Torsdagen den 23 januari (Riksdagens protokoll 1964:4)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 4

FÖRSTA KAMMAREN

23 januari

Debatter m. m.

Torsdagen den 23 januari

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

1964

Sid.

1 Första kammarens protokoll 196b. Nr 4

fix

rf /

h i l % "J i K i

i t h Mt&JI l n

i. v*«--*>.•

»fif ;m j/;;?'' ti

Torsdagen den 23 januari 1904

Nr 1

Torsdagen den 23 januari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 17 innevarande
månad.

Statsverkspropositionen m. m.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts proposition nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1964/65, samt nr 2,
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1963/64.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Den siste talaren i gårdagens
långa debatt gav oss kammarledamöter
ett ord på vägen. Det lydde:
Människan lever icke allenast av
bröd. Jag skulle gärna vilja utgå från
det ordet, eftersom mitt anförande
kommer att gälla åttonde huvudtiteln.
Låt mej få betrakta detta som ett slags
morgonsamling — som gammal skolman
skulle jag väl kunna få tjänstgöra,
och då tycker jag att just det här ordet
kan vara lämpligt som utgångspunkt.

Bilaga 10 till statsverkspropositionen
är en mycket diger volym. Den innehåller
omkring 700 sidor, och det är
en högst förnämlig läsning man där
kan få. Det gäller utbildning och forskning
men även anslag till konst och
kultur. Fn mycket liten del av luntan
ägnas åt kyrkan — kyrkan räknas som
bekant till ecklesiastikdepartementet.

Utbildningsfrågorna spänner över en
mycket vid sektor med en massa detaljproblem.
I detta sammanhang skall
jag inte gå in på de frågorna, vi får ju
återkomma till dem senare under riksdagen.

Under förra riksdagens remissdebatt
kunde jag konstatera hur liten uppmärksamhet
talarna ägnade den konstnärliga
verksamheten och det allmännas
stöd till denna verksamhet. Debatten
utvisade dock en viss förbättring

_ en av talarna uppehöll sig så länge

vid detta avsnitt att det i snabbprotokollet
återspeglades av icke mindre än
50 rader, visserligen korta, och en annan
talare — min blygsamhet förbjuder
mig att ange hans namn — talade
inte om annat än dessa frågor. Det gåi
alltså sakta framåt. Under gårdagen yttrades
knappast många ord om konst
och konstanslag, däremot talade man
rätt mycket om utbildningsfrågorna.

Jag vill inte heller, när det gäller
konsten, gå in på några detaljer, men
jag har försökt att vid läsningen av huvudtiteln
skapa mig ett intryck av det
stora hela och funderat över vilka slutsatser
man skulle kunna dra av statsverkspropositionens
anslagskrav. Det
intryck jag fått är att man nu måste
tala om en viss stagnation. Under de
senaste tre, fyra åren har regeringen
lovat mycket och hållit en hel del. En
betydande upprustning har skett, och
jag vill gärna i detta sammanhang upprepa
vad jag tidigare har sagt: man
måste ge den nuvarande ecklesiastikministern
en eloge och ett erkännande
för hans insatser. Det är möjligt att han
kunnat åstadkomma ännu mera om ett
annat departement hade släppt till
pengarna. Men för varje år utlovar man
en god fortsättning, och när vi från
folkpartiets sida år efter år har krävt
ökade anslag på vissa punkter och önskat
en annan konstruktion på andra har
man alltid sagt: Detta kan inte ske på
en gång, vi får ta det lugnt, men vi
skall återkomma och fortsätta på den
inslagna vägen. Därför är det ganska

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen m. m.
sorgligt att nu behöva redovisa intrycket
att detta har bromsats upp. De utlovade
stora krafttagen har vi inte sett
så förfärligt mycket av.

Från folkpartiets sida har vi försökt
stödja herr Edenman på dessa punkter.
Många gånger har han väl uppskattat
det men inte alltid — även i dessa
sammanhang har vi fått höra att vi
kommer med överhud. Men fortfarande
vidhåller vi uppfattningen att man kan
kräva högre anslag och större intresse
från det allmänna just då det gäller
konsten och dess utövare.

Den uppfattningen delas även av
våra konstutövare, men inte bara av
dem — även utanför deras krets finns
sådana som är intresserade av konst
och kultur och som har samma uppfattning
som vi. Det intresset är inte
enbart tillfinnandes inom folkpartiet
utan finns inom alla partier i riksdagen,
det måste vi konstatera. Och läser
man den press som i vanliga fall står
regeringen nära, noterar man även på
det hållet en del kritiska röster. Sedan

statsverkspropositionen presenterats för
riksdagen talade de rösterna om hur
begränsad den i år föreslagna ökningen
är i förhållande till andra uppräkningar
inom departementet.

Man talar också om hur billig kulturen
är nu, när man ändå har fått vissa
fasta former för kulturanslagen. Det
säger alltså den press som står regeringen
nära.

Inom kulturdepartementet förfogar
man nu över någonting som skulle kunna
kallas ett kulturråd, vilket skall biträda
regeringen med uppgörandet av
program och planering. Stora förhoppningar
har knutits till detta råd. Man
antar väl att det skulle ha varit verksamt
just när budgeten gjorts upp för
dessa anslag, men dess värre spårar
man inte heller där några friska tag.
Såvitt jag kan förstå borde väl detta
kulturråd bli ett slags sainarbetsorgan
mellan konstutövarna och departementet,
och man kan väl också hoppas på
att man skulle kunna räkna med ett

''isst samarbete mellan dem som över
huvud taget intresserar sig för konsten
och kulturen på detta avsnitt. Det verkar
som om detta samarbete inte skulle
ha avsatt några väsentliga resultat.
Man hade väl hoppats på att de förhandlingar,
som jag antar har ägt rum
mellan kulturrådet och företrädarna för
dessa konstutövare, skulle ha lett till
krav på större anslag till konstutövarna
och till konsten över huvud taget.

Vid detta tillfälle skulle jag också
gärna vilja påtala en annan sak. I kulturrådet
ingick när det tillsattes, om
jag är riktigt underrättad, endast representanter
från Stockholm. Man förvånar
sig något över detta. Jag vet inte
om det blivit någon ändring sedan dess,
men man undrar om det inte finns några
utanför Stockholm, i den s. k. landsorten,
som skulle kunna vara lämpade
att få vara med och säga sin mening
i detta sammanhang. Det finns ute i
landet ett stort intresse för dessa frågor,
och det finns många utövande
konstnärer på olika områden som säkert
skulle kunna tillföra debatten värdefulla
inlägg just i detta avseende. Vi
i landsorten känner oss litet förbigångna
så att man där många gånger nästan
velat kasta yxan i sjön. Jag vill
gärna påtala detta förhållande, och jag
hoppas att det inom kulturrådet skall
kunna bli en viss cirkulation, så att
man där kan få med representanter
från låt mig säga Göteborg, Malmö,
kanske någon annan ort i Skåne och
varför inte någon från Norrland.

Vi har från folkpartiets sida också
framfört en önskan att det skulle kunna
bli ett samarbete och ett utbyte mellan
stat och kommun. Statliga åtgärder
i detta sammanhang borde kunna utlösa
kommunala insatser. Om kommunerna
visar intresse skulle det kunna påverka
staten. Man skulle på det sättet få
till stånd en växelverkan, och säkert
skulle saken därigenom kunna tillföras
stora värden.

Det finns, herr talman, all anledning
att vid punkten B i bilaga 10 till stats -

Torsdagen den 23 januari 19(i4

Nr 1

verkspropositionen, som har rubriken
Allmänna kultur- och bildningsändamål,
återkomma till ett flertal detaljer
särskilt då det gäller anslagen, men
jag skall här inskränka mig till ett par,
tre punkter.

Under rubriken Konstnärsstipendier
bär i årets stat föreslagits en avsevärd
uppräkning, och därvidlag är ecklesiastikministern
värd ett särskilt erkännande.
Det är en uppräkning som man
kan anse vara synnerligen värdefull och
som vi inte har någonting att invända
mot. Vi är nöjda med den. Jag skall senare
återkomma till eu liten detalj då
det gäller konstruktionen av konstnärsstipendierna.

När vi sedan kommer till punkten 4
under detta avsnitt, som upptar anslag
till konstnärlig utsmyckning av statliga
byggnader, har vi kommit in på vår
gamla käpphäst och jag kan väl också
säga på vårt gemensamma stridsäpple.
Vi har kört med procentregeln, och vi
kommer tillbaka med den. Vi tycker att
den är värdefull. »Med hänsyn till anslagets
allmänna betydelse anser jag
det angeläget att ytterligare öka resurserna
för utsmyckningsändamål.»

Det var inte jag som sade det, utan
detta var ett citat från herr Edemnan,
och på den punkten kan jag helt instämma
med honom.

Men så kommer resultatet: Det blir en
höjning med 200 000 kronor. Det är väl
ändå en ganska blygsam höjning i det
här stora sammanhanget. Man skall alltså
höja 200 000 kronor på ett litet anslag,
som skall användas till statliga
byggnader över hela landet. Stockholm
ger för sin del betydligt mera, att användas
enbart i Stockholm. I det fallet
skulle jag gärna vilja ge Stockholm en
eloge och sätta det som ett föredöme.

Nå, vad har ecklesiastikministern för
motivering? Jo, han säger att anslaget
höjdes förra året. Det höjdes åtminstone
något förra året, men jag betraktar
saken närmast så att man nu borde
försöka ta igen den eftersläpning som
bär ägt rum under alla dessa år. Sedan

Statsverkspropositionen in. m.
Arthur Engberg tog initiativet till procentregeln
har det här anslaget ibland
helt försvunnit. Nu har det kommit
igen, men det motsvarar inte alls den
tanke som låg bakom. Jag tycker att
herr Edenman i sitt resonemang anfört
utomordentliga skäl för vår mening.
När man skall dra in på något,
kommer kulturområdet alltid i kläm,
det har vi erfarenhet av. Procentregeln
fungerade inte under svåra tider, och
nu resonerar man ungefär på samma
sätt.

Jag vill också påtala att anslaget till
utställningar i utlandet inte höjts med
ett enda öre. Även denna verksamhet
har utomordentligt stor betydelse, och
all erfarenhet talar för att man skaffar
sig en mycket stor goodwill i utlandet
genom dessa utställningar. Den verksamheten
är värd att kosta på 200 000
kronor. Det blir sannerligen inte många
utställningar för det beloppet.

Jag nämnde nyss att vi har efterlyst
nya friska tag. På en punkt har vi blivit
bönhörda, nämligen i fråga om den
nya formen för uppmuntran av högt
förtjänta kulturarbetare. Man vill ge
belöningar, som man kallar »konstnärsbelöningar».
Den tanken är inte alls ny,
men den är i dag lika vacker som tidigare,
och den har framförts från
olika håll. Dessa belöningar skulle ersätta
vad som tidigare har utgått i den
här staten och som kallats meritstipendier,
som enbart tilldelats författare av
hög litterär förtjänst. Nu gäller det här
att i vårt land välja ut en absolut elit
som uppnått en obestridlig position i
svenskt kulturliv. Vi kommer alltså att
kunna ge denna hedersbevisning till författare,
musiker, målare, skådespelare
och andra konstutövare som gjort en
förnämlig insats i svenskt kulturliv.

Hur har den här verksamheten konstruerats?
Jo, summan till var och en
räknar man med skulle gå upp till
24 000 kronor. Man bygger på ATP:s
basbelopp. Den högsta summa som
skulle gå ut skulle inte bli mer än
19 200 kronor. Men om denne högt för -

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen m. m.
tjänte konstnär kan deklarera en inkomst
— författaren skriver en bok,
konstnären målar en tavla, skådespelaren
får ett uppdrag — skulle man
omedelbart reducera den här summan
med den inkomst han har av sin verksamhet.
Detta förklarar hur man kan
avse att dela ut 25 belöningar å 24 000
kronor och till detta begära ett anslag
på 300 000 kronor. Dividerar man
300 000 med 25, får man 12 000. Man
har alltså från början räknat med att
man inte skall behöva dela ut 25 hela
stipendier utan att man kan nöja sig
med hälften. Det är den konstruktionen
som vi tycker är litet underlig.

Det är alltså inte fråga om en renodlad
form av belöning. Vad man gör
motsvarar inte den rubrik man har satt.
I stället är det närmast en garanti för
att vederbörande skall få en viss inkomst.
Man har på något sätt blandat
samman en belöning och en social åtgärd
för att ge dessa konstnärer trygghet.
Det är dessa båda principer som
jag tror att vi måste hålla isär vid stipendiegivningen.
Uppslaget är gott, och
jag tror att man kan använda sig av
det. Det är själva konstruktionen som
jag anmärker på. Även på den här
punkten hoppas jag att vi skall kunna
återkomma i andra sammanhang.

Herr talman! Jag skall gå ifrån den
här delen av åttonde huvudtiteln och
bara beröra en enda punkt, nämligen
det anslag som i statsverkspropositionen
har upptagits till statsbidrag till
landsantikvarieorganisationen. Myndigheterna
bär under flera år i sina petita
föreslagit att man skulle få en annan
konstruktion, men i år liksom förr avvisas
denna tanke. Denna verksamhet
har ett mycket underligt konstruerat
statsbidrag. Ju mer arbete man har, ju
flera tjänster det krävs, desto mindre
får man — relativt taget — per tjänsteman.
Landsantikvarieämbetet har då
ingen annan möjlighet än att vända sig
till landstinget eller till kommunerna
inom området och be dem att hjälpa
till att klara verksamheten. Om utgif -

terna till löner och andra omkostnader
ökar, får man varje år gå till landstinget
och kommunerna med begäran om
hjälp. Man kan alltså inte planlägga,
vilket man måste göra inom det här
verksamhetsområdet. Kommunernas bidrag
beror givetvis många gånger på
deras ekonomiska möjligheter att ge anslag.
Jag tror att det vore värdefullt om
kulturarbetarna kunde få arbeta under
lugnare förhållanden, ty jag tror att
man annars riskerar att förlora en del
av de resultat som står att vinna.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
varmt tillstyrka eu generösare behandling
av våra kulturarbetare. Det talades
i går många gånger om investeringar,
men i de flesta fall gällde det teknik
och materiella värden. Jag hvser
den bestämda uppfattningen, och det är
en allvarlig tanke, att den bästa investering
vi kan göra är att ge stöd åt al!
kulturverksamhet och kanske framför
allt åt utbildningen. Säkert kan man få
igen dessa investeringar om man ger litteraturens,
musikens och skådespelarkonstens
och alla andra konstens utövare
en möjlighet att utöva sin konst.
Man kan alltid diskutera konst, men
man kan aldrig förneka värdet av densamma,
och jag tror att konstnärerna
är betydligt ödmjukare än vi är när det
gäller att bedöma konst. Vi ser hastigt
på en tavla och säger: Det är mera underligt
än konst. Konstnären har kanske
arbetat i åratal med den tavlan. Jag
tror att man lätt gör sina bedömningar
för snabbt. Sedan drar man slutsatser,
som ofta går ut över de möjligheter
att ge ett verksamt bidrag åt de konstutövare
som vill ge folket utomordentliga
värden.

Herr talman! Jag tror att det som
jag här nämnt även gäller vår ungdom.
Om man finge in den i konstens värld
tror jag man gåve den värden som sedan
skulle hjälpa den betydligt bättre
än raggarparagrafer och sådant. Det är
en investering som jag tror är värdebeständig
och som till och med ökar i
värde. Denna investering skulle kunna

Torsdagen den 23 januari 1904

Nr 1

ge vårt folk någonting i utbyte och
skulle kunna ge hela mänskligheten något
som många gånger är bättre och
nödvändigare än både teknik och ekonomi.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! De två olika ämnen som
jag en stund ämnar tala om gäller båda
materiella ting, och de har berörts tidigare
flera gånger i årets remissdebatt.
Det gäller emellertid områden där den
allmänna standardutvecklingen i vårt
samhälle inte har kunnat slå igenom.
Den vackra medalj som man tycker sig
se när det bara eller framför allt talas
om den stigande produktionsökning
som vi har haft glädjen av under de
senaste åren har också en baksida, som
inte är riktigt lika vacker.

Ett avsnitt i vårt samhälle där man
inte har kunnat följa med utgör åldringsvården
och långtidssjukvården.
Herr Axel Svensson talade om dessa
frågor i går och redogjorde för de
många förslag som framlagts av den sociala
kommittén. Även jag kan alltså i
någon mån anknyta till det sista anförandet
i gårdagens debatt. Låt mig emellertid
dröja ett ögonblick vid personalproblemen
inom dessa områden.

De ökade krav på fritid som har tagit
sig uttryck i femdagarsvecka och förlängd
semester är i och för sig helt visst
beaktansvärda. Det gäller också i hög
grad eftertraktade förmåner. De har
emellertid lika litet som vad man skulle
kunna kalla tvånget att förlägga praktiskt
taget all semester till den korta
sommartiden inte precis bidragit till att
underlätta lösandet av dessa personalproblem.
Den problematiken var förra
året för oss ett starkt skäl att inte vilja
vara med om att genom tillsättande av en
utredning ställa i utsikt en ytterligare
förkortning av arbetstiden inom en snar
framtid. Tyvärr behöver sjuka och åldrande
människor vård och tillsyn även
under veckosluten och under semestertid
då svårigheterna är störst att skaffa dem

Statsverkspropositionen m. m.
vårdpersonal. Det kan sägas att man genom
avtalsförhandlingar och genom lönesättningar
som i hög grad premierar
s. k. obekväm arbetstid bör kunna lösa
dessa problem åtminstone till en del.
Det kan man kanske också i någon mån,
men jag vill understryka att det bara blir
i någon mån. Den förbättring i fråga om
de enskilda människornas ekonomiska
situation som har inträtt gör att många
inte längre behöver känna sig tvingade
att ägna sig åt ett tungt och ur fysisk
och psykisk synpunkt påfrestande arbete
för att skaffa sig ett drägligt uppehälle.
En mycket stor del av de inom vårdyrkena
anställda är nu för tiden gifta,
och familjen har det tillräckligt bra utan
att hustrun behöver åtaga sig yrkesarbete
utanför hemmet. I varje fal] behöver
hon inte ägna sig åt sådant arbete
som är påfrestande, tungt, obehagligt
och understundom otacksamt och som
hindrar henne att vara tillsammansmed
familjen under veckoslut och semestertid.
Det är givetvis både naturligt och
önskvärt att familjen — man, hustru
och barn — kan vara tillsammans under
dessa fritidsperioder — veckoslut och
semestrar. Det borde vara ägnat att stärka
familjebanden och vara en faktor
bland många andra av betydelse i ungdomsarbetet.
Men ändå: Finns det inte
möjligen någonting att göra? Kan man
komma med några förslag som skulle
vara ägnade att åstadkomma åtminstone
någon förbättring? Ingen har väl någon
patentlösning. Hade man det hade väl
problemen för länge sedan varit ur världen.
Att man skall sprida semestrarna
är väl lätt att säga och har ofta sagts,
men när industrierna — och alltså männen
— har sina semestrar koncentrerade
till en kort period på sommaren är
det ändå inte lätt att nå en nämnvärd
effekt bland de gifta kvinnorna. Propaganda
kan naturligtvis också vara av
betydelse. Jag tror också att man, om
man försökte att anställa mera manlig
sjukvårdspersonal också inom de av
hävd kvinnliga vårdyrkena, skulle beträda
en väg som kanske kunde leda en

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen m. m.
bit på väg. Den erfarenhet som jag har
av t. ex. manliga examinerade sjuksköterskor
— det är löjligt nog även dessa
välutbildade manliga vårdades tjänstetitel
— är enbart god. På den vägen
skulle faktiskt en liel del av de nu antydda
problemen när det gäller de gifta
kvinnornas semesterförhållanden kunna
om inte lösas så i varje fall bli mindde
till sin omfattning.

Jag skall inte vidare stanna vid åldringsvården
och långtidssjukvården, jag
vill endast antyda att det härvidlag inte
bara är bristen på personella resurser
som inger bekymmer. Även de materiella
resurserna, i form av vårdmöjligheter
inom olika former av vårdanstalter,
pensionärshem, ålderdomshem och anstalter
för vård av långtidsjuka, är överallt
alldeles otillräckliga vad platsantalet
beträffar. Det krävs här en mycket
stor insats enbart för att försöka följa
med i utvecklingen när det gäller ökningen
av antalet personer inom de
högsta åldersklasserna. För att därjämte
höja standarden blir ännu större insatser
nödvändiga.

Ett annat område där man saknar
känslan av att välfärdsutvecklingen går
framåt är de verkliga avfolkningsområdena,
framför allt de områden som ligger
utanför även de smärre perifera
centra. Här är det ju också svårt att
komma med direkta lokaliseringspolitiska
åtgärder. För de vidsträckta områden
som ligger utanför även dessa
små tätorter har utvecklingen medfört
betydande svårigheter. Detta är ju en
utveckling som pågått under många år
men som tagit sig mycket stark fart under
de allra senaste åren. Den försiggår
överallt i andra länder i Europa, ja även
utanför Europa. Man kan t. ex. följa hur
denna utveckling har pågått i Förenta
staterna i många årtionden. Man kan
där konstatera hur befolkningsutvecklingen
ändrat sig inom olika av de till
USA hörande delstaterna.

Man kan alltså inte direkt skylla på
någon för att denna utveckling ägt rum.
Jag skall inte dröja vid frågan huruvida

arbetsmarknadsstyrelsens åtgärder bidragit
till att påskynda strömningen mot
de stora centra. Jag kan emellertid inte
underlåta att säga att jag också med en
viss förvåning sett de stora annonser i
norrlandstidningarna som herr Axel Johannes
Andersson talade om i går. Jag
tyckte att de var egendomliga, i all synnerhet
som de blev föremål för kritik
här i kammaren förra året. Det var herr
Per Jacobson som talade om dem den
gången.

I själva verket har de negativa följderna
av koncentrationen av befolkningen
till de stora tätorterna, som herr
Torsten Andersson i Brämhult talade
om i går, i vårt land gjort sig mindre
gällande än på många andra ställen ute
i världen. Men med den stora utbredning
som vårt avlånga land har i förhållande
till sin folkmängd blir omfattningen
och effekten av omflyttningarna
inom avfolkningsområdena större än på
många andra håll, särskilt i fråga om
möjligheterna att bereda en samhällsservice
som i någon mån kan svara
mot den som vi har i landet i övrigt.

Låt mig peka på några av besvärligheterna.
En av dem är trafikfrågorna.
Järnvägar har lagts ner eller skall läggas
ner, busslinjerna bär sig inte, turerna
blir alltmer sällsynta, och för dem
som inte har bil och inte har råd att
ha bil, kan isoleringen bli högst betydande.
Nödvändiga resor till mer eller
mindre avlägsna centra blir oskäligt
dyra och svåra att genomföra, bl. a.
därför att det inte finns någon möjlighet
att resa fram och tillbaka samma dag.
Man skall ju erkänna att vissa saker
gjorts inom detta område, men det fattas
ännu mycket att göra för att råda
bot på problemen i deras helhet. Utvecklingen
går vidare. Man måste följa
den och söka nya lösningar och ständigt
ägna dessa problem uppmärksamhet.

Detaljaffärerna bär sig inte. De blir
mera spridda, många av dem läggs ner.

I mitt län har flera tiotal butiker inom
konsumtionsföreningar — tillskapade
och uppbyggda åtminstone delvis ge -

Nr 1

Torsdagen den 23 januari 1904

nom konsumenternas insatser; det var
åtminstone vad som från början var
motivet till deras grundande -— lagts
ner, och kapitalet har använts till uppbyggande
av stora varuhus överallt i
tätorterna, åtminstone i de tätorter som
antas ha utvecklingsmöjligheter, och det
har de som bor ute i periferien inte så
stor glädje av.

Fastighetsvärdena blir mindre. Herr
Näsström omnämnde i går en typ av
fastigheter, de överblivna egnahemmen.
En annan typ är de fastigheter som
byggts för att inrymma affärer. I ett
litet industrisamhälle som har drabbats
av en betydande avfolkning hemma i
mitt län finns till och med pensionärsbostäder
som står tomma. Detta gäller
också periferiskt belägna skogsfastigheter,
där det är ovisst om man med
långa transporter av skogsarbetare i
framtiden skall kunna driva ett skogsbruk
som över huvud taget lönar sig.

Det gäller skolorna. Nyligen invigdes
i mitt län en högstadieskola i en kommun
där befolkningsunderlaget visserligen
var i underkant när skolan planerades
och byggdes men där viss samverkan
med andra skolformer ansågs
motivera att skolan uppfördes. I fjol lär
inom denna kommun ha fötts fem barn.
Man undrar hur länge den högstadieskolan
skall kunna vara kvar och hur
långt barnen i framtiden skall bli tvungna
att transporteras för att få undervisning
på högstadiet. Det är ju angeläget
att generösa regler när det gäller skoldifferentieringen
ges inom områden av
denna art.

Även om man inte direkt kan nå de
områden som ligger allra längst perifert
med lokaliseringspolitiska åtgärder,
är det givet att olägenheterna blir
mindre om man kan stödja utvecklingen
i de tätorter inom vilkas influensområden
de här nämnda avfolkningsdistrikten
ligger. Kan man få en sådan
industridrive som den som förekommer
särskilt inom västra delen av Småland
är naturligtvis mycket vunnet. Men man
måste komma ihåg att just inom det

Statsverkspropositionen m. m.
området är järnvägsnätet alltjämt mycket
vid utvecklat och man har nära till
betydande tätorter i olika riktningar.
Mycket har hittills gjorts för industrilokaliseringen,
inte minst genom företagarföreningarnas
arbete. Mycket
återstår emellertid att göra. Det skall
bli intressant att få se vad den proposition
som inrikesministern i går förmiddag
talade om och som skall bygga
på den Näslundska kommitténs förslag
kan komma med för nya förslag
som kan vara till hjälp i dessa frågor.

Det län där jag bor är till sin struktur
i mycket att jämföra med norrlandslänen,
även om kanske avstånden
och därmed förenade besvärligheter
inte är så stora som i Norrland. Näringslivet
bygger i mycket på skogen
och på järnet, varvid dock skogen har
den större betydelsen. Om skogsindustrien
ges goda möjligheter, är det klart
att den kan driva .skogsbruk även inom
sådana områden där skogsbruket blir
relativt dyrbart, vilket är av stor betydelse
för våra avfolkningsområden.

Finns det då något som vi kan göra
för att förbättra möjligheterna för
skogsindustrien i Värmland? Jo, det
finns en sak som vi i Värmland anser
kan vara av mycket stor betydelse, och
det är byggandet av en ny Vänerkanal,
en kanal som har mycket större kapacitet
än den nuvarande och som möjliggör
passage för mycket större fartyg
än nu, åtminstone sådana på 6 000
ton med full last.

Herr talman! Vi väntar med spänning
att det så småningom skall komma
ett förslag i denna riktning. Handelsministern,
som tidigare ansvarade
för sjöfart och kanalbyggnader, sade till
mig vid ett samtal för ett par år sedan
i anslutning till en interpellation, att
han närmast trodde att kanalfarten på
det hela taget tillhörde en förgången
tid. Man anser kanske det i allmänhet
i Sverige. I Centraleuropa har sjöfarten
på de inre vattenvägarna alltjämt
en mycket stor betydelse. Och när man
läser om hur ryssarna bygger ut sina

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen m. m.
inre vattenvägar för t. ex. trafiken mellan
Svarta havet och Östersjön får man
ett belägg för att de alltjämt tillmäter
de inre vattenvägarna en stor betydelse.
Vi borta i Värmland tror också, liksom
folket i Mälardalen, att så är fallet,
och vi hoppas alltjämt på en ny
Vänerkanal med betydligt större kapacitet
än den nuvarande.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag kommer att i mitt
inlägg i denna remissdebatt uppehålla
mig vid frågor som för mig såsom norrlänning
har stort värde, nämligen sysselsättnings-
och lokaliseringsfrågorna i
Norrland.

Vad gäller statsverkspropositionen är
jag tämligen nöjd, och jag skall heller
inte gå närmare in på några frågor i
den. Det är klart att alla inte fått vad
de begär, men det är ingen nyhet —
så är det alltid.

Då det gäller nionde huvudtiteln vill
jag som skogsman passa på att nämna
några siffror. Skogsförbättringsanslaget
har höjts från 6,5 till 7,9 miljoner kronor
— detta är medel som användes för
att omföra sämre jordbruk och annan
mark till att producera skog. Anslaget
till vägbyggnader i skogar i enskild
ägo har höjts från 10 miljoner till 12
miljoner kronor. Anslaget till åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland
har upptagits till 4,5 miljoner. Vidare
har man anslagit 5,2 miljoner kronor
till skogliga åtgärder inom samverkanområden
i de fyra nordligaste länen
och 1,9 miljoner för att fullfölja skogsvårdsföretag
i Lappmarken.

De medel som jag här har nämnt
kommer till större delen att hamna i
Norrland, dels för att öka skogsproduktionen,
dels för att bidraga till ökad
rationalisering inom skogsbruket. Under
den tid medlen skall förbrukas ger
de sysselsättning för Norrlands befolkning,
och detta är av oerhört stor betydelse
för oss som bor där. Vi är naturligtvis
tacksamma för all den hjälp

vi kan få via statsbudgeten, och hjälpen
får vi kanske i första hand tacka
regeringen för. Men det gäller för de
enskilda skogsägarna att även själva investera
kapital och inte enbart lita till
moder Svea för att höja skogsproduktionen
på egna marker. Jag tror att en
strängare tillämpning av skogsvårdslagen
är nödvändig. Den nyligen genomförda
återväxttaxeringen ger besked
om detta. Jag har själv deltagit i
den, så jag vet vad jag talar om. Jag
vågar än en gång i denna kammare påstå
att det finns många enskilda skogsägare
som inte gör några större ansträngningar
då det gäller skötseln av
sin egen skog. Detta måste man beklaga.

Men de statsbidrag som jag har nämnt
räcker inte långt, om man skall lösa
sysselsättningsfrågorna i Norrland. Det
är inte heller avsikten med det hela.
Arbetslösheten har tidvis varit skrämmande
i norrlandslänen. Det skall villigt
erkännas, om man skall vara rättvis,
vilket man alltid skall vara, att
staten satsat mycket pengar för att klara
denna fråga. Arbetsmarknadsstyrelsen
har satt i gång beredskapsarbeten
m. m. Alla är vi överens om att ha en
hög sysselsättning i vårt land, och därför
torde detta utgöra riktlinjerna även
i norrlandslänen.

Vad är det då framför allt som nu
gjort det särskilt bekymmersamt i den
vägen? Vi vet att arbetsmarknadsstvrelsen
via sitt prognosinstitut gjort gällande
att antalet skogsarbetare fram
till 1970 skulle minska med 50 000. Av
dessa 50 000 hänför sig 45 procent till
Norrland och Dalarna och övriga 55
procent till områden söder därom. Om
man sedan tittar på skogsbruksgruppen
i 1960 års skogsbruksutredning finner
man att det säges att antalet årsarbetare
i skogen till 1970 beräknas
minska med 10 000. I det första uttalandet
är det mera bekymmersamt. Man
frågar sig: Vem har rätt? I det ena
fallet talas det om skogsarbetare och i
det andra om årsarbetare i skogen. I

Torsdagen den 23 januari 1964

Nr i

1 1

denna viktiga fråga borde man ha fått
något så när entydiga uppgifter och
inte siffror som förvirrar det hela.
Människorna och framför allt skogsarbetarna
har genom pressen fått läsa
detta, och de ställer sig helt naturligt
tveksamma till om de skall fortsätta
inom yrket eller flytta och skatla sig
annat arbete. Detta har även oroat
många kommunalmän — och det förstår
vi. Vi vet att orsakerna till hela
detta resonemang är den pågående rationaliseringen
inom skogsbruket ■—
maskinerna kommer att mer och mer
övertaga skogsarbetarens arbete. Detta
måste vi naturligtvis acceptera.

Jag nämnde vid förra årets remissdebatt
att rationaliseringen går mycket
snabbt inom skogsbruket — så
snabbt att man inte riktigt hunnit med.
Men trots detta måste vi komma ihåg
att det inte går att driva rationaliseringen
så långt att man nästan kan
klara sig utan skogsarbetare. Här kommer
en stor omställning att ske. Framtidens
skogsarbetare måste vara mycket
mera tekniskt kunnig än tidigare, och
det behövs mera servicepersonal. Detta
måste innebära en helt annan utbildning,
och här måste mycket pengar
satsas på omskolning och nyutbildning.

Vi kan naturligtvis inte komma ifrån
en hel del omflyttningar och kanske
även förtidspensionering av äldre arbetskraft,
om inte beredskapsarbetena
räcker till. Men här är det också viktigt
att staten hjälper till att skapa nya arbetsmöjligheter
inom dessa områden.
Jag skall be att få återkomma till detta
senare.

Jag vill omnämna att många skogsarbetare
har skaffat sig egna hem och
att en del också förvärvat mindre jordbruk.
Vissa av dessa jordbruk har kanske
lägre värde än då förvärvet skedde. Vem
skall svara för förlusterna, om skogsarbetarna
måste flytta? Då det gäller
egnahemmen skall en försöksverksamhet
bedrivas, men hur kommer det att
bli för de skogsarbetare som kombinerat
skogsarbetet med mindre jordbruk?

Statsverkspropositionen m. m.

Med denna redogörelse angående
skogsarbetarfrågan i dag vill jag framhålla
att staten borde ha ett samlande
organ där man kunde följa upp de här
viktiga frågorna — rationaliserings- och
arbetskraftsfrågorna inom hela det
svenska skogsbruket. Jag vet att skogsstyrelsen
är centralorgan för skoglig
rationalisering inom det enskilda skogsbruket
och att forskningsstiftelsen SDA
sköter liknande uppgifter åt domänverket
och skogsbolagen samt att arbetsmarknadsstyrelsen
utför prognosberäkningar
angående arbetskraftsbehovet
inom skogsbruket. Men det har visat
sig att detta inte räcker. Det borde
inrättas ett särskilt departement, där
arbetsmarknads-, industri- och skogsbruksfrågorna
skulle inrymmas. Dessa
frågor är splittrade på alltför många
olika organ. Samordning är här nödvändig
för att regeringen skall kunna
följa upp dessa viktiga frågor. Jag är
säker på att om vi finge en fastare organisation
skulle det bli lättare att klara
dessa svårbemästrade frågor. Det är
många gånger svårt att på kort tid få
värdefulla uppgifter från både bolag
och enskilda skogsägare — man vill
kanske inte lämna uppgifterna. Arronderingen
inom skogsbruket går alltför
långsamt och borde påskyndas inom
en del områden. Man blir kanske också
tvingad att göra en mera tidsenlig
skogsvårdslag på grund av jord- och
skogsbrukets strukturförändring. Samverkan
i en eller annan form torde bli
ännu mera påkallad inom det enskilda
skogsbruket.

Jag vill nämna att till industriens fyraprocentiga
produktionsökning under
1963 har skogsindustrien bidragit mest
— enligt de uppgifter jag erhållit. Ökningstakten
för cellulosaindustrien var
15 procent, för pappersindustrien 8 procent
och för träindustrien 5 procent. Vi
vet att cirka 40—45 procent av vår export
kommer från skogen. Skogen svarar
för cirka en tiondel av nationalinkomsten.
Om vi tar hänsyn till detta torde
det vara viktigt att staten nogsamt

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen m. m.
beaktar skogsfrågorna, inte minst då
det gäller Norrland. Regeringen har här
en stor och angelägen uppgift att fylla.
Med detta har jag dock inte riktat någon
kritik mot regeringen eller mot något
verk. Då det gäller sysselsättningsfrågorna
i skogen är det angeläget att en
nära samverkan mellan staten, kommunerna
och skogsägarna kan åstadkommas.

Jag skall sedan nämna att arbetsmarknadsstyrelsen
tillsammans med
länsstyrelsen i Jämtlands län företagit
en utredning angående näringslivet och
befolkningsutvecklingen i länet — vilken
nu överlämnats till inrikesdepartementet.
Av denna framgår att en oavbruten
folkminskning ägt rum sedan
1953 och att den tilltagit varje år.
Flyttningsförlusterna för Jämtlands län
har sedan början av 1950-talet varit
mycket större, både procentuellt och
absolut sett, än i något annat Norrlandslän.
Det har även av utredningen
kunnat utläsas att under 1962 var den
relativa flvttningsförlusten i särklass
störst i Jämtlands län. Detta har betecknats
som landets mest utpräglade
avfolkningslän. Det finns inte heller
något annat län i riket som har så stor
del av befolkningen sysselsatt inom
jord- och skogsbruk som Jämtlands län
— 31,3 procent i länet och 13,8 procent
i hela riket. Då det gäller industrien är
siffrorna omvända: för länet 14,5 procent
och för riket 36 procent.

Med den ökade rationaliseringen inom
skogsbruket inger dessa siffror allvarliga
farhågor. Den pågående utflyttningen
kommer även att påverka åldersfördelningen;
antalet i de produktiva
åldrarna sjunker och antalet åldringar
ökar. Befolkningsutvecklingen i Jämtlands
län torde bli synnerligen allvarlig
för den befolkning som blir kvar i länet,
om inga särskilda åtgärder vidtages. Det
är de som stannar som får bära de sociala
konsekvenserna av utflyttningen.

I avfolkningslänen får kommunalmännen
svårigheter med att få utgifter och
inkomster att gå ihop. Kommunerna har

bundit sig vid stora utgifter för att klara
samhälleliga åtaganden av olika slag;
skolor för både teoretisk och praktisk
utbildning, socialvård, vatten och avlopp
in. in. Jag anser, att om det sker
en alltför stor avfolkning från en del
områden i vårt land och om befolkningen
koncentreras till ett fåtal platser,
kan detta leda till svårbemästrade situationer
för samhället. Det är därför nödvändigt
med en lokaliseringspolitik
som så långt det är möjligt sprider ut
näringslivet i hela landet. Man bör därför
ta stor hänsyn till de ekonomiska
svårigheterna för kommunerna när lokaliseringsfrågorna
inom näringslivet
diskuteras. Det bör även komma in
andra viktiga synpunkter, när lokaliseringsfrågorna
skall behandlas och folk
koncentreras till storstäderna. Då det
gäller försvarssynpunkterna erkännes
att koncentrationen försämrar försvarsmöjligheterna.

Man frågar sig även om vederbörande
har tagit i beaktande trivselfrågorna för
familjen och vilka konsekvenser anhopningen
av människor kan leda till. Vi
har redan fått detta delvis besvarat. Det
bär genom statistik klarlagts att befolkningens
mentala hälsa försämrats i
storstäderna i och med ökningen av antalet
invånare. Samma är förhållandet
med hälsotillståndet i övrigt. Brottslighetens
ökning inger även farhågor för
framtiden på dessa platser. Trafiksvårigheter
uppstår in. m. Alla dessa faktorer
inverkar menligt på människornas
produktionsförmåga. Vid en fortsatt lokalisering
bör dessa faktorer också tas
med i beräkningen, men det blir svårt
att åsätta dem deras verkliga värde.

Jag vill vid detta tillfälle uttala den
förhoppningen att staten lämnar Jämtlands
län det stöd som behövs dels för
att förbättra kommunernas ekonomi och
dels till utbyggnad av näringslivet. Jag
skall villigt erkänna att det har skett
en hel del under det senaste året. Skattelindringsbidraget
för Jämtlands län
bör höjas till samma bidragsgivningsklass
som för Norrbotten.

Torsdagen den 23 januari 1904

Nr 4

Vi har även fått ta del av en annan
stor utredning, den s. k. Näslundsutredningcn.
Den liar ännu inte slutdiskuterats,
men från vissa håll fälls hårda
ord mot de förslag som gäller Norrland.
Jag hoppas trots detta att herrar teoretiker
inte spolar bort denna utredning.
Det skulle vara olyckligt för norrlänningarna.
Det teoretiska tänkandet är
bra men inte allt. Det bör förenas med
praktiskt tänkande. Det blir emellertid
kanske, tillfälle att återkomma till dessa
diskussioner längre fram, då vi får ta
ställning till propositionen i ämnet. Då
måste vi dock lägga diskussionen på ett
vettigt plan och föra den lugnt och sansat,
om det skall bli något resultat.

Det är även andra ting som väntar
på sin lösning, bl. a. en rättvisare fördelning
av skolkostnaderna. De är särskilt
betungande för många Norrlandskommuner.
Här kunde ett system liknande
det som genomfördes för den
kommunala delen av folkpensionsavgiften
tillämpas. En viss del, lika för
hela riket, av kostnaderna skulle bestridas
av kommunerna, medan staten
skulle betala övriga kostnader. Det är
heller inte rättvist att norrlänningarna
skall betala mycket mer för bensin,
eldningsolja, elkraft in. m. Även detta är
frågor som pockar på en rättvis lösning.

Jag vill till sist, herr talman, uttala
att Norrland bör få det stöd som behövs
för att ge sysselsättning och trivsel
för dem som vill bo kvar där. Med
de råvarutillgångar som finns där är
detta fullt berättigat.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Det budgetförslag som
förelagts denna riksdag har som vanligt
fått ett blandat mottagande. Framför
allt förefaller de professionella uttolkarna
ha haft ovanligt svårt att ena
sig om huruvida budgetförslaget är
starkt eller svagt. Jag skall inte försöka
besvara detta till synes olösliga spörsmål.
Jag bara konstaterar att en bud -

Statsverkspropositionen m. m.
get har förelagts oss, vilken inte kunnat
utlösa någon högre grad av hänförelse
eller indignation.

Detta borde väl betyda att den framlagda
statsverkspropositionen har åtskilliga
förtjänster. Det skall villigt medges
att den har det. Förtjänsterna ligger
inte minst på det planet att propositionen
tar upp och vidareutvecklar
eu del förslag, som tidigare bedömts
som olämpliga.

Statsverkspropositionen visar eu
stadig stegring av statens utgifter. Det
är en ofrånkomlig utveckling, om man
vill fånga in något på de många försummade
områden vi alltjämt måste
dras med på skilda avsnitt i vårt samhälle.

Finansministerns uppslagsrikedom
när det gäller att hitta nya inkomstkällor
är emellertid inte heller uttömd,
även om man har en känsla av att den
håller på att sina. Faktum är ju, om
man nu skall sätta tro till alla beräkningar,
att regeringen ger sig in på någonting
så tvivelaktigt som att »låna för
att betala skatterna» — för att nu använda
hans excellens statsministerns
egen vokabulär under valrörelsen 1962.
Jag förutsätter att statsministern på
denna punkt finner anledning att ta ett
allvarligt samtal med sin finansminister.

Personligen finner jag för dagen
ingen anledning att gå in på någon kritik
av regeringens förslag i denna del.

De förhoppningar man hade under
föregående år om en snabbare takt i
bostadsbyggandet har inte helt kunnat
infrias. Prognoserna för framtiden ter
sig inte alldeles tillfredsställande. Huruvida
den reglering av byggnadsverksamheten
som skymtar skall förmå att
i någon nämnvärd grad leda över produktionen
till bostadssektorn, lär väl
vara tvivelaktigt, även om det gärna
skall medges att det förekommer en
viss byggnadsverksamhet här i landet,
som ur både samhällsekonomiska och
andra synpunkter måste bedömas som
ganska diskutabel.

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen m. m.

Det påfallande draget i samhällsdebatten
i dag — det har berörts av åtskilliga
talare tidigare under remissdebatten
-— är det intresse och den ovisshet
som alltjämt råder om hur morgondagens
samhälle bör se ut.

En av de mest uppmärksammade
kartläggningar som skett på detta område
är den lokaliseringsutredning som
framlagts och som för närvarande är
ute på remiss. Jag skall inte här ta upp
någon större diskussion om de spörsmål
utredningen sysslat med. Framför
allt vill jag undvika att dra upp någon
norrlandsdebatt, vilket alltid kan vara
frestande, utan bara i största allmänhet
varna för att tro på några underverk,
även om utredningens förslag om
stödåtgärder och lånemöjligheter skulle
förverkligas. Vi måste komma ihåg
att vi har utvecklingsområden även i
andra delar av landet och att effekten
av de resurser som utredningen föreslår
skall ställas till förfogande förmodligen
blir ganska begränsad.

Till dessa problem får vi anledning
återkomma när en kungl. proposition
i ämnet så småningom läggs fram. Vi
skall därför inte diskutera detta ämne
i dag så mycket. Vad man däremot har
anledning att observera och reagera
emot är de angrepp på bred front och
med utgångspunkt från de mest skilda
intressen som redan har förekommit
mot tanken på en industrilokalisering
utanför våra hittillsvarande industricentra
över huvud taget. »Under inga
förhållanden» — jag citerar en stor
kvällstidning i Stockholm — »bör stöd
lämnas för sådan nyetablering eller lokalisering
av företag, som skulle försvåra
rekryteringen till naturligt expanderande
företag och branscher.»

Man måste då omedelbart ställa frågan
vad som är naturligt och självklart
på detta område och vad som är slentrian
och invanda föreställningar.

Man måste också på allvar ställa frågan
om vi skall föra en politik som
medvetet syftar till att avfolka betydande
delar av vårt land eller om vi

skall inrikta oss på åtgärder för att
hålla dessa bygder levande.

Låt mig peka på att man i många
andra länder inte tvekat att använda
långt gående åtgärder som instrument
i lokaliseringspolitiken. Skattelindringar,
utjämning av transportkostnaderna
och billiga krediter är ingalunda några
nya eller okända grepp. Det kan förtjäna
tilläggas att den konservativa regeringen
i England när det gäller lokaliseringsåtgärder
gått vida längre än
vad någon socialdemokratisk regering
skulle våga göra i Sverige.

När vi diskuterar dessa ting skall vi
inte heller glömma att ingen del av vårt
land har stått stilla i den allmänna utvecklingen
under de senaste årtiondena.
Bygder som tidigare varit isolerade
och bortglömda har kulturellt och
kommunikationsmässigt kommit i ett
annat läge. För den som åtar sig den
ansvarsfulla uppgiften att leda och
vägleda opinionen på hithörande områden
vore det nog välbetänkt att studera
förhållandena på ort och ställe.
Ett sådant studium kunde kanske ge anledning
till omvärderingar i vissa stycken.
Riskerna för omdömen grundade
på fördomar och slentrianmässiga effektivitetschabloner
skulle bli mindre.
Det »naturliga» i vedertagen mening ter
sig kanske inte längre lika självklart
naturligt.

När man talar om lokaliseringsfrågorna
bör man inte heller förbise skolans
— främst då gymnasiets och de
högre utbildningsanstalternas — betydelse
som lokaliseringsfaktor. Mig synes
det angeläget att det studicsociala stödet
i första hand får en sådan inriktning
att de geografiska orättvisorna i
möjligaste mån elimineras.

Jag känner mig ingalunda övertygad
om att de förslag som studiesociala utredningen
framlagt i det avseendet tillgodoser
de krav på jämställdhet mellan
olika orter som man bör eftersträva,
krav som är utomordentligt viktiga
för den enskilde men inte mindre viktiga
för de många utvecklingsbara or -

Torsdagen den 23 januari 1904

Nr 4

lä

ter, som till exempel har en sådan geografisk
belägenhet som icke medger
dagliga resor exempelvis till ett gymnasium.

Jag övergår nu till ett helt annat område.

Den svenska hjälpinsatsen genom
NIB har under det senaste året seglat
in i ett svårartat blåsviider. Jag skall
inte blanda mig i den striden, den sköter
andra nog om, även om jag har en
stark känsla av att det tillhör de stora
uppgifterna för oss att hjälpen kan utvidgas
och göras effektiv. Jag vill bara
upprepa vad jag tillät mig påpeka vid
remissdebatten i fjol och även förde
fram i en motion, nämligen att vi i vår
strävan att stödja långsiktiga åtgärder
inte bör glömma den dagsaktuella nöden
— att massor av människor alltjämt
svälter ihjäl -— medan man i andra
delar av världen brottas med till synes
olösliga problem med sin överskottsproduktion
av livsmedel.

Jag vet inte vad de svenska hjälporganen
har gjort på den punkten, eller
om man anser det möjligt att göra någonting.
En redovisning på detta avsnitt
vore i hög grad påkallad.

Jag har tidigare erinrat om att vi i
dag för en intensiv debatt om hur morgondagens
samhälle skall se ut. Det är
naturligt att denna debatt i stor utsträckning
förs på det ekonomiska planet
— en debatt om effektivitet och
samhällsnytta.

Det förefaller som om vi inte med
samma intresse skulle ägna oss åt spörsmålet
om hur de människor böra vara
beskaffade, som skall forma detta samhälle
och ge det levande innehåll.

Visserligen tar vi krafttag när det
gäller undervisning och utbildning,
men när det gäller frågor om moraliska
kvaliteter, om att främja en sund och
naturlig livsföring, då är våra beteendemönster
ganska egendomliga.

Med tillfredsställelse kan vi konstatera
att åtskilliga av våra med rätta fruktade
folksjukdomar genom läkarvetenskapens
framsteg trängts tillbaka, men

Statsverkspropositionen m. m.
andra har kommit i stället. En del av
dessa tillätes — hur paradoxalt det än
låter — att fritt frodas och utvecklas
under samhällets skydd och omvårdnad.
Jag tänker här närmast på supseden
och tobaksbruket.

I de yttersta av dessa dagar har redovisats
undersökningar och statistiskt
material beträffande tobaksbrukets risker
ur hälsosynpunkt som verkligen
måste betecknas som alarmerande. Det
är möjligt att detta kommer att väcka
en och annan enskild, men kommer det
att väcka svenska folket, kommer det
att väcka de svenska statsmakterna?
Knappast. Den enda reaktion man hittills
kunnat registrera från officiellt
håll är väl att den högste företrädaren
för hanteringen här i landet på omvägar
låtit kungöra att tobaksrökningen
egentligen inte är något större problem
för det svenska folket. Delas den uppfattningen
av våra skolmyndigheter,
där man har heta debatter i kollegierna
om man skall behöva inrätta »rökrutor»
på skolgårdarna, delas den av
våra läkare, av våra socialvårdsorgan,
av våra kriminalvårdande myndigheter? Jag

skall inte vidare gå in på detta
ämne, där verkligen åtskilligt skulle
kunna sägas. Jag ställer bara den frågan:
Hur länge skall vi finna oss i en
ohämmad reklam för produkter och sedvänjor
som vi vet innebära så förödande
risker — inte bara ur hälsosynpunkt
— utan att vi rör ett finger för att tända
moteldar på samma plan? Här är verkligen
en folkväckelse av nöden, där en
motaktion måste sättas in med utnyttjande
av de reklamtekniska möjligheter
och massmedia som vi i dag förfogar
över.

Detta, herr talman, är problem som
kanske för mången kan te sig små och
betydelselösa i de sammanhang som vi
här rör oss i, men det är problem som
vi inte heller alldeles bör glömma bort
medan vi är sysselsatta med att fördela
välfärdssamhällets håvor till en förväntansfull
väljarkår.

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen m. m.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Liksom många gånger
förr under en remissdebatt har det varit
av stort intresse att lyssna till de många
uttalanden och synpunkter som har
kommit fram i debatten. Jag tycker
knappast att vi i den lilla skara, som
håller ut här på annandagen, vid denna
tidpunkt behöver be varandra om ursäkt
för att vi kanske något berör frågor
som redan behandlats under gårdagens
debatt. Betesmarkerna är ju vid
denna tidpunkt av debatten rätt väl avbetade.

I gårdagens debatt gjordes en hel del
uttalanden om författningsreformen.
Jag skall inte ta upp den fråga som debatten
delvis rörde sig om: statsministerns
erbjudande i slutet av förra året
att 1966 avveckla eftersläpningen här i
första kammaren. Det förslaget var
kanske ändå inte så allvarligt menat.
Det är en annan sak som jag med ett
par ord vill beröra.

Vi bär vid många tillfällen hört statsministern
liksom i går uttala, att viktigare
än något annat är att vi har en
handlingskraftig regering, som bakom
sig har en stark majoritet i riksdagen.
Statsministern gjorde i detta sammanhang
ett stort svep över Europas länder
och hittade, tyckte han, en hel del
länder, där det enligt hans mening var
illa ställt för vederbörande regering
med en majoritet bakom sig i parlamentet
som inte var stark. Bakom dessa uttalanden
ligger naturligtvis att det socialdemokratiska
partiet vill sitta kvar
vid makten så länge som möjligt. Jag
är dock tveksam om möjligheterna att
inom demokratiens ram skapa en författning
som vid alla tillfällen garanterar
att regeringen bakom sig har en
stark majoritet av den typ som statsministern
här önskar. Skall man hålla sig
inom demokratiens ram, så måste väl
ändå den möjligheten, eller från statsministerns
synpunkt risken, finnas att
man bär en regering som bakom sig
kanske bara har en svag majoritet eller
ingen majoritet alls. Jag vill för min

enkla del säga, att den garanti, som
statsministern vill ha för framtiden vid
införande av en ny författning, måste
vara mycket svår, för att inte säga
omöjlig att skapa fram. Vad jag för min
del anser vara det viktigaste vid en författningsreform
är att väljarnas röster
så långt som möjligt kommer att ha
samma värde, så att inte i själva valsystemet
det ena partiet gynnas framför
det andra. Det måste bli ett för väljarna
rättvist valsystem.

Detta, herr talman, om författningsfrågan.

Därutöver vill jag säga, att när man
litet har försökt att ta del av finansministerns
finansplan och vad statsverkspropositionen
i övrigt innehåller,
kommer man alltmer till den uppfattningen,
att det inte är en lätt uppgift
att göra en bedömning av händelserna
och utvecklingen under ett eller ett och
ett halvt år på det ekonomiska området.
Jag tror ändå att det är en allmän
uppfattning, att det aldrig tidigare ens
under ett valår lagts fram en så valbetonad
budget som i år. Alla hämningar
att hålla igen med statsutgifterna är nu
borta, och statens utgifter ökar i våldsam
takt. Man kan i år spåra ett enda
stor intresse hos regeringen: utgifterna
skall öka, skatterna skall stiga, det allmännas
inflytande skall öka på alla
områden och staten och kommunerna
skall ta hand om en allt större del av
nationalinkomsten. Så har det varit, och
denna utveckling skall fortsätta. Det är
det sätt varpå ett alltmer fulländat socialistiskt
samhälle skapas i vår tid. Det
är inte många år sedan — det var i slutet
av 1950-4alet — som det i statsverkspropositionen
i många sammanhang under
olika punkter hette, att här har begärts
ett ökat anslag, men det statsfinansiella
läget tillåter det inte. Den melodien
har nu helt kommit bort, och nu
tycks det statsfinansiella läget enligt regeringens
mening tillåta nästan vad
som helst.

Vad som kännetecknat utvecklingen
under hela hela efterkrigstiden har varit

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

eu mycket långt gående försämring av
penningvärdet, vilket ju redan framhållits
många gånger i årets remissdebatt.
I det ekonomiskt ansträngda läge
vi har betyder dessa starkt stigande
statsutgifter och dessa höjda skatter som
nu föreslås även en garanti för en fortsatt
inflation och ingenting annat.

Finansministern gör i finansplanen
inledningsvis ett stort svep med utblickar
över nästan hela den civiliserade
världen. Nog kan man säga att det
verkar storslaget att i den svenska finansplanen
göra en bedömning av den
amerikanska arbetslösheten, som varierat
mellan fem och en halv och sex
procent.

Något som är intressant i detta sammanhang
är den prognos som här redovisas
med ett uttalande om att förutsatt
att administrationens skattesänkningsförslag
godkännes av kongressen,
så kommer arbetslösheten att nedgå till
fyra och en halv procent. Här finns
anledning till en stilla undran, när finansminister
Sträng för sin del skall
komma fram till den uppfattningen,
att en allmän och betydande skattesänkning
skulle främja utvecklingen i
vårt land. Men sådana tankar och sådana
förslag är säkert allt för stora
förhoppningar för att de någonsin skall
komma fram från en svensk socialdemokratisk
regering. Nej, i stället pressas
det svenska näringslivet av ett såkant
kostnadsläge, att en förnyelse av
maskinutrustningen på ett oroande sätt
stannar av. Med farhågor för att produktionen
på olika avsnitt inte kan
hålla sig med i den internationella
konkurrensen skall staten lämna ett
skattebidrag till industriens maskinköp.
Detta är väl ändå ett uttryck för
det stora regleringsintresse som finns
hos regeringen och hur staten önskar utöva
inflytande och skapa en beroendeställning
på alla områden. Här lägges
först så tunga bördor på näringslivet,
att utvecklingen stannar av och risken
är att det inte blir den produktions 2

Första kammarens protokoll 196b. Nr 4

Statsverkspropositionen in. m.
ökning och den ökning av nationalinkomsten
som man räknat med — och
så skriver staten som läkare för näringslivet
ut ett recept med litet tillfälligt
stimulerande medicin.

Fn annan mycket aktuell fråga i denna
debatt och i den allmänna debatt
som förekommit sedan finansplanen
avlämnades bar varit: Skall man ta finansministerns
förslag på allvar, eller
syftar dessa förslag till något annat som
inte redovisas? När nu felräkningarna
med eller utan avsikt varit så stora som
de har, så är det ändå svårt att ta dessa
beräkningar på fullt allvar. Med den
erfarenhet vi har av en socialistisk politik,
så är det, som jag redan har sagt,
regeringens verkligt stora intresse att
öka den statliga och den kommunala
verksamheten, och detta kan inte ske
utan höjda skatter som nu föreslås, och
säkert finns i finansplanen och dess
formuleringar en planering för framtida
höjda skatter.

Med dessa uttalanden, som finansministern
gör i finansplanen, är det säkert
inte för mycket sagt, om man hävdar
den uppfattningen att bakom dem ligger
den tanken, att bara valet i höst
är över, så kan man använda en annan
motivering. Då har kapitalmarknaden
blivit så anstränd, att det inte
kan anses lämpligt att låna upp dessa
900 miljoner, utan vi höjer omsättningsskatten
i stället. Detta oberoende av om
den stora skatteutredningen som nu
pågår är färdig med sitt arbete vid den
tidpunkten eller inte. Med utgångspunkt
från vad finansministern föreslår finns
det anledning till de starkaste farhågor
för ytterligare förslag om skattehöjning
innan det här året är slut.

När man läser finansministerns uttalande
så gör man den iakttagelsen,
att han är nöjd och belåten med tiden
som varit, och han är optimistisk för
framtiden. Vad vi får ta del av är en
självbelåtenhet utan like, och efter denna
självbelåtenhet lämnas löften om atl
bättre skall det bli.

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen m. m.

Regeringen och socialdemokraterna i
allmänhet vill så gärna göra gällande
att vårt land är ett mönsterland, där
allt är så lyckat och välbeställt, och att
utvecklingen bara går framåt mot ljusare
och bättre tider. Ingen vill förneka
att levnadsstandarden har stigit

— även om det inte är regeringens förtjänst
— men socialismens samhälle är
inget mönstersamhälle.

Som redan har påpekats av flera talare,
inte minst av den närmast föregående,
har vi tyvärr många områden
och avsnitt i samhället, där det finns
anledning känna oro och bekymmer för
vad regeringen uträttat eller för det
bristande intresse regeringen visat för
att uträtta någonting. Ansvaret vilar
här tungt på den som ansvaret har. För
många medborgare är det inte bara
barnbidrag och pensioner som är det
enda saliggörande och som betyder
någonting; det finns även andra intressen.
Vid oändligt många tillfällen
har den förda bostadspolitiken och bostadsbristen
varit föremål för debatt

— så även i årets remissdebatt. Här har
gång efter annan under hela efterkrigstiden
givits vackra löften om att bostadsbristen
skall försvinna. Det har
blivit löften och inte mer; bostadsbristen
har blivit allt svårare, kön på bostadssökande
allt längre, och en ytterst
osmaklig svartabörshandel med lägenheter
har uppstått.

Nu skall den gamla medicinen med
byggnadsreglering komma till användning
igen. Inte är det någon som tror
att den medicinen är ett verkligt hjälpmedel.
Men något skall uträttas, och
något annat medel har inte de som
makten har kunnat åstadkomma.

Det har under senare år byggts
många fina sjukhus i landet, men tusentals
platser står tomma i brist på
sjukhuspersonal. Folktandvården är
misslyckad. Beslut fattades 1962 om
framtidens skola, och den håller på att
införas, men hur skall lärarbristen kunna
avhjälpas och vilka åtgärder tänker
regeringen införa för att skoldiscipli -

nen skall kunna upprätthållas? Här
finns mycket stora bekymmer, som på
något sätt måste avhjälpas.

Ingen kan påstå att Sverige är ett
mönsterland när det gäller sprithanteringen,
spritmissbruket och ungdomsfylleriet.
Vi har vid sidan om USA den
största starkspritskonsumtionen i världen.
Efter alla beslut som fattats under
de senaste 10—15 åren har tillståndet
bara blivit allt värre. Spritmissbruket
har blivit av allt större omfattning, och
ungdomsfylleriet bär ökat på ett ytterst
oroväckande sätt. I ungdomsfylleriets
spår följer ett starkt ökat narkotikamissbruk.
Efter de stora beslag och de
anhållanden som gjorts på sista tiden
med anledning av smugglingsaffärer
med narkotika kan ifrågasättas, om
tullbevakningen är sådan den borde
vara. När det gäller sådana varor bör
så långt som möjligt kontrollen skärpas.
Brottsligheten ökar, det är ett rop
som ofta hörs över landet. Våldsbrotten
blir allt fler, hemskare och hänsynslösare,
säkerheten och tryggheten
för de enskilda, laglydiga och fridsamma
medborgarna, barn såväl som äldre,
har minskat. Samhället måste bygga
många fler platser på fångvårdsanstalterna.
Om vi ser på den ökade
brottsligheten, råder här sannerligen
inget idealtillstånd. Enligt min mening
kan inte samhället likgiltigt och med
slapphet åse vad som här händer, utan
kraftåtgärder måste vidtagas för rättssäkerhet
och trygghet åt enskilda medborgare.
År det inte tid för statsråd
och riksdagsledamöter att på allvar
tänka över problemen i fråga om rättstillämpningen,
rättssäkerheten ocli
straffverkställigheten, när sådana händelser
inträffar som inträffade i Halland
i förra veckan, då en 18-års raggarpojke
med ett stulet militärvapen
sköt ned en oskyldig taxichaufför? Jag
har efter detta hemska dåd hört många
uttala, att i ett fall som detta dödsstraffet
inte skulle vara avskaffat. Det
kan inte finnas något förbarmande med
en sådan brottslig individ, och jag tror

Torsdagen den 23 januari 1964

N r 1

1!)

att det bland allmänheten finns eu betydande
majoritet för att även en
straffverkställighet av det slaget skulle
finnas.

Kaggarbilisterna är alltjämt en stor
plåga och ett allmänt riskmoment på
många platser. Det tillägg med en raggarparagraf,
som gjordes i barnavårdslagen
den 1 juli 1963, är otillräckligt
och måste betraktas som bara ett första
steg på vägen. Andra möjligheter och
medel måste lämnas myndigheterna när
det gäller att reda upp raggareländet.
Samhället kan inte i liingden tolerera
alla dessa raggarskandaler.

Det skulle nog kunna redovisas många
fler områden i samhället, där vi inte på
minsta sätt kan se bilden av ett mönstersamhälle
utan en samhällsbild som är
mörk och dyster. Det finns säkert många
fler områden än vad jag här har antytt,
där slapphet, likgiltighet och ett bristande
intresse är dominerande. I många
fall är det ytterst angeläget att regering
och riksdag, såsom jag har sagt, tar
krafttag till gagn och trygghet för alla.
Sådana krafttag blir med tiden en tvingande
nödvändighet, antingen det i dag
finns något intresse eller inte.

Jag hade även denna gång, herr talman,
tänkt säga några ord om vårt vägväsende
och om väganslagen. Jag har
gjort det många gånger förr, men för
att jag skall försöka hålla mig inom den
frivilligt överenskomna tidsramen skall
jag vid detta tillfälle avstå härifrån. Det
blir säkert ett framtida tillfälle då vägfrågorna
kan diskuteras. Jag skall däremot
något ta upp frågan om trafiksäkerheten
på våra vägar. Den frågan är
ju alltid lika aktuell.

En tidning uttalade helt nyligen att
många genom en stark tro på den trafiksäkerhetspropaganda
som bedrives blir
saliga i förtid. Även om man inte har
den uppfattningen, som denna stora tidning
gav uttryck för, att trafiksäkerhetspropagandan
bidrager till att öka i stället
för att minska trafikolyckorna, vill
jag framhålla att jag inte tror att det
räcker med vare sig trafiksäkerhets -

Statsverkspropositionen ni. m.
forskning eller aldrig så väl utformade
paroller, maningar och uttalanden i
radio och TV eller aldrig så många filmbitar
i TV. Nej, här måste till kraftigare
medel. Här måste till en trafikkontroll
ute på vägarna, såsom jag har sagt
många gånger förr, så att bilisterna och
trafikanterna blir tvingade att följa gällande
trafikförfattningar. Det måste
vara så stränga straff för trafikbrott att
man, om det inte kan ske på annat sätt,
med sådana medel skapar respekt för
människoliv och materiella värden. Det
är här fråga om ett spel, där insatserna
varje år rör sig om tusentals människoliv,
skadade och invalidiserade i stort
antal, materiella förluster på 1 200 å
1 500 miljoner kronor årligen samt lidanden
och tragedier som inte kan uppskattas
i pengar.

När det gäller trafikolyckorna rör det
sig om det blodigaste och dyrbaraste
spel som förekommer i vårt land. Nog
skulle det finnas all anledning att samhället
litet mera på allvar och med andra
medel än vad som nu förekommer
verkligen gjorde en insats för att rädda
människoliv och för att rädda så många
som möjligt från ohyggliga mänskliga
lidanden. Det finns säkert möjligheter
att ordna trafiksäkerhetsarbetet på ett
sådant sätt, att här kan räddas både
människoliv och stora materiella värden.
Om det har förekommit likgiltighet
i fråga om att uträtta vad som göras
kan, måste den likgiltigheten försvinna.
I detta avseende har i radio och i TV,
helt säkert i god avsikt, under det senaste
året förts en omfattande propaganda
för att bilisterna efter mörkrets
inbrott skall köra på halvljus. Nog skall
en bilist kunna pröva sig fram i det avseendet
och själv kunna avgöra vilket
ljus han skall använda för att köra så
trafiksäkert som möjligt. Sådana här i
oändlighet återupprepade maningar kan
verka i negativ riktning.

Trots den propaganda som förekommit
ökade dödsolyckorna i stor omfattning
under mörkermånaderna oktober—
december 1963 i förhållande till samma

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen m. m.
tid år 1962. Under dessa tre sista månader
1963 ökade trafikolyckorna mer
än någonsin i svensk trafikhistoria trots
den ständigt återkommande trafiksäkerhetspropaganda
som förekommit.

En sak som måste uppmärksammas är
den trafikfara som de unga bilisterna i
18—20-årsåldern utgör. Det skulle vara
av stort värde, om körkorten gjordes
preliminära under de första åren och
om en särskild kontroll ordnades för de
ungdomar som fått sådana körkort. Ungdomligt
övermod, bristande omdöme,
våghalsighet och samhällets slapphet i
trafikkontrollen och mot de otaliga biltjuvarna
leder till mord och självmord
i trafiken i en ohygglig omfattning.

Samhället har accepterat bilismen
med alla dess risker och faror. Bilismen
är eu stor tillgång för människorna i
vår tid, men samhället bör enligt min
mening göra allt för att klara av de problem
den skapat när det gäller vägarna,
trafiksäkerheten och ansvarskänslan för
den enskilde medborgaren.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Först några ord till herr
Sveningsson, som talade om författningsfrågorna
och ville göra gällande
att det inte skulle vara möjligt att så att
säga i demokratiens hägn skapa ett valsystem
som är rättvist mot väljarna.

Det finns ju i många länder valsystem
som fyller den funktionen, t. ex. i parlamentarismens
hemland England. Där
garanterar systemet med majoritetsval
ett starkt regeringsunderlag; och ingen
kan ju säga att det är odemokratiskt. I
dagens Västtyskland har man en kombination
mellan majoritetsval och proportionella
val, ett system som framförts
av högerns ungdomsförbund i dess broschyr
om författningsfrågorna.

Så nog finns det exempel på att man
kan skapa ett system som garanterar
tillräckligt mandatunderlag för det
största partiet, antingen det nu är socialdemokratiskt
eller borgerligt. Vilket
parti som skall vara det största är ju

ingalunda inskrivet i författningen —
på sistone har det råkat bli socialdemokratien,
men om de borgerliga går tillsammans
skulle de få samma favörer
som socialdemokraterna.

Önskemålet att varje röst skulle väga
lika vid mandatfördelningen har ju diskuterats
inom författningsutredningen,
men ingen har velat försvara det. Vi ser
också resultatet i de länder — exempelvis
Danmark — där man har riksmandat
och söker fördela mandaten med
hänsyn till antalet röster för de olika
partierna. Detta system har inte skapat
någon stark regeringsmakt i dagens
Danmark — det är ju radikalerna som
tillsammans med socialdemokraterna
skapar regeringsunderlaget. Och i Norge
har socialistisk folkeparti med två
mandat i stortinget faktiskt kunnat avgöra
vem som skall inneha regeringsmakten.
Det är ju inte något exempel
som manar till efterföljd, och jag tror
att vi har all anledning att observera dessa
förhållanden under den fortsatta debatten
i författningsfrågorna. Vi har ju
också egna erfarenheter framför allt
från 1920-talet, då småpartierna faktiskt
kunde ta stöd ena gången från högern
och andra gången från socialdemokraterna.
Den ordningen kan inte på något
sätt te sig eftersträvansvärd.

Jag skall inte gå längre in på dessa
frågor utan har bara velat visa att vi
knappast är betjänta av ett system, där
alla röster till varje pris måste väga lika.
Nackdelen är att ett sådant system gynnar
uppkomsten av småpartier ocli gör
det svårare att skapa regeringsdugliga
majoriteter.

Jag hade närmast tänkt att i denna
debatt beröra den väldiga strukturomvandling
som sker i vårt land. I finansplanen
talas om hög och full sysselsättning.
Den beskrivningen är nog riktig
som helhetsomdöme för landet, men i
norr och ute i glesbygderna ligger det
annorlunda till — där finns en betydade
arbetslöshet, och många har endast
beredskapsarbeten att hoppas på. Det
var därför med stor glädje vi tog del av

Torsdagen den 23 januari 1904

Nr 1

lokaliseringsutredningens betänkande.
Ett digert material bär sammanställts
av utredningen. Ser man på utvecklingen
ur norrländsk synpunkt, finner man
att Norrlands andel av rikets befolkning
bär minskat från 17,9 procent år 1930
till IG procent år 1962. Länen i mälarregionen
har under samma tidsperiod
ökat sin andel från 20,5 till 25,8 procent
av rikets befolkning. Även andra landsdelar,
främst i östra Götaland, har
minskat sin andel av rikets folkmängd.
Det finns dock lokala variationer som
avviker från denna tendens.

Det är mot den bakgrunden kommittén
bar lagt upp sitt betänkande. Den
bar räknat på de s. k. B-regionerna och
finner att av de 152 B-regionerna 64
har minskat sin folkmängd under 1950-talet. Ser man till de arbetsföra åldrarna,
åldersgrupperna 15—65 år, finner
man att antalet arbetsföra har minskat
i 70 regioner — 60 av dem är identiska
med folkminskningsregionerna. Åldersgrupperna
över 65 år har ökat i rikets
samtliga B-regioner. Det är denna variation
i utkomstmöjligheterna och sysselsättningen
som skapar problem ute i
bvgderna: arbetslöshet, utflyttning, höga
kommunala kostnader. Den utvecklingen
kan inte få fortsätta utan att motåtgärder
vidtages.

Man kan diskutera detaljer och olika
kriterier i betänkandet, men en sak borde
vi väl i alla fall kunna vara överens
om: att stödåtgärder behövs. Beredskapsarbeten
i all ära, men de får inte
vara någonting normalt i ett samhälle.
Utflyttning sker ju i viss utsträckning,
men inte heller utflyttningen får vara
enda alternativet för Norrlands inland
och vissa delar av nordvästra Svealand.
Det måste vara en solidaritetsgärning
för hela vårt folk att man bedömer vad
som sker litet mera nyanserat.

Det nämndes i går att arbetsmarknadsverkets
chef enligt en tidning vid
en konferens hade varnat för att man
satsar för mycket på småorterna. Jag
tror att det inte är någon som har något
emot att arbetsmarknadsverkets ge -

Statsverkspropositionen m. m.

neraldirektör bitr får yttra sig och säga
sin mening. Jag tror dock att tillfället
var litet illa valt med hänsyn till att
man i dessa dagar runt om i landet skriver
remissutlåtanden (iver lokaliseringsutredningen.
Det är ju självklart att företagarvärlden
och bankerna tar intryck
av detta, och detta är ju i och för sig
ett skäl att avvakta ett lämpligare tillfälle
för att ge sin mening till känna.

Vårt land är ju inte det enda land
som har besvärligheter när det gäller
utvecklingsområdena. Norge, Finland,
England, Frankrike och Österrike och
även Israel, som inte är större än en
vanlig Norrbottenkommun, har inom
sina gränser s. k. utvecklingsområden.
Hur går man då till väga i dessa stater?
Ja, därom kan man läsa i lokaliseringsutredningens
betänkande, men man kan
också på ort och ställe studera vad som
åstadkommits. Vi kan se t. ex. på norra
Norge. Denna landsända lades bokstavligen
i aska och ruiner under andra
världskriget. Det låg nära till hands att
säga att den nordnorska befolkningen
skulle flyttas till södra delen av Norge.
Normännen var dock fullständigt eniga
om att de skulle bygga upp det krigshärjade
Nordnorge. Så har också skett.
Efter denna återuppbyggnad har man
nu åstadkommit den s. k. Nordnorgeplanen.
Det rådde också fullständig
enighet i stortinget om vilka åtgärder
som skulle vidtagas. Nya företag har
startats och ett mera rikt näringsliv har
åstadkommits. Utvecklingen i Finland
är i stort densamma. Man byggde upp
Nordfinland, och man satsar nu hårt på
att industrialisera Lapplands län. Allt
detta lägger vi märke till framför allt i
de norra delarna av Sverige.

När man tar del av förteckningen
över propositioner till årets riksdag finner
man att det står »eventuellt» framför
lokaliseringspropositionen. Remisstiden
utgår om några dagar, och det är
därför angeläget att detta »eventuellt»
försvinner och att regeringen försöker
åstadkomma en proposition till 1964 års
riksdag. Människorna vill ha besked om

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen m. m.
hur samhället skall ta itu med dessa
svårigheter, och man lever i en viss
ovisshet, framför allt i de delar av landet
som kallas inlandet. Det är ju också
i dessa områden — i alla fall gäller detta
norra Sverige — där staten äger skogarna
och vattenkraften, som vattenkraftsreserverna
och gruvfyndigheterna
finns. Domänverket har under de senaste
åren lagt ned tiotals miljoner kronor
på skoglig upprustning. Vagväsendet
har också upprustats, och vi är alla
överens om att skogsindustrien behöver
den råvara som där kan frambringas.
Det är därför naturligt att vi måste utnyttja
våra resurser, och det är också
den röda tråden i lokaliseringsutredningens
betänkande. Vårt land är inte
så rikt att vi kan uppge bygder och göra
dem till ett ingenmansland. Vi kan ta
några exempel från glesbygderna. För
att antyda vilka resurser som där finns
kan vi betrakta Sveriges största landskommun,
Jokkmokk, som till arealen
är större än Värmland. Där bor för närvarande
10 800 personer. Kommunen
minskade i fjol med 500 personer, framför
allt beroende på inskränkningar i
vattenfalls arbeten. Vill då folkhushållet
avstå från att utnyttja Jokkmokks
naturrikedomar? Nej, i denna enda
kommun, som är den mest glesbefolkade
i hela landet, produceras för närvarande
en tiondel av den elektriska energi
i vårt land som bygger på vattenkraften.
Bara en tredjedel av resurserna har
då tagits i anspråk, och två tredjedelar
är fortfarande outnyttjade. Det är alltså
inte praktisk politik att säga att vi skall
avstå från dessa resurser.

Vi lägger i dag märke till att ett tjugutal
man åker runt i Norrbotten för att
värva arbetskraft för att tillgodose industriens
behov i södra och mellersta
Sverige, under det att blott en enda person
hos länsarbetsnämnden i Luleå har
till uppgift att förmå företagare och
andra att satsa på Norrbotten. Det är
alltför stor differens mellan åtgärder
och resurser i detta fall. Vi hälsar därför
med tillfredställelse, om lokalise -

ringsutredningens planer kan förverkligas.
Genom det nya anslag, som har
betecknats som beredskapsanslag, vill
regeringen satsa 40 miljoner kronor till
industribyggnader. Det har även varit
diskussion om de åtgärder arbetsmarknadsverket
har vidtagit under fjolåret
för att skapa varaktig sysselsättning ute
i bygderna. Det måste vara av stort
värde om man kan utöka anslaget till
industribyggnader. Det kan inte vara
lyckligt, om man ser på lång sikt, att
utvecklingen i mellersta och södra Sverige
skall gå en blomstrande framtid
till mötes, om man samtidigt märker att
norra och västra Sverige kommer efter i
den industriella utvecklingen. Visst kan
man säga att vi ändå skall hjälpa de
människor som bygger och bor i dessa
områden, men vi har så att säga inte
godtagit den principen när det gäller
socialvård i vanliga fall. Vi hjälper bara
dem som inte kan göra en insats, såsom
gamla människor och andra som på olika
sätt är handikappade. Vi måste tilllämpa
samma principer när det gäller
bygder och kommuner, och vi kan inte
lita till att de i fortsättningen skall leva
på socialvård. Det är ju ändå på det
sättet att arbete och goda utkomstmöjligheter
är grunden för välståndet för
individen, och det är likadant när det
gäller samhället. Det är den produktiva
insatsen som vi skall ha som grund för
fortsatt välstånd. Det är därför angeläget
att de som bygger och bor i norra
Sverige skall kunna göra denna produktiva
insats och därmed också i hela landet
bidraga till hela vårt folkhushålls
fromma.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag tror att herr Dahlberg
något missförstod mitt uttalande
i författningsfrågan. Vad jag sade var
att det förefaller mig vara mycket svårt,
om inte omöjligt, att skapa en författning
som i alla lägen ger garantier för
vad man kallar en stark regering, som

Torsdagen den 23 januari 1964

Nr 4

har en god majoritet bakom sig i riksdagen.
Herr Dahlberg tog England och
dess majoritetsval som exempel. Jag
förmodar dock att det även i England
med dess valsystem kan uppstå en situation
då regeringen inte har en stark
majoritet i parlamentet. Ur min synpunkt
— och, som jag ser det, ur demokratisk
synpunkt — måste det vara
osmakligt att försöka få fram en författning,
i vilken det finns inbyggd en
fördel för det största partiet, det parti
som för tillfället sitter i regeringsställning.
Min uppfattning är, som jag sade
i mitt första anförande, att det måste
vara ur demokratisk synpunkt värdefullt
att vid valen alla röster har lika
värde. I vårt land med dess lugna och
stabila förhållanden tror jag inte att
man skall överdriva risken och farhågorna
för att det skulle uppstå småpartier.
Det har ju i alla fall visat sig
vara mycket svårt att starta nya partier
i detta land. Man skall inte hindra
författningsreformen med talet om
småpartierna, som förs fram vid olika
tillfällen.

Herr DAHLBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det gäller i författningsfrågan
framför allt att inte anlägga taktiska
synpunkter och då utgå ifrån det
parlamentariska läget man har för dagen.
Författningen skall ju gälla åtskilliga
decennier framåt. Man får inte ta
hänsyn till vilket parti som för tillfället
råkar vara det största. Det kan ju
bli förändringar så att något annat parti
blir störst —- framför allt om de
borgerliga går tillsammans — och då
skulle det partiet få samma fördel. Man
måste komma ihåg detta när man skall
ta ställning till frågan om vilket system
som skall tillämpas. Jag tror att detta
också varit vägledande för författningsutredningen.
Genom val dels i ortskretsar,
dels i regionkretsar har man velat
ge en fördel till det största partiet, därom
ger författningsutredningen klart
besked.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara säga till
herr Dahlberg, att med ett rättvist valsystem,
ett valsystem som ger lika värde
åt rösterna, kan man inte säga att
det ligger taktik vare sig vid det ena
tillfället eller det andra.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Jag förutsätter att herrar
Sveningsson och Dahlberg kan lösa
författningsfrågan antingen enligt majoritetsvalsprincipen
eller på något annat
sätt och att vi alltså inte behöver
använda den här remissdebatten så
mycket till detta.

En remissdebatt i den svenska riksdagen
brukar nästan alltid spänna över
ett ganska brett område av det politiska
fältet, och det må därför kanske tilllåtas
mig att något vidröra frågor som
tyvärr inte i någon högre grad beröres
av den statsverksproposition som föreligger
och som skall remitteras. Det är
flera före mig som varit inne på en del
av vad jag kommer att säga, men jag
tycker att det är så viktiga ting att jag
inte har velat låta detta tillfälle gå förbi.

Den befolkningsomflyttning som med
vad jag skulle vilja kalla lavinartad
hastighet sker inom det svenska samhället
skapar som vi alla vet problem av
skilda slag. För vissa landsdelar innebär
detta att befolkningavtappningen redan
nu åstadkommit ett mycket allvarligt
läge för många kommuner och naturligtvis
för många enskilda människor.
Detta gäller kanske framför allt
Norrland. På inte alltför lång sikt måste
läget bli ohållbart för ännu fler bygder
i våra nordligaste landsdelar, såvida
inte någonting radikalt göres för att
råda bot på missförhållandena.

Norrland är en rik landsdel. Naturtillgångarna
— skogen, malmen och
vattenkraften — är för det samlade
Sverige absolut oundgängliga förutsättningar
för den ekonomiska standard

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen m. m.
vårt land har uppnått. Dessa tillgångar
borde också vara ett fullt tillräckligt
underlag för ett väl utvecklat näringsliv
inom landsdelen. Säkert är att Norrlands
arbetskraftsbehov kunde öka avsevärt,
ifall en fullständig förädling av
de olika produkterna skedde inom
Norrlands egna gränser. Så är som bekant
inte fallet. Detta med råvarutillgången
tycker jag att man bör ha som
bakgrund när man i dessa dagar från
visst håll gör olika invändningar mot
åtgärder för en ökad industrialisering
i Norrland.

Företagarnas intresse för lokalisering
av industrier till Norrland bär inte varit
av samma intensitet som i landets södra
och mellersta delar. Detta är ett faktum
som även de övriga nordiska länderna
erfarit. Men både i Finland och Norge
har man sedan rätt lång tid tillbaka
målmedvetet sökt att från statsmakternas
sida stimulera utvecklingen in på
en positiv väg. Naturligtvis är industriens
utbyggnad i de s. k. »avfolkningsområdena»
— ett ord som är mycket
otäckt men som har präglats — en
kärnfråga för lösandet av hela det stora
problemkomplexet, och naturligtvis är
det också den svenska statsmaktens underlåtenhet
just i fråga om en aktiv lokaliseringspolitik
som är mest beklaglig
i hela detta sammanhang.

I och med framläggandet av den Näslundska
lokaliseringsutredningen för
några månader sedan har vi nu för första
gången fått ett samlat förslag till
konkreta åtgärder på detta mycket viktiga
område, ett förslag som så att säga
kommer direkt till regeringen. Jag vill
betyga att man i Norrland är mycket
spänd på vilken ställning inrikesministern
kommer att ta till detta betänkande,
och jag vill uttala den fasta förhoppningen
att innevarande riksdag
måtte få motta ett förslag i frågan —
och ett positivt förslag.

Vissa remissutlåtanden över betänkandet
som publicerats är ganska negativa.
Industriförbundet och Arbetsgivareföreningen
synes knappast vilja se

några framkomstvägar enligt utredningens
riktlinjer. Nu vet jag inte om
man från detta håll har lyckats se denna
fråga riktigt objektivt. Det kanske inte
jag kan heller, men jag ställer frågan.
Den sysselsättningspolitik som bedrivits
i detta land under de senaste åren och
som inneburit att man ensidigt gått in
för att flytta arbetskraften har naturligtvis
varit mycket bekväm för vissa
delar av näringslivet. Man har kunnat
få färdigutbildad arbetskraft från Norrland
och samtidigt fått en statlig subvention
för detta i form av flyttningsbidrag
och starthjälp för de på detta
sätt nyanställda. Det kan tänkas att utsikten
till en statligt bedriven arbetsmarknadspolitik
och sysselsättningspolitik,
där man jämväl kan tänka sig en
förflyttning av arbetstillfällena, från
dessa synpunkter inte tett sig särskilt
lockande för arbetsgivarsidans topporgan.
Jag vill alltså hoppas att de
nämnda rösterna inte måtte ljuda alltför
starkt i inrikesministerns öron, när han
sätter sig ned för att skriva sin proposition.

Jag skall helt förbigå arbetsmarknadsstyrelsens
chef, generaldirektör
Bertil Olsson, i denna min kritik. Men,
herr talman, det behövs naturligtvis
mycket mera än ett aktivt stöd till industrilokalisering
för att få en positiv
utveckling i hela det norrländska näringslivet.
En enda men mycket betydelsefull
sak vill jag nämna, och det
är frågan om en mer rättvisande kostnadsfördelning
mellan staten och kommunerna.
Många norrlandskommuner
får i dag bära en onormalt hög kostnad
för upprätthållandet av den service
medborgarna har rätt att kräva. Det är
otillständigt att skol- och socialvårdskostnader
inte för närvarande bäres solidariskt
av hela vårt folk. Så länge
detta inte sker har vi sannerligen inte
stor rätt att tala om vår höga standard,
åtminstone inte med så stora bokstäver.
Den kommunala skatteutjämningen är
måhända på väg att lösas. Detta är en
annan sida av problemet, och jag hop -

Torsdagen den 23 januari 1964

Nr 4

pas att detta kommer att ske på ett tillfredsställande
sätt.

En sektor inom det norrländska näringslivet
liar det synnerligen svårt i
dag. Jag tänker i det fallet på jordbruket.
När jag ett av mina första år här i
kammaren motionerade om en skyndsam
utredning av det norrländska småbrukets
framtid mot bakgrunden av allmänt
näringspolitiska, befolkningspolitiska,
beredskapsmässiga och jordbrukspolitiska
synpunkter, så hade jag en
känsla av att de strikt jordbrukspolitiska
utvecklingslinjerna gick i en riktning,
där framför allt brukningsenheter
och bygder i Norrland skulle komma i
kläm. Utvecklingen har sedan dess nogsamt
visat att farhågorna icke var
ogrundade. En nyligen publicerad detaljutredning
från 1960 års jordbruks utredning

visar skrämmande framtidsperspektiv
för Norrlands vidkommande.
Den utredningen pekar väl närmast på
att ett norrländskt jordbruk endast har
förutsättningar på några få begränsade
områden inom denna stora landsdel.

Nu är det min bestämda övertygelse
att man inte minst ur försvarspolitisk
svnpunkt måste ha en egen norrländsk
försörjningsbas av livsmedel. Är det då
verkligen försvarligt att låta de hårda
ekonomiska lagarna allena styra utvecklingen?
Vore det inte skäl att se de
jordbrukspolitiska problemen inom
denna landsdel i sammanhang med den
övriga utveckling som vi vill främja
och den samhällsstruktur som vi vill
skapa?

Det är min personliga tro att det norrländska
småbruket i någon form också
måste tillhöra bilden av det framtida
Norrland. Jag vet att denna tanke
skrämmer många, men jag vågar uttala
den. Det vore som jag ser det djupt
olyckligt, ifall vi i dag tillät en utarmning
av landets äldsta näring, som en
bit in på 1970-talet betydde att vi fick
ge statsbidrag för en kolonisering av
vårt lands geografiskt sett största landsdel.
En större vilja att i dag se Norrlands
jord- och skogsbruksproblem i

Statsverkspropositionen m. in.
ett större sammanhang skulle måhända
kunna betyda att hela det svenska samhället
besparades kostnader för att en
dag bygga upp något som nu finns men
som riskerar att gå förlorat.

Jag vet att vad jag nu sagt kan möta
många invändningar och att det för
många kan framstå som ett utslag av
någon sorts romantik, som helst inte bör
få finnas i ett modernt samhälle, men
jag tror ändå att det måste sägas. Jag
skulle vilja tillägga att en levande norrländsk
bygd knappast kan existera, åtminstone
enligt mina bedömningar, om
inte jordbruket som näring också är
med i bilden.

Låt mig, herr talman, sammanfatta
vad jag helt kort berört i tre förhoppningar: 1)

att inrikesministern snarast möjligt
framlägger det minimiprogram för
en aktiv lokaliseringspolitik som redovisats
i den Näslundska utredningen.

2) att frågan om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun samt en effektiv
kommun alskatteutj ämning snarast
möjligt blir löst på ett tillfredsställande
sätt.

3) att de norrländska småbruksproblemen
och för övrigt hela den norrländska
jordbruksfrågan blir föremål
för snara överväganden i det stora
sammanhang som hela samhället och
dess funktionsmöjligheter utgör.

Allt detta är nödvändigt, om man vill
tänka sig en framtid för människor och
bygd i vårt lands nordligaste delar.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Låt mig i anknytning
till vad herr Gustafsson nyss anfört beträffande
lokaliseringspolitiken säga
några ord om denna mycket viktiga
fråga.

Företagens lokalisering var ju under
förra året en av våra största inrikespolitiska
frågor, och den ägnades mycket
stort intresse i den politiska debatten,
även i denna kammare. Intresset
torde för övrigt inte svalna under in -

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen in. m.
nevarande år, vilket redan flera inlägg
i dagens remissdebatt vittnat om.

Betänkandet Aktiv lokaliseringspolitik,
som i höstas framlades av kommittén
för näringslivets lokalisering, har
rönt ett mycket blandat mottagande och
en hel del kritik.

Omdömena om kommitténs resultat
är emellertid inte entydiga. De präglas
i stor utsträckning av intressena hos
dem som avgivit dessa omdömen. Jag
har i egenskap av ledamot av lokaliseringskommittén
under den gångna
hösten deltagit i flera debatter i lokaliseringspolitiska
frågor. Om man redogör
för betänkandets innehåll inför ett
forum i en mellansvensk eller sydsvensk
industristad, möts man i diskussionen
ofta av oförståelse för behovet
av en aktiv lokaliseringspolitik
och statliga stödåtgärder. Äger diskussionen
däremot rum i den norrländska
landsorten, går kritiken ibland i den
andra riktningen. Då är de föreslagna
lokaliseringspolitiska medlen alltför
blygsamma och obetydliga, menar man.
Det är alldeles klart att näringslivet och
industrien har andra synpunkter och
andra propåer när det gäller dessa frågor
än man har från kommunalt håll
i de områden som behöver lokaliseringspolitiskt
stöd.

Jag tycker att detta tyder på att kommittén
funnit en medelväg som tar berättigade
hänsyn till olika intressen. I
en så komplicerad fråga som denna —
där såväl ekonomiska och sociala som
inte minst psykologiska aspekter spelar
in — måste en utredning försöka
komma fram till ett resultat som ger
en avvägning mellan de olika intressena.
Jag tror att kommittén har lyckats
med detta och att resultatet är väl
balanserat.

Jag anser att det finns mycket bärande
motiv för de lokaliseringsåtgärder
som föreslagits i betänkandet. Det
är angeläget att det allmänna genom ett
lokaliseringspolitiskt stöd hjälper människor
i regioner med stor och bestående
arbetslöshet till en meningsfylld

tillvaro genom att medverka till att skapa
arbetstillfällen för dem. I de utvecklingsområden
som kommittén föreslår
är den registrerade arbetslösheten mer
än dubbelt så stor som i genomsnitt för
landet. Dessutom har beredskapsarbetena
en omfattning som vida överstiger
riksgenomsnittet.

Jag läste i gårdagens tidningar att
arbetsmarknadsstyrelsen under innevarande
vinter satsar omkring 150 miljoner
kronor bara på beredskapsarbeten
i Norrbotten. Därtill kommer betydande
belopp för flyttning och omskolning
av arbetskraft och dessutom bidrag ur
arbetslöshetskassor. Ställer man kostnaderna
för de åtgärder, som kommittén
föreslår, i relation till det sammanlagda
belopp, som dessa arbetsmarknadsåtgärder
betingar, blir kommitténs
förslag om ekonomiskt stöd rätt blygsamma.
Kommitténs förslag skall ju för
övrigt bidra till att väsentligt nedbringa
dessa kostnader.

Nu säger kritiken av kommittébetänkandet,
att arbetslösheten inte skall
och inte kan avhjälpas genom ^lokalisering
av företag till ifrågavarande
områden, utan man skall intensifiera
de rörlighetsfrämjande metoderna. Man
skall i ännu större utsträckning än hittills
flytta människorna till arbetstillfällena.
Kommittén har ju aldrig i sitt
betänkande bestritt att det även framdeles
är nödvändigt att satsa på de rörlighetsfrämjande
åtgärderna. Det finns
väl ingen inom kommittén som trott eller
tror att de föreslagna lokaliseringspolitiska
åtgärderna kan lösa alla problem.

Personligen anser jag att så länge det
på vår arbetsmarknad råder ett starkt
spänningsförhållande mellan å ena sidan
en betydande brist på arbetskraft
inom vissa geografiska områden och
vissa branscher och å andra sidan ett
överskott inom andra områden och
branscher, är det såväl för vårt gemensamma
produktionsresultat som för den
enskilda människan nödvändigt att staten
bidrar till att underlätta omflytt -

Torsdagen den 23 januari 1904

Nr 1

ning och omskolning av arbetskraften
och medverkar till dess anpassning till
en ny miljö.

Faktum är emellertid att trots arbetsmarknadsstyrelsens
rörliglietsfrämjande
verksamhet, trots att man satsat betydande
resurser på att flytta arbetslösa
till arbetstillfällena, finns det ändå och
kommer för överskådlig framtid att finnas
regioner med stora sysselsättningssvårigheter.
Det är fullt motiverat att
här försöka den andra vägen: att flytta
arbetstillfällena till arbetskraften.
Båda metoderna är ett led i samma strävanden:
att ge medborgarna, var de än
är bosatta i vårt land, större möjligheter
att välja arbete både vad det gäller
yrke och bostadsort.

Ett annat godtagbart motiv för en aktiv
lokaliseringspolitik är att samhället
bör medverka till att de människor,
som måste finnas kvar i våra glesbygder
för att handha omvårdnaden av
våra naturtillgångar, t. ex. skogen, bör
så långt det är möjligt ges samma tillgång
till en god kommunal och enskild
service som andra medborgare. Därmed
har ju inte sagts att man tror på en företagslokalisering
till rena glesbygden.
Man bör i fråga om industrilokaliseringen
— och det säger kommittén också
— satsa på tätorter som kan bedömas
ha utsikter att fortleva och utvecklas.
Lokaliseringspolitiken bör så
långt det är möjligt medverka till att
glesbygdsbefolkningen får tillgång till
livskraftiga tätorter på rimligt avstånd
från bostadsorten.

Herr talman! Jag anser att de förslag,
som framlägges i betänkandet »Aktiv
lokaliseringspolitik», är väl ägnade
att bilda underlag för den förordade
försöksverksamheten under en femårsperiod.
Det är naturligt att man från
näringslivets sida kan hysa betänkligheter
mot statligt ekonomiskt stöd åt
företag. Subventioner kan medföra
ogynnsamma konkurrensförhållanden
— ett ingrepp i en naturlig företagsekonomiskt
riktig utveckling inom näringslivet
kan medföra att våra produk -

Statsverkspropositionen m. in.
tionsresurser inte utnyttjas till fullo
o. s. v.

•lag tror att de farhågor som kommit
till uttryck i debatten om betänkandet
är överdrivna. Enligt kommitténs mening
skall stödåtgärderna vara geografiskt
avgränsade till områden, som är
i särskilt starkt behov av ett rikare och
mera differentierat näringsliv, och genom
en sådan avgränsning blir konkurrensolägenheterna
av ringa omfattning.
Dessutom har den åtgärd, som från näringslivshåll
mest kritiseras, nämligen
statliga subventioner för uppförande av
industribyggnader i utvecklingsområden,
redan under minst ett år praktiserats
i norrlandsorter med sysselsättningssvårigheter
utan att tidigare möta
invändningar. Arbetsmarknadsstyrelsen
har ju beviljat bidrag på upp till 50
procent av byggnadskostnaden för uppförande
av verkstadsbyggnader som beredskapsarbete,
och det är betydande
belopp som togs i anspråk under 1963
för detta ändamål.

Kommittén för näringslivets lokalisering
har accepterat denna typ av
stöd. Generellt skall stöden utgå med
33 1/3 procent och i särskilda fall med
50 procent av byggnadsvärdet enligt
vad kommittén föreslagit. Kommittén
vill emellertid knyta dessa investeringsbidrag
till utvecklingsområdena, således
områden med hög varaktig arbetslöshet
eller med mycket låg industrialiseringsgrad
och låg medelinkomst.

Ur näringslivets synpunkt är det mycket
tillfredsställande, att kommittén enhälligt
avvisar all lagstiftning i lokaliseringspolitiskt
syfte. Någon tvångslagstiftning
med tillståndskrav eller andra
regleringar för etablering av företag —
som t. ex. förekommer i Storbritannien
—■ skall icke förekomma. De statliga åtgärderna
skall inrikta sig på planering,
rådgivning och ekonomiskt stöd åt företagen.

En annan viktig princip, som kommittén
föreslår, är att företagslokaliseringen
skall ske på lönsamhetens grund.
Det statliga stödet skall således inte ha

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 19(54

Statsverkspropositionen m. m.
karaktären av fortlöpande subventioner
utan utgöra en hjälp till självhjälp under
startskedet. Företagets möjligheter
att fortleva och utvecklas skall bedömas
efter företagsekonomiska grunder. Kommittén
anser att lokaliseringspolitiken
skall bedrivas i nära samarbete med näringslivet
och föreslår fördenskull bl. a.
att till det centrala lokaliseringsorganet
skall knytas ett råd med representanter
för näringslivet, och likaså skall på det
regionala planet till länsstyrelsernas
sektioner för lokaliseringsfrågor även
knytas ett råd med representanter för
företagen och de anställda.

Jag vill, herr talman, uttrycka den
förhoppningen att vi till årets riksdag
får motse en proposition i denna fråga,
en proposition som bygger på de synpunkter
och de förslag som lagts fram i
betänkandet Aktiv lokaliseringspolitik.

Ett område, som tidigare berörts i
denna debatt och som är av stor betydelse
för vårt lands ekonomiska framåtskridande,
är yrkesutbildningen. Den
tekniska utvecklingen ställer allt större
krav på yrkesutövarna. Inom alltfler
områden övertar när det gäller såväl
manuellt arbete som tankearbete maskinen
det rena rutinarbetet, och människan
får i regel mera komplicerade
arbetsuppgifter som kräver ökade kunskaper
och ökat ansvar. Denna utveckling,
som går mycket snabbt, ställer
ökade anspråk på yrkesutbildningens
aktualitet. Den ställer även stora anspråk
på våra utbildningsresurser rent
kvantitativt sett.

Inom betydande områden av svenskt
samhällsliv råder för närvarande stor
brist på yrkesutbildad arbetskraft. Det
gäller såväl näringslivet som den allmänna
sektorn. Frågan om tillräcklig
utbildningskapacitet för dessa bristområden
utgör ett allvarligt inslag i kösamhällesproblematiken.
Låt mig bara
peka på byggnadsbranscherna, där bristen
på ymkesskiekliga arbetare inom flera
yrken är en av bromsarna på vår
bostadsproduktion. Även andra bran -

scher hämmas i sin utveckling av brist
på yrkeskunniga arbetare.

Trots en relativt snabb utbyggnad av
yrkesskolornas resurser har köerna av
inträdessökande elever vid våra yrkesskolor
tilltagit under de senaste åren. I
en sådan situation är det naturligtvis ytterst
angeläget att tillvarata alla de resurser
till yrkesutbildning som finns.
Detta gäller även den utbildningskapacitet
som näringslivet kan ställa till förfogande.
Näringslivets insatser inom
yrkesutbildningen är emellertid inte enbart
av betydelse eller av intresse i en
bristsituation som den nu berörda. Den
planmässiga systematiserade utbildningen
inom företag, antingen den sker inom
företagsskolor, inbyggda verkstadsskolor
eller som utbildning av enstaka
lärlingar inom hantverksyrken, erbjuder
många positiva sidor. Den är alltid
aktuell, såväl till innehåll som till
kvantitet. Eleverna får samtidigt med
en planbunden utbildning även värdefulla
erfarenheter från det dagliga livet
i ett företag. Därigenom blir utbildningen
levande och väl anpassad till
aktuell yrkesteknik och tidsenliga arbetsmetoder.
Företagsutbildningen anpassar
sig även efter behovet av arbetskraft.
Det är just yrken och företag,
vilka har användning för flera skickliga
yrkesmän, som intresserar sig för
dessa utbildningsformer och tar in elever
i företagen.

Jag vill, liksom jag tidigare bär gjort
i denna kammare, dessutom framhålla,
att såväl de inbyggda verkstadsskolorna
som lärlingsutbildningen inom hantverksyrkena
är värdefulla utbildningsformer
för speciellt många till företagsnumerären
små branscher, som inte kan
samla elevunderlag till vare sig kommunal
yrkesskola eller central verkstadsskola.
Dessutom utgör utbildningen
inom näringslivet utbildningsvägar som
är synnerligen ekonomiskt fördelaktiga
för det allmänna.

Jag är övertygad om att de nu nämnda
formerna av yrkesutbildning är vär -

Nr 1

Torsdagen den 23 januari 1964

defulla inslag i vårt utbildningsväsende,
och jag tror att företagens insatser på
detta område kommer att få allt större
betydelse.

Statsrådet Edenman ger även uttryck
för eu positiv uppfattning om näringslivets
insatser i sina direktiv till yrkesutbildningsberedningen,
när han där
förutsätter, »att det sannolikt blir nödvändigt
att i större utsträckning än hittills
ta näringslivets resurser i anspråk
för yrkesutbildningen. Det är därför
viktigt att företagsskolorna och de inbyggda
skolorna inte bara blir betraktade
som komplement till samhällets yrkesskolor
utan som med dessa samordnade
och likvärdiga utbildningsvägar.
Det bör följaktligen prövas, vilka åtgärder
som ytterligare erfordras för att stimulera
tillkomsten av dylika skolor»,
framhåller statsrådet.

Den uppskattning av näringslivets insatser
för yrkesutbildningen, som kommer
till uttryck i statsrådet Edenmans
uttalande, är enligt min mening mycket
glädjande. Statsrådet glömmer dock helt
bort den utbildningsform som lärlingsutbildningen
inom hantverket utgör, vilket
är beklagligt. Jag antar emellertid,
att yrkesutbildningsberedningen bör
ägna även denna form lika stort intresse.
Den utgör, som jag tidigare påpekat,
en värdefull utbildningsform för
många yrken inom hantverket. Den är
redan i dag även kvantitativt av stor
betydelse. Det torde vara uppskattningsvis
5 000—5 500 elever, som utbildas inom
hantverksföretag med statsbidrag.
Som jämförelse kan nämnas, att antalet
elever vid de centrala verkstadsskolorna
under höstterminen 1961 var totalt ca
G 200, vilket innebär att i samtliga våra
centrala yrkesskolor utbildades endast
ca 1 000 fler elever än hos hantverkarna.
Det ger en god uppfattning om lärlingsutbildningens
kvantitativa betydelse.
Det finns därför all anledning att
räkna med denna utbildningsform när
det gäller näringslivets insatser på detta
område.

Med tanke på det av mig refererade

Statsverkspropositionen m. m.
positiva uttalandet om yrkesutbildningen
inom näringslivet från departementschefens
sida hade man kunnat vänta
sig, att det statliga stödet till utbildningen
inom företagen hade fått en generösare
behandling i årets statsverksproposition.
I varje fall borde de relativt
blygsamma statsbidrag som nu utgår
ha fått en höjning som inneburit
en kompensation för kostnadsutvecklingen
under tiden sedan de senast fastställdes.

Det nuvarande bidraget till företagsskolor
och inbyggda verkstadsskolor
fastställdes av riksdagen år 1958. överstyrelsen
för yrkesutbildning beräknar
att kostnaderna sedan dess stigit med
ca 25 procent och föreslår därför en
motsvarande höjning av bidragen till
företagsskolorna, de inbyggda verkstadsskolorna
och lärlingsutbildningen. Detta
förslag har statsrådet likväl inte kunnat
biträda i statsverkspropositionen.

Det är dessutom enligt min mening
befogat, att staten medverkar till att
samtliga företag, som vill åtaga sig ett
utbildningsuppdrag genom att anta lärlingar
enligt de av yrkesöverstyrelsen
uppställda villkoren, även får statsbidrag
härför. För närvarande är antalet
bidragsrum till företagare, som vill anta
lärlingar, begränsat till 1 900, vilket inte
räcker till under innevarande budgetår.
Den 21 januari —- d. v. s. bara för ett
par dagar sedan — var antalet under
budgetåret bifallna ansökningar 1 137,
och antalet inkomna men ej behandlade
ansökningar uppgick till 977. Det ger
tillsammans 2 114 ansökningar, och då
är att märka att det fortfarande återstår
fem månader av budgetåret.

Dessa bidrag tas i stor utsträckning
i anspråk även av byggnadsyrkena, och
vi vet att det finns en betydande brist
på byggnadsarbetare. Jag tycker därför
att det finns all anledning att stimulera
de företag, som vill ta ungdomar till utbildning
inom dessa branscher, genom
att ge alla som söker möjlighet att få
statsbidrag, och genom att se till att bidragens
storlek följer med kostnadsut -

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen m. m.

vecklingen, så att inte deras reella värde
urholkas genom penningvärdeförsämringen.

Herr talman! Jag vore mycket tacksam
om dessa synpunkter beaktades vid
behandlingen av de motioner, som senare
kommer att framläggas i dessa frågor.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Flera talare var i går
inne på frågan om penningvärdet, och
det har också berörts i dag. Jag skall
tillåta mig att spinna något på samma
tråd. När jag gör det är det ut ifrån
den övertygelsen, att ingenting är viktigare
än att medborgarna i samhället
har förtroende för penningen och för
att statsmakterna har en vilja att slå
vakt om ett stabilt penningvärde.

Trots en av oss alla accepterad inriktning
av den ekonomiska politikens
olika krafter mot ett huvudmål, i vilket
— utom full sysselsättning — ingått
bibehållandet av ett stabilt penningvärde,
har vi dessvärre i åratal lidit
under en permanent fortgående penningvärdeförsämring.
På tjugo år har
den svenska kronan förlorat hälften av
sitt värde. Enbart i fjol utgjorde penndngförsämringen,
mätt efter konsumentindex,
cirka 3 1/2 procent. Motsättningen
mellan det stabila penningvärdet,
som varit det ursprungliga målet
för politiken, och det fallande penningvärde,
som blivit det faktiska resultatet,
har blivit alltmera uppenbar.
Priserna stiger, det mesta blir dyrare.

Likafullt talas det i finansplanen om
att vi haft samhällsekonomisk balans.
Hur man kan göra det har för mig intill
de sista dagarna varit något av en
gåta. Jag har till sist trott mig finna
gåtans lösning däri, att här skett en
terminologisk förskjutning. Finansministern
talar nämligen inte längre om
stabilt penningvärde utan i stället om
samhällsekonomisk balans, vilket kan
vara något helt annat. Är innebörden av

detta senare begrepp måhända numera
endast, att jämvikt föreligger mellan
tillgång och efterfrågan i nationalbudgetens
försörjningsbalans och att priserna
inte stiger mer än lönerna? Att
prisnivån stiger, behöver under sådana
förutsättningar inte utesluta att samhällsekonomisk
balans föreligger. Det
vill förefalla som om en årlig penningförsämring
på 3 å 4 procent numera
på regeringshåll anses kunna tolereras.
Spararna, som är de som förlorar på
prisnivåns stegring, torde säkerligen ha
en annan mening.

Jag vill hoppas att den terminologiska
förskjutningen inte innebär att den
målsättning för den ekonomiska politiken,
som utgjorts av det stabila penningvärdet,
inriktats på ett mindre ambitiöst
mål. Ansträngningarna att bibehålla
ett stabilt penningvärde borde i
stället skärpas och effektiviseras.

Man kan ha olika meningar rörande
orsaken till att den permanenta inflationsutvecklingen
i vårt land blivit sa
stor som den blivit. Stabiliseringsutredningen
pekade i sitt år 1962 avgivna betänkande
på att den fortgående offentliga
utgiftsexpansionen såsom sådan
haft en starkt efterfrågestimulerande
verkan. Den andra stora inflationsfaktorn
har legat däri, att den fortgående
stegringen i lönekostnaderna överstigit
den samtidiga produktivitetsstegringen.
Även om efter hand jämvikten återställts,
har det kvarstående resultatet
städse blivit en höjning av prisnivån
och eu ytterligare försämring av penningvärdet.

Efter denna återblick skall jag övergå
till årets finansplan, som också den
kännetecknas av en statlig utgiftsexpansion,
till och med en betydande sådan.
Denna utgiftsexpansion står såvitt
jag kan finna dåligt i överensstämmelse
med den hittills förda konjunkturpolitiken.
Skulle denna ha följts, borde
i nuvarande konjunkturläge de statliga
utgifterna i stället ha hållits starkt
tillbaka. Med bortseende ifrån konjunkturpolitiken
har finansministern i stäl -

Torsdagen den 23 januari 1904

Nr 4

let släppt Barabbas lös pa utgiftsområdet.
I förhållande till löpande budgetär
förutsattes en utgiftsökning på ej
mindre än 2 miljarder kronor, d. v. s.
10 procent, och en utgångspunkt är
därvid, att de statliga investeringarna
alltjämt ligger på en hög nivå.

Mot bakgrunden av denna omfattande
statliga utgiftsexpansion, som äger rum
samtidigt som en motsvarande expansion
sker inom den kommunala sektorn,
finns det anledning att sätta ett stort
frågetecken till finansministerns bedömning
av den kommande utvecklingen.
Finansministerns tes är här den, att
någon förskjutning i riktning mot ett
generellt inflationstryck ej skulle vara
att befara. Han räknar med att en produktionsökning
år 1964 med drygt 4 1/2
procent skall kunna åstadkommas utan
överhettningssymtom och med bibehållen
samhällsekonomisk balans.

Jag skall här inte på något sätt överdriva.
Jag tror inte att läget i och för
sig är alarmerande, men jag är i motsats
till finansministern något orolig för att
den s. k. ambitiösa reformpolitik, för
vilken budgeten anges vara ett uttryck,
med de statliga och kommunala investeringarna
alltjämt liggande på en hög
nivå och ett rekordartat bostadsbyggande,
till äventyrs kan komma att skapa
ett nytt inflationstryck. Förstärkes detta
av eventuella lönestegringar som går
längre än vad produktivitetsstegringen
medger kan återverkningar på konsumentsidan,
på importen och valutaställningen
inte undvikas. En annan sida
blir en ytterligare försämring av vår exportindustris
konkurrenskraft gentemot
utlandet. Vi vet att företagens vinstmarginaler
är pressade och att konkurrenskraften
redan förut är ansträngd. Det
vill synas som om man i vissa konkurrentländer,
bl. a. Västtyskland, räknar
med en någorlunda stabiliserad löneutveckling.
En kostnadsutveckling i Tyskland
som är svagare än hos oss kan medföra
svårigheter. Det är också att befara
att åtskilliga svenska företag inte klarar
nya kostnadsstegringar. I bilden

Statsverkspropositionen ni. m.

måste ytterligare komma de förstärkta
hinder som EEG-ländernas nya yttre
tullmurar på vissa håll utgör. Handelsministern
talade i går om att även koloch
stålunionen höjer sitt tullskydd.
Och vår egen avveckling av tullarna enligt
EFTA-avtalet innebär också att vissa
industrier som hittills haft ett visst
tullskydd, visserligen ett lågt sådant,
får detta i förhållande till övriga EFTAstater
reducerat. Den förestående Kennedy-rundan
kan ytterligare komma att
minska industriens gränsskydd och
skärpa konkurrensklimatet för vissa företag.

Att frågan om vårt lands associering
med sexstatsmarknaden icke kunnat föras
närmare sin lösning är att beklaga.
Regeringens aktivitet i kol- och stålunionen
må noteras med erkännande.

Vårt lands ekonomi befinner sig, såvitt
jag förstår, i ett känsligt läge, så
mycket mer som till följd av den senaste
tidens höjda råvarupriser även eu försämring
av våra terms of trade ligger i
farans riktning. Vi har kommit till en
kritisk punkt. Slutsatsen borde därför
vara att vårt lands ekonomi i dagens läge
inte tillåter några övertramp, varken
i det ena eller andra hänseendet. Som
konservativ man dristar jag att föra in
i debatten det gamla ordet sparsamhet,
även om jag vet att ordet inte är populärt
i dag.

Finansministerns tal om den målmedvetna
viljeinriktning, som bör prägla
samhällets politik, låter vackert, men
är i själva verket inte detta tal en för
skönande omskrivning för att finansministern
själv blivit ett offer för de högt
spända förväntningarnas virus? Finansministerns
av naturen goda kroppskonstitution
har lyckligtvis hindrat att denna
virus alldeles har tagit överhand
och vi kunde nyss konstatera att lian
såg pigg och nyter ut när han var här
i kammaren. Men, herr talman, hur vore
det om denna målmedvetna viljeinriktning
satte sin prägel på den ekonomiska
politiken med sikte på penningvärdets
bevarande?

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen m. m.

1 fråga om finansministerns prognos
om en produktionsökning med 4,5 procent
må konstateras att den utgår ifrån
en iagerökning av 700 å 800 miljoner
kronor. Hur denna produktionsökning
och den därmed förknippade lagerökningen
skall kunna finansieras under
nuvarande restriktioner på kreditområdet
framgår emellertid inte av finansplanen.
Den förutsätter uppenbarligen
en ökad upplåning från näringslivets
sida. Hur denna skall kunna ske
uttalar sig finansministern icke närmare
om, men problemställningen som
sådan antyds i nationalbudgeten på sidan
100.

Det märkliga är emellertid, att medan
finansministern icke hyser farhågor för
ett fortsatt generellt övertryck i samhällsekonomien
vill det förefalla som
om riksbanksledningen har en direkt
motsatt syn på förhållandena. Herr Virgin
var något inne på detta i går.

Riksbankschefen menar av allt döma
att övertryckssymtomen i samhällsekonomien
alltjämt är påtagliga och
har förklarat att den restriktiva kreditpolitik
som inletts under år 1963 och
som lett till en betydande nedgång i
likviditeten i banksystemet skall fortsätta.
Hur produktionsökningen i så
fall skall kunna finansiellt möjliggöras
är en öppen fråga. Med nuvarande riktlinjer
för penningpolitiken och för affärsbankernas
utlåning kommer det erforderliga
kreditutrymmet helt enkelt
inte att stå till förfogande. Man får onekligen
det intrycket, att finansministern
och riksbankschefen i sin bedömning
inte står på samma linje. Vad som är
sant i kanslihuset är tydligen endast ett
dåligt skämt i riksbanken -— eller tvärtom.
Det kan därför komma att uppstå en
klyfta mellan de realekonomiska och de
finansiella faktorerna till skada för samhällsekonomiens
lugna utveckling.

Jag skulle därför vilja till finansministern
ställa frågan, hur han menar
att denna konfliktsituation skall kunna
lösas.

Såvitt jag kan förstå finns det två

linjer att välja mellan: antingen en omprövning
av utgiftsprogrammet eller en
modifiering av penningpolitiken av innebörd,
att sådana ökade likvida resurser
skapas i banksystemet att bankerna
blir i tillfälle att tillhandahålla
de krediter som erfordras. För bibehållande
av ett stabilt penningvärde erfordras
— som jag nyss framhållit —
att den statliga utgiftsexpansionen hålles
inom en något snävare ram. En sådan
handlingslinje skulle ha mina sympatier.
Den innebär att samhällsutgifterna
måste i erforderlig mån reduceras
— reduktionen behöver icke bli
så stor men kan nödvändiggöra vissa
besparingar på driftbudgeten och någon
minskning av de offentliga investeringarna
och eventuellt också av bostadsbyggandet.
Här är att uppmärksamma
att redan arbetsmarknadssituationen
på byggområdet utgör en flaskhals.
— Även kommunerna kanske bör
iaktta en viss återhållsamhet.

Vill man inte gå besparingsvägen
måste riksbanken överväga vissa lättnader
i penningpolitiken. Att sådana
lättnader kommer till stånd kan ytterligare
vara motiverat av den anledningen
att de nuvarande kreditrestriktionerna
framför allt går ut över näringslivets
investeringar, trots att något övertryckshot
från denna sida för närvarande
inte är för handen. Jag tror att
finansministern delar min mening att
dessa investeringar är de ur samhällsekonomisk
synpunkt mest angelägna,
eftersom det endast är genom en fortsatt
rationalisering av produktionsapparaten
som den önskvärda ökningen i
framstegstakten kan åstadkommas. Den
enda chansen att klara de ökade lönekostnaderna
blir för många företag rationalisering.
Hur skall denna kunna
genomföras om kreditvägen blir stängd?
Det räcker inte bara med att ge dylika
investeringar prioritet i fråga om byggnadstillstånd
eller att införa ett extra
investeringsavdrag -— i och för sig motiverat.
Självfinansieringsmöjliglieterna
är begränsade, ökade kreditmöjlig -

Torsdagen den 23 januari 19(54

Nr 4

heter måste därför också sliillas till förfogande.

I går förekom en liten debatt mellan
finansministern och herr Yngve Holmberg
om vissa anslagsäskandcn i bilaga
2 till statsverkspropositionen, där man
begär anslag för ökning av departementets
resurser för långsiktig planering.
Finansministern lugnade vissa farhågor
som herr Holmberg framförde.
Jag vill inte fördölja att även jag haft
vissa farhågor, fastän de legat på ett
annat plan. Om regeringens äskanden
i denna del innebär, att en bättre planering
för den statliga verksamhetens
del skall komma till stånd, kan ingen
invändning göras däremot. Det behövs
otvivelaktigt en bättre planering —
mycken planering — och viss samordning
av samhällets olika krafter. Det
enskilda näringslivet skulle endast ha
nytta av en förbättrad samhällsplanering
i vidsträckt mening. Inte minst vi
i Skåne som bär sysslat med öresundsbron
vet vilka svårigheter brister i samhällsplaneringen
kan vålla.

Men det finns anledning att framställa
frågan, om icke syftet med denna
upprustning på planeringsområdet
sträcker sig längre än vad här angavs.
Frågan ställes därför att det finns krafter
som arbetar för att i vårt land införa
det system för central dirigering
av näringslivet som i Frankrike går under
namnet »planifikation», planekonomi.
Ordet »planering» är omgärdat med
närmast vetenskaplig nimbus.

Jag har ingen anledning att tro att
finansministern själv skulle vara anhängare
av dylika åskådningar. Men en
övergång till det franska planifikationssystemet,
som för övrigt på senare år
uppmjukats i sitt hemland, skulle, satt
på sin spets, innebära att den nuvarande
marknadshushållningen, där det
ytterst är konsumenternas önskemål
som fäller utslaget, mer eller mindre
ersättes av ett annat system med statlig
dirigering av näringslivet. Näringslivet
kommer då att styras inte av
marknaden, som är den enda som ska 3

Första kammarens protokoll 196’t. Nr 4

Statsverkspropositionen m. in.
par garantier för dess effektivitet, utan
av ett statligt plankommissariat.

I anledning av den föreslagna utvidgningen
av den administrativa planeringsapparaten
i förening med de modeller,
som nyligen framkommit i lokaliseringsut
red ningens betänkande,
kan man gripas av vissa farhågor. Därför
vore jag tacksam om finansministern
kunde lugna mina farhågor på denna
punkt.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Man kan inte gärna
säga att remissdebatten 1964 har bjudit
på några större överraskningar. Den
har varit lik sina många föregångare
och har inte uppvisat några speciella
eller sensationella inslag, om man inte
dit vill räkna högerledarens förlöpning
i andra kammaren, där han talade om
»socialistisk maktfullkomlighet».

Men så är också linjerna i den politiska
diskussionen här hemma klart
uppdragna, och det är inte så särdeles
lätt att exempelvis under en remissdebatt
ändra på de uppfattningar som
människor har.

Jag förstår så innerligt väl de suckar
som många oppositionsmän — och
kvinnor också, för den delen — upphäver
på grund av att de varje remissdebatt
tvingas att ge sken av att vi har
ett land som styrs dåligt, fastän praktiskt
taget alla medborgare kan konstatera
att våra levnadsbetingelser har förbättrats
år från år. Några särskilt lysande
spåmän kan man sannerligen
inte påstå att de borgerliga politikerna
varit. Det är sällan, för att travestera
en känd ordlek, som så många spåmän
fått så litet rätt av sitt myckna prat.

När jag konstaterar att vi i dag har
det oändligt mycket bättre än för 20 år
sedan, eller till och med för 10 år sedan,
så innebär detta självfallet inte att
jag är nöjd med allt som det nu är. Vi
har lyckats bygga upp en hygglig fasad.
Men vi vet också att mycket återstår
att göra innan vi kan säga att allt är

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen m. m.
gott. På det .sociala planet finns det
fortfarande åtskilligt att göra innan vi
kan slå oss till ro.

Under de senaste årtiondena har vi
haft många heta ekonomiska debatter i
vårt land, och en av vinsterna med dem
har varit att man nu insett att det inte
är lika lätt att lösa problemen som
man trodde under den tid då en
borgerlig partiledare med vippan käckt
på svaj och med vardagsmänniskan som
talesätt kunde uppträda som politisk
och ekonomisk demagog. Man kan väl
säga att det upplysningsarbete, som har
förekommit under de ekonomiska debatterna,
har varit värdefullt. Vi vet
nu, att skall vi genomföra reformer, så
kostar detta pengar, och då måste också
medborgarna vara med om att betala
dem. Kommunisternas slagord en
gång:» Priserna ner, lönerna upp» har
inte samma möjlighet att vinna gehör
i dag som förr, lika litet som en nationalekonomisk
partiledares försök att
agera ekonomisk trollkarl genom att
tala om att man samtidigt kan besluta
om såväl ökade utgifter som minskade
inkomster. Sådant tror inte folk på
längre, lika litet som den moderna ungdomen
tror på jultomten.

Men även om den ekonomiska upplysningen
i stort stigit, så finns det
självfallet många människor som kverulerar
över de höga skatterna — vi
hörde exempelvis den utläggning som
herr Sveningsson höll här för en stund
sedan. Det är oftast människor med
god utbildning och goda inkomster men
med dåligt omdöme i samhällsfrågor
som för skattekverulanternas talan. En
god vän till mig fick vid nyårsskiftet
ett brev från en känd läkare vid ett
sjukhus i en stad inte långt från den
plats där jag själv är bosatt, vari läkaren
sade ifrån, att han inte längre kunde
ta emot de patienter som han haft
tidigare. Jag skall inte undanhålla kammarens
ledamöter innehållet i det brev
som han presenterade patienten. Han
skriver: »Dels av hälsoskäl, dels på
grund av det ökade skattetrycket, som

orsakar att jag enbart för statens och
kommunens skull får slita ut mig, nödgas
jag från den 1 januari 1964 nedlägga
min privatpraktik. Jag hänvisar
för de närmaste veckornas injektioner
till laboratoriet samt vidare till sjukhusets
andra läkare.»

I ett följebrev säger han: »Jag beklagar
att jag ställer till trassel för er och
andra patienter genom att inställa min
praktik, men det är enda utvägen om
man vill komma undan med hälsan och
slippa de oerhörda straffbeskattningar,
som blir följden av extra förtjänsten.»

Och så talar han om att det arvode
lian skulle haft kan vederbörande insätta
på hans postgirokonto.

Ja, man behöver egentligen inte kommentera
det här brevet — det talar för
sig självt. Är vederbörande sjuk, är det
självklart att han skall inställa sin privatpraktik.
Men det är tydligen inte
diir skon klämmer, utan det hela är
bara ett försök att gnälla över statens
och kommunens sätt att uttaga skatt
från medborgarna. Vad denna akademiskt
bildade person glömmer är att
han fått sin utbildning genom statens
försorg, att staten har kostat på honom
många tiotusentals kronor innan han
nått den position han nu har, att han
till sitt förfogande haft statens lokaler
och den utrustning, som sjukhuset bestått,
samt att han haft sjuksköterskor
som stått honom till tjänst med handräckning.
Jag måste säga att man inte
blir så överdrivet imponerad över människor
som har inkomster långt över
100 000 kronor om året — dit vanliga
människor inte ens kan drömma om att
nå. Man blir inte överdrivet imponerad
nar de kverulerar över höjda skatter.

Vid fjolårets remissdebatt uttalade
jag min glädje över de framsteg som
gjorts för de handikappade människorna
i vårt land, och jag vill även vid
denna remissdebatt uttrycka min glädje
över vad som i år sker. Jag skulle
gärna vilja ge en blomma till socialminister
Aspling för att han nu föreslår
ett speciellt vårdtillägg för de barn

Torsdagen den 23 januari 1964

Nr 1

som är mycket svårt handikappade.
Även om 2 400 kronor per år inte täcker
alla de merkostnader, som dessa
föräldrar har, så iir det här ändå fråga
om ett mycket stort framsteg. Vi skall
vara på det klara med att pengar inte
är allt; det behövs också vårdinstitutioner
och möjligheter att erhålla hjälp,
men ekonomien är en så angelägen sak
att det är glädjande att ett gammalt
krav från bl. a. handikapporganisationernas
sida nu blir genomfört.

En annan sak som återstår att lösa
när det gäller de handikappade barnen
är utbildningsfrågan. Här har det tyvärr
inte skett så mycket. Det finns bland
dessa barn en begåvningsreserv som
man har anledning att ta vara på, och
det är högst otillfredsställande att ungdomar
som lämnar grundskolan och i
fortsättningen även realskolan inte kan
beredas gymnasieutbildning och därmed
gå vidare. Den utredning som pågår
om detta problem hoppas jag snart
skall vara klar så att besluten att ge de
handikappade bättre utbildningsmöjligheter
kan helt realiseras.

Som ett viktigt framsteg vill jag beteckna
socialministerns förslag att göra
de s. k. tekniska hjälpmedlen för den
dagliga livsföringen i princip fria och
jämställda med de ortopediska hjälpmedlen.
Det är bara en liten skönhetsfläck
i bestämmelserna om de tekniska
hjälpmedlen som jag vill ha bort, nämligen
att utskrivningen av dessa måste
göras av en ortopedläkare. Det betyder
att man tvingas att sitta i ko i väntrummet
hos dessa läkare, medan saken
snabbare skulle kunna ordnas om tjänsteläkarna
finge skriva ut anvisning på
dessa tekniska hjälpmedel. Jag hoppas
att socialministern vid utfärdandet av
de administrativa bestämmelserna här
skall åstadkomma en förenkling.

Låt mig också, herr talman, ta upp en
annan synpunkt på de tekniska och ortopediska
hjälpmedlen som är av ännu
större och väsentligare innebörd. Det är
det ökade behovet av forskning om och
tillverkning av dessa hjälpmedel. De

3-j- Första kammarens protokoll 196b. Nr

Statsverkspropositionen m. m.
små försök — någonting annat är det
inte fråga om — som exempelvis SVEK
bedriver har inte avsatt några nämnvärda
resultat. SVCK:s organisation
med en uppdelning på staten, landstingen,
vanföreanstalterna och vissa organisationer
ger inte heller den stadga
som erfordras för att man skall kunna
räkna med att på den vägen nå betydande
resultat. Vi har beslutat ge fria
rullstolar åt handikappade, men några
forskningsframsteg på det området har
egentligen inte skett, för att nu bara ta
ett exempel. Den enda riktiga vägen är
enligt min mening att man gör en utredning
och bestämmer sig för ett mera resolut
grepp på problemet än man tidigare
haft. Såvitt jag begriper, behövs
det ett helt nytt organ som kan följa
både forskning och tillverkning; som
det nu är kan man inte tala om någonting
annat än halvmesyr.

I tidningarna meddelades häromdagen,
att regeringen beviljat 300 000 kronor
till en forskning om samhällsplanering.
Jag vill särskilt understryka att
det är ett mycket viktigt område man
här söker tränga in på. Vi vet att alldeles
för litet tidigare har gjorts i fråga
om samhällsplanering och forskning
därvidlag. Med tanke på framtiden är
detta en av de största uppgifterna vi har
på handikappsidan. Vi måste tänka på
de medborgare som har svårigheter att
förflytta sig, inte minst de många gamla
— och gamla blir vi ju alla när vi
fått leva tillräckligt länge! Det är angeläget
att sociala institutioner, socialvårdsbyråer,
försäkringskassor o. s. v.
får lokaler som är bättre planerade med
tanke på alla handikappade och gamla.
Det är inte rimligt att exempelvis
systembolagskontoren skall vara lättillgängliga
genom sin placering i anslutning
till gatunivån, medan samhällets
serviceinrättningar oftast ligger på andra,
tredje eller fjärde våningen utan
hiss etc.

Om jag skall nämna ytterligare några
önskemål så är det att arbetsprövningen
kraftigt utbyggs, att bidragen till

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen m. m.
de skyddade verkstäderna för byggande
av lokaler ökas och att man får ett större
antal platser vid de skyddade verkstäderna
samt en förbättrad och ökad
omskolnings verksamhet.

Men det skulle inte vara riktigt, herr

talman, om man lät dessa önskemål _

som jag nu bara har antytt — undanskymma
vad som verkligen har skett
på detta område under de senaste fem
åren. Man gläds över den satsning som
förekommit. Jag vill också uttrycka min
tillfredsställelse över den förståelse för
dessa problem som finansministern visat;
han har ju erfarenheter som gammal
socialminister. Jag tror mig också
våga påstå att de pengar, som samhället
är redo att satsa på detta område,
kommer att visa sig vara mycket välmotiverade
investeringar som kommer
igen med god ränta. Ty det bör fastslås
att de handikappade i dag gör en betydande
insats i svensk produktion. Det
är bara att satsa vidare och bereda ännu
större delar av denna grupp möjligheter
till produktiva insatser i samhället.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skall inte uppta tiden
med att anföra ytterligare synpunkter
i lokaliseringsfrågan — en råd talare
har ju redan berört den i remissdebatten.
Jag vill dock ansluta mig till
dem som hävdat, att vi här måste ta
krafttag från statens sida. Detta är vår
skyldighet. Här måste något hända och
hända mycket snart.

Årets statsverksproposition innebär
inga stora och väsentliga nyheter på
jordbrukets område, men jag vill i alla
fall vid detta tillfälle göra några funderingar
kring jordbruket och framtiden;
de problemen har ju inte i nämnvärd
utsträckning diskuterats tidigare
i denna debatt, något som kan ha sin
förklaring i jordbrukets sexårsavtal,
som gör att jordbruksfrågorna inte diskuteras
så mycket i riksdagen just nu.

Den som följer jordbruksfrågorna kan

dock konstatera att världsmarknadspriserna
har stigit kraftigt under det senaste
året och att gränsskyddet därigenom
har minskat med hänsyn till avtalets
konstruktion. Det kan också vara
av intresse att konstatera, att det svenska
jordbrukets gränsskydd för närvarande
inte är så stort som många vill
göra gällande och att det synes sjunka
mer och mer.

Det bör stå klart för alla, att vi absolut
behöver ett starkt och välrustat jordbruk
för framtiden, ett jordbruk som
kan klara försörjningen av vårt folk.
Detta är en synnerligen viktig trygghetsfråga
som angår oss alla men som
kanske många inte tillräckligt beaktar
i dessa fredstider; människorna glömmer
så lätt. En sänkning av jordbruksproduktionen
kan bli ödesdiger för vår
försörjning; och här har vi ett ansvar.
Därför är det också en mycket betydelsefull
samhällsfråga hur vi ordnar betingelserna
för jordbruket i framtiden.

1960 års jordbruksutredning sysslar
för närvarande med dessa spörsmål, och
den skulle egentligen ha varit klar med
sitt arbete i så god tid att nya avtal
hunnit slutas före den 1 september 1965.
Nu har jordbruksministern i statsverkspropositionen
meddelat att utredningen
inte hinner bli klar i så god tid att
denna tidsprognos kan hållas. Vi får
ett provisorium på ett år, kanske mer.

Detta är alt beklaga med hänsyn till
det ovissa läge och den pessimistiska
inställning som råder hos jordbrukarna
på grund av den svaga lönsamheten.
Jag hoppas dock för min del att detta
provisorium blir så utformat, att en
förbättring av lönsamheten även kan
uppnås under provisorietiden. Jordbrukarnas
inkomsteftersläpning är för
närvarande så stor, att detta är en
mycket viktig angelägenhet. Det är en
viktig angelägenhet inte bara för jordbrukarna
utan även för andra sett på
längre sikt. Kan vi inte inse detta i tid,
kan det kosta samhället betydligt mera
en gång i framtiden.

Till jordbruksdepartementet har nu

Torsdagen den 23 januari 1 ‘.Mil

Nr 1

a v dtnna utredning lämnats ett delbetänkande
beträffande lantbrukets etfektiviseringsmöjligheter.
Det bär utarbetats
av den s. k. Hjelmska expertgruppen.
Många människor har härigenom
fått den uppfattningen, att jordbruket
kan och måste bli så effektivt inom eu
snar framtid som utredningen skisserat.
Möjligheterna föreligger naturligtvis
men kan förverkligas endast under förutsättning
att jordbrukets betingelser
blir så gynnsamma som expertgruppen
har tänkt sig. Det måste vid detta tillfälle
klart sägas ifrån. Dessa betingelser
måste samhället skapa, därest effektiviseringsgraden
skall uppnås. Mycket kan
naturligtvis göras, men det är ett arbete
på lång sikt, varför ingen bör invagga
sig i den tron att en så hög effektiviseringsgrajd
är möjlig att åstadkomma inom
den närmaste framtiden.

Intressant är att gruppen utgår från
att priserna på jordbrukets produkter
måste bestå i minst sitt nuvarande läge,
därest jordbruket skall bli lönande
även vid en så hög effektiviseringsgrad.
Den storleksrationalisering av jordbruket,
som enligt expertgruppen erfordras,
kan inte uppnås i en handvändning.
Det finns inga möjligheter därtill.
Här inverkar alltför många faktorer,
och redan här stöter man på svårigheter.

En storleksrationalisering är ingalunda
heller det enda saliggörande.
Många har en övertro på just storleksrationaliseringen.
Att uppnå en genomsnittlig
avkastning av mjölkkorna av
den storleksordning som gruppen tänkt
sig går inte heller utan ett intensivt
arbete på längre sikt. Ett jordbruksföretag
av den omfattning, som gruppen
tänkt sig, kräver enorma kapitalbelopp
för såväl fastigheter som maskiner
och djur. Det är kanske den
mest väsentliga frågan. Enligt gruppen
uppgår medelinvesteringarna vid kreaturslös
drift till 0,5 å 1,5 miljon kronor
per företag i södra Sverige och till
0,3 å 0, 8 miljon kronor i mellersta
Sverige. Vid en specialiserad djurhåll -

Statsverkspropositionen ni. m.
ning blir investeringsbehovet mindre,
dock av en betydande omfattning. Här
måste samhället skapa lånemöjligheter
av helt annan omfattning än de som
för närvarande finns. Längre krediter
och lägre ränta är ofrånkomliga åtgärder.
Jordbruket måste få bättre möjligheter
till resultatutjämning och fördelaktigare
skatteavdrag än vad som
för närvarande gäller. En bättre skördeskadeförsäkring
är också en nödvändig
åtgärd i detta sammanhang. Bättre
lagringsmöjligheter i utjämnande syfte
är också nödvändiga.

Sist men inte minst måste samhället
klara eu högeffektiv utbildning av ett
betydligt större antal jordbrukare. En
person som skall sköta en så stor rörelse
med så vittgående krav som skötseln
av ett högeffektivt jordbruk innebär
måste besitta kunskaper av stora
mått på många områden. Här måste vi
utbilda en stor mängd toppmän. Om vi
utrustar personer, som har ett stort jordbruk,
med dyrbara djur- och maskinuppsättningar,
men inte ger dem tillräckliga
kunskaper, kominer inte ekonomien
att gå ihop. Fortlöpande försök
och forskning krävs och måste på ett
effektivt sätt kontinuerligt bibringas
jordbrukarna. Hela rådgivningsverksamheten
måste bli betydligt mera omfattande
och effektiv. Detta måste ske
genom radio och TV men även genom
personliga kontakter.

Med tillfredsställelse noteras expertgruppens
uttalande, att deltidsjordbruken
kan ha sitt berättigande liksom
kombinationen jord—skog. Detta är en
väsentlig synpunkt, som vi inom centerpartiet
alltjämt hävdar.

Jag har med detta velat säga att om
vi skall kräva en ännu högre effektivitet
av framtidens jordbrukare måste vi
också se till att samhället ställer tillräckliga
resurser och möjligheter till
förfogande. Det har vi för närvarande
ej, och då kan vi inte heller forda det
orimliga av jordbrukarna.

Med hänsyn till de möjligheter som
stått till förfogande måste man beund -

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen m. m.
ra den svenska jordbrukarkåren som
kunnat effektivisera så långt. Härom talar
också siffrorna sitt tydliga språk.
En arbetskraftsminskning har skett med
4 ä 5 procent per år, men produktionen
har ändå i stort sett hållit sig oförändrad.
Svenskt jordbruk står sig gott i
fråga om effektivitet även vid en internationell
jämförelse, medan däremot
lönsamheten är låg.

Med hänsyn till min privata verksamhet
vill jag ändå säga att man i
många fall schabloniserar för mycket
och överskattar teoretikernas rekommendationer.
Allt sådant måste bygga
på ett sunt ekonomiskt planerande i
varje enskilt fall om det skall lyckas.
Vad som är lämpligt för den ena individen
kanske är mindre lämpligt för
den andra, och vad som är lämpligt pa
den ena orten kanske är mindre lämpligt
på en annan. Jag tror alltså att
många överskattar teoretikernas synpunkter,
ty det är väl ändå praktiken
som är det avgörande.

Låt mig här ändå till sist säga ett par
ord med anledning av ett interpellationssvar
som jordbruksministern lämnade
till herr Hamrin i andra kammaren
i förra veckan och som gällde jordförvärvslagen.
Vi har för närvarande en
jordförvärvslag, vilken har förlängts,
och vi har även en bolagsförbudslag.
Jag vill då säga att detta är absolut
nödvändigt för det svenska jordbrukets
och skogsbrukets existens. Nu signalerar
jordbruksministern i svaret till herr
Hamrin en reformering av bägge dessa
lagar om jag har fattat honom rätt.
Vissa moderniseringar kan vara nödvändiga
och dem motsätter jag mig inte,
men här måste vi tillse att den nuvarande
ägarbalansen mellan bolag och
enskilda ej kommer att rubbas genom
en ny lag, som ger bolagen och det allmänna
större möjligheter på bekostnad
av det enskilda. Då skulle säkerligen
effektiviteten minska. Jag vill gärna
vid detta tillfälle uttala den förhoppningen
att vid en revidering av jordförvärvslagen
och bolagsförbudslagen

eu försämring för det enskilda jordoch
skogsbruket ej kommer till stånd.

Herr PETERSSON, PER, (h):

Herr talman! I den förteckning som
har överlämnats till kammaren över
propositioner avsedda att föreläggas
arets riksdag finns en, säger en, proposition
som betecknas som eventuell, och
denna tvivelaktiga särställning har
drabbat frågan om näringslivets lokalisering.

Jag vill livligt beklaga den osäkerhet
i avflyttningsbygderna som det lilla ordet
eventuellt i detta sammanhang har
vållat. Den över alla partigränser enhälliga
lokaliseringsutredningens förslag
hälsades av hela Norrland med positiva
kommentarer. I Norrland hoppades
vi, ja, rent av trodde vi, att nu efter
alla år av utredningar, kartläggningar
och sakkunnigförslag och nu slutligen
en enhällig lokaliseringsutredning skulle
regeringen vara beredd att gå till snar
handling. En av de förhandsvidtalade
kommentatorerna vid utredningens presentation,
som står regeringen nära,
kom dock med en brasklapp. Han gjorde
en jämförelse mellan en patient som
behandlades av ett villrådigt läkarkollegium,
som i det längsta drog sig för
ett väl behövligt ingrepp och frågan
om lokaliseringsproblemet. Där avsåg
han väl att regeringen hade läkarkollegiets
roll och lokaliseringsfrågan var
patienten.

Mycket i den diskussion som följt på
lokaliseringsutredningens förslag har
enligt min mening ökat behovet av
handling utan tidsutdräkt. Som framgår
av uttalanden i går och i dag i
denna kammare vållar många av arbetsmarknadsstyrelsens
åtgärder stor
oro i Norrland, och arbetsmarknadsstyrelsens
chef, förefaller det mig, har alltför
svag tro på önskvärdheten av aktiva
lokaliseringsåtgärder för att enskilda
företagare med resurser skall våga att
helhjärtat satsa på företagsamhet i avflyttningsbygderna.
Jag avser då arbets -

Torsdagen den 23 januari 1904

Nr I

marknadschefens uttalande att man under
en begränsad period, t. ex. fem ar,
borde bedriva en aktiv lokaliseringspolitik
för att vinna gehör för det väsentligaste
och viktigaste, som enligt
hans uttalande var den samtidiga flyttningen
av arbetskraft söderut.

Alla vet vi att under den socialdemokratiska
maktperioden har bestämmanderätten
mer och mer flyttats till
politiker i stat och kommun. Genom
olika metoder dirigeras samhällsplanering
och boende av politiska organ.
Vad det gäller lokaliseringsåtgärderna
är väl utvecklingen den, att inflytandet
häröver avses att mer och mer överflyttas
från kommunala till statliga organ
och då till arbetsmarknadsstyrelsen.
Enligt lokaliseringsutredningens
förslag skall ju arbetsmarknadsstyrelsen
vara det centrala organet för lokaliseringsverksamheten.

Företagarnas möjligheter till egen
planering för sina företag har väsentligt
beskurits.

Allt detta är naturligtvis kunniga och
framsynta företagare väl medvetna om
och helt naturligt frågar de sig vilken
arbetskraft och vilken kundkrets som
kan finnas kvar i Norrland om något
eller några årtionden, om uppfattningen
bland de för lokaliseringsverksamheten
ansvariga är den, att det viktigaste
— och kanske enda viktiga — är
att flytta arbetskraften söderut. De kan
också fråga sig varför de, som har företag
som kan flytta, skall sträva emot
om allt talar för att även de skall flytta
söderut.

Enligt min bestämda mening är det
inte enbart ett norrlandsproblem att bibehålla
och helst förstärka den företagslust
och företagsamhet som finns i
de delar av landet som lokaliseringsutredningen
kallar utvecklings- och stödområden.
Dröjer regeringen i onödan
med att förelägga riksdagen lokaliseringsutredningens
samlade förslag,
kommer det att verka förödande på företagarlusten
hos de enskilda företagarna
i avfolkningsområdena. Dröjsmålet

Statsverkspropositionen in. m.
kommer att tolkas så, att regeringen
inte tror på landsdelens ekonomiska
framtid. År — mot förmodan — denna
tolkning riktig, är det också för de enskilda
företagarna viktigt, att det sägs
rent ut av regeringen. Jag hoppas att
alla, även regeringen, har klart för sig
vilket allvarligt och hela landet berörande
problem det är om de enskilda
företagarna i avfolkningsområdena
»tappar sugen» och i större antal börjar
flytta sin verksamhet till andra delar
av landet. Då kommer den nuvarande
utflyttningen som ju framför allt har
sin grund i strukturförändringar inom
skogsbruk och jordbruk att växa till
en storleksordning, som borde vara en
mardröm för en regering, vilken redan
för 20 år sedan utlovade att bostadsbristen
skulle vara avskaffad inom fem
år.

Herr talman! Min bestämda uppfattning
är att det inte enbart är ett norrlandsintresse
utan ett riksintresse att i
de län, som lokaliseringsutredningen
kallar utvecklings- och stödområden,
bibehålla och förstärka den företagsamhet,
den företagsbot och den trivsel
som finns. Jag tror att lokaliseringsutredningens
samlade förslag och rekommendationer
skulle ha en sådan effekt
särskilt om de förstärks med skattepolitiska
åtgärder och förbättrade utbildningsmöjligheter.

Jag vill enträget uppmana regeringen
att förelägga riksdagen förslag i den
samlade lokaliseringsfrågan utan onödigt
dröjsmål.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Vid den här tiden har
debatten fjärmat sig så långt från sin
uppgift att belysa den framlagda statsverkspropositionens
verkningar på
samhällsutvecklingen, att en senkommen
åhörare, sedan han lyssnat till de
många konkreta men helt skilda spörsmål
som alltid utgör underlaget för remissdebattens
andra dag, kan få intrycket
att riksdagens första kammare nu
diskuterar helt andra frågor.

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen nt. m.

Det är en sak att ta upp frågor av
principiell art, en annan att söka analysera
de olika bitar som skapar helheten
och se deras betydelse och inbördes
sammanhang. En budget som omsluter
mer än en femtedel av nationalprodukten
betyder genom sin utformning mycket
för hur hela samhällsutvecklingen
skall gestalta sig, både då det gäller det
närmast kommande budgetåret och på
längre sikt. Den senkomne åhöraren får
alltså sig serverat ett antal av de olika
bitarna i denna väldiga budget och upptäcker,
om han lyssnar uppmärksamt,
att de hör samman med helheten.

En av dessa bitar, som har rönt stor
uppmärksamhet, är förslaget om standardhöjning
åt folkpensionärerna. Alla
har sagt att förslaget är bra. Någon röst
för att höjningen skulle vara otillräcklig
i relation till vad vi just nu orkar
med av ökade utgifter har ännu inte
höjts. Däremot tycks det förvånansvärt
nog finnas meningar som omfattar den
tanken att kostnaden för denna utgift
inte skulle behöva täckas, i varje fall
inte på det sätt som föreslagits, nämligen
genom att ta bort avdragsrätten för
folkpensionsavgifterna vid inkomsttaxeringen.
Den tidigare förutsedda ökningstakten
för folkpensionsavgifterna
har ju hittills inte behövt följas, men
då det är nödvändigt att skaffa fram
ökade inkomster måste ett förslag som
det vilket nu är framlagt innebära en
rättvisare fördelning av kostnaden än
en avgiftshöjning.

I samband med förslaget om förbättrade
folkpensioner har socialministern
aviserat ytterligare förbättringar i förmånerna
för handikappade genom att
invaliditetstilläggen och invaliditetsersättningarna
redan nu skall knytas till
den indexserie, med vilken de skulle ha
sammanförts först 1968. Det betyder inte
bara en kraftig och välkommen ökning
av beloppet utan framför allt en
värdesäkring av förmånerna som man
så gärna unnar dessa särskilt olyckligt
lottade medmänniskor.

Det finns dock en praktisk fråga i

sammanhanget som jag hoppas att socialministern
tar hänsyn till vid utformningen
av de närmare bestämmelserna
för bidragen. För närvarande utgör dessa
bidrag i viss utsträckning ersättning
för kostnader som den handikappade
har för resor till och från sin anställning,
det kan t. ex. gälla kostnader för
ett invalidfordon. Skall tillägget till pensionen
eller ersättningen utgå, fordras
dock att kostnaderna nära överensstämmer
med beloppet. Antingen utgår sålunda
1 200 kronor i invaliditetstillägg
eller 2 000 kronor i invaliditetsersättning
eller inget alls. Det aviserade förslaget
kan, om dessa regler får kvarstå
oförändrade, betyda att gruppen handikappade
som kan komma i åtnjutande
av bidragen reduceras högst väsentligt,
och så får enligt min mening inte ske.

Detta är sagt så att säga mera i förbifarten
men bygger på de ännu ganska
korta erfarenheterna av den s. k. socialbalkens
praktiska förverkligande. Det
är för övrigt ganska förvånansvärt att
trots den korta tid, som denna samlade
lagstiftning har gällt, har den ändå kunnat
ge så mycket av erfarenheter till
gagn för det fortsatta reformarbetet liksom
för inriktningen av socialpolitiska
åtgärder i fortsättningen.

En av erfarenheterna säger mig, att
det är på flera områden än de som gäller
själva det materiella innehållet i socialförsäkringarna
som samhällets insatser
måste till. Genom att de medicinska
indikationerna för erhållande av
rätt till förtidspension sänktes från en
tredjedel till hälften av kvarstående arbetsförmåga
har en ny stor grupp medborgare
kommit med bland dem som
fått lagstadgad pensionsrätt därför att
de genom sjukdom inte längre av eget
arbete är i stånd att klara sin försörjning.
Det är olyckliga människor, som
hälsan har svikit och som nu helt får
lita på övriga medborgares solidaritet
med dem för att kunna klara sitt uppehälle.

Under det senaste året har i pensionsdelegationerna
landet runt rullats upp

Torsdagen den 23 januari 1904

Nr 4

eu lång rad individuella människoöden,
medborgare under normal pensionsålder
som inte orkar längre, som på grund
av för hårt och tungt arbete inte kan
vara med ens när arbetet genom mekaniseringen
blivit fysiskt lättare, eller
människor som på grund av psykisk
ohälsa inte kan finna sig till rätta i det
moderna samhället. Och visst skall de
ha sin andel av våra socialpolitiska omsorger,
det är självklart och inte tal om
annat. För socialdemokratien har det
varit naturligt att det skall vara så; solidariteten
får därvid inte göra några
undantag.

Låt mig emellertid utifrån detta säga,
att den reflexion man gör efter att ha
fått tillfälle att närmare följa denna heterogena
minoritet under drygt ett år
är att man ganska lätt kan urskilja
verkningarna av en tidigare samhällsstruktur
i yrkesförteckningen över dessa
»yngre pensionärer». Det är oftast
människor som sysselsatts i jord- och
skogsbruk och som nu utslitna lider av
ett åtminstone för en lekman förvånansvärt
stort antal ryggskador, uppenbarligen
åstadkomna genom ett alltför tungt
och ett alltför orationellt bedrivet arbete
under en tid då inte mycket annat
stod till buds och som nu gör att människor
i 60-årsåldern har uppnått sin
fysiska pensionsålder.

Det är i mycket resultatet av den tidigare
bristande valfriheten på arbetsmarknaden,
som nu återspeglas i dessa
ansökningar om förtidspension. Det
skall dock för helhetsbildens intresse
sägas, att det är lika anmärkningsvärt
att finna en cirka 10 år yngre grupp av
människor vars pensionsindikation utgöres
av psykisk ohälsa. I båda dessa
grupper finns självklart såvitt jag förstår
en minoritet, vars sjukdom uteslutande
beror på låt oss kalla det ursprunglig
olämplighet, men återstoden
av gruppen är ändå tillräckligt stor
för att man skall kunna dra den slutsatsen
att det inte alls är betydelselöst
för utvecklingen hur de totala samhällsinstanserna
inom socialförsäkringen

Statsverkspropositionen m. m.
och socialpolitiken utformas för framtiden.

Nästa fråga som osökt inställer sig
är: Varifrån kommer nästa generations
handikappade? Eller skall det — för
att spetsa till problemet — iiver huvud
taget behöva finnas några handikappade
i framtiden? Nu när rationaliseringen
drar fram inom skogsbruket
som den tidigare gjort inom jordbruket
kommer ganska snart de alltför slitsamma,
tunga arbetena att vara begränsade.
Rationaliseringen medför ju å sin
sida även att det färre antalet anställda,
som det blir fråga om, i fortsättningen
automatiskt kommer att utväljas bland
de för yrkena bäst lämpade. Möjligen
kan då den antydan om pensionsorsak
som ligger i den psykiska indikationen
bland de något yngre bli en mera aktuell
realitet.

En annan ganska paradoxal, men
som jag tror riktig tanke är att om de
tunga arbetena förr slitit ut människorna,
så kommer vi kanske i framtiden
livligt att beklaga att vi alltför mycket
bortsåg ifrån att den fysiska och psykiska
hälsan inte alldeles säkert betingas
av att helt slippa fysiska ansträngningar.

Med välfärdsstaten följer naturligtvis
en rad helt nya situationer. Jag har
antytt utvecklingen på arbetsmarknaden
där den psykiska pressen kan motverkas
— och motverkas — genom
kortare arbetstid, längre semester
o. s. v. En annan utveckling är den
nödvändigtvis fylligare och därmed
också längre utbildningstiden för våra
ungdomar. En tredje utvecklingslinje
kan vi väl skönja i bilismens snabba
frammarsch. Lägg så därtill den för
utvecklingstakten nödvändiga koncentrationen
av näringslivet i större enheter
och därmed en ökad tätortsbildning,
så får vi några av orsakerna till
att åtskilliga larmsignaler på sista tiden,
både här hemma och utomlands,
icke får underskattas.

Det är larmsignaler som egentligen
talar om att den moderna människan

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen m. m.
trots allt har en dålig hälsa. I ett radioprogram
häromdagen berättades, att
man i en mellannorrländsk stad hade
konditionstestat ett stort antal personer
i olika åldrar. Vad fann man? Jo, att
om mätningen skulle läggas till grund
för rätt till ålderspension, så skulle
staden ha haft en folkpensionsnärsandel
som vida överträffade den mest utglesade
landsbygdskommun! 20-åringar
befanns ha kondition som 70-åringar
o. s. v., under det att mätningarna endast
som ett mycket stort kuriosum
kunde visa upp en invånare med högre
kondition än vad åldersbetyget angav.
Staden i fråga är inte särskilt säregen,
utan det var bara så att man hade ägnat
lite extra omsorg åt detta arbete, och
även om jag medger att mätningsmetoderna
kanske inte var fullt vetenskapligt
utvecklade, ger de ändå ett tillräckligt
utslagsgivande resultat för att man
skall lyssna till larmsignalen, och jag
förmodar att förhållandena är ungefär
likartade i landet i övrigt. Man kan alltså
befara att det lätta arbetet liksom det
tunga kan bli orsak till ett för tidigt
åldrande.

Receptet är naturligtvis inte att återgå
till de gamla och fysiskt påfrestande
arbetsmetoderna, utan helt enkelt
att söka inrikta samhällets sociala insatser
på sådana åtgärder att man i
framtiden i så stor utsträckning som
möjligt kan undvika nedsättning av arbetsförmågan
i förtid.

Målsättningen borde egentligen vara:
att de förebyggande och hälsokontrollerande
åtgärderna får en förstahandsplats
och att nödvändiga åtgärder för
att trygga försörjningen åt handikappade
mera skulle vara att betrakta som ett
tecken på misslyckande av våra ansträngningar
att utnyttja de gemensamma
resurserna på ett sådant sätt, att
människornas hälsa bevaras obruten under
den produktiva tiden.

Herr talman! Mot bakgrunden av det
nu sagda kunde det självfallet vara anledning
att närmare utveckla en rad
förslag till åtgärder. Men — som jag

sade allra först — statsverkspropositionen
innebär genom sina förslag en
inriktning av samhällsutvecklingen som
man inte kan bortse ifrån och som jag
inte vill bortse ifrån. Resurserna har
fördelats på ett sätt som för dagen ger
samhällsutvecklingen en inriktning åt
rätt håll med ökad trygghet och ökad
frihet åt medborgarna. Men på längre
sikt kommer vi inte ifrån att denna utveckling
ställer nya anspråk på inriktningen,
och det var ungefär det som jag
ville säga.

En mycket hastig genomgång av områden,
dör jag menar att verksamma åtgärder
kan sättas in i efterhand, ger en
hel liten katalog, och den är ändå inte
fullständig.

Tag hälsokontrollen först. Vi framstår
som ett mönstersamhälle då det
gäller omsorgen om de blivande mödrarna
och spädbarnen. Barnadödligheten
i vårt land är mycket låg. Orsakerna
är att finna i att framstegen inom
den medicinska forskningen ställts till
mödrarnas och spädbarnens förfogande.
Även i förskole- och skolåldrarna
följs hälsokontrollen upp med jämna
mellanrum — ända in i värnpliktsåldern
för den manliga delen av befolkningen.

Ett par detaljer bara ger exempel på
vad som kan göras, om resurserna finns
eller skulle finnas.

På ett område finns resurserna. Det
gäller den uppsökande hörselkontrollen,
som bland barnen i skolåldern i
ett medelstort län ganska snart plockar
fram ett hundratal hörselfel som
inte skulle ha upptäckts förrän långt
senare, då i regel organiska skador uppstått
och felen blivit helt oreparabla.
Nu kommer man till rätta med felen,
och det betyder att många människor
får det lättare för sig när de skall ut i
förvärvslivet.

Ett annat område där resurserna ännu
är begränsade gäller tandvården. Vi
vet att det går åt tid att klara den nödvändiga
reparationen av skolbarnens
tänder, och man inte får tid över för

Torsdagen den 23 januari 19(11

Nr 1

den uppsökande kontrollen av felaktiga
tandställningar som man funnit skulle
vara nödvändig men som i och för sig
vid ett hastigt överslag skulle fordra
ytterligare 150 tandläkartjänster för alt
man skulle täcka hela landet. Om man
hade den möjligheten skulle man inte
bara få kortare köer hos tandläkarna,
utan framför allt ett betydligt minskat
antal magåkommor bland de vuxna i
framtiden.

Men låt mig fortsätta med hälsokontrollen.
Efter det man trätt in i förvärvsarbete
förekommer inte någon annan
hälsokontroll iin av skärmbildspatruller
— som gjort mycken nytta — såvida
man inte skall skaffa sig körkort.
Gör man det, blir man undersökt, men
då bidrar man i fortsättningen till luftföroreningar,
vilkas verkningar man vet
mycket litet om i dag. Mätningar som
har gjorts på citygator i Stockholm har
vid vissa tillfällen visat luftföroreningar
med värden som ligger fem gånger
högre än de som är tillåtna i Ryssland,
där det finns en lagstiftning på detta
område.

Här är två områden, där näringsliv
och samhälle tillsammans borde kunna
se till att bättre förhållanden kommer
till stånd. En kontinuerlig, obligatorisk
hälsokontroll är enligt min uppfattning
ingen utopisk målsättning, och hälsoriskerna
genom luftföroreningar från
bilavgaser och industrirök bör det vara
angeläget att söka komma till rätta med
genom i första hand ökad forskning och
därefter konkreta åtgärder.

Jag har kanske mera i förbigående
nämnt hur även den ökade psykiska belastningen
på människorna tränger
fram som en faktor för arbetsnedsättning.
Att möta den utvecklingen är svårare,
men det får inte vara omöjligt. Utformningen
av samhällsmiljön spelar
här en betydelsefull roll. Såväl bostadsområdenas
som industriområdenas yttre
utformning kommer in bland de åtgärder,
där uppmärksamheten i fortsättningen
måste ytterligare skärpas.
Att åstadkomma stora fritids- och fri -

Statsverkspropositionen m. m.
luftsområden är i och för sig någonting
man gör inte hara för att människorna
fått ökad fritid, utan framför allt
för att människorna skall få tillfälle att
vårda sin hälsa. Inom kort står vi inför
en säkerligen betydande geografisk
omfonnning av våra kommuner. I de
större enheter, som blir resultatet, måste
det komma till stånd eu planering
för fritiden som siktar på att bibehålla
den enskilda människans hälsa. Initiativet
måste kanhända tas från statsmakternas
sida.

Tillgång — inte bara som nu för ungdomarna
utan för alla åldersgrupper - -till inomhusbad, gymnastiksalar, niotionshallar,
isbanor och andra fritidsanläggningar
är något som varje medborgare
borde ha inom räckhåll, lika
självklart som att man har tillgång till
bibliotek, konsert- och teaterlokaler.
Dessa ting är komplement till varandra.

På detta sätt kan man hålla på ganska
länge, önskemålen kan sträcka sig till
en nödvändig förnyelse av just gvmnastikundersvisningen
i skolorna, framför
allt i de lägre klasserna. Men låt
mig stanna bär och försöka sammanfatta.

För ett modernt progressivt samhälle
är det naturligt, att dess medborgare så
långt det är möjligt skall kunna leva ett
fritt liv och ha en fri tillvaro. Ohälsa
är ett gissel som begränsar både friheten
och tryggheten. Garantier för de
yttre livsbetingelserna är bara en sida.
För den sjuke, den invalidiserade, den
handikappade är ett stycke av den friskes
liv inte tillgängligt. Samhällets resurser
har satts in på att förbättra villkoren
för de sjuka, för de gamla, för de
handikappade. De måste också sättas in
på att förebygga sjukdom, skador och
arbetshinder som är en följd av samhällets
egen utveckling.

För en socialdemokratisk regering,
där socialpolitiken varit och är ett huvudverktyg
för att tillskapa en tidigare
inte befintlig trygghet, bör det vara naturligt
att använda samma verktyg i de
förebyggande syften som jag talat om.

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen m. m.

I årets statsverksproposition finns åtskilligt
av det jag har rört vid. Frågorna
är inte nya. Mitt inlägg har närmast
haft den avsikten att understryka att
avvägningen för kommande år måhända
måste något omprövas.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Under de senaste dagarna
har vi kunnat läsa i tidningarna
att riksbankens jubileumsfond kommer
att ge sin första utdelning 1968. Anslagen
skall utnyttjas för en sådan forskning
som syftar till att öka kännedomen
om samhällets funktioner och om människans
reaktion inför den av tekniska,
ekonomiska och sociala förändringar
betingade utvecklingen.

Statsverkspropositionen behandlar
kostnaderna i de fall statsmedel utgår
för samhällets funktioner. Dessa statsmedel
påverkar på kortare och längre
sikt såväl tekniska som ekonomiska och
sociala förändringar i samhället liksom
dessa förändringar påverkar statsmedlens
storlek. Inför dessa betingade
förändringar reagerar människan, medborgaren
och riksdagsmannen. Under
dessa remissdagar får vi riksdagsmän
ge uttryck för våra reaktioner.

För min del vill jag särskilt uppehålla
mig vid två funktioner i samhället,
och det är teknisk och praktisk utbildning
samt teknisk forskning. Åttonde
huvudtiteln har en budget för skolväsendet
på mer än två miljarder kronor.
Den högre utbildningen och forskningen
får 380 miljoner kronor. Tekniska,
ekonomiska och sociala förändringar
har aktualiserat den kostnadskrävande
expansion som vi upplever när det gäller
utbildning och framför allt kommer
att uppleva när det gäller forskningen.
Det är inte utan att man har
en känsla av att det förestår ett genombrott
för forskningen i vårt land.

Vi är alla intresserade av takten i
den ekonomiska tillväxten. Arbetskraft
och kapital har hittills ansetts mer eller
mindre helt bestämma takten i den till -

växten. På senare tid bär emellertid
en tredje faktor tilldragit sig ökad
uppmärksamhet — vi kan kalla den för
den tekniska framstegsfaktorn, d. v. s.
kombination av teknik, som är en följd
av forskning och utvecklingsarbete,
samt utbildning. Flera vetenskapliga
undersökningar har visat att den tekniska
framstegsfaktorns bidrag till produktionsökning
är mycket betydande
och med hänsyn till investeringsgraden
överträffar t. o. m. kapitalet.

Vi måste satsa på teknisk utbildning
på alla nivåer och framför allt få fram
en bred bas på det gymnasiala stadiet
för att kunna täcka det ingenjörsbehov
som efter stora svårigheter prognosticerats.
1970 beräknar vi nå upp till en
»ingenjörstäthet» på högstadiet som är
i storleksklass med övriga industrinationers
— med undantag av USA och
Sovjet. Det innebär att det måste tas in
cirka 3 000 teknologer i varje årsklass
vid våra högskolor. Hur den högre ingenjörsutbildning
skall se ut i dag diskuteras
livligt. Mycket talar för att den
tenderar att bli mer teoretisk och mindre
specialiserad — en tendens som
tycks gå igen i alla planerade skolformer.
Fn del vill ha mera språk, andra
mer teknik. Fn viktig fråga är hur
kvinnor skall kunna intresseras för tekniska
studier. 1962 utgjorde de kvinnliga
studerandena på de tekniska gymnasierna
endast 3 procent. Kvinnan behövs
i tekniken och passar också bra
inom många tekniska områden — flera
än både hon och vi män tror.

lör att kunna utnyttja utbildningsresurserna
så bra som möjligt inom såväl
teknisk högskoleutbildning som
gymnasial utbildning har frågan om treterminsindelning
uppmärksammats.
Fördelen är att skolorna och deras dyrbara
utrustningar utnyttjas mer över
hela året och att man kan få ut en
längre praktiktid. Men det finns praktiska
frågor som talar för ett bibehållande
av nuvarande tvåterminssystem.
Frågan om införande av treterminssystem
borde ändå utredas.

Torsdagen den 23 januari 196)

Nr 4

Den grundutbildning som skolan ger
måste än mer i framtiden kompletteras
med vidareutbildning. Vi vet nämligen
inte så mycket om vilka kunskaper som
krävs om 10, 20 eller 30 år. Dessutom
bär vi en viss benägenhet att glömma.
Och kunskaperna föråldras snabbt och
måste ständigt förnyas. Detta ligger liksom
i tidens dynamik, som icke minst
uppleves inom teknikens värld. Hur
stor betydelse de allmänna utbildningsformerna
än tycks ha får vi inte nöja
oss med dem utan måste också ta upp
vuxenutbildningen på utbildningsprogrammet.
Detta gäller icke minst de
förvärvsarbetandes vidareutbildning
och kanske också omskolning. Såväl
samhällets som näringslivets utbildningsresurser
är trots allt som göres inte
tillräckliga. Statsmakterna bör därför
pröva frågan grundligt och undersöka
vad som i framtiden kan göras
för de vuxnas vidareutbildning. Jag
hoppas därvid mycket på vrkesutbildningsberedningens
arbete.

En annan fråga är den praktik som
i framtiden skall ges elever vid de gymnasiala
skolorna och vid de högre undervisningsanstalterna.
Den stora ökningen
av antalet tekniska studerande
kommer enligt min uppfattning att ge
industrien problem med att ställa tillräckligt
antal praktikplatser till förfogande
och att kunna ge praktikanterna
en meningsfylld praktik som åstundas.
Det behöver anskaffas handledare, och
det är inte lätt i arbetskraftsbristens
dagar. Man har räknat ut att antalet
praktikplatser kommer att röra sig om
cirka 30 000 enbart på det tekniska området.
Till detta kommer praktiksökande
från andra skolformer. Vi kan då bara
erinra oss den praktiska yrkesorienteringen
i grundskolans åttonde klass,
som är bestämd att bli obligatorisk. Bara
av dessa skall i framtiden 90 000
ungdomar få några veckors praktisk
yrkesorientering i näringslivet, och
detta blir givetvis en belastning för
mottagarna.

Den framtida praktiska vrkesutbild -

ir>

Statsverkspropositionen m. ni.
ningens utformning är eu fråga som
såsom redan tidigare har berörts — är
av mycket stor betydelse. Den frågan
kommer den tillsatta yrkesutbildningsberedningen
att få ta ställning till. Begreppet
yrkesutbildning kommer med
all sannolikhet att ges eu mycket vidgad
ram, baserad på en målinriktad skolning
ovanpå alla utbildningsnivåer och
under hänsynstagande till näringslivets
och samhällets krav. Det beräknas att
utredningen kommer att ta lång tid i anspråk,
och det är därför av vikt att yrkesskolningen
inte kommer alltför mycket
på efterkälken, så att de negativa
verkningarna av denna utredning inte
blir större än vad som är nödvändigt.

Utbyggnaden av antalet elevplatser
vid yrkesskolorna får inte stoppas. Departementschefen
har ju i sina direktiv
till beredningen påpekat att av samtliga
ungdomar i 16—19-årsåldern tar
yrkesskolorna emot endast omkring 12
—13procent. Till de centrala yrkesskolorna
är vanligtvis fortfarande antalet
sökande dubbelt så stort som antalet
elevplatser. Tendensen är ungefär densamma
vid alla yrkesskolor. Vi kan därför
också här tala om ett kösamhälle.

Yrkesutbildningens inriktning och
planering är därför av mycket stor betydelse
och bör ske regionalt. En prognosverksamhet
för att utröna behovet
av utbildad arbetskraft till olika yrken
bör kontinuerligt utföras, om inte utvecklingen
skall bromsas på områden
där särskilt behov finns av utbildad arbetskraft.
Jag skall här bara nämna
byggnadsindustrien.

Samverkan mellan samhällets och näringslivets
yrkesutbildning har starkt
poängterats i de nämnda direktiven.
Denna samverkan har också berörts i
debatten här i dag.

Yrkespedagogisk forskning anser jag
för min del vara ett mycket betydelsefullt
område, som man för närvarande
nästan kan beteckna som ett no mans
land. Vi har mig veterligt inte någon
forskare som sysslar just med yrkespedagogiken,
vilken dock måste vara en

4 fi

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen in. m.
mycket viktig angelägenhet. Vi behöver
bara tänka på omskolningsverksamheten,
som ju kostar 135 miljoner kronor
om året. Där skulle kanske kunna vinnas
mycket, om vi visste hur utbildningen
skall läggas upp på bästa sätt för däri
deltagande ungdomar och vuxna.

Det andra spörsmål som jag vill avslutningsvis
beröra är den tekniska
forskningen. .lag har tidigare nämnt den
tekniska forskningens betydelse för den
ekonomiska tillväxten. Forskningen ligger
till grund för den tekniska utvecklingen
av produkter. Den tekniska forskningen
i Sverige måste få väsentligt
ökade resurser och bibringas större
planmässighet. Detta spörsmål var ju
handelsministern inne på i går i sitt anförande
här i kammaren. Denna planmässighet
i forskningen får givetvis inte
stå i strid med principerna om forskningens
frihet. En ekonomisk fördelning
av våra begränsade resurser för forskning
måste ändå eftersträvas. En klart
formulerad forskningspolitik, som ej
blott innebär satsning på lämpliga
forskningsobjekt utan också tillvaratagande
av forskningsbegåvningarna
inom landet, är nödvändig. Universitetslärarnas
arbetsförhållanden måste beaktas.
Möjligheterna till tryggare anställningsförhållanden
för kvalificerade
forskare bör ingående prövas.

Forskningsresultatens nyttiggörande
är en mycket betydelsefull fråga av stort
ekonomiskt intresse för vårt näringsliv.
Det förutsätter bl. a. en effektiv dokumentationstjänst,
varvid man skulle
kunna ge upplysningar om vilka forskningsresultat
man har kommit till t. ex.
i andra industriländer. Här återstår
mycket att göra inom landet. Nu har
Ingeniörsvetenskapsakademien gjort en
utredning i frågan, och jag hoppas att
vi skall få till stånd föreslagen dokumentaristutbildning
under innevarande
eller nästa år.

För industrien framstår ofta laboratorieresultaten
av teknisk forskning såsom
alltför ofullständiga för att kunna
läggas till grund för produktionsmässig

tillverkning. När man skall gå från laboratorieskala
till produktionsskala visar
det sig ofta att kostnaderna mångdubblas.
Detta medför att många företag
inte orkar med erforderliga investeringskostnader.
Det borde därför enligt
min mening i framtiden bli möjligt för
företag, som vill investera i forskning
och utveckling av produkter i deras
tillverkning, att få lån för sådana investeringar.
Det borde ligga även i samhällets
intresse att sådana produkter kommer
fram.

Herr talman! Jag bär talat varmt för
teknisk och praktisk utbildning och
teknisk forskning. Det betyder inte att
dessa funktioner enligt min mening är
de enda viktiga och att de är till fyllest
för att skapa lyckligt anpassade människor
i vårt samhälle. Tekniken behöver
sannerligen balanserat av andra värden
för att samhällsmiljön skall bli människovärdig
i andra sammanhang än de
rent materiella.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! I sin diskussion med
nationalekonomerna i förra veckan slutade
finansministern med att efterlysa
positiva riktlinjer för den ekonomiska
politiken. Om de mänga kritikerna inte
var nöjda med finansplanen, vore det
rimligen deras skyldighet att säga hur
de ville ha det i stället, var finansministerns
mening. Även om herr finansministern
har ganska rätt i detta sitt
hävdande, så bör det inte döljas att det
är svårt att prestera alternativ på basis
av de ekonomiska och politiska målsättningar
som regeringen fastlagt. Kritikerna
har nog i de flesta fall såväl
andra politiska värderingar som andra
ekonomiska målsättningar än regeringen,
och det leder naturligt nog till kritik
när konsekvenserna av regeringens
politik kolliderar med kritikernas värderingar.
Därvidlag är jag i samma situation
som andra kritiker.

I finansplanen anges huvudmålet för
den ekonomiska politiken vara full sys -

Torsdagen den 23 januari 19(i4

Nr 1

selsättning under samhällsekonomisk
balans. I detta uttryck ligger åtminstone
tre målsättningar: för det första full
sysselsättning, för det andra balans i
inre ekonomi, d. v. s. i allmänhet uppfattat
som ett fast penningvärde, och
för det tredje balans i utrikeshandeln,
d. v. s. åtminstone oförändrade guldoch
valutatillgångar.

Vad angår den fulla sysselsättningen
är den ett bra mål, som jag ansluter
mig till. Det är emellertid inte så lätt
att nå detta mål, och att vi just nu har
eu arbetslöshet redovisas i finansplanen
med 21 000 anmälda arbetslösa och
9 000 personer i beredskapsarbeten
samt cirka 700 miljoner kronor i stödåtgärder
åt arbetsmarknaden. För beredskapsarbeten
begärs i statsverkspropositionen
315 miljoner kronor. 1 en
högkonjunktur som den nuvarande ser
alltså den fulla sysselsättningen ut på
detta sätt! Vad den andra målsättningen
beträffar, penningvärdets bevarande,
skall jag tillåta mig erinra om professor
Dahméns påpekande i förra veckan, att
penningvärdeförsämringen i år kan fira
ett tjuguårsjubileum, innebärande en
halvering av kronans värde. Under fjolåret
tappades 3 procent av penningvärdet,
och i år räknas med samma förlust.
Det kan väl knappast göras gällande att
den ekonomiska politiken varit särskilt
framgångsrik i detta hänseende, därom
kan vi väl alla vara eniga, oberoende
av partifärg.

Den tredje målsättningen är den yttre
balansen. I det hänseendet redovisar
regeringen en valutaförlust av 147 miljoner
kronor för 1963. Mer skall sägas
härom.

Om man har tre målsättningar, som
svårligen låter sig förenas — professor
Dahmén frågade exempelvis i Nationalekonomiska
föreningen om det gick att
förena full sysselsättning med fast penningvärde,
och finansministern svarade
i varje fall inte ja på den frågan — ja,
då måste man ge prioritet åt någon av
dessa tre målsättningar. Jag för min del
anser att vårt lands ekonomiska politik

Statsverkspropositionen ni. in.
i första hand och i nuvarande läge
jag betonar de sista tre orden bör
inriktas på att bevara balansen i förhållande
till utlandet.

Från denna målsättning skall jag
kommentera finansplanen, och då kommer
jag självfallet till i viss mån andra
residtat än regeringen gör och blir naturligtvis
litet kritisk i värderingen av
regeringens resultat och konsekvenserna
av regeringens nu föreliggande ekonomiska
planer.

Jag tror att det råder en allmän uppfattning
att vi nu lever i en högkonjunktur.
Denna ställer då vissa krav på
vår politik över hela fältet. Som jag nyss
sade förlorade vi i fjol 140 miljoner
kronor i valutor. Det betyder med andra
ord att aktiebolaget Sveriges förenade
näringsliv går med förlust och skall
fortsätta att göra det i är. Bytesbalansen
förutses lämna ett underskott av 500
miljoner kronor, och nya valutaförluster,
som visserligen antas bli mindre än
i fjol, förutses i år. Finansministern försvarar
sig med att vi har cirka fyra miljarder
kronor i guld och valutor och
att det alltså inte skall vara så farligt
att tulla litet på valutatillgångarna.
Denna inställning är enligt min mening
förkastlig. Man kan inte alltid rå för om
man förlorar valutor — eller vinner för
den delen — till följd av internationella
prisrörelser på ens egna exportvaror,
men när den bästa bedömning som regeringens
egna organ kan göra kommer
till att vi gör förluster som resultat av
regeringens ekonomiska politik, då får
man inte rycka på axlarna och säga att
det ordnar sig nog. Herr Sträng som
verkställande direktör i aktiebolaget
Sveriges förenade näringsliv ger därmed
sig själv underbetyg. Kan vi i detta
företag inte ens i en mycket gynnsam
konjunktur bygga på våra valutatillgångar,
hur skall vi då någonsin kunna göra
det i en lågkonjunktur? Jag frågar: Tror
regeringen verkligen att det går?

Jag vill formulera min målsättning på
detta område så, att vi bör planera vår
ekonomi med sikte på att guld- och va -

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen m. m.

lutatillgångar skall ökas med samma
procenttal som tillväxten i ekonomien
och i utrikeshandeln, d. v. s. med 100
till 150 miljoner kronor om året, uthålligt
och på lång sikt. Det betyder något
mer under högkonjunkturer för att
kompensera eventuella förluster i lågkonjunkturer.
Men låt gå för 150 miljoner
kronors ökning för 1964. Om konjunkturinstitutet
och nationalbudgetdelegerade
får i uppdrag att utarbeta nationalbudget
och finansplan med denna
uttryckliga målsättning för ögonen, är
dessa institut och dessa herrar fullt i
stånd att göra de uträkningar och ange
de villkor som erfordras för att nå det
uppställda målet. Detta är väl inte märkvärdigare
än när man räknar ut att
man med ett visst slags ekonomisk politik
får ett underskott av 500 miljoner
kronor i bytesbalansen. Kan man räkna
ut det ena efter regeringens önskemål
med, som herr Sträng säger, en anständig
chans att det hela kan gå i läs, så
kan man sannerligen också räkna ut
det andra efter den av mig uppställda
målsättningen.

Naturligtvis får man då inte tabubelägga
vissa områden av ekonomien, utan
man måste klart utsäga vad som erfordras
på alla det ekonomiska livets områden.

Naturligtvis kan då inte lönepolitiken
undantagas. Varför har man inte i finansplanen
redovisat hur stor höjning
av lönesumman som skulle ha givit ett
överskott i bytesbalansen, när man i
alla fall presenterar tre olika alternativa
ökningar om 4,5, 6 och 7,5 procent,
varav finansministern helt efter eget
skön accepterar medelalternativet och
gör det till sin politik med 500 miljoner
kronors underskott i bytesbalansen
som resultat.

Jag vill bara fråga: Varför inte också
det alternativ som ger överskott?

I det internationella sammanhanget
— det vill jag tillägga — är det alltigenom
rimligt att Sverige går in för en politik
med en måttlig, kontinuerlig ökning
av sina guld- och valutatillgångar.

Världens samlade förråd därav ökar
med varje år. Vi bör ha vår rimliga andel
därav i förhållande till storleken
av vår nationalinkomst. Det inkräktar
inte på andras rätt att vi tar vår. Vi
behöver inte — andra länder till behag
— driva vår ekonomi med förlust.
Det gör inte andra länder, och dessa
strävar nog så målmedvetet att förbättra
sin internationella betalningsposition.

I detta sammanhang vill jag också
kommentera en speciell företeelse. Vi
bär nu en utvecklingshjälp som i år
ökats med ett femtiotal miljoner kronor
till 225 miljoner kronor. En stor del
av denna summa skall utgå i form av utländska
betalningsmedel. Hur mycket
vet jag inte, men det betyder att vi med
den storleksordning denna hjälp nu
kommit upp uti får liknande transfereringsproblem
som USA och alla andra
biståndsgivande länder. Eftersom
denna sida av saken inte tidigare mig
veterligt berörts i denna kammare vill
jag nu omnämna dess existens. Det är
lätt att yrka på en procent av nationalinkomsten,
d. v. s. bortåt en miljard, i
u-landshjälp, men skall det betalas ut
från guld- och valutakassan så är det
eu fjärdedel av denna som går åt, vilket
kanske de ville betänka som agiterar
så yverboret för svensk generositet
mot u-länderna. Jag förmodar att transfereringsfrågan
kommer att visa sig besvärlig
även med de 225 miljoner kronor
som regeringen nu föreslår.

När det gäller att få svensk ekonomi
att gå ihop och ge överskott i förhållande
till utlandet — däri skulle jag
vilja se den målmedvetna viljeinriktning
som bör prägla samhällets politik
— måste den inhemska ekonomiska politiken
anpassas därefter. Jag skall peka
på ett par saker som jag bör hinna
med inom ramen för den tillmätta tiden.

Det har plötsligt blivit en väldig diskussion
med stora klagomål på kreditbrist,
men för mindre än ett år sedan
fanns det inga sådana problem. I na -

Torsdagen den 23 januari 1964

Nr 1

11)

tionalbudgcten för i fjol står ordagrant
följande: »Om den ekonomiska politikens
allmänna inriktning antages oförändrad
under hela året bör inga svårigheter
uppstå att realisera den i tabellen
skisserade utlåningsökningen.
Några utrymmesproblem på kreditmarknaden
skulle i denna bemärkelse
således ej vara för handen.» Jo, jag
tackar jag!

Under de två åren före mars 1963
hade vi inga utrymmesproblem på kreditmarknaden.
Varför hade vi inte det.
och vad är det som har hänt nu? Jo,
åren 1961 och 1962 hade vi stora tillflöden
av valutor till landet. Då flöt
pengar in och krediter gavs och kunde
ges. Nu däremot flyter pengar ut ur
landet, och då blir det ont om den varan
och ont om krediter. Kunde vi vända
valutaströmmen till att flyta in i landet
igen skulle pengar flyta till, och
bristen på krediter skulle åter försvinna.

Inga konstlade ingrepp eller andra
knep kan annat än mycket kortvarigt
häva kreditbristen och då till ett pris
som inte bör betalas. Tillfälligt kan situationen
lättas genom att hastigt offra
guld och valutor i icke ringa omfattning,
men varaktigt och på sund basis
kan det bli gott om krediter endast om
guld och valutor åter börjar strömma
in i landet. EU växande näringsliv
kräver vidgad kreditvolym, och denna
fordrar tillskott av guld och valutor.
Det är ett ytterligare skäl till det jag
redan anfört för min målsättning för
den ekonomiska politiken.

Med anledning av vad som sägs i
finansplanen att riksbanken bör öka
sin utlåning till 500 miljoner kronor
under 1964 i form av köp av obligationer
och skattkammarväxlar vill jag säga
att jag inte tror på välsignelsen av
en sådan politik. I debatten om sedelutgivningsrätten
den 21 maj i fjol ställde
jag den frågan till finansministern,
om han var tillfredsställd med den omkastning
som inträtt i riksbankens si -

Statsverkspropositioncn m. ni.
luation i detta hänseende sedan banken
under ett par år kunnat notera en nedgång
i sin utlåning mot stutsskuldbevis.
Yrkesekonomen fick inte med sin rakt
pA den ömma punkten riktade fråga
något svar av yrkespolitikern, men nu
är vi där igen. Skall de makthavande
söka lätta på kreditbristen med konststycken
och knep? Svaret får ges av utvecklingen,
men jag vill inte vara medansvarig
genom att tiga i denna fråga.

Det har sagts i pressdebatten att kreditmarknadsprognosen
inte går ihop.
Det tror inte jag heller att den gör, eller
rättare sagt: det gör den inte. Det skal!
man kanske heller inte begära av en
sådan prognos. Jag vill inte klandra
den i det hänseendet. Det är mycket
mänskligt att räkna fel. Men vad jag
vill klandra är att nationalbudgeten
ställer i utsikt och bygger på som en
viktig förutsättning för sitt kreditutbud
att riksbanken skall köpa för 500
miljoner kronor statspapper. Har herr
Äsbrink blivit tillfrågad om detta? Är
han införstådd med att få sådana anvisningar?
Riksbanksfullmäktige har
väl en mening — borde åtminstone ha
en — och det är väl det man i den
allmänna pressdebatten har på känn
när man för fram sina farhågor. Kanske
är det så — och det hoppas jag — att
herr Äsbrink och riksbanksfullmäktige
är mera rädda om guld- och valutatillgångarna
än många andra. Kanske —
det hoppas jag också — är dessa herrar
sparsamma med de medel som anförtrotts
dem. Jag har ett intryck av att
sparandet — det frivilliga sparandet
från de enskilda människornas sida ■—
är någonting som vi håller på att glömma
bort i denna de väldiga, växande
ATP-fondernas dagar. Jag tror att vi
behöver det frivilliga sparandet igen
— mycket snart. Institutionella förändringar
på kreditmarknaden lär inte ändra
mycket av kredittillgång och kreditutbud.
Vad det här gäller är ju volymen
och inte en omfördelning av befintliga
krediter. Detta hindrar natur -

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen m. m.
ligtvis inte att åtgärder för att stimulera
till ökad riskvillighet hos befintligt
kapital kan vara på sin plats.

Efter de synpunkter jag anfört på
penning- och kreditpolitiken skall jag
också säga något om finanspolitiken.
Det förefaller mig som om regeringen
fäster stort avseende vid att få höra
om riksdagens ledamöter tycker att
budgeten är stark eller svag. Ibland
tycker jag det verkar som om regeringen
egentligen önskade att det skulle
sägas att budgeten är svag. Det är som
om graden av totalbalansering och
storleken av den statliga upplåningen
skulle vara något mycket viktigt. Detta
myckna tal om totalbalansering måste
jag tillstå att jag aldrig riktigt förstått
meningen med — om det inte bara
är fråga om ideologi. Ekonomiskt sett
är totalbalansering för statens del ungefär
detsamma som självfinansiering
för företagens del. Om staten lånar något
mer eller något mindre kan väl inte
i och för sig spela så stor roll strikt
ekonomiskt sett. Däremot är det ytterst
väsentligt hur staten lånar och var.
Staten bör inte i ett högkonjunkturläge
som detta låna i riksbanken och bör
inte heller framtvinga att andra gör
det mer än temporärt.

I det nuvarande budgetförslaget räknas
med ett upplåningsbehov av cirka
900 miljoner kronor. Men då samtidigt
staten i sin tur lånar ut pengar från
sina fonder med ungefär lika stora belopp
så är det ju här i själva verket inte
fråga om något annat än en låneförmedling
från statens sida. Statens
verkliga utgifter för olika ändamål inkluderande
investeringar är täckta med
löpande statsinkomster, varför jag är
oförmögen att se att det kan ligga några
speciella balansstörande egenskaper i
det nuvarande s. k. negativa totalbudgetsaldot.
Däremot kan naturligtvis
budgetens utgiftssumma expandera
alltför kraftigt och via den s. k. budgetmultiplikatorn
ställa till trassel. Detta
är dock ett så speciellt problem att

det resonemanget skall jag inte gå in på
här.

Däremot skall jag, herr talman, säga
några ord om bostadsläget och bostadspolitiken.

Önskemålen och planerna för ett år
sedan gick ut på en 7,5-procentig ökning
av bostadsbyggandet. Det resultat
som statsrådet och chefen för finansdepartementet
redovisat är en ökning
med 3,5 procent. Medan produktionsökningen,
som statsministern prisade
så starkt i går, utgjort 4,5 procent,
ligger ökningen i bostadsbyggandet
alltså en hel procent under genomsnittet
för produktionen i övrigt.

Jag tror att man gjorde ett fel när
man satte i gång ett alltför stort antal
byggen på en gång och att vi fick en
viss desorganisation på byggnadsmarknaden.
Studerar man de siffror som
presenterats över igångsättning och antalet
färdigställda lägenheter finner
man att det råder en klar diskrepans
mellan idessa båda siffror. Vi bredde ut
våra resurser och satte in våra produktiva
krafter på ett alltför stort antal
byggen. Att vi fick en desorganisation
av byggnadsmarknaden tror jag framför
allt sammanhänger med den alltför
optimistiska kreditbedömning som, såsom
jag nyss nämnde, präglade finansplanen
från i fjol. Den alltför optimistiska
kreditgivningen för ungefär ett
år sedan medförde att människorna
överskattade de reella resurserna.
Denna kreditgivning var i sin tur en
direkt följd av de allmänt optimistiska
tankar som härskade inte minst i denna
riksdag för ett år sedan. Nu har vi
kommit in i ett läge där man är beredd
att dyka in i en reglering igen i
tro att detta skall leda till ett bättre resultat.
Vissa slags byggen skall förhindras,
nämligen kyrkor, bensinstationer,
lyxvillor och liknande byggen. En
kommunistisk interpellation under slutet
av höstriksdagen fick alltså de sista
dagarna före jul ett instämmande från
regeringens sida. Om detta är ett väl -

Torsdagen den 23 januari 1964

Nr I

kommen till Chrustjov vacker det inte
mindre olust på den kant som jag tillhör.
Jag tror inte att detta är den rätta
vägen, d. v. s. att, som det heter, åka
med bakändan före in i ett regleringssystem
igen. Men om man inte är konsekvent
kan man sällan undgå att sådana
här saker inträffar. Bristen på
konsekvens ligger däri att man inte
skött kreditpolitiken på rätt sätt. Vill
man inte ransonera eller hålla igen
med hjälp av den finansiella apparaten
kommer man nolens volens in i en situation
där man förr eller senare blir
tvungen att tillgripa fysiska kontroller.
Bland andra åtgärder som man nu
nämnt för att söka bringa bot på situationen
på byggnadsmarknaden är det
en sak som jag särskilt vill fästa uppmärksamheten
på. Det sägs att man
skulle locka byggnadsarbetare i första
hand till storstäderna och i synnerhet
till storstockholmsområdet. Detta är
ett argument som jag vill närmare beröra.
Arbetsmarknadsstyrelsens chef sade
omedelbart före jul, att resultatet av
varje ny byggnadsarbetare som man
finge in i produktionen skulle bli att
fyra nya lägenheter framställdes på ett
år. Byggnadsarbetaren skulle alltså under
första kvartalet bygga en lägenhet
åt sig själv och under de tre följande
kvartalen skulle han bygga ytterligare
tre lägenheter. Enligt tidningsuppgifter
nyligen har vi i dagens situation ungefär
24 000 byggnadsarbetare i storstockholmsområdet.
Dessa 24 000 byggnadsarbetare
åstadkommer per år 16 000
lägenheter. Med vanlig enkel division
får jag det till att varje byggnadsarbetare
i detta område åstadkommer två
tredjedels lägenhet per år. Personligen
har jag den uppfattningen att byggnadsindustrien
på det hela taget numera
fungerar ganska effektivt. Om jag
fattat påståendet att en byggnadsarbetare
åstadkommer fyra lägenheter per år,
rätt, tvekor jag man borde rekommendera
metoden att låta byggnadsarbetarna
rotera mellan landsbygden och
Stockholm. De som arbetar här i Stock -

Statsverkspropositionen m. m.
holm kunde skickas ut i landsorten ett
halvår för att sedan komma tillbaka
som nya byggnadsarbetare och åstadkomma
fyra lägenheter per person och
År.

Detta är, herr talman, ett ovederhäftigt
tal, och jag skulle önska att man
från regeringens sida ville klart säga
ifrån att propagandan inte får föras på
detta sätt. Har man den uppfattningen
att bvggnadsarbetarkåren i storstockholmsområdet
skall ökas, må man också
vidta sådana anstalter att detta blir
fallet, men man bör inte inbilla människor
som stått i bostadskö i fem, tio
år att om de bara lugnar sig i några
månader till, så kommer det hux flux
en lägenhet flygande. Dessa människor
är så pressade av bostadsbristen, att
man inte bör leka med deras nerver.
Jag betraktar detta som ett mycket
olyckligt uttalande och skulle med tacksamhet
so att regeringen rättade till
det på den punkten.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag skall bara be att få
ställa ett par frågor. Den första frågan
vill jag ställa till herr Sträng.

Jag har i dag fått reda på att riksskattenämnden
i sina anvisningar beträffande
avdrag för resekostnader med bil
till och från arbetsplatsen infört en förändring
som enligt vad jag kan förstå
måste innebära en direkt skärpning av
skatten. Enligt de hittills tillämpade reglerna
får man göra avdrag med kronor
1: 80 per mil. Från och med nu skulle
emellertid den regeln gälla, att om man
utnyttjar bilen för färd mellan hemmet
och arbetsplatsen och per år räknat kör
över 1 000 mil, får man göra avdrag
med 1 krona per mil. År denna uppgift
riktig — jag har fått den bekräftad per
telefon av riksskattenämnden men har
tyvärr inte kunnat ta del av nämndens
broschyr, eftersom den inte finns tillgänglig
ännu — då måste jag fråga:
Hur ser herr Sträng på denna sak? Är
detta inte en skatteskärpning, som ge -

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1904

Statsverkspropositionen m. m.
nomförts av riksskattenämnden utan att
riksdagen haft nägon möjlighet att yttra
sig om den?

Saken är mycket egendomlig ur
många synpunkter. Låt oss se på förhållandena
i storstockholmsområdet.
Här kämpar man för att bereda bostäder
åt alla människor, och man har en
oerhört stor bostadskö som tvingar folk
att söka sig bostad allt längre bort från
Stockholm. Man söker sig ut på landet
— detta är naturligt också ur andra
synpunkter — och man skaffar sig bostad
fyra, fem eller kanske sex mil från
Stockholms centrum. Samtidigt försämras
emellertid kommunikationerna mer
och mer. Läget är detsamma i andra
städer och tätorter i landet; man har
under de senaste åren fått betydligt försämrad
service i fråga om buss- och
järn vägskommunikationerna. Dessa
människor måste alltså använda den egna
bilen till och från arbetsplatsen, men
i den situationen skärper riksskattenämnden
bestämmelserna. Det är ju ett
mycket egendomligt sätt att underlätta
för människorna att söka bostad utanför
bostadskön, så att säga. Här diskuterar
vi lokaliseringspolitik. Vi säger att
industrier bör förläggas ute på landet.
Jag skall inte fördjupa mig i den debatten
här, men jag är medveten om att
lokaliseringspolitiken i framtiden kommer
att ta sig litet annorlunda uttryck.
Människorna kommer helt enkelt att
söka sig längre bort från de stora städerna
fastän de arbetar i tätorterna. Då
måste man också betrakta detta om deras
resekostnader som någonting ganska
naturligt. Därför är, herr talman, denna
skärpning av bestämmelserna verkligen
ägnad att förvåna. Det skulle vara utomordentligt
värdefullt om herr Sträng i
denna remissdebatt ville klargöra hur
han ser på denna sak.

Jag skulle också här vilja ta upp en
annan fråga, som berör jordbruket.
Jordbruksministern säger att han vill
öka anslaget till jordbrukets forskning
ganska väsentligt. Om man studerar nionde
huvudtiteln kommer man emeller -

tid underfund med att lantbrukshögskolans
petitakrav på en lång rad punkter
icke har kunnat tillfredsställas. Anslaget
till försöksverksamheten ökar med en
miljon kronor, men denna miljon kommer
icke att innebära någon som helst
förbättring för försöksverksamheten, så
att den kan utvidgas till gagn för jordbruket.
Den kommer uteslutande att gå
åt för att täcka de kostnadsökningar
som denna försöksverksamhet har fått
vidkännas. Att man i dag har lyckats
träffa en överenskommelse för nästa
budgetår med hushållningssällskapen i
fråga om den lokala fältförsöksverksamheten
beror helt enkelt på att hushållningssällskapen
kommer att subventionera
denna verksamhet, fastän 1961 års
riksdag beslöt att hushållningssällskapen
icke skulle behöva subventionera
verksamheten, som i stället skulle bekostas
av statsmedel.

När det gäller försöksverksamhet och
forskningsverksamhet på jordbrukets
område finns det en lång rad frågor
som kräver snara svar. Jag kan här bara
belysa några av dessa.

Det har i kammaren väckts en motion
i vilken begäres en snabb utredning om
växtskyddsmedlens skadliga inverkan.
Vi vet av tidningsdebatter, radiodebatter
o. s. v. att det har uppstått ett mycket
starkt intresse för biocidernas inverkan
på människor och djur. Man
har hittat döda fåglar och döda däggdjur,
och nu har biociderna — de växtskyddsmedel
som jordbrukarna använder
— kommit i en mycket tråkig dager.
Man kräver förbud mot användningen
av betningsmedel inom jordbruket. Ett
sådant förbud är orimligt då vi vet att
det moderna jordbruket är beroende av
växtskyddsmedel för att över huvud taget
kunna klara sin produktionsprocess.

I den situationen tycker jag att vi skulle
kunna vara överens om att det icke
får knusslas med pengar när det gäller
att komma till rätta med detta problem.
Det måste ske en kartläggning av växtskyddsmedlen,
så att jordbrukarna får
en vägledning i fråga om vilka medel

Torsdagen den 23 januari 1964

Nr 4

som är farliga. De som producerar dessa
växtskyddsmedel bör uppmuntras att
söka komma fram till medel som iir
mindre farliga. Det bör vara möjligt
att kunna gå över till en biologisk bekämpning
av växtskyddssjukdomar och
skadeinsekter. Det är bär fråga om ett
område som inte bara berör jordbruket
utan som spänner över hela fältet i
fråga om människors föda och även i
fråga om faunan i naturen.

Jag skulle vara mycket glad om man
kunde komma över snålheten när det
gäller anslag av detta slag, så att en
verklig försöks- och forskningsverksamhet
kunde åstadkommas på detta område.
Det skulle kunna hjälpa oss att komma
till rätta med dessa problem och
även att komma ur det dilemma som
jordbruket i dag befinner sig i, till
gagn inte bara för jordbruket utan i
minst lika hög grad till gagn för människorna
och för de fåglar och de däggdjur
som vi fortfarande vill ha kvar i
den svenska naturen.

Med utgångspunkt från detta skulle
jag vilja ställa den frågan till jordbruksministern,
om han inte är beredd att
snarast möjligt pröva om anslagsfrågorna
när det gäller forsknings- och försöksverksamheten
på detta område.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Redan den vise Salomo
sade på sin tid: »Min son, det är ingen
ände på det myckna skrivandet.» Med
en lätt travestering av detta kan om
1964 års remissdebatt sägas: Någon ände
börjar nu skönjas på det myckna talandet.

Det sades i debatten i går att årets
budget inte tillhörde de starkare och
att det var svårt att få balans mellan
utgifter och inkomster. För att riktigt
betona detta har också finansministern
tillgripit särskilda åtgärder. Innan jag
går in på dessa vill jag uttala min tillfredsställelse
över den synnerligen nödvändiga
förbättring som folkpensionä 4

Första kammarens protokoll 196b. Xr i

Statsverkspropositionen m. m.
rerna får enligt årets budgetförslag. Jag
kan endast beklaga att det inte skedde
i fjol. Många folkpensionärer kände sig
då bortglömda. Man såg hur de aktiva
åldrarna fick lönehöjningar, men man
fick skåda hur regeringspartiet tillsammans
med högern avslog centerpartiets
önskemål om en höjning av folkpensionerna.
Det är dock tacknämligt att förslaget
nu kom, liksom också att regeringen
funnit det angeläget att nu följa
vårt förslag om en utredning av folkpensionsfrågan
efter år 1968.

På skattepolitikens område får barnfamiljerna
en förbättring. Barnbidraget
höjs från 550 till 700 kronor. Enligt en
tidningsuppgift blir det tydligen en allmän
uppslutning kring detta förslag.
Högern har ju också gett sin anslutning
till höjningen. De ljusblå hade segrat
över de mörkblå, som det sades i denna
artikel.

Man kan inte hålla tillbaka en stilla
undran: När regeringspartiet i fjol sade
nej till en befogad höjning av barnbidraget,
var det då de mörkblå som slog
vakt om regeringen, som så många
gånger förr under de senaste åren? Då
regeringen i år gör vårt förslag till sitt
får de ljusblå träda fram. Man kan inte
komma ifrån frågan: Vilken är egentligen
högerns linje? Av herr Virgin fick
jag i går den uppfattningen att han inte
ville ha något barnbidrag alls utan önskade
ett särskilt ortsavdrag för barn,
ungefär så som vi nu har för de vuxna.

Varför har vi då barnbidrag? Jag vill
erinra om den gamla tiden, före 1940-talet, då nuvarande barnbidrag genomfördes.
Det var ofta stora familjer med
små inkomster, som sällan räckte till
för att dessa familjer skulle kunna utnyttja
de gamla s. k. barnavdragen. Man
sade sig då: Kan detta vara rimligt och
riktigt? År inte alla barn lika mycket
värda? Det var dock så på den tiden,
att de som hade goda inkomster fick
avsevärda skattelättnader, medan familjer
med små inkomster inte fick någon
skattelättnad alls. Långa diskussioner
fördes om hur man skulle komma

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen m. m.
till riitta med denna frågeställning, och
slutligen fann man en väg genom ett
allmänt och lika barnbidrag som utbetalas
till barnets mor, en lösning som
vårt parti gick i bräschen för och som
jag hälsat med den allra största tillfredsställelse.

Herr talman! Jag tror att det är nödvändigt
att erinra om detta när man
diskuterar att ersätta barnbidraget med
ett system av ortsavdrag för barn. Trots
allt tal om vår inkomstutveckling och
vår höga standard finns det alltjämt
många familjer med låga inkomster,
och de skulle bli helt utan skatterättvisa
om propåerna att återinföra barnavdrag
bleve verklighet.

Riksdagen framhöll i en skrivelse till
Kungl. Maj :t för något år sedan att de
nuvarande barnbidragen, som är en del
av skattepolitiken, borde överflyttas
från socialdepartementet till finansdepartementet.
Tyvärr har inte regeringen
följt denna riksdagens hemställan.
Varför vet jag inte, men man får nog
på goda grunder anta att familjeministern,
fru Ulla Lindström, inte kan vara
alltför intresserad av saken. En sådan
överflyttning skulle emellertid klargöra
att barnbidraget är en del av skattepolitiken,
givetvis med ett starkt socialt
drag.

Jag kommer här tillbaka till vad jag
i början sade om finansministerns särskilda
åtgärder för att klara finanserna.
Det är två vägar finansministern anvisar,
dels en skattehöjning genom slopande
av avdragsrätten för folkpensionsavgiften,
dels upplåning. I debatten
har den frågan ställts: Finns det
inga andra möjligheter att klara finanserna
och varför anvisar man inte sådana?
Ja, jag har lärt mig att man kan
och ibland också måste spara.

I går hänvisades till den nye amerikanske
presidentens budgetförslag och
att man där hade kommit fram till skattesänkningar.
Vad hade då Lyndon
Johnson sparat på i sitt budgetförslag?
Ja, det fick vi inget besked om i går, av
naturliga skäl eftersom hänvisningen

gjordes av herr Virgin — vi vet ju att
man på den sidan inte är inlresserad av
besparingar som nås genom sänkta militärutgifter.
Besparingen i den amerikanska
budgeten uppstår nämligen genom
att man sänker de militära kostnaderna
och säger: Vi skall minska försvarsutgifterna
och förklara krig mot
fattigdomen.

Jag har frågat mig varför vi inte här
i Sverige skall kunna söka oss in på
en sådan väg. Frågan är inte ny, men
vi har väl i dag ett nytt internationellt
läge. Det har talats om töväder på den
fronten, och såväl USA som Sovjet har
redovisat begränsningar i sina militära
utgifter. Dessutom har vi fått ett provstoppsavtal
— man har kommit överens
om att stoppa atomsprängningar under
vatten, i luften och i rymden.

I gårdagens debatt sades att vi måste
hålla dörren öppen för anskaffandet av
kärnvapen. Låt mig på den punkten få
säga som en personlig mening att Sverige,
som är ett litet land, nog bör avstå
från dylika äventyr. Undénplanen
har alltid tilltalat mig, och jag skulle
gärna se att vi fick en kärnvapenfri
zon i den del av världen där Norden
ligger.

Kan man då göra några besparingar
på den militära sidan utan att effektiviteten
eftersättes och vår försvarskraft
blir sämre? Ja, man kan undra ibland
— inte minst när man i gårdagens tidningar
såg en uppgift om att vår nye
arméchef vid inspektion av ett regemente
i södra Sverige åtföljdes av en
stab på inte mindre än 58 högre officerare.
Vi behöver ett starkt försvar och
har varit överens om att ta de höga
kostnader som ett sådant försvar kräver.
Men till de höga kostnaderna måste
också komma en effektiv försvarsvilja,
och den förutsätter även att det
aktiva befälet i alla grader känner sitt
ansvar och ser till att tiden utnyttjas
ordentligt när de värnpliktiga är inkallade.
Jag har nyligen fått höra av till
mogen ålder komna människor med
gott omdöme, vilka varit inkallade till

Torsdagen den 2J januari 1964

Nr I

repetitionsövningar, att tiden inte på
något sätt utnyttjas effektivt. Det är
klart att sådant inte stärker försvarsviljan
hos människor som ryckts från
sin vardagliga arbetsinsats för att göra
en repetitionsmånad.

Jag tror att det är angeläget att se till
att man genom att utnyttja tiden effektivt
också skapar denna försvarsvilja
och att man även gör klart för sig på
den militära sidan att det är människor
och inte bara nummer i ledet som man
sysslar med.

I går sades här i kammaren en rad
vackra ord om den kommunala självstyrelsen.
Statsministern blev rent av
lyrisk över vad kommunalmännen har
åstadkommit. Det är också befogat. Vi
som skolats i kommunal- och landstingsverksamhet
har ju märkt skillnaden
både i den praktiska handläggningen
av olika frågor och i resultatet. Riksdagen
och regeringen har all anledning
att vara kommunalmännen tacksamma.
Här beslutas en rad reformer som skall
genomföras ute i kommunerna och av
kommunerna. Tyvärr glömmer man lätt
en viktig sak i dessa beslut, nämligen
just hur finansieringen skall ske. Det
syns också på den kommunala utdebiteringen.
Vi har nu en genomsnittlig
kommunal utdebitering som ligger en bit
över 16 kronor per skattekrona mot
drygt 10 kronor för inte alltför många
år sedan. Kommunal självstyrelse, det
innebär de många tålmodiga vardagsinsatserna
till gagn för medborgarna i
den egna kommunen.

Jag kan inte låta bli att göra en reflexion
när jag har suttit och lyssnat
på debatten under ett par dagar. Visst
klagas det en hel del i denna debatt,
men när det verkligen gäller här i riksdagen
är man dock trogen regeringen
eller partiet. Man följer sällan upp sina
betänkligheter mot de propåer som
kommer. Gjorde man det skulle den
kommunala situationen te sig betydligt
bättre för kommunerna i dag. Den kommunala
självstyrelsen har varit och är
ett styrkebälte för vår demokrati. Vi

Statsverkspropositionen m. m.
står nu inför avgörande förändringar i
denna självstyrelse. Jag tänker då på de
samarbetsområden som ju skall bli de
nya kommunerna och som Kungl. Maj:t
har fastställt för stora delar av vårt
land och där ytterligare beslut är att
vänta i en nära framtid. Dessa samarbetsområden
byggs upp kring en centralort
enligt riksdagens beslut. Här rader
emellertid på en del håll oklarhet
om vem som slutligen skall bestämma
var centralorten skall förläggas. Det
finns faktiskt områden i vårt land där
det är tveksamt och där kommunalmännen
och länsstyrelsen har delade meningar
i denna fråga.

Jag framför denna frågeställning om
vem som skall besluta mot bakgrunden
av ett praktiskt fall från Kopparbergs
län. De kommunala insatserna ger en
klar anvisning om var centralorten bör
ligga. Kommunen har sitt relativt nybyggda
kommunalkontor på den plats
som ur kommunikationssynpunkt är
lämpligast. Ett växande egnahemsområde,
de kommunala investeringarnas
storlek och existerande serviceanläggningar
på platsen, allt talar för att kommunens
uppfattning väger tyngst. Trots
detta har dock länsstyrelsens planeringsmän
kommit fram till att centralorten
bör förläggas till annan ort. Man
måste nog ändå fråga sig: Har centralbyråkraterna
större möjligheter att bedöma
dessa frågor än de praktiska kommunalmännen
i vederbörande kommun?
Därest man följer centralbyråkraternas
uppfattning, vem skall då stå för
kostnaderna för flyttning av alla de serviceanläggningar
som finns på den plats
som kommunen anser bör utgöra centralort?
Det synes mig i ett fall som
detta som om all möjlig hänsyn måste
tas till kommunens insatser. Det är ju
kommunens invånare som skall bygga
och bo i kommunen och som skall svara
för kommunen även i framtiden. Att då
följa kommunens uppfattning i denna
lokaliseringsfråga om vilken ort som
skall vara centralort, det är att låta den
kommunala självstyrelse som det har ta -

Nr 4

Torsdagen den

Statsverkspropositionen m. m.

lats så vackert för också få sitt utrymme.

Herr talman! Låt oss se till att den
kommunala självstyrelsen inte bara blir
vackra ord utan att den också i fortsättningen
får förbli en realitet.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Det stora knytkalaset
börjar nu att nalkas sitt slut. Det återstår
egentligen bara att servera de s. k.
efterrätterna, och även om en lugn och
trivsam miljö råder i kammaren vill
jag i mitt anförande ändå knyta några
reflexioner just till miljöpolitiken i
vårt land.

Social trygghet, bättre miljö och trivsel
på arbetsplats och i samhälle, rättstrygghet
och rättssäkerhet; ja, detta är
en uppräkning på önskemål som framställts
i ett samhälle med god och trivsam
miljö. De två partier som enligt
Stockholms-Tidningen i går ingick förlovning
har vid de senaste riksdagarna
väckt miljöpolitiska motioner som
avslagits, säkerligen inte på grund av
att kamrarnas ledamöter har saknat intresse
för frågorna utan fastmer kanske
därför att man anser att dessa frågor
har så stor och vid omfattning att det
är omöjligt att få ett ordentligt grepp på
dem. En hel del har dock åstadkommits
på olika områden, inte minst på arbetsplatsforskningens
område, men mycket
återstår innan vi vet hur mycket av fysisk
och psykisk kraft som kan pressas
ut ur en anställd utan att han eller hon
tar skada till kropp och själ. Hur många
anställda och andra som arbetar under
förhållanden som leder fram till katastrof
vet vi inte. Men lika väl som vi vet
att en del gör för litet, lika väl vet vi att
det är många som under ständig hets
och press kämpar sig igenom den ordinarie
arbetstiden och fortsätter med
övertid och nattarbete i hemmet. En sådan
arbetsrytm ger ingen plats för rekreation
och avkoppling, ingen plats för
promenader eller andra för det psykiska

23 januari 1964

och fysiska välbefinnandet så nödvändiga
sysslor. Följden måste bli nedsatt
kondition och att arbetskapaciteten
sjunker. Arbetsuppgifterna tar längre
tid. Detta är i sanning eu ond cirkel
som bara kan sluta på ett sätt, med en
katastrof. Och när detta är ett faktum
är man genast beredd att skaffa en ny,
ännu effektivare medarbetare — ett
nytt offer. Vem bär ansvaret? Ja, den
frågan borde nog penetreras. Här om
någonstans krävs det forskning, men
det krävs också att vi tar konsekvenserna
av vad vi redan vet. I annat fall
har forskningen ringa värde.

Till miljöpolitikens viktigaste områden
hör också tryggheten och inte minst
tryggheten för de äldre i samhället.
Den gemensamma trevnaden ute i det
offentliga livet betyder mycket, och här
spelar människans beteendemönster,
hänsyn och hjälpsamhet en oerhörd
roll.

Även om inte ungdomen spelar huvudrollen
i miljön så påverkar den dock
densamma i mycket stor omfattning,
och man torde väl kunna säga att framtidens
samhällsmiljö skapas och formas
av dagens ungdom. Det är därför man
blir beklämd när man kan läsa i tidningen
sådana saker som jag ber att få
anföra ur en artikel i en middagstidning,
där det bl. a. står: »Nedbusningen ökar

i de flesta flerfamiljshusen.---Det

gäller inte bara förstörelse och åverkan.
Äldre människor hotas och trakasseras
av de gäng som samlas i storhusens
entréer.----Flera hyresgäster

säger sig sedan 10 år ha bott i ständig

vantrivsel och även rädsla. — — _

Manliga hyresgäster riskerar att få sina
bilar förstörda. Äldre damer vågar inte
ensamma passera hotfulla gäng i portarna.
---- ''Barns och ungdomars

framfart ger oss ständigt växande bekymmer
genom den otrivsel och skadegörelse
de åstadkommer’, skriver Svenska
Bostäder i sin tidning Fasaden.»

Jag har den uppfattningen att det stora
flertalet av svensk ungdom är bra
och inger stora förhoppningar för fram -

Torsdagen den 23 januari 19(>4

Nr i

tiden, men detta förhållande utesluter
inte att det finns tendenser bland ungdom
som väcker stark oro. Man möter
ett beteendemönster hos barn och ungdom
som ingen kan vara till fredsmed.
flållningslöshet och stillöshet främjar
inte en god samhällsmiljö — tvärtom.

Ungdomsvårdsskolor behövs i större
utsträckning, men inte är detta det mest
osvikliga medlet härvidlag. Den fostrande
och förebyggande barn- och ungdomsvården
är det mest väsentliga. Allt
annat är och blir mer eller mindre värdefulla
komplement. De frivilliga ungdomsorganisationerna,
och dit räknar
jag också de politiska, har stora möjligheter
när det gäller fostran och sund
utveckling. De bör få ökat stöd från det
allmänna.

Ingen institution har dock större möjligheter
när det gäller etisk och mental
fostran än hemmet och skolan. Samarbetet
mellan hem och skola har också
utvecklats till stort gagn för ungdom
och samhälle. Hur detta samarbete kan
gestalta sig vill jag belysa med en s. k.
sann berättelse ur livet. Vid ett föräldramöte
i en skola kom en mamma till
en åttaårig elev, en pojke, fram till pojkens
lärarinna och sade: Nu, när min
pojke har gått i skolan för fröken i
snart två år är det väl inte för tidigt
att fröken lär honom att hälsa. Den historien
tycker man understundom är
trevlig och rolig, men den ställer faktiskt
en mycket allvarlig fråga till oss:
Om hemmen inte lär barnen hälsa, vem
skall då göra det? D. v. s. om vi nu menar
att artighet och hänsynstagande har
något värde i vår moderna tid.

Jag skulle vilja fortsätta att fråga:
Vem skall lära barnen hänsyn till varandra
och till äldre, om inte skolan?
Vem skall lära barnen att vara aktsamma
om planteringar och ömtåliga gräsmattor,
om inte skolan? Vem skall lära
barnen att akta egna och andras tillhörigheter,
om inte skolan? Ja, man kan
säga att allt detta är föräldrarnas uppgift,
och det är riktigt. Men om föräld -

Statsverkspropositionen m. m.
rarna och hemmen inte fungerar, hur
skall det då gå med dessa ungdomar?

I regel kompletteras de stora bostadsområdena
med en stor skola, och det är
i de skolorna som man enligt uppgift i
pressen har disciplinsvårigheter. Dessa
svårigheter beror i mycket stor utsträckning
på att lärarkåren i skolan,
som är mycket heterogent sammansatt,
inte minst på grund av rådande lärarbrist,
inte kan enas om tagen. Man har
olika uppfattningar. En del anser att
man skall lära barnen hälsa, andra anser
tvärtom. En del anser att barnen
skall skydda och akta planteringar, andra
bryr sig inte om det.

Jag tror att här krävs att skolans ledning
ger ut några enkla, kortfattade bestämmelser
om hur etisk och mental
fostran skall bedrivas i skolan. Jag tror
att det är det enda som kan få lärarkårerna
i de stora skolorna att bli sams
om vad som skall göras. Det är det enda
som kan ge .skolans elever normer
och bestämmelser och det enda som kan
lära dem att följa de uppsatta normer
och bestämmelser som de möter ute i
livet sedan de slutat skolan.

Det är, synes det mig, under de förhållanden
som nu råder, en felaktig åtgärd
att skära ner tiden för kristendomsundervisningen
i skolan, tv just
den undervisningen har gett och kan
även i fortsättningen ge de normer som
är nödvändiga för samlivet mellan människorna.
Skolans undervisning och
fostran har stora möjligheter att hjälpa
den enskilde individen att bättre förverkliga
sina egna anlag och sin begåvning.
Skolans miljö måste bli en lämplig
jordmån för de många gånger mycket
ömtåliga plantor som växer där och
får sin inriktning för hela livet där.

Givetvis är det så att en förening av
stora bostadsområden och mastodontskolor
ger en uppväxtmiljö och en jordmån
som inte är den mest lämpliga för
de unga människor som växer upp där.
Jag tror att samhället måste sätta till
alla tillgängliga krafter för att åstad -

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen m. m.
komma en bättring på detta område. Det
tillhör den förebyggande ungdomsvården,
och den betyder enligt min uppfattning
mer än den vård som man kostar
på ungdomar som redan spårat ur.

Herr HJORTH: (s):

Herr talman! En tidning betecknade
ecklesiastikminister Ragnar Edenmans
budgetförslag som rena julgransplundringen
för utbildningssamhället. Den
konfekt som vår kulturminister delar ut
har också den fördelen, till skillnad
från den som hänger i våra julgranar,
att den har ett rikligt innehåll. En sammanlagd
ökning under åttonde huvudtiteln
med 433,5 miljoner kronor möjliggör
en snabb och genomgripande utveckling
inom såväl utbildning och
forskning som övriga kulturaktiviteters
område. Med tillfredsställelse noteras
att det frivilliga studiearbetet har givits
ökade resurser och att ungdomens
föreningsliv kraftigt stimulerats. De
s. k. kulturarbetarna ges fortsatt stöd i
sin yrkesutövning. 1 en senare proposition
kommer även förslag om inrättande
av statliga teaterskolor i Stockholm,
Göteborg och Malmö.

Över 3 miljarder kronor satsas på
kulturroteln, och det är eu utveckling
som man har all anledning att vara belåten
med. Mot bakgrunden av denna
kulturella upprustning kan det dock inte
hjälpas att man blir en smula betänksam
inför det som bjuds i fråga om underhållning
i såväl litteratur som film
m. m. Det förefaller mig som om man
tagit på entreprenad att skildra den
svenska synden i alla dess varierande
former. Under sken av att vara realistisk
och avslöjande ger man ingående
beskrivningar, som i fråga om utstuderade
situationer och detaljrikedom inte
lämnar något övrigt att önska. Även på
scenen undervisas på ett åskådligt och
lättfattligt sätt i samma ämne. Det sexuella
blandas med lagom, d. v. s. stora,
portioner våld och sadism. Hela anrättningen
serveras till företrädesvis vår
ungdom men exporteras också som en

produkt från vårt kulturellt högtstående
land, förmodligen med god vinst.

Avigsidorna i samhället skall självklart
inte vara förbjudna att skildras,
men då bör man också eftersträva att
det som göres för att komma till rätta
med missförhållandena även ges en riktig
bild. Nu frågar man sig: Är det
detta som kallas kultur? Naturligtvis inte!
Jag vill i detta sammanhang understryka
att vi har många utmärkta författare,
vilkas böcker, filmmanus och
teaterpjäser är förnämliga alster. I dessa
undviks väl inte heller kärleksscener,
men de beskrivs på det vackra och
fina sätt som ändock det stora flertalet
av människor upplever det på. Det
dränks dock i den reklamflod som
främst lockar med fränhet, realism och
djärva avslöjanden.

Det klagas ibland på den råa och
tuffa ton som många av dagens ungdomar
visar upp. Ungdomen är, det vill
jag framhålla, intelligent, självmedveten
och framåt, men litet mindre av
svordomar och litet mera av hänsyn
skulle inte misspryda. Detta underströks
också av den föregående talaren,
herr Peterson. De många händelser
som inträffat med brutala övergrepp
och vandalism verkar i hög grad
skrämmande. Respekten för människoliv
och andras egendom har på ett kusligt
sätt suddats ut.

En viss andel i denna ej önskvärda
utveckling har den smutslitteratur, inte
minst alla pornografiska tidningar som
finns i våra kiosker och tidningsaffärer.
Det som visas på filmdukarna och
tyvärr även i andra sammanhang drar
också sitt strå till stacken. När sex och
våld ständigt och jämt distribueras ut
genom våra massmedia, kan det av särskilt
mottagliga människor uppfattas
som ett vanligt beteendemönster.

Vår kulturinsats inom alla områden
bör inriktas på att nå så stora grupper
i samhället som det är möjligt. Den
bör göras lättillgänglig och begriplig
för alla. Folkrörelserna och då inte
minst idrottsföreningarna gör även en

Torsdagen den 23 januari 1964

N r 1

betydande insats, och deras verksamhet
bör på alla sätt stödjas.

Vi har dock i vårt land andra värden
att slå vakt om, värden som i stor utsträckning
kan berika vår fritid. Jag
tänker på den oskattbara rikedom som
finns i vår natur. Varje landskap har
sin särpräglade skönhet. Mitt eget Uppland
t. ex. tjusar med sina ekhagar, lundar
och åsar, den leende Mälardalsnaturen,
den kargare, men oändligt vackra
Roslagskusten samt Floran i nordväst,
detta märkliga, Svealands största,
ännu levande myrområde.

Det är hög tid, i vissa fall för sent
att försöka rädda rester av det gamla
kulturlandskapet. Omvandlingen av vårt
jord- och skogsbruk gör att våra lövängar
och hagar växer igen. Täktverksamheten
raserar våra grusåsar, och
därtill kommer en tilltagande nedskräpning
överallt i våra marker. Samtidigt
växer behovet av strövområden i skog
och mark. Urbaniseringen, den längre
fritiden samt tidens jäkt och stress gör
att människorna i alltmer ökad omfattning
längtar ut i naturen. I propositionen
nr 71, som antogs av 1963 års riksdag,
framhölls vikten av att ett betydande
antal naturområden avsätts för
rekreation och friluftsliv samt att täktverksamheten
planeras så att den kan
bedrivas utan att oersättliga naturvärden
spolieras.

Förslag till reformer och riktlinjer
för det framtida naturvårdsarbetet väntas
komma i den naturvårdslag som
jordbruksministern signalerat till i vår.
Ur vetenskaplig och allmän kulturell
synpunkt är det angeläget att säkerställa
områden som kan anses representativa
för svensk natur och det svenska odlingslandskapet.
Om inte sådana områden
kan bevaras på annat sätt, ges möjligheter
till ersättning för markägaren.
Inför den naturvårdsverksamhet som
organiseras upp via länsstyrelserna har
uttalats farhågor för att kallt beräknande
människor smart skulle utnyttja
sitt markinnehav. Tendenser till detta
har väl skymtat i fråga om åsarna.

Statsverkspropositionen in. m.

Dessa har i vissa fall under alla år legat
öde men nu plötsligt befunnits ha
synnerligen rika och brytvärda lager
av grus och sand. Här gäller det för
samhället att få ett fast grepp över
dessa problem. Man kan naturligtvis
diskutera det riktiga i att samhället
skall betala för allemansrätten och lämna
ersättning för icke förnyelsebara naturtillgångar.
Det är dock eu så omfattande
fråga att jag här inte vågar gå
in på den. Ett allmänt tillståndstvång
för grusbrytning hoppas jag kommer
att inskrivas i den nya lagen. Uppskattningen
av grusfyndigheternas värde
erbjuder stora svårigheter. Att i någon
större utsträckning tänka sig ett
frivilligt avstående ifrån brytning i
skyddsvärda åsar är nog inte att räkna
med. Den nya naturvårdslagen hoppas
jag skall komma att innehålla klara
linjer i dessa viktiga juridiska och ekonomiska
principfrågor.

Till de angelägna kulturfrågorna vill
jag även räkna kulturminnesvården. I
många fall sköts dessa uppgifter förträffligt
av entusiastiska och outtröttliga
personer i livligt verksamma hembygdsföreningar.
I andra fall görs ingenting
åt dessa frågor, kanske i en bygd
med rika kulturtraditioner. Tiden hastar
iväg, människor som utgör en outsinlig
kunskapskälla går hädan, värdefulla
hus saneras bort, och föremål försvinner.
Underlaget för den egna bygdens
och kommunens historia urholkas på
detta vis. Fornminnes- och hembygdsföreningarna
runt om i vårt land har
här gjort en förnämlig insats. Det finns
dock ännu mycket att göra, och jag anser
i likhet med herr Källqvist att det är
önskvärt med ökade insatser på detta
område. Enbart högre anslag tror jag
inte hjälper, men jag kan tyvärr inte ge
någon anvisning på formerna för de
ökade insatserna. Kanske en uppgift för
de kommunala fritidsnämnderna?

I detta lilla inlägg i årets remissdebatt
har jag velat peka på angelägenheten
av att åtgärder vidtas innan det
blir för sent.

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen m. m.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Enligt den talarlista
som har legat på våra bänkar skulle jag
vara siste talaren i denna intressanta
tvådagarsdebatt. Det hade kanske varit
önskligt att det på listan stått ett annat
namn, så att det som slutomdöme om
debatten kunnat sägas: »Slutet gott allting
gott.» Nu garanterar jag inte att ett
sådant omdöme kommer att kunna fällas
om denna debatt.

När talarlistan i går sattes upp här i
kammaren, hörde jag en ärad ledamot
suckande fråga: »Vad skall de sista talarna
egentligen säga?» Det bar jag också
funderat på, tv vad man än tar upp
för ämne, riskerar man att framlägga
synpunkter som redan förut blivit
nämnda. Det har ju i denna kammare
och kanske ännu mer i medkammaren
framförts en hel del synpunkter på produktionsökningen
och annan välfärd,
som kommer oss så rikligt till del genom
vår nuvarande regerings försorg.
Visst finns det mycket värdefullt i de
förslag, som vi hoppas att årets riksdag
kommer att fatta beslut om. Det
finns emellertid också skuggsidor, som
det inte talas så mycket om och som
man väl kanske inte heller har så stort
intresse av att syssla med. Tillåt mig
att här helt kort ta upp en av dessa
skuggsidor.

En av våra allra äldsta och ursprungliga
samhällsfunktioner är rättsskyddet
för den enskilde medborgaren. Det är
därför självfallet att allmänheten i vida
kretsar känner en mycket stor oro inför
de tendenser till tilltagande och i
många fall mycket brutal brottslighet,
som dagligen refereras i våra tidningar,
radio och TV. Jag har bemödat mig om
att se efter om jag kunde finna en dagstidning,
i vilken det inte talas om några
kriminella ting. Jag vill inte påstå att
jag studerat tidningarna varje dag, men
under de senaste månaderna har jag
inte lyckats spåra upp någon sådan tidning.
Enbart under ett kvartal 1963
kunde polismyndigheterna diarieföra
85 938 nyinkomna utredningsfall röran -

de strafflagsbrott. Detta innebär en ökning
med 6 400 fall jämfört med motsvarande
period 1962.

Samtidigt med denna ökande kriminalitet
nödgas man konstatera att den
genomsnittliga procenten utredda och
uppklarade brott inom landet visar en
nedåtgående kurva. Uppklaringsprocenten
var nämligen 52 år 1950 och 42,7
år 1955 men utgjorde under perioden
1956—1960 endast 33,9. Man kan inte
undgå att, ställd inför en sådan utveckling,
fråga sig om samhället verkligen
satsar vad det kan och ställer sådana
resurser till förfogande som krävs för
att effektivt skydda medborgarna mot
våld och kriminella övergrepp.

I alltför stor utsträckning står fortfarande
endast otidsenliga och hårt nedslitna
anstalter till fångvårdens förfogande.
Nytillskottet har under det gångna
decenniet knappast kunnat hålla
jämna steg med det stegrade intagningsbehovet.
Medelbeläggningen intagna,
som 1950 uppgick till 2 400, bär fördubblats
och utgjorde mer än 5 000 år
1962. Platsbristen, överbeläggningen och
andra svårigheter har under hela efterkrigstiden
hämmat fångvårdsverksamheten.
Allmänhetens oro inför fångvårdens
krisläge har skärpts på grund avupprepade
rymningar som skedde från
olika anstalter under den gångna sommaren
och i viss mån alltjämt fortsätter.
Då inemot hälften av all registrerad
brottslighet faller på ungdomsbrottslighetens
konto får svagheter inom ungdomssektorn
snabbt negativ återverkan
på kriminalpolitiken i stort, i synnerhet
som det är nyrekryteringen till yrkesbrottsligheten
som borde bekämpas.

Att uppklaringsprocenten befinner
sig i sjunkande gör det angeläget att finna
medel för att effektivare utnyttja
samhällets polisiära resurser. Särskilt
framträder behovet av samordning av
åtgärder vid brott som kräver omfattande
och snabba spaningsinsatser. Det är
att vänta att dessa frågor kommer att tas
upp inom polisberedningen, vars förslag
man hoppas snart skall komma.

Torsdagen den 23 januari 1904

Nr 4

Eu annan av de olösta frågorna inom
detta problemområde gäller säkerställandet
av ersättning till enskild som lider
skada och förluster genom brottsliga
övergrepp. De skadestånd som utdömes
är i vanliga fall gagnlösa som
skydd för skadelidande målsägare, eftersom
gärningsmannen i många fall
saknar förmåga och även vilja att ersätta
de förluster som drabbar den enskilde.

Låt mig så, herr talman, bara till sist
beröra eu annan sak! Man har ju här
från talarstolen analyserat den statliga
ekonomiska politiken. När man talar
om samhällspolitik och skatter, får man
emellertid inte glömma bort, att utvecklingen
pekar mot att den för medborgarna
tyngsta skattebördan blir landstings-
och kommunalskatten. Skatteökningen
på detta plan sker i betydligt
snabbare takt än inom den statliga sektorn.
Det har ju på det kommunala planet
under det senaste årtiondet utvecklats
en mycket livlig aktivitet. Ända sedan
storkommunerna hildades har man
ju satsat mycket på att göra kommunerna
trivsamma för medborgarna, och sedan
diskussionen om kommunblocken
kom upp, har denna diskussion fått
ökad aktualitet. I premisserna för kommunblocken
talas om att det skulle
skapas näringsgeografiska enheter —
det vill med andra ord säga att det
skulle skapas försörjningsmöjligheter
inom blocken och att medborgarna på
landsbygden sålunda skulle, som det sades,
få ungefär liknande servicemöjligheter
som i städer och tätorter.

Nu synes utvecklingen gå därhän, att
denna målsättning kommer i fara. Redan
under den tid som planeringen av
kommunblocken varit i gång har vi
kunnat märka en tendens att göra dem
större och särskilt att bygga ut de kommunblock,
som har eu expansiv stad
som centrum, under det att det sedan
mellan de s. k. stadsblocken skulle ligga
block som blir mindre attraktiva. En
sådan utveckling skulle leda till att den

Statsverkspropositionen m. in.
målsättning som satts upp inte förverkligades.

Det har här i dag, säkert alldeles riktigt,
talats om förhållandena i Norrland,
och vi möter liknande förhållanden
även i andra delar av landet, fastän inte
i så stora dimensioner. Det måste därför
bli lokaliseringspolitikens uppgift att se
till, att den målsättningen, att kommunerna
och kommunblocken skulle bli sådana
som man tänkte sig dem ur försörjningssynpunkt,
förverkligas. Det
finns ju därför en samverkan, som måste
få sin utformning just i lokaliseringen,
industrilokaliseringen, så att kommunblocken
i framtiden kommer att
fungera som man tänkt sig. Skulle det
bli en sådan utveckling, att man lokaliserar
industrien framför allt till de medelstora
och större städerna, kommer
många kommunblock i fara. Den målsättning
som man gav dem kan då inte
förverkligas, och därför måste det bli
en av lokaliseringspolitikens uppgifter
att trygga kommunblockens framtida
existens.

En annan fråga i detta sammanhang
är — som jag nämnde — utvecklingen
på skattefronten. Såvitt jag kan bedöma,
kommer det att bli på det sättet, att
kommuner och landsting får höja sin
utdebitering med en krona vartannat
eller vart tredje år. När denna fråga
förts på tal, har det tröstats med att
skatteutjämningskommittén eu gång
skall framlägga ett förslag i detta avseende,
men det blir ingen effektiv lösning.
Det är fråga om förebyggande åtgärder.
Här är det eu sak som bör observeras,
och det är att utvecklingen
går i den riktningen att den statliga
skatten tas ut i form av indirekt skatt.
Här kommer kommunerna vid sidan om
och är hänvisade till den direkta skatten.
Man kan ta en sådan detalj som
att när omsättningsskatten eller nöjesskatten
ökas, ökas därigenom de kommunala
utgifterna. Detta är ett problem,
på vilket kommunalmännen ser mycket
allvarligt och som jag i denna debatt

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

Statsverkspropositionen m. m.
inte kunnat undgå att fästa uppmärksamheten
på.

När det talas om planering och lokalisering,
resoneras det ofta som om det
endast vore materiella ting man rör
sig med, men man måste också tänka på
människan i detta sammanhang och
inte bara se på produktionsresultatet.
Skapar man ett gott produktionsresultat
men en miljö, i vilken människorna vantrivs,
är vinsten negativ. Jag tror att vi
måste bryta vanföreställningen om de
större tätorternas företräde och få fram
ett sådant tänkande att man inte — särskilt
då det gäller ungdomen —- ser det
som livets målsättning att komma till en
större stad. Detta är en uppgift på det
kommunala planet och på lokaliseringspolitikens
område som kan bli av allra
största värde.

Efter härmed slutad överläggning
hänvisades ifrågavarande kungl. propositioner
till statsutskottet, varjämte
de i nedan angivna delar remitterades
till följande utskott, nämligen

propositionen nr 1, i vad den avsåge
riksdags- och revisionskostnader ävensom
kostnader för riksdagens hus och
riksdagens verk, till bankoutskottet, såvitt
propositionen anginge det promilletal,
varmed skogsvårdsavgiften för år
1964 skulle utgå, till bevillningsutskottet
och, i vad propositionen rörde jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet;
samt

propositionen nr 2, såvitt den gällde
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna
yttrandena.

Vid föredragning av Kungl. Maj.ds
proposition nr 27, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 16 juni
1961 (nr 390) om statsmonopol på tillverkning
av tobaksvaror, m. in., hänvisades
propositionen, såvitt den avsåge

ändring i förordningen angående ändrad
lydelse av 5 § förordningen den 16
juni 1961 (nr 394) om tobaksskatt, till
bevillningsutskottet och i övrigt till behandling
av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 28,
angående uppförande av en för Svenska
turisttrafikförbundet m. fl. institutioner
gemensam administrationsbyggnad
(Sverigehuset) på Blanchetomten i
Stockholm.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 29, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden 1965—
1968.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 30, angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan;

nr 31, angående försvarsgrensstabernas
organisation m. m.; och

nr 32, angående överlåtelse av kronan
tillhörig mark m. m.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 57 och 58 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 59—76 till statsutskottet,

motionerna nr 77—82 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 83—89 till behandling
av lagutskott,

motionerna nr 90—93 till allmänna
beredningsutskottet,

motionen nr 94 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 95—114 till statsutskottet,

motionen nr 115 till behandling av
lagutskott,

motionerna nr 116—124 till statsutskottet.

Torsdagen den 23 januari 1904

Nr 4

motionerna nr 125—129 till bevillningsutskottet,

motionen nr 130 till bankoutskottet,
motionerna nr 131—135 till behandling
av lagutskott,

motionerna nr 136—140 till jordbruksutskottet
och

motionen nr 141 till allmänna beredningsutskottet.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till lierr talmannen
avlämnade motioner:

nr 142, av herr Enarsson, om viss
reglering i kommunallag av kommunal
upphandling;

nr 143, av herr Isacson, om tillämpning
av tryckfrihetslagstiftningen å
film m. m.;

nr 144, av herr Jonasson m. fl., om
utredning rörande försvarsattachéorganisationen; nr

145, av herr Larsson, Åke, m. fl.,
om en översyn av 1963 års försvarsuppgörelse; nr

146, av herr Bergman och herr
Andersson, Birger, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Utställningar av svensk konst i utlandet; nr

147, av herr Bergman m. fl., om
inrättande vid Chalmers tekniska högskola
av en professur i arkitekturens
teori och historia;

nr 148, av herr Billman, om ändrade
regler för bidrag till fritidsgrupper;

nr 149, av herr Edström, om inrättande
av en professur i invärtesmedicin,
särskilt invärtesmedicinsk allergologi,
m. m.;

nr 150, av herr Geijer, Lennart, m. fl.,
angående statsbidrag till kvällsgymnasier; nr

151, av herr Hanson, Per-Olof,
rn. fl., om svensk anslutning till OECD:s
kommitté för utvecklingsbistånd
(DAC);

nr 152, av herr Hellebladh m. fl., om
statsbidrag för vidareutbildning av
präster m. fl.;

nr 153, av herr Isacson, angående befattningarna
som skolkurator vid de
statliga allmänna gymnasierna;

nr 154, av herr .1unsson, Paul, in. fl..
om iståndsättande av Läckö slott;

nr 155, av herr Larsson, Lars, in. fl..
om inrättande vid gymnastiska centralinstitutet
av en laboratur i kroppsövningarnas
fysiologi;

nr 156, av fröken Ljungberg m. fl., i
anledning av Kungl. Majrts framställning
om anslag till Statliga allmänna
gymnasier m. in.;

nr 157, av herr Ngman m. fl., om
uppdrag för skolöverstyrelsen att utreda
frågor om praktiktjänstgöring;

nr 158, av herr Ngman m. fl., om anslag
till Tekniska museet;

nr 159, av fröken Banmark m. fl., om
statsbidrag till Målsmännens riksförbund; nr

160, av herr Risberg m. fl., om
avslag å Kungl. Maj:ts framställning om
anslag för statsbidrag till utbildning av
ungdomsledare inom de politiska ungdomsorganisationerna
;

nr 161, av herr Stefanson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till kostnader för
granskning av utförda gesällprov;

nr 162, av herrar Svanström och
Hellebladh, om förhöjt statsbidrag till
avlöningar inom landsantikvarieorganisationen; nr

163, av herrar Adolfsson och Lager,
om en statlig marklånefond;

nr 164, av fru Carlqvist m. fl., om en
inventering av de handikappades problem; nr

165, av fru Carlqvist m. fl., angående
arbetstriining och skyddad sysselsättning; nr

166, av herr Edström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till vissa privatskolor; nr

167, av herr Edström m. fl., om
statsbidrag till ett nytt ålderdomshem
för svenskar i London;

nr 168, av herr Geijer, Lennart, och
herr Petersson, Bertil, angående basräntan
för vissa fastigheter;

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

nr 169, av fru Hamrin-Thorell, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Utbildning av viss sjukvårdspersonal; nr

170, av herr Holmberg och herr
Petersson, Per, angående uppförandet
av industribyggnad som statskommunalt
beredskapsarbete;

nr 171, av herrar Hubinette och
Enarsson, om viss utredning rörande
identitetsbrickor;

nr 172, av herr Johansson, Tage, i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till ortopediska
hjälpmedel m. m.;

nr 173, av herr Johansson, Tage, och
herr Karlsson, Göran, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till näringshjälp;

nr 174, av herr Johansson, Tage,
in. fl., angående konsultarvodenas inverkan
på byggnadskostnaderna;

nr 175, av herr Karlsson, Göran, och
herr Larsson, I^ars, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Bidrag till ortopediska hjälpmedel
m. in.;

nr 176, av herr Karlsson, Göran, och
herr Jansson, Paul, angående rätten att
ordinera bidragsberättigade ortopediska
hjälpmedel m. m.;

nr 177, av herr Karlsson, Göran,

m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Bidrag till
driften av verkstäder för handikappade; nr

178, av herr Karlsson, Göran,

m. fl., om höjning av statsbidraget för
anordnande av verkstadslokaler inom
arbetsvärden;

nr 179, av herr Karlsson, Göran,

m. fl., angående tekniska hjälpmedel för

handikappade;

nr 180, av herr Lundström in. fl., om
ökade anslag till kriminalvården;

nr 181, av herr Lundström m. fl., om
ökade anslag till vården av ungdomsbrottslingar; nr

182, av herr Lundström in. fl., angående
samhällets insatser mot brott
och kriminalitet;

nr 183, av herr Nilsson, Yngve, m. fl.,

i anledning av Kungl. Majts framställningar
om anslag till arbetsmarknadsstyrelsen
och arbetsförmedlingen;

nr 184, av herr Näsström m. fl., om
ökat statligt stöd för uppförande av industribyggnader
;

nr 185, av herr Petersson, Bertil, och
herr Ivarsson, Herbert, angående utformningen
av äldre bostadsområden;

nr 186, av herr Petersson, Per, och
herr Isacson, om ianspråktagande inom
försvarsväsendet av medel för beredskapsarbeten; nr

187, av herr Petersson, Erik Filip,
in. fl., om forskning rörande tobakens
skadeverkningar, m. in.;

nr 188, av herr Svanström, om vidgning
av den kariesprofylaktiska verksamheten; nr

189, av herr Svanström, om uppförande
av industrilokaler i Kalmar län
som statskommunala beredskapsarbeten; nr

190, av herr Wikner in. fl., om
anslag till ytterligare två deltidstjänster
för läkare inom yrkesinspektionen;

nr 191, av herr Virgin in. fl., angående
belåningsvärdet för flerfamiljshus
med pensionärsbostad;

nr 192, av herr Billman in. fl., om en
effektivare trafikövervakning;

nr 193, av herrar Dahlén och Sundin,
om radiosändningar till det slaviska
språkområdet;

nr 194, av herr Jonasson och herr
Andersson, Axel Emanuel, om upprustning
av de mindre länsvägarna;

nr 195, av herr Lundström m. fl., om
avskaffande av bilradiolicensen, m. m.;

nr 196, av herr Schött m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Avsättning till fonden för
idrottens främjande;

nr 197, av herr Stefanson in. fl., om
höjning av anslaget till Statens institut
för hantverk och industri: Bidrag till
kursverksamheten in. in.;

nr 198, av herr Sveningsson in. fl.,
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten;

nr 199, av herr Arvidson, angående
beskattningen av skytteorganisationer;

Torsdagen den 23 januari 1964

Nr 1

nr 200, av herr Bengtson in. fl., om
höjning av åldersgränsen för utskänkning
av alkoholhaltiga drycker;

nr 201, av herr Hansson, Nils, angående
värderingen av bokskog vid 1965
års fastighetstaxering;

nr 202, av herr Hedström in. fl., angående
fördelningen av beskattningsrätten
mellan produktionskommun och
huvudkontorskoinmun;

nr 203, av fru Olsson m. fl., angående
förvärvsavdraget för ensamstående
barnförsörjare med inkomst av jordbruksfastighet; nr

204, av herr Olsson, Erik, m. fl.,
angående beskattningen av varulotterier; nr

205, av herr Wanhainen m. fl.,
om restitution av skatt å bensin för
motorsågar;

nr 206, av herr Virgin m. fl., om höjda
ortsavdrag för ålders- och invalidpensionärer,
m. m.;

nr 207, av herr Virgin m. fl., om en
successiv avveckling av dubbelbeskattningen
å aktiebolag och ekonomiska
föreningar;

nr 208, av herr Nilsson, Hjalmar,
m. fl., om riktlinjer för lokaliseringspolitiken; nr

209, av herr Svedberg, Lage, m. fl.,
om viss utredning rörande oljehandeln;

nr 210, av herr Damström, angående
rätt för Jägarnas riksförbund att innehava
och utlåna vapen;

nr 211, av herr Hanson, Per-Olof, om
jämkning av rättegångskostnad, m. m.;

nr 212, av herr Lundström in. fl., om
enhetlig handläggning av samhälisåtgärderna
mot ungdomsbrottslighet;

nr 213, av herr Lundström m. fl., angående
målsägandes möjligheter att utfå
skadestånd;

nr 214, av herr Olsson, Manne, och
fru Wallentheim, angående traktamentsersättningen
till ledamot av jury i
tryckfrihetsmål;

nr 215, av herr Bengtson och fru
Olsson, om ersättning för vissa resor
enligt lagen om allmän försäkring;

nr 216, av herr Enarsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 4, med

förslag till lag om kommunal beredskap
m. in.;

nr 217, av fru Hultell, angående änkepensionerna
inom folkpensioneringen;

nr 218, av herr Jansson, Paul, in. fl.,
angående bedömningen av invaliditetsgraden
inom den allmänna försäkringen; nr

219, av herr Johansson, Tage,
in. fl., angående huvudmannaskapet för
ambulansväsendet;

nr 220, av herr Jonasson in. fl., angående
ATP-pensionerna till korttidsanställda
och lågavlönade;

nr 221, av herrar Lager och Adolfsson,
om kompensation för obekväm arbetstid; nr

222, av herr Larsson, Åke, och herr
Lindahl, angående rätten till änkepension
inom ATP;

nr 223, av herr Virgin m. fl., angående
åldringsvården;

nr 224, av herr Arvidson, om nedsättningen
hos KB av expropriationsersättning; nr

225, av herr Enarsson, om befrielse
från skyldigheten att underrätta
grannar m. fl. om byggnadslov;

nr 226, av herr Jansson, Paul, och
herr Hjorth, om obligatorisk stötfångare
på lastbil och släpfordon;

nr 227, av herr Larsson, Lars, m. fl.,
angående kostnaderna för bevarande av
fast fornlämning;

nr 228, av herr Nyman m. fl., angående
jakten på rådjur;

nr 229, av herr Elofsson m. fl., om
förhöjt statsbidrag till Weibullsholms
växtförädlingsanstalt;

nr 230, av herr Isacson och herr
Kristiansson, Axel, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställningar om anslag
till lantbrukshögskolan;

nr 231, av herr Isacson m. fl., angående
småjordbrukets framtid;

nr 323, av herr Karlsson, Helge, m. fl.,
om statsbidrag till Svenska fiskarenas
studieförbund;

nr 233, av herr Mattsson m. fl., om
avslag å Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Ersättning till domänverkets
markfond;

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964

nr 234, av fröken Ranmark och herr
Carlsson, Oscar, angående återväxtåtgärderna
inom skogsbruket;

nr 235, av herr Svanström, om begränsning
av domänverkets jordförvärv; nr

236, av herr Svanström, om åtgärder
för inkomstlikställighet för jordbrukare; nr

237, av herr Svanström m. fl., om
upprustning av ekonomibyggnader å
vissa småbruk;

nr 238, av herr Billman, om slopande
av socialgruppsindelningen vid offentliga
statistiska redovisningar;

nr 239, av herr Carlsson, Eric, m. fl.,
angående den andliga vården vid anstalter
inom nykterhetsvården;

nr 240, av herr Hansson, Nils, om åtgärder
för bevarande av bokskog;

nr 241, av fru Hultell m. fl., om utredning
rörande variationer i sjukfrekvensen
mellan män och kvinnor;

nr 242, av herr Jansson, Paul, angående
auktorisationen av revisorer; och
nr 243, av herr Virgin in. fl., om åtgärder
för att bereda den äldre arbetskraften
sysselsättning.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

På framställning av herr talmannen
beslöt kammaren nu, kl. 15.36, att —
för att bereda kammarens ledamöter
tillfälle att ingiva motioner senare under
dagen —- ajournera sina förhandlingar
till kl. 17.00, då desamma återupptogos.

Avlämnades till herr talmannen följande
motioner, vilka nu anmäldes och
lades på bordet:

nr 244, av herr Elmgren m. fl., om
inrättande av ett fast kansli hos konstitutionsutskottet
;

nr 245, av fru Segerstedt Wiberg, om
vidgat anonymitetsskydd;

nr 246, av fru Segerstedt Wiberg, om
rätt för utskott att sammanträda då
riksdagen ej är samlad;

nr 247, av fru Segerstedt Wiberg, angående
konstitutionsutskottets dechargegranskning; nr

248, av fru Segerstedt Wiberg, om
tillträde för statsråd till utskott;

nr 249, av herr Andersson, Torsten,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till Armén:
Hemvärnets intendenturmateriel m. m.;

nr 250, av herr Andersson, Torsten,
m. fl., om ökat anslag till Armén: Hemvärnets
avlöningar;

nr 251, av herrar Holmberg och Sveningsson,
om förslag till riksdagen rörande
den operativa målsättningen för
krigsmakten;

nr 252, av fru Segerstedt Wiberg, i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Upplysningsarbete
rörande mellanfolkligt .samarbete och
utrikespolitiska frågor;

nr 253, av herr Boman m. fl., om
statsbidrag till Grännaskolan;

nr 254, av herrar Hilding och Svanström,
om kostnadsfri undervisning vid
korrespondensinstitutens preparandkurser,
m. m.;

nr 255, av herrar Nyman och Hilding,
om stipendier åt svenska elever vid The
Atlantic College i England;

nr 256, av herrar Söderberg och Dahlén,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till Statens institut
för högre utbildning av sjuksköterskor,
m. m.;

nr 257, av herr Isacson och herr Petersson,
Per, om tillhandahållande av
telefonkataloger på poststationer;

nr 258, av herr Weibull, om erosionsskydd
på ön Ven;

nr 259, av herr Hermansson in. fl.,
om höjning av anslaget till Befrämjande
av husdjursaveln m. m.; och

nr 260, av fru Segerstedt Wiberg, om
undersökning av boxningens skadeverkningar.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 17.04.

In fidem

K.-G. Lindelöw

Stockholm 1964. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

640020