Torsdagen den 23 november Sid (Riksdagens protokoll 1967:46)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 46

FÖRSTA KAMMAREN

1967

23—24 november

Debatter m. m.

Torsdagen den 23 november Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Virgin (h) ang. visst symposium för u-ländernas industrifrågor
.......................................... 3

av herr Svenungsson (h) ang. rätt för svenska fiskare till omlastning
i norsk hamn.................................. 6

av fru Ohlsson, Lilly, (s) om tillämpning av metoder för smärtfri
förlossning ........................................ 6

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) ang. snabbare överlämnande
till riksdagen av beslutade propositioner ................ 8

Svar på interpellation av herr Brundin (h) ang. beskattningen av
eldningsolja .............................................. 10

Interpellation av herr Nilsson, Yngve, (h) ang. restitution av bensinskatt
för självgående betskördemaskiner.................. 12

Meddelande ang. enkla frågor:

av fru Hultell (h) om åtgärder mot förorening från fartyg i

inre farleder .......................................... 12

av herr Strandberg (h) om höjning av hastigheten i tätort till

50 km/tim........................................... 12

av herr Ahlmark (fp) om sänkning av rösträttsåldern till 18 år 12
av herr Lundström (fp) om höjning av hastigheten i tätort till
50 km/tim........................................... 12

Fredagen den 24 november

Den allmänna varuskatten .................................. 13

Interpellation av herr Eriksson, Karl-Erik, (fp) ang. sysselsättningsläget
i Värmland .................................... 45

Meddelande ang. enkel fråga av herr Arvidson (h) ang. anläggande
av reningsverk för avloppsvatten .................... 46

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 46

Nr 46

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 24 november Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 55, ang. ändring i förordningen
om allmän varuskatt .................................. 13

Torsdagen den 23 november 1967

Nr 46

Torsdagen den 23 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 342, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tilllägg
till vissa trafiklivräntor, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bevillningsutskottet;
samt

nr 343, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och
gåvoskatt.

Ang. visst symposium för u-ländernas
industrifrågor

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON erhöll ordet
för att besvara herr Virgins (h) fråga
angående visst symposium för u-ländernas
industrifrågor, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
15 november, och anförde:

Herr talman! Herr Virgin har frågat
om skälen för att regeringen beslutat
att icke sända någon svensk representant
till det symposium för u-ländernas
industrifrågor som skall äga rum
i Athén den 29 november.

Jag vill först understryka att beslutet
icke på något sätt får uppfattas som
ett ställningstagande mot symposiet
och dess arbete. Sverige har spelat en
aktiv roll vid tillkomsten av FN:s organisation
för industriell utveckling
(UNIDO), som organiserar symposiet.
Vi har upprepade gånger framhållit att

vi tillmäter FN:s arbete för att främja
u-ländernas industri den största betydelse
och vi kommer fortsättningsvis
att ge vårt fulla stöd åt detta arbete.

Orsaken till beslutet att inte delta i
symposiet var att regeringen — mot
bakgrund av vår allmänt kända inställning
till den nuvarande regimen i
Grekland — inte önskade medverka vid
detta FN-symposium, därför att det
kunde komma att utnyttjas för syften,
som inte har någonting med arbetet
på u-ländernas industrialisering att göra.
Under frågans behandling i FN
markerade vi från svensk sida klart
vårt motstånd mot att förlägga symposiet
till Grekland. Då det visade sig
inte finnas tillräckligt stöd för den länge
diskuterade tanken att förflytta symposiet
till ett annat land beslöt regeringen
helt avstå från svensk representation i
detsamma.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
hans excellens utrikesministern för svaret
på min fråga.

Utrikesministern säger att ställningstagandet
inte får uppfattas såsom riktat
mot symposiet, men det lär vara
svårt att förneka att ställningstagandet
i själva verket ändå riktar sig mot symposiet.
Han säger att den demonstration
som regeringen gör riktar sig mot
regimen i Grekland. Men så är det inte
— i själva verket riktar den sig mot
FN, som i laga former har beslutat att
symposiet för u-ländernas industrifrågor
skall hållas i höst och vara förlagt
till Athén.

Jag förstår faktiskt inte hur man kan,
som statsministern häromdagen gjorde,
med stor kraft betona att vi i vår politik
skall stödja FN och stödja oss på

4 Nr 46 Torsdagen den 23 november 1967

Ang. visst symposium för u-ländernas industrifrågor

FN men samtidigt i uppseendeväckande
former underkänna av FN fattade
beslut.

Demonstrationens verkningar, i den
mån det blir några sådana, går inte
heller ut över regimen i Athén utan
drabbar u-länderna. De fäster stora förhoppningar
vid symposiet —• måhända
överdrivna sådana — men de tror faktiskt
på stora och betydelsefulla resultat
och är allvarligt bekymrade över ingrepp
som skulle kunna inverka störande
på symposiets lyckosamma förlopp.

Statsministern har — i dag, tror jag

— avrest för att göra officiellt besök i
ett diktaturland och för att där, förmodar
jag, uttala förhoppningar om
fortsatta vänskapliga relationer och ett
vidgat samarbete på skilda områden.
Jag har ingenting att erinra mot detta

— det hör till umgängesskicket för en
stat som vill vara alliansfri och stå neutral.
Men jag undrar vad det är för
konsekvens i att samtidigt förklara sig
förhindrad att ens vistas i ett annat
diktaturland för att där syssla med frågor,
som inte rör det landet utan u-länderna.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag skall bara, herr talman,
göra ett par anmärkningar till
vad herr Virgin nyss yttrade. Först vill
jag då understryka, att vad som skett i
Grekland och vad som väckt så stor
uppmärksamhet i den svenska opinionen
är att man nu genomfört en militärdiktatur
i Europa, vilken kommit till
stånd under uppseendeväckande former.
Enligt mitt förmenande har man på
mycket sunda och riktiga grunder reagerat
från den svenska allmänhetens
och jag tror också från de svenska politiska
partiernas sida, alldeles oavsett
partifärg.

Som jag förut sagt är det inte alls så
att vi riktar oss mot FN, utan vi riktar
oss mot en företeelse som är uppseendeväckande
just för att den äger rum
i vår egen världsdel.

Jag tror mig vidare kunna försäkra
herr Virgin, att man från u-landshåll
inte heller betraktar det som en reaktion
mot FN eller mot u-länderna. Jag
kan bara citera vad andra utskottet i en
rapport har förklarat. Man sade att man
förstod de reservationer, som har uttryckts,
och några av dem tilläde —
det gäller u-länder — att de i vissa avseenden
kunde sympatisera med den
hållning som länder intagit vilka uttryckt
reservationer som vi mycket tidigt
deklarerade. Man kunde inte heller
förrän på ett sent stadium bestämt
förutsäga vad den slutliga linjen skulle
bli bland u-länderna, och inställningen
bland dessa var på intet sätt enhetlig.
Utöver den på principskäl grundade
motviljan mot en ändring betonade man
i främsta hand en önskan om att undvika
någonting som kunde äventyra positiva
resultat.

Därtill kom att UNIDO-sekretariatet
hade kunnat förlägga symposiet till Geneve
eller Wien och det skulle till och
med för detta symposium bli lägre
kostnader än dem som man ådrar sig i
Athén.

Då man nu från grekisk sida — jag
tänker på militärregimen — otvivelaktigt
kommer att utnyttja symposiet för
sin egen räkning, har vi från svensk
sida intagit denna ståndpunkt.

Dessutom kan jag berätta för hen
Virgin att av de länder som är anslutna
till Förenta Nationerna har 75 anmält
sitt deltagande, 25 har meddelat att de
inte kommer till Athén, och ett 30-tal
har ännu inte fattat något beslut.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag medger gärna, herr
utrikesminister, att reaktionen i Sverige
är stark mot regimen i Athén. Jag kan
också säga, att jag delar den. Jag har
ingenting till övers för diktaturer, och
jag har ingenting till övers för diktaturen
i Grekland.

Men vad jag inte riktigt kan förstå är
att den skulle vara värre än diktaturer

Torsdagen den 23 november 1967

Nr 46

Ang. visst symposium för u-ländernas industrifrågor

i andra länder och hur den skulle skilja
sig från statsskicket i länder, med
vilka vi upprätthåller vänskapliga förbindelser
och vilka vi till och med ger
understöd i form av u-hjälp.

Utrikesministern säger att regimen
i Grekland kommer att utnyttja symposiet
för sina egna syften. Jag tror nog,
och jag stöder mig då på erfarenheter
från mitt deltagande i diskussionen om
detta i New York, att kommunistländernas
och Sveriges agerande i detta
fall närmast ledde till en förstärkning
av den grekiska regimens prestige.

Jag lyssnade på debatten i FN:s andra
utskott, när denna fråga behandlades
och jag hörde personligen de starka
vädjanden som u-länderna riktade till
kommunistländerna och till Sverige att
inte vidmakthålla beslutet att utebli från
symposiet i Athén.

Dessa vädjanden bryr sig regeringen
tydligen inte om.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Det är väl riktigt att
det finns u-länder som har vädjat till
oss svenskar att vi skulle delta i detta
symposium, men eftersom vi från svensk
sida på ett tidigt stadium reagerat mot
militärregimen i Grekland och klart uttalat
vår tveksamhet om ett eventuellt
deltagande, så var detta inte obekant
för u-länderna. De har också, som jag
nyss citerade, förklarat att de har förståelse
för våra synpunkter.

Det finns tidigare exempel på att den
nuvarande diktaturregimen i Grekland
har utnyttjat internationella konferenser
för att stärka sin regims prestige.

När Sverige liksom en del andra
länder har vänt sig till kommissionen
för de mänskliga rättigheterna och påtalat
vad som sker under den nya regimen
i Grekland, så tycker jag att det
är konsekvent, att vi med utgångspunkt
härifrån visar allvaret i de synpunkter
som vi för fram.

Därför har vi handlat som vi gjort,
och vi är inte ensamma. Jag nämnde att
25 länder redan sagt nej och att 30
ännu inte har beslutat sig.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Såvitt jag vet, framlades
det inte från svensk sida eller från någon
sida över huvud taget något förslag
i andra utskottet om flyttning av symposiet
från Athén.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Det är riktigt att det
inte lades fram något direkt förslag om
en förflyttning, men det berodde på att
man inte ville ha en omröstning om den
saken. Men herr Virgin kan väl inte bestrida,
att vi har aktualiserat frågan och
att vi hänvisat till möjligheterna att förlägga
symposiet till Geneve eller till
Wien. Emellertid ville vi inte driva frågan
till sin spets, eftersom vi trodde —
allra helst som man i Geneve hade deklarerat
att man där gärna tog emot
symposiet —• att hänsyn skulle tas till
våra synpunkter medan tid var.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag tycker nog att det
är riktigt att regeringen inte drev frågan
till sin spets vad beträffar en förflyttning.
Men man undrar då varför
regeringen ovillkorligen skulle driva
den till sin spets när det gällde deltagandet.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Vi gjorde ingenting annat
än vad vi uttalat, när frågan diskuterades.
Vi sade att risken fanns för att
vi inte kunde låta oss representera, om
symposiet förlädes till Athén. Sedan
bara effektuerade vi det som vi då talade
om.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Nr 46

Torsdagen den 23 november 1967

Om tillämpning av metoder för smärtfri förlossning
Ang. rätt för svenska fiskare till omlastning
i norsk hamn

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Svenungssons
(h) fråga angående rätt för svenska
fiskare till omlastning i norsk hamn,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 15 november, och yttrade: Herr

talman! Herr Svenungsson har
frågat om jag vill medverka till att
svenska fiskare tillförsäkras rätt till omlastning
av fiskefångster i norsk hamn.

Frågan om rätt för svenska fiskare
att omlasta sina fångster i norsk hamn
har aktualiserats av den svenska regeringen
i skilda sammanhang. Frågan
har tagits upp dels i särskilda fall genom
svenska beskickningen i Oslo, dels
mera generellt inom Nordiska ekonomiska
samarbetsutskottet.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Holmqvist för svaret på min
fråga, ett svar som inte bara röjer ett
positivt ställningstagande från statsrådets
sida utan också klargör vad som
från regeringens sida har åtgjorts i
detta ärende.

Jag vill bara med några ord belysa
det spörsmål, som i dag är särskilt
aktuellt.

Arbetsvillkoren för svenska fiskare
på norskt territorium utgör sedan länge
en svår belastning för västkustfiskarna,
som upplever dem som ett tungt handikapp.
Den norska inställningen är så
mycket mera svårbegriplig mot bakgrunden
av den generositet som visas
norska fiskare i svensk tillförselhamn.

Problemet är ju svårigheterna för våra
fiskare att få göra omlastningar i
norska hamnar. Vid lugnt väder kan
sådana omlastningar göras till havs,
men vid sjögång är det omöjligt. Syftet
med de norska bestämmelserna är tydligen
att förmå de svenska fiskefartygen

att gå hem vart och ett med sin last.
Det är naturligtvis konkurrensskäl som
ligger bakom, och det kan ju vara begripligt
ur norsk synpunkt. Men om
man har i minnet det svenska importöverskottet
—- 1966 importerade Sverige
fiskvaror för i runt tal 93 miljoner från
Norge och exporterade för cirka 6 miljoner
till Norge -— borde ändå ett större
hänsynstagande från norsk sida, när
det gäller dessa praktiska olägenheter,
te sig rimligt. Mot den bakgrunden hade
en ökad direktlandning eller försäljning
också varit naturlig.

Att frågan aktualiserats på nytt beror
dels på de svåra väderleksförhållandena
innevarande höst, dels på det stundande
vintersillfisket. Då våra fiskare
nu börjar bli hänvisade till norska baser
för sitt vinterfiske är det begripligt,
om de efterlyser en något rimligare behandling.
De behöver ett generellt tillstånd
att få lasta om sina fångster på
ett eller ett par fiskefartyg, som sedan
kan vidarebefordra de gemensamma
kvantiteterna för försäljning till marknadspris
i dansk eller svensk hamn.
Nu nödgas de antingen var för sig avyttra
dessa delfångster till underpris —
oftast till fiskmjöl — eller rentav vräka
fisken i sjön som för gammal, då den avbrutna
fiskresan återupptages.

En omlastningsrätt skulle något förbättra
den svaga lönsamhet som genom
dansk devalvering ytterligare försämrats.

Jag uttalar den förhoppningen, att
frågan på något sätt skall kunna lösas.
Vi har ju ändå ett nordiskt samarbete.
Jag tackar än en gång för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om tillämpning av metoder för smärtfri
förlossning

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara fru Lilly Ohlssons (s)

Torsdagen den 23 november 1967

Nr 46

Om tillämpning av metoder för smärtfri förlossning

fråga om tillämpning av metoder för
smärtfri förlossning, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
16 november, och anförde:

Herr talman! Fru Lilly Ohlsson har
frågat om jag avser att ta initiativ till
att metoder, som syftar till smärtfri förlossning
och som redan tillämpas på
några håll i landet, blir allmänt förekommande
vid våra barnbördskliniker.

Vid förlossningsavdelningarna används
olika medel för att åstadkomma
smärtlindring vid förlossningen. På senare
tid har en metod med lokalbedövning
-— som är känd sedan 40 år —-åter tagits i bruk både i Sverige och
på många håll i utlandet. Denna metod,
som i vårt land kallats västerviksmetoden,
har rönt stort intresse. För att
närmare utreda denna metod och andra
vanligen förekommande smärtlindrande
åtgärder tillsatte medicinalstyrelsen
i början av året en särskild expertgrupp.
Denna har till uppgift att
pröva frågan allsidigt och därvid beakta
såväl moderns och barnets bästa
som möjligheterna för barnmorskorna
att använda olika medel i sitt arbete. I
avvaktan på resultatet av expertgruppens
arbete har medicinalstyrelsen ansett
det lämpligt att vänta med att utfärda
en rekommendation beträffande
metoder som syftar till smärtfri förlossning.

Fru OHLSSON, LILLY, (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet få
framföra mitt tack för det mycket positiva
svaret på frågan.

Min fråga avser inte att föregripa den
utredning som nu görs av expertgruppen.
Den hälsar jag med tillfredsställelse.
Bakgrunden är att många kvinnor
önskar en redovisning av vad som sker
på smärtlindringens område. Genom
pressen vet de att smärtlindring ges på
en del av våra kvinnokliniker. De undrar
varför inte detta tillämpas på alla
våra förlossningsavdelningar. Att en utredning
äger rum vet de flesta inte om.

I augusti 1966 framfördes i en TVdiskussion
frågan om smärtfri förlossning.
I diskussionen deltog fyra manliga
läkare. Den var menad som en
upplysning. Men på grund av den tveksamhet,
som rådde angående riskerna
för mor och barn och de lämpliga metoderna
för bedövningen, klarlades inte
vad mödrarna önskade veta. För dem
som lyssnade blev hela problemställningen
förvirrande. Det fanns vissa risker,
det visste de. Men vari bestod
riskerna?

Att ett behov föreligger för regional
smärtlindring kan man svara ja till.
Den tillgång till narkos som ges i slutskedet
av förlossningen finns inte på
alla våra förlossningsavdelningar. Orsaken
kan delvis vara bristande personella
resurser. Trots anestesins utveckling
och bättre teknisk utrustning
kan narkosen av vissa medicinska skäl
ibland vara olämplig. Men det finns
också kvinnor som vill vara vakna när
deras barn föds. Därför föreligger det
ett behov av regional smärtlindring,
men jag är fullt införstådd med att den
måste uppfylla kraven på säkerhet för
mor och barn, vara smärtlindrande för
en vaken patient och lätt att anlägga
för läkare eller barnmorska. Detta är
mycket värdefullt.

Det är naturligtvis också värdefullt
att mödrarna under graviditeten får en
psykologisk handledning av en erfaren
och kunnig barnmorska som har tid
ägna sig åt den goda hjälp som mödragymnastiken
ger och att de personella
resurserna blir sådana att alla kvinnor
får möjlighet att delta i kurser med
andningsgymnastik och avslappningsteknik
tillsammans med mödragymnastik.
Undervisningen bör även omfatta
kunskap i förlossningens fysiologi.
Denna kunskap ger lugn och fysisk och
psykisk balans inför den kommande
förlossningen.

Herr talman! På mödravårdscentralerna
och på mödravårdsstationerna
finns en rik flora av broschyrer med
råd och anvisningar till mödrarna. Vo -

8 Nr 46 Torsdagen den 23 november 1967

Ang. snabbare överlämnande till riksdagen av beslutade propositioner

re det inte värdefullt, herr statsråd,
med en information om vad som sker,
nämligen att en utredning pågår inom
denna expertgrupp? Dessutom borde
informationen kompletteras genom
press, TV och radio.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag föreställer mig att
när medicinalstyrelsen är färdig med
sin utredning, kommer den också att
finna lämpliga metoder för upplysning
och information om allt detta.

Fru OHLSSON, LILLY, (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för detta svar.

Men saken är den, att det är många
kvinnor som väntar på denna utredning.
Jag har lärt mig här i riksdagen
att fara varsamt fram med frågor som
är under utredning. Paul Valéry har
sagt en sak om politik. Jag kanske kan
citera det, ty det kanske kan vara i
någon mån användbart när det gäller
utredningar. Han sade: »Det är konsten
att hindra människorna att lägga sig i
vad som angår dem.»

Som ett litet försvar vill jag säga,
att smärtlindring vid förlossning angår
oss kvinnor!

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. snabbare överlämnande till riksdagen
av beslutade propositioner

Herr statsrådet GEIJER erhöll ordet
för att besvara herr Ferdinand Nilssons
(ep) fråga angående snabbare överlämnande
till riksdagen av beslutade
propositioner, vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 15 november,
och yttrade:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har den 15 november frågat om
jag uppmärksammat att proposition angående
lokalisering, som beslutades den

10 denna månad och som meddelats till
pressen för publicering följande dag,
ännu inte föreligger på riksdagens bord
än mindre tillställts riksdagens ledamöter.

Herr Nilsson har vidare frågat om
jag vill föranstalta om åtgärder beträffande
praxis vid propositionsavlämnandet
varigenom tidsskillnaden
mellan konseljbeslut om propositioner
då dessa blir offentliga och överlämnandet
till riksdagen och dess ledamöter
nedbringas.

Givetvis är det en strävan inom
statsdepartementen att tiden mellan
Kungl. Maj:ts beslut om proposition
och propositionens avlämnande till
riksdagen blir så kort som möjligt. Av
tryckeritekniska och andra skäl möter
det dock ofta hinder att expediera beslut
om proposition förrän någon tid
efter beslutet.

I det fall som herr Nilsson torde
åsyfta avlämnades proposition till riksdagen
den 16 november.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Geijer för att han har varit
vänlig nog att besvara den fråga jag
ställde. Jag hade varit ännu gladare om
han hade beklagat, att det går som det
går i dessa ärenden. Men det gjorde
han inte. Han säger att det är en strävan,
men att det ofta möter hinder. På
den punkten är han och jag fullständigt
överens — det möter ofta hinder. Det
är vad jag anser mig kunna konstatera.

Att jag tog upp denna fråga just i
anknytning till det jag betraktade som
en lokaliseringsproposition, alltså tillläggspropositionen,
där lokaliseringsfrågorna
spelar en ganska väsentlig
roll — det rör sig i det ena fallet om
50 och i det andra om 100 miljoner
kronor, och det är ju inte småslantar
— berodde på att det inte bara var så,
att arbetsmarknadsstyrelsen och Kungl.
Maj:t fattade sina beslut då, utan det
blev en ganska vidsträckt publicitet för

Torsdagen den 23 november 1967

Nr 46

Ang. snabbare överlämnande till riksdagen av beslutade propositioner

saken. Vi kan titta på hur det såg ut till
exempel i Dagens Nyheter, över fyra
spalter meddelas: Lokaliseringsstödet
vidgas — regeringen höjer 150 miljoner.

Jag bryr mig inte om detaljerna.
Statsrådet Geijer och jag är inte ansvariga
för vad som står i tidningarna,
men jag vill konstatera att det var ett
ganska flagrant fall. När jag sedan kollade
upp, att tidningen fått informationer
från allra bästa håll, ansåg jag mig
böra påtala att man först spelar ut en
sådan där sak och att riksdagen sedan
får vänta ungefär en vecka. Det är inte
bra! Jag tycker att statsrådet kunde ha
sagt det.

När statsrådet säger att det beror på
tryckeritekniska och andra skäl, så undrar
jag om det inte kunde göras något
litet åt det. Jag vidgade saken för att
jag så att säga inte ville hänga upp
den bara på slarv i ett fall, ty vi vet
som sagt att det ofta händer att man
får vänta några dagar. I detta fall innebär
det, att om man begärt förlängd
motionstid så hade väl denna fråga behandlats
efter Lucia-dagen, och det
hade väl ändå varit lite sent.

Bortsett från detta var det anledning
att påtala den. Här får besluten fattas,
pressen informeras och så frågar folk
oss: Nå, vad står det i den där propositionen? Det

vet vi inte ty den har inte kommit
till oss, den har vi inte fått än.

Och när det sedan kommer något
korrekturexemplar till kanslit, då
dröjer det åtminstone någon dag, och
vill det sig illa att det är en fredag så
dröjer det till tisdagen, innan riksdagsmännen
får exemplaren.

Det hela bör man kunna ordna på ett
bättre sätt, och jag tycker inte att jag
i oträngt mål har påtalat denna sak. Vi
borde vara överens om att den inte är
ordnad på ett tillfredsställande sätt för
närvarande.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Bara ett par små förtydliganden.
Såsom nämndes i svaret
förflyter det i allmänhet en viss tid
mellan beslut om proposition och propositionens
avlämnande till riksdagen.
Anledningen är, såsom sades i svaret,
först och främst att tryckningen tar sin
tid. Man kan meddela trycklov först när
beslutet föreligger, och sedan kan vissa
redaktionella jämkningar behöva vidtas.

Sedan vill jag tillägga, eftersom herr
Ferdinand Nilsson har tagit upp frågan
om publiceringen, att man från en propositions
offentliggörande bör hålla
isär den förhandsinformation som ofta
lämnas om tillämnade åtgärder från regeringens
sida. Sådan information ges
ofta på ett mycket tidigt stadium, och
den ingår som ett naturligt led i den
fortlöpande politiska diskussionen. Den
sker som bekant på olika vägar —- genom
offentliga anföranden, genom inlägg
i politiska debatter, tidskriftsartiklar
och presskommunikéer. Mot ett
sådant förfaringssätt torde man inte
gärna kunna göra några berättigade invändningar.

Det kan väl också i sammanhanget
erinras om, herr Ferdinand Nilsson, att
propositioner som gäller politiskt viktiga
beslut ofta blir offentliga innan
de läggs fram i riksdagen på grund av
att förslag till lagstiftningsåtgärder remitteras
till lagrådet. Då blir ju propositionen
offentlig långt innan den har
expedierats till riksdagen. Det kan ju
vara en förklaring. Vi är överens om
att sträva efter att det blir minsta möjliga
tidsutdräkt.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten
på statsrådets sista ord, som
kanske gav en glimt av att det kunde
tänkas att det blev något bättre. Det har
statsrådet inte lovat, men han har antytt
att det var »önskvärt» att det blev
litet bättre.

It Första kammarens protokoll 1967. Nr 46

Nr 46

Torsdagen den 23 november 1967

Ang. beskattningen av eldningsolja

Jag vet mycket väl att när ett beslut
är fattat och blivit offentligt, då har
pressen rätt att ta del av det. Det är
inte detta saken gäller. Men om man
t. ex. får vänta ända till den 10 november
på en proposition, förefaller det
mig som om den då kunde vara uppsatt
för tryckning också, så att det inte behövde
ta en vecka att trycka den.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. beskattningen av eldningsolja

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Brundins
(h) interpellation angående beskattningen
av eldningsolja, och nu anförde:

Herr talman! Herr Brundin har i en
interpellation frågat mig om jag vill
medverka till sådan avvägning av skatten
på eldningsoljor att användningen
av renare eldningsolja stimuleras.

Som jag framhöll i ett svar på samma
spörsmål i andra kammaren i förra
veckan är de ökade luftföroreningarna
ett ytterst allvarligt problem, som kräver
sin lösning. Den av interpellanten
ifrågasatta åtgärden att genom ändringar
av skattesatserna för energiskatten
på eldningsoljor nå en priseffekt, som
stimulerar en övergång till de mindre
luftförorenande tunna oljorna, är
emellertid inte så enkel som den kan
tyckas vara.

Vad det här ytterst gäller är om den
indirekta beskattningen skall användas
som ett instrument för att dirigera konsumtionen
i viss riktning. På vissa områden
har vi ett sådant syfte med beskattningen,
t. ex. i fråga om beskattningen
av alkoholhaltiga drycker. Den
generella indirekta beskattningen och
energiskatten, som får ses som ett komplement
till denna, har man velat hålla
i princip neutral. Skall man gå ifrån

den principen måste man göra klart för
sig vilka konsekvenser detta medför.
Under den givna förutsättningen att
skatteinkomsterna blir oförändrade
får en omläggning av energiskatten till
förmån för den tunna och renare oljan
en kostnadsfördyrande verkan för bl. a.
vissa svenska industrier och större värmeförbrukare,
medan andra kan få
sänkta kostnader. Effekten kan i vissa
fall bli högst kännbar med hänsyn till
gjorda investeringar, vilket visar att frågan
måste närmare övervägas och utredas.
Även om konsumtionens inriktning
i viss utsträckning kan påverkas i
gynnsam riktning är det dock högst
tveksamt om man kan nå någon lösning
av det här aktuella problemet enbart
genom en ändrad beskattning av eldningsoljorna.
Skulle man slopa skatten
på den tunna oljan helt och kompensera
skattebortfallet härav genom en
höjd beskattning av de tjocka oljorna
kan det likväl komma att kvarstå en
kostnadsskillnad till de tjocka oljornas
favör.

Jag är därför inte beredd att nu föreslå
sådana åtgärder, som frågeställarna
efterlyst. Det kan dock finnas anledning
att ändra ifrågavarande skattesatser och
jag har för avsikt att förutsättningslöst
utreda frågan om energibeskattningen.

Vissa positiva resultat i fråga om
luftföroreningarna kan emellertid vinnas
omedelbart genom övergång till
tunn olja för uppvärmning av bostadsoch
kontorsfastigheter. Regeringen beslöt
den 6 september i år att sådan olja
skall användas för statens fastigheter i
Stockholm. Jag hoppas att kommunala
och privata fastighetsägare skall följa
detta exempel. De konsekvenser detta
kan få på hyrorna eller de kommunala
utgiftsstaterna bör vara överkomliga
med hänsyn till de värden, som står på
spel.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret på min interpellation.

Torsdagen den 23 november 1967

Nr 46

Det tillfredsställer mig att finansministern
i sitt svar liksom jag i min interpellation
konstaterar, att de ökade
luftföroreningarna utgör ett ytterst allvarligt
problem.

Jag delar också finansministerns uppfattning
att de indirekta skatterna i
princip bör vara neutrala, dvs. inte ge
preferens för en produkt framför en
annan. Men det exempel på undantag
från denna princip som finansministern
själv nämnde, nämligen beskattningen
av alkoholhaltiga drycker, bygger ju på
en värdering som vägt tyngre än huvudprincipen
— och enligt min uppfattning
föreligger samma förhållande i det
fall som här är aktuellt. Jag tillåter mig
t. o. m. att tro att hälsoriskskillnaden
mellan att dagligen inandas starkt förorenad
luft och att inandas ren luft är
större än hälsoriskskillnaden är mellan
att en eller annan gång ta en sup i stället
för ett glas vin.

Jag tycker därför, när jag har anledning
tro på finansministerns uttryckta
oro för allvaret i den fortlöpande luftföroreningen,
att det borde vara möjligt
för finansministern att övervinna
de principiella betänkligheterna mot en
av mig avsedd avvägning av beskattningen
av eldningsoljor.

Man kan måhända inte enbart härigenom
helt åstadkomma en övergång
till användning av bara svavelfattiga
oljor, men en sådan skatteavvägning,
tillsammans med ökad upplysning,
skulle starkt medverka till en för hela
folket betydelsefull ändring av konsumtionsinriktningen
av eldningsoljor.

Jag förstår att man inte utan vidare
kan göra en sådan här skatteomläggning,
förutsättningarna och konsekvenserna
måste självfallet studeras. Men
detta problem är alltför allvarligt för
att få dväljas i en mångårig utredning.
Att stimulera konsumtionen av svavelfattiga
oljor på de svavelrika oljornas
bekostnad genom en annan avvägning
av beskattningen får inte heller hindras
av rädsla för att den ändrade avvägningen
möjligen skulle kunna medföra

Ang. beskattningen av eldningsolja

risk för bortfall av en eller annan skattemiljon.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag kan trösta interpellanten
med att jag inte alls funderat
på något slags mångårig utredning av
detta problem. Jag tror att man bör
kunna undersöka och analysera problemet
tämligen snabbt med åtföljande
tämligen snabbt resultat.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Finansministern säger i
sitt interpellationssvar att han ämnar
tillsätta en förutsättningslös utredning
av energibeskattningen. Det är ett generellt
uttalande, som sträcker sig vidare
än till bara frågan om skatten på
eldningsolja, som interpellationen gäller.

Energiskatten har ju av skatteberedningen
och sedan i den allmänna debatten
kopplats ihop med mervärdeskatten.
Jag skulle därför vilja fråga
finansministern om hans uttalande innebär
att något förslag om mervärdeskatt
inte kommer att framläggas för
nästa års riksdag. Jag föreställer mig
nämligen att en utredning om energibeskattningen
inte kan ske så snabbt
att dess resultat kan tas upp till behandling
i samband med ett förslag om mervärdeskatt
nästa år.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för beskedet om att det här ärendet
skall behandlas skyndsamt. Jag tar
fasta på det beskedet och väntar på resultatet.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 55.

Nr 46

Torsdagen den 23 november 1967

Meddelande ang. enkla frågor
Interpellation ang. restitution av bensinskatt
för självgående betskördemaskiner

Herr NILSSON, YNGVE, (h) fick
därpå ordet och yttrade:

Herr talman! Jordbrukets snabba rationalisering
samt det ökade kravet på
minskad arbetskraft har lett till att
specialmaskiner i stor utsträckning nu
kommer till användning.

I betydande omfattning har de moderna
skördemaskinerna utrustats med
egna motorer och är således självgående.

För de självgående skördetröskorna,
som drives med bensin, restitueras en
del av bensinskatten i form av ett årligt
belopp, som för närvarande utgör
575 kronor enligt statens jordbruksnämnds
cirkulär nr 40/1959.

Det finns emellertid en typ av självgående
skördemaskin som inte kan
komma i fråga enligt gällande bestämmelser,
nämligen betskördemaskiner,
även om dessa till sitt arbetssätt väl
överensstämmer med de självgående
skördetröskorna.

Den självgående betskördemaskinen
är en relativt ny företeelse och torde
endast finnas i ett tjugotal exemplar i
vårt land. Det synes mig dock angeläget
att de maskiner som drivs med
bensin får restitution å den utgående
bensinskatten.

Med stöd av ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd medverka till
restitution av bensinskatten för självgående
betskördemaskiner redan under
innevarande år?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Svenungsson avlämnad motion, nr 907,

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 153, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. in.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor framställts, nämligen

den 22 november

av fru Hultell (h) till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet:
»Avser Herr Statsrådet vidtaga
effektiva åtgärder för att hejda föroreningen
från fartyg genom fast och flytande
avfall i inre farleder längs kusten
och i skärgårdarna?»; ävensom

den 23 november

av herr Strandberg (h) till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Vill Statsrådet

medverka till att den i samband med
övergången till högertrafik införda hastighetsbegränsningen
40 km i tätorter
snarast generellt höjes till 50 km?»;

av herr Ahlmark (fp) till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet:
»Kommer regeringen att förelägga
vårriksdagen förslag om sänkning
av rösträttsåldern till 18 år?»;
samt

av herr Lundström (fp) till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet:
»När avser regeringen
att höja fartgränsen för motorfordon
från nuvarande 40 till 50 km/
tim.?»

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.42.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

Fredagen den 24 november

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 16 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
motionen nr 907.

Ang. den allmänna varuskatten

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 55, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt jämte motioner
i ämnet.

I en den 24 februari 1967 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 47, hade Kungl. Majrt,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1
december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt.

I propositionen hade föreslagits vissa
tekniska ändringar beträffande den
allmänna varuskatten i enlighet med
vad som nämnts i Kungl. Maj :ts proposition
1967:7.

Kungl. Maj:t hade erinrat om att såväl
i 1965 års finansplan som i propositionen
1965:14, med förslag om höjning
av den allmänna varuskatten och
om införande av reduceringsregeln,
framhållits, att syftet med regeln vore
att i möjlig mån eliminera den kostnadsfördyrande
effekt på näringslivets
investeringar, som automatiskt följde

av en höjning av skattesatsen. Reduceringsregeln
innebure, att skatten i fråga
om leveranser, uttag och uthyrning
av maskiner och andra döda inventarier
med en beräknad varaktighetstid
av mer än tre år för stadigvarande användning
i jordbruk, skogsbruk, rörelse
eller annan yrkesmässig verksamhet
skulle beräknas på endast 60 procent
av den annars skattepliktiga omsättningen.
Regeln gällde även för reservdelar,
verktyg och tillbehör, som normalt
inginge i leverans av reduceringsberättigad
investeringsvara. I fråga om
nya personbilar och andra bilar, som
omfattades av den s. k. bilaccisen, gällde
reduceringsregeln endast för den
yrkesmässiga trafiken. Departementschefen
hade uttalat, att en översyn av
reduceringsregelns utformning verkställts
icke endast för att skapa större
klarhet beträffande tillämpningsområdet
för regeln utan också för att så
långt möjligt undanröja praktiska svårigheter
i debiterings- och redovisningshänseende.

De föreslagna ändringarna berörde
i nu förevarande proposition huvudsakligen
tre olika områden. I fråga om
skattereduceringen innebar förslaget
införandet av en värdegräns på 500
kronor, vilken anknötes till varans beskattningsvärde.
Samtidigt begränsades
regeln att gälla kompletta maskiner och
inventarier, som med hänsyn till sin
varaktighet utgjorde sådana anläggningstillgångar,
som enligt anvisningarna
till kommunalskattelagen voro föremål
för årliga värdeminskningsavdrag.
Varje objekt måste således uppfylla
såväl sistnämnda villkor som villkoret
om 500 kronors värde för att reducering
skulle få ske. Vidare hade
föreslagits ändringar i beskattningen
av s. k. fasta maskiner, innebärande att

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Ang. den allmänna varuskatten
skatt utan reducering komme att utgå
i fråga om reparation och underhåll
samt att monteringskostnader för sådana
maskiner skulle beskattas enligt reduceringsregeln.
I denna del motiverades
förslaget bland annat med att det
icke borde föreligga någon skillnad i
beskattningshänseende mellan fasta och
lösa maskiner. Slutligen hade beträffande
elledningar och andra ledningar
föreslagits, att de alltid skulle räknas
som fastighet, vilket innebure, att ledningsmaterial
icke kunde bliva föremål
för reducering men att å andra sidan
arbetskostnaden bleve skattefri.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:721,
av herr Edström m. fl., och II: 901, av
herr Adamsson m. fl.;

2) de likalydande motionerna I: 722,
av herr Fälldin, och 11:902, av herr
Josef son i Arrie m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 47 måtte besluta, att reduceringsregeln
för allmän varuskatt
på investeringsvaror i näringslivet
skulle gälla för objekt med ett beskattningsvärde
av minst 200 kronor;

3) de likalydande motionerna 1:723,
av herr Gösta Jacobsson in. fl., och
II: 903, av herr Magnusson i Borås
m. fl., vari anhållits, att riksdagen måtte a)

avslå förslaget i proposition nr 47
till ändringar i 18 § 3 mom. och anvisningarna
till 18 § förordningen om allmän
varuskatt; och

b) antaga i motionerna infört förslag
till ändring av 18 § 1 mom. samma
förordning, vilket förslag avsåg, att
i varuskatteförordningen skulle införas
viss avdragsrätt för köparen i det fall
den skattskyldige säljaren underlåtit
att reducera, då han bort göra det;

4) de likalydande motionerna 1:861,
av herr Edström m. fl., och II: 1066,
av herr Adamsson m. fl.; samt

5) motionen 11:904, av herr Nordgren
m. fl.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet också upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:62,
av herr Stefanson m. fl., och II: 85, av
herr öhvall m. fl., vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta, att anvisningarna
till 12 § förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt
skulle erhålla i motionerna angiven
lydelse, vilket förslag avsåg slopande
av nu gällande undantag från skattskyldighet
för verksamhet, som stat
eller kommun bedreve för att tillgodose
egna behov;

2) de likalydande motionerna 1:63,
av herrar Tistad och Stefanson, samt
II: 84, av herr Werbro m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta, att
punkten 8 i 10 § 1 mom. förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt från och med den 1 juli
1967 skulle erhålla den lydelse, motionerna
visade, vilket förslag innebar, att
proteser skulle undantagas från den
allmänna varuskatten;

3) de likalydande motionerna I: 156,
av herr Thorsten Larsson och herr
Wirtén, samt II: 189, av fru Gärde Widemar
och herr Mattsson, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
konst, som försåldes på utställning av
vederbörande konstnärs verk, skulle
vara undantagen från den allmänna
varuskatten;

4) de likalydande motionerna 1:157,
av herr Lundberg, och II: 196, av herr
Nordgren m. fl., vari anhållits, att riksdagen
måtte besluta att från och med
den 1 juli 1967 undantaga proteser från
den allmänna varuskatten och sålunda
antaga i motionerna infört förslag till
förordning angående ändrad lydelse av
10 § 1 mom. förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt; -

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

5) de likalydande motionerna 1:158,
av herrar Lundberg och Stefanson,
samt II: 193, av herr Larsson i Umeå
och herr Nordgren, vari föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
framlägga förslag om ändring av uppbördsterminerna
för allmän varuskatt
med verkan från och med den 1 januari
1968 i enlighet med vad i motionerna
angivits;

6) de likalydande motionerna 1: 321,
av herr Torsten Hansson, samt 11:405,
av herrar Henningsson och Eskel;

7) de likalydande motionerna 1:416,
av herr Bengtson m. fl., och II: 53b, av
herr Hedlund m. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t påtala, att den indirekta beskattningen
av byggnadsmaterial borde få
en sådan utformning, att negativ inverkan
på utvecklingen av det industriella
byggandet undvekes;

8) de likalydande motionerna 1:560,
av herr Fålldin, samt II: 712, av herrar
Jonasson och Dockered;

9) de likalydande motionerna 1:588,
av herr Werner, och II: 709, av herr
Hermansson m. fl.;

10) de likalydande motionerna I: 590,
av herr Wikberg och herr Johan Olsson,
samt II: 720, av herr Lothigius;

11) motionen I: 570, av herr Ferdinand
Nilsson, vari hemställts,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag avseende ett uttagande av allmänna
varuskatten i partihandelsledet;

att därvid måtte omprövas ett undantagande
från denna beskattning av produkter
av mjöl och gryn samt potatis,
mjölk, smör och margarin, enklare arbetskläder
och arbetsskodon, medan
lyx och överflödskonsumtion skulle
högre beskattas; samt

att uttagningsprocenten vid denna
skatteomläggning måtte så avvägas, att
i budgetförslaget avsedda belopp vid
tillgodoseende av kravet på social hänsyn
och skattekraft likväl ernåddes;

Ang. den allmänna varuskatten

12) motionen 11:414, av herr Kellgren,
vari anhållits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära,
att sådana anvisningar i förordningen
om allmän varuskatt skulle utfärdas,
att befrielse från varuskatt genomfördes
vad avsåge försäljningen av konst
vid utställningar, vid vilka försåldes
arbeten ägda av den eller de konstnärer,
vilkas arbeten där redovisades;
ävensom

13) motionen 11:423, av herr Svenning
och fru Skantz.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna I: 723, av herr
Gösta Jacobsson m. fl., och 11:903, av
herr Magnusson i Borås m. fl., måtte
avslå Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 47;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:62,
av herr Stefanson m. fl., och II: 85, av
herr öhvall m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:63,
av herrar Tistad och Stefanson, samt
11:84, av herr Werbro m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:156,
av herr Thorsten Larsson och herr
Wirtén, samt II: 189, av fru Gärde Widemar
och herr Mattsson,

4) de likalydande motionerna I: 157,
av herr Lundberg, och 11:196, av herr
Nordgren m. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 158,
av herrar Lundberg och Stefanson,
samt II: 193, av herr Larsson i Umeå
och herr Nordgren,

6) de likalydande motionerna 1:321,
av herr Torsten Hansson, samt 11:405,
av herrar Henningsson och Eskel,

7) de likalydande motionerna I: 416,
av herr Bengtson m. fl., och II: 534, av
herr Hedlund m. fl.,

8) de likalydande motionerna 1:560,
av herr Fälldin, samt II: 712, av herrar
Jonasson och Dockered,

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Ang. den allmänna varuskatten

9) de likalydande motionerna I: 588,
av herr Werner, och II: 709, av herr
Hermansson m. fl., i den mån motionerna
behandlats i detta betänkande,

10) de likalydande motionerna I: 590,
av herr Wikberg och herr Johan Olsson,
samt 11:720, av herr Lothigius,

11) de likalydande motionerna I: 721,
av herr Edström m. fl., och 11: 901, av
herr Adamsson m. fl.,

12) de likalydande motionerna I: 722,
av herr Fälldin, och 11:902, av herr
Josefson i Arrie in. fl.,

13) de likalydande motionerna I: 723,
av herr Gösta Jacobsson m. fl., och
11:903, av herr Magnusson i Borås
m. fl.,

14) de likalydande motionerna I: 861,
av herr Edström m. fl., och II: 1066, av
herr Adamsson m. fl.,

15) motionen 1:570, av herr Ferdinand
Nilsson,

16) motionen 11:414, av herr Kellgren,

17) motionen II: 423, av herr Svenning
och fru Skantz, ävensom

18) motionen II: 904, av herr Nordgren
in. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i
betänkandet anfört och hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Einar Eriksson (s), Wärnberg (s), Wirmark
(s), Paul Jansson (s), Stadling
(s), Brandt (s), Forsberg (s), Kristenson
(s), Carlsson i Västerås (s) och
Nyström (s), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under A hemställa, att
riksdagen — med förklarande att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 47 icke kunnat av riksdagen oförändrad
antagas — måtte antaga det
vid propositionen fogade förslaget till
förordning angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507)
om allmän varuskatt med de ändringar
och tillägg, att

dels ingressen erhölle den lydelse,
som angivits i reservationen;

dels 69 § och anvisningarna till 9 §
erhölle i reservationen angiven lydelse; dels

ock ikraftträdandebestämmelsen
erhölle den lydelse, som i reservationen
angivits.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! När vi här i landet
årsskiftet 1959—1960 genomförde den
allmänna varuskatten var det en skatt
som ur teknisk synpunkt var en ganska
bra sådan. Det var en skatt som hyggligt
gick att administrera. Det var tämligen
klara linjer mellan vad som var
skattepliktiga köp och skattefria köp.
Det skildes bra på vad som var fast
egendom och vad som var varor, mellan
tjänsteprestationer på materiel och
tjänsteprestationer mot människor. Visserligen
gjordes vid starten några undantag
från huvudreglerna, men dessa
undantag var små och de förryckte
inte intrycket i stort att skatteformen
verkligen var en allmän varuskatt.

Under de år som gått sedan 1960 har
dock undantagen blivit flera och skattereformen
i motsvarande grad sämre.

Den socialdemokratiska hälften i utskottet
har varit motståndskraftigast
mot alla de motioner med krav på undantag
från varuskatten som under
årens lopp har väckts i riksdagen. Men
också de tappraste ger ibland upp, och
så har också skett i bevillningsutskottet.
Man har i några, som man tycker
ömmande, fall gått med på undantag
från gällande regler, men dessa undantag
från omsättningsskatten har bara
lett till att närliggande områden omedelbart
kommit med konsekvenskrav.
Resultatet har i varje fall blivit en tekniskt
sämre skatt varje gång ett undantag
har gjorts. De borgerliga har
nästan alltid, allra helst vid skattens
början, stött de motioner som krävde
undantag från de generella linjerna,
och kanske man ibland vid den tidpunkten
trodde att detta hade det syf -

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

tet att man tekniskt ville förstöra en
skatt som man helhjärtat gick emot då
den genomfördes. I dag har man ju
från det hållet numera accepterat varuskatten,
så misstanken kan väl nu
anses ha bortfallit.

Jag kan därför helhjärtat instämma
i den borgerliga utskottsmajoritetens
förslag om avslag på alla de undantagsmotioner
som väckts vid årets riksdag
och som samtliga behandlas i föreliggande
utskottsbetänkande. Men jag
kan långt ifrån instämma i de motiveringar
som var huvudsakliga skälet för
majoritetens avslag. De allmänna motiveringar
jag tidigare anfört jämte de
ytterligare motiveringar som finns i
betänkandets reservation ber jag att få
åberopa som skäl för avslagsyrkandet.

Den betydelsefullaste ändringen i reglerna
för den allmänna varuskatten genomfördes
år 1965 genom en kungl.
proposition. Det skedde i samband med
att skattesatsen höjdes från 6 till 9,1 procent.
För att då inte belasta näringslivet
eller företagen med större skattebörda
för sina investeringar beslöts på
Kungl. Maj:ts förslag att sådana investeringar
endast skulle belastas med
omsättningsskatt till 60 procent av investeringsbeloppet.

Såvitt jag har kunnat läsa propositionen
och utskottsbetänkande! rätt
från år 1965 var meningen att i stort
behålla den då gällande skattebelastningen
på investeringsvaror oförändrad.
Meningen var således inte att som
investeringsvaror föra in nya kategorier
av varor, som kanske tidigare betraktats
som fast egendom eller som utgjorde
reparationer på maskiner och i
inkomstskattehänseen de betraktades
som underhåll och därför i detta avseende
avdragits på en gång.

Med den förståelse som socialdemokraterna
i bevillningsutskottet alltid visat
gentemot näringslivets skatteproblem
sade man 1965, att vi fick ta de
försämringar i varuskattens tekniska
utformning som den nya reducerings 2

Första kammarens protokoll 1967. Nr 46

Ang. den allmänna varuskatten
regeln innebar för att verkligen ge den
ökade konkurrenskraft åt företagen som
eftersträvades enligt både propositionen
och utskottet. Men hade man då vetat
om all den uppslagsrikedom som
kom i dagen för att varor skulle komma
i åtnjutande av reduceringen, så
hade man förmodligen tänkt en gång
till innan de nya reglerna genomfördes.
I varje fall hade man krävt betydligt
klarare och entydigare föreskrifter.

Som exempel på uppslagsrikedomen
kan nämnas elektriska ledningar, som
tidigare betraktades som fast egendom
och därmed slapp skattebelastning på
den del av ledningsprojektet som utgjordes
av arbetslön. Efter 1965 ville
man att sådana ledningar skulle betraktas
som vara och komma i åtnjutande
av reduceringsregeln. Prövningar
i detta ärende i högsta rättsinstans
har kanske inte gjort bilden lättare att
reda ut. Utslaget har inneburit att ledningar
på egen mark skall betraktas
som fast egendom, medan ledningar på
annan tillhörig mark skall betraktas
som vara.

Nu vill finansministern i sin proposition
skapa ett enhetligt begrepp på
detta område, och han föreslår att ledningar,
oberoende av på vilkens mark
de går fram, alltid skall anses vara fast
egendom.

Ett annat exempel på hur 1965 års
bestämmelser misstolkats — eller t. o. m.
kanske missbrukats — gäller varor med
en varaktighet av tre år eller längre,
vilka väl aldrig tidigare betraktats som
investeringsvaror. Det gäller kanske i
första hand småsaker, men man har
ändå tvingat fram en annan bestämmelse
än att tre års varaktighet skall
vara tillräcklig för att en vara skall
anses vara en investeringsvara och därmed
komma i åtnjutande av varuskattereduktion.
Varor som hålslag, samlingspärmar
o. d. kan exemplifiera vad jag
menar. Krav från företagare att erhålla
reduktion på de varor jag nämnde
har givetvis skapat problem för han -

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Ang. den allmänna varuskatten
deln, och ibland har också handeln använt
reduktionsregeln som konkurrensmedel.

Förhållandet har lett till att Sveriges
köpmannaförbund och ytterligare någon
branschorganisation i skrivelse till
Kungl. Maj:t begärt åtgärder. Köpmannaförbundet
har föreslagit att en värdegräns
på 200 kronor skulle sättas,
under vilken gräns ingen reduktion av
varuskatten skulle ifrågakomma. Kungl.
Maj:t har bönhört Köpmannaförbundet
över hövan och föreslagit att värdegränsen
sättes till 500 kronor för varje
enskilt objekt som kan komma i fråga
för reduktionsregeln. Självfallet vinner
man med denna högre värdegräns en
avsevärd fördel ur beskattningsteknisk
synpunkt. Det blir egentligen bara avskrivningsobjekt
som kan komma i fråga.
Men man kan inte heller blunda för
att något inventarie- eller maskinköp,
som normalt kunnat anses gälla investeringsvara,
också får ligga i den klass
som inte kan komma i åtnjutande av
reduceringen. Det finns remissinstanser
som velat sätta gränsen ännu högre
men som dock samtidigt förordat att
företagarna skulle kompenseras för den
ökade skatten genom liberaliseringar på
andra håll.

Den socialdemokratiska hälften av bevillningsutskottet
har ansett den skattetekniska
vinsten med propositionens
förslag vara så stor att man valt att
följa denna linje. Avgörande för detta
ståndpunktstagande har också varit att
den ökade skattebelastningen i de allra
flesta fall blir ganska liten. Den
högsta skatteökning som kan komma i
fråga på enskild vara blir 20 kronor,
vilka dessutom i många — för att inte
säga de flesta — fall reduceras till 10
kronor genom att varuskatten är avdragsgill
vid inkomstbeskattningen. I
förhållande till den föreslagna värdegränsen
200 kronor blir effekten ännu
mindre. Vi är medvetna om att enstaka
företag kan köpa flera stycken av
en investeringsvara som per styck kostar
mindre än 500 kronor men som till -

sammans kostar mer än den summan
och att skäl kunde finnas att i dylika
fall ha andra regler. Men reservanterna
har liksom regeringen inte kunnat
finna någon linje för att eliminera risken
för skatteflykt, som bl. a. skulle
ligga däri att en köper åt flera förbrukare
på en gång, och man har därför
inte ansett sig kunna gå med på något
undantag från värdegränsen 500 kronor
för varje vara.

Att man även på borgerligt håll har
förståelse för någon form av värdegräns
för att stänga ute småsakerna —
som i de flesta fall inte är investeringsvaror
— från skattereduceringen visas
bäst av den motion som avgivits med
herr Fälldin som första namn i denna
kammare och som ansluter sig till Köpmannaförbundets
framställning om en
värdegräns av 200 kronor.

Ett avsnitt av propositionen behandlar
sättet för skatteuttag vid reparationer
av maskiner. Även detta avsnitt
faller tillbaka på det resonemang som
fördes i 1965 års proposition, nämligen
att det som skulle komma i fråga för
den fördelaktigare varuskatten var nyinvesteringar
och inte reparationer.
Under den tid som gått har, liksom när
det gäller de förut nämnda småsakerna,
hävdats att maskindelar som utbytts
liksom delar till andra inventarier haft
en varaktighetstid av mera än tre år
och därmed skulle få varuskattereduktion,
även om utbytet bokförts som underhåll
och i inkomstskattedeklarationen
avdragits på en enda gång.

Reservanterna anser inte att ett sådant
förfaringssätt står i överensstämmelse
med det beslut som fattades 1965.
Reservanterna hävdar att det endast är
nyinvesteringar som bör komma i fråga
för reduktion. I den nu aktuella propositionen
föreslås som korrektiv mot
den, enligt vår mening, felaktiga tolkningen
av 1965 års beslut att endast
kompletta maskiner och inventarier
skall kunna komma i fråga för den fördelaktiga
beskattningsregeln. I brist på
bättre definition av vad man vill åstad -

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

komina anser sig reservanterna kunna
ansluta sig till propositionens förslag.
Man är dock medveten om att oklarheter
kan komma att uppstå i fråga om
vad som i alla lägen menas med komplett
maskin eller inventarium, allra
helst som kompletta delar inom den
stora maskinenheten också skall betraktas
som komplett vara, exempelvis en
elektrisk motor. Den hälft av utskottet
som reserverat sig förutsätter dock att
riksskattenämnden utfärdar närmare anvisningar
om tillämpningen. Redan nu
kan sägas att reservanterna inlägger
den tolkningen i bestämmelserna att en
komplett maskin skall betraktas som
komplett, även om leveransen av något
skäl måste ske från mer än en leverantör.

Ett speciellt ämnesområde utgör de
s. k. fasta maskinerna, dvs. de maskiner
som anses vara en del av byggnad. Genom
utslag i regeringsrätten har fastslagits
att även dessa maskiner omfattas
av reduceringsregeln, liksom att
monteringen av dessa maskiner är arbete
på fastighet och därmed är helt fri
från allmän varuskatt. Detta har inneburit
att investeringar i lösa maskiner
blir hårdare beskattade än de s. k. fasta
maskinerna. Detta anser reservanterna
vara en otillfredsställande ordning, och
bilden kompliceras ytterligare av att
gränsen mellan de båda nyssnämnda
maskintyperna är ytterligt svävande.

När nu den borgerliga hälften av bevillningsutskottet
med lottens hjälp beslutat
avstyrka Kungl. Maj:ts proposition
har det skett med den huvudsakliga
motiveringen att en ändring av vårt nuvarande
omsättningsskattesystem snart
med naturnödvändighet måste ske. Man
tycker sig kunna utläsa att ett förslag
om mervärdeskatt kommer att föreläggas
riksdagen nästa år, och under sådana
omständigheter borde man inte
röra vid de bestämmelser som nu finns
och den praxis som utvecklat sig. Reservanterna
däremot svävar ännu i lycklig
okunnighet om att något förslag i
mervärdeskattefrågan är att vänta till

Ang. den allmänna varuskatten
nästa års riksdag. Om vi inte är fel underrättade,
utgår remisstiden på det
överarbetade förslaget i detta ämne i
medio av nästa månad, och vad som
sker därefter vet vi ingenting om. Det
är tänkbart — vi understryker det ■—
att vi får ett förslag i frågan, men jag
vill göra utskottsmajoriteten uppmärksam
på att de tekniska problem som
propositionen vill rätta till kommer att
vara desamma om en föreslagen mervärdeskatt
kommer att undanta näringslivets
investeringsvaror från skatteplikt
helt eller delvis. Jag antar att
det är meningen att så skall ske

Vid en total skattebefrielse kommer
gränsdragningsproblemen att bli ännu
mera markerade genom att konsumtionsskatten
kommer att bli relativt eller
låt oss säga mycket hög, medan
skatten på investeringsvaror troligen
kommer att bli ingen. Jag tror därför
att det är angeläget att vi i dag beslutar
genomföra de föreslagna reglerna,
även om vi efter ett eller annat år
skulle berikas med ett annat uppbördssystem
för omsättningsskatten som också
gör denna till en ren konsumtionsbeskattning.

Revillningsutskottet har i denna fråga
företagit den för detta utskott mycket
säregna åtgärden att begära yttranden
över propositionen från en del
länsstyrelser, skattemyndigheter och
näringslivsorganisationer.

Myndigheterna har väl i stort sett
accepterat att ändringar behöver företas
ur skatte- och kontrollteknisk synpunkt,
men näringslivsorganisationerna
pekar på att skatteskärpningar gentemot
nuläget kommer att uppstå, och
därför har man inte accepterat ändringarna.
Några andra reaktioner från
remissinstanserna var väl heller knappast
att vänta. Reservanterna anser
inte att de invändningar som gjorts är
av den tyngd att de motiverar uppskov
med de i propositionen föreslagna
åtgärderna. Jag tror därför inte heller
— i motsats till utskottsmajoriteten
— att ett remissförfarande före propo -

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Ang. den allmänna varuskatten
sitionsskrivandet skulle ha ändrat på
propositionens innehåll.

I motionerna 1:723 och 11:903, på
vilka utskottsmajoritetens avslagsyrkande
ytterst vilar, påpekas att en stor
skatteskärpning blir följden om propositionen
genomförs. Även i utskottsmajoritetens
skrivning åberopas skatteskärpningen.

Det är möjligt, ja troligt, att det förhåller
sig på det sättet om man bara
ser till nuläget. Detta betyder att vi
sedan 1965 haft nästan motsvarande
icke tänkta skattesänkning. Rättstilllämpningen
har blivit en annan än den
1965 förutsedda. Jag vill erinra om att
begreppet nyinvesteringar inte är ett
nytt påhitt, utan det fanns med redan
1965. Det skulle röra sig om investeringsvaror
som normalt var föremål
för avskrivningar. Som bevis för riktigheten
av mitt påstående kan erinras
om att bevillningsutskottet 1965 avstyrkte
och riksdagen avslog motioner
om att reduktionsregeln då också skulle
omfatta reparationer och underhåll.
Elektriska ledningar ansågs ju också
före 1965 och till och med fram till utslaget
1966 vara fast egendom.

Då utskottsmajoriteten, visserligen
från andra utgångspunkter än mina
egna, i år yrkat avslag på alla motioner
om undantag från allmänna varuskatten
och på olika utredningar i samma
syfte, anser jag mig, herr talman, i
detta skede av debatten inte behöva gå
in på närmare sakprövning av dessa
motioner. De är ju också väl kända
från tidigare års behandling.

Låt mig ändå uttrycka mitt intresse
för en av motionerna, nämligen motionsparet
I: 158 och II: 193, som gäller uppbördsterminer
och som är värt beaktande.
Det gäller på vilket sätt uppdelning
skall ske mellan inbetalning av
direkt skatt, inbetalning av varuskatt
och sociala avgifter och där en översyn
ändå kan vara befogad.

Det är en tekniskt mycket invecklad
materia som ryms i det nu föreliggande
utskottsbetänkandet, och många frå -

gor och detaljer har jag här inte gått
in på. Jag har inte preciserat dem alls.
Det är inte av brist på intresse som jag
underlåtit detta, utan därför att jag tror
att kammaren nu är tillräckligt påfrestad
ändå.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottsbetänkandet
fogade reservationen av
herr Einar Eriksson m. fl.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Som herr Wärnberg sade,
är det en komplicerad materia som
vi har oss förelagd, men eftersom vi har
dagen på oss skall jag tillåta mig att utveckla
utskottets och mina egna synpunkter
något utförligare än jag brukar.

Jag skall i likhet med min ärade vän
herr Wärnberg först göra en kort reflexion
rörande varuskatten och dess
tekniska utformning. Varuskatten var,
när den infördes i januari 1960, en ur
teknisk synpunkt på det hela taget mycket
bra skatt. Den hade sina svagheter
även den, men den var relativt enkel att
tillämpa över disk eller vid annan försäljning,
och den fungerade relativt
hyggligt därför att den var enhetlig och
hade relativt få undantag. Jag delar
alltså helt och hållet herr Wärnbergs
synpunkter i denna del.

Jag har vissa personliga erfarenheter
att bygga på, och jag har följt denna
fråga ganska noga från början. Det
hela gick bra — det är alldeles rätt,
herr Wärnberg — så länge skatten utgjorde
4 procent och även när den höjdes
till 6 procent — den höll sig då
inom rimliga gränser. Men vid höjningen
av skatten den 1 juli 1965 till
9,1 procent började påfrestningarna att
komma. Skatten blev framför allt kännbar
vid försäljning av dyrbara varor,
och det går inte att blunda för att
skattemoralen här i enstaka fall började
att svikta. Därtill kom reduceringsregelns
införande. Den var i och för sig
motiverad, men följden blev att skatte -

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

systemets i stort sett enhetliga karaktär
bröts sönder och att gränsdragningssamt
redovisnings- och kontrollsvårigheter
började göra sig gällande, och undantag
födde undantag.

Framför allt i maskinbranschen liksom
kanske i mindre mån i pappershandeln
och järnhandeln blev dessa tilllämpningssvårigheter
påtagliga. Man
hade ofta att handskas med tre typer
av varor med olika skattesatser. Vissa
förbrukningsartiklar, som såldes till industrin,
var fria från skatt, liksom de
fasta maskinerna, men i detta fall träffade
skatten det levererade materialet.
Maskiner underkastades däremot reduceringsregeln
med en faktisk skattebelastning
av 5,46 procent och sedan med
6 procent under förutsättning av tre års
varaktighetstid. Slutligen fanns det alla
övriga varor med kortare varaktighetstid
— det gäller nu ett skatteuttag på
It procent.

I vissa fall skall väl dessutom skillnad
göras mellan olika köparkategorier.
Det är inte så lätt för säljaren att i
varje särskilt fall tillämpa lagerreglerna
och riksskattenämndens tillämpningsföreskrifter.
Märk väl: de som skall i
det praktiska livet sköta det hela är
vanliga expediter och försäljare, kanske
en del i underordnad ställning utan
erfarenhet och utan större träning i att
läsa lagtext! Det finns ju inte skattejurister
ute i företagen som håller på
med sådana här frågor. Det är därför
förklarligt om det på sina håll till en
början hakade upp sig — det gjorde det.
En lagstiftare får inte göra sig alltför
stora illusioner i fråga om det praktiska
livets förmåga att snabbt följa med i
svängarna, herr talman. Komplikationer
uppstod också därigenom att köpare
och säljare i de enskilda fallen ofta hade
olika meningar om skatteuttaget, och
den som tolkade skattelagarna liberalast
hade kanske lättare att sälja.

Ja, hur gick det då i praktiken? Låt
mig erkänna att det till en början »gick
på skruvar». Första tiden rådde ett visst
kaos, men med näringslivsorganisatio -

Ang. den allmänna varuskatten
nernas och länsstyrelsernas hjälp har
man med svett och möda efter hand
kommit fram till en någorlunda likformig
praxis över hela linjen, så att det
hela numera — kanske med några undantag
— nöjaktigt fungerar. Jag har
velat belysa denna bakgrund till ärendets
behandling.

Som framgår av det anförda kan jag
instämma med finansministern, när han
på sid. 10 i propositionen förklarar alt
avsteg från de allmänna reglerna för en
generell indirekt beskattning medför
olägenheter i form av gränsdragnings-,
redovisnings- och kontrollproblem,
samt att undantagsbestämmelserna därför
bör anknytas till entydiga begrepp
eller faktorer. Varför har då bevillningsutskottets
lottmajoritet avstyrkt propositionen? Innan

jag fortsätter vill jag fästa uppmärksamheten
på att propositionen sönderfaller
i tre delar — det kanske inte
helt tydligt framgick av herr Wärnbergs
anförande — nämligen för det första
ändrade regler för reduceringsregelns
tillämpning, för det andra den skattemässiga
behandlingen av de fasta maskinerna
och för det tredje den skattemässiga
behandlingen av ledningar för
eldistribution.

Jag upprepar frågan: Varför har då
bevillningsutskottets lottmajoritet avstyrkt
propositionen? Jo, i korthet är
skälen för avstyrkandet följande. Trots
vissa tillämpningssvårigheter i samband
med reduceringsregelns initialskede har
med stöd av prejudikat och anvisningar
från skattemyndigheterna efter hand en
viss enhetlig praxis utbildat sig inom näringslivet.
Antagandet av propositionen
skulle i viktiga punkter kräva mycket
arbete inom företagen för omställning,
för att sätta in personalen i de
nya reglerna och för att förmå köparna
att acceptera den nya ordningen, men
dessutom även ge upphov till ovisshet
om de nya bestämmelsernas rätta uttolkning
innan nya prejudikat på nytt
lagt det hela till rätta. Svårigheterna i
denna del skulle förstärkas genom att

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Ang. den allmänna varuskatten
den nya regeln om vad som är att hänföra
till ett komplett inventarium för in
ett nytt för både säljare och köpare
okänt element — en ren nebulösa —- i
bilden.

Jag återkommer härtill.

Det andra skälet är att vi inom kort
kommer att stå inför ställningstagande
till frågan om ett nytt system på varuskatteområdet.
Jag tänker då på mervärdeskatten.
Det är så mycket mera
orimligt att vidtaga några ändringar i
nuvarande system, eftersom en väsentlig
omläggning av den indirekta beskattningen
står för dörren. Herr Wärnberg
sade att han svävade i lycklig
okunnighet om detta, men om herr
Wärnberg hade läst litet i propositionen
skulle han ha sett följande uttalande
av departementschefen rörande byggområdet:
»Jag anser emellertid att behandlingen
av härvid framförda förslag
bör anstå i avvaktan på resultatet av den
översyn av allmänna skatteberedningens
förslag rörande den indirekta beskattningen,
som f. n. pågår. Detta utredningsarbete
beräknas bli klart under
innevarande år.»

Detta sades för all del i våras. Översynen
av det ursprungliga mervärdeskatteförslaget
har som bekant nyligen
resulterat i ett särskilt betänkande rörande
övergång till mervärdeskatt, vilket
nu är ute på remiss.

Utskottsmajoriteten menar att även
de i propositionen framförda förslagen
under alla förhållanden saklöst kan läggas
på hyllan i avvaktan på det slutliga
ställningstagandet till mervärdeskatten.
Ingen hynda hänger på gärdesgården
— för att använda ett folkligt
uttryck. I konsekvens härmed har
utskottsmajoriteten också ansett sig
kunna lägga på samma hylla en serie i
våras väckta motioner om ändringar i
varuskatteförordningen.

För det tredje innebär förslaget att
de i propositionen framförda ändringsförslagen
skulle medföra en icke avsedd
skatteskärpning och en kostnads -

höjning och därmed stämma mindre
väl överens med det uttryckligen fastslagna
syftet med reduktionsregeln,
nämligen att eliminera den kostnadshöjande
effekten på näringslivets investeringar
av de höjda skattesatserna.

Vi måste göra klart för oss att vårt
land befinner sig i en besvärlig kostnadssituation
i jämförelse med åtskilliga
andra länder. Kostnadsfrågan är i
själva verket den springande punkten i
vårt lands ekonomi. Den genom propositionen
åstadkomna kostnadshöjningen
ligger inte bara på ändringen i reduktionsregeln
utan även och kanske i
än högre grad på de ändrade reglerna i
fråga om fasta maskiner och måhända
också elektriska ledningar.

Utskottet har i denna del uttryckt sig
försiktigt. Jag skulle tro att det i värsta
fall kan röra sig om mellan 100 och 150
miljoner, kanske mer, om året. Detta
borde vara en tankeställare för oss alla,
även för reservanterna. Märkligt är
att departementschefen förbigått den
fördyrande effekten med tystnad. Han
har i detta fall tigit som en mussla. Han
har sett det uteslutande som ett skattetekniskt
problem.

Efter de brittiska och danska devalveringarna
måste det vara dubbelt angeläget
att samhället inte lägger nya
kostnadsbördor på den svenska industrin.

Låt oss härefter övergå till att närmare
analysera propositionens förslag och
jämföra detta med den nuvarande ordningen.
Då jag gör det är jag medveten
om att jag kanske i någon mån upprepar
vad herr Wärnberg anförde, men
för sammanhanget torde det vara erforderligt.
Jag börjar med reduktionsregeln.
Enligt 18 § 3 mom. i gällande
lagtext skall skatten beräknas allenast
på 60 procent av den eljest skattepliktiga
omsättningen, bl. a. i vad avser
»maskiner och andra döda inventarier
med en beräknad varaktighetstid av
mer än tre år för stadigvarande användning
i jordbruk, skogsbruk, rörelse el -

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

ler annan yrkesmässig verksamhet».
Det är lagens regel. Något annat föreskrives
inte.

Reduktionsregeln skall alltså enligt
gällande bestämmelser tillämpas på maskiner
och andra döda inventarier med
en varaktighetstid av upp till tre år. I
propositionen har finansministern anmärkt
på att vid tillämpning av regeln
avgörande vikt fästs vid bestämmelsen
om varaktighetstiden, varför följden har
blivit att regeln har tillämpats på leveranser
av även andra objekt än avskrivningsobjekt.
Han har vidare anmärkt
på att även delar till i och för sig reduktionsberättigade
objekt liksom även
reservdelar vid reparation kommit att
omfattas av regeln. Finansministern
menar att olägenheter och svårigheter
föranletts av denna generösa tolkning
av regelns område. Det står faktiskt
»generösa tolkning».

Såvitt jag kan finna kan inga anmärkningar
riktas mot skattemyndigheternas,
enkannerligen regeringsrättens
tolkning av lagtexten. Denna tolkning
är helt i överensstämmelse med lagtexten.
Om den inte överensstämmer med
finansministerns intentioner, ligger felet
i den av finansministern själv föreslagna
lagtexten, icke i en felaktig rättspraxis.

När lagtext och intentioner inte hänger
ihop, måste ju myndigheter och
skattskyldiga rätta sig efter lagtexten.

Mot bakgrunden av talet om generositeten
föreslår nu finansministern i
propositionen en avgränsning av reduktionsregeln
till vad som kan betraktas
som nyinvesteringar i avskrivningsobjekt.

Jag vill inte bestrida att det på ett
ställe i 1965 års proposition i departementschefens
anförande (fastän det inte
sägs i själva lagtexten) uttalas att
regeln skulle vara tillämplig endast på
nyinvesteringar. I övrigt talas endast
om investeringar.

Man kan fråga: Menas med nyinvesteringar
endast helt nya maskinuppsättningar?
Jag har fattat finansministern

Ang. den allmänna varuskatten
så, att han vill utestänga reservdelarna,
i varje fall vid efterföljande kompletteringsleveranser.
I 1965 års proposition
står uttryckligen citerat i propositionen
att även reservdelar, verktyg och tillbehör,
som normalt ingår i leveransberättigade
investeringar, hör hit. Den nya
regeln innebär att skatt beräknas enligt
reduktionsregeln vid försäljning av
komplett maskin eller annat komplett
inventarium, under förutsättning att inventariets
beskattningsvärde är lägst
500 kronor, att tillhandahållande sker
för stadigvarande användning samt att
inventariet med hänsyn till varaktigheten
normalt hos säljaren är föremål för
årliga värdeminskningsavdrag, dvs. är
ett avskrivningsobjekt.

Till stöd för den föreslagna nya lagtexten
uttalar departementschefen att
den föreslagna avgränsningen av tilllämpningsområdet
skulle »i väsentlig
grad» underlätta regelns tillämpning.
Jag är av precis motsatt mening. Det
skulle i hög grad riva upp den nuvarande
ordningen och skapa nya svårigheter,
i varje fall intill dess prejudikat
skapats och en stabilisering av praxis
åstadkommits. Det blir ett par år av
nya besvärligheter för alla. Jag åsyftar
härmed framför allt den föreslagna regeln
om den primära avgränsningen till
sådana objekt som redan vid leveranstillfället
utgör en komplett, färdigställd
investeringsvara, maskin eller annat inventarium.
I propositionen har man
konkretiserat detta i den geniala, nyfunna
termen »komplett inventarium».
Det är ett snillefoster!

Vad kan nu menas därmed? Sedan
departementschefen kläckt denna term
tycks han ha gripits av eftertankens
kranka blekhet. Han tillfogar att viss
jämkning av den föreslagna begränsningen
dock synes befogad, i det att
även delar till en anläggningstillgång
kan ha karaktären av en självständig,
i och för sig komplett investeringsvara.

Jag medger gärna att en värdegräns
kunde ha varit lämplig. Köpmannaförbundets
förslag om ett lägsta gräns -

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Ang. den allmänna varuskatten
värde av 200 kronor hade säkert haft
sina praktiska fördelar. Jag kastade
fram tanken därom i bevillningsutskottet,
men herr Wärnberg kanske erinrar
sig att det inte vann någon förståelse
hos utskottets socialdemokratiska hälft.

Kravet på att leveransen skall omfatta
komplett inventarium i förening med
värdegränsen 500 kronor skapar problem
och fördyring. Herr Wärnbergs
bagatellisering härav — att det endast
skulle betyda 20 kronor i varje särskilt
fall — tror jag inte håller streck. Att
varje komplett inventarium skall ha ett
värde av 500 kronor innebär att om
exempelvis en speditionsfirma skall
lägga upp ett lager på 100 containers,
där var och en kostar mindre än 500
kronor, får firman i fråga betala full
skatt. Det finns naturligtvis containers
som är dyrare än 500 kronor, och då
klarar man sig, men det finns också
mindre och billigare. Detsamma gäller
för t. ex. ett mejeri, som skaffar sig
ett stort antal nya kärl för mjölken, en
hel serie, där varje kärl kostar mindre
än 500 kronor. I det fallet blir det också
full skatt. För närvarande tillämpas i
sådana fall reduktionsregeln. Det kommer
därför att bli en fördyring enligt
propositionens förslag.

Reservanternas uppgift att det i fråga
om reduktionsregeln endast gäller en
återgång till den ordning som förutsattes
i 1965 års proposition är en sanning
med modifikation. Reservanterna har i
denna del tagit alltför lätt på den yttersta
anledningen till reduktionsregelns
tillkomst, nämligen att i möjlig mån
reducera den kostnadshöjande effekten
för näringslivets investeringar. Lagtexten
är det avgörande vad gäller innebörden
i 1966 års beslut.

Jag skall här göra ett litet avbrott i
min framställning för att ge min vän
herr Wärnberg några ord på vägen —
några små, små ord av kärlek. Han talade
om »uppslagsrikedom och missbruk».
Jag frågar: Riktar herr Wärnberg
denna så att säga beskyllning även
mot skattemyndigheterna och rege -

ringsrätten, som har sanktionerat vad
som har förekommit?

I propositionen framhålles att syftet
med det däri framlagda förslaget endast
är att »komma till rätta» — så
står det faktiskt — med de problem
och olägenheter som reduktionsregeln
medför i den praktiska tillämpningen.
Men, herr Wärnberg, reservanterna går
ett steg längre under något glidande
formuleringar. Reservanterna framhåller
nämligen att syftet med propositionen
är att korrigera och komplettera
bestämmelserna i sådan riktning, att
man når vad som avsågs i 1965 års lagstiftning.
Jag återkommer till att tolkningen
av lagens innebörd utförts av
landets högsta dömande myndighet.
Dess kompetens kan väl inte jävas. Vill
man verkligen korrigera ett regeringsrättsutslag
på detta vis?

Reservanterna säger vidare att skatteeffekterna
måste bedömas med utgångspunkt
från de bakomliggande s. k.
intentionerna. Är det fråga om en ny
rättskälla, t. o. m. av högre dignitet än
lagen själv, eller vad menar man med
»intentionerna»? Det enda som sägs
om skattebelastningen på näringslivet
är att det vid en sådan bedömning är
ovisst, huruvida propositionen verkligen
leder till någon nämnvärd skärpning.
Hur man än resonerar, går det
inte att komma ifrån att det ur näringslivets
synpunkt är fråga om en ökad
skattebelastning i förhållande till nuläget.
Hur mycket dyrare blir förslaget
nu?

Herr talman! Jag lämnar nu mysteriet
med det kompletta inventariet och går
över till den andra frågan, som gäller
de fasta maskinernas behandling i varuskattehänseende.
Här kan varken departementschefen
eller reservanterna
-—• kanske dock snudd för reservanterna
— göra gällande att det är fråga om
att återföra beskattningen till de intentioner
som låg till grund för de av riksdagen
år 1965 antagna reglerna. Det rör
sig här om en direkt och okamouflerad
skatteskärpning. För närvarande gäller

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

den ordningen att fasta maskiner likställes
med lösa, varför reduktionsregeln
är tillämplig. Monteringen av dylika
maskiner anses huvudsakligen ha
gällt fastigheter och inte den skattepliktiga
maskinen och är följaktligen helt
fri från skatt, eftersom allt arbete på
en fastighet är fritt från skatt.

Propositionen utmynnar i denna del
i förslaget att alla objekt som vid fastighetstaxeringen
här åsatts särskilda maskinvärden
skall i varuskattehänseende
inte anses såsom fastighet utan som vara,
för vilken reduktionsregeln gäller.
Det nya är, såvitt jag har förstått saken
rätt, att reduktionsregeln om 60 procent
därmed utsträckes att även omfatta
vederlaget för maskinens montering,
vilket hittills har varit alldeles fritt från
beskattning. Det är här fråga om en
mycket stor kostnadshöjning för näringslivet.
Utskottets betänkande ger exempel
härpå. Jag tycker dock att skattetekniska
skäl för den föreslagna ändringen
saknas.

Skatteskärpningen är så mycket allvarligare
som den fördyrar investeringarna
inom vår tunga industri. Det kan
nämnas, för att ta ett litet exempel ur
det praktiska livet, att vid ett av våra
större skogsföretag under en treveckorsperiod
skattefria prestationer på fasta
maskiner, som nu enligt propositionen
skall skattebeläggas, utfördes till ett belopp
av en miljon kronor. Detta arbete
skulle nu fördyras med låt oss säga
60 000—70 000 kronor för en treveckorsperiod.
Jag vill erinra om de i
dagarna framlagda boksluten för Cellulosabolaget
samt Mo och Domsjö, vilka
bokslut visar det ekonomiska läge som
skogsindustrin befinner sig i. Vi har här,
herr talman, det andra mysteriet, nämligen
mysteriet med den försvunna målsättningen,
den om eliminerandet av
skattens kostnadsliöjande effekt på investeringarna.

Till sist vill jag beröra frågan om
de elektriska ledningarna. Beträffande
dessa har regeringsrätten tolkat gällande
bestämmelser i kommunalskattela -

Ang. den allmänna varuskatten
gen på så sätt att ledningar för eldistribution
över mark, som tillhör annan
person än ledningarnas ägare, är att
hänföra till lös egendom och att reduktionsregeln
gäller för materiel till sådan
ledning. I konsekvens därmed gäller reduktionsregeln
även ersättningar för
ledningarnas framdragande, vilka tidigare
har varit skattefria.

Regeringens förslag har gått ut på en
ny och tredje lösning genom att elledningar
i varuskattehänseende likställes
med fastighet, oavsett om de framdrages
på egen eller främmande mark. Härigenom
upphör reduktionsregeln att tilllämpas
på ledningsmaterial, som i stället
beskattas helt, medan å andra sidan ersättningar
för arbeten med ledningarnas
framdragande blir helt skattefria. Ja,
såväl den ena som den andra lösningen
kan naturligtvis ha fog för sig, men
eftersom det framför allt är ledningarna
som kostar pengar blir det även här
en kostnadsskärpning. Alla skäl talar
mot en sådan, och den föreslagna ändringen
skapar trassel. Vi har här det
tredje mysteriet — mysteriet om hur
luftledningar på annans mark blir fast
egendom.

Bevillningsutskottets lottmajoritet har
avstyrkt propositionen med hänsyn till
de kostnadshöjande effekterna och
framför allt olämpligheten av att nu,
när övergången till ett nytt skattesystem
ligger inom räckhåll, införa nya regler
som skapar osäkerhet och trassel. I
konsekvens härmed har utskottet också
avstyrkt alla motioner om ändringar i
bestämmelserna, trots att utskottets majoritet
kanske hyser sympati för ett
stort antal av dessa motioner. Men det
är möjligt att önskemålen i denna del
kan tillgodoses i annan ordning.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets yrkande.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Som herr Gösta Jacobsson
redan har framhållit sönderfaller
det här förslaget i likhet med zoologi -

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Ang. den allmänna varuskatten

läroböckernas skalbaggar i tre delar,
nämligen för det första fastställandet av
kriterier på vad som skall anses som investeringsvara,
för det andra en ny avgränsning
av fastighetsbegreppet i varuskattehänseende
och för det tredje behandlingen
av vissa ledningar.

I det förstnämnda avseendet föreslår
finansministern, såsom också har framgått
av den föregående framställningen,
att det skall gälla tre regler för att skattereducering
skall ifrågakomma. Det
måste vara fråga om en komplett maskin
eller annat komplett inventarium,
maskinens eller inventariets beskattningsvärde
måste uppgå till 500 kronor
eller mer, och maskinen eller inventariet
måste utgöra en sådan anläggningstillgång
som normalt är föremål för årliga
värdeminskningsavdrag vid taxeringen.

Vad som menas med komplett inventarium
förefaller, som också herr Jacobsson
framhöll, mycket oklart och
kan bli föremål för skilda tolkningar.
Reservdelar, verktyg och tillbehör, som
i normal omfattning medföljer vid leveransen,
skall omfattas av reduceringsregeln
men inte reservdelar som används
vid en senare reparation. Men en
del, som i sig själv utgör ett komplett
inventarium, kommer under reduceringsregeln,
såvida värdet uppgår till
lägst 500 kronor, också om den är avsedd
att sättas in i samband med en reparation.
Som exempel på sådana delar
anges i författningstexten motor till en
arbetsmaskin. Departementschefen nämner
i motiveringen också karosser, kranar
och andra lastanordningar till motorfordon.
Motiven för detta ställningstagande
utvecklas emellertid inte på något
sätt.

Införandet av begreppen »komplett
maskin» och »komplett inventarium»
kommer att medföra mycket stora tilllämpningssvårigheter.
Det belyses i en
del remissyttranden. Riksskattenämnden
säger sig förutsätta att den måste
meddela kompletterande anvisningar, i
förekommande fall försedda med vägle -

dande exempel utarbetade i samverkan
med berörda branschorganisationer. Reservanterna
säger sig också förutsätta
att så kommer att ske. Länsstyrelsen i
Örebro vill att riksskattenämnden skall
få i uppdrag att utarbeta inte bara anvisningar
med exempel utan också förteckningar
över maskiner och inventarier
som omfattas av investeringsregeln.
Generaltullstyrelsen, som har exklusiv
erfarenhet av de svårigheter som är
förenade med varuklassificeringar, ställer
sig tveksam till möjligheten att över
huvud åstadkomma sådana förteckningar.
Industriförbundet konstaterar att
kravet på att ett inventrium skall vara
komplett inte gör det möjligt att tillämpa
reduceringsregeln i sådana fall då
en komplett anläggning inköps i delar
från olika leverantörer. Framför allt vid
större nyanläggningar är det enligt
Industriförbundet tämligen vanligt att
vissa delar av tillverkningstekniska skäl
måste beställas på ett så tidigt stadium
att entreprenör inte antagits för anläggningen
i dess helhet. Visserligen lär man
väl kunna komma i åtnjutande av reducering
också i dessa fall, om man sätter
in ett särskilt inköpsföretag som
mellanled för samtliga leveranser — ett
förfarande som Industriförbundet inte
har antytt -— men det är knappast tillfredsställande
att sådana åtgärder skall
behöva tillgripas för att ernå en rimlig
beskattning.

Verkningarna av den föreslagna bestämmelsen
belyses i Industriförbundets
yttrande med ett exempel från textilindustrin.
Strumpautomater är tämligen
små maskiner som förekommer i stort
antal inom trikåindustrin. Ofta har en
enda arbetare 50 sådana maskiner att
sköta. En strumpautomat består av stativ
och stickcylinder plus åtskilliga andra
delar jämte en elmotor. En maskin i
normalutförande kostar ungefär 20 000
kronor. När en sådan maskin har varit i
drift cirka fyra år måste den renoveras.
Den tillföres då delar till ett värde av
ungefär 2 000 kronor. Efter ytterligare
fyra år måste en större renovering till;

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

då ersätts delar till ett värde av cirka
4 000 kronor. Med dessa renoveringar
kan man förlänga strumpautomaternas
livslängd till ungefär 12 år. Men de delar
som tillförs maskinerna vid dessa
renoveringar, inte ens stickcylindrarna
som är de dyraste enheterna, torde
fylla fordringarna på ett komplett inventarium.
De utgör emellertid knappast
reservdelar i egentlig mening, och
man tycker att skälighetshänsyn talar
för en reducering. Elmotorn däremot
anses som ett komplett inventarium, och
skulle den behöva bytas ut skulle den i
och för sig vara berättigad till skattereducering.
Det tråkiga är bara att den
kostar under 500 kronor och faller för
500-kronorsregeln.

Sveriges grossistförbund bidrar med
eif annat exempel. I ett visst slags separatorer
kostar enbart den s. k. separatorkulan
omkring 40 000 kronor, vilket
motsvarar cirka 60 procent av separatorns
pris. När kulan behöver bytas
kommer varuskatt att utgå med oreducerat
belopp, eftersom kulan inte utgör
ett komplett inventarium.

Det anförda torde vara tillräckligt,
och jag övergår till 500-kronorskriteriet.
I fråga om det blir det väl inte några
större tillämpningssvårigheter, beroende
på det parallellt ställda kravet att
det skall vara fråga om ett komplett
inventarium. Jag skall däremot uppehålla
mig något vid de ekonomiska verkningar
som 500-kronorsregeln kan få i
vissa fall.

Textilrådet, som är en branschförening
inom Sveriges industriförbund,
har framhållit — uppgifterna har jag
hämtat ur Industriförbundets remissyttrande
— att det är typiskt för textilindustrins
maskiner att de är sammansatta
av en mängd sinsemellan lika enheter.
Ett exempel på detta utgör spinnmaskiner,
som består av ett stort antal
spolar, spindlar, sträckverk osv. I spinnerierna
sker oftast rationaliseringar på
det sättet att någon eller några av dessa
enheter ersätts med effektivare komponenter.
Det tekniska nyskapandet inom

Ang. den allmänna varuskatten

branschen avser ofta någon detalj i en
maskin, som om den ersätts med en nykonstruktion
väsentligt höjer hela maskinens
arbetskapacitet. Varje enskilt
sträckverk och varje enskild spindel representerar
ett relativt lågt värde, men
sträckverken och spindlarna tillsammantagna
för en hel maskin har ett värde
långt över 500 kronor. Till detta
kommer att man som regel inte bygger
om enstaka maskiner utan hela grupper
av maskiner på en gång. Motsvarande
gäller beträffande flertalet vävmaskiner,
trikåmaskiner och andra textilmaskiner,
där garn manövreras eller bearbetas på
ett eller annat sätt. Inom textilindustrin
kommer på grund av detta totalt sett
betydande investeringar att falla för
500-kronorsregeln.

Åtskiliga av de redskap och andra inventarier,
som används inom jordbruk
och fiske, kommer genom 500-kronorsgränsen
att falla utanför reduceringsregeln.
Detsamma kommer att bli fallet
med de flesta verktyg som används av
hantverkare och i mekaniska verkstäder.

Många av remissorganen erkänner att
en värdegräns är befogad. Initiativet till
en sådan har ju också kommit från ett
organ inom näringslivet, nämligen Sveriges
köpmannaförbund. Köpmannaförbundet
vill emellertid inte — alldeles
bortsett från höjningen av gränsen från
200 till 500 kronor i regeringsförslaget
— känna igen sitt förslag i den utformning
som det nu föreligger i. För egen
del anser jag att frågan om en värdegräns
inte kan ses isolerad. Den måste
bedömas mot bakgrunden av de båda
övriga kriterierna — att ett inventarium
för att komma i åtnjutande av
skattereducering dels skall vara komplett,
dels skall utgöra avskrivningsobjekt.

Jag övergår nu till det tredje kriteriet.
Finansministern tycker att den nuvarande
treårsregeln har tillämpats väl
generöst. Herr Gösta Jacobsson tyckte
att det var ett olämpligt ord, och jag
tycker inte heller att det är särskilt väl -

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Ang. den allmänna varuskatten
funnet. Men om finansministern menar,
att det har gått för långt när man tilllämpar
reduceringsregeln på sådana saker
som linjaler, pappersknivar, stämpelställ
och svampkoppar, så håller jag
med honom. Jag tycker att detta inte är
en riktig utveckling.

Nu vill finansministern åstadkomma
en bättre avgränsning av området för
skattereduceringen genom att göra reduceringsregeln
tillämplig bara på sådana
objekt som i egenskap av anläggningstillgång
hos köparen bör göras
till föremål för årlig avskrivning enligt
bestämmelserna i kommunalskattelagen.
Förslaget lider emellertid av den svagheten
att avgörandet om det skall utgå
full eller reducerad varuskatt ligger hos
säljaren och — vid import — hos tullverket.
Det är alltså säljaren eller tullverket
som har att avgöra om köparen i
sin bokföring rätteligen bör aktivera
tillgången eller inte.

De regler som finns i kommunalskattelagen
angående vilka objekt som bör
vara föremål för avskrivning är inte så
absoluta, att det alltid är möjligt för
en tredje part att avgöra vad som i det
ena eller andra fallet är normalt. I författningsförslaget
användes just det uttrycket.
Det påstås dessutom förhålla
sig så att man vid rörelsetaxeringen
ingalunda strikt håller sig till lagens
bokstav. Åtskilliga maskiner och inventarier
av ringa värde torde dras av som
omkostnad fastän varaktighetstiden är
längre än tre år. Vad är normalt i sådana
fall — det som står i lagen eller
det som tillämpas i praktiken?

Särskilt olämplig förefaller regeln att
vara när köparen över huvud taget inte
beskattas efter bokföringsmässiga grunder.
När en jordbrukare som deklarerar
enligt kontantmetoden köper ett jordbruksredskap
för över 500 kronor i en
järnhandel skall expediten, om förordningens
ordalydelse skall följas, innan
han påför skatten på notan överväga,
om jordbrukaren normalt skulle ha gjort
årliga avskrivningar på redskapet i sin
bokföring, om han i stället för jord -

bruk hade bedrivit rörelse och använt
redskapet i denna. Någon enkel skatteregel
är det sannerligen inte.

Vad jag här har sagt leder mig till
samma slutsatser som herr Gösta Jacobsson
nyss har redovisat, nämligen att de
föreslagna ändringarna kommer att skapa
stor osäkerhet och leda till nya tilllämpningssvårigheter,
som kommer att
få en rad tolkningstvister i släptåg. Med
tanke på att det inom relativt kort tid
måste bli aktuellt att ersätta den allmänna
varuskatten med en mervärdeskatt
bör vi undvika att göra några mera
djupgående ingrepp i varuskatteförordningen,
allra helst om de kan leda
till sådana besvärligheter som här är att
befara.

Herr Wärnberg säger att problemen
med investeringsvarorna kommer att
bli desamma i ett mervärdesystem. Det
har jag mycket svårt att förstå, herr
Wärnberg. Företagen kommer ju i ett
sådant system att ha avdragsrätt för all
ingående skatt, vare sig den hänför sig
till investeringsvaror, hjälpmaterial eller
material som bildar underlag för
företagets produktion. Den gränsdragning
som man i dag har mellan investeringsvaror
och andra varor kommer ju
inte i princip att finnas i mervärdeskatten.

De socialdemokratiska reservanterna
säger — och herr Wärnberg har upprepat
det i sitt anförande -— att ändamålet
med de nya reglerna bara är att avgränsa
reduceringsregelns tillämpningsområde
till vad man avsåg vid regelns
införande 1965. Underförstått är då givetvis
att reduceringsregeln inte har
fått den tillämpning som man syftade
till 1965. Detta kan bero bara på två
ting. Antingen har regeringsrätten i sina
utslag, som legat till grund för den
nuvarande tillämpningen, tolkat bestämmelserna
felaktigt, eller också har bestämmelserna
varit felaktigt utformade.
Jag skulle vilja fråga reservanterna:
Vilket är det?

Jag kommer nu till de fasta maskinerna.
Här är rättsläget för närvarande

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

det, att sådana maskiner vid inköp beläggs
med reducerad skatt medan montering
och reparationer är skattefria,
eftersom maskiner som åsätts särskilt
maskinvärde vid fastighetstaxeringen
anses tillhöra fastigheten. Nu föreslår
finansministern att detta skall ändras
genom att alla objekt, som vid fastighetstaxeringen
åsätts särskilt maskinvärde,
trots detta skall anses som varor
rakt igenom varubeskattningen så att
säga. Detta innebär att anskaffning fortfarande
kan ske med skattereducering,
men att skatt i motsats till vad som nu
gäller kommer att utgå på monteringen,
reducerad skatt om monteringen utföres
av den som levererat maskinen
och eljest full skatt. Full skatt kommer
likaledes att utgå på reparationsarbeten,
som nu är skattefria.

Det förslag som nu lagts fram syftar
således medvetet till en skärpning av
den beskattning som nu gäller. Det är
heller inte fråga om någon oväsentlig
skärpning, eftersom monteringskostnaden
för fasta maskiner ofta är betydande.
Det är inte ovanligt att den uppgår
till 25—50 procent av anläggningskostnaden
i dess helhet. Konsekvenserna
drabbar huvudsakligen den tyngre industrin,
bl. a. skogsindustrin, järn- och
stålindustrin och den petrokemiska industrin.
Inom dessa industrier dominerar
exporten. Att lägga en ökad skattebörda
på dessa typiska exportindustrier
strider direkt mot principer som
jag trodde att vi alla var överens om
numera. Särskilt i det inträdda läget
med starkt ökade svårigheter för våra
exportindustrier är en sådan åtgärd att
betrakta som synnerligen allvarlig.

Sett ur rent skatteteknisk synpunkt
kommer den föreslagna ändringen att
medföra nya komplikationer. Vissa entreprenörer
i byggbranschen, som utför
murning, plåtarbeten och målning,
utför ofta arbeten på fasta maskiner i
samband med montering eller uppförande
eller i form av underhåll. Sådana
entreprenör blir med de föreslag -

Ang. den allmänna varuskatten
na reglerna skattskyldiga för en del av
sin verksamhet.

Ett annat problem uppstår när ett
utländskt företag levererar en maskin
som skall monteras fast och företaget
självt skall stå för monteringen. I detta
fall uttas varuskatten för maskin av tullverket.
Enligt de regler som gäller för
beskattningsvärdet vid import medräknas
inte monteringskostnaden i beskattningsvärdet.
Monteringskostnaden blir
därmed definitivt skattefri. I regel saknar
det utländska företaget fast driftställe
här i landet, och det finns inte
vare sig teoretisk eller praktisk möjlighet
att senare ta ut skatt av företaget
för monteringsarbetet.

Det finns, herr talman, när det gäller
de fasta maskinerna inga skäl som talar
för bifall till propositionen.

Jag kommer så till den sista delen av
förslaget, den som gäller behandlingen
i varuskattehänseende av ledningar av
olika slag.

Onekligen är rättsläget på detta område
inte tillfredsställande för närvarande.
Skattebeläggningen är nu beroende
av över, på eller i vems mark ledningarna
går. Man kan hålla med finansministern
om att enhetliga regler bör
gälla för alla slags ledningar och att
man därför måste bortse från äganderätten
till den mark som berörs av ledningsnätet.
Finansministern föreslår
att man skall lösa frågan på det sättet
att alla ledningar i varuskattehänseende
likställs med fastighet. Personligen
anser jag nog att detta är den enda
framkomliga vägen. Att jag likväl går på
avslag på propositionen också i denna
del sammanhänger med den allmänna
inställningen att vi nu inför den skattereform
som måste komma, innebärande
övergång till mervärdeskatt, inte
skall lappa på den allmänna varuskatten,
utan dras med olägenheterna under
den tid som återstår.

I konsekvens med denna inställning
har utskottsmajoriteten avstyrkt alla de
vid riksdagens början väckta motioner

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Ang. den allmänna varuskatten
som utskottet har behandlat i samband
med propositionen, fastän en del av
motionerna innefattar förslag som har
mycket som talar för sig.

Jag skall här beröra tre motionsyrkanden
som gäller dels undantag från
allmän varuskatt för konst som försäljs
på utställning, dels undantag för
proteser, dels slutligen yrkesmässighetsbegreppet
vid verksamhet som bedrivs
av staten och kommun i samverkan.

Konstverk är nu fria från allmän varuskatt
när konstnären säljer dem från
sin ateljé. När de säljs på utställning
eller i butik blir de däremot skattebelagda.
I motioner — också i en från
socialdemokratiskt håll — yrkas att
konstverk skall vara skattefria också
när de säljs på utställning. Det konstnärliga
skapandet bör inte beskattas,
anser motionärerna, som också visar på
att skattebestämmelserna lätt kan kringgås.

Motsvarande motionsyrkanden har
behandlats av riksdagen tidigare men
avslagits.

Utredningen angående indirekta skatter
och socialförsäkringsavgifter som
nyligen lagt fram sitt betänkande har
föreslagit, att konstverk skall undantagas
från mervärdeskatt i alla fall då de
säljs av upphovsmannen direkt, alltså
oberoende av om försäljningen sker
från ateljé eller från utställning. Det är
alltså här att konstatera att utredningen
har hamnat på samma linje som motionärerna.

Det skattepliktiga området är i varuskatteförordningen
avgränsat på sådant
sätt att personliga tjänster såsom läkarvård
och tandvård inte beskattas. Undantag
gäller också för läkemedel som
tillhandahålles enligt recept eller till
sjukhus. Skattefriheten för läkemedel
är motiverad av sociala hänsyn. Man
har inte velat fördyra läkemedlen genom
att belägga dem med skatt.

Däremot gäller inget undantag för
proteser. Det finns många slag av proteser.
En viktig grupp är de ortopediska
hjälpmedlen. I fråga om dessa inne -

bär beskattningen inte någon belastning
för den enskilde, eftersom sådana hjälpmedel
numera bekostas av staten.

En annan viktig och stor grupp är
tandproteserna. I fråga om dessa är det
i regel den enskilde som får stå för kostnaderna.
Av dem som får tandproteser
insatta är huvuddelen över CO år. Många
är människor i små omständigheter.
Därtill kommer att de vanligaste proteserna
i allmänhet inte varar längre
tid än cirka fem år. Sedan måste de
bytas ut. Det är alltså för många fråga
om en kännbar periodiskt återkommande
kostnad.

Ur folkhälsosynpunkt är det av mycket
stor betydelse, att de som har behov
av konstgjorda tuggverktyg får fullgoda
proteser. Det finns därför starka
sociala skäl som talar för att tandproteser
i varuskattehänseende jämställes
med läkemedel och undantages från
skatt.

Men saken har också en annan sida.
Trots att proteser i princip är skattepliktiga
blir en tandprotes inte belastad
med varuskatt, om den tillverkas av en
tandläkare eller av en tandtekniker som
är anställd hos en tandläkare. Tillverkningen
av tandprotesen anses då utgöra
tandvård, och någon varuskatt utgår
inte. Däremot får tandläkaren betala
skatt för det material som går åt. Men
de flesta tandläkare gör inte själva proteser
till sina patienter utan beställer
dem från ett fristående dentallaboratorium.
I sådana fall blir proteserna belagda
med varuskatt på hela värdet, såväl
material som arbetskostnad. I genomsnitt
representerar arbetskostnaden
cirka 65 procent av slutproduktens
pris. Den reella skillnaden är alltså den
att denna arbetskostnad blir beskattad
när en tandprotes tillverkas på ett fristående
dentallaboratorum men inte
när en tandläkare gör den på eget laboratorium.

Det är ur många synpunkter mindre
önskvärt — och det är tandläkarnas och
dentallaboratoriernas organisationer helt
överens om — att tandläkarna håller

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

sig med egna laboratorier och egna tandtekniker,
utan det är betydligt mera rationellt
med fristående dentallaboratorier
som vart och ett betjänar flera tandläkare.
Den verksamhet det här är fråga
om kräver långtgående specialisering
och en sådan är inte möjlig på ett laboratorium
av den storlek som en tandläkare
själv kan hålla, övergången till
fristående dentallaboratorier innebär
alltså en strukturrationalisering som inte
hör motverkas genom olämpligt utformade
skattebestämmelser.

Utredningen angående indirekta skatter
och socialförsäkringsavgifter har i
sitt betänkande uppmärksammat det
problem som här är berört. Utredningen
erkänner, att det skulle främja en enhetlig
beskattning på detta område, om
man undantog dentallaboratoriernas arbeten
från skatteplikt. Men eftersom
dentallaboratorerna också bedriver annan
verksamhet, som måste vara skattepliktig,
så skulle det uppstå praktiska
tillämpningsproblem. Utredningen påpekar
också, att dentallaboratorierna i
ett mervärdeskattesystem får avdragsrätt
för ingående skatt, vilket inte tandläkarna
får. Utredningen säger sig hysa
förståelse för yrkandet om skattefrihet
för dentaltekniska arbeten men anser
att skattetekniska skäl talar emot ett
undantag.

Utskottet har i sin skrivning hänvisat
till vad utredninegn har sagt och nöjer
sig för egen del med att konstatera, att
en övergång till mervärdeskatt uppenbarligen
skulle bidra till att i viss mån
reducera de olägenheter som påtalats.
Utskottet har därmed inte tagit ställning
vare sig för eller emot en skattebefrielse
i ett blivande mervärdeskattesystem
utan den frågan får givetvis prövas
i samband med införandet av ett sådant.

För att den som utövar en rörelse
eller verksamhet skall vara skyldig att
betala allmän varuskatt skall verksamheten
bedrivas yrkesmässigt. Verksamhet
som staten eller en kommun — ock -

Ang. den allmänna varuskatten
så en landstingskommun — bedriver för
att tillgodose uteslutande egna behov
anses inte som yrkesmässig, såvida den
inte bedrivs i bolags- eller liknande
form. Så har bestämmelserna tillämpats
sedan varuskattens tillkomst vid årsskiftet
1959/1960.

Vid vårriksdagen 1965 beslöts trots
motstånd från oppositionens sida en ytterligare
inskränkning i yrkesmässighetsbegreppet
i fråga om offentlig verksamhet.
Regeln att verksamhet som staten
eller kommun bedriver uteslutande
för egna behov är skattefri skulle gälla
också när verksamheten anordnats i
samverkan mellan staten och en kommun
eller mellan kommuner.

Bakgrunden till ändringen var att
försvarets fabriksverk hade åtagit sig
att ombesörja tvätten för sjukvårdsinrättningarna
i en del landsting. Enligt
de bestämmelser som gällde före den 1
juli 1965 måste fabriksverket ta ut allmän
varuskatt på tvätt som utfördes
för landstingens räkning. Tvätt som utfördes
för statliga inrättningar ansågs
däremot tillgodose statens egna behov
och var därför fri från varuskatt. Finansministern
ansåg att det borde föreligga
skattefrihet i båda fallen. Visserligen
erkände han, att avskaffande av
skattskyldigheten för tvätt som utfördes
för landstingens räkning kunde missgynna
den enskilda tvätteriverksamheten,
men han viftade bort betänkligheterna.
Det måste, sade han, »anses vara
ett allmänt intresse att offentlig verksamhet
bedrivs så rationellt som möjligt
och att möjligheterna härutinnan
tillvaratas. Varuskattens nuvarande utformning
utgör visst hinder häremot.
Sådana konsekvenser bör undanröjas.»

Och de undanröjdes som sagt. Detta
har gått ut över de enskilda tvätterierna,
som blivit försatta i ett mycket svårt
konkurrensläge. Tidigare anlitade
landstingen enskilda tvättinrättningar i
ganska stor omfattning, men när försvarets
fabriksverk nu inte behöver ta ut
allmän varuskatt på sina leveranser till

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Ang. den allmänna varuskatten
landstingsinrättningarna, är det på de
flesta håll inte möjligt för de enskilda
tvätterierna att hävda sig.

Också på ett annat område har skattefriheten
för försvarets fabriksverk visit
sig vara konkurrenshämmande. Centrala
beklädnadsverkstaden i Karlskrona,
som sorterar under försvarets fabriksverk,
tillverkar uniformer och
konkurrerar på detta område med enskilda
konfektionsfabriker. Konkurrensen
snedvrids emellertid av att centrala
beklädnadsverkstaden i motsats till de
privata tillverkarna inte behöver betala
allmän varuskatt vid leveranser till stat
eller kommun. Det rör sig här om civila
uniformer för t. ex. järnvägs-, polis- och
tullpersonal och personal vid kommunala
trafikverk och liknande. Den uniformstillverkning,
som bedrivs vid centrala
beklädnadsverkstaden anses tillgodose
endast statens respektive kommunens
egna behov, trots att de tjänstemän,
som skall ha uniformerna, i allmänhet
får betala dem till självkostnadspris
minus viss rabatt. En i princip
privat konsumtion blir på detta sätt undantagen
från den allmänna varuskatten.

I själva verket utgör den offentliga
sektorn — staten, landstingen och kommunerna
— med den tolkning man gett
ordet »samverkan» i anvisningarna till
12 § varuskatteförordningen i dag ett
slags frihandelsområde, där myndigheterna
kan handla med varandra och arbeta
åt varandra utan att betala allmän
varuskatt, medan enskilda företag inte
kan komma in på denna marknad utan
att belastas med 11,1 procents skatt på
sina nettopriser. Det är denna konkurrenssnedvridande
verkan av de nuvarande
bestämmelserna som vi inom oppositionen
vänder oss emot.

Utredningen angående den indirekta
beskattningen och socialförsäkringsavgifterna
diskuterar problemet rätt ingående
i sitt betänkande men kommer till
slutsatsen, att de nuvarande reglerna —
som för övrigt går tillbaka på ett förslag
av allmänna skatteberedningen — skall

överföras till mervärdeskattesystemet i
oförändrat skick.

Vi kan inom oppositionsparterna inte
godta den slutsatsen utan anser, att
gränsdragningen mellan yrkesmässighet
och icke-yrkesmässighet inom den offentliga
sektorn bör ändras i samband
med övergång till mervärdeskatt, så att
skatten blir konkurrensneutral också på
detta område.

Herr talman! Med åberopande av det
skäl, som jag här tidigare anfört, att
vi inte nu inför en snar övergång till
mervärdeskatt bör företa några ändringar
i varuskatteförordningen, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag och
avslag på propositionen och samtliga
motioner.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Såsom herr Tistad nyss
anförde har bevillningsutskottet som en
konsekvens av sitt avstyrkande av
Kungl. Maj:ts proposition även avstyrkt
samtliga de i det sammanhanget behandlade
motionerna.

Om kammaren enligt utskottets förslag
skulle besluta att avslå propositionen,
är det otvivelaktigt logiskt att
också avslå motionerna. Om kammaren
däremot i strid mot utskottets ståndpunkt
skulle bifalla propositionen, talar
skäl onekligen för att yrkanden om bifall
jämväl till vissa av motionerna får
framställas.

Med hänsyn härtill anhåller jag, herr
talman, att få framställa följande alternati
vyrkanden.

Under förutsättning att utskottets förslag
under punkten A icke bifalles yrkas
för det första i anledning av de likalydande
motionerna I: 156 och II: 189,
som gäller undantag från omsättningsskatt
när konstverk av konstnären försäljes
på utställning, att 10 § 1 mom.
punkten 10 i förordningen om allmän
varuskatt skall erhålla följande ändrade
lydelse: Konstverk hänförliga till tulltaxenummer
9901—9903 när de annorledes
än butiksmässigt tillhandahålles av

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

upphovsmannen direkt till konsument
eller införes till riket i anslutning till
sådant tillhandahållande.

För det andra yrkas bifall till de likalydande
motionerna 1:63 och 11:84,
som gäller undantag för omsättningsskatt
på proteser.

För det tredje yrkas bifall till de likalydande
motionerna 1:62 och 11:85,
vilka gäller befrielse från omsättningsskatt
för verksamhet som bedrivs av
stat och kommun i konkurrens med enskild
företagsamhet i samma bransch.

Med hänvisning till vad herr Tistad
har anfört torde någon ytterligare motivering
för bifall till dessa motioner icke
vara erforderlig.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Den tidigare debatten
har gett klara exempel på att nuvarande
system för indirekt beskattning på
en hel del punkter är otillfredsställande.
Detta i fråga om flera detaljer och
i vissa fall också mera generellt.

Vi konstaterar att här föreligger en
rikhaltig flora av ändringsförslag, som
tidigare har berörts i debatten, och jag
vill för min del nämna följande motioner
därför att jag tycker att det har
framförts en del motiveringar som är
beaktansvärda. Motionerna I: 63 och
II: 84 rör sig om läkemedel enligt recept
och proteser, och motionerna 1:156
och II: 189 behandlar konstverk försålda
på konstnärens egen utställning.
Motionerna 1:321 och 11:405 gäller
översyn bl. a. av vissa byggnadskostnader,
och motionerna I: 416 och II: 534
upptar ändrade bestämmelser om beskattning
av industribyggnader. Motionerna
I: 560 och II: 712 föreslår att fasta
inventarier i jordbruk och skogsbruk
skall beskattas på ett sätt som delvis
avviker från nuvarande förhållanden.
Motionerna I: 588 och II: 709 föreslår
avskaffande av reduceringsregeln och
ersättande med en sänkt räntenivå, som
enligt motionärernas uppfattning anges
betyda mera för expanderande företag

Ang. den allmänna varuskatten
än de förmåner som reduceringsregeln
även enligt propositionens förslag skulle
kunna ge.

I flera motioner kan även utläsas en
varm önskan om mervärdeskatt —- utan
nämnvärt besked om vem som skall betala
den.

Utskottet, som väsentligen ställer sig
negativt till alla förändringar av nuvarande
skatteform och som önskar en
total revision, säger sig emellertid icke
finna att man i fråga om införande av
mervärdeskatt behöver avvakta en anslutning
till en vidgad stormarknad.
Jag har tolkat det så, att man även från
utskottets sida menar att det nog inte
är så aktuellt med inträdet i stormarknaden
— att inträdet i EEC låter vänta
på sig. Det är inte aktuell politik, och
därför bör, säger man, mervärdeskatt
genomföras ändå. I annat fall skulle
man ju ha följt intentionerna att även
i detta fall inte säga någonting bestämt.

För min del har jag klart för mig att
den indirekta beskattningen är en skatteform
som på sätt och vis fungerar
fullt tillfredsställande. Den försvårar
för många att undandra sig skattebetalning
och fungerar således klart effektivt
ur statskassans synpunkt.

Det som jag emellertid för min del
aldrig har kunnat förlika mig med utan
som jag finner orimligt är att denna
indirekta beskattning på det sätt som
sker skall drabba sådana livsmedel och
andra nödvändighetsvaror, som spelar
en större roll i barnfamiljernas och de
sämre ställda inkomsttagarnas budget
än i de förmögnares. Den allmänna varuskatten
slår alltså inte lika över hela
fältet, utan de sämre ställda är mest utsatta
för den. Den som har en större
lyxkonsumtion kan i viss mån eliminera
verkningarna av skatteskruven genom
att minska på umbärliga inköp.
Det är betydligt svårare att minska konsumtionen
av nödvändighetsvaror.

Jag tycker det är någonting av godtycke
också i systemet att lämna bidrag
och skatteförmåner till människor i
små omständigheter och samtidigt ta

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Ang. den allmänna varuskatten

ifrån dem fördelen härav genom att beskatta
nödvändighetsvarorna. Jag har
den bestämda uppfattningen, att de förmåner
som lämnas exempelvis till barnfamiljerna
och till folkpensionärerna ur
skattesynpunkt sannerligen inte är någonting
som staten skall behöva ta tillbaka.

Det system som vi har är invecklat,
och det är ur uppbördssynpunkt bristfälligt.
Det är svårt att få in pengarna,
och antalet restantier ökar. Det är cirka
70 000 detaljhandlare och därutöver
hantverksföretag, service- och småindustriföretag,
som har att inleverera skattebelopp,
och det är förenat med besvär
och krångel. Ur den synpunkten
skulle det även rent tekniskt vara bättre
om man finge bort indirekt beskattning
från minuthandelsledet och flytta över
den till partihandels- och förädlingsstadiet.
Det är emellertid inte mycket
vunnet med att införa skatteuttag på de
sistnämnda stadierna, om man ändå
skall bibehålla skatteuttaget också i butiksledet,
utan då gör man såvitt jag
förstår plågan värre.

Det är emellertid värdefullt med övergång
till ett annat system, då man därigenom
skulle få större möjligheter till
differentiering och större möjligheter
att ta hänsyn till försörjningsbörda och
skattekraft. Man skulle kunna skapa ett
naturligt och fast system motsvarande
ett bevillningsfritt avdrag, som skulle
kunna fungera så att säga mer mekaniskt
genom att undanta nödvändighetsvaror,
som människor i små omständigheter
alldeles särskilt behöver. Ur
den synpunkten förefaller det mig att
ett undantagande av prisbilliga livsmedel,
mjöl, gryn, potatis, mjölk, smör,
margarin, samt enklare arbetskläder och
arbetsskodon skulle kunna motsvara ett
skattefritt avdrag och skulle fungera
starkt och klart.

Jag skall inte längre uppehålla kammaren
med dessa saker. Med den uppfattning
jag har, är det naturligt att jag
så till vida är på utskottets linje, att jag
yrkar avslag på Kungl. Maj:ts proposi -

tion. Plottrandet och småändrandet kan
ha sina uppgifter, det kan rätta till saker
som även jag finner upprörande. Å
andra sidan vill man här bara göra ett
krångligt system mera invecklat. På
den väg jag har antytt finns möjlighet
att åstadkomma också modifikationer,
som är starkt socialt betonade, exempelvis
när det gäller sjuka människor,
när det gäller proteser o. s. v. Detta
skulle kunna mycket smidigare och
bättre kunna iakttagas i ett annat system
än det nuvarande.

Jag har således intet annat yrkande
än avslag på Kungl. Maj:ts proposition.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Om kammaren inte hade
upptäckt förr, att detta är en tekniskt
invecklad historia, gjorde man det
nu, när herr Jacobsson talade om att
det förelåg tre mysterier och gjorde en
detektivhistoria av det, och när herr
Tistad tog fram sin biologibok och
sade att propositionen, liksom skalbaggen,
sönderfaller i tre delar.

Jag skall ändå försöka skingra några
av herr Jacobssons mysterier.

Herr Jacobsson frågade mig, på tal
om den uppslagsrikedom jag talade om
och rent av det eventuella missbruket,
om det var meningen att jag med det
ville säga, att rättsmyndigheterna har
gjort fel eller om det är fel i lagtexten.

Jag får nog det intrycket, att lagtexten
varit felaktig. I förarbetena till
propositionen talade man om, vad man
ville, och man trodde väl att man skulle
ha fått det tillämpat. Men det har man
inte fått, utan lagtexten har blivit utslagsgivande.
När man alltså finner att
det inte blev som intentionerna var, är
det väl ingen annan råd än att ändra lagtexten.
Det är detta man nu skall göra,
herr Jacobsson! Större var inte mysteriet.

Herr Jacobsson sade att jag svävade
i »lycklig» okunnighet om huruvida det
skulle komma något förslag om mervärdeskatt
eller inte. Det sade jag, men

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

om herr Jacobsson lägger in någon värdering
i ordet lycklig, t. ex. att det skall
betyda att jag inte vill ha någon mervärdeskatt,
skall jag tillfredsställa herr
Jacobsson med att ta bort ordet »lycklig».
Jag svävar dock fortfarande i okunnighet
om huruvida det kommer någon
proposition eller inte.

Jag vet mycket väl, att denna fråga
har varit och är under prövning. Den
är ute hos remissinstanserna just nu.
Men huruvida det nästa år kommer en
proposition om mervärdeskatt och hur
den i så fall ser ut, därom svävar jag i
okunnighet — antingen det nu är lyckligt
eller olyckligt.

Vi säger, att vi vill en återgång till
intentionerna från 1965, och det har vi
på punkt efter punkt försökt att slå
fast. Herr Jacobsson eller herr Tistad
sade, att vi har åtminstone en punkt,
där det inte är fråga om någon återgång,
och det gäller de fasta maskinerna, där
det klart är en skatteskärpning gentemot
det förhållande som skulle ha rått 1965,
om det fått stå sig. Det är alldeles riktigt.
Men om en regel är så besvärande,
herr Jacobsson, att den ger den ena maskinen
en fördel framför andra maskiner,
så är det väl rimligt att försöka få
en likställighet till stånd. Det är detta
man är ute efter.

Detsamma kan jag väl säga åt herr
Ferdinand Nilsson beträffande jordbrukets
maskiner. Jordbrukets fasta
maskiner är i dag inte likställda med
övriga rörelsers på grund av det fastighetsbegrepp
som vi har i vår nuvarande
lagstiftning. Genom att de fasta maskinerna
i övriga rörelser nu kommer
att belastas något hårdare kommer en
utjämning att ske i någon mån. Reservanterna
förutsätter dock, att Kungl.
Maj :t ser över denna sak och jämställer
jordbrukets fasta maskiner med övriga
rörelsers fasta maskiner.

Jag hävdar fortfarande, att det har
visats en hel del uppslagsrikedom när
det gällt att få skattereduktion. Jag kan
aldrig tänka mig att herr Gösta Jacobsson
ändå slåss för att muttrar, skruvar,

Ang. den allmänna varuskatten
plankor, hålslag, samlingspärmar och
dylikt är investeringsvaror! I 1965 års
förslag om införande av reduktionsregeln
var det dock hela tiden tal om att
befria investeringsvarorna. Jag kan inte
inbilla mig att herr Gösta Jacobsson
nu vill påstå, att allt det jag räknade
upp är investeringsvaror. Då måste det
helt enkelt vara ett missbruk av de intentioner
som låg bakom lagstiftningen,
även om det inte är något missbruk
mot den lagtext som senare utformades.

Att det kommer att bli en kostnadsfördyring
gentemot nuläget har vi
aldrig bestritt. Det kommer att bli så.
Men om man vill hjälpa företagsamheten
— och det anser jag att man vin —
skall man väl göra det på andra sätt än
genom att försöka hitta kryphål i den
lagstiftning, som man en gång har föreslagit.
Vi är medvetna om att företagsamheten
i vårt land just nu har det
besvärligt, men inte hjälper man företagsamheten
genom att befria hålslag
och dylika ting från 4 procent av omsättningsskatten.
Det tvivlar jag på.

Jag tror därför att man här för in
målsättningen på ett felaktigt sätt, och
det är väl ett av herr Gösta Jacobssons
mysterier. Målsättningen var nämligen
att man skulle få i stort sett oförändrade
skatter på företagens investeringar,
och med investeringar avses i förarbetena
klart och tydligt sådana varor,
som kan bli föremål för avskrivningar
— alltså avskrivningsobjekt. Det skatteläge
som rådde år 1965 för dessa investeringar
skulle kvarstå oförändrat.
Den målsättningen är fortfarande giltig,
såvitt jag kan förstå, med det lilla
undantaget att man har försökt att hyfsa
till det hela genom att ändra tilllämpningen
för fasta maskiner och inte
tar russin ur två kakor, dvs. att betrakta
dem som inventarier ett år och sedan
betrakta dem som fast egendom för att
kunna utnyttja båda fördelarna. Det
skall vara antingen det ena eller det
andra.

Herr Lundström framställde här en
serie alternativa yrkanden om bifall

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Ang. den allmänna varuskatten
till förslagen om undantag från den allmänna
varuskatten för en del varor.

Nu är det väl min tur att börja tala
om mysterier! Man yrkar först i sitt
utskottsutlåtande avslag på alla dessa
motioner under den förutsättningen, att
man tänker sig att det så småningom
skall komma någon reglering av den
indirekta beskattningen och därför inte
vill göra några ändringar. Men får man
det inte som man vill med yrkandet om
avslag på propositionen, så struntar
man blankt i det yrkandet och säger:
»Nu skall vi krångla till det här ännu
litet mera.»

Det är för mig ett mysterium. Det är
inte något mysterium som man behöver
anlita detektiver för att reda ut,
utan det har naturligtvis ett politiskt,
taktiskt motiv.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag
på samtliga de alternativa förslag,
som herr Lundström framställde.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (li) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan inte hjälpa det,
men jag tycker inte att herr Wärnberg
har förmått skingra de tre mysterierna
som jag konstaterade föreligga i propositionen
— mysteriet om det kompletta
inventariet, mysteriet om den borttappade
målsättningen och mysteriet om
hur luftledningar för elektrisk kraft
som går över annans mark kan bli fast
egendom. Inget av dessa mysterier har
herr Wärnberg lyckats skingra.

Herr Wärnberg återkom till missbruk,
uppfinningsrikedom och kryphål,
men jag förstår inte detta tal. När det
gäller ting som är sanktionerade av rikets
högsta dömande myndighet på
detta område, regeringsrätten, hur kan
man då tala om missbruk, uppfinningsrikedom
och kryphål? Jag tycker att
det är alldeles felaktigt, herr Wärnberg!
Skall man göra några anmärkningar,
och det kan man naturligtvis
göra, så skall man göra dem mot den
dåliga lagtext som antogs 1965. Hade vi

fått den litet tydligare, så kan det hända
att mycket hade varit bättre.

Som jag sade redan förra gången,
slåss jag givetvis inte på något sätt för
hålslagen och det andra småkrafset,
och jag tycker inte att det borde ha
varit med. Jag har, som sagt, föreslagit
en gång i utskottet, och jag upprepade
det nyss, att man borde ha följt Köpmannaförbundets
förslag om 200 kronor
som gräns.

.lag skall passa på tillfället att, om
jag så får säga, skämta litet med herr
Wärnberg! Jag skall ta ett exempel, så
får vi höra hur herr Wärnberg ställer
sig till det.

Är en personvagn för järnvägstrafik
som levereras utan inredning att betrakta
som komplett personvagn? Det
är den naturligtvis inte, men den är
kanske underkastad reduktionsregeln i
alla fall med hänsyn till det tillrättaläggande,
som sedan sker i anvisningsföreskrifterna.
Hur blir det då med
inredningen? Soffor, papperskorgar,
hopfällbara bord m. in. levereras särskilt.
Är dessa detaljer att hänföra till
komplett inventarium eller ej? Jag tror
knappast att de är det, men förhållandet
är en smula underligt. Enligt propositionen
skall var och en av dessa saker
behandlas för sig och falla utanför reduktionsregeln,
om de inte levereras
tillsammans med järnvägsvagnen i övrigt.
Detta kommer kanske att driva
fram att man måste leverera en järnvägsvagn
komplett med alla tillbehör,
i stället för att, såsom nog i stor utsträckning
sker, leverera järnvägsvagnen
utan inredning och sätta in inredningen
efteråt.

Riktigt svårt blir det, om man övergår
till anläggningar av mera komplicerad
art än järnvägsvagnar, lastbilar
och sådant. En komplett massafabrik
består av en rad kärl, maskiner och
apparater, allt sammanbundet med rörledningar.
Dessa kärl, maskiner och annan
apparatur måste rimligen betraktas
som kompletta även om ingen människa
använder någon av dem utan att

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

samtidigt använda övriga komponenter.
I rörledningarna inbyggda filter,
pumpanordningar etc. kommer emellertid
att råka ut för en hårdare behandling,
beroende på att varje del inte
har ett eget namn utan bara kallas för
rör. Petrokemiska anläggningar består
vanligen mest av ett antal kilometer rör
i olika storlekar och utförande. Uppförandet
av en sådan anläggning måste,
om den av departementschefen angivna
hårdare linjen anses riktig, anförtros
åt en särskild entreprenad för att
reduktionsregeln skall kunna tillämpas.

Mycket stora ändringar i näringslivets
sätt att arbeta kommer sålunda att
framtvingas.

Herr TISTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wärnberg framställer
problemet om beskattningen av
de fasta maskinerna som någon sorts
rättvisefråga och menar, att det inte är
rättvist att beskatta en fast maskin annorlunda
än en lös maskin.

Men det ligger väl ändå något i att
monteringskostnaderna utgör en mycket
stor del av totalkostnaderna för en
fast maskin, under det att inköpet av
en lös maskin inte alls är förenat med
några monteringskostnader eller med
jämförelsevis låga sådana — det har
sagts att monteringskostnaderna för en
lös maskin aldrig överstiger 10 procent.
De fasta maskinerna är ofta mycket
stora — det rör sig om pappersmaskiner,
raffinerings- och tankanläggningar
inom den petrokemiska industrin,
de stora maskinerna inom järnoch
stålverk o. s. v. Jag tycker nog att
man inte utan vidare kan säga att här
skall föreligga en likformighet, utan det
kan finnas skäl för en olikartad beskattning.

Hur rättsläget var före den 1 juli 1965
har jag inte lyckats utröna. Men efter
1965 ■—■ när riksskattenämnden hade
meddelat den anvisningen, att fasta maskiner
skulle beläggas med reducerad
varuskatt liksom även monteringskost -

Ang. den allmänna varuskatten
naden, därest monteringen utfördes av
leverantören —- ändrade regeringsrätten
på det och bestämde, att monteringskostnaden
skulle vara fri från
skatt eftersom den var att jämställa
med arbete på fastighet. Man får anta
att det rättsläget egentligen borde ha
gällt också före den 1 juli 1965, även
om tillämpningen var en annan.

Därför kan man nog med skäl säga,
att det är en skärpning i förhållande
till läget före 1965. Men det sade jag
inte, herr Wärnberg — jag var mycket
försiktig på den punkten och yttrade,
att det är en skärpning i förhållande
till vad som nu gäller. Det är för mig
oklart vad som gällt före 1965; jag har
inte på den tid som stått till förfogande
lyckats reda ut den saken riktigt.

Vad sedan gäller herr Lundströms
alternativyrkanden så var andemeningen
i herr Wärnbergs erinringar att de
som suttit på ärendet i utskottet skulle
bedriva ett dubbelspel; jag vet inte om
han använde just detta ord. Men så är
det väl ändå inte, herr Wärnberg. Vi
har avstyrkt dessa motioner. Herr
Wärnberg är fullt medveten om att vi
ansluter oss till och ställer oss bakom
åtskilliga av synpunkterna i motionerna;
det kommer också fram i utskottsutlåtandet
även om det inte är utvecklat
mera i detalj. Men vi avstyrker som
sagt motionerna av den anledningen
att vi inför det förestående införandet
av den allmänna mervärdeskatten inte
vill göra några ändringar i den gällande
varuskatteförordningen.

Men om gärdet nu blir upprivet genom
att socialdemokraterna driver igenom
ett bifall till reservationen blir det
ju ändå avsevärda ändringar i varuskatteförordningen
— ändringar gentemot
vilka de av oss föreslagna ter sig
tämligen betydelselösa. Och då tycker
jag att det bara är logiskt — om varuskatteförordningen
i alla fall skall ändras
— att vi yrkar på de ändringar som
vi anser rimliga men som vi inom utskottsmajoriteten
med en viss självövervinnelse
har avstått från att yrka

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Ang. den allmänna varuskatten

bifall till. Jag kan inte se att det är något
dubbelspel.

Vad beträffar herr Lundströms roll
i sammanhanget så har han inte suttit
i utskottet och kan inte lastas för detta.
Men jag skall bekänna, att därest propositionen
blir antagen kommer jag att
rösta för bifall till dessa alternativyrkanden.
Det tycker jag är en mycket
hederlig och rättfram inställning, som
inte alls strider mot mitt ställningstagande
i utskottet.

Herr WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste tyvärr upplysa
herr Jacobsson om att jag inte är
någon rättsinstans och därför faktiskt
inte kan svara när det gäller tolkningen
av lagfrågor. Men vi har en instans
här i landet, som heter riksskattenämnden
och som utger anvisningar om hur
lagfrågor på skatteområdet skall tolkas.
Jag förutsätter att riksskattenämnden
gör herr Jacobsson till viljes och utfärdar
anvisningar som gör det lättare
att tolka lagtexten.

Jag vill sedan, herr talman, ta upp ett
par saker som tidigare har berörts.

Det har sagts att en mervärdeskatt
säkerligen inte kommer att skapa de
gränsdragningsproblem som jag har talat
om och som enligt mitt förmenande
kommer att bli ännu värre vid en mervärdeskatt.
Det måste under alla omständigheter,
som jag ser det, bli fråga
om en avgränsning mellan investeringsvaror
och konsumtionsvaror. Nu har
jag inte en aning om hur propositionen
— om det över huvud taget blir någon
proposition — kommer att se ut, men
man kan i varje fall aldrig gå så långt
att konsumtionsvarorna för företag här
tas med såsom undantagna. Alltså kommer
det att finnas exakt samma gränsdragningsproblem,
bara med den skillnaden
att det blir ett mycket större gap
mellan konsumtionsvaror och investeringsvaror
än vad det är i dag.

Jag har naturligtvis inte anklagat
herr Lundström för något dubbelspel.

Han har inte suttit med i utskottet och
har alltså, tycker jag, full rätt att lägga
fram ett förslag. Men det är fortfarande
för mig något av ett mysterium att
herr Tistad kan säga att han kommer
att rösta för herr Lundströms förslag,
trots att han nyss yrkade avslag på det.
Herr Tistad argumenterar tydligen på
följande sätt: »Får jag inte skatten intakt,
skall jag förstöra den rejält.» Det
tycker jag ändå är någon form av dubbelspel;
jag sade kanske inte dubbelspel,
men nog tycker jag det är ett mysterium,
eftersom herr Tistad ändå öppet
nu har deklarerat att han kommer
att rösta för herr Lundströms förslag.

Jag har, herr talman, ingen anledning
att ändra mina yrkanden.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Herr Wärnbergs och
min uppfattning på den här punkten
går isär, väsentligen på grund av att vi
har olika värderingar.

Herr Wärnberg anser att ett bifall till
de alternativa yrkanden som här har
framställts skulle fördärva den allmänna
varuskatten. Det skulle alltså vara
någon sorts hämndakt, när vi inte får
igenom vår vilja, att vi definitivt vill
fördärva den allmänna varuskatten genom
att rösta för dessa yrkanden. Jag
tror att herr Wärnberg inlägger litet
för mycket i vårt handlande; vi är inte
så diaboliska. Ville jag vara elak skulle
jag kunna säga att om nu socialdemokraterna
röstar igenom propositionen
och därmed fördärvar den allmänna
varuskatten så kan vi lika gärna fördärva
den ytterligare lite, men det vill
jag inte säga, bl. a. av det skälet, att jag
nog tycker att vi förbättrar den allmänna
varuskatten en smula. Det är krav
som vi sedan länge har framfört, krav
som vi anser berättigade och som vi nu
vill skriva in i varuskatteförordningen.
Därigenom tycker jag att vi i varje fall
i materiellt hänseende förbättrar varuskattens
utformning. Med varje ny bestämmelse
följer självfallet att det kan

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

bli vissa tillämpnings- och omställningssvårigheter.
De svårigheter som kommer
att uppstå genom våra modesta
ändringsförslag är emellertid mycket
obetydliga i jämförelse med de svårigheter
och den osäkerhet som kommer
att uppstå därest propositionen bifalles.

Jag vidhåller, herr Wärnberg, att det
här inte är fråga om något dubbelspel
eller någon taktik, utan det är fråga om
enkel logik. Det skäl som vi har haft
att inte yrka avslag på motionerna har
förfallit i och med att propositionen
bifalles, ty då kommer ändå omfattande
ändringar att vidtagas i varuskatteförordningen.
Då finns inte längre det
motivet att vi skall lämna varuskatteförordningen
intakt till dess att vi får
en mervärdeskatt.

Under dessa förhållanden anser jag
att det är logiskt att vi yrkar bifall till
de motionsförslag som det här är fråga
om.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Under den allmänna
motionstiden i januari väckte jag tillsammans
med herr Stefanson en motion,
nr 158, som påpekade de uppenbara
olägenheterna med nuvarande
ordning för inbetalning av dels källskatten,
dels den allmänna varuskatten.
Dessa inbetalningar sker varannan månad
och vid sammanfallande tidpunkter.
Nu har behandlingen av denna motion
skett i samband med propositionen
nr 47, vilket i och för sig kan vara tveksamt,
eftersom det här icke rör sig om
ett skattetekniskt spörsmål utan om ett
samhällsekonomiskt, vilket både utskottets
lottmajoritet och reservanterna vänligt
framhåller.

Som jag självfallet inte kan förutsätta
att kammarens ledamöter läst motionen
vill jag kort beskriva den på följande
sätt. Genom de koncentrerade
skatteinbetalningarna till statsverket
alla udda månader åstadkommes våldsamma
likviditetssvängningar i hela
näringslivet med en varannanmånads -

Ang. den allmänna varuskatten
intervall. Om man flyttade redovisningen
av den allmänna varuskatten till
jämna månader skulle en avsevärd utjämning
ske. Nu kan två intilliggande
månader visa svängningar på mellan
fyra och fem miljarder kronor. Vårt
förslag skulle reducera dessa svängningar
nästan till hälften.

Vi har fått en positiv skrivning från
hela utskottet. Likväl anser jag det vara
nödvändigt med en kritisk kommentar,
vilket kanske i förstone kan förefalla
otacksamt. Nu riktas ju inte kritiken
direkt mot utskottets sakbehandling,
utan snarare mot dess absoluta övertro
på Kungl. Maj:ts goda vilja när det gäller
att besvara viktiga skrivelser.

Vid arbetet med denna motion kom
jag underfund med att Bankföreningen
redan förra sommaren hade skrivit till
Kungl. Maj:t i samma ärende. Bankföreningen
hade då utgått från banktekniska
resonemang, medan jag tog upp
samma problem ur affärslivets synpunkt.
Slutsatserna blev desamma. Nu
avslås motionen med hänvisning till att
Bankföreningen kommer att få svar
från Kungl. Maj :t och att mina synpunkter
då kommer att i vederbörlig
mån beaktas — om nu något svar någon
gång kommer att lämnas. Bankföreningen
har väntat i snart ett och ett
halvt år. Jag skall be att få citera ur
en artikel med rubriken »O.s.a.» i
Bankföreningens tidskrift Ekonomisk
Revy nr 8, eftersom där klart utsägs
vad det rör sig om.

»För drygt ett år sedan riktade Bankföreningen
en skrivelse till Kungl. Maj :t
med önskemål om översyn av betalningsterminerna
för skatteuppbörden.
Det skedde i förhoppningen om att åtgärder
skulle vidtagas för ett jämnare
flöde av skattemedel via banksystemet
till uppbördsmyndigheterna. I skrivelsen
konstaterades bl. a. att en så enkel
förändring som att uppbörden av inkomst-
och omsättningsskatt förlädes
till skilda månader skulle medföra stora
fördelar.

Under det år som gått, utan reaktion

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Ang. den allmänna varuskatten
från myndigheternas sida, har situationen
inte förbättrats. De kraftiga svängningarna
mellan stora kassamässiga under-
och överskott för staten, som egentligen
ingen någonsin önskat eller ens
avsett, fortsätter att växa.

Redan den omständigheten att allmänhetens
och bankernas likviditetsplanering
försvåras helt i onödan har
förefallit oss utgöra skäl nog för att
överväga förändringar. Men kan det
föra frågan framåt, vill vi gärna tilllägga
att vi sedan länge även haft riksbanken
som meningsfrände. I en remisskrivelse
redan 1963 om riksgäldskontorets
rätt att delta på dagslånemarknaden
framhöll riksbanken nämligen:
’Ur penningpolitisk synpunkt

skulle det otvivelaktigt vara en fördel
om säsongvariationerna i upplåningen
hos riksbanken kunde minskas... att
avgöra i vad mån marknaden verkligen
undergått en mera bestående åtstramning
låter sig svårligen göra .. . bankernas
upplåning i riksbanken skulle
bättre än nu återspegla den allmänna
tendensen i utvecklingen av penningtillgången
...’»

»I klartext innebär detta», skriver
Ekonomisk Revy, »att de stora kastningarna
i statsbudgetens utfall gör det
svårt att dra några konjunkturella slutsatser
från bankernas likviditetsutveckling.
Det skulle vara lättare att föra en
rationell penningpolitik, om ett jämnare
flöde kunde åstadkommas.

Vad finns egentligen att vänta på?»
slutar artikeln i Ekonomisk Revy.

Jag hade i våras tillfälle att diskutera
detta ärende med riksgäldsdirektör
Ringström, som efter vad jag förstod
var mycket positivt inställd. Han
ansåg att ärendet var av avsevärd betydelse
och önskade att en ändring
skulle kunna komma till stånd i den
utjämnande riktning som jag föreslagit.

Min förhoppning hade självfallet varit
att motionens krav om utredning
hade bifallits, men i den här allmänna
motionsslakten har även detta utredningskrav
åkt med och avfärdats med

en vänlig hänvisning till denna brevskrivning,
som kanske aldrig blir av.
Skulle jag med detta påpekande möjligen
kunna väcka finansdepartementets
intresse och uppmärksamhet, har ju
verkligen någonting blivit gjort. Då
spelar det föga roll hur motionen behandlats.

Herr talman! Att ställa något yrkande
kan jag naturligtvis inte göra. Men
i min ljusblå optimism hoppas jag att
mitt inlägg här har fört frågan framåt.

Herr LARFORS (s):

Herr talman! Jag vill säga några få
ord om ett av departementschefens uttalanden
i proposition nr 47 år 1967,
nämligen att elledningar av alla slag
bör i varuskattehänseende likställas
med fastighet.

Jag hade inte bara hoppats på utan
också räknat med att departementschefens
uttalande om att elledningar likställes
med fastighet endast skall gälla
i varuskattehänseende och icke vad
gäller rätt att göra avskrivningar på
elledningar av olika slag.

Men enligt de upplysningar som jag
kunnat inhämta tycks det vara så att
elledningar inte får avskrivas. Det betyder
att kapital som nedlagts i elledningar
bara växer år efter år. Jag är
medveten om att vi i dag inte skall behandla
frågan om'' avskrivningsrätten,
men jag har ändå velat föra den på tal,
ty om avskrivningar inte får ske är det
en för eldistributionsföretagen mycket
väsentligare och större fråga än den
om ökad omsättningsskatt.

Jag ber, att få sluta här och hoppas
att jag kan få återkomma vid något annat
tillfälle.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder i första hand yrkats bifall
till vad utskottet i punkten A hemställt,
dvs. avslag å Kungl. Maj :ts proposition
nr 47, samt bifall till reservationen.
I andra hand hade, fortsatte herr tal -

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

mannen, för det fall utskottets hemställan
i punkten A icke vunne bifall
och Kungl. Maj:ts proposition således
icke avsloges, i anslutning till avgivna
motioner yrkats, att vissa ändringar
och tillägg — utöver de i reservationen
föreslagna — skulle vidtagas i
förordningsförslaget om allmän varuskatt.

I anledning av vad sålunda yrkats
komme, anförde nu herr talmannen,
propositioner att framställas först särskilt
om bifall till eller avslag å utskottets
hemställan under punkten A.
För det fall utskottets hemställan icke
bifölles, fortsatte herr talmannen, komme
propositioner att ställas rörande
den av utskottet under punkten A behandlade,
i propositionen föreslagna
förordningen angående ändring i förordningen
om allmän varuskatt paragraf-
och punktvis. Därefter komme,
yttrade herr talmannen, utskottets hemställan
i övrigt att upptagas till behandling.

Utskottets hemställan under punkten A

Beträffande denna hemställan gjorde
herr talmannen propositioner, först på
bifall till samt vidare på avslag å densamma;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wärnberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
55 punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
i punkten.

Ang. den allmänna varuskatten

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 53;

Nej — 61.

Förslaget till förordning angående
ändring i förordningen om allmän varuskatt 10

§ 1 mom. punkten 8

I fråga om denna punkt gjorde herr
talmannen propositioner, först på godkännande
av densamma med den lydelse,
som föreslagits i motionerna 1: 63
och 11:84 samt vidare på avslag å
nämnda motioner; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på godkännande av punkten
enligt motionernas förslag, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wärnberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 10 § 1 mom.
punkten 8 i förslaget till förordning
angående ändring i förordningen om
allmän varuskatt med den lydelse, som
föreslagits i motionerna I: 63, av herrar
Tistad och Stefanson, samt II: 84,
av herr Werbro m. fl., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås motionerna.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Ang. den allmänna varuskatten

jan omröstning genom uppresning''.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —31;

Nej —61.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

10 § 1 mom. punkten 10

I vad gällde denna punkt gjorde herr
talmannen propositioner, först på godkännande
av densamma med den lydelse,
som under överläggningen föreslagits
av herr Lundström samt vidare
på avslag å det av herr Lundström
framställda yrkandet; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på punktens godkännande
med den av herr Lundström
föreslagna lydelsen, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Wärnberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 10 § 1 mom.
punkten 10 i förslaget till förordning
angående ändring i förordningen om
allmän varuskatt med den lydelse, som
under överläggningen föreslagits av
herr Lundström, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har det av herr Lundström
framställda yrkandet avslagits.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —31;

Nej — 62.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

18 § 3 mom., 69 § och anvisningarna
till 9 §

Godkändes med den lydelse, som
föreslagits i reservationen.

Anvisningarna till 12 §

I avseende å dessa anvisningar gjorde
herr talmannen propositioner, först
på godkännande av desamma med den
lydelse, som föreslagits i motionerna
1:62 och 11:85 samt vidare därpå att
nämnda motioner skulle avslås; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på anvisningarnas
godkännande enligt motionernas
förslag, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wärnberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner den lydelse av
anvisningarna till 12 § i förslaget till
förordning angående ändring i förordningen
om allmän varuskatt, som föreslagits
i motionerna 1: 62, av herr Stefanson
m. fl., och 11:85, av herr öhvall
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås motionerna.

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —28;

Nej —61.

Därjämte hade 21 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anvisningarna till 18 § samt ingress
och ikrafttrådandebestämmelser

Godkändes med den lydelse, som föreslagits
i reservationen.

Utskottets hemställan i övrigt

Bifölls.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Majrts till kammaren överlämnade proposition
nr 167, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni
1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet
inom vissa delar av Kopparbergs län,
m. in.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Majrts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation;
samt

nr 12, över väckta motioner angående
samarbete med de nordiska länderna; statsutskottets

utlåtanden:
nr 164, i anledning av riksdagens år
1966 församlade revisorers berättelse
över verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen hänvisats till
statsutskottet, jämte motioner;

nr 165, i anledning av riksdagens år
1966 församlade revisorers berättelse,
i vad avser organisationsföredragandenas
verksamhet samt arbetstidskontroll
och effektivitetsmätning inom
statsförvaltningen, jämte motioner;

Ang. den allmänna varuskatten
nr 166, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers särskilda
berättelse om utgivningen av statsliggaren; nr

167, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers särskilda
berättelse om statlig representation;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:fs
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till statsutskottet, jämte motioner;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
av vissa tjänster m. m.;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå
allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 171, i anledning av motion angående
vidgning av det nordiska tjänstemannautbytet; nr

172, i anledning av motion angående
Dansmuseets lokal- och personalförhållanden; nr

173, i anledning av motion angående
forskningsberedningen;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stiftelse för utgivning
av en informationstidskrift för
invandrare;

nr 175, i anledning av motioner om
en plan för den kriminologiska forskningens
utbyggnad; samt

nr 176, i anledning av motioner om
sociologisk forskning rörande sambandet
mellan inställning till etiska och
religiösa normer samt ungdomskriminalitet; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 60, i anledning av riksdagens år
1966 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket m. m., såvitt berättelsen
hänvisats till bevillningsutskottet;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse till riksdagen med redogörelse
från Nordiska rådets femtonde session,
såvitt skrivelsen hänvisats till bevillningsutskottet
jämte motioner; samt

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till tulltaxa,
m. in., jämte motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 50, i anledning av motioner angående
kapitalförsörjningen för lastbilstrafiken; nr

51, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse till riksdagen med redogörelse
för Nordiska rådets femtonde session; nr

52, i anledning av motion om tillskapande
av ett enhetligt statligt skogsföretag; nr

53, i anledning av motioner om
samordning av den statliga företagsgruppen; nr

54, i anledning av motioner om
tillskapande av ett allmänägt bostadsbyggnadsföretag; nr

55, i anledning av motioner om
ökad verksamhet vid statliga företag
m. m.;

nr 56, i anledning av motion angående
formerna för den offentliga upphandlingen;
samt

nr 57, i anledning av motioner om
en allsidig utredning rörande förutsättningarna
för den mindre företagsamheten
m. in.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och tilldelats första lagutskottet;
samt

nr 59, i anledning av motioner om
viss utredning angående säkerhetspolisens
register;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet;
samt

nr 64, i anledning av väckta motioner
om erläggande av skatt som villkor för
erhållande av tilläggspension från den
allmänna försäkringen;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet;

nr 54, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förköpslag
m. in. jämte motioner i ämnet,
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast
egendom eller gruva eller aktier i vissa
bolag, in. m., till den del propositionen
ännu icke behandlats av riksdagen,
dels motioner om samhälleligt ägande
av mark som förutsättning för stadsplaneläggning; nr

55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 april 1956
(nr 86) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg; samt

nr 56, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av 1 § andra
stycket lagen den 31 maj 1963 (nr 268)
om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
samt ändrad lydelse av 3 §
samma lag, dels motioner i ämnet, dels
ock motioner om rätt att uppföra
mindre egna hem utan byggnadstillstånd; jordbruksutskottets

utlåtanden:

nr 38, i anledning av riksdagens år

1966 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket, m. m., såvitt berättelsen
hänvisats till jordbruksutskottet; samt

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av

1967 års vetekonvention och 1967 års
konvention om livsmedelshjälp; ävensom allmänna

beredningsutskottets utlåtanden: nr

50, i anledning av motioner angående
rationaliseringen av eldistributionen; -

Fredagen den 24 november 1967

Nr 46

Interpellation ang. sysselsättningsläget i Värmland

nr 52, i anledning av motion om de
eftersatta gruppernas problem;

nr 53, i anledning av motioner om
företagsdemokrati;

nr 54, i anledning av motion om
kartläggning av problemen inom filmskapandets
område, m. m.; samt
nr 55, i anledning av väckta motioner
angående Vindelälvens utbyggnad.

Interpellation ang. sysselsättningsläget
i Värmland

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp)
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Under innevarande år
har i många delar av vårt land sysselsättningsproblemen
blivit mycket allvarliga.

Värmland är ett av de län där läget
är särskilt bekymmersamt. Vid en jämförelse
av antalet arbetslösa i länet i
mitten av november 1967 och samma
månad föregående år framkommer, enligt
uppgifter från arbetsmarknadsstyrelsen,
en ökning med inte mindre än
832 personer. Antalet arbetslösa var i
mitten av innevarande månad 2 360,
varav 585 kvinnor, mot 1 528 november
1966.

Antalet lediga platser uppgick i november
1967 till 557. Motsvarande siffra
i november 1966 var 788. Skillnaden
är alltså nu 231 st.

Av arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter
framgår vidare att under hela år
1966 inlämnade totalt 19 företag varsel
om driftsinskränkningar eller driftsnedläggningar.
674 arbetstagare beräknas
beröras. Under perioden januari—-23 november 1967 varslade 28 företag.
Antalet berörda arbetstagare beräknas
till 1 160.

Det tidigare offentliggjorda varslet
från Billeruds Aktiebolag om nedläggning
av industrierna i Jössefors och
Kyrkebyn, den allvarliga ekonomiska
kris som Malmsjö Piano AB, Arvika,

råkat in i samt de denna vecka offentliggjorda
och planerade rationaliseringarna
inom Uddeholmsbolaget, vilket
bl. a. medför friställandet av ett större
antal tjänstemän, är exempel som accentuerar
det allvarliga läget.

Det är allmänt känt att statsrådet
Johansson, bl. a. genom flera besök i
Värmland, på nära håll tagit del av och
väl känner problemen där.

Med anledning av detta och med hänvisning
till vad som ovan anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Planerar herr statsrådet några särskilda
åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget
i Värmland?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Anmäldes och bordlädes följande avlämnade
motioner:

nr 908, av herr Ahlmark,
nr 909, av herr Dahlén m. fl.,
nr 910, av herrar Enarsson och Sveningsson,

nr 911, av herr Eriksson, Einar,
nr 912, av herr Holmberg m. fl.,
nr 913, av herr Hiibinette,
nr 914, av herr Larsson, Thorsten,
nr 915, av herr Larsson, Thorsten,
och herr Svanström,

nr 916, av herr Nilsson, Yngve, m. fl.,
nr 917, av herr Nilsson, Yngve, och
herr Sveningsson,

nr 918, av herr Sundin m. fl.,
nr 919, av herr Wallmark, samt
nr 920, av herrar Wallmark och
Strandberg,

alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 153, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.

Nr 46

Fredagen den 24 november 1967

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Arvidson (h) till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet:
»Vilka åtgärder är Herr Statsrådet beredd
vidtaga för att påskynda anläggandet
av reningsverk för avloppsvat -

ten för att hejda den snabbt tilltagande
vattenföroreningen?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.27.

In fidem
K.-G. Lindelvw

MJNGL. BOKTR. STHLM 1947