Torsdagen den 21 november (Riksdagens protokoll 1968:39)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 39

FÖRSTA KAMMAREN

1968

21—27 november

Debatter m. m.

Torsdagen den 21 november

Svar på enkla frågor:

av herr Österdahl (fp) ang. sjukpenning vid arbetsvärd......

av herr Eriksson, Karl-Erik, (fp) ang. trafiksäkerhetsåtgärder

till förhindrande av älgolyckor.......................... 7

Meddelande ang. enkel fråga av herr Svanström (ep) ang. upprustning
av de militära förläggningslokalerna................ 9

Fredagen den 22 november

Meddelande ang. enkel fråga av herr Jansson, Paul, (s) ang. kompensation
för skador genom nedisning av skog ............ 11

Onsdagen den 27 november

Svar på interpellation av herr Sörenson (fp) ang. utbildning i

psykoterapi ...........................................

Statlig representation........................................ 23

Forskningspolitiken ........................................ 24

Om skydd för arbetstagare mot obefogad uppsägning m. m..... 33

Erkännande av privat jorddelning som fastighetsbildning...... 43

Studiehjälpen till utländsk studerande ........................ 47

Interpellationer:

av herr Jacobsson, Gösta, (h) ang. förhållandena på det internationella
valutaområdet................................ 59

av herr Lundström (fp) ang. åtgärder för bekämpande av narkotikabrotten
..................................... gj

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 39

Nr 39

Innehål]

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 27 november

Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 38, om riksdagens informationsbehov
..............................................

Statsutskottets utlåtande nr 166, ang. redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation ................................

Bevillningsutskottets betänkande nr 58, ang. redogörelse från Nordiska
rådets sextonde session ............................

Första lagutskottets utlåtande nr 46, ang. redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation ..........................

Andra lagutskottets utlåtande nr 62, ang. redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation............................

Tredje lagutskottets utlåtande nr 65, ang. redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation............................

Jordbruksutskottets utlåtande nr 47, ang. redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation............................

Statsutskottets utlåtande nr 167, ang. riksdagens revisorers berättelse
över verkställd granskning av statsverket..............

Bevillningsutskottets betänkande nr 57, ang. riksdagens revisorers
berättelse om granskning av statsverket m. m...............

Andra lagutskottets utlåtande nr 61, ang. riksdagens revisorers berättelse
om verkställd granskning av statsverket............

Jordbruksutskottets utlåtande nr 46, ang. riksdagens revisorers berättelse
om verkställd granskning av statsverket, m. m.......

Statsutskottets utlåtande nr 168, ang. forskningspolitiken ......

_ nr 169, ang. samordning av den statliga verksamheten avseende
kustområdena ......................................

— nr 170, om utredningar beträffande vissa åtgärder i syfte att

främja exporten..........................................

_ nr 171, ang. utredningar om effektivisering och rationalisering

inom statsförvaltningen ..................................

_ nr 172, om pension åt förra byråföreståndaren vid Centralbyrån
i Lund för populärvetenskapliga föreläsningar AnnaBrita
Pontén ............................................

— nr 173, om livränta åt f. d. lettiske löjtnanten Edwin Alksnis ..

_ nr 174, ang. supplementärt vederlag till vissa landsfiskaler ....

— nr 175, om effektivare utnyttjande av väganslagen ..........

Första lagutskottets utlåtande nr 47, ang. Sveriges tillträde till
konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell
godsbefordran på väg, m. m...........................

Andra lagutskottets utlåtande nr 67, om skydd för arbetstagare
mot obefogad uppsägning m. m...........................

33
33
33

Innehåll

Nr 39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 66, ang. erkännande av privat
jorddelning som fastighetsbildning (legaliseringslag), m. m.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 41, ang. kronans fiskerätt i
Torne älv .....................

nr 42, om utredning angående fiskerinäringens framtid......

nr 43, om utredning ang. en konserveringsindustri för fisk på
ostkusten ........................

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 51, ang. studiehjälpen
till utländsk studerande .....................

- nr 52, om kollektivt ägande av bostäder i flerfamiljsfastighe ter,

m. m............................

- nr 53, ang. ungdomens bostadsfråga samt om inrättande av en

ungdomens bostadsrättsorganisation ..............

— memorial nr 54, ang. överlämnande till statsutskottet av vissa
till allmänna beredningsutskottet remitterade motioner......

- utlåtande nr 55, ang. statens järnvägars rabatter för studerande
...........

Sid.

Torsdagen den 21 november 1968

Nr 39

Torsdagen den 21 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 13 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed ansöker jag om ledighet från
riksdagsarbetet från och med onsdagen
den 4 december till och med fredagen
den 13 december för att bevista
politisk konferens i utlandet.

Stockholm den 20 november 1968

Per Ahlmark

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 340, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående upphävande av
lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt
till fast egendom, m. m.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 343, till Konungen i anledning
av proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna
handlingar (i viss del) jämte följdmotion.

Herr TALMANNEN yttrade:

Fredagen den 29 november måste
hållas arbetsplenum kl. 10.00 för behandling
av bevillningsutskottets betänkande
angående ändring i förordningen
om mervärdeskatt.

Ang. sjukpenning vid arbetsvård

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet för
att besvara herr Österdahls (fp) fråga
angående sjukpenning vid arbetsvård,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 15 november, och anförde: Herr

talman! Herr Österdahl har frågat
om jag har uppmärksammat ett cirkulär
från riksförsäkringsverket beträffande
villkoren för sjukpenning under
arbetsvårdstid och om jag är beredd
att vidta åtgärder för att förhindra
att sjukpenning upphör i sådana fall
eller för att bereda ekonomisk kompensation
i annan form.

Med anledning av domstolsutslag
från försäkringsdomstolen har riksförsäkringsverket
i februari 1968 utfärdat
ett cirkulär beträffande sjukpenning
vid arbetsvård, vilket i vissa avseenden
innebär ändring av tidigare praxis
på området.

Riksförsäkringsverket och arbetsmarknadsstyrelsen
har därefter gjort
en översyn beträffande de bestämmelser
som gäller för ersättning under arbetsvård
i sådana fall som berörs i frågan.
Enligt vad jag inhämtat avser riksförsäkringsverket
och arbetsmarknadsstyrelsen
att inom kort lägga fram vissa
förslag i ämnet. Dessa förslag kommer
att prövas av Kungl. Maj:t i vanlig
ordning.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Aspling för svaret.

Det har ju hittills varit så att en sjukskriven
person som beviljats arbetsvård
exempelvis i form av omskolning
till yrke, som är lämpligt för honom,

Nr 39

Torsdagen den 21 november 1968

Ang. sjukpenning vid arbetsvård
har kunnat få behålla sjukpenningen
under utbildningstiden. Dessutom har
vederbörande erhållit utbildningsbidrag,
dvs. ett reducerat utbildningsbidrag
som man kallar stimulansbidrag.
Detta har tidigare utgått med 275 kronor
i månaden om utbildningen äger
rum i hemorten. Gifta personer kan få
ett högre belopp, upp till ca 600 kronor
för en familjeförsörjare som utbildas
på annan ort. Beloppets storlek beror
i någon mån på vilken dyrort man
utbildas i.

Att ersättningen fått namnet stimulansbidrag
tror jag har sin grund i att
den utgår utöver sjukpenningen samt
är avsedd som en stimulans och ersättning
för de kostnader och för de andra
aktiviteter, som är förenade med en
sådan utbildning, vare sig den erhålles
på hemorten eller utom denna.

Det är möjligheten att få behålla
sjukpenningen och samtidigt få ett stimulansbidrag
under arbetsvård, som
har varit ett betydelsefullt komplement
för att få i gång den skadade på nytt.
Man har kunnat ge honom ett belopp
som är större än det han som sjukskriven
får i form av sjukpenning.

Om en person haft relativt hygglig
inkomst av sitt tidigare arbete, så har
enbart sjukpenningen givit honom en
bättre ekonomisk ställning än om han
hade fått vanligt utbildningsbidrag.

Nu är det tyvärr så —- statsrådet
nämner det också i sitt svar — att riksförsäkringsverket,
sedan några ärenden
avgjorts av försäkringsdomstolen, utfärdat
nya bestämmelser, som innebär
delvis ändrad praxis rörande den sjukpenning
som kan utgå under utbildning.
Sådan sjukpenning skall kunna
utgå endast om arbetsförmågan är nedsatt
med minst hälften. Det innebär att
sjukpenningen och stimulansbidraget
då försvinner och att endast arbetsmarknadsverkets
utbildningsbidrag utgår.

Det finns flera exempel på att det
har uppstått en svår ekonomisk situation
för de skadade som genomgår ut -

bildning, allra helst som vederbörande
när utbildningen startades har räknat
med att få behålla den högre ersättningen
under hela utbildningstiden. Nu
har exempelvis personer som har gått
två terminer — höstterminen 1967 och
vårterminen 1968 — vid början av årets
hösttermin fått besked om att de inte
får behålla sjukpenningen. De ekonomiska
kalkyler som de byggde sitt tidigare
beslut på har därmed helt plötsligt
kastats omkull. De som nu beviljas
arbetsvård och inte får denna sjukpenning
får naturligtvis reda på detta
i förväg. Därför kan de i någon mån
ändra sitt utbildningsmål med hänsyn
till de ändrade ekonomiska förhållandena.
Sjukkassan skall ju nu innan utbildningen
beslutas besvara länsarbetsnämndens
fråga om sjukpenning under
utbildningstiden kan utgå.

Jag skall läsa upp en bit ur riksförsäkringsverkets
cirkulär. Verket säger
så här: »Kan sjukpenning utgå, blir
frågan, huruvida tiden för utgivande
av sjukpenning skall begränsas till viss
del av arbetsvårdstiden, beroende av
om arbetsvärden kan antagas fortgå
längre tid än som kan anses erforderligt
för att den försäkrade skall kunna
återgå i arbete och förvärva minst
hälften av den arbetsinkomst han kunnat
påräkna i sin tidigare sysselsättning
om han varit frisk. Skulle han
t. ex. efter en ettårig kontorsutbildning
kunna påräkna minst hälften så stor
arbetsinkomst som den han hade haft
om han varit frisk och fortsatt i sitt
gamla yrke, skall sjukpenningstiden begränsas
till ett år även i sådant fall,
då arbetsvårdstiden är längre (t. ex.
treårig ingenjörsutbildning).»

Om nu länsarbetsnämnden vill satsa
på en ordentlig yrkesutbildning, som
kan neutralisera verkan av ett handikapp,
skall en annan myndighet pröva
om personen behöver denna utbildning
för att komma upp till minst halva inkomsten
mot den han hade tidigare.
Jag tycker att det är ett bakvänt förfarande,
då riksförsäkringsverket sik -

Torsdagen den 21 november 1968

Nr 39

Ang-, trafiksakerhetsatgärder till förhindrande av älgolyckor

tar till att den sjuke eller handikappade
skall uppnå endast hälften av vad
han tidigare tjänade. Detta kommer givetvis
att påverka valet av yrke och
därmed beslutet om utbildning. Indirekt
kommer sjukkassan således att påverka
den handikappades och länsarbetsnämndens
beslut om utbildningens
inriktning. Det måste väl vara fel att
ha en ambition, som inte sträcker sig
längre än till hälften av vad den handikappade
tidigare tjänade.

Det är mot denna bakgrund som jag
har ställt min fråga. Jag kan nämna att
under fjolåret över 16 000 handikappade
genomgick yrkesutbildning, och
mellan 4 000 och 5 000 blev föremål för
arbetsprövning eller arbetsträning. Det
finns därför anledning att tro att ett
ganska stort antal personer beröres av
dessa inskränkande bestämmelser.

Ja, herr talman, jag ställde denna
fråga för att få ett, som jag hoppades,
positivt besked. Jag vet nu att åtgärder
planeras, men jag har också kännedom
om att det tidigare har uppstått vissa
hinder, som kan föranleda en försening
av handläggningen. Jag skulle därför
vara väldigt tacksam om statsrådet vill
ta sig an denna fråga med särskild
prioritet så att problemet blir löst. Så
angeläget anser jag det nämligen vara
för dessa handikappade.

Jag tackar än en gång statsrådet för
svaret.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det kanske inte finns
särskilt mycket att tillägga efter den
redogörelse herr Österdahl lämnat.

Jag vill dock betona att de konsekvenser
som herr Österdahl har pekat
på har uppmärksammats av riksförsäkringsverket
och av arbetsmarknadsstyrelsen,
och de båda verken har på eget
initiativ nu börjat med en översyn av
bestämmelserna. Som jag har framhållit
i svaret, kommer man inom kort —
jag betonar det -— att lägga fram vissa
förslag.

Det är det besked jag kan ge herr
Österdahl för dagen. När förslaget kommit
in till departementet, skall det
självfallet inte fördröjas där, utan det
kommer att prövas i vanlig ordning.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. trafiksäkerhetsåtgärder till förhindrande
av älgolyckor

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr KarlErik
Erikssons (fp) fråga angående trafiksäkerhetsåtgärder
till förhindrande
av älgolyckor, vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 12 november,
och yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson har frågat
mig, om jag överväger att vidta
några trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder
— i form av uppsättande av flera
viltspeglar eller dylikt — med anledning
av den senaste tidens många älgolyckor
på våra vägar.

Sedan år 1963 pågår inom vägverket
en relativt omfattande försöksverksamhet
med viltspeglar. Totalt har ca 80 000
sådana speglar anskaffats under femårsperioden
1963—1968, och de har
uppsatts på vägsträckor med en sammanlagd
längd av ca 230 km. Erfarenheterna
av försöksverksamheten har
varit goda, och med ledning av resultaten
avser man att utarbeta närmare
anvisningar för viltspeglarnas användning.

Försöksvis har under de senaste åren
även andra åtgärder vidtagits för att
reducera antalet viltolyckor. Sålunda
har varningsmärken uppsatts och viltstängsel
anordnats. Som exempel kan
nämnas att man inom kort kommer att
ha försett ca sju km av motorvägsträckan
genom Kolmården med speciella
s. k. elstängsel. Vidare har bl. a. i Örebro
län försök gjorts med röjning av
skog och undervegetation utmed vägar,
som ligger i anslutning till kända viltstråk.

Nr 39

Torsdagen den 21 november 1968

Ang. trafiksäkerhetsåtgärder till förhindrande av älgolyckor

Vägverket har sålunda i samarbete
med bl. a. statens trafiksäkerhetsverk
vidtagit olika åtgärder för att minska
antalet viltolyckor. Verket kommer också
att vidta de ytterligare åtgärder, som
kan visa sig erforderliga, och därvid
givetvis dra lärdom av den försöksverksamhet
som bedrivits.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Min fråga var framför
allt aktualiserad av den senaste tidens
många älgolyckor. I västra delen av
mellersta Sverige har vi fått ett tidigt
snöfall. Vi har också fått mycket stark
skare, och det har inneburit att djuren
i mycket stor utsträckning gått ut på
plogade vägar och på järnvägar och på
så sätt blivit en verkligt stor trafikfara.
Ett typiskt exempel är att inom loppet
av några dagar har på ett mycket begränsat
område i östra Värmland ett
trettiotal älgar dödats i samband med
mer eller mindre svåra trafikolyckor.
Trafikfaran har bedömts så allvarlig,
att markägare själva plogat upp vägar
i terrängen för att försöka leda bort
djuren från de farliga trafikstråken.

Även om de senaste dagarnas förhållanden
varit exceptionella, så vet vi att
många djurolyckor inträffar på våra
vägar också under normala förhållanden.
Någon tillförlitlig statistik finns
inte att tillgå, men med hjälp av de beräkningar
som försäkringsbolagen använder
kommer man fram till att det
rör sig om 10 000—12 000 djurolyckor
per år, varav en stor del s. k. älgkrockar.

I en intressant uppsats av byrådirektör
Nellborn i statens vägverk framhålles
också, att djurolyckornas andel av
antalet trafikolyckor kraftigt ökat. Under
tiden 1958 till 1964 ökade det totala
antalet olyckor på våra vägar med cirka
11 procent, under det att på samma
tid djurolyckorna mer än fördubblades.

Jag vill tacka statsrådet Lundkvist
för svaret och för de redovisningar
som lämnas däri. Jag vill understryka

att det enligt min uppfattning är verkligt
angeläget att de myndigheter som
har hand om vår trafiksäkerhet gör vad
som göras kan för att hålla denna form
av olyckor — och denna form av vad
jag vill kalla irritationsmoment — i
trafiken på våra vägar under kontroll.

Statsrådet säger i svaret, att erfarenheten
av försöksverksamheten med viltspeglar
har varit mycket god. Jag vill
stryka under det. Det gör också byrådirektör
Nellborn. Han pekar på att
mörkerolyckorna nedbringades med 60
procent tack vare viltspeglar, och på
sju av de femton första försökssträckorna,
där viltspeglar funnits uppsatta,
hände inte en enda olycka trots att det
där var fråga om farliga viltstråk.

I svaret säger statsrådet avslutningsvis,
att verket kommer att »vidta de ytterligare
åtgärder, som kan visa sig erforderliga,
och därvid givetvis dra lärdom
av den försöksverksamhet som bedrivits».

Jag skulle vilja fråga: Får man tolka
detta svar så att försöksverksamheten
nu är tillräcklig för en ökad satsning
på viltspeglar? Och får man då, herr
Lundkvist, räkna med att de senaste
dagarnas aktuella områden, bl. a. i
Värmland, kommer i fråga? Jag vill
framhålla för statsrådet, att där har det
sannerligen varit ganska sparsamt med
dessa skyddsåtgärder hittills.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag kan bara säga, att
i samband med att försöksverksamheten
fortsätter och i samband med att
man så att säga utvärderar resultaten
av försöksverksamheten så fortsätter
också uppsättning av viltspeglar i nya
områden. Jag kan däremot inte ge omedelbart
besked om i vilken mån vägverket
nu inriktat sig på Värmland.
Men det är glädjande att kunna konstatera
att just viltspegeln spelar denna
roll. Självfallet skall de positiva resultat,
som man uppnått, leda till åtgärder
i form av försök att möta just denna

Torsdagen den 21 november 1968

Nr 39

olyckstyp med viltspeglar i den omfattning
som kan vara önskvärd.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Svanström (ep) till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet: »An -

Meddelande ang. enkel fråga
ser Herr Statsrådet det vara möjligt och
önskvärt att nu påskynda upprustningen
av de militära förläggningslokalerna
med hänsyn bl. a. till arbetsmarknadsläget?» -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.17.

In fidem
Leif Ekberg

/Solveig Gemert

Nr 39

Fredagen den 22 november 1968

Fredagen den 22 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
månad.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
38, i anledning av motioner om riksdagens
informationsbehov;

statsutskottets utlåtanden:
nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till statsutskottet, jämte motioner;

nr 167, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers berättelse
över verkställd granskning av statsverket,
i vad berättelsen hänvisats till statsutskottet,
jämte motioner;

nr 168, i anledning av motioner angående
forskningspolitiken;

nr 169, i anledning av motion angående
samordning av den statliga verksamheten
avseende kustområdena;

nr 170, i anledning av motioner om
utredningar beträffande vissa åtgärder
i syfte att främja exporten;

nr 171, i anledning av motioner angående
utredningar om effektivisering och
rationalisering inom statsförvaltningen;

nr 172, i anledning av motioner om
pension åt förra byråföreståndaren vid
Centralbyrån i Lund för populärvetenskapliga
föreläsningar Anna-Brita Pontén; nr

173, i anledning av motion om livränta
åt f. d. lettiske löjtnanten Edwin
Alksnis;

nr 174, i anledning av motion angående
supplementärt vederlag till vissa
landsfiskaler; samt

nr 175, i anledning av motioner om
effektivare utnyttjande av väganslagen;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 57, med anledning av riksdagens
år 1967 församlade revisorers berättelse
angående granskning av statsverket
m. m., såvitt berättelsen hänvisats till
bevillningsutskottet; samt

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med redogörelse från Nordiska
rådets sextonde session, såvitt skrivelsen
hänvisats till bevillningsutskottet; första

lagutskottets utlåtanden:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
lagutskott och tilldelats första lagutskottet;
samt

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med anledning
av Sveriges tillträde till konventionen
den 19 maj 1956 om fraktavtalet
vid internationell godsbefordran
på väg, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 61, i anledning av § 5 i riksdagens
år 1967 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet;
samt

nr 67, i anledning av motioner om
skydd för arbetstagare mot obefogad
uppsägning m. m.;

Fredagen den 22 november 1968

Nr 39

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om erkännande
av privat jorddelning som
fastighetsbildning (legaliseringslag),
m. m. jämte motioner i ämnet;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av motioner angående
kronans fiskerätt i Torne älv;

nr 42, i anledning av motioner om
utredning angående fiskerinäringens
framtid;

nr 43, i anledning av motioner om
utredning angående en konserveringsindustri
för fisk på ostkusten;

nr 46, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket, m. m., såvitt berättelsen
hänvisats till jordbruksutskottet; samt
nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation, i vad skrivelsen hänvisats
till jordbruksutskottet, jämte motion;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 51, i anledning av motioner angående
studiehjälpen till utländsk studerande; nr

52, i anledning av motion om kollektivt
ägande av bostäder i flerfamiljsfastigheter,
m. in.;

nr 53, i anledning av särskilda motioner
angående ungdomens bostadsfrå -

Meddelande ang. enkel fråga
ga samt motioner om inrättande av en
ungdomens bostadsrättsorganisation;

nr 54, angående överlämnande till
statsutskottet av vissa till allmänna beredningsutskottet
remitterade motioner;
samt

nr 55, i anledning av motioner angående
statens järnvägars rabatter för studerande.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Werner avlämnad motion, nr 1027, i
anledning av styrelsens för riksdagens
förvaltningskontor framställning angående
ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga den 21 november framställts av
herr Jansson, Paul, (s) till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet:
»Har Statsrådet uppmärksammat
de stora skador å skog som uppstått
genom nedisning i skogsområdena
i Tiveden, företrädesvis i norra Skaraborg
och delar av Närke, där man beräknar
att ca 700 000 kubikmeter produktiv
skog skadats? Vilka olika möjligheter
föreligger för skogsägare att erhålla
kompensation för uppkomna skador
av denna art?»

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.06.

In fidem
Leif Ekberg

/Solveig Gemert

Nr 39

Tisdagen den 26 november 1968

Tisdagen den 26 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 344, till Konungen i anledning
av motioner angående skogsvårdslån.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 345, i anledning av motioner om
rätt för borgerlig primärkommun och
landstingskommun att bevilja anslag till
politiskt parti för viss informationsverksamhet;
samt

nr 346, i anledning av motion angående
landstingskommuns upptagande av
statliga lån.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 347, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. jämte motioner;
ävensom

nr 348, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till godkännande
av tilläggsprotokoll mellan Sverige
samt Storbritannien och Nordirland rörande
ändring i det i London den 28
juli 1960 undertecknade avtalet för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande
inkomstskatter, i dess ändrade lydelse
enligt det protokoll som undertecknats
i London den 25 mars 1966.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
motionen nr 1027.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 38,
statsutskottets utlåtanden nr 166—175,
bevillningsutskottets betänkanden nr 57
och 58, första lagutskottets utlåtanden
nr 46 och 47, andra lagutskottets utlåtanden
nr 61, 62 och 67, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 65 och 66, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 41—43,
46 och 47 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 51—53,
memorial nr 54 samt utlåtande nr 55.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde bevillningsutskottets
betänkande nr 58, första
lagutskottets utlåtande nr 46, andra
lagutskottets utlåtande nr 62, tredje lagutskottets
utlåtande nr 65, jordbruksutskottets
utlåtande nr 47, statsutskottets
utlåtande nr 167, bevillningsutskottets
betänkande nr 57, andra lagutskottets
utlåtande nr 61 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 46 i nu angiven ordning
skulle uppföras näst efter statsutskottets
utlåtande nr 166.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1028, av herr Lundberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
154, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 1029, av herr Lundberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
161, med förslag till lag om förskott vid
upplåtelse av bostadsrätt, m. m.;

Tisdagen den 26

nr 1030, av herr Hernelius och herr
Jacobsson, Gösta, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 165, angående bestridande
av kostnader för ett nyinrättat
statsdepartement, m. m.;

nr 1031, av herrar Lundström och
Stefanson, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 165, angående bestridande
av kostnader för ett nyinrättat
statsdepartement, m. m.;

nr 1032, av herrar Alexanderson och
Ernulf, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 166, angående domartjänster
vid vissa underrätter;

nr 1033, av herrar Lundström och
Stefanson, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 169, angående godkännande
av ett konsortialavtal mellan staten
och ASEA om samarbete på atomkraftområdet,
m. m.;

nr 1034, av herr Lundberg m. fl., i
anledning av styrelsens för riksdagens
förvaltningskontor framställning angående
ändring i stadgan den 21 februari

november 1968 Nr 39 13

1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande;

nr 1035, av herr Olsson, Johan, och
herr Nilsson, Ferdinand, i anledning av
styrelsens för riksdagens förvaltningskontor
framställning angående ändring
i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98)
om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande; samt

nr 1036, av herr Åkerlund och herr
Ohlsson, Ebbe, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 158, med förslag
till lag om ändring i utlänningslagen
den 30 april 1954 (nr 193), m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.

In fidem
Leif Ekberg

/Solveig Gemert

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Onsdagen den 27 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
månad.

Ang. utbildning i psykoterapi

Herr statsrådet MOBERG, som tillkännagivit,
att lian hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Sörensons
(fp) interpellation angående utbildning
i psykoterapi, erhöll ordet och
yttrade:

Herr talman! Herr Sörenson har frågat
chefen för utbildningsdepartementet
vilka planer som föreligger inom utbildningsdepartementet
för stärkande
av utbildningen i psykoterapi för olika
utbildningskategorier. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det på mig
att besvara interpellationen.

Riksorganisationen för mental hälsa
har i en skrivelse till chefen för utbildningsdepartementet
hemställt att en utredning
skall tillsättas med uppgift att
utforma förslag angående dels utbildning
i psykoterapi för läkare, psykologer
och socionomer, dels utbildning av
biträdande psykoterapeuter.

Ärendet remissbehandlas f. n. Flertalet
berörda myndigheter och organisationer
har ännu inte avgett yttrande.
Jag är därför inte beredd att nu uttala
mig i frågan.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Moberg för att han har velat ägna uppmärksamhet
åt den interpellation som
jag fick kammarens tillstånd att framställa.
Svaret på min fråga är alltså att
ingenting för närvarande kan sägas i
ärendet. Något sakligt innehåll i det aktuella
problemet finns inte att anföra

och då heller inte att diskutera. Jag vill
emellertid göra några kommentarer.

Av interpellationssvaret framgår att
utbildningsdepartementet har mottagit
en skrivelse från Riksorganisationen
för mental hälsa, och denna skrivelse
har man nu sänt ut på remiss till diverse
organisationer och myndigheter.

Jag vill gärna säga att jag gläder mig
över att RMH har rönt en sådan uppmärksamhet.
Det är en ny organisation.
Den arbetar med stora svårigheter. Den
söker finna sin väg. Men jag tror det
är en organisation, genom vilken vi hör
röster ur folkets djup som vi annars
inte får höra, och jag tror det är röster
som har en väldig tyngd i en fråga av
utomordentlig angelägenhetsgrad för
oss här i riksdagen.

Jag uppskattar alltså att utbildningsdepartementet
har tagit RMH:s skrivelse
på så stort allvar som framgår av interpellationssvaret.
Jag tolkar departementets
handling att sända ut detta
förslag på remiss såsom ett starkt intresse
för ärendet, och jag tolkar departementets
agerande så, att man finner
att det framlagda förslaget har sådan
tyngd och sådan betydelse att det verkligen
är värt noggrann uppmärksamhet.
Annars skulle man väl inte ha remitterat
förslaget till olika myndigheter.

Det skulle ha varit av intresse om
statsrådet nu haft möjlighet att säga
kammaren vilka organ det är man har
vänt sig till. Är det de traditionella:
medicinalstyrelsen, universitetskanslersämbetet,
Psykologiska föreningen, Psykiatriska
föreningen?

Vi upplever för närvarande en synnerligen
intensiv situation beträffande
psykoterapiutbildningen. Intresset för
psykoterapi hos vårt folk är i starkt
växande. Det uppstår smärre organ som
söker tolka den eller den psykoterapeu -

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

tiska skolan. Personligen tror jag att det
i detta läge, då staten söker finna en
väg för att ta ansvar för utbildningen
i detta avseende, är angeläget att man
hör sig för med små och stora organ
om hur man ser på denna sak så att
man får en rimlig consensus om hur
utbildningen av psykoterapeuter skall
komma till stånd. Jag vore tacksam om
statsrådet Moberg hade möjlighet att
svara på frågan: Vilka organ har man
vänt sig till?

Såvitt jag förstår, är det svar som
har lämnats i dag en framgång för det
angelägna ärende som jag och andra
under fyra riksdagar liar arbetat för.
Jag erinrar mig att jag gjorde ett första
famlande försök när jag kom till riksdagen
att aktualisera frågan om psykoterapi,
eftersom jag trodde att det skulle
vara av värde med en utredning på
detta område. Jag väckte därför vid
1965 års riksdag en motion, nr 257, i
frågan, men allmänna beredningsutskottet
ansåg att det inte borde ske någon
utredning utan anförde att det gällde
en fråga om resurser. Jag tror att detta
var en något förträngd syn. Det är verkligen
nödvändigt att vi får några som
sätter sig ner och begrundar hur denna
utbildning skall äga rum. Det är här
mer än en fråga om resurser. Vi befinner
oss nämligen för närvarande i den
situationen att någon consensus inte
föreligger om hur denna utbildning
skall formas eller vad innehållet i psykoterapin
skall vara. Men frågan är, som
jag sedan kommer tillbaka till, av yttersta
vikt. Det behövs därför folk som
funderar över hur samhället skall ta
sitt ansvar.

Också i år, nämligen i motion nr 2,
har jag aktualiserat frågan om utredning
av den psykoterapeutiska utbildningen.
Jag har gjort detta därför att
jag under dessa år har haft så många
erfarenheter och kontakter med enskilda
och med organisationer och människor
som är intresserade av denna
sak. Det förslag som jag skisserade i
motionen var mycket likt det förslag

Ang. utbildning i psykoterapi
som RMH har lagt fram. Naturligtvis
tror man att det här gäller ett plagiat,
men så förhåller det sig faktiskt inte.
Att jag står i samma ström som RMH
i vårt land i detta avseende är självklart,
och därför kom förslagen att bli
mycket lika varandra.

Statsutskottet ansåg inte att det fanns
någon anledning att ägna min motion
större uppmärksamhet, utan anförde att
man trodde att Kungl. Maj:t skulle ägna
uppmärksamhet åt saken. Detta gör också
Kungl. Maj :t, när RMH:s skrivelse
nu har tagits på sådant allvar, att den
har sänts ut på remiss. Jag väntar mig
att resultatet blir att det kommer att
framläggas ett förslag som vi senare här
i riksdagen får diskutera.

Som motionär gläder det mig att departementet
som en följd av en enskild
organisations skrivelse börjat ägna aktiv
uppmärksamhet åt psykoterapiutbildningens
problem. Då en motion av en
riksdagsman tydligen icke var tillräcklig
anledning att ta upp frågan — utskottet
ansåg ju att det inte var någonting
att närmare fästa sig vid, eftersom
Kungl. Maj :t skulle klara av det hela —-gläder det mig att en enskild organisation
nu med en framställning i samma
anda kunnat väcka Kungl. Maj:t till
handling. Det spelar ingen roll varifrån
initiativet kommer — det viktiga är,
det vill jag starkt betona, herr statsråd,
att det verkligen sker någonting.

Jag vill sedan, herr talman, gärna
göra ytterligare några kommentarer i
denna fråga, ty jag anser att den är av
yttersta vikt för vårt folk.

Frågan om vårt folks psykiska hälsa
är en förstahandsfråga. För närvarande
är verkligen inte allt väl beställt.
Den som söker att leva nära moderna
människor och som något känner till
deras samlevnadsfrågor och deras hälsotillstånd
och den som söker att leva
nära sådana som vill ta ansvar för trasiga
människor, kan inte undgå att få
kontakter. Många exempel kan lämnas
på den nöd som verkligen är för handen
bland människor i dag.

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Ang. utbildning i psykoterapi

Jag fick häromdagen från en person
som jag inte alls känner ett brev, i vilket
det sägs: »Jag har gått omkring på
kyrkogårdarna och önskat att det vore
jag själv som låg i en av gravarna.»
Detta är inte något extremt fall, utan
bara ett exempel på en situation som
inte är så ovanlig som vi tror.

Jag har av omständigheterna kommit
i nära beröring med självmordsproblematiken.
Jag vet att människor som
försökt att begå självmord men misslyckats
ofta säger: »Att jag klarade mig
beror inte på dem som vårdat mig —
man var snäll och god, men många hade
inte tid och förstod inte — utan det
var andra faktorer som gjorde att jag
kom igenom.» Ett moget demokratiskt
samhälle, vilket vårt väl ändå är, bör
ta sitt ansvar i detta avseende. Då uppstår
frågan om hur vi skall göra med
psykoterapin.

Frågan om den psykiska folkhälsan
är enligt min övertygelse — jag har
sagt det tidigare i kammaren, och jag
vill upprepa det — en mycket bred politisk
fråga. Jag är fullständigt klar över,
herr statsråd, att frågan om psykoterapin
bara är en delfråga i ett väldigt
komplex. Jag har inga illusioner
och hyser ingen sentimentalitet. Jag tror
inte alls att psykoterapin ensam kan
klara hela den här saken, men frågan
om psykisk sjukdom och hälsa är lika
viktig som vilken ekonomisk fråga som
helst, det vill jag slå fast. Och i det här
sammanhanget har psykoterapin sin del
av det ansvar som människorna i samhället
har för varandra.

Psykoterapin är en ung vetenskap, och
naturligtvis råder ganska stor osäkerhet
om hur den skall utformas. Det är oss
väl bekant att här finns två skolor. Den
ena är den somatiskt orienterade, som
säger att det är fråga om störningar
i människokroppens fysiska organ och
att hjälpen måste ges från den utgångspunkten.
Den andra är den mera psykodynamiskt
orienterade skolan, som säger
att en människas kropp kan vara
hur frisk som helst men att olyckliga

omständigheter — felaktigt samliv människor
emellan, felaktig uppfostran och
mycket annat — kan leda till en stark
inre spänning. Därigenom skapas för
en människa en sådan situation att hon
inte orkar klara livet. Det kan vara
värt att än en gång påminna om att
det är flera människor i vårt land som
begår självmord än som dör i trafikolyckor.
Ändå är självmordsproblematiken
bara en liten del av hela det psykiska
problemkomplexet.

Min övertygelse är — och den har jag
givit uttryck för tidigare — att vi behöver
ett institut för den psykiska folkhälsan,
ett institut som får ägna sig på
bred front åt frågan om den psykiska
hälsan och åt frågan om hur människor
skall kunna vara friska i stället för att
bli psykiskt sjuka.

Hur går trenden för närvarande? Jo,
den psykoterapeutiska behandlingsmetoden
tycks vinna ökat intresse hos de
människovårdande myndigheterna och
också hos läkarna. Konferensen i Katrineholm,
som jag hänvisade till i min
interpellation, var ju ett tecken på
detta. Ingen tror att psykoterapin löser
några avgörande folkhälsoproblem,
men den är en av de bästa metoder vi
för närvarande känner när det gäller att
hjälpa människor som har blivit psykiskt
skadade och fallit vid sidan av
vägen.

Vi lever i ljudens, bullrets och jäktets
tid, och vi kommer, säger oss de
som kan saken, att i ökande grad göra
så i framtiden. Det betyder att hos
människor — hos direktörer, statsråd,
statssekreterare, vanliga jobbare och
hos oss allesammans — kommer troligen
den inre spänningen att öka. Få
människor i våra dagar har tid till
och vill lyssna till vad som bor hos en
annan människa. Vi kräver effektivitet.
De människor som inte duger i effektivitetssamhället
hamnar vid sidan av
vägen och får klara sig bäst de kan,
eller också får vi hjälpa dem så gott
vi kan. Psykoterapeuten är en människa
som lyssnar. Han gör mycket mer,

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

men han lyssnar, och jag vet att många
plågade och livshämmade människor
får hjälp genom att det finns personer

1 vårt samhälle som är beredda att
lyssna och förstå och leva sig in i deras
situation. Därför anser jag det vara
en smärtsam sak att vi inte har ställt
till förfogande efter våra resurser människor
som kan träda in i en spänningsfylld
situation och verkligen bli
till hjälp. Vi har samma ansvar för de
psykiska problemen hos vårt folk som
för andra tunga politiska frågor. Det är
min personliga övertygelse — jag har
sagt detta förut i kammaren men vill
upprepa det — att vi under 1970-talet
kommer att få ägna oss åt de psykiska
frågorna i lika stor utsträckning
som åt skatter, rationalisering och andra
ekonomiska problem.

Nu skall vi börja lägga grunden till
en effektiv samhällelig insats för att
hjälpa de människor som inte klarar
sig i detta avseende. Hur skall utbildningen
ordnas? Jag har ingen anledning
att gå in på RMH:s framställning
och min motions förslag. Jag är glad
över den uppmärksamhet som departementet
ägnar förslaget och att det har
sänts ut på remiss. Jag förväntar som
en följd av detta att handling skall ske,
att en proposition kommer och att vi
i riksdagen under vårsessionen eller
någon gång under nästa år får möjlighet
att på allvar diskutera situationen.

Det kan vara värt att observera vad
en av de människor som verkligen har
ägnat sig åt denna fråga liar att säga,
nämligen docent Bengt Börjeson i Skå
Edeby. Han anför: »Utgångsläget är ju
detta: för närvarande är möjligheterna
för individer i krissituationer ofta
praktiskt taget obefintliga då det gäller
att erhålla en kvalificerad terapeutisk
hjälpinsats.» Man kan knappast säga att
det är rekommenderande för vårt folk,
som internationellt i många avseenden
beundras mycket, att en av de ledande
människorna, en docent, måste säga, att
möjligheterna för närvarande är »praktiskt
taget obefintliga».

2 Första kammarens protokoll 1968. Nr 39

Ang. utbildning i psykoterapi

Jag liar inget behov av att kritisera
det som inte har gjorts. Vi befinner oss
i en utvecklingsfas som är sådan att vi
för tio år sedan inte kunde räkna med
att vi hade kunnat klara denna sak.
Men nu är tiden inne för vårt samhälle
att verkligen ta sitt ansvar och handla.

Statsrådet säger att han inte är beredd
att nu uttala sig i frågan. Det kan
jag förstå. Man uttalar sig väl inte under
en remisstid. Hans yttrande kan
också tolkas så här: Vi har i departementet
ännu ingen mening. Vi vill lyssna
och lära. Även en sådan tolkning —-om den existerar — är respektabel. En
positiv faktor att ta vara på är att någonting
håller på att hända för närvarande.
Jag är glad över att man i utbildningsdepartementet
är vaken för
detta angelägna ärende och med energi
följer frågan, att man inte bara med
armarna i kors väntar på vad som händer
i vårt folk utan tar ett aktivt ansvar
för utvecklingen.

Herr statsråd! Skynda på med behandlingen
av denna fråga. Tro mig,
människorna i vårt samhälle upplever
denna fråga lika angelägen som en massa
andra frågor som vi sysslar med i
detta hus. Kom snart med ett konkret
förslag i ärendet! Vi måste erbjuda den
hjälp vi kan åt slitna och olyckliga
människor. Samhället står inte till svars
med att säga, att vi får vänta och se
vart utvecklingen på det psykoterapeutiska
området leder. Vi måste arbeta
med andra medel. Jag har blivit allt
mer övertygad om att vi måste arbeta
med de förutsättningar vi har, med de
kunskaper vi äger och med de människor
det gäller. Vi kan inte säga att
det inte går, därför att vi inte har tillräckligt
med folk av det eller det slaget.
Vi måste sätta i gång och arbeta
med de förutsättningar vi har.

En angelägen fråga — den var aktuell
för någon vecka sedan när vi talade
om sekretesslagen — är ju denna:
Vem är psykolog? Hela frågan om legitimering
är till ytterlighet invecklad.
Jag har kommit till insikten att sam -

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Ang. utbildning i psykoterapi

hället måste bestämma vem som är
psykolog. Den som utövar psykoterapi
måste också legitimeras. Frågan om utbildningen
måste tas upp av samhället
till ett ansvarigt handlande. Hittills har
det ansetts att det är läkare som skall
sköta terapin. Är det så säkert? Så
tränger idén fram: kanhända en sociolog
eller en psykolog? Nu vet statsrådet
bättre än jag att det finns många
socionomer, som inte alls är skickade
för psykoterapeutisk utbildning. De vet
ingenting om hur psykoterapin fungerar
och hur en människa, som blivit
trasig av skäl som jag här antytt, kommit
att fungera felaktigt. De är inte
rustade, och det finns många läkare
som inte alls är rustade för uppgiften.
Särskilt yngre läkare, socionomer och
psykologer ropar efter en fördjupad
människokunskap. De överhopas av
problem som nästan trycker dem till
marken, de vill hjälpa; men de är inte
rustade och vet inte vart de skall vända
sig.

Vad har vi? Ja, vi har S:t Lucasstiftelsen,
som jag hyser den största respekt
för och som är en privat organisation,
hittills troligen den största
som på bred front söker att ge någon
insikt i psykoterapeutiskt arbete. Vidare
har vi Ericastiftelsen, som sedan
1930-talets början på ett briljant sätt
har sökt hjälpa människor till insikt
då det gäller frågan om barns missanpassning.
Dessutom har vi Psykologiska
föreningen, den traditionella freudianska
djupanalysen och liknande institutioner.
Men det finns ingen samlad,
kraftfull hjälpinstans.

Och det må tillåtas mig att här anföra
en sak: i vårt land verkar några
tusen präster och pastorer, och jag är
klart medveten om den reservation som
för närvarande finns mot denna grupp
— man känner sig rädd för att de är
konfessionella och tror att de skall försöka
»kamma in» människor. Låt mig
få säga i denna kammare: man känner
inte till vad som hänt också inom denna
grupp — en modern pastor eller

präst är ingen auktoritär person som
försöker »kamma in» någon människa
för sin kyrka, utan tvärtom en person
som lyssnar och försöker hjälpa människor
att förstå sig själva och hitta sin
identitet. Varför utesluter man den
gruppen?

Det lilla samfund jag tillhör, Svenska
baptistsamfundet, har ingen briljant
psykologisk skolning, men det ges mer
utbildning i människokunskap på Betelseminariet
ute vid Åkeshov än som ges
i utbildningen av präster vid något statligt
universitet. Det är ett memento.

Låt oss bruka också denna grupp —
vi har inget överflöd av krafter på området.
Låt oss ge även den gruppen
förtroende, låt oss hjälpa dem alla till
en insiktsfull kunskap om den moderna
människoproblematiken. På det sättet
lockar vi fram många människor
som kan stå till tjänst. Och det är bättre
att vi har flera som gör något än
att vi har några toppar som inte alls
förmår täcka behovet.

Enligt min mening är det alltså nu
hög tid att någonting händer, för människans
skull. Jag tror att vi här kan
enas från alla olika utgångspunkter:
det krävs att alla samhällets ansvariga
krafter handlar gemensamt.

Därmed tackar jag statsrådet för svaret,
som ju inte innehöll någonting i
sak utöver att en remissbehandling för
närvarande äger rum. Att jag talat så
länge, herr statsråd, beror på att dessa
spörsmål engagerar mig så djupt. Jag
vill uttrycka förhoppningen att man
inte arbetar »med vänster hand» i detta
ärende utan att man tar frågan på fullt
allvar och, om det behövs, breddar remissinstansernas
antal, får en total bild
och sedan återkommer till riksdagen
med ett förslag, då vi närmare kan få
diskutera den praktiska sidan.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag fick en konkret
fråga och skall svara på den, men först
vill jag säga följande.

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

Vi har en viss utbildning i psykoterapi.
Den bedrivs vid alla de olika
psykiatriska vårdinstitutionerna i landet.
Vanligen är den inte systematiserad
utan har karaktären av informell
handledning. Dessutom bedrivs systematisk
utbildning dels av Svenska psykoanalytiska
föreningen, dels av Svenska
föreningen för holistisk psykiatri
och psykoanalys, dels — som herr Sörenson
nämnde — vid Ericastiftelsen
och S:t Lucasstiftelsen. Vi är självklart
medvetna om hela den problematik
som herr Sörenson tar upp, men våra
experter har ännu inte klart för sig
om och hur man skall gå vidare.

Herr Sörenson åberopade en av våra
mest kända experter på området, docenten
Bengt Börjeson på Skå Edeby,
och citerade honom. Jag skall be att
få citera vidare ur den artikel som docenten
Börjeson skrev. Fortsättningsvis
skriver han så här: »Personligen beklagar
jag inte att utbildningskomplexet
för den psykoterapeutiska yrkesrollen
förblivit olöst så länge. Det kan förefalla
cyniskt med tanke på dem som
drabbas — patienterna. Men då det gäller
uppläggningen av utbildningen för
psykoterapeuter är det antagligen sant
att påstå att vi står inför frågor som
vi mycket sent börjat kunna angripa
på ett vettigt sätt: ännu är tiden knappast
mogen för en fastlåsning av de terapeutiska
rollerna.» Docenten Börjeson
menar med andra ord att vi i dag
inte med säkerhet vet om vi skall satsa
På en utbildning och i så fall på vilka
vi skall satsa: om vi skall satsa på
läkare, på psykologer, på socionomer
eller på andra.

Därför är det väsentligt att vi av sakkunskapen
får ytterligare besked om
vad man på det hållet anser i frågan.
Det är av den anledningen vi har begärt
— det är alldeles riktigt som herr
Sörenson säger att vi tar denna fråga
på allvar — att än en gång få en samlad
syn från fältet på problemen och
hur de bör angripas.

Herr Sörenson frågar vilka som har

2f Första kammarens protokoll 1968. Nr 39

Ang. utbildning i psykoterapi

fått skrivelsen på remiss. Jag har inte
remisslistan med mig, men till dem
som har fått den på remiss hör självfallet
skolöverstyrelsen, universitetskanslersämbetet,
socialstyrelsen och ett
antal föreningar. Jag skall översända
remisslistan till herr Sörenson.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
den föreliggande situationen, och jag
delar docenten Börjesons uppfattning
att det inte för närvarande är möjligt
att fastlåsa några yrkesroller. Personligen
anser jag att man över huvud taget
inte skall fastlåsa några yrkesroller.
Men jag tror att vi nu inte kan vänta
längre.

Är det inte riktigt, herr statsråd, att
man för närvarande accepterar olika
idéer men felaktigt om vi inte gör någonting
för att skapa möjligheter för
människor som står i en svår situation
att få hjälp? Docenten Börjeson säger
att för närvarande praktiskt taget ingen
hjälp finns att få.

Herr statsrådet antydde att man ännu
inte vet vilken yrkesgrupp vi skall satsa
på: läkare, socionomer eller psykologer.
Jag skulle vilja säga att vi skall
satsa på alla tre grupperna, och jag
tror att vi skall satsa på ännu flera. Jag
antydde som en grupp präster och pastorer.
Jag känner väl till det motstånd
som finns i samhället mot den yrkeskategori
till vilken jag hör. Jag vill bara
säga att vi inte är så farliga som man
tror. Jag tror tvärtom att från det hållet
skulle kunna ges en mycket god hjälp,
om dessa människor gavs möjlighet till
vidareutbildning.

Jag skall be att i detta sammanhang
få citera några rader från Sydsvenska
Dagbladet Snällposten som i en recension
av en bok säger på följande sätt:
»Dagens själavårdare är en föga auktoritär
person. Han lyssnar utan att moralisera.
Han försöker hjälpa medmänniskan
att själv uttrycka och tolka sin situation.
Målet är att medmänniskan

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Ang. utbildning i psykoterapi

skall ''finna sig själv’, skall ''bygga upp
sin identitet’.»

Det finns möjligheter till god psykisk
hjälp i vårt samhälle, och nu befinner
vi oss i den situationen att vi inser att
det inte är en kategori som skall bära
huvudansvaret. Det är fråga om ett lagarbete,
ett samarbete, och då skall samhället
begagna sig av de resurser som
finns, människor som vill någonting.
Det är inte på det sättet att bara därför
att man tillhör en viss kategori så duger
man till den här uppgiften.

Det finns bra läkare i psykoterapeutiskt
avseende, och det finns dåliga. Det
finns urusla präster, som inte alls vet
hur man skall behandla människor, och
det finns briljanta sådana. Vi måste
fånga upp de människor som har förutsättningar
och vilja att i samarbete med
olika grupper söka sig fram till en effektiv
gärning för de behövande människorna.

Jag tror, herr Moberg, att någonting
kommer att ske för framtiden. Jag är
inte på något sätt negativ utan tacksam
för vad jag här har fått besked om. Men
jag har velat lägga tyngd vid detta krav:
Låt någonting snart hända!

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt lägga
mig i denna debatt, men när jag hörde
herr Sörenson ansåg jag mig som läkare
i alla fall böra säga några ord. Jag
kan instämma i mycket av vad statsrådet
här har sagt.

Alla vet vi att själ och kropp hör
ihop. Det finns ju många fler psykosomatiska
sjukdomar än vi tidigare hade
anat. Detta är allmänt bekant. Lika klart
är det i dagens läge att all läkaruppfostran,
all läkarverksamhet måste kräva
djup förståelse för psykologiska och
psykiatriska problem. I detta avseende
hoppas jag att det blir en ännu bättre
fostran av våra läkare i framtiden än
i dag.

Men jag undrar om det verkligen är
bra att gå så långt som herr Sörenson

önskar, att skapa ett statligt institut för
den psykiska hälsan och ha särskilda
psykoterapeuter utan läkarkompetens
eller mycket dålig sådan. Problemen är
så svåra att jag tycker att vi inte skall
förhasta oss utan verkligen allvarligt
fundera, som statsrådet just sade.

Jag tror att linjen måste vara att man
i första rummet får särskilda läkare
med ännu mer utbildning i psykologi
och psykiatri, alltså läkarspecialister,
som psykoterapeuter. Alt gå den andra
vägen, att ge psykologerna en viss rudimentär
eller dålig läkarutbildning, tror
jag att det bara skulle bli elände av.
Problemen har funnits länge i vissa länder,
inte minst i USA, och jag tycker att
erfarenheterna från psykoterapeuternas
verksamhet i USA helt enkelt är förskräckande,
åtminstone för oss i vårt
land. Det har också blivit en ganska
kraftig reaktion mot dessa psykoterapeuters
härjningar i Amerika. Jag tycker
inte att vi bör sträva efter att få sådana
problem här i Sverige.

Vad som är betydelsefullt och väsentligt
är den privata aktiviteten på
detta område, och den har aldrig någonsin
hindrats av samhället. Vi har
institutioner som fyller en god uppgift
härvidlag, och jag önskar dem all lycka
och fortsatt framgång i sin verksamhet.
Men innan samhället som sådant griper
sig an med problemen får vi nog mycket
allvarligt fundera på den djupare
innebörden, vart de vägar leder, som
man här skulle gå.

Sedan vi fått en integration mellan
den psykiska och den fysiska hälsovården,
varvid man söker åstadkomma att
de psykiatriska klinikerna ingår i våra
allmänna sjukvårdsinrättningar, vore
det synnerligen olyckligt att åter skapa
särskilda institutioner för den psykiska
hälsovården vid sidan av den allmänna
hälsovården.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Med all respekt för den
kunskap en professor har, särskilt en

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

professor i medicin, har jag behov av
att säga följande.

Personligen är jag övertygad om att
det är felaktigt att tro att därför att en
person är läkare duger han till att klara
hela människan. Här är ett område som
har brutit fram med ganska stor kraft
under senare tid, och särskild kunskap
måste vara för handen för att man skall
kunna behärska det. Jag är övertygad
om att det inte går med en särskild yrkesroll,
utan att det måste vara fråga
om ett samarbete. Jag har blivit mer
och mer tveksam inför tanken att verksamheten
på detta område skall stå under
ledning av läkare. Ett sådant här
arbete, t. ex. på en klinik, skall stå under
ledning av en människa som kan
dessa saker.

I en annan artikel, som har införts
i en tidning som jag ofta läser — Dagens
Nyheter — skriver Svante Nycander:
»Yngre socialarbetare, psykologer
och läkare ropar efter kunskaper i psykoterapi,
de vet att utan fördjupad människokunskap
blir det pannkaka av stiligt
tänkta vårdreformer.»

Sådan är situationen. Jag fattar inte
att man skall säga: Det skall bara vara
läkare som klarar det. Jag tycker att
man skall säga: Så som vårt samhälle
håller på att utvecklas skall vi fånga
upp alla människor som vill göra sig
underkunniga om vad saken gäller och
skaffa sig något ökad kunskap.

Vi kan inte bara ha topputbildade
människor, det är jag fullkomligt på det
klara med. Det är inte fråga om att
man hör skulle ha människor som »härjar»
i psykoterapi, som herr Edström
menar att man gjort i Förenta staterna.
Jag undrar om han verkligen vet
vad som har hänt i Förenta staterna?
Naturligtvis är mycket av negativ art.
Men samtidigt är Förenta staterna ett
föregångsland när det gäller att hjälpa
människor till rätta i psykoterapeutiskt
avseende. Förenta staterna är det enda
land i världen som har åtminstone tre
suicide prevention centers. Där »härjar»
man verkligen inte i psykoterapi,

Ang. utbildning i psykoterapi

utan man söker att komma olyckliga
människor nära och bli dem till hjälp.
Jag delar herr Edströms uppfattning
helt och fullt i det avseendet att det
här inte är fråga om alt kvacka, som
man med ett negativt värdeladdat ord
säger. Det är därför som vi vill att staten
skall ta ansvar för en rimlig utbildning''
i psykoterapi, alltså för att inget
kvackande skall förekomma. Men vi
kan inte avfärda behoven med att säga
att det bara är en liten grupp som har
en viss utbildning som får utföra en
viss gärning. Behoven är så enorma,
nöden är så stor, att staten här måste
ta ansvar på bred front, så att de som
sysslar med människovärd blir underkunniga
om vad verklig människokunskap
är. Bort med kvacksalveriet,
var det än finns. Fram för kunnig, insiktsfull
och meningsfull hjälp åt människor
som befinner sig i nöd.

Jag väntar fortfarande med tillförsikt
på förslaget från regeringen.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Människokunskap innebär
att man känner väl till såväl människans
kropp som själ. Man får varken
försumma den ena eller den andra.
Vi bör i vårt land sträva efter att all
människovärd skall lämnas av sådana
personer som har blivit utbildade och
fått en god människokunskap både på
det ena och det andra området. Jag anser
att det är nödvändigt med en god
läkarutbildning, om man skall ha ordentlig
sjukvård, vare sig det gäller
den psykiska eller den fysiska hälsan.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag tycker att herr Edström
anlägger en viss begränsad syn.
Han ger fortfarande den somatiska kunskapen
om människan prioritet. Jag
menar att den uppfattningen inte är
giltig i vår tid. Jag har gett uttryck för
den åsikten att det arbete som här utförs
måste ske som ett lagarbete, team

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Ang. utbildning i psykoterapi

work, för att använda den engelska
vokabulären. Det är alltså fråga om
att en person som kommer till en
grupp av människor för att ta ansvar
för dem skall ha inte bara den nödvändiga
somatiska kunskapen — det är
en självklar sak — utan också den
nödvändiga kunskapen om människors
inre personliga problematik. Det är
här frågan om ett samarbete, och jag
tror att det är fel att utan vidare föra
åt sidan alla som inte är läkare. Låt
oss fånga upp också de andra grupperna,
ge dem förtroende. Jag är säker på
att det då kommer att växa fram i vårt
samhälle personer som kan bli till väldig
hjälp för människor i nöd.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 1028 till bevillningsutskottet,

motionen nr 1029 till lagutskott,
motionerna nr 1030—1033 till statsutskottet,

motionerna nr 1034 och 1035 till konstitutionsutskottet
samt

motionen nr 1036 till lagutskott.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 38, i anledning
av motioner om riksdagens informationsbehov,
bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr
166, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
statsutskottet, jämte motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 58, i
anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse

till riksdagen med redogörelse från
Nordiska rådets sextonde session, såvitt
skrivelsen hänvisats till bevillningsutskottet,
bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 46, i anledning
av Kungl. Maj:ts skrivelse med
överlämnande av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation, i vad
skrivelsen hänvisats till lagutskott och
tilldelats första lagutskottet, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 62, i anledning
av Kungl. Maj:ts skrivelse med
överlämnande av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation, i vad
skrivelsen hänvisats till lagutskott och
tilldelats andra lagutskottet, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 65, i anledning
av Kungl. Maj:ts skrivelse med
överlämnande av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation, i vad
skrivelsen hänvisats till lagutskott och
behandlats av tredje lagutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
jordbruksutskottet, jämte motion, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 167, i anledning av riksdagens
år 1967 församlade revisorers berättelse
över verkställd granskning av

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

statsverket, i vad berättelsen hänvisats
till statsutskottet, jämte motioner.

Riksdagens revisorers berättelse hade
hänvisats till statsutskottet beträffande
§§ 1—4, 6—11, 13—14, 18—28 och
31.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Lades till handlingarna.

Punkterna 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Lades till handlingarna.

Punkten 7

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 8

Lades till handlingarna.

Punkten 9

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 10

Ang. statlig representation

Under finansdepartementet, § 23, hade
revisorerna gjort vissa uttalanden
angående den statliga representationen.
Över denna paragraf, som avlämnats
den 10 maj 1967, hade statsutskottet
avgivit yttrande i sitt utlåtande nr 167
år 1967. Riksdagen hade vid behandling
av nämnda utlåtande beslutat i
skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna
av revisorerna uttalad uppfattning,
att det vore önskvärt att så långt möjligt
enhetliga regler tillskapades för den
statliga representationen såväl beträffande
den anslagstekniska utformningen
som beträffande förutsättningarna
för att hithörande kostnader skulle få
bestridas med statsmedel.

I den nu förevarande punkten hade
utskottet erinrat om sitt tidigare avgivna
yttrande.

Ang. statlig representation

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Det är inte så vanligt
att vi här i första kammaren diskuterar
en punkt i ett utskottsutlåtande under
vilken det varken förekommer någon
motion eller reservation och där inte
ens utskottet gör någon hemställan.
Jag skall dock med herr talmannens
medgivande be att få säga några ord
under punkten 10 angående den statliga
representationen.

Riksdagens revisorer tog upp frågan
redan förra året. Den behandlades också
för ungefär ett år sedan i ett utlåtande
från statsutskottet. Riksdagens
revisorer hade undersökt vilka möjligheter
de statliga myndigheterna hade
att utöva representation i olika sammanhang
och kommit till slutsatsen,
att många myndigheter fann de nuvarande
reglerna mycket stränga och
besvärande att tillämpa. Därför hade
revisorerna uttalat ett önskemål om
enhetliga regler för de statliga myndigheternas
representation både i fråga
om omfattningen och hur den skulle
bestridas med statliga medel.

Statsutskottet uttalade i sitt utlåtande
nr 167 år 1967 — dvs. samma nummer
på utlåtandet som i år — att det var
önskvärt att man fick vidgade och förenklade
möjligheter att av statsmedel
bestrida representationskostnader samt
föreslog riksdagen att i skrivelse till
Kungl. Maj:t ge tillkänna sin uppfattning.
Denna hemställan bifölls av riksdagen.
Såväl riksdagens revisorer som
statsutskottet och riksdagen hade alltså
en positiv inställning till frågan.

Nå, då kunde väl allting vara ur
världen, och det kanske inte funnes
någon anledning att på nytt föra saken
på tal? Nej, i förrgår fick jag ett nytt
exempel på hur de nuvarande bestämmelserna
om statlig representation kan
verka. Det är ett exempel som jag ansåg
borde komma till riksdagens kännedom,
så att riksdagen ånyo fick understryka
behovet av ändrade regler på
detta område.

I morgon inviger länsarbetsnämnden

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Ang. forskningspolitiken

i Östergötlands län nya förhyrda lokaler.
Till invigningen är representanter
för länsmyndigheter och kommuner
m. fl. inbjudna. Vid invigningen
kommer länsarbetsnämndens ordförande,
länets landshövding, att medverka.
Dessutom kommer ett föredrag att hållas
av generaldirektören och chefen
för arbetsmarknadsstyrelsen. Efter själva
invigningen kommer Linköpings
stad, som vanligt generös i detta avseende,
att bjuda deltagarna på middag.
Men under själva invigningshögtidligheten
och visningen av lokalerna
hade länsarbetsnämnden önskat bjuda
deltagarna på en kopp kaffe. För detta
ändamål hade emellertid länsarbetsnämnden
inga medel tillgängliga, utan
fick vända sig till landstinget i länet
och fråga om det ville stå för värdskapet
för representationen. Landstinget
hade naturligtvis också en generös inställning
och beslöt att bjuda deltagarna
i visningen på en kopp kaffe.

Jag tycker att detta kan vara ett
exempel på ett system, som är i behov
av en ändring. Det är nästan genant
när företrädare för en statlig myndighet
behöver gå till en kommunal institution
och bönfalla att denna skall
anslå medel för att statsmyndigheten
skall kunna bjuda deltagarna i en invigning
av nya lokaler på en kopp
kaffe.

Detta är, herr talman, anledningen till
att jag ville aktualisera denna fråga på
nytt. Jag vill uttala den förhoppningen
att skrivelsen till Kungl. Maj:t som
riksdagen fattade beslut om för ett år
sedan kommer att leda till enklare och
mera liberala regler när det gäller de
statliga myndigheternas möjligheter att
utöva representation.

Efter härmed slutad överläggning lädes
den nu ifrågavarande punkten till
handlingarna.

Punkterna 11—15

Yad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av bevillningsutskottets betänkande
nr 57, med anledning av riksdagens
år 1967 församlade revisorers
berättelse angående granskning av statsverket
m. m., såvitt berättelsen hänvisats
till bevillningsutskottet, lades betänkandet
till handlingarna.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
andra lagutskottets utlåtande
nr 61, i anledning av § 5 i riksdagens
år 1967 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket.

Vid ånyo, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av riksdagens år
1967 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverket, m. m., såvitt berättelsen
hänvisats till jordbruksutskottet, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. forskningspolitiken

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 168, i anledning av motioner angående
forskningspolitiken.

I de likalydande motionerna I: 546,
av herr Wallmark m. fl., och II: 687, av
herr Nordstrandh m. fl., hade yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla, att en utredning
snarast måtte tillsättas med uppgift att
utreda dels de grundläggande principerna
för en nationell forskningspolitik,
dels de riktlinjer och villkor, efter vilka
stöd till forskning och utveckling skulle
utgå och vilken omfattning och vilka
former detta stöd borde få, dels metoder
och medel för omsättning av forskningspolitiken
i praktiken, dels nyttiggörande
av resultaten av forskningen
och utvecklingen, dels ock de organisatoriska
former under vilka de forsk -

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

ningspolitiska och forskningsfrämjande
organen borde arbeta.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 546 och II: C87.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Kaijser (h), Ottosson
(h), Wallmark (h), Bohman (h) och
Turesson (h), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna 1:546 och
11:687 hos Kungl. Maj:t måtte anhålla
om tillsättande av en utredning med de
uppgifter reservanterna angivit; samt

2. av herr Nyman (fp), som dock ej
antytt sin mening.

I den av herr Kaijser m. fl. avgivna
reservationen hade reservanterna bland
annat ansett, att en översyn av de forskningsadministrativa
organens verksamhet
borde komma till stånd. Vid en sådan
översyn borde också enligt reservanterna
undersökas, huruvida forskningsberedningen
även i fortsättningen
skulle hava ställning som enbart rådgivande
organ till regeringen eller om
den borde tilldelas annan status och
befogenhet.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Om man studerar riksdagens
handlingar sedan ett antal år
tillbaka kan man konstatera ett hastigt
växande intresse för forskningsfrågorna
bland ledamöterna, vilket kanske inte
är så märkligt. När man söker lösningar
på de problem som man fått
konkretiserade, är det ganska naturligt
att man efterlyser en bättre forskning
på området, så att man får ett bättre
underlag för sina beslut. I regel har
emellertid dessa frågor diskuterats i anslutning
till vissa bestämda förslag. Någon
möjlighet att sätta in de konkreta
förslagen i ett något större sammanhang,
att föra en meningsfull priorite -

Ang. forskningspolitiken

ringsdiskussion, har i regel inte funnits.
Vi hade i våras en debatt i anslutning
till tillsättandet av en ny styrelse
för teknisk utveckling. Detta beslut innebar,
kan man säga, en rationalisering,
men det gällde fortfarande endast
en del inom hela forskningsproblematiken.
Man hade i propositionen inte heller
något underlag för att sätta in frågan
i sitt samlade sammanhang.

Varje forskningsorganisation har väl
en viss ambition att analysera sitt eget
område och försöker diskutera utifrån
en viss helhet. Det gäller alltså både
den nya tekniska styrelsen, universitetskanslersämbetet,
de olika forskningsråden,
Ingeniörsvetenskapsakademien,
forskningsberedningen m. fl. Men likväl
blir det en splittrad debatt, det kan
man inte komma ifrån.

Tekniska forskningsrådet gjorde ju
för några år sedan ett aktningsvärt försök
att en smula blicka in i framtiden
för att konstatera, vilka personella och
ekonomiska resurser som vi kan vänta
kommer att erfordras om vi ser forskningspolitiken
i dess internationella
sammanhang. Det var ett bra arbete
som gjordes, men det har inte lett till
någon fortsatt debatt i något forum.
Det var en svala på det analyserande
området, men den synes ha dött.

Forskningsberedningens sekreterare
gjorde också för några år sedan ett aktningsvärt
försök att i en ganska lång
och omfattande promemoria försöka
blicka framåt i tiden på de olika forskningsområdena
och föra en meningsfull
debatt. Den promemorian var ute
på remiss hos ett antal instanser, och
sedan har den blivit helt bortglömd.

För i dagarna tre år sedan fördes
det en ganska intensiv debatt både i
denna och i andra kammaren om den
svenska forskningsplaneringens organisation.
Det var kanske första och hittills
enda gången som man har gjort
ett försök att ta upp en diskussion tvärs
över hela fältet om de samlade principerna.
Som ledamöterna säkert minns,
blev det i denna kammare avslag på för -

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Ang. forskningspolitiken

slaget om att göra en utredning av problemen,
medan andra kammaren däremot
biföll förslaget.

Det har alltså gått tre år sedan den
principiella diskussionen fördes, och
det har, med undantag av tillkomsten
av styrelsen för teknisk utveckling, i
realiteten inte hänt någonting. Forskningsberedningens
status och arbetsformer
är i princip oförändrade. Det enda
som i sak har hänt är att man där har
bytt sekreterare.

Vi har därför väckt en motion vid
årets början, där det pekas på behovet
av en samlad översyn. Det är ju ganska
stora belopp totalt sett som vi använder,
och landets resurser är — även om
Sverige bedöms vara ett relativt rikt
land — ganska begränsade. Det måste
därför vara oundgängligen nödvändigt
att föra en meningsfull prioriteringsdebatt.
Men för att kunna föra en sådan
fordras det faktiskt ett underlag för
diskussionen, om man inte skall tala
förbi varandra.

Vi har i motionen pekat på olika nivåer
i beslutsprocessen. Inte minst har
där tagits upp de stora problemen, som
ur kostnadssynpunkt är tungt vägande.
Vi har kärnenergiprogrammet. Vi har
diskussionen om storacceleratorn och
vi har det svenska rymdprogrammet.
Det sitter kommittéer var och en för
sig och diskuterar dessa frågor. Det är
naturligtvis riktigt att det går till så
därför att det behövs en analyserande
och inträngande diskussion om de faktiska
problemen. Det finns emellertid
inte något forum, som tar upp dessa
frågor och ställer dem mot varandra
och som också har tillfälle att diskutera
de alternativa forskningsprogram, som
vi skulle kunna ställa upp emot dessa,
exempelvis en ordentlig inträngande
alternativdebatt huruvida vi skall satsa
i en helt annan omfattning på problemen
som rör u-länderna. Vi har likaså
miljöpolitiken.

Ett litet steg på väg mot ett forskningspolitiskt
ställningstagande har ju
tagits i fråga om miljöpolitiken, där

man har knutit samman forskningsprogrammet
med ett verk, som skall syssla
med de löpande frågorna. Jag tror att
det är en riktig väg att gå, men någon
samlad bedömning tvärs över hela fältet
har däremot inte skett.

Forskningsberedningen är ju — det
har påpekats många gånger — endast ett
rådgivande organ. Det är personer som
har blivit handplockade av regeringen
för att vara dess personliga rådgivare.
De har i och för sig icke något ansvar
för sin funktion — de är på sitt område
skickliga och duktiga människor,
men de har så att säga ingen förankring.

Organet har inte heller någon formell
eller officiell status, vilket innebär att
överläggningarna är slutna. Det samarbetar
inte på ett normalt sätt med
andra forskningsorganisationer. Det
kan ta upp ett problem som man tycker
är intressant, men någon systematisk
behandling kan det rimligtvis inte
bli. Detta säger sig också självt med
det lilla kansli som forskningsberedningen
förfogar över — en högkvalificerad
skereterare, en vetenskapsman
och en kvalificerad medarbetare till honom.
Det torde inte finnas några möjligheter
för dessa personer att ta upp
frågorna till en större principiell diskussion.

Jag har därför funnit det angeläget
och nödvändigt att problemen lyfts
upp till en annan nivå och att det sker
en prioriteringsdiskussion, en diskussion
om arbetsfördelningen mellan de
olika forskningsorganen och att forskningsberedningens
status i detta sammanhang
granskas. Det är möjligt att
forskningsberedningen skall bli ett organ,
som skall syssla med de allmänforskningspolitiska
frågorna, men det
skall beredningen i så fall göra efter
en utredning.

Utskottet har konstaterat att de frågor,
som motionärerna tar upp, är ytterst
betydelsefulla och viktiga, men utskottet
har i sin diskussion strängt taget
kommit fram till att någon form av

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

utredning inte kan tänkas i detta sammanhang.
Om jag skall tolka utskottsskrivningen
riktigt, innebär den att utskottet
i stort sett har ansett att det
bör bli forskningsberedningen som
själv får ta upp dessa saker.

Detta måste betyda att utskottsmajoriteten
inte riktigt har klargjort för sig
vad forskningsberedningen egentligen
har för status och funktion. Den är, som
jag förut sade, uteslutande en samling
enskilda personer som är tillkallade
med statsministern som ordförande för
att vara rådgivare i de frågor, som tas
upp av regeringen eller möjligtvis tas
upp av enskilda ledamöter i forskningsberedningen.
Den sammanträder ytterst
sporadiskt och har som sagt inte något
sådant kansli att någonting kan göras.

Det har i utskottsskrivningen sagts
att denna fråga är av den karaktären,
att det inte är rimligt att den blir föremål
för en utredning utan att det bör
vara en fast organisation. Jag tror att
majoriteten har missförstått vad som
anförts i motionerna. Utredningen, som
ju bör vara parlamentarisk enligt vår
uppfattning, bör alltså endast fastlägga
arbetsfördelningsfrågorna och ansvarsfördelningsfrågorna
så att det inte
blir några viktiga frågor som faller
emellan. Jag kan som exempel nämna
rymdforskningen, storacceleratorn
och kärnenergiprogrammet. Ingen av
dessa tre frågor har behandlats i forskningsberedningen,
de har inte ställts
mot varandra eller mot annan forskning
och det har inte heller kunnat föras
någon meningsfull alternativdiskussion.

Motionerna har under våren och sommaren
varit föremål för remissbehandling
och för en ganska intensiv debatt
såväl hos Ingeniörsvetenskapsakademien
som hos universitetskanslersämbetet.
Båda dessa remissorgan har i stort sett
instämt i de synpunkter, som kommit
till uttryck i reservation 1, och tillstyrkt
att utredning görs för att råda bot på
de oklarheter som här föreligger.

Jag tror därför, herr talman, att re -

Ang. forskningspolitiken
servanterna befinner sig i ett mycket
gott sällskap när de ställer yrkandet om
utredning. I sina huvuddrag sammanfaller
yrkandet med det yrkande som
ställdes för tre år sedan och som i det
närmaste vann riksdagens bifall.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
detta och sluta med att yrka bifall till
reservation 1.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag har till detta statsutskottets
utlåtande nr 168 fogat en
blank reservation. Denna reservation
kan betraktas såsom en tyst erinran
om mitt förflutna i denna viktiga fråga
om forskningspolitiken, främst då det
gäller forskningsberedningens ställning,
antingen den skall vara ett enbart rådgivande
organ till regeringen eller den
bör tilldelas en annan status och befogenhet,
där kanske också våra riksdagsmän
kunde få vara med och härigenom
få ett ökat inflytande på forskningspolitiken.

Herr Wallmark har nyss erinrat om
vad som hände för tre år sedan, då fru
Sjövalls stora motion blev mycket diskuterad
både i denna kammare och i
medkammaren. Den segrade i andra
kammaren efter en hård debatt.

Vad har hänt sedan dess? Ja, på det
organisatoriska området har inte mycket
hänt, utom då det gäller den tekniska
forskningen, som herr Wallmark
nyss erinrade om. Forskningsberedningen
är däremot, som det nu är, ett
rådgivande organ, säkerligen till stort
gagn, men inte till fyllest för att behandla
de grundläggande principerna
för en nationell forskningspolitik. Fortfarande
råder en viss oklarhet beträffande
de olika forskningsorganens status,
ansvarsområden och befogenheter.

Utskottet understryker också vikten
av att beredningen, som det förutsattes
vid dess inrättande, successivt prövar
formerna för sin verksamhet. Universitetskanslersämbetet
ifrågasätter i sitt
remissvar, om den nuvarande forsk -

Nr 39

Onsdagen den 27 november 19G8

Ang. forskningspolitiken
ningsberedningen är det lämpliga organet
för forskningsplaneringen. övervägas
kunde, enligt universitetskanslersämbetet,
att forskningsberedningen
behölls såsom samordnande och centralt
organ för ett antal beredninger, som
t. ex. miljövård m. fl. viktiga forskningsområden.
Ingeniörsvetenskapsakademien
stöder helt motionsyrkandena.

Nu har reservation 1 enbart tagit
upp frågan om en översyn av de forskningsadministrativa
organens verksamhet,
och, som sagt, med hänsyn till mitt
tidigare ställningstagande ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Just detta område tillhör
ju dem som är synnerligen svårbemästrade,
framför allt när det gäller
tanken att man skall kunna dra upp
riktlinjer för forskningsverksamheten.

Tillåt mig bara i all hast erinra om
att forskningsberedningen i den nuvarande
organisationen har en ställning,
vilket herr Wallmark mycket riktigt
framhöll, såsom rådgivande men
också kontaktbefrämjande organ. Den
är alltså ett forum för samråd om den
långsiktiga inriktningen av den svenska
forskningspolitiken men den har inte
beslutanderätt. Den är ett rådgivande
organ för regeringen.

Utskottet anser sig ändå kunna konstatera,
att det kan räkna med att våra
forskningsproblem sätts in i sina internationella
sammanhang och att man
också genom kontakter med utlandet
bereder möjlighet att analysera och ta
ställning till nya idéer inom forskningspolitiken.

Men vad utskottet framför allt vill
trycka på är att besluten måste vara
politiska. Det betyder alltså att regering
och riksdag är de organ som har
att fatta de beslut som kan föranledas
av de förslag som kommer från forskningssidan.
På det hållet sker nämligen
en bedömning efter vetenskapliga

grunder. Riksdag och regering får sedan
besluta om vilka förslag som skall
prioriteras.

Inom utskottsmajoriteten har vi den
uppfattningen att det knappast är möjligt
att göra någon prioritering på
forskningens område, därför att det är
så mycket som händer. Vi vet att forskningen
accelererar i allt hastigare takt.
Grundforskningen serverar material
som det sedan får arbetas vidare på.
Vi har att ta hänsyn till de internationella
förhållandena, och vi har också att
räkna med tillgången på forskare på
olika områden.

När nu utskottet haft att behandla
dessa motioner, har det kommit fram till
att forskningsberedningen själv bör ta
ställning till de administrativa problemen,
något som ju också sker. Vi vill
vidare erinra om att Ingeniörsvetenskapsakademien
sysslar med i varje fall
en del av de problem, som motionärerna
har berört.

Som ett understrykande av att universitetskanslersämbetet
kanske innerst
inne ställer sig tveksamt till en parlamentariskt
tillsatt utredning kan nämnas,
att UKÄ visserligen tillstyrker en
utredning men gör det med formuleringen
att skäl kan tala för en sådan,
en formulering som enligt min mening
antyder att man inte är helt övertygad
om att en sådan utredning kan ge resultat.

I anledning av vad herr Wallmark
sade beträffande det här ärendets tidigare
behandling vill jag till sist fästa
uppmärksamheten på att högern står ensam
i den här frågan. De tre övriga
partier som är representerade i utskottet
har inte ansett sig kunna tillstyrka
förslaget om en parlamentarisk
utredning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets utlåtande.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag trodde ett slag att
jag hörde fel, när herr Mårtensson sade

Onsdagen den 27 november 19G8

Nr 39

att det knappast kan göras en prioritering
inom forskningsområdet, därför att
det händer så mycket. Jag förmodar att
det var en felsägning. Vi gör ju ständigt
försök till prioritering!

Vad reservanterna har pekat på är att
prioriteringsdiskussionen inte är meningsfylld,
eftersom riksdagen inte serveras
alternativa lösningar. De grundläggande
principiella diskussionerna
har icke förts, förs icke och synes inte
heller komma att föras någonstans utan
en ingående analys. Att en sådan analys
behöver göras tror jag inte att det
råder någon tvekan om. Diskussionen
rör sig alltså uteslutande om i vilka
former analysen skall göras — i form
av en parlamentarisk utredning, under
hand på departementsplanet eller i dess
rådgivande organ, forskningsberedningen.
Forskningsberedningen har ju ingen
annan uppgift sig ålagd än att vara
rådgivare; den fogas inte på något sätt
in i sitt sammanhang.

Nu antar majoriteten i utskottet, att
forskningsberedningen skall komma att
ompröva sina organisatoriska arbetsformer.
Ja, samma formulering användes
för exakt tre år sedan, och såvitt
jag förstår har ingenting hänt under
den tiden. De statliga insatserna på
forskningens område ligger uppskattningsvis
någonstans mellan 800 och
1 000 miljoner om året — det möter
stora svårigheter att konstatera hur
stort beloppet i realiteten är, men det
är dessa stora pengar vi diskuterar.

Utskottsmajoriteten säger: »Ställning
måste därför tas till varje projekt för
sig.» Det innebär enligt min åsikt en
svår missuppfattning — så får det definitivt
inte gå till, utan vi måste väga
det ena mot det andra. Vi kan inte behandla
ett eventuellt förslag om rymdforskning
helt för sig utan att sätta in
det i sitt sammanhang och väga om vi
skall lägga de kanske 40 eller 50 miljonerna
på någonting annat och vad det
i så fall kan ge.

Svagheten i hela denna diskussion
är ju att riksdagen, som beslutar med

Ang. forskningspolitiken

ledning av förslag från regeringen, icke
någonsin haft ett ordentligt underlag
för att diskutera och ta ställning till
alternativa lösningar. Även om regeringen
prioriterar en lösning finns det
inget underlag för en sådan diskussion.

Det måste alltså här vara fråga om
ett missförstånd eller en felsägning
från herr Mårtenssons sida, och detta
styrker väl ännu mera reservanternas
uttalande.

Så säger herr Mårtensson att universitetskanslersämbetet
varit tveksamt. Ja,
det kan jag inte bedöma — jag har
inte talat med universitetskanslern i
frågan. Men i sin avvägning mellan plus
och minus har han tydligen funnit, att
övervägande skäl talar för att en utredning
kominer till stånd; och det är
en ganska representativ grupp som har
deltagit i det beslutet.

Herr MÅRTENSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wallmark kom in
på prioritering och talade om eventuell
felsägning från min sida.

Jag förutsätter att vad motionärerna
avser är en prioritering på lång sikt.
Givetvis skall en prioritering göras,
men jag tror inte att den kan göras
på längre sikt med hänsyn till att utvecklingen
går i allt hastigare takt.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Jo, herr Mårtensson, det
är på lång sikt man måste göra en prioritering.
Om vi startar ett kärnenergiprogram
är det verkligen en långsiktig
prioritering vi ger oss in på — har vi
sagt A får vi också säga B när det gäller
ett sådant program. Det blir automatiskt
ständigt stegrade kostnader under
en mycket lång period. Vi måste
alltså ha tidsperspektivet fullt klart
för oss.

Vi har ju satsat åtskilliga hundra miljoner
på kärnenergiprogram, och det
framgår av utredningen att vi fått en
mycket hög produktion av licentiater

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Ang. forskningspolitiken

och doktorer på detta område, medan
det råder en påtaglig brist inom andra
områden. När Chalmers för något år
sedan skulle ha en professor fick man
ett tiotal sökande som fått sin utbildning
på Studsvik, men det man egentligen
behövde fanns inte att tillgå i
landet.

Alla de konsekvenserna måste man ta
hänsyn till och därför blir det verkligen,
herr Mårtensson, fråga om en långsiktig
bedömning av de stora problemen
när man diskuterar prioriteringen.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag hade inte tänkt lägga
mig i den här diskussionen, eftersom
både utskottsmajoriteten och herr
Mårtensson på ett klargörande sätt har
påvisat svagheten i herr Wallmarks resonemang.
Jag kunde emellertid inte
underlåta att begära ordet när jag hörde
herr Wallmarks första inlägg, ty det
innehöll flera rena felaktigheter.

För det första säger herr Wallmark,
att de överläggningar som förs i forskningsberedningen
är mörklagda, hemligstämplade.
Det är fel. Statsministern
sade vid den förra stora debatten i denna
fråga klart ifrån att han uppmanar
alla i forskningsberedningen ingående
forskare att i den offentliga debatten
klargöra sin ståndpunkt i de frågor som
tas upp. Vidare offentliggörs årsberättelserna
från forskningsberedningen.
Vidare publicerar forskningsberedningen
fortlöpande monografier över problem
som har behandlats i forskningsberedningen,
exempelvis samhällsforskningen
och materialforskningen. Mig
veterligt är också protokollen från
forskningsberedningens sammanträden
offentliga handlingar.

För det andra säger herr Wallmark
att forskningsberedningens kansli saknar
resurser. Det är ett litet kansli, men
kansliet arbetar på så sätt att man tar
hjälp av ett stort antal experter. Man
kopplar i själva verket in en stor del
av de svenska grundforskarna och fors -

karna på tillämpningsområden för att
göra de monografier, som sedan offentliggörs.

För det tredje säger herr Wallmark,
att man i forskningsberedningen icke
har haft tillfälle att diskutera prioriteringsfrågor
av typen: skall vi satsa
på rymdforskning, skall vi satsa på en
storaccelerator eller inte?

Det är rätt anmärkningsvärt att få
höra ett sådant påstående från denna
talarstol. Jag har som statssekreterare
och statsråd deltagit i flera debatter i
forskningsberedningen där rymdproblematiken
har ställts mot annan forskning,
där frågan om storacceleratorn
har ställts mot annan forskning. I fråga
om storacceleratorn vill jag göra det
tillägget, att departementet när frågan
först på allvar aktualiserades från
CERN sände ut en omfattande remiss
till hela den svenska forskningsvärlden
och begärde att den skulle ställa
denna partikelforskning mot annan
forskning och göra en avvägning. Det
var en utomordentligt intressant läsning
vi fick på den punkten. Det blev
praktiskt taget ingen nyanserad debatt
bland forskarna själva i denna offentliga
remiss. Herr Wallmark inbjuds att
ta del av remissyttrandena i den frågan.

Slutligen säger herr Wallmark, att
riksdagen inte får tillfälle att diskutera
alternativa lösningar. Jag vill bara erinra
herr Wallmark om att i de situationer
där det är möjligt att diskutera
konkreta alternativ har riksdagen fått
möjlighet därtill. Varje år presenterar
vi från vårt departement i statsverkspropositionen
när det gäller anslag till
forskningsråden ett allmänt resonemang,
som visar vilken avvägning regeringen
har gjort mellan olika forskningsråd.
Också i den proposition som
lades inom finansdepartementet av
statsrådet Wickman, där det gällde tillskapandet
av styrelsen för teknisk utveckling,
angavs en prioritering, och
det fanns stora möjligheter för herr
Wallmark och andra i riksdagen att

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

föra en vettig och konkret alternativdiskussion.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Det var ju stora ord
lierr Moberg tog i sin mun. Det förefaller
som om han inte trodde att jag
följde med i den forskningspolitiska
debatten och att jag inte läste forskningsberedningens
protokoll.

När det gäller storacceleratorn kan
jag tala om för statsrådet Moberg, att
jag hade en interpellationsdebatt med
statsrådet Palme i den frågan. Jag tror
därför att jag så långt det har varit möjligt
har satt mig in i den problematiken.
Jag har ocks tagit del av de diskussioner
som har förts i forskningsberedningen.

När jag säger att debatterna i forskningsberedningen
inte är officiella, beror
det på att de protokoll som skrivs
är »tillverkade». Det är där inte fråga
om några ställningstaganden, utan protokollen
redovisar endast den diskussion
som förts. Det blir en diskussion
uteslutande för sig. Forskningsberedningen
har inte haft till uppgift att ställa
de olika forskningsinstanserna mot
varandra, och det finns heller ingenting
som säger att den gör det.

Jag kan väl inte anklaga statsrådet
Moberg för detta; han är endast ansvarig
för den högre utbildningen. Inom
samma departement har ju statsrådet
Palme hand om forskningsfrågorna.
Statsrådet Wickman sysslar med den
tekniska forskningen, men det gör naturligtvis
också statsrådet Moberg eftersom
han har hand om de tekniska
högskolorna. Statsrådet Palme sysslar
med en del forskningsråd.

Men den diskussion, statsrådet Moberg,
som riksdagen har tillfälle att föra
och också för i anslutning till anslag
till forskningsråden, ger ju inte tillfälle
till någon grundläggande diskussion.
Vad vi kunnat konstatera är väl att
forskningsråden successivt förändrat
karaktär från att vara stödjare av spjut -

Ang. forskningspolitiken

spetsar inom forskningen på sitt område
till att i växande utsträckning ta
på sig löpande utgifter, som man inte
funnit möjligheter att rymma inom universitetens
ordinarie ram. Det är den
utveckling som har skett. Men det är
endast genom underhandsinformationer
man kan ta del av dessa uppgifter. Någon
saklig diskussion i denna fråga
finns det inte möjligheter att föra.

En hel del av de argument som statsrådet
Moberg nu för fram beträffande
forskningsberedningen är en upprepning
av vad som sades för tre år sedan.
Jag har läst igenom protokollen från debatten
i både första och andra kammaren,
varvid statsrådet Palme skötte diskussionen
här och statsminister Erlander
skötte den i andra kammaren. Där
finns ord för ord vad som sades vid
det tillfället, och statsministern ställde
konkret frågan till fru Sjövall i andra
kammaren: »Menar fru Sjövall att debatterna
i forskningsberedningen skall
vara offentliga?»

Han tyckte definitivt inte att det skulle
vara på det sättet att det skulle bli
ett formligt beslutsprotokoll, där alternativ
ställs mot varandra. Fru Sjövall
sade att hon inte menade det, och det
menar inte jag heller.

Men det förefaller som om statsrådet
Moberg använder metoden att »höja
rösten därför att argumenten är svaga».
Det hjälper inte, statsrådet Moberg,
ty situationen är den som har konstaterats
av motionärerna — och även av
utskottsmajoriteten, fast majoriteten inte
vill gå med på det konkreta förslag
som reservation 1 innefattar.

Här råder inga delade meningar, så
det är kanske inte så stor idé att föra
argumenteringen på det sätt som statsrådet
Moberg gör.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag tog inga stora ord
i min mun! Jag kom upp i talarstolen
och gav vissa fakta på tre, fyra punkter
där herr Wallmark vilselett kammaren
om de verkliga förhållandena.

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Ang. forskningspolitiken

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Nej, statsrådet Moberg,
jag har faktiskt inte vilselett kammaren
i dessa frågor.

Vad jag har sagt är att forskningsberedningen
inte har något uppdrag och
inte någon status att föra en prioriteringsdiskussion
och att den inte heller
har gjort det. Den har enskilt diskuterat
exempelvis storacceleratorn i anslutning
till de remissyttranden som, om
jag minns rätt, utbildningsdepartementet
har fått in vid sin stora remiss. Någon
diskussion om rymdforskningsprogrammet
har inte förts, såvitt jag kan
erinra mig. En arbetsgrupp hos statsrådet
Wickman sysslar med de frågorna
för närvarande, men det har ju faktiskt
inte gjorts någon avvägning när
det gäller dessa problem och man har,
som jag sade, inte diskuterat någon alternativlösning
— att använda dessa
pengar på ett annat område. Exempel
lämnade vi i motionen, och jag nämnde
exempel också i talarstolen: miljöforskningsfrågorna,
u-landsproblematiken
och andra. Det är väl inte någon idé
att försöka inbilla kammaren att dessa
saker diskuterats, när det inte har
skett.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! En upplysning till, herr
Wallmark! Diskussionen i forskningsberedningen
om storacceleratorn ägde
rum innan remissen till universiteten
gick ut. Sedan var det en ny diskussion
i forskningsberedningen på basis av
vad som kom fram i remissyttrandena.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Kaijser m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna pro -

position vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 168, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —109;

Nej — 23.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 169, i anledning av motion angående
samordning av den statliga verksamheten
avseende kustområdena;

nr 170, i anledning av motioner om
utredningar beträffande vissa åtgärder
i syfte att främja exporten;

nr 171, i anledning av motioner angående
utredningar om effektivisering
och rationalisering inom statsförvaltningen; nr

172, i anledning av motioner om
pension åt förra byråföreståndaren vid
Centralbyrån i Lund för populärvetenskapliga
föreläsningar Anna-Brita Pontén; -

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

Om skydd for arbetstagare mot obefogad uppsägning m. m.

nr 173, i anledning av motion om livränta
åt f. d. lettiske löjtnanten Edwin
Alksnis;

nr 174, i anledning av motion angående
supplementärt vederlag till vissa
landsfiskaler; och

nr 175, i anledning av motioner om
effektivare utnyttjande av väganslagen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 47, i anledning
av Kung], Maj :ts proposition med
förslag till lag med anledning av Sveriges
tillträde till konventionen den 19
maj 1956 om fraktavtalet vid internationell
godsbefordran på väg, m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om skydd för arbetstagare mot obefogad
uppsägning m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 67, i anledning av motioner
om skydd för arbetstagare mot obefogad
uppsägning m. m.

Andra lagutskottet hade behandlat
fem till lagutskott hänvisade motioner,
som rörde frågor om anställningstrygghet,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:80,
av herr Werner, och II: 68, av herr Hermansson
m. fl., i vilka yrkats, att riksdagen
i skrivelse till regeringen skulle
begära skyndsam utredning och förslag
till lagstiftning om obligatorisk
uppsägningstid av minst sex månader
vid avskedanden;

2) de likalydande motionerna 1:680,
av herr Dahlén och fru Hamrin-Thorell,
samt II: 877, av fru Nettelbrandt m. fl.,
vari föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
en utredning om ökat skydd för
arbetstagare mot obefogade uppsägningar
och om uppsägningsskydd samt

att för riksdagen skulle framläggas de
förslag, vartill en dylik utredning kunde
giva anledning; ävensom

3) motionen II: 515, av herr Lorentzon
m. fl., i vilken motion anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om en utredning av frågan
om att genom ett lagfäst skydd giva
de äldre och handikappade en tryggare
arbetsanställning.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner

A. I: 80 och II: 68,

B. I: 680 och II: 877 samt

C. II: 515,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av fru Hamrin-Thorell
(fp) samt herrar Blom (fp),
Rimmerfors (fp) och Jonsson (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

I) att riksdagen med bifall till motionerna
I: 680 och II: 877 samt i anledning
av motionen II: 515 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
en utredning angående behovet av lagstiftning
om ökat skydd för arbetstagare
mot obefogade uppsägningar och
om uppsägningsskydd; samt

II) att motionerna I: 80 och II: 68
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Frågan om anställningstrygghet
är en av de mest centrala frågorna
på arbetsmarknaden. Det finns
inte många som i dag vill försvara den
ståndpunkten, att en arbetsgivare skall
ha rätt att godtyckligt säga upp en anställd.
Man begär att arbetsgivaren skall
redovisa sina skäl för uppsägningen
och att dessa skäl skall vara hållbara
vid en saklig prövning.

Enligt domstolspraxis såväl i högsta

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Om skydd för arbetstagare mot obefogad

domstolen som i arbetsdomstolen är
emellertid uppsägningsrätten i princip
fri. En arbetsgivare behöver inte ens
uppge sina skäl för en uppsägning, hur
stötande än uppsägningen kan te sig.

Andra lagutskottet har vid de tillfällen
då denna fråga under senare år behandlats
i riksdagen uttalat, att det är
angeläget att arbetstagarna bereds
största möjlighet till trygghet i anställningen.
Utskottet har emellertid då som
nu förklarat, att en lagstiftning inte
bör övervägas såvida det inte visar sig
omöjligt att avtalsvägen nå en godtagbar
lösning av frågan. Till denna ståndpunkt
har riksdagen anslutit sig.

Man kan då fråga sig om det varit
möjligt att nå en tillfredsställande lösning
avtalsvägen. Åtskilliga framsteg
mot bättre anställningstrygghet har
otvivelaktigt gjorts under årens lopp.
Särskilt betydelsefullt var att huvudorganisationerna
på arbetsmarknaden
år 1964 med stöd av bl. a. en ILO-rekommendation
överenskom om en nyordning
beträffande behandlingen av
uppsägningsfrågor. Arbetstagarorganisationerna
lyckades därvid genombryta
den av Arbetsgivareföreningen tidigare
enständigt hävdade principen om arbetsgivarnas
fria uppsägningsrätt.

På arbetstagarhåll hade man stora
förväntningar på nyordningen, som
bland annat innebar att skäligheten i
en uppsägning kunde liänskjutas till
prövning av en skiljenämnd. En brist
var visserligen att skiljenämnden endast
kunde utdöma skadestånd men
icke förordna om återanställning.

Har då nyordningen av år 1964 lett
till att löntagarna fått ett starkare
skydd mot obefogade uppsägningar än
tidigare? Utskottet har denna gång icke
skickat motionerna på remiss till
arbetsmarknadsorganisationerna. Det
framgår därför inte av utskottsutlåtandet
hur löntagarorganisationerna ser på
frågan i dag. Det finns emellertid tecken
som tyder på att man på många
håll inom dessa uppfattar läget som
mindre tillfredsställande.

uppsägning m. m.

Frågan om anställningstryggheten
följs med den allra största uppmärksamhet
från regeringens sida och närmast
av inrikesministern, som tyvärr
är förhindrad delta i dagens sammanträde.
Frågan får inte enbart ses som
ett spörsmål om man schablonmässigt
skall lagstifta om uppsägningstid eller
dylikt. I första hand gäller det den
grundläggande frågan om vi skall fortsätta
med nuvarande rättstillstånd. Det
bör sägas att det i dag finns få länder
som har kvar den gamla principen om
arbetsgivarnas fria uppsägningsrätt i
sin rättsordning.

Den optimism som man hyste år
1964, att domstolarna skulle anpassa sig
till de nya avtalsreglernas princip, har
tyvärr inte infriats. Många andra ömtåliga
frågor, som t. ex. äldre människors
och handikappade arbetstagares situation,
behöver också grundligt penetreras.
Jag vill därför framhålla, att även
om de aktuella motionerna nu avslås,
avser inte regeringen därmed att lämna
problemet om anställningsskydd åt sidan.
Därest det av löntagarorganisationerna
skulle anses önskvärt eller omständigheterna
i övrigt skulle ge anledning
därtill avser regeringen att låta utreda
hithörande frågor.

Herr BLOM (fp):

Herr talman! Statsrådet Geijer har
alldeles nyss bekräftat, att frågan om
skydd mot obefogad uppsägning inte
är tillfredsställande ordnad i detta land.
Det finns ingen lagstiftning på området
mer än i vissa speciella undantagsfall,
sådana som gäller uppsägning i
samband med äktenskap, havandeskap,
viss militärtjänstgöring och tjänstgöring
i samband med skyddsombudsverksamhet.

Statsrådet hänvisar till att frågan tidigare
varit uppe till behandling i andra
lagutskottet och i riksdagen vid fyrfaldiga
tillfällen, men från båda dessa
håll har man förordat att frågan borde
lösas avtalsvägen.

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

Om skydd för arbetstagare mot obefogad uppsägning m. m.

Hur ser det då ut i dag? Jo, för de
människor som är anställda i allmän
tjänst, i statlig och kommunal verksamhet,
kan man väl säga att frågan om
obefogad uppsägning iir tillfredsställande
ordnad.

Statsrådet hänvisade till den ändring
i huvudavtalet mellan Arbetsgivareföreningen
och LO som skedde 1964 och
där en medlingsnämnd tillskapades, där
man kunde få prövat huruvida en uppsägning
hade skett på sakliga grunder.
Sådan prövning kan sålunda ske under
förutsättning att arbetstagaren tillhör
ett fackförbund, som har godtagit denna
del av huvudavtalet. En begäran om
prövning kan gå genom respektive förbund
men kan också begäras av enskild
medlem i sådan facklig organisation,
dock endast under förutsättning att
respektive förbund har godtagit huvudavtalet
i det här avsnittet.

Många löntagare här i landet har
emellertid inte denna möjlighet på
grund av att de fackliga organisationer,
som vederbörande tillhör, inte har
godtagit denna passus i 1964 års ändringar
i huvudavtalet. Det betyder sålunda
att dessa arbetstagare icke har
någon möjlighet att få en prövning till
stånd, huruvida en uppsägning har skett
på sakliga skäl. Huvuddelen av dessa
löntagare torde vara tjänstemän, men
om jag är rätt underrättad finns det
också vissa LO-förbund som inte har
godtagit denna passus.

Alltnog, det finns i dag åtskilliga anställda
i det här landet, som inte vare
sig lagstiftningsvägen eller avtalsvägen
kan få en prövning till stånd av frågan
om en uppsägning har skett på
grund av godtycke eller ej. Detta är
naturligtvis alldeles särskilt allvarligt i
tider då det är svårt att få nya anställningar,
och inte minst för äldre personal
som blir friställd. Vi vet väl alla
att det föreligger ett visst motstånd,
även om man inte erkänner det, mot
att anställa äldre arbetskraft. Man får
nog se den sanningen i vitögat. Det
torde vara på det sättet att en företa -

gare många gånger gärna vill bli av
med äldre arbetskraft, som han kanske
tycker inte riktigt orkar med i takten
eller som man av andra skäl inte anser
vara önskvärd inom företaget. En
sådan inställning kan vara baserad på
helt godtyckliga värderingar.

Vi saknar sålunda här ett skydd för
vissa människor, vilket vi reservanter
liksom motionärerna har ansett vara
allvarligt för dem som kan drabbas,
och vi anser det bör vara ett rättvisekrav
att den frivilliga överenskommelse,
som hittills har träffats och som
nu gäller, kompletteras med en utredning
angående möjligheterna att lagstiftningsvägen
förstärka detta skydd.

Vi har i vår reservation biträtt motionärernas
begäran om en utredning
i dessa avseenden.

Nu har statsrådet sagt här, att regeringen
är väl medveten om förhållandena
och att — därest regeringen finner
det nödvändigt — en utredning
kan komma att tillsättas. Jag tycker att
det hade varit bättre att förslaget bifallits
med en gång, så att utredningen
verkligen hade kommit i gång. Denna
fråga har behandlats tidigare här i
riksdagen. Andra lagutskottet har visserligen
inte denna gång men tidigare
haft frågan ute på remiss till olika
centrala löntagarorganisationer. Då ansåg
LO för sin del att frågan i första
hand borde lösas avtalsvägen, men TCO
underströk kraftigt i sitt remissyttrande
•— det var 1962 — det angelägna i att en
utredning angående skydd mot obefogad
uppsägning kom till stånd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till utskottsutlåtandet.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag tycker att statsrådet
Geijers korta anförande här var
mycket intressant, eftersom jag ur det
tyckte mig kunna utläsa en mycket
positiv grundinställning till en lösning
av de här frågorna, även om statsrådet

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Om skydd för arbetstagare mot obefogad

för närvarande icke ville vara med om
att lagstiftningsvägen lösa dem.

Det finns väl inget ord som under
innevarande år, speciellt under det senaste
halvåret, kommit till så flitig användning
som just ordet trygghet. Det
liar handlat om trygghet för existensen
och trygghet i anställningen. Naturligtvis
har detta främst att göra med egenskaperna
hos det ekonomiska system
som vi har i vårt land. Det har att göra
med vilken närings- och lokaliseringspolitik
som bedrivs i syfte att i görligaste
mån neutralisera verkningarna av
det rådande systemet. På sikt är det
fråga om att ändra detta system. Men
hela detta problem innesluter många
delproblem. Det ärende som vi har att
behandla i dag gäller ett par av dessa,
nämligen dels att ge även arbetarna en
viss minsta uppsägningstid vid avskedande
som enligt yrkande i det motionspar,
1:80 och 11:68, som jag talar för
bör vara sex månader, dels skyddet av
den äldre arbetskraften och de handikappade.

Utskottsutlåtandet inleds med en redovisning
av gällande lagregler om uppsägningsskydd.
Därav framgår att sådana
verkligen finns — men i mycket
begränsad form. I den fortsatta redovisningen
kommer man fram till att den
mest framkomliga vägen är frivilliga
överenskommelser. Jag tycker att det då
finns anledning att här skjuta in den
mycket befogade frågan: Varför saknas
då i avtalen stadgande om exempelvis
minst sex månaders uppsägning?
Det lär näppeligen bero på att man från
fackligt håll inte har ägnat frågan tillräckligt
stort intresse. Sanningen är väl
den att det finns en motpart som inte
är lika intresserad av denna fråga.

Beträffande skyldigheten för företagen
att i rimlig tid ge varsel om nedläggelser
respektive väsentlig driftsinskränkning
så har inträffade fall, då
detta inte iakttagits, så småningom drivit
fram en så stark opinion att en förbättring
obestridligen har skett. Det är
riktigt att överenskommelser om var -

uppsägning m. m.

seltider har träffats. Man skulle kunna
säga att uppsägningstid därmed har stipulerats.
Men är nu detta alldeles självklart?
Utanför avtalsområdet eller i
dess utkanter —- om det uttrycket får
användas — tror jag inte att den enskilde,
när det är fråga om mindre företag
och om begränsade uppsägningar,
känner den trygghet som ett lagstadgande
skulle medföra, precis som om
det gällde värnplikt eller liknande fall
då lagregler om uppsägning finns. Jag
måste ställa frågan: Vari skulle olägenheten
bestå att lagfästa en viss minsta
uppsägningstid? Det finns ju lagstiftning
om semester och arbetstid, och
samhällsmedborgarna omgärdas i övrigt
av inte så få lagbestämmelser, men när
det gäller denna mycket elementära
trygghetsfråga vill man inte gå lagstiftningsvägen.
Vi kan för vår del inte
finna några rimliga skäl till att detta
trygghetskrav inte skulle kunna lagfästas.

Herr talman! Låt mig så med några
få ord behandla den andra frågan, som
gäller skyddet av den äldre arbetskraften
och de handikappade! Bakgrunden
(ill vår motion, i vilken vi begär en
utredning av frågan om att genom ett
lagfäst skydd ge de äldre och handikappade
en tryggare arbetsanställning,
är de senaste årens företagsnedläggelser.
I dessa fall har det varit svårt,
särskilt för här nämnda kategorier, att
finna annan anställning. Vid driftsinskränkningar
har oftast äldre och handikappade
främst drabbats. De äldres
möjligheter att bege sig till andra delar
av landet har av förklarliga skäl varit
mindre.

Det finns också anledning att särskilt
uppmärksamma de diskriminerande inslag
som har framträtt bl. a. därför att
gränsen för vad arbetsgivarna betraktar
som äldre arbetskraft ständigt förskjuts
nedåt. Inom textilindustrin har man
från fackligt håll förklarat att det börjar
bli besvärligt redan för 40-åringarna.
Aftonbladet återgav i november 1967
i faksimil en skrivelse som SCA-företa -

Onsdagen den 27 november 1968 Nr 39 37

Om skydd för arbetstagare mot obefogad uppsägning m. m.

get Wifstavarf-östrands industrier tillställt
ett hundratal äldre arbetare med
innebörd: »Ta avgångsvederlaget och
sluta nu — eller stanna ett tag till och
bli avskedad senare utan vederlag!» I
AFA-bestämmelserna om avgångsbidrag
heter det emellertid att förutsättningen
för att bidrag skall utgå är att arbetstagaren
skall av arbetsgivaren ha uppsagts
på grund av driftsmässig förändring
och av denna anledning skilts från
sin anställning hos företaget utan eget
förvållande eller egen vilja. Det kan enligt
min mening ifrågasättas om denna
uppmaning inte strider mot bestämmelserna.

Det finns också skäl att uppmärksamma
faran av att vissa arbetsgivare i
samband med införandet av det nya
omställningsbidraget på 800 kronor" i
månaden försöker permittera äldre arbetstagare.

Flera exempel kunde anföras som visar
att många företag i sin anställningspolitik
inte tolererar några som helst
handikapp hos de arbetssökande. Låt
mig bara i sammanhanget erinra om
vad LO-ordföranden i AMS-tidskriften
Arbetsmarknaden nr 1 i år skrev under
rubriken »Trygghet för de äldre»
under åberopande av AMS:s egen enkätundersökninghösten
1966.

Den diskriminering av äldre arbetskraft
och handikappade som konstaterats
vara ett faktum är ingenting nytt
för dagen och är inte heller en företeelse
som visar avtagande tendenser.
Tvärtom växer problemet i ökad takt.
Det är därför som det är så svårt att
tro att en uttalad utfästelse från Arbetsgivareföreningens
ledning om att motverka
diskriminering av äldre arbetskraft
kommer att bli åtföljd i det praktiska
arbetslivet. Vi har därför ansett
att starka skäl föreligger att i ett sådant
läge verkligen förbereda instiftandet av
ett lagfäst skydd för anställningen av de
grupper jag här har talat om.

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till motionsparet I: 80 och
II: 68.

3 Första kammarens protokoll 1968. Nr 39

Det har upplysts mig att jag med den
propositionsordning som kommer att
ställas kanske blir tvungen att rösta för
reservationens punkt I, men jag kan
inte rösta för reservationens motivering
som här har anförts.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Självfallet var det en
intressant deklaration som statsrådet
Geijer avlämnade. Vi hade inte kännedom
om innehållet i den deklarationen
när ärendet behandlades i utskottet,
utan jag fick del av densamma först
sedan utlåtandet justerats. Jag tror
emellertid inte att det hade föranlett
annan ändring i utskottets utlåtande än
att vi helt naturligt hade omnämnt regeringens
planer på att eventuellt tillsätta
en utredning för att söka ta reda
på vad som lämpligen kan göras i syfte
att skapa större trygghet för de anställda
på arbetsmarknaden.

I föreliggande motioner behandlas
dels frågan om en generell uppsägningstid
av sex månader — det yrkandet
finns i motion nr 80 i denna kammare
och en motsvarande motion i
andra kammaren — dels frågan om särskilda
bestämmelser beträffande tryggheten
för äldre arbetskraft och handikappade.
Vad beträffar den generella
uppsägningstiden har det kunnat konstateras,
när vi tidigare haft att behandla
sådana här frågor, att det funnits
— och väl fortfarande finns — en
viss variation i uppfattningen bland de
anställda. Tjänstemännen har accepterat
en uppsägningstid, och den är ömsesidig.
Alla tjänstemän som är anställda
hos organiserade arbetsgivare
har en uppsägningstid som varierar
mellan tre och sex månader, skulle jag
tro, men den uppsägningstiden gäller
alltså även för de anställda. Däremot
har man på LO-sidan inte kunnat få
förståelse för kravet på en kortare eller
längre uppsägningstid, som måste iakttas
av arbetsgivaren och som automa -

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Om skydd för arbetstagare mot obefogad
tiskt foder krav på att motsvarande
skyldighet skall föreligga för den anställde.
Jag tror att det förhållandet
fortfarande råder och att herr Werner,
när han ställer yrkande om bifall till
motion nr 80, inte har en tanke på en
motsvarande skyldighet för den anställde
att iaktta sex månaders uppsägningstid.

När det gäller dem som friställs på
grund av inskränkning i driften eller
på grund av förestående driftsnedläggelser
är frågan helt naturligt annorlunda.
Då kan det ju inte bli fråga om
någon uppsägning från den anställdes
sida utan endast från arbetsgivaren
med kortare eller längre varsel. För
tjänstemännen måste överenskommelsen
om sex månaders uppsägningstid iakttas;
för de kollektivavtalsanställda är
det väl enligt de överenskommelser som
träffats inte obligatoriskt med stort mer
än en månad, möjligen har tiden utsträckts
till två månader. I det avseendet
kan det ju finnas skäl för att
göra en utredning för att klarlägga om
det är möjligt att komma längre.

Lagstiftning tror jag inte är den allra
bästa lösningen på frågan, ty därigenom
binds arbetsmarknaden på ett sätt
som inte alltid är så lyckligt, och jag
tror att varken arbetsgivaren eller den
anställde är särskilt betjänt av att ha
en generell uppsägningstid av det slaget.
Däremot kan det vara naturligt vid
driftsnedläggelser eller större permitterin
gar.

Det är riktigt, som det har sagts, att
vi vid det här tillfället inte har sänt
ut motionerna på remiss och att vi följaktligen
inte har något dagsaktuellt
yttrande från arbetsmarknadsparterna.
Jag har emellertid en känsla av att
man fortfarande är tveksam på LOsidan
och att man fortfarande inom
TCO gärna ser att i varje fall en utredning
kommer till stånd om möjligheterna
att lagstiftningsvägen eller på
annat sätt trygga anställningen, framför
allt för arbetare hos arbetsgivare
som inte är anslutna till någon or -

uppsagning m. m.

ganisation och följaktligen står utanför
de överenskommelser som har träffats.
När vi senast diskuterade frågan fanns
en sådan uppgörelse mellan arbetsmarknadsparterna
endast på LO-sidan.
Sedan dess har även TCO träffat en
uppgörelse om möjlighet att ta upp
tvister beträffande uppsägning inför en
sådan nämnd som tidigare har funnits
på LO-sidan.

Frågan har — om man bortser från
den situation som har uppstått på arbetsmarknaden
under de senaste åren
på grund av strukturförändringar —
inte haft så stor betydelse ur den synvinkeln
att de fall som har förts till
arbetsmarknadsnämnden och där arbetarsidan
har funnit skälen för uppsägning
obefogade inte har varit
många. De flesta fallen har inte lösts
på det sättet att vederbörande arbetare
har återanställts, utan åtgärden har begränsats
till ett visst skadestånd. Det
har väl även förekommit att personer
har återfått sina anställningar men alldeles
säkert endast i ett mindre antal
fall.

Frågan om den obefogade uppsägningen
är inte entydig. Arbetsgivaren
har, när han gör uppsägningen, förmodligen
den uppfattningen att den är
befogad. Den uppkomna tvisten skall
dock lösas på ett eller annat sätt. Har
den inte kunnat lösas, har den gått till
arbetsmarknadsnämnden, som tagit upp
ärendet och diskuterat det. Man har i
varje fall kommit så långt att arbetsgivarsidan
har erkänt att den har skyldighet
att motivera en uppsägning. Det
finns inte någon sådan skyldighet enligt
lag, såvitt jag förstod av vad statsrådet
Geijer sade, utan uppsägningsriitten
är obegränsad, och det innebär
att skäl för uppsägning icke behöver anges.
Arbetsgivarna har dock numera erkänt
att skäl bör presteras.

I den deklaration som statsrådet Geijer
läste upp fanns en reservation, nämligen
den att om det finns ett önskemål
på arbetarsidan — bland de anställda,
kanske det är riktigare att säga — att

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

Om skydd för arbetstagare mot obefogad uppsägning m. m.

frågan skall utredas, är regeringen beredd
att tillsätta en sådan utredning.
Skälet för mitt ställningstagande i utskottet
är ungefär detsamma, nämligen
att vi inte har fått något sådant entydigt
utlåtande från arbetarsidan — alltså
LO-sidan i detta avseende — som går ut
på utredning om lagstiftning. Man vill
fortfarande försöka möjligheten att förhandla
om ett utvidgat uppsägningsskydd.

Herr talman! Statsrådets deklaration
föranleder, såvitt jag kan förstå, inte
någon ändring i utskottets hemställan
om att motionerna inte bör föranleda
någon åtgärd. Det påverkar tydligen
inte regeringens bedömning av möjligheterna
att tillsätta en utredning. Föreligger
det önskemål från de anställda
om att en sådan utredning skall verkställas
kommer, så har jag tolkat statsrådet
Geijers uttalande, en utredning
till stånd.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Det är ur vissa synpunkter
intressanta anföranden som
statsrådet Geijer och nu utskottets ärade
ordförande har hållit. Man tycker sig
märka en viss nyansskillnad mellan
dem, och framför allt är väl skillnaden
markerad mellan statsrådets anförande
och vad andra lagutskottets majoritet
har skrivit då den avstyrkt en utredning
om ökat skydd för anställda mot
obefogade uppsägningar.

I andra lagutskottets yttrande ger ju
majoriteten inte på något sätt uttryck
åt att en utredning skulle vara motiverad
om det, som herr Geijer sade, blir
ytterligare uttalanden eller kanske redan
nu eventuellt finns tillräckliga uttalanden
från de anställdas sida. Vad
utskottets ärade ordförande yttrat från
talarstolen ligger ju litet närmare statsrådets
anförande än det yttrande som
herr Strand har skrivit under i utskottet.

Från vår sida har vi under rätt
många år fört fram dessa frågor och
sagt att det är alldeles uppenbart att
Sverige ligger efter i fråga om uppsägningsskydd
för de anställda. Som
regel — det är väl alla ense om — förekommer
inga stora orättvisor på den
svenska arbetsmarknaden i form av
obefogade uppsägningar, men det finns
tillräckligt många sådana för att vi från
vår sida funnit anledning att ta upp
saken.

Man behöver inte heller, herr talman,
se en väldigt stor mängd uppsägningar
framför sig för att konstatera att om
inte resultat nås förhandlingsvägen är
det i varje fall skäl för statsmakterna
att utreda frågan. Detta har varit skillnaden
i inställning från socialdemokraternas
respektive folkpartiets sida.

Nu är det onekligen en framgång att
statsrådet Geijer deklarerar, att om man
inte uppnår ett tillfredsställande läge
kan regeringen tänka sig att göra en
utredning kring dessa frågor. Det noterar
vi med tillfredsställelse. Jag förmodar
att herr Geijer — eftersom han och
jag gemensamt har talat för ett sådant
här skydd, innan han upphöjdes i sin
nuvarande dignitet, och ansett att en
utredning behövdes — har verkat för
tanken inom regeringen. Men det kvarstår
fortfarande en liten fråga i sammanhanget.
Herr Geijer och jag har tidigare
varit överens om att det verkligen
funnits ett behov, klart ådagalagt
genom de orimliga förhållanden som
i vissa situationer rått beträffande uppsägningar.
Vi har också gemensamt noterat
att man från TCO-håll sagt att
det finns skäl för en utredning. Nu
tyckte jag att utskottets ärade ordförande
markerade att det inte räcker
med att man sagt detta från tjänstemannasidan
— han tycker att det också
behövs ett besked om hur LO-sidan
ser på detta innan man tillsätter en utredning.
Det var ju intressant att höra.
Jag tror inte att det är någon skillnad
i uppfattningen bland de enskilda anställda
på tjänstemanna- och arbetarsi -

Onsdagen den 27 november 1968

40 Nr 39

Om skydd för arbetstagare mot obefogad
<jan — vilken grupp de anställda än
tillhör, upplever de det lika hårt att
vara orättvist uppsagd. Om topporganisationernas
ledningar ser litet olika på
frågan undrar jag huruvida det är tillräckligt
skäl för statsmakterna att inte
utreda frågan.

Det förefaller mig alldeles uppenbart
att situationen inte har förbättrats i
den utsträckning, sedan vi sist diskuterade
detta i kammaren, att man kan
säga att någon tveksamhet inom regeringen
nu skulle vara motiverad i frågan
om utredning eller ej. Jag tycker
att det vore värdefullt om statsrådet
Geijer litet närmare skulle vilja utveckla
vilka ytterligare händelser han anser
nödvändiga för att regeringen skall fatta
detta djärva beslut att utreda frågan
om eventuellt utvidgat skydd mot obefogade
uppsägningar. Är det mera uppseendeväckande
händelser som skall inträffa,
eller väntar regeringen på att
ytterligare någon löntagarorganisation
skall säga sitt ord?

Föreligger det inte redan nu, herr
Geijer, alldeles tillräckliga bevis för att
en utredning borde komma till stånd?
Svarar herr Geijer nej på den frågan
återstår spörsmålet: Varför gör han det?

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag kan inte finna att
det är någon nyansskillnad mellan utskottsmajoriteten
och regeringen. Bakgrunden
är ju att vi av ålder har tilllämpat
den principen här i landet att
sådana frågor som kan lösas av arbetsmarknadens
organisationer också bör
lösas av dem. Regering och riksdag har
accepterat rollen att stå vid sidan om
och räknat med att arbetsmarknadens
organisationer med den styrka och
kraft som de har i detta land skall kunna
lösa frågorna på ett sätt som är tillfredsställande
från samhällets synpunkt.

Orsaken till att regeringen nu i högre
grad har uppmärksamheten riktad på
problematiken är — och det är vad jag

uppsägning m. m.

velat framhålla — att den optimism som
rådde år 1964 när nyordningen ägde
rum såvitt jag har kunnat avlyssna från
löntagarorganisationerna på många håll
har avlösts av en viss tveksamhet, på
en del håll kanske av pessimism. I det
ögonblick som löntagarorganisationerna
har hävdat att regering och riksdag
bör kopplas in på en arbetsmarknadsfråga
har så också skett. Herr Werner
har redan påpekat att frågan om semester
mycket länge var en fråga som
man försökte lösa avtalsvägen. Man lyckades
dock inte komma fram till någonting
som uppfattades som rimligt och
skäligt, och då blev det en lagstiftningsfråga.
Förhållandet är detsamma
när det gäller frågan om arbetstiden
och frågan om rätten till arbetstagares
uppfinningar, och jag skulle kunna
nämna även andra frågor som har övergått
från att vara arbetsmarknadsfrågor
till att bli lagstiftningsfrågor när det
har begärts av löntagarorganisationerna.

Inrikesministern har nu förberett vissa
sonderingar med löntagarorganisationerna
för att få klarhet om deras
uppfattning i den nu aktuella frågan.
När man fått besked i det avseendet får
man ta ställning till frågan om tiden nu
är inne att göra detta spörsmål till föremål
för en statlig utredning och i så
fall om en eventuell lagstiftning är det
lämpligaste. Men vi vet inte i dag, vad
organisationerna anser, och med den
bakgrunden kan jag inte se annat än att
andra lagutskottet har följt den linje
som man följer i liknande fall.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Orsaken till att vi kommit
till det resultat som redovisats i utskottets
utlåtande är att vi skrivit med
ledning av motivering och yrkande i
motionerna. I dessa konstateras att de
uppgörelser som har träffats på arbetsmarknaden
inte ger en tillfredsställande
lösning för samtliga anställda, eftersom
inte alla har möjlighet att anlita dessa

Onsdagen den 27 november 1968 Nr 39 41

Om skydd för arbetstagare mot obefogad uppsägning m. m.

instrument. Därför bör en lagstiftning
övervägas. Vi har följaktligen skrivit
vårt utlåtande med hänsyn till att vi
inte tror att förhållandena skulle bli
bättre genom en lagstiftning. Det skulle
förmodligen leda till flera stridigheter,
och det skulle bli nödvändigt att anlita
domstol för att få dem bedömda.

Herr Dahlén säger att frågan är löst
i åtskilliga andra länder och att vi i det
avseendet ligger efter. Jag tvivlar inte
på att man i andra länder har anlitat
lagstiftningsvägen i större utsträckning
än vi har gjort. Vi har på arbetsmarknaden
önskat undvika ingripanden genom
lagstiftning. Vi har genom arbetsmarknadsorganisationerna
skapat bättre
förhållanden på arbetsmarknaden än
man har i flertalet andra länder, och
det är naturligtvis ett skäl till att vi har
försökt komma fram avtalsvägen.

I detta sammanhang vill jag nämna
frågan om skyddet för den äldre arbetskraften
och de handikappade. Jag kan
acceptera att det är möjligt att genom
lagstiftning tillförsäkra dem ett ökat
skydd vid större permitteringar eller
vid driftsnedläggelser. Men jag tror inte
att det i övrigt är uteslutande till fördel
att ha särbestämmelser för dessa
grupper i fråga om uppsägningsskyddet.
Sådana bestämmelser kan skydda
dem i den anställning de har och haft
under en längre tid men kommer helt
naturligt att åstadkomma svårigheter
när det gäller att få återanställning sedan
vederbörande nått högre ålder. Den
»högre åldern» säger herr Werner själv
både i motionen och här, har sänkts
undan för undan. Nu betraktas den
som har nått 45 års ålder som överårig
och ofta för gammal att få nyanställning.
Särskilda skyddsbestämmelser
skulle inte främja möjligheterna för
dessa grupper, vare sig de handikappade
eller de äldre, att få nyanställning.
Detta har vi anfört i utskottsutlåtandet,
och det är också en orsak till att vi fortfarande
har uppfattningen att man om
möjligt skall undvika lagstiftning på
området.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Både statsrådet Geijer
och utskottets ärade ordförande säger
att det inte finns några skillnader mellan
dem. Statsrådet och regeringen är
överens med socialdemokraterna, högern
och centerpartiet i andra lagutskottet
om hur man skall behandla denna
fråga. Jag har mycket svårt att inse
det, men, herr talman, det spelar inte
någon riktigt avgörande roll.

Jag vill bara kommentera på en
punkt. Nu sade herr Strand att majoriteten
i andra lagutskottet inte tror att
det skulle bli bättre med lagstiftning.
Men där är det ändå tydligen en väsentlig
skillnad. Herr Geijer har tidigare
och nu som statsråd här i dag sagt
att det är mycket möjligt att man får
tillgripa åtgärder och att man i så fall,
om regeringen bedömer att det behövs,
skall tillsätta en utredning. Att den utredningen
också måste arbeta med lagstiftningsperspektivet
är val alldeles
uppenbart. Här finns alltså en skillnad.
Jag är glad över att herr Geijer har
möjligheter att verka för den ståndpunkt
han har intagit tidigare. Han säger
att inrikesministern håller på att
sondera inställningen till dessa frågor.
Min förhoppning är alltså att det skall
visa sig att även andra organisationer,
som har att organisera de fackligt anställda
här i landet, anser att detta är
ett problem som inte på tillfredsställande
sätt har lösts på frivillig väg på
arbetsmarknaden utan att åtgärder behövs
och att en utredning därför vore
på sin plats.

Jag håller helt med statsrådet Geijer
och utskottets ärade ordförande om att
det allra bästa är om man kan lösa sådana
frågor på arbetsmarknaden utan
ingripande. Men här har under ett antal
år redovisats så många otillfredsställande
förhållanden, och det har varit
så många människor som på ett felaktigt,
ja upprörande sätt har sagts upp
från sina anställningar, att det även
är en skyldighet för statsmakterna att
se till om man på något sätt kan med -

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Om skydd för arbetstagare mot obefogad
verka till en lösning av detta problem.

Jag ber alltså, herr talman, att få sluta
med att önska statsrådet Geijer lycka
till på den här punkten.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag är på det klara med
de problem som sammanhänger med en
lagstiftning på detta område. Men vad
vi har talat om är en utredning.

Vad sedan gäller frågan om att ge de
äldre och handikappade en tryggare
ställning på arbetsmarknaden genom ett
lagfäst skydd anser vi att det fortfarande
finns så stora brister att det inte
kan betraktas som någon extrem pessimism
om man inte tror på den väg
som utskottsmajoriteten talat för i dag.
Över huvud taget är hela frågan om
den äldre och handikappade arbetskraften
en fråga där ökade samhällsinsatser
är nödvändiga. Av väsentlig
betydelse är också att genom verksamma
åtgärder skaffa fler arbetstillfällen
för de äldre och handikappade. Låt
mig bara i korthet i detta sammanhang
erinra om den höga arbetslöshet som
råder bland de äldre byggnadsarbetarna,
en arbetslöshet som inte enbart är
betingad av en minskad efterfrågan på
arbetskraft på grund av den pågående
strukturomvandlingen inom byggnadsindustrin
utan snarare är en följd av total
brist på alternativ till sysselsättnings-
eller rehabiliteringsverksamhet
anpassad till dessa äldre arbetares förmåga
eller handikapp.

Byggnadsindustrin har en mycket hög
medelålder bland sina anställda, och
bland de äldre byggnadsarbetarna finns
en mycket stor grupp som arbetat under
större delen av 1930- och 1940-talen
med deras ofta onormalt fysiskt pressande
arbetsmetoder och arbetsmiljöer.
Dessa omständigheter ger en förklaring
till de här gruppernas stora arbetslöshet,
vilken är i högsta grad otillfredsställande.
För dessa grupper saknas i
dag praktiskt taget sådana arbetsobjekt
som gör det möjligt att på ett menings -

uppsägning m. m.

fullt sätt tillvarata deras begränsade arbetsförmåga,
orsakad av ett många
gånger omänskligt slit under tidigare
år. Därför har vi velat aktualisera frågan
att skaffa denna arbetskraft en
bättre ställning på arbetsmarknaden genom
ökade samhälleliga åtgärder.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Några få ord med anledning
av herr Werners senaste anförande.
Vi är väl medvetna om de svårigheter
som finns inom byggnadsindustrin
beträffande den äldre arbetskraften,
men jag kan inte se att frågan på
något sätt skulle lösas genom en lagstiftning
om uppsägningsskydd eftersom
ju byggnadsarbetarna i mycket stor utsträckning
går från det ena arbetet till
det andra — det ligger i arbetets natur.
Svårigheten för dem att få återanställning
har man en gång i tiden försökt
klara genom skyldighet för byggmästaren
att rekrytera en viss del av arbetskraften
bland de äldre. Men såvitt jag
har kunnat förstå har byggnadsarbetarna
själva inte något intresse av att
återinföra en sådan ordning.

Problemet finns, men det löser man
inte genom ett uppsägningsskydd. Byggnadsarbetarna
blir helt enkelt arbetslösa
när bygget är färdigt, och sedan
har de äldre svårt att få något nytt arbete.
Ofta ligger en del av ansvaret härför
hos arbetarparten själv och det system
man använder på byggena med
dessa lag som vill ha unga och friska
krafter som orkar med arbetet i god
fart, så att förtjänsterna kan bli någorlunda
hyggliga.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående punkten A samt därefter
särskilt avseende punkterna B
och C.

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

Ang. erkännande av

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten A framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:80 och 11:68; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkterna
B och C förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen
i förevarande del; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Blom begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 67
punkterna B och C, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Då emellertid herr Blom begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 29.

privat jorddelning som fastighetsbildning
Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. erkännande av privat jorddelning
som fastighetsbildning

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 66, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om erkännande av privat jorddelning
som fastighetsbildning (legaliseringslag),
m. m. jämte motioner i ämnet.

Genom en den 17 maj 1968 dagtecknad
proposition, nr 127, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats avtredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och
lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om erkännande av privat jorddelning
som fastighetsbildning (legaliseringslag)
och

2) lag med vissa bestämmelser om
förvärv av område av fastighet.

I propositionen hade föreslagits lagstiftningsåtgärder
som syftade till bättre
överensstämmelse mellan den officiella
fastighetsindelningen och den äganderättsliga
indelningen av fast egendom.

Redan vidtagna uppdelningar av registerfastigheter
genom civilrättsligt giltiga
förfoganden av skilda slag — s. k.
privat jorddelning — hade föreslagits
kunna erkännas som fastighetsbildning
(legalisering). Förslaget innebar i denna
del i princip, att sämjedelningar, privata
ägostyckningar samt arealförvärv
och andra liknande överlåtelser, som
kommit till stånd före den 1 juli 1962,
skulle kunna legaliseras. Fråga om legalisering
skulle behandlas vid lantmäteriförrättning.
Bestämmelserna hade givits
en utformning som syftade till ett enkelt
och smidigt förfarande. För legalisering
skulle varken krävas fullständig
enighet mellan delägarna eller någon
jord- eller planpolitisk prövning.

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Ang. erkännande av privat jorddelning
Vid förrättningen skulle i huvudsak endast
konstateras, att giltig privat jorddelning
av det slag som avsåges med
lagstiftningen förelåge. Utstakning och
utmärkning av sämjegränser skulle icke
förekomma.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen A.

de likalydande motionerna I: 976,
av herr Nilsson, Nils, och 11:1239, av
herr Turesson, ävensom

B. de likalydande motionerna I: 977,
av herr Skärman och herr Eriksson,
Karl-Erik, samt 11:1238, av herr
Berndtsson m. fl.

I motionerna I: 977 och II: 1238 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta att
för sin del antaga legaliseringslagen enligt
propositionen nr 127 med den ändrade
lydelse, som angivits i motionerna,
samt att riksdagen vid antagandet
av legaliseringslagen skulle uttala, att
frånvaron av föreskrifter därom icke
borde hindra förrättningsmannen att i
nödig omfattning i samband med legaliseringsförrättningen 1)

verkställa gränsbestämning och

2) till behandling upptaga frågor om
bildande av servitut.

De i sistnämnda motioner föreslagna
ändringarna i förslaget till legaliseringslag
avsågo bland annat,

att i lagen skulle intagas bestämmelse
om att ansökan om legalisering skulle
ingivas senast den 31 december 1978,

att sammanträde på platsen skulle
kunna underlåtas i de fall sammanträde
enligt propositionsförslaget icke alls behövde
hållas samt

att sämjegränserna skulle utstakas
och utmärkas om förrättningsmannen
så funne nödigt.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:976 och 11:1239;

som fastighetsbildning

B. att riksdagen med avslag på motionerna
I: 977 och II: 1238, såvitt däri
yrkats ändrad lagtext, måtte antaga de
vid förevarande proposition, nr 127, fogade
lagförslagen; samt

C. att motionerna I: 977 och II: 1238,
i den mån de ej kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Tredje lagutskottets förevarande
utlåtande avhandlar Kungl.
Maj:ts proposition nr 127 med förslag
till lag om erkännande av privat jorddelning
som fastighetsbildning (legaliseringslag)
m. m.

Som var och en som sökt sätta sig in
i förslaget vet är det en både diger och
invecklad materia som man däri har
att behandla. Det är därför svårt och
meningslöst att i några minuters anförande
söka tränga djupare in i problemställningarna
och påverka det ställningstagande
som utskottet gjort i anledning
av motionsparet I: 977 och II:
1238, där jag står som huvudmotionär
i denna kammare. Jag skall därför åtminstone
i denna omgång begränsa mig
till ett par principiella frågor som rör
lagstiftning i allmänhet och fastighetslagstiftning
i synnerhet.

Först vill jag emellertid tacka för den
välvilliga skrivning som utskottet trots
sitt avböjande att ändra lagförslaget
dock bevärdigat motionsparet. Jag är
övertygad om att denna skrivning skall
underlätta för Kungl. Maj:t, eller lantmäteristyrelsen
om den får detta uppdrag,
att utfärda mer praktiska tilllämpningsföreskrifter
än lagtexten och
motiveringen i propositionen annars
kunnat ge anledning till.

Orsaken till att jag ställt mig bakom
motionsparet är att jag under snart 40
år haft anledning att syssla med de
problem propositionen avser att lösa
och praktiskt känner dem och att jag
måhända får syssla med dem även
i fortsättningen. Detta kan ses som en

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

Ang. erkännande av

belastning, men då jag därtill i den offentliga
debatten i slutet av 1940-talet
och början av 1950-talet propagerade
för en lösning som närmast motsvarade
1953 års legaliseringslag har jag känt
det som en samvetssak att, när denna
lag nu utvidgas till att omfatta även
arealköp, få lagstiftningen så god som
möjligt. Jag anser att det förslag vi har
att behandla skjuter svårigheterna
framför sig. Det hela blir därigenom på
lång sikt arbetsammare och dyrare både
för de enskilda och för statsverket.

Förvisso kommer ingen större olycka
att hända. Det är ett utomordentligt förtroende
statsmakterna med denna lag
visar lantmätare och andra förrättningsmän.
Jag är övertygad om att de
kommer att motsvara förväntningarna,
men det blir tvivelsutan inte lagens förtjänst
utan lagen till trots.

Så kommer de principiella problemen.
Vi har under en lång följd av år
— kanske främst på 1930- och 1940-talen — begåvats med en i detalj gående,
perfektionistisk lagstiftning, som
genom sitt detaljrotande många gånger
varit inaktuell redan innan trycksvärtan
hunnit torka i författningssamlingarna.
När det gäller fastighetsbildningslagstiftning
har jag haft glädjen att
höra till kritikerna, som arbetat för en
enklare lagstiftning, men vi har ofta
mötts av en fnysning om motiveringslagstiftning.
På senare år har en markerad
omsvängning skett. 1952 års sammanföringslag
och 1953 års legaliseringslag
hör till den nya skolan, och de
har trots sin kärva korthet fungerat
mycket bra.

Nu har man med förevarande lagförslag
gått till en motsatt ytterlighet och
skurit ned inte bara lagtexten utan
även, och framför allt, dess innehåll,
så att lagen inte motsvarar de krav en
på fältet arbetande tjänsteman vet att
han kommer att ställas inför. Jag frågar:
Vart tog den gyllene medelvägen
vägen?

En annan principfråga: det tycks finnas
en djupt rotad motvilja hos utskot -

privat jorddelning som fastighetsbildning
ten mot att ändra på lagtexter. Till
en viss grad kan jag förstå den inställningen.
En lag skall naturligtvis vara
logiskt uppbyggd och sammanhängande
som en symfoni. Ändrar man då på
en paragraf, kan man befara att den
sedan inte passar ihop med andra delar
av lagtexten utan att det blir en
dissonans. Ändringen kanske även påverkar
andra lagar, något som man vid
en kort utskottsbehandling lätt kan förbise.
Det är därför lugnast att inte skriva
något som man inte kan noga penetrera.
I föreliggande fall kan man väl
ändå inte befara något sådant. Så korthugget
och löst komponerat som föreliggande
lagförslag är kan väl de föreslagna
ändringarna i varje fall inte försämra
lagen; tvärtom skulle de knyta
an till 1953 års legaliseringslag, som är
prövad och befunnen relativt god. Jag
vill därför stödja mig på vad Häradshövdingeföreningen
uttalat enligt referatet
på s. 33 i propositionen nr 127,
vilket jag skall be att få läsa upp: »Häradshövdingeföreningen
anser, att övervägande
skäl talar för ett bibehållande
av en ordning liknande den som gäller
enligt 1953 års legaliseringslag. På sätt
uttalades i förarbetena till den lagen
bör utredningar och gränsåtgärder beträffande
sämjelotterna ej göras vidlyftigare
än som i varje särskilt fall kan
anses nödvändigt. Om det sålunda vid
Iegaliseringen står klart att viss gräns
med hänsyn till att fastigheten skall ingå
i annan förrättning blir utan betydelse
bör givetvis i allmänhet utstakning
och utmärkande ej ske. Måhända
bör i lagen anges att utstakning och utmärkande
av gräns skall kunna underlåtas
där särskilda skäl så påkallar.»

Häradshövdingarna torde även få
mycket att syssla med i anledning av
detta lagförslag, men de har också de
praktiska erfarenheterna på det juridiska
planet. Vi motionärer är i den
frågan helt överens med praktikens
män.

Herr talman! Med hänsyn till vad
jag inledningsvis framförde skall jag

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Ang. erkännande av privat jorddelning som fastighetsbddning

avstå från att lämna detaljmotiv. Men
jag vore inte ärlig mot mig själv om
jag inte yrkade bifall till lagförslaget
med de ändringar i lagtexten som föreslagits
i motionerna 1:977 och II:
1238, vilket jag därför härmed ber att
få göra.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag kan hålla med herr
Skårman om att det här är en svår materia.
Skulle man ge sig in i detaljresonemang
är jag rädd för att man inte
kommer ur dem.

Herr Skårman anser att tredje lagutskottet
har skrivit ett hyggligt utlåtande,
vilket jag kan hålla med om. Men
utskottets utlåtande bygger på vad en
skicklig utredare har lagt fram. Herr
Skårman har lång erfarenhet som praktiskt
verkande man i detta sammanhang,
det är jag medveten om. Jag vågar
ändå påstå att den som står bakom
utredningen, hovrättsrådet Gyllenswärd,
har sådana erfarenheter att vi vet att
det är en god materia som han har
lämnat ifrån sig i utredningen. Departementschefen
har sedan i stort sett
godtagit denna, och utskottet har helt
varit överens om att inte ändra på departementschefens
lagförslag.

Herr Skårman antydde att det finns
en viss benägenhet hos utskott att inte
ändra på lagtext. Jag tror, herr Skårman,
att det med all rätt är så, ty börjar
man pilla på en och annan paragraf
uppstår risken — vilket herr Skårman
själv påpekade — att man får en
lagstiftning som inte är sammanhängande.
Vi vågar inte ta den risken utan
föredrar att anta det förslag som här
föreligger.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Herr Göran Karlsson
har liksom jag inte gått in i någon detaljdiskussion
om detta ganska svåra

lagförslag. Det lönar sig kanske inte
heller under en sådan här kort debatt.
Jag vill dock framhålla att utredningsmannens
förslag inom ett stort antal
områden icke har godtagits, utan man
har ytterligare velat utarma denna lagstiftning.
Den har blivit ganska lik
äganderättsutredningslagen, som huvudsakligen
vunnit tillämpning i Dalarna
med dess komplicerade fastighetsoch
äganderättsförhållanden. Men den
lagen skall dock fortfara att gälla och
fordrar icke någon dubblering.

Det gäller här problem som icke bara
avser förhållanden i Dalarna utan i
mycket högre grad förhållanden i övriga
delar av Sverige, där äganderättsutredningslagen
inte kommit att tillämpas
i någon större utsträckning. Dessa
problem känner jag väl till. Jag har
dessutom haft kontakt med snart sagt
samtliga lantmätare i Bohuslän, där det
också finns mycket svåra fastighetsförhållanden
att reda ut. Dessa lantmätare
delar de synpunkter som vi motionärer
lagt fram.

Jag är fullt på det klara med att det
är otänkbart att genom beslut här i
kammaren få en ändring till stånd, men
eftersom jag har arbetat med dessa frågor
under flera årtionden kan jag när
det gäller att ta ställning till detta lagförslag
inte underlåta att yrka på vad
jag anser vara riktigt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjordes enligt de avseende
punkten B förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motioner -

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

Ang. studiehjälpen till utländsk studerande

na 1:977 och 11:1238 i motsvarande
del; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten C.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 41, i anledning av motioner angående
kronans fiskerätt i Torne älv;

nr 42, i anledning av motioner om
utredning angående fiskerinäringens
framtid; och

nr 43, i anledning av motioner om
utredning angående en konserveringsindustri
för fisk på ostkusten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. studiehjälpen till utländsk
studerande

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 51, i anledning
av motioner angående studiehjälpen till
utländsk studerande.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna l:
kl5, av herr Wallmark, och II: 629, av
herr Nordstrandh, hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om en skyndsam allsidig utredning
angående bistånd till utländska
studerande med beaktande av vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 415 och II: 629 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr WALLMARK (h):

I början på året motionerade herr
Nordstrandh i andra kammaren och
jag i första om en utredning beträffande
studiestödet till utländska studerande.

Utskottet har nu avstyrkt motionerna,

vilket i och för sig kanske inte föranleder
någon ledsnad från motionärernas
sida, eftersom Kungl. Maj:t under
den tid som förflutit — jag höll på att
säga som vanligt — handlat med ledning
av motionerna. Dessa har varit föremål
för remissbehandling och i stort
sett blivit tillstyrkta av alla instanser.

Kungl. Maj:t har nu tillsatt en utredning
om översyn av det studiesociala
stödet till utländska studerande, och
SIDA har tillsatt en egen utredning för
att granska frågan huruvida det inte
vore lämpligare och billigare att den
stipendiering vi vill ge studerande från
u-länderna i stället ges i u-länderna.
Man bör, anses det, kunna stödja de
studerande på ett bättre sätt den vägen.

Det är emellertid också en annan fråga
som vi tagit upp i motionerna och
som det kanske kan råda osäkerhet om
huruvida utredningen verkligen kommer
att beakta. Jag ser det som ett närmast
avvita förhållande att vi tar hit
studerande från u-länderna; de kan få
studiehjälp och studiemedel enligt de
svenska reglerna men endast under förutsättning
att de stannar kvar här i landet.
Det kan inte vara att stödja u-länderna
i deras utveckling att på detta
sätt ta intelligentian från u-länderna för
att bli arbetskraft här i landet. De reglerna
måste naturligtvis bli helt annorlunda
för studerande från u-länderna.

En annan synpunkt är minst lika väsentlig
och hör också hemma inom
u-landsramen: Är det rimligt att ta hit
studerande från u-länderna för att de
i detta land skall skaffa sig en utbildning
på elementär akademisk nivå eller
primärexamensnivå, då det sannolikt
skulle ge betydligt större effekt om utbildningsanstalterna
i u-landet fick
motsvarande stöd? Det finns då också
skäl att anta att de studerande efter sin
examen stannar kvar i sitt eget land
och där gör en aktiv insats.

Vad jag i detta sammanhang skulle
vilja få klarhet i — jag har alltså inget
yrkande utöver utskottets — är om man
kan anta att detta vidare perspektiv

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Ang. studiehjälpen till utländsk studerande

kommer att läggas på frågan av den
sittande utredningen. Jag vore tacksam
om någon talesman för utredningen eller
någon annan av kammarens ledamöter
ville svara på den frågan.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! Det är mycket riktigt,
som herr Wallmark påpekade, två saker
som behandlas i detta utskottsutlåtande.

Den första, som utgör den stora delen
av motionerna, är en fråga om tilllämpning
och tolkning av gällande bestämmelser.
Därvidlag har det rått viss
oklarhet. De olika stipendienämnderna
har behandlat ansökningarna på olika
sätt. Detta har uppmärksammats av
studiemedelsnämnden, och man har begärt
att få en sådan utredning som
motionärerna också yrkat på. I det avseendet
är väl motionärerna, såvitt jag
förstår av herr Wallmarks anförande,
nöjda med utskottets behandling av
ärendet.

Den andra saken, som herr Wallmark
tog upp som punkt nr 2 i sitt anförande
och som också berörs i motionerna, gäller
ett vidare perspektiv. På den frågan
kan man kanske också lägga vissa invandringspolitiska
synpunkter och inte
bara rent tekniska studiemedelsbestämmelser.
Den utredning som nu tillsatts
har visserligen i direktiven inte fått
sig förelagd att ta ställning till den
frågan, men eftersom detta till slut blir
en fråga om kvantiteten studiemedel
blir det väl mycket svårt för utredningen
att gå förbi den här problemställningen.
Det är dock inte riktigt,
som hen- Wallmark säger, att man lockar
hit studerande för att ge dem utbildning.
Den allra största delen av dem
kommer på eget initiativ. Det pågår
ingen aktivitet från samhällets sida för
att locka hit studerande.

Även om det kan råda viss tveksamhet
om huruvida utredningen kommer
att ta upp denna fråga finns det alltså
anledning anta att man får svårt att gå

förbi den och att frågan också kommer
att bli föremål för övervägande inom
kommittén.

Jag nöjer mig, herr talman, med att
under hänvisning till vad som anförts
i utskottsutlåtandet hemställa om bifall
till utskottets yrkande.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Med det tillägg, som
herr Hedlund här har gjort och som
jag förmodar kommer att uppmärksammas
av den utredning det här gäller,
kan jag förklara mig nöjd. Jag har
också tolkat det hela på det sättet att
det inte finns någon möjlighet för utredningen
att syssla med enbart den
tekniska frågan hur det studiesociala
stödet skall ordnas för de utländska
studerandena här i landet. Frågan är i
stället: Hur skall vi över huvud taget
ordna det studiesociala stödet framför
allt för de utländska studerandena från
u-länderna för att stödet skall få den totalt
avsedda effekten? Jag kan lugnt
säga att motionärerna är helt tillfredsställda
med det sätt varpå denna fråga
i fortsättningen kommer att bli behandlad.
Det är emellertid angeläget
att utredningen sker ganska snart.

Även om herr Hedlund säger att de
flesta utländska studerandena kommer
hit på eget initiativ, vill jag framhålla
att det förekommer att myndigheter i
andra länder uppmanar ungdomar att
resa till Sverige för att studera, eftersom
de här i landet får allt stöd och
till och med får betalt under studietiden
—- det är inte bara u-länder utan
även i-länder som förfar på detta sätt.
Frågan har alltså många infallsvinklar.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Eftersom jag delvis är
inblandad i själva problematiken, har
jag begärt ordet.

Jag kan instämma i både vad herr
Wallmark och herr Hedlund anfört om
utredningens inriktning. Även jag an -

Onsdagen den 27 november 19G8

Nr 39

Ang. studiehjälpen till utländsk studerande

ser att man bör ta upp det problem,
som lierr Wallmark nämnde, i den utredning
som bedrivs under ledning avkanslirådet
Wentz om de utländska
studerandenas situation. Frågan om de
utländska ungdomar som kommer hit
och studerar vid våra eftergymnasiala
utbildningsanstalter har väckt stort intresse
och föranlett stort engagemang
— för att använda ett modernt och
populärt uttryckssätt. Med anledning
härav vill jag gärna säga att herr Wallmark
kan vara övertygad om att den
utredning om rätten till studiestöd för
utländska studerande, som vice ordföranden
i centrala studiehjälpsnämnden
har att utföra, kommer att bedrivas
med skyndsamhet. Centrala studiehjälpsnämnden
upplever nämligen hela
denna problematik som utomordentligt
besvärlig. När ungdomar vill immigrera
till Sverige och här skaffa sig en utbildning,
är det mycket svårt att bedöma
vilka möjligheter de kunskaper
som de tidigare inhämtat i hemlandets
utbildningsanstalter ger dem att studera
vidare i Sverige. Vi upplever här många
gånger rent personliga tragedier för de
enskilda studerandena. Trots att, som
jag anser, åtminstone de centralt utfärdade
bestämmelserna är restriktivm,
kan den utländske studeranden under
vissa förhållanden få studiemedel under
två terminer. Efter två terminers
studier har den studerande kanske inte
kunnat uppnå sådana studieresultat att
studietakten kan bedömas som godtagbar.
Han får därför avslag på ansökningen
om fortsatt studiestöd. Då
står här en människa i en främmande
miljö utan ekonomiska och många
gånger även andra förutsättningar att
fortsätta sina studier i Sverige. Det är
ett problem som i många fall upplevs
som en personlig tragedi för den studerande.
Vi måste försöka lösa detta
problem genom att på något sätt förbereda
de ungdomar som kommer hit
på att de måste ha möjlighet att tillgodogöra
sig studierna, t. ex. genom
att de skaffat sig grundkunskaper i

svenska. Man måste förmedla en både
innehållsmässigt och kvantitativt vidare
information till de länder varifrån
ungdomar söker sig hit; man måste upplysa
om att det inte är så lätt som många
tror att bedriva studier i Sverige. Vi
måste dessutom — jag kan inte finna
annat — försöka åstadkomma något
slags översättning av innehavd utländsk
kompetens till de normer som gäller här
i Sverige för tillträde till de högre utbildningsanstalterna.

För att illustrera situationen kan jag
ur minnet referera ett enstaka fall. En
studerande från ett europeiskt land
kom hit och blev- inskriv-en v-id en avvåra
högskolor. Förutsättningen var naturligtvis
att han hade kompetens att
bedriva studier där, dvs. att han hade
erforderliga grundkunskaper. Vid närmare
undersökning —• ett i sig ganska
omfattande arbete —- visade det sig att
det som man hade bedömt som tillräcklig
kompetens för inskrivning vid
denna högre utbildningsanstalt i själva
verket var jämställt med utbildning
i den svenska grundskolans nionde årsklass.
Denna person kom alltså att placeras
i en fullständigt omöjlig situation,
både ekonomiskt och studiemässigt.

Dessa förhållanden måste man rätta
till snart, och det tror jag att vi kommer
att göra.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden och memorial: nr

52, i anledning av motion om kollektivt
ägande av bostäder i flerfamiljsfastigheter,
m. m.;

nr 53, i anledning av särskilda motioner
angående ungdomens bostadsfråga
samt motioner om inrättande av en ungdomens
bostadsrättsorganisation;

nr 54, angående överlämnande till
statsutskottet av vissa till allmänna be -

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Interpellation ang. förhållandena på det
redningsutskottet remitterade motioner;
och

nr 55, i anledning av motioner angående
statens järnvägars rabatter för studerande.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets
betänkande nr 62, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 6 juni 1968 (nr
430) om mervärdeskatt jämte motioner.

Interpellation ang. förhållandena på det
internationella valutaområdet

Herr JACOBSSON, GÖSTA (h) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Det senaste året har
kännetecknats av en stark oro på de internationella
valutamarknaderna. Stora
ansträngningar har gjorts för att genom
internationellt samarbete återställa stabiliteten
i valutasystemet. Det må erinras
om devalveringen av det engelska
pundet, guldrushen och beslutet i Washington
att försvåra guldspekulationerna
genom ett tvåmarknadssystem för handeln
med guld. Av särskilt aktuellt intresse
är emellertid Stockholmskonferensen
med tiogruppen i slutet av mars,
där överenskommelse träffades om särskilda
dragningsrätter. För denna överenskommelse
lämnade statsrådet Krister
Wickman en redogörelse vid en interpellationsdebatt
i denna kammare
den 18 april 1968. I Kungl. Maj:ts proposition
nr 150 har överenskommelsen
nyligen förelagts riksdagen i samband
varmed begärts att riksdagen skall bemyndiga
Kungl. Maj:t att godkänna
vissa ändringar och tillägg till bestämmelserna
för Internationella valutafonden
och att ansluta Sverige till det
nya systemet med särskilda dragningsrätter.

internationella valutaområdet

Även om systemet med särskilda
dragningsrätter ännu icke trätt i kraft
och först får direkta verkningar på
längre sikt torde man i våras tämligen
allmänt ha hyst förhoppningar att systemets
tillkomst i förening med de
åtgärder som vidtagits, dels på dollarområdet,
dels för att sanera den brittiska
ekonomin och stabilisera pundet,
skulle vara ägnat få stor psykologisk
betydelse och återställa lugnet på valutafronten.

De senaste veckornas händelseutveckling
på det internationella valutaområdet
har emellertid grusat dessa förhoppningar
och ådagalagt att Stockholmsöverenskommelsen
har ett begränsat
värde i dagens situation. Stabiliteten
har i varje fall hittills icke kunnat
återställas. Händelsernas yttre dramatik
kring D-marken och i ännu högre
grad den franska francen och den
fortsatta pressen på pundet har burit
vittne härom. Speciella mått och steg
har måst vidtagas internt såväl i Frankrike
och Storbritannien som i Västtyskland.
Omfattande internationella
stödkrediter har måst sättas in för stödjande
av francen. Genom de åtgärder
som i Storbritannien genomförts för
att stoppa upp importen av viktiga
förnödenheter kommer krisfenomenen
på valutaområdet att få vittgående återverkningar
på den svenska exporten och
därmed även på den svenska samhällsekonomin.

Vad de monetära åtgärderna på det
internationella planet beträffar är det
mycket som tyder på att dessa åtgärder
varit otillräckliga och att förtroendekrisen
på området inte så lätt låter
sig bringa ur världen. Den bristande
internationella likviditeten har hittills
skjutits i förgrunden som orsaksfaktor,
men problemet torde i allt större grad
gälla att återställa förtroendet för de
nationella valutorna.

Mera djupgående reformer på det internationella
valutaområdet efterlyses
på olika håll i världen. Röster har höjts

Onsdagen den 27 november 1968

Nr 39

Interpellation ang. åtgärder för bekämpande av narkotikabrotten

för flexibilitet i valutasystemet ävensom
för ändrade relationer mellan valutorna
och guldet; motstånd har å
andra sidan rests häremot.

Det kan också tänkas att en viss internationell
kontroll av strömmarna av
»hot money» för att hindra rena spekulationsföreteelser
temporärt kan bli
nödvändig.

Ett ökat internationellt samarbete torde
i allt fall bli erforderligt över ett
vidsträckt ekonomiskt fält.

Inför riksdagens kommande behandling
av proposition nr 150 om särskilda
dragningsrätter m. m. framstår ett
klarläggande av regeringens syn på de
aktuella och framtida valutaförhållandena
som önskvärd. Ett auktoritativt uttalande
i ämnet skulle också vara av
intresse för det svenska näringslivets
bedömningar.

Jag ber att till statsrådet Krister
Wickman få rikta frågan, huruvida
denne är beredd att lämna kammaren
en redogörelse för bedömningen av de
aktuella och framtida förhållandena på
det internationella valutaområdet.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. åtgärder för bekämpande
av narkotikabrotten

Ordet lämnades härefter till herr
LUNDSTRÖM (fp), som yttrade:

Herr talman! Trots olika åtgärder,
centrala och lokala, trots förstärkt poliskår,
trots strängare straffbestämmelser
och trots en intensifierad upplysning
fortgår av allt att döma i oförändrad
eller sannolikt ökad omfattning
smuggling och olaga handel med narkotika.
Kommersen till skolbarn och
andra nyfikna ungdomar fortsätter tydligen
som förut, och nya livslånga tragedier
grundläggs för var dag som går.
Tidningar ger nästan dagligen så många

och gripande reportage i ord och bild
från narkomanernas halvvärld, att det
torde vara helt överflödigt att här anföra
några exempel. Så länge insatta
åtgärder visat sig sakna någon mer
påtaglig verkan, kan det inte vara rimligt
att låta tiden ytterligare löpa i avvaktan
på en utveckling till det bättre.

Den 1 april i år skärptes straffen för
narkotikaförseelser och narkotikabrott,
inklusive insmuggling av narkotikavaror.
Visserligen har denna skärpta lagstiftning
hittills existerat en kort tid,
men såvitt man kunnat förstå av den
offentliga redovisningen av läget tyder
ingenting på att den minskat smugglingen
och handeln med narkotikapreparat.
Tydligen förtjänar de s. k. narkotikakungarna
och deras närmaste
män så stora belopp, att de — efter
säker placering av vinsterna — tveklöst
tar risken av något års fängelsestraff
vid fortsatt verksamhet. De vet ju
mycket väl att vid gott uppförande kommer
de på fri fot igen efter två tredjedelar
av den utdömda fängelsetiden, och
då har de sina pengar kvar.

Enligt min mening är ej ens nuvarande
straffmaximum tillräckligt när
det gäller narkotikagrossisterna och deras
toppmän. Det tycks som om endast
mycket långvariga frihetsstraff kan ha
någon avskräckande verkan på dessa
marodörer. Även för åtskilliga av de
mindre langarna kan det ifrågasättas
om inte straffen är för låga för att göra
någon verkan. I många fall är dock
smålangarna själva slavar under giftet
och gör vad som helst för att skaffa sig
erforderlig dos. För dessa torde frihetsstraff
över huvud taget ej ha någon
betydelse.

Faran av en fortgående olaga narkotikahantering
i landet förefaller —
trots allt som gjorts — så stor och påträngande,
att ytterligare och mycket
snabba åtgärder för att hejda utvecklingen
torde vara ofrånkomliga. Med
hänsyn härtill hemställer jag att till
statsrådet och chefen för justitiede -

Nr 39

Onsdagen den 27 november 1968

Interpellation ang. åtgärder för bekämpande av narkotikabrotten

partementet få rikta följande interpellation: Avser

statsrådet att utan dröjsmål
vidtaga några ytterligare åtgärder för
bekämpande av narkotikabrotten, t. ex.
genom en höjning av straffsatsen?

Även denna hemställan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.06.

In fidem
Leif Ekberg

/Solveig Gemert

KUNCL BOKm STHLM 1968