Torsdagen den 23 maj Sid (Riksdagens protokoll 1957:20)

RIKSDAGENS

WW PROTOKOLL

1957

FORSTA KAMMAREN

Nr 20

23—24 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 23 maj Sid.

Ändrad handläggning av valutaregleringsärenden .............. 4

Lagförslag om jordfästning m. m............................... 15

Ändring i strafflagen ........................................ 22

Ändring i allmänna ransoneringslagen m. m..................... 23

Sammanslagning av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen 32

Anslag till fortsättningskurs för hemkonsulenter m. m........... 41

Ökad intagning av studerande vid de tekniska högskolorna ...... 42

Anslag till naturastipendier åt studerande vid universiteten in. m. 49

Riktlinjerna för den ekonomiska politiken m. m............... 54

Lagförslag om prästval ...................................... 56

Beredskapslagring av olja .................................... 60

Fredagen den 24 maj

Lagförslag om fiskearrenden m. m............................. 69

Ändrade bestämmelser om elektriska anläggningar .............. 79

Ändringar i personalförteckningen för domänverket m. m....... 89

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 23 maj

Statsutskottets utlåtande nr 120, ang. pension eller understöd åt

vissa personer .......................................... 4

— memorial nr 121, med anmälan att proposition ang. utbyggnad
av storflygplats icke kommer att avlåtas under vårsessionen 4

1 Första kammarens protokoll 1957. Nr 20

Nr 20

Innehåll

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 21, ang. ändring i valutalagen in. m. . . 4

— memorial nr 23, ang. användande av riksbankens vinst för år

1956 15

— nr 24, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden ...... 15

Första lagutskottets utlåtande nr 31, ang. förslag till lag om jordfästning
m. m............................................. 15

— nr 32, ang. ändring i strafflagen m. m....................... 22

Andra lagutskottets utlåtande nr 31, ang. ändrad lydelse av 1 § allmänna
ransoneringslagen m. m........................... 23

— nr 32, ang. utbetalningen av ersättning för barns läkarvård

m. m..................................................... 31

— nr 33, ang. ersättningen för resekostnader enligt sjukförsäkringslagen
m. m........................................... 31

Jordbruksutskottets utlåtande nr 27, ang. sammanslagning av statens
jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen ................ 32

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 15, ang. proceduren i riksdagen
vid begäran om folkomröstning ........................ 40

— memorial nr 18, ang. ersättningen för riksdagsmannauppdra gets

fullgörande .......................................... 40

Statsutskottets utlåtande nr 122, ang. statsunderstöd åt de politiska
ungdomsorganisationernas ungdomsfostrande verksamhet m. m. 40

— nr 123, ang. anslag till fortsättningskurs för hemkonsulenter

m. m.................................................... 40

— nr 124, ang. vissa anslag till de tekniska högskolorna m. m. 41

— nr 125, ang. anslag till naturastipendier åt studerande vid universiteten
m. m........................................... 49

— nr 126, ang. musiklinjen vid Framnäs folkhögskola .......... 54

Bankoutskottets utlåtande nr 22, ang. riksbankens sedelutgivning
m. m................................................... 54

— nr 25, ang. dekorering av första kammarens plenisal .......... 56

— nr 26, ang. pension åt fru Helga Hall........................ 56

— nr 27, ang. pension för städerskan Brita Olivia Johansson 56

Första lagutskottets utlåtande nr 34, ang. förslag till lag om prästval
m. m. .................................................... 56

Andra lagutskottets utlåtande nr 34, ang. beredskapslagring av olja 60

Bevillningsutskottets betänkande nr 45, ang. beredskapslagring av
olja .................................................... 67

Andra lagutskottets memorial nr 35, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden........................................ 67

Fredagen den 24 maj

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21, ang. förslag till lag om fiskearrenden
m. m........................................... 69

— nr 22, ang. ändring i lagen innefattande vissa bestämmelser om

elektriska anläggningar .................................... 79

Jordbruksutskottets utlåtande nr 30, ang. ändringar i personalförteckningen
för domänverket m. m......................... 89

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Torsdagen den 23 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 17 innevarande
månad.

Upplästes tre till kammaren inkomna
protokoll, så lydande:

År 1957 den 23 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 70
och 71 riksdagsordningen utse dels riksdagens
fullmäktige i riksbanken för valperioden
1957—1960 efter herrar R. V.
Persson och P. V. Åsbrink, vilka voro i
tur att avgå, jämte två suppleanter, dels
en fullmäktig i riksbanken för återstående
delen av valperioden 1956—1959
efter herr O. Andersson, som från och
med den 23 maj 1957 erhållit entledigande
från sitt uppdrag att vara fullmäktig
i riksbanken, jämte en suppleant; och
befunnos efter valens slut ha blivit utsedda
till

fullmäktige

för valperioden 1957—1960:
herr Persson, Ragnar Valdemar,
ledamot av första kammaren,

med 44 röster;

herr Åsbrink, Per Valfrid,

riksbankschef, med 44 röster;

från och med den 23 maj 1957 för återstående
delen av valperioden 1956—
1959:

herr Ahlkvist, Karl Emil,

ledamot av första kammaren,

med 42 röster;

suppleant för herr Persson, R. V.:
herr Thapper, Gustaf Fridolf,
ledamot av andra kammaren,

med 44 röster;

suppleant för herr Åsbrink, P. V.:
herr Westling, Otto Jakob,

ombudsman, med 44 röster;

suppleant för herr Ahlkvist, K. E.:
herr Rengtsson, Gösta Tore Edvin,
ledamot av andra kammaren,

med 42 röster.

Edgar Sjödahl Gust. Elof sson

O. Malmborg Birger Gezelius

År 1957 den 23 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt §§70
och 71 riksdagsordningen utse riksdagens
fullmäktige i riksgäldskontoret för
valperioden 1957—1960 efter herrar A.
W. Strand och S. P. Svensson, vilka voro
i tur att avgå, jämte två suppleanter;
och befunnos efter valens slut hava blivit
utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1957—1960:
herr Strand, Axel Wilhelm,
ledamot av första kammaren,

med 38 röster;

herr Svensson, Sven Patrik,
ledamot av andra kammaren,

med 38 röster;

suppleant för herr Strand, A. W.:
herr Gillström, Anselm Konrad,
ledamot av första kammaren,

med 38 röster;

suppleant för herr Svensson, S. P.:
herr Netzén, Klas Gösta,

ledamot av andra kammaren,

med 38 röster.

Edgar Sjödahl Gust. Elofsson

O. Malmborg Birger Gezelius

År 1957 den 23 maj sammanträdde de
valmän, som av kamrarna fått i uppdrag
att utse fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret, för anställande av föreskrivet
val av två ledamöter i styrelsen
över riksdagsbiblioteket jämte två
suppleanter för dem för tiden från valet,
till dess nytt val under år 1961 försiggått;
och utsågos därvid till

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ang. ändrad handläggning av valutaregleringsärenden
ledamöter:

herr Ohlon, Sven Johan Emanuel,
ledamot av första kammaren,

med 37 röster;

herr Sundström, Nils Walter,
ledamot av andra kammaren,

med 37 röster;

suppleant för herr Ohlon, S. J. E.:
herr Wolgast, Tor Herman,
ledamot av första kammaren,

med 37 röster;

suppleant för herr Sundström, jV. W.:
herr Munktell, Axel Henrik,
ledamot av andra kammaren,

med 37 röster.

Edgar Sjödahl Gust. Elofsson

O. Malmborg Birger Gezelius

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att de upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna
ävensom att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas
om dessa val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelser till Konungen
med anmälan om de förrättade valen.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 120,
i anledning av väckta motioner om pension
eller understöd åt vissa personer,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr 121,
med anmälan att proposition om anslag
för budgetåret 1957/58 till utbyggnad av
storflygplats icke kommer att avlåtas under
vårsessionen.

Ang. ändrad handläggning av valutaregleringsärenden Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i valutalagen den 22 juni

1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, dels ock i ämnet väckta
motioner.

I en den 22 mars 1957 dagtecknad proposition,
nr 142, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
antaga vid propositionen fogat förslag
till lag om ändring i valutalagen den 22
juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt
giltighet av samma lag.

I propositionen hade föreslagits dels
förlängning av valutalagen till och med
den 30 juni 1958, dels en ändring av nuvarande
administrativa ordning för
handläggning av valutaregleringsärenden,
innebärande att de befogenheter,
som hittills utövats av valutakontoret,
från och med den 1 juli 1957 skulle överflyttas
till en nyinrättad valutastyrelse
inom riksbanken, vars beslut skulle kunna
överklagas hos bankofullmäktige.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma inom andra
kammaren väckta motioner, nr 629 av
herr Magnusson i Borås m. fl. samt nr
641 av herr Stenberg m. fl.

I motionen II: 629 hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts i
proposition nr 142 framförda förslag, att
valutakontorets befattning med valutaregleringsärenden
skulle överflyttas till
riksbanken för handläggning av en särskild
valutastyrelse.

Motionen II: 641 utmynnade i en hemställan,
att riksdagen måtte avslå
positionen nr 142 till den del den innefattade
förslag till ändring av den nuvarande
administrativa ordningen för
handläggning av valutaregleringsärenden.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen — med avslag å motionerna
11:629 och 11:641 -—- måtte bifalla
Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Ewerlöf, De Geer, Mannerskantz,
Sehmidt, Regnéll och Boija,

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Ang. ändrad

vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition i vad avsåge
förlängning av valutalagen till och
med den 30 juni 1958;

B) att riksdagen med bifall till motionerna
11:629 och 11:641 måtte avslå
Kungl. Maj :ts förevarande proposition i
vad avsåge förslag om ändring i valutalagen; 2)

av herr Werner, som dock ej antytt
sin mening.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Alltsedan år 1939 har vi
haft en lag om valutareglering under
krisförhållanden. Valutalagen är en fullmaktslag,
som kan sättas i kraft vid krig,
krigsfara eller utomordentliga av krig
föranledda förhållanden. Denna beskrivning
kan ju knappast längre sägas motsvara
förhållandena, men det oaktat har
lagen förnyats för ett år i sänder, och
nu är det åter fråga om en sådan förnyelse.

Regleringen handhas av ett valutakontor
— fristående i förhållande till riksbanken
— vars styrelse består av riksbankschefen
eller vice riksbankschefen
som ordförande och sju av Kungl. Maj:t
förordnade ledamöter. Besvär över valutakontorets
beslut kan anföras hos
Kungl. Maj:t. Denna i många avseenden
ömtåliga verksamhet, som inneburit stora
inskränkningar i enskildas möjligheter
till ekonomiska dispositioner och till
förfogande över egna tillgångar, har
handhafts på ett sätt som i stort sett
vunnit de olika intressenas förtroende.

År 1955 framlade bankofullmäktige ett
av en kommitté inom riksbanken utarbetat
förslag om valutaärendenas överförande
från valutakontoret till en valutastyrelse
inom riksbanken. Skälen för
denna anordning förefaller mig vara
mer teoretiska än praktiska. Man säger
att det inte kan undvikas, att denna valutareglering
tangerar riksbankens uppgifter,
och att det därför ter sig natur -

handläggning av valutaregleringsärenden
ligast att även denna alldeles extraordinära
verksamhet får inlemmas i riksbanken.

Förslaget om denna överflyttning möttes
under remissbehandlingen från det
stora flertalet myndigheter av en ingående
kritik, där man framhöll att man
inte kunde finna annat än att det var
onödigt att nu ändra på en anordning,
som ändå hade fungerat tillfredsställande
under så många år och under en period
då påfrestningarna på verksamheten
hade varit större än de numera är;
en viss avveckling av de valutareglerande
uppgifterna har ju undan för undan
skett.

I detta läge uppdrog Kungl. Maj:t år
1956 åt särskilda sakkunniga att verkställa
en översyn av valutalagstiftningen,
därvid det dock i direktiven sades, att
de sakkunniga skulle utgå från den organisation
som bankofullmäktige hade
föreslagit. Dessa sakkunniga har ännu
inte avslutat sitt arbete. Bland annat återstår
den alldeles avgörande frågan om utformningen
av 1 § i denna lag, som skall
definiera under vilka förhållanden valutaregleringen
kan sättas i kraft. Jag
har tidigare nämnt att lagen för närvarande
gäller vid krig, krigsfara eller utomordentliga
av krig föranledda förhållanden.
Lagen måste på denna punkt ges
en ny definition, ty denna beskrivning
gäller ju inte längre, och den definition
man där kommer att ge i valutalagen är,
förefaller det, tämligen avgörande för
hur man skall utforma den organisation,
som skall till för att omsätta lagen i
praktiken.

Nu har emellertid de sakkunniga lagt
fram ett delförslag, där man ännu inte
har berört denna viktiga fråga om lagens
konstruktion men där man i fråga
om organisationen presenterar ett förslag,
som nära överensstämmer med det
som bankofullmäktige på sin tid framlade.
Man har emellertid från de sakkunnigas
sida strävat efter alt Irots inflyttningen
av valutaärendena i riksbanken
få något slags tvåinstanssystein. I stället
för att riksbanken ensam skulle avgöra
dessa ärenden utan någon besvärsmöjlighet
bos någon annan institution före -

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ang. ändrad handläggning av valutaregleringsärenden

slås att valutastyrelsen skall konstrueras
på det sättet, att den skall bestå av tre
av bankofullmäktige utsedda och fyra av
Kungl. Maj :t utsedda ledamöter, under
det att bankofullmäktige hade förutsatt
att de ensamma skulle tillsätta denna
styrelse. Vidare föreslår man besvärsrätt
från valutastyrelsen, inte till Kungl.
Maj:t, som det förut varit, utan till bankofullmäktige.
Styrelsen skulle bestå av
vice riksbankschefen som ordförande,
en av riksbankens bankdirektörer och
en bankofullmäktig, samtliga utsedda av
bankofullmäktige och de återstående fyra,
som jag nämnde, av Kungl. Maj:t, av
vilka en skall företräda allmänna intressen,
en valutabankerna och två det enskilda
näringslivet.

Frånsett fullmäktige i riksbanken och
riksgäldsfullmäktige och i viss mån justitiekanslern
har samtliga remissinstanser
i detta ärende ställt sig avvisande
till det förslag som på detta sätt nu presenteras.
Bank- och fondinspektionen
understryker särskilt i sitt yttrande, att
de organisatoriska problemen inte bör
tagas upp förrän ändamålet och innebörden
av regleringen fastställts, d. v. s.
—- såsom jag nyss framhöll — att man i
varje fall bör få veta hur den nu pågående
översynen ställer sig till 1 §, innan
man skrider till att bedöma vilken organisation
som skall till för att på bästa
sätt handha bestämmelserna där. Från
olika håll bland remissinstanserna göres
gällande, att besvärsordningen sådan
den nu är tänkt icke tillfredsställer
rättssäkerhetens krav. Besvärssakkunniga
har avgivit ett långt yttrande, där de
fastslår att det inte kan anses fylla rimliga
krav på rättssäkerhet, att man från
denna valutastyrelse, som skulle ha ett
så pass starkt inslag av ledamöter av
riksbanksfullmäktige, endast skulle få
anföra besvär hos riksbanksfullmäktige,
som ju i och för sig inte är en institution,
utrustad med tanke på prövning av
enskilda besvärsärenden av privaträttslig
natur, såsom ju här blir fallet. Det
finns inte någon juridisk sakkunskap —
i varje fall inte någon garanterad juridisk
sakkunskap — i den kretsen, och
därför, säger besvärssakkunniga, får

man lov att finna någon annan ordning
för besvären. Det gäller genomgående
alla dem som företräder de enskilda intressen,
vilka är beroende av denna reglering,
att de avvisar den nu föreslagna
anordningen. Slutligen framhåller lagrådet
för sin del, att förslaget svårligen
kan anses tillfredsställa kraven på en
fristående överprövning. Lagrådet anser
att alldeles oavsett mera rent teoretiska
invändningar kan man ur praktisk synpunkt
förorda att Kungl. Maj:t alltjämt
bibehålies såsom sista instans i dessa
ärenden.

Det är från dessa utgångspunkter som
vi reservanter har ansett att valutalagen
nu bör förlängas i oförändrat skick
på ytterligare ett år och att det må
anstå med ställningstagandet till organisationsfrågan,
till dess de sakkunniga
slutfört sin översyn av valutalagen
i dess helhet. Vi är nämligen mycket
angelägna — såsom jag här flera gånger
sökt framhålla — att denna första
paragraf blir definierad, inte minst därför
att vi betraktar det såsom angeläget,
att det i fortsättningen skall stå klart
att denna lag är avsedd som en tillfällig
lag och inte såsom en permanent
historia, samt att man därför icke skall
nu, innan man tagit ställning till denna
fråga, göra upp en organisationsform,
som kan tyckas mer eller mindre syfta
till att åstadkomma en permanent anordning.
Vad särskilt beträffar besvärsrätten
skulle det enligt den mening vi
givit uttryck åt i reservationen stå i
dålig överensstämmelse med den uppmärksamhet,
som under senare år ägnats
frågan om behovet av ökad rättssäkerhet
på det administrativa området,
om man beträffande valutaärendena,
som gäller allvarliga ingrepp i den
enskildes ekonomiska frihet, vidtager
åtgärder som allmänt bedömes innebära
en försämring i förhållande till vad
som nu gäller. Detta bör enligt vår mening
inte ifrågakomma, men det är vad
som skulle ske genom ett bifall till
Kungl. Maj:ts proposition i ärendet.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen, varigenom
riksdagen skulle för sin del

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Ang. ändrad

antaga följande förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939:

Härigenom förordnas, att valutalagen
den 22 juni 1939, vilken jämlikt lag den
27 april 1956 (nr 149) gäller till och
med den 30 juni 1957, skall äga fortsatt
giltighet till och med den 30 juni 1958.

Herr BOO (s):

Herr talman! Alla i utskottet har varit
överens om att man bör förlänga
den nuvarande valutaregleringen på ytterligare
ett år. Det är således erkänt
från alla håll, att man i det nuvarande
läget inte kan släppa denna reglering.
Sedan kan man givetvis diskutera hur
permanent ett sådant här organ skall
bli. Jag skulle för min del vilja säga,
att vi väl ändå har sådana samhällsekonomiska
problem, även om vi inte befinner
oss i de krigs- och krisförhållanden
som gällde när lagen tillkom, att
det inte är tänkbart att släppa denna
valutareglering, förrän förhållandena
ändrats. Vi kommer vidare, kanske inom
en ganska snar framtid, att få taga
ställning till huruvida vi skall medverka
i ett europeiskt samarbete, och då
kommer denna fråga upp som ett av de
stora och viktiga problemen. Vi är för
övrigt i gott sällskap, då en rad länder,
oavsett vilken politisk regim som härskar
där, arbetar med ett instrument
som reglerar valutarörelserna.

Däremot har det i utskottet varit delade
meningar om huruvida man nu
skall företaga en omorganisation av
valutakontoret och låta detta flytta in
i riksbankens organisation. Man har i
den utredning som företagits av riksbanksfullmäktige
påvisat, att den nuvarande
ordningen på valutaregleringens
område inte har varit helt tillfredsställande.
Visserligen är det redan i den
nuvarande förordningen fastslaget, att
valutakontoret är ett riksbankens organ,
men det har i denna krislagstiftning
givits sådan konstitution, att det
är fristående och kan fatta beslut, som
står emot den mening som riksbanken
kanske slutligen kommer att företräda.

handläggning av valutaregleringsärenden
Det är detta som närmast har aktualiserat
omorganisationen.

Nu är en av stridsfrågorna här — och
kanske den väsentliga i detta avseende
—- huruvida man skall företa denna
omorganisation utan att först ha sett
resultatet av den överarbetning av lagstiftningen
som pågår. Oppositionen
har hävdat, att man bör vänta med omorganisationen
till dess att det nya förslaget
till lagstiftning föreligger. Jag
skulle däremot vilja säga — och det är
utskottsmajoritetens mening — att man
kan företa denna omorganisation oavsett
hur lagstiftningen kommer att utformas.
Man kan företa den såsom en
praktisk åtgärd. Den dualism som råder
i förhållandet mellan valutakontoret
och riksbanken bör avlägsnas genom
denna omorganisation även med den
krislagstiftning som fortfarande gäller.
När oppositionen hävdar att lagstiftningen
först bör vara klar, är detta enligt
min mening närmast ett »de obotfärdigas
förhinder». Jag har nämligen
den uppfattningen, som jag bibringats
under våra diskussioner inom utskottet
och även av formuleringen i motionerna,
att om vi väntar med omorganisationen
till dess att utredningen om lagstiftningen
är klar, kommer precis
samma frontställning att föreligga om
ett eller två år, när denna fråga skall
avgöras, eftersom vi kanske ser litet
olika på problemet om samhällets inflytande
över kapitalrörelserna. Om
man resonerar såsom herr Ewerlöf
gjorde och som jag även hört att man
gör från andra håll, att det här gäller
att värna om den enskildes frihet att
förfoga över sitt kapital, kommer detta
motsatsförhållande i en ganska klar belysning.

Om denna omorganisation företas, aktualiseras
flera andra problem, och det
största av dom gäller besvärsfrågan. Det
är för närvarande på det sättet, att
Kungl. Maj:t är besvärsinstans. Ändå
förhåller det sig så, ad det är riksbanken
som skall handha valutavården. Om
man nu skulle bibehålla Kungl. Maj:t
som besvärsinstans, skulle detta leda till
både praktiska och principiella svå -

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ang. ändrad handläggning av valutaregleringsärenden

righeter. De praktiska svårigheterna
skulle uppstå därigenom, att Kungl.
Maj :t skulle i sista hand komma att föreskriva
vad riksbanken skall göra på detta
område. Man skulle alltså sätta Kungl.
Maj :t över riksbanken i den valutavårdande
verksamheten.

Principiellt skulle ■— då riksbanken
är riksdagens verk — den frågan rullas
upp, om riksdagen själv här skall begära
att riksbanken i en av sina viktigaste
uppgifter skall underordnas Kungl.
Maj :t. Här har vi så ofta i våra diskussioner
om riksbankens ställning talat om
att det är angeläget att dess ställning
starkes i förhållande till Kungl. Maj:t,
att den blir mera självständig, att den
kan ta initiativ och handla utan ett intimt
samråd med Kungl. Maj:t. Även i
pressen har vi sett att det för närvarande
pågår en intressant debatt om dessa
spörsmål. Nu inträffar alltså det underliga
förhållandet, att oppositionen vill
ha Kungl. Maj :t som besvärsinstans över
riksbanken, under det att företrädarna
för regeringspartierna förordar riksbankens
suveränitet i fråga om valutavården.

Här har sagts att man inte vill medverka
till en sådan maktkoncentration
till riksbanken som det skulle innebära,
om riksbanken i en styrelse inom sig
skulle handlägga valutaärendena och sedan
riksbanksfullmäktige in pleno skulle
behandla besvärsfrågan. Man måste
väl ändå fråga: Vad är riksbanksfullmäktige
för organ? Jo, det är en institution
som väljes av riksdagen, det är
riksdagens förtroendevalda ledamöter
som sitter i denna instans och har det utslagsgivande
inflytandet. Man kan då
fråga sig, om inte en prövning av besvärsfrågorna
i denna instans skulle bli
lika förtroendeingivande som en prövning
av Kungl. Maj:t eller i realiteten av
finansministern. Det är minst sagt oklarhet
i denna frågeställning från oppositionens
sida.

Jag hörde herr Ewerlöf tala om de
nuvarande förhållandena på valutaregleringens
område, varvid han gav vackra
rosor åt valutakontoret och dess arbete.
Han sade att frågorna där har

handhafts på ett sådant sätt, att det i
stort sett ingivit förtroende. Detta påminner
mig om det gamla ordspråket
att »ingen är så bra som när han dör
och ingen är så dålig som när han gifter
sig». När man nu är i färd med att begrava
det nuvarande valutakontoret så
blir det plötsligt en bra institution. Jag
vill ändå påpeka att det har förekommit
kritik och hård kritik av kontoret i
vissa sammanhang, och vi har även haft
diksussioner om dessa förhållanden här
i riksdagen.

Herr talman! Utskottsmajoriteten bär
efter mer än vanligt ingående överväganden
i denna fråga kommit fram till
att någon lämpligare anordning än den
som föreslås i propositionen när det
gäller besvärsfrågan inte kan anvisas.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Kammarens ledamöter har nu fått del
av vad som skulle utgöra skälen till att
vidtaga den föreslagna åtgärden, innan
översynen över lagen i dess helhet har
ägt rum. Det har varit svårt för mig,
när jag har läst handlingarna, att få
fram vad som skulle vara de avgörande
skälen, och jag förstår att detta har gällt
även herr Boo, ty han säger att man har
kunnat konstatera att beslut kan fattas
av valutakontoret, som inverkar på riksbankens
normala verksamhet i valutaärenden,
och att detta kan kanske leda
till för riksbanken olämpligt resultat.
Men det har icke på något ställe i handlingarna
sagts att man bär praktisk erfarenhet
av några olägenheter under alla
de nära 20 år som lagen hittills har
varit i kraft. Systemet har fungerat tillfredsställande,
såsom jag tidigare har
tillåtit mig att framhålla. Av dessa teoretiska
skäl, att man anser sig kunna
fundera ut att fall kan förekomma, där
något slags dualism skulle kunna uppkomma
emellan valutakontoret och riksbanken,
skulle man nu vidta denna åtgärd.

Vidare säges det att det är de obotfärdigas
förhinder när vi reservanter inte

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Ang. ändrad

nu vill vara med om en dellösning. Hur
brukar vi i allmänhet gå till väga här?
Om det gäller en översyn av en lag brukar
vi väl inte fatta beslut om ändringar
delvis i denna lag, medan översynen
pågår, såvida inte alldeles speciella skäl
skulle kunna anföras för detta.

Ännu i fjolårets proposition om förlängning
av denna lag förklarade finansministern,
att ett ställningstagande till
de organisatoriska frågorna bör anstå i
avvaktan på resultatet av utredningen
om översyn av gällande valutalagstiftning.
Han säger alltså detsamma som vi
nu framhåller, nämligen att man bör avvakta
denna översyn, innan man gör
några ändringar. Men nu skall sådana
ändå ske, och då frågar man: Detta skall
väl i så fall motiveras med att alldeles
speciella omständigheter inträffat, som
gör att saken brådskar? Jag har emellertid
försökt visa, att icke ett enda sådant
skäl har åberopats, utan denna dellösning
måste framstå såsom onödig och
även olämplig. Vi kan vänta ytterligare
det år som kan behövas tills en utredning
blir färdig om frågan i dess helhet.

Dessutom försökte herr Boo misstänkliggöra
reservanterna genom att säga att
jag hade talat om att värna den enskildes
frihet i hans ekonomiska angelägenheter.
Jag har inte använt ett sådant uttryck,
även om jag visst inte skulle
skämmas för att understryka det önskvärda
i att så sker. Det var i sammanhang
med besvärsliistorierna som jag
sade att på detta område, vilket gäller
allvarliga ingrepp i den enskildes ekonomiska
frihet, bör man icke vidta åtgärder
som är ägnade att försämra den
rättssäkerhet som för närvarande består.
Jag kan inte se att det finns anledning
till något misstänkliggörande av den
ståndpunkt som reservanterna har intagit
i detta ärende.

Herr BOO (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ewerlöf anför som
motiv för reservanternas ståndpunkt, att
det inte i handlingarna bär sagts att det
varit några olägenheter i förhållandet
mellan valutakontoret och riksbanken.

handläggning av valutaregleringsärenden
Nej, herr Ewerlöf har rätt så långt att
det inte anförs konkreta exempel härpå,
och det är väl ganska klart att man
inte kan göra det i sådana här sammanhang.
Däremot är det redovisat som ett
motiv för denna omorganisation att det
har förekommit en dualism, att kompetensområdena
skurit in i varandra. Det
har rått oklarhet, och det är detta som
man velat definitivt få bort genom denna
omorganisation.

När jag talade om de obotfärdigas förhinder
var min uppläggning närmast
den, att om vi väntade till dess vi har
fått en omarbetning av lagparagraferna
och sedan skulle ta ställning till organisationsfrågan,
så komme oppositionspartierna
ändock att gå emot en inflyttning
i riksbanken av valutakontoret. Jag
skulle vilja ställa den frågan till herr
Ewerlöf: Om man ändrar i 1 § och tar
bort formuleringen om krig och krigsfara
samt sätter dit någonting om att lagen
kan användas även i andra sammanhang,
skulle då herr Ewerlöf inta en
annan ståndpunkt? Detta har jag varit
mycket tveksam om.

Sedan sade herr Ewerlöf också, att
man har så oerhört bråttom med denna
omflyttning. Ja, det är vissa rent organisatoriska
skäl som talar för att man
gör den nu. De har redovisats i varje
fall under hand. Det är lokalfrågor och
pågående ombyggnad i riksbanken. Man
vinner ekonomiskt genom att göra omflyttningen,
man får en bättre personaldisposition
o. s. v.

Vad beträffar frågan om den enskilde
och hans rätt avsåg jag närmast att man
i diskussionen i detta ärende hade kategoriskt
hävdat, att man inte vill tolerera
en lagstiftning som i andra lägen
än den krislagstiftningen angav ingrep
när det gällde den enskildes rätt att förfoga
över sina tillgångar. Då skall vi
observera att problemet gäller, huruvida
enskilda skall ha en oinskränkt riitt
att exportera kapital till andra länder
för att investera det där.

Herr EWERLÖF (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet för
att besvara den direkta fråga som herr

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ang. andrad handläggning av valutaregleringsärenden

Boo riktade till mig om hur reservanterna
ställer sig till denna organisation,
för den händelse den serveras i sammanhang
med lagen i dess helhet. Skulle det
inte kunna framgå av vad jag tidigare
har sagt, att vi anser att det sätt, varpå
man utformar 1 § i denna lag, blir mer
eller mindre avgörande för hur man
skall bedöma den organisation som lagen
i fortsättningen kan tänkas kräva?
Detta måste ju innebära att man vill hålla
möjligheterna öppna att oprejudicerat
överväga organisationsspörsmålen i samband
med lagen i dess helhet. Om jag
skulle säga, att vi naturligtvis är beredda
att godta denna anordning, när lagen
i sin helhet är klar, varför skulle
vi då stå som reservanter i dag? Det är
just för att få möjligheten att bedöma
detta som vi har velat avvakta hela lagförslaget.

Herr BOO (s) kort genmäle:

Herr talman! Det framgår ändå otvetydigt
av motionerna i detta ärende att
man inte vill acceptera en inflyttning
över huvud taget. Det var detta som föranledde
min fråga.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Oavsett vilka förhållanden
som i framtiden kan uppstå — krig
eller krigsfara eller därmed förenade
omständigheter eller andra förhållanden
på det ekonomiska området — torde det
val kunna få betraktas som ofrånkomligt,
att vi är i starkt behov av ett organ
för reglering av valutautflödet ur landet.
Jag är därför i detta hänseende fullt
ense med majoriteten inom utskottet.
Man måste göra klart för sig att vi kanske
står inför andra förhållanden än
dem som föranledde lagens tillkomst. Med
hänsyn till vår eventuella anslutning till
europamarknaden eller till ett sexmaktsblock
eller flermaktsblock som avser
friare handelsförhållanden måste vi ha
kvar ett regleringsorgan som i någon
mån övar kontroll över utflödet av vår
valuta. Den saken är nog så pass klar,
att jag inte tror att herr Ewerlöf kan resa
någon invändning.

Med den blanka reservation som jag
har avgivit har jag velat säga någonting
annat. I och med valutakontorets upphörande
och inrättandet av en särskild valutastyrelse,
som får en förankring inom
och under bankofullmäktige med bankofullmäktiges
vice ordförande såsom valutastyrelsens
ordförande, skapas här ett
organ som — säga vad man vill -—
kommer att i mycket hög grad sortera
under bankofullmäktige. Detta kan måhända
accepteras. Men valutastyrelsen
kommer att få avgörande över mycket
omfattande enskilda ekonomiska intressen,
och att då bankofullmäktige skall
vara besvärsinstans när det gäller av
valutastyrelsen fattade avgöranden synes
mig detta vara ett oantagligt förhållande.
Det blir en maktkoncentration hos bankofullmäktige
som kommer att verka mycket
oroande, när det gäller ett objektivt
bedömande av den enskildes rätt. Jag
har ingenting emot herr Boos uppfattning
att riksbanken skall vara fristående
från Kungl. Maj:t och sortera under
riksdagen — det är dess ursprungliga
status — men jag hyser allvarliga
betänkligheter inför att låta riksbanksstyrelsen
få ett dömande inflytande över
den enskildes rätt. Detta kan få avgörande
betydelse för den enskilde och för
landets handelsliv. Riksbanken får sådana
befogenheter, att den kan bli ett
instrument för en viss självtillräcklighet
för att inte säga godtycklighet.

Liksom herr Ewerlöf har jag alltid
varit mycket kritisk då det gäller den
administrativa rättsutövningen i landet.
Trots att formella konstitutionella hinder
föreligger för att detta prövningsinstitut
förlägges hos Kungl. Maj:t skulle
jag faktiskt hellre ha bortsett från den
konstitutionella olägenheten och gett
Kungl. Maj:t denna övervakningsmöjlighet,
så att besvär över valutastyrelsens
beslut inte hade avgjorts av riksbanken
utan av Kungl. Maj :t eller av ett organ
som hade intagit en mera fristående
ställning i förhållande till riksbanken.

Det är dessa skäl som föranlett mig att
avge en blank reservation. Jag kan här
deklarera, att jag ur anförda synpunkter
inte har möjlighet att rösta med utskotts -

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Ang. ändrad

majoritetens förslag, då jag anser att här
uppstår förhållanden som man bort ge
sig tid att närmare överväga. Man borde
ha övervägt dels besvärsinstitutets utformning
och dels avvaktat den sittande
utredningens förslag till ny lagstiftning
rörande valutaregleringen. Jag har
inte kunnat undgå att för kammaren tillkännage
mina betänkligheter, som ingalunda
är nya, ty jag har alltid hyst ett
starkt intresse för att slå vakt om det enskilda
intresset gentemot den dominans
och den godtycklighet som kan komma
att uppstå vid tillämpningen av ett administrativt
rättsförfarande.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! För något år sedan fördes
i denna kammare en interpellationsdebatt
i anledning av ett besvärsärende
rörande valutatilldelning, som behandlats
av Kungl. Maj:t. Jag har ett bestämt
minne av att jag vid det tillfället
deklarerade, att utvecklingen numera
gått dithän, att valutafrågorna — tilldelning
och köp av valuta, beslut om
utförsel av valutor o. s. v. — inte får
betraktas såom krisföreteelser av snabbt
övergående natur.

Den valutalag vi har för närvarande,
som har givit myndigheterna möjlighet
att styra valutafrågorna i överensstämmelse
med riksbankens och Kungl.
Maj ;ts intentioner, är en typisk kristidsprodukt,
vilket framgår redan av ingressen
till lagen. Jag tillät mig i den nyssnämnda
interpellationsdebatten säga
med åberopande av vissa uttalanden,
bl. a. av den schweiziske riksbankschefen,
att tidsutvecklingen onekligen går
dithän, att dessa frågor med den centrala
betydelse de har för penningpolitik
och ekonomisk politik i ett land, måste
regleras efter mera permanenta utgångspunkter.
Till den ändan kom också den
utredning till stånd, som har till uppdrag
att se över den nuvarande valutalagstiftningen.

Herr Ewerlöf för det resonemanget,
att om finansministern för ett år sedan
hade uppfattningen att man borde skjuta
på själva organisationsfrågan med

handläggning av valutaregleringsärenden

hänsyn till att frågan om hur en ny valutalag
materiellt bör se ut ännu inte är
färdigutredd, stod detta ståndpunktstagande
i motsättning till vad vi nu diskuterar,
nämligen Kungl. Maj:ts förslag
till organisationsförändring trots att
själva det nya lagstiftningsförslaget inte
är klart. Det kan naturligtvis tyckas vara
en inadvertens, men jag vill förklara
det helt enkelt med att när denna fråga
för något år sedan aktualiserades för
mig, tänkte jag vid hastigt påseende ungefär
som herr Ewerlöf tänker i dag,
att organisationsfrågan och lagens materiella
utformning har ett ofrånkomligt
sammanhang. När jag emellertid mera i
lugn och ro har fått överväga det här,
har jag kommit till den ståndpunkten,
att organisationsfrågan kan lösas oberoende
av lagens materiella utformning.

Vad är det egentligen vi behöver justera
i den nu gällande, krisbetonade lagen?
Det är bl. a. ingressen, kriteriet
för lagens bestånd, som herr Werner
uttryckte det, där det står om krig eller
av krig föranledda utomordentliga förhållanden.
Det stämmer inte med dagens
läge, och bara där har vi ju en lagmässig
dualism. I övrigt behövs en del smärre
justeringar, som dock inte i något
avseende tangerar, föregriper eller ingriper
i själva organisationsfrågan. Denna
min ståndpunkt är ytterligare konfirmerad
och verifierad av utredningsmannen,
regeringsrådet öhman, som efter
att ha funderat på dessa frågor något
halvår har meddelat, att han för sin
del inte såg något hinder från juridiska
utgångspunkter att skilja dessa båda saker
och att han därför fann sig föranlåten
att avlämna ett delförslag i själva
organisationsfrågan, trots att han fortsätter
att överväga hur lagens materiella
innehåll skall se ut. Detta är den enkla
förklaringen till att regeringen här
presenterat ett förslag i organisationsfrågan,
trots att hela arbetet på lagkomplexet
icke är slutfört.

Så kan man fråga: Är det så nödvändigt
att avlämna det lagförslaget? Var
det så brått, att man behövde överlämna
det redan i år?

Det framgår av propositionen att av

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ang. ändrad handläggning av valutaregleringsärenden

ett tjugufemtal besvärsärenden, som aktualiserats
under den tid valutalagen
haft sin tillämpning, bär Kung], Maj:t
i två eller tre fall ändrat på valutakontorets
ståndpunktstagande. Det är inte
så många fall men doek en viss procent,
där Kungl. Maj :t har funnit sig föranlåten
att ändra på valutakontorets beslut.
\arje
som har förts upp till Kungl. Maj:t, har
föranlåtit ett annat ståndpunktstagande
har man stått inför denna otrevliga situation,
att kompetensfrågan icke har
varit klar. Man har inte haft någon absolut
garanti för att riksbanken skulle
komma att acceptera Kungl. Maj:ts utslag
i besvärsärendet. Det har inte blivit
några mera demonstrativa konflikter
mellan Kungl. Maj:t och riksbanken på
den punkten, men att det har förekommit
diskussioner, som har kunnat utmynna
i aktuella konflikter, behöver kammarens
ledamöter icke tvivla på. Riksbanken
är ett riksdagens eget verk och
skall icke underställas Kungl. Majrts votum
i något avseende; valutakontrollen
är en integrerande del i penningpolitiken,
som grundlagsenligt och grundlagsmässigt
ligger hos riksbanken. Det är en
olycklig situation att ha ett besvärsinstitnt,
vars utslag på konstitutionella
grunder kan ifrågasättas. Att det inte
bär blivit någon öppen konflikt mellan
riksbanken och regeringen betyder inte
att man i fortsättningen bör acceptera
ett förhållande, där en sådan konflikt
ändå kan ligga latent. Med den principiella
uppfattning som jag redan för
över ett år sedan deklarerade, att valutakontrollen
är en riksbankens angelägenhet,
är det sålunda riktigt att man
snarast möjligt städar upp på detta område
och ser till att riksbanken är sista
instans i tvister mellan de enskilda medborgarna
och myndigheterna om en valutafråga.

Jag bär litet svårt att förstå herr Werners
synpunkter, när han uttalar sina betänkligheter
över att man inte för upp
en fråga i vanlig besvärsordning till
Kungl. Maj :t när det gäller en enskild
medborgares rätt och intresse, som han
uttryckte det. Kompetensfördelningen

mellan Kungl. Maj:t och riksbanken är
en gång för alla klar. Riksbankens beslut
ingriper ju i rätts- och intressefrågor
för de enskilda medborgarna på många
olika områden, som vi allesamman har
accepterat. Varför skall vi behöva vara
tveksamma på det här relativt lilla området?
Vi har riksbanken som den ansvariga
för räntepolitiken, en fråga av
intressebetonad karaktär, som ju griper
in på ett helt annat sätt i medborgarnas
ekonomiska förhållanden; vi har riksbanken
såsom sista instans när det gäller
obligationslån, i emissionspolitiken,
vilket allt är frågor som rör betydande
värden för enskilda medborgare och
korporationer av dem, städer och kommuner,
industriföretag och andra. Det
accepterar vi såsom någonting alldeles
naturligt, men så för vi in något slags
rättsresonemang om att man på den här
specifika punkten, när det gäller en valutakontroll,
på något sätt inte skulle
kunna resonera efter samma principiella
utgångspunkter, utan där skulle medborgarnas
intresse och rätt vara av en annan
dignitet, av en annan karaktär.

Jag förstår inte herr Werners svnpunkter
på det området, och jag vill,
herr talman, med detta inlägg för det
första förklara vad jag tyckte i herr
Ewerlöfs anförande behövde en förklaring,
nämligen att det inte råder någon
dualism mellan finansministerns uppfattning
i fjol och i år. Jag har haft tid
på mig, och jag understöds av utredningsmannen
i detta avseende, att man
kan frilägga organisationsfrågan ifrån
frågan om lagens materiella utformning.
Jag har för det andra velat erinra om att
riksbanken enligt gällande författning
har sin suveränitet på vissa områden och
att det inte går att bryta ut valutakontrollen,
detta för riksbankens verksamhet
så viktiga område.

Herr WERNER (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag har med mitt anförande
velat framhålla, att det här rör sig
om enskilda intressen av utomordentligt
stor betydelse och räckvidd. Det är alltid
oroande om man på ett eller annat sätt

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Ang. ändrad

i samma organ förenar beslutmässigheten
och övervakningen eller den slutliga
prövningen av rättsinnehållet i samma
beslut.

Det kan, såsom finansministern framhöll,
anföras principiella konstitutionella
betänkligheter mot att förlägga detta besvärsinstitut
till Kungl. Maj :t, men hur
viktigt är det inte att den enskilde medborgaren
har en möjlighet att underställa
rikets högsta myndighet prövningen av
beslut som ingriper i hans rätt och intressen!
Det är att märka att Kungl. Maj:t
dock har ett konstitutionellt ansvar,
som man ingalunda kan säga att riksbanken
har. Därigenom har det varit möjligt
att uppnå en kontroll över riksbankens
maktfullkomlighet, om jag så får
säga det, eller dess självständighet när
det gällt att slutligen avgöra frågor, som
på ett djupt ingripande sätt berör den
enskildes ekonomiska intressen.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först understryka
att vad valutalagen reglerar är möjligheter
till inskridanden mot enskilda,
som inte föreligger enligt vanlig lagstiftning.
Det är sålunda inte fråga om
uppgifter som tidigare tillkommit riksbanken,
utan det är fråga om nytillkomna
uppgifter som nu anförtrotts åt valutakontoret,
alltså uppgifter som riksbanken
inte skulle ha handhaft, om valutalagen
inte hade kommit till.

Nu gör man gällande att dessa uppgifter
ligger på gränsen till riksbankens
vanliga uppgifter med avseende på valutan.
Det må vara hänt att de kanske
ligger på gränsen, men man har dock
kunnat hålla denna gräns ganska bra under
alla dessa år som lagen bar tillämpats,
utan att det kunnat göras gällande
att detta medfört några bestämda olägenheter.

Finansministern var uppenbarligen i
fjol av samma uppfattning som jag. Han
uttalade då, att denna ändring borde anstå
till dess alt översynen över lagen var
verkställd i sin helhet. Men nu säger
finansministern att han haft möjlighet
att överväga detta i lugn och ro och kom -

handläggning av valutaregleringsärenden
mit till det resultatet, att det mycket väl
låter sig göra att genomföra denna omorganisation
för sig, sedan han bildat sig
en mening om vad lagen egentligen skall
ha för syfte. Lugn och ro har däremot
inte unnats oss här i kammaren. Vi behöver
också få tillfälle att överväga organisationsfrågan
i förhållande till denna
lags framtida befogenheter, varom vi
i dag ingenting vet.

Finansministern är naturligtvis inte
okunnig om att det här kan råda delade
meningar: å ena sidan vill man ha
den tillfälliga karaktären markerad, å
andra sidan finns det en viss strävan till
permanens i fråga om lagstiftningen.
Det är tydligen åt det sistnämnda hållet
som finansministern lutar. Han har kommit
till det resultatet att lagens första
paragraf, hur den än kommer att se ut,
kommer att ge uttryck för en viss permanens.
Från den utgångspunkten tycker
han, att denna organisation är bra.
Men vi, som inte haft tillfälle att ännu
ta någon bestämd ställning och närmast
önskar och strävar efter att det icke skall
bli fråga om någon permanens, måste se
på detta organisationsproblem på ett annat
sätt än vad finansministern gör.

I vilket fall som helst ber jag att ännu
en gång få understryka, att inget
skäl kunnat åberopas för den brådska
som bar kommit till synes då det gäller
att här genomföra detta delförslag och
att vi i alla fall i kammaren inte vet vad
vi beslutar om, eftersom vi inte vet hur
lagen slutligen kommer att se ut.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Werner har närmast
motiverat sin tveksamhet med att
man här skulle få i sak samma organ
som behandlar ärendena i första instans
och som sedan fungerar som besvärsinstans.
Jag medger att den frågan var en
av de mera komplicerade, men jag tror
att såsom förslaget här har presenterats
är det iindock en ganska plausibel lösning
som föreslås.

I denna sjumannastyrelse, som fungerar
såsom besvärsinstans, sitter vice
riksbankschefen, en riksbanksdirektör

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ang. ändrad handläggning av valutaregleringsärenden

och en riksbanksfullmäktig. Men denne
riksbanksfullmäktige, som fungerar i besvärsinstansen,
får icke sitta med i den
första instansen, när ärendet i fråga behandlas.
Vidare införs här ett inslag från
det ekonomiska och merkantila livet,
som i första hand kan tänkas bli intresserat.
En av representanterna skall företräda
de allmänna intressena, en valutabankerna,
och två representanter
skall ha erfarenheter från det enskilda
näringslivet. Vi har således försökt konstruera
en besvärsinstans med en ganska
bred och allsidig kännedom om de förhållanden
som är värdefulla att känna
till när sådana här ärenden skall avgöras.

Sedan kan jag inte finna någon saklig
motivering för herr Werners invändning,
att om man lägger besvärsärendena
hos Kungl. Maj:t så bär ju ändå regeringen
sitt konstitutionella ansvar.
Samma situation föreligger för riksbanken.
Riksbanken har sitt konstitutionella
ansvar gentemot riksdagens eget bankoutskott.
I det avseendet finner jag
alltså inte något bärande skäl för herr
Werners invändning.

Jag vill till herr Ewerlöf bara säga,
att det förslag, som presenterades för
mig från riksbanken för något år sedan,
var ett annat förslag än det på vilket
propositionen bygger. Man hade där
gjort en utredning om organisationsfrågan.
Denna utredning utmynnade icke i
samma besvärsordning som jag här beskrivit
och som nu presenteras riksdagen
genom regeringens förslag. När vi
bedömde riksbankens förslag och remissvaren
i anledning därav, kom vi
fram till att det var riktigt att göra ytterligare
en översyn över det hela och i
samband därmed också en översyn över
lagen. En högt kunnig och skicklig jurist
sattes att utföra denna uppgift. Han
kom fram till, som jag tillät mig säga,
att man kunde se dessa båda frågor fristående
från varandra. Det kom vi också
fram till, när vi fick överväga det i
lugn och ro. Dessutom är det, som sagt,
en viss skillnad på detta förslag och det
förslag som riksbanken presenterade för
något år sedan.

Sedan är det klart att i bakgrunden
kan ligga skiljaktiga bedömningar hos
herr Ewerlöf och hos mig. Om jag fattade
herr Ewerlöf rätt så tror han, och
är fortfarande fast förhoppningsfull i
sin tro, att valutakontrollen skall kunna
vara en tillfällig företeelse. Jag å min
sida är av den rätt bestämda uppfattningen,
att såsom hela samhällsutvecklingen
och tidsutvecklingen är, så kommer
valutakontrollen att bli något av en
permanent företeelse i vårt samhällsliv,
och det är från den utgångspunkten som
jag har skrivit min proposition. När vi
har skilda utgångspunkter, är det helt
naturligt att vi också kan dra skilda
slutsatser i organisationsfrågan.

Herr WERNER (bf) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern måste
ha sagt fel, då han gjorde gällande att
regeringen genom denna proposition
skapat en besvärsinstans genom den föreslagna
sammansättningen av valutastyrelsen.
Det är väl ändå så att valutastyrelsen
är ett beslutande organ i första
instans och att besvärsinstansen är bankofullmäktige,
dit valutastyrelsens beslut
går för slutlig prövning. Tillåt mig säga,
herr talman, att jag skulle faktiskt ha
föredragit om förhållandet varit alldeles
tvärt om, alltså att bankofullmäktige
i en sektion inom sig haft att i första
instans behandla ärendena och att besvärsinstansen
sedan varit valutastyrelsen,
med dess föreslagna sammansättning.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill omedelbart korrigera
mig själv. Herr Werner har rätt
i det avseendet, att valutastyrelsen är
första instans och bankofullmäktige sista
instans, men eftersom det är de få
ärendena som blir besvärsärenden och
de många ärendena som avgöres i första
instans, har vi velat föra in ett brett
underlag för bedömningen där.

Herr DE GEER (fp):

Herr talman! Vi har i allmänhet i
riksdagens slutskede följt den praxis, att

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

vi kopplat ihop bankoutskottets viktigare
utlåtanden med skattedebatten. Nu
kommer dessa utlåtanden i tre olika
etapper. Först har vi bankoutskottets
utlåtande nr 21, sedan kommer bankoutskottets
utlåtande nr 22 längre ned på
listan, och på tisdag kommer skattedebatten.
Jag tror att riksdagens ledamöter
är ganska utledsna på ekonomiska debatter,
varför det hade varit önskvärt, att
man hade kopplat ihop alla dessa tre
frågor för samtidig behandling.

Nu kan man visserligen säga att bankoutskottets
utlåtande nr 21 närmast gäller
en tekniskt-administrativ fråga. Den
har dock även allmänpolitiska aspekter,
vilket bl. a. belyses av replikväxlingen
mellan finansministern och herr Ewerlöf.
Det råder olika meningar om huruvida
valutalagen skall ha någon längre
giltighet eller om den skall vara av tillfällig
natur. Jag vill begränsa mig till
att i detta sammanhang helt instämma
i vad herr Ewerlöf och även vad herr
Werner har sagt. Jag tycker nog att det
i sak inte är någon större skillnad mellan
herr Werners och herr Ewerlöfs
ståndpunkter, utan det är mera fråga om
nyanser.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen av herr Ewerlöf
m. fl.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att i avseende på det nu förevarande
utlåtandet yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels
ock, av herr Ewerlöf, att riksdagen skulle,
med godkännande av den av honom
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen,
antaga följande

Förslag

till

Lag om fortsatt giltighet av valutalagen
(len 22 juni 193!) (nr 350)

Härigenom, förordnas, att valutalagen
den 22 juni 1939, vilken jämlikt lag den
27 april 1956 (nr 149) gäller till och med
den 30 juni 1957, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1958.

Lagförslag om jordfästning m. m.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 21, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Ewerlöfs under
överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 45.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bankoutskottets memorial: nr

23, angående användande av riksbankens
vinst för år 1956; och

nr 24, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet hänvisade
ärenden.

Vad utskottet i dessa memorial hemställt
bifölls.

Lagförslag om jordfästning m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag.
om jordfästning m. in.

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Lagförslag om jordfästning m. m.

Genom en den 5 april 1957 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 171, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om jordfästning
in. m.

1 det av Kungl. Maj :t framlagda lagförslaget
voro 2 och 10 §§ av följande lydelse: 2

Avliden må gravsättas endast på kyrkogård
eller annan allmän begravningsplats,
som blivit för sådant ändamål behörigen
anordnad och invigd, eller på
enskild begravningsplats. Efter eldbegängelse
må dock med askan förfaras på
sätt Konungen bestämmer.

10 §

För jordfästning i annan ordning än
svenska kyrkans må kyrkorum som invigts
för svenska kyrkans gudstjänst
kunna upplåtas, om särskilda skäl därtill
äro.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen de

likalydande motionerna 1:515 av
herr Mannerskantz och 11:658 av herr
Staxäng m. fl.;

de likalydande motionerna 1:524 av
herr Arrhén m. fl. och 11:668 av herr
Nilsson i Bästekille m. fl.; samt

motionen II: 659 av herr Kilsmo.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen — med avslag å motionerna
1:524 och 11:668 samt 11:659
ävensom med förklaring att riksdagen
funnit viss ändring böra vidtagas i det
genom propositionen framlagda lagförslaget
— måtte för sin del antaga nämnda
förslag med den ändringen, att 10 §
erhölle följande lydelse:

För jordfästning i annan ordning än
svenska kyrkans må kyrkorum som in -

vigts för svenska kyrkans gudstjänst
upplåtas, om särskilda skäl därtill äro.

B) att motionerna 1:515 och 11:658
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av fru Boman
och fru Lidman-Frostenson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen — med avslag å motionen
II: 659 samt med bifall till motionerna
I: 524 och II: 668 ävensom med
förklaring att riksdagen funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget — måtte
för sin del antaga nämnda förslag med
de ändringarna att 2 och 10 §§ erhölle
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits;

B) att motionerna 1:515 och 11:658
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Enligt reservanternas förslag skulle
det i 2 § andra punkten i Kungl. Maj:ts
förslag upptagna stadgandet utgå. Reservanternas
förslag till lydelse av 10 § var
likalydande med det av utskottet framställda
förslaget.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Det gäller här frågor
som inte är så lätta att formulera sin
uppfattning om, saker som har med döden
att göra och som är svåra att precisera.
Det är närmast två spörsmål som
jag tänkt yttra mig om. Det ena berörs
i den av mig väckta motionen, och beträffande
den andra har avgivits en reservation
till utskottsutlåtandet.

Den första frågan gäller kyrkas upplåtande
för jordfästning. Även om man
går med på att praxis härvidlag bör vara
generös, så får man inte vara så generös
att det leder till att de människor,
som går i kyrkan och går där mycket,
känner sig sårade genom att det heliga
rum, som de är så vana att vistas i, användes
på ett sätt som för dem ter sig
otillbörligt. Man får inte glömma bort
den delen av människorna.

Torsdagen den 23 mai 1957

Nr 20

Nu säger utskottet att nuvarande praxis
allmänhet torde vara generös. Jag
tror man måste säga att det förhåller sig
så. I de fall, som är ganska få, då man
har nekat att upplåta kyrka för jordfästning
i annan ordning än kristen sådan,
har det funnits skäl därtill, som
för församlingen och prästerskapet har
varit självklara. Jag vill nu närmast,
herr talman, ansluta mig till den uppfattning
som kyrkomötet uttalade år
1951, nämligen att någon ändring inte
bör ske i den praxis som tidigare har
utbildats. Det är ju svårt att ur utskottsutlåtandet
läsa ut, om meningen är att
någon ändring bör göras i denna praxis,
eftersom det erkännes att praxis redan
förut torde vara generös, såsom det heter.
Men utskottet gör i alla fall den ändringen
i Kungl. Maj:ts förslag att ett
ord, »kunna», tas bort ur 10 §. Utskottet
säger på sid. 14 i mitten, att »den
språkliga utformningen av lagrummet
skulle dock enligt utskottets mening förbättras,
om uttryckssättet att vid särskilda
skäl kyrka ’må kunna upplåtas’
ändrades till att kyrka under samma förutsättning
’må upplåtas’». Utskottet föreslår
att lagtexten ändras i enlighet
därmed. Jag undrar, om det verkligen
bär bara gäller att förbättra den språkliga
utformningen. Är det inte så, att utskottet
avser att genom den nya formuleringen
antyda att det bör bli mer vanligt
att upplåta kyrka för det slags jordfästning
det här gäller? Vad man särskilt
reagerar emot från kyrkomötets
och svenska kyrkans församlingars sida
torde väl vara risken för att kyrkorummet
skall bli utsatt för förrättningar och
akter som helt och hållet bortser ifrån
den kristna uppfattningen om döden
och uppståndelsen och vid vilka det
alltså kan förekomma saker som visar,
att vederbörande inte skiljer människan
från de oskäliga djuren vid deras död,
och dylikt.

•lag vet inte vad det kan ha för betydelse,
herr talman, men jag tycker
ändå att det bör markeras att någon
ändring i den hittills tillämpade praxis,
som ju har sagts vara generös, inte är
önskvärd, ocli jag ber därför alt få yr 2

Första kammarens protokoll 1.957. Nr 20

Lagförslag om jordfästning ni. m.
ka bifall till Kungl. Maj:ts förslag i vad
det gäller 10 §.

Vid utskottsutlåtandet är fogad en reservation
av fru Boman och fru Lidman-Frostenson,
som önskar utesluta
den sista meningen i 2 §. Där står att
»efter eldbegängelse må dock med askan
förfaras på sätt Konungen bestämmer».
Reservanterna vänder sig emot att
man skall införa det nya sättet att behandla
avlidna människors kvarlevor,
som består i askans utspridande i naturen.
Jag sympatiserar med deras allmänna
uppfattning, när det säger att
»det uppgående i alltet, som det nya begravningsskickets
symbolspråk antyder,
står i betämd motsats till den kristna
uppståndelsetron». Jag undrar om det är
nödvändigt att införa detta moment för
så ytterst få fall, som det väl ändå kommer
att tillämpas på, när det kommer
att verka stötande på ofantligt många
människor.

Därutöver har man också talat om att
askan efter en eldbegängelse inte blir
så finfördelad; det har till och med talats
om att den måste krossas ytterligare
för att det inte skall finnas möjlighet
att gå och leta rätt på benbitar, som
man rent av skulle kunna identifiera.
Jag tycker det är rätt onödigt att föra in
detta moment i lagstiftningen. Min tro
är att det inte kommer att tillämpas
mycket, och — höll jag på att säga —
i den mån det skulle komma att tillämpas
i alltför stor utsträckning är det
ändå värre.

Med hänsyn till att man inte bör gripa
till en sådan ändring onödigtvis, såsom
här synes vara fallet, ber jag nu,
herr talman — utöver mitt förut ställda
yrkande — att få yrka bifall till den
reservation, som är framställd av fru
Boman och fru I.idman-Frostenson.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Den ståndpunkt som
herr Mannerskantz intar till det föreliggande
förslaget beträffande användning
av kyrkorummet vid jordfästning kan
betecknas som restriktiv. Kungl. Maj:ts
och utskottets förslag bör ju, som han

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Lagförslag om jordfästning m. m.
också har sagt, betecknas som generöst.
Jag tror nog det i stort sett är riktigt,
att tillämpningen hittills i detta avseende
har varit generös. Jag anser också,
att detta står i god överensstämmelse
med den utveckling, som ägt rum inom
kyrkovärlden över huvud taget.

Vi har väl oss alla bekant, att det tidigare
har funnits vissa motsättningar
inom de olika kyrkogrupperna: frikyrkoförsamlingar,
statskyrka o. s. v. Dessa
har utjämnats i väsentlig grad, och
utjämnats på ett sådant sätt, att vad gäller
dessa skulle det nu te sig mycket underligt,
därest man inte finge använda
sig av kyrkorummet i en statskyrka för
exempelvis frikyrklig begravning. I det
avseendet tror jag nog, att man numera
även från prästerligt håll, måhända med
något enstaka undantag, är ganska generös.

Jag förmodar att det inte var detta,
som herr Mannerskantz särskilt syftade
på. Vad han syftade på var väl de fall,
där man utför jordfästning i annan ordning,
d. v. s. rent borgerlig jordfästning
utan kristligt inslag, och att det vid sådana
tillfällen skulle kunna förekomma
något som kan verka stötande.

På den punkten finns det direkt motsatta
.ståndpunkter. Det har uttalats inom
utskottet, och det föreligger också en
motion i det fallet, att denna bestämmelse
skulle vara fullkomligt fri, så att
några särskilda skäl inte skulle behöva
angivas. Man skulle följa den grundläggande
allmänna grundsatsen, att man tar
hänsyn till den avlidnes vilja i fråga om
jordfästningen.

Den motsatta uppfattningen går ut på
att man vill införa ytterligare begränsningar
härvidlag. Har jag förstått den
uppfattningen rätt, grundar den sig på
det skälet, att man har en viss oro för
att det skulle kunna förekomma sådant,
som vore anstötligt för församlingen
över huvud taget. Jag förstår denna oro
och delar fullkomligt den meningen, att
det inte bör få förekomma sådant, som
är stötande för den församling, i vars
kyrka jordfästningen äger rum. Nu menar
jag emellertid, att även med den
formulering, som nu är given och som

väl kan betraktas som generös, finns det
en säkerhetsbestämmelse i 5 §, där det
heter: »Vid jordfästning och gravsättning
må intet förekomma som strider
mot förrättningens lielgd och allvarliga
innebörd.» Denna paragraf är allmänt
gällande för hela denna lagstiftning.
Följaktligen behöver man enligt min mening
inte befara, att det skall förekomma
några otillbörliga uppträden vid en
begravning i kyrkan.

Jag tror också att man kan förlita sig
på att de personer, som begär att få hålla
en jordfästning i kyrkan, har så pass
stor respekt för kyrkorummet och dess
lielgd, att de säkerligen icke kommer att
uppträda på ett störande sätt; om de hade
en annan avsikt, skulle de ganska säkert
inte begära att få använda kyrkan.

Denna bestämmelse har diskuterats
mycket. Den var annorlunda utformad
tidigare och blev föremål för mycket
långvarig överläggning i det särskilda
utskott, som behandlade dissenterlagstiftningen.
Man kom där fram till den
formulering, som för närvarande gäller
och som sålunda är ett slags kompromiss.
Jag för min del anser att riksdagen,
som godkänt den hittills gällande
formuleringen, har fattat den som en
generös bestämmelse, och det måste
komma att te sig mycket egendomligt,
om vi nu skulle frångå den och söka få
fram en mera restriktiv anda över detta.

Beträffande de särskilda skälen har
man tidigare haft en formulering, som
avsett att få fram vad som åsyftas; man
har talat om väderleken, om avstånd
från andra lokaler o. s. v. Nu har departementschefen
gått en annan väg och
bl. a. uttalat, att upplåtande av kyrka
bör ske i en generös anda och att kyrka
i allmänhet bör upplåtas för efterlevande,
som av särskilda skäl önskar fira
den dödes minne på ett värdigt och allvarligt
sätt vid en högtid i kyrkan, även
om de ej därvid önskar följa den kyrkliga
jordfästningsritualen. Detta är således
en något annan motivering än den
tidigare beträffande de särskilda skälen,
och den borde väl egentligen ha föranlett
en något ändrad formulering i lagen,
som hade positivt uttryckt en öns -

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

kan och i stället för orden »om särskilda
skäl därtill äro» innehållit orden »om
ej särskilda skäl däremot äro». Nåväl,
därmed må förhålla sig hur som helst
— huvudsumman är att den allmänna
tankegången visar, att man har en generös
inställning.

Vad sedan beträffar ordet »kunna»
är väl den frågan egentligen av språklig
art. Uttrycket »må kunna» är kanske
något av en tavtologi, men det kan möjligen
också tänkas, att något litet mer
av välvilja skulle kunna utläsas ur det.
Jag tror dock inte att det är någon större
anledning att fästa sig vid denna sak.

Frågan om hur man skall förfara med
den dödes aska berördes sist och har
även tagits upp i reservationen. Herr
Mannerskantz menade, att man inte skulle
införa några bestämmelser därvidlag
utan följa den gamla ordningen. Någon
ändring har egentligen inte heller skett,
utan i de fall, där vederbörande vill att
askan strös ut, skall tillstånd begäras av
Kungl. Maj:t. Det kan inte vara riktigt
att lämna detta förfarande utan någon
närmare tillsyn. Det är tänkbart att sådana
former annars kan komma i tillämpning,
som inte bara är stötande för den
kristna etiken utan kanske också stötande
för allmänheten och inte ens ur
hälsosynpunkt riktiga.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Olyckligtvis är jag den
ende prästen i kammaren, och jag nödgas
dessutom konstatera det lika olyckliga
förhållandet, att jag på intet sätt
tror mig representera vare sig kyrkan
eller dess prästerskap, när jag tar till
orda i denna fråga, .lag anser inte heller
att den har någon sådan betydelse att
den skulle motivera, att man så här i
riksdagens sista timme upptar förstakammarledamöternas
tid med en stor
debatt om den. Det föreliggande förslaget
avviker knappast i särskild grad från
redan gällande bestämmelser —■ det avgörande
blir praxis, såsom departementschefen
har sagt, när det gäller att be -

Lagförslag om jordfästning m. m.
döma lagens beskaffenhet; det är ju så
i andra fall, men i synnerhet är det så
i detta fall.

Jag har många års praktisk prästerlig
erfarenhet av denna lag, och jag måste
för min del säga, att dess tolkning aldrig
vållat mig några svårigheter. Det är mycket
sällan det förekommer, att man begär
att kyrka skall upplåtas för vare sig
frikyrklig eller s. k. borgerlig jordfästning.
Det händer mycket oftare, att man
begär att få kyrkan upplåten för en
konsert med ett program, som man kan
ställa sig litet tveksam till. Här och var
har det ju också förekommit gruff mellan
präster och begravningsgäster, huruvida
man skall få föra med sig fanor och
standar in i kyrkan och ställa dem vid
katafalken eller där jordfästningen skall
förrättas. Men om vi tar reda på alla
fall, där det rått osämja beträffande kyrkas
användande vid begravningar, skall
vi finna att de är mycket sällsynta, och
att de blivit alltmera sällsynta med tiden.

Det har, såsom herr Lindblom sade, på
detta område skett en utveckling därhän,
att både präster och prästernas församlingsbor
har funnit varandra på ett högst
förträffligt sätt. Tvångslagar har nu cn
gång aldrig förmågan att samla sympatier,
utan det är just det, som utskottet
och Kungl. Maj:t benämnt som generositet,
som bär är det viktigaste. Det har
man känt överallt. Det är ju ganska anmärkningsvärt,
att de sakkunniga, som
utrett denna fråga, till ordförande haft
en biskop, som förklarat sig vara överens
med dem, som anser att kyrka skulle få
upplåtas för även en borgerlig jordfästning,
om förhållandena gör det nödvändigt
att kyrkan härför tages i anspråk.

Jag föreställer mig därför, att herr
Mannerskantz icke behöver befara, att
det kommer att vålla några besvär, därest
denna enkla lagutvidgning träder i
kraft. Jag tror att det rent av kan vara
nyttigt för en och annan präst, att bestämmelserna
så att säga klarats upp,
så att han inte i samma utsträckning som
han kanske har gjort förut behöver sitta
och fundera över om han skall säga nej
eller ja. Här har Ju nu litet mera tydligt

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Lagförslag om jordfästning m. m.
utsagts, att den gode prästen skall vara
generös och låta bli att bråka om saker
och ting, som i själva verket inte är värda
att man stöter folk för pannan med
dem.

Vad jag menar vara det viktigaste är
inte denna lilla lagändring i sig själv,
utan det är vad Kungl. Maj:t och även
utskottet skrivit i sin motivering och
framför allt departementschefen vill
hänvisa till, då det gäller att tyda lagen
för dem som till äventyrs kan behöva
tyda den. Jag vill också särskilt understryka
vad utskottet här skrivit; det tycker
jag är det allra bästa som över huvud
taget kan till tolkning och vägledning sägas
om denna sak. Utskottet skriver:
»Det är emellertid enligt utskottets mening
självfallet, att om en sådan jordfästningsakt
äger rum i kyrka, intet får förekomma
som skulle strida mot förrättningsrummets
helgd och därigenom för
församlingen te sig stötande.»

Detta är själva grundregeln, som det
gäller att ha för ögonen, när man en
gång behöver tolka den lagändring, som
här föreligger. Det är under förutsättning,
att denna utskottets tolkning av
lagen också blir den som i själva verket
är lagen, som jag för min del mycket
gärna biträder utskottets förslag i denna
sak.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! I det anförande, som
herr Mannerskantz nyss höll, nämnde
han att man i detta sammanhang inte
borde handla så, att man på något sätt
stötte dem för huvudet som går i kyrkan
och framför allt inte dem som mycket
ofta går i kyrkan. Det skulle bli fallet
— om jag fattade honom rätt — därest
man tillämpade vad vi brukar kalla
en borgerlig begravning.

När man intar en sådan ståndpunkt,
som herr Mannerskantz här intog, och
betraktar en sådan sak som ett intrång,
tror jag att det finns anledning att erinra
om att protestanterna, när den protestantiska
läran infördes i vårt land,
av sina religiösa motståndare kallades
för kättare. De skulle näppeligen ha

fått en begravning i en katolsk kyrka.
Det var på den tiden, då en reformation

— man kanske kan säga en revolution

— ägde rum inom den kyrkliga världen.
Jag tror vi kan säga, att vi i synnerhet
under de senare årtiondena har på detta
område varit mitt uppe i en revolution,
som väl sannolikt kommer att så
småningom leda till en reformation. Jag
tycker att man då från kristligt håll
borde ta den hänsyn, som den kristna
uppfattningen bjuder, och följaktligen
inte ställa sig så avvisande i sådana här
sammanhang som herr Mannerskantz,
om jag tolkar honom rätt, anser att
man borde göra.

Merr Mannerskantz fällde i sitt anförande
ett yttrande, som var anledningen
till att jag begärde ordet i denna sak.
Han uttalade sig på ett sådant sätt, att
man fick den uppfattningen, att den
som begrovs enligt en kristen begravningsritual,
begrovs som en människa,
medan den, som begrovs enligt borgerlig
ritual, närmast var att jämföra med
ett djur. Det där skar litet i mig, ty det
finns dock oerhört många människor
som inte är kristna men som ändå är
djupt religiösa. Jag tänker inte bara på
dem, som är religiösa utan att tillhöra
någon som helst sekt eller något liknande
samfund, utan också på att det finns
religiösa samfund utanför kristenheten,
vilkas medlemmar inte begraves enligt
kristen ritual. Jag menar att enbart begravning
enligt kristen ritual inte kan
konstituera skillnaden mellan djur och
människor.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! När herr Mannerskantz
säger att vi bör ta största hänsyn till
de människor som går i kyrkan, skulle
jag vilja genmäla att när utskottet här
har visat ganska stor generositet så har
utskottet förutsatt, att kyrkan och dess
män liksom de vilka ofta besöker kyrkan,
skulle visa den kristliga fördragsainhet
mot oliktänkande som man har
rätt att vänta sig finna hos dessa människor.

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

När herr Mannerskantz sedan påpekar
att i de fall, då upplåtelse av kyrka
har vägrats, detta har skett av alldeles
självklara skäl, vill jag fråga :Vad är självklara
skäl? Det måste vara en omdömesfråga.
Jag vet att i den landsända, som
jag härstammar från, skulle det vara
alldeles omöjligt att ta kyrkan i anspråk
för t. ex. en frälsningsarmébegravning.

Jag skulle sedan vilja säga några ord
om reservationen i vad den gäller möjligheten
att förfara med askan så som
den avlidne har önskat. Jag håller med
herr Mannerskantz om att aktning inför
döden är något som vi alla känner.
Därför beklagar jag att reservanterna
här har funnit sig kunna tala om en modesak.
Jag tycker att det är att helt profanera
det som vi alla känner som något
av den känsla av högtid vi alla känner
inför livets slut. Jag beklagar djupt
att reservanterna här har velat komma
med ett sådant yttrande. Jag skulle också
vilja säga, att det aldrig kan bli fråga
om en modesak, eftersom ju Konungen
skall ge sitt särskilda tillstånd varje
gång någon har begärt att det skall förfaras
med askan såsom föreslagits.

Jag skall inte, herr talman, ytterligare
förlänga debatten — det vore mycket att
säga i denna fråga — utan jag ber att
med dessa enkla ord få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag ber bara att få säga
till min gamle vän Nils Elowsson, att han
inte bör vara så angelägen att använda
mina formuleringar — det gör jag själv.
Han har tydligen inte heller läst historia
ordentligt, eftersom han jämför de
personer, som jag talat om här med vad
katolikerna kallar kättare. Jag har inte
vänt mig emot att kyrkan får upplåtas
för jordfästning av kättare, utan det iir
när det gäller begravning av sådana som
inte ens är kättare — jag hoppas alt
herr Elowsson uppfattar att så är meningen
— och inte tillhör svenska kyrkan
och som närmast kan kallas hedningar.
De, som går mycket i kyrkan,

Lagförslag om jordfästning m. m.
kan känna sig stötta av att kyrkan upplåtes
för sådana ändamål.

Herr Lindblom sade att det inte skulle
bli någon påföljd, om kyrkan upplåtes
för de begravningar det här gäller, även
om det skulle vara otillbörligt. Med anledning
därav vill jag säga att det inte
blir någon annan påföljd än att man
en annan gång då motsvarande tillstånd
begärs, visar litet större restriktivitet.

Herr Elowsson blandade sedan ihop
begreppen begravning enligt kristen ritual
och annan begravning — jag tycker
inte jag var så otydlig i min formulering.
Jag nämnde sådana begravningar, som
inte alls har någon anknytning till den
kristna uppfattningen om döden och
uppståndelsen men däremot tycker jag
inte att det är så mycket att fästa sig vid,
om jordfästningen sker enligt en annan
ritual än den som är upptagen i den
svenska kyrkans handbok. Om en människa
begravs utan att det på minsta sätt
antydes att det kan finnas ett liv efter
detta, ligger det hela på ett annat plan.
Herr Elowsson ville göra gällande att
det då var fråga om en kristen begravning,
men jag tror inte att en sådan
jordfästning kan omfattas av terminologien
»kristen».

Jag vill vidare framhålla, att om
Ivungl. Maj :t får befogenhet att bestämma,
hur det skall ske med den avlidnes
aska, framgår det att länsstyrelsen skulle
kunna få dispens att förordna om detta.
Det skulle helt enkelt betyda att en
människas kvarlevor med stöd av dispens
från vederbörande länsstyrelse får
till exempel spridas ut på ens egen kyrkogård.
Jag undrar, om det är lämpligt
att så kan ske? Det iir kanske en annan
sak, om askan strös ut i havet. Men
vem skall bestämma på vilken kyrkogård
askan skall spridas? Om det finns
en människa i min hemförsamling, som
yrkar på att hans aska skall spridas ut
på kyrkogården där, är jag säker på att
de medlemmar i församlingen, som iir
aktiva, betackar sig att Kungl. Maj:t eller
länsstyrelsen ger tillstånd till att
på deras kyrkogård sprida ut aska. Det
iir sådana reaktioner som man inte bör
glömma bort.

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ang. ändring i strafflagen

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr förste vice talmannen, att med
anledning av de därunder förekomna
yrkandena propositioner komme att
framställas först särskilt angående 2 § i
Kungl. Maj ds av utskottets i förevarande
utlåtande behandlade lagförslag, vidare
särskilt beträffande utskottets förslag till
lydelse av 10 § i samma lagförslag och
slutligen särskilt rörande utskottets i utlåtandet
gjorda hemställan.

I fråga om 2 § i det av utskottet behandlade
lagförslaget, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att densamma skulle godkännas, dels
ock att nämnda paragraf skulle godkännas
med den ändrade lydelse, som förordats
i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet
med dessa båda yrkanden; och
förklarades propositionen på paragrafens
godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter gjordes propositioner, först
på godkännande av 10 § i det av Kungl.
Maj:t framlagda lagförslaget med den
ändrade lydelse utskottet förordat samt
vidare därpå att nämnda paragraf skulle
godkännas att lyda så, som Kungl. Maj:t
föreslagit; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i vad den ej besvarats
genom kammarens föregående beslut.

Ang. ändring i strafflagen

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i strafflagen, m. m.

Genom en den 29 mars 1957 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 170, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i strafflagen;

2) lag angående ändrad lydelse av 8 §
1 mom. lagen den 17 oktober 1900 (nr
82 s. 1) om straffregister.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att förevarande proposition, nr 170, måtte
av riksdagen bifallas.

Herr BRANTING (s):

Herr talman! Trots att här inte föreligger
någon reservation, vill jag fästa
uppmärksamheten på en särskild punkt.

I en viss punkt av det nu föreliggande
lagförslaget tillerkännes Kungl. Maj:t
en ganska anmärkningsvärd befogenhet,
som nog förtjänar ett visst beaktande,
nämligen att förordna om åtal — efter
svensk lag inför svensk domstol —
mot utlänning, som här i riket vistas,
för brott som han begått utomlands,
utan att detta brott på något sätt tangerat
svenska intressen, varit riktat mot
Sverige eller svensk man. Den enda fordran,
som ställs på detta brott, är helt
enkelt att det enligt svensk lag kan åsamka
vederbörande straffarbete. Det är en
helt ny princip som här introduceras
och som onekligen verkar främmande
för dem, som varit vana att betrakta
dessa ting enligt hittills gällande lag,
nämligen att utländska förbrytare utvisas
från riket eller skickas i väg till det
land, där de begått sina brott, om vederbörande
land så begär.

Nu förhåller det sig på det sättet, att
lagändringen på denna speciella punkt
— det gäller ett tillägg till första kapitlet
2 §, strafflagen — nära sammanhänger
med ett lagförslag som nyss har
blivit uppskjutet till höstriksdagen, nämligen
ny lag om utlämning av förbrytare.
Jag vill, herr talman, därför inte här
vidare utveckla mina synpunkter i denna
fråga, utan ber också att få uppskjuta
mina reflexioner till höstriksdagen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Torsdagen den 23 mai 1957

Nr 20

Ang. ändring i allmänna ransoneringslagen
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § allmänna ransoneringslagen
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 5 april 1957 dagtecknad
proposition, nr 167, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § allmänna
ransoneringslagen den 26 maj
1954 (nr 280);

2) lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 15 juni 1939 (nr 254) om skyldighet
för kommun att fullgöra vissa av
krig m. m. föranledda arbetsuppgifter;

3) lag angående ändring i lagen den
22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa

fall mot överlåtelse eller upplåtelse av
fartyg m. m.; samt

4) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen
den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa
bestämmelser om fraktfart med svenska
fartyg.

I propositionen hade under hänvisning
till erfarenheterna från Suezkrisen föreslagits
sådan ändring i allmänna ransoneringslagen,
att Kungl. Maj :t — som för
närvarande i fredstid kunde sätta lagens
bestämmelser i tillämpning endast med
riksdagens i förväg lämnade samtycke
— i brådskande fall skulle i fredstid kunna
införa ransonering och andra regleringar
enligt 2 § sagda lag utan att begära
riksdagens godkännande förrän efteråt.

Vidare hade föreslagits vissa moderniseringar
av formerna för förordnande
om tillämpning av de tre andra nyssnämnda
beredskapslagarna.

I förslaget till lag om ändrad lydelse
av 1 § allmänna ransoneringslagen var
1 § tredje stycket så lydande:

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

Har till följd av krig, vari riket befunnit
sig, eller krig mellan främmande
makter eller annan utom riket inträffad
utomordentlig händelse uppkommit
knapphet eller betydande fara för knapphet
inom riket på förnödenhet, som erfordras
för krigsbruk eller för ekonomisk
försvarsberedskap eller som eljest
är av vikt för befolkningen eller produktionen,
äger Konungen med riksdagens
samtycke förordna, att vad i 2—5 §§
stadgas, helt eller delvis, skall under viss
tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning.
Såvitt angår 2 § må Konungen utan
samtycke av riksdagen meddela förordnande
som nu sagts, om riksdagens beslut
ej kan utan synnerlig olägenhet avvaktas.
Sådant förordnande skall inom
eu månad eller, om riksdagssession ej
yågär, inom eu månad från början av
nästkommande session underställas riksdagen.
Vad i andra stycket sägs om påföljden,
därest underställning ej sker eller
riksdagen ej inom två månader gillar
förordnandet, skall tiga motsvarande tilllämpning
i fält som nu avses.

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ang. ändring i allmänna ransoneringslagen m. m.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen nr
522 i första kammaren av fru Gärde Widemar
in. fl. samt nr 666 i andra kammaren
av herr Kollberg m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen skulle

1) avslå den i propositionen föreslagna
ändringen i allmänna ransoneringslagen
samt

2) vidtaga de ändringar i övriga författningsförslag,
som bleve en följd av
detta yrkande.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen, med avslag å motionerna I:
522 och II: 666, måtte bifalla förevarande
proposition, nr 167.

Reservation hade avgivits av herrar
Sunne, Mannerskantz, Aastrup och Jacobsson
i Tobo, fröken IJöjer samt herr
Lothigius, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen —
med bifall till motionerna I: 522 och II:
666 — måtte

1. avslå det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändrad lydelse av
1 § allmänna ransoneringslagen den 26
maj 1954 (nr 280);

2. med förklaring, att riksdagen funnit
viss ändring böra vidtagas i det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 15 juni 1939 (nr 254) om skyldighet
för kommun att fullgöra vissa av
krig m. m. föranledda arbetsuppgifter,
antaga förslaget med den ändringen, att
nämnda paragraf erhölle den avfattning,
reservationen visade;

3. med förklaring, att riksdagen funnit
viss ändring böra vidtagas i det genom
propositionen framlagda förslaget till lag
angående ändring i lagen den 22 juni
1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot
överlåtelse eller upplåtelse av fartyg
m. m., antaga förslaget med den ändring -

en, att 1 § erhölle den lydelse, som i reservationen
angivits;

4. med förklaring, att riksdagen funnit
viss ändring böra vidtagas i det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen
den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser
om fraktfart med svenska
fartyg, antaga förslaget med den ändringen,
att nämnda paragraf erhölle den
avfattning, reservationen visade.

De av reservanterna förordade ändringarna
i de under 2—4 omförmälda
beredskapslagarna inneburo, att för tilllämpningen
av förevarande lagar under
fredstid skulle krävas, att riksdagen dessförinnan
lämnat sitt samtycke därtill.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Några av kammarens ledamöter
kommer nog ihåg den debatt
som för tre år sedan fördes här i kammaren
rörande de nya ransonerings- och
förfogandelagarna. Både dåvarande handelsministern
Ericsson och andra lagutskottets
dåvarande ordförande, herr
Norman, underströk — eftersom betänksamma
röster höjts när det gällde en beredskapslagstiftning
som kunde tillämpas
i fredstid — vad 1954 års andra lagutskott
i sitt utförliga utlåtande uttryckligen
betonade, nämligen att regeringen
inte ägde utnyttja någon fullmakt, förrän
riksdagen lämnat sitt samtycke. Jag
vill också erinra kammaren om professor
Herlitz’ intressanta inlägg i denna
debatt om sambandet mellan denna lagstiftning
och i § 89 regeringsformen.

I dag är riksdagen på väg att lämna
ifrån sig den medbestämmanderätt i fråga
om för näringslivet så djupt ingripande
åtgärder som handelsförbud, handelsreglering
och användningsreglering
under fredstid, som alla år 1954 ville
skydda och bevara. Detta brott i kontinuiteten
i tankegångarna när det gäller
denna ömtåliga lagstiftning kan måhända
i någon mån återföras till personliga
skäl. En hel del av dem, som då
agerade, har lämnat arenan. Generaldirektör
Söderström, som var utredningsman
och vars förtrogenhet med kristids -

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Ang. ändring i allmänna ransoneringslagen m. m.

lagstiftningen ingen torde bestrida, har
lämnat statstjänsten i jordbruksnämnden.
Männen på departementsposterna
har också skiftat, och vi har inte längre
herrar Herlitz och Norman i vår krets.

Men även om dessa personförändringar
kan ha haft en viss betydelse, måste
man fråga sig, vilka andra icke tidigare beaktade
faktorer som skulle kunna ha tillkommit.
Propositionen åberopar erfarenheterna
från Suezkrisen i november förra
året. Jag har vid utskottsbehandlingen
försökt få dessa av propositionen omnämnda
olägenheter belysta, men har
inte kunnat få något klart besked på den
punkten. Om olägenheterna varit väsentliga,
borde detta enligt min mening kunna
verifieras, då det väl inte rör sig
om några större hemligheter.

Jag vill också erinra om att utredningsmannen
från år 1954, generaldirektör
Söderström, liksom socialministern
vid det tillfället —- herr Ericsson — och
utskottets dåvarande ordförande och övriga
utskottsledamöter inte var okunniga
om att vissa olägenheter var förbundna
med det föreslagna procedurförfarandet.
Man förutsåg dem, men trots detta ville
man inte släppa på riksdagens medbestämmanderätt.

Nu heter det i propositionen, att denna
rätt är enbart formell. Det anses, att
snabbehandlingen av novemberpropositionen
visade detta. Jag tror för min del
att det är en felsyn. Regeringen och riksdagen
var vid det tillfället helt överens
om åtgärden, och det förelåg inga som
helst svårigheter att låta behandla ärendet
snabbt. Regeringen hade hela riksdagen
bakom sig, och jag tror att detta
är av mycket stor betydelse i sådana
situationer. Den omständigheten, att
riksdagen kan handla snabbt och smidigt
i en viss situation, kan, såvitt jag
förstår, inte gärna användas som en motivering
för att koppla bort riksdagen
helt. Förhåller det sig inte i själva verket
så, att det kommer att te sig mycket
egendomligt, om regeringen skulle vid
ett visst tillfälle låta ransoneringslagstiftningen
och andra beredskapslagar
träda i kraft, när riksdagen är samlad,
utan att riksdagen blir notificrad? Var -

för då inte göra det i form av en proposition,
även om den — såsom man
från början förutsatt — måste snabbehandlas? Nu

får vi inte glömma att novemberpropositionens
behandling var inte enbart
formell. Det förekom en rätt lång
debatt, framför allt i andra kammaren,
och den gav den stora allmänheten värdefulla
upplysningar och kom att utgöra
en manifestation från riksdagen som visade,
att regeringen hade riksdagens fulla
stöd.

Herr talman! Jag yrkar av dessa skäl
bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen. Detta yrkande gäller
även övriga lagändringar. Det bör
observeras att ändringarna i lagen om
förbud i vissa fall mot överlåtelse eller
upplåtelse av fartyg och lagen med bestämmelser
om fraktfart med svenska
fartyg synes i ännu mindre grad underbyggda
av de i propositionen anförda
motiveringarna. Dessa ändringar slinker
så att säga med i det större sammanhanget,
men kan självfallet ha mycket
vittgående konsekvenser.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Den här propositionen
är en erinran om att man inte bör vara
för medgörlig här i livet. Under hela
den tid, då vi höll på att avveckla kristidsransoneringarna
och alla de lagar
om hade stiftats i samband därmed, var
det ett ständigt krav från oppositionens
sida, att avvecklingen skulle gå snabbare
än den gjorde. När vi behandlade
denna ransoneringslag år 1954, var det
nog ingen tvekan om att både regeringen
och riksdagsmajoriteten handlade
under trycket av denna åstundan och
att man var angelägen om att få slut på
ransoneringsbestämmelserna så snart
som möjligt. Man trodde väl då också,
att det inte skulle behöva bli några
extra besvär, utan att den formulering,
som lagen då fick, skulle kunna vara
tillfyllestgörande. Det har emellertid
snart visat sig att den inte har varit
det.

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ang. ändring i allmänna ransoneringslagen m. m.

Hade vi inte varit så medgörliga då,
hade vi inte behövt ta upp denna lag till
behandling på nytt. Men omständigheterna
har visat, att man inte kommer
ifrån att ge regeringen sådana möjligheter,
att den kan ingripa snabbt. Yi
lever i en värld av otrygghet som nödgar
till snabba ingripanden. Suezkrisen var
ett exempel härpå. Man har sagt att den
inte fick några särskilt svåra verkningar
för vårt lands vidkommande. Det kan
vara riktigt, men det hör samman med
att krisen avvecklades så snabbt som
fallet blev. Hade det i stället blivit ett
krig — vare sig vårt land blivit indraget
eller inte —• skulle det ha uppstått
en mängd svårigheter, som hade tvingat
oss in på ransoneringslinjen på nytt liksom
under andra världskriget. När man
då vet, hur ytterligt lätt liknande situationer
kan uppstå och hur beroende man
är av varuutbytet länderna emellan —
det gäller inte minst för vårt lands vidkommande
— är det väl ändå ganska
naturligt att vi, för att förebygga att vi
råkar illa ut, gör vad vi kan för att inte
regeringen skall bli, som man brukar säga,
tagen på sängen. Vi bör ge dem, som
ansvarar för folkhushållet och dess angelägenheter,
åtminstone lika gynnsamma
utgångspunkter som de har som försöker
sabotera folkhushållets intressen.
Det är ju ingenting annat denna lagstiftning
går ut på, och därför är det litet
svårt att förstå den reservation som
har knutits till andra lagutskottets utlåtande.

Det heter i reservationen: »Att Kungl.
Maj :t i förväg måste inhämta riksdagens
samtycke är ägnat att verka återhållande
på benägenheten att tillgripa fullmaktslagstiftning
och att begära längre
gående fullmakter än som framstår som
oundgängligen nödvändigt.» När man
läser detta, frestas man faktiskt att tro
att reservanterna har den uppfattningen,
att regeringen är särskilt angelägen att
genomföra sådana ransoneringar och
regleringar. Men eftersom det väl knappast
finns något sätt att lättare förstöra
sin popularitet än genom att yrka på eller
genomföra ransoneringar, får man
väl ändå medge, att risken för att rege -

ringen skall frestas att i onödan tillgripa
en lagstiftning av det här slaget
är ytterligt ringa för att inte säga helt
och hållet obefintlig.

Reservanterna uttalar vidare: »Vid inhämtande
av riksdagens samtycke i efterhand
torde vidare i praktiken riksdagens
ställningstagande icke kunna
undgå att påverkas av att åtgärderna redan
vidtagits och att riksdagen således
ställes inför ett fullbordat faktum.» Man
menar, att om regeringen beslutat om en
ransonering, skall riksdagen, när den
samlas för att fatta ståndpunkt till ransoneringen,
känna sig så bunden av regeringens
beslut, att den skulle tillåta
att ransoneringen fortsätter, även om
riksdagen skulle anse den onödig. Man
måste fråga sig vad det finns för anledning
att tro någonting sådant. Det är
väl tvärt om på det sättet, att när riksdagen
plötsligt måste sammankallas —
om den inte är samlad — för att ta ställning
till en fråga av det här slaget, nödgas
ju riksdagen behandla frågan i ilfart
för att förebygga de skadeverkningar
som annars skulle uppstå. Om däremot
regeringen vidtar en sådan åtgärd
och riksdagen i efterhand får granska
den, har ju riksdagen mycket mera tid
på sig och kan följaktligen också träffa
sitt avgörande efter ett mera moget övervägande
än i det förra fallet.

Väger man detta mot de med en sådan
lagstiftning förbundna risker som
reservanterna konstruerat — jag säger
med avsikt »konstruerat» — måste man
väl ändå finna, att allt talar för en sådan
lagstiftning. Från reservanternas sida
har ju inte sagts eller antytts någonting
om vilken skada som kan vållas av
denna lagstiftning. Så länge man inte
fått något besked därom och det faktiskt
är på det sättet, att vi blir mer
och mer beroende av omvärlden och
följaktligen mer och mer känsliga för
yttringarna av världspolitiken — även
på handelspolitikens områden — är det
ganska naturligt att riksdagen ger regeringen
möjlighet att förebygga de skador
som annars kan uppstå.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Ang. ändring i allmänna ransoneringslagen m. m.
Herr AASTRUP (fn): Ingen av oss reservanter vill väl ställa

Herr talman! Jag skulle vilja betona,
lierr Elowsson, att då riksdagen behandlade
detta ärende föregående gång —
år 1954 — fäste man mycket stort avseende
vid att denna lagstiftning skulle
klara upp frågorna rörande Kungl.
Maj:ts rättigheter enligt § 89 regeringsformen.
Jag är angelägen om att citera
den auktoritet som vi hade här i kammaren
vid det tillfället. I debatten onsdagen
den 14 april 1954 sade herr Herlitz: »Nu

skulle möjligen någon kunna säga,
att det väl bara har formellt intresse
att vi nu stiftar lag om clearing, ransonering
o. s. v. Man kan fråga mig vilken
glädje jag — som brukar liksom
kämpa för riksdagens rättigheter — har
av att vi nu ger Kungl. Maj :t en fullmakt
in blanco. Blir läget då bättre än om
Kungl. Maj:t tar sådana befogenheter i
anspråk med stöd av § 89 regeringsformen?
Ja, det blir flera skillnader. Men
framför allt vill jag betona, att riksdagen
nu tar principiell ståndpunkt beträffande
frågan, i vilka lägen det går
för sig, att Kungl. Maj:t lagstiftar på
egen hand, och i vad slags lägen riksdagen
bör vara med. Jag räknar med
andra ord på att det steg vi nu tar, i
och med att riksdagen säger ifrån under
vilka förutsättningar en samfälld lagstiftning
erfordras i fråga om ransonering,
clearingavgifter o. s. v., skall ha
sina betydelsefulla återverkningar på
praxis i fortsättningen när det gäller
Kungl. Maj:ts s. k. ekonomiska lagstiftning.
»

Jag anser fortfarande att här föreligger
ett brott mot kontinuiteten i tankegångarna
när det gäller denna lagstiftning,
om man följer Kungl. Maj:ts förslag.

Herr MANNERSKANTZ (h) :

Herr talman! Jag är medveten om och
inser att handelsministern har modifierat
det förslag, som nu är framlagt, och
alltså inskränkt tillämpningen av denna
lag i vissa avseenden, vilket jag tycker
är tacknämligt.

det så, att det inte skall bli möjligt att
tillgodose rikets intressen, men jag tror
inte man kan påstå att detta sker, om
man följer reservationen. Men det är en
del saker i fråga om formerna, som inte
är helt oviktiga. Det kan ju bl. a. finnas
vissa gränsfall, då regeringen eller
några myndigheter anser, att det måste
ingripas och vidtagas tvångsåtgärder,
men där det kan vara en ganska utbredd
uppfattning att sådant faktiskt inte behövs.

Det kan uppstå sådana fall, då regeringen,
även med risk att förlora en viss
popularitet, tillgriper tvångsåtgärder i
ett läge då sådana inte hade varit erforderliga.
Det kan ju tänkas att man
resonerar som så, att en impopulär åtgärd
i alla fall kan medföra ett slags renommé,
att man är handlingskraftig och
ingriper och inte bara låter utvecklingen
driva i väg. Sådant kanske kan göra
att regeringen inte är så rädd för en
impopulär åtgärd.

Jag har närmast den uppfattningen i
denna fråga, att när riksdagen är samlad
och alla vet, att vi går här och är
sysselsatta hela dagarna, vore det inte
så trevligt, om plötsligt en ransonering
sätts i kraft utan att regeringen har sagt
ett ord till riksdagen. Många skulle finna
en sådan sak märkvärdig; de skulle
kanske fråga: »Vad har riksdagen för
existensberättigande, när den inte tillfrågas
i en sådan viktig sak?» Jag tycker
den synpunkten inte får nonchaleras;
det är inte alldeles likgiltigt, om
riksdagsmännen, som går här i huset,
inte får veta om en sådan här sak, förrän
de läser i tidningarna om det. Jag
tycker sådant vore ganska stötande, och
jag tror det finns många utanför riksdagen,
som tycker på samma sätt.

Jag väckte faktiskt i utskottet ett förslag,
att man skulle inskränka Kungl.
Maj:ts befogenhet till sådana tider, då
riksdagssession inte pågick. Hade det
varit möjligt att få en överenskommelse
i den riktningen till stånd, hade vi kunnat
acceptera att Kungl. Maj:t fick vidgade
befogenheter på detta område, även
om det fortfarande kunde råda viss

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ang. ändring i allmänna ransoneringslagen
tveksamhet om huruvida det vore alldeles
nödvändigt. Det går emellertid att
sammankalla riksdagen mycket snabbt.
Numera behöver den inte kallas till urtima
session eller någonting sådant, utan
man sätter bara upp ett anslag i trapphallen.
Meddelandet sprids mycket
snabbt, och det torde vara möjligt att
få ett beslut fattat inom två dygn. Jag
tror inte heller man kan säga att riksdagen
spelade någon statistroll i höstas
— den saken har ju herr Aastrup redan
framhållit. Jag vet, hur det var på kvällen:
högerrepresentanterna i utskottet hade
möjlighet att konferera inte bara med
partiledning och förtroenderåd, utan
med hela riksdagsgruppen, som faktiskt
var samlad på partisammanträde. Vi var
inte värre jäktade än att vi hade kunnat
ta tiden på oss på kvällen att ordentligt
penetrera frågan. Vi fick också en
föredragning; den kanske inte var så
fullständig, men det gavs möjligheter att
genom frågor få fram alla synpunkter
vi önskade. Jag tycker inte man kan säga
att denna behandling från riksdagens
sida saknade varje betydelse.

Nu är det väl så, att man ifrån oppositionens
sida av naturliga skäl har större
anledning att vara misstänksam mot
en regering, som man alltså inte har
några representanter uti och därför kan
misstänka för att tillgripa åtgärder i
onödan. I all synnerhet som den regering,
som sitter, själv betraktar sig som
en planhushållarregering, kan det vara
naturligt, om man från oppositionens sida
misstänker, att det kan ingå som ett
led i den allmänna planhushållningen
att sätta i gång sådana här åtgärder. Dylika
synpunkter kan också vara motiv
för den föreliggande reservationen.

Emellertid hade jag, som sagt, lika
gärna sett, att man gjort den modifikation
jag nyss nämnde. När nu det inte
gick att åstadkomma, anser jag det vara
riktigare att inte ge regeringen den föreslagna
fullmakten. Jag tror inte det
kan påvisas att riket och dess invånares
intressen skulle komma att ta skada därav.

Jag her att få ansluta mig till det ställda
yrkandet om bifall till reservationen.

m. m.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort — jag har endast en känsla av
att jag bör göra en personlig deklaration
i anledning av vad herr Mannerskantz
framfört.

Det förelåg inte från min sida eller
från någon annan regeringsmedlems sida
några principiella önskemål att här
vidga Kungl. Maj :ts befogenheter, när
det förslag lades fram, som nu är föremål
för debatt i kammaren. Det var
framför allt i belysning av de erfarenheter,
som vi hade, när ransoneringsåtgärderna
och restriktionsåtgärderna på
bränsleområdet fick vidtagas, som jag
levde i den föreställningen, att det borde
vara ett riksdagens önskemål, att den
kontroll över tillämpningen och utnyttjandet
av en sådan befogenhet, som riksdagen
hade, borde bli verklig och inte
endast skenbar.

Jag vill i det sammanhanget framhålla,
att det tog, som Mannerskantz riktigt
understrukit, knappt ett dygn från det
riksdagen först fick förslaget på bordet,
tills beslut fattades. Det är klart att det
för åtminstone vissa av utskottets ledamöter
kunde ha funnits möjligheter att
verkligen tränga igenom hela det problemkomplex
som rullades upp. Men om
jag inte minns fel, herr Mannerskantz,
gjordes det i debatten i denna kammare
— och jag minns med bestämdhet att
det skedde i andra kammaren — gällande
att det var en ingalunda tillfredsställande
ordning. Ingen ville bestrida nödvändigheten
av skyndsam handling, men
man framhöll att riksdagens kontrollmöjligheter
på detta vis i själva verket
blev satta ur spel. Det var mot bakgrund
av den debatten, som jag tog upp den
frågan till övervägande, om man inte på
ett effektivare sätt borde möjliggöra för
riksdagen att utöva sin kontroll över
Kungl. Maj :ts befogenhet. Jag trodde
att jag därigenom tillmötesgick ett ganska
starkt önskemål från riksdagens sida,
men jag vill inte bestrida att herr
Mannerskantz har större erfarenheter av
arbetet i andra lagutskottet än jag. Jag
bär inga sådana erfarenheter. Det kan
hända att det för åtminstone vissa av

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Ang. ändring i allmänna ransoneringslagen m. in.

andra lagutskottets medlemmar kändes
särskilt otillfredsställande att man på
några sena kvällstimmar och tidiga morgontimmar
fick granska det då framlagda
förslaget.

I själva verket är ju det förslag, som
utskottet här har tillstyrkt, inte på något
sätt genomgripande. Det rör ju inte
själva förfogandelagen, utan det rör, såsom
utskottets talesman, herr Elowsson,
har påpekat endast ransoneringsbestämmelserna.
Det kan, om förslaget skulle
godtagas av kammaren, inte innebära att
riksdagen skulle sakna möjlighet att vidtaga
ändringar mycket snabbt, sedan
riksdagen fått ta ställning till förslaget.
Det är mycket lätt att upphäva en ransonering.
Jag vet inte att det, med den
erfarenhet vi haft från krigsåren, i något
fall varit svårt eller vållat särskild olägenhet
att upphäva en ransoneringsbestämmelse.
Det kan ske snabbt, om riksdagen
skulle vilja ändra på en åtgärd,
som Kungl. Maj:t med stöd av denna
lagstiftning har vidtagit.

Jag vill också säga att jag tror att de
farhågor, som här har uttryckts för att
lagstiftningen skulle kunna leda till onödiga
ingripanden, är ganska överdrivna.
Det finns så många tillfällen att göra sig
impopulär, om man sitter i regeringsställning,
herr Mannerskantz! Man tvingas
till det många gånger i alla fall — det
är jag medveten om — utan att det till
dessa tillfällen skulle behöva läggas även
något sådant som att vidtaga ransoneringsåtgärder
i onödan. Jag tror att varje
regering tänker sig för två gånger. Få
ting är väl så impopulära som ransoneringsåtgärder.
Jag känner inte något
exempel på i något demokratiskt land,
där restriktionsåtgärder vidtagits, som
visat sig överflödiga eller som inte burits
fram av en ganska betydande och
bred opinion och allmänt ansetts såsom
erforderliga.

Jag har, herr talman, med detta bara
velat understryka, att jag i varje fall för
egen del när jag lade fram förslaget till
ändring i lagstiftningen ansåg mig tillmötesgå
ett önskemål, som bars upp av
en betydande del av riksdagens egna
ledamöter.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Herr Mannerskantz
nämnde att det var rätt naturligt att oppositionen
hyste misstroende mot den
regering som satt, eftersom den var i opposition
mot regeringen. Det hör väl till
pjäsen så att säga. Eftersom varken herr
Aastrup eller herr Mannerskantz har preciserat
något som helst bärande motiv
för ett avslag på detta utskottsutlåtande,
har jag fått det bestämda intrycket, att
anledningen till deras opposition på denna
punkt är att man skall vara i opposition
och man skall göra invändningar
mot vad regeringen kommer med. Man
anser att man begår en försummelse, om
man inte gör det på varenda punkt.

Men nog får väl ni, som opponerar er,
ändå medge, att man hellre bör tacka en
regering, för att den sörjer för att den
har möjligheter att skydda folkhushållet,
än om den skulle försumma att skaffa
sig sådana möjligheter.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Riksdagens medverkan
då dessa lagar skulle användas under
fredliga förhållanden var föremål för
utredningsmännens, andra lagutskottets
och riksdagens bedömningar 1954. Man
ansåg då att denna lag inte borde få
träda i kraft förrän efter samfällda beslut
av regering och riksdag.

Jag skall be med anledning av statsrådet
Langes anförande få erinra om
hans företrädares uttalande vid 1954 års
debatt. Han påpekade vid det tillfället,
att han mött en hel del krisartade situationer,
där man hade kunnat diskutera
lämpligheten av att ha en dylik lag. Men
trots detta understryker han i sitt uttalande
1954, att han för sill del inte ville
vara med om att dessa lagar skulle kunna
tas i bruk av regeringen utan att
riksdagens medgivande först inhämtats.
För att det inte skall bli tal om att jag
citerar fel, skall jag återgiva vad handelsministern
då ordagrant sade. Han
yttrande: »Var och en som har trängt
djupare in i dessa svåra frågor bär kommit
fram till den uppfattningen, att vi
inte kan undvara eu sådan beredskaps -

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ang. ändring i allmänna ransoneringslagen m. m.

lagstiftning. Alla är överens om att vi
helst av allt önskar slippa sätta lagarna
i kraft, men om så sker, bör det under
fredliga förhållanden ske i samförstånd
med riksdagen. Det säges i reservationerna,
att den granskning som då kommer
till stånd väl huvudsakligen blir av
formell karaktär. Regeringen skulle, säger
reservanterna vidare, inte ha någon
skyldighet att redogöra för den situation
som föreligger, den bara kräver att
beslut fattas. Jag tror inte att det är så
bra för riksdagens anseende att sådana
uttalanden göres av ett riksdagsutskott,
tv det är ju att delvis underkänna sig
själv. Nog måste man väl ändå förutsätta,
att riksdagen kan få alla de upplysningar
den begär.»

Jag menar, statsrådet Lange, att det
torde finnas möjligheter att få sådana
upplysningar om behov föreligger för
regeringen att ta en dylik lag i bruk,
så att ärendet snabbt kan behandlas och
regeringen få den behövliga fullmakten
utan dröjsmål.

Herr statsrådet LANGE:

Utan att förlänga debatten alltför mycket
är jag frestad att framställa en fråga
till herr Aastrup, nämligen: Var herr
Aastrup nöjd med det sätt, varpå denna
fråga behandlades i höstas? Om herr
Aastrup anser den ordningen fullt tillfredsställande,
är herr Aastrups uttalande
här logiskt. Men anser han det inte,
förstår jag inte varför han icke är villig
att överväga en ändrad ståndpunkt. Vi
hade dock 1954 inte gjort några erfarenheter
av en ransonering under fredstid.
Jag tror ingen kan göra gällande nu —
och ingen gjorde det gällande 1956 på
hösten — att vi kunnat gå till väga på
annat sätt vid genomförande av ransoneringsåtgärderna
på bränselområdet än
vi gjorde.

Under sådana omständigheter och då
det visade sig att riksdagens prövning
fick ske så snabbt, att det var fara värt
att granskningen blev i hög grad skenbar,
trodde jag att det skulle vara ett
önskemål att få lagstiftningen ändrad,
så att man åstadkom möjlighet för riks -

dagen att få den tid som krävdes för en
saklig prövning.

Ibland kan det vara så, herr Aastrup,
att erfarenheterna kommer en att ändra
uppfattning. Jag vill erinra herr Aastrup
om att min företrädare i ämbetet, som
talade för lagförslaget 1954, står även
bakom de åtgärder, som vidtogs 1956
och som medförde de olägenheter, vilka
ha berörts i debatten av utskottets talesman
och av mig själv. Några betänkligheter
mot den föreslagna lagändringen
torde han inte hysa i dag.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! När herr Aastrup erinrar
om den prövning som förekom i
andra lagutskottet år 1954 vill jag nämna,
att visst fanns det då en viss tveksamhet
om huruvida den lagstiftning,
som då behandlades, var riktig. Men
då man från både regeringens och oppositionen
sida ansåg, att man borde gå
den vägen, avstod man från att bråka.

Oavsett vilket resultat man kom till
år 1954 måste man väl medge, att om
förhållandena sedan dess har förändrats,
får man försöka rätta lagstiftningen
efter det nya läge som inträtt. Det
är ju en princip som vi alltid brukar
följa. Om man vid sin bedömning av
förhållandena i världen och med ledning
av de mycket färska erfarenheter,
som man gjort, kommer till den uppfattningen,
att den ordning, som man har,
är otillfredsställande, bör man väl ändra
lagstiftningen så, att den bättre passar
för det nya läget.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag ber herr Elowsson
att ta tillbaka vad han sade nyss om att
vi inte framfört några som helst argument
för ett avslag på propositionen.
På s. 21 i utskottets utlåtande har vi
anfört fem bestämda skäl, som alltså där
är samlade och koncentrerade på ett
ställe. Man behöver bara läsa innantill.
Där står att vi anser det vara av största
betydelse att upprätthålla den garanti
som ligger däri, att fullmaktssystemet

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Ang. ändring i allmänna ransoneringslagen m. m.

under fredstid kan tillämpas först efter
riksdagens medverkan, att detta är ägnat
att verka återhållande på benägenheten
att tillgripa fullmaktslagstiftning
etc. Vi fortsätter så med att rada upp
våra skäl och slutar med att konstatera,
att det ter sig särskilt otillfredsställande
att inte ens, då riksdagssession pågår,
riksdagen skall föreläggas förslag om
tillämpning av bestämmelserna. Detta är
alltså våra skäl.

Jag hör nu, herr talman, att herr
Elowsson begär ordet — säkerligen för
att ta tillbaka vad han sade.

Herr AASTRUP (fp):

Herr talman! Med anledning av statsrådet
Langes fråga vill jag precisera min
ståndpunkt på det sättet, att jag föredrar
förhandsprövning framför efterhandskontroll.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag kan inte glädja herr
Mannerskantz med att ta tillbaka något
av vad jag sagt. Jag anser alltjämt att
man från oppositionens sida inte kunnat
anföra några skadeverkningar av
den föreslagna lagstiftningen. Man bara
konstruerar upp en hel massa skäl som
vi fullkomligt underkänner. Men då det
gäller vilka skadeverkningar lagen
skulle medföra har ni inte kunnat påvisa
någon enda sådan skadlig effekt.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Ännu en fråga till herr
Aastrup.

Anser herr Aastrup verkligen att den
förhandsprövning, som blev möjlig för
utskottet och riksdagen i höstas, var fullt
tillfredsställande?

servationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Aastrup begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Då emellertid herr Aastrup begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 96;

Nej — 37.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 32, i anledning av väckta motioner
om ändring av bestämmelserna rörande
utbetalning i vissa fall av ersättning för
barns läkarvård och resor till läkare;
samt

nr 33, i anledning av väckta motioner
angående översyn av bestämmelserna om
ersättning för resekostnader enligt sjukförsäkringslagen,
m. m.

Vad ulskottct i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ang. sammanslagning av statens jord bruksnämnd

och lantbruksstyrelsen

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av väckta
motioner angående utredning om sammanslagning
av statens jordbruksnämnd
och lantbruksstyrelsen.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 53 av herr Jonsson,
Jon, m. fl. och II: 61 av herr Svensson
i Ljungskile m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära en utredning i rationaliserings-
och besparingssyfte om sammanslagning
av statens jordbruksnämnd med
lantbruksstyrelsen.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 53 och II: 61 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Lage Svedberg, Jon Jonsson,
Uno Olofsson, Jacobson i Vilhelmina
och Nilsson i Lönsboda, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 53 och II: 61, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
ville dels låta företaga utredning om
sammanslagning av statens jordbruksnämnd
och lantbruksstyrelsen, dels ock
förelägga riksdagen det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda;

b) av herr Hansson, som likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Den fråga, som vi här
har att behandla, är inte ny. Redan
1942 års jordbrukskommitté hade den
uppe till behandling men kom till det
resultatet, att i det läge, vari vi då befann
oss och då det ju gällde att skapa
förutsättningar för både jordbrukets rationalisering
och den nya prissättningen,
borde man bibehålla dessa två skilda
organ. Det kan dock inte förnekas,
och det påvisas också i jordbruksnämn -

dens yttrande till jordbruksutskottet, att
det finns många gemensamma beröringspunkter
mellan jordbruksnämnden och
lantbruksstyrelsen. Det finns ett visst
samarbete också därigenom, att generaldirektören
i lantbruksstyrelsen, som tilllika
är styrelsens ordförande, har rätt
att delta i jordbruksnämnden överläggningar
liksom jordbruksnämndens chef
har rätt att delta i lantbruksstyrelsens
överläggningar. Det är alltså redan omvittnat
att samarbete är synnerligen behövligt.
Man skulle nog kunna vinna en
hel del, om man sammansloge dessa båda
organ.

Jag vill erinra om att det för närvarande
pågår en omfattande omställningsprocess
inom det svenska jordbruket.
Under de senaste 15 åren har omkring
300 000 hästar försvunnit från jordbruket,
250 000 människor har lämnat detsamma,
och enligt en doktorsavhandling
av Odd Gulbrandsen, som jag med stort
intresse tagit del av och som försvarades
på lantbrukshögskolan sistlidna torsdag,
kommer fram till 1970, d. v. s. 13
år fram i tiden, 100 000 företagare att
försvinna. Han framhåller även, att när
1970-talet infaller kommer det inte att
finnas mer än drygt 200 000 brukningsenheter
inom jordbruket.

Samtidigt som detta sker har jordbruket
tillförts minst 100 000 traktorer och
därtill flera tusen skördetröskor. Var
och en som känner till jordbruk och
landsbygd vet, att detta medför en djupgående
omställningsprocess, både strukturellt
och produktionsmässigt, inom det
svenska jordbruket. Detta har krävt stora
kapitalinsatser, vilka också hittills
medfört en stor ekonomisk belastning
på jordbruket. Jag har kommit fram till
den uppfattningen, att även om ett ökat
antal jordbrukare nu kommer att få yrkesundervisning
vid lantmannaskolor
och i hushållningssällskapens kurser
går utvecklingen så fort — särskilt då
det gäller mekaniska arbetsmedel och
dylikt, som är komplicerade att handha
och utnyttja — att det behövs mer instruktion
ute på fältet av konsulenter
och andra liksom rådgivning och instruktion
till jordbrukarna i större utsträckning
än tidigare.

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Ang. sammanslagning av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen

Jag tror det är nödvändigt, att man
kan tillgodose detta behov i något ökad
utsträckning än vad tidigare varit fallet.
Men hur går det, när man söker föreslå
något sådant? Jag skall ta ett exempel.
Vid fjolårets riksdag väckte jag en
motion med förslag om att lantbrukshögskolan
skulle erhålla 1 000 kronor
till specialundervisning för att lämna en
praktisk redogörelse för hur lantbruksnämnderna
arbetar. Motionen avslogs
emellertid, då dessa 1 000 kronor ansågs
vara en för stor belastning på statens
ekonomiska jämviktsläge. Ändå var
det en mycket behövlig sak.

Jag skulle kunna ta flera exempel när
det gäller forskningen på jordbrukets
område. Det finns där betydelsefulla
problem, som bör klarläggas, forsknings-
och försöksmässigt.

Vi behandlade här i går en sådan fråga,
nämligen den socialpsykologiska undersökningen,
som heller inte är tillfredsställande.
Trots att den är betydelsefull
finns det inte pengar till detta
ändamål. Vi motionärer —• i varje fall
jag — har ställt frågan: Skulle man inte
kunna göra en översyn av lantbruksstyrelsen
och jordbruksnämnden — jag är
medveten om att de båda är stora institutioner
— för att kunna åstadkomma
vissa besparingar, särskilt på de arbetsområden,
som är gemensamma för lantbruksstyrelsen
och jordbruksnämnden?
Det har för mig framstått som en utväg,
att man utan att behöva belasta statsekonomien
med ökade utgifter skulle
kunna ta sig an arbetsuppgifter, som
hittills inte har kunnat bli utförda på
jordbrukets arbetsfält. Man skulle också
kunna använda pengarna för andra
ändamål eller också spara dem helt och
hållet; huvudsaken är att man kan
åstadkomma den erforderliga effekten.

Jag liar ställt mig frågan, om inte denna
betydelsefulla omfattande strukturella
och produktionsmässiga omställningsprocess
inom det svenska jordbruket
på något sätt påverkar de arbetsuppgifter
som lantbruksstyrelsen och
jordbruksnämnden har. Enligt min mening
bör handläggandet av de administrativa
uppgifterna kanske kunna rätt
Första kammarens protokoll V.töl. Xr 20

tionaliseras på något sätt utan att de
arbetsuppgifter och den betjäning lantbruksstyrelsen
och jordbruksnämnden
lämnar till jordbruket därmed skulle behöva
eftersättas eller minskas på några
väsentliga områden.

Nu kommer man förmodligen att göra
gällande, att en sammanslagning skulle
medföra att det blev ett alldeles för
stort verk. Jag är medveten om att det
blir ett stort verk, men å la bonne heure,
om utredningen skulle komma till det
resultatet, att en sammanlagning av dessa
verk inte skulle vara lämplig att genomföra
på grund av att det skulle skapas
ett alltför tungrott och stort verk,
skulle man ändå kunna ta under omprövning,
huruvida inte vissa av de arbetsuppgifter,
som nu åvilar verken var
för sig, kunde sammanslås. Det kunde
också undersökas, om inte arbetet genom
en decentralisering till hushållningssällskap
och lantbruksnämnder
kunde minskas, så att det bleve möjligt
att med bibehållande av de två verken
ändå åstadkomma en rationalisering
och därmed också en minskning av deras
kostnader för arbetsuppgifter inom
det svenska jordbruket.

Sedan har man sagt att vi har prisregleringsuppgifterna
att ta hänsyn till
och att dessa kräver smidig handläggning.
Det är jag fullt medveten om. Men
är det så omöjligt ■—- om det skulle bli
ett enda verk —• att inom detta upprätta
en avdelning, som speciellt skulle
syssla med dessa uppgifter, och kunde
handla smidigt och med den kraft samt
framför allt den skyndsamhet som ärendenas
handläggning kunde behöva?

Vi liar nu inom lantbruksstyrelsen ett
lekmannaråd, och ett sådant finns också
inom jordbruksnämnden. Men även
denna fråga bör väl kunna gå att ordna.
Man kunde väl ha en specialavdelning
för prisregleringsfrågor och en annan
för produktions- och regleringsfrågor.
Inom jordbruksnämnden finns också ett
råd som handlägger sina uppgifter så
alt säga vid sidan av själva jordbruksnämnden.
Jag tror att om de förståndiga
män och även kvinnor, som ingår i denna,
företar eu utredning bör de kunna

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ang. sammanslagning av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen

finna utvägar att klara denna fråga;
värre saker har nog utredningar klarat
av.

En annan invändning, som nog herr
Anderberg kommer att trycka på, är att
tidpunkten för en utredning inte är den
lämpligaste just nu. Som vi vet gäller
emellertid för närvarande en treårig
uppgörelse med jordbruket. Jag tycker
att tidpunkten är lämplig nu att företa
en utredning, ty då kan åtminstone den
principiella delen av frågan om en sådan
sammanslagning vara klar, tills vi
på hösten 1959 skall ta ställning till den
nya prisregleringsuppgörelsen och till
hur lång tid den skall gälla. Jag tycker
att det vore värdefullt, om materialet
från den nu begärda utredningen kunde
behandlas samtidigt som utfallet av den
första prisregleringsperioden föreligger,
så att man i ett sammanhang kan pröva
de frågorna. Om man uppskjuter igångsättandet
av utredningen till år 1959
måste ju ytterligare en regleringsperiod
förflyta, innan de här frågorna kan tas
upp till avgörande.

Med hänsyn till att så många ärenden
återstår att behandla och till den korta
tid vi har på oss, vill jag till sist, herr
talman, endast kort och gott förklara
att inte vare sig jag eller någon annan
av motionärerna eller reservanterna
vill på något sätt undervärdera
lantbruksstyrelsens och jordbruksnämndens
arbetsuppgifter. Vi har bara trott
att man genom en sammanslagning kan
vinna besparingar och att dessa pengar
på ett effektivare sätt kunde användas
till gagn för jordbruksnäringen. Det är
detta som är kontentan av den reservation,
som här föreligger och till vilken
jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

I herr Jon Jonssons yttrande instämde
herrar Lage Svedberg (s), Uno Olofsson
(fp), Olsén (s), Einar Persson (s),
Axel Jansson (s), Grönkvist (s) och
Lindgren (s).

Herr ANDERBERG (s):

Herr talman! Jordbruksutskottets majoritet
har inte kunnat biträda motionärernas
hemställan att riksdagen i skri -

velse till Kungl. Maj:t måtte begära en
utredning om sammanslagning av statens
jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen.

Då jag först tog del av denna motion,
tyckte jag —• liksom jag märkte av instämmandena
med motionären här att
flera av kammarens ledamöter gör — att
det låg mycket i densamma. Motionen
utsändes ju på remiss av utskottet, som
efter remissvarens ingivande tog upp
frågan till behandling. Som föredragande
deltog också chefen för statens jordbruksnämnd,
som tidigare hade varit
chef för lantbruksstyrelsen och som alltså
är mycket sakkunnig på dessa frågor.
Under denna behandling fick vi höra
att saken låg till på ett något annat
sätt än motionärerna hade föreställt sig.

Statskontoret förklarade i sitt remisssvar,
att de båda verken hade mycket
skilda arbetsuppgifter och att det skulle
bli mycket besvärligt att skapa ett sådant
centraliserat organ, som kunde
handlägga både jordbruksnämndens och
lantbruksstyrelsens ärenden. Statskontoret
var övertygat om att en sammanslagning
av de båda myndigheterna visserligen
skulle medföra personalbesparingar,
men att den skulle medföra så stora
olägenheter att den i praktiken vore
ogörlig. Den skulle leda till en alltför
otymplig och tungrodd organisation.
Härför anfördes vissa skäl och framhölls
också att det, med hänsyn till att jordbruksnämndens
organisation så nyligen
hade varit föremål för riksdagens översyn,
inte fanns någon anledning att upptaga
den frågan till ny utredning.

Statskontoret är som vi vet mycket
sparsamt till sin inställning, och hade
det varit möjligt att på det föreslagna
sättet åstadkomma besparingar, hade
man nog kunnat räkna med förståelse
därifrån.

Också de myndigheter som motionärernas
förslag gäller, lantbruksstyrelsen
och statens jordbruksnämnd, har yttrat
sig över motionen. Lantbruksstyrelsen
sade klart ifrån att en sammanslagning
av verken skulle komma att medföra
mycket stora svårigheter. Även om
det rent teoretiskt skulle kunna anses

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Ang. sammanslagning av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen

vara önskvärt att sammanföra den produktionsfrämjande
verksamheten med
den prisreglerade verksamheten på jordbrukets
område under en gemensam
central myndighet, skulle detta stöta på
praktiska svårigheter av stor räckvidd.
Lantbruksstyrelsen har ju erfarenhet av
dessa saker, och utskottet tog intryck
av dess uppfattning, liksom utskottet
också kunde stödja sig på den erfarenhet
som finns inom utskottet. Vi ansåg
att den lämpliga tidpunkten för en sådan
utredning inte var inne.

Det finns också vissa andra omständigheter
som gör att man måste ställa
sig mycket skeptisk till tanken på en sådan
sammanslagning. Det blir ju — såsom
reservanten nyss sade -— ett mastodontämbetsverk,
om vi skulle sammanslå
dessa stora verk. Och det skulle inte
vara genomförbart.

Statens organisationsnämnd var ju
mera försiktig — den har inte sysslat
med dessa saker. Den ställde sig dock
på samma linje.

Utskottet har kommit till den slutsatsen
att de personalbesparingar och rationaliseringar,
som enligt motionärerna
skulle uppnås vid en sammanslagning,
inte blir så stora att de kan anses
uppväga olägenheterna i samband därmed.
Erfarenheterna av den hittillsvarande
anordningen med två centralorgan
har också varit goda, då det gällt
att på ett smidigt sätt sköta förhandlingarna
med organisationerna. Här skall ju
också fisket kopplas in, och även handelspolitiska
frågor kan komma med i
bilden.

Här föreligger därför ett problem av
större innebörd än man vid första påseendet
kan finna, och efter all den genomgång,
som utskottet gjort i denna
fråga, har utskottet stannat för att motionerna
inte bör föranleda någon åtgärd.
Utskottet är inte berett att föreslå
en skrivelse till Kung], Maj:t med begäran
om en utredning utan anser att man
bör avvakta och se, om det inte kan finnas
möjlighet till förenklingar, sedan
man nu fått praktisk erfarenhet av de
längre perioderna och den nya förhandlingsorganisationen.

Det kunde vara mycket att tillägga beträffande
motiveringen för avslagsyrkandet,
men jag skall, herr talman, begränsa
mig till det sagda och ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf):

Herr talman! Jag kan hålla med motionärerna
om att det finns åtskilliga
skäl som talar för en sammanslagning av
lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden.
Visserligen har de båda verken rätt
avgränsade arbetsuppgifter; lantbruksstyrelsen
har hand om den produktionstekniska
utvecklingen på jordbrukets område
och i rätt stor utsträckning upplysningverksamheten,
medan jordbruksnämnden
har hand om de prisreglerande
åtgärderna. Även om det är en viss
avgränsning av ärendena, är det emellertid
uppenbart att arbetsuppgifterna
griper in i varandra, och för många frågors
lösande kräves medverkan av bägge
ämbetsverken Det har man haft klart
för sig, och därför har man — såsom
herr Jonsson nämnde — ordnat det så
att vid viktigare avgöranden i jordbruksnämnden
lantbruksstyrelsens chef skall
vara närvarande och vice versa. Att man
nödvändigt skall ta detta som ett belägg
för att ämbetsverken bör slås samman
till ett verk, kan jag dock inte hålla med
om. Vid jordbruksnämndens tillkomst
— det var år 1947 — övervägde man ju
också att bara ha ett ämbetsverk för de
arbetsuppgifter, som jag nyss nämnde,
d. v. s. dels den produktionstekniska
utvecklingen och rationaliseringen och
dels prisregleringen. Man kom emellertid
till det resultatet — på den punkten
rådde också enighet i riksdagen — att
det var behövligt att ha ett särskilt ämbetsverk
för prissättningsfrågor o. d.

Nu har emellertid tio år gått, och det
är klart att det skett en hel del under
tiden. Man kanske kan säga att förhållandena
nu ändrats, så att man bör slå
ihop ämbetsverken till ett verk. Tanken
är givetvis lockande, och vid första påseendet
tycker man att det skulle vara
en naturlig åtgärd. Jag instämmer emellertid
med herr Anderberg, när han sade

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ang. sammanslagning av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen

att om man penetrerar frågan litet närmare
och tar del av remissvaren, kommer
man till den slutsatsen att tidpunkten
för att göra en sammanslagning ännu
inte är kommen. Därmed är inte sagt att
det inte i framtiden kanske kan vara
lämpligt att göra det.

Jordbruksutskottets majoritet har bedömt
det vara mest ändamålsenligt att
bibehålla den nuvarande organisationen.
Vilka skäl har vi då för den ståndpunkten?
Jag skall, herr talman, i korthet
söka redovisa dem.

Det första skälet är ■—- det har herr
Jonsson visserligen underkänt — att det
skulle bli ett mycket stort verk. Såvitt
vi kunnat utforska, när vi behandlat frågan
i utskottet, skulle det bli större än
något annat statligt verk under en generaldirektör.
Det skulle omfatta 290 anställda
med 15 byråer. Även remissinstanserna
framhåller ju, att det blir mycket
svårt för ledningen att behärska ett
så stort ämbetsverk, att överblicka och
hålla samman verksamheten.

Beträffande jordbruksnämnden tillkommer
en speciell sak. Det finns också
någonting som heter jordbruksnämndens
råd. Vi vet ju alla att det är en institution,
där olika samhällsgrupper är representerade
för att överlägga om jordbrukets
prisfrågor. Det blir ganska besvärligt,
föreställer vi oss, att infoga
detta råd i det tilltänkta ämbetsverket.
Prisfrågorna skulle där få en undanskymd
ställning. Jag vet inte om så blir
fallet, men man har påpekat att det kan
bli svårigheter just på den punkten.

Sedan har vi den jordbruksekonomiska
undersökningen, som nu bedrives
av lantbruksstyrelsen. Man gör där en
del sammanställningar av bokföringsresultat
för hela landet, och det material,
som därvid framkommer, spelar en stor
roll vid uppgörelserna om jordbrukets
prisfrågor. Nu har man sagt, att det är
mycket viktigt att denna jordbruksekonomiska
undersökning är fristående från
den institution som behandlar prisfrågorna,
och jag anser att man kan ifrågasätta,
om det skulle vara så lämpligt att
ha denna ekonomiska undersökning i

samma verk som den organisation, som
handlägger prisfrågorna.

Vi bevittnar dessutom för närvarande
rätt stora förändringar ute i Europa när
det gäller tullfrågor och dylikt, »lilla
Europa» och den tullunion, som har tillkommit.
Planer föreligger också på ett
europeiskt frihandelsområde. Detta är
frågor som tarvar ingående överväganden
just av det organ som handhar prisfrågorna,
alltså jordbruksnämnden.

Det förtjänar också nämnas att nya
instruktioner fastställdes både för lantbruksstyrelsen
och för jordbruksnämnden
så sent som i fjol — för jordbruksnämnden
den 16 november, om jag inte
minns fel.

Statens organisationsnämnd, som haft
motionerna på remiss, har yttrat att den
inte kommit så långt i sitt arbete att den
vill ge något bestämt besked om huruvida
det kan vara lämpligt att sammanslå
de båda verken. Jag minns inte ordalydelsen,
men jag uppfattade det närmast
så, att nämnden därför avstyrkte
en utredning nu. Jag tycker att nämnden
i lugn och ro borde kunna få slutföra
det arbete, som den har sig förelagt beträffande
dessa bägge verk. Nämndens
utredning kan bli mycket värdefull och
ge bättre hållpunkter för bedömningen
av frågan, om det kan vara lämpligt
med en utredning.

Jag nämnde inledningsvis, att det finns
skäl som talar för en sammanslagning,
och då kan det sägas att man borde vara
med om en utredning. Men i utskottsmajoriteten
anser vi, att tidpuntken för att
sätta i gång en sådan utredning nu inte
är lämplig. Om man beslutar en utredning,
bör man väl ha klart för sig att
det finns förutsättningar för att den
inom en inte alltför lång tidrymd skall
kunna få ett underlag för sitt ställningstagande.
Men såsom herr Jonsson påpekade,
är det mycket som händer på
jordbrukets område. Han talade om den
doktorsavhandling, som ventilerades vid
lantbrukshögskolan häromdagen och där
det säges, att 100 000 företagare på jordbrukets
område kommer att försvinna
fram till 1970. Om jag fattade herr Jons -

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Ang. sammanslagning av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen

son rätt, drog han därav den slutsatsen,
att denna starka minskning av antalet
jordbrukare skulle leda till att de statliga
myndigheterna på jordbrukets område
inte får så många problem att behandla
och att vi därför skulle kunna
sammanslå dessa bägge verk. Men är en
sådan slutsats verkligen riktig? Om prognosen
håller streck, blir det ju närmast
fråga om en revolution på jordbrukets
område, och under sådana förhållanden
behöver just dessa båda organ ■— lantbruksstyrelsen,
som handlägger rationaliseringsfrågorna,
och jordbruksnämnden,
som har band om prisfrågorna —
ha sin organisation kvar för att lösa dessa
problem på ett ur samhällets synpunkt
tillfredsställande sätt. Jag tror att
alla arbetskrafter i dessa verk kommer
att behövas under sådana förhållanden,
och då vinner man, såvitt jag förstår,
inte så mycket genom att sammanslå
verken.

Frågan kommer i ett nytt läge, om planerna
på tullområdet genomföres och
Sverige blir medlem i det europeiska fribandelsområdet.
Vi vet inte bur det blir
därmed, men om man tänker sig att Sverige
kommer med i ett frihandelsområde
så blir prisfrågorna av en helt annan
karaktär än i dag. Då kan man givetvis
ta upp frågan om en sammanslagning
på nytt.

Jag kommer således, herr talman, till
samma slutsats som utskottsmajoriteten,
alt det är ganska meningslöst att för närvarande
tillsätta en utredning om sammanslagning
av dessa båda ämbetsverk.
Jag skulle nästan vilja säga, att tidpunkten
just nu är den sämsta tänkbara. Det
bar tydligt sagts ifrån, att vi i dagsläget
inte bar utsikt att göra några besparingar
— och detta skulle väl vara motiveringen
för en sammanslagning. Det är därför
som vi inom utskottsmajoriteten liar
ansett, att tidpunken för en utredning
i dag är mycket illa vald. På grund härav
hemställer utskottsmajoriteten om avslag
på motionerna, och även jag gör mig till
tolk för majoritetens uppfattning.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till utskottets förslag.

Herr JONSSON, JON, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Sigfrid Larsson säger
att det finns många anställda inom
dessa verk. Det vet jag, och reservanternas
förslag går ut på att söka nedbringa
antalet tjänstemän och göra en
besparing genom ett rationellare utnyttjande
av arbetskraften. Vi skulle härigenom
också få en annan organisation
och ett annat organisationsförfarande
än som nu är fallet.

Herr Sigfrid Larsson talade också om
prisfrågorna. Men herr Larsson är ju
själv praktisk jordbrukare och borde då
förstå, att frågorna om produktionskostnaderna
hänger nära ihop med prisfrågorna.
Jag kan inte förstå, att det ur
principiell, praktisk och logisk synpunkt
skulle vara så olämpligt att samma organ,
som har hand om jordbrukets produktion
och rationalisering, också prövar
prisfrågorna; det ena bör väl inte
utesluta det andra.

Sedan sade herr Larsson att det var
en illa vald tidpunkt för utredning. Ja,
herr talman, om man inte vill en sak,
är alla tidpunkter olämpliga för en utredning.
Jag skulle tro att om vi väntade
fem eller sex år och det kom att finnas
325 anställda inom jordbruksnämnden,
skulle herr Larsson säga att tiden
inte var inne för en utredning, och vi
fick vänta med den tills både herr Sigfrid
Larsson och jag och kanske till och
med de som är yngre lämnat riksdagen.

Jag vill ännu en gång understryka att
det väsentliga är väl att de medel, som
anslås för olika ändamål, blir i det
tvångsläge, vari vi befinner oss, ur ekonomisk
och arbetskraftssynpunkt rationellt
utnyttjade och att den arbetskraft,
som vi anlitar, och organisationen kan
utnyttjas på det sättet att det blir ett
effektivt resultat.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Det är klart att det finns
skäl som talar för att samma organ skall
handlägga frågorna om jordbrukets ra -

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ang. sammanslagning av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen

tionalisering och prisfrågorna. Men jag
vill erinra om att 1947 års beslut, som
bland annat innebar inrättandet av jordbruksnämnden,
inte bara innefattade
prisfrågor utan även rationaliseringsfrågor.
Då var alla ense om att det gick
mycket bra att dela upp dessa två saker,
fastän de i fråga om målsättningen hänger
intimt samman. Det gick alltså bra
den gången, och vad är det som har ändrat
sig sen dess, herr Jonsson? Såvitt
jag vet, har ingenting hänt. Försiggår
verkligen ett sådant dubbelarbete, som
det här talats om, inom de båda verken?
Det har inte varit någon bevisföring för
att så sker. För säkerhetens skull säger
emellertid utskottsmajoriteten, att om
det skulle vara på det sättet, utgår den
ifrån att Kungl. Maj:t fortlöpande ägnar
uppmärksamhet åt dessa problem, och
om det är något dubbelarbete bör en
ändring göras.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Det är ju självklart att
man borde hälsa med tillfredsställelse
alla förslag, som framläggs för att göra
rationaliseringar och besparingar. Jag
undrar emellertid, om reservanterna här
har haft den verkliga besparingen för
ögonen, när de vill rationalisera bort
jordbruksnämnden. Jag skulle ha haft
mycket större förståelse, om motionärerna
hade föreslagit att man skulle sammanslå
lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen.
Vi har ju 24 lantbruksnämnder
här i vårt land och vi
har lika många hushållningssällskap.
Där skulle det ha varit utomordentligt
lämpligt med en sådan rationalisering,
som herr Jonsson talade om i samband
med det dubbelarbete som äger rum
inom de båda institutioner det här gäller.
Ett sådant dubbelarbete skulle kunna
undvikas, om man sammansloge lantbruksnämnderna
med hushållningssällskapen,
särskilt med hänsyn till att
Kungl. Maj:t tillsätter ordförandena både
i hushållningssällskapen och i lantbruksnämnderna.
Härigenom skulle kunna
vinnas en verklig besparing för framtiden.

Herr Jonsson fann att tiden nu var
lämplig för en utredning. Då det förelåg
ett treårigt avtal skulle utredningen
kunna vara klar till nästkommande avtalsförhandlingar.
Jag vet inte vad herr
Jonsson säger, om jag återger vad han
yttrade den gång det treåriga avtalet
för jordbruket antogs. Då sade herr
Jonsson att när jordbruksnämnden
framlagt ett förslag, kan man utgå från
att det är riktigt. I dag säger herr Jonsson
att vi skall rationalisera bort denna
nämnd, som han bara för ett år sedan
fann så lämplig, och låta den i stället
gå upp i lantbruksstyrelsen.

Jag skall inte, herr talman, gå in på
någon längre polemik. Mycket skulle
kunna vara att tillägga om vad som är
rätt och vad som inte är rätt, hur den
ena parten ser på en synpunkt och den
andra på en annan. Jag skall inte göra
detta utan vill bara säga, att jag inte tror
att det är lämpligt att sammanslå de båda
institutioner det här gäller såsom reservanterna
har föreslagit. Däremot hade
jag varit mycket tillfredsställd, om
man hade kunnat framlägga ett förslag
i den riktning jag förut har antytt.

Jag skall, herr talman, bara be att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr JONSSON, JON, (s) kort genmäle: Herr

talman! I anledning av herr
Elofssons yttrande vill jag bara säga,
att det är varken motionärernas eller
reservanternas avsikt att rationalisera
bort något av dessa organ, utan meningen
är att sammanföra dem båda. På
många områden ägnar de sig åt ungefär
samma arbetsuppgifter, och därför
skulle man få dessa billigare utförda.
Det är inte meningen att göra någon
bortrationaliesring, varför herr Elofssons
citat av vad jag förut liar sagt icke
kan tagas till intäkt för det förslag som
här föreligger från utskottet.

Vad herr Elofsson sade om att man
borde kunna sammanföra lantbruksnämnderna
och hushållningssällskapen
rör väl ändå en annan sak. Nu finns det
en motion om att man skall avskaffa

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Ang. sammanslagning av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen

lantbruksnämnderna — det finns en del
folk som tycker, även om de är jordbrukare,
att lantbruksnämnderna bör rationaliseras
bort och deras uppgifter
överlämnas till hushållningssällskapen —
och herr Elofssons funderingar på den
punkten får väl föras fram när den motionen
behandlas i höst.

Till sist vill jag i denna replik ännu
eu gång understryka — att vi inte vill
skala bort några av de väsentliga arbetsuppgifter
som lantbruksstyrelsen och
jordbruksnämnden har. Detta är inte
meningen, utan en effektivisering av arbetet
är vad vi avser med vårt förslag.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! När man lyssnar till herrar
Sigfrid Larsson och Elofsson, får
man närmast det intrycket att herrarna
menar att man med den hemställan, som
reservanterna här har gjort, är i färd
med att försämra möjligheterna till fortsättning
av jordbrukets rationalisering.
Tvärtom! Vi som motionerat och reserverat
oss i utskottet har den bestämda
uppfattningen att den översyn och utredning
som man här begär förslag om
skulle ge en bättre möjlighet för ledning
av jordbrukets rationalisering och dess
verksamhet. Jordbruksnämndens yttrande
till utskottet över motionen är ju en
tydlig deklaration om att nämnden till
stor del instämmer i motionen.

Vi har ansett att tidpunkten nu var
särskilt lämplig, ty det är väl obestridligt
att jordbruksnämndens arbetsbörda
har väsentligen lättat, sedan riksdagen
beslutat om dessa treåriga avtal. För
varje år fick riksdagen tidigare en prisregleringsproposition,
vars bilagor och
innehåll i övrigt till stor del var utformade
av jordbruksnämnden. Alla de statistiska
upplysningar som gavs till känna
i denna prisregleringsproposition var
insamlade under året, och efter långvariga
underhandlingar gavs rekommendationer
till jordbruksdepartementet och
riksdagen. Nu har nämnden fått denna
lättnad tack vare treårsintervallen. Man
torde viil ändå kunna enas om att jordbruksnämndens
arbete och handlägg -

ningar av ärenden har mycket gemensamt
med lantbruksstyrelsens.

Vad vi uttalat i motionen och i reservationen
är, att eftersom vi anser att
tidpunkten härför är särskilt lämplig,
bör en översyn och en rationalisering
ske även av den förvaltande verksamheten.
Man kan inte underlåta att stryka
under vad herr Jonsson påpekat, att
jordbrukets rationalisering även har betytt
en väsentlig minskning i arbetsbelastningen
hos lantbruksstyrelsen.
Dess understödjande verksamhet, nyodlingsverksamhet,
täckdikningsverksamhet
samt verksamheten när det gäller
hästaveln och praktiskt taget alla grenar
av den yttre och inre rationaliseringen
har minskats tack vare den enorma rationalisering
som har skett. Man tycker
nog att det inte skulle skada med en
utredning och översyn. Det är också
tänkbart att den snabba behandling som
jordbruksnämnden har visat prov på
kan bli en impuls till ökad snabbhet
även inom lantbruksstyrelsen.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr LARSSON, SIGFRID, (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Svedberg nämnde
något om vad jordbruksnämnden sagt i
sitt yttrande. Det är givet att nämnden
redovisar de skäl som talar för en sammanslagning.
Men vi skall väl göra bilden
fullständig genom att också tala om
vad jordbruksnämnden säger om sådana
ting som talar emot. Jag skall bara citera
följande: »Emellertid ifrågasätter
nämnden om rätta tidpunkten att igångsätta
en dylik utredning redan nu kan
anses vara inne.»

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Även om det skulle förhålla
sig så som herr Elofsson säger, att
man skulle få till stånd betydligt större
besparingar och kanske också en ökad
rationalisering genom att slå ihop lantbruksnämnder
och hushållningssällskap

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ang. sammanslagning av statens jordbruksnämnd och lantbruksstyrelsen

än genom att slå ihop lantbruksstyrelsen
och statens jordbruksnämnd, tycker jag
att den omständigheten väl inte bör vara
något hinder för att slå ihop de två myndigheter
som vi nu diskuterar. Jag delar
helt den uppfattningen, att man skulle
kunna göra en betydande rationaliseringsvinst,
ty de båda organen —• lantbruksstyrelsen
och jordbruksnämnden —
har likartade arbetsuppgifter. Därför
skulle man säkerligen kunna för en
mindre kostnad än nu åstadkomma ett
fullt lika gott arbetsresultat som det som
nu kan erhållas.

Skulle man sedan gå ännu längre och
slå ihop hushållningssällskap och lantbruksnämnder,
tror jag det skulle vara
till mycket stor fördel för hela jordbruksadministrationen
liksom också för
konsulentverksamheten på landsbygden.
Men det får bli en senare sak. Jag tycker
att det vore skäl i att börja med det
som nu föreligger till behandling, nämligen
en översyn av de båda ämbetsverkens
organisation.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reesrvationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,,
varefter herr andre vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, jämlikt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Lage Svedberg
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr andre vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jonsson, Jon, begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lage Svedberg
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr andre vice talmannen fann
tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, verkställdes härefter
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej — 67.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Jonsson, Jon, anmälde, att han
vid den nu företagna voteringen avsett
att rösta nej men av misstag röstat ja.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande och memorial:

nr 15, i anledning av motion om införande
i riksdagsstadgan av bestämmelser
rörande proceduren i riksdagen
vid begäran om folkomröstning; och
nr 18, med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 122, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställningar angående
statsunderstöd åt de politiska ungdomsorganisationernas
ungdomsfostrande
verksamhet m. m. jämte i ämnet väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 123, i anledning av väckta motioner
om dels anslag till en fortsättningskurs
för hemkonsulenter och andra hushålls -

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Om anslag till fortsättningskurs för hemkonsulenter m. m.

pedagoger, dels oek ökat statsbidrag till
de privata hemsysterskolorna.

Punkten 1

Om anslag till fortsättningskurs för hemkonsulenter
m. m.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av fru Hamrin-Thorell
m. fl. (I: 201) och den andra
inom andra kammaren av fröken Elmén
m. fl. (11:231), hade hemställts,
att riksdagen måtte anslå ett belopp av
10 000 kronor för att inom överstyrelsens
för yrkesutbildning regi anordna
fortsättningskurs för hemkonsulenter
och andra hushållspedagoger med särskild
hänsyn tagen till de handicapade
husmödrarnas problem.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten yttrat:

»Med hänsyn till vad i motionerna anförts
och till vad de i ärendet hörda remissmyndigheterna
uttalat finner utskottet
det motiverat att en närmare undersökning
kommer till stånd rörande
lämpliga åtgärder för tillgodoseende av
det i motionerna angivna syftet. Enligt
utskottets mening torde Kungl. Maj:t böra
uppdraga åt överstyrelsen för yrkesutbildning
att efter samråd med medicinalstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen,
eventuellt även med andra av frågan berörda
myndigheter, taga berörda spörsmål
under närmare övervägande och
framlägga det förslag, vartill en dylik
undersökning må giva anledning. Utskottet
förordar, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t giver till känna vad utskottet
sålunda anfört.

Utskottet, som icke är berett att tillstyrka
bifall till det i motionerna 1:201
och II: 231 gjorda yrkandet, hemställer
förty, att motionerna 1:201 och 11:231
icke må till annan riksdagens åtgärd föranleda
iin att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t giver till känna vad utskottet
anfört.»

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! .lag skulle vilja uttrycka
min glädje och tacksamhet över att

utskottet har ställt sig så positivt till
denna detaljfråga. Det gäller här kurser
för främst hemkonsulenter och hushållspedagoger
i syfte att meddela kunskaper
om en förbättrad arbetsteknik åt
invalidiserade husmödrar. Remissinstanserna
har ställt sig mycket positiva,
särskilt överstyrelen för yrkesutbildning.
Utskottet har ju ansett, att Kungl.
Maj:t bör låta göra en undersökning för
att få fram lämpliga åtgärder till hjälp
åt invalidiserade husmödrar.

Jag skulle bara vilja hemställa att regeringen
— när den kommer in på frågan
om de anslagskrav som är nödvändiga
för att dessa kurser skall kunna
ordnas — ville ställa sig positiv till detta
förslag och att det inte dröjer alltför
länge innan kurserna kan starta. Pengarna
skulle inte bara tjäna ett humanitärt
syfte utan också komma att ge
ränta i form av att de invalidiserade
husmödrarna skulle sättas i stånd att
sköta såväl sig själva som hela sin familj.
Jag hoppas alltså att förslagen skall
kunna snabbt omsättas i praktiken.

Jag har intet yrkande, herr talman.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 124, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar angående vissa
anslag för budgetåret 1957/58 till de
tekniska högskolorna m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. «

Detta utlåtande var indelat i tre särskilda
med I—III betecknade avdelningar,
av vilka den tredje var indelad
i punkter.

På framställning av herr andre vice
talmannen beslöts att utlåtandet skulle
företagas till avgörande avdelningsvis
och avd. III punktvis.

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Avd. I

Ang. ökad intagning av studerande vid de
tekniska högskolorna

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 99, hade Kungl. Maj:t, utom annat,
förordat vissa åtgärder för ökad intagning
vid de tekniska högskolorna samt
föreslagit riksdagen att till Gemensamma
ändamål vid de tekniska högskolorna:
ökad intagning av studerande för
budgetåret 1957/58 anvisa ett förslagsanslag
av 600 000 kronor.

De av Kungl. Maj:t förordade åtgärderna
avsågo, att ytterligare 101 utbildningsplatser
skulle bli tillgängliga höstterminen
1957, varav 76 vid tekniska
högskolan i Stockholm och 25 vid Chalmers
tekniska högskola. Av de nya platserna
hänförde sig 61 till högskolornas
avdelningar för arkitektur samt 20 till
elektrotekniska avdelningen och 20 till
flygtekniska avdelningen vid tekniska
högskolan i Stockholm. Kungl. Maj:ts
förslag innebar vidare medelsanvisning
för ökad undervisning i Göteborg av
universitetsstuderande i ämnet kemi.

I samband med behandlingen av detta
avsnitt hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Axel Svensson m. fl. (I: 435) och
den andra inom andra kammaren av
herr Netzén m. fl. (II; 554), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande anordnande av arkitektutbildning
i södra Sverige.

Utskottet hade i den nu föredragna
avdelningen av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte, i anslutning
till Kungl. Maj:ts förslag, till Gemensamma
ändamål vid de tekniska högskolorna:
ökad intagning av studerande för
budgetåret 1957/58 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
600 000 kronor;

b) att motionerna 1:435 och 11:554
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av, utom
annan, herr Ohlon, som dock ej antytt
sin mening.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Genom det förslag, som
nu föreligger angående ökad intagning
vid de tekniska högskolorna, och den
ökning av de studerandes antal, som
har vidtagits förut under efterkrigsåren,
har utbildningskapaciteten vid de tekniska
högskolorna svällt ut på ett sätt,
som till storleksordningen motsvarar en
ny teknisk högskola. Säkerligen har de
åtgärder, som där har vidtagits, i stort
sett varit välbetänkta och nödvändiga.
I år föreslås en ytterligare intagning vid
tekniska högskolan i Stockholm av 20
elektronikstuderande och av 20 studerande
vid avdelningen för flygteknik.
Jag har ingenting att invända emot vad
Kungl. Maj:t nu har äskat. Jag vill bara
fästa uppmärksamheten på att när det
gäller en sådan utbildning som denna
är det inte endast fråga om lokaler och
lärare, utan det är också fråga om elever.
Förra året företogs en mycket stark
utökning av intagningen till elektronikavdelningen
vid Chalmers tekniska högskola.
Man fick då gå så långt ned i
fråga om studenternas kvalitet att svårigheter
har uppstått för vissa av dem
att följa med undervisningen. Lärarna
har där blivit behandlade på ett sätt
som jag nästan kan beteckna som hänsynslöst.

Om kvaliteten hos studentmaterialet
sjunker så ställs det ju ytterligare anspråk
på lärarna. Detta är en omständighet
som vi nog får ha uppmärksamheten
riktad på, men det är väl att
hoppas att i samma mån som studentkullarna
växer skall vi även få en kvalitativt
tillfredsställande rekrytering till
våra högsta läroanstalter.

Jag föreställer mig att Kungl. Maj:t
har sin uppmärksamhet riktad på detta.
Utskottet har i varje fall fäst uppmärksamheten
på vad som här har skett.

Den största förändring, som föreslås
i år, är en fördubblad intagning av
antalet arkitektstuderande vid de båda
tekniska högskolorna. Beträffande tekniska
högskolan i Stockholm finns alla

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Ang. ökad intagning av studerande vid de tekniska högskolorna

förutsättningar för en fördubblad intagning
både i fråga om lokaler och, såvitt
jag förstår, även i fråga om lärare. När
det gäller Chalmers tekniska högskola
har man däremot rätt att ställa sig frågande.
Det erfordras, herr talman, ett
ökat antal arkitekter i landet, och Kungl.
Maj :ts förslag är därför motiverat. Risken
är bara att vi kanske får en sämre
kvalitet hos våra arkitekter, ifall vi inte
ser till att utbildningen blir förstklassig.

De två problem, som inställer sig här,
är dels lokalproblemet och dels frågan
om lärarrekryteringen. Vad lokalfrågan
i Göteborg beträffar förhåller det sig så,
att redan den arkitektundervisning som
finns där nere lider av att lokalfrågan
är otillfredsställande löst, och svårigheterna
kommer naturligtvis att bli ännu
större, om intagningen ökas med 100
procent. För det första året med den
ökade intagningen och kanske också för
det andra året kommer inte några större
svårigheter att uppställa sig, men om
två år behövs det otvivelaktigt nya lokaler.
I den kungl. propositionen sätter
man nu sin lit till att den nybyggnad
för biblioteket vid Chalmers tekniska
högskola, varom statsmakterna redan
fattat beslut, skulle hli färdig i så god
tid 1959, att det kan bli tidsutrymme
över för att inreda de i biblioteksbyggnaden
ledigblivna lokalerna för arkitektundervisning.
Det är möjligt att så
kommer alt ske, men jag vill då erinra
om vad som hittills beslutats. Riksdagen
har i år endast anvisat ett första anslag
på en halv miljon kronor för det nya
biblioteksbygget vid Chalmers tekniska
högskola. Sammanlagt kommer det att
kosta 2,5 miljoner kronor. Om förverkligandet
av denna byggnadsfråga skall
ske inom en tidrymd av mindre än två
År, vill det till fortare än kvickt en ökad
anslagsbevillning för biblioteksbyggnaden.
Jag skulle därför vilja hemställa,
när jag nu ser att ecklesiastikministern
är närvarande, att han redan i höst går
i författning om ökat anslag för bibliotcksbyggnaden,
så att den kan bli klar i
tillräckligt god tid för att sedan kunna
tjänstgöra som lokal för arkitektutbildningen.

Vad lärarfrågan beträffar har inte de
önskemål, som uttalats av rektor vid
Chalmers tekniska högskola eller av kollegienämnden,
beaktats. Man har tillstyrkt
den ökade intagningen av studerande,
men man har sagt ifrån att det
för ändamålet ifråga behövs en ny professur
i husbyggnad. Någon professur
har inte förutsatts i den kungl. propositionen,
inte ens någon annan ordinarie
lärarbefattning, utan det har blott
ifrågasatts ett anslag för anställande av
en biträdande lärare. Nu förhåller det
sig så, som byggnadsstyrelsen har yttrat,
att det på grund av arkitektbristen
är mycket svårt att förse undervisningen
i ämnet med kvalificerade lärare,
ifall man inte går direkt på professurer.
Arkitekterna är för närvarande vana
vid så höga arvoden, att kvalificerade
sådana nog inte går att uppbringa för en
undervisning, som det skall bli någonting
med, med den ringa summa som
Kungl. Maj:t har tänkt sig. Utskottet har
här bättrat på och sagt ifrån, att vad
som åtminstone behövs är att det inom
ramen för beviljat totalanslag lämnas utrymme
för anställning av en lärare i
laborators löneställning, och det är nog
det minsta man måste kräva, ifall man
skall få till stånd en fullgod undervisning.

Jag har intet att erinra emot vad
Kungl. Maj :t i övrigt har äskat och inte
heller emot vad utskottet har hemställt
om. Anledningen till att jag begärt ordet
var att jag ville understryka dessa
två krav, som måste bli tillgodosedda,
ifall det skall bli en fullvärdig arkitektundervisning
även för den utökade kadern
av arkitektstuderande i Göteborg,
nämligen tillräckliga lokaler och tillräckligt
kvalificerade lärare. Såvitt jag
förstår har Kungl. Maj:t möjlighet att
med de fullmakter, som Kungl. Maj:t
kommer att få, förverkliga dessa önskemål.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Vi är några ledamöter
som avlämnat en motion, I: 435 och II:
554, vari vi hemställer om att man i sam -

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ang. ökad intagning av studerande vid de tekniska högskolorna

band med vad propositionen här föreslagit
om en utökning av arkitektutbildningen
jämväl undersöker huruvida
möjligheter föreligger att få i gång en
sådan skolverksamhet nere i södra Sverige.

Anledningen till vårt yrkande är bl. a.
den väldiga disproportionen mellan arkitekternas
placering i de olika landsdelarna.
Arkitekternas riksförbund har
angivit, att av de ungefär 1 000 arkitekter,
som finns i landet, är 625 placerade
i Stockholm och 170 i Göteborg och trakten
däromkring, varför endast 305 återstår
för hela landet i övrigt. För oss som
sysslar litet med denna verksamhet innebär
detta, att det är mycket svårt att
få arkitekter till uppdrag i den södra
landsändan. Vi tycker att det är märkligt
att vi alltid måste söka oss till
stockholmsarkitekterna när vi vill ha någonting
ritat där nere, och vi liar svårt
att förstå att det skall behöva vara en
sådan placering, även om vi är på det
klara med att vissa omständigheter gör
att huvudstaden drar till sig detta yrkesfolk
i större utsträckning än andra städer
i landet.

Herr Ohlon har här vitsordat att det
inte blir alldeles bekymmersfritt för Göteborg,
om man nu skall dubblera utbildningen
såsom här är föreslaget. Kollegiet
har sagt, att man är trångbodd
allaredan och att det blir ännu större
bekymmer om man skall fördubbla antalet
elever. Vi tycker att innan man bestämde
sig för denna utbyggnad av Chalmers,
hade det nog inte varit ur vägen
om man hade sett efter, huruvida det
fanns större möjligheter på andra håll
i landet. Vi har nämligen den uppfattningen,
att när det gäller lokalfrågor och
dylikt ligger vi väl lika bra till i de städer
som finns söder ut, och att det även
skulle vara möjligt att utan alltför stora
bekymmer ordna lärarkrafter.

Det finns även en annan orsak till att
vi är intresserade av denna utbyggnad
i den södra delen av landet. Vi har nämligen
erfarenhet av att arkitekterna gärna
bosätter sig där de utbildat sig. Detta
sammanhänger med att de under utbildningstiden
söker kontakt med upp -

dragsgivare, och när de är färdigutbildade
har de liksom en krets kring sig
varifrån de kan förvänta att få uppdrag
i sin nya verksamhet. Det är ett
siikerhetsmoment för den nyutbildade
att ha ett sådant perspektiv. Vi räknar
med, att om vi får en sådan skola nere
i södra Sverige, skall detta medföra att
en del av de arkitekter, som utbildas där,
också bosätter sig nere i södra Sverige.
På det sättet skulle vi således få en bättre
tillgång till arkitekter, vilket i sin tur
kommer att medverka till en förbättring
med färdigställandet av alla de uppdrag
som ligger och väntar där nere. Det råder
nämligen en markant brist på detta
område, och vi är därför glada och
tacksamma för det förslag som ligger
på bordet om en ökad utbildning.

När utskottet säger, att det inte finns
någon anledning att bifalla vår motion
med hänsyn till det utredningsuppdrag,
som Kungl. Maj:t allaredan har givit
byggnadsstyrelsen, vill jag emellertid
här erinra om att såvitt jag har kunnat
utröna innebär det uppdraget en utredning
som endast tar sikte på de två skolor
som redan finns, i Stockholm och i
Göteborg, och att uppdraget alltså inte
gäller att undersöka andra möjligheter.
Om jag nu får inlägga en välvillig tolkning
i vad som här är skrivet, skulle
man kunna utläsa att även förhållandena
för södra Sveriges vidkommande skall
kunna få gå in i utredningsuppdraget.
Vi skulle vara tacksamma om så bleve
förhållandet, ty det skulle innebära att
vi kanske sluppe motionera i flera omgångar,
ifall nu byggnadsstyrelsen även
tar den delen under övervägande ocli
försöker få fram ett förslag till lösning.

Jag har inget yrkande, herr talman.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Liksom den föregående
talaren bär jag kommit att av olika skäl
intressera mig för frågan om arkitektutbildningen.
Det är kanske på detta
område två omständigheter som förtjänar
särskilt beaktande. Den ena är frågan
om storleken av arkitektbristen,
rörande vars förefintlighet alla är eniga,

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Ang. ökad intagning av studerande vid de tekniska högskolorna

och den andra är frågan om luir man
lämpligen skall angripa problemet om
bristens avlägsnande.

Vad beträffar arkitektbristen har Sveriges
arkitekters riksförbund framlagt
en utredning, där beräkning gjorts med
utgångspunkt från olika antaganden rörande
storleken av den ökning av investeringsvolymen
i husbyggande som kommer
att ske under de närmaste åren.
Om man utgår från att det nuvarande antalet
studerande blir oförändrat och att
ökningen av investeringsvolymen skulle
utgöra 3 procent, skulle bristen år 1971
uppgå till närmare 400 arkitekter. Antar
man att ökningen av investeringsvolymen
utgör hela 4 procent, skulle bristen
år 1971 vara inte mindre än omkring
700 arkitekter. Om man däremot
dubblerar intagningen av studerande vid
tekniska högskolan i Stockholm från nuvarande
36 till 72, räknar man med att
bristen år 1971 skulle uppgå till mellan
100 och 400 för de olika alternativ som
jag nyss nämnde.

Emellertid har denna prognos — eller
rättare sagt prognostik — utsatts för
en ganska skarp kritik. Såväl avdelningsrådet
för avdelningen för arkitektur vid
tekniska högskolan i Stockholm som
byggnadsstyrelsen anser att prognosen
är bristfällig och missvisande och att
bristen på arkitekter i själva verket är
betydligt större än vad prognosen utvisar.
Jag tror att det hade varit värdefullt,
om Kungl. Maj:t hade kunnat överarbeta
denna prognos, en uppgift som
överstyrelsen för tekniska högskolan säger
sig inte ha haft möjlighet att verkställa,
så att man på grundval av denna
överarbetning kunnat få en säkrare
utgångspunkt för att bedöma den blivande
bristen. Emellertid vill jag som tidigare
herr Ohlon och herr Svensson uttala
min tillfredsställelse över att man
nu har tagit steget att föreslå en betydlig
utvidgning av intagningen av arkitektstuderande
och ökat antalet från nuvarande
61 till 122.

Den andra frågan, som jag vill säga
några ord om, gäller utredningen. Utskottet
säger att det pågår en hel del
utredningar om dessa frågor och att det

därför inte finns någon anledning att
bifalla det i motionen framförda förslaget
om en utredning rörande en eventuell
arkitektundervisning i södra Sverige.
Om man bara har tillgång till riksdagstrycket
finner man, att den utredning,
som utskottet hänvisar till, endast
utgörs av det uppdrag som byggnadsstyrelsen
fått att uppgöra en generalplan
för Chalmers högskolas nybyggnadsverksamhet
i Göteborg. Det lär däremot
under hand ha blivit upplyst i utskottet
att denna fråga också är föremål för
behandling av 1955 års universitetsutredning.
Det är en värdefull upplysning,
och jag tror att det hade varit av betydelse,
om det också kommit fram i utskottsutlåtandet
att frågan skulle komma
att prövas jämväl av detta organ. Det
är väl knappast möjligt att enbart på
grundval av en generalplan för Chalmers
tekniska högskola i Göteborg bilda
sig en säker uppfattning om lokaliseringen
av arkitektutbildningen för hela
landet.

Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten
vid en detalj som motionärerna pekat
på. De framhåller att medan antalet arkitektstuderande
från södra Sverige för
närvarande endast utgör 35, så uppgår
antalet arkitektstuderande från Stockholm
och kringliggande län enbart vid
tekniska högskolan i Stockholm till omkring
100. Detta är en omständighet som
enligt vår uppfattning ganska klart visar
att man måste söka förbättra rekryteringsmöjligheterna
genom en decentralisering
av utbildningsmöjligheterna,
liksom det även visar betydelsen av att
man inte också för framtiden reserverar
denna utbildning för städerna Stockholm
och Göteborg.

Herr talman! Jag har velat göra denna
kommentar men har intet yrkande.

ITerr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Då ingen av de föregående
talarna har kommit med något
speciellt yrkande utöver utskottets framställning,
kan jag fatta mig mycket kort.

Jag vill bara poängtera för riksdagens
övriga ledamöter, vilken kraftig cxpan -

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

.ing. ökad intagning av studerande vid de tekniska högskolorna

sion som undan för undan skett och
alltjämt pågår i fråga om utbildningsmöjligheterna
vid de tekniska högskolorna.
Jag tycker för min del att det
är en ganska märklig företeelse att vi
verkligen kan öka denna utbildning så
fort som nu föreslås. Framför allt är
det märkligt mot bakgrunden av de
många olika behov på andra områden
som vi bar i samhället. Det är emellertid
ett glädjande faktum att det här har
skett en kolossal utveckling under de
sista åren. Utvecklingen har faktiskt varit
så stor och snabb, att riksdagsmännen
i allmänhet kanske inte lagt märke till
vad som faktiskt skett under dessa år.
Jag är för min del glad över att departementschefen
ändock har kunnat komma
med detta förslag, och jag hoppas att det
också skall bli möjligt att lösa detaljfrågorna,
t. ex. den som rör Chalmers.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Med den behandling som
utskottet givit denna proposition skulle
jag knappast behövt ta till orda, ty alla
förslagen är tillstyrkta, och de som här
talat före utskottsrepresentanten har
egentligen inte gjort några invändningar
mot de beslut, som här kommer att fattas
på grundval av utskottsförslaget. I
vart fall skall jag inte här mera ingående
behandla teknikerbristen och åtgärderna
därvidlag på längre sikt. Vi är ju
alla överens om att det föreligger ett så
stort behov av en ökning av undervisningen
på åtminstone alla de områden
som omfattas av propositionen, att det
inte finns anledning att göra annat än
att söka utyttja resurserna så långt det
någonsin är möjligt.

Vad vi kan behöva vidta för åtgärder
därutöver är ju, såsom också kommit
fram i debatten, redan föremål för utredning.
Att man inte har varit på det
klara med huruvida universitetsutredningen
sysslar med även de tekniska
högskolorna, beror väl på något missförstånd.
Det är nämligen så att universitetsutredningen
har att syssla med all

högskoleutbildning i landet och givetvis
också intresserar sig för teknikerbehovet
och utbildningen av ingenjörer. Enligt
vad jag har mig bekant samarbetar den
intimt med vissa undersökningskommittéer,
som industriorgan har satt i gång
med mycket god expertis. Jag hoppas
sålunda att det snart nog skall bli möjligt
att få en vidare överblick över detta
stora fält.

Vi är alltså nu överens om att göra de
betydande utökningar, som har föreslagits
här. Herr Ohlon menade i alla fall
att det kanske är svårt att få denna utökade
utbildning fullgod. Mot bakgrunden
av vad som här föreslagits kanske
han särskilt tänkte på arkitekterna i Göteborg.
Man har emellertid inte anledning
att hysa någon oro för att inte lokalfrågorna
skall kunna ordnas där. Enligt
vad jag har mig bekant finns det
flera olika möjligheter i Göteborg att
ordna lokalfrågorna, även om jag liksom
herr Ohlon är av den meningen, att
det värsta blir att kunna klara det problem,
som kommer att inställa sig om
två år. Det finns dock ingenting som
tyder på att det inte skulle vara möjligt
att ordna den saken också helst med
hjälp av de nuvarande bibliotekslokalerna.

Vad lärarfrågan beträffar vill jag erinra
om att Chalmers tekniska högskola
icke har begärt den professur, som herr
Ohlon talade om, för den ökade intagning
som det här är fråga om utan för
en ännu större ökning. Från ämnesrepresentant
i Göteborg har jag emellertid
fått klarlagt, att med de medel som enligt
utskottsförslaget skall ställas till förfogande
kan man tills vidare upprätthålla
en fullgod undervisning.

När jag nu ändå har ordet, vill jag
gärna med några ord reagera mot att
utskottet — såsom det förefaller mig icke
fullt konsekvent — har anmärkt på att
departementet inte har remitterat en viss
promemoria på visst sätt. Utskottet talar
ju självt om att denna promemoria är
dagtecknad den 20 februari 1957. Med
den kännedom som utskottet har om hur
sådana här frågor behandlas och det intresse
som vi alla har av att propositio -

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Ang. ökad intagning av studerande vid de tekniska högskolorna

nerna inte. skall komma till riksdagen
under de allra sista dagarna av propositionstiden,
borde utskottet ha varit fullt
på det klara med att vi inte hade mycket
tid att förlora om vi skulle få propositionen
färdigställd, och med det intresse
som utskottet och regeringen gemensamt
har av att vi på detta område
verkligen utnyttjar alla befintliga resurser,
tycker jag att utskottet i stället borde
ha varit tacksamt för att vi inte i onödan
remitterade denna promemoria utan
i stället såg till att vi fick fram propositionen
i tid.

Det förhåller sig nämligen så, att intagningsökningen
i det förslag beträffande
Stockholms tekniska högskola som
departementet fick in på hösten inte på
långt när var så stor som den ökning
propositionen nu innehåller. Vi sökte
därför vid ärendets beredning inom departementet
efter möjligheter att utöka
det enligt vår mening ganska magra förslag,
överstyrelsen för de tekniska högskolorna
avgivit, när det gällde tekniska
högskolan i Stockholm. Förslaget innebar
endast en utökning med 10 elever
i stället för propositionens 40. Jag gav
därför en liten sakkunnigkommitté, som
redan tidigare arbetade i departementet
och bestod av överdirektören Hugo Larsson
och byråchefen Hörjel, i uppdrag att
med rektorn för tekniska högskolan i
Stockholm diskutera ytterligare utökningsmöjligheter.
Det var de diskussionerna
som ledde fram till promemorian
av den 20 februari.

Jag vill framhålla, att vid denna tidpunkt
bedömde jag frågan så, att en
ytterligare remiss till kollegienämnden
och överstyrelsen inte var möjlig att
medhinna. Departementet stod alltså inför
valet att antingen göra den ytterligare
behövliga utredningen •— helt
inom departementet och få fram en proposition
eller också att remittera ärendet
tillbaka till överstyrelsen. 1 senare
fallet hade säkerligen inte en proposition
kunnat framläggas i år inom den
föreskrivna tiden.

Jag menar att jag på detta sätt tjänat
den tekniska utbildning bättre än om
jag skulle ha valt den mera formella

linje, som utskottet här föreslår. Och jag
måste framhålla, när utskottet säger, att
ärendet inte i vederbörlig ordning har
remitterats, att detta inte alls är någon
en gång för alla given och nödvändig
ordning. Jag har förvissat mig om att
det i ett fall som detta inte föreligger
någon skyldighet att ytterligare remissbehandla
ärendet.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Efter ecklesiastikministerns
senaste anförande vill jag uttala
mitt beklagande över att det inte lyckades
för oss, några få, att föra Chalmers
biblioteksfråga i hamn förra året, vilket,
såvitt jag förstår, även eklesiastikministern
hade önskat. Hade vi fått vårt
förslag om biblioteket igenom i fjol, hade
det inte nu behövt föreligga några
aktuella farhågor beträffande lokalfrågan
för Chalmers tekniska högskola. Angelägenheten
av att tidigare få i gång
bygget var så mycket större som vi nu
på vårsidan haft inte mindre än 800
byggnadsarbetare arbetslösa i Göteborg.
Det hade varit bättre att få en del av
dem sysselsatta med detta bygge än att
de nu skall gå och lyfta arbetslöshetsunderstöd.

Ecklesiastikministern försökte i sitt
anförande göra gällande, att någon professur
inte har krävts av Chalmers tekniska
högskola. Men, herr statsråd, det
sägs i propositionen på s. 21, att för
första läsåret har i professor Hössjers
alternativ 1, som statsrådet anslutit sig
till, krävts en professur i husbyggnadslära.
Efter vad jag har fått mig bekant
vid personlig hänvändelse till vederbörande
vid Chalmers är man besviken
över att den professuren inte har kommit
till stånd. Nu har emellertid utskottet
rättat till denna sak och kommit med
ett minimikrav, nämligen arvode för en
lärarebefattning med laborators lön.

Det är naturligtvis riktigt, när ecklesiastikministern
gör gällande, att det inte
finns några bestämmelser som stipulerar
att överstyrelsen för de tekniska
högskolorna skall höras i ett ärende som
detta, men man kan då ställa sig frå -

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ang. ökad intagning av studerande vid de
gan: Varför skall det finnas en överstyrelse
för de tekniska högskolorna, om
den inte skall yttra sig i viktiga organisationsfrågor,
som gäller de högskolor
vilka är underställda överstyrelsen?

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Herr Ohlon torde inte
riktigt ha lagt märke till vad jag sade i
mitt förra anförande angående professuren.
Faktum är i alla fall att den var
knuten till en ännu större intagning än
den jag här nu har föreslagit.

Vad sedan beträffar frågan om att
man kan nöja sig med ett arvode motsvarande
laboratur tills vidare, så torde
den frågan inte ha uppkommit endast i
utskottet. Jag kan säga herr Ohlon, att
när vi begärde en klumpsumma här, så
räknade vi med att den var så tilltagen
att det skulle vara möjligt att ställa arvode
motsvarande en laboratur till förfogande.
Men vi framlade inte förslag
om en laboratorsbefattning, och såvitt
jag förstår har inte heller utskottet gjort
det. Jag skulle alltså tro att vi härvidlag
i själva verket är ganska överens.

När herr Ohlon på nytt tryckte på
önskvärdheten av en ytterligare remiss,
så skulle jag gärna vilja ställa den frågan
till honom: Anser herr Ohlon det
vara bäst att en proposition sådan som
den föreliggande verkligen har framlagts
för årets riksdag och kan bli föremål
för beslut redan i dag med påföljd
att en väsentligt ökad intagning
kan ske redan i höst, eller hade det varit
bättre att remittera ärendet och därigenom
draga ut på tiden så att något
beslut inte kunnat fattas om ökad intagning
i höst?

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Med anledning av vad
utskottet anfört angående professor
Woxéns skrivelse vill jag bara framhålla,
att utskottet har gett en klar historieskrivning
över vad som har hänt,
utan att därför ta ställning till huruvida
det i skrivelsen framförda var felaktigt
eller inte. Skulle någonting i det -

tekniska högskolorna
ta sammanhang anses vara felaktigt, vore
det kanske att denna skrivelse har
inkommit så sent, att Kungl. Maj:t haft
svårigheter att överlämna den till högskolans
kollegienämnd för yttrande.

Vi har inte gjort några kommentarer,
men vi har velat klart belysa, hur frågan
tidigare blivit behandlad.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! I sitt andra anförande
gjorde statsrådet Persson gällande att
någon professur i husbyggnadslära inte
hade föreslagits med hänsyn till den intagning
som nu har ifrågasatts. Jag vill
bara belysa ecklesiastikministerns yttrande
genom att citera vad han själv
har skrivit på sid. 32 i propositionen.
Han säger där, att de av högskolan ifrågasatta
kostnaderna har nedbragts till i
runt tal 90 000 kronor under första läsåret
och fortsätter: »I främsta rummet
betingas denna lägre kostnad av att den
under alternativ 1 upptagna nya professuren
i husbyggnadslära synes kunna
tills vidare ersättas med en biträdande
lärare.»

Herr talman! Jag brukar tro på de
uppgifter Kungl. Maj :t lämnar i en proposition.
Det vore ju rysligt annars.

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det alternativ, som herr
Ohlon fortfarande uppehåller sig vid,
avser ju en intagning av 60 studerande,
men jag har föreslagit en intagning av
50. Det är därför vi har ansett oss kunna
minska lönekostnaden.

Till herr Näsström vill jag säga, atl
man ju kan beklaga att utredningen genom
rektorn vid Stockholms tekniska
högskola och departementet gemensamt
blev färdigt så pass sent. Men jag tycker
i själva verket inte att det var så förskräckligt
sent. Det förelåg ju ett annat,
betydligt lägre förslag på hösten, och
jag tycker att det var riktigt att vi i departementet
försökte få fram en ytterligare
utredning med hjälp av de särskilda
sakkunniga som vi där har på
detta område. En sådan utredning kun -

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Anslag till naturastipendier åt studerande vid universiteten m. in.

de ju inte vara klar förrän någon tid
efter jul, men nog har det gjorts vad
som kunde göras. Jag håller fortfarande
på att den skyndsamhet, med vilken
vi sedan har handlagt saken, har varit
till gagn för densamma.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu ifrågavarande
avdelningen hemställt.

Avd. II och III

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag för budgetåret
1957/58 till naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter
jämte i ämnet väckta motioner.

Under punkten 121 av åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter för budgetåret
1957/58 anvisa ett reservationsanslag av
G 980 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr
Arrhén väckt motion (I: 119), i vilken
hemställts, såvitt här var i fråga, att riksdagen
måtte besluta att under nästkommande
budgetår ställa medel till förfogande
för utdelande efter i motionen angivna
grunder av 300 nya naturastipendier
åt studerande vid universiteten in.
fl. läroanstalter i syfte att därmed underlätta
för begåvade studerande ur den
ekonomiska medelklassen att erhålla
fortsatt högre utbildning;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ohlon in. fl. (1:279) och den andra inom
andra kammaren av herr Ohlin in., fl.
(11:318), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte till Gemensamma universitets 4

Första hammarens protokoll 1957. Nr 10

ändamål: Naturastipendier åt studerande
vid universitet och högskolor in. fl. läroanstalter
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett reservationsanslag av 8 550 000
kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Gärde Widemar m. fl. (1:359)
och den andra inom andra kammaren
av herr Helén m. fl. (11:445), i vilka
hemställts, såvitt här var i fråga, att
riksdagen måtte till Gemensamma universitetsändamål:
Naturastipendier åt

studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1957/58 anvisa
ett i förhållande till Kungl. Maj :ts förslag
med 1 570 000 kronor uppräknat reservationsanslag
av inalles 8 550 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med avslag å motionerna
I: 279 och II: 318 samt I: 359
och 11:445 ävensom 1:119, sistnämnda
tre motioner såvitt här vore i fråga, till
Gemensamma universitetsändamål: Naturastipendier
åt studerande vid universiteten
m. fl. läroanstalter för budgetåret
1957/58 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 6 980 000
kronor.

Reservationer hade avgivits av, utom
annan,

1) herrar Ohlon, Sundelin och Axel Andersson,
fröken Elmén, herr Widén, fröken
Vinge samt herr Helén, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet hort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:279 och 11:318, 1:359

och 11:445, sistnämnda båda motioner
såvitt här vore i fråga, ävensom
med avslag å motionen I: 119, såvitt
här vore i fråga, till Gemensamma universitetsändamål:
Naturastipendier åt

studerande vid universiteten m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1957/58 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 8 550 000 kronor;

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Anslag till naturastipendier åt studerande vid universiteten m. m.

2) av herr Arrhén, som likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Vi har ju varit och är
väl alltjämt fullt eniga om nödvändigheten
av att demokratisera vårt skolväsende.
I fråga om den lägre utbildningen
har vi också hunnit långt för att inte
säga mycket långt när det gäller att förverkliga
dessa strävanden, men ju högre
upp man kommer i skolväsendet, desto
besvärligare blir det. Ännu då det gäller
gymnasierna är det relativt lätt att lösa
problemen -—- antalet gymnasier är ju
inte tillräckligt, men det är dock ganska
stort, och därför kan en större del av
eleverna bo hemma under studietiden,
varigenom studiekostnaderna blir tämligen
små. Men när man kommer upp
till universitet och högskolor, så har
vi tyvärr inte alltför många institutioner
av den sorten, och därför blir det
så att flertalet av de studerande på detta
stadium måste hyra egna bostäder. Studiekostnaderna
blir därigenom på detta
stadium mycket högre, och om vi vill
fullfölja tanken på en demokratisering
av vårt utbildningsväsen och ta till vara
studiebegåvningarna överallt där de
finns, så gäller det alltså för oss att söka
hjälpa dessa ungdomar fram även i
de högre studierna.

Ett utomordentligt bra och relativi
billigt sätt att göra detta erbjuder de
naturastipendier, som det talas om i den
punkt som nu är föremål för behandling.
Här har föreslagits, att till naturastipendier
skall anvisas ett belopp på
nära 7 miljoner kronor, och det heter
att man med detta anslag skulle kunna
nå fram till det mål, som nu i första
hand har uppställts, nämligen att alla
nuvarande stipendiater skulle erhålla
hjälp och därtill 26 procent av det beräknade
antalet nyinskrivna studerande
under läsåret 1957/58, i den mån de är
berättigade till hjälp.

Vi reservanter anser, att detta väl ändå
inte stämmer riktigt. Om man ger
stipendier till 26 procent av de nyinskrivna
studerande, kommer nämligen
de, som inskrivits ett eller två år tidi -

gare vid de utbildningslinjer, där stipendier
kan prolongeras, i ett sämre läge.
Skall man å andra sidan tillgodose
de senare gruppernas behov, då blir det
inte möjligt att lämna stipendier till 26
procent av de nytillträdande.

Vi tycker att rättvisan kräver att alla
de tre nämnda grupperna skall ha samma
möjligheter, och därför har vi i en
reservation föreslagit att anslaget skulle
ökas till 8 550 000 kronor. Detta innebär
en ökning med styvt 1,5 miljoner, och
vi vet mycket väl att det är stora pengar
och att man i dessa tider måste vara
mycket aktsam när det gäller alla utgifter.
Vi har emellertid noga övervägt
denna sak och kommit till uppfattningen,
att detta ändå är någonting som det
verkligen lönar sig att satsa på, alltså
att försöka ta vara på begåvningarna inte
bara från de hem, där man har ekonomiska
möjligheter att hjälpa sina ungdomar,
utan också från de hem, där man
måste räkna med stipendier och lån för
att ungdomarna skall kunna fullfölja sina
studier. Därför har vi trots allt vågat
föreslå en så pass avsevärd ökning
som dessa 1,5 miljoner.

Jag finner det beklagligt, att utskottets
majoritet inte velat gå med på vårt
förslag. Vi betraktar detta ställningstagande
såsom ett misstag, som bör rättas
till, och det är därför vi har framlagt
denna reservation.

Med denna korta motivering ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen
nr 1.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Med anledning av herr
Axel Anderssons anförande nyss vill jag
säga, att man i princip naturligtvis har
anledning att instämma med honom.
Men vi har från utskottsmajoritetens och
även min sida bedömt saken på de sättet,
att man i dagens betryckta ekonomiska
läge inte kan våga sig på att ta
det här steget. Det är dock alldeles uppenbart,
med hänsyn till de allmänna
deklarationer, som gjorts i detta hus under
de senaste åren, att önskemål av
detta slag förr eller senare återigen måste
aktualiseras.

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Anslag till naturastipendier åt studerande vid universiteten m. m.

Studentsociala utredningen kom på sin
tid till resultatet, att föreslå, att 26 procent
av de nyinskrivna studenterna vid
universitet och högskolor skulle kunna
bli föremål för stipendiering. Detta tal,
de 26 procenten, bör dock aldrig betraktas
som ett heligt eller fixerat tal. På
detta område liar man att förvänta en
fortsatt utveckling, om vi nämligen skall
kunna realisera de allmänna deklarationer
på detta område, som alla partier
tycks vara eniga om men som för sitt
realiserande kräver insatser av en helt
annan storleksordning än vi i dag arbetar
med. Jag kan bara erinra om, att alla
hyllar önskemålet, att studentantalet
inom de närmaste tio åren skall fördubblas.
Likaså nickar alla tankfullt bifall,
när det från olika håll inom vårt näringsliv
ropas efter nyutbildat folk och
folk, som har fått tillgodogöra sig en
högre utbildning. Om inte detta skall
vara annat än tomma deklarationer och
målandet av regnbågar i skyn, måste
dessa krav svara mot faktiska åtgärder
av praktisk natur. Det tråkiga är, att allt
ofrånkomligen kommer att kosta pengar.

Jag vill ha sagt detta för att klargöra,
att jag för min del har tyckt mig finna
en mycket ringa grad av överensstämmelse
mellan önskemålen och den karga
verklighet, som i olika avseenden föreligger.

Jag har i samband med detta ärende
väckt en motion. Avsikten därmed var
nog knappast grundad på en förhoppning
att få den godtagen av utskott och
riksdag i år. Avsikten var egentligen endast
att aktualisera ett problem, som särskilt
med hänsyn till den ekonomiska
utvecklingens gång i detta land under
de senaste åren alltmera pockar på uppmärksamhet.
Jag syftar på frågan att få
medelklassungdomen i större utsträckning
aktiviserad för en högre utbildning.
För närvarande tillåter bestämmelserna
en stipendiering av skäligen måttfull art.
Föräldrainkomsterna måste ligga på låt
oss säga 10 000 å 12 000 kronor per år,
under det att de som har inkomster över
denna gräns har att lita till andra utvägar.
Enligt en tradition, som är ganska
rotad i detta land, innebär detta en

möjlighet att få lån, i detta fall statligt
garanterade krediter. 1 det förra fallet
gäller såsom betygskompetens för att
komma i fråga till de s. k. naturastipendierna
kravet på ett betvgsgenomsnitt
av AB eller något under AB i studentbetyget.
För att få den statliga kreditgarantien
fordras ett studentbetyg med
— efter beslut i fjol — i genomsnitt Ba.

Jag har i motionen givit en översikt
beträffande situationen på motsvarande
områden i Danmark, Norge, Finland och
även England/ Jag har funnit det vara
av särskilt intresse att stanna inför förhållandena
i England. England är nämligen
exempel på ett land, som sedan
länge har uppmärksammat medelklassproblemet,
när det gäller stöd till ungdomens
utbildning. Man har där ett system,
som på ett för våra förhållanden
överraskande sätt ger ekonomiskt stöd
för utbildning även vid ganska höga inkomster.
Det stöd i samband med genomgåendet
av en högre utbildning som
vi ger i detta land bygger, som jag nyss
sade, i princip mera på lånemöjligheter
än på stipendiemöjligheter. I utlandet
är ordningen, såvitt jag kunnat finna, i
allmänhet omkastad. I de flesta länder
bygger nästan all studiehjälp på stipendier
och inte på lån, och i England är
detta särskilt framträdande.

Man säger här hemma, att vi har
mycket goda erfarenheter av lånevägarna.
Men då är det i så fall staten-långivaren
som ensam talar. Staten har verkligen
goda erfarenheter, ty lånen blir
återbetalade. Vad som i sammanhanget
emellertid icke efterforskats är vad dessa
låneamorteringar inneburit i form av
möda och försakelser, försenade äktenskap
med uteblivna barnafödelser, hämmade
utvecklingsmöjligheter i ett påbörjat
yrkesarbete, förminskat livsmod och
dämpad initiativkraft. Jag har gjort dessa
formuleringar i motionen, och jag
tror, att de riktigt apostroferar de avigsidor,
som möter i vårt beteendemönster
på detta område.

Det är vidare min uppfattning, att det
system, som vi börjat tillämpa sedan något
årtionde med stöd åt de lägre inkomstgrupperna,
är en väg, som vi inte

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Anslag till naturastipendier åt studerande vid universiteten m. m.

bör avvika från utan fortsätta på. Det
finns ingen anledning att rida spärr mot
den utveckling, som här påbörjats. Systemet
bör behållas, och det är i och för
sig glädjande, att det kunnat fullföljas
i den utsträckning, som redan från början
— på grundval av studentsociala
utredningens förslag — avsetts. Men det
är — som jag tidigare sagt — den ekonomiska
medelklassen, som under de senaste
åren kommit i kläm till följd av
den fortskridande inflationen och den
hårda progressionen i beskattningen.
Den ekonomiska medelklassen är i dagens
läge hårt skattetyngd och äger inte
i större utsträckning, som tidigare var
fallet, möjlighet att bekosta eller ens
hjälpa till med sina barns utbildning.
Det är att betänka att till denna ekonomiska
medelklass, som i dag på ett helt
annat sätt än tidigare får känning av
den progressiva beskattningens tryck,
bör stora delar av bland annat industriarbetarklassen
liksom tjänstemän samt
jordbrukare med medelstora jordbruk,
andra att förtiga. Dessa är nu utestängda,
och deras enda möjlighet är då att
söka anlita lånevägarna.

Staten har fattat sin uppgift vara av
social natur. Det gäller att stödja den
del av elevklientelet, som tillhör de lägre
inkomstgrupperna. Men man skulle emellertid
därutöver också kunna anlägga en
annan synpunkt. På vårarna, när studentkullarna
går ut — alltså i dessa dagar
— väcker det alltid förvåning i klasserna,
när meddelandena kommer om
naturastipendierna ocli om möjligheterna
till statsgaranterade krediter, att de
som är bäst i klassen ofta är uteslutna.
En ganska medelmåttig elev får ett stipendium
enbart beroende på de inkomstförhållanden,
som kännetecknar
hans föräldrar, under det att andra, som
ligger något över vissa inkomstgränser
inte får det. Då hör man ofta folk säga,
att detta förhållande utgör exempel på
beklagliga tröskelproblem, som ingen av
oss gillar. .lag skulle emellertid häremot
vilja hävda, att det inte är ett tröskelproblem
av den gängse typen. Här skulle
man vilja se vissa åtgärder sättas in.
Staten borde rent principiellt vara i all -

ra högsta grad intresserad av de mest
begåvade elevernas framtid med syfte
att få dem sysselsatta i sin egen eller i
annan verksamhet.

Det är bekant, att bland de utvägar, som
har diskuterats i vårt land, även har
övervägts möjligheterna för en förälder
att göra avdrag i sin deklaration för de
helopp, som han utger till ett studerande
barn, i kombination med möjligheter för
den studerande att efter avslutade studier
få göra avdrag i sin deklaration för
amorteringar av studieskulder. Detta är
en fråga, som man kan säga varit aktuell
i detta hus i 15 år, då år 1942 de första
motionerna kom på detta område. Vi har
haft frågan uppe så sent som vid denna
riksdag, då ett stasråd till mångas indignation
tyvärr gav till känna den meningen,
att några åtgärder i den vägen
inte heller vid denna riksdag, trots av
bevillningsutskottet därom framförda
önskemål, vore att förvänta. Men de önskemål
som detta resonemang innesluter,
utesluter inte att också de andra åtgärder,
som jag här talat om, behöver sättas
åsido.

I det utlåtande, i vilket min motion
behandlas, återgives på s. 10 resultatet
av en till vederbörliga instanser utsänd
remiss. I deras utlåtanden bestyrkes, att
medelklassproblemen har aktualiserats
och kommer att pocka på uppmärksamhet
under den fortsatta utvecklingen på
detta område. Studiehjälpsnämnden antyder
någonting sådant och yttrar närmast
med anledning av förslaget att ställa
300 stipendier till förfogande för fri
tävlan mellan de bästa eleverna i en
studentårgång, att detta uppslag förtjänar
att närmare prövas av på det studentsociala
området sakkunniga — som
man uttrycker sig. Garantilånenämnden
erkänner också problemets realistiska
karaktär, men den förordar, att man,
innan ställning tas till frågan, först skall
företa en utredning. Statsstipendienämnden
i Göteborg har tydligt visat ett särskilt
intresse för motionen och dess syfte.
Den har skrivit, att mellangrupperna
av inkomsttagarna här sitter i saxen och
att det är på tiden, att man börjar uppmärksamma
deras situation. Den sträc -

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Anslag till naturastipendier åt studerande vid universiteten m. m.

ker sig t. o. in. så långt, att den finner
motionärernas uppslag om inrättandet
av ett visst antal icke behovsprövade
naturastipendier vara värt beaktande.

Detta är en sammanfattning av de
synpunkter, som diskuteras i motion nr
119 i första kammaren. Jag har, som
sagt, med motionen och med detta anförande
endast haft det syftet, att jag
velat aktualisera frågan om studiehjälpen
för framtiden även för medelklassens
inkomsttagare. Jag misstänker, att
det inte är sista gången, som detta ämne
kommer att bli föremål för diskussion i
riksdagen. Det hela hänger intimt samman
med den fortskridande inflationen
och den därmed följande skärpta progressionen.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga en sak
till herr Arrhén.

Jag fick det intrycket, att herr Arrhén
menade att reservanterna hade tagit
till för litet, när de yrkade på en
ökning av det anslag det här gäller med
1,5 miljoner kronor. Herr Arrhén menade,
att man på detta område måste
göra stora saker och att vi inte hade
kommit längre än en liten bit på vägen.
Om vi skulle ha uppfyllt herr Arrliéns
önskemål, skulle vi tydligen ha begärt
en anslagsökning med många miljoner
kronor. Men jag tycker att det är något
underligt, att herr Arrhén inte kan följa
oss den lilla bit på vägen som vi
finner vara möjligt och vara med på en
anslagsökning med 1,5 miljoner kronor.

Herr ARRHÉN (h) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Anderssons anförande vil jag bara säga,
att hans synpunkter för mig gäller på
längre sikt. Har man tagit del av de
skräckskildringar, som vi i dagens läge
från olika håll får av vår ekonomis släta
tillstånd, blir man inte precis böjd för
omedelbara utgiftsökningar. Man kan
däremot mycket väl väcka en fråga med
en mera fjärran belägen målsä)ttning.

Det kostar ingenting i fråga om omedelbara
utgifter.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tror att vi kan säga
att denna fråga intresserar alla de olika
partierna, och jag har inte märkt att
man inom något parti har visat någon
avoghet mot denna stipendiegivning. Jag
tror därför att vi är överens allesammans.

Men sedan kommer vi in på frågan,
hur mycket pengar vi har att använda
för detta ändamål. Om jag minns rätt,
finns det inte något anslag i år som
höjts procentuellt så mycket som just
detta anslag. Det har föreslagits en höjning
med 2,5 miloner kronor, och när
anslaget nu kommer att uppföras med
6 980 000 kronor, förstår kammarens ledamöter
att det är en mycket hög procent.

Reservanterna vill öka anslaget med
ytterligare 1,5 miljoner kronor. Under
de ganska många år som jag suttit i studiehjälpsnämnden
har jag fått ett intryck
av att man med de ökade krav som
ställes från olika håll på detta område
kan fråga sig, vilken linje som är den
rätta: stipendier eller lån. Vi är överens
om att de studerande bör hjälpas,
och vi är åtminstone inom studiehjälpsnämnden
lika överens om att vi måste
gå mera på lånevägen än på andra vägar,
tv vi har inte möjligheter att fullfölja
det hela annars.

Jag vet att man i olika länder har olika
uppfattningar om denna sak. Det ena
landet föredrar stipendievägen, och det
andra föredrar lånevägen. Men då måste
vi också lägga märke till skillnaden
i differentieringen av lönerna sedan vederbörande
tagit sin examen, något som
iir mycket viktigt i detta sammanhang.
Har vederbörande en relativt låg lön sedan
han efter slutad examen kommit ut i
förvärvslivet, är det uppenbart att förståelsen
för stipendievägen är större än
om man har en starkt differentierad lönesättning.

Men det iir inte om detta sista som vi
resonerar i dag, utan nu gäller det hur
mycket pengar vi kan använda för det -

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken m. m.

ta ändamål. Jag måste säga att för egen
del är jag glad över att Kungl. Maj :t har
kunnat höja detta anslag så väsentligt
som här har skett. Jag tror att det blir
ganska svårt att motivera en ytterligare
ökning på ett enda år. Denna fråga kommer
ju igen gång på gång, den kommer
tillbaka varje år, så vi har möjlighet att
ta ställning till den undan för undan.

I utskottsavdelningen har vi sett på
frågan ungefär på det här sättet, och
jag tror också att det förslag som Kungl.
Maj :t och utskottet här har kommit med
är ett gott och mycket långt steg på den
väg som vi allesammans är intresserade
av. Detta har varit en avvägningsfråga.
Jag vet att just det uttrycket avvägning
är monotont och kanske inte väcker
några lustkänslor, men vi kommer ändå
inte ifrån det. Det måste ske en avvägning
mellan olika ändamål, och det är
vad som skett på detta område.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ohlon m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 125, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstningen genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 103;

Nej — 30.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 126, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning rörande musiklinjen
vid Framnäs folkhögskola, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken
m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, m. in., dels
ock väckta motioner angående utformningen
av den ekonomiska politiken.

I en den 15 mars 1957 dagtecknad proposition,
nr 121, som hänvisats till bankoutskottets
förberedande handläggning,,
hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogal
förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning,

dels ock medgiva, att riksbanken finge
för tiden från och med den 1 juli 1957
till och med den 30 juni 1958 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar med guld
efter deras lydelse, med rätt dock för

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den ekonomiska politiken m. m.

riksbanken att, om förhållandena därtill
gåve anledning, före utgången av nämnda
tid återupptaga inlösningen av bankens
sedlar.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fem,
motioner rörande utformningen av den
ekonomiska politiken, nämligen motionerna
i första kammaren nr 377 av herr
Ewerlöf m. fl. och nr 379 av herr Ohlon
m. fl. samt motionerna i andra kammaren
nr 465 av herr Ohlin m. fl., nr 468
av herr Cussel m. fl. och nr 469 av herr
Hagberg in. fl.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1) att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 121;

2) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört i fråga om riktlinjerna
för den ekonomiska politiken;

3) att de likalydande motionerna I:
377 och 11:468 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

4) att de likalydande motionerna I:
379 och 11:465 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda; samt

5) att motionen II: 469 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Ewerlöf, De Geer, Mannerskantz,
Schmidt, Regnéll och Boi ja, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 121;

2) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad i reservationen
anförts i fråga om riktlinjerna
för den ekonomiska politiken;

3) att de likalydande motionerna I:
377 och 11:468 måtte anses besvarade genom
vad reservanterna förut anfört;

4) att i anledning av de likalydande
motionerna 1:379 och tf: 465 riksda-»
gen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte

hemställa om att en undersökning, som
i motionerna begärts angående vidgat aktiesparande,
måtte uppdragas åt den utredning,
varom riksdagen nyligen i enlighet
med bevillningsutskottets hemställan
i dess betänkande nr 32 detta år hos
Kungl. Maj:t anhållit;

5) att motionen II: 469 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Genom ett beklagligt förbiseende
har det inte kommit till kammarens
kanslis kännedom, att vi från
utskottshåll hade förutsatt att man skulle
försöka koordinera ärendena i de stora
ekonomiska frågorna, bl. a. detta
ärende och ärendet på grundval av
Kungl. Maj:ts kompletteringsproposition,
till en och samma ekonomiska debatt,
som man då hade beräknat skulle
komma att hållas någon av dagarna i
nästa vecka. För andra kammarens del
är det avsett att ordna det så att det blir
en sådan gemensam debatt. Vi som har
intresse av denna fråga och hade haft
anledning att här framträda har ansett,
att vi skulle bäst lösa detta problem genom
att inte ta upp någon debatt nu
utan spara vad vi har att säga till det
sammanhang som kommer, när vi nästa
vecka behandlar bevillningsutskottets
hemställan med anledning av kompletteringspropositionen
och skattemotionerna.
I dag skulle vi nöja oss med att
enbart ställa yrkanden för bifall till respektive
utskottsutlåtandet och reservationen.
Detta kan ju inte medföra någon
större praktisk eller saklig olägenhet,
tv vad som skiljer de båda meningsriktningarna
åt är ju utförligt utvecklat i
utskottsutlåtandet och i reservationen.
Om jag får förutsätta att kammarens ledamöter
har tagit del av utlåtandet så
bör detta kunna utgöra tillräcklig grund
för ställningstagandet, även om den närmare
utvecklingen av dessa olika tankegångar
kommer att ske i ett större
sammanhang vid ett senare tillfälle.

.lag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den vid detta utlåtande
fogade reservationen.

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Lagförslag om prästval

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Efter herr Ewerlöfs
upplysningar ber jag också att få inskränka
mig till ett yrkande, nämligen
om bifall till den kommunistiska motionen,
nr 469 i andra kammaren.

Herr BOO (s):

Herr talman! Då jag är helt överens
med bankoutskottets ordförande i fråga
om handläggningen av detta ärende,
skall jag också inskränka mig till ett
yrkande, nämligen om bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen yttrade,
att i avseende på det nu föredragna
utlåtandet yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att
kammaren skulle godkänna den vid utlåtandet
fogade reservationen; samt 3:o)
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, som föranleddes av
bifall till motionen II: 469.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av
den vid utlåtandet fogade reservationen,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 39.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

25, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förslag till dekorering av första
kammarens plenisal;

nr 26, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
pension åt fru Helga Hall; och

nr 27, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning om pension
för städerskan vid riksdagshuset
Brita Olivia Johansson.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Lagförslag om prästval

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om prästval, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 29 mars 1957 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 152, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om prästval;

2) lag angående ändrad lydelse av 7 §
1 mom. och 13 § lagen den 13 november
1936 (nr 567) om domkapitel.

I förslaget till lag om prästval var 10 §
av följande lydelse:

Har präst ej under minst fem år fullgjort
prästerlig tjänstgöring inom det
stift, till vilket han efter prästvigningen
först knutits, må han endast under vill -

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

kor, som Konungen föreskriver, på
grund av egen ansökan komma i fråga
till prästerlig tjänst inom annat stift.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat fyra i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen de

likalydande motionerna 1:516 av
herr Mannerskantz samt 11:650 av herr
Staxäng m. fl.;

motionen II: 651 av herrar Olof son
och Nilsson i Lönsboda; ävensom

motionen II: 652 av herr Svenungsson
m. fl.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på grund av vad däri anförts
hemställt,

A) att riksdagen — med avslag å motionerna
I: 516 och II: 650, II: 651 samt
II: 652 — måtte antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om prästval; B)

att riksdagen måtte antaga det likaledes
vid propositionen fogade förslaget
till lag angående ändrad lydelse av
7 § 1 mom. och 13 § lagen den 13 november
1936 (nr 567) om domkapitel.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herr Domö och fru LidmanFrostenson
ansett, att utskottets yttrande
rörande stiftsbandet bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen
—■ med förklaring, att riksdagen
funnit viss ändring böra vidtagas i det
genom propositionen framlagda förslaget
till lag om prästval — måtte, med
bifall till yrkandet under 1 i motionen
II: 652 ävensom med avslag å samma
motion i övrigt samt å motionerna I: 516
och 11:650 samt 11:651, för sin del antaga
nämnda förslag med den ändringen,
att 10 § erhölle följande lydelse:

Har präst ej under minst tio år fullgjort
prästerlig tjänstgöring inom det
stift, till vilket han efter prästvigningen
först knutits, må han endast under villkor,
som Konungen föreskriver, på
grund av egen ansökan komma i fråga
till prästerlig tjänst inom annat stift.

Lagförslag om prästval

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Till detta utlåtande är
fogad en reservation, som jag ber att
med några ord få motivera. Den gäller
frågan om stiftsbanden.

Det är sedan lång tid så, att prästerna
vid sitt inträde på banan anmäler sig
att tjänstgöra i ett visst stift, och sedan
har de inte utan särskilda skäl och i vissa
fall fått söka befattning utom stiftet
Nu skall detta stiftsband upphävas; det
skall dock vara kvar för yngre präster
och gälla de fem första åren av deras
tjänst.

Vi reservanter håller före, att detta
stiftsband har varit en mycket stor tillgång
för det kontinuerliga arbetet inom
kyrkan, inte minst därför, att prästerna
i arbetet har hunnit bli mycket nära
knutna till befolkningen och de olika organisationerna
i stiftet, vilket lett till att
man fått fram goda former för samarbete.
Jag tillåter mig att här framhålla
att en-prästsystemet, om jag får uttrycka
mig så, och stiftsbandet har gjort att
prästerna och befolkningen har blivit
väl sammansvetsade. Prästerna har känt
sina församlingsbor, trakten och bygden
med alla särdragen i densamma, och de
har därför på ett helt annat sätt, än om
det hade varit en allmän förflyttning av
präster mellan stiften, fått fram ett förtroendefullt
samarbete, där alla litat på
varandra. Jag skulle tro att borttagandet
av denna säregna form kommer att
föra med sig vissa nackdelar. Vi reservanter
håller därför före, att även om
det kan finnas skäl för att i princip
gå ifrån stiftsbandet, bör man inte gå
så långt som utskottet gjort och inskränka
sig till bara en femårig principiell
bundenhet för prästerna till stiftet, utan
stanna vid tio år. Då blir i alla fall möjligheterna
för prästen att lära känna
förhållandena större, och man går sakta
och försiktigt fram. Skulle det visa
sig vara bättre med en kortare bundenhet,
har man ju möjlighet att genomföra
en sådan.

Orsaken till att man går så långt som
att inskriinka stiftsbundenheten till fem
år torde vara, att man framför allt i
norrlandsstiften för rekryteringens skull

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Lagförslag om prästval
behöver ett hastigare förlopp vid tjänstgöringen.
Nu finns det emellertid en
möjlighet att tillgodose de speciella förhållandena
i de två nordligaste stiften
genom den dispensrätt domkapitlen har.
Domkapitlen kan nämligen dispensera
från detta stiftsband och tillåta ett hastigare
omlopp för prästerna. Om de utnyttjar
denna möjlighet, föreligger, såvitt
jag förstår, inte någon svårighet att
få önskemålen från norrlandsstiften tillgodosedda.

Jag vill med detta, herr talman, motivera
det yrkande jag nu ställer, att
kammaren måtte bifalla den reservation,
som är fogad till utskottets utlåtande.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Såsom framgår av det
föreliggande utskottsutlåtandet, föreligger
avvikande meningar endast på en
punkt, nämligen den, som herr Domö
nu varit inne på och som rör frågan om
stiftsbanden. Rent principiellt finns det
inte någon skillnad mellan reservanternas
ståndpunkt och utskottets; men utskottet
vill följa departementschefens
linje med ett femårigt stiftsband, och reservanterna
vill ha ett tioårigt.

Det har anförts olika skäl för bevarandet
av stiftsbandet. Vi har inom utskottet
sökt väga dessa skäl emot varandra.
Personligen har jag haft den
uppfattningen att stiftsbandet haft betydelse
huvudsakligen för rekryteringen
till övre Norrland; men av propositionen
och i utlåtandet framgår det att
man i övre Norrland inte är angelägen
att bibehålla stiftsbandet, då man menar
att det går bra med rekryteringen
i alla fall.

Vidare återstår frågan vad man skall
tillmäta för värde, att det finns en viss
skillnad mellan olika stift. Det är ju
klart att det förekommer något olika
kyrkliga vanor och kyrkliga anordningar
i fråga om mötesformer och det ena
med det andra i de olika stiften. Inom
utskottet har den meningen uttalats, att
det skulle vara värdefullt om präster i
ett stift, vilka särskilt präglas t. ex.
av innerlighet och nitälskan, också

kunde söka till ett annat stift för att
man på så sätt skall få en större utbredning
av de religiösa sedvänjorna.
Prästerna själva får också tillfälle att
bättre lära känna olika förhållanden
inom olika församlingar, och detta kommer
att berika deras kunskap och göra
dem mera skickade för sin uppgift.

Herr talman! Jag tror inte att jag behöver
närmare redogöra för de olika
skälen. De är redovisade i utskottsutlåtandet
på sid. 28 och 29. Det finns väl
knappast någon anledning att jag nu
skall ställa mig och läsa upp vad som
står på dessa sidor, och därför nöjer
jag mig med att helt kort be att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr DOMÖ (h):

Herr talman! Det kan kanske finnas
skäl att upphäva stiftsbandet i den omfattning
som den föregående talaren
nämnde, men frågan är väl, om de skälen
är starkare än de som talar för en
något längre bundenhet. Om man är osäker
på hur detta kommer att verka, förefaller
det mig, att det vore bättre att
gå något saktare fram än utskottet vill
göra.

Jag tror att det vore mycket farligt
att underskatta betydelsen av att prästerna
väl känner sina församlingar och
befolkningsförhållandena i alla avseenden.
Genom det sätt, varpå stiftsbandet
hitintills har varit anordnat, har man
kanske fått en något för stor bundenhet
för de prästerliga befattningshavarna,
men befolkningen och samhällsinvånarna
haft en synnerligen påtaglig fördel
därav.

Jag vill här framhålla vilken betydelse
det har haft att det från befolkningen
i en bygd har kommit präster, som med
den ingående kännedom de haft om alla
förhållanden i bygden kunnat bli kulturbärare,
undervisare och ledare under
tider, då det varit ganska knappt
om bokligt bildat folk i bygderna. Den
ståndscirkulation, som har varit rådande
i detta land, där allmogesöner har
kommit alt bli präster och fört arbetet
för kulturen i sin hembygd vidare, har

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

betytt oerhört mycket. Styrkan i sin
gärning har de ofta haft i sin ingående
kännedom om församlingens, kontraktets
och stiftets förhållanden. Jag skulle
tro att den intensiva verksamhet, som
pågår inom kyrkan och som kännetecknas
av ett utomordentligt gott samarbete
mellan lekmän och prästerliga befattningshavare,
i mycket hög grad beror på
deras ingående kännedom om varandras
personligheter, strävanden från olika
håll och även de förhållanden, under
vilka de arbetar. Denna intima kännedom
och det goda samarbete, som man
har fått till stånd, är det en viss risk att
tappa bort, om omsättningen av präster
i ett område blir alltför hastig.

Det är riktigt, som här sades, att utskottsförslaget
också har sina fördelar.
Men väger man dessa saker mot varandra,
visar det sig nog att det ligger mycket
i den åsikt som har kommit fram
från de flesta domkapitlen, nämligen att
en i varje fall tioårig bundenhet för
prästerna vid stiftet är att rekommendera.
Jag tror inte det skulle bli för rigoröst.
Det finns ju möjlighet att tillämpa
dispensförfarandet. Därför behöver man
inte riskera, att man äventyrar de fördelar,
vilka man här vill nå, och man behöver
inte gå så långt, att man för tidigt
löser prästerna från stiftsbandet. Enligt
min mening är tioårigt stiftsband både
lämpligt och skäligt. Därmed skulle också
mycket av fördelarna med det nuvarande
systemet bibehållas.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Låt mig bara tillägga,
att om man över huvud taget skall upphäva
de nuvarande stiftsbanden, bör
man inte ta för lång tid, utan man bör
ta den korta tid som är föreslagen, alltså
fem år, ty om man sätter tiden till
Ilo år, har det inte så stort värde.
Då har prästen växt in i miljön, fått
familj, och det blir många andra förhållanden
som försvårar eller i varje
fall kan vara besvärande för prästen,
när det blir fråga om att byta tjänst och
flytta till ett nytt område. Om man vill
få till stånd den cirkulation, som väl

Lagförslag om prästval

ändå avses med detta förslag, bör man
tillämpa en så pass kort tid, att prästen
inte hunnit bli verkligt bofast på en ort.
Då kommer det över huvud taget att bli
svårt att få någon cirkulation till stånd.

Jag menar alltså att i valet mellan
att ha stiftsbandet kvar, ha det kvar för
tio år eller ha det kvar för fem år, bör
man, om man verkligen vill vinna någonting,
ta fem år. Det är den tid som
är den lämpligaste för prästerna.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! I anledning av vad herr
Lindblom sade och i anledning av att
jag har motionerat om stiftsbandets fullständiga
bibehållande vill jag deklarera
att jag för min del ansluter mig till reservationen.

Nästan ingen av de unga präster, som
kommer ut i stiften, hinner få en ordinarie
tjänst inom fem år. De första åren
för de ofta ett kringflackande liv som
adjunkter och hinner inte slå rot. Det
åtgår fem år för detta, men de har som
sagt inte hunnit få fast fot någonstans.
Men under en tioårsperiod har de flesta
säkerligen hunnit få det.

Vad jag skulle vilja tillägga till vad
herr Domö sade är ett påpekande av
den fara, som vid en så pass kraftig uppmjukning
av stiftsbandet ligger däri, att
vad som under sekler har skett för att
förbättra rekryteringen till stiftet kommer
att upphöra. Hittills har ofta stiftets
biskop, domkapitlets ledamöter och
även andra verkat för att få unga män att
tidigt intressera sig för teologiska studier,
följt dem under hela studietiden
och över huvud taget hållit fortlöpande
kontakt med dem. Detta har de gjort i
stiftets hägn. Det kommer inte att bli
detsamma, när prästtjänst kommer att
få sökas inom hela riket. Däri ligger en
skillnad, som jag tror rent psykologiskt
blir ganska avgörande. Gällde emellertid
stiftsbandet i åtminstone tio år, tror
jag att man kan räkna med att även i
fortsättningen få en sådan verksamhet
som syftar till att hålla intresset för stiftets
angelägenheter vid makt hos de studerande
och intressera unga män för
anställning just i det stiftet.

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ang. beredskapslagring av olja
Herr Domö har redan utvecklat de
synpunkter, som i övrigt är att anföra
i denna fråga. Från min verksamhet i
Växjö domkapitel har jag fått ett starkt
intryck av det arbete som utförs från
stiftets sida i olika former just för att
få en så god prästerlig rekrytering till
stiftet som möjligt. Jag vill också betyga
det personliga intresse, som visas för
de yngre prästerna under deras utbildningstid
och deras första verksamhetsår
inom stiftet. Jag tror därför inte att det
är riktigt som herr Lindblom säger, att
det skulle vara bättre att låta stiftsbandet
gälla blott i fem år. Det är de närmast
följande ytterligare fem åren som
enligt min uppfattning ofta är av avgörande
betydelse. Det är åtminstone min
erfarenhet från den tid jag deltagit i
arbetet på detta område.

Jag ansluter mig därför till reservationen,
även om jag tror att det inte
skulle ha inneburit någon fara att bibehålla
stiftsbandet i dess helhet.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr förste vice talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den
ändring beträffande punkten A, som förordats
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Domö begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring beträffande punkten
A, som förordats i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. beredskapslagring av olja

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag rörande
beredskapslagring av olja, i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 april 1957 dagtecknad
proposition, nr 144, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels godkänna av föredragande departementschefen
enligt samma protokoll
förordade riktlinjer rörande beredskapslagring
av olja;

dels ock antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om oljelagring m. m.;
samt

2) förordning om oljeavgift m. in.

I propositionen hade framlagts ett
program för ökad lagring av mineraoljor
under femårsperioden 1958—1962.
Enligt förslaget till förordning om oljelagring
in. in. skulle lagringsskyldighet
åvila förutom oljehandeln och oljeraffinaderierna,
vilka redan enligt nu gällande
bestämmelser voro lagringspliktiga,
även dem som importerade olja för egen
förbrukning samt vissa större, huvudsakligen
industriella förbrukare. Enligt
förslaget till förordning om oljeavgift
m. m. skulle sådan avgift erläggas av
den, som icke fullgjorde sin lagringsskyldighet.
Finansieringen av programmet,
som för hela femårsperioden beräknades
draga en kostnad av ca 600
miljoner kronor, hade förutsatts skola
ske dels genom att de lagringsskyldiga
själva i viss utsträckning tillsköte medel,

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

dels genom att de erhölle visst finansiellt
stöd i form av statliga riinte- och amorteringsfria
lån.

Propositionen hade hänvisats, såvitt
angick förordningen om oljeavgift m. m.,
till bevillningsutskottet och i övrigt till
behandling av lagutskott. I vad propositionen
hänvisats till lagutskott hade
den behandlats av andra lagutskottet.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat sex i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna nr 527 i
första kammaren av herr Osvald och nr
672 i andra kammaren av herr Kollberg,

de likalydande motionerna nr 528 i
första kammaren av herr Sveningsson
in. fl. och nr 670 i andra kammaren av
herr Svensson i Ljungskile m. fl. samt

de likalydande motionerna nr 529 i
första kammaren av herr Sveningsson
m. fl. och nr 671 i andra kammaren av
herr Svensson i Ljungskile m. fl.

Motionerna hade hänvisats, i vad de
avsågo förordningen om oljeavgift m. m.
till bevillningsutskottet och i övrigt till
behandling av lagutskott.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte godkänna av
föredragande departementschefen enligt
propositionen bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet
över handelsärenden för
den 5 april 1957 förordade riktlinjer rörande
beredskapslagring av olja;

B. att riksdagen — med förklaring,
att riksdagen funnit viss ändring böra
företagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning om
oljelagring in. in. — måtte för sin del
antaga förslaget med den ändringen, att
6 § erhölle viss under punkten närmare
angiven lydelse;

C. att förevarande motioner,

1) !: 527 och II: 672,

2) 1:528 och 11: 670 samt

3) 1:529 och 11:671,

Ang. beredskapslagring av olja

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sunne, Mannerskantz, Edström och Jacobsson
i Tobo, fru Ewerlöf samt fru
Sandström, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte

1) godkänna av föredragande departementschefen
enligt propositionen bilagt
utdrag ur statsrådsprotokollet över
handelsärenden för den 5 april 1957 förordade
riktlinjer rörande beredskapslagring
av olja med de ändringar som
framginge av vad reservanterna förut
anfört;

2) besluta att beredskapsavgifter å olja
för tiden 1 juli 1957—30 juni 1958;
skulle fastställas högst till vissa i reservationen
angivna belopp;

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att förordna
om uttagande av högst de sålunda angivna
avgifterna att träda i kraft den 1
juli 1957 och att gälla till den 1 juli 1958;

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att — i
enlighet med vad förut i reservationen
anförts — förordna om en särskild stiftelse
för dispositionen av de genom beredskapsavgifterna
inflytande medlen
för avsett ändamål ävensom att fastställa
stadgar för nämnda stiftelse;

B. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
företagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning om
oljelagring m. in. —• måtte för sin del
antaga förslaget med den ändringen, att
6 och 7 §§ erhölle den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits;

C. alt förevarande motioner,

1) 1: 527 och II: 672,

2) 1:528 och II: 670 samt

3) I: 529 och II: 671,

i den män de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna förut

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ang. beredskapslagring av olja
anfört och hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att vid behandlingen
av det nu föredragna utlåtandet överläggningen
finge avse även bevillningsutskottets
betänkande nr 45, i anledning
av Kungl. Majrts proposition med förslag
rörande beredskapslagring av olja,
såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta
motioner, vilket betänkande upptagits
såsom nästa ärende på föredragningslistan.
I nämnda betänkande hade hemställts,

r A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts proposition nr 144, såvitt
densamma hänvisats till bevillningsutskottet,
antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om oljeavgift
in. m.;

B. att följande motioner, nämligen

1) 1:527 av herr Osvald och 11:672
av herr Kollberg,

2) I: 528 av herr Sveningsson m. fl.
och II: 670 av herr Svensson i Ljungskile
m. fl. samt

3) I: 529 av herr Sveningsson m. fl.
och 11:671 av herr Svensson i Ljungskile
m. fl.,

måtte, såvitt desamma hänvisats till
bevillningsutskottet, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Då reservationen innehåller
utförlig motivering och klarläggande
av de skäl, som gjort att reservanterna
har intagit sin ståndpunkt, vill
jag fatta mig kort och bara beröra de
viktigaste punkterna i reservationen, innan
jag yrkar bifall till densamma.

Man kan säga att inom utskottet meningarna
egentligen brutit sig på två
punkter. Den ena gäller den föreslagna
lagringsskyldigheten för vissa större
konsumenter, den andra hur kostnaderna
skall tas ut, om de skall tas ut skattevägen
eller genom tillskapande av en

särskild fond eller stiftelse. På båda dessa
punkter har departementschefen ej
följt oljelagringskommitténs förslag i
dess betänkande. Utskottsmajoriteten har
anslutit sig till departementschefen, under
det att reservanterna anslutit sig till
kommitténs uppfattning.

I princip är denna oljelagring ett
riksintresse och kostnaderna bör åvila
samhället. Men ur praktisk synpunkt
måste den ökade lagerhållningen av olja
anknytas till den löpande omsättningen
av oljeprodukter. Detta gör att man praktiskt
som hittills måste låta främst oljeliandeln
svara för kostnaderna.

Men det framlagda förslaget innebär
också att lagerhållningsskyldiglieten utökas
till att omfatta vissa större konsumenter.
Med hänsyn till att denna kategori
inte förut varit underkastad lagringsskyldighet
och att det vid övergången
till den nya ordningen med lagringsplikt
skulle uppstå ganska stora
svårigheter för en del av de berörda
företagen, ansåg redan oljelagringskommittén
att man inte borde införa en lagringsplikt
utan i stället ett stadgande att
Kungl. Maj:t bemyndigades förordna om
dylik lagringsplikt. Man ansåg att det
på så sätt skulle bli smidigare, särskilt
under övergångstiden.

Sveriges industriförbund har understrukit
svårigheten för sådana företag
som inte redan tidigare har ordnat denna
lagringsplikt på grund av sina egna
intressen men som nu skall göra det före
den 1 januari 1958. Man räknar med en
femårig utbyggnadstid, men den fulla
lagringsskyldigheten skall trots detta
fullgöras redan den 1 januari 1958.

Även Landstingens inköpscentral har
uttryckt betänkligheter. Dessa betänkligheter
har lett till att utskottet i sin
skrivning längst ned på s. 37 infört en
mening om att sådana konsumentsammanslutningar,
som har till uppgift att
endast förmedla köp av olja mellan leverantörer
och konsumenter, icke skall
drabbas av denna lagringsplikt.

På grund av dessa svårigheter, vilka
även bränslenämnden, överbefälhavaren
och kommerskollegium understrukit, har
vi ansett det vara riktigare att gå efter

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

kommitténs linjer och att alltså icke i
lagen införa cn dylik lagringsplikt.

Därtill kommer att enligt vår uppfattning
storkonsumenternas kostnadsandel
icke bör överstiga 30 procent.

I fråga om den andra punkten kan
skiljaktiga meningar sägas föreligga snarare
i form än i sak. Reservanterna vill
inte ansluta sig till tanken att prishöjningarna
skall tagas ut i form av beskattning,
utan de vill liksom kommittén,
att det tillskapas en särskild stiftelse,
varigenom man skulle få garanti för att
de medel, som inflyter genom pristillläggen,
verkligen används för det avsedda
ändamålet. Man kan säga att detta
mera är en formsak, men i verkligheten
förhåller det sig ju så, att alla sådana
här skatter, som inflyter i den allmänna
budgeten, har en tendens att utnyttjas
till mycket annat än det ursprungliga
ändamålet. Vi vet exempelvis hur motorismen
genom skatt, som den får erlägga,
betalar in pengar som används till
helt andra ändamål än vägarna. Om en
stiftelse skapas i detta fall, får man en
garanti för att det inte kommer att gå
på samma sätt här.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Under detta anförande hade herr förste
vice talmannen uppstått och avlägsnat
sig, varefter ledningen av kammarens
förhandlingar övertagits av herr
andre vice talmannen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Frågan om oljelagringen
är ju inget nytt problem. Det nu
framlagda förslaget innebär, såsom den
föregående talaren nämnde, en utvidgning
av vad som förut gäller, på det
sättet att utom den egentliga oljeliandeln
även de s. k. storkonsumenterna ■—-ett 125-tal företrädesvis industriföretag
— också skall åläggas att lagra olja. Det
är väl inte så mycket att säga om detta.
Det ligger ju i deras eget intresse att ha
tillgång inte bara till råvaror utan även
till olja i den utsträckning de behöver
sådan, och jag tycker inte att man riitte -

Ang. beredskapslagring av olja
ligen kan betrakta det som en pålaga för
dem, om de får bidra till kostnaderna
för erforderlig lagring. Så har man ju
emellertid på sina håll i alla fall sett
saken, och det har framförts önskemålet
att dessa företag skulle slippa ifrån ett
sådant åläggande.

Alla har väl klart för sig vilka svårigheter
landet skulle råka i, för den händelse
vi blev avstängda från tillförseln
av olja, t. ex. genom att någonting sådant
inträffar som hände förra hösten
när Suezkanalen stängdes. Vi är ju för
närvarande långt mera beroende av oljetillförseln
än vi varit tidigare, och enligt
alla sakkunnigas omdömen kommer
vi att bli det i ännu högre grad i framtiden.
När den närmaste femårsperioden
har passerats, och kanhända redan
dessförinnan, måste vi därför sannolikt
ta upp frågan om oljelagringen till dryftning
på nytt, och med all sannolikhet
kommer vi då att tvingas vidta ännu
mer rigorösa åtgärder än det nu är fråga
om.

För närvarande lagras oljan här i landet
huvudsakligen ovan jord i utrymmen
som på intet sätt är säkra, i händelse
vi skulle bli utsatta för ett militärt
angrepp. Redan nu avser vi ju att
lagra en del olja i bergrum och på andra
säkra ställen, men det är väl tämligen
säkert att vi i framtiden tvingas
begagna en sådan lagringsform i mycket
större utsträckning än vi gjort hittills.

Vi måste nu se till inte bara att oljelagringen
blir tillräckligt omfattande,
utan även att de olika lagertillgångarna
blir spridda på så många platser som
möjligt. Sker inte det, riskerar man att
få stora partier förstörda antingen genom
eldsvåda — det är ju det närmast
till hands liggande skälet för att sprida
lagringsutrymmena -— eller på grund av
ett krigiskt anfall. I varje fall skulle
större partier då kunna gå förlorade, om
utrymmena inte är spridda.

Allt detta talar för att man måste
engagera så många som möjligt i arbetet
på att iordningsställa utrymmen för
oljelagring, och man har därför tänkt
sig alt inte bara oljehandeln, utan dess -

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ang. beredskapslagring av olja
utom även var och en, som är förbrukare
av större partier olja, skulle åläggas
att sörja för sina egna behov i så
utsträckning som kan anses vara rimligt.

Detta vad beträffar själva lagringen.

När det sedan gäller frågan om finansieringen
av de här åtgärderna råder,
såsom den föregående talaren nämnde,
skilda uppfattningar om huruvida
denna bör ske genom pristillägg på oljan
eller genom beskattning. Reservanternas
talesman förklarade att detta närmast
var en formsak, och det råder väl
ingen tvekan om att så är fallet. Hur de
ekonomiska bidragen är tages ut, blir
det i alla fall konsumenterna, varuförbrukarna,
som till sist får betala dem.
Det är naturligtvis ytterligt svårt att reda
ut vilkendera metoden som är den
lindrigaste eller rättvisaste — att pålägga
en skatt eller att införa ett pristillägg.
Den frågan kan näppeligen någon
ge besked om.

Emellertid torde det ändå vara enklare,
att man sörjer för det kapitaltillskott
som man tänkt sig i detta sammanhang,
d. v. s. pengar för lån till anläggningar,
genom att ta ut dessa pengar
i skatt och därmed slippa omvägen
över en stiftelse. Det skulle otvivelaktigt
bli en extra apparat för denna saks
skull, och därför bar vi inom utskottet
inte velat vara med om detta. Man kan
naturligtvis, som här förut sagts, hysa
delade meningar på denna punkt, men
vi i utskottet har i varje fall stannat för
att ta ut pengarna skattevägen.

Detta är i huvudsak de skiljaktigheter
som föreligger. Emellertid har nu föreslagits
från reservanternas sida att man
för att undvika en ökad skattebelastning
för den dieseldrivna tyngre trafiken
skulle sänka priset på motorbrännolja
med ett öre per liter. Det skulle minska
avgifterna med 8 miljoner kronor. Man
har sedan ingenting emot att genomföra
eu ökning av priset per liter bensin,
som skulle motsvara 34 miljoner kronor.
När jag tänker på hur man här i riksdagen
vid varje tillfälle, när det gällt
att öka skatten på exempelvis bensin,
talat om vilka olägenheter det skulle

medföra särskilt för landsbygden och
dess trafikbehov, tycker jag det är rätt
underligt att reservanterna i detta sammanhang
föredrar pristillägg i stället
för direkt beskattning.

Ja, detta var ungefär vad jag hade att
säga i detta sammanhang, och jag vill
sluta med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Jag tycker att herr
Elowsson inte tillräckligt noggrant och
omfattande berörde just skillnaden mellan
att låta pengarna passera, som han
kallade det, en omväg över stiftelsen och
att låta dem passera omvägen över finansdepartementet.
Där föreligger en kolossal
skillnad, herr Elowsson, men det
är att lägga märke till att omvägen över
staten är en mycket större och riskablare
omväg, ty på den vägen försvinner
pengarna, vilket de inte gör, om stiftelsen
får handha dem. Man kan säga att
stiftelsen liksom är delägare, och där
blir pengarna vaktade, så att de inte försvinner.

Det är väl ganska troligt, att det finns
överhängande risk för att medel, som
kommer in till statskassan på detta sätt,
går till helt andra saker. Därmed får de,
som nu skall långlagra olja, samma glädje
som bilisterna att betala pengar till
exempelvis universitetsstipendier, statsrådslöner
eller till riksdagsarvoden m. m.
Pengarna går in i den allmänna rörelsen,
och det finns inte möjlighet att se,
vart de tar vägen, ty i regel är de inte
märkta.

Detta är huvudmotivet till att vi menar,
att de pengar, som betalas in, bör
samlas för det bestämda ändamålet. Då
har vi dem bevarade, så att man inte ens
genom regeringsbeslut kan ta ut dessa
pengar, utan låta dem komma till effektiv
nytta för oljelagringen.

Nästa år får vi säkert mycket besvärligt
att få budgeten att gå ihop •— detta
är fallet varje år — och då finns det väl
ingenting som hindrar, att Kungl. Maj:t
minskar dessa anslag. Det heter kanske
då att det inte finns pengar tillräckligt,

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

eller också höjer man skatten ytterligare.
Det är stor risk för detta, och det blir
en verklig omväg och en omväg, fylld
av faror av den natur jag här beskrivit.

Därför tycker jag att en sådan god
tanke som kommittén bär lagt fram att
inrätta en sådan stiftelse varit alldeles
för bra uppslag, för att statsrådet skulle
förstöra det och i stället gå in för att ta
ut pengarna skattevägen. Vi har tråkiga
erfarenheter av hur detta fungerar.

Det förhåller sig även så, att det förekommit
diskussioner om huruvida
storkonsumenterna enligt förordningen
skulle vara skyldiga att lagra vissa kvantiteter.
Skälen till att vi reservanter har
ansett, att det inte är det bästa sättet,
är två. För det första är säkert de allra
flesta storkonsumenter villiga att hjälpa
till. Jag tror för övrigt att mycket fler
är villiga än de, som skulle falla under
förordningen. De skulle säkert vilja hjälpa
till i mycket stor utsträckning, om
frågan regleras genom överenskommelse.
Det skulle finnas möjligheter att på
frivillig väg få större lagringsutrymmen
än om man strikt följde en förordning,
som i detalj föreskriver, hur saken skall
ordnas.

För det andra är det så, att en sådan
ordning skulle bli smidigare från många
synpunkter. Det kan tänkas att vissa företag,
som har goda förutsättningar inte
bara finansiellt, utan geografiska och lokala
förutsättningar kunde förmås att
lagra mycket mer än sin andel. Då kunde
kanske någon annan, som har besvärligt
med lokala förhållanden eller svagare
finanser, få sin andel minskad eller
slippa ifrån den. Jag föreställer mig att
det inte skulle vara särskilt svårt att
få näringslivets organisationer, exempelvis
Industriförbundet, att hjälpa till med
detta och att man till och med genom
deras försorg på ett lugnt och smidigt
siitt skulle kunna få eventuella tredskande
att svara för sin del.

Man måste ta hänsyn till de olika förhållandena
i vårt land, och då är det
inte så bra att ha en stel författning som
verkar alltför schablonmässig. .lag tycker
i varje fall, herr talman, att det är
alldeles oriktigt att inte pröva sig fram

5 Första kammarens protokoll t!)ö7. Nr 20

Ang. beredskapslagring av olja
och först se, hur det lyckas. Även reservanterna
har tänkt sig att Kungl.
Maj:t skall ha bemyndigande att, om så
erfordras, få utfärda bindande föreskrifter
för lagerhållandet. Men dessa skall
inte tillgripas i onödan, ty det är, som
den gamle Churchill sade, så att visserligen
kan man ibland behöva både en
käpp och en morot, men moroten är bättre
än käppen. Det är väl en allmän psykologisk
erfarenhet här i världen, och
jag tycker att det är alldeles onödigt att
ta till käppen, innan man gjort försök
att göra frivilliga överenskommelser.

Detta är vad jag skulle vilja tillägga
i anledning av vad herr Elowsson sade.
I övrigt har ju herr Edström redogjort
för reservationens allmänna innehåll.

Frågan om minskning med ett öre av
avgiften på motorbrännolja har ju reservanterna
uttryckligen motiverat med att
för närvarande den tyngre motortrafiken
dras med mycket besvärliga kostnadsproblem.
Kostnaderna för denna
trafik påverkar ju också många andra
kostnader. Prestationerna från lastbilstrafiken
— det är ju i huvudsak den
som är dieseldriven -— ingår som ett led
i produktionskostnaderna. Om man där
höjer för mycket, kan det få en allmän
prisstegrande verkan på varumarknaden
i landet. Det tycker jag är ett tillräckligt
skäl, i all synnerhet som lastbilstrafiken,
men även busstrafiken, på många
håll i landet lever under ganska betryckta
förhållanden. Det är därför vi
velat göra vad vi kan för att åstadkomma
lindring på de områden, där det annars
skulle kunna bli skadeverkningar.

Jag ber att få ansluta mig till yrkandet
om bifall till reservationen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Både herr Edström och
herr Mannerskantz säger, att om staten
får hand om pengarna, bara försvinner
de, ty det finns alltid möjligheter att göra
av med dem än på ett håll och än på
ett annat. Ja, det finns det ju, och det
har vi gång efter annan fått erfara, när
man åtminstone från folkpartiets sida

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

Ang. beredskapslagring av olja
kräver att mycket mer pengar skall ges
ut på ett håll än på ett annat. Men jag
vill då säga, att dessa pengar, som kommer
in, ju omedelbart skall lånas ut,
och om pengarna är utlånade, har vederbörande
fått dem på samma sätt
som om han får dem genom stiftelsen.
Om det inte vore på det sättet, kan man
väl ändå utgå ifrån, att om både regering
och riksdag skall ta ställning till
användningen av pengar, som kommer
in till statsverket, blir det ju närmast
på dem som ansvaret faller för hur
pengarna användes. Om nu dessa pengar
—- liksom när det är fråga om bilskatten
— är avsedda för ett visst ändamål,
löper man väl ändå inte risken
att de kommer att användas för något
annat ändamål.

Herr Mannerskantz var inne på frågan,
om det inte vore bättre med fria
överenskommelser, som det har kallats,
mellan staten och storkonsumenterna.
Han ansåg att det hela skulle fungera
smidigare på det sättet. Jag tror inte
därpå, ty det skulle säkert i flertalet
fall innebära långvariga förhandlingar.
Och det är ju här närmast fråga om tid,
d. v. s. att man skall kunna komma i
gång med lagringen av olja så tidigt
som över huvud taget är möjligt. Att
då fördröja saken genom att begagna sig
av förhandlingsvägen, kan varken vara
ett smidigt eller tillrådligt sätt.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Mannerskantz framhöll, att
det förslag, som framlagts i propositionen
och som tillstyrkts av utskottets
majoritet, på en punkt skiljer sig från
det av oljelagringskommittén framlagda
förslaget. Denna skiljaktighet kan se ut
som en skärpning. Det gäller här frågan
huruvida, såsom oljelagringskommittén
föreslagit, Kungl. Maj :t skall erhålla bara
ett bemyndigande att föreskriva lagringsskyldighet
eller om, såsom föreslagits
i propositionen, denna lagringsskyldighet
bör fastställas i lagen.

Jag är emellertid inte alldeles säker
på att Kungl. Maj:ts förslag i praktiken

innebär en skärpning. I själva verket
måste det väl vara administrativt enklare
att handlägga dessa frågor, om
man vill uppnå något så när snabb effekt
—■ herr Elowsson var inne på den
frågan nyss — ifall lagringsskyldigheten
inskrives i lagstiftningen. Och det
är att observera att den myndighet, som
har att övervaka att lagstiftningen blir
effektiv, samtidigt är skyldig att pröva
en storkonsuments särskilda förhållanden
i alla de fall, då denne önskar
en sådan prövning. Men vi har dock
cirka 200 storkonsumenter av olja här i
landet, som skulle komma att bli lagringsskyldiga,
och det måste onekligen
kräva betydligt längre tid att få upp en
tillfredsställande beredskap på detta
område, om man skulle välja den väg,
som oljelagringskommittén föreslagit
och som herr Mannerskantz och även
herr Edström här talat för. Det var inte
minst ur beredskapssynpunkt som jag
ansåg det önskvärt att denna ändring
vidtogs. Eljest skulle säkerligen den
övervakande myndigheten behöva utrustas
med en personal, som måste bli
ganska omfattande, för att uppgiften
tillfredsställande skulle kunna lösas på
någorlunda rimlig tid.

Slutligen vill jag säga, herr talman,
att reservanternas ståndpunkt i detta
fall rimmar ganska dåligt med den kritik
mot regeringen för försummelser på
oljelagringens område, som för några
veckor sedan framfördes av talesmän
för oppositionen.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Elowsson yttrade
nyss att jag hade sagt, att om staten får
hand om pengarna så försvinner de.
Det sade jag inte, utan jag yttrade att
om dessa pengar får ingå i den allmänna
budgeten så vet vi inte vart de tar
vägen, på vilket område de kommer att
användas. Storkonsumenterna och oljehandeln
bör veta, att just de pengar
som här betalas in, går till det ändamål
vartill de är avsedda. När man betalar
en slant, tycker man ju alltid att det är
bättre att veta, att den betalas till det
man verkligen avser att betala.

Torsdagen den 23 maj 1957

Nr 20

Kärnpunkten i reservanternas avvikande
mening är just, att vi till skillnad
från utskottsmajoriteten gärna vill att
den ökade utgift, som oljehandeln och
storkonsumenterna får betala, skall gå
till en särskild stiftelse, så att de vet att
pengarna användes till det ändamål för
vilket de är avsedda.

Sedan anmärkte herr Elowsson på
yttrandet å s. 42 i reservationen: »För
att undvika ökad skattebelastning för
den dieseldrivna tyngre trafiken bör —
i analogi med vad Kungl. Maj:t föreslagit
i propositionen nr 175 i fråga om
energiskatten — skattesatsen å motorbrännolja
sänkas med 1 öre per liter.»
Jag tycker att herr Elowsson inte skall
kritisera oss för detta — vi kan väl för
en gångs skull lära oss något av Kungl.
Maj:t och följa Kungl. Maj:ts intentioner.

Det väsentliga är i detta fall, att om
reservanternas förslag följes så upphör
beskattningen i och med att dessa pengar
inte längre behövs, medan vi genom
ett bifall till majoritetsförslaget kulle få
ytterligare en skatt på motorismen —
eller på folkhushållet — som aldrig
kommer att försvinna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr andre vice
talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Ang. beredskapslagring av olja

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 39.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 45, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag rörande beredskapslagring
av olja, såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet i
detta betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets memorial nr 35, angående
uppskov med behandlingen av vissa
ärenden, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

På framställning av herr andre vice
talmannen beslöts att handläggningen
av återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om kommunalförbund
m. m., ävensom i ämnet väckta
motioner;

statsutskottets utlåtanden och memorial: -

Nr 20

Torsdagen den 23 maj 1957

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omläggning av den
juridiska och samhällsvetenskapliga utbildningen
jämte i ämnet väckta motioner; nr

129, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1957/58 till Fondering
för framtida pensionsändamål jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1957/58 till statlig och enskild
upplysningsverksamhet m. m. vid 1957
års folkomröstning samt till administration
av denna jämte i ämnet väckta motioner; nr

131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemännens
löner under åren 1957 och 1958
m. m. jämte i ämnet väckt motion; samt
nr 132, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

första lagutskottets memorial nr 35,
angående uppskov med behandlingen av
vissa utskottet tilldelade ärenden; ävensom tredje

lagutskottets memorial nr 23,
angående uppskov med behandlingen av
visst utskottet tilldelat ärende.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 289, till
fullmäktige i riksgäldskontoret med
uppdrag att föranstalta om utredning
av frågan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande och därmed
sammanhängande frågor.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning, att utskottets hemställan i
memorial nr 18 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

290, med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941
(nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande; och

nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt
för kommun att uttaga avgift för vissa
upplåtelser å allmän plats, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.17.

In fidem
G. H. Berggren

Fredagen den 24 maj 1957

Nr 20

Fredagen den 24 maj

Kammaren sammanträdde kl. 13.00,
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av televisionsnätet
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

294, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter;

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående teckning av ytterligare
aktier i Aktiebolaget Statens skogsindustrier
m. m.;

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till inlösen
av aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
för budgetåret 1957/58 m. m.;

nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under femte huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1957/58 till Ersättning
till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott,
Bidrag till folkpensioner
m. m. samt Särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders barn m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dels förvärv av
aktier i Stockholm—Nynäs järnvägsaktiebolag,
dels ock ökning av statens järnvägars
rörliga kredit;

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
komnuinikationsverken;

nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter

å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1956/57, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

301, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m.; och

nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente
in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 17, statsutskottets
utlåtanden nr 127—131 och
memorial nr 132, första lagutskottets memorial
nr 35 och tredje lagutskottets memorial
nr 23.

Lagförslag om fiskearrenden m. m.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fiskearrenden m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 29 mars 1957 dagtecknad
proposition, nr 151, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om fiskearrenden;

2) lag angående ändrad lydelse av 1
kap. 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

3) förordning om ändrad lydelse av
46 § förordningen den 22 juni 1934 (nr
320) angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till lag om fiskearrenden var i nedan
angivna delar så lydande:

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957

Lagförslag om fiskearrenden m. m.

1 §

1 fråga om avtal, varigenom någon mot
vederlag upplåter fiskerätt åt annan,
skall, utöver vad som följer av 1 kap. lagen
om nyttjanderätt till fast egendom
(nyttjanderättslagen), gälla vad nedan i
denna lag sägs, därest upplåtelsens ändamål
är yrkesfiske eller ock annat fiske
av väsentlig betydelse för arrendatorns
försörjning.

Har rätt till fiske, i samband med jordbruksarrende
eller eljest, upplåtits genom
avtal som huvudsakligen har annat
ändamål än i första stycket sägs, äger
denna lag ej tillämpning.

3 § första stycket

Upplåtelse av fiske skall ske för viss
tid, ej understigande fem år, eller för arrendatorns
livstid. Upplåtelse av gemensamhetsfiske
må dock ske för återstoden
av den tid, för vilken fisket bildats. Därest
upplåtelsen angår huvudgård till fideikommiss,
boställe eller annan fastighet,
varöver upplåtaren icke äger förfoga
utöver sin egen besittningstid, må
upplåtelsen ske för sådan tid. Är tiden
icke så bestämd som nu sagts, skall avtalet
anses ingånget för en tid av fem år.

4 § första stycket

Vid utgången av arrende som gäller
för viss tid äger arrendatorn, om ej annat
följer av andra eller tredje stycket,
rätt till nytt arrende för en tid av fem
år. Sådan optionsrätt tillkommer ånyo
arrendatorn vid utgången av vart femte
år.

Övergångsbestämmelserna

Denna lag träder i kraft den 1 oktober
1957.

Har sådan upplåtelse som avses i 1 §
muntligen eller skriftligen gjorts för viss
tid, som vid lagens ikraftträdande ännu
icke utgått, skola å upplåtelsen bestämmelserna
i 4 och 5 § § denna lag tillämpas,
därest vid upplåtelsetidens utgång
fiskearrendatorn, eller fiskearrendatorn
och före honom någon av hans föräldrar,
innehaft fiskerätten i dess helhet eller
till väsentlig del under sammanlagt
minst tio år.

Därest i fall, varom i andra stycket är
nämnt, upplåtelsetiden utgår under första
året efter lagens ikraftträdande, är
fiskearrendatorn berättigad till ny upplåtelse
för en tid av ett år; och skall
sådan upplåtelse anses hava kommit till
stånd, om han icke inom en månad efter
det lagen trätt i kraft på sätt om uppsägning
är stadgat tillkännagivit sin
önskan att avstå från ny upplåtelse. Med
avseende å nämnda upplåtelse äger vardera
parten på sätt stadgas i 2 kap. 54 §
nyttjanderättslagen påkalla ändring av
upplåtelsevillkoren senast åtta månader
före den ettåriga upplåtelsetidens utgång.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat sex i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
motionerna i första kammaren nr 513
av herr Strandler m. fl. och nr 514 av
herr Boo in. fl. samt motionerna i andra
kammaren nr 646 av herr Andersson i
Ryggestad m. fl., nr 647 av herrar Jonsson
i Strömsund och Sundelin, nr 648
av herrar Persson i Appuna och Lundberg
samt nr 649 av herr Fröding m. fl.

I motionerna 1:513 och 11:648, som
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att från förslaget
till lag om fiskearrenden undanta
kronans vatten.

I de ävenledes likalydande motionerna
1:514 och 11:646 hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
förslag i vad avsåge att upplåtelser från
fastighet som tillhörde kronan eller vore
av ecklesiastik natur skulle inordnas i
lagstiftningen om fiskearrenden.

I motionen II: 647 hade föreslagits,
att lagen om fiskearrenden ej skulle äga
tillämpning å upplåtelse från fastighet
som tillhörde kronan.

I motionen II: 649 hade framhållits,
att propositionen i övergångsbestämmelsernas
andra och tredje stycken innehölle
förslag om att lagen i vissa hänseenden
och under vissa förutsättningar
skulle erhålla giltighet även på sådana
arrendeavtal, som träffades före den 1
oktober 1957, vilken dag lagen föreslå -

Fredagen den 24 maj 1957

Nr 20

gits skola träda i kraft. I motionen hade
hemställts, att riksdagen måtte med avslag
å propositionen i förevarande del
besluta, att de föreslagna övergångsbestämmelsernas
andra och tredje stycken
skulle utgå.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på grund av vad däri anförts
hemställt, att riksdagen måtte

A. med avslag å motionen II: 649 samt
med bifall till motionerna II: 647 samt
I: 513 och II: 648 ävensom i anledning
av motionerna I: 514 och II: 646 för sin
del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om fiskearrenden
med den ändringen, att till 1 §
fogades ett tredje stycke av följande lydelse: Lagen

äger ej heller tillämpning å fiske,
som tillhör kronan.

B. för sin del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag
angående ändrad lydelse av 1 kap. 7 §
lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom;

C. avslå det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning om
ändrad lydelse av 46 § förordningen den
22 juni 1934 angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom.

Reservationer hade avgivits

I. av herrar Georg Carlsson och Ebbe
Ohlsson, fru Nilsson samt herrar Allmän,
Stiernstedt, Jansson i Benestad och
Hamrin i Kalmar, vilka på anförda skäl
ansett, att utskottet bort under A och C
hemställa, att riksdagen måtte

A. med avslag å motionerna 1: 513 och
11:648, 1:514 och 11:646 samt 11:647
för sin del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om fiskearrenden; C.

för sin del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 46 § förordningen
den 22 juni 1934 angående
grunder för förvaltningen av viss kronoegendom; -

Lagförslag om fiskearrenden m. m.

II. av herrar Ebbe Ohlsson och Stiernstedt,
vilka på åberopade grunder ansett,
att utskottet bort under A hemställa, att
riksdagen måtte för sin del med bifall
till motionen 11:649 antaga det genom
propositionen framlagda förslaget till
lag om fiskearrenden med den ändringen,
att de två sista styckena i övergångsbestämmelserna
utginge.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Den lag om fiskearrenden
som föreslagits i proposition nr 151
avser ju att ge ökad trygghet åt fiskearrendatorerna,
då upplåtelsens ändamål
är yrkesfiske eller annat fiske som är av
väsentlig betydelse för arrendatorernas
försörjning. Under remissbehandlingen
har tämligen allmänt vitsordats behovet
av en lagstiftning här, och på den punkten
är vi reservanter ense med utskottet.
Meningarna går emellertid isär när vi
ställs inför frågan om lagens omfattning
då det gäller olika ägarkategorier. Utskottet
vill här undanta kronan. Vi reservanter
från höger-, folkparti- och bondeförbundshåll
anser i likhet med vad
departementschefen framhåller i den
kungl. propositionen att man av rent
principiella skäl inte bör undanta kronans
fastigheter. Det överväldigande antalet
remissinstanser, däribland fiskeristyrelsen
som tidigare föreslagit undantag,
synes nu vara ense om att lagen bör
omfatta även kronan.

Naturligtvis kan man hävda att en arrendator
av ett kronofiske bör känna sig
lika trygg som en annan fiskearrendator,
även om som utskottet vill kronans
fiskearrenden undantas från lagen. Men
frågan är om han verkligen har anledning
att känna större trygghet. Det märkliga
är att detta är inte ens utskottet alldeles
säkert på. Man vill att Kungl.
Maj:t skall administrativt utfärda särskilda
bestämmelser som tryggar arrendatorernas
ställning. Riktigt säkert på
att detta räcker är inte utskottet i alla
fall, utan det ges samtidigt den varningen
till kronan att den vid uppgörelse
med arrendatorcrna inte bör anlägga
renodlat ekonomiska synpunkter utan
även beakta föreliggande sociala och per -

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957

Lagförslag om fiskearrenden m. m.
sonliga omständigheter. Man vädjar alltså
här till de rent mänskliga synpunkterna,
och det kan sannerligen behövas,
tv det är väl ingen i denna kammare som
hört talas om att kronan i sådana här
sammanhang anlagt annat än krassa ekonomiska
synpunkter. Någon plats för det
mänskliga bär det sällan blivit. I går
morse inträffade det att herr Persson i
Appuna i andra kammaren fick svar på
en interpellation till jordbruksministern
som just berörde de mänskliga synpunkterna
i fråga om kronans fiskevatten. Ledamöterna
kunde i gårdagens kvällstidningar
läsa om en medborgare i folkhemmet
som lagt en roddbåt vid stranden
av en östgötasjö. Man hotade att sänka
båten om inte ägaren tog bort den.
Det ger egentligen en helt annan bild än
den utskottet försöker bibringa kammaren.
Flera sådana exempel kan säkert
anföras. När inte ens regeringen anser
det vara lämpligt att stifta undantagslagar,
varför skall då en knapp majoritet
inom riksdagens tredje lagutskott driva
en sådan mening?

Vad beträffar den med II betecknade
reservationen av herr Stiernstedt och
mig mot utskottets ställningstagande då
det gäller övergångsbestämmelserna till
den nya lagen, där det föreslås att lagen
skall få tillbakaverkande kraft och gälla
avtal som redan är träffade, så har vi
där anmält en avvikande mening. Man
har dock inom lagstiftningen haft vissa
allmängiltiga grundsatser. Man har inte
velat stifta lagar med retroaktiv verkan.
Jag vill inte påstå att det inte kan uppstå
utomordentliga förhållanden då man
bör frångå dessa principer. Men om man
skall göra sådana avsteg måste det vara
mycket starka skäl som föranleder det.
Utskottet har emellertid inte i något avseende
här påstått att så skulle vara fallet.

Under sådana förhållanden hävdar vi
att huvudregeln om förbud att ge civilrättsliga
lagar tillbakaverkande kraft bör
iakttas även i det nu aktuella fallet.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till de två vid utlåtandet fogade
reservationerna.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Vad först beträffar frågan
om vilka fiskerättsägare som skall
omfattas av lagen har reservanterna och
nyss herr Ohlsson framhållit, att man bör
följa den principen, att kronan i detta
fall bör vara likställd med enskilda innehavare
av fiskevatten och fiskerätter.

Det är naturligtvis bra, om man kan
hålla på en princip, men en princip kan
ofta komma i konflikt med andra principer
som kan vara lika viktiga och lika
riktiga. En princip som majoriteten i
tredje lagutskottet har menat att man i
detta fall bör ta hänsyn till är den, att
lagar med i stort sett likartat syfte eller
av likartad karaktär bör ges en såvitt
möjligt likartad utformning. I detta fall
överensstämmer ju fiskearrendelagen väsentligen
med den sociala arrendelagstiftningen,
och i denna senare lagstiftning
är kronan undantagen. Det kan
ju sägas, att det också finns en annan
princip som man kan tillämpa, nämligen
den, att där en lagstiftning inte behövs
skall man heller inte tillgripa den. Det
gäller just i fråga om kronans vatten,
därför att Kungl. Maj.''t kan i administrativ
ordning utfärda regler för användningen
av kronans vatten.

Jag vill erinra om att tredje lagutskottet
i sitt utlåtande har framhållit, att just
undantaget i fråga om upplåtelse från
kronan kan vara av betydelse i många
fall. Det är särskilt två myndigheter som
utskottet därvidlag stöder sig på, kammarkollegiet
och domänstyrelsen. Fördelen
med att man undantar kronans vatten
är den, att man har större möjligheter
till en smidig tillämpning, om denna
i stället för på lagen kan grunda sig
på förhållningsregler, som är utfärdade
av Kungl. Maj:t. Det är ju nämligen ett
allmänt och även av riksdagen uttalat
önskemål, att man bör försöka att i
största utsträckning bereda möjlighet för
fritidsfiske på kronans vatten. Detta önskemål
har man hittills kunnat tillgodose.
Med de regler, som finns i fiskearrendelagen,
skulle det bli betydligt svårare.

Nu förekommer det emellertid många
fall, där en fiskearrendator kan tänkas

Fredagen den 24 maj 1957

Nr 20

få vidkännas en viss inskränkning i sina
rättigheter. Då får han också en lägre arrendeavgift.
Det har bl. a. domänstyrelsen
framhållit beträffande en del av kronoegendomarna:
»Yrkesfiskarna, som tidigare
disponerat vatten med ensamrätt,
har därvid erhållit sänkta arrenden
med hänsyn till det intrång, som sportfisket
på samma vattenområde utgjort.»
Domänstyrelsen tillägger: »Då erfarenheterna
av detta kombinationsfiske varit
goda, skulle det enligt styrelsens mening
vara beklagligt, om hinder genom optionsrättens
införande skulle resas mot
den omläggning till rationellare utnyttjande
av kronans fiskevatten, som systemet
innebär.»

Det har ju särskilt under senare år
gjorts mycket för att förbättra fiskevården
och för att öka tillgången på
fisk, och om dessa strävanden skall fullföljas,
bör också fiskevattnen kunna utnyttjas
på ett rationellare sätt genom att
man söker kombinera husbehovsfiske eller
i vissa fall yrkesfiske med fritidsfiske
— både för dem som vill bedriva
sportfiske och för av domänstyrelsen anställd
personal som kan få tillfälle att
fiska i kronans vatten. Den smidighet i
tillämpningen, som man sålunda kan
åstadkomma, om kronans vatten ställs
utanför lagstiftningen, skulle omöjliggöras,
för den händelse kronans vatten
skulle omfattas av den nu föreslagna lagen.
Ur den synpunkten har utskottets
majoritet menat, att man i stället borde
söka genom i administrativ ordning utfärdade
regler skapa den trygghet för arrendatorerna
som på de enskilda vattnen
skall åstadkommas genom lagstiftningen.

I syfte att skapa full säkerhet för att
fiskearrendena skall bli skiiliga har utskottet
menat, att det — just för att fiskearrendatorernas
ställning skall tryggas
— vore riktigt, om man genom en skiljenämnd
eller på annat sätt finge möjlighet
att bedöma och fastställa de arrendeavgifter,
som skall utgå, naturligtvis endast
under förutsättning att det uppstår
tvist mellan upplåtaren och arrendatorn.
Vi har därför menat, att det i flera fall
skulle kunna vara både ur praktisk synpunkt
och ur fiskevårdssynpunkt lämp -

Lagförslag om fiskearrenden m. m.

ligare, om kronans vatten undantogs och
reglerna för upplåtelser i stället upptogs i
en Kungl. Maj:ts förordning. Därför har
utskottet föreslagit ett tillägg till lagen,
ett tredje stycke till 1 §: »Lagen äger ej
heller tillämpning å fiske, som tillhör
kronan.»

Vad sedan beträffar det som herr Ebbe
Ohlsson nyss anförde i anslutning till
reservationen II vill jag erinra om att
reservanterna själva säger, att principen
att inte ge lagar av denna art tillbakaverkande
kraft inte får bli något självändamål,
men att om ett avsteg göres,
måste det vara förestavat av ett mycket
starkt och väl dokumenterat praktiskt behov.
Vi har inom tredje lagutskottet menat,
att här föreligger ett mycket starkt
praktiskt behov. Propositionen har utformat
saken på så sätt, att om en fiskearrendator
eller före honom någon av
hans föräldrar haft fisket i tio år, skall
lagstiftningen tillämpas, men i annat fall
skall den inte ges tillbakaverkande kraft.
Man måste väl ändå hålla med om att om
en arrendator haft ett vatten i tio år,
finns det allt skäl i världen att tillämpa
denna lagstiftning.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr CARLSSON, GEORG, (bf):

Herr talman! Vi har inom utskottet
varit eniga om att något borde göras för
att trygga fiskearrendatorns rätt på ett
bättre sätt än hittills. Vi var nog också
i stort sett ganska eniga om att propositionen
fyllde alla rimliga krav med
hänsyn till både ägare och arrendatorer.
Men utskottets knappa majoritet har gått
in för att ställa kronan utanför denna
lagstiftning. Man motiverar det med att
bestämmelserna skulle kunna tillämpas
smidigare. Det skulle finnas större möjligheter
att upplåta en del vatten till fritidsfiskare,
och arbetarna i skogen skulle
få större möjligheter att fiska, om
man hade dessa smidigare bestämmelser.
Men kan man inte säga detsamma om bolag,
enskilda och ecklesiastika egendomar?
Bör man inte i så fall gå emot hela
propositionen och säga, att vi med and -

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957

Lagförslag om fiskearrenden m. m.
ra bestämmelser kan få en smidigare anordning
som ger något mera skydd?

Jag anser propositionen i och för sig
bra skriven. Detta med fritidsfiske och
undantag för arbetare, som eventuellt
vill fiska, avser väl i allmänhet mindre
sjöar och vattendrag. När det är fråga
om yrkesfiskare, måste det gälla rätt
stora vatten. Jag tror därför, att de nämnda
synpunkterna kan tillfredsställas inom
lagens ram. Jag tror också att om
fiskearrendatorerna får ett bättre skydd,
så att de vet att de får vara kvar, kommer
det också att ligga i deras intresse
att på ett bättre sätt sköta fiskevården.

Utskottets ordförande talar om principer.
Han säger, att när man ställer två
principer emot varandra, kan den ena
väga över. Det är ju riktigt, men jag
tycker nog att de principer han har
nämnt ej verkar övertygande. Vi reservanter
har ansett, att skall vi stifta en
lag nu, som fyller alla rimliga krav från
både ägare och arrendatorer — vilket
denna lag gör enligt vår mening — då
skall den lagen gälla för alla. Därför,
herr talman, hemställer jag att kammaren
måtte besluta i enlighet med den
av undertecknad m. fl. avgivna med I
betecknade reservationen, som helt följer
Kungl. Maj :ts förslag.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Herr Carlsson menar att
den förmån, som han uttrycker det, som
kronan på detta sätt erhåller, när den
får möjlighet att kombinera fritidsfiske
med utarrendering av husbehovsfiske eller
yrkesfiske, skulle vara mycket värdefull
även för enskilda innehavare av
fiskevatten. Men skillnaden är, att man
i fråga om kronans vatten kan utfärda
särskilda regler, vilket inte går när det
gäller de enskilda vattnen. Det är därför
som lagstiftningen måste gälla i fråga
om dessa.

Genom den anordning, som tredje lagutskottets
majoritet har förordat, får man
betydligt större möjligheter att tillgodose
det mycket stora behovet av att bereda
stora grupper av befolkningen den rekreation,
som sportfiske och fritidsfiske
utgör.

Herr statsrådet ELIASSON:

Herr talman! Jag vill endast säga några
ord beträffande den fråga som här
diskuteras, nämligen huruvida kronan
skall vara underkastad denna lagstiftning
eller inte.

Jag tycker för min del att det borde
vara en självklar princip, som man så
långt möjligt borde följa, att inte sätta
kronan i någon särställning, utan i detta
fall låta kronan som fiskerättsinnehavare
vara likställd med andra ägare av
fiskerätt. Jag tycker inte att vare sig utskottets
utlåtande eller de synpunkter
som i debatten har framförts från utskottsmajoritetens
sida på något sätt kan
ändra min mening i detta fall. Jag tycker
inte att de skälen är särskilt starka.

Om man undantar kronan från lagen,
säger herr Osvald, kan man få en smidigare
tillämpning. Men som jag i propositionen
anfört gentemot kammarkollegiet
och domänstyrelsen föreligger ju
inte något hinder att stadga den inskränkningen,
att fiskearrendatorn får
finna sig i att rätt till sportfiske i begränsad
omfattning upplåtes på de utarrenderade
vattnen. Här föreligger dock
den skillnaden, säger herr Osvald till
stöd för att man skall undantaga kronan,
att det kan utfärdas särskilda bestämmelser,
som domänverket får följa, men
att man inte kan göra det beträffande de
enskilda. Det kan jag inte finna vara
något skäl för utskottsmajoritetens ställningstagande,
ty det är väl ändå rimligt
att man behandlar dessa fiskerättsinnehavare
lika. De enskilda får ju finna sig
i lagens bestämmelser, och vad är det
då för mystiska skäl som gör att vi skall
behandla kronan som fiskerättsinnehavare
på ett annat sätt? Herr Osvalds slutsats
borde leda till att man också skulle
ha friare regler än lagen föreslår beträffande
de enskilda fiskerättsinnehavarna.
Antingen måste man mena, att
kronans fiskerättsarrendatorer skall ha
en mera otrygg ställning än de som arrenderar
fiskerätt av bolag och enskilda,
eller också menar man — vissa skrivningar
i utskottsmajoritetens uttalande
tyder på det — att kronan ändå skall
vara likställd med de enskilda. Vad finns

Fredagen den 24 maj 1957

Nr 20

det då för skäl att ställa kronan utanför
lagstiftningen? Utskottsmajoriteten skriver
att man bör kunna räkna med som
praktiskt taget uteslutet att kronan skulle
utnyttja sin ställning gentemot fiskearrendatorerna
på ett sätt som väsentligt
strider mot grundtankarna i denna
lagstiftning.

Jag tror, herr talman, att kammaren
gör klokt i att följa reservationen på
denna punkt, som ju sammanfaller med
Kungl. Maj:ts förslag.

Herr BOO (s):

Herr talman! I princip finns intet att
invända emot att här bereda fiskearrendatorerna
samma skydd som vi sedan
länge haft på jordbrukets område, där
vi har en social jordarrendelagstiftning.
Jag har för min del tidigare varit med
i tredje lagutskottet om att tillstyrka motioner
om utredning i detta avseende,
och jag har deltagit i utredningen. Men
i den utredningen kom vi fram till att
det efter 1950 års fiskelag och de anordningar,
som sedan dess har vidtagits
i det här berörda avseendet, inte fanns
någon anledning att innefatta kronan
under denna lagstiftning.

Propositionen har vänt på detta och
tagit med kronans vatten under lagen,
och man säger att det sker av rent principiella
skäl. Nu kommer domänstyrelsen
som representant för kronans vatten
och säger att det kommer att uppstå praktiska
svårigheter att fullfölja vad den
har fått sig ålagt i fråga om fiske, om
kronan skall innefattas i lagstiftningen.
Här står alltså en annan uppfattning
emot den, som herr statsrådet Eliasson
alldeles nyss deklarerade, när han sade
att även med denna lagstiftning kan
kronans vatten omregleras, då avtalen
har gått ut. Ingenting är klart i det fallet,
utan tvärtom säger man från domänstvrelsens
sida bestämt ifrån, att det
kommer att uppstå väsentliga svårigheter.

Vidare tillkommer, att kronan står
utanför den nuvarande sociala jordarrendelagstiftningen.
Om man nu lägger
in kronans vatten under denna sociala
fiskelagstiftning, kommer således alla de

Lagförslag om fiskearrenden m. m.
kombinerade upplåtelserna, där det både
finns jordbruk och fiske, att falla utanför
lagen. Därigenom får lagen en mycket
begränsad räckvidd. Man är alltså
inte konsekvent, även om man tar med
kronan tillhörigt fiske i lagen. En stor
del av upplåtelserna kommer ändå att
falla utanför, särskilt som Kungl. Maj:t
i propositionen även dragit in sådana
upplåtelser, där endast husbehovsfiske
kommer i fråga. Jag skulle alltså vilja
säga att man nog bör ha klarare motiv
för en lagstiftning, när man genomför
den.

När vi stiftade 1950 års fiskelag förekom
det stark kritik därför att man företog
en omreglering av fiskerätten på
lång sikt utan att öppna nya möjligheter
för de stora folkgrupper i vårt land, som
inte har någon fiskerätt. Dåvarande jordbruksministern
uttalade då, att han skulle
medverka till att kronan så långt möjligt
skulle upplåta sina vatten för detta
ändamål. Det kunde vara rimligt och riktigt.

Efter detta fick vi 1951 års kungörelse
angående förvaltningen av kronans
vatten, och där har man reglerat dessa
förhållanden. Det sägs i denna förordning,
att det skall ske en fördelning, där
man i första hand tryggar yrkesfiskets
rätt och sedan husbehovsfiskets, men att
man därefter även skall upplåta kronans
vatten för sport- och fritidsfiske. Detta
har således fastslagits i 1951 års förordning.
Den har också tillämpats på ett
sådant sätt, att domänstyrelsen i sitt yttrande
över departementspromemorian i
ämnet har förklarat, att man inte i något
fall kunnat påvisa att kronan behandlat
sina fiskearrendatorer på sådant sätt att
de måst frånträda sitt arrende. Det är ett
faktum att kronan redan nu upplåter
sina yrkesfisken med skriftligt kontrakt
på minst fem år och alltså söker trygga
yrkesfiskarnas intressen. Därigenom
finns det ju en optionsrätt, som också
tillämpas. .lag kan då inte förstå att vi
har någon anledning att i den nu föreslagna
lagstiftningen gå ännu längre och
därmed faktiskt stänga de möjligheter
som vi förutsatte skulle finnas när vi
biträdde 1950 års fiskelag.

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957

Lagförslag om fiskearrenden m. m.

Från dessa utgångspunkter ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr JANSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Jag hade från början inte
tänkt att lägga mig i denna debatt
men ber ändock att få säga ett par ord,
eftersom jag deltog i principdiskussionen
i utskottet och där framförde de
synpunkter som sedan blev majoritetens.

Jag har faktiskt varit en smula förvånad
över att man, när man nu vill överföra
den sociala arrendelagstiftning,
som tidigare har gällt för arrendejordbruk,
till att omfatta även fiskearrenden,
liar gått ifrån den gamla linjen att från
lagstiftningen undanta kronan. Jag har
frågat mig vad anledningen härtill kan
vara, och jag vet inte om jag har fått ett
tillfredsställande svar på den frågan av
vad statsrådet Eliasson nyss sade. Han
menade ju att kronans fiskearrendatorer
inte bör ha en otryggare ställning än
fiskearrendatorer på enskilda vatten.
Men det har väl heller ingen ansett att
så skulle vara fallet. Ingen kan heller
påstå att kronans arrendatorer av jordbruk
har en otryggare ställning, därför
att de inte faller under den sociala arrendelagen,
än arrendatorerna inom den
enskilda sektorn. Man har ju på administrativ
väg, d. v. s. genom att regeringen
har utfärdat vissa förordningar, sörjt
för att kronans arrendatorer fått full
trygghet. Till och med reservanterna påpekar
i sin motivering att kronan så
tidigt som år 1934 införde optionsrätt
för kronoarrendatorerna, vilken rätt i
den sociala arrendelagen inte infördes
på det enskilda området förrän år 1943.

Jag har mot denna bakgrund måst
fråga mig, om regeringen kanske nu
kommit till den uppfattningen, att man
inte vill utfärda särskilda förordningar
när det gäller fiskearrenden. Det är i så
fall en ganska märklig inställning.

Inom så gott som hela vår socialskyddslagstiftning
har man som regel
undantagit kronan. Man har naturligtvis
inte gjort det i avsikt att kronan

därigenom skulle kunna ge sina arrendatorer
och anställda en mera otrygg
ställning än vad som gäller för motsvarande
kategorier inom den enskilda
verksamheten här i landet. Nej, man har
naturligtvis allmänt ansett att man på
annat sätt kan ge kronans arrendatorer
samma skyddade ställning som andra
erhållit genom lagstiftning. Jag tycker
att det vore ganska märkligt, om
riksdagen nu skulle gå ifrån denna gamla
princip när det gäller lagstiftning av
denna art.

Jag vill understryka att jag naturligtvis
icke avser att kronans fiskearrendatorer,
alltså de som verkligen lever på
sitt fiskaryrke, skall komma i någon
sämre ställning än fiskearrendatorerna
på enskilt vatten.

Herr Ebbe Ohlsson anförde som exempel
på hur det ibland kan komma att
gå till det fall med en östgötasjö som i
går var föremål för ett interpellationssvar
i andra kammaren. Jag tycker för
min del att det är en dålig motivering
för att man skulle låta denna lagstiftning
omfatta även kronans domäner.
Det i interpellationssvaret avhandlade
problemet har ju ännu inte kommit upp
till prövning på regeringsplanet. Man
har ju, vill jag understryka, den möjligheten
inom det allmänna att när det
gäller frågor av detta slag gå vidare och
låta ärendena komma under regeringens
prövning. Men det har man icke när
det gäller frågor om mark eller vatten
med enskilda ägare.

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Det har här betonats att
fritidsfiske är en mycket omtyckt sysselsättning
av betydelse för många människor.
Det gäller särskilt för dem som
bor i skogs- och fjälltrakterna. För
många skogs- och fjällbor är fisket också
fortfarande av betydelse ur försörjningssynpunkt.
Det är därför ett vitält
intresse för såväl samhället som flertalet
medborgare att fisket i våra sjöar och
vattendrag i största möjliga utsträckning
kan mot en skälig ersättning upplåtas
till allmänheten.

Fredagen den 24 maj 1957

Nr 20

I detta syfte hemställde herr Per
Olofsson och jag i en motion i denna
kammare förra året om en utredning
rörande fiskerätten i kronans vatten.
Motionen avslogs, sedan de flesta remissinstanserna,
bl. a. länsstyrelsen i
Jämtlands län, hade avstyrkt densamma.
Länsstyrelsen motiverade sitt ställningstagande
bl. a. med att flera av kronans
fiskevatten kan år efter år upplåtas för
kortfiske allteftersom arrendeavtal å
dessa fiskevatten utlöper. Det är en utveckling,
som jag tror skulle bromsas,
om föreliggande förslag till lag om fiskearrenden
genomfördes att gälla även
kronans fiskevatten.

Dessutom torde lagens tillämpning på
kronan tillhöriga fiskevatten genom den
optionsrätt, som härigenom tillerkännes
vissa arrendatorer, medföra vissa svårigheter
i fråga om de fiskevatten som
ligger inom renbetesområden. I dessa
vatten är samerna för närvarande tillerkända
fiskerätt. Jag vet att den föreslagna
lagen inte inverkar på denna
fiskerätt, men enligt gällande lag kan
dessa fiskevatten under vissa förhållanden
upplåtas även för sportfiske och
för husbehovsfiske för ortsbefolkningen.
Skulle reservanternas förslag nu gå igenom
och föreliggande förslag till lag om
fiskearrende komma att gälla även i dessa
vatten, kommer det att medföra
oöverstigliga svårigheter för länsstyrelsen
att bedöma huruvida fiskearrende för
t. ex. ortsbefolkningens husbehovsfiske
skall kunna utlämnas i sådana vatten
utan att fara för tillgången på fisk och
fara för besvärande intrång för lapparna
därigenom uppstår.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I anledning av vad statsrådet
Eliasson nyss yttrade skulle jag
vilja framhålla ytterligare en omständighet,
nämligen att enligt propositionens
förslag, som avser att låta kronans
vatten omfattas av lagstiftningen, kommer
i själva verket kronan i ett något
sämre läge än den enskilde. En enskild

Lagförslag om fiskearrenden m. m.
innehavare av en fiskerätt kan nämligen
bryta optionsrätten genom att säga
att han tänker själv utnyttja fisket, men
det kan inte gärna kronan komma och
säga att den vill. Bland annat kammarkollegiet
framhåller, att det kan befaras,
att denna lagstiftning därigenom kommer
att hindra eller i varje fall starkt
minska kronans möjligheter att tillgodose
det sociala intresset av att lämpliga
fiskevatten tillhandahålles för fritidsfiske,
bland annat just på grund av att
kronan skulle få svårare att bryta optionsrätten
än vad en enskild fiskerättsinnehavare
har.

Herr CARLSSON, GEORG, (bf):

Herr talman! I debatten här har det
påståtts att propositionen inte skulle tillgodose
alla rimliga anspråk på detta område.
I anledning därav vill jag framhålla,
att det ju har betonats från alla
håll att yrkesfiskarna inte kommer att få
det sämre. De har tidigare haft det bättre
på kronans vatten än på enskilda vatten
och åtnjuter redan nu de förmåner,
som man talar om i propositionen. Om
man nu i lagen vill lägga på dem ett
tvång, som de i praktiken redan är underkastade
på samma sätt som arrendatorer
på enskilda och ecklesiastika vatten,
tveker jag att de borde kunna bära
detta med jämnmod. Det brukar man
göra, när andra får samma belastning
som man själv har.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Herr Jansson i Hällefors
tyckte att det var förvånande att jag som
exempel bär tog ett fall, som berördes i
andra kammaren i går. Jag tycker nog
att det duger mycket bra som exempel
på att en representant för kronan gentemot
allmänheten är kanske minst lika
hård som en enskild kan vara.

Sedan kan man nog, herr talman, ifrågasätta
logiken i de beslut som vi nu
fattar. Om maii ser på tredje lagutskottets
utlåtande nr 22, som gäller bestämmelser
om elektriska anläggningar, finner
man visserligen att utskottet är enigt,

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957

Lagförslag om fiskearrenden m. m.
men i det fallet har utskottet inte tvekat
att dra in kommunerna då det gäller dessa
saker. Och går man sedan över till
frågan om retroaktiv lagstiftning, som vi
reservanter motsätter oss, finner man
följande. I tredje lagutskottets utlåtande
nr 18, som gäller ersättning för mistad
fiskerätt, har utskottet avstyrkt förslaget
att talan skall kunna väckas mot fiskevärderingsnämnds
beslut, som har vunnit
laga kraft mot kronan, inom tre månader
från lagens ikraftträdande. Utskottet
säger att en sådan retroaktiv lagstiftning
är helt stridande mot grundläggande
svensk rättsåskådning. Men i det nu
förevarande utlåtandet nr 21 säger tredje
lagutskottet endast att mot propositionen
i denna del — det gäller alltså frågan
om retroaktiviteten — kan »enligt
utskottets mening icke någon befogad
anmärkning riktas».

Jag måste säga, herr talman, att det
verkligen är svårt att finna det logiska
i utskottets ställningstaganden i dessa
olika frågor.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av de därunder
förekomna yrkandena propositioner
komme att framställas särskilt beträffande
varje punkt av utskottets i det nu
förevarande utlåtandet gjorda hemställan
samt att därvid i fråga om punkten
A särskilda propositioner komme att göras
dels angående 1 § i Kungl. Maj:ts
förslag till lag om fiskearrenden, dels
rörande övergångsbestämmelserna i
nämnda lagförslag, dels ock beträffande
utskottets i punkten gjorda hemställan.

Med avseende på 1 § i förslaget till lag
om fiskearrenden, fortsatte herr förste
vice talmannen, hade yrkats dels att
nämnda paragraf skulle godkännas med
det av utskottet föreslagna tillägget av
ett tredje stycke, dels ock att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse Kungl.
Maj:t föreslagit.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på paragrafens godkännande

med det av utskottet föreslagna tillägget
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § i Kungl. Maj:ts
av tredje lagutskottet i utlåtande nr 21
behandlade förslag till lag om fiskearrenden
med det av utskottet föreslagna
tillägget av ett tredje stycke, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse Kungl. Maj:t föreslagit.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyå upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr förste vice talmannen fann
tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, verkställdes härefter votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 58.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
enligt de beträffande övergångsbestämmelserna
förekomna yrkandena
propositioner, först på godkännande av
nämnda bestämmelser enligt Kungl.
Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag
samt vidare därpå att övergångsbestämmelserna
skulle godkännas med den
ändring, som förordats i den av herrar
Ebbe Ohlsson och Stiernstedt vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på övergångsbestämmelsernas
godkännande enligt
Kungl. Maj:ts förslag, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter

Fredagen den 24 maj 1957

Nr 20

Ang. ändrade bestämmelser om elektriska anläggningar

given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner övergångsbestämmelserna
i Kungl. Maj:ts av tredje lagutskottet
i utlåtande nr 21 behandlade förslag
till lag om fiskearrenden, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännas övergångsbestämmelserna
med den ändring, som förordats
i den av herrar Ebbe Ohlsson och
Stiernstedt vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlsson, Ebbe, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 108;

Nej — 18.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På härefter gjord proposition bifölls
utskottets hemställan i punkten A, i vad
den ej besvarats genom kammarens föregående
beslut.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna B och
C hemställt.

Ang. ändrade bestämmelser om elektriska
anläggningar

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§
lagen den 27 juni 1902 (nr 71), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 29 mars 1957 dagtecknad
proposition, nr 161, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2, 3 och 4 § § lagen den 27
juni 1902 (nr 71), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar.

I berörda lagförslag hade 2 § 7 mom.
första stycket följande avfattning:

Koncessionshavaren är skyldig att, på
framställning av den som nyttjar elektrisk
ström från anläggningen eller önskar
komma i åtnjutande därav, för åstadkommande
av skälig prissättning underkasta
sig reglering av pris och övriga
villkor för leverans eller överföring av
strömmen. Från dylik reglering äro undantagna
pris och övriga villkor, som
tillämpas av statlig myndighet eller av
kommunal myndighet, såvitt angår leverans
av elektrisk ström inom kommunen.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat

dels två före propositionens avlämnande
väckta, likalydande motioner, nr 347
i första kammaren av fru Svenson m.
fl. och nr 428 i andra kammaren av herr
Pettersson i Norregård m. fl.;

dels ock tre i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen motionen
nr 518 i första kammaren av herr Niklasson
samt de likalydande motionerna nr
526 i första kammaren av herr Gustafsson
i Bvske m. fl. och nr 664 i andra
kammaren av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl.

I de likalydande motionerna I: 347 och
11:428 hade hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om en
prövning av behovet och möjligheterna
att minska kostnaderna för användning
av el-energi till hushållsmaskiner på
landsbygden och på grundval härav för
riksdagen framlägga förslag i ärendet i
enlighet med motionens syfte.

I motionen 1:518 hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
måtte beakta vissa i motionen
närmare angivna synpunkter.

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957

Ang. ändrade bestämmelser om elektriska

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit viss ändring böra företagas
i den föreslagna lydelsen av 2 §

7 mom. lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar — måtte, med avslag å motionerna
1:526 och 11:664 i icke bifallen
del, för sin del antaga det genom
propositionen framlagda lagförslaget
med den ändringen, att sista punkten i
2 § 7 mom. första stycket uteslötes, så att
stycket erhölle denna lydelse:

B. att motionerna 1:347 och 11:428
samt motionen I: 518, i den mån de icke
besvarats med vad utskottet förut anfört,
ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Vad distributionsskyldigheten i övrigt
beträffar delar utskottet departementschefens
uppfattning, att koncessionsinnehavaren
skall tillhandahålla
kraft för alla normala förbrukningsändamål.
Distributionsskyldighetens omfattning
bör dock i sista hand bestämmas
av den totala tillgången på producerad
elkraft. Uppfattningen om vad som kan
anses vara normal förbrukning blir naturligtvis
beroende av i vad mån förändringar
i den tekniska utvecklingen
mera allmänt tillgodogöres.

I anknytning till motionerna I: 347
och II: 428 och däröver avgivet yttrande
av vattenfallsstyrelsen vill utskottet
även uttala, att det f. n. knappast kan
krävas, att landsbygdsnäten generellt
skall vara avpassade till en belastningsförmåga,
som under dygnstider med
toppförbrukning av elkraft utan spänningsfall
tål inkoppling av appara -

anläggningar

ter med hög effektförbrukning. Utskottet
anser det därför icke finnas anledning
att nu inskrida mot att distributörerna
på sina håll för elkraft till dylika
apparater utformar sina taxor med tanke
på detta förhållande, i all synnerhet
som enligt vad utskottet i det följande
föreslår alla elkraftleverantörer kommer
att vara skyldiga att underkasta sig
prisreglering. Å andra sidan torde det
bli möjligt att, efter genomförandet av
förevarande lagstiftningsåtgärder och sedan
ett utökat ekonomiskt bistånd fått
verka en tid, få till stånd en sådan upprustning
av landsbygdsnätet, att det
snart kan anses normalt att lanthushållen
brukar elektriska hushållsapparater
även med högt effektbehov.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Siindin, Åhman
och Hansson i Skegrie ansett, att de
stycken i utskottets utlåtande, som började
med orden »Vad distributionsskyldigheten
i övrigt» och slutade med
»högt effektbehov», bort ersättas med
följande uttalande:

»Vad distributionsskyldigheten i övrigt
beträffar delar utskottet departementschefens
uppfattning att koncessionshavaren
skall tillhandahålla kraft
för alla normala förbrukningsändamål,
såsom för belysning och varmvattenberedning
för hushållsändamål
samt för drift av elspisar och hushållsmaskiner
samt av mindre motorer för
jordbruksdrift, hantverk och småindustri.
Omfattningen av denna distributionsskvldighet
bör dock i sista hand
bestämmas av den totala tillgången på
producerad elkraft. Uppfattningen om
vad som kan anses vara normal förbrukning
blir naturligtvis beroende av förändringar
i den tekniska utvecklingen
och i vad mån dess resultat mera allmänt
tillgodogöres.

I anledning av motionerna I: 347 och
II: 428 vill utskottet emellertid understryka
behovet av att distributionsskyldigheten
anpassas efter det växande
kravet på elkraft inom lanthushållen. Efter
genomförandet av förevarande lagstiftningsåtgärder
och sedan ett utökat

Fredagen den 24 maj 1957

Nr 20

Ang. ändrade bestämmelser om elektriska anläggningar

ekonomiskt bistånd fått verka en tid
synes det böra vara möjligt att snart få
till stånd en sådan upprustning av landsbygdens
elnät att inom begreppet ''normal
förbrukning’ kan inrymmas användandet
även av elektriska hushållsapparater
med högre effektbehov än de nu
använda.»

Herr SUNDIN (bf):

Herr talman! Inledningsvis vill jag uttrycka
min tillfredsställelse över propositionen
nr 161, som behandlas i det
föreliggande utlåtandet. Genom det beslut
som förestår kommer ju stora misshälligheter
i fråga om elektrifieringen
på landsbygden att elimineras, och det är
väl bara att därtill knyta den förhoppningen,
att denna elektrifiering inom en
snar framtid skall utvecklas i en takt
som gör det möjligt att även de människor
som bor och verkar på landsbygden
skall i görligaste mån bli jämställda
med dem som bor i tätorterna. Det
är också med tillfredsställelse man noterar,
att det vid propositionens behandling
i tredje lagutskottet i stort sett har
rått enighet.

När utlåtandet skulle justeras var det
dock vissa punkter, där vi reservanter
ville ha utlåtandet annorlunda, och detta
har inte minst aktualiserats av motionerna
nr 347 i första kammaren och
428 i andra kammaren. Reservanternas
avvikande mening rör i stort sett distributionsskyldigheten.
Vi vill försöka att
i det sammanhanget definiera vad begreppet
normal förbrukning innebär,
och det har vi också sagt i den reservation
vi avgivit. Reservanternas avvikande
mening i detta avseende är analog
med den uppfattning som statsrådet har
i denna fråga, och jag skall be att få
citera vad han säger: »Distributionsskyldigheten
innebär vidare att koncessionsbavaren
skall tillhandahålla kraft för alla
normala förbrukningsändamål — såsom
för belysning och varmvattenberedning
för luishållsändamål samt för drift
av elspisar och hushållsmaskiner samt
av mindre motorer för jordbruksdrift,
hantverk och småindustri. Däremot torde
återhållsamhet få iakttagas i fråga

(1 Första kammarens protokoll 1957. Nr 20

om elektrisk rumsuppvärmning med
hänsyn till våra begränsade vattenkrafttillgångar.
» Vi anser att det är riktigt
och skäligt att man genom det beslut
som här kommer att fattas definierar
vad begreppet normal förbrukning i dagens
läge innebär.

Våra övriga avvikande meningar gäller
i första hand taxornas olikhet. Vi anser
att vad utskottet skrivit har fått en
alltför hård utformning. Möjligheterna
för distributionsnätets utbyggnad avgöres
ju i sista hand — som både utskottsmajoriteten
och reservanterna anför —
av den totala mängden av producerad elkraft,
och av den anledningen anser vi
majoritetens skrivning oriktig. Om man
sedan skall säga något mera i fråga om
taxornas storlek, är jag visserligen medveten
om att utskottsmajoriteten och
reservanterna har varit eniga om att
samtliga koncessionsinnehavande distributörer
skall vara underkastade prisreglering,
men reservanterna anser att med
utskottets formulering skulle det finnas
möjlighet till undanflykt när det gäller
att bygga ut det elektriska distributionsnätet.
Vi anser att följden för den enskilda
abonnentens del skulle bli, att det
är hans ekonomiska möjligheter som
blir avgörande för om han skall kunna
elektrifiera sitt hushåll, sitt jordbruk,
sin småindustri o. s. v. Det kommer att
bli ekonomien och inte det naturliga
behovet, som blir avgörande för den enskildes
normala förbrukning.

Men vad jag här sagt ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr NIKLASSON (bf):

Herr talman! I samband med denna
proposition har jag väckt en motion, nr
518, där jag påpekat en del förhållanden
som vållar besvär vid utbyggnaden av elnätet
på landsbygden och gör det svårare
för distributionsföreningarna att fylla de
uppgifter, som de har sig förelagda och
som ännu mer har markerats genom den
lagstiftning, som riksdagen nu torde
komma att antaga. I sammanhanget har
jag också efterlyst ett par utredningar.

Vad jag i första hand påtalat är att
de områden, som har tilldelats olika dis -

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957

Ang. ändrade bestämmelser om elektriska
tributörer, kan vara av mycket växlande
beskaffenhet. Ofta har det gått så till,
att ett industriföretag har abonnerat på
elektrisk kraft och i samband därmed
fått en viss distributionsrätt sig tilldelad.
Så har företaget byggt ut ett distributionsnät
för det tätortsområde, som i
regel uppstår omkring ett industriföretag.
Däremot har man inte gjort någonting
beträffande den kringliggande glesbygden
— det har inte varit så ekonomiskt
lönande, att man haft något större
intresse för den saken. Denna glesbygd
har därför sedermera fått elektrifieras
av en distributionsförening, som
måst bygga långa ledningar för varje elkonsument.
Det har nog förekommit, att
tätortsområdets belägenhet till och med
utgjort ett hinder för föreningens rationella
utbyggande av sitt eget nät. Föreningen
har varit tvungen att göra anläggningen
så billig som möjligt, ledningarna
har varit klena, strömleveransen
har därigenom blivit otillfredsställande
och föreningens ekonomi svag.
Vidare har det förekommit, att kraftleverantören
förbehållit sig rätt att leverera
ström direkt till större avnämare
inom distributionsområdet. Det kan hända
att detta var motiverat under en tid,
då elnäten inte var så utbyggda att de
kunde på ett tillfredsställande sätt förse
dessa kvarnar, sågar, eller vad det
kunde vara, med elektrisk kraft. Taxorna
var kanske inte heller så lämpliga.
Men det är givet att detta ledde till en
ytterligare uppdelning och försvagning
av elektrifieringsanläggningarna.

Nu syftar ju propositionen till att skapa
större enheter, som tack vare sina
ökade resurser skulle kunna bättre klara
sin uppgift. Emellertid är det nog
inte tillräckligt att områdena blir större,
och i detta sammanhang är det knappast
heller det viktigaste. Långt betydelsefullare
är att områdena erhåller en sådan
utformning och anslutning, att föreningarnas
verksamhet får det behövliga ekonomiska
underlaget. Jag tror nog att
propositionen syftar till detta, men jag
skulle ha önskat att det kommit till klarare
uttryck i motiveringarna, och det
var i detta syfte jag väckte motionen.

anläggningar

Utskottet har i sin recit refererat motionen
ganska utförligt, men i själva
yttrandet har man, såvitt jag kan finna,
inte sagt någonting om den. Detta kan
givetvis tolkas så, att utskottet inte har
någonting att erinra, men man har inte
heller understrukit det, vilket jag hade
hoppats att utskottet skulle göra. Vad
som studeras i ett utskottsutlåtande är
ju det som förekommer under rubriken
»Utskottet» — det blir vägledande när
det gäller att tillämpa en lag av denna
art i verkligheten.

Antagligen blir det vissa svårigheter
att genomföra vad detta lagförslag syftar
till, troligen inte minst när det gäller
dessa, om jag så får säga, mera privata
distributörer. Konsumenterna har
anslutit sig såsom abonnenter och kanske
fått betala anslutningsavgifter, som
behövs för att täcka kostnaderna för ledningsnätets
utbyggande. Men de har inte
någon äganderätt till ledningsnätet, utan
detta är distributörens egendom, och om
distributionen skall överlåtas på annan,
kan distributören begära lösen för detta
ledningsnät, även om abonnenterna
genom sina anslutningsavgifter i själva
verket har bekostat detsamma. Då får
dessa abonnenter gå över till en annan
förening och antingen betala ny anslutningsavgift
eller också tas in utan anslutningsavgift,
och i detta senare fall
blir det i själva verket de förutvarande
medlemmarna i föreningen som får betala
deras anslutning.

Jag har ju också efterlyst ett par utredningar.
Den saken kanske ligger litet
vid sidan, men den har dock så pass
nära anknytning till ärendet, att jag hoppas
att det är tillåtet att säga något om
den.

Den ena utredningen gäller rättigheten
att dra fram ledningar över mark,
som tillhör kronan eller kyrkan. Jag tog
upp den här frågan i en motion år 1954
och begärde en skrivelse till Kungl.
Maj:t om åtgärder i syfte att dessa fastigheter
skulle tillhandahålla mark på
samma villkor som övriga medlemmar
i en förening. Enligt vattenfallsstyrelsens
nuvarande normalstadgar är ju medlem
skyldig att fritt tillhandahålla mark för

Fredagen den 24 maj 1957

Nr 20

Ang. ändrade

erforderliga ledningar. Jordbruksutskottet
behandlade denna motion i sitt utlåtande
nr 18, och riksdagen godkände
detta. Utskottet tillstyrkte motionen och
föreslog en skrivelse till Kungl. Maj:t,
och det blev alltså riksdagens beslut. Vad
(1 et nu har blivit för resultat av denna
skrivelse känner jag inte till. Nu skriver
man emellertid i tredje lagutskottets utlåtande,
att den här saken torde vara
ordnad genom det remissvar, som domänverket
lämnade på min motion år
1954 och att det inte skulle behövas något
utlåtande på den punkten. Jag skulle
emellertid tro att jordbruksutskottet
år 1954 hade en annan uppfattning, ty i
annat fall hade väl utskottet knappast
föreslagit en skrivelse.

Jag har också ett par praktiska exempel
att peka på. Vi planerade vid ett tillfälle
en ledning över ett skogsskifte, tillhörigt
en kronogård, som vi hade elektrifierat.
Det var inte någon lång ledningsstump,
endast 150 å 200 meter. Jag
vände mig till vederbörande jägmästare
och frågade, om vi inte på ett enkelt
sätt kunde komma överens om hur ledningen
skulle dragas, men det enda besked
jag fick var att föreningen fick lägga
in en ansökan, och så skulle domänverket
i sinom tid komma med besked
om villkoren. Vid ett annat tillfälle var
det fråga om att dra fram en ledning
över en bit av en åker, tillhörig ett ecklesiastikt
boställe, som vi också liade
elektrifierat och där andelarna tecknats
av arrendatorn. Det gällde inte att ta i
anspråk någon mark, utan det gällde
bara att gå över ett hörn med några
linjetrådar. Eftersom det var fråga om
en högspiinningsledning måste vi begära
koncession, och då var det ju nödvändigt
att få ett tillstånd. Stiftsnämnden
behandlade denna skrivelse och tog
den så allvarligt, att den sändes på remiss
till pastoratsstämman, som tillstyrkte
framställningen. Så småningom kom
stiftsnämndens medgivande att vi utan
ersättning skulle få dra fram denna ledning.
Vad man nu skulle ha haft ersättning
för iir ju svårt alt säga, men av
ordalydelsen i skrivelsen fick jag nog
den uppfattningen, att om vi skulle ha

bestämmelser om elektriska anläggningar
behövt sätta upp en stolpe i marken eller
hugga ned något träd eller dylikt,
hade vi fått betala ersättning härför och
även för den värdering och besiktning,
som hade måst företagas i samband med
detta.

Den andra utredningen gäller ledningskorsningarna.
Den frågan har jag
också tagit upp tidigare, jag tror det var
redan år 1948. Då ställde sig utskott och
kamrar mycket förstående, men eftersom
vissa myndigheter — telegrafverket,
järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen
— redan år 1945 hade fått i uppdrag
att utreda denna sak och framlägga förslag
i frågan, ansåg utskottet att motionen
inte borde föranleda någon riksdagens
åtgärd. Jag väntade till förra året
på något resultat av denna utredning,
och när det inte kom frågade jag kommunikationsministern.
Han svarade att
vi hade att vänta utredningen inom kort,
Ja, det är nu närmare ett och ett halvt
år sedan jag frågade, men ännu har vi
inte hört någonting.

Nu säger lagutskottet att det här är en
teknisk fråga, som inte bör tagas upp i
detta sammanhang. Ja, delvis är det ju
en teknisk fråga, men det är inte enbart
en teknisk fråga, utan det är också en
ekonomisk fråga, och den knyter givetvis
an till lagstiftningen. Beträffande
korsningar mellan starkströms- och svagströmsledningar
har det ju tidigare varit
på det sättet, att den ledningsbyggare
som kom sist fick ombesörja att det blev
erforderlig skyddsanordning, och den
fick han då placera i egen ledning. Emellertid
har kommerskollegium i egenskap
av kontrollmyndighet när det gäller
framdragandet av elektriska ledningar
sedermera föreskrivit, att skyddsanordning
alltid skall anbringas i starkströmsledningens
stolpar. Televerket, som väl
är uteslutande ägare av svagströmslcdningarna
här i landet, har bara att vända
sig till starkströmsledningens ägare
och rekvirera ett skydd. Uppsättningen
betalar televerket, men när det gäller det
framtida underhållet liar man inte velat
göra någon utfästelse utan man menar
att detta bör starkströmsledningens
ägare svara för — det är ju därom tvis -

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957

Ang. ändrade bestämmelser om elektriska
ten har rått. Jag skulle tro att det är televerkets
obenägenhet att gå med på en
jämkning därvidlag som har gjort att
man ännu efter 12 års arbete inte har
kunnat nå något resultat på detta område.
Jag tror att det var år 1951 som
det kom en promemoria, där man ville
fastslå att svagströmsledningens ägare
skulle vara skyldig att bestrida det framtida
underhållet. Men anledningen till
att något definintivt förslag inte framlagts,
känner jag inte till. Det talas i utskottsutlåtandet
om en stencilerad promemoria,
men jag vet inte om den är
från 1951 eller senare.

Detta är en icke så obetydlig fråga
för landsbygden med det stora antal ledningskorsningar
som vi där har, ty det
är ganska dyrbart att byta en stolpe, i
vilken det finns skyddsanordningar. Nu
kan det hända att det kan vara en teknisk
fråga, och jag vet att man har diskuterat
en förenkling av dessa ledningsskydd.
Kan man ordna det på det sättet,
är det givetvis en fördel, men vi
har nog inte kommit dit ännu.

Jag har i den motion vi nu behandlar
inte påyrkat någon ändring av lagförslaget,
och jag har inte heller begärt
några utredningar, utan jag ville med
min motion endast påpeka dessa förhållanden
och ge ett litet observandum att
man bör tänka på dessa saker när det
gäller att omsätta en lagstiftning i det
praktiska livet, så att våra elföreningar,
som det väl närmast gäller, får möjlighet
att sköta sin uppgift på ett mer tillfredsställande
sätt än hittills. Jag kan
därför inte yrka bifall till motionen,
men jag skulle vilja begagna tillfället att
vädja till vederbörande statsråd, att han
när det gäller att föra ut denna lagstiftning
i det praktiska livet beaktar dessa
saker och försöker att skapa möjlighet
att lösa det problem, som här uppstått.

Tyvärr är det så, att handläggningen
av elektrifieringsfrågor är mycket splittrad.
Bakom det lagförslag det här gäller
står ju justitiedepartementet. Koncessionsfrågorna
handlägges inom handelsdepartementet,
andra elektrifieringsfrågor
handlägges inom kommunikationsdepartementet
och vissa anslagsfrågor

anläggningar

handlägges inom jordbruksdepartementet.
Jag kan därför inte vända mig till
något speciellt statsråd, utan jag nödgas
vända mig till alla dem det vederbör att
försöka att hjälpa till så att vi får de
problem lösta, som står i samband med
de förhållanden jag här påtalat.

Jag har intet yrkande.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Herr Niklasson beklagade
sig över att tredje lagutskottet inte
hade ägnat tillräcklig uppmärksamhet i
själva decisionen åt hans motion. Jag
skulle vilja säga, att vi har ägnat ungefär
en tiondel av utrymmet åt motionen
nr 518 i första kammaren, och jag
måste säga att detta är ganska mycket,
när det gäller en motion, som inte innehåller
några egentliga yrkanden.

Vad först beträffar frågan om framdragande
av ledningar över kronojord
och ecklesiastik mark har utskottet uttalat
att det ansluter sig till vad jordbruksutskottet
sade 1954, nämligen att
de normer, som tillämpas av domänstyrelsen,
borde tillämpas även i fråga om
annan kronomark och ecklesiastik
mark.

Vad så beträffar frågan om korsning
mellan starkströmsledningar och svagströmsledningar
har, såsom utskottet
framhållit, de mycket invecklade tekniska
problemen varit föremål för utredning,
och de s. k. induktionsstörningssakkunniga
har nyligen avgivit sitt
betänkande i frågan. Detta spörsmål är
av rent teknisk natur, och betänkandet
remissbehandlas för närvarande. Man
kan väl inte gärna begära att utskottet
skulle diskutera dessa rent tekniska problem,
innan remissbehandlingen är avslutad.

Vad så reservationen beträffar vill jag
erinra om att man i den har ställt samma
yrkande som utskottsmajoriteten, och
jag vill fästa uppmärksamheten på att
det första stycket i reservationen är så
gott som identiskt med vad utskottet
skrivit mitt på sidan 49 i utlåtandet. Det
är bara den skillnaden, att majoriteten
inte har brytt sig om att räkna upp vad

Fredagen den 24 maj 1957

Nr 20

Ang. ändrade

som menas med normala förbrukningsändamål,
ty vi har i likhet med reservanterna
anknutit till vad departementschefen
har sagt. Yi tycker att när vi
har hänvisat till vad han har sagt, behövs
inte någon sådan uppräkning. Någon
definition kan det inte kallas, fastän
herr Sundin antydde att det skulle vara
en sådan.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten
på att i detta ungefär likartade stycke
ansluter vi oss också till vad statsrådet
har uttalat om att omfattningen
av distributionsskyldigheten i sista hand
måste bestämmas av tillgången på producerad
elkraft. Utskottets utlåtande blir
sedan i fortsättningen en konsekvens av
vad vi har sagt, nämligen att man inte
för närvarande kan tillgodose alla behov.
Detta har särskilt vattenfallsstyrelsen
påpekat. Emellertid gör reservanterna
i detta avseende en logisk kullerbytta,
ty medan de i första stycket säger,
att omfattningen av distributionsskyldigheten
måste bestämmas av tillgången på
producerad elkraft, understryker de i
andra stycket, att distributionsskyldigheten
bör anpassas efter de växande
kraven på elkraft inom lanthushållen.
Detta kan inte tillgodoses, förrän vi har
fått en utbyggnad av landsbygdsnätet.
Vi har inom tredje lagutskottet all förståelse
för att även landsbygden bör få
en ordentlig utrustning i fråga om elektrisk
energitillgång, men i varje fall utskottsmajoriteten
har inte velat göra en
sådan logisk kullerbytta som reservanterna
har gjort.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru NILSSON (bf):

Herr talman! Jag skall bara be att få
siiga några ord i anledning av en motion,
som föreligger i detta sammanhang.
Trots att jag visst erkänner att
utskottet visat intresse för motionen, anser
jag att utskottet visat en större förståelse
för elkraftsföreningarnas sätt att
genom priset på elkraft reglera möjligheten
att använda elkraft till hushållsmaskiner.
På sina håll tar elföreningarna
ut en extra anslutningsavgift för

bestämmelser om elektriska anläggningar
exempelvis elektriska tvättmaskiner och
dessutom en extra årlig avgift. Det kan
gälla en förbrukning på 6 till 8 kilowatt.
I sådana fall får man betala en extra
avgift, medan man inom stora jordbruk
enligt de tariffenheter, som man där
betalar, kan få ta ut en kraftförbrukning
på upp till 12 kilowatt utan att
betala extra avgift. Vi anser att om näten
tål en högre belastning, bör det inte
gälla särskilda undantag för användande
av hushållsmaskiner.

I ett fall, som kommit till min kännedom,
erbjöd sig fastighetsägaren — för
att slippa talet om överbelastning av
nätet — att alternativkoppla spis och
tvättmaskin på så sätt, att man inte kunde
använda spisen när man använde
tvättmaskinen och vice versa. Men det
kunde kraftleverantören inte gå med på.
Jag tycker att utskottet kunde ha sagt
ifrån mer bestämt än utskottet här gjort,
när det uttalar att »utskottet anser det
därför icke finnas anledning att nu inskrida
mot att distributörerna på sina
håll för elkraft till dylika apparater utformar
sina taxor med tanke på detta
förhållande, i all synnerhet som enligt
vad utskottet i det följande föreslår alla
elkraftleverantörer kommer att vara
skyldiga att underkasta sig prisreglering».
Det är väl riktigt att de kommer
att bli det hädanefter, men det som reservanterna
uttalar innebär dock enligt
min mening en positivare inställning till
hushållsförbrukningen.

Vi förstår på kvinnohåll mycket väl,
att det inte går att belasta näten med
hur många maskiner som helst, men vi
har svårt att inse att just priset skall
vara en regulator av användningen. Det
är bättre att genom överenskommelser
reglera det så, att tvättmaskiner inte inkopplas
när belastningen på näten är
särskilt stor. Vi bedriver också en upplysningsverksamhet
bland kvinnorna om
bästa sättet att använda hushållsmaskiner
utan att ta ut onödigt mycket elektrisk
kraft. I mitt hemlän far hemkonsulenten
omkring med en demonstrationsvagn
och visar hur man skall använda
elektrisk kraft utan att i onödan
belasta nätet.

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957

Ang. ändrade bestämmelser om elektriska anläggningar

Vattenfallsstyrelsen har i sitt remissyttrande
över motionen anfört, att det
bör räcka med att använda tvättmaskiner
utan direktuppvärmning. Men det
gör det faktiskt inte — statens institut
för konsumentfrågor har i en undersökning
rörande tvätt kommit till det resultatet.
Jag kanske också kan nämna,
att det gamla Hemmens forskningsinstitut
gjorde en undersökning av energitillgången
vid tvätt och därvid kom
fram till att det bortsett från skogsarbete
inte fanns något arbete inom jordbruket,
som krävde så mycken energi
som tvätt. Det är alltså fråga om ett
mycket tungt arbete för husmödrarna.
När det finns maskiner, som kan avlasta
en stor del av husmödrarnas arbetsbörda,
tycker vi att man bör inrikta
sig på att upprusta landsbygdsnäten så
att landsbygdshushållen kan få draga
fördel av de lättander i arbetet som tekniken
möjliggör.

Jag vill alltså vädja till kammaren att
understryka önskvärdheten av att vi får
våra elnät utbyggda på ett sådant sätt,
att vi verkligen kan använda elmaskiner
i hushållen. Jag vill därför yrka bifall
till den reservation som herr Sundin
m. fl. har avgivit i anslutning till
tredje lagutskottets utlåtande.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Jag skulle vilja säga några
ord med anledning av herr Niklassons
anförande. Han skildrade hur distributionen
blivit ordnad inom vissa delar
av vårt land med ett distributionsföretag
för en tätort och ett annat företag
som ordnar distributionen på intillliggande
landsbygd. Man kan inte komma
ifrån att den skildringen är riktig.

Jag har sett det här föreliggande förslaget,
som syftar till att skapa större
distributionsenheter, såsom ett steg i
rätt riktning. Men jag vill instämma med
herr Niklasson när han framhåller, att
inte bara storleken på distributionsområdena
utan även områdenas utformning
är av avgörande betydelse. Skall
man få en sådan ordning, att man kan
sammanföra såväl tätorter som lands -

bygd i ett och samma distributionsområde,
kommer detta givetvis att i hög
grad bidra till den eftersträvade kostnadsutjämningen.
Den allra radikalaste
åtgärden i det här fallet vore givetvis
att man finge distributionsföretag som
omfattade så stora områden som ett helt
län eller någonting dylikt. Det är vi på
väg att få, då de kraftproducerande
företagen alltmer övertar detaljdistributionen
och på det sättet skapar större
distributionsområden med därav följande
möjligheter till kostnadsutjämning
mellan tätorter och landsbygd.

Herr Niklasson uppehöll sig ingående
vid frågan om korsningar mellan
starkströms- och svagströmsledningar,
men jag tror att han därvid överdrev
kostnadfrågan. Såsom herr Niklasson
sade är det så, att den som kommer sist
till platsen får betala vad det kostar att
ordna erforderligt skydd. Men av tekniska
och ekonomiska skäl tillämpar
man utom stadsplaneområden den ordningen,
att starkströmsledningen skall
gå över svagströmsledningen, och skyddet
anbringas — likaledes av tekniska
och ekonomiska skäl — i den stolpe som
bär upp starkströmsledningen. Härav
följer således att starkströmsledningens
ägare får stå för underhållet. Men enligt
den erfarenhet jag har från det företag,
där jag själv är anställd, är underhållskostnaderna
så blygsamma att de inte
har någon nämnvärd ekonomisk betydelse,
och detta företag har dock en
landsbygdsdistribution med kanske ett
hundratal sådana korsningar. Man använder
nu impregnerade stolpar och
galvaniserade skydd. Dessa står i 30—
40 år praktiskt taget utan någon underhållskostnad.
Det är alltså ingen fråga
av stor ekonomisk betydelse.

Såsom tredje lagutskottets ordförande
påpekat pågår undersökningar och utredningar
i det här fallet. Inom Svenska
elverksföreningen finns en särskild kommitté,
som just sysslar med möjligheten
att förenkla dessa korsningar och
därmed förbilliga både underhålls- och
anläggningskostnaderna. Jag tror mig
kunna säga att denna kommitté torde
kunna komma fram till tekniskt accep -

Fredagen den 24 maj 1957

Nr 20

Ang. ändrade bestämmelser om elektriska anläggningar

tabla lösningar, som skulle på ett radikalt
sätt förbilliga dessa anläggningsdelar.

Låt mig sedan få säga några ord med
anledning av den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen. Jag tror att fru
Nilsson har träffat rätt, när hon i detta
fall har framhållit just tvättmaskinernas
betydelse. Tillverkarna har i marknaden
börjat få fram tvättmaskiner med mycket
stort effektbehov, och de använder
ofta detta förhållande som ett försäljningsargument.
Det kan påvisas att deras
apparat visserligen tar 8—10 kilovatt,
men man får vattnet varmt på 20—
30 minuter, under det att för konkurrentapparaten,
som har lägre effekt, behövs
en timme eller mera för att få vattnet
uppvärmt. Den snabba uppvärmningen
är inte av underordnad betydelse.
Jag vill understryka att detta gäller
inte bara på landsbygden utan minst lika
mycket i tätorterna, där visserligen
ledningarna är kortare men där man
också måste ta hänsyn till de olika belastningsobjekten.
Om man håller i minnet
att det kostar mellan 2 000 och 3 000
kronor enbart i investering för att tillhandahålla
en effekt av en kilowatt förstår
man, att man inte kan låta anslutningseffekterna
bli hur stora som helst.
Man måste göra en avvägning mellan
vad den elektriska kraften — i detta fall
effekten — kostar och vad man får för
nytta av den. Om vissa konsumenter sätter
mycket stort värde på korta uppvärmningstider
exempelvis för tvättmaskiner
bör de också bidra till kostnaderna
för denna bekvämlighet. Annars
får alla de andra konsumenter, som kanske
inte har samma krav på snabb uppvärmning,
vara med ocli betala kostnader
som de rimligen inte borde betala.
De taxor, som nu alltmer tillämpas och
vilkas konsekvens blivit, att man debiterat
siirskilda anslutnings- och årsavgifter
för tvättmaskiner med stora effekter,
bygger på att man skall få en riktig
kostnadsfördelning konsumenterna emellan.
Är det så att en konsument anser
sig kunna kosta på sig de snabbuppvärmda
tvättmaskinerna, får han naturligtvis
också vara beredd att betala vad
detta kostar.

Jag vill livligt hålla med fru Nilsson
om att det är tacknämligt, om man kan
få tvättmaskiner i mycket stor utsträckning,
inte minst inom lanthushållen, då
de sparar in mycket tungt arbete för
husmödrarna. Själva arbetsinsatsen hos
tvättmaskinen kräver dock jämförelsevis
ringa effekt, utan det är just vattenuppvärmningen,
som ställer sig effektkrävande.
I det fallet måste man därför ha
en sådan utformning av taxorna, att en
anslutning av sådana apparater inte stimuleras
därhän att man riskerar ett
sammanbrott för hela vårt distributionssystem.

Herr SUNDIN (bf):

Herr talman! När herr Osvald säger,
att vi inte på något sätt kan definiera
ordet »normal», skall jag gå honom till
mötes på det sättet, att jag anser att med
tanke på den tekniska utveckling och
standardutveckling, som sker i tiden, är
det över huvud taget ingen, som med bestämdhet
kan definiera ordet »normal»
förbrukning. Vi har som reservanter inte
sträckt oss längre än vad såväl elkraftutredningen
som departementschefen
här lagt i ordet normal. Dessutom finns
det i runt tal ett 50-tal remissyttranden
och av dem är det, efter vad jag kunnat
finna, i stort sett bara en instans, nämligen
vattenfallsstyrelsen, som inte har
samma uppfattning i den frågan. Som
jag tidigare sade, tror jag dock att det
är nödvändigt, att vi i beslutet knyter
an till vad vi i dag menar med normal
förbrukning, och såväl utskottsmajoriteten
som reservanterna har ju talat om
den utveckling, som sker på detta område.

När det sedan gäller de olika distributionsföretagens
taxor vill jag fråga
den siste ärade talaren, om han är medveten
om att med den avvägning, som
i dag sker, och som framdeles kommer
att ske om utskottsmajoriteten segrar, så
kommer de olika taxornas storlek att avgöra
vem som över huvud taget av ekonomiska
skiil får möjlighet att skaffa
sig en tvättmaskin eller en annan hushållsapparat.
Jag säger detta i medvetandet
om att de tvättmaskiner, som går in

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957

Ang. ändrade bestämmelser om elektriska
i ordet »norinal», inte är av något högt
effektbehov ute i våra landsbygdshem.
När man sedan vet, att vi har andra
maskiner inom jordbruk och hantverk,
som i effekthänseende sträcker sig mycket
längre, tycker jag att man i detta
sammanhang hade kommit rättvisan närmare,
om man hade bifallit reservationen.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! I det förslag till ny eltaxa,
som nu har utarbetats och som
väl så småningom kommer att genomföras,
har man räknat med att i den
normala anslutnings- och årsavgiften
skall ingå avgift för tvättmaskiner av
rimlig storlek. Det är på grund av att
man i marknaden släpper ut tvättmaskiner
med onödigt stor effekt, som man
måste ha denna broms, för att det inte
skall leda till orimligheter. Personligen
har jag den uppfattningen, att taxorna
bör avvägas så att man utan merkostnad
skall kunna använda hushållsapparater
och därmed också tvättmaskiner
av storlekar, som kan vara acceptabla
och som är fullt tillräckliga för normala
behov.

Fru NILSSON (bf):

Herr talman! Även jag anser, att det
finns alldeles onödigt stora tvättmaskiner
i marknaden, och det hoppas jag,
att statens institut för konsumentfrågor
skall hjälpa oss att komma till rätta med.
Men jag tror inte att vi kan komma ifrån
att vi måste ha tvättmaskiner med eluppvärmning,
och det tycker jag inte
bör straffbeläggas genom extra avgift.
Husmödrarna får lätt den uppfattningen,
att det är en sorts undervärdering
av deras arbetsbörda, när man t. ex. på
en gård har ett visst antal tariffenheter,
som man får ta ut utan extra avgift, när
det gäller övriga maskiner, medan man
när det gäller maskiner för att underlätta
husmoderns arbete skall betala en
extra avgift.

Det är alldeles riktigt, att man behöver
gå till rätta med den flora av agenter,
som kommer och säljer tvättmaskiner
och lovar allt möjligt. Dessutom bör

anläggningar

naturligtvis installationen av en tvättmaskin
ske i samförstånd med vederbörande
distributör. Men det bör vara på
andra vägar än när det gäller priset,
som man här skall nå en överenskommelse.

Herr SUNDIN (bf):

Herr talman! Grunden för en begränsning
i detta sammanhang är ju ändå den
mängd av producerad elkraft, som vi har
i vårt samhälle, och då bör begränsningen
inte sträcka sig längre än till denna.
Annars kommer det att medföra, att distributionsinneliavaren
får ett kryphål,
som förhindrar en tillräckligt snabb utbyggnad
i detta sammanhang.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt med godkännande
av utskottets motivering samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring i motiveringen, som förordats i
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan med
godkännande av utskottets motivering,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22 med
godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning -

Fredagen den 24 maj 1957

Nr 20

Ang. ändringar i personalförteckningen för domänverket m. m.

en genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. ändringar i personalförteckningen
för domänverket m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i personalförteckningen för domänverket,
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr
155, hade Kungl. Maj:t — under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma
dag — föreslagit riksdagen att bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för domänverket,
som angivits i propositionen.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:503 av herr Svedberg,
Lage, m. fl. samt II: 640 av herrar Jonsson
i Strömsund och Persson i Tandö,
i vilka motioner hemställts dels att riksdagen
måtte i anledning av förevarande
proposition i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om en skyndsam och förutsättningslös
utredning rörande domänverkets
organisation och förvaltning, därvid
bl. a. borde beaktas tillgång på arbetskraft,
avsättningsförhållanden för
skogsprodukter och arbetsfördelning
mellan grupper av anställda med olika
utbildningsgrad, dels att i propositionen
berörd utökning av antalet revir och bevakningstrakter
inom domänverkets
skogsförvaltning måtte anstå i avvaktan
på nämnda utredning.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att motionerna 1:503 och 11:640,
i vad angingc yrkandet om skyndsam
och förutsättningslös utredning rörande
domänverkets organisation och förvaltning,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 503 och II: 640, såvitt
nu vore i fråga, bemyndiga Kungl. Maj :t
att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för domänverket, som förut
i utlåtandet angivits;

3) att motionerna I: 503 och II: 640, i
vad anginge yrkandet om anstånd med
inrättande av nya bevakningstrakter,
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Lage Svedberg, Gunnar Berg, Jonsson i
Strömsund, Lindström, Nilsson i Lönsboda
och Persson i Tandö, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa att riksdagen
måtte

1) med bifall till motionerna 1:503
och II: 640, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj:t ville dels företaga skyndsam
och förutsättningslös utredning rörande
domänverkets organisation och
förvaltning, dels ock förelägga riksdagen
det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda;

2) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:503 och 11:640, såvitt nu vore i
fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för domänverket, som förut i reservationen
förordats;

3) med bifall till motionerna I: 503
och II: 640, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
reservanterna anfört beträffande anstånd
jämväl med inrättande av nya bevakningstrakter.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Tillsammans med fem
andra ledamöter inom jordbruksutskottet
har jag till det nu föredragna utskottsutlåtandet
fogat en reservation, vari
hemställts om en förutsättningslös utredning
av hela domänverkets administration,
framför allt med sikte på dels
frågor om anställningar, dels frågor om

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957

Ang. ändringar i personalförteckningen för domänverket m. m.

arbetskraft och dels frågor om fördelningen
på olika tjänstegrupper av de
arbetsuppgifter, som inom denna förvaltning
förekommer.

Vi har inte lyckats få majoritet i utskottet
för denna vår hemställan, trots
att vi har ansett att alla skäl talar för
en sådan översyn. Så t. ex. fäste statsrevisorerna
i sitt yttrande över granskningen
1951 av domänverkets arbete och
omkostnader uppmärksamheten på nödvändigheten
av att nedbringa de dåvarande
administrationskostnaderna. De
påpekade vid detta tillfälle att administrationskostnaderna
rörde sig om 3 kronor
79 öre per hektar produktiv skog
och 3 kronor 50 öre per kubikmeter utvunnet
virke.

Om man följer den statistik, som årligen
presenteras ifrån kungl. domänstyrelsen,
finner man att en ytterligare ökning
av kostnaderna har registrerats. Vi
reservanter har fått den uppfattningen,
att riksdagen i en nära framtid hade
att vänta en ny hemställan om en minskning
av tjänstemännens antal. Vi har
anledning att peka på 1934 års riksdagsbeslut.
Det förelåg en hemställan
från kungl. domänstyrelsen, som år
1933 vidarebefordrades till regeringen
och som framfördes till riksdagen i en
proposition 1934. Det hemställdes då om
en minskning av bevakningstjänstemännens
antal från 527 till 380. Inte mindre
än 147 kronojägare kunde dels placeras
på avgångsstat och dels förtidspensioneras.
Reviren reducerades från 127 till
89 och skolreviren från 5 till 4. Beträffande
21 extratjänster i bevakningstjänst
sade man ifrån att någon återanställning
icke skulle ske när tjänsterna blev
vakanta.

Varför gjorde man denna nedskärning?
Jo, när det gällde 26 revirbefattningar
hänvisade man till att nya lagar
och förordningar kommit till, t. ex. om
förvaltning av ecklesiastiska skogar, och
när det gällde de övriga 12 reviren hänvisade
man från kungl. domänstyrelsen
vid den tidpunkten till att förbättrade
kommunikationer i landet gjorde det
möjligt att draga in dessa 12 revirbefattningar.
Det var en följd av det första

världskriget, då skogarna till följd av
konjunkturerna började ge mindre ekonomiskt
utbyte.

Statsrevisorerna påpekade 1951 att
man kunde befara vissa förskjutningar
i konjunkturen, som ytterligare kunde
nedpressa det ekonomiska resultatet. Så
har också skett. I vårt land torde vi
knappast ha kunnat notera en sådan högkonjunktur
inom träförädlingen och
skogsproduktionen som under tidsperioden
1947—1953. Efter 1953 har vi
kunnat notera väsentliga förändringar
i konjunkturen. Vi kan som exempel ta
höstens utbud av rotposter från kungl.
domänstyrelsen. År 1955 kunde man notera
inte mindre än 70 miljoner kronor i
vinst. Man hade då ett årsuttag på omkring
6 miljoner kubikmeter. Men om
1955 års uttag, med samma omkostnadsmarginal,
skulle varit rådande på hösten
1956, vad hade vi då fått för ekonomiskt
resultat? Jo, man fick ett rotpris
som låg drygt 10 kronor under 1955 års,
vilket med ett uttag av 6 miljoner kubikmeter
betyder 60 miljoner kronor
mindre på inkomstsidan 1956. Jämför
det med de 70 miljonerna i vinst år
1955!

Vad har vi reservanter särskild anledning
att peka på? Vi instämmer i påståendet,
att det föreligger eftersläpningar,
inte minst i fråga om övre Norrland.
Det är en arbetskraftsfråga. Domänstyrelsen
uppger, att man har inte mindre
än 40 tjänster vakanta. Det är tydligen
inga ordinarie tjänster, utan biträdande
tjänster. Vi reservanter har då haft anledning
att ställa oss frågan: Kan det vara
riktigt att ha en överkvalificerad
tjänstemannastab? Både kronojägarförbundet
och statsjägmästarna själva har
påpekat att det inom reviren sitter extra
jägmästare på kontoren och utför
skogligt innearbete. Det har också tidigare
hänt att avgående förvaltare i tidningar
som rört skogen påpekat dessa
förhållanden, och en överjägmästare,
som gjort en översyn av detta förslag
inom domänstyrelsen, har i sitt yttrande
likaledes givit detta till känna.

Kronojägarförbundet har genom sina
representanter sagt ifrån att kronojä -

Fredagen den 24 mai 1957

Nr 20

Ang. ändringar i personalförteckningen för domänverket m. m.

garna inte har något intresse att minska
sina bevakningsområden. I det fallet
kanske det går en skiljelinje mellan
översta Norrland och de övriga delarna
av landet. I övre Norrland medför kommunikationernas
beskaffenhet, svårigheten
att komma ut på bevakningsområdet,
det geografiska läget och andra omständigheter,
att tjänstemannen i sin tjänsteutövning
har väsentliga svårigheter att
hinna med på samma sätt som man hinner
på platser där kommunikationsförhållandena
är bättre.

Emellertid har kronojägarförbundets
representanter med sin ombudsman i
spetsen sagt, att här brister det i organisation.
De menar, att en stor procent
av deras arbete kan överlämnas till väl
kvalificerade skogsarbetare att sköta,
och detta påstående torde vara ganska
riktigt. Man kan finna att antalet anställda
skogsarbetarförmän inom domänverket
med över 4 miljoner hektar inte är
så mycket större än hos Stora Kopparbergs
Bergslag, som endast har 300 000
hektar.

Det är tydligt att man inom kungl.
domänstyrelsen fortfarande förfäktar
den meningen, att man skall ha överkvalificerad
arbetskraft — och nettot
blir därefter. Ser vi på den statistik, som
nu är tillgänglig över 1955 års resultat,
finner vi att omkostnadsramen har stigit.
Statsrevisorerna gjorde sitt påpekande
när den låg på 3 kronor 79 öre per
hektar — nu ligger den på 6 kronor 22
öre per hektar. Omkostnadsramen har
vidare per kubikmeter av uttaget stigit
från 3 kronor 50 öre till 4 kronor 14
öre.

Detta torde väl klart mana till försiktighet
när det gäller nyanställning av
en så väsentlig grupp tjänstemän, i synnerhet
som konjunkturförändringarna
har givit ett så snabbt utslag som under
år 1950. Jägmästare Nordström har i tidningen
»Skogen» siirskilt påpekat den
pågående förändringen. Även generaldirektör
Höjer ger i samma tidning uttryck
för den uppfattningen, att man
inte kommer att få någon större vinst
på åtskilliga sortiment. Jägmästare Nord -

ström erinrar i sin artikel om att det
sker motsvarande nedgång i konjunkturen
i Finland, där minskningen uppgår
till ej mindre än drygt 17 procent.

Kan det vara förnuftigt att i ett läge,
då den tidigare goda konjunkturen håller
på att svänga om, vilket vi nu kan
konstatera är fallet, öka tjänstemannastaben
inom kungl. domänstyrelsen?

Styrelsen motiverar tydligen sitt förslag
med att man vill ta tillbaka den eftersläpning
på drygt 3 miljoner kubikmeter,
som man kan notera. Det motsvarar
ungefär en årsavverkning. Jag tror
emellertid inte att den eftersläpningen
beror på bristen på tjänstemän utan
snarare på bristen på arbetare, särskilt i
de områden av vårt land, där det är
svårare än eljest att få sådana. Det är
möjligt att det också är en lönefråga som
ligger bakom. Man hävdar att det inte
föreligger ett jämnviktsläge mellan lönerna
för domänverkets skogvaktare
och kronojägare å ena sidan och lönerna
för de enskilda trävarubolagens
motsvarande befattningshavare å andra
sidan. Men om det är där svårigheten
ligger, vore det väl förnuftigare att
kungl. domänstyrelsen först minskade
på den övertaliga och överkvalificerade
tjänstemannapersonal, som nu sitter på
revirkontoren. Jag kan i det hänseendet
peka på uttalanden, som har gjorts från
olika håll. Jag har här i min hand en
verksamhetsberättelse för år 1956 från
domänverkets kontorspersonals förening.
Enligt denna berättelse säger byråchefen
Kronvall i kungl. domänstyrelsen
bland annat följande: »Jag kommer så
in på frågan om arbetsbelastningen på
revir och kontor, och vill jag därvid göra
en bestämd deklaration. Ingen nyanställning
av kontorspersonal, innan arbetsbelastningen
fastställts. Undersökningarna
har kommit i gång och två
revir bär studerats. Jag vill här nämna
exempel från de verkställda undersökningarna.
Vid ett revir i Norrland begärde
revirförvaltningen, att ilen tillfälliga
skrivhjälpen skulle helårsanställas.
överjägmästaren tillstyrkte. Undersökningen
sattes in, och resultatet, som

Nr 20

Fredagen den 24 mai 1957

Ang. ändringar i personalförteckningen för domänverket m. m.

godkänts av revirpersonalen, gav vid
handen, att reviret behövde tillfällig
hjälp tre månader av året.»

På en annan sida i samma verksamhetsberättelse
återges vad statsjägmästarna
anser om förhållandet. De säger: »Då
dessutom de biträdande jägmästarna för
närvarande i allt för hög grad sysselsättas
med skogligt innearbete, anser föreningen
det önskvärt, att antalet biträdande
jägmästare på revir minskas.»

När både personalorganisationen och
jägmästarna — vilka man annars skulle
tro hade anledning att understödja förslaget
om ett ökat antal nya tjänster -—
har denna bestämda uppfattning, har
man verkligen anledning att fråga sig,
huruvida det inte vore skäl att verkställa
en översyn av hela domänverkets förvaltning.

Herr talman! Jag skall även be att få
citera vad Kronojägareförbundets ombudsman,
herr östlund, yttrade vid ett
sammanträde inför kungl. domänstyrelsen
beträffande det förslag, som riksdagen
nu står i begrepp att besluta om. I
§ 3 av protokollet heter det: »överlämnades
ordet till representanterna för
Sveriges kronojägareförbund. Ombudsmannen
östlund, som därvid tog till orda,
erinrade om att förbundet tidigare
redovisat sina synpunkter på domänverkets
organisationsfrågor i skrivelser
till jordbruksministern. Förbundet har i
dessa skrivelser ansett, att kronojägarna
vid en mer rationell arbetsfördelning
skulle kunna utnyttjas bättre än för närvarande
och att därvid, tvärtemot styrelsens
föreliggande förslag, en ökning
av bevakningskrafternas storlek skulle
vara möjlig.»

Om man lägger samman alla dessa yttranden
från de parter, som haft möjlighet
att skärskåda problemen på närmare
håll än vi här i riksdagen, talar
allt, herr talman, för att en översyn bör
komma till stånd i syfte att dra upp riktlinjerna
för framtiden, så att vi inte behöver
riskera att inom en kanske nära
framtid få förslag till riksdagen om reducering
av tjänstepersonalen inom
kungl. domänverket för att hindra in -

komstnivån att sjunka under en procent
av taxeringsvärdena.

Allt talar även för att också ett statligt
ämbetsverk bör driva sin förvaltning
på sådant sätt att skogsarbetarna
får befordringsmöjligheter, liksom fallet
är inom de enskilda skogsbolagen. Därigenom
skulle man skapa arbetsglädje
och större kontakt mellan företagsledningen
och de fältarbetande kårerna.

Jag skall, herr talman, inte uppta tiden
längre utan slutar med att yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Jag vill först ge en liten
bakgrund till detta ärende, vilket herr
Svedberg underlät att göra.

Såsom framgår av proposition nr 155
har domänstyrelsen begärt en viss inte
obetydlig omorganisation av själva domänstvrelsen
och dessutom en successiv
ökning av fältpersonalen fram till år
1975 på grund av en med hänsyn till arbetsbelastningen
enligt domänstyrelsens
mening nödvändig uppdelning av revir
och bevakningstrakter. Det är denna sistnämnda
del av förslaget, som dagens debatt
främst tycks gälla.

Domänstyrelsens förslag innebar, att
det skulle inrättas ett nytt överjägmästardistrikt,
21 nya revir och 62 nya ordinarie
bevakningstrakter för kronojägare.
Dessutom skulle inrättas sedvanligt antal
reservtjänster för dessa befattningar.
En nyhet, som jag vill understryka men
som herr Svedberg underlät att''påpeka,
är att domänstyrelsen önskar att få inrätta
på försök assistenttjänster för kronojägare
i lönegrad Ca 21. Det skulle innebära
att de dugligaste kronojägarna
skulle ha möjlighet att avancera till assistenttjänster,
alltså överta arbete som
hittills normalt liar ålegat jägmästare.

Departementschefen inser att den nuvarande
indelningen i revir och bevakningstrakter
måste förstärkas om en intensifiering
av skogsbruket på kronans
skogar skall kunna genomföras. Hans
förslag innebär dock, såsom framgår av

Fredagen den 24 maj 1957

Nr 20

Ang. ändringar i personalförteckningen för domänverket m. m.

propositionen, en kraftig nedskärning av
vad domänstyrelsen föreslagit. Departementschefen
vill inte gå med på att inrätta
ett nytt överjägmästardistrikt. I
stället för 21 nya revir föreslår han 5
och i stället för 62 bevakningstrakter 15.
Men däremot går departementschefen
helt med på den nya ordning som skulle
resultera i att kronojägare får möjlighet
att avancera till assistenter.

Denna uppdelning av revir och bevakningstrakter
avser i första hand de mest
arbetstyngda och alltför stora reviren. Vi
har ju många sådana i övre Norrland,
där det finns revir som omfattar hundratusentals
hektar och vilka det inte står
i mänsklig makt för en befattningshavare
att leda. Jag vill understryka att hela
denna fråga egentligen är en utpräglad
norrlandsfråga.

Utskottet har ingående behandlat ärendet
och helt biträtt departementschefens
förslag. Utskottet anser, att även om behov
torde föreligga av en kraftig ökning
av domänverkets personal, bör denna ökning
ske successivt. Skälen härför är, såsom
framgår av utskottsutlåtandet, för
det första att det är angeläget att för närvarande
vara ytterst restriktiv med inrättandet
av nya tjänster. Det andra skälet
är den nuvarande knappa tillgången
såväl på jägmästare som på kronojägarutbildad
personal. Det tredje skälet är att
det pågår en utredning om de statliga företagsformerna,
vars resultat givetvis bör
avvaktas innan man går alltför långt i
fråga om nya tjänster. Men avgörande för
utskottets förslag om bifall till propositionen
har varit att domänverket, särskilt
i övre Norrland, uppenbarligen har
otillfredsställande resurser för att möta
de krav, som numera ställes på dess organisation
såväl inom skogsförvaltningen
som, beträffande de skogsvårdande åtgärderna.
Det föreligger på kronoparkerna
i Norrland en högst betydande eftersläpning
på skogsvårdens område och likaså
i fråga om avverkningen. Herr Svedberg
framhöll detta, och jag tror att han
nämnde att det är fråga om inte mindre
än 3,5 miljoner kubikmeter per år, som
domänverket av brist på personal i dag
inte liar resurser att avverka och forsla

fram. Den avverkningen beräknas under
de närmaste tio åren, som man kan överblicka,
ge statsverket en inkomst på ungefär
20 miljoner kronor om året, och
vinsten av en personalökning skulle alltså
bli väsentligt större än kostnaderna.

Jag vill också framhålla, att domänverket
numera på allvar tagit itu med norrlandsproblemen
— det är nämligen i
Norrland som eftersläpningen utgör det
stora problemet. Man har gjort upp ett
skogsvårdsprogram för skogsodlingar,
röjningar, liyggesrensningar, plantskogsvård
och annat som är oundgängligen
nödvändigt, om vi inte skall behöva
skämmas för de statliga skogarnas tillstånd
längst norr över. Det förslaget önskar
man alltså genomföra, och det är
ingen tvekan om att det behöver genomföras.

Nu hörde vi, att herr Svedberg inte var
nöjd med departementschefens och utskottets
ställningstagande, yrkar avslag
på Kungl. Maj :ts förslag i stort sett och
begär i stället en förutsättningslös och
skyndsam utredning av domänverkets
organisation och förvaltning. Frågan om
utökning av antalet revir har fallit bort
i reservationens kläm, enligt vad jag ser.
Men jag förmodar att herr Svedberg inte
heller vill ha någon utökning av antalet
revir, utan denna fråga liksom frågan om
ökningen av antalet bevakningstrakter
skulle anstå till dess utredningens förslag
föreligger. Detta är onekligen mycket
överraskande, tv reservanterna tog
ju tillbaka detta yrkande vid utskottsbehandlingen;
det framgår av utskottets
protokoll, som jag har en avskrift av,
men vi behöver kanske inte fördjupa oss
i den detaljen. I varje fall har herr Svedberg
återvänt till motionens yrkande,
och det må ju stå herr Svedberg fritt.

Nu åberopar herr Svedberg och hans
medreservanter, som vi hört, en del skäl
för sitt yrkande. Herr Svedberg började
med att tala om den nedskärning av domänverkets
personal som skedde 1934.
Men, herr Svedberg, den nedskärningen
berodde ju väsentligen på att vissa skogar,
som kronan tidigare skött, överlämnades
till andra att sköta. Alla våra stiftsskogar,
våra ecklesiastika skogar, fick

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957

Ang. ändringar i personalförteckningen för domänverket m. m.

ju egna skogsförvaltningar liksom häradsallmänningarna
o. s. v. Möjligen kan
man säga alt depressionen i början av
1930-talet hade någon liten andel i personalbegränsningen,
men det huvudsakliga
skälet var ju den förändrade skogliga
organisationen.

Så talar herr Svedberg om domänverkets
påfallande höga administrationskostnader,
som skulle ha successivt
ökats. Herr Svedberg har vidare antytt,
att administrationskostnaderna inom domänverket
skulle vara större än inom
enskild skogsförvaltning. Ja, det är riktigt
att domänverkets administrationskostnader
bär ökat i kronor räknat, men
ser vi på administrationskostnadernas
procentuella andel av summan för samtliga
domänverkets kostnader, har de
minskats ifrån 27 procent år 1939 till 15
procent år 1950 och 11 procent år 1955.
Dessutom är det så att domänverket, liksom
statliga företag i allmänhet, har arbetsförhållanden
som avviker från de enskilda
affärsföretagens. De har särskilda
säkerhetskrav, offentlighetsprincipen o.
s. v., som gör att det nästan alltid uppstår
något högre administrationskostnader
än för närmast jämförbara enskilda
företag. För domänverket tillkommer ju
också vissa av statsmakterna ålagda uppgifter
vid sidan av den rent skogliga
verksamheten, och så är det till slut alltid
svårt att bedöma, vilka administrationskostnader
som skall anses vara skäliga.

Herr Svedberg säger att domänverkets
administrationskostnader är större än
de enskilda skogsägarnas, framför allt
bolagens, men har herr Svedberg något
bevis för detta? Jag tror inte att det
finns några sådana bevis. Att kostnaderna
ligger något högt, det tror jag, men
jag tror inte att det är någon avsevärd
skillnad.

Jag sade nyss, att det är mycket vanskligt
att avgöra hur höga administrationskostnaderna
lämpligen bör vara. Jag vill
göra ett par påpekanden till i detta sammanhang.
Någon närmare förbindelse
med domänstyrelsen har jag inte, men
jag har undersökt saken i samband med
detta ärende och funnit att den redovi -

sar alla sina tjänstemannalöner som administrationskostnader.
Det gör som regel
inte ett bolag. Om ett bolag köper en
rotpost, så för bolaget vanligen lönerna
till dem som sköter avverkningen på avverkningskostnader
och inte på administrationskostnader.
Om ett bolag skall
indela sina skogar eller göra upp dikningsplaner,
anlitar det gärna folk utifrån
för dessa speciella uppdrag, men domänverket
bar inom sin egen organisation
alla de specialister, som krävs härför,
liksom försöksledare och andra som
driver vetenskapliga försök. Jag nämner
detta som några exempel. Det skulle vara
åtskilligt annat att tillägga, men jag
vet inte, om jag skall behöva gå in på ytterligare
detaljer, ty, herr Svedberg, i
jordbruksutskottet förekom ju en föredragning
genom vilken herr Svedbergs
erinringar klart och tydligt vederlädes.

Jag vill emellertid tillägga några ord
beträffande metoden för virkets försäljning
och den arbetskraft som sysselsätts
i samband därmed. Herr Svedberg sade,
vill jag minnas — i varje fall har den
tanken framförts — att domänstyrelsen
skulle kunna sälja mer på rot och på så
sätt få ett större rotnetto. Ja, det kan
man ju tänka sig, men ett faktum är att
särskilt i övre Norrland finns mycket
skräpskogar av den beskaffenhet att det
knappast går att sälja dem på rot. Ingen
vill ha dem, men de måste bort, och därför
är kronan tvungen att avverka dem
i egen regi. Jag tror också det ligger så
till att Statens skogsindustrier, som ju
förädlar en god del av kronans virke,
vill ha sitt virke upphugget, alltså i form
av leveransvirke. Det vore väl ur administrativ
synpunkt helt felaktigt, om Statens
skogsindustrier skulle köpa rotposter
och alltså tvingas skaffa sig en särskild
organisation för avverkning av
dessa. Vid samarbetet med Statens
skogsindustrier måste domänverket
därför avyttra leveransvirke.

En sak som inte bör förbigås, när man
talar om försäljning av rotposter, är kronans
tryggande av arbetskraften. Herr
Svedberg förstår väl att om kronan själv
hugger upp detta virke så kan den -—
och här kommer den sociala synpunkten

Fredagen den 24 maj 1957

Nr 20

Ang. ändringar i personalförteckningen för domänverket m. m.

in — hålla en arbetarstam med fast arbete
året runt. Jag tror att det är en social
synpunkt som man i herr Svedbergs
hembygd icke kan bortse ifrån.

På tal om administrationskostnaderna
skulle jag vilja tillägga, eftersom jag
nyligen har haft hand om en löneutredning,
att det visar sig att statens
tjänstemän med högre skoglig utbildning
ligger väsentligt under alla kategorier
av befattningshavare i enskild
tjänst i lönehänseende. Det rör sig om
löneskillnader på upp till 20 procent,
och detta kan ju inte verka höjande på
domänverkets administrationskostnader.

Vidare säger herr Svedberg att antalet
jägmästare är för stort i förhållande
till antalet kronojägare. Förhållandet
skulle vara ungefär 1 på 2,5. Jag vet inte,
om herr Svedberg nämnde de siffrorna,
men de har anförts i motionen, vill jag
minnas. Frågan är nu, om detta är ett
rimligt förhållande. Jag vill då först påminna
om vad jag nyss sade om att domänverket
behöver en del specialister,
vilket leder till en ökning av den högre
utbildade personalens antal. Av en ren
slump hittade jag en anteckning, som
jag gjorde för något år sedan, om relationen
mellan högskoleutbildade och
skogsskoleutbildade i de nordiska länderna.
I Sverige finns i genomsnitt 3
skogsskoleutbildade på 1 högskoleutbildad.
I Danmark är det 1 högskoleutbildad
på 3,4 skogsskoleutbildade, i Norge
1 högskoleutbildad på 3,3 skogsskoleutbildade
och i Finland, som väl är det
med Sverige mest jämförbara landet,
finns 1,7 skogsskoleutbildad på 1 högskoleutbildad.
Vi har som sagt 3 på 1, och
det tyder på att vi ligger rätt väl till i
det avseendet.

Nu är det ju meningen att få kronojägarna
att överta vissa jägmästaruppgifter,
och det är ett steg i rätt riktning,
ett steg som för mig ter sig mycket glädjande.

I samband med detta vill jag emellertid
också påpeka en annan sak, när det
här talas om administrationens storlek.
Ser man efter, hur mycket produktiv
skogsmark som faller på varje jägmästa -

re och kronojägare eller, kanske man
bör säga, högskoleutbildad och skogsskoleutbildad
befattningshavare, visar
det sig att i Danmark faller 302 hektar
per person, i Norge 2 777 hektar och
i Finland 4 601 hektar. Det är alltså en
stigande kurva, och i toppen på den
kommer Sverige, där vi har en fackutbildad
befattningshavare på 5 363 hektar,
alltså nära 1 000 hektar över den
närmast lägre siffran. Detta måste väl
tyda på att vi i Sverige inte har någon
överorganisation inom skogsbruket.

Den tredje huvudpunkten i herr Svedbergs
kritik gäller knappheten på jägmästar-
och kronojägarpersonal. Ja, den
knappheten är ju ett av skälen till att
utskottet och, såsom jag förmodar, också
departementschefen har gått på en
restriktiv linje. Där är vi ju eniga. Men
när herr Svedberg påstår att 40 kronojägartjänster
är vakanta, måste nog den
siffran belysas litet närmare. Det finns
470 ordinarie kronojägarbefattningar
på bevakningstrakterna i landet, och de
är besatta varenda en. Vidare har vi en
hel del extra och biträdande kronojägartjänster.
De uppgår för närvarande
till 240, och där finns en brist på 40 befattningshavare.
Det är alltså här fråga
om ungdomar som till mycket liten del
är ordinarie och som går som aspiranter.

Nu har domänverket under de senaste
tre åren haft en rekrytering på 90 man.
Av dem är 84 kvar i tjänst, och den föreliggande
bristen beror, synes det, på
att personalorganisationerna under 1954
genomförde en nyanställningsblockad.
Det är där vi har den yttersta orsaken
till bristen, men även bortsett därifrån
föreligger nog en viss brist, och det är
därför som domänstyrelsen sedan ungefär
1 1/2 år tillbaka driver en speciell
skogsskola i Bjärka-Säby för utbildning
av ytterligare personal. Beträffande speciellt
vakanserna i övre Norrland vill
jag erinra om att de till stor del har berott
på att ungdomarna där uppe inte
haft möjligheter att utbilda sig; språksvårigheter
och andra förhållanden har
gjort att de inte kunnat vinna inträde
i skogsskolorna söderut. Älvsbyns skogs -

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957

Ang. ändringar i personalförteckningen för domänverket m. m.

skola, som riksdagen beslöt inrätta häromåret,
tillkom just för att ge pojkarna
där uppe möjligheter till utbildning.

Ja, jag skall inte längre uppehålla mig
vid detta — jag erinrar mig ganska mycket
som det skulle kunna vara av intresse
att framföra, men jag avser att försöka
begränsa mitt anförande.

Jag liar försökt bemöta de egentliga
erinringar, på vilka herr Svedberg grundar
sitt avslagsyrkande och sin begäran
om utredning. Det förvånar mig mycket,
att herr Svedberg fortfarande vidhåller
sin ståndpunkt. Föredragningen i utskottet,
som jag nyss nämnde, borde väl
ändå ha kunnat övertyga både herr Svedberg
och hans medreservanter och medmotionärer
om att den kritik, som har
riktats mot domänverket, inte äger något
berättigande i dagens läge. Jag har
stor respekt för domänverkets nuvarande
ledning och då särskilt för den vilja
till rationalisering och intensifiering av
skogsbruket, som denna ledning ådagalägger.
Jag vill ännu en gång understryka,
att jag själv inte har någon direkt
beröring med domänverket. Har jag någon
belastning i det avseendet, så är det
den, att jag för 30 år sedan var anställd
på ett revir i Mellansverige under två
år och samtidigt lärare i en skogsmästarskola,
men sedan dess har mina vägar
gått åt annat håll. Däremot är jag angelägen
att bekänna, att min erfarenhet är
den, att kronans skogsskötsel i övre Norrland,
i stället för att vara ledande och
tjäna som föredöme, på många håll har
fått sacka efter. Det är denna eftersläpning
som domänverkets nuvarande ledning
söker inhämta med en, vågar jag
säga, storartad energi. Därför krävs ovillkorligen
ökade resurser, vilka efter allt
att döma — det har vetenskapen givit
belägg för — också måste bli en ekonomiskt
sett synnerligen god affär både på
kort och, framför allt, på längre sikt.

Slutligen skulle jag vilja säga till herr
Svedberg, att det ju är av malmen och
skogen som ni norrlänningar främst
måste hämta er bärgning. Skogen är
mångenstädes inte i nöjaktigt skick däruppe,
efter decenniers alltför hårda
brandskattning utan att man vidtagit de

förnyelseåtgärder som borde ha följt i
avverkningens spår. Kronan är ju den
största skogsägaren men äger också de
svagaste markerna, vilket kan förklara
att nettot ibland blir förhållandevis blygsamt.
Utan ökade resurser går det inte
att nå den uppryckning som vi eftersträvar.
Nu vet vi genom vetenskapens
rön att det är möjligt att högst väsentligt
öka produktionen i de norrländska
skogarna; på många marker är det fråga
om en flerdubblad avkastning. Med
hänsyn till detta har jag blivit mycket
överraskad över herr Svedbergs ställningstagande
i detta ärende — det rymmer,
som jag betonat tidigare, främst en
norrlandsfråga, och det är ju de norrländska
bygderna herr Svedberg representerar.
Jag betraktar herr Svedberg
som en ärlig karl, men jag tror att han
har fått en skev uppfattning om hela
detta problem. Av vad orsak har jag inte
kunnat lista ut. Kanske bör jag till sist
framhålla att Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet
helhjärtat ställer
sig bakom det av utskottet tillstyrkta
förslaget. Därför förefaller det mig att
herr Svedberg, i stället för att begära en
utredning av detta ärende, bör göra en
omprövning av sin egen inställning i
frågan. När han gjort det, är jag förvissad
om att han — liksom jag nu gör,
herr talman — vill yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag måste säga herr
Hansson, att jag är i gott sällskap när
det gäller svårigheten att bli övertygad
av domänstyrelsens argumentering. Inte
heller statens sakrevision har kunnat
övertygas, och jag tillåter mig att citera
vad den skriver angående nödvändigheten
av en större utredning:

»Av det anförda framgår, att enligt
sakrevisionens uppfattning de nu föreliggande
framställningarna icke ge säkra
hållpunkter för ett bedömande av de
föreslagna åtgärdernas räckvidd. Innan
mera långtgående åtgärder beslutas torde
erfarenheterna av den planerade as -

Fredagen den 24 mai 1957

Nr 20

Ang. ändringar i personalförteckningen för domänverket m. m.

sistentorganisationen böra avvaktas och
därefter riktlinjer uppdragas för skogsförvaltningens
organisation på längre
sikt. Enligt sakrevisionens mening är
det därför angeläget, att en fördjupad
utredning angående domänverkets förvaltningsformer
i sinom tid kommer
till stånd för en bedömning på längre
sikt av personalbehovet inom denna sektor
av statsförvaltningen.»

Herr Hansson lyssnade tydligen inte
på mitt anförande, när jag pekade på
den tjänstegrupp, som har hand om övre
Norrlands bevakning. Vakanserna, sade
jag, är tydligen att hänföra till de
icke-ordinarie tjänsterna. Jag nämnde
också i mitt anförande, att kommunikationerna
i övre Norrland är väsentligt
mycket sämre än på andra håll. Jag skall
inte ingå närmare på den saken. Om det
gäller att göra jämförelser, bör vi göra
dem i Indalsälvens rågång mellan å ena
sidan de enskilda bolagen och domänverket.
Cellulosabolaget, som har områden
på omkring 57 000 hektar, har sju
skogvaktare. Men i Bispgårdens, Ragunda,
Ströms eller Östersunds revir, där
arealvidderna rör sig om 22 000 och
30 000 hektar, har man fyra å fem bevakningar.
Medan man i de enskilda bolagen
i genomsnitt har 0 000 å 7 000 hektar
per skogvaktare, har man på kronans
skogar ungefär 4 000 å 5 000, med undantag
av övre Norrland.

Herr HANSSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gå in i
någon replikväxling med herr Svedberg.

Herr Svedberg har läst statsrevisorernas
anmärkningar. Men har herr Svedberg
också läst domänstyrelsens svar på
anmärkningarna? När det kommit, blev
ärendet som bekant — ur domänstyrelsens
synpunkt — positivt behandlat av
riksdagen. Jag skall inte dra svaret, men
jag har det här, och herr Svedberg kan
få läsa det. Sedan tror jag att herr Svedberg
blir omvänd även på den punkten.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Må det tillåtas att även
jag säger några ord i denna fråga, cf 7

Försitt kammarens protokoll 1957. Ar 20

tersoin jag är, såvitt jag vet, den ende
ledamoten i denna kammare, som är
tjänsteman i domänverket.

Jag instämmer till fullo i länsjägmästare
Hanssons anförande. Det var korrekt
och till alla delar uttömmande, och
därför kan jag också fatta mig ganska
kort.

Först vill jag ha sagt att jag ansluter
mig helt till Kungl. Maj:ts proposition
och till utskottet, som tillstyrker propositionen
oförändrad.

Jag skall inte låta mig lockas att gå
in på kronojägarnas lönefråga. Jag anser,
herr Svedberg, att lönefrågorna inte
har något samband med den fråga, som
vi nu behandlar. Enligt min mening
måste lönefrågan lösas i ett annat och
vidare sammanhang.

Att vissa revir och bevakningstrakter,
framför allt i övre Norrland — den saken
var ju också herr Hansson inne på
— enligt den nuvarande indelningen är
alltför stora, är fullkomligt obestridligt.
Jag tar Torneå revir, där jag har min
tjänst, som exempel. Arealen produktiv
skogsmark inom detta revir är 88 000
hektar, och virkesuttaget per år är i medeltal
108 000 m3sk. I Svansteins bevakningstrakt,
där jag har tjänstgjort som
ordinarie kronojägare sedan år 1920, är
arealen produktiv skogsmark 22 000 hektar
och virkesuttaget per år i medeltal
23 000 m3sk. Under de senaste trettio
åren har praktiskt taget alla avverkningar
bedrivits i domänverkets egen
regi. Jag tog Torneå revir och Svansteins
bevakningstrakt som exempel,
men det finns givetvis flera liknande revir
och bevakningstrakter i övre Norrland.

Det norrländska skogsbruket bedrevs
tidigare, såsom alla vet, mera extensivt
i form av en exploatering av under århundraden
hopsparat virkcskapital. Efter
hand som de gamla skogarna avvecklats
har det blivit allt angelägnare att
övergå till en mer intensiv driftform
med huvudvikten lagd på åtgärder för
åstadkommande av en ökad produktion
av virke. Under kriget och åren närmast
därefter försvårades återuppbyggnadsarbetet
av brist på arbetskraft. Först om -

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957

Ang. ändringar i personalförteckningen för domänverket m. m.

kring år 1950 kunde den nya given på
allvar sättas in. Det gällde då att inhämta
eu mycket betydande eftersläpning
såväl i fråga om de skogsvårdande huggningarna
och röjningarna som i fråga
om återväxtåtgärderna på marker med
otillfredsställande bestockning, d. v. s.
hyggen med och utan restskog. Detta
betydde bland annat att mer arbetskraft
behövdes sommartid och var en
av anledningarna till att åtgärder måste
vidtagas för att öka den fasta stammen
av skogsarbetare. För att säkrare kunna
garantera just dessa fasta arbetare sysselsättning
året runt var det nödvändigt
att en större del av avverkningarna bedrevs
i domänverkets egen regi. Även
ur andra synpunkter framstod det som
ett önskemål.

Såväl denna ökade avverkning som
avverkningarnas förskjutning från gammal
skog till gallringsskog och restskog
av mestadels klena dimensioner medförde
ett betydligt ökat arbete för tjänstemännen.
ökningen av återväxtarbetena
betydda likaså en utökning av tjänstemännens
arbetsuppgifter.

Frågan om revirens storlek sammanhänger
i hög grad med intensiteten inom
skogsbruket. Inom storskogsbruket —
som jag bäst känner till — går utvecklingen
mot en allt intensivare skogsvård.
Dessutom har man all anledning att under
en följd av år räkna med inte oväsentligt
stegrade virkesuttag på åtminstone
kronoskogarna.

Nu är det också att märka, att denna
strävan mot en allt intensivare drift redan
har inom en del av de större skogsbolagen
medfört en utökning av antalet
bevakningsområden — en tendens som
på vissa håll är synnerligen stark. Herr
Lage Svedberg omnämnde att skogvaktarna
inom vissa bolag i mellersta Norrland
hade ett bevakningsområde på
ungefär 6 000 hektar, och jag skulle tro
att varje ordinarie kronojägare i Norrbotten
har minst 20 000 hektar skogsmark
på sin lott. Det är en stor skillnad
mellan ett tjänstgöringsområde på 6 000
hektar och det område på 20 000 hektar,
som vi har att ta hand om.

Det har inte här i debatten sagts nå -

gonting om förmännen i skogsbruket,
men de har omnämnts i herr Svedbergs
motion. Jag vill inte på något sätt bestrida
att förmännen i skogsbruket är umbärliga
— långt därifrån — men jag vågar
påstå att kronojägarna alltjämt måste
handha den övervägande delen av den
direkta arbetsledningen inom reviren, ty
man måste förstå att det här många gånger
är stora värden som står på spel.

Jag skall gå förbi vad som omnämnes
i reservationen angående statsrevisorernas
uttalande om domänverkets höga
administrationskostnader — det har herr
Hansson redan här klargjort. Jag skulle
bara vilja tillägga att kronoskogarna är
synnerligen illa belägna — de ligger
mestadels i inlandet, och det är ju framför
allt i Norrbottens och Västerbottens
lappmarker vi har stora kronoskogar belägna.
Jag kan ta ett exempel. Från Haparanda
vid Bottniska viken upp till Pajala
— en sträcka på ungefär 170 km —
stöter kronoparkerna inte på något ställe
till gränsälven. Kronoskogarna ligger
långt inne i inlandet, och det blir mycket
dyrt att ordna t. ex. med arbetarbostäder.
Tidigare fanns det kojor, och det
blir billigare att bygga sådana, men det
går inte nu. Vi bör därför inte klanka på
domänstyrelsen. Personligen är jag snart
borta ur leken, men jag anser ändå att
jag bör framföra dessa synpunkter, tv
jag tycker att rätt skall vara rätt.

I motionerna och framför allt i reservationen
omnämnes att domänverket för
närvarande har 40 vakanta kronojägartjänster.
Jag tog kontakt med byråchefen
Olsson i domänstyrelsen, och han
försäkrade — liksom han gjort för herr
Hansson — att detta är fullkomligt felaktigt.
Det finns inte en enda vakant ordinarie
kronojägartjänst. Att det finns
ett antal extra tjänster vakanta, är ingenting
ovanligt. Så förhåller det sig också
inom statens järnvägar, posten och en
del andra affärsdrivande verk, och det
är ingenting att säga om. Visst kan det
vara på sin plats att vi här i riksdagen
försöker följa med utvecklingen inom
den statliga förvaltningen, inte minst när
det gäller de affärsdrivande verken. För
min del vill jag dock vara så försiktig

Fredagen den 24 maj 1957

Nr 20

Ang. ändringar i personalförteckningen för domänverket m. m.

som möjligt, främst med tanke på att jag
inte behärskar hela fältet så bra som
ledningen för ett företag gör. Att reservanterna
tror sig bättre kunna bedöma
situationen i denna fråga än t. ex. jordbruksministern
och domänstyrelsen, må
vara deras egen sak — jag vill inte på
något sätt bestrida reservanternas kunnighet
i dessa stycken, men tillåt mig
dock tvivla på den!

Det vore mycket att tillägga, men jag
skall, herr talman, inte göra det. För min
del anser jag att detta utskottsutlåtande,
som överensstämmer med Kungl. Maj:ts
proposition, utan tvekan kan tas av kammaren.
Propositionen är väl avvägd. I
skogen behövs jägmästare, kronojägare,
skogsförmän och arbetskraft. Under min
jämförelsevis långa tjänstgöringstid som
kronojägare har jag haft att göra med
människor inom skogsbruket med olika
utbildning och med människor som inte
alls haft någon utbildning. Jag har trivts
mycket bra med dem alla. Jag har fått
många värdefulla tips och lärdomar, inte
minst av unga jägmästare, och jag har
haft stor nytta i mitt arbete, när de kommit
med nya rön och nya synpunkter på
arbetsfältet. Det är alldeles uppenbart
att jag å min sida kunnat ge unga män av
olika kategorier råd i praktiska spörsmål,
som de unga helt naturligt inte behärskar
på samma sätt som vi äldre gör.
Vi har trivts utomordentligt väl med
varandra — jägmästare och kronojägare.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr förste vice talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svedberg, Lage, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 303, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående statsunderstöd
åt de politiska ungdomsorganisationernas
ungdomsfostrande verksamhet m. m.;

nr 304, i anledning av väckta motioner
om anslag till en fortsättningskurs
för hemkonsulenter och andra liushållspedagoger; nr

305, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1957/58 till de tekniska
högskolarna m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag för budgetåret
1957/58 till naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter;
och

nr 307, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning rörande musiklinjen vid
Framnäs folkhögskola.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

100

Nr 20

Fredagen den 24 maj 1957

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 310, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till luftfartslag
in. m.;

nr 311, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande ratifikation av konvention
angående vissa till civilprocessen
hörande ämnen;

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 18 § lagen den 6
juni 1925 (nr 170) om polisväsendet i riket,
m. m.;

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om jordfästning
m. m.; och

nr 314, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i strafflagen, m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § allmänna ransoneringslagen
m. m.; och

nr 316, i anledning av väckta motioner
angående översyn av bestämmelserna
om ersättning för resekostnader enligt
sjukförsäkringslagen, m. m.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets memorial nr 46,
angående uppskov med behandlingen av
vissa till bevillningsutskottet hänvisade
ärenden;

bankoutskottets memorial och utlåtanden: nr

28, angående ändring i avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen tillfälligt
anställda tjänstemän, m. m.;

nr 29, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning angående
tillämpning av statens löneplansförordning
vid riksdagens verk, m. m.;

nr 30, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående vissa
ändringar i personalförteckningen för
riksbanken, m. m.;

nr 31, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående vissa
ändringar i bankoreglementet;

nr 32, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning med förslag
till vissa ändringar i reglementet
för riksgäldskontoret; och
nr 33, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning angående vissa
ändringsarbeten i riksbankens fastighet
i Nyköping;

andra lagutskottets utlåtande nr 36, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om folkomröstning
i pensionsfrågan m. m., i vad
propositionen hänvisats till lagutskott,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 31, i
anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område, m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.59.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

570936