Torsdagen den 23 januari fm (Riksdagens protokoll 1964:4)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 4

ANDRA KAMMAREN

1964

23 januari

Debatter m. m.

Torsdagen den 23 januari fm.

Sid.

Svar på fråga av herr Braconier ang. forskningsberedningens verk -

samhet och betydelse........................................ 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (forts.)............... 6

Torsdagen den 23 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (forts.).............. 85

1—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 4

LICMIOTOin

?,/;>&* mm h

f&Mi 1

/ >? ar i v u i x / n o

Sf''

,£» .m itttwfef!

./ni ''-i1 JM/si r.- 3|isb*vV4

• i >;! iii> •• •• . ■?, - i ■«. . •; ; •>. , ....;, t -. jj.v''

...... ....... . . . .......•>■-''^5 ; *v: /un.

i- ..t : ii i y,\ : ..''. .-v. vr

.««■* notjfj^ r. >ii rt''*^ab<5 i i

.i-i ■■/tiks? >.* iwvi in/

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Nr 4

Torsdagen den 23 januari

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 17 innevarande
januari.

§ 2

Svar på fråga ang. forskningsberedningens
verksamhet och betydelse

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Herr Braconier har frågat
mig om jag kan ge andra kammaren
en redogörelse för forskningsberedningens
verksamhet och betydelse.

Till svar härpå vill jag anföra följande.

Beslut om bildande av en central
forskningsberedning fattades den 14 december
1962. Beslutet får ses mot bakgrunden
av den alltmer avgörande betydelse
för vårt ekonomiska, sociala och
kulturella framåtskridande som tillmätes
forskning och utvecklingsarbete.
Både staten och det enskilda näringslivet
har under senare år kraftigt ökat
sina anslag till forskningsarbetet. Den
internationella vetenskapliga och tekniska
utvecklingen går utomordentligt
snabbt och det gäller för ett litet land
som vårt att noga följa denna utveckling.
Vi måste kunna bedöma var svenska
forskningsinsatser bör sättas in och
det är därvid viktigt att få till stånd
en samordning av .statens och näringslivets
insatser på olika forskningsområden.

Beredningens uppgift är att utgöra ett
forum för samråd om den långsiktiga
inriktningen av den svenska forskningspolitiken.
Den skall således självfallet
inte dirigera forskningen utan fylla det

behov av samråd mellan regeringen och
forskarna, som det länge uttalats önskemål
om.

Forskningsberedningen består av ett
30-tal ledamöter, som representerar olika
forskningsområden och industrigrenar.
Av dessa är fem utsedda att jämte
representanter för ecklesiastik- och
handelsdepartementen ingå i en arbetsgrupp
med uppgift

att förberedande behandla frågor av
betydelse för regeringen vid utformningen
av forskningspolitiken,

att följa den internationella vetenskapliga
utvecklingen och ta upp problem
av principiell natur till analys,
samt

att förbereda överläggningarna inom
beredningen in pleno genom att sammanställa
material som underlag för
diskussioner.

Jag är själv ordförande i såväl forskningsberedningen
som arbetsgruppen.
Som heltidsanställd sekreterare tjänstgör
professor Bror Rexed. Sekretariatet
har under 1963 utökats med en amanuens
och ett kanslibiträde.

Beredningen har diskuterat forskningens
behov och resurser och har
därvid funnit det angeläget att skapa
kontakter med existerande exekutiva
organ inom forskningsadministrationen
samt med vetenskapsakademierna och
de statliga forskningsråden. Den har
vidare med hjälp av sakkunniggrupper
och konsulter utfört sammanställningar
över viktiga vetenskapliga områden.
Forskningsberedningen har också hållits
underrättad om sådana internationella
forskningsprojekt i vilka Sverige
deltagit.

Av de statliga forskningsråden har
beredningen begärt in och fått långtids -

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Svar på fråga ang. forskningsberedningens verksamhet och betydelse

planer som belyser den sannolika utvecklingen
inom olika forskningsområden.
Dessa långtidsplaner är f. n. under
behandling inom beredningen och avses
att tjäna som underlag för värderingen
av forskningens investeringsbehov
i anslag och personal på längre
sikt.

Vid flera tillfällen har det ökade behovet
av en intensifierad vetenskaplig
informationsverksamhet understrukits
inom forskningsberedningen. I oktober
framlades en PM angående dessa frågor.
Promemorian har sedan överlämnats till
ecklesiastikdepartementet, som föranstaltat
om remissbehandling, varefter
vidare åtgärder kan vidtagas i denna
viktiga fråga.

Ett annat diskussionsproblem har varit
den teknologiska forskningen i vidaste
mening, schematiskt uttryckt frågan
om överföringen av grundforskningsresultat
till teknisk och industriell
nyproduktion. Problem av den arten
har diskuterats inom forskningsberedningen
men har också belysts vid en
särskild konferens, som anordnats i
samarbete med Ingeniörsvetenskapsakademien.

För att ge forskningsberedningens
ledamöter större kännedom om forskningsorganisationer
i Europas länder
har en PM utarbetats angående »Forskning
i Europa». På basis av engelskt och
amerikanskt material har vidare en undersökning
företagits angående »Forskar-
och ingenjörsemigration till USA».

Därmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Braconiers fråga.

Vidare anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till hans
excellens statsministern få framföra ett
tack för det snabba svaret på min fråga.

Jag vet att statsministern är mycket
intresserad av dessa problem, vilket ju
också framgår av att han själv har påtagit
sig ordförandeskapet i forsknings -

beredningen. Jag vill här påtala, att när
en enskild riksdagsman skall bedöma
forskningsrådens ställningstaganden —
som ju statsministern tillmäter stor vikt
— och då går till åttonde huvudtiteln,
är det praktiskt taget omöjligt för honom
att där få någon uppfattning om
vad som ligger till grund för olika
ståndpunktstaganden. Detta beror på att
universitetskanslerns och konsistoriets
uttalanden endast delvis finns redovisade
i huvudtiteln. När universiteten därför
föreslår professurer, får riksdagsmannen
gå till universitetens petita för
att finna motiveringarna för förslagen.

I dessa motionsskrivandets dagar finner
också den enskilde riksdagsman,
som försöker bilda sig en uppfattning
om dessa frågor, att det kan vara besvärligt
att få låna ett exemplar av
universitetens petita — t. ex. i ecklesiastikdepartementet.
Jag vill framhålla
den saken därför att bristen på material
ju i högsta grad försvårar våra
möjligheter att diskutera forskningens
problem. Och saken blir inte bättre av
att vi under de senaste riksdagarna
praktiskt taget alltid har fått föra debatten
om forskningsfrågorna vid tidpunkter,
då det har rått uppbrottsstämning
i riksdagen. Så var inte minst fallet
i höstas, vilket också ecklesiastikministern
erkände.

Nu säger statsministern att det är av
intresse att långtidsplaner göres upp för
forskningen, och jag hoppas bara då
att vi i god tid får ta del av dessa planer.
Det framgår inte av svaret — som
jag fick nyss — huruvida det föres protokoll
i forskningsberedningen eller
inte. Om sådana protokoll föres och om
de är slutjusterade, faller de givetvis
under tryckfrihetslagens bestämmelser
om allmänna handlingar. Men man kan
ju ligga på protokollen mycket länge
eller låta dem förbli ojusterade, och
såvitt jag förstår har den intresserade
allmänheten då inga möjligheter att få
ta del av dem.

Nu tror jag inte alls att hans excellens

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Nr 4

Svar på fråga ang. forskningsberedningens verksamhet och betydelse

statsministern liar något intresse av att
hemlighålla dessa handlingar. Men vi
iir här i riksdagen mycket angelägna
om att bli informerade i frågor, som är
av betydelse för våra bedömningar, och
i gårdagsdebatten underströks det ju
också kraftigt från statsrådens sida att
riksdagen bör ha informationer ordentligt.
Bland annat därför är det mycket
angeläget att vi får kännedom om hur
forskningsberedningen ser på dessa
ting.

Jag skall nu försöka att inte bli mångordig
utan tar här bara ett exempel
från den debatt i höstas som gällde
frågan att vi skulle förlora en erkänt
framstående matematiker till USA, nämligen
professor Hörmander. I den debatt
som då fördes fick inte vi riksdagsmän
någon klarhet i hur det kunde
komma sig att vi förlorade en forskare
och matematiker av den kapaciteten,
något som allmänt ansågs vara en stor
förlust för vårt land.

Det är klart, att man inte kan behålla
alla vetenskapliga kapaciteter. I fallet
professor Hörmander fick man emellertid
ingen klarhet om orsakerna och inte
heller om forskningsberedningen på
den punkten över huvud taget sökt påverka
frågan. Jag säger detta till hans
excellens statsministern därför att, såsom
framgår av hans svar, forskningen
tillmätes en mycket dynamisk betydelse.
Biksdagen kan inte kopplas ifrån dessa
frågor på det sätt som nu sker då den
enskilde riksdagsmannen ofta av de
handlingar som nu är tillgängliga inte
kan få någon klarhet i vad som händer.

Jag vill sluta mitt anförande med att
understryka den intensitet varmed
forskningen nu bedrives. Jag läste för
någon tid sedan att bara när det gäller
kemien publiceras visst årligen en miljon
uppsatser. När det gäller dokumentationen
ligger vi inte långt framme i
ledet, medan vi däremot i många hänseenden
gör detta i fråga om forskningen.

Dä det däremot gäller att tillgodogöra
sig denna forskning inom industrien
och på andra områden — en sak
som diskuteras inte minst i Förenta
staterna — brister det. Jag hoppas att
vid det planeringsarbete, som forskningsberedningen
bedriver, hänsyn också
tas till vikten av att vi får en utförligare
dokumentation och att på det viset
forskningens resultat tillgodogöres
för hela samhället.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag kan på praktiskt
taget alla punkter ansluta mig till interpellanten.
Jag är angelägen om att understryka
att jag finner det vara utomordentligt
viktigt, att denna betydelsefulla
samhällsangelägenhet blir föremål
för så mycket offentlig debatt som möjligt,
och jag skall gärna medverka till
att det förs protokoll som kan bli offentligt.
Det är möjligt att det inte kommer
att gå att föra diskussionsprotokoll, ty
beredningen är avsedd som ett mera
förtroligt överläggningsforum. Dess representanter
kanske vill bevara en viss
grad av frihet att uttrycka sig utan att
riskera att det kommer till offentlig
kännedom. Men frånsett den reservationen
skall jag gärna medverka till
att det förs protokoll som kan bli offentliga.
Jag tror också att herr Braconier
har alldeles rätt i att svensk forskning
på en punkt har varit mycket handikappad,
nämligen på grund av att dokumentationsfrågan
har försummats i
så stor utsträckning. Det var anledningen
till att vi som vår första stora
arbetsuppgift tog upp frågan om dokumentationen,
och vi hoppas nu att det
förslag som vi utarbetat skall leda till
ett bättre resultat, så att vi på denna
punkt kommer i nivå både med Sovjetunionen
och Amerika. Några meningsskiljaktigheter
mellan mig och herr
Braconier existerar följaktligen inte.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

§ 3

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (forts.)

Herr talmannen tillkännagav, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande Kungl.
Maj ds propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1964/65, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1963/64, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid i enlighet
med förut gjord anteckning ordet
till

Herr ELIASSON i Sundborn (ep), som
yttrade:

Herr talman! Vi hade här i går kväll
tillfälle att lyssna till debatten om demokratiens
problem, och det skulle faktiskt
vara frestande att ta upp detta
spörsmål. Men jag har en känsla av att
frågeställningen kanske är alltför mycket
behäftad med felaktiga utgångspunkter,
om man skall börja diskussionen
om demokratien med att klistra på varandra
etiketten »diktator». Annars tror
jag att vi nog har behov av att diskutera
den delvis nya situation vari demokratien
befinner sig i vårt samhälle, inte
minst med hänsyn till de risker för
försvagning som ligger i en tydlig tendens
till maktkoncentration i samhället.
Jag är också övertygad — utan att vilja
göra gällande att statsministern skulle
vara någon de Gaulle — att också
långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav
kan ha ogynnsamma verkningar
från folkstyrelsens synpunkt. Risker för
försvagning, som i hög grad hör samman
med ett långvarigt regeringsinnehav,
som jag tror det finns anledning
att diskutera i en mindre upphetsad
stämning än den som skapas av en
mängd långtgående beskyllningar för
diktaturtendenser.

Det är angeläget att dessa problem
ägnas tillräcklig uppmärksamhet och att
den författningsreform, om vilken vi

väl alltjämt hoppas kunna nå en samlande
lösning, verkligen blir sådan att den
bidrar till att motverka de risker för
försvagning av demokratien som kan
ligga i samhällsutvecklingen, inte minst
med hänsyn till fortsatt maktkoncentration.

Men jag skall, herr talman, nu begränsa
mig till ett par andra spörsmål
och försöka fatta mig kort.

Uppläggningen av årets budget bjuder,
om man bortser från finansministerns
ändrade inställning i fråga om
totalbalanseringen, inte på några principiella
nyheter. Regeringen gör ungefär
som den brukar göra: den plockar
ut några av oppositionens reformförslag,
som regeringspartiet tidigare gjort
sitt bästa för att avslå, och vill i en
kommande valrörelse ta åt sig en del av
äran för att förslagen genomförts. Här
har pekats på höjningen av barnbidragen
och folkpensionerna och en hel del
annat —- exempel på frågor där bl. a.
centerpartiet mycket energiskt agerat
för att få reformerna genomförda tidigare
men då inte lyckats vinna riksdagsmajoritetens
bifall.

Lika karakteristiskt är att herr Sträng
är ute och jagar nya inkomster. Telefonavgifterna
höjs med 100 miljoner
kronor och avdragsrätten för folkpensionsavgifterna
slopas, vilket gör en
skattehöjning på 280 miljoner kronor
i den statliga beskattningen och 200
miljoner kronor vid den kommunala
beskattningen med oförändrade kommunala
utdebiteringar.

Förmodligen tycker herr Sträng att
det är mera smakligt att slopa ett avdrag
än att höja en skatt, men i praktiken
blir det ju en skattehöjning i båda
fallen. Men nog måste jag, liksom eu
tidigare talare, säga att det är överraskande
att herr Sträng nu vill slopa avdragsrätten
för folkpensionsavgifterna,
detta med tanke på att den stora skatteberedningen
mycket snart väntas lägga
fram ett tydligen genomgripande förslag
till omläggning av beskattningen.
Ännu märkligare ter sig herr Strängs

Nr 4

Torsdagen den 23

Vid

förslag mot bakgrund av de uppgifter
som förekommit i pressen, att de socialdemokratiska
ledamöterna i skatteberedningen
lär förorda att arbetsgivarna
i fortsättningen skall betala en del socialavgifter
för de anställda, bl. a. folkpensionsavgifterna,
medan enskilda företagare
m. fl. även i framtiden skall
betala sina avgifter själva. Om dessa
uppgifter är riktiga vet jag inte, men
ilo har som sagt förekommit i pressen
utan att motsägas. Man måste fråga sig,
hur de går ihop med herr Strängs propå.
Skulle man ha ett sådant här system
kunde man väl i all rimlighets namn
inte vägra företagen att göra avdrag för
sina kostnader för de anställda, och dit
skulle ju folkpensionsavgifterna höra.
Och hur skulle man då kunna vägra
dem som betalar sina avgifter själva
att göra avdrag vid beskattningen?

Vi får naturligtvis vänta med att diskutera
vad skatteberedningen föreslår
till dess att betänkandet ligger på vårt
bord, men jag har inte kunnat undgå att
göra dessa reflexioner.

Så, herr talman, några ord om arbetsmarknads-
och lokaliseringspolitiken. I
anslutning därtill vill jag ta upp ett uttalande
av arbetsmarknadsstyrelsens
chef och ställa en fråga till inrikesministern.

Lokaliseringsutredningen har som bekant
föreslagit en aktivisering av lokaliseringspolitiken
med bl. a. ekonomiskt
stöd i form av lån och bidrag
till företag som nyetablerar sig eller
som utvidgar sin verksamhet i områden
med ensidigt näringsliv och bristande
sysselsättningsmöjligheter. I praktiken
har förslagen delvis börjat omsättas i
handling genom att arbetsmarknadsstyrelsen
i en del fall lämnat statsbidrag till
kommuner som i lokaliseringspolitiskt
syfte uppför industribyggnader. Jag
skall inte gå in på den konstitutionella
sidan av denna fråga — jag vill bara
säga att jag inte kan finna det annat än
fullständigt riktigt att man fortsätter
med insatser av detta slag. Kan man

januari 1964 fm.

remiss av statsverkspropositionen m. m.

på den vägen medverka till ett rikare
och mera differentierat näringsliv i
sådana här områden måste det vara en
avsevärd fördel i jämförelse med en hel
del beredskapsarbeten av traditionell

typ Men,

herr talman, hur går dessa arbetsmarknadsstyrelsens
åtgärder ihop
med det uttalande som arbetsmarknadsstyrelsens
chef häromdagen gjorde och
som återgivits i tidningarna landet
över? Hans uttalande har ju särskilt intresse
med hänsyn till att arbetsmarknadsstyrelsens
chef får anses vara regeringens
förnämsta expert när det gäller
arbetsmarknads- och lokaliseringsfrågorna,
och jag tycker därför det är
naturligt att man fäster uppmärksamhet
vid det i remissdebatten.

Enligt TT:s referat, som jag har till
hands och som mig veterligt icke dementerats,
sade generaldirektören bl. a.
att vi bör acceptera att glesbygderna
blir ännu glesare och att tätorterna fortsätter
att växa. I början av 1970-talet
vore hälften av arbetskraften sysselsatt
inom servicenäringarna och en tredjedel
inom tillverkningsindustrien, medan
jord- och skogsbruk bara komme
att sysselsätta cirka 7 procent.

Han yttrade vidare att av de A-, Boch
C-orter, som arbetsmarknadsstyrelsen
indelat landet i, räknas A-orterna
till dem som det är värt att satsa på.
Men, sade han vidare, skall man kunna
rädda en A-ort är det inte tillräckligt
att den har små och medelstora industrier;
den måste också ha en storindustri
med några hundra anställda,
men denna typ av industrier är det mycket
ont om i Sverige och man plockar
dem inte från hyllan.

B- och C-orterna kan, sade han vidare,
överleva som goda boendecentra.
Men arbetsmarknadsstyrelsens chef ville
_ märk väl — varna industrien för

att etablera sig i dem. Om industrien
ville expandera — och det vill alla
industrier — upptäckte man snart den
obetydliga reserven av arbetskraft. Med

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

detta slutade det märkliga uttalandet av
arbetsmarknadsstyrelsens chef.

Jag skall inte nu, herr talman, fördjupa
mig i problemet om arbetskraftens
sannolika fördelning på olika sektorer
av samhällslivet i början av 1970-talet, även om det naturligtvis kunde
vara mycket intressant att resonera om
hur man med nämnda prognoser skall
kunna klara sysselsättningen i de för
folkhushållet och hela vår levnadsstandard
så viktiga basnäringarna.

Låt mig i stället peka på uttalandet att
de s. k. A-orterna räknas till dem som
det är värt att satsa på. Man måste fråga
sig om inte de statliga myndigheterna
längre räknar med att B- och C-orterna
är värda att satsa på. Anses dessa nu
inte ha någon större chans? Är det endast
de 91 A-orterna i landet — av vilka
fem råkar ligga i Kopparbergs län —
som man i fortsättningen skall satsa på?
Riksdagsmajoriteten har beslutat om en
kommunblocksreform, som man från
denna talarstol inte minst från regeringshåll
har betecknat som nödvändig
för en upprustning av centralorterna
inom blocken. Nu uttalar arbetsmarknadsstyrelsens
chef att B- och C-orterna
kan överleva som goda boendecentra,
men han riktar en bestämd varning till
industrien mot att etablera sig i dessa
orter.

Man ställer sig helt naturligt denna
fråga: Blir det möjligt att skapa goda
boendecentra och en god service i dessa
B och C-orter, om statliga myndigheter
varnar företag för att etablera
sig i dem? Riskerar man inte att pessimism
griper även de företagare, som
redan har etablerat sig i B- och C-orterna?
Kommer inte sådana företag att inför
dylika varningar neka att utvidga
sin verksamhet där företagen nu är
lokaliserade, och hur skall man till Boch
C-orterna kunna locka nva företag? Det

är möjligt att det i detta uttalande
var underförstått att man skulle kunna
bo i B- och C-centra men ha sin dag -

liga sysselsättning i A-orten. Men det är
inte så lätt att ordna något sådant. Det
skulle kräva mycket goda flvgförbindelser
här i landet, eftersom en del Boch
C-orter ligger 10—15 mil från närmaste
A-ort.

Uttalandet av arbetsmarknadsstyrelsens
chef får anses uppseendeväckande
icke minst med tanke på att lokaliseringsutredningen
förordat ett ökat ekonomiskt
stöd till företagsamhet i sysselsättningssvaga
områden och därmed
också till områden med B- och C-orter.
Det får också anses uppseendeväckande
med tanke på att riksdagen senare under
detta år skall få tillfälle att ange
riktlinjerna för den framtida lokaliseringspolitiken
och därmed linjerna för
de statliga myndigheternas handlande.

Eftersom mig veterligt detta tal av
arbetsmarknadsstyrelsens chef inte har
dementerats och med hänsyn till de
ogynnsamma verkningar, som uttalanden
av detta slag från myndigheternas
sida kan ha på den fortsatta lokaliseringen
av företagen till B- och C-orterna,
ber jag, herr talman, att få rikta en
fråga till inrikesministern, om han delar
den uppfattning som framförts av
arbetsmarknadsstyrelsens chef. Jag tror
att det är ytterst angeläget att det skapas
klarhet på denna punkt.

Vi har från centerpartiet vid många
tillfällen här i riksdagen klargjort att
vi inte önskar en centraldirigeing av
näringslivet. Vi önskar inte att statliga
myndigheter skall bestämma var företagen
skall etablera sig. Vad vi kräver är
positiva åtgärder som skapar mera likvärdiga
förutsättningar för företagsamhet
i landets olika delar. Om samhället
är berett att satsa miljarder i nya investeringar
i bostäder, gator, skolor och
sjukhus i några få storstadsregioner,
måste samhället också enligt vår mening
vara berett att ge ekonomiskt stöd
åt företagsamhet i orter och landsdelar
där arbetskraft och bostäder finns men
arbetstillfällen saknas.

Inför detta uttalande om att de stora in -

Torsdagen den 23 januari 1%4 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dustrtemia borde ligga i A-orter kan jag
inte undgå att peka på att en hel del företag
faktiskt har flyttat från Stockholm,
bl. a. beroende på att personalomsättningen
bär varit upp till 30 procent om
året. Det finns också företagsledare som
har räknat ut vad detta kostar: Kanske
4 000—5 000 kronor per man i direkta
och indirekta omställningskostnader. Medan
man nu här i Stockholm, för att
ta ett exempel, uppför nya affärs- och
kontorsfastigheter i centrum där affärernas
hyror i en del fall ligger mellan
1 000 och 1 500 kr. per kvadratmeter så
kan man i tidningarna ute i landet —
jag syftar bl. a. på tidningarna i Dalarna
— se stora annonser som uppmanar
arbetskraften att flytta till storstadsregionerna.
Man lockar med en
hel del bidrag: rese- och startbidrag, familjebidrag
in. in., och råkar vederbörande
bo i vissa namngivna kommuner
kan han också få ett utrustningsbidrag
om 2 000 kronor, om familjen bestämmer
sig för att hänga nyckeln på spiken
vid dörren och flytta från hemlänet.

Jag har bott här i Stockholm i fjorton
år och är ingen stockholmshatare,
men jag kan inte komma ifrån, att hela
den diskussion som förts om hur man
skall avveckla bostadskön inte bara gäller
frågan om hur mycket bostäder vi
bygger utan också frågan om i vad mån
vi kan minska trycket på köerna genom
att bereda folk sysselsättning också på
andra håll i landet. Visst behöver aroetsmarknadsstyrelsen
och arbetsmarknadsmyndigheterna
över huvud taget ha
rörlighetsstimulerande medel att arbeta
med, men utan mera aktiva lokaliscringspolitiska
insatser kan folkhushållets
samlade resurser inte utnyttjas effektivt.

I diskussionen om lokaliseringsutredningens
betänkande har jag kanske
framför allt fäst mig vid vad en del
framstående industriledare och en del
LO-ekonomer sagt. Det är ganska märkligt
att man inte skall kunna komma
över föreställningen att det finns ett

slags vattendelare mellan företagsekonomiska
och samhällsekonomiska synpunkter.
Jag kan inte se det så. Jag är
övertygad om att både företagsekonomiska
och samhällsekonomiska skäl talar
för en aktivisering av lokaliseringspolitiken.
Men en sådan är också och i
än högre grad motiverad av hänsyn till
den enskilda människan, hennes önskemål
och behov och hennes rätt att välja.
Menar vi allvar med talet om valfrihet
måste det finnas mera att välja på,
herr talman, än avfolkning och köer.

Härefter anförde:

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Får jag först konstatera
att den ledamot av kammaren som tillhör
regeringspartiet inte med nuvarande
ordning för remissdebatten kan göra
vad som skulle vara intressantast och
roligast, nämligen granska de alternativ
som oppositionspartierna presenterar.
De stora motionerna från oppositionspartierna
är ju inte framlagda vid
detta tillfälle, och trots att jag lyssnade
mycket uppmärksamt på debatten i går
och självfallet synnerligen intensivt
hörde på herr Eliasson i Sundborn i
dag, har jag inte kunnat finna vari dessa
alternativ består.

Jag har emellertid begärt ordet, herr
talman, för att göra några reflexioner
i kanten till den författningsdebatt som
har seglat upp. I går kväll flammade
ju debatten upp här i kammaren. Eljest
måste man konstatera att den varit matt.
Vi är liksom inte vana vid att diskutera
författningspolitik, och även i författningspolitiska
sammanhang dyker
gärna de ekonomiska spörsmålen upp
såsom skedde i går kväll. Men huvudorsaken
till den matta författningsdebatten
har nog varit att det inte finns
något allmänt känt missnöje med de
nuvarande författningsförliållandena.
Den svenska demokratien har varit
framgångsrik i flera hänseenden. Med
den författning vi reellt har, har det

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

varit möjligt att genomföra en rad reformer
på skilda områden till gagn för
medborgarna. Demokratien har varit
framgångsrik även i den meningen att
samhället inte skakats av djupa konstitutionella
och parlamentariska kriser.
Denna situation har inte sporrat till
mera omfattande, intensiva och djuplodande
diskussioner om den moderna
demokratiens villkor och problematik
i vårt land. Ändå delar jag helt den
uppfattning som senast herr Eliasson
i Sundborn gav uttryck åt, nämligen
att en författningsreform bör föregås
av en bred och allmän debatt. Helst
bör ju reformen växa fram ur en sådan
debatt.

En av utgångspunkterna för diskussionen
bör enligt min mening vara att
staten kommer att ha en mycket betydande
verksamhet även i fortsättningen;
vi kommer att ha en välfärdsstat.
Medborgarna fordrar mycket av staten,
begär åtgärder på skilda områden av
den, och i själva verket skulle väl det
moderna samhället inte kunna existera
utan mycket utvecklad statlig verksamhet.
Härom tror jag det råder ganska
stor enighet.

Av debatten i går fick jag intrycket
att oppositionspartierna krävde en hel
del åtgärder. Man menade att åtskilligt
var försummat och att nya insatser var
nödvändiga. Från socialdemokratiens
sida är vi helt medvetna om att det
krävs en omfattande statlig verksamhet
och betydande statliga insatser för att
tillgodose medborgarnas behov på olika
områden.

Emellertid drar man sällan konsekvenserna
av detta. Enligt min mening
måste det i en sådan situation vara väsentligt
att man får en stark regeringsmakt,
en regering som kan föra en fast
och målmedveten politik i kraft av en
stark riksdagsmajoritet som har gått
fram ur allmänna demokratiska val.
Kanske jag får skjuta in, för att det inte
skall uppstå några missförstånd, att
självfallet talar jag här i allmänna orda -

lag om regeringen — om den sedan är
socialdemokratisk eller borgerlig lämnar
jag i detta sammanhang därhän,
även om jag givetvis själv har mina
önskemål om regeringens färg. Även
om det skulle vara borgerlig majoritet
i riksdagen, tycker jag det är av utomordentlig
betydelse att regeringen kan
bygga på en stabil majoritet. Självfallet
skall denna majoritet kunna omvandlas
till en minoritet på grund av förskjutningar
inom väljarkåren, men för att
välfärdsstaten skall fungera är det nödvändigt
att ha en samlande instans i
regeringen.

Man har alltid på folkstyret ställt
krav på medborgarinflytande, men detta
krav måste kompletteras med krav
på effektivitet. Dessa krav står ingalunda
i motsättning till varandra, ty
utan effektivitet hotar medborgarstyret
att försvinna. Alternativet till den majoritetsparlamentarism
jag här antytt
är knappast en minoritetsparlamentarism
utan en diktatur i den ena eller
andra formen. Minoritetsparlamentarismen
karakteriseras av svaga regeringsunderlag,
täta regeringsskiften, tillfälligt
tolererande av en sittande ministär
och brist på insatser. En sådan
stat kan inte göra de insatser som behövs
i det moderna samhället. Detta
gör att medborgarna blir missnöjda.
Man skapar en grogrund för diktaturriktningar,
parlamentarismen råkar i
en kris och blir misskänd och misstrodd.
Jag skall inte trötta kammaren
med historiska exempel på hur det har
gått till. Exemplen känner vi alla väl
till.

Det gäller sålunda för att trygga medborgarinflvtandet
att skapa en effektiv
stat, vilket förutsätter en effektiv regering,
byggd på fast parlamentariskt underlag.
När vi från socialdemokratiskt
håll skjuter fram detta som en väsentlig
sak i författningsdebatten, betyder
detta inte att vi vill lösa gårdagens problem
utan dagens och morgondagens.
Den svenska parlamentarismen har som

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

jag förut nämnde inte räkat in i kriser,
men det har funnits betydande svårigheter
att här bilda majoritetsregeringar.
Det är inte säkert alt man alltid har
oppositionspartier som inte kan samla
sig till gemensamma insatser och som
inte kan attrahera väljarna. Det kan ju
tänkas att man får en starkare opposition.
Vi kan inte när vi diskuterar författningsfrågor
utgå ifrån att det parlamentariska
systemet skall fungera i
kraft av en svag opposition. Det kan
hända att de borgerliga partierna lyckas
fälla den socialdemokratiska ministären,
och det är möjligt att socialdemokratien
i oppositionsställning skall visa
sig vara mera attraktiv på väljarna än
de borgerliga partierna är i sin oppositionsroll.
I varje fall finns det inga
garantier för att oppositionens svaghet
skall trygga majoritetsparlamentarisinen.
I stället måste vi söka oss fram
på andra vägar.

Inte heller kan denna syn på regeringsmakten
stå i motsättning till det
krav på politisk diskussion som framför
allt hävdades av herr Heckscher i
går kväll. Även för mig är demokrati en
styrelse genom diskussion, men diskussionen
skall föra någonstans. I varje
fall mina väljare skulle nog inte vara
så särskilt belåtna med en riksdag, där
man diskuterade dag efter dag utan att
diskussionerna mynnade ut i positiva
insatser av det ena eller andra slaget.

I den klassiska skrift, där slagordet
om demokrati som styrelse genom diskussion
myntades, hävdades det att
bägge sidor skall ge och ta — tydligen
har engelska underhuset varit förebild
— men detta ömsesidiga givande måste
leda fram till positiva insatser till gagn
för medborgarna.

Det stora problemet i författningsdiskussionen
är sålunda enligt min mening
majoritetsproblemet, frågan hur man
skall kunna skapa en majoritet inom
riksdagen bakom ministären. Även om
jag för min del gärna skulle se att man
kunde införa ett enkammarsystem un -

der förutsättning att det inte försvårar
majoritetsbildningen, betraktar jag den
frågan som något sekundärt. 1 jämförelse
med majoritetsproblemet är det
inte en stor sak.

Kanske får jag i detta sammanhang
ta upp en ganska liten sak. Man kanske
inte skall fästa sig för mycket vid påståenden
som görs här i riksdagen. Det
kan ju vara felsägningar.

Jag har några gånger hört att man
från denna talarstol har påstått att det
socialdemokratiska partiet i sitt program
skrivit in enkammarsystemet. Jag
har börjat undra om jag har råkat få
ett exemplar av partiprogrammet som
är behäftat med tryckfel. I detta exemplar
står nämligen ingenting om denna
sak. Så mycket som jag sysslat med
detta program skulle det vara litet underligt
om jag inte hade kunnat upptäcka
den saken. Men kanhända har
man råkat ut för det som skedde här i
går, nämligen att man inte har byggt
under sina påståenden med tillräcklig
källkritik. Det hände när det gällde den
engelska kungalängden under gårdagen,
händer tydligen även när man rör sig
med svenskt material.

Om jag får fullfölja mitt resonemang,
vill jag säga att det förvånar mig att
man på oppositionshåll är så rädd för
ett system med en stark regering, med
en majoritetsparlamentarism. Av diskussionen
verkar det som om man utginge
från det gamla maktfördelningssystemet,
där riksdag och regering skulle
stå emot varandra som två poler. I
själva verket innebär ju parlamentarismen
ett samspel mellan regering och
riksdag. Det är endast tack vare detta
samspel som man når positiva resultat.
Men kanhända har den oppositionsroll
man spelat lett dithän att man alltid
tänker sig att det skall vara ett motparti
som sitter i regeringsställning och
att man är intresserad av att regeringen
inte skall få för stort inflytande.
Men det kan inte vara en riktig utgångspunkt.

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

När jag nu söker att något närmare
skissera den ordning jag tänker mig är
det självklart, att det är högst personliga
reflexioner jag här gör. Men jag
skulle ändå vilja konkretisera min
framställning på två punkter, peka på
två grupper av åtgärder, vilka skulle
kunna leda till majoritetsparlamentarism.

Den första gruppen gäller valordningen.
För min del skall jag inte fördölja
mina sympatier för majoritetsval,
men kanhända går det inte att genomföra
majoritetsval. I går talade man om
att det möjligen skulle kunna ske efter
långvariga matematiska beräkningar
och alltså hända någon gång på 1970-talet. Men man kan kombinera proportionella
val och majoritetsval. Det är
en tanke som jag tidigt varit inne på
och som jag till min glädje märker att
även andra fört fram. Man kan låta en
större del, t. ex. två tredjedelar av riksdagen,
väljas i enmansvalkretsar, och
återstoden kan utses i regionalvalkretsar,
där man enligt min mening bör
tillämpa d’Hondts system. Skulle man
inte på grund av svenska traditioner
vilja acceptera en sådan ordning, kan
man självfallet som ett alternativ tänka
sig att man utser en tredjedel i regionsvalkretsar
enligt d’Hondts metod, medan
återstoden utses i valkretsar med
3 till 5 mandat. Det är en lösning som
förefaller mig acceptabel och som man
i varje fall kan diskutera.

Det andra jag skall ta upp gäller
riksdagens medverkan vid regeringsbildningen.
I författningsutredningens
förslag utgår man ifrån att riksdagens
roll väsentligen skall vara negativ, och
denna negativa roll måste riksdagen alltid
ha; den skall kunna fälla en ministär.
Men när riksdagen enligt författningsutredningens
ordning skall föreslå
ett sådant fällande av en ministär genom
att avge misstroendevotum, behöver
man inte motivera det. Det går alltså
att samla en minoritet tillsammans
med en annan minoritet. Dessa båda

minoriteter bildar en majoritet som
enas om en enda sak, nämligen att störta
den sittande ministären. Det var ungefär
vad som hände i Norge förra
året och som väckte så stor glädje åtminstone
en tid inom vissa borgerliga
kretsar. Men borde man inte på något
sätt förplikta den majoritet som fällden
ministär att även ta ansvaret för en
ny ministär? Moraliskt sett kan man
säga att denna skyldighet föreligger.
Men kan man inte gå ett steg längre och
skriva in att det i deklarationen om
misstroendevotum skall finnas en deklaration
om att man är beredd att bilda
en ny ministär? Man kan väl åtminstone
diskutera den möjligheten.

Den troligen vanliga situation som
kan uppstå i framtiden är att en regering
resignerar, därför att den bär lidit
nederlag i ett val eller därför att
det föreligger oenighet inom regeringen
vid en koalitionsministär eller något
sådant. Riksdagen borde på något sätt
positivt medverka vid tillkomsten av
en ministär. För min del tänker jag
mig detta närmast i den formen, att
riksdagen får ta ställning till ett regeringsprogram
som presenteras. I och
med att riksdagen accepterar ett sådant
regeringsprogram har den också åtagit
sig ett ansvar för denna ministär. Denna
sak kan diskuteras och detta var naturligtvis
bara några antydningar.

Med den uppläggning jag givit av ordningen
riskerar jag naturligtvis att få
några högersvingar på mig, självfallet
inte från partiledaren men från män i
ledet, eftersom delta står i motsättning
till mycket av det som har deklarerats
från högerhåll i går. Jag är inte särskilt
rädd för dessa högersvingar, eftersom
högern här målar spöken. Man talar
om risken för ett enpartisystem.
Man antyder att man kan glida in i en
ordning med diktatur. Jag tror inte att
man kan vinna förståelse för denna synpunkt.
Man får inte folk att tro på den.
Folk uppfattar det som spöken och
ingenting annat. Det beklämmande är

Torsdagen den 23 januari 1904 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

egentligen bara att högerns ledare ser
sådana spöken och försöker att få även
andra att se dom.

Man talar om att det här blir ett enpartisystem.
Ja, om ett parti kommer att
under eu lång följd av år befinna sig i
regeringsställning, beror väl detta på
att inte övriga partier kunnat bjuda ett
alternativ som gjort att de kommit i
majoritetsställning. Detta är någonting
helt annat än det enpartisystem man
har i diktaturländerna. Man skall inte
kalla detta för enpartisystem.

Kanhända kan en ordning sådan som
den jag här skisserat leda till att man
får ett tvåpartisystem. Det är möjligt
att en sådan ordning också skall underlätta
förverkligandet av den borgerliga
samling som man ibland pläderar för
från denna talarstol men som ännu så
länge befinner sig i drömmarnas värld.
Det blir måhända lättare att göra verklighet
av den tanken. För min del skulle
jag inte ha något att erinra mot en sådan
lösning ur just den parlamentariska
synpunkt som jag här anlagt.

.lag kanske sedan helt kort får vidga
framställningen. Jag har egentligen talat
om den procedurordning som det
här gäller, och författningsreformen
kan inte avse någonting annat. Men diskussionen
bör också omspänna frågan
om själva samhällsskicket. Jag skall här
bara göra några antydningar. En styrka
hos den svenska demokratien har
varit att kommuner och organisationer
av olika slag spelar eu så stor roll, engagerar
människor och därmed vidgar
demokratien. Det finns för närvarande
en mycket intressant och glädjande tendens
inom den statliga förvaltningen
som jag tycker ligger i linje med detta.
Man söker decentralisera avgörandena.
Jag kan som exempel peka på att avgöranden
flyttas ut från de båda överstyrelserna
till länsskolnämnderna men
också till skolstyrelserna. Det är en
mycket glädjande tendens. Den bör
fortsätta och den bör intensifieras.
Framför allt är det av värde att man

kan flytta över avgöranden till landsting
och primärkommuner. Jag är,
herr talman, medveten om de ekonomiska
konsekvenserna av ett sådant tillvägagångssätt,
men jag skall inte här gå
in på den sidan av saken. Ur principiell
demokratisk synpunkt är det av största
värde att man kan lägga avgörandena
ute hos demokratiska organ i landets
olika delar. Som jag ser det är det viktigare
att man flyttar ut bestämmanderätten
till lokala statliga organ och
framför allt, till landsting och primärkommuner,
än att man flyttar ut statliga
verk från Stockholm, även om detta
i vissa fall kan diskuteras.

Det gäller också att skapa ett samspel
mellan staten och kommunerna. Vi befinner
oss här i den säregna situationen
att det finns en rad förbindelseleder,
och de bör inte skäras av. Därför
menar jag att det bör ske en sammankoppling
i någon form av kommunala
val och statliga val. Det kan ske genom
att landsting och landstingsfria städer
väljer en del av riksdagen liksom nu,
men det kan också ske på det sättet att
man parallellägger vissa riksdagsval
med kommunala val. Det väsentliga är
att förbindelserna inte bryts.

När jag talar om dessa saker kan jag inte
underlåta att påpeka att det ändå finns
maktcentra, som är föga demokratiska,
i det pluralistiska system som vi nu har.
Vi har demokrati inom stat och kommun
och inom organisationsvärlden
men inte inom företagarvärlden. Ett av
de stora problemen är att kunna skapa
en företagsdemokrati. Jag skall inte fördjupa
mig i den problemställningen i
dag.

Kanske jag bara till sist får anföra en
synpunkt på lokaliseringsproblemet.
Det blir tillfälle att senare återkomma
till detta och resonera med herr Eliasson
i Sundborn och andra. För närvarande
genomför vi kommunindelningsreformen
runt om i Sverige. Den bygger
på ett system med livskraftiga centralorter.
I dessa skall finnas kommu -

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nalkontor, flerläkarstationer, folktandvårdspolikliniker
och annat som hör
samman med administrationen. Men jag
tror inte att dessa centralorter kan få
erforderlig livskraft med mindre än att
de har en utvecklad industriell verksamhet.
Därför bör ingå som ett viktigt
led i lokaliseringspolitiken att försöka
stimulera industriell verksamhet på dessa
centralorter för att därmed få ett sådant
system, som vi hade tänkt oss på
detta område, med livskraftiga kommuner
kring livskraftiga centralorter.

Herr HELÉN (fp):

Ilerr talman! Den 1 februari i fjol
lämnade jag in en skrivelse till talmanskonferensen
med förslag till sådana
ändrade former för remissdebatten
att den skulle kunna behålla sin
ställning som årets ledande politiska
debatt och också vara en levande politisk
diskussion från början till slut,
möjlig att förmedla för press, radio och
television. Svaret kom i december. Vår
remissdebatt förblir i stort sett vad
den varit. En del av oss kan inte ens
få veta vilken dag vi skall få ordet.
Andra och tredje dagens talare skall,
medan flertalet riksdagsmän är sysselsatta
med att skriva motioner och medan
statsråden på sin höjd i sina egna
kamrar via tråd följer vad man här har
att säga, hålla sina monologer, utan
egentliga möjligheter till diskussion, i
stället för att grupperas efter intresseriktning
kring av dem själva angivet
huvudämne. Inte ens repliker förutsättes
talmannen kunna gruppera utan,
som vi märkte i går, blandades replikerna
just när debatten var som hetast
enligt sillsallatens heliga princip. Talmanskonferensen
är helt nöjd.

Jag tror, herr talman, att vi faktiskt
på detta sätt försummar en del av våra
möjligheter till en politisk opinionsbildning,
som vi inom samtliga partier
för närvarande har behov av i ett läge
där alltför många människor är likgiltiga
eller åtminstone ställer sig likgil -

tiga till det arbete som förekommer bär
i huset. Jag tror, tyvärr, att denna obenägenhet
att förvalta remissdebattens
ställning som årets centrala politiska
evenemang är ett uttryck, bland andra,
för riksdagens bristande vilja att reformera
sitt eget arbete. Denna riksdag,
vars officiella talesmän så ofta
lovprisar vår förmåga att genomföra
sakliga reformer, saknar faktiskt ännu
både mod och kraft att reformera sig
själv. I ålderspresidentens tal beklagas,
att dugliga, arbetsamma ledamöter
måste lämna kammaren därför att arbetet
blir för tidsödande för att kunna
förenas med vanligt yrkesarbete. Man
klagar över att vi -blir yrkespolitiker,
men när vi, inte minst från oppositionssidan,
i väsentliga punkter stödda på
sådant i författningsutredningens förslag
som bör kunna stå sig — även om
många delar, som statsministern uttryckte
det, blir »sönderskjutna» -—
vill ha beslut snarast om en sådan effektivt
arbetande riksdag, vald vid ett
tillfälle och uttryck för den aktuella
folkviljan, då svarade statsminister Erlander
—• det var strax före jul: Jaså,
är det meningen att vi skall ha regeringsskifte
lika ofta som i Frankrike
före de Gaulle, var tredje eller var sjätte
vecka? Herr talman, sedan ett kvickhuvud
första gången formulerade frasen:
Goddag, yxskaft! har nog ingen så
levt upp till vxskaftsreplikens nivå.

I går kväll fick vi dock av statsministern
höra litet bättre motiverade förklaringar
och synpunkter på just denna
fråga, och jag skall försöka att i
slutet av mitt inlägg beröra dessa. Jag
skulle emellertid även vilja fästa uppmärksamheten
vid en annan sak, som
utgör bakgrunden till denna diskussion
och som jag skall beröra i slutet av mitt
anförande med anledning av vad herr
Johansson i Trollhättan yttrade om relationerna
mellan regering och opposition.

Från årsskiftet har socialdemokratien
egen majoritet vid kamrarnas gemen -

Torsdagen den 23 januari 1904 fm.

Nr 4

Vid

samma omröstningar i ekonomiska frågor.
Meddelanden bär lämnats genom
regeringsorganet, att man på ett socialdemokratiskt
gruppmöte nu skall
besluta om vad riksdagen skall besluta
i en tidigare tvistefråga. Så har det väl
tidvis också varit förr men vi bar även
haft År då lotten avgjort och andra år
då det största partiet levt i ovisshet
om hur omröstningarna skulle gå. Regeringspartiet
betraktar tydligen det
nuvarande röstningsläget som en stor
tillgång — och bilden av maktläget i
den svenska politiken blir onekligen
tydligare: endast myteri eller helt oväntad
influensa kan nu snuva regeringen
på seger i budgetomröstningarna. Man
kan ha mycket stor respekt för den socialdemokratiska
rörelsen som politisk
riktning — och jag har vid flera tillfällen
här i kammaren och i andra offentliga
sammanhang gett uttryck för
en sådan respekt — och ändå tycka att
detta system med ett så mäktigt parti
inte är bra. Man hör också faktiskt rätt
ofta numera människor, som inte är
särskilt politiskt intresserade och som
ibland röstat med regeringen och ibland
på något oppositionsparti och ibland
inte alls, uttrycka saken så här: Nu håller
allt sossarna på att bli för mäktiga.
Om den saken fördes i går en stundtals
ganska het diskussion.

Det är säkert en grov överdrift att
påstå att vi skulle vara på väg in i ett
enpartisystem, och det är orättvist att
påstå att själva maktsituationen gör regeringens
ledamöter som människor
okänsliga för de sociala problemen.
Inte heller tror jag ett ögonblick på talet
att vi skulle vara på väg in i ett
evigt socialdemokratiskt maktinnehav.
Inte ens herr Sträng i all sin påvliga
säkerhet vågade i går räkna med mer
än ytterligare 30 års socialdemokratisk
maktställning. För övrigt räknar han
säkert efter vanan för högt när det gäller
saker som kostar något. Jag hoppas
för den demokratiska hälsans skull att
väljarna redan i höst säger ifrån att

remiss av statsverkspropositionen m. m.

det inte är bra om ett parti blir för
mäktigt eller ens för en tid allenarådande.
Hela traditionen i svenskt politiskt
liv och det bästa i våra arbetsmarknadstraditioner
bygger på samförstånd.
Men detta samförstånd, denna
lugnare dialog mellan skilda parter
ocli partier är möjlig bara i ett läge,
där även den starkare måste lyssna och
ta skäl.

När nu ett par av oppositionsledarna
i går visade upp en del prov på maktfullkomlighet
från den socialdemokratiska
ledningens och regeringens sida,
menar jag att herr Sträng och herr
Gustafsson i Stockholm gjorde det på
tok för enkelt för sig genom att bara
hänvisa till att väljarna skulle ha godkänt
socialdemokratiens sätt att styra.
Herr Erlanders argumentation på den
punkten gick ju vid sidan av de angrepp
som hade gjorts. I själva verket
har väljarna ännu inte alls godkänt socialdemokratiens
sätt att styra under
de senaste fyra åren.

Val i höst gäller frågan, om väljarna
är nöjda med vissa nya socialdemokratiska
metoder eller om de vill ha en
mera liberal politik. Under perioden
efter 1960 har socialdemokratien påtagligt,
utan att upprepa alla misstagen
från perioden 1945—1948, försökt plöja
för en ny skördetid. De samförståndslösningar
som kommit till efter 1960
har varit få och mödosamt frampressade.
Utnämningspolitiken och förvaltningen
utnyttjas återigen mer ogenerat.
Även om herr Heckscher trampade galet
med den formulering han gav ett av
sina första exempel, borde väl herr
Sträng och herr Erlander kunna föra
en litet mera meningsfull debatt om det
numera så invecklade samspelet mellan
regeringspolitik och förvaltningsarbete
och inte bara svara med glåpord. Det
var säkert inte någon tillfällighet att
herr Sträng, när han uppträdde som
historieberättare och historieforskare
var helt beroende av att statssekreterare
Wiekman hann tassa fram med

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

rätta svaret, under det att de oförskämdheter
som han svarade herr Heckscher
med kom spontant ur hans eget
bröst.

Att socialdemokratien avsiktligt har
politiserat förvaltningen långt djupare
än någon tidigare svensk regim har
gjort, har delvis sin förklaring i att
socialdemokratien önskar styra samhällsförändringen,
i varje fall på vissa
områden, i socialistisk riktning, men
det har också sin förklaring i att själva
samhällsförändringen fordrar — om
man skall kunna nå sådana syften —
ett intimare samspel mellan regering
och förvaltning. Det är en sak som bör
vara värd ett allvarligt studium och inte
bara försök att kasta lämpliga glosor i
ansiktet på varandra.

Redan vid fjolårets remissdebatt försökte
jag visa vilken finurlig teknik regeringen
använder för att inlemma förvaltning
och utredningsväsen i det partipolitiskt
bestämda regeringsarbete!.
Tolv månader har gått, och ingen liar
försökt att i sak gendriva iakttagelsen.
Chefredaktör Kaj Björk förklarade i sin
tidning, att det var svagt att regeringen
inte gick i allvarligt svaromål och tillfogade
utan ett spår ironi, att jag inte
borde misströsta: det fanns socialdemokratiska
tidningsmän ute i landet som
läste inlägg av den typ jag gjorde då.
Stackars herr Björk! Jag hoppas att inte
den kommentaren bidrog till att förkorta
lians liv som chefredaktör. Om inte engelska
kungar blir avrättade, så blir åtminstone
socialdemokratiska tidningar
det.

Jag har nu låtit riksdagens objektiva
och noggranna upplysningstjänst göra
en annan undersökning om utredningsväsendets
påtagliga, ensidiga politisering.
Den visar att, sedan några månader
efter valet 1960 och fram till nu, av de
214 tillsatta ordförandena i offentliga
utredningar, enmansutredarna inräknade,
endast 3 har varit eller är partipolitiskt
verksamma inom oppositionen, medan
regeringspartiet släppt till 34 direkt

partiaktiva. 35 är valda bland sådana departementstjänstemän
över vilka regeringen
utövar direkt politisk kontroll.
I gruppen av övriga har jag efter genomgång
bara kunnat finna ett regeringsråd
som råkar vara folkpartistisk stadsfullmäktig
och en direktör i en liberal
tidning, som avviker från bilden av dugande
ämbetsmän med goda kontakter
rätt in i regeringen.

I denna väldiga utredningsapparat
skulle alltså den erfarenhet som finns
samlad i oppositionspartierna inte räcka
till för att leda en offentlig utredning,
över vilken hundratals remissinstanser
har att yttra sig och över vars resultat
regeringen oinskränkt råder vid propositionens
utarbetande. Att regeringen
skulle vara rädd för oppositionens män
som ledare av utredningar kan det ju
inte vara tal om —■ de män på oppositionssidan
som har använt det grövsta
språket om regeringens misslyckanden
och hårdast dömt ut hela dess samhällssyn
har ju förklarats värdiga att upptas
i raden av de generaldirektörer och
landshövdingar, som regeringen utnämnt
efter valet 1960 och där eljest
meriteringen skett inom regeringen eller
i dess närhet.

Herr Hedlund tog i går upp ett allvarligt
menat resonemang om oppositionens
bristande utredningsmaskineri. Jag
delar hans uppfattning att tiden är inne
att ge riksdagsgrupperna bättre arbetsvillkor
både genom att förstärka uppIysningstjänsten
och genom att tillföra
gruppernas sekretariat arbetskraft med
allmänna medel. Säkert skulle arbetet
i riksdagsutskotten vinna på att motionerna
kunde bättre förberedas.

Men även om en på det sättet reformerad
och effektiviserad riksdag är ett
av de bästa bidragen denna generation
kan ge det svenska folkstyret, finns det
ingen anledning att acceptera att statens
väldiga utredningsmaskineri utanför
riksdagen enbart förvandlas till ett
vapen i den sittande regeringens hand.
En stor andel av utredningsuppgifterna

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

är av den arten att de kan fullgöras utan
partipolitiska biavsikter eller utan anknytning
just till den sittande regeringens
politiska program. Den dag en ny
regering kommer, bör socialdemokratien
som opposition inte ställas i skamvrån
utan ges möjligheter att föra en välinformerad
och saklig politik. På den
punkten har jag precis samma uppfattning
som herr Johansson i Trollhättan,
men jag tror i motsats till honom och
många andra i kammaren att den dagen
kommer förr än mänga av er anar.

Herr Johansson i Trollhättan gjorde
några intressanta reflexioner rörande
hur man skall bete sig för att i samband
med författningsreformen skapa
garantier inte bara för att riksdagen
skall kunna fälla en regering som den är
missnöjd med utan också för att riksdagen
verkligen skall ge ett underlag för
en effektivt arbetande regering. Det är
ett problem som är förtjänt av en ingående
belysning. Diskussionerna har
emellertid hittills snedvridits av att man
från socialdemokratiskt håll endast har
fört fram förslag till lösningar som skulle
gynna bildandet av en enpartiregering
och uppenbarligen bara räknat med
möjligheten av en socialdemokratisk regering.

Men i går lär — enligt tidningarna
åtminstone — herr Erlander i första
kammaren ha gjort en nyansering av
detta resonemang och talat om en sådan
ordning att ett parti eller en grupp av
partier får bakom sig en arbetsduglig
majoritet. Då blir ju onekligen frågan
om hur valsättet skall stimulera tillkomsten
av en majoritetsstödd regering
betydligt intressantare men också, herr
Johansson, mycket svårare. Ännu tror
jag inte att man på något håll i världen
har på ett tillfredsställande sätt kunnat
lösa problemet att samtidigt som man
bevarar en fullständig proportionalitet
också tillförsäkrar den majoritetsgrupp
som skall bära upp regeringen ett sådant
antal tilläggsmandat att därmed
det av herr Johansson önskade syftet

har kunnat tillgodoses. Men om man
vill diskutera från denna utgångspunkt
och inte ensidigt syftar till att gynna
tillkomsten av en socialdemokratisk regering,
så tror jag att vi från vårt håll
är starkt intresserade av att fortsätta
den diskussionen.

En övergång till så små valkretsar
som herr Johansson nämnde, tre till fem
mandat, är såvitt jag förstår fullständigt
otillfredsställande. Ingen kan ändå
hävda att utslaget på Gotland vid förra
valet, där socialdemokratien med sina
36 procent av väljarkåren fick 66 procent
av mandaten, var lyckligt. Men
det kanske finns någonting annat på
vägen, herr Johansson, mellan så små
valkretsar och dem som nu existerar
på sina håll.

Sedan gick herr Johansson i Trollhättan
in på en diskussion om den »svaga
oppositionen». Jag är ledsen över att
behöva säga till en så angenäm kamrat
i kammaren som herr Johansson att
han stundtals väl var lika oskuldsfullt
omedveten om problemet om »husbondens
röst» som herr Hermansson i går.
Flera av de synpunkter som herr Johansson
framförde var identiska med
dem statsministern i mera slutna församlingar
ofta för fram. Det kan naturligtvis
inte vara så att herr Johansson
varit närvarande och lyssnat på vad
statsministern sagt vid sådana tillfällen.

Tanken att regeringens förslag i statsverkspropositionen
och oppositionens
förslag i partimotionerna skulle diskuteras
vid ett och samma tillfälle strider
ju helt emot riksdagens traditionella
syn på dess uppgift att granska regeringens
förslag. Men vi skall gärna, herr
Johansson, vara med om en särskild debatt
vid den tidpunkt, när oppositionens
partimotioner är tryckta och tillgängliga
för kammarens ledamöter, då regeringspartiet
får tillfälle att granska
dessa motioner. Men villkoret för en sådan
debatt är att vi har samma möjligheter
att replikera som regeringens ledamöter
bär i denna remissdebatt.

2 — Andra kammarens protokoll 196b. Nr 4

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

I själva verket har allt detta ironiska
tal från socialdemokratiens sida om att
oppositionen inte kan enas inte längre
någon täckning. Det förhållandet att
frågan om strukturen av partisammansättningen
på oppositionssidan endast
kan lösas genom eu långsiktig debatt
och en lugn debatt och inte genom några
tillfälliga inhopp av en eller annan
tidning kan inte tas till intäkt för påståendet
att i denna kammare och i medkammaren
inte skulle kunna bildas en
slagkraftig gemensamt verkande opposition
eller efter ett ändrat valutslag
ett underlag för en regering. I själva
verket har det, vilket herr Johansson
säkert har märkt, inträtt den förändringen
i det politiska klimatet här i landet,
att alla numera inser att det alternativ
till socialdemokratien som herr Johansson
och andra efterlyser endast kan utformas
på en liberal och social grund.
Kring sådana förslag kommer, därom
är jag övertygad, redan under vårriksdagen
oppositionen att vid en del avgörande
voteringar sluta upp.

Men jag skall gärna medge att ännu så
länge har ni under allmänhetens intryck
av händelserna under åren 1957—1960
relativt lätt att föra denna skendebatt
om en s. k. splittrad opposition, därför
att det tar sin tid att läka de sår och
övervinna de påfrestningar som en
orimlig propaganda då förorsakade. Jag
är inte ett dugg imponerad av att en
sådan tidning som Svenska Dagbladet
av gårdagens debatt drar den slutsatsen
att detta problem nu skall lösas genom
att väljarna i ökad utsträckning
skall satsa på högerpartiet. Detta är och
förblir ingenting annat än nonsens. Högern
lär komma att inse att om den skall
verka som ett aktivt politiskt parti så
har den att verka kring den progressiva
linje som folkpartiet och centerpartiet
börjat bygga upp. Skulle till äventyrs
någonting annat inträffa, så vore hela
den diskussion om förändringar i partistrukturen
som förts avsågad för min
generation.

Vi kommer alltså, därom är jag övertygad,
herr Johansson, så småningom
fram till ett läge, där i denna kammare
alternativen är mera jämbördigt representerade
i fråga om röstetal. Men innan
dess får herr Johansson och andra
finna sig i att diskutera partiernas förslag
sådana de föreligger som uttryck för
de uppfattningar som utformas inom de
existerande riksdagsgrupperna, och vi
gör anspråk på att de skall behandlas
med samma respekt som om de vore
framförda av ett mandatmässigt större
parti.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! På tre minuter kan man
inte ta upp så mycket av det som herr
Helén utvecklade. Men låt mig ändå få
försöka med något.

Med anledning av vad han sade om
utredningsväsendet skulle det vara mycket
intressant, om man kunde få en
kompletterande upplysning, vilket kanske
herr Helén kan ge, men som jag
i annat fall får beställa av den förnämliga
utredningstjänsten. Självfallet har
jag inte hunnit göra det under herr
Heléns anförande, även om utredningstjänsten
är snabb. Vad jag skulle vilja
veta är nämligen hur stor oenighet som
förekommer inom de statliga utredningarna.

Om nu oppositionen anser sig vara
svagt företrädd och inneha alltför få
ordförandeposter i utredningarna är frågan
om detta inverkar, så att de som
ingår i utredningarna från oppositionens
sida reserverar sig mot utredningsförslagen,
eller får man bevittna en
betydande enighet trots detta på grund
av det som herr Helén och jag är överens
om, nämligen möjligheten att i statliga
utredningar diskutera med varandra.
Det skulle vara intressant att få
detta belyst. Annars får jag till en kom -

Torsdagen den 23 januari 1904 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mande diskussion själv försöka skaffa
fram detta material.

Vad beträffar dessa ämbetsmän som
enligt herr Helén befinner sig i något
som han tydligen betraktade som ett felaktigt
äktenskap med regeringen vill
jag göra den reflexionen att jag har fått
det intrycket att de statliga ämbetsmännen
är utomordentligt objektiva i
alla avseenden. Jag tycker att det är
orättvis kritik mot ämbetsmännen alt
hävda att de går regeringens ärenden.
När de sitter som utredningsordförande
eller i andra egenskaper fullgör de
sina uppgifter med all objektivitet såvitt
jag förstår. Men hur skall man hindra
tjänstemän i den .statliga förvaltningen
att ha samarbete med regeringen i
den betydelsen att de kontaktar varandra?
Skulle inte chefen för skolöverstyrelsen
få ta kontakt med ecklesiastikministern
och resonera med honom?
Skall det inte snarare vara på det sättet
att man skall samråda med varandra.

Vad beträffar valsystemet hoppas jag
att vi skall få möjlighet att diskutera
under förhållanden då tiden inte är så
pressad. Det är självklart att man inte
kan få ett fullt utbildat proportionellt
system som tryggar majoritetsbildning.
Driver man proportionalismen till dess
spets kommer man fram till att helst
borde hela landet vara en enda valkrets.
Ingen föreslår detta. Man måste
sålunda göra avvikelser från proportionalismen
om man skall få ett fungerande
parlament.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror, herr Johansson,
att det i många fall är alldeles
avgörande för utredningsarbetets bedrivande
vem som är ordförande och under
vilka premisser han anser sig arbeta.
Herr Johansson tog ett konkret
exempel: en generaldirektör som självfallet
i sin ställning som generaldirektör
underkastar sig alla lagens och arbetsordningens
förpliktelser att vara
objektiv och fri men som dessutom i en

annan situation uppträder som ordförande
i eu utredning inom det departement
där han har att verka. Jag kan
tala om för herr Johansson att jag lyssnat
till en deklaration inför eu sittande
utredning av just den generaldirektör
som herr Johansson nämnde, att han
i denna egenskap betraktade sig och utredningen
som statsrådets arbetsorgan
och deklarerade att utredningsarbetet
skulle drivas därefter. Det förhåller sig
alltså på det sättet, herr Johansson. Jag
försöker inte rikta något generellt angrepp
mot den svenska ämbetsmannakåren,
som jag vet alltjämt har de objektivitetsideal
som riksdagen sedan
länge krävt. Jag konstaterar att vi kommit
in i ett läge där dels på grund av
samhällsförändringarna, dels på grund
av socialdemokratiens önskan att styra
samhällsutvecklingen i viss riktning ämbetsmän
i ledande ställning i vissa sammanhang
betraktar sig som arbetsorgan
åt den sittande regeringen. Det var detta
jag försökte belysa.

Jag tror också att de som reserverar
sig i utredningarna gör detta först sedan
de kommit fram till att det är absolut
nödvändigt, därför att utredningarna
i så stor utsträckning övergått till
att bli förhandlingsorgan, som föregriper
eller förbereder riksdagens ställningstaganden,
att om man vill ha ett
verkligt inflytande på frågan är det
nödvändigt att utöva detta inflytande
i förhandlingsskedet inom själva utredningen.
Och därför måste, herr Johansson,
utredare även från oppositionspartierna
som inte leder utredningen
inordna sig i det mönster som
regeringen formellt och under hand angivit
som dess direktiv.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det yttrande av en generaldirektör
som herr Helén återgav
uppfattar jag på det sättet att han vill
verka i överensstämmelse med de direktiv
som utfärdats för utredningen.

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Sådana direktiv utfärdas enligt grundlagen
för alla utredningar, och det är
naturligt att utredare försöker anpassa
sig till dem och till de syften och den
problematik som däri utvecklas.

Får jag sedan beröra en fråga som
jag inte hann med i min förra replik.
Jag måste då tyvärr lämna diskussionen
om valmetoden, eftersom det tar för
lång tid att utveckla den.

Jag noterar med tillfredsställelse att
herr Helén ansåg att vi borde ha en
stor debatt om oppositionens alternativ.
Varför inte då lägga remissdebatten så
att vi samtidigt kunde diskutera både
propositionen om statsverkets tillstånd
och behov och motionerna? Om herr
Helén vill verka härför skall jag gärna
för min del verka för ett förslag
som herr Helén förde fram, nämligen
att deltagarna i remissdebatten grupperas
efter det ämne de behandlar. Jag
tror att herr Helén och jag är mera reformvänliga
än de flesta i fråga om
riksdagens arbetsformer, varför vi nog
kan mötas på den punkten.

Jag skulle bli mycket förvånad om
herr Helén fick sin dröm om den stora
borgerliga enigheten uppfylld. Denna
riksdag kommer väl att avslöja hur det
går därmed. Särskilt svårt tror jag att
herr Helén får det av den anledningen
att han så klart deklarerade att det skall
vara en samling på liberal social grundval.
Kommer de andra borgerliga partierna
att acceptera denna grundval?
Kommer de att bedriva en politik i
denna kammare med liberala förtecken?
Det får de närmaste månaderna avslöja.
Med spänning avvaktar jag vad
som kommer att ske. Av herr Heléns
anförande fick jag det intrycket att han
inbjöd till detta samarbete men samtidigt
ville slå ihjäl de särskilda alternativ
som övriga partier hade.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande innebörden
av generaldirektörens deklaration vill
jag direkt säga att den gick utöver det

självklara konstaterandet att utredningsdirektiven
skulle följas. Det var
fråga om att hålla fortlöpande kontakt
med statsrådet i fråga och utnyttja utredningen
som departementets arbetsorgan.

Vad gäller frågan om debatter i denna
kammare om statsverkspropositionen
och partimotionerna är det väl alldeles
orimligt att tänka sig att vi skulle uppge
den särskilda debatten vid remiss av
statsverkspropositionen.

Hur skall riksdagen på en eller två
dagar kunna sätta sig in i partiernas
framförda alternativa förslag innan ens
motionerna är tryckta? Hur länge skulle
vi eljest få vänta på en diskussion om
statsverkspropositionen? Framför allt
är det nödvändigt att riksdagen vid en
tidpunkt då en samlad uppläggning av
regeringens politik föreligger får tillfälle
att kritisera dess sätt att sköta sig
som förvaltande organ, och att detta kan
ske oberoende av de förslag som senare
framförs i riksdagen.

Två debatter, herr Johansson, skall
jag gärna delta i.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Vid en granskning av
nionde huvudtiteln finner man i år
inga nyheter. Den präglas, som alla vet,
helt av det förhållandet att jordbrukspolitiken
ligger under utredning, och
det förklarar att jordbruksministern inte
tar några nya initiativ i väntan på resultatet
av 1960 års jordbruksutredning.
Ett litet undantag kan kanske noteras.
Jag antar att det är i medvetande om
den majoritetsställning regeringspartiet
nu har som jordbruksministern föreslår
vissa nya bestämmelser angående
stödet till det mindre jordbruket. Vi
hade för några år sedan en strid angående
de nytillträdande jordbrukarnas
möjligheter att erhålla arealbidrag, vilken
slutade med att dessa nytillträdande
småbrukare också skulle få detta
stöd. Regeringen brukar, när förslag
kommer från oppositionen i frågor som

Torsdagen den 23
Vid

ligger under utredning, alltid motivera
sina avslag med att man inte vill föregripa
en sittande utredning. Denna motivering
liar inte varit ledpunkt, nar
jordbruksministern i Arets statsverksproposition
föreslår en ändring i detta
avseende.

Statsrådet konstaterar i propositionen
att utvecklingen av flera orsaker varit
gynnsam för det svenska jordbruket
under den senaste tiden, främst kanske
på grund av de stigande priserna på
världsmarknaden som vid flera tillfällen
orsakat regelutlösningar, vilka lett
till minskat skydd för det svenska jordbruket.
Utvecklingen har alltså på sistone
varit rakt motsatt den som rådde
åren innan. Priserna inom vår marknad
och exempelvis den gemensamma
marknaden har mer och mer utjämnats.
Bedömningen för utvecklingen i framtiden
är emellertid därför inte helt klar.
Man kan inte med säkerhet säga, huruvida
den trend som nu märkts under
en längre tid kommer att bli bestående
eller om den enbart är orsakad av fjolårets
mindre goda skörderesultat på
kontinenten, som inte bara gett oss
bättre priser utan också skapat betydligt
bättre avsättningsförhållanden för
vår export. Framtidsbedömningen blir
kanske ännu osäkrare sedan gemensamma
marknaden, i enlighet med uppgörelsen
i jordbruksfrågan, efter den 1
april kommer att ställa våra möjligheter
till export i ett betydligt sämre läge.
överenskommelsen innebär ju att exportsvårigheterna
beträffande inte bara
fläsk och spannmål utan även kött, ägg
och mjölkprodukter kommer att öka.

Det gynnsamma läget för jordbruket
har också betingats av ett bättre skördeutfall
här i Sverige, vilket emellertid
inte varit likartat i hela landet utan
inom vissa områden åter skapat diskussion
angående värdet av skördeskadeskyddet
Även om vi är medvetna om
att detta skydd är ofullständigt och därför
är föremål för översyn och kanske
betraktas som viss försöksverksamhet,

januari 19(54 fm. Nr 4 21

remiss av statsverkspropositionen m. m.

hoppas vi att denna översyn inte bara
skall vara teknisk utan också avse omfattningen.
Vi är övertygade om att det
vid sidan om detta kollektiva skydd
också borde skapas möjligheter till ett
mera individuellt skydd genom bl. a.
någon form av resultatutjämning eller
jordbrukskonto.

Den jordbrukspolitiska debatten präglas
fortfarande av formerna för rationaliseringen.
Vi är alla överens om att
jordbruket såväl som andra grenar av
svenskt näringsliv bör anpassas efter
utvecklingen och ha en sådan omfattning
att det täcker vårt framtida behov
av livsmedel. Diskussionen har ofta varit
onyanserad och ensidig och stundom
helt inriktad på att ge människorna den
uppfattningen, att bortrationaliseringen
av småbruken är det allena saliggörande
och att jordbrukets problem skulle lösas
bara storleksrationaliseringen vore
genomförd. Att denna är av största betydelse
är naturligtvis riktigt, men i
bilden bör tagas med både takten, samhällets
resurser och framför allt de äldre
människor som ännu finns kvar. Förhållandet
torde vara att på grund av
åldersfördelningen och den dåliga lönsamheten
mindre jordbruk kommer att
friställas i accelererad takt och i många
fall hembjudas till lantbruksnämnderna
helt enkelt därför att de gamla inte
längre orkar hålla på och bl. a. på grund
av statsingripanden köpare saknas till
dessa fastigheter. I den mån fastigheten
är belägen inom typiska jordbruksområden
går jorden där att använda i rationaliseringsverksamheten.

Befinner sig fastigheten i avfolkningsområdena
— de sämre jordbruksbygderna
och skogsbygderna — är förhållandet
ibland ett annat. Köpare saknas
inte minst till följd av jordförvärvslagens
nuvarande utformning, och resultatet
har i många fall blivit betydligt
sänkta priser. Vi skall ha klart för oss
att köpeskillingen ofta utgör de enda
resurser som dessa människor har att
leva på under ålderdomen. Nu kan vi

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bara kort och gott konstatera att man
genom statliga ingripanden har försämrat
dessa människors ålderdomsförsörjning,
medan samhället satt in stora resurser
just för att förbättra denna för
andra. Vad tänker man här göra? En
liberal inköpspolitik skall föras av lantbruksnämnderna,
har det sagts. Finns
tillräckliga resurser, och är man beredd
att satsa hårdare? Tanken på välviljan
mot egnahemsägarna under föregående
riksdag kan möjligen ge dessa
människor något hopp. Det torde dock
vara tveksamt, om regeringen kommer
att ta lika stor hänsyn till jordbrukarna
som till egnahemsägarna, även om det
trots allt är genom den nuvarande lagens
utformning som samhället delvis
har förorsakat detta förhållande. Under
de goda skogskonjunkturerna, då
det fanns möjligheter att sälja till goda
priser, hindrade lagen i stor utsträckning
köparna att komma till.

Jag kan inte heller, herr talman, underlåta
att i samband med talet om rationalisering
uttrycka den oro vi känner
på grund av domänverkets förvärv
av fastigheter. Riksdagen har tidigare
diskuterat prispolitiken och beträffande
denna har inga förändringar skett.
Sida vid sida på svensk landsbygd arbetar
två statliga organ: domänverket
för att förstärka statens markinnehav
och lantbruksnämnderna för att rationalisera
det enskilda jordbruket.
Samarbetet mellan dessa organ borde
vara hundraprocentigt. Förbättringar
därvidlag har måhända kommit till
stånd, men det finns mycket ogjort,
bl. a. i fråga om värderingar då de båda
organen ofta gör likadana utredningar.
Det vore väl rationellt, om exempelvis
domänverket ställde sina skogsvärderingar
till lantbruksnämndens förfogande;
på det sättet skulle onödiga utgifter
kunna undvikas.

Bakgrunden till hela mitt resonemang
i denna punkt är givetvis att det väsentliga
för samhället är att skapa rationella
jordbruksenheter och inte i

första hand att öka statens innehav av
mark och skog.

I propositionen bekräftar jordbruksministern,
såsom jag tidigare sagt, att
1960 års jordbruksutredning inte blir
färdig inom den beräknade tiden, men
han lämnar oss samtidigt i okunnighet
om hur han tänker lösa problemen efter
den 1 september 196ä då sexårsavtalet
utgår — såvida han inte menar att alla
skall vara tillfredsställda när han meddelar
att man får söka åstadkomma ett
provisorium. Det är emellertid knappast
orimligt att begära att man på något
sätt skall få reda på hur statsmakterna
ser på frågan om hurudan lösningen i
den aktuella situationen skall bli. Å
andra sidan är jag väl medveten om de
svårigheter som härvidlag möter för
jordbruksministern. Jordbruksutredningen
är ju inte färdig och vårt förhållande
till den gemensamma marknaden
är väl inte heller så klarlagt att
han kan göra några bedömningar därvidlag.
Och utredningen har ju inte bara
att utreda prissättningssystemet, utan
har även fått en serie andra uppgifter,
exempelvis att bedöma produktionens
storlek, något som i sin tur påverkar
den areal vilken i framtiden kommer
att behövas. Utan att hela denna målsättning
är klar blir det svårt att diskutera
detaljerna.

På eu punkt har emellertid den s. k.
Hjelmska utredningen givit besked.
Uppfattningen att endast de verkligt
stora företagen skulle vara ekonomiskt
riktiga har vederlagts och man har påvisat
att jordbruk utöver tvåfamiljjordbrukens
ram inte ger nämnvärt större
lönsamhet eller kan åstadkomma bättre
priser för jordbruket.

Detta leder mig till den slutsatsen att
även den framtida jordbrukspolitiken
kommer att såsom värdemätare få använda
familjejordbruket. Med den värdering
som Hjelm verkställt, bör familjejordbruket
i framtiden vara riktpunkten
för vår rationaliseringsverksamhet
och utgöra jämförelsegruppen i

Torsdagen den 23 januari 1904 fm.

Nr 4

Vid

förhållande till andra grupper i samhället
vad det gäller inkomstnivån. Utan
en lämplig lönsamhet hos jordbruket
torde det i framtiden vara omöjligt att
få unga människor att ägna sig åt denna
näringsgren.

Förverkligandet av denna målsättning
liksom den ständigt pågående rationaliseringen
och mekaniseringen kommer
att ställa oss inför nya ekonomiska problem.
På mindre än tjugu år har kapitalbehovet
mer än fördubblats för den
som är sysselsatt i jordbruksföretag och
vid en specialiserad produktion har
det blivit fem gånger större. Detta visar
att kapitalbehovet kommer att vara
oerhört stort under och efter rationaliseringsprocessen.

Jordbrukarnas vilja till rationalisering
är emellertid mycket positiv, och
i takt med tillräckliga resurser kommer
resultat att nås. I framtiden torde liksom
hittills — framför allt med tanke
på specialiseringen — små jordbruk lika
väl som stora jordbruk behöva finnas
och det är, herr talman, säkerligen
också angeläget att jord och skog i
största utsträckning bildar en enhet.
Denna kombination är inte bara traditionsenlig
utan även praktisk dels med
tanke på arbetsfördelningen och dels
med hänsyn till att jordbruket behöver
skogsbruket för utjämning mellan goda
och dåliga skördeår.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Då man i en debatt som
denna gör en samlad återblick på det
gångna året för att underkasta regeringspolitiken
en överskådlig granskning,
är det ganska ofrånkomligt att de
ansvarsfrågor, som aktualiserats genom
den s. k. Wennerströmaffären, träder i
förgrunden. Hårda vindar kommer för
visso att blåsa över regeringen den dag
spionskandalen är mogen för behandling
i hela sin vidd. Innan allt utredningsmaterial
förebragts, är det dock
inte stor mening med att diskutera affären
i t. ex. denna debatt — utom möj -

remiss av statsverkspropositionen m. m.

ligen i ett avseende, nämligen det märkliga
förhållandet att hela spionaffären
förbigås med tystnad i statsverkspropositionen
under den huvudtitel, där
man räknat med att spionaget skulle ge
anledning till allvarliga överväganden
och förslag om speciella åtgärder i syfte
att motverka dess skador. Det blir väl
dock möjligt att återkomma till detta
underliga förhållande i annat sammanhang.

Jag vill då det gäller försvaret nu
nöja mig med att uttala tillfredsställelse
över att regeringen nyligen tagit fasta
på centerpartiets förslag för ett år sedan
att låta utreda de avsevärda effektiviserings-
och besparingsmöjligheter som
torde finnas genom ändrade pensioneringsregler
inom försvaret. Som vi tidigare
hävdat har det inte varit rimligt
att hålla fast vid det nuvarande ålderstigna
systemet enligt vilket det stora
flertalet militärer, t. ex. kaptener och
fanjunkare, betraktas som arbetsoförmögna
och pensioneras vid 50 års ålder.
En följd av denna konservativa
politik från regeringens sida har ju blivit
en våldsam ansvällning av antalet
civila tjänstemän inom försvaret, främst
då i staber och förvaltningar. Som jag
tidigare påpekat är detta system icke
rationellt från militär synpunkt, och
det är mycket dyrt för det allmänna.
Det totala antalet anställda inom försvaret
beräknas den 10 oktober 1965
överstiga 54 000. I dagens läge är härav
närmare 5 000 knutna till centrala förvaltningar.
Av det totala antalet anställda
1965 beräknas 31 000 vara civila,
alltså betydligt mer än hälften. Det är
min övertygelse, att ett mycket stort
antal av sistnämnda befattningar skulle
kunna bestridas av sådan under 25—30
år för den militära verksamheten utbildad
militär personal som nu pensioneras
vid 50 års ålder. Som det nu är
måste staten betala pension till dessa
utöver lönerna till de civila tjänstemännen.
Här finns sannolikt möjlighet till
besparingar på många tiotals miljoner

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

kronor samtidigt som försvarets effektivitet
enligt samstämmigt vittnesbörd
från militära sagesmän borde kunna
böjas högst avsevärt.

Om sålunda försvarsministerns åtgärd
den 20 december i fjol att ta fasta
på centerns förslag att tillsätta en utredning
bör hälsas med den allra största
tillfredsställelse, är det anledning att
ägna en viss uppmärksamhet åt att försvarsministern
har hållit sig så tyst i
denna sak under både vår- och höstriksdagen
i fjol och framför allt att
statsutskottet så sent som en månad innan
utredningen tillsattes underkände
vårt krav på utredning och fann att vår
motion inte borde föranleda någon riksdagens
åtgärd. Detta är i högsta grad
anmärkningsvärt.

I förra remissdebatten hade jag anledning
att peka på ett likadant fall
1962. Vi — några centerpartister —
hade tagit upp hela problematiken om
fritidshem och fritidsområden för städernas
människor i en motion, där vi
begärde en utredning av möjligheterna
att underlätta för alla stadshushåll att
få egna fritidshem och att hejda den
oblyga och hänsynslösa spekulation och
det tomtjobberi som nu florerar på detta
fält. Vårt förslag möttes med stort intresse
men fick inget som helst gehör
i vederbörligt utskott, som avstyrkte
vår motion, varpå regeringen några
månader därefter tillsatte en stor fritidsutredning
av precis det slag vi
önskat.

I och för sig kan man förstå de makthavandes
önskan att säga nej också till
tänkvärda förslag för att så efter en tid
plötsligt föra fram dem som egna initiativ,
men för gemene man ter sig denna
parlamentariska ordning utan rim
och reson. Detta leder ju också bara till
dröjsmål i utvecklingen. Det finns nog
skäl för regeringen att för sin egen
skull tiinka på att man nog kan tala om
upphovsmannarätt även i vårt politiska
liv. Det väsentliga för dagen är dock
att den viktiga försvarsfrågan blir före -

mål för uppmärksamhet, och jag vill i
detta sammanhang uttala en viss tillfredsställelse
över en annan av försvarsministerns
åtgärder, nämligen att han
tagit fasta på vårt centerkrav från i
fjol om en upprustning av våra kaserner
genom en märkbar anslagsökning
för dessa ändamål under fjärde huvudtiteln.
Den är välmotiverad. Enligt vår
mening är dock en genomgående översyn
över kasernförhållandena, främst
inom armén, så angelägen att vi skulle
önska en ordentlig redovisning och utarbetandet
av en generalplan på detta
område. På många håll är alltjämt de
värnpliktigas förhållanden otillständigt
eftersatta.

Väl så viktigt som det yttre försvaret
är det inre — ett samhällets skydd mot
destruktiva krafter inom vårt land. Från

1961 till 1962 ökade de av polisen kända
strafflagsbrotten i vårt land med
10 500 och uppgick sistnämnda år till
drygt 287 000. ökningen har fortsatt.
Mot t. ex. 73 473 strafflagsbrott under
tredje kvartalet 1961 registrerades närmare
86 000 under samma kvartal i fjol.
Särskilt oroande är de s. k. våldsbrottens
utveckling. Under såväl 1961 som

1962 uppgick antalet sådana brott enligt
14 kapitlet i strafflagen — d. v. s.
mord, dråp och annan misshandel —
till omkring 9 400. Mot exempelvis sex
mord under tredje kvartalet 1961 begicks
13 mord under samma kvartal i
fjol. Från 1961 till 1962 ökade antalet
mord från 36 till 49. Antalet våldtäkter
uppgick 1962 till 431. Under samma år
uppgick sedlighetsbrotten till 2 583.

Vad som framför allt oroar är, att
brottsligheten även inom dessa sektorer
synes tränga allt längre ned bland det
yngre klientelet. Många frågar sig om
inte regeringen snart skall finna tiden
mogen för en upprustning också av
samhällets försvar mot våldsbrotten.
Det är samhällets odiskutabla plikt att
skydda sina medborgare till liv och
lem.

Vad man också efterlyser är ett sam -

Torsdagen den 23 januari 1904 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lande grepp — kanske en allsidig ungdomsberedning
■— för att finna vägar
att hejda ungdomsbrottsligheten, såsom
den snabba utredningen av snatterier
och andra oroande fenomen hos missanpassad
ungdom, exempelvis raggartrafikens
värsta sidor. En översyn av
vägtrafikförordningens bestämmelser,
som ger ordningsmakten större befogenheter,
skulle vara angelägen för att
komma till rätta med de värsta avarterna
av raggartrafiken.

Jag vill här också peka på två numera
mycket allvarliga samhällsproblem,
som erfarenhetsmässigt ofta går
hand i hand med ungdomsbrottsligheten,
nämligen den fruktansvärt snabba
utbredningen av narkotikamissbruk och
veneriska sjukdomar, två dystra områden
som sällan brukar uppmärksammas
då man på ledande håll talar om vårt
lands välstånd. Narkotikamissbruket
bland många unga brottslingar är väl
känt. Det senaste fallet är den 18-årige
taximördaren i Getinge. På den svarta
marknaden, framför allt i Stockholm
säljes enorma kvantiteter narkotika,
t. ex. preludin, som suddar ut känslorna
för rätt och orätt och mänsklig hänsyn.

Enligt stockholmspolisen, som för
närvarande har några tiotal personer
häktade för narkotikabrott och cirka
1 200 missbrukare registrerade — den
faktiska siffran torde vara mycket högre
— är den olagliga narkotikaförsäljningen
fast organiserad med storimportörer
och storgrossister, som gör sig
skattefria miljonvinster på denna vidriga
och destruktiva hantering. I ett
skakande TV-program för några dagar
sedan gavs en sådan inblick i förhållandena
för ungdomar som förslavats
under lasten, att det måste anses vara
hög tid med en dränering av narkotikaträsket.

Samma oro och samma krav på åtgärder
gäller utbredningen av veneriska
sjukdomar bland ungdom, vilken fråga
också togs upp i TV-programmet. Könssjukdomarna
når allt längre ner i tonåren.
Här intar vårt land nu en föga

hedrande topplacering i den internationella
statistiken, ett förhållande som
professor Malcolm Tottie i TV-programmet
för sin del ville förklara med att,
som han sade, »vår sociala välfärd fört
med sig en utarmning av känslokontakten
människor emellan».

Dessa förhållanden är allvarligt oroande
och kräver utan tvivel ett mera
energiskt och aktivt ingripande än hittills
från regeringens sida. De styrker
också behovet av en sådan ungdomsberedning
med allsidig representation
också från ungdomens organisationer
som jag tidigare antydde behovet av.

Det är vår sak att inte bara uppmärksamma
de politiska frågorna i stort
utan också att ge till känna meningen
om lokala problem från de områden
där man givit oss förtroendet att ta till
orda i denna kammare. Jag vill därför,
herr talman, här till sist något beröra
den oro och de bekymmer, som i dessa
dagar råder bland järnvägsfolk i Västsverige
i samband med järnvägsrationaliseringen
där.

Ett 50-tal familjer i Falköping blir
tvingade att flytta till Borås. Särskilt
stor är oron bland lägre befattningshavare,
och man säger sig ha svårt att
förslå att personalen — som det uppges
— skall behöva lida stora ekonomiska
förluster. Man klagar också på den information
som givits.

Kommunikationsministern hävdade
här i kammaren den 11 december i fjol
att denna information varit fullgod i
alla avseenden, men man får en helt
annan uppfattning när man talar med
den berörda personalen. Man har på
det hållet bett mig ta upp dessa problem,
och man har påpekat att de påbörjade
analyserna av en rad mindre
bärkraftiga järnvägslinjer i det blivande
boråsdistriktet, dit man alltså nödgas
flytta, varslar om möjligheten av
fortsatta indragningar, som kanske
snart gör den aktuella omflyttningen av
personal samt kostnaderna för lokalupprustning
in. m. bortkastade.

Järnvägsfolkcts kritik och oro, som

2(i

Nr i

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

jag har haft tillfälle att följa ganska
val, gör det naturligt att mana kommunikationsministern
till största omsorg
om dessa tjänstemän och förstäelse för
deras och familjernas problem. Jag tror
att dessa problem förtjänar större uppmärksamhet
av de höga myndigheterna
i Stockholm än vad som nu ägnas dem.
Det är också viktigt att alla för de
enskilda ingripande omorganisationer
prövas långsiktigt och noggrant, så att
inte förhastade åtgärder vidtages, till
skada för befattningshavare och anställda.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Årets riksdag får genom
ecklesiastikministern chansen att
rehabilitera sig i sin egenskap av vårdare
av vårt lands kulturella utrustning
och som påskyndare av ytterligare utbyggnad
och breddning av vad vi i
högtidliga ögonblick brukar kalla för
kultureliten. Den rehabiliteringen är
nödvändig inte endast mot bakgrunden
av tidigare underlåtenhetssynder utan
även därför att vårt samhälles utveckling
kräver mer och mer av konstnärligt
skapande, större utbud av kulturinsatser
och mer av vad jag skulle
vilja kalla för människodanande receptivitet.

I ett samhälle där ett rikare liv i materiell
mening erbjudes alltfler människor
bör vi också känna ansvaret för
att de kulturella värdena inte blir förbehållna
en liten privilegierad grupp.
De som har varit lyckliga nog att ärva
en god kulturmiljö kan nog inte riktigt
värdesätta detta, och jag tror inte heller
att de kan förstå vilket handikapp
det är för den som stått utanför den
stängda dörren till konsternas värld.

De fattiga i min ungdoms generation
var dubbelt fattiga, därför att denna
dörr var stängd för dem och därför
att de inte såg några utsikter till att

kunna passera den. Dagens och morgondagens
generationer, materiellt så
mycket rikare, bör också få glädjen att
leva i en kulturellt rikare miljö.

Åttonde huvudtiteln har under de senaste
åren gett löften om detta, löften
som ser ut att kunna infrias. Även om
man kan diskutera detaljer eller på en
eller annan punkt skulle kunna vilja
ha andra lösningar måste man slå fast,
att vi är på väg mot en kulturvänligare
miljö i vårt land. Vi har fått ökat stöd
åt utbildning, nyvärdering av det
konstnärliga skapandet, stimulans till
nya aktiviteter sådana som filminstitutet,
nya teaterskolor, rikskonsertverksamheten
och andra former av folkuppfostran
i kulturmiljö. Till detta senare
skulle jag vilja lägga det under det
gångna året ökade studiecirkelstödet,
ty var om inte inom folkbildningsarbetet
och i folkrörelserna finner vi kulturarvet
och kulturtraditionen levande?

Hundratusentals människor i vårt
land från förut kulturfattiga miljöer har
funnit vägen till boken, teatern, sången
och musiken, och inte bara som självändamål,
utan de har sedan gått ut
som missionärer och skapare av nya
traditioner. Jag kan inte i detta sammanhang
underlåta att nämna radions
betydelse. Endast för min personliga
del har radion såsom lärare och vägledare
inte minst på musikens område
betytt så oerhört mycket, att bara detta
för mig är ett skäl för att placera radion
på en hedersplats som kulturskapande
faktor. Kan TV fortsätta denna
tradition, har vi all anledning att med
statsrådet Skoglund ge medel till en
fortsatt utbyggnad.

Att satsa på kulturfrämjande aktiviteter
ger inte samma yttre glans som
att investera i fina bilar och rymliga
parkeringsplatser eller lyxkrogar modell
Operakällaren, men det ger en
återbäring som höjer livsvärdet hundrafalt
i generationer framåt. Jag känner
mig ha ett angeläget ärende när jag i
dag vill föra fram en kulturfråga, som

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Nr 1

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

på sätt och vis kan sägas vara ett värmlandsproblem
men som jag anser är en
angelägenhet för hela landet och för
den kulturpolitik vilken jag tidigare
har berört. Det gäller Folkliga musikskolan
i Ingesund.

Denna skapades för något mer än 40
år sedan av bildningsentusiasten Valdemar
Dahlgren och har mer och mer
blivit ett centrum för det rika musikliv,
som förekommer i västra Värmland.
Den har också blivit känd och välkänd
som utbildningsanstalt för musiklärare
och musikstudieledare med avnämare
över hela landet, med kursplaner efter
de krav som kan komma att ställas i
småkomniunerna på musiklärare och
musikledare med rikt differentierade arbetsuppgifter.
Många går också från
denna skola till fortsatta studier vid
musikhögskolan eller Sveriges Radios
orkesterskola vid Edsbergs slott.

Under oerhört pressade ekonomiska
förhållanden har kollegiet och styrelsen
under många år drivit utbildningsverksamheten
fram till en kvalitet, som är
vitsordad bland fackmän. Men situationen
har blivit alltmer svårbemästrad
allteftersom tillströmningen av elever
blivit större och större, samtidigt
som skolans resurser inte har förbättrats.
I dagens situation kan man faktiskt
skönja det läget att .skolan står och faller
med utsikterna till bidrag från stat
och landsting. Först och främst gäller
det medel till nybyggnader, som kan
ge ändamålsenliga lokaler och en bättre
utrustning. En lösning av huvudmannaskapet
är också nödvändig. Vinsten
skulle bli större trygghet för anställda
lärare, liksom att skolan kunde
få fasta kursplaner med inträdesprov
och betyg samt av staten godkänd examensrätt.
Därmed skulle skolan vinna
officiellt erkännande som ett av de finaste
kulturprojekten i vårt land.

Men allteftersom byggnader och utrustning
slits ned och ingenting händer
utom det att de goda lärare som finns
vid skolan börjar söka sig över till ar -

betsanställningar, som ger bättre framtidsperspektiv,
står det klarare och
klarare för styrelsen, kollegiet och andra
av skolans vänner, att det är fara
för att man måste lägga ned utbildningsverksamheten.
Och detta mitt under
det att musikintresset stimuleras
av stat och kommun på olika sätt, att
de kommunala musikskolorna blir fler
och fler och efterfrågan på musiklärare
och musikhandledare växer!

Värmlands läns landsting har insett
faran och är säkerligen berett att bestrida
en del av kostnaderna för byggnation
under förutsättning att staten
garanterar att det blir möjligt att göra
nybyggnader och att staten ställer sig
som huvudman för skolan. Jag har hört
sägas att landstinget skulle kunna gå
med på att svara för 75 procent av
kostnaderna. Det rör sig om mellan 2
och 3 miljoner, och detta belopp borde
vara värt att satsa på en väl vitsordad
verksamhet, en verksamhet som jag tycker
skulle bli en bra mursten i det kulturbygge
som statsrådet Edenman håller
på att resa och genom vilket han
säkerligen kommer att skapa sig både
berömmelse och tacksamhet.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! I går försökte jag något
mindre engagerat än vanligt förstå vitsen
med herrar Strängs, Ohlins, Heckschers
och Hedlunds parader under
TV-tid och konstaterade åter med förvåning,
hur mycken tid som kan förbrukas
för att säga nästan ingenting.
Det hela urartar mer och mer till ordrytteri,
flåspatos och tidsslöseri, där
bristen på humor tävlar med förakt för
tittarna och lyssnarna. Det finns inte
ett arbetarmöte i Sverige där debattörerna
skulle tillåta sig så oparlamentariska
dillerier som man gör i det
svenska parlamentets fyrpartiuppvisningar.
TV säger kanske, i bristen på
underhållning, som Kajsa Warg: Man
tager vad man haver.

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag måste emellertid medge att statsministerns
framträdande på kvällen
och det därpå följande replikskiftet
dock förde in någonting nytt. Jag tolkar
hans utfall mot Hermansson som
ett erkännande av att vår partikongress
och dess program både gjort ett starkt
intryck och skapat en viss förvirring
om taktiken. Där finns också nyanser
som förtjänar en allvarlig prövning.

Jag är enig med Hermansson och
glad över det sätt varpå han under den
korta tid som stod honom till buds tog
upp den kastade handsken. Jag vill dock
utnyttja möjligheten att göra några personliga
reflexioner. Jag begränsar mig
till fem punkter.

Herr Erlander spelade upp den gamla
skivan om kommunistiska partiets
förmenta hörsamhet mot andra kommunistiska
partier. Vi har, som Hermansson
sade, ingen gemensam internationell
organisation, inga organisatoriska
band visavi andra kommunistiska
partier. Vi tror dock att det finns
frågor, där en internationell samverkan
behövs. Försvaret av freden är en sådan
fråga. Kampen mot internationellt
strejkbryteri och kampen mot export
av kontrarevolution är eu annan gemensam
fråga. Stöd åt de arbetande i
alla länder — inte minst i de länder
där dessa själva tagit makten och bygger
socialismen — är en tredje fråga
av detta slag, det ideologiska samförstånd
som uppstår genom erkännandet
av samma samhällsvetenskap, samma
målsättning på lång sikt, en fjärde.

Jag skulle tro, att om herr Erlander
ville uppriktigt förklara, varför den
svenska arbetarrörelsen varit för internationellt
samarbete, varför hans
parti fortfarande är medlem i en internationell
organisation och varför man
i hans parti ännu sjunger »ty Internationalen
åt alla lycka bär», så skulle
han svara på nästan samma sätt som
jag här har gjort. Vi har lösligare förbindelser
än hans parti med andra länders
partier, men våra motiv för sam -

arbete och samverkan i dessa frågor
skiljer sig väsentligen inte.

Vad Sovjetunionen beträffar borde vi
inte behöva tvista därom heller. Här
bryter sig två uppfattningar om vad
som är bäst för vårt eget land. Den ena
är att förneka geografiens bud och i
stället bygga Sveriges framtid på förhoppningen
att vår mäktiga granne,
som alltid kallats arvfienden, skall krossas.
Den andra uppfattningen är att
Sveriges nutid och framtid är bäst betjänt
av korrekta, vänskapliga och fredliga
relationer visavi vår mäktige stormaktsgranne.
Jag misstänker att om
herr Erlander ställdes inför valet mellan
dessa båda positioner skulle han
välja vår ståndpunkt, och han har redan
på åtskilliga punkter valt denna.

Herr Erlander sade i går: Ta avstånd
från Er kritik av regeringspolitiken,
och vi behöver inte längre två arbetarpartier.
Och framför allt: Hämta inte
impulser och order från Moskva så att
man kan tro att den vänskapliga attityden
är varaktig.

Vår ordergivare är den svenska arbetarklassen,
dess behov och dess målsättning
som vi uppfattar den.

Är inte metoden att skylla Moskva
för vår kritik av regeringspolitiken
jämförlig med försöken att skylla krig
och andra prövningar på solfläckarna
eller Guds missnöje? Herr Erlander
nämnde årtalet 1947, alltså det år när
efterkrigsprogrammet liksom socialiseringsutredningen
efter första världskriget
lades på hyllan. Kan han inte se
motiv för kommunisternas förändrade
attityder till hans regering i förändringarna
i regeringspolitiken? Det har
varit en politik först av kamp för det
arbetande folket — det var efterkrigsprogrammets
tre år. Vidare har det varit
en period av förvaltande, en strävan
att utplåna de partiskiljande frågorna
visavi borgarna — alltså åren 1948—
1956 —• som tyvärr ledde till att borgarna
tog majoritet både bland väljarna
och i andra kammaren. Det har slutli -

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gen varit en period — 1957—19G3 —
som betydde skärpt kamp mot de borgerliga,
stora sociala och kulturella reformer
och eu viss samverkan med
kommunisterna.

Inför faran som stöd klar 1956 blev
en viss samverkan möjlig, och den bör
fortsätta. Men det beror i hög grad
också på herr Erlanders regering och
parti och den politik de för.

Med regeringens nuvarande politik
är en samverkan möjlig på så viktiga
områden som utrikespolitikens målsättning,
social- och kulturpolitiken. Kruxet
är den ekonomiska politiken och frågan
om samhällets roll däri på längre
sikt, alltså frågan om socialismen. Herr
Erlander gav en intressant antydan i
går att åsiktsskillnaden här kanske
främst avsåg tempot i samhällets ekonomiska
förändring. Om det vore så
väl, hade vi kommit långt på vägen
mot ett enda arbetarparti i vårt land.
Men ännu består de skilda meningarna
om klasskamp eller samverkan med
storfinansen, om socialiseringen eller
det så kallade blandsamhället, som uttrycker
regeringens målmedvetna inriktning
på att det besittande fåtalet
skall disponera över nationens tillgångar.
Därför behövs fortfarande ett
kommunistiskt parti.

Herr Erlander förklarade i går sin
odemokratiska position att införa en
gradering av väljarnas röster och försöka
köpa mandat med så få röster som
möjligt och göra dem så värdelösa som
möjligt för andra partier med en hänvisning
till Weimarrepublikens och den
franska författningens sammanbrott. I
Tyskland var det alltför många partier,
sade han, och i Frankrike tydligen likaså,
sex partier nämnde han. Men Weimarrepubliken
föll ju inte därför utan
därför att de ekonomiskt maktägande
styrde in på ett nytt krig, att borgarna
nådde majoritet, att det uppstod ett nazistparti
med 13 miljoner röster och
att socialdemokraterna i det avgörande
presidentvalet valde Hindenburg till
president och fick Hitler på köpet.

Den franska republiken föll på grund
av tre förlorade krig, i Indokina, mot
Egypten och i Algeriet och därför att
dess kolonialvälde störtade samman.

Om sex partier betyder att en republik
måste störta samman är väl enligt
herr Erlander ett parti häst? Eller
kanske två partier som i USA, där arbetarklassen
är utan politiskt inflytande? Borde

vi inte anständigtvis kunna ena
oss om att svenskarna, som är bara två
per tusen på vår jord, inte ensamma
förfogar över monopolet att bestämma
vad som är demokrati? Kanske andra
folk, som har en del avvikande åsikter,
också förstår en del av denna sak?

En sådan tolerans är kanske väl mycket
begärt av herr Erlander? Han förklarade
i går att demokrati var det väsentliga
och att frågan om borgerlig eller
socialistisk inriktning är en bisak.
Om jag tar hans egna definitioner skulle
alltså sättet att styra vara viktigare
än vart man styr. Det är alltså hans
partis ståndpunkt.

Viktigare är emellertid, att den
ståndpunkten förutsätter en skillnad
mellan demokrati och socialism som
inte finns. Vi vill socialism — därför
är vi demokrater. Vi föreställer oss inte
socialism utan demokrati, och vi kan
allra minst behandla detta som två
skiljaktiga kanske konkurrerande och
oförenliga storheter.

Jag vill dock på en punkt instämma
med herr Erlander. Frågan om en ny
författning är kanske den politiskt viktigaste
fråga som står på dagordningen
i vårt land.

I år är det 50 år sedan första världskriget
och 25 år sedan andra världskriget
började. Det är också 155 år sedan
vårt senaste egentliga krig slutade och
vi fick vår ännu gällande grundlag. Ett
förlorat krig och en ny grundlag är
ingen ovanlig kombination.

Och nu diskuterar vi frågan om en
ny grundlag — vi gör det i fred som
en senkommen reflex av det senaste
stora kriget. Vi gör det i känslan av

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 19(54 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att världen är otrygg, full av faror och
att den största av alla faror är risken
för ett nytt krig, anfört av den moderna
teknikens monster.

Det av författningskommittén utformade
förslaget till ny grundlag är produkten
av ambitiöst arbete. Där finns
redliga uppsåt och åtskilliga förträffliga
idéer. Det innebär en anpassning
inom vissa gränser till en ny tid och
nya förhållanden. Det spikar vissa resultat,
uppnådda i kampen för demokratien,
resultat som står i strid mot
den ännu gällande grundlagen.

Därmed är inte sagt att slutresultatet
är klanderfritt. Tvärtom finns där mycket
som måste kritiseras och bör kritiseras
nu. Där finns åtskilliga anledningar
till både frågetecken och protester.

En ny grundlag — det är en stor sak.
Om det är en god, ny grundlag förtjänar
den att äras och hugfästas. Inte
minst: den förtjänar en riktig motivering,
så att inte anhängare och motståndare
kan enas om att det egentligen
iir likgiltigt — och att vi klarar oss bra
ändå. Redan har höga röster höjts för
ståndpunkten att utvecklingen hittills
varit möjlig i strid mot 1809 års grundlag.
Bakom sådana uttalanden ligger
tanken att en ny kanske skulle försvåra
den vidare utvecklingen. Detta är som
jag ser det förryckt. Därtill kan läggas
att inte ens de ljumma och oförstående
genom sofistiken skall tappa sikten över
vad det egentligen handlar om och kanske
säga som gumman om parfymen:
»Bra att den finns men synd att den
skall behövas.»

Det är dock inte bara så, att den nuvarande
grundlagen är passé — den är
otillständig, ibland rent av livsfarlig.
Den möjliggjorde strax före första
världskriget en statskupp, och den legaliserar
sådana. Den ledde under andra
världskriget till att ansvariga — regering
och riksdag — fick böja sig för en
oansvarig makts vilja, en makt som därtill
är mot allt åtal fredad.

Den har alltså ingenting med det mo -

derna samhället att göra, den strider
mot demokratiens anda och bokstav,
den tjuvbromsar utvecklingens mäktiga
farkost och kan styra denna till avgrunden.
Konungen skall styra landet.
Konungen skall till- och avsätta regeringar.
Konungen skall godkänna eller
förkasta riksdagens lagstiftning och
andra beslut. Konungen skall avgöra
kommandomål och viktigare utnämningar.
Konungen skall besluta om landet
skall gå i krig, liksom om och när
det skall sluta fred. Och denne konung
får inte kritiseras utöver vad hans underhavande
finner godtagbart, och alla
hans handlingar är för allt åtal fredade.

Om en stackars riksdagsman höjer
rösten mot Konungens förträffliga ämbetsmän
och förvaltare, hur upprörande
de än handlar eller inte handlar, får
den arme syndaren en påminnelse om
vad vår grundlag tillstäder.

Under dessa förhållanden ger det något
av en chock att ta del av utredningens
ängsliga undvikande av de avgörande
skälen för en ny författning — det
formella och diffusa orerandet kring
det faktiska contra det formella i grundlagen,
av vad som kan och inte kan
kodifieras, om riskerna att handla olagligt
för den som följer grundlagen, en
grundlag där mindre andan än bokstaven
skall äga giltighet.

Men det finns förstås ett slags mening
med alla dessa ritualer för att undvika
realiteterna. Meningen är såvitt jag förstår
att arbetet bara skall bli till hälften
utfört. Man skall bevara monarkien och
i viss mån stärka dess ställning, bevara
ståndsprivilegierna, bevara en faktisk
tredelning av makten, kungens inflytande
över regeringsbildningen, kungens
möjlighet att besluta om urtima
riksdag, utnämningar och den samtidiga
oansvarigheten, domares och ämbetsmäns
oavsättlighet och okränkbarhet.

Jag frågar då, herr talman: År de inledande
goda orden i kap. 1, § 1, »All
statsmakt i Sveriges rike utgår från
Sveriges folk», eller orden i § 6, »Riks -

Torsdagen den 23 januari 1904 fm.

Nr i

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dagen företräder svenska folket», uttryck
för realiteter eller saknas det
täckning för dem? Om man bevarar
monarkien och om regeringens beslut
måste fattas av konung och regering i
konselj — en oansvarig och en ansvarig
instans —• kan man då säga att demokratien,
den nya tidens krav och behov
är lagfästa? Om domstolar och förvaltningar,
som hittills skett, skall oberörbara
och okränkbara av riksdagen och
av folkets missnöje få bedriva en verksamhet
som borde angå varje medborgare,
kan man då tala om en verkligt
demokratisk förändring? Och lar vi inte
ett steg tillbaka från rättslighetens och
demokratiens väg om, som det heter i
kap. 4, § 9, befogenheter som bara tillkommer
riksdagen och regeringen kan
överlåtas till någon s. k. överstatlig
myndighet som lagstiftar i stället och
övertar våra statsmakters befogenheter
mot andra stater?

Är det verkligen demokratiskt, herr
talman, att i tjugonde århundradet skriva
in följande i en ny grundlag: »De
forna riksståndens privilegier, förmåner,
rättigheter och friheter skola fortfarande
gälla», eller att adelns och prästerskapets
rättigheter och privilegier
inte kan attackeras av riksdagen och
regeringen, hur otidsenliga och hinderliga
de än är, utan att riddarhuset respektive
kyrkomötet ger sitt tillstånd
därtill? Är det vidare demokratiskt att
riksdagen, som är suvären att stifta
lagar, berövas denna suveränitet när
det gäller kyrkolagar, där såväl riksdag
som regering enligt förslaget måste samverka
och därtill få allmänna kyrkomötets
bifall för att åstadkomma ett
beslut?

Nej, det måste klart sägas ut att en
ny grundlag med bevarad monarki är
ett svek mot demokratiens idé och behov.
Den politiska demokratien behöver
den republikanska statsformen. Parlamentarism
och monarki är försök att
förena det oförenliga, ett slags politiskt
tidelag.

Detta har ingenting med personliga
sympatier eller antipatier visavi monarken
att göra. Det kan finnas dåliga
kungar och kanske även bra kungar.
Personligen har jag ingenting emot den
nuvarande kungen. Det lilla jag känner
till om honom har gett mig intrycket
av en redbar, ambitiös och plikttrogen
människa som har mer sinne för demokratiens
krav och folkets välfärd än
den osunda, reaktionära och fjäskande
omgivning i vilken han dväljes och vars
atmosfär av medeltid, prål och österländsk
prakt de högtidliga mötena mellan
kung och riksdag bär så förödmjukande
vittnesbörd om. Det gäller alltså
inte här en inställning till person utan
till principer och ett system som inom
sig gömmer stora faror för reaktionära
återfall och utrikespolitiska äventyrligheter.

Om jag alltså saknat känslan av att
man har lagt tillräcklig vikt vid ämnet
och den politiska logikens krav i författningsförslaget
kommer till detta
även intrycket av kohandlande och
principlöshet när det gäller vissa konsekvenser
av förslaget till ny grundlag.
En rutten kompromiss har träffats
om en enkammarriksdag, där en minoritet
av folket kan bli majoritet i riksdagen
och där själva valsystemet är
ännu mer orättfärdigt än det nuvarande.
Om nuvarande system räcker att
säga att kommunisterna får betala mer
än dubbelt så många röster per mandat
som övriga partier vid val till andra
kammaren. Vid val till första kammaren
räcker inte 155 000 kommunistiska
landstingsröster för ett mandat, medan
regeringspartiet får varje mandat för
28 000 röster. Samma orättvisor skulle
bestå vid valet till den tänkta nya enkammarriksdagen.
Men dessutom skulle
i ett samtidigt regionval 00 mandat fördelas
på ett sensationellt rättsvidrigt
sätt.

Om jag för att nämna ett exempel utgår
från att de fyra andra partierna fick
samma röstsiffror som vid senaste va -

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

let och kommunisterna kunde erövra
400 000 röster, lika fördelade över hela
landet, skulle kommunisterna ändå inte
kunna få något av de 60 regionmandaten.
I samma exempel skulle högern få
8 mandat, centerpartiet 6 mandat, folkpartiet
9 och regeringspartiet 37 mandat!
Medan kommunisterna berövades
mandat trots 400 000 röster, skulle högern
få betala 78 500 röster per mandat,
centerpartiet 71 500, folkpartiet 69 560
och socialdemokraterna endast 58 000
röster per mandat. 58 000 socialdemokratiska
röster skulle sålunda bli betydligt
mer värda mandatmässigt än
400 000 kommunistiska röster!

Nu säger man: Exemplet är abstrakt.
Men det visar de principiella konsekvenserna
under bestämda betingelser av det
förslag som utformats. Då frågar jag:
Hur går det i så fall med det demokratiska
grundkravet att varje röst skall
ha lika värde? Om man lyckas att ställa
nära 11 procent av väljarna utan mandat
går det då att förhäva sig över den
40-gradiga skalan eller andra tidigare
reaktionära påfund för att ställa arbetarna
i pariaklass? Det är de som älskar
att kalla sig de fyra demokratiska
partierna som kläckt detta odemokratiska
missfoster. Det är kanske detta
som menas med det myckna talet om
folkstyrets teknik, att förvandla så få
röster som möjligt till mandat eller omvänt
att så många röster som möjligt
skall berövas mandat eller erhålla så få
som möjligt. I detta exempel handlade
det om 844 000 röster som inte kunde
ge mandat eller om att regeringspartiet
fick mandat genom att sätta var femte
av konkurrenternas röster ur funktion.

Att åstadkomma en sådan överrepresentation
för det egna partiet är onekliken
teknik. Det är teknik men det är
inte demokrati. I begreppet rösträtt ligger
en ädel uppskattning av varje röst
och alldeles särskilt av varje rösts lika
värde. Men det system av valfiffel, där
sättet att räkna röster skjutes före alla
demokratiska principer och där röst -

kombinationer blir ett simpelt spekulationsobjekt
— det är fientligt mot själva
demokratien.

Hjalmar Branting citerade någon
gång i riksdagen Hcidenstams utmärkta
Medborgarsång när han riktigt och tillräckligt
ville värdera de gamla maktägarnas
rösträttsskoj:

»Så vilja vi åter rösta fritt
som förr bland sköldar och bågar.
Men inte vägas i köpmäns mitt,
likt penningepåsar på vågar.»

Bildligt talat har man i författningsutredningen
likt en samling krämare
vägt röster och opererat med falska
vikter och olagliga mått. Med tal om
millimeterrättvisa tror man sig kunna
tysta rättvisans krav, varje rösts lika
värde och den demokratiska jämlikhetens
bud. Med kravet om en stark regering,
som inte skall bli stark genom
sin politik utan genom att fiffla bort
väljarnas beslut, föreställer man sig kanske
att framtiden är räddad. Är det inte
att begå självmord i fruktan för döden
när man reser kravet om en effektivt
fungerande demokrati, som skall bli
effektiv genom att inte fungera?

Om jag betraktar förslaget till ny författning
ur denna synpunkt — och hur
kan den för övrigt uteslutas? — blir
jag närmast glad över den organiserade
långhalningen av frågan. Men ur
andra synpunkter är dröjsmålet otillständigt.
Det skulle ha varit helt onödigt
om det goda uppsåtet att utveckla
och försvara demokratien, som också
är företrätt i förslaget, inte parats med
den av mig kritiserade principlösheten
och det primitiva partinitet.

Vår gamla grundlag skrevs för ett
i grunden annat samhälle än dagens
Sverige. I dag har dåtidens mäktiga
klassgrupperingar krympt, även om en
officiell utredning vill föreviga dåtida
ståndsprivilegier. Bland dåtida fyra
stånd fanns ingen arbetare, begreppet
arbetarklass existerade inte ens. I dag
har den okände arbetaren blivit majoritet
både i riksdagen och hos folket.

Torsdagen den 23 januari 1964 fin.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Dåtidens föraktade borgare har blivit
den mäktigaste, som tagit alla andra
och hela samhället i sin tjänst.

Men när Hans Majestät Konungen nu
bör förbereda sin sorti, är det hans
majestät arbetaren som pockar på sin
rätt och kommer att ta den om man
inte förstår att detta är tidens eget kärva
bud, som man inte ostraffat ignorerar.
I arbetarens värld finns det inte
plats för ståndsprivilegier, för rikedomens
allmakt, för de monopolistiska
fabrikanternas tillverkning av tillåtna
respektive förbjudna tankar. För detta
nya majestät är demokratien, jämlikhetskravet,
socialismen dagens bröd och
framtidens nyckel.

Om denna arbetarklass gäller verkligen
vad Ossiannilsson en gång skrev:

»Vi har smitt, vi har smält, vi har
knogat och fällt,

vi har vält under svält hela berg om det
gällt —

det är tid att man ser våra dater,
och man ser, proletär, om du vill.»

Att inte förstå detta, att skriva grundlagar
utanför denna verklighet, det kan
göra ett kommande beslut till en utmaning
mot folket i stället för folkets
redskap.

Jag nämnde, herr talman, inledningsvis
några årtal med viktiga krigsslut. I
dag har vi fred och en viss avspänning,
och det mesta talar för att freden skall
bevaras. Men det är något som hela tiden
ropar nej, som hånar hoppet om
fred och som försäkrar att kriget kommer.
Det är militarismen, i vilken skepnad
den än framträder. Bakom dess
högsta beskyddare efter kriget i vårt
land, generalerna Jung, Swedlund och
Rapp, har miljarderna rullats upp som
en gyllene matta, bredare och längre
för varje ny generalsgeneration. Jag har
räknat ut att 4,5 miljarder kronor i
årets statsverksproposition under olika
poster skall användas för att »med krigets
medel försvara freden», som det
heter. Det är tre gånger så mycket som

under det dyraste året under andra
världskriget.

Det talas mycket om rationalisering
och sparsamhet även i militaristiska
sammanhang. Det talet får väl illustreras
av att på ett halvt dussin år har
utgifterna för förvaltningar fyrdubblats.
Det klagas över att man inte kunde
späda på med ytterligare ett hundratal
miljoner — de små slantarna som
skulle ge de stora resultaten!

Nu kan vi tyvärr bara klara eu stormaktsinvasion
och fördröja en annan
samtidig stormaktsinvasion jämte luftlandsättningar
på andra platser. Det sägs
att vi offrar uthålligheten till förmån
för den stora massakern och följaktligen
att om vi håller ut några veckor,
skall vi få hjälp, gud vet varifrån. »Vi»
hehöver alltså inte tänka på möjligheten
av en ockupation. Att »vi» förött
våra stridskrafter, våra resurser, industrier
och kommunikationer under de
heroiska veckorna av massutplåning,
det blir ett problem som den tänkte
kommande hjälparen får sköta om. Och
på dessa grunder har »vi» inte råd med
ett neutralitetsförsvar och inte tid att
skapa en kamporganisation mot ockupanter! För

övrigt är »våra» tankar om krigsfarans
riktning oförändrad sedan mer
än 300 år tillbaka. De representerar
tradition och konvention, om vi mäter
med seklers mått.

Nu är det dock klart att »vi» skall
följa med vår tid. Därför behöver den
svenska militarismen atomvapen men
—■ observera! —- inte vätevapen. De är
ju tusen gånger mäktigare. Dem kan
man inte överleva. Och nu närmar vi
oss det magiska årtal då statsmakterna
måste säga ja eller nej till militärens
expertis. 1963 skulle det ske, enligt regeringspartiets
kongressbeslut 1960. Sedan
har man talat om 1964, men det
är ju valår, och valår är aldrig bra för
obehagliga beslut. Nu dröjer det alltså
till 1965. Vid nästa remissdebatt står
således frågan kanske på dagordning -

.3 — Andra kammarens protokoll 196b. Nr b

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 19G4 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en. Det vore som i september 1962. Få
politiker »sa flaska» om en ny upprustning
då, men bara en månad efter
valet spädde »vi» på militärbudgeten
med 400 miljoner kronor, och det gick
ju finfint.

Det är alltså meningen att driva en
valrörelse utan att hosta om svenska
atombomber. När sedan valet är över,
har »vi» fria händer att utan en dags
försening sätta igång med tillverkningen
eller bordlägga frågan ytterligare.

Amerikanarna fyller i år på sitt kärnvapenförråd
till SO 000 atom- och vätebomber,
och ryssarna lär inte stå utan
möjligheter att balansera den skräckarsenalen.
I denna fasansfulla situation
hoppas vår militärledning få vara med
i kedjereaktionernas dödslek. Vi är för
vår del motståndare till detta, och vi
har föreslagit att riksdagen i år skall
göra slut på både förhoppningarna om
svenska atomvapen hos atombombens
vänner och skräcken hos dess fiender.
Det är tydligen på hög tid. Det går också
helt i linje med att Sverige underskrivit
provstoppsavtal och med Sveriges
medverkan i avrustningskonferensen i
Geneve, att det nu sägs ett klart nej
till alla krav på och alla förhoppningar
om svenska atomvapen. Det skulle också
innebära att all s. k. skyddsforskning,
som förbereder framställning av svenska
atomvapen, upphör.

Vi har lagt fram detta förslag för
årets riksdag. Det tycks vara lika brännbart
som en atomkrevad. Inte en enda
tidning utom den kommunistiska pressen
har såvitt jag funnit med ett enda
ord antytt att förslaget ställts. Det verkar
synkroniserat, organiserat. Det är
ju inte första gången som viktiga kommunistiska
förslag förtigs av alla media
som sysslar med nyhetsförmedling.

Det befriar emellertid inte riksdagen
från tvånget att tala. Vi väntar på utskottets
svar. Vi kommer att bevaka
det. Vi skall också finna medel att klargöra
saken inför svenska folket och
genombryta den mur av tystnad som

det sjuka samvetet har rest kring det
förestående avgörandet av vår tids mest
olycksladdade fråga.

Jag begär inte remiss till något utskott
av detta, men hade herr talmannen
makten därtill, skulle jag begära
hans medverkan att remittera dessa tyvärr
mycket kritiska synpunkter till
det svenska folket.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Det finns ett honnörsord,
som vi alla sätter högt och för
vars innehåll vi är beredda att kämpa
— det är friheten, den yttre såväl som
den inre. Vi är säkert också eniga om
att friheten alltid måste vara förenad
med ansvar. Om så inte är fallet, blir
friheten en chimär och leder till kaos.
Det är då diagonalen skall dragas mellan
frihet och ansvar som skiljaktigheter
i bedömningen uppstår.

I en remissdebatt i anledning av statsverkspropositionen
är det väl ganska
naturligt att de materiella och ekonomiska
problemen blir dominerande.
Och visst känner vi alla ansvaret för att
lösa dem på enligt vår mening bästa
sätt. Men vi får i dessa sammanhang
inte glömma bort människan. Politikens
mål är ju til syvende og sidst, som Dag
Hammarskjöld vid något tillfälle uttryckt
det, att hjälpa människorna —
förvisso inte bara materiellt och timligt
utan också i andra avseenden. Ett
bra ord härför har tagit plats i den
officiella vokabulären; jag tänker på ordet
människovärd, som trätt i stället för
andra mer eller mindre lyckade uttryck.
Vi talar sålunda om hälso- och sjukvård,
familje- och åldringsvård, nykterhets-
och kriminalvård, ungdomsvård
etc. I detta sammanhang vill jag gärna
uttala min glädje över den i åtskilliga
fall kraftiga upprustning av vården som
föreslås i statsverkspropositionen — låt
vara att man på en del punkter skulle
ha önskat ännu mer. Särskilt glädjande
är det utbyggda stödet åt ungdomsvården
och ungdomsorganisationerna — i

Torsdagen den 23 januari 1964 fn).

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

stor utsträckning efter förslag från
ungdoinsutrcd ningen.

Låt mig få beröra några av våra ungdomsproblem.
I den prognos som fångvårdsstyrelsen
gjort och som justitieministern
synes ha godtagit utan kommentarer,
beräknas fångantalet komma
att mer än fördubblas fram till 1980,
d. v. s. stiga från något över 5 000 nu
till 10 500 om 15 år. Det allvarligaste
i denna tendens är onek/igen att brottsligheten
ökar mest i de lägre åldrarna.
Stockholmspolisen upplyser att av de
under fjolåret för inbrott gripna 390
var under 21 år, och antalet ungdomar
under 15 år som förhörts var 341 —
de yngsta bara C—7 år. Det är fel att
tro att detta bara är ett storstadens
problem, även om förhållandena är värst
där. I min hemstad var under fjolåret
av 587 uppklarade brott 121 begångna
av ungdomar under 18 år — av dessa
var inte mindre än 68 under 15 år.

För att komma till rätta med den
alltmer stigande brottsligheten och de
allt besvärligare ungdomsproblemen
måste alla goda krafter förenas och ett
ännu bättre samarbete åstadkommas
mellan hem, skola och barnavårdsmyndigheter
samt inte minst med ungdomsorganisationerna.
I och med att de senare
får större ekonomisk hjälp bör de
också kunna ta större ansvar och engageras
mer när det gäller att ta hand
om »ungdom på glid».

Visst är det betänkligt att så många
ungdomar kommer in på brottets bana
redan i 13—15-årsåldern. Då är frestelsen
till gängbildning störst. Just där
skulle ungdomsorganisationerna sätta
in de verkliga stötarna. Ju yngre förstagångsbrottslingarna
är, desto större är
risken för återfall.

Religionssociologen Berndt Gustafsson
i Lund har i en tidskriftsartikel nyligen
erinrat om att man i den internationella
forskningen alltmer börjat inse
religionens plats i människovärden och
dess betydelse för den mentala hälsan.
En av världshälsoorganisationens ex -

pertkommittéer har rekommenderat eu
integrering också av religiös expertis
och sakkunskap i den förebyggande
mentala hälsovården. Det är inte längre
möjligt att i detta avseende isolera
samhälle och religion från varandra.
Det är hyckleri att tala om individuell
människovärd och samtidigt gå förbi
religionsproblemcn, säger docent Gustafsson.

Helt motsatta tongångar finner man
ofta i våra massmedia, främst några av
de större tidningarna. Där lyder ropet:
Bort med religion och moral och hämningar!
I själva verket är det förvisso
en liten men desto mer högljudd minoritet
av intellektuella rationalister, som
i »frihetens» namn vill kasta ansvaret
över bord. Den stora massan av vårt
folk och vår ungdom har nog en sundare
inställning. Men man måste befara,
att den ofta högljudda och ohämmade
propagandan i våra massmedia
kan få menliga följder, främst för vår
ungdom.

Förbudet mot visning av filmen »491»
har väckt ett ramaskri bl. a. i några av
våra största tidningar, och man ropar
på filmcensurens avskaffande. Statens
biografbyrå, det officiella kontrollerande
organet — som med eller utan hörande
av granskningsrådet enligt sina
direktiv icke må godkänna film eller
del av film, som kan verka förråande
eller skadligt upphetsande eller leda till
förbrytelse — motiverar sitt ställningstagande
bl. a. med att filmens skildring
av »ett antal sadistiska och destruktiva
ungdomsbrottslingars hat, snedvridna
eller perverterade sexuella yttringar och
brutala, obscena tal är ägnat att på
ett chockartat sätt skadligt påverka
framför allt pubertetsungdom».

Observeras bör att beslutet fattats
med stöd av tre läkare, varav två barnläkare
och en psykiater.

De flesta av riksdagsledamöterna har
säkert inte sett filmen i fråga, och man
bör väl i allmänhet inte yttra sig om
det som man inte tagit del av. Men nog

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tycker man att de motiv biografbyrån
anfört för sitt beslut, liksom de beskrivningar
som förekommit i pressen säger
tillräckligt. Byrån anför sålunda bl. a.:
»Filmens koncentrerade och intensiva
sammanställning av brutalitet och råhet
med sexualitet (våldtäkt, säregen form
av tidelag, kvalificerad prostitution och
brottslig homosexualitet) kommer att i
stor utsträckning drabba människor,
som befinner sig i ett utvecklingsskede
av emotionell labilitet och famlande
osäkra värderingar.»

Statsrådet Edenman, som har att ta
ställning till ett överklagande av biografbyråns
beslut, har i ett intervjuuttalande
kastat fram frågan, som vi
alla gör oss: »Vad skulle i praktiken
hända, om vi släppte loss allting?» Och
herr Edenman fortsätter: »---i da gens

situation, när man fortfarande vet
så litet om framför allt de mentalliygieniska
effekterna på barn och ungdom,
innebär det ett fantastiskt steg att slopa
hela censuren. Vad skall då komma i
stället? Enbart själva existensen av en
censur förhindrar i varje fall att en
verklig undervegetation inom filmproduktionen
kan komma fram.» Så långt
herr Edenman. En mycket bred opinion
ute i landet ställer liknande frågor och
skulle med förskräckelse ta emot budskapet,
att regeringen upphävt förbudet.
Jag vill alltså vädja till ecklesiastikministern
— som inte är närvarande men
som jag hoppas ändå tar del av debatten
här — att låta förbudet kvarstå.

På vissa håll anses det gammalmodigt
att anlägga moraliska synpunkter på sådana
frågor. LO:s egen tidning har i en
artikelserie hånat och förlöjligat den
målsättning som hittills varit gällande
för högre kulturer, nämligen att infoga
sexualiteten i gemenskapens, ansvarets,
kärlekens och familjebildningens sammanhang.
Kristen livsinställning är förvisso
inte sexualfientlig men den ser
sexualiteten som en i skapelsen nedlagd
gåva, som — rätt vårdad — kan bli ett
uttryck för en djup gemenskap människor
emellan.

Men just därför anser vi att det program,
som i detta avseende framförts i
Aftonbladet och på annat håll, innebär
fara för samhälle och individ och framför
allt förförelse av det unga Sverige,
den ungdom som vi alla har ansvar för
och väl i görligaste mån vill skydda.

Man har bland invändningar mot
filmcensur bl. a. hänvisat till att TV
själv har att censurera sina program.
Och visst vore mycket att anföra härtill.
När man annonserar »Ej lämplig
för barn», menar man att överföra ansvaret
på föräldrarna, och naturligtvis
har dessa att ta det verkliga ansvaret
för sina barn. Men här går dock TVprogrammen
rakt in i hemmen — även
sådana hem, där far och mor inte är
vakna över sitt ansvar eller kanske rent
av lämnat barnen för sig själva. Sveriges
Radio kan sannerligen inte heller
komma från sitt stora ansvar för vårt
uppväxande släkte och bör därför noga
— än bättre än hittills — sovra dessa
sina program. Undersökningar som nyligen
offentliggjorts i Amerika har gett
våldsfilmer skulden för tilltagande brutalitet
i ungdomsvärlden.

På tal om Radio-TV borde detta monopolföretag
bättre sovra även andra
program och intervjuinslag. När man
t. ex. nyligen gav ett reportage från
elevriksdagen, som säkert hade åtskilliga
goda synpunkter på skolarbetet att
komma med, valde man ut sexualundervisningen
och lät några elever hånfullt
kritisera bl. a. skolöverstyrelsens uttalande
att »avhållsamhet är det enda
skolan måste hävda». Man skulle vilja
fråga, om Radio-TV:s redaktörer får
härja fritt utan att ansvariga chefer
blandar sig i programmen.

Att svenska folket trots sekularisering
och trots en pockande antikristen propaganda
fortfarande i mycket stor utsträckning
har en positiv inställning
till de kristna värdena, därom vittnar
höstens namninsamling för kristendoinsundervisning
i gymnasiet med 2,2
miljoner svenskar över 16 år som undertecknare,
d. v. s. 40 procent av alla

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

röstberättigade. Resultatet överträffar
helt visst alla förväntningar men hade
kanske blivit än bättre, om tiden utsträckts
så att alla kunnat nås. Naturligtvis
kan inte alla dessa undertecknare
vara helt insalta i gymnasiets
kurs- och timplaner. Givetvis är de inte
heller beredda att förklara, varifrån ett
eventuellt utökat timtal för ämnet skall
tagas. Det blir vår sak i riksdagen, att
sedan proposition framlagts se till att
ekvationen går ihop.

I detta sammanhang skulle jag vilja
rikta en fråga till ecklesiastikministern

— jag hoppas den når fram till honom:
»När kan gymnasieförslaget beräknas
ligga på riksdagens bord?» Utredningen
har tänkt sig det nya gymnasiets
start hösten 1965. Men åtskilliga
remissinstanser menar, att om — såsom
herr Edenman lät förstå strax före
jul — proposition kan läggas fram först
till höstriksdagen i år, blir tiden alltför
knapp för skolfolket, läroboksförfattarna
och de kommunala skolmyndigheterna,
och man skulle kunna starta först
hösten 1966. Många skulle säkert värdesätta,
om statsrådet kunde redan nu ge
besked om hur han ser på saken.

Att för närvarande ta definitiv ställning
till detaljutformningen av kursoch
timplaner kan naturligtvis inte
komma i fråga. Att utredningens nedskärning
av timtalet för kristendomsundervisningen
— eller religionskunskapen,
som man nu vill kalla ämnet

— inte kan godtagas, det måste dock
klart utsägas. Remissinstanserna kommer
säkert att ha åtskilligt att erinra
om också i denna sak. Och jag vill gärna
tro, att statsrådet Edenman, inte
minst efter den opinionsyttring som
gjorts och den debatt som förekommit,
allvarligt skall överväga förbättringar
för ämnet i fråga om bl. a. utökat timtal.
De tre reservanternas förslag till
betänkandet utgör enligt vår mening ett
minimum, som dock bör kunna ytterligare
förbättras. Att ämnet tilldelas
timtal även på de tekniska och merkan -

tila linjerna anser vi vara en kardinalpunkt.
Märkligt vore onekligen om —
inte minst i denna tid av utökade inellanfolkliga
förbindelser — blivande
ekonomer och tekniker, som beräknas
bli 44 procent av gymnasisterna, inte
skulle bibringas religionsundervisning.
Även ateister borde inse, att man för
att få en riktig föreställning om olika
folks uppfattning i livsfrågorna måste
studera trosformerna och tankelinjerna.
Därjämte är det ju så som doktor
Alf Ahlberg framhållit i en skrift, utgiven
av religionspedagogiska institutet,
att man »inte förstår något av den
västerländska kulturens andliga skapelser
på något område utan kännedom
om åtminstone de bibliska grundmotiven
... Man kan utan överdrift påstå,
att det i västerlandet varken i gångna
tider eller i vår egen tid finns någon
stor dikt eller konst, för vilken inte
bibeln direkt eller indirekt varit inspirationskällan
och som icke förutsätter
kunskap om den.» — Oändligt många
hyser därjämte den meningen, att bibelkunskapen
är av största betydelse för
elevernas personliga mognad och för
deras ställningstagande i viktiga livsfrågor.

Eftersom man starkt ifrågasatt de
ungas intresse för detta ämne och även
lämnat vissa opinionssiffror, kan det
ha sitt värde att anföra siffror från en
tidningsenkät bland cirka 1 000 gymnasister
i olika ringar och olika läroverk.
Det visade sig att 91 procent av ungdomarna
ville ha religionskunskap, 64
procent ville ha fler timmar än utredningen
och inte mindre än 86 procent
ville ha ämnet representerat i samtliga
fem lärokurser.

I detta sammanhang får jag kanske
också säga ett par ord om den nya, frivilliga
och tvååriga fackskola som är
avsedd att påbyggas grundskolan och
på så sätt avlasta gymnasiet. I det betänkande
som nu också är ute på remiss
har föreslagits, att i två av de nya
fackskolorna, nämligen den sociala och

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den ekonomiska, skall ämnet Livsåskådnings-
och religionskunskap få två veckotimmar.
Detta är ju i linje med vad
jag tidigare anfört i fråga om de olika
gymnasiekurserna. För den tekniska
fackskolan finner utredningen det även
motiverat att införa denna undervisning,
men den har där fått stå tillbaka
för direkt fackutbildande ämnen. I likhet
med reservanten i utredningen anser
vi, att ämnet även bör föras in i den
tekniska skolan och att plats härför beredas
enligt reservantens förslag. Tekniker
på alla nivåer kommer att få stort
inflytande på samhällets utformning och
få arbetsledande funktioner, ökad människokunskap
och kännedom om olika
livsvärderingar bör därför komma med
även vid den tekniska utbildningen.

När riksdagens Kristna grupp vädjar
till ecklesiastikministern och regeringen
att i det nya gymnasiet ge religionskunskapen
en bättre ställning än vad
utredningen gjort, har den förvisso en
stor del av kammarledamöterna med sig
och en mycket bred folkopinion ute i
landet bakom sig.

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors och ITestberg (båda fp).

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! I den hittills förda debatten
har åtskilliga talare givit uttryck
för en viss oro i fråga om utvecklingen
inom det svenska näringslivet
under kommande budgetår. Man
har registrerat nedgången i industriens
investeringar, som i varje fall till en
del kan antas ha sin orsak i sämre lönsamhet
och väsentligt minskade möjligheter
till självfinansiering. Man har
också pekat på den ansträngda kreditmarknaden
och man har påvisat de
svårigheter i konkurrenshänseende som
det höga kostnadsläget inom vår industri
har medfört. Dessa svårigheter kan
förväntas bli än större, om Europa nu
kommer att uppdelas i två mot varandra
stående handelsblock.

Olika talare har dragit olika slutsatser
av utvecklingen, och man har rekommenderat
skilda åtgärder. Vad som
emellertid är särskilt intressant och
som jag i egenskap av företrädare för
näringslivet har all anledning att särskilt
understryka är den vikt, som finansminister
Sträng själv och andra
representanter för regeringspartiet numera
tillerkänner näringslivet. Industriens
investeringar spelar en avgörande
nyckelroll, sade statsrådet Sträng
i går. Man svävar alltså inte längre på
målet i fråga om näringslivets betydelse
för den svenska ekonomien och det
svenska välståndet över huvud taget.
Vi är tillräckligt realistiska, sade herr
Sträng också, för att begripa vad en
progressiv — ett ord som börjar bli rätt
bekant i denna kammare — svensk industri
betyder för folkhushållet och
levnadsstandarden. Det har emellertid
inte alltid låtit på detta satt när man
på regeringshåll talar om näringslivets
betydelse, och det kanske inte alltid
gör det nu heller ute i buskagitationen.
Inte minst i efterkrigstidens debatter
agerade företrädare för det nuvarande
regeringspartiet som om det vore regeringen
som skapade vårt lands välstånd,
som om det var socialdemokratien
som lagt grunden till välfärdsSverige.
Man ville inte gärna tala om
näringslivets helt avgörande betydelse
i detta hänseende.

Jag är inte alldeles säker på om det
är fråga om en verklig åsiktsförändring,
om den nya näringsvänliga inställningen
är beroende på att man nu
känner sig så pass säker att man kan
tala mer öppet än tidigare, eller om det
helt enkelt beror på att de många åren
i ansvarig regeringsställning lärt regeringspartiets
företrädare så mycket, att
de tvingats tänka om.

Jag lämnar orsakerna därhän. Vad
som är uppenbart och avgörande är att
man i regeringen numera öppet deklarerar
en annan uppfattning om vårt
näringsliv och den fria marknadshus -

Torsdagen ilen 23 januari 1964 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hållning och fria konkurrens som det
förutsätter. Men trots detta är man uppenbarligen
fortfarande belastad av det
förflutna, av en viss misstro mot företagsamhetens
frihet, och man är inte
över lag beredd att dra de fulla konsekvenserna
av sin åsiktsändring. Vår
»starka» regering kiinner sig tydligen
inte tillräckligt stark för att avskaffa
kvarstående konkurrenshämmande regleringar
och instrument som hinder
handlingsfriheten.

De stimulerande åtgärder man nu föreslår
i statsverkspropositionen för att
öka investeringsverksamheten och nedbringa
i varje fall vissa kostnader är
inte tillräckliga i dagens läge. De framstår
som än mer otillräckliga, om man
bedömer dem mot bakgrund av motsvarande
injektioner på efterfrågesidan.
Regeringen är synbarligen klart
medveten om att sambandet mellan höga
kostnader och begränsade kreditmöjligheter
verkar hämmande på investeringsbenägenheten
och därmed försvårar
näringslivets anpassning efter en
skärpt konkurrens. Men finansministern
förbigår trots detta i finansplanen den
aktuella motsättningen mellan å ena sidan
anspråken på krediter och å andra
sidan bankernas möjligheter att tillgodose
dessa anspråk med den av riksbanken
nu tillämpade penningpolitiken.
Det är över huvud taget, vilket också
påpekats i den allmänna debatten, anmärkningsvärt
att herr Sträng icke
ägnat denna konflikt någon uppmärksamhet.
Går vi till nationalbudgeten för
år 1964, som ligger till grund för finansplanen,
finner vi hur just denna
problematik diskuteras och att man ger
uttryck för tydliga farhågor för kreditmarknadens
möjligheter att fylla sin
uppgift under år 1964. Man säger klart
ifrån, att den nuvarande inriktningen
och skärpan i kreditpolitiken knappast
kan medge en kreditexpansion från affärsbankernas
sida av hela den omfattning
som finansplanens kalkyler utgår
ifrån.

Såvitt jag förstår går det inte för oss
att upprätthålla den expansionstakt som
finansministern själv räknar med, om
inte en sådan omläggning av penningpolitiken
genomföres, att banksystemet
får likvida resurser att ge de krediter
expansionen fordrar. Det gäller här att
välja antingen att skära ned olika utgifter
i samhällsekonomien, att acceptera
lägre investeringar och en lägre
produktion än den som nationalbudgeten
förutsätter, eller att ändra penningpolitiken
i detta hänseende.

Herr talman! Det finns också i detta
sammanhang anledning att påminna
om att regeringen, trots att den måste
vara medveten om den progressiva beskattningens
kostnadshöjande effekt,
ändå vill skärpa progressiviteten genom
förslaget att avskaffa pensionsavgiftsavdraget.
Den bortser alltså från
den inverkan på kostnaderna som just
progressiviteten medför både direkt
och indirekt för ett näringsliv, som kräver
allt fler specialutbildade, kvalificerade
tekniker — tekniker för vilka i
stort sett hela världen står öppen och
som därför kan kräva och också tar ut
nettolöner efter skatt vilka motsvarar
bruttolöner som man tidigare inte ens
vågade drömma om.

Regleringstänkandet finns fortfarande
kvar i alltför stor utsträckning. Leder
en reglering inte till åsyftat resultat
utan i stället till nya missförhållanden,
blir följden inte att man slopar
regleringen, utan man bygger på med
nya reglerande åtgärder. Den fria konkurrens
som man så ofta talar för, inte
minst då det gäller förhållandena i det
enskilda näringslivet, är man inte beredd
att acceptera då det gäller sektorer
där stat och kommun engagerar sig.

Regeringen är numera klart medveten
om att våra exportnäringars utvecklingsmöjligheter
är beroende av ett fritt
varuutbyte över gränserna. Jag skall
gärna även i år ge en blomma till statsrådet
Gunnar Lange för det intresse och
den energi han under de senaste åren

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lagt ned på att skapa friare bytesförhållanden
mellan länderna och för det
europeiska integrationsarbetet. Trots
detta tycks dock varken han eller regeringens
övriga ledamöter vara beredda
att dra de fulla konsekvenserna av Sveriges
handelspolitiska aktivitet och behov
av internationell rörelsefrihet.

Man vidtar fortfarande regleringsåtgärder
och man har fortfarande kvar
ingrepp eller ingreppsmöjligheter, som
försvårar det fria varu- och valutautbytet.
Man behåller dem delvis därför att
man hyser något slags vidskeplig rädsla
för att släppa banden. Återhållsamheten
är kanske också ett uttryck för farhågor
för att en intensifiering av vår aktivitet
ute på västkanten skulle kunna leda
till missförstånd på östsidan.

Just dessa »överförsiktiga» farhågor
och önskemålen att ha möjlighet att
reglera utvecklingen har alltså ingått en
oskön förening och lett till att vi i vissa
hänseenden kommit att framstå som
mindre liberala och mindre samarbetsvänliga
än många andra med oss jämförbara
fria stater. Medan i praktiskt taget
hela Västeuropa en integrering av
kapitalmarknaderna fortskrider i takt
med den industriella integrationsprocessen
verkar det som om man här
hemma fortfarande ville så långt som
möjligt isolera vår kredit- och kapitalmarknad
från utlandet både genom att
bibehålla valutareglering med åtföljande
kontroll över kapitalrörelserna och
genom den ekonomiska politikens inriktning
och medel. I själva verket är
vår kontroll över kapitalrörelserna och
inte minst över värdepappershandeln
unik i förhållande till med Sverige jämförbara
länder. Vår attityd är negativ,
men vi kan inte i längden bibehålla vår
insulära inställning. Vi måste eftersträva
att åstadkomma en integration
mellan vår svenska kapitalmarknad och
de utländska marknaderna. Detta kan
inte ske, om vi inte återupprättar den
internationella värdepappershandelns
frihet. En gemensam kapitalmarknad

är en nödvändig parallell till den ekonomiska
integration på varuhandelns
område, som statsrådet Lange ju tagit
till sin uppgift att söka förverkliga.

Det är emellertid inte bara i detta
hänseende som vi måste skapa mer
likvärdiga förhållanden för svenska företag
och deras konkurrenter utomlands.
Åtskilliga reformer skulle kunna
åstadkommas när det gäller vår tämligen
restriktiva banklagstiftning. Aktiebolagslagstiftningen
skulle kunna
omarbetas. Vi skulle genom nya former
för garantier av olika slag — finanskreditgarantier
och investeringsgarantier
— kunna understödja svenska företag
i deras kamp mot de utländska konkurrenter,
som kan förlita sig på motsvarande
åtgärder från sina respektive
länders sida.

I detta sammanhang må det tillåtas
mig att påminna om de reservationer,
som Sverige på sin tid ansåg sig böra
göra och av vilka flertalet fortfarande
kvarstår, då OEEC:s s. k. kapitalliberaliseringskod
antogs. Dessa reservationer
väckte en föga smickrande uppmärksamhet
för Sveriges vidkommande.
Det finns också desto större skäl
att påminna om dem, eftersom det vid
ombildningen av OEEC till OECD i den
nya konventionens artikel 2 uttryckligen
föreskrevs, att medlemsstaterna
skulle var och en för sig och gemensamt
»fortsätta sina strävanden att
minska eller avskaffa hindren för utbyte
av varor eller tjänster samt för löpande
betalningar samt att bibehålla
och utsträcka frigörelsen av kapitalrörelser».
I sistnämnda hänseenden har
från svensk sida gjorts alltför litet. I
debatten i går med herr Ohlin bestred
herr Lange, att OECD skulle med ogillande
bedöma den svenska ståndpunkten.
De uppgifter som jag bär fått tyder
på motsatsen. Jag tror inte heller att
herr Lange verkligen kan förneka att
OECD intar en starkt kritisk inställning
till den svenska hållningen.

Låt mig också, herr talman, erinra

Torsdagen den 23 januari 1961 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om att Sverige trots sina stora insatser
på utvecklingsområdet fortfarande inte
velat ansluta sig till det samordnande
organ som verkar inom OECD pa detta
område, nämligen kommittén för utvecklingshjälp,
DAC. Den svenska avvisande
ståndpunkten till det organet
blir för varje dag alltmer orimlig. Och
vi kommer från vår sida att aktualisera
frågan om svensk anslutning ända till
dess att regeringen upphör med sitt
motstånd, vilket den så småningom
måste göra — det är min bestämda
övertygelse.

Motsvarande obenägenhet — men den
ligger på ett annat plan; det skall jag
gärna erkänna — att medverka i internationellt
samarbete kommer till uttryck
i den officiella svenska ståndpunkten
i förhållande till Europarådets
domstol enligt konventionen för de
mänskliga rättigheterna. Sverige har
som bekant ännu inte accepterat denna
domstols domsrätt.

Herr talman! När man sysslar med
internationell affärsverksamhet eller
internationellt arbete över huvud kommer
man rätt snart underfund med att
svenskarna är långt ifrån så populära
som vi själva gärna vill tro. Ibland
känner man sig litet överraskad och så
småningom blir man rätt beklämd, när
man finner att utlänningarnas uppskattning
av oss och våra insatser inte motsvarar
våra förväntningar. Det kan
självfallet inte komma i fråga att vi
skulle offra betydelsefulla nationella
intressen enbart för att bli populära.
Men vi får inte uppträda på ett sådant
sätt, att vi i onödan utmanar internationell
opinion. Vi måste i stället sträva
efter att bli förstådda och söka sträcka
oss så långt som möjligt i samarbetet
med omvärlden. Det räcker inte att bevilja
betydande anslag till utlandspropaganda,
om vi inte också är beredda
att helt satsa på det konkreta internationella
samarbetet.

Den bristande uppskattningen från
utlandets sida har inte bara ideologis -

ka konsekvenser, utan den får också
ekonomiska återverkningar. Jag syftar
nu inte på turisttrafiken — i och för
sig betydelsefull inte minst mot bakgrunden
av herr Strängs antydan i finansplanen
om att vi svenskar reser för
mycket i utlandet — utan på affärsverksamhet
alltmänt sett i en värld,
där trots integrationssträvandena s. k.
nationella preferenser fortfarande spelar
en alltför stor roll. Nationella fördomar
och nationella bedömningar har
sin betydelse även inom vanlig affärsverksamhet.
I varje fall då olika faktorer
vid en affärsuppgörelse väger i stort
sett lika, spelar de nationella preferenserna
en betydligt större roll än man
många gånger föreställer sig. De meningar,
mer eller mindre förutfattade,
som de utländska kontrahenterna kan
ha bildat sig om vårt land och dess
sätt att uppträda kan få en avgörande
betydelse.

Herr talman! Jag har i anslutning till
sådana synpunkter många gånger tidigare
i kammaren understrukit, hur viktigt
det är att orientera Västerlandet
om de bevekelsegrunder, de motiv som
ligger bakom vår alliansfria utrikespolitik
och om de insatser och uppoffringar
som vi gör för att upprätthålla
det försvar en sådan politik kräver. I
den upplysningsverksamheten bör självfallet
också ingå att klarlägga, att vi
genom vårt försvar aktivt bidrar till
stabiliteten i Norden och därmed spelar
en icke föraktlig roll för säkerheten
i Europa.

Därmed kommer jag osökt över till
en annan sak, som jag inte kan underlåta
att beröra i denna debatt och där
jag vill rikta en fråga till försvarsministern.
Eftersom han inte är närvarande
i kammaren hoppas jag att den vidarebefordras
till honom, så att han sedan
på lämpligt sätt kan besvara den.
Frågan hänför sig till fjärde huvudtiteln
i statsverkspropositionen och rör
målsättningen för krigsmakten.

En sådan målsättning antogs som be -

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kant av 1962 års försvarskommitté och
låg till grund för försvarsuppgörelsen,
men den uteslöts i varje fall delvis i
propositionen. I anledning härav begärde
ett enhälligt statsutskott vid förra
årets riksdag, att Kungl. Maj :t skulle
precisera en målsättning och framlägga
den för godkännande av riksdagen. Det
är i själva verket utomordentligt betydelsefullt,
att 1948 års allmänna målsättning
kompletteras med de operativa
uppgifter i stort som krigsmakten har
att fullgöra med de resurser vi ställer
till dess förfogande. Såvitt framgår av
statsverkspropositionen har regeringen
emellertid inte tillgodosett det önskemål
som riksdagen framställde. Detta
kan naturligtvis ske i en separat proposition
eller i annat sammanhang under
vårriksdagen, men jag har ansett
mig inte kunna underlåta att begagna
detta tillfälle att ge uttryck för min
bestämda förväntan att det kommer att
ske. Den enighet som i det hänseendet
uppnåddes inom statsutskottet byggde
på den självklara förutsättningen.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill tillmötesgå herr
Johanssons i Trollhättan önskemål att
i debatten beröra sådana frågor, där
ändringsförslag föreligger gentemot
statsverkspropositionen, och jag skall
bara ta upp ett par sådana frågor, där
ändringsyrkande även framförts motionsledes.

Den allmänna ekonomiska utvecklingen
i vårt land har under de senaste
tiotal åren genomgått en oerhörd expansion.
Näringsgrenar på skilda områden
har förändrats och en dynamisk
utveckling har gjort sig gällande. Detta
gäller inte minst på transportväsendets
område. Denna för vårt näringsliv och
för samhället i dess helhet så betydande,
för att inte säga avgörande faktor

i produktionsapparaten har därför helt
naturligt efter senaste världskriget genomgått
en mycket stark expansion.
Samtidigt har också skett en inbördes
förskjutning mellan de olika transportmedlen.

Detta har medfört betydande problem
för transportväsendet när det gällt att
följa med och anpassa sig efter samhällets
förändringar och utveckling. Sålunda
har varutransporten i betydande
utsträckning överflyttats från järnvägstill
landsvägstransport. Lastbilarna ombesörjer
numera bortåt dubbelt så stor
del av godstransporten som under 1950,
medan järnvägarnas och fartygens andel
däremot har sjunkit. Från 1950 till
1963 har godstransportarbetet ökat från
13,8 till 21,3 tonkilometer — alltså en
ökning med 4 procent per år. Det är
en förändring, som måste skapa stora
anpassningsproblem, och samhället
måste nödvändigtvis se till att de faktorer
som betjänar transportapparaten
är stadda i samma expansion.

Vad jag här sagt om lastbilstrafiken
gäller även i lika hög grad om personbilstrafiken,
som ensam svarar för den
ökade transportprestationen inom persontransportarbetet.

Den faktor som då i första hand betjänar
denna viktiga samhällsfunktion
är naturligtvis vägväsendet. Där gäller
det att se till att ingenting klickar eller
överlämnas åt slumpen. Vårt vägväsende
måste vara så rustat, att det kan
stå emot den ökade belastningen. Det
är nödvändigt att få bort alla oroande
flaskhalsar, som broar, vissa länsvägar
och övriga allmänna vägar, för att nu
inte tala om många enskilda vägar ofta
utgör. Vi måste nämligen för att kunna
förbilliga transporterna få ökad lastkapacitet
på våra lastbilar.

Men kedjan är inte starkare än sin
svagaste länk. Så är det även med vårt
vägnät. Axeltrycket på våra bilar kan
inte vara större än vad den svagaste
punkten tillåter på den vägsträcka bilen
skall färdas. Tyvärr har vi alltför många

Torsdagen den 23 januari 1964 1''m.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

sådana svaga liinkar i vår viigkedja här
i landet.

Så länge vi måste avstänga cirka
13 000 kilometer väg för lastbilstrafik
under längre eller kortare tid av året
på grund av tjällossning och på cirka
42 000 kilometer väg tillgripa nedsättning
av axeltrycket av samma orsak,
måste ytterst stora ansträngningar göras
för att få problemen lösta. Det är
inte bara länsvägar och jämförbara vägar
som där är berörda. Även riksvägar
ingår i den kategori vägar som drabbas
av inskränkningar. Det är inte heller
bara norrlandslänen som drabbas
av inskränkningar eller körförbud. Så
sker också i de sydligare länen. Jag kan
omtala att mitt hemlän, Älvsborgs län,
sannerligen inte hör till dem som är
mest gynnad part i vägdramat.

Ända upp till 65 procent av antalet
vägkilometer kan i vissa län drabbas
av avstängning på grund av tjällossning.
Detta beror på att vägbyggandet inte
har hållit jämna steg med utvecklingen
inom transportväsendet. Och detta är
såvitt jag förstår ett allvarligt förhållande.
Om transportapparaten klickar,
så klickar nämligen också de näringsgrenar
transportapparaten skall betjäna
— och dit hör säkerligen de flesta.

Skall industri och övrig företagsamhet
här i landet kunna bli konkurrenskraftig,
så måste vårt transportproblem
lösas ändamålsenligt och förnuftigt. När
ända upp till 20 procent av hela förädlingskostnaden
inom vissa industrigrenar
utgörs av fraktkostnader, är det
lätt att förstå vilken roll dessa transportproblem
utgör för industriens och
det övriga näringslivets konkurrenskraft
i förhållande till utlandet. Til
syvende og sidst faller då detta helt
tillbaka på vårt vägväsende.

Vid vårriksdagens trafikomläggningsdebatt
framhölls det från centerpartihåll,
att det måste vara ett ofrånkomligt
villkor att garantier skapas för att våra
vägar upprustas inför den förestående
trafikomläggningen — i första hand

därför att man härigenom i möjligaste
mån skall minska riskerna för alltför
höga olyckskurvor. Men inte bara därför.
Uraktlåter man att förbättra värt
vägväsende bortfaller ju också ett av de
argument för omläggningen som framhölls
i debatten, nämligen att vi härigenom
skulle få ökad trafikström från
utlandet och större samfärdsel länderna
emellan.

Den pågående utbyggnaden av skolväsendet,
grundskolan, kommer också
osökt in i bilden när debatten förs om
vår vägupprustning. Våra barn måste
ju framdeles, som förresten i stor utsträckning
sker redan nu, medelst skolskjutsar
färdas långa sträckor på våra
vägar till och från skolarbetet. Inte är
det då i främsta rummet fråga om de
stora riksvägarna. 1 allmänhet är det
väl de mindre, allmänna vägarna och
mången gång också de små enskilda
bygdevägarna som dessa skolbilar skall
ta sig fram på. Det är ofta fråga om
vägar vilkas standard är ganska bristfällig.
Jag känner platser där rentav livsfarliga
trafikfällor finns. Allt detta är
väl, handen på hjärtat, påtagliga argument
för ökad upprustning av vårt vägnät.
Jag tror att man härvidlag kan
våga föreslå, att hela viigväsendct övertas
av staten för upprustning och framtida
underhåll.

Beträffande de äskade anslagen i
årets statsverksproposition till förstärkning
av vårt vägväsende har kommunikationsministern
visserligen gjort uppräkningar
men har ändå inte följt de
beräkningar som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i de flesta fall bär föreslagit,
vilka jag anser vara minimikrav
för vårt vägväsende. Jag tror att de uppräkningar
som gjorts i stor utsträckning
slukas av ökade kostnader i form
av lönestegringar, ökade sociala avgifter
såsom ATP och sådant, så att huvudparten
av uppräkningen inte kommer
själva vägväsendet till godo.

Det är naturligt att man i första
hand inriktar vägbyggnadsverksamheten

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

på det vägnät som har särskild betydelse
för näringslivets transporter, såsom
trafiklederna i och omkring de
mera betydande tätorterna. Men det är
väl ändå så, numera, att även om man
kan klassificera angelägenhetsgraden
och betydelsen av vägarna från näringspolitisk
synpunkt sett, man ändå
inte kan komma ifrån att de mindre,
allmänna vägarna och även de enskilda
bygdevägarna har en stor betydelse i
näringspolitiskt hänseende. En stor
mängd av industriens råvaror måste
hämtas från bygder där de mindre
bygdevägarna utgör transportleden. Låt
mig bara nämna träindustriens och
cellulosaindustriens råvaror, som dock
utgör råvarorna för en av vårt lands
största exportindustrier. Livsmedelsförsörjningen
betjänas också i stor utsträckning
av de vägar som statsrådet
Skoglund inte helt har tillgodosett i
förhållande till de önskemål som framkommit.

Anslaget till byggande av enskilda vägar
har visserligen uppskrivits med två
miljoner kronor, men slutsumman understiger
dock väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
hemställan med tre miljoner
kronor. Då vi vet att den allmänna
kostnadsökningen tar sin beskärda
del av uppskrivningen och samtidigt
vet att i flertalet län i landet vägförvaltningarna
inte på långt när kan tillfredsställa
de krav och bifalla de framställningar
om vägupprustning som föreligger
på grund av bristande medel,
blir man något betänksam inför de
äskanden som gjorts i statsverkspropositionen.

Herr talman! Från rationaliseringssynpunkt,
från konkurrenssynpunkt för
vårt näringsliv gentemot utlandet, från
trafiksäkerhetssynpunkt, för ökad samfärdsel
mellan länderna, för turisttrafiken
— inte minst i anslutning till den
förestående trafikomläggningen — från
trivselsynpunkt och också från samfärdselsynpunkt
för människorna ute i
glesbygderna o. s. v., vore det angelä -

get om de anslag som utgår till vårt
vägväsende i årets statsverksproposition
hade varit större. Herr talman!
Det är att hoppas att riksdagen då dessa
förslag behandlas överväger att ta
hänsyn till de synpunkter som motionsledes
kommer upp.

Låt mig också, herr talman, säga ett
par ord om en annan för vårt land
högst aktuell och angelägen sak. Det är
frågan om den allvarliga vattenföroreningen
— en fråga som vi tidigare debatterat
i denna kammare — vilken mer
och mer hotar folkhälsan och som kan
leda till verklig katastrofrisk om inte
krafttag snarast kommer att vidtagas.

De organ här i landet som ombesörjer
vattenvården, såsom statens vatteninspektion,
kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt väg- och vattenbyggnadsverket,
flera privatföretag och
ingenjörsfirmor, vissa industrier — i all
synnerhet gäller det livsmedelsindustrien
— liksom sammanslutningar mellan
enskilda industrier och kommuner,
har nedlagt ett utomordentligt värdefullt
arbete i vattenvårdens tjänst. Men de
har inte tillräckliga resurser. Det fattas
personella och ekonomiska resurser för
grundlig behandling av vattenvårdsärenden
jämte rådgivning åt kommunerna
i dessa frågor. Riksdagen måste
stimulera dessa organ och ge dem ökade
resurser. Dessutom måste riksdagen
lagstiftningsvägen, såvitt jag förstår,
ändra rätten till kloakutsläpp utan effektiv
rening även från de mindre bebyggelseområdena
och tätorterna.

Fn komplettering av nu gällande lag
om ekonomiskt skydd till att gälla berörda
näringar måste snarast ske. Som
det nu är kan oerhörda förluster åsamkas
enskilda på grund av dessa vattenföroreningar.
Inom t. ex. jordbruksnäringen
uppstår årligen förluster till
betydande belopp på grund av att exempelvis
betande djur nedsmittas längs
våra förorenade vattendrag. An allvarligare
kan det sedan bli från folkhälsosynpunkt,
då dessa dyntsmittade djur

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m.

kan ge upphov Ull allvarliga och svårläkta
sjukdomar hos människor.

Detta är sålunda en utomordentligt
stor och allvarlig fråga, som måste ha
ett betydande allmänt intresse. Man har
därför anledning att förvänta, att Kungl.
Maj:t snarast måtte taga denna fråga
under omprövning. Man har också anledning
att hoppas, att riksdagen positivt
kommer att pröva de förslag till
förbättringar i detta avseende, vilka
kommer att framföras under denna riksdag.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag ber i anledning av
vad herr Persson i Heden alldeles nyss
sade endast att få påminna om att departementet
i fråga om vägbyggandet
har följt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
petita och äskat de av styrelsen
förordade 560 miljonerna. På underliållssidan
har vi genom övergången till
kalenderår fått en större ökning av anslaget
än väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
räknat med.

.lag begärde emellertid inte ordet för
att framföra detta till herr Persson i
Heden — bara ett konstaterande av vad
som står i skrifterna, vilket jag trodde
att en i remissdebatten deltagande talare
hade inhämtat.

Anledningen var i stället att herr Börjesson
i Falköping tidigare i dag anmärkt
på att den information för järnvägspersonal,
som jag hade ställt i utsikt,
när jag diskuterade trafikpropositionen
i december i fjol, inte hade
lämnats. Järnvägsstyrelsen har över de
lokala förvaltningarna lämnat information
om besluten i stort. Denna information
avser emellertid endast förslaget
i stora drag och inte dess detaljer.

Att man inte haft möjlighet att ge detaljinformation
sammanhänger med att
Järnvägsmannaförbundet hemställt hos
statens järnvägar om att man icke skulle
lämna ut några uppgifter om förflytt -

ningar av personal förrän förbundet
fått ta kontakt med företagsnämnderna
i de berörda områdena och med dessa
nämnder fått diskutera de personaluppsättningar,
som behövs på de olika platserna.
Innan man kan bestämma sig för
en förflyttning till den ena eller andra
orten, måste man veta hur personalstaten
på denna plats kommer att se ut.
Järnvägsmannaförbundet menade att
detta var en så intrikat fråga, att man
inte ville att den skulle avgöras centralt,
utan att i demokratisk ordning
först höra företagsnämnderna.

Men det är klart att detta tar tid,
mycket längre tid än vad man kanske
räknade med när man gjorde sin hemställan.
Detta har bl. a. inneburit, att
den detaljinformation som berör så att
säga Andersson och Pettersson ännu i
dag inte kunnat lämnas. Men detta beror
på de av mig nämnda omständigheterna.
Det beror alltså inte på en bristande
vilja hos statens järnvägar att
lämna uppgifterna utan på en överenskommelse
mellan statens järnvägar och
Järnvägsmannaförbundet om att tillämpa
denna metodik. Jag tror att det från
båda parters synpunkter varit riktigt
att gå till väga på det sätt som skett.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Låt mig bara erinra
herr statsrådet om att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till bidrag för byggande
av enskilda vägar begärt ett anslag
på 20,5 miljoner kronor, medan
herr statsrådet i propositionen hemställt
om ett anslag på endast 17,6 miljoner
kronor. Att det varit berättigat att
följa väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
äskande framgår väl av att man i mitt
hemlän, Älvsborgs län, begärt i anslag
för arbeten, som redan var projekterade,
1 107 000 kronor men endast lyckats
erhålla 650 000 kronor, något som
givetvis leder till en utomordentligt stor
eftersläpning.

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för det svar han
lämnat.

Tydligen har jag inte blivit helt upplyst
om verkliga förhållandet, ty man
har från järnvägsmannahåll gjort gällande
att man inte fått de informationer
som vore önskvärda. Jag tror också
herr statsrådet förstår att de som
berörs av förflyttningen — de må heta
Andersson, Pettersson eller någonting
annat, är bekymrade över den korta
tidrymd som står dem till buds.

Jag beklagar om det brustit i informationerna
men tackar än en gång
statsrådet för det svar han lämnat. Jag
ber att få återkomma om anledning därtill
förefinns.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag förstår mycket val
att man ute i orterna är bekymrad över
att man inte fått information i detalj.
Men å andra sidan måste man väl uppskatta
att information inte ges innan
det är bestämt hur organisationen skall
se ut. Det måste vara av värde för vederbörande
att organisationen är färdig
när besked ges, så att man med bestämdhet
vet vilken plats förflyttningen
kommer att avse. Det är ju detta senare
man vill åstadkomma genom det
samråd som Järnvägsmannaförbundet
har med företagsnämnderna och genom
att sedan vidarebefordra uppgifterna
till statens järnvägar.

Det är möjligt att det på något håll
kan ha brustit i informationen om vad
ändringarna betyder i stort. Det sammanhänger
i så fall närmast med att
man inte talat i klartext. Men detaljerna
är ännu inte färdiga. Först därefter
kan detaljinformationen lämnas. Men
det är ju också den, som är den väsentliga.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Till en början vill jag
helt allmänt uttala tillfredsställelse över
den framlagda statsverkspropositionen.
Detta är väl naturligt när de områden,
som omspänner ens egna intressen, givits
ökade resurser. Främst gäller det
ökningen av det ekonomiska stödet åt
barnfamiljerna och de ensamstående
barnförsörjarna, men jag tänker också
på de ökade resurserna till de s. k. vårdområdena,
inte minst det aviserade stödet
åt åldringssjukvården samt stimulansen
till ökad hemhjälp åt äldre.

De ökade anslagen åt de handikappade
för sysselsättningsfrämjande åtgärder
bör ge möjligheter åt allt fler
av dem på arbetsmarknaden. Förslaget
om att tekniska hjälpmedel som fordras
för den dagliga livsföringen skall jämställas
med kostnadsfria ortopediska
hjälpmedel är glädjande. Dessa hjälpmedel,
som underlättar den dagliga
livsföringen för rörelsehindrade, kommer
att ha stor betydelse inte minst
för handikappade husmödrar.

Det kan framhållas att det finns en
råd bra, enkla och billiga hjälpmedel
att tillgå hos Svenska vanförevårdens
centralkommitté. T. o. m. år 1962 hade
genom svenska kvinnoorganisationers
insanding ställts en demonstrationsbuss
till förfogande för att på olika platser
visa de redskap som fanns hos denna
kommitté. Av främst ekonomiska skäl
har emellertid denna utåtriktade verksamhet
upphört. Oavsett detta är inte
ifrågavarande hjälpmedel tillgängliga
på allmänna marknaden, utan kännedom
om deras existens sprids genom
de vanföras organisationer, och hjälpmedlen
kan rekvireras genom dem. Exempelvis
åldringar som har klena handleder
men inte i övrigt är invalider kan
behöva kranstängare. De bör få större
chans att erhålla kännedom om dessa
mycket behändiga hjälpmedels existens.

I vart fall är det av stort värde att de
som behöver enkla tekniska hjälpmedel
utan onödigt besvär kan köpa dessa,

Torsdagen den 23 januari 1964 fin.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

1. ex. på apotek och i sjukvårdsaffärer.
•lag liar svårt att föreställa mig att en
ålderspensionär går till läkare eller reser
till en ortopedisk lasarcttsklinik för
att få kranstängare, strumppåtagare eller
annat mindre men likafullt behövligt
hjälpmedel utskrivet. .lag har inte
kunnat ta reda på om de som utbildas
till hemsamariter eller de som anställs
på ålderdomshem o. d. får vara med
om demonstrationer av tillgängliga redskap
och om de efter utbildningen får
del av nya rön som görs. Kommunernas
åldringsvårdarinnor kunde ge behövande
värdefulla tips, om de hölls underrättade
om vad som finns att tillgå på
området. Detta kunde t. ex. ske genom
att socialvårdsnämnder och hemhjälpsnämnder
fick del av informationsmaterial
och vidarebefordrade detta till sina
befattningshavare. Likaså borde rödakorskretsar
hållas underrättade om vad
som sker på området, för att inte tala
om pensionärsföreningar.

En rad förbättringar har under årens
lopp genomförts för de ensamstående
barnförsörjarna. En av de förbättringar
som jag särskilt vill nämna är hjälpen
till yrkesutbildning, vilken framför allt
är värdefull för de helt unga mödrarna.
Att utbildas i ett yrke är grunden för
att modern skall kunna försörja sig
själv och betala — som det varit hittills
— merparten av vad ett barn kostar.
Trots allt som gjorts för de ensamstående
mödrarna är fortfarande situationen
den, att samhällets stöd ännu
inte är så effektivt, att ensamstående
mödrar med spädbarn har en reell valmöjlighet
utan de ser sig nödsakade att
lämna sina barn ifrån sig, såvida inte
anhöriga träder hjälpande emellan.

Jag tänker nu på dem som verkligen
önskar behålla sina barn och är lämpade
för detta. Då och då kommer till
pressens kännedom tragedier, i vilka
kampen om barnen står mellan mödrar
och fosterföräldrar. Situationen är lika
tragisk för alla parter, och att skipa
rättvisa sedan skadan skett är inte

möjligt. Jag är övertygad om att en
del sådana situationer inte skulle ha
uppstått, om eu verklig valmöjlighet
för modern hade funnits vid barnets
födelse. Risken är dessutom att det
blir ännu svårare att skaffa fosterhem.

Det besvärligaste är att lösa bostadsfrågan
för de ensamma mödrarna, eftersom
arbetstillfällena finns på de orter
där det råder bostadsbrist. Det finns
tre kategorier ensamstående mödrar.
De som har det allra bekymmersammast
är de ovannämnda, som lämnats ensamma
och inte kan skaffa bostad där
arbetstillfälle finns. De frånskilda mödrar,
som tilldömts vårdnaden om barn,
blir visserligen oftast tilldelade bostaden
men råkar i en mycket bekymmersam
ekonomisk situation genom att underhållet
i många fall endast utgörs av
ett bidragsförskott om 83 kronor per
månad och barn. Märkligt nog visar
det sig att fäder till barn inom äktenskap
i större utsträckning än fäder till
barn utom äktenskap uraktlåter att fullgöra
sin underhållsskyldighet. Man skulle
kunna föreställa sig, att den känslobindning
till barnet som borde finnas
skulle göra att fäderna i det förra fallet
i större utsträckning försökte betala
det underhållsbidrag som de är skyldiga
att erlägga. Men så är enligt socialpolitiska
kommitténs betänkande inte fallet.

Socialpolitiska kommittén har i sin
utredning »Trygghet för barns underhåll»
vid en undersökning kommit fram
till att socialhjälp utgick i betydligt
mindre utsträckning till de utomäktcnskapliga
barnens mödrar än till de
inomäktenskapliga barnens. Jag kan väl
förstå de frånskilda kvinnor som finner
en orättvisa i att de i jämförelse
med änkor blir återbetalningsskyldiga
för samhällets stöd, när deras situation
annars kan liknas vid änkornas.
Dessutom kan denna hjälp variera beroende
på olika socialnämnders bedömning.

Bidragsförskottets anknytning till

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

barnpensionen talar för någon form av
behovsprövad pension för helt ensamstiillda
mödrar, exempelvis under barnets
första levnadsår och eventuellt också
under hemskillnadsåret. Kommittén
menar att det är av vikt, att samhället
på allt sätt underlättar för ensamstående
mödrar att få ett lämpligt förvärvsarbete
och den utbildning som fordras
i detta syfte. Detta håller jag odelat
med om. En välkommen förbättring inte
minst för dem som har de allra lägsta
underhållsbidragen är den aviserade
höjningen av bidragsförskotten.

Jag vill emellertid vädja till statsrådet
att inte spara någon möda när det
gäller att förenkla den hittills mycket
arbetsamma och — om man räknade
efter — för samhället mycket dyrbara
administrationen. Jag hoppas att tilllämpningsföreskrifterna,
om sådana
skall utfärdas, blir förnuftiga.

Genom att i vissa fall skuld på förskotterat
bidrag kan uppstå till flera
kommuner och dessutom till barnet,
fordras ett tidsökande fördelnings- och
avräkningsförfarande. Eftersom det
största antalet barnavårdsmän finns i
landskomunerna — 1 180 mot 305 i
städerna — ålägges indrivningsåtgärder
och arbetet med fördelning av medel
av barnavårdsmännen i respektive
kommuner. Detta kommer troligen att
ske också i framtiden eftersom jag har
svårt för att föreställa mig att särskilda
kravavdelningar kommer att inrättas i
varje kommun.

Jag har dessutom den erfarenheten
att barnavårdsmannen, genom att inbetalning
från de underhållsskyldiga sker,
lär känna också denna part, vilket inte
skulle ske annars. De av utredningen
föreslagna förenklingarna uppväger
inte på långa vägar de ökade utgifter
som ålägges kommunerna för denna
reform.

Såsom finansministern uttalat i proposition
112 år 1957, som gällde avlösningen
av statsbidrag för bidragsförskott
borde frågan få tas upp på nytt

om några år. Tiden borde vara inne
för en omprövning. Enklast vore, för
att komma ifrån omständliga fördelningar
av indrivna medel mellan kommuner
— om det vill sig illa kan
det slå på halva ören — att staten svarade
för hela kostnaden och att indrivna
medel inlevererades direkt till staten.
Man kan också tänka sig att kommunerna
liksom nu förskotterar medlen
och att de kommuner, som inte på
ett nöjaktigt sätt skött äterkraven, riskerar
att mista hela det utlagda bidraget.
Jag tror att denna risk att förlora ett
större belopp gör kommunerna mera benägna
att med större energi sköta indrivningarna
av underhållsbidrag. Som
det nu är svarar kommunerna under
alla förhållanden för 25 procent av
kostnaden.

En annan del av statsverkspropositionen
visar vilken kraft regeringen är beredd
att satsa för att behålla den fulla
sysselsättningen, som väckt berättigad
uppmärksamhet bl. a. i USA. Den fulla
sysselsättningen har givetvis betydelse
för alla medborgare, men jag vågar påstå
att den största betydelsen har den
för de gifta kvinnorna. Vetskapen om
att det finns arbete att tillgå inger
trygghet för familjen men också tillgång
till arbete för gifta kvinnor. En
nedgång i arbetstillgången skulle lika
säkert som jag står här omedelbart återverka
på de gifta kvinnornas möjlighet
att hävda sig på arbetsmarknaden. Man
behöver inte ha över sig livlig fantasi
för att föreställa sig opinionen, om
kamp om arbetstillfällena stode mellan
familjer med två arbetsinkomster och
helt arbetslösa familjer, allra helst om
arbetet av hävd ansågs som manligt.

Den fulla sysselsättningen har uppenbarligen
satt spår i statistiken över
gifta kvinnors förvärvsarbete. Enligl
folkräkningen 1950 förvärvsarbetade
209 661 kvinnor. Enligt 1960 års folkräkning
var siffran 404 360. Det är eu
ökning med nära 93 procent. Arbetsmarknadsstyrelsens
åtgärder bl. a. för

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att genom omskolning underlätta återinträdet
pa arbetsmarknaden och den
allmänna tendensen från de gifta kvinnornas
egen sida att i görligaste män
kvarstå i arbete efter giftermålet medför
en ständigt fortgående ökning i antalet
förvärvsarbetande gifta kvinnor
— trots allt tal om att skatteskäl verkar
i motsatt riktning.

Det visar sig av enligt vad jag kan
se tillförlitliga uppgifter att yrkesverksamheten
bland gifta kvinnliga akademiker
var 63 procent eller ungefär dubbelt
så stor som bland gifta kvinnor i
allmänhet. Störst var den bland gifta
kvinnliga tandläkare, 86 procent, och
den var bland gifta kvinnliga läkare
85 procent, apotekare 78 procent, civilingenjörer
70 procent, naturvetare 70
procent och jurister 65 procent. Till
de höga procentsatserna för de gifta
kvinnliga läkarna och tandläkarna bidrar
säkerligen det faktum att deras
arbetsinsatser är efterfrågade och väl
betalda samt att de kan disponera arbetstiden
efter eget val.

Den knapphet på arbetskraft som
finns i vissa delar av landet har väl i
viss mån bidragit till den debatt som
förts i pressen om beskattningen av de
familjer, där hustrun inte förvärvsarbetar
utan helt ägnar sig åt skötseln av
det gemensamma hemmet. Det har från
vissa håll framförts att sådana familjer
borde ha rätt till endast ett ortsavdrag
vid beskattningen. En sådan åtgärd vore
upprörande på en låglöneort där arbete
inte kan beredas för kvinnor. Effekten
vore att försöka genom skatteskärpning
i 1,3 miljon äktenskap stimulera
gifta kvinnor till förvärvsarbete.
Åtskilliga gifta kvinnor önskar inget
högre än ett lämpligt förvärvsarbete,
men de bor inte där arbetstillfället
finns och är dessutom beroende av makens
boplats. Jag behöver bara nämna
sådana platser som Kiruna eller Oxelösund,
men exemplen behövde inte vara
så extremt valda. Många småorter tigger
och ber om en liten syfabrik för

att över buvud ge arbetstillfälle för
kvinnor. Man kan förutsätta att inte alla
kvinnor på en ort trivs med ett visst
slag av arbete, men i brist på valmöjligheter
tar man det arbete som erbjuds.

Det anförs ofta som en svårighet att
den högre frånvarofrekvensen gör arbetsgivarna
obenägna att i valet mellan
manlig och kvinnlig arbetskraft anställa
kvinnor. Frågan, vad som orsakar detta,
belyses av vad som framkommit i
en urvalsundersökning inom olika TCOförbund
med tillsammans nära 172 000
kvinnliga medlemmar. Undersökningen
visade att antalet gifta kvinnor under
55 år med barn under 11 år var omkring
19 000 eller 1 på 9. Urvalet gällde
en mindre del av dessa.

Även om undersökningen inte kan
anses ge en absolut rättvisande bild av
förhållandena i de uppgiftslämnande
familjerna finns en klar tendens i relationen
mellan makarnas fördelning av
vanligt rutinarbete i hemmet, och undersökningsresultatet
kan sammanfattas
sålunda: männens arbetsinsats i
hemmet förändras obetydligt av om
hustrun arbetar heltid eller deltid men
ökar något om makarna inte har hemhjälp.
I de familjer där båda makarna
arbetar heltid utför mannen en fjärdedel
av hushållssysslorna. Denna utredning
är så intressant att jag önskar att
en liknande gjordes för att få veta hur
hemarbetet fördelas i familjer med barn
där kvinnorna arbetar inom industrien.

Med de här framförda synpunkterna
vill jag yrka remiss på statsverkspropositionen.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill så gott som uteslutande
ögna mig åt frågan om universitetsutbyggnaden.
I maj månad förra
året tillsatte ecklesiastikminister
Edenman en kommitté som fick i uppgift
att undersöka om vi behöver ett
nytt universitet, ett sjätte universitet.
Det är den planerade ökningen av utbildningskapaciteten
när det gäller

4 — Andra kammarens protokoll 19Cdh. Nr 4

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

medicin, teknik och naturvetenskap som
har bidragit till att aktualisera frågan
om ett sjätte universitet. Men genom
denna kommittés tillkomst har frågan
uppskjutits, och jag måste allvarligt
ifrågasätta det lämpliga i att ytterligare
uppskjuta den.

Det är sociala skäl som talar för att
ett nytt universitet kommer till stånd,
men också allmänna lokaliscringspolitiska
synpunkter talar härför. Det verkar
också av en proposition, som framlades
under föregående år, som om den
kommitté som tillsatts kommer att ta
upp frågan om ett nytt universitet ganska
sent. Jag menar alltså att det är mycket
angeläget att tidpunkt och plats
för ett sjätte universitet snarast fastställs,
och jag hoppas att klarhet kan
vinnas i denna fråga under pågående
vårriksdag.

Men planeringen för och tillkomsten
av ett eventuellt sjätte universitet får
inte verka hämmande på upprustningen
av de universitet vi har. Jag tänker
alldeles speciellt på Göteborgs universitet.
Göteborg är en växande universitetsstad.
Samtidigt brottas Göteborgs
universitet med alla de lokalproblem
och lärarproblem som oftast hör samman
med ett universitet i snabb utveckling.
Hösten 1963 fanns det 5 277
studenter inskrivna vid universitetet
men för fem år sedan fanns det bara
2 351 studenter inskrivna. Det är alltså
mer än en fördubbling på fem år. Universitetet
har nu begärt eu personell
och ekonomisk upprustning, bl. a. 26
nya professorstjänster, och universitetskanslern
har såvitt jag förstår tillstyrkt
i varje fall åtta av dem. Men den
proposition som nu framlagts för oss
talar om att enbart tre nya professorstjänster
kommer att inrättas. Det gäller
för det första den personliga professuren
för överläkaren Gösta Birath vid
Renströmska sjukhuset. Han kommer
att få en personlig professur i pneumologi,
men den kommer att bekostas med
bidrag från Nationalföreningen mot

hjärt- och lungsjukdomar och kommer
alltså inte att belasta statskassan.

Den andra professuren, i psykiatri,
kommer att tillfälligtvis förläggas till
Lillhagens sjukhus, och för det tredje
kommer en preceptur i slaviska språk
att omvandlas till en professur, vilket
väl inte kommer att innebära annat än
att statsverket får bidra med omkring
5 000 kronor.

Det behövs onekligen en stark personell
upprustning av universitetet i
Göteborg. Det gäller den medicinska
fakulteten, och där har kanslern tillstyrkt
en professur i virologi. Den virologiska
vetenskapens betydelse för
medicinen har under det senaste decenniet
dokumenterats bl. a. genom
forskningen när det gäller polio. Virologiens
betydelse för cancerforskningen
har också särskilt uppmärksammats.

Den nuvarande innehavaren av överläkartjänsten
vid stadens virologiska
avdelning, docenten Erik Lycke, tillsattes
enligt de bestämmelser som gäller
för tillsättning av professur. Nu har
Göteborgs sjukvårdsstyrelse förklarat
att från stadens sida inget hinder föreligger
för att överläkartjänsten vid det
kommunala virologiska laboratoriet i
Göteborg förenas med en professur i
virologi vid universitetet. Med hänsyn
till detta ämnes stora betydelse för medicinsk
forskning och undervisning
och särskilt med hänsyn till betingelserna
för virologiens utveckling i Göteborg
menar jag att det är synnerligen
angeläget att den här föreslagna professuren
inrättas.

Kanslern har också tillstyrkt en professur
i klinisk kemi. 1948 års läkarutbildningskommitté
ansåg att ämnet klinisk
kemi borde representeras av en
professor. Laboratorn i klinisk kemi
vid Göteborgs universitet, medicine
doktor Gunnar Jungner, deltog redan
År 1950 i konkurrensen om professuren
i medicinsk kemi vid medicinska högskolan
i Göteborg och blev därvid av
samtliga sakkunniga liksom av karo -

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Nr 4

Öl

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

linska institutets läkarkollegium förklarad
kompetent till befattningen. Vid
omvandlingen av laboraturen till en
professur bör laborator Jungner utan
ansökningsförfarande utses till innehavare
av professuren.

Ett ämne som tillhör den humanistiska
fakulteten och som jag anser ytterligt
aktuellt och väsentligt är ämnet
idé- och lärdomshistoria. Det finns företrätt
i Sverige med en ordinarie lärostol
endast vid universitetet i Uppsala.
Ämnet idé- och lärdomshistoria är nu
ett s. k. tvärvetenskapligt ämne. Det begränsar
sig inte bara till det humanistiska
området utan omfattar också naturvetenskaperna,
de medicinska och
tekniska vetenskaperna. I de stora kulturländerna
har ämnet idé- och lärdomshistoria
under de senaste decennierna
befunnit sig på oavbruten och
snabb frammarsch i den vetenskapliga
odlingen och det allmänna bildningslivet.
Detta ämne har genom sin mångsidiga
och sin syntetiska inriktning
fått aspekter åt flera olika fakulteter.
Vid Göteborgs fakultet representeras
detta ämne av docenten Henrik Sandblad,
som för närvarande har ett 90-tal
studerande i ämnet.

I de senaste årens offentliga debatt
om de aktuella bildningsproblemen har
ämnet idé- och lärdomshistoria ofta
nämnts som särskilt ägnat att överbrygga
klyftan mellan humaniora och naturvetenskap
och som ett önskvärt komplement
till skolundervisningens traditionella
historiska inslag. Konsistoriet
har också funnit starka skäl tala för
inrättandet av den föreslagna professuren.

När det gäller ett av de moderna
språken, franska språket, bär detta en
mycket central ställning och betydelse.
Det är ganska självklart, och studentantalet
är också mycket högt. Hösten
1962 var det inte mindre än 160 studenter
som studerade detta språk. Detta talar
för att en professur redan nu inrättas.
Äskandena på denna punkt har
också tillstyrkts av kanslern.

Särskilt intressant när det gäller Göteborgs
universitet är att ett gåvobrev
överlämnades till dåvarande högskolan
år 1917, ett gåvobrev som blev grunden
till en fond för en professur i östasiatiska
språk. Denna lärostol innehades
under många år — jag tror att det var
21 år, fram till 1939 — av professor
Bernhard Karlgren. Under senare år
har emellertid denna professur inte
varit tillsatt. Den man som tjänstgjort
där har förordnats som professor i
motsvarande ämne vid Köpenhamns
universitet. Det är väl för övrigt den
enda plats som för närvarande har en
professur i östasiatiska språk. Men då
Göteborg tidigare ägt en professur i
östasiatisk språkvetenskap och kultur
och dess universitet av egna medel är
berett att bidra till kostnaderna för inrättandet
av en sådan lärostol tycker jag
det är naturligt att en professur i nämnda
ämne inrättas i Göteborg. Jag kan
för resten nämna att Göteborgs universitetsbibliotek
och Chalmers tekniska
högskolas bibliotek tjänstgör som informationscentraler
för kinesisk litteratur
inom de nordiska länderna. Det
finns alltså skäl för att denna professur
återupprättas i universitetet.

När det gäller den matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten är det särskilt
ämnet astronomi som är aktuellt. Antalet
kursdeltagare är inte mindre än 40,
och Göteborg har blivit centrum för
den astronomiska forskningen genom
Chalmers tekniska högskolas vågutbredningsobservatorium
på Råö med
den omfattande radioastronomiska
verksamhet som där försiggår. Men en
vital sak fattas för observatoriet: en
professor i astronomi.

Ett ämne slutligen som hör samman
med universitetet och som är speciellt
värdefullt för vårt universitet vid västkusten
är marin botanik. Här har kanslern
tillstyrkt förslaget om inrättandet
av en professur. För närvarande tjänstgör
docenten Levring i ämnet marin
botanik, och det synes uppenbart att
konsistoriet har rätt i att företrädaren

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

för ett självständigt ämne, för vilket inrättats
landets enda forskningsinstitution
och där undervisning meddelas
bara för högstadiet, bör ha ställning
som professor, om kompetenskraven är
uppfyllda.

Från detta skulle jag vilja övergå till
att säga någonting om tandläkarhögskolan
i Göteborg, om vilken det talats
ganska mycket under den senaste
tiden. Ecklesiastikministern har ställt
en proposition om en tandläkarhögskola
i Göteborg i utsikt till våren, om en
godtagbar överenskommelse kan träffas
med Göteborgs stad. Men det dråpliga
är att principbeslutet på denna
punkt fattades för snart 20 år sedan.
År 1961 tillsattes så en expertgrupp,
som fick i uppdrag att utarbeta en organisationsplan,
men de sakkunniga har
sett på detta med stor kritik. Organisationen
befaras bli föråldrad redan
vid starten. Man bär tagit högskolan i
Umeå till förebild utan att dra nytta
av de negativa erfarenheter man där
har gjort. Jag måste hålla med Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning som
framhåller att möjligheterna till forskning
blivit mycket illa tillgodosedda i
förslaget. Förslaget kräver också enligt
den nyssnämnda tidningen en genomgripande
revision baserad på en bred
sakkunskap. Det har också remissvaren
från den odontologiska och medicinska
sakkunskapen antytt.

För Göteborgs del är det vidare ytterligt
angeläget att den nya byggnaden
för seminariet för huslig utbildning nu
äntligen kommer till stånd. Tidigare beslutades
nämligen en nybyggnad för ett
seminarium för huslig utbildning. Genom
beslut den 1 augusti 1963 uppdrog
Kungl. Maj:t åt byggnadsstyrelsen att
utföra denna nybyggnad inom en kostnadsram
av 7,3 miljoner kronor enligt
det prisläge som rådde 1 juli 1963.
Byggnadsarbetet beräknades tidigare
kunna sättas i gång under hösten 1963,
men på grund av arbetskraftssituationen
inom byggnadsbranschen i göte -

borgsregionen har arbetena ännu inte
kunnat påbörjas. Det åligger nu byggnadsstyrelsen,
säges det i årets statsverksproposition,
att i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
överväga frågan
om igångsättning och hos Kungl. Maj:t
göra framställning härom. Detta är,
herr talman, en ytterligt angelägen fråga
för Göteborgs del. Detta seminarium
är utspritt på inte mindre än fem olika
platser i staden, och det arbetar under
förhållanden som helt enkelt är usla.
Om motsvarande förhållanden skulle
vara rådande inom lokaliteter för en
offentlig konsumtionsbyggnad, tror jag
att hälsovårdsnämnden liksom även
yrkesinspektionen skulle ingripa. Man
har t. ex. lokaler för klädombyten tillsammans
med lokaler för livsmedel.
Detta kan inte vara riktigt.

Nu säger departementschefen att han
har utgått ifrån att arbetena för den
nämnda utbyggnaden skulle kunna sättas
i gång under senare delen av innevarande
budgetår, och jag skulle särskilt
vilja understryka vikten av att så
verkligen blir fallet.

Slutligen skulle jag, herr talman, vilja
säga några få ord om de fakulteter som
blivit mycket styvmoderligt behandlade
och som inte hör samman med Göteborgs
universitet, nämligen de teologiska
fakulteterna vid universiteten i
Uppsala och Lund, vilka inte bör få
vara undantagna från den utbyggnad
som nu pågår när det gäller våra universitet
och högskolor. Vid två tillfällen
under det senaste året har riksdagen
skrivit till Kungl. Maj:t och hemställt
att frågan om de teologiska fakulteternas
ställning när det gäller automatiken
bedöms på nytt. Men det har
inte hänt någonting på denna punkt.
Vid den teologiska fakulteten i Lund
kämpar man med stora svårigheter när
det gäller lokalutrymmen. Nya och större
föreläsningssalar behövs och arbetsrum
för ett 20-tal lärare. Behovet av
en förstärkning av utbildningsresurserna
gäller alltså också de teologiska fa -

Torsdagen den 23 januari 1904 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m.

kulteterna. De måste få tillräckliga ekonomiska
och personella resurser. Den
nya skolan — jag tänker på grundskolans
högstadium och på gymnasiet —
kräver en moderniserad och effektiviserad
utbildning av lärare i religionskunskap
och kristendomskunskap. För
närvarande utbildas präster och kristendomslärare
i huvudsak samtidigt.
Fn differentiering av undervisningen
med hänsyn till de båda skilda utbildningsmålen
är faktiskt angelägen. En
upprustning av den religionsvetenskapliga
undervisningen och forskningen anser
jag också i högsta grad önskvärd
och nödvändig. Internationellt sett förhåller
det sig ju så att Sverige inte
bara är känt för sin teknologi utan
också för det teologiska bidrag som
kommit från våra tvenne teologiska fakulteter.
De är mer internationellt kända
än vad man inom vårt lands gränser
sannolikt vet om. De saknar emellertid
professurer i religionssociologi
och religionspsykologi. Det borde inte
heller vara helt främmande för oss att
tänka oss professurer i främmande religioner.

Den praktisk-teologiska kursen utgör
emellertid ett konfessionellt element
inom en fakultet som i övrigt bedriver
principiellt vetenskaplig verksamhet.
Detta kan naturligtvis ha sin historiska
förklaring, men det är väl i dagens
läge mindre lämpligt. Man bör därför
överväga, om den praktisk-teologiska
kursen, på sikt i varje fall, borde kunna
övertas av respektive trossamfund.

Dessutom är att nämna som ett intressant
faktum, att de frikyrkliga samfunden
utnyttjar teologiskt/akademiskt
utbildad arbetskraft i allt större utsträckning
och att de ur den synpunkten
också är avnämare. Ett särskilt utbildningsråd
borde därför inrättas, vilket
bör vara så sammansatt, att det
utom representanter för de teologiska
fakulteterna och de teologie studerandena
också inrymmer representanter
för svenska kyrkan och de frikyrkliga
samfunden.

Det behövs alltså en förstärkning av
de teologiska fakulteternas utbildningsresurser
samt upprustning av den
religionsvetenskapliga undervisningen
och forskningen.

Herr PALM (h):

Herr talman! Det väldiga material
som läggs på riksdagsledamöternas bord
den 11 januari är så sprängfyllt av högintressant
stoff, att ett kort anförande
inte räcker till för att ens snudda vid
alla de ämnen, som vore värda en närmare
belysning. Jag har därför valt att
uppehålla mig vid en enda punkt, som
jag anser vara av stor principiell betydelse.

I bilaga 2 till statsverkspropositionen,
som omfattar »för flera huvudtitlar gemensamma
frågor», finns ett kapitel
med rubriken »Förstärkning av departementens
resurser för långsiktig planering».
Bl. a. anmäls tillsättandet av ett
utbildningsråd inom ecklesiastikdepartementet
för planering under medverkan
av företrädare för departement,
ämbetsverk och organisationer.

Regeringen har tidigare till sig knutit
ett ekonomiskt planeringsråd och
en forskningsberedning. Avsikten är
uppenbarligen att råd av likartad typ
skall fogas till varje departement. Vad
forskningsberedningen beträffar har
dess verksamhet tidigare i dag diskuterats
i samband med statsministerns
svar på en enkel fråga av herr Braconier.

Är det nu inte gott och väl med denna
planering? Vi är medvetna om behovet
av vettig och framsynt planeringsverksamhet,
och svaret måste bli
att planering naturligtvis är nödvändig,
även om det är angeläget att understryka,
att en centraldirigerad planering
inte får tillåtas låsa utvecklingen
på stora områden, så att en smidig
anpassning efter ändrade förhållanden
försvåras. Ur parlamentarisk synvinkel
finns det dock anledning att noga penetrera
den linje regeringen följer, när

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fin.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den bygger upp en organisation av här
angivet slag.

Mönstret för dessa betydelsefulla planeringsorgan
är att de utgörs av en
korporativt sammansatt hälft och en
politisk hälft — den politiska delen består
enbart av regeringens företrädare.
Regeringen etablerar härigenom direktkontakt
med ledande industrikretsar,
spetsar inom vetenskapen, skolvärlden
etc. och med de stora organisationernas
företrädare.

Ur det embryo som de första Harpsundskonferenserna
utgjorde växer här
upp en planeringsdemokrati av helt
nytt slag, vilken håller på att gripa omkring
sig över hela samhällsområdet.
Att statsministern tillmäter dessa råd
stor betydelse framgår därav att han
betecknar nytillskottet som minst lika
väsentligt för regeringen som på sin
tid tillkomsten av statssekreterareinstitutionen.
Medan statssekreterarna är
ämbetsmän, direkt knutna till regeringen,
innebär råden att regeringen till sig
binder näringslivet, forskningen, organisationerna
etc., vilkas företrädare får
någon sorts inkonstitutionell funktion
som inofficiella regeringsorgan.

Här vill jag för undvikande av alla
missförstånd skjuta in, att det inte är
min uppfattning att detta sker därför
att regeringen till varje pris vill skaffa
sig ökad makt. Motivet är givetvis att
regeringen bedömer planeringsråden
som en praktisk lösning av en besvärlig
fråga, d. v. s. frågan om långtidsplaneringen
för samhällslivets olika områden.
Den ökade makten får man så
att säga på köpet. Att formuleringarna
i den inledningsvis nämnda bilagan
till statsverkspropositionen är inspirerade
bl. a. av de Gaulles franska planhushållningssystem
bör väl också kunna
framhållas utan jämförelser i övrigt
mellan den franske presidenten och vår
egen statsminister.

Om jag ett ögonblick får uppehålla
mig vid den franska planeringsformen,
är det tydligt att denna i hög grad

baseras på den politiska stabilitet som
ligger i tillkomsten i Frankrike av en
enpartistat i västerländsk utformning.
Under debatten här i kammaren i går
mellan licrr Heckscher på ena sidan
samt statsministern och herr Sträng
på den andra framgick att själva begreppet
»maktkoncentration» ar ett
känsloladdat ord. Påpekanden om att
en sådan koncentration är betänklig ur
parlamentarisk och demokratisk synvinkel
uppfattas lätt som en förolämpning
av majoritetspartiets företrädare.
Låt mig därför i stället peka på hur
utvecklingen på andra håll, t. ex. i
Frankrike, resulterat i ett enpartisystem
där ett stort parti dominerar och där
det finns en opposition vars utsikter
att bli regeringsduglig är mycket små.
Om man hävdar att folkstyret i en enpartistat
av fransk modell får en annan
struktur än vår föreställning om hut
ett demokratiskt system helst bör fungera,
lär väl ingen vilja säga emot ett
sådant påstående.

Om jag skulle drista mig att ta ett
steg närmare vårt eget land, kan jag
erinra om ett anförande som hållits i
norska studentersamfundet av idéhistorikern
professor Seip. Jag får väl för
säkerhets skull förfara som nyhetsuppläsarna
i radio, när de särskilt påpekar
att det som nu sägs inte gäller Sverige.
Vill någon sedan göra jämförelser, fråntar
jag mig allt ansvar för detta.

Seip underströk i Oslo att det som
konstituerar enpartistaten är att regeringen
fungerar som partiets verkställande
organ och att riksdagen degraderats
till en registreringsapparat. Han
gjorde också eu jämförelse med Frankrike,
dock inte med de Gaulles utan
med Ludvig XIV:s, där parlamentet
spelade en roll liknande den som enligt
Seip är utmärkande för t. ex. det
norska parlamentet. Solkonungens roll
har övertagits av det dominerande partiets
ledare, som tillika är statsminister.

Låt mig nu, herr talman, knyta an till
de planeringsråd som jag särskilt velat

Nr i

Torsdagen den 23

Vid

belysa i detta anförande. Tillkomsten
av dessa utgör ett led i en process som
delvis är betingad av den dynamiska
utvecklingen på alla områden. Efter
band som samhällsfunktionerna blir
mer komplicerade och svåröverskådliga,
är det nödvändigt att i starkt ökad
utsträckning anlita expertis för belysning
av problemen och för genomförande
av en långsiktig planering.

I och med att detta sker på regeringsnivå
och i den form jag nu skisserat,
växer ett korporativt element in i förvaltningen,
och en intim samverkan
etableras mellan det korporativa elementet
och regeringen. Det säger sig
självt att oppositionen under sådana
förhållanden ställs offside i många väsentliga
avseenden.

De ledande personer som är engagerade
i regeringens rådsorgan lär knappast
ha tillfälle att engagera sig i liknande
uppgifter på två håll och ännu
mindre på tre eller fyra håll. Deras
huvudintresse måste vara att med sina
råd kunna påverka regeringen, som i
kraft av sin majoritetsställning fattar
de avgörande besluten. Det är också
fråga om en så dyrbar organisation att
oppositionspartierna — i all synnerhet
tre inbördes splittrade oppositionspartier
— lär ha svårt att finansiera något
sådant.

Kvar står möjligheterna att oppositionen
bereds tillfälle att följa verksamheten
inom planeringsråden, förslagsvis
genom någon form av observatörer. De
skulle få del av de upplysningar och
råd som lämnas till regeringen av utomstående
korporativa element. Detta är
så mycket mera motiverat som mig veterligt
inga protokoll förs och ingen
öppen insyn lämnas i de överläggningar
som sker mellan regeringen och den
nya formen av »regeringsorgan». Statsministern
har förklarat att han vill ha
samverkan i författningsfrågan och att
han inte ämnar lägga fram några förslag
som stöter på patrull från en enig
opposition. När det gäller planerings -

januari 1901 fm.

remiss av statsverkspropositionen m. ni.

råden finns det kanske också möjligheter
för oppositionen att vinna gehör
för önskemålet att få följa verksamheten
inifrån.

Om jag nu hävdar att vi är på glid
mota ett »korporativt» system, som strider
mot hittills vedertagna mönster för
ett parlamentariskt och demokratiskt
samhällsskick, är detta ett kallt konstaterande
av ett faktum och givetvis inte
någon förolämpning mot vare sig regeringsutövare,
rådsorgan eller väljare. Vi
måste helt enkelt ta ställning till om vi
anser att detta är en riktig utveckling
och till frågan huruvida det finns möjligheter
att motverka ur folkstyrets synpunkt
olyckliga verkningar av denna
utveckling.

Eftersom det föreligger ett samband
mellan utvecklingen mot permanent enpartidominans
och en hårdare sammanknytning
av korporativa intressen med
regeringen och därmed med regeringspartiet,
skulle det givetvis i första hand
vara angeläget att sörja för att oppositionens
ställning förstärktes i sådan
grad att enpartistaten inte behövde bli
ett aktuellt problem. Nu kan ingen begära
att regeringspartiet skall engagera
sig särskilt helhjärtat i försöken att
tränga tillbaka detta parti från regeringspositionen.
Slutsatsen av detta
måste bli att ansvaret legat och ligger
på oppositionssidan, där man äntligen
måste inse att det är utomordentligt
hög tid att åstadkomma en kraftsamling,
innan utvecklingen gått så långt
att regeringsmakten definitivt har permanentats
för ett partis räkning och
att både väljare, näringsliv, organisationer
etc. accepterar en sådan ordning.

Koncentration är på alla områden tidens
lösen. Regeringen har visat att
den insett detta och accepterat koncentrationen
som en nödvändighet. På
oppositionssidan har emellertid koncentrationstanken
ännu inte slagit igenom,
vilket innebär en eftersläpning som har
större betydelse än den som så ofta
diskuterats i författningssammanliang.

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Frågan är om inte de målmedvetna
försök som nu görs att slå hål på gamla
förlegade partifördomar på oppositionssidan,
vilka hittills hindrat ett tvåpartisystem
att utvecklas i vårt land, är det
väsentligaste som hänt i vårt politiska
liv under de senaste decennierna.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! I går fick svenska folket
en lektion i engelsk historia. Detta
kan ju vara både intressant och berikande,
men jag tror att många i varje
fall av företagarna hellre skulle ha sett
att de fått höra finansministern förklara
hur man inom företagarvärlden skall
klara ett totalt och hastigt påkommet
kreditstopp.

I bilaga till statsverkspropositionen
sägs att kreditmarknaden utvecklats relativt
gynnsamt under 1963. Mig förefaller
det dock som om denna uppgift
behöver något modifieras. Staten och
bostadsbyggandet har lagt beslag på ökningen
av kreditvolymen, medan näringslivet
och kommunerna fått nöja sig
med samma belopp som året före. Affärsbankerna
har fått släppa till ökningen
både till staten och till bostäderna.
Detta har måst innebära att företagares
och enskildas planering för den
ekonomiska verksamheten har blivit
rubbad.

Kännbara rubbningar inträdde, då
riksbanken fann sig föranlåten att vägra
affärsbankerna s. k. dagslån. Sedan
mildrade man åtgärden i någon mån
genom att riksbanken köpte obligationer
och på den vägen tillförde företagen
friskt rörelsekapital. Denna åtgärd
har i sin tur medfört en dragning uppåt
av räntan på senare upptagna obligationslån.

Skall det senaste långtidsprogrammet
och dess mål, en ökning med 4 procent
av produktionen under perioden 1960—
1965, kunna realiseras, så måste de privata
företagarna få möjlighet till nödvändiga
investeringar, ökade prestationer
krävs av näringslivet på olika om -

råden. Särskilt de mindre företagarna
kläms mellan sköldarna på ett många
gånger omilt sätt. Om företagen skall
kunna utveckla sin produktion i av samhället
önskad takt, bör tvära kastningar
i penningpolitiken undvikas.

Utvecklingen har varit den att såväl
industri som jordbruk tvingats
minska sina investeringar. Av de totala
investeringarna i byggnader och anläggningar
har jordbruk och fiske fått 685
miljoner och industrien 1 984 miljoner.
Detta innebär att endast cirka 16 procent
av investeringarna tillfallit dessa
direkt produktiva områden av näringslivet.
Av det totala beloppet för investeringar
i maskiner har industri och
jordbruk erhållit knappa 45 procent.
När dessutom direkta åtgärder tillkommer
som hämmar planering och initiativ,
blir följden ett företagsovänligt klimat
som inte är hälsosamt.

Den tillgängliga kreditvolymen bör
påverkas genom sparfrämjande åtgärder
och disponeras så att de produktiva
områdena ej blir missgynnade. Nu
tvingas finansministern föreslå injektioner
till industrierna för inköp avmaskiner.
Jag undrar varför man inte
i stället kan låta företagarna i högre
grad få möjlighet till självfinansiering.
Därmed skulle man också uppmuntra
till sparsamhet och en omsorgsfullare
planering.

Av inflytande automobilskattemedel
anslås till byggande av vägar och broar
560 miljoner kronor, och till vägunderhållet
äskar kommunikationsministern
695 miljoner kronor. Vid fördelningen
av väganslag blir de mindre länsvägarna
alltid styvbarn. Dessa mindre
länsvägar är uppsamlingsvägar för jordbrukets
produkter. Samhället fordrar att
jordbruket skall rationaliseras. I denna
rationaliseringsprocess är centralisering
av livsmedelsindustrierna ett betydelsefullt
led. Detta innebär längre
vägsträckor till mejeri, till slakteri, till
spannmålssilo och sågverk. Det betyder
i sin tur att bilar med större lastkapa -

Torv la gon den 23 januari 19(34 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

citet måste insättas för att hålla fraktkostnaden
på rimlig nivå.

Det är stora summor som årligen från
trafiken på dessa vägar inflyter som skattemedel.
Men vägarna får endast ett
nödtorftigt underhåll. Ur nämnda transporters
synpunkt besvärliga vägar, där
trafikanterna flera tiotal år väntat sig
åtgärder för vägförbättring, visar fortfarande
upp samma bristfälligheter.
Möjligen har man placerat ut ett kärl
med sand, så att trafikanten själv kan
sanda för att ta sig uppför en backe,
om vinterväglaget blir alltför besvärligt.
Jag är övertygad om att vid högertrafik
på dessa vägar kommer olyckorna
att mångdubblas.

Enligt min mening måste dessa vägar
få en mot deras andel av bilskattemedlen
svarande upprustning. För
landsbygden är det ett livsvillkor att
denna upprustning kommer till stånd.
Dessa bygdevägar —• jag vill gärna kalla
dessa mindre länsvägar vid detta
namn, även om jag riskerar en anmärkning
att benämningen försvunnit ur
statsverkspropositionens vokabulär —
är lika viktiga för den angränsande bygden
som de större länsvägarna är för
länet. Biltätheten ökar även på dessa
vägar och den vinterbonade sommarstugan
kommer att medföra ytterligare
trafikbelastning vintertiden. Det är givetvis
ingen som missunnar ödebygderna
att få vägar, men det är lika nödvändigt
att befolkade bygder får sitt behov
av bättre, brukbara vägar tillgodosett.
I annat fall blir även dessa bygder
så småningom ödebygder. Det är väl
ändå missriktat om bygdens viigbehov
skall tillfredsställas först över det stadiet.
Harpsundsdemokrati bör väl även
innebära vägdemokrati i den bemärkelsen
att bygdens folk bör få vägar bekostade
av bilskattemedel någorlunda i
samma takt som de bidrar till dessa
skattemedel.

Dödsolyckorna ökar på våra vägar.
Det förefaller som om vissa detaljer
kan skönjas vilka mer än andra bidrar

bärtill. Andelen av mörkerolyckor med
dödsfall som följd förefaller att stiga;
omogna ungdomars lek med egna och
andras liv under bilfärder ökar riskerna;
obevakade korsningar mellan
viig och järnväg kräver sin tribut. På
dessa och kanske även på andra områden
går det säkerligen att åstadkomma
bättre förhållanden. Bättre belysning på
bilen, bättre belysning i smärre tätorter
och reflexer på fotgängarnas klädsel
m. m. bör eftersträvas. När de körkortssökande
ungdomarna prövas bör
myndigheterna ha rätt till strängare bedömning.
Bilen som leksak är trafikfarlig.
Järnvägskorsningarna bör inventeras
och de farliga förses med signaler,
även om vägen inte är allmän.
Trafikanternas liv är dyrbarare än sådana
signalanordningar.

Till slut, herr talman, några ord om
jordbruket. Jordbrukets önskemål har
understrukits från flera håll och jag
skall inte ta tiden i anspråk med att
räkna upp önskemålen längs hela skalan.
Det kanske blir tillfälle att återkomma.
Jag vill emellertid påvisa att
jordbruket ligger i stöpsleven. En sådan
jättelik process som den som nu
pågår för att omvandla jordbrukets både
yttre och inre struktur medför givetvis
att tankegångar diskuteras vilka ofta visar
sig omöjliga att realisera. Mig förefaller
det dock som om erfarenheten
härav medfört att diskussionen nu tonats
ned och att de mera realistiska
förslagen vinner större beaktande. Det
vore glädjande om denna iakttagelse
visade sig riktig.

Jordbruket måste satsa på forskning
och försök. Men hur skickliga forskarna
än är ger deras arbete inte effekt, om
ej resultatet meddelas de aktiva jordbrukarna
snabbt och på ett riktigt sätt.
Den nuvarande jordbruksministern synes
anstränga sig att få system häri genom
en effektivare rådgivning, och det
är ju tillfredsställande. Men man borde
nog härvid beakta att den statliga rådgivningsverksamheten
kan ha nytta och

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

stöd av de praktiska erfarenheter som
vunnits av jordbrukets organisationer.
Ett samarbete är önskvärt. Produktionsutvecklingen
inom jordbruket bar inte
varit gynnsam för jordbrukarna inom
alla de områden som omfattas av de
jordbruksekonomiska undersökningarna.
För min de! hoppas jag att orsakerna
härtill noggrant kommer att undersökas
och i den mån det visar sig möjligt
undanröjas vid planläggning och
uppläggning av det kommande jordbruksprogrammet.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Näringslivets lokalisering
har under de senare åren varit
föremål för en emellanåt synnerligen
intensiv debatt. Man bar oftast kunnat
konstatera tvenne diametralt motsatta
uppfattningar: å ena sidan att den urbaniseringsprocess
som pågår i landet sker
av naturnödvändighet och att samhället
inte skall gripa in för att söka hejda
den ström av människor som söker sig
från vissa landsändar till några få tätortsregioner
— snarare bör samhället
medverka till att denna omflyttning sker
ännu snabbare genom vidtagande av rörelsestimulerande
åtgärder; å andra sidan
den romantiska uppfattningen att
det skall vara genomförbart att med
samhällets hjälp möjliggöra för så gott
som alla att leva kvar i sina bygder
utan hänsynstagande till den strukturomdaning
vårt näringsliv på kort tid
undergått.

Otaliga är de lokaliseringskonferenser
som hållits i landet där dessa synpunkter
förts fram i debatten. Inrikesministern
och arbetsmarknadsstyrelsens
generaldirektör bör sannerligen ha
en eloge för att de så helhjärtat deltagit
i dessa konferenser och sökt föra över
diskussionerna på ett mera realistiskt
plan. Detta har i stor utsträckning lyckats.

Lokaliseringsdebatten har successivt
blivit mera verklighetsbetonad än tidi -

gare. Herr Eliasson i Sundborn berörde
i dag ett uttalande som generaldirektören
i arbetsmarknadsstyrelsen nyligen
skulle ha gjort om att man i framtiden
bara skulle satsa på A-regioner och att
man lämpligen borde varna för placering
av företag på mindre orter. Det
har sagts mycket i lokaliseringsdebatten,
men inrikesministern har också vid en
konferens för inte många månader sedan
starkt betonat att han ser det som
naturligt i den aktiva lokaliseringspolitiken
att man kring tätorter har s. k.
satelliter, dit man kan lokalisera mindre
företag. På dessa orter bör man inte
ställa samma krav beträffande service
som när det gäller de stora tätorterna.
Inrikesministern har till och med myntat
ett begrepp som han kallar B-service.
•lag vill nämna detta för att något lugna
herr Eliasson i Sundborn.

Meningsmotsättningarna har alltså
blivit mindre, och det stående temat har
ofta varit att vi tills vidare får arbeta
med provisoriska åtgärder i avvaktan
på den Näslundska utredningen. Nu har
vi den. Remissyttranden skrivs i dessa
dagar. Några betydelsefulla sådana har
redan offentliggjorts. Man misstar väl
sig väl inte, om man förmodar att alla
de gamla påståendena och i viss mån
överdrifterna åter kommer att framföras.
För min del skulle jag endast vilja
framhålla att även om utredningen utfört
ett berömvärt arbete, gjort kostnadsanalyser
och på ett värdefullt sätt
visat t. ex. fraktkostnadernas betydelse,
eller kanske rättare sagt deras överdrivna
betydelse, kommer den fortsatta debatten
ändå att röra sig mera om tro
än om vetande på detta område.

Visst måste ett statligt stöd med 160
miljoner kronor om året under en femårsperiod
betyda mycket för en aktiv
lokaliseringspolitik. Såvitt jag förstår
kan ingen hesitera inför beloppets storlek.
160 miljoner kronor om året under
en försöksperiod av fem år kan lämpligen
ställas i relation till att fjolårets
riksdag exmpelvis ansåg sig kunna ef -

Torsdagen den 23 januari 1904 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

terskiinka 900 miljoner kronor i vissa
utestående fordringar på bostadslån. Givetvis
kommer misstag att kunna göras
i lokaliseringsdebatten — det vore orimligt
om inte så skulle bli fallet —- men
jag tycker att här passar det gamla uttrycket
»det är skönare att lyssna till
den sträng som brast än att aldrig
spänna en båge».

Försöksverksamheten med statsbidrag
till kommunerna för uppförande av industribyggnader
finner jag välbetänkt.
Man har därmed skaffat sig erfarenhet,
om regeringen sedan anser att man på
denna punkt skall ta upp den Näslundska
utredningen. I varje fall hoppas jag
att inte någon norrlänning av politiska
motiv skall falla för frestelsen att stämma
in i den kör av ramaskrin som nu
kommer att höjas mot inrikesministern
och arbetsmarknadsstyrelsens chef. Vi
väntar med tillförsikt att en proposition
i ämnet skall framläggas för detta års
riksdag utan någon onödig tidsutdräkt.

Även om man alltså med aktiva åtgärder
kan göra en hel del, tror jag att
lokaliseringspolitiken ligger mest på det
psykologiska planet. Företagare och blivande
sådana måste övertyga sig själva
och företrädarna för det riskvilliga kapitalet
att det i många fall kan vara av
värde att etablera sig på någon väl utbyggd
tätort ute i landet, där de arbetsvilliga
armarna finns. Jag vågar göra
det påståendet, att de företagsekonomiska
kalkyler som upprättas inte alltid
utmärks av objektivitet utan är färgade
av författarens känslomässiga uppfattning.
Han anser det vara omöjligt för
sig själv och sin familj att bo någon
annanstans i landet än i storstaden eller
dess omedelbara närhet.

Vi måste givetvis ställa det kravet att
företagsamhet skall vara lönande från
företagets synpunkt, men vi gör oss
skyldiga till ett misstag, om vi alldeles
bortser från hela samhällsekonomien.
Vi har inte råd att avfolka stora delar
av vårt land, där vi liar skolor, bostäder,
serviccanordningar, ja, det mesta

som vi i dag efterfrågar, för att i stället
planlöst klumpa ihop människor i storstäder
med restider till och från arbetet
över och under jord som vida överstiger
dem som förekommer ute i mindre
tätorter. Har det någonsin gjorts en
kalkyl över vad vi från nationalekonomisk
synpunkt förlorar just på dessa
restider?

Det jag i all korthet anfört om lokaliseringspolitiken
kan givetvis också beskyllas
för att vara mera tro än vetande.
Jag kan lika litet som någon
annan bevisa någonting härvidlag. Men
vi får inte förfalla till överdrivna förhoppningar
om genomgripande resultat
av lokaliseringspolitiken. Även i fortsättningen
kommer människorna att i
viss omfattning flytta dit där arbetstillfällen
finns och jag tror att vi måste
acceptera detta. Det är nog den riktiga
utvecklingen för vårt lilla land.
Men när en huvudstadstidning i sitt
första nummer för delta år kommenterar
folkmängdssiffrorna vid årsskiftet
under rubrik där det talas om en glädjande
folkvandring måste väl vederbörande
ändå förstå att man retar många
i avfolkningsbygderna.

För dem kan denna folkvandring vara
till glädje? Kan den vara det för storstädernas
kommunalmän som har övermäktiga
bekymmer med att lösa bostadsfrågan?
Jag tror inte att så är fallet.
Kan den vara till glädje för kommunalmännen
i avflyttningskommunerna som
ständigt ser både folkmängd och skatteunderlag
minska? Nej, de kan nog också
hålla tillbaka glädjeyttringarna. Då återstår
bara de människor som flyttar. Jag
erkänner gärna att för många kan det
i storstaden ges möjlighet till ett rikare
liv i kulturellt avseende och kanske
öven till en bättre inkomst. Men en hel
del packar nog med sorg i hjärtat väskorna
för att ge sig i väg från sin hembygd
där de kanske har ett eget hem
och sin gamla miljö.

Om vi ser realistiskt på detta problem,
måste vi dock vara överens om

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att sluta klanka på de rörelsestimulerande
åtgärder från samhällets sida som
i nuläget vidtas. Det verkar som om
man i allmänhet skulle ha glömt bort
att människor i vårt land även tidigare
har flyttat. Tänk på emigrationen, som
innebar att från 1800-talets mitt fram
till år 1920 en miljon människor flyttade
utom vårt lands gränser. Och hur
vandrade inte värmlänningar och dalkarlar
till mina hemtrakter på ostkusten
för att arbeta i sågverken.

Nej, varje generation dramatiserar
nog i viss mån vad som händer under
den tid man själv lever. Jag tror att
det även nu förekommer vissa överdrifter
i det avseendet.

Vi är ju överens om att kommunerna
inte skall genom direkta subventioner
medverka i lokaliseringspolitiken. Jag
tror också att kommunernas roll måste
bli en helt annan, men jag reagerar när
man ibland tycks vilja mynta den frasen
att den aktivitet som kommunerna
visat på detta område skulle vara bevis
på någon sorts skum verksamhet.
Det är väl förståeligt, om en kommunalman
söker skaffa invånarna i den
egna kommunen så många sysselsättningstillfällen
som möjligt.

Från ansvarigt håll har emellanåt
framskymtat den uppfattningen att man
för att få slut på denna »skumma trafik»
borde skärpa 3 § i kommunallagen,
så att kommunerna inte längre
skulle kunna delta i lokaliseringsverksamheten.
Jag vill bestämt avråda från
något sådant. Det skulle absolut betraktas
som ett steg tillbaka och rimma
dåligt med allt det vackra talet om
värdet av den kommunala självstyrelsen
vilket så ofta framföres i högtidliga
sammanhang. Låt kommunerna agera,
men låt dem verka just på de områden
där de har möjlighet att göra en insats.
Jag tänker på sådana saker som
bostadsbyggandet, ordnandet av fritidssysselsättningar
och över huvud taget
skapandet av en vänlig miljö för
människorna. Det finns en rad områ -

den där kommunerna har uppgifter att
fullgöra, men kommunerna skall inte
med mer eller mindre konstgjord andning
försöka hålla liv i industriföretag.

Till sist, herr talman, vill jag understryka
att det nya år som just börjat
kommer att medföra intressanta händelser
inte minst för de aktiva kommunalmännen.
Stora utredningar väntas
bli slutförda. Jag syftar på dem som
verkställes av allmänna skatteberedningen
och även på 1958 års skatteutjämningskommitté.
Den kommunala utdebiteringen
var år 1946 genomsnittligt
i landet 10: 09 per skattekrona. I år är
siffran uppe i 16: 50. Något måste göras
oct det snart. Skadeersättningarna till
kommunerna i anledning av 1957 och
1961 års ortsavdragsreformer samt skattelindringsbidraget
i dess nuvarande
form uppgår till 760 miljoner kronor i
den föreliggande statsverkspropositionen.
För samtliga dessa bidrag har
år 1965 ansetts vara det sista året. Därför
måste det snarast fattas beslut om
hur det hela skall kunna ordnas i fortsättningen.

Enligt min uppfattning måste det också
företas en grundlig utredning om
en annan fördelning mellan stat och
kommun av olika uppgifter och kostnader.
Man måste därvid gå till verket
förutsättningslöst och utan fördomar.
Bildligt talat gäller det »att samla in
alla kort i leken för att ge på nytt».
Kommunerna sitter i dag med dåliga
kort och den preliminära nationalbudgeten
visar med all önskvärd tydlighet
att trycket på dem fortsätter att öka.
Kommunernas investeringar för år 1963
beräknas ha uppgått till 5 547 miljoner
kronor och för innevarande år väntas
beloppet utgöra 6 389 miljoner kronor.
Driftkostnaderna stiger i höjden och
likaså lånebehovet i kapitalbudgeten.
Samtidigt minskar möjligheterna att
skattefinansiera utgifterna för olika ändamål.

Med det anförda vill jag, herr talman,

Torsdagen den 23 januari 1964 fin.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ansluta mig till yrkandet om remiss av
Kungl. Majits proposition nr 1.

Herr talmannen återtog ånyo ledningen
av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Ilerr talman! Jag har med stort intresse
lyssnat till herr Ekströms i Iggesund
resonemang om lokaliseringspolitiken,
och jag tänker också med några
ord återkomma till den. Men först vill
jag beröra en del av vad som har sagts
tidigare i remissdebatten.

När jag i går lyssnade till finansministerns
vältaliga redogörelse för hur
illa systemet med avdragsgilla folkpensionsavgifter
verkar, kunde jag i likhet
med herr Ohlin inte underlåta att
undra över hur man har kunnat använda
ett sådant system så länge. Vi
har inte bara använt systemet utan vi
har höjt folkpensionsavgiften. Det är
inte mer än några år sedan den höjdes
från 2V» till 4 procent, och jag kan inte
erinra mig att finansministern vid det
tillfället gav oss några tabeller som visade
hur illa det slår.

Vad finansministern visade i går med
sina siffror var egentligen endast att en
progressiv beskattning verkar progressivt
vare sig man höjer inkomsterna
eller sänker dem genom ett avdrag. Jag
vet inte om detta var någon nyhet för
finansministern; jag försäkrar att vi på
vårt håll har varit på det klara med den
saken för länge sedan.

Det var emellertid intressant att lyssna
till finansministern därför att vad
han sade gav en försmak av hur det
kommer att låta till hösten, om något
av oppositionspartierna skulle föreslå
en höjning av folkpensionsavgiften. Det
är troligt att demagogien kommer att
blomma i hög grad. Jag skulle emellertid
vilja varna för att gå alltför långt
därvidlag. Det kan finnas flera som
undrar varför man har behållit detta
system så länge och varför man har
andra avdrag, som verkar precis på

samma sätt och som höjts för inte länge
sedan.

I Stockholms-Tidningens ledare om
remissdebatten i går läste jag, att folkpartiets
och centerpartiets nya realistiska
inställning till skatter och reformer
var välkommen och kunde leda till
ett samarbete i fortsättningen. Man vill
alltså göra gällande att det var en ny
ståndpunkt vi intog. I själva verket är
det inte vi som ändrat oss, utan vad
som ändrats är dels konjunkturerna, dels
finansministerns budgetpolitik.

Vi var missnöjda med hans budgetpolitik
under 1963. Vi har också varit
missnöjda med en hel del annat regeringen
gjort. Jag vet inte om regeringen
brukar försöka göra något slags bokslut
för året. Men om man gjort ett sådant
bokslut för 1963, har jag en känsla
av att det inte kan ha varit särskilt
uppmuntrande. Jag skall nu inte tala
om sådana saker som Wennerströmaffären
och NIB, vilka redan förekommit
i debatten. Men jag vill erinra om
några andra saker som regeringen gjort
sig skyldig till och som jag tycker talar
för att man får se resultatet med en viss
betänksamhet.

Jag kan exempelvis erinra om den
sparsamhet som regeringen visade när
inkomstgränsen höjdes i fråga om familjebostadsbidragen.
De sämst ställda
barnfamiljerna blev alldeles utan kompensation
för hyreshöjningarna — en
glömska som en regering över huvud
taget inte får göra sig skyldig till.
Jag kan också erinra om den ovanligt
stora frikostighet som regeringen visade
när den med en flott gest, utan någon
som helst argumentering, skänkte
bort över en miljard i samband med
avskrivningen av utestående tilläggslån.

Det är väl också anledning att erinra
om hur det gick till när övergång till
högertrafik beslutades. Regeringen hade
då inte alla inom sitt eget parti med
sig och var alltså tvungen att förhandla
om den majoritet som behövdes, och

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det är ingenting att säga om den saken
— så måste en regering göra som inte
bär majoritet. Men det räckte inte för
herr Erlander att få löfte om tillräckligt
många röster för att majoriteten
skulle vara tryggad, utan han skulle
dessutom ha löfte om att en så och så
stor andel från alla partier skulle rösta
med förslaget, så att ansvaret för genomförandet
av högertrafiken skulle delas
alldeles lika på partierna. Vågskålen
fick inte sjunka på regeringspartiets
sida. Man har även under denna remissdebatt
talat om minoritetsregeringar. Vi
vet hur det var på 1920-talet, då regeringen
fick lov att förhandla om majoritet.
Jag tror inte att vi har något
exempel på att man ställde sådana krav
som statsminister Erlander ställde i
samband med införandet av högertrafik.

Om vi till detta lägger den alldeles
uppenbara villrådigheten i författningsfrågan
och dessutom en del andra saker,
bl. a. oförmåga att göra någonting
åt bostadskrisen, att göra några verkliga
insatser när det gällt kösamhället,
tycker jag att man får fram bilden av
en regering som är i ovanligt stort behov
av några sabbatsår.

I statsverkspropositionen föreslås att
barnbidraget skall höjas, och det är vi
glada åt. Det är på tiden att barnbidragen
förbättras. Man tycker bara det är
underligt att inte den reformen kunde
genomföras i fjol, när den föreslogs av
oss och centerpartiet.

Jag tycker inte om citatkriget i allmänhet,
men jag kan ändå inte neka
mig nöjet att citera några av de uttalanden
som gjordes på socialdemokratiskt
håll när man behandlade vårt förslag
i fjol. .lag tror att socialdemokratien
har en del att lära av att erinra sig vad
som sades då.

Herr Bengtsson i Varberg var talesman
för utskottet. Han lade ekonomiska
synpunkter på frågan och framhöll
att utskottsmajoriteten fortfarande tyckte
att det inte är småpotatis med 200

miljoner kronor — som han uttryckte
det. Han framhöll också att väl utbyggda
serviceanordningar för mänga barnfamiljer
säkerligen är bättre och av
större betydelse än en höjning av de
allmänna barnbidragen. Förslag om
böjning av barnbidragen avvisades ju
av riksdagen i fjol, menade han, och
fortsatte:

»Vad har hänt sedan i fjol? Jo, helt
enkelt att utredningsarbetet kommit
närmare sitt slut. Då bör man avvakta
resultatet av detta utredningsarbete, inte
minst av det skälet att det finns anledning
att pröva, huruvida stödet åt
barnfamiljerna kan få eu effektivare utformning
än den som följer med en allmän
uppräkning av barnbidraget till
alla barn.»

Jag lyssnade med intresse till herr
Bengtsson i Varberg i går, för att höra
om han skulle nämna något om den saken
då, men det gjorde han inte. Vi får
bara hoppas att han inte motsätter sig
en höjning i andra lagutskottet i år.

I första kammaren var tongångarna
från socialdemokratiskt håll desamma.
Herr Strand ansåg, att om någonting
skall göras, så bör det ske sedan vi fått
en klar bild av vad man rimligen bör
satsa på. »Man skall inte rusa i väg bara
för att man tycker att någonting bör
göras», varnade han.

Inte heller statsrådet Lindström tyckte
om den fart oppositionen satt upp.
»Oppositionen rusar andfått vidare och
begär omgående mera bidrag åt barnfamiljerna»,
sade hon. Enligt hennes
mening var det inte någon brådska.
»Det är väl ändå inte så att dagens
svenska barnfamiljer befinner sig i en
så usel situation att vi behöver lida
samvetsnöd för att vi inte höjer barnbidraget
genom beslut i dag», sade hon.

Jag erinrar om detta, därför att jag
tror att det finns en lärdom att dra av
det, nämligen den att när socialdemokraterna
avslår våra förslag — och det
kommer man väl att göra även i fortsättningen
— är det nog klokt att argu -

Torsdagen »len 23 januari 1901 fm.

Nr 1

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

mentera med en viss försiktighet, tv
risken för att ilo kommer tillbaka ett
annat år som regeringsförslag är erfarenhetsmässigt
mycket stor.

I ett avseende har regeringen på senare
tid visat eu påfallande aktivitet,
nämligen när det gällt att tillsätta bostadsutredningar.
Om jag räknat rätt,
arbetar för närvarande sju eller åtta
statliga utredningar med problem som
berör bostadsområdet. Produktionen av
utredningar på bostadsområdet kan vi
inte klaga på. Orsaken till denna aktivitet
från regeringens sida torde vara en
känsla av att man misslyckats i bostadspolitiken
och en oro för att allmänheten
håller på att förlora tålamodet. Förslaget
om att i viss mån återinföra
byggnadsregleringen har väl samma orsak.
Man har liksom haft ett behov av
att visa sig handlingskraftig. Man får
nu hoppas att dessa utredningar inte
kommer att användas som argument för
att förhindra alla delreformer under
tiden.

Det finns en hel rad frågor på bostadsområdet,
som kan lösas utan att
man inväntar resultatet av en utredning.
Det är bland annat en reform som
verkligen brådskar, nämligen en nedskärning
av småhusens kapitalkostnader
under de första åren. Bostadsstyrelsen
har föreslagit nya beräkningsgrunder
vid den statliga långivningen,
vilka bör innebära att lånemöjliglieterna
förbättras för småhusen. Inrikesministern
har inte tagit ställning till detta
förslag. Jag vill emellertid understryka
nödvändigheten av att en ändring där
sker så snart som möjligt, så att den
egna kapitalinsatsen blir mera rimlig
för småhusbyggarna än den är nu.

Även andra åtgärder bör vidtas för
att minska kostnaderna från början,
t. ex. en övergång från jämn amortering
till fast annuitet. I allmänhet får
de som skaffar sig småhus lättare för
att klara höga kapitalkostnader senare.
Standardstegringen och inflationen
medverkar till att hyreskostnader som

nu verkar avskräckande om några år
kan betraktas som fullt uthärdliga.

Sedan har vi naturligtvis det stora
problemet med bostadsbristen och bostadsbyggandets
omfattning. Det skall
jag dock inte nu ingå på. .lag noterade
bara i går att herr Sträng sade, att om
tillgången på kapital och arbetskraft
medger ett ökat byggande, så kommer
det inte att möta något hinder. Det är ju
gott och väl att man inte ämnar hindra
ett ökat bostadsbyggande, om möjligheter
föreligger för ett sådant. Men vi
väntar oss nog litet mera aktiva ting
regeringen ine minst när det gäller utbildningen
av byggnadsarbetare.

Herr talman! Jag vill sluta med några
ord om lokaliseringspolitiken. I debatten
om lokaliseringsutredningens förslag
har man från flera håll upprepade
gånger understrukit att företagens
lokalisering måste grundas på företagsekonomiska
överväganden. Detta är väl
en självklarhet, vars riktighet ingen bestrider.
Men det underliga är att man
säger detta som om det var ett argument
mot utredningens förslag. Utredningen
föreslår ju inte någon dirigering av företagslokaliseringen
och menar inte att
staten skall bestämma var företagen
skall placeras. Även efter det att beslut
enligt utredningens förslag fattats
är det företagen själva som avgör lokaliseringen.
Det finns ingen anledning
förutsätta att företagarna i fortsättningen
skulle bortse från företagsekonomiska
synpunkter. Vad som inträffar om
utredningens förslag genomföres är inte
att de företagsekonomiska synpunkterna
kommer i skymundan utan att staten
vidtar vissa åtgärder, som kan väntas
få en viss inverkan på den ekonomiska
bedömningen från företagarnas
sida. Lokalisering av industri till vissa
orter blir ur företagens synpunkt litet
mer gynnsam eller litet mindre ogynnsam
-—- vilket man nu vill — än den tidigare
varit, men de företagsekonomiska
synpunkterna blir precis lika avgörande
i fortsättningen som de varit hit -

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tills. Skall talet om de företagsekonomiska
synpunkterna ha någon mening
i denna debatt måste man anse att statsmakterna
över huvud taget inte får företa
sig någonting som kan inverka på
olika orters lämplighet när det gäller
förläggning av industrier. Men om man
menar det måste vi ju avveckla en del
av de åtgärder som nu vidtagits, inte
minst de rörelsestimulerande åtgärderna.

Det förhållandet att staten betalar
förflyttning av arbetskraft påverkar givetvis
företagens bedömningar vid lokalisering
av industri. Men ståndpunkten
att samhället inte får göra någonting
för att ändra förhållandena är
omöjlig att inta, och det hela blir därför
en avvägningsfråga, en bedömning
hur långt man skall gå. Jag tycker liksom
herr Ekström i Iggesund att 160
miljoner per år för försöksverksamhet
under en femårsperiod inte låter särskilt
mycket. Huruvida det kommer att
räcka för att speciellt för Norrlands del
åstadkomma den förändring vi hoppas
på vet man inte. Jag tror, särskilt
när det gäller Norrlands inland, att vi
i huvudsak får räkna med att det skall
vara våra egna som startar. Här gäller
det alltså att ta vara på dem som har
intresse, förmåga och initiativkraft att
sätta i gång industrier. Framför allt utbildningen
av företagare har en oerhört
stor betydelse, något som utredningen
kanske ställt en smula i skymundan.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Det har sedan gammalt
hos vårt folk funnits en initiativkraft
och vilja att skapa någonting för framtiden.
Denna vilja har framför allt burits
upp av en tro på framtiden. Det
är dessa drivkrafter som ligger till
grund för dagens välstånd.

När man nu överför framtidstron
och den enskilda initiativkraften på dagens
industrialiserade samhälle, finns
det tyvärr anledning varna för att re -

geringens politik på längre sikt kommer
att hämma de krafter som skall
skapa grunden även för morgondagens
välstånd. De uteblivna initiativen och
de för små investeringarna under de
senaste två åren får väl inte alla en omedelbar
inverkan på vår standard, men i
framtiden kommer de att sätta sin prägel
på våra levnadsförhållanden. Det
är därför med en viss oro vi har konstaterat
nedgången i industriens investeringar.
överdriven investering i offentliga
förvaltningsbyggnader eller andra
samhällsinvesteringar av liknande slag
kan inte ersätta de kapitalinsatser i näringslivet
som behövs för att näringslivet
skall kunna öka och stärka sin
konkurrensförmåga.

Vi kan inte underlåta att nu ställa
frågan, vad den mindre lyckliga utvecklingen
kan bero på. Beror den på
minskad tro på framtidens möjligheter
eller är det förmågan som saknas? Jag
tror inte att det är en minskad framtidstro
hos dagens industriledningar,
utan orsaken är snarare att finna i regeringens
politik. Samhällets olika ingripanden
har hämmat det enskilda näringslivets
initiativförmåga.

Av vital betydelse för näringslivet är
kapitalförsörjningen och i alldeles särskild
grad självfinansieringen, finansieringen
med egna medel. Om framtidsplanerna
skall kunna realiseras måste
i första hand två villkor uppfyllas:
företagens möjligheter till självfinansiering
måste stärkas och för att öka
den externa finansieringen måste dagens
restriktivitet på kapitalförsörjningsområdet
mildras.

De minskade möjligheterna till självfinansiering
är för den framtida utvecklingen
allvarligast. Det nuvarande läget
har ju uppkommit genom ett flertal olika
åtgärder från statsmakterna sida ■—
minskade avskrivningsmöjligheter på
inventarier och varulager, borttagande
av rätten till avsättning för pensionsändamål
m. m. Vi måste därför skapa
nya former för en större grad av själv -

Torsdagen den 23 januari 1904 fin.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

finansiering inom näringslivet. Detta
är särskilt angeläget som de investeringar
och initiativ som verkställs med
de egna pengarna är de djärvaste och
därmed oftast de som ger de effektivaste
resultaten. Sådana hämningar
som skatt på investeringar i form av varuskatt
måste fördenskull undanröjas.

Det är väl inte utan att finansministern
känner sig något oroad av utvecklingen
inom näringslivet när han nu
föreslår en extra avskrivning med 10
procent på maskiner och inventarier
och därmed åtminstone för detta år eliminerar
omsättningsskattens verkningar
på området. För högerpartiet är förslaget
glädjande, då vi aldrig förtröttats
att kräva borttagande av omsättningsskatten
på investeringsvaror. Detta
är ett bevis för att opposition är lönande.
Den föreslagna åtgärden räcker
emellertid inte, utan den bör kompletteras
med ytterligare och mera permanenta
avskrivningsregler för att företagen
bättre skall kunna utnyttja de nya
tekniska framstegen i produktion och
distribution. För den mindre företagsamheten
är liberalare avskrivningsregler
på varulager, avsättningar till självfinansieringsfonder,
rätt att utnyttja
kapitalavdraget på kapital som bundits
i rörelse m. m. av större betydelse än
vad finansministern kan föreställa sig.

Finansministerns eget påpekande att
löneläget i vårt land under de tre senaste
åren stigit med 10 procent om
året är allvarligt. Detta i förening med
ett flertal beslut i riksdagen, vilka verkat
kostnadsfördyrande, har försämrat
våra konkurrensmöjligheter internationellt
sett. Detta kan komma att göra
det svårt för oss att finna avsättning
för våra exportvaror eller att hålla borta
en ohämmad import till vårt land. På
sikt kan detta leda till en allvarlig risk
för den fulla sysselsättningen, och det
kan väl ändå inte ha varit avsikten med
regeringens politik.

Vårt beskattningssystem utgör också
en inflationsdrivande faktor i vårt nu -

varande kostnadsläge. Den hårda progressiviteten
vid den direkta statliga beskattningen
har i stor utsträckning bidragit
till kostnadsfördyringar. Numera
har nämligen människorna i allt större
utsträckning börjat räkna med vad som
blir kvar av lönen sedan skatten avdragits.
Den av finansministern tillsatta
skatteutredningen håller också på att
försöka åstadkomma ett skatteförslag
utan alltför skadliga verkningar av progressiviteten.
Mot bakgrunden av detta
ter sig finansministerns förslag om en
provisorisk skärpning av progressiviteten
genom borttagande av avdragsrätten
för erlagda pensionsavgifter till folkpensioneringen
såsom fullständigt orimligt.
Denna skattehöjning träffar ju i
särskilt hög grad de i produktionen
sysselsatta. Man skulle ha kunnat tro
att detta förslag var ett olycksfall i
arbetet, men förmodligen är det väl
som vanligt ett utslag av finansministerns
ständigt dokumenterade hunger
efter höjda skatter. Det gäller dock en
skattehöjning på nära 500 miljoner kronor.

En mycket stor del av svensk näringslivsverksamhet
sker genom familjeföretagen.
Dessa sysselsätter en stor
skara människor och svarar för en ansenlig
omsättningssumma. Den nuvarande
beskattningen utgör ett allvarligt
hot mot dessa företags existens. Ett talande
exempel var nödvändigheten att
upphäva fideikommissen. Hotet kommer
från den hårda progressiviteten i
den direkta beskattningen samt från
förmögenhetsskattens konstruktion.
Bristen på avdragsrätt för denna senare
skatt är besvärande av den anledningen,
att familjeföretagens värden taxeras
onormalt högt i förhållande till avkastningen.
På grund av arvsskattens hårda
verkningar — redan vid relativt små
arv kan en tredjedel av förmögenheten
gå till skatt — blir möjligheterna att
vid generationsväxlingar bevara dessa
enheter mycket små och kommer att
medföra sönderslagningar av många fö -

5 — Andra kammarens protokoll 1964. Nr 4

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

retag, vilket inte minst blir till förfång
för de anställda.

Jag har velat peka på några av de
besvärligaste problemen för dagens näringsliv
och vill nu med hänsyn till
denna långa debatt sluta mitt anförande
med en allvarlig maning till regeringen
att försöka lösa dessa problem. Vi har
inom högerpartiet här i riksdagen angivit
vägarna. Regeringen kan nu beträda
dem. Finns bara viljan, finns det också
möjligheter därtill. Det är också nödvändigt,
om vi inte skall komma på efterkälken
i vår egen framstegstakt.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Den statsverksproposition
som vi nu remissbehandlar innehåller
många bra förslag. En hel del av
dem känner vi igen såsom oppositionsförslag
från tidigare riksdagar. I första
hand gäller det nu en höjning av barnbidragen
och en förbättring av folkpensionerna.
Förstärkningen av det studieekonomiska
stödet och de förbättrade
möjligheterna för ungdomsarbete och
folkbildningsverksamhet är andra exempel
på mycket angelägna ändamål, som
nu har kunnat beredas större utrymme
i budgeten.

Självfallet innehåller propositionen
många andra värdefulla nyheter, men
tyvärr finns det också andra ting som
man lindrigt talat måste sätta frågetecken
i kanten för. I första hand tänker
jag på den slopade avdragsrätten för
folkpensionsavgifter. Att man ändrar på
skattereglerna och deras principiella
innebörd så snart staten behöver mera
pengar är ett oting. Frågan om avdragsreglerna
är en sak, och statens behov
av pengar bör vara en annan. I kommuner
och landsting ändrar man utdebiteringen
alltefter behovet, och beträffande
statskatten har man brukat justera
uttagningsprocenten. Jag tycker att
det är synd att denna metod nu tycks
ha kommit ur bruk.

Hur blir det nu om regeringsförslaget

bifalles? Jo, vid 1964 års taxering får
man göra fullt avdrag för folkpensionsavgift,
år 1965 får man dra av halv
avgift och året därpå får man inte göra
något avdrag alls. Jag tycker inte att
det är så underligt om folk klagar på
att det är svårt att hålla reda på skattebestämmelserna!
Vidare kommer det
under denna tid förslag från skatteberedningen,
vilka kan innebära helt
andra regler.

Något som emellertid kanske är ännu
värre är att finansministerns lappkast
egentligen icke innebär något annat
än att han tar tillbaka en del av
den höjning av de skattefria ortsavdragen,
som genomfördes för endast ett
par år sedan. Effekten blir ungefär densamma
som en sådan åtgärd.

När man läser igenom statsverkspropositionen
ställer man sig också osökt
frågan hur det kommer att gå med
penningvärdet.

Späder vi inte ytterligare på den pågående
inflationen. Den svenska kronan
lär i dag vara vård bara ungefär
hälften mot 1945. Något slut på denna
väg utför för penningvärdet kan man
inte skönja. Så länge löneökningarna är
nästan dubbelt så höga som det ekonomiska
utrymmet medger vid stabilt
penningvärde, kommer det självfallet
att fortsätta att rasa utför. De som får
betala kalaset är ju de människor som
inte kan kompensera sig för penningvärdeförsämringen,
d. v. s. i första
hand spararna och då framför allt bankspararna.

De saknar ju inte varningar. Senast
var det riksbankschefen Åsbrink som
varnade för utvecklingen. Även den socialdemokratiske
gruppledaren här i
kammaren herr Gustafsson i Stockholm
gav i sitt anförande uttryck för en viss
oro för risken av överhettning i konjunkturen.
Om penningvärdeförsämringen
accelererar, hjälper självfallet inga
höjningar av folkpensionerna och heller
inga höjningar av barnbidragen, eftersom
försämringen av penningvärdet

Torsdagen den 23 januari 1904 fm.

Nr 4

(»7

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

snabbt äter upp effekten av dessa höjningar.

Inom centerpartiet bär vi sedan länge
haft ett mycket stort intresse för en
aktiv lokaliseringspolitik. Det är ingen
överdrift att påstå att vi efter hand kunnat
notera en alil större förståelse för
våra synpunkter. Två olika utredningar
har nu var för sig föreslagit åtgärder
som kan bli av mycket stor betydelse
för många orter i vårt land. Vi hoppas
att både regeringen och de myndigheter
som får hand om dessa frågor skall
medverka till en förnuftig lokalisering
av såväl företagsamhet som offentliga
institutioner. Det skulle alldeles säkert
ha varit till fördel om den mera positiva
inställning till dessa frågor man
nu finner på olika håll hade varit tillfinnandes
långt tidigare; vi hade då
kunnat undvika en del av den starka
befolkningskoncentrationen till vissa
centra.

Det finns här anledning att erinra
om den stora betydelse som goda kommunikationer
har. Jag har en speciell
anledning att ta upp detta spörsmål.
För några år sedan breddades järnvägen
Gårdsjö—Mariestad—Lidköping—
Håkantorp. Det råder ingen som helst
tvekan om att detta fick en mycket god
lokaliseringsfrämjande effekt för exempelvis
Mariestad. Frågan om hur det
skall bli med återstående delen av västgötabanan
i Skaraborgs län är aktuell.
Många skäl talar för att en breddning
är den enda rationella lösningen. Allt
tyder på att det skulle bli en injektion
för näringslivet i de av järnvägen berörda
orterna. Det värsta som kunde
hända vore att järnvägen lades ned. Vi
räknar med att även kommunikationsdepartementet
skall medverka i den aktiva
lokaliseringspolitiken vid lösandet
av denna fråga.

Herr CARBELL (s):

Herr talman! När jag tidigare i dag
lyssnade till vad herr Eliasson i Moholm
sade om stödet till det mindre

jordbruket, erinrade jag mig att jag vid
remissdebatten förra året behandlade
den frågan och då uttalade önskemålet
att problemet om stödet till det mindre
jordbruket snarast måtte omprövas.

Herr Eliasson i Moholin sade att statsverkspropositionen
inte innehåller så
många överraskningar. En överraskning
var emellertid alt man medan 1960 års
jordbruksutredning ännu arbetar har
föreslagit ett slopande av det småbrukarstöd
som 1962 års riksdag beslöt.
Herr Eliasson sade att han trodde att
det var i medvetandet om den majoritetsställning
regeringspartiet nu har som
jordbruksministern föreslagit vissa nya
bestämmelser för stödet till det mindre
jordbruket. Däremot gick han inte in
på den speciella majoritetsfråga som
avgjorde beslutet 1962. Han menade att
eftersom 1960 års utredning ännu arbetar,
så borde man vänta tills den är
färdig. Om man börjar med en utredning
1960 och sedan fattar ett sådant
här orimligt beslut 1962, så är väl detta
i all sin dar inte något skäl till att inte
nu ta bort denna orimlighet som inte
hade bort gälla en enda dag.

När det gäller de allmänna frågor som
behandlas i statsverkspropositionen
tycks man vara ense om att den är att
betrakta som en reformbudget. Det är
en fråga som kommer mig i minnet i
detta sammanhang. För inte så många
år sedan hade vi en utomordentligt
hård diskussion angående den största
socialreform vi fattat beslut om. Ett
parti kom att tillämpa ganska hårda
metoder med anledning av det beslut
som fattades. Under sommaren 1963 har
förre riksdagsmannen Königsson behandlat
dessa frågor i ett antal artiklar
i Stockholms-Tidningen; de var införda
den 2, 4, 5 och 6 juni 1963. Han hade
anledning att ställa en rad frågor till
folkpartiet. Så länge dessa frågor står
obesvarade, är det inte tillfredsställande.
Det finns anledning för en riksdagsman
att fråga folkpartiet: Kommer man
att besvara frågorna och när kommer

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

man i så fall att göra det? Om man inte
besvarar dem, bör man vara beredd på
att det kommer att tolkas i bestämd
riktning.

Herr talman! Jag skulle vilja föra på
tal en fråga som gäller de statsanställda.
Det sitter ju en utredning som undersöker
möjligheterna till kontinuerliga
hälsoundersökningar för statstjänstemän.
Den frågan har ju vittgående
betydelse. Återkommande hälsoundersökningar
för personal innebär ju att
man kan tillgodose det medicinska kravet
på att så tidigt som möjligt upptäcka
eventuella sjukdomar. Förutsättningarna
att med medicinsk eller annan
behandling bibehålla en persons hälsa
och arbetsförmåga under flera år än
annars skulle ha varit möjligt är ju betydligt
större om sjukdomen upptäckes
tidigt. Erfarenheterna säger att många
sjukdomar börjar uppträda i 40—50-årsåldern och att sjukligheten tilltar
med högre levnadsålder. Förebyggande
åtgärder och tidig diagnostik kan förhindra
många sjukdomar eller lindra
deras verkningar.

Inom det enskilda näringslivet har
man redan börjat med sådana systematiska
hälsokontroller. Sandvikens
Jernverks aktiebolag som har nära
10 000 anställda bär ända sedan 1954
en omfattande industrihälsovård. ASEA
i Västerås, likaledes med omkring 10 000
anställda, har sin industrihälsovård
förlagd till en särskild avdelning med
tre läkare, fem sjuksköterskor och en
sjukgymnast och dessutom expeditionsoch
biträdespersonal. Metallverken har
det ordnat på liknande sätt.

Inom det statliga området är det allenast
SJ som har ordnat kontinuerlig
hälsokontroll beträffande personal i
säkerhetstjänst. Motsvarande kontroll
finns för trafikföretaget Aktiebolaget
Stockholms spårvägar. Ett initiativ på
det kommunala området som är värt
allt beaktande är de hälsoundersökningar
som sedan några år bedrivs av Stockholms
stad för dess anställda. Av dessa

undersökningar kan man nu börja skönja
erfarenheterna. De visar med all tydlighet
att återkommande undersökningar
av personalen blottar förhållanden
som tydligt motiverar att man håller
hälsotillståndet under stark observans.

Jag vill understryka vikten av att den
sittande utredningen arbetar så snabbt
som möjligt och att man så snart som
möjligt får till stånd sådana hälsoundersökningar
för statstjänstemän.

Jag vill, herr talman, kort beröra det
stora antalet bilolyckor som herr Elmwall
för en stund sedan var inne på.
Det är naturligt att man gör vad som
göras kan för att mildra sådana skador.
En alldeles speciell sorts olyckor har
under senare år ökat, nämligen kollisionerna
mellan tåg och bil. Det uppmärksammas
därvid särskilt att den typ
av kollisionsolyckor som har ökat är
sådana där bilen »fångats upp» av loket.
Sådana katastrofer där bilen kör
på bommarna bär minskat i antal högst
betydligt trots den starka ökningen av
antalet bilar.

Men just denna speciella form av
olyckor ökar ständigt. Vi läser varje
månad om ett antal sådana olyckor. Det
måste bero på att det här finns något
som man inte har uppmärksammat.
Sannolikheten talar för att detta något
är att söka på bilförarsidan. Bilföraren
har alltså för sent upptäckt tåget. Men
det inträffar sällan att han kör på det
från sidan, utan det blir ett uppfångande
av bilen på loket. Det är alltså tåget
som kör på bilen. Bilen har tydligen
stannat på övergången, och det ligger
nära till hands att anta att det är en
variation mellan bromsning och gasning
som förorsakat motorstopp eller
att föraren inte haft vagnen växlad på
lämpligt sätt så att vagnen haft lämplig
motorstyrka. Det vore ganska angeläget
att just denna anledning till trafikolyckor
bleve föremål för en alldeles särskild
undersökning.

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Nr 4

Vid

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag skall börja mitt anförande
med att säga ett tack till regeringen
och då särskilt till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet.
Efter motioner som vi framfört flera
gånger har vi nu äntligen fått en heltidsanställd
stabspastor, och jag noterar
detta med tacksamhet.

Jag vill även uttala min tillfredsställelse
över att ahortbyråernas möjligheter
till arbete i abortförebyggande syfte har
blivit större genom att de har fått mera
pengar. I abortdebatten har vi inom
folkpartiet i skilda sammanhang, och
då särskilt genom partichefens deklaration
i pressen, tagit avstånd från vissa
extremisters krav på fria aborter. Mer
behöver inte sägas om den saken.

Herr talman! I förra årets remissdebatt
tillät jag mig att säga några ord
om filmen »Tystnaden» och antydde
att vi inom en mycket snar framtid
hade att motse ännu värre produkter på
den svenska filmmarknaden. Så har
skett och »491» har med rätta satt sinnena
i svallning. Bara ett fåtal har sett
filmen. Jag skulle, herr talman, ha önskat
att riksdagen före denna debatt beretts
tillfälle att ta del av filmens innehåll.
Då hade man haft ett bättre sakligt
underlag för en debatt om denna
film, men alldeles utan sakligt underlag
behöver debatten likväl inte vara.
Den som läst boken »491» vet vad det
är fråga om, och en filmkritiker som
slutade det gamla året i sällskap med
filmen säger: Den följer boken högst
troget.

SF-chefen gör dock gällande att filmen
inte slaviskt följer Görlings roman.
För att inte överlasta filmen följer man
inte stapeln av uselhet ända till toppen.
Expressen tröstar dock med att den
något puritanske Sjöman lyckats få med
det mesta av de saftiga interiörerna.

Statens biografbyrå har totalförbjudit
filmen medan statens filmgranskningsråd
förordar visning efter viss
klippning av våldsscener i filmens slut.

remiss av statsverkspropositionen m. m.

Filmen är, säger man, ett koncentrat,
en intensiv sammanställning av brutalitet
och råhet, brott, våld, sadism, perverterad
sexualitet, prostitution, våldtäkt,
beblandelsc med djur, kvalificerad
prostitution och brottslig homosexualitet.
Allt detta länkar skeendet i filmen.
Den kommer att i stor utsträckning möta
människor som har mycket famlande,
osäkra värderingar. Det fanns säkert
underlag för biografbyråns tvivel på
huruvida »491» skulle tillföra svensk
ungdom ett positivt värde, inte minst
när man vet att 70 procent av alla biobesökare
i vårt land är ungdom mellan
15 och 29 år.

Censurbeslutet har inte tillkommit
på tillskyndan av några förkättrade
moralister eller bigotta lekmän. De för
totalstoppet ansvariga är, förutom direktör
Skoglund, barnläkaren Per Nordenfelt,
psykiatern Gunnar Klackenberg
och överläkaren vid S:t Eriks
.sjukhus doktor Allan Grönvald. De beslutande
står som en man bakom den
utförliga redogörelsen för motiven till
ett totalförbud. Läkarna trycker mycket
hårt på de mentalhygieniska risker som
måste följa en film som denna. Man
framhåller även att vissa avsnitt i filmen
måste anses vara stridande mot §
18:13 i strafflagen om tukt och sedlighetssårande
framställning. Jag tror att
alla skäl talar för att biografbyråns bedömande
är riktigt.

För många år sedan totalförbjöd statens
biografbyrå Victor Sjöströms film
»Trädgårdsmästaren» eller »Världens
grymhet» som ansågs vara en kolportagehistoria
av värsta sorten. Många år
senare erkände Victor Sjöström det berättigade
i åtgärden. Får man inte tro
att David Holms mästerlige tolkare i
»Körkarlen» blev klokare med åren.
Även då överklagades beslutet hos regeringen
som dock fastställde det. Att
nu en grupp av den s. k. kultureliten
rasar mot biografbyråns beslut är väl
inte så underligt. Man beordrar i Dagens
Nyheter helt enkelt statsrådet

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Edenman att omedelbart frisläppa filmen.
Vill statsrådet Edenman värna om
demokratisk anständighet och kulturell
hyfs, så avskaffar han filmcensuren,
uppmanar Expressen. Vi får se om statsrådet
står pall mot sådana attacker.

Jag hoppas att statsrådet lyssnar
minst lika intresserat till den medicinska
expertisen i statens biografbyrå
som till byråns belackare. Jag anser att
statens biografbyrå borde skärpa sig.
Den borde säga ett kallt nej — det
har jag sagt många gånger från denna
talarstol — till en hel del våldsfilmer
och annat dravel. Men när den nu verkligen
sagt sitt kalla nej inför en skapelse
som den anser medför risker som
man inte bör ta så skall den inte från
alla överösas med hinkar av skurvatten.
Fast det skall i sanningens namn sägas
att biografbyrån velat hindra en del
smörja men regeringen har gett grönt
ljus.

Jag har med största intresse läst Dagens
Nyheters intervju med statsrådet
Edenman. Han skulle helst vilja avskaffa
filmcensuren men liesiterar inför
vad som skulle bli följden. Enbart existensen
av en censur förhindrar i varje
fall att en undervegetation inom filmproduktionen
kommer fram, och vad
skulle, säger statsrådet, hända om undervegetationen
inom filmen finge oförhindrat
blomma? Det sista ordet är
nästan för snyggt i sammanhanget, men
det finns ju otäcka blomster också, giftblomster.
Statsrådet säger: »Det är

grymheterna som skall elimineras. Våld,
sadism och destruktiva krafter, allt detta
skall bort ur filmen. Det är sådant
som censuren är till för att klippa.
Sådant bör i fridens namn inte visas
för miljoner människor.»

Om jag tar statsrådet på orden, och
varför skulle jag inte göra det, så ville
jag fråga vad som i fridens namn blir
kvar av filmen »491», om saxen får gå
eller statsrådets skisserade linje. Det
är väl bl. a. därför biografbyrån totalförbjudit
filmen. Den är ett paket de -

struktion. Det finns regler för hur våld
och sadism skall behandlas av filmcensuren,
över huvud taget det som kan
verka förråande eller skadligt upphetsande.
Detta, säger statsrådet, måste
man bedöma ur mentalhygieniska och
medicinska synpunkter. Då måste jag
fråga mig: Men är det inte just detta
som läkarexperterna i statens biografbyrå
har gjort? Man har väl då att betygsätta
deras omdöme och kompetens.
Jag avundas inte statsrådet att här agera
censor men nog vill jag tillmäta deras
omdöme större betydelse än en del
högröstade journalister tycks vilja göra.

Jag kan hålla med om att vi vet inte
så värst mycket om den oerhörda problematiken
i fråga om massmedias inverkan
på ungdom och på äldre med
för den delen, men alldeles utan kunskap
är vi nog inte. Vi har inga ovedersägliga
forskningsresultat att bygga på,
om nu sådana någonsin går att få fram.
Man rör sig ju här på ett område som
är ytterst svårt att inringa, den ena
människan är inte lik den andra, men
ett visst underlag för eu bedömning har
man nog. Vi vet t. ex. att alla massmedia
påverkar människor. Man behöver bara
peka på att nazismen höll på att omforma
en hel nation.

Herr talman! Vi vet med bestämdhet
att barn och unga människor påverkas
betydligt mer än vuxna. Vi vet att de
förra befinner sig i en kritisk period
med sexualproblemen i förgrunden under
puberteten. Och inte är vi alldeles
okunniga om filmens och TV:s effekt
att skapa attitydförändringar. Dödande
med en axelryckning är vanligt både
på bio och i TV, och ruskigheterna vid
diverse brott utlöser hos många unga
som står åtalade föga eller ingen ånger.

Nu säger man från håll där »491» försvaras:
Den är ett väckelserop, den vill
rycka upp samhället till bättre, effektivare
grepp och till hjälp åt dessa stackars
människor. Jag vill fråga: Hjälp till
vad och på vilka vägar? Jag har inte
funnit någon här i kammaren som

Torsdagen <len 2It
Vid

kommit med vettiga förslag som blivit
negativt behandlade, utan man fragar
ständigt: Vilka vägar skall vi gå?
Var finns medlen? Kom fram med dem,
så skall vi titta på dem och se vad vi
kan göra! Men i »491» möter man den
verkliga »tystnaden», inte ett ord till
ljusning eller vägledning. Och jag fruktar
att professor Frey i Handelstidningeu
har rätt när han framhåller: En film
som denna kan likaväl tänkas gynna
eu reaktionär uppfattning. Här ställs
det goda mot det förtätat onda. Det
goda visar sig maktlöst. Konklusionen
bland många som ser kan bli den: det
lönar sig inte — kläm åt dem — spärra
in dem, spöa dem bara! Tror någon att
den djupa symboliken, som vi blev undervisade
i för en tid sedan i TV, går
in hos den stora massan av unga TVtittare?
Och är filmen ett väckelserop
till samhället, så är inte vägen att på
film ställa ut kroppsligt och själsligt
sjuka eller socialt lytta ungdomar till
allmänt beskådande på alla landets biografer.
Då räcker det med att regeringen,
riksdagen och pressen och en del
andra grupper får se den, och sedan
kan den gå som undervisningsfilm till
socialinstituten.

Jag kan som liberal hålla med om att
censuringripanden hör just inte till det
roliga. Själva ordet är otrevligt och
associerar till förmvndarvälde och står
som något förhatligt, men alla är väl
överens om att ingripanden är nödvändiga
i viss grad. Handlade alla rätt och
under ansvar för alla så kunde en rad
förordningar slopas. Jag håller med dem
som menar att om samhället eller, om
man så vill, statens filmbyrå kan tillåta
så många våldsfilmer och utstuderad
grymhet i andra filmer utan att ingripa,
så är man sårbar även i detta speciella
fall, men botemedlet kan ju inte vara:
Gå på bara, eller sitt still och gör ingenting! Denna

film skall naturligtvis säljas,
och utlandet skall få kunskap om hur
det ser ut i folkhemmet Sverige, detta

januari 1904 fm. Nr 4 71

remiss av statsverkspropositionen m. m.

utomordentligt berömda välfärdssamhälle.
»491» visar vad man tyvärr förut
vet finns av elände. Men, herr talman,
ger den okritiska människor i utlandet
eu verklighetstrogen bild av det svenska
samhället och tillståndet i ungdomsvärlden
i vårt land? Dessbättre är det
inte så, men då är filmen som bidrag
till bilden av svensk socialvård och
svensk ungdom misslyckad och falsk.

Jag tror att debatten kring »491» har
varit nyttig, och — sannerligen —
många hjärtans tankar har blivit uppenbara.
Chefen för statens biografbyrå
har ansett, att nu måste man helt
enkelt säga nej till en tendens som han
inte vill vara med om att ge fritt spelrum
längre. Den började med »Jungfrukällans»
långt utdragna våldtäktsscen,
sedan kom »Tystnaden» med en onanerande
kvinna och samlag i en biograf,
och så nu »491» med en sammanfattning
av allt av snusk och uselhet som finns.

Regeringen står inför frågan om den
skall fatta ett beslut i strid mot ett
som har fattats av de specialister den
själv har utsett att granska filmer. Skallet
mot biografbyrån kan regeringen ta
med ro. Veterligen har byrån tillkommit
efter ett riksdagsbeslut, och avskaffandet
av den måste väl därför också
bli en riksdagsfråga.

Det är för övrigt lärorikt att se hur
även en del socialdemokratiska landsortstidningar
ställt sig mycket skeptiska
mot »491». De har tillsammans
med andra fört debatten på ett högre
plan än vad som skett här i Stockholm.

I alla kontroversiella frågor finns ju
alltid skäl och motskäl. Var och en
väger väl det ena mot det andra och
fattar så sitt beslut. Det är vad biografbyrån
har gjort. Den är i varje fall
övertygad om att denna film icke bör
visas utan i sin nuvarande form totalförbjudas.
Man förebär starka skäl för
mentalhygieniska risker. Till biografbyråns
skäl skulle man kunna lägga en
rad andra, men jag skall, herr talman,
inte gå in på de skäl som — för mig

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m,

speciellt — är lika avgörande, om inte
ännu viktigare.

Herr LUNDKVIST (s):

Herr talman! Under den senaste tiden
har filmcensuren i vårt land diskuterats
mycket intensivt. Eftersom frågan
om censuren tagits upp också i remissdebatten,
senast av herr Gustafsson
i Borås, tycker jag att det kan finnas
anledning för mig att i egenskap av ordförande
i statens filmgranskningsråd
anföra några synpunkter på frågan.

När de nuvarande bestämmelserna
för filmcensurens arbete tillkom, underströks
med skärpa av såväl den
kommitté som utarbetade förslaget till
bestämmelser som av dåvarande departementschefen,
Ivar Persson, att filmcensuren
huvudsakligen borde vara
mentalhygieniskt inriktad. Statliga ingrepp
i filmerna efter genomfört moraliska
eller renodlat estetiska principer
avstyrktes med hänsyn till de övermäktiga
svårigheterna att komma fram till
allmängiltiga värderingar på något av
dessa områden. Varje form av smakcensur
avböjdes. En dylik censur borde
överlämnas till kritiken och den allmänna
opinionen, ansåg man. Staten
kunde inte döma i smakfrågor. Man
hävdade att en sådan filmcensur skulle
stå i alltför skarp kontrast mot yttrande-
och tryckfrihet. Man var också ense
om att filmscener som isolerade skulle
kunna anses falla under censurbestämmelserna
borde bedömas insatta
i sitt sammanhang och med hänsyn
till filmens syftning och helhetsverkan.

I de mentalhygieniska frågorna fann
man det svårt att göra kategoriska uttalanden
om skadeverkningar av film
på vuxna människor. Man ansåg att
censuren främst borde ingripa mot sadistiska
och nedbrytande inslag i filmerna.
Bestämmelserna formulerades
på den punkten så: »Biografbyrån må
ej godkänna film eller del av film vars
förevisande på grund av det sätt varpå
händelserna skildras och det sam -

manhang vari de förekomma kan verka
förråande eller skadligt upphetsande
eller förleda till brott.»

Det kan självfallet vara en mycket
besvärlig uppgift att bedöma huruvida
en film skall anses falla under censurbestämmelserna.
För att skapa en
allmän insyn i den verksamhet som utövas
av de hos biografbyrån anställda
censorerna, skapa -— som det hette —
en garanti mot maktmissbruk från censurmyndighetens
sida och en kontaktmöjlighet
för denna med opinionen, inrättades
år 1954 ett filmgranskningsråd.
Rådet består av fem ledamöter med
fem suppleanter och utses av Kungl.
Maj:t. Biografbyrån måste inhämta rådets
yttrande, därest byrån önskar helt
förbjuda en film eller betydande delar
därav eller delar av film vilken vunnit
erkännande såsom film av betydande
konstnärligt värde eller som uppenbarligen
kan antas vinna sådant erkänande,
och också om byrån önskar företa
censuråtgärder som är av normerande
betydelse för verksamhetens utövande.

Filmgranskningsrådet har i dagarna i
ett yttrande till biografbyrån i ett överklagningsärende
redovisat några synpunkter
på tolkningen av de bestämmelser
som gäller för censur av film
i vårt land som jag gärna skulle vilja citera
något:

»Filmgranskningsrådet har som utgångspunkt
för sitt arbete den uppfattningen
att censur i och för sig är en
icke önskvärd företeelse i en demokrati.
När rådets ledamöter trots denna
principiella inställning åtagit sig ifrågavarande
granskningsuppdrag har detta
skett därför att ledamöterna kunnat ansluta
sig till de särskilda skäl för bibehållande
av filmcensuren även för vuxna
som angivits vid de nuvarande censurbestämmelsernas
tillkomst. Självfallet
anser rådet emellertid mot bakgrunden
av såväl sin principiella inställning
som de reservationer med vilka
censurbestämmelserna omgärdats att

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

censuren bör arbeta med stor varsamhet
för att icke för hårt markera någon
slags särställning för filmen gentemot
andra områden av kulturlivet — bildande
konst, teater, litteratur, press
samt radio och TV — där censur icke
förekommer. Rådet anser sig sålunda
icke kunna tolka gällande censurbestämmelser
så, att det skulle vara förbjudet
för filmförfattare och regissörer
att verklighetstroget skildra vissa
företeelser i samhället.

Om den verklighet som filmen vill
skildra är rå och osmaklig och i vissa
stycken en kritik mot samhället självt
kan det knappast enligt rådets mening
ankomma på ett statens organ att försköna
denna verklighet eller att förhindra
att kritiken kommer till uttryck.
Det må ankomma på recensenter och
opinion att bedöma om kritiken i filmen
skjuter över målet men kritiken
må icke undanhållas allmänheten. När
det gäller de mentalhygieniska riskerna
i samband med visning av film har rådet
haft anledning att vid flera tillfällen
konstatera den betydande tveksamhet
som karakteriserar diskussionen om
hur film i mentalhygienisk mening påverkar
olika åldersgrupper. Rådet underskattar
ingalunda dessa risker men
ifrågasätter om inte den förljugna filmen
som förskönar och romantiserar i
vissa avseenden kan utgöra en större
fara än den film som realistiskt skildrar
verkligheten.»

Om dessa synpunkter är rådet helt
ense, oavsett vilken ställning enskilda
ledamöter tagit till de filmer som aktualiserat
den nu pågående debatten.
Rådet har tidigare i ett uttalande till
ecklesiastikministern understrukit angelägenheten
av att frågor om filmens
inverkan på vissa åldersgrupper görs
till föremål för en intensivare vetenskaplig
forskning.

Det vore, såsom jag ser det, orimligt
om filmförfattare och filmregissörer av
en statlig censur skulle hänvisas till att
syssla med mer eller mindre oförarg -

liga ämnesområden av ren underli&llningskaraktär.
Filmen bör liksom litteratur
och teater ha möjlighet att lämna
väsentliga bidrag till den allmänna debatten,
inte minst därför att filmen är
ett lättillgängligt medel som når ut till
så många människor.

Den nu aktuella filmdebatten har i
betydande grad sysslat med frågan om
man över huvud taget skall bibehålla
filmcensur. 1949 års filmkommitté, vars
utredning ligger till grund för de nuvarande
bestämmelserna, penetrerade
denna fråga ingående. Kommittén övervägde
att låta filmer för vuxna, alltså
barnförbjudna filmer, helt befrias från
censur. De skäl som talade för en sådan
åtgärd ansåg man vara, att vuxna individer
i möjligaste män skulle slippa
statligt förmynderskap. Man anförde att
vuxna människor möter så många upphetsande
och förråande inslag i andra
former av konst och i verkligheten, att
de också skulle kunna tåla vid sådant i
filmerna utan allvarligare psykiska följder.
Man tog i betraktande risken för
att de verkligt goda konstnärliga filmerna
formellt kunde falla under censurbestämmelserna
och klippas ner
eller förbjudas, medan andra i realiteten
mer nedbrytande och underhaltiga
alster måste släppas igenom, varigenom
bestämmelserna i realiteten
kunde bli meningslösa.

Kommittén stannade dock för att förorda
censurens bibehållande och anförde
som skäl mot ett slopande av
censuren, att filmen inte bara var en
konstart utan också ett påverkningsmedel
av betydande styrka och utbredning
samt att filmproduktionen är ekonomiskt
beroende av en bred och lätt
suggererad publik. Då filmen i stor utsträckning
sysslade med brott och
skräckscener behövdes censuren främst
som mentalhygieniskt skydd mot sadistiska
och skadligt ångestpressande
inslag i filmerna, ansåg man. Med tanke
på filmens växande inflytande och
stora publik bland ungdomen ansåg man

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det fortfarande vara ett samhällsintresse
att ett kontrollorgan håller vakt
mot sekunda spekulation i upphetsning
och råhet.

Man kanske kan säga, att diskussionen
kring den nu aktuella filmen »491»
belyser vilka svåra avvägningsproblem
filmgranskarna ställs inför. Många är
med denna situation som exempel tydligen
benägna att föreslå totalt slopande
av censuren. Man menar att det är
orimligt att överlåta åt ett fåtal människor
att bestämma vad en vuxen filmpublik
skall få se eller inte få se. Det
ligger naturligtvis från rent principiella
utgångspunkter en betydande styrka i
ett sådant argument. Men respekten för
risken att med för ångestpressande inslag
skada dem som ser filmerna väger
också tungt. Jag är i varje fall inte
benägen att tro att alla filmproducenter
av hänsyn till denna risk skulle
vara beredda att avstå från sådana inslag.
Ingen vågar väl bestrida att inte
osund spekulation i upphetsning och
råhet förekommer i filmsammanhang.

Här står vi sålunda inför besvärliga
avvägningsproblem, som förstärks av
att man vet så litet om hur film påverkar
bl. a. olika åldersgrupper. Riksdagen
har hitintills ansett sig böra behålla
censuren men omgärdat den med
mycket starka reservationer. Jag tror
för min del att det skulle vara olyckligt,
om man med ledning av diskussionen
kring den nu aktuella filmen handlade
i någon slags panik åt det ena eller andra
hållet.

Någon har sagt att filmen är ett medel
med vilket man kan skapa masspsykos.
Mot bakgrunden av den senaste tidens
diskussion vågar man kanske påstå,
att filmen t. o. in. kan överträffa sig
själv på den punkten; den kan skapa
psykos innan den över huvud taget
visats.

Den film som nu upprör sinnena, har
rådet bedömt som en frän men uppriktig
och verklighetstrogen skildring av
förhållandena bland en grupp ungdomar

med asociala beteenden. Rådet har funnit
övervägande skäl tala för att filmen
hör bedömas som en allvarligt syftande
film med en viss väckande och preventiv
effekt. Filmen har behandlats vid
två tillfällen i rådet, varvid rådet haft
delvis olika sammansättning. Av de sju
ledamöter, som vid dessa tillfällen har
haft att ta ställning till filmen, har
endast en ledamot ansett att filmen borde
förbjudas för visning. En ledamot
förordade att filmen skulle släppas utan
klipp medan övriga förordade klipp i eu
scen med starka sadistiska inslag.

Riografbyrån däremot har funnit att
filmen hör förbjudas på grunder som
inte jag behöver upprepa, eftersom de
utförligt redovisats av herr Nelander
och herr Gustafsson i Borås. Jag kan
självfallet inte här ge mig in i någon
polemik gentemot biografbyråns uppfattning.

Låt mig bara belysa hur besvärliga
bedömningsfrågor det här gäller genom
att hänvisa till att bland dem som haft
tillfälle att se filmen efter biografbyråns
beslut för att kunna deltaga i diskussionen
kring dessa frågor har inte bara
många kulturskribenter utan också
framstående psykiatrisk expertis, företrädare
för ungdomsvård och framstående
förespråkare för religiösa uppfattningar
uttalat sig för att filmen borde
få visas.

Den slutsats som jag är närmast benägen
att dra av diskussionerna i och
omkring dessa frågor är att frågan om
filmcensurens vara eller icke vara för
vuxna och formerna för dess verksamhet
har så många besvärliga aspekter, att
det finns anledning att icke låta tillfälligt
uppblåsta stämningar bli avgörande
i någondera riktningen. Man bör med
andra ord följa dessa frågor med stor
uppmärksamhet och skaffa sig så goda
kunskaper som möjligt om bl. a. filmens
påverkan, innan man bestämmer
sig för några mer genomgripande förändringar
på detta område.

Jag lyssnade självfallet med stort in -

Torsdagen den 23 januari 19(>4 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tresse till vad herr Gustafsson i Borås
hade att anföra. Han medgav själv att
det hade sina svårigheter att föra en
diskussion i denna fråga, när man inte
sett objektet för diskussionen, den här
omtalade filmen.

Vad som emellertid förvånat mig litet
grand är att hela den debatt som förts
i denna fråga, även bland dem som har
sett filmen, i stort sett ägnats åt frågan
huruvida vi skulle våga titta på den
eller inte. Däremot har det endast i
ett par fall ägnats något intresse åt de
förhållanden som filmen skildrar, vilka
förhållanden det kanske kunde finnas
anledning att offra något av den
moraliska indignationen på.

Vi lever ju ett samhälle som i många
avseenden är ett lyckligt samhälle, men
vi tvingas i alla fall konstatera, att det
även här finns områden, där det vore
önskvärt att mycket vore bättre. Vi har,
kan vi väl säga, områden som i vissa
avseenden bildar öar i vårt välfärdssamhälle,
små öar dess bättre, men öar
av besvärligheter och bekymmer som det
finns anledning för oss att ägna vår
alldeles speciella uppmärksamhet. Nog
skulle det vara av värde, om något av
den moraliska indignation som har uppmobiliserats
omkring frågan, huruvida
man skall se på dessa problem eller
ej, kunde ägnas åt de problem som denna
film vill belysa.

För egen del måste jag säga att jag
tidigare har funderat en hel del över
ungdomsproblem, men jag tyckte nog att
inte minst denna film på sitt sätt aktualiserade
en gammal fråga, nämligen
hur man skall lösa problemet med att
ta hand om den ungdom som har svårigheter
på olika sätt. Vi väljer nu formen
— och såvitt jag kan se har vi inte
mycket annat att välja på än detta —
att föra samman dessa ungdomar i ungdomsvårdsskolor
och hem av olika karaktär,
där vi försöker hjälpa dem till
rätta. Jag är övertygad om att vi också
vågar säga att dessa ungdomsvårdsskolor
och de hem vi försökt ordna för

denna ungdom i många avseenden fyller
mycket högt ställda anspråk och
även i åtskilliga avseenden fyller sin
uppgift. .Tåg har en stark känsla av att
de människor som är engagerade i denna
uppgift upplever de problem som
uppstår, när man tvingas sammanföra
många ungdomar med olikartade problem,
på det sättet att problemen blir
komprimerade. Dessa människor skulle
önska att man hade större möjligheter
att mera individuellt få ägna dessa ungdomar
sin omsorg.

Jag är övertygad om att många människor
som i dag är moraliskt indignerade
över att dessa förhållanden belyses
i en film skulle göra en mera positiv
insats genom att enskilt och samlat
försöka i någon mån medverka till att
hjälpa ungdomsvårdarna i deras arbete.
Och för att om möjligt ge herr Gustafsson
i Borås tillfälle att, när han nu
kommer upp i talarstolen nästa gång,
göra ett tillåt mig säga kanske mindre
kategoriskt och mera nyanserat uttalande
i denna som jag ser det mycket
besvärliga fråga skall jag sluta med att
citera vad en mycket känd frikyrkoman,
fil. dr Erik Hjalmar Linder, sagt .sehan
sett denna film. Han säger bl. a.
följande:

»För mig står det klart att filmen är
hederlig i sitt uppsåt och tecknar en
social och psykologisk verklighet som
vi har all anledning att känna till.» Vidare
säger han: »Vi kan inte leva i en
idyllisk folkhemsmiljö, skyddad från
våldsdåd och sex-förvillelser, utan att
veta hur världen ter sig utanför idyllens
gräns. Det är inte bara farligt att
leva i eu av okunnighet skapad moralisk
idyll, det är odemokratiskt och omoraliskt.
Det är fariséens liv — om man
med farisé menar den typ av självgodhet
som tecknas i Nya testamentet.»

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte kritisera
eller yttra mig om filmgranskningsrå -

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dets beslut. Det handlar efter sina intentioner
och avger sina yttranden, och
det är ingenting att säga om den saken.
Men det var åtskilliga uttalanden i herr
Lundkvists anförande som gjorde att jag
ville begära ordet för replik.

Vem som är den riktigaste exponenten
för den religiösa sidan och dess synpunkter
på detta spörsmål, Erik Hjalmar
Linder eller radiopastorn Gunnar
Dahmén, skall jag inte yttra mig om.
Här står emellertid mot varandra två
människor vilkas auktoritet, inlevelse
och respekt för andliga värden man inte
har anledning att betvivla. Men jag tror
i alla fall att dr Dahmén kommit verkligheten
närmare i denna fråga än dr
Hj. Linder. Jag tror att det är viktigt att
man åter granskar motivgrunden för
biografbyråns beslut.

De människor som fattat detta beslut
har säkerligen inte blivit chockskadade
av filmen. Jag tror att de har sett alltför
mycket av livets skuggsidor för att
påverkas i den riktningen.

Biografbyrån har inte heller diskuterat
denna fråga ur konstnärlig synpunkt.
Vem som har möjlighet att yttra
sig mest korrekt härom är mycket svårt
att uttala sig om. Vem vet för övrigt
om inte den konstnärligt högtstående
filmen genom sin långt större suggestion
kan verka betydligt mer förråande
och skadligt upphetsande än den dåligt
gjorda filmen? Vem kan bedöma det?
Beträffande denna film skiljer sig uppfattningarna
mellan olika kulturpersonligheter.
Dr Kurt Samuelsson i Aftonbladet
kallar den för ett melodramiskt
pekoral och ren idioti och jämför den
med vissa saker som man sprider på
åkrarna om våren för att det skall växa
bättre. Andra återigen säger att den är
konst i dess högsta potens. Och alla är
kulturpersonligheter.

Vad läkarna har haft att bedöma iir
emellertid inte konst eller okonst, utan
de har haft att ta ställning till en konkret
produkt vilken de som ansvariga
läkare måste bedöma som psykiskt häl -

sovådlig. Jag kan inte tro att regeringen,
som har avgörandet i sin hand, lättvindigt
kan dra sig undan den medicinska
expertisens bedömning genom att
tala om något annat. Den kan knappast
göra något annat än att antingen stadfästa
biografbyråns beslut eller upphäva
det och i praktiken underkänna
läkarna. Eller också kan den besluta
om klippning av filmen.

Herr LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade kanske väntat
att herr Gustafsson ■—- eftersom han
ändå medgav att uppfattningarna hos
människor, vilkas omdöme han i övrigt
inte vill sätta i fråga, här står mot varandra
— skulle kunna kosta på sig ett
mera nyanserat omdöme om de problem
vi här diskuterar. Men det ville nu herr
Gustafsson inte göra, och det får väl
stå för hans egen räkning.

Frågan om filmens inverkan på ungdom
är naturligtvis mycket besvärlig.
Den erfarenhet som man inte kan undgå
att göra när man sysslar med filmgranskning
är trots allt att en hel del av
de filmer som vi inte kan angripa ur
censursynpunkt skildrar tillvaron och
företeelserna i livet ur mycket romantiska
perspektiv. Man har självfallet anledning
att fråga om inte många gånger
den filmen, just därför att den är helt
verklighetsfrämmande, kanske ur olika
synpunkter kan vara mycket farligare
i sin inverkan på ungdomen. När det
då kommer en film som berättar -— jag
skall gärna medge det — hårt och realistiskt
vad verkligheten också kan erbjuda
som alternativ bakom hörnet så
tror vi inom rådet att en sådan film
kan ha inte bara en väckande effekt pa
vuxet folk utan också en preventiv
effekt på de ungdomar som ser filmen.

Det förhållandet att läkarexpertisen,
som byrån vid detta tillfälle haft till sitt
förfogande, yttrat sig såsom den gjort —-jag har all respekt för dess yttrande —
innebär ju inte att det befriar rådet
från att försöka göra en bedömning

Torsdagen den 23 januari 1904 fm.

Nr 4

Vid

iiven ur andra synpunkter. När vi efteråt
finner att psykiatrisk expertis av sådan
omfattning som det här ändå är
fråga om och av den vikt och betydelse
som det här gäller har en direkt motsatt
uppfattning mot hyråns läkarexpertis,
känner vi oss styrkta i vår mening att
denna film bör med de motiveringar vi
har angivit kunna visas inte bara för
riksdagsmän och socialvårdare utan
även för svenska folket, därför att den
sysslar med problem som inte endast
berör riksdagsmän och socialvårdare
utan som berör oss litet till mans.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag vill redan nu säga
ifrån att jag i slutet av mitt anförande
kommer att framföra åsikter som går
stick i stäv mot dem som herr Lundkvist
givit uttryck åt när det gäller den
fråga som här senast diskuterats. Först
vill jag emellertid beröra ett par andra
saker, och jag börjar då med frågan om
jordbrukets framtid.

Man möter ofta det resonemanget att
vi nu har kommit i ett läge där vi inte
behöver ta så allvarligt på jordbruksfrågorna
som fallet var, låt mig säga
efter andra världskrigets slut. Nästa år
är det tjugo år sedan andra världskriget
upphörde, och människorna har börjat
glömma vad de fick utstå på den tiden.
Nu var ju förhållandena under andra
världskriget betydligt gynnsammare för
vårt folk än under första världskriget,
men jag tror ändå det är på sin plats
att säga ett varningens ord, inte minst
till dem som representerar konsumenterna
i storstäderna, så att man inte alltför
hårt driver den linjen att vi inte behöver
vara så noggranna med hur jordbruket
behandlas.

Fortfarande svälter stora delar av
världens folk. Medan det i vårt land diskuteras
nedläggning av jordbruk som
människorna uppodlat under svett och
möda, är diskussionen i andra länder
framför allt inriktad på uppodling av
mera jord för att man skall kunna för -

remiss av statsverkspropositionen m. m.

sörja invånarnu. För min del tror jag
att vi skulle kunna göra en insats även
för de människor som svälter genom
att behålla vår jordbruksproduktion i
nuvarande omfattning. De livsmedel
som inte vinner avsättning inom vårt
eget land skulle då kunna exporteras.

I pressen förekommer ofta det påståendet
att det mindre jordbrukets tid
är förbi. Jag tror inte att så är fallet,
och det skulle vara bra om denna felaktiga
propaganda kunde upphöra. Det
finns fortfarande en hel del människor
som arbetar inom det mindre jordbruket
— dit räknar jag då även familjejordbruken
— och som anser att de alltjämt
gör nytta i samhället. De bidrar ju
också till produktionen av förnödenheter
som alla behöver, och vi i vårt
land är ju ganska sårbara redan vid rätt
små ändringar av det internationella
läget. De senaste åren har kanske avsättningen
av jordbruksöverskottet berett
vissa svårigheter, men under hösten
och även i dag har situationen blivit en
helt annan. För närvarande råder i
nästan hela Europa brist på livsmedel,
och priserna på världsmarknaden har
stigit betydligt. Efterfrågan på våra
jordbruksprodukter —- i den mån vi
haft några att sälja — har undan för
undan ökat.

Det är sådana förhållanden som gör
att vi borde ägna en stunds eftertanke
åt jordbrukets problem och inte bara
hemfalla åt den tron att kommunikationerna
numera är så goda att vårt land
inte behöver vara självförsörjande med
livsmedel utan lika gärna kan utifrån
köpa vad som behövs. Jag vill ge ett
gott råd åt alla, inte minst åt dem som
representerar konsumenterna: Var på
det klara med att ett land, som i fråga
om sin livsmedelsförsörjning helt och
hållet försätter sig i beroendeställning
av andra, kommer i vissa lägen att befinna
sig i en allt annat än avundsvärd
situation.

Jag tror att vi också bör vara mycket
försiktiga, så att inte de som produce -

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

rar livsmedel grips av missmod. I dagens
liige är det nog fallet med många
av det mindre jordbrukets utövare. De
frågar sig, om de inte i grund och botten
har utfört sin livsgärning förgäves. De
har, som jag sade, under svett och möda
odlat upp sin jord, men de får nu veta
att deras arbete är onödigt och att de
i själva verket är tärande medlemmar
av det svenska samhället. Det är klart
att dessa människor inte kan känna
någon större glädje över sitt livsverk.
Jag anser att vi är skyldiga dem — det
gäller kanske mest människor i den
övre medelåldern — ett erkännande för
att de gjort och fortfarande gör en insats.

Jag vet vad jag talar om när det gäller
dessa förhållanden. Jag är själv uppväxt
på ett småbruk och bland småbrukare,
och jag har under mina tidiga år
som folkskolepojke varit med om att
odla upp en del av den karga svenska
jorden.

Låt oss se till att det mindre jordbrukets
folk uppmuntras i sin verksamhet
och inte bara utsättes för negativ och
orättvis kritik. Det är min fasta övertygelse
att vårt land behöver alla de livsmedel
som jordbruket kan producera,
och jag är inte minst intresserad av att
konsumenterna kan få sitt.

I tidningarna ser man varje dag annonser
om att kreatursbesättningar är
till salu på grund av att jordbrukare
skall sluta med mjölkproduktion. Trots
detta har det ännu varit möjligt att tillgodose
behovet av konsumentmjölk,
eftersom produktionsnivån hos det återstående
kreatursbeståndet kunnat höjas.
Men om den nuvarande tendensen fortsätter
med oförminskad hastighet kommer
det, ärade kammarkamrater, inom
en ganska snart framtid att bli svårt att
förse de större städerna med tillräckliga
kvantiteter av konsumtionsmjölk. Den
dagen kommer inte diskussionen att
röra frågan om ett eller annat öres prisökning,
utan möjligheterna att över
huvud taget skaffa fram mjölk.

Vi bör nog ägna någon eftertanke
även åt denna sida av saken. Enligt min
bestämda uppfattning gäller det här inte
bara ett producentintresse utan även
och framför allt ett konsumentintresse.

Beredskapssynpunkterna har under
de senaste åren avförts ur diskussionen
om jordbrukets problem, och man har
sagt att vi inte behöver ta hänsyn till
dem. Men även om det för tillfället råder
töväder i umgänget mellan stormakterna,
kan situationen snabbt ändras. I
ett sådant läge är vi hänvisade till att
försöka klara oss själva, precis som var
fallet under tidigare krisår. Det är bäst
att vi har detta i minnet, så att vi inte
står oförberedda och utan möjligheter
att själva ordna vår livsmedelsförsörjning.
De som i dag anser att allt är väl
beställt tack vare att man kan importera
livsmedel skulle nog bli de största kritikerna,
om det skulle visa sig att vi inte
i tid sett om vårt hus, så att människorna
här i landet även under avspärrningsförhållanden
kan få vad de behöver.

Samma missmod som kommer till uttryck
bland det mindre jordbrukets utövare
börjar emellertid också visa sig
inom en annan yrkeskår. Jag tänker på
fiskarna. I mitt eget län finns det — liksom
säkerligen är fallet i andra ledamöters
hemlän — fiskarsamhällen som
fött och fostrat en stam av idoga fiskare,
som nu har fått besked om att deras
hamnar är för små med hänsyn till förhållandena
i dagens samhälle och att
de insatser som de gjort tillhör en förgången
tid och inte längre har något
värde. Jag anser att även dessa yrkesutövare,
som tillfört vår livsmedelsproduktion
ett gott tillskott, bör bli föremål
för en viss omvårdnad. Det heter
att vi lever i ett välfärdssamhälle och
jag vill gärna instämma däri, men det
skall då gälla för alla yrkesgrupper och
inte bara för vissa. Detta är ett rättvisekrav
som inte kan avvisas.

Det finns naturligtvis, herr talman,
saker och ting som man ibland undrar

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

över. Jag tänker pa sjukvårdsområdet.
Här byggs sjukhus i landstingens regi
för miljoner kronor varje år, och sedan
får vi veta att det ena eller andra av
dem inte kan öppnas, därför att man
saknar läkare, legitimerade sjuksköterskor
och övrig vårdpersonal. Vi kan
inte fortsätta på detta sätt med att bygga
hus och visa människor — även utlänningar
— hur vackert vi kan bygga
här i Sverige. Vi måste se till att de
också kan komma till användning. Den
människa som är sjuk och behöver
vårdplats skall också vårdas av någon,
men finns inte dessa vårdare är allt
förgäves. Jag skall inte fördjupa mig i
detta problem i dag, eftersom middagstimmen
nalkas. Var och en måste emellertid
på sitt område ta itu med dessa
frågor. De går alt bemästra, men det
är många problem som måste lösas i
detta sammanhang.

Herr talman! Här har utspunnit sig
en ganska frän debatt mellan herr Gustafsson
i Borås och herr Lundkvist,
som diskuterade vår kultur — jag skulle
nästan vilja säga vår s. k. kultur — på
filmens område i dag. De framförde
från varandra mycket avvikande synpunkter.
Herr Gustafsson i Borås ansåg
att den film som pressen skrivit om —
»491» — saknar allt värde, medan herr
Lundkvist trodde att den möjligen
skulle kunna väcka till eftertanke. Ja,
kanhända hos någon enstaka person,
men jag är rädd att om den väcker
något är det möjligen perversa känslor
hos svaga individer. Det tycker jag
inte att vi behöver medverka till genom
filmer som »491».

När man i vårt kultursamhälle skall
visa sig riktigt stroppig kräver man att
kristendomsundervisningen skall avskaffas
eller åtminstone inskränkas så mycket
som möjligt. Jag tror att vi är ute
på en fullkomligt felaktig väg. Vi borde
lära något av den starka manifestation
som gjordes genom namninsamlingen
för bibehållande av kristendomsundervisningen
på gymnasiet i nuvarande om -

fattning. Somliga rycker på axlarna ocli
säger att den inte är någonting att bry
sig om. Jag undrar: När har vi fått eu
så stark manifestation som denna, da
över 2,2 miljoner människor har sagt
ifrån att de vill ha kristendomsundervisningen
kvar? Går vi förbi den, betyder
det att vi inte följer med vår tid
här i kammaren och inte märker stämningarna
ute bland människorna, som
inte vill ha nedbrytande företeelser utan
uppbyggelse i stället. Det är människor
som oavsett politisk uppfattning i övrigt
klart har deklarerat att vi måste
ta vara på denna undervisning med tanke
på vårt framtida liv.

Vi liar det materiellt sett ganska bra
ställt i detta land, men vi måste ha klart
för oss att vi är på glid utför på andra
områden. Vi måste stanna innan det
blir för sent; annars kommer den dom
över oss som andra generationer skall
skriva att falla hård.

Jag har inte sett den film som här
diskuteras, men jag har följt pressdebatten,
och jag har haft tillfälle att tala
med personer som har sett den. Det
enhälliga omdömet har varit att den är
det värsta dravel som någonsin presterats
inom svensk film, och det säger
inte litet. Det har kommit en del i den
vägen tidigare, men denna film skall
vara värst i fråga om negativa egenskaper.

Det har sagts att man inte skall påverka
människorna. Det är möjligt. Om
denna film visades för oss i denna
kammare skulle ingen ta någon större
skada. Vi skulle säkerligen säga som
de flesta som har sett den: »Detta är
dravel och skräp.» Det är emellertid
inte vuxna människor som ser mest
film, utan det är de unga. Det är tonåringarna
jag är rädd om, ty de reagerar
på annat sätt än vi vuxna.

Med ledning av vad de personer sagt
som jag har talat med och av pressdebatten
kan jag inte på något sätt komma
till den övertygelsen att detta är
vad vi behöver. Jag hoppas att rege -

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ringen när den skall fälla avgörandet
följer statens biografbyrå och säger
nej till visning av sådana filmer.

Varför skall alla svenska filmer som
syftar till att beröra viktigare problem
sluta i hopplöshet, ångest och förintelse?
Vi har filmgenier i vårt land som
kan göra goda filmer. Är det för mycket
begärt av dem att de någon gång
tar hänsyn till vad majoriteten av det
svenska folket önskar och låter en
film sluta med det bästa och ädlaste
hos människorna? Varför inte ge filmen
ett sådant slut att den kan ge människorna
en strimma av ljus och en
stråle av hopp?

Herr LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tänkte egentligen
inte gå upp för att bemöta herr Nilsson
i Bästekille, även om han gjorde
sig skyldig till att vara litet onyanserad
mot bakgrund av att han inte sett
filmen. Jag kan ändå inte avstå från
ett genmäle mot hans senast framförda
tankegång. Menar herr Nilsson i Bästekille
att vi på något sätt genom ett statligt
organ skulle peka ut vilka ämnesområden
som våra filmförfattare skall få
ägna sig åt och att vi i förväg skall beställa
ett lyckligt slut på de filmer vi
skall göra?

I filmgranskningsrådet har vi sett saken
på det sättet att även filmen bör
kunna ha en uppgift i den allmänna
debatten. Denna uppgift fyller den inte,
om den skall fungera som en förmedlare
av de eventuella önskemål om hur
film bör sluta som kan finnas hos riksdagsledamöterna.
Filmen fullgör sin
uppgift — eller bör i varje fall göra det
— bara om vi överlåter åt dem som är
intresserade av att skriva för filmen att
välja sitt eget ämnesområde. Sedan får
vi inom ramen för detta fria val bedöma
produkten. Vi gör det genom tidningar
och genom opinionen. Vår censur härtill
uppgift att med varsamhet — jag vill
understryka det — i de fall då intresset
av offentlig debatt och risken för men -

talhygienisk skada kan kollidera försöka
förhindra en sådan kollision.

Ungefär så får vi se på det hela och
inte göra det så enkelt att vi från våra
författare skall beställa alster som vi vill
vara nöjda med i förväg.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte uttalat
mig för att man skall anvisa författarna
och regissörerna vilka manuskript och
filmer de skall göra. Men om de ansvariga
myndigheterna utfärdar lämpliga
bestämmelser, så tror jag att författarna
rättar sig därefter, och då skulle enligt
min uppfattning den smörja som i dag
presteras försvinna ganska snart. Där
har ni en stor uppgift att fylla i människokärlekens
tjänst!

Sedan frågade herr Lundkvist om vi
skall ha kvar censuren. Då vill jag klart
deklarera att jag i vanliga fall inte är
någon vän av censur, men om författarna
och regissörerna själva inte har
något omdöme om vad de producerar
för andra människors räkning, så behövs
det censur. Och den dag de har
fått ett bättre omdöme och känner sitt
ansvar kommer censuren mycket sällan
att tillämpas.

I en demokrati kan man inte dekretera
hur film skall göras, säger herr
Lundkvist. Nej, men vi bör väl ändå i
en demokrati se till att filmproducenterna
arbetar under ansvar. Frihet är
bra, men den skall åtnjutas under ansvar
både inför samhället och enskilda
människor.

Herr LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Om det allra sista kan vi vara helt
eniga.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Lundkvist efterlyste
litet nyanser. Det var en sak som
jag kanske skulle ha sagt ett ord om
ytterligare. De flesta av oss tror väl inte

Torsdagen den 2,''i januari 1964 fm.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

§ 4

dt upplevelser av rådet i olika varianter
iir nyttiga eller förädlande, allra
minst för unga människor. Jag skulle
vilja säga, att bevisar någon att filmade
råheter inte är skadliga, så vore det nästan
värre. Jag antar att eu ständig matning
med verkliga råheter skulle göra
de allra flesta människor ganska likgiltiga
för scenerierna. Men då hade
man ju förlorat en värdestandard, som
vi byggt upp genom århundradens reformarbete
och värdeindoktrinering. Vi
vill inte bli immuna mot vissa sjukdomar
genom att t. ex. dricka dåligt vatten
eller genom att sänka vår hygieniska
standard, och vi vill inte bli
okänsliga för grymheter genom att möta
dem i massmedia. På samma sätt som vi
anser att det är rätt att ingripa mot
paratyfussmitta och genom statligt förmynderi
försöka stoppa epidemier,
sniffning, narkotikamissbruk, djurplågeri,
misshandel eller tortyr, måste vi i
de gemensamma värderingarnas intresse
stoppa konstgjorda eller spelade
grymheter av olika slag. Jag håller med
professor Segerstedt i Handelstidningen
när han för detta resonemang; jag
tycker det är korrekt och riktigt i alla
hänseenden.

Sedan tycker jag att själva ordet censur
inte är så värst lyckligt i detta samnanhang.
Om man kunde hitta på ett
annat ord vore det bra, men jag vet inte
något bättre. Vad som sker här är ju
samhällets välmotiverade skyddsåtgärder,
och jag tror, herr talman, att biografbyrån
har en uppgift att fylla ur
den synpunkten. Sedan står det samhället
fritt att godta dess resonemang eller
inte.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 174, av herr Björkman, om tilllämpning
av tryckfrihetslagstiftningen
å film m. m.,

nr 175, av herr Börjesson i Falköping,
angående anonymitetsskyddet för pressens
författare och uppgiftslämnare,
nr 176, av herr von Friesen, om rätt
för utskott att sammanträda då riksdagen
ej är samlad,

nr 177, av herr von Friesen, angående
konstitutionsutskottets dechargegranskning,

nr 178, av herr von Friesen, om tillträde
för statsråd till utskott,

nr 179, av herrar von Friesen och
Anners, om inrättande av ett fast kansli
hos konstitutionsutskottet,

nr 180, av herrar Hamrin i Jönköping
och Nyberg, om vidgat anonymitetsskydd,

nr 181, av herrar Holmberg och Hermansson,
om rätt för kommun att vidtaga
näringspolitiska åtgärder,

nr 182, av herr Magnusson i Tumhult
m. fl., om viss reglering i kommunallag
av kommunal upphandling,

nr 183, av herr Wiklund, om förfarandet
i kommunal besvärsnämnd,
nr 184, av herr Börjesson i Falköping
in. fl., om utredning rörande försvarsattaehéorganisationen,

nr 185, av herr Edlund m. fl., om förslag
till riksdagen rörande den operativa
målsättningen för krigsmakten,
nr 186, av herr Kellgren in. fl., om en
översyn av 1963 års försvarsuppgörelse,
nr 187, av herr Kellgren m. fl., om
Sveriges anslutning till OECD:s kommitté
för utvecklingsbistånd (DAC),
nr 188, av herr Wachtmeister m. fl.,
om bidrag till Bernadottemuseets verksamhet,

nr 189, av herr Allard m. fl., om inrättande
vid gymnastiska centralinstitutet
av en laboratur i kroppsövningarnas
fysiologi,

6 — Andra kammarens protokoll 196b. Nr 4

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

nr 190, av herr Anderson i Sundsvall
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Statliga allmänna
gymnasier m. m.: Omkostnader,
nr 191, av herr Arvidson, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Konstnärsbelöningar,

nr 192, av herr Arvidson, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Utställningar av svensk konst
i utlandet,

nr 193, av herr Blomkvist m. fl., om
iståndsättande av Läckö slott,

nr 194, av herr Broberg m. fl., om
ändrade regler för bidrag till fritidsgrupper,

nr 195, av fröken Elmén m. fl., om
inrättande vid Chalmers tekniska högskola
av en professur i arkitekturens
teori och historia,

nr 196, av fru Forsling m. fl., om anslag
till mikrofilmning av visst svenskamerikanskt
tidningsmaterial,

nr 197, av herr von Friesen, om inrättande
av en professur i invärtesmedicin,
särskilt invärtesmedicinsk allergologi,
m. m.,

nr 198, av herr von Friesen, om utredning
rörande de tandkirurgiska och
paradontologiska avdelningarna vid
tandläkarhögskolorna,

nr 199, av herr von Friesen m. fl.,
om statsbidrag till Grännaskolan,

nr 200, av herr Fröding m. fl., om
förläggande av högre läroanstalter till
mellersta Norrland,

nr 201, av herr Gustafson i Göteborg
in. fl., angående statsbidrag till kvällsgymnasier,

nr 202, av herr Hedin m. fl., om statsbidrag
för vidareutbildning av präster
m. fl.,

nr 203, av herr Jonsson m. fl., om
uppdrag för skolöverstyrelsen att utreda
frågor om praktiktjänstgöring,

nr 204, av herr Nordgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till kostnader för
granskning av utförda gesällprov,
nr 205, av herr Nordstrandh m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställ -

ning om anslag till Bidrag till vissa privatskolor,

nr 206, av herrar Nordstrandh och
Palm, angående befattningarna som
skolkuratorer vid de statliga gymnasierna,

nr 207, av fröken Olsson m. fl., om
inrättande av en personlig extra biblioteksassistenttjänst
för Erik Holmberg,
nr 208, av herr von Sydow m. fl., om
anslag till Tekniska museet,

nr 209, av herr Turesson in. fl., om
avslag å Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till statsbidrag till utbildning av
ungdomsledare för politiska organisationer,

nr 210, av herr Westberg m. fl., om
kostnadsfri undervisning vid korrespondensinstitutens
preparandkurser,
m. in.,

nr 211, av herr Bengtsson i Landskrona
m. fl., angående arbetsträning och
skyddad sysselsättning,

nr 212, av fru Boman, om ianspråktagande
inom försvarsväsendet av medel
för beredskapsarbeten,

nr 213, av fru Ekroth m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Bidrag till ortopediska hjälpmedel
in. m.,

nr 214, av fru Eriksson i Ängelholm
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Bidrag till
ortopediska hjälpmedel m. m.,

nr 215, av herr Eskel m. fl., om höjning
av statsbidraget för anordnande
av verkstadslokaler inom arbetsvärden,
nr 216, av herr Haglund m. fl., angående
konsultarvodenas inverkan på
byggnadskostnaderna,

nr 217, av herr Hammarberg m. fl.,
i anledning av Kungl. Majits framställning
om anslag till Bidrag till driften
av verkstäder för handikappade,

nr 218, av herr Henningsson m. fl.,
om en inventering av de handikappades
problem,

nr 219, av herr Holmberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Allmän hälsokontroll,
nr 220, av fru Holmquist m. fl., angå -

Torsdagen den 23 januari 1904 fm.

Nr 4

ende rätten att ordinera bidragsberättigade
ortopediska hjälpmedel m. m.,
nr 221, av fru Kristensson, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Utbildning av viss sjukvårdspersonal,

nr 222, av herr Lassinantti m. fl., om
ökat statligt stöd för uppförande av industribyggnader,

nr 223, av herr Lindkvist in. fl., angående
utformningen av äldre bostadsområden,

nr 224, av herr Nordgren m. fl., angående
uppförandet av industribyggnad
som statskommunalt beredskapsarbete,
nr 225, av herr Rimmerfors in. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till De blindas
förening,

nr 226, av fru Skant: m. fl., om anslag
till ytterligare två deltidstjänster
för läkare inom yrkesinspektionen,
nr 227, av herrar Stiernstedt och
Magnusson i Tumhult, om viss utredning
rörande identitetsbrickor,

nr 228, av herr Svenning in. fl., angående
basräntan för vissa fastigheter,
nr 229, av herr Svenungsson m. fl.,
om statsbidrag till ett nytt ålderdomshem
för svenskar i London,

nr 230, av herr Nordgren m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag till arbetsmarknadsstyrelsen
och arbetsförmedlingen,
nr 231, av herr Ohlin m. fl., angående
samhällets insatser mot brott och
kriminalitet,

nr 232, av herr Ohlin m. fl., om ökade
anslag till kriminalvården,

nr 233, av herr Ohlin m. fl., om ökade
anslag till vården av ungdomsbrottslingar,

nr 234, av herr Wiklund m. fl., om
forskning rörande tobakens skadeverkningar,
m. m.,

nr 235, av herr Berglund m. fl., om
en effektivare trafikövervakning,

nr 236, av herr Hedin m. fl., om tillhandahållande
av telefonkataloger på
poststationer,

nr 237, av herr Ohlin m. fl., om avskaffande
av bilradiolicensen, m. m.,

nr 238, av herrar Persson i Heden
och Elmwall, om upprustning av de
mindre länsvägarna,

nr 239, av herrar Regnéll och Alenujr,
om radiosändningar till det slaviska
språkområdet,

nr 240, av herrar Fröding och Anners,
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten,
nr 241, av herr Magnusson i Borås
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Avsättning
till fonden för idrottens främjande,
nr 242, av herr Nordgren m. fl., om
höjning av anslaget till Statens institut
för hantverk och industri: Bidrag till
kursverksamhet m. m.,

nr 243, av herr Turesson, om erosionsskydd
på ön Ven,

nr 244, av herr Wachtmeister, angående
revisionen av väg- och vattenbyggnadsverkets
verksamhet,

nr 245, av herr Antonsson, angående
förvärvsavdraget för ensamstående
barnförsörjare med inkomst av jordbruksfastighet,

nr 246, av herr Hamrin i Jönköping
m. fl., om höjning av åldersgränsen för
utskänkning av alkoholhaltiga drycker,
nr 247, av herr Heckscher m. fl., om
en successiv avveckling av dubbelbeskattningen
å aktiebolag och ekonomiska
föreningar,

nr 248, av herrar Persson i Tandö
och Nilsson i Östersund, om restitution
av skatt å bensin för motorsågar,
nr 249, av herr Regnéll, om sänkning
av stämpelavgiften å aktier, m. m.,
nr 250, av herr Svanberg m. fl., angående
fördelningen av beskattningsrätten
mellan produktionskommun och
huvudkontorskommun,

nr 251, av herr Wahrendorff m. fl.,
angående beskattningen av varulotterier,

nr 252, av herr Hermansson m. fl.,
angående utformningen av den statliga
ekonomiska företagsamheten,

nr 253, av herrar Holmberg och Hagberg,
om anordnande av statlig verkstadsindustri
i Norrbotten,

nr 254, av herr Nilsson i Östersund

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 fm.

m. fl., om riktlinjer för lokaliseringspolitiken,

nr 255, av herr Nilsson i Östersund
m. fl., om viss utredning rörande oljehandeln,

nr 256, av fröken Bergegren m. fl.,
om skydd för makes giftorätt vid ingående
av borgensförbindelse,

nr 257, av fru Boman m. fl., om utredning
rörande barnavårdsmannainstitutionen,

nr 258, av herr Enskog m. fl., om
jämkning av rättegångskostnad, in. m.,
nr 259, av herr Ohlin m. fl., om enhetlig
handläggning av samhällsåtgärderna
mot ungdomsbrottslighet,

nr 260, av herr Ohlin m. fl., angående
målsägandes möjligheter att utfå
skadestånd,

nr 261, av herrar Persson i Tandö
och Mellqvist, om rätt för Jägarnas riksförbund
att innehava och utlåna vapen,
nr 262, av herr Trana m. fl., angående
traktamentsersättningen till ledamot
av jury i tryckfrihetsmål,

nr 263, av herrar Wachtmeister och
Edlund, angående riksdagens ombudsmäns
verksamhet,

nr 264, av herr Andersson i Storfors,
angående rätten till änkepension inom
ATP,

nr 265, av herr Blomkvist m. fl., angående
bedömningen av invaliditetsgraden
inom den allmänna försäkringen,
nr 266, av herr von Friesen m. fl.,
angående huvudmannaskapet för ambulansväsendet,

nr 267, av herr Gustavsson i Alvesta
in. fl., angående ATP-pensionerna till
korttidsanställda och lågavlönade,
nr 268, av fröken Karlsson m. fl., angående
änkepensionerna inom folkpensioneringen,

nr 269, av fru Kristensson, angående
föreskrifter om gonorrétest på blivande
mödrar,

nr 270, av herr Magnusson i Tumhult
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 4, med förslag till lag om
kommunal beredskap m. m.,

nr 271, av fru Ryding och herr Holm -

berg, om kompensation för obekväm
arbetstid,

nr 272, av herr Svensson i Vä in. fl.,
om ersättning för vissa resor enligt lagen
om allmän försäkring,

nr 273, av herr Andersson i Linköping
och fröken Bergegren, angående
kostnaderna för bevarande av fast fornlämning,

nr 274, av herr Enskog m. fl., angående
jakten på rådjur,

nr 275, av herr Magnusson i Tumhult
m. fl., angående nedsättningen hos KB
av expropriationsersättning,

nr 276, av herrar Nilsson i Gävle och
Holmberg, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 17, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 22 april 1960 (nr 77)
angående byggnadsforskningsavgift,
nr 277, av herr Rimmerfors, angående
bostadsförhållandena i Sverige för i
utlandet tjänstgörande svenska medborgare,

nr 278, av fru Thunvall m. fl., om
obligatorisk stötfångare på lastbil och
släpfordon,

nr 279, av herrar Turesson och Jonsson,
om befrielse från skyldigheten att
underrätta grannar in. fl. om byggnadslov,

nr 280, av herrar Eriksson i Bäckmora
och Vigelsbo, om upprustning av
ekonomibyggnader å vissa småbruk,
nr 281, av herrar Grebäck och Antby,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar
om anslag till lantbrukshögskolan,

nr 282, av herr Grebäck m. fl., om
avslag å Kungl. Maj :ts framställning om
anslag till Ersättning till domänverkets
markfond,

nr 283, av herr Hseggblom m. fl., om
förhöjt statsbidrag till Weibullsholms
växtförädlingsanstalt,

nr 284, av herr Hseggblom m. fl., angående
rådgivningsverksamheten inom
jordbruket,

nr 285, av herr Hseggblom m. fl., om
ökning av antalet ekonomikonsulenter
vid hushållningssällskapen,

Torsdagen den 23 januari 1964 em.

Nr 4

nr 286, av herr Johansson i öckerö
in. fl., om statsbidrag till Svenska fiskarenas
studieförbund,

nr 287, av herr Lindström, om höjning
av anslaget till Bidrag till hushållningssällskapen:
Omkostnader,

nr 288, av herrar Ringaby och Hedin,
angående småjordbrukets framtid,
nr 289, av herrar Arvidson och Lindkvist,
om inrättande av en statlig riksbyrå
för konstutställningsverksamheten,

nr 290, av herr Broberg m. fl., om
slopande av socialgruppsindelningen
vid offentliga statistiska redovisningar,
nr 291, av herr Carlstein m. fl., angående
auktorisation^! av revisorer,
nr 292, av herrar Elmwall och Börjesson
i Falköping, om åtgärder till förebyggande
av yrkesskador och yrkessjukdomar,

nr 293, av fru Eriksson i Ängelholm
/Ti. fl., angående tekniska hjälpmedel
för handikappade,

nr 294, av herr Hamrin i Jönköping,
om undersökning av boxningens skadeverkningar,

nr 295, av herr Heckseher m. fl., angående
åldringsvården,

nr 296, av herr Heckseher in. fl., om
åtgärder för att bereda den äldre arbetskraften
sysselsättning,

nr 297, av herr Heckseher m. fl., angående
belåningsvärdet för flerfamiljshus
med pensionärsbostad,

nr 298, av herr Heckseher m. fl., om
höjda ortsavdrag för ålders- och invalidpensionärer,
in. m.,

nr 299, av herr Hermansson m. fl.,
om ett statligt institut för freds- och
avrustningsforskning,

nr 300, av herr Holmberg m. fl., om
ersättning av statsmedel för skada på
kommunal egendom,

nr 301, av fröken Karlsson m. fl., om
utredning rörande variationer i sjukfrekvensen
mellan män och kvinnor,
samt

nr 302, av herr Kelander m. fl., angående
den andliga vården vid anstalter
inom nykterhetsvården.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.04.

In fidem

Snne K. Johansson

Torsdagen den 23 januari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande Kungl.
Maj ds propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under

budgetåret 1964/65, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1963/64, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep),
som yttrade:

Herr talman! Lokaliseringspolitiken
har varit ett genomgående tema i denna
remissdebatt. Trots detta önskar också
jag få anlägga några synpunkter på denna
fråga. Lokaliseringspolitiska åtgär -

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

der är egentligen inte något nytt påfund.
Inom den meningsriktning som jag företräder
har denna fråga stått i förgrunden
under det sista årtiondet, och det
kan därför vara glädjande att se det
intresse med vilket den nu omfattas av
samtliga parter.

Mot bakgrunden av den avfolkningskris
och urbaniseringsprocess, som vi
upplever framför allt i Norrland, konstaterar
man med viss förhoppning för
framtiden vilken stor fråga lokaliseringspolitiken
blivit i dagens samhällsdebatt
och vilka förväntningar som man
ställer på dessa åtgärder.

För stora grupper av vår ungdom,
för åtskilliga enskilda och familjeförsörjare
och för många bygder, ja hela
regioner iir frågan om utkomst och
framtidsmöjligheter intimt förknippad
med möjligheten att skapa nya arbetstillfällen
och att bereda dessa människor
en tryggad sysselsättning. Utvecklingstendenserna
inom vissa delar av
näringslivet — särskilt gäller detta jordoch
skogsbruket — ger en ganska dyster
framtidsbild. Denna bild blir än dystrare
om den framtidsprognos, som vissa
bedömare siat om, skulle slå in, nämligen
att redan 1980 två tredjedelar av
Sveriges befolkning skall vara bosatt på
91 centralorter i landet.

Om sådana prognoser skulle slå in,
finge vi sannerligen uppleva en än värre
utglesning i de flesta landskommuner,
med allt vad en sådan enorm folkförflyttning
skulle föra med sig. Till den
ändan måste man också beklaga den
värvningskampanj, som nu pågår för att
få folk att flytta bort från norrländska
bygder till sysselsättning i Syd- och
Mellansverige. Från Norrland kommer
redan nu stora naturtillgångar som malmen,
skogsprodukterna och vattenkraften.
Tar man nu också arbetskraften,
finns där sedan inget mera att exploatera.
I en aktiv lokaliseringspolitik ser
vi därför en möjlighet att kunna begränsa
en sådan utveckling. Lokaliseringsutredningen
har givit näring åt så -

dana tankar. Om denna utredning skulle
kunna vägleda vår regering till ett
snabbt handlande i denna fråga, är det
sannolikt att åtgärderna skulle tända
nya förhoppningar och måhända blåsa
nytt liv i avfolkningshotade bygder och
regioner. I så måtto vill jag också vara
optimist.

Därmed, herr talman, skall jag be att
få övergå till en annan frågeställning,
som har sitt samband med det problem
som jag nu har berört. Fn första förutsättning
för eu möjlig lokalisering av
vårt näringsliv är givetvis, att de olika
landsändarna får någorlunda likvärdiga
kommunala och samhällsekonomiska
förutsättningar att konkurrera om befolkning
och näringsliv. Den pågående
befolkningsomflyttningen aktualiserar i
allt högre grad frågan om en rättvis
kostnadsfördelning för de angelägenheter,
som åvilar kommuner och landsting.
För båda dessa institutioner gäller,
att de för de närmaste åren kan
förutse kraftigt stegrade kostnader för
sina vidgade och delvis nya verksamhetsområden.

Det är ett bekant faktum, att kommunernas
utdebitering för exempelvis sådana
ändamål som skola och folkpensionering
varierar mycket kraftigt. Även
efter den i fjol genomförda enkronasinaximeringen
av kommunernas folkpensionskostnader
torde utgifterna för
folkpensioner i vissa kommuner vara
tre till fyra gånger så höga per skattekrona
som i en del andra kommuner.
Lika stora torde kostnadsskillnaderna
vara för det obligatoriska skolväsendet.
Det är ett lika bekant faktum, att dessa
skillnader ökar för varje år som går, dels
på grund av utgiftsökningarna i och för
sig. dels på grund av de urholkade statsbidrag
som kommunerna får och dels på
grund av befolkningsomflyttningens inverkan
på det lokala skatteunderlaget.

Samma kommunala utgift räknat i
kronor per invånare leder i en kommun
med 30 skattekronor per invånare till
tre gånger så hög kommunalskatt som

Torsdagen den 23 januari 1904 om.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i eu kommun med exempelvis 90 skattekronor
per invånare. Från rättvisesynpunkt
måste det vara orimligt att invånare
i vissa kommuner och landstingsområden
för samma samhälleliga service
skall ha högre kostnader än invånare
i vissa andra.

Det måste tillses att kostnadsbördan
blir någorlunda jämnt fördelad mellan
invånare i olika landsdelar. Detta
är enligt mitt förmenande en mycket
viktig förutsättning från lokaliseringssynpunkt.
En företagare, vilken står i
begrepp att starta ett företag, betraktar
kommunalskatten som en omkostnadspost.
Orter och kommuner med hög
kommunalskatt och ett vikande skatteunderlag
har därför små möjligheter att
dra till sig företag och arbetskraft.

I syfte att erhålla en rimlig avvägning
mellan proportionell kommunalskatt
och progressiv .statlig beskattning är det
angeläget, att staten i dagens läge tar
på sig en mera betydande del av kostnaderna
för landstingens och kommunernas
utgifter. Vi måste dessutom få
en omfördelning av dessa kostnader
mellan staten och kommunerna, och till
den ändan känner jag mig mycket frestad
att besvära med en hälsning till finansministern,
som inte är närvarande
i kammaren, att vi väntar att detta önskemål
måtte bli utgångspunkten för
nästa reform på skattepolitikens område.
Ett nytt skattepaket av sådant innehåll
skulle välkomnas, gärna med ett
grönt snöre som omslag. — Visserligen
kan finansministern säga att 1958 års
skatteutjämningskommitté redan tagit
itu med detta problem, men den utredningen
har enligt min mening alldeles
för begränsade direktiv för att kunna
effektivt lösa skatteutjämningsfrågan.
Därför måste det tas kraftigare
tag på området.

Det vore också önskvärt med en ändring
av vissa beskattningsregler som
missgynnar Norrland. En del stora företag
i Norrland har bl. a. kontor i Stockholm
och beskattas kommunalt i viss

utsträckning där huvudkontoret ligger.
Så är fallet med exempelvis LKAB och
Boliden. Men inte kan man väl påstå att
exempelvis vart sjunde ton järnmalm
bryts i Stockholm och inte bryts heller
vart tionde ton bly eller zink i Stockholm.
Trots detta måste en skattetribut
lämnas till den kommun där huvudkontoret
ligger.

Den mekaniseringsprocess som väntas
inom skogsbruket reser oroande
framtidsperspektiv för den arbetskraft
— skogsarbetare och småbrukare — som
hämtat sin utkomst i skogen. Det är naturligtvis
inget fel att arbetet i skogen
blir lättare, men vad som i dag oroar
människorna i småbrukar- och skogsbvgderna
är hur det skall bli med tryggheten
i fråga om arbete och utkomst.
Många av dessa människor har nått en
sådan ålder, att de inte kan omskolas,
och att flytta dem till en helt annan
bostads- och arbetsmiljö är inte en människovänlig
samhällspolitik. Likväl måste
jag säga att det är samhällets skyldighet
att vårda sig om även dessa människor,
som under ett långt liv varit med
om att lägga grunden till det välståndssamhälle
vi har i dag.

Genom en aktivare lokaliseringspolitik
och genom flyttning av vissa passande
företag skulle också lämpliga arbetstillfällen
skapas. Min uppmaning till
regeringen blir därför, att man snarast
bör realisera förslagen i den Näslundska
utredningen och att tätortstänkandet
inte bör tillåtas helt undanskymma möjligheterna
till positiva insatser även för
landsbygden, glesbygderna och jordbruket.

I detta sammanhang vill jag också
säga, att för de människor som i fortsättningen
skall syssla med jordbruk
bör man skapa sådana villkor, att vi kan
räkna med att upprätthålla en betryggande
jordbruksproduktion i landet. Inte
minst borde det vara ett konsumentintresse
i Norrland — där nedläggningen
av jordbruk kanske blir störst — att
man upprätthåller en jordbruksproduk -

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen nt.

tion som kan tillgodose behovet av
färskvaror.

Till sist känner jag mig frestad att
med talmannens medgivande något beröra
den aktuella skådespelarstrejken i
radio och TV. Jag hade egentligen inte
tänkt gå in på den frågan, men eftersom
jag — i likhet med många andra
här i kammaren — förmodligen just i
egenskap av riksdagsman blivit uppvaktad
med en informationsskrift i frågan
från Svenska teaterförbundet, må det
kanske tillåtas mig att också beröra frågan
i riksdagen.

Jag vill först säga att jag från många
håll — både genom tidningspress och i
kontakten med människor —■ fått veta
att programmen i radio och TV ingalunda
har undergått någon kvalitetsförsamring
genom skådespelarstrejken.
Många människor har uttryckt sin tillfredsställelse
med att slippa se underhållning
av typen »skäggen» och slippa
uppleva exempelvis Bengt Anderbergs
program om »mordet på jultomten». Jag
skulle också tro att många människor
för framtiden vore glada att slippa modernisternas
ofta äckliga och kulturfördärvande
framträdanden. Licensmedlen
bör kunna få en bättre användning
till program som har större underhållningsvärde.
Jag vill därför hemställa
till både radio och TV att i fortsättningen
göra ett bättre urval i programverksamheten.

Därefter anförde:

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Det är naturligt att lösandet
av bostadsfrågorna betraktas som
ett av våra mest centrala problem.

Riksdagens avslutande debatt 1963 om
Storstockholms bostadsförhållanden var
synnerligen intressant och de konkreta
åtgärder som där rekommenderades är
en vägledning inte bara för lösandet av
storstockholmsfrågorna utan också av
betydelse för andra expanderande orter.
Det behövs gemensam planering, ge -

ni.

mensani bostadsförmedling och ett samarbete
över hela fältet. Bristen på tomtmark
i själva Stockholm nödvändiggör
omfattande kontakter över hela storstadsregionen,
och glädjande nog tycks
man nu vara överens om framgångslinjerna
för den fortsatta utbyggnaden av
Storstockholm. Men det finns ju också
i hög grad positiva grepp i den förda
bostadspolitiken och det kan i första
hand inregistreras i orter utanför Stockholm.
»Det finns ju en värld även utanför
Verona.»

Det är med största intresse man tar
del av bostadsbyggandets siffror för
de senaste åren. Även om 1963 års siffror
inte är fullt klara, så kommer de
med all säkerhet att ligga nära produktionssiffrorna
för 1961 och 1962.

Bostadstillskottet under 1962 uppgick
till 75 124 lägenheter, fördelade på
23 304 hus. I fråga om antalet färdigställda
lägenheter överträffade därför
1962 alla tidigare års siffror. För 1961
var antalet cirka 1 350 lägenheter lägre.

Produktionen under de sista aren visar
en klar trend uppåt och det vore
glädjande om man i fortsättningen i fråga
om bostadsbyggandet kunde räkna
med en jämn och obruten arbetstakt.
Ansvariga instanser inser allvaret och
betydelsen av att produktionen hålles
på högsta möjliga nivå.

Det är också av stort intresse att konstatera,
att det allmänna talet om att
småhusbyggandet ständigt sjunker inte
håller streck. Den ökning av färdigställda
lägenheter som skett från 1961 till

1962 faller till stor del på enfamiljshusen,
vilka har ökat med 9 procent eller
1 400. För flerfamiljshusen har endast
en mindre ökning av antalet lägenheter
inträtt sedan 1961.

Småhusens frammarsch visas av att
antalet lägenheter i dem år 1960 upptog
25 procent av hela tillskottet, men
att antalet år 1962 ökat till 29 procent.

1963 års siffror kommer med säkerhet
att visa ungefär samma utveckling.

Siffrorna för lägenheter som uppförts

Torsdagen den 23 januari 1904 em.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

med statligt stöd är praktiskt taget oförändrade.
För småhusen ligger siffran
vid 91 procent år 1962 och för lägenheter
i övriga hus vid cirka 95 procent.
Detta visar dels ett förtroende hos
både byggare och hyresgäster för den
statliga bostadspolitiken och dels betydelsen
av att byggnadskostnader ocli hyror
hålles under kontroll.

En annan glädjande iakttagelse är att
man i fråga om fördelningen på Iägenhetstyper
kan finna, att lägenheter om
minst 4 rum och kök har ökat procentuellt
mest. Den genomsnittliga lägenhetsstorleken,
som sedan 1960 successivt
har ökat för alla hus, var i 1962 års produktion
4 rum och kök i småhusen och
i övriga hus 2 rum och kök. Vi är alltså
nu på rätt väg mot riktiga familjebostäder
och satsar med sikte på framtiden.
Utvecklingen visar att det är långt ifrån
ett misslyckande på bostadsfronten.

De senaste årens kraftiga ökning av
bostadsrivningsverksamheten är också
något som man med tillfredsställelse noterar.
Trots bostadsbrist och trots besvärligheter
har man funnit det angeläget
att kraftigt ta itu med saneringen
och snabbt få bort ohygieniska och hälsovådliga
lägenheter.

Under åren 1960, 1961 och 1962 revs
5 286 fastigheter med sammanlagt 21 994
lägenheter. På sina håll har beklagligtvis
nog inte dessa lägenheter — speciellt
i centrala lägen — ersatts med
andra bostäder, trots att detta hade varit
önskvärt och trots att lägenheter,
belägna i städernas centrum, är av betydelse
för hyresgästerna. I dessa centrumlägen
har det i alltför stor utsträckning
byggts kontor, affärslokaler och
butiker på bostädernas bekostnad. En
del av saneringarna har givetvis måst
företagas för att bereda rum och plats
för de växande kommunikationsmedlen.
Men det behöver inte betyda att bostäderna
alltid skall försvinna från städernas
centrum. Det finns många städer
som ser till att bostadsproblemet beaktas
väl vid centrumsaneringar.

•lag kan exempelvis dra fram exempel
på ett gott resultat av en saneringsverksamhet
i Malmö. Hälsovårdsnämnden
hade där 1952 gjort eu kartläggning av
sju slumdistrikt, belägna i innerstaden,
och uttryckt önskemål om att sanering
snarast möjligt borde komma till utförande.

När man tio är senare, 1962, på nytt
undersökte samma områden, visade det
sig att inom samtliga saneringsområden
hade rivits 187 fastigheter, inrymmande
1 180 lägenheter, men det hade nybyggts
52 fastigheter inrymmande 1 069 lägenheter,
154 butiker och 261 kontor in. in.
Dessutom hade ett helt kvarter försvunnit
för att lämna plats åt en genomfartsled.
Trots denna genomgripande
sanering har man således inte tappat
stort mer än 100 lägenheter i centrumläge,
vilket är glädjande.

Jag tror det är nödvändigt att man
vid sanering tar hänsyn till behovet av
en levande stad, där inte bara plats beredes
för kommunikationer, affärer och
kontor, utan också för stadens medborgare,
så att de får tillfälle och möjlighet
att bo i centralt belägna lägenheter
och utan alltför tidsödande transportvägar
till och från arbetet.

Låt mig sedan övergå till en annan
granskning.

Näringslivets bostadsutredning har
låtit offentliggöra sitt tredje betänkande
angående bostadspolitiken. I detta betänkande
föreslås avskaffandet av de
statliga bostadslånen. Man vill att staten
skall lämna kreditlånegaranti, men långivningen
skall skötas av kreditinstituten.

Detta betyder i själva verket att den
enskilda sektorn vill ha enskild kontroll
över byggandet. Staten skulle sedan
få det tvivelaktiga nöjet att gå i
borgen utan att ha möjlighet att genomföra
en effektiv kontroll. Betecknande är
att dessa lån dessutom inte, enligt utredningsförslaget,
inrättas efter fastighetens
produktionskostnad utan efter dess
beräknade avkastningsvärde.

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1904 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Förslaget innebär att det blir bankerna,
som kommer att bevilja alla bostadslån.
Förmedlingsorganen och länsbostadsnämnderna
skulle upphöra, om
utredningens förslag bifalles. Bankerna
får helt avgörandet i sin hand. Inga
kommunala myndigheter eller länsbostadsnämnder
får någonting att säga till
om.

Inom nuvarande system kan en person,
som fått länsbostadsnämndens avslag
på en låneansökan överklaga hos
bostadsstyrelsen och i sista hand hos
regeringen. Det har i många fall lett
till justeringar och har gett den enskilde
möjligheter att redovisa sina synpunkter.
Men vem skall den lånesökande
klaga hos, när han får avslag från banken?
Det finns ingen klagoinstans. Det
hjälper inte att den sökande har finansministerns
besked om borgen för lånet.
Banken kan givetvis säga nej ändå.

Från näringslivets håll kommer man
att säga, att konkurrensen mellan kreditinstituten
kommer att träda in i stället
för den nuvarande klagoinstansen.
Men är det så alldeles säkert? Så väl
fungerar inte konkurrensen mellan bankerna,
att man slåss om att bevilja bostadslån.
Det finns andra investeringsbehov.

Svenska bankföreningens tidskrift,
Ekonomisk Bevy, skriver: »Ett botemedel
mot eftersläpningen i den svenska
industrins produktionsökning är att slå
av på takten på bostadsbyggandet. En
minskning av bvggnadsproduktionen
med cirka 3 % skulle medgiva en ökning
av 10 % av industrins investeringar
i byggnader och anläggningar.»

Är detta representativt för bankernas
syn på bostadsbyggandets angelägenhetsgrad?
I så fall finns det anledning
att betacka sig för förslaget från näringslivets
bostadsutredning, att hela låneprövningen
för bostäder skall överflyttas
från statliga myndigheter till
bankerna.

Från byggnadshåll har man tidigare
erfarenhet av detta bankkreditsförfaran -

dc. Det var när inte ATP-fonderna fanns
tillgängliga och marknaden många gånger
var låst för byggnadsföretag, som
sökte lån och stod med sina byggen
startklara.

Jag hoppas att den statliga utredning,
som också skall syssla med de speciella
frågorna beträffande bostadsproduktionen,
bevakar dessa synpunkter liksom
— och inte minst — de stora riskerna
för att bankerna i fortsättningen skulle
avgöra var, hur och av vem det skall
byggas.

De nuvarande generella räntesubventionerna
är av största betydelse i den
moderna bostadspolitik med social inriktning
vi nu bedriver.

Ränteskyddets eventuella borttagande
kommer att innebära mycket stora hyreshöjningar
både i redan uppförda
statsbelånade hus och i nybyggnationen.
I eu fri hyresmarknad, som utredarna
önskar, betyder det skyhöga priser på
lägenheter i de starkt expanderande tätorterna
med bostadsbrist. Bostadsbristen
blir säker inte mindre för det, men
den kommer att döljas, därför att folk
med normala inkomster inte kommer att
ha råd att efterfråga moderna bostäder.
Om vi skulle gå med på ett sådant förslag,
så innebär det enligt min uppfattning
en återgång till förhållanden, som
rådde innan de statliga åtgärderna satts
in och upptakten gjorts till vår moderna
bostadspolitik.

Vi har strålande exempel på varthän
den utvecklingen lett på detta avsnitt,
om vi granskar förhållandena i våra
nordiska grannländer, något som jag
tidigare påpekat i denna kammare.

Om man vidare studerar en del förslag,
som återfinnes i näringslivets utredning,
blir man betänksam. Det föreslås
bl. a. att fastighetsägarna skall få
rätt att göra väsentligt höjda skattefria
värdeminskningsavdrag och därtill att
få bilda en reparationsfond. I och för
sig låter det senare bra, men vem skall
kontrollera att en sådan fond användes
på rätt sätt? Och är man beredd att låta

Torsdagen den 23 januari 1904 em.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hyresgästerna ocli deras organisationer
få samma insyn som de liar i allmännyttiga
och kooperativa fastigheter?

Vart hela utredningen syftar framgår
av följande citat:

»Efterkrigstidens bostadspolitik har
inneburit en diskriminering gentemot
enskilda byggherrar och fastighetsägare
bl. a. i fråga om statlig långivning,
hyressättning och beskattning. På skilda
vägar har denna diskriminering samverkat
till en stark relativ minskning
av de enskilda byggherrarnas andel av
bostadsproduktionen. Sålunda svarade
de enskilda företagarna år 1939 för närmare
90 procent av nyproduktionen av
flerfamiljshus. Numera har deras andel
sjunkit till drygt 20 procent, medan stat,
kommun och såsom allmännyttiga betecknade
företag svarar för drygt 40
procent och kooperativa företag för
drygt 30 procent av de nybyggda lägenheterna
i flerfamiljshus.

De i det föregående frandagda förslagen
innebär inte endast garantier fölen
ändamålsenlig investeringsutveckling,
förbättrade självfinansieringsmöjligheter
inom bostadssektorn, utan också
en avsevärd förenkling av bostadslångivningen
och därmed en betydande
förbättring för den enskilde bostadskonsumenten.
»

Är det någon bostadskonsument som
är så blåögd, att han tror på detta?

Om de statliga räntesubventionerna
tages bort, kan man ta för givet att
byggnadsverksamheten kommer att
minska. I vilket fall som helst kommer
hyrorna att bli så höga, att gemene
man bara kan efterfråga mindre lägenheter.
Det är visserligen ett effektivt sätt
att ta bort bostadsbristen, men det betyder
bara att man döljer bostadsnöden.

Lättare kan inte bostadskön tvingas
att försvinna än genom att göra det ekonomiskt
svårare för människor att efterfråga
en bra bostad. Men blir det verkligen
bättre? Blir människornas valfrihet
större på det sättet? Hur besvärligt
det än är på bostadsmarknaden, sa är

det bättre att öppet redovisa behovet,
hur beklämmande situationen än är. Vi
tvingas då att vidtaga kraftåtgärder för
att klara ett sådant aktuellt behov som
bostäder åt alla.

Vem är det som står bakom denna
bostadsutredning? Det iir en rad av näringslivets
organisationer, som i stort
sett representerar fastighetsägande och
ekonomiska intressegrupper. Konsumenterna
— hyresgästerna — är inte företrädda
och har heller inte tillfrågats.

Det finns åtskilliga erinringar att göra
mot utredningens förslag. Det är eu
klar utmaning inte bara mot hyresgästerna
utan mot alla dem som är engagerade
för en sund utveckling på bostadsbvggnadsområdet.

Låt mig till sist belysa eu annan angelägenhet,
som under senaste tiden varit
föremål för en speciellt ingående debatt
och det är den s. k. liyressplittringen.
.lag säger med avsikt »s. k. hvressplittringen»,
ty det har nästan gått
troll i det ordet och man rör sig knappast
med riktiga begrepp i kartläggningen
om hyresskillnaderna.

Inom den statliga bostadslånesektorn
har på sista tiden en utjämning av hyresnivåerna
ägt rum, främst genom att
man stoppat räntegarantien i vissa fastigheter
— de tidigast byggda statligt
belånade husen -— och höjt taket för
räntegarantien i mellanliggande års fastigheter.
Det är åtgärder som åstadkommit
hyreshöjningar och en utjämning av
hyresnivån. De sista årens fastigheter
och nybyggnationen får däremot bibehålla
räntegarantien oförändrad.

Om man tar hänsyn till vad som skett
dels genom dessa justeringar och dels
genom förhandlingsresultat inom den
allmännyttiga sektorn mellan parterna
och dessutom gör jämförelser mellan
standarden av i dag och standarden i de
tidigare uppförda fastigheterna, så är
hyressplittringen inte så avsevärd eller
uppseendeväckande, som man vill göra
den till.

Den nu befintliga spännvidden mellan

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

statligt belånade hus som uppförts omedelbart
efter kriget och de hus som
byggts de senaste två åren har minskat
på grund av de ändrade generella räntesubventionerna
i statsbelånade hus.

Sedan man gjort dessa hyresjusteringar,
som först trädde i kraft i slutet av
1963, borde det vara angeläget att avvakta
resultatet av i synnerhet hyreslagstiftningskommitténs
arbete. Med all
säkerhet får man då fram en klar bild
över hvresskillnaderna med hänsyn till
standard och dylikt, som kan ligga till
grund för en bedömning över hela fältet.

I statsverkspropositionen konstaterar
inrikesministern själv, att spörsmålet
om utjämning av förekommande hyresskillnader
är föremål för utredning i
olika sammanhang. Det bemärkes vidare,
att de uppgifter om hyrorna som nu
finns, torde vara relativt osäkra. Uttrycket
kanske snarare borde vara mycket
osäkra. När det dessutom i propositionen
talas om att ändringarna av
räntebidragen inte får någon effekt på
utgifterna förrän budgetåret 1965/66,
så är det av betydelse att man inte nu
vidtager några förändringar i hyrorna i
fastigheter uppförda under 1952 till
1960, i synnerhet därför att dessa nyligen
har fått kraftiga justeringar uppåt.

Detta påverkar inte i någon nämnvärd
grad spännvidden mellan hyrorna i
gamla hus och hyrorna i hus uppförda
under och efter kriget. Men i de äldsta
fastigheterna är också standardskillnaden
oerhört stor. De äldre fastigheterna
har trots allt ändå fått både kraftiga
generella hyreshöjningar och tillläggskompensationer
för ökade räntekostnader.
Varje modernisering av äldre
lägenheter medför ju också hyreshöjningar.

Det är egentligen alldeles felaktigt att
göra jämförelser mellan grundhyror i
nyare och äldre fastigheter utan att ta
hänsyn till bränslekostnaderna i respektive
fastigheter. Medan man i de nyare
fastigheterna har en ytterst billig värme
genom fjärrvärme eller förnäma, mo -

derna värmekällor, så får man i de äldre
fastigheterna antingen själv elda eller
också nöja sig med att det serveras
värme från många gånger bristfälliga
och oekonomiska värmekällor.

Jämförelser skall alltså i stället ske
genom att räkna in såväl hyra som värmekostnader
i både nya och gamla fastigheter
och genom att också ta hänsyn
till den ytterst bristfälliga standarden i
de äldre fastigheterna. Om man tar med
alla dessa faktorer i bilden, så är hvressplittringen
inte så uppseendeväckande
eller så väsentlig, som man vill
göra den till. Tvärtom, skulle jag vilja
säga. Det är de äldsta och i teorien billigare
lägenheterna, som i praktiken blir
de dyraste.

Det är beklagligt att inte bostadsräkningen
1960 fick en sådan utformning,
att man kunde ta med såväl hyra som
värmekostnader över hela bostadsbeståndet
och därigenom få en helt riktig
bild.

Men vi har ändå vissa jämförelser i
frågan om de äldre fastigheternas räntabilitet.
Många städer tvingas att för sanering
och för beredande av plats för
genomfartsleder inköpa äldre fastigheter
och ställa dem under sin förvaltning.
Därigenom har man inom dessa stadsförvaltningar
fått god erfarenhet av gamla
fastigheters räntabilitet och avkastning,
och det är ingen överdrift om jag
säger att det har konstaterats att fastighetsägarna
i det äldre bostadsbeståndet
långt ifrån är illa behandlade.

Städernas inköpta äldre fastigheter
ger, trots hyresregleringen, en mycket
god avkastning och har dessutom stigit
avsevärt i utförsäljningspris på den allmänna
bostadsmarknaden.

Jag tror att det är värdefullt att man
noterar dessa iakttagelser i den allmänna
bostadsdebatten.

Förvisso har den förda bostadspolitiken
brister, som det gäller att komma till
rätta med, men att utmåla hyressplittringen
som ett problem, som skulle lösas
om man hade en helt fri marknad är

Torsdagen den 23 januari 19(i4 om.

Nr 4

!)3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

väl ändå inte helt korrekt. Är det inte
sannolikt att även en fri bostadsmarknad
skulle få en hyressplittring, som är
mer utpräglad än dagens — bara annorlunda
fördelad. Om vi gör jämförelser
med andra länder, kan vi konstatera att
vi på detta område befinner oss i ett
gynnsamt läge.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! I årets remissdebatt har
sagts åtskilligt om regeringens förslag
till höjda skatter och bidrag. Höjningen
av barnbidragen och folkpensionerna
borde ha genomförts förra året på grund
av de fördyrade levnadskostnaderna
och den höjda omsättningsskatten. .Tåg
tillhör inte omsättningsskattens vänner,
och jag vill påpeka att beskattningen av
livsmedel är en bård belastning för
barnfamiljer och pensionärer, men den
påverkar också kostnadsläget inom exporthandeln.

I sin .sociala giv har regeringen glömt
bort de ensamstående människorna. En
ensamstående med en inkomst på 15 000
kronor får betala 600 kronor i pensionavgift
men får 2 000 kronor mindre i
pension än äkta makar med samma inkomstunderlag
och samma avgift. Genom
kvinnoöverskottet och det ökade
antalet skilsmässor växer skaran av ensamstående
väsentligt. De ensamstående
kommer dessutom långt ner i bostadskön,
och vårdmöjligheterna för dem är
försummade. Skatteberedningen bör ägna
denna fråga all uppmärksamhet.

Den nya telefontaxan får man också
betrakta som en skattehöjning. Televerket
har klarat rationaliseringarna
tillfredsställande, och telefonabonnemangen
har ökat i rask takt. Men taxehöjningen
säges bero på budgetläget.
Man kan starkt ifrågasätta behovet av
att höja markeringsavgiften till 8 öre.
Hade de svenska abonnenterna fått behålla
oförändrade priser, skulle skrytet
om vår goda ställning som telefonland i
världsstatistiken ha fått en verklig nimbus.

Med de livliga affärskontakterna och
den ökade turismen mellan de skandinaviska
länderna blir telefonutgifterna
höga. Hotellen lägger dessutom på över
50 procent på avgifterna. Höjda postporton,
som statsrådet Skoglund har aviserat,
innebär också en fördyring, vilken
drabbar till exempel korrespondensinstituten
och liknande företag ganska
hårt.

Jag skall övergå till en annan fråga,
den långsiktiga framtidsplaneringen.
Det finns inga konkreta uppgifter i detta
hänseende i statsverkspropositionen,
och först vid 1965 års riksdag utlovas
utredningsförslag om rent organisatoriska
frågor. Visserligen framhålles att
på många områden befinner sig planläggningsarbetet
ännu på ett förberedande
stadium och ofta i .samarbete med
näringslivets organisationer. Härvidlag
syftas på det ekonomiska planeringsrådet.
Det heter vidare att verk och myndigheter
skall förstärkas, men fasta
tjänster bör endast i undantagsfall inrättas.
Förstärkningarna blir i huvudsak
expertis och tillfällig arbetskraft. Riksdagen
vore intresserad av att få närmare
upplysningar om utredningsarbetet
och om hur dessa nya tjänster skall
rekryteras. Det krävs framför allt skolade
krafter och inte nybörjare.

En svaghet i det svenska utredningsväsendet,
som ofta påtalats i riksdagen,
är att det tar alltför lång tid med utredningarna.
Av detta skäl har man anledning
att vara pessimistisk i fråga om
snabba resultat.

Det alltmer stigande kostnadsläget har
ställt oss inför nya inflationshot, som
kan äventyra framtidsplaneringen. Första
statsmakten har hittills inte lyckats
bemästra inflationstendenserna. Kronans
köpkraft beräknas ha minskat med
jämnt hälften sedan 1945. I skuggan av
årets budget har aktiehaussen på börsen
reagerat allvarligt.

I vårt land ägnas alltför litet politiskt
intresse åt avsättningsproblemen. I andra
länder stimuleras reklamen och för -

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen ro. m.

siiljningsarbetet, på vars grund den ökade
produktionsvolymen skall få avsättning,
så att man inte oförberedd hamnar
i överflödssamhällets kris. Framtidsperspektiven
får inte bli kortsiktiga.

Ett annat problem är frihandelssträvandena.
Under det gångna året har det
rått stora motsättningar inom EEC.
Sammanhållningen hotades rent av med
en kris, att sprängas. Det stundande
GATT-inötet om generella tullsänkningar
är regeringen enligt handelsministerns
deklaration i går optimistisk inför.
Av allt att döma synes nu motsättningar
komma att uppstå vid världshandelskonferensen.
Det råder delade
meningar mellan det huvudagerande
EEC, EFTA och USA. Men även LAFTA,
som representerar de sydamerikanska
intressena, kommer att blanda sig i förhandlingarna.

Under 1963 har EFTA varit mest samspelt
i frihandelshänseende. Frågan är
hur länge den största medlemsstaten,
Storbritannien, stannar kvar inom
EFTA. Tullreduceringar med 60 procent
mellan EFTA-länderna har medfört att
de yttre tullmurarna i oroväckande
grad drabbar utvecklingsländerna.

Det är diskriminerande att Indiens
och Pakistans främsta exportprodukt —
juteväv — beläggs med 11 procents tull
i Sverige, medan tullen för England och
Portugal är 60 procent lägre genom
EFTA-avtalet. Den 1 januari 1964 reducerades
jutetullarna mellan EFTA-länderna
till 4,4 procent. Dessa tullåtgärder
riktar sina verkningar mot u-länderna.
Ett rimligt krav är att samma taxa
i tullhänseende tillämpas för varor som
produceras i u-länderna som mellan
EFTA-staterna. I Danmark har man gått
ännu längre och helt slopat tullen på
jutevaror.

Det bör uppmärksammas att Sverige
har satsat mycket starkt biståndsmässigt
på Indien och Pakistan. Den orättvisa
tullen måste därför verka horribel från
u-ländernas synpunkt. Vår export till
dessa länder var 1961 169 miljoner

kronor, medan vår import stannade vid
42 miljoner kronor. Under 1962 minskades
importen från dessa länder till
Sverige till 40 miljoner kronor. Reflexionerna
gör sig själva.

I detta u-landsammanhang är det av
allmänt intresse att erinra om vad Sveriges
statsminister uttalade vid Svenska
metallindustriarbetarförbundets kongress
i augusti 1961. Han sade:

»Vi är beredda att satsa betydligt mer
på våra internationella förpliktelser i
form av ökat bistånd till de s. k. underutvecklade
länderna. En av de viktigaste
formerna för detta vårt bistånd är att
fullfölja vår lågtullpolitik och därigenom
bereda de fattiga länderna bättre
avsättningsmöjligheter. Vi har i internationella
sammanhang alltid verkat för
denna lågtullinje. Givetvis är vi ytterligt
tveksamma mot att ingå ett internationellt
avtal som skulle innebära att vi
avsevärt höjde vår yttre tullmur och
kom att medverka till vad som i andra
delar av världen kan uppfattas som ett
protektionistiskt handelsblock av rika,
högt industrialiserade stater, med udden
riktad mot de sämre ställda nationerna.
»

Statsministerns anförande riktade sig
närmast mot EEC:s yttre tullmurar, men
EFTA-ländernas tullar verkar i samma
riktning i den praktiska politiken. Tullpolitiska
u-landshandelshinder bör avlägsnas.
I riksdagen har framförts motioner
för att realisera statsministerns
handelspolitiska giv, som jag här har
refererat, men dessa förslag har inte
vunnit regeringspartiets gillande. Frågan
är om regeringen har konkreta tulluppslag
i bagaget till världshandelskonferensen.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Den radioreporter, som
i kväll kl. 7 gav en översikt av vad som
hänt i riksdagen i dag, underrättade
svenska folket om att här var käpphästryttarna
församlade: var och en red på
sin käpphäst. När jag hörde det, tänkte

Torsdagen den 23 januari 1964 till.

Nr 4

Vid remisa av statsverkspropositionen m. m.

jag att det talar i alla fall om något
klarsynt och trosvisst, ty då man var
på »käpphäststadiet» av sitt liv såg man
ogrumlat på tingen och trodde på framtiden.
Jag hoppas att det som framburits
och kommer att frambäras under
denna remissdebatt inte skall tappas
bort, utan att var och en som haft ett
verkligt ärende skall få sina ord att gå
fram dil han eller hon önskat och att
de framför allt skall leda till praktisk
nytta.

Jag kan inte uttrycka hur jag kände
det den dag i förra veckan då tidningarna
i Stockholm i stort upplagda artiklar
under spärrade rubriker meddelade, att
nu hade arbetsmarknadsstyrelsen en
verkligt fin plan klar, efter vilken man
skulle kunna förflytta arbetskraft från
övre Norrland till Syd- och Mellansverige.
Ända upp till 5 000 kronor —
skrivet med spärrad stil —- skulle man
kunna bidra med för att underlätta själva
förflyttningen till och acklimatiseringen
på den nya bostadsorten för dem
som ville flytta. 5 000 kronor, det är en
summa som lyser och lockar för dem
som är vana vid att alltid ha mycket begränsade
tillgångar. Nog skall väl åtskilliga
låta sig lockas av det, men inte
alla, tänker jag. Denna fråga har redan
varit föremål för ingående och mycket
allvarliga, för att inte säga upprivande
diskussioner hemma i Norrbotten.

Det var emellertid inte tidningsartikeln
som sådan och inte rubrikerna
heller som upprörde mig. Men jag började
fundera över vad det är som håller
på att ske. Den norra landsändan har
under de sista 30 åren fått avstå 180 000
människor till det sörländska näringslivet.
Det är föräldrar och samhällen i
norr som fått svara för kostnaderna för
att förse söder ut belägna industrier
med den viktigaste produktionsfaktorn
•— arbetskraft.

Då det i de flesta fall rört sig om unga
människor, kan man med skäl hävda
att Norrland har gjort miljardinvesteringar
i näringslivet söderut. Samtidigt

som vi har svårigheter att skapa arbetstillfällen
av visst slag — ty det har vi
faktiskt —■ har vi också en skriande
hrist på tekniker och specialister på
olika områden. Vi har brist på läkare,
tandläkare, socionomer och lärare av
alla kategorier, för att inte tala om präster.

Medan herr Mossberg ännu var socialminister,
diskuterade jag med honom
rekryteringen till distriktsläkartjänsterna,
som redan då var ett problem för
övre Norrland. Han sade: Hade vi anat
tidigare vad vi vet i dag, hade vi givetvis
delat på provinsialläkardistrikten i
norr först och fått tjänsterna tillsatta
där. Nu började vi söderut, och i dag
förstår jag att Norrland inte har en
chans att tävla om läkarna, ty de är ju
redan placerade söderut. Man hade då
inte blivit på det klara med att man
också måste tillgodose Norrlands behov.

Distriktschefen Åke Söderlind har i
en tidningsartikel redovisat detta speciella
arbetskraftsbehov. Han skriver:

»Den kvalificerade arbetskraften är
emellertid en fråga av så vital betydelse
för norra Sverige att det vore oförlåtligt
att bara inregistrera och tolerera
axelryckningarna och nonchalansen
söderifrån. IIur paradoxalt det än kan
luta utgör nämligen bristen på folk ett
av de svåraste problemen för arbetslöshetsnorrland.
När det gäller hela rader
av kvalificerade befattningshavare är
bristsituationerna över lag ungefär dubbelt
så markerade i norrlandslänen som
i övriga delar av landet.

Förra hösten visade t. ex. en undersökning,
att lektorsbristen i norrlandslänen
var 68 % mot 37 % för övriga
Sverige och 25 % för Stockholm. I Norrbottens
län saknas hela 84 % av lektorerna.
Antalet vakanser på adjunktsocli
ämneslärartjänsterna var också ungefär
dubbelt så stort, 51 % i de fyra
nordligaste länen mot 27 % i övriga
Sverige. I de två nordligaste länen saknades
58 %, i Stockholm och Stockholms
län 18 %, i Malmöhus län 15 %

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

av dessa lärarkategorier. Under dessa
förhållanden kan det vara skäl att sätta
frågetecken för de i rikspressen alltid
återkommande skildringarna av den katastrofala
lärarbristen i huvudstaden,
medan förhållandena i Norrland mycket
sällan berörs och då alltid i förbigående.

Vid den senast företagna räkningen
var läkartätheten i vårt land i genomsnitt
9,5 per 10 000 invånare. Genomsnittet
för norrlandslänen var 5,5. När
det gällde tandläkare var läget inte
stort bättre. Norrbottens län hade t. ex.
bara 3,2 tandläkare per 10 000 invånare
mot riksgenomsnittet 6,7. Och jämför
man Norrbottens län med stockholmsområdet
finner man, att man tydligen
behöver anlita läkare och tandläkare 3,5
gånger så ofta i stockholmstrakten, som
i norra Sverige.

Bland de prästerliga tjänsterna var
också vakanserna betydligt mer än dubbelt
så markerade i de två nordligaste
stiften som i övriga Sverige, och när det
gäller ekonomer, arkitekter, museimän,
tekniker, socionomer och hela raden av
konstnärligt skapande yrkesutövare är
skillnaderna mellan norra och södra
delarna av landet lika stora eller i flera
fall betydligt större.»

Problemet med omflyttningen av arbetskraft
från norr till söder och från
söder till norr är en stor fråga, alltför
stor för att kunna behandlas på några
få minuter. Jag har också några andra
bekymmer att framföra. Men man måste
fråga sig hur dessa disproportioner har
kunnat uppstå och hur man skall kunna
övervinna dem. Man kan fråga sig
vilka konsekvenser avfolkningen av den
övre landsändan medför. Det finns
många apsekter på den frågan. Jag skall
avstå från att beröra dem alla.

Att människor med en lång och dyrbar
utbildning bakom sig inte väljer
norra Sverige som sitt verksamhetsfält
kan ju emellertid inte bero på att akademiskt
bildade människor har svårare
än andra att tåla ett kyligt klimat, utan

orsakerna måste sökas på annat håll.
De långa avstånden till kulturcentra där
studier och forskning kan bedrivas har
säkert spelat en betydande roll såväl för
vederbörande tjänstemän själva som för
deras familjer och barn. Här har heller
aldrig erbjudits några prisnedsatta resor
eller gratisresor för att underlätta
kontakten med anhöriga i södra Sverige,
t. ex. med barn som måste få sin utbildning
där. Jag har själv varit med om att
i riksdagen föreslå sådana förmåner
för att underlätta rekryteringen av arbetskraft
på betydelsefulla poster i norr.
Men riksdagen har alltid sagt nej. I den
tidningsartikel jag nämnde sades faktiskt,
att man för de norrlänningar som
flyttar söderut för att arbeta ställer i
utsikt minst tre fria hemresor per år
för att de skall kunna hålla kontakt
med dem som de lämnar där uppe. Vad
skall man säga nu, när detta arrangemang
används för dem som flyttar i
motsatt riktning?

Givetvis borde vi i övre Norrland få
möjligheter att bli själförsörjande både
på arbetskraft och på varor, som vi nu
får köpa från södra Sverige eller från
andra länder, sedan vi själva har levererat
råvarorna. Om vi får till stånd
fakturering av olika slag på basis av
våra råvaror, skall vi inte behöva ha
bekymmer med arbetslöshet heller.

Förr har det alltid sagts att det enskilda
näringslivet har svikit Norrland
och att det därför blivit som det har blivit.
Men nu dominerar staten som företagare
i Norrland. Då borde väl inte
utflyttningen bli den första åtgärd man
vidtar, utan man borde intensifiera arbetet
med att från råvarubaserna, järnverket
och träindustrierna, få tillverkning
i gång av alla de förnödenheter vi
nu måste köpa från andra delar av landet.
Dessa varor fördyras ytterligare på
grund av fraktkostnaderna, inte minst
på grund av bensin- och bilskatterna.

Jag hoppas att regeringen kommer att
undersöka alla dessa frågor med all den
noggrannhet och känsla som omsorgen

Torsdagen den 23 januari 1964 om.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om människors väl och ve kräver. Det
vore önskvärt att den Näslundska utredningens
samlade förslag till lösningar
av lokaliseringsproblemen blev
framlagda utan alltför stort dröjsmål.
Dessa förslag, kanske kompletterade
med vissa skattepolitiska reformer och
ökade utbildningsmöjligheter i norra
Sverige, skulle ge oss mer än de åtgärder
som man nu lovar att man skall pröva.
Hittills har det varit så, att denna
landsändas egen ungdom inte har kunnat
få den utbildning som skulle ha
gjort den skickad att fylla de poster som
vi nu måste vända oss till andra delar
av Sverige för att få besatta. I och med
Umeå-universitetets tillkomst har möjligheterna
vidgats. Vi hoppas mycket
på detta för vår ungdoms skull, och vi
hoppas att denna landsända med sina
stora möjligheter när det gäller råvaror,
utrymme o. s. v. skall få leva ett lugnt
och harmoniskt liv utan sådana abrupta
ingrepp.

Jag vill också, herr talman, endast i
all hast beröra en angelägenhet som för
mig är en hjärtesak. Det gäller de små
grupperna i samhället som har så svårt
att få sin rätt och att göra sin röst hörd.

De stora grupperna har sina mäktiga
organisationer som bevakar deras intressen
och vad som sker, men de små
grupperna har inte det. Majoritetstänkandet
får inte leda till att man bortser
från det faktum att det finns minoritetsgrupper
som också bör få komma till
tals. Deras öde skall inte vara beroende
av om de har någon som har inflytande
på ett statsråd och som kan gå deras
ärenden i Kanslihuset, utan de skall
behandlas lika positivt och objektivt
som alla andra i vårt land. Alla människor
måste ha samma rätt att få sina
frågor objektivt prövade.

Det har tyvärr under årens lopp visat
sig att det är oerhört svårt för dessa
små grupper att få sin rätt tillgodosedd.

Jag hade anledning att ta upp en sådan
fråga i slutskedet av förra riksdagen.

Där gällde det en liten grupp som genom
7 — Andra kammarens protokoll 1964. Nr 4

ett olyckligt pensionsbeslut gick miste
om pensionsförmåner som andra större
grupper i liknande ställning genom utvecklingen
på pensionsområdet blivit
delaktiga av.

I detta sammanhang skulle jag vilja
säga några ord om faran av att för alla
tider genom principbeslut stänga dörren
för möjliga förändringar som kan
behöva göras i ett tidigare fattat beslut,
när det visar sig att tiden och utvecklingen
givit en annan bild av de verkliga
förhållandena. Jag tänker då inte
bara på pensionsbeslut av den art jag
nyss nämnde och andra liknande utan
också på särskilda problem för vissa
personalkategorier, t. ex. vad beträffar
tillsättandet av tjänster vid våra ungdomsanstalter.
Jag har några konkreta
fall för ögonen, vilket är anledningen
till att jag framför dessa synpunkter.
Ibland skulle det finnas möjlighet att
besätta tjänster med riktigt bra människor
med både gott huvud och hjärtat
på rätta stället men som saknar de formellt
fastslagna meriterna, varför man
inte får besätta tjänsterna med dem. I
andra fall visar det sig efter en tid att
sökande, som kunnat styrka formella
meriter, är allt annat än lämplig för arbetet
i den tjänst det varit fråga om.

Det behöver inte innebära någon prestigeförlust
att man är beredd att ompröva
ett tidigare fattat beslut, även om
det är ett principbeslut. Tider och förhållanden
ändras ju. Därför tycker
jag att det skulle vara en hederssak för
alla dem, som på något sätt kan påverka
frågornas lösning till det bättre,
att ompröva sådana beslut.

Jag nämnde de små grupperna. Bland
dem befinner sig samerna. Jag skulle
kunna räkna upp många flera grupper
som inte alltid förstår att man söker
tillgodose deras bästa. De bör få komma
till tals, och i görligaste mån bör
man försöka ge var och en så mycket
som möjligt utan att det helas bästa
äventyras.

Här har både i går och i dag många

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i talare från denna talarstol redovisat de
bekymmer för vår uppväxande ungdom
som flertalet av oss i dag hyser. Jag
skall inte upprepa något av det som här
sagts tidigare, men jag vill gärna vara
med om att understryka vikten av att
dessa frågor blir klart belysta och att
lämpliga åtgärder vidtas i detta hänseende.
Vi har fallit för frestelsen att
tänka mera på det timliga goda och
omsorgen om sådant, under det att sådana
här frågor kommit i andra hand,
och nu börjar vi spåra resultaten av det.

Jag vill i detta sammanhang säga att
det är nödvändigt att vi i all vår omvårdnad
har tillgång till det stöd, den
hjälp och den vägledning som andliga
rådgivare kan ge. Dess bättre kan vi
till allas vår glädje i dag konstatera att
det behovet på de flesta områden är
täckt. Det är ordnat i detta avseende på
sjukhus och ålderdomshem och inom
fångvården. Där har vi fått en verkligt
god upprustning härvidlag. Men
ett område utgör fortfarande en lucka
vad beträffar denna omvårdnad, och det
var den luckan vi tillät oss påminna
om förra året, vilket även gjorts tidigare
i riksdagen under de år jag varit
här. Det område jag avser gäller våra
ungdomsvårdsskolor. Riksdagen avfärdade
frågan om åtgärder härvidlag
ganska snöpligt i fjol. Man menade att
det inte vore förbjudet för någon som
vill att vara andlig rådgivare och därvid
besöka ungdomsvårdsskolorna. Det
är emellertid inte detsamma som att
staten som en ställföreträdande far och
mor här ser till att en sådan omvårdnad
ingår i behandlingen av klientelet
vid dessa skolor. Då blir det någonting
helt annat. Det finns dock ett behov av
detta. Jag minns att när denna fråga
var uppe till debatt för åtskilliga år sedan,
så var det någon av denna kammares
ledamöter som sade till mig att
avståndet mellan dessa stackars ungdomar
och Vår Herre vore så stort att
det inte vore någon idé att försöka besvära
sig med att försöka täcka det med
andliga rådgivare.

Så sent som för några månader sedan
vände sig en pojke på en av våra ungdomsvårdsskolor
till rektorn och frågade
blygt och allvarligt om rektorn
ville och kunde skaffa honom en bibel.
Den rektorn var en bra karl och han
sade, att ingeting var honom mer kärt
än att skaffa pojken den boken med
hans eget namn i. Alldeles spontant
kom alltså denne pojke med sin begäran.
Det är bara ett bevis på att bland
detta klientel, som man ofta anser vara
långt ute på det sluttande planet, finns
det ändå sådana som är påverkbara.

Stockholms stads polismästare sade
för några veckor sedan att det väsentligaste
inom kriminalvården är vad vi
kan göra på det förebyggande stadiet.
På det temat har många spunnit och
undrat vad man skall göra. Man är
tveksam om vägarna och medlen. Det
finns dock vägmärken att vandra efter.
De är fasta och orubbliga. De är besvärande
för många, och enbart påminnelsen
om dem anses föraktlig i en
del kretsar. Tyvärr är det från dessa
kretsar som många råd och anvisningar
ges för ungdomens fostran. Dessa åsikter
kommer också till synes i en del
av den ledande pressen. Jag vill erinra
om Eva Mobergs mycket försåtliga artikel
mot konfirmationsundervisningen.
Den stod att läsa i tidningen Idun/Vecko-Journalen
för någon vecka sedan.

Någon sade för några år sedan i denna
kammare: »Avkristningen fortlöper
normalt.» Det är just i det betraktelsesättet
att avkristningen av vårt folk betraktas
som något normalt som det allvarliga
ligger. Det är onormalt med tanke
på att alla människor är Guds skapelse
och att Han själv lever och verkar i
vår värld framför allt genom sitt ord,
som skall vara vägmärket för oss. Ingen
gär vilse som följer det vägmärket.

Det skulle anses onormalt om man en
vacker dag någonstans vid norra utfarten
från Stockholm skulle finna en
vägskylt som pekade norrut med angivande
av att vägen gick till Trosa. En
vägfarande som uppmärksammade skyl -

Torsdagen den 23 januari 1964 om.

Nr I

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

ten skulle siiga till någon inom vägstyrelsen:
»Det här är ju fel. Vägen till
Trosa går väl söderut!» Då skulle han få
till svar: »Vi hade det så förr, men det
har vi kommit ifrån. Det kan inte teoretiskt
bevisas att Trosa ligger söderut.
För resten vill vi inte att det skall ligga
där heller. Vi säger nu till alla att Trosa
ligger norrut.» Det resonemanget är teoretiskt
otänkbart, därför att varje svenskt
barn får i skolan lära sig var Trosa
ligger i förhållande till Stockholm. En
vacker dag i dessa bilismens tider styr
man sin bil mot Trosa och upplever
sanningen av vad man tidigare har lärt
sig. Men låt oss tänka oss att vi i vårt
land komme på den underliga idén
att inte längre undervisa i geografi utan
överläte åt den enskilde att orientera
sig om vårt lands städer och byar på
egen hand. Om man då gåve sig i väg
med ledning av tillgängliga vägmärken
och skyltar upplevde man det säkert inte
som något normalt att man inte komme
fram till det utsatta målet. Det måste
upplevas som ett bedrägeri när man
märkte att man var vilseledd, att vägskyltarna
var felaktiga och missvisande.

Vi i denna kammare är ansvariga för
att ungdomen får en god undervisning
om att vägarna inte är omlagda. Ungdomen
måste få kännedom om vägmärkena
i våra undervisningsanstalter.
Överallt där vi omhändertar ungdom i
uppfostrande syfte måste vi meddela
den gamla beprövade fakta. Ungdomarna
må förkasta dem, men de måste få
lära känna dem.

Här har åberopats namninsamlingen,
genom vilken uttalats önskemål härom.
Den är ett glädjande tecken för oss alla.
Det är många i denna kammare som
gläds över att hos större delen av vårt
folk den känslan ännu lever kvar att
detta är rätt och riktigt. Den som kör
norrut från Stockholm för att komma
till Trosa, sedan han fått veta allt om
vägens riktning, blir väl till sist mest
besviken själv, och säkert måste han
säga sig att det var dåraktigt gjort. Jag

är inte så säker på att han tar lika lätt
på frågan, om han upptäcker att han
blev lurad och vilseledd med berått
mod. Vi måste alla ta vårt ansvar i alla
de frågor där vi har möjlighet alt göra
något för våra medmänniskors bästa.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Det finns tydligen rikt
stoff för denna remissdebatt, men jag
skall för min del begränsa mig till några
närmast lokala spörsmål. .lag vill beröra
dem, eftersom vissa förslag är signalerade
i den proposition som kammaren
så småningom kommer att remittera till
vederbörande utskott. Det gäller befolkningsutvecklingen
och kommunikationerna
för Gotlands vidkommande.

Befolkningsutvecklingen på Gotland
har under hela efterkrigstiden varit synnerligen
ogynnsam. Under 1950-talet
minskade Gotlands befolkning med nära
8 procent, en kraftigare uttunning än i
något annat svenskt län. Befolkningsminskningen
gick särskilt ut över de
yngre förvärvsarbetande åldrarna; det
gotländska näringslivet kunde inte på
långt när bereda arbete åt ungdomarna
i de nya årskullar, som trädde ut i förvärvslivet.
En stor del av dessa måste
flytta över till fastlandet för att kunna
försörja sig. Följden härav blev en
ogynnsam åldersfördelning bland Gotlands
befolkning. De yngre och mest
produktiva åldrarna minskade relativt
sett och tyngdpunkten i befolkningssammansättningen
försköts i riktning
mot de äldre grupperna. Familjebildningen
inom länet minskade också till
följd av utflyttningen, och många familjer
med barn sökte sin utkomst på
andra håll i vårt land.

Trots den stora avflyttningen har arbetslöshetssiffrorna
på Gotland varit
höga. Under perioden 1958—1962 redovisades
de arbetslösas antal till cirka 1,1
procent av den förvärvsarbetande befolkningen.
Detta gäller endast den öppet
redovisade arbetslösheten. Skulle
man ha tagit hänsyn även till den dolda

100

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

arbetslösheten, skulle siffran ha blivit
än högre. Stagnationen inom det
gotländska näringslivet tog sig uttryck
däri, att inom samtliga näringsgrenar
med undantag för serviceyrkena minskades
antalet sysselsatta under tiden till
och med år 1962. Inom landet i övrigt
var det endast jordbruket som uppvisade
ett minskat antal förvärvsarbetande,
medan industrien däremot inom
samtliga län mer eller mindre starkt
ökade sin andel av den förvärvsarbetande
befolkningen.

Den ringa förekomsten av industri
på Gotland är den faktor, som främst
förorsakat den omfattande utflyttningen.
När jordbruket genom rationaliseringen
och mekaniseringen minskade
sitt behov av arbetskraft fanns det inte
till hands någon industriell verksamhet
som kunde bereda de arbetssökande sysselsättning.

Under den allra senaste tiden har
emellertid en vändning till det bättre
skett i fråga om befolkningsutvecklingen
på Gotland. För är 1963 redovisades
för första gången på länge en, om än
svag befolkningsökning eller med cirka
150 personer. Genom lokalisering till
Gotland av en del industriföretag har
det blivit möjligt att bereda arbete åt
ett betydande antal personer. Det största
företaget, som har fabriksanläggning
i Visby, har kunnat ge sysselsättning
åt ett betydande antal personer,
som förut inte haft några möjligheter till
förvärvsarbete på hemorten. Även tidigare
etablerade rent gotländska företag
har i viss utsträckning kunnat absorbera
ytterligare arbetskraft. Det ändrade
läget har lett till att bedömningen
av det gotländska näringslivets framtid
nu är mera optimistisk bland företagarna
än tidigare varit fallet. Optimismen
har fått ytterligare näring genom
tillkomsten av färjförbindelser
mellan Gotland och fastlandet, som medger
godstransporter per bil från dörr
till dörr — såsom termen lyder — utan
omlastningar till och från båt.

Den nyetablering av företag som ägt
rum på Gotland är emellertid långt ifrån
tillräcklig för att på längre sikt ge arbete
åt alla som vill stanna kvar i hembygden.
Om inte företagsamheten kan
utvecklas och ökas betydligt, kommer
den nu inträdda befolkningsökningen
blott att bli en parentes. Avfolkningen
kommer om någon tid att åter skjuta
fart. På grundval av beräkningar som
utförts inom arbetsmarknadsstyrelsens
lokaliseringsbyrå har länsarbetsnämnden
i Visby gjort en prognos över sysselsättningen
inom näringslivet på Gotland
för tiden från 1960 till 1975. Som
alla prognoser är den naturligtvis osäker,
men den torde dock riktigt ange
huvudtendensen i utvecklingen på arbetsmarknaden.
Enligt denna prognos
skulle det redan nästa år, alltså 1965,
komma att finnas ett överskott på cirka
750 arbetssökande personer, som icke
skulle kunna erhålla någon anställning.
År 1970 skulle överskottet ha ökat till
drygt 1 900 och år 1975 till ungefär
2 800. Om inte nya lokaliseringar av
företag på Gotland kommer till stånd
inom en rätt nära framtid, kan man således
vänta att avflyttningen kommer
att öka, kanske redan från och med
nästa år. Liksom tidigare kommer då i
första hand de yngre arbetsföra åldersgrupperna
att dominera bland de utflyttande.

Det torde främst vara den goda tillgången
på arbetskraft och möjligheten
att få denna utbildad som föranlett industriföretag
på fastlandet att anlägga
fabriker på Gotland. Kanske har också
det relativt låga löneläget varit en
faktor som medverkat. Även framdeles
blir det gott om arbetskraft, och ur den
synpunkten är en lokalisering till Gotland
av nya företag fördelaktig. Möjligheter
kommer säkert också att finnas
att utbilda eller omskola arbetskraft
för de nya arbetsuppgifter som blir aktuella.

Men tyvärr finns det en annan och
mycket viktig faktor, som utövar en syn -

Torsdagen den 23 januari 1964 em.

Nr 4

101

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nerligen ogynnsam inverkan på eventuella
planer på nyetablering av företagsamhet
på Gotland, nämligen de höga
frakterna liksom också de höga kostnaderna
för resor mellan Gotland och
fastlandet, särskilt flygresorna. Som ett
exempel på de höga frakterna vill jag
återge en uppgift från ett företag. Vid
transport av produkter från bolagets
fabrik i Visby till Stockholm via Nynäshamn
fördyras fraktkostnaden, jämfört
med landtransport på motsvarande
sträcka av 10 000 ton gods per är, med
cirka 350 000 kronor eller 1: 60 kronor
per tonmil. Det är således avsevärda
extra utgifter som åsamkas företaget,
trots att dess gods har ringa vikt i förhållande
till produktionsvärdet.

De höga frakterna verkar inte bara
hämmande i fråga om nylokalisering av
företag till Gotland, utan de utgör sedan
länge ett svårt handicap för hela
det gotländska näringslivet. Rent transporttekniskt
har godstrafiken mellan
Gotland och fastlandet undergått väsentliga
förbättringar genom tillkomsten
av moderna bilfärjor, men på kostnadssidan
kvarstår olägenheterna och orättvisorna.
Fastän två rederier numera
upprätthåller gods- och passagerartrafik
mellan Gotland och hamnar på fastlandet,
har konkurrensen dem emellan
knappast avsatt några spår alls i
fråga om taxesättningen.

Sänkta avgifter för vare sig gods- eller
personbefordran kan man inte heller
räkna med för den framtid som nu kan
överblickas. Förräntningen av det kapital
som investerats i bilfärjorna blir
i förening med höga hamnavgifter faktorer
som motverkar taxesänkningar.
Att kostnaderna för flygresor mellan
Gotland och fastlandet är ännu mera
betungande för gotlänningarna än kostnaderna
för båtresor har så många
gånger framhållits i denna kammare att
det är onödigt att gå närmare in på den
saken. Kilometerpriset på linjen Stockholm—Visby
ligger alltjämt långt över
motsvarande pris på andra inrikeslin -

jer. ÅR Linjeflyg behöver i sin taxesättning
inte ta hänsyn till konkurrens
vare sig från annat flygföretags sida
eller från statens järnvägar. Så länge
ett enda företag har koncession på den
reguljära flygtrafiken till Gotland är
det även teoretiskt uteslutet att taxesänkningar
skall komma till stånd genom
konkurrens, vilket ju annars skall
bli en riktpunkt för den liberalare trafikpolitiken
som inaugurerades genom
höstriksdagens beslut i fjol.

Vid behandlingen av propositionen
angående riktlinjerna för trafikpolitiken
godkände riksdagen även ett från
gotländskt håll motionsledes framfört
förslag till målsättning för den statliga
trafikpolitiken i fråga om trafiken mellan
Gotland och fastlandet. Denna målsättning
skulle innebära att kostnaderna
för gods- och personbefordran mellan
Gotland och fastlandet skulle bli i huvudsak
lika med kostnaderna för landtransport
på motsvarande sträcka och
med jämförbar trafikstandard. Om detta
mål inte kunde uppnås genom konkurrens
mellan olika trafikföretag eller på
annat sätt, skulle staten vara skyldig att
lämna ekonomiskt stöd i sådan utsträckning
som fordrades för att målet skulle
kunna uppnås. Riksdagen förutsatte också
att Gotlands speciella trafikproblem
skyndsamt skulle utredas. Mot bakgrunden
av detta riksdagsbeslut är det, milt
sagt, förvånande att sjöfartsstyrelsen vill
lägga nya pålagor på gotlandstrafiken.
Styrelsen anser det motiverat att uttaga
passageraravgift vid hamnarna i Visby
och Klintehamn för att begränsa avgiftsbelastningen
på det gods som föres
i land i dessa hamnar. Dylika avgifter
uttages för närvarande inte vid någon
svensk hamn, såvitt jag vet. Kommunikationsministern
tar i statsverkspropositionen
inte ställning till förslaget i
avvaktan på att sjöfartsstyrelsen i samverkan
med länsstyrelsen skall ta upp
frågan med Visby stad. Det är emellertid
enligt min mening synnerligen
anmärkningsvärt att kommunikations -

102

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1904 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ministern redan nu i statsverkspropositionen
kan förklara att skäl synes tala
för införandet av passageraravgift vid
de bägge nämnda hamnarna. Frågan är
inte utredd, och de ekonomiska konsekvenserna
av passageraravgiften för hela
gotlandstrafiken är inte möjliga att
nu överblicka.

Tanken på införande av passageraravgift
vid hamnen i Visby synes ha
väckts av den anledningen att Visby stad
anmält behov av statsbidrag för den
i hamnen uppförda terminalbyggnaden,
som i huvudsak betjänar endast passagerartrafiken.
Om större delen av kapitalkostnaderna
för denna terminal skall
belasta hamnrörelsen, begränsas ramen
för den sänkning av varuhamnsavgifterna
som statsbidraget till utbyggnaden
av hamnen i övrigt syftar till. Dessa
förhållanden kan emellertid inte utgöra
något tungt vägande skäl för införande
av passageraravgift. Skall intäkterna
av en sådan avgift i någon
högre grad bidra till sänkning av hamnavgifterna
för varor måste avgiften bli
betydande. Ännu mera betydande bleve
passageraravgiften i Klintehamn, där
kostnaden gäller en fördjupning av
hamninloppet. De redan alltför dyra
resorna mellan Gotland och fastlandet
skulle bli ännu kostsammare. Detta skulle
inte bara bli en skriande orättvisa
mot gotlänningarna utan också gå stick
i stäv mot den målsättning för statens
trafikpolitik visavi gotlandstrafiken som
riksdagen i fjol godkänt, Sjöfartsstyrelsens
förslag om passageraravgift har
blivit en kraftig chock för gotlänningarna,
och jag kan försäkra kammarens
ledamöter att opinionen på Gotland
enhälligt avvisar styrelsens propå, som
kommunikationsministern synes ha givit
sin välsignelse. Jag hoppas att propån
bara är en försöksballong, som
spricker när den kommer i beröring
med gotlandstrafikens ekonomiska realiteter.

För att utflyttningen från Gotland definitivt
skall kunna hejdas krävs, som

jag förut sagt, en ytterligare utveckling
och differentiering av det gotländska
näringslivet utöver vad som skett under
de allra senaste åren. Nya företag måste
etableras inte bara i Visby utan också
på andra orter, om sysselsättning i tillräcklig
omfattning skall kunna skapas.
Förutsättningarna för nyetableringar
kan i stort sett betecknas som goda, dock
med ett synnerligen betydelsefullt undantag:
de höga kostnaderna för godstransporter
och resor. Kommittén för
näringslivets lokalisering har gjort en
omfattande undersökning av fraktkostnadernas
betydelse för lokaliseringen
av företag men glömt bort Gotland vid
denna undersökning. Dock betyder
fraktkostnaderna från lokaliseringssynpunkt
mera för Gotland än för någon
annan del av riket. Lokaliseringsutredningen
har föreslagit en rad åtgärder
för stöd åt strävandena att få till stånd
ny företagsamhet inom avflvttningsområden,
främst i Norrland, men förbisett
att Gotland också behöver stöd från
det allmännas sida för att utveckla och
stärka sitt näringsliv. Utredningen har
i sitt betänkande bland annat sagt, att
lokaliseringspolitiska åtgärder kan bli
aktuella för de områden i landet där
fortsatt utflyttning medför att underlaget
för tätorternas serviceutrustning
hotar att bli alltför knappt och att upprätthållandet
av socialt önskvärd service
blir för dyrbart. Dessa synpunkter
kan i hög grad tillämpas på Gotland,
varifrån utflyttningen varit betydande
och kostnaderna för samhällets service
på olika områden blivit extremt höga
på grund av landskapets ringa invånarantal
och den låga medelinkomsten hos
de förvärvsarbetande.

Utredningen har vidare framhållit,
att ett väl utvecklat jordbruk och skogsbruk
kommer att utgöra en viktig del av
underlaget för serviceverksamheten i
välutbyggda tätorter samt att det är
angeläget att även annan företagsamhet
lokaliseras till dessa orter för att därigenom
främja deras vidare utveckling.

Torsdagen den 23 januari 1904 em.

N r I

103

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Detta resonemang kan också i eminent
hög grad tillämpas på de gotländska
förhållandena. Även framdeles
torde jordbruket med säkerhet komma
att bli den näringsgren, som sysselsätter
det största antalet människor på Gotland.
Länsarbetsnämnden räknar i sin
prognos med att jordbruket är 1975
skall sysselsätta nära eu fjärdedel av
den förvärvsarbetande befolkningen.
Det är fördenskull nödvändigt att se till
att tätorterna på Gotlands landsbygd
blir livskraftiga. Stöd åt ny företagsamhet
i dessa orter hör utgå, även om invånarantalet
inte blir så högt som lokaliseringsutredningen
krävt för att företagsstöd
skall kunna lämnas.

Det är inte bara ett lokalt gotländskt
intresse utan ett riksintresse att det allmänna
ger verksamt ekonomiskt stöd
åt strävandena att genom nyetablering
av företagsamhet på Gotland bereda
ungdomen där sysselsättning och definitivt
stoppa avflyttningen.

Direkt ekonomiskt stöd åt företag,
som vill förlägga verksamhet till Gotland,
kan bli behövligt, men viktigare
är att staten lämnar ekonomiskt stöd
åt gotlandstrafiken, så att den målsättning
för den statliga trafikpolitiken rörande
denna trafik, som riksdagen redan
godkänt, kan bli verklighet. Det får
inte bli dyrare att sända en viss kvantitet
gods från Visby till Stockholm än
vad det är att sända den per järnväg
från Linköping till Stockholm. Visby
och Linköping ligger på ungefär samma
avstånd från huvudstaden.

Motsvarande måste också gälla för resekostnader.
Nya pålagor på gotlandstrafiken,
såsom den föreslagna passageraravgiften
för två gotlandshamnar,
måste bestämt avvisas. Tvärtom finns
goda motiv för slopande av redan existerande
pålagor. Om pasageraravgiften
för flygtrafiken lokalt slopades för Gotland,
skulle sannolikt en icke oväsentlig
sänkning av biljettpriset kunna ske.
över huvud taget bör taxorna för gotlandstrafiken
utformas med hänsyn till

Gotlands speciella näringsekonomiska
förhållanden och geografiska läge. De
bör också utformas så, att den gynnsamma
ekonomiska och befolkningspolitiska
utveckling som ägt rum under de senaste
åren kan fortsätta.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Med anledning av det
anförande som nyss hållits vill jag gärna
göra några kommentarer.

Frågan om sjöfartsförbindelserna mellan
Gotland och fastlandet har under
många år varit föremål för statsmakternas
uppmärksamhet. Sålunda har riksdagen
under de senaste åren beviljat
statsbidrag till utbyggnad och modernisering
av hamnen i Visby med inte
mindre än 3,7 miljoner kronor, vilket
belopp motsvarar 90 procent av de beräknade
anläggningskostnaderna. Skälet
till att ett så osedvanligt högt bidrag
utgått är att man önskat nedbringa
hamnavgifterna och därmed kostnaderna
för transporter till och från Gotland.

För hamnen har tidigare inte funnits
någon hamnstation eller något hamnmagasin
som ägts av hamndirektionen.
Det har närmast varit befraktarna själva
som haft att anskaffa sådana utrymmen.
Av olika anledningar ansåg sig emellertid
hamnmyndigheterna för några år
sedan böra uppföra en stationsbyggnad
vid hamnen. Byggnaden är numera
praktiskt taget färdigställd, och kostnaderna
för densamma beräknas uppgå till
2,2 miljoner kronor.

Driftkostnaderna för den nya stationsbyggnaden
beräknas till ungefär
200 000 kronor per år. För att täcka
dessa kostnader har de kommunala
myndigheterna sökt skaffa intäkter i
form av bl. a. hyresavgifter av skilda
slag. Detta har emellertid lyckats bara
delvis, varför byggnaden beräknas medföra
ett årsunderskott på inemot 150 000

104

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kronor. Frågan som de kommunala myndigheterna
i Visby har ställts inför är
då hur det kvarstående underskottet
skall täckas. Givetvis kan det ske på
olika sätt, och det är de olika sätten
som har diskuterats — i hög grad preliminärt.

En utväg är att gå via den kommunala
utdebiteringen. En annan är att man
ökar hamnavgifterna. Men, ärade kammarledamöter,
en sådan åtgärd skulle
komma att fördyra transportkostnaderna
för öns näringsliv, och dessa kostnader
är redan nu förhållandevis höga
på grund av Gotlands geografiska läge.
En ytterligare höjning av hamnavgifterna
skulle förmodligen också komma
att motverka de senaste årens mycket
glädjande tendenser till ökad lokalisering
av industri till Gotland.

I detta läge har sjöfartsstyrelsen preliminärt
diskuterat och prövat möjligheten
att införa en mindre passageraravgift
på persontrafiken i hamnen. Det
är den prövningen som sjöfartsstyrelsen
har redovisat i sina petita till kommunikationsdepartementet.
Anledningen är
givetvis främst att den nya stationsbyggnaden
till övervägande del betjänar
just persontrafiken och till mindre del
godstrafiken. Såsom framhållits alldeles
nyss har styrelsen förklarat att den
avser att ta upp en diskussion om det
sätt på vilket man skall täcka det kvarstående
underskottet — man kommer
ju här ändå inte ifrån det — med myndigheterna
i Visby och med länsstyrelsen
samt sedan återkomma till Kungl.
Maj:t med resultatet av överläggningarna.
Här skall man alltså observera att
sjöfartsstyrelsen inte avser att med egna
vågor gå fram till kommunikationsdepartementet
med ett förslag utan att
innehållet i styrelsens slutgiltiga förslag
är beroende av innehållet i den överenskommelse
som den ev. kan träffa
med gotlänningarna själva. Under hand
har jag inhämtat att en passageraravgift
av den storleksordning som man har resonerat
om — mycket mer än resone -

mang har det inte varit — inte behöver
överstiga en krona per passagerare.

I anledning av vad sjöfartsstyrelsen
anfört och med hänsyn inte bara till
angelägenheten utan nödvändigheten
av att befria godset från en extra belastning
har jag för min del sagt, att
detta är ett uppslag som kan ha vissa
skäl för sig. Men det är en felaktig historieskrivning
som herr Svensson i
Stenkyrka gör, när han förklarar att jag
har givit förslaget min välsignelse. Om
herr Svensson i Stenkyrka läser rätt i
skriften — och det bör han göra — så
finner han att jag har sagt att Kungl.
Maj:t får ta upp frågan till prövning,
sedan myndigheterna på Gotland och
opinionen där har sagt sin mening och
när vi ser vad vi kan komma överens
om. Som frågan ligger till — så öppen
som den är — kan jag mycket väl tänka
mig att det slutgiltiga ställningstagandet
får ske i samband med den undersökning
om Gotlands fastlandsförbindelser
som höstriksdagen beslutat
om — ett beslut som regeringen avser
att snarast möjligt effektuera.

Så ligger alltså frågan till. Man kommer
inte förbi att det här föreligger
ett underskott på driftsidan som det
gäller att täcka. Tre möjligheter har yppat
sig. Såväl sjöfartsstyrelsen som jag
och herr Svensson i Stenkyrka är överens
om att godset icke skall belastas
med dessa 150 000 kronor, utan att man
får försöka att på annat sätt täcka underskottet.
Ett alternativ har då varit
det som sjöfartsstyrelsen har fört fram.
Men det är ett av flera alternativ, och
jag har icke slutgiltigt tagit ställning.
Det är angeläget att i protokollet läsa
in det beskedet till herr Svensson i Stenkyrka
och andra som läser hans anförande.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Kommunikationsministern
säger att jag lämnat ett felaktigt
referat, men vad jag läste upp står orda -

Torsdagen den 23 januari 1964 em.

Nr 4

105

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

grant i statsrådets egen proposition. Jag
läser där: »Med hänsyn till angelägenheten
att begränsa avgiftsbelastningen
för godset synes skäl tala för en sådan
åtgärd.»

Det står alltså här i trycket och kan
inte vara felaktigt refererat.

Vidare tycks departementschefen mena
att gotlänningarna skall ge med ena
handen och ta med den andra. Det kanske
är bra i och för sig men innebär
ju ingen lösning på de gotländska trafikproblemen
eller på gotlänningarnas
problem över huvud taget.

Eftersom jag nu inte har så många
minuter på mig, ber jag att få rekommendera
kommunikationsministern att
ur gömmorna i Kanslihuset leta fram
gotlandsutredningen från 1951. Den är
kanske litet dammig vid detta laget,
men damma av den utredningen, herr
kommunikationsminister! Där angavs
redan 1951 vad som krävdes och där
drog man upp riktlinjerna för den trafikpolitik
som borde tillämpas för Gotland.
Jag vill alltså göra den rekommendationen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Svensson i Stenkyrka
slutade på ett lämpligt ställe i
citatet och läste inte upp fortsättningen.
Det passade inte honom och det ärende
han är ute i. Där står nämligen: »Det
torde få ankomma på KungJ. Maj:t att
sedermera i vanlig ordning taga slutlig
ställning till detta spörsmål.»

De av kammarens ledamöter som var
närvarande när herr Svensson i Stenkyrka
gjorde sitt första inlägg kan ju
ställa detta citat mot herr Svenssons
påstående, att jag givit förslaget min
välsignelse.

Men får jag fråga en sak: På vilket
sätt vill herr Svensson i Stenkyrka täcka
underskottet på 150 000 kronor?

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep)
kort genmäle:

Herr talman! På det vill jag helt kort
svara att frågan är felaktigt ställd, ty
det är inte jag som är kommunikationsminister.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Men den som så starkt
kritiserar det preliminära förslaget till
lösning av dessa frågor bör väl själv
ha en mening om hur problematiken
skall lösas! Herr Svensson i Stenkyrka
gör verkligen uppgiften sällsynt lätt för
sig genom att bara säga att dessa alternativ
inte duger. Hans eget alternativ,
det yppar han inte.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Om man skall döma efter
pressdebatten det senaste halvåret
är ideologiska och folkmoraliska frågor
något mycket väsentligt, något som tilldrar
sig stort intresse. Det är säkerligen
inte bara resultatet av lyckat sensationsmakeri
i pressen, utan förklaringen
är väl framför allt den att stora grupper
inom vårt folk oroar sig över utvecklingen
på dessa områden.

Icke sällan väntar man avgöranden i
politiska instanser. Man riktar sig till
regeringen eller dess enskilda medlemmar,
understundom också till ledamöter
av riksdagen, och begär några belijärtade
handlingar för att åstadkomma en
bättre tingens ordning. I viss utsträckning
fälls väl också ideologiskt betydelsefulla
avgöranden i detta hus. Genom
anslag och investeringar kan man stimulera
eller till viss grad strypa verksamheter
som har betydelse också för
det andliga klimatet, och genom lagstiftning
kan man ge uttryck för värderingar.

Likväl förefaller det som om många
överskattar vad politiska instanser
egentligen kan uträtta på det ideologiska
och folkmoraliska planet. Här i Sverige
är dock inte politikerna vad politiker
kallat sig själva österut, »själarnas
ingenjörer». Ofta blir det fråga om

100

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1904 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att registrera, att ta konsekvenserna av
en utveckling som skett ute bland människorna.
Och åtgärder som saknar resonans
i en folkopinion blir i längden
manifestationer kanske av vissa goda
intentioner men i grunden verkningslösa
— verkligheten går runt omkring
dem. Vad människor skall tro på, vad
de skall satsa sin tid och sina pengar
på avgörs ute bland medborgarna, av
dem själva.

Jag har velat förutskicka detta eftersom
jag i regel ställt mig fundersam inför
förbuds- och protestaktioner, som
syftat till yttre ingripanden genom lagstiftning
eller genom administrativa åtgärder
i frågor som huvudsakligen avgörs
på ett annat plan. Alltför ofta har
t. ex. den kristna saken kommit att förbindas
med sur moralism å andras vägnar.
Från kristet håll emanerar understundom
företag mot pornografiska tidskrifter,
mot svordomar i radio och
TV, mot s. k. balettinslag på helgdagar
etc. Detta verkar så att människor får
uppfattningen, att det glada budskapet, i
varje fall när det framträder i samhälleliga
sammanhang, är något negativt.

Vi får dra slutsatser ur det faktum
att vi i västerlandet lever i ett pluralistiskt
samhälle. Enskilda och grupper
får själva välja sin livsstil, bestämma
vad de finner värdefullt och nedbrytande.
I ett samhälle, som vill frihet åt
alla att välja, får man vara beredd att
ta risker. Det kommer alltid att i ett
sådant samhälle finnas grupper som söker
sig nedåt, uppsöker det morbida,
det nedbrytande för sig själva och andra.

Detta är principen. Men är man beredd
ens på mycket avancerat håll att
dra de fulla konsekvenserna av en sådan
inställning? Den kan ju leda till
och implicera en likgiltighet för dem
som alltid kommer att få utstå följderna.
Och det är inte de övertygelsefasta,
förespråkarna för den ena eller
den andra linjen, utan det är de svaga,
de lättpåverkade — särskilt ungdomen

— som saknar stöd i sin omgivning
och som behöver skyddsräcken. De som
går fast och stadigt behöver inte sådana.

Därför behövs också på det område
som diskuterats förut här i dag, nämligen
filmens, den biografbyrå vi har,
och den behöver kunna sätta stopp för
deras skull som saknar förmåga och väl
vanligen också intresse att förstå de fina
poänger som skapare och distributörer
av nu diskuterade filmer påstår
sig avse och säkerligen också vill få
fram. När det gäller vuxna människor
tror jag att det skall vara utomordentligt
extrema produkter som avvisas eller
förbjuds. Men när det gäller ungdomen
har man som sagt goda skäl att
begära ett ordentligt skydd — för ungdomens
egen skull — i fråga om ting,
rörande vilka en vederhäftig sakkunskap
uttalar att allvarlig risk föreligger.

Det som föranlett de många debatterna
i denna fråga är väl att vi bär inte
kunnat laborera med åldersgränsen 18
år utan med gränserna 12 och 15 år.
Vore det inte en utväg att helt enkelt
skapa en möjlighet att utsträcka åldersgränsen
till 18 år i vissa, inte alltför
vanliga, fall? Vi är ju inte inne på att
ge valfrihet i alla avseenden åt ungdom
under 18 år. Det visar sig i vår lagstiftning
när det gäller myndighetsålder,
när det gäller alkohollagstiftning
o. s. v. Vi som är äldre tar oss rätten att
skapa vissa ramar därför att vi måste
bistå ungdomen.

Jag håller livligt med herr Lundkvist
om att vi på detta område behöver mera
forskning. Vi vet för litet om påverkan.
Det kan hända att det finns produkter
av den art som har diskuterats
i dag, vilka inte alls uppfattas på samma
sätt i olika åldersgrupper. De kunde
tänkas vara relativt ofarliga i mycket
tidiga åldersgrupper, därför att dessa
saknar de referensramar eller erfarenheter
som gör det möjligt för dem
att förstå vad det hela handlar om. Dessa
produkter kanske kan ha eu utom -

Torsdagen den 23 januari 1964 om.

Nr I

107

Vid remis» av statsverkspropositionen m. m.

ordentligt skadlig verkan på ett senare
stadium. Om herr Lundkvist ville fortsätta
att verka för att det koinine till
stånd en grundligare målinriktad forskning
på detta område, tror jag att vi
alla skulle vara honom tacksamma.

Väsentligare än förbud — även om
de understundom kan vara nödvändiga
— är emellertid de positiva insatserna
i vårt samhälle. Jag tycker att det i ett
sådant här sammanhang bör understrykas
vad insatserna från det stora antalet
ideella, religiösa och politiska organisationer
samt bildningsorganisationer
och idrottsgrupper innebär. De förstärkningar
i budgeten, som ges i form avbidrag
över hela linjen till frivilliga
organisationer för barn- och ungdomsfostran,
är högst välplacerade pengar.

Här kan statsmakterna verka utan att
ingripa dirigerande. Här kan man stimulera
fram det som i längden är det enda
som kan skydda mot nedbrytande
krafter, nämligen en kvalitetskänsla hos
människorna själva, en kvalitetskänsla
som förvärvas på både intellektuella
och känslomässiga vägar.

Det finns ett område, där denna verksamhet
är utomordentligt väl utformad,
nämligen studiearbetet. Där ingriper
samhället icke utöver att det kräver ett
välordnat och kvalitativt högtstående
studiearbete. Däremot inverkar det inte
på dettas innehåll i övrigt, om det fyller
kraven på vederhäftighet. Det är utomordentligt
bra att vi nu får en ytterligare
uppräkning ovanpå förra årets
satsningar i form av studiecirkelbidrag
och pedagogisk upprustning. .lag föreställer
mig att de slutsatser, som dragits
av ungdomsutredningens förslag
och som återspeglas i årets budget,
också allmänt hälsas med tillfredsställelse.

Även de organ som direkt ger uttryck
för samhällets förebyggande åtgärder
är i behov av en stark utbyggnad.
Detta gäller de barnavårdande, ungdomsvårdande
och brottsförebyggande
organen.

.lag tror att många med mig hyser
en oro på en punkt som angår ungdomens
möjligheter, nämligen om folkhögskolornas
framtid. Under åttonde
huvudtiteln tillmötesgår departementschefen
endast delvis de önskningar om
förstärkning, som skolöverstyrelsen har
funnit befogade. Framför allt rörelseskolorna
befinner sig på många håll
just nu i en brydsam ekonomisk situation.
Den insats som dessa skolor gör
är för övrigt något av en nordisk specialitet,
och de har en så stor positiv
betydelse, att de verkligen är värda ett
helhjärtat stöd.

Jag vill med ett par ord återknyta
till frågan om samhällets påverkan. Det
finns inte skäl att på skolans område
överskatta betydelsen av den direkta,
avsedda påverkan i fråga om livsstil.
Vi vet genom många psykologiska undersökningar
att lärarpersonligheten är
det helt avgörande. Det vore för övrigt
otänkbart att skolan skulle propagera
för eu livsstil, som inte allmänt omfattas
i samhället i övrigt eller i de hem
varifrån eleverna kommer.

Dessa överväganden gör att jag inte
vågar knyta de förhoppningar, som någon
tidigare talare har yppat, till möjligheten
att få några timmar ytterligare
på gymnasiets schema i religionskunskap.
Denne talare hoppades nämligen
att detta skulle utgöra en samhällsbevarande
och brottsförebyggande
faktor. Betydelsen av en god undervisning
på detta område — vilken även jag
framhåller — tycks mig framför allt
ligga på ett annat plan, nämligen bildningsområdet,
och ämnet blir inte mindre
väsentligt därför. Just nu upplever
vi nämligen i hela vårt samhälle något
av en uppspaltning mellan olika grupper,
som har utomordentligt svårt att
förstå varandra.

Det har talats om Västerlandets två
kulturer, som inte längre förstår varandras
språk. Vi behöver kunna föra
en dialog över gränserna. Olov Hartman
har riktat uppmärksamheten på att

108

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

orsaken till att FN :s generalsekreterare
Dag Hammarskjölds bok, som kom
ut för ett par månader sedan, blev så
egendomligt recenserad och så föga förstådd
i vårt land är att vi är på väg
till den situationen att vi inte kan uppfatta
signalerna mellan olika synsätt.
Detta är, föreställer jag mig, en utomordentligt
allvarlig fråga för framtiden
och för den ideologiska dialog som
vi behöver.

Den namninsamling, som också
nämnts i debatten, tillåter jag mig också
ta upp med några ord. Den har utsatts
för kritik. I varje fall huvudstadspressen
har till övervägande del avrått
människorna från att engagera sig
för denna insamling. I debatter och
inlägg i radio och TV har människor i
hög grad blivit medvetna om vad det
har gällt och har utsatts för påverkan
i allmänhet i avrådande riktning. Denna
debatt är icke att beklaga. Den har
medverkat till att de siffror som framkommit
måste tillmätas större värde
än om nagon debatt eller några motsägelser
inte hade förekommit. De som
varit ute på fältet och arbetat med
denna namninsamling berättar, att man
i allmänhet väl känner till — inte minst
tack vare TV -— vad det rört sig om.

En skribent i någon tidning gjorde
häromdagen en frihandskonstruktion
för att ange hur många personer som
avböjt att skriva på namninsamlingslistorna
när de fick detta erbjudande.
Han gissade på mycket höga procenttal.
Jag har talat med ledningen för
denna namninsamling, som gjort vissa
stickprov varav det framgår att det inte
på något håll rapporterats att antalet
av dem som sagt nej uppgått till 10 procent
av de tillfrågade. Förklaringen till
att man ändå inte kommit till högre
siffror än 2,2 miljoner är att man i de
stora stadsområdena inte på långt när
nått fram till alla, ofta inte ens till hälften
av hushållen och att människorna
i stor utsträckning inte varit hemma
när de uppsökts i sin bostad.

Man har alltså skäl att tillmäta manifestationen
stort värde.

Personligen uppfattar jag det emellertid
icke så, att vi som nu vill ha en
förstärkning av kristendomsämnet i
jämförelse med gymnasieutredningens
förslag fördenskull har att föra fram de
detaljerade förslag för ämnet religionskunskap
som presenterats i uppropet.
Jag föreställer mig i stället att det, som
så ofta i det svenska samhället, måste
göras en kompromiss som kanske inte
helt når upp till vad här begärts men
som å andra sidan går utöver vad gymnasieutredningens
majoritet har förordat.
En dylik kompromiss bör kunna
utformas så, att den i första hand innebär
att undervisningen i religionskunskap
införes också på de gymnasielinjer
som enligt majoritetsförslaget
blivit helt utan. Det är alltså fråga om
en sammanjämkning och inte om en
ukas.

Vägarna att vidmakthålla och öka bostadsproduktionen
har redan diskuterats
i flera inlägg. Det är naturligt att
i en nödsituation också regleringsåtgärder
övervägs för att förhindra en
olämplig inriktning av tillgängliga resurser.
En dylik styrning finner jag i
dagens läge vara rimlig. Lyxvillor och
affärspalats har nämnts som exempel
på byggnadsverksamhet som kan undandra
behövlig arbetskraft från bostadsbyggande.

Emellertid har finansministern liksom
vissa pressorgan vid några tillfällen
i detta sammanhang talat om kyrkobyggena.
Man har sammanställt bensinmackar
och kyrkor, och det är en sammanställning
som jag inte finner så
orimlig, trots att den ju lurat vissa TVskägg
till att säga saker som blivit föremål
för anmälningar. Mera betänkligt
finner jag den sammanställning vara
som jag såg att finansministern hade
gjort med lyxvillor, som kostar 700 000
å 800 000 kronor, och kyrkor. Vad de
två företeelserna har med varandra att
göra har jag svårt att förstå.

Torsdagen den 23 januari 1964 om.

Nr 4

109

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Nu är det visserligen sant att kyrkobyggandet
under tiden 1956 till 1963
har varit mycket omfattande jämfört
med tidigare år, men man bör då erinra
sig att under tiden 1939 till 1955,
alltså under 17 år, dylik byggnadsverksamhet
stod praktiskt taget stilla
av bekanta skäl. Det fanns alltså ett
uppdämt behov. Orsaken till den senaste
tidens byggande var uppkomsten
av de väldiga nya bostadsområdena runt
om i vårt land. I stockholmsområdet
har under tiden 1957 till 1963 byggts
20 kyrkor inom svenska kyrkan och
cirka 10 inom de fria samfunden.
Strömmen av människor går ju inte
bara till stockholmsområdet; inom detta
sker också en utglesning av de centrala
delarna. Det står i dag en tidningsuppgift
om att på fyra år har över
100 000 människor flyttat till storstockholmsområdets
periferi. I framtiden
kommer det säkerligen att uppstå
problem med de stora sekelskifteskyrkorna
i centrala delar av storstäderna,
vilka alltmera omges av affärer och
kontor i stället för av boende människor.
Här liksom i avfolkningsområdena
ute i landet finner man understundom
de mycket omtalade så gott som
tomma eller glest besatta kyrkorna. Däremot
är kyrkorna i de nya stadsdelarna,
både inom svenska kyrkan och
inom frikyrkorna, genomgående väl utnyttjade.
Vid en räkning av kyrkobesökarna
i Stockholms stad i mitten av
november förra året — en helt vanlig
grå novembersöndag — visade det sig
att kyrkorna i söder- och västerort var
besatta på förmiddagsgudstjänsterna till
80 procent. Det är alltså inte fråga om
endast halvt om halvt utnyttjade lyxutrymmen.
Som regel är både inom frikyrkorna
och inom svenska kyrkan frågan
om en dylik byggnad väl genomtänkt,
och stora medborgargrupper samlar
sig omkring detta företag och täcker
genom insamlingar helt eller delvis
kostnaderna för byggnad och inredning.
Lokalerna används också i

stor utsträckning förutom till gudstjänst
till barn- och ungdomsarbete. Det är
väl då ganska betänkligt, med det läge
vi har på vår ungdomsfront, att hejda
kyrkobyggandet.

Jag kan förstå om en eller annan kan
komma på de tankar som jag här refererat
om att det byggs för mycket,
sedan de ofta mötts av en slogan: »Inte
sedan medeltiden har det byggts så
mycket kyrkor i vårt land!» Detta har
skapat missförstånd. Kyrkobyggandet
är i Sverige snarast mindre än i övriga
västerlandet. Eftersläpningen i vårt
land är så stor att det kommer att krävas
åtskilliga år innan inbyggarna i ytterområdena
kan få den service på detta
område som de önskar.

Remarkabelt i samband med detta
byggande är inte kvantiteten utan kvalitén
på kyrkorna. Den har lockat åtskilliga
utländska besökare, särskilt arkitekter
att studera dem. Det är ett faktum
att det svenska kyrkobyggandet arkitektoniskt
står på höjden i Europa.

I en tillfällig bristsituation bör enligt
min mening också så angelägna företag
som kyrkobyggen begränsas till
de mest angelägna eller helt anstå. I
Stockholms stad och län är såvitt jag
känner till under det närmaste året
igångsättning möjlig inom den svenska
kyrkan för ett kyrkobygge och inom
frikyrkan för två, varav det i Skärholmen
väl är det mest angelägna. Det kan
inte vara så stor del av den totala byggnadskvoten.
Men skulle det vara fråga
om en långtsyftande inställning bör
denna nog tagas under omprövning.
Det gäller alltså medborgare som på
grund av den ekonomiska utvecklingens
tryck pressas samman i helt nya
samhällen, skilda från de anknytningar
de tidigare haft. Det är angeläget att de
finner en ny gemenskap. En gemenskap
icke minst för ungdom. Här tycker
jag att det möjligen skulle vara motiverat
att tala om en brottsförebyggande
verksamhet.

Den statsverksproposition som nu

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skall remitteras till utskotten andas optimism
för vårt lands materiella framtid.
Den föreslår också en sådan disponering
av de tillgängliga medlen, att
eftersatta grupper tillförs en större del
av välståndet än tidigare. Det gäller
gamla, barnfamiljer, studerande och ett
flertal andra grupper. Detta innebär ett
fullföljande av en politik som har större
rättvisa och större utjämning som
riktpunkt.

Jag delar uppfattning med dem som
tror, alt välståndsutvecklingen skall
möjliggöra ett större ekonomiskt ansvarstagande
för u-länderna. Men, herr
talman, i de4 sammanhanget är det väl
ändå befogat att ge uttryck för en viss
besvikelse över att det inte var möjligt
att ge en större ökning än den statsverkspropositionen
föreslår av hjälpen
till de svagaste i vår värld, nämligen
till u-landsbefolkningarna. De skäl härför
som förebragts och även de som
icke utskrivits kan man förstå. Men jag
tror att det vore väl om vi kunde få
tolka det så att förberedelserna redan
är i gång för att man tidigt detta år
skall kunna göra vad som fordras för
att åstadkomma en ökning av anslaget
i nästa statsverksproposition, en ökning
som är flera gånger större än vad
som varit möjligt föregående år och i
år, så att vi får vad som i ett fjärran
land har kallats »det stora språnget
framåt». Ett stort språng lär kräva en
ordentlig sats. Det mål som har angivits
av regeringen och som har accepterats
av så många i vårt land, inte
minst av svensk ungdom i olika organisationer
— nämligen en procent av
nationalinkomsten — hoppas vi i nästa
års statsverksproposition skall bli
mindre av en fjärran hägring och mer
av ett så pass näraliggande mål att vår
generation får se det uppnått.

Herr KEIJER (fp):

Herr talman! Låt mig helt kort beröra
några frågor som hör samman
med vårt liv i samhällsgemenskapen

och det ansvarstagande för människor
som vi alltmer ställs inför. Frågan om
människovärdet står överallt i brännpunkten.
Erkännandet av varje människas
ojämförliga värde i sig själv, oberoende
av ras och kön, fysisk eller intellektuell
utrustning, är någonting
omistligt och en av grundvalarna för
den västerländska kultur som vi bekänner
oss till och sätter så högt.

Detta hävdande av varje människas
oförytterliga värde fanns inte i antiken,
där man i sin demokrati utestängde
kvinnorna och slavarna — alltså
majoriteten av folket — från medborgerliga
rättigheter. En senantik filosofskola,
stoicismen, hade visserligen idén
om det allmänna människovärdet. Den
är religiöst motiverad: varje människa
bär inom sig en gnista av det gudomliga
världsförnuftet. Men det är judendomen
och dess historiska fortsättning,
kristendomen, som har gett oss uppfattningen
om människans höga värde.
Det är på urkristen mark vi möter de
för människosyn och människogemenskap
så avgörande orden: Här är inte
jude eller grek, här är inte trål eller fri,
här är inte man eller kvinna.

Alf Ahlberg har i en nyss utgiven
skrift om människosyn och människovärd
påpekat vilka spår den kristna
människosynen satt i socialvård, sjukvård
och åldringsvård.

Han sammanfattar: »Om kristendomen
verkligen varit ett ''opium för folket’,
så måste det vara ett högst märkligt
sådant, eftersom den del av världen
som längst påverkats av det också är
den, där det kämpats mest för människovärde,
frihet och mänskliga rättigheter
och där man (för att citera Pär
Lagerkvist) ''trots all ofullkomlighet i
resultatet dock nätt längre härvidlag än
någon annan kultur tillnärmelsevis
nått’.»

Det är denna syn på människans personliga
värde som måste hållas levande
i vårt samhälle. Den måste få prägla
vårt ställningstagande och våra beslut

Torsdagen den 23 januari 1964 em.

Nr 4

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

då det gäller våra medmänniskor. Vi
lever i dag, herr talman, i ett samhälle
som på mycket väsentliga punkter är
ett annat än det våra föräldrar levde i.
Familjen har förlorat en råd av de
funktioner den normalt hade. I fråga
om vården av barnen är väl denna alltjämt
i första hand ett ansvar för familjen,
framför allt för modern. Men den
ständiga samvaron som förr dominerade
har fått vika i ett mycket stort antal
hem. Daghemmen är omistliga i ett
samhälle, som kräver en arbetsinsats
också utom hemmet av mödrarna.

Ännu återstår mycket innan samhället
på ett rätt sätt fyller sina funktioner
att ta hand om barnen. Det behövs alltid
barndaghem av institutionskaraktär
— många mödrar föredrar över huvud
just denna form — men det är inte
mindre viktigt att det också finns familjedaghem.
Den personliga omvårdnaden
och tillgången till en miljö, som
mer liknar det egna hemmets, finns på
ett bättre sätt i familjedaghemmet. I
några samhällen har man satsat på denna
form så helt, att alla vårdbehov för
barn under skolåldern kunnat mötas
med familjedaghem. Jag anser detta
vara en lycklig utväg. Det allmänna
borde satsa mer än vad som nu sker på
utvecklingen av denna vårdform.

Vad som sagts om familjevård för de
mindre barnen gäller i sin mån för de
missanpassade unga. Vi kan inte vara
utan ungdomsvårdsskolorna. Men det
hör finnas ett klart alternativ till dessa
i form av familjer, som är lämpliga att
ta hand om dessa unga. Det bör vara
hem som bärs av en djup och stark
idealitet och där man satsar för att
hjälpa unga människor till rätta. Sådana
hem har visat sig äga möjlighet att för
en ung människa, som kanske saknat ett
eget verkligt hem, bli en ny start i
livet.

Det är utan tvekan en hel del frågor
som måste lösas innan familjevården
kan funktionera som den bör. Det gäller
bland annat den ekonomiska ersätt -

ningen till dem som tar emot barn och
ungdom i sina hem.

Men det avgörande är också här människosynen,
både den som samhällsorganen
ger uttryck för och den som
finns hos de mottagande familjerna.

Herr talman! Det finns ett annat område,
där samhällets omvandling fått
vittgående konsekvenser. Det gäller de
gamlas ställning och vård. Förr var det
helt naturligt att en gammal far eller
mor bodde hos något av barnen. Så är
det alltjämt i vissa länder. Men olika
förhållanden har samverkat hos oss så
att det är undantag, i varje fall i tätorterna,
att de gamla vårdas hos barnen.

Så bär samhället ställts inför ett vårdbehov
av väldiga dimensioner. Var och
en som haft att bereda en åldrig anförvant
plats i ett pensionärshus, på ett
ålderdomshem eller ett kronikerhem vet
hur stora problemen är, hur lång tid det
tar att över huvud taget få plats. De som
får lida av bristen på lägenheter och
vårdplatser är just dessa gamla, som
efter ett långt, strävsamt liv borde få
känna trygghet.

Det är bjudande plikt för oss att se
till att vårdmöjligheterna snabbt ökar.
Befolkningsutvecklingen skärper för
varje år läget i fråga om åldringsvården.
Vi är glada för alla alternativ som
syftar till att avhjälpa brister på vårdplatser,
och vi får tillfälle att återkomma
när socialpolitiska kommitténs utredning
gett anledning till en proposition.

Mycket väsentligt är, herr talman,
också när det gäller åldringsvården att
denna planlägges och utövas i en anda
av förståelse för de gamlas situation,
som ofta präglas av ensamhet.

En socialarbetare uttrycker det så
här: »Just nu görs beundransvärda

samhälleliga insatser för att ge de åldrande
en människovärdig tillvaro,
framför allt på miljöplanet. Man stimulerar
till fysisk och psykisk aktivitet,
söker öppna nya perspektiv som kan

112

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

motverka de gamlas förstelning och isolering.
I den höga åldern kretsar tanken
gärna kring ett fåtal frågor, som kvarstår
när det mesta redan ter sig oväsentligt
och overkligt —■ frågor om livet
och döden och det som kan finnas bortom
döden. Skall de frågorna lämnas åt
monologernas ensamhet som senilitetssymtom?
Eller skall de med det självklaras
rätt bli beaktade som väsentliga
just för den åldrande?»

Det är ett beklagligt förhållande att
de som satts att ta vård om våra åldringar
ofta har så litet tid att ägna åt
den enskilde.

Både barnen och de gamla har behov
av denna personliga gemenskap med
människor som betraktar dem som individer
och ägnar dem ett kärleksfullt
intresse. Kanske har man i utbildningen
försummat att framhålla vad det personliga
engagemanget betyder för den
som ger sig in i samhällets människovärd.

Jag har, herr talman, antytt några
aktuella områden, där en engagerad
människovärd är nödvändig. Låt mig
utan kommentar citera vad en av våra
främsta psykiatrer nyligen sagt om människovärden
och livsåskådningen: »Det
personliga engagemanget innebär aktivitet.
Det förmedlar något till den hjälpsökande
som innebär att denne återfinner
ett personligt intresse och upplever
att det här finns någon som bryr
sig om hur han har det och som är intresserad
av att hjälpa. Detta är svårt
eller omöjligt att genomföra om det inte
hos oss själva finns en känsla för eller
en upplevelse av att vi har en uppgift
och att det finns ett värde i uppgiften.
Livsåskådningen, uttryckt på detta enkla
och allmängiltiga sätt, har därför eu
utomordentligt stor mentalhygienisk betydelse.
»

Det är sådana synpunkter som behöver
finnas som en grundsyn i vårt politiska
handlande i dagens samhälle.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Den framlagda statsverkspropositionen
utgör i långa stycken
en mycket intressant läsning. Men
det finns också avsnitt som är mindre
uppbyggliga. Jag tänker i det fallet på
justitiedepartementets huvudtitel, där
departementschefen refererar en prognos
som har utarbetats inom fångvårdsstyrelsen.
Enligt denna prognos
skulle behovet av platser vid fångvårdsanstalterna
öka från drygt 5 000 år
1963 till drygt 10 500 år 1980. Även om
man har anledning att vara tveksam inför
prognoser, visar ändå denna prognos
en trend som är mycket skrämmande.

Frågan är nu den: Skall vi acceptera
en utveckling av det här slaget? Är det
här någonting som likt en skugga följer
den ekonomiska standardutvecklingen i
vårt land? Eller skall vi kunna bryta
denna skrämmande utveckling?

Ja, även om problemen är av det
mest svårlösta slaget kan vi inte resignerat
konstatera att dessa problem ligger
i tiden, att vi måste acceptera utvecklingen
och att det inte är något att
göra åt den. Tyvärr möter man alltför
ofta en sådan uppfattning.

I verkligheten är det väl ändock så
att denna fråga har ett intimt samband
med ställningstaganden och åtgöranden
på en mängd olika områden. Men i vilken
utsträckning observeras och diskuteras
denna del i det stora komplex
av frågor som man har att ta hänsyn
till när man gör upp prognoser och planer
för morgondagens samhälle? Vi löser
inte problemet endast genom att
öka antalet platser på fångvårdsanstalterna
och ungdomsvårdsskolorna, även
om detta måste ske med hänsyn till den
situation vi liar i dag. Vi måste i första
hand inrikta oss på förebyggande åtgärder,
åtgärder som leder bort och avhåller
från kriminalitet. Till dessa åtgärder
hör bl. a. samhällets planering
på familjepolitikens område och dess
planering av fritidsverksamheten och

Torsdagen den 23 januari 1964 em.

Nr 4

113

Vid

boendemiljön. Jag tror inte att man i
detta sammanhang kan frånkänna landsbygden
med sina tätorter ett stort värde
ur miljösynpunkt. Tyvärr beaktas
detta till synes inte av dem som tror
att det svenska folkets lycka blir lullkomlig
först när folk flyttat samman i
ett fåtal orter i vårt land.

Skall vi kunna bryta denna dystra
trend av stigande kriminalitet måste det
till ett samlande grepp. Problemet måste
observeras när det gäller samhällsåtgörandena
över hela fältet. Tv vilken
situation kommer vi annars att ha 1980,
om fångvårdsstyrelsens prognos visar
sig vara riktig? Jo, vi har då över 10 500
intagna på fångvårdsanstalterna. Men
om fångvårdsklientelet fördubblas fram
till 1980, har man därtill att räkna med
den grupp som nu är kriminellt belastad
men som med hänsyn till brottets
karaktär inte hamnat på fångvårdsanstalter.
Också den gruppen kommer att
öka i ungefär samma takt. Vilken situation
kommer vi då att ha i vårt land om
femton år?

Det rör sig här i första hand om en
barn- och ungdomsfråga. Skall vi kunna
ändra på utvecklingen, har vi i första
hand att inrikta de förebyggande åtgärderna
på barn och ungdom. I detta arbete
spelar våra olika ungdoms- och
folkrörelser en betydande roll, det har
tidigare vitsordats i diskussionen här i
kväll. Men jag tror att de skulle kunna
betyda ännu mera och uträtta ännu
mera än vad de i dag har möjlighet att
göra. Organisationerna arbetar i dagens
läge oftast under mycket stora svårigheter.
De stora privata nöjesindustrierna,
främmande för ideella syften, är i
dag mycket svåra konkurrenter till ungdomsorganisationernas
arbete. Detta är
bara ett exempel. Skall våra ungdomsorganisationer
lyckas i sin strävan att
skapa intresse för sundare livsformer
och kunna fostra till ansvar och självverksamhet,
måste vi från samhällets
sida ge stöd i olika former, såväl ekonomiskt
som på annat sätt.

8 — Andra kammarens protokoll 196b. 1

remiss av (statsverkspropositionen in. m.

Det har redan vid denna riksdag
väckts motioner dels om ungdomsledarutbildning,
dels om ökat anslag till bl. a.
idrotten.

Vid föregående års riksdag tog vi
upp frågan om utbildning av lämpliga
idrottsmän till instruktörer för idrottsoch
annan fritidsverksamhet. Vi ansåg
att de skulle kunna tjänstgöra inom
kommunerna. Vår motion blev avslagen.
Vi har kommit igen i år och hoppas
att vi nu skall få riksdagens fulla stöd.

Men det finns också andra områden,
där jag tror att man kunde åstadkomma
en mycket god hjälp, jag vill särskilt
nämna TV. Vi lever i massmedias tid.
Vi vet att bilden i rutan har stor förmåga
att fånga intresset. Det som förmedlas
genom bildrutan är i betydande
utsträckning grundläggande för livsstil
och beteendemönster. Detta säger oss
att vad som serveras ungdomen genom
TV-apparaten är av utomordentlig betydelse.
Om vi är överens om att ungdomsorganisationernas
arbete är av stor
fostrande betydelse och därmed ett
verksamt medel i strävan att komina
till rätta med ungdomsbrottsligheten —
skulle man då inte från TV :s sida kunna
hjälpa ungdomsorganisationerna i
denna strävan? Någon svarar kanske
att det sänds ju ungdomsprogram i TV.
Ja visst! Men oftast blir det något popprogram,
som ungdomen sitter och applåderar
åt. Varför inte i helt annan utsträckning
sända program som stimulerar
till aktiviteter, till fostrande självverksamhet
och som tar till vara ungdomens
verksamhetslust och ger meningsfullt
innehåll åt fritiden. Det är
självverksamhet med positiv inriktning
vi i dag behöver. Det finns så många
intressanta aktiviteter inom våra ungdomsorganisationer,
som med all sin
uppslagsrikedom vore värda att uppmärksammas
av TV. De skulle kunna
populariseras genom lämpliga TV-program
och därigenom få ytterligare utbredning.
TV kunde bli något av förmedlare
av sådana aktiviteter. Fråga är
ir b

114

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1904 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om man inte i TV-programmen också
skulle kunna ge vissa tips och viss ledning
när sådana program förs ut till
ungdomen.

Nu är det väl många som invänder att
detta kostar pengar. Då måste vi vara
beredda att satsa de pengar som behövs.
Men det ökade behov av medel
som skulle uppkomma för insatser av
detta slag skulle säkerligen te sig synnerligen
blygsamt i förhållande till de
kostnader vi i dag har för ungdomsvårdsskolor,
fångvård in. m. — även om
man tog till ganska rikligt.

Ungdomsfrågorna är så brännande
att det är i hög grad angeläget att TV:s
roll i det ungdomsfostrandc arbetet tas
upp till allvarlig diskussion. Fältet är
så vidlyftigt och betydelsefullt, att det
är motiverat att ge TV resurser som
gör det möjligt att följa ungdomsarbetet,
göra reportage från stimulerande
aktiviteter, föra dem vidare och därmed
hjälpa till att popularisera en för
ungdomen stimulerande verksamhet.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Vi vill med vår politiska
verksamhet försöka få fram bättre
levnadsförhållanden åt människorna.
Man kanske kan säga att det är ett alltför
materialistiskt mål att sträva efter
— människor på andra håll i världen
har det betydligt sämre, och vi har det
relativt bra här i landet. Men om man
tittar efter litet närmare, kan man inte
påstå att det är någon märkvärdigt hög
materiell levnadsstandard som de flesta
människor lever på. En barnfamilj med
12 000—15 000 kronors årsinkomst har
inget överflöd i kassan.

Hur skall vi då få högre levnadsstandard
här i landet? Vi måste försöka
få fram bättre resultat av vår arbetsinsats,
d. v. s. vi måste få fram
mera varor trots kortare arbetstid och
längre semester. Vi vill inte pressa
människorna hårdare — alltså måste
vi se till att näringslivet fungerar bättre,
att förvaltningen blir effektivare, att

organisationen över lag inom näringslivet
fungerar bättre, att maskinutrustningen
blir bättre o. s. v. Om vi i runda
tal säger att maskinutrustningen för eu
arbetsplats i dag kostar 50 000 kronor,
så kan vi uttrycka saken så, att vi måste
ha arbetsplatser utrustade för 100 000
kronor stycket för att få fram bättre
produktion och mera varor trots kortare
arbetstid. Ur denna bättre maskinutrustning
skall vi kunna få ut högre löner.

Detta betyder att vi vill alt de effektiva
företagen skall få hand om arbetskraften.
Arbetskraften skall flytta
över till sådana företag. De sämre företagen,
som bara kan betala dåliga löner,
bör helst få se arbetskraften rinna
undan så fort som möjligt.

Men skall samhället lägga sig i dessa
saker? Samhället svarar för de största
investeringarna, när industrien gör sina
investeringar. När eu industri investerar
50 000 kronor på en arbetsplats,
måste samhället investera 100 000 kronor,
nämligen 50 000 kronor för bostaden
och 50 000 kronor för den kommunala
servicen, sjukvård o. s. v. Samhället
investerar alltså dubbelt så mycket
för varje arbetsplats som arbetsgivaren
gör. Alltså måste samhället vara
med och bestämma i dessa frågor.

Ett samarbete måste åstadkommas
inellan näringslivet och samhället när
det gäller yrkesutbildningen, lokaliseringen,
bostadsfrågorna och stadsplaneringen.

Detta är självklart. Men samhället
måste också vara med på ett annat
område, nämligen det som gäller arbetsmarknaden.
Jag syftar inte på detaljer
på löneförhandlingssidan, utan
jag syftar direkt på arbetsmarknadspolitiken,
frågan om arbetskraftens inriktning,
som arbetsmarknadsstyrelsen ofta
sysslar med, t. ex. arbetslösheten i Norrland
som är ett ännu olöst problem.
Uokaliseringspolitiken, som är en norrlandsfråga
till största delen, har heller
inte kommit fram till något slutgiltigt

Torsdagen den 23 januari 1964 em.

Nr 4

115

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

och tillfredsställande resultat. Där återstår
mycket att göra. Det saknas alltså
inte arbetsuppgifter för arbetsmarknadsstyrelsen.

Men det ser på en punkt litet egendomligt
ut, och man undrar om arbetsmarknadsstyrelsen
bär för litet att göra.
Är arbetsmarknadsstyrelsen ute för
afl skaffa sig arbetsuppgifter på helt
andra områden än dessa viktiga och
ännu olösta? På sid. 96 i statsverkspropositionen
— det gäller inrikesdepartementets
verksamhetsområde — talas
det om att man skall importera arbetskraft
från Malta till Sverige. Den skall
användas på det husliga området i familjer
där kvinnan har en kvalificerad
utbildning, så att hon kan ägna sig åt
förvärvsarbete.

Hur kan arbetsmarknadsstyrelsen
kontrollera detta? Skall arbetskraft importeras
till vissa arbetsplatser och knytas
fast där? Vad ställer man för krav
på dessa kvinnor med kvalificerad utbildning
som arbetsmarknadsstyrelsen
skall godkänna och som vi skall godkänna
om vi bifaller detta förslag? Det
går inte för arbetsmarknadsstyrelsen att
kontrollera detta. Vilka löner skall man
ha på dessa arbetsplatser? Är det de
mest kvalificerade kvinnorna som skall
betala de högsta lönerna? Passar de som
arbetsgivare åt den arbetskraft det är
fråga om? Om arbetskraften inte trivs,
vad skall man då göra?

Har denna arbetskraft någon större
betydelse? Knappast. Förslaget är ett
uttryck för en ren hugskottspolitik. Resekostnaderna
skall arbetskraften själv
stå för. Det skall ta två år för den att
betala biljetten hit. Om de sedan inte
trivs här utan vill resa hem, måste de
betala sin hemresa. Det skulle ta ytterligare
två år. Vad skall flickorna göra
om de råkar ut för en otrevlig arbetsgivare
och vill resa hem efter ett par
tre månader?

Skall arbetsmarknadsstyrelsen få
uppdraget att ge sig in på det här experimentet,
så skall vi ge dessa männi 8* -

skor en chans att få resa hem om de
inte trivs. Det är inte säkert alt vårt
land, som målas ut så skönt i reklambroschyrerna,
i själva verket visar sig
vara så lockande. Det kanske är något
helt annat än de föreställt sig.

Detta är en detaljsak. Jag håller med
om det. Men varför skall arbetsmarknadsstyrelsen
avdela folk som ägnar sig
åt dessa uppgifter, när den inte klarar
arbetsuppgifterna här hemma? Varför
skall den syssla med denna hugskottspolitik?
Arbetsmarknadsstyrelsen har
haft kontakt med Francoregimen när
det gäller importen från Spanien, och
man importerar arbetskraft från Portugal
och Grekland. Man är ute och letar
i de u-länder som finns i Europa
för att ta hit arbetskraft till platser där
svensk arbetskraft inte vill vara sysselsatt.
Varför skall en statlig myndighet
fylla på inom dessa låglöneområden,
där den svenska arbetskraften inte vill
vara?

Är det säkert att vi bör hålla på med
låglöneproduktion? Är det inte billigare
att importera varor utifrån och köpa
dessa länders produkter i stället för
att hindra dem med höga tullar?

När man diskuterar dessa saker brukar
det hänvisas till en rekommendation
som OECD, organisationen i Paris,
på sin tid utfärdade. Vem har skrivit
på den rekommendationen? Jo, ett
par man från arbetsmarknadsstyrelsen!
Men denna rekommendation har såvitt
jag vet aldrig godkänts av vare sig riksdagen
eller regeringen. Den åberopas
ändå som ett rättesnöre för den politik
som arbetsmarknadsstyrelsen på denna
punkt vill driva. Jag kan inte finna
annat än att det är en relativt personlig
politik som förs på detta område,
en politik som strider mot låglönegruppernas
intressen och som gynnar de
arbetsgivare som vill skaffa sig billig
arbetskraft.

Arbetsmarknadsstyrelsen bör ägna
sig åt de uppgifter den har inom landet
och som den ännu inte klarat av,

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

innan den ger sig in på andra Länders
misskötta arbetsmarknadspolitik och
stora arbetslöshet.

Vi skall givetvis ha kvar möjligheten
till individuella resor mellan länderna,
och människorna skall få flytta från
land till land för erfarenhetsutbyte.
Men det är en helt annan sak när arbetsmarknadsstyrelsen,
så snart en arbetsgivare
inte kan få tag i arbetskraft
inom landet inom en tid av tre veckor,
beredvilligt skaffar en last arbetskraft
utifrån.

Nu skall arbetsmarknadsstyrelsen enligt
tidningsuppgifter fördubbla importen
av arbetskraft under den närmaste
tioårsperioden. Vi har en överenskommelse
om att vi skall ta emot arbetskraft
från grannländerna, men det är inte
den arbetskraften det gäller utan arbetskraft
från andra länder. Hur skall
samhället hinna med i den utvecklingen?
Var har vi utrymme för dessa arbetare?
De måste ha bostäder, det måste
finnas plats för dem på sjukhus, i skolor
o. s. v. Om vi inte vill att den importerade
arbetskraften skall leva under
sämre förhållanden än vi själva,
måste det leda till att vi tvingas bygga
ut alla delar av samhället. Skall vi fördubbla
importen av arbetskraft, måste
vi alltså se till att vi ökar bostadsbyggandet,
och detta i en situation då vi
redan har bostadsköer.

Ett land är inte rikare för att det
har flera människor. Om motsatsen vore
fallet skulle Indien höra till de rikaste
länderna i världen. Det gör det
inte -— det är ett fattigt land. Ett land
är rikt om det på ett förnuftigt sätt
tar vara på den arbetskraft det har.

Arbetsmarknadsstyrelsens uppgift är
att se till att arbetskraften får en chans
att förbättra sina villkor. Vi skall inte
ha företag med dålig maskinutrustning.
Hellre än att skaffa dubbelt så många
arbetare till företag med 50 000 kronors
maskinutrustning skall vi skaffa hälften
så många till företag med 100 000 kronors
maskinutrustning. Det ger bättre
produktionsresultat och högre löner.

Vi får kanske möjlighet att bygga ifatt
bostadsköerna, om vi bygger för de
människor som finns här och inte behöver
skaffa bostäder åt arbetsmarknadsstyrelsens
fördubblade import.
Samma gäller för den kommunala servicen
och de köer som finns inför andra
bristområden inom samhället.

Under det senaste året har man på
andra vägar dessutom satt i gång med
import av rena socialfall. Jag avser då
inte den verksamhet som vi bedriver
för att hjälpa flyktingar. Jag har inte
något emot social välgörenhetspolitik,
när den bedrives av dem som själva
betalar för den. Men på vems bekostnad
ges denna förtur i bostadsköerna i tätorter,
som det här ofta är fråga om?
Den ges inte på min eller din bekostnad
men på bekostnad av alla de stackare
som stått i åratal i bostadsköerna.

Det finns ingen anledning att bedriva
en importpolitik på detta sätt genom en
icke genomtänkt eller godkänd politik.

På flera områden fyller arbetsmarknadsstyrelsen
på med billig arbetskraft
åt arbetsgivare som i många fall representerar
dåliga industrier som egentligen
borde läggas ned. Om vi verkligen
vill hjälpa låglöneländerna, skall vi i
stället importera deras varor och ge
våra låglönegrupper chans att komma
över till delar av näringslivet, där
arbetsvillkoren är bättre.

Arbetsmarknadsstyrelsen är bra i
många avseenden, det är inte fråga om
annat. Men vad beträffar arbetskraftsimportpolitiken
menar jag att arbetsmarknadsstyrelsen
borde ta sin politik
under omprövning, och jag hoppas att
inrikesministern är villig att hjälpa arbetsmarknadsstyrelsen
så att man kommer
på rätt väg.

Arbetsmarknadsstyrelsens sysselsättningspolitik
är bara en detalj i de stora
frågor som vi haft att diskutera dessa
dagar. Vi kommer att få tillfälle att diskutera
andra delar därav senare. Jag
vill därför inte nu ta kammarens tid i
anspråk för att tala om de intressanta
frågor som har med Europa-marknads -

Torsdagen den 23 januari 1904 em.

Nr i

117

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

politiken och de därmed sammanhängande
sysselsättningsmöjligheterna
att göra. På de områdena är dock en
sådan utveckling i gång att vi har all
anledning att räkna med en skärpt konkurrens.
Även den tekniska utvecklingen,
som nu skapar svårigheter för den
amerikanska arbetsmarknaden, kommer
så småningom att visa sig få verkningar
på vår egen arbetsmarknad. Det blir påfrestningar
utöver de svårigheter som
nu håller på att uppstå på grund av den
politik med högre tullar som man bedriver
i Centraleuropa, senast den höjning
av tullarna på stålområdet som vi
kan vänta i mitten av nästa månad.

Även mot bakgrunden av denna utveckling
vore det skäl att få till stånd
en anpassning av arbetsmarknadspolitiken
med hänsyn till sannolika långtidstendenser
och inte med hänsyn till
tillfälliga gynnsamma förhållanden eller
tillfälliga önskemål om att få in arbetskraft
på en eller annan punkt, där arbetsgivare
för ögonblicket kan tjäna
pengar på importerad arbetskraft. Jag
vill i stället att vi skall sträva efter att
få till stånd bättre levnadsförhållanden
för människorna genom att ge dem
chans att komma över från låglöneområden
till bättre arbetsområden. Därvidlag
kan arbetsmarknadsstyrelsen göra en
värdefull insats.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Låt mig börja med att
beröra finansministerns annonsering i
gårdagens debatt i denna kammare om
att förslag skall föreläggas riksdagen att
till landstingskommunerna för upprustning
av åldrings- och långtidssjukvården
anslå ett belopp av 50 miljoner kronor.
Under normala förhållanden skulle
givetvis en sådan åtgärd hälsas med stor
tillfredsställelse från landstingens sida
i medvetande om att denna vårdform
är eftersatt och behöver upprustas. Men
nu lever vi inte under normala förhållanden
i detta avseende alldenstund
den skriande brist på vårdpersonal som

förefinnes gör sig gällande även i denna
vårdgren. Även om åtgärden hälsas
med glädje blir denna avsevärt dämpad
i betraktande av att landstingen är väl
medvetna om att inte kunna utnyttja
anslagen inom den närmaste tiden.

Bättre hade varit om resurser ställts
till förfogande för utbildning av vårdpersonal
och i samband med rekryteringen
härav på längre sikt för utbyggnad
av åldringsvården med nya vårdplatser.
Jag tycker att man börjar från
galen ända om jag så får uttrycka mig.
Tyvärr är det sa, att eftersläpningen
av utbildning gör att man får skynda
långsamt. Men behoven är stora, det erkänner
vi alla.

Men, herr talman, det var egentligen
ej åldringsvårdsfrågan jag här tänkte
beröra utan dess motsats, nämligen ungdomsvården,
och jag vill under en kort
stund beröra den frågan. Vårt land har
under en lång följd av år i många avseenden
utvecklats till att bli vad vi kallar
ett välfärdssamhälle och toppar
denna sin ställning i förhållande till
andra västeuropeiska länder. En lång
fredstid med en snabb utveckling i industriellt
avseende har i icke ringa mån
bidragit härtill, ja varför inte medgiva
att just på grund av det expanderande
näringslivet har vi varit i stånd till att
höja vårt folks standard i många avseenden:
hyggliga bostäder, i den mån
de kunnat och kan framställas, god utbildning
på de flesta av livets områden,
bilar, sommarstugor, TV, radio, vackra
hem och mycket annat som man räknar
som kriterium på ett folks välstånd.
Vi har alltså kunnat och räknar alltfort
med att tillgodose vårt folks materiella
välbefinnande och än ytterligare öka
detsamma allteftersom resurser ställs till
samhällets förfogande. Och man räknar
med att på detta sätt skapa fram ett
lyckligt folk och en belåten nation.

Mitt i allt vårt välstånd framträder
dock allt djupare skuggor, inför vilka
man frågar sig varthän vårt land ändock
är på väg. Jag tänker inte minst på vår

118

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ungdom som vi är kallade att ta hand
om och leda, men där vi i många fall
tagit miste om vägen och råkat in i svårigheter
inför vilka man understundom
står rådlös, då det gäller att komma till
rätta med en del avarter. Jag tänker på
de alltmer vanliga brottmålen, spritmissbruk,
narkotikamissbruk, sexuella
förvillelser och mycket annat varom vi
dagligen läser i våra tidningar. Är det
inte möjligen så att den fria uppfostran
som under ett 30-tal år varit på modet
nu börjar bära frukt, sådan frukt som
man inte väntat sig, som nu smakar
bitter och gör att man frågar sig vad för
fel vi begått i vår fostran av ungdomen.

Vi skyller många gånger på ungdomen
för dess förvillelser, men handen på
hjärtat, vem är närmast orsaken om inte
de som är satta att leda de unga och ge
dem råd för att lyckas i livet? Vi utökar
vårt skolväsende både kvantitativt och
kvalitativt och ger ungdomen möjligheter
att alltefter sin läggning utbilda
sig för sitt livsverk. Men i allt detta vill
man ändock undandra ungdomen undervisning
i det som man kan kalla
normgivande för livet, nämligen den
kristendoms- eller religionsundervisning
vi är lyckliga nog att ha i vårt
land. Särskilt i gymnasiet vill man nu
nedskära timantalet för detta ämne, då
man tydligen anser det mindre viktigt.
Lyckligt nog har eu stark opinion
väckts mot en sådan åtgärd, där inte
mindre än över 2 miljoner av vårt folk
kraftigt reagerat. Vi ser detta som ett
uttryck för att i de djupa leden av vårt
folk ett starkt medvetande förefinnes
om att kristendomsundervisningen är
något av det väsentliga i de ungas
fostran.

Men, herr talman, det är en mycket
allvarlig sak jag i detta sammanhang
ville beröra med några ord. Den har i
andra sammanhang varit uppe till debatt
och även framförts till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet,
men jag anser det vara så angeläget
att även här i kammaren betona den att

jag tillåter mig framföra en del av de
synpunkter som anförts. Det gäller
sexualundervisningen i skolan. Situationen
på det sexuella området är skrämmande.
Det har på något sätt kommit på
modet att man skall tala härom i alla
sammanhang. Filmer skall, för att vara
publikdragande, innehålla så mycket
som möjligt härav och vad mera är,
detta skall betecknas som högsta konst
och kultur. Hurudant är läget då i detta
avseende hland ungdomen beträffande
det sexuella beteendemönstret?

Sverige intar den föga hedrande toppplatsen
bland de europeiska länderna i
fråga om antalet fall av gonorré per
100 000 invånare. Bland ungdomar i åldern
15—19 år är gonorré enormt mycket
mera vanlig än i något annat europeiskt
land.

År 1961 förekom i denna åldersgrupp
6 656 fall av gonorré, varav 3 565 bland
flickor. Fallen av syfilis har de senare
åren ökat kraftigt i Sverige. År 1958
rapporterades 73 nya fall och år 1962
241 sådana. Gonorréfrekvensen i åldern
15—19 år steg under åren 1950—1960
bland flickor med nära 200 procent och
bland pojkar med 50 procent. Totala
antalet rapporterade fall av gonorré var
år 1950 10 212 och år 1962 21 476.

Med anledning av den på vissa håll
förefintliga oviljan att klart angiva orsakssammanhangen
torde det här vara
av behovet påkallat att kraftigt understryka
det nära och direkta sambandet
mellan ökad promiskuitet och ökad
frekvens av könssjukdomar. En annan
hithörande fråga gäller de utom äktenskapet
födda barnen, vilka utgör cirka
11 procent av alla barn. Antalet ogifta
mödrar under 20 år har ökat och uppgick
år 1961 till 5 082 mot 3 372 år 1955.

Alla med ovannämnda företeelser
sammanhängande problem torde i detta
sammanhang ej närmare behöva behandlas.

Det måste betecknas som högst oansvarigt
och ogenomtänkt, när man i
detta läge från en del håll ställer krav

11!)

Torsdagen den 23 januari 1904 om. Nr 1

Vid remi*» av statsverkspropositionen m. m.

på ett försvagande och i vissa fall ett
raserande av den etiska grunden och
målsättningen för skolans sexualundervisning.
Den nuvarande situationen motiverar
i stället en intensifiering av skolans
karaktärsfostran i allmänhet och
synnerligast inom ifrågavarande område.

I den handledning för sexualundervisningen
som nu användes i under
skolöverstyrelsen stående läroanstalter
framhålles hl. a. att undervisningen allvarligt
måste »hävda den uppfattningen,
att avhållsamhet från sexuellt samliv
under uppväxtåren är det enda skolan
med gott samvete kan rekommendera»,
att »för frisk ungdom avhållsamhet från
sexuellt samliv icke är skadlig», att »undervisningen
skall behandla den inverkan
som olämplig litteratur och film
samt mindervärdig scenisk konst utövar
på de unga» och att »spritförtäringens
ofta ödesdigra följder i detta sammanhang»
skall framhållas. Jag vill livligt
instämma i denna rekommendation och
bestämt understryka nödvändigheten av
att den icke frångås.

Tyvärr är dock, som sagt, andra krafter
i rörelse för att ändra dessa s. k.
förlegade och omoderna åsikter. Man
vill ett friare liv, och det skall skolan
medverka till. Vad som är mycket anmärkningsvärt
är att en ungdomsorganisation
framhåller att det inte bör
»vara skolans uppgift att ge eleverna
fasta moraliska normer» och att skolan
inte bör »propagera för en viss moraluppfattning,
utan i stället redogöra för
olika moraluppfattningar». En annan
begär att man skall anknyta undervisningen
till andra normkällor, som eleverna
har i veckotidningsnoveller,
schlagertexter och filmer. Som bredvidläsningslitteratur
nämnes bl. a. »Söderhavskärlek».
Även här talar man om att
sexualundervisningen »bör snabbt kunna
bringas i samklang med moderna
ideer på området. Eleverna bör få kännedom
om preventivteknik, samlagets
genomförande o. s. v.». Man vill också

att vid undervisningen olika typer av
preventivmedel skall visas för klassen.

Det verkar enligt mitt sätt att se som
om dessa uttalanden skulle vara några
av de mest asociala förslagen i förevarande
fråga.

Herr talman! Det måste bestämt fastslås,
att eu etisk norm aldrig blir föråldrad
eller omotiverad, därför att den
överträdes. En uppfattning av det slaget
kan endast leda till anarki och samhällsupplösning.
Tio Guds bud och Nya
testamentets etik är precis lika giltiga
i dag som för tio, hundra eller tusen
år sedan. Man kan ej genom statistiskt
mätbara förskjutningar visa, att tidigare
godtagna etiska normer blivit »omoderna».
Även om man skulle kunna påvisa
ett ökat antal bilstölder, ett ökat
skattefusk, en ökad vårdslöshet mot allmän
egendom, en ökad ungdomsalkoholism
o. s. v. kan samhället aldrig upphöra
att hävda att dessa företeelser är
asociala. Samhället måste vila på en
grund av absoluta etiska normer.

Jag hävdar att det absolut skall vara
skolans uppgift att ge eleverna fasta
moraliska normer såväl inom detta
livsområde som i övrigt. Skolan kan
aldrig få vara neutral i fråga om rätt
och orätt. Såsom handledningen säger
får undervisningen icke »anpassas efter
sådana normer för livsföringen, som
icke är föredömliga eller önskvärda med
hänsyn till de enskilda individernas och
samhällets bästa». Densamma får ej heller
anknyta till sådana normkällor som
ej fyller detta mått.

En undervisning som skulle ge kännedom
om preventivteknik och samlagets
genomförande skulle stå i direkt motsättning
till den etiska målsättningen,
ty dessa ämnesområden är ingalunda
aktuella för skolungdom, vilken skall
tillrådas avhållsamhet, kyskhet. En sådan
undervisning skulle vara ägnad att
väcka en sexuell experimentlusta. Av
samma skäl vore en preventivmedelsförevisning
direkt olämplig och skadlig.

Sexualundervisning är ett något inade -

120

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 cm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

kvat namn, eftersom sexuallivet endast
hör det av samhället legaliserade äktenskapet
till och dess centrala uppgift är
att föra släktet vidare. »Familjekunskap»
vore ett betydligt lämpligare
namn ocli skulle kunna borttaga det
överspända intresse, som ofta är fokuserat
på undervisningen under dess nuvarande
namn. Undervisningen skulle
då även kunna inordnas i ett större och
riktigare sammanhang.

Den minsta samhällsenhcten är familjen,
äktenskapet. Man kan inte utan
risker för samhällets utveckling och
fortbestånd frångå denna naturliga, av
Gud givna grund. Sexuell lösaktighet
i ungdomsåren utgör den sämsta tänkbara
grunden för ett äktenskap och för
ett sunt familjeliv.

Jag vill framhålla att skolan måste
motverka den ensidighet hos ungdomar
i tonårsåldern vilken lätt blir följden
av att den sexuella livssfären — icke
minst genom påverkan från massmedia
— bringas att dominera den kanske
viktigaste perioden i deras liv,
nämligen dä yrkesval sker och då karaktären
till stora delar utformas.

Den normala utvecklingen i de senare
ungdomsåren präglas av målsättning
för framtiden, kunskapstillägnelse och
utbildning. Det är naturligt och önskvärt
att unga människor lär sig förstå
de mänskliga och sociala problemen i
sitt eget land och ute i världen och
finner ett intresse för att bidraga till
dessas lösande.

När sådana motiv blir de dominerande
skapas förutsättningar för att de
sexuella komponenterna i ungdomsåren
finner den relativt undanskymda plats,
som underlättar avhållsamhet före äktenskapet
och befordrar den personlighetsutveckling,
som gör den unge mogen
för insatser i familj och samhälle.

Biologiska fakta bör icke meddelas
utan anknytning till föredömliga levnadsregler.
Etiken är det viktigaste. —

En undervisning i detta ämne utan
etiska värderingar och med karaktärs -

fostran som målsättning skulle snarast
uppmana till lösaktighet och vore således
asocial.

De etiska linjer, som uppdragits i den
nuvarande handledningen, bör enligt
min mening icke frångås. Familjen och
äktenskapet utgör grundstenarna i ett
sunt samhälle. Av denna anledning måste
det inskärpas, att sexuallivets enda
plats är inom ramen för det av samhället
legaliserade äktenskapet.

Jag vill också säga att skolan skall
stödja hemmen i deras etiska fostran
av barnen och vid fall av dålig hemmiljö
i görligaste mån ersätta den uteblivna
eller dåliga karaktärsfostran, som
givits i sådana hem.

Avhållsamhet i sexuellt avseende,
kyskhet, före och utom äktenskapet, är
det enda, som skolan bör rekommendera.
Avhållsamhetens positiva sidor
och de av den frigjorda skapande krafterna
måste av skolan framhållas.

Våra ungdomar är det bästa vi äger.
Och vi skall vara rädda om dem och
icke utsätta dem för faror, som kan bli
livslånga, utan i stället varna och förmana
dem på alla de sätt vi kan. Eu
störtflod av frestelser av olika slag hotar
nu att ödelägga stora delar av ungdomens
värld. Har vi råd med detta?

Jag skulle i detta sammanhang vilja
ansluta mig till dem som inte önskar att
filmen »491» blir frisläppt. Vi står inte
till svars med att låta sådana filmer
visas, ty det värsta är att ungdomen tror
att allt skall vara så som det framställes
i filmen; att detta är det normala i
livet. För övrigt visar tendensen att man
inom filmvärlden alltmer lägger an på
att förhärliga det som är rått, brottsligt
och moralupplösande. Det är sannerligen
inte underligt alt brottmål i alla
olika variationer är dagliga företeelser.

Jag skulle, herr talman, vilja avsluta
mitt anförande med att citera de gamla
orden: »Mig hava de övergivit, en
källa med friskt vatten, och de hava
gjort sig brunnar, usla brunnar, som
icke halla vatten.» Vi skall visa våra

Torsdagen tlen 23 januari 1964 om.

Nr 4

121

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ungdomar till den levande källan med
det rena, klara vattnet.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Under de senaste åren
liar från olika håll och med tilltagande
intensitet framhållits önskvärdheten av
eller t. o. m. ställts krav på att skolpliktsåldern
skall sänkas från 7 till 6
år. Såsom motivering för dessa önskemål
eller krav har bl. a. anförts att våra
dagars sexåringar skulle på ett helt annat
sätt vara mogna för att börja skolan.
Man säger att de är mycket mer försigkomna
än som varit fallet med tidigare
generationer.

Jag är inte övertygad om att det är
riktigt att sänka skolpliktsåldern på detta
sätt. Skolarbetet under det första året
kan förefalla vara mer lekbetonat än
som i verkligheten är fallet. Det ställer
ändå ganska stora krav på mognad hos
de små eleverna. Framför allt gäller det
den sociala mognaden, som sexåringarna
knappast besitter.

Det har också såsom en motivering
framhållits att med en skolpliktsålder
av 6 år skulle ungdomarna inte bli så
gamla innan de slutar sin skolutbildning.
Det låter bestickande, men det
är nog inte så lätt att genomföra en
sådan ändring. Först och främst får vi
inte glömma att skolan i sin nuvarande
utformning är avpassad för barn från
sjuårsåldern och inte från sexårsåldern.
Det betyder att vi måste tänka om
och pröva andra lösningar, vilket i varje
fall tar en hel del tid.

Vidare vet vi alldeles för litet om barnens
fysiska och framför allt psykiska
utveckling under åren närmast skolåldern.
Det har inte forskats tillräckligt
om dessa saker för att vi med bestämdhet
skall kunna avgöra, huruvida
barn i sexårsåldern är mogna för att inordnas
i ett arbete under de bundna former
som skolundervisningen dock innebär.

Alla vi som sitter i denna kammare
har ju de första skolåren långt bakom

oss. Därför har vi glömt de svårigheter
vi då lyckades bemästra. Vi minns de
lyckliga stunderna blott — om det var
några sådana. Men den del av skolans
folk som undervisar på lågstadiet har
mycket rik erfarenhet av att vi av barnen
på lågstadiet kräver en kraftig anspänning.
Enligt min mening förlorar
vi ingenting på att de barn i lekåldern
som vill leka småbarnslekar och ha
småbarnssysselsättningar får syssla med
det. Snarare tvärtom. Hellre än att
sänka skolpliktsåldern skulle jag därför
se att förskolorna blev vanligare i våra
kommuner. Ja, jag går till och med så
långt att jag säger att förskolan borde
vara obligatorisk inte för barnen utan
för kommunerna, så att föräldrarna
hade möjligheter att sända sina barn till
förskolan, gärna redan vid fyra, fem
eller sex års ålder. Naturligtvis önskar
jag också att vi här i landet lade ned
större ansträngningar på forskning när
det gäller barn i dessa åldrar, ty det är
under de åren som människan är mest
formbar och tar de kraftigaste intrycken.
Om dessa saker vet vi nu alldeles
för litet.

Självfallet finns det skolmogna sexåringar.
Och lika felaktigt som det är
att lyfta in icke skolmogna barn i ett
schemabundet skolarbete, lika felaktigt
måste det vara att inte låta skolmogna
barn få börja skolan. Jag menar också
att vi skall vara liberala vid bedömningen
av de skolmognadstest som alla
barn måste genomgå, om man skall få
någon klar uppfattning huruvida skolan
passar för dem eller inte. Ty det är ju
det som är utgångsläget.

Om vi såg till att det fanns tillräckliga
möjligheter för barnen att gå i förskola,
så skulle också studiet av barn i
lekskolan bli ett naturligt komplement
till den bedömning som sker genom
skoltesten. De styrande i samhället har
tyvärr inte alltid fullt klart för sig vad
förskolan betyder. Detta visar den
njugghet som visats då det gällt att
bygga ut förskollärarutbildningen. Lika -

122

Nr 4

Torsdagen den 23 januari 1964 cm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

så fick vi ett bevis på denna njugghet
i fjol, när statsbidraget till daghem och
familjedaghem ökades men inte bidraget
till lekskolan. Man menade kanske
att lekskolan i första hand är en kommunernas
angelägenhet, men jag tycker
att det är allas vår angelägenhet.

Slutligen skall jag också ta upp en
annan fråga. Ingemund Bengtsson är
tyvärr inte närvarande nu, men om han
hade varit det, skulle jag ha glatt honom
med ett beröm. Jag blev nämligen
mycket glad, när han i sitt anförande
uttryckte den bestämda förhoppningen
att de ålderdomshem som byggdes framöver
inte skall utrustas med sjukavdelningar.
Detta gladde mig, eftersom jag
har den bestämda uppfattningen att alla
människor här i landet skall ha samma
rätt till kvalificerad sjukvård. Och hur
väl man än sköter om de gamla på ålderdomshemmen,
kan man ändå inte
där ge dem den sjukvård de kan få på
ett sjukhus. Naturligtvis skall de ha
samma sjukvård som de kan få i det
egna hemmet men ingenting därutöver.
Ty då blir det så att de gamla får sitta
emellan i sjukvårdsliänseende.

Vad herr Bengtsson sade gladde mig
så mycket mera som han tillhör den
kommitté som sysslar med dessa frågor.
Jag hoppas bara att enigheten där blir
lika stor som när det gällde frågan att
kommunerna alltjämt skall få vara huvudman
för den öppna och den slutna
åldringsvården.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Det har nu pratats en
hel del här under ett par dagar, och om
vissa saker har det pratats flera gånger.
Men en sak har inte berörts — åtminstone
inte så att jag hört det —• nämligen
sjöfarten, trots att inte många tänker
på att sjöfarten är av oerhört stor
betydelse för vårt land. Med den stora
sjöfart vi bär i Sverige tycker jag också
det är underligt att den inte har flera
representanter här i riksdagen. Vi vet
alla vad sjöfarten betyder när det gäller

att segla in valuta. År efter år seglar
våra fartyg hem pengar till landet —
och det är hårdvaluta i stor utsträckning.

Eftersom jag ser statsrådet Skoglund
här vill jag rikta ett tack till honom för
vad han gjort när det gällt säkerhetsanstalterna
för sjöfarten. Där har det
blivit en hel del upprustning, inte minst
förslag om ett nytt sjömätningsfartyg,
fast det finns mycket mer att göra. Det
gamla lotsfartyget Stockholm har t. ex.
ett alldeles för klent maskineri. Det har
emellertid kommit en hel del nytt, vilket
en sjöfartens vän har orsak att vara
tacksam för.

Från fisket vill vi också säga att vi
är tacksamma för att väderleksrapporterna
för Nordsjön förbättrats i och med
att ytterligare en meteorologtjänst ställts
till förfogande.

Beträffande fiskehamnarna skulle vi
naturligtvis ha önskat högre anslag, men
vi förstår att pengarna inte kan räcka
hur långt som helst. Vi har vad småhamnar
beträffar där fått en ökning
från 2 till 3 miljoner, och det betyder
rätt mycket. Jag hoppas också att en
del av dessa pengar skall kunna gå till
små fiskebåtshamnar. Det är för resten
ganska mycket pengar som kommer in
via bensinskatten. Man beräknar att det
är 17 miljoner kronor, så vi har i alla
fall förväntningar om att denna summa
skall ökas.

Jordbruksministern är inte här — annars
skulle jag också rikta ett tack till
honom, då nu fiskelånen höjts med 1
miljon till 7 miljoner kronor, vilket är
den högsta summa vi haft under dessa
år. Även om det är otillräckligt.

Men det är inte bara glädje som jag
kan rapportera från fisket. Vi har haft,
har och kommer att få ganska allvarliga
problem. Alla här minns ju vad som
hände i våras beträffande räkfisket för
norra Bohuslän. Vi fick ett nådeår till
den 31 december i år. Sedan är våra
fiskare utestängda från dessa vatten.
Med tanke på vad som hände då är det

Torsdagen den 23 januari 1964 em.

Nr 4

123

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

klart att det råder ett stort missnöje
bland hela Sveriges fiskarkår över att
den svenska regeringen inte långt därefter
tillmötesgick krav, inte minst från
norrmännen, på att införselavgifterna
skulle sänkas för färska filéer. Samma
förhållande gällde prisregleringsavgifterna.
Det betyder med andra ord att
importen ökar och att avsättningsproblemen
för våra egna produkter blir
allt besvärligare. Detta är särskilt anmärkningsvärt
därför att de pengar vi
fick genom dessa avgifter skulle användas
till att stödja de små garantipriser
som våra svenska fiskare har. Jag vill
på hela kårens vägnar säga ifrån, att
det var en djup missräkning för oss att
regeringen tillmötesgick kraven från utländskt
håll.

Fiskegränserna inger också bekymmer.
Det har ju varit en konferens i
London om fiskegränser, men så långt
vi kan fatta av pressuppgifter kom man
icke fram till något positivt resultat.
Snarare blev det på vissa områden ytterligare
skärpning. En sak är emellertid
klar. Från hela den svenska fiskarkåren
vill vi bara ha fram ett enda
önskemål, nämligen att vi icke ville ha
någon utvidgning av fiskegränserna —
det betyder ju också territorialvattengränserna.

Här talas gång på gång om samarbete,
arbete över gränserna, internatio -

nella överenskommelser o. s. v. Men när
det gäller att skrida till handling ser det
fullständigt hopplöst ut. I denna situation
skulle jag vilja vädja till den
svenska regeringen att så snart som
möjligt fortsätta de förhandlingar som
en gång påbörjades mellan Norge, Danmark
och Sverige om överenskommelser
beträffande Skagerack, Kattegatt och
Östersjön. Det är mycket viktigt för våra
fiskare i de olika länderna att denna
fråga klaras upp. Vi skall inte vänta
tills man på annat håll utvidgar dessa
gränser. Jag vill vädja till statsrådet,
som är närvarande här, att föra detta
önskemål vidare till regeringen. Det är
ett enhälligt önskemål hos hela vår
fiskarkår.

Herr talman! Med detta skall jag sluta,
även om det hade varit en hel del till
att säga.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på herr
talmannens förslag att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till morgondagens
plenum.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.57.

In fidem

Sune K. Johansson