Torsdagen den 24 april (Riksdagens protokoll 1969:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 20

ANDRA KAMMAREN

1969

24—30 april

Debatter m. m.

Torsdagen den 24 april

Sid.

Svar på frågor av:

herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. tidpunkten för framläggande av

proposition om förbud mot spritreklam...................... 7

herr Bengtsson i Landskrona (s) ang. åtgärder mot olaga fiske i Öresund
.................................................... 9

herr Björk i Påarp (s) ang. kommunernas uppsökande socialvårdande
verksamhet...................................... 10

Svar på interpellationer av:

herr Oskarson (m) ang. planerad utbyggnad av europaväg 6........ 11

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. bristen på personal inom åldringsvården.
.............................................. 14

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. försäljningen av hörapparater
och herr Andersson i Örebro (fp) ang. informationen om hjälpmedel
för handikappade................................... 15

Meddelande om enkla frågor av:

herr Sörenson (s) ang. åtgärder mot skada genom oljeutsläpp från

fartyg................................................... 21

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. åtgärder för att öka antalet

präster................................................... 21

herr Sjöholm (fp) ang. regeringens officiella ståndpunkt i fråga om

svenskt deltagande i europamästerskapen i fri idrott i Aten...... 21

1—Andra kammarens protokoll 1969. Nr 20

Nr 20

Innehåll

Fredagen den 25 april

Sid.

Meddelande ang. sammanträdena fredagen den 25, tisdagen den 29 och

onsdagen den 30 april........................................ 22

Åtgärder inom den ekonomiska politikens och näringspolitikens områden.
..................................................... 22

Förstatligande av bensin- och oljehandeln......................... 27

Skyldighet att samråda med kyrkoråd i stadsplanefrågor............ 29

Byggnadslov för vissa ekonomibyggnader......................... 31

Stödåtgärder på fiskets område, m. m............................. 32

Företagens hälsovård.......................................... 36

Åtgärder för att stimulera konsumtionen av fruktdrycker............ 41

Åtgärder mot reklam för sprit och tobak m. m...................... 43

Avdrag vid inkomstaxeringen för kostnad för bil vid resor mellan

bostad och arbetsplats....................................... 46

Bättre belysning för motorfordon................................ 51

Förenkling av företagens uppgiftsskyldigheter m. m................. 52

Interpellationer av:

fru Ryding (vpk) ang. åtgärder för att upplysa svenska spanien resenärer

om vissa förhållanden.............................. 53

herr Oskarson (m) ang. åtgärder för att förbättra arbetsförhållandena
inom polisdistriktens utredningsavdelningar.............. 54

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. förberedelser för användande av
torv som bränsle.......................................... 55

Måndagen den 28 april

Svar på interpellation av herr Hansson i Skegrie (ep) ang. verkningarna
av kommuners markförvärv.......................... 59

Meddelande om enkel fråga av herr Wedén (fp) ang. sysselsättningsfrämj
ande åtgärder inom Vindelälvsområdet.................... 66

Tisdagen den 29 april

Svar på interpellation av herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. isbrytar verksamheten.

.............................................. 66

Riktlinjer för svensk export av krigsmateriel, m. m.................. 69

Förstatligande av krigsmaterielindustrin.......................... 72

Befrielse från arvsskatt för vissa stiftelser och sammanslutningar

som är befriade från gåvoskatt................................. 75

Sjukpenningklass vid s. k. bristyrkesutbildning.................... 79

Lag om pensionstillskott, m. m................................... 80

Återplacering i sjukpenningklass i visst fall........................ 96

Innehåll

Nr 20

Sid.

Interpellationer av:

herr Lindkvist (s) ang. vissa negativa verkningar av bostadstillägg. 97

herr Thylén (m) ang. utbetalningen av bostadstillägg.............. 98

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. en för kommunreformen nödvändig
upprustning av vägarna.............................. 99

Meddelande om enkla frågor av:

herr Bergqvist (s) ang. saneringen av handeln med begagnade

bilar..................................................... 101

herr Hermansson (vpk) ang. åtgärder med anledning av företagen

undersökning om status och dom i trafikmål................... 101

herr Oskarson (m) ang. användningen av kemiska bekämpningsmedel
vid odling av grönsaker............................... 101

fru Sundberg (m) ang. individualiserad matematikundervisning i
skolorna................................................. 101

Onsdagen den 30 april

Svar på frågor av:

herr Hedin (m) ang. möjlighet för värnpliktig att erhålla sjukvårds utbildning

med befrielse från vapenutbildning.............. 101

herr Källstad (fp) ang. sprängolyckorna vid militära förband....... 103

herr Nilsson i Bästekille (m) ang. ersättning till minkgårdsägare för
vissa förluster.............. 104

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. åtgärder för att öka antalet präster.
..................................................... 105

herr Sörenson (s) ang. åtgärder mot skada genom oljeutsläpp från

fartyg............................................. 106

fru Eriksson i Stockholm (s) ang. utbildning av dietister........... 109

herr Eriksson i Arvika (fp) ang. avslutningsdag för vissa årskurser

i gymnasium och fackskola.................................. 110

herr Nilsson i Bästekille (m) ang. ekonomisk hjälp åt fiskarbefolkningen
i södra Skåne.............................. Hl

Svar på interpellationer av:

herr Hedin (m) ang. en kampanj i radio och TV mot nedskräpning i

naturen, m. m..........!.............................. 112

herr Sellgren (fp) ang. samordning mellan trafikpolitiken och lokaliseringspolitiken
inom det norra stödområdet................... 117

Interpellation av fru Lewén-Eliassön (s) ang. den sociala samman- ''
sättningen av klasserna i grundskolan........................ 124

Nr 20

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 25 april

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 16, om åtgärder inom den ekonomiska
politikens och näringspolitikens områden........................ 22

— nr 17, om postgirokonto för alla medborgare.................... 27

— nr 18, om förstatligande av bensin- och oljehandeln.............. 27

— nr 19, ang. zonindelningen vid beräkningen av bilförsäkringspremier.
..................................................... 29

Första.lagutskottets utlåtande nr 25, om utvidgning av ansvarighetsförsäkring
att gälla även vid skada på grund av olyckshändelse........ 29

— nr 26, om viss uppgiftsplikt för försäkringsgivare vid förmånstagar förordnande.

............................................... 29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27, om skyldighet att samråda med

kyrkoråd i stadsplanefrågor................................... 29

—• nr 28, om byggnadslov för vissa ekonomibyggnader.............. 31

— nr 29, ang. vissa anslag ur kyrkofonden........................ 31

Jordbruksutskottets utlåtande nr 11, ang. stödåtgärder på fiskets område,
m. m.................................................. 32

— nr 12, ang. veterinärmedicinsk rådgivnings- och laboratorieverksamhet
.................................................... 36

— memorial nr 13, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar

över försäljningar av viss staten eller allmänna arvsfonden tillhörig
fast egendom.......................................... 36

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27, ang. företagens hälsovård.
...................................................... 36

— nr 28, om bättre arbetarskydd m. m. inom vissa yrkesområden.... 40

— nr 29, om åtgärder för att stimulera konsumtionen av fruktdrycker
.................................................... 41

— nr 30, ang. åtgärder mot reklam för sprit och tobak m. m.......... 43

— memorial nr 31, ang. överlämnande till lagutskott av vissa till

allmänna beredningsutskottet remitterade motioner.............. 46

Statsutskottets utlåtande nr 52, ang. statsbidrag till Riksförbundet för

kriminalvårdens humanisering................................ 46

Bevillningsutskottets betänkande nr 31, om ändring i kommunalskattelagen
...................................................... 46

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 32, om utbildning vid
trafikskolorna i olycksfallsvård........ 51

— nr 33, om bättre belysning för motorfordon..................... 51

— nr 34, om förenkling av företagens uppgiftsskyldigheter m. m...... 52

Tisdagen den 29 april

Utrikesutskottets utlåtande nr 3, ang. riktlinjer för svensk export av

krigsmateriel, m. m............ 69

Bankoutskottets utlåtande nr 20, om förstatligande av krigsmateriel industrin.

.................................................. 72

Statsutskottets utlåtande nr 54, ang. statligt förarskydd.............. 74

— nr 61, ang. allmän beredskapsstat (vissa allmänna frågor)......... 74

— nr 62, ang. allmän beredskapsstat (justitiedepartementet)........ 74

Innehåll

Nr 20

Sid.

— nr 63, ang. allmän beredskapsstat (utrikesdepartementet)......... 74

— nr 64, ang. allmän beredskapsstat (försvarsdepartementet)........ 74

— nr 65, ang. allmän beredskapsstat (socialdepartementet)......... 74

— nr 66, ang. allmän beredskapsstat (kommunikationsdepartementet)
.................................................... 74

— nr 67, ang. allmän beredskapsstat (finansdepartementet)......... 74

— nr 68, ang. allmän beredskapsstat (utbildningsdepartementet)..... 74

— nr 69, ang. allmän beredskapsstat (handelsdepartementet)........ 74

— nr 70, ang. allmän beredskapsstat (inrikesdepartementet)......... 74

— nr 71, ang. allmän beredskapsstat (industridepartementet)........ 74

— nr 72, ang. utgifter på tilläggsstat III (justitiedepartementet)..... 74

-— nr 73, ang. utgifter på tilläggsstat III (utrikesdepartementet)...... 74

— nr 74, ang. utgifter på tilläggsstat III (försvarsdepartementet)..... 75

— nr 75, ang. utgifter på tilläggsstat III (socialdepartementet)....... 75

— nr 76, ang. utgifter på tilläggsstat III (kommunikationsdepartementet)
................................................... 75

— nr 77, ang. utgifter på tilläggsstat III (finansdepartementet)...... 75

— nr 78, ang. utgifter på tilläggsstat III (utbildningsdepartementet).. 75

— nr 79, ang. utgifter på tilläggsstat III (handelsdepartementet)..... 75

— nr 80, ang. utgifter på tilläggsstat III (inrikesdepartementet)...... 75

— nr 81, ang. utgifter på tilläggsstat III (civildepartementet)........ 75

Bevillningsutskottets betänkande nr 34, ang. befrielse från arvsskatt

för vissa stiftelser och sammanslutningar som är befriade från gåvoskatt
...................................................... 75

— nr 36, om ändring i förordningen om sjömansskatt............... 79

— nr 37, om ändring i tulltaxeringsförordningen, m. m.............. 79

-— nr 38, ang. förordnig om antidumping- och utjämningstull, m. m.. . 79

— nr 39, om ändring i uppbördsförordningen m. m................. 79

Bankoutskottets utlåtande nr 21, ang. anslag på tilläggsstat II (riksdagen
och dess verk m. m.).................................... 79

— nr 22, om en översyn av riksdagens handläggnings- och kanslirutiner.
.................................................... 79

Första lagutskottets utlåtande nr 28, om ändring i rättegångsbalken .... 79

—- nr 29, om handläggning av narkotikamål inom stängda dörrar..... 79

— nr 30, om rätt att överklaga övervakningsnämnds beslut i passärende.
.................................................... 79

— nr 31, om omprövning av bestämmelserna beträffande handel med

explosiva varor............................................. 79

Andra lagutskottets utlåtande nr 39, ang. sjukpenningklass vid s.k.
bristyrkesutbildning......................................... 79

— nr 41, ang. lag om pensionstillskott, m. m....................... 80

Statsutskottets utlåtande nr 53, ang. Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om pensionstillskott, m. m., såvitt ej avser lagförslagen
..................................................... 95

Andra lagutskottets utlåtande nr 42, om återplacering i sjukpenningklass
i visst fall.............................................. 96

—- nr 43, om samordning mellan sjukpenning och sjukbidrag......... 96

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33, ang. utformningen av körkort..... 96

— nr 34, om obligatorisk reflexanordning för gående................ 96

— nr 35, om rätten att parkera i s. k. T-kors....................... 96

■Nr 20

Innehåll

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 14, ang. allmän beredskapsstat (jordbruksärenden).
............................................. 96

— nr 15, ang. utgifter på tilläggsstat III (jordbruksdepartementet)... 96

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 35, om åtgärder för att förhindra
trafikolyckor bland skolungdomen....................... 97

— nr 36, om intensifierad forskning och upplysning om allergier...... 97

— nr 37, om inrättande av beställningscentraler för byggnadsreparationer.
.................................................... 97

Torsdagen den 24 april 1969

Nr 20

Torsdagen den 24 april

Kl. 15.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. tidpunkten för
framläggande av proposition om förbud
mot spritreklam

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund i Stockholm
har frågat mig när den av 1968
års riksdag till vårriksdagen i år begärda
propositionen om förbud mot spritreklam
kommer att framläggas.

Enligt regeringens bedömning möter
det hinder från tryckfrihetsrättsliga
synpunkter att lagstiftningsvägen införa
generellt förbud mot spritreklam. Någon
proposition i ämnet förbereds därför
inte för närvarande. Jag vill emellertid
erinra om att Vin- och spritcentralens
leverantörer redan nu ålägger
sig vissa begränsningar i sin reklam och
att önskvärda förbättringar härvidlag
torde kunna åstadkommas genom överenskommelser
mellan Vin- och spritcentralen
och leverantörerna.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret, som ju var
relativt positivt, även om riksdagens
beställning av ett lagreglerat reklamförbud
inte för närvarande kommer att
effektueras.

Man kan inte vara annat än förvånad
över att bedömningen av den juridiska
sidan av denna fråga kan vara så olika.
Vi har ju haft ett reklamförbud i samband
med reformen 1954. Sedan blev
det vissa reklambegränsningar, som
gällde fram till 1957 då de — uttryckligen
på försök — hävdes. 1961 års nykterhetslagkommitté
ställde sig inte lika
tveksam till ett förbud, utan menade att
det gick för sig att lagstifta om ett sådant,
och 1968 års riksdag gick ännu
längre och tänkte sig ett förbud eller inskränkning
av reklamen för rusdrycker,
vilket skulle kunna ske effektivt genom
att man i rusdrycksförsäljningsförordningen
tog in bestämmelser om att partihandelsbolaget
ålades att uppställa
villkor för reklamen för att inköp från
viss firma skulle kunna ske.

Det är tydligen inte om saken vi har
olika meningar, utan om metodiken.
Jag tycker för min del att läget på detta
område är sådant att man verkligen
skulle kunna försöka med lagstiftning.
Kritiken mot spritreklamen har skärpts
sedan jag framställde min fråga. Statens
konsumentråd har skrivit till regeringen
och skarpt kritiserat i första hand
tobaksreklamen men också spritreklamen
och begärt att åtgärder skulle vidtagas.
Generaldirektör Rexed i socialstyrelsen
uttalade den 14 april som chef
för liälsosträvandena i landet att man
nu måste gå till en liknande attack i alkoholfrågan
som man gjort i narkotikafrågan.
Han vände sig mot alkoholen och
sade att det är den farligaste hälsorisken
som vi fritt låter utveckla sig i landet
och tilläde att reklam och propaganda
för alkohol och tobak skyler över
skadeverkningarna. Han tilläde att re -

Nr 20

Torsdagen den 24 april 1969

Svar på fråga ang. tidpunkten för framläggande av proposition om förbud mot
spritreklam

klammännen är skickliga, i detta fall
alltför skickliga.

Här gäller det alltså den juridiska
metodiken. Det är trots allt värt uppskattning
att finansministern förklarar
att partihandelsbolaget ändå kan driva
utvecklingen till en minskning av spritreklamen.
Det är exakt vad jag har
tyckt länge, och jag sade det också i debatten
här i riksdagen 1968, när vi begärde
en lagstiftning. Jag tyckte att saken
skulle kunna ordnas utan lagstiftning,
och jag vill fråga om finansministern
menar att det nu finns möjligheter
att gå längre på den vägen än man hittills
gjort. Att läget inte är tillfredsställande
för närvarande är ju tydligt, eftersom
kritiken i denna fråga alltjämt
består och t. o. m. skärpts.

Finansministern säger ju i svaret att
»önskvärda förbättringar härvidlag torde
kunna åstadkommas---.» Jag vill

fråga om finansministern räknar med
att sådana förbättringar verkligen kommer
att vara möjliga.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Den fråga interpellanten
nu ställde skiljer sig inte så litet
från den fråga han skriftligen framställt
och som jag svarat på. Där undrar herr
Wiklund om man kan räkna med att
det framläggs en proposition om förbud
mot spritreklam, och jag har i mitt svar
sagt att vi kommit till den slutsatsen,
vid ganska ordentliga undersökningar
i finansdepartementet och i justitiedepartementet,
att ett sådant förbud icke
torde vara förenligt med tryckfrihetsförordningen,
som ju är en av våra
grundlagar. Nu nyanserar herr Wiklund
i Stockholm frågan och undrar, om man
kan tänka sig en begränsning av reklamen.
Det spörsmålet har, om man följer
den historiska utvecklingen, varit föremål
för många överväganden, och riksdagen
har vid ett par tillfällen som sin

mening uttryckt att vissa begränsningar
borde kunna genomföras.

Det studium vi har kostat på denna
fråga ger mig nog anledning säga att
vissa begränsningar bör ligga inom
möjligheternas ram —• dock icke ett totalförbud,
som herr Wiklund efterlyste
i sin fråga. Jag har emellertid också
sagt mig att en enklare väg att komma
fram, eftersom det gäller ett monopolbolag
som har sina naturliga affärsförbindelser
med leverantörerna, är att
i samband med affärsdiskussioner förhandlingsmässigt
åstadkomma den begränsning
av reklamen som både herr
Wiklund och jag i princip finner önskvärd.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Men i praktiken skulle
väl förhandlingar mellan partihandelsbolaget
och leverantörerna kunna leda
fram till ett förbud de facto. Det är väl
ändå inte så att statliga bolag — säg
t. ex. LKAB — behöver ha ett lagstöd
för att välja sina leverantörer? Om man
helt enkelt säger ifrån, att här skall det
inte vara någon reklam — vi köper inte
från er om ni gör reklam — blir det ju
ett faktiskt reklamförbud utan lagstiftning.

Jag tycker att det skulle vara möjligt
att komma långt den vägen. Och jag är
inte alls angelägen om att vi skall lagstifta
i onödan; går det att få bort denna
reklam utan lagstiftning, är detta ju
högst tillfredsställande.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Den juridiska sakkunskap
som bedömt detta ärende har konstaterat
att ett definitivt förbud icke vore
i överensstämmelse med gällande
grundlagar. Jag är rädd för att om monopolbolaget
skulle kräva ett definitivt
förbud, så vore det också indirekt
i strid med grundlagarna, och processer
kunde då komma att tagas upp med

Torsdagen den 24 april 1969 Nr 20

Svar på fråga ang. åtgärder mot olaga fiske i Öresund

åberopande av tryckfrihetsförordningen.

Däremot visar det sig vid ett studium
av den historiska utvecklingen av dessa
frågor — jag var inne på detta i mitt
förra anförande — att både justitiekansler^
ett par justitieministrar, ett
par finansministrar och riksdagens lagutskott
vid några tillfällen har ansett
att vissa begränsningar av reklamen icke
bör stå i strid med tryckfrihetsförordningen.
Jag har en känsla av att monopolbolaget
är tvingat att ta hänsyn
till detta principiella ståndpunktstagande
och inte förhandlingsvägen —- även
om bolaget har en god förhandlingsposition
■—■ kan tvinga fram totalförbud.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag har inte mycket att
tillägga. Men jag tycker inte att partihandelsbolaget
behöver ta så starkt intryck
av ett tryckfrihetsrättsligt resonemang
som finansministern här gör gällande.
Jag drar återigen parallellen med
andra statliga företag, exempelvis
LKAB. Det är väl inte så att dessa statliga
företag antingen måste falla tillbaka
på en särskild lagstiftning vid valet
av sina leverantörer eller också, om det
gjorts några juristuttalanden, nödvändigtvis
skall vara vägledda av dessa
uttalanden. Det rör sig ju bara om gjorda
uttalanden eller tolkningar och icke
om en lagstiftning som föreligger färdig
att tillämpa.

Jag kan inte förstå att partihandelsbolaget
inte skulle ha full frihet att helt
enkelt säga nej till leverantörer, som
ägnar sig åt spritreklam.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. åtgärder mot olaga
fiske i Öresund

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: -

Herr talman! Herr Bengtsson i Landskrona
har frågat om jag är beredd att ta
upp förhandlingar med berörda danska
myndigheter om straffskärpning eller
andra lämpliga åtgärder för att så långt
som möjligt förhindra det olaga fiske
som förekommer i Öresund.

1932 års fiskekonvention mellan Sverige
och Danmark innebär bl. a. att
fisket i Öresund i huvudsak är gemensamt
för fiskarna i de båda staterna.
Ordningen och sättet för fiskets bedrivande
regleras ingående i konventionen.
Bl. a. är allt trålfiske i Öresund förbjudet
söder om en linje ungefär i höjd
med Svinbådan. Efterlevnaden av bestämmelserna
övervakas av de båda
staterna gemensamt, men överträdelser
får åtalas och bestraffas bara i den fiskandes
hemland.

Frågan om en revision av konventionen
är för närvarande av olika skäl
aktuell. Bl. a. har från svensk sida ansetts
att påföljdssystemet lett till otillfredsställande
resultat. Särskilt har detta
gällt överträdelser av trålfiskeförbudet.
De utmätta straffen har i många fall
tett sig så lindriga, att man ifrågasatt
om de fått någon återhållande effekt.

I slutet av 1967 enades Sverige och
Danmark om en översyn av konventionen.
Sedan de båda ländernas fiskarorganisationer
upprättat ett gemensamt
förslag till ändringar i konventionen
och detta remissbehandlats, har överläggningar
inletts mellan ombud för de
båda staterna. Hittills har förhandlingarna,
enligt vad jag erfarit, i huvudsak
gällt fiskeritekniska frågor, men de
väntas inom kort komma att röra övriga
konventionsbestämmelser, alltså även
påfölj dssystemet. Arbetet bedrivs på
svensk sida i nära samarbete med berörda
fiskarorganisationer.

De förhandlingar herr Bengtsson förordar
och som även jag finner angelägna
är alltså redan i gång.

Vidare anförde

Nr 20

Torsdagen den 24 april 1969

Svar på fråga ang. kommunernas uppsökande socialvårdande verksamhet

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern
för svaret på min fråga.
Denna är föranledd av de mycket ofta
återkommande rapporterna om olaga
fiske i Öresund, ett olaga fiske som
åstadkommer stor skadegörelse på fiskarnas
redskap och givetvis också på
fiskbeståndet. Detta medför i sin tur
betydande ekonomiska förluster för
fiskarbefolkningen, som sannerligen får
leva på ganska små inkomster.

Om man tar del av den statistik, som
har gjorts i södra kustdistriktet, skall
man finna att under de fyra åren 1965—
1968 inte mindre än 69 överträdelser
har rapporterats. Enbart under de månader
som gått av detta år har sex fall
av olaga fiske uppdagats. Samtidigt har
kunnat konstateras att samma båt —
det rörde sig här om en dansk båt —-ertappades vid sju olika tillfällen under
en ganska kort tidrymd. Jag delar helt
den uppfattning som statsrådet tillkännager
i svaret, nämligen att det kan
ifrågasättas om inte straffpåföljden —
i regel utdöms böter — är alltför låg.

Om jag får lov att ge jordbruksministern
en rekommendation i detta sammanhang,
skulle det vara att man försöker
ändra konventionen så att personer
som ertappas med olaga fiske på
svenskt väften uteslutande döms efter
svensk lag, även om det handlar om
danskar. Man bör också ge de bevakningsbåtar
som ertappar tjuvfiskare rätt
att ilandföra och lägga beslag på såväl
redskap som båtar intill dess dom har
avkunnats. Gör man så, kan det möjligen
så småningom bli någon ordning
på dessa förhållanden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. kommunernas
uppsökande socialvårdande verksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Björk i Påarp har
frågat, om jag är beredd att vidta effektiva
åtgärder för att stimulera och
underlätta för kommunerna att fullgöra
de åligganden som ankommer på dem
till följd av den beslutade utvidgningen
av den uppsökande socialvårdande
verksamheten.

Enligt beslut vid förra årets riksdag
har gjorts ett tillägg till socialhjälpslagen
beträffande socialnämndernas
uppsökande verksamhet. Genom lagändringen
har klarlagts att socialnämnderna
skall skaffa sig kännedom om de
individuella behoven av omvårdnad
och antingen själva vidta åtgärder eller
förmedla vårdinsatser.

Denna uppsökande verksamhet bör
ses som en integrerad del av de uppgifter
som åvilar kommunernas socialvårdande
organ. Verksamheten har tidigare
haft en relativt begränsad omfattning.
Lagändringen har redan medverkat
till en ökad aktivitet på detta
område, och olika metoder för verksamheten
håller nu på att prövas i kommunerna.
Socialstyrelsen har bl. a. med
ledning av erfarenheterna av den hittills
bedrivna verksamheten utarbetat
råd och anvisningar till kommunerna
rörande utformningen av den uppsökande
verksamheten. Efter att ha inhämtat
kommunförbundets yttrande har
socialstyrelsen nu fastställt dessa anvisningar,
och styrelsen kommer inom
de närmaste dagarna att distribuera anvisningarna
till kommunerna.

Vidare anförde

Herr BJÖRK i Påarp (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för svaret. Anledningen
till min fråga är just dröjsmålet med
de anvisningar för den uppsökande
verksamheten som tidigare har aviserats
men som har dröjt ganska länge. Socialministern
säger i svaret att de nu skall
distribueras inom de närmaste dagarna,
och de kommer säkerligen att diskuteras

Torsdagen den 24 april 1969

Nr 20

Svar på interpellation ang. planerad utbyggnad av europaväg 6

och mottagas med stort intresse i kommunerna.

Men det är inte enbart detta dröjsmål
som har gjort mig oroad. Statsmakterna
måste också genom uppföljning och
medverkan på alla sätt underlätta för
kommunerna att snabbt vidta åtgärder,
om dessa skall kunna leva upp till de
ambitioner som ligger i de beslut som
har fattats. Med ett system av liknande
åtgärder som de som nu tillämpas för
den sociala hemhjälpsverksamheten i
kommunerna borde man snabbare kunna
åstadkomma den aktivitet och målsättning
som är nödvändig. Jag hade
tänkt mig att det skulle vara möjligt att
genom ett bidragssystem liknande den
aktiva sociala hemhjälp som nu utvecklats
skapa förutsättningar för kommunerna
att hastigt komma i gång med
verksamheten på detta område.

Av dem som svarar för verkställigheten
av besluten kommer alltså att krävas
att de så snart som möjligt anvisar
nya och ändamålsenliga metoder för att
öka verksamheten. Dessa frågor har diskuterats
mycket under den senaste tiden,
och det är viktigt att socialstyrelsen
mer aktivt än tidigare medverkar
till att ett utvecklingsprogram utformas
och att det hela kommer i gång.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Justerades protokollen för den 16 innevarande
april.

§ 5

Svar på interpellation ang. planerad
utbyggnad av europaväg 6

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Oskarson har bett

mig att i korthet redogöra för den planerings-
och projekteringsplan som föreligger
för väg E 6 genom Hallands
län samt för den tidsplan för utbyggnad
av väg E 6 till motorväg som nu kan
skönjas.

För utbyggnad av landets huvudvägnät
arbetar statens vägverk med tre typer
av planer: nämligen behovsplan,
långtidsplan och flerårsplan. Behovsplanen,
som får ses som uttryck för en
långsiktig målsättning för investeringarna
i huvudvägnätet, avser nu perioden
1970—1985. Långtidsplanen, som
är en intern tioårsplan för vägverket,
har visat sig nödvändig med hänsyn till
att projektering av motorvägar tar längre
tid än de fem år flerårsplanen omfattar.
Långtidsplan upprättas nu för
perioden 1970—1979. Gällande flerårsplan
som avser vägbyggandet under
åren 1967—1971 håller på att revideras
till att omfatta perioden 1970—1974.

I behovsplanen för Hallands län har
upptagits ombyggnad av väg E 6 till
motorväg på hela sträckan i länet för
en uppskattad kostnad av 450—500 miljoner
kronor. Vidare har upptagits ombyggnad
för omkring 20 miljoner kronor
av nuvarande väg på de delar som
sist kommer att ersättas av motorväg.
I nu gällande flerårsplan finns medtagen
utbyggnad till motorväg på delen
över Hallandsåsen och delen Fjärås—
Kungsbacka—Sagsjön. För det förstnämnda
företaget föreligger fastställd
arbetsplan och detaljprojekteringen pågår.
Det sistnämnda företaget påbörjades
förra året. Vilka etapper som kommer
närmast i tur kan med hänsyn till
pågående revidering av flerårsplanerna
inte bedömas förrän vid kommande
årsskifte. Hela sträckningen genom Hallands
län har dock varit föremål för
översiktlig planläggning varvid läget
för en lämplig väglinje klarlagts.

På samma sätt som när det gäller vägbyggandet
i allmänhet sker utbyggnaden
av väg E 6 till motorväg i etapper
med en turordning som beror på de

Nr 20

Torsdagen den 24 april 1969

Svar på interpellation ang. planerad utbyggnad av europaväg 6

olika delsträckornas inbördes angelägenhetsgrad.
Med anledning därav har
raotorvägsbyggandet utgått från Malmö
och Göteborg. Sedan delen förbi Hälsingborg
öppnats senare i år kommer
motorvägen att vara klar från Malmö
till och förbi Ängelholm (90 km), från
Sagsjön till Mölndal (7 km) och från
Göteborg till och förbi Kungälv (23
1cm). Dessutom har väg E 6 byggts ut
med en körbana i en blivande motorväg
från Hallandsåsen till och förbi
Halmstad (40 1cm).

Vidare anförde:

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.
Det kan kanske synas egendomligt
att man så kort tid efter det att vägfrågorna
diskuterades här i riksdagen tar
upp en fråga av detta slag. Anledningen
härtill är emellertid att en kommitté inom
Hallands län ytterligare klarlagt
vilken undermålig standard som Europaväg
6 har, framför allt på dess sträckning
genom Halland.

Det finns självfallet vägar och vägproblem
på många håll i landet som är
av både stor och allvarlig omfattning.
Jag tror emellertid inte att någon kan
invända mot påståendet att Europaväg 6
i sin sträckning från Köpenhamn och
öresundsområdet i söder över göteborgsområdet
och upp till Oslo i norr
går igenom och även sammanbinder
ett mycket befollcningsrikt och samtidigt
expansivt område inom Skandinavien.
Den trafiktekniska standarden på
Europaväg 6 är inte godtagbar med hänsyn
till den hårda belastningen.

Jag nämnde att en utredning gjorts
angående standarden på Europaväg 6.
Jag vill peka på några av de punkter
som därvid kommit fram. Man har undersökt
förekomsten av plankorsningar,
tomtutsläpp — alltså direkta utfarter
på Europaväg 6 —• och svåra passager
på grund av vägens låga standard. Det

finns bara en enda sträcka som i dag
kan sägas vara godtagbar, nämligen den
i interpellationen nämnda från Halmstad
och söderut, cirka fyra mil. Resterande
del på drygt 13 mil har en standard
som inte på något sätt motsvarar
dagens trafikbehov, framför allt inte
sommartid.

Utredningen visar att det på denna
del, de 13 milen alltså, finns ungefär
fem konfliktpunkter per kilometer,
d. v. s. med ungefär 200 meters mellanrum.

Detta avser förhållandena utanför
tätorterna, vilka som alla vet ligger som
ett pärlband utefter E 6.

Det finns 47 sträckor som är hastighetsbegränsade.
Ingen del av Europaväg
6 genom Halland är motorväg. Vidare
finns det 435 tomtutsläpp eller direkta
utfarter plus de utfarter som finns inom
samhällena och som totalt är många
fler. Slutligen finns det 172 anslutande
småvägar och tre järnvägskorsningar i
plan samt ungefär 100 mjölkbord.

Ingen förnekar att det pågår en kontinuerlig
förbättring av Europaväg 6,
som bl. a. består i att det vid en del
samhällen byggs förbifarter. Dessa är
givetvis nödvändiga, men på sina håll
hyser man nog en viss oro för att detta
sätt att lappa på vägen fördröjer utbyggnaden
av motorvägen i sin helhet.

Herr statsrådet sade i interpellationssvaret
att enligt behovsplanen skall motorvägen
genom Halland vara klar 1985.
Vi vet att trafiken under toppbelastning
uppgår till bortemot 30 000 fordon
per dygn på vissa sträckor av denna
väg. Även medeldygnstrafiken ligger betydligt
över den siffra som fastställts
för att en väg bör vara motorväg. Trafikintensiteten
överskrider denna gräns
på praktiskt taget hela sträckan. Vi vet
också att trafikökningen uppgår till 10
—12 procent per år. Då har man verkligen
anledning att se med bekymmer
på utvecklingen fram till den dag när
motorvägen skall vara klar, d. v. s. 1985.

Om man sedan tittar på anslagsra -

Torsdagen den 24 april 1969

Nr 20

Svar på interpellation ang. planerad utbyggnad av europaväg 6

marna blir man ännu mer betänksam.
Under de senaste åren har dessa utgjort
ungefär 13 miljoner kronor. I interpellationssvaret
sägs att byggnadskostnaderna
för hela sträckan beräknas
uppgå till 450 å 500 miljoner kronor.
En enkel division ger som resultat en
utbyggnadstid på 30 år, och följaktligen
skulle man inte förrän fram emot sekelskiftet
kunna ha motorvägen färdigbyggd.
Detta är orimligt och mitt första
krav är en hårdare satsning på utbyggnaden.

Jag har tidigare framhållit hur starkt
trafiken ökar och hur intensiv den är
nu, och denna trafikintensitet borde
mer ån vad fallet varit betraktas som
normgivande vid fördelningen av anslagen
för vägbyggandet. Detta är alltså
mitt andra krav.

Objektiva bedömare påstår att Europaväg
6 på vissa sträckor är den sämsta
Europavägen inom landet med hänsyn
till trafikbelastningen. Inom en inte
alltför avlägsen framtid tillkommer också
ett par saker som ytterligare belastar
E 6, dels industrialiseringen i Väröbacka
—• en fråga som jag tidigare har
aktualiserat i en motion — dels den
broförbindelse över Öresund som nu
med stort allvar diskuteras. Ett tredje
krav är att just sträckan förbi Väröbacka
måste byggas ut i snabbare takt
än gällande projekteringsplaner ger vid
handen, om man över huvud taget skall
kunna klara den trafikbelastning som
den ökade industrialiseringen kommer
att medföra inom de närmaste åren.

Ett fjärde krav är att vägen måste
vara utbyggd till motorväg innan bron
över Öresund blir färdig, ty därefter
kommer trafiken att öka mycket kraftigt
på Europaväg 6. En samordning av
lösningen av brofrågan och utbyggnaden
av Europaväg 6 bör alltså vara en
självklar uppgift för riksplaneringen.

Herr talman! Det kan måhända synas
som om detta är en lokal eller regional
fråga. Men det är det inte; det är en
riksfråga, som jag sagt tidigare är det

också en fråga av mycket stort skandinaviskt
intresse genom att denna väg
går genom ett av Skandinaviens mest
expansiva områden.

Jag uttrycker det önskemålet, herr
statsråd, att dessa synpunkter verkligen
beaktas när det gäller den långtidsplan
som nu upprättas för perioden 1970—
1979 liksom när den gällande flerårsplanen
revideras.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Hela den rad av argument
som herr Oskarson framförde beträffande
den tänkbara utvecklingen när
det gäller den aktuella vägen kommer
att ligga till grund för de bedömningar
som görs av möjligheterna att bygga ut
vägen vid revideringarna av vägplanerna.

Jag vill också helt kort erinra om —
herr Oskarson omnämnde själv saken
—- att vi för bara några veckor sedan
debatterade vägbyggandet här i riksdagen.
Och när det gällde denna typ av
vägbyggande var vi helt överens om den
summa som skulle satsas under nästa år
—- det fanns inga reservationer på den
punkten. Den enda reservation som förelåg
beträffande hela budgeten på ett
par miljarder för vägsidan gällde ett
anslag på 6,3 miljoner kronor, men det
beloppet var inte avsett för denna typ
av vägar utan för utbyggnaden av länsvägarna.

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Jag är tacksam för att
statsrådet poängterar att det är de faktorer
jag räknat upp som kommer att
beaktas vid planeringen av vägfrågorna.
Då måste man enligt mitt sätt att se uppnå
ett positivt resultat.

Jag sade själv att vägfrågorna nyligen
diskuterats här i riksdagen. Även jag
deltog i debatten med anledning av att
jag väckt en motion som — det vet

Nr 20

Torsdagen den 24 april 1969

Svar på interpellation ang. bristen på personal inom åldringsvården

statsrådet —• avstyrkts av statsutskottet,
och jag sammanfattade i några punkter
vad jag ansåg vara väsentligt i den fråga
det här gäller. Statsrådet gjorde inga
kommentarer den gången, och det är
delvis anledningen till att jag nu återkommer
till frågan.

Det är riktigt som statsrådet säger,
att det inte förelåg några skiljaktiga
uppfattningar om de anslag som skulle
ställas till förfogande. Jag vill dock understryka
vad vi inom moderata samlingspartiet
uttalat i fråga om finansieringen
av investeringarna, nämligen att
problemet tycks vara av den storleksordningen
att man måste vara beredd
att diskutera andra finansieringsformer
än finansiering direkt över statsbudgeten.
Jag tror att detta är nödvändigt,
om problemen skall kunna lösas på ett
nöjaktigt sätt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. bristen på
personal inom åldringsvården

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat om jag har observerat
bristen på utbildad personal inom åldringsvården
samt vilka åtgärder jag avser
att vidta för att häva denna och för
att vidareutbilda den personal som är
verksam inom åldringsvården.

Frågor rörande personalbehov och
utbildningskapacitet för den expanderande
åldringsvården har berörts i flera
sammanhang under senare år. Förra
årets riksdagsbeslut angående riktlinjerna
för det frivilliga skolväsendet berörde
den grundläggande vårdyrkesutbildningen.
Förra årets riksdag tog ock -

så ställning till vidareutbildningen av
sjuksköterskor för arbete inom långtidsvården
och den sociala åldringsvården.
Dessa båda riksdagsbeslut kommer att
få en avgörande betydelse för personalutbildningen
inom åldringsvården. Läroplan
för den nya vidareutbildningen
av sjuksköterskor för arbete inom åldringsvården
har fastställts av skolöverstyrelsen,
och frågan om dimensioneringen
av denna utbildning prövas för
närvarande. Ett stort antal huvudmän
har visat sig intresserade av att anordna
utbildning av detta slag.

Jämsides med uppbyggnaden av de
nya utbildningslinjerna pågår en utbyggnad
även av den hittillsvarande utbildningen
av föreståndare, undersköterskor
och vårdbiträden inom åldringsvården.
Under de senaste åren har den
tidigare treåriga utbildningen av ålderdomshemsföreståndarinnor
reviderats,
och vidare har en ettårig kompletteringsutbildning
införts för föreståndare
med praktisk erfarenhet inom vårdyrket.
Utbildningen för vårdbiträden och
undersköterskor inom åldringsvården
beräknas för innevarande budgetår omfatta
omkring 1 500 elever, och även
denna utbildning är under utbyggnad.

En betydande del av den utbyggnad
som pågår inom åldringsvården avser
den öppna vården. Hemhjälpsverksamheten
byggs ut i snabb takt. Antalet
hemsamariter som är verksamma inom
kommunernas åldringsvård har under
de senaste fyra åren ökat med 25 000
och uppgår nu till omkring 45 000. En
omfattande utbildningsverksamhet pågår
för denna personalgrupp, och jag
kan nämna att bara under andra halvåret
1968 utbildades drygt 2 000 hemsamariter.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till socialministern för svaret
på min interpellation. Av den fylliga

Torsdagen den 24 april 1969

Nr 20

redogörelsen framgår att en rad åtgärder
vidtagits i fråga om utbildningen av
personal inom åldringsvården.

Min interpellation grundar sig på nuvarande
situation, som visar att av landets
cirka 1 300 ålderdomshem endast
hälften har föreståndare med adekvat
utbildning, d. v. s. de treåriga kurser
som anordnas i Stockholm, Örebro,
Umeå och Lund. Ännu allvarligare synes
läget vara bland den övriga personalen,
av vilken endast 10—15 procent
har någon vårdutbildning.

Bristen på utbildad personal är störst
i de mindre kommunerna. Min förhoppning
är att den totala nyutbildade kapacitet
av vårdare på åldringsvårdsområdet,
som socialministern redovisat i sitt
svar, inte enbart kommer de större städerna
och tätorterna till godo. Strukturomvandlingen
i vårt samhälle medför
tyvärr ofta att just åldringar råkar
i kläm när det gäller allmän service av
olika slag, inte minst den sociala servicen.

Socialministerns påpekande om att
den öppna vården undergår en betydande
utbyggnad noterar jag med tillfredsställelse.
Personligen tror jag nämligen
att allt fler åldringar av det
växande antalet under de närmaste
åren önskar få en omvårdnad i den egna
miljön. Utvecklingen har pekat på
detta, och av allt att döma har statsmakterna
också tagit hänsyn till de
gamlas egna önskemål. Men härvidlag
— liksom när det gäller ålderdomshemmen
— är det av ytterst stor vikt att
den personal som samhället anlitar för
uppgifterna har den nödvändiga utbildningen.
Den vidareutbildning av redan
verksam personal som planeras och
som pågår hälsar jag därför med största
tillfredsställelse.

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka socialministern för svaret på
min interpellation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellationer ang. hjälpmedel
för handikappade

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat, om jag är beredd
att ta initiativ till att införa legitimation
för personer som sysslar med utprovning
av hörapparater och om jag
är beredd att verka för en ökad information
bland hörselskadade för att upplysa
dem om deras rätt till hörapparat
utan kostnad. Vidare har herr Andersson
i Örebro frågat om jag anser att informationen
om möjligheterna för handikappade
att få hjälpmedel är tillfredsställande.

Jag avser att besvara frågorna i ett
sammanhang.

Den reformering av statsbidragsreglerna
för hjälpmedel till handikappade
som genomfördes den 1 juli 1968 innebar
en väsentlig utvidgning av hela
hjälpmedelsområdet. Bidragsrätten har
utsträckts till nya slag av hjälpmedel,
och fler handikappade har möjlighet
att kostnadsfritt få hjälpmedel. Anslaget
till hjälpmedel för handikappade har
för budgetåret 1969/70 höjts från 48 till
60 miljoner kronor. I anslaget ingår
ca 7 miljoner kronor för anskaffande
av hörapparater. Inom ramen för hjälpmedelsverksamheten
lämnas årligen ut
omkring 20 000 hörapparater.

Statsbidragssystemet ger den handikappade
möjlighet att kostnadsfritt få
de hjälpmedel som han behöver. Socialstyrelsen
meddelar de närmare föreskrifterna
om hjälpmedelsverksamheten.
Styrelsen upprättar bl. a. en s. k.
hjälpmedelsförteckning över de hjälpmedel
för vilka statsbidrag utgår och
bestämmer vem som får ordinera de
olika hjälpmedlen. Hjälpmedelsförteckningen
och ordinationsförfarandet skapar
stadga åt verksamheten. De utgör
tillsammans en garanti för att den en -

Nr 20

Torsdagen den 24 april 1969

Svar på interpellationer ang. hjälpmedel för handikappade

skilde handikappade får de hjälpmedel
som är bäst lämpade för honom.

Enligt socialstyrelsens gällande bestämmelser
skall hörapparat ordineras
av överläkare eller biträdande överläkare
vid öron-, näs- och halsklinik eller
audiologisk avdelning. Vidare gäller att
apparaten skall utprovas av hörselvårdsassistent,
d. v. s. tjänsteman med
särskild utbildning vid hörcentral. Hörcentralen
skall också leverera apparaten.

Hörselvårdsassistenternas kompetens,
socialstyrelsens bestämmelser i övrigt
om ordinationsförfarandet beträffande
hörapparater och det betydande antalet
bidragsberättigade apparater — ett 30-tal är uppförda i hjälpmedelsförteckningen
— synes mig tillförsäkra den
enskilde de bästa möjligheter att få en
lämplig apparat utprovad på ett sakkunnigt
sätt. Hörselvårdsassistenterna
har en tillfredsställande utbildning, och
jag finner inte skäl att ta upp frågan om
att införa ett särskilt legitimationsförfarande
för denna personal.

Det är givetvis viktigt att alla som behöver
hörapparater och andra hjälpmedel
får vetskap om sina rättigheter. Mycet
görs också för att sprida kunskap
om de gällande förmånerna. Bl. a. distribueras
socialstyrelsens föreskrifter
om hjälpmedelsverksamheten kontinuerligt
till alla sjukhus, tjänsteläkare,
distriktssköterskor m. fl. Kommunala
organ och tjänstemän är förtrogna med
hjälpmedelsbestämmelserna. De handikappades
organisationer bedriver också
en viktig upplysningsverksamhet direkt
till sina medlemmar.

Åtskilligt kan naturligtvis alltjämt göras
för att effektivisera informationen
om hjälpmedel — liksom i allmänhet
när det gäller sociala förmåner. Jag vill
erinra om att det ingår i informationsutredningens
uppdrag att finna former
för att ytterligare förstärka den sociala
informationen. Handikapputredningen
har ett liknande, mera specialiserat
uppdrag när det gäller upplysningen

till handikappade och deras familjer.
Inom socialdepartementet har vidare
tillsatts en arbetsgrupp som skall förbereda
utgivandet av en social informationsbroschyr
för allmänheten. Handikappinstitutet,
som lämnar fortlöpande
information om hjälpmedel, förbereder
även ytterligare informationsmaterial
om de kostnadsfria hjälpmedlen. Åtskilliga
initiativ har sålunda tagits, och jag
är självfallet öppen för tanken att aktualisera
ytterligare åtgärder på detta område.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack för svaret på min interpellation.
Anledningen till att jag ställde den
var de samstämmiga uppgifterna om att
viss affärsverksamhet bedrivs med hörapparater
vid sidan om den samhälleliga
omvårdnaden när det gäller hörselskadade.
Det synes mig synnerligen
motbjudande att mindre nogräknade
personer gör lukrativa affärer med utnyttjande
av andra människors handikapp.

Av socialministerns redogörelse framgår
att den av landstingen ombesörjda
verksamheten för de hörselskadade är
välorganiserad och ger de hörselskadade
betryggande möjligheter till hjälp.
Emellertid har det visat sig att alltför
många, jag skulle tro främst bland de
äldre handikappade, inte känner till de
förmåner som erbjuds dem från samhällets
sida, t. ex. att de kostnadsfritt
kan erhålla både utprovning av en apparat
och själva apparaten.

Det är uppenbart att informationen
om de hörselskadades rättigheter inte
varit vad man skulle önska. Socialministern
redovisar de initiativ som tagits
både från socialstyrelsen och handikappinstitutet
när det gäller den sociala
informationen, och jag har självfallet
ingen anledning betvivla ambitionerna
på området.

Torsdagen den 24 april 1969

Nr 20

Svar på interpellationer ang. hjälpmedel för handikappade

Jag hälsar också med tillfredsställelse
att socialministern säger sig vara öppen
för tanken att aktualisera ytterligare åtgärder
på området. Jag tog i min interpellation
upp frågan om eventuellt införande
av legitimation för personer
som handhar utprovning av hörapparater.
Socialministern finner inga skäl
tala för en sådan åtgärd, emedan hörselvårdsassistenterna
har en tillfredsställande
utbildning. Jag känner inte personligen
till denna utbildning, men
min fråga föranleddes inte av något
tvivel på kompetensen hos de vid hörcentraler
anställda hörselvårdsassistenterna.
Men ett legitimationsförfarande,
menade jag, skulle ge betryggande garantier
för att inte på området icke utbildade
kunde ge sig ut för att vara utbildningsmässigt
skickade att prova ut
en hörapparat åt en hörselskadad.

Eftersom det här är fråga om en teknisk
apparat som av allt att döma inte
är alltför komplicerad för att kunna
tillverkas även av personer, som sakar
vederbörlig medicinsk-teknisk utbildning
för uppgiften, och eftersom
detta tydligen också juridiskt kan tilllåtas
utan ingripanden från samhällets
sida, vill jag vidhålla min uppfattning
att man borde överväga möjligheterna
till ett legitimationsförfarande. Jag
skulle tro att man därigenom kunde förebygga
sådan osmaklig affärsverksamhet
på området som förekommit.

Med detta, herr talman, vill jag uttrycka
förhoppningen att socialministerns
uppmärksamhet även i fortsättningen
skall vara riktad på behovet av
ökad information om de sociala förmånerna
och i lika hög grad på de
missförhållanden som jag i min interpellation
ville påtala.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Aspling för svaret på min interpellation.
Svaret var positivt och jag
kan till alla delar instämma i de synpunkter
statsrådet framförde.

Den reform beträffande hjälpmedel
för handikappade som trädde i kraft
den 1 juli föregående år innehar en betydande
utökning av statsbidragsberättigade
hjälpmedel. Man har förutom
rullstolar och invalidvagnar även möjlighet
att få olika hushållsapparater
samt bandspelare och elektriska skrivmaskiner.
Efter särskild behovsprövning
kan man också erhålla statsbidrag
för hjälpmedel som kostar över 5 000
kronor.

Ökningen är alltså betydande, och jag
vill även tillägga glädjande. Ansvaret
för de handikappades hjälpmedel delas
lika av staten och sjukvårdshuvudmännen.
Staten har det ekonomiska ansvaret,
och sjukvårdshuvudmännen svarar
i regel för att hjälpmedlen tillhandahålles
den enskilde. Det åvilar även sjukvårdshuvudmannen
att sprida information
om dessa hjälpmedels tillhandahållande.

Statsrådet säger i sitt svar att hjälpmedelsförteckningen
och ordinationsförfarandet
ger stadga åt verksamheten
samtidigt som de tillsammans utgör en
garanti för att den enskilde handikappade
får de hjälpmedel som bäst passar
honom. Jag har självfallet samma uppfattning.
Det ger verklig stadga åt hela
förfarandet. Men den som arbetar inom
sjukvården har nog ändå den uppfattningen,
att den information som de
hjälpbehövande vill ha och som sjukvårdshuvudmännen
och socialstyrelsen
sprider inte riktigt går hem. Det är ofta
svårt för den enskilde att hitta rätt instans.
Den stora allmänheten har mycket
dunkla begrepp om vilka resurser
samhället ställer till förfogande, och
ofta frågar sig den hjälpsökande vart
han skall vända sig för att få hjälp.
Även om man på socialstyrelsen och
bland sjukvårdens huvudmän arbetar på
att få en effektiv information om allmänhetens
möjligheter att erhålla denna
hjälp tycks den informationen ändå
som sagt inte gå fram riktigt.

I dag kan jag emellertid med glädje

Andra kammarens protokoll 1969. Nr 20

Nr 20

Torsdagen den 24 april 1969

Svar på interpellationer ang. hjälpmedel för handikappade

notera att Stockholms stad har givit ut
en mycket förnämlig informationsbroschyr
om medborgarnas möjligheter att
erhålla de hjälpmedel vi här talar om.
Eftersom statsrådet Aspling är öppen
för nya initiativ i denna fråga, och
då jag har den personliga uppfattningen,
att den information som bedrivs i
TV om sjukkasseförmånerna är utomordentligt
god, vill jag fråga om man
inte skulle kunna tänka sig en liknande
information om handikapphjälpmedlen.

Om vi fick en sådan effektiv information
genom TV skulle vi kunna motverka
effekten av den bluffannonsering
som nu bedrives av hotellförsäljare,
vilka via tidningsannonser lockar kunder
och utnyttjar handikappmarknaden.
Hörapparater säljes nu ofta utan föregående
undersökningar. Den saken har
herr Börjesson i Falköping här varit
inne på, och själv har jag också aktualiserat
den i min interpellation till socialministern.
Många av dem som köper
hörapparater på detta sätt har i verkligheten
inget behov av dem. Den försäljning
som sker på hotell uppfattar
jag som en illojalitet mot de handikappade.
Hotellförsäljarna varken kan eller
vill göra någon undersökning av kunderna,
och därför blir många lurade.
Ibland kan orsaken till nedsatt hörsel
vara en allvarlig sjukdom som behöver
diagnosticeras. Nedsatt hörsel kan bero
på vaxpropp, katarr i mellanörat eller
på kirurgiskt angripbara förändringar i
örat. Att då behandla kunderna på det
sätt som här sker är kvacksalveri, anser
jag. I vissa fall kan de som luras av
hotellförsäljarna bli helt döva.

Liksom herr Börjesson i Falköping
tror jag att det oftast är äldre människor
som luras att köpa dessa hörapparater.
På grund av åldersförändringar
har deras hörsel blivit nedsatt, och då
blir de lätt lurade av dessa vilseledande
annonser med smarta formuleringar. Vi
har här i landet många hörselcentraler,
där man tar hand om människor med
nedsatt hörsel. Där blir patienterna or -

dentligt undersökta och får den hörapparat
som passar var och en. På de
centralerna får man också ofta ta emot
förbittrade patienter, som blivit lurade
att köpa hörapparater av hotellförsäljare.
Jag tror mig också kunna säga att
man på de flesta hörselcentraler är mycket
upprörd över att denna hotellförsäljning
skall få fortsätta. Jag vill också
påstå att pressen därvidlag handlar fel.
Visserligen propagerar tidningarna mot
dessa hotellförsäljare, men samtidigt
publicerar man försäljarnas annonser
mycket villigt. Denna hotellförsäljning
är inte något annat än ett sätt att ohämmat
profitera på de handikappades
okunnighet. Därför bör alla uppslag
prövas för att få ut en effektiv information
om de hjälpmedel som samhället
ställer till de handikappades tjänst.

Jag är medveten om att detta problem
är mycket svårt. Det är besvärligt att nå
ut med informationen till äldre människor.
Men med TV:s medverkan kan
man nå många äldre personer som annars
lockas av annonser av detta slag.
Jag ber att få läsa upp en annons, i vilken
en av de firmor det här gäller reklamerar
för sina apparater vid hotellförsäljning.
Den lyder:

»Mer än 30 000 har fått bättre hörsel
med en diskret och modern hörhjälp
från — -— — och nu kan Ni höra med
örat direkt utan sladdar och ''knapp’.
Nyhet,--- —, den sensationella ame rikanska

miniatyrapparaten med utbytbara
tonselektor och framåtriktad mikrofon
som ger en naturlig och störningsfri
hörsel. Ni som förgäves provat andra
apparater och Ni som vill återvända
till ljudens berikande värld bör ej försumma
tillfället att prova denna apparat.
Det kan bli en vändpunkt i Ert liv.
Specialdemonstration (tid, plats och
hotell).»

Dessa problem finns naturligtvis inte
enbart i Sverige. Jag såg ett program
med David Frost i TV en söndagskväll.
Där förekom bl. a. en sketch i vilken
eu man sade till sin kamrat: Nu har

Torsdagen den 24 april 1969

Nr 20

Svar pa interpellationer ang. hjälpmedel för handikappade

jag köpt en mycket fin japansk hörapparat
— den ligger så bra i örat, och
det är inga sladdar och inget batteri.
När så kamraten frågade hur mycket
apparaten kostade, svarade mannen:
Ja, klockan är halv tio.

Allt som kan göras för att motverka
uppkomsten av sådana företeelser bör
göras — det vill jag betona.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
fördömde i kraftfulla ordalag den
s. k. hotellförsäljningen av hörapparater,
och jag vill gärna instämma i hans
uttalande. Låt mig bara, herr talman,
därutöver anlägga ytterligare några synpunkter
på problemet.

Jag vill först erinra om att samhället
inom ramen för hjälpmedelsverksamheten
årligen lämnar ut cirka 20 000 hörapparater
kostnadsfritt till hörselskadade.
Den enskilde har då garantier för
att få en lämplig typ av apparat, och
hörselvårdsassistenternas kunnighet är,
som jag sagt, härvidlag av stort värde.

Hotellförsäljningen tycks under senare
tid ha gått tillbaka. Jag tror att orsaken
till stor del är att frågan uppmärksammats
i olika sammanhang, och
jag hoppas att den senaste tidens publicitet
inneburit att många varnats för
att köpa apparater via hotellförsäljning.
Herr Andersson i Örebro anlade emellertid
en intressant aspekt på frågan när
han sade att tidningarna skulle kunna
göra en väsentligt större insats genom
att vägra att införa åtminstone de direkt
vilseledande annonser som man nu ibland
kan finna även i sådana tidningar
som i nyhetstexten och kanske t. o. m.
i ledare fördömer denna försäljningsverksamhet.
Härvidlag finns det anledning
att reagera —- det har herr Andersson
i Örebro gjort och det gör jag också.
Denna form av försäljning står inte i
överensstämmelse med de krav vi ställer
på omsorg, ansvar och kvalitet.

Frågan om upplysningsverksamheten

har jag haft tillfälle att diskutera i
många olika sammanhang här i riksdagen.
Vi är ständigt inne i en utveckling
— vi finner från tid till annan
bättre metoder, bättre former för att
sprida upplysning. Jag vill peka på vad
många städer och samhällen i dag gör
för att till medborgarna ge en adekvat
information om vart de skall vända sig
för att få råd och upplysningar i olika
sociala frågor. Informationsutredningen
har — som jag redan nämnt i mitt svar
— till uppgift att finna former för att
ytterligare förstärka den sociala informationen.
Däri ingår bl. a. att söka de
riktiga upplysningsvägarna då det gäller
den mycket viktiga frågan att hjälpa
allmänheten att hitta de rätta instanserna
för information i olika sammanhang.

Herr talman! Jag skulle gärna se att
televisionen ägnade några minuter också
åt dessa frågor. De är sannerligen så
viktiga och så intressanta, och jag tror
att man också skulle kunna göra dem så
fängslande, att de väl skulle försvara
sin plats i våra televisionsprogram.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag noterar givetvis med
glädje att statsrådet Aspling kan meddela,
att hotellförsäljningen av hörapparater
gått ned. Jag vill också komplettera
resonemanget om annonseringen
med uppgiften att hörselcentralerna
har försökt att jämsides med annonserna
om hotellförsäljning av hörapparater
få in annonser om att de tillhandahåller
hörapparater gratis och efter
adekvat utprovning. Tidningarna har
emellertid vägrat att införa dessa annonser;
det skulle strida mot publicistisk
sed, anför de. Kanske har tidningarna
rätt i detta avseende, men jag anser
att det är minst lika viktigt att människorna
blir upplysta om att de kan få
både hjälp till en hörapparat och få
denna utprovad av personer som kan
sin sak.

Jag skulle vilja tillägga att jag självfallet
inte har någon anledning att tala

Nr 20

Torsdagen den 24 april 1969

Svar på interpellationer ang. hjälpmedel för handikappade

för någon form av legitimation för dessa
försäljare som håller till på hotell. Och
en sådan behövs inte för våra hörselvårdsassistenter,
som är utbildade för
sin uppgift. Genom dem får vi också
överblick över hela den problematik,
som hänger samman med det handikapp
som en nedsatt hörsel innebär.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag hoppas att socialministern
och kammarens ledamöter
av mitt anförande har förstått, att även
jag vill ta bestämt avstånd från de metoder,
som vissa smarta affärsmän utnyttjar
för att sälja dyrbara hörapparater,
vilka de hörselskadade annars
kunde få gratis direkt från hörselcentralerna.
Inte nog med att de kan få
dem gratis; de får också garanti för att
de får bästa tänkbara apparater, som
är avpassade för just deras behov

Jag har framför mig några tidningsurklipp,
bl. a. ett varav det framgår att
en direktör för ett företag i hörapparatsbranschen
har yttrat följande: »Det
finns folk som inte vill ha saker gratis
av staten.» Han säljer alltså hörapparater,
som av staten delas ut gratis. Det
är ett mycket gravt påstående, som vederbörande
borde närmare precisera.

Enligt min mening är det i främsta
rummet samhällets uppgift att på ett
lämpligt sätt informera allmänheten för
att göra den underkunnig om både de
rättigheter och de skyldigheter man har
i det svenska samhället. Ju mer utrymme
man ger dessa informationer, desto
mindre blir möjligheterna för smarta
affärsmän att utnyttja människors handikapp.
Därmed minskas också indignationen
hos oss som vill ta avstånd från
sådana metoder.

Jag är själv på lokalplanet engagerad
i handikapparbete, och jag kan vitsorda
att där bedrivs ett mycket omfattande
informationsarbete. Jag vill poängtera
det i detta sammanhang.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande skrivelse nr 71, med
överlämnande av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation, hänvisades
skrivelsen, såvitt gällde de under
avdelning II i redogörelsen behandlade
sakerna, enligt följande:

punkterna A 6 och C1 såvitt avsåg
gränskommunalt samarbete till konstitutionsutskottet; samtliga

under B upptagna punkter,
punkterna C 1 såvitt gällde zigenarnas
förhållanden i Finland och Sverige samt
berättelsen från Nordiska arbetsmarknadsutskottet,
C 3 utom i vad avsåg likartad
lagstiftning om transplantation
och nordiskt läkemedelssamarbete, C 5,
C 6 såvitt rörde samarbete på näringsforskningens
område, C 7, D 1, D 2, D 5,
D 7, E 2, E 4 och E 6 till statsutskottet;

punkten D 4 till bevillningsutskottet;

punkten C 1 i vad avsåg utvidgat ekonomiskt
samarbete till bankoutskottet;

punkterna A 1 såvitt angick näringsoch
konkurrenslagstiftningens område,
A 2, A 3, A 5, A 7, C 2, C 3 såvitt rörde
likartad lagstiftning om transplantation
och nordiskt läkemedelssamarbete, C 4
såvitt avsåg samarbete rörande föroreningsfrågorna
och användande av engångsförpackningar,
C 6 såvitt angick
likartad livsmedelslagstiftning in. m.,
D 3, E 3 och E 5 såvitt gällde samarbete
för genomförande av FN-lagstiftning till
lagutskott; samt

punkterna A 4 och G 4 i vad rörde
forskning och utbildning på vattenvårdens
område till jordbruksutskottet.

Övriga delar under avdelning II i redogörelsen
samt skrivelsen i övrigt hänvisades
till utrikesutskottet.

§ 9

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den å bordet vilande
motionen nr 1181.

Torsdagen den 24 april 1969

Nr 20

§ 10

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtande nr 52, bevillningsutskottets
betänkande nr 31 och allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 32—34.

§ 11

Föredrogs den av fru Eriksson i
Stockholm (s) vid kammarens nästföregående
sammanträde på eftermiddagen
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående tillsättande av en
kriminalpolitisk beredning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 133, till Konungen med anledning
av Kungl. Majrts proposition angående
riktlinjer för den fortsatta utformningen
av fordonsregistreringen,
m. m.

§ 13

Anmäldes följande motioner:
nr 1182, av herr Sjönell m.fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
63, med förslag om införande av enhetlig
kommunbeteckning, m. m.,

nr 1183, av herr Enarsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
97, med förslag till förordning om beräkning
av skogsvärde vid 1970 års allmänna
fastighetstaxering, m. in.,

nr 1184, av herr Petersson i Gäddvik,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, med förslag till lag om änd -

ring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),

nr 1185, av herrar Jönsson i År löv
och Johnsson i Blentarp, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 103,
med förslag till lag med särskilda bestämmelser
om ändring i kommunindelningen,
samt

nr 1186, av herrar Nilsson i Agnäs
och Petersson i Gäddvik, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 104, med
förslag till lag om ändring i vattenlagen,
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Sörenson (s), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder mot skada
genom oljeutsläpp från fartyg,
herr Eriksson i Bäckmora (ep), till
herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående åtgärder
för att öka antalet präster, och

herr Sjöholm (fp), till hans excellens
herr statsministern angående regeringens
officiella ståndpunkt i fråga om
svenskt deltagande i europamästerskapen
i fri idrott i Aten.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.37.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 20

Fredagen den 25 april 1969

Fredagen den 25 april

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 17 innevarande
april.

§ 2

Meddelande ang. sammanträdena

fredagen den 25, tisdagen den 29 och
onsdagen den 30 april

Herr TALMANNEN yttrade:

Dagens sammanträde kommer att avslutas
senast omkring kl. 16.00. Om
hela föredragningslistan därvid inte
hinner genomgås kommer återstående
ärenden att upptagas till avgörande tisdagen
den 29 april, då plenum börjar
kl. 14.00. Det bedömes inte bli erforderligt
att anordna arbetsplenum onsdagen
den 30 april. Vid onsdagssammanträdet,
som tar sin början kl. 10.00, förekommer
därför endast bordläggningar
och besvarande av frågor och interpellationer.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr
1182;

till bevillningsutskottet motionerna nr
1183 och 1184;

till konstitutionsutskottet motionen nr
1185; samt

till lagutskott motionen nr 1186.

§ 4

Åtgärder inom den ekonomiska
politikens och näringspolitikens områden

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av motioner om åt -

gärder inom den ekonomiska politikens
och näringspolitikens områden.

I de likalydande motionerna I: 333 av
herr Virgin m. fl. och II: H2 av herr
Holmberg m. fl. yrkades att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa
att Kungl. Maj :t måtte bl. a.

b) tillsätta en utredning med uppgift
att framlägga förslag om en breddning
och aktivisering av aktiemarknaden,

c) förelägga 1969 års höstriksdag förslag
om emissionskontrollens avskaffande.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 333 och II: 442 såvitt de avsåge utredning
om en breddning och aktivering
av aktiemarknaden;

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 333 och II: 442 såvitt de avsåge
emissionskontrollens avskaffande.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(m), Brundin (m), Regnéll (in) och
Larsson i Umeå (fp), vilka ansett att
utskottet under A bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 333 och II: 442, såvitt nu var
i fråga, hos Kungl. Maj :t hemställa om
en utredning rörande breddning och
aktivering av aktiemarknaden i enlighet
med vad reservanterna anfört;

2) av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(m), Brundin (m), Regnéll (m),
Börjesson i Glömminge (ep), Larsson i
Umeå (fp) och Fälldin (ep), vilka ansett
att utskottet under B bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 333 och II: 442, såvitt nu
var i fråga, hos Kungl. Maj:t hemställa
om en översyn av metoder för styrning

Fredagen den 25 april 1969

Nr 20

Åtgärder inom den ekonomiska

av kreditmarknaden i enlighet med vad
reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Bankoutskottets utlåtande
nr 16 behandlar en partimotion
från moderata samlingspartiet. I den
motionen förs ett ingående resonemang
om vilken utformning den ekonomiska
politiken och näringspolitiken bör ha.
De mera principiella synpunkterna tar
utskottet inte upp till behandling nu. De
får på vanligt sätt bli föremål för diskussion
i den ekonomiska debatt som
brukar föras i anslutning till kompletteringspropositionen.

Yad kammaren i dag har att ta ställning
till är två konkreta yrkanden. Det
första går ut på att riksdagen skulle
hemställa om utredning syftande till åtgärder
för att bredda och aktivera aktiemarknaden.
Det andra yrkandet är
att riksdagen skulle hemställa om förslag
till hösten om avskaffande av emissionskontrollen.

Båda yrkandena siktar till att främja
näringslivets kapitalförsörjning. Ett
av motiven bakom önskemålet om en
breddad aktiemarknad är också att det
är önskvärt att allt flera får meddelägarskap
i landets produktionsresurser.

Dessa synpunkter är inte nya, och
jag vill inte påstå att något nytt kommit
fram sedan i fjol då de senast motionsvägen
fördes fram i riksdagen. Det
är därför naturligt att de ledamöter
inom utskottet, som inte delar vår uppfattning,
också kunnat falla tillbaka på
samma argument som fördes fram i fjol.
Detsamma gäller väl för den muntliga
debatten. Jag inskränker mig därför nu,
herr talman, till att yrka bifall till de
båda vid utlåtandet fogade reservationerna.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag skall göra mitt anförande
lika kort, med samma motive -

politikens och näringspolitikens områden

ring som herr Regnéll, nämligen att vi
har behandlat denna fråga förut. Jag
vill bara understryka ett par saker.

Det är folkpartiet och moderata samlingspartiet,
som står bakom den första
reservationen, med hemställan om en
närmare utredning om aktiemarknaden.

Centerpartiet är icke alls med på den
första reservationen, och det står heller
inte bakom den andra med samtliga
sina ledamöter i utskottet. Det är alltså
en splittrad borgerlighet som här för
fram sina reservationer.

Den första punkten gäller aktiemarknadens
struktur. Reservanterna vill utreda
denna. Vi anser att utredningar
pågår och att om aktiemarknaden skall
vara en rekryteringskälla för kapital
till företagen så är detta redan fallet.
Jag vill bara erinra om den gällande
Annell-lagen, som just syftar till att underlätta
tillförandet av nytt kapital över
aktiemarknaden, men anmärkningsvärt
är — som det framgår av tabellen på
sidan 3 i bankoutskottets utlåtande —-att nyemissionerna inte har någon större
betydelse för finansieringen.

Om vi jämför 1968 års nyemissioner
på 745 miljoner med en ungefärlig siffra
för industriutbyggnader under samma
år, så täcker nyemissionerna inte
mer än en tiondel av det erforderliga
kapitalet. Det är alltså inte den vägen
som bolagen själva har velat gå, och
det är inte vi som hindrar dem att göra
nyemissioner. Vi har tvärtom genom
Annell-lagen försökt underlätta dessa.

Investeringsbanken har nämnts i sammanhanget.
Den hjälper åtminstone vissa
företag med långfristigt kapital. Jag
vill erinra om att Götaverkens dotterbolag
i Landskrona fått låna 40 miljoner
kronor långfristigt kapital den vägen.

Vad sedan gäller emissionskontrollen,
den andra punkten i liögermotionen,
anser vi oss inte kunna avstå från
den. Formellt är den inte satt i tillämpning
men i realiteten fungerar den. Det
är en metod som behövs för att låta

Nr 20

Fredagen den 25 april 1969

Åtgärder inom den ekonomiska politikens och näringspolitikens områden

emissionerna komma fram i tidsmässigt
rimlig ordning i förhållande till det kapital
som är villigt att placeras långfristigt
på kapitalmarknaden.

Jag vill än en gång erinra om den
splittring som borgerligheten företer i
sina reservationer. I dessa rekommenderas
inte några lösningar på problemen
utan bara utredningar i syfte att
söka finna lösningar. Och bolagen vill
inte i någon större omfattning gå den
väg som vi försökt att underlätta genom
Annell-lagen.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Herr Hagnell anförde
siffrorna för de senaste årens aktieemissioner
som ett besked om att företagen
inte var särskilt intresserade av
att bredda aktiemarknaden. Han använde
uttrycket »det tycks inte vara den
väg som bolagen velat gå». Om det förhåller
sig så att företagen inte velat gå
den vägen beror det väl på att det finns
en hel del stötestenar på vägen. Det var
dessa stötestenar som vi ansåg att man
borde kunna få ur världen.

Herr Hagnell säger att vi själva inte
pekat på något konkret. Det är riktigt
att detta är ett mindre inslag i den omfattande
motionen, men det är inte svårt
att peka på nog så påtagliga stötestenar.
Vi har t. ex. dubbelbeskattningen, som
innebär att det kapital, som tas in i
form av aktiekapital till bolag, blir föremål
för beskattning både när vinsten
redovisas inom bolaget och när sedan
aktieägaren i sin tur lyfter sin utdelning
från bolaget. Siffror har ofta anförts
som visar hur staten på det sättet
tar den helt övervägande delen av
vad som tjänas in genom bolagen. Skattemässigt
ställer det sig fördelaktigare
med lån där räntorna är avdragsgilla
inom företaget.

Herr Hagnell var för resten själv
inne på sådana tankar genom att använda
formuleringen »Annell-lagen underlättar
för företagen». Ja, det är riktigt.
Den är mycket värdefull och bra, men

den underlättar bara; den undanröjer
inte svårigheterna.

Sedan kommer in i bilden hela resonemanget
om företagets eget kapital
och hur pass stort detta måste vara.
Härvidlag vet herr Hagnell mycket väl
att man från företagarhåll ofta stryker
under värdet av ett omfattande eget kapital.
Har man ett sådant kan man tilllåta
sig en risktagning och en satsning
på framtiden i en utsträckning som inte
är möjlig när andelen av eget kapital
är liten. Nog finns här ting som är tillräckligt
mycket värda att utreda för att
ge en bakgrund till de krav som förts
fram motionsvägen.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Nu kommer vi in på
andra frågor. Nu vill man använda den
här utredningen för att få fram en sänkning
av aktiebolagens beskattning.

Låt oss först konstatera att aktiebolagen
bidrar med en mycket liten del
av våra gemensamma skatter. Om jag
inte missminner mig ligger aktiebolagens
totala bidrag till statsbudgeten på

1,3 miljard kronor om året. Då har vi
några bolag som lämnar så gott som
hela detta kapital, nämligen LKAB, Volvo,
SKF och några av de andra större
bolag som finns. Därutöver kommer det
inte in så mycket pengar genom aktiebeskattning.
Vi har en mycket förmånlig
aktiebeskattning.

Det är riktigt som herr Regnéll säger
att det är fråga om en dubbelbeskattning.
Om ett bolag visar upp 100 000
kronor i vinst, betalar bolaget i runt
tal 50 000 kronor i skatt. Delar bolaget
sedan ut återstående 50 000 kronor, får
aktieägarna betala 30 000 kronor i skatt
och kvar efter skatt blir 20 000 kronor.
Stat och kommun får 80 000 kronor och
aktieägarna efter skatt 20 000 kronor.

Detta är i och för sig en hård beskattning,
men den får ju inte ses så ensidigt
som man gör från borgerligt håll, utan
den skall ses i relation till de gynnsam -

Fredagen den 25 april 1969

Nr 20

Åtgärder inom den ekonomiska politikens och näringspolitikens områden

ma avskrivningsregler som vi har och
som gör att företagen inte visar upp så
stora vinster — inte större än de i allmänhet
behöver för att klara sina utdelningar.
Företagen har alltså mycket
goda möjligheter att hålla nere vinsten.
Men det är ju avsiktligt som myndigheterna
möjliggör detta. Man har gjort det
ända sedan 1930-talet, och i början gick
man in för det ännu hårdare enligt Wigforss’
filosofi, att så länge vinstmedlen
stannar i företagen och används till att
modernisera och bygga ut dessa, så
kommer medlen de anställda och samhället
till godo, och då finns det ingen
anledning till beskattning. Men så fort
medlen tas ut från företagen har vi anledning
till beskattning, och då blir det
fråga om den 80-procentiga skatt jag
angav. Jag tror att detta är en riktig
princip, som vi bör fasthålla vid.

Sedan har man försökt kompromissa
när det gäller att tillföra företagen nytt
kapital, som jag nämnde, genom Annelllagen.
Men fortfarande är det ju förmånligare
för företagen att låna upp
pengar den andra vägen — över obligationsmarknaden
och motsvarande —
och dra av räntan där; det bedöms ju
som en kostnad för företaget. De gamla
aktieägarna är sålunda inte intresserade
av att det skjuts till mera pengar
utifrån, utan de vill hellre låna upp
mera pengar. Då har de också fördelen
att slippa binda mera pengar i företaget.
Vinsten fördelas ju på de gamla
aktieägarna i företaget utan att man behöver
föra dit nya.

Konsekvensen blir naturligtvis — som
herr Regnéll själv framhöll — att de
gamla väl konsoliderade företagen som
har pengar i sig, som har vinster och
som har en hög självfinansieringsgrad
— 80 procent och 100 procent har ju
inte varit ovanligt — kan tillåta sig att
göra försök med nya marknader och
nya varor på ett annat sätt än de fattiga
bolag som startar och inte är väl konsoliderade.

Men om vi vänder och kommer till -

baka till det ursprungliga problemet,
vad finner vi då? De fattiga bolag som
skall gå ut har ganska små chanser att
skaffa pengar över aktiemarknaden, ty
de hör ju till dem som har låg självfinansieringsgrad,
som inte är attraktiva
och som inte vågar visa sig bland
dem som gör nyemissioner.

De nyemissioner som vi angivit i vårt
betänkande uppgår alltså till omkring
700 miljoner kronor på ett år. Till mycket
stor del är det gamla välkonsoliderade
bolag som gör dessa nyemissioner,
vilka betraktas som favoriserade nyteckningar
i mycket stor utsträckning.
Det är sålunda olika avsikter bakom
siffran 745 miljoner kronor, inte bara
det rena intresset att förvärva kapital.
Detta kanske inte ens alla gånger är
den drivande faktorn, utan i stället för
en fondemission gör man en favorabel
nyemission.

För de svagt konsoliderade företagen
med låg självfinansieringsförmåga är
alltså möjligheten till nyemission i praktiken
inte så öppen och det kommer inte
att öppnas andra vägar för dem heller.
Det är en ekonomisk bedömning som
gör att man inte vill engagera sig i de
företagen. Då är det säkrare att låna
dem pengar på deras fasta tillgångar.
Dessa företag måste alla gånger, såvitt
jag förstår, först och främst gå lånevägen
så långt de kan komma.

Jag tror inte det är någon framkomlig
väg som här föreslås, utan det är något
av den gamla folkaktieideologin — att
åstadkomma en breddning genom nyteckning
över börsen m. m. — som ligger
bakom högermotionen. Den breddning
som man vill ha på aktiemarknaden
finns inget hinder att uppnå. Det
går ju att köpa aktier i dag för någon
hundralapp. Man kan köpa en börspost
och dela upp den på några stycken så
behöver man inte satsa så mycket. Det
finns inte heller i det här fallet någon
anledning att slå in på högervägen, ty
den psykologi man odlar på den kanten
torde inte vara särskilt realistisk.

Nr 20

Fredagen den 25 april 1969

Åtgärder inom den ekonomiska politikens och näringspolitikens områden

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Herr Hagnell ger mig
faktiskt det ena argumentet efter det
andra.

Av sitt sifferexempel drog han slutsatsen
att aktiebolagen onekligen är utsatta
för en hård beskattning. I herr
Hagnells exempel resulterade en redovisad
vinst i en skatt från aktiebolaget
på 50 procent, och de utdelade medlen
beskattas sedan ytterligare hos aktieägaren,
varför man får räkna med att
det allmänna tar hand om ungefär 80
procent av vinsten, medan kapitalägarna
har kvar 20 procent.

Det är en hård beskattning, och då
kan det vara skäl att väga denna gentemot
de förmåner som herr Hagnell
menar att bolagen i övrigt har.

Ett annat argument som herr Hagnell
tillhandahöll gällde de svårigheter som
nya bolag med nya idéer möter om de
skall gå ut på aktiemarknaden. Där kan
man fråga sig huruvida specialbestämmelser
möjligen skulle kunna införas
för de utvecklingsbolag som nu börjar
etableras med sikte på att ta hand om
sådana innovationsföretag.

Det finns alltså problem att diskutera.
En utredning kunde vara berättigad.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A)
i utskottets utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 133 ja och 54 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B) i
utskottets utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Stefanson m. fl.

Fredagen den 25 april 1969

Nr 20

möter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 105 ja och 86 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av motioner om postgirokonto
för alla medborgare.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Förstatligande av bensin- och
oljehandeln

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av motioner om förstatligande
av bensin- och oljehandeln.

I de likalydande motionerna I: 36 av
herr Werner och II: 43 av herr Hermansson
m. fl. hemställdes bl. a. »att direktiven
för bensinhandelsutredningen
kompletteras med uppdraget att utreda
och framlägga förslag om ett förstatligande
av den privata sektorn av bensinoch
oljehandeln».

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 36 och II: 43, såvitt de avsåge utredning
om förstatligande av bensin- och
oljehandeln.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Det är ingen alldeles ny
fråga som det här gäller. Förstatligande
av oljehandeln har motiverats från
många utgångspunkter, och en offentlig
utredning föreslog, som bekant, redan
på 1940-talet att staten skulle överta
hela olje- och bensinhandeln. Flera nya
undersökningar har gjorts om denna

Förstatligande av bensin- och oljehandeln

bransch, senast av koncentrationsutredningen.
Som ett resultat av tidigare initiativ
från vår och enskilda socialdemokraters
sida arbetar nu bensinhandelsutredningen,
men i dennas direktiv ingår
inte det direkta uppdraget att utreda
och framlägga förslag om ett förstatligande
av bensin- och oljehandeln. Vi
kräver i våra motioner en komplettering
av direktiven för utredningen, så
att detta direkta uppdrag ges.

Alla de gamla skälen för att staten och
kooperationen bör sköta handeln med
bensin och olja kvarstår. Redan oljeutredningen
framhöll år 1945 att, bland
andra, följande fördelar skulle vinnas,
om staten toge hand om oljehandeln:
fördelaktigare inköpspriser genom en
spridning på olika exportområden, lägre
frakter genom egen tankflotta, samordnade
investeringar, bättre geografisk
fördelning av depåerna, rationaliserad
och förbilligad detaljhandelsdistribution
och lägre transportkostnader inom
landet. Ett förstatligande innebure vidare
att man skulle slippa en rad negativa
företeelser som utredningen var
mycket kritisk emot, nämligen de utländska
oljetrusternas och deras svenska
dotterföretags monopolpriser, godtyckliga
rabattsystem, skatteflykt från
oljebolagens sida och överdimensionering
av distributionsapparaten. Utredningen
betonade också mycket starkt de
fördelar ur utrikespolitisk synpunkt
som ett förstatligande skulle innebära.
Där betyder erfarenheterna från krigsåren
mycket.

Men, herr talman, alla dessa skäl har
förstärkts och skall förstärkas mångdubbelt
under kommande år. Det sammanhänger
med den starka ökning av
elkraftproduktionen som kan väntas. I
ett anförande i går antydde statsrådet
Wickman att ökningen av elkraftproduktionen
under de närmaste åren
t. o. m. skulle bli mycket starkare än
vad man har räknat med i hittillsvarande
prognoser.

Vår motion tar upp hela detta pro -

Nr 20

Fredagen den 25 april 1969

Förstatligande av bensin- och oljehandeln

blem och ställer som huvudkrav att allmänägda
företag helt skall svara för
produktion, distribution och försäljning
av elkraft. Den delen av motionen har
utskottet »skurit av» och skall behandla
särskilt. Till den huvudfrågan återkommer
vi alltså. Men i samband med ökningen
av elkraftproduktionen kommer
även oljeförbrukningen att starkt öka
närmast för kraftvärmeverkens behov.
Experter talar om en förbrukning av
olja enbart för elkraftproduktion av
120 000 ton per dag under det närmaste
årtiondet. Denna utveckling styrker alltså
ytterligare kravet på att samhället
skall ha inflytande över oljehandeln. De
många negativa företeelserna i nuvarande
ägandeförhållanden kommer att
framträda ännu starkare.

Utskottet säger att ett förstatligande
av bensin- och oljehandeln skulle vara
en åtgärd av mycket ingripande natur.
Gärna det, men desto större skäl är det
ju att snarast utreda de konkreta formerna
för detta förstatligande. Att de
borgerliga är motståndare till detta är
inte så märkligt med utgångspunkt från
deras allmänna uppfattning.

Men varför vill inte bankoutskottets
socialdemokratiska ledamöter vara med
om att ge bensinhandelsutredningen
vidgade direktiv? Ni påstår att ni vill
öka det allmännas inflytande över näringslivet.
Käcka signaler om att staten
bör överta de stora affärsbankerna blåses
just nu från socialdemokratiskt håll.
Men när det gäller konkreta åtgärder eller
bara en utredning om hur konkreta
åtgärder bäst bör genomföras vill ni av
någon egendomlig anledning icke vara
med.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
I: 36 och II: 43, såvitt de avser
en utredning om förstatligande av bensin-
och oljehandeln.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Herr Hermansson citerade
vad utskottet skriver, att det skulle
vara »en åtgärd av mycket ingripande

natur» att förstatliga oljebranschen. Del
är också utgångspunkten för utskottets
resonemang. Man noterar att det redan
föreligger ett mycket omfattande utredningsmaterial
genom koncentrationsutredningens
undersökning och att två utredningar
pågår: bensinhandelsutredningen
och energikommittén, som båda
sysslar med dessa ting. Den kunskap
som erfordras för ett beslut kommer vi
sålunda att få genom dessa utredningar.

Att redan nu ge ytterligare direktiv
till någon av utredningarna eller att tillsätta
en ny utredning, vars uppgift skulle
vara att framlägga förslag om förstatligande
av bensin- och oljehandeln, förefaller
vara för tidigt påtänkt. Etapp 1
kommer att finnas i form av goda informationer
om hurdant läget är. Vill herr
Hermansson sedan tänka sig en etapp 2
är det väl tidtabellsmässigt riktigare att
återkomma med det önskemålet när fakta
ligger på bordet.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Herr Regnéll tyckte
att det var för tidigt påtänkt att nu utvidga
direktiven för bensinhandelsutredningen.
Vi tycker snarast att allt
vad som görs i denna fråga kommer
alldeles för sent. Redan 1945 föreslog
en statlig utredning ett förstatligande av
olje- och bensinhandeln. Det har gått
23 år sedan dess. Jag tycker alltså, herr
talman, inte att vi befinner oss i etapp
1, utan vi har halkat tillbaka så att vi
befinner oss i etapp 1 eller 2 på detta
område. Vi anser att det är mycket
viktigt att man kommer fram till en
konkret diskussion om i vilka former
bensin- och oljehandeln skall överföras
i samhällets ägo.

Som jag sade i mitt tidigare inlägg,
tycker jag det är förvånande att bankoutskottets
socialdemokratiska ledamöter
inte har någon förståelse för detta
krav. Vi skall väl inte låta ett politiskt
ungdomsförbund ensamt undersöka formerna
för överförande i samhällets ägo
av viktiga delar av det privata närings -

Fredagen den 25 april 1969 Nr 20

Skyldighet att samråda med kyrkoråd i stadsplanefrågor

livet. För vår del anser vi att det är en
hela riksdagens sak att ta ställning till
och att man borde sätta in det offentliga
utredningsmaskineriet på denna
fråga.

Till slut vill jag nöja mig med att konstatera,
att det är en högerman som talar
för utskottet och för kanslihuset i denna
fråga.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Herr Hermansson vänder
sig direkt till de socialdemokratiska
ledamöterna i bankoutskottet och undrar
hur de har kunnat ta en sådan ställning
som de har gjort i denna fråga.

Jag vill understryka — som vi också
framhållit i utskottsutlåtandet — att två
utredningar för närvarande sysslar med
denna fråga, nämligen bensinhandelsutredningen
och energikommittén. Vi räknar
med att de inom en inte alltför
avlägsen framtid skall presentera ytterligare
material, som gör det lättare för
oss att bedöma dessa frågor i ett vidare
perspektiv, bl. a. också från de utgångspunkter
som herr Hermansson här aktualiserat.
Det leder oss inte fram till
något slutligt ställningstagande i dag,
men vi anser det angeläget att ha så
att säga mera kött på benen innan man
tar slutlig ställning i en så stor fråga.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag är absolut inte motståndare
till att vi får, som herr Bengtsson
uttryckte sig, mera kött på benen
i den här frågan. Jag vill påpeka för
honom och övriga ledamöter i bankoutskottet
att det är just detta som vi
har föreslagit.

Både herr Regnéll och herr Bengtsson
förbigår den väsentligaste punkten i vår
motion, nämligen påpekandet att bensinliandelsutredningen
i sina direktiv
icke har fått något direkt uppdrag att
utreda och framlägga förslag om ett förstatligande
av den privata sektorn av
bensin- och oljehandeln. Det är på den
punkten som vi kräver att utredningens

direktiv skall kompletteras. I så fall får
vi mera kött på benen i denna fråga.
Om herr Bengtsson anser det angeläget,
bör han alltså stödja vår motion.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:36
och II: 43 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7

Föredrogs vart för sig

bankoutskottets utlåtande nr 19, anledning
av motioner angående zonindelningen
vid beräkningen av bilförsäkringspremier;
samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av motion om utvidgning
av ansvarighetsförsäkring att
gälla även vid skada på grund av
olyckshändelse, och

nr 26, i anledning av motioner om
viss uppgiftsplikt för försäkringsgivare
vid förmånstagarförordnande.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 8

Skyldighet att samråda med kyrkoråd i
stadsplanefrågor

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av motioner om
skyldighet att samråda med kyrkoråd i
stadsplanefrågor.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag har i motion 915,
som ligger bakom detta utskottsutlåtande,
tagit upp en fråga som jag anser
vara mycket angelägen.

Nr 20

Fredagen den 25 april 1969

Skyldighet att samråda med kyrkoråd i stadsplanefrågor

Behovet av andlig vård och omvårdnad
är utan tvivel mycket stort i vår
stressade tid, och sannolikt kommer det
att bli än större i framtiden. Därför är
det mycket viktigt, anser jag, att såväl
kyrka som frikyrka får möjlighet att
vara med i samhällsplaneringen på ett
tidigt stadium. Kyrkor och församlingshem
bör, inte minst ur miljöpolitisk
synvinkel, få en central placering och
också en placering som gör att de inte
störs av buller från trafikleder eller av
annat slag.

I 17 § byggnadsstadgan står att i samband
med att förslag till plan utställes
till granskning skall ett exemplar av
förslaget, där så befinnes erforderligt,
tillställas kyrkorådet. Det är naturligtvis
mycket bra att det finns direkt utsagt
att kyrkorådet skall komma in i
bilden. Men för att man skall få garanti
för att det redan från början tas hänsyn
till de kyrkliga intressena tycker jag
att det vore logiskt att man också i
14 §, som föreskriver rent allmänt vad
som skall göras i samrådsfrågan, nämner
att kyrkorådet skall komma med
i bilden på samma sätt som enligt 17 §.

Nu säger utskottet, som tyvärr har
avvisat motionen, att »en föreskrift om
att samråd alltid skall ske med kyrkorådet
i planfrågor skulle vara alltför
opraktisk med hänsyn till att planläggningsverksamheten
har en mycket betydande
omfattning och att endast en
mindre del därav kan tänkas vara av
intresse från de synpunkter som de
kyrkliga myndigheterna har att bevaka».
Ja, det kan jag hålla med om, men
det kan mycket väl införas en bestämmelse
liknande den i 17 §, att kyrkorådet,
där så befinnes erforderligt, skall
få yttra sig.

Jag beklagar alltså att utskottet inte
har gått med på motionsförslaget, men
eftersom utskottet enhälligt har avstyrkt
det skall jag, herr talman, avstå från att
ställa något yrkande. Jag har ju möjlighet
att återkomma i frågan.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Utskottet kan inte dela
herr Hedins uppfattning, att det är angeläget
att i byggnadsstadgan föreskriva
en skyldighet att alltid hålla kyrkorådet
underrättat i planfrågor.

Det står i byggnadsstadgan, att den
som upprättar förslag till plan skall
»samråda med kommunens styrelse eller
annat organ som kommunens fullmäktige
bestämmer, länsarkitekten samt övriga
myndigheter, sammanslutningar
och enskilda personer, som kan ha ett
väsentligt intresse i frågan. I samband
med att förslag till plan utställes till
granskning skall ett exemplar av förslaget,
där så finns erforderligt, tillställas
kyrkorådet.»

Under förarbetena till byggnadsstadgan
begärdes det att man skulle räkna
upp alla de myndigheter och enskilda
intressenter vilkas mening borde inhämtas
i samband med att man utarbetade
förslag till planer, men det ansågs inte
lämpligt att utforma bestämmelserna på
detta sätt generellt, utan man skulle vara
skyldig att underrätta kyrkan, organisationer
och enskilda personer endast
när de är berörda av ärendet.

Det blir bara en onödigt byråkratisk
ordning om man i varje enskilt fall skall
hålla kyrkorådet underrättat. Av den
orsaken har utskottet inte ansett att
skäl föreligger att bifalla motionen, och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till tredje lagutskottets hemställan under
denna punkt.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Man har funnit anledning
att i 17 § särskilt föreskriva, att
kyrkorådet skall få ta del av planen
när så behövs. Jag menar att det då
vore logiskt att låta kyrkorådet redan
från början ta del av det arbete som
försiggår vid planläggningen.

I många fall, kanske de flesta, förekommer
samråd, men på många håll fö -

Fredagen den 25 april 1969

Nr 20

rekommer det inte något samråd, och
det är anledningen till att jag nu har
tagit upp frågan. Det har sagts mig —■
jag har inte kontrollerat uppgiften —
att när det gäller Järvafältet ett sådant
i och för sig önskvärt samråd inte har
kommit till stånd. Mot den bakgrunden
tror jag det vore bra att som en anvisning
till vederbörande myndighet föreskriva,
att man skall hålla kontakt med
kyrkorådet.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9

Byggnadslov för vissa ekonomibyggnader

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av motioner om
byggnadslov för vissa ekonomibyggna der.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr GUSTAVSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! Jag skall bara med några
få ord beröra den motion som nu
föreligger till behandling.

Motionärerna har velat peka på ett
förhållande som råder inom byggnadstillståndsgivningen
och som enligt vår
mening borde rättas till.

Enligt 35 § byggnadsstadgan gäller
bestämmelserna inte ekonomibyggnader
för jordbruk, skogsbruk o. d. om den
planerade byggnaden inte är belägen
inom område där generalplan, stadsplan
eller byggnadsplan råder. Detta
har kanske tidigare varit berättigat.
Men förhållandena förändras och i dag
är en ändring önskvärd, kanske främst
med tanke på den utveckling till allt
större enheter på jordbrukets område
som nu förekommer och som på många
platser kan vålla vissa olägenheter och

Byggnadslov för vissa ekonomibyggnader

vara besvärande för omgivningen. Jag
avser i detta fall särskilt de stora s. k.
svinfabriker som växer upp litet här
och var. De bygges nu helt utan tillstånd,
medan en liten egnahemsägare
måste ha tillstånd för att bygga exempelvis
ett garage eller sätta en kupa på
taket. Det är detta förhållande som vi
har ansett att man bör uppmärksamma.

Men, herr talman, med hänsyn till
den trots avslaget välvilliga inställning
som utskottet har visat har frågan ändå
fått en knuff framåt. Den har blivit uppmärksammad,
och det finns anledning
förmoda att den inom en inte alltför
avlägsen framtid ändock blir föremål
för förnyad prövning.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Utskottet har den uppfattningen
att motionen inte bör föranleda
någon riksdagens åtgärd. Skälet
därtill är att den utredning som tillsattes
1968 för att överse byggnadslagstiftningen
har till uppgift att pröva eu
mängd frågor som sammanhänger med
bebyggelseplanering över huvud taget.
Utskottet förutsätter att denna utredning
också kommer att pröva frågan om
behovet av bebyggelsekontroll beträffande
jordbrukets och skogsbrukets ekonomibyggnader.
Det är då lämpligt att
avvakta och se hur utredningen bedömer
dessa frågor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till tredje lagutskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 20

Fredagen den 25 april 1969

§ 11

Stödåtgärder på fiskets område, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående stödåtgärder
på fiskets område, m. m. jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen nr
1 (bilaga 11, kapitalbudgeten, punkten
IV: 1) beräknat ett tillskott till Fiskerilånefonden
av 1 milj. kr., hade Kungl.
Maj:t i propositionen nr 41 under åberopande
av utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för den 21
februari 1969 föreslagit riksdagen att
dels godkänna de grunder för lån och
bidrag på fiskets område, som förordats
i propositionen, dels medge att för
tiden t. o. m. den 30 juni 1970 reglering
av priserna på fisk m. m. ävensom importen
och exporten av fisk jämte vad
därmed hängde samman anordnades enligt
de grunder som förordats i propositionen,
dels på riksstaten under nionde
huvudtiteln till Särskilt omställningsstöd
till fiskare för budgetåret
1969/70 anvisa ett förslagsanslag av
3 000 000 kr., dels medge att under budgetåret
1969/70 ett belopp av 9 000 000
kr. disponerades för lån från fiskerilånefonden,
dels på kapitalbudgeten under
statens utlåningsfonder till Fiskerilånefonden
för budgetåret 1969/70 anvisa
ett investeringsanslag av 1 000 000
kr., dels bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att under budgetåret 1969/
70 för lån i Sveriges Kreditbank mot
gängse ränta ställa garanti åt föreningen
Svensk fisk intill ett belopp av 5 000 000
kr. jämte ränta.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de vid riksdagens början väckta
motionerna

1. 1:88 av herrar Dahl och Helge
Karlsson samt II: 106 av herr Gustafsson
i Uddevalla m.fl., vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att de frågor

som i motionerna berörts angående fiskerinäringens
struktur och framtida utveckling
måtte bli föremål för utredning,

2. I: 353 av herrar Dahlén och Tistad
samt II: 408 av herrar Wedén och
Åberg, vari hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t föresloge tillsättande
av en utredning angående det
framtida stödet till yrkesfisket,

3. I: 848 av herr Johan Olsson m. fl
och II: 946 av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl., vari hemställts att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att en allsidig utredning om fiskerinäringens
problem komme till stånd i
syfte att åstadkomma bättre utkomstmöjligheter
och ökad trygghet på sikt
för fiskarkåren, samt att i avvaktan på
utredningens resultat snabba åtgärder
vidtoges för genomförande av det förslag
som väckts av fiskprisutredningen
och fiskarnas organisationer för att förbättra
den för dagen aktuella situationen,

dels de i anledning av propositionen
nr 41 väckta motionerna

1. 11:1060 av herr Hedin m.fl., vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt Kungl.
Maj :t att låta fiskprisutredningen utreda
frågan om ersättning för realisationsförlust
i avseende på fiskredskap och i
samband med avveckling av visst fiske,

2. 1:939 av herr Dahl m.fl. och
II: 1077 av herr Åberg m. fl., vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställde att fiskprisutredningen
gåves uppdrag att snarast
verkställa närmare utredning och inkomma
med förslag rörande stöd åt båtägande
fiskare i vissa fall,

3. I: 940 av herr Kaijser och II: 1076
av herr Magnusson i Borås, vari hemställts
att riksdagen måtte besluta bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret
att under budgetåret 1969/70 för lån i
svenskt bankinstitut mot gängse ränta
ställa garanti åt föreningen Svensk fisk
intill ett belopp av 5 000 000 kr. jämte
ränta.

Fredagen den 25 april 1969

Nr 20

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. godkänna de grunder för lån och
bidrag på fiskets område, som utskottet
förordat,

2. medge att för tiden t. o. m. den 30
juni 1970 reglering av priserna på fisk
in. m. ävensom importen och exporten
av fisk jämte vad därmed hängde samman
anordnades enligt de grunder som
utskottet förordat,

3. på riksstaten under nionde huvudtiteln
till Särskilt omställningsstöd till
fiskare för budgetåret 1969/70 anvisa ett
förslagsanslag av 3 000 000 kr.,

4. medge att under budgetåret 1969/70
ett belopp av 9 000 000 kr. disponerades
för lån från fiskerilånefonden,

5. på kapitalbudgeten under statens
utlåningsfonder till Fiskerilånefonden
för budgetåret 1969/70 anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 000 kr.,

6. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag på motionerna 1:940
och 11:1076 bemyndiga fullmäktige i
riksgäldskontoret att under budgetåret
1969/70 för lån i Sveriges Kreditbank
mot gängse ränta ställa garanti åt föreningen
Svensk fisk intill ett belopp av
5 000 000 kr. jämte ränta,

7. anse motionerna I: 848 och II: 946,
såvitt desamma avsåge yrkanden om åtgärder
för att förbättra den aktuella situationen
inom fisket, besvarade med
vad utskottet anfört,

8. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att motionerna 1:88 och 11:106, 1:353
och 11:408, 11:1060 samt 1:939 och
II: 1077 ävensom, såvitt de ej behandlats
i det föregående, motionerna I: 848 och
11:946 överlämnades till fiskprisutredningen.

Reservation hade avgivits av herr
Carl Eskilsson (m), fru Hultell (in)
samt herrar Skagerlund (fp) och Hedin
(m), som ansett att utskottet under 6
hort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt motionerna
1:940 och 11:1076 bemyndiga fullmäk -

Stödåtgärder på fiskets område, m. m.

tige i riksgäldskontoret att under budgetåret
1969/70 för lån mot gängse ränta
ställa garanti åt föreningen Svensk fisk
intill ett belopp av 5 000 000 kr. jämte
ränta.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HEDIN (m):

Herr talman! De frågor som tagits
upp i proposition 41 och som ligger bakom
detta utskottsutlåtande har sin bakgrund
i de stora svårigheter som har
drabbat svenskt fiske under senare år.
Orsakerna härtill är flera; låt mig bara
nämna några. Dels har det blivit minskade
möjligheter till export på grund av
att andra länder byggt ut sin fiskeflotta,
dels bär vi fått en besvärande import
av frysta fiskfiléer. Det är för övrigt en
fråga som det finns stor anledning att
ta upp i samband med förhandlingarna
i Nordek. Det är ett rimligt krav som
framförts från fiskerinäringen att man
skall kunna konkurrera med grannländerna
på lika villkor. Det kan man för
närvarande inte.

Ytterligare en sak som påverkat utvecklingen
i stor utsträckning är kvicksilverfrågan.
Den onyanserade debatt
som förts i den frågan, i synnerhet till
en början, har medfört betydande svårigheter
för fisket. Folk blev rädda för
att äta fisk — även sådan fisk som inte
från några synpunkter kan vara farlig
i det avseendet. På denna punkt kan
man dock peka på vissa små glädjeämnen
under senare tid.

Jag tänker på vad forskningschef
Hannerz i naturvårdsverket uttalade för
en tid sedan. Enligt uppgift i pressen
sade han då att han mot bakgrunden av
vad man nu känner till i denna fråga
för egen del inte var rädd för att äta
fisk, varifrån den än kommer. Jag tänker
också på en uppgift häromdagen om
att man skulle frisläppa vissa vatten
i Stockholms skärgård i vaxholmsområdet
för strömmingsfisket. I det fallet

Andra kammarens protokoll 1969. Nr 20

Nr 20

Fredagen den 25 april 1969

Stödåtgärder på fiskets område, m. m.

kan man kanske diskutera gränsdragningen,
därför att strömmingen ju är en
vandringsfisk. Jag har inte kunnat kontrollera
saken, men jag vet att det diskuteras,
huruvida man inte skulle kunna
frisläppa ytterligare vatten därute. Jag
hoppas också att man kommer att frisläppa
vatten på andra håll i anledning
av de forskningsresultat som man har
kommit fram till nu.

Man kanske ändå kan hoppas, åt
man genom en objektiv upplysning karfå
allmänheten att återigen få förtroende
för svenskfångad fisk, vad det än är
för slags fisk. Mot den bakgrunden har
man anledning att med tillfredsställelse
hälsa Kungl. Maj :ts förslag här, att 1
miljon kronor skall användas för avsättningsfrämjande
åtgärder på fiskets område
utöver de 200 000 kronor, som i år
liksom tidigare utgår för fiskpropaganda.

De övriga förslag som jordbruksministern
har lagt fram har utskottet enhälligt
tillstyrkt med ett enda litet undantag
som jag kommer tillbaka till. Vi
tycker att förslaget om konsolideringslån
är riktigt. Vi har accepterat det särskilda
omställningsstödet som jordbruksministern
föreslagit, och vi har
noterat att man i det avseendet och
även i övrigt i viss utsträckning har
följt de förslag som framlagts av yrkesfiskarnas
organisationer. Jordbruksministern
har föreslagit att pengarna till
omställningsstödet skall tas av budgetmedel
och inte från prisregleringskassan
som utredningen hade föreslagit.

Från ostkustfiskarnas håll har man
begärt att det vad beträffar ersättning
för skador på grund av kvicksilverförekomst
skulle bli samma bedömning för
saltsjöfiskare som för insjöfiskarna. Det
har jordbruksministern gått med på
i propositionen och det är glädjande.
Det innebär att det maximibelopp som
fiskarna kan få ut höjs från 10 000 kronor
till 12 000 kronor och vidare att bidraget
inte enbart är beroende av om
man har fiskat i svartlistat vatten utan

att det också gäller angränsande vatten,
såsom i fråga om insjöarna.

Vissa andra motioner har också framförts
i sammanhanget och utskottet har
hänvisat dem till den pågående fiskprisutredningen
som nu skall fortsätta med
sitt arbete, något som jag också är tacksam
för. Det gäller bl. a. frågan om att
vid sidan av det särskilda omställningsstödet
även få ersättning för att kunna
göra sig av med båtar om man vill lämna
fisket, vilket fiskprisutredningen ursprungligen
föreslagit.

Det gäller också, och det är kanske
särskilt aktuellt för ostkusten och insjöarna,
möjligheten att få ersättning
för den stora förlust som drabbar de
fiskare som avstängts på grund av svartlistningen
och som inte kan utnyttja
sina redskap och inte heller kan sälja
dem, eftersom de är speciellt avpassade
för just de vatten där det numera inte
går att fiska. Det blir alltså fiskprisutredningens
sak att ta upp denna fråga
till behandling och försöka komma fram
till ett förslag.

Vid riksdagens början förelåg också
motioner om en allsidig utredning om
fiskets problem, inte bara de nu aktuella
utan även framtidens. Dessa motioner
har också hänvisats till utredningen,
som därtill fått en breddad bas. Enligt
min mening är det glädjande och angeläget
att man inom utredningen verkligen
får tillfälle att diskutera fiskets
framtida förutsättningar.

Som jag nämnde, herr talman, är det
bara på en punkt i det här utskottsutlåtandet
som det föreligger avvikande meningar.
Departementschefen föreslår att
föreningen Svensk fisk skall få statsgaranti
för lån intill 5 miljoner kronor
och att pengarna skall tas från den statliga
banken Sveriges kreditbank. Enligt
min och motionärernas mening finns
det ingen som helst anledning för staten
att säga att just den eller den banken
skall utlåna pengarna. Detta är ett klart
avsteg från principen om fri konkurrens
på lika villkor och överensstäm -

Fredagen den 25 april 1969

Nr 2tf

mer inte, såvitt jag förstår, med bestämmelserna
på andra områden när det gäller
kreditgarantigivning.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr ARWESON (s):

Herr talman! När riksdagen i dag behandlar
statens stöd till det svenska
fisket kan det vara lämpligt att jag här
anlägger några synpunkter på den frågan.
Jag kan visserligen i stor utsträckning
ansluta mig till vad jordbruksministern
framhållit i proposition nr 41,
men jag vill ändå inför kammaren redogöra
för en del frågor som jag anser
vara väsentliga för fiskets framtid.

Alla känner till vilka svårigheter och
problem som fiskerinäringen har fått
att brottas med. Under flera år har det
pågått en genomgripande strukturförändring
av fiskeflottan. För att kunna
bedriva fisket rationellt i konkurrens
med utländska fiskare har det varit nödvändigt
att satsa mycket pengar i fiskeflottan,
och när fiskarna gjort dessa
stora investeringar har skuldbördan naturligtvis
ökat högst väsentligt, eftersom
fiskarna varit tvungna att i stor utsträckning
finansiera rationaliseringen
med lånat kapital. De har tagit både
fiskerilån och vanliga banklån, och som
säkerhet för dem har dels den egna besättningen,
dels släkt och vänner ställt
personlig borgen.

Hela denna satsning hade givetvis varit
riktig om inte svårigheter hade uppstått
med avsättningen. Det blev allt
svårare för fiskarna att sälja sina fångster
till hyggliga priser. Konkurrensen
utifrån blev allt hårdare och priserna
sjönk, varigenom lönsamheten blev sämre.
Något som också medverkade härtill
var kvicksilverdebatten. Genom program
i radio och TV blev ju allmänheten
påmind om riskerna i samband med
viss fiskkonsumtion.

Allt detta bidrog givetvis till att av -

Stödåtgärder på fiskets område, m. m.

sättningen sjönk, och fiskets lönsamhet
blev allt sämre. Fiskaren kom då i den
belägenheten att han inte helt kunde utnyttja
den rationella fiskeflotta som han
hade skaffat sig. I stället fick han bekymmer
för kostnaderna för sina län.
Räntor och amorteringar skulle ju betalas,
och eftersom släkt och vänner stod
i borgen för lånen har nu svårigheter
uppstått för hela bygden.

Man kan mot denna bakgrund med
tacksamhet hälsa proposition nr 41. De
åtgärder som där föreslås och som riksdagen
nu skall ta ställning till tror jag
kommer att betyda mycket för många
fiskare. Jag skall inte nu relatera innehållet
i förslagen utan vill endast erinra
om att vi i jordbruksutskottet, såsom
herr Hedin redan framhållit, under stor
enighet behandlat detta ärende. Jag vill
också tillstyrka de åtgärder som föreslås
i utskottets utlåtande.

Den reservation som föreligger har
egentligen inte mycket med fisket att
göra utan gäller något annat, nämligen
var föreningen Svensk fisk skall få låna
sina pengar. Vi har i utskottet inte ansett
det finnas någon anledning föreskriva
att Kreditbanken inte skulle få
lämna ut detta lån. Jag yrkar därför bifall
till utskottets förslag.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag vill bara kort och
gott säga att det är värdefullt att man
här har tagit ett steg i riktning mot att
åstadkomma hjälpåtgärder till förmån
för fiskarkåren. Men det bör tilläggas
att utvecklingen och läget tyvärr är sådana
att detta steg kanske behöver efterföljas
av fler.

Jag kommer för min del att rösta för
den reservation som är fogad till utlåtandet.
Jag anser det nämligen ur principiell
synpunkt vara riktigt att den lånesökande
skall ha rätt att anlita det
kreditinstitut som han själv önskar.

Härmed var överläggningen slutad.

Fredagen den 25 april 1969

?6 Nr 20

Företagens hälsovård

, Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
(lels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Hedin
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen av
herr Carl Eskilsson m. fl.

: Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropojsitionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hedin begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
139 ja och 48 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan oförändrad.

§ 12

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl.
Maj:ls proposition angående veterinärmedicinsk
rådgivnings- och laboratorieverksamhet
jämte motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Föredrogs och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial nr 13, angående
departementsvis uppgjorda förteckningar
över försäljningar av viss
staten eller allmänna arvsfonden tillhörig
fast egendom.

§ 14

Företagens hälsovård

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av
motioner angående företagens hälsovård.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:360 av herr Werner och II: 413 av
herr Hermansson in. fl. föreslogs, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa att en kompletterande
utredning rörande företagshälsovården
företoges, varvid i direktiven för en sådan
angåves frågan om huvudmannaskapet
för företagshälsovården samt
dess lagfästande enligt i motionerna anförda
synpunkter, samt att miljöproblemen
på arbetsplatserna och deras omgivning
därvid ägnades nödvändig uppmärksamhet.

Utskottet hemställde,

att de likaydande motionerna 1:360
och II: 413 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Behovet av en utbyggd
och väl fungerande företagshälsovård
har behandlats vid ett flertal tillfällen
här i riksdagen. För vår del har vi upprepade
gånger i både riksdagsmotioner
och interpellationer aktualiserat denna
fråga, och därvid har vi framför allt
hävdat principen att samhället måste ta
ansvaret för att denna fråga löses. Vår

Fredagen den 25 april 1969

Nr 20

utgångspunkt är att denna synnerligen
viktiga del av sjuk- och hälsovården,
som inte minst är förebyggande, skali
vara underställd samhällets huvudmannaskap
liksom sjukvården är i övrigt.
Jag återkommer senare till skälen härför.

I motionerna 1:360 och 11:413 som
föreligger till behandling i detta utskottsutlåtande
har en rad fakta och
hänvisningar anhopats för att ytterligare
understryka hur betydelsefullt och
angeläget det är att skyndsamt åstadkomma
en lösning på denna fråga. Tillståndet
inom arbetslivet är absolut otillfredsställande.
Låt mig helt kort återge
vad en fackförbundstidning, Kommunalarbetaren,
skriver under rubriken
»Upptäck risken och undvik den!» Där
står: »Varje år skadas i vårt land
130 000 personer i eller på väg till och
från arbetet. Av dem blir mer än 2 000
invalider, 500 dör. Varje år har svenska
arbetstagare tillsammans 3,2 milj. sjukdagar
på grund av yrkesskador, d. v. s.
mer än 12 000 år.»

En arbetsgrupp inom LO har nyligen
likaledes i fackförbundspressen redovisat
resultaten av en hälsoundersökning
bland LO-medlemmarna. Endast en
tredjedel av LO-medlemmarna har såväl
läkar- som sköterske- och skyddsingenjörskontakt
på arbetsplatserna, 70
procent av byggnadsarbetarna känner
besvär av belastning och tunga lyft, cirka
hälften av arbetsplatserna har riskabla
bullernivåer, 40 procent ansåg
drag vara en hälsorisk på arbetsplatsen.
Ja, uppräkningen kunde fortsättas.

Men, herr talman, även om jag tror
att verkligheten är mera skrämmande
än vad folk i allmänhet har klart för sig,
så är det inte främst behovet av åtgärder
som vi tagit upp, utan vi har inriktat
oss på vilka slutsatser som måste
dras av de rådande förhållandena.

Jag vill anknyta till vad jag nämnde
redan inledningsvis, nämligen de linjer
efter vilka företagshälsovården bör ordnas,
den i vår motion hävdade princi -

Företagens hälsovård

pen om samhällets huvudmannaskap
samt behovet av lagstiftning i viss utsträckning.

Det är märkligt att medan ingen ifrågasätter
behovet av lagstiftning när det
gäller arbetarskyddet — det är en samhällelig
uppgift att genom yrkesinspektionen
utöva kontroll av arbetarskyddslagens
efterlevnad — så envisas man
här med att hålla fast vid ståndpunkten
att frågan om företagshälsovården skall
lösas på frivillighetens väg. Företagshälsovården
och arbetarskyddet kan väl
ändå sägas höra ihop. De har synnerligen
intima beröringspunkter, och de
griper in i varandra. Frivilliglinjen hat
till dags dato prövats, och så skall ske
också i fortsättningen, sägs det. Meri
vill någon på allvar hävda att resultaten
nu är sådana att de inbjuder till en fortsättning? I

våra motioner citerar vi utredningens
ordförande generaldirektör Otto
Westling, som i ett uttalande för tidskriften
Fackföreningsrörelsen ger uttryck
för en viss tveksamhet. Han säger:
»Skulle vi mot förmodan inte komma
fram enligt frivilliga linjer innébär
det indirekt en beställning på lagstiftning
i frågan.» I utskottets utlåtande citeras
LO:s yttrande över motionen. Där
står också: »Skulle det emellertid visa
sig svårt att inom vissa områden träffa
frivilliga överenskommelser eller om
dessa överenskommelser inte visar sig
effektiva vill LO inte utesluta möjligheten
att i framtiden aktualisera lagstiftningsåtgärder
inom detta område.»

När man på ett par så pass representativa
håll i varje fall inte kan utesluta
behovet av lagstiftningsåtgärder — jag
förmodar att då även inbegripes frågan
om samhällets huvudmannaskap — så
visar detta både det berättigade i den
kritik som vi har tagit upp i våra motioner
och att denna fråga inte har blivit
närmare utredd ännu.

Man understryker också det berättigade
i våra motioners krav på en kompletterande
utredning om huvudmanna -

.38

Nr 20

Fredagen den 25 april 1969

Företagens hälsovård

skåpet för företagshälsovården och dess
lagfästande.

Jag kan inte underlåta att påtala att
meningsyttringar från en del remissinstanser,
vilka går i samma riktning som
vår motion, inte har redovisats i utskottets
utlåtande trots att där återgivits
flera andra remissyttranden. Arbetsmarknadsstyrelsen
säger exempelvis att
den gärna hade sett »att en utförligare
diskussion förts om olika alternativ för
genomförande av en utbyggd företagshälsovård».
Styrelsen tycker också att
»utredningen alltför snävt begränsats
till vidareutveckling av erfarenheter
vunna vid industriföretag», och den
konstaterar att »utredningens förslag inte
kan väntas i nämnvärd grad bidra till
att området för företagshälsovården bör
utvidgas till att omfatta arbetsplatser
utanför industrin». Statens personalvårdsnämnd
vill ha ett beredningsorgan
med uppgift att bland annat planera
hur företagshälsovården skall kunna
komma hela arbetslivet till del och samordnas
med övrig hälsovård. Karolinska
institutet i Stockholm är på dessa punkter
mycket kritiskt i sitt till universitetskanslersämbetet
avgivna yttrande.
Institutet skriver: »En annan ofullständigt
utredd fråga är huruvida skyldigheten
att . bedriva företagshälsovård
skall lagfästas eller icke.» Även på ett
annat viktigt område anser karolinska
institutet frågan om lagstiftning vara
outredd, nämligen beträffande huvudmannaskapet
som vi har tagit upp i vår
motion.

I såväl årets som tidigare vpk-motioner
har vi påpekat att när det gäller
mindre arbetsplatser, där inte särskilda
företagshälsovårdscentraler kan inrättas,
måste en samordning med landstingens
öppna vård och dess flerläkarstationer
övervägas, och vi har ansett
att även detta talar för ett samhälleligt
huvudmannaskap. Om denna sak säger
t. ex. karolinska institutet följande:
»Det kan endast beklagas, att utredningen
inte alls diskuterat möjligheten av

samordning mellan företagshälsovårdscentralerna
och landstingens öppna
vård.»

Herr talman! Jag finner således att
yrkandet i våra motioner om en kompletterande
utredning i här berört avseende
är starkt underbyggt och har
Stöd från mycket sakkunnigt håll. Jag
har även hänvisat till att en viss tveksamhet
har uttryckts såväl av LO som
t, o. m. av utredningens ordförande.
Återstår då den synpunkt som LO framfört
i sitt i utskottsutlåtande! citerade
yttrande över våra motioner, nämligen
risken för att ytterligare utredning skulle
försena genomförandet av företagshälsovården
i vårt land. När vi skrev
motionsparet förutsåg vi en sådan invändning,
och vi underströk därför att
en kompletterande utredning inte alls
behöver störa exempelvis slutandet av
avtal mellan LO och SAF. Låt mig tillfoga
att utbildningen av personal för
företagshälsovård — vilken LO också
berör i sitt nyss åberopade yttrande —
absolut inte hindras av den kompletterande
utredning som vi önskar.

Jag anser vidare att skäl finns för att
man vid en sådan kompletterande utredning
även ägnar miljöproblemen på
arbetsplatsen och i dess omgivning mycket
större uppmärksamhet än hittills
har skett.

Herr talman! Jag yrkar av dessa skäl
bifall till motionerna I: 360 och II: 413.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Yad fru Ryding önskar
är inte en kompletterande utredning
utan ett ställningstagande. De remisssvar
som har lämnats med anledning av
utredningsbetänkandet om företagshälsovården
har ganska nyligen kommit in,
och de har ännu inte sammanställts. Såvitt
jag vet förordas emellertid lagstiftning
i endast ett av remissvaren. De betänkligheter
som LO och även någon
annan remissinstans anfört innebär endast
att om utbyggnaden av företagshälsovården
inte går fort nog måste man

Fredagen den 25 april 1969

Nr 20

kanske slå in på lagstiftningsvägen. Det
är vad remissvaren meddelar på den
punkten.

Det är alldeles riktigt som fru Ryding
säger att en del problem beträffande
företagshälsovården ännu inte är lösta.
Vilken kompetens skall t. ex. krävas av
läkare inom företagshälsovården? Ännu
finns inga bestämmelser utformade om
att de skall ha någon speciell utbildning.
Såvitt jag förstår kan vem som helst bli
företagsläkare. Dessa läkare skulle också
kunna erbjudas speciellt goda resurser,
lämplig arbetstid o. s. v., och på så
sätt skulle företagshälsovården kunna
konkurrera med annan hälsovård. Därför
är det, såsom man har sagt i de remissvar
som utskottet har fått, i högsta
grad angeläget att företagshälsovården
utbyggs och att den samordnas med hälsovården
i övrigt, så att läkarna blir
bättre utspridda över hela hälsovården
— det råder ju brist på läkare.

I remissvaren har man också sagt, att
det är naturligt att de små företagen
får repliera på samhällets öppna hälsovård.
Det är emellertid att märka att
företagshälsovården diskuteras samtidigt
med den mycket stora utbyggnad
av den öppna hälsovården som är planerad
och som undan för undan kommer
att genomföras.

I och med att möjligheter ges att till
läkarstationer — läkarstationer för öppen
hälsovård, med långtidsavdelningar
i närheten och med ett par läkare anställda
— knyta specialister skapas helt
andra förutsättningar för hälso- och
sjukvård utanför de stora lasaretten,
som i många fall måste betjäna även företagens
hälsovård. Det är riktigt att det
inte finns några regler för hur många
läkare som där skall finnas. Socialstyrelsen
har dock rätt att bestämma läkartillgången.
Det förekommer alltså redan
en samhällskontroll i detta avseende.
Möjligheter finns också att så småningom
föreskriva kompetensregler för
dem som skall åta sig företagshälsovård.
Det är tämligen självklart att de stora

Företagens hälsovård

planer som har skisserats i betänkandet
om företagshälsovård — jag håller med
fru Ryding om att planerna kanske kan
te sig något diffusa —• inte kan förverkligas
omedelbart, eftersom det begärs
1 300 ä 1 400 läkare bara för detta
ändamål. Alla förstår att en sådan sak
måste ske i samordning med annan sjukvård
och att samhället därvid måste utöva
en styrande funktion i fråga om
både tilldelningen av läkartjänster och
de bestämmelser som gäller för hälsovården.

En ny läkartaxa kommer att utfärdas
för den som är sjukförsäkrad. Jag tror
att det förhållandet också skall få stor
betydelse.

En rad åtgärder är alltså planerade,
men det måste med nödvändighet ta avsevärd
tid att genomföra dem. Den kritik
som fru Ryding riktar mot företagshälsovårdsutredningen
har redan uppmärksammats
av åtskilliga remissinstanser.
Regeringen får således tillfälle
att ta hänsyn till dessa synpunkter när
den skall förverkliga utredningens förslag.
Dessa synpunkter är inte nya. Så
märkliga och djupgående är de inte heller,
utan det är mera reflexioner som
alla gjort, som har sysslat med dessa
frågor. Framför allt har socialstyrelsen
haft en bestämd mening om att läkartillgången
måste styras. Då är det riktigare
att inte tillsätta en speciell utredning
utan låta regeringen ta del av de remisssvar
som kommit. De är mycket rikhaltiga,
och däri framförs även de synpunkter
som fru Ryding har haft. Men
förslaget om lagstiftningsåtgärder är
motionärerna ganska ensamma om —
det är ett enda remissvar som innehåller
ett sådant förslag.

Vi har i utskottet funnit att man inte
nu bör starta en utredning, när LO, Arbetsgivareföreningen
och de flesta andra
som vi har tillfrågat inte har tillstyrkt
en ny utredning. Vi anser att det
då är riktigt att avvisa förslaget även
här i riksdagen, väl medvetna om att de
synpunkter som motionärerna vill ha

Nr 20

Fredagen den 25 april 1969

Företagens hälsovård

beaktade finns framförda från annat
håll.

Jag ber att få yrka bifall till allmänna
beredningsutskottets hemställan i dess
utlåtande nr 27.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag tycker att fru Erikssons
i Stockholm anförande i allra högsta
grad styrkte min uppfattning att vi
har rätt, när vi i vår motion begär denna
kompletterande utredning, då det är
så mycket som ännu inte är klart i fråga
om personal, huvudmän och mycket
annat.

Beträffande de remissvar som har inkommit
är vi fullt överens om att de
måste behandlas ytterligare och att detta
inte har kunnat medhinnas under
den tid som stått till förfogande från
det motionen väcktes och till dess allmänna
beredningsutskottet nu avgivit
sitt utlåtande. Men det finns i dessa remissvar
en hel del utöver vad som står
att läsa i allmänna beredningsutskottets
utlåtande och som styrker behovet av
en kompletterande utredning.

Icke oväsentliga är väl kostnadssynpunkterna.
Företagen ersätts ju av riksförsäkringsverket
för kostnaderna för
anordnande av företagshälsovård. Beloppet
var 1962 knappt 6 miljoner, och
för 1968 räknar man med 19,5, alltså
nära 20 miljoner. Utredningsgruppen
föreslår att ersättningen vidgats till att
även gälla den förebyggande hälsovården.
Kostnaderna kommer alltså att stiga.
Att företagshälsovården underställs
samhällets huvudmannaskap kommer
därför inte att medföra någon extra
kostnadsstegring och inte heller någon
befrielse för företagen.

Det är så många frågor som står öppna,
att allmänna beredningsutskottet,
för att vi snabbast möjligt skall åstadkomma
en utbyggd företagshälsovård,
borde ha haft anledning att tillstyrka
motionen, så att frågorna blir ordentligt
utredda, och inte bara hänskjuta

dem till regeringen. Detta är en så viktig
del av samhällsverksamheten, att vi
här i riksdagen också måste få ta ställning
till dessa frågor.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Det är en mycket viktig
och angelägen sak som förs fram i denna
motion. Jag har emellertid samma
uppfattning som utskottet. Man har
kommit ett långt stycke på vägen för att
lösa frågan om bl. a. de mindre och medelstora
företagens hälsovård. Jag kan
nämna att sjukvårdshuvudmän i olika
län har gjort detta. I Örebro har landstinget
inrättat en arbetsfysiologisk klinik,
till vilken knutits både läkare i iuvärtesmedicin
och teknisk expertis som
kan hjälpa till ute i företagen; man besöker
företagen och bistår dem i olika
avseenden. Detta har varit en mycket
betydelsefull uppgift för sjukvårdshuvudmannen,
som tillskrivit samtliga
mindre och medelstora företag och även
större företag och inbjudit dessa att utnyttja
den arbetsfysiologiska kliniken.

Jag tror att dessa frågor har kommit
så långt, att man kan räkna med att de
får en snar lösning. Därför, herr talman,
vill jag yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 360
och 11:413; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 15

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av
motioner om bättre arbetarskydd m. m.
inom vissa yrkesområden.

Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 25 april 1969

Nr 20

§ 16

Åtgärder för att stimulera konsumtionen
av fruktdrycker

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 29, i anledning av
motion om åtgärder för att stimulera
konsumtionen av fruktdrycker.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Till allmänna beredningsutskottets
utlåtande i anledning av
åtgärder för att stimulera konsumtionen
av fruktdrycker har jag fogat en blank
reservation som jag vill motivera med
några ord.

Den fråga som motionären herr Björk
i Påarp har tagit upp är inte så liten
som man kanske först kan förmoda när
man ser det tunna utskottsutlåtandet.
Tyvärr har motionären inte möjlighet
att vara närvarande här i dag, men vi
har konfererat med varandra och funnit
att vi har samma åsikter. Jag har faktiskt
fått fullmakt att delvis föra även hans
talan — det är jag naturligtvis mycket
stolt över.

Denna fråga behandlades av allmänna
beredningsutskottet redan vid 1962
års riksdag, såsom också påpekas i utskottsutlåtandet.
Utskottet delade då
motionärernas uppfattning — motionen
räcktes den gången av herr Rimmerfors
m. fl. — att det från många synpunkter
vore önskvärt om förbrukningen
av svenska fruktdrycker kunde ökas.
Men utskottet erinrade om att saken ingick
i trädgårdsnäringsutredningens
uppdrag och hänvisade också till att utredningen
hade sagt att den inom en
snar framtid skulle ta upp frågan om
konsumtion av svenska fruktdrycker.

Trädgårdsnäringsutredningen, som jag
tillhörde, framlade också ett förslag
1965. Vi påvisade i detta att man i
många andra europeiska länder — i
Danmark, Norge, England, Tyskland och

Schweiz — bedriver en omfattande
forskning och försöksverksamhet beträffande
fruktsafter. Men resultatet av dessa
länders forskning kunde inte utan vidare
utnyttjas av den svenska mustindustrin.
Det saknades en svensk försöksverksamhet
som kunde förmedla resultaten
av utländska försök och utröna
möjligheterna att tillämpa dessa resultat
på svenska förhållanden.

Dessutom borde — det sade vi redan
då -— undersökningar utföras av de olika
frukt- och bärsorternas speciella
egenskaper, sortegenskapernas betydelse
för fruktsaftskvalitet, vitamininnehåll,
arombeståndsdelar och mycket annat
som jag inte skall gå in på här.

Vidare påpekade vi att utvecklingsarbetet
borde omfatta utveckling och
provning av nya typer av fruktsafter
samt framställning av koncentrat som
skulle kunna ge en billigare bordsdryck
baserad på naturliga fruktsafter.

Detta förslag framförde vi 1965. Vi
ansåg att en utbyggnad av industrierna
på området borde ske liksom att en avsättningsstimulerande
upplysningsverksamhet
borde startas. Det fortsatta
forsknings- och utvecklingsarbetet på
fruktsaftområdet föreslog vi skulle omhändertagas
av ett ifrågasatt livsmedelstekniskt
branschinstitut. Vi tänkte oss
att det skulle vara knutet till den trädgårds-
och fruktodlingsanstalt vi har i
Skåne. En särskild utredningsman tillkallades.
Han föreslog att en forskningsenhet
för tillämpning av livsmedelsteknisk
forskning skulle inrättas vid tekniska
högskolan i Lund.

Den nya forskningsenheten ansågs
böra få befogenhet att ta upp forskningsuppgifter
inom olika delar av livsmedelssektorn.

Nu redovisar allmänna beredningsutskottet
i sitt utlåtande att utredningens
betänkande, som avlämnades 1965, har
varit föremål för remissbehandling men
att något förslag inte framlagts. Med
tanke på den positiva skrivning om en
ökad användning av fruktdrycker som
allmänna beredningsutskottet gjorde re -

Nr 20

Fredagen den 25 april 1969

Åtgärder för att stimulera konsumtionen

dan 1962 måste man beklaga att några
praktiska resultat ännu, sju år senare,
inte åstadkommits, trots att alla synes
vara överens om att sådana skulle vara
önskvärda och betydelsefulla.

Jag sade inledningsvis att denna fråga
inte är så liten som man kanske kan
vara benägen att tro. Den berör naturligtvis
främst fruktodlarna, som ju är
en relativt liten yrkeskår. Jag antar att
herr Nilsson i Bästekille närmare kommer
att belysa detta om en stund. Frågan
gäller dock inte bara ett yrkesfruktodlarnas
problem. Den berör oss alla
i vår egenskap av konsumenter. Nykterhetsorganisationerna
har också vid
olika tillfällen uttalat önskemål om att
någonting görs på denna punkt.

Under nästa punkt på föredragningslistan
kommer vi att behandla ett annat
av allmänna beredningsutskottets utlåtanden,
som gäller motreklam mot alkoholhaltiga
drycker. Den fråga vi nu behandlar
kan också sättas in i det sammanhanget.
Yad vi behöver i bilismens
tidevarv är verkligt goda alternativ till
viner och andra alkoholhaltiga drycker.
Sådana alternativ har vi egentligen
inte, men man borde kunna få fram
sådana, om man tog itu med dessa saker
på allvar.

Utskottet skriver att organisationen
»för forsknings- och utvecklingsarbete
på fruktsaftområdet liksom för det livsmedelstekniska
området i övrigt är föremål
för prövning inom utbildningsdepartementet».
Det är min förhoppning
att den prövningen skall leda till
ett positivt resultat; det är nödvändigt
för en snabb lösning.

Vad jag nu sagt är ingen kritik mot
allmänna beredningsutskottets sätt att
handlägga denna fråga utan snarare mot
det sätt på vilket myndigheterna handlagt
ärendet sedan trädgårdsnäringsutredningen
avlämnade sitt förslag 1965.
Om det inte heller nu händer någonting
på detta område finns det all anledning
att återkomma för att få till stånd en
lösning.

av fruktdrycker

Herr NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Denna fråga har, såsom
herr Bimås redan har sagt, varit uppe
till behandling åtskilliga gånger. Det
har anförts åtskilliga argument mot oss
varje gång vi har försökt få en positiv
lösning av problemet. Jag skall, herr talman,
i dag nöja mig med att endast kortfattat
anföra vissa synpunkter, eftersom
ju herr Rimås har gått igenom ärendet
ganska grundligt.

Vid frågans tidigare behandling har
man gång på gång hänvisat till att man
inte har kunnat vara säker på att det
är nyttigt, sett ur folkhälsans synpunkt,
att införa en ciderdryck i den allmänna
svenska konsumtionen. Man har gång
på gång sagt sig tro att det skulle vara
farligt. Man har således ansett nykterhetspolitiska
synpunkter vara avgörande.

Då, herr talman, har jag tidigare från
denna plats framfört den anmärkningen,
att det förefaller märkligt att man icke
anser sig kunna godta att en svag ciderdryck
kommer till användning men
däremot anser sig kunna släppa starksprit
fri, införa nya ölsorter o. s. v. Det
är, herr talman, ingen konsekvens i detta
tänkande.

Jag tror för min del att den som har
velat närmare forska i denna fråga vet
lika väl som jag, att det är en nästan
övermänsklig uppgift att berusa sig med
cider, eftersom fruktsyran liksom i juicen
verkar stoppande — man kan helt
enkelt inte dricka hur mycket som helst.

Som herr Rimås sade nyss har denna
fråga varit uppe i trädgårdsnäringsutredningen,
som vi båda tillhör. Vi försökte
där driva frågan litet längre för
att nå ett positivt resultat. Ännu har
ingenting avhörts om detta, och när det
kommer att ske vet varken herr Rimås
eller jag.

I dag föreligger ett mycket kort utskottsutlåtande
— däremot är reciten
fylligare.

Jag tror för min del att vi kan lösa
denna fråga, om vi vill. Vill man inte,

Fredagen den 25 april 1969

Nr 20

Åtgärder mot reklam för sprit och tobak m. m.

kan man inte lösa vare sig denna eller
andra frågor. I min hemkommun ligger
någonting som heter Ljungkullens
musteri. Ägaren till detta musteri har
nedlagt stort arbete och stora kostnader
för att få fram en fruktciderdryck med
låg alkoholhalt som ändå skulle vara
hållbar. Han är nästan färdig, och vi
kommer nog att få se resultatet denna
vår. Jag önskar honom all lycka. Jag
tror han kommer att lägga fram en
dryck som vi kan vara nöjda med. I så
fall kan man säga att vi har hunnit halva
vägen, men jag tror ändå det skulle
vara lyckligt om vi fick frågan belyst
även ur andra, icke så hårt låsta synpunkter.

Jag skall, herr talman, med hänsyn till
att kammaren befinner sig i uppbrottsstämning
inte ställa något yrkande i
dag, men jag kan försäkra att inte bara
jag utan även motionären från i år och
många andra, om vi finns kvar i detta
hus nästa år, då kommer igen och anför
de synpunkter som vi anser det nödvändigt
att anföra i denna fråga.

Herr talman! Med detta korta anförande
låter jag mig nöja i dag, och jag
ställer som sagt inget yrkande.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag medger att vi har
gjort en formell behandling och egentligen
inte sakbehandlat frågan, men vi
hade väl inget alternativ med hänsyn
till att ärendet har hänskjutits till olika
instanser.

Jag kan helt instämma i vad särskilt
herr Rimås sade, och jag vill gärna bli
medmotionär nästa år, om vi då inte
kommit närmare en lösning. Jag tycker
vi borde kunna åstadkomma mer när
det gäller goda fruktdrycker.

Sedan är det en annan fråga, om vi
skall ha cider —- det är herr Nilsson i
Bästekille som är intresserad av den
saken. Där är jag litet mer tveksam, men
om ingenting händer träffas vi nästa
år och skriver en motion.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Utskottsordföranden
sade att hon fortfarande var tveksam
beträffande cider. Jag tror hon kan
sluta upp att vara tveksam. När kammarens
majoritet tidigare har släppt all
starksprit lös och infört nya ölsorter
behöver man inte vara så tveksam när
det gäller en så relativt oskyldig dryck
som cider.

Jag tolkar ändå fru utskottsordförandens
anförande så att hon nästa år är
villig att resonera om en ny framstöt
för att försöka få till stånd en lösning.

Jag har aldrig motsatt mig alkoholfria
drycker och kommer inte att göra det.
Jag har heller inte föreslagit någonting
som behöver göra att människor känner
sig tveksamma till de förslag jag
har framlagt.

Efter härméd slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 17

Åtgärder mot reklam för sprit och tobak
m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av
motioner angående åtgärder mot reklam
för sprit och tobak m. in.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:875 av fru Elvy Olsson och 11:1010
av fru Nilsson m. fl. hemställdes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära att de synpunkter angående motreklam
som framförts i motionerna beaktades
i samband med det utredningsarbete
som torde bli aktuellt i anledning
av riksdagens beslut beträffande
andra lagutskottets utlåtande nr 48:1968
och bevillningsutskottets betänkande nr
56:1968.

Nr 20

Fredagen den 25 april 1969

Åtgärder mot reklam för sprit och tobak m. m.

Utskottet hemställde,

att motionerna 1:875 och 11:1010
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! När vi behandlade detta
ärende i allmänna beredningsutskottet
tog vi hänsyn till förra årets riksdagsbeslut.
Bevillningsutskottet hemställde
då om förslag till 1969 års riksdag
beträffande förbud mot reklam för
spritdrycker, vilken hemställan bifölls
av riksdagen.

Vid frågestunden i går sade finansministern
att han inte kunde tänka sig
något förbud mot spritreklam, bland
annat därför att det strider mot tryckfrihetsförordningen.
Jag är medveten
om att detta är en grundlagsfråga, men
med tanke på de stora problem och
skador som sprit och spritmissbruk
åstadkommer borde egentligen en
grundlagsändring vara berättigad, så att
all spritreklam kunde förbjudas. Ansvarskännande
föräldrar ser med stor
oro på den omfattande reklam som förekommer
nästan överallt. Denna reklam
lockar många in på farliga vägar
som många gånger leder till en fullständig
tragik.

Tills vidare kommer vi alltså att ha
reklam. Då behöver vi också ha motreklam.
Ibland får man läsa i reklamen
att känt folk röker eller dricker det ena
eller det andra. Det skulle vara lika berättigat
att någon gång få läsa att känt
folk varken röker eller dricker sprit.

Innan jag yrkar bifall till de aktuella
likalydande motionerna skall jag citera
några rader ur dem:

»Vårt samhälle präglas av ett överflöd
på information. De krafter som tävlar
om vår uppmärksamhet är många och
mäktiga. Vissa av dem skjuter med vetenskapligt
utbalanserad precision in
sig på primära — i vissa fall primitiva

— faktorer i vår personlighet. De ekonomiska
intressen som ligger bakom
t. ex. tobaksrökning och spritkonsumtion
är så starka att enbart reklamutflödets
kvantitet utgör en garanti mot ändringar
i etablerade vanor.

Kunskap om attityder och beteenden
hos individen är av grundläggande betydelse
för vår förmåga att öppna effektiv
moteld mot den kommersiella
styrningen av våra vanor när det gäller
människofientliga faktorer i vår omgivning.
Det gäller att skaffa oss sådan
kunskap genom forskning.

Konsten att använda en sådan kunskap
måste vi lära av reklamfolket.

Med den kunskapen måste vi gå till
motattack. Vill vi verkligen komma åt
företeelser av typen narkotikabruk och
användning av sprit och tobak måste vi
gå lös på motståndarna med deras egna
vapen. Vi måste ta lärdom av det mest
framgångsrika pedagogiska försök som
företagits, nämligen informationskampanjen
före högertrafikreformen i Sverige.
Ett av de viktigaste skälen till
framgången var den fullständiga ensriktningen
av alla informationsmedia.
Vi tillät ingen vänstertrafikpropaganda
i TV. När en ny bilmodell skall reklameras
förekommer ingen motreklam. Samhället
skall sälja begreppet hälsa. Vi
måste hårdhänt men informationstekniskt
sett riktigt effektivt strypa all reklam
för de ämnen eller faktorer vi vill
bekämpa. Eller om vi — vilket är sannolikt
—- inte anser oss kunna utföra
detta bör vi försöka få fram lika stora
summor pengar för effektiv motreklam
som de penningsummor vilka lägges på
reklam för de varor vi vill bekämpa.

Samhällets styrning måste också i
större utsträckning än nu gå in på informationsgivningens
detaljer. Således bör
radions och televisionens ställning, när
det gäller de människofientliga faktorer
som här berörs, bli föremål för ingående
prövning.

En förutsättningslös utredning om

Fredagen den 25 april 1969

Nr 20

Åtgärder mot reklam för sprit och tobak m. m.

detta problem är i dagens läge högst påträngande.
Det är våra unga människors
hälsa och framtid det gäller.»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 875 och II: 1010.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar Johansson
i Växjö, Gustavsson i Alvesta
och Polstam (samtliga ep).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! I utskottet var vi överens
om att vi inte återigen kunde begära
utredning om förbud, eftersom riksdagen
bestämt har uttalat sig för förbud.
Likaså ansåg vi att eftersom riksdagen
bestämt sig för en utredning om åtgärder
för att minska tobakskonsumtionen
hade vi svårt att på nytt göra en beställning
som speciellt skulle avse motreklam.

Att finansministern skulle komma att
besvara en enkel fråga på det sätt han
gjorde i går kunde vi vid behandlingen
av nu förevarande fråga i utskottet inte
veta. Vi har satt vår lit till att ett beslut
av riksdagen var ett beslut som skulle
respekteras, och jag kan fortfarande inte
se saken annorlunda. Jag betraktar
inte herr Sträng som vår störste tryckfrihetsexpert.
Jag kan inte finna att ett
svar på en enkel fråga liksom i förbifarten
kan utgöra hela svaret på den beställning
som riksdagen har gjort. Jagförutsätter
som sagt att riksdagens mening
måste respekteras på något sätt.
Om man skulle finna att det inte går att
utfärda förbud mot reklam, kan det inte
utgöra hinder mot att man undersöker
andra vägar för att direkt motverka reklamen
eller inskränka den.

Av dessa skäl håller jag fortfarande
fast vid utskottets hemställan. Jag anser
nämligen inte svaret på en enkel fråga
vara tillräckligt svar på en begäran av
riksdagen om förbud. Jag vill ha ett mera
genomarbetat svar och i avvaktan
härpå tycker jag att man har rätt att

avstyrka motionerna. Det kommer ett år
igen och då får vi se vad regeringen
har gjort.

Här finns obestridligen en opinion.
När det gäller tobakskonsumtionen har
den tagit sig uttryck i ett mycket bestämt
yrkande av konsumentrådet, och
socialstyrelsen har varit mycket angelägen
om att någonting skall göras. Del
är alltså inte fråga om någon liten bigott
grupp, utan det är nog en allmän
uppfattning bland samhällstillvända
människor att det är bisarrt att stora
pengar läggs ned för att popularisera ett
bruk som man sedan försöker motverka.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan men är inte så defaitistisk
som herr Johansson i Skärstad.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 875 och II: 1010; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johansson i Skärstad begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 875 och II: 1010.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Johansson i Skär -

Nr 20

Fredagen den 25 april 1969

Avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnad för bil vid resor mellan bostad och

arbetsplats

stad begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 124
ja och 38 nej, varjämte 20 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Föredrogs vart för sig

allmänna beredningsutskottets memorial
nr 31, angående överlämnande till
lagutskott av vissa till allmänna beredningsutskottet
remitterade motioner;
och

statsutskottets utlåtande nr 52, i anledning
av motioner angående statsbidrag
till Riksförbundet för kriminalvårdens
humanisering.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ 19

Avdrag vid inkomsttaxeringen för
kostnad för bil vid resor mellan bostad
och arbetsplats

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 31, med anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
jämte motioner.

I propositionen 1969:29 föreslog
Kungl. Maj:t att riksdagen måtte anta
därvid fogat förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Förslaget avser ändring av reglerna
för beräkningen av avdrag vid inkomsttaxeringen
när det gäller kostnad för

bil vid resor mellan bostad och arbetsplats.
Enligt förslaget bestäms avdraget
som hittills av riksskattenämnden men
vissa grunder fastläggs närmare i kommunalskattelagen.
Principen är att kostnader
som är beroende av körd vägsträcka
(milbundna kostnader) får dras
av i full utsträckning medan övriga
kostnader (årsbundna kostnader) får
dras av endast till viss del, nämligen

med —-— av årsbeloppet för de års2
300

bundna kostnaderna för varje körd mil
intill 1 000 mil. Beräkningen av avdraget
för de årsbundna kostnaderna grundar
sig på antagandet att genomsnittet
av skattskyldiga som är berättigade till
bilkostnadsavdrag har en årlig ressträcka
mellan bostad och arbetsplats av
1 000 mil samt en årlig privatkörning
som uppgår till 1 300 mil. Milbundna
och årsbundna kostnader beräknas vidare
på grundval av det pris- och kostnadsläge
som riksskattenämnden bedömer
ha förelegat under det år till vilket
avdraget skall hänföras. Med tillämpning
av den föreslagna principen kan
den avdragsgilla bilkostnaden i nuvarande
pris- och kostnadsläge beräknas
till 3 kr. för mil intill 1 000 mil per år
och till 2 kr. för mil för körsträckor
därutöver.

De nya bestämmelserna avses gälla
bilresor fr. o. m. den 1 januari 1969.

Motioner med anledning av propositionen 1)

Motionerna 1:923 av herrar Ingvar
Andersson och Karl Pettersson samt
II: 1058 av herr Ringabg, vari hemställdes att

riksdagen måtte anta propositionen
1969:29 med den ändringen att
tredje stycket av punkt 4 av anvisningarna
till 33 § kommunalskattelagen erhölle
i motionerna angiven lydelse;

2) motionerna 1:924 av herr Gösta
Jacobsson och II: 1057 av herr Hedin;

3) motionerna I: 925 av herrar Tistad

Fredagen den 25 april 1969 Nr 20

Avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnad för bil vid resor mellan bostad och

arbetsplats

och Wirtén samt II: 1056 av herr Eriksson
i Arvika in. fl., vari hemställdes

att riksdagen vid behandling av propositionen
1969:29 måtte beakta vad i
motionerna anförts och att bevillningsutskottet
måtte utarbeta förslag till erforderlig
ändring av den i propositionen
intagna författningstexten.

Motioner vid riksdagens början

Motionerna I: 330 av herr Strandberg
samt 11:375 av herrar Petersson i
Gäddvik och Nilsson i Agnäs, vari hemställdes att

riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära sådan översyn av
33 § kommunalskattelagen och riksskattenämndens
anvisningar, att förhöjt
avdrag för resor till och från arbetsplatsen
kunde medges skattskyldiga bosatta
inom det s. k. norra stödområdet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A) med bifall till Kungl. Maj :ts proposition
nr 29 anta det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

B) avslå följande motioner, nämligen

t) I: 330 och II: 375,

2) I: 923 och II: 1058,

3) I: 924 och II: 1057 samt

4) I: 925 och II: 1056,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och
hemställt.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Avslutningsvis vill utskottet, med hänsyn
till den betydelse frågan om avdrag
för resor mellan bostad och arbetsplats
har för ett mycket stort antal
skattskyldiga, understryka angelägenheten
av att riksskattenämnden — liksom
hittills — uppmärksamt följer utvecklingen
och ger anvisningarna den aktualitet
som föranleds av samhällsutvecklingen.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Lundström (fp), Yngve
Nilsson (in), Tistad (fp), Karl Pettersson
(m) och fru Nettelbrandt (fp) samt
herr Enarsson (in), vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte

A) — med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 29 och motionerna I: 330
och 11:375, 1:923 och 11:1058 samt
I: 925 och II: 1056 — anta det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) med den ändringen
att punkt 4 av anvisningarna till
33 § erhölle i reservationen angiven lydelse,
innebärande endast en allmän
föreskrift att riksskattenämnden hade
att för varje år fastställa grunder för
beräkningen av de avdrag som finge göras
för bilresor till och från arbetsplatsen; B)

avslå följande motioner, nämligen 1)

motionerna I: 330 och II: 375,

2) motionerna 1:923 och 11:1058,

3) motionerna I: 924 och II: 1057
samt

4) motionerna I: 925 och II: 1056,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna anfört
och hemställt;

2) av herrar Sundin, Vigelsbo och
Börjesson i Falköping (samtliga ep),
vilka ansett att ovan intagna avsnitt av
utskottets yttrande bort ha följande lydelse
:

»Utskottet förutsätter att riksskattenämnden
får i uppdrag att följa prisutvecklingen
i fråga om såväl milbundna
som årsbundna kostnader.»;

3) av fröken Eanmark (s), utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Bevillningsutskottets be -

Nr 20

Fredagen den 25 april 1969

Avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnad för bil vid resor mellan bostad och

arbetsplats

tänkande nr 31 är föranlett av Kungl.
Maj:ts proposition nr 29 med förslag till
ändring av reglerna för beräkningen av
avdrag vid inkomsttaxeringen när det
gäller kostnad för bil vid resor mellan
bostad och arbetsplats. Enligt förslaget
bestäms avdragets storlek som hittills
av riksskattenämnden, men vissa grunder
fastläggs närmare i kommunalskattelagen.

Principen är att de milbundna kostnaderna
får dras av i full utsträckning,
medan årsbundna kostnader får dras av
endast till viss del, nämligen med en
2 300-del av årsbeloppet för de årsbundna
kostnaderna för varje körd mil
intill 1 000 mil. Beräkningen bygger på
antagandet att genomsnittet av skattskyldiga
som är berättigade till bilkostnadsavdrag
har en årlig ressträcka mellan
bostad och arbetsplats av 1 000 mil
samt en årlig privatkörning som uppgår
till 1 300 mil. Milbundna och årsbundna
kostnader beräknas på grundval av det
pris- och kostnadsläge som riksskattenämnden
bedömer ha förelegat under
det år till vilket avdraget skall hänföras.
Enligt den principen kan den avdragsgilla
bilkostnaden i dagens läge beräknas
till 3 kronor per mil intill 1 000 mil
per år och till 2 kronor per mil för körsträckor
därutöver.

Man får alltså inte täckning för de
verkliga fasta kostnaderna, om man nödgas
köra längre sträcka än 1 000 mil. För
att avhjälpa detta föreslår motionärerna
att avdraget för de årsbundna kostnaderna
skall beräknas till en 2 300-del
av årskostnaderna för varje körd mil
intill 1 700 mil i stället för 1 300 mil.
Detta skulle ge bättre täckning av de
årsbundna kostnaderna för färdsträckor
mellan bostad och arbetsplats som ligger
mellan 1 000 och 1 700 mil.

Bevillningsutskottet framhåller att en
schablon givetvis måste konstrueras så
att påtagliga orättvisor inte uppkommer
mellan dem som har möjlighet att erhålla
avdrag för bilresor till och från

arbetet och dem som saknar denna möjlighet.
Då är vår fråga: Varför skall de
som har längre resor inte få samma avdrag
när det gäller de fasta kostnaderna?
De åker ju ändå mellan sin bostad
och arbetet. Pendeltrafiken ökar och
människorna har större möjlighet alt
få välja sin bostadsplats. Avstånden
ökas, och det är både riktigt och nödvändigt
att människorna har möjlighet
att inte minst inom storkommunernas
ram ordna sin bostadsort i förhållande
som de finner lämpligt. Det är därför vi
reservanter begär en längre toleransgräns
än vad som är föreslagen.

Jag vill nämna ett enda exempel.
Själv bor jag i Gränna och jag har tidigare
haft arbete i Jönköping. Jag skulle
inte få göra avdrag för mina kostnader
för bilresor mellan Gränna och Jönköping
som innebär ungefär tio mils körning
per dag, medan t. ex. min vän herr
Johansson i Skärstad som bor på halva
vägen skulle få göra avdrag för alla
sina resekostnader om han hade arbete
i Jönköping. Detta finner vi icke vara
riktigt utan vill öka toleransgränsen till
1 700 mil.

Mot denna bakgrund ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen
1.

I detta anförande instämde herr
Ringaby (m).

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Även om jag inte bor i
Gränna vill jag helt instämma i de synpunkter
som herr Lothigius här har
anfört. Jag vill endast begagna tillfället
att tillägga att det enligt mitt förmenande
är ett mycket angeläget intresse
att de som bor på avlägsna orter utan
möjlighet att erhålla sin utkomst på den
lilla plats där de befinner sig verkligen
får bo kvar. I detta hänseende har denna
fråga en stor betydelse, och det finns
all anledning, herr talman, att yrka bi -

Fredagen den 25 april 1969 Nr 20

Avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnad för bil vid resor mellan bostad och
arbetsplats

reservationen 1 av herr Lundström
m. fl.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Frågan om skattskyldigs
rätt till avdrag för resor till och
från arbetsplatsen har varit föremål för
uppmärksamhet inte minst från riksskattenämndens
sida. Denna har vid
olika tillfällen meddelat anvisningar för
tillämpning av avdragsrätten. Det bilkostnadsavdrag
som hittills medgivits
motsvarar inte de faktiska kostnaderna.
Jag vet av egen erfarenhet att bilkostnadsavdraget
har vållat stark irritation
bland skattskyldiga som inte fått sina
i många fall berättigade anspråk tillgodosedda
av taxeringsmyndigheterna.

Det föreliggande förslaget är en avsevärd
förbättring i jämförelse med vad
som nu tillämpats. Det är helt naturligt
att den schablonregel som nu föreslagits
aldrig kan slå helt rättvist. Här
måste ske en avvägning. Det gäller att
skapa en schablon som tar sikte på att
täcka de verkliga kostnaderna, men
samtidigt måste schablonen vara sådan
att inte orättvisor uppkommer mellan
dem som har möjligheter att erhålla avdrag
för bilresor till och från arbetsplatsen
och dem som saknar denna
möjlighet.

Även om jag är medveten om att
många skattskyldiga, som för sitt arbete
är beroende av bil, inte är helt nöjda
med det föreslagna avdraget, så tror jag
att de ändock hälsar med tillfredsställelse
den del av förslaget som strax
kommer att antagas av kammaren. Jag
vill poängtera den stora betydelse som
rätten att göra avdrag för bilkostnader
har för alla dem som för sitt arbete är
beroende av bilen. Det är därför angeläget
att man verkligen följer kostnadsutvecklingen
och gör av denna motiverade
korrigeringar.

Vi centerpartiledamöter har i reservationen
2 velat ge uttryck för angelägenheten
av att riksskattenämnden får
4 — Andra kammarens protokoll 1969.

i uppdrag att följa kostnadsutvecklingen
i fråga om såväl milbundna som
årsbundna kostnader. Skulle kostnadsutvecklingen
ge skäl för justeringar bör
sådana göras.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 2.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Jag tror att kammaren genom
reservanternas anföranden redan har
fått ett begrepp om vad saken gäller.

Jag vill till att börja med erinra om
att det är på förslag av bevillningsutskottet
som den utredning har kommit
till stånd på vilken propositionen bygger.

Man syftar här till att få fram ett skäligt
avdrag för resor med bil till och
från arbetet. Riksskattenämnden skall
utarbeta anvisningar enligt de grunder
som propositionen innebär. Enligt propositionen
bör den avdragsgilla bilkostnaden
i nuvarande pris- och kostnadsläge
utgöra 3 kronor per mil intill 1 000
mil och 2 kronor per mil för körsträckor
därutöver, d. v. s. för både milbundna
och årsbundna kostnader.

Det bör här anmärkas att även om
man bor i Gränna och reser till sitt arbete
i Jönköping —- för att ta det exempel
som herr Lothigius anförde —-skall i varje fall enligt förslaget ersättning
utgå för milkostnaden, slitagekostnaden
således inräknad. Hur lång resvägen
än är utöver 1 000 mil får avdrag
göras med 2 kronor per mil. Även slitagekostnaden
blir följaktligen avdragsgill.

Den egentliga skillnaden mellan reservanternas
förslag och utskottets består
däri, att reservanterna anser att den
årliga körsträckan vid privatkörning
bör beräknas till 600 mil om året, medan
utskottet hävdar att den bör beräknas
till 1 300 mil. På annat sätt stämmer
det inte med förslaget att avdrag
• 20

50 Nr 20 Fredagen den 25 april 1969

Avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnad för bil vid resor mellan bostad och
arbetsplats

skall medges för resekostnader upp till
1 700 mil, såsom reservanterna kräver.

Utskottet bygger sin mening på en
särskild undersökning, som redovisas i
betänkandet. I denna redovisning framhålles:
»Antagandet om en genomsnittlig
privatkörning av 1 300 mil bygger
på en enkät som statens avtalsverk genomförde
i slutet av 1966 i samråd med
SACO, SR, statstjänarkartellen och
TCO-S. Av därvid tillfrågade 3 300 befattningshavare
inkom svar från 98,6 %,
utvisande att den rent privata körsträckan
uppgick till ca 1 300 mil, oavsett om
vederbörande befattningshavare i sin
tjänst kört 500, 1 000, 1 500 eller 2 500
mil».

Av detta framgår således tydligt att
man kan anse att den årliga privata
körsträckan bör beräknas till 1 300 mil.
Det är därför som utskottsmajoriteten
har hävdat att propositionens beräkningar
av ersättningar är rimliga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Jag vill bara i ett avseende
anmärka på herr Engkvists argumentering.

Även om man försöker lösa problemet
generellt genom något slags utjämning
på grundval av en beräkning av
hur alla de som kör i dylik pendeltrafik
har det, får i alla fall de som bor utanför
denna gräns mindre betalt för sina
fasta kostnader. Vi tycker att det är
oriktigt och anser att man kan flytta
gränsen ytterligare något eftersom förändringarna
i fråga om pendeltrafiken
i vårt samhälle är så pass stora.

Sedan vänder jag mig till min ärade
gode vän herr Börjesson i Falköping.
Det förefaller mig litet underligt att
han, som brukar strida för landsbygdens
intressen, inte förstår vad det betyder
för människor som har sin bostad
i småorterna ute på landsbygden
när de inte kan få arbetsuppgifter där,

utan är tvungna att söka dessa i huvudorterna.
Dessa människor hamnar helt
enkelt i ett sämre läge än andra.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Till min vän herr Lothigius
vill jag kort och gott säga att avdragsrätten
enligt det förslag som vi om
en kort stund kommer att bifalla blir
mycket bättre än de som nu tillämpas.
Jag anser att det är angeläget att man
verkligen följer prisutvecklingen. Skulde
det visa sig att denna motiverar en
höjning är det angeläget att en höjning
också sker.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag vill framhålla ungefär
detsamma som herr Börjesson i Falköping.
Utskottet har nämligen också
anfört att utskottet förutsätter, att riksskattenämnden
följer denna fråga med
uppmärksamhet och försöker ge anvisningarna
en aktuell anknytning till den
utveckling som kan väntas.

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Sakskälen motiverar i
detta sammanhang kraven på större
rättvisa.

Härmed var överläggningen slutad.

Hemställan

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lothigius begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 31, röstar

Fredagen den 25 april 1969

Nr 20

Öl

Ja;

Den, det ej vill. röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Lundström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Lothigius begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgavs 130 ja och 58 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Motiveringen

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på godkännande
av utskottets motivering med den
ändring däri, som föreslagits i reservationen
2); och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Börjesson
i Falköping begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets motivering i
utskottets betänkande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets motivering med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen 2)
av herr Sundin m. fl.

Bättre belysning för motorfordon

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uj)plast,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Falköping
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 117 ja och
42 nej, varjämte 25 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering oförändrad.

§ 20

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 32, i anledning av motioner
om utbildning vid trafikskolorna
i olycksfallsvård.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

Bättre belysning för motorfordon

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 33, i anledning av motioner
om bättre belysning för motorfordon.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Såväl remissinstanserna
som utskottet har visat ett positivt intresse
för de synpunkter vi tar upp i
vår motion angående ökad trafiksäkerhet
genom bättre fordonsbelysning men
har ändå avstyrkt. Därför skulle jag vilja
beröra ett par punkter.

Antingen måste gångtrafikanterna vid
färd på mörka vägar bära någon form
av reflexanordning eller också måste
bilarna vara försedda med en belysning
som gör att gående kan upptäckas på

Nr 20

Fredagen den 25 april 19(j9

Förenkling av företagens uppgiftsskyldigheter m. m.

långt håll även i händelse av bilmöte.
En kombination av båda vore naturligtvis
det allra bästa.

NTF och andra organisationer har
åtskilliga gånger framfört önskemål om
en skärpning av bestämmelserna i vägtrafikförordningen
— ett obligatorium
i stället för bara en rekommendation
när det gäller att bära tänd lykta eller
reflexmaterial i mörkertrafik. Själv har
jag många gånger yrkat på detsamma
från denna plats. Jag vill nämna det eftersom
utskottet i sitt utlåtande på s. 4
i samband med redovisningen av remissyttrandena
framhåller att utredning
härom pågår inom trafiksäkerbetsverket
och att frågan också aktualiserats
i remissyttranden över Nordisk vägtrafikkommittés
betänkande. Enligt en
alldeles färsk uppgift har utredningen
nu avslutat sitt arbete, och beträffande
frågan om reflexmaterial har slutsatsen
ännu en gång blivit att »någon i författning
under straffansvar stadgad
skyldighet att använda säkerhetsbälte,
skyddshjälm eller reflexanordning icke
bör föreskrivas». Det skall alltså enligt
denna utredning trots alla mörkerolyckor
fortfarande anses räcka med en rekommendation
i vägtrafikförordningen
att gående bör bära reflexanordning.
Det är bara att hoppas, att övriga nordiska
länders remissorgan och beslutande
intar samma ställning som bl. a.
NTF gjort.

Nu säger utskottet i sitt yttrande över
vår motion att säkerhetsverket ämnar
tillsätta en arbetsgrupp även för de
frågor som vi denna gång aktualiserat.
Med kännedom om resultatet i det föregående
fallet hade det varit synnerligen
angeläget om utskottet vid sin mycket
positiva bedömning också hade beslutat
att överlämna motionen med sina utförliga
synpunkter på frågan för vidarebefordran
till arbetsgruppen. Utskottet
har inte ansett det behövligt, och jag
har bara att hoppas att den bedömningen
skall visa sig vara riktig, d. v. s. att
det ändå finns möjlighet att få även de

här synpunkterna belysta och att den
positiva inställningen hos samtliga instanser
som nu yttrat sig också skall
ge ett positivt resultat i arbetsgruppen.

Herr talman! Jag har för dagen inte
något yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 22

Förenkling av företagens
uppgiftsskyldigheter m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 34, i anledning av motioner
om förenkling av företagens uppgiftsskyldigheter
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr HOVHAMMAR (m):

Herr talman! Frågan om förenkling
av företagens uppgiftsskyldigheter har,
som också allmänna beredningsutskottet
meddelar, varit ett ofta förekommande
ämne i och utanför riksdagen.

Uppgiftsskyldigheten är helt naturligt
särskilt betungande för de mindre och
medelstora företagarna, de som vi brukar
inrangera under begreppet egenföretagarna,
vilka ofta driver mindre
företag och där den arbetsinsats som
fordras många gånger fullgöres av företagaren.
själv.

Svenska företagares riksförbund gjorde
för några år sedan en ganska omfattande
enkät, vars resultat tillställdes de
dåvarande riksdagsledamöterna. Jag vill
bara erinra om att denna undersökning
visade att företagarna då hade en orimligt
stor arbetsbörda.

Många gånger har också företagarna
betraktat detta uppgiftslämnande som
mindre meningsfyllt, beroende antingen
på att ingen information lämnats om
vad; de önskade uppgifterna skall tjäna
för ändamål eller på att sammanställ -

Nr 20

Fredagen aen 2o april 1969

Interpellation ang. åtgärder för att upplysa svenska spanienresenärer om vissa

förhållanden

ningen av uppgifterna gjorts så sent att
resultatet inte längre har någon förankring
i verkligheten.

Frågan om företagens uppgiftsskyldighet
har sålunda många aspekter. Det
är möjligt, herr talman, att företagens
önskemål kan komma att tillgodoses
även om ifrågavarande motion, såsom
allmänna beredningsutskottet föreslår,
avslås av riksdagen. Det är emellertid
min förhoppning att den utredning, som
riksdagen beslutat om på detta område,
nu verkligen skall komma till stånd, att
den kommer att ta del av de opinionsyttringar
som från näringslivets sida
under årens lopp har framförts i dessa
frågor samt att de mindre och medelstora
företagen, egenföretagarna och deras
organisationer blir väl representerade
i utredningen.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Det är, som herr Hovhammar
konstaterade, ett enigt utskott
som har avslagit denna motion. Orsaken
härtill är att allmänna beredningsutskottet
vid tidigare riksdagsbehandling
av motsvarande frågeställningar hos
Kungl. Majt har begärt att dessa frågor
skäll bli föremål för utredning i syfte
att som vi hoppas möjliggöra en förenkling
av företagens uppgiftslämning.

När vi ånyo fick en motion att behandla
i detta ämne, inhämtade utskottet
informationer från Kungl. Maj:ts
kansli. Den informationen gav vid handen
att man håller på att utarbeta direktiv
för den utredning som motionärerna
efterlyser.

Det man speciellt har tagit upp och
som är nytt i årets motion är att denna
utredning måste ta hänsyn till datateknikens
utveckling, att man kan hämta
informationer från de databanker som
är uppbyggda eller håller på att byggas
upp. Det har vi inom utskottet ansett
naturligt och självklart att utredningen
skall beakta.

Sedan vill jäg mera parentetiskt säga

att visst kan uppgiftslämnandet vara betungande
för företag, vilket också opinionsyttringar
har tytt på. Men, herr Hovhammar,
det är också intressant att konstatera
att när statistiska centralbyrån
— vår största och nästan enda statistikproducent
— vidtar förändringar eller
begränsningar av statistiken, då blir det
också opinionsyttringar från företagen
och deras branschorganisationer.

Frågan är inte lätt, men det är utskottets
förhoppning att den utredning som
nu förbereds skaii finna lämpliga och
ändamålsenliga former för detta uppgiftslämnande.

Herr talman! Jag ber med mina ord
få yrka bifall till ett enigt utskottsbetänkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 23

Interpellation ang. åtgärder för att

upplysa svenska spanienresenärer om
vissa förhållanden

Ordet lämnades på begäran till

Fru RYDING (vpk), som yttrade:

Herr talman! De förhållanden som nu
råder för turister i Spanien innebär att
rättsskydd och personlig säkerhet kan
te sig som något högst problematiskt.
I Francospanien fungerar inga regler
om hur länge en person — skyldig eller
oskyldig — får sitta i fängelse före en
rättegång. Tortyr och misshandel förekommer
dagligen i de spanska fängelserna,
som är helt »skyddade» från insyn.

I dagarna har ett uppmärksammat fall
av polisövergrepp, följt av misshandel,
kommit till allmänhetens kännedom
dels genom en officiell hänvändelse till
norska UD om en utredning av fallet,
dels genom tidningspressen. Det rör sig
om en norsk medborgare, som dock se -

Nr 20

Fredagen den 25 april 1969

Interpellation ang. åtgärder för att förbättra arbetsförhållandena inom polisdistriktens
utredningsavdelningar

dan 14 år tillbaka är bosatt i Göteborg
och arbetar som ingenjör vid utvecklingsavdelningen
på Volvo. Endast tack
vare hjälp från en medresenär lyckades
han få kontakt med den norske konsuln
på platsen i Spanien. Genom konsulns
snabba och resoluta ingripande lyckades
den i detta fall oskyldigt gripne och
svårt misshandlade turisten att efter
bara några dagar bli frisläppt.

Men varken den spanska polisen eller
den resebyrå som anordnade resan ingrep
för att söka kontakt med i detta
fall den norske konsuln på platsen. Det
korrekta borde väl vara, att spanska
polisen på enträgen uppmaning från
den anhållne skulle ha skyldighet att åtminstone
underrätta konsuln på platsen
om att omhändertagande av utländsk
medborgare skett. Dessutom borde resebyråerna
reagera omedelbart vid fall av
relaterad karaktär.

Olika meningar framförs i debatten
om spanienturismen — för min del är
jag bestämd motståndare till denna —•
men ett faktum är att den är relativt
omfattande. Under alla förhållanden
måste turister till Spanien på något sätt
i god tid.varnas för att godtycke och
obehärskade polisövergrepp i förening
med misshandel kan förekomma utan
någon som helst anledning. Om vid sådana
tillfällen de svenska myndigheterna
i Spanien icke erhåller kännedom
om anhållandet av svenska medborgare
har de ju heller icke någon möjlighet
att ingripa på platsen.

Med stöd av vad jag här anfört hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena få ställa följande fråga:

Vilka åtgärder kan enligt utrikesministerns
mening vidtagas från svenska
myndigheters sida för att upplysa
.svenska spanienresenärer om den
spanska polisens förekommande metoder
och de risker, som därmed är förenade
med ett besök i landet, särskilt
mot bakgrunden av den praxis som vid

polisingripanden tycks tillämpas av resebyråer? Denna

anhållan bordlädes.

§ 24

Interpellation ang. åtgärder för att

förbättra arbetsförhållandena inom
polisdistriktens utredningsavdelningar

Ordet lämnades på begäran till

Herr OSKARSON (m), som yttrade:

Arbetsbördan inom polisens utredningsavdelningar
stiger i de flesta distrikten
i alltmer accelererad takt. Visserligen
har personalen utrustats med
goda hjälpmedel — ändamålsenliga
blanketter, bandspelare in. m. — men
trots detta är det stora svårigheter för
personalen att inom rimlig tid behandla
ärendena. Ärenden av mindre brådskande
natur måste läggas åt sidan för sådana
som omgående måste behandlas. Detta
i sin tur får till följd att en mångfald
ärenden icke är aktuella, med därav
ökade svårigheter ur utredningssynpunkt
när de äntligen kan tas upp.
Varje sådant ärende som har fördröjts
kräver betydligt mera arbete än om det
hade kunnat handläggas omgående. Den
låga uppklaringsprocenten för anmälda
brott som framgår av årets statsverksproposition
visar tydligt att resurserna
när det gäller spaning och utredning
icke är tillräckliga. Enligt uppgift i
Polistidningen nr 1 1969 räknar man
med att 20 000 ärenden under 1968 kommer
att bli avskrivna med stämpeln »Ej
spaningsresultat» och endast handläggas
för viss statistisk bearbetning.

Ärendena blir också för varje år alltmer
komplicerade och får en genomgående
högre svårighetsgrad, vartill kommer
ärenden i anslutning till det ökade
narkotikamissbruket. Detta förhållande
jämte att brotten antalsmässigt ökar är

Fredagen den 25 april 1969

Nr 20

Interpellation ang. förberedelser för användande av torv som bränsle

orsaken till att arbetsbördan blivit mycket
pressande för personalen på utredningsavdelningarna.

Problemen är många, men låt mig peka
på ett par av dem. Många erfarna utredningsmän
klagar över bristande villighet
hos yngre kolleger att tjänstgöra
på utredningsavdelningar. Därför blir
det ofta så att utredningsavdelningens
personal rekryteras av polismän som
under relativt lång tid tjänstgjort på
ordningsavdelningen. Det är ett helt
nytt arbetsfält som polismannen efter
flera års tjänst skall sätta sig in i. En
kvalificerad utredningsman skapas ej
på en dag, utan det krävs flera års utredningsarbete
under erfarna kollegers
ledning innan han når upp till full arbetsinsats.
En karriär som från början
var inriktad på utredningsmannens
verksamhetsområde skulle kanske vara
ett sätt att förbättra rekryteringen av
personal till polisdistriktens utredningsavdelningar.
Utbildningen inom polisen
borde i så fall anpassas härtill.

En annan åtgärd för att effektivisera
utredningsavdelningarna skulle enligt
mångas uppfattning vara att den spaningspersonal
som nu finns i skyddssektionen
inordnades i kriminalsektionen
inom utredningsavdelningen. En sådan
organisation skulle kunna medföra
ett smidigare och effektivare arbetssätt.

Även om vissa personalförstärkningar
tillföres polisen enligt nästa års budget,
är icke dessa förstärkningar av sådan
omfattning att de nämnvärt kan avhjälpa
här påtalade brister. Därför måste
vägar sökas inom ramen för tillgänglig
personaltillgång för att förbättra arbetsförhållandena
inom polisdistriktens
utredningsavdelningar.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att vidta
åtgärder i enlighet med vad som anförs
i interpellationen för att förbättra arbetsförhållandena
inom polisdistriktens

utredningsavdelningar och därigenom
reducera eftersläpningen i ärendebehandlingen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 25

Interpellation ang. förberedelser för
användande av torv som bränsle

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! Det inhemska bränslet
utgör en av hörnpelarna i vår försvarsberedskap.
Våra egna bränslen består
främst av ved och torv. Under första
världskriget svarade torven för cirka
en tredjedel av vårt bränslebehov. Omedelbart
efter första världskriget upphörde
större delen av torvtillverkningen.
Då Sverige med anledning av andra
världskriget åter blev avspärrat igångsattes
torvbrytningen igen. Cirka 50
procent av bränslebehovet kom då att
täckas genom torvtillverkning. Cirka två
år efter andra världskrigets slut lades
torvdriften åter ner. Det var endast briketter
som kunde säljas ytterligare några
år. När även briketterna blev osäljbara
beslöt statens torvbolag att med
hjälp av anslag från staten dels bedriva
torvforskning, dels sälja bränntorvpulver
som jordförbättringsmedel. Ett alternativ
till den lösning som valdes hade
varit att helt lägga ned driften. Det
senare alternativet hade troligen varit
det klokaste. Torvforskning var omotiverad
därför att vi redan vet allt om
torv och dess beteende i olika sammanhang.

Energiförsörjningen är en mycket
känslig del av vår försvarsberedskap.
En omfattande lagerhållning av olja för
beredskapsändamål förekommer. Att
helt förlita sig på olja, naturgas eller
atomkraft kan emellertid visa sig ödesdigert
i en avspärrningssituation. Framställningen
eller importen samt lager -

Nr 20

Fredagen den 25 april 1969

Interpellation ang. förberedelser för användande av torv som bränsle

hållning av dessa är mycket sårbara för
militära aktioner. Inhemska energikällor,
exempelvis torvmossar, är däremot
betydligt mindre sårbara. Det kan därför
åter bli aktuellt att ta i anspråk inhemska
bränslen. På ansvarigt håll
tycks man emellertid inte planera för
framtiden med sikte på att detta behov
kan uppstå. För att kunna ta de nämnda
energikällorna i anspråk på ett effektivt
sätt krävs vissa förberedelser. En kartläggning
av de tillgångar i form av torv
som finnes i vårt land synes lämplig.
Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
ställa följande fråga:

Har statsrådet för avsikt att vidta några
åtgärder dels för kartläggning av befintliga
torvtillgångar, dels för att säkerställa
att den torv som behövs för beredskapsändamål
är tillgänglig för användning
som bränsle?

Denna anhållan bordlädes.

§ 26

På hemställan av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren nu kl. 12.32
att ajournera sina förhandlingar till kl.
14.00, då samtliga till bordläggning denna
dag anmälda utskottsutlåtanden
väntades föreligga.

§ 27

Då förhandlingarna kl. 14.00 återupptogs
anmäldes till bordläggning

utrikesutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av motioner angående riktlinjer
för svensk export av krigsmateriel,
in. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
pensionstillskott, m. in., såvitt den ej avser
lagförslagen, jämte motioner,

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till statligt förarskydd,

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser vissa allmänna frågor,

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde,

nr 65, i anledning av Kungl Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapssfat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde,

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser utbildningsdepartementets verksamhetsområde,

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,

nr 70, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte motioner,

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts

Fredagen den 25 april 1969

Nr 20

proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser industridepartementets verksamhetsområde,

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 74, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 75, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 76, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 78, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 79, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, och

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde;

bevillningsutskottets betänkan den:
nr 34, med anledning av motioner
angående befrielse från arvsskatt för
vissa stiftelser och sammanslutningar
som är befriade från gåvoskatt,

nr 36, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 16 maj
1958 (nr 295) om sjömansskatt,

nr 37, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeringsförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391), m. m.,

nr 38, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om antidumping- och utjämningstull,
m. m., och

nr 39, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen,
m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av motioner om
förstatligande av krigsmaterielindustrin,
nr 21, angående anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1968/69
under huvudtiteln Riksdagen och dess
verk m. m., och

or 22, i anledning av motioner om en
översyn av riksdagens handläggningsoch
kanslirutiner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken jämte motion i
ämnet,

nr 29, i anledning av motioner om
handläggning av narkotikamål inom
stängda dörrar,

nr 30, i anledning av motioner om

Nr 20

Fredagen den 25 april 1969

rätt att överklaga övervakningsnämnds
beslut i passärende, och

nr 31, i anledning av motion om omprövning
av bestämmelserna beträffande
handel med explosiva varor;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 39, i anledning av motioner angående
sjukpenningklass vid s. k. bristyrkesutbildning,

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om pensionstillskott,
m. in., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 42, i anledning av motioner om
återplacering i sjukpenningklass i visst
fall, och

nr 43, i anledning av motion om samordning
mellan sjukpenning och sjukbidrag; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 33, i anledning av motioner angående
utformningen av körkort,

nr 34, i anledning av motioner om
obligatorisk reflexanordning för gående,
och

nr 35, i anledning av motioner om
rätten att parkera i s. k. T-kors;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden,
och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: -

nr 35, i anledning av motion om åtgärder
för att förhindra trafikolyckor
bland skolungdomen,

nr 36, i anledning av motioner om intensifierad
forskning och upplysning
om allergier, och

nr 37, i anledning av motioner om inrättande
av beställningscentraler för
byggnadsreparationer.

§ 28

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 103, med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om ändring i
kommunindelningen, motionen nr 1187,
av herr Hedlund m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 107, angående reglering av priserna
på jordbruksprodukter, m. m.,
motionen nr 1188, av herr Rimås m.fl.;
samt

i anledning av riksdagens revisorers
framställning med anledning av verkställd
granskning av riksdagsbibliotekets
uppgifter och ställning inom det
statliga biblioteksväsendet, motionerna:

nr 1189, av herrar Johansson i Trollhättan
och Tobé, och

nr 1190, av herr Wennerfors.

Dessa motioner bordlädes.

§ 29

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.01.

In fidem
Sune K. Johansson

Måndagen den 28 april 1969

Nr 20

Måndagen den 28 april

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 18 innevarande
april.

§ 2

Svar på interpellation ang.
verkningarna av kommuners markförvärv Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Hansson i Skegrie
har frågat om jag dels observerat den
betydande jordprisstegring, som vissa
kommuner och särskilt städer enligt
herr Hanssons mening åstadkommit genom
omfattande och för samhällsbyggandet
ofta onödiga markförvärv, dels
är villig att vidta åtgärder i syfte att
begränsa de negativa verkningar för
jordbrukets rationalisering, som städers
och andra kommuners jordförvärv i vissa
fall anses kunna medföra.

Det är angeläget att kommunerna kan
förvärva sådan mark som behövs för
samhällsbyggandet. Önskemålet att underlätta
dessa förvärv har man tillgodosett
bl. a. genom olika lagstiftningsåtgärder.
Sålunda behöver kommun inte
söka tillstånd enligt jordförvärvslagen
för att få förvärva jordbruksfastighet.
För att ytterligare underlätta kommunernas
förvärv av mark för bl. a. tätbebyggelse
har genom förköpslagen införts
förköpsrätt för kommunerna vid
försäljning av sådan mark. Ett annat

syfte med förköpslagen är att markpriserna
skall kunna hållas på en låg nivå.

Förutom kommunerna har enskilda
exploatörer förvärvat betydande arealer
för bebyggelseändamål. Jordprisstegringen
kan därför inte, som herr Hansson
tycks anse, vara en följd av enbart
kommunernas förvärv. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att riksdagen i
samband med jordförvärvslagens tillkomst
år 1965 bl. a. uttalade, att det får
förutsättas att kommun inte begagnar
sin förvärvsfrihet utan att först samråda
med lantbruksnämnden. Enligt vad
jag inhämtat från lantbruksstyrelsen
har kommunförvärven endast i undantagsfall
medfört olägenhet för jordbrukets
yttre rationalisering. De av herr
Hansson åsyftade negativa verkningarna
för jordbrukets rationalisering anser
jag inte vara sådana att särskilda
åtgärder från min sida är påkallade.

Vidare anförde:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret. Det är som vanligt
vänligt avvisande.

En sak kan emellertid jordbruksministern
och jag vara överens om, nämligen
att denna interpellationsdebatt inte
har förlagts till sådan tidpunkt att
vi riskerar någon större publicitet omkring
den.

Åtminstone i min hemtrakt — och
jag tror även på andra håll —• har det
förekommit en anmärkningsvärd markprisstegring
under de senaste åren.
Markpriserna har i dessa bygder under
de senaste fem åren stigit från ungefär
14 000 kronor per hektar 1964, alltså
7 000 kronor per tunnland, till 26 000

Nr 20

Måndagen den 28 april 1969

Svar på interpellation ang. verkningarna av kommuners markförvärv

kronor respektive 13 000 kronor i dag.
Prisstegringen under dessa fem år har
med andra ord varit 80—85 procent.
De nämnda priserna är de som betalas
av jordbrukarna. När kommuner och
städer köper marken betalas det högre
priser. Och när privata exploatörer,
byggnadsbolag och andra, köper mark
betalar de ännu mer. Det senaste markförvärv
jag hörde talas om betalades
med 50 000 kronor per hektar.

Vad som är orsaken till dessa markprisstegringar
råder det delade meningar
om. Det förstår jag att statsrådet
också är på det klara med. Men
under jordbruksprisförhandlingarna
skrev regeringspartiets tidning i Malmö
bl. a. att det inte finns anledning
för jordbrukarna att klaga, utan att de
höga jordvärdena visar att det är ganska
bra ställt. Det är emellertid en alldeles
felaktig utgångspunkt, ty jordens
avkastningsvärde som jordbruksjord är
ungefär hälften av vad den betingar
vid försäljning. Detta kan man få fram
genom att kapitalisera arrendepriset,
d. v. s. hyrespriset på jord till jordbruksdrift.

Avkastningsvärdet räknat per tunnland
har legat praktiskt taget stilla under
den period jag nämnde. Jordbrukets
lönsamhetsnivå under den perioden har
snarare försämrats än förbättrats. Här
kan alltså skulden till markprisstegringarna
inte ligga, utan den ligger någon
annanstans — såvitt jag förstår är
den att söka i de stora markförvärv
som städer, andra kommuner och andra
spekulationsköpare har gjort. — Om
syftet med förköpslagen ■—- som herr
statsrådet säger — var att hålla markpriserna
nere måste man alltså konstatera
att syftet inte har nåtts.

Herr talman! Mot normala markförvärv
finns naturligtvis inget att erinra
— städerna och övriga kommuner behöver
en bra markreserv för att kunna
styra sin bebyggelse. Men frågan är om
man inte har drivit sin markhunger
något för långt, så att man dels trissat

upp priserna onödigt högt, dels i många
fall kommit i konflikt med miljövårdsintressen,
försörjningsmöjligheter etc.
Kommunerna har ju rätt att expropriera
mark den dag de behöver sådan. I
många fall som jag känner till har det
varit på det sättet att kommuner och
städer, där regeringspartiet innehar
makten, faktiskt har gått i täten när
det gällt att trissa upp priserna på mark.

Dessa höga inköpspriser leder till
miljonförluster för skattebetalarna i
kommunerna, om kommunerna köper
för mycket. De arrenden som går att
få ut för marken innan den är bebyggd
svarar oftast inte mot mer än hälften
av räntekostnaderna och knappt det.
De jordägare som i sin tur har sålt till
städer och andra kommuner och kunnat
ta ut dessa höga priser vill naturligtvis
åter placera sina pengar i jord, och genom
att de då i sin tur köper gårdar
sprider sig städernas och kommunernas
markvärdestegringspolitik ut över
de rena jordbruksbygderna. Vanliga
jordbrukare får då, på grund av de höga
värdena, knappast möjligheter att
köpa gårdar för sin utkomst.

Det är riktigt som det sägs i interpellationssvaret
att enskilda exploatörer —
exempelvis de stora byggbolagen — också
köper mark, och oftast köper de till
ännu högre priser än övriga. Tyvärr
händer det att dessa byggbolag köper
en gård ute i bygden som sedan bebyggs
— och kommunen tappar nästan
kontrollen över bebyggelsen. Det blir
andra krafter som bestämmer var bebyggelsen
skall äga rum.

Vid sidan av dessa personer, som
efter en försäljning vill placera sina
pengar på nytt, uppträder en annan
kategori, nämligen kapitalister ur andra
yrkesgrupper som vill ha en inflationsbeständig
placering av sitt kapital
eller avser att dra fördelar i skattemässigt
avseende. Det är uppmjukningen av
jordförvärvslagen som har ökat möjligheterna
till sådana förvärv. När denna
uppmjukning av jordförvärvslagen ge -

Måndagen den 28 april 1969

Nr 20

Svar på interpellation ang. verkningarna av kommunernas markförvärv

nomfördes uttalades ganska talrika varningar
just för att den kunde komma
att innebära en stegring av jordpriserna.
Detta har tyvärr också blivit fallet.
Unga jordbrukare, som i allmänhet har
begränsade kapitaltillgångar, är praktiskt
taget borta i konkurrensen — såvida
de inte vill ikläda sig orimliga
risktaganden. De hänvisas till att bli
arrendatorer och får försöka kara sig
så gott de kan på det sättet. Därför är
det angeläget — jag ber att få säga det
än en gång — att vi får en arrendelag,
som i första hand tar hänsyn till dessa
mindre starka kapitalägare. Deras
möjligheter att skaffa sig bärkraftiga
jordbruk går nu över arrenden och sidoarrenden
av gårdar som ligger i
grannskapet.

Det är emellertid en viss typ av jordförvärv
som jag särskilt har tänkt på
när jag framställt denna interpellation
och som det finns en alldeles speciell
anledning att kritisera, nämligen att
städer och kommuner köper enskilda
jordbruk enbart i syfte att ha dem som
bytesobjekt gentemot andra gårdar som
ligger närmare. Med den överlägsna
köpkraft som en kommun har slår den
ut alla övriga konkurrenter kring en
sådan gård. Det hände t. ex. att en stad,
som jag känner väl till, köpte 15—20
tunnland jord av ett gods i närheten
för att använda området till bebyggelse.
För att kompensera godset för denna
mark försökte staden sedan tränga sig
emellan i en affär mellan tvenne jordbrukare
i kraft av förköpslagen. Köpet
blev emellertid överklagat. Ärendet gick
till kommunikationsdepartementet, och
som väl var blev det avslag. Det hjälpte
emellertid inte så mycket, ty en annan
gård i samma kommun — på 40 tunnland
— blev ledig. Det fanns två köpare
också till den, en på vardera sidan.
Gården behövdes för att förstärka
ett av dessa jordbruk. Staden uppträdde
som köpare, och med sin — som jag
framhöll — överlägsna köpkraft avgick
den med segern. Såvitt jag vet är köpet

avgjort; det senaste jag hörde var att
godset därefter inte ville ha denna
gård, eftersom den låg för långt borta.
Staden sitter där alltså med sitt lilla
jordbruk på 40 tunnland cirka en mil
utanför stadsgränsen, vad det skall tjäna
till. Det ligger där som ett hinder
för en rationalisering i bygden, såvida
inte stadens prestige tillåter att den
finner sig i att sälja denna gård igen.

Det sägs att en annan stad är ute på
jakt efter ett tiotal domänverksgårdar
enbart i syfte att ha dessa som bytesobjekt
för att förvärva andra gårdar
som ligger närmare. Om staden lyckas
härmed kan den med den överlägsna
köpkraft den har köra bort en arrendatorsfamilj
för att sätta dit en annan,
som ingalunda ekonomiskt har det dåligt
ställt.

Man har svårt att förstå vilket värde
sådana förvärv har från samhälls- eller
jordbrukssynpunkt eller vilken fördel
som kan vinnas genom att sådana köp
gynnas och jordförvärvslagen luckras
upp. Som jag nämnde tidigare ger expropriationslagen
kommuner och städer
rätt att köpa den mark de behöver.
Det är inte nödvändigt för dem att uppträda
som »markprisjobbare» och sedan
låta skattebetalarna bestrida ränteförlusterna,
kanske i årtionden framåt.
Och som jag nämnde tidigare: Det kan
inträffa fall då ett sådant köp är ett
direkt hinder mot en vettig rationalisering
inom bygden. Det är möjligt att
man gör en förfrågan hos lantbruksnämnderna,
som statsrådet säger. Tyvärr
förefaller det som om det ändå
görs en hel del köp som såvitt jag kan
förstå inte borde ha fått komma till
stånd.

Jag hoppas att statsrådet av vad jag
här sagt har förstått att allt ingalunda
är så väl beställt som han tycks tro —
man får en något annorlunda bild när
man ser vad som händer ute i bygderna.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Nr 20

Måndagen den 28 april 1969

Svar på interpellation ang. verkningarna av kommuners markförvärv

Herr talman! Det är ju ett önskemål
att så många interpellationer som möjligt
besvaras på de dagar då det inte
förekommer något arbetsplenum. Jag är
därför glad över att herr Hansson i
Skegrie ville ta emot svaret i dag —■
tyvärr är det många som inte har velat
göra det, och det försvårar riksdagsarbetet
i slutet av sessionen.

För att ha åsikter om en fråga måste
man skaffa sig kunskaper, sakuppgifter.
Jag har litet svårt att i denna fråga
skaffa dem på annat sätt än genom att
vända mig till lantbruksstyrelsen och
lantbruksnämnderna och får alltså bygga
mina åsikter på det kunskapsmaterial
som de ger mig. Av det material
som jag har fått har jag inte kunnat
dra andra slutsatser än att situationen
för dagen inte är sådan att regeringen
måste vidta några särskilda åtgärder.

Beträffande jordförvärvslagen tog
herr Hansson i Skegrie upp en omständighet
som han inte har berört i de frågor
som han har ställt till mig i interpellationen,
nämligen att utom kommuner
även vissa »kapitalister», d. v. s.
bolag och andra juridiska personer, får
förvärva mark. När jordförvärvslagen
antogs fick lantbruksstyrelsen i uppdrag
att följa verkningarna av den och
för regeringen framlägga de förslag som
kunde anses påkallade, om verkningarna
blev negativa. Detta uppdrag gavs åt
lantbruksstyrelsen därför att man hyste
vissa farhågor för att effekten av lagen
kunde bli ogynnsam, eftersom juridiska
personer fick möjlighet att förvärva
mark. Lantbruksstyrelsen har noga följt
frågan och har sagt mig att erfarenheterna
av den hittillsvarande tillämpningen
av lagen inte har föranlett lantbruksstyrelsen
att lägga fram förslag till
ändringar. Detta måste jag lita på. Lantbruksstyrelsen
har också med hjälp av
statistik över jordförvärv visat att det
finns täckning för påståendet.

Riksdagen gjorde i samband med att
den antog jordförvärvslagen ett uttalande
beträffande kommunernas rätt att

köpa jord, vilket innebar att kommunerna
skulle samråda med lantbruksnämnderna
när de ämnar göra förvärv
av detta slag. Det är beklagligt att kommunerna
tyvärr inte hundraprocentigt
har rättat sig efter detta riksdagens uttalande,
och lantbruksstyrelsen har för
avsikt att kontakta Kommunförbundet
för att få till stånd ett sådant samråd
mellan kommunerna och lantbruksnämnderna.
Under den senaste tiden
har emellertid läget i detta avseende
blivit mycket bättre sedan lantbruksnämnderna
på lantbruksstyrelsens direktiv
tagit upp överläggningar med
kommunerna i samband med införandet
av förköpslagen.

Beträffande interpellationens innehåll
i övrigt, där det hävdas att kommunerna
skulle ha medverkat till att
markpriserna trissats upp, vill jag säga
att det inte förhåller sig så som herr
Hansson i Skegrie vill göra gällande.
Allt det material som vi fått in säger
oss att kommunernas markförvärv ■—
jag uppehåller mig enbart vid dessa,
eftersom det är dem som interpellationen
gäller — inte på något sätt negativt
har inverkat på lantbruksnämndernas
möjligheter att driva jordbruksrationaliseringsverksamheten.
Det har
emellertid självfallet i storstadsregionerna
blivit svårare för jordbruket att konkurrera
om marken, men detta gäller
i allt väsentligt endast sådana områden
där jordbruket på sikt ändå måste vika
för annan samhällsutbyggnad.

Jag har också låtit undersöka de av
herr Hansson i Skegrie nämnda fallen
av marförvärv, där kommuner köper
in jordbruk långt utanför sina gränser
för att ha som bytesobjekt. Det visar
sig att detta förekommit i ytterst få fall,
och de råkar olyckligtvis ha inträffat
just i det län där herr Hansson i Skegrie
bor. De är emellertid inte av sådan
omfattning att de vållat någon olägenhet
för jordbrukets yttre rationalisering.
Skulle förvärv av denna typ öka
i sådan omfattning att det visar sig att

Måndagen den 28 april 1969

Nr 20

Svar på interpellation ang. verkningarna av kommunernas markförvärv

kommunerna strävar efter att ha en
mängd bytesobjekt långt utanför sina
gränser, skulle naturligtvis svårigheter
uppstå för den yttre rationaliseringsverksamlieten,
och lantbruksstyrelsen
har därför sin uppmärksamhet riktad
på denna fråga.

Förköpslagen, som ger kommunerna
rätt till förköp, är nämligen inte avsedd
att kunna användas i fall som dessa.
Det är ganska klart uttalat att kommunerna
inte med hjälp av förköpslagen
skall kunna köpa mark enbart i syfte
att använda den som bytesobjekt vid
förvärv av från exploateringssynpunkt
lämpligare mark, varigenom de skulle
slippa tillgripa ett expropriationsförfarande.
Detta har klart uttalats i proposition
nr 90 till 1967 års riksdag. Herr
Hansson i Skegrie har dessutom själv
pekat på att regeringen upphävt ett sådant
köp som blivit överklagat.

När allt kommer omkring är det alltså
inte så att kommunernas markköp
har försvårat jordbrukets rationalisering.
De påståenden som herr Hansson
i Skegrie i interpellationen gör om att
kommunerna har medverkat till betydande
markprisstegringar har inte kunnat
verifieras av de undersökningar
som vi låtit göra. Det är klart att markpriserna
påverkas uppåt i de regioner
där man kan vänta sig en samhällsutbyggnad
och där kommunerna naturligtvis
gör markförvärv, men i sådana
regioner är priserna upptrissade i mycket
högre grad av enskilda exploatörer
än av kommunerna.

Som tidigare kommunalman vill jag
säga att det som har varit en olägenhet
och sannolikt kommer att vara en olägenhet
även framöver är att kommunerna
trots allt förfogar över alldeles
för litet mark. Kommunerna bör utnyttja
den möjlighet som lagen ger dem
att skaffa sig mark, självfallet på det
vis som är föreskrivet i lagen.

Jag vill bara göra en enda kommentar,
herr talman, till herr Hanssons i
Skegrie påstående att skattebetalarna

skulle få ligga ute med mycket pengar
genom att kommunerna köper mark
som inte behöver användas omedelbart.
Den marken arrenderas vanligen ut till
en arrendator, men man kan rimligtvis
inte ta ut ett sådant arrende som motsvarar
förräntningen på det kapital
kommunen har nedlagt i marken. Det
skulle vara en orimlighet mot arrendatorn.
Jag vill påstå att skattebetalarna
inte gör någon förlust genom sådana
här markköp. Kommunen kan ju ha
marken till sitt förfogande i flera år
och äger den alltså när den behöver
användas. Kommunen skulle tvingas betala
ett mycket högre pris då än vid
inköpet för ett antal år sedan.

Herr talman! Sammanfattningsvis
finns det alltså ingenting som säger att
vi för dagen bör vidta speciella åtgärder
med anledning av den interpellation
som herr Hansson i Skegrie har
framställt.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det var ingen kritik
från min sida när jag påtalade att interpellationssvaret
lämnades denna dag.
Vi var överens om det, och jag skulle
ändå hit och lämna en motion i vilken
jag anför kritik mot herr statsrådets
jordbruksprisproposition.

Jag kan hålla med om att det inte
är någon sådan överhängande fara att
en omedelbar ändring av lagen är nödvändig.
Jag har dock velat peka på dessa
tendenser i god tid så att man observerar
vad som händer. Nämnderna
bör åläggas att vara försiktiga när det
gäller tillstånd till många gånger märkvärdiga
förvärv.

När herr statsrådet till slut påstår att
skattebetalarna inte förlorar någonting
därför att marken kommer att vara mycket
mer värd en gång framöver när
den behövs, förutsätter statsrådet tydligen
att vi i fortsättningen skall ha en
likadan inflationspolitik som vi har haft
de senare åren och som skall driva upp

Nr 20

Måndagen den 28 april 1969

Svar på interpellation ang. verkningarna av kommuners markförvärv

priserna och jordvärdena. Jag trodde
vi var överens om att försöka stabilisera
penningvärdet så gott det går.

Låt mig med ett exempel visa vad jag
menar. Ta en stad som har köpt mark
för 50 miljoner kronor. Om denna mark
har kostat 15 000 kronor per tunnland
— den har säkert kostat mer i vissa
fall — innebär det att staden kunnat
köpa i runt tal 3 300 tunnland mark
som nu ligger i reserv.

På dessa 3 300 tunnland mark får
staden i dag in låt oss säga 300 kronor
per tunnland i arrende. Sammanlagt
blir det 990 000 kronor, d. v. s. nära en
miljon. Räntan på det investerade beloppet,
räknad efter 7 procent, uppgår
emellertid till 3,5 miljoner kronor. Följaktligen
förlorar den stadens skattebetalare
2,5 miljoner varje år för glädjen
att vara ägare till denna stora jordareal,
som jag förmodar inte blir bebyggd
under avsevärd tid. Den avgångne
inrikesministern sade ju i sin sista
proposition att vi skall begränsa storstädernas
tillväxt. Skulle den här staden
få bygga på all den mark den har till
förfogande, skulle den få en yta som
Paris eller London, något som jag hoppas
att man inte strävar till.

Jag har den uppfattningen om dessa
köp ute i bygderna att gårdarna inte
kommer att vara med om några generationsskiften.
De ligger som hinder för
den rationalisering som bör ske runt
omkring. Det är möjligt att det inte har
inträffat på så många orter, men det
har inträffat i min hemtrakt, och det
märks kanhända mera på slättbygderna.
Jag känner till flera exempel på att
kommuner förvärvat gårdar, som varit
omgivna av lantbruk vilka mer än väl
hade behövt kompletteras. Emellertid
finns det ingen möjlighet att komma
över de fastigheter som nu ägs av staden,
ty de blir aldrig till salu, skulle
jag tro.

Jag är tillfredsställd med vad statsrådet
sade om att lantbruksnämnderna
har ögonen på problemet. Jag tror att

det är nödvändigt att se till att lagarna
inte missbrukas på det här området.
Jag vill inte säga att lagarna inte behövs,
men i den mån kommunerna missbrukar
den frihet som lagen medger,
anser jag att det finns anledning till
kritik. En del av de köp som görs ligger
på gränsen till vad som ur jordbrukssynpunkt
kan bedömas som missbruk
av lagen, såvitt jag kan förstå.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr tahnan! Jag var mycket mera
nöjd med herr Hanssons senaste anförande
än vad jag var med interpellationen
och det första anförandet. Herr
Hansson håller ju med mig om att det
för dagen inte finns anledning att vidta
åtgärder, utan han ville bara, som
han sade, peka på en tendens. Jag har
ju sagt i mitt svar att vi på två punkter
redan har förutsett att myndigheterna
måste ha ögonen öppna. För det första
följs tillämpningen av jordförvärvslagen
kontinuerligt för att man skall se
om lagen får några negativa verkningar,
och för det andra har lantbruksstyrelsen
för avsikt att försöka få till stånd
ett bättre samråd mellan kommunerna
och lantbruksnämnderna då det gäller
markköp. Det är på dessa två punkter
det finns anledning att vara vaksam.

Sedan bara en parentes, herr talman.
Hade jag vetat att herr Hansson i Skegrie
skulle utnyttja det här tillfället till
att komma med en motion om prispropositionen,
hade jag kanske valt en annan
dag att svara på interpellationen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr
1187;

till jordbruksutskottet motionen nr
1188; samt

Måndagen den 28 april 1969

Nr 20

till bankoutskottet motionerna nr
1189 och 1190.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 3, statsutskottets
utlåtanden nr 53, 54 och 61—81,
bevillningsutskottets betänkanden nr 34
och 36—39, bankoutskottets utlåtanden
nr 20—22, första lagutskottets utlåtanden
nr 28—31, andra lagutskottets utlåtanden
nr 39 och 41—43, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 33—35, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 14 och 15,
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 35—37.

§ 5

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fru Ryding (vpk), till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena angående
åtgärder för att upplysa svenska
spanienresenärer om vissa förhållanden,

herr Oskarson (m), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående åtgärder för att förbättra
arbetsförhållandena inom polisdistriktens
utredningsavdelningar, och

herr Gustavsson i Alvesta (ep), till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående förberedelser
för användande av torv som bränsle.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 6

På hemställan av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att bland två
gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista skulle uppföras
dels bankoutskottets utlåtande nr
20 närmast efter utrikesutskottets utlåtande
nr 3, dels statsutskottets utlåtande
nr 53 närmast efter andra lagutskottets
utlåtande nr 41.

§ 7

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 111, med förslag till lag om ändring
i lagen, den 16 juni 1966 (nr 293)
om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, samt

nr 113, angående anslag till Täckning
av merkostnader för löner och pensioner
m. in. för budgetåret 1969/70.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8

Anmäldes följande motioner:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 83, med förslag till lag om
ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr
281) om allmänna arvsfonden, in. in.,
motionerna:

nr 1191, av herr Svensson i Kungälv
in. fl., och

nr 1192, av herr Westberg i Ljusdal;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 95, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., motionen
nr 1193, av herr Jonsson i Mora;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), motionerna:

nr 1194, av herr Hansson i Skegrie,
och

nr 1195, av herr Hermansson m.fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 103, med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om ändring i
kommunindelningen, motionerna:
nr 1196, av herr Holmberg m.fl.,
nr 1197, av fru Mogård, och
nr 1198, av herr Wedén m.fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 107, angående reglering av
priserna på jordbruksprodukter, m. m.,
motionerna:

nr 1199, av herr Eliasson i Moholm
m. fl.,

5 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 20

Nr 20

Måndagen den 28 april 1969

nr 1200, av lierr Hansson i Skegrie
in. fl.,

nr 1201, av herr Hedin m. fl., ocli
nr 1202, av fru Sundberg.

Dessa motioner bordlädes.

(fp) till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet angående sysselsättningsfrämjande
åtgärder inom
Vindelälvsområdet.

§ 9

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Wedén

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.36.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 29 april

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Svar på interpellation ang.
isbrytarverksamheten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har frågat mig dels om jag observerat
den otillfredsställande isbrytarberedskapen
utefter Norrlandskusten
och om jag i så fall avser att vidta omedelbara
åtgärder för att effektivisera
isbrytarverksamheten redan under innevarande
vinter, dels om jag vid utformningen
av den framtida isbrytarorganisationen
avser att beakta dess
stora betydelse för att så goda förutsättningar
som möjligt skapas för en
bättre sysselsättningssituation i Norrland.

Enligt det program för statsisbrytar -

nas insatser och beredskap som sjöfartsstyrelsen
i samråd med isbrytarnämnden
arbetar efter och som tilllämpats
under senare år skall under
stränga vintrar — d. v. s. genomsnitt
en på fyra — vinterstängning av Bottenhavshamnarna
i görligaste mån begränsas.
Under normala vintrar skall
det finnas möjlighet till åretruntskeppningar
från Umeå uthamn och hamnarna
söder därom. Samtidigt skall kapacitet
finnas för tillfällig assistans under
högvintern av sjöfarten till och från
hamnarna i nordligaste Östersjön,
d. v. s. främst Stockholmsregionen. Den
isbrytning som för närvarande pågår
i Norrland sker helt i överensstämmelse
med detta program.

På Bottenhavshamnarna har sjöfart
under vintern pågått inom samtliga
distrikt och dessas olika lastageplatser
med undantag för vissa kortare avbrott
för trafiken på främst örnsköldsviksdistriktet,
Härnösandsdistriktet och
Hörnefors.

Vad gäller herr Nilssons första fråga
har isbrytarinsatserna efter Norrlandskusten
i år till följd av gynnsamma isförhållanden
i Östersjön och på Väst -

Tisdagen den 29 april 1969

Nr 20

Svar på interpellation ang. isbrytarverksamheten

kusten varit avsevärt större än annars
kunnat bli fallet. Några ytterligare åtgärder
än dem isbrytarledningen vidtagit
i dessa hänseenden anser jag därför
inte behövliga.

Beträffande den andra frågan vill jag
erinra om att den nya havsisbrytaren
Njord, som skall levereras till nästa
isbrytarsäsong, kommer att ingå som en
del av isbrytarorganisationen, vilket
ger ökade möjligheter till än effektivare
insatser för vintersjöfarten på Norrland.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min interpellation. Befraktningen
sjöledes av främst tunga produkter
är av stor betydelse för hela
vårt lands näringsliv men alldeles speciellt
för näringslivet i Norrland, och
detta givetvis med hänsyn till Norrlands
geografiska läge. Isbrytarberedskapen
är därför av mycket stor betydelse
och måste sägas vara ett led i de
nödvändiga, förutsättningsskapande åtgärderna
för att åstadkomma ett blomstrande
näringsliv i landets norra delar.
Under de mycket hårda vintrarna,
som enligt interpellationssvaret beräknas
inträffa ungefär vart fjärde år,
måste särskilt betydande insatser i fråga
om isbrytning göras.

När jag framställde min interpellation
den 26 februari syntes Bottenviken
vara i färd att proppas igen, och jag
blev något oroad, då jag i det läget
jämförde vår isbrytarberedskap med
våra grannländers. Det förekom då isbrytning
och sjöfart bara på Umeå,
Sundsvall och Gävle. Lotspersonalen
kunde inte erinra sig att det inte hade
ägt rum skeppningar från Örnsköldsvik,
Härnösand, Hörnefors och Ådalen,
när man haft isbrytarverksamhet och
sjöfart i gång i Sundsvall och Umeå.
Då måste det väl vara riktigt att isbrytarberedskapen
med hänsyn till den situation
som rådde inte var god.

Enligt min mening var beredskapen

inte tillfredsställande. Kommunikationsministern
medger också i svaret att avbrott
i sjötrafiken har förekommit i
Örnsköldsvik, Härnösand och Hörnefors.
Men ändå är kommunikationsministern
nöjd med nuvarande ordning
och ämnar enligt interpellationssvaret
inte vidta några åtgärder. Till nästa
isbrytarsäsong sättes en ny havsisbrytare
in. Om den svenska isbrytarberedskapen
efter detta tillskott jämförs med
den finska tror jag att statsrådet och
jag kan vara ense om att jämförelsen
utfaller mycket oförmånligt för Sveriges
del.

Finland har, om jag är riktigt underrättad,
åtta havsisbrytare, varav dock
två äldre. Dess isbrytarbestånd är i
övrigt effektivt och av mycket god kvalitet.
Dessutom har Finland möjlighet
att tillfälligt få bistånd från Tyskland
när det är nödvändigt. Kostnaden för
isbrytningen ses som en i huvudsak
nationell utgift, liksom också för vår
del varit och alltjämt är fallet.

Undersöker vi Danmarks isbrytarberedskap
finner vi att man där har
fyra isbrytare, varav två på över 10 000
hästkrafter. Med hänsyn till att danskarnas
farvatten ligger söder om vårt
land måste deras beredskap bedömas
som ganska god. I Danmark utgår inga
särskilda avgifter för isbrytarverksamheten.

Jag kan mot denna bakgrund inte
finna annat än att vår isbrytarberedskap
skulle behöva förbättras. Men inga
åtgärder har vidtagits i år och inga
planeras heller till nästa år enligt interpellationssvaret.
Jag tycker att Sverige
borde kunna upprätthålla samma
goda beredskap som Finland. Det är
ju i stort sett vid motsvarande kuststräckor
som de båda länderna måste
hålla farvattnen öppna. Finland har förmodligen
inte råd att vara utan en
mycket god isbrytarberedskap, och
samma omdöme tror jag kan gälla vårt
land, i synnerhet med tanke på Norrlands
näringsliv.

Nr 20

Tisdagen den 29 april 1969

Svar på interpellation ang. isbrytarverksamheten

Ytterligare en sak som jag vill peka
på är förbindelserna mellan Umeå och
Vasa. Även under sådana år när Bottenviken
är igenfrusen söder om en linje
dragen mellan Umeå och Vasa kan
det vara möjligt att hålla öppen en förbindelseled
mellan dessa orter, vilket
har betydelse för handel och kommunikationer
mellan de båda länderna.

Jag kan alltså inte vara tillfreds med
svaret på min interpellation. Denna
ställdes så sent att man kanske inte
för innevarande vintersäsong kunde
vänta sig någon omedelbar åtgärd, annat
än möjligtvis ett beslut om att vi
skulle begära hjälp från andra länder.
Jag hade dock hoppats att få tacka för
ett besked i svaret om att åtgärder planeras
för kommande säsong, då det
mycket väl kan bli en svår vinter för
sjöfarten inom det aktuella området.

I tidigare interpellationer till kommunikationsministern
har jag tagit upp
frågan om avgifterna för isbrytarverksamheten.
Jag har inte ställt någon sådan
fråga i den nu besvarade interpellationen,
men jag vill ändå beröra spörsmålet
något. Den utredning som gjorts
i ärendet är ute på remiss och jag kan
därför inte begära att statsrådet på dagens
ståndpunkt skulle vilja diskutera
frågan. Jag kan inte underlåta att ändå
peka på den oro som utredningsförslaget
väckt i Norrland. Jag vill också erinra
om att de norrländska landstingen
gjort en uppvaktning i denna fråga.

Statsrådet hänvisar i interpellationssvaret
till isbrytarnämndens program
för isbrytarverksamheten och anser att
detta är tillräckligt. Men det är väl ändå
regeringen som skall initiera och lägga
upp detta program. Trots vad som anförts
i svaret hoppas jag att regeringen
tar sig en allvarlig funderare huruvida
inte isbrytarverksamheten med hänsyn
till de svårigheter, som föreligger för
näringslivet i Norrland, bör ges större
resurser. Därigenom ges näringslivet
bättre förutsättningar för en konkur -

rens på samma villkor som gäller i
övriga delar av landet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Diskussionen om avgifterna
för isbrytarverksamheten bör givetvis,
såsom herr Nilsson i Tvärålund
själv sade, anstå till dess att de remissyttranden
som för närvarande håller
på att sammanställas blir tillgängliga.
Då får vi ta upp denna diskussion i
dess riktiga sammanhang.

När man såsom herr Nilsson i Tvärålund
gjorde jämför den svenska och den
finska situationen på isbrytarområdet
måste man beakta ett flertal synpunkter.
Det är inte endast antalet isbrytare
som är avgörande. Man måste även
ta hänsyn till skillnaden i geografiskt
läge och i klimat med därav följande
isförhållanden samt längden av de kuststräckor,
där issvårigheter normalt förekommer,
ävensom tillgången till isfria
hamnar under normala förhållanden.

Herr Nilsson i Tvärålund anförde
som ett exempel att det även i år varit
några veckor då ingen trafik kunnat
förekomma i Bottenviken. Ja, vi kommer
under alla förhållanden — hur
många isbrytare vi än skaffar — att
riskera att vissa år under vissa tider
få en sådan situation att trafik blir omöjlig
i Bottenviken. Det är när det blåser
ostliga vindar och packisen blir av
den arten att inga isbrytare kan klara
uppgifterna. Då är vi ju inte hjälpta
med ett stort antal isbrytare.

Och då herr Nilsson i Tvärålund påstår
att vi inte planerar någon förbättring
på detta område för nästa säsong
vill jag upprepa vad jag anfört i mitt
svar, att »den nya havsisbrytaren Njord
som skall levereras till nästa isbrytarsäsong
kommer att ingå som en del av
isbrytarorganisationen, vilket ger ökade
möjligheter till än effektivare insatser
för vintersjöfarten på Norrland».

Tisdagen den 29 april 1969

Nr 20

Riktlinjer för svensk export av krigsmateriel, m. m.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Herr statsrådet pekar
på skillnaden i geografiskt läge mellan
Finland och Sverige. Jag tycker inte
att man kan utgå från någon skillnad
i detta avseende när man skall bedöma
behovet av isbrytarberedskap. Finland
och Sverige har parallella kuster längs
Bottenviken, och enligt min bedömning
kommer Finland även efter insättandet
av vår nya isbrytare Njord att
ha en förhållandevis mycket bättre isbrytarberedskap
än Sverige.

Självfallet går det inte att genom isbrytning
hundraprocentigt garantera
sjöfart — vi kan få så svåra vintrar
att det inte låter sig göra. Men isbrytarorganisationens
uppgift är ju att så
långt det är rimligt och möjligt upprätthålla
sjöfarten. Därvidlag anser jag
att regeringen inte har gjort vad som
bort göras.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag är helt ense med
herr Nilsson i Tvärålund om att vi skall
söka tillmötesgå önskemålet att isbrytarorganisationen
skall vara sådan, att
sjöfarten kan upprätthållas så långt det
är rimligt och möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionerna nr 111,
med förslag till lag om ändring i lagen
den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall; samt

till statsutskottet propositionen nr
113, angående anslag till Täckning av
merkostnader för löner och pensioner
m. m. för budgetåret 1969/70.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bor -

det vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionerna nr 1191 och
1192;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 1193—1195;

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 1196—1198; samt

till jordbruksutskottet motionerna nr
1199—1202.

§ 4

Riktlinjer för svensk export av
krigsmateriel, m. m.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av motioner angående
riktlinjer för svensk export av krigsmateriel,
m. m.

Till utrikesutskottet hade hänvisats
fyra motionspar rörande riktlinjerna
för den svenska krigsmaterielexporten,
nämligen

dels I: 1 av herr Björk in. fl. och II: 1
av herrar Alemyr och Martinsson angående
riktlinjer för svensk export av
krigsmateriel,

dels I: 52 av herr Werner och II: 58
av herr Hermansson m. fl. angående
principerna för export av krigsmateriel,
m. m.,

dels I: 248 av fru Segerstedt Wiberg
och herr Tistad och II: 286 av herr förste
vice talmannen von Friesen angående
principerna för export av krigsmateriel,

dels I: 402 av herrar Sörenson och
Eric Peterson och II: 466 av herr Jonsson
i Mora m. fl. om vidgning av krigsmaterielinspektionens
befogenheter,
m. m.

De olika motionsparen utmynnade i
följande yrkanden:

motionerna 1:1 och 11:1: att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om tillsättande av en parlamentarisk
utredning med uppgift att utreda

Nr 20

Tisdagen den 29 april 1969

Riktlinjer för svensk export av krigsmateriel, m. m.

den lämpliga omfattningen av och de
principiella riktlinjerna för svensk export
av krigsmateriel;

motionerna I: 52 och II: 58: att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:f begärde
utredning om principerna för
export av krigsmateriel samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begärde
lagstiftning eller andra åtgärder
som kunde möjliggöra förbud mot export
av viss strategisk materiel t. ex. till
Cabora Bassa-projektet i Mocambique;

motionerna 1:2^8 och 11: 286: att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om tillsättandet av en
parlamentarisk utredning för att utforma
efter vilka principer och i vilken
omfattning svensk export av krigsmateriel
skulle tillåtas; samt

motionerna I: 402 och II: 466: att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla dels om sådan revidering
och komplettering av Kungl. Maj :ts kungörelse
angående förbud mot utförsel
från riket av krigsmateriel att denna
kungörelse också omfattade förbud mot
utförsel av produkter, som i försäljningsstadiet
vore att betrakta som civila
varor men av köparna lätt kunde omändras
för militärt bruk, dels att krigsmaterielinspektionen
måtte få sina befogenheter
utvidgade, så att marknadsföringen
av i motionerna anförda produkter
ställdes under kontroll.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1 och 11:1, 1:52 och
II: 58, I: 248 och II: 286 samt I: 402 och
11:466 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning angående riktlinjerna
för svensk export av krigsmateriel
i enlighet med vad utskottet anfört,

2. att motionerna a) 1:52 och 11:58
samt b) 1:402 och 11:466 i övrigt ej
måtte föranleda någon åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Principerna för svensk
export av krigsmateriel har diskuterats
i riksdagen ett flertal gånger under de
senaste åren. Vårt parti har vid upprepade
tillfällen tagit upp problemet och
krävt en omprövning av dessa principer.
Jag uttrycker därför tillfredsställelse
med att riksdagen nu av allt att döma
kommer att begära en utredning om
riktlinjerna för export av krigsmateriel.

Det är emellertid, herr talman, nödvändigt
att i det här sammanhanget något
beröra två frågor. Vad händer under
tiden utredningen pågår? Skall krigsmaterielexporten
fortsätta enligt samma
regler som hittills, d. v. s. så att Sverige
bidrar till den militära upprustningen
i imperialistiska och nykolonialistiska
stater? Kommer vapen alltjämt
att säljas till Västtyskland, där militaristiska
och nynazistiska stämningar
framträder? Skall olika former av direkt
och indirekt stöd ges till den amerikanska
militärmakten och därmed till
Förenta staternas angreppskrig i Vietnam?
Skall detta stöd få fortsätta? Det
finns en rad exempel på sådant stöd i
olika former. AB Flygmotor levererar
delar till flygplansmotorer, det svenska
flygvapnet och SAAB genomför tekniska
förbättringar för en amerikanskritad
robot och levererar förbättringana
tillbaka. SAAB har också lånat ut
Viggens nosvinge till ett amerikanskt
militärflygplan. SKF annonserar stolt
om hur dessa insatser hjälper Förenta
staternas flotta att ge sina kärnvapenbärande
ubåtar en tyst gång och om hur
dess kullager används för USA:s helikoptrar
i tjänst i Vietnam.

Skall detta fortsätta samtidigt som
frågan om riktlinjerna för krigsmaterielexporten
nu skickas till utredning?
Vi har länge krävt att regeringen skall
ingripa för att stoppa stödet i olika former
till USA:s angreppskrig i Vietnam.
Den har redan nu lagliga befogenheter
att göra detta. I denna fråga måste ett

Tisdagen den 29 april 1969

Nr 20

Riktlinjer för svensk export av krigsmateriel, m. m.

snabbt ingripande ske — här behövs
icke något långt utredningsförfarande.

Ett andra viktigt problem är vad
som skall föras under begreppet krigsmateriel.
Utrikesutskottet vill begränsa
granskningen till vad som traditionellt
hänförs till begreppet krigsmateriel enligt
utskottets terminologi. Man avvisar
vårt förslag att riksdagen skulle begära
åtgärder för att stoppa investeringar
i och sådan försäljning av materiel
till utlandet som innebär att stöd
ges t. ex. till en kolonial regim som söker
medel och makt för att fortsätta
sin undertryckningspolitik.

Herr talman! Vi gör i motionen inte
något försök att dölja att det är ASEA:s
engagemang i Cabora Bassa — projektet
i Mozambique, som vi har i tankarna.
Vårt parti anser att ASEA:s medverkan
där måste stoppas. Regeringen
hävdar ju att nuvarande lagstiftning
icke ger möjligheter härför, vilket är ett
tvivelaktigt påstående. Det finns möjligheter
för riksdagen att förstärka den
s. k. Rhodesialagen så att den stoppar
svenska investeringar i Cabora Bassa,
och flera motioner har väckts med förslag
i detta syfte.

Detta kan vara en framkomlig väg.
Det förslag vi här ställt anvisar en annan
och mera allmän metod. Fall liknande
ASEA:s engagemang i Mozambique
kan bli aktuella i framtiden. Det
är knappast ändamålsenligt att stifta en
speciallag i varje särskilt fall. Det är
bättre att regeringen får möjligheter att
ingripa och stoppa export och investeringar
i dessa fall, när sådana transaktioner
i verkligheten blir ett stöd för
kolonialförtryck och ett slag mot nationella
befrielserörelser.

Regeringen vill gärna ha lagliga möjligheter
att stoppa ASEA:s engagemang
i Cabora Bassa — det har handelsminister
Lange sagt i riksdagen. Jag räknar
därför som självklart att socialdemokraterna
i kammaren skall stödja
vårt förslag på den här punkten; det är
ju bara att hjälpa regeringen att genom -

föra en politik som den själv säkert
vill föra. Att socialdemokraterna i utrikesutskottet
inte gjort det måste bero
på något misstag i hanteringen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utrikesutskottets
hemställan under punkten
1 samt till motionerna 1:52 och
II: 58 under punkten 2 i utskottets utlåtande.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Utrikesutskottet har i
denna fråga varit helt enigt. Eftersom
representanterna i utrikesutskottet för
regeringens majoritet i andra kammaren
här lyser med sin frånvaro, vill jag
betyga att denna enighet har grundats
på mycket starka skäl, som också relativt
utförligt redovisats i utlåtandet.
Jag ber därför att få rekommendera
kammaren att anta utrikesutskottets
hemställan.

Jag vill bara peka på en enda omständighet,
som jag finner något anmärkningsvärd
och som också noteras i utlåtandet.
Där lämnas en rätt ingående
redovisning av både den svenska vapenexporten,
fördelad på enskilda och statliga
företag, och den svenska vapenimporten,
som har betydligt större omfattning
än exporten. När det gäller
redovisningen av värdet av den totala
vapenproduktionen i Sverige ges emellertid
siffror endast för de enskilda företagens
produktion men inte för de
statliga företagens, på grund av — som
det heter -— nu gällande bestämmelser.
Även den sistnämnda produktionen är
dock omfattande, och jag ser inget skäl
till att inte också denna skulle redovisas
offentligt. De gällande bestämmelserna
bör därför ändras.

Herr talman! Jag upprepar mitt tillstyrkande
av utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 20

Tisdagen den 29 april 1969

Förstatligande av krigsmaterielindustrin

Mom. 2 a

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 52 och II: 58 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 2 b

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Förstatligande av
krigsmaterielindustrin

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av motioner om förstatligande
av krigsmaterielindustrin.

I de likalydande motionerna I: 62 av
herr Werner och II: 71 av herr Hermansson
m. fl. hemställdes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
begära utredning om överförande av
privat krigsmaterielproduktion i statlig
ägo.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 62 och II: 71.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag skall inte upprepa
alla de skäl vi anför i motionerna för
ett förstatligande av krigsmaterielindustrin,
allra helst som debattlusten hos
kammarens ledamöter och representanterna
för utskotten tycks vara så påfallande
minimal i dag. Med hänvisning
till alla de utmärkt formulerade krav
som vi har uppställt i motionerna och
till de önskemål som vi har framfört i
denna fråga under en rad av år, och
som inte på något sätt har vederlagts
av vederbörande utskott, ber jag att få
yrka bifall till motionerna.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! De meningsutbyten som
brukar äga rum inom ramen av bankoutskottets
utlåtande i denna fråga har
vi nu redan hört i den debatt som föregick
detta ärende. I och för sig är det
väl inte så mycket att tillägga, men
jag vill dock erinra om sakläget, som
jag tycker är obestridligt, även om herr
Hermansson menar att han har mycket
starka argument bakom sitt motionspar.

Sakläget är det att det offentliga inflytandet
över krigsmaterieltillverkningen
här i landet är mycket omfattande.
I fråga om avsättningen inom landet
har man att räkna med endast en köpare,
nämligen staten. Utan statlig medverkan
kommer alltså ingen försäljning
av krigsmateriel till stånd inom
landet. Beträffande försäljningen på den
utländska marknaden föreligger i år en
ännu fylligare redovisning än vanligt
av den kontroll som finns på detta område.
Ingenting i krigsmaterielväg —- efter
sedvanlig gränsdragning kring vad
som avses med begreppet krigsmateriel
— kan exporteras utan tillstånd. Det
allmänna har alltså fullständigt grepp
om marknaden, både den inhemska och
den utländska.

I det läget är det skäligen ointressant
under vilka former tillverkning bedrivs
här i dag — en tillverkare kan
inte ha intresse av att tillverka annat
än vad som med statligt gillande kan
säljas hemma eller i utlandet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att bankoutskottet visar
sig något mer intresserat av att motivera
sina utlåtanden än vad utrikesutskottet
gör.

Jag skall inte ta upp någon lång debatt,
men det är en sak som jag tycker
är anmärkningsvärd i bankoutskottets
utlåtande, eftersom den visar att dess

Tisdagen den 29 april 1969

Nr 20

argumentering inte heller i övrigt är
riktigt hållbar. Man refererar i utlåtandet
till tidigare behandling av frågan
och säger bl. a. nederst på s. 1: »Utskottet
hänvisade vid båda tillfällena till
rådande kontroll över tillverkning och
export av krigsmateriel, vilken enligt
utskottets bedömning fyllde sina syften
på ett tillfredsställande sätt.» För bara
någon minut sedan sade emellertid riksdagen
ifrån att den inte finner kontrollen
över exporten av krigsmateriel tillfredsställande
och att riktlinjerna bör
omprövas. Riksdagen har alltså underkänt
den ståndpunkt som bankoutskottet
tidigare givit uttryck för och som
bankoutskottet nu en smula oförsiktigt
upprepar.

Om bankoutskottet alltså kunnat ta fel
under ett par år vad gäller kontrollen
av exporten av krigsmateriel kan utskottet
också ta fel i fråga om kontrollen
av tillverkningen och försäljningen
inom landet.

Det är inte tillräckligt att staten är
den huvudsakliga köparen — här är
det fråga om den export som förekommer.
Den frågan skall nu visserligen utredas,
men vi vet att privata företag i
vårt land bedriver en omfattande marknadsföring.
Det är också fråga om de
betydande vinster som de privata företagen
gör på försäljning av krigsmateriel
till staten.

Vi tror att det gamla kravet på förstatligande
av krigsmaterielindustrin,
framfört tidigare av många ledande
socialdemokrater, mycket väl står sig
och att ett förstatligande är ett av de
effektiva medel som bör användas för
att hindra att militarism, profit på vapentillverkning
o. s. v. kan spela en roll
för staternas utrikes- och försvarspolitik.
Det är för att helt undanröja risken
härför som vi ställt kravet på förstatligande,
vilket krav vi alltså tycker är
väl försvarbart.

Jag upprepar alltså, herr talman, min
hemställan om bifall till motionerna
1:62 och II: 71.

Förstatligande av krigsmaterielindustrin

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Hermansson brister i logik. Det är
ingenting som hindrar att man förordar
en utredning kring en problematik,
även om man anser att den hittillsvarande
principen har varit riktig och
rimlig. Vi lever i en föränderlig värld
— det har understrukits av utrikesutskottet
när det påpekar att ändrade utrikespolitiska
förhållanden kan påkalla
en granskning av principerna. Vi har
också, vilket jag personligen hälsar med
tillfredsställelse, fått en allt livligare debatt
kring dessa frågor. För att förse
debatten med sakliga skäl — vilka den
ibland lidit brist på — kan det vara
mycket värdefullt att företa en sådan
utredning.

Utan att på något sätt göra mig till
talesman för vad ledamöter av andra utskott
kan ha tänkt och menat med sina
formuleringar vill jag säga att på det
sättet läser jag utrikesutskottets utlåtande,
och jag finner ingen som helst
motsättning mellan formuleringarna där
och formuleringarna i bankoutskottets
utlåtande.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag vill bara mycket
bestämt säga ifrån — även om det
egentligen hör till behandlingen av föregående
ärende —- att när jag för min del
har ställt kravet på en utredning om
principerna för krigsmaterielexporten,
så är det inte därför att jag, som herr
Regnéll, tycker att hittillsvarande principer
är utmärkta, utan därför att jag
anser dem vara felaktiga. Jag hoppas
verkligen att kammarens flertal har stött
utredningskravet utifrån den uppfattningen
och icke från den som herr
Regnéll redovisat.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till mo -

Nr 20

Tisdagen den 29 april 1969

Förstatligande av krigsmaterielindustrin

tionerna 1:62 och 11:71; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 6

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till statligt förarskydd.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
61, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad avser vissa
allmänna frågor.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

§ 8

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 63, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde,

nr 64, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde,

nr 65, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,

nr 66, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad

avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 67, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde,

nr 68, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser utbildningsdepartementets verksamhetsområde,
och

nr 69, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
70, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70, i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Lades till handlingarna.

§ 10

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 71, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser industridepartementets verksamhetsområde,

nr 72, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde, och

nr 73, i anledning av Kungl. Maj ds

Tisdagen den 29 april 1969 Nr 20

Befrielse från arvsskatt för vissa stiftelser och sammanslutningar som är befriade

från gåvoskatt

proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 74, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Lades till handlingarna.

§ 12

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 75, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 76, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser socialdepartetionsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 77, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 78, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 79, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på till -

läggsstat III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 80, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, och
nr 81, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

Befrielse från arvsskatt för vissa

stiftelser och sammanslutningar som
är befriade från gåvoskatt

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 34, med anledning av motioner
angående befrielse från arvsskatt
för vissa stiftelser och sammanslutningar
som är befriade från gåvoskatt.

Utskottet hade behandlat följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 73 av herr Gösta Jacobsson
samt II: 95 av herrar Regnéll
och Lothigius, vari hemställdes att riksdagen
måtte anta i motionerna framlagt
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 6 juni 1941
(nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt;

2) motionerna I: 328 av herr Lindblad
och II: 374 av fru Nettelbrandt
m. fl., vari hemställdes

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om förslag till ändring
i förordningen om arvsskatt och
gåvoskatt i syfte att från arvsskatt befria
idell stiftelse och sammanslutning,
som främjade t. ex. religiösa, välgörande
eller eljest allmännyttiga ändamål,
samt folketshusförening, bvgdegårds -

Nr 20

Tisdagen den 29 april 1969

Befrielse från arvsskatt för vissa stiftelser och sammanslutningar som är befriade

från gåvoskatt

förening eller annan liknande sammanslutning,
som hade till främsta syfte att
anordna eller tillhandahålla allmän
samlingslokal.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå

1) motionerna I: 73 och II: 95 samt

2) motionerna I: 328 och II: 374.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson (m), Sundin (ep), Gösta
Jacobsson (m), Annerås (fp), Levin
(fp) och Magnusson i Borås (in), fru
Nettelbrandt (fp) samt herrar Börjesson
i Falköping (ep) och Josefson i
Arrie (ep), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av
motionerna I: 73 och II: 95 samt I: 328
och 11:374 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om förslag till nästa års riksdag
angående ändring av förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt i syfte att
från arvsskatt befria ideell stiftelse och
sammanslutning som främjade t. ex. religiösa,
välgörande eller eljest allmännyttiga
ändamål samt folketshusförening,
bygdegårdsförening eller annan
liknande sammanslutning som hade till
främsta syfte att anordna eller tillhandahålla
allmän samlingslokal.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Under en följd av år har
det här i kammaren väckts motioner
som rör denna fråga.

Det görs i bevillningsutskottets betänkande
som i dag föreligger liksom det
har gjorts tidigare en hänvisning till
den nu sittande kapitalskatteberedningen,
och utskottet känner tveksamhet inför
att ta upp någonting nytt när det
finns en beredning som skall behandla
kapitalbeskattningsfrågorna i stort. Jag
skulle bättre förstå tveksamheten, om
det gällde någonting nytt, men det är

endast fråga om att åstadkomma uniformitet
mellan bestämmelserna för
gåva och bestämmelserna för arv. Det
gäller ingalunda att vidga kretsen av
stiftelser som redan är föremål för
undantag vid gåvobeskattningen.

Det har tidigare vid en del tillfällen
sagts under debatten om denna sak, att
den speciella stimulans som förmånen i
beskattningen innebär då det är fråga
om gåvor inte verkar på samma sätt när
det gäller arv. Enligt mitt förmenande
stämmer knappast det resonemanget,
eftersom det inte är den döde som donerar,
utan den som under livstiden
funderar över dispositionen av sina
kvarlämnade medel. För honom måste
ju skattebefrielse vid arv vara samma
positiva incitament till extra generositet
som skattebefrielse för gåva.

Utskottet säger att man genom ett beslut
i enlighet med motionerna skulle
binda utredningen angående arvsbeskattningen
och ändra förutsättningarna
för dess arbete. Det är ett egendomligt
synsätt. Med den utgångspunkten
skulle utredningen vara bunden av de
bestämmelser som gäller vid gåvobeskattningen.
Jag har inte uppfattat utredningars
uppgift så, att de inte skulle
kunna ändra på något av det bestående
— hur har man annars tänkt sig att utredningar
någonsin kan föreslå förändringar? Vi

har i reservationen angivit några
exempel på sådana stiftelser som det
kan gälla —• det är sådana som främjar
religiösa, välgörande eller eljest allmännyttiga
ändamål samt folketshusföreningar,
bygdegårdsföreningar o. s. v.
Nog finns det anledning, herr talman,
att värna om möjligheterna att bättre
tillgodose sådana behjärtansvärda ändamål
än som är möjligt i dag.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
av herr Yngve Nilsson m. fl.

I detta anförande instämde herr Westberg
i Ljusdal (fp).

Tisdagen den 29 april 1969 Nr 20

Befrielse från arvsskatt för vissa stiftelser och sammanslutningar som är befriade

från gåvoskatt

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Då frågan om befrielse
från arvsskatt för vissa stiftelser och
sammanslutningar, som är befriade från
gåvoskatt, är en i riksdagen årligen
återkommande fråga, finns det ingen anledning
för mig att bli alltför mångordig.

Att förslag om befrielse från arvsskatt
för vissa stiftelser och sammanslutningar
ständigt framföres sammanhänger
med att det här är en fråga om
rättvisa. Det kan inte ur rättvisesynpunkt
anses riktigt att en gåva, given
under vederbörandes livstid, som främjar
religiösa, välgörande, sociala eller
politiska syften, är fri från gåvoskatt,
medan arvsskatt skall erläggas om vederbörande
givare väntar med sin gåva
och testamenterar den till samma ändamål.

För en tid sedan kom jag i kontakt
med ett dödsbo — det gällde en bouppteckning.
Bland den avlidnes handlingar
fanns ett testamente, enligt vilket 25 000
kronor testamenterades till kyrkan.
Hade vederbörande överlämnat denna
gåva före sin bortgång, hade någon
gåvoskatt icke behövt erläggas. Ändamålet
var sådant att någon gåvoskatt
inte skulle utgå. Församlingen får nu
betala arvsskatt på 4 740 kronor. Det
hade församlingen sluppit, om den erhållit
gåvan under givarens livstid. Jag
är alldeles övertygad om att givaren i
detta fall inte hade reda på de skattekonsekvenser
som följde med testamentet.

Herr talman! En bättre överensstämmelse
mellan beskattningsreglerna för
gåvor, givna i livstiden, och gåvor enligt
testamente skulle vara i högsta grad
motiverad inte minst ur rättvisesynpunkt.
Ofta är det rena tillfälligheter
som avgör huruvida en donation blir
föremål för beskattning eller ej. Många
personer som har bestämt sig för att
överlämna en del av sin förmögenhet till
allmännyttigt ändamål känner tyvärr
inte till skattekonsekvenserna.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 34 fogade
reservationen av herr Yngve Nilsson
m. fl.

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Bäckmora (ep).

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Det har redan sagts att
vad det här gäller är att åstadkomma
likställighet i beskattningshänseende
mellan det fall att någon ger bort en
gåva under livstiden och det fall där
man ger en gåva i form av ett testamentsförordnande.

Jag tror att det för många människor
framstår som stötande att det inte är
möjligt att bevilja skattefrihet i det sistnämnda
fallet. Vad saken gäller är endast
att medge frihet från arvsskatt för
ideella stiftelser och sammanslutningar
som främjar religiösa, välgörande, sociala,
politiska, konstnärliga, idrottsliga
eller andra därmed jämförliga kulturella
eller eljest allmännyttiga ändamål.

Gränsdragningen härvidlag är inte
svår att åstadkomma, medan däremot
gränsdragningen enligt den nuvarande
arvsskatteförordningen är mycket besvärlig.
Skattefrihet förvägras exempelvis
sådana ideellt arbetande organisationer
som omnämns i motion nr 95 i denna
kammare, nämligen en Stiftelse för
bildande och upprätthållande av ett
vilo- och rekreationshem för äldre damer
av medelklassen och Föreningen för
bistånd åt lytta och vanföra i Stockholm,
för att bara nämna några exempel.

Bevillningsutskottets majoritet har i
allmänhet uttalat sig mycket välvilligt
om de tankegångar som i flera år har
framförts i motioner, men den har kategoriskt
avvisat en ändring av nuvarande
regler med hänvisning till den begäran
som riksdagen gjorde redan år 1958 om

Nr 20

Tisdagen den 29 april 1969

Befrielse från arvsskatt för vissa stiftelser och sammanslutningar som är befriade

från gåvoskatt

tillsättande av en kapitalskatteberedning.
Denna utredning synes emellertid
ha fått helt andra uppgifter än det här
gäller. Ärendet är heller inte av sådan
art att det behövs en stor, under flera år
arbetande utredning för att man skall
kunna åstadkomma ett resultat. Reservanterna
i bevillingsutskottet i dag menar
därför, att det nu är på tiden att
begära ett förslag till 1969 års höstriksdag
i denna fråga, att med andra ord
begära att man går från tal till handling.
Ändamålet är ju behjärtansvärt, och det
borde inte resas några hinder i onödan.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
reservationen.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille (m).

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Detta är som redan har
sagts ett ärende som sedan lång tid tillbaka
årligen har behandlats här i riksdagen.
Det yrkande som motionärerna
också i år återkommer med avser befrielse
även från arvsskatt för de stiftelser
och sammanslutningar som är
befriade från gåvoskatt. Utskottet framhåller
emellertid att dessa är placerade
i skatteklass III och att arvsskatten
således för dessa speciella fall är
lägre än för testamentariska förordnanden
i allmänhet.

Sedan år 1967 pågår också en utredning,
kapitalskatteberedningen. Utskottet
hävdar att resultatet av denna bör
avvaktas, innan ändrade regler fastställs.

Vid behandlingen av denna fråga vid
förra årets riksdag erinrade bevillningsutskottet
också om att koncentrationsutredningen
påtalat stiftelsernas roll
vid förmögenhetsfördelningen. Utskottet
förmenade att den debatt som i detta
sammanhang förts manade till försiktighet
i fråga om åtgärder som kunde
tolkas som ett ytterligare befästande
av stiftelsernas skatteförmåner. Så -

dana åtgärder skulle också binda utredningen
angående arvsbeskattningen
och ändra förutsättningarna för dess
arbete. Det finns därför all anledning
att avvakta utredningens resultat.

I utskottets betänkande framhålles
också att det i kapitalskatteberedningens
direktiv bland annat anges att en
central uppgift är att klarlägga förändringarna
i förmögenhetstillväxt och
förmögenhetsfördelning och att beredningen
bör överväga, om bättre överensstämmelse
kan nås mellan arvs- och
gåvobeskattningen i fråga om vissa sammanslutningar.

Jag tror att det här rör sig om så
viktiga saker, att man inte utan vidare
bör bifalla motionerna utan i stället
avvakta resultaten av den pågående beredningen.
Enligt vad utskottet inhämtat
kommer beredningen att framlägga
sitt betänkande under år 1970.

Herr talman! Jag ber att efter dessa
i all korthet framlagda synpunkter få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Nettelbrandt begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Måndagen den 28 april 1969

Nr 20

Sjukpenningklass vid s. k. bristyrkesutbildning

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 110
ja och 87 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HERMANSSON (vpk), som yttrade: Herr

talman! Jag avsåg att rösta ja
men på röstfördelningstablån markerades
frånvarande.

§ 14

Föredrogs vart för sig

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 36, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 16 maj
1958 (nr 295) om sjömansskatt,

nr 37, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeringsförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391), in. m.,

nr 38, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om antidumping- och utjämningstull,
in. in., och

nr 39, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen,
m. in.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 21, angående anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1968/69
under huvudtiteln Riksdagen och dess
verk m. m., och

nr 22, i anledning av motioner om

eu översyn av riksdagens handläggnings-
och kanslirutiner; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken jämte motion i
ämnet,

nr 29, i anledning av motioner om
handläggning av narkotikamål inom
stängda dörrar,

nr 30, i anledning av motioner om
rätt att överklaga övervakningsnämnds
beslut i passärende, och

nr 31, i anledning av motion om omprövning
av bestämmelserna beträffande
handel med explosiva varor.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkanden och utlåtanden
hemställt.

§ 15

Sjukpenningklass vid s. k.
bristyrkesutbildning

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av motioner
angående sjukpenningklass vid s. k.
bristyrkesutbildning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan
men vill ändå gära några kommentarer
till den fråga som utskottet behandlat.

Som jag ser det är bristyrkesutbildningen
ett av de många bra arrangemang
som arbetsmarknadsstyrelsen
vidtagit. Den utbildningen betyder för
det första ökade möjligheter för de människor
som arbetar inom låginkomstyrkena
att starta en ny yrkesutbildning
eller omskolning utan att vara arbetslösa.
För det andra betyder bristyrkesutbildningen
en bra rekryterings -

Nr 20

Måndagen den 28 april 1969

Lag om pensionstillskott, m. m.

bas för de branscher där det för närvarande
råder stor brist på arbetskraft,
t. ex. inom vårdyrkena och i metallindustrin.

För närvarande är det emellertid
endast omkring 400 människor i hela
landet som utnyttjar denna möjlighet
till bristyrkesutbildning. Detta kan bero
på många orsaker, men en av de
viktigaste torde vara att den som omskolas
på detta sätt i motsats till vanliga
omskolningskurser omedelbart nollställes
i sjukförsäkringshänseende. Detta
får genast till följd att de som är intresserade
av denna form av utbildning
tänker sig för mer än en gång
innan de ger sig in på utbildningen.
En person som börjar sådan bristyrkesutbildning
riskerar ju att från första
dagen stå utan försörjning om han
blir sjuk, och eftersom det i regel är
låginkomsttagare det här gäller ståtvederbörande
inför alternativet att vid
sjukdom vara tvungna att leva på socialbidrag.
Detta kan inte vara riktigt
handlat mot människor som man försöker
locka över till områden med arbetskraftbrist.

I höstas interpellerade jag dåvarande
inrikesministern Rune Johansson i detta
ärende, och han förklarade för sin
del att problemet borde lösas snarast
möjligt. Eftersom några åtgärder emellertid
inte vidtagits fram till januari
månad var jag med om att väcka den
motion, 11:254, som utskottet nu har
behandlat. Vi gjorde det för att försöka
påskynda en lösning av frågan. Andra
lagutskottet förutsätter också att
ärendet behandlas snarast, vilket jag
noterat med tillfredsställelse. Jag hoppas
att inrikesministern, som jag förmodar
kommer att handlägga ärendet,
ser till att handläggningen blir så snabb
som möjligt. Jag har med det anförda
endast velat understryka vikten av att
frågan löses omedelbart.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

§ 16

Lag om pensionstillskott, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om pensionstillskott, in. in., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskoti, jämte
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 7 mars 1969 dagtecknad
proposition, nr 38, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om pensionstillskott,

2) lag om ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring,

3) lag om ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 382) angående införande av
lagen om allmän försäkring,

4) lag om ändring i lagen den 25
maj 1962 (nr 392) om hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg till folkpension,

dels bifalla de förslag i övrigt, om
vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Propositionen hade, såvitt anginge
lagförslagen, hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet.
I övrigt hade propositionen hänvisats
till statsutskottet och behandlats i detta
utskotts utlåtande 1969: 53.

I förslaget till lag om pensionstillskott
var 2 § första och andra styckena
så lydande:

Pensionstillskott utgör trettio procent
av basbeloppet, om ej annat följer av
bestämmelserna nedan i denna paragraf.

Under nedannämnda tider skall pensionstillskotten
utgöra

Tisdagen den 29 april 1969

Nr 20

Lag om pensionstillskott, m. m.

den 1 juli 1969—den 30 juni 1970 tre,
den 1 juli 1970—den 30 juni 1971 sex,
den 1 juli 1971—den 30 juni 1972 nio,

den
tolv,

den 1 juli 1973

juli 1972—den 30 juni 1973

den 30 juni 1974

juli 1974—den 30 juni 1975

juli 1975—den 30 juni 1976

femton,

den 1
aderton,

den 1
tjugoen,

den 1 juli 1976—den 30 juni 1977
tjugofyra,

den 1 juli 1977—den 30 juni 1978
tjugosju procent av basbeloppet.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckt motion: 1)

motionen II: 321 av herrar Hyllander
och Enskog, samt

B. i anledning av propositionen
väckta motioner:

2) de likalydande motionerna 1:943
av herrar Eric Peterson och Åkesson

samt II: 1080 av herrar Jonsson i Mora
och Sellgren,

3) de likalydande motionerna 1:949
av herrar Brundin och Strandberg samt
II: 1088 av herr Carlshamre,

4) de likalydande motionerna 1:951
av herr Nyman samt II: 1090 av herrar
Westberg i Ljusdal och Andersson i
Örebro, samt

5) de likalydande motionerna I: 952
av herr Werner och II: 1089 av herr
Hermansson m. fl., i vilka sistnämnda
båda motioner yrkades, såvitt nu var
i fråga, att riksdagen med bifall i övrigt
till Kungl. Maj :ts proposition nr
38 år 1969 måtte bl. a. besluta att pensionstillskotten
skulle utgå med belopp
grundade på 4 procent av basbeloppet
och att 2 § första och andra styckena
lagen om pensionstillskott erhölle följande
lydelse:

Pensionstillskott utgör fyrtio procent
av basbeloppet.

Under nedannämnda tider skall pensionstillskottet
utgöra

den	1 juli	1969—	den	30	juni	1970	fyra,
»	»		1970—	»	y>	»	1971	åtta,
»	»	»	1971—	»		»	1972	tolv,
»	»	»	1972—	»	»	»	1973	sexton,
»	»	»	1973—	»	»	»	1974	tjugo,
»	»	»	1974—	»	»	»	1975	tjugofyra,
»	»	»	1975—	»	»	»	1976	tjugoåtta,
»	»	»	1976—	»	»	»	1977	trettiotvå,
»	»	»	1977—	»	»	»	1978	trettiosex procent av

basbeloppet.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte — med avslag
på motionerna I: 943 och II: 1080 samt
1:952 och 11:1089, båda motionsparen
i förevarande del — anta det genom
propositionen framlagda förslaget till
lag om pensionstillskott;

B. att riksdagen måtte anta det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring;

G. att riksdagen måtte — med avslag

på motionerna I: 943 och II: 1080 i förevarande
del — anta det genom propositionen
framlagda förslaget till lag
om ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 382) angående införande av lagen
om allmän försäkring;

D. att riksdagen måtte — med avslag
på motionerna 1:943 och II: 1080 i förevarande
del samt motionen 11:321
— anta det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen
den 25 maj 1962 (nr 392) om hust -

Andra kammarens protokoll 1969. Nr 20

Nr 20

Tisdagen den 29 april 1969

Lag om pensionstillskott, m. m.

rutillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension; samt

E. att följande motioner

1) motionerna 1:949 och 11:1088,

samt

2) motionerna 1:951 och 11:1090
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herr Hubinette och fröken Wetterström
(båda m).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Jag bär begärt ordet
i detta ärende med anledning av motion
II: 321, som tar upp en del av det spörsmål
som behandlas i första lagutskottets
förevarande utlåtande nr 41, nämligen
bostadstilläggen.

Nu gällande regler för beskattning
samt för bostadstillägg och andra förmåner
som en folkpensionär kan få
innebär, som kammarens ledamöter väl
känner till, behovsprövning. Detta medför
att förmånerna trappas ned eller
försvinner när vederbörande får sidoinkomster,
och nettoeffekten av en pensionärs
arbetsinsatser för att öka sina
inkomster kan då i vissa fall bli rent
negativ. Detta har påtalats av utskottet
som menar att förhållandet icke är tillfredsställande,
vilket också jag vill understryka.

Utskottet anför på s. 23 bl. a. följande: »Nackdelarna

med nuvarande inkomstprövningsregler
har främst bestått
i kraftiga tröskeleffekter i vissa
inkomstskikt. En mindre ökning av
sidoinkomsten har kunnat medföra en
reducering av det kommunala bostadstillägget
av en sådan omfattning att om
hänsyn också tas till beskattningsfaktorn
pensionären inte fått något nämnvärt
ekonomiskt utbyte av sitt förvärvsarbete.
»

Det finns som sagt exempel på att

nuvarande regler givit en direkt negativ
effekt vid en ökning av sidoinkomsten.
En ökning av sidoinkomsten
från 2 500 till 3 000 kronor kan med
nuvarande regler få en marginaleffekt
i minskade samlade förmåner och skatteökning
av 146 procent på grund av
minskat bostadstillägg och ökat skatteuttag.
Detta gäller vid en kommunalskatt
på 20 kronor, vilket numera är
en ganska vanlig skattesats.

Det kan inte vara rimligt att bibehålla
sådana förhållanden. Frågan har
tagits upp i riksdagen vid upprepade
tillfällen utan att något gjorts åt den.
Det senaste förslaget tycks vara ett litet
steg på vägen. När jag väckte min
motion var propositionen i ärendet inte
framlagd. Tyvärr blir emellertid effekten
av propositionens förslag mycket
liten.

När man skall göra en trappa lägger
man stegen med jämna mellanrum och
gör dem dessutom inte alltför höga.
Detta gäller särskilt om trappan är avsedd
att användas av en gammal person.
Jag vill använda denna bild, eftersom
det i detta fall gäller gamla
människor med små inkomster. Marginaleffekterna
bör då absolut inte vara
för höga.

Vad innebär då det steg som tas
beträffande avtrappningen av bostadstillägget
enligt förslaget i andra lagutskottets
utlåtande nr 41 och i den proposition
som ligger till grund för detta
utlåtande? Jo, det innebär helt enkelt
en reduktion av bostadstillägget med
50 % för inkomster över det avdragsfria
beloppet. Jag kan inte, herr talman,
med bästa vilja i världen instämma
med följande uttalande i utskottets
utlåtande: »Kommitténs förslag,
som departementschefen gett sin
anslutning, är enligt utskottets bedömande
en godtagbar lösning. Genom förslaget
tillgodoses framför allt att avtrappningen
av förmånerna sker efter
en flackare kurva.»

Man har tagit ett litet steg i och med

Tisdagen den 29 april 1969

Nr 20

att den tidigare mycket orättvisa reduceringen
med 67 procent, d. v. s. med
två tredjedelar, nu har nedbringats till
50 procent. Samtidigt har man för lägre
sidoinkomster höjt reduceringen
från 33 procent till 50 procent, d. v. s.
med 17 procent, alltså infört en enhetlig
procentsats. Dessutom har inkomstgränsen
höjts till 2 000 kronor för en
ensamstående person.

Låt oss se något på verkningarna av
förslaget. Jag nämnde förut att man
med nuvarande regler kan få en marginaleffekt
på 146 procent, vilket absolut
inte kan vara rimligt. Om man
i det exempel som jag tidigare nämnt,
d. v. s. en ökning av sidoinkomsten
från 2 500 till 3 000 kronor, tillämpar
de i detta utlåtande föreslagna reglerna
vid 1969 års taxering blir marginaleffekten
120 procent. Det är alltså fortfarande
en rent negativ effekt av en
ökning av inkomsterna.

Jag anser, herr talman, att just bostadstillägget
så att säga ligger i botten
av den samlade effekten av ett ökat
skatteuttag. Har man en marginaleffekt
—- marginalskatt kan vi ju inte kalla
det i detta sammanhang, även om det
de facto blir en sådan — på 50 procent
omedelbart i botten, så blir förhållandet
detsamma som om det gällde
inkomster på mellan 25 000 och 30 000
kronor, där marginalskatten tar hälften
av en inkomstökning, detta utan
att skatten i dessa fall medräknats.

Jag anser att detta är helt orimligt,
och jag skulle önska att jag kunde yrka
bifall till herr Enskogs och min motion
II: 321, men av formella skäl är jag
tyvärr förhindrad att göra det. Jag har
därför fått inskränka mig till att med
dessa få ord belysa det orimliga i systemet.

I utskottsutlåtandet hänvisas också
till de nya regler som man hoppas skall
införas sedan beslut i anledning av proposition
nr 95 fattats. Vi vet ju ännu
inte hur de anvisningar kommer att se
ut som riksskattenämnden skall utfär -

Lag om pensionstillskott, in. m.

da. Jag vågar dock säga att riksskattenämnden
får en nära nog omöjlig uppgift
att utforma reglerna så att de blir
rimliga, om man fortfarande skall ha
denna höga tröskeleffekt på 50 procent
beträffande bostadstillägget. — Jag ber
därför att få önska riksskattenämnden
lycka till när den skall räkna fram vettiga
anvisningar i anledning av proposition
nr 95.

Motiveringen för herr Enskogs och
min motion var att man skulle få bort
de värsta orimligheterna med den reducering
av inkomstförmånerna, som
uppstår genom att man inte ser till den
samlade effekten, under den övergångstid
som inträder innan nya, mer definitiva
skatteregler utformats. Detta gäller
inte bara folkpensionärerna utan även
andra låginkomsttagare i ungefär samma
inkomstlägen. Att då ha så oformliga
trappsteg att det kommer att röra
sig om 50 procent förmånsminskning i
förhållande till extrainkomster måste
vara orimligt.

Herr talman! Av formella skäl kan
jag som sagt inte framställa något yrkande.

Herr JONSSON i Mora (fp):

Herr talman! Det program för framtida
höjningar av folkpensionerna som
framlagts i proposition 38 och som behandlas
i förevarande utskottsutlåtande
innebär förbättringar för de sämst ställda
pensionärerna. Inom en tioårsperiod
kommer enligt detta program pensionerna
att höjas med 30 procent genom
årliga ökningar med 3 procent på basbeloppet.
Vidare avses dessa pensionstillskott
endast komma de pensionärer
till del som har ringa eller ingen ATPpension,
d. v. s. de pensionärer som
vid ATP:s införande befann sig i de
åldersgrupper för vilka blott en låg eller
kanske ingen pensionspoäng kunde
åstadkommas. Det är därför riktigt att
denna grupp pensionärer nu kommer i
fråga för förbättringar. Den är också en

Nr 20

Tisdagen den 29 april 1969

Lag om pensionstillskott, m. m.

stor grupp — det gäller med säkerhet
över en halv miljon pensionärer. Antalet
pensionärer som i januari 1968 åtnjöt
kommunala bostadstillägg var över
600 000. Då dessa bostadstillägg är inkomstprövade
kan de också utgöra en
mätare på hur stor den grupp pensionärer
är som har de lägsta pensionerna.

I motionsparet 1:943 och 11:1080 har
vi föreslagit att den reform som presenteras
i proposition 38 skulle genomföras
inom en kortare tidrymd, nämligen
fem år i stället för föreslagna tio år.

Pensionärernas riksorganisation framhöll
i ett remissyttrande över pensionsförsäkringskommitténs
förslag i denna
fråga följande: Riksorganisationens

hemställan om en kortare tidsperiod
för uppnåendet av en snabb ökningstakt
har kommittén ej funnit tillrådligt
utan föreslår en tioårsperiod. Riksorganisationen
vill i detta sammanhang
erinra om att flertalet av folkpensionärerna
befinner sig i hög ålder och kommer
således ej att få uppleva denna målsättnings
förverkligande. Det är mot
denna bakgrund Riksorganisationen
gjort sitt ställningstagande för en kortare
period. En förkortning av kommitténs
förslag i denna del anser Riksorganisationen
vara ofrånkomlig och vidhåller
sitt förslag om högst en femårsperiod.
»

Vi motionärer har funnit detta uttalande
vara väl motiverat och delar
därför denna organisations uppfattning.
Om man vill göra en verklig förbättring,
är ett tillskott på 180 kronor
per år inte så stort. I realiteten blir
det ungefär 50 öre om dagen. Många
pensionärer anser också detta tillskott
vara alltför blygsamt. Jag har lagt märke
till att man på flera håll inom pensionärskretsar
uttalat protester mot det
förslag som nu ligger på kammarens
bord för behandling, därför att det ger
alldeles för litet. Denna förbättring av
folkpensionen sammanfaller särskilt under
det första året med att staten höjer
avgifterna för en del av sina tjäns -

ter. Bl. a. höjer man radio- och TV-licensen,
man höjer telefonavgifterna och
nu har också förslag framlagts om höjda
biljettpriser på järnvägsresor. Dessa
höjningar kommer givetvis att ta bort
en väsentlig del av det tillskott som
en höjning av pensionerna ger.

Som ett alternativ har vi i motionerna
fört fram att man skulle kunna tänka
sig att under det första året höja pensionerna
med tre gånger 180 kronor,
alltså med 540 kronor, i ett lyft för att
därigenom genast få en större förbättring
och därefter genomföra resten
av reformen under de följande sju åren
med föreslagna årliga höjningar om
3 procent. På detta sätt skulle de folkpensionärer
som det nu är fråga om
och som är låginkomsttagare få en
omedelbar och större inkomstförstärkning.
Vi har emellertid ansett att den
metod vi förordat — ett genomförande
av förslaget under en femårsperiod —
skulle vara den lämpligaste. I motionerna
föreslår vi därför att förslaget skulle
genomföras på fem år i stället för på
tio år, vilket skulle betyda att det årliga
pensionstillskottet skulle motsvara 6
procent av basbeloppet mot de i propositionen
föreslagna 3 procenten.

I propositionen 38 föreslås också nya
regler för inkomstprövning vid kommunala
bostads- och hustrutillägg, som
också skulle ge vissa förbättringar.
Gränsbeloppet för en ensam pensionär
höjs till 2 000 kronor från nuvarande
1 700 kronor och för äkta makar till
3 000 kronor från nuvarande 2 400 kronor.

Vid 1968 års riksdag föreslog jag och
några andra motionärer från folkpartiet
och centerpartiet att dessa gränser
skulle höjas till respektive 2 500 kronor
och 3 500 kronor. Dessa motioner avslogs
emellertid i avvaktan på ett ställningstagande
till de förslag som nu
framlagts i propositionen 38.

De nuvarande reglerna har gällt sedan
de infördes 1963, och sedan denna
tid har så väsentliga förändringar in -

Tisdagen den 29 april 1969

Nr 20

träffat genom penningvärdets fall och
bostadshyrornas höjning, att den nu
föreslagna förbättringen beträffande inkomstprövningen
förefaller relativt
blygsam, även om man tar hänsyn till
att reduktionsprocenten över dessa belopp
blir enhetlig.

Bostadstilläggen är ju inkomstprövade.
Kommunerna har under senare
år visat sitt intresse för en förbättring
av pensionärernas förhållanden genom
väsentligt höjda bostadstillägg, varför
det enligt vår mening vore motiverat
med en högre gräns innan reduceringen
av bostadstillägget inträder. Det är
också att lägga märke till att i detta
fall även en beskattningsfaktor kommer
in i bilden — herr Hyltander var inne
på detta — som gör att reduceringen
av den behållna inkomsten blir ännu
mer markerad. Vi har därför i motionsparet
upprepat vårt förslag från 1968
och föreslagit att gränserna skulle sättas
vid 2 500 respektive 3 500 kronor.

Bakom det utskottsutlåtande som
hemställer om avslag på vad som yrkas
i vårt motionspar står ett enigt utskott,
varför det finns föga utsikter till framgång
om man här ställer ett yrkande.
Kanske är det också av formella skäl
inte möjligt att här ställa ett annat yrkande
än utskottets. Utskottet säger:
»Inte minst med tanke på planeringen
av andra kostnadskrävande reformer
är det av värde att utvecklingen på
folkpensionsområdet kan överblickas
för en längre tidsperiod. Utskottet avstyrker
därför motionsyrkandet.»

Jag skall, herr talman, avstå från att
yrka bifall till våra motioner med hänsyn
till vad utskottet har anfört, men
jag har velat framföra dessa synpunkter
och stryka under den uppfattning
som kommit till uttryck från olika håll
inom folkpensionärskretsar om de förslag
som framförs i proposition 38
och som utskottet nu förelägger kammaren.
Jag har alltså, herr talman, inte
något speciellt yrkande.

Lag om pensionstillskott, in. m.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Låt mig först konstatera
att det föreligger ett enhälligt utskottsutlåtande
rörande detta regeringsförslag
om pensionstillskott. Bortsett
från ett par enskilda folkpartimotioner
i respektive kamrar — som talare före
mig har pläderat för — är alltså uppslutningen
fullständig från de borgerliga
partierna bakom den av regeringen
föreslagna planen för pensionsförbättring
under kommande tioårsperiod. Jag
noterar detta faktum, eftersom just dessa
partier så ofta vill framhålla hur de
ömmar för folkpensionärerna.

Om förslagets innehåll vill jag kort
formulera omdömet »högst otillfredsställande».
Vi är inte ensamma om detta
omdöme. Pensionärernas riksorganisations
representantskap, som också har
åberopats av tidigare talare, uttalade
vid sitt möte i mars månad detta år —-enligt referat i tidningen Arbetet — sin
förvåning över att dess till regeringen
framförda krav på en snabbare inkomstlyftning
för vissa grupper av pensionärer
inte i något avseende har tillgodosetts.
Det innebär, heter det vidare i
det refererade uttalandet, att allt tal
om ekonomisk utjämning mellan liögoch
låginkomsttagare i detta avseende
har nonchalerats.

Målsättningen för tioårsperioden är
att exempelvis en ensamstående skall
nå upp till 7 200 kronor per år i dagens
penningvärde. Hur en sådan inkomstnivå
bedöms i dag gav en kvällstidning
i förra veckan ett talande exempel på.
En handikappad diskerska i Uppsala
deklarerade för 8 114 kronor, men taxeringsnämndens
ordförande ansåg det
omöjligt att leva på en sådan inkomst
och ville taxera upp kvinnan med 4 000
kronor. Alla vet väl vad denne taxeringsnämndsordförande
tycks sväva i
okunnighet om, nämligen att åtskilliga
måste leva på sådana summor, även
om för pensionärer bostadstillägg tillkommer.

Utskottet avstår från att argumentera

Nr 20

Tisdagen den 29 april 1969

Lag om pensionstillskott, m. m.

på denna punkt. Det nöjer sig med att
konstatera att den föreslagna höjningen
är lämpligt avvägd och avstyrker därför
förslaget i våra motioner 1:952 och
11:1089. Vårt förslag om pensionstillskott
grundat på 4 procent av basbeloppet
kommer dels att ge en kraftigare
höjning, dels att beröra fler pensionärer.
Vi hänvisar till att den som i ATP
får 1 800 kronor om året under sin aktiva
tid som löntagare har haft en medelinkomst
på cirka 12 000 kronor.
Ingen kan väl på allvar vilja göra gällande,
att möjlighet att spara till ålderns
dagar förelegat i sådana fall. En garantinivå
som ligger högre än den av regeringen
föreslagna skulle alltså ge ytterligare
ett antal pensionärer rätt till pensionstillskott.
Förhöjningen skulle dessutom
bli kraftigare.

Herr talman! Den merkostnad per år
som vårt förslag innebär svarar ungefärligen
mot den skattelättnad för företagen
som regeringen föreslår i proposition
nr 100 till årets riksdag. Även bortsett
från detta har vi svårt att finna
några som helst acceptabla skäl till den
ytterligt magra förbättring som man vill
tillerkänna pensionärerna. I vår motion
ägnar vi stor uppmärksamhet åt frågan
om förslaget i propositionen att
pensionstillskotten skall reduceras i
samma mån som grundbeloppen. Här
firar ett formalistiskt betraktelsesätt
verkliga triumfer. Varken i propositionen
eller i utskottets utlåtande ser man
till de människor det handlar om och
till deras behov. Nej, här finns bara utrymme
för en formalism av stora mått.
Man får inte rubba relationerna mellan
förmånerna, förklarar utskottet. Varför?
Det går ju bra att vidmakthålla en ordning
som skärper ojämlikheten.

I motionerna 1:952 och 11:1089 återges
påpekandet från Riksförbundet för
hjärt- och lungsjuka, att en pensionär
som gjort förtida uttag vid 63 års ålder
får sin pension reducerad med 28,8
procent när denna plan börjar tillämpas
och får 1 556 kronor mindre än han

skulle ha fått vid full pension. Vid tioårsperiodens
slut är skillnaden 2 076
kronor.

Pensionstillskottens syfte är att pensionärer
med ingen eller ringa ATP
skall tillerkännas ett inkomstlyft. Skulle
inte detta kunna vara lika för ålderspensionärer
som för förtidspensionerade
och för dem som gjort förtida uttag?
Det förtida uttagets storlek som
sådant förändras ju inte. Vilken olägenhet
skulle ett beslut om oreducerade
pensionstillskott innebära? Det där om
relationerna mellan de olika förmånerna
som inte får rubbas är väl någonting
som bara experter och skrivbordsmänniskor
möjligen kan reta sig på eller
fästa avseende vid.

I utlåtandet refereras att departementschefen
i propositionen framhållit
att önskvärda pensionsförbättringar före
67-årsåldern bör åstadkommas »på
annat sätt» än genom en annan utformning
av reglerna i det berörda hänseendet.
Vilket annat sätt? Finns det
något förslag härom? Är inte det lämpligaste
sättet att åstadkomma önskvärda
förbättringar att göra det i detta sammanhang? Av

övriga frågor vill jag i korthet
nämna inkomstprövningen och bostadstilläggen.
Vi har i våra motioner givit
uttryck för stark tveksamhet beträffande
den blygsamma höjningen av de
inkomstgränser från vilkas överskridande
reducering av vissa pensionsförmåner
sker. Vi har dock inte i det
avseendet ställt något direkt yrkande.

Egentligen är det två frågor som det
är mer angeläget att få lösta. Den ena
är bostadstilläggens storlek —- därom
beslutar som bekant kommunerna. Man
skulle alltså kunna säga att det åvilar
dem att göra rimliga avvägningar. Men
det låter sig knappast göra när kommunerna
brottas med stora ekonomiska
svårigheter och hög utdebitering. Denna
fråga berörs inte alls i det nu föreliggande
utlåtandet. Jag vill dock framhålla
att det är angeläget att statliga

Tisdagen den 29 april 1969

Nr 20

åtgärder vidtas som leder till att frågan
om huruvida den magra pensionen skall
behöva tas i anspråk för bostadshyra
inte skall få vara avhängig av i vilken
kommun vederbörande är mantalsskriven
och bosatt. Den andra frågan gäller
pensionärernas skatt, men även den
skall avgöras i annat sammanhang.

Dessa två frågor finner vi som sagt
vara av större betydelse än frågan om
inkomstgränserna. Vi kan därför -— om
än med tveksamhet — biträda förslagen
i propositionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till motionerna I: 952 och II: 1089
i vad de avser 2 § lagen om pensionstillskott.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Det förslag om pensionstillskott
för pensionärer som endast har
folkpension eller en låg tilläggspension,
som vi nu diskuterar, bygger på ett enhälligt
betänkande från pensionsförsäkringskommittén.
Ingen kan väl dock
förneka att det är fråga om små höjningar,
180 kronor per år, fördelade
över en lång tidsperiod, 10 år. För en
enskild pensionär betyder det för det
första året en realinkomstökning med
3,33 procent. Allteftersom det tillkommer
nya pensionstillskott minskar den
årliga procentuella ökningen, och sista
året under tioårsperioden utgör den endast
2,5 procent. Vi får väl ändå hoppas
att folkhushållet som helhet vid
den tidpunkten kan notera en ökning
av realinkomsten som är större än den
höjning som folkpensionärerna enligt
det föreliggande förslaget kommer att
få. En snabb ekonomisk tillväxt under
perioden kan utan tvivel leda till en sådan
situation. Det finns därför anledning
att se med en viss skepsis på en
låsning av ökningstakten under en så
lång tidsperiod som 10 år. I motion, nr
II: 1090, som herr Andersson i Örebro
och jag burit fram, har vi hemställt att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
ger till känna att de nu föreslagna sär -

Lag om pensionstillskott, m. m.

skilda folkpensionstilläggen bör ökas
och pensionärernas levnadsvillkor förbättras
minst i den takt varmed nationalinkomsten
per huvud växer. Enligt
min mening är det angeläget att detta
sker.

Vi får inte glömma att pensionärerna
som grupp i dag kan sägas vara vår
största låginkomstgrupp. Mer än hälften
av ålderspensionärerna har enligt pensionsförsäkringskommitténs
betänkande
en deklarerad nettoinkomst som är
lägre än 7 000 kronor.

Vid de beslut, som påverkar fördelningen
av den framtida ekonomiska tillväxten,
måste låginkomstgruppernas situation
ägnas särskild uppmärksamhet.
Visserligen måste detta även i fortsättningen
vara en förhandlingsfråga för
arbetsmarknadens parter, men samtidigt
är det nödvändigt att se till att beslut
om skattereformer och transferereringar
av olika slag gynnar framför allt
dem som i dag inte har en tillfredsställande
bärgning. En fortgående väsentlig
förbättring av låginkomstgruppernas
ekonomiska situation hör till det mest
angelägna. Men vad som i detta avseende
gäller låginkomstgrupperna i allmänhet
bör givetvis även gälla folkpensionärerna.

Till det föreliggande förslagets uppenbara
förtjänster hör att tillskotten
görs värdesäkra och att de utgår till
såväl ålders- som förtidspensionärer och
även till dem som uppbär änkepension.
En allvarlig svaghet är däremot enligt
min mening att pensionstillskotten till
förtidspensionärer är så hårt bundna
till grundbeloppen. En omprövning
på den punkten är ofrånkomlig, om man
vill undvika en ökad klyfta i vad avser
jämlikhet mellan pensionärerna, och
det förutsätter jag att man vill.

Det kan också, herr talman, ifrågasättas
om det fördelningspolitiskt är rimligt
att se just frånvaron av ATP-pension
eller låg sådan som bevis på behov
av pensionstillskott. Onekligen finns
det folkpensionärer som saknar ATP

Nr 20

Tisdagen den 29 april 1909

Lag om pensionstillskott, m. m.

men som t. ex. genom avkastning av
förmögenhet eller på grund av privata
pensioner har väsentligt högre inkomst
än många som genom den föreslagna
konstruktionen ej erhåller pensionstillskott.
Trots de administrativa skäl som
kan anföras för den lösning man här
stannat för, bör det vara angeläget att
nu påtalade förhållanden ägnas fortlöpande
uppmärksamhet med sikte på
att söka finna en mer tillfredsställande
lösning.

Beträffande yrkandet i motionen har
utskottet anfört att den av motionärerna
aktualiserade frågan kommer att ingå
i en allsidig översyn av grunderna för
basbeloppets beräkning. Jag vill, herr
talman, kraftigt understryka vikten av
att frågan följs med stor uppmärksamhet
och att pensionärernas levnadsvillkor
förbättras minst i den utsträckning
som nationalinkomsten per huvud
växer.

Fröken WETTERSTRÖM (m):

Herr talman! Som tidigare sagts är
det ett enhälligt utskott som står bakom
tillstyrkandet av propositionen nr 38
med förslag till lag om pensionstillskott,
och propositionen i sin tur grundar sig
på pensionsförsäkringskommitténs enhälliga
förslag om förbättringar till de
folkpensionärer som står utanför ATPförmånerna
eller som endast har låga
ATP-belopp.

Det är alltså ett nytt tioårsprogram
som läggs fram, sedan tiden för dgt tidigare
tioårsprogrammet om standardhöjningar
av folkpensionerna som riksdagen
antog 1958, nu har löpt ut.

Visst är det glädjande att äntligen de
sämst ställda folkpensionärerna får ett
välbehövligt om än alltför ringa tillskott.
Det är tyvärr bara så att det kommer
för sent och att uppbyggnadsperioden
är alltför lång för att kunna bli till
nämnvärd glädje för de allra sämst
ställda pensionärerna, nämligen dem
som vid ATP:s införande var för gamla

för att kunna komma in i det nya systemet.

Av dem som är födda 1895 eller tidigare
är de yngsta i dag 74 år och kommer
alltså 1978 att vara 83 år. Enligt beräkningar
kommer deras antal budgetåret
1969/70 att uppgå till 900 000 för
att 1978/79 ha minskat till 600 000. Det
är alltså inte ett fåtal det här gäller.
Det kan helt naturligt vara svårt för
dessa gamla att inse varför just de, därför
att de är så pass gamla, inte skall få
sig tillerkända kraftigare pensionshöjningar
än dem riksdagen nu kommer
att lagfästa.

Vi torde väl alla vara ense om att
det är just dessa människor som har lagt
grunden till de yngre generationernas
välstånd. Om man vill söka skapa rättvisa
och jämlikhet, som det ju talas så
vitt och brett om i dessa dagar, borde
man inte låta dessa våra gamla leva under
alltför knappa ekonomiska omständigheter.

I ett särskilt yttrande har herr Hiibinette
och jag uttryckt den förhoppningen
att det i en nära framtid skall bli
möjligt att genomföra ytterligare förbättringar
för de äldsta och för de
sämst ställda pensionärerna.

Den reform som nu presenteras är
naturligtvis ett steg i rätt riktning och
visar att regeringen efter fem år godtagit
den princip som låg till grund för
dåvarande högerpartiets år 1964 framförda
förslag om kompensation för den
grupp folkpensionärer som det här är
fråga om.

Endast en mycket liten del av de ATPavgifter
som årligen inflyter skulle behöva
tas i anspråk för att åstadkomma
en förbättring. Att herr Hiibinette och
jag inte reservationsledes framför denna
vår uppfattning beror uteslutande på
att vi givetvis respekterar den överenskommelse
som har träffats mellan partierna
redan på utredningsstadiet. Den
reform som nu genomföres anser vi sålunda
inte vara ett slutgiltigt mål för
den tioårsperiod som ligger framför

Tisdagen den 29 april 1969

Nr 20

oss. Vi hoppas att möjligheter skall
kunna yppa sig för att förbättra de ekonomiska
villkoren för de människor det
gäller.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det är ett viktigt beslut
riksdagen här står inför. Det är
en milstolpe i pensionsutvecklingen, en
milstolpe också när det gäller samordningen
av folkpensions- och ATP-systemen.
Ett nytt program för folkpensionshöjningar
fastställs för tio år framåt i
tiden.

Det är ett decennium sedan man fastslog
ett liknande program, som nu i sin
helhet är genomfört. Pensionsbeslutet
vid 1958 års riksdag drog upp riktlinjerna
för pensionsnivån fram till och
med år 1968. Under den tiden som förflutit
har frågan om folkpensionshöjningar
efter år 1968 gång efter annan
tagits upp i den politiska debatten.

Jag har redan i statsverkspropositionen
1964 uttalat att fortsatta folkpensionshöjningar
bör komma till stånd
även efter 1968 för de pensionärsgrupper
som inte har kunnat förvärva ATP
eller har enbart en låg ATP. Den parlamentariskt
sammansatta pensionsförsäkringskommittén
fick år 1965 i uppdrag
att utreda denna fråga. Kommittén
har haft att ta ställning till vad
man skall göra för att nå den bästa
lösningen i ett läge där under lång tid
stora grupper av pensionärer ännu står
utanför ATP eller har en låg sådan pension.

Antalet pensionärer med ATP beräknas
under nästa budgetår uppgå till
350 000, medan antalet pensionärer utan
ATP överstiger 900 000. Ser vi tio år
framåt i tiden kan vi räkna med omkring
870 000 ATP-pensionärer, men
fortfarande finns det då 600 000 pensionärer
som har enbart folkpension.

Lag om pensionstillskott, m. m.

Den nu föreliggande propositionen
grundar sig på det förslag som pensionsförsäkringskommittén
lade fram
under förra året. Genom successiva årliga
pensionshöjningar under en tioårsperiod
fram till 1978 skall alla pensionärer
tillförsäkras en pensionsnivå,
en garantinivå, som ligger en tredjedel
över nuvarande folkpensionsnivå. Vid
periodens slut skall en ensamstående
pensionär vara tillförsäkrad en garantinivå
som vid nuvarande prisläge utgör
cirka 7 200 kronor, och för två makar
skall garantinivån utgöra cirka 12 000
kronor. Därtill kommer kommunala bostadstillägg
och den ytterligare höjning
av pensionsbeloppen som är garanterad
genom den gällande värdesäkringen av
folkpensionerna. Den nu föreslagna ökningen
av pensionerna går till de pensionärsgrupper
som inte har kunnat
förvärva ATP eller kunnat förvärva enbart
en låg ATP.

För pensionärspar gäller de ökningsbelopp,
som nu kommer, var och en av
makarna. Om t. ex. mannen har ATP
men inte hustrun, så får hustrun helt
pensionstillskott, och mannens ATP inverkar
bara på hans eget pensionstillskott.

För att förbättra levnadsförhållandena
för de pensionärer som mest är i behov
därav föreslås också att inkomstprövningsreglerna
för bl. a. det kommunala
bostadstillägget mjukas upp. Som
bekant kommer det att innebära att det
avdragsfria inkomstbeloppet höjs till
2 000 kronor för ensam pensionär och
till 3 000 kronor för makar, och reduktionen
för inkomster utöver det avdragsfria
beloppet sker efter en flackare
kurva.

Vidare föreslås att pensionstillskotten
och motsvarande ATP — i likhet med
vad som redan gäller i fråga om folkpension
— inte skall räknas som sådan
inkomst som minskar inkomstprövade
förmåner.

Propositionen innebär ett nytt kostnadsåtagande
som vid periodens ut -

Nr 20

Tisdagen den 29 april 1969

Lag om pensionstillskott, m. m.

gång uppgår till omkring 1 300 miljoner
kronor om året. Genom det ökade antalet
pensionärer beräknas de årliga
folkpensionskostnaderna därutöver vid
samma tidpunkt ha ökat med cirka
1 200 miljoner kronor. Sammanlagt har
vi alltså intecknat en kostnadsökning
för folkpensionerna som vid den aktuella
periodens slut kommer att uppgå
till 2 500 miljoner kronor om året.
Det innebär att folkpensionskostnaderna
kommer att uppgå till närmare 10
miljarder kronor per år. Härtill kommer
de betydande kostnaderna för folkpensionernas
värdesäkring.

Det är glädjande att kunna konstatera
att det föreligger en markerad och
i allt väsentligt politisk enighet om denna
för vårt lands folkpensionärer så
viktiga reform. Den enighet som förelegat
i den parlamentariska pensionsförsäkringskommittén
understryks av
det likaså enhälliga utskottsutlåtande,
som nu föreligger. Moderata samlingspartiet
har också anslutit sig till propositionen
men likväl inte kunnat låta
bli att i ett särskilt yttrande till utskottsutlåtandet
ta fram det gamla högerförslaget
om att använda löntagarnas
pengar i ATP-fonden för att finansiera
de folkpensioner som vi har
att betala med våra skatter. — Det är
väl inte längre någon som vill ta detta
hugskott på allvar. Jag vill understryka
att den politiska enigheten om den
föreslagna folkpensionsreformen är betydelsefull
inte minst därför att den innesluter
ett gemensamt åtagande att genom
våra skatter ge samhället de resurser
som behövs för en i hög grad angelägen
men också kostnadskrävande reform.

Eftersom ett par enskilda folkpartiledamöter
har väckt en motion om pensionstillskott
med 6 procent per år och
motiverat detta bl. a. med höjda levnadskostnader,
finns det anledning att
anföra några siffror. De i propositionen
föreslagna pensionstillskotten motsvarar
en höjning av folkpensionen med

3.3 procent för ensamstående pensionär
och med 4,3 procent per år för vardera
av två makar. När man jämför dessa
pensionstillskott med löneökningar för
de aktiva åldersgrupperna bör man inte
glömma att folkpensionärerna utom pensionstillskotten
också erhåller ersättning
för försämringar av penningvärdet
genom indextillägg. Vid en treprocentig
ökning av levnadskostnaderna blir den
procentuella höjningen, i kronor räknat,

6.3 procent för ensamstående folkpensionär
och 7,3 procent för den som är
gift. Det är den sammanlagda effekten
av pensionstillskotten och indextilläggen
som skall jämföras med löneutvecklingen
för de anställda.

Herr talman! Dessa siffror och dessa
synpunkter har jag tillåtit mig att hämta
ur en ledare i en folkpartistisk tidning
uppe i Västerbotten. Vem skribenten är
vet jag inte, men det går ju att dra vissa
slutsatser. Jag tycker att denna folkpartitidning
på ett klargörande sätt har bemött
den motion som har väckts av ett
par folkpartistiska ledamöter här i riksdagen.

Låt mig utan att nämnvärt förlänga
debatten, med anledning av att herr
Hyltander klagar över att höjningen av
de avdragsfria beloppen inte skulle vara
tillräckligt gynnsamma för de pensionärsgrupper
som har inkomst vid sidan
om pensionen, framhålla att vad som
här föreslås dock innebär ett steg som
icke är oväsentligt. Jag vill också påpeka
för herr Hyltander, att propositionen
nr 95 innebär förslag om en skattesänkning
för folkpensionärerna på 30
miljoner kronor.

Herr Jonsson i Mora blandar här liksom
i motionen ihop kostnadsstegringar
av olika slag. Men han kan väl inte vara
så okunnig, att han bortser ifrån att just
folkpensionärerna är garanterade — nu
genom kopplingen till basbeloppet, tidigare
genom de särskilda indextilläggen
— att när priserna stiger i viss grad får
de också en kompensation härför.

Herr talman! Det finns på pensions -

Tisdagen den 29 april 1969

Nr 20

området många önskemål som vart för
sig är berättigade. Många propåer väntar,
låt mig understryka det, inom den
allmänna försäkringen. Mycket utredningsarbete
pågår, och reformviljan
bland riksdagsmotionärerna tror jag
överträffar allt vad vi har varit vana vid
under senare år. Låt mig bara här göra
ett axplock ur högen: allmän sänkning
av pensionsåldern, sänkning av pensionsåldern
för vissa grupper, standardsäkring
inom pensionssystemet, utvidgad
förtidspensionering, förbättrade invalidförmåner,
slopande av inkomstprövningen
för övergångsänkor, förbättrade
barnpensioner o. s. v. En sak har
alla dessa uppräknade önskemål gemensamt:
genomförandet av dem kostar
mycket pengar. Låt mig understryka att
de från social synpunkt är både välmotiverade
och önskvärda i olika avseenden.
Det gäller emellertid att samtidigt
vara tillräckligt realistisk för att inse,
att en prioritering och en avvägning
måste ske inom ramen för våra resurser.
Det är angeläget att resurserna i första
hand sätts in där de bäst behövs.

Jag har för min del aldrig tvekat att
sätta en fortsatt förbättring för dagens
folkpensionärer i första hand. Det har
getts ett löfte till folkpensionärerna, och
det löftet infrias genom den nu behandlade
propositionen. Låt mig upprepa att
det är glädjande att det föreligger praktiskt
taget politisk enighet i fråga om
denna viktiga pensionsreform. Det är,
herr talman, en reform som också ger
uttryck åt en solidaritet med dagens
folkpensionärer.

Fröken WETTERSTRÖM (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja säga till
statsrådet Aspling: Ja, det föreligger politisk
enighet, vilket också ett enhälligt
utskottsutlåtande ger uttryck för. Därför
är jag förvånad över att statsrådet
skall behöva komma med misstänkliggöranden
i den formen att han säger, att
de tankegångar som vi givit uttryck för

Lag om pensionstillskott, m. m.

i det särskilda yttrandet skulle vara ett
hugskott som väl ingen tar på allvar. Jag
kan försäkra statsrådet, denna kammares
ledamöter liksom också dem som ute
i landet till äventyrs följer den här debatten,
att det inte är något hugskott. I
den motion som vi hängt upp vårt särskilda
yttrande på talas om ATP-fonden.
Detta har inte vi gjort i det särskilda yttrandet
utan vi har helt försynt framhållit
att endast en mycket liten del av de
årligen inflytande ATP-avgifterna skulle
behöva tas i anspråk för att möjliggöra
för den grupp pensionärer vi talar om
att få en större och snabbare förbättring.
Jag vill säga herr statsrådet att vi
inom vårt parti är öppna för alla förslag
och alla vägar som skulle kunna medföra
ekonomiska förbättringar för de
människor det här är fråga om. Detta är,
det vill jag ärligt säga ifrån, vår enda
ambition i denna fråga.

Herr HYLTANDER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi skall inte träta om
förmånerna eftersom vi väl i stort sett
är överens om dem. Det jag riktade mig
mot, och jag är glad att socialminister
Aspling hörde vad jag sade, gäller den
negativa effekten vid extrainkomster
och den enligt min mening helt orimliga
50-procentstrappa som pensionärerna
måste vandra i. Jag skulle vilja passa
på tillfället och fråga statsrådet om han
inte håller med mig om att effekten är
helt orimlig. Man kan som exempel ta
en ensamstående som har 20 kronors
kommunalskatt varvid det alltså rör sig
om en inkomst mellan 25 000 och 30 000
kronor för att få en marginaleffekt av
50 procent. Vid en beräkning av marginaleffekten
beträffande bostadstillägget
till folkpensionärer har man alltså i botten
50 procents förmånsminskning och
härtill kommer skattebortfallet. Följderna
blir helt orimliga eftersom man inte
tagit hänsyn till den samlade effekten
i sammanhanget.

Statsrådet sade att jag nämnde någonting
om de avgiftsfria beloppen, men

Nr 20

Tisdagen den 29 april 1969

Lag om pensionstillskott, m. m.

jag har inte på något sätt kritiserat höjningen
av dessa. Tvärtom är jag medveten
om att de behöver höjas minst lika
mycket som det här är fråga om. Men
jag har vänt mig mot det stela systemet
med den här 50-procentstrappan. Resultatet
blir, även om man räknar med den
föreslagna förbättringen genom pensionstillskotten,
att man i vissa fall får
marginaleffekter då 138 procent går
bort, om det inte skapas bättre villkor
senare. Detta kan ju inte anses vara någon
uppmjukning eller förbättring.

I den motion som ligger till grund för
mitt pläderande i dag har vi uttalat förhoppningen
att dessa felaktigheter kommer
att rättas till vid en kommande
skattereform. Jag hoppas fortfarande
härpå men en sådan reform tar ju tid
och är svår att genomföra. Jag kan inte
med bästa vilja i världen läsa ut vad
propositionen nr 95 innebär härvidlag,
utan riksskattenämnden får väl ge anvisningar
om hur man skall undvika att
det uppstår rent negativa effekter i vissa
fall då pensionärer förtjänar några
hundratals, eller kanske tusen, kronor
extra. Jag har tabeller som visar att man
även med de nya reglerna förlorar på
extrainkomster men vill inte förlänga
debatten med att ta upp dem i det här
sammanhanget. Håll med mig om, herr
statsråd, att det är orimligt med det
höga trappsteget innebärande 50 procent
förmånsreduktion.

Fru MARKLUND (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Socialministern har i
sitt inlägg redogjort för kostnadssidan
och vägt kostnaderna mot de reformförslag
som i olika motioner framförts
till årets riksdag.

Beträffande pensionstillskottet har vi
i vår motion angett de merkostnader
genomförandet skulle medföra för nästa
budgetår och de återstående åren av tioårsperioden.
Vi anser inte att merkostnaden
är av den storleksordning att den
utgör något hinder. Ser man dessutom
kostnaderna i relation till den skatte -

lättnad för företagen som regeringen
föreslår i en aktuell proposition framstår
kostnadsskälet som ännu mindre
hållbart. Här gäller det — precis som
beträffande kostnaderna för en sänkt
pensionsålder — en rättvisesak, för vars
genomförande de sämst lottade inte kan
dra lasset.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Till herr Hyltander vill
jag säga att reduktionsfaktorn ju ändå
minskar från 67 till 50 procent; det
är alltså inte någon oväsentlig förbättring
som här sker. Samtidigt har det
på riksdagens bord lagts en proposition,
som kommer att tillföra folkpensionärerna
i runt tal 30 miljoner kronor
på skattesänkningssidan. Man skall
ju se detta i dess stora sammanhang.

Vidare har jag inte tagit upp någon
polemik med fröken Wetterström för
polemikens egen skull, men efter att ha
läst det särskilda yttrandet kunde jag
inte underlåta att göra ett par reflexioner.
I januari månad 1964 tog vi i statsverkspropositionen
upp hela frågan om
de framtida folkpensionshöjningarna,
och jag vill nu i kammarens protokoll
läsa in vad vi då skrev, nämligen följande:
»I detta sammanhang vill jag uttala,
att standardhöjningar av folkpensionerna
bör genomföras inte endast
fram till den av statsmakterna för år
1968 angivna målsättningen. Även efter
nämnda år bör sådana höjningar komma
till stånd bl. a. på grund av att vid
denna tid blott en mindre del av pensionärerna
har allmän tilläggspension
utöver folkpensionen. De frågor som
står i samband härmed bör utredas i
god tid före år 1968.»

Mitt minne sviker mig inte. Det var
på försommaren samma år som högern
sedan gjorde det remarkabla utspelet
uppe i Östersund. Nu säger fröken Wetterström
att den i år väckta högermotionen
inte kopplar direkt till det utspelet;
det finns väl nyanser. Jag har

Tisdagen den 29 april 1969

Nr 20

emellertid tillåtit mig säga att vi haft
svårt att ta högerns egendomliga aktivitet
på detta område riktigt på allvar.

Sedan är det lätt att framställa önskemål,
fru Marklund. Vi har en lång reformlista
framför oss, och vi måste
prioritera och bestämma oss för det
som vi anser vara mest angeläget. Men
många andra ting tränger sig på. Som
jag redan sagt är det angeläget att dagens
folkpensionärer får garantier för
fortsatt standardstegring, och det är
också vad de kommer att få när riksdagen
om en stund kommer att fatta ett
såvitt jag förstår enhälligt beslut.

Jag upprepar att jag med tillfredsställelse
har noterat att man i andra
lagutskottet har varit enig om att tillstyrka
Kungl. Maj:ts proposition i denna
viktiga fråga.

Herr HYLTANDER (fp) kort genmäle
:

Herr talman! När man här försökt rätta
till en oformlighet, så är det väl ändå
skada, herr statsråd, att man inte tagit
ett bättre steg än att sänka från 67 till
50 procent. I stället skulle man väl ha
konstruerat en trappa som varit någorlunda
bekväm att gå i, speciellt som
den ju skall anpassas till skatteeffekten.

Jag kan tyvärr inte läsa ut vad proposition
nr 95 kommer att innebära i
det enskilda fallet, men när reglerna
i det sammanhanget skall utarbetas
kommer man att få mycket stora besvär
med att tillförsäkra den pensionär, som
har något eller några tusen kronor i
extrainkomster, en positiv effekt av
hans arbetsinsatser och extrainkomster.

Jag tror att vi kan vara överens på
denna punkt. Jag tycker att det är skada
att man i detta fall inte sträckt sig något
längre och infört en avtrappad och med
skatten synkroniserbar skala i stället
för att föreslå ett sådant stort steg som
50 procents reduktion ändå innebär.
Håll med om att det är ett orimligt högt
kliv, herr statsråd!

Lag om pensionstillskott, m. m.

Herr JONSSON i Mora (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara säga till
herr statsrådet att jag är väl medveten
om att pensionerna följer levnadskostnadsindex.
De av mig nämnda höjningarna,
bl. a. av radio- och TV-licensavgifterna,
är väl emellertid av en sådan
storleksordning att de överstiger den
procentuella höjning som detta index
normalt brukar undergå. Jag har alltså
inte blandat in begreppet levnadskostnadsindex
i det exempel som jag
nämnde.

Fru MARKLUND (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Ordet »prioritering»
kommer alltid till användning så snart
sådana frågor som de vi i dag diskuterar
tas upp, och det är helt naturligt.
Vad vi har olika uppfattning om är väl
bara vad som skall prioriteras. Pensionärerna
har ju länge utgjort en eftersatt
grupp och är det alltjämt. Man behöver
bara göra en jämförelse med låglönegrupperna
för att detta skall stå
klart. Följaktligen bör en förbättring
av pensionärernas situation ligga väl
till i prioriteringsavseende.

Fröken WETTERSTRÖM (m) kort
genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet läste upp
vad som uttalades i statsverkspropositionen
år 1964 om önskvärdheten av att
framtida pensionsförbättringar och
standardhöjningar för pensionärerna
skulle ske. Ja, det var 1964. I dag har
vi år 1969 och det har alltså förflutit
fem år sedan dess. Efter fem år av utredande
har man kommit fram till det
ytterst blygsamma förslag som nu läggs
fram.

Jag kan inte underlåta att tycka att
det verkar något cyniskt. Det förefaller
nämligen som om man väntar på att
antalet personer som i dag är ställda
utanför ATP-systemet — och som uppgår
till 900 000 — om tio år skall ha
sjunkit till 600 000. Ju längre man drö -

Nr 20

Tisdagen den 29 april 1969

Lag om pensionstillskott, m. m.

jer med eventuella förbättringar, desto
billigare blir det ju.

Det är beklagligt att gamla människor
skall behöva känna att de i hög
grad står utanför standardutvecklingen,
trots att de fått sträva och kämpa under
sina aktiva år och att resultatet
härav nu kommer andra grupper till
godo. Jag ber herr statsrådet tro mig
när jag säger att det är rättvisekrav
som ligger bakom vår inställning. Vi
vill gärna genom utredningar eller på
andra sätt pröva framkomliga vägar för
att därigenom nå fram till en mera tillfredsställande
utfyllnad av pensionerna
för den grupp medborgare det gäller.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det verkar som om fröken
Wetterström missförstått mitt anförande.
Riksdagen bestämde sig ju år
1958 för standardstegringar för folkpensionärerna
under en tioårsperiod.
Som jag också framhöll i mitt tidigare
anförande nådde vi detta slutmål år
1968. Men det gällde också att i god tid
förbereda nästa reform, och vi tog därför
upp frågan i statsverkspropositionen
år 1964, tillsatte en utredning 1965
och fick dess förslag i fjol. Nu behandlar
vi frågan om att för en ny tioårsperiod
garantera folkpensionärerna en
fortsatt standardstegring. Märkvärdigare
än så är det inte.

Jag måste vidare säga att jag reagerar
när jag från högerhåll till hälften blir
beskylld för cynism. Något som verkligen
varit angeläget i det parti som
jag representerar har varit att ge fattiga
människor bättre levnadsförhållanden.
Det har vi strävat efter under decenniernas
lopp, fröken Wetterström, och
ingen skall vare sig nu eller i fortsättningen
behöva tvivla på vår vilja i detta
avseende.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Som framhållits här
tidigare grundar sig det föreliggande

förslaget på pensionsförsäkringskommitténs
enhälliga betänkande, och även
utskottsutlåtandet är enhälligt. Pensions,
försäkringskommittén gjorde inte sitt
slutgiltiga ställningstagande förrän de
olika partirepresentanterna hade diskuterat
saken med sina respektive partigrupper
och — som jag har uppfattat
det — fått försäkringar av grupperna.
Först då fattades alltså beslutet, som
blev enhälligt.

Jag vill här liksom i utskottet säga att
jag blev litet förvånad när dessa motioner
från folkparti- och högerhåll
sedan väcktes. För egen del hade jag
den uppfattningen att den enhälliga
uppgörelsen som var träffad i kommittén
skulle hålla åtminstone tills vi fattat
beslut här i riksdagen. Utskottsutlåtandet
är som sagt enhälligt. Men av fröken
Wetterströms anförande framgick knappast
att hon är en av dem som avgivit
detta enhälliga utlåtande.

Jag skall bara göra ett par kommentarer
—• här har diskuterats så mycket
tidigare.

Jag är helt överens med herr Hyltander
om att det många gånger blir vissa
negativa effekter för den enskilde. Men
när vi i kommittén mycket ingående behandlade
frågan bedömde vi saken så,
att problemen härvidlag i första hand
ligger på skattesidan. Och den hade vi
inte att syssla med, utan de problemen
får tas upp i ett annat sammanhang.

Herr Jonsson i Mora föreslår att ökningen
skall ske under en femårsperiod.
Ja, när vi behandlade frågan i kommittén
diskuterade vi en höjning med
både 3, 4 och 6 procent, men när vi kom
fram till vad det hela skulle kosta stannade
vi vid 3 procent. Om man höjer
med det dubbla blir ju kostnaden ungefär
dubbelt så stor — i stället för 1,3
miljard på tio år kostar det 2,6 miljarder.
Dessa kostnader hade vi att ta
hänsyn till.

I sammanhanget skall vi inte glömma
bort den väsentliga förbättringen, att
höjningen blir lika stor för vardera

Tisdagen den 29 april 1969

Nr 20

maken som för den ensamstående.

Beträffande det särskilda yttrandet
sade fröken Wetterström att detta inte
är något hugskott utan att det ligger
realism bakom. Men yttrandet är ju anknutet
till det gamla högerförslaget och
motionerna I: 949 och II: 1088. Och om
det inte är ett hugskott utan ett allvarligt
menat förslag från moderata samlingspartiet,
som kommer att föras fram i
fortsättningen, så är jag förvånad över
att tankegångarna inte på något sätt
kommit till uttryck i pensionsförsäkringskommittén.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken WETTERSTRÖM (m) kort
genmäle:

Herr talman! Det låter på herr Gustavsson
i Alvesta som om jag, när jag
redovisade synpunkterna i det särskilda
yttrandet, skulle ha skapat intrycket att
utskottsutlåtandet inte varit enhälligt.
Jag vill då framhålla att jag inte skulle
ha begärt ordet på nytt, om inte statsrådet
Aspling hade betecknat det särskilda
yttrandet som ett hugskott, som
ingen tog på allvar. Det var detta som
uppkallade mig.

Och medan jag ändå har ordet vill
jag gärna säga till herr statsrådet att
jag inte beskyllt statsrådet personligen
för någon cynism. Men jag känner det
så att vi alla som är delaktiga i dagens
beslut, som visserligen innebär förbättringar
men som ändå betar de människor
som är äldst möjligheten att åtnjuta
förbättringarna fullt ut, kan anklagas
för att i viss mån ha handlat cyniskt.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Till herr Gustavsson
i Alvesta vill jag bara säga att jag
inte uppfattat den eventuellt enhälliga
skrivningen i detta utlåtande och utredningen
som föregått propositionen som
ett hinder för att påpeka en orimlighet

Lag om pensionstillskott, m. m.

i det föreslagna systemet. Det är en förbättring
här som jag i detta sammanhar
pläderat för. Som jag sade till statsrådet
tycker jag att det är skada att man
inte har begagnat tillfället till att rätta
till den saken. Jag har svårt att föreställa
mig att man skall kunna få bort
denna oformlighet, när den ändå ligger
kvar i botten på det hela.

Jag vet inte om det är förmätet av
mig att säga att det är skada att man
inte tog vara på vår motion innan propositionen
lämnades. Motionen tillkom
faktiskt tidigare, varför propositionen
skulle ha kunnat rättas till innan den
blev lagd. Då hade man fått en mjukare
avtrappning som man hade kunnat kombinera
med skatteavtrappningen. Därigenom
hade man fått en effekt som
varit rimlig i sammanhanget.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

2 § första och andra styckena
förslaget till lag om pensionstillskott Herr

förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:952 och 11: 1089 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. A i övrigt

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B—E

Yad utskottet hemställt bifölls.

§ 17

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om pensionstillskott,
m. m., såvitt den ej avser
lagförslagen, jämte motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 20

Tisdagen den 29 april 1969

§ 18

Återplacering i sjukpenningklass
i visst fall

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av motioner om
återplacering i sjukpenningklass i visst
fall.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Då jag motionerat i detta
ärende vill jag rikta ett par frågor till
utskottets talesman. Har försäkringskassan
i det fall som berörts i motionen
handlagt ärendet felaktigt genom att
hänföra den person som omnämnts till
sjukpenningklass 0? Kan detta bero på
att lagen om allmän försäkring i denna
del är skriven så att den kan feltolkas?
Jag ser i utskottsutlåtandet ingen motivering
till just vår slutkläm i motionen,
där vi yrkar att »riksdagen måtte besluta
utreda och utarbeta klarare tilllämpningsföreskrifter
till Lagen om allmän
försäkring i syfte att ovan påtalade
olägenheter undanröjs».

Där uppges, som jag tolkat det, att det
inte finns någon anledning till ändring
eller feltolkning, men man hade velat
få en vidare motivering i denna fråga.

Fri! HÅVIK (s):

Herr talman! Herr Wikner m. fl. har
i sin motion anfört ett konkret exempel
på att en person blivit nollplacerad i
samband med ett pensionsbeslut, och
herr Wikner har nu ställt några frågor
till utskottets talesman.

Först vill jag framhålla att vid det tillfälle
då beslut i pensionsfrågan fattades
var nollplaceringen helt riktig. Sedan
anförde pensionsföredraganden avvikande
mening, och ärendet blev handlagt
på sådant sätt att försäkringsdomstolen
slutgiltigt avgjorde, att arbetsförmågan
icke var nedsatt i sådan grad att rätt till
hel förtidspension förelåg. Således var
man tillbaka i utgångsläget, och vederbörande
skulle återinplaceras i den sjuk -

penningklass han hade vid den tidpunkt
då ärendet först togs upp till behandling.
Så borde också ha blivit fallet.

Jag kan inte här göra gällande att försäkringskassan
handlagt detta enskilda
ärende felaktigt, eftersom jag inte vet
huruvida man hört sig för på kassan
om denna har tagit upp frågan till förnyad
prövning sedan domstolen avgivit
sitt yttrande. Det brukar ju regelmässigt
stå i detta att ärendet hänvisas
till kassan för förnyad prövning.

Jag har även blivit tillfrågad om nuvarande
lagbestämmelser är så formulerade
att de kan feltolkas. Nej, herr
talman, 3 kap. 5 § lagen om allmän försäkring
är så tydligt utformad, att något
missförstånd i detta avseende icke skall
behöva uppstå.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 19

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets utlåtande nr 43,
i anledning av motion om samordning
mellan sjukpenning och sjukbidrag;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av motioner angående
utformningen av körkort,

nr 34'', i anledning av motioner om
obligatorisk reflexanordning för gående,
och

nr 35, i anledning av motioner om
rätten att parkera i s. k. T-kors;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden,
och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde; samt

Tisdagen den 29 april 1969

Nr 20

Interpellation ang. vissa negativa

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

35, i anledning av motion om åtgärder
för att förhindra trafikolyckor
bland skolungdomen,

nr 36, i anledning av motioner om
intensifierad forskning och upplysning
om allergier, och

nr 37, i anledning av motioner om
inrättande av beställningscentraler för
byggnadsreparationer.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 20

Interpellation ang. vissa negativa
verkningar av bostadstillägg

Ordet lämnades på begäran till

Herr LINDKVIST (s), som yttrade:

Herr talman! Med införandet från och
med i år av de statliga bostadstilläggen
till barnfamiljer enligt kungörelsen nr
425/1968 och statsbidrag till kommunala
bostadstillägg till barnfamiljer enligt
kungörelse nr 426/1968 har bostadsstödet
till barnfamiljer med låga inkomster
ökat avsevärt. Jämfört med det tidigare
stödet — familjebostadsbidraget -— är
det omkring 250 000 fler familjer som
härigenom får ekonomisk hjälp. Bostadstillägget
innebär också inte oväsentliga
förbättringar för de enskilda
barnfamiljerna. Bidragen utgår i högre
inkomstlägen och de ökas med lägenlietsstorleken
för att befrämja en bättre
utrymmesstandard. En förbättring som
bostadstillägget innebär i jämförelse
med familjebostadsbidrag är den försiktiga
reduceringen vid inkomstökningar.

I ett par avseenden medför nu gällande
bestämmelser effekter, som kan vara
ekonomiskt besvärande för familjerna.
Trångboddhetsregeln »högst 2 personer
per ram, köket oräknat» tillämpas dels
i fråga om högsta tillägget till grundbe -

verkningar av bostadstillägg

loppet i statligt bostadstillägg, dels i
fråga om kommunalt bostadstillägg. För
att bedöma om en familj är trångbodd
skall hänsyn — helt naturligt — tas till
alla familjemedlemmar. Det högsta tilllägget
till grundbeloppet bedöms däremot
endast efter antalet barn under 16
år och tillämpas inte i fråga om familjer
med endast ett barn under 16 år. Följden
av denna bestämmelse är att exempelvis
en familj bestående av två föräldrar,
två barn över 16 år och ett barn
under 16 år måste ha bostad om minst 3
rum och kök för att kunna få kommunalt
bostadstillägg men får endast grundbeloppet
i statligt bostadstillägg. Har
denna familj innan något av barnen
fyllt 16 år uppburit statligt bostadstilllägg
för alla barnen, så har här inträffat
en besvärande ekonomisk förändring
för familjen.

När barn uppnår 16 års ålder upphör
allmänt barnbidrag att utgå. För barn
som efter 16 års ålder fortsätter i grundskola
eller motsvarande utgår förlängt
barnbidrag. För barn som fortsätter i
gymnasium, fackskola o. d. utgår studiebidrag.
Detta är 75 kronor i månaden
under 9 månader av kalenderåret och
innebär således en minskning jämfört
med allmänt barnbidrag före 16 år med
225 kronor per år. Familjer med låga
inkomster kan härutöver få inkomstprövat
tillägg till studiebidraget. Tilllägget
utgår likaledes för 9 månader.
Det är 75 kronor per månad vid beskattningsbar
inkomst som inte överstiger
8 000 kronor. Därefter är tillägget
och inkomstgränserna 50 kronor och
25 kronor resp. 12 000 kronor och
20 000 kronor. Något tillägg för att stimulera
till »icke trångboddhet» finns
inte i samband med studiebidraget. Om
vi antar att den förut exemplifierade
familjen har 12 100 kronor i beskattningsbar
inkomst och inte är trångbodd
så uppbär den medan de tre barnen
är under 16 år i statligt bostadstillägg
1 920 kronor. När två av barnen fyllt
16 år har det statliga bostadstillägget

7 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 20

Nr 20

Tisdagen den 29 april 1969

Interpellation ang. utbetalningen av bostadstillägg

helt upphört. Inkomsten är nämligen för
hög för bostadstillägg för ett barn. För
de två barnen över 16 år som fortsätter
att studera utgår 450 kronor per barn
och år i tillägg till studiebidraget. Samtidigt
har också det allmänna barnbidraget
900 kronor per barn och år upphört
och ersatts med 675 kronor per
barn och år i studiebidrag. Sammantaget
har familjen vid oförändrad inkomst,
oförändrat bostadsbehov och
oförändrad utgift för bostaden fått ett
bidragsbortfall av 1 650 kronor om året.

16-årsgränsen för bortfall av statligt
bostadstillägg har ytterligare en konsekvens,
som beror på avdragsreglerna
för inkomstbeskattning. Gift kvinna och
ensamstående med barn under 16 år
får göra s. k. förvärvsavdrag med 25
procent av inkomsten, dock högst 3 000
kronor. Finns inte barn under 16 år är
förvärvsavdraget 300 kronor. Denna regel
har betydelse vid kommunalt bostadstillägg
för familjer där båda föräldrarna
har inkomst eller familjeförsörjaren
är ensamstående. Kommunalt
bostadstillägg utgår till familj med barn
över 16 år om familjen uppburit tillägg
innan barnet (-en) fyllde 16 år, om förlängt
barnbidrag eller studiebidrag utgår
och om behovsprövningen sker
efter samma grunder som för statligt bostadstillägg.
Bortfallet av 2 700 kronor i
förvärvsavdrag innebär att vid behovsprövningen
familjer bedöms efter en
2 700 kronor högre inkomstnivå. Resultatet
blir en reducering av del kommunala
tillägget med minst omkring 300
kronor och i sämsta fall ett helt bortfall
av tillägget utan att inkomsten har
ökats. Härtill kommer att samtidigt såväl
statlig som kommunal inkomstskatt
ökar motsvarande med 2 700 kronor i
beskattningsbar inkomst. Enbart i kommunal
skatt innebär detta en skatteökning
med omkring 550 kronor. Totalt i
bidragsbortfall och skatteökning torde i
lindrigaste fall familjens ekonomi ansträngas
med minst 1 000 kronor om
året. Här uppstår för många familjer

effekter, som troligen inte förutsetts av
lagstiftarna.

Det kommunala bostadstillägget grundas
på bl. a. bostadskostnaden. I bostadsstyrelsens
anvisningar för beräkning
av bostadskostnaden har för bostadsrättslägenheter
angivits att i bostadskostnaden
inte får inräknas ränta
på grundavgiften. Detta gäller även om
kapital till grundavgiften är upplånat.
Ett vanligt förhållande i nytt bostadsrättshus
är, att bostäderna tillträdes
med teckningsrätt av de blivande bostadsrättshavarna
intill dess bostadsrätt
på formella grunder kan upplåtas. Under
denna tid är de boende ur juridisk
synpunkt hyresgäster. Perioden intill
bostadsrättsupplåtelsen kan ta åtskilliga
år. Bostadskostnaden beräknas dock
som för bostadsrätt vid prövning för
kommunalt bostadstillägg. Genom denna
utformning av anvisningarna kommer
den blivande bostadsrättshavaren i
ett sämre läge än andra bostadskonsumenter.

Med hänvisning till vad jag anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Planerar statsrådet åtgärder i syfte
att komma till rätta med de i interpellationen
påtalade negativa verkningarna
av bostadstilläggen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Interpellation ang. utbetalningen
av bostadstillägg

Ordet lämnades på begäran till

Herr TIIYLÉN (in), som yttrade:

Herr talman! I samband med familjebostadsbidragets
omkonstruktion till ett
bostadstillägg har utbetalningsförfarandet
i viss mån ändrats. Tidigare gällde
att för bidragstagare i hyreshus eller i
hus som tillhör bostadsrättsförening ut -

Tisdagen den 29 april 1969

Nr 20

Interpellation ang. en för kommunreformen nödvändig upprustning av vägarna

betalades bidragen till hyresvärden eller
föreningen, som i sin tur drog av beloppet
från hyran eller avgiften. Bidraget
kallades därför ibland hyresrabatt.

Nu synes praxis ha blivit att bostadstillägget
betalas ut direkt till berörda
hyresgäster i hyreshus eller i hus tillhörande
bostadsrättsförening, om vederbörande
hyresgäster så önskar.

Eftersom detta förfarande kan misstänkas
leda till icke önskvärda konsekvenser
för såväl de berörda hyresgästerna
som fastighetsägarna, vore det av
stort värde att få veta orsaken till att
utbetalningspraxis ändrats samt vilka
erfarenheter ändringen lett till.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet inför kammaren
redogöra för orsakerna till att utbetalningspraxis
ändrats då det gäller bostadstillägg
till hyresgäster samt för de
vunna erfarenheterna av denna ändring? Denna

anhållan bordlädes.

§ 22

Interpellation ang. en för
kommunreformen nödvändig
upprustning av vägarna

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! År 1962 godkände riksdagen
ett förslag från regeringen angående
rikets indelning i borgerliga primärkommuner.
Kommunerna skulle
sammanföras till kommunblock och av
dessa skulle på frivillig grund bildas
nya storkommuner. Många sådana kommuner
har sedermera kommit till stånd.
På en del håll, bl. a. i Kronobergs län,
har tveksamhet i några fall inför sammanläggning
kommit till uttryck på

grund av dåliga kommunikationsmöjligheter
i de presumtiva kommunerna.
Goda vägförbindelser mellan kommunens
olika delar och dess centralort är
en förutsättning för att den nya kommunala
enheten skall fungera väl. Kommunmedlemmarna
måste lätt kunna resa
till centralorten. När sådana möjligheter
inte står till buds är det förståeligt
att de som i och för sig eftersträvar
kommunsammanläggning ställer sig
tveksamma.

Det är sålunda angeläget att en upp
rustning av vägarna kommer till stånd.
Anslagen för vägändamål har under de
senaste åren varit i det närmaste oförändrade.
En stor del av de medel som
beviljats har använts till de stora vägarna.
De pengar som därvid blivit över
har uppenbarligen inte varit tillräckliga
för förbättring av de mindre vägarna
ute i kommunerna. De större projekten
kommer även framöver att kräva stora
summor. Statens vägverk framhöll i höstas
i sin anslagsframställning till Kungl.
Maj:t att det kunde bli nödvändigt att
överföra ansvaret för det finmaskiga
vägnätet på kommunerna, om verket
inte fick ökad anslagstilldelning.

En sådan lösning måste emellertid
undvikas. Det får anses vara en statens
uppgift att huvudsakligen bära ansvaret
för väghållningen. Målsättningen måste
därvid vara ett vägnät av tillfredsställande
standard i hela landet. Kommunreformen
ställer såsom nämnts särskilda
krav i sammanhanget. Om vägverkets
intentioner angående väghållningsansvaret
skulle vinna gehör torde man ha
att räkna med att inställningen till kommunsammanläggningen
på sina håll
kommer att bli ännu mer reserverad.
Myndigheterna har förordat en kommunsammanläggning.
Det får anses ankomma
på dem att svara för de grundläggande
förutsättningarna för en sådan
reform. Samfärdseln är därvid en nyckelfaktor.

Med hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens medgivande

100 Nr 20

Tisdagen den 29 april 1969

att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Är statsrådet beredd medverka till att
en för kommunreformen nödvändig
upprustning av vägarna kommer till
stånd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 23

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för den
fortsatta utformningen av fordonsregistreringen,
m. m. i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1969/70 till högre utbildning och forskning
m. m. jämte motioner;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1969/70 till ibero-amerikanska
institutet i Stockholm, jämte motion;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition om befrielse i vissa fall från
skyldighet att återbetala ridhuslån;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1969/70 till teckning av aktier i
Sveriges Investeringsbank AB m. m.
jämte motioner; och

nr 141, i anledning av vissa av Kungl.
Maj :t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1969/70 till bostadsbyggande
m. m. jämte motioner; samt

från tredje lagutskottet:

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden; och

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för den
fortsatta utformningen av fordonsregistreringen,
m. m., såvitt avser förslag
till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648).

Vidare anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stödåtgärder på
fiskets område, m. m. jämte motioner;
och

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående veterinärmedicinsk
rådgivnings- och laboratorieverksamhet
jämte motioner.

§ 24

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från Nordiska
rådets svenska delegation inkommit
framställning med förslag till ändringar
i reglementet för delegationen.

§ 25

Till bordläggning anmäldes styrelsens
för riksdagens förvaltningskontor framställning
om ADB-teknikens utnyttjande
i riksdagsarbetet.

§ 26

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

På grund av resa till utrikes ort anhåller
undertecknad om tjänstledighet
från riksdagsgöromålen under tiden 6
—10 maj 1969.

Stockholm den 29 april 1969

Erik Adamsson

Onsdagen den 30 april 1969

Nr 20 101

Till Riksdagens andra kammare

På grund av resa till utrikes ort anhåller
undertecknad om tjänstledighet
från riksdagsgöromålen under tiden 6
—-10 maj 1969.

Stockholm den 29 april 1969

Eric Jönsson

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 27

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Bergqvist (s), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
saneringen av handeln med begagnade
bilar,

herr Hermansson (vpk), till herr

statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående åtgärder med anledning
av företagen undersökning om status
och dom i trafikmål,

herr Oskarson (m), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående användningen av kemiska
bekämpningsmedel vid odling av
grönsaker, samt

fru Sundberg (m), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående individualiserad matematikundervisning
i skolorna.

§ 28

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.31.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 39 april

Kl. 10.00

§ 1

Svar på fråga ang. möjlighet för
värnpliktig att erhålla sjukvårdsutbildning
med befrielse från
vapenutbildning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Hedin har frågat
mig om jag är beredd medverka till att
värnpliktiga kan tilldelas sjukvårdsutbildning
med befrielse från vapenutbildning.

Värnpliktiga som uttagits för utbildning
till sjukvårdare får endast en kort
grundläggande vapenutbildning, som
syftar till bruk av vapen i självförsvar

eller för visst skydd av de sårade och
sjuka. Sjukvårdarnas vapenutbildning
är fastställd med utgångspunkt i 1949
års Genévekonventioner.

Det moderna och rörliga kriget över
stora ytor har fört med sig att alla
sjukvårdare kan komma i en sådan situation
att vapen behöver tillgripas. En
uppdelning av sjukvårdare i vapenutbildade
och icke vapenutbildade är därför
mindre lämplig. Även utbildningsoch
krigsplaceringsskäl talar mot en sådan
uppdelning. Sjukvårdaren krigsplaceras
nämligen i yngre år vid de
stridande förbanden för att senare placeras
om till andra enheter.

All vid krigsmakten tjänstgörande
personal ges viss vapenutbildning. Jag
anser det olämpligt att undanta någon
viss kategori från denna utbildning. En -

102 Nr 20

Onsdagen den 30 april 1969

Svar på fråga ang. möjlighet för värnpliktig att erhålla sjukvårdsutbildning med
befrielse från vapenutbildning

dast de som uppfyller förutsättningarna
för vapenfri tjänst bör enligt min mening
befrias från vapenutbildning.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern
för svaret på min fråga men beklagar
att statsrådet så kategoriskt avvisar
min tanke. Jag hoppas emellertid
att den kan bli föremål för ytterligare
överväganden.

Försvarsministern slutar sitt svar
med orden: »Endast de som uppfyller
förutsättningarna för vapenfri tjänst
bör enligt min mening befrias från vapenutbildning.
» Det är just den kategorin
som jag tänkt skulle kunna beredas
sjukvårdsutbildning utan samtidig
vapenutbildning. Många av dem som
av samvetsskäl inte vill bruka vapen
önskar ändå vara solidariska med vår
svenska försvarslagstiftning och fullgöra
sin värnplikt. En god vän till mig,
som haft hand om åtskilliga utredningar
rörande fall av vapenfri tjänst, uppskattar
att ungefär 25 procent av dem
som han samtalat med spontant har
förklarat att de mycket väl kunde tänka
sig sjukvårdstjänst, om de bara sluppe
vapenutbildningen, och jag tycker att
det inte borde vara oöverkomligt att
bereda dem denna möjlighet.

Försvarsministern nämner också Genévekonventionen
i sitt svar, men enligt
den konventionen kan faktiskt inte
en sjukvårdare tvingas att använda vapen.
Det ankommer på honom själv om
han vill bruka vapen i krig. Befälet kan
inte tvinga honom till det. Och då tycker
jag det är konsekvent att han också,
om han så önskar, blir befriad från
själva vapenutbildningen. Det är den
saken jag föreslagit i den fråga jag
framställt. Därigenom tror jag också
att vi skulle slippa många ansökningar
om vapenfri utbildning.

Flertalet av de värnpliktiga det här
gäller söker humanitär tjänst; de vill
komma till det civila sjukvårdsväsendet.
Många torde också tilldelas sådan tjänst.
Men skillnaden mellan militärt utbilddade
sjukvårdare och civilförsvarssjukvårdare,
om jag får kalla dem så, är
mycket liten. De får ofta tjänstgöra på
samma ställe. Jag tycker det vore rimligt
att här ha en kategoriklyvning och
låta dem som inte blir vapenutbildade
tjänstgöra t. ex. på etappsjukhus o. s. v.

Jag hoppas att försvarsministern inte
definitivt avvisar denna tanke.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Denna fråga har övervägts
vid många tillfällen, senast såsom
ett alternativ i samband med arbetet
på modernisering av vapenfrilagstiftningen.
Vi blev emellertid då övertygade
om att det vore felaktigt att i våra
fältförband släppa in sjukvårdare,
som inte hade fått sådan utbildning att
de kunde försvara sitt och sina patienters
liv. Med hänsyn till den uppbyggnad
som vår krigsorganisation har betraktar
vi det såsom nära nog uteslutet
att i fältförbanden ha sjukvårdare utan
vapenutbildning.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Men finns det då inte
möjlighet att placera sjukvårdare utan
vapenutbildning på andra ställen än i
fältförband? Jag har själv som reservofficer
blivit placerad på annat ställe
än fältförband på grund av min tjänstgöring
här i riksdagen. Denna möjlighet
bör naturligtvis också finnas för
andra.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 30 april 1969

Nr 20 103

§ 2

Svar på fråga ang. sprängolyckorna
vid militära förband

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Källstad har frågat
mig vilka omständigheter som har
förorsakat de sprängolyckor, som under
senare år inträffat vid militära förband.

Vi har under de senaste åren haft
mycket få sprängolyckor. Omständigheterna
kring den senaste beklagansvärda
olyckan med en artilleripjäs nere
i Skåne är ännu ej helt utredda. Av
andra olyckor har någon inträffat med
handgranat och berott på att granaten
tappats vid kast. Vissa olyckor har inträffat
på skjutfält där blindgångare behandlats
ovarsamt.

I de fall där en direkt olycksorsak
kan klarläggas vidtar man åtgärder i
form av ändringar i säkerhetsinstruktionerna
eller kontroll och förbättring
av den materieltyp som förorsakat
olyckshändelsen.

Jag vill understryka att man inom
krigsmakten ser mycket allvarligt på
dessa frågor och strävar efter att vidta
varje tänkbar åtgärd för att höja personalens
säkerhet.

Vidare anförde:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill först tacka försvarsministern
för svaret på min fråga.
Naturligtvis är det den tragiska
olyckshändelsen för 14 dagar sedan,
den 16 april, i samband med skarpskjutningarna
på Ravlunda skjutfält vid
Milo Syds vårmanöver på Österlen i
Skåne, som är den direkta anledningen
till min enkla fråga. Jag återkommer
strax till den saken.

Det är riktigt som försvarsministern
säger att vi, som väl är, haft mycket
få olyckor av detta slag. Sprängningar

av artilleripjäser vid militära förband
är ju tämligen ovanliga i Sverige. Under
1960-talet har det emellertid förekommit
en del olyckshändelser av något
olika typer.

Den 27 januari 1960 inträffade en
sprängningsolycka på I 7:s övningsfält
öster om Ystad, då en furir från
krigshögskolan dödades.

Den 26 februari 1960 förolyckades
en värnpliktig vid jägarskolan i Kiruna
när han tappade en handgranat,
som då detonerade.

Den 23 oktober 1961 avled en furir
av skador han ådragit sig vid vådasprängning.
Han arbetade som röjdykare
vid en minering utanför Härnösand.

Den 10 november 1962 dödades en
värnpliktig av splitter från en mynningsbrisad
vid en övning på Skillingaryds
skjutfält med en division ur Wendes
artilleriregemente. Projektilen från
en haubits briserade bara 10 meter
från mynningen och den värnpliktige
skadades till döds av splitter.

I mitten av december 1966 slets mekanismen
i en 15,5 centimeters haubits
av fransk typ bort under en övningsskjutning
vid Bodens artilleriregemente,
A 8. Sex värnpliktiga skadades, varav
en svårt. Den sist nämnda olyckshändelsen
var av en typ liknande den
som ägde rum den 16 april i år på
Ravlunda skjutfält, varvid tre värnpliktiga
dödades och tydligen nio skadades.
Pjäsens slutstycke kastades då ur och
sprängdes i bitar. Luckan till slutstycket
lär ha stängts men inte skruvats
till när granaten exploderade. Tolv
man befann sig vid pjäsen — tre dödades
och nio skadades, som jag nämnde,
och av de skadade torde flera bli
invalider.

Jag vill fråga försvarsministern om
han vet någonting mera om orsakerna
— om det var konstruktionsfel på röret
eller på den projektil som skulle avlossas,
om det var materialfel, om det
var fel på granaten eller på tändröret
eller om det var ammunitionsfel. Och

104 Nr 20

Onsdagen den 30 april 1969

Svar på fråga ang. ersättning till minkgårdsägare för vissa förluster

vet man möjligen nu efter 14 dagar om
loppssäkringen inte hade fungerat?
Har utredningskommissionen dragit
några ytterligare slutsatser?

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag kan tyvärr i dag
inte närmare ange vad orsaken till denna
olycka var. De som utreder saken
är inte färdiga och vill inte ge besked.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Detta är givetvis en fråga
av mycket ömtålig karaktär, och det
är ju en tragisk historia som ligger
bakom.

Jag skulle kunna vara personlig också
och säga, att såsom far till en son
som för närvarande tjänstgör vid kustartilleriet
— och jag har ytterligare en
son som om ett par år skall göra sin
värnplikt — är jag naturligtvis, liksom
andra föräldrar och även de värnpliktiga
själva, intresserad av de säkerhetsanordningar
som finns. Yidare har jag
av försvarsministern utsetts till ledamot
av försvarets personalvårdsnämnd
och har alltså i den egenskapen stort
intresse av att följa frågan om de värnpliktigas
säkerhet och trygghet. Den
miljö de värnpliktiga arbetar i skall
ju vara sådan att den inte åstadkommer
skada utan tvärtom är av positiv
betydelse.

Det har ju antytts att tändröret av
vissa tecken att döma skulle vara den
direkta orsaken. Redan 1956 påpekades
att detta tändrör var opålitligt, och
frågan är väl om man — trots att experterna
tydligen 1956 förklarade att
tändröret var användbart — ändå inte
här skulle kunna finna den direkta orsaken.
Jag kan naturligtvis inte uttala
mig med säkerhet utan väntar med
stort intresse på resultaten av det arbete
som den av överste Magneberg
ledda utredningskommissionen bedriver.
Jag hoppas att kommissionen inom
kort skall kunna redovisa de direkta

orsakerna till olyckan, så att inte bara
de närstående utan också andra föräldrar
och de värnpliktiga får klara
besked beträffande säkerheten i militära
sammanhang.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. ersättning till

minkgårdsägare för vissa förluster

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat mig om jag anser att
ersättning bör utgå till minkgårdsägare
som lider stora förluster i samband med
flygets övningar.

Skador som uppkommit för innehavare
av minkgårdar på grund av överflygningsbuller
kan medföra ersättningsskyldighet
enligt 1922 års lag angående
ansvarighet för skada i följd av
luftfart. Lagen är tillämplig också på
bullerskador som uppstått på grund av
militära flygövningar. Ersättningsfrågor
som rör försvaret handläggs i första
hand av försvarets civilförvaltning.
Huruvida ersättning faktiskt bör utgå
beror givetvis på omständigheterna i
varje särskilt fall.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Denna fråga är egentligen
inte ny — vi diskuterade den redan
i fjol. Det var nämligen i maj månad
förra året som dessa överflygningar
ägde rum och medförde skador för
många. Jag fick den gången av försvarsministern
svaret, att man skulle
undersöka i vad mån skador hade uppkommit
och att ersättning skulle utgå

Onsdagen den 30 april 1969 Nr 20 105

Svar på fråga

i de fall skador skett. Jag var nöjd med
det beskedet och tackade för svaret.

Men för ungefär 14 dagar sedan ringde
ett par personer till mig och frågade:
Skall det bli någon ersättning eller
inte? De förklarade att de inte hört något
om saken sedan i fjol. Det gjorde
att jag ställde denna fråga, och jag har
därefter även undersökt saken närmare
och fått följande upplysningar.

Flygförvaltningen har i brev beklagat
dröjsmålet i detta ärende och som
skäl angivit sjukdom. Förvaltningen
har såvitt jag vet fått in alla ersättningsanspråk
för de skador som uppkommit
i samband med överflygningarna.
Om de uppgifter som jag fått är
riktiga, kan jag nämna att frågan handlägges
av byrådirektören Lundgren.
Han har undersökt det hela och inhämtat
ytterligare upplysningar. Dessutom
handlägges ärendet av byrådirektören
Granberg. Sekreteraren Kjellberg i försvarets
skaderegleringsnämnd har också
varit med. Man skulle bland de skadelidande
nere på platsen vara tacksam
för att inom rimlig tid få de ersättningar
man är berättigad till. Tidigare
hade man två dåliga år ekonomiskt
sett. Priserna sänktes då betydligt
vilket medförde att man kom i stort
behov av pengar. Nu har snart ett år
gått, herr försvarsminister, och därför
skulle jag på deras vägnar vilja rikta
en enträgen hemställan om att de också
får ut sina pengar. Om man inte får de
ekonomiska ersättningar som man anser
sig vara berättigad till får man
svårt även i framtiden.

Desslikes ber jag att till herr försvarsministern
från vederbörande få
framföra ett önskemål om att försvarsministern
söker förmå den militära
flygledningen att inställa överflygningarna
under tre veckor framåt räknat
från dags dato. Det räcker med de skador
som uppstod i fjol och man vill
inte ha några nya i år.

Jag har nu från statsrådet fått ett
klart besked om att han anser att man

ang. åtgärder för att öka antalet präster

har rätt till ersättning. Jag hoppas då
att det inte skall dröja alltför länge
med likviden. Jag ber att få tacka för
svaret och hoppas att problemet skall
lösas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. åtgärder för
att öka antalet präster

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat mig om jag har för avsikt
att vidta några åtgärder för att öka
antalet präster.

Som framgår av årets statsverksproposition
är avsikten att utredning skall
verkställas såväl om de teologiska fakulteternas
organisation och utbildningen
där som om den praktisk-teologiska utbildningen.
En mer ändamålsenlig utformning
av prästutbildningen bör rimligen
få en gynnsam inverkan på prästrekryteringen.

Jag vill vidare framhålla att man räknar
med att det finns många människor
med erfarenhet från andra verksamhetsområden
som önskar skaffa sig teologisk
tilläggsutbildning för att träda in
på prästbanan. Åtgärder för att anordna
sådan utbildning har enligt vad jag
erfarit nyligen aktualiserats vid kontakt
mellan biskopsmötet och arbetsmarknadsmyndigheterna.
Jag är för min del
villig lämna den medverkan som kan
behövas.

Vidare anförde

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):
Herr talman! Först ber jag att få fram -

106 Nr 20

Onsdagen den 30 april 1969

föra ett tack till statsrådet Palme för ett
positivt svar. Prästbristen inom den
svenska kyrkan har länge varit besvärande,
men läget tycks nu snabbt gå
mot en ytterligare försämring. Prästbristen
är i dag mera akut än någonsin,
och antalet vakanta tjänster den 1 januari
1969 var 369 för hela riket, d. v. s.
omkring 14 procent. I Uppsala ärkestift
är i dag 18 komministertjänster och
18 kyrkoadjunkter samt en befattning
som stiftsadjunkt utan innehavare. Det
innebär en brist drygt på 16 procent.
Vid bottenläget på 1920-talet var motsvarande
procenttal endast cirka nio.

Fördelningen mellan åldersgrupperna
av tjänstgörande präster är också sådan
att den inger djup oro för framtiden. Avgången
på grund av uppnådd pensionsålder
blir stor under det närmaste decenniet,
och vidtages inga ytterligare
åtgärder för att stimulera till prästbanan,
tyder siffrorna på att den nuvarande
organisationen löper risk att
bryta samman.

Jag tror att detta är ett problem för
både kyrkan och staten att bevaka, och
av detta skäl har jag ställt frågan i vad
mån regeringen är beredd att vidta
några rekryteringsbefrämjande åtgärder.
Jag har av statsrådet Palmes svar
noterat att statsrådet är villig att lämna
sådan medverkan, och jag vill helt instämma
med statsrådet i synpunkten att
en reformering av prästutbildningen
kan vara en åtgärd som kan leda till ett
ökat antal präster.

Likaså vill jag ansluta mig till tanken
att ge en tilläggsutbildning för att få en
del intresserade personer att träda in på
prästbanan. Man kan väl också tänka
sig ett större lekmannainslag och kanske
även deltidstjänster i kyrkan.

Herr talman! Jag är nöjd med svaret
och hoppas att åtgärderna skall successivt
leda till ett ökat antal präster.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. åtgärder mot
skada genom oljeutsläpp från fartyg

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Sörenson har frågat
mig vilka åtgärder i form av samordnad
och annan katastrofberedskap
som har vidtagits och vilka som planeras
för att trygga västkusten och dess
farvatten mot förödelse genom olyckshändelser,
som kan drabba tankfartyg
och medföra oljeutsläpp.

Herr Sörenson har vidare frågat om
rimlig beredskap och effektiv neutralisering
över huvud kan åstadkommas i
samband med katastrofer som kan drabba
våra farvatten och kuster genom s. k.
supertankers.

Herr talman! Denna fråga är till sin
karaktär sådan att jag tyvärr nödgas
lämna ett mera omfattande svar än vad
som kanske är avsett inom ramen för
institutet enkel fråga.

Räddningstjänstutredningen utreder
bl. a. formerna för beredskapen mot
oljeskador. I avvaktan på resultatet av
utredningens arbete har länsstyrelserna
fått i uppdrag att utarbeta planer för
åtgärder som bör vidtagas i samband
med katastrofer. Samtliga kustlän har
nu sådana planer. Planerna innefattar
bl. a. ledningsorganisation och uppgifter
om de personella och materiella resurser
som kan disponeras för skadebekämpning.
Vidare anges i planerna
t. ex. rapporteringsvägar samt teknisk
och annan expertis som centralt kan
ställas till förfogande för råd och anvisningar.
Planerna har inte minst på
västkusten tillämpats med gott resultat
vid flera tillfällen. Beredskapsorganisationen
får anses fungera tillfredsställande.
Kungl. Maj:t har utfärdat vissa
föreskrifter i syfte att ytterligare förbättra
rapporteringen av oljeförekomster
till havs.

I fråga om skyddsåtgärder i oljeham -

Onsdagen den 30 april 1969

Nr 20 107

Svar på fråga ang. åtgärder mot skada genom oljeutsläpp från fartyg

nar har konimerskollegium meddelat
föreskrifter som innebär att spridning
av utrunnen brandfarlig vätska skall
kunna förhindras och att sådan vätska
skall kunna undanskaffas och oskadliggöras.

I fråga om neutralisering av oljeskador
bedöms läget optimistiskt av forskarna.
Man kan i dag säga vilka bekämpningsmedel
som är klart olämpliga
att använda på grund av sina effekter på
vegetation och djurliv i vattnet. På senare
år har åtskilliga preparat med
goda effekter tagits fram. De har antingen
absorberande eller sönderdelande
effekt och påverkar inte vattenmiljön
på ett olämpligt sätt.

Bland förebyggande åtgärder kan
nämnas förbättring av farleder, trafikreglering
och trafikledning samt intensifierad
övervakning. Sjöfartsstyrelsen
följer kontinuerligt dessa frågor.

Jag har vid flera tillfällen haft anledning
understryka, att problemet med
oljeutsläpp från tankfartyg till sin natur
är sådant att det förutsätter internationella
lösningar. Det är inte tillräckligt
att ha en nationell teknisk och författningsmässig
beredskap. Om en fartygskatastrof
som resulterar i oljeutsläpp
inträffar på internationellt vatten, kan
en effektiv bekämpning av oljan kräva
ingripande redan innan oljan nått vårt
territorialvatten. Ytterst kan det bli
fråga om ett ingripande mot fartyget,
t. ex. genom att spränga det för att därigenom
förstöra ombordvarande olja innan
den rinner ut. Det gäller då att ha
en folkrättslig grund för en sådan åtgärd.
Sverige bekänner sig, liksom
andra sjöfartsnationer, till den viktiga
principen om havens frihet.

Det är emellertid inte bara i fråga om
fartygskatastrofer på öppna havet som
internationellt samarbete är av största
betydelse i kampen mot oljeskadorna.
För att komma till rätta med de oförsvarliga
oljeutsläpp som görs fullt medvetet
från vissa tankfartyg krävs internationell
samordning i fråga om både

uppspårande av den skyldige och påföljdssystemet.
Vidare är det uppenbart
att frågor som rör det skadeståndsrättsliga
ansvaret för oljeskador bör lösas i
internationellt sammanhang. Likaså är
den tekniska sidan av oljeskadebekämpningen
synnerligen väl lämpad för samarbete
nationerna emellan.

Det är mot denna bakgrund inte förvånande
att den internationella aktiviteten
i bekämpningen av oljeskadorna
varit mycket intensiv under senare år.
Det är framför allt inom den mellanstatliga
rådgivande sjöfartsorganisationen
(IMCO) som denna aktivitet gett sig till
känna.

År 1954 slöts en konvention som förbjuder
oljeutsläpp från alla fartyg utom
de minsta. Från början avsåg förbudet
endast vissa zoner av världens hav, men
numera har dessa utvidgats så att totalförbud
råder i bl. a. de nordiska farvattnen.
Inom IMCO diskuteras förslag om
att slopa även återstående fria zoner.
Konventionsstaterna har förbundit sig
att göra överträdelser av förbudet straffbara.
Sverige, som var bland de första
som godkände konventionen, har infört
nationell lagstiftning som grundar sig
på konventionen.

De oljeskador som för två år sedan
drabbade engelska och franska kuster
efter tankbåten Torrey Canyons förlisning
på internationellt vatten föranledde
IMCO att med hög prioritet behandla
problemen med oljekatastrofer
till sjöss. Sjösäkerhetskommittén sysslar
med frågornas tekniska sida, såsom fartygens
konstruktion och manövrering,
inrättande av särskilda trafikleder för
tankfartyg, speciell navigeringshjälp för
dem och särskild utbildning för deras
befäl och manskap. IMCO:s juridiska
kommitté har utarbetat förslag till två
konventioner. Det ena rör kuststaters
rätt att vidta åtgärder för att hindra
oljekatastrofer till följd av fartygsolyckor
på internationellt vatten. Det andra
förslaget gäller de privaträttsliga sidorna
av problemet, närmast det skade -

108 Nr 20

Onsdagen den 30 april 1969

Svar på fråga ang. åtgärder mot skada genom oljeutsläpp från fartyg

ståndsrättsliga ansvaret för oljeutsläpp
och skyldighet att genom försäkring
eller på annat sätt garantera att utdömt
skadestånd kan betalas. Båda konventionsförslagen
kommer att ligga till
grund för en internationell konferens i
Bryssel i november i år.

År 1967 träffades en överenskommelse
mellan de nordiska länderna om samarbete
i fråga om oljeförorening till
havs. Överenskommelsen får ses som en
nordisk komplettering av den internationella
oljeskyddskonventionen. På
svensk sida har överenskommelsen följts
upp genom utfärdande av bestämmelser
om rapportering av oljefläckar och oljeutsläpp
till havs samt om samverkan vid
undersökning av förmodade överträdelser
av föreskrifterna om oljeförorening.

Nordiska rådet har vid årets session
antagit dels en rekommendation (nr 19)
om särskilda sjövägsregler för stora fartyg,
särskilt oljetankers, dels en rekommendation
(nr 20) om beredskap vid
katastrofer och skador i de nordiska
farvattnen. Sverige är koordinerande
land för sistnämnda rekommendation.
Danmark för den förstnämnda. I sammanhanget
väcktes hos rådet förslag
som avsåg möjligheterna för oljetankers,
som är större än de som för närvarande
används i nordiska transporter, att trafikera
nordiska farvatten, i första hand
danska farleder. Med hänsyn till de
ökande riskerna för oljeskador ansågs
på svenskt initiativ förslaget ej böra tillstyrkas.

Ett förslag till avtal om ömsesidigt
bistånd i vissa avseenden vid oljekatastrofer
i Nordsjön har utarbetats efter
överläggningar mellan Nordsjöstaterna.
Förslaget, som godkänts av Sverige, delar
in Nordsjön i zoner, inom vilka de
olika länderna skall ha vissa primära
åtaganden, ömsesidigt bistånd i och utbyte
av erfarenheter av bekämpningsaktioner
förutsätts.

Många av de åtgärder, som jag nu har
redovisat, har aktualiserats av utvecklingen
mot allt större tanktonnage. Det

gäller särskilt de sjösäkerhetsåtgärder
och ansvarsregler som man nu arbetar
med inom IMCO. Nordsjöavtalet, som
har tillkommit av samma anledning, är
i verkligheten en internationellt organiserad
oljeskyddsberedskap.

Vidare anförde:

Herr SÖRENSON (s):

Herr talman! Jag vill tacka kommunikationsministern
för det mycket utförliga
svaret. Frågorna har ställts med
anledning av de internationella katastrofrisker
som föreligger och som
bland annat Torrey Canyons förlisning,
som kommunikationsministern hänvisar
till, är ett exempel på. Ett annat exempel
är den olyckshändelse som inträffade
i Göteborgs hamn den 6 mars i år,
då »Elisabeth Fernström» gick på grund
vid Dynan på ingång till Torshamn i
Göteborgs hamn. Den var lastad med
72 000 ton råolja. Ingenting sensationellt
inträffade — det blev ett läckage, men
det gick inåt i fartyget och ingen olja
rann ut. Under andra förhållanden kunde
en förödande katastrof ha inträffat.

Jag delar kommunikationsministerns
åsikt att frågan har internationell räckvidd,
och jag vet också att vi i vårt land
har bidragit till att vissa internationella
överenskommelser, bland annat Nordsjöavtalet,
har kunnat träffas. Trots detta
har jag frågat om man över huvud taget
kan åstadkomma rimlig beredskap
när utvecklingen nu går mot supertankers.
Det är i samband med dessa frågeställningar
som problemen uppstår.

Hittills har skaderisken varit mycket
ringa i samband med fartygskatastrofer.
Vid Romkonferensen hösten 1968 påpekades
också att riskerna hittills varit
begränsade, men med utvecklingen mot
supertankers kommer olycksfallsriskerna
såvitt jag förstår att öka. Däremot
påpekades ■—- vilket kommunikationsministern
också tagit upp i sitt svar —
att s. k. frivilliga utsläpp i samband med
rengöring av tankar är volymmässigt

Onsdagen den 30 april 1969

Nr 20 109

Svar på fråga ang. utbildning av dietister

betydligt större och mer katastrofala.
Kommunikationsministern framhåller i
sitt svar att det bör skapas internationella
regler även för den delen. Det påtalades
i det sammanhanget vid Romkonferensen
bl. a. att en av de kanske
väsentligaste orsakerna till svårigheterna
att åstadkomma sådana regler är att det
inte finns tillräckliga uppsamlingskärl i
de hamnar som tar emot olja. Detta
pressar befälhavarna att släppa ut oljan
på internationellt vatten. Denna fråga
har kommunikationsministern inte tagit
upp i sitt svar, trots att detta är utförligt,
och inte heller den konkret ställda
frågan, huruvida det över huvud taget
är möjligt att skaffa sig en rimlig beredskap
mot katastrofer i samband med supertankers.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! När det gäller frågan
om mottagningsanordningarna i hamnarna
vill jag svara att sjöfartsstyrelsen
arbetar med den.

På frågan huruvida det över huvud
taget är möjligt att åstadkomma en rimlig
beredskap vill jag svara att det är
just en rimlig beredskap som vi strävar
att upprätthålla med en samordning av
de resurser vi har till förfogande för
dessa uppgifter. Detta arbete sker under
ledning av länsstyrelserna i de olika
länen. Vi hoppas att denna beredskap
skall kunna bli ännu effektivare sedan
räddningstjänstutredningen har fullgjort
sitt uppdrag.

Därutöver kan sägas att det på detta
miråde liksom på alla andra områden
ir omöjligt att gardera sig för olyckor.
För att åstadkomma en hundraprocentig
garanti härvidlag finge man gå så
långt att man förbjöde sjöfart med tankfartyg
i våra kustvatten. Jag har en
känsla av att det inte precis är den ambitionen
som våra stora hamnar — t. ex.
Göteborg —■ har, utan denna är väl snarare
att man vill utveckla sjöfarten och
ta emot det tonnage man har möjlighe -

ter att ta emot, samtidigt som man försöker
säkra sig mot de risker vi här har
talat om.

Herr SÖRENSON (s):

Herr talman! Jag förstår att vi i vårt
land inte kan gå emot den internationella
utvecklingen och stoppa supertankers.
Vi får i stället förutom de internationella
överenskommelserna försöka gå
andra vägar. En sådan väg är att vi, när
supertankers blir allt större och kanske
kommer upp mot 200 000 ton, får koncentrera
landningen av oljan till ett fåtal
platser, där vi kan bygga upp en så
hög beredskap som det är möjligt att
åstadkomma.

En annan möjlighet är att införa obligatorisk
lotsning inom svenska farvatten
utan att avvakta internationella
överenskommelser. Det kan också ligga
en risk i att man skjuter de internationella
överenskommelserna framför sig
och därigenom kan komma att förbise
de rimliga lösningar som vi själva har
möjligheter att åstadkomma. Av kommunikationsministerns
svar kan man få
den uppfattningen att det över huvud
taget inte är möjligt att internationellt
åstadkomma en rimlig beredskap. Vi får
då försöka åstadkomma en rimlig beredskap
inom vårt eget land. En åtgärd
skulle då, som jag redan nämnt, kunna
vara att man begränsar landningen av
dessa supertankers till ett fåtal hamnar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. utbildning av
dietister

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Fru Eriksson i Stockholm
har frågat chefen för utbildningsdepartementet
om han avser att enligt

110 Nr 20 Onsdagen den 30 april 1969

Svar på fråga ang. avslutningsdag för vissa årskurser i gymnasium och fackskola

nu färdigställda kursplaner starta den
tidigare aviserade utbildningen av dietister.
Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att besvara frågan.

Enligt vad jag erfarit räknar skolöverstyrelsen
med att en försökskurs för
blivande dietassistenter skall kunna börja
hösten 1969.

Vidare anförde

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det svaret kan man bara
vara tacksam för. Att jag frågar beror
på att detredanl965ställdesiutsiktattvi
skulle få dietistutbildning och detta löfte
förnyades 1967. Jag vet också att man
har slutfört de undersökningar som behövdes.
Det är alltså glädjande att vi
nu kommit så långt att utbildningen
skall starta till hösten.

Jag har en liten önskan, nämligen att
man inte skulle använda beteckningen
dietassistenter. Jag är övertygad om att
vi i Sverige får samma gedigna utbildning
för dietister som man har i hela
världen. Där kallas de dietister och jag
skulle vara glad om man kunde använda
den titeln på dem.

För övrigt är jag tacksam för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. avslutningsdag
för vissa årskurser i gymnasium
och fackskola

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Eriksson i Arvika
har frågat chefen för utbildningsdepartementet,
om han uppmärksammat den
tveksamhet som råder hos de lokala
skolstyrelserna när det gäller tolkningen
av anvisningarna beträffande avslut -

ningsdag för årskurserna 3 och 4 i gymnasiet
samt årskurs 2 i fackskolan och
om han med anledning av denna tveksamhet
kommer att utfärda förtydligande
bestämmelser. Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att
besvara frågan.

Som herr Eriksson torde ha uppmärksammat
har jag den 20 mars detta år
besvarat en interpellation i detta ämne
och därvid bl. a. erinrat om att skolöverstyrelsen
meddelat vissa anvisningar
för skolstyrelsernas handläggning av
dessa frågor.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Jag har uppmärksammat
detta, statsrådet Moberg, men sedan
dess har det hänt åtskilligt i denna
fråga.

På en punkt måste väl statsrådet och
jag vara överens, nämligen att det råder
tveksamhet och förvirring hos de lokala
skolstyrelserna när det gäller att fastställa
avslutningsdag för gymnasiet och
fackskolan. Skälet till denna tveksamhet
är de svårtolkade anvisningar som statsrådet
hänvisar till. Han säger i sitt svar
»vissa anvisningar» och dessa anvisningar
är mycket ofullständiga.

Det sägs bl. a. beträffande möjligheten
att sluta tidigare på grund av elevers
militärtjänstgöring att om det rör
sig om »enstaka elever» skall inte en
skolstyrelse besluta att avsluta kursen
tidigare. Inte ett ord sägs om vad som
menas med begreppet »enstaka elever».
Man har bett skolöverstyrelsen om ett
förtydligande men inte fått något besked.
Detta är rätt förvånande då det
är fastslaget att skolöverstyrelsen skall
utfärda de anvisningar som bedöms
nödvändiga för tillämpningen av skolstadgan.
Det står också ordagrant i instruktionen
för skolöverstyrelsen att
»det åligger styrelsen särskilt att genom
upplysning, rådgivning och andra åtgärder
stödja och främja utbildningsverk -

Onsdagen den 30 april 1969

Nr 20 111

Svar på fråga ang. ekonomisk hjälp åt fiskarbefolkningen i södra Skåne

samheten på det regionala och lokala
planet».

Jag vill tacka statsrådet för svaret
även om jag måste säga att det inte ligger
mycket av värde i detsamma. Men
jag skulle vilja ställa en följdfråga. Menar
verkligen statsrådet att trots osäkerheten
ute i kommunerna, trots den irritation
som detta inneburit, där bl. a.
skolstyrelsen haft nya sammanträden
och ändrat sina tidigare beslut, kommer
det inte att lämnas några klarläggande
råd från den ansvariga myndigheten
vare sig nu eller när det gäller ett kommande
år?

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Vi brukar alla vara angelägna
om att slå vakt om den kommunala
självstyrelsen, att vi skall decentralisera.
Detta är en sådan fråga.
Vi har bemyndigat skolstyrelserna att
här fatta beslut. Låt skolstyrelserna klara
detta! Jag tror det är överdrift att
hävda att regeringen eller skolöverstyrelsen
bör gå längre än vad som har
skett.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Statsrådet och generaldirektör
Löwbeer är tydligen inte överens
i denna fråga. I ett uttalande som
denne gjorde för några dagar sedan
sade han att han är väl medveten om
att tolkningen av skolöverstyrelsens
cirkulär i ärendet vållat en debatt ute
i landet. Statsrådet kan väl inte vara
främmande för att det har varit stor
irritation i de olika kommunerna.

Jag vill påpeka att det inte är oskickliga
kommunalpolitiker som har ställt
sig frågande. De är avancerade skolpolitiker
som beklagar att de oklara bestämmelserna
skapar irritation genom
olika tolkningar.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Herr Eriksson i Arvika
har alldeles fel. Generaldirektör Löwbeer
och jag är fullt överens på denna

punkt. Innan skolöverstyrelsen utfärdade
sina anvisningar i februari hade
vi överläggningar, och vi var då överens
om att man skulle ge skolstyrelserna
den frihet som de genom denna formulering
av skolöverstyrelsens anvisningar
har fått.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr Löwbeer säger i ett uttalande,
att han tror att det beslut som fattats
av skoldirektionen i Stockholms stad
om avslutning den 30 maj kommer att
bli prejudicerande, och han anför detta
som ett råd.

Då vill jag fråga: Vore det inte bättre
att utfärda klara anvisningar än att när
det gäller landet i stort hänvisa till
Stockholm?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. ekonomisk hjälp åt
fiskarbefolkningen i södra Skåne

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat om jag vill vidta snabba
åtgärder för att rädda fiskarbefolkningen
i södra Skåne från ekonomisk katastrof.

Jag förmodar att herr Nilsson med
sin fråga avser de ekonomiska svårigheter
som uppkommit för vissa fiskare
i Österlen och för ett fiskmottagningsföretag
i Skillinge. Företaget har arrenderat
sin anläggning av Skillingeortens
fiskförsäljningsförening. Föreningen
har i framställning till regeringen anhållit
om befrielse från återbetalningsskyldigheten
för den kvarstående delen
av ett statligt lån. Remissbehandling
av denna framställning pågår. Det är
min avsikt att snarast möjligt ta upp

Nr 20

112

Onsdagen den 30 april 1969

Svar på interpellation ang. en kampanj i radio och TV mot nedskräpning i naturen,
m. m.

ärendet, när remissbehandlingen avslutats.
Jag vill vidare erinra herr Nilsson
om de konsolideringslån som föreslagits
i propositionen angående stödåtgärder
på fiskets område, vilken nyligen
godtagits av riksdagen. Om berörda
fiskare kan få sådant lån kan emellertid
avgöras först efter närmare utredning
i de enskilda fallen.

Härutöver vill jag meddela att berörda
fiskare numera blivit medlemmar
i östersjöfiskarnas fiskcentral i Simrishamn
och att de således återigen får
avsättning för sin fångst.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Först framför jag ett
tack till jordbruksministern för svaret
på frågan. Han har alldeles rätt i sin
förmodan, att jag avser de svårigheter
som har uppkommit för vissa fiskare
i Österlen. Jag är fullt på det klara med
att vi i förra veckan beslutade om vissa
stödåtgärder för yrkesfiskare. Både de
berörda parterna och jag är tacksamma
för att detta beslut har fattats. Eftersom
jag känner statsrådets positiva inställning
till även den yrkesgrupp det här
är fråga om behöver jag inte ta upp
någon debatt med honom om bristande
intresse, långt därifrån.

Anledningen till att jag ställde denna
fråga var att jag först i pressen fick
läsa, att det förekom betalningssvårigheter
och att företaget som det gällde
hade blivit försatt i konkurs. Enligt
inhämtade upplysningar var den lägsta
summa som dessa fiskare hade innestående
100 000 kronor, möjligen
150 000. När jag sedan en kväll i Aktuellt
såg Skillinge hamn, som låg stilla,
ödslig och övergiven, och jag kände
igen en del av människorna som förekom
på bilderna, tyckte jag det var tid
att fråga statsrådet, om snabba åtgärder
kunde vidtas. Denna yrkesfiskarkår
hade inte på över en månad kunnat

utöva sitt yrke. Man hade inte fått betalt
för sina fångster och befann sig enligt
min uppfattning — och jag tror även
enligt statsrådets — i en sådan situation
att det verkligen behövde vidtas snabba
åtgärder.

Nu har pressen meddelat, såsom statsrådet
säger i sitt svar, att 27 av dessa
fiskare har gått in i östersjöfisk, och
det skall väl i någon mån lindra deras
plågor.

Jag tror att det var nyttigt att denna
fråga kom under behandling. Statsrådet
säger också att han, när remissbehandlingen
är avslutad, skall ta upp
ärendet så fort ske kan. Det är ett positivt
besked. Jag kan säga utan överdrift
att stämningen i samhället är under
nollpunkten, och man undrar där
om det över huvud taget har någon
framtid.

Nu tackar jag för svaret och hoppas
att remissbehandlingen skall gå snabbt,
att statsrådet därefter kan ta ställning
och att människorna får den hjälp som
behövs. 100 000—150 000 kronor betyder
mycket för en kår som yrkesfiskarna —
de har det sannerligen inte alltför bra
som de har det i dag.

Jag ber ännu en gång att få tacka
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Justerades protokollet för den 22 innevarande
april.

§ 10

Svar på interpellation ang. en kampanj

i radio och TV mot nedskräpning
i naturen, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Hedin har frågat

Onsdagen den 30 april 1969

Nr 20

113

Svar på interpellation ang. en kampanj

turen, m. m.

mig, om jag är beredd att medverka till
att dels särskild undervisning i naturvård
med speciell betoning på nedskräpningsproblemet
genomförs i samtliga
skolformer och årskurser, dels en
kampanj mot nedskräpning i naturen
kommer till stånd under våren i radio
och TV.

Frågan om nedskräpningen i naturen
är bara en del av det större miljövårdsproblemet.
Inom skolöverstyrelsen pågår
sedan hösten 1968 en särskild utredning
om hur behovet av undervisning
beträffande miljövårdsfrågorna i
vid bemärkelse skall kunna tillgodoses
i skolorna. Det är enligt min mening
angeläget att undervisningen om dessa
frågor på olika sätt förstärks så att
eleverna blir medvetna om varje människas
ansvar för naturen.

Nedskräpningen torde -— liksom miljöförstöringen
i stort -— motverkas effektivast
om ett aktivt upplysningsarbete
kombineras med förbättrad teknik
och organisation samt lagstiftningsåtgärder.
Kommittén för ett renare samhälle,
som tillsatts av chefen för socialdepartementet
med uppgift att pröva
olika lösningar av nedskräpningsproblemen,
beräknas avsluta sitt arbete i år.

Med hänsyn till det utredningsarbete
som sålunda för närvarande bedrivs
finner jag det inte motiverat att nu
vidta några särskilda åtgärder med anledning
av interpellantens första fråga.

Vad gäller frågan om en kampanj i
radio och television mot nedskräpningen
vill jag endast erinra om Sveriges
Radios karaktär av oberoende publicistiskt
organ och om den självständighet
vid utformningen av programverksamheten
som getts företaget.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern
för svaret på min interpellation.

i radio och TV mot nedskräpning i na Jag

noterar med tillfredsställelse att
statsrådet har ansett det vara angeläget
att undervisningen om miljövårdsfrågorna
förstärks så att eleverna blir medvetna
om varje människas ansvar för
naturen, men utöver detta allmänna uttalande
är det kanske inte så mycket
positivt i svaret.

Statsrådet säger att nedskräpningsfrågan
bara är en del av det stora miljövårdsproblemet,
och det är naturligtvis
riktigt, men jag skulle vilja tillägga att
den är en mycket viktig del av miljövårdskomplexet.

Jag har tagit upp denna fråga därför
att jag liksom statsrådet anser att en aktiv
upplysning bäst kan motverka fortsatt
nedskräpning. Jag tror att man kan
nå stora resultat utan att avvakta olika
utredningar, utan att avvakta förbättrad
teknik och organisation, som naturligtvis
i och för sig är en angelägen sak
framöver, och utan nya lagstiftningsåtgärder.

I det sistnämnda avseendet tror jag
att det framför allt gäller att tala om för
folk vilka lagar vi har på området, att
påpeka att det faktiskt är brottsligt att
skräpa ned och att se till att folk efterlever
de lagar vi har. Detta hindrar naturligtvis
inte att man kan diskutera en
skärpning av lagstiftningen. Jag tänker
mig att det vore fördelaktigt att få möjlighet
att åtala även lindrigare nedskräpning,
och jag anser att man borde
överväga möjligheterna att ge bötesföreläggande
precis som för lindrigare trafikförseelser.
Det har man i vissa andra
länder, och jag tror det är en väg som
det kanske skulle vara lämpligt att gå.

Jag tror emellertid att man helt oberoende
av vad som kan komma i framtiden
har anledning att efterlysa en
kampanj just nu för att effektivisera kampen
mot nedskräpning. Tyvärr tycks en
stor del av svenska folket ha den dåliga
vanan att kasta ifrån sig allting. Man
kastar skräp från bilfönstret, över båt -

8 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 20

114 Nr 20

Onsdagen den 30 april 1969

Svar på interpellation ang. en kampanj

turen, m. in.

relingen, från tågkupén ■—■ allt som man
vill bli av med bara slängs.

Som naturvårdare blir man verkligen
ledsen och chockerad av resultatet av
denna allmänna mentalitet. Jag förmodar
att vi är helt ense om att det är mycket
tråkigt att exempelvis i vår vackra
skärgård se den våldsamma nedskräpningen
utefter stränderna, där det ligger
massor av plastpåsar, tetrapak, flaskor
och burkar av olika slag som har
flutit i land. Detsamma är förhållandet
utmed vägarna och järnvägen, på rastplatserna
och på många andra håll.

Jag satt häromdagen på tåget mellan
Södertälje och Stockholm och tittade särskilt
efter hur det såg ut på banvallen
och inte bara där utan runt omkring.
Det var något av en enda skräphög: fullt
med papper inte bara på banvallen utan
också på de vägar som man såg vid sidan
om järnvägen. Jag tittade sedan
nedanför fönstret och där stod det —
och det skulle jag vilja nämna just för
förutvarande kommunikationsministern:
»Kasta ej ut föremål som kan vålla
brand eller annan skada». Det uppmanar
man alltså folk till. Jag tänkte på
vad det innebär. Man skall tydligen inte
kasta ut tändstickor och cigarrettstumpar
och kanske inte heller glasflaskor,
det kan ju vålla skada. Men allt annat såsom
papper och sådant — kanske inte
bananskal, det kan vara tveksamt — kan
man alltså få kasta ut.

Sedan erinrade jag mig ett TV-program
under vintern eller kanske sent i
höstas, som gällde trafiksäkerhetspropaganda.
Man visade en bil som körde i
slaskväder, den saktade in vid sidan av
vägen och föraren gick av och tog fram
en trasa och torkade av sina strålkastarglas,
och man kommenterade detta
med att säga att det är tillåtet att göra,
till och med på motorväg, om det är
nödvändigt. Så långt var det ju mycket
bra. Men sedan tog denne gentleman
trasan, som han torkade av glasen med

i radio och TV mot nedskräpning i na och

kastade ut den vid sidan av vägen.
Det var kanske inte precis så lämpligt
att visa inför hela svenska folket, att
man kan göra på det sättet.

Mot bakgrunden av dessa två exempel
kanske det inte är så underligt, att det
blivit en sådan mentalitet hos svenska
folket som den vi nu har. Nog är det bra
med all den aktivitet som förekommer
nu ute i länen med »Håll-rent»-kampanjen,
»Håll Sörmland rent» o. s. v., men
jag tror att det är mycket angeläget att
den kombineras med en mera omfattande
rikskampanj, varigenom man talar
om för folk hur man skall uppträda i
naturen.

I interpellationen har jag framhållit
att risken, om en sådan kampanj uteblir,
är att man i organisationer och kommuner,
som engagerar sig i denna fråga,
tröttnar på att göra det. Att den risken
är en realitet fick jag belägg för så sent
som i går. Då fann jag i Södermanlands
Nyheter följande stora rubrik: »Nu är
vi i Södermanland trötta på att städa
efter stockholmare». Den provocerande
rubriken får tidningen naturligtvis stå
för. Det är givetvis inte bara stockholmare
som skräpar ned utan också andra.
I tidningsartikeln sägs: »Vi är inte rädda
för att städa, men vi blir trötta och
ledsna på nedskräpningen när vi inte
får stöd genom information till de människor
som behöver nås av sådan. Dessa
beska yttranden fälldes vid kommunalfullmäktiges
i Vagnhärad senaste sammanträde
då man diskuterade städkampanjen
Håll Sörmland rent.» Vidare säger
man att man förra våren skickade
en skrivelse till naturvårdsverket. I den
sades bland annat att det är »alldeles
nödvändigt att något görs från centralt
håll för att motverka nedskräpningen.
Vagnhärads kommuns kampanj kommitté
föreslår därför att Statens Naturvårdsverk
snarast vidtar sådana åtgärder
att en statlig propagandakampanj
i radio, TV och press kan genomföras.»

Onsdagen den 30 april 1969

Nr 20 115

Svar på interpellation ang. en kampanj i radio och TV mot nedskräpning i na

turen, m. m.

Kommunalfullmäktige ställde sig helt
bakom denna skrivelse och länsstyrelsen
tillstyrkte förslaget.

Samma kampanjkommitté begärde nu
att man skulle få anordna en städdag i
vår, därtill uppmanad av länsstyrelsen.
En sådan uppmaning går ut till alla kommuner
i Sörmland. Men för en vecka
sedan ungefär sade kommunalfullmäktige:
Nej, vi vill inte vara med på det,
eftersom vi inte ens har fått svar från
naturvårdsverket på vår framställning
förra året, eftersom vi inte anser oss ha
fått gehör för vårt önskemål att det skall
bli någonting av en kampanj från centralt
håll.

Jag tror att det är särskilt angeläget
att man i skolorna får en information.
Jag förmodar att en sådan också så småningom
kommer till stånd efter den utredning
som statsrådet Palme talade om
här. Jag beklagar dock att statsrådet
inte redan nu vill vidta några särskilda
åtgärder. Nog kunde det vara på sin
plats att i vår före skolavslutningen ge
en lämplig information — den kunde
vara ganska kort — om nedskräpningsfrågans
betydelse och om vilka bestämmelser
som för närvarande gäller, detta
oberoende av vilken utformning miljövårdsundervisningen
får i framtiden.
En enkel praktisk möjlighet att hjälpa
eleverna till förståelse skulle nog kunna
vara att låta dem hjälpa till att städa
sin egen skolgård i stället för att anlita
dyr arbetskraft.

Sedan kommer vi till radio och TV.
Statsrådet gav det standardsvar som jag
hört så många gånger förut och som jag
också var helt beredd på att få, nämligen
att statsrådet inte vill lägga sig i
frågan. Med tanke härpå skickade jag
också en kopia direkt till radiochefen
till den verkan det hava kan. Jag tror
det skulle vara oerhört värdefullt om
man i radio — där vet jag att det förekommer
i rätt stor utsträckning — och
framför allt i TV kunde göra mer propaganda
mot nedskräpningen. Som före -

bild kunde man ha trafiksäkerhetspropagandan
och visa korta, roliga ocli
ofta återkommande avsnitt. Nu spelar
det kanske inte så stor roll vad jag tycker
i denna fråga, men jag vet att väldigt
många tycker detsamma.

Jag måste emellertid säga att jag inte
riktigt kan förstå svaret, ty det kan väl
inte vara fel att statsrådet eller naturvårdsverket
begär att få anlita TV för en
statlig kampanj i dessa frågor. Oberoende
härav tror jag det skulle vara av vikt
om statsrådet Palme, utan att därmed
påverka Sveriges Radios självständiga
utformning av programverksamheten,
talar om sin personliga uppfattning. Det
kan väl inte vara förbjudet för ett statsråd
att tycka och tänka något också i en
fråga av det här slaget. Därför vill jag
till sist direkt fråga statsrådet Palme:
Tycker inte statsrådet, liksom jag, att
det skulle vara mycket värdefullt, om
det blev en sådan kampanj i TV?

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Hedin uppmanade
mig avslutningsvis till vad man skulle
kunna kalla aktiv schizofreni. Han
sade nämligen att jag på grund av mitt
ämbete visserligen är förhindrad att
lägga mig i Sveriges Radios angelägenheter
men att jag i alla fall kunde
tycka något rent personligt. Mitt personliga
tyckande i denna talarstol är
ointressant. Jag måste ju vara konsekvent
och hålla mig till min uppgift,
som bl. a. innebär att värna om Sveriges
Radios självständighet. Jag ger mitt
standardsvar här så gott som varje torsdag.
Jag tycker i själva verket, herr
Hedin, personligen mycket i alla de
frågor jag får, men jag är försiktig nog
att inte låta personliga uppfattningar
komma till uttryck i de fall de är ovidkommande.

Reträffande herr Hedins exempel om
den strålkastartorkande bilföraren som

116 Nr 20 Onsdagen den 30 april 1969

Svar på interpellation ang. en kampanj i radio och TV mot nedskräpning i naturen,
m. m.

kastade trasan i naturen kan jag dock
hålla med om att det föreföll sinistert,
och det är glädjande att herr Hedin
likväl bibehållit sin starka tro på nyttan
av kampanjer i televisionen. Ingenting
hindrar ju en organisation, en
statlig myndighet eller en kommitté av
typen »Kommittén för ett renare samhälle»
att ta kontakt med Sveriges Radio
för att påpeka upplysningsbehovet
och lämna uppslag om hur man skall
kunna driva propaganda mot nedskräpning.
Detta är en sak, men det är en
annan om det för rundradioverksamheten
ansvariga statsrådet uttalar personliga
meningar i en rad olika frågor
som berör radions innehåll.

Yad skolorna angår vill jag erinra
herr Hedin om att där har skett en
stark aktivering av miljövårdsundervisningen.
Jag tycker det är glädjande att
man sett problemet i ett vidare perspektiv
och nu betraktar nedskräpningen
som en del i det större miljövårdskomplexet.
Det är också detta vidare
perspektiv på miljövårdsproblematiken
som utredningsarbetet inom skolöverstyrelsen,
vilket bedrives i samband
med naturvårdsverket, Naturskyddsföreningen
och en hel rad myndigheter,
siktar till. Detsamma gäller också för
t. ex. Folksams kampanj, där man via
ABF har engagerat 5 000—6 000 medlemmar
i en diskussion om miljövårdsproblematiken
i stort.

Slutligen sade herr Hedin att han
hoppades att man nu inför sommaren
skulle ge eleverna i de enskilda skolorna
litet praktiska råd om hur de
skall hålla rent och att eleverna kanske
t. o. m. kan städa sin skolgård. Ja,
herr Hedin, för det behövs inga cirkulär
från departementet eller skolöverstyrelsen.
Där har varje kommunal
skolstyrelse och varje lokal skola rika
möjligheter att på eget initiativ ta upp
frågorna inom ramen för den vanliga
undervisningen. Jag hoppas också att
man i många skolor kommer att begag -

na tillfället att göra det i slutet av vårterminen.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag tackar utbildningsministern
för att han nu i flera avseenden
har uttalat vad han tycker i
dessa frågor. Det tror jag är värdefullt.

Vad radio-TV beträffar tycker jag
alltjämt att det är litet oklart huruvida
en statlig myndighet kan ta initiativ
till och få gehör för ett förslag att anlita
Sveriges Radio-TV för en viss kampanj
som anses angelägen. Hur var det
i narkotikaupplysningen, som beträffande
storleksordningen emellertid inte
kan jämföras med denna fråga? Där vill
jag minnas att staten utnyttjade bl. a.
TV för sin mycket seriösa och angelägna
information.

Sedan är det klart att man i skolan
skall se miljövårdsproblemet som en
helhet. Det håller jag med om. Men
nedskräpningsfrågan anser jag vara
dels mycket angelägen, dels mycket lätt
att renodla från den övriga miljövården.
Det är heller inga svårigheter med
att skaffa lärare för en sådan antinedskräpningskampanj.
Och saknas det lärare
kan man få människor utanför skolan
som på ett enkelt och trevligt sätt
ger eleverna värdefull information. Mot
den bakgrunden tycker jag -— även om
vi nu har kommit ett stycke in på våren
— att skäl föreligger att starta en
sådan kampanj i skolorna. Informationen
därom behöver inte ta lång tid,
och inte heller behöver den inverka
negativt på skolans övriga verksamhet.

Slutligen tackar jag för statsrådets
rekommendation att städa på skolgårdarna.
Jag vet att man gör det på många
håll, men i vissa skolor gör man det
inte. Just en rekommendation från ansvariga
myndigheter är vad jag har efterlyst,
och den har jag nu fått av
högste utbildningschefen.

Onsdagen den 30 april 1969

Nr 20 117

Svar på interpellation ang. samordning

politiken inom det norra stödområdet

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Bara några ytterligare
ord beträffande frågan om Sveriges Radios
medverkan i detta sammanhang.

Ingen kan hindra en statlig myndighet
eller någon annan som så önskar
att ta initiativ till en kontakt med Sveriges
Radio för att fästa företagets uppmärksamhet
på en fråga och uppmana
det att anordna en upplysningskampanj.
Den statliga myndigheten har
emellertid icke möjlighet att föreskriva
att Sveriges Radio skall anordna denna
kampanj. Kampanjen i narkotikafrågan
grundar sig —- om jag är riktigt underrättad
— på ett beslut av Sveriges Radios
styrelse, vilken ansett detta vara
ett så allvarligt samhällsproblem att
massmedia bör användas för spridande
av saklig information om hela frågekomplexet.

Det är mycket viktigt att vi upprätthåller
denna distinktion. Initiativ kan
vem som helst ta —- utom kanske utbildningsministern,
eftersom något sådant
skulle kunna missuppfattas —- men
beslutet åvilar det självständiga radioföretaget.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. samordning
mellan trafikpolitiken och lokaliseringspolitiken
inom det norra stödområdet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Sellgren har frågat
mig, dels om jag anser att lokaliseringspolitikens
målsättning bör överordnas
kravet på full kostnadstäckning
för enskild trafikgren och sektion inom
denna och om jag i så fall avser att lå -

mellan trafikpolitiken och lokaliserings ta

utreda frågan om samordning mellan
dessa samhällsmålsättningar, dels om
jag avser att låta utreda frågan om trafikpolitikens
betydelse för lokaliseringen
av företag inom norra stödområdet.

Inledningsvis vill jag erinra om att
de av riksdagen antagna trafikpolitiska
riktlinjerna inte bara innebär ett krav
på i princip full kostnadstäckning för
de enskilda trafikgrenarna utan även
en målsättning att för landets olika delar
trygga en tillfredsställande transportförsörjning
till lägsta möjliga kostnader.
Med avseende på herr Sellgrens
båda frågor innebär de trafikpolitiska
riktlinjerna i huvudsak följande.

Aktiviteten på det trafikpolitiska området
bör samordnas med lokaliseringspolitiken
bl. a. när det gäller att upprätthålla
från lokaliseringssynpunkt
önskvärd olönsam järnvägs- och landsvägstrafik.
De kostnader som belastar
vårt transportväsende och som inte direkt
täcks av transportavgifter bör öppet
redovisas så att deras berättigande
kan bedömas. De merkostnader som
uppkommer genom att olönsamma
transporter upprätthålls av lokaliseringspolitiska
skäl skall särredovisas
och täckas i särskild ordning. Vilken
underskottstrafik som från dessa utgångspunkter
skall upprätthållas får
prövas från fall till fall i samband med
att fråga om stöd från det allmänna
blir aktuell.

I den lokaliseringspolitiska målsättningen
är åtgärder för att skapa en
bättre regional jämvikt i den näringsgeografiska
utvecklingen av särskild
betydelse. För att på bästa möjliga sätt
stödja en sådan utveckling bör således
insatserna inom en rad olika sektorer
bedömas i sitt totala sammanhang. Jag
kan nämna att enligt vad jag inhämtat
har 1968 års lokaliseringsutredning för
avsikt att i sitt fortsatta utredningsarbete
återigen ta upp transportfrågornas
betydelse från lokaliseringssynpunkt.

Med hänvisning till vad jag anfört

118 Nr 20

Onsdagen den 30 april 1969

Svar på interpellation ang. samordning politiken

inom det norra stödområdet

anser jag inte att det föreligger skäl att
i särskild ordning utreda de frågor herr
Sellgren berört.

Vidare anförde:

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min interpellation, vilket till väsentlig
del innehöll positiva synpunkter. Jag
vill dock innan jag närmare går in på
svaret utveckla anledningen till att jag
framställt min interpellation och framhållit
behovet av en koordination mellan
den lokaliseringspolitiska och den
trafikpolitiska målsättningen.

Jag bär i interpellationen påvisat ett
visst motsatsförhållande mellan dessa
båda målsättningar och har anfört sjöfartsutredningens
senaste betänkande,
angående sjöfartsavgifterna, som ett
exempel härpå. Något liknande kan enligt
min mening också anföras beträffande
landtransporterna. Det kan inte
vara acceptabelt att varje trafikgrupp
och varje geografiskt delområde skall
stå för sina särskilda kostnader. Det
leder oundvikligt till nedläggning av
svaga enheter och överflyttning av produktion
till andra delar av landet.

De senaste årens omstrukturering och
omfattande rationalisering inom näringslivet
har lett till en urholkning av
arbetstillfällena inom norra stödområ det.

Särskilt glesbygderna har kommit
i kläm genom den vikande lönsamheten
inom jordbruket och omdaningen inom
skogshanteringen. Konjunkturnedgången
inom basnäringarna har också påverkat
utflyttningen. En ytterligare
breddning av näringslivet ter sig därför
påkallad. Lokaliseringspolitiken
inom området börjar också ta mera
konkreta och målinriktade former.
Länsplaneringen utgör härvid ett gott
underlag för bedömningen av behovet.

Men Norrland är ändå inget svenskt
u-land. Den norrländska industrin har

mellan trafikpolitiken och lokaliserings en

hög tillväxttakt. Dess andel av rikets
industrisysselsättning ökade mellan
1962 och 1966 från 10,8 till 11,3 procent.
Uttryckt på annat sätt svarade
Norrland för cirka 31 procent av rikets
industritillväxt under denna period,
och ingenting tyder på att andelsökningen
skall avtaga.

Det som utförts är emellertid inte
tillräckligt. De höga arbetslöshetssiffrorna
är signaler till krafttag för ökade
arbetstillfällen. Sådana strävanden
märks också. Inrikesministerns besök
de senaste dagarna i Västernorrlands
län är väl ett exempel på att regeringen
börjar se allvarligare på frågan. Det
gäller att ta vara på den levande vilja
till utveckling och breddning av näringslivet
som i dag finns inom dessa
områden. Åtgärder måste sättas in innan
utflyttningen nått en sådan omfattning,
att sjunkande födelsetal skapar
automatik i befolkningsminskningen.

Lika väl som det är ett riksintresse
att betvinga spöket »Minskade arbetstillfällen»
är det ett riksintresse — och
inte ett mindre sådant ■—• att bryta jätten
»Avstånds» makt över berörda område.
De flesta företagen i Norrland ligger
mer eller mindre utanför sin egentliga
marknad. Det norrländska näringslivet
belastas av konsekvenserna av att
landet råkar vara avlångt, och hittills
har landsdelen själv fått betala alla merkostnader
som är en följd av avståndet
till marknadens tyngdpunkt, vare sig
det gäller land- eller sjötransporter, av
gods eller människor. Detta måste ur allmän
solidaritetssynpunkt anses vara
otillfredsställande. En hårdnande konkurrens
och ökat krav på snabba och
serviceinriktade leveranser har ställt
transporterna i förgrunden. Det kan inte
vara rimligt att staten och de privata företagen
satsar miljardbelopp för att utveckla
näringslivet inom ett område
som genom en stelt utformad transportpolitik
får dras med höga transportkostnader.
Det vore ju att ge med den ena

Onsdagen den 30 april 1969

Nr 20 119

Svar på interpellation ang. samordning

politiken inom det norra stödområdet

handen och ta tillbaka med den andra.
Transportpolitiken måste med andra
ord anpassas till den lokaliseringspolitiska
målsättningen.

1963 års beslut beträffande den svenska
trafikpolitiken grundade sig på i
stort sett fem principer, varav den rörande
kravet på full kostnadstäckning
utgör den bärande och oftast åberopade
grundregeln. Regleringarna avsåg i
första hand godstrafik på landsväg och
olika ekonomiskt belastande förpliktelser
för SJ. Utvecklingen har sedan dess
i stort sett gått i positiv riktning, men
omställningen är icke helt problemfri.
Genom nedläggningar av trafiksvaga
han delar har vissa glesbygder fått sina
transportmöjligheter försämrade, vilket
återverkat på både befolkningstal och
företagsamhet. De konkurrenskraftiga
och lönsamma delarna av SJ :s verksamhet
utgörs av de långa och trafikstarka
banorna. Inom SJ pågår ett tekniskt utvecklings-
och rationaliseringsarbete,
som internationellt sett har fört Sverige
till en framskjuten ställning i järnvägstekniskt
hänseende. För Norrlands del
har enligt min mening utvecklingstakten
varit något långsammare än inom
den mera tätbefolkade delen av landet.
Tidigare har exempelvis en vagnslasttransport
från Stockholm till Örnsköldsvik
gått över en natt, medan transporten
i motsatt riktning tagit mer än dubbelt
så lång tid. Tiden borde vara mogen
för en ökad rationaliseringstakt för
järnvägstransporterna från Norrland.
Ett betydelsefullt steg har nyligen tagits
genom höjning av godstågshastigheterna.
Om därtill den genomgående
trafiken söderut får passera lika obehindrat
som den norrgående, har mycket
vunnits.

Nästa steg borde bli en container- och
piggy-back-linje i nord—sydlig riktning
i likhet med den öst—västliga mellan
Stockholm och Göteborg och mellan
Stockholm och Malmö. I det läget torde
också samgående mellan SJ och långlin -

mellan trafikpolitiken och lokaliserings jetrafiken

på landsväg vara tänkbart i
det att SJ fraktar trailers på de långa
avstånden och dragbilar sköter den lokala
distributionen och kortdistansdistributionen.
En sådan utveckling borde
vara eftersträvansvärd. Det kan inte
vara naturligt att stora godsmängder,
t. o. in. s. k. massgods, har kunnat överföras
till landsvägstrafik på långa avstånd
med till synes konkurrenskraftiga
priser gentemot SJ. Jag tror inte att all
långdistanstrafik kan eller bör överföras
från landsvägarna till järnväg, men
om SJ utvecklar en snabb södergående
trafik, borde stora godsmängder kunna
avlastas landsvägarna.

Men det norrländska näringslivet kräver
inte bara snabba transporter för att
minska de långa distansernas handikapp.
Något måste göras även på taxesidan.
SJ:s vidgade rätt att förhandla
om frakter har förvisso varit till stor
fördel för näringslivet. Dess företrädare
för försäljning av transporttjänster ådagalägger
utomordentlig skicklighet och
förståelse för trafikanternas önskemål
och behov. Men de kan inte göra några
underverk så länge SJ ständigt höjer sina
taxor. Detta har skett åtta gånger sedan
1961. Alla höjningar till trots ger
SJ inte den avkastning den nya trafikpolitiken
förutsätter. I en ledare i Dagens
Nyheter för några dagar sedan anges
orsaken till den senaste höjningen
vara bl. a. att SJ fortfarande inte fått
den kostnadsminskning som ett genomförande
av de lika konkurrensvillkoren
skulle medföra. SJ har för närvarande
enligt tidningen höga pensionskostnader,
i vissa fall dubbla pensionskostnader.
Ett annat skäl till taxehöjning anges
vara att ansträngningarna att minska
kostnaderna hämmas av svårigheterna
att sysselsätta övertalig personal med
meningsfyllt arbete; här åsyftas de som
har anställning hos SJ inom glesbygdsområden.
Men sådana belastningar borde
inte lösas taxevägen.

Taxorna för fraktstyckegods och

120 Nr 20

Onsdagen den 30 april 1969

Svar på interpellation ang. samordning

politiken inom det norra stödområdet

skrymmande gods har relativt sett ökat
mycket mera än för vagnslastgods och
hårt drabbat mindre och medelstora företag
i Norrland. Som exempel kan
nämnas ett företag inom möbelbranschen
med cirka 50 anställda som genom
de kraftiga frakthöjningarna ställdes
inför valet mellan nedläggning och
total omställning av produktionen. Det
kan anses som typiskt för norrländsk
företagsamhet att man efter intensiva
marknadsundersökningar satsade på en
annan typ av träförädling, som var
mindre fraktkänslig och vars marknadsradie
var kortare än för det tidigare
sortimentet.

Inom örnsköldsviksregionen har
framvuxit landets, sannolikt Nordens,
största plåtfatindustri, vilken betytt
mycket för sysselsättningen och differentieringen
av näringslivet inom detta
område. Svårigheterna att övervinna avståndet
och ge avnämarna snabba leveranser
till rimliga fraktkostnader har
nu tvingat företaget att flytta huvuddelen
av sin produktion till mellersta Sverige.
Exemplet visar att Norrland på
grund av de stora avstånden tvingas
»exportera» en del av den inneboende
företagsamheten, som ofta har till orsak
en stor andel lokalpatriotism och vilja
att hävda den egna provinsen. Att norrländsk
företagsamhet kan sprida sig
över andra delar av landet är i och för
sig enbart positivt, men i ett läge, då vi
snarare behöver locka industrier till
området, är det olyckligt med en taxepolitik,
som dels hindrar de inom området
framvuxna företagen att utveckla
sig, dels avskärmar nya från att etablera
sig i Norrland.

I min interpellation angavs de föreslagna
sjöfartsavgifterna som ett exempel
på hur långt man kan driva kostnadstäckningskravet.
Det är givetvis för
tidigt att fälla ett riktigt omdöme om
sjöfartsutredningen i detta sammanhang,
eftersom regeringen ännu inte tagit
ställning till förslaget. Man får hop -

mellan trafikpolitiken och lokaliserings pas

att förslaget undergår en radikal
omarbetning. I sin nuvarande form följer
det strikt principen om kostnadstäckning
för varje trafikgren utan hänsynstagande
till konsekvenserna för näringslivet
och samhället. Enligt min mening
har man drivit kostnadstäekningskravet
för långt i dess detaljer, när man
nära nog kräver kostnadstäckning för
varje enskilt transportuppdrag.

En sådan uppläggning drabbar på ett
särskilt sätt det norrländska näringslivet.
Av den beräknade intäktsökningen
på cirka 40 miljoner kronor kommer
hälften att avkrävas företagen i Norrland.
Jag skall ge några exempel. Enligt
ASSI:s tidskrift Royal-Nytt, nr 1 i år,
drabbas ASSI av en kostnadsökning på
cirka 1,1 miljon kronor, varav 450 000
kronor i isavgifter. Boliden AB räknar
med kostnadsökningar för bulktransporterna
av lågvärdiga produkter som
svavelkisslig utmed norrlandskusten på
cirka en halv miljon kronor. För Mo
och Domsjö AB beräknas en total kostnadsökning
av cirka 2,2 miljoner kronor,
varav mer än 700 000 kronor i isavgifter,
och som en helt ny kostnad
600 000 kronor för bogsering av timmer
längs kusten. En svaghet i sjöfartsutredningen
påvisas av att den årskvantitet
bogserat timmer, som den lägger till
grund för beräkningen av avgiften,
transporteras av ett enda företag. Siffran
är således för låg, och avgiften, som
baseras på denna, bör därför sänkas eller
avskaffas. En annan svaghet i utredningen
är det sätt på vilket rabattsystemet
för fjärrlinjesjöfarten utformats.
Denna rabatt utfaller så, att den direkt
gynnar sjöfarten på västkusten. Rabattutformningen
för övrig sjöfart är däremot
sådan, att ett rationellt transportsystem
som det Svenska Cellulosa AB
tillämpar drabbats av stora kostnadsökningar.

Det måste vara uppenbart att utformningen
av transportpolitiken, såsom den
här exemplifierats, får negativa lokalise -

Onsdagen den 30 april 1969

Nr 20

121

Svar på interpellation ang. samordning

politiken inom det norra stödområdet

ringseffekter. Även om icke något av de
större företagen lägger ned sin verksamhet,
får man ta med i beräkningen att
verksamheten hämmas på grund av sämre
lönsamhet i förhållande till motsvarande
företag på sydligare breddgrader
inom landet. Större negativ effekt kan
antas drabba mindre och medelstora företag
och inte minst viljan att nyetablera
företag i den norra delen av landet.

Jag har nu berört de större transportmedlen
och deras betydelse för företagsamheten
i Norrland. Det är, som jag tidigare
anfört, ostridigt att landets geografiska
form medför transportmässiga
och därmed lönsamhetsmässiga handikapp
för företag som etableras långt
norrut och i inlandet. Folkhems- och
jämlikhetsaspekten borde rimligtvis
prägla bedömningen även av dessa frågor.
Den lokaliseringspolitiska målsättningen
kan i annat fall äventyras. Resultatet
blir inte det avsedda, om staten
— som jag tidigare sade — ger med den
ena handen och tar tillbaka med den
andra. Det är därför min bestämda uppfattning,
att en koordination måste ske
mellan den lokaliseringspolitiska målsättningen
och den trafikpolitiska i så
måtto, att den förra överordnas den senare.
Om denna samordning inte kan
nås inom ramen för kostnadstäckningskravet,
bör möjligheterna utredas för en
lösning över statsbudgeten genom någon
form av utvidgning av begreppet »kollektivbiljett».
Tanken borde inte vara
utopisk. Vi har många kommunala trafikföretag,
vilkas intäkter understiger de
totala kostnaderna. Enbart tunnelbanan
i Stockholm går med en förlust på 80
miljoner kronor om året. Den allmänpolitiska
målsättningen måste således
hela tiden ligga i förgrunden.

Herr talman! Mitt anförande blev
ganska långt, men jag har ansett frågan
så betydelsefull, att jag har velat redogöra
för de funderingar som jag hade
innan jag ställde interpellationen. Att

mellan trafikpolitiken och lokaliserings denna

hade sitt berättigande framgår av
kommunikationsministerns svar som är
ytterst glädjande i den del där han säger
sig ha inhämtat att 1968 års lokaliseringsutredning
har för avsikt att i sitt
fortsatta utredningsarbete återigen ta
upp transportfrågornas betydelse från
lokaliseringssynpunkt. Det är egentligen
det svar som jag önskade få på denna
fråga. Jag ville inte ha någon separat
utredning. Kan den göras i ett större
sammanhang är det enbart positivt.

Ett annat positivt inslag i kommunikationsministerns
svar är när han säger
att de merkostnader, som uppkommer
genom att olönsamma transporter
upprätthålls av lokaliseringspolitiska
skäl, får täckas i särskild ordning och
att frågan om vilken underskottstrafik
som skall upprätthållas får prövas från
fall till fall, i samband med att frågan
om stöd från det allmänna blir aktuell.
Detta är en utväg som kan prövas när
som helst och utan avvaktan på vidare
utredningar. Som jag fattar uttalandet
ligger det förfarandet i någon mån utanför
den kollektivbiljett som SJ i dag har.
Det skulle vara intressant att höra i
vilka sammanhang detta system kan tilllämpas
och om det gjorts vid något tillfälle.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Om herr Sellgren förstått
mitt svar rätt -—■ och det tycks han
i varje fall delvis ha gjort —- skulle han
förstå att det inte existerar någon motsättning
mellan å ena sidan trafikpolitiken
och å andra sidan den lokaliseringspolitik
som vi vill bedriva. Det är
vad jag har givit uttryck för i mitt svar.
I den allmänna debatten om trafikpolitiken
talar man tyvärr ofta uteslutande
om kravet på kostnadstäckning men
glömmer vad vi betraktar som det
väsentliga och som själva målet för trafikpolitiken:
att åstadkomma en god
trafikförsörjning. Kostnadstäckningen

122 Nr 20

Onsdagen den 30 april 1969

Svar på interpellation ang. samordning

politiken inom det norra stödområdet

och de diskussioner vi för i anslutning
härtill är en fråga om medlen för att nå
detta mål.

Herr Sellgren anförde en rad exempel
på utredningar som behandlat dessa
frågor och påvisade att om utredningarnas
förslag skulle gå igenom och vi
skulle få avgiftssättningar som baserade
sig på utredningarnas förslag skulle vi
med den ena handen ta tillbaka vad vi
hade givit med den andra handen. Yi
skulle få en motsättning mellan trafikpolitik
och lokaliseringspolitik.

Jag anser — och det har jag vid
många tillfällen givit uttryck för här i
kammaren — att vi inte kan låta de enskilda
statliga myndigheterna var för sig
bedriva lokaliseringspolitik och försöka
»höfta till» de avgifter som skulle vara
lämpliga just inom det området för att
ge företag, som vi av lokaliseringspolitiska
skäl kan vara intresserade av, möjligheter
att verka exempelvis i norr. Vi
måste i stället försöka få en total bedömning
av vilka åtgärder vi i lokaliseringspolitiskt
hänseende skall vidta för
att skapa möjligheter för den lokaliseringspolitik
som vi önskar bedriva. Det
är av det skälet — för att vi skall få
»ordning i bokföringen» — som vi anser
att vi av de berörda verken måste få en
redovisning av det företagsekonomiska
utfallet av transporttjänsterna.

Vi bör också få veta vilka underskott
som finns på t. ex. olika delar av vårt
järnvägsnät. Vi bör alltså erhålla en
redovisning av allt detta, och därefter
har vi att mot bakgrunden av målsättningarna
på t. ex. det lokaliseringspolitiska
eller det sociala området sörja för
att SJ på annat sätt än via avgifter får
den kostnadstäckning som man ändå
bör ha rätt till. Det är av det skälet som
riksdagen t. ex. anvisat 215 miljoner
kronor till den s. k. kollektivbiljetten
och ungefär 10 miljoner kronor till de
icke lönsamma busslinjerna på landsbygden.

Det är också för att åstadkomma en

mellan trafikpolitiken och lokaliserings mer

tillfredsställande trafikförsörjning
som vi tagit initiativ som direkt riktar
sig mot glesbygdens trafikförhållanden.
Vi har sagt oss att vi även för glesbygdens
del bör kunna genom lämpliga
kombinationer av trafikmedel och det
stöd från det allmänna som i skilda
sammanhang kan visa sig motiverat —
i detta fall genom det extra skatteutjämningsbidraget
— åstadkomma den
jämlikhetspolitik i servicehänseende
som vi eftersträvar.

Det finns således — det vill jag mycket
bestämt framhålla —- ingen motsättning
mellan å ena sidan de trafikpolitiska
målsättningarna och å andra sidan
de lokaliseringspolitiska. Jag har också
i slutet av mitt interpellationssvar gett
uttryck för uppfattningen att det riktiga
måste vara att diskutera dessa frågor ur
lokaliseringspolitiska synpunkter just i
lokaliseringssammanhang. Det är därför
jag ansett att den utredning som nu
sysslar med en översyn av lokaliseringspolitiken
också bör undersöka vilken
roll transporterna spelar i detta sammanhang.
Därefter får man diskutera
vilka åtgärder samhället bör vidta för
att åstadkomma den koordination som
herr Sellgren och jag tycks vara överens
om att vi bör eftersträva.

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! Jag vill tacka kommunikationsministern
för detta förtydligande,
som visar att våra uppfattningar
rent teoretiskt sammanfaller ännu mer
än vad jag kunde utläsa av svaret. Kommunikationsministern
framhåller ånyo,
att en godstrafikförsörjning på rimliga
villkor är det primära och att kostnadstäckningskravet
för denna del i någon
mån är sekundärt, även om man för
verket som helhet inte kan bortse från
det kravet. I 1963 års beslut ligger också
att det skall finnas en trafikförsörjning
av minimistandard.

Nu säger kommunikationsministern

Onsdagen den 30 april 1969

Nr 20 123

Svar på interpellation ang. samordning

politiken inom det norra stödområdet

att man inte får »höfta till» några avgifter
för att ett speciellt företag på en
viss ort skall kunna klara sig. På den
punkten är jag helt överens med kommunikationsministern.
Vi har härvidlag
avtalsvägen att gå. SJ bedriver också en
mycket aktiv försäljningspolitik. Men
just i detta avseende finns det vissa begränsningar;
man borde enligt min uppfattning
kanske särredovisa ännu fler
bandelar som går med underskott, för
att de trafikstarka delar som berör
näringslivet verkligen skall kunna konkurrera
på lika villkor. Det finns i dag
en snedbalans, och när dessa saker diskuteras
vid fraktförhandlingar, finner
man att det föreligger en stark begränsning.

Vi kommer då in på frågan om sektoriseringen.
Om man för en allmänt liberal
transportpolitik, måste denna vara
generell för hela landet, så att den inte
missgynnar någon sektor. Jag hänvisar
återigen till sjöfartsutredningen, som jag
i och för sig inte vill ta upp till debatt
eftersom det ännu endast föreligger ett
råförslag. Detta förslag går emellertid
direkt ut på en sektorisering som medför
att vissa områden drabbas mycket
hårt av avgifter, bara därför att de råkar
vara lokaliserade till en landsdel, där
det utmed kusten ibland förekommer
is och besvärliga isförhållanden.

De svåra vintrarna drabbade ju Norrland
i särskilt hög grad, men jag har
inte märkt att de norrländska företagen
har fått vidkännas extra pålägg för att
täcka SJ :s kostnader att rusta upp lok
och vagnpark i syfte att bättre klara de
hårda vinterförhållanden som tycks
kunna förekomma. Det är en sådan typ
av allmän transportpolitik jag eftersträvar.

Statsrådet sade att det inte finns
någon motsättning mellan de lokaliseringspolitiska
strävandena och de trafikpolitiska.
Det kanske inte är fallet på
papperet —• det finns i statsverkspropositionen
uttalanden i den riktningen —

mellan trafikpolitiken och lokaliserings men

jag hävdar att det i praktiken uppkommer
sådana motsättningar.

Vad beträffar den verksamhet som
går med underskott och möjligheten att
göra en prövning från fall till fall skulle
det vara intressant att höra, om herr
kommunikationsministern avsåg just
den kollektivbiljett som SJ har eller om
en särskild prövning skulle kunna ske.
Har det förekommit några sådana fall
och hur sker denna prövning?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill bara göra en
kort precisering. Jag anser att av de
statliga trafikföretagen och de statliga
verken som sysslar med trafikpolitik
skall krävas att de redovisar möjligheterna
att erhålla en kostnadstäckning.
Om de inte kan uppnå en kostnadstäckning
genom avgifter på den verksamhet
de bedriver ankommer det främst på
samhället att avgöra, om vi av lokaliseringspolitiska
eller andra skäl skall tillskjuta
de medel som behövs för att företaget
skall kunna upprätthålla den trafik
som vi av dessa skäl finner vara
önskvärd.

Vad beträffar den sista frågan, om
man från fall till fall — jag vet inte hur
långt herr Sellgren vill gå i detalj —
skall kunna ta lokaliseringspolitiska
hänsyn i den mån att man skall kunna
rubba på avgifter i sammanhanget, vill
jag framhålla att vi försöker föra lokaliseringspolitik
i så att säga stora drag,
inte minst med inriktning på Norrland.
Vi försöker göra en total bedömning av
vilka åtgärder som sammanfattningsvis
behöver vidtas för att få till stånd en
önskad utveckling i Norrland, exempelvis
inlandet. Därvid får diskuteras eventuella
åtgärder utöver t. ex. insatser för
att stödja transportföretagen, och i de
fallen har man att avgöra vilka kompletterande
åtgärder som behöver vidtagas
på kostnadstäckningssidan utöver vad
en normal avgiftsfinansiering kan ge.

124 Nr 20

Onsdagen den 30 april 1969

Interpellation ang. den sociala sammansättningen av klasserna i grundskolan

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! Jag vill tacka för det
sista beskedet och vill något komplettera
motiveringen till min fråga i detta
avseende.

Jag har inte kontrollerat uppgiften,
men det har sagts mig att av två företag
med likadan produktion inom samma
område ■— tunga industrier med likartade
transportbehov och lokaliserade
nära en trafikstark handel respektive i
inlandet — det ena företaget har lyckats
bättre i sina avtalsförhandlingar
om järnvägstransporter och det andra
har lyckats sämre, beroende på skillnaden
i trafikunderlag på de båda bandelarna.

Jag har som sagt inte kontrollerat
uppgiften, men om ett sådant förhållande
skulle uppstå, hoppas jag att den
lokaliseringspolitiska aspekten kommer
med i bilden och att ett svagt trafikunderlag
på en handel inte skall vara
något hinder för ett lika bra avtal som
ett annat företag får som ligger i närheten
av en trafikstark handel.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Den nya trafikpolitik
som vi fick 1963 skall möjliggöra för SJ
att konkurrera på ett bättre sätt med
exempelvis landsvägstransporter genom
att man inte längre är skyldig att alltid
tillämpa samma taxa utan kan träffa avtal
med enskilda företag. Jag föreställer
mig att herr Sellgren och jag är överens
om att detta innebär en fördel för SJ.

Inom ramen för sådana avtal kan två
olika företag få olika fraktkostnader på
SJ, men det beror på mängden av transporter
som SJ har att utföra, de förutsättningar
under vilka transporterna
skall verkställas och de överenskommelser
som kan träffas. Jag menar att
det är en fördel att SJ numera på detta
sätt kan konkurrera med övriga transportföretag
om marknaden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning från Nordiska
rådets svenska delegation med förslag
till ändringar i reglementet för delegationen.

§ 13

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
styrelsens för riksdagens förvaltningskontor
å bordet vilande framställning
om ADB-teknikens utnyttjande
i riksdagsarbetet.

§ 14

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Lindkvist (s), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
vissa negativa verkningar av
bostadstillägg,

herr Thylén (in), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
utbetalningen av bostadstillägg,
och

herr Gustavsson i Alvesta (ep), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående en för
kommunreformen nödvändig upprustning
av vägarna.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 15

Interpellation ang. den sociala
sammansättningen av klasserna
i grundskolan

Ordet lämnades på begäran till

Fru LEWÉN-ELIASSON (s), som yttrade
:

Herr talman! I vissa undersökningar

Onsdagen den 30 april 1969

Nr 20

125

Interpellation ang. den sociala sammansättningen av klasserna i grundskolan

har det konstaterats att klasserna i
grundskolan är så sammansatta, att en
snedhet i den sociala strukturen uppkommer.
Klassernas sociala sammansättning
är givetvis beroende av samhällsmiljön
i stort. Men det finns också
vissa möjligheter för skolornas ledning
att påverka elevernas fördelning på
klasser. Undersökningarna tyder på att
så även förekommit.

En viktig princip för den obligatoriska
skolan är att den skall utgöra en
allsidig social gemenskap. Det är därför
angeläget att skolstyrelserna och skolledningarna
genom fördelning av elever
på klasser, skolornas utrustning m. m.
verkar härför.

Mot denna bakgrund anhåller jag om
kammarens tillstånd att ställa följande
fråga till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
:

Vilka åtgärder avser statsrådet att
vidta för att säkra en allsidig social
sammansättning av klasserna i grundskolan? Denna

anhållan bordlädes.

§ 16

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 144, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) jämte motioner; nr

145, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt;

nr 146, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeringsförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391),
m. m.;

nr 147, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till förordning
om antidumping- och utjämningstull,
m. m.; och

nr 148, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen,
in. m.; samt

från första lagutskottet:
nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken; och

nr 143, i anledning av motioner om
rätt att överklaga övervakningsnämnds
beslut i passärende.

§ 17

Anmäldes motionen nr 1203, av herr
Adamsson m. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts skrivelse nr 71, med överlämnande
av redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation.

Denna motion bordlädes.

§ 18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.45.

In fidem

Sune K. Johansson