Torsdagen den 23 februari kl. 15.00 Sid (Riksdagens protokoll 1967:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 9

FÖRSTA KAMMAREN

1967

23—24 februari

Debatter m. in.

Torsdagen den 23 februari kl. 15.00 Sid.

Meddelande ang. enkel fråga av herr Ahlmark om möjlighet för
ledamot av riksdagen att samtala med företrädare för intagna
å fångvårdsanstalt ........................................ 4

Torsdagen den 23 februari kl. 16.00

Svar på enkla frågor:

av herr Wallmark om beredande av möjligheter för svenska

forskare att stanna i Sverige .......................... 4

av herr Skårman ang. tidpunkten för framläggande av proposition
om ny fastighetsbildningslag .................... 9

av herr Nilsson, Ferdinand, ang. användningen av svordomar

o. d. i radio och TV .................................. 10

av herr Strandberg ang. proposition till årets riksdag om tidpunkten
för införande av färgtelevision.................. 16

Fredagen den 24 februari

Meddelande ang. enkel fråga av herr Werner om tillvaratagande
av njurar från personer som avlidit på sjukhus.............. 18

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 9

Nr 9

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 23 februari kl. 16.00 Sid.

Bevillningsutskottets memorial nr 10, ang. kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om utredning rörande de handikappades skatteproblem
................................................ 16

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Torsdagen den 23 februari kl. 15.00

Kammaren sammanträdde kl. 15.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Eftersom kamrarna vid behandlingen
av »skattepaketet» inte stannat i något
sådant skiljaktigt beslut som föranleder
gemensam omröstning, inställes det
sammanträde som utsatts att eventuellt
hållas kl. 17.00 i dag.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 52, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående ändring
i förordningen den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt, in. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes sammansatta
bevillnings- och tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
53, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten jämte i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tillfällig
ökning av regeringsrådens antal;
och

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
29 maj 1964 (nr 321) om kommunal
trafikövervakning.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
m. m., i vad propositionen avser
ändrad fördelning av ärenden mellan
vissa departement;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdeparternent
m. m., i vad propositionen avser
anslag till kommun- och samfärdseldepartementet
m. m.;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
m. m., i vad propositionen avser
anslag till finans- och ekonomidepartementet
m. in.;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
m. in., i vad propositionen avser
anslag till handelsdepartementet in. in.;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
m. m., i vad propositionen avser
anslag till inrikesdepartementet m. m.;
och

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
m. in., i vad propositionen avser
anslag till beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets
memorial nr 10, med föranledande
av kamrarnas skiljaktiga beslut
rörande utskottets betänkande nr 2
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 7 med förslag till förordning

tl Första kammarens protokoll 1967. Nr 9

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Meddelande ang. enkel fråga
angående ändring i förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner, såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet.

Herr talmannen erinrade om att detta
memorial komme att behandlas denna
dag kl. 16.00.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla

fråga denna dag framställts av herr
Ahlmark (fp) till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet: »Anser
Statsrådet att en riksdagsman som
i studiesyfte besöker en fångvårdsanstalt
bör beredas möjlighet att under
ordnade former föra samtal med företrädare
för de intagna?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Torsdagen den 23 februari kl. 16.00

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Om beredande av möjligheter för
svenska forskare att stanna
i Sverige

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll ordet för att besvara
herr Wallmarks fråga om beredande
av möjligheter för svenska forskare att
stanna i Sverige, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 15 februari,
och anförde:

Herr talman! Herr Wallmark har frågat
mig, om jag anser det förenligt med
svensk forskningspolitik att framstående
forskare anser sig behöva lämna
landet.

Fri forskning känner inga nationella
gränser. Därför kan det vara fördelaktigt,
att framstående forskare för
längre eller kortare tid bedriver sin
verksamhet på annat håll i världen.

Det är självfallet, att för ett litet land
som Sverige en s. k. forskarflykt kan

skapa allvarliga problem, nämligen om
under en längre period fler forskare
lämnar landet än som inflyttar. För
Sveriges del har detta inte skett. Enligt
tillgänglig statistik har vi under
en längre period haft ungefär lika stor
in- som utvandring av forskare.

Regeringen har under många år i
sin forskningspolitik beaktat den s. k.
forskarflyktens problem. Konkreta åtgärder
av skilda slag har vidtagits för
att förhindra uppkomsten av sådan
flykt.

Riksdagen har på regeringens förslag
bl. a. godkänt den exceptionella
åtgärden, att regeringen utan riksdagens
hörande kan med omedelbar verkan inrätta
en ordinarie forskningsprofessur
för person, som det kan finnas anledning
behålla i landet eller här ta emot.

Avgörande för våra möjligheter att
behålla personal blir dock vår förmåga
att förse forskarna med de materiella
och ekonomiska resurser, som
bedöms nödvändiga för att den svenska
forskningen skall kunna behålla sin

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Om beredande av möjligheter
inom många områden framskjutna position.
Vi måste samtidigt acceptera, att
vi som litet land saknar resurser att på
alla områden befinna oss bland de
främsta. De senaste årens utvidgning
av det statliga forskningsengagemanget
visar, att regeringen är beredd att även
i fortsättningen främja en utveckling
av forskningen i landet, som minskar
riskerna för forskarutflyttning.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag ber att till hans
excellens herr statsministern få framföra
mitt tack för svaret.

I huvudsak har jag ingenting att
erinra mot de generella synpunkter
som statsministern har framfört i svaret.
Vi måste givetvis ta konsekvenserna
av att Sverige är ett litet land med
mycket begränsade resurser och måste
koncentrera dem på vissa för landet betydelsefulla
områden.

Min fråga har emellertid en mycket
konkretare bakgrund och berör en annan
principiell aspekt på vår forskningspolitik.
Den konkreta bakgrunden
är professor Hannes Alfvéns offentligen
uttalade åsikt att han tydligen inte
längre anses vara önskvärd här i landet.
Tiden medger tyvärr inte att jag
tar upp allt som hänt sedan hösten
1964, då han framförde sin mycket
beska kritik mot svensk atomenergipolitik.
Slutfasen i denna sorgliga affär
skådar vi i årets statsverksproposition.
Anslaget dras in och två av landets allra
främsta och internationellt mest kända
forskare, professor Alfvén och laborator
Lehnert får ställa sig sist i kön hos
ett forskningsråd, som fått en anslagsökning
som inte ens täcker kostnadsstegringarna
för pågående forskning.

Till råga på allt har atomforskningsrådets
ordförande, landshövding Lemne,
redan i en tidningsintervju meddelat
att Alfvén och Lehnert gapar över
för mycket, att ingen är oersättlig och
att det säkert skall gå att vaska fram
andra forskare i stället.

för svenska forskare att stanna i Sverige

Den principiella synpunkten är följande.
Med det handlingssätt professor
Alfvén utsatts för har klart utsagts, att
den vetenskapsman som vågar uttala
en hård kritik mot myndigheternas sätt
att handlägga vissa frågor får räkna
med indragna anslag. Ett effektivare
munlås kan man knappast hänga på
eventuella kritiker.

Jag har, herr talman, hittills trott på
forskning via forskningsråd och fonder,
men jag börjar nu tvivla på att
forskningens beroende av årliga anslag
är den rätta vägen. Jag vill emellertid
inte tro att det är så lågt i tak här i
landet.

Behandlingen av professor Alfvén är
enligt mitt förmenande en internationell
skandal, och den har ingenting
med den termonuklueära forskningen
att göra. Det är ett sätt att straffa en
obekväm kritiker, men det är samtidigt
ett struptag på forskarnas fria rätt
till samhällskritik.

Herr talman! Jag är övertygad om att
statsministern vet precis vad som är
att göra i detta fall. Jag anhåller bara
att han handlar raskt, innan skadan blir
obotlig.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag tror att det allra
första som jag har att göra för att det
inte skall uppstå obotlig skada här är
att korrigera den ärade frågeställaren
på en principiellt mycket viktig punkt.

Det finns ingen som helst grund för
påståendet att professor Alfvén på något
sätt skulle bestraffas med anledning
av den kritik som han har fört
fram. Jag tror inte det finns någon som
har drömt om något sådant, i varje fall
ingen av dem som har något att säga
till om beträffande denna frågas fortsatta
behandling.

Mycket av den kritik som professor
Alfvén har fört fram har säkerligen
varit helt riktig utifrån hans utgångspunkter.
Man kan alltid ta upp till dis -

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Om beredande av möjligheter för svenska forskare att stanna i Sverige

kussion frågan om hur avvägningen
skall göras mellan de olika forskningsgrenarna
när det gäller att fördela statens,
skattebetalarnas, pengar. Till sist
blir det alltid ett avgörande som måste
träffas i detta hus, ofta på förslag av
regeringen. Men att den omständigheten
att någon forskare anser att man vid
fördelningen av anslag har gått annorlunda
fram än vad som enligt hans
uppfattning vore riktigt skulle leda till
någon bestraffning har lyckligtvis aldrig
förekommit i Sverige, och jag hoppas
att det inte heller i fortsättningen
någonsin skall förekomma.

Jag tror att det viktigaste här är att
fullkomligt avliva varje sådant rykte,
ty jag håller med herr Wallmark om att
om vi skulle komma i en sådan situation,
att utövarna av det allra friaste yrke
som vi har i detta land av hänsyn
till sina möjligheter att forska icke
skulle våga framföra en kritik — även
om det sker i mycket amper form —
då hade vi verkligen ställt det illa för
oss. Om den uppfattningen vinner gehör,
är jag övertygad om att en forskarflykt
av massdimension är oundviklig,
eftersom jag föreställer mig att ingen
forskare i landet vill ta på sig uppgiften
att forska under sådana förhållanden
som herr Wallmark här skildrat.
Nej, det är icke så!

Med herr talmannens tillåtelse — det
är inte fler frågor på dagordningen än
att jag måhända kan överskrida de
vanliga två minuterna — kanske jag får
yttra några ord om vad som förevarit.

Professor Alfvén är säkerligen en
lysande forskare. Jag kan inte bedöma
han kapacitet — jag är inte någon plasmafysiker
— men det påstås ju att han
tillhör den absoluta världseliten. Jag
tvivlar inte på det omdömet. Han är
sedan flera år för sin forskning hänvisad
till anslag från olika håll. Jag har
inte siffrorna presenta, men jag skulle
tro att exempelvis atområdet redan ger
professor Alfvén summor som väsentligen
överskrider 500 000 kronor om
året. Det räcker emellertid inte till

hans institution. Han får då ett extra
anslag från atombolaget med ett ungefär
lika stort belopp — låt oss säga
500 000—600 000 kronor om året. Atombolaget
finner det emellertid litet egendomligt
att bolaget, som egentligen inte
har ansvaret för den vetenskapliga
forskningen i landet, på sitt omkostnadskonto
skall ha avlöningen till en
stor vetenskaplig institution. Därför
har man hos regeringen frågat om det
inte skulle vara möjligt att flytta över
de låt oss säga 600 000 kronor som nu
betalas ut från atombolaget till atområdet.

Det är vad som har hänt. Ingenting
annat har hänt. Det skall alltså bli
ungefärligen samma belopp till herr
Alfvén. Det är bara det att man samlar
beloppen — från att nu vara spridda
— på en hand. Atområdet får då jämföra
hans forskning med annan likartad
forskning.

Jag är mycket överraskad över det
referat av landshövding Lemnes uttalande
som här lästes upp. Jag har tilllåtit
mig att också ta kontakt med landshövding
Lemne, och han är fullt införstådd
med denna linje. Han är fullt
införstådd med att det inte är fråga om
att göra en tvär nedskärning av professor
Alfvéns forskningsmöjligheter, utan
att man helt naturligt skall försöka ordna
så att dessa låt säga 600 000 kronor i
fortsättningen utgår från atområdet.

Jag är därför ganska övertygad om
att en forskare av denna kapacitet icke
kommer att bli behandlad på sådant
sätt att han av denna anledning vare
sig kan framställas som en martyr för
sin djärva samhällskritik eller av denna
anledning känna sig tvingad att lämna
landet.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Tiden medger inte någon
detaljerad historieskrivning, men
låt mig kort erinra om att i och med
att kritiken mot atomenergipolitiken
framfördes hösten 1964 inträffade föl -

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Om beredande av möjligheter för svenska forskare att stanna i Sverige

jande: Under 1965 gjorde man ett försök
från bolagets sida att skära ner
anslaget under pågående budgetår.
1966 — alltså inför detta budgetår —
plockades anslaget bort ur statsverkspropositionen
men stoppades in så att
säga i sista korrektur av herr statsministern
själv. Och i år medan vederbörande
befinner sig på resa i Amerika
togs det helt bort. Handelsministern
sade i statsverkspropositionen
föregående år att han i avvaktan på
förslag från 1966 års atomenergiutredning
inte ville föreslå någon ändring
av nuvarande ordning för medelsanvisningen.
Vi har inte fått något förslag
från 1966 års atomenergiutredning.
Följaktligen är det märkligt att
man handlar på detta sätt i alla fall.

Jag tror att det är riktigt som statsrådet
Edenman sade i en intervju,
nämligen att det inte är regeringen som
dirigerar forskningsråden, utan forskningsråden
får klumpanslag och fördelar
dem som de tycker. Sakläget måste
alltså bli att dessa forskare får ställa
sig sist i kön. Atomforskningsrådet har
begärt ett väsentligt ökat anslag. Det
får knappt 800 000 kronor. Det räcker
inte ens till kostnadsstegringen för den
pågående forskningen. Detta skulle innebära
att man måste skjuta bort några
andra för att ens ge honom de anslag
han fått tidigare.

Jag har tidningsintervjun med landshövding
Lemne framför mig. Han har
inte dementerat den. Får jag bara läsa
några rader ordagrant ur den. Han säger
så här: »Skulle professor Alfvén
och laborator Lehnert flytta utomlands
vore det förstås en svår förlust, men
jag tror nog att det finns andra forskare
att vaska fram som når samma
klass, även om det tar tid.» I annat
sammanhang säger landshövding Lemne
att de gapar efter alldeles för mycket
och att de inte kan räkna med att få
några väsentligt förändrade anslag.

Jag skall bara tillägga att denna fusionsforskning
är initierad av AB
Atomenergi. Det är Atomenergi som

har stött den och drivit fram den, och
det är i och för sig inte något märkligt
att den har stötts av Atomenergi.
Samma förhållande råder i alla andra
länder, nämligen att forskningen ligger
på en hand. Att vi kanske sedan vill
flytta över den i annat sammanhang
kan vara en egen politik, men icke förrän
vi får utredningen klar. Jag vidhåller,
herr talman, att detta ser mycket
illa ut. Jag tar emellertid fasta på vad
statsministern har sagt i detta fall,
nämligen att anslagen kommer att utgå.
Samtidigt tror jag att andra åtgärder
också behöver vidtagas för att någonting
sådant här icke skall upprepas.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Om det nu skulle vara
sant att anslaget förra gången räddades
genom ett personligt ingripande från
min sida, så visar väl det hur orimlig
den teorien är att en samhällskritiker
skulle bestraffas av den nuvarande
regimen. Tvärtom bestyrker det ju att
vi är utomordentligt angelägna om att
ha en kapacitet sådan som herr Alfvén
kvar i landet, med möjligheter för honom
att fritt uttala sin mening.

Det var ett missöde att anslaget den
gången hade räknats bort. Missödet rättades
till i sista stund, det är riktigt,
men detta var ingen större politisk
bragd från min sida. Herr Wallmarks
skildring är emellertid ett belägg för
riktigheten av min uppfattning, att vi
gör vårt yttersta för att tillåta forskningen
att vara absolut fri; det måste
ju bli slutsatsen om herr Wallmarks
analys av olyckshändelsen skulle vara
riktig.

Men jag kan fortfarande inte förstå
vad det är som oroar herr Wallmark.
För närvarande utgår ett anslag från
atombolaget på låt mig säga 600 000
kronor — jag kan inte siffrorna exakt.
Vi har ju byggt upp vår forskningsorganisation
med de fria forskningsråden.
När regeringen föreslog detta, möttes

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Om beredande av möjligheter för svenska forskare att stanna i Sverige

det väl till en början med åtskillig kritik,
men nu tycker alla att det är utomordentligt
värdefullt att representanter
för den vetenskapliga forskningen, utan
inblandning från administrativt, politiskt
eller annat håll, kan fatta beslut
om forskningen. Där har man ett atomforskningsråd,
och så tycker man att
det är rimligt att detta forskningsanslag
på 600 000 kronor slås samman med
annat utgående forskningsanslag till
samma institution. Jag upprepar att
atomforskningsrådet för närvarande
lämnar ett högst betydande anslag till
herr Alfvén. År det någonting konstigt
i att man tycker att samma forskningsråd,
med den expertis som där finns,
skall ha möjlighet att pröva dessa anslag
i sin helhet när man på det sättet
kommer ifrån den splittring i bidragsgivningen
som hittills har varit ett faktum?
Jag förstår inte hur en ledamot
av riksdagen kan tycka att den rationaliseringsåtgärden
bör betraktas med
en så väldig misstänksamhet som det
nu är fråga om.

Det är klart att jag i min egenskap
av ordförande i forskningsberedningen
var en aning bekymrad, när jag konstaterade
att det inte fanns större utrymme
för höjning av anslagen till
atomforskningsrådet än låt mig säga
med 700 000 å 800 000 kronor. Men först
och främst är det icke riktigt att det
belopp på 700 000—800 000, som tillföres
atomforskningsrådet i år, inte
skulle räcka till för att täcka kostnadsstegringarna.
Den situationen hade vi
förra året, men sådana bekymmer har
vi inte nu. Här gäller det framtiden;
och då kan väl ingen tvekan råda om
att den nu aktuella anslagshöjningen
är tillräcklig för att man skall kunna
klara kostnadsstegringarna. Vidare
upplystes det vid forskningsberedningens
sammanträde att forskningarna på
en rad gränsområden, t. ex. inom metallurgien,
hittills har bekostats via
atomforskningsrådet men att de anslagen
kommer att flyttas över till andra
forskningsråd. Under sådana omstän -

digheter tvivlar jag inte ett ögonblick
på att det är en riktig uppgift som
landshövding Lemne har gett mig i denna
vecka, att nog skall det gå att genomföra
denna överflyttning utan några
allvarligare konsekvenser.

Det är möjligt att detta av herr
Alfvén uppfattas så att han kommer sist
i raden. Men varför det? Av vilken anledning
skall han känna det så? Han
har ju sitt anslag redan nu i väsentlig
utsträckning från atområdet, och vad
det gäller är alltså att få en ökning av
detsamma, så att det täcker de kostnader
som förut täcktes genom atombolaget.

Jag finner det mycket bekymrande
att man driver upp en opinion här som
gör gällande att vi på de maktägandes
sida — och dit räknas ju också riksdagen
— skulle vara så till den grad
känsliga för kritik, att om någon vågar
höja rösten, skall han minsann få erfara
att anslagen till honom minskas.

Jag tror det är värre att sådana uppfattningar
sprids bland forskare inom
och utom landet än att den tekniska
överflyttning skett som givit upphov
till dessa rykten. Och det skulle glädja
mig mycket — jag vet ju att herr
Wallmark i vanliga fall är en kunnig
och resonabel person — om vi kan göra
som herr Wallmark avslutningsvis sade:
resonera oss fram till en förnuftig
lösning på detta problem. Jag är övertygad
om att när vi diskuterat igenom
problemet från olika utgångspunkter,
så kommer det att visa sig att skillnaden
i bedömning inte är så stor som
man hade anledning att förmoda när
man hörde herr Wallmarks första inlägg.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag vill bara göra den
kommentaren, att anslagshöjningen är
knappt 8 procent, och jag tror att den
inte ens täcker kostnadsstegringarna.
Därjämte skall AB Atomenergi i fortsättningen
självt vända sig till torsk -

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Ang. tidpunkten för framläggande av proposition om ny fastighetsbildningslag

ningsråden för att få anslag till egen
forskning.

Vad slutligen gäller frågan huruvida
historieskrivningen är korrekt, så är jag
inte alldeles ensam om min uppfattning.
Jag vet att den helt och fullt
delas av herr statsministern mycket
närstående vetenskapliga rådgivare.
Men vi skall väl til syvende og sidst
hoppas att man kan resonera sig fram
till en lösning, så att den storm som
nu blåst upp bedarrar och forskarna i
landet kan känna sig lugna och fria
att kritisera.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag hoppas verkligen
att forskarna här i landet känner att de
lever i ett fritt samhälle, där de kan
säga sin mening. Det allvarligaste elementet
i denna debatt vore enligt min
mening om någon forskare skulle
tvivla på detta.

Vi beviljar ju mängder av pengar till
forskare, om vilka vi vet att de har helt
andra politiska värderingar än vi. Det
faller oss inte in att säga: Ja, men det
forskningsresultatet kommer nog inte
att vara gynnsamt för oss. Och hur
mycket mindre skulle den tanken kunna
vinna insteg när det gäller ett så extremt
subtilt ämne som plasmafysiken!
Det går inte till så, herr Wallmark, att
vi säger: Det kan hända att denna
forskning inte riktigt ligger i linje
med de tankegångar som präglar kanslihusets
lunchsamtal.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. tidpunkten för framläggande av
proposition om ny fastighetsbildningslag Herr

statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING erhöll ordet
för att besvara herr Skärmans fråga angående
tidpunkten för framläggande av

proposition om ny fastighetsbildningslag,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 16 februari, och yttrade: Herr

talman! Herr Skårman har frågat
mig när proposition om ny fastighetsbildningslag
beräknas kunna läggas
fram.

Fastighetsbildningskommitténs betänkande
med förslag till ny lag om
fastighetsbildning är resultatet av ett
mycket omfattande utredningsarbete.
Betänkandet har remissbehandlats i vanlig
ordning, och förslaget till lag om
fastighetsbildning bereds f. n. inom
justitiedepartementet.

Kommittén har inte utarbetat något
förslag till följ dlagstiftning. Vissa av
de frågor som kan hänföras dit har utretts
senare. Hit hör frågorna om legalisering
av sämjedelningar och om
fastighetsregistrering. Vidare pågår en
utredning om fastighetsbildnings- och
mätningsväsendets organisation. I övrigt
har arbetet på följ dlagstiftningen
inte påbörjats.

Vad jag nu anfört torde visa att arbetet
på ny fastighetsbildningslagstiftning
är en uppgift av betydande räckvidd.
Det har också anknytning till
många andra lagstiftningsärenden, inte
minst arbetet på en ny jordabalk. Lagrådsbehandlingen
måste beräknas ta avsevärd
tid i anspråk.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt
är det svårt att ange den tidpunkt när
en proposition i ämnet kan läggas fram.
Men arbetet på den nya lagstiftningen
bedrivs så snabbt som de tillgängliga
resurserna och förhållandena i övrigt
medger. Riktpunkten är att ett förslag
till lag om fastighetsbildning skall remitteras
till lagrådet under våren 1968.

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Jag skall be att till justitieminister
Kling få framföra mitt
tack för svaret på denna fråga. Jag måste
erkänna att det var något mer optimistiskt
än jag hade väntat mig. Om

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Ang. användningen av svordomar o. d. i radio och TV

jag i denna sak visat otålighet, vill jag
genast förklara varför.

Det var 1937 eller 1938 som jag reste
upp till professor Åke Holmbäck i Uppsala,
vår tidigare lärare, för att tala
om 1926 års jorddelningslag, som vi
som arbetade som lantmätare ute på
fältet fann vara ett absolut omöjligt
redskap att arbeta med redan då. Med
anledning av den motion som prof.
Holmbäck väckte tillsattes 1939 års fastighetsbildningssakkunniga,
vilka endast
lade fram några delförslag. Mycket
tidigt kom ett förslag till nytt 19
kap., ett förslag som dock var alldeles
hopplöst och genast trollades bort. 1954
fick vi fastighetsbildningskommittén
med Fallenius som ordförande. Under
tiden — det skall erkännas —• har det
kommit några delförslag till reformer,
som har underlättat arbetet. Men i stor
utsträckning har man stoppats med argumentet
att den nya fastighetsbildningslagen
skulle lösa frågorna.

År 1959 väcktes en motion om komplettering
av sammanföringslagen. Motionen
stoppades med motiveringen att
1954 års fastighetsbildningskommitté
arbetade på området och att man inte
skulle föregripa den. 1965 blev det en
ändring i sammanföringslagen — man
inkluderade järnvägsmarken. Då väckte
jag en motion för att få med annan
samfälld mark än vägar. Denna motion
stoppades därför att fastighetsbildningskommitténs
betänkande kommit
1963 och var ute på remiss och höll på
att bearbetas i departementet.

I år har den vanliga motionen väckts
om rationalisering av lantmäteriet för
att man skall få bort den orimliga arbetsbalansen.
Vad har man där att göra?
I personalfrågan har ju skett en del.
Men när det gäller det redskap, som den
nya fastighetsbildningslagen skulle vara,
har man bara att åberopa att ingenting
går att göra därför att ärendet
är under behandling.

Jag har motionerat på nytt om komplettering
av sammanföringslagen —
en mycket praktisk och bra lag som

skulle bespara oss rätt mycket utredningsarbete.
Jag var med och hörde på
behandlingen i tredje lagutskottet. Motionen
blev stoppad under hänvisning
till skuggan av den nya lagen. Ärendet
är inte behandlat i kamrarna ännu, men
man vet ju att det bara är lagutskottets
förslag som kan gå igenom.

Samtidigt har jag dock konstaterat
att justitieministern aviserar en komplettering
av jorddelningsiagen — den
skall komma den 7 april enligt den förteckning
vi fått. Jag har mig även bekant
att lantmäteristyrelsen nyligen
gjort en framställning om komplettering
av jorddelningslagen. Därför vore
det mycket bra att ha ett schema för att
veta hur man skall handla. Kommer
förslaget 1968 till lagrådet, så hoppas
jag att man kan vänta sig en proposition
till 1969 års riksdag, och då kan
kanske lagen träda i kraft 1970. Då må
det vara hänt. Det är visserligen ganska
långt till dess. Men om det skulle dröja
längre, vore det i alla fall inte då idé att
i stället för att hänvisa till pågående utredning
— eller rättare sagt lagskrivning
— ta vissa delreformer redan nu?
Vi har en sådan arbetsbelastning och
balansen är så stor att allmänheten klagar
på de allra flesta platser. Med enkla
medel skulle man kunna underlätta arbetet
och därmed även minska balansen.

Jag ber emellertid att få tacka för
statsrådets svar; det var, som jag sade
i början av mitt anförande, mera lovande
än jag hade väntat.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. användningen av svordomar o. d.
i radio och TV

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME erhöll
ordet för att besvara herr Ferdinand
Nilssons fråga angående användningen
av svordomar o. d. i radio och
TV, vilken fråga intagits i kammarens

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Ang. användningen av svordomar o. d. i radio och TV

protokoll för den 14 februari, och anförde: Herr

talman! Herr Nilsson har frågat
mig, om jag såsom den politiskt ansvarige
beträffande radio och television
i vårt land avser att genom lämpliga åtgärder
förhindra förekomsten i programmen
av råa ord och grova svordomar
som sårar och väcker anstöt hos
det stora flertalet anständiga människor
och som offentligt framförda i massmedia
verkar nedbrytande och försimplande.

Kungl. Maj :t har utsett ett särskilt
organ, radionämnden, med uppgift att
pröva i vad mån Sveriges Radio handhar
programverksamheten i överensstämmelse
med de riktlinjer, som anges
i gällande överenskommelse mellan
staten och Sveriges Radio angående
rundradions programverksamhet. Den
som anser, att Sveriges Radio i något
program inte följt angivna riktlinjer,
kan göra anmälan härom till radionämnden.

Jag vill här göra samma tillägg som
jag gjorde i medkammaren i morse:
Exakt detta svar har jag nu avgivit vid
ett stort antal tillfällen i båda kamrarna
när det har ställts frågor beträffande
programinnehåll och enskilda
programinslag i Sveriges Radio.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har vågat uttala om
inte en förmodan i alla fall en förfrågan
om kommunikationsministern kunnat
undgå att observera den stegrade nedbusningen
i välfärdssamhället, det alltmer
ökade antalet råa våldsbrott i all
synnerhet. År 1966 uppgick antalet anmälda
fall av misshandel till 13 000,
antalet brott mot frihet och frid till
över 7 200, antalet våldtäkter och våldföranden
till 670 och antalet mord och
dråp till 178. Har statsrådet hört någonting
om de disciplinsvårigheter som
nedbusningen i många skolor vållar och
som innebär hårda påfrestningar för
lärarpersonalen? I vart fall har väl

statsrådet inte kunnat undgå att frapperas
av den ohöljda råhet som alltmer
kommer till uttryck i vissa sensationstidningar? Det

är inte enbart några flagranta
fall som har föranlett mig att ställa en
fråga till statsrådet. Jag inbillar mig
inte att statsrådet skulle kunna göra
upp någon lista över lämpliga ord ens
med benägen hjälp från annat håll.
Vad jag önskar är allmänna synpunkter
i samband med en pågående, oroväckande
utveckling i detta land, för
vilken massmedia spelar en stor roll.
Vi måste inse att man genom massmedia
kan motverka mycket men också
vålla mycken skada.

Jag har för den skull vågat påfordra
lämpliga åtgärder mot de råheter, de
nedbrytande, avsiktligt mot tukt och
sedlighet riktade program som förekommit.
Jag understryker att vederbörande
aktörer själva angivit sig avse
att chockera, att nedbryta föreställningar
och ordvallar som de är väl medvetna
om finns hos det stora flertalet
anständiga människor, vilka de inte menar
sig behöva visa vanlig takt och hänsyn
mot. De har offentligen erkänt sin
avsikt att såra. De säger sig veta att
deras framträdande strider mot folkflertalets
begrepp om normal hyfsning.
I några fall har de till och med medgivit
att de inte i den egna familjekretsen
med hustru och barn använder det
umgängesspråk som de serverar i radio
och TV. Men de tar ingen hänsyn
till deras familjekrets, som samlats för
att glädjas åt ett trivsamt lör dagsprogram
men sedan utsatts för dessa grova
plumpheter. Där sätter de in sitt nedbusningsprogram.

Det är sådant jag vill ha stopp på. Jag
känner till de ansvarsbestämmelser som
finns eller träder i kraft med radioansvarighetslagen
den 1 juli i år. Jag vet
också att det finns ett avtal mellan staten
och dess verktyg för statsmonopolets
utövande. Vad jag vädjar till är
statsrådets politiska ansvarskänsla, till
det ansvar han har enligt parlamen -

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Ang. användningen av svordomar o. d. i radio och TV

tarismens oskrivna lagar och regler,
som griper in över grundlagar, lagar
och skrivna kontrakt. I det sammanhanget
går det inte att krypa undan
med formellt prat. Det gäller all den
påverkan, allt det inflytande som ett
statsråd åtminstone borde kunna utöva
inom sitt verksamhetsområde, om
han vilie bjuda till.

Till sist vill jag betyga min tacksamhet
över att statsrådet inte har uttalat
något gillande av de av mig kritiserade
programmen. Många skulle sätta värde
på om han ville uttala sitt ogillande av
de program som även radiochefen utdömt.
Kunde statsrådet också utlova
någon trygghet för framtiden i sammanhanget,
visste man kanske vad man
hade att vänta — under det här statsrådets
tid.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Detta var »eine grausame
Salbe». Herr Ferdinand Nilsson
började brett och stort med nedbusningen,
antalet mord och antalet våldsbrott
i samhället men slutade hos något
enstaka radioprogram en lördagskväll.

Herr Ferdinand Nilsson vädjade till
min politiska ansvarskänsla. Den skall
jag gärna ge uttryck för. Mitt politiska
ansvar i denna fråga är att föra en sådan
politik att jag värnar Sveriges Radios
oberoende ställning visavi statsmakterna
som ett fritt och självständigt
radioföretag. Jag skulle svika detta mitt
ansvar om jag försökte lägga mig i de
enskilda radioprogrammen. Det är det
centrala i denna fråga.

Det finns ett avtal mellan Sveriges
Radio och staten. Däri finns intagna
allmänna normer för verksamheten.
Jag sade i medkammaren —• jag såg att
herr Ferdinand Nilsson var där — att
de normerna måste vara allmänna. Om
man vill förbjuda vissa ord är den
enda tekniska lösningen att göra upp
en lista över ord som inte får användas
inom Sveriges Radio. Man kan också
gå den motsatta vägen och göra upp

en lista över ord som får användas, om
man vill variera konfekten. Om man
inte vill ha en sådan lista — jag föreställer
mig att det skulle vara en grannlaga
uppgift att göra upp den — får
man hålla sig till de allmänna normer
som finns i avtalet. Sedan får den som
är missnöjd klaga hos radionämnden,
som vi enligt radiopropositionens förslag
och riksdagens beslut på olika sätt
skall effektivisera. På den punkten måste
jag alltså stå absolut fast —- icke någon
inblandning i de enskilda programmen
hos Sveriges Radio.

Inför det förestående avtalsarbetet
med Sveriges Radio skulle det ändå vara
intressant att försöka få klarhet i
vad herr Ferdinand Nilsson menar. Vilka
program, uttryck, svordomar etc.
kan inte få förekomma? Om herr Ferdinand
Nilsson riktar så skarp kritik
mot Sveriges Radio och vill att vi genom
åtgärder skall stoppa vissa program
måste herr Nilsson i rimlig mån
kunna konkretisera vad han tycker illa
om och var gränserna skall dragas, annars
blir hans angrepp helt meningslöst.
Skall det vara någon mening med
kritiken bör den åtminstone vara konkret.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Herr statsrådet säger att
han skulle svika sin plikt och sin politiska
åskådning om han lade sig i dessa
saker. Är det inte så att statsrådet Palme
ibland i tidningarna har gjort uttalanden
av ganska expressiv karaktär?
Är det så omöjligt att göra liknande
uttalanden, som alltså går bra att göra i
tidningarna, till herrarna i Radiotjänst
och TV? Är det så omöjligt att göra
samma uttalanden inför riksdagen? Är
det någon sorts personlighetsklyvning
som avgör vad man producerar i tidningarna
och vad man producerar i
andra sammanhang? Jag undrar, herr
statsrådet, om vi skall bry oss om de
här fiktionerna. Det är i alla fall så att
parlamentarismen inte är form, utan

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Ang. användningen av svordomar o. d. i radio och TY

den är anda och sanning. Det parlamentariska
ansvaret innebär att känna att
det område man är ansvarig för skall
man ta omvårdnad om.

Det är faktiskt så att parlamentarismen
ligger vid sidan av den positiva
rätten, den positiva lagstiftningen, vid
sidan av kontrakt och avtal. Ett statsråd
som vill, kan göra väldigt mycket, men
om statsrådet inte vill kan han skylla
på detta, men han kan lika gärna säga:
Nej, jag vill inte.

Men, herr statsrådet, jag hade en stilla
förhoppning, låt vara svag, att man i
alla fall skulle kunna engagera herr
statsrådet för någonting. Nu säger herr
statsrådet att han inte begriper sig på
vad som är osedligt, vad som är rått
och fult, och ville ha en förteckning
serverad av herr Eriksson i Bäckmora
eller herr Nilsson eller någon annan.
Hur skulle han annars kunna klara sig?
Nej, herr statsrådet, något litet får vi
begära!

Jag skall berätta en liten historia. Det
kan inte hjälpas att när jag resonerar
med statsrådet Palme kommer jag ibland
på en och annan liten historia — jag
gjorde det visst förra gången också,
tror jag. Jag erinrar mig nu gamle
landshövding Ramel i Malmö som fick
besök av en av de skånska mannamannarna.
Han hade liksom jag bekymmer
— och en landshövdings möjligheter
är ju inte så stora som ett statsråds.
Landshövdingen svarade: »Min gode
man, det här kan jag inte göra någonting
åt.» Då suckade mannen ur djupet
av sitt bekymrade hjärta: »Vad sidder
han då här och drar tarv för?»

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag hade vissa förhoppningar
när herr Ferdinand Nilsson började
dra sin historia. Men den var
inget vidare.

Det är en fullkomligt fascinerande
parlamentarisk teori som herr Nilsson
har. Herr Nilsson i Kungsängen och

många andra beslutade så sent som i december
1966 — och därom rådde enighet
■—- att Sveriges Radio skall vara ett
från statsmakterna fristående företag
när det gäller utformningen av programmen
och att statsmakterna utöver
det avtalet icke skall kunna lägga sig i de
enskilda programmen. Därför att herr
Nilsson är arg på något program -—
han har inte riktigt konkretiserat det
ännu — vill han plötsligt förvandla
Sveriges Radio till något slags byrå i
kommunikationsdepartementet och vill
att statsrådet i departementet skall ha
ansvaret för varje enskilt programinslag.
Det är ju konsekvensen av vad
herr Nilsson säger. Det går inte att dra
någon gräns och säga, att vid speciellt
illasinnade ord skall statsrådet ingripa,
medan han när det gäller andra något
mjukare ord inte behöver ingripa. Detta
går ju inte. Därför är det en uppenbar
personlighetsklyvning. Jag agerar
som riksdagsman eller som politiskt
verksam person och har åsikter om
olika frågor, vilket jag har rätt att ha.
Men det finns en punkt där jag är mer
låst än förmodligen någon annan person
här i landet, nämligen när det
gäller att ha en mening om innehållet i
enskilda radioprogram. Där är jag konstitutionellt
bunden av riksdagens beslut
om det avtal som har slutits, och
detta måste man respektera.

Det här är ingen ny frågeställning för
mig. Herr Nilsson bidrar ju här till att
sprida missuppfattningar på denna
punkt. Kvällar då det på något sätt beger
sig i Sveriges Radio ringer min
telefon regelbundet fram till sent på
natten eller morgonen. Det är personer
som är upprörda över någonting
som har sagts eller gjorts i Sveriges
Radio. Jag får då försöka förklara för
var och en av dem hur det konstitutionella
läget är och hänvisa dem till
radionämnden eller Sveriges Radios
klagomur — eller vart de nu kan vända
sig. Att den missuppfattningen kan finnas
hos enskilda människor är förståeligt,
men att herr Nilsson kan ha

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Ang. användningen av svordomar o. d. i radio och TV

den är fullkomligt obegripligt, eftersom
vi så sent som i december här i riksdagen
beslöt om dessa ting.

På det allmänfilosofiska planet: Herr
Nilsson har ju möjlighet att påverka
mig i den meningen, att han när vi
skall ta upp förhandlingar med Sveriges
Radio om nytt avtal, kan framföra meningar
om vad som skall stå i detta.
Skall där stå någonting utöver de allmänna
normer som nu finns i avtalet?

Herr Nilsson saknar uppenbarligen
vilja och förmåga att konkretisera sin
kritik, ty om han skulle försöka konkretisera
den, skulle han råka ut för
alla möjliga svårigheter när det gäller
gränsdragning m. in. för vad som får
eller inte får sägas i programmen. Jag
vill avstå från varje omdöme, men så
mycket kan jag säga, att det får väl vara
någon proportion på saker och ting.
Man kan tycka både det ena och det
andra om något enskilt radioprogram

— jag har alltså inte möjlighet att tycka

— men att dra en katalog om brottsligheten
i samhället, antalet mord och
våldtäkter och allt det som herr Nilsson
drog upp och sedan efter några
raska steg hänföra det till några enstaka
radioinslag — under medverkan
av herr Oscarsson, som det nämnts —
det är väl ändå att ställa saker och ting
utanför varje rimlig proportion.

Vad våldet beträffar så får vi ständigt
uppleva sådant i radio och TV.
En av de väsentliga orsakerna härtill
är helt enkelt den att vi lever i en
värld där våldet, dessvärre, i hög grad
härskar. I TV visas reportage och filmer
— otroligt många — som präglas
av våld. Det förekommer visserligen
andra inslag, men de har inte väckt
någon gensaga.

Jag vet inte vad det har för inverkan.
Jag vet bara detta att Sveriges
Radio har som en av sina uppgifter att
spegla verkligheten — och tyvärr hör
våld till verkligheten.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep) :

Herr talman! Att statsrådet missade
min historia från Malmö beror på att
han inte behärskar det skånska tungomål,
som var min fars.

Det är rent groteskt att man skall
föra en så billig argumentation att man
— därför att jag i mina två frågor, gav
en bakgrund och en utgångspunkt för
bedömandet, där jag lät radio och TV
komma in i sammanhanget — drar den
slutsatsen, att jag skulle tro att den
ökande tjuvnaden i vårt samhälle sedan
exempelvis 1947 eller 1950 direkt skulle
ha med radio och TV att göra och att
ökningen av våldsbrott orsakades bara
av radio- och TV-programmen. Nej så
sade jag inte, och det tror inte heller
statsrådet, men när man är beträngd
argumenterar man på det viset. Vad jag
sade var att radio och TV är ett gott
medel i dessa fall, och att de verkar
både i den ena riktningen och i den
andra. Någon mera betydande slutsats
drog jag inte. Konstruera inte in något
annat, ty det bara förlänger diskussionen! Till

sist vill jag understryka att vad
jag hade hoppats på var ett ställningstagande
från statsrådets sida. Men
statsrådet vill inte göra något ställningstagande
här och nu, utan han vill
göra det i tidningarna eller i ett föredrag
någon gång. Och observera att när
han säger att vi har en radiolag, ett
kontrakt o. s. v., ja då måste man
erinra om att vi bär parlamentarismen
som förutsättning för regerandet. Det
är inte så att parlamentarismen är inskriven
i författningen. Det är fråga
om ett politiskt ansvar, och det var det
som jag förgäves försökt väcka och få
liv i hos herr Palme i detta sammanhang.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill bara än en
gång säga att mitt parlamentariska ansvar
primärt är att garantera radioföretagets
oberoende. När nu herr Nils -

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Ang. användningen av svordomar o. d. i radio och TV

son avkräver mig ett ställningstagande,
så är det alltså dels omöjligt för mig
att ta ställning till enskilda radioprogram
och dels blir det desto omöjligare
som herr Nilsson inte ens kunnat konkretisera
vad det är jag skall ta ställning
till.

Ilerr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Min replik skall bli
mycket kort. Den första enkla-frågedebatten
tog viss tid, så att det inte
blev så mycket tid över för oss andra.

Det är klart att vad jag har betonat
är inte det speciella fallet, det är inte
den speciella lördagsaftonen utan det
är många lördagsaftnar då familjen
samlats för att höra ett trevligt program,
som jag velat intressera statsrådet
för.

Vräng inte till detta och försök komma
ifrån det genom att specifiera upp
det på några otäcka detaljer som jag
inte har anknutit min fråga till!

Herr talmannen yttrade nu, att herr
Siindin begärt ordet för att deltaga i
den pågående överläggningen, och tillsporde
kammaren, huruvida den ville
besluta att för tillfället upphäva den
i § 20 mom. 4 tredje stycket i ordningsstadgan
för kammaren stadgade
inskränkningen i yttranderätten.

Härtill svarades ja.

Herr talmannen lämnade härefter ordet
till herr SUNDIN (ep), som anförde: Herr

talman! Jag skall inte på något
sätt blanda mig i trevliga skånska historier
eller kommunikationsministerns
eventuella fria utformning i vissa tidningsartiklar,
utan jag har tagit till
orda bara av den anledningen, att har
man blivit styrelseledamot i detta företag
och denna diskussion har kommit
upp, så må det, herr talman, vara på
sin plats att man något redogör för det

ansvar och den ansvarsfördelning som
finns inom företaget.

Här vill jag bara säga att det är riktigt
att vi har en radionämnd, kommunikationsministern,
men felet med radionämnden
är ju alltid att programmen
redan har sänts. De har skapat en
eventuell good-will eller gjort skada,
och sedan kommer kritiken. Därutöver
är det på så sätt att styrelseuppdraget
är pro forma i så måtto att vi har ansvaret
til syvende og sidst, men vad
gäller programverksamheten har det
skett en delegation från styrelsen. Låt
mig börja i toppen: till radiochefen,
sedermera till respektive avdelningschefer
och till producenterna.

I denna diskussion skulle jag också
vilja föra in en annan synpunkt.

Själv är jag anhängare av ett system
med låt mig kalla det monopolradio,
och om vi skall behålla det måste vi
sträva efter att ge producenterna av
programmen största möjliga frihet.

Nu finns regler uppdragna, som innebär
att respektive producenter skall
redovisa programmen för vederbörande
avdelningschef innan programmen
sänds, men vi vet att dessa regler inte
alltid har följts — jag behöver inte
upprepa vilka program det gäller; de
är kända. Om man alltså inte kan inom
ramen för den enligt min mening angelägna
friheten åstadkomma att reglerna
respekteras, då är det alldeles
naturligt att styrelsen för Sveriges Radio
måste vidtaga andra åtgärder. Jag
vill personligen beklaga, om en sådan
utveckling blir ofrånkomlig.

Låt mig utöver detta bara säga, att
jag inte har någon som helst anledning
att i denna situation över huvud taget
kommentera de etiska värderingarna
och ordens valör i de aktuella programmen,
även om jag därvidlag har en
mycket bestämd uppfattning.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Ang. proposition till årets riksdag om
tidpunkten för införande av färgtelevision Herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME erhöll
ordet för att besvara herr Strandbergs
fråga angående proposition till
årets riksdag om tidpunkten för införande
av färgtelevision, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
16 februari, och yttrade:

Herr talman! Herr Strandberg har
frågat mig, om avsikten är att förelägga
årets riksdag förslag angående tidpunkten
för införande av färgtelevision.

Jag är inte beredd att nu ange, när
förslag kommer att föreläggas riksdagen
i denna fråga.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr Palme för det korta svaret på min
fråga, samtidigt som jag måste beklaga
att det är negativt.

Anledningen till att jag ställt denna
fråga är riksdagens beslut den 14 december
förra året, som innebar att riksdagen
instämde i vederbörande utskotts
yttrande att ett riksdagsbeslut om införande
av färgtelevision måste komma
i god tid och senast minst två år
före införandet. I skrivelsen till Kungl.
Maj:t sades vidare, att frågan om införande
av svensk färg-TV borde göras
till föremål för fortsatta överväganden
och att förslag i ärendet snarast möjligt
borde föreläggas riksdagen.

Orden »snarast möjligt» ville vi tolka
så, att förslaget skulle kunna föreläggas
innevarande års riksdag. Jag
har svårt att förstå att de överväganden,
som i och för sig kan erfordras,
skall behöva ta ett helt år i anspråk.

Jag hänvisar till vad jag i december
sade här i kammaren i ett ganska långt
anförande då det gällde hela frågan
om radion och televisionen. Jag framhöll
bl. a. att det måste vara ett samhällsekonomiskt
intresse att färgtelevisionen
introduceras på bästa möjliga

sätt. Vidare sade jag, att det framför
allt för den svenska industrien skulle
vara på sin plats att man fick ett klart
besked. Inte minst skulle vi härvid
kunna påräkna en förbättrad handelsbalans.
Det gällde att undvika icke
önskvärda effekter på samhällsekonomien.
Allt detta känner herr Palme
mycket väl till —- det står i riksdagstrycket.

Jag beklagar att jag inte nu kunnat
få detta besked. Det innebär såvitt jag
förstår, att vi kanske på nytt tvingas
ta riksdagens tid i anspråk för att säga
ifrån att vi vill ha ett besked. Hur bedömer
herr Palme den tidpunkt då
färgtelevision skall introduceras?

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Riksdagen gjorde en
beställning, som innebar att vi skulle
undersöka när färg-TV kan införas och
sedan lämna besked om detta. De undersökningarna
är inte slut. De pågår,
och därför kan jag inte ge något besked
i dag.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 10, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
utskottets betänkande nr 2 i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 7 med
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Härefter beslöts på gjord proposition,
att memorialet skulle läggas till handlingarna.

Fredagen den 24 februari 1967

Nr 9

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 51, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning angående ändring
i förordningen den 1 december 1959
(nr 507) om allmän varuskatt, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner, såvitt
propositionen och motionerna hänvisats
till bevillningsutskottet.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 17.02.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 24 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 16 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 73, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående
vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1966
vid dess femtionde sammanträde fattade
beslut.

Anmäldes och bordlädes
dels Kungl. Maj: is till kammaren
överlämnade skrivelse nr 29, angående
val av ombud jämte suppleanter i Europarådets
rådgivande församling,

dels ock Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade proposition nr 37, angående
utbyggnad av systemet med växtförädlingsavgifter,
m. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av motioner om
ändrad ordning för väckande av motioner; -

nr 15, i anledning av motioner angående
riksdagsledamöternas möjligheter
att vinna tillträde till utskottens sammanträden; nr

16, i anledning av motion om möjlighet
för statsråd att deltaga i sammanträden
med riksdagens utskott;

nr 17, i anledning av motioner om
offentliga förhör i riksdagens utskott;

nr 18, i anledning av motioner om
särskilda åtgärder för tillkännagivande
av yrkanden som framställs först
under överläggning i kammare;

nr 19, i anledning av motion angående
besvarandet av interpellationer;

nr 20, i anledning av motion om intagande
i riksdagsstadgan av föreskrifter
om anförandenas längd i frågedebatter;
och

nr 21, i anledning av motioner angående
måltidsraster vid arbetsplenum i
riksdagen;

statsutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom utrikesdeparte -

Nr 9

Fredagen den 24 februari 1967

Meddelande ang. enkel fråga
mentets verksamhetsområde jämte i ämnet
väckt motion;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1967/68; och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; första

lagutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckta motioner
om gemensam beteckning för chefsdomare
i underrätt;

nr 7, i anledning av väckt motion
om sänkning av myndighetsåldern;

nr 8, i anledning av väckta motioner
om översändande av pass genom postverket;
och

nr 10, i anledning av väckta motioner
om dels översyn av lagstiftningen om
förtal, dels om översyn av lagstadgandet
om förtal av avliden;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 3, i'' anledning av väckta motioner
om höjning av de allmänna barnbidragen,
m. m.;

nr 4, i anledning av väckta motioner
om det inkomstprövade tillägget till studiebidrag; nr

5, i anledning av väckta motioner
om höjning av studiebidrag, m. m.; och

nr 6, i anledning av väckta motioner
om frivillig försäkring för tilläggssjukpenning
vid barnsbörd i vissa fall;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckta motioner
om skydd för enskild markägare mot
skadeverkningar av långvarigt provisoriskt
byggnadsförbud;

nr 6, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lagen om sammanföring
av samfälld vägmark och av järnvägsmark
med angränsande fastighet
in. m.;

nr 7, i anledning av väckta motioner
om särskild styrelse för lappfonden.;
och

nr 8, i anledning av väckta motioner
om höjning av maximihastigheten för
fordon med släpvagn; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 3, med anledning av väckt motion
om fria lördagar för värnpliktiga.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Werner (k) till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet: »Anser
Statsrådet något initiativ påkallat och
möjligt att i sjukdomsbekämpande syfte,
när det gäller svårt njursjuka, tillvarataga
njurar från vid sjukhusvistelse
avlidna personer?»

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1967