommission,
och

herr Westberg, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
det statliga lokaliseringsstödet.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Nr 9

Fredagen den 25 februari 1965

Kammarens ledamöter åtskildes här- In fidem

efter kl. 17.32. .4/ce Gustafsson

Fredagen den 25 februari

Kl. 14.00

§ 1

Svar på interpellation ang. jordbrukets
kreditförsörjning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
bär i en interpellation frågat
mig om jag uppmärksammat den rådande
situationen för jordbrukets kreditförsörjning,
särskilt såvitt angår APfondernas
roll och sambandet mellan
dessa och hypoteksrörelsens verksamhet,
samt om jag överväger åtgärder för
att trygga kreditförsörjningen för jordbruksnäringen.

Jordbruksnäringens upplåning har
under senare år ökat i takt med den
allmänna kreditexpansionen i samhället.
Andelen har varierat något från år
till år, men någon tendens till minskning
kan inte registreras på grundval av
tillgänglig statistik. Att jordbrukskasserörelsen
kraftigt expanderat har herr
Börjesson själv konstaterat. Det kan
tilläggas att hypoteksbankens obligationsemissioner
också har ökat väsentligt.
Under 1965 nyemitterades cirka
130 miljoner kronor mot ca 80 miljoner
kronor under 1964, i båda fallen efter
avdrag för konverteringar. Enligt vad
som uppgivits har riksbanken inte lagt
hinder i vägen för hypoteksbankens
emissioner. Allmänna pensionsfonden
har år från år köpt en stigande andel av
hypoteksbankens emissioner, och fonden
innehade vid slutet av 1965 drygt
20 procent av hypoteksbankens utestå -

ende obligationer mot endast något över
10 procent för två år sedan. Några
speciella åtgärder på detta område
övervägs inte.

I sammanhanget vill jag erinra om att
två nya institut för lantbruksnäringarnas
kreditförsörjning började sin verksamhet
så sent som för bara ett år sedan.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min interpellation.

Av svaret att döma tycks finansministern
anse att det för dagen är väl beställt
med jordbrukets kreditförsörjning.
Jag kan tyvärr inte dela den uppfattningen.
För ett par dagar sedan hade
jag kontakt med en hypoteksförening
ute i landet, och man upplyste mig där
om att man beviljat lån på cirka 15
miljoner kronor men att man för dagen
inte hade några pengar att låna ut.
Väntetiden för de lånesökande är tre å
fyra månader. Jag tror att detta exempel
väl överensstämmer med förhållandena
inom andra hypoteksföreningar.

Även för övriga kreditinrättningar
möter det mycket stora svårigheter att
tillgodose jordbrukets kreditbehov.

Jordbrukets kapitalförsörjning är i
dag en särskilt angelägen fråga, och
den kommer med all tydlighet att bli
det i ännu högre grad i framtiden. Redan
nu är jordbruket en i allra högsta
grad kapitalkrävande näringsgren. Kapitalbehovet
per årsarbetare är cirka

Fredagen den 25 februari 1905 Nr 9

Svar på interpellation ang. jordbrukets kreditförsörjning

75 000 kronor inom industrien men
omkring 100 000 kronor inom jordbruket.
Detta är en genomsnittssiffra. Enligt
beräkningarna i 1900 års jordbruksutredning
uppgår kapitalbehovet inom
det rationellt bedrivna jordbruket till
mellan 200 000 och 400 000 kronor per
årsarbetare.

Det ställs mycket höga krav på jordbrukets
rationalisering. Det är inte
svårt att förutse, att dessa krav kommer
att bli ännu större för framtiden.
Kapital kommer att i ökad utsträckning
fordras för skapande av större brukningsdelar,
för anskaffande av maskiner
och redskap och för andra investeringar
som kan minska behovet av
mänsklig arbetskraft. Man måste räkna
med en utveckling, som tar sikte på
färre men större enheter, och därmed
också med skärpta krav på lönsamhet.
Jordbrukarna kommer att lägga allt
större vikt vid en noggrann produktionsplanering,
som tar sikte på så hög
rationalitet som möjligt.

Det är alltså uppenbart, att jordbrukets
kapitalbehov i framtiden kommer
att bli väsentligt större än nu. Enligt
vissa experter kan man räkna med att
det 1970 skall uppgå till cirka 30 miljarder
kronor. Eftersom skuldprocenten
då kan beräknas ligga vid cirka 50
procent av det behövliga kapitalet mot
cirka 25 procent enligt 1960 års kapitalundersökning,
skulle de samlade
lantbrukskrediterna år 1970 behöva
uppgå till cirka 15 miljarder kronor.
För närvarande är de synliga krediterna
till det svenska jordbruket cirka 5,9
miljarder kronor.

Det är realistiskt att räkna med att
nästan hela denna ökning av lantbrukarnas
lånebehov måste tillgodoses genom
kreditinstituten. Dessas utlåning
till enskilt ägda gårdar på över 2
hektar uppgick 1960 till cirka 3,5 miljarder
kronor och totalt till jordbruket
till 4,3 miljarder kronor. Minst 400 miljoner
kronor måste till årligen för att
klara det aktuella behovet av bank -

krediter för jordbruket, och för framtiden
är vi tvungna räkna med ett ökat
behov. I viss mån kan släktlån komplettera
— kanske nu med cirka 400 miljoner
kronor om året. En sak är emellertid
ganska säker, nämligen att möjligheterna
till släktlån kommer att minska
i framtiden.

Det står klart, att det för framtiden
blir hård konkurrens om krediterna;
det råder stor efterfrågan på krediter
från olika sektorer i vårt samhälle. Men
det måste också stå klart, att jordbrukets
kreditbehov kommer att bli särskilt
stort. Det är enligt min mening
angeläget, att alla möjligheter till en
tillfredsställande lösning av jordbrukets
kreditfrågor tas till vara. Olika kreditinstitut
måste medverka till detta. Jag
nämnde i min interpellation AP-fondens
uppgift i detta sammanhang. Finansministern
tycks anse, att det är någorlunda
väl beställt med den saken. År 1963
gick 3,5 procent av AP-fondens medel
till jordbrukskrediter. År 1964 var siffran
3,4 procent och 1965 3,3 procent.
Denna något fallande andel måste ändå
sägas vara för liten med hänsyn till
såväl jordbrukets roll i vårt näringsliv
som dess särskilt stora behov av krediter.

Herr talman! Kreditförsörjningen är
ett av jordbrukets allra största framtidsproblem.
Skall jordbruket kunna
genomföra den rationalisering som vi
väl alla önskar, måste det givetvis tillförsäkras
krediter i erforderlig utsträckning.
Det måste vara en viktig
uppgift att satsa på jordbruksrationaliseringen
i första hand genom att
medverka till en god kreditförsörjning
för jordbruket.

Jag ber, herr talman, att ännu en
gång få tacka finansministern för svaret
på min interpellation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Föredrogs den av herr Börjesson i
Falköping vid kammarens nästföregå -

Nr 9

Fredagen den 25 februari 1965

ende sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet angående
möjlighet för bibliotek att utan kostnad
erhålla statens offentliga utredningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av motion om utredning
angående utformningen av ett
partistöd,

nr 15, i anledning av motioner om utredning
angående partiernas inkomster
och utgifter m. m.,

nr 16, i anledning av motion om ändrad
ordning för väckande av motioner,
och

nr 17, i anledning av motion angående
formerna för anslutning till religiöst
samfund och till politiskt parti eller
politisk organisation;

statsutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av väckta motioner
om visst statsbidrag till föreläsningsverksamhet,
och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475) jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 4, i anledning av väckta motioner
angående avskrivningsunderlaget för
skogsvägar, in. in.,

nr 5, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till allmännyttiga ändamål och
om andra åtgärder för att stimulera sådana
gåvor, och

nr 7, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen för
vissa kostnader för vatten- och luftvård;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 8, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning,

nr 9, i anledning av motioner angående
planeringsråden i länen,

nr 10, i anledning av motioner om
främjande av de mindre företagens exportmöjligheter,
och

nr 11, i anledning av motioner om angivande
å motion av motionärs partitillhörighet; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckt motion om
sänkning av myndighetsåldern,

nr 8, i anledning av väckt motion om
ökning av möjligheterna att adoptera
utländska barn,

nr 9, i anledning av väckta motioner
om befrielse från skyldigheten att inge
bouppteckning i vissa fall, och

nr 10, i anledning av väckta motioner
om ersättning ur dödsbo för viss vård;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckt motion om
rätt till änkepension för vissa sammanboende,

nr 7, i anledning av väckta motioner
om inkomstprövningen vid kommunalt
bostadstillägg,

nr 8, i anledning av väckt motion om
viss partiell kalenderreform,

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående sjukförsäkringsavgiften för
värnpliktig,

nr 10, i anledning av väckta motioner
om undantagande av skrivbyråernas
serviceverksamhet från arbetsförmedlingslagens
tillämpningsområde, och
nr 11, i anledning av väckta motioner
om frivillig tilläggssjukpenning vid
barnsbörd i vissa fall;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 21 och 29 §§
lagen den 25 september 1953 (nr 603)
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet,
nr 5, i anledning av väckta motioner

Tisdagen den 1 niars 19C6

Nr 9

om skyldighet att i vissa fall använda
halvljus å motorfordon,

nr 6, i anledning av väckt motion om
skyldighet för gående att i mörker bära
reflexanordning eller tänd lykta,

nr 7, i anledning av väckta motioner
angående stopplikten vid huvudled, och
nr 8, i anledning av väckta motioner
om höjning av maximihastigheten
för bil med släpvagn;

jordbruksutskottets utlåtande nr 4, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av viss staten tillhörig
mark; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

3, i anledning av väckta motioner
angående användningen av engångsförpackningar
samt angående åtgärder
mot nedskräpning,

nr 4, i anledning av väckta motioner
om folkpensionärsrabatter på statens
järnvägars och postverkets bussar,
nr 5, i anledning av väckta motioner
om reserabatt åt handikappade, och
nr 6, i anledning av väckt motion angående
statens järnvägars rabattresor
för värnpliktiga.

§ 4

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse
till Konungen, nr 77, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 §
lagen den 30 juni 1948 (nr 495) om avgifter
till välfärdsanordningar för sjöfolk.

§ 5

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 34, angående bidrag till de svenska
utlandsförsamlingarna m. m., och

nr 37, med förslag till godkännande
av 1965 års europeiska överenskommelse
till förhindrande av rundradiosändningar
från stationer utanför nationella
territorier, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.11.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 1 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 22 och
den 23 nästlidne februari.

§ 2

Svar på interpellation ang. uppflyttning
i högre ortsgrupp av vissa orter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Björkman har frågat
mig, om jag anser att den nyligen
redovisade dyrortsundersökningen utgör
tillräckligt skäl för uppflyttning i
högre lönegrupp av orter som enligt undersökningen
är för lågt placerade. Om
så skulle vara fallet, vill herr Björkman

Nr 9

Tisdagen den 1 mars 1966

Svar på interpellation ang. uppflyttning i högre ortsgrupp av vissa orter

veta när en uppflyttning kommer att
ske.

Med anledning härav vill jag framhålla
följande. Den 23 november 1965
svarade jag här i kammaren på en interpellation
som gällde dyrortsgradcringen
av de statsanställdas löner. Jag erinrade
då om att det enligt riktlinjer i proposition
1963:54 pågick en undersökning
inom statistiska centralbyrån för att
klargöra de geografiska prisskillnaderna.
Jag meddelade vidare att prisundersökningens
resultat skulle överlämnas
till statens avtalsverk och att det fick bli
förhandlingsparternas sak att avgöra,
om eventuella geografiska prisskillnader
skulle påverka lönesättningen efter
den 31 december 1965. Undersökningen
är nu färdig, dess resultat har offentliggjorts
och förhandlingsparterna har
fått ta hand om det omfattande materialet.
Det får nu bli förhandlingsparternas
sak att ingående studera undersökningsresultatet
och att foga in det i sina bedömningar
av anställnings- och arbetsvillkoren.

Vidare anförde:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
svaret. Det var kort, kanske i kortaste
laget; jag hade hoppats att statsrådet
skulle ha velat begagna tillfället till att
närmare utveckla sin syn på frågan om
dyrortsgrupperingens vara eller icke vara
i framtiden.

Huvudsakligen har statsrådet hänvisat
till sitt svar här i kammaren den 23
november förra året på en interpellation
angående dyrortsgradcringen av de
statsanställdas löner. Den prisgeografiska
undersökning som då åberopades
har emellertid därefter framlagt resultatet
av sitt arbete. Min fråga gällde, om
statsrådet ansåg denna undersökning utgöra
tillräckligt skäl för uppflyttning i
högre lönegrupp av orter, som enligt
undersökningen var för lågt placerade.
På den frågan, herr statsråd, bär jag

egentligen inte fått något svar, men det
skall jag inte förebrå statsrådet. Möjligen
kunde statsrådet ha gett ett personligt
värdeomdöme om undersökningens
tillförlitlighet, men han har avstått även
från detta; han är ju part i målet. Eftersom
dyrortsplaceringen från och med
i år är en förhandlingsfråga blir det förhandlingsparternas
sak att studera detta
omfattande material.

I min interpellation framhöll jag att
undersökningen syntes ge stöd för uppfattningen
att många orter i lönehänseende
är för lågt placerade och bekräfta
riktigheten av de prisundersökningar
som statstjänstemannaorganisationerna
själva företagit på vissa håll.
Dyrortsundersökningen var avsedd att
ge underlag för en revision av den gällande
lönegrupperingen, men den har
rört endast faktorer som är prisstatistiskt
mätbara, d. v. s. faktorer som kan
indelas i pris- och mängdkomponenter.

I den proposition, som låg till grund
för riksdagens beslut 1963 om denna
undersökning, framhöll departementschefen
att man vid de allmänna bedömningar
som följer sedan sammanställningarna
från den prisgeografiska undersökningen
framkommit, även skulle
ta hänsyn till de olika prisstatistiskt
icke mätbara skillnader som föreligger
mellan olika landsdelar. Det syftar, förmodar
jag, på sådana faktorer som är
särskilt svåra att väga och mäta i detta
sammanhang.

Ser man enbart till den nu publicerade
prisundersökningen, som ju är
mycket omfattande och grundlig, framgår
det att många orter med Stockholm
som basort är för lågt placerade. Jag
kan nämna några siffror som visar hur
pass omfattande undersökningen varit.
Antalet vid den lokala insamlingen gjorda
prisnoteringar utgör i runt tal 91 000,
fördelade på 37 000 butiker och serviceställen,
av vilka omkring 2 600 är belägna
i Stockholm. Jag nämnde att enligt
undersökningen många orter som
•— jämfört med Stockholm som basort

Tisdagen (lön 1 mars 1900

Nr 9

Svar på interpellation anR. uppflyttninR i hÖRre ortsRrupp av vissa orter

med pristalet 1 000 — skulle vara för
lågt placerade. Detta är förhållandet
med åtskilliga kommuner i Stockholms
län — 19 styckeii om jag räknat rätt ■—
i ett par kommuner i Uppsala län, med
Gotland och några enstaka platser i
Mellansverige. Att orterna i Norrland
i fråga om dyrhetstal ligger högre än
Stockholm är ingen överraskning, men
där utgår också särskilda kallortstilllägg.

Statstjänstemännens organisationer
har i sina förhandlingsbud framfört varierande
krav på uppflyttningar. Främst
tar de sikte på kranskommunerna kring
Stockholm samt Gotland och Västerbotten.
Först fram emot sommaren får man
alltså se om dyrortsgrupperingen —
eller den ekvation som dyrortsgrupperingen
utgör — hyfsats sedan förhandlingarna
väl är avslutade.

Min fråga avsåg emellertid närmast,
om det numera kan förekomma att en
enstaka ort, som tidigare varit fallet,
flyttas upp utan att detta tas upp till förhandlingar
mellan parterna. Jag tolkar
statsrådets svar så, att även en enstaka
uppflyttning till högre lönegrupp är en
sak som numera skall tas upp till förhandlingar
mellan statstjänstemannaorganisationerna
och avtalsverket.

Genom att dyrortsundersökningen
framlades nästan samtidigt som den
nya förhandlingsordningen skulle börja
tillämpas blev det inte tid att först
åstadkomma en nollställning — om jag
får begagna det uttrycket — av orterna
på grundval av undersökningen, innan
årets löneförhandlingar börjar.

Frågan om dyrortsgrupperingen är ju
en fråga som riksdagen har sysslat åtskilligt
med ända sedan 1930-talet. Den
återkommer varje år i motioner och
interpellationer och den utgör ett ständigt
irritationsmoment. Frågan förekommer
även i år i motioner, som statsutskottets
femte avdelning så småningom
skall ta itu med men som jag med
hänsyn till tidigare uttalanden förmodar
icke kommer att leda till något re -

sultat, i varje fall inte i form av en ändrad
inställning hos utskottet.

Om jag till slut får göra en följdfråga,
skulle jag gärna vilja veta, om statsrådet
Gustafsson har någon uppfattning om
vad en fullständig avveckling av dyrortsgrupperingen
skulle kosta — om
statsrådet nu verkligen vill och kan
svara på den frågan.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Herr Björkman började
sitt anförande med att klaga över att
mitt svar var så kort. Jag tror dock att
herr Björkman egentligen inte hade väntat
sig något annat. Han ifrågasatte, om
det inte kunde finnas anledning för
mig att närmare utveckla några synpunkter
på detta ämne, och det är klart
att det är en fråga som kan vara värd
att diskuteras.

Nu är det ju ändå så, att vi fr. o. m.
den 1 januari i år inte har någon officiell
dyrortsgruppering kvar. De författningar
som tidigare reglerade detta
område är upphävda fr. o. m. den 1
januari i år. Det som nu finns kvar av
någon gruppering är 5 § i det allmänna
avlöningsavtal, som är träffat mellan
statens avtalsverk och organisationerna.
I det avtalet står det bara att orterna
i landet hänförs till ortsgrupper med
nr 3—5 på sätt framgår av bilaga B.
Denna bilaga är en förteckning över de
grupper, till vilka respektive orter skall
hänföras.

Jag tycker att det kan finnas anledning
att säga detta. Jag har nämligen
under de senaste månaderna läst åtminstone
något hundratal tidningsartiklar
i denna fråga — och ännu fler om
jag räknar in personaltidningarna, som
ju fattat den här saken. Av dessa hundratalet
tidningsartiklar är det tror jag
bara två som visar, att författaren varit
medveten om att det från nyår inte längre
finns någon officiell dyrortsgruppering
utan att det nu är en avtalsfråga
mellan parterna.

Nr 9

Tisdagen den 1 mars 1966

Svar på interpellation ang. uppflyttning i högre ortsgrupp av vissa orter

Herr Björkman frågade också vad jag
anser i denna fråga, och han efterlyste
även min uppfattning om den prisgeografiska
undersökningens tillförlitlighet.
Den senare frågan skall jag inte gå
in på men jag kan väl säga så mycket,
att det finns de som anser att vissa ting
i denna undersökning — trots det ingående,
betydelsefulla och värdefulla
arbete som lagts ned på undersökningen
— kan ifrågasättas. I varje fall menar
de, att man kan ifrågasätta, om denna
prisgeografiska undersökning utan ytterligare
bearbetning kan läggas till
grund för en ny gruppering.

Det är väl naturligt att min privata
uppfattning i denna fråga kan vara av
intresse. Herr Björkman säger att jag
är part i denna fråga. Det kan nog diskuteras;
jag är i varje fall inte förhandlingspartner,
även om jag inte på något
sätt skall försöka skyla över partförhållandet
i övrigt. Om jag emellertid
skulle deklarera en uppfattning i denna
fråga, kunde nästa riksdagsman kräva,
att jag skulle deklarera en uppfattning
även i någon annan fråga som har med
förhandlingarna att göra. Därför bör jag
nog från denna talarstol inte deklarera
någon uppfattning i frågan. Jag kan
mycket väl tänka mig att det finns riksdagsmän,
som skulle kunna fråga hur
man bör lägga upp lönepolitiken i andra
avseenden inför årets löneförhandlingar,
t. ex. om man bör fortsätta att höja
de högsta lönerna mest och de lägsta
minst. Om då herr Björkman menar att
jag skulle fortsätta att från denna talarstol
deklarera mina uppfattningar, tror
jag att det skulle bli fullkomligt omöjligt
för förhandlingsparterna att arbeta
på det sätt de bör göra.

Jag tror också att det kan vara av ett
visst intresse att i detta sammanhang
något studera hur parterna själva ser
på frågan. Jag skall tillåta mig att citera
vad exempelvis Lärartidningen säger.
I nr 8 detta år av denna tidning heter
det:

»Man kan endast betrakta dyrortsun -

dersökningen som en del av det material
som måste ingå i bedömningen av
cn ortsgruppering i lönesystemet. TCOS
förordar att frågan om lönegrupperingen
i lönesystemet upptas till behandling
i samband med den löneplansöversyn
som bör genomföras under de
närmaste åren.»

Detta är tydligen TCO:s uppfattning
i denna fråga.

Ett par andra citat belyser också hur
man inom organisationerna ser på detta
problem.

I Svensk Underbefälstidning nr 2 för
i år heter det:

»Dyrortsgrupperingen -— i ena eller
andra formen eller helt avskaffad —
är numera en förhandlingsfråga och det
kan naturligtvis också, såsom en effekt
av det förhållandet, komma in i bilden
marknadssynpunkter. En gradering av
lönerna alltså efter tillgång och efterfrågan
på arbetskraft.»

Jag skall sluta citerandet med att läsa
upp en bit ur SACO-tidningen. I nr
2/1966 heter det:

»En differentiering av de statliga och
kommunala lönerna så att de i stort sett
anpassas till lönerna på den enskilda
sektorn bidrar till att skapa balans på
den statliga och kommunala arbetsmarknaden.
Det är därför ej förenligt
med de samhällsekonomiska intressena
att slopa ortsgrupperingen i de statliga
och kommunala lönesystemen om de regionala
löneskillnaderna består på den
enskilda sektorn.»

Jag tycker dessa citat är ganska belysande
för hur man på organisationshåll
ser på dessa frågor. Grupperingen
av lönerna är ju ändå bara en komponent
i en mycket invecklad förbandlingsomgång,
som det gäller att försöka
få att gå ihop. .Tåg tror därför inte att
det är möjligt att rycka ut denna komponent
och helt koncentrera sig på den.

Herr Björkman frågade till slut om
man inte skulle kunna tänka sig att göra
en nollställning av dyrortsgrupperingen
före den 1 januari i år, då vi hade det

Tisdagen den 1 mars 19(i(i

Nr 9

Svar på interpellation ang. uppflyttning i högre ortsgrupp av vissa orter

gamla systemet kvar. Vid varje tillfälle
då man liar gjort förändringar i den
tidigare officiella dyrortsgrupperingen
har detta skett i samband med förhandlingar.
Man har varit överens om att
kostnaderna för de förändringar man
har gjort skulle räknas av från den
»pott» som var tillgänglig att fördela
vid dessa tillfällen. Jag tror inte att
organisationerna för sin del skulle bli
så särskilt glada om jag — som jag tror
herr Björkman menade — skulle klampa
in i förhandlingarna och diktera
någonting. Ett totalt avskaffande av dyrortsgrupperingen
skulle — om jag uttrycker
mig försiktigt — i pengar röra
sig om ungefär 350 miljoner kronor. Tar
man hänsyn även till effekten på pensionssidan,
så får man lägga till ytterligare
75 miljoner kronor. Kostnaden
kan alltså i runt tal beräknas till mellan
425 och 450 miljoner kronor på den
statliga lönesidan. Man får väl överlåta
åt förhandlingsparterna att diskutera,
huruvida de är beredda att använda
kanhända det mesta av ett utrymme som
är tillgängligt för löneförhöjningar för
att avskaffa dyrortsgrupperingen.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Med statsrådets senaste
inlägg har min tacksamhet ökat. Jag lyckades
ju ändå nästan provocera statsrådet
till den ytterligare utläggning på
den punkt som jag efterlyste och som
var avsikten med min interpellation.
Jag tror att det var nyttigt att statsrådet
sade litet mer om detta; det råder
nämligen, som statsrådet också sagt,
ganska mycket missförstånd om dyrortsgrupperingen
och beträffande vad
som skall hända från och med i år.

Statsrådet sade — på den punkten
har jag varit en aning tveksam — att
det numera inte finns någon officiell
dyrortsgruppering. Om man slår upp
5 § i det allmänna avlöningsavtalet så
finner man att riket fortfarande är indelat
i ortsgrupper. Man hänvisar där
till bilaga B där det förekommer sam -

ma ortsgruppsindelning som enligt senaste
nummer i denna fråga i svensk
författningssamling — jag tror att den
iir från år 1957. Före 1957 hette det
skatte- och lönegruppering, men sedan
försvann plötsligt lönegrupperingen,
och sedan dess heter det bara skattegruppering.
Det är den indelningen
som återfinns i bilaga B.

Jag tror också att det var nyttigt att
statsrådet lade ut texten litet om dyrortsundersökningen.
Jag förstår att statsrådet
bör vara litet återhållsam med att
deklarera sin uppfattning på den punkten.
Det har framkommit kritik mot
denna dyrortsundersökning, bl. a. just
från den tidning som statsrådet själv
citerade, Lärartidningen, där man i
ganska hårda ordalag ifrågasätter om
undersökningen är riktig. Detta gäller
främst skatteposten och bostadskostnadsposten.

Statsrådet sade också — och det gjorde
mig litet förvånad — att de uppfinningar
som tidigare har skett av orterna
till högre lönegrupper också har skett
i samband med förhandlingar. Men jag
har liksom ett intryck av att det inte alltid
tidigare gick till på det sättet när
det kom ut en kunglig kungörelse om
rikets indelning i ortsgrupper. Jag tror
inte att detta skedde efter förhandlingar.
Jag vet inte när det nya tillvägagångssättet
började. Jag har emellertid
inget minne av att så skedde förr i tiden.

Vad jag särskilt hade i tankarna var
att jag för ett par år sedan i den årliga
debatt som vi har om dyrortsgrupperingen
frågade statsrådet Gustafssons företrädare
i ämbetet, huruvida man inte
skulle kunna tänka sig att även flytta
upp orter medan utredningar pågick.
Först skulle man nämligen ha en utredning
om metoderna för den prisgeografiska
undersökningen och sedan skulle
denna följa. Då svarade statsrådet Gustafssons
företrädare, att själva undersökningen
givetvis inte var något definitivt
hinder för att vidtaga en förändring
av inplacering i dyrort, därest det

Nr 9

Tisdagen den 1 mars 1966

Interpellation ang. målsättningen för regeringens näringspolitik

på någon ort skulle finnas särskilda skäl
därtill; jag hade nämligen påpekat att
det var en del orter som hade åberopat
särskilda skäl. Statsrådet Lindholm svarade,
att en uppflyttning av sådana orter
även hade skett, men det föreföll
som om detta närmast hade varit fallet i
samband med kommunsammanslagningar.
Andra kommuner som gjort
framställningar om uppflyttning — jag
vet åtminstone ett par stycken — hade
inte fått gehör för sina önskemål just
under hänvisning till pågående utredningar.

Jag tror slutligen att det var välkommet
att statsrådet nämnde något om
kostnaderna för ett fullständigt avskaffande
av dyrortsgrupperingen. Även på
den punkten råder det olikartade uppfattningar.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Jag vill bara återkomma
till en punkt för att det inte skall kvarstå
något missförstånd. Givetvis har det,
herr Björkman, tidigare —• före 1958 om
jag minns rätt — någon gång skett att
man flyttat upp en enstaka ort. Jag avsåg
med mitt resonemang borttagandet
av ortsgrupperna 1 och 2. Detta gick
då in i ett förhandlingssammanhang,
varvid man gjorde avräkning av kostnaden
på den s. k. potten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 34, angående
bidrag till de svenska utlandsförsamlingarna
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg anslag under åttonde
huvudtiteln, till statsutskottet och i
övrigt till lagutskott.

Vidare föredrogs och hänvisades till
lagutskott Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 37, med förslag till
godkännande av 1965 års europeiska
överenskommelse till förhindrande av

rundradiosändningar från stationer
utanför nationella territorier, m. m.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 14—17,
statsutskottets utlåtanden nr 30 och 31,
bevillningsutskottets betänkanden nr 3
—5 och 7, bankoutskottets utlåtanden nr
8—11, första lagutskottets utlåtanden nr
7—10, andra lagutskottets utlåtanden nr
6—11, tredje lagutskottets utlåtanden nr
4—8, jordbruksutskottets utlåtande nr
4 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 3—6.

§ 5

Interpellation ang. målsättningen för
regeringens näringspolitik

Ordet lämnades på begäran till

Herr MAGNUSSON i Borås (h), som
yttrade:

Herr talman! Den svenska produktionsapparaten
bygger på ett rikt förgrenat
näringsliv med skilda företagstyper
och av växlande företagsstorlekar. Tillgången
till ett så uppbyggt näringsliv
utgör en garanti för en tryggad sysselsättning
även om konjunkturerna skulle
växla. Den svenska småföretagsamheten
har varit och är fortfarande i mycket
hög grad en förutsättning för bibehållande
av goda sysselsättningsmöjligheter
även på de mindre orterna. Det
förefaller därför i hög grad betänkligt,
då man från regeringshåll gör uttalanden
som måste tydas såsom intentioner till
avveckling av vissa delar av det svenska
näringslivet. I en av de mera kända
franska tidningarna Le Monde Diplomatique
har statsrådet Olof Palme gjort ett
uttalande som tyder på att regeringen
nu är beredd vidtaga åtgärder för nedläggning
av vissa branscher.

Statsrådet Palme säger i tidningen
bl. a.:

»Ett företag som inte är rationellt bör
stänga sina portar. Vi bör endast be -

Tisdagen den 1 mars 1906

Nr 9

Interpellation ang. målsättningen för regeringens näringspolitik

hålla industrier som är kapabla att exportera.
»

På frågan om hur regeringen bär sig
åt för att övertyga industrien om detta,
svarar statsrådet Palme:

»Genom att vägra att lyssna på deras
klagomål. Vi hjälper dem inte, vi subventionerar
inte, vi sätter inte upp några
tullmurar. I början var industrimännen
inte överens om detta. Nu har de
förstått. Det återstår mycket få industrier
som går tillbaka: textil och tändstickor.
Det är faktiskt på det sättet att
svenskarna kommer att köpa sina textilier
utomlands och de berömda tändstickorna
kommer att fabriceras i Finland
eller andra länder.»

Det är naturligt att uttalanden av detta
slag skapar en stor oro i bygder med
utpräglad småföretagsamhet. Om man
från regeringens sida vidtager åtgärder
för att påskynda en bortrationalisering
av de av statsrådet Palme nämnda företagstyperna,
kommer detta att medföra
stora bekymmer för befolkningen i våra
mindre städer och tätorter.

Med anledning av vad som ovan framförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för handelspartementet få ställa följande
fråga:

Anser herr statsrådet att den näringspolitiska
målsättningen som ligger bakom
det ovan åberopade uttalandet bör
vara vägledande för regeringens näringspolitik? Denna

anhållan bordlädes.

§ 6

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

ställningar rörande utgifterna för budgetåret
1966/07 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom civildepartementets
verksamhetsområde; och

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående inrättande av
tjänster samt anvisande av anslag till
avlöningar.

§ 7

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 36, angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att besluta om vissa
postavgifter, överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 8

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Björk i
Göteborg till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet angående
användningen av lögndetektorer i samband
med förhör inom skolväsendet.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.26.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Onsdagen den 2 mars

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 24 nästlidne
februari.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 36, angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att besluta
om vissa postavgifter.

§ 3

Föredrogs den av herr Magnusson i
Borås vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående målsättningen
för regeringens näringspolitik.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Utredning angående utformningen av ett
partistöd

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av motion
om utredning angående utformningen
av ett partistöd.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag skall inte framställa
något yrkande och jag skall heller
inte bidra till en upprepning av den
långa debatt i detta ämne som vi hade
för ett par tre månader sedan. Det har
emellertid tillkommit en ny och såvitt
jag förstår intressant omständighet i
detta sammanhang, som jag gärna vill
fästa kammarens uppmärksamhet på.

För min del har jag alltid haft den
inställningen att det är omöjligt att säga
att man är principiellt för eller principiellt
emot ett partistöd över huvud
taget. Den principiella inställningen
måste i stor utsträckning bestämmas av
just efter vilka principer som detta stöd
utformas. Utan att alltså, herr talman,
nu upprepa den tidigare debatten vill
jag stanna ett ögonblick vid två av de
principer som jag tycker är särskilt betydelsefulla.

Den ena skulle man kunna kalla för
likställighetsprincipen. Den är naturligtvis
mycket svår att till nära nog 100
procent uppfylla, men den bör enligt
min mening vara ett rättesnöre. Den
andra principen skulle man kunna kalla
aktualitetsprincipen. Jag har tidigare
formulerat den på det sättet att grunden
för ett partistöd inte bör ligga i det
förflutna, inte bör vara resultatet av ett
föregående val, utan i stället bör vara
resultatet av det förestående, det aktuella
valet.

Nu har, som jag nyss antydde, ett dokument
kommit fram som berör dessa
båda principer. Det har kommit fram
med anledning av att Svenska stadsförbundet
och det andra stora kommunförbundet
utfärdat en rekommendation
till kommunerna om hur de skall förfara
beträffande stöd från kommunernas
sida till tryckning av valsedlar vid
kommunalval. Jag upprepar alltså som
en bakgrund att en av anledningarna
och inte den minsta till att jag ställde
mig avvisande till den typ av partistöd,
varom riksdagen fattade beslut i slutet
av förra året, just var, att man knöt
detta uteslutande till resultatet av ett
föregående val och inte ville ta någon
hänsyn till det förestående valet, det
aktuella.

Onsdagen den 2 mars 19GG

Nr 9

Utredning angående utformningen av ett partistöd

I den rekommendation som kommunförbunden
liar utfärdat finns det några
mycket intressanta rader som jag skall
be att få citera. Efter en redogörelse för
de beslut, som riksdagen inte bara nu
sist utan även och framför allt tidigare
bar fattat om ersättning för valsedlar
vid riksdagsval, sägs i denna rekommendation:
»Däremot synes med fog
kunna ifrågasättas, om kommunerna
lagligen äger begränsa räckvidden av
sådana frivilliga åtaganden på liknande
sätt som statsmakterna, nämligen till
att avse antingen endast i riksdagen representerade
politiska partier eller —
analogivis — endast de partier, som är
representerade i vederbörande fullmäktigförsamling.
Det förefaller sannolikt,
att ett beslut innefattande begränsning
av dylikt slag vid ett överklagande skulle
komma att betraktas såsom stridande
mot den kommunala likställighetsprincipen
och på grund därav skulle
bli upphävt.»

Jag vill bara ännu en gång, herr talman,
betona, hur man alltså här framhäver
likställighetsprincipen, vars
frånvaro i det nu gällande statliga partistödet
jag tidigare har kritiserat. Litet
längre fram i denna rekommendation
sägs: »Om en kommun i fråga om
sin ekonomiska medverkan vill åstadkomma
en begränsning i ersättningsrätten»
(för tryckning av valsedlar alltså)
» — något som av olika skäl förefaller
både naturligt och lämpligt — synes en
framkomlig väg vara, att kommunen såsom
förutsättning för anslag uppställer
det kravet, att partiet eller gruppbildningen
vid valet har representation i
fullmäktige eller genom valet erhåller
sådan representation.»

Här är man alltså uppenbarligen på
väg emot vad jag tidigare har kallat för
aktualitetsprincipen. Man låter den inte
fullständigt slå igenom, men man är på
väg mot den.

Jag skulle gärna, herr talman, vilja
sluta detta korta inlägg med att ställa
en fråga till dem av utskottets represen -

tanter som inte har underskrivit det särskilda
yttrandet — de som har gjort det
har ju sin egen motivering — om man
ändå inte måste se på eu rekommendation
av detta slag, som jag återgivit ett
par relevanta passager ur, som ett betydelsefullt
inslag i den debatt som
måste följa och som måste ligga till
grund för den omprövning av partistödets
former som jag är övertygad om
så småningom skall komma till stånd.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Herr Wedéns inställning
är ju välbekant för kammaren efter
den debatt vi hade i höstas. Jag avser
inte heller, herr talman, att ta upp
någon lång diskussion i detta ämne. Jag
vill med anledning av den av herr Wedén
sist ställda frågan bara säga, att
det är möjligt, att vi utöver vad som
sagts ifrån kommunförbundens sida
också kommer att vinna andra praktiska
erfarenheter efter det att partistödet
nu har utgått till partierna. Detta
ingick också i den diskussion som konstitutionsutskottet
hade i höstas. Vi sade
oss därför att det, efter det att någon
tid gått och praktisk erfarenhet vunnits
på detta område, bör ske en förutsättningslös
utredning för att därefter fastlägga
riktlinjerna.

Herr Wedén, jag vill ingalunda förneka
att det ligger något i Ert resonemang,
men det är litet enklare att använda
denna princip när det gäller kostnaderna
för valsedlar än då det rör sig
om hela partistödet. Det tror jag att
även herr Wedén inser, ehuru det naturligtvis
rent principiellt kan anföras
synpunkter till stöd för den uppfattning
herr Wedén har i frågan.

Jag vill till slut bara erinra om att
det i höstens debatt i varje fall var ett
parti som mycket klart demonstrerade
mot partistödet, nämligen högern. Högern
sade till och med, att den inte
tänkte ta emot dessa pengar eller ansöka
om dem utan ville klara sig själv.
Herr talman! Nu vet vi att högern på

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 19G6

Utredning angående partiernas inkomster och utgifter m. m.

samma sätt som övriga partier anhållit Utskottet hemställde,
om och erhållit sina pengar. Det är inte att motionerna
mer att säga om den saken. Jag vill 1) I: 145 och II: 198 samt

bara att det till kammarens protokoll 2) 11:325

antecknas att så skett. icke måtte föranleda någon riksda Herr

talman! I övrigt vill jag hän- gens åtgärd,
visa till utskottsutlåtandet och hemstäl- Utskottets hemställan föredrogs; och
la om bifall till detta. anförde därvid:

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag vill ta tiden i anspråk
för att ställa eu ytterligt kort
fråga till herr Adamsson. Får jag fatta
hans anförande på det sättet, att han
i stort sett instämmer i den principiella
inställning som kommit till uttryck i
kommunförbundens rekommendation?

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 5

Utredning angående partiernas inkomster
och utgifter m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av motioner
om utredning angående partiernas inkomster
och utgifter m. m.

Konstitutionsutskottet hade till gemensam
behandling förehaft

1) de likalydande motionerna nr 145
i första kammaren av herrar Adolfsson
och Werner samt nr 198 i andra kammaren
av herr Hermansson m. fl., och

2) motionen nr 325 i andra kammaren
av herrar Ilaglund och Hammarberg.

I motionerna vid 1) hemställdes, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
begär förslag till lagstiftning angående
redovisningsskyldighet för penningbidrag
till de politiska partierna».

I motionen vid 2) hemställdes, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en allsidig utredning
beträffande partiernas inkomster och
utgifter i den del som icke täcks av det
statliga bidraget».

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Sveriges kommunistiska
parti har länge hävdat, att de politiska
partierna skall redovisa sina inkomster
och utgifter, och vårt parti har samma
mening i dag. I konsekvens med denna
uppfattning har vi också motionerat till
innevarande års riksdag och begärt förslag
till lagstiftning angående redovisningsskyldighet
för penningbidrag till
de politiska partierna.

Utskottet hänvisar till 1964 års riksdagsbeslut,
och uttalar även den meningen
att, sedan statsbidrag utbetalats
till de politiska partierna och dessa bidrag
får användas utan någon inblandning
eller kontroll, skulle denna fråga
inte ha någon aktualitet. Jag kan hålla
med om att de penningbelopp som partierna
erhåller från statskassan inte
skall leda till någon kontroll med avseende
på användningen. Det rör sig
inte heller så mycket om hur partierna
använder sina pengar, utan mera om
varifrån de får pengarna. När det gäller
statsbidraget vet vi ju alla varifrån
pengarna kommer.

Vi anser sålunda att kravet på en redovisning
fortfarande har brinnande aktualitet
och detta särskilt som vi vet, att
de borgerliga partierna erhåller betydande
penningbelopp från näringslivet
— från bolag och industri. I den mån
det handlar om aktiebolag kan man
verkligen ifrågasätta om bolagsstyrelserna
skall ha befogenhet att lämna bidrag
till ett visst bestämt politiskt parti. Aktieägarna
representerar ju olika politiska
uppfattningar, och därför kan detta
aldrig bli rättvist.

Av stor betydelse är också att man

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 190G

Nr 9

Utredning angående partiernas inkomster och utgifter m. m.

vet vilka ekonomiska intressen som ligger
bakom den propaganda man för
eller de ståndpunktstaganden som partier
intar. Kommunistiska partiet presenterar
varje år en betydande inkomstkälla
som partiet har. Vi publicerar
många spalter om den saken och anger
namn på alla som lämnar ekonomiskt
bidrag till oss. Vi är beredda att även i
fortsättningen lämna alla de upplysningar
som kan vara behövliga för en
redovisning av hur vi finansierar vårt
parti.

Det är märkligt om denna fråga nu
skulle ha fått minskad aktualitet, när
den engelska regeringen den 4 februari
lade fram ett lagförslag om att företagen
skall redovisa sina bidrag till olika politiska
partier. Detta engelska lagförslag
överensstämmer med liknande förslag i
Frankrike och Tyskland.

Vi har här diskuterat denna fråga
många gånger tidigare, och ytterligare
en motion föreligger nu i ärendet, nämligen
den som väckts av herrar Haglund
och Hammarberg. Den innehåller i stort
sett samma synpunkter. Det är sålunda
inte bara på kommunistiskt håll som
man är intresserad av att denna fråga
fullföljes. Även inom det socialdemokratiska
partiet finns tydligen ett betydande
intresse för den saken.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till motionerna I: 145
och II"; 198.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
utlåtande nr 15 behandlar tre motioner
med krav om utredning rörande partiernas
inkomster och utgifter. Det förefaller
emellertid som om utskottet i hastigheten
har yrkat avslag på en motion
för mycket. Utskottets motivering för
avslag är nämligen: »Om detta är i detta
sammanhang av särskild vikt att beakta,
att en av de grundprinciper, på vilka
beslutet byggde, var att någon som helst
statlig kontroll av medelsanvändningen
inte skulle förekomma.»

3 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr

Men yrkandet i den motion som undertecknats
av herr Hammarberg och
mig var: »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig
utredning beträffande partiernas
inkomster och utgifter i den del som
icke täcks av det statliga bidraget.» Jag
vill särskilt understryka det sista. Vi
har alltså inte alls velat aktualisera någonting
som rör det statliga bidraget,
utan vi har bara avsett vad som tidigare
har behandlats och beslutats här i riksdagen.
Vid 1964 års riksdag vädjade
man nämligen till de olika partierna
och partiledningarna att på lämpligt sätt
redovisa sina inkomster, och i anslutning
till första lagutskottets behandling
av de då väckta motionerna anförde utskottet
följande:

»Skulle det emellertid uppkomma svårigheter
för partierna att åstadkomma
sådana överenskommelser, synes det
böra ankomma på Kungl. Maj :t att överväga,
huruvida något initiativ bör tagas
i syfte att främja en lösning av det redovisningsproblem,
varom här är fråga.»

Jag har velat aktualisera denna skrivning
nu, därför att det är en gammal
fråga som riksdagen tidigare har beslutat
om. Jag vill dessutom ge mig själv
en bakgrund för ett vidare agerande i
form av påminnelser till partiledningarna
och även till regeringen om att ta
initiativ för att få fram denna redovisning,
om det inte sker någonting i den
riktning som riksdagen tidigare beslutat
om.

Jag ber därför till sist, herr talman,
att få yrka bifall till motion nr II: 325.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag skall ta mig friheten
att litet grand blanda mig i herrar Haglunds
och Hammarbergs samt även herr
Hermanssons åtgöranden på denna
punkt ur en särskild aspekt.

De vill ju ha en utredning om partiernas
inkomster och utgifter. Ärendet har,
som också framhållits, en viss samhörighet
med det partistöd som röstades

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Utredning angående partiernas inkomster och utgifter m. m.

igenom förra hösten. Motionärerna Haglund
och Hammarberg säger i det sammanhanget
i sin motion: »De politiska
partiernas ekonomiska situation kommer
att bli väsentligt förbättrad genom
detta statsbidrag. Dock kommer kostnadsbekymren
att kvarstå även i framtiden.
Enskilda bidrag, anslag och särskilda
aktioner kommer med all säkerhet
att bli nödvändiga för att klara ekonomien.
» Detta är ganska märkligt. Har
herrarna alldeles glömt bort att huvudargumentet
för detta partistöd var just
att man därigenom skulle slippa ifrån
enskilda bidrag?

Ur den debatt som fördes den 14 december
1965 — enligt min mening en
svart dag i den svenska demokratiens
historia — skall jag citera vad några
talare sade i detta sammanhang. Jag
börjar som sig bör med statsministern,
som yttrade bl. a. följande: »Det måste
vara en samhällsangelägenhet och ett
demokratiskt intresse att partierna står

fria och är oberoende.---Såvitt vi

kan se finns det bara ett sätt att garantera
detta oberoende, nämligen att ersätta
det stöd som utgår från det enskilda
näringslivet med ett statsstöd.»
Här sägs alltså direkt att de enskilda
bidragen skall försvinna och ersättas av
ett statsstöd.

Herr Adamsson citerade av någon anledning
ur tidningen »Ung höger» följande:
»Genom inrättandet av statsanslag
kommer vi också ifrån allt beroende
av enskilda bidragsgivare . . .», vilket är
i naivaste laget men sagt ur precis samma
aspekt och med samma mening.

Herr Hedlund, som fick massor av instämmanden,
yttrade: »Jag föredrar detta
statliga partistöd framför den nuvarande
finansieringsmetoden.»

Herr Bengtsson i Varberg sade någonting
som just i dag framstår som ganska
underbart: »Ekonomien kan inte heller
klaras med hjälp av lotterier av skilda
slag, ...» Om lotterierna bara är tillräckigt
stora och kan konkurrera med
Penninglotteriet, kanske de ändå kan

göra sitt till. Herr Bengtsson fortsatte:
»Men behovet av insamlingar eller, för
att uttrycka det i klartext, tiggeriet skulle
behöva bli mera omfattande, om man
inte finge ekonomiskt stöd av samhället.
»

Det stora lotteri som nu skall ordnas
visar ju att inte ens socialdemokraterna,
som dock fick lika mycket av detta partistöd
som alla andra tillsammans, klarar
ekonomien. De andra partierna klarar
den då naturligtvis ännu mycket
mindre. Det fanns människor som redan
i debatten i höstas begrep att det
argument som anfördes bara var en förespegling,
ett bluffargument om man
skall tala ren svenska. Om det skulle
vara någon konsekvens i galenskapen,
borde man lagstifta mot all privat bidragsgivning.
Det hade naturligtvis varit
ett frihetsberövande som varit fullt
värdigt det beslut som fattades om partistöd.

Nu kommer alltså t. o. m. ett par motionärer
från det förslagsställande partiet,
socialdemokraterna, och säger att
man vill ha en utredning om det privata
stödet. Men det avskaffade vi ju den 14
december 1965. Det är emellertid på sätt
och vis ett sundhetstecken att man kommer
underfund med att det bara var
ett skenargument som man förut använde.
Det är bara beklagligt, herr talman,
att förnuftet skall komma så på efterkälken.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag medger, herr Haglund,
att den komprimerade form som
utskottets skrivning fått kan leda vilse,
och jag vill därför till förtydligande
fästa uppmärksamheten på att utskottet,
när frågan behandlades år 1964,
skrev följande: »Skulle det visa sig
svårt för partierna att åstadkomma sådana
överenskommelser, borde regeringen
överväga, om något initiativ borde
tagas för att främja en lösning.»

Onsdagen den 2 mars 1966 Nr 9

Formerna för anslutning till religiöst samfund och till politiskt parti eller politisk

organisation

Detta kvarstår, och det är därför följdriktigt,
när herr Haglund gör påminnelser
till partiledningarna och till regeringen
i dessa frågor.

Herr Sjöholms inlägg skall jag inte
närmare beröra. Jag vill bara notera
att MbS, trots stora deklarationer i frågan,
ännu inte offentligt redovisat sina
kostnader för det senaste valet. Och jag
fann av herr Sjöholms sätt att argumentera,
att man inte heller har något större
intresse av eller förståelse för saken.

Att herr Sjöholm skulle vilja föra
samma resonemang när det gäller statsunderstöd
på andra områden tror jag
inte. Det skulle ju betyda att han om
alla institutioner som har statsunderstöd
finge säga, att statsunderstödet
har ingen betydelse, därest inte hela
kostnaden för verksamheten betalas med
statsunderstöd. Detta har det väl ändå
aldrig varit fråga om, och så illa har
det heller inte argumenterats, även om
herr Sjöholm ägnade sig åt att endast
göra korta citat, när han skulle belysa
vad olika talare sagt under den senaste
debatten. Statsbidrag till partierna löser
ingalunda partiernas finansieringsproblem,
och avsikten har aldrig varit
att åvägabringa en fullständig lösning
på detta sätt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 145
och 11:198; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 325;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 6

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av motion
om ändrad ordning för väckande av
motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Formerna för anslutning till religiöst
samfund och till politiskt parti eller politisk
organisation

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av motion
angående formerna för anslutning till
religiöst samfund och till politiskt parti
eller politisk organisation.

I den till konstitutionsutskottet hänvisade
motionen nr 62 i andra kammaren
av herr Sjöholm hemställdes, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning och förslag
beträffande intagande i kommande
grundlag av stadgande av innebörd att
anslutning till religiöst samfund och till
politiskt parti eller politisk organisation
kan ske endast genom egenhändigt undertecknad
personlig ansökan och med
bestämmelse tillika att minderårig under
15 år i religiöst avseende skall följa
vårdnadshavaren».

Utskottet hemställde, att motionen
11:62 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Sveningsson, Svenungsson och
Magnusson i Tumhult.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag har väckt en motion
i denna kammare om att ingen person
i vårt land skall kunna anslutas till
vare sig politiskt parti eller religiöst
samfund utan att själv uttryckligen ha
önskat det. Låt mig allra först fram -

36 Nr 9 Onsdagen den 2 mars 1966

Formerna för anslutning till religiöst samfund och till politiskt parti eller politisk
organisation

hålla — det är i och för sig onödigt,
men jag gör det för undvikande av alla
missförstånd —- att jag givetvis inte är
motståndare till vare sig politisk verksamhet
eller religiös utövning — tvärtom.
Det enda jag vill understryka är
att sådana verksamheter skall vara grundade
på demokratisk mark, vilket för
närvarande inte är fallet. Det förekommer
på bägge dessa områden en form
av tvång, som är ovärdig ett demokratiskt
samhälle.

När det gäller den politiska tvångsanslutningen,
som vi ofta diskuterat
här i riksdagen och som jag inte behöver
fördjupa mig vidare i, vet alla
att det inträffar att kanske ett 20-tal
personer på ett möte kan besluta att
tusentals människor skall bli medlemmar
av ett visst parti, utan att måhända
en hel del av dessa ens vet om detta.
Ingen kan hävda att detta är demokratiskt
riktigt.

I religiöst avseende räknas medborgarna
från födseln in under en viss
religiös riktning, vilken dessutom favoriseras
på andra religiösa riktningars
bekostnad och till vilken människorna
t. o. m. så småningom blir tvungna att
betala skatt. Inte heller detta är demokratiskt
riktigt.

Det finns på detta område en underlig
tvekluvenhet. Högerpartiet, som är
föredömlig motståndare till den politiska
ofriheten, är inte lika principfast
när det gäller den religiösa.

Förhållandet är det omvända med
socialdemokraterna, som ofta visat ett
stort intresse för religionsfrihetsfrågor
men som är motståndare till den politiska
frihet, som det nu är fråga om.
Jag skulle vilja efterlysa de socialdemokratiska
kammarledamöter, som vi så
ofta fått lyssna till i denna kammare
när de med darr på stämman talat om
demokratiens spelregler och principer.
Nu finns det tillfälle att bekänna sig
till dessa demokratiska principer.

Motionen syftar helt enkelt till att

ingen person av beskäftiga förmyndarskapsmänniskor
skall kunna slussas in
i politiska partier eller religiösa samfund,
utan att det för medlemskap skall
fordras, att varje enskild person själv
av egen fri vilja på ett uttryckligt sätt
begär sitt inträde.

.lag har härutöver tillagt, »att minderårig
under 15 år i religiöst avseende
skall följa vårdnadshavare^). Att jag
valt just åldern 15 år beror på att detta
i regel är den övre gränsen för konfirmationsundervisning.
Jag menar att
ungdomar, om de vid denna ålder anses
vara mogna att förstå innebörden
av konfirmationen, även skall vara mogna
att bestämma, om de vill vara med
i ett visst religiöst samfund eller icke.

Konstitutionsutskottet hänvisar nu
när det gäller den politiska delen av
mitt yrkande till att detta har avslagits
många gånger tidigare. Det är tydligen
ett krav som man i all evighet kommer
att avvisa. Man skulle kunna hoppas att
någon förändring kunde ske, att människor
kunde ändra inställning i denna
fråga.

Både den tyvärr nu nedlagda Stockholms-Tidningen
och Aftonbladet har
uppträtt som motståndare till den kollektiva
anslutningen. Man skulle kunna
tänka sig att den allmänna opinionen
kunde ha eii inverkan även på de socialdemokratiska
riksdagsmännen.

När det gäller religionen hänvisar
konstitutionsutskottet till utredningen
kyrka—stat, som mödosamt stapplar sig
fram med sitt arbete. Men min motion
går utöver denna utrednings arbetsområde.
Även om vi, såsom alla hoppas,
skulle skilja kyrkan och staten åt, skulle
detta problem kvarstå. Det kommer
sannolikt alltid att finnas klåfingriga
förmyndarskapsmänniskor, som vill
slussa in personer i fållor.

Dessutom kommer detta problem att
bli aktuellt för varje ung person, när
vederbörande når åldern 15 år, då medborgarna,
om jag fick som jag ville,

Onsdagen den 2 mars 190(5

Formerna för anslutning till religiöst

organisation

skulle få ta ställning till dessa frågor.
Det förefaller mig som om konstitutionsutskottet
helt hade förbisett denna
aspekt.

I utskottsutlåtandet finns en hel del
intressanta saker. Man citerar vad andra
lagutskottet redan år 1934 — alltså
för 32 år sedan — anförde beträffande
den politiska kollektivanslutningen:

»Att sålunda utan den enskildes uttalade
samtycke inregistrera honom i
ett politiskt parti synes emellertid icke
stå i god överensstämmelse med den
politiska självbestämningsrätt, som bör
tillkomma varje medborgare. Den enskilde
fackföreningsmedlemmens reservationsrätt
torde knappast upphäva de
olägenheter, som äro förbundna med
den kollektiva anslutningen.»

År 1950 säger första lagutskottet i
detta sammanhang:

»Utvecklingen i främmande länder
bär skrämmande vittnesbörd om huru
dessa omistliga värden lätt kunna förloras,
om de icke på allt sätt värnas.
Det framstår då som ett självklart anspråk,
att företeelser i vårt eget samhällsliv
icke få lämna utrymme för anmärkningar
ur demokratisk synpunkt.
—• Med denna inställning till de allmänna
demokratiska rättigheterna kan kollektiv
anslutning till ett politiskt parti

knappast vara förenlig.----Av vad

här anförts torde framgå, att den nuvarande
möjligheten till kollektiv anslutning
av en förenings medlemmar till
politiskt parti icke är tillfredsställande
ur demokratiska eller andra synpunkter.
»

Det borde vara svårt att verkligen
säga något emot detta, som är korrekt
ord för ord och av ingen kan bestridas
med fog.

I utskottsutlåtandet står också en del
intressanta citat när det gäller den religiösa
aspekten. Jag skall be att få citera
vad Frikyrkliga samarbetskommittén
anförde år 1953:

»Samarbetskommittén företräder av -

Nr 9

samfund och till politiskt parti eller politisk

gjort den uppfattningen, att en konsekvent
tillämpning av religionsfrihetens
princip när det gäller medlemskap i
svenska kyrkan skulle kräva att detta
medlemskap — icke dess motsats: utträdet
ur denna kyrka — gjordes beroende
av en aktiv handling från medborgarnas
sida.»

Det iir också demokratiskt helt riktigt.
Vidare säger samma år Förbundet för
religionsfrihet:

»Det enligt förbundets mening i princip
enda tillfredsställande systemet,
vars införande förbundet dock tror
kommer att dröja många år, är att var
och en som önskar vara medlem i något
trossamfund skall anmäla eller begära
sitt inträde i detta samfund.»

När det gäller den religiösa aspekten
skulle jag gärna, utan att det väl kan
anses olämpligt, vilja citera ett ord av
Jesus, som har sagt att »ditt tal skall
vara ja, ja och nej, nej, och vad därutöver
är är av ondo». Den mannen har
sagt mycket som är värt att begrundas
och efterlevas i lika hög grad av både
troende och icke troende. Detta ord är
väl allmänt uppfattat som en uppfordran
till att ta personlig ställning. Man
skall inte vara ljum. Som det nu förhåller
sig anslutes till statskyrkan en hel
del människor som inte har något emot
det och en del som kanske till och med,
när de börjar reflektera närmare, inte
skulle vilja det. Kyrkan får en massa
medlemmar som inte är verkligt övertygade
om varför de är med. Jag kan
inte fatta att detta från kristen synpunkt
kan vara ett tilltalande system.

Det sägs i ett särskilt yttrande till utskottsutlåtandet
att dessa synpunkter
delvis kan vara riktiga, men man skall
inte lagstifta om sådana ting. Man måste
emellertid kunna få ordning på detta
område. Jag citerade nyss ett uttalande
av ett utskott, som redan år 1934
var inne på att dessa förhållanden var
demokratiskt oriktiga. Ingenting har
hänt sedan dess. Då måste vi ändå göra

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Formerna för anslutning till religiöst samfund och till politiskt parti eller politisk

organisation

någonting. Om vi sent omsider får en
ny författning — vi skall hoppas att
den så småningom kommer — har där
sin givna plats ett stadgande om skyddet
för den enskilda människans frihet i
politiskt och religiöst avseende. Det
borde finnas i en grundlag. I det nya
författningsförslaget finns en rättighetskatalog
som tar upp en hel massa
mycket mer perifera ting, som att vi
skall ha rätt att anlita post och telegraf
o. s. v., men detta är verkligen en
fundamental frihetsfråga.

Det bör i Sveriges grundlag finnas
ett stadgande om att ingen människa
skall kunna ansluta någon annan till
sammanslutningar som har livsåskådningsfrågor
om hand, det vill säga politiska
och religiösa frågor.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till motion nr 62 i denna
kammare.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Eftersom mitt namn
står under det särskilda yttrande som
är fogat till utlåtandet, vill jag framföra
några synpunkter på de båda
ärenden som behandlas i detta. Motionen
av herr Sjöholm består ju av två
led.

Beträffande kollektiv anslutning till
politiskt parti ställer vi oss inom högern
avvisande till ett sådant arrangemang
men menar att det vore fel att
följa herr Sjöholms linje och yrka på
lagstiftning i det ärendet. Detta är motiveringen
till det särskilda yttrandet.

Därefter skulle jag vilja framföra ett
par synpunkter på medlemskapet i kyrkan.
Det är ju svenska kyrkan som avses
med uttrycket »religiöst samfund»
i motionen. Herr Sjöholm säger mycket
riktigt att man föds in i religionen.
Det torde vara svårt att komma till
världen på annat sätt än att födas in i
den. Herr Sjöholm är litet motsägande
i sin argumentering. Han anför också

att minderåriga rimligtvis bör följa
vårdnadshavaren upp till femton års ålder.
Det är ju precis vad som sker när
den nyfödde formellt anknyts till den
svenska kyrkan om föräldrarna eller
föräldern tillhör kyrkan. Det är värt
att lägga märke till att man sedan bekräftar
denna tillhörighet genom dopet.
Det är 86 procent av vår befolkning
som döps i svenska kyrkan. I det
stift som herr Sjöholm tillhör är siffran
hela 96 procent.

Det är klart att detta måste betraktas
som en personlig meningsyttring,
inte från barnet men väl från föräldrarna
som låter döpa sitt barn. Vad
sker sedan? Efter fjorton, femton år
återvänder lika många för att delta i
konfirmationsundervisningen, d. v. s.
underkasta sig bortåt 60 timmars undervisning
i kyrkans lära och därefter
delta i konfirmationen, bekräftelseakten,
inför Herrens altare. Det är väl ingen
som kan påstå att detta inte skulle
vara en personlig meningsyttring av lika
gediget slag som den, då man sätter
sitt namn under ett papper och därmed
bekräftar att man vill inträda i
eller utträda ur ett samfund.

Det tillkommer varken herr Sjöholm
eller mig eller någon annan att döma
om människors hjärtan härvidlag, om
hur mycket de menar eller inte menar.
Herr Sjöholm tar fram Skriftens ord
om att ja skall vara ja och nej skall
vara nej. Det är ett bud som vi själva
skall följa, herr Sjöholm, men vi skall
inte döma om hur andra människor har
det med den saken. Det är varje människas
ensak. Vår uppgift i detta sammanhang
är väl ändå inte att kontrollera
styrkan i människors tro, utan den
är att skapa frihet åt dem som vantrivs
med systemet — och dessa tycks ju
vara utomordentligt få.

Herr Sjöholm, som är mycket intresserad
av att man inte skall krångla till
det för människor utan i stället vill förenkla
förfarandet i skilda sammanhang,

Onsdagen den 2 mars 1906
Formerna för anslutning till religiöst samfund och till politiskt parti eller politisk

organisation

bidrar här själv till att verkligen krångla
till det. Den till mer än 90 procent
uppgående delen av befolkningen som
är med vid konfirmationen skulle strykas
ur böckerna för att därefter trava
åstad och skriva under papper på att
de åter vill inträda i vår kyrka. Det
vore verkligen att krångla till saken
över hövan.

Jag anser, som sagt, att den undervisning
och den akt, som ungdomarna är
med om i samband med konfirmationen,
är en personlig meningsyttring.

Det kan väl också vara bra, att man
inte behöver få sin tro testad för att
få tillhöra ett religiöst samfund. Det
finns säkert många människor som på
detta sätt vill vara anonyma i en kyrka,
som kan ge dem service i många
avseenden.

Utredningen kyrka och stat har också,
som mycket riktigt anförts, frågan
om medlemskapet under behandling.
Det dröjer inte så länge innan denna
utredning framlägger sitt betänkande.
Hur man sedan skall kunna komma in
med lagstiftning om medlemskap, förstår
jag inte. I det läget må det väl ändå
vara kyrkans ensak att betrakta de
döpta och konfirmerade som medlemmar
av kyrkan.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Herr Werner sade att
herr Sjöholm borde betänka innebörden
av Skriftens ord: Edert tal skall
vara ja, ja eller nej, nej. Det tycker jag
också att han bör göra. Herr Sjöholm
vill gärna utge sig för att vara renlevnadsman,
och i den yttre propagandan
har han gång på gång klart uttalat, att
han är republikan och ateist.

Men, herr Sjöholm, hur var det i
förra veckan när det gällde frågan om
statschefens ställning? Jag har funnit,
att herr Sjöholm bidrog till att stärka

monarkien genom att rösta för motionen
om kvinnlig tronföljd. De Skriftens
ord, som jag nyss erinrade om, kan
tydligen tolkas litet olika. Jag tror dock
att herr Sjöholm har ett motiv för sitt
handlande som han anser vara konsekvent
och riktigt.

När det gäller frågan om kollektivanslutningen
tycker jag nog att herr Sjöholm
skall stämma ned tonen litet. Herr
Sjöholm tycks inte ha någonting att erinra
mot kollektivanslutning, bara det
gäller rätt parti. Jag fann inte att herr
Sjöholm på något sätt protesterade, när
under senaste valrörelsen MbS tog högerpartiets
medlemmar och kassa i Lund
på ett föreningmöte. Då fann vi inte
herr Sjöholm på barrikaderna i någon
kamp mot kollektiva beslut av detta
slag.

Herr Sjöholm säger vidare, att varje
enskild medlem skall ha ett skydd. Herr
Sjöholm har härvidlag gått så långt, att
han inte ens vill att konstitutionsutskottet
skall få ta del av vilka som anmält
sitt inträde i MbS, en sammanslutning
som när den uppträder här i riksdagen
kallar sig riksdagsparti men som när
den figurerar i Malmö är en valorganisation.
Jag vill erinra om att herr Rubin
krävt att han skall få deltaga i partiledardebatten
i radio och TV. Men
just nu pågår ett väldigt bråk hemma
i Malmö, där han som ordförande i centerpartiavdelningen
protesterar mot
herr Hanssons i Skegrie sätt att ordna
upp organisationen på hemmaplan. Där
är han tydligen centerpartist, trots att
centerpartiet inte vill ha med honom
att göra.

Ja, så krångligt kan det bli när man
teoretiserar utan att ta hänsyn till vad
som händer i praktiken. Jag vill fästa
herr Sjöholms uppmärksamhet på att
högerledamöternas särskilda yttrande
tillkommit enbart i pedagogiskt syfte
för herr Sjöholms personliga bruk.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

40 Nr 9 Onsdagen den 2 mars 1966

Formerna för anslutning till religiöst samfund och till politiskt parti eller politisk
organisation

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Hen'' talman! Herr Adamsson talar
gärna om annat än det som skall behandlas.
Jag trodde att vi klarade av
frågan om monarki eller republik i förra
veckan. Men om herr Adamsson
verkligen vill veta varför jag röstade
som jag gjorde, så kan jag faktiskt lämna
en motivering till det, vilket herr
Adamsson också förutsatte. Om det nu
i det socialdemokratiska programmet
sedan decennier är inskrivet att man
är för ett republikanskt statsskick, så
behöver man ju inte ta fram och lufta
den åsikten lagom för att fördröja en
författningsreform som vi oundgängligen
behöver. Då kan vi låta genomförandet
av ett republikanskt statsskick
vänta.

Det var en anledning, herr Adamsson.

Jag är inte för någon könsdiskriminering
av vare sig hög eller låg. När vi
nu har en monarki, så kan vi lika gärna
ha en drottning som en kung.

Beträffande kollektivanslutningen talade
herr Adamsson egentligen inte alls
om detta ärende, vilket jag kan förstå;
det är naturligtvis svårt. Herr Adamsson
är tydligen av en annan mening än
numera Stockholms-Tidningen och Aftonbladet
och massor av unga socialdemokrater.
Tiden håller kanske på att
rinna förbi herr Adamsson i detta avseende.

Beträffande MbS vill jag påpeka att
herr Adamsson ju knappast kan komma
upp i denna talarstol utan att tala
om MbS; MbS måste ha gjort ett kolossalt
intryck på herr Adamsson, det förstår
jag. Det är klart att det är roligt
att höra om MbS, men vi kan väl kanske
lämna det i något sammanhang. Och
det var väl ändå herr Adamsson som
från denna talarstol agerade för att göra
MbS till ett parti, och att MbS blev ett
parti var i mycket stor utsträckning
herr Adamssons verk. Kom sedan inte
och skyll på andra!

Herr Werner sade inte ett ord för
att motivera åsikten att det skulle vara
fel att tillgripa lagstiftning om man inte
kan komma till rätta med problemet
på annat sätt. Att barn kommer
till världen kan vi naturligtvis inte undvika,
som herr Werner sade, men varför
skall de födas in i ett visst religiöst
samfund? Det är det frågan gäller. Om
de skulle födas in i ett samfund enligt
min metod, om jag får kalla det så, så
skulle det vara av föräldrar som uttryckligen
hade begärt sitt inträde i
ett visst samfund och inte som nu, då
harnen blir medlemmar utan att deras
föräldrar vet om de är medlemmar här
eller där.

Visst döper och konfirmerar man sina
barn, och den statistik som finns
på det området åberopas gärna — det
vet jag ju. Men varför skulle man då
inte kunna skriva en anhållan? Skulle
det vara så fantastiskt mycket svårare?
Statistiken visar att man utnyttjar vissa
tjänster som kyrkan tillhandahåller,
vissa vackra ritualer som människor
uppskattar, men den säger inte att dessa
människor verkligen omfattar den tro
som samfundet strider för. Icke ett
skvatt om det. Jag förstår inte heller
att det ur kristen synpunkt kan betraktas
som riktigt hederligt.

Jag är sannerligen inte någon vän
av byråkrati, men jag skulle vilja försvara
ett visst mått av byråkrati, om
man därmed kan rädda demokratien.
Demokratien är i det fallet viktigare.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! När herr Sjöholm erinrade
om Jesu ord, trodde jag — och
jag dömde då efter den attityd han intar
utåt — att han inte ställer större
fordringar på andra än på sig själv.
Men det finner jag nu att han uppenbarligen
gör. Jag fattade hans uttalande
på det sättet att det var ett krav på
konstitutionsutskottets ledamöter, som
har att ta ställning till dessa frågor.

Onsdagen de» 2 mars 196C Nr 9

Formerna för anslutning till religiöst samfund och till politiskt parti eller politisk

organisation

Herr Sjöholm yttrade att det är jag
som har gjort MbS till parti. Det har förekommit
ett par uppgifter i pressen
om att konstitutionsutskottet icke skulle
ha något att erinra mot MbS’ tillvägagångssätt.
Det får vi, herr Sjöholm, tillfälle
att om någon tid diskutera i denna
kammare, i anledning av ett memorial
från konstitutionsutskottet, och i det
sammanhanget får vi väl också diskutera
vem som har gjort MbS till parti.

Herr Sjöholm försökte förklara sitt
ställningstagande i förra veckan, och
det är väl inte mycket att säga om det
utom att det väl finns anledning då att
erinra om bibelns »Edert tal skall vara
ja, ja, eller nej, nej».

Med detta, herr talman, ber jag få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet när
herr Sjöholm i sitt anförande argumenterade
som om frågan gällde att ta ställning
för eller emot kollektivanslutning
till politiskt parti eller religiöst samfund.
Nu gäller frågan inte detta, utan
den gäller huruvida ett förbud mot kollektivanslutning
skall tas in i grundlagen
eller inte.

Det finns goda skäl till betänkligheter
mot kollektivanslutningen, och numera
vet vi att dessa betänkligheter har
trängt in även i det socialdemokratiska
partiet — i varje fall har vissa pressorgan
argumenterat för att man inte
skall tillämpa kollektivanslutningen. Det
finns kanske anledning —• inte minst
efter genomförandet av partistödet —
att räkna med att kollektivanslutningen
kommer att minska i omfattning eller
eventuellt så småningom upphöra. Under
sådana förhållanden är väl tillgripandet
av en lagstiftning och än mera
ett grundlagsenligt förbud att ta till hårdare
medel än vad saken kräver.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Då vi nu snart hållit
på med denna fråga i fyrtio år måste
vi, som jag tidigare sagt, ändå försöka
få ordning på den, herr Larsson i
Luttra.

Jag efterlyser fortfarande de socialdemokratiska
frihetskämpar, vilka brukar
stå här i talarstolen men som blivit
ersatta av herr Adamsson — ett ur den
synpunkten dåligt byte. Snart finns det
ingenting som i sämsta mening är mera
konservativt än socialdemokratiska riksdagsledamöter,
som försvarar det bestående
i varje situation.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen 11:62;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Sjöholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 17, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen 11:62.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Adamsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 189 ja och 1 nej, varjämte 15 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Visst statsbidrag till föreläsningsverksamhet

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Visst statsbidrag till föreläsningsverksamhet Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
30, i anledning av väckta motioner om
visst statsbidrag till föreläsningsverksamhet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! I två motioner, av vilka
jag står för den inom andra kammaren,
har hemställts, att riksdagen måtte som
bidrag till föreläsningsverksamheten på
tilläggsstat II för budgetåret 1965/66 anvisa
ett anslag av 50 000 kronor. Motioner
om ökat anslag till föreläsningsverksamheten
för budgetåret 1966/67
kommer upp i kammaren senare under
vårriksdagen, och utförliga motiveringar
skall då ges. Må det dock tillåtas mig
att redan nu, då det första motionsparet
avlivas, fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på vad det gäller, i förhoppning
att det skall skapa en positiv
beredskap längre fram i vår.

År 1963 ingrep staten med en omläggning
och en kraftig ökning av stödet
till folkbildningen, omfattande också föreläsningsverksamheten,
och det ökade
statsstödet gjorde, att föreläsningsarrangörerna
kunde börja satsa på modernare
metoder, friskare ämnesval och mera
kvalificerade föreläsare. Folk började
strömma till, TV-psykosen började gå
över och man ville ut och se talare
igen. Ett behov av tidsenliga föreläsningar,
som länge varit uppdämt i studieförbunden
och hos allmänheten skapade
plötsligt en ström av statsbidragsansökningar.

Vad beträffar innevarande budgetår,
ber jag kammarens ledamöter uppmärksamma,
att redan sistlidna januari var
statsbidraget, som stått oförändrat på

1,7 miljon kronor sedan reformen 1963,
praktiskt taget helt förbrukat, och det
återstod fem månader av budgetåret.
Det ser sålunda ut att bli ganska tyst i
talarstolarna i vår, och många arrangemang
måste slopas, om ingenting görs
snabbt och effektivt. Under alla förhållanden
tycker man, att de allra mest
angelägna och redan aviserade föreläsningarna
borde räddas. Föreläsningsverksamheten
står och faller i stort sett
med statsbidragen. Arvodesminskningar
för föreläsarna och avgiftshöjningar för
allmänheten är knappast möjliga.

Det är mot den bakgrunden, som motionernas
förslag om 50 000 kronor på
tilläggsstat måste ses — pengar som
skulle ha kunnat hjälpa upp situationen
våren 1966. Nu säger statsutskottet, att
en ökning av anslaget till föreläsningsverksamheten
innevarande år inte är av
sådan art, att den bör föranleda medelsanvisning
på tilläggsstat.

Det uttalandet kan väl tolkas ungefär
så, att de sökta pengarna inte är förbrukade
i förskott och att ett så kallat katastroffall
därmed inte föreligger. Man torde
behöva uppföra sig som Dramatiska
teatern och dess ledning för att vederfaras
äran att placeras på tilläggsstat.
Dessutom bör man givetvis inte röra sig
med så små summor som 50 000 kronor.

Alltnog! Här skall, då tvångsläge är
för handen, ingenting annat yrkas än bifall
till utskottets hemställan. Motionärerna,
då förstärkta med ytterligare motionärer,
avser att återkomma vid behandlingen
av statförslaget för budgetåret
1966/67 och hoppas då på en välvilligare
behandling av statsutskottet än
vad som nu har blivit fallet.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
31, i anledning av Kungl. Maj :ts propo -

Onsdagen den 2 mars 1900

Nr 9

sition angående försäljning av vissa allmänna
arvsfonden tillfallna fastigheter.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Ändring i tulltaxan

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475) jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 3 januari 1966 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 14, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändring
i tulltaxan den 12 september 1958 (nr
475).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås tullättnader
för vissa varor av intresse för ^ländernas
export. Sålunda föreslås att tullen
slopas på bl. a. dadlar, bananer, tropiska
frukter, kryddor och kakaobönor samt
sänks kraftigt på bl. a. kaffe och kakaopulver.

Tullättnaderna är avsedda att träda
i kraft den 1 juli 1966.

Till utskottet hade hänvisats de i anledning
av propositionen väckta, likalydande
motionerna I: 507 av herr Enarsson
och II: 647 av herr Oskarson, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att det vid propositionen fogade författningsförslaget
skulle träda i kraft den 1
juli 1967.

Utskottet hemställde,

att riksdagen — med bifall till Kungl.
Maj ds förevarande proposition nr 14
och med avslag på de likalydande motionerna
I: 507 av herr Enarsson och
II: 647 av herr Oskarson — måtte anta -

Ändring i tulltaxan

ga vid propositionen fogat förslag till
förordning om ändring i tulltaxan den
12 september 1958 (nr 475).

Reservation hade avgivits av herrar
Enarsson, Ottosson och Björkman, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, med förklarande att
propositionen nr 14 icke kunnat av
riksdagen oförändrad antagas, måtte
med bifall till de likalydande motionerna
I: 507 av herr Enarsson och II: 647
av herr Oskarson antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475) med den ändringen att
övergångsbestämmelserna erhölle följande
lydelse.

Denna förordning träder i kraft den
1 juli 1967.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag vill först ge en kort
beskrivning av bakgrunden till det ärende
som kammaren nu skall ta ställning
till.

I syfte att främja u-ländernas export
har regeringen föreslagit slopande av
tullen på bl. a. dadlar, bananer, tropiska
frukter, kryddor och kakaobönor samt
en sänkning av tullen på bl. a. kaffe och
kakaopulver. I propositionen åberopar
departementschefen den rekommendation
som antogs vid världshandelskonferensen
i Geneve våren 1964, enligt vilken
tullar och särskilda skatter på tropiska
produkter hos industriländerna
skulle elimineras så snart som möjligt.
Man enades om en förhandlingsordning
som innebar att en lista över tropiska
produkter skulle upprättas av GATTsekretariatet.
Därefter skulle de i förhandlingen
deltagande länderna ange
för vilka varor och i vilken omfattning
de var beredda att avveckla eller reducera
förekommande handelshinder.
Avsikten var att denna procedur skulle
kompletteras med någon form av sam -

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1906

Nr 9

Ändring i tulltaxan

ordning av förhandlingserbjudandena
industriländerna emellan.

Senare ändrades emellertid förliandlingsläget
inom Kennedy-ronden genom
att EEC-länderna inte kunde lägga fram
några förhandlingsbud såsom hade
överenskommits. Insikten om att några
erbjudanden inte var att vänta från
EEC kan ha påverkat utformningen av
förhandlingsbudet från andra industriländer.
Sverige tillhörde emellertid de
länder som framlade sina erbjudanden
i Geneve i september 1965 med den förhoppningen
att andra industriländer
skulle följa efter och göra motsvarande
erbjudanden. I det rådande läget har
flera länder emellertid inte kunnat ta
ställning i frågan.

Vi har i princip ingenting att invända
mot tullsänkningsförslaget. Departementschefen
uttalar i propositionen att
det är »uppenbart, att frågan om sänkning
av tullar på u-landsprodukter och
avskaffande av andra handelshinder
måste tillmätas stor betydelse i strävandena
att förbättra u-ländernas ekonomi».
Detta ligger också helt i linje
med de nya kapitel i GATT-avtalet som
riksdagen antog för endast några månader
sedan. Departementschefen framhåller
samtidigt i propositionen: »Åtgärder
av enskilda stater synes i sin effekt
på u-länderna vara utan nämnvärd
betydelse, i varje fall när det gäller ett
land som i likhet med Sverige har en
relativt liten marknad att erbjuda och
där tullarna som regel är så låga att de
inte för u-ländernas produkter utgör något
faktiskt hinder för tillträde till
marknaden.»

Obestridligen förhåller det sig så. Beträffande
en del av dessa produkter är
den svenska importen från u-länderna
obetydlig framför allt i jämförelse med
de stora industriländernas. Endast beträffande
kaffe och bananer är importen
av någon omfattning.

Men man har exempelvis inte lyckats
förmå Tyskland och Italien att reducera
de höga konsumtionsskatterna på kaffe.

En sådan reduktion skulle kunna få en
mera väsentlig effekt för u-ländernas
export.

Det nu föreliggande förslaget till avskaffande
och sänkning av tullarna är
alltså huvudsakligen av psykologisk betydelse.
Sverige kan vara ett föredöme
för andra länder. Vi ansluter oss alltså
i princip till den uppfattning som kommit
till uttryck i departementschefens
uttalande och i det nya kapitlet i GATTavtalet.
Den sammanfaller med synpunkter
som tidigare har framförts från
högerpartiets sida, senast i en partimotion
förra året.

De nu föreslagna tullsänkningarna
och avskaffandet av tullar medför ett
inkomstbortfall för staten på ca 30 miljoner
kronor. I det rådande ansträngda
ekonomiska läget har vi ansett att
ikraftträdandet bör kunna uppskjutas
ett år, alltså till den 1 juli 1967.

Det framgår även av utskottsmajoritetens
motivering att det inte finns anledning
anta att »tullättnaderna kommer
att i nämnvärd omfattning bidra
till att öka importen. Än mindre kan
det anses troligt att importen av de tropiska
varorna skulle minska om tullarna
bibehålies oförändrade.» Så långt utskottet.
Ett uppskov med ikraftträdande
till nästa år kan sålunda inte ha någon
nämnvärd negativ effekt för u-ländernas
export.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen
av herr Enarsson in. fl.

Herr LORE.NTZON (k):

Herr talman! Eftersom den kommunistiska
gruppen under 1963, 1964 och
1965 års riksdagar motionerat om åtgärder
från svensk sida i syfte att avskaffa
kvarstående reellt sett diskriminerande
handelshinder för u-länderna,
är det med tillfredsställelse vi kan notera
bevillningsutskottets betänkande i
anledning av en proposition från Kungl.
Maj:t med förslag om tullättnader.

Den omständigheten att vårt land rå -

Onsdagen den 2 mars 1906

Nr 9

kat in i en situation, då handelsbalansen
starkt försämrats, utgör icke tillräckligt
skäl för att nu avstå ifrån åtgärder
som borde ha vidtagits tidigare.
Utskottet gör det helt riktiga konstaterandet,
att ett uppskjutande av redan
gjorda erbjudanden skulle bidra till att
minska u-ländernas förtroende för industriländerna
och därmed också för
vårt land. Man kan tillägga att de föreslagna
tullättnaderna på sikt kommer
att främja också vårt lands egna handelspolitiska
intressen.

Vill man, som reservanterna säger sig
vilja göra, vidta åtgärder i syfte att förbättra
handelsbalansen, bör det finnas
möjlighet att börja på ett helt annat och
mera väsentligt område än detta. Jag
skall inte närmare gå in på den frågan,
eftersom det kommer att ges tillfälle
härtill i ett helt annat sammanhang.

Herr talman! Med det sagda har jag
velat ge den kommunistiska gruppens
oreserverade understöd till förslagen i
bevillningsutskottets betänkande nr 3,
till vilka jag sålunda yrkar bifall.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Som herr Björkman redan
tidigare har sagt, har man i propositionen
nr 14 som vi behandlar föreslagit
vissa lättnader i tulltaxan beträffande
en del tropiska frukter. Det har
bedömts vara av stort intresse för uländerna
att få tullen på dessa frukter
sänkt.

Tullättnaderna är avsedda att träda
i kraft den 1 juli 1960. Det beräknas
kosta staten ungefär 30 miljoner kronor,
varav 20 miljoner kronor hänför
sig till kaffe.

Utskottet delar helt departementschefens
uppfattning, det föreligger ingen
skillnad beträffande själva sakfrågan.

Högern bär däremot inte kunnat förbise
en motion av herrar Enarsson och
Oskarson och har i en reservation framfört
motionens yrkande att ikraftträdandet
skulle uppskjutas ett år. Man bär
som skäl för sin ståndpunkt angivit det

Ändring i tulltaxan

statsfinansiella läget och angelägenheten
av alt dämpa importtakten.

Utskottets majoritet har inte kunnat
godta denna värdering och tror inte
heller att tullättnaderna i någon nämnvärd
omfattning kommer att öka importen.
Vi anser i motsats till högerpartiet
att de minskade tullinkomsterna i
första hand bör betraktas som en del av
våra samlade utgifter för att bistå uländerna.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill göra en kort
kommentar till Anderssons i Essvik
yttrande. Vi måste ändå vara på det
klara med att förutsättningen för att
dessa tullsänkningar verkligen skall bli
av någon betydelse för u-länderna är
att vi ökar importen därifrån.

Utskottet har självt framhållit att så
knappast kommer att bli fallet — åtminstone
inte i nämnvärd omfattning,
även om utskottet uttryckt sig mycket
försiktigt. Utskottet säger, som jag framhöll
i mitt första anförande, också: »Än
mindre kan det anses troligt att importen
av de tropiska varorna skulle minska
om tullarna bibeliålles oförändrade.»

Våra möjligheter att väsentligt öka
konsumtionen av exempelvis ananas,
mango-frukter, guava, kokos- och paranötter
torde vara mycket begränsade.
Detsamma gäller exempelvis peppar
och vanilj som också ingår bland tullsänkningsvarorna.
Importen av dessa
varor är obetydlig. Man kan tala om
— jag vet inte om man kan översätta
det direkt till svenska — »negligeabla
kvantiteter». Saffran, som också uppräknas
i taxan, importerar vi över huvud
taget inte från u-länderna.

Med anledning av herr Anderssons i
Essvik uttalande vill jag citera ännu ett
avsnitt av utskottets betänkande. Där
står nämligen att posten i fråga »bör
betraktas som en del av våra samlade
utgifter för att bistå u-länderna». Det

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Ändring i tulltaxan

är möjligt att herr Andersson i Essvik
syftar på dessa 30 miljoner kronor
i inkomstbortfall. Här vill jag erinra
om vad som står i statsverkspropositionen,
i vilken finansministern i samband
med redogörelsen för utvecklingsbiståndet
uttalat sig på följande sätt: »Dessa
åtgärder» — alltså tullsänkningarna —■
»tjänar samma syfte som den direkta
biståndsgivningen och kan även till sina
budgetmässiga verkningar jämställas
med denna.»

Effekten är ett inkomstbortfall för staten
på 30 miljoner kronor, men den positiva
effekten för u-länderna tror varken
utskottet eller reservanterna på.
Den kommer inte att bli av någon nämnvärd
omfattning. Utskottet har uttryckt
sig försiktigt, men jag tror vi skall vara
på det klara med att de 30 miljonerna
är ikomstbortfall för staten, medan man
kan bortse från effekten vad beträffar
u-länderna, ty där kommer den att bli
nästan lika med noll.

Herr ANDERSSON i Essvik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Beträffande frågan huruvida
importen kommer att öka eller
inte tror jag att utskottets försiktiga
skrivning är riktig, och det vill väl inte
heller herr Björkman förneka.

När det gäller frågan vart dessa 30
miljoner kronor går, så måste väl ändå
den övervägande delen av pengarna
komma u-länderna till godo, annars vore
det ju ingen mening med att vi hävdade
att tulltaxorna skall sänkas. Och
när herr Björkman vill vara med om
att sänka tulltaxan och bara vill skjuta
på ikraftträdandet, så befinner sig val
herr Björkman och jag i samma situation,
nämligen den att vi räknar med
att sänkningen ytterst kommer u-länderna
till godo.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Andersson i Essvik
och jag borde kanske inte förlänga

denna debatt, eftersom vi i princip är
överens om det allra mesta. Men, herr
Andersson, det kan knappast bli så att
dessa 30 miljoner kronor kommer u-länderna
till godo. Det blir endast ett direkt
inkomstbortfall för staten, om vi
sänker tullarna.

Jag upprepar att förutsättningen för
att tullsänkningarna verkligen skall
komma u-länderna till godo är att vi
dricker mer kaffe, äter mer bananer
och konsumerar mera saffran, paranötter
och kokosnötter. Och utrymmet för
det tror jag är rätt begränsat. Den uppfattningen
fick jag också i utskottet. Jag
tror inte att det egentligen var någon
av ledamöterna i utskottet som trodde
att vi skulle dricka så mycket mer kaffe
eller äta så många fler bananer, om
vi sänkte tullarna på dessa varor. Jag
tycker det är oriktigt av finansministern
att säga att dessa 30 miljoner kronor
kan jämställas med de direkta bidrag
vi ger till u-länderna. Det kan
de inte. Men tullsänkningarna kan få
psykologisk effekt, och det är därvidlag
jag anser att vi skall försöka vara
ett gott föredöme för andra länder. Huvudsaken
är att de stora industriländerna,
t. ex. Tyskland och Italien, följer
efter och avskaffar de mycket höga kaffeskatter
man där har. Då kan konsumtionen
av kaffe öka, vilket skulle få effekt
för u-länderna.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att framföra några speciella synpunkter
och har ingen anledning att här
gå emot utskottets yrkande. Jag vill knyta
an till herr Björkmans resonemang
och anföra några i viss mån liknande
synpunkter, grundade på erfarenhetsrön
vid besök i några tropiska länder.

■Tåg vill ge kammarens ledamöter del
av den grymma besvikelse infödda arbetare
känner, när de kommer till uppköparen
i en centralort och av honom
kanske får beskedet att priset på de produkter
vederbörande odlat nu bara är

Onsdagen den 2 niars 19G6

Nr 9

hälften mot vad det var när de sålde
förra gängen.

Om vi verkligen skall kunna hjälpa
befolkningen i dessa länder som vi vill
göra, måste vi komma åt roten till prissättningen
på de odlade produkterna.
Om vi sänker tullarna, blir resultatet,
som herr Björkman säger, bara ett inkomstbortfall
på 30 miljoner kronor för
svenska staten, om de kvantitativa beräkningarna
är riktiga. Vi vet inte ett
dugg om huruvida vi verkligen hjälper
de människor vi vill hjälpa.

Odlarna kommer med sina produkter
till centralorterna, och därifrån går varorna
efter försäljning till utskeppningshamnarna
och internationellt verksamma
säljare åsätter produkterna priser
i enlighet med dagskurser som ibland
är fullkomligt orimliga och omöjliga
att begripa även för många affärsmän.
Jag skulle därför vilja att de som producerar
varorna fick med av de prisökningar
som kan bli möjliga genom
tullsänkningarna. Det är inte nödvändigt
att vi ökar vår konsumtion. Men
om vi kan genomföra internationella
åtgärder som medverkar till att prisökningarna
hamnar just hos de människor
som har odlat produkterna, så
skulle vi uträtta något väsentligt.

Låt mig här anknyta till en mycket
välgrundad statistisk uppgift från senhösten
i fjol. Ett av dessa länder i Afrika
har baserat 70 procent av sin export
på kakaobönor, och i en sjuårsplan
hade man räknat med ett pris av
120 pund per ton. Men i augusti i fjol
var priset 65 pund per ton. Om man
har baserat 70 procent av sin export
på en viss råvara för en sjuårsperiod
och priset sjunker till ungefär hälften
av vad man kalkylerat med, så är det
självklart att det går åt skogen med ett
sådant lands ekonomi.

Även om vi sänker tullarna eller tar
bort dem är det inte däri den verkliga
hjälpen ligger. Jag skulle vilja fästa
våra myndigheters uppmärksamhet på
att man i internationella sammanhang

Ändring i tulltaxan

inte endast bör föreslå sådana åtgärder
som borttagande av tullar för att hjälpa
utvecklingsländerna utan att man så
att säga hör gå till roten och försöka
hjälpa dem att få betalt för varorna på
ett riktigt och rimligt sätt, så att de
inte blir utsatta för ibland fullkomligt
förödande prisfluktuationer.

Jag har bara velat säga detta som en
komplettering, eftersom jag har varit
djupt gripen av den besvikelse som
människorna i dessa länder kan känna
när de helt plötsligt får besked om att
priset nu är ett helt annat än vad de
beräknat när de strävat för att odla
produkterna. Där är det sannerligen
inte något jordbruksavtal som garanterar
vissa priser.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Ingen i utskottet och
ingen heller i kammaren har väl någonting
att invända om ett sådant arrangemang
kan komma till stånd, att vinsterna
på tullsänkningar och andra åtgärder
som vi vidtar för u-länderna helt
kommer u-ländernas arbetande befolkning
till godo. Men detta ligger något
utanför det utskottsutlåtande som vi
behandlar här i dag, och det är väl orsaken
till att det inte har satts på pränt
i själva utskottsutlåtandet.

Jag har alltså ingenting emot det resonemang
som den senaste talaren här
förde.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag är tacksam för det
senaste yttrandet. Det må vara hänt att
detta inte är rätta sammanhanget att
ta upp dessa frågor, men nog tycker
jag att om det finns erfarenhet av hur
det i praktiken verkar, så kunde man
ha begärt att utskottet i sitt utlåtande
åtminstone med något ord hade berört
denna del av effekten. Därför har jag
velat påpeka detta.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Björkman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Enarsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 178 ja och 30 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 4, i anledning av väckta motioner
angående avskrivningsunderlaget
för skogsvägar, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:84
av herr Isacson m. fl. och II: 123 av herr
Jonasson m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte antaga ett genom motio -

nerna framlagt förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), enligt vilket förslag
avskrivningsunderlaget för skogsvägar
skulle bestämmas till två tredjedelar
av anläggningskostnaden;

2) de likalydande motionerna I: 307
av herrar Yngve Nilsson och Enarsson
samt II: 375 av herrar Nilsson i Bästekille
och Ringaby; ävensom

3) de likalydande motionerna 1:520
av herrar Yngve Nilsson och Eskilsson
samt II: 641 av herr Nilsson i Bästekille
och fru Heurlin.

Utskottet hemställde,

A) beträffande avskrivningsunderlaget
för skogsvägar

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 84 av herr Isacson
in. fl. och II: 123 av herr Jonasson
in. fl. måtte antaga i utskottets hemställan
intaget förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 2 av anvisningarna till
22 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

B) beträffande avdragsrått för kostnader
för nyanlagd skogsplantering

att de likalydande motionerna I: 307
av herrar Yngve Nilsson och Enarsson
samt II: 375 av herrar Nilsson i Bästekille
och Ringaby icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C) beträffande avdragsrått för omplantering
av fruktträd

att de likalydande motionerna 1:520
av herrar Yngve Nilsson och Eskilsson
samt II: 641 av herr Nilsson i Bästekille
och fru Heurlin icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

beträffande avskrivningsunderlaget
för skogsvägar

I) av herrar John Ericsson, Einar
Eriksson, Tage Johansson, Paul Jansson,
Arne Pettersson, Brandt, Kärrlander,
Engkvist, Asp och Hammarsten,
vilka ansett att utskottet under punkten
A) bort hemställa,

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1960

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

att de likalydande motionerna 1: 84
av herr Isacson m. fl. och II; 123 av
herr Jonasson in. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

beträffande avdragsrätt för omplantering
av fruktträd

II) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Lothigius, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Inom bevillningsutskottet
förekommer, som jag tidigare påpekat,
ofta lottdragning för att avgöra
ärendena, och det blir da alltså slumpen
som bestämmer, vilka som skall stå
för utskottsmajoritetens skrivning. I
detta fall har oppositionen vunnit lottdragningen,
och därför skall jag som
talesman för reservanterna säga några
ord — det blir inte många.

Utskottsbetänkandet berör tre frågor
nämligen värdeminskningsavdrag för
skogsvägar, avdrag för kostnader för
nyanlagd skogsplantering samt avdrag
för kostnader för omplantering av fruktträd.
Det rör sig om gamla och för
kammarens ledamöter väl bekanta frågor.
Jag skall endast ta upp den förstnämnda,
alltså frågan om värdeminskningsavdrag
för skogsvägar; beträffande
de andra två frågorna råder enighet
inom utskottet.

Enligt gällande bestämmelser får vid
beräkning av nettointäkt av jordbruksfastighet
en tredjedel av kostnaden för
anläggning eller förbättring av skogsväg
avskrivas enligt avskrivningsplan
med 10 procent per år under tio på
varandra följande år, oavsett om anläggningens
varaktighetstid är längre
eller kortare än tio år. Bedömningen är
således skönsmässig. Har statsbidrag eller
annat bidrag för utförande av väganläggningen
utgått till den skattskyldige,
skall ifrågavarande bidrag före
avskrivningen dragas av från anläggningskostnaden,
och värdeminsknings4
— Andra kammarens protokoll 1966.

avdrag får följaktligen åtnjutas endast
för den del av anläggningskostnaden,
som den skattskyldige själv bestritt.

Jag tillåter mig att i detta sammanhang
erinra om att staten också ger
bidrag till enskilda vägbyggen. För nästa
budgetår anslås för ändamålet 13,5
miljoner kronor, vilket är en halv miljon
kronor mer än för innevarande
budgetår. Jag vill inte med detta ha
sagt att bidragen höjs för den enskilde,
men jag tycker att det är på sin plats
att påminna om detta anslag. Dessutom
förbrukas betydande belopp för sådana
vägarbeten av de anslag som arbetsmarknadsstyrelsen
ställt till skogsstyrelsernas
förfogande för vägbyggnadsändamål.

Motionärerna och utskottsmajoriteten
föreslår nu att avskrivningsunderlaget
skall bestämmas till Va av anläggningskostnaden.
Vi har allesammans inom
utskottet ansett att den frågan alltid
kan diskuteras. Visst kan övervägas hur
stor del av anläggningskostnaden respektive
förbättringskostnaden för en
permanent skogsväg, som bör avskrivas
vid beskattningen. När man bestämde
avskrivningsunderlaget tog man hänsyn
till att skogsvägarnas varaktighet är svår
att bedöma, men skattelagsakkunniga
exempelvis menade att många skogsvägar
ändå har ett bestående värde.
De underströk vidare att inte alla permanentade
vägar är underkastade förslitning,
om underhållet är normalt.

En annan sak som bör uppmärksammas
är att det skattemässiga vinstbegreppet
vid försäljning av fastighet bibeliålles
oförändrat.

När de nuvarande bestämmelserna beslöts
år 1962 framhöll departementschefen,
att dessa får anses som ett provisorium
tills allmänna skatteberedningen
framlägger sitt slutliga förslag. Med
hänsyn därtill har vi på vårt håll tidigare
i bevillningsutskottet — vare sig
om vi tillhört utskottsmajoriteten eller
reservanterna — uttalat att man bör
avvakta allmänna skatteberedningens

\r 9

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m.

slutliga förslag. Med hänsyn till de övriga
förhållanden som jag nämnt har
vi också avstyrkt ändringsyrkandena.
Såsom reservanterna även denna gång
gör.

Jag ber därför att få yrka bifall till
reservation I av herr John Ericsson
m. fl.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Frågan om avskrivningsunderlaget
för skogsvägarna har,
såsom herr Brandt tidigare anförde, diskuterats
många gånger tidigare. Men det
är alldeles uppenbart att den inte blir
mindre aktuell ju längre tiden går. Det
ställs bl. a. allt större anspråk även på
skogsvägarnas bärkraft genom lastfordonens
ökade tyngd och lastningsmöjligheter.

Man bör också ta en annan omständighet
i betraktande när man bedömer
detta avskrivningsunderlag, nämligen
den utvidgade användning skogsbilvägarna
fått som turistleder på grund
av människornas ökade fritid. Jag har
i denna kammare vid flera tillfällen
understrukit nödvändigheten av att
skogsvägarna görs tillgängliga för fritidsmänniskorna,
så att dessa kan komma
ut i naturen, och detta tycker jag
alltjämt är riktigt. Jag kan dock inte
förstå varför det skall övervältras på
skogsägarna att svara för det mesta av
dessa kostnader, när en permanent
skogsväg numera nästan måste betraktas
såsom en allmän väg. Detta borde
man också ta hänsyn till vid bestämmandet
av avskrivningsunderlaget.

Utskottsmajoriteten uttalar nu — och
herr Brandt har inte kunnat anföra
något däremot — att man i det väsentliga
är överens med motionärerna. Reservanterna
har emellertid varit ute
på jakt efter ett argument för att avstyrka
motionen, och då har man hittat
på att man skall avvakta skatteberedningens
definitiva förslag i skattefrågan.
Jag har, herr Brandt, mycket svårt
att förstå vilket samband det i detta

fall finns mellan skatteberedningens utredningar
och frågan om skogsvägarnas
avskrivningsunderlag. Jag kan inte
finna att det föreligger något sådant,
men skulle så vara fallet, kunde det
vara rätt intressant att få saken belyst
från denna talarstol. Det är nog emellertid
mycket besvärligt att finna ett
sådant samband; det har bara varit en
räddningsplanka som man har utnyttjat
när man inte hade andra skäl att tillgripa
för att avstyrka motionen.

Med dessa argument, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan i betänkande nr 4.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Herr Brandt talar om att
anslagen till enskilda vägbyggnader i
år har höjts med en halv miljon kronor.
Det är alldeles riktigt, men, som
herr Brandt också påpekar, den enskilde
skogsägaren som bygger dessa vägar
får inte större bidrag. Däremot blir det
kanske ett något ökat byggande. Den
enskilde måste själv bidraga lika mycket
som tidigare till sin egen väg.

Denna fråga har diskuterats vid flera
riksdagar, och vi, som anser att två
tredjedelar av det belopp, som den enskilde
ägaren till vägen har lagt in i
denna, skall få avskrivas under en tioårsperiod,
har, som herr Brandt nämnde,
med lottens hjälp blivit i majoritet
denna gång. Reservanterna menar däremot
att nu gällande regel med en tredjedels
avskrivning skall bestå.

Med hänsyn till det ökade, och berättigade,
kravet på bättre transportmöjligheter
i skogarna — inte bara för
att transportera fram virke utan lika
mycket för att de som arbetar i skogen
skall kunna förflytta sig snabbt och
bekvämt mellan hemmet och arbetsplatsen
— är det synnerligen angeläget
att byggandet av permanenta skogsbilvägar
uppmuntras. Även om dessa
kanske står oanvända som skogstransportvägar
under flera år — när man har
tagit bort det avverkningsmogna virkes -

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1906

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. ni.
mentscliefens uttalande 1962 att dessa

förrådet på ett skifte kan det dröja mycket
länge innan man återkommer till
detta område för att avverka mer skog.
Dessa vägar utnyttjas som herr Vigelsbo
nyss nämnde, också som turistvägar.
Den vidgade fritiden och det växande
antalet bilar medför att turisttrafiken
på enskilda vägar och skogsbilvägar har
ökat och troligen kommer att öka ännu
snabbare. Detta innebär större kostnader
för skogsägarna för att hålla vägarna
i trafikabelt skick. Vi anser av redovisade
skäl det motiverat att man för
anläggningskostnaderna skall kunna utnyttja
ett bättre avskrivningsunderlag
än det nuvarande.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det är som huvudmotionär
bakom motionen nr 11:123 jag
skulle vilja anföra några ord om skogsbilvägarna.

När jag har studerat utskottets betänkande
har jag där framför allt frapperats
av reservanternas uttalande:
»Mot bakgrunden av det stora behov
av investeringar i skogsvägar, som föreligger,
har statsbidragen för byggande
av sådana vägar successivt höjts under
senare år.» Men, herr Brandt, man
har inte höjt statsbidraget i procent
räknat, utan vad som höjts är det totala
anslagets belopp och denna höjning
beror väl i viss mån på att det nu
byggs fler vägar än tidigare men också
på att kostnaderna för detta byggande
har stigit.

Vad vi här diskuterar är emellertid
den del av kostnaderna som inte täcks
av statsbidrag utan som skogsägarna
själva får stå för. Det kan för övrigt
också tänkas att skogsbilvägar byggs
helt utan statsbidrag, d. v. s. enbart bekostas
av skogsägaren. En avskrivning
med en tredjedel av ifrågavarande
kostnader under tio år är alldeles för
litet.

Reservanterna erinrar om departe -

avskrivningsregler är ett provisorium,
men med tanke på den snabba utvecklingen
på alla områden bör vi inte lata
ett sådant provisorium bestå under någon
längre tid. Motionens förslag om
avskrivning med två tredjedelar av kostnaderna
är emellertid också på sitt sätt
avsett som ett provisorium. Man vet inte
— det har sagts förut och jag upprepar
det — i vilken riktning utvecklingen
inom skogsbruket kommer att
gå och på vilka sött avverkningarna
kan komma att bedrivas. Därför bör
man se till att ifrågavarande kostnader
kan bli avskrivna så snart som möjligt,
och det är syftet med vårt förslag.

Jag har diskuterat dessa frågor med
människor av olika kategorier som har
erfarenhet på området, och de finner
de nuvarande avskrivningsreglerna stötande.
Skogsbilvägarna byggs ju delvis
för att underlätta arbetet och göra
det bekvämare för arbetarna men framför
allt för att sänka avverkningskostnaderna.
Skulle skogsägarna då inte
kunna få täckning för de utlägg man
haft för att möjliggöra en sådan sänkning? På

det maskinella området har för
skogsbrukets del en storartad utveckling
ägt rum — en utveckling som den
enskilde skogsägaren måste följa med
i. Efter årets snörika vinter måste väl
för övrigt alla förstå vilken nytta ett
vägbyggande av ifrågavarande slag kan
ha.

Det är inte första gången frågan om
dessa avskrivningsregler behandlas i
riksdagen. Jag tycker det är anmärkningsvärt
att den inte kan avgöras på
ett rättvist sätt, utan skall behöva oupphörligt
komma igen. Ett av argumenten
mot en ändring av de nuvarande avskrivningsreglerna
är att skogsvägbyggandet
höjer fastighetsvärdet. Jag skulle
vilja rekommendera dem som resonerar
på detta sätt att studera försäljningsstatistiken.
Man kan inte av den dra
slutsatsen att byggandet av skogsbilvä -

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

gar höjer fastighetsvärdet i någon
nämnvärd grad, utan för detta värde
hlir själva skogsinnehavet avgörande.
Anläggandet av skogsbilvägar får helt
enkelt ses som en del av avverkningskostnaderna.
Det är ur den synpunkten
som vi vill ha rättvisare avskrivningsregler.

Jag tror att skogsbilvägbyggandet är
en för den enskilde lönsam åtgärd, men
det är också lönsamt för samhället. Stat
och kommun kommer mycket fort att
få igen de kostnader som ett ökat avdrag
medför, eftersom en rättvis beskattning
på detta område i hög grad
stimulerar till en ökning av vägbyggandet.

Denna fråga måste helt enkelt lösas.
Man bör i detta sammanhang inte heller
glömma frågan om arbetskraftstillgången,
som inte i dag har så mycket diskuterats
men som är synnerligen aktuell.
I syfte att spara arbetskraft är
det väl ändå riktigt att genom rättvis
beskattning stimulera till ett ökat bilvägbyggande.

Jag vill för min del påstå, att detta är
en ful fläck på vårt skattesystem. Den
är dessutom onödig och bör därför snarast
möjligt tvättas bort. Jag måste också
säga att reservanternas motivering
är oerhört svag, och jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Persson
i Heden (ep).

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att tala något om den fråga som behandlas
under punkt C i utskottets utlåtande.
Utskottets ledamöter får ursäkta
att jag säger, att jag inte tror att
de har riktigt fattat frågans innebörd. I
år liksom i fjol anser utskottet att man
för närvarande inte kan göra någonting
åt problemet. Jag hade trott att
utskottets ledamöter under det år som
gått skulle ha studerat saken närmare
och lärt sig litet mer om den. Men så
är tydligen inte fallet. Utskottet hänvi -

sar bara till nuvarande bestämmelser,
enligt vilka avdrag för omplantering av
fruktträd inte får göras.

Jag skall därför försöka ge en saklig
redogörelse för förhållandena för att
om möjligt underlätta ställningstagandet
nästa gång denna motion skall behandlas
— den kommer igen; det vill
jag redan nu förutskicka.

Tidigare använde man inom svensk
fruktodling grundstammar, som gav
stora träd med lång livslängd. Det var
ingen som trodde, att man kunde ha det
ordnat på annat sätt. Men allteftersom
kostnaderna stigit i denna näring liksom
i andra har det varit nödvändigt att
försöka rationalisera och gå fram på
andra vägar. Man har därvid fått fram
helt nya grundstammar, som bär skörd
snabbare men som har kortare livslängd.
Detta innebär att vi som rationaliserar
våra odlingar för att kunna
hänga med i konkurrensen måste vidkännas
utgifter som vi tidigare inte
haft. Enligt min och mina yrkesbröders
bestämda uppfattning måste detta
medföra en ändring av gällande skattebestämmelser.

Jag har själv gjort en sådan omplantering
och eftersom jag visste att jag
inte skulle erhålla avdrag för kostnaderna,
ställde jag inte något sådant
yrkande i min deklaration. De fruktodlare
som yrkat på avdrag har fått
beskedet, att dessa inte kan beviljas.
Omplanteringar av detta slag är emellertid
en absolut nödvändig åtgärd för
att de svenska fruktodlarna skall kunna
behålla sin konkurrenskraft. Det är
inte fråga om någon modenyck. De svagare
grundstammarna ger lägre träd,
och detta medför att kostnaderna både
för besprutningen och framför allt för
plockningen kan nedbringas betydligt.
Dessa träd på svaga grundstammar
skall hållas på ungefär två meters höjd,
och det betyder att man inte behöver
klättra på stegar vid plockningen. När
man hade de gamla stammarna, fick
man alltid lov att klättra på stegar vid

Onsdagen den 2 mars 1900

Nr 9

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

plockningen, och kostnaderna härför
är det i dag ingen fruktodlare som orkar
bära.

Om fruktodlingen varit en ekonomiskt
lönande näring, hade jag förstått utskottets
ställningstagande. Då hade
man kunnat säga, att fruktodlarna själva
får svara för dessa kostnader; det
liar de råd till. I år har det varit en
liten förbättring när det gäller lönsamheten.
Men de två föregående säsongerna
var ekonomiskt oerhört besvärliga
för dem som driver denna näring. Endast
de som hade andra inkomster
kunde klara sig. De andra har kommit
i en ekonomisk belägenhet som är allt
annat än avundsvärd.

Eftersom dessa nya träd har kortare
livslängd anser jag att man i fråga om
avskrivningsreglerna bör resonera på
följande sätt. Om jag som lantbrukare
plöjer upp en gammal gräsvall och besår
den med höst- eller vårsäd, får jag
göra avdrag för kostnaderna för utsädet.
Den saken diskuteras inte; det anses
självklart. Men om jag behöver lägga
om min plantage, får jag inte göra
avdrag för kostnaderna, såvida jag inte
planterar de nya träden i de hål där
de gamla träden stått. Men så gör inte
den som vill vara en modern fruktodlare.
Den jord som har burit träd i ett
antal år kan i viss mån anses förbrukad;
det kan t. ex. ha funnits virus i
trädrötterna. Då är det en fördel att
införa växelbruk precis som sker inom
jordbruket. Har man annan mark vid
sidan om, planterar man alltså fruktträd
på den och låter de gamla stammarna
stå kvar något år. Sedan plockar
man upp dem och låter jorden vila
litet grand. På det sättet får man så
virusfri jord som möjligt och därmed
också friska träd, vilket naturligtvis är
en fördel ur alla synpunkter.

Det skulle, herr talman, ha varit intressant
att göra en lång utläggning i
detta ämne, men jag skall avstå därifrån.
.lag skall inte heller yrka bifall
till motionerna med hänsyn till att det

bara avgivits en blank reservation, men
jag vill ännu en gång understryka att
motionen kommer igen. Jag vill också
uttala förhoppningen att de som i utskottet
skall behandla motionen niista
år har lärt något av det lilla anförande
jag har hållit här i dag. Skulle de önska
ytterligare uppgifter står jag gärna
till tjänst med att privat lämna de upplysningar
som behövs.

Herr LOTIIIGIUS (h):

Herr talman! Det är, som herr Jonasson
sade, sällan som det är så konkret
och uppenbart att ett förslag som utskottet
framlagt innebär stora fördelar
både för statsmakterna, för vårt land
och för enskilda medborgare, i detta
fall skogsägarna. Herr Jonasson påpekade
med rätta att ju fler skogsbilvägar
vi bygger, desto billigare råvara får
vi fram, desto mer kan vi utbyta människorna
mot tidsenliga maskiner och
desto snabbare stärks vår konkurrenskraft
när det gäller en förädlingsprodukt
som har avgörande betydelse för
vår exportmarknad.

Det gäller för statsmakterna att verkligen
stimulera sådana åtgärder. Man
kan göra det på två sätt. Man kan ge
skogsägarna ett stimulansbidrag, som
nu har ökats från 13 miljoner kronor
till 13,5 miljoner kronor, men som
dock utgör en förhållandevis liten summa
i jämförelse med den totala årliga
kostnaden för skogsbilvägbyggandet i
detta land. Den andra metoden är att
man ökar avskrivningsunderlaget. Enligt
mitt förmenande är båda metoderna
berättigade, men detta gäller framför
allt ökningen av avdragsrätten.

Låt mig anlägga några andra aspekter
på detta problem än som här gjorts
under debatten. Fördelen med avdragsmöjligheterna
är att man slipper er
lång och dyrbar omgång genom skattemaskineriet
och statsmaskineriet över
huvud taget. Ärendet skall då gå tillbaka
för beliovsprövning, till en mängd
kontrollerande och fördelande instanser

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 196G

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

när bidraget skall utlämnas. Allt detta
kostar pengar och tar många specialisters
dyrbara tid i anspråk.

Utskottet föreslår att avdragsbeloppet
skall ökas från en tredjedel till två
tredjedelar av anläggningskostnaderna.
Ibland påstås det att de större inkomsttagarna
skulle få större fördelar av en
vidgad avdragsrätt. Detta gäller absolut
inte i detta fall. De stora skogsägarna
får inte större fördelar än de
mindre skogsägarna. Detta inser man,
om man vet hur det går till att projektera
skogsbilvägar. I allmänhet är det
så att skogsvårdsstyrelsen i länet eller
på orten lägger upp ett skogsbilvägnät.
Detta nät går genom såväl mindre skogsägares
som större skogsägares marker,
och hela företaget är mycket dyrbart.
Totalkostnaderna räknas ut, stimulansbidraget
bestäms. För att täcka den
stora mellanskillnaden, för att skogsägarna
skall kunna finansiera detta
dyrbara projekt, brukar skogsvårdsstyrelsen
utstämpla skog till minst det belopp
som vägen kostar. Detta stora uttag
beskattas vid försäljningen, och
skogsägaren får därigenom på en gång
en mycket hög skatt. Staten tjänar sålunda
skattemässigt kraftigt på att
skogsägaren bygger vägen samtidigt
som det nationella hushållet tillföres stora
fördelar. Skogsägarens ekonomiska
dispositioner blir helt förändrade eller
förryckta, därför att han dels får skatta
för den ökade inkomsten, dels skall betala
den dyrbara skogsbilvägen. Han
måste alltså öka uttaget i skogen även
nästkommande år och kanske året därpå
för att kunna erlägga den påförda
skatten. Detta är enligt min uppfattning
helt orimligt.

Jag har, herr talman, velat ta upp
frågan bl. a. från dessa aspekter som
inte tidigare framkommit under diskussionen
här i kammaren, och jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Det låter naturligtvis

vackert att tala om bättre transportmöjligheter,
rationellare och billigare uttag
av skog in. in. till förmån för det
nationella hushållet, om en ökad avdragsrätt
införes. Dessa påståenden innehåller
en sanning med modifikation,
såsom också skattelagsakkunniga erinrat
om. Samtidigt betyder rationellare
transporter och lättare avverkning även
högre fastighets- och rotvärden för
skogsägaren. Skattelagsakkunniga framhåller
därför att om man skall ge sig
in på att höja den avdragsgilla andelen
av anläggningskostnaderna till två tredjedelar,
bör man också granska prisbegreppen,
vilket inte är så enkelt.

Vad herr Lothigius påstod om konsekvenserna
därvidlag måste närmare
utredas. Kostnaderna för anläggandet
av skogsbilvägar måste ställas i relation
dels till betydelsen för den enskilde
i form av en rationellare drift och
skogsavverkning, dels till den ändrade
prissättningen på fastigheter och rotvärden.

Det är detta som skattelagsakkunniga
har sagt och som, herr Jonasson, reservanterna
nu liksom tidigare år har
erinrat om. Om herr Jonasson tycker
att reservanternas motivering är svag,
så befinner vi oss alltså i synnerligen
gott sällskap, nämligen med skattelagsakkunniga,
som noggrant och sakkunnigt
— med stöd av alla möjliga uppgifter
som har stått dem till buds —
kommit till samma uppfattning.

Under sådana omständigheter har vi
reservanter, eftersom frågan alltså är
så komplicerad och kan ses ur många
aspekter, ansett att man bör avvakta
allmänna skatteberedningens slutliga
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja be -

Nr 9

Nr 9 Onsdagen den 2 mars 19(S(i

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m.

svarad. Herr Brandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr John Ericsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, afl
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 102 ja och 108 nej.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
I) av herr John Ericsson
m. fl.

Punkterna B och C

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12

Rätt till avdrag vid beskattningen för
gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 5, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till allmännyttiga ändamål
och om andra åtgärder för att
stimulera sådana gåvor.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 58 av
herr Schött m. fl. och 11:95 av herr

Gustafsson i Borås in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande införande av rätt för fysiska
personer till avdrag vid beskattningen
för gåvor upp till viss maximigräns till
humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga
ändamål;

2) de likalydande motionerna I: 514
av herr Thorsten Larsson m. fl. och
11:624 av herr Johansson i Skärstad
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning av behovet och möjligheterna
att stimulera enskilda personer
att lämna bidrag och gåvor till
religiösa och ideella organisationer
m. fl. insatser till förmån för allmännyttiga,
humanitära och vetenskapliga
ändamål, undervisning och kulturminnesvård
m. in. i enlighet med vad i
motionerna anförts»; ävensom

3) motionen II: 73 av herrar Fridolfsson
i Stockholm och Oskarson, vari
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande införande av avdrag vid
taxering till statlig inkomstskatt för belopp
som den skattskyldige skänkt till
religiösa, humanitära, kulturella, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga
ändamål.

Utskottet hemställde,

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna 1:58 av herr
Schött m. fl. och 11:95 av herr Gustafsson
i Borås m. fl., de likalydande
motionerna I: 514 av herr Thorsten
Larsson m. fl. och 11:624 av herr Johansson
i Skärstad m. fl. samt motionen
II: 73 av herrar Fridolfsson i Stockholm
och Oskarson måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande införande av viss rätt till avdrag
vid den statliga inkomstbeskattningen
för belopp, som den skattskyldige
skänkt till humanitära, kulturella,
religiösa, vetenskapliga eller eljest uppenbart
allmännyttiga ändamål.

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson och Einar Eriksson, fröken
Fanmark samt herrar Wärnberg,
Tage Johansson, Brandt, Kärrlander,
Asp, Andersson i Essvik och Hammarsten,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 58
av herr Schött m. fl. och II: 95 av herr
Gustafsson i Borås in. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 514
av herr Thorsten Larsson m. fl. och
11:624 av herr Johansson i Skärstad
m. fl., samt

3) motionen II: 73 av herrar Fridolfsson
i Stockholm och Oskarson,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag återkommer eftersom
lotten har gynnat oppositionen även
i denna fråga som vi väl nu diskuterar
för tjugonde gången och som gäller en
utredning rörande avdragsrätt för gåvor
till ideella och religiösa organisationer.

I betänkandet finns tre olika yrkanden.
I ett motionspar yrkas att avdraget
bör göras med visst högsta belopp
direkt på den statliga skatten; i ett annat
motionspar att avdraget maximeras
till ett visst belopp och slutligen i ett
motionspar att avdragsrätten skall gälla
vid taxeringen till den statliga inkomstskatten.

Vad är det nu för skillnad mellan
dessa yrkanden? Jo i centerpartimotionerna,
de första jäg nämnde, vill man
alltså att avdraget skall göras på den
statliga skatten, det vill säga avdraget
skall vara av samma storlek oavsett
vilken inkomst vederbörande har —
naturligtvis såvida den räcker till för
avdrag. Då skulle alltså progressionen
inte spela någon roll. Eftersom dessa
motioner innehåller några av de argu -

ment som bevillningsutskottet tidigare
har anfört vid sitt avslagsyrkande vill
jag säga några ord om dem.

Motionärerna utdömer metoden att göra
gåvorna avdragsgilla vid beskattningen.
Den medför, säger de, »en gradering
inte efter angelägenlietsgrad utan
efter ekonomi och skattekraft» hos givaren.
Ju högre inkomst denne har, desto
mindre behöver han vid gåva avstå
för egen del av sin inkomst — staten
betalar kanske det mesta. Motionärerna
tror alltså — och de kanske har rätt
i denna sin förmodan — att den som
ämnar ge en gåva först räknar ut vad
han därigenom får i avdrag på skatten.
Dessutom, säger motionärerna, uteblir
stödet helt i de fall då gåvorna åstadkommes
genom exempelvis en bössinsamling.
Centerpartimotionärerna accepterar
alltså det resonemang som bevillningsutskottets
socialdemokrater och
skattelagsakkunniga tidigare har fört
i denna fråga.

Centerpartimotionärerna föreslår för
sin del en annan metod, nämligen att
staten skall ge samma belopp som givarna
genom en insamling å la »Sverige
hjälper» eller »Röda fjädern» —
insamlingsshowen i radio-TV. Med detta
alternativ har emellertid bevillningsutskottet
inte något att skaffa; det tillhör
mera statsutskottet som har hand
om utgifterna.

Även centerpartimotionärerna framför
emellertid förslaget om avdrag direkt
på den statliga skatten. Varför har
då riksdagen avslagit dylika yrkanden?
Jag har redan nämnt att man yrkat
avslag med den motivering som centerpartimotionärerna
anför. I stort sett
har det tidigare varit så att avdrag
beviljats på den progressiva beskattningen.
Riksdagen har vid avslagen
hänvisat till skattelagsakkunniga som
efter ingående prövning avstyrkt en
sådan avdragsrätt. Skatten bestämmes,
framhåller de skattelagsakkunniga, efter
skatteförmåga med beaktande av
omkostnader för intäkternas förvärvan -

Onsdagen den 2 mars 1906 Nr 9

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål, in. m.

de och behovet av ett existensminimum.
Hur den skattskyldige använder sina
inkomster därutöver är hans ensak, säger
de sakkunniga. Vill han ge gåvor
eller vill han spara inkomsten iir det
hans ensak. Det finns endast ett undantag.
Man medger nämligen av sociala
skäl avdrag för försäkringspremier, men
därvid är det inte fråga om utgifter utan
mera om ett trygghetsskydd. Om jag får
göra avdrag för försäkringspremier stimuleras
sparandet — och det var väl
en av anledningarna till att man medgav
detta avdrag.

Här föreslår emellertid oppositionen
att vi skall stimulera utgifter från den
enskilde. Han skall ha skattehjälp och
få göra skatteavdrag om han ger gåvor
av sin inkomst. Detta är egentligen underligt,
eftersom vi så ofta diskuterar
alla möjliga skatteåtgärder för att stimulera
det enskilda sparandet. Men det
må vara en sak för sig, som vi kanske
inte nu behöver diskutera.

Beträffande alla levnadskostnader
gäller att de inte är avdragsgilla, sade
de sakkunniga, och dit hör enligt deras
mening gåvor. Jag har redan nämnt,
att centerpartimotionens argumentation
sammanfaller med de sakkunnigas så till
vida, att det framhålles att de högre
inkomsttagarna skulle gynnas.

Jag kanske också skall erinra om de
sakkunnigas yttrande, att omfattningen
av bidrag i icke ringa mån blir beroende
av den energi och även den fördomsfrihet
varmed bidragsinsamlingen handhas.
Att bidragens antal och storlek icke
alltid skulle rätta sig efter ändamålets
angelägenhetsgrad och behovens storlek
är uppenbart, menar de skattelagsakkunniga.

Vad är allmännyttigt? Utökningen av
de kollektiva verksamhetsgrenarna i
vårt moderna samhälle gör ju att en
mängd skiftande ändamål tillgodoses
genom en sådan verksamhet. Vilka skall
frånkännas allmännyttighet? Vilka skall
samhället stimulera med skattenedsättning
i fråga om gåvor och beträffande

vilka skall samhället inte göra det? Det
går naturligtvis inte att räkna upp dessa
i skattelagstiftningen. Det blir skattetvister.
Skattelagsakkunniga sade i detta
sammanhang att avgränsningen av ändamålen
kommer att vålla betydande
svårigheter.

I årets statsverksproposition föreslås
anslag till utbildning och forskning på
5,5 miljarder kronor. Det är nu den
högsta posten i statsbudgeten mot tidigare
kanske posten till militärutgifter.
Det är fråga om en ökning med 325 miljoner
kronor. Därigenom får olika ideella
organisationer ökade anslag och
nya kommer till. Det är det som vi reservanter
anser vara den riktiga vägen
att gå om man av statliga medel skall
stödja dessa ändamål. Det skall inte ske
genom avdrag vid beskattningen.

Ungdomsorganisationerna får mera
pengar enligt statsverkspropositionen.
Enbart till fritidsverksamhet tillföres 2
nya miljoner eller totalt 10 miljoner kronor.
Även stödet till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet ökas.
Innevarande budgetår utgår för detta
ändamål 3,6 miljoner kronor, vilket belopp
ökas till 4,2 miljoner kronor för
nästa budgetår. Av denna ökning hänför
sig 300 000 kronor till de redan i
dag bidragsberättigade organisationerna.
Resten, således 300 000 kronor, går
till sex nya organisationer utöver dem
som vi i dag ger bidrag. De nya är
Frälsningsarméns scoutförbund, Ungdomens
fredsförbund, Sveriges bridgeförbund,
Föreningen Nordens ungdomsrepresentantskap,
Centralförbundet för
Finska föreningar i Sverige samt Riksförbundet
Demokratisk ungdom.

Dessa exempel visar ju tendensen i
vårt samhällsliv: en ständig ökning av
de kollektiva verksamhetsformerna i
samhället. Dessa vill ju tillgodose de
mest skiftande behov och ändamål, och
om man räknar upp en mängd av dessa
kan man fråga: Vilka är allmännyttiga
och vilka är inte det? Det skulle alltså
skattemyndigheterna ha reda på och sit -

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m.

ta och undersöka i händelse man går
in för denna regel. Allesammans betraktar
sig kanske som allmännyttiga,
men vi är nog inte alla lika övertygade
om att det allmänna bör lämna stöd genom
skattenedsättning. Men om vi ger
anslag genom skattenedsättning så vet
vi till vilka vi ger bidrag. Skall det ske
genom avdrag på skatten för gåvor från
enskilda vet vi inte vilka vi medverkar
till att stödja med allmänna medel.

Att räkna upp alla i lagen är, som jag
sade, omöjligt. Resultatet blir en mängd
skattetvister. Det finns för övrigt institutioner
och sammanslutningar som bedriver
samtidig verksamhet av ganska
olikartad natur, en kanske allmännyttig
och en annan inte, vilket de sakkunniga
framhåller.

Det är uppenbart att sådana regler
som motionärerna önskar utgör en avvikelse
från grundläggande skattelagstiftningsprinciper,
vilket även de skattelagsakkunniga
sade. Det har bevillningsutskottets
socialdemokrater understrukit
tidigare, och det gör vi även
denna gång. Det är fråga om en klar
avvikelse från grundläggande principer
i vår skattelagstiftning. Skall man ge
hjälp — och att detta är behjärtansvärt
råder det ju inga delade meningar om
—- bör det ske på annat sätt än genom
skatteavdrag, understryker vi nu liksom
tidigare. Det är också en icke oviktig
synpunkt att skattefrihet för gåvor skulle
motverka strävandena till en definitiv
källskatt, som en utredning nu försöker
ordna åt oss.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall
till reservationen av herr John
Ericsson m. fl.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet
som grundar sig på tre
olika motioner utmynnar i ett förslag
om att man i skrivelse till Kungl. Maj :t
skall »anhålla om utredning rörande
införande av viss rätt till avdrag till in -

komstbeskattningen för belopp som den
skattskvldige skänkt till humanitära,
kulturella, religiösa, vetenskapliga eller
eljest uppenbart allmännyttiga ändamål».
Enligt utskottets skrivning förutsätts
alltså att det skall ske en utredning,
och jag tycker att man i och med
att det blir en sådan bör kunna klara
ut många av de svårigheter som herr
Brandt talade om. Att skilja på vad som
är allmännyttigt och inte blir det utredningens
sak att söka klara ut, och sedan
får väl riksdagen, om det blir aktuellt,
ta ställning till det hela.

Det gäller ju här att stimulera en viss
typ av verksamhet. Jag skulle vilja framhålla
betydelsen för samhället av dessa
frivilliga organisationer, som på olika
sätt och inom olika områden hjälper
till i samhällsarbetet och till att skapa
en sund ungdom. Herr Brandt talade
om den ökning som skett av bidragen
till de olika organisationerna och detta
är ju riktigt. Man måste emellertid konstatera
att bidragen inte på långt när
är tillräckliga, ty skulle våra ideella
organisationer leva på statsbidragen
skulle deras verksamhet bli starkt beskuren.
Vad de främst har att lita till
är de människor som är intresserade
— intresserade för den eller den typen
av verksamhet. De människor som nu
ger ekonomiskt stöd till sådan verksamhet
gör inte en insats enbart på
detta sätt. Sin allra största insats gör
de kanske genom ett personligt och
uppoffrande arbete som inte kostar
samhället ett dugg. De offrar sin fritid.
Därför tycker man att det är rimligt
att de dessutom inte skall behöva
betala alltför mycket av den anledningen
att de gör en insats som de facto
inte kommer dem personligen utan
samhället till godo.

Nu ondgör sig många och menar att
om man skulle medge avdragsrätt för
sådana gåvor skulle detta gynna de stora
inkomsttagarna. Ja, under förutsättning
att alla människor ger samma belopp.
Men om det blir möjligheter till

Onsdagen den 2 mars 1966 Nr 9 69

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m.

skattelättnad kan de som har mera pengar
att röra sig med lämna en större
summa. Jag vill inskjuta att det sägs i
motionerna, vilket också är utskottets
mening, att det inte skall bli obegränsad
rätt att göra avdrag, utan avdragen skall
hållas inom rimliga gränser.

Om man skulle medge skattelättnad
för ett bidrag är det alldeles uppenbart
att det blir ett inkomstbortfall för stat
och kommun. Det kommunala skattebortfallet
blir kanske inte minst. Snarare
skulle jag tro att det skulle bli
större än det statliga skattebortfallet,
tv det är förmodligen människor i enkla
levnadsomständigheter som ger mest
till denna verksamhet. Det är inte de
stora inkomsttagarna som furnerar våra
ideella organisationer, utan det är människor
med medelstora inkomster och
även i stor utsträckning pensionärer.
De sistnämnda uppoffrar ofta ganska
mycket för att kunna ge bidrag. De får
dock inga fördelar av att vi medger avdrag
för gåvor av detta slag, eftersom
de i regel inte betalar någon skatt.

Vad beträffar skattebortfallet för kommunen
tror jag att de samtidigt skulle
vinna ganska mycket på att många av
de skadeverkningar som åsamkas av
spritmissbruk minskas. Inkomsterna av
spritförsäljning går till statskassan, men
kostnaderna för vård av spritmissbrukare
faller i regel på kommunerna, eftersom
det är inom olika grenar av socialvården
som man får ta hand om de
olyckliga människor som blivit alkoholmissbrukare
samt deras familjer. Det
vore därför en uppenbar fördel, om de
ideella organisationerna fick ett bättre
stöd, så att de mera effektivt kan motverka
uppkomsten av spritmissbruk,
vilket välståndet i samhället kanske ger
upphov till snabbare nu än tidigare.

Herr Brandt framhöll att det är en
princip i skattelagstiftningen det här
gäller och att det vore helt vidrigt att
acceptera förslaget om avdragsrätt i detta
fall. Men om vi har en princip i vår
skattelagstiftning som hindrar oss att

bereda en liten lättnad åt människor,
som genom sina bidrag till ideella organisationer
är samhället till mycket stor
nytta, så hör vi ändra på den principen.
Då är den felaktig. Med en liten uppoffring
från stat och kommun vid beskattningen
tror jag man kan vinna ofantligt
mycket. Man skulle stimulera många
människor som offrar krafter och fritid
på detta område, om samhället ger
dem litet hjälp i form av en rimlig skattelindring.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Ilyltander och Johansson i öckerö (båda
fp).

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Bätten till avdrag vid
beskattningen för gåvor till allmännyttiga
ändamål och andra åtgärder för att
stimulera sådana gåvor hör till de frågor
som återkommer vid nära nog varje
riksdag. Detta är kanske inte så underligt;
det vore nästan mera underligt om
så inte skedde.

Det råder väl allmän enighet om nyttan
och värdet av det arbete som utföres
av t. ex. humanitära, kulturella och
vetenskapliga organisationer samt kristna
samfund. Många av de människor som
verkar inom dessa organisationer gör det
helt frivilligt och i en del fall utan någon
som helst ekonomisk ersättning. Jag
tänker då särskilt på de frivilliga krafterna
inom barn- och ungdomsverksamheten
samt i ideella och kristna samfund.
Trots att många av de organisationer
det här gäller endast har begränsade
ekonomiska och personella resurser, uträttar
de ofta ett arbete som ur samhällets
synvinkel måste sägas vara av
utomordentligt värde. I kampen mot
bl. a. brottslighet och alkoholmissbruk
är alla frivilliga insatser av stor betydelse
och ett ytterst värdefullt komplement
till och stöd för de statliga och
kommunala insatserna.

Onsdagen den 2 mars 1966

60 Nr 9

Rätt till avdrag vid beskattningen för

Det finns alltså skäl för samhället att
underlätta de frivilliga insatserna i dessa
organisationer. Som herr Larsson i
Umeå påpekade utgör frivilliga gåvor i
stort sett den ekonomiska grunden för
organisationerna.

Den fråga vi här behandlar har en
viss historia. Första gången den fördes
på tal var såvitt jag kunnat utröna 1936.
Det gällde då gåvor till försvarsändamål,
t. ex. inrättande av skyddsrum. Så
kom det stora kriget, och yrkanden
framställdes att gåvor till hemvärnet
skulle vara avdragsgilla för skattskyldig.
1943 kom regeringens proposition
nr 355 om avdrag vid beskattning för
gåvor till internationellt hjälparbete, till
lindrande av nöd bland civilbefolkningen
i de krigshärjade länderna. Dåvarande
statsministern hävdade att man
borde gå denna väg att ge skatteavdrag
för frivilliga gåvor; han menade
att det inte var klart att den enskilda
hjälpen kunde mobiliseras i samma omfattning
därest avdrag ej medgavs. Bevillningsutskottet
och riksdagen följde
propositionen och statsministern. 1955
framfördes motionsvägen frågan, huruvida
man inte skulle kunna ge avdrag
vid beskattning för gåvor till allmännyttiga
ändamål, och sedan dess
har frågan troget årligen återkommit
från 1957.

Jag tror att så har skett bara av det
skälet, att många i riksdagen har ansett
att det är både rätt och rimligt att riksdagen
medger avdrag vid beskattningen
för gåvor till allmännyttiga ändamål.
Ingen har i debatten gjort gällande att
den verksamhet det här är fråga om är
onödig eller kan betraktas med likgiltighet.
Vi menar att de aktiviteter, som
här står i blickfältet och som lever på
gåvor givna med varm hand, bör få
större möjligheter till ökat arbete på
det sätt vi yrkat i motionerna. Vi tror
att vårt yrkande är välgrundat och innebär
en stödform som är bättre än
bidrag över budgeten. Det kan bli en
komplettering.

gåvor till allmännyttiga ändamåi, m. m.

Jag och många med mig kan inte
inse att ett bidragssystem behöver utesluta
avdragsrätt. Som vi ser frågan
skulle avdragsrätten utgöra ett värdefullt
komplement till bidrag över budgeten.
Vad vi avser och syftar till är
sannerligen inte att de människor, för
vilka det är både en hjärtesak och ett
tvingande ansvar att offra pengar för
att hjälpa människor t. ex. i u-länderna
eller dem som arbetar i ideella och
kristna organisationer, skulle komma
lindrigare undan, utan vi önskar helt
enkelt ge dem möjlighet att satsa ännu
mer.

Att avdragsrätten sedan kan komma
att verka olika, som herr Brandt påpekade,
för olika givare på grund av olika
skattekraft, skall jag villigt erkänna.
Jag tror likväl att en utredning skulle
kunna nå fram till en lösning på denna
fråga hos oss lika väl som i andra länder.
Jag har svårt att förstå varför vi
i vårt land skulle hesitera inför den begäran
som motionsvägen har framställts
om en utredning. Jag skall inte här
diskutera Amerika eftersom förhållandena
där nog är rätt irrelevanta i sammanhanget
fastän de har sitt intresse.
Men t. ex. Danmark och Västtyskland
har nu i många år tillämpat vad som
åsyftas i motionerna och i betänkandet.

Jag har i år haft särskilt tillfälle att
se hur man summerar erfarenheterna
från Danmark. Enligt § 8 i den lag det
gäller får man i Danmark vid taxering
till statlig inkomstskatt göra avdrag för
gåvor till föreningar, stiftelser, institutioner
m. in., vilkas medel användes till
allmänt välgörande eller eljest allmännvttigt
ändamål till fördel för människor
som är i behov av hjälp. Gåvobeloppet
ligger mellan 100 och 1 000 kronor.
Det går bra för danskarna att
bestämma vilka som skall vara berättigade
mottagare. Man synes även ha den
uppfattningen, att detta stimulerande
till ett alltmer omfattande givande faktiskt
i hög grad kommer samhället till

(il

Onsdagen den 2 mars 1960 Nr 9

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m.

godo på många sätt ekonomiskt, och
ingen i Danmark synes vara hågad att
göra en ändring. Det är rätt intressant
att initiativet i Danmark både togs och
genomfördes av en socialdemokratisk
regering. •—- I Västtyskland har man
gått ännu längre på denna väg, men
jag skall inte trötta kammaren med
något referat, då problematiken där i
stort sett är densamma som den varit
i Danmark.

Jag har inte för avsikt att kommentera
vare sig utskottsmajoritetens eller reservanternas
skrivning. De anförda skälen
får vägas mot varandra, varefter
man får bedöma vilken väg man vill gå.
För min del ansluter jag mig av fullaste
övertygelse till utskottsmajoritetens
skrivning, och jag yrkar sålunda
bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors, Keijer, Hamrin i Jönköping,
Neländer, Berglund, Westberg och
Jonsson (samtliga fp).

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Det är som motionär
jag vill säga några ord i anledning av
bevillningsutskottets betänkande nr 5.

I år liksom i fjol är utskottet delat
med tio röster mot tio. Denna gång har
lotten dock gynnat de utskottsledamöter
som yrkat bifall till bl. a. min motion
—alltså att en utredning om avdragsrätt
för gåvor till allmännyttiga
ändamål bör göras.

Frågan om rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till allmännyttiga
ändamål har som bekant diskuterats i
riksdagen under ett par tre decennier
och intill nu rönt samma öde vid behandlingen
— begäran om en utredning
rörande möjligheterna att införa avdragsrätt
för gåvor som skänkts till
bl. a. religiösa och kulturella ändamål
har avslagits.

Det har ofta gjorts gällande att samhällets
stöd åt de ideella organisationerna
uteslutande bör ges i form av
statsbidrag och inte genom beredande

av förmåner vid beskattningen. Utskottsmajoriteten
framhåller nu i sin skrivning
— och det med rätta — att det ur
allmänhetens synpunkt inte torde vara
särskilt attraktivt att samhällets hela
ekonomiska stöd åt allmännyttig verksamhet
ges i form av statsbidrag.
Statsbidragen innebär naturligtvis ett
mycket gott stöd — men detta är oftast
otillräckligt.

Dessutom bär denna stödform vissa
nackdelar. Att lita till att statsbidrag
skall utgå kan vara vanskligt. En organisation
— ideell eller religiös — som
ansökt om statsbidrag kan måhända
känna sig ganska säker på att få bidraget,
men så kan bidraget beskäras eller
helt försvinna. Orsaken kan vara brist
på pengar, men handläggningen av
ärendet kan måhända också påverkas
av politiskt taktiskt tänkande.

Att staten skall bedöma angelägenhetsgraden
och klassificera bidragsobjekten
därefter är en annan nackdel.
Vad är det som säger att staten
har större förutsättningar än den enskilde
att bedöma angelägenhetsgraden
av de ändamål för vilka stöd skall utgå?

Genom våra skatter får vi alla vara
med och betala de statsbidrag som utgår.
Vi kanske får vara med om att
subventionera verksamheter som vi inte
har ett dugg intresse för — måhända
är vi rent av motståndare till den verksamhet
som vissa institutioner bedriver
med hjälp av statsbidrag. Statsbidraget
till politiska partier är ett typexempel
härvidlag. Men därigenom att
bidragen mer eller mindre dirigeras
får vi vara med och betala.

Samtidigt med det indirekta stödet
via skattsedeln gör många stora uppoffringar
för att genom frivilliga gåvor
stödja en verksamhet som ligger
vederbörande varm om hjärtat — en
verksamhet för vilken måhända inte
kvitterats ut ett enda öre i statsbidrag.
Är det för mycket begärt att de som gör
en från samhällets synpunkt betydelsefull
insats premieras genom att staten

62 Nr 9 Onsdagen den 2 mars 1966

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m.

tillerkänner vederbörande viss avdragsrätt? Det

brukar framhållas att det inte
skall vara så krassa motiv som möjlighet
till skatteavdrag, vilka skall mobilisera
en människas ideella intresse, utan
att det ideella motivet bör vara bärande.

Naturligtvis tror jag att det ideella
motivet är utslagsgivande när folk frivilligt
och spontant ger gåvor, och jag
tror att så skulle vara fallet även om
vederbörande gågogivare skulle ta upp
gåvan i deklarationen. Jag tror nämligen
att det är ideella motiv, som driver
människor att ge pengar till insamlingar
för behjärtansvärda ändamål, vilka
anordnas genom radio och TV och
i vilka gåvogivaren offentligen framträder
för att i samband med gåvan få
tillfälle att önska en grammofonskiva
och kanske hälsa till en faster eller
moster.

Naturligtvis florerar fariseismen i alla
läger — den förekommer lika mycket
i lönndom som offentligt.

Möjligheterna till ett skatteavdrag för
gåvor till allmännyttiga ändamål skulle
naturligtvis öka gåvornas antal och storlek.
Det skattebortfall som samhället
skulle få vidkännas skulle dock komma
att betala sig genom effekten för de
från samhällets synpunkt viktiga ändamål,
till vilka gåvorna skulle gå.

Dessa allmännyttiga ändamål skulle
erhålla ett mycket starkare stöd än
vad samhället skulle kunna ge genom
direkta bidrag av samma storleksordning
som de skatteintäkter, vilka kommer
att bortfalla. Det skulle, herr talman,
bli dubbel verkan för halva kostnaden.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag vill ge herr Brandt
rätt i att den fråga, som vi nu behandlar,
ingalunda är ny för riksdagen. Men
det är också lika riktigt att kravet på
skattefrihet för gåvor till religiösa och

allmännyttiga ändamål alla tidigare avslag
till trots oupphörligen återkommer
i de båda kamrarna med förnyad styrka
och kan sägas vara ett eko av den stora
allmänhetens synsätt i dessa frågor.

Tyvärr avspeglar sig inte detta faktum
i riksdagen, där vanligtvis en
knapp majoritet av socialdemokrater
med hjälp av kommunisterna varje gång
frågan varit uppe till behandling har
avslagit yrkandena om avdragsrätt. Detta
är så till vida märkligt som ledamöterna
av denna kammare ändå är medvetna
om att samhällets insatser på det
sociala och humanitära området är helt
otillräckliga.

Funnes inte den frivilliga hjälpverksamheten
med gåvor av skilda slag för
att lindra de lidanden, som många
gånger förekommer i de enskilda fallen,
skulle det sociala och humanitära
hjälparbetet uppvisa än allvarligare
brister, eftersom samhällets egna institutioner
inte tagit tillräcklig hänsyn till
sådana fall.

Hos dem som i riksdagen brukar
rösta för avslag på motioner med detta
innehåll är det en ganska vanlig och
ofta framförd motivering, att det i stället
för avdrag vid beskattningen för sådana
gåvor skall utgå direkta statliga
bidrag. Tyvärr är detta, herr Brandt,
mera ett talesätt än ett handlingssätt,
eftersom det ser ut att gå ganska sakta
med beviljandet av sådana bidrag som
det nu gäller. Utan den offervilja som
visas från allmänhetens sida skulle kraven
på ökade insatser från samhällets
sida inte kunna lämnas helt obeaktade.
Det vore därför en naturligare attityd
från samhällets och riksdagens sida att
stimulera till frivilliga gåvor genom att
göra dessa avdragsgilla vid beskattningen.
Om riksdagen inte tar ett sådant
beslut, riskerar vi med tanke på det
alltmer växande skattetrycket att de frivilliga
gåvorna till det humanitära och
sociala hjälparbetet blir mindre undan
för undan utan att andra medel kommer
i deras ställe. För en person som kän -

Onsdagen den 2 mars 1900 Nr 9

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m.

ner sig manad att ge ett ekonomiskt
stöd till en viss hjälpverksamhet ter
det sig i någon män motbjudande att
veta att han samtidigt måste avstå ett
ungefär lika stort belopp i skatt till
herr Sträng. Tyvärr verkar det på detta
sätt. I ett flertal andra länder har man
infört skattefrihet för gåvor av detta
slag, bl. a., som redan nämnts, i Danmark
och också Finland. En allt starkare
opinion frågar sig: Varför går det
inte att göra på samma sätt i vårt land?

Herr Brandt citerade centerns motion
i denna fråga. Det är riktigt att vi har
konstruerat ett avdragssystem, som skulle
avlägsna en nackdel som socialdemokraterna
ofta anför, nämligen att man
skulle gynna de stora inkomsttagarna
genom att bereda dessa skattelättnader.
Det går att utforma ett sådant system
så, att man helt och hållet eliminerar
sådana verkningar.

Herr Brandt citerade även skattelagsakkunnigas
yttrande i denna fråga. Jag
är också i tillfälle att citera ett uttalande
av skattelagsakkunniga, som väl
talar till förmån för våra synpunkter. De
säger att det naturligtvis går att konstruera
ett system som eliminerar sådana
verkningar av en avdragsrätt, att
inte den större inkomsttagaren gynnas
framför den mindre:

»Enklast kunde detta ske genom att
bestämmelserna om det nuvarande avdraget
för försäkringspremier o. d. ändrades
så, att avdragsrätten omfattade
även avgifter eller bidrag till vissa andra
ändamål än försäkringar. Avdragsrätten
skulle därvid såsom nu vara begränsad
till vissa maximibelopp. Åtskilliga
avgifter och bidrag till allmännyttiga
ändamål eller till sammanslutningar
hade ur social synpunkt ett värde, som
kunde jämföras med försäkringsverksamhetens,
och det kunde därför icke
anses föreligga avgörande principiella
skäl mot att skattskyldig medgavs en
friare valrätt i fråga om utnyttjandet
av ifrågavarande av sociala skäl betingade
avdrag.»

Herr Brandt talar också om stödet
till ungdomsorganisationer och fritidsändamål.
Givetvis iir det både riktigt
och viktigt alt staten lämnar bidrag till
sådan verksamhet, men, herr Brandt,
detta ligger väl ändå på ett annat plan
än vad vi har avsett i våra motioner.

Jag ber med dessa ord till sist, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan, som innebär en skrivelse till
Kungl. Maj:t med anhållan om utredning
i ärendet.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Även om denna fråga
tidigare har diskuterats många gånger
i riksdagen, är det första gången som
jag har tillfälle att deltaga och eftersom
även jag i år är motionär vill jag framföra
några synpunkter.

Alla tycks vara överens om betydelsen
och värdet av det samhällsarbete
som våra ideella organisationer av olika
slag utför. Jag vill påstå att det i dagens
läge är ett absolut nödvändigt komplement
till vårt sociala arbete på de
flesta områden. Det är i vår framställning
inte fråga om att man skall ge några
förmåner, vare sig i höjda löner eller
på annat sätt, till de krafter som arbetar
frivilligt, utan vad det gäller är att ge
dessa organisationer och rörelser möjligheter
att kunna arbeta på det sätt de
vill. Att det finns behov av hjälpverksamhet
är absolut klart.

Allt arbete som läggs ned av våra ideella
rörelser och organisationer skulle
jag vilja påstå är av oskattbart värde
för vårt samhälle. I den mån vi har
möjligheter att stödja denna verksamhet
är det väl använda pengar och jag
skulle vilja säga att det är en billig investering
i samhällsnyttans tjänst.

Utskottet har, fullt riktigt, pekat på
det sociala hjälparbetet i kampen mot
alkoholmissbruk och ungdomsbrottslighet.
Låt mig bara nämna ett annat område,
där jag anser att de ideella rörelserna
har ett mycket betydelsefullt och
omfattande verksamhetsfält.

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamal, m. m.

Vi har — det vet alla — ett stort antal
åldringar. Vi vet också att deras antal
kommer att stiga under de närmaste
åren. För många av dessa, kanske för
alla, är en meningsfylld sysselsättning
ett stort behov, framför allt sedan arbetsförmågan
har avtagit eller kanske
rentav helt försvunnit och de fått gott
om tid. Personliga kontakter inom ett
gemensamt intresseområde ger tillvaron
innehåll och mening, vilket för deras
trivsel är av största värde och därmed
också blir till gagn för deras fysiska
hälsa.

De samhälleliga insatserna på dessa
områden fyller inte de behov som finns
i dag. Här som på många andra områden
framstår den samhällsnytta som de
ideellt arbetande gör som direkt påtaglig
och påvisbar. Men även för folk i
verksam ålder betyder dessa rörelser
mycket. De ger människor med ideell
inriktning möjligheter till personliga
initiativ, personliga arbetsinsatser på
ett område som intresserar dem, arbetsglädje
och — när de vinner resultat av
sitt arbete — även personlig tillfredsställelse.

Vad vi vill och vad vi anser vara vår
skyldighet är att ge alla dessa frivilligt
arbetande krafter möjligheter att få arbeta.
Nu är det så, att den ekonomiska
situationen för många, för att inte säga
alla ideella organisationer är mycket
bekymmersam, och den blir värre år
från år. Det har tidigare här sagts att
det i en rad länder finns möjligheter att
göra avdrag för gåvor till nu ifrågavarande
ändamål, och jag kan inte förstå
varför man inte även i vårt land skulle
kunna komma fram till en sådan ordning.

Det är heller inte mer än en utredning
som vi begär. Även om det, vilket
är fullt klart, finns många tekniska problem
och många andra frågor som måste
vägas och övervägas i detta sammanhang,
går det väl ändå att utreda dem.
När utredningen blir klar får vi diskutera
problemen och vad som bör göras.

Herr talman! Jag tycker det är en billig
begäran att man grundligt skall titta
på dessa problem. Därför ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NORDSTRANDH (li):

Herr talman! För den som sysslar
med kulturfrågorna, kulturinstitutionerna
och kulturskaparnas situation är
denna fråga om skatteavdrag av mycket
stor betydelse. Bland annat förklarar
detta den enträgenhet, med vilken frågan
förts fram år efter år. I stort sett
samma argument och motargument radas
upp. Någon nyhetens fräschör är
svår att upptäcka i debatten, och det
gäller förvisso också vad jag har att
säga.

Jag vill emellertid i första hand se saken
generellt och principiellt utan att
gå in på de olika konstruktioner, som
presenteras i motionerna, och utan att
ta ställning till skattetekniska detaljer;
dessa senare går ju alltid att klara.

Trots det ansträngda budgetläget har
vi onekligen råd med den generositet
det innebär att i någon mån koppla bort
fiskaliska synpunkter från framför allt
kulturpolitiken. Därför kan det vara
rimligt, att gåvor och bidrag av denna
karaktär medför rätt till avdrag vid beskattningen,
i synnerhet som det åtminstone
till en början kan vara nödvändigt
att den avdragsberättigade summan
maximeras till ett relativt blygsamt belopp.

System med skatteavdrag för gåvor
och bidrag anses fungera utmärkt i åtskilliga
länder. Detta har i korthet berörts
tidigare i debatten, och jag skall
inte ytterligare uppehålla mig vid den
saken. Genom ett sådant indirekt kulturstöd
kan det skapas förutsättningar
för framväxten av ett mer rikt förgrenat
och differentierat kulturliv. Det enda
momentet av dirigering — en sådan kan
aldrig helt undvikas — ligger i att samhället
skall avgöra, vilka stiftelser och
institutioner som skall kunna komma i
fråga för avdragsberättigade gåvor. Gi -

Onsdagen den 2 mars 1900 Nr 9 05

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m.

vetvis kan det härvidlag bli ett visst mått
av godtycke. Men den risk för s. k. kulturdirigering
som detta medför är ändå
liten jämfört med den dirigering som
direkta statliga bidrag av olika slag innebär,
i synnerhet om dessa — vilket
ibland är fallet — specialdestineras.

Det ständigt återkommande talet om
att ett dylikt avdrag innebär en avvikelse
från grundläggande principer i
svensk skattelagstiftning betyder — jag
kan inte se det på annat sätt — att
principerna upphöjs till en helighetsgrad,
där de blir helt oberörbara, ja
nästan ett självändamål. Ingenting säger
i sig, att direkta statsbidrag, som vi
ju är överens om att ge, i varje läge
och under alla förhållanden är att föredra
framför lättnader vid beskattningen.
En avdragsrätt — begränsad till
beloppet och tillkommande vissa bestämda
organisationer, institutioner och
fonder — kan inte vara oförenlig med
vår skattelagstiftning, såvida denna inte
upphöjs till något slags trossystern
som inte medger undantag eller variationer.

Det sägs ofta, att man vid avgränsningen
av de ändamål, vilkas främjande
skall ge avdragsrätt, kommer att möta
stora svårigheter. Det skall inte förnekas,
att det givetvis kan uppstå vissa
problem vid denna avgränsning. Men
besvärligare lagstiftningsproblem brukar
våra lagstiftare kunna gå i land med,
och de kommer säkerligen inte heller
i denna fråga att stå handfallna. Försök
att konstruera något slags oöverstigliga
hinder har karaktären av den obotfärdiges
förhinder, när man inte i något
enda fall vill pröva avdragsrättens
eventuella överlägsenhet i jämförelse
med bidragsgivandet. De krav som framställts
av dem, som i avdragsrätten ser
en kulturfrämjande faktor, sträcker sig
för närvarande — det har upprepats
gång på gång — inte längre än till en
begäran om utredning. Man tycker faktiskt,
att en sådan borde kunna tillstyrkas
även av den hälft av kamma5
— Andra kammarens protokoll 1960.

ren, som i denna fråga traditionalistiskt
är synnerligen konservativ.

Herr talman! Även jag ber att få yrka
bifall till bevillningsutskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag vill bara något ytterligare
utveckla resonemanget om den
princip vi talat om; det är ju det som
är kärnan i hela denna diskussion. Att
stå och tala om behjärtansvärda ändamål
är ju att slå in öppna dörrar. Ingen
har sagt någonting annat än att de är
behjärtansvärda. Vi är fullständigt ense
på den punkten. Det är här bara fråga
om principen.

Herr Larsson i Umeå sade att bidragen
inte är tillräckliga. Det är vi också
medvetna om. Det är riktigt att staten
eller samhället inte ger bidrag som
räcker till, och det är beklagligt. Jag
har för min del tyckt att det har varit
mer beklagligt än behjärtansvärt med
dessa stora jippon för insamlingar i
hela Sverige för ett visst ändamål, som
vi rätteligen borde ha givit anslag till i
riksdagen. Men vilka är det som gör att
vi inte har resurserna? Vi kanske får
ta på oss ansvaret litet till mans; men
de som mest klagar över skatterna och
statens utgifter är ju inte vi reservanter,
utan de befinner sig på andra sidan.
Det är de som gör att vi inte har
resurser och kan ge tillräckliga bidrag
på alla områden; gjorde vi det, skulle
skatten vara väsentligt högre än den
är. Vi har ju begränsade resurser.

Herr Larsson i Umeå sade — och
det var det jag egentligen begärde ordet
för att bemöta — att om principen
hindrar oss, så låt oss ändra den, så
att den som ger gåvor får rätt att göra
avdrag på skatten. Men finns det någon
med kännedom om skattelagstiftning
eller principer över huvud taget som
tror att det är så enkelt, att om man
r .9

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Rätt till avdrag vid beskattningen för

ändrar principen i skattelagstiftningen
så kommer detta att gälla bara den som
ger gåvor till allmännyttiga ändamål?
Här är det ju fråga om att totalt och
utan att veta konsekvenserna frångå
skatteförmågeprincipen. De skattelagsakkunniga
säger klart och tydligt —
och det är inte bara de som hävdar det
utan det vet ju alla vi som känner till
skattelagstiftningen — att det finns bara
en huvudprincip, nämligen att man får
göra avdrag för omkostnader för inkomsternas
förvärvande. Dessutom finns
det en existensminimumprincip. Något
annat existerar inte, med undantag av
socialförsäkringsavdraget, som jag
nämnde tidigare och som är en speciell
sak. Skall man då i lagstiftningen införa
ett avdrag för gåvor med motiveringen
att de är levnadskostnader, som i avdragshänseende
bör likställas med omkostnader
för inkomsternas förvärvande? Då

säger någon: Ja, men det är ju
inte på det viset! Nej, men principiellt
kommer det att betyda detta. Det kan
ingen förneka. Om principen ändras,
kan både herr Larsson i Umeå och jag
liksom alla andra vara övertygade om
att det kommer att bli många som åberopar
samma avstånd från principen
och hävdar att här har man rätt att
göra avdrag för det eller det. Om man
nu ändrar principen i detta fall, kan
herr Larsson då säga vilka konsekvenserna
kommer att bli? Det spelar därvidlag
ingen roll hur man manipulerar
med bidragets storlek.

Man har nu försökt att göra det hela
litet gynnsammare genom att springa
ifrån den tidigare ståndpunkten att avdraget
skall bli större ju högre inkomsten
är. Nu säger man att det hela skall
baseras på skatten. Och sedan säger
man att man begränsar avdraget till
1 000 kronor eller annat lämpligt belopp,
så att det blir maximerat. Detta
har icke ett enda dugg att skaffa med
frågan om ett avståndstagande från
principen. Den är lika allvarlig ändå.

gåvor till allmännyttiga ändamål, m. m.

Jag kan förstå dem som inte intresserar
sig så mycket för skattepolitik, men
ni må förlåta oss inom bevillningsutskottet,
som inte kan se så lätt på frågan,
som måste ha en klar linje och
som inte vill släppa principen på ett
område utan att veta något om konsekvenserna
över hela fältet. Sedan må
gåvorna vara hur behjärtansvärda som
helst.

Jag har alltså pekat på just denna
sak som är den viktigaste, men sedan
kommer en hel rad andra motiveringar,
som de skattelagssakkunniga hade om
svårigheterna att avgränsa vad som är
allmännyttiga föreningar o. s. v.

Herr talman! Jag yrkar fortfarande
hifall till reservationen.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Brandt sade att det
gäller att skapa resurser. Något insinuant
menade han att oppositionen inte
skulle vara villig att skapa erforderliga
resurser.

Jag vill bara påminna herr Brandt
om att i de partimotioner, som föreligger
från folkpartiet, föreslås skapandet
av större resurser än dem regeringen
har föreslagit i statsverkspropositionen.
Det är emellertid inte någon sådan debatt
vi nu skall ta upp, utan här gäller
det avdragsmöjligheterna.

Jag kan delvis hålla med herr Brandt
om att man naturligtvis inte får sudda
ur principerna hur som helst. Men principerna
får ändå inte bli någon helig
ko, som medför att man inte kan justera
de oformligheter som finns, när man
dock ser att det föreligger möjligheter
att inom rimliga gränser göra detta.
Man får inte rida på principer i sådan
utsträckning att man inte kan åstadkomma
en vettig lösning.

Detta är ingen stor sak. När det gäller
sociala ändamål medges redan nu
att vi får göra avdrag för en del kostnader,
bl. a. för försäkringar och sådant.
Då det gäller folk som skänker pengar

Onsdagen den 2 mars 19G6 Nr 9 (>7

Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål, m. in.

till speciella ändamål som i allra högsta
grad är samhällsnyttiga borde man
inte med hjälp av principer kunna åberopa
att det strider mot vad vi redan
en gång accepterat, nämligen den rätt
vi enligt nuvarande skattelagstiftning
har att göra avdrag för sociala kostnader.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag har blivit alltmer
förvånad när jag suttit och lyssnat på
debatten. Den tycks syssla med frågan
om själva substansen i ärendet, nämligen
det som skall avhandlas när en utredning
och ett förslag i ena eller
andra riktningen en gång föreligger. Det
förefaller mig vara mest naturligt att
man, när det bara gäller ett utredningsyrkande,
skall argumentera för och
emot yrkandet som sådant, och jag
skulle kort och gott vilja fråga herr
Brandt varför man är så rädd för en
utredning. Vi utreder många andra frågor,
t. o. in. av mindre räckvidd, helt
enkelt därför att vi anser att det är av
värde att få frågorna allsidigt belysta.

Jag behöver för min del inte gå särskilt
långt in på ärendet i dess slutliga
utformning, ej heller dess tidigare utformning.
Vi har vissa år röstat för eller
emot avdragsrätt. Jag tycker det kan
vara förståeligt att riksdagen då har
sagt nej på grund av att frågan kunde
betraktas som dåligt utredd. Argument
har stått mot argument, och man har
saknat en verklig dokumentation. Vad
motionärerna och utskottet i dag begär
är rätt och slätt att få denna dokumentation
och därmed få frågan närmare
utredd. Jag förstår inte varför man skall
vara så förtvivlat rädd för det. Att man
inte ens vill utreda en fråga måste väl
bero antingen på att man är rädd för
att utredningsresultatet eventuellt skulle
kunna gå i annan riktning än vad man
trott och önskat, eller också på att man
av princip är så urkonservativ att man
inte vågar tänka sig några som helst
förändringar i det bestående.

Jag vill bara, herr talman, efter att
ha ställt dessa frågor, oavsett om jag
får svar eller inte, yrka bifall till utskottets
förslag och därtill foga en enda
kommentar, som visserligen också berör
substansen men som ingår i bilden om
man skall utreda det. Det är de näraliggande
exemplen från de nordiska länderna.
Jag kunde anföra exempel på hur
det fungerar i Amerika, som jag under
tre vistelser har lärt känna, men jag
skall inte göra det. Man lever där, som
herr Gustafsson i Borås sade, delvis under
andra förhållanden. Men hur det är
i länder som ligger oss så nära som Danmark,
Finland och Västtyskland, är lätt
att undersöka vid en utredning. Därför
är det ännu mera naturligt att vi
får en sådan. Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag vet inte om jag
har lyckats men jag har försökt förklara
att vi betraktar detta som en principfråga,
och jag kan inte förstå hur
man skall utreda principfrågan. Det
gör man inte, och alltså vidhåller jag
avslagsyrkandet även på en utredning.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag vill gärna bekräfta
herr Brandts antagande att han icke
har lyckats förklara detta tillfredsställande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Brandt begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 5, röstar

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Rätt till avdrag vid beskattningen för vissa kostnader för vatten- och luftvård

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr John Ericsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
99 ja och 107 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

§ 13

Rätt till avdrag vid beskattningen för
vissa kostnader för vatten- och luftvård

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 7, i anledning av väckta
motioner om rätt till avdrag vid beskattningen
för vissa kostnader för vatten-
och luftvård.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:206
av herr Isacson in. fl. och 11:272 av
herr Nilsson i Bästekille m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t föreslå sådan
ändring av kommunalskattelagen att
varaktiga investeringar i vattenvårdande
syfte finge avdragas vid taxeringen;
samt

2) de likalydande motionerna I: 528
av herr Harald Pettersson m. fl. och
II: 609 av herr Carbell m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
värdeminskningsavdrag å anordningar

för vatten- och luftvård vid inkomsttaxeringen
måtte medgivas med 20 procent
per år samt att vederbörande utskott
mätte utarbeta förslag till härför
erforderlig författningstext.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte i anledning av
de likalydande motionerna 1:206 av
herr Isacson m. fl. och 11:272 av herr
Nilsson i Bästekille m. fl. samt 1:528
av herr Harald Pettersson m. fl. och
II: 609 av herr Carbell m. fl. i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag till förbättrade avskrivningsmöjligheter
i fråga om anordningar avsedda
för vatten- och luftvård.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson, Einar Eriksson, Tage
Johansson, Paul Jansson, Arne Pettersson,
Brandt, Kärrlander, Engkvist, Asp
och Hammarsten, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:206
av herr Isacson m. fl. och 11:272 av
herr Nilsson i Bästekille m. fl., samt

2) de likalydande motionerna 1:528
av herr Harald Pettersson m. fl. och
II: 609 av herr Carbell m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag är ledsen att jag
måste ta kammarens tid i anspråk igen,
men det skall bli för en ganska kort
stund.

Yrkanden liknande dem som föreligger
i detta betänkande framställdes
även förra året. Bevillningsutskottet avstyrkte
dem då med bl. a. den motiveringen
att företagsskatteutredningen i
första hand bör pröva dessa frågor.
Utskottet underströk att utredningen
bör ägna denna fråga särskild uppmärksamhet.
Det erinrade om åtgärder
i samma syfte i Västtyskland och
Frankrike. Vidare påpekade utskottet

Onsdagen den 2 mars 1966

Nr 9 69

Rätt till avdrag vid beskattningen för vissa kostnader för vatten- och luftvård

att aktiebolag och ekonomiska föreningar
redan nu med användande av investeringsfonder
för konjunkturutjämning
har möjlighet att få till stånd en
snabbare avskrivning än enligt reglerna
i kommunalskattelagen är möjligt vad
beträffar exempelvis byggnader och maskiner
som användes i jordbruk och
annan rörelse, vilket jag inte skall ingå
på närmare. Där har aktiebolag och ekonomiska
föreningar alltså redan nu möjlighet
att använda investeringsfonderna.
Investeringsfonderna får man nämligen
ta i anspråk för byggnader som
ny-, till- eller ombyggs under beskattningsåret
och ävenså för avskrivning
på maskiner och andra inventarier för
stadigvarande bruk, som har anskaffats
under beskattningsåret. Om man använder
en sådan investeringsfond, får
byggnaden respektive maskinen nedskrivas
på en gång med det fondbelopp
man tar i anspråk, och vad beträffar
därefter återstående belopp får man göra
avdrag för värdeminskning i vanlig
ordning. Jag nämner detta i all korthet
för att inte debatten skall ta längre tid
i anspråk.

Dessa omständigheter utgör skälen till
att bevillningsutskottets reservanter avstyrker
föreliggande förslag och även
gjort det förra året med motsvarande
förslag. Det har ju inte presenterats
några nya skäl som gör att man skulle
tillsätta en särskild utredning, eftersom
vi har företagsskatteutredningen. Jag
vill gärna ännu en gång understryka
att reservanterna förutsätter att företagsskatteutredningen
ägnar denna fråga
särskild uppmärksamhet. Det kräver
den på grund av sin stora vikt. Men
att man skulle nå snabbare resultat med
någon särskild utredning, tror vi inte
på.

Därför yrkar jag bifall till reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! I vårt moderna samhälle
blir det ett allt större problem att

komma till rätta med luft- och vattenföroreningar.
Det är helt naturligt att
det är ett utomordentligt stort samhälleligt
intresse att lösa dessa problem
och därmed åstadkomma större trevnad.

Inte bara på kommunalt håll är man
intresserad av att försöka se till att man
får reningsanordningar som är moderna
och varmed man kan uppnå detta
syfte. Man håller på med en utbyggnad
av reningsverk av imponerande omfång.
Men även inom näringslivet och inom
jordbruket är man intresserad av att
komma till rätta med dessa problem.
Många av de industrier, som är nödsakade
att använda kemikalier och annat
som gör att avloppsvattnet blir förorenat
är mycket intresserade av att försöka
åstadkomma bättre förhållanden
på detta område.

Nu investeras det ju ganska mycket
pengar för att råda bot på det onda. Det
är ofta förenat med synnerligen stora
kostnader. Det är väl egentligen ganska
naturligt att man vad beträffar sådana
här investeringar, som måste göras men
som inte medför några direkta produktiva
resultat, är intresserad av att få
till stånd ett system där dessa investeringar
också kan göras avdragsgilla
i en snabbare takt än för närvarande.

Det finns ju olika avskrivningsregler
för å ena sidan byggnader och å andra
sidan maskiner och inventarier. Dessa
investeringar är emellertid ofta av den
arten att de hänförs till byggnader, och
då blir avskrivningsprocenten utomordentligt
liten — kanske 0,75 till 2 å 3
procent. Utskottsmajoriteten menar —
samma uppfattning företräds också i
de föreliggande motionerna — att det
borde vara möjligt att åstadkomma en
snabbare avskrivning på dessa investeringar
för att det därigenom också
skulle stimuleras till mer betydande åtgärder
i detta avseende.

Nu säger herr Brandt å reservanternas
vägnar, att man har investeringsfonderna
att tillgå. Om man gör en investe -

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Rätt till avdrag vid beskattningen för vissa kostnader för vatten- och luftvård

ring med investeringsfondspengar kan
beloppet avskrivas med en gång. Det är
visserligen riktigt, men förutsättningen
är för det första, att det finns investeringsfonder
att tillgå, och för det andra
att investeringsfonderna i fråga också
får användas. Härför fordras ju ett tillstånd.

Utskottsmajoriteten har stannat för
att denna fråga är av så speciell art och
att den brådskar så pass mycket, att
man borde ha en snabbutredning för att
kunna lägga fram ett förslag. Vi menar
att den sittande företagsskatteutredningen
har så stora problem att brottas med,
att man inte kan räkna med att det därifrån
skulle komma ett förslag inom
rimlig tid, och detta är anledningen till
att vi föreslagit denna snabbutredning.
Det föreligger visserligen motioner, från
herr Carbell m. fl., som går ut på att
riksdagen omedelbart skall fatta beslut
om en 20-procentig årlig avskrivning på
dessa investeringar. Det finns också en
motion som vill ha en utredning. Utskottsmajoriteten
har stannat för att begära
en snabbutredning. Det är kanske
nödvändigt att en sådan sker, alldenstund
dessa investeringar är något olika,
beroende på om det är maskiner och
inventarier eller om det är fråga om
investering i vad som kan betraktas
som byggnad.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Denna fråga, som avser
beskattningsregler gällande investeringar
för att motverka föroreningar inom
vatten- och luftvård, kan man säga har
fått en speciell aktualitet under det senaste
årtiondet, vilket beror på att vår
industriella utveckling sker så ofantligt
snabbt. Vi förorenar våra vattendrag på
ett sätt som aldrig tidigare, och vi har
också synnerligen allvarliga luftföroreningar.

Jag har något förvånat mig över att

det i den till betänkandet fogade reservationen
sägs, att konjunkturinvesteringsfonderna
skulle kunna lösa denna
fråga i vad avser aktiebolag och ekonomiska
föreningar. Det är ju i och för
sig riktigt att dessa fondmedel kan få
tas i anspråk för ett sådant ändamål,
men konjunkturutjämningsmedlen skall
användas under särskilda förhållanden.
Dessa medel skall lösgöras vid en lågkonjunktur
och skall då stimulera investeringarna.
Men efter vad vi nu kan bedöma
har vi väl knappast att vänta någon
period då det blir en allmän lättnad
för fondmedlen. Snarare ligger det väl
så till att vi måste hålla igen för att
inte få en alltför överhettad ekonomi.

De investeringar som göres för dessa
ändamål betraktas och beskattas olika
beroende på utförandet. Om det är fråga
om en byggnad, så gäller särskilda skatteregler,
och gäller det maskininvesteringar
så är det en mycket snabbare
avskrivning för dem.

Det är en samhällets uppgift att detta
problem löses på snabbast möjliga sätt.
Jag anser ärendet vara av så brådskande
natur att vi bör få en särskild utredning
som mycket snabbt kan ta itu med
saken. För varje år som går och ingenting
göres kan det uppstå skador som
blir besvärande i framtiden.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Utan att göra mig skyldig
till någon överdrift vågar jag påstå
att frågan om vatten- och luftvården
är en av de viktigaste vi har att ta
ställning till för närvarande. Om vi skall
få någorlunda godtagbara förhållanden
måste det göras betydligt större insatser
av såväl samhället som industrierna och
de enskilda än vad som nu sker. Det är
risk för att vi nu förorsakar skador
på våra vackra vattendrag och sjöar
som inte senare kan repareras.

För några år sedan var det någon

Onsdagen den 2 mars 1900

Nr 9

Rätt till avdrag vid beskattningen för

som sade till mig, när vi stod vid en
av Europas största och vackraste floder:
»Das ist die grösste Pissenrinne
Europas.» Tyvärr är det inte bättre
ställt i vårt land, även om floderna här
är mindre.

Något senare läste jag i hälsovårdskonsulentens
årsberättelse att det i den
å i Mellansverige, där jag ibland brukar
ro, varje dag slappes ut 15 000 kilo
urin och exkrementer från ett samhälle
på någon halvmils avstånd. Det
samhället saknade då reningsverk, men
nu håller man på att bygga ett höggradigt
reningsverk där. På många håll i
landet är våra vattendrag ännu mera
förorenade. Föroreningarna kommer inte
bara från samhällena utan också från
industrier, lantgårdar och fritidshus.

Det förslag, som vi nu diskuterar,
gäller ju en utredning om förbättrade
avskrivningsmöjligheter för investeringar
i anordningar avsedda för vattenoch
luftvård vid föroreningar från industrier
och enskilda anläggningar. Det
räcker inte med att samhället vidtar
åtgärder. Även enskilda måste här göra
en insats.

Det gäller inte bara att förbättra våra
vattendrag. Vi måste också förbättra
luften. Och det kan vi göra genom ökade
insatser. Häromdagen deltog jag i ett
sammanträde i en lokal sju trappor upp
i ett hus här i Stockholm. Den våningen
var något indragen i förhållande till
underliggande våningar, och på takkanten
utanför fönstret såg det ut som om
någon hade spillt ut ett mörkt sandningsmedel
i ett tjockt lager på snön.
Det var stockholmsluften som hade satt
sina spår. Det finns mycket att göra
för att förbättra den luften. Mängder av
oljeeldade värmepannor spyr ut mer
eller mindre — ofta mindre — förbrända
rökgaser, och bilarna och industrierna
hjälper till att försämra luften ytterligare.

Värmeanläggningarna kan göras betydligt
bättre i förbränningsavseende

vissa kostnader för vatten- och luftvård

och industrien kan också minska sina
luftföroreningar. Det kräver dock investeringar
i större eller mindre omfattning.
Om dessa investeringar finge avskrivas
efter förmånligare villkor än
andra investeringar, skulle vi säkert få
en snabbare förbättring av förhållandena.

Herr talman! Jag yrkar därför bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr John Ericsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 101
ja och 104 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr John Ericsson m. fl.

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

§ 14

Penning- och valutapolitiken

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 8, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Punkten 1

Penning- och valutapolitiken

Under denna punkt anförde utskottet
bl. a. följande.

För utskottets bedömning av de sålunda
vidtagna åtgärderna måste utgångspunkten
vara, att den samhällsekonomiska
utvecklingen utan tvivel
nödvändiggjorde en betydande kreditpolitisk
stramhet. Att inom ramen för
en begränsning av kreditexpansionen
i förhållande till de totala anspråken
i första hand tillgodose de kreditbehov
som motsvarade det av statsmakterna
uppställda investeringsprogrammet måste
därvid betraktas som en huvuduppgift
för kreditpolitiken. En eftersträvad
ökning av industrins maskininvesteringar
hade kunnat förverkligas, medan
däremot bostadsbyggnadsprogrammet
löpte risk att inte kunna fullföljas. Att
riksbanken, under beaktande av sin
primära uppgift att verka för penningvärdets
stabilisering, i ett sådant läge
medverkar till att brister i anpassningen
mellan samhällets bostadsbyggnadsplaner
och tillgången på krediter i görligaste
mån reduceras, finner utskottet
nödvändigt. De redovisade åtgärderna
framstår som ett naturligt uttryck för
denna princip.

Valutapolitiken har under året fungerat
som ett stöd för den ytterligare
skärpta kreditpolitiken. Vid tillämpningen
av valutaregleringen har dock
liksom tidigare lämnats tillstånd till en
betydande finansiell upplåning utomlands.
Det sammanlagda beloppet uppgick
till ca 1 miljard kr. eller något
mer än föregående år och väsentligt
mer än under de första åren av 1960-talet.

Utskottets utlåtande avseende denna
punkt utmynnade i en omförmälan om
vad i detta ärende förekommit.

Reservationer hade avgivits

1. a) av herrar Hilding, Nils Theodor
Larsson, Berglund, Löfgren och Sjönell,
vilka ansett att det ovan intagna stycke
i utlåtandet som började med orden
»För utskottets bedömning» och slutade
med orden »för denna princip» bort ha
följande lydelse:

»Med hänsyn till vikten av att de
fastställda bostadsbyggnadsplanerna
fullföljs kan det enligt utskottets mening
i ett ansträngt samhällsekonomiskt
läge stundom inte undvikas att riksbanken
medverkar till att uppkommande
brister i anpassningen mellan bostadsbyggnadsplanerna
och tillgången
på krediter i görlig mån avhjälpes. Det
är emellertid angeläget att detta sker
utan att vissa företagsformer gynnas på
andras bekostnad.»;

b) av herrar Gustaf Henry Hansson,
Åkerlund och Regnéll, vilka ansett att
ifrågavarande stycke bort utbytas mot
ett avsnitt av följande lydelse:

»Bostadsproduktionsplanerna måste
enligt utskottets mening så utformas
och avvägas att deras genomförande
icke påverkar penningvärdet i negativ
riktning.

Bostadsproduktionen är den mest kapitalkrävande
av alla investeringar, varför
dess volym måste avvägas så att
finansieringen av andra, lika angelägna
investeringar inte minst inom näringslivet
ej förhindras.

Anpassas bostadsproduktionen inom
ramen för tillgängliga resurser behöver
riksbanken på sedvanligt sätt vid beviljandet
av emissionstillstånd endast
bestämma vilka kreditinstitut som får
emittera. Då undvikes vad som inträffade
hösten 1965, när riksbanken även
bestämde vilka som skulle ha krediterna.
Ett sådant förfaringssätt ligger helt
utanför vad riksbanken har att syssla
med.»;

2. av herrar Gustaf Henry Hansson

Onsdagen den 2 mars 196C

Nr 9

och Åkerlund, vilka ansett att det ovan
intagna stycke i utlåtandet som började
med orden »Valutapolitiken har under
året» och slutade med orden »av
1960-talet» bort ha följande lydelse:

»Den valutapolitiska målsättningen
att upprätthålla kronans yttre värde
har under året fullföljts. Valutakurserna
har varit stabila, ehuru utvecklingen
på den svenska valutamarknaden under
större delen av året kännetecknats
av en svagare tendens för den svenska
kronan än under 1964. De för riksbanken
och affärsbankerna sammanlagda
guld- och valutatillgångarna ökade under
året med Öl milj. kr. mot en ökning
av 944 milj. kr. 1964 och uppgick
vid årsskiftet till 5 604 milj. kr. Enligt
§ 4 i den för bankoutskottet gällande
instruktionen bör utskottet med synnerlig
uppmärksamhet följa de fullmäktiges
åtgärder som avser metalliska
kassans upprätthållande. Utskottet har
därför vid sin granskning noterat, att
guldkassan utgör endast 25 procent av
riksbankens guld och valutor och 17
procent av de sammanlagda tillgångarna
trots en ökning under året med 68
milj. kr. Vid en internationell jämförelse
får den svenska guldkassan betraktas
som låg och fördelningen mellan
guld och valutor som ogynnsam från
likviditetssynpunkt. Valutaregleringen
har varit i kraft under året. Vid dess
tillämpning har dock liksom tidigare
lämnats tillstånd till en betydande finansiell
upplåning utomlands. Det sammanlagda
beloppet---(utskottet)

-----av 1960-talet.»

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herr Hagnell.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BERGLUND (fp):

Herr talman! Bankoutskottet har i
vanlig ordning haft att ta del av riksbankens
och riksgäldskontorets berättelser
över vad som inom dessa institu -

Penning- och valutapolitiken

tioner tilldragit sig under det senast
förflutna året, och utskottet söker i förevarande
utlåtande att så fylligt som
möjligt redogöra för dessa ting. Utlåtandet
återspeglar det förhållandet, att man
under en tid av knapphet på krediter
för olika slag av investeringar, som påkallar
uppmärksamhet i ett modernt
samhälle, måste söka åstadkomma erforderlig
balans. Jag skall, herr talman,
inte närmare gå in på frågan, då utskottet
i stort sett varit enigt i sitt yttrande;
det är numera mycket sällan
som bankoutskottet har anledning att
uttala en från riksbankens uppfattning
avvikande mening.

Inom folkpartiet och centerpartiet
anser vi emellertid att riksbanken, i sitt
sökande efter utvägar att förbättra kreditmöjligheterna
för bostadsbyggandet,
på ett egendomligt sätt frångått sin princip
om objektivitet och gjort sig skyldig
till en prioritering som inte varit så
lycklig. Jag syftar på det som tilldrog
sig under hösten 1965 och som uppmärksammades
i pressen och även eljest
i den allmänna debatten -— det nämligen,
att riksbanken prioriterade vissa
s. k. allmännyttiga byggnadsföretag på
de övrigas bekostnad. Inom parentes
vill jag nämna att bankofullmäktige därvidlag
inte var eniga. I stället för att
fördela krediterna på de olika kreditinstituten,
som i sin tur haft att fördela
krediterna på sina kunder, gav riksbanken
en viss styrning åt bostadsbyggandet,
som enligt vårt förmenande måste
betecknas som olämplig.

Vi har i reservationen 1 a) påtalat
detta — i mycket försiktiga och dämpade
ordalag men som vi hoppas fullt
förståeligt. Vi hoppas också att det inte
blir något upprepande. — Vår reservation
är kortfattad, varför jag tillåter
mig att läsa upp den:

»Med hänsyn till vikten av att de
fastställda bostadsbyggnadsplanerna
fullföljs kan det enligt utskottets mening
i ett ansträngt samhällsekonomiskt
läge stundom inte undvikas att riksban -

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Penning- och valutapolitiken

ken medverkar till att uppkommande
brister i anpassningen mellan bostadsbyggnadsplanerna
och tillgången på
krediter i görlig mån avhjälpes. Det äi
emellertid angeläget att detta sker utan
att vissa företagsformer gynnas på andras
bekostnad.»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan med den ändring
däri som föreslås i reservationen
1 a) av herr Hilding m. fl.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Till det utskottsutlåtande
vi nu behandlar har fogats en reservation
nr 2 av herrar Gustaf Henry
Hansson och Åkerlund. Eftersom ingen
av reservanterna tillhör denna kammare
och eftersom, såsom tidigare motionär
i ett besläktat ärende, jag känner
en viss sympati med reservationen,
vill jag, utan att ingå på någon vidlyftig
argumentation, yrka bifall till reservation
nr 2.

Jag skall bara nämna ett enda av
många skäl för detta yrkande. Reservationen
syftar till att utskottet bara i
mild form skulle ha påtalat det förhållandet,
att riksbankens metalliska
kassa är betänkligt liten. Reservanterna
skulle ha önskat att utskottet hade använt
sitt inflytande i riktning mot att
få denna guldreserv något förstärkt.

Ett gott skäl för ett sådant synsätt
är att vi skall betrakta riksbankens
guldreserv som en sorts säkerhetskassa.
Under nuvarande förhållanden är vår
ställning när det gäller valutareserven
väsentligen beroende av pundet och
dollarn. Det är inga dåliga valutor att
vara beroende av, men ingenting är säkert
i denna värld. Skulle det gå därhän
— vilket väl vid något tillfälle i
varje fall skymtat fram som en möjlighet
— att endera eller båda dessa valutor
hastigt och väsentligt skulle sjunka
i värde, skulle detta medföra en
mycket betydande värdeförlust för vårt
land.

Reservanterna och jag menar att vi

borde ha möjlighet att något öka vår
säkerhetsmarginal genom att överföra
ytterligare någon del av riksbankens behållning
av valutor och andra värden
i guld.

Jag ber alltså, herr talman, att utan
att ingå på de ytterligare skäl som skulle
kunna anföras få yrka bifall till reservation
nr 2 av herrar Gustaf Henry Hansson
och Åkerlund.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Jag tillhör för min del
de utskottsledamöter som står bakom
seservationen nr 1 b, vilken berör det
ingripande i kreditivgivningen som
företogs under senhösten.

Herr Rerglund har redan kommenterat
skeendet och framfört de kritiska
synpunkter som kan anläggas på riksbankens
agerande vid detta tillfälle. Jag
har inte något att tillägga utan instämmer
i hans formuleringar och påpekar
att den reservation, som fått numret 1 b,
i sak ligger mycket nära den reservation
för vilken herr Berglund talade och
bakom vilken står folkpartistiska och
centerpartistiska ledamöter av utskottet.

Skulle man peka på någon skillnad,
kan man framhålla att vi i högerreservationen
mera understryker den svårighet
som riksbanken står inför, när regering
och riksdag har fastlagt ett visst
program för bostadsbyggandet och riksbanken
själv har som ambition att begränsa
likviditeten i samhällsekonomien
för att hålla tillbaka prisstegringar.

Ju högre ambitionsgraden varit hos
dem som fastlagt bostadsbyggnadsprogrammet
och ju högre ambitionsgraden
är hos dem som vill hålla samhällsekonomien
i balans, desto svårare blir det
att manövrera mellan dessa båda önskemål.
Detta faktum är en påminnelse för
oss i riksdagen att vi när vi fastlägger
bostadsbyggnadsprogrammet aldrig får
glömma frågan hur man skall finansiera
detta bostadsbyggande.

I efterhand betraktat är det en aning
chockerande att se att den larmsignal,

Onsdagen den 2 mars 1900

Nr 9

som man fick lyssna till i slutet av hösten
och som gick ut på att hela bostadsbyggandet
skulle vara i fara, var föga
berättigad. I sjiilva verket nådde man,
såsom vi nu vet, ett antal av 92 000 påbörjade
lägenheter mot de enligt programmet
planerade 88 000.

Att den överskjutande igångsättningen
innebar en extra påfrestning på bankernas
möjligheter att finansiera kreditgivningen
är alls inte märkligt. Det hade
inte krävts så drastiska åtgärder för att
bemästra situationen, om man haft ett
fastare grepp kring den siffra som då
gällde. Så mycket må sägas om reservationen
under detta avsnitt.

Det föreligger en annan reservation,
för vilken herr Carlshamre nyss gjorde
sig till talesman. Jag har inte kunnat
biträda kollegerna ur högerpartiet, herrar
Gustaf Henry Hansson och Åkerlund
i första kammaren, i deras synpunkter
på fördelningen mellan guld och valutor
i riksbankens utlandstillgodohavanden
även om det är helt riktigt påpekande
som görs i reservationen, att
Sverige internationellt sett har en ovanligt
liten del av sina utländska tillgodohavanden
redovisade i form av guld
och alltså en ovanligt stor del redovisade
i form av valutor. För vår del rör det
sig väl om ungefär 20 procent, medan
det finns länder som noterar omkring
90 procent i guldandel. Andra länder
har mindre ändå; både Norge och Danmark
redovisar en mindre guldandel
än vad vi gör här i landet.

I reservationen finns en formulering
som jag i första hand skulle vilja fästa
uppmärksamheten på; det talas om att
fördelningen mellan guld och valutor är
ogynnsam från likviditetssynpunkt. Detta
uttryck förefaller mig oegentligt. Från
likviditetssynpunkt är dollar och pund
lika mycket värda som guldet. Däremot
är det naturligtvis riktigt, som herr
Carlshamre framhåller att i en krissituation
för pund eller dollar med en
nedgång i deras internationella värde
den som har ett tillgodohavande i dol -

Penning- och valutapolitiken

lar eller pund förlorar i jämförelse med
om lian haft det i guld.

Ingenting är säkert här i världen,
sade herr Carlshamre. Det är så riktigt,
men man kan möjligen bidraga till att
göra världen litet säkrare genom att
acceptera dessa stora valutor som internationellt
betalningsmedel. I den mån
eu allmän misstro mot dem sprider sig
minskar möjligheterna att hålla stabilitet
i de internationella betalningarna.
Det är en känd sak att dollarn och pundet
har utsatts för påfrestningar av olika
slag. Betalningsbalansen har inte varit
tillfredsställande i vare sig Förenta
staterna eller England. Förenta staterna
har haft stora utgifter för militära
åtaganden och u-landshjälp. Investeringarna
i utlandet har också inneburit
ett stort utflöde av kapital. Engelsmännen
har närmast haft sina exportsvårigheter
att brottas med och har också
kvarstående bekymmer sedan de under
kriget ådrog sig stora utländska skulder
och fick sina tillgångar i utlandet väsentligt
minskade. Om nu andra länder
på det sätt som t. ex. Frankrike gjort
löser in rubb och stubb av sina utländska
valutatillgodohavanden i guld, försämrar
de möjligheten för de stora
valutorna att fungera som pålitliga och
säkra internationella betalningsmedel.

Man har fått bevittna en utveckling
i andra riktningen genom .samarbete
mellan olika centralbanker, siktande till
att stärka dessa valutors position genom
kreditgivning och avtal som innebär
bindningar av olika slag. Personligen
menar jag att den vägen är den
riktiga att fortsätta på och att riksbanken
därför icke förtjänar någon kritik
för den politik som där har förts.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! På det att intet missförstånd
må råda vill jag betona att varken
reservanterna herrar Hansson och Åkerlund
eller jag har åsyftat att föreslå någon
flykt från dollarn eller pundet. Det

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Penning- och valutapolitiken

sägs i reservationen att den svenska
guldkassan vid en internationell jämförelse
kan betraktas som »låg». De som
erinrar sig en motion i ärendet från
förra året minns också att det inte var
några svindlande belopp som då föreslogs
omvandlade i guld. Det som har
avsetts är bara en ganska blygsam förstärkning,
som knappast skulle föra oss
förbi vad som är internationellt vanligt
och som säkerligen inte skulle kunna
uppfattas som en flykt från eller
ännu mindre som en attack mot dollarn
eller pundet.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Det är intressant att
konstatera att, när vissa kretsar inom
högerpartiet förra året väckte frågan
om att vi skulle byta ut en del av våra
dollartillgodohavanden mot guld, skedde
detta vid ungefär samma tidpunkt
som då herr de Gaulle i Frankrike drev
liknande teser. Jag förstår att det kan
vara svårt för folkpartiet och centerpartiet
att samarbeta med ett högerparti,
som har en så pass Gaullistisk
falang inom sig. Även om det finns förstående
naturer, t. ex. herr Regnéll,
som har vanan inne att samarbeta med
folkpartiet och centern i Medborgerlig
samling, finns det tydligen ändå andra
kretsar i högerpartiet som hämtar sina
ideal från ganska stagnerade förhållanden.

Herr Carlshamre säger nu att det
som vi föreslår är egentligen ingenting
som har någon praktisk betydelse, eftersom
det inte gäller någon större andel.
Om det inte har någon praktisk betydelse
för vår valutareserv, varför lägger
ni då fram förslaget? Är det bara
för att rida på en princip, precis som
herr de Gaulle? Han hade ju en avsikt:
att försvaga dollarns ställning; att driva
en viss obstruktionspolitik från
fransk sida.

Skulle vi ha gjort så som ni rekommenderade
förra året, skulle vi alltså
ute i världen ha dragit på oss ett re -

nommé för att sluta upp på den de Gaulleska
linjen. Det kan inte vara förnuftig
politik. Jag förstår att det till och med
inom högerpartiet finns folk som reagerar
mot sådant, och att ni inte fått vare
sig centern eller folkpartiet med er visar
hur litet underlag det finns för en gemensam
politik på detta område som
alternativ till den politik som vi nu
driver. Är ni måna om valutareserven,
bör ni väl också räkna med att det till
vär valutareserv inflödar över 100 miljoner
kronor per år genom att vi har
pengarna placerade i dollar, liggande i
sådana papper som ger förräntning.
Ränta på 100 miljoner placerade på det
sättet är inte att förakta om vi vill förstärka
valutareserven. Högerns rekommendation
är inte heller på den punkten
till nytta för valutareserven utan
till nackdel.

Jag skall inte längre uppehålla mig
vid detta antikverade förslag, som högern
själv inte tror på och som inte
heller skulle ha någon omfattning utan
som man bara lägger fram för att deklarera
den principiella utvecklingstakten
inom vissa kretsar av högerpartiet.

Får jag bara beröra en annan punkt.
På sid. 3 i bankoutskottets utlåtande
talar man om att det »interna efterfrågetrycket
ledde till en fortsatt uppgång
i importen». Jag bär på denna
punkt avgivit ett särskilt yttrande, inte
därför att jag menar att det är fel som
bankoutskottet skriver utan därför att
utskottet på efterföljande sida i utlåtandet
talar om lönerna per arbetstimme
för industriarbetare och säger att reallönestegringen
varit så och så stor. Det
finns väl de som härigenom kan få den
missuppfattningen att det skulle vara
en anmärkningsvärt stark stegring av
de reala timförtjänsterna för vanliga
löntagare som skulle ha åstadkommit
nämnda övertryck i ekonomien.

Tittar vi efter vad den reella höjningen
har blivit i händerna på vanliga
löntagare, finner vi att det som blir
kvar av reallönestegringen för vuxna

Onsdagen den 2 mars 196G

Nr 9

manliga arbetare inom industrien under
är 1905 iir ungefär 0,7 procent.

Därmed liar jag inte gätt in pä en
fråga, som ligger på ett annat plan
och som är intressant i andra sammanhang,
nämligen att konsumtionen bland
löntagare eller grupper av löntagare
kan stiga av det skälet att vi för en
viss socialpolitik, som under det gångna
året varit inriktad bl. a. på att avsevärt
förbättra till exempel folkpensionärernas
och barnfamiljernas ställning.

Men den direkta reallönestegringen
för löntagarna var inte anmärkningsvärt
stor •— den höll sig omkring 0,7
procent — och den kan inte ha varit den
reella faktor som skapat efterfrågeövertrycket
i den svenska ekonomien under
det gångna året. Jag anser därför att det
cfterfrågeövertryck som behandlas i utskottets
utlåtande måste ha sina rötter
på andra håll, på håll där man ökat sitt
reella utrymme avsevärt mer än vad den
generella reella förbättringen inom
näringslivet medgivit.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Hagnell talar i så
grova drag och målar så onyanserat i
svart och vitt. Om man nu inte vill rekommendera
en så stor omvandling av
våra tillgodohavanden i dollar och
pund till guld, att det skulle uppfattas
som en attack mot dollarn och Förenta
staterna i de Gaulles anda, då
skulle alltså förslaget inte ha någon
praktisk betydelse. Men vi som tycker
att ett några procent större guldtillgodohavande
inom valutareservens ram har
praktisk betydelse för vår valutasäkerhet,
måste väl i all sin dar ha rätt att
framföra ett förslag som detta utan att få
det avfärdat med att det antingen måste
vara gaullism eller också betydelselöst.
Det måste väl finnas någonting där
emellan.

Herr Hagnell har i ett särskilt yttrande
påpekat, att reallönerna under förra
året inte ökade med 3 procent utan

Penning- och valutapolitiken

med 0,7 procent. Skillnaden är alltså
2,3 procent. På en höft räknat tror jag
att procentskillnaden är lika stor som
den vi i en motion förra året föreslog
rörande guldreserven. Vi föreslog att
man skulle öka guldtillgodohavandet
med ett par tre procent inom valutareservens
ram. Får man tolka herr Hagnells
sätt att resonera så, att han anser
att så små procentskillnader inte har
någon praktisk betydelse? Men varför
skriver herr Hagnell i så fall ett särskilt
yttrande rörande reallönestegringen? Herr

HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Nej, så får man inte
tolka mitt uttalande. Ett procenttal som
används på ett håll är inte jämförbart
med ett procenttal som används på ett
annat håll, även om siffran råkar vara
densamma.

Jag antar att ni menar att vi skulle
kunna stärka den svenska valutan på
den internationella marknaden genom
att öka guldtillgodohavandet med ett
eller ett par hundra miljoner kronor
på bekostnad av dollartillgodohavandet.
Vilken vinst medför detta? Dollartillgodohavandet
skulle gentemot guldet
minska med några procent i
värde vid en tidpunkt då dollarn
skulle devalveras på det sätt som
de Gaulle spekulerar i. Därigenom skulle
vi kunna förlora ett par miljoner kronor,
men dessförinnan och därefter
skulle vi förlora åtskilligt fler miljoner
i ränteinkomsterna på dessa ett
hundra miljoner kronor, som nu i stället
ligger i dollar. Den förlusten överstiger
gott och väl den ökade säkerhet som
högerförslaget skulle ge. Man kan heller
inte räkna med att det som högern
nu liksom förra året spekulerar i inte
är någonting som skall genomföras i år.
Högerns förslag är alltså inte genomtänkt.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: -

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Penning- och valutapolitiken

Herr talman! Det bör väl nu stå klart
att det ar herr Hagnell som anser att
reservationen inte bär någon praktisk
betydelse och inte reservanterna själva,
som lian antydde i sitt föregående inlägg.
Det är — förlåt uttrycket — något
enfaldigt att inte kunna göra eu
bedömning med litet finare nyanser av
en sådan här fråga. Enligt herr Hagnell
innebär vårt förslag antingen en Gaullistisk
attack mot dollarn eller är av
noll och intet värde. Men det finns någonting
däremellan, och det är det vi
har velat peka på.

Sedan tog herr Hagnell upp en helt
annan argumentation när han talade
om ränteinkomsterna. Jag brydde mig i
mitt första inlägg inte om att gå vidare.
Det finns fler aspekter på denna fråga
än dem som vi har tagit upp. Jag skall
bara nämna, att de ränteinkomster herr
Hagnell talade om kommer från utländska
värdepapper, och om dem gäller
ungefär detsamma som dess värre
gäller för svenska sparares placering
av sina sparmedel i t. ex. svenska
statsobligationer, nämligen att de är
utsatta för värdeförstöring genom inflation.
Låt vara att inflationen utomlands
nutilldags sällan är riktigt lika allvarlig
som den är här hemma — de ränteinkomster
herr Hagnell talade om är ändå
till mycket betydande del fiktiva; de
motsvaras nämligen av en värdeförsämring
årligen på de papper som ger
räntan.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Detta visar återigen bur
dåligt genomtänkt högerförslaget är.
Om vi har guld och guldets relation till
dollarn är fast som den har varit och vi
inte spekulerar i att det just nu, inom
de närmaste månaderna, kan bli en förändring,
betyder detta att den dag vi
behöver använda valutareserven, växlar
vi över den till dollar igen. Vi får lika
mycket i dollar då som när vi köpte
guldet. Vi har alltså inte gjort någon

inflationssäkrande vinst genom att en
tid gå över till guld.

Om vi däremot inte följer högerns
förslag utan har kvar dessa 100 miljoner
kronor i dollar, så får vi kanske 3 miljoner
i årlig avkastning på dem. Vilken
siffra kan högern ställa emot det? Ingen!

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Utskottets ledamöter har
ju på de allra flesta punkter kunnat
enas om en gemensam skrivning, men
beträffande riksbankens engagemang på
bostadsbyggnadssidan under hösten i
fjol har meningarna gått isär, vilket
framgår av utskottsutlåtandet. Till utlåtandet
är fogade reservationerna 1 a
och 1 b, den förra en folkparti- och
centerreservation, den senare en högerreservation.
Jag skall uteslutande uppehålla
mig vid denna punkt.

Ökningstakten i bostadsinvesteringarna,
som tidigare under en följd av år
varit mycket snabb, begränsades under
1965. Bostadsbyggnadsplanerna fastställdes
som bekant till 88 000 lägenheter, vilket
i jämförelse med 1964 innebar en begränsning
av igångsättningen med ungefär
8 000 lägenheter. Den faktiska
igångsättningen kom emellertid att bli
drygt 92 000 lägenheter, vilket alltså är
4 000 mer än man hade räknat med.
Under fjolåret färdigställde vi i det allra
närmaste 97 000 lägenheter. Under
loppet av 1965 uppstod det på grund av
rådande knapphet på krediter på många
håll svårigheter att anpassa kreditgivningen
till den fastställda bostadsbyggnadsplanen.
I den situationen framstod
det som angeläget att söka avhjälpa
den punktvis bristande anpassningen
utan att den kreditpolitiska åtstramningen
i stort äventyrades. Detta
uppnåddes genom att avlyften av äldre
krediter under riksbankens medverkan
fick komma de banker till godo som var
beredda att lämna nya kreditiv.

Att riksbanken i ett sådant läge medverkar
till att brister i anpassningen

Onsdagen den 2 mars 1900

Nr 9

mellan samhällets bostadsbyggnadsplan
och tillgången på krediter i görligaste
mån reduceras, finner vi vara nödvändigt.
Det är enligt mitt förmenande en
angelägen uppgift att så långt det är
praktiskt möjligt sörja för att krediter
ställs till förfogande i sådan omfattning,
att de bostadsbyggnadsplaner statsmakterna
fattar beslut som kan förverkligas.
Det är önskvärt att de penningvårdande
organen liksom hittills efter samråd
med bostadsmyndigheterna och med
beaktande av de krav det samhällsekonomiska
läget ställer på penningpolitiken
i varje särskild situation kan medverka
till att kreditivförsörjningen för
det av statsmakterna fastställda bostadsbyggandet
tryggas. Sådana situationer
som uppstod under fjolåret kan — även
om vi hoppas att sådana inte skall uppstå
— komma att inträffa igen. Då är
det angeläget att man från samhällets
sida kan handla för att trygga kreditivgivningen.
I annat fall kan alla planer
på detta område komma att ställas på
huvudet, och med hänsyn till den stora
efterfrågan vi har på bostäder måste
detta givetvis förhindras.

I reservationerna vänder man sig mot
att vissa företagsformer gynnas på andras
bekostnad. Så är inte fallet, även
om det blev så att det i största utsträckning
var kooperativa företag som i höstas
stod utan kreditiv och inte som här
tidigare sagts de allmännyttiga. Konsekvensen
av reservanternas ställningstagande
skulle bli att kommunerna inte
skulle få behålla rätten att fördela sin
kvot på olika byggnadsföretag. Om det
är detta man syftar till, skulle detta
klart ha utsagts av reservanterna. Att
denna specialdestinering blev nödvändig
till vissa typer av företag berodde
på att dessa av kommunerna hade tilldelats
viss kvot som skulle igångsättas
för att vederbörande kommun skulle
kunna bygga sin kvot. Men pengarna till
kreditiv saknades som bekant i det
ögonblicket, och så var det alltså nödvändigt
att riksbanken kom in i bil -

Penninff- och valutapolitiken

den och medverkade till att de planer
som riksdagen tidigare dragit upp kunde
fullföljas.

.lag vill därefter säga några ord till
herr Ilagnell beträffande hans särskilda
yttrande ocli hans sätt att använda statistiken.
Enligt mitt förmenande kan
man inte borträkna skatterna som om
man bokstavligt talat kastar något i
sjön och inte får något för. Skatterna
går ju till gemensam konsumtion, och
därför kan man enligt min mening inte
föra det resonemang som herr Hagnell
gjort i sitt särskilda yttrande.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Herr Bengtsson i Landskrona
har försökt att på det sätt han
kunnat försvara just den åtgärd som
riksbanken vidtog, men hans försvar
verkar inte övertygande på mig. Vad
som är det mest beklagliga i sammanhanget
är att herr Bengtsson i Landskrona
hyser den åsikt som socialdemokraterna
också skrivit in i det föreliggande
utlåtandet, nämligen att »de redovisade
åtgärderna framstår som ett
naturligt uttryck för denna princip».
Det har här också bekräftats, att man
förutsätter att riksbanken i förekommande
fall skall kunna gå en väg liknande
denna.

Till detta skulle jag vilja säga att vid
diskussionen i dessa frågor i bankoutskottet
framkom att bankofullmäktige
kanske inte är så villiga att gå en sådan
väg därför att den väckt en berättigad
opposition. Det är inte meningen
att riksbanken skall ge styrning på det
sättet. Den skall tillhandahålla krediterna
och fördela dem på bankinstitut
som sedan i sin tur har att fördela dem.
Det är alldeles riktigt som det sagts att
vi har ett prekärt och svårt läge när det
gäller att bemästra dels kvottilldelningen
och dels kreditgivningen, och man
kan understundom fundera hur detta

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Penning- och valutapolitiken

klaffar och hur man skall kunna komma
åt de differenser som gör sig gällande.
För närvarande sker kvottilldelningen
per lägenhet. Jag anser för min
del att man bör ompröva detta. Det är
kanske en sak som inte hör hit utan
bör tas upp i den stora bostadsdebatt
som sedan kommer.

Vi konstaterar alltså att det finns en
differens mellan det beslutade bostadsbyggandet
och finansieringen, och denna
differens måste bero på att man utgått
från felaktiga principer för beräkningen.
Jag ifrågasätter om man inte i
stället skulle kunna basera produktionen
per rumsenhet i stället för per lägenhet.
Utan att närmare utveckla detta
skulle jag kunna säga att jag tror att
man på ett mera betryggande sätt därigenom
skulle kunna få bostadsproduktionen
att klaffa med kreditgivningen.
Man får mindre enheter att röra sig
med. När man gör kvottilldelning per
lägenhet vet man inte hur stora lägenheter
som kommer att byggas — 1-, 2-,
3-, 4- eller 5-rumslägenheter. Om man
anknyter till rumsenheter är man inte
beroende av lägenheternas storlek på
samma sätt, utan man räknar ut vad
varje rumsenhet kostar i uppförande,
och där kan man anpassa kreditgivningen
bättre till det kvoterade bostadsbyggandet.

Med det anförda ber jag än en gång
få yrka bifall till reservationen.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Till herr Berglund vill
jag bara säga att även vi hoppas givetvis
att marknaden skall fungera på sådant
sätt att riksbanken inte skall behöva
rycka in så som fallet nu blivit
vid några tillfällen, men å andra sidan
menar vi också att om vi här bestämmer
hur bostadsbyggandet skall se ut
och vi vet hur stor efterfrågan är, så är
det också vår skyldighet att se till att
de ekonomiska resurserna ställs till förfogande
i den aktuella situationen.

Vad sedan gäller det resonemang som

herr Berglund här tar upp, att man
möjligen skulle kunna tänka sig en fördelning
per rumsenhet i stället för per
lägenhet, är det inte utan att det kan
ligga rätt mycket i den tanken. Den har
förts till torgs, och det är möjligt att
man kommer att utveckla den vidare.
Jag vågar inte bestämt ta ställning till
den i dag.

Herr Berglund sade i sitt första anförande
att det var de allmännyttiga
bostadsföretagen som hade fått riksbankens
håvor under hösten. Så var
inte fallet. Jag har de aktuella siffrorna
för november månad, och där visar det
sig att HSB fick 53,6 procent, Riksbyggen
30,9 procent, de allmännyttiga endast
11,2 procent och övriga 4,2 procent.
Även den privata sektorn fick
alltså del av dessa pengar.

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Jag skall inte närmare
gå in på hela det ekonomiska resonemang
som utvecklas i bankoutskottets
utlåtande. Det blir säkert möjlighet att
vid annat tillfälle diskutera vissa sidor
av den ekonomiska politik som föres i
vårt land. Jag skall för dagen begränsa
mig till att göra en kommentar till
den diskussion som förts här.

Den nuvarande kreditpolitiken är behäftad
med vissa uppenbara brister. Låt
vara att det är angeläget ur samhällsekonomisk
synpunkt att vissa viktiga industrier,
speciellt exportindustrierna,
kan öka investeringarna, men den nuvarande
favoriseringen av industriinvesteringarna
gör ingen åtskillnad mellan
mera och mindre angelägna industriinvesteringar.
Detta är en mycket
stor brist. En annan är att åtstramningen
i fråga om bostadsbyggandet speciellt
drabbar de områden där bostadsbyggnadsbehovet
är som störst, och det
är främst stockholmsområdet. Denna
åtstramning ledde under senare delen
av förra året till en nära nog krisartad
situation i detta område och detta alldeles
särskilt för de allmännyttiga bo -

Onsdagen den 2 mars 1900

Nr 9

Penning- och valutapolitiken

stadsföretagens möjligheter att fullfölja
planerna. Denna mycket anmärkningsvärda
sida av den förda kreditpolitiken
finns det anledning att påtala, inte minst
därför att det finns grundad anledning
befara att sådana situationer kan komma
att upprepas.

Det kan naturligtvis erinras om de
ingrepp som riksbanken gjorde för att
i någon mån mildra denna konsekvens
av kreditpolitiken. Jag vill dock understryka
att dessa ingripanden inte förmådde
att reparera skadan — endast i
någon mån mildra konsekvenserna av
den förda kreditpolitiken. Vi fick ett
dåligt bostadsbyggande i stockholmsområdet
förra året, det är ett faktum,
och det berodde inte på bristande planering
utan på den kreditpolitik som
förts. När nu de borgerliga vänder sig
emot också dessa små ingripanden för
att rätta till det värsta är det signifikativt,
och de borgerliga partiernas uppträdande
och inställning bör noteras.

Det är därför inte särskilt svårt för

att 88 000 lägenheter skulle påbörjas under
föregående år, men i själva verket
påbörjade man över 92 000 lägenheter.
Det betyder att den ram som från regeringens
sida förutsattes och som fastställdes
har genomförts och till och med
överskridits. Om man överskrider den
regeringsplan som är framlagd i Ryssland
för en industriutbyggnad, brukar
man ju inte kalla det för ett misslyckande.
Varför skulle man kalla det så
i detta land? Man kan väl hålla sig med
samma terminologi.

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Jag förstår inte vad herr
Hagnell skall i Ryssland att göra. Här
är det ju fråga om bostadsbyggandet i
Sverige, och jag har inte talat om bostadsbyggandet
i allmänhet utan om
bostadsbyggandet i stockholmsområdet,
där bristen på bostäder är störst och
där det är mest angeläget att planerna
fullföljs.

mig att välja mellan utskottets förslag
och de borgerliga reservationerna. Då
jag kommer att rösta för utskottets förslag
innebär det inte — det är för att
säga detta som jag har begärt ordet —
att vi är till freds med den förda kreditpolitiken
och att den kan godkännas,
men i valet måste vi ta ställning
för utskottets förslag, som dock försöker
försvara de ingripanden, låt vara
sena och ofullständiga, som riksbanken
har gjort.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Får jag endast till den
siste ärade talaren säga att han som en
komplettering till de synpunkter han
framhöll kunde ha betonat, att vi under
föregående år framställde 96 700
inflyttningsfärdiga lägenheter mot
87 200 året innan, en ökning på cirka
9 000 lägenheter, dvs. över 10 %.

De planer som lades fram och på vilka
kreditpolitiken inriktades innebar
6 — Andra kammarens protokoll 1966

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Kreditpolitiken fastställer
den allmänna ram som man kan
röra sig inom för att genomföra de planer
som framlagts. Under det gångna
året har kreditpolitiken medgivit ett
igångsättande av flera lägenhetsbyggen
än som beräknats. Detta betyder att
man med avseende på kreditpolitiken
gått utöver ramen, vilket innebär att
om man skall diskutera de reella resursernas
inriktning bör det ske på ett
annat sätt. Det är inte en fråga som
primärt rör kreditpolitiken. Krediter
skall fram i sådan omfattning att det
blir balans i ekonomien, och det skall
vara varken mer eller mindre än vad
det finns reella resurser för. Var pengarna
skall användas är från kreditpolitik
synpunkt inte avgörande, vilket
det däremot kan vara när man gör upp
planer för bostadspolitiken från andra
synpunkter. Då måste man bygga på de
Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Penning- och valutapolitiken

reella förutsättningarna och den reella
efterfrågan. Då är det emellertid i det
här avseendet denna punkt man skall
angripa och inte primärt kreditpolitiken.

överläggningen var härmed slutad.

Det stycke som börjar med orden
»För utskottets bedömning» och slutar
med orden »för denna princip»

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) att utlåtandet i denna
del måtte läggas till handlingarna
med gillande av vad utskottet anfört;
2:o) att utlåtandet i denna del måtte
läggas till handlingarna med gillande av
vad som anförts i reservationen 1 a)
av herr Hilding m. fl.; samt 3:o) att
utlåtandet i denna del måtte läggas till
handlingarna med gillande av vad som
anförts i reservationen 1 b) av herr
Gustaf Henry Hansson m. fl.; och fann
herr förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Berglund
begärde likväl votering, i anledning
varav herr förste vice talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
ha flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde
dock herr Regnéll votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
det stycke i bankoutskottets utlåtande
nr 8, som börjar med orden
»För utskottets bedömning» och slutar
med orden »för denna princip», antager
yrkandet att utlåtandet i denna del
lägges till handlingarna med gillande av
vad som anförts i reservationen 1 a)
av herr Hilding m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
yrkandet att denna del av utskottets
utlåtande lägges till handlingarna
med gillande av vad som anförts i reservationen
1 b) av herr Gustaf Henry
Hansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Begnéll begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 74 ja och 32
nej, varjämte 104 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren lägger
bankoutskottets utlåtande nr 8, i vad
avser det stycke, som börjar med orden
»För utskottets bedömning» och slutar
med orden »för denna princip», till
handlingarna med gillande av vad utskottet
anfört i denna del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren lagt denna
del av utskottets utlåtande till hand -

Onsdagen den 2 mars 1906

Nr 9

lingarna med gillande av vad som anförts
i reservationen 1 a) av herr Hilding
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne
tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 111 ja och 77 nej, varjämte 23
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså beslutat att
lägga utlåtandet i denna del till handlingarna
med gillande av vad utskottet
anfört.

Det stycke som börjar med orden
»Valutapolitiken har under året» och
slutar med orden »av 1960-talet»

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på dels att utlåtandet i
denna del måtte läggas till handlingarna
med gillande av vad utskottet anfört,
dels ock att utlåtandet i denna del
måtte läggas till handlingarna med gillande
av vad som anförts i reservationen
2); och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Carlshamre begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren lägger
bankoutskottets utlåtande nr 8, i vad
avser det stycke, som börjar med orden
»Valutapolitiken har under året»
och slutar med orden »av 1960-talet»,
till handlingarna med gillande av vad
utskottet anfört i denna del, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Planeringsråden i länen

Vinner Nej, har kammaren lagt denna
del av utskottets utlåtande till handlingarna
med gillande av vad som anförts
i reservationen 2) av herrar Gustaf
Henry Hansson och Åkerlund.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså beslutat
att lägga utlåtandet i denna del
till handlingarna med gillande av vad
utskottet anfört.

Utskottets omförmälan i övrigt under
punkten 1

Lades till handlingarna med gillande
av vad utskottet anfört.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 15

Planeringsråden i länen

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av motioner angående
planeringsråden i länen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NILSSON i Tvärålund (fp):

Herr talman! Föreliggande utskottsutlåtande
behandlar två motionspar,
som tar upp planeringsrådens funktion
och status inom länsstyrelseorganisationen.
Utskottets skrivning är ur motionärernas
synpunkt mycket positiv —
som jag har uppfattat den — men jag
vill här ändå göra några kommentarer.

Planeringsrådet har endast en rådgivande
uppgift och skall behandla de
frågor som föreläggs rådet av länssty -

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Planeringsråden i länen

relsen. Det är landshövdingen som beslutar
i de frågor som planeringsrådet
behandlar. Ett betydande antal ärenden
handläggs på tjänstemannaplanet utan
att planeringsråden får möjlighet att ta
befattning med dem innan de skickas
vidare till arbetsmarknadsstyrelsen. Ledamöterna
i planeringsråden har möjlighet
att ta initiativ, men huruvida initiativen
kan följas upp beror i inte
ringa utsträckning på landshövdingens
och planeringsgruppens uppfattning om
hur angelägna de olika initiativen är.

Instruktionen för planeringsråden,
som återfinns i Svensk författningssamling
nr 10 för 1966, ger efter vad jag
förstår mycket vida marginaler för en
individuell bedömning av det sätt på
vilket frågorna kan behandlas. Vederbörande
landshövding kan inom ganska
vida gränser bestämma, om och hur
olika frågor skall föreläggas planeringsrådet.
Det finns således inte i arbetsinstruktionen
någon garanti för att planeringsråden
skall fungera på det sätt
som riksdagen tidigare har förutsatt
och som bankoutskottet, enligt vad jag
har uppfattat, i sitt utlåtande understryker.

Jag har tyckt mig märka att planeringsråden
inom en del länsstyrelser på
grund av en stark administrativ styrning
i vissa fall inte har den betydelse
som riksdagen förutsatt, med tanke på
den svaga status som planeringsråden
har fått. Det är därför som vi motionärer
framfört tanken att planeringsråden
skall fungera som kollegiala beslutande
instanser inom länsstyrelsen.

Jag skall anföra ett par exempel på
hur jag anser att det inte bör tillgå vid
arbetet i planeringsråden. Det bör inte
vara så att länsstyrelsen undandrar planeringsråden
behandlingen av lokaliseringsfrågor
av principiell och ekonomisk
räckvidd och med betydelse för
samhällsplaneringen i olika kommuner.
Det får enligt min mening inte heller
vara så att planeringsorganens tjänstemän
på egen hand avråder expanderan -

de och stabila företag från att söka lokaliseringsbidrag
under motivering att
länsstyrelsen inte kommer att slå vakt
om det samhälle eller den bygd det är
fråga om. Sådana uttalanden får enligt
min mening inte göras utan att planeringsråden
har diskuterat frågan. Herr
talman! Jag tar inte upp dessa exempel
utan anledning.

Planeringsrådens uppgifter refereras
på s. 2 i utskottsutlåtandet, och jag
skall inte uppta tiden med att kommentera
denna sak ytterligare. Enligt vad
jag förstår bejakar utskottet de grundtankar
vi motionärer har om planeringsrådens
uppgift på länsplanet, när
utskottet säger: »De föreliggande motionerna
präglas av uppfattningen att
planeringsrådet bör spela en central
roll vid behandlingen av lokaliseringspolitiska
frågor på det regionala planet.
Utskottet delar denna uppfattning,
som måste anses stå i fullständig samklang
med statsmakternas intentioner i
detta hänseende.» Utskottet slutar med
att säga: »Under den tid som nuvarande
ordning består bör praxis inom ramen
för givna bestämmelser kunna under
berörda parters medverkan utformas
på ett sätt som i väsentlig mån
tillgodoser de önskemål som föranlett
motionärernas förslag.»

Jag ber att få tacka utskottet för detta
uttalande. Jag tror det är väsentligt
att framhålla att vissa planeringsråd
kanske inte handlägger frågor på ett
sådant sätt som riksdagen avsåg och
som utskottet ytterligare understryker.

Jag har för dagen, herr talman, intet
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Westberg (fp) och Svensson i Vä (ep).

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Planeringsråden i länen
tillsattes ju så sent som i juli förra
året, och det kanske är väl tidigt att
nu uttala sig om hur råden lyckats i

Onsdagen den
Främjande a

sitl arbete —• vi har inte hunnit få så
stor erfarenhet av dem ännu.

Även om det i vissa län enligt herr
Nilsson finns övrigt att önska anser jag
det riktigt att framhålla, att det finns
län, t. ex. Gävleborgs, där vi funnit planeringsrådets
verksamhet fullt tillfredsställande.
Jag har varit med om de
flesta sammanträdena inom rådet och
kan redovisa att vi -— i enlighet med
vad bankoutskottet uttalade år 1964 —-verkligen sökt ge rådets yttranden sådan
tyngd, att de kan motsvara beslut.

Jag tror det är möjligt att bibringa
planeringsråden över huvud taget denna
inställning. Om verksamheten läggs upp
sakligt bör det vara möjligt att få landshövdingarna
att ta hänsyn till planeringsråden
på sätt som —• såvitt jag
förstår — skett i Gävleborgs län och på
åtskilliga andra håll. För vårt vidkommande
i Gävleborgs län har resultatet
av planeringsrådets verksamhet hittills
varit gott.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 16

Främjande av de mindre företagens exportmöjligheter Föredrogs

bankoutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av motioner om
främjande av de mindre företagens exportinöjligheter.

I de till bankoutskottet hänvisade likalydande
motionerna nr 546 i första
kammaren av herr Mattsson in. fl. och
nr 678 i andra kammaren av herr Sjönell
in. fl. hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning angående de
mindre företagens möjligheter att tillgodose
behovet av exportkrediter samt
beträffande möjligheterna att främja en
aktiv försäljning på exportmarknaderna
för småföretag i enlighet med vad i
motionerna anförts.

2 mars 1966 Nr 9 85

> de mindre företagens exportmöjligheter

Utskottet hemställde, att motionerna
1:546 och 11:678 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils Theodor Larsson och Börjesson i
Glömminge, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:546 och 11:678 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående de mindre företagens möjligheter
att tillgodose behovet av exportkrediter
samt beträffande möjligheterna
att främja en aktiv försäljning på
exportmarknaderna för småföretag.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Ett av de mest signifikativa
tecknen på att en allvarlig ändring
till det sämre av vårt samhällsekonomiska
läge håller på att inträda är
den snabba försämringen av bytesbalansen.
Flera åtgärder är tänkbara och
nödvändiga för att förhindra denna
mycket allvarliga utveckling.

Den allra viktigaste åtgärden i detta
sammanhang torde vara att med olika
medel försöka öka exportvolymen. Jag
har tidigare, herr talman, i denna kammare
kraftigt pläderat för införande av
en mervärdeskatt såsom ett medel härvidlag.

Ett annat säkerligen mycket verksamt
medel för att åstadkomma en ökning av
exportvolymen vore att stimulera intresset
hos och framför allt möjligheterna
för vår mindre industri att gå ut
på exportmarknaderna. Det torde vara
ett faktum, att det just inom den mindre
industrien finns betydande outnyttjad
kapacitet. Men många mindre industrier,
som skulle lämpa sig som exportörer
och som tillverkar intressanta och
i högsta grad säljbara produkter, vågar
sig helt enkelt inte på exportförsäljning.

I den hårda konkurrens, som i dag
råder på de flesta marknader och kanske
främst på exportmarknaden, krävs

Nr 9

Onsdagen den 2 inars 1966

Främjande av de mindre företagens exportmöjligheter

stora ansträngningar och specialkunnande
för att slå in en ny produkt och
göra ett nytt företag känt och uppskattat.
Det är framför allt två ting som
erfordras.

Först och främst behövs pengar —
mycket pengar — och någon flödande
tillgång på den varan har nuförtiden
knappast något företag och i varje fall
inte de mindre företagen. Det är sant
att flera kreditinstitut finns till hands
för att i mån av förmåga och resurser
hjälpa alla företag, oavsett storleksordningen,
att finansiera exportaffärer. Affärsbankerna
kommer väl först i tankarna,
men med den hårda kreditrestriktivitet
som dessa i dag och under
överskådlig tid tvingas ålägga sig
torde de knappast vara benägna att
släppa till alltför mycket pengar för de
många gånger synnerligen riskfyllda
affärsobjekt som öppnandet av nya exportmarknader
innebär. Det kan möjligen
invändas att affärsbankerna, om
vederbörande presumtiva exportör visar
upp en garanti från exportkreditnämnden,
inte löper någon risk.

Men, herr talman, även om ett företag
efter en del besvär lyckats skaffa sig en
sådan garanti — en procedur som förefaller
de flesta mindre företagare alltför
komplicerad att ge sig in på — är det
inte alls säkert att affärsbankerna ens
mot en sådan statlig garanti anser sig
kunna släppa till medel för det tillämnade
exportprojektet.

Det finns emellertid ett specialinstitut,
som den mindre industrien har
lika stora möjligheter och rättigheter att
utnyttja som den större industrien, nämligen
Aktiebolaget Svensk exportkredit.
Det är dock naturligt att såväl exportkreditnämnden
som Aktiebolaget Svensk
exportkredits resurser kommit att inriktas
huvudsakligen på de större företagen,
eftersom dessa till övervägande
del dominerar vår exporthandel.

Detta betyder inte att nyssnämnda
institut skulle sakna intresse för de
mindre industriföretagen eller att det

under vissa speciella betingelser skulle
sakna möjligheter att hjälpa dessa med
både råd och dåd. Vad gäller Aktiebolaget
Svensk exportkredit är jag emellertid,
herr talman, övertygad om att
en avdelning inom detta institut — såsom
framhålles i reservationen — med
speciell inriktning på de mindre företagens
exportfrågor skulle innebära en
klar chans att kunna stimulera dessa
företag till ökat intresse för exportförsäljning.

De mindre företagen har en struktur,
som på vissa punkter avviker från de
stora företagens organisation, bl. a. i
fråga om den rent administrativa funktionen
inom företaget, och de behöver
därför ha tillgång till personer — i det
nämnda fallet tjänstemän — som väl
känner denna struktur och som är
grundligt insatta i de mindre företagens
speciella problem och värderingar.

Men det gäller också att ge de mindre
företagen kännedom om vilka möjligheter
i fråga om exportfinansiering,
som står till buds, för att det över
huvud taget skall vara möjligt att ta deras
resurser och outnyttjade kapacitet i
anspråk för en ökning av vår exportvolym.
Härvidlag återstår ett mycket
omfattande och mödosamt informationsarbete
för att dessa företag skall få insikt
i och förmåga att utnyttja de icke
föraktliga möjligheter när det gäller
hjälp till exportfinansiering, som redan
nu finns.

De mindre industriernas organisationer
har sedan länge bedrivit en sådan
informationsverksamhet, men av erfarenheterna
att döma räcker deras resurser
icke till, utan mycket mer av
dylik upplysningsverksamhet erfordras.

Trots allt arbete som redan utförts
av organisationerna i detta avseende,
ligger det säkerligen icke någon överdrift
i påståendet att större delen av
våra mindre och medelstora industrier
vid en direkt förfrågan skulle ställa sig
undrande inför vad t. ex. exportkreditnämnden
och Aktiebolaget Svensk ex -

Onsdagen den 2 mars 19(iC

Nr 9

Främjande av de mindre företagens exportmöjligheter

portkredit egentligen är för slags organ
och vilka som kan utnyttja dessa. Det
är därför utomordentligt önskvärt att
organisationernas informationsarbete
kan kompletteras med energiska åtgärder
från statens sida. Detta skulle, såsom
anges i reservationen, kunna ske
genom en upplysningsbroschyr om exportteknik
och exportfinansiering, som
lämpligen kunde utges i samråd med
Småindustriens exportbyrå.

Småindustriens exportbyrå gör trots
begränsade resurser ett mycket gott arbete,
men den ram inom vilken byrån
arbetar är för snäv för att snabba och
effektiva resultat skall kunna uppnås
när det gäller att föra ut våra mindre
industrier på exportmarknaderna. Det
vore önskvärt att byråns bas kunde vidgas
och att byrån sålunda kunde ta
sig an nya arbetsuppgifter.

Ett sådant arbete som t. ex. marknadsundersökningar
i presumtiva köparländer
skulle vara ytterst värdefullt. Ja,
jag tror att detta är en grundläggande
förutsättning för att de mindre industriernas
försäljning på exportmarknaden
över huvud taget skall kunna bli
meningsfull och framgångsrik. En sådan
utvidgning av Småindustriens exportbyrås
verksamhetsområde är, herr talman,
enligt min mening nödvändig och
bör genomföras så snart som möjligt.

Jag är fullt medveten om att det i
nuvarande statsfinansiella läge kanske
är ogörligt att med omedelbar verkan
utvidga byråns verksamhet på det sätt
som jag angett, men om vi nu inte anser
oss ha råd med denna viktiga satsning
för att arbeta upp vår export,
kunde i enlighet med vad både motionärerna
och reservanterna begär en utredning
göras angående möjligheterna
att på effektivast möjliga sätt tillföra
de mindre företagen exportkrediter, så
att deras behov härav blir tillfredsställande
tillgodosett. Utredningen bör också
undersöka vilka vägar som snabbast
och på det mest rationella sättet leder
till ett befrämjande av småföretagens

försäljning av sina produkter på exportmarknaden.

Herr talman! Med det nu anförda
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag skulle ha kunnat
instämma i herr Sjönells anförande, om
han hade stannat före de sista två, tre
meningarna. Allt som kan göras för att
stimulera till ökad export är mycket
angeläget, alldeles speciellt i år med
tanke på det stora underskottet i vår
handelsbalans.

Jag är övertygad om att många av
våra mindre företag redan har skaffat
sig en ganska god position ute på världsmarknaden.
Samtidigt är det dock uppenbart
att åtskilliga mindre industriföretag
skulle kunna öka sin försäljning,
om de gav sig ut på den stora
marknaden i större utsträckning än vad
som hittills har skett.

Varför har de då inte gjort det? I regel
har de mindre företagen inte tillfredsställande
kännedom om marknadsföring
och export. Många har väl under
de senaste åren, i varje fall hittills,
haft möjligheter till ganska god
avsättning på hemmamarknaden, och
deras intresse för exporten har inte varit
tillräckligt starkt för att de skulle
ta på sig de stora besvär som en inbrytning
på exportmarknaden naturligtvis
medför för ett litet företag.

Mot denna bakgrund är det angeläget
att man på olika sätt försöker stimulera
de mindre företagen till export,
men jag tror inte att en utredning i
detta fall skulle lösa några problem
just nu. Det är nödvändigt att här sker
någonting mycket snabbare än vad våra
utredningar vanligen kan åstadkomma.

Som herr Sjönell också betonade
finns det institutioner som redan har
till uppgift att hjälpa de mindre företagen
på dessa områden. På kreditgivningsområdet
försöker exportkreditnämnden,
vissa affärsbanker och AB

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Befrielse från skyldigheten att inge bouppteckning i vissa fall

Svensk exportkredit medverka till att
klara kreditbehovet. Dessutom har Småindustriens
exportbyrå onekligen gjort
många värdefulla insatser på detta område
under de senare åren. Den har
hjälpt till med informationsarbete och
med viss marknadsundersökning.

Det är riktigt att det vore önskvärt
att Småindustriens exportbyrå kunde
göra avsevärt mycket mer. Jag tror
därför att det vore lyckligt om denna
och företagareföreningarna ute i länen
hade ett ännu intimare samarbete än
för närvarande. Ofta känner nämligen
länens företagareföreningar till de mindre
industriernas produktionsmöjligheter,
och de borde kanske kunna medverka
till att få ut en del av dessas
kvalitetsmässigt mycket högt stående
produkter på världsmarknaden. Därför
tror jag att det är mera effektivt, att
man låter dessa redan befintliga organ
verka för ökad export och ger dem erforderliga
resurser härför.

Till detta skulle kunna anföras att
det redan sitter en utredning, som med
all sannolikhet kommer att behandla
även detta problem, men det är angeläget
att snabba åtgärder vidtas för att
öka den mindre industriens möjligheter
att få ut sina produkter på världsmarknaden.
Sådana snabba åtgärder bör
enligt min uppfattning kunna verkställas
av Småindustriens exportbyrå och
de kreditinstitut som finns. Det är de
som behöver stöd.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Sjönell begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herrar Nils Theodor
Larsson och Börjesson i Glömminge.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sjönell begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 153 ja och 37 nej,
varjämte 18 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hétaställan.

§ 17

Föredrogs vart för sig

bankoutskottets utlåtande nr 11, i anledning
av motioner om angivande å
motion av motionärs partitillhörighet;
samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion
om sänkning av myndighetsåldern, och

nr 8, i anledning av väckt motion om
ökning av möjligheterna att adoptera utländska
barn.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 18

Befrielse från skyldigheten att inge bouppteckning
i vissa fall

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motio -

Onsdagen den 2 mars 1900

Nr 9

Befrielse från skyldigheten att inge bouppteckning i vissa fall

ner om befrielse från skyldigheten att
inge bouppteckning i vissa fall.

Första lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 140 i första kammaren
av herr Ferdinand Nilsson samt
nr 187 i andra kammaren av herr Börjesson
i Falköping. I motionerna, vilka
var likalydande, hemställdes att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning i syfte att ge domstol
rätt att under vissa omständigheter
medge befrielse från skyldighet att upprätta
och inge bouppteckning.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 140 och II: 187, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ernulf, Ferdinand Nilsson och Schött,
fru Kristensson samt herrar Gustafsson
i Borås och Larsson i Norderön,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 140 och II: 187, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning rörande viss uppmjukning
av bouppteckningsplikten i enlighet
med vad i reservationen anförts.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

llerr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i första lagutskottets utlåtande nr 9
börjar så smått höra till de gamla bekanta.
Såvitt jag kan minnas, har dock
tidigare inte så många reservanter anslutit
sig till motionärens synpunkt som
nu. Han kan alltså glädja sig över att
hans åsikter kanske håller på att vinna
terräng.

Enligt gällande bestämmelser skall
bouppteckning upprättas efter varje avliden
person. Det skall ske senast tre
månader efter dödsfallet och inom en
månad efter upprättandet skall den inges
till domstol för registrering. Bouppteckningen
skall upprättas av två gode
män.

Man har i skilda instanser diskuterat,
huruvida bouppteckning är erforderlig
i de fall då boets egendom är
ringa. Meningarna har skiftat, och skäl
har vägts mot skäl. Fn del har hävdat
att det ligger en viss trygghet i en obligatorisk
bouppteckning, vare sig det
finns något att uppteckna eller inte.
Andra åter har hävdat att man i de
fall, där det endast finns skulder men
inga eller blott obetydliga tillgångar,
utan att rätt och trygghet eftersättes
skulle kunna klara saken med åtgärder
av betydligt enklare slag.

Vid 1961 års riksdag var denna fråga
uppe till behandling och föremål för
remissbehandling. Flera remissinstanser
fann den av motionären föreslagna
utredningen påkallad. Till dem hörde
Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokatsamfund.

Herr talman! Jag har svårt att komma
ifrån det faktum, att den obligatoriska
bouppteckningen ter sig tämligen
meningslös i en del fall, t. ex. — som
motionären påpekar — då den avlidne
är meddellös och saknar kända arvingar
ellef då ett barn utan tillgångar
dött och efterlämnat föräldrar.

Reservanterna i utskottet anser att en
utredning i överensstämmelse med motionärens
yrkande är berättigad. Det
gäller en utredning om rätt för domstol
att i vissa fall medge befrielse från
skyldigheten att upprätta och inge bouppteckning.
I ifrågavarande fall skulle
förfarandet kunna förenklas på så sätt,
att domstolen finge rätt att medge befrielse
från kravet på två gode män.
Uppgiften om boet kunde lämnas till
domstolen på en blankett, undertecknad
under edlig förpliktelse. Blanketten
kunde tillhandahållas av domstolen.

Man kunde på det sättet slippa tillkallandet
av två gode män. Det skulle
säkerligen gå att snabbt och enkelt få
hjälp, om så behövdes, av någon vid
domstolen med ifyllande av blanketten.

Jag kan, herr talman, inte förstå annat
än att det är önskvärt att under -

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Befrielse från skyldigheten att inge bouppteckning i vissa fall

söka möjligheterna att förenkla bouppteckningsförfarandet
i de fall det här
är fråga om. En sådan utredning behöver
säkerligen inte bli så omfattande,
utan kan väl ske inom justitiedepartementet
utan att någon kommitté tillsätts,
såsom vi också har framhållit
i reservationen.

Med dessa enkla ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till den reservation
som fogats till utskottsutlåtandet.

I detta anförande instämde herrar
Börjesson i Falköping (ep) och Werbro
(fp).

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Som herr Gustafsson
sade är förevarande motion en gammal
bekant. Den var föremål för riksdagens
prövning senast år 1963. Första lagutskottets
majoritet ställde sig då liksom
nu avvisande till kravet att domstol i
vissa fall skall få medge befrielse från
skyldigheten att förrätta bouppteckning.
Motionärerna anser att det i de
fall då den avlidne saknar tillgångar
och skulder — t. ex. då den avlidne är
ett litet barn — skulle vara ohödigt med
en bouppteckning. Det borde vara tillräckligt
med en skriftlig uppgift, undertecknad
under edlig förpliktelse av
den som var närmast ansvarig för dödsboet.

Denna fråga behandlades av lagberedningen
1932 och av ärvdabalkssakkunniga
1953. Båda dessa utredningar
ställde sig avvisande till en uppmjukning
av bouppteckningsplikten och
framhöll att det var värdefullt med en
bouppteckning även i de fall, då det
saknades tillgångar och skulder; bouppteckningen
gav dock upplysning om
dödsbodelägarna och var den handling
där man kunde inhämta upplysningar
om dödsfallet.

Första lagutskottet ansluter sig alltjämt
till denna ståndpunkt och vill nu
liksom i tidigare utlåtanden framhålla
att förfarandet vid dessa enkla bouppteckningar
är så föga arbetskrävande

och så föga betungande att det knappast
skulle vara någon förenkling att ersätta
dem med den av motionärerna föreslagna
beedigade uppgiften till domstolarna,
åtföljd av en ansökan om befrielse
från bouppteckningsplikten.

Reservanterna har inte velat gå lika
långt som motionärerna, utan vill
uppenbarligen med bibehållande av den
obligatoriska bouppteckningsplikten
förenkla förfarandet på det sättet att
domstolen i enkla fall skulle få rätt att
efterge kravet på gode män som bouppteckningsförrättare.

Det är klart att man i och för sig kan
tänka sig en viss förenkling av förfarandet
vid enkla bouppteckningar, och
det är möjligt att man kan lätta på föreskriften
att det skall vara två gode
män som förrättar bouppteckningen.

Jag är emellertid inte säker på att
det skulle innebära någon väsentlig
lättnad i förhållande till det förfarande
som nu tillämpas på enkla bouppteckningar.

Då reservanterna går in för den linjen
att man skall förenkla förfarandet
i stället för att ta bort skyldigheten att
förrätta bouppteckning, avlägsnar de
sig från motionens syfte. Den avsåg ju
att få befrielse från att upprätta bouppteckning
över huvud taget. Som jag
tidigare har sagt tror jag inte att den
vinst som skulle uppkomma för allmänheten
skulle vara annat än ytterst obetydlig,
om ens någon.

Utskottsmajoriteten har inte ansett
att frågan är av den storleksordning
att den bör bli föremål för särskild utredning.
Därför måste jag ta avstånd
från reservationens yrkande och ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Utskottets värderade
ordförande säger att hon inte är säker
på att den väg vi anvisar skulle leda till
en förenkling. Men, herr talman, det
finge väl i så fall en utredning visa,
om så bleve fallet eller inte. Vad vi

Onsdagen den 2 mars 1966

Nr 9

här i reservationen yrkar på är först
och främst att en utredning kommer
till stånd.

Jag tycker att det kan ha sitt intresse
att lyssna till vad borgmästare Kristensson
i Stockholm skrev i denna fråga
1962. Han säger i Dagens Nyheter för
den 30 mars: »De skäl som åberopas till
.stöd för en allmän bouppteckningsplikt
kan i varje fall ej numera anses övortygande.
För några år sedan hemställde
Stockholms rådhusrätt i skrivelse
till regeringen om utredning om befrielse
från bouppteckningsplikt då tillgångarna
var ringa.---Förslag om

förenklingar på det legala området röner
tyvärr inte sällan detta öde. Det är
emellertid av vikt att reformarbetet på
lagstiftningens område är inriktat även
på möjligheter till förenklingar och
lättnader för medborgaren. Därför synes
det vara motiverat att åter aktualisera
frågan.»

När vi därför yrkar på en utredning
som skulle kunna leda till en förenkling,
herr talman, är vi i mycket gott
sällskap.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Enligt utskottets uppfattning
är frågan alltför obetydlig för
att motivera en utredning, särskilt som
det inte finns någon anledning att tro
att det skulle innebära några lättnader
för allmänheten att få till stånd det
förfarande som reservanterna yrkar på.
Det är klart att man över huvud taget
skall försöka sträva efter förenklingar
i sådant som är betungande för allmänheten.
Att som nu sker göra en bouppteckning
på en blankett, som undertecknas
av två gode män, anser vi inte
vara betungande i förhållande till ett
förfarande där man skriver en beedigad
ansökan som skall vara undertecknad
av två vittnen. Det rör sig praktiskt
taget om samma krav på allmänheten
när det gäller att upprätta den
ena eller den andra handlingen. Därför
har vi inte ansett det vara tillräckligt

Ersättning ur dödsbo för viss vård

angeläget att föranstalta om en särskild
utredning.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag vill bara påpeka att
Sveriges advokatsamfund ställt sig välvilligt
till motionärernas begäran om
en utredning. Jag skall inte förlänga debatten,
men jag anser i alla fall att ett
bifall till motionens krav på en utredning
är berättigat.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag förstår att herr Gustafsson
i Borås har fäst sig vid Advokatsamfundets
remissyttrande av år
1961, men det är inte alldeles klart att
detta utan vidare kan tas till stöd för
herr Gustafssons yrkande. Advokatsamfundet
är emellertid inne på den linjen
att vi i möjligaste mån bör förenkla
förfarandet, men steget därifrån till att
efterge obligatorisk bouppteckningsplikt
är långt.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Ernulf m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 19

Ersättning ur dödsbo för viss vård

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta motioner
om ersättning ur dödsbo för viss
vård.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! I anslutning till behandlingen
av första lagutskottets utlåtande
nr 10 vill jag tacksamt notera den positiva
skrivning som utskottet presen -

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1906

Ersättning ur dödsbo för viss vård

terat i sitt utlåtande. Utskottet uttalar
sin oreserverade anslutning till motionens
syfte och understryker angelägenheten
av att speciellt i ömmande fall
statsmakterna genom ytterligare åtgärder
i annan ordning än lagstiftningsvägen
söker tillgodose denna såväl för den
enskilde som för samhället värdefulla
grupps intressen.

Jag är medveten om att man icke löser
problemet i hela dess vidd genom
lagstiftning, ty endast i den mån som
tillgångar finns i boet kan ersättning
utgå till den som haft vårdnaden av
den avlidne under vårdnadstiden. Om
inga medel finns utgår ingen ersättning
såvida man inte skall begära att samhället
skall träda till och betala vårdnadskostnaderna.

Jag och mina medmotionärer har icke
framkommit med krav på ersättning
där tillgångar icke finns, ehuru dylika
krav vore berättigade och behjärtansvärda.
Däremot har vi hävdat att där
medel finns skall skälig ersättning utgå
till den som haft vårdnaden av den
avlidne före dennes bortgång.

Må det förlåtas mig, ärade kammarledamöter,
om jag engagerar mig alldeles
speciellt i denna fråga. Jag har
nämligen kommit i alldeles speciell
kontakt med dessa problem i samband
med boutredningar. Jag har varit med
om boutredningar och arvskiften där
man från dödsbodelägarnas sida icke
velat tillmötesgå framställningar ens
om det ringaste vederlag till den som
haft vårdnaden av den avlidne. Kallt
och hänsynslöst har man avspisat varje
anspråk på att ersättning skall utgå,
oftast med motiveringen att hon eller
han har gått hemma och haft det lugnt
och skönt, haft fri mat och fria kläder''
— skulle inte det vara tillräckligt?

Herr talman! Det finns ett otal exempel
på hur en kvinna trätt i husmors
ställe och under en lång följd av år med
ansvar, kunnighet och redlighet skött
hemmet mot allenast mat och husrum
och kanske understundom en ringa kon -

tant lön, därför att husfadern — änkeman,
frånskild eller ungkarl — mer eller
mindre låtit vederbörande förstå att
vid hans bortgång skulle lion bli rikligt
ihågkommen för sina uppoffringar
under årens lopp. När husfadern sedan
gått bort finns det bland efterlämnade
papper inget testamente eller andra
handlingar, som ger stöd för hans uttalande
om gottgörelse till husföreståndarinnan,
varpå denna skulle kunna
grunda ett berättigat anspråk.

När det gäller hemmadöttrarna har
många av dem av föräldrakärlek stannat
hos sina föräldrar och avstått från
utbildning etc. för att handha vården
av hemmet och sina egna. Det finns
exempel på hur ett otal av dessa också
avstått från att gifta sig — föräldrarna
kan ofta själva göra anspråk på
att få behålla sin dotter hemma.

Jag är medveten om att man lagstiftningsvägen
inte kan lösa problemet i
hela dess vidd. Icke förty anser vi
motionärer att det skulle vara ytterst
värdefullt och av behovet påkallat med
ett tillägg i ärvdabalken av exempelvis
följande lydelse: »Har familjemedlem,
hushållerska eller annan den avlidne
närstående person under en tid av minst
ett år utfört arbete för den avlidnes
räkning utan att därmed erhålla skälig
ersättning för sitt arbete, må vederbörande
av boets behållning innan skifte
företagits erhålla skälig ersättning för
utfört arbete.» Vid fastställandet av
»skälig ersättning» bör hänsyn tas till
i orten gängse belopp, för så vitt viss
reducering inte uppenbarligen föranleds
av speciella omständigheter, underårighet
eller dylikt.

Det finns föräldrar och andra vårdnadstagare
som ser till att ersättningsfrågorna
klaras upp så att tråkigheter
undvikes den dag då boet skall skiftas.
Men i sådana fall där man av försumlighet
eller av pietet eller vördnad för
sina föräldrar icke har löst frågan om
ersättning till den hemmavarande dottern,
sonen eller husföreståndarinnan

Onsdagen den 2 mars 1900

Nr 9

Rätt till änkepension för vissa sammanboende

kan säkerligen ett tillägg i ärvdabalken
att vårdnadsersättning skall ntgå vara
till synnerligen god hjälp vid det kommande
arvskiftet.

Till utskottet vill min medmotionär
och jag uttala vår tillfredsställelse över
utskottets skrivning, där man så klart
och tydligt givit uttryck för sin anslutning
till motionens syfte. Vi hade givetvis
varit ännu gladare om man från
utskottets sida även hade velat tillmötesgå
vår begäran om en utredning och
förslag till lagstiftning, vari angavs att
innan ett bo skiftas skall vårdnadsersättning
utgå, där vård förekommit och
där sådan ersättning är berättigad.

Herr talman! I förhoppning att frågan
dock vunnit en viss positiv framgång
genom det enhälliga utskottets
skrivning ber jag med det anförda att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20

Rätt till änkepension för vissa sammanboende Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckt motion
om rätt till änkepension för vissa
sammanboende.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! De kvinnor jag här talar
för är de som stadigvarande sammanbott
med en man en längre tid, 20—
30 år, men som ej varit gifta med mannen
och ej har barn tillsammans med
honom. De har levt under äktenskapsliknande
förhållanden. Om mannen
skulle do innan kvinnan fyller 67 år
erhåller kvinnan ingen pension. Jag
anser att även dessa kvinnor bör ha
rätt till pension i en eller annan form.

En liknande motion har tidigare behandlats
här i riksdagen. Under den

tid som gått sedan dess har jag ytterligare
stärkts i min uppfattning, att det
är högst angeläget att denna fråga löses.
Det finns många kvinnor, framför
allt kvinnor på landsbygden där det är
ont om arbetstillfällen, som har fått
mycket svårt att klara sig, sedan den
man som de sammanbott med har avlidit.
Många gånger lägger åldern hinder
i vägen för dem att gå ut på arbetsmarknaden
och få ett arbete. Jag känner
till fall då sådana kvinnor har det
mycket svårt. De undviker att begära
socialhjälp. Många lever faktiskt under
knapphetens kalla stjärna.

Utskottet säger att »om motionärernas
önskemål att utvidga kretsen av dem
som skulle likställas med änkor tillgodosågs,
skulle det medföra att alla de
som sammanbodde under äktenskapsliknande
förhållanden även eljest i pensionshänseende
måste betraktas som
äkta makar. Som följd härav skulle pensionsförmånerna
för många sammanboende
bli mindre än enligt nuvarande
regler.»

Frågan blir emellertid aktuell först
sedan mannen avlidit. Det är då som
denna pension eller detta stöd skulle
ifrågakomma. Jag menar att om dessa
kvinnor anhåller om pension eller stöd
som överensstämmer med gifta kvinnors
pension hör de få detta. De har
faktiskt genom att lämna in en ansökan
också hekänt att de levt under äktenskapsliknande
förhållanden. Vi har
givit kvinnor, som utan att ha varit
gifta har barn med och bor ihop med
män som avlider, rätt till pension. Jag
tycker inte det är riktigt logiskt att bara
därför att en kvinna ej fått barn med
mannen hon skall ställas utan pensionsrätt.

Det har gått som en röd tråd i vår
socialpolitik att man har gett hjälp när
det kan anses berättigat. Vi har haft
många svåra hinder att passera, innan
vi har löst sådana frågor, men de har
lösts efter hand. Det är klart att det
även vad beträffar denna fråga många

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1906

Rätt till änkepension för vissa sammanboende

gånger kan bli besvärligt att konstatera
faktum, men jag tror att man skulle
kunna lösa den uppgiften, om man verkligen
griper sig an med detta.

Man behöver inte kalla det för pension
utan man kan kalla det för sammanboendestöd
eller någonting i den
stilen. Då behöver man inte hänga upp
sig på just ordet pension. Jag vill till
utskottets talesman ställa frågan om han
anser att detta spörsmål bör lösas på
ett eller annat sätt, eller om han anser
att man inte skall göra någonting åt
saken.

Ett enhälligt utskott har avstyrkt motionen,
och det är därför ingen mening
i att yrka bifall till densamma. Denna
fråga får väl bli en följetong tills den
blivit löst. Jag bär inget yrkande.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Detta är ju en ganska
liten fråga, men den är måhända litet
tillkrånglad.

Tidigare innehöll ju vår pensionslagstiftning
en bestämmelse som gick
ut på att när två sammanboende personer
av olika kön skulle få pension,
skulle de behandlas som gifta, om de
hade levt under som det hette äktenskapsliknande
förhållanden. Denna bestämmelse
innebar både nackdelar och
fördelar. Om de båda levde tillsammans
tills de fyllde 67 år fick de vardera
lägre pension än de skulle ha
haft om de inte hade betraktats som
gifta. Men å andra sidan gav bestämmelsen
möjlighet till hustrutillägg och
till den blygsamma änkepension vi då
hade.

Erfarenheten av bestämmelsen var sådan,
att det var önskvärt att ändra den.
Det var en utomordentligt grannlaga
uppgift för pensionsmyndigheterna att
avgöra, om ett par icke gifta människor
hade levt under äktenskapsliknande
förhållanden. Det gällde nämligen
att fastställa, att förbindelsen mellan
de två inte skilde sig från ett äktenskap
på annat sätt än att den inte var

legaliserad genom vigsel. Att avgöra en
sådan sak är sannerligen inte lätt, och
detta gäller i särskilt hög grad då den
samboende mannen har avlidit och när
man enbart har kvinnans uttalande att
rätta sig efter. Hennes uttalande skall
då ses mot bakgrunden av att hon kan
få en pension, om hon och mannen
levt i ett förhållande som kan betraktas
som äktenskapsliknande.

När vi i den Strandska kommittén utarbetade
förslag till ny familjepension
kom vi fram till att den ordning som
tidigare hade gällt inte kunde bevaras
i oförändrat skick, utan det var alldeles
nödvändigt att fastställa påvisbara
belägg för att samboendet varit äktenskapsliknande.
Då fastnade vi för det
som riksdagen sedan enhälligt beslutade,
nämligen att om ett par kontrahenter
som inte är gifta har barn med
varandra är detta ett mycket klart bevis
på att förbindelsen inte har skilt
sig från ett äktenskap. Denna nya ordning
hälsades med tillfredsställelse av
alla dem som har att avgöra dessa frågor.
Tidigare hade man många konflikter
mellan samboende personer när det
gällde att avgöra deras ålderspension.
De hävdade bestämt att deras samliv
inte på något sätt hade varit äktenskapsliknande,
därför att de i så fall
fick högre pension. Var det däremot
fråga om att den ena av makarna hade
avlidit var det ju förmånligt att få
samboendet betraktat som äktenskapsliknande.

Nu vill herr Wikner i sin motion
återgå till den gamla ordningen, d. v. s.
att kvinna som har sammanbott med
man ett visst antal år utan att ha varit
gift med honom skall få änkepension
om mannen avlider. Om man skulle bifalla
detta förslag kan man inte komma
ifrån att man då också måste utsträcka
denna bestämmelse till att gälla
efter 67 år. Om vi tar det exempel
som herr Wikner anfört i sin motion,
nämligen att mannen inte dör utan att
båda lever tills de blir 67 år och det

Onsdagen den 2 mars 19GG

Nr 9

''Jo

Rätt till änkepension för vissa sammanboende

dä för alla är uppenbart att deras samliv
är äktenskapsliknande, kan man
inte premiera med den högre pensionen,
utan måste öven i detta fall tillämpa
bestämmelsen i fråga.

De skäl som vägledde oss när vi ändrade
lagen så, att det måste finnas påtagliga
bevis för att samlevnaden skall
betraktas som äktenskapsliknande, är
fortfarande lika starka.

Nu frågar herr Wikner, hur man skall
lösa kvinnans problem i det fall hon
har sammanlevt med en man ett stort
antal år utan att de har varit gifta,
varvid båda har måst vara medvetna
om såväl de socialpolitiska risker de
löper som de socialpolitiska chanser
de har på grund av att samlevnaden
inte legaliserats. Ja, man har socialhjälpen
att tillgå. Då säger kanske
herr Wikner att detta är en obehaglig
hjälpform, men det får inte en riksdagsman
säga, därför att socialhjälpen
är en hjälp som vi har lagstiftat om
och som skall användas då socialförsäkringen
inte täcker ett hjälpbehov.
Det kan inte vara rimligt att vi står
här i talarstolen och erkänner att det
är en sämre hjälpform. Får jag be herr
Wikner att rekommendera de personer
som kommer i denna belägenhet att anlita
den hjälp som samhället ställer till
deras förfogande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Kvinnan kommer väl
och begär hjälp först när mannen avlidit.
Det är ju inte meningen att man
innan någon av dem dör skall springa
i gårdarna och byarna och efterhöra
hur det är med samlevnaden.

Vidare har jag aldrig sagt att socialhjälpen
är en dålig hjälpform. Jag sade
att många av dessa människor undviker
att begära socialhjälp. Det var det
jag ville framhålla. Jag har aldrig sagt
att det var en dålig hjälpform.

Jag tycker att man kan ta sig an

uppgiften att lösa detta problem på ett
eller annat sätt. Det tror jag för övrigt
att vi måste göra i vilket fall som
helst.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Herr Wikner har indirekt
erkänt att detta är en besvärlig
fråga, och han säger att man inte skall
börja forska i saken innan mannen har
dött. Då först skall man börja undersöka
om samlevnaden har varit äktenskapsliknande
eller inte. Herr Wikner
har i motionen anvisat hur man då
skall gå till väga. Han har föreslagit
att någon betrodd person, t. ex. kyrkoherden,
landsfiskalen eller polismästaren,
skall intyga för myndigheterna att
vederbörande har levt under äktenskapsliknande
förhållanden. Men, herr
Wikner, att leva som gift innebär inte
bara att man råkar i luven på varandra,
så att det kommer till polismästarens
kännedom. Det innebär också
att man lever ett »kärleksfullt liv» med
varann, och det lär vara rätt svårt för
polismästaren att intyga den saken.

Redan det som rekommenderas i motionen
visar hur svårt det är att försöka
lösa denna fråga på det sätt som
herr Wikner anvisat.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag har faktiskt ingen
erfarenhet av det som herr Bengtsson i
Varberg nämnde om, att man har kallat
på landsfiskalen. Det kanske andra
har erfarenhet av. Jag menar bara att
även om denna fråga är svår att klara
upp, så får det inte lägga hinder i
vägen när det gäller att verkligen hjälpa
människor som har råkat i nöd.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Herr Wikner får inte
inbilla dessa människor att vi kan hjälpa
dem socialförsäkringsvägen annat
än med förtidspension, om de medicinskt
är berättigade till sådan pension.
Om de inte kan erhålla socialförsäkring,

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Inkomstprövningen vid kommunalt bostadstillägg — Viss partiell kalenderreform

skall de ha socialhjälp. Där har herr
Wikner lösningen!

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 21

Inkomstprövningen vid kommunalt bostadstillägg Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
om inkomstprövningen vid kommunalt
bostadstillägg.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru EKROTH (s):

Herr talman! Anledningen till att motionerna
I: 91 och II: 128 väckts är att
det rått stor tveksamhet om huruvida
den tillsatta pensionsförsäkringskommittén
enligt sina direktiv även har att
göra en översyn av de inkomstprövade
bostadstilläggen. Inom kommittén hade
man själv närmast den uppfattningen,
att den frågan inte låg inom ramen för
kommitténs uppgifter. Det var för att
få klarhet på den punkten och för att
få de behovsprövade bostadstilläggen
omprövade som motionerna väcktes. I
andra lagutskottets utlåtande har vi nu
fått fastslaget, att pensionsförsäkringskommittén
också har i uppdrag att
överväga frågan om folkpensionshöjningar
som bygger på inkomstprövning.
Med detta känner sig motionärerna nöjda.
Vi vet att frågan nu kommer att tas
upp, och vi hoppas att de hinder och
svårigheter som i dag föreligger då
kommer att undanröjas.

De nuvarande bestämmelserna om inkomstprövning
och reducering av bostadstillägget
redan vid små inkomster
utöver pensionen har varit föremål för
berättigad kritik. Ett stort antal vitala
pensionärer kan i dag åta sig tillfälliga
arbeten, varigenom de kan tillföra arbetsmarknaden
ett inte oväsentligt arbetskraftstillskott.
Detta gäller inte bara

ålderspensionärer utan också och kanske
i alldeles speciellt hög grad änkorna.

Det vore olyckligt om man genom
fastlåsande av bestämmelserna inom så
snäva gränser som de nu rådande skulle
beröva arbetsmarknaden ett icke obetydligt
tillskott av arbetskraft. Generösare
regler för ifrågavarande inkomstprövning
skulle i detta avseende kunna
innebära en icke oväsentlig positiv
effekt.

När det nu i utskottsutlåtandet är
fastslaget, att pensionsförsäkringskommittén
har att se över folkpensionshöjningar
som bygger på inkomstprövning
är det motionärernas förhoppning att
generösare regler för tillämpningen
snabbt skall komma till stånd.

Herr talman! Jag har intet särskilt
yrkande, utan jag känner mig till freds
med vad utskottet säger.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 22

Viss partiell kalenderreform

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckt motion
om viss partiell kalenderreform.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Det finns människor i
vårt land som beklagar att Marie bebådelsedag
försvann 1952, och jag hör till
dem som saknar den dagen. Det sägs
att vi i stället lagt denna helgdag på en
söndag, men enligt min mening är det
föga tröst. Rent rationellt sett måste ju
den dagen infalla just den 25 mars eller
inte alls. När den nu kommer på en
annan dag, slår den ut en söndag och
bringar oreda i den gamla goda gången
i kalenderåret. Det kändes fattigt också
rent kulturellt och mänskligt när Marie
bebådelsedag försvann från sin plats.

Onsdagen den 2 mars 1966

Nr 9

Det blev aldrig av som förr att läsa
Karlfeldts Vinterorgel om Maria som
går skär av sol på skarens glans o. s. v.

I den motion som i dag behandlas
kommer en ny attack mot våra helgdagar.
Det förefaller som om motionären
fått som han velat, eftersom han begärt
att motionen skulle överlämnas till arbetstidsutredningen
och detta har blivit
utskottets beslut. Det vore tragiskt
om utredningen i fråga skulle fatta detta
som om det vore fritt fram för avskaffande
av Kristi himmelsfärdsdag
och trettondagen. Naturligtvis är det
inte utskottets mening, men det ser nästan
ut som om det vore så.

Jag vill här helt enkelt passa på tillfället
att uttala en vädjan: Rör inte dessa
helgdagar! Trettondagen bör få komma
på den dag då den alltid har kommit.
Vi skall inte rubba de vise männens
tidtabell så att de kommer för sent
eller för tidigt. Detsamma gäller Kristi
himmelsfärdsdag. Just på senvåren passar
det alldeles utmärkt med en helgdag
mitt i veckan.

För övrigt förstår jag inte motionären
när han talar om att det är bättre
att lägga helgdagen på en lördag. Lördagen
torde väl ändå bli fri under alla
förhållanden. Hans förslag tjänar inte
det syfte som han talar för. Jag skulle
önska att det vore klart för den utredning,
som skall ta emot denna motion,
att det inte alls är riksdagens uppfattning
och inte uppfattningen hos människorna
i vårt land, att vi skall ta bort
trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Eftersom den ärade talaren
inte hade något yrkande, hade det
egentligen inte funnits anledning för
mig att ta till orda, men jag vill bara
lugna honom på en punkt. Ordföranden
i 1963 års arbetstidskommitté är talmannen
Axel Strand, och han tar inga
direktiv från någon, utan han kommer
7 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 9

Viss partiell kalenderreform

att pröva denna fråga med all den noggrannhet
som behövs. Jag tror emellertid
att talman Strand också kommer att
lyssna till vise män —- även de vise
män som ärkebiskopen kan anvisa bonom
i detta fall.

Men vi får diskutera trettondagen och
Kristi himmelsfärdsdag när utredningen
blir färdig. Sakfrågan vill jag inte
gå in på, men jag kan lugna den ärade
talaren med att arbetstidskommittén
kommer att noggrant pröva frågan.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Det kan ju också förefalla
lite underligt att arbetstidskommittén
skall behandla en fråga som gäller
en helgdag. Det är i alla fall en vilodag
och inte en arbetsdag i första hand.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Den förra kommittén,
som behandlade arbetstidsfrågan och
föreslog 45-timmarsveckan, ansåg det
rimligt att frågan om de svenska helgdagarna
undersöktes. Vi fann nämligen
inom kommittén att helgdagarna i Sverige
var många i jämförelse med vad
fallet är i andra länder. Kommittén ansåg
sig emellertid inte besitta den sakkunskap
som erfordras för att utreda
frågan om en helgdagsreform. Säkerligen
anser sig inte heller arbetstidskommittén
ha denna sakkunskap, men kommittén
kommer att begära förstärkning
med den expertis som erfordras för att
utreda frågan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 23

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående sjukförsäkringsavgiften
för värnpliktig.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

§ 24

Undantagande av skrivbyråernas serviceverksamhet
från arbetsförmedlingslagens
tillämpningsområde

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta motioner
om undantagande av skrivbyråernas
serviceverksamhet från arbetsförmedlingslagens
tillämpningsområde.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Det måste vara principiellt
felaktigt att utsätta en viss grupp
mindre företag för påfrestningar i form
av åtal för olaga arbetsförmedling samtidigt
som en omfattande utredning pågår
— en utredning som av allt att döma
kommer att medföra att den skrivbyråverksamhet,
det här gäller, legaliseras.

En strikt tillämpning av nu gällande
— omoderna — lagstiftning på detta
område kan medverka till att skrivbyråer
tvingas lägga ned sin verksamhet
eller en del därav. En sådan utveckling
kan absolut inte vara i samhällets intresse
alldenstund vi är fullt medvetna
om att både statliga och kommunala
institutioner samt näringslivet anlitar
just den service, som skrivbyråerna
bjuder. Vi är också alla övertygade om
att skrivbyråerna genom denna sin s. k.
förmedlande verksamhet fullgör viktiga
funktioner.

Utskottet uttalar att utredningen enligt
vad som upplysts kommer att slutföra
sitt uppdrag under innevarande år.
Jag hoppas, herr talman, att så blir fallet
och att så småningom ett lagförslag
framläggs för riksdagen som legaliserar
denna verksamhet, som vi anser
värdefull och nödvändig och som även
medverkar till att ge sysselsättning åt
en del av den arbetskraftsreserv vi så
ofta talar om,

Utskottet har inte velat sträcka sig
längre än till ett uttalande, att utredningen
skall avvaktas. Ingenting sägs i

utlåtandet om det andra yrkandet i
motionen, där vi motionärer vågat förutsätta
att skrivbyråerna utan risk för
åtal enligt bestämmelserna i nu gällande
lag skall få utöva sin verksamhet.
Jag hoppas emellertid, herr talman, att
skrivbyråerna kommer att få denna
möjlighet till dess att utredningen slutförts
och det nya förslaget antagits.

Jag har inget yrkande.

I detta anförande instämde herr
Björkman (h).

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Motionärerna och utskottet
har inte några delade meningar
på denna punkt och det har heller inte
framställts något yrkande utöver det av
utskottet gjorda. Men ett uttalande i herr
Nordgrens anförande gjorde mig en
smula betänksam, nämligen att man
skall ge garantier för att skrivbyråerna
skall få bedriva sin verksamhet utan
att någon ingriper till dess att en ny
lag eventuellt kommer till stånd.

Vi anser i andra lagutskottet att sådana
garantier rimligtvis inte kan ges.
Så länge en lag gäller måste man efterleva
den, även om det ibland kan vara
synnerligen besvärligt att göra det.

Om man vill parkera en bil på en
plats, där det är förbjudet att parkera,
hjälper det inte att platsen är ledig,
utan lagen får gälla. Det får den göra
även i detta fall. Till dess att vi får
en ny lag får vi följa den som för tillfället
gäller. Vi kan alltså inte lämna
några garantier för att skrivbyråerna
inte blir åtalade.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag har inte av herr
Bengtsson begärt några garantier i detta
sammanhang, ty jag förstår att man inte
kan lämna några sådana. Jag tillät mig
uttala en förhoppning om att en verksamhet,
som accepteras av riksdagen,
av justitiedepartementet och av övriga
statliga och kommunala institutioner,
inte skall föranleda åtal förrän vi ser
hur den eventuella nya lagen kommer

Onsdagen den 2 mars 1900 Nr 9

Frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd i vissa fall

att utformas. Det var alltså en önskan liemarbetande kvinnor och kvinnor ar från

min sida — och eu sådan hoppas betande i familjens eget företag,

jag att jag får uttala i detta samman- Utskottets hemställan föredrogs; och
hang. anförde därvid:

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Om det bara var en förhoppning
som uttalades, tycker jag att
den mycket väl kan få framföras.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 25

Frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd
i vissa fall

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckta motioner
om frivillig tilläggssjukpenning vid
barnsbörd i vissa fall.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 142 i första kammaren av herr NilsEric
Gustafsson samt nr 189 i andra
kammaren av herrar Gustavsson i Alvesta
och Johansson i Växjö.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om skyndsam utredning av frågan om
frivillig tilläggssjukpenning vid nedkomst
för liemarbetande kvinnor och
kvinnor arbetande i familjens eget företag
i enlighet med vad i motionen
anförts».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 142 och II: 189, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Carlsson, Wiklund, Johansson i
Skärstad och Jonsson, vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 142 och II: 189 i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
utredning av frågan om frivillig
tilläggssjukpenning vid nedkomst för

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det ärende som har
behandlats i andra lagutskottets utlåtande
nr 11 är inte nytt, men eftersom
problemet kvarstår har vi återkommit
motionsvägen även i år. Det gäller ställningen
i sjukförsäkringssystemet för
de kvinnor, som tillhör gruppen hemarbetande
samt arbetande i med make
gemensamt ägt företag.

För denna grupp utgår en grundsjukpenning
och det finns även möjligheter
att teckna frivillig tilläggssjukpenningsförsäkring.
Man har alltså vid
reformens genomförande ansett, att det
är nödvändigt att ge möjlighet till eu
viss ekonomisk trygghet vid inträffat
sjukdomsfall för dessa kategorier.

Men vid barnsbörd får inte de kvinnor
det nu gäller rätt till den tilläggssjukpenning
under 180 dagar, vilken en
förvärvsarbetande kvinna har rätt till.
Jag anser det vara en brist i systemet
— ett system som skall omfatta hela
folket — att det inte föreligger lika
möjligheter till ekonomisk trygghet för
de olika kategorierna.

Det talas ofta i olika sammanhang
om flexibilitet, men jag vill påstå att
det just inom sjukförsäkringssystemet
inte finns en sådan flexibilitet som är
erforderlig.

Utskottet har i sitt utlåtande hänvisat
till vad som tidigare har sagts i
denna fråga, till vissa principiella inställningar
och till statsfinansiella synpunkter.

Vad den principiella synpunkten beträffar
tycker jag att allt talar för ett
klart bifall till denna motion. Därigenom
skulle vi få denna fråga klarlagd,
och rättvisa skulle skapas dessa grupper
emellan.

Mot de statsfinansiella synpunkterna
står i första hand kravet att få denna

Nr 9

100

Onsdagen den 2 mars 1966

Frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd i vissa fall

rätt införlivad i systemet. Då håller enligt
min mening inte motargumenten.
Vad motionärerna och reservanterna
vid detta utskottsutlåtande begär är att
få en utredning som klarlägger problemet
och som leder till att dessa
grupper får möjlighet till ersättning i
fall som det här gäller.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till andra lagutskottets
utlåtande nr 11.

I detta anförande instämde herrar
Wiklund och Jonsson (båda fp) samt
Johansson i Skärstad och Johansson i
Växjö (båda ep).

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Denna fråga är, som
herr Gustavsson i Alvesta har påpekat,
ingen nyhet. Vi har diskuterat den
många gånger här i riksdagen, och den
har också behandlats av flera kommittéer.
Det är inte många månader sedan
herr Gustavsson och jag här i kammaren
växlade några ord om just möjligheten
för de hemarbetande kvinnorna att
tillhöra socialförsäkringen och därmed
komma i åtnjutande av den tilläggssjukpenning,
som enligt sjukförsäkringssystemet
utgår under sex månader till de
förvärvsarbetande kvinnor som avstår
från förvärvsarbete under den tid havandeskapet
pågår.

Jag kan hålla med herr Gustavsson
om att det kan finnas önskemål bland de
hemarbetande kvinnorna att få någon
ersättning liknande de förvärvsarbetandes,
men jag kan bara följa honom så
långt som till att konstatera detta önskemål.
Man kan ju inte göra detta utan
att också ange på vilket sätt och med
vilka medel man skall betala de önskade
förmånerna. Det är ju en viss skillnad
när det gäller den förvärvsarbetande
delen av befolkningen — både män
och kvinnor, men i detta fall speciellt
kvinnorna — som dels genom egen avgift,
dels också genom att tillhöra systemet
är berättigad till ersättning.

Herr Gustavsson i Alvesta anser att
det vore riktigt att i den frivilliga försäkringen
föra in en liknande anordning.
Det vore rättvist, säger motionärerna,
om de hemarbetande kvinnorna
finge samma ekonomiska ersättning som
förvärvsarbetande kvinnor vid inkomstbortfall
i samband med barnsbörd.

Vem skall betala detta, herr Gustavsson?
Låt oss se litet närmare på den frivilliga
sjukförsäkringen, som ju tillkom
samtidigt som vi antog lagen om allmän
försäkring. Enligt de senaste siffror jag
har finns det cirka 140 000 kvinnor
med i den frivilliga sjukpenningförsäkringen.

Av dessa är 65 000 över 50 år. De
är alltså inte aktuella för kravet om
tilläggssjukpenning under ledighet för
havandeskap.

Staten betalar i dag 20 procent av
kostnaderna för denna försäkring, och
det gör med nuvarande anslutning omkring
2 240 000 kronor. Egenavgifterna
varierar ju — det vet herr Gustavsson
i Alvesta och naturligtvis alla ledamöter
av riksdagen — beroende på vid vilken
tidpunkt man går in i försäkringen,
hur gammal man är, hur många karensdagar
man väljer samt hur stor sjukpenning
man vill ha. För att ta ett
exempel från Stockholm ser det ut
ungefär så här: Om man går in i den
frivilliga sjukförsäkringen mellan 16
och 29 års ålder, väljer tre karensdagar
och högsta dagersättning, d. v. s. 7 kronor,
är avgiften kr. 3: 95 per kvartal.
Riksförsäkringsverket har räknat på
— denna motion är som sagt en gammal
bekant — vad herr Gustavssons
förslag om ökning av tilläggssjukpenningen
till dem, som skall få barn,
skulle kosta med nuvarande ålderssammansättning
hos klientelet — om jag
får använda det uttrycket. Det skulle
innebära en ökning av statens kostnader
med 2,5 miljoner och en ökning
av egenavgifterna med 25—30 procent.

Det är klart att herr Gustavsson, och
vi alla, kan säga att detta har vi väl

101

Onsdagen den 2 mars 1900 Nr 9

Frivillig tilliiggssjukpenning vid barnsbörd i vissa fall

råd med. Men så enkelt är det inte. De
05 000 kvinnor, som är över 50 år och
som skulle få betala 25—30 procent
mer i avgift för att göra försäkringen
bättre för de yngre försäkringstagarna,
skulle kanske inte stanna kvar i försäkringen,
och det vore till nackdel
för dem själva, som beslutat sig för
att teckna frivillig försäkring för tillläggssjukpenning
utöver det som försäkringen
i övrigt ger. Därtill kommer
att sannolikt fler i de aktuella åldersgrupperna
skulle gå in i försäkringen,
och det skulle innebära ytterligare fördyring.
Också detta har vi tittat litet
grand på. Om man räknar med samma
ålderssammansättning och antal som
förut och med ett till 50 procent ökat
statsbidrag som herr Gustavsson i Alvesta
och hans medmotionärer föreslår,
skulle bara detta bli omkring 6 miljoner
kronor. Det är klart att det är en
ganska liten summa i det stora hela,
men till det skall man lägga den fördyring
som den nyssnämnda tillströmningen
av yngre försäkringstagare till
den frivilliga försäkringen skulle medföra
både för staten och försäkringstagarna.

Är den här frågan verkligen det mest
angelägna i dagens situation, herr Gustavsson,
att fatta beslut om? Jag tror
att det finns betydligt markantare behov
som vi skulle vilja tillfredsställa
om vi hade möjligheter att göra det inom
de ekonomiska ramar som är uppdragna.
Jag skulle, för att använda herr
Bengtssons i Varberg ord till herr Wikner,
vilja säga att man inte bör invagga
folk i den uppfattningen eller det önsketänkandet,
att vi har råd att bygga ut
våra socialförsäkringar hur mycket som
helst utan att det ges inkomsttäckning
härför. Detta sade även andra lagutskottet
i sitt utlåtande förra året. I år
framhåller utskottet att det inte kan
finna att det sedan fjolåret inträffat
någon omständighet som kan motivera
en ändrad bedömning av denna fråga.
Utskottet hemställer därför att motio -

nerna inte föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Vi kan visserligen alla göra upp önskeprogram,
men vi måste då också ta
gemensamt ansvar för kostnaderna och
anvisa var vi skall ta pengarna. Det
måste vi göra både i egenskap av riksdagsledamöter
och som samhällsmedborgare.
Min personliga uppfattning är,
att detta problem inte är det mest angelägna
vi har att lösa.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Fru Ekendahl sade, att
hon endast kunde uttala önskemål. Hon
frågade var man skulle ta pengarna
och hur förslaget skulle genomföras.
Fru Ekendahl och jag sitter tillsammans
i en utredning, som fått vissa direktiv.
Inte säger de direktiven hur vi skall
lösa problemen, utan det är vår uppgift
att försöka utreda och lägga fram
ett förslag. Om andra lagutskottet velat
tillstyrka denna motion, förutsätter jag
att den utredning som då hade tillsatts
hade fått i uppdrag att lösa den frågan.

Sedan är frågan vem som skall betala.
Jag vill ha fram ett förslag som
ger dessa kvinnor möjlighet till försäkring.
Någon sådan möjlighet har de inte
i dag, och jag anser det vara en brist
i ett system som omfattar hela folket,
att vi ställer vissa grupper utanför.

Fru Ekendahl sade vidare, att vi inte
borde invagga folk i uppfattningen att
vi kan bygga ut vårt socialförsäkringssystem
hur mycket som helst. Jag undrar
om det är riktigt att fälla ett sådant
omdöme om denna i och för sig
lilla fråga, särskilt med tanke på det
förslag som vi inom kort får från socialministern
angående slopande av
karensdagarna och en höjning av sjukpenningen
med över 20 kronor per
dag. Den reformen kommer att kosta
betydligt mycket mer pengar.

Nr 9

102

Onsdagen den 2 mars 1966

Frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd i vissa fall

Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! En fråga som varken
herr Gustavsson i Alvesta eller jag berört
är, huruvida de hemarbetande
kvinnorna verkligen förlorar arbetsinkomst
under tiden för havandeskap.
Det var tveksamhet i den frågan som
låg till grund för mitt yttrande, att
vi inte kan bygga ut socialförsäkringen
hur mycket som helst och i denna inlemma
hur många som helst av de
grupper, som nu inte omfattas av lagstiftningen.
Det gör inte denna grupp,
ty den paragraf i lagen som handlar
om tilläggssjukpenning vid havandeskap
föreskriver, att kvinna som uppbär
denna tilläggssjukpenning inte får
utföra arbete.

Herr Gustavsson sade, att vi båda
sitter tillsammans i en utredning som
har att lösa ganska svåra och stora
frågor. Det är klart att vi skulle ha
kunnat arbeta också med denna fråga,
men jag tror att såväl denna fråga som
herr Gustavsson och jag mår bäst av
att riksdagen i dag avslår motionen.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Som utskottsreservant
lyssnade jag med stort intresse på vad
utskottsmajoritetens ärade företrädare
fru Ekendahl hade att säga i denna fråga Även

jag ser denna fråga såsom en
rättvisefråga, men jag tycker att den
sakdebatt som nu pågår i ärendet kanhända
är litet för tidigt igångsatt. I
motionen ställs nämligen ett utredningsyrkande,
inte ett yrkande om lagändring.
Den belysning som fru Ekendahl
givit av problematiken är i och för sig
värdefull, men den hör enligt min mening
just till de ting som bör utredas.

Jag yrkar bifall till reservanternas
förslag.

Fru LINDBERG (s):

Herr talman! Fru Ekendahl har på
ett utomordentligt sätt redogjort för de
ekonomiska aspekterna på denna fråga,

men det var eri liten sak som jag
tyckte hon utelämnade och som jag
därför skulle vilja påvisa.

Herr Gustavsson i Alvesta skriver i
sin motion att detta närmast gäller de
hemarbetande kvinnorna och de kvinnor
som delar arbetet med mannen i
exempelvis ett lantbruk. Jag tycker att
han har gått förbi en ganska väsentlig
sak i detta sammanhang, när han inte
alls talar om att de kvinnor, som hjälper
till i mannens företag, redan nu
har möjlighet att bli tilläggssjukpenningförsäkrade.
Makarna har ju bara att
dela upp inkomsten mellan sig på det
sättet, att man räknar ut hur mycket
förvärvsarbete inom företaget som kvinnan
utför. På det sättet blir hon sjukpenningplacerad
efter sin arbetsinsats.
Då kan hon också bli tilläggssjukpenningförsäkrad
och få sin tilläggssjukpenning
under den tid som hon avstår
från arbete i den gemensamma rörelsen,
och hon kan alltså sköta sitt hemarbete
precis som hemmafruarna gör.

För hemmafruarna ställer det sig litet
annorlunda, tycker jag. De avstår ju
inte från sitt egentliga arbete. Det är
därför litet svårt att ge dem en förmån
som ingen annan har, att göra det
möjligt för dem att samtidigt sköta sitt
egentliga arbete och utnyttja denna
försäkring.

Många kvinnor tar inte den frivilliga
försäkringen, och detta av många
skäl. De som inte har försäkringen är
väl fler än de som omfattas av försäkringen.
Härom kan man naturligtvis
säga att för dessa gäller det då att söka
sig till försäkringen. Men när man vet
att de flesta av kostnadsskäl avstår från
försäkring, så kan man inte förorda att
hemmafruarna plockas in i denna försäkring;
den har ju tillkommit för att
ersätta ett inkomstbortfall i förvärvsarbete
som man alltså inte utför under
den tid då man är hemma och sköter
barnet.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
men jag tyckte att det var väsentligt i

103

Onsdagen den 2 mars 1906 Nr 9

Frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd i vissa fall

sammanhanget att påpeka att man inte
med ett ord har talat om att de kvinnor,
som sköter ett företag tillsammans
med mannen redan nu har möjlighet
att komma i åtnjutande av tilläggssjukpenning.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag vill bara säga ett
par ord till fru Ekendahl.

Det sägs ofta i sådana här debatter
att den hemmafru som deltar i arbetet
i ett företag inte förlorar någon arbetsinkomst.
Jag vill därför säga att er. väsentlig
del av det arbete som förekommer
och kanske räknas som s. k. hemarbete,
hushållsarbete, förorsakas av
vissa uppgifter inom t. ex. ett lantbruksföretag.
Detta kan inte täckas av sjukförsäkringen
med dess nuvarande regler,
utan man åsamkas extra utgifter.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag skall inte besvära
kammaren länge utan vill bara säga
några ord till herr Wiklund. Han säger
att detta är en rättvisefråga och vill
därför att den skall utredas så att man
skall kunna åstadkomma en sådan lösning
som motionärerna har förordat.

Jag vill då understryka vad fru Ekendahl
har sagt och tillägga att man ändå
måste ha klart för sig vad det är vi resonerar
om, herr Wiklund. Vad är det
som normalt händer efter en barnsbörd?
Jo, efter cirka fjorton dagar eller
något mer är modern i full färd med
att sköta hem och barn. De kostnader
som uppstår i samband med barnsbörd
skall täckas av det allmänna bidrag,
som nu utgår med 900 kronor. Det kan
diskuteras om detta är för lågt, och vi
kommer också att få behandla ett förslag
om höjning av detsamma.

De som har inkomst av förvärvsarbete
är i vederbörlig ordning försäkrade
för denna förvärvsinkomst, och
då får de under 180 dagar den försäk -

ringsmässiga ersättningen för den uteblivna
inkomsten, under — såsom fru
Ekendahl har sagt — förutsättning av
att de avhåller sig från förvärvsarbete.
Om de börjar att arbeta, försvinner denna
ersättning också för dem. Jag kan
inte finna att det är någon orättvisa
mot hemmafruarna att de, som blir berövade
en inkomst i samband med
barnsbörd, har denna inkomst försäkrad.
Hur kan detta vara en orättvisa
mot hemmafruarna?

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustavsson i Alvesta
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Eric Carlsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 132 ja och 64 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

104

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen om motverkande i vissa fall av konkurrensbe gränsning

inom näringslivet

§ 26

Meddelande ang. »Riksinsamlingen mot
cancer»

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att kammarens ärade ledamöter i dag
tillställts en av herrar vice talmän och
mig undertecknad skrivelse angående
deltagande i »Riksinsamlingen mot cancer».
Vår förhoppning är att denna insamling
skall omfattas med stort och
allmänt intresse.

§ 27

Ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen om
motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen
den 25 september 1953 (nr 603)
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet
jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 30 december 1965 dagtecknad
proposition, nr 13, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga
ett vid propositionen fogat förslag till
lag angående ändrad lydelse av 21 och
29 §§ lagen den 25 september 1953 (nr
603) om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås en skärpning
av konkurrensbegränsningslagen
riktad mot leveransvägran och liknande
diskriminering av återförsäljare. Förslaget
ger näringsfrihetsrådet befogenhet
att förelägga företagare vid vite att
leverera varor i fall då rådet funnit

den ifrågavarande konkurrensbegränsningen
medföra skadlig verkan enligt
lagen och denna verkan inte kunnat
undanröjas genom förhandling.

Lagändringen föreslås träda i kraft
den 1 april 1966.

Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner:

a) nr 594 i första kammaren av herr
Stefanson m. fl. och nr 731 i andra
kammaren av herrar Nordgren och
Magnusson i Borås, i vilka motioner,
som var likalydande, hemställdes »att
riksdagen måtte besluta att avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 13»; samt

b) nr 790 i andra kammaren av herr
Fridolfsson i Stockholm.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen med avslag å motionerna
I: 594 och II: 731 samt med avslag
å motionen II: 790 såvitt däri yrkats
ändring i det genom förevarande
proposition, nr 13, framlagda lagförslaget
måtte antaga nämnda förslag;

B. att motionen 11:790 i vad den ej
kunde anses besvarad genom vad utskottet
anfört och hemställt icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herrar Ebbe Ohlsson och
Hedin.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Det finns säkert stor anledning
att hysa tveksamhet om det föreligger
tillräckliga motiv för att införa
ett vitesföreläggande såsom föreslås
i utskottsutlåtandet. Flertalet remissinstanser
har visserligen tillstyrkt förslaget,
men många har givit uttryck för
stor tvekan och några har helt avstyrkt
det. Man menar att den ordning som nu
gäller med enbart förhandlingar mellan
näringsfrihetsrådet och den part
som berörs, det företag som det är frå -

Onsdagen den 2 mars 1966

Nr 9

105

Ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen om

gränsning inom näringslivet

ga om, har fungerat tillfredsställande.
Den tveksamheten i bedömningen av hur
systemet verkar och kan komma att verka
i fortsättningen återfinns också i
viss utsträckning i utskottets skrivning.

Jag har tillsammans med herr Ebbe
Ohlsson i första kammaren fogat en
blank reservation till utskottsutlåtandet,
och jag skall, herr talman, bara helt
kort motivera detta. Jag avstod i utskottet
från att yrka bifall till motionerna
om avslag på denna proposition, nr
1:594 och 11:731. Jag gjorde det därför
att utskottet kunde enas om en
skrivning som i stort sett skulle innebära
bifall till motion nr II: 790 av herr
Fridolfsson i Stockholm. Den motionen
innebar i huvudsak att man skulle skapa
garantier för att ett införande av
vitesföreläggande inte på något sätt
skulle hindra, att förhandlingsförfarandet
skulle fortsätta som hittills, och vidare
att man skulle kunna jämka eventuellt
vite till noll om det visade sig att
det inte förelåg motiv för att ta ut vitet.

Utskottets skrivning har onekligen
blivit i många avseenden positiv om man
ser det ur tveksamhetens synvinkel och
mot bakgrunden av motionsyrkandet av
herr Fridlofson. Jag hade hoppats att
man skulle gå ytterligare några steg i
den positiva riktningen. Jag avgav min
blanka reservation därför att jag inte
fick bifall till de yrkanden jag framställde
om en ytterligare positiv skrivning.
Framför allt ville jag att utskottet
ytterligare skulle ha understrukit
just att varje möjlighet till förhandlingar
skulle uttömmas innan man gick in
på att utdöma något vite.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande i anledning av detta utskottsutlåtande.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Konkurrensbegränsningslagen
tillkom på sin tid genom en
kompromiss mellan statsmakterna och
näringslivet. Den princip som denna

motverkande i vissa fall av konkurrensbe lag

har byggt på är ett förhandlingsförfarande
mellan parterna. Denna lag
har nu varit i tillämpning i över tio år
och förhandlingsvägen bär hittills fungerat
bra. Anledningen härtill är, skulle
jag vilja säga, en god vilja såväl hos
näringslivet som hos de personer som
haft att företräda statsmakterna, nämligen
näringsfrihetsombudsmannen och
näringsfrihetsrådet.

Vi har i vårt land ett fritt näringsliv
med en alldeles särskilt utmärkande
konkurrensvilja. Vi har också ett mycket
skiftande näringsliv med inslag av
både stora och små företag och av företag
som arbetar under olika former.
Detta gör att några strikt uppdragna,
detaljerade regler för hur en sådan här
lag skall kunna tillämpas inte går att
åstadkomma. Det är därför av synnerligen
stor vikt att ett fritt förhandlingssystem
kan användas som ger möjlighet
att ta hänsyn till just alla de olika
skiftande problem som finns i det svenska
näringslivet. Alla de remissinstanser
som har yttrat sig om förslaget har
starkt understrukit det förtroendefulla
samarbetet vid förhandlingsbordet. Det
är därför med beklagande jag konstaterar
att regeringen, sedan nu ett enda
fall har misslyckats, föreslår tvångslag.

Att ge vitesföreläggande vid leveransvägran
är verkligen att ta till i överkant.
Bestraffningsåtgärder i sådana här
sammanhang skapar inte något trevligt
samhälle. Riskerna för att förhandlingarna
kan komma att försvåras är stora
sedan den ena parten fått befogenhet
att kräva ett vitesföreläggande om den
andra parten inte gör som han vill. Det
torde bli svårt att i fortsättningen kalla
detta förhandlingar. Vi får en bakgrund
som inte kommer att bidraga till
en förbättring av förhandlingsatmosfären.

Den av regeringen vidtagna åtgärden
framstår enligt mitt förmenande som så
mycket mera anmärkningsvärd som det
väl för alla är bekant att det inom prak -

106 Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen om motverkande i vissa fall av konkurrensbe gränsning

inom näringslivet

tiskt taget hela det svenska näringslivet
i dag råder en rent mördande konkurrens.
Vi vet också att det svenska
näringslivet är hårt ansatt av konkurrens
från utlandet och att vårt land för
närvarande översvämmas av utländska
varor. I det läget är det ganska allvarligt
om man går in för en politik som
gör ingrepp i de svenska företagens sätt
att arbeta och som medför fördelar för
de utländska företagen, vilka naturligtvis
inte kan drabbas av dessa konkurrensbegränsningsregler.
Man gör också
ett intrång i den fria avtalsrätten, vilket
är främmande för praxis i vårt land.

Det är detta som har föranlett oss att
i motionerna I: 594 och II: 731 yrka avslag
på propositionen, då vi anser att
det inte finns fog för att nu vitesförelägga
vid leveransvägran. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
dessa motioner.

Om riksdagen emellertid i dag skulle
komma att bifalla propositionen och
antaga lagändringen skulle jag vilja uttala
den förhoppningen, att alla de uttalanden
som gjorts av såväl näringsfrihetsombudsmannen
och näringsfrihetsrådet
som av handelsministern och
vilka också understrukits av utskottet,
att ingenting skall komma att förändras
i det förhandlingssystem, som hittills
har rått genom att vi nu inför denna
skärpning av lagen, också kommer
att hålla i praktiken.

I detta anförande instämde herr
Nordgren (h).

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Med anledning av vad
herrar Hedin och Magnusson i Borås
har sagt vill jag gärna medge att man
kan hysa vissa betänkligheter mot denna
skärpning av konkurrensbegränsningslagen.
Remissinstanserna har ju
också varit mycket delade i sina bedömningar.
Som framgår av utskottsutlåtandet
har också utskottet sökt framhäva
att åt lagen bör ges en så generös tolk -

ning och tillämpning som möjligt. Det
är också detta som gjort att utskottet
kunnat bli i stort sett enhälligt; de blanka
reservationerna betyder ju icke att
man önskat avslå propositionen.

Jag vill understryka, att skärpningen
innebär, att näringsfrihetsrådet får befogenhet
att vid vite förelägga företagare
leverans av varor i fall då rådet
funnit den ifrågavarande konkurrensbegränsningen
medföra skadlig verkan
enligt konkurrensbegränsningslagen. Det
skall alltså föreligga sådana fall där
skadlig verkan ur konkurrenssynpunkt
kan påvisas. Det förefaller mig naturligt
och logiskt att man om man i princip
har godtagit själva lagstiftningen om
motverkande av konkurrensbegränsning
också måste i princip godtaga att åtgärder
vidtas mot sådan begränsning
av konkurrensen som kan få skadlig
verkan. Om man inte gjorde detta, finge
invändningarna riktas mot själva lagstiftningen
som sådan och icke mot de
bestämmelser som syftar till att ge garantier
för att lagstiftningen blir respekterad.
Redan om man anlägger denna
synpunkt, kan man finna motivering
för den skärpning som nu föreslås.

Nu kan man naturligtvis diskutera
vad som menas med skadlig verkan. Det
är helt naturligt att den frågan icke kan
få något entydigt svar; det beror på
ur vilken synvinkel man betraktar och
bedömer den. De motionärer som yrkat
avslag kan ju ha rätt ur sina utgångspunkter
— främst när de menar att
skärpningen »måste komma att försvåra
den svenska industriens konkurrens
med utländska leverantörer». Men
jag tror att man inte skall övervärdera
den invändningen utan ta större hänsyn
till själva syftet och andemeningen
med lagstiftningen, nämligen att tillgodose
kravet på god och effektiv konkurrens
inom landet. Jag vill för min
personliga del gärna framhålla, att från
mina liberala utgångspunkter måste
detta framstå som ett avgörande argu -

Onsdagen den 2 mars 19(iG

Nr 9

107

Andrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen om motverkande i vissa fall av konkurrensbe gränsning

inom näringslivet

ment. Jag vill också understryka resonemanget
om att denna skärpning av
lagstiftningen kan bli till fördel för leverantörerna
och att man näppeligen
kan anlägga några renodlade företagarsynpunkter
på denna fråga. Detta framgår
väl också av de remissyttranden
som avgivits och som refereras i propositionen.

Vad man främst har vänt sig mot är,
vilket också framskymtat i de inlägg
som förekommit tidigare i dag, att
skärpningen tillgrips trots att endast
ett enda fall av leveransvägran inte
kunnat klaras upp genom förhandlingar.
Man menar alltså att förhandlingssystemet
fungerar så bra, att den föreslagna
skärpningen med vitesföreläggande icke
behövt tillgripas. Jag vill inte alls bestrida
att det finns skäl för denna mening,
men samtidigt måste jag framhålla
att det här gäller själva principen
och att denna knappast kan knytas till
antalet fall. Dessutom innebär denna
invändning i sak, att man medger att
leveransvägran kan få en skadlig verkan,
och det bör ju vara ett allmänt
intresse att detta förhindras. I detta
sammanhang vill jag också framhålla,
att det skulle kunna få betänkliga konsekvenser
om man avsloge denna proposition
när den nu en gång är avlämnad.
Intrycket skulle bli att man bedömde
att den begränsning som leveransvägran
innebär inte har någon större
betydelse eller, med andra ord, att
den knappast skulle kunna få någon
skadlig verkan. Såvitt jag förstår — och
jag har i detta fall en helt annan mening
än herr Magnusson i Borås — skulle
ett avslag på propositionen i viss
mån försvåra näringsfrihetsrådets fortsatta
arbete på detta område.

Jag vill också fästa uppmärksamheten
på formuleringarna i den paragraf
som det här gäller. Det heter att näringsfrihetsrådet
»äger förelägga företagaren
i det tidigare försäljningsledet
sådan försäljning vid vite». Det uttryc -

ker alltså inte med »skall», »bör» eller
»må», för att använda de ord som är
vanliga i lagtext, utan man använder,
så vitt jag förstår, ett något mildare
uttryck. Man kan jämföra detta med
det följande momentet i lagen, där det
är fråga om ett direkt åläggande för näringsfrihetsrådet
att föranstalta om åtgärder.
Såvitt jag förstår innebär formuleringen
i den nya delen av paragrafen
möjligheter till en ganska liberal
tillämpning.

Slutligen vill jag, såsom skett i propositionen
och utskottsutlåtandet, understryka
vad näringsfrihetsrådet framhållit
i sin principdeklaration, nämligen
att rådet alltjämt kommer att eftersträva
att lösa förekommande fall förhandlingsvägen.
Det kommer också att
söka bevara det värdefulla samarbetet
på detta område med näringslivet och
dess konkurrensnämnd. Beträffande vitesföreläggandet
bör det vidare uppmärksammas
att, som utskottet framhållit,
sådana fall, vilka bedöms bli
mycket sällsynta, bör kunna upptas av
domstolarna utan större tidsutdräkt,
och jämkningar av vite kan givetvis
också komma att ske.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
jag tror att denna skärpning inte kommer
att få några menliga verkningar
för företagarna. Den får mera betraktas
som ett led i en allmänt godtagen
strävan att befrämja fri konkurrens,
och skulle det mot förmodan uppstå
negativa konsekvenser får det väl inte
anses alldelse omöjligt att vidta de
justeringar i lagen som erfarenheten
kan ge anledning till.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! I likhet med herr Nyberg
vill jag understryka att utskottets
skrivning och departementschefens uttalande
är av det slaget att man inte

108 Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen om

gränsning inom näringslivet

behöver befara något missbruk av det
slag som herr Magnusson i Borås talade
om. Man utgår ju ifrån att alla frågor
så långt som möjligt skall lösas
förhandlingsvägen.

Men det har förekommit ett par besvärliga
fall — det har talats om ett, men
det är faktiskt två — och debatten i
pressen om dessa fall har spelat en
mycket betydande roll. Det hedrar emellertid
näringslivets representanter att
de själva sökt klara upp förekommande
fall så långt detta har varit möjligt,
och jag anser också att man i första
hand skall försöka gå förhandlingsvägen.

Vidare tycker jag det är mycket viktigt
vad utskottet skrivit på s. 11 i utskottsutlåtandet,
något som även återfinnes
i vad departementschefen anfört,
nämligen följande:

»Fall av leveransvägran till priskonkurrerande
företag torde ofta ha sin
upprinnelse i att leverantören utsätts
för påtryckningar att avbryta leveranserna
av sin övriga kundkrets. Leverantören
försätts härigenom många gånger
i en brydsam mellanställning. Det har
också framkommit att leverantörer, som
av hänsyn till sina övriga kunder inte
ansett sig kunna leverera till sådana
företag, inte skulle ha något att invända
mot skärpta bestämmelser.»

Även denna passus tycker jag skall tas
med i bilden. Ty såsom redan framhållits
kan någon leverantör i den efter
hand alltmer hårdnande konkurrensen
hamna i en mycket besvärande mellanställning,
och då är det mycket värdefullt
att kunna hänvisa till att man inte
kan bryta mot gällande lagstiftning. Den
saken kan inte understrykas nog kraftigt,
och den måste också tas med vid
bedömningen av hela detta frågekomplex.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

motverkande i vissa fall av konkurrensbe Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 594
och 11:731; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson
i Borås begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:594 och 11:731.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 167 ja och 29 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 28

Föredrogs vart efter annat tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckta motioner
om skyldighet att i vissa fall använda
halvljus å motorfordon, och

nr 6, i anledning av väckt motion om
skyldighet för gående att i mörker bära
reflexanordning eller tänd lykta.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 2 mars 1900

Nr 9

109

Användningen av engångsförpackningar, m. m.

§ 29

Stopplikten vid huvudled

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående stopplikten vid huvudled.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! Motion nr 738, som jag
och några andra ledamöter av denna
kammare har väckt, har fått en mycket
positiv behandling i utskottet, men jag
anser frågan vara så betydelsefull att
den inte här kan förbigås med tystnad.

Det gäller en reform i trafiksäkerhetsfrämjande
och jag skulle vilja säga
livräddande syfte. Motionen innehåller
förslag om dels uppsättande av ett varningstecken
ett par hundra meter före
huvudled och dels införande av hastighetsbegränsning
till 30 kilometer på
vägsträckan från varningsskylten fram
till stoppmärket vid huvudleden. Många
skäl talar för den föreslagna ordningen.

Alla trafikanter på en huvudled har
säkert upplevt följande obehagliga situation.
Ett fordon kommer samtidigt
i hög fart från en sidoväg fram mot
huvudleden. Inbromsning sker i sista
ögonblicket, ofta med en s. k. tvärnit
vid huvudledens stoppmarkering. Sekunderna
före inbromsningen är oftast
mycket obehagliga för föraren och även
medpassageraren i det fordon som kommer
på huvudleden. Man vet inte hur
föraren i den andra bilen skall göra.
Skall han stanna upp vid stopptecknet
eller skall han svänga in på huvudleden?
Har tvärvägsbilisten observerat
stoppskylten? Trots att stopplikten i
princip efterlevs väl förekommer titt
och tätt allvarliga olyckor.

Den föreslagna hastighetsbegränsningen
skulle medverka till större försiktighet
och framför allt uppfattas av
huvudledstrafikanten så att han har
observerat varningstavlan. Genom den
nu rådande osäkerheten uppträder

ibland trafikanterna på huvudleden så
att fara uppstår för den mötande trafiken.

Principiellt bör man undvika alltför
många skyltar och alltför många hastighetsbegränsningar,
men i detta fall
råder inte något tvivel om att säkerheten
skulle öka betydligt. Detta trafikproblem
kan jämföras med de förhållanden
som motiverar den nu gällande
hastighetsbegränsningen före järnvägsövergång.

Utskottet är klart positivt till motionens
syfte och hänvisar till pågående
arbete i Kungl. Maj :ts kansli och till
ett förslag från Nordisk vägtrafikkommitté
som under innevarande halvår
skall framläggas.

Jag förmodar att motionen belyst vikten
av att detta problem löses och löses
snabbt. Skulle frågan inte ytterligare
aktualiseras inom kort ämnar jag,
herr talman, tillåta mig att återkomma
i saken.

Något särskilt yrkande har jag inte,
utan jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 30

Föredrogs vart för sig

tredje lagutskottets utlåtande nr 8, i
anledning av väckta motioner om höjning
av maximihastigheten för bil med
släpvagn; och

jordbruksutskottets utlåtande nr 4, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av viss staten tillhörig
mark.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 31

Användningen av engångsförpackningar,
m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av

110 Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Användningen av engångsförpackningar,

väckta motioner angående användningen
av engångsförpackningar samt angående
åtgärder mot nedskräpning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru EKROTH (s):

Herr talman! Låt mig först ge uttryck
för den glädje vi motionärer känner
över den välvilliga behandling som motionerna
om engångsglasen fått av allmänna
beredningsutskottet. Att vi i motionerna
I: 19 och II: 33 hemställde om
en utredning rörande engångsglasen berodde
på att vi ansåg denna typ av
engångsförpackningar vara den allra farligaste,
inte minst med tanke på att
glaset inte går att förstöra.

Vi är medvetna om att det i vårt högt
industrialiserade land, med en snabb
utveckling, öppnas många nya möjligheter.
I spåren följer emellertid faror
som måste mötas med radikala åtgärder.
Ett sådant problem är engångsglasen.
»Köp, drick och släng» är temat i
dag. Denna slogan har redan skapat svårigheter,
och vi fasar nog litet var för
utvecklingen på området. Den hastiga
expansion som här sker gör att vi, för
att inte bli överhopade med glas, snabbt
måste få en utredning, snabbt måste
komma till rätta med problemen. Eljest
hotar dessa att snart stå oss över huvudet.

Det bör sägas ifrån att vi motionärer
inte motsätter oss engångsförpackningar
— det vore att motarbeta utvecklingen
— men materialet bör då
vara så beskaffat, att det på ett relativt
smidigt sätt kan förintas. På den punkten
skiljer sig engångsglasen på ett markant
sätt från andra typer av engångsförpackningar.
Glas kan inte jämföras
med papper, papp eller cellstoff — material
som lätt kan förbrännas. Vad
plasten beträffar är det däremot litet
mera tveksamt. Men glaset kan ligga i
marken under flera mansåldrar utan
att förintas.

Så några ord om nedskräpningen i

m. m.

naturen, som fört med sig ökade risker
för människor och djur. Hur ofta
finner vi inte splitter av glasflaskor i
våra sjöar och vattendrag och hur ofta
är inte våra vackra sommarängar förstörda
av glasskärvor? Vilka är det som
drabbas av detta? Jo, naturligtvis vi
själva, våra barn, våra husdjur och alla
skogens djur.

Teknologie doktor Hans von Ubisch
har i en artikel, som återgivits i bl. a.
Hygienisk revy och Handelsanställdas
förbunds tidning, Handelsnytt, en intressant
redogörelse för dessa problem.
Det heter där:

»Nedskräpning, i synnerhet i glesbygd,
är ett allvarligt bekymmer. Papper
och plast kan brännas, plåt rostar
bort synnerligen snabbt om den först
har varit i eld, men glaset ligger kvar
enligt arkeologiska vittnesbörd i tusentals
år. Tyvärr är en flaska i obetänksamma
individers hand en hälsorisk av
format. På Kronprinsessan Lovisas
barnsjukhus i Stockholm behandlades
under 3 höstmånader 41 barn för skärskador,
på händer, på knän och fötter
— — — varav knäskadorna oftast är
synnerligen otäcka. Vi kan räkna med
1 600 liknande fall om året i Sverige.»
Engångsglasen är dyrast och farligast
i sopor och när de kommit på villovägar.
Detta kan utan vidare fastslås. Låt
mig i anledning härav säga några ord
om den andra sidan av problemet, nämligen
kommunernas kostnader för renhållningen.

Medicinalstyrelsen uttalar att man inte
skall nonchalera olägenheten med
engångsglasen. Nedlagt i ett vanligt sopkärl
tar glaset oproportionerligt stort
utrymme och framtvingar tätare tömningar.
Vassa kanter och glasskärvor
kan, framhålls det vidare, ibland skada
sopsäckar av papper och dylikt och en
viss risk finns för skador på den som
tömmer sopkärlen.

Från producenthåll anför man att engångsglasen
inte tar så stor del av utrymmet
i våra sopkärl. Det må vara att

Onsdagen den 2 mars 190(5

Nr 9

111

Användningen av engångsförpackningar, m. ni.

så tidigare inte varit fallet, men med
den hastiga utvecklingen mot fler och
fler engångsflaskor och andra typer av
engångsglas finns det all anledning förmoda,
att glaset på grund av sin skrymmande
karaktär kommer att dominera
innehållet i våra sopor. En tomflaska på
cirka 30 centiliter har en sopvolym på
en halv liter och en vikt på cirka 300
gram, vilket om något talar sitt tydliga
språk.

Man framhåller nu att moderna
destruktionsanläggningar förstör glaset,
men detta är inte helt med sanningen
överensstämmande. Glaset förstörs inte
utan smälts endast samman till glasklumpar,
som kan vara svåra att avlägsna
och som ofta lägger sig på botten av
ugnarna. Man måste därför ha särskilda
ugnar att smälta ned glaset i.

Detta medför stora kostnader, som
väl de större städerna kan bära. Men
hur löser man dessa frågor på landsorten
och i de mindre kommunerna?
Engångsglasen kommer att vålla den
kommunala renhållningen svåra problem
och framför allt stora kostnader,
som måste slå igenom i form av ökad
kommunal utdebitering.

Såsom framgår är det många frågetecken
vilka uppstår i detta sammanhang.

Det är givet att det även finns fördelar
med engångsglasen. Därvidlag har
vi i motionen pekat på rationaliseringsfrågorna
och även på de hygieniska synpunkterna,
som måste komma in i bilden.
Samtidigt ifrågasätter vi emellertid
om inte något annat material skulle
kunna fylla samma syfte.

Vi undrar om inte nackdelarna med
engångsglasen är så stora, att åtgärder
i syfte att förhindra en fortsatt utveckling
mot användning av engångsglas är
nödvändiga. Det är för att få ett svar
på denna fråga som vi önskar få till
stånd en utredning, i vilken alla fördelar
och nackdelar med engångsglasen
skall kartläggas.

En fråga som också är väsentlig i

detta sammanhang är hushållens kostnader.
Vad betyder engångsglasen härvidlag?
Vi har vid ingen eller dålig
vetskap om vad konsumenterna tycker
och tänker i sammanhanget och kan inte
heller bedöma de merkostnader som
uppstår. Ett är emellertid klart, nämligen
att konsumenterna inte haft något
att säga till om i detta sammanhang utan
undan för undan har kommit i den situationen,
att det bara finns engångsglas
och engångsförpackningar att tillgå.
Konsumenten har härvidlag inte haft
något val.

Vi hälsar alltså den föreslagna utredningen
med tillfredsställelse. Något som
är av största intresse för oss är, om
man kan lyckas framställa emballagetyper,
som från konsument- och samliällssynpunkt
blir såväl billiga som
framför allt lämpliga.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till allmänna beredningsutskottets
hemställan om utredning
av denna fråga.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag har lika stor anledning
som fru Ekroth att vara nöjd med
allmänna beredningsutskottets behandling
av min motion nr 44 i denna kammare.
I denna motion har jag tagit upp
frågor som berör hela vårt samhälle på
grund av den intensiva strukturomvandling
mot ökad förpackningsgrad
som den svenska varudistributionen har
genomgått. Detta har, som tidigare sagts
här, medfört stora problem för samhället
och i vissa fall även för konsumenterna.
Vi har ansett att vi med vår
ökade standard skall gå med på vissa
konsumentkostnader för dessa typer av
engångsförpackningar av plast, plåt och
glas. Också plasten och plåten har väl
sina vådor, men det är med engångsglasen
som vi har de största problemen.
Framför allt gäller detta i de områden
som den kommunala renhållningen inte
når ut till, t. ex. fritidsområden och naturen
kring sjöar.

112

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Folkpensionärsrabatter på statens järnvägars och postverkets bussar

Allmänna beredningsutskottet har fått
en mångfald remissvar, och flertalet
har gått med på en utredning i denna
fråga. De flesta remissinstanserna bär
hävdat att någonting måste göras för att
få ett grepp om detta problem. Statens
naturvårdsnämnd, som är ett synnerligen
sakkunnigt organ på detta område,
har sagt att allt talar för att nedskräpningen
med engångsförpackningar kommer
att bli många gånger större inom
de närmaste åren, om inga åtgärder vidtas.

Det är emellertid, herr talman, glasförpackningarna
av engångstyp som inger
de största farhågorna. Detta problem
har också berörts i den utredning som
teknologie doktor Hans von Ubisch har
gjort och där han kan påvisa att över
2 000 barn skadades under fjolåret på
grund av krossat glas i naturen och på
olika lekplatser. Från producenthåll har
det hävdats att engångsglas har övervägande
fördelar för konsumenterna
och att nackdelarna är av mindre framträdande
art. Det är dock alldeles uppenbart
att de seriösa utredningar som
har gjorts angående engångsglasen från
naturvårdssynpunkt visar att denna typ
av glas är det stora problemet när det
gäller vandalisering i naturen. Trots
att man från producenthåll påstår att
man har stort vetande om denna typ
av förpackning är det som sagts och
skrivits från annat håll inte helt verklighetsfrämmande.
Men det är klart att
med en annan utgångspunkt än eget
intresse kan man inte stillatigande acceptera
att detta glas skall utgöra en
sådan fara för människor och djur i
naturen.

Vi har, som sagt, olika slag av engångsemballage
i handeln. Dessa bär
motiverats med en önskan att rationalisera
försäljningen och förvaringen av
olika förnödenheter. Det är förklarligt
att valet av förpackning främst grundas
på direkta nyttosynpunkter hos producenterna.
Från samhällets synpunkt
är det otillfredsställande att föga hän -

syn tagits till de indirekta verkningarna
av emballagen. För konsumenten har
den ökade användningen av engångsglas,
vilka ofta påtvingats honom, medfört
en avsevärd fördyring. Möjligheterna
till ersättning för ordinarie tomglas
torde i icke ringa utsträckning medföra
att barn och andra samlar upp
flaskor som ligger i naturen. Jag kan
inte finna att det är någon form av
diskriminering om man skulle pålägga
en viss summa i pant för denna typ av
engångsförpackningar av glas. Konkurrensbegränsning
är det knappast fråga
om, när man redan nu i vissa affärer
har satt panten på returglaset så lågt,
därför att man inte vill ha flaskorna
tillbaka.

Vi har, som nämnts, accepterat att vi
genom vår standardhöjning får ökade
kostnader för förpackningar, men från
samhällets synpunkt är det naturligtvis
angeläget att denna konsumtion inte
har sådana avigsidor att vår natur nedskräpas.

Herr talman! Jag vill med det sagda
yrka bifall till utskottets hemställan.
Jag hoppas att man genom den föreslagna
utredningen skall få till stånd snabba
åtgärder för att bemästra det problem
som engångsglasen utgör.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 32

Folkpensionärsrabatter på statens järnvägars
och postverkets bussar

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av
väckta motioner om folkpensionärsrabatter
på statens järnvägars och postverkets
bussar.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats följande motioner:

1) de likalydande motionerna I: 21
av herrar Suridin och Harry Carlsson
samt II: 36 av herr Jonsson m. fl., vari
föreslogs, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställde att frågan om

Onsdagen den 2 mars 1966

Nr 9

113

Folkpensionärsrabatter på statens järnvägars och postverkets bussar

utvidgning av folkpensionärsrabatterna
på SJ samt införande av dylika rabatter
på SJ:s busslinjer och av postverket
trafikerade linjer bleve föremål för
utredning; samt

2) motion II: 772 av herr Eriksson
i Bäckmora, vari hemställdes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om skyndsam utredning och
förslag till utsträckt tid för folkpensionär
att genom 67-kortet åtnjuta rabattresor
å statens järnvägar i enlighet med
vad som i motionen framhållits.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 21 och II: 36 samt
motionen 11:772 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Gustaf Peterson, Enarsson och Nyman,
fru Elvy Olsson samt herrar Blomquist,
Johan Olsson, Rimås, Larsson i
Borrby, Nilsson i Bästekille, Nilsson i
Agnäs, Andersson i Örebro och Josefson
i Arrie, som ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen med anledning av motionerna
I: 21 och II: 36 samt motionen
11:772 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning av frågan
om utvidgning av folkpensionärsrabatterna
på statens järnvägar samt införande
av dylika rabatter på av statens järnvägar
och postverket drivna busslinjer.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! I sitt utlåtande nr 4
behandlar allmänna beredningsutskottet
motioner om folkpensionärsrabatter på
.statens järnvägar samt på SJ:s och postverkets
busslinjer. Denna fråga är inte
ny. Den har under några år tagits upp
i olika motioner, vilka emellertid av
riksdagen avslagits. Att ärendet nu kommer
igen vid årets riksdag beror inte
på någon önskan att fortsätta denna
följetong utan det är fastmer ett uttryck
för uppfattningen att något än8
— Andra kammarens protokoll 1966. I

dock skulle kunna göras för att utvidga
och förbättra de rabattförmåner
som nu utgår vid resor på SJ:s linjer.
Jag behöver inte närmare redogöra för
dessa förmåner, då jag förmodar att de
från tidigare behandling av denna fråga
är kända för kammarens ledamöter,
men jag kan anföra att det från många
olika håll, från enskilda pensionärer,
sammanslutningar, vid pensionärskonferenser
m. m. starkt understrukits betydelsen
av dessa förmåner och att det
har rests krav på en utvidgning av
dem.

Vad som i första hand avses är det
s. k. 67-kortet för folkpensionärer och
dess giltighetstid. Det får nu inte utnyttjas
för resor under påsk- och julhelgerna,
inte heller under tiden från
den 31 maj till den 1 september. Visserligen
tillmötesgick SJ pensionärernas
önskemål vid sistlidna julhelg genom
att utsträcka giltighetstiden några
dagar. Jag är övertygad om att detta
uppskattades av folkpensionärerna.

Under sommarmånaderna måste pensionärerna
som sagt betala fullt biljettpris
för sina resor. Starka önskemål
har framförts om uppmjukning av bestämmelserna,
så att möjligheten att re-,
sa med rabattkort ökas. Ett sätt vore
att tillåta rabatterade resor ytterligare
någon månad mellan maj och september,
ett annat att tillåta sådana resor
i mitten på veckan, då toppbelastning
kanske som regel inte förekommer på
järnvägslinjerna och då förhållandena
i övrigt ej lägger hinder i vägen för
en ökad resefrekvens.

För pensionärerna vore detta en väsentlig
förmån, ty det skulle innebära
att de under sommarmånaderna i större
utsträckning kunde företa semesterresor
för att se sig omkring och för
att hälsa på anförvanter på andra platser.

I motionerna I : 21 och II : 36 har vi
utöver detta spörsmål tagit upp frågan
om utvidgning av rabattförmånerna till
att gälla även på SJ:s och postverkets
rr 9

114

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Folkpensionärsrabatter på statens järnvägars och postverkets bussar

busslinjer. Denna fråga får man se i
relation dels till den fortsatta nedläggningen
av järnvägslinjer, dels till att
stora delar av vårt land över huvud taget
saknar järnvägslinjer annat än som
anknytning till busslinjer. Det betyder
att stora grupper av pensionärerna ej
kan utnyttja den förmån som rabattkortet
innebär. För glesbygdens folk som
är hänvisade till busslinjer skulle införandet
av rabattkort på dessa inte blott
vara en rättviseåtgärd utan också medverka
till att pensionärerna bereds tillfälle
att företa fler resor än vad de nu
av ekonomiska skäl kan göra.

En bussresa blir inte bara mer kostsam
än en järnvägsresa. Den är ur bekvämlighetssynpunkt
ej av samma klass
som en järnvägsresa. Den isolering som
glesbygdernas folk ofta känner skulle
i någon mån kunna brytas.

En annan fråga är samordningen mellan
biljettpriserna för tåg och bussar
vid en sammansatt resa, som dels går
över järnvägslinjer, dels fortsätter med
en busslinje. Här kan nu åtnjutas rabatt
på järnvägsresan, under det att
fullt pris måste betalas på busslinjen.
Kunde man få en samordning till stånd
så att rabatt räknades på hela den sammansatta
resan, skulle det också innebära
en förbättring.

Som jag tidigare nämnt har motioner
i dessa frågor tidigare avvisats av allmänna
beredningsutskottet och även avslagits
av riksdagen. Det kan dock noteras,
att vid 1965 års riksdag en betydande
minoritet röstade för ett reservationsförslag,
som innebar att förhandlingar
borde upptagas med SJ om
utvidgande av rabattförmånerna. Det
kan således konstateras att även här i
riksdagen finns en dokumenterad mening
att åtgärder i detta syfte på något
sätt borde vidtagas. Utskottets skrivning
i dess betänkande nr 4 andas emellertid
en viss välvillighet till de av motionärerna
framförda yrkandena. I utlåtandet
heter det:

»Utskottet fann liksom tidigare att i

och för sig goda skäl kan anföras för
vissa förbättringar av rabattvillkor
m. m. Detta gällde icke minst utvidgningen
av rabatterna till resor å busslinjerna
och till de förtidspensionerade,
vilka så långt möjligt bör jämställas
med övriga pensionärer.»

Nu anser man emellertid, med hänsyn
till statsmakternas tidigare beslut
om SJ:s drivande efter trafikekonomiska
grunder, att riksdagen ej kan ålägga
trafikföretagen att vidtaga åtgärder som
ej är trafikekonomiskt motiverade.

När nu emellertid 67-kortet visat sig
vara en god affär för SJ, förefaller
det inte utan vidare klart, att en utvidgning
av denna rabattförmån till att
omfatta bl. a. busslinjerna skulle bli
en dålig eller mindre god affär, den
ökade resefrekvens som man förväntar
medför ökade inkomster.

En rabattförmån för pensionärer kan
verka stimulerande och ge en ökad resefrekvens
i bl. a. glesbygderna, där svårigheter
nu kan föreligga att upprätthålla
kollektiv trafik. Kunde man nå
en förbättring även beträffande denna,
vore det att hälsa med tillfredsställelse.

I vår motion har vi även tagit upp
frågan om rabatt för förtidspensionerade,
pensionärer med hustrutillägg,
blinda och handikappade. Vi anser att
det föreligger starka skäl för att även
dessa grupper skulle bli delaktiga av
rabattförmåner och bli jämställda med
folkpensionärerna.

Då man nu inte kan ålägga trafikföretagen
att vidga eller införa nya förfnåner
och det finns en allt starkare
opinion för att vissa åtgärder borde
vidtagas, som riksdagen kunde ha en
mening om, har vi i våra motioner
föreslagit att en utredning borde tillsättas
rörande de berörda spörsmålen.
Denna utredning, som skulle göras i
samråd med berörda trafikföretag, borde
kunna undersöka om man inte inom
ramen för de trafikekonomiska riktlinjerna
kunde finna en möjlighet att vidga
rabattförmånerna. Skulle det emel -

Onsdagen den 2 mars 190(5

Nr 9

I 15

Folkpensionärsrabatter på statens järnvägars och postverkets bussar

lertid inte visa sig möjligt att genomföra
en ändring på detta sätt, borde
enligt min uppfattning andra åtgärder
få vidtagas för att skapa rättvisa åt alla
pensionärer och de grupper, som i övrigt
omnämns i vår motion.

I den reservation, som är fogad till
utlåtandet, yrkas »att riksdagen med
anledning av motionerna I : 21 och
II : 36 samt motionen II : 772 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning av frågan om utvidgning av
folkpensionärsrabatterna på statens
järnvägar samt införande av dylika rabatter
på av statens järnvägar och postverket
drivna busslinjer».

Herr talman! Jag ber att med hänsyn
till vad jag här har framfört få yrka
bifall till denna reservation.

I detta anförande instämde herrar
Westberg och Bergland (båda fp).

Herr TURESSON (h):

Herr talman! De nuvarande rabattförmånerna,
som är förenade med det
s. k. 67-kortet, är trafikekonomiskt och
företagsekonomiskt motiverade. Detta
innebär att man under vissa tider på
året utnyttjar den överkapacitet som
finns och genom rabatteringen av folkpensionärernas
resor till SJ drar ett
ökat antal trafikanter och därmed ökade
inkomster. Det är klart att den tid
under vilken dessa rabatter medges kan
utsträckas om det finns överkapacitet
under längre tidrymder än den då rabatterna
för närvarande gäller. Inom SJ
följer man utvecklingen på detta område
kontinuerligt. Ett uttryck för resultatet
av denna uppföljning var att
man vid sistförflutna jul- och nyårshelg
kunde vidga tidsramen för rabatternas
giltighet.

Den reservation som är fogad till
utskottsutlåtandet kan naturligtvis tolkas
på olika sätt vad innebörden beträffar.
Om man utgår ifrån -— och det
vill jag göra — att en förutsättning
för den utvidgning av rabatteringen
som reservanterna förespråkar är att

det enbart skall gälla företags- och trafikekonomiskt
motiverade åtgärder, så
har jag naturligtvis ingenting att invända
mot reservationens yrkande. Då
bör den utredning som man i reservationen
begär självfallet kunna göras inom
SJ-företaget självt, på samma sätt
som man hittills, som jag nyss nämnde,
utrett dessa frågor och följt utvecklingen.
Men om man inte vill stanna vid
sådana utvidgningar av rabatteringen
som är företagsekonomiskt motiverade,
utan vill vidga rabatteringen till att
avse tidpunkter då ingen överkapacitet
finns, så kommer frågan i ett helt
annat läge.

Då innebär det att man på trafikföretaget
vill lägga subventionering av en
viss grupp resor, att man vill tvinga
företaget att sälja resor till lägre pris
än det skulle kunna göra om man lät
de ordinarie passagerarna fylla tågen.
I ett sådant läge måste företaget självfallet
kräva att man med statsmedel
betalar den subvention som en sådan
utvidgning av rabatteringen skulle innebära.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag vill endast säga
några få ord i anslutning till den motion
som jag har väckt i denna fråga.

I det utskottsutlåtande vi nu behandlar,
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 4, har utskottet avstyrkt motioner
med yrkanden om att folkpensionärernas
rabattresor på SJ via 67-kortet skulle utsträckas att gälla även
under de tider av året då denna förmån
nu icke medges. De erfarenheter
man hittills har av 67-kortet är enbart
positiva. Det är givetvis en förmån för
pensionärerna att få utnyttja dessa rabattresor,
och för SJ har det såvitt
jag vet varit en ekonomiskt god affär.
Med de goda erfarenheterna borde vi
väl nu vara mogna att ta ytterligare ett
steg och utsträcka giltighetstiden för
67-kortet att även gälla under åtminstone
någon av sommarmånaderna.

Ilo

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Folkpensionärsrabatter på statens järnvägars och postverkets bussar

Det är ju så att sommartiden är särskilt
inbjudande till resor. Då ter sig
för de flesta människor — givetvis också
för pensionärerna — utfärder och
resmål mera lockande än under övriga
tider av året. Till pensionärer räknar
jag då förtidspensionerade, handikappade
in. fl. som också borde bli delaktiga
av 67-kortets förmåner.

Vilka skäl som föranlett SJ att göra
undantag för sommarmånaderna är jag
inte närmare informerad om. Om i dem
ligger att SJ då räknar med stor resandefrekvens
i övrigt kan detta måhända
vara riktigt, men jag undrar hur
länge detta förhållande kommer att bestå.
Det svenska folket blir mer och
mer bilburet. Bilbeståndet ökar varje
år i vårt land med hundratals nya bilägare,
och bilåkandet skapar stora möjligheter
för både yngre och medelålders
grupper att göra resor. För pensionärerna
erbjuder tåg och bussar de
bästa resemöjligheterna, i varje fall när
det gäller längre resor.

Jag tror att SJ mycket väl även under
sommartiden kan vara rustade att ta
emot den resandeström som en ökad
giltighetstid för 67-kortet kan ge anledning
till. I varje fall ser jag det
som en rättviseåtgärd mot de grupper
det här är fråga om. Det finns mycket
som talar för att utsträckt giltighetstid
för 67-kortet skulle bli en lika god ekonomisk
affär för SJ som den hittills
visat sig vara. Det är pengar som SJ
säkerligen har behov av.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Vigelsbo
(ep).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Turesson har på
ett utomordentligt sätt klarlagt SJ:s
driftsekonomiska principer, vilka mycket
bestämt fastslogs av riksdagen så
sent som 1963. Då majoriteten av utskottet
har respekt för SJ :s affärsmässighet
och intresse för pensionärerna

men också har respekt för fattade beslut
när det gäller principerna för SJ :s
drift, bär vi liksom tidigare ansett oss
böra avstyrka motionerna, eftersom ingen
social motivering kan få påverka
detta.

Riksdagen har avslagit motionerna
tolv gånger förut. Detta är 13 :e gången,
ty jag förutsätter att de avslås även i
dag. Under åren 1954 och ända fram till
1964 har utskottet varit enhälligt om
ett avslag. Men 1964 hände någonting.
Då blev det reservanter bestående av
centerpartister och folkpartister. 1965
kunde inte heller högern hålla sig, och
då fick vi tio reservanter. I år har
t. o. in. herr Nilsson i Bästekille fallit.

Detta gör att lotten har fått avgöra
utskottets ställningstagande till frågan
om utredning, och i nästa ärende, där
utskottet redan nu utan utredning velat
utsträcka reseförmånen till förtidspensionärerna.
Då vi väl känner till motiveringarna
och den diskussion som förts
om riktlinjerna för SJ och för socialpolitiken,
anser jag att vi här inte behöver
orda längre om saken. Vi har
klart för oss vad det gäller, och jag ber
därför att få yrka bifall till allmänna
beredningsutskottets hemställan.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Det verkar underligt
att man skall rekommendera gamla
människor att åka tåg just nu. Detta
är ju ganska påfrestande även för oss
som är i medelåldern. När det gäller
principerna för SJ:s politik kan jag
hålla med fru Eriksson i Stockholm
om att SJ ju frångått principerna om
bestämda tågtider — detta mera skämtsamt
sagt.

Jag måste säga, herr talman, att vår
inställning till detta problem är att
pensionerna borde vara så beräknade
att pensionärerna kunde betala sina biljetter
själva.

De har emellertid inte sådan pension
och därför måste det finnas rabattsystem
som gör det möjligt för pensio -

Onsdagen den 2 mars 1900

Nr 9

117

Folkpensionärsrabatter på statens järnvägars och postverkets hussar

närerna att ta sig fram och leva någorlunda
drägligt. Så länge riksdagen
inte liar kunnat besluta om sådana pensionsbelopp
att pensionärerna själva
kan betala sina hyror eller järnvägsresor
anser jag det fullt riktigt att vi
fattar beslut av den karaktär det bär
gäller.

Herr talman! .lag skall inte bli långrandig,
utan jag vill sluta med att instämma
med herr Eriksson i Bäckmora
och herr Jonsson i deras argumentation.
Den kommunistiska gruppen kommer
att rösta för reservationen, vilken
jag ber att få yrka bifall till.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag har begärt ordet
därför att detta är en viktig, principiell,
ja, jag vill säga konstitutionell fråga.
Jag har utvecklat en viss energi på att
försöka förklara detta för herr Jonsson
i Mora i höstas, men det har tydligen
varit för döva öron.

Herr Eriksson i Bäckmora sade att
vi borde utsträcka 67-rabatten för folkpensionärer,
och jag vill svara: Det
tillkommer icke herr Eriksson i Bäckmora
att som riksdagsman bestämma
över det. Det tillkommer inte heller mig
som chef för kommunikationsdepartementet
att bestämma över det, därför
att denna kammare och medkammaren
genom i stort sett enhälliga beslut har
överlåtit åt statens järnvägar att sköta
sin taxepolitik på företagsekonomiska
grunder. Vill de skapa rabatter för pensionärer
eller andra grupper så är det
alldeles utmärkt, men det är SJ som
skall bestämma. Det kan icke bestämmas
av Sveriges riksdag såvida man
inte vill upphäva det beslut som man
i stort sett var enig om 1963. Det är
klart att man kan gå tillbaka hela vägen
och säga att järnvägsrabatter skall
fastläggas icke av järnvägsstyrelsen
utan av riksdagen och då skall man
ta alla obehagliga järnvägstaxor och
allt sådant. Det vore en väg över hela

fältet. Annars skall man hålla den linjen
att det är SJ:s sak, men inte gä
på den linjen alt man säger, att visst
skall SJ bestämma taxorna, men däremot
när det är någon grupp som är
.särskilt ömmande — och ingen har naturligtvis
några partitaktiska spekulationer
här — då plötsligt skall vi frånta
SJ rätten och köra in rabatten i stället.

Det är eu pricipiellt viktig fråga därför
att det är en total inkonsekvens i
handlingssättet, och man borde kunna
begära att riksdagens ledamöter skulle
ha den konsekvensen, att om man fattar
ett beslut klart och entydigt 1963
så skall man kunna hålla fast vid det
beslutet 1964, 1965 och 1966, nämligen
att SJ skall bestämma rabatterna. Det
finns ju en väg. Vill man nu ge rabatter
till olika grupper så får man väcka
motion om bidrag till SJ för att förmedla
rabatter till vissa grupper. Den
möjligheten finns. Om det skall gå över
socialhuvudtiteln eller kommunikationshuvudtiteln
vet jag inte. Det är emellertid
så man måste göra om riksdagen
skall kunna besluta om dessa rabatter.
Det är bara den skillnaden att då faller
de liksom inom ramen för de medel
man skall skaffa inkomster för, och
det är inte lika lätt.

Jag tycker att detta är en principiellt
viktig fråga därför att det är ett
försök att underifrån skjuta sönder eu
rationell och klok trafikpolitik som denna
riksdag i hög grad varit överens
om.

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! Vi motionärer har ingen
bristande respekt för de beslut som
har fattats; det är självklart att vad
riksdagen en gång har beslutat skall
följas. Vi har även respekt för att SJ
skall drivas efter affärsmässiga principer.
Jag vill säga detta till fru Eriksson.

Statsrådet Palme underströk att det
är eu viktig principiell fråga — och
det kan jag hålla med honom om —

118

Nr 9

Qnsdagen den 2 mars 1966

Folkpensionärsrabatter på statens järnvägars och postverkets bussar

att man respekterar de beslut som tidigare
har fattats av riksdagen. Men jag
vet inte, om statsrådet hade tillfälle
att lyssna till vad jag sade tidigare i
ett anförande, att vi motionärer har
ansett att man i första hand bör undersöka
huruvida det inte inom ramen
för de trafikekonomiska riktlinjerna
finns möjlighet att vidga rabattförmånerna,
så att rättvisa skapas åt alla
pensionärer. Vi syftar då främst på
dem som bor på platser där det inte
finns järnvägslinjer, varför de är tvingade
att anlita bussar.

Man kan fråga sig varför olika principer
skall tillämpas för järnvägstrafiken
och busstrafiken. Jag menar att det
skulle kunna undersökas om inte likartade
principer kunde genomföras.
Skulle det inte visa sig möjligt att lösa
frågan inom ramen för de trafikekonomiska
riktlinjerna, bör en sådan utredning
som vi föreslår få undersöka
om frågan kan lösas på annat sätt. Detta
är alltså vad utredningen bör försöka
komma fram till.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag vet inte om jag
skall behöva tacka statsrådet Palme för
den undervisning jag fick — jag märkte
nog att statsrådet Palme på sitt sedvanliga
sätt höjde pekpinnen.

Vad motionärerna och reservanterna
har begärt är en utredning, och då
måste jag fråga statsrådet Palme, om
riksdagen inte har så stor handlingsfrihet
att den kan begära en utredning
på detta område och om inte den utredningen
sedan kan bli en rekommendation
till dem som beslutar SJ :s taxepolitik? Herr

OHLIN (fp):

Herr talman! Jag blev något förbryllad
när jag hörde statsrådet Palme för
en stund sedan mycket magisteraktigt
tala om för kammarens ledamöter vad
de har för skyldigheter när det gäller
att skriva motioner och reservationer.

Jo då, då skall man —• herr Palme påstår
det — göra så att man föreslår ett
anslag etc.

Jag tror inte att kammarens ledamöter
har något särskilt stort behov av
att få höra från »magister» Palme hur
de skall skriva reservationerna. Här
föreslås, som herr Eriksson i Bäckmora
nyss sade, en utredning om detta problem,
varvid man inte på något sätt
har uteslutit möjligheten att utredningen
kan leda fram till att det föreslås ett
anslag från statskassan till SJ. Men herr
Palme säger att man är tvungen att redan
från början bara tala om detta. Jag
tror att kammarens ledamöter bör förbehålla
sig rätten att motionera om utredningar
som inte inskränkes på det
sätt som herr Palme kräver. De har full
rätt att begära utredning av detta problem
utan en sådan begränsning.

Jag skall alltså inte utesluta möjligheten
att utredningen tar hänsyn till
herr Palmes synpunkter. Men de är inte
de enda som kan anläggas. Därför tycker
jag att det är uppenbart motiverat
att biträda kravet om en utredning
av denna viktiga fråga. Om ett kommande
beslut skulle innebära en ändring
av riksdagens beslut för några år
sedan, säger jag: Än sen! Har inte den
svenska riksdagen rätt att ändra ett tidigare
fattat beslut?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det är alltid fägnande
att se herr Ohlin på alla tänkbara galejor.

Om jag har använt uttrycket »skall»
har det skett i det sammanhanget att
om man vill följa en viss principiell
riktlinje, så skall man göra det och det.

Det var kanske synd att herr Ohlin
inte lyssnade till den ende här i kammaren
som väl har någonting att säga till
om på denna punkt enligt tidigare riksdagsbeslut,
nämligen ledamoten av järnvägsstyrelsen
herr Turesson. Han förklarade
ju, att SJ handlar efter sina di -

Onsdagen den 2 mars 11)06

Nr 9

119

Folkpcnsionärsrabatter

rektiv, att man skall ta hänsyn till de
trafikekonomiska och företagsekonomiska
synpunkterna och att man självfallet
med denna utgångspunkt undersöker
på vad sätt man med rabatter till
grupper kan förena trafikekonomisk rationalitet
med någonting som innebär
något värdefullt för ifrågavarande
grupper. Och att sådana utredningar
som herr Ohlin avser ständigt pågår inom
järnvägsstyrelsen har herr Turesson
berättat här i dag. Jag är övertygad
om att SJ kommer att arheta vidare på
det sätt som åsyftas med den föreslagna
utredningen.

Men det som verkligen gjorde mig betänksam
var när herr Ohlin uttryckte
den i och för sig självklara satsen att
om riksdagen ett år fattar ett visst beslut
kan man ändra detta beslut efter
ett par år. Givetvis kan man göra detta,
men det beslut jag här åsyftade har
en utomordentligt vittgående principiell
räckvidd. Det innebär i själva verket
en omläggning av den statliga trafikpolitiken
över hela fältet, som bl. a. gåtut
på att trafikföretagen skall drivas
från rent företags- och trafikekonomiska
utgångspunkter och att de själva skall
sköta det hela.

Det är klart att man kan ändra även
ett sådant beslut. Men att herr Ohlin,
såsom jag tycker, så lättvindigt antyder
detta, är beklagligt. Det ger ett intryck
av en viss slapphet när det gäller att
hålla fast vid det som är mycket av
hörnstenen i svensk trafikpolitik, nämligen
de riktlinjer som riksdagen antog
år 1963.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Palme säger
att SJ handlar efter sina direktiv och
utreder företagsekonomiska aspekter på
frågan. Ja, utan tvivel gör SJ det. Men
det är ju irrelevant för den sak vi nu
diskuterar. Herr Palme säger att sådana
utredningar som det här är tal
om pågår ständigt. Nej, herr Palme. Vad

på statens järnvägars och postverkets bussar

det bär gäller är inte bara de rent företagsekonomiska
aspekterna, utan här
gäller det bl. a. frågan om Sveriges
riksdag vill att man skall så modifiera
reglerna att man med hänsyn till —
jag tar bara som exempel upp en möjlig
lösning — de företagsekonomiska
aspekterna vill besluta om ett anslag
till SJ för att ersätta den förlust som
detta eventuellt kan medföra.

Det har vi inte på något sätt uteslutit
i denna reservation. Man har heller inte
bundit sig för detta, utan man har
sagt att den saken får utredningen utvisa.
Därför finns det ingen möjlighet
att, som herr Palme nu gör på grund
av kravet på en utredning, säga att
man därmed har bundit sig för att utredningen
skall leda till en slutsats
som herr Palme finner betänklig. Utredningen
är i dessa avseenden förutsättningslös.
Det bör den vara i fråga
om de metoder som bör användas för
att om möjligt tillgodose de uppställda
önskemålen.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag tror nog att statsrådet
Palme har missförstått denna fråga
på något sätt. Vi kommunister ansluter
oss till reservationen, därför att
det där föreslås en utredning. Vilket
resultat denna utredning sedan ger,
kan varken statsrådet Palme eller jag
säga någonting om i dag.

Det heter ju »hela svenska folkets
järnväg» och då måste väl också vi
som riksdagsmän vara delägare i den.
Och vi tar naturligtvis hänsyn till de
synpunkter som statsrådet har, men å
andra sidan trodde jag att statsrådet
skulle ta hänsyn till vad riksdagsmännen
önskar, nämligen att man skall utreda
saken. Varifrån pengarna skall tas får
väl senare undersökas.

Jag tycker att statsrådets rädsla för
att reservationen skulle gå igenom är
alldeles för stor. Han kommer nog att
överleva även en sådan sak.

120 Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Folkpensionarsrabatter pa statens järnvägars och postverkets bussar

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det viktiga är principfrågan
om trafikpolitikens konsistens
och konsekvens. Riksdagen fattade ju
enhälligt beslut om den andra etappen i
trafikpolitiken för ett par månader sedan,
alldeles i slutet av höstsessionen,
och det är detta beslut jag nu försvarar.

Det är också utomordentligt intressant
att konstatera att herr Ohlin har
slagit till en mycket kraftig reträtt,
i det han säger att det inte gäller
trafikpolitiken, utan att det är
fråga om en helt förutsättningslös
utredning. Man kan också, menar han,
tänka sig ett särskilt anslag. Ja, han
skulle kanske ha hittat på detta litet
tidigare, ty det står inte i reservationen
ett ord heller om de möjligheter
till anslag som herr Ohlin antydde. Utredningen
är icke heller förutsättningslös,
tv i klämmen kan man läsa följande:
»anhålla om utredning av frågan
om utvidgning av folkpensionärsrahatterna
på statens järnvägar samt införande
av dylika rabatter på av statens
järnvägar och postverket drivna busslinjer.
»

Det råder inget som helst tvivel om
att det är SJ:s rabatter som skrivningen
avser, och det har ju också alla talare
före herr Ohlin varit inne på. Vid läsningen
av både skrivningen och klämmen
och efter samtal med utskottsledamöter,
som har varit med om behandlingen
i utskottet, finner man att det
är alldeles uppenbart, att de av herr
Ohlin antydda möjligheterna aldrig har
existerat för utskottet.

Det går inte så lätt att påstå att en
skrivning betyder någonting annat än
vad som står i den.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Statsrådet Palme talar
som om reservationen skulle ha uteslutit
möjligheten av att det beviljas ett
anslag till SJ, men den saken är icke
utesluten i reservationen. Man har inte

gått in på frågan om metoderna, och
därför är utredningen förutsättningslös
med avseende på arrangemangen. Det
är syftet som angivits, men inte de olika
tillvägagångssätten.

Herr talman! Låt mig bara till sist
framhålla, att det har gått för den
svenska riksdagen att ordna så, att riksdagsmännen
har fria resor, utan att
detta kullkastar herr Palmes trafikpolitiska
riktlinjer. Med litet god vilja bör
det också kunna gå att utsträcka resemöjligheterna
till den ifrågavarande
gruppen — i varje fall har man all anledning
att pröva möjligheterna härvidlag.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det är synd om herr
Ohlin som i den här debatten måste ta
till sådant som riksdagsmännens fria
resor. Nu är det faktiskt så att riksdagen
betalar för dessa resor.

Det kan inte gälla en förutsättningslös
utredning när det i reservationen
står följande: »Enligt utskottets mening
bör åtgärder i nyss nämnda syfte kunna
företagas omedelbart utan avvaktan på
en utredning av frågan.» Detta betyder
just en utvidgning av användningen av
rabattkort. Man kan bara peka på nästa
utskottsutlåtande, där det är fråga
om en utvidgning av systemet med avseende
på förtidspensionärerna. Då rör
det sig inte om något som helst anslag,
utan om att riksdagen skall överta de
befogenheter som SJ fått och besluta
att förtidspensionärerna skall ha sådana
rabatter.

Även den vägen är alltså stängd för
herr Ohlin, när han försöker argumentera
för reservationen.

Det är så lätt att påstå att man är
njugg mot folkpensionärerna. Och det
är så lätt för herr Ohlin att säga: »Det
är vi som slåss för pensionärerna.» Han
har väl också just av den anledningen
givit sig in i den här debatten. Men
det gäller att slåss för dessa pensionä -

Onsdagen den 2 mars 1906

Nr 9

121

Folkpensionärsrabatter på statens järnvägars och postverkets bussar

rer med de generella medel som står
riksdagen till förfogande och det gäller
att slåss för att få ett statligt trafikföretag
som kan arbeta på rationellt
sätt. Vi bär tidigare varit överens om
att inte lägga oss i trafikföretagets arbete
på sådana punkter som det här
gäller. Om vi vill få till stånd vissa rabatter,
så har vi att se till att anslag
utgår över statsbudgeten i vanlig ordning.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag syftade just på att
riksdagen betalar för riksdagsmännens
resor. Om herr Palme tycker att den
saken inte är relevant, så är det väl
därför att han fortfarande utgår från
att reservanterna begärt att utvidgningen
av folkpensionärsrabatterna skulle
göras utan ersättning. Någon sådan begäran
bar inte framställts — men den
kan göras om man vill. 1 varje fall
finns det all anledning att pröva den
saken.

Jag vill tillägga att jag för min del
tror att en företagsekonomisk undersökning
skulle visa att kostnaderna för
SJ skulle bli ganska begränsade och
att det vore en praktisk metod att ge
berörda människor en för dem väsentlig
förmån för en ringa nationalekonomisk
kostnad för SJ och samhället. Det
är bl. a. därför som jag tycker det finns
anledning pröva frågan, innan man avvisar
en metod som kan ha dessa samhällsekonomiska
fördelar.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill en sista gäng
påpeka för herr Ohlin att jag här inte
har diskuterat sakfrågan som det tillkommer
SJ att avgöra. Och herr Ohlins
senaste försvarslinje att reservationens
förslag skulle innefatta beviljande av
anslag faller helt på reservationens
skrivning, i vilken riksdagen uppmanas
att utan föregående utredning fatta beslut
om en utsträckning av rabattförmå -

nerna. Därmed är herr Ohlins linje om
förutsättningslösheten totalt sönderslagen.

Det var kanske synd att herr Ohlin
inte hade läst utskottsutlåtandet, innan
han gav sig in i denna debatt.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Denna fråga har blivit
tillspetsad alldeles i onödan genom att
statsrådet Palme och herr Ohlin bär
råkat i luven på varandra. I utskottet
gjorde vi upp saken i all gemytlighet.
Vi var på det klara med att förslaget
var något som verkade populärt ute i
bygderna, och somliga föll för det, andra
inte. Så enkelt var det. Ingen i utskottet
apsåg att man skulle gå ifrån de
principer som vi antagit för SJ :s skötsel,
och det var heller ingen som ansåg
att det inte också fanns andra vägar
att förbättra folkpensionärernas och
andra pensionstagares förhållanden. Det
var vi på det klara med på alla håll,
och ända fram till 1964 var man också
redo att stå för meningen i kammaren.

Nu säger herr Nilsson i Gävle att ännu
har inte pensionärerna fått det så
särskilt bra. Många har det fortfarande
rätt dåligt. Men det kan inte ha skett
någon försämring sedan 1964, och ända
fram till det året förstod man att man
kunde låta bli att ge efter. Så enkelt är
det. Det är inte någon förvillelse när
det gäller principerna. Dem har vi fullt
klara för oss på ömse häll.

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! Får jag bara säga ett
par ord om den mening i reservationen
som gäller förtidspensionärer och
som statsrådet Palme här läste upp.
När reservanterna där anser att förtidspensionärerna
omedelbart borde kunna
få del av samma rabattförmån som folkpensionärerna
har, så avser de endast
att de båda grupperna skall jämställas
när det gäller de s. k. 67-korten. Och
det har ju omvittnats även från SJhåll
att dessa kort har varit en god

122

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Reserabatt åt handikappade

affär för SJ. Följaktligen skulle inte
den åtgärden att förtidspensionärer och
folkpensionärer jämställes i det fallet
kunna innebära någon försämring av
SJ:s finanser.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jonsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets.hemställan
i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 94 ja och 95
nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl.

§ 33

Reserabatt åt handikappade

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
väckta motioner om reserabatt åt handikappade.

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade, likalydande motionerna I:
126 av herr Strandberg m. fl. samt II:
171 av fru Sundberg och herr Nordstrandh
föreslogs, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställde att anvisningar
utfärdades innebärande att
SJ:s 67-kortsystem även finge innefatta
handikappade personer, vilka tillerkänts
förtidspension och icke uppnått
67 års ålder.

Utskottet hemställde,

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna 1:126 och 11:171 i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde
om utfärdande av anvisningar i syfte
att göra det s. k. 67-kortsystemet tilllämpligt
på förtidspensionärer, vilka icke
uppnått 67 års ålder.

Reservation hade avgivits av fru
Eriksson i Stockholm, herrar Möller,
Sörlin, Hellebladh, Hedlund, Helge
Karlsson och Wååg, fru Jäderberg samt
herrar Svensson i Kungälv, Haglund,
Wikner och Gustafsson i Uddevalla, vilka
ansett att utskottet bort hemställa att
de likalydande motionerna I: 126 och
II: 171 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Med samma motivering
som anförts i föregående utlåtande ber
jag få yrka bifall till reservationen.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det tjänar givetvis inte
mycket till att fortsätta argumenteringen
för och emot en utvidgning på ett
eller annat sätt av det s. k. 67-kortets
användning, vare sig diskussionen skall
gälla behovssynpunkter eller principiella
aspekter. Jag skall också fatta mig
kort.

Motionerna I: 126 och II: 171, vilken
senare jag varit med om att väcka, tar
sikte på en kategori som av ekonomis -

Onsdagen den 2 mars 19(5(5

Nr 9

123

Interpellation ang. trafiksituationen inom statens järnvägar

ka skäl bör komma i åtnjutande av
67-kortct, nämligen de handikappade.
Många av dem som har tillerkänts förtidspension
torde leva under samma
betingelser som folkpensionärer, och
det synes därför rimligt att 67-kortssystemet
får gälla även för dem, trots att
de inte uppnått 67 års ålder.

Det föreligger en viss olikhet mellan
de motioner som nu behandlas och de
som diskuterades under närmast föregående
punkt på föredragningslistan.
Här är det inte fråga om utsträckning
av kortets giltighet i tid eller om
utsträckning till nya linjer, utan avsikten
är att föra in en ny kategori
människor på 67-kortets användningsområde.
Kortet är ju lönsamt för SJ,
och det bör kunna bli ännu lönsammare
om ytterligare några, som kan anses
vara berättigade, får använda det.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Eriksson i Stockholm
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Eriksson i Stockholm
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom

uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 94 ja och
95 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av fru Eriksson i Stockholm
m. fl.

§ 34

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av
väckt motion angående statens järnvägars
rabattresor för värnpliktiga.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 35

Interpellation ang. trafiksituationen
inom statens järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! Under de senaste månaderna
har allvarliga rubbningar inträffat
i järnvägstrafiken i vårt land.
Avvikelserna från tidtabellerna har varit
av en omfattning som icke kan
accepteras. Förtroendet för statens järnvägar
har genom det inträffade satts
på hårda prov.

Den ovanligt kalla och snörika vintern
har anförts som skäl för de tidvis
nära nog kaotiska förhållandena. Den
ökade automatiseringen har kommit
järnvägsnätet att menligt påverkas av
meteorologiska företeelser. Personalminskningen
har drivits så långt att
man inte haft tillgång till den manuella
arbetskraft, som krävs för att bemästra
en prekär situation. Hela förklaringen
till störningarna torde emellertid
knappast vara att söka i väderleksförhållandena.
En starkt bidragande or -

124

Nr 9

Onsdagen den 2 mars 1966

Interpellation ang. trafiksituationen inom statens järnvägar

sak till det uppkomna läget synes vara den
nerslitning av materielen som tillåtits
ske. Bl. a. har man tvingats använda
sig av ånglok i stället för de nerslitna
loken av modernare slag, och det torde
stå klart, att en sådan åtgärd medverkar
till att öka missförhållandena. Den
mycket omfattande inskränkning som
företagits på personalsidan torde ha
medfört att underhållet av materielen
har eftersatts. Mycket tyder också på
att hrister i informationen och utbildningen
inom verket föreligger.

Vidare synes SJ:s organisation sakna
den flexibilitet som är nödvändig för
att möta de påfrestningar som följer av
den ökade trafikintensiteten t. ex. vid
större helger och i samband med skollovsresor.
Det finns i förevarande sammanhang
också anledning uppmärksamma
de svårigheter som uppenbarligen
är förenade med framkörningen av tågen
från rangerbangården i Hagalund
till Stockholm C.

Det torde också kunna ifrågasättas
om trafiksäkerheten inom SJ, som är
av fundamental betydelse, i det rådande
läget är tillfredsställande. Det vill synas
som om strävandena att ersätta
undermålig materiel — som användes
särskilt vid högtrafik — med ur trafiksäkerhetssynpunkt
godtagbar sådan
icke drives med den kraft som måste
krävas.

Åtgärder måste med nödvändighet
omedelbart vidtagas i syfte att nå normala
förhållanden i järnvägstrafiken.
Förtroendet för SJ som ett säkert och
effektivt kommunikationsmedel måste
återställas. Det är också nödvändigt
att planeringen sker så att situationer
som den som verket nu råkat i kan
förhindras. SJ:s marginella resurser
måste uppenbarligen ökas för att både
från det normala avvikande väderleksförhållanden
och andra störningsmoment
skall kunna kontrolleras.

Med hänvisning till det anförda hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunika -

tionsdepartementet få ställa följande
frågor:

1. År statsrådet beredd att inför kammaren
lämna en redogörelse för orsakerna
till den rådande trafiksituationen
inom SJ?

2. Anser statsrådet att kraven på trafiksäkerheten
inom SJ är tillfredsställande
i nuvarande läge?

3. Vilka åtgärder har statsrådet för
avsikt att vidtaga för att komma till
rätta med missförhållandena?

4. Har statsrådet för avsikt att medverka
till att en beredskapsplan upprättas
inom SJ, så att situationer som den
aktuella kan undvikas i framtiden?

Denna anhållan bordlädes.

§36

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 80, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående
statschefens ställning.

§ 37

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 33, om förklaring enligt artikel 46
i Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna, samt

nr 35, angående förlängning av giltighetstiden
för 1962 års internationella
veteavtal.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 38

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
795, av herr Regnéll m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 37, med
förslag till godkännande av 1965 års
europeiska överenskommelse till förhindrande
av rundradiosändningar från

Onsdagen den 2 mars 1900

Nr 9

125

stationer utanför nationella territorier,
in. in.

Ilenna motion bordlädes.

8 39

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Wennerfors
till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet angående be -

myndigande att anvisa lärare inom det
allmänna skolväsendet andra arbetsuppgifter
än undervisning.

§ 40

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.08.

In fidem

Sune K. Johansson