Torsdagen den 24 april Sid
ProtokollRiksdagens protokoll 1969:20
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr 20
FÖRSTA KAMMAREN
1969
24—30 april
Debatter m. m.
Torsdagen den 24 april Sid.
Svar på enkla frågor:
av herr Berglund (s) ang. vissa missförhållanden i samband
med tillämpningen av datateknik vid skatteindrivningen i
Stockholm ............................................ 5
av herr Richardson (fp) ang. namn på den nya integrerade
gymnasieskolan ........................................ 8
av herr Sveningsson (m) ang. läkares anmälningsplikt beträffande
trafikfarliga personer ............................ 10
av herr Hiibinette (m) ang. stölder av sprängämnen från SJ :s
godsvagnar ............................................ H
Svar på interpellationer:
av herr Ernulf (fp) ang. den planerade motorvägen mellan
Göteborg och Borås .................................... 14
av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. skogsägarnas möjligheter att
utnyttja planerade virkesterminaler...................... 18
Meddelande ang. enkel fråga av herr Strandberg (m) ang. utbyggnaden
av flygfälten inom stockholmsområdet................ 21
Fredagen den 25 april
Svar på interpellation av herr Stadling (s) ang. lekmannainflytan -
det vid beslut om ändrad indelning i läkardistrikt .......... 22
Tisdagen den 29 april
Avdrag vid beskattningen för bilkostnad vid resa mellan bostad
och arbetsplats .......................................... 28
Om bättre belysning för motorfordon.......................... 41
Svar på interpellation av herr Berglund (s) ang. tillämpningen
av expropriationslagstiftningen ............................ 42
1 Första kammarens protokoll 1969. Nr 20
2
Nr 20
Innehåll
Sid.
Om förenkling av företagens uppgiftsskyldigheter m. m......... 46
Om befrielse från arvsskatt för vissa stiftelser och sammanslutningar
.................................................. 49
Formalisering av domsskrivningen i brottmål.................. 51
Pensionstillskott .................. 55
Interpellation av herr Sveningsson (m) ang. bortforslande och
skrotning av bilvrak ...................................... 63
Meddelande ang. enkel fråga av herr Sveningsson (m) ang. platser
för omlastning av virke vid allmän väg.................. 64
Onsdagen den 30 april
Svar på interpellation av herr Skärman (fp) ang. åtgärder för
kontroll av trafiken med snöscooter ........................ 65
Svar på enkel fråga av herr Strandberg (m) ang. utbyggnaden av
flygfälten inom stockholmsområdet ........................ 68
Samtliga avgjorda ärenden
Tisdagen den 29 april
Statsutskottets utlåtande nr 52, ang. statsbidrag till Riksförbundet
för kriminalvårdens humanisering ........................ 28
Bevillningsutskottets betänkande nr 31, ang. ändring i kommunalskattelagen
.............................................. 28
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 32, om utbildning vid
trafikskolorna i olycksfallsvård............................ 41
— nr 33, om bättre belysning för motorfordon ................ 41
— nr 34, om förenkling av företagens uppgiftsskyldigheter m. m. 46
Utrikesutskottets utlåtande nr 3, ang. riktlinjer för svensk export
av krigsmateriel, m. m................................... 47
Bankoutskottets utlåtande nr 20, om förstatligande av krigsmaterielindustrin
............................................ 47
Statsutskottets utlåtande nr 54, ang. förslag till statligt förarskydd 47
— nr 61, ang. allmän beredskapsstat: vissa allmänna frågor .... 47
— nr 62, ang. allmän beredskapsstat: justitiedepartementet .... 48
— nr 63, ang. allmän beredskapsstat: utrikesdepartementet .... 48
— nr 64, ang. allmän beredskapsstat: försvarsdepartementet .. 48
—- nr 65, ang. allmän beredskapsstat: socialdepartementet .... 48
— nr 66, ang. allmän beredskapsstat: kommunikationsdepartementet
.................................................. 48
-— nr 67, ang. allmän beredskapsstat: finansdepartementet .... 48
— nr 68, ang. allmän beredskapsstat: utbildningsdepartementet 48
— nr 69, ang. allmän beredskapsstat: handelsdepartementet .. 48
— nr 70, ang. allmän beredskapsstat: inrikesdepartementet .... 48
— nr 71, ang. allmän beredskapsstat: industridepartementet .. 48
— nr 72, ang. utgifter på tilläggsstat III: justitiedepartementet 48
Innehåll
Nr 20
3
Sid.
— nr 73, ang. utgifter på tilläggsstat III: utrikesdepartementet 48
— nr 74, ang. utgifter på tilläggsstat III: försvarsdepartementet 48
— nr 75, ang. utgifter på tilläggsstat III: socialdepartementet.. 49
—• nr 76, ang. utgifter oå tilläggsstat III: kommunikationsdepartementet
................................................ 49
— nr 77, ang. utgifter på tilläggsstat III: finansdepartementet.. 49
— nr 78, ang. utgifter på tilläggsstat III: utbildningsdepartementet
.................................................. 49
— nr 79, ang. utgifter på tilläggsstat III: handelsdepartementet 49
— nr 80, ang. utgifter på tilläggsstat III: inrikesdepartementet 49
— nr 81, ang. utgifter på tilläggsstat III: civildepartementet .. 49
Bevillningsutskottets betänkande nr 34, ang. befrielse från arvsskatt
för vissa stiftelser och sammanslutningar som är befriade
från gåvoskatt .......................................... 49
— nr 36, ang. ändring i förordningen om sjömansskatt.......... 51
— nr 37, ang. ändring i tulltaxeringsförordningen, m. m....... 51
— nr 38, ang. antidumping- och utjämningstull, m. m........... 51
— nr 39, ang. ändring i uppbördsförordningen, m. in........... 51
Bankoutskottets utlåtande nr 21, ang. anslag på tilläggsstat II:
Riksdagen och dess verk m. m........................... 51
— nr 22, om en översyn av riksdagens handläggnings- och kansli
rutiner
.................................................. 51
Första lagutskottets utlåtande nr 28, ang. ändring i rättegångsbalken
.................................................... 51
— nr 29, om handläggning av narkotikamål inom stängda dörrar 55
— nr 30, om rätt att överklaga övervakningsnämnds beslut i passärende
.................................................. 55
— nr 31, om omprövning av bestämmelserna beträffande handel
med explosiva varor...................................... 55
Andra lagutskottets utlåtande nr 39, ang. sjukpenningklass vid
s. k. bristyrkesutbildning ................................ 55
— nr 41, ang. pensionstillskott, m. m......................... 55
Statsutskottets utlåtande nr 53, ang. pensionstillskott, m. m..... 62
Andra lagutskottets utlåtande nr 42, om återplacering i sjukpenningklass
i visst fall...................................... 62
— nr 43, om samordning mellan sjukpenning och sjukbidrag .. 62
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33, ang. utformningen av körkort 63
— nr 34, om obligatorisk reflexanordning för gående.......... 63
— nr 35, om rätten att parkera i s. k. T-kors.................. 63
Jordbruksutskottets utlåtande nr 14, ang. allmän beredskapsstat:
jordbruksärenden ........................................ 63
— nr 15, ang. utgifter på tilläggsstat III: jordbruksdepartementet 63
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 35, om åtgärder för
att förhindra trafikolyckor bland skolungdomen ............ 63
— nr 36, om intensifierad forskning och upplysning om allergier 63
— nr 37, om inrättande av beställningscentraler för byggnadsreparationer
............................................ 63
Torsdagen den 24 april 1969
Nr 20
5
Torsdagen den 24 april
Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.
Justerades protokollet för den 16 innevarande
månad.
Ang. vissa missförhållanden i samband
med tillämpningen av datateknik vid
skatteindrivningen i Stockholm
Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr Berglunds (s) fråga
angående vissa missförhållanden i samband
med tillämpningen av datateknik
vid skatteindrivningen i Stockholm,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 18 april, och anförde:
Herr talman! Herr Berglund har frågat
mig om jag observerat att det år
1966 i Stockholm införda systemet med
skatteindrivning genom databehandling
— enligt uppgifter i dagspressen
•— medfört kaos i Stockholms skatteindrivning
så att en oproportionerligt hög
avskrivning av stockholmarnas skatteskulder
måste göras under senare år
jämfört med vad som under dessa år
avskrivits i landet i övrigt, där detta
system ej tillämpas, samt att systemet
i ett stort antal fall medfört att överskjutande
preliminär skatt enligt 1968
års taxering överförts till kronofogdemyndigheten
till följd av felaktiga uppgifter
om restförda obetalda skatter.
Slutligen har herr Berglund frågat vilka
åtgärder jag ämnar vidta för att
komma till rätta med detta förhållande.
Skatteindrivningen i Stockholm har
traditionellt visat ett klart sämre resultat
än genomsnittet för landet. Samma
förhållande kännetecknar övriga storstadsregioner.
Bl. a. för att råda bot på
detta påbörjades någon tid efter förstatligandet
av exekutionsväsendet den
1 januari 1965 en övergång till ADBrutiner
vid skatteindrivningen i Stockholm.
Omläggningen har medfört vissa
svårigheter, men uppgifterna i pressen
är betydligt överdrivna. Inte heller har
procenten för avskrivning av stockholmarnas
skatteskulder varit oproportionerligt
hög under de senaste åren som
helhet taget.
De svårigheter som uppkom för skatteindrivningen
i Stockholm i samband
med övergången till ADB är numera i
stort sett övervunna. Indrivningsresultatet
bör emellertid kunna förbättras.
I detta syfte utreder exekutionsväsendets
organisationsnämnd och statskontoret
f. n. utformningen av det administrativa
systemet inom exekutionsväsendets
område.
Herr BERGLUND (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Sträng för svaret, samtidigt
som jag vill betona att sådana saker
som jag påtalat i min enkla fråga kan
inträffa överallt där man försöker rationalisera
en verksamhet. Men även mot
den bakgrunden tycker jag att svaret
är en smula optimistiskt hållet.
I sakfrågan är läget följande: År 1965
hade man avskrivningar på restantier
med 2,8 procent i Stockholm och 3,1
procent i landet i övrigt. Siffrorna från
1965 var alltså rätt lika. Sedan har man
i Stockholm skaffat datamaskiner. Utvecklingen
från 1965 till 1968 har blivit
följande. I Stockholm har restantiesumman,
alltså skatteskulder som lämnats
till indrivning, ökat med 33 procent
och i landet i övrigt med ungefär
90 procent. Men ser man på avskrivningsprocenten
så har denna i Stock
-
6
Nr 20
Torsdagen den 24 april 1969
Ang. vissa missförhållanden i samband med tillämpningen av datateknik vid
skatteindrivningen i Stockholm
holm mer än tiodubblats och kommit
upp till den notabla siffran av 14,4 procent
1968 medan landet i övrigt håller
sig på 7,3 procent. Av 409 miljoner kronor
att indriva i Stockholm har avskrivits
59 miljoner år 1968 och på 1 579
miljoner kronor i landet i övrigt har
man endast behövt avskriva 115 miljoner
kronor. Avskrivningsbeloppet i
Stockholm är således mer än hälften av
vad som avskrivits i landet i övrigt,
medan restantierna där är fyra gånger
så stora som i Stockholm. Detta innebär
att man faktiskt genom datamaskinerna
fått en högre avskrivningsprocent
i Stockholm — om vi skall tro personaluppgifterna.
Detta får också biverkningar. Man
tvingas göra avskrivningar därför att
man efter övergången till det nya systemet
inte hinner med indrivningarna.
De personer som på detta sätt befrias
från skatt men som borde ha betalat
kanske inte har något att invända, men
andra skattebetalare drabbas i stället.
Här inträffar det alltså att den plikttrogne
skattebetalaren får betala för
den mindre plikttrogne.
Övergången till datamaskin har också
fått andra icke önskvärda konsekvenser,
t. ex. att folk förs upp på restlängd
som inte skall stå där. Vidare händer
det att personer som klagar hos uppbördsmyndigheten
inte får något besked,
i alla händelser inte utan avsevärd
tidsutdräkt. Dessutom rubbas naturligtvis
folks förtroende för det allmänna,
om de påförs skatter under motivering
att dessa inte betalats, medan
de i verkligheten har gjort det och inte
får omgående besked när de klagar.
I en privat affärsverksamhet — om
man nu skall ta ett sådant exempel —•
går det inte alls att sköta sina kundfordringar
på det sättet. Uppbördsmyndigheterna
begagnar till på köpet införsel,
då man ju har krav på betydligt
större noggrannhet.
Herr statsrådet STRÄNG:
Herr talman! Herr Berglund har i
sin fråga åberopat en artikel i tidningspressen.
Jag har studerat den där artikeln.
Den var införd i en kvällstidning
här i Stockholm. Men både herr
Berglund och jag är väl tämligen immuniserade
mot kvällstidningsreportage
i vad det gäller vederhäftigheten. I detta
fall är det fråga om utomordentliga
överdrifter.
Jag förstår emellertid att herr Berglund
kan tycka att de nu aktuella förhållandena
ser en smula underliga ut.
Han belyste dem med vissa siffersammanställningar.
För det första tror jag inte att en jämförelse
mellan Stockholm och landet i
övrigt är helt adekvat. Både deklarations-,
uppbörds- och indrivningsproblemen
blir av naturliga skäl svårare
i en storstad än vad de är ute på landsbygden.
Människorna i storstaden är
mer differentierade till status och inkomst,
mera flyttbara, mera föränderliga
i sina förhållanden. Därför är en
sådan här jämförelse mellan storstaden
Stockholm exklusivt och riket i övrigt
inte alldeles klarläggande.
Det är riktigt att indrivningen har
varit större i Stockholm än i landet i
övrigt. Med vad jag nu anfört tror jag
mig ha förklarat anledningen till detta.
Nu står emellertid avskrivningarna
logiskt i rimlig proportion till indrivningarna.
Om jag gör en annan jämförelse
än herr Berglund, en jämförelse
med städer som inte är lika stora som
Stockholm men ligger mer eller mindre
i närheten av Stockholms storlek —• jag
tar städerna Göteborg, Malmö, Norrköping,
Hälsingborg, Eskilstuna och Gävle
för att få en rik sortering — ter sig situationen
bra mycket fördelaktigare för
Stockholms vidkommande. Det visar sig
att de avskrivningar man tvingats göra
under de tre senaste åren inte är större
för Stockholms vidkommande än i de
andra nu nämnda städerna. Avskrivningarna
ligger för de tre åren på ett
Torsdagen den 24 april 1969
Nr 20
7
Ang. vissa missförhållanden i samband med tillämpningen av datateknik vid
skatteindrivningen i Stockholm
medeltal av sju procent för Stockholm,
Göteborg, Malmö och Eskilstuna och på
ett icke obetydligt högre medeltal för
Norrköping, Hälsingborg och Gävle. Jag
tycker att denna jämförelse är, som jag
uttryckte det, mer adekvat.
Vidare kan man inte göra sådana jämförelser
som jag tyckte mig finna i herr
Berglunds redovisning. Att man 1966 —
som var det första år Stockholm tilllämpade
ADB-systemet —• får en indrivning
som är så låg som en halv
procent och 1968 en indrivning som
är uppe i tio procent är inte ett uttryck
för att ADB-systemet misslyckats. Det
hela har sin naturliga förklaring däruti
att man det första året tvingades använda
all den personal man hade till
att organisera upp ADB-kontoret och
den maskinella och mekaniska redovisning
som ADB-systemet innebär. Man
fick helt enkelt slå av på takten i fältarbetet.
När man sedan hade organiserat
ADB-kontoret, tog man itu med fältarbetet
icke allenast för 1968 utan även
för de tidigare åren. Där har man den
naturliga förklaringen till den relativt
starkt accentuerade ökningen. När jag
gör denna jämförelse för att rehabilitera
Stockholm, vilket jag föreställer
mig att herr Berglund är tillfredsställd
med i sin egenskap av gammal stockholmare,
vill jag understryka att det
bara är Stockholm som har tillämpat
datasystemet under dessa tre år, medan
de övriga jämförbara städerna fortfarande
arbetar med den gamla manuella
metoden. Utifrån den jämförelsen kan
man inte säga att datasystemet misslyckats
utan snarare motsatsen. Jag har
velat ge dessa kompletteringar på denna
punkt.
Herr Berglund avslutar sin fråga med
att ta upp ett annat problem, nämligen
påståendet i tidningarna att den överskjutande
skatten enligt 1968 års taxering
i ett stort antal fall överförts till
kronofogdemyndigheterna för att täcka
felaktigt restförda skatter. Den uppgiften
är emellertid felaktig. Det finns na
-
turligtvis en förklaringsgrund även där.
Man har under senare tid sammanfört
Stockholms stad och Stockholms län
till ett gemensamt uppbördsområde, och
det har föranlett en definitiv omnumrering
av alla skatteredovisningsskyldiga,
vilket skapade en komplikation i redovisningen,
då en hel del skattskyldiga
fortsatte att redovisa på sina gamla
nummer. Uppbördsmyndigheterna var
dock på det klara med att man inte
gärna kunde straffa dem som betalt
preliminärskatt genom att kvitta på
grund av ofullständigheter i systemet.
Därför har man inte haft något kvittningsförfarande
under 1968. Däremot
har man självfallet använt kvittningsförfarandet
för tidigare kvarliggande
kvarskatter och avräknat dem mot den
överskjutande skatt som reguljärt återlämnats
i slutet av 1968 till den medborgare
som varit berättigad därtill.
Däremot har någon sådan kvittning
inte skett under 1968.
Med detta tror jag att herr Berglunds
oro beträffande det sista avsnittet av
hans fråga på det hela taget skall vara
stillad.
Herr BERGLUND (s):
Herr talman! Jag vill försäkra herr
finansministern att jag inte varit så
lättsinnig att jag bara läst tidningarna;
jag har även gjort egna forskningar.
Jag har som utgångspunkt tagit 1965.
alltså innan man övergått till det nya
systemet. I samband med hela denna
redogörelse vill jag också säga att aldrig
har skillnaden mellan Stockholm
och landet i övrigt i fråga om avskrivningar
varit så stor som 1968.
Jag vill ifrågasätta om svårigheterna
är övervunna, men jag är glad att jag
fäst finansministerns uppmärksamhet
på förhållandena. Både finansministern
och jag vill ju att verksamhet som bedrivs
av det allmänna skall fungera väl,
och jag ställde min fråga på grund av
att jag funnit att förhållandena, så som
8
Nr 20
Torsdagen den 24 april 1969
Ang. namn på den nya integrerade gymnasieskolan
de ter sig för den enkle medborgaren,
för närvarande inte är tillfredsställande.
Jag hoppas att de skall kunna rättas
till så snart som möjligt; det är inte
så stora problem. Om man bara sätter
kunnigt folk på uppgiften rättar de snart
till vad som brister.
Herr statsrådet STRÄNG:
Herr talman! Det finns ytterligare
en synpunkt som jag skulle vilja anföra,
och därefter föreställer jag mig att
herr Berglund är helt nöjd.
År 1965 rörde sig avskrivningarna
om 2,8 procent, och då arbetade man
fortfarande med den traditionella manuella
metoden. Vid motsvarande tid
var avskrivningarna i Göteborg 3,2, i
Malmö 1,8, i Hälsingborg 0,5, i Eskilstuna
4 och i Gävle 4,5 procent. Det var
över huvud taget ganska låga avskrivningar.
Under 1968, då man i Stockholm
använde ADB-systemet men däremot
inte i de övriga städerna, var avskrivningsprocenten
i Stockholm 10,5,
Göteborg 10,3, Malmö 7,5, Norrköping
10,3, Hälsingborg 10,2, Eskilstuna 11,2
och Gävle 12,9. Utvecklingen var exakt
densamma i samtliga städer, oavsett om
man använt datamaskiner eller suttit
och arbetat med bläck och penna, reservoarpenna,
kulspetspenna eller
blyertspenna. Den omständigheten att
datamaskinen kommit in i bilden kan
inte åberopas som ett skäl till denna
utveckling.
Det finns emellertid en annan, mycket
naturlig förklaring. 1965 hade vi
en högkonjunktur. Under 1968, då vi
bakom oss hade 1967 års inkomster och
1968 som taxeringsår, var konjunkturen
en annan. Jag föreställer mig att
det fanns människor som hade anpassat
sina utgifter till högkonjunkturens
förhållanden och därför vaknade upp
med en kvarskatt, som var större 1968
än under högkonjunkturåret. Som jag
inledningsvis sade finns det en logisk
relation mellan indrivningsresultatet
och kvarskattens höjning.
Jag tror att denna sista kommentar
ger åtskilligt mer av sanningen när det
gäller att förklara den utveckling vi
haft.
Överläggningen ansågs härmed slutad.
Ang. namn på den nya integrerade
gymnasieskolan
Herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
PALME erhöll ordet
för att besvara herr Richardsons (fp)
fråga angående namn på den nya integrerade
gymnasieskolan, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
17 april, och yttrade:
Herr talman! Herr Richardson har
frågat mig vilket namn jag tänker ge
den integrerade gymnasieskola som
1968 års riksdag fattade beslut om.
Beredningen av namnfrågan pågår
alltjämt och jag kan därför f. n. inte
lämna det begärda beskedet.
Herr RICHARDSON (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret.
Den direkta anledningen till att jag
ställt den här frågan om namnet på den
blivande gymnasieskolan är en iakttagelse
som jag gjorde då jag läste U 68 :s
debattskrift Mål för högre utbildning.
Man använder där nästan genomgående
namnet mellanskolan. Detta är mot
bakgrunden av riksdagens ställningstagande
i samband med beslutet om
den nya gymnasieorganisationen i höstas
ganska anmärkningsvärt. Riksdagen
avvisade nämligen då just det namnet
och förordade bland de förslag som
fanns med i propositionen namnet
gymnasium. Om man därtill lägger att
ordföranden i U 68 är statssekreteraren
i utbildningsdepartementet, så är det
— tycker jag — ganska naturligt att
fråga sig om departementet trots riksdagens
uppfattning tänker hålla fast
Torsdagen den 24 april 1969
Nr 20
9
Ang namn
vid namnet mellanskolan. Detta användes
ju som arbetsnamn i propositionen.
Det vore värdefullt att få den saken
kommenterad.
Statsrådet Palme förklarade i propositionen
att han med ledning av den
fortsatta diskussionen skulle föreslå
Kungi. Maj:t att fastställa namnet på
den nya skolan. Nu har det, såvitt jag
kunnat märka, inte förekommit någon
diskussion om namnet. Det vore intressant
att få veta hur man inom departementet
tänker ta reda på de olika berörda
parternas uppfattning i denna
fråga. Jag tänker då närmast på lärares
och elevers uppfattning. Man kan för
all del säga att denna namnfråga inte
hör till de allra viktigaste frågorna,
men den är ändå inte alldeles oväsentlig.
Den nya skolan kommer ju att bli
arbetsplats för flera hundra tusen människor.
Låt mig ytterligare framhålla en sak:
På grund av den terminologiska förbistringen
visar det sig svårt att diskutera
frågor, som rör det frivilliga
skolsystemet, utan att missförstånd
uppstår. Eftersom det namn som 1968
års riksdag förordade, nämligen gymnasium,
nu betecknar en del eller en
sektor av den blivande skolan, måste
man laborera med andra beteckningar
för att hålla isär begreppen. Det problemet
kommer ju att kvarstå, om
Kungl. Maj:t fattar beslut i enlighet
med riksdagens uttalade mening. Då
måste man rimligtvis ge den skolform
som nu går under beteckning gymnasium
ett nytt namn, såvida man inte
helt enkelt kan slopa namnen på alla
tre sektorerna: gymnasium, fackskola
och yrkesskola.
Att situationen för närvarande är
minst sagt förvirrad framgår med all
tydlighet, om man läser den s. k. huvudmannautredningens
betänkande Huvudmannaskapet
för de gymnasiala skolformerna.
Där används åtminstone fyra
olika beteckningar för en och samma
sak — den integrerade gymnasieskolan,
den gymnasiala skolan, den inte
-
på den nya integrerade gymnasieskolan
grerade gymnasiala skolan och mellanskolan.
Likadant om inte värre är det
i många andra sammanhang.
Det vore visserligen olyckligt, om
namngivningen forcerades fram, men
nog skulle det vara värdefullt, om diskussionen
kring namnet kom i gång
och om namnet kunde fastställas någorlunda
snart. Statsrådet Palme har
svarat att beredningen av namnfrågan
alltjämt pågår. Det vore värdefullt att
få veta hur långt arbetet har framskridit,
när frågan kan tänkas få sin lösning
och på vilket sätt olika intressenters
synpunkter kan komma att inhämtas.
Herr statsrådet PALME:
Herr talman! Herr Richardson sköt
på den stackars huvudmannautredningen.
Såvitt jag kan förstå måste dess
betänkande ha gått i tryck innan riksdagen
uttalade sitt förord beträffande
namnet. Utredningen var sålunda
tvungen att famla litet grand i blindo.
Mitt svar är mycket enkelt. Herr
Richardson konstaterade att någon förvirring
uppstått och att det är svårt när
man skall laborera med en term för en
skolform som nu existerar, gymnasium,
och ha samma term för en kommande
skolform. Vid sakbehandlingen, som ju
ändå är det centrala, har vi funnit att
hela beredningsarbetet rörande detta
väldiga komplex blir nästan omöjligt,
om man använder ordet gymnasium,
vilket riksdagen ju har förordat. Då
får man hela tiden laborera med »det
nuvarande gymnasiet» och »det därefter
kommande gymnasiet». När man bereder
frågan i sak, måste man hålla
fast vid den enkla tankegång som jag
framhöll i riksdagsdebatten. Man måste
ha ett neutralt namn — mellanskolan
eller vilket namn som helst som inte
används för en nu existerande skolform.
När beredningsarbetet är klart
och det är dags att skriva en författning,
då är tidpunkten inne att definitivt
besluta om namnet.
10
Nr 20
Torsdagen den 24 april 1969
Ang. läkares anmälningsplikt beträffande trafikfarliga personer
Jag skall gärna erkänna att sedan
namnfrågan senast diskuterades i riksdagen
har jag inte ägnat den någon
överväldigande tid och tankeverksamhet,
men jag skall med uppmärksamhet
följa den debatt som kan uppstå i namnfrågan.
När beredningen i sakfrågorna
är klar och författningsarbetet skall börja
— jag kan inte säga exakt när det
blir — är det, som sagt, dags att fatta
beslut om namnet.
överläggningen förklarades härmed
slutad.
Ang. läkares anmälningsplikt beträffande
trafikfarliga personer
Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Sveningssons
(m) fråga till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
läkares anmälningsplikt beträffande
trafikfarliga personer, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för
den 9 april, och anförde:
Herr talman! Herr Sveningsson har
frågat chefen för socialdepartementet,
om han är villig att utfärda klarare direktiv
vad gäller läkarnas anmälningsplikt
beträffande personer som i egenskap
av körkortinnehavare kan misstänkas
utgöra en fara i trafiken. Frågan
har överlämnats till mig för besvarande.
Medicinalstyrelsen har i cirkulär den
26 april 1965 rekommenderat läkarna
att anmäla till länsläkare, resp. förste
stadsläkare, när en person befinns lida
av sådan sjukdom eller defekt att den
uppenbarligen kan medföra synnerlig
fara för trafiksäkerheten vid förande
av motorfordon. En förutsättning är att
personen i fråga har eller kan antas
ha körkort. Det åligger läns- och stadsläkare
att vidarebefordra sådan anmälan
till vederbörande länsstyrelse. I
cirkuläret exemplifieras en rad sjukdomstillstånd
som kan aktualisera anmälningsfrågan.
I prop. 1967:55, där bl. a. vissa körkortsfrågor
behandlades, anförde föredragande
departementschefen, att det
gått alltför kort tid sedan medicinalstyrelsens
cirkulär utfärdats för att
man skulle kunna bedöma dess effekt
på anmälningarnas omfattning. Medicinalstyrelsen
borde ägna frågan fortsatt
uppmärksamhet och anmäla hos Kungl.
Maj:t, om ingen förbättring skedde, eller
själv överväga en anmälningsskyldighet.
En uppföljning har skett inom socialstyrelsen
och problemet i hela dess vidd
är nu i hög grad aktuellt inom styrelsen.
En arbetsgrupp har nyligen tillsatts
med uppgift bl. a. att överväga en
anmälningsskyldighet i fråga om vissa
sjukdomar eller defekter som kan bedömas
trafikfarliga med hänsyn till att
de kan leda till akut rubbning av medvetandet.
Frågan om olika sjukdomars
och defekters betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt
ägnas också i övrigt
stor uppmärksamhet.
Något särskilt initiativ från min sida
anser jag inte påkallat med hänsyn till
den utredning som pågår.
Herr SVENINGSSON (m):
Herr talman! Jag tackar i vanlig ordning
statsrådet för svaret på min fråga.
Orsaken till att denna fråga framställts
är närmast den att vid en i mars månad
hållen konferens, anordnad av socialstyrelsen,
för läns- och stadsläkare, hälsovårdskonsulenter
och en del annan
personal från länsstyrelserna framkom
att det är ytterst olika vilka principer
som tillämpas, när körkort indrages på
grund av sjukdom.
Jag skall läsa upp ett stycke ur ett
tidningsreferat från konferensen. Vid
detta sammanträde har det redan talats
om hur riskfyllt och vanskligt det är att
återge vad tidningarna skriver, men det
här citatet är inte ur någon aftontidning
— de har ju fått sina domar här
tidigare — utan ur Dagens Nyheter från
den 15 mars, och jag hoppas att refera
-
Torsdagen den 24 april 1969
Nr 20
11
Ang. stölder av sprängämnen från SJ:s godsvagnar
tet är vederhäftigt. I ingressen står det
så här: »En del läkare anmäler patienter
med psykiska sjukdomar, dålig
syn eller epilepsi för länsstyrelsen så
att deras körkort kanske dras in, andra
gör det inte. En del länsläkare sitter
som förtroendeläkare i försäkringskassan,
de får automatiskt tag i alla misstänkta
fall. En del äldre läkare, som
egentligen slutat praktisera, är oerhört
populära som utfärdare av friskintyg
för körkort.»
I referatet sägs vidare: »Olika läkare
har emellertid helt skilda sätt att se på
de här frågorna, visade det sig under
diskussionen. Särskilt stor var förvirringen
kring försäkringskassans förtroendeläkare.
I vissa län anmäler dessa
alla sjukdomsfall som kan misstänkas
medföra trafikfaror, i andra inte. Det
finns län där länsläkaren samtidigt är
förtroendeläkare — och därmed anser
sig kunna ta upp alla misstänkta ärenden.
Enligt vissa av de närvarande läkarna
var detta knappast författningsenligt.
»
Litet längre fram i artikeln kan man
läsa: »Läkaropinionen är alltså splittrad
i den här frågan. En del vill värna
om patientens förtroende. Andra hävdar
övertygande att det bör vara lika
självklart att avhålla en sjuk från att
köra bil som det är att isolera en smittspridare.
Alla efterlyser klarare direktiv
från socialstyrelsen.»
Det är allvarligt — och säkert anser
personen i fråga att det är ett hårt ingripande
— när någon på grund av sitt
sjukdomstillstånd mister körkortet,
men detta är i vissa fall nödvändigt.
Personen kan, om han får ha kvar körkortet,
vara en fara både för sig själv
och andra. Angeläget är emellertid att
dessa sjukdomsfall, då körkortet behöver
indragas, blir så likartat bedömda
och behandlade som möjligt. Det finns
anledning framhålla att det bör ske en
sträng kontroll över att ingen blir oriktigt
och orättvist behandlad.
Jag tycker att vad som sägs i sista
delen av svaret är värdefullt. Där utta
-
las att en uppföljning har skett inom
socialstyrelsen och att problemet är i
hög grad aktuellt inom styrelsen. En arbetsgrupp
har nyligen tillsatts, säger
statsrådet, med uppgift bl. a. att överväga
en anmälningsskyldighet beträffande
vissa sjukdomar som kan bedömas
vara trafikfarliga. Vidare anförs att
dessa frågor ägnas ur trafiksäkerhetssynpunkt
också i övrigt stor uppmärksamhet.
Jag tackar för denna uppgift.
Det verkar som om statsrådet inte skulle
behöva ta något särskilt initiativ i
just denna fråga. Vad som framkom
vid den konferens jag här tidigare berört
har kanske ändå betytt en hel del.
Överläggningen ansågs härmed slutad.
Ang. stölder av sprängämnen från
SJ:s godsvagnar
Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Hiibinettes
(m) fråga angående stölder av
sprängämnen från SJ :s godsvagnar, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 16 april, och yttrade:
Herr talman! Herr Hubinette har
frågat mig om jag observerat att stölderna
av sprängämne från statens järnvägars
godsvagnar fortsätter i oförminskad
skala samt att låsning av de
sprängämneslastade vagnarna inte är
obligatorisk.
I mitt svar till herr Hubinette den
5 december förra året på en fråga om
låsning av järnvägsvagnar lastade med
vapen, ammunition och sprängämnen,
nämnde jag bl. a., att frågan om en
skärpning av reglerna för transport av
dylika varor utreddes av SJ och rikspolisstyrelsen.
Utredningen är ännu inte klar men
SJ har i avvaktan härpå vidtagit olika
åtgärder för att minska riskerna för
stöld ur järnvägsvagnar av vapen, ammunition
och sprängämnen. Sålunda
har linjebefäl och andra berörda upp
-
12
Nr 20
Torsdagen den 24 april 1969
Ang. stölder av sprängämnen från SJ:s godsvagnar
repade gånger direkt instruerats om
vikten av skärpt bevakning av sändningar
med bl. a. explosiva varor. Vidare
har kontakter tagits med avsändare
av dylikt gods med begäran att
de skall låsa vagnarna med egna lås
av solid beskaffenhet. Föreskrifter om
obligatorisk låsning genom avsändarnas
försorg av vagnar som innehåller
explosiva varor har utarbetats men ännu
inte utgetts. Bl. a. har nämligen vissa
avsändare av olika skäl ställt sig
skeptiska till en sådan skärpning. Vidare
har tidigare erfarenheter visat att
låsning i och för sig inte är ett tillräckligt
effektivt medel för att hindra
stöld av de farliga varorna.
Det är en väsentlig säkerhetsfråga
som herr Hiibinette tagit upp. Behovet
av effektiva åtgärder för att förhindra
att obehöriga kommer åt explosiva varor,
var de än förvaras, är odiskutabelt.
Järnvägsvagnar som innehåller dylikt
gods är alltid föremål för speciell
tillsyn under själva transporten. SJ :s
personal har vidare skyldighet att på
bestämmelsestationen underrätta mottagaren
så snart som möjligt efter det
att explosiv vara ankommit. För transport
av dynamit, svartkrut och därmed
i avseende på transportsäkerhet jämförliga
sprängämnen och krutslag är föreskrivet,
att mottagaren är skyldig att
hämta eller lossa sådan vara senast två
timmar efter det att varan blivit tillgänglig.
I normalfallen fungerar detta system
tillfredsställande men under vissa förhållanden
kan problem uppstå, t. ex.
om en vagn med explosiva varor ankommer
så sent till bestämmelsestationen
en lördag att avhämtning av godset
kan ske först måndag morgon. Över ett
veckoskifte är det givetvis förenat med
särskilda svårigheter att med tillgänglig
personal upprätthålla en effektiv bevakning
av vagnarna. Det har också
visat sig att det företrädesvis är vid sådana
tillfällen som vagnar brutits upp
och tillgrepp av gods ägt rum. Jag för
-
utsätter att man vid den pågående översynen
av gällande regler särskilt beaktar
nödvändigheten av att komma till
rätta med dessa olägenheter.
Med hänvisning till det arbete som
pågår inom SJ och rikspolisstyrelsen
och till den uppmärksamhet SJ även i
övrigt ägnar frågan är det min förhoppning
att man inom den närmaste tiden
skall komma fram till en lösning av de
aktuella problemen så att säkerhetskraven
i samband med transporter på
järnväg av explosiva varor kan upprätthållas.
Herr HuBINETTE (m):
Herr talman! Jag tackar statsrådet
Lundkvist för svaret på min fråga.
Det är riktigt att jag i höstas också
tog upp denna fråga och i december
fick svar från statsrådet Lundkvist. Jag
vill förtydliga detta med att säga att
svaret mycket riktigt gavs den 5 december.
Frågan var dock ställd redan
den 14 november. Jag fick då samma
svar som i dag, nämligen att SJ och
rikspolisstyrelsen håller på att se över
reglerna för dessa transporter. Statsrådet
sade då att han räknade med att
den omprövning som skedde skulle kunna
skapa bättre förhållanden.
Jag kan inte underlåta att i detta
sammanhang framhålla att jag i samband
med det förra svaret fick ett litet
nyp i örat. Det var när statsrådet förklarade
att redan innan jag ställt min
fråga var den här omprövningen på
väg. Jag vet inte om detta innebär en
antydan om att riksdagsmän inte skall
blanda sig i sådana här angelägenheter
därför att de sköts på annat sätt. Men
är det så anser jag att den här frågan
har skötts dåligt. Ty räknat från den 11
november — då enligt statsrådet en omprövning
redan inletts — har mer än
ett halvt år gått, och stölderna pågår
fortfarande.
När jag ställde frågan den gången hade
grava tillgrepp skett i Uppsala. Några
småpojkar hade tagit kilovis med
Torsdagen den 24 april 1969
Nr 20
13
Ang. stölder av sprängämnen från SJ:s godsvagnar
sprängmedel och ställt till trassel. Den
här gången har allvarliga tillgrepp skett
i Karlskrona vid ett par olika tillfällen.
Det var 42 kilo sprängdeg som stals ur
en olåst järnvägsvagn plus en rulle
stubintråd på 100 meter samt 200 kilo
krutstubin. Detta var vid det ena tillfället,
vad som hände vid det andra har
jag inga uppgifter om.
Rikspolisstyrelsen och de i detta sammanhang
ansvariga vid SJ säger att sådana
här stölder förekommer. Jag är
medveten om, statsrådet Lundkvist, att
detta är ett besvärligt problem. Jag tror
inte heller att man helt kan komma
ifrån sådana tillgrepp. Men jag tycker
att det ändå tar ovanligt lång tid att
komma fram till något så när säkra
förhållanden när ett halvt år nu har
gått sedan man började angripa problemet
och ännu inte kommit till något
påtagligt resultat.
Statsrådet säger visserligen att linjebefäl
och andra berörda befattningshavare
fått tillsägelse att hålla uppsikt
etc. men att det inte går att få till stånd
en ordentlig låsning av vagnarna, därför
att många avsändare av gods är
skeptiska till detta. Det kanske kan
hända att någon hesiterar inför kostnaden
av ett lås, men jag tycker det
är ett svagt argument att säga att det
finns avsändare som är skeptiska. Nog
borde SJ och rikspolisstyrelsen kunna
utfärda sådana bestämmelser som verkligen
blir åtlydda. Jag har själv varit
med om att lasta gods på järnvägsvagnar.
Då fanns ganska bestämda föreskrifter
för lastningen. Varför skall man
då inte också i det här fallet kunna
skapa bestämmelser som försvårar dessa
stölder?
I slutet av sitt svar tog statsrådet upp
det förhållandet att järnvägsvagnarna
kan komma fram till respektive stationer
på en lördag, då personal att lossa
vagnarna inte finns tillgänglig. Detta
måste vara ett svepskäl. Som jag nyss
sade: Nog skall SJ kunna dirigera trafiken
så att eu vagn, som man vet är
lastad med sprängmedel, en farlig
vagnslast alltså, kan komma fram till
sin bestämmelsestation när det går att
lossa den utan onödigt dröjsmål. Så
mycket råder man väl även inom SJ
över tidsfaktorn, framför allt som det
just är under lör- och söndagar som
dessa tillgrepp skett i vagnar som står
kvar med sitt innehåll på stationerna.
Mot bakgrunden av detta finns det
all anledning för den som har ansvaret
för dessa transporter att se till att
vagnarna kommer fram vid en tidpunkt
då de kan lossas.
Herr statsrådet LUNDKVIST:
Herr talman! Jag förstår inte varför
herr Hubinette fått det intrycket av
mitt svar att jag skulle tycka det var
fel av riksdagsmännen att intressera sig
för dessa frågor. Herr Hubinette hänvisade
till den upplysning jag gav i
samband med hans fråga i höstas, då
jag — vilket jag minns mycket väl —
förklarade att SJ redan hade sin uppmärksamhet
riktad på det här problemet.
Jag trodde att både herr Hubinette
och jag var glada över detta.
Beträffande förklaringen till förhållandet
att SJ inte anser sig kunna komma
till rätta med frågan om lossning
och lastning av järnvägsvagnarna under
lör- och söndagar säger herr Hubinette
att det måste röra sig om ett svepskäl.
Nog borde väl SJ kunna dirigera
dessa godstransporter med farlig last
så att de nådde bestämmelseorten under
andra dagar än lör- och söndagar, menar
han. Jag kan tänka mig att risken
för stöld ur dessa vagnar inte enbart
föreligger på bestämmelseorten, utan
stölder kan mycket väl också tänkas ske
vid andra tillfällen, under transporten.
Jag har inte velat göra det här med
lördagar och söndagar till ett svepskäl
utan jag har, som herr Hubinette själv
kan läsa i slutet av mitt svar, för egen
del understrukit angelägenheten av att
SJ riktar sin uppmärksamhet just på
detta förhållande, ty inte heller jag tycker
att det skall vara ett olösligt pro
-
14
Nr 20
Torsdagen den 24 april 1969
Ang. den planerade motorvägen mellan Göteborg och Borås
blem att klara ifrågavarande transporter
över lördagar och söndagar.
Till slut medger ändå herr Hiibinette
att detta problem kan vara svårt att
lösa och att vi kanske inte kan komma
fram till ett system som innebär fullständig
garanti mot stölder. Men jag
tror att vi kan lita på att SJ och rikspolisstyrelsen
gemensamt är intresserade
av att lösa problemet och att vi därför
också kan hoppas på resultat av det
arbete som de håller på med.
Herr HuBINETTE (m):
Herr talman! Vi får verkligen hoppas,
statsrådet Lundkvist, att SJ och rikspolisstyrelsen
är gemensamt intresserade
av att lösa detta problem. Men i så
fall tycker jag att de borde manifestera
det intresset genom att något snabbare
få fram bestämmelser som skulle kunna
tillämpas. Jag vidhåller vad jag sade
förut, nämligen att dessa transporter
är en organisatorisk fråga som i sig
också inrymmer en tidsfaktor.
Jag tycker ändå att man skulle kunna
kräva att det här missförhållandet på
något sätt eliminerades. Visserligen slätade
statsrådet Lundkvist över saken
med att säga att det ändå kan inträffa
stölder under vagnens gång mellan de
olika stationerna. Detta framgår inte
av svaret utan där står det att om en
vagn kommit fram till bestämmelseorten
en lördag kan det hända att det blir
trassel därför att lossning inte kan ske.
Det är detta jag menar — är det då de
väsentliga stölderna sker, borde SJ
kunna organisera transporterna på ett
bättre och mera tillförlitligt sätt.
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Ang. den planerade motorvägen mellan
Göteborg och Borås
Ordet lämnades härefter ånyo till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Ernulfs (fp) interpellation
angående den planerade motorvägen
mellan Göteborg och Borås, och nu anförde:
Herr
talman! Herr Ernulf har frågat
mig om jag har för avsikt att påskynda
det planerade motorvägsbygget Göteborg—Borås
med hänsyn till den stora
trafikmängden och den bristande trafiksäkerheten
på nuvarande väg.
Till grund för upprustningen av det
allmänna vägnätet ligger flerårsplanerna.
I dessa planer tas de olika vägföretagen
upp i en turordning, som i princip
bestäms av företagens angelägenhetsgrad
från samhällsekonomisk synpunkt.
Detta innebär avvägningar mellan
städer och landsbygd, mellan olika
geografiska områden, mellan skilda vägkategorier
på landsbygden samt mellan
olika tekniska utförandealternativ. Viktiga
faktorer i sammanhanget är trafikekonomi
och trafiksäkerhet.
I gällande flerårsplaner för byggande
av riksvägar i Göteborgs och Bohus län
och i Älvsborgs län är motorvägen
Göteborg—Borås upptagen med påbörjande
under år 1970 på sträckan Göteborg—Landvetter.
Arbetsplanen för
denna del vann laga kraft under februari
månad i år, varefter detaljplaneringen
kunde påbörjas. Enligt vägverkets
nuvarande produktionsplan kommer
arbetena på projektet att kunna
startas med inlösen av vissa fastigheter
i våglinjen, omläggning av nuvarande
väg osv. vid den tidpunkt flerårsplanen
anger.
Delen Landvetter—Borås avses enligt
flerårsplanen påbörjas under år 1971.
Fastställd arbetsplan föreligger emellertid
ännu inte för denna etapp. Författningsenlig
revidering av flerårsplanerna
pågår f. n., och de nya planerna
kommer att omfatta perioden 1970—
1974. I det sammanhanget får vägverket
i höst ta ny ställning till när det
blir möjligt att starta arbetena på denna
del liksom om det blir möjligt att
Torsdagen den 24 april 1969
Nr 20
15
Ang. den planerade
driva arbetena hårdare på den första
etappen. Hänsyn måste då tas till övriga
angelägna projekt på landets riksvägar.
Ombyggnaden av väg 40 mellan Göteborg
och Borås har hög prioritet. Det
är mot den bakgrunden som vägverket
bedriver planerings- och projekteringsarbetet
för motorvägsbygget. Med hänsyn
härtill och den omprövning av vägprojektens
inbördes angelägenhet som
förestår inom flerårsplaneringens ram
finner jag f. n. inte anledning att vidta
ytterligare åtgärder i denna fråga.
Herr ERNULF (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lundkvist för svaret på min
interpellation.
Tyvärr måste jag säga att dess innehåll
är en besvikelse för mig. Visserligen
deklarerar statsrådet att han anser
att ombyggnaden av väg 40 mellan
Göteborg och Borås har hög prioritet,
men han lämnar ingen utfästelse om
när arbetet skall påbörjas utan hänvisar
bara till den omprövning av vägprojektens
inbördes angelägenhetsgrad
som förestår inom flerårsplaneringens
ram.
En motorväg mellan Göteborg och
Borås kommer att bli av mycket stort
värde för hela den region som den
skall betjäna. Jag vill understryka att
det för Sjuhäradsbygden — alltså området
omkring Borås — och dess näringsliv,
inte minst småindustrin, är
av vital betydelse att denna motorväg
snarast möjligt kommer till stånd.
Den nuvarande vägen har inte tillräcklig
trafikkapacitet. Dessutom är den
på långa sträckor både smal och krokig
med dåliga siktförhållanden. Följderna
härav, i form av en skrämmande
mängd trafikolyckor, har inte heller
uteblivit. Jag har i min interpellation
redovisat detta och skall nu inte upprepa
olyckssiffrorna.
I mitten av mars i år, dvs. drygt en
vecka efter det jag framställt min in
-
motorvägen mellan Göteborg och Borås
terpellation, var statsminister Erlander
gäst vid årskongressen med det socialdemokratiska
partidistriktet i Borås.
Han tog då upp den fråga som jag
väckt i min interpellation och lämnade
mycket långtgående försäkringar om att
motorvägsbygget skall påbörjas. Jag
citerar Västgöta-Demokraten för den
17 mars.
»Tage Erlander i Borås med glad nyhet»,
stod det över hela första sidan.
Och det var en glad nyhet. Därefter
följde rubriken: »''Dödens väg’ blir motorväg
1971!»
»Motorvägsbygget Göteborg—Landvetter
kommer att igångsättas redan under
nästa år och året efter, 1971, kommer
delen Landvetter—Borås att påbörjas.
» »Hela motorvägbygget Göteborg—Rångedala
beräknas vara klart i
mitten på 1970-talet.» Tidningen tillägger:
»Beskedet innebär en tidigareläggning
av projektet med minst ett år.»
Efter detta mycket positiva uttalande
från statsministerns sida hade jag naturligtvis
väntat mig ett motsvarande
besked från statsrådet Lundkvist. Det
kan väl hända att det är naturligt att
statsministerns uttalande på partikongressen
måste dämpas något när det
närmast ansvariga statsrådet här i kammaren
skall redogöra för vad regeringen
verkligen kan utlova eller inte utlova,
men skillnaden mellan statsministerns
mycket konkreta utfästelse och statsrådet
Lundkvists besked att ingenting
bestämt kan sägas är så stor att jag
känner mig orolig. Skall boråsarna och
andra som är intresserade av motorvägen
hålla sig till vad statsministern tidigare
har lovat eller till vad statsrådet
Lundkvist har uttalat här i dag?
Herr SVENINGSSON (m):
Herr talman! Som interpellanten har
nämnt var hans excellens herr statsministern
Erlander i Borås för en tid
sedan och gav löfte om att ifrågavarande
motorvägsbygge ganska snart skall
sättas i gång —- redan 1970. Man kan
16
Nr 20
Torsdagen den 24 april 1969
Ang. den planerade motorvägen mellan Göteborg och Borås
förstå att det kan vara trevligt för herr
Erlander, när han efter så många år
som statsminister och partiledare reser
ut och tar avsked av organisationerna,
att då ge ett stort och vackert löfte.
Men det är klart att befolkningen i Sjuhäradsbygden
har stora förhoppningar
om att detta löfte kommer att infrias,
att det inte bara var ett tomt löfte utan
att det verkligen var innehåll i det uttalande
som gjordes i Borås.
Herr statsrådet LUNDKVIST:
Herr talman! Jag kan inte finna att
det föreligger några skillnader mellan
den uppgift, som statsminister Erlander
lämnade i Borås, och den uppgift
som jag lämnat i dag.
Jag har sagt att i gällande flerårsplaner
för byggande av riksvägar i Göteborgs
och Bohus län och i Älvsborgs
län är motorvägen Göteborg—Borås
upptagen med påbörjande under år
1970. Det har också statsministern sagt
och därom är vi helt överens.
När det gäller delen Landvetter—Borås
avses arbetena enligt flerårsplanen
påbörjas under år 1971. Jag kan inte
heller på denna punkt se vad det är för
skillnad mellan statsministerns uttalande
och mitt.
Jag konstaterar endast att statsministern
i alla avseenden uttalat sig med
samma material från vägverket som underlag
som det jag utgått från.
Herr ERNULF (fp):
Herr talman! Först och främst är det
ju eu väsentlig skillnad mellan statsministerns
uttalande på partikongressen,
att motorvägsbygget kommer att sättas
i gång 1970, och statsrådet Lundkvists
uttalande, att vissa planer är upprättade
för detta projekt men att man ännu
inte vet huruvida det kommer att förverkligas.
Det ena uttalandet är ett löfte
och det andra är ett besked att inget
löfte kan lämnas.
Underlaget för såväl statsministerns
uttalande som statsrådet Lundkvists
besked i dag skulle vara gällande flerårsplaner.
Jag känner väl till dessa
flerårsplaner men har ansett det underlaget
vara för knapphändigt. Jag har
därför genom riksdagens upplysningstjänst
inhämtat besked från vägverket i
frågan huruvida utsikter föreligger att
dessa planer kommer att realiseras. Det
var innan statsministern gjorde sitt uttalande.
Jag fick då det beskedet att motorvägen
Göteborg—Borås projekteras vid
de lokala vägförvaltningarna för en preliminär
byggstart inte år 1970 — det har
tydligen ansetts orealistiskt — utan under
år 1971 för delen Göteborg—Landvetter
och under 1972—1973 för delen
Landvetter—Borås. Byggnadstiden beräknas
till omkring fyra år för respektive
delar.
Jag förmodar att statsministern innan
han gjorde sitt uppseendeväckande
och för oss i Sjuliäradsbygden mycket
glädjande uttalande hade skaffat sig
åtminstone samma informationer som
de jag hade inhämtat för att framställa
min interpellation. Om landets regeringschef
— låt vara på en partikongress,
där man gärna vill ha det litet
extra trevligt — meddelar att det aktuella
vägbygget skall komma i gång
1970, väntar man sig enligt min uppfattning
att det ansvariga statsrådet ger
täckning för statsministerns uttalande
och lovar att han, om statsministern
sagt detta, också i regeringen kommer
att infria beskedet — jag skall kalla det
besked i stället för löfte för att inte
spetsa till situationen.
Jag känner därför verkligen på Sjuhäradsbygdens
vägnar en djup besvikelse
över att vi i dag fått höra att
statsministerns uttalande i Borås bara
grundade sig på en, uppenbarligen
tämligen orealistisk, uppgift i en flerårsplan.
Vi uppfattade det som ett löfte.
Om underlaget för beskedet var så
svagt som statsrådet Lundkvist nu
nämnt, tycker jag att detta är ytterligare
en anledning till oro inför de utta
-
Torsdagen den 24 april 19G9
Nr 20
17
Ang. den planerade
landen som görs i en för en landsdel så
vital fråga som denna. Jag vill vädja till
statsrådet Lundkvist att överväga, om
han inte kan lämna ett något mer bestämt
löfte och säga att man med hänsyn
till vad statsministern framförde i
Borås kommer att sätta till alla klutar
för att starta bygget så snart som detta
över huvud taget är möjligt.
Herr statsrådet LUNDKVIST:
Herr talman! Jag förstår med hänsyn
till den omsorg, med vilken herr Ernulf
argumenterar i detta sammanhang, att
hans syfte mera är att försöka framställa
statsministerns upplysning och
min upplysning som olika besked än
att vinna klarhet i frågan.
Jag har manuskriptet till statsministerns
tal framför mig. Han säger där:
»Mellan Landvetter och Göteborg finns
nu en färdig arbetsplan och detaljplaneringen
pågår så, att arbetena ska
kunna sättas i gång nästa år.» Jag har
i mitt eget manuskript: »I gällande
flerårsplaner för byggande av riksvägar
i Göteborgs och Bohus län och i
Älvsborgs län är motorvägen Göteborg
—Borås upptagen med påbörjande under
år 1970 på sträckan Göteborg—
Landvetter.»
Nu menar tydligen herr Ernulf att
jag, för att han skall tro på mig, utöver
»med påbörjande under 1970» skall säga
att den skall påbörjas under 1970. Jag
förstår inte vad herr Ernulf egentligen
är ute efter. Men det är väl bara ett
försök att framställa statsministerns och
min upplysning som två skilda svar.
Jag har läst båda och finner dem kongruenta.
Om herr Ernulf kan åstadkomma
ett annat resultat av de båda
upplästa meningarna skulle det vara
intressant att få höra det.
Herr ERNULF (fp):
Herr talman! Jag har ingen önskan
att komma åt vare sig statsministern eller
statsrådet Lundkvist i denna frå
2
Första kammarens protokoll 1969. Nr 20
motorvägen mellan Göteborg och Borås
ga. Mitt enda syfte är att tolka den besvikelse
som nu måste uppstå i vår
bygd efter de förhoppningar som väcktes
när vi läste Västgöta-Demokratens
referat av statsministerns anförande.
Vi kunde inte fatta det på annat sätt
än som en utfästelse inte bara om en
plan innehållande en tidsangivelse utan
om att verkligheten och planen skulle
komma att sammanfalla.
Jag var givetvis inte med på den socialdemokratiska
partidistriktskongressen,
och jag har ingen anledning att
bestrida riktigheten av vad statsrådet
Lundkvist nu läst upp ur manuskriptet
till statsministerns tal. Mitt syfte
är endast att säga att efter referatet av
statsministerns uttalande i VästgötaDemokraten,
och sedan ingen dementi
följt på detta verkligt betydelsefulla besked,
är det en stor besvikelse att i
dag få veta att det bara innebär att en
flerårsplan anger en viss tidpunkt utan
någon garanti för att planen kommer
att förverkligas. Jag hade verkligen
hoppats, det vill jag ärligt säga ifrån,
att jag skulle kunna öva påtryckning på
statsrådet Lundkvist att dämpa vår besvikelse.
Herr statsrådet LUNDKVIST:
Herr talman! Herr Ernulfs senaste
inlägg är väl ytterligare ett belägg för
vilka syften han är ute i. Herr Ernulf
påstår att det interpellationssvar som
jag har lämnat i dag och som herr
Ernulf nyss har fått tillgång till har
skapat en sådan besvikelse i hela Boråsbygden
att man nu verkligen måste få
besked om att om jag säger att ett vägbygge
på en viss sträcka är planerat
att påbörjas under 1970 måste jag sedan
tillägga att det skall påbörjas 1970.
I annat fall känner inte herr Ernulf
att han kan lita på vad jag säger i denna
talarstol. Det stämmer enligt herr
Ernulf inte överens med statsministerns
löften om jag inte uttrycker mig
i dubbel omgång om vad som skall ske
1970 med den här vägen.
18
Nr 20
Torsdagen den 24 april 1969
Ang. skogsägarnas möjligheter att utnyttja planerade virkestermmaler
Herr ERNULF (fp):
Herr talman! Så långt kan jag inte
tänka mig att statsrådet skulle vilja
gå, men jag hade hoppats på ett kompletterande
uttalande att regeringen
verkligen har för avsikt att, om inte
alldeles speciella hinder möter, se till
att planen hålls. Tycker statsrådet
Lundkvist att det är så märkligt om jag
försöker få ett sådant uttalande som
komplettering till uttalandet att motorvägsbygget
har hög prioritet? Det
skulle ha varit värdefullt om vi fått det.
Herr statsrådet LUNDKVIST:
Herr talman! Detta är verkligen vad
jag sagt hela tiden. Både i mitt svar
på interpellationen och i den fortsatta
debatten har jag förklarat detta för
herr Ernulf, men jag konstaterar att
han i sin debatt uteslutande söker sak
på denna punkt.
Om jag i ett svar på en fråga säger
att man »avser att påbörja ett vägbygge
1970» är det den formulering vi
ständigt använder. Vi står inte här och
säger att det ena eller andra vägbygget
skall påbörjas 1970, utan vi säger att
man »avser påbörja» det. Det är ett
sådant svar vi alltid lämnar. Ett starkare
svar kan herr Ernulf inte få. Det
rimmar också helt med den uppgift
som statsministern lämnat i Borås. Jag
har nyss ur hans manuskript läst upp
vad han sagt.
Herr SVENINGSSON (m):
Herr talman! I Älvsborgs län råder
stort och allmänt missnöje med statens
sätt att sköta vägarna. Man kan därför
förstå att statsminister Erlander tyckte
det var angeläget att göra detta uttalande
vid sitt besök där. Men det hade
kanske varit värdefullt om statsministern
långt tidigare under sin långa
statsministertid hade visat ett större
intresse för vägväsendet och att det
hade utvecklats på ett annat sätt. Jag
skall inte närmare lägga mig i tvisten
mellan interpellanten och statsrådet
Lundkvist om vad som är avsikten, men
jag vill än en gång understryka förhoppningen
om att det besked som lämnats
i statsrådets uttalande verkligen
kommer att förverkligas.
Överläggningen ansågs härmed slutad.
Ang. skogsägarnas möjligheter att utnyttja
planerade virkesterminaler
Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST,
som förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara även herr Nils Nilssons
(ep) interpellation angående skogsägarnas
möjligheter att utnyttja planerade
virkesterminaler, erhöll ånyo ordet
och yttrade:
Herr talman! Herr Niis Nilsson har
frågat mig om jag är villig att medverka
till att de virkesterminaler som i
samverkan med statens järnvägar kommer
att anläggas i Dalälvens virkesfångstområden
blir tillgängliga för alla
skogsägarkategorier, såsom det mindre,
enskilda skogsbruket, besparingsskogar,
ecklesiastika skogar och domänverket,
om det finns behov för dessa
kategorier att transportera virke med
järnvägen.
Flottning till kusten har i Dalälven
sedan ca tio år tillbaka gällt endast
virke till Stora Kopparbergs Bergslags
AB:s och Korsnäs-Marma AB:s anläggningar.
Avtal har träffats mellan dessa
bolag och SJ om transport på järnväg av
det virke som nu flottas från de centrala
och inre delarna av Dalarna till kusten.
Flottningen kommer att läggas ned
år 1971.
För lagring av virke och utlastning
på järnväg skall enligt avtalet nio virkesterminaler
anläggas. Bolagen har
därvid räknat med att deras på järnväg
utlastade virke inte bara skall komma
från egna skogar utan även bestå av
virke köpt från utomstående i ungefär
samma omfattning som tidigare. Ter
-
Torsdagen den 24 april 1969
Nr 20
19
Ang. skogsagarnas möjligheter att utnyttja planerade virkesterminaler
minalerna är projekterade enbart för
de mellan bolagen och SJ avtalade
mängderna massaved och sågtimmer.
Virket kommer att framföras i särskilda
tåg och enligt en till avverkning, lagring,
mottagning på industrierna och
transportkostnaderna noga anpassad
driftplan. Det är med hänsyn till dessa
omständigheter uteslutet att annan trafik
kan blandas med de avtalsbundna
transporterna vare sig vid lagringen,
lastningen eller transporten.
De avtalade transportmängderna motsvarar
de totala kvantiteter som på senare
tid årligen flottats från berörda
områden till industrierna vid kusten.
Då dessa mängder inkluderar vad bolagen
tidigare köpt från utomstående,
räknar SJ som en följd av flottningens
nedläggande f. n. inte med någon ökning
av virkestransporterna på järnväg
utöver vad som följer av avtalet.
För den allmänna vagnslasttrafiken
och därmed för transport av massaved
till andra köpare än Bergslaget och
Korsnäs-Marma råder ingen knapphet
på utlastnjingsmöjligheter i området.
För omlastning av virke från bil till
järnväg finns på olika platser sex s. k.
bockkranar. De nya virkesterminalerna
kommer inte att inkräkta på de utlastningsområden
som f. n. används kontinuerligt.
SJ är naturligtvis intresserat av att få
ökade transporter. Skulle det visa sig att
önskemål finns att anlägga virkesterminaler
även för andra än de två nu berörda
skogsbolagen är SJ berett att pröva
detta positivt.
Herr NILSSON, NILS, (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min interpellation och då i särskilt hög
grad för svarets sista del, där det anförs
att SJ är berett att positivt pröva
frågan om ytterligare terminaler. Statsrådets
medverkan häri uppskattas med
säkerhet av många, kanske särskilt i
mitt läns norra och nordvästra delar.
Där finns stora virkesfångstområden,
från vilka transportvägarna skulle bli
långa till de nordligaste planerade terminalerna
— från Sär na 10 mil och
från Idre 14 å 15 mil. Då bron över
Österdalälven vid Oxberg kanske inte
har tillräcklig bärighet, kan transporterna
bli än längre, ned till terminalerna
i Mora eller Orsa. Vägsträckan ökas
då med ytterligare 3—4 mil.
Vid en konjunkturnedgång kommer
de mera välbelägna områdena först i
fråga, medan de med långa transportvägar
med bil först faller bort. En terminal
i Särna vore därför önskvärd
och väl motiverad. Även för Lima—
Transtrands-området vore en terminal
önskvärd. Transportvägarna till närmaste
planerade terminal skulle inte
bli så långa som från Särna—Idre-området,
men terminalen skulle förutom
att den har betydelse i och för sig bidra
till en förstärkning av trafikunderlaget
för bandelen Malung—Särna. För
de här berörda bygderna, från Lima
till Idre, är bibehållandet av järnvägen
av stor betydelse ur många synpunkter,
och när jag nu har förmånen av ett samtal
med kommunikationsministern vill
jag något beröra dessa.
Det är bär frågan om orter i en typisk
glesbygd, där kommunerna försöker att
så långt möjligt skapa arbetstillfällen
för människorna. I det avseendet är
järnvägen Malung—Särna av särskilt
stor betydelse. Den huvudsakliga råvarubasen
i dessa trakter är skogen, och
en verksamhet som här skulle kunna
ge arbete är sågverksföretag. För sågverken
är det av vital betydelse att det
finns möjlighet att direkt lasta virket
på järnvägsvagnar.
En annan mera betydelsefull näringsgren
i dessa bygder är turismen. Även
för denna är ett bibehållande av järnvägen
något väsenligt. I anslutning härtill
vill jag något beröra frågan om vägtrafiken.
Vissa tider kan trafikströmmen
vara mycket strid, och de tunga
transporterna kommer under dessa perioder
att vara mycket besvärande. Tra
-
20
Nr 20
Torsdagen den 24 april 1969
Ang. skogsägarnas möjligheter att utnyttja planei‘ade virkesterminaler
fiken medför stora påfrestningar på
vägarna, och kostnaderna härför är
också av betydelse när det gäller att
beräkna vinsten på järnvägstransporterna.
Frågan om nedläggning av bandelen
Malung—Särna är, om jag inte misstar
mig, under regeringens prövning. I
varje fall är frågan föremål för överväganden.
Jag vill till statsrådet rikta
en vädjan från oss i norra Dalarna att
järnvägen från Malung till Särna måtte
bibehållas. Den är faktiskt av mycket
stor betydelse för de bygder som det här
är fråga om.
I svaret —- jag har tidigare sagt att
jag är tacksam för det, och jag finner
det positivt — talas det också om de redan
befintliga terminalerna. Jag skulle
här vilja ställa en fråga.
Det är ju meningen att föra fram spår
till dessa terminaler, och jag förstår att
de två bolag jag talat om i min interpellation
vill helt disponera dessa för
sin egen del. Men jag vill fråga om
man inte skulle kunna utvidga dessa
områden så att även övriga kategorier
kan vara med i detta sammanhang. Ty
vad som oroar oss är att dessa två bolag
kan erbjuda andra skogsägarkategorier
att ettdera sälja virket till och
transportera detta till dessa bolags anläggningar
eller i annat fall söka annan
plats. Eftersom det många gånger
gäller mark som tillhör det enskilda
skogsbruket borde det finnas möjligheter
att skapa områden i anslutning till
terminalerna som andra intressenter
än dessa bolag kan disponera. Det borde
ju också i alla avseenden bli billigare
för SJ att bara behöva dra ett spår.
Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka statsrådet för svaret.
Herr statsrådet LUNDKVIST:
Herr talman! Jag vill i all korthet
svara på den fråga som ställdes om
möjligheten för andra intressenter som
vill frakta skogsprodukter på järnväg
att göra detta på samma villkor som de
två bolag, vilka träffat avtal med SJ och
då i nära anslutning till dessa bolags
områden. I mitt svar sade jag att SJ naturligtvis
har intresse av att få ökade
transporter och att man därför är beredd
att diskutera förutsättningarna för
sådana här arrangemang även med
andra intressenter. Jag har också i mitt
svar hänvisat till andra möjligheter,
genom vilka skogsbruket inom området
kan erbjudas transportmöjligheter vid
SJ. Det är en fråga som intressenterna
kan ta direkt kontakt med SJ för att
diskutera.
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Vid föredragning av Kungl. Maj ds
skrivelse nr 71, med överlämnande av
redogörelse från Nordiska rådets svenska
delegation, hänvisades skrivelsen, såvitt
den gällde de under avdelning II
i redogörelsen behandlade sakerna, enligt
följande:
punkterna A 6 och C 1, såvitt den avsåge
gränskommunalt samarbete, till
konstitutionsutskottet;
samtliga under B upptagna punkter,
punkterna G 1, såvitt den gällde zigenarnas
förhållanden i Finland och Sverige
samt berättelsen från Nordiska arbetsmarknadsutskottet,
C 3, utom i vad
den avsåge likartad lagstiftning om
transplantation och nordiskt läkemedelssamarbete,
C 5, C 6, såvitt den rörde
samarbete på näringsforskningens område,
C 7, Dl, D 2, D 5, D 7, E 2, E4
och E 6, till statsutskottet;
punkten D 4, till bevillningsutskottet;
punkten C 1, i vad den avsåge utvidgat
ekonomiskt samarbete, till bankoutskottet;
punkterna
A 1, såvitt den anginge närings-
och konkurrenslagstiftningens
område, A 2, A 3, A 5, A 7, C 2, C 3, såvitt
den rörde likartad lagstiftning om
transplantation och nordiskt läkemedelssamarbete,
C 4, såvitt den avsåge
samarbete rörande föroreningsfrågorna
och användande av engångsförpack
-
Torsdagen den 24 april 1969
Nr 20
21
ningar, C 6, såvitt den anginge likartad
livsmedelslagstiftning m. m., D 3, E 3
och E 5, såvitt den gällde samarbete för
genomförande av FN-lagstiftning, till
lagutskott; ävensom
punkterna A 4 och C 4, i vad den rörde
forskning och utbildning på vattenvårdens
område, till jordbruksutskottet.
Övriga delar under avdelning II i redogörelsen
samt skrivelsen i övrigt hänvisades
till utrikesutskottet.
Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
motionerna nr 1027 och
1028.
Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtande nr 52, bevillningsutskottets
betänkande nr 31 och allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr
32—34.
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 133, till Konungen med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
riktlinjer för den fortsatta utformningen
av fordonsregistreringen, m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.
Anmäldes och bordlädes följande motioner:
nr
1029, av herr Nilsson, Yngve,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 97, med förslag till förordning
om beräkning av skogsvärde vid
1970 års allmänna fastighetstaxering,
in. m.;
nr 1030, av herr Pettersson, Karl, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 100, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;
Meddelande ang. enkel fråga
nr 1031, av herr Mårtensson, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
103, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om ändring i kommunindelningen;
nr
1032, av herr Pettersson, Karl,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 104, med förslag till lag om
ändring i vattenlagen, in. in.;
nr 1033, av herr Alexanderson och
fröken Mattson, i anledning av riksdagens
revisorers framställning med anledning
av verkställd granskning av
riksdagsbibliotekets uppgifter och ställning
inom det statliga biblioteksväsendet;
samt
nr 1034, av herr Ernulf m. fl., i anledning
av riksdagens revisorers framställning
med anledning av verkställd
granskning av riksdagsbibliotekets uppgifter
och ställning inom det statliga
biblioteksväsendet.
Meddelande ang. enkel fråga
Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Strandberg (in) till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet:
»Är Statsrådet villig att lämna kammaren
en redogörelse för det dagsaktuella
läget avseende utbyggnad och investeringar
på flygfälten i stockholmsområdet?»
-
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.15.
In fidem
K.-G. Lindelöw
/Solveig Gemert
22
Nr 20
Fredagen den 25 april 1969
Fredagen den 25 april
Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.
Justerades protokollet för den 17 innevarande
månad.
Ang. lekmannainflytande! vid beslut om
ändrad indelning i läkardistrikt
Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr StadUngs
(s) interpellation angående lekmannainflytandet
vid beslut om ändrad
indelning i läkardistrikt, erhöll ordet
och yttrade:
Herr talman! Herr Stadling har frågat
mig dels om Kungl. Maj :t med stöd
av sjukvårdslagens 36 § gett sådana
delegationsbemyndiganden att beslut
om ändrad läkardistriktsindelning är
möjlig utan sjukvårdsstyrelses förslag
och dels ■—- om sådana befogenheter
inte getts — om jag är beredd att rekommendera
åtgärder som tryggar fortsatt
lekmannainflytande i hithörande
frågor.
Enligt 2 § sjukvårdsstadgan skall indelning
av landstingskommun i läkardistrikt
fastställas av socialstyrelsen efter
förslag av landstingets sjukvårdsstyrelse.
Kungl. Maj :t har inte fattat beslut
om ändring av denna bestämmelse.
Jag vill emellertid nämna att förslag
till ändringar i sjukvårdslagstiftningen
f. n. prövas inom socialdepartementet.
Ett av förslagen innebär att indelning i
läkardistrikt inte längre skall fastställas
av socialstyrelsen utan helt ankomma
på landstingets sjukvårdsstyrelse.
Herr STADLING (s):
Herr talman! Jag vill till att börja
med tacka statsrådet för det positiva
svaret.
Sedan jag ställde dessa frågor har förvaltningsutskottet
uppvaktat socialstyrelsen
i berörda ärenden, och vi var
helt nöjda med det besked vi då fick.
Jag har därför ingen anledning att i
dag polemisera med socialministern.
De förslag som nu prövas i departementet
i fråga om läkardistriktsindelningen
och som innebär att distrikten
skall fastställas av landstingets sjukvårdsstyrelse
tycker jag är riktiga. Den
nuvarande ordningen anser jag vara
oformlig. Jag anser att beslutanderätten
i dessa ting bör anförtros landstingets
sjukvårdsstyrelse.
Jag ber att än en gång få tacka socialministern
för svaret.
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 1029 och 1030 till bevillningsutskottet,
motionen nr 1031 till konstitutionsutskottet,
motionen nr 1032 till lagutskott samt
motionerna nr 1033 och 1034 till bankoutskottet.
Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av motioner angående riktlinjer
för svensk export av krigsmateriel,
in. m.;
statsutskottets utlåtanden:
nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om pen
-
Fredagen den 25 april 1969
Nr 20
23
sionstillskott, m. m., såvitt den ej avser
lagförslagen, jämte motioner;
nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till statligt förarskydd;
nr
61, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser vissa allmänna frågor;
nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde;
nr
63, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde;
nr
64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;
nr
65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde;
nr
66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde;
nr
68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser utbildningsdepartementets verksamhetsområde;
nr
69, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde;
nr
70, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte motioner;
nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser industridepartementets verksamhetsområde;
nr
72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;
nr 73, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;
nr 74, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;
nr 75, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde;
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
nr
77, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;
nr 78, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;
nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;
nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budget
-
24
Nr 20
Fredagen den 25 april 1969
året 1968/69 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde; samt
nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde;
bevillningsutskottets betänkande!!:
nr 34, med anledning av motioner
angående befrielse från arvsskatt för
vissa stiftelser och sammanslutningar
som är befriade från gåvoskatt;
nr 36, med anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 16 maj
1958 (nr 295) om sjömansskatt;
nr 37, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeringsförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391), m. in.;
nr 38, med anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till förordning
om antidumping- och utjämningstull,
m. m.; samt
nr 39, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen,
m. in.;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av motioner om
förstatligande av krigsmaterielindustrin;
nr
21, angående anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1968/69
under huvudtiteln Riksdagen och dess
verk in. in.; samt
nr 22, i anledning av motioner om en
översyn av riksdagens handläggningsoch
kanslirutiner;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken jämte motion
i ämnet;
nr 29, i anledning av motioner om
handläggning av narkotikamål inom
stängda dörrar;
nr 30, i anledning av motioner om
rätt att överklaga övervakningsnämnds
beslut i passärende; samt
nr 31, i anledning av motion om omprövning
av bestämmelserna beträffande
handel med explosiva varor;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 39, i anledning av motioner angående
sjukpenningklass vid s. k. bristyrkesutbildning;
nr
41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om pensionstillskott,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte i
ämnet väckta motioner;
nr 42, i anledning av motioner om
återplacering i sjukpenningklass i visst
fall; samt
nr 43, i anledning av motion om samordning
mellan sjukpenning och sjukbidrag;
tredje
lagutskottets utlåtanden:
nr 33, i anledning av motioner angående
utformningen av körkort;
nr 34, i anledning av motioner om
obligatorisk reflexanordning för gående;
samt
nr 35, i anledning av motioner om
rätten att parkera i s. k. T-kors;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden;
samt
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde; ävensom
allmänna beredningsutskottets utlåtanden:
nr
35, i anledning av motion om åtgärder
för att förhindra trafikolyckor
bland skolungdomen;
nr 36, i anledning av motioner om
intensifierad forskning och upplysning
om allergier; samt
nr 37, i anledning av motioner om inrättande
av beställningscentraler för
byggnadsreparationer.
Måndagen den 28 april 1969
Nr 20
25
Anmäldes och bordlädes följande motioner:
nr
1035, av herr Bengtson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 103, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om ändring i kommunindelningen;
samt
nr 1036, av herr Jacobsson, Per, och
herr Österdahl, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 107, angående
reglering av priserna på jordbruksprodukter,
m. m.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.11.
In fidem
K.-G. Lindelöw
/Solveig Gemert
Måndagen den 28 april
Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.
Justerades protokollet för den 18 innevarande
månad.
Herr Svedberg, Lage, åt vilken kammaren
den 11 april beviljat ledighet
från riksdagsgöromålen till och med
den 27 i denna månad, erhöll nu på
därom gjord ansökning fortsatt ledighet
på grund av sjukdom till och med den
11 maj.
Vidare upplästes följande till kammaren
inkomna ansökning:
Till riksdagens första kammare
Härmed får jag anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarbetet under tiden
den 6—den 9 maj för deltagande
i EFTA:s ministerrådsmöte i Geneve.
Stockholm den 28 april 1969
Gunnar Lange
Även den av herr Lange sökta ledigheten
beviljades.
Föredrogos och hänvisades
motionen nr 1035 till konstitutionsutskottet
och
motionen nr 1036 till jordbruksutskottet.
Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 3, statsutskottets
utlåtanden nr 53, 54 och 61—81,
bevillningsutskottets betänkanden nr 34
och 36—39, bankoutskottets utlåtanden
nr 20—22, första lagutskottets utlåtanden
nr 28—31, andra lagutskottets utlåtanden
nr 39 och 41—43, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 33—35, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 14 och
15 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 35—37.
På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
bankoutskottets utlåtande nr 20 skulle
uppföras näst efter utrikesutskottets utlåtande
nr 3 samt att statsutskottets
utlåtande nr 53 skulle sättas näst efter
andra lagutskottets utlåtande nr 41.
26
Nr 20
Måndagen den 28 april 1969
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
111, med förslag till lag om ändring
i lagen den 16 juni 1966 (nr 293)
om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall; samt
nr 113, angående anslag till Täckning
av merkostnader för löner och pensioner
m. m. för budgetåret 1969/70.
Anmäldes och bordlädes följande motioner:
nr
1037, av herr Brundin, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 99, med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.;
nr 1038, av herr Olsson, Johan, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
100, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);
nr 1039, av herrar Dahlén och Lundström,
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 103, med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om ändring
i kommunindelningen;
nr 1040, av herr Virgin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 103, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om ändring i kommunindelningen;
ävensom
nr 1041, av herr Andersson, Ingvar,
m. fl.,
nr 1042, av herr Bengtson m. fl.,
nr 1043, av herr Eskilsson m. fl.,
nr 1044, av herr Jacobsson, Gösta,
samt
nr 1045, av herrar Strandberg och
Kaijser,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 107, angående reglering av priserna
på jordbruksprodukter, m. m.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.
In fidem
K.-G. Lindelöw
/Solveig Gemert
Tisdagen den 29 april 1969
Nr 20
27
Tisdagen den 29 april
Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner;
nr
136, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående riktlinjer för den
fortsatta utformningen av fordonsregistreringen,
m. m. i vad propositionen
hänvisats till statsutskottet;
nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1969/70 till högre utbildning och forskning
m. m. jämte motioner;
nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1969/70 till ibero-amerikanska
institutet i Stockholm, jämte motion;
nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om befrielse i vissa fall från
skyldighet att återbetala ridhuslån;
nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1969/70 till teckning av aktier i
Sveriges Investeringsbank AB m. in.
jämte motioner; och
nr 141, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för
budgetåret 1969/70 till bostadsbyggande
in. m. jämte motioner.
Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden; och
nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för den
fortsatta utformningen av fordonsregistreringen,
m. m., såvitt avser förslag
till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648).
Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
Lundkvist
hade meddelat, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara herr Berglunds
(s) interpellation angående tillämpningen
av expropriationslagstiftningen.
Då emellertid herr statsrådet Lundkvist
vore upptagen av interpellationssvar i
andra kammaren, beslöt kammaren, på
framställning av herr förste vice talmannen,
medgiva, att svaret å den av
herr Berglund framställda interpellationen
finge lämnas senare under detta
sammanträde.
Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 111,
med förslag till lag om ändring i lagen
den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 113,
angående anslag till Täckning av merkostnader
för löner och pensioner m. m.
för budgetåret 1969/70.
28
Nr 20
Tisdagen den 29 april 1969
Ang. avdrag vid beskattningen för bilkostnad vid resa mellan bostad och arbetsplats
Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 1037 och 1038 till bevillningsutskottet,
motionerna nr 1039 och 1040 till konstitutionsutskottet
samt
motionerna nr 1041—1045 till jordbruksutskottet.
Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 52, i anledning
av motioner angående statsbidrag till
Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.
Ang. avdrag vid beskattningen för bilkostnad
vid resa mellan bostad och
arbetsplats
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 31, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
jämte motioner.
I propositionen nr 29 hade Kungl.
Maj :t föreslagit, att riksdagen skulle antaga
därvid fogat förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).
Förslaget avsåge ändring av reglerna
för beräkningen av avdrag vid inkomsttaxeringen
när det gällde kostnad för
bil vid resor mellan bostad och arbetsplats.
Enligt förslaget skulle avdraget
som hittills bestämmas av riksskattenämnden,
men vissa grunder skulle närmare
fastläggas i kommunalskattelagen.
Principen vore, att kostnader som vore
beroende av körd vägsträcka (milbundna
kostnader) finge avdragas i full utsträckning
medan övriga kostnader
(årsbundna kostnader) finge avdragas
endast till viss del, nämligen med
—i— av årsbeloppet för de årsbundna
2 300
kostnaderna för varje körd mil intill
1 000 mil. Beräkningen av avdraget för
de årsbundna kostnaderna skulle grunda
sig på antagandet, att genomsnittet
av skattskyldiga som vore berättigade
till bilkostnadsavdrag hade en årlig ressträcka
mellan bostad och arbetsplats
av 1 000 mil samt en årlig privatkörning
som uppginge till 1 300 mil. Milbundna
och årsbundna kostnader hade
vidare beräknats på grundval av det
pris- och kostnadsläge som riksskattenämnden
bedömde ha förelegat under
det år, till vilket avdraget skulle hänföras.
Med tillämpning av den föreslagna
principen kunde den avdragsgilla
bilkostnaden i nuvarande pris- och kostnadsläge
beräknas till 3 kronor för mil
intill 1 000 mil per år och till 2 kronor
för mil för körsträckor därutöver.
Enligt en i propositionen föreslagen
alternativregel skulle riksskattenämnden
i vissa fall kunna fastställa särskilda
grunder för avdrag för bilresor till
och från arbetsplatsen. Detta gällde i
fråga om skattskyldig som på grund av
ålder, sjukdom eller handikapp vore
nödsakad använda bil och skattskyldig
som vore tvungen använda bil på grund
av skrymmande last.
De nya bestämmelserna avsåges gälla
bilresor från och med den 1 januari
1969.
I samband härmed hade utskottet til!
behandling förehaft
dels med anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:923,
av herr Andersson, Ingvar, och herr
Pettersson, Karl, samt II:i05S, av herr
Ringaby, vari hemställts, att riksdagen
måtte antaga propositionen nr 29 med
den ändringen, att tredje stycket av
punkten 4 av anvisningarna till 33 §
kommunalskattelagen erhölle i motionerna
angiven lydelse, vilket förslag avsåg,
att alternativregeln skulle vara tillämplig
också i fråga om den som hade årliga
färdsträckor — förslagsvis överstigande
2 000 mil — mellan bostaden och
arbetsplatsen;
Tisdagen den 29 april 1969
Nr 20
29
Ang. avdrag vid beskattningen för bilkostnad vid resa mellan bostad och arbetsplats
2) de likalydande motionerna I: 924,
av herr Jacobsson, Gösta, och II: 1057,
av herr Hedin, vari anhållits, att riksdagen
måtte antaga propositionen nr 29
med den ändringen, att tredje stycket
av punkten 4 av anvisningarna till 33 §
kommunalskattelagen erhölle den lydelse,
som angivits i motionerna, vilket
förslag gällde, att alternativregeln skulle
tillämpas i fråga om skattskyldiga
som vore nödsakade att använda bil i
tjänsten;
3) de likalydande motionerna I: 925,
av herrar Tistad och Wirtén, samt II:
1056, av herr Eriksson i Arvika in. fl.,
vari yrkats, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 29 skulle beakta
vad i motionerna anförts. Motionärerna
hade ansett, att avdraget för
de årsbundna kostnaderna skulle beräknas
till —-— av årsbeloppet för
2 300
varje körd mil intill 1 700 mil,
dels ock de vid riksdagens början
väckta, likalydande motionerna I: 330,
av herr Strandberg, samt II: 375, av
herr Petersson i Gäddvik och herr Nilsson
i Agnäs, vari föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
begära sådan översyn av 33 § kommunalskattelagen
och riksskattenämndens
anvisningar, att förhöjt avdrag för resor
till och från arbetsplatsen kunde
medgivas skattskyldiga bosatta inom
det s. k. norra stödområdet.
Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte
A) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 29 antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);
B) avslå följande motioner, nämligen
1) I: 330 och II: 375
2) I: 923 och II: 1058
3) I: 924 och II: 1057
4) I: 925 och II: 1056,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt.
I sitt yttrande hade utskottet å sid.
10 i det tryckta betänkandet anfört
bland annat följande:
»Avslutningsvis vill utskottet, med
hänsyn till den betydelse frågan om avdrag
för resor mellan bostad och arbetsplats
har för ett mycket stort antal
skattskyldiga, understryka angelägenheten
av att riksskattenämnden — liksom
hittills — uppmärksamt följer utvecklingen
och ger anvisningarna den aktualitet
som föranleds av samhällsutvecklingen.
»
Reservationer hade avgivits
1) av herrar Lundström (fp), Yngve
Nilsson (in), Tistad (fp) och Karl Pettersson
(m), fru Nettelbrandt (fp) samt
herr Enarsson (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte
A) —• med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 29 och motionerna I: 330
och 11:375, 1:923 och 11:1058 samt
1:925 och 11:1056 — antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) med den
ändringen, att punkt 4 av anvisningarna
till 33 § erhölle i reservationen angiven
lydelse;
B) avslå följande motioner, nämligen
1) motionerna 1:330 och 11:375
2) motionerna 1:923 och 11:1058
3) motionerna I: 924 och II: 1057
samt
4) motionerna 1:925 och 11:1056,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna anfört
och hemställt;
2) av herrar Sundin (ep), Vigelsbo
(ep) och Börjesson i Falköping (ep),
vilka ansett, att det nyss återgivna avsnittet
av utskottets yttrande på sid. 10
30 Nr 20 Tisdagen den 29 april 1969
Ang. avdrag vid beskattningen för bilkostnad vid resa mellan bostad och arbetsplats
i det tryckta betänkandet bort hava följande
lydelse:
»Utskottet förutsätter att riksskattenämnden
får i uppdrag att följa prisutvecklingen
i fråga om såväl milbundna
som årsbundna kostnader.»; samt
3) av fröken Ranmark (s), som dock
ej antytt sin mening.
Det i reservationen 1 under punkten
A framlagda förslaget innebar, att riksskattenämnden
skulle utfärda anvisningar
av innebörd, att avdrag för bilresor
till och från arbetsplatsen vid
1970 års taxering beräknades så, att den
skattskyldige finge fullt avdrag dels
för milbundna kostnader, oavsett färdsträckans
längd, dels för årsbundna
kostnader, i den mån den årliga
färdsträckan mellan bostad och
arbetsplats icke överstege 1 700 mil. Reservanterna
förutsatte, att riksskattenämnden
skulle fastställa särskilda
grunder för avdrag för bilresor till och
från arbetsplatsen för sådana skattskyldiga,
som på grund av ålder, sjukdom
eller handikapp vore nödsakade att använda
bil eller vore tvungna att använda
större bil på grund av skrymmande
last.
Herr TISTAD (fp):
Herr talman! En skattskyldig som
har så lång väg från bostaden till arbetsplatsen
att han behöver anlita särskilt
fortskaffningsmedel har rätt att i
sin självdeklaration dra av skälig kostnad
för resorna. Om han använder egen
bil för resorna får han under vissa
förutsättningar i fråga om väglängd,
tidsvinst m. in. dra av sina bilkostnader.
Riksskattenämnden har fastställt
en schablon för dessa bilkostnadsavdrag.
Enligt schablonen beräknas avdraget
efter 2 kronor 50 öre per mil
för körsträckor upp till 1 000 mil om
året och efter 1 krona 75 öre per mil
för körsträckor över 1 000 mil om året.
Riksskattenämndens schablon har
rätt länge haft samma grundläggande
utformning, men beloppen har höjts ef
-
ter hand. För inkomståret 1966 uppgick
de till 2 kronor per mil intill 1 000 mil
per år och till 1 krona 20 öre per mil
för körsträckor däröver. Att jag nämner
dessa belopp beror på att det var
de som gällde, när frågan om bilavdragen
senast behandlades av riksdagen.
Det var vid 1967 års höstriksdag.
Riksdagen begärde då i anledning av
motioner bland annat från vårt håll en
utredning för att få till stånd sådana
regler att, som det hette, »ett mera
rättvisande avdrag kan medges för de
verkliga bilkostnaderna». Beslutet var
märkligt i så måtto att bakom det stod
en majoritet av riksdagens borgerliga
ledamöter och några få socialdemokrater,
medan flertalet av regeringspartiets
medlemmar röstade på en socialdemokratisk
reservation, som hävdade att
en uppräkning av bilreseavdragen kunde
ske helt enkelt genom att riksskattenämnden
utfärdade nya anvisningar
och att en särskild utredning därför
var obehövlig.
I sak var det inte mycket som skilde
majoriteten och minoriteten åt. I
bevillningsutskottets betänkande, som
gav uttryck åt majoritetens synpunkter,
uttalades att riksskattenämndens
anvisningar i sin nuvarande utformning
innebar »en diskriminering av i
synnerhet sådana skattskyldiga, som
är bosatta på ett större avstånd från
arbetsplatsen och som inte har tillgång
till eller på grund av sina arbetsförhållanden
saknar möjlighet att använda
reguljära trafikmedel». Utskottet
fortsatte: »Inte minst torde den reduktion
av bilkostnadsavdraget som enligt
nämndens anvisningar bör ske i fråga
om körsträckor överstigande 1 000 mil
ofta leda till alltför kraftiga begränsningar
av bilkostnadsavdragen.»
Reservanterna, som alla var socialdemokrater,
fann det vara tveksamt
om en tillämpning av riksskattenämndens
schablon gav ett från rättvisesynpunkt
tillfredsställande resultat och anförde:
»Men hänsyn till den fortgående
urbaniseringen och strukturomvand
-
Tisdagen den 29 april 1969
Nr 20
31
Ang. avdrag vid beskattningen för bilkostnad vid resa mellan bostad och arbetsplats
lingen inom näringslivet kan det ifrågasättas
om 1 000 mil bör vara en en gång
för alla fastlåst gräns vid vilken bilkostnadsavdraget
bör reduceras.» I
kammardebatterna underströks dessa
synpunkter av reservanternas talesmän.
»Yi tror att den reducering som nu
åsättes efter 1 000 körda mil möjligen
kommer för tidigt. Det bör kanske vara
1 200, 1 300 eller 1 500 mil», sade talesmannen
i andra kammaren.
Den utredning som riksdagen begärde
har så småningom resulterat i den
proposition som vi nu behandlar. I propositionen
föreslås att avdraget liksom
hittills skall bestämmas av riksskattenämnden
men att vissa grunder för beräknandet
av avdraget skall fastställas
1 kommunalskattelagen.
Översatt till kronor och mil innebär
förslaget vid nuvarande kostnadsnivå
att avdraget blir 3 kronor per mil för
körsträckor intill 1 000 mil per år och
2 kronor per mil för körsträckor som
överstiger 1 000 mil per år.
Vid första påseendet kan resultatet
förefalla att vara enbart en uppräkning
av de nuvarande beloppen med 50 respektive
25 öre per mil. Men de föreslagna
reglerna innehåller en principiell
förändring som utgör en påtaglig
förbättring. Propositionen har övergett
den gamla uppdelningen mellan
fasta och rörliga bilkostnader och rör
sig i stället med begreppen årsbundna
och milbundna kostnader. Principen är
att milbundna kostnader skall få dras
av i sin helhet för hela körsträckan till
och från arbetsplatsen, oberoende av
körsträckans längd, medan de årsbundna
kostnaderna delas upp på körningen
till och från arbetet och privatkörningen
och bara får dras av i den mån
körningen till och från arbetet uppgår
till högst 1 000 mil per år. Skillnaden
gentemot vad som nu gäller är att värdeminskning
genom slitage räknas som
milbunden kostnad och alltså får dras
av i sin helhet utan någon maximering
av miltalet. Detta innebär en avsevärd
förbättring i förhållande till de regler
som nu tillämpas.
Men detta är också det enda erkännande
man kan ge förslaget. I övrigt
tillgodoser det tyvärr inte vad riksdagen
syftade till år 1967, nämligen att
bereda större rättvisa åt dem som har
särskilt långt mellan bostad och arbetsplats.
Den schablon som föreslås i propositionen
sägs bygga på ett antagande
att alla skattskyldiga, som kör bil till
och från sitt arbete, dessutom kör 1 300
mil om året privat. Detta antagande är
grundat på en enkätundersökning, som
statens avtalsverk utförde år 1966 bland
3 300 statstjänstemän som använder
egen bil för resor i tjänsten. Denna enkät
utvisade enligt vad som uppgivits
att den privata körsträckan för praktiskt
taget samtliga uppgick till 1 300
mil oberoende av hur långt vederbörande
kört i tjänsten. Materialet i undersökningen
har emellertid inte redovisats
på sådant sätt att man får uppgifter
om spridningen inom gruppen
och inte heller om tjänstemännens löneställning
eller tjänsteresornas frekvens.
Det finns anledning ifrågasätta om den
undersökta gruppen — med starkt inslag
av befattningshavare i hög tjänsteställning
såsom provinsialläkare, veterinärer,
lantmätare och präster — är
representativ för genomsnittet inom
den stora och heterogena gruppen av
skattskyldiga som använder egen bil för
resor till och från arbetet och har rätt
till avdrag därför. Vidare måste man
beakta att utrymmet för privatresor
är mycket större om bilen bara används
för tjänsteresor en eller annan
dag i veckan eller kanske någon gång
i månaden än om den nyttjas för dagliga
resor till och från arbetsplatsen.
I det senare fallet står ju bilen i regel
parkerad på arbetsplatsen eller i närheten
av den under arbetstiden och
kan då inte användas av familjen. Men
det finns ytterligare en omständighet
som utredningen tycks ha förbisett helt
32 Nr 20 Tisdagen den 29 april 1969
Ang. avdrag vid beskattningen för bilkostnad vid resa mellan
och hållet, och det är att många av
de statstjänstemän som använder sin
bil för tjänsteresor också brukar den
för dagliga resor mellan bostaden och
arbetsplatsen. Dessa resor har vid enkätundersökningen
räknats som privatresor.
Det säger sig självt att de slutsatser
som utredningen för sina syften
dragit av enkätmaterialet under sådana
förhållanden blivit mycket dåligt underbyggda.
Den som till äventyrs skulle tro att
schablonen bygger på en genomsnittlig
privatkörning av 1 300 mil måste jag
tyvärr bereda en besvikelse. Med den
utformning som schablonen har är 1 300
mil inte något genomsnittsvärde utan
ett extremvärde. För den som har en
årlig körsträcka till och från arbetet —•
i fortsättningen kallar jag det för korthetens
skull för arbetskörning — som
understiger 1 000 mil ger schablonen
ett rättvisande resultat bara när den
totala körsträckan, dvs. summan av
arbetskörningen och privatkörningen,
uppgår till 2 300 mil. Schablonen förutsätter
alltså att privatkörningen minskar
i samma mån som arbetskörningen
ökar — från 2 000 mil vid 300 mils årlig
arbetskörning till 1 300 mil när arbetskörningen
uppgår till 1 000 mil om
året. När arbetskörningen överstiger
1 000 mil förutsätter schablonen att
privatkörningen ökar på nytt och till
och med i snabbare takt än arbetskörningen.
Det kan naturligtvis invändas att man
aldrig kan kräva att en schablon skall
ge ett helt rättvisande resultat — det
skulle ju strida mot schablonens natur
och syfte. Men man har likväl rätt att
kräva att en schablon i varje fall i huvudsak
skall motsvara den verklighet
som den avser att schematiskt beskriva.
Och i verkligheten rör sig inte genomsnittsmedborgarnas
privata bilkörning
enligt den kurva som jag nyss beskrivit:
först ned och sedan upp igen. All
erfarenhet säger tvärtom att ju längre
väg som genomsnittsmedborgaren har
att färdas till och från arbetet, desto
bostad och arbetsplats
mindre tid och lust har han för privatkörning.
Privatkörningen beskriver
med andra ord en hela tiden fallande
kurva allteftersom arbetskörningen
ökar.
I en motion från vårt håll har vi, med
utgångspunkt från denna erfarenhet,
föreslagit en sådan ändring av schablonen
att de ortsbundna kostnaderna
skall få dras av upp till 1 700 mil i stället
för endast upp till 1 000 mil, som
föreslagits i propositionen. En sådan
lösning står, anser vi, i bättre överensstämmelse
med de önskemål riksdagen
uttryckte 1967 om rättvisare avdragsregler
framför allt för dem som har
långt avstånd mellan bostad och arbetsplats.
Inte minst ansluter sig den
av oss föreslagna höjningen av milgränsen
till de uttalanden som gjordes av
de socialdemokratiska reservanterna
1967.
Reservation 1 bygger på folkpartimotionen,
och jag ber, herr talman, att
med det anförda få yrka bifall till denna
reservation.
Herr PETTERSSON, KARL, (m):
Herr talman! Pendeltrafiken har fått
en alltmer ökande betydelse genom
strukturomvandlingen, särskilt i Norrland.
Möjligheterna till sysselsättning
på hemorten har väsentligt förändrats.
Arbetstillfällena finns i stor utsträckning
i någon tätort. Arbetstagaren reser
ofta till och från bostadsort på annan
plats. Ofta finns på bostadsorten bostäder
av mycket god kvalitet. Det bör
ligga i samhällets intresse att kapitalförstöring
inte sker genom ödeläggning
av sådana bostäder.
Även ur den synpunkten att service
skall kunna erbjudas övriga kvarvarande
inom bostadsområdet är det värdefullt
att befolkningsunderlaget kan
bibehållas också utanför tätorten. Om
så inte sker försämras möjligheten att
ge godtagbar service.
Trafiken till och från arbetet har
ökat såväl när det gäller antal perso
-
Tisdagen den 29 april 1969
Nr 20
33
Ang. avdrag vid beskattningen för bilkostnad vid resa mellan bostad och arbetsplats
ner som när det gäller resornas längd.
Reslängden har ökat, särskilt i glesbygdsområdena.
Det finns ett mycket
stort antal arbetstagare med resor till
och från arbetsplatsen som överstiger
50 kilometer enkel resa per dag.
I proposition 29 föreslås att bestämmelserna
skall utformas med utgångspunkt
från 1 000 mil och år när det
gäller resa till och från arbetet och
1 300 mil och år för privata resor. Vidare
delas kostnaderna i milbundna
kostnader och årsbundna kostnader. De
körsträckor som här nämnts har framräknats
med ledning av en enkät bland
tjänstemän i slutet av 1966 i samråd
med SACO, SR, statstjänarkartellen och
TCO-S. När det gäller andra grupper av
arbetstagare finns inte något utredningsmaterial.
Det är särskilt dessa andra
grupper av arbetstagare — byggnadsarbetare,
transportarbetare, maskinister,
skogsarbetare m. fl. — som
har långa resor till och från arbetet.
Dessa grupper har också i många fall
tunga arbeten och använder därför inte
bilen i samma utsträckning för privata
resor som t. ex. de i propositionen åberopade
undersökta tjänstemannagrupperna.
Som motionär när det gäller de likalydande
motionerna I: 923 och II: 1058
och såsom reservant i utskottet vill jag
särskilt betona vikten av vad som i
nämnda motioner framhållits om behovet
av att särskild hänsyn tas till dessa
långa reseavstånd, speciellt med beaktande
av vad jag tidigare anfört beträffande
de ändrade arbetsförhållandena
för glesbygdernas arbetstagare.
I proposition nr 29 och i utskottsmajoritetens
skrivning i bevillningsutskottets
betänkande föreslås att den avdragsgilla
bilkostnaden i nuvarande
pris- och kostnadsläge beräknas till 3
kronor per mil intill 1 000 mil och till
2 kronor per mil för körsträckor därutöver,
med hänsyn till uppdelningen
av milbundna och årsbundna kostnader.
Herr Tistad har här tidigare redo
3
Första kammarens protokoll 1969. Nr 20
gjort för den tekniska sidan av saken,
varför jag inte behöver gå in på detta.
I reservationen från folkpartiet och
moderata samlingspartiet påpekas att
denna gräns vid 1 000 mil innebär en
diskriminering av i synnerhet sådana
skattskyldiga som är bosatta på större
avstånd från arbetsplatsen och som inte
har tillgång till eller på grund av arbetsförhållanden
saknar möjlighet att
använda reguljära trafikmedel. Det påpekas
att de för riksskattenämnden
föreslagna anvisningarna enligt propositionen
i fråga om körsträckor överstigande
1 000 mil ofta leder till alltför
kraftiga begränsningar av bilkostnadsavdragen.
Reservanterna förutsätter i likhet med
utskottsmajoriteten att den skattskyldige
får fullt avdrag för de milbundna
kostnaderna, oavsett färdsträckan mellan
bostad och arbetsplats. Men reservanterna
förutsätter också i motsats till
utskottsmajoriteten att den skattskyldige
får fullt avdrag även för årsbundna
kostnader i den mån den årliga färdsträckan
mellan bostad och arbetsplats
inte överstiger 1 700 mil.
Reservanterna delar den under remissbehandlingen
av proposition nr 29
bl. a. av kammarrätten framförda uppfattningen
att det är önskvärt och ändamålsenligt
med en mer kortfattad
lagbestämmelse än vad som i propositionen
anges.
Med stöd av vad jag här anfört vill
jag, herr talman, yrka bifall till reservation
nr 1, som är fogad till bevillningsutskottets
betänkande nr 31.
Fröken RANMARK (s):
Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av att jag har en blank
reservation fogad till bevillningsutskottets
betänkande nr 31.
Som bekant är arbetslösheten i våra
skogsbygder fortfarande mycket stor.
Av statistiken från den senaste månaden
framgår att skillnaden i fråga om
34
Nr 20
Tisdagen den 29 april 1969
Ang. avdrag vid beskattningen för bilkostnad vid resa mellan bostad och arbetsplats
arbetslöshet mellan skogslänen — med
andra ord glesbygdsområdena — och
övriga län håller på att skärpas. Vid
arbetslöshetsräkningen förra månaden
svarade skogslänen för 42 procent av arbetslösheten
men bara för 12 procent av
de lediga platserna. Även om arbetslösheten
i stort sett minskat har det skapats
få möjligheter för befolkningen i
glesbygden att få arbete på hemorten.
Med tillfredsställelse kan man notera
att den av finansministern föreslagna
höjningen av resebidraget givetvis kommer
att vara av betydelse även för den
befolkning i glesbygden som arbetar på
annan ort. Men då det för de flesta s. k.
pendlare rör sig om särskilt långa dagliga
vägsträckor täcker det inte de verkliga
kostnaderna. Enligt den föreslagna
schablonen utgår man nämligen från
att bilen förutom till arbetsresor används
även till privatkörning, beräknad
till 1 300 mil, vilket ej torde vara
realistiskt när bilen under sådana förhållanden
i regel är stationerad på arbetsorten
och pendelresorna till och
från arbetet är särskilt långa.
I proposition nr 29 har finansministern
föreslagit att avdraget för resa
med egen bil till och från arbetet skall
från den 1 januari i år höjas till 3 kronor
per mil för de första 1 000 milen
och därefter 2 kronor per mil. Vid 1966
års taxering var motsvarande avdrag 2
kronor respektive 1:20, och vid 1968
års taxering höjdes dessa belopp till
2: 25 respektive 1: 50. Vid 1969 års taxering
höjs beloppen till 2:50 respektive
1: 75.
Genomförandet av de föreslagna höjningarna
av avdragsbeloppen beräknas
för 1969 — jämfört med 1968 — medföra
ett skattebortfall för statsverket på
40 miljoner och, vad allvarligare är, för
kommunerna på 30 miljoner.
Mot bakgrunden av konsekvenserna
för kommunerna framstår det i propositionen
omnämnda alternativa motionsyrkandet
från 1967 i motionsparet
I: 333 och II: 401 såsom i hög grad välmotiverat.
Däri framhölls önskvärdhe
-
ten av att åtgärder vidtogs för att underlätta
för glesbygdens arbetstagare
att vid arbeten på annan ort kunna få
bo kvar i hemorten genom att arbetsmarknadsmyndigheterna
erhöll medel
för utbetalning av ett till färdvägen anpassat
kontantbidrag. Detta sätt att lösa
frågan för dem som har arbetsplatsen
belägen på långt avstånd från hemorten
— alltså de verkliga glesbygdsarbetarna
— utan att verkningarna för hemkommunen
blir alltför negativa framstår
alltjämt enligt min uppfattning som det
lämpligaste. Lika väl som man kan få
bidrag från arbetsmarknadsmyndigheterna
för att flytta till arbete på annan
ort borde det finnas möjlighet att få ett
resebidrag från samma myndigheter om
man vill stanna kvar i hemorten och arbeta
i närmaste tätort. Trots att resvägen
är lång.
Ur samhällsekonomisk synpunkt kan
jag inte finna annat än att detta på
många sätt skulle vara fördelaktigt,
samtidigt som det i viss mån skulle
hindra att glesbygden tunnas ut ännu
mer, att servicen för de få kvarvarande
blir ännu sämre och att kommunernas
skattekraft skulle sjunka ännu
mer. Det skulle också skapa möjlighet
för glesbygdsbefolkningen att få bo
kvar i sin hembygd.
Herr talman! Jag har inget yrkande.
Herr SVANSTRÖM (ep):
Herr talman! I detta betänkande behandlas
en fråga som — vilket fröken
Ranmark påpekade i sitt senaste anförande
— har stor betydelse för glesbygdens
kvarvarande människor. Det är
ganska självklart att dessa människor
har stort intresse av hur denna fråga
utformas. Jag delar helt den uppfattning
som från olika håll har framförts
att det är mycket att vinna på att öka
möjligheterna för människor att bo kvar
där de har husrum och annat ordnat i
stället för att i onödan flytta in till tätorterna,
vilket medför ökade servicekostnader
för varje ny familj som måste
bosätta sig där.
Tisdagen den 29 april 1969
Nr 20
35
Ang. avdrag vid beskattningen för bilkostnad vid resa mellan bostad och arbetsplats
Även om jag instämmer i fröken Ranmarks
synpunkter måste jag anföra att
detta ligger utanför ramen för den fråga
vi just nu behandlar. Annars funnes
det all anledning att instämma i de synpunkterna,
och det finns kanske anledning
återkomma i det sammanhanget.
Herr Tistad var ganska kritisk mot
utredningen, och eftersom jag var ledamot
i den är det den närmaste anledningen
till att jag har tagit till orda.
Vi fick i utredningen ett erkännande av
herr Tistad, och det gällde att de nya
regler som är föreslagna av utredningen
skulle vara att föredra framför dem
som för närvarande gäller. Men där
ville herr Tistad stanna och menade att
utredningen hade tagit alltför liten
hänsyn till dem som har de verkligt
långa resorna. Jag förmodar att herr
Tistad har någon erfarenhet av utredningsarbete,
liksom kammarens övriga
ledamöter, och då må det vara mig tilllåtet
att säga att jag som ledamot av
utredningen och företrädande den borgerliga
sidan måste tillstå att jag var
ganska nöjd med resultatet. Det låter
kanske mycket att säga det, men när
man vet att olika åsikter brytes mot
varandra och att man hade att ta hänsyn
till de framkomstmöjligheter som
fanns tror jag att man vågar påstå att
det var ett ganska hyfsat resultat, som
utredningen — enhälligt — kom fram
till. Så mycket mera glädjande var det
att finansministern sedan helt gick på
utredningens linje. Denna innebar ett
förslag som man nått full enighet om
och det kunde följas upp med en proposition
från Kungl. Maj:t på ett sätt
som ger oss anledning att känna oss
relativt tillfredsställda.
Däremot är det självklart att ingen
schablon kan bli helt rättvisande i alla
de fall där så är önskvärt. Man får
räkna med att varje schablon gynnar
vissa och missgynnar andra. Att genomföra
en individuell prövning i detta
sammanhang är emellertid inte möjligt,
och därför har jag den bestämda upp
-
fattningen att det förslag som här föreligger
är värt allt erkännande.
Centerpartiets representanter i bevillningsutskottet
har till betänkandet
nr 31 avgett en reservation, betecknad
med nr 2. Där föreslås en annan skrivning
än utskottets beträffande frågan
om hur riksskattenämnden skall följa
upp de intentioner som finansministern
har angivit. Reservanterna vill ha med
följande mening i betänkandet:
»Utskottet förutsätter att riksskattenämnden
får i uppdrag att följa prisutvecklingen
i fråga om såväl milbundna
som årsbundna kostnader.»
Såvitt jag kan bedöma är skillnaden
inte så rasande stor mellan reservanternas
uppfattning och utskottets skrivning
som understryker angelägenheten
av att riksskattenämnden liksom hittills
uppmärksamt följer utvecklingen
och ger anvisningarna den aktualitet
som samhällsutvecklingen föranleder.
Möjligen skulle den skillnaden föreligga
att reservanterna vill utdela ett
direkt uppdrag till riksskattenämnden,
medan utskottet i sitt betänkande mera
uttrycker en from önskan.
Därför, herr talman, skall jag min
plikt likmätigt be att få yrka bifall till
reservation nr 2.
Herr WÄRNBERG (s):
Herr talman! Det är riktigt som herr
Tistad sade att 1967 års riksdag beställde
en utredning, och det är lika
riktigt att riksdagens majoritet då sade
att den som hade längre körsträcka
missgynnades genom den reduktion av
avdraget som skedde efter körda 1 000
mil. Men det är viktigt att ha klart för
sig att reseavdragen på den tiden aldrig
nådde upp till full kostnadstäckning.
För de först körda 1 000 milen kunde
avdrag på 2 kronor och 25 öre beviljas
och därefter med endast 1 krona och 50
öre. Rakom fastställandet av dessa belopp
låg resonemanget att full kostnadstäckning
inte skulle beviljas vid
något tillfälle, eftersom man ansåg att
36
Nr 20
Tisdagen den 29 april 1969
Ang. avdrag vid beskattningen för bilkostnad vid resa mellan bostad och arbetsplats
en del fasta kostnader skulle utgå, vare
sig den skattskyldige körde bil till och
från arbetet eller inte. Det förutsattes
nämligen att de flesta bilägare skaffat
sig bil oberoende av resorna till och
från arbetsplatsen.
Förhållandet är annorlunda beträffande
det förslag vi i dag diskuterar.
Om de premisser uppfylls, vilka utredningen
och remissinstanserna funnit
mest trovärdiga, åstadkommes full kostnadstäckning,
varför tidigare skäl för
invändningar inte längre föreligger.
På grundval av nu föreliggande material
kommer avdragsbeloppen att höjas
med 30 procent jämfört med den
tidpunkt då utredningen beslutades.
Detta resultat uppnåddes dels genom att
beräkna kostnaderna för en något större
bil än vad riksskattenämnden tidigare
gjort, dels genom att — som jag
tidigare sade — ta med alla kostnader.
Utredningen och regeringens ställningstagande
i propositionen om proportionering
av kostnaderna mellan vad
man kallar privat körning och körning
till och från arbetsplatsen grundas på
undersökningar av 1966 års taxeringar
liksom också — som herr Tistad nämnde
— på en enkät som gjordes samma
år med 3 300 befattningshavare i statlig
tjänst med rätt att använda bil i
tjänsten. Av svaren på denna enkät —
det har också herr Tistad uppehållit
sig vid — framgår det att oberoende av
om vederbörande kör 500 eller upp till
2 500 mil i tjänsten omfattar övriga
körningar cirka 1 300 mil. Det finns
en viss variation, men det blir omkring
1 300 mil för samtliga. I brist på något
annat material i denna fråga är
det ganska naturligt att bilkostnadskalkylen
baseras just på en körsträcka
om 1 300 mil i privat körning. De som
i dag anser att det inte kan vara rimligt
att använda resultaten från denna
enkät har i varje fall inte lyckats prestera
något annat. Detta är den enda
utredning som finns på det här området,
och jag tror inte att den är så
felaktig. De som påstår att den är fel
-
aktig har i varje fall inte lyckats prestera
någonting bättre.
Det enda material som finns beträffande
körsträckorna till och från arbetet
är undersökningar av 1966 års taxeringar
på området. Dessa undersökningar
visar att körsträckorna till och
från arbetet genomsnittligt var under
500 mil per år. Med tanke på att
en del körde endast vissa delar av året
ansåg utredningen att man kunde fördubbla
denna siffra. Om man hade räknat
efter den kortare sträckan, 500 mil,
som undersökningen av taxeringarna
visade, hade de årsbundna kostnaderna
blivit större. Då hade i så fall kilometeravdraget
måst bli högre i början
och avtrappningen också måst sättas
in på ett tidigare stadium än 1 000 mil.
Skulle man som motionärerna och reservanterna
nu föreslår accepterat
1 700 mil som resväg till arbetet, hade
kilometeravdraget i stället blivit lägre,
ty då hade man fått slå ut de fasta kostnaderna
på fler körda mil. Då hade
kilometeravdraget blivit lägre på sträckan
upp till 1 700 mil, där avtrappningen
då skulle ha börjat. Bevillningsutskottets
majoritet anser därför att den
avvägning som gjorts bör ge full täckning
för de årsbundna kostnaderna vid
2 300 mil. Den beräkningen anser utskottsmajoriteten
vara realistisk. Av
dessa 2 300 mil skulle då 1 000 mil avse
körning till och från arbetet och 1 300
mil avse annan körning.
Om man på detta område skulle försöka
uppnå millimeterrättvisa borde
varje deklarant behandlas individuellt
alltefter sitt eget resavstånd. Jag tror
att alla i denna kammare håller med
mig om att det är omöjligt att införa
ett sådant system; en schablon måste
användas. Att den nu föreslagna schablonen
är relativt gynnsam för den
skattskyldige i gemen framgår bäst av
att skattebortfallet för stat och kommun
gemensamt är drygt 70 miljoner
kronor. Reservanternas påstående att
de som åker långa sträckor till arbetsplatsen
inte får full kostnadsersättning
Tisdagen den 29 april 1969
Nr 20
37
Ang. avdrag vid beskattningen för bilkostnad vid resa mellan bostad och arbetsplats
är riktigt endast under den förutsättningen
att vederbörande åker mindre
än 1 300 mil privat. I något fall kan
reservanterna givetvis lia rätt, men jag
tror att de i de allra flesta fall har fel.
Man måste också ta hänsyn till att detta
är en schablon som skall passa alla
skattebetalare och att en överkompensation
till någon grupp måste betalas
av andra samt att bilkostnaderna per
kilometer räknat är oerhört mycket
större för de människor som bara åker
privat och inte använder bilen för avdragsgilla
resor till och från arbetet.
Det är alltså en rättvisefråga som gäller
även andra grupper vilka inte har
denna avdragsmöjlighet.
När man läser reservationerna blir
man något förvånad. I reservation 1
föreslås att lagtexten skall skäras ned
till ett minimum. Reservanterna vill endast
ge riksskattenämnden i uppdrag
att fastställa grunder för beräkning av
lämpliga avdrag. Vad skulle man då
egentligen med en utredning till, om reservanterna
vill ha denna korta lagtext?
Riksskattenämnden hade ju detta
uppdrag redan förut. Om reservanternas
syfte varit att ge riksskattenämnden
en vägledning tycker jag att
man år 1967 kunde ha röstat med den
socialdemokratiska reservationen, ty
den hade just ett sådant innehåll. Nu
har emellertid efter utredning föreslagits
en lagtext som mera tillfredsställer
vad riksdagsmajoriteten då ansåg
vara det riktiga, och då tycker jag
verkligen att man skall följa det.
Det är klart att centerpartiets reservation
framstår än märkligare, och jag
beundrar herr Svanström som här har
gjort ett förtvivlat försök att förklara
vad centerpartisterna menar. Inom utskottet
har vi inte på något sätt lyckats
förstå det, ty ingen kan påstå att det
finns någon olikhet mellan det sätt på
vilket utskottet tolkar riksskattenämndens
uppdrag och innehållet i reservationen.
Det kan bara finnas en enda
förklaring till reservationen, nämligen
att man i mittensamarbetets anda inte
vill rösta med ett socialdemokratiskt
förslag.
Herr talman! Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets
hemställan.
Herr TISTAD (fp):
Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Svanström sade att en schablon
kommer att gynna en del och följaktligen
missgynna andra. Olyckan med
denna schablon är emellertid att den
missgynnar praktiskt taget alla, om
man utgår från samma förutsättningar
som konstruktörerna gjort, nämligen
att de skattskyldiga genomsnittligt kör
1 300 mil privat om året utöver vad de
kör till och från arbetet. Om det verkligen
är så och det har varit utredningens
utgångspunkt likaväl som finansministerns
när han skrev propositionen
— ger schablonen ett rättvisande
resultat bara när sträckan till
och från arbetet uppgår till 1 000 mil
om året. Är denna sträcka mindre ger
schablonen underkompensation, och är
sträckan större ger schablonen också
underkompensation. I själva verket är
schablonen konstruerad så, att privatkörningen
alltid måste vara längre än
1 300 mil för att schablonen skall ge
rättvisa, utom i ett enda läge, nämligen
där körningen till och från arbetet är
1 000 mil. Det är naturligtvis mycket
svårt att klargöra dessa sammanhang
här från talarstolen. Jag skulle ha behövt
ett helt batteri av visuella hjälpmedel
för att klara det, men jag skall
gärna ge herr Svanström en liten extra
föreläsning senare. Jag har gjort ett
diagram som belyser dessa förhållanden,
och det visar hur olyckligt
schablonen är utformad. Råde herr
Wärnberg och herr Svanström gör sig
skyldiga till ett misstag på denna punkt.
Det är ursäktligt, ty propositionens
text är mycket försåtlig. Schablonen
bygger inte på en privatkörning som
genomsnittligt uppgår till 1 300 mil utan
på en privatkörning, som i alla lägen
utom ett är längre än 1 300 mil.
38
Nr 20
Tisdagen den 29 april 1969
Ang. avdrag vid beskattningen för bilkostnad vid resa mellan bostad och arbetsplats
Jag lyssnade med mycket stort intresse
på vad fröken Ranmark hade
att säga — det var mycket kloka ord.
Vi som står bakom reservation 1 har
vägt in många av de av henne anförda
synpunkterna i vår bedömning. Från
mitt parti har vi i olika sammanhang
hävdat att man genom samhälleliga åtgärder
av olika slag bör försöka göra
det möjligt för människorna i glesbygderna
att bo kvar i sin gamla miljö,
även om de måste söka sin utkomst på
platser som ligger långt ifrån hemorten.
För dessa människor som är hänvisade
att varje dag köra många mil
fram och tillbaka mellan bostaden och
arbetsplatsen är det av väsentlig betydelse
att bilavdragen också vid långa
körsträckor blir rättvist avvägda.
Fröken Ranmark talade om konsekvenserna
för kommunerna. Dessa blir
nog ännu mycket ogynnsammare om
ifrågavarande glesbygdsmänniskor inte
kan bo kvar i sina kommuner utan måste
flytta till tätorterna och därigenom
totalt sett minskar skatteunderlaget för
kommunen med hela sin inkomst i stället
för med de kronor med vilka deras
bilkostnadsavdrag kan stiga.
Jag tror inte att man bör se alltför
mycket på skattebortfallet. Om SJ skulle
höja priset på månadsbiljetter med
20 eller 25 procent skulle väl ingen
falla på den idén att säga att vi skall
vägra de skattskyldiga som åker tåg till
och från arbetet fullt avdrag för vad
månadsbiljetten kostar därför att det
skulle betyda ett så stort skattebortfall.
Det är svårt att förstå att man skall
se annorlunda på avdragsfrågan när
det gäller bilresor.
Är det nödvändigt att använda bil
för färd till och från arbetet — det
måste det vara för att man över huvud
taget skall få avdrag för bilkostnader
— då bör också avdrag medges med belopp
som så nära som möjligt ansluter
sig till de verkliga kostnaderna. Detta
bör gälla vare sig färdsträckan till och
från arbetet är kort eller lång.
Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.
Herr SVANSTRÖM (ep):
Herr talman! Om jag inte förstår herr
Tistad så behöver det naturligtvis inte
bero på att han är en dålig undervisare
eller har brist på audovisuella
hjälpmedel eller på att jag har så dålig
fattningsförmåga. Det kan ju finnas
någon tredje orsak. Men i varje fall kan
jag inte förstå herr Tistad när han säger
att alla blir missgynnade av detta
förslag. Var kommer då skattebortfallet
på summa 70 miljoner kronor att
hamna? Det kan väl inte vara ett rimligt
påstående herr Tistad gör. Här är
det uppenbarligen så att full rättvisa inte
har uppnåtts. Det är vi överens om. I
det sammanhanget har vi alltså inte
olika meningar. Men vi har fått en väsentlig
förbättring mot större rättvisa.
Jag tror därför att det finns all anledning
att uppehålla sig ytterligare något
vid denna fråga. Det är emellertid en
sak som jag vill klargöra för herr Tistad,
och det är att om vi skulle ha
följt vad som framkom under utredningen,
nämligen att — såsom herr
Wärnberg nyss redovisade — resorna
till och från arbetsplatsen generellt understiger
500 mil, hade vi fått göra en
avgränsning'' där, och det hade såvitt
jag bedömer det blivit ännu mindre
gynnsamt för många av dem som har
långt att färdas. Här har vi ändå kunnat
bibehålla regeln om de 1 000 milen
med det högre avdraget. Jag tror alltså
att det är ett ganska hyfsat resultat som
på detta sätt har uppnåtts, vilket jag
anförde tidigare.
Sedan vill jag säga till min gode vän
herr Wärnberg att beträffande reservation
2 var det ett förtvivlat försök jag
gjorde, jag erkänner det. Jag kan väl
inte gå längre i erkännande, det kan
väl inte ens herr Wärnberg begära. I
varje fall tillstyrker jag majoritetens
förslag med undantag av de där få
raderna som innefattas i reservation 2.
Tisdagen den 29 april 1969
Nr 20
39
Ang. avdrag vid beskattningen för bilkostnad vid resa mellan bostad och arbetsplats
Herr WÄRNBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Det skulle vara mycket
intressant att sätta i gång en lång matematisk
diskussion med herr Tistad
om vilka som gynnas eller missgynnas
i detta fall. Jag skall dock inte ta upp
kammarens tid med det. Jag vill bara
säga att det är alldeles riktigt som herr
Tistad framhåller att schablonen stämmer
för alla endast under en förutsättning,
nämligen att man kör 1 300 mil
privat och 1 000 mil till och från arbetet
samt att de kostnadsposter som inräknas
i kalkylen är riktiga. Endast
under den förutsättningen blir det millimeterrättvisa.
Alla andra får överkompensation
eller underkompensation.
Det går inte att räkna ut vilka som får
överkompensation och vilka som får
underkompensation — därtill är det
material vi har att tillgå alldeles för
litet.
Det förslag som herr Tistad lägger
fram i dag och som går ut på att man
skall räkna med 1 700 mil varav 600
privat, är mycket sämre underbyggt än
det som propositionen innehåller och
som har tillstyrkts av bevillningsutskottet.
Herr TISTAD (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag är ledsen att behöva
påpeka att herr Svanström gör
sig skyldig till ett misstag när han tror
att det generellt sett innebär en fördel
för de skattskyldiga att gränsen för avdragsrätten
för de milbundna kostnaderna
sätts vid 1 000 mil i stället för vid
exempelvis 500 mil. I själva verket förlorar
de flesta som har under 1 000 mils
körning per år till och från arbetet på
en sådan höjning, och allra mest förlorar
de som kör 500 mil eller därunder
— detta är mycket lätt att räkna
ut.
När jag talar om förluster menar jag
förluster i förhållande till kostnaderna
enligt den kalkyl som är intagen i propositionen
och icke i förhållande till de
avdrag som nu gäller. Jag tänker mig
att de verkliga bilkostnaderna motsvarar
dem som redovisas i kalkylen, och
jag räknar sedan förluster och vinster
i förhållande till kalkylen, vilket jag
kanske bör påpeka för herr Svanström.
Det verkar som om herr Svanström räknat
med skattskyldiga som blir missgynnade
eller gynnade i förhållande till
vad som nu gäller. Jag har ju erkänt
att de föreslagna reglerna innebär en
förbättring i jämförelse med nuvarande
bestämmelser. Här har vi givetvis
också förklaringen till skattebortfallet.
Herr SVANSTRÖM (ep) kort genmäle:
Herr talman! Herr Tistad gjorde här
ett erkännande, som jag noterar.
Det är nog riktigt att jag missförstått
herr Tistad på en punkt. Jag trodde
att herr Tistad hela tiden diskuterade
frågan om avdrag för bilkostnader
i jämförelse med nuvarande bestämmelser.
Det är klart att det kan råda olika
meningar om hur den schablon det här
gäller är uppbyggd. Men jag kan inte inse,
herr Tistad, att det blir bättre att
följa reservationen, i vilken all lagtext
stryks och i vilken det föreslås att
riksskattenämnden får i uppdrag att
följa prisutvecklingen på detta område,
ty i den i propositionen föreslagna lagtexten
finns i detalj angivet hur kostnaderna
skall räknas fram. Det finns då
möjligheter att vid ett senare tillfälle
ändra denna lagtext. Men att man genom
detta beslut således får en direkt
anvisning om hur kostnaderna skall
räknas ut är en avgjord fördel.
Herr TISTAD (fp) kort genmäle:
Herr talman! Eftersom herr Svanström
var så öppenhjärtig i sitt försvar
för centerpartireservationen, vill
jag också vara öppenhjärtig. Reservanterna
i utskottet är ju hänvisade till att
själva utforma sin lagtext, och det är
kanske inte alltid en så lätt uppgift med
40
Nr 20
Tisdagen den 29 april 1969
Ang. avdrag vid beskattningen för bilkostnad vid resa mellan bostad och arbetsplats
hänsyn till den knappa tid som står till tänkande tomme att framställas först
buds. I detta fall var det frestande att särskilt i fråga om utskottets hemställan
ansluta sig till kammarrättens stånd- samt därefter särskilt angående utskotpunkt
och föreslå en kort skrivning. tets motivering.
Herr PETTERSSON, KARL, (m):
Herr talman! Fröken Ranmark drog
i debatten en lans för skogslänen och
de invånare i dem som har långa reseavstånd.
Jag noterar detta med tillfredsställelse,
men jag skulle ha varit ännu
mycket gladare om fröken Ranmark
hade anslutit sig till de synpunkter som
reservanterna anfört i denna fråga.
Herr Svanström nämnde också de långa
avstånden men han knöt an till det utredningsmaterial
som finns.
I mitt tidigare anförande nämnde jag
just de grupper som varit föremål för
den undersökning som gjorts och framhöll
att det i detta fall endast var fråga
om tjänstemannagrupper. Jag nämnde
att många andra kategorier som bevisligen
har att företa långa resor till och
från arbetsplatsen inte fanns med i denna
undersökning och att det milantal
som herr Svanström nämnde och som
också herr Wärnberg var inne på, nämligen
500 mil, därför inte var relevant.
Visserligen finns inte något direkt siffermaterial
i detta fall att peka på, men
det finns ändock möjlighet att på samma
sätt som skett i den undersökning
som är gjord beträffande tjänstemännen
även få fram dessa reseavstånd när
det gäller de arbetargrupper som det
här är fråga om.
Jag vill instämma i vad herr Tistad
anförde beträffande den lagtext som
föreslagits, men jag vill säga att vi ändå
haft den uppfattningen att kammarrätten
som har en god erfarenhet på detta
område med hänsyn till den praxis man
vunnit under årens lopp bör ha bättre
möjlighet än utskottsmajoriteten att ta
ställning i denna fråga.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande förevarande be
-
I vad gällde utskottets hemställan,
fortsatte herr talmannen, hade yrkats
dels bifall till densamma, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Lundström in. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Tistad begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 31,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström
in. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 80;
Nej —41.
Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Vidkommande motiveringen gjordes
sedermera propositioner, först på god
-
Tisdagen den 29 april 1969
Nr 20
41
kännande av utskottets motivering oförändrad
samt vidare på godkännande
av utskottets motivering med den ändring,
som föreslagits i den av herr Sundin
m. fl. vid betänkandet anförda reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.
Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 32,
i anledning av motioner om utbildning
vid trafikskolorna i olycksfallsvård, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
Om bättre belysning för motorfordon
Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 33, i anledning
av motioner om bättre belysning för
motorfordon.
I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:870, av herr Hansson och herr
Jansson, Paul, samt II: 1015, av fru
Thunvall m. fl., hade föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle hemställa, att lämplig åtgärd
måtte vidtagas för att nödvändigt utvecklingsarbete
med mötesbelysning för
motorfordon skulle komma till stånd,
exempelvis genom tillsättande av en
särskild ledningsgrupp.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att de likalydande motionerna
1:870 och 11:1015 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Herr LUNDSTRÖM (fp):
Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
avstyrker de motioner som
väckts i den här frågan, då trafiksäkerhetsverket
har meddelat att det inom
kort kommer att tillsätta en arbetsgrupp
med uppgift att noggrant studera
användningen av polariserat ljus och
Om bättre belysning för motorfordon
även pröva andra vägar att förbättra
fordonsbelysningen.
Det finns ett svenskt forskningsorgan
som sysslar med trafiksäkerhetsfrågor
av detta och liknande slag, nämligen
statens trafiksäkerhetsråd. NTF har i
sitt remissvar på dessa motioner omnämnt
trafiksäkerhetsrådets verksamhet
just när det gäller bilhelysningen,
och saken har också berörts i motionerna.
Allmänna beredningsutskottet
kunde därför lätt ha fått reda på vad
som skett och sker, men av någon anledning
har utskottet inte begärt eller
redovisat några fakta härom utöver de
kortfattade uppgifter som NTF har lämnat.
Det är med anledning därav som
jag ber att något få komplettera uppgifterna
om vad som förekommit och
alltjämt förekommer i fråga om ljusproblemen
vid mörkerkörning med bil.
De spörsmål som behandlas i motionerna
har i själva verket varit föremål
för en långvarig och mycket omfattande
uppmärksamhet från trafiksäkerhetsrådets
sida. Forskningen har när
det gäller bilbelysningen omfattat två
olika huvudavsnitt, dels möjligheten att
hålla bilens strålkastare rena, dels möjligheten
att göra ljuset kraftigare utan
att det bländar mötande trafikanter.
Båda dessa spörsmål har rönt stor internationell
uppmärksamhet under flera
år. Forskning har skett i flera europeiska
länder, i Amerika och i Japan.
Kontakt med de olika forskningsorganen
har hållits av statens trafiksäkerhetsråd
som också gett stöd åt forskningen
på området i vårt land.
Vad beträffar strålkastare som blir
smutsiga vet varje bilist att om föret
är dåligt dröjer det inte länge förrän
strålkastarna är så nedsmutsade att de
inte tillnärmelsevis fyller de krav som
man måste ha rätt att ställa på dem.
Det blir omöjligt för bilisten att ordentligt
se vägbanan och de hinder som
kan finnas där. Att åstadkomma en
förändring härvidlag har tett sig som
en utomordentligt betydelsefull sak.
För några år sedan initierade rådet
42
Nr 20
Tisdagen den 29 april 1969
Ang. tillämpningen av expropriationslagstiftningen
ett par ingenjörer vid Philips att göra
en inventering av förefintliga och tänkbara
möjligheter att tekniskt lösa detta
problem. De två ingenjörerna genomgick
bland annat sökta och beviljade
patent i olika länder och redovisade
dessutom ett eget uppslag som de fått
under sin inventering. Deras idé väckte
stort intresse, och med anslag från rådet
skall nu uppslaget utvecklas för att
man skall söka finna ett system som
är praktiskt användbart till rimliga
kostnader.
I frågan om det polariserade ljuset bör
framhållas att ledamoten av trafiksäkerhetsrådet
professor Gunnar Johansson
redan för många år sedan riktade
rådets uppmärksamhet på mörkertrafikens
problem. Han har sedan under
lång tid vid sin institution i Uppsala
tillsammans med sina medhjälpare och
med anslag från rådet och vissa andra
organ som varit intresserade av saken
företagit en serie undersökningar
i detta ämne. Statens trafiksäkerhetsråd
har tillsatt en särskild kommitté
som på rådets uppdrag följer verksamheten
i den här frågan vid institutionen.
Professor Johansson är för närvarande,
såsom nämns i motionerna,
sysselsatt med att bearbeta en systemlösning
när det gäller polariserat ljus.
Det är här inte bara fråga om en teknisk
lösning för att undvika bländning
av mötande trafikanter, utan det gäller
att finna en lösning som är praktiskt
genomförbar med hänsyn till kostnaderna
för den enskilde bilisten, alltså
just det spörsmål som tas upp i motionerna.
Arbetet på att lösa detta problem har
nu nått så långt, att ett internationellt
symposium kommer att hållas i frågan
den 22 och den 23 maj i Stockholm
med deltagande av experter från Europa
och Amerika. Därvid skall naturligtvis
spörsmålet om mörkerkörning
i sin helhet dryftas, men framför allt
skall man dissekera den Johanssonska
systemlösningen med polariserat ljus.
Om hans forskning på området går
igenom ekluten vid detta symposium
torde arbetet vara tämligen klart för
publicering.
Jag kan nämna att professor Johanssons
forskning på området har väckt
stort intresse både i Europa och i Amerika,
vilket inte minst framgår att den
stora anslutningen till symposiet. När
det blir möjligt att dra praktiska lärdomar
av arbetet föreställer jag mig
att tiden också är inne för det organ
som har att föra ut sådana här forskningsresultat
i levande livet, nämligen
statens trafiksäkerhetsverk, att tillsätta
den granskningsgrupp som verket
redan har beslutat om.
Med dessa ord har jag något velat
komplettera de uppgifter som finns i
allmänna beredningsutskottets utlåtande.
Jag har inget särskilt yrkande.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.
Ang. tillämpningen av expropriationslagstiftningen
Ordet
lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Berglunds (s) interpellation angående
tillämpningen av expropriationslagstiftningen,
och nu yttrade:
Herr talman! Herr Berglund har i en
interpellation till justitieministern tagit
upp ett av Stockholms stad anhängiggjort
expropriationsärende rörande
vissa fastigheter i kvarteren Pennfäktaren
och Pensionären invid Centralstationen
i Stockholm. Herr Berglund
redogör för Stockholms stads planer
beträffande gatubreddningar och andra
trafikanordningar i denna del av staden
och ställer följande frågor:
1. Finns det några principiella skillnader
i förutsättningarna för tillämpningen
av zonexpropriationsreglerna i
Tisdagen den 29 april 1969
Nr 20
43
Ang. tillämpningen av expropriationslagstiftningen
de två nordligaste respektive de två
sydligaste kvarteren i området mellan
Östra Järnvägsgatan och Vasagatan, vilka
samtliga ingår i den stadsombyggnad
som stadsfullmäktige i Stockholm
beslutat om och vilka innefattades i
samma expropriationsansökan 1964?
2. Får expropriationslagstiftningen
sättas ur spel genom en onödigt lång
handläggningstid inom kommunikationsdepartementet
av en zonexpropriationsansökan?
Interpellationer!
har överlämnats till
mig för besvarande.
På den första frågan vill jag svara
att den rör ett konkret administrativt
ärende som endast delvis är avgjort och
att frågor av detta slag grundlagsenligt
icke får diskuteras i riksdagen. Jag anser
mig därför förhindrad att här i
kammaren ta upp och närmare gå in
på vad som i denna del anförs i interpellationen.
Herr Berglund är emellertid
välkommen till mitt departement
med sina synpunkter i ärendet.
På den andra frågan svarar jag självfallet
nej. Onödigt lång handläggningstid
bör givetvis alltid undvikas.
Jag vill gärna begagna tillfället att
anföra vissa principiella synpunkter på
bedömningen av zonexpropriationsfrågor
i fall av det slag interpellationen
syftar på.
När man i vår lagstiftning införde
zonexpropriation i dess nuvarande
form var huvudtanken den att man
ville underlätta för kommunerna att i
egen regi genomföra större sammanhängande
ombyggnadsföretag av särskild
betydelse för kommunens allmänna
utveckling. Det kunde gälla
t. ex. ett större gatugenombrott eller
omvandling av ett bostadsområde till ett
område för handel etc. Det förutsattes
att kommunen för att få tillstånd till
zonexpropriation skulle kunna påvisa
avgörande fördelar av att ombyggnaden
skedde under kommunens ledning
och i ett sammanhang till gagn för kommunens
egna invånare. Tillstånd av
detta slag har meddelats åtskilliga kom
-
muner. Den stadsombyggnad som nu är
på gång på Nedre Norrmalm är ett exempel
på ett ombyggnadsprojekt av så
betydelsefull och genomgripande art,
att regeringen funnit tillräckliga skäl
föreligga att tillförsäkra kommunen
ledningen av företaget genom att meddela
tillstånd till inlösen av ett mycket
stort antal fastigheter och därmed eliminera
privata markägarintressen av
betydande storlek.
Nu är emellertid kommuner, som vill
skaffa sig rätt att lösa centralt belägen
mark för genomförande av viss tilltänkt
ombyggnad, stundom också huvudort
för en region som för sin utveckling
kan ha behov av mark i regionens kärnområde
för viktiga regionala behov,
t. ex. mark för olika trafikändamål.
Är det fråga om en kommun med
dominerande betydelse för en hel
landsdel eller om landets huvudstad
kan det föreligga regionala eller hela
riket berörande markintressen av sådan
tyngd att dessa intressen med hänsyn
till utvecklingen på längre sikt kan behöva
garanteras tillgång till välbeläger
central mark även om de kolliderai
med i och för sig starkt motiverade
lokala markintressen i fråga om t. ex.
gatubreddningar, lokala förbindelseleder,
utrymmen för parkering och liknande.
Avvägningen av dylika konkurrerande
behov kan ske vid fastställandet
av general- eller detaljplaner, en
uppgift som ju enligt gällande lagstiftning
tillkommer Kungl. Maj :t eller länsstyrelse.
Avgörandet måste grundas på
en bedömning av de motstående intressenas
styrka. Vill en kommun, utan att
avvakta fastställande av sådan plan, i
förväg tvångsvis skaffa sig rådighet
över mark för en av kommunen planerad
stadsombyggnad måste vid prövningen
av en ansökan om lösensrätt en
vägning ske mellan behovet av ombyggnaden
och intresset av att tillgodose
konkurrerande markbehov. Det är
icke så att enbart den omständigheten
att en kommun för sin del beslutat företa
en ombyggnad av det slag som i och
44
Nr 20
Tisdagen den 29 april 1969
Ang. tillämpningen av expropriationslagstiftningen
för sig kan berättiga till zonexpropriation
skulle hindra Kungl. Maj :t att väga
det lokala intresset mot bedömningar
som måste göras i ett större sammanhang.
Kungl. Maj:t måste vid sitt ställningstagande
beakta alla föreliggande
omständigheter, t. ex. behovet av att ge
olika trafikslag tillräckligt expansionsutrymme
på lång sikt. Det är oftast inte
från början helt klart vilka mera allmänna
intressen som kan beröras av en
ansökan om zonexpropriation. Som underlag
för en bedömning av sådana frågor
kan krävas kompletterande uppgifter
och överläggningar med företrädare
för olika trafikgrenar. Att få fram tillräcklig
utredning kan vara tidskrävande,
men självfallet är det vid prövning
av sådana zonexpropriationsärenden
angeläget att så snart som möjligt komma
fram till ett avgörande.
Herr BERGLUND (s):
Herr talman! Jag tackar statsrådet
Lundkvist för svaret, men jag vill liksom
statsrådet anföra vissa principiella
synpunkter på bedömningen av zonexpropriationsfrågor
av det slag som jag
tagit upp i min interpellation.
Denna interpellation berör två principiella
frågor: dels huruvida zonexpropriationsinstitutet
är gällande gentemot
staten då staten är ägare till mark
som omfattas av en ansökan om zonexpropriation,
dels hur länge Kungl.
Maj:t kan anses vara berättigad att ligga
på ett zonexpropriationsärende.
Zonexpropriationsinstitutet har närmast
föranletts av regleringen av Nedre
Norrmalm i Stockholm. Institutet är
tillämpligt blott beträffande områden
som redan är tätbebyggda. Zonexpropriation
skall beviljas då det är fråga
om en genomgripande ombyggnad
och denna lämpligen inte kan ske annat
än i ett sammanhang och fråga har
väckts om antagande eller ändring av
stadsplan för området. Förutsättningen
för att zonexpropriation skall kunna er
-
hållas är således att fråga har väckts
om en ändring av stadsplanen.
Statsrådets synpunkter på tillämpningen
av zonexpropriationsinstitutet
ger vid handen att han dessutom anser
att alla frågor om konkurrerande markintressen
skall vara lösta. Han pekar
särskilt på viktiga regionala behov. I
detta fall tycks det också vara viktigt
att tillgodose de statliga markintressen
som representeras av statens järnvägars
innehav av mark inom det område
för vilket zonexpropriation begärts av
staden. Såvitt jag förstår, har denna
tolkning av bestämmelserna om zonexpropriationsinstitutets
användning inte
avsetts vid institutets tillkomst. Meningen
har, enligt mitt sätt att se, varit
att en sammanvägning av alla dessa intressen
skall ske vid fastställande av
den stadsplan beträffande vilken fråga
om ändring väckts. De regionala och
statliga intressena kan därvid tillgodoses.
Om alla dessa frågor, som statsrådet
synes mena, skulle vara lösta vid zonexpropriationens
beviljande, äventyras
hela meningen med institutet. Utredningar
rörande sådana intressen bör i
stället ske parallellt med kommunens
praktiska åtgärder för att trygga stadsombyggnadens
genomförande i ett sammanhang.
Därigenom kommer det allmänna
att vara bättre berett att i lämpligt
sammanhang genomföra även de
mera vittsyftande åtgärder som utredningarna
kan motivera. Behovet av ytterligare
tvångsåtgärder reduceras eller
elimineras också på det sättet. Skulle
ytterligare tvångsåtgärder vara behövliga,
kan de alltjämt företas inom expropriationslagens
ram, och någon tid
har inte gått förlorad.
Kontentan av detta blir att tillämpning
av zonexpropriationsbestämmelserna
möjliggör en rationell planläggning
av kommunens uppgifter utan förfång
för andra allmänna intressen. En
sådan tillämpning är snarast ägnad att
underlätta tillgodoseendet av sådana intressen
utan att äventyra andra allmän
-
Tisdagen den 29 april 1969
Nr 20
45
Ang. tillämpningen av expropriationslagstiftningen
na behov, medan tillämpning av expropriationslagens
bestämmelser icke
tillgodoser kommunens behov utan att
därför kunna bättre jämna vägen för
andra allmänna intressen.
Vad sedan gäller den andra frågan
— hur länge Kungl. Maj:t kan anses
vara berättigad att ligga på ett expropriationsärende
— vill jag framhålla
att det nu förflutit mer än fyra år sedan
Kungl. Maj:t beviljade zonexpropriation
för norra delen av området.
För den nu aktuella delen, den södra,
har inte beslut meddelats i anledning
av stadens ansökan om zonexpropriation.
Jag kan förstå att det när ett departement
byter chef — och detta har skett
inte mindre än tre gånger medan denna
ansökan legat — kan vara besvärligt
för den nytillkomne chefen att sätta
sig in i ett sådant här ärende. Men å
andra sidan måste ju såväl departementet
som samhället fungera och samhällets
ombyggnad pågå — ett departement
får väl vidtaga åtgärder för
att handläggningen av ett ärende icke
skall fördröjas otillbörligt länge, så som
skett i detta fall enligt min mening.
Jag vill slutligen som ett glädjande
tecken notera att Kommunalförbundet
för Stockholms stads och läns regionala
frågor i september 1968 beviljades
nyttjanderätt för att föra en tunnelbanekropp
genom vissa tomter i kvarteret
Pennfäktaren och att KSL, efter
ansökan i november 1968, den 31 januari
1969 beviljades rätt att expropriera
sex fastigheter i kvarteret Pennfäktaren
för genomförande av biljettliallsbygge
för tunnelbanan och omläggning
av biltrafiken under byggnadstiden.
Sistnämnda beslut av Kungl.
Maj:t tillkom mycket snabbt och sedan
jag den 15 januari i år hade avlämnat
min interpellation i denna fråga.
Jag vet också att herr statsrådet tagit
kontakt med staden för att lösa denna
fråga, och jag hoppas att det blir ett
positivt resultat.
Herr statsrådet LUNDKVIST:
Herr talman! Det är naturligtvis riktigt
att detta förfarande skall gälla även
mot staten. Jag menar inte att alla frågor
skall vara lösta innan förfarandet
kan tillämpas, men det finns i ett sådant
sammanhang stora allmänna intressen
som kan behöva prövas.
Slutligen är det inte så som herr
Berglund först sade men som han kanske
sedan själv i någon mån motbevisade,
att detta ärende bara ligger i departementet.
Här pågår diskussioner
som jag i likhet med herr Berglund
hoppas skall leda till sådana resultat
att de allmänna intressen som i detta
fall stått emot varandra skall kunna tillgodoses.
Herr BERGLUND (s):
Herr talman! Jag kan väl för att vara
rättvis säga att ärendet legat i departementet,
men att herr statsrådet på senaste
tiden har tagit itu med det, vilket
noteras med tacksamhet.
Det gläder mig att få svaret, att zonexpropriationsinstitutet
gäller även statens
mark. Nu vill jag också säga att
den som känner till ärendet vet att det
inte är så stora intressen man har att
väga mot varandra. Statens järnvägar
ville först placera ett hotell i dessa
kvarter. Nästa fråga som kom upp var
väl närmast att man vill ha en flygterminal
där. Det kan tillgodoses då
man fastställer stadsplan för området;
man behöver inte avvakta genomförandet
av zonexpropriation tills dessa frågor
blir lösta. Själva expropriationsärendet
kan avgöras utan hänsynstagande
till dessa frågor som man i stället får
ta upp vid fastställande av stadsplanen.
Det kanske kan tänkas att staten anser
sig förhandla bättre om man har ett
tvång på att man inte beviljar en viss
zonexpropriation.
Överläggningen ansågs härmed slutad.
46
Nr 20
Tisdagen den 29 april 1969
Om förenkling av företagens uppgiftsskyldigheter
m. m.
Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 34, i anledning
av motioner om förenkling av företagens
uppgiftsskyldigheter m. m.
I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
884, av herr Stefanson in. fl., och II:
999, av herr Jonsson i Mora m. fl., hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att vid
utarbetande av direktiven för den utredning
beträffande förenkling av företagens
uppgiftsskyldigheter m. m., som
komme att tillsättas med anledning av
beslut av 1965 års riksdag, de i motionerna
framförda förslagen särskilt måtte
beaktas.
Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 884
och 11:999 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Herr STEFANSON (fp):
Herr talman! Med anledning av detta
utlåtande som tar upp motioner om förenkling
av företagens uppgiftsskyldigheter
vill jag göra några kommentarer.
Företagarnas tid upptas i dag i växande
usträckning av rent företagsadministrativt
arbete. Det är så för alla företag
och det är för företagen förenat
med stora kostnader. Men jag tror att
speciellt för de mindre företagen som
inte har möjligheter att anställa specialister
blir sådana här arbetsuppgifter
särskilt betungande. De har ofta en
rent produktionsteknisk bakgrund. Det
är yrkesskicklighet och erfarenhet från
praktiskt arbete vid maskinerna som
ofta givit företagarna impulser och
idéer till att starta eget företag. Det administrativa
arbetet i företaget betraktar
många av dem som ett nödvändigt
ont vilket tar alltför mycken dyrbar
tid från det produktiva arbetet.
Det har också i den näringspolitiska
debatten riktats kritik mot de mindre
och medelstora företagen — en alltför
generaliserande kritik tycker jag — som
dock har ett visst fog för sig. Kritiken
går ut på att den administrativa och den
ekonomiska funktionen hos dessa företag
är eftersatt. Då tycker jag att det
är mycket viktigt för att höja dessa
företags effektivitet och lönsamhet att
man söker medverka till att just det
administrativa och det ekonomiska arbetet
i företagen underlättas så mycket
som möjligt.
I det avseendet har också mycket
gjorts från företagarnas egna organisationer.
Jag kan som exempel nämna
att Sveriges hantverks- och industriorganisation
har byggt upp ett nät av
bokföringsbyråer som skall hjälpa företagen
med kalkylations-, bokföringsoch
redovisningsarbete. Moderna kontoplaner
har utarbetats av branschförbund
och näringslivsorganisationer. Dessa
planer ger företagaren möjlighet att
få eu aktuell bild av kostnadsutveckling
och lönsamhet i företaget. Vidare
anordnas kurser och informationsmöten
för företagsledare. Alla dessa åtgärder
har vidtagits för att tillgodose
de allt större krav som ställs på företagen
i ett näringsliv som präglas av
snabba förändringar och en allt hårdare
konkurrens.
Mot den bakgrunden tycker vi motionärer
— med herr Anders Jonsson
som första namn i andra kammaren
och jag i denna kammare — att statsmakterna
också borde lämna sitt bidrag
till rationaliseringssträvandena.
Detta kan ske i första hand genom
att försöka förenkla och samordna alla
krav på uppgifter av olika slag och
att handha uppbörden av skatter och
avgifter, som olika myndigheter ställer
på företagarna. Ett företag inom
produktion eller handel kan t. ex. ha
att avge statistik till generaltullstyrelsen,
kommerskollegium, riksförsäkringsverket,
taxeringsmyndigheterna,
länsarbetsnämnden, allmänna försäkringskassan
och kontrollstyrelsen för
att nu nämna några av de uppgiftskrävande
verken. I vissa fall skall samma
Tisdagen den 29 april 1969
Nr 20
47
Om förenkling av företagens uppgiftsskyldigheter m. m.
uppgifter lämnas till flera olika myndigheter.
Ganska snart kommer en utbyggnad
av finansstatistiken att aviseras, vilket
torde innebära att uppgifter infordras
från mellan 15 000 och 20 000 företag.
Här nödgas de berörda företagen att
utan ersättning göra ett omfattande
extraarbete för att kunna inleverera
dessa uppgifter.
Jag är på det klara med att vissa av
dessa uppgifter är nödvändiga för staten,
exempelvis för att uppbördssystemet
skall kunna fungera. Vi är också
införstådda med uppfattningen att det
är nödvändigt att såväl staten som det
enskilda näringslivet till sitt förfogande
har en aktuell statistik som visar utvecklingen
inom olika branscher. Det
är till nytta både för enskilda företag
och för deras organisationer. Vi menar
dock att en förenkling kan komma till
stånd och bör genomföras snarast. Därför
tycker jag det finns all anledning
för staten att nu göra en fullständig genomgång
av dessa problem och klarlägga
de skyldigheter som åläggs företagen.
I vår motion har vi framhållit att målsättningen
då bör vara, att alla uppgifter
samlas på ett formulär och tillställes
endast en myndighet. Jag förstår
att inte alla uppgifter kan samlas på ett
formulär som fylls i vid ett tillfälle och
sänds in till en myndighet. Men man
bör söka åstadkomma ett gemensamt
cirkulär för så många uppgifter som
möjligt. Med modern datateknik bör
dessa uppgifter kunna lagras i en databank
och sedan fördelas på de myndigheter
som har behov av dem.
Redan år 1965 beställde riksdagen en
sådan utredning hos regeringen. Den
utredningen har vi ännu inte sett till. I
ett interpellationssvar i andra kammaren
under fjolårets riksdag förklarade
finansministern att utredningen skulle
tillsättas ganska snart. Men vi har ännu
inte sett till den, och nu har man i utskottsutlåtandet
aviserat den till innevarande
vårriksdag. Det är inte så
många veckor kvar på vårriksdagen,
men jag hoppas, herr talman, att utredningen
verkligen kan tillsättas med
det snaraste och att åtgärder snart kan
inriktas på att nedbringa företagens
kostnader för det merarbete staten ålägger
dem.
Herr talman! Med min förhoppning
att denna utredning snart kommer till
stånd avger jag inte något yrkande.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.
Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av
motioner angående riktlinjer för svensk
export av krigsmateriel, in. in., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 20, i anledning
av motioner om förstatligande av krigsmaterielindustrin,
bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.
Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 54, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till statligt förarskydd, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 61, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i
vad avser vissa allmänna frågor.
Punkten 1
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2
Lades till handlingarna.
48
Nr 20
Tisdagen den 29 april 1969
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:
nr
62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde;
nr
63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde;
nr
64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde;
nr
65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde;
nr
66, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde;
nr
68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser utbildningsdepartementets verksamhetsområde;
och
nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,
varvid utlåtandena nr 62, 64—66 och
68 företogos punktvis till avgörande.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70, i vad avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte motioner.
Punkten 1
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2
Lades till handlingarna.
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:
nr
71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70 i vad
avser industridepartementets verksamhetsområde;
nr
72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde; och
nr 73, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
varvid utlåtandet nr 71 företogs
punktvis till avgörande
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 74, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående utgifter på
tilläggsstat III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde.
Punkterna 1 och 2
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 3
Lades till handlingarna.
Tisdagen den 29 april 1969
Nr 20
49
Om befrielse från arvsskatt
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:
nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde;
nr 76, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
nr
77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;
nr 78, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;
nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;
nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde,
varvid utlåtandena nr 75 och 78 företogos
punktvis till avgörande.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Om befrielse från arvsskatt för vissa
stiftelser och sammanslutningar
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 34, med anledning av
motioner angående befrielse från arvs
4
Första kammarens protokoll 1969. Nr 20
för vissa stiftelser och sammanslutningar
skatt för vissa stiftelser och sammanslutningar
som är befriade från gåvoskatt.
Till behandling hade bevillningsutskottet
förehaft:
1) de likalydande motionerna I: 73,
av herr Jacobsson, Gösta, samt II: 95, av
herrar Regnéll och Lothigins, i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte
antaga i motionerna infört förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt, vilket förslag
avsåg, att flertalet av de stiftelser, som
nu vore befriade endast från gåvoskatt,
också skulle befrias från arvsskatt;
samt
2) de likalydande motionerna 1:328,
av herr Lindblad, och II: 374, av fru
Nettelbrandt m. fl., vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om förslag till ändring i förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt i
syfte att från arvsskatt befria ideell stiftelse
och sammanslutning, som främjade
t. ex. religiösa, välgörande eller eljest
allmännyttiga ändamål, samt folketshusförening,
bygdegårdsförening eller annan
liknande sammanslutning, som hade
till främsta syfte att anordna eller
tillhandahålla allmän samlingslokal.
Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte avslå
1) motionerna I: 73 och II: 95 samt
2) motionerna I: 328 och II: 374.
Reservation hade anförts av herrar
Yngve Nilsson (m), Sundin (ep), Gösta
Jacobsson (m), Annerås (fp), Levin
(fp) och Magnusson i Borås (m), fru
Nettelbrandt (fp) samt herrar Börjesson
i Falköping (ep) och Josefson i
Arrie (ep), vilka på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte med anledning
av motionerna I: 73 och II: 95 samt
I: 328 och II: 374 i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till nästa års
riksdag angående ändring av förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt i
50
Nr 20
Tisdagen den 29 april 1969
Om befrielse från arvsskatt för vissa stiftelser och sammanslutningar
syfte att från arvsskatt befria ideell
stiftelse och sammanslutning som främjade
t. ex. religiösa, välgörande eller eljest
allmännyttiga ändamål samt folketshusförening,
bygdegårdsförening eller
annan liknande sammanslutning som
hade till främsta syfte att anordna eller
tillhandahålla allmän samlingslokal.
Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):
Herr talman! Det är inte precis någon
ny vårprimör som bevillningsutskottet
med detta ärende tillför kammarens
matsedel i dag. Det hör till de gamla
sakerna, och jag kan inte utlova några
nya smaksensationer i ärendet.
Vad som ligger bakom de i bevillningsutskottets
betänkande avhandlade
motionerna är den omständigheten att
vissa stiftelser för allmännyttiga ändamål
i beskattningshänseende behandlas
olika när det gäller arv och när det
gäller gåvor. Det som motionärerna och
reservanterna här har begärt är att
stiftelser och sammanslutningar som är
befriade från gåvoskatt också skall vara
befriade från arvsskatt. Så är nu fallet
endast beträffande arv till ändamål av
särskilt hög samhällsnyttodignitet, t. ex.
rikets försvar och barns och ungdoms
fostran samt ändamål som tillgodoser
ålderstigna och sjuka. Däremot tillämpas
för andra stiftelser eller sammanslutningar
som främjar religiösa, välgörande,
konstnärliga, idrottsliga eller
andra liknande kulturella eller eljest
allmännyttiga ändamål arvsbeskattning
enligt klass III med en skatt på mellan
10 och 30 procent. Staten kräver sin
tribut vid arv även när det gäller sådana
här stiftelser.
Reservanterna tycker att det är något
ologiskt att en frikostig givare som under
sin livstid skänker en penningsumma
till så behjärtansvärda ändamål
som det här gäller åtnjuter skattefrihet,
under det alt skatt skall utgå, om
han skänker bort samma summa efter
sin död genom testamente. Detta befrämjar
inte tillkomsten av sådana testamentariska
förordnanden för sam
-
hällsnyttiga ändamål, och det gäller ofta
verkligt behjärtansvärda ting.
Bevillningsutskottets majoritet har
ställt sig negativ till våra initiativ i fjol
liksom i år och åtskilliga andra år —
och nu i år under hänvisning till den
pågående kapitalskatteutredningen som
skall göra en översyn även av arvsoch
gåvobeskattningen. Bevillningsutskottets
majoritet menar, att vi bör
kunna lugna oss till dess att resultatet
av kapitalskatteutredningens arbete
föreligger — och det väntas ske under
1970. Detta låter sig säga, men vi har
påmint om saken i minst tio år, och det
må vara begripligt om många har blivit
otåliga. Man vet inte heller något bestämt
om när kapitalskatteutredningens
blivande betänkande kommer att resultera
i proposition och vad denna kan
komma att innehålla i nu ifrågavarande
hänseende.
Reservanterna hemställer att riksdagen
hos Kungl. Maj:t anhåller om proposition
till nästa års riksdag angående
arvsskattebefrielse för de uppräknade
stiftelserna.
Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
av herr Yngve Nilsson
m. fl.
Herr ERICSSON, JOHN, (s):
Herr talman! Min gode vän herr Gösta
Jacobsson erkände att det inte var
någon nyhet som vi här diskuterar. Han
var inte heller i stånd att anlägga några
nya synpunkter på frågan. Personligen
är jag villig att instämma i det uttalandet,
att det inte går att anlägga några
nya synpunkter på frågan.
Herr Jacobsson säger att oppositionens
företrädare är otåliga i denna fråga,
och det har oppositionen rätt att
vara och ge uttryck för och ställa yrkanden
om. Majoriteten menar att det
under pågående utredning i ett ärende,
där man ställer i utsikt att resultatet av
utredningens arbete kommer att föreligga
redan 1970, inte är ändamålsen
-
Tisdagen den 29 april 1969
Nr 20
51
Ang. formalisering av domsskrivningen i brottmål
ligt att i dag skriva till Kungl. Maj:t
och hemställa om förslag angående ändring
av förordningen om arvsskatt och
gåvoskatt redan nästa år.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:
Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
34, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.
Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —-65;
Nej — 56.
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:
nr 36, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 16 maj
1958 (nr 295) om sjömansskatt;
nr 37, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeringsförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391), m. m.;
nr 38, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om antidumping- och utjämningstull,
m. m.; samt
nr 39, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen,
m. m.
Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 21, angående anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1968/69
under huvudtiteln Riksdagen och dess
verk m. m.
Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.
Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 22, i anledning
av motioner om en översyn av riksdagens
handläggnings- och kanslirutiner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
Ang. formalisering av domsskrivningen
i brottmål
Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken jämte
motion i ämnet.
52
Nr 20
Tisdagen den 29 april 1969
Ang. formalisering av domsskrivningen i
Genom en den 14 februari 1969 dagtecknad
proposition, nr 26, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
ett vid propositionen fogat förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken.
I propositionen hade föreslagits vissa
ändringar i rättegångsbalken som hade
aktualiserats av det arbete på uppbyggnaden
av ett rättsväsendets informationssystem
(RI) som bedreves inom
justitiedepartementet. Detta arbete vore
ett led i strävandena att rationalisera
de rättsvårdande organens verksamhet.
I en första etapp av RI skulle det allmänna
kriminalregistret samordnas
med det hos rikspolisstyrelsen förda
s. k. personregistret och läggas om för
automatisk databehandling i den datamaskinanläggning
som styrelsen förfogade
över. Uppgiftslämnandet från
domstolar och andra myndigheter till
registren skulle samtidigt förenklas. Kopia
av dom eller beslut som skulle registreras
skulle användas som meddelande
till registren i stället för uppgifter
enligt de särskilda formulär som nu begagnades.
Med anledning härav hade
bland annat föreslagits, att Kungl. Maj :t
skulle bemyndigas meddela närmare
föreskrifter om avfattning av dom och
beslut i brottmål.
I anledning av propositionen hade
väckts en motion, nr 922 i första kammaren,
av herrar Alexander son och
Ernulf, i vilken motion yrkats, att riksdagen
skulle avslå förslaget om standardisering
av domsskrivningen samt
att riksdagen i andra hand, om förslaget
om formalisering av domsskrivningen
bifölles, skulle avslå förslaget om
ändring i den inbördes ordningen av
domens olika moment, i kap. 30, 5 och
7 §§ rättegångsbalken.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med avslag
brottmål
å motionen I: 922, bifalla förevarande
proposition, nr 26.
Reservation hade anmälts av herrar
Alexanderson och Ernulf (båda fp), vilka
likväl ej antytt sin åsikt.
Herr ALEXANDERSON (fp):
Herr talman! I detta ärende är det
fråga om ändringar i rättegångsbalken,
som ansetts påkallade av justitiedepartementets
planer på att införa automatisk
databehandling inom de olika
register, som har anknytning till rättsväsendet.
Jag har tillsammans med
herr Ernulf i en motion yrkat avslag på
dessa lagförslag, men jag vill i detta
sammanhang framhålla, att avsikten
med motionen icke — såsom möjligen
vissa i stor brådska tillkomna argument
i motionen kunde tyda på — varit att
avstyrka denna rationalisering av registren
genom modern datateknik. Meningen
har endast varit att påvisa, att
lagändringarna icke är behövliga för
att åstadkomma det önskade resultatet
och att de ur andra synpunkter är
mindre lämpliga.
Det är sålunda en enkel åtgärd, som
icke kräver lagändring, att bestämma
hur uppgifterna från domstolar och
andra myndigheter till det centrala dataregistret
skall vara avfattade och att
fastställa formulär härför. Om dessa
utformas så, att de kan överensstämma
med första sidan i en enkel rutinmässig
dom, lär det också utan vidare följa
med, att även själva domarna avfattas
på detta sätt, så att uppgiftsskyldigheten
lätt och smidigt kan fullgöras genom
att man gör en fotokopia av domen
eller de relevanta delarna därav.
Men det är svårt att konstruera ett
formulär så, att det passar för även
mera komplicerade fall, och då kan det
vara mera praktiskt att domen utformas
efter omständigheterna i det särskilda
fallet och att uppgiften till registret
avfattas särskilt i anslutning till
det allmänt använda formuläret. Det bör
dock fasthållas att domens väsentliga
Tisdagen den 29 april 1969
Nr 20
53
Ang. formalisering av domsskrivningen i brottmål
ändamål bör vara avgörande för dess
utformning, medan uppgifter till registren
är en andrahandssak. Datatekniken
bör inte påverka domarnas utformning
så att de inte på bästa sätt
fullgör sitt egentliga syfte.
Under behandlingen i utskottet har
vi erfarit att justitiedepartementets avsikt
nu — i motsats till vad som framgått
av tidigare blankettförslag ■— är
att ta en viss hänsyn till förekomsten av
särskilt komplicerade fall och använda
sig av det begärda bemyndigandet på
ett sätt som inte binder domstolarna
onödigt hårt.
Allvarligare är en annan ändring som
föreslagits i detta sammanhang. Den
gäller ordningen mellan de olika avsnitten
i brottmålsdomarna. Enligt gällande
lag upptas dessa i den logiskt
naturliga ordningen: yrkande, dom
skäl,
domslut. Propositionsförslaget
går ut på att ordningen skall omkastas,
så att domslutet skall komma före yrkandena
och domskälen. Detta förslag
har framförts utan remissbehandling,
även om en eller annan av remissmyndigheterna
självmant uttalat en åsikt i
frågan.
Jag vill inte bestrida att det kan tänkas
att det i vissa enkla mål och mycket
formbunden uppställning kan vara
lämpligt med den angivna ordningen,
men det finns många fall där en sådan
ologisk uppställning är olämplig och
kommer att te sig mycket säregen. Jag
vill framhålla att den nya regeln skall
gälla alla brottmålsdomar såväl i underrätt
som i hovrätt och i högsta domstolen,
medan domsformulären för närvarande
avses bli tillämpade endast i
underrätterna. Deras användning i hovrätterna
är för närvarande en öppen
fråga, och i högsta domstolen skall de
enligt uttalande i propositionen ej alls
komma i fråga.
Följande exempel må belysa konsekvenserna
av den föreslagna lagregeln.
En vanlig fastställande dom i hovrätt
eller i högsta domstolen brukar nu lyda
— efter redogörelse för den överkla
-
gade domen: N. N. yrkar strafflindring.
Hovrätten fastställer underrättens dom.
Enligt propositionen skulle ordningen
bli den omkastade: »Hovrätten fastställer
underrättens dom. N. N. har yrkat
strafflindring.» Nu finns det visserligen
en specialregel om förenklade domar
som möjligen kan användas för att
rätta till en sådan onaturlig ordning.
Men det gäller bara helt fastställda domar.
Skulle den högre rätten vilja ändra
på straffmätningen och t. ex. säga,
att den inte gör annan ändring i domen
än att straffet nedsättes till så och så, då
finns enligt propositionen ingen möjlighet
att komma ifrån den ologiska
ordningen. Det mest otillfredsställande
är här inte att domslutet skall föregå
domskälen, som ju i dessa enkla fall
spelar en undanskymd roll, utan att
domslutet till och med skall sättas före
yrkandena.
Även när det gäller muntligt avkunnande
av dom har propositionen bytt
plats mellan domskäl och domslut. I
detta fall bör dock, som utskottet uttalat,
domstolarna inte vara helt bundna
av den angivna ordningen.
Även när det gäller avfattningen av
den skriftliga domen bör enligt min mening
Kungl. Maj:t ha möjlighet att i de
närmare anvisningar om domsavfattning,
som skall meddelas, för vissa fall
göra avsteg från den ordning, vari de
olika avsnitten är uppräknade i paragrafen.
Då motionärerna sålunda kompromissvis
uppnått vissa uppmjukningar
i utskottets skrivning har vi avstått från
att vidhålla vårt avslagsyrkande, och
jag har därför inte heller, herr talman,
här i kammaren något yrkande.
Herr SVEDBERG, ERIK, (s):
Herr talman! Herr Alexandersons inlägg
mynnade ju inte ut i något särskilt
yrkande utan var mera av allmän resonemangskaraktär,
men det kanske ändå
bör föranleda några kommentarer.
Någon remissinstans har i anslutning
54
Nr 20
Tisdagen den 29 april 1969
Ang. formalisering av domsskrivningen
till behandlingen av detta ärende sagt,
att rättsväsendet och särskilt själva
domstolsprocessen inte lämpar sig för
några rationaliseringssträvanden. Det
finns vissa grundläggande regler och
principer som det inte är så lätt att
rucka på. Även inom rättsväsendet finns
dock vissa, vad man kan kalla, kontorsmässiga
avsnitt där givetvis liksom på
många andra områden tekniska landvinningar
kan komma till användning
för att stärka effektiviteten. Rättsväsendets
informationssystem, förkortat
RI, som håller på att byggas upp inom
justitiedepartementet och vars riktlinjer
utskottet godkänner utgör givetvis
ett betydelsefullt led i dessa effektivitetssträvanden.
Herr Alexanderson var
ju också helt införstådd härmed.
Det är alltså nu meningen att utskrivningen
av dom i brottmål i underrätterna
skall ske på formulär som sedan
i kopia skall skickas till datacentralen,
alltså i en form som lämpar sig för
automatisk databehandling. I den motion,
som herr Alexanderson nämnde,
sägs det att det kunde vara lämpligare
att domen finge utskrivas på det sätt
som man vid underrätterna är van vid.
Uppgifterna i domen skulle därefter
tas in på ett särskilt formulär som skulle
skickas in till datacentralen. Det är
klart att det hela skulle kunna fungera
även på det sättet. Utskottet har emellertid
tagit hänsyn till att om en kopia
av den dom, som domstolen avkunnar,
användes blir det mindre utrymme för
den mänskliga faktorn i form av feluppgifter.
Fel kan lättare insmyga sig,
om ett särskilt utdrag skall göras ur
domen för att skickas in till datacentralen.
Den föreslagna ordningen att vid utskrivandet
av domen domslutet skall
anges först och domskälen därefter
sammanhänger givetvis med användandet
av formulär vid databehandlingen.
Vidare föreslås att samma avfattning
skall användas även i de instanser där
formulären inte kommer till användning.
Meningen är att man därmed skall
i brottmål
uppnå en viss enhetlighet i utskrivandet
av dom i brottmål, oberoende av
om den skall gå till databehandling
eller inte.
Vad till sist gäller själva uppläsandet
av domen har utskottet skrivit att
praxis i domstolarna har varit att man
haft en viss frihet i detta avseende. Man
har inte slaviskt behövt följa texten.
Utskottsmajoriteten menar att denna
praxis bör få gälla också i fortsättningen,
även om man anser att huvudregeln
bör vara att domslutet läses först. Vi
har konstaterat att det systemet för
domens avfattning förekommer i många
andra länder, och det kan också vara
praktiskt för den som vid läsandet av
en dom snabbt vill få klarhet om dess
innebörd.
Det bör också noteras att exempelvis
lagrådet, som granskat förslaget, inte
haft några erinringar mot vare sig avfattningen
av domen på det sätt som
här föreslås eller sättet för uppläsandet
av densamma.
Herr talman! Jag ber att få, yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr ALEXANDERSON (fp):
Herr talman! Jag vill bara göra ytterligare
några reflexioner.
Vi har nog litet var den erfarenheten
att datatekniken inte är någon fullgod
garanti för att inte felaktigheter skall
uppstå. Den är inte heller någon garanti
för att man skall få lättförståeliga dokument.
Vi har väl litet till mans erfarenhet
av hur t. ex. försäkringsbrev
o. d. ser ut nu för tiden. Det krävs ofta
ett ganska ingående studium för att
man skall få klart för sig vad de innebär.
De första formulär som visades som
exempel på hur man tänkt sig domformulären
var också ganska skrämmande
ur den synpunkten. De var försedda
med rutor, kryss och sådant. Jag
är faktiskt rädd för att en sådan utformning
snarast skulle kunna innebära
en fara för att själva domarna lätt
Tisdagen den 29 april 1969
Nr 20
55
skulle bli felaktiga. Det är inte heller
så lätt att kollationera sådana domar
mot varandra när det hänger mycket
på i vilken ruta det ena eller andra
står.
Det var emellertid, som jag nämnde,
inte meningen att jag skulle motsätta
mig det föreslagna systemet, men det
bör tillämpas med förstånd och med en
viss flexibilitet. Det är i förhoppningen
att den nya ordningen vid tillämpningen
skall uppfylla de kraven som vi har
avstått från vårt avslagsyrkande.
Herr SVEDBERG, ERIK, (s):
Herr talman! Det är här när det gäller
utskrivandet av formaliserade domar
fråga om en försöksverksamhet,
och det skall säkerligen utkristallisera
sig ett system som innebär att domarna
inte blir svåra att läsa och förstå, utan
i det avseendet bättre och mer förenklade.
Vi bör väl i vart fall räkna med
att utvecklingen skall bli sådan. Avsikten
är också att det hela skall gå på
remiss när en viss försöksverksamhet
bedrivits. Även det bör vara en garanti
för att vi här inte ger oss in på vanskligheter.
Herr Alexanderson sade att det kan
bli fel vid databehandlingen. Den tekniska
utvecklingen på det området skall
väl leda till att felmarginalen blir mindre.
Att domslutet skall skickas in i kopia
är också en viss garanti för att det
i varje fall i det momentet inte blir
skrivfel eller andra felaktigheter.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.
Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:
nr 29, i anledning av motioner om
handläggning av narkotikamål inom
stängda dörrar;
nr 30, i anledning av motioner om
rätt att överklaga övervakningsnämnds
beslut i passärende; och
Ang. pensionstillskott
nr 31, i anledning av motion om omprövning
av bestämmelserna beträffande
handel med explosiva varor.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 39, i anledning
av motioner angående sjukpenningklass
vid s. k. bristyrkesutbildning,
bifölls vad utskottet i detta ulåtande
hemställt.
Ang. pensionstillskott
Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 41, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om pensionstillskott, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte
i ämnet väckta motioner.
Genom en den 7 mars 1969 dagtecknad
proposition, nr 38, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogade
förslag till
1) lag om pensionstillskott,
2) lag om ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring,
3) lag om ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 382) angående införande av
lagen om allmän försäkring,
4) lag om ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 392) om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension,
dels bifalla de förslag i övrigt, om
vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Propositionen hade, såvitt anginge
lagförslagen, hänvisats till lagutskott
Och behandlats av andra lagutskottet.
I övrigt hade propositionen hänvisats
till statsutskottet och behandlats i detta
utskotts utlåtande 1969: 53.
56
Nr 20
Tisdagen den 29 april 1969
Ang. pensionstillskott
I propositionen hade föreslagits ett
nytt program för årliga folkpensionshöjningar
från och med den 1 juli 1969.
Förslaget innebar en ökning av folkpensionerna
upp till en viss garantinivå
genom pensionstillskott som ökades för
varje år under en tioårsperiod. Pensionstillskottet
skulle första året motsvara
3 procent av basbeloppet och sedan
öka med motsvarande belopp varje år
under tioårsperioden, alltså upp till 30
procent av basbeloppet. Genom de nya
pensionstillskotten skulle folkpensionens
årsbelopp den 1 juli 1969 öka med
180 kronor för en ensam pensionär och
med 360 kronor för ett pensionärspar.
Pensionstillskotten skulle läggas ovanpå
nuvarande folkpension, som liksom
pensionstillskotten genom värdesäkringen
ökade vid prisstegringar. Pensionstillskotten
skulle utgå till pensionärer
som icke hade ATP-pension eller som
hade låga ATP-belopp. Genom pensionstillskotten
kunde folkpensionsbeloppen
beräknas stiga till — bortsett från kommunalt
bostadstillägg — 5 400 kronor
för ensam pensionär och 8 472 kronor
för ett pensionärspar den 1 juli 1969.
Propositionen innehöll vidare förslag
om uppmjukning av reglerna för inkomstprövningen
av bland annat de
kommunala bostadstilläggen.
I samband med propositionen hade
idskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen
A. vid riksdagens början väckt motion:
1)
motionen 11:321, av herrar Ilgltander
och Enskog, samt
B. i anledning av propositionen väckta
motioner:
2) de likalydande motionerna 1:943,
av herr Peterson, Eric, och herr Åkesson,
samt II: 1080, av herr Jonsson i
Mora och herr Sellgren,
3) de likalydande motionerna 1:949,
av herrar Brundin och Strandberg, samt
II: 1088, av herr Carlshamre,
4) de likalydande motionerna I: 951,
av herr Nyman, och II: 1090, av herr
Westberg i Ljusdal och herr Andersson
i Örebro, samt
5) de likalydande motionerna 1:952,
av herr Werner, och II: 1089, av herr
Hermansson m. fl., såvitt anginge de
i motionerna under 1 och 2 upptagna
yrkandena.
I motionerna I: 949 och II: 1088 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
angående och förslag till ur APfonden
finansierad komplettering av de
1 proposition nr 38 föreslagna pensionstillskotten.
I motionerna I: 952 och II: 1089 hade
yrkats, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
med bifall i övrigt till Kungl.
Maj:ts proposition nr 38 skulle besluta,
1. att pensionstillskotten skulle utgå
med belopp grundade på 4 procent av
basbeloppet och att förslaget till lag
om pensionstillskott i denna del av
2 § skulle erhålla i motionerna angiven
lydelse samt
2. att pensionstillskotten skulle utgå
med oreducerade belopp även till förtidspensionerade,
personer som uppbure
förtida uttag av ålderspension och
dem som erhölle änkepension.
Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
A. att riksdagen måtte — med avslag
på motionerna I: 943 och II: 1080 samt
1:952 och 11:1089, båda motionsparen
i förevarande del — antaga det genom
propositionen framlagda förslaget till
lag om pensionstillskott;
B. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring;
C. att riksdagen måtte — med avslag
på motionerna I: 943 och II: 1080 i förevarande
del — antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag
om ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 382) angående införande av lagen
om allmän försäkring;
Tisdagen den 29 april 1969
Nr 20
57
D. att riksdagen måtte —- med avslag
på motionerna 1:943 och 11:1080 i förevarande
del samt motionen II: 321 —
antaga det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen
den 25 maj 1962 (nr 392) om
hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension; samt
E. att följande motioner
1) motionerna 1:949 och 11:1088
samt
2) motionerna 1:951 och 11:1090
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herr Hubinette (m) och fröken
Wetterström (m).
Herr WERNER (vpk):
Herr talman! När vi diskuterar kostnadskrävande
reformer tycker jag mig
märka en tydlig tendens hos utskottsmajoriteten
att inte anse sig behöva
argumentera mot invändningar och förslag
från annat håll som går längre än
vad regeringen föreslår. I detta fall är
enigheten inom utskottet fullständig,
om jag undantar de borgerliga ledamöterna,
som ju i ett par fall har enskilda
motioner. Det förekommer också ett särskilt
yttrande av ett par ledamöter i
moderata samlingspartiet. Behoven och
det statsfinansiella utrymmet är, tycks
utskottsmajoriteten anse, exakt vad man
från regeringens sida angivit, och något
annat behöver inte diskuteras. Det
kan inte hjälpas att jag ändå anser att
jag bör anmäla en avvikande mening.
En av de båda pensionärsorganisationerna,
Pensionärernas riksförbund,
formulerade vid sin 18 :e kongress i fjol
målsättningen, att pensionärer bör ha
samma lön, dvs. pension, som låglönegrupperna
bär. Det kan väl sägas att
detta i och för sig är en blygsam målsättning.
Då skall man också lägga märke
till att målsättningen, när man genomfört
den föreslagna pensionsförbättringen
fram till år 1978, innebär
lägre inkomster än för dagens låglöne
5
Första kammarens protokoll W69. Nr 20
Ang. pensionstillskott
grupper. Att deras läge måste förbättras
tycks ju vara en allmän mening.
Den andra och ojämförligt största
pensionärsorganisationen, nämligen Pensionärernas
riksorganisation, kritiserade
genom sitt representantskap vid dess
möte i mars i år mycket starkt det nu
framlagda förslaget. Allt tal, sägs det
i det uttalandet, om ekonomisk utjämning
mellan låg- och höginkomsttagare
i detta avseende har nonchalerats. Det
är ett hårt omdöme men icke desto
mindre riktigt.
Från denna utgångspunkt, herr talman,
kan det väl ändå sägas att det
finns fog för omdömet att målsättningen
för den kommande tioårsperioden
är alltför blygsam. Det är en långsammare
takt i pensionsförbättringen än
den vi hittills har haft. Eftersom det
gäller en eftersatt grupp finns det skäl
att besluta om en kraftigare höjning.
En annan fråga — och den vill jag
faktiskt skjuta i förgrunden — gäller de
oreducerade pensionstillskotten. Regeringsförslaget
går ut på att tillskotten
skall reduceras i samma män som
grundbeloppen. Har en förtidspensionerad
en tredjedel av full pension, skall
han bara få samma andel av pensionstillskottet
eller 60 i stället för 180 kronor.
Jag har i ett annat sammanhang i
denna kammare ställt frågan: Yad händer
med exempelvis en byggnadsarbetare
vars arbetsförmåga reduceras med
en tredjedel? I de flesta fall blir han
utan arbete. Skulle inte behovet av det
inkomstlyft för pensionstagarna som
pensionstillskottet syftar till vara lika
stort, ja varför inte större för dessa
människor, än för en pensionär som
uppbär full pension?
Utskottets resonemang om att relationerna
mellan de olika förmånerna
inte får rubbas vill jag faktiskt helt underkänna.
Det kan inte och får inte
vara någon evig lag att just den relation
vi för närvarande har skall bestå
i alla tider. LO har i sin skrivelse till
regeringen i början av detta år för sin
del förordat en reformering av förtids
-
58
Nr 20
Tisdagen den 29 april 1969
Ang. pensionstillskott
pensionens belopp, vilket jag helt instämmer
i. Men det är inte detta vi
här för ett resonemang om, utan blott
och bart om att tillskotten bör vara enhetliga
och oreducerade.
I utskottsutlåtandet hänvisas till att
riksförsäkringsverket skall utreda frågan
om att i ökad utsträckning bevilja
förtidspension åt äldre arbetskraft. Vi
var inne på den frågan när vi behandlade
pensionsålderns sänkning. Låt oss
nu anta att en reform av sådant slag blir
genomförd. Äldre arbetare, hårt slitna
av pressande arbete, blir förtidspensionerade,
enligt LO:s propå med full pension.
Den på dessa grunder pensionerade
arbetaren får helt pensionstillskott,
men den som har sett sig nödsakad
att göra förtida uttag får nöja sig
med reducerat pensionstillskott. Jag efterlyser,
herr talman, logiken i detta
resonemang.
I vår motion påpekar vi att bristen
på jämlikhet förstärks genom det nu föreliggande
förslaget, vilket väl inte var
meningen. Detta kan heller inte vara
rimligt i dessa dagar då jämlikhetskravet
förs fram med så starkt eftertryck
från alla håll.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:952 och 11:1089.
Herr HUBINETTE (m):
Herr talman! Jag skall bara med några
ord kommentera det särskilda yttrande
som är fogat till andra lagutskottets
utlåtande i detta ärende. Det
har tillkommit bl. a. med anledning av
en motion som begär en utredning om
komplettering av de ekonomiska betingelserna
för de pensionärer som står
utanför ATP-systemet.
Vi är alla glada åt det tillskott som
om en stund kommer att beslutas. Det
har också tillkommit i en anda av enighet
både på utredningsstadiet och när utskottet
behandlade ärendet. Men det
finns i alla fall vissa ting som utöver
detta behöver beaktas.
Det är ett faktum att tre kvarts mil -
jon pensionärer står utanför det här
ATP-tillskottet. Siffran pendlar från
900 000 vid tioårsperiodens början till
600 000 vid tioårsperiodens slut. Den
yngsta pensionären kommer att vara
83 år när beslutet får full genomslagskraft.
Det säger en hel del om tillskottets
storlek.
Utskottets ordförande talade i utskottet
om igelkott då vi diskuterade motionärernas
förslag och ansåg att man
skulle akta sig för dess taggar. Jag tycker
att man i jämlikhetens intresse —
den jämlikhet som herr Werner nyss
efterlyste —- borde kunna ta på den här
materian utan att sticka sig och utan
att betrakta den som en het potatis.
Vi har tidigare sagt — synpunkter
som återkommer i den aktuella motionen
— att vi för alla de pensionärer
som står utanför ATP-systemet skulle
kunna tänka oss ett snabbare tillskott
än vad man kan ge på det här föreslagna
sättet. Men det är tydligen så att
den här materian är brännbar, och ingen
vill gå i bräschen för det förslag
jag förordar. Men de tre kvarts miljon
pensionärer som berörs av den här frågan
kommer i kläm trots påståendet om
jämlikhet.
Herr förste vice talmannen STRAND
(s):
Herr talman! Jag tror herr Werner
ser en smula för ensidigt på innehållet
i andra lagutskottets utlåtande när han
fått uppfattningen att det är utskottet
som avväger vilket utrymme som finns
för kostnadskrävande reformer. I det
här avseendet har denna avvägning
gjorts av en utredning, som varit enig
i sitt förslag att pensionstillskotten skall
ha den utformning som återfinns i propositionen,
nämligen 180 kronor om
året eller rättare sagt 3 procent av basbeloppet
per år under 10 år framåt.
Utskottet har accepterat detta förslag
i medvetande om att avvägningen skett
i departementet, inte bara beträffande
de sociala utgifterna utan också gemen
-
Tisdagen den 29 april 19(59
Nr 20
59
samt med finansdepartementet om vad
det finns för utrymme för förslagets
genomförande. Om någon nu vill ytterligare
höja pensionstillskotten måste
man också tala om varifrån pengarna
skall tas. Resurserna är disponerade
i och med att statsverkspropositionen
har framlagts, och om inga särskilda
omständigheter inträffar måste alltså
nya resurser skapas för andra önskemål
om sociala reformer eller dylikt.
Det är måhända riktigt som herr
Werner säger, att de föreslagna tillskotten
inte når upp till de höjningar som
genomförts under den senaste tioårsperioden.
Det vet inte jag eftersom detta
förhållande inte undersökts, men i
fråga om standardtillägg förmodar jag
att de når upp till ungefär samma nivå.
I de belopp vi nu redovisar som den
totala folkpensionen ligger nämligen
också vad som sammanhänger med
penningvärdeförsämringen eller övriga
förändringar under tiden. Det är ju
också avsikten att sådana tillägg skall
ske under den tioårsperiod som påbörjas
den 1 juli i år med de tillskott på
180 kronor som här är föreslagna.
Herr Werner vill vidare att pensionstillskotten
skall utgå med fullt belopp
till samtliga pensionärer oavsett om reducerad
pension föreligger. Men de här
beloppen kommer i fortsättningen inte
att bli något slags särskilt tillskott, därför
att de kommer att ingå i den allmänna
pensionen. För en ensamstående
pensionär ökas pensionen med 180
kronor från 5 220 kronor till 5 400, osv.
undan för undan. Det är väl naturligt
att när man bestämt sig för en avvägning
av de reducerade pensionerna efter
en viss skala måste man följa denna
skala eller också göra om den för
varje år allteftersom nya tillskott blir
nödvändiga, om fullt tillskott skall utgå.
Nu nämnde herr Werner framför allt
det förtida uttaget. Jag har redan tidigare
sagt att förtida uttag gör vederbörande
helt frivilligt och är då medveten
om de konsekvenser som följer
därmed, nämligen att det blir en viss
Ang. pensionstillskott
reducering om man tar ut pensionen
fyra år eller två år tidigare än vid pensionsåldern
67 år. Det finns inga restriktioner
för dessa uttag. Följaktligen
finns det inte någon som helst anledning
att särskilt premiera dem, så länge
det får betraktas såsom en ren fördel
för den som inte kan få förtidspension
men ändå tycker att han har det så
ställt att han kan utnyttja det förtida
uttaget och få sin pension exempelvis
från 63 års ålder. Detta måste för de
flesta innebära att vederbörande har
något annat bakom att ta till när inte
den reducerade pensionen är tillräcklig
Änkepension
kan ju utgå med eu
femtondel. Jag vet inte vad det finns
för sakligt skäl till att man skall ge 180
kronor i tillägg till en femtondels änkepension.
Härtill finns ju inte någon
som helst anledning. Har vi beslutat en
gradering, så får vi väl antingen göra
om graderingen eller också får vi följa
den och låta de förbättringar av pensionsbeloppen
som sker i fortsättningen
utgå efter samma skala.
Vidare nämnde herr Werner också
förtidspensionerna, som ju kan utgå
reducerade till en tredjedel eller två
tredjedelar av fullt belopp, och att det
där skulle vara motiverat att ge fullt
tillägg med 180 kronor. Då kommer vi
in i precis samma administrativa besvärligheter,
dvs. att tillskottet blir en
särskild del av förtidspensionen, och
det tycker jag inte det finns någon anledning
till. Tycker man att en tredjedel
eller två tredjedelar är för lågt tilltaget,
så får man väl ändra det. Och
det är ju vad Landsorganisationen har
begärt, nämligen att när arbetsförmågan
är nedsatt till hälften pensionen
bör utgå med 50 procent och inte med
33 1/3 procent. Det förslaget är dock
ännu inte prövat.
Sedan kan jag hålla med herr Werner
om att förtidspension egentligen borde
utgå med ett högre procenttal, eftersom
den ju väsentligen avser de aktiva, som
kan ha försörjningsbörda, vilket ålders
-
60
Nr 20
Tisdagen den 29 april 1969
Ang. pensionstillskott
pensionärerna i regel inte har. Om man
skulle besluta så, skulle väl alla bli glada.
Men tänk vilket väsen det skulle bli
när förtidspensionen en gång i framtiden
skall reduceras till ålderspension.
Det är ju rent psykologiska reaktioner
som uppkommer vid sådana tillfällen,
om det nu skulle vara ett bättre procenttal
för förtidspensionen som sedan
skulle sjunka till ålderspensionsprocenttalet,
som är 65. För sjukförsäkringen
gäller exempelvis SO procent,
och samma procenttal skulle man ju
mycket väl kunna tänka sig också beträffande
förtidspensionen. Men då blir
det en reducering när vederbörande
fyller 67 år eller uppnår den lägre pensionsålder
som då kan gälla. Jag tror
inte att den som då drabbas av reduceringen
blir lika nöjd som den gången
han fick förbättringen.
Jag tycker också att herr Hubinette
refererar litet på fri hand när han talar
om vad jag skulle ha sagt i utskottet om
igelkottens vassa taggar. Jag är inte riktigt
säker på att alla här kan tolka vad
som låg i det. Jag sade nämligen, att
det är underligt att de moderata, alltså
det gamla högerpartiet, kommer igen
med ett förslag som mötte sådant motstånd
sist. I det sammanhanget sade jag
att igelkotten fortfarande kan ha taggar
och erinrade om hunden som möjligen
ger sig på igelkotten första gången men
inte gör det en gång till, om han har
blivit blodig om nosen första gången.
Vad herr Hubinette i ett särskilt yttrande
har velat ge uttryck åt är inte
det här om igelkotten, utan det att folkpensionärer
som icke har ATP-pension
borde kunna få en utfyllnad från tillläggspensioneringen,
om resurserna inte
räcker till för att ge en tillfredsställande
höjning av folkpensionen.
Jag vet att i samband med införandet
av tilläggspensionen i dess nuvarande
form förekom olycksprofetier från borgerligt
håll, kanske i första hand från
högerns sida, där man förmenade att
systemet vilade på en lagstiftning som
man fick räkna med att riksdagsmajo
-
riteten kunde ändra än hit, än dit under
kommande år. Man menade att det
inte fanns någon säkerhet för de pensionerade.
Det är klart att det låg någonting
i det påståendet, men de enda
som försökt utnyttja dessa möjligheter
till ändringar är tills vidare de moderata,
som vill använda pengarna till
något annat än vad de är avsedda till.
Fonderna är nämligen avsedda att trygga
pensionerna enligt ATP-systemet,
inte att förstärka folkpensionerna. Vill
man förstärka folkpensionerna får de
kostnaderna tas från samma håll som
för pensionerna i övrigt — av allmänna
medel. Har man inte råd att betala
en höjning av folkpensionen med de
resurser som nu täcker folkpensionskostnaderna,
nämligen skattemedel i
den mån avgifterna inte räcker till, så
skall man inte anlita en källa som är
avsedd för annat ändamål. Jag tycker
inte att det vore något annat än att
krypa bakom verkligheten. Jag har fortfarande
den uppfattningen att de moderata
är inne på fel väg, när de vill
så att säga riva sönder bärigheten i
hela systemet genom att använda stora
belopp för annat ändamål än det de är
avsedda för.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
Herr WERNER (vpk):
Herr talman! Herr Strand vill göra
gällande att jag är något ensidig. Han
menar att jag tycks tro att det är utskottet
som gör de statsfinansiella avvägningarna
och hänvisar till att dessa
har gjorts dels av en enhällig utredning,
dels av regeringen. Jag gör emellertid
inte utskottet huvudansvarigt,
utan vill med mitt exempel bara påvisa
utskottets något ensidiga sätt att argumentera
för propositionen.
Sedan återkommer herr Strand till
det förtida uttaget, som vi tidigare diskuterat,
och säger att de som gör förtida
uttag är medvetna om vad det innebär.
Ja, det är de säkert i många fall,
Tisdagen den 29 april 1969
Nr 20
61
men jag framhöll också i den debatt vi
förde tidigare vilka konsekvenser ett
förtida uttag för med sig. Jag påminde
då om vad LO anfört i sin hemställan
till regeringen, där det påpekas att förtida
uttag också medför en reducering
av pensionen för övergångsgenerationen
genom minskning av antalet poängår
inom ATP. LO anförde också att
tilläggsförmånerna inom folkpensioneringen
inte utgår före 67 års ålder till
den som gör förtida uttag. Konsekvensen
av det hela blir, som jag sagt tidigare,
och jag kan upprepa det i dag —
att den som gör ett förtida uttag får en
avsevärt sämre trygghet efter sin aktiva
tid än den som kan invänta ordinarie
pensionsålder.
Jag vill också, herr talman, eftersom
det argumentet återkommer i dag, beröra
kostnadsfrågan. Det är alltid så
att utrymmet för reformer bestäms av
vad regeringen just för tillfället anser
vara riktigt från statsfinansiell synpunkt.
Man bör, säger herr Strand, kunna
peka på var pengarna skall tas. Det var
likadant när vi diskuterade en allmän
sänkning av pensionsåldern. Så är det
också när vi diskuterar andra kostnadskrävande
reformer, och så är det
helt följdriktigt här i dag. Till det vill
jag anföra att den merkostnad per år
som vårt förslag innebär, svarar ungefärligen
mot den skattelättnad som regeringen
föreslår för företagen i proposition
nr 100 till årets riksdag. Denna
proposition, som bygger på företagsskatteutredningens
betänkande, innebär
enligt en till utredningen avgiven reservation
av ledamoten Tord Ekström
lindringar för företagen som betyder
ett skattebortfall för staten på minst
300 miljoner kronor redan vid nuvarande
avskrivningsunderlag. I det fallet
anses alltså inte det statsfinansiella
läget vara sådant att det behöver tillmätas
någon betydelse.
Jag har med det exemplet visat att
det inte bara går att hänvisa till vilket
ekonomiskt utrymme regeringen anser
Ang. pensionstillskott
finnas och sedan avstå från ytterligare
argumentation.
Herr HuBINETTE (m):
Herr talman! Jag vill bara i någon
mån bemöta herr Strand när han talar
om att pengarna i AP-fonderna skall
gå till det ändamål som var avsikten
när man skapade dessa fonder. Det är
naturligtvis riktigt i och för sig. Men
när man vid beslutandet av eu sådan
här reform — som vi alla varit glada
åt och enhälligt slutit upp omkring —
är medveten om att den yngsta i den
berörda gruppen kommer att vara 83
år när reformen får full genomslagskraft,
så blir reformen något av strutspolitik.
Jag kan inte hjälpa det, men
när jag anslöt mig till förslaget, kände
jag det själv som om jag gömde mig
bakom detta beslut och tyckte att det
ändå är bra som det nu blir. Man måste
emellertid beakta verkningarna av reformen,
och då menar jag att man bör
kunna pröva andra former för att snabbt
komplettera dessa människors ekonomiska
livsbetingelser. Motionärerna har
sagt att varför inte titta litet på vad
vi här föreslagit. Det är ändå så ytterligt
litet av den enorma ekonomiska
tillväxten som skulle tas i anspråk, men
det är en stor skara människor det här
gäller, människor som dagligen hör talas
om jämlikhet och rättvisa.
Herr förste vice talmannen STRAND
(s):
Herr talman! Jag hade haft bättre förståelse
för herr Hiibinettes medkänsla
med de pensionärer som har låga pensioner,
om han hade kunnat komma
med parollen: Låt oss ta en skattehöjning
av ett eller annat slag för att finansiera
reformen. Det hade varit något
som kom från hjärtat; det som
kommer fram nu är inte något annat
än rädsla för att fonderna skall bli för
stora och besvärande.
Det är faktiskt så, herr Hubinette, att
det är 900 000 personer av 1 250 000 personer
som inte har ATP, men det är
62
Nr 20
Tisdagen den 29 april 1969
Ang. pensionstillskott
inte 900 000 personer som är utan tilllägg
till folkpension. Det finns nämligen
andra pensioner än ATP, och det
är bara de som inte får tillägg som är
tagna med i bilden. Tilläggen kommer
att avräknas gentemot ATP under förutsättning
att dessa pensioner är så
stora att de överstiger den marginal
som finns, 10 gånger 180 alltså 1 800
kronor. Har de mer från ATP får de
inget ytterligare. När de når taket mister
de resten av tilläggen. Det blir inte
de som redan fått ATP som kan få reducering,
eftersom de inte får några
nya höjningar, utan det är de nya årgångar
som kommer till och som följaktligen
har fler pensionsgrundande år.
Men i varje fall är ATP med i bilden
och får täcka en del av de kostnader
som eljest skulle täckas av pensionstillskotten.
Jag håller fortfarande fast vid att
herr Werner är litet ensidig, när han
så helt nonchalerar kostnaderna för de
reformer som hör till det sociala området.
Dessa kostnader blir nämligen
stora, eftersom det är så många som
skall åtnjuta förmånerna. Om vi som
utgångsläge tar det år för något mer
än 10 år sedan, nämligen 1958, när det
stora ATP-beslutet fattades, finner vi
att totalkostnaderna har stigit mer än
vad folkpensionerna har ökat rent individuellt,
beroende på att det har bLivit
så många fler pensionärer.
Det sägs i proposition nr 38 att den
totala ökningen av kostnaderna på detta
område under den närmaste tioårsperioden
beräknas till i varje fall 1 300
miljoner kronor. Därtill kan man räkna
med att kostnaderna för ATP under
denna tioårsperiod stiger med 4 miljarder
kronor. Det kommer alltså att ske
förbättringar i detta avseende, men man
bör inte bara räkna med dessa 900 000
personer som jag här nämnt i jämförelse
med de 300 000 som nu uppbär ATP,
utan man bör också tänka på de pensioner
som utgår till dem som har varit
i stats- och kommunaltjänst och till
tjänstemän på enskilda arbetsmarkna
-
den och till dem som nu är försäkrade
i ATP och som undan för undan får
högre pensioner allteftersom intjänandeåren
blir fler. Det blir en bättre statistik,
när vi kommer tio år framåt i tiden.
Men det kommer ändå att bli
många som inte får annat än folkpension.
Många har nämligen inte haft någon
förvärvsinkomst alls under låt oss
säga den aktiva tiden; alla hemmafruar
har ju ingen inkomst som ligger till
grund för ATP. Många har också förvärvsinkomster
av sådant slag att de
inte kan betraktas som pensionsgrundande.
Vi bör därför tänka på att folkpensionen
förbättras under de år som
kommer, men vi orkar inte med att ta
allt på en gång.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring,
som föreslagits i motionerna 1:952 och
II: 1089, såvitt nu vore i fråga; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.
Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om pensionstillskott, m. m., såvitt den
ej avser lagförslagen, jämte motioner.
Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.
Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:
nr 42, i anledning av motioner om
återplacering i sjukpenningklass i visst
fall; samt
nr 43, i anledning av motion om samordning
mellan sjukpenning och sjukbidrag.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Tisdagen den 29 april 1969
Nr 20
63
Interpellation ang. bortforslande och skrotning av bilvrak
Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:
nr 33, i anledning av motioner angående
utformningen av körkort;
nr 34, i anledning av motioner om
obligatorisk reflexanordning för gående;
och
nr 35, i anledning av motioner om rätten
att parkera i s. k. T-kors.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Föredrogos ånyo och företogos punktvis
till avgörande jordbruksutskottets
utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1969/70, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden;
och
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:
nr 35, i anledning av motion om åtgärder
för att förhindra trafikolyckor
bland skolungdomen;
nr 36, i anledning av motioner om
intensifierad forskning och upplysning
om allergier; samt
nr 37, i anledning av motioner om
inrättande av beställningscentraler för
byggnadsreparationer.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stödåtgärder på
fiskets område, m. m. jämte motioner;
samt
nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående veterinärmedicinsk
rådgivnings- och laboratorieverksamhet
jämte motioner.
Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
Nordiska rådets svenska delegation inkommit
framställning med förslag till
ändringar i reglementet för delegationen.
Anmäldes och bordlädes styrelsens
för riksdagens förvaltningskontor framställning
om ADB-teknikens utnyttjande
i riksdagsarbetet.
Interpellation ang. bortforslande och
skrotning av bilvrak
Herr SVENINGSSON (m) erhöll på
begäran ordet och anförde:
Herr talman! De övergivna bilvraken
har under senare år blivit ett betydande
problem. Antalet bilar som varje år
utrangeras och går till skrot är stort.
Sannolikt rör det sig om bortemot
150 000 st. per år.
År 1967 antog riksdagen en lag om
flyttning av fordon i vissa fall. I övrigt
finns inte några särskilda författningsbestämmelser
som har direkt tillämpning
på de fall, då det är önskvärt att
samhället ingriper mot bilvrak i naturen.
När man reser på våra vägar och ser
alla bilvrak som står uppställda i skogsdungar
och på andra platser i naturen
på olika håll i landet, främst i närheten
av städer och samhällen, verkar detta
stötande och minst sagt ovärdigt ett turistland
som Sverige. Från ansvarigt
håll har anförts att det pågår en intensiv
miljövård. Bilvraken i naturen jävar
detta påstående.
Vissa verkstäder och skrotfirmor
samlar ihop bilvrak i syfte att ta vara
på användbara bildelar för försäljning.
64
Nr 20
Tisdagen den 29 april 1969
Meddelande ang. enkel fråga
Resterna av bilvraken samlas därefter
på platser som ofta inte är de mest
lämpliga. En större vanprydnad i naturen
går knappast att finna än upplagsplatser
med 100- eller 1 000-tals skrotbilar.
När bilvraken är helt eller delvis
»nedslaktade» lagras de i ofantliga
mängder för framtida skrotning. I vissa
fall har bilvraken t. o. m. stuvats på ett
sådant sätt att ett framtida omhändertagande
för nedskrotning har omöjliggjorts.
Frågan om bilvrakens bortforslande
och skrotning måste snarast lösas. Det
är som jag ser det inte enbart en fråga
om nedskräpning i naturen, förfulning
och intrång på enskild mark. Bilvraken
innebär dessutom en allvarlig fara för
lekande barn. Faromomenten vid lek i
bilvrak, som också resulterat i allvarliga
olyckor, utgöres av vassa plåtar
och krossade rutor, bensinångor, batterisyra
och mycket annat.
Det är inte bara allmänheten som ivrigt
väntar på besked i denna fråga.
Även kommunerna, som känner opinionens
tryck och som tagit på sig ett visst
ansvar, känner osäkerhet, speciellt när
det gäller frågan om vem som skall stå
för kostnaderna för bortforsling och
skrotning av bilvraken.
Även om bilskrotningsfrågan är svårlöst,
bör den snarast bringas till sin lösning.
Med anledning av en motion vid
1966 års riksdag citerade allmänna beredningsutskottet
(utlåtande 1966: 7)
bl. a. ett uttalande från bilskrotningsutredningen:
»Tillräckliga legala hjälpmedel
för att hindra uppkomsten av
s. k. bilkyrkogårdar har utredningen
funnit föreligga i gällande bestämmelser
i 1964 års naturvårdslag.» Utredningen
understryker emellertid angelägenheten
av aktivitet på området från
berörda myndigheters sida. En sådan
aktivitet har ännu inte kunnat noteras,
trots att frågan riksdagsbehandlats ett
flertal gånger under de senaste åren.
Jag hemställer därför om kammarens
tillstånd att till chefen för kommunika
-
tionsdepartementet få ställa följande
fråga:
När har herr statsrådet för avsikt att
framlägga förslag om bortforslande och
skrotning av bilvrak i naturen och utfärda
direktiv om en skälig röjning på
sådana bilkyrkogårdar som ur allmän
synpunkt verkar stötande?
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.
Anmäldes och bordlädes följande motioner:
nr
1046, av herr Jacobsson, Gösta,
och herr Pettersson, Arne, i anledning
av Kungl. Maj:ts skrivelse nr 71, med
överlämnande av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation; samt
nr 1047, av fru Segerstedt Wiberg, i
anledning av Kungl. Maj :t skrivelse nr
71, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation.
Meddelande ang. enkel fråga
Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Sveningsson (m) till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet:
»Har Herr Statsrådet uppmärksammat
att det på många mindre, allmänna
vägar i skogsbygderna på långa vägsträckor
inte finns några platser för omlastning
av virke från lastbil till släpvagn
och avser Herr Statsrådet att vidtaga
några åtgärder för att åstadkomma
en förbättring i detta avseende?»
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.51.
In fidem
K.-G. Lindelöw
/Solveig Gemert
Onsdagen den 30 april 1969
Nr 20
65
Onsdagen den 30 april
Kammaren sammanträdde kl. 11.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.
Justerades protokollet för den 22 innevarande
månad.
Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken; och
nr 143, i anledning av motioner om
rätt att överklaga övervakningsnämnds
beslut i passärende.
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 144, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) jämte motioner;
nr
145, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt;
nr 146, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeringsförordningen
den 13 maj 1960 (nr 391),
m. in.;
nr 147, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om antidumping- och utjämningstull,
m. m.; samt
nr 148, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen,
m. m.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att herr Strandbergs under punkten
1 å föredragningslistan omförmälda
enkla fråga komme att besvaras av herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
Lundkvist efter det
en inom andra kammaren pågående debatt
vore avslutad.
Ang. åtgärder för kontroll av trafiken
med snöscooter
Ordet lämnades till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
BENGTSSON, som tillkännagivit, att
han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Skärmans (fp)
interpellation angående åtgärder för
kontroll av trafiken med snöscooter,
och nu yttrade:
Herr talman! Herr Skärman har frågat
justitieministern vilka åtgärder som
vidtagits för att få till stånd en reglering
av användningen av översnöfordon
och när förslag till lagstiftning
i ämnet kan väntas.
Interpellationen har överlämnats till
mig för besvarande.
Vad gäller användningen av översnöfordon
i samband med jakt får jag erinra
om att i jaktstadgan den 1 januari
1968 intagits en ny 11 § där tidigare
bestämmelser om jakt från motordrivet
fordon kompletterats och förtydligats.
Bl. a. gäller numera att jakt med
skjutvapen inte får ske från något slag
av motordrivet fortskaffningsmedel. Sådant
fortskaffningsmedel får inte heller
användas för att söka efter vilt eller
för att spåra, förfölja, genskjuta eller
hinna upp villebråd eller på annat sätt
hindra det att undkomma. Förbuden
omfattar självfallet även jakt från snöscooters
och andra översnöfordon. Den
66
Nr 20
Onsdagen den 30 april 1969
Ang. åtgärder för kontroll av trafiken med snöscooter
tvekan som tidigare kan ha rått i fråga
om användning av sådana fordon vid
jakt är alltså undanröjd.
Övriga i interpellationen berörda frågor
beträffande en reglering av användningen
av översnöfordon utreds sedan
våren 1968. Sålunda behandlar motorredskapsutredningen
frågor som hänger
samman med fordonens beskaffenhet
och kraven på förarna. Rennäringssakkunniga
prövar frågor som har samband
med renskötseln, naturvården,
jakt- och fiskevården, turismen m. m.
Utredningen och de rennäringssakkunniga
samråder och avser enligt uppgift
att lägga fram sina förslag samtidigt.
Eventuella förslag till åtgärder torde
kunna läggas fram för riksdagen tidigast
under nästa år.
Herr SKÄRMAN (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern
för svaret på min interpellation.
Jag ställde den till justitieministern
då den närmast föreföll mig
vara en lagfråga, men jag är fullt medveten
om att den okontrollerade trafiken
med översnöfordon framför allt
snöscooters måste ses ur många synpunkter.
Riksdagsman Tobé i andra
kammaren interpellerade för något år
sedan med hänsyn framför allt till naturvårdsfrågorna
och fick då svar från
kommunikationsministern.
Utgångspunkten för min interpellation
var främst djurskyddsproblemet, men
det är ju också en del av naturvården,
så jag är glad över att frågan denna
gång hamnat hos jordbruksministern,
där ju naturvårdsfrågor har sin naturliga
hemort. Kanske kan vi därför snart vänta
oss ett kraftfullt initiativ för att komma
till rätta med denna trafik, som är
till oerhörd nytta för den legala och
hårda verksamheten i fjällregionerna
men blivit en plåga för både djur och
människor i händerna på okontrollerade
och hänsynslösa okynnesåkare.
Sedan kommunikationsministern svarade
herr Tobé och då hänvisade till att
Kungl. Maj :t strax innan —- den 26 april
i fjol alltså — givit motorredskapsutredningen
i uppdrag att, med beaktande i
tillämpliga delar av de direktiv som
gäller för utredningen i övrigt, företa
en rättslig översyn av översnöfordonens
ställning, har tydligen enligt svaret i dag
på min fråga icke hänt något annat än
att rennäringssakkunniga fått i uppdrag
att samråda med motorredskapsutredningen
i sådana frågor som har samband
med renskötseln, naturvården,
jakt- och fiskevården, turismen m. m.
Det är bra att så sker, det har mitt
fulla gillande. Huvudsaken är att det
inte fördröjer frågan om att få kontroll
på de allt snabbare snöscooters och de
allt talrikare och alltmer hänsynslösa
förarna.
Jag har i min rätt utförliga interpellation
framhållit att jag inte syftar till
att försvåra förhållandena för nyttotrafiken.
Sedan jag ställde min fråga har
jag från ett par håll fått bekräftat att de
som har sin gärning i fjällregionerna är
mest angelägna om att få kontroll över
den hänsynslösa nöjestrafiken, så därvidlag
råder inte något missförstånd.
Statsrådet Bengtsson påminner i sitt
svar om att 1938 års jaktstadga den
1 januari 1968 fått en ny 11 § med klara
och skärpta bestämmelser om jakt med
motorfordon från luftfarkoster och motordrivna
fordon. Jag har med mig bestämmelserna
här, och jag anser att de
är bra. Jag tror att de pressades fram
genom några filmavsnitt i TV, som visade
vilka råa och osportsliga metoder
människor kan använda mot försvarslösa
djur.
Men en lag måste kunna användas.
Det är där jag i min interpellation vill
ha in stöten. Utan registrering och identifiering
av fordonen och utan körkortskrav
och därmed kontroll av förarnas
lämplighet — nykterhet t. ex. — har vi
ingen kontroll över trafiken. Det är en
växande skara av anonyma marodörer
och nöjesåkare vi vill ha kontroll över.
Jag hörde en riksdagskollega — i denna
kammare för övrigt —■ klaga över att
påskfriden uppe i fjällen störts av ekan
-
Onsdagen den 30 april 1969
Nr 20
67
Ang. åtgärder
de snöscooters med öppna avgasningsspjäll.
Vi vet att djuren skräms bort från
sin hemvist, att djur som väcks i sin
vintersömn ofta går sin undergång till
mötes, och vi har sett på film och hört
talas om hänsynslösa och osportsliga
jakter. Det är sådant vi vill ha bort.
Jag vet att jordbruksministern delar
denna synpunkt. Jag vädjar till statsrådet
Bengtsson att använda sitt inflytande
till att påskynda en lösning av denna
fråga.
Herr statsrådet BENGTSSON:
Herr talman! I sakfrågan skall jag
självfallet inte ta upp någon diskussion
med herr Skårman, eftersom jag i allt
väsentligt känner på precis samma sätt
som han. Där dessa fordon gör nytta
skall man använda dem men inte där
de gör skada.
Vad jag vill framhålla är att herr
Skårman har bett om en redogörelse för
hur långt denna fråga har avancerat,
och jag har lämnat det beskedet att vi
kan få ett förslag från regeringen nästa
år. Att vi inte kan få det i år hör samman
med att de två av mig nämnda utredningarna
kommer att lämna sina förslag
i år. Men dessa skall bli föremål
för sedvanlig remissbehandling, och herr
Skårman vet att det tar tid. Remissmyndigheterna
vill ju ha längre tid än
Kungl. Maj:t ger dem.
Jag är självfallet inte beredd att här
i detalj ange hur man tänkt sig att utforma
bestämmelserna så att de blir betryggande
i den situation vi nu har.
Vi kommer att så fort som möjligt ta
ställning till denna fråga när remissbehandlingen
av utredningen är klar.
Herr SKÅRMAN (fp):
Herr talman! Vi är inte på motsatta
linjer här, det vet jag förut, och jag är
glad för det. Jag är också glad åt de
sista orden i statsrådets anförande, nämligen
att han ämnar göra sitt bästa för
att påskynda ärendet.
I sammanhanget vill jag peka på en sak
som hände just när jag lämnade in min
för kontroll av trafiken med snöseooter
interpellation men som kanske inte var
den huvudsakliga anledningen till att jag
interpellerade. Det hände på norskt område
att björnar väcktes upp ur sitt ide
och drevs över på den svenska sidan av
gränsen, där de sedan inte jagades men
skrämdes och förföljdes av snöseooterförare.
Det där är något som vi också
borde ta upp. I Sverige är vissa djur
fridlysta som på norska sidan är fredlösa
året om. Det finns till och med
djur som är fridlysta här men som det
är skottpengar på i Norge. Jag tycker
att det skulle vara trevligt om vi kunde
få samma bestämmelser i båda länderna.
För närvarande har vi inga bestämmelser
om snöscooters, men det har norrmännen.
Vi har fridlysning och skydd
åt en rad sällsynta djur, men så är inte
fallet i Norge. Där borde det kunna ske
en samordning.
Jag tackar för svaret än en gång.
Herr KAIJSER (m):
Herr talman! I anslutning till herr
Skärmans interpellation och det svar
som han har fått vill jag endast understryka
hur viktig den här frågan är.
Snöscooters har inneburit en revolution
för de avlägset boende och den nyttotrafik
som behövs i fjällen. På grund
av förhållanden som herr Skårman redogjort
för har detta fortskaffningsmedel
emellertid också inneburit väldiga
ingrepp i naturen, vilka särskilt går ut
över djuren där.
Vad beträffar jakten är väl, som det
har framhållits, lagstiftningen ordnad på
ett tillfredsställande sätt, men det är den
övriga nöjestrafiken, vilken har ökat så
kolossalt under den senaste tiden, som
verkligen oroar alla dem som har med
dessa förhållanden att göra.
Jag är glad över det svar som jordbruksministern
har lämnat och vill endast
understryka betydelsen av att en
lagstiftning kommer till stånd och att
det inte dröjer länge innan den kommer.
Överläggningen ansågs härmed slutad.
68
Nr 20
Onsdagen den 30 april 1969
Ang. utbyggnaden av flygfälten inom stockholmsområdet
Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från Nordiska rådets
svenska delegation inkommit framställning
med förslag till ändringar i reglementet
för delegationen, hänvisades
framställningen till bankoutskottet.
Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
styrelsens för riksdagens förvaltningskontor
framställning om ADBteknikens
utnyttjande i riksdagsarbetet.
Föredrogos och hänvisades
motionen nr 1046 till konstitutionsutskottet
och
motionen nr 1047 till statsutskottet.
På framställning av herr förste vice
talmannen beslöt kammaren nu, kl.
11.14, att — för att bereda herr statsrådet
Lundkvist tillfälle att, när debatten
i andra kammaren så tilläte, lämna
ovan berört svar på enkel fråga —
ajournera sina förhandlingar till kl.
11.45.
Kammarens förhandlingar återupptogos
kl. 11.45.
Ang. utbyggnaden av flygfälten inom
stockholmsområdet
Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Strandbergs
(m) fråga angående utbyggnaden
av flygfälten inom stockholmsområdet,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 24 april, och anförde:
Herr talman! Herr Strandberg har efterlyst
en redogörelse för det dagsaktuella
läget avseende utbyggnad och investeringar
på flygfälten i stockholmsområdet.
I luftfartsverkets investeringsprogram
för budgetåren 1968/69 och 1969/70 ingår
f. n. investeringar på Arlanda flyg
-
plats avseende bl. a. uppställningsplatser
för flygplan och en provisorisk station
för inrikestrafik. På Bromma flygplats
planeras bl. a. vissa kompletteringar
av radio- och elutrustning. Den
sammanlagda kostnaden har beräknats
till drygt 12 miljoner kronor. I enlighet
med de riktlinjer som riksdagen antagit
för investeringar på statens flygplatser
upptogs våren 1968 förhandlingar mellan
företrädare för kommunikationsdepartementet
och berörda kommunala
myndigheter i storstockholmsområdet
om kommunalt bidrag till de aktuella
investeringarna på ifrågavarande flygplatser.
Förhandlingarna beräknas kunna
avslutas inom kort. Luftfartsverket
är berett att påbörja arbetena så snart
ett eventuellt avtal träffats och godkänts
av nämnda myndigheter och
Kungl. Maj :t.
Vad gäller utbyggnaden av flygfälten
i stockholmsområdet på litet längre sikt
vill jag erinra om det utredningsarbete
som pågår inom luftfartsverket avseende
ett helt nytt stationsområde på Arlanda.
Vidare pågår inom ramen för regionplanearbetet
för stockholmsområdet en
utredning om möjligheten till lokalisering
av ytterligare flygfält inom regionen.
Detta arbete sker i kontakt med
bl. a. luftfartsverket och flygföretagen.
Herr STRANDBERG (m):
Herr talman! Jag tackar statsrådet
Lundkvist för svaret på min fråga. När
jag ställde den hade jag inte kännedom
om att vi i dag inte skulle ha något arbetsplenum.
Jag är glad att statsrådet
ändå tar sig tid att komma hit för att
diskutera detta väsentliga spörsmål.
Det svar jag fått talar, vad gäller Arlanda,
närmast om den provisoriska stationen
för inrikestrafiken. Men i svaret
säger statsrådet en sak som jag är något
konfunderad över. Att det pågår förhandlingar
känner jag till, men nu sägs
det att luftfartsverket är berett att påbörja
arbetena så snart ett eventuellt
avtal träffats och godkänts. Jag utgår
Onsdagen den 30 april 1969
Nr 20
69
Ang. utbyggnaden av flygfälten inom stockholmsområdet
verkligen, statsrådet Lundkvist, ifrån att
det inte är fråga om ett eventuellt avtal
utan att det är fråga om att här måste
till ett avtal.
När jag ställde min fråga gjorde jag
det med utgångspunkt från en tidningsuppgift,
enligt vilken statssekreteraren
i kommunikationsdepartementet krävde
att få ett klart besked av KSL. Enligt
vad jag fattade skulle detta besked från
KSL:s sida vara framlagt den 17 april.
Jag har nu också konstaterat att KSL
har svarat kommunikationsdepartementet
den 18 april. När jag tittar på vad
det här svaret innehåller kommer jag i
tankarna tillbaka till vad jag en gång
från denna talarstol yttrade om den cirkus
som pågår mellan flygföretagen,
KSL och departementet. Jag säger detta
av den enkla orsaken att KSL fortfarande
vidhåller sin inställning —• och gör
det ganska bestämt — att man icke vill
acceptera det beslut som riksdagen fattade
rörande principer för investeringar
på våra flygplatser. Man har den bestämda
uppfattningen att Arlanda flygplats
skall betecknas som riksflygplats och alt
det är helt en statlig angelägenhet att
svara för Arlandas utbyggnad. Men
man säger vidare att man naturligtvis
kommer i sådana speciella situationer,
inte minst med hänsyn till överflyttningen
av inrikestrafiken som redan har påbörjats,
att man ändå måste acceptera
den provisoriska utbyggnad som nu skall
pågå. Man understryker emellertid i detta
sitt svar till kommunikationsdepartementet
att detta är att se såsom ett engångsbidrag
för att klara den kritiska
situation som uppkommit och att den
principiella inställningen är oförändrad,
dvs. att här vill man inte vara med och
betala.
Jag har inte ställt frågan, herr talman,
för att försöka »nagla fast» kommunikationsministern
utan snarare därför
att jag vill att kommunikationsministern
skall känna med sig att han
har vårt stöd i sitt agerande gentemot
KSL. Det är för mig det mest väsentliga.
I annat fall tvingas vi här i riks
-
dagen till att ånyo ta upp principfrågan
om investeringspolitiken.
Att förhållandena på Arlanda redan
nu är totalt föråldrade tror jag också att
statsrådet och jag är helt överens om.
Jag skall i dag, herr talman, lämna
brommafrågan därhän; man begär ju
nu att skiljemän skall kopplas in med
hänsyn till gamla avtal. Det är beklämmande
att konstatera att i Arlandas ankomsthall
på 300 m2 vid trafiktoppar
450 personer vistas samtidigt. Det betyder
ett utrymme av 0,7 in2 per person.
Avgångshallen ger i sin tur vid trafiktoppar
ett utrymme av 1,2 m2 per person.
Nyligen har vi startat övergången till
jettrafik på lulelinjen, och vi kommer
såvitt jag förstår att under årets lopp
ha övergång även på andra inrikeslinjer.
Det är fullständigt föråldrade förhållanden
man får uppleva på Arlanda
i dag. Allt detta gör att jag avslutningsvis
än en gång vill understryka att statsrådet
med kraft bör verka för att en investering
här kommer till stånd. Den är
nödvändig om inte hela flygutvecklingen
i landet skall halka efter fullkomligt.
Jag hoppas att statsrådet förstår att
någon kritik icke riktades mot honom
i min fråga. Snarare innebär den ett understödjande
av statsrådets oavvisliga
plikt att lägga sin tunga hand på det
rådande förhållandet så att vi får en
vettigare lösning än vi har i dag.
Herr statsrådet LUNDKVIST:
Herr talman! Med hänsyn tagen till
den helhjärtade uppslutning från frågeställarens
sida som departementet tydligen
kan påräkna skall jag inte utveckla
några ytterligare synpunkter på ärendet
i dag, eftersom det är en sak som
vi har att diskutera med de kommunala
myndigheterna i Stockholm.
Jag vill bara lämna den upplysningen
att KSL har givit en rekommendation
men att vi avvaktar det besked vi måste
få från Stockholms stad och Stockholms
läns landsting innan vi kan komma i
gång med de arbeten som också jag är
70
Nr 20
Onsdagen den 30 april 1969
Ang. utbyggnaden av flygfälten inom stockholmsområdet
utomordentligt angelägen om att vi skall
kunna utföra så snabbt som möjligt.
Till slut vill jag gärna säga att detta
»eventuellt», som finns med i svaret, inte
skall uppfattas som något så illavarslande
att man inte kan våga förutsätta —
vilket jag gör — att vi såväl på den statliga
som på den kommunala sidan är angelägna
om att nå ett resultat som skall
möjliggöra den utbyggnad herr Strandberg
är intresserad av.
Herr STRANDBERG (m):
Herr talman! Jag har bara den kommentaren
till vad herr statsrådet nu sade
att jag för mitt vidkommande inte ser
någonting tokigt i att herr statsrådet
ännu en gång ger KSL det föreläggandet
att till en viss tidpunkt avlämna sitt slutliga
besked. Kräv detta, kräv det till ett
visst datum! Blir beskedet inte det jag
tror herr statsrådet och jag själv vill
ha, då skall vi ta upp debatten på nytt.
överläggningen förklarades härmed
slutad.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.55.
In fidem
Bengt Lambe
/Solveig Gemert
KUNGL. BOKTR. STHLM l«9