Torsdagen den 21 maj (Riksdagens protokoll 1953:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953

ANDRA KAMMAREN

Nr 22

21—23 maj.

Debatter m. m.

Torsdagen den 21 maj.

Sid.

Svar på interpellation av herr Nyberg ang. verksamheten vid mari -

nens apteringsverkstad i Karlskrona ........................ 5

Uttagande av byggnadsforskningsavgift m. m................... 7

Bidrag till jordbrukets rationalisering m. m..................... 24

Fortsatt stöd åt hampodlingen m. m......................... 32

Lagstiftning om zonexpropriation ............................ 52

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar............................ 61

Motioner om upphävande av lagen om investeringskonto för skog

m. m................................................. 64

Avdragsrätt i fråga om erlagd förmögenhetsskatt................ 70

Fredagen den 22 maj.

Gratifikation åt J. A. Lodin ................................ 77

Ombesörjande av undervisning, från vilken distriktsöverlärare befriats 78

Avlöningar vid blind- och dövskolorna ........................ 88

Avlöningar vid de allmänna läroverken m. in................... 91

Statsbidrag till ålderdomshem .............................. 98

Främjande av bostadsförsörjningen m. m....................... 98

Mottagande av den till staten testamenterade egendomen Harpsund 166

Samtliga avgjorda ärenden.

Torsdagen den 21 maj.

Jordbruksutskottets memorial nr 37, ang. särskilda stödåtgärder för

hästaveln (voteringsproposition godkänd) .................. 6

Sammansatt stats- och tredje lagutskotts utlåtande nr 13, ang. uttagande
av en avgift för främjande av forskning och rationalisering på
byggnadsområdet samt inrättandet av en statens nämnd för byggnadsforskning
.......................................... 7

1—Andra kammarens protokoll 1953. Nr 22.

Nr 22.

Innehåll.

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28, ang. anslag till Bidrag till jordbrukets
rationalisering m. m. .. .......................... 24

— nr 30, ang. anslag till statens försöksgårdar.................. 32

— nr 31, ang. det fortsatta stödet åt hampodlingen in. m......... 32

Första lagutskottets utlåtande nr 37, om godkännande av överenskommelse
ang. ändrad lydelse av artiklarna 2, 7 och 9 konventionen
mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge den 6 februari
1931 innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser

om äktenskap, adoption och förmynderskap, m. m........... 52

— nr 38, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen den 6 juni 1925 om ersättning
till polisman för skada å kläder ...................... 52

Andra lagutskottets utlåtande nr 31, ang. ändring i förordningen den

13 april 1940 om utrymningshjälp ........................ 52

Tredje lagutskottets utlåtande nr 23, ang. ändrad lydelse av 44, 45 och

146 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947 .................... 52

Sammansatt stats- och första lagutskotts utlåtande nr 9, ang. ändring i
lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff
m. m................................................. 61

— nr 10, ang. anslag till fångvården m. m..................... 61

Bevillningsutskottets betänkande nr 45, ang. upphävande av lagen

om investeringskonto för skog m. m....................... 64

— nr 48, ang. ändrad lydelse av 76 § kommunalskattelagen den 28

september 1928, m. m................................... 70

— nr 53, om införande av avdragsrätt i fråga om erlagd förmögen hetsskatt

samt om höjning av det skattefria beloppet för äkta
makar vid förmögenhetsbeskattningen...................... 70

Bankoutskottets memorial nr 20, ang. användande av riksbankens

vinst för år 1952 74

— utlåtande nr 21, ang. ändring av tidsangivelserna i riksdagstrycket 74

— nr 22, ang. fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 ang. rätt

för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv m. m........ 75

— nr 24, ang. pension åt städerskan vid riksdagshuset Anna Lillberg 75

— nr 25, ang. pension åt städerskan vid riksbankens avdelningskontor
i Jönköping Sofia Wiborg ........... 75

Fredagen den 22 maj.

Jordbruksutskottets memorial nr 37, ang. anslag till hästavelns främjande
................................................ 76

Statsutskottets utlåtande nr 148, ang. gratifikation åt J. A. Lodin .. 77

— nr 149, ang. ombesörjande av undervisning från vilken distrikts överlärare

befriats...................................... 78

— nr 150, ang. avlöningar vid blind- och dövskolorna............ 88

— nr 151, ang. avlöningar vid de allmänna läroverken in. m....... 91

— nr 152, ang. byggnad av ålderdomshem ................. 98

— nr 153, ang. främjande av bostadsförsörjningen m. in. ........ 98

— memorial nr 154, ang. tilläggsstat II för budgetåret 1952/53 .... 166

— nr 155, ang. mottagande av den till staten testamenterade egendomen
Harpsund ...................................... 166

Innehåll.

Nr 22.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 156, ang. tomt för italienska institutet .. 169
Bevillningsutskottets betänkande nr 47, om ändring av 48 § 1 mom.

kommunalskattelagen m. m....................].......... 169

Första lagutskottets memorial nr 40, ang. Genévekonventionerna om
skydd för krigets offer, ändring i 1 och 27 kap. strafflagen, domarpersonalen
och skärpt straff för bilstölder, m. m............. 169

Andra lagutskottets utlåtande nr 34, ang. lagstiftning om rätt till arbete
................................................ 169

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24, om tryggande av yrkesfiskares

nyttjanderätt till arrenderade fiskevatten .................. 169

— nr 25, om översyn av tätortslagstiftningen .................. 169

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj.

Kl. 3 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
maj.

§ 2.

Herr förste vice talmannen meddelade,
att enligt beslut av talsmanskonferensen
val av ledamöter och suppleanter
i Nordiska rådet komme att anställas
vid början av kamrarnas plena
tisdagen den 26 maj.

§ 3.

Svar på interpellation ang. verksamheten
vid marinens apteringsverkstad i
Karlskrona.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet TORSTEN NILSSON, erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr
Nyberg frågat mig

om det är min mening att verksamheten
vid marinens apteringsverkstad
på Basarholmen i Karlskrona bör fortsätta
och, om så är fallet,

om jag anser mig kunna ge något
besked om de åtgärder i detta syfte
som är att förvänta.

I anledning härav får jag meddela
följande.

De nuvarande lokalerna för marinens
apteringsverkstad på Basarholmen i
Karlskrona har länge ansetts vara i
behov av genomgripande ombyggnad
och modernisering. Särskilt med hänsyn
till de skyddstekniska anordningarna
har lokalerna varit mindre tillfredsställande.
Detta har påpekats av
de för drift och underhåll ansvariga
myndigheterna och av sprängämnesin -

spektionen. I skrivelse till marinförvaltningen
i mitten av februari innevarande
år uppställde inspektionen
vissa krav, som oundgängligen måste
uppfyllas för att icke inspektionen
skulle nödgas avsäga sig det skyddslekniska
ansvaret för driften. Detta
föranledde marinförvaltningen att den
17 februari 1953 beordra att driften
vid verkstaden snarast skulle successivt
nedläggas och dess personal överflyttas
till annan verksamhet vid örlogsvarvet.
Redan innan detta beslut
fattades hade emellertid förhandlingar
förts med fortifikationsförvaltningen,
som svarar för lokalernas underhåll,
om att medel skulle ställas till förfogande
för avhjälpande av de väsentligaste
bristerna. Sedan fortifikationsförvaltningen
under hand meddelat, att ämbetsverket
snarast kunde ställa 130 000
kronor till förfogande, vidtogs i avvaktan
härpå icke ytterligare åtgärder för
driftens nedläggande. Det angivna beloppet
ställdes till örlogsvarvets förfogande
i mitten av april. För närvarande
pågår iståndsättningsarbeten i
verkstadslokalerna. Marinförvaltningen
räknar icke med någon minskning av
arbetsstyrkan vid verkstäderna under
den tid iståndsättningsarbetena pågår.
Genom dessa arbeten, som beräknas
vara färdiga omkring den 1 augusti
i år, möjliggöres att den fredsmässiga
driften vid apteringsverkstäderna kan
fortsätta tills vidare.

Från fortifikationsförvaltningen har
jag vidare under hand inhämtat, att
det icke avsetts, att driften vid apteringsverkstäderna
skulle nedläggas.
Ämbetsverket ville dock icke ställa medel
till förfogande omedelbart utan
först avvakta viss utredning från marinförvaltningen.
Driften vid apteringsverkstäderna
å Basarholmen avses

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.
verksamheten vid marinens apteringsverkstad i Karls -

Svar på interpellation ang.

krona.

emellertid nu tills vidare skola fortsätta.

Som interpellanten antytt har planer
förelegat att förlägga verkstaden i berg.
De hittills föreliggande planerna har
emellertid varit så kostsamma, att medelsbehovet
icke kunnat tillgodoses i
konkurrens med andra angelägnare
projekt. Planerna har emellertid reviderats,
och förslag till en etappuppdelning
av erforderliga åtgärder för anläggningarnas
inrymmande i berg utredes
för närvarande av berörda myndigheter.

Med detta anser jag mig ha besvarat
herr Nybergs frågor.

Härpå anförde

Herr NYBERG (fp): Herr talman! Jag
ber att få tacka försvarsministern för
svaret på min interpellation. Det skall
icke föranleda några längre kommentarer
från min sida.

När det i februari månad meddelades,
att marinens apteringsverkstad i
Karlskrona skulle nedläggas, väckte det
givetvis både oro och förvåning. De
uppgifter som jag erhöll från den lokala
verkstadsledningen föranledde
mig att interpellera försvarsministern
i ärendet. I interpellationen har jag berört
det bristande underhållet av verkstäderna,
vilket ju var den direkta anledningen
till att driften skulle nedläggas.

Det är inte min mening att nu gå
närmare in på den saken. Vad jag närmast
syftade till med interpellationen
var att få ett besked om hur försvarsministern
ser på frågan om den fortsatta
verksamheten vid apteringsverkstaden
— en fråga som ju i hög grad
intresserar inte bara de anställda utan
även Karlskrona stad och som väl även
har sitt intresse ur försvarssynpunkt.

Det svar jag nu erhållit ger vid handen,
att verkstadslokalerna skall upprustas
så att den fredsmässiga driften
kan fortsätta tills vidare. De uppgifter

som försvarsministern inhämtat från
fortifikationsförvaltningen tyder på att
det icke varit meningen att driften
skulle nedläggas. Även om det på ett
par ställen heter att driften tills vidare
skall fortsätta får jag väl tolka svaret
så, att verksamheten icke kommer att
upphöra. Jag noterar också med tacksamhet,
att förnyad utredning pågår
om verkstädernas förläggande till bergrum.

Sedan skulle jag endast vilja påpeka
ytterligare en omständighet. Jag tycker
nog att beslutet om verksamhetens nedläggande
fattades under en smula egendomliga
former. Marinförvaltningen
borde väl ha avvaktat resultatet av förhandlingarna
med fortifikationsförvaltningen,
innan order gavs om att nedlägga
driften. En åtgärd av det slaget
har ju en så pass allvarlig innebörd,
att några förhastade steg inte bör tas.

Med de här anförda synpunkterna
ber jag att ännu en gång få tacka för
svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
148—156, bevillningsutskottets betänkande
nr 47, första lagutskottets memorial
nr 40, tredje lagutskottets utlåtande
nr 26 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 36.

§ 5.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 37, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om Kungl.
Maj ds proposition angående särskilda
stödåtgärder för hästaveln m. m.

Kammaren biföll till en början utskottets
hemställan, att ifrågavarande
ärende måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning.

Den i memorialet föreslagna voteringspropositionen
blev härefter av
kammaren godkänd.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Uttagande av byggnadsforskningsavgift m. m.

Herr förste vice talmannen meddelade,
att den gemensamma omröstningen
komme att äga rum vid morgondagens
plenum.

§ 6.

Uttagande av byggnadsforskningsavgift
m. m.

Föredrogs sammansatt stats- och
tredje lagutskotts utlåtande nr 13, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
angående uttagande av en avgift
för främjande av forskning och rationalisering
på byggnadsområdet samt
inrättandet av en statens nämnd för
byggnadsforskning, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 13 mars 1953 dagtecknad
proposition, nr 163, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit
riksdagen att

A. antaga ett vid propositionen fogat
förslag till förordning angående byggnadsforskningsavgift
;

B. godkänna av departementschefen
framlagt förslag i fråga om inrättande
fr. o. m. den 1 juli 1953 av en statens
nämnd för byggnadsforskning;

C. godkänna i propositionen angiven
personalförteckning för statens nämnd
för byggnadsforskning, att tillämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret 1953/54.

Det i propositionen framlagda förslaget
innebar att en särskild byggnadsforskningsavgift,
avsedd att skapa förutsättningar
för en kraftigare, samlad
insats i syfte att genom forsknings- och
rationaliseringsverksamhet förbättra
och förbilliga produktionen inom byggnadsbranschen,
skulle införas fr. o. m.
den 1 januari 1954. Denna avgift, som
beräknades årligen inbringa omkring
2,5 miljoner kronor, skulle fonderas
och stå till förfogande för ett nytt,
fr. o. m. den 1 juli 1953 inrättat statligt
organ, statens nämnd för byggnads -

forskning, som skulle avlösa den nuvarande
statens kommitté för byggnadsforskning.
Avgiften skulle uttagas av
riksförsäkringsanstalten med utnyttjande
av det material, som låge till
grund för debiteringen av arbetsgivarnas
olycksfallsförsäkringsavgifter; härvid
skulle anstalten erhålla visst biträde
av olycksfallsförsäkringsbolagen.
Avgiften skulle med vissa begränsningar
erläggas av den, som vore att anse
som arbetsgivare enligt olycksfallsförsäkringslagen,
dock icke av staten. Den
skulle utgå med 20 kronor för varje
fullt antal av 300 dagsverken, som fullgjorts
av arbetare, vilka vid debitering
av olycksfallsförsäkringsavgift vore att
hänföra till vissa i riksförsäkringsanstaltens
premietariff för s. k. större arbetsgivare
upptagna verksamhetsgrenar
under metallindustri och byggnadsverksamhet.

I anledning av propositionen nr 163
hade inom riksdagen väckts sex motioner,
nämligen

inom första kammaren
nr 418 av herr Jansson m. fl.,
nr 419 av herr Wehtje samt
nr 420 av herrar Lundqvist och Spetz
ävensom

inom andra kammaren
nr 550 av herr Severin i Gävle m. fl.,
nr 551 av herrar Carlsson i Stockholm
och von Seth samt

nr 552 av herrar Edström och Nordqvist
i Karlskoga.

I motionerna I: 418 och II: 550, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 163 måtte giva sin anslutning
till i motionen anförda synpunkter
beträffande inriktningen och utövandet
av den föreslagna nämndens
verksamhet.

I motionerna I: 419 och II: 552, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta

dels att avslå propositionen nr 163,
dels att i skrivelse till Kungl. Maj:t

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Uttagande av byggnadsforskningsavgift m. m.

hemställa att Kungl. Maj :t måtte tillsätta
en utredning med uppdrag att
framlägga nytt förslag om sammansättningen
av, uppgifterna för och sättet
för finansiering av en byggnadsforskningsnämnd,

dels att till Statens kommitté för
byggnadsforskning för budgetåret
1953/54 anslå ett förslagsanslag av
85 000 kronor och

dels att till Byggnadsforskning för
budgetåret 1953/54 anslå ett reservationsanslag
av 350 000 kronor.

I motionerna 1:420 och 11:551, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 163

A. måtte antaga det till propositionen
fogade förslaget till förordning angående
byggnadsforskningsavgift, dock
att 1, 2 och 3 §§ i förordningen måtte
erhålla i motionerna angiven lydelse;

B. måtte — med beaktande av de
synpunkter som anförts i motionen —
godkänna inrättandet fr. o. in. den
1 juli 1954 av en statens nämnd för
byggnadsforskning;

C. icke måtte godkänna Kungl. Maj:ts
förslag om personalförteckning för statens
nämnd för byggnadsforskning;

1). måtte avslå Kungl. Maj:ts anslagsäskande
för avlöningar och omkostnader
till Statens nämnd för byggnadsforskning
ävensom till Byggnadsforskning
å 395 100 kronor;

E. måtte under femte huvudtiteln för
budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 65 000 kronor till Statens
kommitté för byggnadsforskning samt
ett reservationsanslag av 350 000 kronor
till byggnadsforskning i enlighet
med vad som föreslagits i årets statsverksproposition.

Propositionen nr 163 och motionerna
I: 419 och 420 samt II: 551 och 552
hade, såvitt anginge förslag till förordning
angående byggnadsforskningsavgift,
hänvisats till behandling av lagutskott
och tilldelats tredje lagutskottet.
Sagda proposition och motioner i

övrigt ävensom motionerna I: 418 och
11:550 samt ovannämnda punkter i''
statsverkspropositionen hade hänvisats
till statsutskottet. Efter överenskommelse
mellan statsutskottet och tredje
lagutskottet hade samtliga här berörda
frågor hänskjutits till behandling av
sammansatt stats- och tredje lagutskott.

Sammansatta utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
företagas i det genom förevarande proposition
nr 163 framlagda förslaget till
förordning — måtte med avslag å motionerna
1:419 och 11:552 samt 1:420
och II: 551 i vad de berörde sagda förslag
för sin del antaga av utskottet
framlagt förslag till förordning angående
byggnadsforskningsavgift;

B. att riksdagen måtte godkänna i
propositionen framlagt förslag i fråga
om inrättande fr. o. in. den 1 juli 1953
av en statens nämnd för byggnadsforskning; C.

att riksdagen måtte godkänna i
propositionen föreslagen personalförteckning
för statens nämnd för byggnadsforskning,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1953/54;

D. att riksdagen måtte godkänna i
propositionen föreslagen avlöningsstat
för statens nämnd för byggnadsforskning,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1953/54;

E. att riksdagen måtte under femte
huvudtiteln för budgetåret 1953/54 anvisa dels

till Statens nämnd för byggnadsforskning:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 68 100 kronor,

dels till Statens nämnd för byggnadsforskning:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 52 000 kronor,

dels ock till Byggnadsforskning ett
reservationsanslag av 275 000 kronor;

F. att motionerna I: 418 och II: 550
måtte anses besvarade genom vad utskottet
i sin motivering anfört; samt

G. att motionerna I: 419 och II: 552
samt 1:420 och 11:551, i den mån de

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Uttagande av byggnadsforskningsavgift m. m.

icke kunde anses besvarade genom vad
utskottet ovan under A.—E. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Bergh och fru Boman,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 419 och II: 552, besluta dels

att avslå propositionen nr 163,
dels att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa att Kungl. Maj:t måtte tillsätta
en utredning med uppdrag att
framlägga nytt förslag om sammansättningen
av, uppgifterna för och sättet
för finansiering av en bvggnadsforskningsnämnd,

dels att till Statens kommitté för
byggnadsforskning för budgetåret
1953/54 anslå ett förslagsanslag av
65 000 kronor och

dels att till Byggnadsforskning för
budgetåret 1953/54 anslå ett reservationsanslag
av 350 000 kronor;

2) av herr Bergh och fru Boman,
vilka för den händelse reservationen
under 1) icke vunne bifall ansett, att
utskottet bort hemställa,

beträffande punkten A
att riksdagen — med förklaring att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
företagas i det genom förevarande proposition
nr 163 framlagda förslaget till
förordning — måtte i anledning av motionerna
I: 420 och II: 551 i vad de berörde
sagda förslag för sin del antaga
av reservanterna framlagt förslag till
förordning angående byggnadsforskningsavgift;
samt

beträffande punkterna B—E
att riksdagen måtte bifalla de i motionerna
1:420 och 11:551 under nämnda
punkter gjorda yrkandena;

3) av herr Onsjö, utan angivet yrkande.

I det av utskottet framlagda förslaget
till förordning angående byggnadsforskningsavgift
hade 1—3 §§'' följande
lydelse:

1 §•

Den som yrkesmässigt bedriver byggnadsverksamhet
under sådana förhållanden,
att han är att anse såsom arbetsgivare
enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, så ock kommun,
vilken såsom arbetsgivare i nämnda
lags mening bedriver byggnadsverksamhet,
är skyldig att, i enlighet med vad
nedan sägs, till främjande av forsknings-
och rationaliseringsverksamhet
inom byggnadsfacket erlägga en särskild
avgift (byggnadsforskningsavgift).

Från avgiftsskyldighet är staten befriad.

2 §.

Byggnadsforskningsavgift utgår för
kalenderår med tjugu kronor för varje
fullt antal av trehundra dagsverken,
som under året utförts med anlitande
av arbetstagare, för vilken arbetsgivaren
skall påföras avgift enligt lagen
om försäkring för olycksfall i arbete
och vilken vid debitering i riksförsäkringsanstalten
av dylik avgift är att
hänföra till någon av följande verksamhetsgrenar,
nämligen

inom yrkesgruppen metallindustri: bleck-

och plåtslageri i samband med
husbyggnadsarbete samt

installation av gas-, vatten-, värmeoch
avloppsledningar;

inom yrkesgruppen byggnadsverksamhet
nedanstående i anstaltens
premietariff för arbetsgivare
med i regel minst fem arbetare upptagna
undergrupper eller specialgrupper: B.

Husbyggnader.

F. Byggnadsyrken.

G. Övrig hithörande verksamhet.

2. entreprenadarbete (större byggnadsarbeten
och anläggningar),

3. uppförande av järnkonstruktioner,

6. skorstensbyggnadsverksamhet,

8. ställningsbyggnadsarbete.

Vid tillämpning av vad i föregående
stycke föreskrivits skall iakttagas, att
vid entreprenadarbete avgift skall er -

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Uttagande av byggnadsforskningsavgift m. m.

läggas endast i den mån fråga är om
arbete, som även eljest är belagt med
avgift enligt denna förordning.

3 §.

Byggnadsforskningsavgift påföres av
riksförsäkringsanstalten.

Beträffande byggnadsforskningsavgiften
skall i tillämpliga delar gälla vad
som är stadgat i förordningen den 31
mars 1922 (nr 130) angående uppbörd
av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten
jämlikt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, därvid
dock i fråga om byggnadsforskningsavgift,
som pålägges arbetsgivare, för vilken
försäkring icke är gällande i anstalten,
skall iakttagas vad i nämnda
förordning stadgats rörande avgift, som
uttages från arbetsgivare vilken i regel
sysselsätter minst fem arbetare.

Enligt den av herr Bergh och fru
Boman avgivna, med 2) betecknade reservationen
skulle nämnda paragrafer
i förordningen få följande avfattning:

1 §•

Den som — — — (lika med utskottet)
— — — avgift (byggnadsforskningsavgift).

2 §.

Byggnadsforskningsavgift utgår för
kalenderår med femton kronor — — •—-(lika med utskottet) —• •— — och avloppsledningar; inom

yrkesgruppen byggnadsverksamhet
allt arbete.

Avgift som nu sagts utgår även för
all i statlig regi bedriven byggnadsverksamhet.

3 §.

Byggnadsforskningsavgift påföres av
riksförsäkringsanstalten utom beträffande
statliga byggnadsarbeten, där det
åligger det byggnadsadministrerande
verket att självt årsvis i efterskott till
den i 9 § omnämnda fonden inbetala
avgiften.

Beträffande byggnadsforskningsavgiften
— — — (lika med utskottet)
— •— — minst fem arbetare.

Sedan herr förste vice talmannen
anmält ärendet till handläggning, begärdes,
beträffande föredragningssättet,
ordet av

Fru BOMAN (h), som anförde: Herr
talman! I avseende å föredragningen av
sammansatta stats- och tredje lagutskottets
utlåtande nr 13 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det
sätt, att först föredrages utskottets förordningsförslag
paragrafvis med slutbestämmelse,
ingress och rubrik sist,
varefter utskottets hemställan föredrages; att

vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet;
samt att författningstext ej må behöva
uppläsas i vidare mån än sådant av
någon kammarens ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

I enlighet med den beslutade föredragningsordningen
företogs först till
behandling punkten A.

Förslaget till förordning angående
byggnadsforskningsavgift.

1 I första stycket.

Sedan detta författningsrum föredragits,
anförde:

Fru BOMAN (h): Herr talman! Jag
har talmannens medgivande att säga
det jag har på hjärtat i denna fråga
i ett sammanhang. Den proposition vi
här behandlar och det förslag den
innehåller går i stort sett ut på att vi
skall tillskapa ett nytt centralt organ
för byggnadsforskning, och detta nya
organ, som kommer att kallas statens
nämnd för byggnadsforskning, skall ersätta
den tidigare statens kommitté för
byggnadsforskning.

Vad som är nytt i samband med
detta är, att finansieringen inte går
över budgeten. Departementschefen har
tagit upp den frågan till övervägande
i propositionen och sagt, att i nuvarande
statsfinansiella läge är det inte

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Uttagande av byggnadsforskningsavgift m. m.

lämpligt eller möjligt att finansiera
detta över budgeten. I stället skall
denna forskningsnämnd och dess verksamhet
finansieras genom uttag via
riksförsäkringsanstalten i samband
med olycksfallsförsäkringen. Avgift tas
ut på så sätt, att man debiterar arbetsgivarna
med 20 kronor per arbetare.
Det gäller arbetsgivare inom byggnadsfacket,
och man räknar en arbetare för
varje fullt antal av 300 dagsverken.
Kommunerna skall likaledes delta i
denna avgiftsbeläggning, men däremot
inte staten. Forskningsverksamheten
skall bedrivas genom en särskild
nämnd, som jag redan har sagt, och
denna nämnd skall tillsättas av Kungl.
Maj :t.

Vid genomläsningen av denna proposition
har jag för egen del kommit
att hysa en hel del betänkligheter mot
förslaget. Läser man det noggrant, kommer
man snart nog till den uppfattningen,
att förslaget är tillkommet i
största hast. I propositionen redovisas
att det kom till någon gång i februari
i år, och det gick ju rätt snart till riksdagen,
vilket innebär att remissförfarandet
måste bli otillräckligt. Det är
väl också detta som är anledningen till
att tveksamheten bland remissinstanserna
på ett flertal punkter gör sig rätt
förnimbar.

Jag tror inte att vare sig jag eller
min medreservant eller någon av dem
som hyser betänkligheter mot detta
förslag har sådana vad gäller behovet
av en byggnadsforskning. Jag tror nog
att alla har klart för sig, att en sådan
är av behovet påkallad. Det är ju i och
för sig ingenting nytt. Sådan forskning
bedrivs på olika områden och av
olika institutioner, och staten har här
gjort sin insats och hjälpt till att bringa
den framåt. Man kan också vara överens
om att den forskning, som på detta
område bedrives, inte är tillräcklig
utan att den nog måste intensifieras.
Det är alltså inte mot detta jag har
betänkligheter utan i stället mot konstruktionen
av den nämnd, som över -

tar ansvaret för denna forskningsuppgift.
Det är också detta sätt att av en
begränsad folkgrupp, som jag här redovisat,
nämligen arbetsgivarna inom
byggnadsbranschen och kommunerna,
tvångsvis utta avgifter, utan att man
har klart angivit några grunder för
deras disposition eller fått klarhet i
hur de kommer att användas.

Om detta skall anses vara en byggnadsindustriens
uppgift —• och den
uppfattningen får man ju när man anser
att det är byggnadsverksamheten
som skall finansiera saken — då borde
avgifterna betraktas som frivilliga. Är
det denna industris uppgift, borde den
själv finansiera den men också därutöver
fatta avgörande beslut och själv
utforma sin forskningsverksamhet.
Skall det däremot vara en statlig angelägenhet
och staten skall ikläda sig
förpliktelser här som på andra forskningsområden,
borde ju staten finansiera
verksamheten i vanlig ordning
över budgeten. Trots att staten här förbehåller
sig rätten att tillsätta nämnden
och i stort sett har överinseendet
över organisationen, så skall staten inte
delta i kostnaderna med mer än de
395 000 kronor, som departementschefen
menar skall motsvara kostnaderna
för organisationen. Departementschefen
uttrycker det också så, att dessa
395 000 kronor i stort sett svarar mot
de kostnader som skulle bli statens, om
även statsverket skulle betala avgift för
den byggnadsverksamhet som staten
bedriver. Om man gjorde samma uttag
av staten, skulle man komma fram till
ungefär samma belopp, ty, säger departementschefen,
när staten bygger är
det inte så ofta i egen regi utan staten
vänder sig till enskilda entreprenörer,
och de blir ju avgiftsbelagda i vederbörlig
ordning.

Vad beträffar tillsättandet av nämnden,
inför vilket man ju också kan
sätta ett stort frågetecken, så utlovar
departementschefen att intressenterna
skall vara starkt företrädda i denna
nämnd. Men man har inget begrepp

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Uttagande av byggnadsforskningsavgift m. m.

om i vilken utsträckning detta kommer
att ske.

En annan sak, som jag har ställt mig
frågande inför, är redogörelsen för kvalifikationerna
inom denna nämnd.
Högste chefen skall tillsättas av Kungl.
Maj:t. Hans tjänst skall också vara
lönegradsplacerad, men när man kommer
längre ned på denna lista av 13
tjänstemän, finner man att de övriga
tjänsterna med undantag av en skall
utgöras av arvodesbefattningar. Jag
kanske inte förstår lönefrågorna tillräckligt
för att över huvud taget ta
upp dem till diskussion. Förslaget innebär
att två tjänster skall vara lönegradsplacerade,
så att innehavarna som man
säger har sitt på det torra — en arvodestjänst
är jo litet mera löslig. Det rör
sig emellertid här om ett område där
man faktiskt behöver de allra bästa
krafterna, och jag undrar om man kan
vara hundraprocentigt säker på att få
dem på dessa villkor.

Vidare säger departementschefen, att
det inte är nödvändigt att den man,
som kommer att stå närmast högste
chefen, skall ha civilingenjörsexamen.
Detta är emellertid ändå ett forskningsområde,
där det krävs teknisk
förmåga, och jag ställer mig därför litet
betänksam mot detta uttalande.

Man kan även känna oklarhet när
det gäller vilka arbetsgivare inom
byggnadsbransch^ som skall vara med
om att finansiera verksamheten. Byggnadsverksamheten
omfattar ju en
mängd yrken, och såväl i propositionen
som i utskottsutlåtandet har det
uppräknats en rad verksamhetsgrenar
som skulle avgiftsbeläggas. Utskottet är
emellertid inte så bergsäkert övertygat
om att den uppräkningen har bidragit
till att skapa större klarhet på den här
sist berörda punkten, och utskottet har
därför i förordningen fört in vad som
enligt departementschefen borde tjäna
som tillämpningsföreskrifter. Därmed
har det fastslagits vilka områden det
här gäller. Uppräkningen återfinns i

förslaget till förordning på sidan 23 i
utskottets utlåtande, så att jag behöver
inte relatera den.

Vi har inte fått så mycket större
klarhet i frågan om vem som skall lägga
upp nämndens arbetsprogram och hur
det skall läggas upp. Departementschefen
förutskickar att nämnden skall ha
så stor rörelsefrihet som möjligt och
inte behöva hörja sin verksamhet utifrån
fastlåsta förutsättningar. Nämnden
skall enligt statsrådets mening ha
möjlighet att själv avgöra vilka problem
den skall ge sig i kast med. En
fråga som kommer upp i detta sammanhang
och som departementschefen
själv har ställt är denna: I vilket förhållande
skall nämnden stå till byggnadsstyrelsen
och bostadsstyrelsen?
Departementschefen har lovat att för
egen del klara ut den frågan i sinom
tid, men jag tycker nog det skulle vara
intressant om vi hade vetat litet om
det också nu när förslaget föreligger.

En annan bestämmelse, som kommer
oss att känna att Kungl. Maj:t får litet
större inflytande över forskningsarbetet
än som skulle vara önskligt, är att
Kungl. Maj :t skall säga sitt ord, om
det uppstår motsättningar inom nämnden.
Det behöver inte vara någon tvekan
om att statsrådet Sträng kommer
att sköta denna uppgift på ett objektivt
sätt, men det har alltid sin fara att
lägga sådana avgöranden i Kungl. Maj:s
hand. Jag tror det är lyckligt om forskarna
själva får se forskningsuppgifterna
sådana de är och själva bedöma
dem.

Jag nämnde här någonting om att
utskottet inte heller var så bergsäkert
i sitt ställningstagande. Det är rätt intressant
att läsa vad utskottet säger i
inledningen till sitt yttrande: »Det

anses, att byggnadsindustrien till följd
av sin struktur icke utan vidare kan i
erforderlig mån själv lösa sina forskningsproblem.
Statens medverkan i en
eller annan form bedömes nödvändig.»
De uttrycken är rätt tänjbara och åter -

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Uttagande av byggnadsforskningsavgift m. m.

speglar ingen verklig övertygelse hos
utskottet. Litet längre fram i sitt utlåtande
säger utskottet: »Enligt utskottets
mening kan . . . principiella betänkligheter
möta mot att låta utgifter
till allmänna ändamål bli beroende av
inkomster, vilkas storlek det ej är möjligt
att med säkerhet beräkna. Mot dylika
anordningar må framför allt riktas
den anmärkningen, att disposition av
allmänna medel icke kan rättfärdigas
av enbart den omständigheten att dylika
medel influtit. Medel, som genom
statsmakternas beslut uttages från vissa
persongrupper, bör få användas allenast
i den utsträckning statsmakterna
finner behov av medlen föreligga. Emellertid
torde i förevarande fall avsikten
just vara att staten icke skall annat än
i undantagsfall bestämma omfattningen
eller inriktningen av den verksamhet,
som bekostas med inflytande avgiftsmedel.
»

Utskottet har i det refererade räddat
sin själ, men tveksamheten går inte
att dölja.

Departementschefen anger själv ett
spörsmål, som han ännu inte hunnit
lösa, nämligen bestämmelserna för uppbörden
och indrivningen av medlen,
men han lovar att den frågan skall
vara klar att underställas riksdagen
1954.

Nu hör det också till saken, att
nämnden skall tillsättas den 1 juli i år,
men att avgifterna skall börja tas ut
under 1954.

Herr talman! De gjorda iakttagelserna
leder mig fram till frågan: skulle
någon olycka ha skett om hela förslaget
hade kommit igen 1954, väl genomarbetat
med inhämtade synpunkter
från alla berörda parter och som
en följd därav med klara linjer i alla
avseenden, i stället för att förslaget
då skall kompletteras med det som
i dag fattas? Då jag inte är övertygad
om att någon sådan olycka skulle ha
inträffat, har jag tillsammans med herr
Bergh i första hand yrkat avslag på

propositionen. Detta avslagsyrkande är
mest i överensstämmelse med min personliga
uppfattning, och något annat
yrkande har jag heller inte ställt i utskottet.
Jag har dock förenat mig med
herr Bergh i hans likaledes reservationsvis
framställda alternativa yrkande,
för den händelse avslagsyrkandet
inte bifalles. Alternativet är ett modifierat
förslag som förutsätter att alla
grupper, som sysslar med byggnadsverksamhet,
skulle deltaga i avgiften.
Enligt det förslag som föreligger har
man plockat bort från byggnadsverksamheten
en del grenar, och vad som
återstår är bara husbyggandet. Det
alternativa yrkandet förutsätter alltså
att alla grupper, som sysslar med byggnadsverksamhet,
skall deltaga i avgiften,
förutsatt att minst fem arbetare
sysselsättes vid företaget. Dessutom
förutsättes att staten skall deltaga. Därmed
kommer man också fram till att
avgiften kan sättas ned från 20 till 15
kronor, just därför att avgiftsunderlaget
genom de övriga förslagen har utökats
dels med samtliga grupper inom
byggnadsverksamheten och dels genom
statens deltagande.

Herr talman! Jag vidhåller alltså i
första hand mitt avslagsyrkande, men
om detta icke vinner bifall, kommer
jag att ansluta mig till reservation nr 2.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr EDSTRÖM (h): Herr talman!
I stort sett skulle det kunna räcka om
jag instämde i vad fru Boman har sagt
om inrättandet av en statens nämnd
för byggnadsforskning och dess finansiering,
men jag tycker att detta förslag
från Kungl. Maj:t innehåller så
mycket nytt och betänkligt, att jag
måste ytterligare belysa frågan.

Eftersom fru Boman har talat om
avgiften och det betänkliga i denna
nya pålaga, så skall jag inte gå in närmare
på den saken. Jag vill bara fram -

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Uttagande av byggnadsforskningsavgift m. m.

hålla, att den närmast måste betraktas
som en ytterligare punktskatt på
industrien, som bestäms en gång för
alla och vars användning icke är specificerad
och ej heller kommer att underställas
riksdagens beslut.

Jag fäster mig emellertid mera vid
förslaget om inrättandet av denna
statsfinansierade nämnd, som alltså finansieras
genom dessa insamlade medel,
och finner att denna är ett nytt
steg på vägen till en statsdirigerad industri.
Hittills har våra branschorganisationer
frivilligt och spontant tagit
hand om forskningen på de olika områdena
inom industrien. .lag syftar
t. ex. på gjuteriforskningen inom Mekanförbundet
och textilforskningen.
Även om den sistnämnda är statsunderstödd,
så ledes den i alla fall från privat
håll. Men så kommer inte fallet att
bli med forskningen inom byggnadsbranschen,
och därför kan jag inte se
denna statliga nämnd annat än som en
del av branschorganisationen inom
byggnadsbranschen, och därmed är vi
inne på vägen till att få en förstatligad
branschorganisation ganska snart. Det
är sålunda införandet i vårt näringsliv
av en statlig branschorganisation, som
vi nu skall gå att besluta. Är detta inte
ett betänkligt steg att ta nu i brådskan
utan att vi fått tid att verkligen tänka
efter vad det är vi gör?

Jag kan beteckna den som en smygsocialisering
under betänkliga former,
för att nu använda ett modernt uttryck.
Jag trodde att vi hade avlivat
de statliga branschråden för några år
sedan, men nu uppstår i alla fall en
statlig början till branschorganisationer.
Forskning på byggnadsområdet är
nödvändig och nyttig, men låt den
privata ledningen ta hand om denna
forskning och gör den inte till en förstatligad
forskning!

Herr talman! Jag finner att det lyckligaste
vore, om vi avsloge propositionen
i enlighet med reservanternas första
förslag och finge tillbaka proposi -

tionen nästa år i en mera genomtänkt
form.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s):
Herr talman! Forskning på byggnadsområdet
förekommer såväl genom statens
kommitté för byggnadsforskning som
också inom den enskilda företagarverksamheten,
men vad man hittills saknat
inom detta ur samhällets synpunkt vitala
verksamhetsfält är ett organ för
samordning av forskningen inom byggnadsverksamheten.
Inom ett flertal andra
näringsgrenar har man redan tidigt
insett betydelsen av att själv upprätta
särskilda forskningsinstitut. Att så inte
har blivit fallet inom byggnadsindustrien,
är väl närmast beroende på att det
där finns ett så rikligt antal företagare
och att det är en så stor del mindre
företagare, som är verksamma inom den
branschen.

Att vi emellertid på detta område har
mycket vida perspektiv för forskningen
kanske bäst framgår därav, att byggnadsinvesteringarna
enligt uppgifter från
statens kommitté för byggnadsforskningutgör
en sjättedel av landets bruttonationalprodukt.
Lägger man härtill räntan
och de övriga kostnader, som är beroende
av byggnadsverksamheten, så
kommer man upp till ej mindre än en
tredjedel av den totala bruttonationalprodukten.
Enbart detta måste anses vara
en anledning för samhället att på detta
område vidtaga åtgärder, bland annat sådana
som här är föreslagna, nämligen en
samordning av forskningen, vilken i sin
tur kan medverka till att de stora investeringar,
som vi gör på byggnadsområdet,
blir så ekonomiska liksom också så
praktiska som möjligt. Men även den
starka stegring av byggnadskostnaderna,
som har skett under de senare åren, och
alldeles särskilt de i följd av dessa starkt
stegrade hyrorna gör det angeläget, att
man vidgar forskningen på detta område.
Jag kan därför uttala den tillfredsställelse
man känner över att departementschefen
här har tagit ett initiativ

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Uttagande av byggnadsforskningsavgift m. m.

för att få till stånd en bättre ordning på
detta område. Jag tror att det kommer
att bli ett betydelsefullt steg, och att det
kan ge mycket värdefulla resultat.

Om vi ser på tillståndsbudgeten för
bostadsbyggnadsarbeten under detta år,
så finner vi, att den går upp till 1 700
miljoner kronor. Skulle man genom
forskning kunna reducera denna siffra
med enbart en enda procent, så skulle
man kunna bygga ytterligare omkring
500 nya bostäder och därigenom uppnå
ett bättre utnyttjande av de investeringar
som sker inom byggnadsbranschen.

Reservanterna har, som fru Boman här
har påpekat, ansett det vara lämpligast,
att detta organ icke står under statens
ledning utan att man skulle inrätta ett
särskilt fristående forsknings- och rationaliseringsinstitut,
som inte hade karaktären
av ett statligt organ.

Vad nu gäller den första frågan, att
man med medel ifrån huvudsakligast
byggnadsindustrien skulle inrätta ett sådant
forskningsorgan, kan man konstatera,
att det egentligen inte blir byggnadsindustrien
i och för sig, som får
bära dessa avgifter, utan i realiteten
blir det de som kommer att bo och de
som kommer att hyra lokaler etc., som
kommer att få betala dessa avgifter.
Egentligen blir byggnadsindustrien endast
en förmedlare av avgiften, om man
så vill, en uppbördsman för nämnden
i fråga.

Då man skall diskutera frågan om det
mera fristående institut, som reservanterna
anser vara det riktiga att eftersträva
i detta fall, så hade det givetvis
varit lämpligt, om man hade kunnat räkna
med att ett initiativ på detta område
hade kunnat komma ifrån byggnadsindustrien,
men det har inte tidigare funnits
något intresse för en sådan utveckling.
Man kan emellertid inte särskilja
detta eventuella institut ifrån det rent
samhälleliga intresset, därför att dess
verksamhet är så intimt förknippad med
exempelvis byggnadsstyrelsens planeringar
liksom också bostadsstyrelsens åt -

gärder och problemen på arbetsmarknaden,
att det ur den synpunkten måste
anses vara riktigt, att man samordnar
de enskilda och de samhälleliga intressena
i detta hänseende.

Man kan nog säga att forskningen som
sådan inte kommer att bli lidande på
att det är ett statligt organ, som bär
ansvar för densamma. Det är väl ingen
i denna kammare som kan resa sig upp
och säga, att den forskning som bedrivs
vid våra universitet, vid våra högskolor
eller vid våra forskningsinstitut i övrigt
på något sätt har lidit skada därför att
det har varit staten som varit huvudman
för densamma. Den forskning, som sker
på olika områden, bedrivs under fria
former och statsrådet har ju understrukit,
att man även på detta område skall
bedriva en fri forskning. Detta måste
väl utgöra en garanti för att det inte
kommer att bli någon skillnad mellan
möjligheterna för denna forskning och
den forskning som bedrivs vid de tidigare
här nämnda institutionerna.

Fru Boman sade att remissförfarandet
varit otillräckligt. Jag vill i det avseendet
bara erinra om att det är inte
mindre än ett trettiotal organ — enskilda,
statliga och kommunala — som varit
i tillfälle att avge yttrande över den promemoria
som upprättats i departementet.
Ett stort antal av dem har ansett att
det var nödvändigt, att man på detta område
vidtog åtgärder för att få en vidgad
forskning. Man kan därtill också
lägga, att 1951 års bostadsutredning mycket
kraftigt underströk, att det från samhällets
sida måste göras ett ingripande
på detta område med hänsyn till den
starka kostnadsökning som skett på bostadsbyggandets
område.

Fru Boman ansåg, att det skulle ha
varit riktigare, därest det varit fråga om
ett statligt organ, alt finansiera det hela
över budgeten, men å andra sidan uttryckte
hon den meningen, att det skulle
vara det enskilda näringslivet, som i
första hand skulle sörja för denna forskning.
Vi har sett att så inte blivit fallet,

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Uttagande av byggnadsforskningsavgift m. m.

och därför måste det nr samhällets synpunkt
betraktas såsom angeläget att man
kommer till ett resultat.

Vidare har fru Boman också funnit det
egendomligt, att man föreslagit att de
flesta befattningarna skall vara arvodesbefattningar,
och hon understryker, att
det vore lämpligt att man gjorde alla befattningarna
lönegradsplacerade. Orsaken
till att man inte gjort detta har väl
varit, att man har ansett det lämpligt
att ha arvodesbefattningarna ur den synpunkten,
att det skall finnas möjlighet
för nämnden att ha större rörelsefrihet
och därigenom till sig kunna knyta den
sakkunskap och de kvalificerade personer,
som kan vara lämpade för de olika
uppgifter, som tid efter annan kan
uppstå.

Herr Edström säger att han anser denna
avgift vara en punktskatt. Det är
emellertid på det sättet, att denna avgift
inte kommer staten till godo som en
skatt i allmänhet gör, utan den är avsedd
att vara en avgift för att gagna byggnadsverksamheten,
som därigenom får
bättre möjligheter att utveckla sig och
att kunna producera bostäder och andra
byggnader till billigare kostnader. Man
måste alltså konstatera, att industrien
har ett mycket stort intresse i detta avseende.
Man kan nog därför inte beteckna
denna avgift såsom en skatt.

Jag tror, herr talman, att det förslag
som här föreligger är så väl balanserat
med hänsyn till samhällets och det enskildas
intresse, att vi har all anledning
att acceptera detsamma. Det kan, som
utskottsmajoriteten starkt understrukit,
vara en hävstång för att man skall kunna
nedbringa byggnadskostnaderna i framtiden.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Fru BOMAN (h) kort genmäle: Herr
talman! Det är inte så, herr Andersson
i Mölndal, att vårt intresse skulle brista
i fråga om känslan för samordning. Vad
jag försökt klara ut här var att antingen

skall det vara det ena eller det andra.
Om man från statens sida menar att här
skall den enskilda företagsamheten klara
upp det hela, ja, då bör det också förbehållas
den fria företagsamheten, som
skall klara fiolerna, det ekonomiska med
andra ord sagt, att ha handlingsfrihet
och själv bestämma om utformandet av
denna verksamhet. Men om det skall
vara en statens angelägenhet som herr
Andersson menar och staten skall satsa
pengarna, skall det gå i vanlig ordning
över statsbudgeten. Jag har, herr Andersson,
svårt att fatta att man plötsligt
skall kasta sig över en liten grupp
och säga, att den har intresse av det
här och skall därför betala för densamma.
Herr Andersson menar att om
det hela går över statsbudgeten och
alla betalar kostnaderna via sina skattsedlar,
så får de människor som bor i
husen betala det hela. Ja, just det, herr
Andersson, men så är det ju med all
annan forskning. Där drar vi alla nytta
av de resultat som kommer fram. För
att nu som exempel ta forskningen på
jordbrukets område, så utnyttjar vi alla,
inte bara jordbrukarna utan alla konsumenter,
de som äter och dricker jordbrukets
produkter, forskningens resultat.
Och på alla andra områden är det
likadant. Det är klart att vi alla skall
hjälpa till var och en i sin stad, men
hur tror herr Andersson att folk skulle
reagera om till exempel i fråga om
forskningen på jordbrukets område man
skulle se ut en liten grupp och säga till
dem, att den var så engagerad i denna
forskning att den borde betala kostnaderna.
Vi kan också tänka på universiteten
och annat dylikt, som herr Andersson
var inne på. Hur skulle det gå
om man där såge ut en liten grupp som
skulle betala kostnaderna? Det är detta
jag här försökt säga. Det är inte så det
skall gå till, utan är det en forskning
som staten har intresse av, bör vi alla
delta i bestridandet av kostnaderna för
densamma i vanlig ordning.

Herr Andersson säger vidare att ett

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Uttagande av byggnadsforskningsavgift m. m.

trettiotal instanser fått tillfälle att yttra
sig i frågan. Ja, det vet jag också, men
jag vidhåller att remisstiden inte medgivit
ett objektivt förfarande; den har
med andra ord varit för kort. Huvudsaken
är inte att man kan få fram så
många svar som möjligt, utan huvudsaken
är den tid man fått för att utarbeta
sitt svar.

Herr EDSTRÖM (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill understryka att
det behövs forskning på byggnadsverksamhetens
område, men det är inte den
saken diskussionen här rör sig om. Vad
vi här diskuterar är, hur denna forskning
lämpligen skall anordnas och vem
som skall betala den. I samma stund
som man tar upp frågan huruvida kostnaderna
skall tagas ut över budgeten
eller på annat sätt, måste uttaget bli liktydigt
med en skatt. Jag kan inte tänka
mig att kostnaderna kan bestridas på
annat sätt än med pengar, som antingen
tages ur statskassan eller som staten på
något sätt tar in, och oavsett på vilka
vägar pengarna tagas in blir förfarandet
under alla förhållanden en indirekt
skatt, som det till sist blir konsumenterna
som får betala. De som får nytta av
denna forskning får alltså betala den,
men en skatt är det! Det borde därför
ligga närmast till att riksdagen beslutar
om densamma år för år, inte en gång
för alla.

Det rör sig här om 21j2 miljoner kronor.
Jag anser inte den summan vara
för hög för en forskning av detta slag.
Om vi kan spara en eller annan procent
på kostnaderna, så är detta naturligtvis
bara bra, men saken skall ordnas på
ett förnuftigt och klokt sätt.

Herr talman! Jag finner att här förevarande
proposition är av det slag, som
statsministern talade om i går, nämligen
sådant som ambitiösa statsråd har försökt
få färdigt i sista stund för att få
frågan igenom snarast möjligt. Det hade
nog varit nyttigare om man hade väntat
med att framlägga denna proposition ett

år, ty då hade den kanske blivit genomgången
med större noggrannhet.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s)
kort genmäle: Herr talman! Högern har
vid olika tillfällen under denna riksdag
givit uttryck åt tanken, att man skall
försöka nedbringa statens utgifter, och
man har därför velat undvika nya utgifter.
Om vi skulle följa de tankegångar
fru Boman i sitt sista inlägg gav uttryck
åt, skulle detta emellertid betyda, att vi
ökade statens utgifter med 21/* miljoner
kronor. Departementschefen har för sin
del ansett det olämpligt att i nuvarande
statsfinansiella läge lägga denna ytterligare
utgift på statsverket.

Till herr Edström vill jag sedan säga,
att de hyresgäster, som eventuellt får
betala utgifterna för byggnadsforskningen,
därigenom medverkar till att nedbringa
kostnaderna på byggnadsområdet,
varigenom hyrorna blir billigare.

Herr EDSTRÖM (h) kort genmäle:
Herr talman! Är det inte ändå att leka
blindbock och att sticka huvudet i sanden,
om man säger att vi inte skall ta
ut dessa 21/s, miljoner kronor över budgeten,
och därför hittar vi på en avgift
av något slag för att driva in pengarna.
Det blir väl ändå sak samma. Pengarna
tages ändå in på något sätt, och det är
väl inte någon skillnad, om de gå över
budgeten eller om saken ordnas genom
en indirekt skatt — och jag vidhåller
att det här är fråga om en indirekt
skatt.

Fru BOMAN (h) kort genmäle: Herr
talman! Jag vill till herr Andersson
i Mölndal säga, att det inte är vi som
tagit initiativ till denna forskningsnämnd.
Då vi icke har samma uppfattning
som departementschefen om denna
forsknings finansiering, har vi yrkat avslag
på propositionen. Såvitt jag kan
se har vi därmed inte givit anledning
till någon ökning av budgeten.

2 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 22.

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Uttagande av byggnadsforskningsavgift m. m.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! När
jag suttit och lyssnat på förespråkarna
för reservationen, har jag konstaterat
att de officiellt förklarar sig intresserade
av att en förstärkt forskning på
byggnadsverksamhetens område kommer
till stånd. Man har ju också i reservationen
redovisat hur viktig denna fråga
är. Ungefär en tredjedel av nationalprodukten
är ju mer eller mindre berörd
av byggnadskostnaderna. Om vi
ser på den investeringsbudget vi för
närvarande arbetar med — den uppgår
till bortåt 31/? miljarder kronor — så
upptar bostadsbyggandet ensamt ungefär
50 procent av den summan. När man
då konstaterar, att vi forskningsmässigt
ligger relativt illa till på detta område,
råder det väl i denna församling icke
några delade meningar om behovet av
att någonting göres härvidlag. Vi har
bär i landet en hyreskostnad som, om
man ser på bostadsbyggandet och dess
beröringspunkter med den fråga vi nu
behandlar, är ganska hög och relativt
besvärande för den enskilde. Den är en
av de stora utgiftsposterna i vår personliga
budget och föranleder ganska
kraftig subventionering för att kunna
hållas inom rimlig nivå för den enskilde.

Det är helt naturligt att man mot den
bakgrunden frågar sig: Skall det inte
finnas en praktisk möjlighet att verkligen
få i gång en effektiv och rationell
forskning på byggnadsindustriens område?
Men då får man lägga märke till
att man här rör sig inom en industri,
som till sin struktur skiljer sig ganska
väsentligt från andra storindustrier.
Våra stora exportindustrier — det må
vara på träförädlingens eller på järnförädlingens
område — är uppbyggda
på ett fåtal dominanta enheter, som är
av sådan storleksordning att de väl
orkar med sin egen forskningsverksamhet
efter moderna och rationella metoder.
Byggenskapen däremot är splittrad
på ett oändligt antal företagare från sto -

ra byggmästare, som sysselsätter hundratals
arbetare, ned till småbyggmästatare,
som sysselsätter en och två och tre
arbetare och mången gång bara en halv
årsarbetare. Jag tror vi kan säga, att om
vi studerar den svenska byggnationen
visar den på sina håll bilden av en
rationellt väl genomförd byggenskap
men på andra håll en, jag vågar säga
ganska primitiv teknik och metod.

Det är helt naturligt att man frågar
sig, om det inte skall finnas möjlighet
till en koordination av detta splittrade
företagarfält och framför allt om det
inte skall finnas möjlighet till en information
över hela fältet, därest man
på något håll kommer underfund med
en god rationaliseringsåtgärd inom
byggnationen. Man kan inte nå det målet
med mindre än att man genomför
en koordination av verksamheten. Det
är ett koordinationsarbete, där åtskilliga
element går in som delar i helheten.
Det är fråga om förhållandena på arbetsplatserna,
det är fråga om huruvida
prislistor och annat är anpassade efter
moderna arbetsmetoder. Jag är angelägen
om att understryka, att detta är en
sak som arbetsmarknadens parter skall
klara själva. Men eftersom de skall
kopplas in i arbetet, får man dem redan
i själva koordinationsorganet intresserade
för sitt område.

Detta är också en samverkan, där arkitektarbetena
spelar en roll och där
stadsplaneringen och fastighetsförvaltningen
kommer in, om jag nu ägnar mig
en smula åt bostadsbyggandets område.
Det är fråga om materialforskning, det
är fråga om olika hustyper och deras
ekonomi sådan den tar sig uttryck i
hyresläget, det är fråga om byggnadslagstiftning
och om byggnadsstadgans
utformning och det kanske till och med
är fråga om hur den statliga låneverksamheten
är utformad.

Det finns inte möjligheter att få till
stånd en samordning av alla dessa intressen,
om man inte försöker bygga
upp ett organ efter ungefärligen de lin -

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Uttagande av byggnadsforskningsavgift m. m.

jer, som är presenterade i utskottsutlåtandet.

Nu har det framförts kritik på ett par
punkter. Jag måste betrakta dem som
ganska oväsentliga, om man nämligen
vill nå målet att göra de besparingar,
som ett utvecklat rationaliseringsarbete
onekligen kan ge inom byggnadsindustrien.
Man har bland annat frågat: Varför
skall inte staten såsom byggherre
debiteras på samma sätt som städer,
kommuner och enskilda? Nej, vi har
funnit det vara ett praktiskt arrangemang
att staten lämnar sitt bidrag direkt
till nämnden, i huvudsak för att
finansiera det kansli och den organisation,
som måste till för att bära upp
verksamheten. Och jag kan försäkra
kammarens ledamöter att detta statens
bidrag är större än det skulle bli, därest
staten skulle debiteras efter de linjer,
enligt vilka man ämnar debitera kommuner,
städer och enskilda byggare.

Man har också kritiserat det föreliggande
utskottsutlåtandet och propositionen
såsom ett hastverk. Förslaget bär
kommit snabbt till, säger man, och menar
att det har — även om detta inte
direkt sagts ut så har jag åtminstone
fått det intrycket av reservanternas anföranden
— haft någonting av improvisation
över sig. Men det är inte så,
ärade kammarledamöter. Detta är sannerligen
inte någon ny fråga. 1946 arbetade
en statlig kommitté, som hade i
uppdrag att komma fram med förslag
om ett statligt byggnadstekniskt institut,
och 1947 arbetade en annan kommitté
med samma uppdrag. Två statliga
kommittéer har alltså i slutet på 1940-talet ventilerat denna frågas alla olika
aspekter, och den ena kommitténs betänkande
avancerade till och med så
långt, att det förelåg i ett propositionsutkast
i Kungl. Maj:ts kansli.

När man emellertid bedömde denna
fråga ur statsfinansiella synpunkter sade
man sig, att inom ramen för de resurser
som står till vårt förfogande ligger
det andra objekt, som är mera ange -

lägna än detta, och följaktligen fick
man skjuta undan denna fråga. Men jag
vill göra reservanternas talesmän uppmärksamma
på att därest man hade utvecklat
tankegångarna till en kungl. proposition
och lagt den till underlag för
ett beslut i riksdagen, så hade det blivit
ett statligt ämbetsverk för byggnadsforskning
— en linje, som jag inte har
funnit att reservanterna är särdeles tilltalade
av.

I den organisationsplan som följde
de sakkunnigas förslag diskuterades
hela verkuppsättningen med generaldirektör,
byråchefer, byrådirektörer och
vad det kunde mer vara fråga om på
de olika områdena. Det skulle således
ha blivit en statsledd forskning i ämbetsverkets
form. När jag litet mer på
allvar började intressera mig för dessa
frågor, i samband med att jag inom
regeringen fick ansvaret för byggnadsreglering
och bostadspolitik och sådana
intressanta ting, var det rätt naturligt
att jag hörde mig för hos industriens
egna företagare, hur de såg på
sitt eget forskningsproblem och på utformningen
därav. Det är inte så att
detta är någon snilleblixt som runnit
upp inom Kungl. Maj:ts kansli någon
gång i februari månad i år, utan detta
är en fråga som i det skick, vari den
nu presenteras i kammaren, har diskuterats
vid flera tillfällen under hösten
1952 med början någon gång i september
månad. Alla de statliga verk, som
sysslar med byggenskap, har deltagit
liksom också hela husbyggandet i form
av enskilda, kooperativa och allmännyttiga
byggföretagare förutom arbetsmarknadens
organisationers representanter.

Vid en sådan »hearing» och vid en
sådan debatt mellan alla i detta ärende
intresserade var man — det försäkrar
jag reservanterna — mycket
bestämd på den punkten, att det var
bättre med en forskningsverksamhet
som så långt som möjligt låg vid sidan
om den statliga ämbetsverksformen och

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Uttagande av byggnadsforskningsavgift m. m.

drevs i kooperation och samarbete med
alla de intressen som arbetar på området.
Utifrån dessa diskussioner, där
vi rätt snart blev överens, utvecklade
sig det resultat som sedermera presenterats
riksdagen i form av den föreliggande
propositionen. Den är således
inte något hastverk, även om den
självfallet som allt mänskligt kan ha
sina brister på en och annan punkt.
Detta är en princip som diskuterats i
första hand med dem som är direkt
berörda av hithörande frågor.

I debatten har från reservanternas
sida använts ett uttryck som jag måste
vända mig emot. Man har sagt att den
föreslagna finansieringsmetoden inte
är acceptabel. Den riktar sig mot en
speciell grupp människor i landet och
lägger på dem en speciell skattebörda,
vilket ju inte är riktigt. Forskningsverksamheten
är en samhällets angelägenhet,
den skall betalas av samhället
över skattebudgeten, och denna
sorts skattefinansiering ogillar man såsom
varande principvidrig. Men om
man tänker sig litet närmare in i saken
är det väl ändå ingen här i kammaren
som på allvar tror, att det är
HSB eller Riksbyggen eller kommuner
eller de allmännyttiga företagen
eller byggmästare Andersson eller
Svensson eller Gustafsson som betalar
denna avgift. Det är naturligtvis hyresgästerna
som betalar den.

Forskningsavgiften ingår ju som ett
kostnadselement i bostadsbyggandet
redan innan huset blir färdigt. I den
mån den föranleder ett genomslag på
hyran, blir det också ett genomslag
på hyran, och då kan man fråga sig:
Är det riktigt att hyresgästerna skall
betala denna forskningsavgift?

Ja, all forskning har ett klart och
bestämt ändamål och det är att förbilliga
den fortsatta produktionen. Jag
anser således att hyresgästerna till och
med kan ta denna belastning initialmässigt,
ty det blir en god ränta och
utdelning på pengarna. Det är näm -

ligen så mycket ogjort på detta område,
att forskningen har stora möjligheter
inom bostadsproduktionens verksamhetsfält
att relativt snart omsätta
sig i kostnadssänkande resultat. Man
skall se problemet på det sättet och
man kan därför gärna ur denna diskussion
utmönstra sådana tankegångar
som att man skulle lägga en speciell
börda på den och den byggmästaren.

Detta är för övrigt inte heller någon
alldeles ny metod. Den har provats i
andra länder. Norrmännen började för
något år sedan med praktiskt taget
samma metodik och teknik. Även uppbördsförfarandet
är likadant och det
var, som de såg det, enda möjligheten
att få den önskvärda koordination
och effektivisering av forsknings- och
rationaliseringsarbetet som är nödvändig.
Just genom att man tillämpar denna
finansieringsmetod har man skapat
en naturlig bakgrund för en mera friställd
forskning än om avgiften helt
skulle gå över statsbudgeten.

Hela denna nämnds organisatoriska
uppbyggnad är en verifikation på att
man strävar efter den mest fria forskningsmetoden.
Det skapas ett litet och
som jag hoppas slagkraftigt kansli, där
man sätter en man, d. v. s. föreståndaren,
på löneplan, vilket jag tror är
nödvändigt. Han bör ha en gentemot
de olika intressena självständig ställning,
och en sådan kan han få genom
att placeras såsom en statens tjänsteman
på löneplan. Ingen skall tro att
han är en sämre ledare för institutet
och mindre intresserad för forskningsarbetet
för den skull. Ingen av reservanternas
talesmän vill stå upp här i
kammaren i dag och påstå, att våra
statsavlönade och löneplansplacerade
professorer vid universitet och högskolor
är dåliga forskare och inte har fri
forskarställning därför att de råkar
sitta på statlig löneplan. Tvärtom har
jag kommit till den slutsatsen, att om
det är någon som inte är uppförd på
statlig löneplan, så lägger han många

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Uttagande av byggnadsforskningsavgift m. m.

gånger ned en ganska aktningsbjudande
energi för att bli placerad på en
statlig löneplan och betraktar det inte
alls som något hinder i sin forskningsverksamhet.

Men vid sidan av denne föreståndare
tillkommer det sedan ett litet kansli;
det är de kontorsflickor, kanslibiträden
och skrivbiträden som behövs för det
löpande arbetet, och i övrigt är det
arvodisttjänster. Finessen med arvodisttjänster
är helt enkelt den, att här
skall man anlita unga, duktiga ingenjörer,
placera dem på arvode, men det
skall inte vara några livstidsanställningar.
Är de duktiga utnyttjar man
deras tjänster så länge man kan tills
de tas om hand av andra, som kan
betala mera. Är de dåliga har man frihet
att göra sig av med dem och behöver
således inte ha dem för alltid
på den statliga löneplanen.

Avsikten är ju inte att denna forskning
skall försiggå i huvudsak inom
detta kansli. Kansliet har hand om medlen
och medlens fördelning. Om en
byggmästare eller ett byggföretag anser
det vara lämpligt att på ett bygge praktiskt
pröva en ny metod för att se vad
den ger, så skall framställning kunna
ske till denna forskningsnämnd för att
få de erforderliga ekonomiska möjligheterna.

I forskningsnämnden kommer de statliga
organ, som här är intresserade, att
gå in med sina representanter såsom
det har sagts. Det är naturligt att byggnadsstyrelsen
bör ha en representant
med, eftersom byggnadslagstiftningen
och byggnadsstadgan spelar en så stor
roll för ett ekonomiskt byggande. Det
är ganska naturligt att bostadsstyrelsen
har sin representant med, eftersom det
numera inte byggs ett hyreshus och
knappast heller några egnahem i detta
land utan statlig lånegivning. Med hela
det ekonomiska intresse, som staten
numera har i bostadspolitiken, är det
självfallet att även bostadsstyrelsen har
ett intresse i nämnden.

Det skall i övrigt, som jag inledningsvis
sade, finnas representanter för
arbetsmarknadens organisationer och
för de praktiskt byggande företagen.
Nämnden skall arbeta som en styrelse,
som placerar ut medlen och ger ekonomiska
resurser där det behövs. Jag
tycker det är en fri, och jag hoppas
ganska friktionsfri väg att försöka komma
fram til! resultat.

Man kan nog inte heller så där hastigt
som fru Boman uttryckte det dra
upp linjerna på så sätt, att antingen
skall det vara det ena eller skall det
vara det andra; antingen en helt statlig
forskningsverksamhet, som — det
ber jag att få erinra om — byggmästarna
själva inte är tilltalade av på detta
område, eller skall det vara en helt fri
forskningsverksamhet. Men den fria
forskningsverksamheten kommer inte i
gång om inte staten tar ett tag för att
koordinera och sammanföra intressena
på sätt som här har föreslagits. I den
forskningsverksamhet som vi bedriver
på andra områden är vi inte så renläriga
att vi säger: antingen hel frihet
eller helt statlig forskning. Här har vi
ju ett samarbete inom textilforskningen,
inom konservforskningen och inom träforskningen;
fru Boman tog ju till och
med jordbruksforskningen som ett exempel.
Ja, vi ger det privata företaget
Weibullsholm varje år ett anslag över
nionde huvudtiteln på 250 000 å 275 000
kronor, så det är inte så förfärligt klara
linjer på området. Det är således inte
någon ny princip, som ligger till grund
för det organ som här är skisserat för
kammaren.

Ja, herr talman, jag har med detta
anförande, som kanske blivit litet längre
än jag från början avsett, endast velat
tala om själva grunderna för det hela
och dessutom bemöta ett par av de kritiska
anmärkningar, som har riktats
från reservanternas sida.

Herr ONSJÖ (bf): Herr talman! Jag
har vid detta utlåtande fogat en blank

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Uttagande av byggnadsforskningsavgift m. m.

reservation. Anledningen är att jag har
känt en viss tveksamhet inför uppläggningen
av hela denna fråga.

Jag har emellertid inte kunnat förena
mig med reservanterna, då jag har
ansett att här bör göras någonting.
Det som skall göras bör göras snart.
Men jag kan inte hjälpa att jag har den
känslan, att denna fråga från början
har blivit litet överdimensionerad. Låt
oss tänka på vilka resurser vi har ansett
oss kunna ställa till materialforskningens
och grundforskningens förfogande
som är av betydelse inte minst
för byggnadsverksamheten.

Här skall ju inrättas ett nytt statligt
organ med statligt anställda befattningshavare.
Bara detta ger ju anledning
till betänksamhet. Det är ju så att
vi alla ser med en viss oro på att den
statliga förvaltningsapparaten sväller
ut. När man skall inrätta ett nytt statligt
organ måste man fråga sig om det
verkligen är nödvändigt och om det
inte finns risk att vi därmed lägger
grunden till ett nytt ämbetsverk.

Det ursprungliga förslaget var ju
att här skulle tillsättas en överdirektör
för detta organ. Det har emellertid inte
departementschefen gått med på, utan
han har gjort det hela smakligare genom
att kalla den befattningshavaren
för föreståndare och sätta honom ett
par lönegrader lägre, men om man känner
gången kommer nog den där överdirektören
att anmäla sig ganska snart,
och då är det fara för att det blir ett
ämbetsverk. Jag skulle i det sammanhanget
vilja vädja till socialministern,
att han verkligen är på sin vakt, så att
detta statliga organ inte sväller ut mer
än nödvändigt.

Herr Dickson sade en gång här i en
debatt: Här slinker så lätt en byråchef
mellan fingrarna. Och det gör det verkligen,
om man släpper sådant här löst.
Man kan fråga sig om det inte hade
varit möjligt att anknyta detta till de
statliga institutioner som vi redan har
och som sysslar med sådana här saker.

Jag tror att man inte bör på detta
område underskatta va,d som redan har
åstadkommits. Det råder ju ingen tvekan
om att det har gjorts rätt stora
framsteg under senare år. Men därmed
har jag givetvis inte sagt att jag inte
tror att det går att göra mer, och det
är så väldiga investeringar som görs på
byggnadsområdet, att varje förbättring
som man kan åstadkomma, hur liten
den än är, fort ger pengar.

Jag tror att det skulle betyda rätt
mycket om man mera allmänt kunde
få arkitekterna att sträva efter att förbilliga
byggandet. Det gör de ingalunda
alltid, såvitt jag har kunnat finna, utan
tvärtom är det många gånger så att
arkitekterna vill vara originella och
skapa någonting som inte andra har
gjort o. s. v., och då tas det inte alltid
hänsyn till kostnaderna. Ibland kan
man få se byggnadslösningar som är
rent befängda, och man förstår att det
måste bli mycket dyrare än det behövde
bli om man verkligen strävade
efter att få fram billiga lösningar.

När det gäller finansieringen av detta
är det klart att man kan ha olika
åsikter. Här skall det ju tas in två och
en halv miljon kronor av byggnadsbransclien.
Om man kallar det för skatt
eller inte spelar inte så värst stor roll
— pengarna skall i alla fall tas in —
men det är klart att man kan ha principiella
betänkligheter, och sådana har
ju också utskottet givit uttryck för. Om
vi skulle fortsätta på den vägen och
säga, att på grund av det statsfinansiella
läget har vi inte råd att göra det
och det, men vi tar en avgift av den
och den branschen o. s. v., då skulle vi
kunna göra allting, men det är självklart
att det inte tas några pengar ur
luften, utan pengarna måste tas ifrån
den samlade produktionen.

Emellertid har jag ändå gått med på
förslaget, alldenstund som sagt industrien
lägger ned rätt mycket pengar
på forskning och framsteg, vilket byggnadsindustrien
på grund av sin struk -

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Uttagande av byggnadsforskningsavgift m. m.

tur inte har kunnat göra; det är väl
också av den anledningen som branschens
organisationer — såvitt jag har
kunnat finna — inte har haft så förfärligt
mycket att invända.

Den här nämnden får ju enligt förslaget
två och en halv miljon kronor
till sitt förfogande, och det betyder att
den får goda resurser. Den behöver inte
ha de hämningar som vi har när vi
sitter i statsutskottet och skall föreslå
anslag till betydelsefull, grundläggande
forskning. Vi får räkna tusenlapparna
och tala om det statsfinansiella läget,
men denna nämnd får två och en halv
miljon kronor att härja med för detta
ändamål.

Med all respekt för forskningens frihet
måste jag säga att man väl inte
kan skjuta ihop sådana här kassor utan
att det ses till att dessa pengar kommer
till bästa användning ur allmän
synpunkt sett. Nu är det ju så, att
branschens organisationer m. fl. skall
vara representerade i nämnden, men
det är väl klart att de som släpper till
pengarna ändå inte får så stora möjligheter
att inverka på skötseln av
arbetet.

Men Kungl. Maj:t skall ju varje halvår,
vill jag minnas att det är skrivet,
titta på hur det hela sköts, och jag vill
understryka att Kungl. Maj:t också bör
göra detta och se till att det inte utförs
något dubbelarbete; det forskas
ju så mycket på andra områden också,
och att pengarna användes där de bäst
behövs.

Jag har som sagt ansett mig kunna
biträda förslaget, men jag har inte kunnat
underlåta att anföra dessa kritiska
synpunkter.

Herr EDSTRÖM (h): Herr talman!
Utav det som herr statsrådet nu anförde
skulle jag utan vidare kunna acceptera
99 procent. Jag har inte alls någon annan
åsikt. Det är endast, måste jag framhålla,
för mig litet stötande att det är en
statligt ledd forskning som skall be -

talas privat. Varför kan man inte då
tänka sig en privat ledd forskning? Det
hade varit precis lika bra, och på ett
sådant förslag hade man kanske fått de
andra med sig också.

Herr statsrådet sade att alla remissyttranden
var av samma mening som
statsrådet. Jag har här en kopia av vad
som sades just av de byggnadstekniska
representanterna. Det sades från byggnadsentreprenörernas
och byggnadsindustriförbundets
sida att det föreslagna
organet borde utformas som ett fristående
organ -— och det är ju kanske ett
klart fristående organ — men ledningen
i ett fristående organ borde också vara
privat, om de privata skall betala;Tven
hyresgästerna är ju ändå privatmän.

Och till sist, herr statsråd, vi tycker
inte mycket om att höra statsrådet tala
om att norska metoder för behandling
av näringslivet skall införas i Sverige
som i detta fall varit föredömet. Det tycker
vi är ganska ledsamt.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av 1 § första
stycket i det av utskottet framlagda
förslaget till förordning angående byggnadsforskningsavgift
dels ock på avslag
därå; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den förra
propositionen.

Efter föredragning av 1 § andra stycket
anförde:

Fru BOMAN (h): Herr talman! Jag
skall be att få yrka bifall till reservation
nr 2, som innebär att andra stycket
i paragrafen skall utgå.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s): Herr
talman! Jag skall be att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av 1 §
andra stycket i det av utskottet framlagda
förslaget till förordning angående
byggnadsforskningsavgift dels ock på

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

m. m.

Bidrag till jordbrukets rationalisering

godkännande av att detta stycke i enlighet
med den av herr Bergh och fru
Boman avgivna, med 2) betecknade
reservationen skulle utgå; och godkände
kammaren utskottets förslag till lydelse
av författningsrummet.

Härefter föredrogs 2 §; och yttrade
därvid:

Fru BOMAN (h): Herr talman! Jag
hemställer att 2 § i den föreslagna förordningen
måtte erhålla den lydelse som
framgår av den under 2) till utskottets
utlåtande fogade reservationen, med den
ändringen däri, att sista stycket skall
utgå.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s): Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Härmed förklarades överläggningen
slutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av den lydelse
av 2 §, som föreslagits av utskottet,
dels ock på godkännande av paragrafen
i enlighet med det av fru Boman framställda
yrkandet; och godkände kammaren
utskottets förslag.

Övriga delar av förordnings förslaget.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om förordningsförslaget.

Härpå föredrogs punkten B; och anförde
därvid:

Fru BOMAN (h): Herr talman! Jag
skall be att få yrka bifall till reservation
nr 2, som avser att statens nämnd
för byggnadsforskning skall träda i
verksamhet först den 1 juli 1954.

Herr ANDERSSON i Mölndal (s): Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

på bifall till utskottets hemställan i
punkten B dels ock på bifall till punkten
B i den av herr Bergh och fru Boman
avgivna, med 2) betecknade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkterna C—G.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Bidrag till jordbrukets rationalisering
m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 28, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1953/54 till Bidrag till jordbrukets
rationalisering in. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 27 februari
1953 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 113, hade
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att

1) å riksstaten för budgetåret 1953/54
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Lantbruksnämnderna: Kostnader
för planeringskommittéer ett förslagsanslag
av 250 000 kronor;

b) till Bidrag till jordbrukets rationalisering
ett reservationsanslag av
15 000 000 kronor;

c) till Grundförbättringar: Statens
avdikningsanslag ett förslagsanslag av
4 000 000 kronor;

2) medgiva, att under budgetåret
1953/54 finge beviljas

a) statsbidrag från statens avdikningsanslag
å tillhopa högst 3 000 000
kronor;

b) lån från statens avdikningslånefond
å tillhopa högst 4 000 000 kronor;

3) medgiva, att delägare i Tämnarens
sänkningsföretag år 1946 finge beviljas
lånegaranti jämlikt bestämmelserna i
kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342)
angående statligt stöd till jordbrukets
yttre och inre rationalisering in. m.
samt att därvid viss eftergift finge göras
från föreskrivet krav på säkerhet.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Bidrag till jordbrukets rationalisering m. m.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) I: 403 av herrar Spetz och Sunne
samt II: 492, likalydande, av herrar
Ähman och Rimås, i vilka motioner
föreslagits, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande proposition måtte
dels anvisa till Lantbruksnämnderna:
Kostnader för planeringskommittéer
ett förslagsanslag av 150 000 kronor
och till Bidrag till jordbrukets rationalisering
ett reservationsanslag av
11 750 000 kronor, dels ock medgiva
att från statens avdikningsanslag finge
beviljas statsbidrag å tillhopa högst
4 000 000 kronor;

2) I: 342 av herr Lundqvist m. fl.
och II: 411, likalydande, av herr Svensson
i Krokstorp.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:403 och 11:492, i förevarande del, å
riksstaten för budgetåret 1953/54 under
nionde huvudtiteln anvisa

a) till Lantbruksnämnderna: Kostnader
för planeringskommittéer ett förslagsanslag
av 250 000 kronor;

b) till Bidrag till jordbrukets rationalisering
ett reservationsanslag av
15 000 000 kronor;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts fram ställning

å riksstaten för budgetåret
1953/54 under nionde huvudtiteln till
Grundförbättringar: Statens avdik ningsanslag

anvisa ett förslagsanslag av
4 000 000 kronor;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 403 och II: 492, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att under budgetåret 1953/54
finge beviljas statsbidrag från statens
avdikningsanslag å tillhopa högst
3 000 000 kronor;

4) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
medgiva, att under budgetåret
1953/54 finge beviljas lån från

statens avdikningslånefond å tillhopa
högst 4 000 000 kronor;

5) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
medgiva, att delägare i Tämnarens
sänkningsföretag år 1946 finge
beviljas lånegaranti jämlikt bestämmelserna
i kungörelsen den 11 juni 1948
(nr 342) angående statligt stöd till
jordbrukets yttre och inre rationalisering
m. m. samt att därvid viss eftergift
finge göras från föreskrivet krav
på säkerhet;

B. att motionerna 1:342 och 11:411
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Näslund, Johan Persson
och Widén, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen måtte

1) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 403 och II: 492, i förevarande del,
å riksstaten för budgetåret 1953/54 under
nionde huvudtiteln anvisa

a) till Lantbruksnämnderna: Kostnader
för planeringskommittéer ett förslagsanslag
av 150 000 kronor;

b) till Bidrag till jordbrukets rationalisering
ett reservationsanslag av
11 750 000 kronor;

2) med bifall---(lika med utskottet)
--- 4 000 000 kronor.

3) i anledning av Kungl. Maj:ts

framställning samt med bifall till motionerna
1:403 och 11:492, såvitt nu
vore i fråga, medgiva, att under budgetåret
1953/54 finge beviljas statsbidrag
från statens avdikningsanslag å tillhopa
högst 4 000 000 kronor;

4) med bifall---(lika med utskottet)
--- 4 000 000 kronor;

5) med bifall---(lika med utskottet)
---på säkerhet;

B. att motionerna---(lika med

utskottet)---riksdagens åtgärd;

2) av herrar Björnberg, Ahlsten och
Eliasson, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Bidrag till jordbrukets rationalisering m. m.

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 403 och II: 492, i förevarande del, å
riksstaten för budgetåret 1953/54 under
nionde huvudtiteln till Lantbruksnämnderna:
Kostnader för planeringskommittéer
anvisa ett förslagsanslag av
250 000 kronor;

2) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt motionerna 1:403 och
II: 492, såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1953/54 under
nionde huvudtiteln till Bidrag till jordbrukets
rationalisering anvisa ett reservationsanslag
av 14 000 000 kronor;

3) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
å riksstaten för budgetåret
1953/54 under nionde huvudtiteln till
Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag
anvisa ett förslagsanslag av
4 000 000 kronor;

4) i anledning av Kungl. Maj ds framställning
samt med bifall till motionerna
I: 403 och II: 492, såvitt nu vore
i fråga, medgiva, att under budgetåret
1953/54 må beviljas statsbidrag från
statens avdikningsanslag å tillhopa
högst 4 000 000 kronor;

5) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
medgiva, att under budgetåret
1953/54 finge beviljas lån från statens
avdikningslånefond å tillhopa
högst 4 000 000 kronor;

6) med bifall till Kungl. Maj ds framställning
medgiva, att delägare i Tämnarens
sänkningsföretag år 1946 finge
beviljas lånegaranti jämlikt bestämmelserna
i kungörelsen den 11 juni 1948
(nr 342) angående statligt stöd till
jordbrukets yttre och inre rationalisering
m. m. samt att därvid viss eftergift
finge göras från föreskrivet krav
på säkerhet;

B. att motionerna---(lika med

utskottet) —■ — —• riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr ELIASSON (h): Herr talman!
Det råder inte i dag några delade meningar
om att torrläggningen av våra
åkerjordar är en av de allra viktigaste
rationaliseringarna inom jordbruket.
Den ger oss inte bara möjlighet att öka
skördarna utan också och framför allt
möjlighet att minska framställningskostnaderna
genom en utvidgad användning
av maskiner.

Jag måste emellertid i detta sammanhang
konstatera att den nuvarande ordningen
är mindre tillfredsställande därigenom,
att de jordbrukare, som vill ha
sin jord torrlagd och som inger ansökan
därom till lantbruksnämnden, i
genomsnitt får vänta 6—8 år från den
dag ansökan ingivits till dess lantbruksstyrelsen
lämnar det bidrag som kan
ifrågakomma. Orsakerna härtill är dels
bristande medelstillgång när det gäller
statens avdikningsanslag —- det finns
där för närvarande en balans på 9,5
miljoner kronor — dels den otillräckliga
personalen på lantbruksingenjörsavdelningarna
på en del håll ute i landet.
Detta har kommit att medföra att
rationaliseringen fördröjes samtidigt
som den enskilde jordbrukarens kostnader
blir avsevärt större genom de fördyringar
som år efter år har skett i
detta avseende lika väl som i många
andra.

Detta har skapat irritation, och denna
har inte blivit mindre genom att bidragskvoterna
har ändrats vid ett flertal
tillfällen under den väntetid som
man har påtvingats. Även den omständigheten,
att man vet att vissa ansökningar
behandlas med förtursrätt, därför
att de berör redan utförda torrläggningssystem,
som skulle kunna förstöras
genom ett dröjsmål, har skapat
irritation.

Man kan kanske skönja en förbättring
i detta avseende, sedan lantbruksstyrelsen
nu utfärdat nya bestämmelser,
vilka ger lantbruksnämnderna möjlighet
att handlägga sådana ärenden, där
bidrag får beviljas ur rationaliserings -

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Bidrag till jordbrukets rationalisering m. m.

anslaget. Det kan komma att betyda att
80—90 procent av alla ansökningar
handlägges av lantbruksnämnderna och
att cirka 50 procent av de bidrag som
behövs tages ur rationaliseringsanslaget.

Enligt mitt förmenande kommer detta
att medföra att man ganska snart kan
avverka den balans som nu finns beträffande
avdikningsanslaget och att det
därför också är befogat att öka bidragsramen
för detta anslag från av utskottet
föreslagna 3 miljoner kronor till av
lantbruksstyrelsen begärda 4 miljoner
kronor. Men jag är väl medveten om
att det samtidigt kommer att ställas
större krav på rationaliseringsanslaget
och att de reservationer, som i det avseendet
finns, kanske inte blir så stora
som de ser ut. Vi reservanter förmenar
emellertid att även om det inte är möjligt
att minska anslaget i den utsträckning
som avsetts i en av de föreliggande
motionerna, bör det dock kunna ske
en prutning med 1 miljon kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som avgivits
av herr Björnberg m. fl.

Herr AHLSTEN (fp): Herr talman!
Denna fråga har vid flera tillfällen under
de senaste åren varit föremål för
behandling här i riksdagen. När det
gäller rationaliseringsanslaget har man
haft stora överskott av disponibla medel,
under det att, när det gäller anslaget
för torrläggning och avdikning, det
har funnits ganska stora anspråk som
inte bär kunnat tillfredsställas.

Nu har lantbruksstyrelsen tagit upp
denna fråga till skärskådande och kommit
med ett förslag om att dessa anslag
skulle slås samman till ett, så att man
skulle ha större möjligheter att under
lantbruksstyrelsens medverkan disponera
pengarna så, att de kan göra mest
nytta för såväl rationaliseringen som
torrläggningen. Dessa två saker går ju
hand i hand.

Lantbruksstyrelsen redovisar att man
av rationaliseringsanslaget har förbru -

kat 4,4 milj. för täckdiknings- och
mindre torrläggningsföretag, samtidigt
som bidragen till avdikningar eller
större torrläggningar släpar efter med
inte mindre än 9,5 milj. eller, om hänsyn
tages till prisstegringar, 10,5 milj.
kronor. Det står väl klart för var och
en, att skall man utvidga arbetet med
täckdikning och mindre torrläggningar,
måste också de större företagen, som
nu går på avdikningsanslaget, kunna genomföras.
Annars sätter man en propp
för hela utvecklingen. Vad man har
gjort på det förra området, kommer inte
till nytta för jordbruket i full utsträckning,
om man inte ser till att avloppen
blir klara hela vägen igenom.

Lantbruksstyrelsen, som känner förhållandena
bäst, måste ju ha funnit sakliga
skäl för att sammanföra dessa två
anslag. Nu har tydligen såväl statsrådet
som utskottet blivit ställda i ett tvångsläge
av den anledningen, att statskontoret
och riksräkenskapsverket har ansett,
att man inte kan slå samman dessa
anslag, emedan det ena är ett reservationsanslag
och det andra ett förslagsanslag.
Jag tycker dock, herr talman,
att när man utan större olägenhet kunnat
överföra 4,4 milj. kronor från det
ena anslaget till det andra, borde det
inte varit någon övermänsklig uppgift
att flytta över de andra miljonerna också
för att få en praktisk handläggning
av dessa frågor till stånd. Vad statsrådet
har sagt i den kungliga propositionen
visar tydligt, att han känt sig
vara i ett tvångsläge och i stort sett på
alla punkter delar lantbruksstyrelsens
uppfattning.

Om man nu inte kunnat tillmötesgå
lantbruksstyrelsens förslag och ge lantbruksstyrelsen
möjlighet att fördela dessa
pengar, där den anser att de bäst
kommer till gagn, har nog riksdagen
anledning att fundera över huruvida
inte dessa anslag åtminstone i någon
mån bör justeras, så att litet mera rättvisa
kan uppnås. Av vad lantbruksstyrelsen
redovisat framgår, att det före -

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Bidrag till jordbrukets rationalisering m.

ligger ganska stora reservationer i fråga
om rationaliseringsanslaget. Det fanns
en disponibel behållning vid utgången
av budgetåret 1950/51 på 9,7 miljoner
och vid utgången av budgetåret 1951/52
på 5,2 miljoner, under det att det samtidigt
på avdikningsanslaget fanns en
eftersläpning på 10,5 milj., således en
eftersläpning som motsvarar en bidragsram
på 3 milj. kronor och tre och ett
halvt års ansökningar. Nu går ju en
del av dessa pengar från rationaliseringsanslaget
över till budgetregleringsfonden.
Det hade naturligtvis varit
önskvärt att kunna följa lantbruksstyrelsens
förslag i detta fall.

Nu har jag inte heller velat biträda
meningen, att man kunde pruta alltför
mycket på rationaliseringsanslaget. Därför
har vi i en reservation yrkat på att
man bara skall företa en viss justering
härvidlag och att ramen för bidrag till
torrläggning från avdikningsanslaget
skall ökas från 3 milj., såsom Kungl.
Maj:t föreslagit, till 4 milj. såsom lantbruksstyrelsen
föreslagit.

Nu kan man säga att ett sådant yrkande
i och för sig inte skulle kräva
någon minskning av rationaliseringsanslaget,
ty det innebär ju i viss mån
ett löfte för endast ett år framåt. När
jag ser på statens avdikningsanslag och
den redovisning som här föreligger, så
har man emellertid för året 1950/51
inte kunnat hålla denna bidragsram
trots att den då var 4 miljoner kronor.
Kungl. Maj:t har nämligen gått med på
att överskrida den med 390 000 kronor
och för år 1951/52 har den fått överskridas
med 437 000 kronor.

Herr talman! Med hänsyn till de
översvämningskatastrofer som vi hade
här i höstas och som ledde till mycket
stora ekonomiska förluster för det svenska
jordbruket måste detta avdikningsanslag
och de därmed sammanhängande
anslagen i allra högsta grad aktualiseras.
Det måste vara av ett stort intresse
både för det svenska jordbruket
och för det allmänna att dessa avdik -

ningsföretag kan utföras så fort som
möjligt. Det är ur denna synpunkt vi
menat, att om man ställer ett yrkande
om en minskning av 1 miljon kronor
på rationaliseringsanslaget och ett yrkande
om en ökning av en miljon kronor
på bidragsanslaget, så ger man därmed
Kungl. Maj:t en möjlighet att under
detta år handla på samma sätt som
man gjort under tidigare år, nämligen
överskrida denna bidragsram utan att
det på något sätt skulle påverka budgeten.
Det hela skulle ändå gå ihop.

Med dessa erinringar vill jag, herr
talman, yrka bifall till den reservation
som här föreligger av herr Björnberg
in. fl.

Herr WIDÉN (fp): Herr talman! Denna
fråga har varit föremål för debatt
under flera riksdagar. Det har egentligen
inte så mycket gällt sakfrågan
utan i stället i vilken mån de reservationer
som finns borde jämnas ut. Läget
är det, att dessa reservationer undan
för undan har ökat. Vid ingången
av innevarande budgetår uppgår de till
drygt 36 miljoner kronor. Därtill kommer
de odisponerade reservationerna,
som vid fjolårets ingång uppgick till
5 200 000 kronor.

Lantbruksstyrelsen har för sin del
föreslagit en omläggning av anslagsformen
för detta ändamål. Det har föreslagits
att man skulle ha en viss anslagsram
och dessutom anslå de kontanta
medel som man beräknar direkt
behövs varje år och på det sättet komma
ifrån reservationer. För min del
tycker jag att det hade varit lämpligt
med en sådan omläggning. Riksräkenskapsverket
har gått emot detta och
det är därför Kungl. Maj:t inte velat
följa lantbruksstyrelsens förslag. Lantbruksstyrelsen
har också föreslagit att
anslaget till planeringsverksamheten
och till statens avdikningsanslag skulle
gå in under det stora rationaliseringsanslaget.

Som herr Ahlsten här påpekat tyc -

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Bidrag till jordbrukets rationalisering m. m.

ker man att det är rätt egendomligt att
vi här skall ha en brist på anslag för
avdikning, medan vi däremot har haft
ett överskott på det allmänna rationaliseringsanslaget.
En samordning borde
här ha varit berättigad. Vid budgetårets
ingång hade vi här en eftersläpning
när det gäller avdikningsanslaget
på ca 10 miljoner kronor, och man
tycker att en justering här borde ha
ägt rum.

När det gäller de direkta anslagen
har Kungl. Maj :t föreslagit att 250 000
kronor skall utgå till planeringskommittéerna.
Nu visar det sig att man
på det området inte förbrukat så stora
belopp. Föregående budgetår uppgick
förbrukningen till 143 000 kronor och
under de tre första kvartalen under
detta budgetår har förbrukningen varit
närmare 57 000 kronor. Detta skulle
betyda att vårt krav i motionen och
reservationen att anslaget skulle kunna
minskas från 250 000 till 150 000 kronor
skulle kunna genomföras utan risk
för att anslaget skulle behöva överskridas.
Det har ju karaktären av förslagsanslag.

Beträffande själva rationaliseringsanslaget
föreligger det här, som jag
förut sade, vid årets ingång en reservation
på 5 200 000 kronor. Vi har i
vår reservation räknat med att anslaget,
som för kommande budgetår föreslagits
till 15 miljoner kronor, skulle
kunna skäras ned till 11 750 000 kronor.
Förra budgetåret beviljades drygt
14 miljoner kronor. Kungl. Maj:t beräknar
ett anslagsbehov för nästa år
av 17 miljoner kronor. Vi utgår ifrån
att drygt 15 miljoner kronor under innevarande
budgetår bör räcka, och då
har vi kvar så pass mycket för nästa
budgetår, att det står 17 miljoner kronor
till förfogande för lantbruksstyrelsen.
Medelsåtgången på detta anslag
var under de tre första kvartalen drygt
8,5 miljoner kronor. Här skulle således
finnas drygt 6 miljoner kvar för det
sista kvartalet. Allt tyder på att den

beräkning vi här gjort skall vara riktig.
Man kan dessutom fråga sig om
det är rimligt att räkna med så pass
stora reservationer som vi haft under
flera år. Jag vill här påpeka vad riksräkenskapsverket
ur principiell synpunkt
säger om dessa reservationer.
Man säger bl. a.: »...därest vid användningen
av reservationsanslag medelsanvisningen
anpassas så att reservationerna
icke i större utsträckning
kommer att utgöras av icke disponerade
anslagsmedel, uppkomsten av reservationer
blir en engångsföreteelse
samt att det synes saknas anledning befara,
att förekomsten av sådana reservationer,
sedan de väl en gång uppkommit,
skall i mera betydande grad
medföra differenser mellan beräkningarna
i riksstaten och det kassamässiga
utfallet av dessa beräkningar.» Man
räknar alltså med att det med det anslagsförfarande
vi har är naturligt med
de disponerade reservationerna å drygt
36 miljoner kronor. Den reservation
som icke utnyttjas bör emellertid hållas
så liten som möjligt.

Det är mot denna bakgrund som vi
har yrkat på en minskning av anslaget
på denna punkt. Jag ber därför att få
yrka bifall till reservationen nr 1.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö (s): Herr
talman! I den ur huvudtiteln utbrutna
punkt som vi har att behandla som fristående
proposition, har man räknat
med att till förfogande för nästa regleringsår
skall stå 17 miljoner för rationaliseringsändamål,
varav 2,5 miljoner
är avsedda för den yttre rationaliseringen
och 14,5 miljoner för den inre
rationaliseringen. Vid utgången av innevarande
regleringsår har man räknat
med att det skall föreligga en reservation
av två miljoner, varigenom
det skulle återstå att täcka — enligt
Kungl. Maj:ts förslag — 15 miljoner
kronor. Till avdikningsanslaget har föreslagits
4 miljoner, varav 3 miljoner

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Bidrag till jordbrukets rationalisering m. m.

under nästa budgetår skulle få beviljas
i statsbidrag. Nya lån skulle få beviljas
å tillhopa 4 miljoner kronor ur detta
anslag.

Det bar till utskottets utlåtande fogats
två reservationer. Herrar Näslund
och Widén in. fl. vill minska rationaliseringsanslaget
med 3,25 miljoner till
11,75 miljoner mot de av Kungl. Maj:t
föreslagna 15 miljonerna. Samtidigt vill
man höja avdikningsanslaget med 1
miljon till 4 miljoner. Dessutom avser
man, som herr Widén antydde, att skära
ned anslaget för planeringskommittéerna
med 100 000 kronor. Herr Björnberg
m. fl. vill minska rationaliseringsanslaget
till 14 miljoner och öka avdikningsanslagets
ram med en miljon.
Reservanterna motiverar detta med
hänvisning till beräknad medelsförbrukning,
som torde medföra reservationer
å anslaget vid innevarande års
utgång. I detta förhållande har reservanterna
vädrat en möjlighet att pruta
och de söker också gå i god för att
denna prutning inte vållar någon begränsning
av rationaliseringsåtgärderna.
Utskottet har ansett, att man inte
kan lita på detta antagande. Varför det?
Jo, enligt 1951 års riksdagsbeslut beviljas
nu bidrag till torrläggningar dels
ur avdikningsanslaget, dels ur rationaliseringsanslaget.
Bidragen ur avdikningsanslaget
beviljas av lantbruksstyrelsen
till företag av större omfattning
och bidrag ur rationaliseringsanslaget
av lantbruksnämnderna till företag av
mera begränsad omfattning. Man har
sökt att så mycket som möjligt decentralisera
verksamheten, varvid man till
en början drog en gräns vid företag
som omfattade tre till fyra deltagare.
Senare har man sökt vidga gränsen
till företag med upp till tio deltagare,
till vilka företag lantbruksnämnderna
nu kan bevilja bidrag.

Vad har man velat vinna med denna
decentralisering? Jo, för det första en
avlastning av såväl balansen som de
allmänna anspråken på avdikningsan -

slaget, för det andra ett enklare och
billigare planeringsförfarande och för
det tredje snabbare avgöranden.

Om man ser till medelsförbrukningen
till torrläggningsföretagen finner man,
om man sammanräknar de båda anslagen,
att förbrukningen var 1949—
50 4 480 000, under 1950—51 4 620 000
och 1951—52 6 200 000 kronor. Preliminärt
räknar man med en medelsförbrukning
under innevarande år av 8
miljoner kronor. Det är en mycket kraftig
ökning av medelsförbrukningen för
torrläggningsändamål. Denna ökning
under de två sista åren beror i huvudsak
på den sålunda genomförda decentraliseringen.
Ökningen har sin
grund i att man kunnat lämna bidrag
från rationaliseringsanslaget till företag
som sökt bidrag från avdikningsanslaget.
Ansökningar som tidigare fått
balanseras hos lantbruksstyrelsen i brist
på medel, har 1952—53 överlämnats
till lantbruksnämnderna för att om
möjligt tillgodoses med rationaliseringsmedel.
Som exempel på hur stora
ansökningar som sålunda överförts
från lantbruksstyrelsen till lantbruksnämnderna
kan nämnas, att de 1951
—52 uppgick till ett belopp av 3 miljoner
och 1952—53 till 3 250 000 kronor.
Balanser hos lantbruksstyrelsen, som
jag nyss talade om, för avdikningsansökningar
beräknas vid innevarande
budgetårs utgång inte till 9 miljoner
utan till 7,5 miljoner kronor.

Gentemot reservanternas tal om de
stora reservationerna vill jag säga, att
i början av innevarande år, lantbruksstyrelsen
visserligen räknade med att
på rationaliseringsanslaget skulle finnas
2 miljoner vid budgetårets slut. I
mars i år har emellertid ytterligare ett
stort antal ärenden överförts till lantbruksnämnderna,
vilket gör att man
för närvarande inte kan förutsätta att
tillräckliga medel nu finns disponibla.
På grund härav har lantbruksstyrelsen
i dagarna gjort en framställning till
Kungl. Maj:t om att de bidragsmedel

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Bidrag till jordbrukets rationalisering m. m.

som inte förbrukats för den yttre rationaliseringen
må användas för den
inre. Om detta bifalles, beräknas rationaliseringsanslaget
bli helt taget i
anspråk. Man kan också riskera att ansökningar
från en halv till en miljon
får balanseras till nästa budgetår,
d. v. s. under förutsättning att lantbruksnämnderna
har tillräcklig arbetskraft
att utföra de planeringar som är
nödvändiga för behandling av dessa
anslagsärenden.

Överflyttningen av visst belopp från
rationaliseringsanslaget till avdikningsanslaget,
som reservanterna tänkt sig,
måste leda till att brist på medel och
därav föranledd eftersläpning drabbar
den inre rationaliseringen, som nu i
stället kräver ökade insatser för torrläggning
och vägbyggande. Man kan
säga att den överflyttning, som reservanterna
föreslagit, skulle öka lantbruksstyrelsens
möjligheter att ge bidrag
men i motsvarande omfattning
minska lantbruksnämndernas befogenheter,
om vilka vi fattade beslut vid
1951 års riksdag.

Reservanternas förslag torde sålunda
inte medföra någon ökning av medlen
till torrläggningen men väl leda till att
ärenden återigen i ökad omfattning
måste avgöras av lantbruksstyrelsen,
vilket direkt strider mot den decentralisering
som vi tidigare ansett vara
synnerligen önskvärd. En sådan anordning
skulle icke bli till gagn för
torrläggningsverksamheten.

Om jag till detta får säga ett par ord
om planeringskommittéerna, så har det
ju i herr Näslunds reservation föreslagits
att anslaget där skulle minskas
med 100 000 kronor till 150 000 kronor.
Jag tror inte att vi kan ge oss in
på den saken, ty den ökade takt i rationaliseringen,
som från många håll
förutsättes, kräver också ökad takt i
fråga om planläggningsarbetet. Under
det närmaste budgetåret kommer det
att behövas en ganska omfattande och
dyrbar planering. Jag erinrar bara om

den utredning om jordbrukets komplettering
med skog, som pågår och som
väl i sinom tid kommer med förslag.

Jag har ansett mig böra ta tid på
mig för att klargöra läget för dagen,
vilket torde visa att utskottets utlåtande
håller sig till verkligheten. Jag vill
allvarligt varna kammarens ledamöter
för att falla för reservanternas optimistiska
spekulationer. Vi kan inte i
dagens läge kräva en önskvärd decentralisering
eller en stegrad takt i
rationaliseringen och nu gå in för prutningar
och omfördelningar av anslaget,
som äventyrar bådadera.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 -o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Näslund
m. fl. avgivna reservationen; samt 3:o)
bifall till den av herr Björnberg m. fl.
avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Widén begärde emellertid
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2 :o)
angivna hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskade
likväl herr Ahlsten votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
jordbruksutskottets utlåtande
nr 28 antager den av herr Näslund
m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering an -

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

tagit den reservation, som avgivits av
herr Björnberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr förste vice talmannen Skoglund
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 82 ja och
67 nej, varjämte 45 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den av herr Näslund m. fl. avgivna
reservationen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Näslund m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Ohlin begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 129 ja och 51 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 30, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till
statens försöksgårdar för budgetåret
1953/54 in. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 31, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående det fortsatta
stödet åt hampodlingen in. in.
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 6 mars 1953
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 195, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag föreslagit
riksdagen godkänna, att fortsatt
stöd till hampodlingen skulle anordnas
i huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som angivits i propositionen.

Kungl. Maj:ts förslag innebar i huvudsak,
att statligt stöd i fortsättningen
skulle lämnas hampberedningsverket i
Visby, medan understödet till verket
i Vännbol skulle indragas.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

1) I: 469 av herr Andersson, Erik
Gustaf, in. fl. och II: 578, likalydande,
av herr Larsson i Julita m. fl., vari
hemställts, att riksdagen vid behandling
av förevarande proposition måtte beakta
de synppnkter, som anförts i
motionerna;

2) 1:470 av herr Osvald och herr
Persson, Johan, samt II: 577, likalydande,
av herr Andersson i Dunker in. fl.,
vari hemställts, dels att det av 1951 års
riksdag fattade beslutet om stöd åt
båda beredningsverken under femårsperioden
1951—1955 skulle fullföljas,
dels att riksdagen måtte hos Kungl.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Maj:t anhålla om förslag till höstriksdagen
om de åtgärder, som i sådant
syfte vore påkallade.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt i anledning av motionerna
I: 469 och II: 578 ävensom
med avslag å motionerna I: 470 och
11:577, godkänna att fortsatt stöd till
hampodlingen skulle anordnas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad utskottet
tillstyrkt.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Johan Persson, som ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med anledning av
Kungl. Maj :ts proposition samt motionerna
I: 469 och II: 578 ävensom med
bifall till motionerna I: 470 och II: 577,

1) godkänna att fortsatt stöd till
hampodlingen skulle anordnas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad reservanten
tillstyrkt;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att Kungl. Maj :t ville till innevarande
års höstriksdag inkomma med
förslag till de åtgärder, som i sådant
syfte vore påkallade.

2) av herrar Bertil Andersson, Mossberger,
Antby och Larsson i Julita, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr KILSMO (fp): Herr talman! Den
uppgift som förelägges riksdagen i och
med Kungl. Maj:ts proposition nr 195
är skarprättarens. Den dödsdömde är
lyckligtvis ingen människa, men väl
ett företag, varav många människor är
beroende för sitt livsuppehälle. Innan
bilan faller vill jag emellertid säga ett
par ord till den dödsdömdes försvar
och ävenså något å de närmast sörj
andes vägnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 behandlar
dels sysselsättningspolitiska
och dels jordbrukspolitiska problem i
samband med förslaget om ett av

Fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

hampberedningsverkens nedläggande.
Ett betydande intresse är dessutom
knutet till den inbördes värderingen
av de båda beredningsverken i Visby
och Värmbol. Vid närmare studium av
handlingarna i målet förefaller den
verkliga anledningen till att detta ärende
upptagits just nu något dunkel. Jordbruksnämnden
har visserligen angivit
två skäl som skulle motivera ärendets
handläggning redan i år, men dessa
skäl kan knappast anses vara så synnerligen
starka, då nämnden icke med
dem lyckats övertyga ens alla sina egna
ledamöter. Enligt min mening måste
man söka den verkliga anledningen till
jordbruksnämndens ingripande nu i
en mera känslobestämd och irrationell
värld än den där de angivna skälen
hör hemma.

År 1951 beslöt nämligen riksdagen
mot dåvarande jordbruksnämndens önskan,
att fortsatt stöd skulle ges åt de
båda hampberedningsverken till och
med år 1955. Jordbruksutskottet uttalade
dock, att det vid sitt ställningstagande
till lokaliseringsfrågan förutsatt,
att Kungl. Maj:t, därest ändrade
förhållanden så skulle påkalla, under
loppet av ifrågavarande femårsperiod
komme att företa en förnyad prövning
av frågan om båda verkens bibehållande
samt underställa riksdagen förslag
i ämnet. Detta har nu skett. Man frågar
sig då, vad anledningen härtill kan
vara.

I sin skrivelse den 31 januari i år
anför jordbruksnämnden, att 1952 års
dåliga hampskörd bör vara anledning
nog till att frågan prövas på nytt. Tre
av nämndens sju ledamöter har uppenbarligen
icke känt sig övertygade härom.
Av de remissinstanser som tillfrågats
i ärendet har åtta icke ansett sig
kunna godkänna jordbruksnämndens
motivering. Sju har däremot accepterat
den. Frågeställningarna kring det
fortsatta stödet åt hampodlingen i vårt
land är icke enbart ett teoretiskt-ekonomiskt
problem. Det berör också ett

3 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 22.

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

60-tal familjers arbetstillfällen och livsuppehälle,
vilket komplicerar problemet.
Med 1952 års missväxt har dessa
familjer såväl som de båda hampberedningsverken
drabbats av stora bekymmer
och svårigheter. Kan det då
anses mänskligt, att samhället tar denna
naturkatastrof till förevändning för
att ytterligare förstora bekymren för
katastrofens offer? Detta sker dessutom
vid en tidpunkt, som för de anställda
i det till nedläggande föreslagna
företaget är ytterst olämplig på
grund av svårigheten att anskaffa nytt
arbete i den öppna marknaden. När
icke tillräckliga skäl ansågs föreligga
1951 att indraga stödet åt hampberedningen,
kan man icke säga, att 1953
års situation på arbetsmarknaden bättre
motiverar det. Sanningen är nog
närmast den, att dagens situation är
ännu olämpligare än den var 1951 för
hampodlingens nedläggande på fastlandet.
Man må göra klart för sig, att
riksdagen år 1951 gav företaget löfte
om fortsatt stöd till 1955. Är det då
riktigt att bryta detta löfte, då i varje
fall icke ens jordbruksnämndens egna
ledamöter kunnat bli eniga om att tillräckligt
skäl föreligger att avbryta det
utlovade stödet?

I detta sammanhang finns det anledning
att erinra om ännu en omständighet
av betydelse. Det var statens
linnämnd, som förnämligast ur beredskapssynpunkt
startade hampberedningsverket
i Värmbol. Lantbrukarna
uppmanades att satsa betydande kapital
i företaget. Riskerna för denna kapitalinsats
skulle visst inte bli stora,
när den allsmäktiga staten dels startat
och dels skulle komma att stå bakom
företaget. Vad inträffar nu? Ekonomiska
motgångar kommer. Staten kastar
då yxan i sjön, medan alla andra
intresserade parter: företagsledningen,
arbetarna och lantbrukarna, som satsat
stora summor, vill fortsätta och
söka reda ut svårigheterna. Kan detta
handlingssätt från samhällets sida vara
förenligt med 1951 års riksdagsbeslut?

Jag kan för min del icke tro att innebörden
i riksdagsbeslutet 1951 nu förverkligas.

Jordbruksnämnden anför emellertid
ytterligare ett skäl för sin ståndpunkt,
nämligen bristen på frö.

Historien om hampfröanskaffningen
under våren 1953 är värd sitt eget lilla
kapitel och torde icke alldeles sakna
poänger. Som en följd av 1952 års svaga
hampskörd är tillgången på hampfrö
för närvarande mycket knapp. Värmbolverlcet
har av denna skörd lyckats
utvinna 3 000 kg frö, medan Visbyverket
enligt uppgift fått fram 1 000 kg.
Enligt chefen för jordbruksdepartementet
vidtogs åtgärder redan tidigt i våras
för att från utlandet inköpa utsäde i
avsikt att säkerställa odlarnas behov.
Detta hälsas givetvis med tillfredsställelse
av både odlarna och beredningsverket.
Det lyckades Spannmålsbolaget
att från Turkiet importera 57 ton frö.
RLII kunde från Danmark importera
12 ton. Från Tyskland har också inköpts
2 ton frö av samkönad hampa.
Från Frankrike lyckades icke Spannmålsbolaget
få någon offert på frö,
ehuru franskt frö anses bäst lämpat för
våra förhållanden. Företagsledningen i
Värmbol kunde dock genom sin energi
och sina personliga förbindelser ordna
en import av franskt frö om 25 ton.
Affären gick sedan dels över Spannmålsbolaget
och dels över RLH.

Vad har nu skett med detta frö? Jo,
på jordbruksnämndens direktiv bär
inte bara allt turkiskt frö, allt danskt,
och allt tyskt frö dirigerats till Visby,
utan även det frö, som värmbolverkets
ledning lyckades skaffa i Frankrike,
har jordbruksnämnden som tack härför
dirigerat till Visby! Jag tycker nog,
att den som handlar så ännu icke lärt
sig att tacka med vackra handen. Det
finns emellertid ca 100 ton hampfrö
i landet. Med någon sparsamhet borde
det räcka till 1 400 hektar. Kan visbyverket
utöka sin odling, så att denna
areal uppnås?

Det förefaller, som om jordbruks -

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

nämnden genom sitt handlingssätt velat
försätta värmbolverket i ett tvångsläge,
som denna gång omöjliggör för
riksdagen att korsa nämndens majoritets
vilja.

Detta på konstlad väg skapade tvångsläge
har redan på förhand omöjliggjort
för odlarna i Mellansverige att i
vår avsätta arealer för hampodling. De
intresserade odlarna har dock sagt, att
de är beredda att återuppta odlingen
nästa år. Hampodlingen, som ännu befinner
sig i begynnelsestadiet, har förvisso
framtiden för sig, och då finns
det ingen anledning att ge upp för ett
års motgång. Måtte riksdagen kunna
understödja denna livsvilja.

Till det här nämnda tvångsläget har
även medverkat den tidsutdräkt som
ärendets behandling tagit. Säkerligen
finns det goda förklaringar till detta
förhållande, ehuru tvångsläget i sig
självt synes vara ett omtyckt argument
som kan användas för visby- och mot
värmbolverket. Redan den 31 januari
i år förelåg jordbruksnämndens skrivelse
i ärendet. Och den 2 februari
1953 yttrade sig arbetsmarknadsstyrelsen
om det, varvid den framhöll vådan
av att lägga ned något av verken. Den
6 mars var regeringen färdig med sin
proposition. Men först i dag den 21 maj
ges riksdagen tillfälle att uttala sig
Denna och nästa vecka kan hampa sås
i Mellansverige, sedan är det för sent
i år. Det torde emellertid vara omöjligt
att under de nu berörda förhållandena
genomföra någon hampodling i värmboldistriktet.
Men trots detta vill jag
förorda fortsatt stöd åt värmbolverket.

Nu kan man kanske med fog invända,
att ett sådant stöd blir alltför dyrt
och att det dessutom befrämjar en icke
önskvärd överproduktion. Denna invändning
tycker jag nog har fog för
sig, men endast under den förutsättningen,
att hampodlingen betraktas
som ett separat jordbrukspolitiskt och
handelspolitiskt problem. Förhållandet
är ju det, att vi importerar rätt avse -

Fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

värda mängder hårdfiber, som mycket
väl kan tillverkas hos oss. Företagsledningen
i Värmbol har föreslagit en
minskning av denna import med 400
ton. Om detta skedde, skulle, menar
företagsledningen i Värmbol, den mycket
omtalade överproduktionens problem
i stort sett lösas. Utan denna importrestriktion
kan naturligtvis överproduktionen
beträffande hampodling
lösas genom att nedskära den, såsom
nu föreslås. Det största värdet av denna
åtgärd kommer väl sannolikt att
tillföras det hampodlande Jugoslavien.
Åtgärden är dock enligt min mening
endast en skenlösning, emedan vi har
överproduktion även på de flesta andra
områden inom jordbruket. Odlar vi
icke hampa på 1500 hektar, måste vi
odla något annat på dessa områden.
Sannolikt kommer vall- och fodersädsodlingen
tillbaka, där hampodlingen
nu bedrives, vilket betyder en ytterligare
accentuering av överproduktionen
på mjölk och smör. Betyder det då
ingenting, att vår nuvarande överproduktion
av 500 miljoner kilogram mjölk
och 19 miljoner kilogram smör ytterligare
ökas genom nedläggande av
hampodlingen på fastlandet? Så länge
vi ekonomiskt understöder och t. o. m.
uppmuntrar överproduktionen på övriga
jordbruksprodukter, kommer vinsten
på hampodlingens nedläggande att
för samhällets del säkerligen bli lika
med noll. Däremot blir förlusterna stora
för såväl arbetarna vid verket som
för verkets odlare.

Med hänvisning till vad jag här sagt
yrkar jag bifall till motion II: 577.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr LARSSON i Julita (s): Herr talman!
Jag tror inte att jag gör mig skyldig
till någon alltför svårartad indiskretion
eller lämnar något felaktigt påstående
i sak, om jag framhåller, att Kungl.
Maj:ts proposition nr 195 angående det
fortsatta stödet åt hampodlingen vid be -

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

handlingen i jordbruksutskottet framkallat
uttryck för olustkänslor, som inte
gärna kan missförstås. När man läser
propositionen, där skäl och motskäl
väger ganska jämnt, får man närmast en
känsla av att inte heller departementsbehandlingen
kan ha varit särskilt lustbetonad,
i varje fall inte för jordbruksministern,
som signerat propositionen.
För egen del har jag mycket starkt erfarit
denna olust, men det föreliggande
utskottsutlåtandet innehåller en del som
i nu rådande läge är ägnat att skänka
åtminstone en viss tillfredsställelse.

Den blanka reservation, vilken jag,
jämte tre utskottskamrater, fogat till
detta utlåtande, har för mitt vidkommande
tillkommit, bl. a. för att understryka
de kritiska erinringar mot propositionen,
som motionerna 1:469 och
II: 578 innehåller, ävensom för att få
tillfälle att avreagera något av den olust,
som jag erinrat om. För att klara utav
denna mindre angenäma sak först, så
vill jag, herr talman, liksom herr Kilsmo
erinra om att riksdagen på hösten 1951
i fråga om hampodlingens lokalisering
och omfattning, beslutade att statligt
stöd för hampodlingen skulle utgå till
såväl beredningsverket i Visby som det
i Värmbol, under ytterligare en femårsperiod.
De erfarenheter, som gjordes
under denna tid, skulle läggas till grund
för bedömningen av hampodlingens lokalisering
och omfattning efter 1955. I
nu föreliggande proposition har Kungl.
Maj:t föreslagit, att statligt stöd inte
längre skall utgå till värmbolverket,
sedan 1952 års skörd upparbetats. Om
så blir fallet, avbrytes en i olika avseenden
lovande industriell verksamhet vid
Värmbol, vid företaget anställda ställes
inför svårigheter av svårbedömbar räckvidd
med avseende på sin fortsatta utkomst
— svårigheter som även drabbar
Stora Malms kommun, där företaget är
beläget — varjämte många jordbrukare
i Mellansverige berövas möjligheterna
till en odling som haft och som fortfarande
har en utomordentlig betydelse

för jordbruket i vissa bygder. Det ligger
i sakens natur att ett förslag, som får
dessa följdverkningar, åstadkommer
mymken oro och att många frågar sig,
om det föreligger tillräckliga skäl att
frångå riksdagsbeslutet av år 1951.

I de av mig tidigare åberopade motionerna
har, såsom redan framhållits,
en del erinringar gjorts mot propositionen.
Jag vidhåller dessa erinringar, men
skall inte upprepa dem här. Men nog
verkar det något egendomligt — eller
förbryllande, som vi motionärer uttrycker
saken — när man beträffande lokalisering
av såväl hampodling och beredning
skriver bort beredskapssynpunkterna
på sätt som skett i den kungl.
propositionen. Där kan man nämligen
läsa, att »skulle vårt land indragas i
krig, synes det — såsom riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap anfört
— med hänsyn till svårigheterna att beräkna
händelseförloppet icke föreligga
skäl att låta antaganden härutinnan påverka
bedömandet» huruvida odlingen
och beredningen av hampan hör förläggas
till Gotland eller fastlandet. Det
förefaller nog som att de, vilka med rätt
eller orätt tycker att försvarskostnaderna
belastar skattsedlarna i alltför stor
utsträckning, skulle kunna få anledning
till en lättnadens suck, därest fjärde
huvudtiteln utformades efter just denna
princip.

På en punkt vill jag, herr talman, gärna
komplettera de i propositionen redovisade
remissyttrandena. Landshövding
Bo Hammarskjöld har i skrivelse till
jordbruksutskottets ordförande meddelat,
att han i sin egenskap av ledamot
av lantbruksstyrelsen har en mening
som avviker från vad som redovisas
som lantbruksstyrelsens ståndpunkt.

Beträffande frågan om sådana ändrade
förhållanden inträffat på hampodlingens
område, som jämlikt 1951 års
beslut skulle påkalla omprövning nu av
frågan om båda hampberedningsverkens
bibehållande, finns det säkert fog för
olika meningar. Vi som undertecknat

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

motionerna I: 469 och II: 578, har i detta
avseende böjt oss för den otillräckliga
frötillgången och de närmast som obefintliga
betraktade importmöjligheterna.
Den olägenhet som ligger däri, att önskvärd
kontinuitet i sysselsättningen inte
kan erhållas då 1952 års skörd beräknas
vara upparbetad redan i början av juli,
kan man inte gärna helt bortse från,
liksom inte heller från den icke obetydliga
ökning av stödbehovet vid drift av
båda verken. Representanter för de båda
beredningsverken samt Riksförbundet
Lin och hampa har, enligt vad som framgår
av såväl propositionen som utskottsutlåtandet,
varit överens om att driften
i fortsättningen borde upprätthållas vid
endast ett av verken. Härtill kommer att
ett uppskov på tre år, som — om det
skulle vara inom räckhåll — är en frist
under galgen, som varken är ägnad att
skänka de anställda önskvärd trygghet
eller att verka stimulerande på en framsynt
företagsledning.

Sedan vill jag inte underlåta att påtala,
att det förekommer en del data i
propositionen, som man är frestad att
såväl sätta frågetecken för som att anknyta
vissa reflexioner till. Jordbruksnämndens
skrivelse är daterad den 31
januari i år. Propositionen är daterad
den 6 mars, men den bordlädes inte i
kamrarna förrän den 11 april. Har inte
jordbruksnämndens skrivelse och därmed
även propositionen kunnat föreligga
något tidigare? Det finns faktiskt
en del gott folk som frågar sig, om det
ligger någon särskild avsikt bakom detta
dröjsmål. Och vidare: Vad är anledningen
till att propositionen, som är
dagtecknad den 6 mars, inte bordlädes
förrän den 11 april? För egen del skall
jag till angivandet av dessa data bara
be att få knyta den reflexionen, att riksdagens
behandling i dag av den kungl.
propositionen måste bli av ganska formell
art, då jag nämligen förmodar att
jordbrukarna på fastlandet inte kunnat
invänta riksdagsbeslutet utan redan be -

Fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

sått även de mulljordar, där man helst
velat så och skörda hampa!

Vad sedan beträffar jordbruksutskottets
utlåtande så har jag, herr talman —
förutom möjligen mot utskottets hemställan
— endast en erinran att göra.
Denna erinran gäller, att jag vid ett
eventuellt val mellan fortsatt odling på
fastlandet eller Gotland inte kan dela
utskottets uppfattning, att jordbrukspolitiska
synpunkter talar för att fortsatt
stöd bör komma det gotländska jordbruket
till del. Jag tror att ett motsatt
påstående innehåller lika mycket sanning.
Då emellertid ett upphörande nu
med hampodlingen på Gotland och beredningen
vid Visby inte aktualiserats
vare sig genom motion eller på annat
sätt, så skall jag inte ge mig in på något
försök att belysa vad som möjligen kan
tala till förmån för fastlandet och Värmbol
framför Gotland och Visby.

Sist vill jag, herr talman, bara ge uttryck
för egen och jag förmodar även
mina medmotionärers tillfredsställelse
över att vår motion fått avspegla sig så
tydligt i utskottets utlåtande som den
faktiskt gör. Jag vågar även försäkra
kammarens ledamöter, att de i dessa
dagar bekymrade värmbolsarbetarna
både uppskattar och hyser tillit till utskottets
uttalande om nödvändigheten
av att sörja för de anställdas framtid
och att de åtgärder som i sådant syfte
vidtas blir sådana, att de medför en
verklig hjälp för dem som genom driftnedläggelsen
mister anställning eller på
annat sätt får levnadsvillkoren mera
avsevärt försämrade.

Herr talman! Jag har intet yrkande.
Hur jag avser att rösta i fråga om det
yrkande som tidigare ställts av herr
Kilsmo, hör till de ting som Katrineholms
Kuriren — bland mycket annat
— burit vittnesbörd om till kammarens
ledamöter.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf): Herr
talman! Jag kan i allt väsentligt instämma
i vad de båda föregående ta -

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

larna framhållit, men jag vill också
med anförande av en del egna synpunkter
understryka vad de sagt och
kanske också säga någonting därutöver.

När hampodlingen startades här i
landet i början på 1940-talet, var det
inte bönderna eller några enskilda personer
över huvud taget som tog initiativet
härtill. Det var statliga myndigheter
som skapade intresset för hampodlingen
hos jordbrukarna och stimulerade
enskilda personer att medverka
i uppbyggandet av de två beredningsverk
vi nu har. Staten har satsat mycket
pengar på tillkomsten av dessa
båda beredningsverk, men även enskilda
har satsat betydande belopp.

Avsikten med hampodlingen var att
skapa en beredskapsodling, och hampan
skulle i första hand tillgodose försvarsväsendets
behov vid en eventuell
avspärrning. Lämpliga jordar för odling
av hampa fann man i de mellansvenska
länen samt på Gotland. Märkligt
nog var det de sämsta jordarna, de
låglänta myrjordarna, som visade sig
vara de lämpligaste för hampodling.
Där trivdes denna växt ganska bra.
Tillgången på sådana jordar varierar
ganska mycket i de mellansvenska länen,
men upp till tio län har betydande
arealer med sådan jord. Även på Gotland
finns ganska stora områden, men
jag överdriver nog inte om jag säger,
åt det på fastlandet i de mellansvenska
länen finns ungefär tio gånger så stor
sammanlagd areal, lämpad för hampodling,
som det finns på Gotland.

Det visade sig redan från början, att
hampodlingen inte kunde bedrivas utan
stöd från statens sida, på grund av att
odlings- och beredningskostnaderna
här i landet är betydligt högre än i de
länder, från vilka vi kan importera
hampa eller produkter tillverkade av
hampa. De som såg litet framåt i tiden
hyste emellertid stora förhoppningar
om att det genom bättre odlingsmetoder
och bättre och rationellare förädlingsteknilc
samt genom skapandet av

bättre hampsorter skulle bli möjligt att
få till stånd en hampodling, som ställde
sig ekonomiskt fördelaktigare än den
vi hade från början.

Det är klart att det för en ny odling
av detta slag och för produkternas beredning
krävs cn inte alltför kort tid,
för att såväl odlare som förädlare skall
kunna skaffa sig den erfarenhet och
skicklighet som erfordras. Under kriget
och åren närmast därefter fortgick
hampodlingen med stöd från staten,
men sedan fann man, att det kanske inte
var lika nödvändigt att längre bedriva
denna odling. Man ansåg därför, att åtgärder
borde vidtagas för att minska
statens omkostnader i det avseendet.
Då företogs det en del utredningar,
efter vilka man kom fram till det resultatet,
att ett nedläggande av ett av de
båda förädlingsverken var ett sätt att
minska statens utgifter. Emellertid befanns
de båda förädlingsverken likvärdiga,
och man kunde därför inte finna
det förmånligare att lägga ned det ena
verket än det andra. Båda fyllde en
stor uppgift. Man hade svårt att bestämma
sig. Då beslöt riksdagen 1951
att såväl förädlingsverken som hampodlingen
över huvud taget skulle få en
prövningstid på fem år, d. v. s. mellan
åren 1951 och 1955. Under den tiden
skulle noggranna undersökningar företagas
om vilka åtgärder som kunde
vidtagas för att skapa bättre odlingsoch
förädlingsmetoder, och samtidigt
skulle man försöka bilda sig en uppfattning
om vilket förädlingsverk som
ev. skulle tagas bort. Förslag om denna
prövotid framlades av ett enhälligt
jordbruksutskott, och såvitt jag vet anfördes
här i riksdagen icke några skäl
emot utskottets förslag, utan kamrarna
biföll vad utskottet hemställt.

Detta beslut blev både odlare och
förädlare glada åt. Beslutet bekräftades
sedan av 1952 års riksdag. Jordbruksutskottet
sade då i sitt utlåtande under
rubriken Stödet åt lin- och hampodlingen,
att vad anginge stödet av ifrå -

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

gavarande odlingar ville utskottet erinra
om att föregående års riksdag -—•
d. v. s. 1951 års riksdag ■— tagit ställning
till frågan om riktlinjerna för densamma.
I fortsättningen framhöll utskottet,
att det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget stod i överensstämmelse
med angivna riksdagsbeslut, mot vilket
utskottet inte haft något att erinra.

Detta sades alltså även vid 1952 års
beslut rörande stödet åt hampodlingen.
Man erinrade om vad 1951 års riksdag
beslutat och föreslog, att detta skulle
fullföljas. Riksdagen hade ingenting att
erinra mot vad jordbruksutskottet föreslog.
Man kan således säga, att riksdagen
två år å rad givit och bekräftat
löftet till hampodlarna och till beredningsverkens
ägare, att de enligt de
1951 givna riktlinjerna skulle ha att
påräkna statligt stöd under femårsperioden
1951—1955.

I jordbruksutskottets yttrande till

1951 års riksdag fanns ett tillägg, som
gick ut på att utskottet vid sitt ställningstagande
förutsatte att Kungl. Maj:t
— därest ändrade förhållanden skulle
påkalla detta — under loppet av den
ifrågavarande femårsperioden komme
att företaga en förnyad prövning, omfattande
samtliga lin- och hampberedningsverk,
av frågan om verkens bibehållande
samt underställa riksdagen
förslag i ämnet.

Nu tar Kungl. Maj:t i år detta uttalande
till anledning att komma med
förslag om värmbolverkets nedläggande.
I propositionen talas om att det

1952 regnade så väldigt mycket att en
stor del av skörden, framför allt av
hampa, blev fördärvad. Detta finner
jordbruksnämnden och Kungl. Maj:t
vara sådana ändrade förhållanden, som
jordbruksutskottet 1951 hade talat om
och som ger Kungl. Maj :t anledning
och rätt att vidta åtgärder av det slag
som nu framlägges i propositionen och
motiverar värmbolverkets nedläggande.

Jag måste säga, att aldrig tänkte sig
väl jordbruksutskottet vid 1951 års

Fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

riksdag, att dess uttalande skulle kunna
uttolkas på ett sådant sätt. För min
del finner jag tolkningen inte vara
någonting annat än en ren konstruktion.
Odlare och beredare trodde på
riksdagens beslut och inrättade sig
därefter. Det är inte utan att man
skäms inför människorna, när de ställer
den ironiska frågan: År det på det
sättet regering och riksdag håller sina
löften till oss, att de nu efter två år
sviker det löfte, som gällde för fem år?

Att anföra regnskadorna på 1952 års
skörd som ett sådant där ändrat förhållandende
är ju fullkomligt orimligt.
Jag tycker för min del, att skulle skördekatastrofen
1952 i detta fall ha haft
någon betydelse, skulle det väl ha varit,
att man bort förlänga prövotiden
med ett år, ty 1952 års skörd var ju,
åtminstone vad gäller fastlandet, inte
att räkna som normal under några förhållanden.
Det hade varit en åtgärd
som folk kunnat förstå, men vad som
nu framhålles från Kungl. Maj :ts sida
är rena svepskälet och ingenting annat
— ett svepskäl för att komma ifrån
ett tidigare givet löfte.

Jag kan inte medverka till någonting
sådant. Jag sätter verkligen riksdagens
anseende för högt för att på detta sätt
nära nog sälja det för en grynvälling.
Ty vad är det egentligen man gör, om
man bifaller utskottsmajoritetens förslag?
Jo, som tidigare har framhållits,
man driver ut i arbetslöshet och andra
svårigheter minst ett femtiotal arbetare,
de flesta i femtioårsåldern, och det i
ett arbetsmarknadsläge, då flera hundra
arbetare från andra industrier där
i orten redan blivit permitterade, som
det heter. Vid värmbolverket har man
lagt ned mycket pengar på att skaffa
goda bostäder åt företagets arbetare
och vidtagit olika anordningar för att
de skulle trivas, vilket de också har
gjort och gör. Men nu riskerar de ju
att inte längre få behålla dessa bostäder,
eftersom man, som jag och föregående
talare framhållit, måste kon -

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

statera att möjligheter för dem att få
något arbete i öppna marknaden där
inte föreligger inom överskådlig tid.

Och så tror man att man genom att
lägga ned värmbolverket spar pengar.
Ja, det kan jo hända att man spar
pengar om man lämnar företagare och
arbetare utan någon hjälp och bara säger:
Adjö med er, tack för vad ni har
gjort. Men man lär inte med vår nuvarande
inställning till de arbetslösas
svårigheter få släppa dem, utan man
får nog ge dem hjälp på något sätt.

När vi är tämligen överens om att
det är arbete man bör försöka skaffa
dem hellre än understöd, även om det
blir i form av statligt eller statskommunalt
beredskapsarbete, så är det en
dyrortsform av hjälp. De som haft tillfälle
att läsa arbetsmarknadsstyrelsens
redogörelse för förra året skall finna,
att ett dagsverke i statligt eller statskommunalt
beredskapsarbete kostar det
allmänna ungefär 100 kronor, när man
räknat in kostnader för arbetsledning,
projektering, maskiner och allt vad
därtill hör. Om för ett trettiotal arbetare
vid Värmbol skall beredas sysselsättning
genom statligt beredskapsarbete,
blir det inte små summor
per månad; det torde väl röra sig
omkring 75 000 kronor enbart för
detta företags arbetare. Det behöver
alltså inte gå så många månader förrän
den eventuella besparing, som staten
skulle göra genom att lägga ned Värmbol,
är bortblåst och i stället har förbytts
i förlust. Jag tror man har räknat
alldeles fel när man med nuvarande
arbetsmarknadsläge går in för en åtgärd
som den föreslagna.

En sak som jag tycker att inte minst
jordbruksministern skulle ha tänkt en
smula på är det allmänna önskemålet,
som vid många tillfällen har framhållits
här i riksdagen, att försöka få industrier
förlagda till landsbygden. Ja,
detta är en industri som ligger på
landsbygden, den ligger i Stora Malms
socken, visserligen inte så långt från

Katrineholm men sex, sju kilometer i
alla fall, och det är en industri som
tydligen passar alldeles utmärkt att
ligga på landsbygden. Men den slår
man nu bort — adjö med den! Det strider
ju emot det där talet om att man
vill förlägga industrier ut på landsbygden
för att öka trivseln och förbättra
förhållandena där, när man nu är beredd
att utan vidare lägga ned en industri
som redan finns där.

Jag kan inte underlåta att beröra
ännu en sak. Riksdagen beslutade i
natt lagstiftningsåtgärder mot konkurrensbegränsning.
Men här står nu en
hel del redo att vidta en åtgärd för att
slå bort en konkurrent som finns och
skulle ha funnits kvar, inte minst i
form av en ädel tävlan att förbättra
förhållandena, var och en inom sitt
område, om båda dessa verk, Visby
och Värmbol, alltjämt fått existera. Nu
monopoliserar man odlingen och monopoliserar
tillverkningen på ett håll
och detta, tycker jag, stick i stäv mot
vad riksdagen i natt har beslutat. Men
så inkonsekvent i sitt handlande är
riksdagen emellanåt.

För min del vill jag inte vara med
om ett beslut i enlighet med det förslag
som utskottets majoritet har framlagt,
som jag måste finna ur många
synpunkter olämpligt och olyckligt. Jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen
nr 1.

I detta anförande, varunder herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde
herr Vigelsbo (bf).

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Den ärade talare som inledde denna
debatt höll till att börja med ett begravningstal
över Värmbol. Han ansåg
att det egentligen inte var mycket att
resonera om. Sedan framförde han
emellertid en hel del kritiska synpunkter
på förslaget. Jag tycker för min del

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

att de herrar som hittills uppträtt uteslutande
har anfört känsloskäl för sin
ståndpunkt. De har varit ganska frikostiga
med sina domar och har ävenledes
något ensidigt framfört olika synpunkter
beträffande lösningen av denna
fråga.

Jag kan villigt erkänna, liksom herr
Larsson i Julita, att lösandet av denna
fråga framkallar vissa olustkänslor,
men det är många frågor här i livet
man måste ta ställning till, även om
detta utlöser olust. När man från deras
sida, som har hållit på värmbolverket,
gått att behandla detta ärende
har man försökt stödja sig på det uttalande
som 1951 års riksdag gjorde.
Herr Andersson i Dunker tillät sig för
en stund sedan att tolka detta riksdagens
uttalande så, att det var ett
löfte, som gällde för fem år och att
detta löfte hade bekräftats två år å rad.
Detta är väl ändå att läsa utskottsutlåtandet
litet för enkelt. I uttalandet
sägs också, att Kungl. Maj:t skall följa
frågan och i den mån förhållandena
ändrar sig ta upp frågan till förnyad
prövning och komma med nytt förslag.

Det har från de myndigheter, som
har sig ålagt att följa försörjningsutvecklingen
här i landet, inlämnats en
skrivelse till Kungl. Maj:t, vari framhålles
att förhållandena så hade ändrats
att det nu fanns anledning att låta
frågan underställas riksdagen för förnyad
prövning, huruvida resultatet
skal! anses vara så dåligt att man borde
ta en annan ställning eller om man
skall fortsätta efter 1951 års beslut. Det
har också ifrågasatts om man inte i
denna fråga i alltför hög grad tagit
hänsyn till 1952 års dåliga skörderesultat.
Jag vill emellertid nu säga, att
så icke enbart har varit förhållandet.
Enligt min mening har två andra ting
vägt mycket tungt vid ställningstagandet.
Det ena är resultatet av den ekonomiska
utredning som har gjorts om
hampodlingens framtid i vårt land, och
det andra gäller den ekonomiska ut -

Fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

vecklingen. Det är klart att 1952 års
dåliga skörderesultat inverkat på den
ekonomiska utvecklingen i två hänseenden,
dels att det stöd som lämnas
med anledning av den mycket dåliga
skörden per kg hampfiber räknat stiger
oroväckande, och dels att ett avskrivande
av anläggningarna i de båda
företag, som har statlig garanti, till det
av statsmakterna rekommenderade beloppet
700 000 kronor skulle medföra
mycket stora kostnader.

För min del anser jag att när man
skall bedöma denna fråga får man
komma ihåg att hampodlingen kom till
under 1940-talet såsom en ren beredskapsåtgärd.
Det är mycket riktigt som
här har sagts, att folk dels animerades
till att deltaga i odlingen och dels erbjöds
arbete. Det är ju alltid så, att
växling från kristid till normal tid ofta
föranleder mycket stora förändringar
för en del människor, och så är fallet
även här. Men alla borde vara införstådda
med att en odling, som de vet
är av beredskapskaraktär, förr eller
senare skall läggas ned då det ekonomiska
underlaget inte längre finns.

Av undersökningarna om möjligheterna
att finna avsättning för hampfiber
framgår att det inte finns någonting
som talar för att det går att uppehålla
odling av en sådan storleksordning,
att två hampverk kan hållas i
gång. Följaktligen uppstår frågan om
vi skall bibehålla två hampverk enligt
1951 års beslut eller ta ett annat ställningstagande
med hänsyn till de ändrade
förhållanden som jordbruksnämnden
har redovisat. Jag skulle för min
del tro, att om jag som chef för jordbruksdepartementet
inte hade redovisat
de förändrade förhållanden som
har inträtt hade det varit anledning
för riksdagen att säga, att här har man
inte följt det beslut som riksdagen har
fattat. Det finns nu i dag möjlighet för
riksdagens ledamöter att ta ställning
till denna fråga, och är det så att man
anser att man skall låta en så pass

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

oekonomisk beredskap fortsätta som
det här är fråga om, ja, då får man
låta 1951 års beslut gälla till 1955. Men
jag är övertygad om att vid den tidpunkten
kommer man i varje fall att
företa en rationaliseringsåtgärd på detta
område som är mera anpassad till
verkligheten.

Jag har därmed inte sagt annat än
att staten har vissa skyldigheter gentemot
dem som har tagit anställning vid
värmbolverket, därest riksdagen beslutar
att detta skall läggas ned. Men
om man jämför det skäliga stöd, som
staten eventuellt kan behöva ge till
dessa under förutsättning att de är arbetsföra,
med vad det kostar att fortsätta
verksamheten, måste det ändå
bli betydligt billigare för statsmakterna
att hjälpa dem till ett drägligt levnadsförhållande
än att fortsätta verksamheten
vid Värmbol. Slår man ut
dessa 500 000 kronor, som det årligen
skulle kosta staten att fortsätta verksamheten,
skulle det bli 6 000 kronor
per år och anställd arbetare. Är det
mindre än dessa 80 st. människor anställda
kostar det mera per man, förlustsiffrans
summa kan inte ändras.
När man gått att ta ställning till avsättningen
av hampfibern, har man
konstaterat att vi behöver en produktion
på ca 1 000 ton fiber per år. Om
båda verken skall hållas i gång, medför
detta ett stödbehov av ungefär 1
krona per kilogram fiber, men om vi
bara driver det ena verket, minskas
detta behov till 46—47 öre per kilogram
hampfiber. Om man skall lämna
stöd åt jordbrukarna och de anställda
vid verken, undrar jag om det inte kan
ske på ett ur ekonomisk synpunkt bättre
$ätt än genom att hålla båda dessa
verk i gång.

Här har gjorts en undersökning om
vilket av dessa verk som skall läggas
ned och vilket som skall drivas. Jag
skall be att få återkomma till den saken
senare.

Det räcker emellertid inte med ett

stödbehov av ungefär en krona per
kilogram hampfiber för driftens upprätthållande,
utan därtill kommer nedskrivningskostnaderna,
som för visbyverket
går till ungefär 2 miljoner kronor
och för värmbolverket till ungefär
1 miljon kronor, och då har man likväl
inte kommit ned till ett värde av
700 000 kronor som jag tidigare nämnt.
Det rör sig alltså om stora förluster för
statsmakterna, och med risk att bli
klandrad för den åtgärd som föreslås
vill jag säga, att jag fattar det som min
skyldighet att redovisa denna fråga inför
riksdagen.

Frågan har från att ha varit en beredskapsfråga
övergått till att i dagens
läge vara en social fråga, och jag medger
gärna att den kan delas upp på två
kategorier. De jordbrukare som inte
längre får möjlighet att odla hampa går
förlustiga en odling som varit mycket
förnämlig i växtföljden, som varit effektiv
för ogräsbekämpande och som
givit jorden en bättre struktur. En
minskning av produktionen kommer
att åsamka dessa jordbrukare förluster,
men jag tror dock att om jordbruket
skall ha stöd, detta kan ges på något
annat och lämpligare sätt än genom
att man upprätthåller driften vid
dessa verk.

När det gäller de sociala aspekterna
undrar jag om inte möjligheterna att
skaffa de anställda arbete är betydligt
större på fastlandet än på Gotland. Den
som vill objektivt bedöma de här sakerna
ger mig alldeles säkert rätt i den
frågan. Därmed har jag inte på något
som helst sätt velat negligera de anställdas
intressen, som om riksdagen
i dag fattar beslut enligt propositionen
och utskottsmajoritetens förslag ställs
i en prekär situation.

Under debatten har man kritiserat
en del ting som har hänt, ja rent av
gjort vissa insinuationer, att departementet
skulle ha förhalat denna fråga.
Det vill jag på det bestämdaste förneka.
Vi har försökt lösa denna fråga

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

så objektivt och fort som möjligt. Att
propositionen är daterad den 6 mars
men inte överlämnad till riksdagen
förrän den 5 april beror på att vi efter
det propositionen förelåg i korrektur
diskuterade med socialdepartementet
möjligheterna att bereda anställning åt
dem som eventuellt skulle bli arbetslösa.
Arbetsmarknadsstyrelsen hade
först i februari yttrat sig i frågan, och
vi tog nu upp förnyad kontakt. Det tog
en viss tid. Sedan begick vi det så att
säga taktiska felet att vi var ärliga och
inte ändrade dateringen på propositionen.
Det kunde vi ha gjort. Då hade
vi undgått den kritiken. Propositionen
lämnades den 5 april. Att den sedan
inte kunde behandlas i utskottet förrän
långt senare, berodde på att påsken
kom emellan. Sedan har utskottet gjort
sig så mycket besvär, att ledamöterna
rest ner till Visby för att klart kunna
bedöma dessa saker.

Herr Kilsmo säger, att fröanskaffningen
är värd sin särskilda historia.
Jag tvivlar inte på att vad han här
sagt är fullt riktigt. Men detta är en
sak som vi i departementet inte har
haft anledning att ta ställning till. Att
jordbruksnämnden skulle ha dirigerat
frötillgångarna till den ena eller andra
platsen är i varje fall för mig fullständigt
främmande.

För att bedöma denna fråga från alla
sidor måste man se vilka möjligheter
man har att finna avsättning för hampfiber
i vårt land och om det härför
behövs ett verk eller två. Ingen har
velat föreslå, att man helt skulle lägga
ned hampodlingen. Jag tror, att man
kan komma till ett betydligt bättre ekonomiskt
resultat av denna odling om
man företar förädlingar av hampväxten
och rationalisering av odlingen.
Däremot kan jag inte tänka, att statsmakterna
behöver uppehålla en så pass
dyr beredskap på detta område som
för närvarande.

Efter de upplysningar jag har försökt
lämna hoppas jag att riksdagens

Fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

ledamöter är överens med mig — även
om de som har kontakter med Värmbol
och företaget där naturligtvis kan
ha en annan uppfattning — om att det
var berättigat när jordbruksnämnden
hade anmält de resultat den kommit
till att ställa frågan under riksdagens
prövning. Jag kan inte tänka annat än
att riksdagen när den fattar beslut i
denna fråga beaktar alla de berättigade
intressen, som både jordbruket och de
anställda har av denna sak, och att man
handlar under ansvar även för framtiden.

Herr KILSMO (fp) kort genmäle: Herr
talman! Då denna debatt ser ut att dra
ut på tiden, skall jag inte förlänga den
med många ord.

När jordbruksministern säger, att det
är av känsloskäl som vi har talat här,
kan jag inte till hundra procent uppfatta
detta som ett minus. Jag skulle
tyckt det varit bra om också jordbruksministern
hade fört ett något mera
känslosamt resonemang.

Men så känslosamma är vi dock icke,
att vi skulle ha vägrat att ta reson, om
verkliga sakskäl hade förbragts. Jordbruksministern
säger, att jordbruksnämnden
har framhållit, att ändrade
förhållanden nu har inträtt. Men det är
märkvärdigt, att man inte kan få dessa
ändrade förhållanden redovisade. Jag
kan inte finna, att jordbruksministern i
sitt anförande har sagt ett ord om den
verkliga innebörden av dessa ändrade
förhållanden. Vilka förhållanden är det
som har ändrats sedan 1951? Det enda
jag vet som har skett på hampodlingens
område är den misslyckade skörden
1952. Vilka andra förhållanden har förändrats?
Det kallar jag känsloskäl, och
det av sämre beskaffenhet, att säga att
det har inträffat ändrade förhållanden
men inte kunna tala om vilka dessa är.
Jag kan inte utan vidare här godtaga
magisterns ord. Jordbruksministern säger
dessutom, att en utredning har skett
angående hampodlingens framtid. Var

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

finns den utredningen? Den finns inte
i propositionen och inte i jordbruksutskottets
utlåtande.

Vidare vill jag fråga jordbruksministern,
om lian bar tänkt igenom det förslag
som ledningen för hampberedningsverket
i Värmbol har framställt, nämligen
att vi skulle avstå från importen av
400 ton bårdfiber. Arbetsledningen vid
verket anser att om vi inte importerar
dessa 400 ton, kan båda verken fortsätta
att arbeta. Vad säger jordbruksministern
om den saken?

Till sist vill jag ändra det yrkande
som jag i mitt förra anförande framställde
till att avse ett yrkande om bifall
till reservationen nr 1 av herr Johan
Persson, vilken reservation ju innehåller
en hemställan om bifall till den motion,
vartill jag tidigare yrkat bifall.

Herr AHLSTEN (fp): Herr talman!
Sedan tre representanter för den bygd,
där värmbolverket ligger, här haft ordet,
är det kanske inte ur vägen att det
anlägges andra synpunkter på denna
fråga än som helt naturligt måste beaktas
av dem som har sin verksamhet
förlagd till det område det här gäller.
Jag vill emellertid klart deklarera att jag
så innerligt väl förstår dem, när de här
talar på det sätt som skett — hade jag
varit i deras situation, hade jag kanske
handlat på samma sätt. Jag vill alltså inte
på något vis lasta den ene eller andre
för de kanske litet misstänksamma uttalanden
som här gjorts.

Jag hade förmånen att deltaga i 1949
års lin- och hamputredning. Under kriget
bedrev vi lin- och hampodling här i landet
som en beredskapsåtgärd, men de
internationella förhållandena hade sedermera
utvecklat sig på ett sådant sätt, att
världsmarknadspriserna på dessa varor
gått ned väsentligt. Odlingen var därför
inte längre ekonomiskt lönande, och utredningen
hade att ta ställning till frågan,
om densamma borde bibehållas i
hela den utsträckning som den fått genom
de stimulerande åtgärder som ur

beredskapssynpunkt företagits av det allmänna.
Det stod därvid klart för oss att
en sådan möjlighet inte fanns när det
gällde hampan. Det var inte möjligt att
exportera ett eventuellt överskott, och
inom landet fanns det inte avsättning för
mer än som motsvarade kapaciteten hos
ett av verken. Detta gjorde att dåvarande
jordbruksministern år 1951 framlade förslag
att värmbolverket skulle nedläggas.

Man har här efterlyst anledningen till
att jordbruksministern på jordbruksnämndens
förslag sålunda tog upp frågan.
Jag skulle vilja erinra dem, som
gjort detta, om att jordbruksutskottets
skrivning av år 1951, som här refererats
av herrar Kilsmo och Andersson i Dunker,
tillkom just på grund av att det hade
utbrutit ett krig i Korea och som hade
åstadkommit en sådan ändring av världsmarknadspriserna
att man från utskottets
sida inte ansåg sig för dagen kunna
biträda Kungl. Maj :ts förslag om nedläggning
av värmbolverket. Det var alltså
rena beredskapssynpunkter som gjorde
att utskottet framställde förslaget att
båda verken skulle under en tid framåt
få fortsätta att driva sin rörelse men att
Kungl. Maj :t skulle ha uppmärksamheten
fästad på saken och ta upp den på nytt,
om det inträffade några ändrade förhållanden.

Nu har det inträtt sådana ändrade förhållanden.
De beredskapssynpunkter,
som vi år 1951 måste lägga på denna
fråga med hänsyn till det nya internationella
läget som då hade uppstått,
är inte längre till finnandes i samma utsträckning.
Däremot är avsättningsförhållandena
desamma som dem som redovisades
av 1949 års lin- och hamputredning.

Det skulle väl te sig ganska underligt,
om man inte i detta ändrade läge skulle
kunna på nytt ta upp frågan om verkens
fortsatta existens.

Jag skall inte trötta kammaren med att
återge vad jordbruksutskottet sagt — det
har ju redan citerats två tre gånger. Jag
skall i stället ta ett citat ur den kungl.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

propositionen. När statsrådet redovisar
vad som har inträffat, säger han bl. a.
följande:

»Det synes mig nämligen icke vara
försvarligt att utan tvingande skäl i oförändrad
omfattning fortsätta en verksamhet,
som belastar det allmänna i så hög
grad som den nuvarande hampproduktionen.
Vid detta mitt ståndpunktstagande
har jag även beaktat den av jordbruksnämnden
lämnade uppgiften, att
vid överläggningar mellan nämnden samt
representanter för odlarna och beredningsverken
enighet rått om att ett av
verken bör nedläggas. Likaså har jag
tagit hänsyn till att enligt inhämtade
upplysningar utsäde i år icke torde kunna
anskaffas för större areal än som
kan tillgodose ett verk.»

Jag har velat anföra detta för att visa
dem som här refererat till jordbruksutskottets
utlåtande — vilket i och för
sig naturligtvis ger Kungl. Maj:t full anledning
att ta upp frågan •— vad de representanter
för odlarna som burit ansvaret
för verkens drift har ansett om
saken. Och märk väl: dessa människor
som har fått känna på de svårigheter
som den ekonomiska utvecklingen medfört
har förklarat: »Det går inte att driva
mer än ett verk. Vi är eniga om att det
andra verket bör nedläggas.» Jag tycker
verkligen att det länder dessa odlarrepresentanter
till heder att de sett så
realistiskt på problemet och gjort detta
uttalande, innan det var bekant för dem
vilket av verken som till äventyrs skulle
nedläggas. Detta är nog den allra kraftigaste
motivering som kan anföras för
den uppfattningen att det inte längre går
att bibehålla bägge verken.

Hur skall man för resten bära sig åt,
om man vill behålla bägge verken och
det inte finns frö till mer än odlingen
vid ett av verken? Skall man förlägga
odlingen till ett ställe eller skall man
dela upp den på bägge verken? Delar
man upp det på båda verken, vilket kanske
ur allmän synpunkt vore det lyckligaste,
betyder det ju att den ekono -

Fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

miska driften av verken blir otillfredsställande
på grund av att verken har
mycket stora fasta kostnader som måste
slås ut på en liten odling. Det blir en
ekonomisk förlust på det hela som —
såsom jordbruksministern här har sagt
—• man knappast ur allmän synpunkt
kan godkänna.

Nu har det här i kammaren inte ställts
något yrkande om att verket i Visby
skulle läggas ned. Av det skälet finns det
kanske ingen anledning att säga någonting
om förhållandet de båda verken
emellan. Jag vill dock, herr talman, säga,
att när man gör valet, får man väl ta
hänsyn till —• vilket jordbruksnämnden
och jordbruksministern har gjort — det
förhållandet, att Gotland har ett föga
differentierat näringsliv, beroende på att
vi inte har några naturtillgångar på vilka
vi kan bygga upp en industri. Det är endast
jordbruksprodukter som man kan
omsätta i industriell verksamhet. Det
lilla hampberedningsverket, som sysselsätter
ungefär åttio personer, utgör dock
Gotlands tredje industri i storleksordning.
Man förstår då vad det skulle betyda
om detta industriföretag raserades.
Därtill kommer ju, att det är oerhört
svårt att börja någon annan verksamhet
vid verket i Visby, under det att det
givetvis blir något lättare att lägga om
verksamheten vid företaget i Värmbol.
Jag vill också referera vad arbetsmarknadsstyrelsen
säger: »Nedläggandet av
visbyverket skulle vålla ännu större
svårigheter ur arbetsmarknadssynpunkt
än ett nedläggande av värmbolverket.
Anledningen härtill är, att Gotlands näringsliv
är synnerligen ensidigt och
svagt. Antalet inom industrien sysselsatta
personer är ringa. Möjligheterna
att tillföra ön nya industrier är ytterligt
begränsade. Försök som gjorts under
senare år i detta avseende från såväl
arbetsmarknadsstyrelsens som Gotlands
företagareförenings sida har givit ett
mycket klent resultat.» Styrelsen förordar
av denna anledning att man behåller
visbyverket.

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

Jag vill gärna understryka, vad som
sagts här, att det inte varit någon angenäm
uppgift att inom utskottet behöva
ta ståndpunkt i detta ärende. Det har
inte heller varit angenämt vare sig för
jordbruksnämnden eller Kungl. Maj:t att
komma med förslaget. De reella förhållandena
visar emellertid, att man ofrånkomligen
måst handla.

Jordbruksutskottet har haft att behandla
en motion av herr Larsson i
Julita m. fl., som behandlar vissa sociala
problem som kommer att uppstå på
grund av nedläggningen av värmbolverket.
Jag vill här inför kammaren deklarera
att när utskottet enhälligt biträtt
denna motion, har det varit i känslan
av att det här just föreligger ett
sådant ärende där man inte bara skall
se på de sociala förhållandena vid det
verk som får fortsätta sin drift utan
också till de sociala problem som kommer
att uppstå vid det verk som skall
nedläggas.

Herr talman! Jag har med dessa små
erinringar försökt motivera några av de
synpunkter som ligger till grund för att
utskottet anser att vi nu endast kan bedriva
odlingen för ett verk. Med hänsyn
till detta yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Herr ANDERSSON i Dunker (bf) kort
genmäle: Herr talman! Jag tycker nog,
att herr Ahlsten slog in öppna dörrar.
Såsom han erkände, har ju ingen med
ett ord knappt berört visbyverket, ännu
mindre yrkat på dess nedläggande. Jag
får lov att säga, att vad han på denna
punkt sade var ganska onödigt.

Herr Ahlsten yttrade vidare att sådana
ändrade förhållanden har inträffat
att de motiverar de föreslagna åtgärderna.
Herr Ahlsten talade om Koreakriget.
Detta började 1951, och det pågår alltjämt.
Det har således inte ändrat förhållandena.
Vidare gör herr Ahlsten
gällande, att de uttalanden som gjordes
och de beslut som fattades av riksdagen
år 1951 inte innebar ett löfte. Det är väl

alldeles uppenbart, att ingen som tar del
av vad som då skedde kan uppfatta det
annat än som ett löfte åt odlarna och
beredningsverken att de skulle få hålla
på i fem år och under den prövotiden
visa vad de dugde till.

Jag har inte hört något svar på varför
det inte är möjligt att minska importen
av hampa med 400 ton. Ledningen för
värmbolverket anser, att om så skedde
beredes utrymme för de båda hampverkens
produktioner här i landet. Jag tror
därför, herr talman, att det finns så
många oklarheter i detta ärende att det
är all anledning att låta båda verken
fortsätta sin verksamhet i den omfattning
som 1951 års riksdag lovade att de
skulle få.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Herr Kilsmo frågade mig var de olika
skälen är redovisade för att nu taga upp
frågan till förnyad behandling. Jag ber
herr Kilsmo slå upp propositionen, s. 34,
där alla skäl finns redovisade. Herr
Kilsmo frågade mig vidare var den utredning
har gjorts som talar om åtgången
av hampa. Lin- och hamputredningen
gjorde på sin tid en undersökning
och kom till resultatet att den inhemska
produktionen borde vara omkring 1 000
ton hampfiber. Jordbruksnämnden har
sagt att man inte har någon anledning
att göra någon förnyad utredning härom.
Om man kommer till att det under en
beredskapstid, när efterfrågan på den
svenska hampan givetvis är större än
under normala tider, inte behövs mer
än 1 000 ton hampfiber, skulle jag tro
att det inte går att finna avsättning för
mer än den kvantiteten under normala
tider. Också handels- och industrikommissionen
menar att det inte går att
finna någon avsättning utöver den kvantiteten
— detta är redovisat på s. 35 i
propositionen. Även textilrådet har varit
av denna mening.

Frågan om man kan importera något
mindre hampa faller inte inom mitt om -

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

råde, men det har ju sagts från sakkunnigt
håll, att man inte kan finna avsättning
för svensk hampfiber utöver en
viss kvantitet. Skulle man dela upp denna
kvantitet på två beredningsverk,
skulle det medföra de konsekvenser som
jag tillät mig nämna i mitt förra yttrande:
det skulle bli 500 000 kronors
förlust om man drev två verk i stället
för ett. Jag tillät mig också säga, att om
det är SO anställda, blir förlusten 6 000
kronor per man. Herr Kilsmo talade om
50 eller 60 man, och då blir förlusten
8 500 respektive 10 000 kronor per man.
Jag skulle tro att staten har möjlighet
att tillgodose deras berättigade intressen
på ett billigare sätt. Jag tycker man
bör se till realiteterna i detta fall. Härmed
hoppas jag att herr Kilsmo har fått
skälen redovisade.

Herr KILSMO (fp) kort genmäle: Herr
talman! Det skäl som herr jordbruksministern
anför, nämligen att hampodlingen
inte är lönsam, kan inte vara
något nytt skäl, ty det visste vi 1951
precis lika bra som vi vet det i dag. Det
var därest nya omständigheter skulle
komma fram som detta ärende skulle
tas upp till ny behandling, men vi visste
före 1944 att hampodlingen inte skulle
bli lönsam. Det kan sålunda inte vara
någonting nytt, och därför har utredningen
inte sagt någonting som kan motivera
att ärendet tas upp igen.

Så skulle jag vilja ställa en fråga till
herr jordbruksministern. Anser herr
jordbruksministern, att jordbruksnämndens
beslut bakom jordbruksministerns
rygg, som han själv sade förut, att dirigera
fröerna, kan försvaras? Sättes inte
riksdagen de facto ur funktion genom
detta beslut från jordbruksnämndens
sida?

Herr AHLSTEN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Andersson i Dunker
tycks vara fullständigt okunnig om den
ekonomiska utvecklingen på världsmarknaden
sedan 1951. Han bör veta att när

Fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

ett krig bryter ut, uppstår det en hamstringspsykos.
Det var detta som åstadkom
de höga priser på hampfiber som rådde
vid det tillfälle då jordbruksutskottet fattade
sitt beslut. Läget är ju ett helt annat
i dag vad beträffar priset inte bara
på hampfiber utan på så gott som alla
andra produkter. Detta borde vara klart
för oss alla.

Herr Andersson i Dunker sade att det
jag hade yttrat angående visbyverket
var onödigt. Jag redovisade klart och
tydligt för kammaren, att ingen hade
ställt något yrkande på att visbyverket
skulle läggas ned, men jag förstår att
herr Andersson i Dunker tyder mitt
uttalande ungefär som han tydde jordbruksutskottets
uttalande från 1951, då
han i detta inlade ett klart löfte att
odlarna skulle få ha kvar beredningsverken
i fem år under alla förhållanden.
Det kan ju inte rimligen vara på det
sättet, det kan vem som helst få klart
för sig genom att läsa utskottets utlåtande.
Jag vill gärna ha sagt att just de förhållanden
som nu har inträffat är sådana
förhållanden som utskottet tänkte
på när det skrev in denna reservation
år 1951, och Kungl. Maj:t har handlat
helt i överensstämmelse med vad utskottet
avsåg med sitt yttrande 1951.

Jag skulle vilja säga ett ord till, herr
talman. Importen av hampa utgöres av
hård fiber, under det att den hampa vi
odlar är mjuk hampa. Den hårda fibern
har en helt annan kvalitet och används
för helt andra uppgifter än den mjuka,
och därför kan man inte minska importen
av hård fiber för att upprätthålla
driften vid båda beredningsverken. Det
går inte.

Hem talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Jag begärde ordet emedan herr Kilsmo
ställde en direkt fråga till mig. Jag har
ingen anledning att här svara på om
jordbruksnämnden har handlat rätt eller

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

orätt, när påståendet är så löst. Jag vill
gärna höra vederbörande myndighet
först i det fallet. Jag har inte fällt något
omdöme om den saken i mitt föregående
yttrande, så det måste föreligga ett missförstånd
på den punkten.

Herr SVENSSON i Vä (bf): Herr talman!
Efter alla dessa många och delvis
även långa anföranden i denna fråga
torde jag kunna begränsa mig rätt väsentligt.

Jag vill då först säga, att jag inte alls
är vare sig part i målet eller på något
sätt sakkunnig när det gäller denna
fråga. Jag har inte haft tillf lille att hesöka
något av de här berörda verken,
och i min hemtrakt odlas inte och har
heller aldrig odlats någon hampa. Jag
har alltså inte några som helst personliga
intressen i denna fråga. Jag vill
bara med ett par ord redovisa varför
jag har kommit att inta den ståndpunkt,
som majoriteten inom jordbruksutskottet
har intagit. Dessa saker har tidigare
redovisats här av flera talare, och jag
har därför möjlighet att som sagt starkt
begränsa mig.

För det första var det det förhållandet,
att hampskörden 1952 genom det
dåliga skördevädret blev mycket dålig.
I jordbruksnämndens skrivelse den 31
januari 1953 sägs det, att som en följd
av denna dåliga hampskörd har givetvis
fröet varit mycket obetydligt. Att detta
skulle få mycket svåra följder för hampodlingen
tyckte jag för min del var
tämligen klart.

Nu lär det också vara så, enligt vad
jag kunnat finna, att för svenska förhållanden
lämpligt utsäde av hampfrö
inte kan importeras, utan det är endast
möjligt att importera sådant frö, som
vid odling här inte kan beräknas mogna
till fröskörd. Detta å sin sida innebär
enligt jordbruksnämndens uttalande att
det förädlingsarbete, som sedan mycket
lång tid tillbaka har bedrivits, nu genom
detta förhållande blivit spolierat och
praktiskt taget måste tas upp från bör -

jan igen, om man så småningom skulle
ha förhoppning om att nå fram till att
producera den utsädesmängd, som fordras
för att hålla bägge verken i gång.

Det var väl, såvitt jag kunnat bedöma
frågan rätt, inför denna situation som
jordbruksnämnden sammankallade representanter
för de båda beredningsverken
och även representanter för
Riksförbundet Lin och hampa för att
överlägga om vad som i förliandenvarande
situation fanns att göra. Vid dessa
överläggningar kom man nu till det resultatet,
att driften vid bägge verken
inte kunde upprätthållas. Jag trodde
därför, att när även hampodlingens representanter
biträdde en sådan åsikt,
att vi här inte skulle komma att föra
diskussion efter de linjer man har gjort
här i dag. Jag trodde också att den meningen
inom jordbruksutskottet var tämligen
klar, att förutsättningar att upprätthålla
driften vid bägge verken inte
föreligger. Då var frågan: Vilket av verken
skall offras och läggas ned, det vid
Värmbol eller det vid Visby? Då har
man givetvis att ta ståndpunkt till —■
åtminstone bedömer jag frågan så — var
det gör minst skada. Var finns de största
möjligheterna att vinna sysselsättning
för de arbetare som blir friställda? Var
finns de största möjligheterna att åstadkomma
något annat i stället för hampberedningsverket?
Jag får säga, att såvitt
jag kunnat bedöma frågan måste
dessa förutsättningar vara betydligt större
i Värmbol än i Visby. Jag får också
säga, att för Visbys del måste under alla
förhållanden ett nedläggande av hampverket
vara av större betydelse. Det har
visserligen sagts här i debatten att ingen
yrkat på nedläggande av visbyverket,
men om det kan konstateras att det inte
finns tillräckligt med material för att
bibehålla driften vid bägge verken, är
det naturligt att därest inte värmbolverket
nedlägges kommer verket vid
Visby att nedläggas.

En faktor som sammanhänger med
detta är den rent sociala, nämligen: i

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

den män det inte finns möjlighet att
vinna sysselsättning för de friställda arbetarna
vid värmbolverket, hur skall det
i ekonomiskt avseende bli för dessa? I
propositionen säger jordbruksministern,
att han i propositionen om prisreglering
för jordbrukets produkter kommer att
närmare ta upp denna fråga, och det
har också skett.

Vid behandlingen av denna fråga i
jordbruksutskottet hade vi också att ta
ställning till en motion av herr Larsson
i Julita, som här tidigare sagts. Jag får
säga, att i jordbruksutskottet fanns inte
mer än en mening på denna punkt, och
den gick i överensstämmelse med det
yrkande herr Larsson i Julita gjorde i
sin motion. Jag skall sluta med att säga
vad utskottet här säger: »I motionerna
nr 1:469 och 11:578 har bland annat
framhållits, att riksdagen samtidigt med
heslutet om nedläggande av värmbolverket
bör göra det uttalande, som erfordras
för att de anställda skall kunna
erfara en rimlig trygghetskänsla, ävensom
att särskild hänsyn skall tagas till
det framsynta arbete, som företagsledningen
nedlagt å nämnda verk.» Vidare
säger utskottet: »Uppenbarligen är det
nödvändigt att vidtaga vissa åtgärder i
samband med avvecklingen av driften
vid värmbolverket. Särskilt angeläget
torde därvid vara att sörja för de anställdas
framtid. Utskottet vill därför
för sin del understryka nödvändigheten
av att mått och steg i sådant syfte vidtages
utan dröjsmål. Det synes också
vara rimligt, att de åtgärder, som därvid
kan komma i fråga, blir sådana, att
de medför en verklig hjälp för dem, som
genom driftnedläggelsen mister sina anställningar
eller på annat sätt får sina
levnadsvillkor mera avsevärt försämrade.
» Jag tycker att detta uttalande är så
klart och tydligt som någonsin kan begäras
i detta avseende.

Med dessa ord, herr talman, ber jag få
yrka bifall till jordbruksutskottets hemställan.

Fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):
Herr talman! Jag begärde ordet i början
av den här debatten, och efter vad som
sagts — inte minst det klarläggande anförandet
från jordbruksministern —
skulle jag gärna ha kunnat stryka mig
från talarlistan, men jag vill ändå uttala
ett tack för den förståelse för våra gotländska
problem som den kungl. propositionen
och även utskottets utlåtande
visar.

Jag är också fullt på det klara med
den misstämning som kan råda på värmbolhåll,
men då jag kanske är den ende
här i kammaren och över huvud taget i
riksdagen som tillhörde beredningsverken
från början och därför också har
deltagit i de förhandlingar som under
senare tid har förts beträffande verkens
fortvaro vill jag säga ett par ord för att
inget missförstånd skall råda.

Efter krigets slut blev det, såsom alla
vet, besvärligt med avsättningen av hampans
produkter. Jag vill erinra om att
jag väckte en motion, jag tror det var
år 1948, där motionärerna begärde att
Kungl. Maj :t skulle uppta frågan till förnyad
behandling. Därefter tillsattes år
1949 den utredning som här tidigare
har diskuterats och på vars förslag 1952
års riksdagsbeslut fattades.

Vid ett sammanträde med styrelserna
för de båda verken var man överens om
att det inte endast med hänsyn till den
skördekatastrof, som inträffade år 1952,
utan även med hänsyn till den erfarenhet
man har haft från tidigare år beträffande
avsättningen, inte längre fanns
förutsättningar för mer än ett verk.

När herr Kilsmo här har fört fröanskaffningen
— han säger »historien
om fröanskaffningen» — på tal, vill jag
nog säga att man vid den överenskommelse,
som ägde rum styrelserna emellan,
nog var ense därom, att när den
kungl. propositionen var skriven och
det ena verket däri föreslogs att bibehållas,
fick man väl förutsätta att den
frömängd man fick skulle tilldelas det
verket. Jag kan också meddela, att när

Andra kammarens protokoll 1953. Nr 22.

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

propositionen var skriven hade styrelsen
för värmbolverket ett sammanträde
här i Stockholm — det var närmare bestämt
den 16 april — varvid styrelsen
beslöt att inte längre fortsätta med driften
vid värmbolverket. Därefter var det
tämligen klart att fröet blev distribuerat
till Gotland.

Jag vill till herr Kilsmo säga en sak
till, nämligen att ledningen för värmbolverket
skrev till visbyverket med förfrågan,
om visbyverket ville överta dels
värmboverkets eget frö och dels den
mindre kvantitet frö som verket hade
inköpt. Herr Kilsmo ruskar på sitt huvud,
men jag har brevet här, herr
Kilsmo.

Efter styrelsens för värmbolverket beslut
och efter denna hänvändelse blev
jag rätt förvånad när Katrineholmskuriren
innehöll en artikel, som tidigare här
av herr Larsson i Julita bar berörts och
vars uppgifter gick i alldeles motsatt
riktning. Jag tycker att detta var ledsamt,
eftersom de båda företagen hade
samarbetat förtroendefullt under de
gångna åren, och jag hade inte föreställt
mig att det skulle bli anledning till hugg
i ryggen från någon part. Men det är ju
ett gammalt ord som säger, att när krabban
är tom bits hästarna. Jag tycker
emellertid att vi allt framgent bör söka
förstå våra ömsesidiga problem, och jag
tror att det förslag som bär föreligger,
om man sammantar alla de synpunkter
som är framförda här, är det riktigaste.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr
Arweson (s).

Fru LINDSKOG (s): Herr talman! När
vi i dag går att fatta beslut om bibehållande
av ett eller två hampberedningsverk
är det vissa omständigheter
och synpunkter, som har varit vägledande
för utskottet och som kanske i
viss mån har redovisats av föregående
talare, men som även kan ha en viss

betydelse för kammarens ställningstagande.

Hampodlingen har tillkommit som
en beredskapsåtgärd och måste alltså
ha som enda uppgift att tillgodose den
inhemska förbrukningen. Att kunna
konkurrera med världsmarknadspriset
är under normala förhållanden fullständigt
uteslutet. Odlingen och beredningen
har igångsatts med subventioner
från staten och hela tiden fortgått
med statligt stöd. Att i fortsättningen
uppehålla en odling som överstiger behovet
kan under sådana förutsättningar
icke förordas. Att driften måste begränsas
har stått klart för de flesta.

Vi är samlade här till begravning i
dag, men det förefaller som om de avlägsna
släktingarna sörjer allra mest
högljutt. De närmast sörjande har burit
förlusten med ett beundransvärt
lugn och en besinning som vi alla har
respekterat.

Vid sammanträdet med jordbruksnämnden
och även vid den sammankomst
som hölls här i riksdagen med
representanter för hampodlarna och
beredningsverket i Värmbol var alla
överens om att Värmbol måste nedläggas.

Man har vid utskottsbehandlingen varit
angelägen att betona, att de vunna
resultaten inte får förloras. Utskottet
säger nämligen, att det förväntar att
förädlingsverksamheten bör i fortsättningen
stödjas.

Det har visat sig, att övergång till
samkönad hampa kan ge mycket bättre
utbyte både vad gäller skörderesultatet
och resultatet av fiberutvinningen.
Det kanske kan vara värt att i detta
sammanhang erinra om vad det kostar
att bibehålla den odling, som skall
förse Värmbolsverket med råmaterial.
Dessa kostnader beräknas till 450 000
å 500 000 kronor.

Det kan i detta sammanhang vara
värt att återge vad Sveriges utsädesförening
har sagt i sin framställning
om ett anslag som finnes refererad i

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

årets statsverksproposition. Jag citerar
ur propositionen: »Sedan föreningen

avgav sin anslagsframställning för innevarande
budgetår har i samband
med den allmänna prishöjningen på
jordbruksprodukter priset till odlarna
för linhalm och hamplialm ökat betydligt
liksom även lönerna till arbetare
och övriga befattningshavare. Å andra
sidan har priset på lin- och hamptåga
samt blånor sjunkit avsevärt. Denna
prisutveckling har lett till att ökat statsstöd
måst tilldelas lin- och hampberedningsverken.
» I fortsättningen står
det bland annat: »Föreningen framhåller,
att större delen av den begärda
anslagsökningen eller 35 900 kronor
skulle kunna täckas, om föreningen
skulle få samma generella pristillägg
som det linberedningsverk» —• och
detta gäller i viss mån också hampberedningsverket
— »som åtnjuter lägsta
statsunderstöd.» Ställer man dessa
kostnader mot varandra, så framstår
det tydligt och klart, att vi i framtiden
kan ha råd att ge stöd åt försöksodlingarna,
så att inte de vunna resultaten
behöver äventyras, och det har ju
också utskottet här i sitt utlåtande understrukit.

Vad beträffar användningen av
hampfiber har goda resultat vunnits
vid väveriet i Värmbol. Där kan framställas
en både vacker och slitstark
vara, som på områden, där det kräves
slitstyrka, helt säkert har möjlighet att
få ökad användning. Utskottet har också
understrukit, att det förväntar, att
om driften kan göras ekonomisk, väveriet
kan få fortsätta.

I fråga om de anställdas förhållanden
får riksdagen anledning att ta
ställning till den saken, när vi skall
behandla prisregleringspropositionen,
men även på den punkten har jordbruksutskottet
redan i det föreliggande
utlåtandet framhållit, att det förväntar,
att största möjliga hänsyn skall tas till
de anställda.

Det har av en del av dem som före -

Fortsatt stöd åt hampodlingen m. m.

trätt reservanternas uppfattning sagts,
att redan 1944 var man på det klara
med att hampodlingen inte kunde bli
lönande. Jordbruksutskottet var tveksamt
på den punkten 1951. Men i dag
har det varit möjligt att ta ställning
till frågan med mera säkerhet och större
övertygelse.

Jag ber alltså, herr talman, med de
här anförda synpunkterna få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANTBY (fp): Herr talman! Jag
har under behandlingen av denna fråga
kommit till den uppfattningen, att
vi inte kan ha mer än ett hampberedningsverk
för framtiden. Däremot är
jag inte övertygad om att det är riktigt
att lägga ner värmbolverket och
behålla visbyverket. Bland annat har
ju herr Ahlsten berört en synpunkt,
som kom fram i 1951 års beslut. Så
snart beredskapssynpunkten kommer
in i bilden, måste man bli tveksam på
denna punkt. Jag har emellertid blivit
ganska ensam om denna uppfattning,
och det har gjort, att jag inte har brytt
mig om att göra något större väsen av
densamma. Jag vill bara här deklarera,
att jag på grund av denna min tveksamhet
om riktigheten i utskottets
ståndpunktstagande kommer att avstå
vid den omröstning, som eventuellt
kommer att äga rum.

Sedan vill jag bara tillägga, att det
givetvis hade varit i högsta grad önskvärt
och betydligt trevligare, om vi
hade fått behandla denna fråga vid en
något tidigare tidpunkt, innan vårbruket
hade varit i full gång eller kanske
så gott som avslutat.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Johan
Persson avgivna reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kilsmo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Lagstiftning om zonexpropriation.

varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Johan Persson avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kilsmo begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
128 ja och 45 nej, varjämte 13 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av en den
26 mars 1953 träffad överenskommelse
angående ändrad lydelse av artiklarna
2, 7 och 9 konventionen mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge
den 6 februari 1931 innehållande internationellt
privaträttsliga bestämmelser
om äktenskap, adoption och förmynderskap,
m. m.; och

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 6
juni 1925 (nr 179) om ersättning till
polisman för skada å kläder, samt

andra lagutskottets utlåtande nr 31,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposi -

tion med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 13 april
1940 (nr 215) om utrymningshjälp.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Lagstiftning om zonexpropriation.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 44, 45 och 146
§§ byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr
385), dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 april 1953 dagtecknad
proposition, nr 218, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 44, 45 och 146 §§
byggnadslagen den 30 juni 1947
(nr 385).

Härigenom förordnas, att 44, 45 och
146 §§ byggnadslagen den 30 juni 1947
skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

44 §.

Finnes tätbebyggt område med hänsyn
till den allmänna samfärdseln eller
kravet på ändamålsenlig bebyggelse
vara i behov av genomgripande ombyggnad,
och kan denna icke lämpligen
ske annorledes än i ett sammanhang,
må Konungen, sedan i anledning av
ombyggnaden fråga väckts om antagande
eller ändring av stadsplan för området,
medgiva staden att lösa den mark
inom området som erfordras för ombyggnaden
ävensom annan inom området
eller i dess omedelbara närhet belägen
mark, för vilken planens genomförande
kan väntas medföra väsentligt
ökat värde.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

45 §.

Är, i annat fall än i 44 § sägs, mark
som ingår i byggnadskvarter icke bebyggd
i huvudsaklig överensstämmelse
med stadsplanen och kan stadsplanens
genomförande ej förväntas äga rum inom
skälig tid utan stadens ingripande,
må Konungen medgiva staden att lösa
marken i den mån så erfordras. Kan
syftet vinnas genom att staden allenast
löser å marken uppförd byggnad för
nedrivning, må Konungen lämna tillstånd
därtill.

Prövas ansökan om inlösen enligt
första stycket icke kunna beviljas på
den grund att stadsplanens genomförande
kan förväntas äga rum inom skälig
tid utan stadens ingripande, må Konungen
likväl på stadens begäran föreskriva
viss skälig tid inom vilken bebyggelsen
skall hava bragts i överensstämmelse
med stadsplanen, vid äventyr
att efter utgången av sagda tid
nämnda hinder mot inlösen ej vidare
skall anses föreligga. Meddelas sådan
föreskrift, skall avskrift av beslutet tillställas
inskrivningsdomaren, som har
att så snart ske kan å inskrivningsdag
göra anteckning därom i fastighets- eller
inteckningsboken.

Finnes i samband med prövning av
förslag till stadsplan inlösen av viss
i planen ingående mark böra ske enligt
första stycket, må Konungen meddela
fastställelse å planen eller del därav under
villkor att sådan inlösen kommer
till stånd inom viss tid, högst ett år;
dock må, när synnerliga skäl äro därtill,
tiden förlängas med högst ett år i
sänder intill dess inlösen skett eller tiden
därför gått till ända, må nybyggnad
ej utan Konungens tillstånd företagas å
den mark som omfattas av den villkorliga
fastställelsen.

146 §.

Vad i 137, 138, 144 och 145 §§ är stadgat
beträffande inlösen av mark skall i
tillämpliga delar gälla med avseende å
inlösen av byggnad i fall som i 45 §
första stycket sägs.

Lagstiftning om zonexpropriation.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1953.

Har före nämnda dag ansökan gjorts
om inlösen enligt 44 § i dess tidigare
lydelse, skall äldre lag äga tillämpning
å ärendet.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft sex i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren
nr 476 av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 477 av herr Lindblom m. fl. och
nr 478 av herr Lindblom m. fl.
ävensom inom andra kammaren
nr 598 av herr Ohlin m. fl. (likalydande
med I: 478),

nr 599 av herr Swedberg och fröken
Vinge (likalydande med I: 477) samt
nr 600 av herr Hjalmarson m. fl. (likalydande
med 1:476).

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I: 476 och II: 600 samt I: 477
och II: 599, antaga det genom propositionen
framlagda lagförslaget; samt

B. att motionerna 1:478 och 11:598
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Ebbe Ohlsson och Munktell,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte med bifall till
de likalydande motionerna I: 476 och
II: 600 samt de likalydande motionerna
I: 477 och II: 599 antaga det genom proposition
nr 218 framlagda lagförslaget
med den ändring att 44 § erhölle följande
lydelse.

44 §.

Finnes tätbebyggt område med hänsyn
till den allmänna samfärdseln eller
kravet på ändamålsenlig bebyggelse vara
i behov av genomgripande ombyggnad,
och kan denna för området i dess
helhet eller del därav (saneringsenheten)
icke ske annorledes än i ett sammanhang,
må Konungen, sedan för dy -

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Lagstiftning om zonexpropriation.

likt syfte stadsplan fastställts, medgiva
ägare eller sammanslutning av ägare,
som innehar fastigheter till mer än
hälften av det sammanslagna fastighetsvärdet
inom saneringsenheten eller mer
än halva arealen därav, rätt att lösa den
mark inom saneringsenheten som erfordras
för ombyggnaden. Vilja flera
lösa, äge den eller de företräde vars
fastighetsinnehav åsättes största värdet.
Fastighetsvärde som nu sagts beräknas
i enlighet med den stadsplan och tomtindelning
som gällde före saneringens
genomförande.

Ansökan om inlösen enligt första stycket
skall göras inom tre månader från
det stadsplan fastställts. Sedan lösenrätt
beviljats, må Konungen på stadens
begäran föreskriva viss tid inom vilken
bebyggelsen skall hava bragts i överensstämmelse
med stadsplanen. Ingives icke
ansökan inom angiven tid eller verkställes
icke ombyggnad inom föreskriven
tid, äger staden lösa marken inom
saneringsenheten.

Av staden inlöst område skall, i den
mån det enligt stadsplan är avsett för
enskild bebyggelse, inom skälig tid efter
det regleringen verkställts, utbjudas till
försäljning eller till upplåtelse mot
tomträtt. Vid sådan försäljning eller
upplåtelse skall vid lika bud förutvarande
fastighetsägare och nyttjanderättsinnehavare
äga företräde.

B. att motionerna 1:478 och 11:598
måtte anses besvarade genom vad som
anförts;

2) av herrar Nyberg och Carlsson i
Stockholm, vilka ansett, att utskottet i
punkten B bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 478
och 11:598, hos Kungl. Maj:t hemställa
om förnyat övervägande av frågan om
återköpsrätt samt framläggande för
riksdagen av de förslag vartill dessa
överväganden kunde föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Herr MUNKTELL (li): Herr talman!
Som bakgrund till denna stora fråga
kan man konstatera, att liksom alla
andra levande organismer strävar även
stadsbebyggelsen ständigt till en förnyelse.
Nu är det ju så, att genom olika
konstlade ingrepp har under senare tid
denna utveckling i många avseenden
hindrats, och tätorternas centrala delar
håller i stor utsträckning på att förslummas.
Det förhållandet har länge
påtalats i olika sammanhang inte minst
från högerhåll. Jag kan sålunda erinra
om den skrift som nyligen utgivits av
HSB »För sent att sanera?», som på sitt
sätt utgör en kraftig kritik av uppskoven
i saneringsfrågan. Följden har
nämligen blivit ett uppdämt saneringsbehov
från tiden efter det sista världskrigets
utbrott. För att nu komma i
kapp fordras verkliga ansträngningar,
och det är enligt vår uppfattning nödvändigt
att på allt sätt försöka se till
att man tillgodogör sig det enskilda initiativet
som drivkraft. Vi anser nämligen
att om vi hade haft en fri konkurrens
och mindre regleringar skulle
dagens saneringsproblem otvivelaktigt
inte ha varit så besvärande som de faktiskt
blivit.

Men vid sidan därav har det tillkommit
ett helt annat moment under senare
decennier, och det är den stadsplanetekniska
utvecklingen. Det sammanhänger
med ökad trafikintensitet,
ökad motorisering o. s. v. Därför kommer
de stadsombyggnadsföretag som nu
blir aktuella att innefatta mycket stora
områden. De måste bli mycket radikalare.

Det fordras nu också enligt vår uppfattning
nya lagbestämmelser för att
komma till rätta med sådana saker som
till exempel nedre Norrmalms reglering
och liknande stora företag. Men samtidigt
inlägger vi en bestämd gensaga
mot att den nya lagstiftningen utformas
med syfte att realisera den programpunkt
i det socialdemokratiska partiets

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

efterkrigsprogram, som talar om markens
kommunalisering.

Nu kan man från motståndarhåll säga,
att här är bara i första hand fråga
om en stor saneringssyftande åtgärd,
nämligen nedre Norrmalms reglering,
och i andra hand möjligen en del
andra som inte omfattar så stora områden.
Men denna lag får enligt vår
uppfattning inte ses isolerad utan som
ett uttryck för den utveckling, som
länge pågått mot en urholkning av den
privata äganderätten. Jag vill som
exempel ta 1947 års byggnadslag och
1949 års ändringar i expropriationslagen.
Vi anser det i längden vara oerhört
farligt att förstöra den drivkraft
fram emot större produktion, fram
emot bättre levnadsvillkor och höjd
levnadsstandard, som den enskilda
jordäganderätten utgör.

Vad vi också alldeles särskilt protesterar
emot är, att de enskilda skall vara
helt förbjudna att genomföra stora saneringar.
Detta är så mycket egendomligare
som det ju är känt, att det från
enskilt håll visats stort intresse för sådana
frågor. Jag erinrar bara om näringslivets
bostadsbyggnadsdelegations
kända skrift »Förnyelse av våra städer».

Nu säger utskottet, att saneringen av
en hel stadsdel eller eljest av ett större
område förutsätter mycket genomgripande
omdaningar, och det är alldeles
riktigt. Det är också riktigt att det
krävs samordning och ett noga genomtänkt
tidsschema. Men sedan säger
utskottet att med hänsyn till dessa
förhållanden är det ofrånkomligt att i
princip låta kommunerna överta ledningen
av sådana stora saneringssyftande
stadsombyggnadsföretag. Då måste
vi fråga oss: Vad är det egentligen
som säger detta, varför skulle inte enskilda
kunna planera lika bra som
kommunerna? Utskottet svävar också
sedan på målet, och i stället för ordet
ofrånkomligt använder utskottet uttryc -

Lagstiftning om zonexpropriation.

ket, att kommunerna bör sköta sådana
saker.

Jag medger att det här är fråga om
mycket svåra avväganden, men att helt
utestänga de enskilda kan vi inte anse
vara riktigt. Vi vänder oss mot att
kommunerna får ett fullständigt monopol
i detta avseende. Det är därför vi
föreslår en lösensrätt i första hand för
dem som ensamma eller i förening med
andra fastighetsägare innehar mer än
hälften av den sammanlagda tomtarealen
inom saneringsenheten. Detta är
en princip, som beträffande tomter redan
är godtagen i 46 § byggnadslagen.
Det är alltså ingen ny princip utan en
utvidgning av denna grundsats.

Det har sagts att det ibland kan te
sig stötande att de mindre fastighetsägarna
skall bli utlösta, men än mera
stötande är det enligt vår uppfattning,
att de inte alls skall få vara med. Det
kan ju mycket väl tänkas, att ett antal
små fastighetsägare slår sig tillsammans
och därmed får den erforderliga
majoriteten.

Nu sägs det också, att om man gör på
detta sätt skulle de enskilda i mycket
stor utsträckning komma i åtnjutande
av oförtjänt värdestegring. Om detta
skulle mycket kunna vara att säga. Jag
skall emellertid inskränka mig till ett
par synpunkter.

Hela det problemet, att de enskilda
skulle kunna tillgodogöra sig sådana
värdestegringar, är ju en delfråga inom
det väldigt stora frågekomplexet om
den s. k. oförtjänta värdestegringen,
och det problemet är ju så betydelsefullt
och invecklat, att vi anser att det,
som också departementschefen funnit,
måste bli föremål för en ingående principiell
utredning. Vi anser att det är
fel att nu ta ståndpunkt till en liten
delfråga, vilket kan bli prejudicerande
för de stora avgörandena sedermera.
Därtill kommer att om man ser det
hela från propositionens egen utgångspunkt
så löses ingalunda alla de problem
i samband med värdestegringen

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Lagstiftning om zonexpropriation.

som man har velat lösa. Jag skall emellertid
inte ingå på dessa frågor om
förräntningsvärden och dylikt, ty det
skulle föra alltför långt.

Vi vill se den kommunala expropriationsrätten
som ett tekniskt hjälpmedel.
Vi vill också lägga stor vikt vid
rättssäkerheten, och då kommer vi
fram till en annan viktig punkt, nämligen
att enligt propositionen är ju inte
tiden för expropriationsrättens inträde
mera exakt angiven. Det har vi velat
att den skall bli, och vi har gjort förslag
i den riktningen.

Till sist vill jag bara betona att en
lagändring är av behovet påkallad. Det
är uppenbart att våra nuvarande bestämmelser
om zonexpropriation i vad
avser deras tillämpning på större regleringar
inte är lämpliga. En lagändring
bör emellertid inte gå utöver vad
som är erforderligt för att det primära
syftet med lagändringen skall kunna
uppnås, nämligen att med minsta möjliga
intrång i enskild rätt skapa förutsättningar
för ett genomförande av det
slag av stadsplaneregleringar, som bär
avses och som vi alla är ense om är
nödvändiga. Men lagen har utformats
så, att den i realiteten ofta skulle kunna
bli ett verktyg i socialiseringens tjänst,
och mot detta måste vi bestämt protestera.
Vi anser att lagen brukar långt
mera våld än nöden kräver.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av herr Ebbe
Ohlsson och mig avgivna reservationen.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):
Herr talman! Ehuru jag annars i alla
sammanhang principiellt slår vakt om
den enskildes äganderätt, kan jag i detta
fall inte ansluta mig till herr Munktells
uppfattning. Här går det nämligen inte,
synes det mig, att förena den enskildes
fortsatta äganderätt till fastigheterna och
samhällets anspråk på att genomföra så
stora stadsplaneregleringar som denna
lag avser.

Departementschefen och tredje lag -

utskottet har i sina motiveringar tydligt
klarlagt nödvändigheten av den föreslagna
lagstiftningen om zonexpropriation.
Ur Stockholms stads synpunkter,
som i första hand har varit anledningen
till att detta lagförslag lagts
fram, är det bara att beklaga, att lagen
icke kommit till stånd tidigare. Många
bekymmer och stora kostnader för staden
skulle i så fall ha kunnat undvikas.

När herr Munktell gör gällande, att
de enskilda fastighetsägarna i första
hand skall givas möjligheter att genomföra
de erforderliga regleringarna, vill
jag erinra om att denna lag om zonexpropriation
ju endast gäller för stora
områden, flera kvarter och hela stadsdelar,
d. v. s. praktiskt taget för hela
stadsplaneregleringar, och det är inte
realistiskt att tro, att enskilda personer
kan genomföra sådana regleringar.

Dessutom skulle hela den markvärdestegring
som uppstår vid sådana regleringar
alldeles oförtjänt komma enskilda
personer till godo, trots att kommunen
får betala största delen av de
med regleringarna förbundna kostnaderna.

Vidare säger man från högerhåll, att
sådana tomtägare som har ekonomiska
möjligheter härtill — och sådana kan
ju finnas, t. ex. stora bankkonsortier
o. d. -—• skall ges möjlighet att genomföra
dessa stora stadsplaneregleringar.
Jag vill då säga, att jag icke anser, att
bedömningen av tomtägarnas förmåga
att själva genomföra en stadsplanereglering
skall ske huvudsakligen mot
bakgrunden av tomtägarnas ekonomiska
resurser. Med hänsyn till de
många regleringsdetaljerna: evakue ring,

husrivning, gatu-, viadukt- och
husbyggen o. s. v. — i Stockholm också
tunnelbanebygge, trafikomläggningar
in. m. — som måste samordnas vid genomförandet
av en stadsplanereglering
av den storleksordning som t. ex. regleringen
av nedre Norrmalm utgör, anser
jag det otänkbart att genomföra
regleringen inom skälig tid, om icke

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

staden i stor utsträckning beredes möjlighet
att ingripa. Ja, jag vill gå ännu
längre och säga, att det är omöjligt att
genomföra en stadsplanereglering av
denna storleksordning, om staden icke
förfogar över hela fastighetsbeståndet
inom regleringsområdet.

Jag vill belysa detta med några exempel,
hämtade direkt från det arbete som
för närvarande pågår i Stockholm på
detta område. Och jag nöjer mig därvid
med första delen av det tunnelbanebygge,
som nu bedrives i centrala staden.
Där har man från Stockholms
stads sida varit tvungen att evakuera
en hel mängd rörelseidkare och andra,
som bott i de hus som måste rivas för
tunnelbanebygget, vilket enbart detta
kommer att kosta staden stora summor.
Jag kan bara såsom ett exempel nämna,
att på ett hotell nere vid Vasagatan,
som staden köpte, fick man lägga ned
inte mindre än 1,3 miljoner kronor i
ombyggnadsarbeten för att det skulle
kunna tas i anspråk för de evakuerade,
och det rymde ändå bara några få.
Detta fick man göra trots att hotellet
skall rivas, hälften redan inom tre år
och den andra hälften inom fem år.
Ett tidningsföretag på nedre Norrmalm
fick staden köpa och fick skrota ned
tidningspressar o. d. för många hundra
tusen kronor, därför att det ställde sig
billigare än om staden skulle ha betalat
ersättning för rörelseintrång. De fyra
evakueringshus, som staden skall bygga
för att klara evakueringarna av den
andra tunnelbaneetappen, drar en kostnad
av 32 miljoner kronor. De måste
uppföras för att evakueringen över huvud
taget skall kunna klaras. Jag kan
också nämna en sådan detalj som att
Klarabergsgatan skall breddas från 8
till 36 meter, vilket måste göras i ett
sammanhang för att trafiken skall kunna
löpa. Detta ger oss en föreställning
om vilka enorma kostnader som uppkommer,
och då måste jag ställa mig
den frågan: Är detta möjligt för enskilda?
Vill de enskilda fastighetsägar -

Lagstiftning om zonexpropriation.

na över huvud taget ikläda sig de kostnader
som uppkommer för evakueringar
av rörelseidkare, tillfartsvägar,
viadukter och annat som är nödvändigt? Jag

har många sådana exempel, men
jag skall icke ta upp tiden med flera.
Det är såvitt jag kan se omöjligt att
genomföra regleringar av denna omfattning
med mindre än att samhället
äger hela fastighetsbeståndet.

Ehuru jag sålunda är fullt överens
med utskottet beträffande denna lag
— jag ber också att få yrka bifall till
punkten A i utskottets hemställan —
så har jag ändå en avvikande mening
när det gäller möjligheten att bereda
de förutvarande fastighetsägarna en
viss återköpsrätt. Herr Nyberg och jag
har också reserverat oss till förmån
för denna återköpsrätt (reservation nr
2). Vi föreslår, att att riksdagen måtte
»hos Kungl. Maj:t hemställa om förnyat
övervägande av frågan om återköpsrätt
samt framläggande för riksdagen
av de förslag vartill dessa överväganden
kan föranleda».

Jag erkänner villigt att det är förenat
med mycket stora svårigheter att
på ett tillfredsställande sätt utforma
bestämmelser för den av oss ifrågasatta
återköpsrätten. Men jag tror likväl
att det finns fall, där det skulle
vara ytterst önskvärt att förutvarande
fastighetsägare och rörelseidkare bereddes
denna möjlighet. Vi förutsätter
att återköpsrätten skulle gälla efter det
att expropriationen genomförts och att
alltså värdestegringen redan kommit in
i bilden, så att vederbörande får köpa
tillbaka egendomen till det värde den
har efter expropriationens genomförande.
Om ett företag äger en fastighet
låt oss säga på nedre Norrmalm här i
Stockholm och driver sin rörelse inom
fastigheten, så kan det ju inte vara riktigt,
att staden helt enkelt lägger beslag
på denna fastighet och kör bort rörelsen.
Även om företaget vill och kan
komma tillbaka som hyresgäst — och

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Lagstiftning om zonexpropriation.

det är här den nya stadsplanens möjligheter
kommer in i bilden —- så blir
ju detta inte detsamma. I sådana fall
är återköpsrätten, anser jag, berättigad.

Jag vill i detta avseende med tillfredsställelse
notera utskottets skrivning
på sidan 28, där utskottet säger,
att det vill »starkt understryka vikten
av att kommunerna i praktiken kommer
att förfoga över den exproprierade
marken på ett sätt, som innebär ett
skäligt hänsynstagande till de förutvarande
fastighetsägarnas och hyresgästernas
rimliga önskningar att få
återkomma till sina kvarter». Men trots
detta anser jag det vara riktigt, att
det i lagtexten bör sägas ut, att där
sådan möjlighet finnes skall den också
kunna begagnas.

Vid regleringen av nedre Norrmalm
här i Stockholm tillämpas just sådana
principer som utskottet är inne på.
Alla rörelser som tvingas avflytta får
en skriftlig försäkran från staden, att
de med förtursrätt får flytta tillbaka
till området i den mån de så önskar
och deras rörelse är lämplig att förläggas
till platsen. Men i fråga om
fastighetsägare gäller inga sådana principer.
Det vore dock lika önskvärt,
trots att det är mycket svårt och endast
i undantagsfall går att förverkliga.
Även om det för det stora flertalet
fastighetsägare inte blir möjligt att begagna
återköpsrätten eller att med tomträtt
kunna få bebygga området, kan
det dock, som jag har visat, finnas fält
där möjligheter föreligger, och då bör
man ha denna rätt. Särskilt gäller detta
i det aktuella expropriationsområdets
omedelbara närhet. Man kan också
tänka sig en grupp fastighetsägare, som
kan förverkliga ett återköp. Samhället
har fått hela den uppkomna markvärdestegringen,
men äganderätten bör
varken staden eller någon annan bemäktiga
sig, om det går att åstadkomma
regleringen med återköpsrätt.

Jag är fullt överens med departementschefen
om alla svårigheter som

här möter. Men vill man slå vakt om
den enskilda äganderätten även i ett
fall som detta bör svårigheterna kunna
övervinnas, och det är därför jag i dag
yrkar på ytterligare utredning. Det gäller
således inte för kammaren att ta
ställning till själva sakfrågan, utan det
gäller bara att få ytterligare prövat,
om det finns möjlighet att genomföra
en anordning av detta slag. Det tycker
jag nog att alla hör kunna medverka
till, vilken uppfattning man än har i
själva sakfrågan.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till den av mig och herr
Nyberg avgivna reservationen nr 2).

Herr ANDERSSON i Mölndal (s): Herr
talman! Jag skall inte bemöta den
första reservationen, ty det har herr
Carlsson i Stockholm gjort på ett så
utmärkt sätt, utan jag vill begränsa
mig till reservationen nr 2, som rör
återköpsrätten. Jag tycker att herr
Carlsson i sin replik till herr Munktell
så förträffligt åskådliggjorde de svårigheter,
som uppstår vid genomförandet
av en zonexpropriation av ett större
område. Han erinrade om alla de förändringar
i stadsbilden, som blir följden
av en ny stadsplan, bl. a. då man
skall framdraga en tunnelbana genom
området, anlägga bredare gator o. s. v.,
och sålunda hela stadsbilden omstöpes.
Detta betyder ju att de fastighetsägare,
som vid en expropriation måste lämna
sina fastigheter, inte har möjlighet att
säga: Den tomten skulle jag egentligen
vilja återköpa. Då stadsplanen har genomförts
kan det nämligen förhålla sig
på det sättet, att det som tidigare varit
tomtmark blivit gatumark och omvänt.

Utskottet har för sin del inte ansett
det vara lämpligt att i lagen intaga en
bestämmelse av den karaktär som reservanterna
har tänkt sig. Visserligen
har reservanterna inte föreslagit att en
sådan bestämmelse nu skulle införas i
lagen utan de har hemställt, att Kungl.
Maj :t skulle föranstalta om en utred -

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

ning och sedermera framlägga förslag
för riksdagen, men utskottet har dock
inte kunnat följa reservanterna på denna
punkt. Vi tror att det — på sätt
som skett i Stockholm —- skall vara
möjligt att genom hänsynstagande från
kommunernas sida i erforderlig utsträckning
beakta fastighetsägares och
hyresgästers intressen och därigenom
tillgodose deras önskemål.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr MUNKTELL (h): Herr talman!
Herr Carlsson i Stockholm framhöll
att när det gäller mycket stora regleringar
är det orealistiskt att tro, att
de enskilda kan genomföra desamma.
Jag vill först konstatera att det från
enskilt håll visats ett betydande intresse
för att medverka vid saneringar.
Jag erinrar om Föreningen Företagare
inom Nedre Norrmalm (FINN), som
bildats just i syfte att möjliggöra att
vissa delar av ombyggnaden i Stockholm
genomföres i enskild regi. Vidare
vill jag erinra om en del andra initiativ
från enskilt håll. Vi har näringslivets
bostadsbyggnadsdelegations positiva
förslag av år 1948 och vidare
HSB:s skrift av år 1949, som jag nyss
omnämnde, med titeln »För sent att
sanera?». Genom denna har HSB uttryckligen
uttalat sin vilja att deltaga
i ombyggnaden av städerna.

Jag skulle också vilja ställa frågan:
Hur ofta har inte enskilda företagare
protesterat mot myndigheternas dröjsmål
med ny- och ombyggnader? Hur
ofta har det inte hänt att de krävt upprättande
av nya stadsplaner? År kommunerna
verkligen så överlägsna de
enskilda då det gäller att åstadkomma
dessa stora ting? Jag är inte alldeles
säker på det. Är det inte i själva verket
en övertro på kommunernas förmåga?
Jag undrar om den enskilda företagsamheten
någonsin skulle ha vågat sig
på att i likhet med stat och kommun
i 25 års tid ha begränsat sig till att

Lagstiftning om zonexpropriation.

diskutera det s. k. Tegelbackseländet
för att till sist stanna vid något, som
endast är ett provisorium. I varje fall
anser jag att man bör ge de enskilda
deras chans.

Det är också alldeles självfallet, att
då herr Carlsson här valt sina exempel
har han haft förhållandena inom nedre
Norrmalm i Stockholm i tankarna. Det
är möjligt att denna lag vi här behandlar
kommer att bli en »lex nedre
Norrmalm», men vi måste komma ihåg
att den är avsedd att gälla för hela
landet, och i allmänhet blir det då vid
dess tillämpning inte alls fråga om
ekonomiska problem av den oerhörda
omfattning, som herr Carlsson skisserade.

Vad sedan gäller frågan om återköpsrätten
har även vi yrkat en viss
företrädesrätt, men för att kommunerna
inte skall bli lidande har vi föreslagit
att den skall gälla endast vid
lika bud. Det är alltså ett mycket modest
förslag. Låt vara att stadsbilden
blir helt och hållet förändrad, låt vara
att gator och torg visar en helt annan
bild än tidigare, så måste vi dock från
våra utgångspunkter säga, att ett monopol
för kommunerna kan vi inte
gå med på. Man måste nämligen komma
ihåg, att efter införandet av 1947
års byggnadslagstiftning och 1949 års
nya expropriationsregler plus den nu
aktuella lagen kan kommunen bestämma
både när marken skall bebyggas,
hur marken skall bebyggas, var marken
skall bebyggas och av vem marken
skall bebyggas. Kommunen har alltså
hela bestämmanderätten. Detta kommer
att innebära en så oerhört stark
faktisk monopolställning för kommunen
i detta avseende, att vi under inga
omständigheter kan biträda förslaget.

Det är för övrigt beträffande ekonomien
ganska märkligt, att kommunens
finansieringsfrågor inte alls är
berörda vare sig i propositionen eller
av utskottet. Det talas bara i lösryckta
fraser om stora kostnader och vidare

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Lagstiftning om zonexpropriation.

om enstaka kapitalstarka fastighetsägare.
Men i realiteten vet man ju
att kommunerna hålls i ganska strama
tyglar av finansministern, vilket tvingar
dem till ganska stor restriktivitet.
Det är dock ganska märkligt att regeringspartierna
inte på något som helst
sätt vill acceptera det enskilda kapitalet
som en värdefull faktor i dessa
stora företag, som vi alla är ense om
måste genomföras. Vi är alla ense om
att det inte kan få se ut som det gör
på nedre Norrmalm.

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):
Herr talman! När det gäller återköpsrätten
vill jag till herr Andersson
i Mölndal säga, att vi endast har
ifrågasatt —• det betonade jag också i
mitt förra anförande — en översyn angående
återköpsrätten av den enskilda
tomten i den mån tomtgränserna är
sådana, att ett återköp över huvud
taget är möjligt att genomföra. Det är
en sådan översyn jag menar att kammaren
väl ändå borde vara ense med
mig om, ty kravet därpå har inte avfärdats
vare sig av departementschefen
eller av någon annan utan man har
bara framhållit svårigheterna att genomföra
det.

Jag vill säga till herr Munktell, när
han nämner att exempelvis föreningen
FINN var intresserad av att bebygga
nedre Norrmalm — jag har för övrigt
själv tagit initiativ till denna fastighetsbyggnadsförening
— att när det blev
allvar av och man hörde vilka kostnader
som var förenade med detta
företag i nuvarande läge, så fick man
backa ut. Att klara en sådan sak, när
det gäller evakueringar av detta slag,
det går icke med mindre än att man
samfällt hjälps åt.

Om man följde högerns linje och sålunda
lät de enskilda få expropriera
och bebygga området, skulle det med
de enskildas mera begränsade möjlighet
givetvis bara komma att röra sig
om själva bebyggandet. I det aktuella

fallet gäller det emellertid inte bara
att bebygga området, utan vid sådana
stora regleringar måste man ta hänsyn
till alla de tillfartsvägar och annat,
med vilka kostnader är förenade, som
belöper sig till lika stora belopp som
själva bebyggandet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
beträffande punkten A, nämligen dels
på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt dels ock på bifall till den
av herrar Ebbe Ohlsson och Munktell
avgivna reservationen i motsvarande
del; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Munktell begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
A i utskottets utlåtande nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herrar Ebbe Ohlsson och Munktell
avgivna reservationen i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i punkten A.

Herr talmannen gav härefter propositioner
beträffande punkten B, nämligen
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herrar Ebbe Ohlsson
och Munktell avgivna reservationen
i motsvarande del; samt 3:o) bifall till
den av herrar Nyberg och Carlsson i
Stockholm avgivna reservationen; och
fann herr talmannen den förstnämnda

Torsdagen den 21 xnaj 1953.

Nr 22.

propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Carlsson i Stockholm begärde
likväl votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
den under 3:o) angivna propositionen
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
B i utskottets utlåtande nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har kammaren bifallit den
av herrar Nyberg och Carlsson i Stockholm
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Carlsson i Stockholm begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 107 ja och 65 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten B.

§ 12.

Föredrogs sammansatt stats- och första
lagutskotts utlåtande nr 9, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 21 december 1945 (nr 872)
om verkställighet av frihetsstraff m. m.,
dels ock i ämnet väckt motion.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13.

Anslag till fångvården m. m.

Föredrogs sammansatt stats- och första
lagutskotts utlåtande nr 10, i anledning

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1953/54 till
fångvården m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 1.

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LUNDQVIST (s): Herr talman!
Jag har väckt en motion i detta ärende.
Den gäller personalstaten, där jag
har hemställt, att riksdagen ville besluta
att uppflytta 21 vaktkonstapelstjänster
i CA 12, s. k. dagkonstapelstjänster,
till överkonstapelstjänster i
Ca 14.

Jag är medveten om att jag, då det
inte föreligger någon reservation för
bifall till motionen, inte kan ha stora
utsikter att få detta yrkande igenom.
Det finns emellertid ett uttalande i
utskottets utlåtande, som jag vill vända
mig emot, eftersom i varje fall icke
jag kan godtaga det som där anföres
såsom motiv för min motion. Utskottet
säger på sidan 9: »Då enligt utskottets
mening tillkomsten av en förmån sådan
som ersättningen för tjänstgöring
på obekväm arbetstid icke bör tagas
till intäkt för krav på höjd lönegradsplacering,
avstyrker utskottet yrkandet
i denna motion.» Då jag i min motion
har åberopat den krävande tjänstgöring,
som dessa konstaplar har, såsom
skäl för att de bör befordras till
högre lönegrad, så är det icke därför
att jag godkänner den principen att,
om en annan grupp har ersättning för
obekväm arbetstid, detta kan medföra
några konsekvenser när det gäller jämförligheten
mellan de tjänsthavare som
det här är fråga om.

Jag har nämligen den uppfattningen,
att den som har ersättning för obekväm
arbetstid också förtjänar att ha det
och att detta inte bör tas till intäkt
för några framställningar i befordringshänseende
från andra grupper.

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

Jag vill alltså ha garderat mig på den
punkten, så att man inte skall ha den
uppfattningen, att jag godkänner den
principen att den som har obekväm
arbetstid har en felaktig ersättning i
jämförelse med andra befattningshavare.

När jag har tagit upp frågan är det
alltså därför att jag anser, att dagkonstaplarnas
tjänstgöringsförhållanden
är sådana, att de mycket väl motiverar
en uppflyttning till Ca 14.

En poliskonstapelstjänst vid ordningspolisen
i en stad är ju redan placerad
i lönegrad 14, och man anser
nu ifrån polisförbundets sida att dessa
tjänster rätteligen bör flyttas upp i
18 lönegraden. Jag vill inte yttra mig
om huruvida detta är befogat eller icke.
Jag anser emellertid, att tjänstgöringsförhållandena
för dem det här gäller
torde vara fullt likvärdiga med dem,
som en vanlig konstapel vid ordningstjänsten
ute i landet har. När då denne
befinner sig i 14 lönegraden, borde
väl även dessa befattningshavare placeras
i densamma. Med detta önskar
jag bara klart säga ifrån, att motiveringen
till min framställning inte är
den, att en annan grupp har ersättning
för obekväm arbetstid. Då jag icke
torde ha någon utsikt till bifall till
min motion avstår jag från att ställa
något yrkande.

Herr RYLANDER (fp): Herr talman!
Jag vet nu icke, i vad mån utskottet
kan ha missuppfattat ordalydelsen i
herr Lundqvists motion, men det är i
så fall mycket lätt gjort, då däri åberopas
förhållandena inom fångvården i
allmänhet och svårigheterna att erhålla
kvalificerad och lämplig arbetskraft till
här berörda tjänster, samtidigt som det
talas om att ersättning för obekväm arbetstid
tillkommit. Det herr Lundqvist
sagt förändrar inte någonting i sak. Utskottet
kan icke finna något skäl att nu
höja dessa tjänster, då lönerna bestämts

efter förhandlingar med personalorganisationerna.

Herr talman! Jag skall lämna detta
och i stället säga några ord i anledning
av en reservation, som jag jämte två
andra ledamöter av utskottet har fogat
vid utskottsutlåtandet.

Fritidsverksamheten vid fångvårdsanstalterna
har ju fått en särskild betydelse
genom införandet -— efter beslut
av förra årets riksdag — av ett s. k. normaldagsschema,
vilket föranledde ett
ökat medelsbehov vid anstalter med
vanligt fångklientel. Detta beräknades
med hänsyn till 1951 års kostnadsnivå
och vid en tidpunkt, då fångantalet genomsnittligt
var 2 500, av fångvårdsstyren
till 120 000 kronor. I propositionen
förra året föreslogs emellertid, att det
sålunda begärda anslaget skulle nedsättas
till 106 000 kronor, vilket även bifölls
av riksdagen.

I sina anslagsäskanden till årets riksdag
har fångvårdsstyrelsen hemställt om
en ökning av medelsanvisningen för fritidsverksamheten
med sammanlagt
43 000 kronor. Anslaget har emellertid
endast uppräknats med 17 000 kronor.
Härav belöper 4 000 kronor i stället för
yrkade 10 000 kronor på vissa ungdomsanstalter
och likaledes 4 000 kronor i
stället för yrkade 10 000 kronor på fångantalets
stegring. EU bifall till Kungl.
Maj :ts förslag måste ovillkorligen medföra
en försämring av fritidsverksamheten.

Det är att märka, att antalet fångar
har stigit och nu kan beräknas till 3 200
— det steg redan förra året till omkring
3 000.

Jag tror, att om ledamöterna av denna
kammare hade tillfälle att besöka t. ex.
Långholmen skulle de finna det berättigat
att anslå mera för fångarnas fritidsverksamhet
än vad här har skett. Jag
vill erinra om att styresmannen för
centralfängelset å Långholmen i en nyligen
avgiven rapport sade: »Att lag och
ordning kunnat upprätthållas trots vidriga
förhållanden anser jag i första

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

hand bör tillskrivas det intensifierade
arbetet med all fritidssysselsättning, omfattande
studie- och hobbyverksamhet.»

Herr talman! Eftersom propositionen
redan bifallits i första kammaren och
det alltså icke är någon mening i att
ställa något yrkande här, har jag nu
intet annat yrkande än om bifall till
utskottets förslag.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s): Herr
talman! Även om något yrkande icke
ställts här, vill jag säga några ord, då
yrkande om högre anslag nu i alla fall
ställts på papperet och man där redan
motiverat eller snarare underlåtit att
motivera det.

Det är naturligtvis alltid tacknämligt
att tala för ett större anslag till fritidsverksamheten,
och jag tror säkert, att
reservanterna också har ett verkligt intresse
av det. Man har som motivering
för ett ökat anslag åberopat, att fångantalet
har blivit så mycket större mot
i fjor då det skedde en stor upprustning
för fångvården. Jag skulle vilja rikta
uppmärksamheten på det förhållandet,
att oron på fångvårdsanstalterna icke
har ökat trots att antalet fångar är så
stort.

Förra året genomfördes -— utan någon
hjälp från det verk, som nu är intresserat
av att få 25 000 kronor mera
till fritidsverksamhet — ett normaldagsschema,
som förenades med fritidsverksamhet.
Detta har tydligen nu etsat sig
in i medvetandet som en så riktig utväg,
att man begär ytterligare anslag för
det. Det har gått bra, och man har icke
fått de oroligheter, som ett ökat antal
fångar skulle ha kunnat medföra. Normaldagsschemat
var alltså icke mera inhumant
än att de, som då motarbetade
det med den motiveringen att det var
inhumant, nu använder det som en humanare
motivering för att få mera anslag
till verksamheten.

Varför vill man just i år ha ett ökat
anslag? Jag har hört från dem, som har
haft hand om anslaget att pengar finns

Fångvårdsanstalterna: Avlöningar.

kvar. Det har icke rapporterats något
nödläge; verksamheten går framåt. Det
har ju dock föreslagits en ökning av
anslaget i år. Man kan alltså inte åberopa
det skälet att det skulle inträffat
någon katastrof, ty det har inte, som
sagt, rapporterats att det just nu skulle
föreligga några speciella svårigheter.

Mot bakgrunden av det ökade anslag,
som här påkallats, är det också värt att
observera, hur de myndigheter, som nu
anser att Kungl. Maj:t är för njugg, har
tillvaratagit de möjligheter att förbättra
verksamheten som redan finns. När normaldagsschemat
infördes våren 1952
gav riksdagen bl. a. medgivande till en
anpassning av personalplanerna som
innebar en viss ökning av personalen.
Om man är intresserad av att fritidsverksamheten
skall gå framåt, är det väl
egendomligt att personalorganisationerna
själva måste efterlysa, om det vore
meningen att riksdagens beslut på denna
punkt skulle sättas i verket. Fångvårdsmyndigheterna
hade inte visat någon
skyndsamhet utan det fick ankomma
på personalorganisationerna att aktualisera
saken. Och när så skedde, hade
det gått rätt lång tid efter riksdagens
beslut.

Fn annan reform, som riksdagen gått
med på, är att det skulle skapas en kår
av helårsanställda aspiranter bland personalen.
Detta skulle innebära att man
inte behövde anlita folk, som mera tillfälligt
toge anställning inom fångvården,
utan kunde rekrytera personalen
bland sådana som vore inriktade på att
ägna sig åt detta arbete. Ingenting har
emellertid gjorts åt denna sak, som dock
har stor betydelse för standarden i
fängelserna.

Vidare vill jag erinra om att det tidigare
funnits anslag för fritidsverksamhet
inom fångvården, som man inte har
brytt sig om att ta i anspråk. Men det är
ju bara bra, om man har ändrat sig.

Till slut vill jag beröra ett spörsmål,
som man kanske särskilt inom folkrörelserna
anser vara betydelsefullt, nämli -

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Motioner om upphävande av lagen om investeringskonto for skog m. m.

gen att få till stånd en fängelsebesökarorganisation.
Man vill verka för att det
skapas så att säga en andlig beredskap
hos allmänheten då det gäller att ta
emot fångarna, särskilt ungdomsfångarna,
när de kommer ut från fängelserna.
Riksdagen beslöt också i fjol att ge ett
anslag för anordnande av en konferens,
som skulle kunna stimulera denna verksamhet,
men ännu har inte något gjorts
åt den saken.

Det finns alltså resurser som inte är
utnyttjade, och man behöver inte bara
lita till anslagshöjningar som samlar
några reservanter här i riksdagen men
som inte går igenom.

Det är emellertid klart att varje sådant
ökat anslag —- det gäller även
ifrågavarande anslag på 25 000 kronor
■— kan bli till nytta för fångvården och
fångarna, och det skulle naturligtvis
vara lämpligt, om man till nästa år kunde
få ett större penningstöd. Men det är
också nödvändigt, att riksdagen får besked
om att de anslag som tidigare lämnats
blir till den välsignelse som man
har tänkt sig.

I nuvarande läge har jag inte något
annat att göra än att yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets i punkten gjorda
hemställan.

Punkterna 2—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 14.

Motioner om upphävande av lagen om
investeringskonto för skog m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 45, i anledning av väckta
motioner om upphävande av lagen om
investeringskonto för skog m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
bevillningsutskottet till behandling i ett
sammanhang upptagna motioner, nämligen -

1) de likalydande motionerna I: 9 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 16 av herr
Hjalmarson m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte antaga i motionerna
framlagda förslag till

a) lag om upphävande av lagen den
14 december 1951 om investeringskonto
för skog (nr 783);

b) förordning om upphävande av förordningen
den 14 december 1951 om
taxering för inkomst av medel, som insatts
på investeringskonto för skog (nr
784); samt

c) förordning om taxering för inkomst
av medel, som insatts å investeringskonto
för skog;

2) de likalydande motionerna 1:284
av herrar Hansson och Boman samt
II: 366 av herr Widén m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att
nuvarande lag om investeringskonto för
skog upphäves, samt att frivillig insättning
på investeringskonto skall få verkställas
med högst 40 procent av den å
beskattningsåret belöpande köpeskillingen
för skog, som avyttrats genom
upplåtelse av avverkningsrätt, högst 20
procent för avyttrade skogsprodukter
samt högst 20 procent av saluvärdet av
skogsprodukter, som under beskattningsåret
uttagits för förädling i egen rörelse
och innestår högst 10 år, samt att utskottet
måtte utarbeta härför erforderlig
lagtext»; ävensom

3) motionen I: 285 av herr Werner,
vari hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att skyldigheten att å spärrat
konto insätta under år 1953 influtna
skogsintäkter måtte upphöra samt att
idkare av skogsbruk måtte medgivas
rätt att, med uppskov av skattskyldigheten,
frivilligt å spärrat konto i riksbanken
insätta del av skogsintäkt, som
uppburits under år 1953, i huvudsaklig
överensstämmelse med de regler som
nu gälla för den obligatoriska insättningen;
dock med ränta å insättningsbeloppet
från insättningsdagen tills lyftning
sker».

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Motioner om upphävande av lagen om investeringskonto för skog in. m.

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna I: 9
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 16 av herr
Hjalmarson in. fl. om upphävande av
lagen om investeringskonto för skog
m. in. måtte, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet i
motiveringen anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd;

2) att de likalydande motionerna
1:284 av herrar Hansson och Boman
samt II: 366 av herr Widén m. fl. angående
upphävande av lagen om investeringskonto
för skog m. m. måtte,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i motiveringen
anfört, av riksdagen lämnas utan åtgärd;
ävensom

3) att motionen I: 285 av herr Werner
om upphävande av skyldigheten att å
spärrat konto insätta under år 1953 influtna
skogsintäkter m. m. måtte, i den
mån den icke kunde anses besvarad
genom vad utskottet i motiveringen anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson
i Osby, Sjölin och Kollberg,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna 1:9 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 16 av herr Hjalniarson
m. fl., de likalydande motionerna
I: 284 av herrar Hansson och Boman
samt 11: 366 av herr Widén m. fl. ävensom
motionen I: 285 av herr Werner
måtte för sin del antaga av reservanterna
framlagt förslag till lag om ändring
av 7 och 8 §§ lagen den 14 december
1951 om investeringskonto för skog
(nr 783);

B) att de likalydande motionerna I: 9
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 16 av herr
Hjalmarson in. fl., de likalydande motionerna
I: 284 av herrar Hansson och
Boman samt II: 366 av herr Widén m. fl.
ävensom motionen I: 285 av herr Werner
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna an -

fört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd;

II) av herrar Magnusson och Nilsson
i Svalöv, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

A) att riksdagen, med bifall till de
likalydande motionerna 1:9 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 16 av herr Hjalmarson
m. fl., måtte för sin del antaga
av reservanterna framlagda förslag till

lag om upphävande av lagen den 14
december 1951 om investeringskonto för
skog (nr 783);

förordning om upphävande av förordningen
den 14 december 1951 om taxering
för inkomst av medel, som insatts
å investeringskonto för skog (nr 784);
samt

förordning om taxering för inkomst
av medel, som insatts å investeringskonto
för skog;

B) att följande motioner, nämligen de
likalydande motionerna I: 284 av herrar
Hansson och Boman samt II: 366 av herr
Widén m. fl. ävensom motionen I: 285
av herr Werner, måtte, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom vad
reservanterna anfört och hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr IvRISTENSSON i Osby (fp): Herr
talman! Syftet med här ifrågavarande
lagstiftning var ju att dra in köpkraft
och därigenom hålla investeringarna
nere. Kungl. Maj:t har sedermera i två
etapper gjort stora uppmjukningar av
lagstiftningen. Först upphävdes skyldigheten
att insätta belopp som understeg
2 000 kronor. Därigenom bortföll
en mängd mindre insättningar, och det
administrativa arbetet underlättades i
hög grad. I februari månad detta år
upphävde Kungl. Maj :t skyldigheten
att sätta in medel på investeringskonto
för skog. De motioner, som behandlas
i förevarande utskottsutlåtande, avlämnades
emellertid i januari månad, då
denna obligatoriska skyldighet fanns

Andra kammarens protokoll 1953. Nr 22.

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Motioner om upphävande av lagen om investeringskonto för skog m. m.

kvar. Genom den senare av regeringen
vidtagna åtgärden har alltså motionärernas
önskemål blivit till väsentlig
del tillgodosedda.

Vid införandet av lagstiftningen ansåg
vi inom folkpartiet att det inte
skulle finnas någon bestämmelse om
obligatoriska insättningar, och i den
reservation, som nu från vårt håll avgivits,
hemställer vi att de obligatoriskt
insatta medlen skall friges.

Vad de frivilligt insatta medlen beträffar
anser jag att skäl föreligger för
att ta bort den bindningstid på två år
som gäller när medlen skall användas
för skogsvårdsändamål. Det bör därvid
krävas ett intyg från skogsvårdsstyrelsen
för att medlen skall friges.

Alla i denna kammare är väl ense om
skogsvårdens stora betydelse, och jag
behöver nog inte närmare utveckla
den saken. Jag vill bara tillägga, att
även arbetsmarknadssynpunkter talar
för att dessa medel friges för skogsvårdsändamål.
Utskottets majoritet har
också för sin del i viss mån beaktat
dessa synpunkter och skriver, att man
bör ompröva denna spärrtid av två år
när det gäller medel som användes för
skogsvården. Vad beträffar övriga frivilligt
insatta medel menar jag, att man
för närvarande bör följa spelets regler.
Man har satt in medel på inventeringskonto
för skog i medvetande om den
bindningstid som gäller, och man har
gjort det för att utjämna inkomster från
det ena året till det andra. För denna
lagstiftning kvarstår nu endast en kort
giltighetstid, som utgår vid årsskiftet.
Enligt min mening bör man inte för
denna korta tid införa nya provisoriska
regler för frivillig insättning. Jag menar
nämligen, att det väsentliga på detta
område är att man redan till nästa
år får en permanent lagstiftning som
tar sikte på en fördelning av den ackumulerade
inkomsten från skogsbruket
under olika år. Bevillningsutskottet har
vid flera tillfällen uttalat sitt intresse
för en dylik utjämning. I samband med

tillkomsten av lagstiftningen om investeringskonto
för skog skrev utskottet,
att i omedelbar anslutning till denna
lags upphörande skulle man meddela
bestämmelser om särskild skatteberäkning
i fråga om ackumulerad inkomst
på skog. Det är detta som är det viktigaste.
Jag anser, att det finns ett berättigat
intresse för skogsägarna att få
en sådan lagstiftning till stånd att gälla
redan från nästa årsskifte.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
som är avgiven av herr Spetz m. fl.

Herr NILSSON i Svalöv (h): Herr talman!
Skogsägarnas beskattning har vid
flera tillfällen varit föremål för diskussioner
här i kammaren. Det har
gällt frågor rörande s. k. investeringsfonder
för skog, varmed avses avsättning
till fonder för skogsvårdande åtgärder.
Diskussionerna har också gällt
beskattningstekniska åtgärder, som har
till uppgift att utjämna den skattepliktiga
intäkten mellan olika år. Detta
sistnämnda är en fråga som är särskilt
betydelsefull för skogsbruket, eftersom
uttagen och försäljningarna av skog är
mycket ojämna under olika år. De olika
årens tillväxtvärde uttas sällan varje
år utan det inträder en ackumulation
av inkomsten, som när skogsuttaget
sker hårt drabbas av de progressiva
skatteskalorna. Såväl frågan om investeringsfonden
för skogsvårdande åtgärder
som frågan om beskattning av
ackumulerad inkomst från skogsbruk
fordrar en snar definitiv lösning. Det
är ett krav som skogsägarna bar rätt
att med skärpa framföra.

Att dessa krav inte med större skärpa
än som varit fallet blivit framförda
under 1952 och 1953 beror på att 1951
års höstriksdag antog en krislagstiftning,
som till viss del kom att inrymma
de frågor som jag här berört. Då denna
krislagstiftning, d. v. s. lagen om investeringskonto
för skog, behandlades

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Motioner om upphävande av lagen om investeringskonto för skog m. m.

i riksdagen, reagerade vi högermän
mot utformningen av densamma, bland
annat därför att den fick formen av en
tvångslagstiftning som fråntog de svenska
skogsägarna rätten att fritt disponera
över de medel som de genom
mångårigt indirekt sparande, genom
skogsvårdande åtgärder, skaffat sig. Vi
har dock sedermera från vårt håll med
tillfredsställelse konstaterat, att finansministern
undan för undan tagit hänsyn
till vad vi redan från början framfört
i frågan om den tvångsmässiga
steriliseringen av skogsinkomsterna. Så
utfärdades redan i februari i år bestämmelser
om att ingen tvångsinsättning
på investeringskonto behövde ske för
1952 om inte det insättningspliktiga
beloppet överstege 2 000 kronor. Sedermera
har utfärdats bestämmelser om
att inte någon som helst tvångsinsättning
skulle behöva ske under 1953.

Även om vi från högerhåll uppskattar
den uppmjukning i bestämmelserna om
den tvångsmässiga insättningen på investeringskonto
för skog som kommit
till stånd, är vi dock inte fullt belåtna
med ifrågavarande förordning så som
den nu skall tillämpas. Vi anser, att de
bestämmelser som nu föreskrives inte
på ett tillfredsställande sätt täcker vare
sig vad vi anser bör vara gällande för
investeringsfonder avsedda för skogsvårdande
åtgärder eller vad som bör
gälla för beskattning av ackumulerad
inkomst av skogsbruk.

Vad vi från högerhåll särskilt vänt
oss mot så som lagen nu skall tillämpas
är att såväl de under 1952 tvångsmässigt
insatta medlen som de medel, vilka
insatts och i fortsättningen insättes frivilligt
under 1953 och följande år, skall
vara bundna i fem år. Såsom vi i vår
reservation till bevillningsutskottets
betänkande framhållit, talar all erfarenhet
för att frivilligt sparande i form
av bankinsättningar av psykologiska
skäl måste bygga på den förutsättningen
att vederbörande därigenom icke
fråntar sig den fria dispositionsrätten

över de insatta medlen. Fall kan nämligen
inträffa då vederbörande skogsägare
i brist på likvida medel måste
upptaga lån under den tid hans pengar
står spärrade. Jag har redan vid tidigare
tillfällen här i riksdagen givit
konkreta exempel på där detta har
förekommit.

Att de medel som redan insatts och
helt eller delvis är spärrade i fem år
borde frigivas, är inte bara ett rättvisekrav.
Det kan dessutom anföras skäl
som visar, att ett fortsatt spärrande av
dessa, medel kan få menliga följder
både för skogsvården och för det jordbruk
som är knutet till skogsbruket. Så
framhölls vid utskottsbehandlingen, att
det ute i kommunerna nu görs upp
beredskapsplaner mot arbetslöshet för
skogsarbetare och andra arbetargrupper.
Ett viktigt led i dessa beredskapsplaner
är att förmå skogsägarna att
utföra arbeten av olika slag i sina skogar.
För att skogsägarna skall kunna
göra detta, måste de emellertid ha tillgång
till likvida medel. Konjunkturomsvängningen
för skogsbruket har dock
medfört, att det mången gång brister i
tillgången på likvida medel hos skogsägarna.
Enligt uppgift som lämnats i
utskottet har skogsvårdsstyrelserna ej
heller pengar disponibla som kan ställas
till skogsägarnas förfogande för
skogsvårdande åtgärder. Kostnaderna
får sålunda bestridas av enskilda medel,
om ifrågavarande arbeten skall
komma till stånd. Det borde därför
vara ett allmänt intresse att skogsägarnas
spärrade medel på investeringskonto
för skog helt blir frigjorda.

Det är emellertid inte bara skogsvårdande
åtgärder som kan bli åsidosatta
genom den tvångslagstiftning som
vi har rörande de steriliserade skogsintäkterna,
utan även vissa arbeten vid
de jordbruk som är knutna till skogen
kan bli försummade till skada såväl
för jordbrukaren som för det allmänna.
Detta är framför allt fallet vid de jordbruk
där skogen utgör ett stöd för det

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Motioner om upphävande av lagen om investeringskonto för skog m. m.

egentliga jordbruket, och antalet sådana
jordbruk är mycket stort i vårt land.

Herr talman! Vad jag här i korthet
har framfört torde vara tillräckligt för
att motivera det förslag om upphävande
av lagen den 14 december 1951 om
investeringskonto för skog, vilket högern
framfört i sin motion II: 16 i
denna kammare av herr Hjalmarson
m. fl., och tillika torde det vara en
tillräcklig motivering för det i samma
motion framförda förslaget om en förordning
rörande fullständigt frivillig
insättning på investeringskonto för
skog, omfattande fri dispositionsrätt
till de insatta medlen. Vid utskottsbehandlingen
har herr Magnusson och jag
anslutit oss till dessa i motionen framförda
förslag, vilket vi givit till känna
i reservation II till utskottets betänkande.
Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till denna reservation.

Häruti instämde herr Östlund (h).

Herr JONSSON i Skedsbygd (bf): Herr
talman! Jag har inte anledning att gå
in på någon historik över detta ärendes
behandling i utskottet under årens
lopp. Jag vill bara korrigera min vän
herr Nilssons i Svalöv yttrande med
att säga, att denna fråga har behandlats
i utskottet långt innan han blev
vald till ledamot av riksdagens andra
kammare och att utskottet alltid har
ställt sig positivt till tanken på att man
skulle åstadkomma en sådan fördelning
av influtna skogsmedel över flera år,
men man har hesiterat inför de svårigheter
som man trott skulle vidlåda
systemet.

I och med att lagen om investeringskonto
för skog infördes 1951 kunde
man ju inte längre vidhålla denna
mening, och utskottet skrev alldeles
riktigt, som här förut har citerats, att
man förväntade ett lagförslag om frivillig
avsättning. Även vi liar väntat
på detta lagförslag, och det är orsaken
till att vi på vårt håll inte har gjort

någon framstöt i denna riktning under
tiden.

Det som har aktualiserat frågan för
mig i år och givit mig anledning att
efterlysa detta av riksdagen begärda
lagförslag är händelser som har inträffat
i min hemtrakt under det senaste
halvåret. Det är ju så att om en skogsägare
säljer skog och får likviden under
ett år, drabbas han i regel av en
ganska hög progressiv beskattning, medan
han kanske ett kommande år inte
ens får inkomster ''som täcker fastighetsskatten.
Den enda utväg som under
sådana förhållanden står till buds är
att dela upp likviden, och det gör man
i stor utsträckning, men systemet har
ju sina risker. I min hemtrakt har
det under det senaste halvåret inträffat
inte mindre än tre fallissemang för
skogsuppköpare, då skogsägarna har
litat på att de skulle få pengar under
nästkommande år. De har därför bara
tagit emot en del av likviden för att
få resten följande år, men nu förlorar
de kanske alltsammans, och det är ju
inte ett tillfredsställande tillstånd. Det
är av denna anledning som vi på vårt
håll är så intresserade av att få frågan
löst.

Vi vill i likhet med herr Nilsson i
Svalöv ha ett system med frivillig avsättning,
så att skogsägaren kan dela
upp dessa inkomster på ett antal år
och således få en någorlunda jämn beskattning
i stället för att som nu komma
upp ganska högt i skatteskalan när
han tar ut pengarna och ett annat år
komma väsentligt lägre.

Utskottet har ju skrivit, att dessa
frågor enligt vad utskottet inhämtat
snarast skall utredas av en särskild utredningsman
inom finansdepartementet,
därvid även frågan om vilka spärrregler
som i fortsättningen skall gälla
för dessa insatta medel kommer att
upptagas till bedömande.

Då jag inte varit i tillfälle att ta del
i behandlingen i utskottet, vill jag ställa
en fråga till utskottets ordförande,

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Motioner om upphävande av lagen om investeringskonto för skog m. m.

om detta innebär att vi redan till nästa
års riksdag i enlighet med vad utskottet
skrev 1951 har att vänta ett lagförslag,
när den nuvarande frivilliga
avsättningen upphör.

Kan herr ordföranden göra troligt
att så blir fallet, har jag ingen anledning
att göra annat än vänta på detta
lagförslag. I annat fall tar jag under
övervägande att som ett provisorium
rösta med den reservation som är avgiven
av herrar Magnusson och Nilsson
i Svalöv. Hellre det än att ingenting
blir gjort!

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Efter de föredrag, som vi fått
höra under de senaste dygnen, skall
jag inskränka mig att hänvisa till vad
bevillningsutskottet har skrivit. Det har
klart och tydligt sagt, att den obligatoriska
avsättningen är upphävd. Det
har sagt klart och tydligt, att bevillningsutskottet
vidhåller den ståndpunkt
vi intog när vi införde denna lagstiftning,
att vi förväntar att den skall
avlösas av en lagstiftning, som möjliggör
tillämpande av en anordning för
ackumulerad inkomst för skogen. Vi
har också i utlåtandet sagt, att vi vidhåller
vår ståndpunkt från 1948, då vi
skrev till Kungl. Maj :t och begärde att
man skulle ta under övervägande att
införa investeringsfonder i detta avseende.
Jag kan därtill också lägga, att
utskottet i detta sammanhang framhållit
nödvändigheten av att Kungl. Maj:t
har sin uppmärksamhet riktad på
spörsmålet om de redan insatta medlen
och hur man skall förfara i detta
avseende just ur skogsvårdssynpunkt.

Beträffande herr Jonssons i Skedsbygd
fråga skall jag bara be att få säga,
att enligt de upplysningar utskottet inhämtat
avser Kungl. Maj :t att förelägga
1954 års riksdag ett förslag i här ifrågavarande
ämne. Jag tror, herr talman,
att det är klokare att avvakta denna
lagstiftning, som kan bli hållbar för
kommande tider, än att på rak arm

göra en lagstiftning i dag. Jag hemställer
därför om bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Svalöv (h): Herr talman!
Det kan synas egendomligt att högern
vidhåller sitt krav på ett avgörande
i denna fråga eftersom utskottets
ärade ordförande framhållit, att man
väntar sig ett förslag i ärendet, men,
herr Olsson, hur ofta har icke utskottet
avfärdat olika saker med samma motivering
men med resultat att förslaget ej
kommit fram till riksdagen och frågorna
som det gällt därför ej blivit lösta.
Vi kan som exempel på detta se vad utskottet
självt skrivit i sitt utlåtande. Där
står: »Vidare vill utskottet erinra om
att 1948 års riksdag hemställde om utredning
och förslag rörande införande
av investeringsfonder för skogsbruk.»
Det var 1948. Nu skriver vi 1953, och
intet förslag bär kommit.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Hade herr Nilsson i Svalöv varit
lika flitig i utskottsarbetet vid 1948 års
riksdag som han har varit i år, hade
han kanske också förstått hur svår
frågan om investeringsfonderna var
innan spörsmålet om den ackumulerade
inkomsten var löst. Nu är den frågan
löst, och det var i det sammanhanget
som utskottet begärde att denna lagstiftning
skulle avlösas av en ny, som
även löste frågan om den ackumulerade
skogsinkomsten. Så enkelt är det, herr
Nilsson i Svalöv.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
beträffande punkten 1), nämligen dels
på bifall till utskottets däri gjorda hemställan
dels ock på bifall till den av
herrar Magnusson och Nilsson i Svalöv
avgivna reservationen i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Herr talmannen gav härefter propositioner
beträffande punkterna 2) och 3),
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan i dessa punkter dels ock på
bifall till den av herr Spetz m. fl. avgivna
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Kristensson i Osby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
2) och 3) i utskottets betänkande
nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Spetz in. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 108 ja och 68 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 48, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 76 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. in., jämte i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Avdragsrätt i fråga om erlagd förmögenhetsskatt
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 53, i anledning av väckta
motioner om införande av avdragsrätt
i fråga om erlagd förmögenhetsskatt
samt om höjning av det skattefria beloppet
för äkta makar vid förmögenhetsbeskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 157
av fröken Andersson m. fl. samt II: 214
av herrar Edström och Nilsson i Svalöv,
vari hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna framlagda

1) förslag till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt; samt

2) förslag till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt;

2) de likalydande motionerna I: 279
av herrar Hansson och Boman samt
II: 369 av herr Sjölin och fru Sandström,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av gällande bestämmelser
angående förmögenhetsbeskattningen
att det skattefria beloppet för
äkta makar fastställdes till 75 000 kronor.

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna
I: 157 av fröken Andersson m. fl. samt
11:214 av herrar Edström och Nilsson
i Svalöv om införande av avdragsrätt i
fråga om erlagd förmögenhetsskatt m. m.
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; ävensom

2) att de likalydande motionerna
I: 279 av herrar Hansson och Boman
samt 11:369 av herr Sjölin och fru
Sandström om höjning av det skattefria
beloppet för äkta makar vid förmögenhetsbeskattningen
icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Torsdagen den 21 maj 1953. Nr 22.

Avdragsrätt i fråga om erlagd förmögenhetsskatt m. m.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson
i Osby, Sjölin och Kollberg, vilka
ansett, att utskottets motivering bort
hava annan, i reservationen angiven lydelse; II)

av herrar ''Veländer och Edström,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till de
likalydande motionerna I: 157 av fröken
Andersson m. fl. samt II: 214 av herrar
Edström och Nilsson i Svalöv om införande
av avdragsrätt i fråga om erlagd
förmögenhetsskatt m. in. ävensom
de likalydande motionerna 1:279 av
herrar Hansson och Boman samt II: 369
av herr Sjölin och fru Sandström om
höjning av det skattefria beloppet för
äkta makar vid förmögenhetsbeskattningen,
antaga i förstnämnda två motioner
upptagna förslag till

1) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt; samt

2) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr ICRISTENSSON i Osby (fp): Herr
talman! Då riksdagen i fjol behandlade
den årliga förmögenhetsskatten, yrkade
vi inom folkpartiet, att det skattefria
beloppet för äkta makar skulle vara
större än för ensamstående. Yi motiverade
detta med att två personer behöver
större kapital än en person för
att känna viss trygghet i livet. Vi ansåg
också att förmögenhetsskatten borde
vara avdragsgill vid inkomstskatteberäkningen.
Det belopp som man betalar
i årlig förmögenhetsskatt skänker inte
någon skattekraft, och det bör inte
drabbas av inkomstskatt. För att lättnaden
inte skulle bli för stor för de
större förmögenhetsinnehavarna, yrkade
vi på en skärpt skala. Detta vårt
yrkande från i fjol överensstämmer
såvitt jag vet med den motion som har

avgivits av herrar Edström och Nilsson
i Svalöv och en likalydande motion
i första kammaren.

I princip anser jag att vad motionärerna
yrkar beträffande såväl förmögenhetsskattens
avdragsgillhet som
det skattefria beloppet för äkta makar
är riktigt och välgrundat. I båda dessa
motioner, som inlämnades i januari
månad, har man yrkat att dessa frågor
skulle omprövas vid riksdagens slut i
ljuset av det statsfinansiella läge som
då rådde. Vi reservanter inom folkpartiet
har gjort denna omprövning
och kommit till den slutsatsen, att
det statsfinansiella läget för närvarande
är sådant, att dessa reformer bör anstå
och inte genomföras för närvarande.
Vi har därför reserverat oss endast
beträffande utskottets motivering.

Jag ber, herr talman, att beträffande
motiveringen få yrka bifall till den reservation
som är avgiven av herr Spetz
m. fl. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr EDSTRÖM (h): Herr talman!
Liksom de flesta skattefrågor är frågan
om den närmare utformningen av förmögenhetsbeskattningen
icke någon nyhet
här i kammaren. Alltsedan skatt på
förmögenhet infördes år 1910 har den
vid ett flertal tillfällen varit föremål för
diskussion och ändringsbeslut. 1947 års
stora skatteomläggning innebar ju för
förmögenhetsskattens del en sänkning
för de mindre förmögenheterna men en
betydande skärpning beträffande de medelstora
och större förmögenheterna.
Denna omläggning av förmögenhetsbeskattningen
innebar icke en tillfredsställande
ordning. Bland annat medförde
den att betingelserna för sparandet
i vårt land, vilka redan tidigare icke
var så lysande, blev ännu sämre. Genom
den hårda beskattningen har spararna
kommit till den uppfattningen att det
numera ej lönar sig att spara. I vissa
fall tar de sammanlagda skatterna så
stor del av avkastningen på sparkapital

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Avdragsrätt i fråga om erlagd förmögenhetsskatt m. m.

att det icke återstår något för spararen.
Bland annat ur den synpunkten är det
ett angeläget samhällsintresse att vår
förmögenhetsbeskattning revideras. Inom
1949 års skatteutredning var man
även medveten härom och majoriteten
i utredningen uttalade sig för att vissa
lättnader borde beredas vid förmögenhetsbeskattningen.
Man stannade emellertid
därvid för det alternativ som innebar
att gränsen för skattepliktens inträde
höjdes från 30 000 kronor till
50 000 kronor, och ansåg att just denna
ändring skulle ha en reell och psykologisk
betydelse för sparandet. Jag kan
emellertid inte dela denna uppfattning.
Betydligt större effekt skulle ernås, om
man i anslutning till det förslag, som
jag framställt i min motion, införde rätt
att vid inkomsttaxering göra avdrag för
påförd förmögenhetsskatt. Men då införande
av en dylik avdragsrätt med
tillämpande av nu gällande förmögenhetsskattesatser
skulle innebära en icke
oväsentlig lättnad i skattebördan å förmögenhetsavkastningen,
förordar jag
också en skärpning av förmögenhetsskatteskalan.
Härmed undanröjes invändningen,
att förslaget om avdragsrätt
för förmögenhetsskatten med hänsyn till
det statsfinansiella läget skulle vara betänkligt,
en sak som berördes av herr
Kristensson i Osby.

Mot avdragsrätt för förmögenhetsskatt
har även anförts att i vår skattelagstiftning
för närvarande icke medges avdragsrätt
annat än för speciella skatter
och därutöver vid taxeringen till
statlig inkomstskatt för erlagd kommunalskatt.
Vidare anföres att de variationer
som kommunalskatten föranleder
beror på omständigheter som ligger
utanför den skattskyldiges inkomstförhållanden,
medan däremot variationerna
i förmögenhetsskattens tryck grundar
sig just på dessa inkomstförhållanden.
För två personer med helt lika inkomst-
och förmögenhetsförhållanden
medför sålunda icke förmögenhetsbeskattningen
olika skattebetalning, vil -

ket däremot är fallet med den kommunala
utdebiteringen för personer på
olika platser. Jämförelsen kunde därför
synas mindre hållbar.

Mot detta resonemang vill jag anföra
följande. Eftersom förmögenhetsskatten
redan minskat den enskildes inkomst är
det icke tillfredsställande att låta denna
del av inkomsten ännu en gång drabbas
av skatt. Skatteförmågan hos förmögenhetsinkomsten
får, som även framhållits
i min motion, icke vara beroende
av om skatt redan erlagts eller ej. Som
det nu är minskar man först skatteförmågen
genom att belägga denna med
förmögenhetsskatt, men sedan tar man
likafullt återigen denna avkastning och
beskattar den efter de vanliga reglerna
om skatt för inkomst precis som om den
hade normal skatteförmåga. Enbart
principen om jämlikhet i beskattningen
borde därför enligt vår mening leda till
att den ifrågasatta avdragsrätten medgives.
Ett accepterande av förslaget
om avdragsrätt för förmögenhetsskatten
skulle visserligen innebära, att inkomstbeskattningen
och förmögenhetsbeskattningen
ånyo gjordes på ett vissi
sätt beroende av varandra, samt, vilkel
också påtalats av utskottets majoritet,
kanske även föranleda ett visst merarbete
vid taxeringen. Detta merarbete
skulle emellertid inte, som utskottets
majoritet anfört, innebära en »systematisk
komplicering». Avdraget skulle för
övrigt icke bilda något särfall i detta
avseende. Som jag framhållit talar starka
rättvisekrav för att den dubbla progressivitet,
som nu hårt drabbar både
jordbrukare och företagare inom hantverk
och rörelse, vilka för att kunna utöva
sin förvärvsverksamhet måste ha
ett visst kapital placerat i företaget,
upphäves.

Den andra frågan, som beröres i motionen,
är höjningen av det skattefria
beloppet för äkta makar i förmögenhetsbeskattningen.
Förmögenhetsskatt för
fysiska personer utgår för närvarande
så snart den beskattningsbara förmö -

Torsdagen den 21 maj 1953. Nr 22.

Avdragsrätt i fråga om erlagd förmögenhetsskatt m. m.

genheten överstiger 50 000 kronor. Skattefrihetsgränsen
är emellertid densamma
för äkta makar som för ensamstående.
Då man nu vid 1952 års riksdag
infört den så kallade tudelningsprincipen
bland annat vid inkomstbeskattningen
— enligt vilken skatten för en familj
med viss inkomst skall vara exakt
dubbelt så stor som skatten för en ensamstående
med hälften så stor inkomst
— borde en logisk konsekvens härav
ha varit, att man även inom förmögenhetsskatten
både tillämpade olika skattepliktsgränser
och hade skilda skatteskalor
för gifta och ensamstående. Detta
skulle bättre stå i överensstämmelse med
skatteförmågeprincipen.

Vi reservanter har emellertid här anslutit
oss till en modifierad linje och
icke förordat att skattegränsen för äkta
makar skall sättas till två gånger 50 000
kronor, alltså 100 000 kronor, utan till
endast 75 000 kronor.

Som skäl för att bibehålla samma
gräns för ensamstående som för äkta
makar hänvisar utskottets majoritet till
vad departementschefen tidigare framfört
i detta hänseende, nämligen att det
i systematiskt hänseende vore en fördel
med en enhetlig skattepliktsgräns. En
differentiering av gränsen skulle bl. a.
medföra att skatten icke skulle kunna
utläsas ur en och samma tabell. Dessa
skäl väger enligt min mening mycket
lätt mot principen att all skatt skall beräknas
med hänsyn till vars och ens
skatteförmåga. Att man i en och samma
tabell får två kolumner kan icke vara
ett tillräckligt skäl för att frångå denna
princip om hänsyn till skatteförmågan.
Vidare vill jag som ett allvarligt argument
för en höjning av skattegränsen
för äkta makar anföra, att de nuvarande
reglerna i praktiken har föranlett, att
unga människor med hänsyn till de
nackdelar, den hårda förmögenhetsbeskattningen
medfört, i några fall drar sig
för att ingå äktenskap. En mildring av
skatten skulle befrämja äktenskapsbildningen
på samma gång som sparintres -

set skulle ökas och kanske en liten förmögenhet
samlas.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den till utskottets
utlåtande fogade reservationen av herr
Velander och mig.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Vid denna sena timme skall jag
inte ta upp någon diskussion med herr
Edström. Vi diskuterade ju detta i fjol
och vi kan naturligtvis diskutera det i
oändlighet. Det är klart att man kan
tvista om vilket som är den riktiga
principen, om makar skall ha förhöjt
avdrag eller inte. Man kan naturligtvis
också, fast det kanske blir svårare för
riksdagen att genomföra det, diskutera
principen, om man skall ordna förmögenhetsbeskattningen
på det sättet, att
man bryter sönder den tudelning, som
vi införde i fråga om förmögenhetsskatt
och inkomstskatt redan 1947. Det skall
jag emellertid inte besvära med i år.
Jag tycker också det är onödigt, att
herr Edström gjorde det, tv det föranleder
säkert intet resultat i detta
sammanhang. Vi skall komma ihåg, att
dessa motioner väcktes vid årets början.
Det finns en liten passus i folkpartireservationen,
som även högern
skulle kunna ha intresse av att läsa.
Jag skulle kunna berätta en rolig historia
om det där, men jag gör det inte,
herr Edström.

Jag nöjer mig, herr talman, med att
säga att såsom hela denna fråga ligger
till räcker det med att hemställa om
bifall till vad utskottet här föreslår.

Herr JANSSON i Aspeboda (bf): Herr
talman! Som herr Olsson i Gävle nyss
framhöll, är det självklart, att man kan
resonera om principen, huruvida äkta
makar skall ha ett större skattefritt belopp.
Det var emellertid inte den frågan
jag närmast tänkte säga några ord
om utan om högerns förslag, att förmögenhetsskatten
skall vara avdragsgill
vid taxeringen.

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Avdragsrätt i fråga om erlagd förmögenhetsskatt m. m.

Jag har roat mig med att en liten
smula undersöka, hur detta förslag
verkar. Jag har därvid kommit till
ganska egendomliga resultat, och jag
förmodar, att det knappast kan vara
högerns mening att använda sig av en
sådan princip som den som skulle bli
gällande om högerns motion skulle bifallas.
Om jag exempelvis tar en förmögenhet
på 400 000 kronor, så är
förmögenhetsskatten enligt den nya
lagstiftning, som gäller från och med
den 1 januari i år, 3 750 kronor, men
om högerns förslag skulle bifallas,
skulle förmögenhetsskatten bli 4 325
kronor, d. v. s. en höjning av förmögenhetsskatten,
om jag har räknat rätt,
med 575 kronor. Man kan ju tycka att
det är ett generöst erbjudande. Men om
den, som har 400 000 kronor i beskattningsbar
förmögenhet, taxeras för en
inkomst av 100 000 kronor, får han en
marginalskatt för den del av inkomsten,
som ligger mellan 80 000 och
100 000 kronor, på 55 procent. Lägger
jag därtill kommunalskatten, som torde
uppgå till omkring 12 procent, skulle
han få tillgodoräkna sig en skattenedsättning
på inte mindre än 67 procent,
om han finge avdrag med 4 325 kronor
från toppen av inkomsten på 100 000
kronor. Resultatet skulle då bli, att
han på denna stora förmögenhet finge
en effektiv förmögenhetsskatt på summa
summarum 1 428 kronor eller i runt
tal 3,57 promille.

Tar jag sedan en förmögenhet på
100 000 kronor, där alltså 50 000 kronor
är fria från förmögenhetsskatt, blir
förmögenhetsskatten 250 kronor. Antar
jag vidare att denna förmögenhet äges
av en man, som har 10 000 kronor i
inkomst, får han en beskattningsbar
inkomst på cirka 6 000 kronor, och
hans samlade inkomstskatt blir då 790
kronor. Men lättnaden för honom genom
att han får avdrag med 250 kronor
från 6 000 kronors beskattningsbar inkomst
blir endast 60 kronor. Han får
således en effektiv förmögenhetsskatt

på 190 kronor eller i runt tal 3,6 promille,
d. v. s. drygt så stort promilletal
som den som har fyra gånger så stor
förmögenhet.

Resultatet av detta blir alltså att den
som har en förmögenhet på 100 000
kronor skulle genom att få avdrag för
förmögenhetsskatten från det taxerade
beloppet få en skattelättnad med 28
procent, under det att den som har en
förmögenhet på 400 000 kronor skulle
få en skattelättnad med 67 procent.

Om man är road av att syssla med
sådana här saker kan man nog finna
flera exempel, men man torde knappast
kunna finna att vad som föreslagits av
motionärerna kan vara en god lösning
av spörsmålet ifråga. Jag tror inte heller
att det är någon välmening i den
föreslagna höjningen av promillesatserna,
vilket klarast framgår av förut anförda
exempel.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till vad utskottet föreslagit.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall
till den av herrar Velander och Edström
avgivna reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande utskottets motivering,
nämligen dels på godkännande av
utskottets motivering dels ock på godkännande
av utskottets motivering med
den ändring, som föreslagits i den av
herr Spetz m. fl. avgivna reservationen;
och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den förra propositionen.

§ 17.

Föredrogos bankoutskottets memorial
och utlåtanden:

nr 20, angående användande av riksbankens
vinst för år 1952;

nr 21, i anledning av väckta motioner

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

angående ändring av tidsangivelserna i
riksdagstrycket;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv
in. m.;

nr 24, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i fråga
om pension åt städerskan vid riksdagshuset
Anna Lillberg; samt

nr 25, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning i fråga om
pension åt städerskan vid riksbankens
avdelningskontor i Jönköping Sofia Wiborg.

Vad utskottet i nämnda memorial och
utlåtanden hemställt bifölls.

§ 18.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtande
och memorial nr 148—156, bevillningsutskottets
betänkande nr 47 och första
lagutskottets memorial nr 40 skulle i nu
nämnd ordning uppföras främst å morgondagens
föredragningslista bland två
gånger bordlagda ärenden samt första
lagutskottets utlåtande nr 39 närmast
efter bevillningsutskottets betänkande
nr 56.

§ 19.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 258, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronan tillhöriga områden;

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1953/54 till vissa tillägg å
ersättningar i anledning av olycksfall i
arbete m. m. samt till statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i
arbete m. m.;

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

ställningar rörande anslag för budgetåret
1953/54 till maskin- och verktygsutrustning
m. m. för fångvårdsanstalterna; nr

262, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1953/54 till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 263, i anledning av Kungl. Majhs
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlösning av avgälder
från de till skatte försålda s. k. halländska
kyrkohemmanen;

nr 264, i anledning av Kungl. Majhs
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

265, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
in. in.;

nr 266, i anledning av Kungl. Majhs
proposition med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.;

nr 267, i anledning av Kungl. Majhs
proposition angående ny lönegruppering
för statens tjänstemän m. fl. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 268, i anledning av Kungl. Majhs
proposition angående pensionsrätt i statens
pensionsanstalt för vissa befattningshavare; nr

273, i anledning av Kungl. Majhs
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1953/54 under
fjärde huvudtiteln m. m. jämte i
ämnet väckt motion;

nr 274, i anledning av Kungl. Majhs
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1953/54 till medicinska högskolan
i Göteborg och Göteborgs högskola
m. m.;

nr 275, i anledning av Kungl. Majhs
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till Stockholms högskola;

nr 276, i anledning av Kungl. Majhs
framställningar angående vissa frågor

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

rörande statsbidrag till försöksdistrikt
med enhetsskola in. in.;

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1953/54 till understöd
åt kommunala anstalter för yrkesundervisning
jämte i ämnet väckt motion;

nr 278, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1953/54 till civilförsvaret
in. in.;

nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående organisationen
av den civila sjukvårdsberedskapen
m. in.;

nr 280, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar till häradsskrivarna
m. fl.;

nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överförande till
Sverige av vissa sjuka flyktingar m. m.;

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den framtida
verksamheten vid Solhems sjukhus; och
nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

§ 20.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 9.07 em.

In fidem
Gunnar Brilth.

Fredagen den 22 maj.

Kl. 10 fm.

§ I Anställdes,

jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
jordbruksutskottet i dess memorial nr
37 föreslagna, av riksdagens båda kamrar
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt
motionerna 1:402 och 11:494, såvitt
nu är i fråga, ävensom med avslag å
motionen II: 495, till Hästavelns befrämjande
å riksstaten för budgetåret
1953/54 under nionde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 1 330 000
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren, med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning ävensom
motionerna II: 495 samt 1:402 och
11:494, de båda sistnämnda såvitt nu
är i fråga, till Hästavelns befrämjande
å riksstaten för budgetåret 1953/54
under nionde huvudtiteln anvisat ett
reservationsanslag av 1 260 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkningsapparat,
och utföll densamma
med 79 Ja och 95 Nej, varjämte 12 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, ha -

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

de utfallit med . . 60 Ja och 54 Nej,

Vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller ........ 79 Ja och 95 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 139 Ja och 149 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 2.

Justerades protokollet för den 16
innevarande maj.

§ 3.

Gratifikation åt J. A. Lodin.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 148, i anledning av väckt motion
om gratifikation åt filosofie studeranden
J. A. Lodin.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):
Herr talman! Statsutskottet är positivt i
sin skrivning över min motion med yrkande
om ersättning åt kandidat Jan
Lodin och hans hustru för avslöjandet
av den Enbomslca spionligan, och utskottet
erkänner, att Lodin gjort vårt
land stora tjänster.

Jag är också ense med utskottet om
att varje medborgare bör göra vad han
kan när det gäller spionage och sådana
grova brott. Utan att ingå på den juridiska
frågan om skyldighet i sådant
hänseende vill jag påpeka, att det i det
aktuella fallet inte var fråga om någon
vanlig polisanmälan. I själva principfrågan
vill jag säga, att vid brottsfall
som mordbrand och liknande, som kan
innebära vittgående skadegörelse, brukar
samhället dela ut belöningar till
dem som lämnar sådana upplysningar,
att brottslingen gripes och oskadliggöres.
Lodin avslöjade som bekant den
största spionliga som någonsin opererat

Gratifikation åt J. A. Lodin.

i vårt land. Från 1941 till 1951 hade
denna liga hållit på med sitt illegala
spioneri och sitt undermineringsarbete
utan att polisen kunnat komma dem på
spåren. Som bekant dömdes ligans medlemmar
till stränga straff — två av medlemmarna
fick livstids straffarbete, och
de fyra övriga fick sammanlagt 13 års
straffarbete.

I det Lodinska fallet föreligger mycket
starka skäl till ersättning, eftersom
tredje person lidit skada av spionmålet,
nämligen Lodins hustru. Enbom var inneboende
hos Lodins. Sedan Lodin avslöjat
Enbom för en högre ämbetsman
beslöt polisen att Lodin och hans hustru
så gott sig göra lät skulle fortsätta att
bo tillsammans med Enbom som om
ingenting hänt. Lodin skulle även hålla
ständig kontakt med säkerhetspolisen.
Denna kontakt upprätthölls sedan dagligen
från julen 1951 fram till den tidpunkt
då Enbom anhölls i mitten av
februari 1952.

Inte minst för Lodins hustru var detta
en nervpåfrestande tid. Hon var gravid
och födde ett barn för tidigt i mars månad.
På grund av anonyma skrivelser
och överfall mot Lodin måste makarna
flytta till en annan stadsdel, allt för
den personliga säkerhetens skull. Fru
Lodin fick också en nervkollaps och
hjärtbesvär, vilket medförde sjukvistelse
och rekreation på annan ort. Hon
blev vidare uppsagd från sin plats i
september 1952, varav följde ekonomiska
bekymmer för makarna. De hade säkerligen
nögdats söka socialhjälp, om
inte en kvällstidning i Stockholm trätt
hjälpande emellan. Det statsgaranterade
studielån som Lodin erhållit sattes ned
till hälften, vilket medförde att han
måste skaffa sig förvärvsarbete. Det är
givet att han under sådana förhållanden
inte kunde vidmakthålla några ordnade
studier år 1952, och hans slutexamen
kommer att framflyttas minst ett år.

Av vad jag här relaterat torde klart
framgå, att Lodin blivit utsatt för psykiska
och ekonomiska påfrestningar.

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Ombesörjande av undervisning, från vilken distriktsöverlärare befriats.

Medborgare, som på detta sätt offrar sig
för det allmänna, bör åtminstone få
gottgörelse av staten för lidna förluster
och svårigheter. Redan vid årets remissdebatt
antydde jag, att utländska stater
på ett mera tillfredsställande sätt än
vårt land belönar de personer, som gör
samhället tjänster. I det Lodinska fallet
har det genom rättegång fastslagits, att
han avslöjat en fruktansvärd spionliga,
vilken under tio år arbetat i Sverige
mot Sverige.

Enligt min mening får inte byråkratiska
och formella skäl utgöra hinder
för en gottgörelse. Statsutskottet har
också anvisat vägen då det framhåller,
att det bör ligga inom ramen för Kungl.
Maj :ts beslutanderätt att föranstalta om
en dylik ersättning. Jag hoppas att
Kungl. Maj:t inte uraktlåter att följa utskottets
anvisningar.

Herr WARD (s): Herr talman! Eftersom
den ärade motionären inte framställde
något yrkande kan det ju anses
överflödigt att jag såsom representant
för statsutskottets första avdelning tar
till orda. Jag skall emellertid inte säga
många ord.

Herr Christenson är tämligen belåten
med den skrivning utskottet presterat,
och jag vill för min del gärna understryka
hans önskan att regeringen med
det snaraste tar denna fråga under omprövning.
Det finns väl ingen som undervärderar
betydelsen av den insats
Lodin gjorde när det gällde att avslöja
den kommunistiska Enbomsligan, och
man kan därför med motionären säga
att han är värd att erhålla belöning i
den ena eller andra formen, synnerligast
om han har lidit ekonomiska förluster
och även haft att genomgå rent
psykologiska besvärligheter på grund av
den aktion, som naturligtvis igångsattes
mot honom. Inom avdelningen har vi
emellertid inte kunnat ''finna att riksdagen
utan vidare bör bifalla ett yrkande
som det här föreliggande. Det
bör ankomma på myndigheterna, i detta

fall kanske främst regeringen, att pröva
saken. Herr Christenson nämnde alldeles
riktigt, att folk som biträder polisen
i dess arbete tidigare har belönats, men
det har varit för insatser som gjorts under
själva utredningsarbetet. Här är det,
om jag förstår motionären rätt, meningen
att belöningen skall utgå framför allt
därför, att Lodin gav polisen det första
uppslaget till avslöjandet av Enbomsligan.
Emellertid är det väl, som utskottet
framhåller, varje lojal medborgares
skyldighet att, om han kommer något
sådant på spåren, anmäla saken för polisen
eller den myndighet, som skall ha
hand om utredningen. Ur principiella
synpunkter anser utskottet därför icke
att en belöning kan utgivas på de av
motionären anförda skälen men väl att
vederbörande kan beviljas ersättning
för den skada han eventuellt har lidit.

Jag vill med dessa ord, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 4.

Ombesörjande av undervisning, från
vilken distriktsöverlärare befriats.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ombesörjande i
vissa fall av den undervisning, från
vilken distriktsöverlärare befriats, jämte
i ämnet väckt motion.

I propositionen nr 84 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 13 februari
1953, föreslagit riksdagen bemyndiga
Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
förordat, utfärda bestämmelser
rörande ombesörjande i vissa fall av
undervisning, från vilken distriktsöverlärare
befriats.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Ombesörjande av undervisning, från vilken distriktsöverlärare befriats.

kammaren av herr Malmborg i Skövde
m. fl. väckt motion (II: 456), vari hemställts
att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 84, angående
ombesörjande i vissa fall av
den undervisning, från vilken distriktsöverlärare
befriats, dels måtte besluta
antaga propositionens förslag med bl. a.
den ändring att de i propositionen förordade
föreskrifterna att, då slöjdtimmar
till ett större antal inginge i en
lärartjänst dessa slöjdtimmar skulle
beräknas motsvara ett lägre antal undervisningstimmar,
måtte utgå, dels ock
att, där så från undervisningssynpunkt
befunnes lämpligt, den fyllnadstjänstgöring
i slöjd, som skulle fullgöras av
den icke-ordinarie läraren, i stället
måtte få fullgöras av annan vid vederbörande
skola anställd folkskollärare
mot att den icke-ordinarie läraren under
motsvarande antal timmar meddelade
undervisning i annat ämne.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 456,
bemyndiga Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 13
februari 1953 förordat, utfärda bestämmelser
rörande ombesörjande i vissa
fall av undervisning, från vilken disstriktsöverlärare
befriats.

Reservation hade avgivits av herr
Bergh, fru Lindström, herrar Lundqvist,
Malmborg i Skövde, Ståhl, Hoppe,
Kyling, Wedén, Birke, fröken Vinge
och herr Blidfors, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till motionen
II: 456, i vad den avsåge med slöjdundervisningen
sammanhängande frågor,
och i enlighet därmed hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionen
11:456, bemyndiga Kungl. Maj:t att, i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
reservanterna förordat, utfärda bestämmelser
rörande ombesörjande i vissa

fall av undervisning, från vilken distriktsöverlärare
befriats.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr MALMBORG i Skövde (fp): Herr
talman! I detta utlåtande behandlas
Kungl. Maj:ts proposition nr 84 angående
åtgärder för ordnande av fyllnadstjänstgöring
för distriktsöverlärare. Till
utskottets utlåtande finns en reservation
fogad, och jag skall i anslutning till den
göra några kommentarer.

Jag skall inte ingå på bestämmelserna
angående ordnande av distriktsöverlärartjänster.
Jag vill bara erinra om att
vi under senare år har fått ett större antal
sådana tjänster och att därför frågan,
på vad sätt man skall ordna denna
fyllnadstjänstgöring, har blivit i hög
grad aktuell. De förslag som Kungl.
Maj:t här har lagt fram är godtagbara,
men det är en punkt som har fått en utformning
som vi reservanter anser vara
mindre lyckad med hänsyn till den
praktiska tillämpningen och där vi således
har anmält avvikande mening.

För närvarande ordnas fyllnadstjänstgöringen
ofta på det sättet att man anlitar
ämneslärare, och vi har ämneslärare
med den mest skiftande kompetens.
Denna anordning har visat sig vara en
ur pedagogisk synpunkt verkligt allvarlig
företeelse. Man har exempel på att
vi i tredje klass i folkskolan kan ha
ända upp till åtta olika lärare, och man
behöver inte vara pedagog av facket
för att förstå att en sådan anordning är
orimlig. Det har också från föräldrars
och målsmäns sida avgivits protester
mot denna anordning.

Förslagen i Kungl. Maj:ts proposition
syftar till att vi om möjligt skall få heltidstjänster,
och det förstår var och en,
att det är den bästa utvägen för att på
ett tillfredsställande sätt lösa dessa frågor.
Nu är det emellertid så, att om ett
distrikt för att ordna fyllnadstjänstgöring
för överlärare övergår från ämneslärarsystem
till systemet med en hel -

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Ombesörjande av undervisning, från vilken distriktsöverlärare befriats.

tidsanställd folkskollärare blir det ganska
dyrbart för distriktet. Det medför
i genomsnitt en merkostnad av ungefär
1 650 kronor. Därför är det enligt vår
uppfattning angeläget att detta arrangemang
med heltidsanställd lärare ordnas
på sådant sätt att det verkligen utfaller
väl i praktiken.

Nu har utredningsmannen föreslagit
att en sådan heltidsanställd lärare, som
har att fullgöra fyllnadstjänstgöring för
distriktsöverlärare, i denna tjänstgöring
skall kunna arbeta med slöjd högst tio
timmar. Det tycker vi är en förträfflig
anordning i och för sig. På det sättet
har man stora möjligheter att enkelt och
tillfredsställande lösa denna fråga. Men
på denna punkt har Kungl. Maj:t gjort
en viss begränsning. Under anförande
av lönetekniska skäl anser departementschefen,
att om exempelvis en sådan
lärare arbetar endast 24 timmar
med de obligatoriska ämnena och följaktligen
enligt eljest gällande regler för
timantal skulle arbeta sex timmar med
slöjd skall han ålägggas en timmes
tjänstgöring utöver de normala 30 timmarna,
och har han bara 20 timmar i
de vanliga, obligatoriska ämnena skall
han arbeta 12 timmar med slöjd, alltså
sammanlagt 32 timmar. Det förstår var
och en som har arbetat i det praktiska
skollivet, att detta kommer att medföra
ganska väsentliga olägenheter och i hög
grad hindra tillämpningen av bestämmelserna
om fyllnadstjänstgöring i
slöjd. Dels har vi ont om lärare, och man
kan inte räkna med att lärarna i första
hand söker en sådan tjänst med hänsyn
till dessa konsekvenser, och dels blir
det för distrikten verkliga svårigheter
att ta ut denna tjänstgöring. Det kanske
låter underligt, men så är det faktiska
förhållandet, det vet var och en som
har arbetat med dessa ting och känner
till förhållandena i de distrikt det gäller,
alltså landsbygdens skoldistrikt.

Vi har i reservationen sagt att man
kan förstå att vissa betänkligheter kan
anföras, men vi har erinrat om att det

här gäller en utbyggnad av mycket begränsad
omfattning. Den kan ju för övrigt
inte ske om inte vederbörande folkskolinspektör
lämnar sitt medgivande.

Så är det en annan sak, herr talman,
som jag i det här sammanhanget finner
värd att verkligen uppmärksamma. Vi
har redan bestämmelser om fyllnadstjänstgöring
i slöjd såväl i folkskolan
och folkhögskolan som inom försöksverksamheten,
och där har man inte
dragit några lönetekniska konsekvenser.
I stadgan för folkhögskolan står det uttryckligen
att en ämneslärare kan fullgöra
tredjedelen av sin obligatoriska
tjänstgöring i övningsämnen, inberäknat
slöjd, utan någon evalvering i fråga
om lönen, och i kungörelse av år 1951
vad gäller försöksverksamheten har vi
en motsvarande bestämmelse. Nog förefaller
det mycket svårförståeligt att i
detta sammanhang plötsligt införa en
bestämmelse om evalvering, en bestämmelse
som kommer att i hög grad försvåra
en eljest önskvärd tillämpning av
denna kungörelse. Herr talman! Det är
särskilt i detta hänseende som vi reservanter
förmenar att man borde ha
följt utredningsmannens förslag och således
låta fyllnadstjänstgöringen fullföljas
i slöjd upp till tio timmar utan några
lönekonsekvenser.

Det finns också en annan historia i
detta sammanhang. Utredningsmannen
hade föreslagit att en heltidsanställd
icke ordinarie lärare skulle kunna fullgöra
upp till åtta timmars tjänstgöring
i engelska. Alla vet att man ute i distrikten
söker att ordna undervisning i
engelska språket, men det har ju sina
svårigheter, inte minst med hänsyn till
att de äldre eller medelålders lärarna i
regel inte har kompetens för denna undervisning,
medan de yngre lärarna
däremot i stor utsträckning har den.
Man kan ju tycka att det ur praktisk
synpunkt är verkligt motiverat att låta
en yngre lärare byta med en äldre och
ta denna undervisning i engelska. Därigenom
skulle distrikten kunna lösa den -

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. " 81

Ombesörjande av undervisning, från vilken distriktsöverlärare befriats.

na fråga på ett tillfredsställande sätt.
Men det är klart att om man har denna
lönetekniska evalveringsbestämmelse
blir det för det första få lärare som vill
åta sig denna fyllnadstjänstgöring, och
för det andra är det uppenbart att denne
lärare inte vill åta sig en slöjdtjänstgöring
med försämrade löneförmåner
som följd. Genom denna bestämmelse
stänger man möjligheten att ordna denna
praktiska undervisningsfråga. Departementschefen
har nämligen sagt, att
med hänsyn till evalveringsbestämmelserna
kan han inte vara med om att
denna fyllnadstjänstgöring får ordnas i
engelska språket.

Ja, herr talman, det är i huvudsak
dessa invändningar vi har haft att göra.
Vi är fullt ense med departementschefen
att det gäller att söka utvägar att på ett
praktiskt och tillfredsställande sätt lösa
denna viktiga fråga om fyllnadstjänstgöring
för distriktens överlärare, men
enligt vår uppfattning skulle den praktiska
tillämpningen i hög grad förbättras
om man följer reservanternas förslag.

Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Kyling (h), Bark (s), Jansson i Kalix
(s) och Nordkvist i Kalmar (fp).

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf): Herr
talman! Det finns inte någon större
anledning för mig att ingå på några
sakupplysningar i fråga om innehållet
i det föreliggande förslaget. Det har
herr Malmborg tidigare gjort. Jag får
nöja mig med att göra de invändningar,
som kan föranledas av hans yttrande
och av den föreliggande reservationen.

Vad vi diskuterar är ju ett fullföljande
av ett tidigare beslut om inrättande
av gemensamma extraordinarietjänster
för flera skoldistrikt för att på
ett smidigt sätt ordna den undervisning,
från vilken överlärare befrias.
Som herr Malmborg framhöll skulle ju

detta ordnas bl. a. på det sättet att
också undervisningsskyldigheten skulle
innefatta upp till tio timmars slöjd.
Men då arvodena för undervisning i
slöjd är lägre än för undervisning i
kunskapsämnen, föreslår nu departementschefen
att undervisningsskyldigheten
skall ökas med ett motsvarande
antal timmar, så att det skall bli en
timme större undervisningsskyldighet
om slöjdtimmarnas antal överstiger tre
men understiger sju och två timmar
om antalet undervisningstimmar i slöjd
överstiger sju. De som annars skulle
få 30 veckotimmars tjänstgöring med
undervisning i kunskapsämnen skulle
med 20 timmars kunskapsämnen och
10 timmars slöjd få 32 veckotimmar.
Det är förklarligt om man på lärarhåll
reagerar mot detta.

Jag vill dock inte bestrida, att vissa
praktiska skäl kan tala för den anordning,
som motionärerna och reservanterna
föreslår. Om det skulle vara brist
på lärare, kan man kanske inte undgå
att dessa tjänster blir besatta i sista
hand. Men å andra sidan är detta en
väsentlig löneteknisk principfråga. Vissa
lärarkårers löneförhållanden är för
ögonblicket mycket svävande. Det kan
då få konsekvenser, som man inte kan
överblicka, om man nu går in på en,
om inte kanske helt ny så dock väsentligt
utvidgad princip för lönesättningen.
Slöjden i folkskolan uppehälles
både av folkskollärare och facklärare.
Då får inte arvoden och löner alltför
vitt skilja sig från varandra när det
gäller ersättning för samma arbete.

Detta är utan tvivel en avvägningsfråga
mellan de praktiska synpunkterna
och de principiellt lönetekniska.

Vi har därför i avdelningen funnit
sakens principiella lönetekniska betydelse
överväga. Kungl. Maj:t skulle,
därest riksdagen fattade beslut i enlighet
med reservanternas förslag, bindas
för framtiden genom ett betydelsefullt
fall av lönesättning. Jag är därför inte
övertygad om att det i dagens läge när

— Andra kammarens protokoll 1953. Nr 22.

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Ombesörjande av undervisning, från vilken distriktsöverlärare befriats.

kanske förhandlingar kommer till stånd
är tillrådligt att gå utanför departementschefens
förslag.

Vi skall inte heller överdriva betydelsen
av denna fråga. Tillfredsställandet
av reservanternas önskemål är inte så
överhängande, att vi bör ta de risker
som sammanhänger därmed. Man får
väl också förutsätta, att Kungl. Maj :t
kommer att följa frågan vidare och
kommer igen med förslag om det nämligen
finns anledning till några förändringar.

Med dessa synpunkter, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr MALMBORG i Skövde (fp) kort
genmäle: Herr talman! Med stort intresse
har jag lyssnat till den ärade ordföranden
i statsutskottets andra avdelning.
Han hävdar, att denna lönetekniska
fråga är en stor principfråga. Men
såvitt jag kunnat finna har han inte
lämnat något som helst belägg för detta
påstående. När det delvis ända sedan
1946 i tre av mig anförda fall har förekommit
fyllnadstjänstgöring även i ämnet
slöjd utan några konsekvenser i
lönehänseende, har jag frågat, utan att
få något svar, varför man just i detta
sammanhang skall koppla in den sidan
av saken. Jag vågar hävda att detta
inte är en principfråga utan en praktisk
fråga. Det gäller om distrikten på tillfredsställande
sätt skall kunna klara
fyllnadstjänstgöringen. Jag upprepar,
att fyllnadstjänstgöring endast skulle få
förekomma i begränsad omfattning och
med medgivande av folkskolinspektören.

Herr Johansson i Mysinge säger, att
vi får pröva oss fram och se konsekvenserna.
Han tror inte att utskottets
förslag kommer att verka på det
sätt, som jag har angivit. Jag tror att
jag har rätt, ty jag har erfarenhet från
detta område. Jag tycker det vore klokare
att ha bestämmelser, om vilka
man med säkerhet vet, att de kommer

att få mycket stort praktiskt värde ute
i vårt skolarbete än att stoppa den
önskvärda utvecklingen genom att
hänga upp sig på en betydelselös löneteknisk
omständighet.

Herr LINDHOLM (s): Herr talman!
Jag håller med herr Malmborg om att
denna fråga ur pedagogisk synpunkt
kan lösas så som herr Malmborg här
skisserat. Jag skall över huvud taget
inte taga upp någon diskussion om
det ändamålsenliga i denna lösning,
utan jag skall se problemet ur rent
löneteknisk synpunkt.

Herr Malmborg säger, att det inte
givits några belägg för att denna fråga
har någon större principiell betydelse.
Han menar att detta problem över huvud
taget inte kan betraktas som en
lönefråga utan skall handläggas som en
praktisk angelägenhet. Men tyvärr är
det på det sättet, herr Malmborg, att
det ibland blir en konflikt mellan vad
man vill och vad man har möjlighet
att göra på grund av att det dyker upp
saker och ting som hämmar rörelseförmågan.
Det är vad som har inträffat
i det här fallet. När herr Malmborg
säger att det inte har anförts några
som helst belägg för detta, vill jag hänvisa
honom till propositionen i ärendet,
där departementschefen mycket
starkt understryker frågans karaktär
av en lönefråga. I sista stycket på s. 23
säger departementschefen bland annat:
»Jag vill erinra om att folkskollärare
för undervisning i slöjd uppbär timarvode
efter TC 10 eller, vid särskild
kompetens, efter TC 13. Vidare må påpekas,
att ordinarie övningslärare i
manlig slöjd alltefter kompetens är placerad
i lönegrad Ca 18 eller Ca 16.»
Det är alltså fråga om ersättningar som
är lägre än dem som nu utgår till
folkskollärare.

Jag vill i anslutning härtill erinra
om att det för närvarande pågår förhandlingar
med dessa slöjdlärargrupper
om deras löneläge. Om riksdagen

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Ombesörjande av undervisning, från vilken distriktsöverlärare befriats.

nu biträder reservationen, medför det
givetvis konsekvenser i fråga om dessa
förhandlingar. Är det då inte lämpligare
att man avvaktar resultatet av
förhandlingarna, innan man tar ställning
till frågan på det sätt som reservanterna
har föreslagit?

Jag tror för min personliga del att
frågan under alla förhållanden kommer
att tränga sig fram och på ett
eller annat sätt måste lösas, men å
andra sidan anser jag det högst olämpligt
att man från riksdagens sida mitt
under pågående löneförhandlingar tar
ställning till densamma på sätt som
reservanterna har föreslagit. Såvitt jag
förstår, kan nämligen inte de som för
förhandlingarna undandra sig att ta
konsekvenserna av riksdagens beslut på
denna punkt.

Jag hemställer därför, herr talman,
om bifall till utskottets förslag.

Herr MALMBORG i Skövde (fp) kort
genmäle: Herr talman! Herr Lindholm,
som är expert på lönefrågor, har här
utvecklat den lönetekniska sidan av
saken. Jag skall inte göra några kommentarer
till hans resonemang därvidlag,
men när han säger att om riksdagen
nu följer reservanterna, har riksdagen
tagit en principiell ställning till frågan,
med enligt herr Lindholms utsago
mycket vittgående konsekvenser, så vill
jag, herr talman, erinra om att riksdagen
för åtskilliga år tillbaka har tagit
denna principiella ställning, som sedan
också har tillämpats i skilda fall. Jag
kan inte förstå att frågan just nu skulle
vara på ett alldeles särskilt sätt aktuell
och kräva en principförklaring, som
enligt min uppfattning avviker från tidigare
av riksdagen godkända principer.

Herr HOPPE (s): Herr talman! Jag
har egentligen inte så mycket att tilllägga
efter vad herr Malmborg både i
sitt första anförande och i sina repli -

ker här anfört som motivering för reservationen:
Vad som emellertid gjort
att jag är mycket intresserad av reservationen
är, att jag är övertygad om
att den tilltänkta reformen bara blir
en reform på papperet, om man går
på Kungl. Maj:ts linje. I likhet med
herr Malmborg skänker jag min livliga
anslutning till grundtanken i propositionen,
men det finns där en allvarlig
skönhetsfläck, nämligen att dessa
lärare som skall undervisa i slöjd skall
få en timmes extra arbete vid fyra—sju
timmars slöjdundervisning och två timmars
extra arbete vid sju—tio timmars
undervisning. Vi som känner det praktiska
livet måste säga oss, att en sådan
anordning, om den nu blir riksdagens
beslut, inte bara kommer att försvåra,
utan också att nästan göra det omöjligt
att få lärare som åtar sig denna slöjdundervisning.

Vad som är det verkligt värdefulla
i propositionen är, som sagt, att den
är avsedd att lösa det stora problemet
om hur man skall kunna skaffa lärare
som rycker in och fullgör överlärares
fyllnadstjänstgöring. Men det är också
en annan sak som är synnerligen tacknämlig,
nämligen att det i propositionen
säges att om det till äventyrs
skulle vara så, att den som övertar
överlärares fyllnadstjänstgöring inte
passar så bra för att undervisa i slöjd
som i andra ämnen, skall man kunna
flytta över någon annan lärare till
slöjdundervisningen. Detta är ett tilllägg
som i och för sig är utomordentligt
värdefullt, men det är väl egentligen
inte någon som tror att det kommer
att finnas många fast anställda lärare
som är villiga att åtaga sig en
respektive två timmars extra tjänstgöring
för nöjet att byta ut teoretisk
undervisning mot slöjdundervisning.
Sådant läget i dag är, torde alltså å
ena sidan det knappast finnas några
som söker de platser som propositionen
vill framskapa. Och om det å andra
sidan verkligen skulle bli några få

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Ombesörjande av undervisning, från vilken distriktsöverlärare befriats.

sådana lärare, torde det utbyte av
tjänstgöring, som stadsrådet föreslår,
ej kunna praktiseras. När avdelningsordföranden
och herr Lindholm sade,
att reservationens förslag måste väcka
allvarliga betänkligheter, fick jag ett
starkt intryck av att båda och särskilt
herr Lindholm ej observerat vad herr
Malmborg i Skövde med mycken energi
pekade på, nämligen att denna reservation
inte slår in på någon ny linje utan
blott går på samma linje som tidigare
praktiserats. Det är alltså ej i sig något
farligt prejudikat. Det betänkliga borde
väl då vara, som riksdagen tidigare
beslutat, att lärare kan fullgöra viss
del av sin tjänstgöring såväl i folkskola
och folkhögskola som i försöksverksamheten
genom slöjdundervisningen.
Det borde då vara rimligt att dessa bestämmelser
upphävdes. Men mot dem
har ingen som helst attack gjorts.

Nu säger man att Kungl. Maj:t kommer
att ha sin uppmärksamhet riktad
på detta spörsmål. Om det visar sig
att det inte blir någon glädje med det
föreslagna stadgandet, då är man villig
justera det hela. Jag tror mig veta
att de flesta som är förtrogna med arbetet
ute på fältet har en bestämd uppfattning
om att det inte blir några
praktiskt betydelsefulla resultat. Jag
ifrågasätter emellertid om det inte är
mer överensstämmande med riksdagens
värdighet att ej ta en lag som endast
blir en reform på papperet utan betydelse
för skolans praktiska verksamhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Jag kan helt vitsorda, att regeringen
ser på denna fråga på det sätt som
herr Lindholm här redogör för. Jag
menar för min del också, att detta är
ett lönetekniskt spörsmål och att det
vore att föregripa vad som kan komma

på lönefronten att här gå in för den
linje som föreslagits i reservationen.
Herr Hoppe säger att om man inte gör
det skulle det bli en reform på papperet.
Jag kan inte tänka mig detta.
Vi fattade i fjol ett beslut som ligger
i linje med vad som nu föreslagits men
tog då inte ställning till huruvida slöjdtimmar
skulle kunna ingå i tjänstgöringen.
Det har gjort, att det har blivit
färre distrikt som har kunnat följa
dessa bestämmelser än som skulle ha
varit önskvärt, men, herr Hoppe, vi
har nu också mjukat upp bestämmelser
i övrigt, varför jag tror att ganska
många distrikt skall kunna tillämpa
dessa.

Herr Hoppe säger, att det kanske inte
blir några som söker dessa befattningar.
Jag vet då inte riktigt vad han menar.
Lika litet förstår jag herr Malmborgs
påstående, att den principiella inställningen
redan tagits, såvida han ej därmed
menar, att vi sedan många år haft
möjlighet att låta sådana småskollärarinnor
som inte har fullt timtal
motsvarande tjänstgöringsskyldigheten
i sina egna klasser — t. ex. om det är
en A-skola med endast en första klass
— ha fyllnadstjänstgöring i slöjd. Om
han menar att det är detta som är det
principiella, anser jag att han tänjer
ut denna sin åsikt alltför långt, tv vi
har ju bland annat just fastställt de
lönesättningar som nu gäller för t. ex.
slöjdlärare sedan vi gett oss in på den
nämnda linjen. Något samröre mellan
folkskollärare och slöjdlärare har vi
inte gått in för på annat sätt än att
folkskollärare visserligen ofta har slöjdundervisning
men — vilket inte torde
vara kammaren obekant — då inte får
samma ersättning för denna slöjdundervisning
som de har i sin tjänstgöring
för övrigt. Jag vill här också
understryka, att detta är en fråga av
betydande löneteknisk räckvidd, och
jag vädjar därför till kammarens ledamöter
att följa utskottsmajoritetens förslag.

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Ombesörjande av undervisning, från vilken distriktsöverlärare befriats.

Herr MALMBORG i Skövde (fp) kort
genmäle: Herr talman! Jag ber om ursäkt
för att jag tar kammarens tid i
anspråk, men jag nödgas säga ytterligare
några ord med anledning av
herr statsrådets anförande.

Det är väl ändå så, att vi har sådana
bestämmelser när det gäller försöksverksamheten,
jämlikt den ämneslärarkungörelse
som gäller från 1951 till
1954, att ämneslärare kan fullgöra en
tredjedel av sin tjänstgöring i slöjd,
utan att man därvid åberopar avsteg
från lönetekniska principer, men när
man kommer in på frågan om fyllnadstjänstgöring
för distriktsöverlärare, då
blir principfrågan högaktuell med alla
angivna konsekvenser.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Vad själva lönefrågan beträffar kan jag
i allt väsentligt instämma med herrar
Lindholm och Johansson i Mysinge.
Jag anser det oklokt att i det hänseendet
gå på någon annan linje än utskottets.
Jag kan dock inte underlåta att
framföra ett par synpunkter. Orsaken
till att man skall tillsätta dessa extralärare
är den ledighet som skolöverstyrelsen
lämnar till vissa överlärare
som skall ha tillsyn över skoldistrikten.
Så snart det finns tio avdelningar skall
det finnas en överlärare. Skolöverstyrelsen
har bestämt att för sådana fall
skall överlärarnas tjänst avkortas med
vissa timmar i veckan, trots att dessa
överlärare har en ganska stor ersättning
för överlärartjänsten. De är alltså
redan kompenserade med det högre arvodet
och bör följaktligen inte åtnjuta
någon extra ledighet. Var och en kan
väl förstå, om man tar hänsyn till detta,
att Kungl. Maj :t har framlagt ett synnerligen
generöst förslag som jag tycker
att dessa skollärare borde vara nöjda
med, eftersom de ändå är favoriserade
på detta sätt enligt propositionen.

Jag vill dessutom uttrycka min förhoppning,
att skolöverstyrelsen tar
ledighetsfrågan under förnyat övervä -

gande. Ledighetstiden bör göras kortare
med hänsyn till det arbete överlärarna
har att utföra. Då löser sig frågan
på ett för staten mycket billigare
sätt.

Herr HOPPE (s) kort genmäle: Herr
talman! Jag skulle vilja fästa de närvarandes
uppmärksamhet på att skulle
man kräva 32 timmar av dessa folkskollärare
som har slöjd under 7—10
timmar, så är detta väl faktiskt en fullständigt
ny princip som man slår in på,
och jag undrar för övrigt om det inte
är så att före förslagets framläggande
har man ej haft någon kontakt med
dem som är närmast intresserade av
denna sak. Därtill skulle jag vilja ta
mig friheten säga herr statsrådet, att
jag föreställer mig att han inte är främmande
för den uppfattningen att det
sannolikt blir så, att det knappast kan
bli någon trängsel om de befattningar
som framskapas på detta sätt, utan att
lärarna nog på de flesta håll kommer
att lysa med sin frånvaro. Är det så,
då blir det hela ju i största utsträckning
en reform på papperet och ingenting
annat.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Först ett par ord till herr Rubbestad.
Jag tycker att det är alldeles felaktigt
att föra in överlärarnas ersättningar i
denna debatt — denna fråga ligger ju
alldeles vid sidan om det vi här diskuterar.
Sedan konstaterar jag med tillfredsställelse
att herr Malmborg inte
har jävat några av de uppgifter som
jag lämnade i mitt anförande men däremot
kommit med en annan sak, som
han kanske talat om i denna kammare
innan jag kom — jag har tyvärr inte
haft tillfälle att följa debatten från början
på grund av den pågående konseljen.
Jag vill ändå bestämt säga att när
herr Malmborg säger att vi beträffande
försöksverksamheten tillrått detta system,
så erinrar han i alla fall själv om

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Ombesörjande av undervisning, från vilken distriktsöverlärare befriats.

att det är fråga om en provisorisk lagstiftning.
Bestämmelsen gäller ju bara
för tre år, och sedan kan den tagas
upp til! förnyad prövning. Jag vill inte
härmed, herr talman, ha sagt, att försöksverksamheten
är någon provisorisk
anordning — de som i denna kammare
tidigare hört mig tala om denna sak
vet att jag håller mycket på försöksverksamheten.
Det var dock litet annorlunda
förhållanden, alldeles särskilt under
de första åren, då ett distrikt bedrev
försöksverksamhet. Att få vissa
av ämneslärartjänsterna där med fullt
timantal är rätt vanskligt. Jag menar
inte alls att vi härvidlag knäsatt en
viss princip. Om det vore så att man
menat — det var väl herr Hoppe som
var inne på detta — att det borde ha
förts något slags förhandlingar innan
denna proposition framlades, måste jag
väl ändå säga att man inte kan gå hur
långt som helst i förhandlingsraseri. Vi
visste att tjänsteförteckningskommittén
hade sin uppmärksamhet riktad på såväl
folkskollärar- som slöjdlärarlöner
vid det tillfälle, då vi skrev denna proposition.
Även om det såg ut som om
det skulle bli ett avbrott i förhandlingarna
var vi fullt på det klara med att
civildepartementet senare måste ta upp
dessa saker. Jag tycker då inte att det
skulle vara nödvändigt att ytterligare
förhandla om blott denna detaljfråga.

Herr IlUBBESTAD (bf) kort genmäle:
Herr talman! Jag förstår inte herr
statsrådet när han säger att den fråga
jag berörde inte hör hit. Det är väl
ändå den ledighet som skolöverstyrelsen
lämnat överlärarna, som är den
väsentliga orsaken till förordnandet av
de extra tjänster som vi diskuterar här
i dag. Jag tycker att det är mycket viktigt,
och jag vill till herr statsrådet
hemställa om att han försöker tala med
skolöverstyrelsen så att det blir en något
vettigare lösning på denna fråga.
Man kan inte bara låta skolöverstyrelsen
ensam vara bestämmande i detta

fall, utan jag hoppas att herr statsrådet
ser till att det blir litet bättre ordning
och reda i detta förhållande.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Såvitt jag förstår har ingen här i debatten
framhållit att de lärare som det
här kan bli fråga om inte skulle orka
med dessa 32 timmar, och det är jag
bara tacksam för. Men herr Rubbestads
tankegång tycks röra sig i de banorna
att han anser att våra överlärare orkar
med först och främst sina vanliga timmar
och sedan därutöver det administrativa
arbetet. Det är en linje som jag
inte kan ge min anslutning till.

Herr RUBBESTAD (bf) kort genmäle:
Men skall de ha extra ersättning för det
extra arbetet, då bör de väl kunna prestera
litet mer än det som ingår i deras
ordinarie arbete.

Herr MALMBORG i Skövde (fp) kort
genmäle: Herr statsrådet bygger sin argumentering
på att anordningen med
försöksverksamheten är provisorisk.
Jag har tidigare i mitt anförande framhållit
att den tillämpas även inom folkhögskolan,
och då får jag väl fråga herr
statsrådet, om bestämmelsen i 23 §
mom. 4 folkskolestadgan är en provisorisk
anordning.

Herr NORDKVIST i Kalmar (fp): Herr
talman! Eftersom jag själv bokstavligt
talat är en illustration till det system,
som vi nu talar om, kanske jag får säga
ett par ord.

Jag är sedan åtskilliga år tillbaka
överlärare vid Kalmar stads folk- och
fortsättningsskolor, och där har vi så
länge jag kan minnas praktiserat det
system, som herr Malmborg talar om.
Jag tjänstgör fem timmar i veckan enligt
bestämmelserna för överlärartjänster.
Av dessa fem timmar har jag tre
timmar i en klass, vars ordinarie lärare
har fyra timmar slöjd. Under den tid

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Ombesörjande av undervisning, från vilken distriktsöverlärare befriats.

jag tjänstgör i hans klass har han således
slöjd. Han måste ha fyra timmar
eftersom det är fyra timmar för varje
grupp. Han har då betalt för den ena
av dessa timmar, men för de tre andra
ingår arvodet i hans ordinarie folkskollärarlön.
Två timmar tjänstgör jag i en
annan klass, och läraren där har således
betalt för två timmars slöjd, medan
de två andra timmarna ingår i hans
ordinarie tjänstgöring som folkskollärare.

Detta har, herr talman, gått i alla år
så länge jag kan minnas tillbaka, och
varken folkskolinspektören, länsstyrelsen
eller riksräkenskapsverket, som
granskar statsbidragsansökningarna, har
haft någonting att invända emot detta.
Det nya skulle hestå i att mer än ett
distrikt utnyttjar dessa lärare, men det
kan väl inte göra så särskilt stor
skillnad.

Herr Rubbestad tycks förmena att
överlärarna skulle få någon särskild
favör, ifall man går in för reservationen.
Det kan jag för min del inte på något
sätt inse. Distriktsöverlärarna har skyldighet
att inspektera de övriga lärarna
i distriktet. Det kan de inte göra, herr
Rubbestad, annat än under den tid som
schemat utvisar. De kan inte inspektera
på kvällarna sedan undervisningen
är slut, eftersom det då inte finns någonting
att inspektera, utan de måste
göra det under dagen när undervisningen
pågår, och därför måste man
ordna det på detta sätt.

Jag kan inte finna annat, herr talman,
än att det är en praktisk och förnuftig
anordning som reservanterna
vill åstadkomma, och jag ber att få
yrka bifall till reservationen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Jag kan tyvärr inte folkskolestadgan
utantill och jag har inte heller hunnit
få fram den på detta stadium av debatten,
men det är mig bekant att det
finns någon undantagsbestämmelse om

att ifall en ordinarie lärare när han
fick sin ordinarie befattning hade full
tjänst med läsämnen, så kan han om
förhållandena har ändrat sig i viss mån
utnyttjas för slöjd. Det är förmodligen
denna bestämmelse som herr Malmborg
i Skövde tänker på. Men att vi
till grund för ett beslut i denna fråga
skulle lägga detta, som är avsett att
vara en ren undantagsbestämmelse och
som jag hoppas inte heller tillämpas i
alltför många fall, det kan jag inte finna
rimligt.

Sedan vill jag till den siste ärade talaren
säga, att ett regeringsrättsutslag''
för någon tid sedan visade, att vissa
distrikt så att säga förfarit vid sidan
om bestämmelserna. Och det kan ju
hända att herr Nordkvists fall, om det
hade blivit föremål för samma ingående
granskning, inte hade stått sig.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Malmborg i Skövde begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 149, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Läroanstalter för blinda: Avlöningar.

rat verkställdes. Därvid avgåvos 107 ja
och 73 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5.

Avlöningar vid blind- och dövstumskolorna.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar vid
blind- och dövstumskolorna jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Läroanstalter för blinda: Avlöningar.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

LILJEDAHL (fp): Herr talman
! I anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 104 har jag och fru Sjöstrand
motionerat om viss utökning av
personalen vid internatskolorna för
blinda och döva barn. Denna motion
bygger på önskemål som skolöverstyrelsen
i sina anslagsäskanden för denna
verksamhet har framfört år efter år
alltsedan 1950. Skolöverstyrelsen har
dels begärt ökat antal vårdarinnetjänster
och dels anhållit om inrättande av
biträdande husmoderstjänster, varav en
för Tomteboda blindinstitut och en för
vardera skolorna för döva å Manilla,
i Lund, i Vänersborg och Härnösand
samt vid Mogårdsanstalten. För Tomteboda
har begärts utökning av antalet
vårdarinnor med tre, d. v. s. från nuvarande
elva till fjorton. Av dessa senare
har departementschefen tillstyrkt
inrättande av två vårdarinnetjänster.
Beträffande skolor för döva har begärts
inrättande av ytterligare fem dylika
tjänster, varav departementschefen har
tillstyrkt att tre skall få inrättas för

budgetåret 1953/54. Samtliga begärda
biträdande husmoderstjänster har departementschefen
ej ansett sig kunna
tillstyrka för närvarande.

Man blir verkligen beklämd då man
år efter år läser skolöverstyrelsens motiveringar
för utökning av personalen
men resultatet sedan endast blir eu välvillig
skrivning av utskottet. I fjol skrev
t. ex. utskottet, att det fanns skäl för
bifall till motionen, och i år säger det,
att personalorganisationen skall ha sådan
storlek och utformning, att elevernas
behov av tillsyn och vård på ett
tillfredsställande sätt tillgodoses, och
så önskar man att Kungl. Maj :t också
i fortsättningen skall ha sin uppmärksamhet
riktad på denna sak.

Har man i någon mån fått insyn i en
eller flera internatskolor för vanliga
friska barn, d. v. s. barn utan lyte, inser
man snart att det framför allt är oundgängligen
nödvändigt att det på dessa
skolor finns tillräcklig och fullt kvalificerad
personal för barnens vård och
fostran. Barnen är i stort behov av tillsyn
och vård även under den tid av
dagen, som icke är upptagen med lektioner
av ett eller annat slag. De behöver
också någon som tar personlig omvårdnad
om dem, någon som får vara
den fasta punkt som modern i hemmet
varit för dem.

På flera internatskolor har man också
ordnat med gruppenheter, var och
en med en husmor och en husfar som
tar hand om barnen. De blinda och de
döva barnen är i behov av god tillsyn
i ännu större utsträckning än andra
barn. Genom sitt lyte måste de ofta
under en lång följd av år i åldern 7—16
•—18 år vistas på anstalt.

Ordet anstalt låter otrevligt, men våra
internatskolor för blinda och döva
barn förblir anstalter så länge vi inte
kan ge dem karaktär av hem med stor
personlig omvårdnad. Hemmets betydelse
för varje växande individ har så
många gånger framhållits från ansvarigt
håll, från socialstyrelsen, barna -

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

vårdsförbundet, barnavårdsnämnder
m. fl., att det inte här vidare behöver
påpekas.

1945 års dövstumsutredning ägnar internatskolan
stor uppmärksamhet. Fördelar
och nackdelar påpekas, och likaså
behovet av förbättringar av lokaler
och utökning av personalen. I kommitténs
betänkande, avgivet år 1947,
säger man bl. a., att en modernisering
av dövstumsskolornas skolhem inte
bara är berättigad utan helt enkelt nödvändig,
och detta gäller inte bara den
yttre ramen, såsom lokaler, utan framför
allt de inre förhållandena, behandlingen
av barnen samt deras fostran.
Beträffande nackdelarna med större internat
säger utredningen: »Sammanförandet
av ett större antal barn av olika
åldrar och begåvningsgrad medför svårigheter
att följa det enskilda barnet
och att tillgodose dess särskilda intressen
och behov. Skolhemmet kan lätt urarta
till en kasern, där uppfostran och
behandlingen av barnen blir kollektiv.
Det är inte lätt att behandla barnen individuellt
även om man är uppmärksam
på önskvärdheten därav. En
mängd för disciplinens upprätthållande
nödvändiga bud och förbud kan göra
anstaltslivet tvångsmässigt, förkväva
initiativ och hindra en fri utveckling.
Tillvaron blir då enformig och intresselös.
Livet inom anstalten får ofta en
särprägel, på grund av att det är alltför
isolerat från livet utanför.»

Så säger man också att en skola kan
aldrig såsom uppfostringsanstalt ersätta
ett gott hem. Den bör dock söka närma
sig det ideal en god familjeuppfostran
utgör. Detta fordrar en planmässig
och målmedveten verksamhet, som givetvis
inte får vara bunden blott till
lärosalen utan måste utsträckas även
till från undervisning fri tid.

Beträffande husmödrarna framhålles
även i nämnda betänkande, att dessa
visserligen enligt gällande stadga har
att ägna lärjungarna omsorgsfull vård
och tillsyn, men i realiteten är det

Läroanstalter för blinda: Avlöningar.

dock så, att husmodern i främsta rummet
har att leda och övervaka hushållet,
något som givetvis ger henne en
avsevärd arbetsbörda. För barnens
fostran och tillsyn under fritid måste
enligt utredningen en förstärkning av
personalen äga rum. Det gäller dock
här att få kvalificerad personal med
sådan utbildning, att de här framställda
kraven på personlig vård blir tillgodosedda.
Skolöverstyrelsen har funnit vägen
vara att bl. a. inrätta biträdande
husmoderstjänster. Dessa föreslås nu
inrättas med placering i lönegrad Ce 14.
Jag beklagar livligt att varken departementschefen
eller utskottet ansett sig
kunna tillmötesgå överstyrelsen på denna
punkt. Det gäller dock så stora värden
som personlighetsutveckling, vård,
fostran och trygghet för ett icke ringa
antal blinda och döva barn.

Som frågan ligger till anser jag mig
nu icke kunna ställa något yrkande
utan vädjar till departementschefen och
utskottet att då frågan kommer igen
nästa år det måtte vara möjligt att då
kunna inrätta dessa välbehövliga tjänster.

Häruti instämde fröken Höjer (fp),
fröken Ager (fp), herr Håstad (h) och
fru Sjöstrand (fp).

Fru JOHANSSON i Skövde (s): Herr
talman! Jag vill säga ett par ord i anledning
av motionen nr 282, som gäller
inrättande av förskolor för blinda
barn. Motionärerna anser att det är en
verklig brist i svensk blindvård, att vi
inte har förskolor för blinda barn. När
man betraktar vårt samhälle i dag, så
konstaterar man, att varje större ort
med ambition söker inrätta förskolor
för vanliga normala barn, och detta är
givetvis av stort värde. Men när det
gäller de barn, som ifrån sina första
år är handikappade genom ett sådant
lyte som blindhet, måste man säga att
det är ganska orättvist, att man inte
från statens och även kommunernas
sida gör någonting för att hjälpa dessa

Nr 22.

Fredagen den 22 ma] 1953

Läroanstalter för blinda: Avlöningar.

barn i detta avseende. Det meddelas
av personalen på anstalterna, att när
de blinda barnen kommer till blindskolorna,
är de alldeles speciellt handikappade
genom sitt lyte. Under det
första året måste personalen ägna den
mesta tiden icke åt teoretisk undervisning
utan åt att lära barnen vanliga
praktiska saker. Det gäller i viss mån
barn från normala hem, även om föräldrarna
sökt att efter bästa förmåga
orientera barnen i deras mörka värld,
men det gäller naturligtvis i alldeles
särskilt hög grad barn från de hem,
där kanske förhållandena inte är de
bästa. Det kan vara fråga om miljöbrister
av olika slag, det kan vara fråga
om föräldralösa barn eller kanske barn
med komplicerat lyte. Det skulle därför
vara av stort värde, om man för
dessa barn kunde ordna ett förskoleår,
där de under sakkunnig ledning skulle
kunna lära sig i första hand de viktiga
rörelsemomenten. Det skulle underlätta
den teoretiska undervisning som de
sedan skall inhämta.

I Danmark och Norge har man förskolor
för blinda barn. Man har det
också i England och i andra länder,
och det har visat sig vara av utomordentligt
värde. I Sverige har vi haft
förskolor för blinda barn, dessa har
ordnats på privat väg, men på grund
av olämpliga lokaler fick dessa förskolor
läggas ned, jag tror det var 1945.
För några år sedan anbefalldes skolöverstyrelsen
att i samråd med medicinalstyrelsen
verkställa en utredning
som dock inte lett till något resultat.

Nu ser man ju här av den utredning,
som utskottet har gjort, att det skulle
komma att medföra ganska stora kostnader,
om vi skulle gå i författning om
anordnande av förskolor för blinda
barn redan nu. Man har i utskottet
hänvisat till att det ekonomiska läget
inte tillåter detta. Det argumentet är vi
ju vana vid, och i regel måste man ju
böja sig för en sådan motivering. Vi vet
att läget är ansträngt, och vi vill inte

heller, att man skall ikläda sig stora
kostnader, som inte är absolut nödvändiga.

Jag är emellertid också övertygad om
att detta är en fråga, som vi inte kan
avvisa år efter år med den motiveringen.
Det har av vissa motionärer, som
talat för avslagna motioner, talats om
begravningstal. Jag må säga att jag vill
inte hålla något begravningstal. Jag är
övertygad om att denna fråga kommer
igen, tills vi kan vinna gehör för våra
önskemål.

Jag skall inte utveckla denna sak vidare.
Jag har intet yrkande utan vill
bara uttala den innerliga förhoppningen,
att det inte skall dröja alltför länge,
innan det ekonomiska läget tillåter att
statsmakterna går med på inrättandet
av förskolor för blinda barn.

I detta anförande instämde fru Wallin
(s), fru Löfqvist (s), fru Torbrink
(s), fru Eriksson i Ängelholm (s), fru
Ericsson i Luleå (s) och fru Lindskog
(s).

Herr JOHANSSON i Mysinge (bf):
Herr talman! Det har ju inte ställts
något yrkande, men jag kan ändå inte
underlåta att något svara på vad som
här har framförts.

Det är inte tu tal om att i fråga om
blind- och dövskolorna detta är ett område,
där det finns brister och där man
säkerligen behöver göra förbättringar.
Men det torde nog vara lika sant, att
Ivungl. Maj:t under åratal har ägnat
denna sak uppmärksamhet. Jag vill
t. ex. erinra om att departementschefen
under åttonde huvudtiteln i år föreslagit
åtskilliga förbättringar på detta
område och att riksdagen i sin tur
därutöver gjort förbättringar i Kungl.
Maj:ts förslag.

I den proposition, som ligger till
grund för detta utskottsutlåtande, föreslås
också åtskilliga förbättringar, men
frågan är hur långt man kan gå. Det
är väl så att man av kostnadsskäl får

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Utvidgning av den statliga gymnasieorganisationen.

ta ett steg i taget för att så småningom
nå målet om successiva förbättringar.

Det torde vara riktigt såsom här
framhållits, att de blinda och döva
barnen i mångt och mycket kommit
på efterkälken i fråga om åtgärder för
deras del i förhållande till de fullsinnade
barnen. Jag kan instämma i detta.

I det utlåtande som här föreligger
kan vi också konstatera, att det inrättats
flera nya tjänster, däribland ett
antal vårdarinnetjänster. Men den
tjänstetyp som motionärerna har föreslagit
är en ny typ av tjänster, som
Kungl. Maj :t ännu icke har kunnat
taga ställning till. Vi får väl lugna oss
och se vad Kungl. Maj:t kan göra i
detta fall.

Av utskottets utlåtande framgår att
det är välvilligt och att vi varit positiva
i fråga om besvarandet av motionerna
i ämnet.

Vad sedan gäller önskemålet att få
den av skolöverstyrelsen föreslagna
statliga förskolan till stånd, så har utskottet
ställt sig mycket tveksamt med
hänsyn till det skick, vari denna fråga
för närvarande befinner sig. Vi skall
komma ihåg att vad som föreslås är en
anstalt för ungefär 11/4 miljon med
årliga omkostnader på ungefär 300 000
kronor. Det gör ungefär 14 000 kronor
om året per barn. Det är ju en alldeles
orimlig summa.

I det sammanhanget kan man också
konstatera, att det finns vissa divergenser
mellan socialstyrelsen och skolöverstyrelsens
åsikter med avseende på
hur långt anstaltsvård respektive hemvård
skall gå. Innan riksdagen kan ta
definitiv ställning, måste det också bli
ett klarläggande av dessa saker.

Vi har således, herr talman, inte velat
och inte heller kunnat taga positiv
ställning till detta förslag. Det är för
vittsvävande. Jag menar, att här bör
nog Kungl. Maj :t och andra ansvariga
myndigheter försöka komma fram till
en väsentlig modifikation. Man kan inte
bara ställa frågan: allt eller intet. Det

måste finnas möjligheter att mellan dessa
två ytterlighetspunkter komma fram
till ett resultat, som bör ge vad man
avser skall komma de blinda och döva
småbarnen till del i här påtalade avseende.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
i punkten bifölls.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
151, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m. jämte i ämnet väckta
motioner in. m.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Utvidgning av den statliga gymnasieorganisationen.

Efter föredragning av punkten yttrade: Herr

ADAMSSON (s): Herr talman!
Tillsammans med några andra ledamöter
i denna kammare har jag väckt en
motion, på vilken utskottet yrkar avslag.
Jag har emellertid inte begärt
ordet för att yrka bifall till motionen.
Det anser jag vara rätt lönlöst. Men
jag har begärt ordet för att fästa uppmärksamheten
på utskottets motivering
för avslag på motionen. Enligt utskottet
bör den normala gången för
ett fortsatt utbyggande av den statliga
gymnasieorganisationen vara den, att
ett kommunalt stadium bör föregå upprättandet
av ett statligt gymnasium.

Det är den nya princip, som riksda -

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Utvidgning av den statliga gymnasieorganisationen.

gen i fjol godtog och som innebär att
man därmed upphöjde till regel det
som tidigare betraktats som undantag.
Jag vill emellertid uppmärksamma på
att vi var några ledamöter i denna
kammare, som i en motion gav uttryck
för att vi delade departementschefens
uppfattning, att gymnasierna principiellt
bör vara statliga, men ansåg att
härav borde följa att redan befintliga
gymnasier, om rimliga förutsättningar
finns för deras bestånd, snarast bör
förstatligas och att statliga gymnasier
utan något kommunalt förstadium inrättas,
där nyssnämnda förutsättningar
föreligger.

Motionärerna ansåg vidare, att av
denna principiella uppfattning följer,
att under den övergångstid varunder
kommunala gymnasier finnes bör statsbidrag
till sådana gymnasier utgå efter
de av skolöverstyrelsen i propositionen
angivna grunderna, nämligen med 78
procent av de verkliga utgifterna för
löner och arvoden åt rektor och lärare,
däri inbegripet de särskilda lönetillägg,
som kommunen tillerkänner
hos dem anställda lektorer. Om statsbidrag
hade utbetalats enligt detta
skolöverstyrelsens förslag, skulle kommunernas
kostnader för de kommunala
gymnasierna bli något så när rimliga.

Statsutskottet yrkade avslag på motionen
men gjorde samtidigt ett uttalande,
som jag finner anledning understryka,
och som jag också i detta
sammanhang vill återge. Utskottet sade:
»Utskottet får för sin del framhålla,
att de nuvarande grunderna för statsunderstöd
till de kommunala gymnasierna
är alltför schematiska och medger
otillräckliga bidrag till de numera
ganska dryga omkostnaderna för dessa
gymnasier. Med hänsyn till att de kommunala
gymnasierna under en relativt
lång övergångstid får betraktas som ett
ordinärt inslag i vår skolorganisation
finner utskottet knappast skäligt, att
kommunerna skall betungas med dessa

dryga utgifter för den verksamhet, som
de åtagit sig icke blott av eget intresse
utan lika mycket till hela samhällets
gagn. Det synes således önskvärt att
kommunerna beredes ett statligt understöd
av en sådan storleksordning, att
det innebär en större hjälp för dem
än för närvarande är fallet.»

Detta uttalande står i full samklang
med den då föreliggande motionens
syfte, och enligt motionärernas synpunkt
borde detta lett till att utskottet
vid det tillfället yrkat bifall till motionens
kläm. Det gjorde emellertid
inte utskottet, som emellertid i sin motivering
sade följande: »Utskottet är
icke berett att nu avvika från departementschefens
ståndpunkt men vill
framhålla vikten av att denna fråga
ägnas fortsatt uppmärksamhet och så
långt som möjligt erhåller en tillfredsställande
lösning.»

Herr talman! Jag har velat fästa uppmärksamheten
på detta statsutskottets
uttalande, då varken departementschefen
eller utskottet med ett ord berört
denna viktiga fråga, vars lösning emotses
med det allra största intresse av de
kommunala myndigheterna på de orter,
som tvingats inrätta kommunala
gymnasier. Hade statsbidrag utgått enligt
de av skolöverstyrelsen förordade
grunderna, hade i varje fall icke nu
förelegat någon framställning om inrättande
av ett nytt statligt gymnasium
i Malmö.

Med beklagande av utskottets ställningstagande
till den nu föreliggande
motionen vill jag med det anförda ha
uttalat en förhoppning om att departementschefen
ägnar frågan all uppmärksamhet,
så att den i enlighet med
statsutskottets uttalande i fjol så snart
som möjligt erhåller en tillfredsställande
lösning.

Herr DAHLÉN (fp): Herr talman!
Tillsammans med några motionärer från
olika partier har jag väckt en motion,
som går ut på att samrealskolorna i

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Utvidgning av den statliga gymnasieorganisationen.

Blaekeberg och Gubbängen i Stockholm
skulle förvandlas till statliga gymnasier.
Motionerna har, självfallet höll jag på
att säga, inte tillstyrkts av statsutskottet,
och jag skall inte heller ställa något
yrkande på den punkten. Jag skall
bara be att få anföra några synpunkter
i anslutning till vad utskottet skrivit eller
snarare sagt inte skrivit. Utskottet
säger bara att det inte finns skäl till avvikelse
från den principiella ståndpunkt,
som gäller beträffande inrättandet
av statliga gymnasier, alltså att de
skall, som herr Adamsson sagt, föregås
av kommunala gymnasier. Det är i detta
sammanhang självfallet nödvändigt att
ha en principiell ståndpunkt, men det
är bara det att behovet av en utvidgning
av gymnasieorganisationen är så stort,
att man måste ifrågasätta om inte en
omprövning bör ske.

Jag skall bara ta några siffror från
Stockholm, som jag bäst känner till.
Här han man i höst om allt går väl i
första ringen 42 parallellavdelningar.
Om sju år måste en fördubbling av antalet
ringar ske till 83 efter vad man nu
kan beräkna. Självfallet finns det vissa
utvidgningsmöjligheter inom nuvarande
organisations ram, men om man skall
vidhålla den ståndpunkten som statsutskottet
hänvisar till, måste såvitt jag
kan förstå denna utvidgning i stor utsträckning
ske på grund av att Stockholms
stad vidtar andra åtgärder härför
d. v. s. själv bygger nya gymnasier.
En fördubbling av gymnasieorganisationen
på detta sätt bara inom en enda
stad är ägnad att inge allvarliga betänkligheter,
när kommunerna i första
hand skall stå för detta. Nu finns det
statsbidrag som herr Adamsson sagt,
men det är klart att det klarar inte hela
frågan.

Beträffande de två aktuella skolor
som omnämns i motionen förhåller det
sig så, att Blackebergsskolan ligger inom
området Bromma—Spånga, som nu
har två statliga gymnasier. Om cirka
femton å tjugo år måste man där av be -

folkningsutvecklingen att döma ha fem
gymnasier. I Gubbängen, som ligger inom
området Enskede—Brännkyrka,
finns nu två statliga gymnasier. Efter
samma tidpunkt, måste efter allt att
döma finnas tio gymnasier där. Skall
detta kunna ske på kommunalt initiativ
måste det hela bli ganska betungande.
Det ter sig egendomligt, att denna våldsamma
kommunala expansion skall äga
rum på ett område, där staten har det
primära ansvaret.

Att statsutskottet i år inte kan frångå
den ståndpunkt det hade i fjol kan jag
mycket väl förstå. Men jag tycker kanske,
att när det i olika sammanhang presenteras
så stora utbyggnadsprogram
kanske det borde ha funnits anledning
antyda att ståndpunkten kanske bör tas
under omprövning.

För en tid sedan framlades förslag
här i Stockholm om att intagningen i
realskolorna skulle ske efter andra principer
än tidigare. Skolöverstyrelsen har
för sin del sagt nej till detta förslag och
har därvid påpekat, att realskoleorganisationen
i Stockholm uppenbarligen
är otillräcklig. Det är ju bra att skolöverstyrelsen
sagt detta, men jag tycker
nog att skolöverstyrelsen har litet för
tyst i klassen när det gäller utbyggnad
av läroverksorganisationen i sin helhet.
Om detta uttalande skulle vara ett tecken
på att man nu är litet mera intresserad
av att slå larm inte bara beträffande
realskolan utan också beträffande
gymnasierna vore mycket vunnet, och
det måste väl såvitt jag kan förstå
då leda till att man gör en omprövning
av frågan om vem som ska stå för nvgrundandet
av gymnasier. Jag hoppas
också att ecklesiastikministern inte
skall ha något att invända häremot. Utvecklingen
ger verkligen anledning till
oro, och jag hoppas att sista ordet inte
sagts i och med att statsutskottet nu inte
tar någon ställning i sak till frågan utan
bara hänvisar till fjolårets beslut.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Nihlfors (fp) instämde häruti.

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Utvidgning av den statliga gymnasieorganisationen.

Fröken VINGE (fp): Herr talman!
Ingen av de båda föregående talarna
har ställt något yrkande, men jag skall
ändå be att få anföra några av de synpunkter,
som kom fram vid denna frågas
behandling i statsutskottet.

Vad först det speciella problem angår
som herr Dahlén berörde, nämligen
Stockholm behov av gymnasier, så är
det alldeles obestridligt att Stockholms
stad behöver utöka sin gymnasieorganisation
mycket väsentligt. Detta är
emellertid en fråga, som statsutskottet
icke haft anledning att taga ställning
till. Vad vi har haft att diskutera inom
utskottet, har varit frågan huruvida det
finns någon rimlig anledning varför
Stockholm skulle intaga en gynnsammare
ställning än många andra kommuner
i statsbidragshänseende.

Finns det någon anledning varför
Stockholm skulle slippa att inrätta kommunala
gymnasier? Vi har många kommuner
runt om i landet, som med mycket
stora uppoffringar inrättat kommunala
gymnasier, vilka varit öppna
inte bara för kommunens egna ungdomar
utan också för ungdomarna i de
omkringliggande kommunerna. Varje
år står också talesmän för en lång rad
kommuner i ko här i riksdagen för att
få sina kommunala gymnasier förstatligade,
och ingen har velat förneka, att
det i åtskilliga fall funnits mycket goda
skäl för sådant förstatligande, men man
har varit rädd för de ekonomiska konsekvenserna.
Det finns ingen anledning
varför Stockholms stad skulle intaga en
gynnsammare ställning än dessa kommuner.

Vidare var herr Adamsson inne på
frågan, huruvida inte statsbidragsbestämmelserna
för de kommunala gymnasierna
skulle kunna omprövas i en
för kommunerna förmånligare riktning.
Det är för närvarande vissa krafter i
gång i denna riktning, och jag vill hoppas
att de båda talare, som här representerar
stora städer, vill vara med om
att stödja dessa strävanden och hjälpa

till att få ecklesiastikministern intresserad
av att göra någonting på detta område.
Jag hoppas att de stora städernas
representanter vill vara med om detta,
inte bara med hänsyn till sina egna problem
utan också med tanke på de mindre
kommunerna, som ibland ligger
långt utanför storstädernas horisont
men där problemen säkerligen många
gånger är mycket större än i de stora
städerna.

Vad Stockholms stad beträffar vill jag
tillägga, att det kan inte hjälpas att man
ute i förorterna är förvånad över att
Stockholms stad så länge som fallet är
har försökt intaga den ståndaktige tennsoldatens
roll. Varför har inte staden
vid exploateringen av nya bostadsområden
planerat sitt skolväsende där också
med tanke på den högre skolutbildningen?
Om Stockholm på ett tidigare
stadium hade planerat kommunala gymnasier,
hade situationen nu icke varit
så prekär som fallet är.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr DAHLÉN (fp): Herr talman!
Bara några ord till fröken Vinge, för
att inga missförstånd skall föreligga efter
hennes inlägg.

Det finns ingen anledning varför
Stockholm i detta hänseende skall intaga
en bättre ställning än andra kommuner,
men det finns heller ingen anledning
varför Stockholm skall ha det
sämre. Orsaken till att jag tog exempel
från Stockholm är, att det är den stad,
där jag något så när känner till förhållandena
på skolväsendets område. Jag
vet emellertid, fröken Vinge, att behovet
av gymnasier är mycket stort i
många kommuner. Det är då så mycket
större anledning att man tar denna fråga
under omprövning, som det nu inte bara
är det »hemska» Stockholm som behöver
utbygga sin gymnasieorganisation.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Det är kanske inte så stor anledning
för mig att ta till orda, då ju inga yrkanden
framställts mot utskottets hemställan
och propositionen. Men jag vill
i alla fall här understryka, liksom jag
har gjort i första kammaren, att jag anser
att vi inte har några som helst skäl
att gå ifrån den linje, som vi sedan
några år varit inne på, nämligen att de
nya gymnasier som behövs får bli kommunala
under en övergångstid. Och
allra minst finns det anledning att låta
de mest skattekraftiga kommunerna
slippa detta stadium med kommunalt
gymnasium, även om det skulle vara så,
att det behövs flera dylika gymnasier
och behovet sålunda är till fullo styrkt,
innan gymnasiet upprättas.

Som bekant bär man för många år sedan
inrättat kommunala gymnasier, där
man varit tveksam, huruvida det i själva
verket fanns tillräckligt underlag för
dylika, och detta har lett till att många
relativt svaga orter under en ganska
lång följd av år fått satsa rätt betydande
summor för att upprätthålla kommunala
gymnasier. Att nu, när utvecklingen på
grund av vissa omständigheter går fortare,
låta vissa större kommuner få en
favör kan naturligtvis inte ifrågakomma.

I samband med detta skulle jag vilja
säga några ord om det spörsmål, som
herr Adamsson förde fram. Han har ur
vissa synpunkter alldeles rätt i att grunderna
för statsbidraget till de kommunala
gymnasierna inte är de allra bästa.
Men när vi nu gått in för att undan för
undan förstatliga i vad jag menar vara
relativt hastig takt, har jag inte ansett
det så angeläget att ta upp denna fråga.
Den är heller inte lättlöst, med den olika
inriktning vi har på våra gymnasier,
och den blir inte lättare att lösa efter
det beslut, som vi för en vecka sedan
fattade om att gymnasiet skall tredelas
i stället för att vara tvådelat.

Jag har av dessa skäl skjutit undan
denna fråga. Skulle förstatligandet av
någon anledning inte kunna bedrivas i
den takt som vi nu räknar med, får na -

Kompletteringsgymnasier.

turligtvis problemet om statsbidraget tas
upp till mera intensiv undersökning.
Jag är emellertid ännu inte benägen att
tro, att det skall behöva gå dithän. Jag
vill peka på att vissa av de kommunala
gymnasier som förstatligas i år är relativt
nya, och några verkligt gamla kommunala
gymnasier, som alltså redan
skulle ha belastat respektive kommuner
alldeles över hövan, har vi ju inte kvar
numera. Jag tror därför att en tillfredsställande
lösning av frågan skall kunna
växa fram ganska naturligt.

Vidare yttrades ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Punkterna 3—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Kompletteringsgymnasier.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr BRACONIER (h): Herr talman!
Det finns ingen anledning att nu ta
upp någon större debatt om den tionde
punkten i statsutskottets förevarande
utlåtande. Det är dock i själva verket
ett mycket vittgående problem, som
ecklesiastikministern därvidlag har berört
i sin proposition. När det gäller
hans förslag till kompletteringsgymnasier
kan man inte finna någon större
orsak till kritik, men när det i övrigt
gäller den Schmidtska utredningen är
det ett faktum, att man inte minst från
universitetshåll är utomordentligt kritisk.
Jag kan t. ex. peka på utlåtandet
från Göteborgs högskola.

Vad det gäller är ju att de elever,
som söker sig till universiteten, skall
ha likvärdig förmåga att tillgodogöra
sig den högre undervisningen. Det har
rätt nyligen konstaterats, att inte mindre
än två tredjedelar av dem som söker
sig till den humanistiska fakulteten
i Stockholm inte har avlagt någon
examen. Det är ett ganska stort slöseri
med intellektuell arbetskraft. Man måste
ju ställa det kravet, att de som stu -

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Kompletteringsgymnasier.

derar vid universiteten bär de förutsättningar
som behövs för att de skall
kunna tillgodogöra sig den högt kvalificerade
undervisning det här är fråga
om. Den som hörde universitetskanslerns
yttrande under första dagen av
studentriksdagen kunde konstatera, att
han mycket skarpt sade ifrån, att får
man inte ett sådant elevmaterial att
röra sig med vid universiteten, att de
studerande av undervisningen sporras
till att fortsätta studierna även efter
examen, då är professorerna för dyrbar
arbetskraft och då får de väsentligen
inrikta sin verksamhet på forskningen.

Det är uppenbart, att har man brist
på biträdande lärarkrafter —■ och det
har man ju i stor utsträckning vid universiteten
och högskolorna — så blir
det ett ytterligare problem, om vi vidgar
rekryteringen till våra universitet.
Och hur riktigt det än är när ecklesiastikministern
framhåller vikten av
att man får kompletteringsgymnasier,
så får man inte glömma att den kritik,
som riktats mot den Schmidtska utredningen
dock gäller centrala frågeställningar,
bland annat om dessa med studenter
jämställda har de språkkunskaper
som behövs för att tillgodogöra
sig undervisningen. Visserligen hade
det varit önskvärt att man i en rad
ämnen haft läroböcker skrivna på
svenska språket. Och det är beklagligt
att vi inte i vissa mycket centrala ämnen
har läroböcker på svenska skrivna
av svenska forskare. Detta är en brist för
våra universitet. Men det går inte att
komma ifrån, att utan relativt betydande
språkkunskaper kan de studerande
i en råd ämnen inte tillgodogöra sig
undervisningen för att ta examina. Den
skarpaste kritiken mot den Schmidtska
utredningen har just satt in på denna
punkt, beträffande behovet av språkkunskaper.

Ecklesiastikministern har helt allmänt
sagt att han tänker framlägga
förslag i överensstämmelse med den

Schmidtska utredningen. Rent grundlagsmässigt
finns det väl ingen anledning
att kritisera hans uppfattning —
den är ju hävdvunnen — men nog hade
man önskat att när det gäller en sådan
central reform, som i viss mån förändrar
studieförhållanden vid universiteten,
att riksdagen i annat sammanhang
fått tillfälle diskutera dessa frågor.

Beträffande kompletteringsgymnasierna
finns ingen anledning till kritik;
från lärarorganisationerna har man
i stort sett givit sin anslutning till förslaget.
Men när det gäller den Schmidtska
utredningen i övrigt, som ecklesiastikministern
synes acceptera utan
några som helst reservationer, tror
jag det hade varit värdefullt om riksdagen,
utan att därmed behöva binda
Kungl. Maj :t vid studieplaner, vilket
vi inte bör göra, beretts tillfälle till
en diskussion om detta utomordentligt
viktiga betänkande.

Man kan i det sammanhanget också
göra den reflexionen, att det behövs
ett prognosinstitut för intellektuella yrken.
Jag kan visserligen delvis ansluta
mig till den uppfattning som universitetskanslern
givit uttryck åt vid studentriksdagens
öppnande, att prognoser
har visat sig slå fel, inte minst
när det gäller intellektuella yrken. Men
får man en vidgad bas för universitetsstudierna
och därmed en mängd
elever som inte har den kompetens
som behövs, kan man inte annat än
dra den slutsatsen att man ändå
behöver vissa prognoser för att få
en uppfattning, huruvida denna större
mängd elever, som kanske i åratal
tillgodogör sig en högt kvalificerad
undervisning, verkligen också är inriktad
just på de ämbetsmannabanor som
samhället behöver. I annat fall blir
det ett slöseri med arbetskraft.

Med detta förslag upprullas i själva
verket en rad väsentliga problem.
Ecklesiastikministern säger bara att
han vill helt allmänt uttala att han
framdeles ämnar föreslå Kungl. Maj :t

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

att utfärda bestämmelser i stort sett
i enlighet med av utredningen förordade
grunder. Jag tror att om så
blir fallet, kommer det att uppstå ganska
stor strid om detta. Jag är inte
säker på att den Schmidtska utredningen
i längden hjälper universiteten
att ge den högt kvalificerade undervisning
eller stimulera till den forskning
det här är fråga om.

Herr HÅSTAD (h): Herr talman! Jag
skulle kunna nöja mig med att instämma
med herr Braconier, men jag vill i
största korthet tillägga ett par ord.

Jag hälsar denna proposition om
kompletteringsgymnasier med största
tillfredsställelse. Jag tror att man inte
minst på universitetshåll är mycket
tacksam för de åtgärder som där föreslås.
Samtidigt har vi emellertid självfallet
blivit bekymrade över meddelandet
i propositionen, att statsrådet utan
att ha inhämtat riksdagens uppfattning
är beredd att i huvudsak acceptera det
Schmidtska förslaget.

Det förhåller sig inte så —- jag vill
betona detta — att man på universitetshåll
skulle vara emot en breddning av
rekryteringen till universiteten. Tvärtom
givetvis. Den universitetslärare
finns infe som inte önskar se så många
av våra begåvningar som möjligt, oavsett
ekonomiska villkor, såsom alumner
vid universiteten. Men vad vi
hävdar, och jag hoppas att ecklesiastikministern
förstår detta, är att denna
i högsta grad önskliga sociala skolpolitiska
reform inte får köpas till priset
av de kvalitetsfordringar, som sedan
gammalt gällt vid våra högskolor och
universitet.

Vad jag särskilt skulle vilja fästa
uppmärksamheten på är deras intresse,
som nu kommer den långa vägen
över folkhögskolor och liknande undervisningsanstalter.
I något enstaka
fall kan begåvningen vara så stor, att
vederbörande klarar sig utan att ha
den nödiga barlasten av kunskaper.

7—Andra kammarens protokoll 1953. fr

Kompletteringsgymnasier.

Men en normal student, som går den
långa vägen och har mindre kunskaper
i exempelvis språk än andra, han
blir inte mycket hjälpt på detta sätt,
tv hans studentexamen blir i alla fall
ett slags epa-examen. Yi kan inte komma
ifrån att han vid många tillfällen
blir ganska oanvändbar, om han t. ex.
inte kan uttala ett franskt ord eller
inte kan läsa en tysk text utan kanske
på sin höjd kan engelska.

Det är alltså för de nya dispenserade
studenternas egen skull som vi vid åtskilliga
fakulteter har hävdat, att man
måste försöka skapa sådana anordningar,
att de studerande, som har den önskvärda
begåvningen, verkligen har möjlighet
att komma så rikt utrustade som
möjligt till universiteten. Därför menar
jag att dessa kompletteringsgymnasier
kan fylla en uppgift när det gäller att
få fram verklig kvalitet hos de studerande,
som på olika vägar gör sitt inträde
vid universiteten.

Jag fruktar att om ecklesiastikministern
nu provisoriskt utfärdar bestämmelser,
som går emot de allmänna principer
som jag här har ställt upp, kan
detta leda till dels att vi får en grupp
epa-studenter och dels att detta system
inte sedan går att rubba. Och det är
inte minst med tanke på dessa studenter
själva — jag har haft många förbindelser
med dem, särskilt med dem
som kommer ifrån socialinstitut — som
jag hoppas i första hand att ecklesiastikministern
så restriktivt som möjligt
och så omtänksamt som möjligt går till
att behandla den Schmidtska utredningen
och i andra hand att dessa
kompletteringsgymnasier ger varje begåvad
studerande en chans att få en
utrustning som innebär kunskaper
ungefär likvärdiga med andra studenters.

Vidare yttrades ej. Utskottets i punkten
gjorda hemställan bifölls.

Punkten 11.

Utskottets hemställan bifölls,
fr 22.

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Statsbidrag till ålderdomshem. —

§ 7.

Statsbidrag till ålderdomshem.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till
anordnande samt om- och tillbyggnad
av ålderdomshem jämte i ämnet väckta
motioner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr ONSJÖ (bf): Herr talman! I statsutskottets
utlåtande nr 152 har på sidorna
12 och 13 insmugit sig två tryckfel,
i det att i klämmen under A 1 och B
motionen 1:364 betecknats som 11:364.
Med anledning härav hemställes att i
klämmen till statsutskottets utlåtande
nr 152 under A I siffran II: 364 ändras
till I: 364 samt att motsvarande ändring
vidtages under B.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll
vad utskottet hemställt med den ändringen,
att motionsbeteckningarna
II: 364 i utskottets hemställan ändrades
till I: 364.

§ 8.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till främjande av bostadsförsörjningen
m. in. jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
138, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 13 mars 1953, föreslagit
riksdagen att

I. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i olika avseenden
av grunderna för den statliga låne- och
bidragsverksamheten till förmån för
bostadsförsörjningen;

II. medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån,
vilka kunde komma

att beviljas under budgetåret 1953 54,
bestämdes till 3,25 %;

III. medgiva, att under budgetåret
1953/54

dels preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från lånefonden för
bostadsbyggande, finge meddelas intill
ett belopp av 480 000 000 kronor,

dels preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från anslaget till tillläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge meddelas intill ett belopp
av 190 000 000 kronor;

IV. medgiva, att vid utgången av innevarande
budgetår befintlig reservation
å det senast för budgetåret 1947/48
under fonden för låneunderstöd anvisade
investeringsanslaget till tertiäriån
för viss bostadsbyggnadsverksamhet
måtte få disponeras under budgetåret
1953/54;

V. för budgetåret 1953/54 anvisa

a) å driftbudgeten under femte huvudtiteln 1)

till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 10 000 000
kronor;

2) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 75 000 000 kronor;

3) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 25 000 000 kronor;

4) till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
12 000 000 kronor;

5) till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor ett reservationsanslag av 50 000
kronor;

b) å kapitalbudgeten under statens
utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av
540 000 000 kronor;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor;

c) å kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

1) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett investeringsanslag
av 70 000 000 kronor;

2) till Lån till uppförande och förbättring
av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag
av 100 kronor;

3) till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier ett investeringsanslag
av 2 000 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft ett flertal motioner.

I de likalydande motionerna I: 120
av herr Lundgren och II: 180 av herr
Cassel hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag om
anslag å 4 000 000 kronor till lånefond
för maskinanskaffning inom byggnadsindustrien
och i stället genom ändring
av bestämmelserna för industrilånefonden
möjliggöra maskinanskaffning
för byggnadsindustrien på i motionen
angivna amorterings- och räntevillkor.

I de likalydande motionerna 1:121
av herrar Norling och Helmer Persson
och II: 313 av herr Johansson i
Stockholm m. fl. hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte uttala att en nybyggnad av 60 000
bostadslägenheter skulle bli ett minimiprogram
för det fortsatta bostadsbyggandet.

I de likalydande motionerna I: 413
av herr O hlon och II: 523 av herr
Ohlin m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta,

1. att subventioner till nyproduktion
av bostäder senast fr. o. m. den 1 januari
1954 eller fr. o. in. det tidigare
datum Kungl. Maj :t ägde bestämma
skulle utgå i form av löpande bidrag
i stället för tilläggslån,

2. att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om särskilda direktiv till bostadsstyrelsen
att underlätta nybebyggelse
inom mera centralt belägna tätortsområden
och främja saneringssträvandena,

3. att enskilda bostadsbyggnadsföretag
måtte medges tertiärlån upp till

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

90 % av det för fastigheterna godkända
avkastningsvärdet,

4. att den extra amorteringsskyldigheten
för enskilda bostadsbyggnadsföretag
omedelbart skulle avvecklas,

5. att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till 1954 års riksdag
till omläggning av lånevillkoren i övrigt
för olika företagsformer i syfte
att uppnå mer likvärdiga konkurrensvillkor
och enligt i motionen angivna
riktlinjer.

I de likalydande motionerna I: 414
av herr Wehtje och II: 528 av herr
Edström hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att nya direktiv beträffande
den statliga långivningen till
flerfamiljshus, som förbehölles anställda
vid visst industriföretag, icke för
närvarande skulle lämnas de lånebeviljande
organen och det alltså liksom
hittills skulle överlåtas åt dessa att
pröva låneansökningarna från industriföretag
i varje enskilt fall och att, där
bostadspolitiska synpunkter talade härför,
även i fortsättningen bevilja dylika
lån.

I de likalydande motionerna I: 415
av herr Norling m. fl. och II: 526 av
herr Johansson i Stockholm m. fl. hade
hemställts, att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 138
måtte besluta

att tilläggslån för bostadsbyggande
för budgetåret 1953/54 skulle utgå enligt
nu gällande bestämmelser,

att avslå Kungl. Maj:ts förslag om
återbetalning av tilläggslån enligt 1946
och 1948 års kungörelser,

att denna fråga skulle få vila till dess
lånen utlöpte,

att familjebostadsbidragen måtte omprövas
och deras realvärde återställas,
att bestämmelserna om familjebostadsbidrag
och bränslebidrag måtte
utvidgas att även omfatta ensamma
mödrar med ett barn, enligt grunder
som i motionen angivits,

att bestämmelserna om särskilda bostadsbidrag
måtte utvidgas att omfatta

100 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ensamma mödrar med ett barn enligt
grunder som i motionen angivits,

att maximihyror för folkpensionärer
måtte fastställas i lag enligt gällande
bestämmelser och grunder, samt

att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att tilläggslåneverksamheten måtte
utvidgas, tilläggslånen höjas och hushållsbränslet
subventioneras i sådan
utsträckning att hyreskostnaderna kunde
hållas vid 1939 års hyresnivå i nybyggda
fastigheter och att Kungl. Maj :t
skyndsamt måtte framlägga sådant förslag
till riksdagen.

I de likalydande motionerna 1:410
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 530 av
herr Hjalmarson in. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta

I. a) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om snabb översyn av de
byggnadstekniska författningarna och
föreskrifterna i syfte att avlägsna förefintliga
hinder för en effektiv bostadsproduktion,

b) att de provisoriska tilläggslånen
enligt kungörelsen nr 756/1951 måtte
sänkas till ett kapitalbelopp motsvarande
2 kronor per m2 lägenhetsyta,

c) att de ortsdifferentierade tilläggslånen
enligt kungörelsen nr 587/1948
icke längre skulle utgå,

d) att tilläggslånen enligt 1942, 1946
och 1948 års tertiärlånekungörelser
skulle uppsägas till förräntning och
amortering,

e) att räntesatsen å tertiärlån skulle
utgöra 3,r> % och att riintegaranti å
primärlån skulle grundas på en räntesats
av 3,5 i stället för gällande 3 %,

f) att räntefri stående del av egnahemslån
icke skulle behöva återbetalas
annat än där bostadsstyrelsen så prövade
skäligt i samband med varaktig
överlåtelse av fastigheten,

g) att — i syfte att åstadkomma konkurrens
på lika villkor — tertiärlån
skulle beviljas upp till 90 r/< av den totala
produktionskostnaden mot enbart
inteckningssäkerhet, oavsett förvaltningsformen,
upp till 100 % för s. k.

allmännyttiga företag mot kommunal
borgen och upp till 95 % för kooperativa
och enskilda företag mot borgen
av kommun, industriföretag eller annat
företag av motsvarande ekonomisk
styrka, dock att kooperativt företag under
en övergångstid av tre år skulle
utan borgen få låna upp till 95 %,

h) att den av departementschefen
föreslagna bottenförstärkningen av familjebostadsbidraget
å 210 kronor ytterligare
skulle förstärkas med 50 kronor
för varje barn utöver 2, dock för högst
5 barn utöver 2,

i) att familjebostadsbidrag skulle utgå
till alla ur standardsynpunkt godtagbara
lägenheter oavsett produktionsåret,

j) att avslå Kungl. Maj:ts förslag att
familjebidragen skulle omläggas till familjebostadsbidrag,
samt

k) att avslå Kungl. Maj:ts förslag om
ett anslag på 4 miljoner kronor till
lånefonden för maskinanskaffning inom
byggnadsindustrien;

II. att medgiva, att räntefoten för
lantarbetarbostadslån, vilka kunde komma
att beviljas under budgetåret 1953/
54, måtte bestämmas till 3,25 %;

III. att medgiva, att under budgetåret
1953/54

dels preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från lånefonden för
bostadsbyggande, måtte meddelas intill
ett belopp av 570 000 000 kronor,

dels preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från anslaget till tillläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamliet,
måtte meddelas intill ett belopp
av 100 000 000 kronor;

IV. att medgiva, att vid utgången av
innevarande budgetår befintlig reservation
å det senast för budgetåret 1947/
48 under fonden för låneunderstöd
anvisade investeringsanslaget till tertiärlån
för viss bostadsbyggnadsverksamhet
måtte få disponeras under budgetåret
1953/54;

V. att för budgetåret 1953/54 anvisa

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

101

a) å driftbudgeten under femte huvudtiteln 1)

till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 10 000 000
kronor;

2) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 80 000 000 kronor;

3) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 25 000 000 kronor;

4) till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
12 000 000 kronor;

5) till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor ett reservationsanslag av 50 000
kronor;

b) å kapitalbudgeten under statens
utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 540 000 000
kronor;

c) å kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd

1) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett investeringsanslag
av 70 000 000 kronor;

2) till Lån till uppförande och förbättring
av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag
av 100 kronor;

3) till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier ett investeringsanslag
av 2 000 000 kronor.

I motionen 1:411 av herr Snygg
in. fl. hade hemställts, att riksdagen
i anslutning till Kungl. Maj :ts proposition
nr 138 måtte besluta att den till
egnahemslånet knutna kapitalsubventionen
för ny- och ombyggnad av tvåfamiljshus,
där båda lägenheterna med
hänsyn till storleken uppfyllde minimikraven
för egnahemslån till enfamiljshus,
skulle kunna beviljas med
högst 12 000 kronor.

I motionen 11:303 av herr Ståhl
hade föreslagits, att riksdagen måtte
besluta att hos Kungl. Maj:t hemställa
om en snabbutredning i syfte att efter
samråd med statliga organ och kommu -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nala myndigheter framlägga förslag till
olika tänkbara åtgärder för att snarast
möjligt lindra bostadsbristen.

I motionen II: 305 av herrar Andersson
i Brämhult och Larsson i Luttra
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om en översyn av nu gällande direktiv
för den statliga långivningen för bostadsbyggande
på landsbygden i enlighet
med de i motionen anförda synpunkterna.

I motionen II: 525 av herrar Wedén
och Dahlén hade föreslagits riksdagen

1. att med avslag på Kungl. Maj:ts
förslag i vissa delar beträffande bostadsrabatternas
utformning under budgetåret
1953/54 antaga den av 1951 års
bostadsutredning för vanliga och förhöjda
familjebostadsbidrag'' förordade
delningen jämte det i motionen angivna,
inom bostadsutredningen reservationsvis
framförda förslaget om en
bättre lösning av det s. k. tröskelproblemet
i vad detta förslag avsåg förhöjda
bidrag.

2. att alternativt, därest ovannämnda
förslag icke kunde av riksdagen bifallas,
anhålla att Kungl. Maj :t ville hänvisa
Kungl. Maj :ts och bostadsutredningens
förslag med till det senare hörande
reservationer till ny snabbutredning
under medverkan av sakkunniga
från socialdepartementet, bostadsstyrelsen,
stads- och landskommuner
samt riksdagen och med uppdrag att
snarast framlägga förslag till bostadsrabatternas
aktuella utformning.

3. att hos Kungl. Maj:t anhålla att
ovannämnda utredning även finge i
uppdrag att senare avlämna förslag till
en samordning på längre sikt av de
olika åtgärderna för samhällets stöd till
barnfamiljerna, varvid särskilt angelägenheten
av en förenkling av bostadsrabattsystemet
och frågan om bostadsrabatternas
eventuella anknytning till
de allmänna barnbidragen borde beaktas
med utgångspunkt från i motionen
anförda synpunkter.

102

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

4. att avslå Kungl. Maj ds förslag om
viss överföring av familjebidrag till
familjebostadsbidrag.

I motionen II: 527 av herrar Gustafsson
i Skellefteå och Wedén hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta

1. att vid övergången till den lägre
provisoriska subventionen företag, som
redan erhållit preliminära beslut enligt
nu gällande bestämmelser, icke
skulle behöva vidkännas någon minskning
av subventionen även om de icke
hunne färdigställas före utgången av
år 1953.

2. att i skrivelse till Kungl. Maj:t
framhålla, att beslut om återkrav och
förräntning i viss utsträckning av äldre
tilläggslån icke måtte medföra försämring
av driftekonomien i berörda fastigheter.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. beträffande de allmänna grunderna
för subventioner till nybyggnad av
flerfamiljshus, med bifall till Kungl.
Maj ds förslag ävensom med avslag å
motionerna 1:416 och 11:530, 1:415
och 11:526 samt 1:413 och 11:523, i
vad de avsåge denna fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

II. i fråga om främjande av sanering,
i anledning av motionerna 1:413 och
II: 523, i vad de berörde detta ämne,
godkänna vad utskottet anfört;

III. beträffande översyn av de byggnadstekniska
författningarna och föreskrifterna,
med avslag å motionerna
I: 416 och II: 530, såvitt de avsåge denna
fråga, godkänna vad utskottet anfört; IV.

avslå motionerna I: 121 och II:
313 samt II: 303;

V. i fråga om det provisoriska tillläggslånets
storlek, med bifall till Kungl.
Maj ds förslag samt med avslag å motionerna
1:416 och 11:530, 1:415 och
II: 526 samt II: 527, såvitt de berörde
denna fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

VI. beträffande tidigare beviljade till -

läggslån till flerfamiljshus, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 416 och II: 530,
1:415 och 11:526 samt 11:527, såvitt
de berörde detta ämne, godkänna vad
utskottet anfört;

VII. avslå i motionerna 1:416 och
11:530 samt 1:413 och 11:523 framlagda
förslag beträffande villkor för
tertiärlån till olika företagsformer;

VIII. avslå i motionerna I: 416 och
II: 530 framställda förslag beträffande
räntesatserna å tertiärlån och räntegarantien
för primärlån;

IX. beträffande maximiytor för enoch
tvåfamiljshus, med bifall till Kungl.
Maj ds förslag, godkänna vad utskottet
anfört;

X. beträffande egnahemsbyggandet
på landsbygden, i anledning av Kungl.
Majts förslag sand motionen II: 305,
godkänna vad utskottet anfört;

XI. beträffande kapitalsubvention till
härefter byggda en- och tvåfamiljshus,
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionen 1:411
ävensom å motionerna 1:416 och II:
530, såvitt de berörde detta ämne, godkänna
vad utskottet anfört;

XII. i fråga om de allmänna grunderna
för familjebostadsbidrag och
bränslebidrag, med bifall till Kungl.
Maj ds förslag samt med avslag å motionerna
I: 415 och II: 526 samt II: 525,
i vad de berörde detta ämne, godkänna
vad utskottet anfört;

XIII. beträffande förhöjda familjebostadsbidrag,
med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och med avslag å motionerna
1:416 och 11:530, i vad de
avsåge denna fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

XIV. beträffande tidpunkten för lägenhets
fördigställande såsom villkor
för familjebostadsbidrag, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna 1:416 och 11:530, i vad
de berörde denna fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

XV. beträffande utbyte av äldre fa -

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 103

miljebidrag mot familjebostadsbidrag,
med bifall till Ivungl. Maj :ts förslag och
med avslag å motionerna 1: 41G och
11:530 samt 11:525, såvitt de avsåge
denna fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

XVI. beträffande bostadsbidrag till
ensamstående mödrar med ett barn,
med avslag å motionerna I: 412 och
11:529 samt 1:415 och 11:526, i vad
de berörde denna fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

XVII. beträffande maximihyror för
pensionärslägenheter, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:415 och 11:526, såvitt
de avsåge denna fråga, godkänna vad
i statsrådsprotokollet föreslagits;

XVIII, beträffande belåning av kategorihus,
med bifall till Kungl. Maj ds
förslag samt med avslag å motionerna
1:414 och 11:528, godkänna vad utskottet
anfört;

XIX. beträffande iån till befordrande
av maskinanskaffning inom byggnadsindustrien,
med avslag å motionerna
I: 120 och II: 180, i vad de avsåge denna
fråga, godkänna vad utskottet anfört;

XX. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
til! förmån för bostadsförsörjningen, i
vad de ej behandlats under I.—XIX.,
med bifall till Kungl. Maj ds förslag och
under erinran om vad utskottet i det
föregående anfört, godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar;

XXI. medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån,
vilka komme att beviljas
under budgetåret 1953/54, bestämdes
till 3,25 %;

XXII. medgiva, att vid utgången av
innevarande budgetår befintlig reservation
å det senast för budgetåret 1947/
48 under fonden för låneunderstöd anvisade
investeringsanslaget till tertiärlån
till viss bostadsbyggnads verksamhet
finge disponeras under budgetåret
1953 54;

XXIII. till Kapitalmedelsförluster och
ränfeeftergifter å vissa bostadsbvgg -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nadslån för budgetåret 1953/54 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 10 000 000 kronor;

XXIV. med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:412 och 11:529 samt 1:416 och II:
530, såvitt de berörde detta anslag, till
Bostadsrabatter för budgetåret 1953/54
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 75 000 000 kronor;

XXV. till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret
1953/54 under femte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 25 000 000
kronor;

XXVI. till Bidrag till inrättande av
pensionärshem för budgetåret 1953/54
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 12 000 000 kronor;

XXVII. till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor för budgetåret 1953/54
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor;

XXVIII. till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1953/54 under
statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 540 000 000 kronor;

XXIX. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 416 och II: 530, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande, finge för
budgetåret 1953/54 meddelas intill ett
belopp av 480 000 000 kronor;

XXX. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:120 och 11:180 samt 1:416 och
II: 530, såvitt de avsåge detta anslag,
till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien för budgetåret
1953/54 under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av 4 000 000
kronor;

XXXI. till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
för budgetåret
1953/54 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av
70 000 000 kronor;

104

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

XXXII. med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:416 och 11:530, såvitt nu är i fråga,
medgiva, att preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från anslaget
till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge för budgetåret 1953/54
meddelas intill ett belopp av 190 000 000
kronor;

XXXIII. till Lån till uppförande och
förbättring av lantarbetarbostäder för
budgetåret 1953/54 under fonden för
låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 100 kronor;

XXXIV. till Lån till anordnande av
kollektiva tvätterier för budgetåret
1953/54 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av
2 000 000 kronor;

XXXV. besluta, att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den
del de icke blivit under punkterna I.—
XXXIV. särskilt berörda, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits:

1) beträffande de allmänna grunderna
för subventioner till nybyggnad av
flerfamiljshus

a) av herrar Bergh, Lundqvist, Kyling
och Birke, vilka ansett, att utskottet i
punkten I bort hemställa, att riksdagen
måtte beträffande de allmänna grunderna
för subventioner till nybyggnad av
flerfamiljshus, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 416 och II: 530 ävensom med
avslag å motionerna 1:415 och 11:526
samt I: 413 och II: 523, samtliga motioner
i vad de avsåge denna fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Ohlon, Malmborg i Skövde,
Stähl, Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottet i punkten
I bort hemställa, att riksdagen måtte
beträffande de allmänna grunderna för
subventioner till nybyggnad av flerfamiljshus,
i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:413 och 11:523 ävensom med avslag
å motionerna 1:416 och 11:530 samt

1:415 och 11:526, samtliga motioner i
vad de avsåge denna fråga, godkänna
vad nämnda reservanter anfört;

2) av herrar Bergh, Lundqvist, Kyling
och Birke, vilka i fråga om främjande
av sanering ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort hava annan, av reservanterna
angiven lydelse;

3) av herrar Ohlon, Bergh, Lundqvist,
Malmborg i Skövde, Ståhl, Kyling. Wedén,
Birke och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottet i punkten III
bort hemställa, att riksdagen måtte beträffande
översyn av de byggnadstekniska
författningarna och föreskrifterna,
med bifall till motionerna I: 416 och
II: 530, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

4) av herrar Ohlon, Bergh, Lundqvist,
Malmborg i Skövde, Ståhl, Kyling, Wedén,
Birke och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottet i punkten IV
bort hemställa, att riksdagen måtte beträffande
bostadsbyggandets omfattning
m. m., i anledning av motionen II: 303
samt med avslag å motionerna 1:121
och II: 313, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört;

5) beträffande det provisoriska lillläggslånets
storlek

a) av herrar Bergh, Lundqvist, Kyling
och Birke, vilka ansett, att utskottet i
punkten V bort hemställa, att riksdagen
måtte i fråga om det provisoriska tillläggslånets
storlek, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:416 och 11:530 ävensom med
avslag å motionerna I: 415 och II: 526
samt II: 527, samtliga motioner såvitt
de berörde denna fråga, godkänna vad
reservanterna föreslagit;

b) av herrar Ohlon, Malmborg i Skövde,
Ståhl, Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottet i punkten
V bort hemställa, att riksdagen
måtte i fråga om det provisoriska tillläggslånets
storlek, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionen II: 527 samt
med avslag å motionerna I: 416 och
II: 530 samt I: 415 och II: 526, samtliga

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

105

motioner såvitt de berörde denna fråga,
godkänna vad nämnda reservanter anfört; 6)

av herrar Bergh, Lundqvist, Kyling
och Birke, vilka ansett, att utskottet i
punkten VI bort hemställa, att riksdagen
måtte beträffande tidigare beviljade tillläggslån
till flerfamiljshus, med avslag
å Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
1:415 och 11:526 och 11:527
samt med bifall till motionerna I: 416
och II: 530, samtliga motioner såvitt de
berörde detta ämne, godkänna vad reservanterna
föreslagit;

7) av herrar Ohlon, Bergh, Lundqvist,
Malmborg i Skövde, Ståhl, Kyling,
Wedén, Birke och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottet i punkten
VII bort hemställa, att riksdagen måtte
beträffande villkor för tertiärlån till
olika företagsformer, i anledning av
motionerna I: 416 och II: 530 samt I: 413
och II: 523, i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad reservanterna anfört;

8) av herrar Bergh, Lundqvist, Kyling
och Birke, vilka ansett, att utskottet i
punkten VIII bort hemställa, att riksdagen
måtte beträffande räntesatserna
å tertiärlån och räntegarantier för primärlån,
med bifall till motionerna I: 416
och II: 530, godkänna vad reservanterna
föreslagit;

9) av herrar Ohlon, Bergh, Lundqvist,
Malmborg i Skövde, Ståhl, Kyling, Wedén,
Birke och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottet i punkten XI
bort hemställa, att riksdagen måtte beträffande
kapitalsubvention till härefter
byggda en- och tvåfamiljshus, med avslag
å Kungl. Maj:ts förslag och motionen
I: 411 samt med bifall till motionerna
I: 416 och II: 530, samtliga motioner
såvitt de berörde detta ämne, godkänna
vad reservanterna föreslagit;

10) av herrar Ohlon, Malmborg i
Skövde, Ståhl, Wedén och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett, att utskottet i
punkten XII bort hemställa, att riksdagen
måtte i fråga om de allmänna
grunderna för familjebostadsbidrag och

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bränslebidrag, med avslag å Kungl.
Maj :ts förslag ävensom motionerna
1:415 och 11:526 samt i anledning av
motionen II: 525, samtliga motioner i
vad de berörde detta ämne, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

11) av herrar Bergh, Lundqvist, Kyling
och Birke, vilka ansett, att utskottet i
punkten XIII bort hemställa, att riksdagen
måtte beträffande förhöjda familjebostadsbidrag,
i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 416 och II: 530, såvitt de avsåge denna
fråga, godkänna vad reservanterna föreslagit; 12)

av herrar Ohlon, Bergh, Lundqvist,
Malmborg i Skövde, Ståhl, Kyling,
Wedén, Birke och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottet i punkten
XIV bort hemställa, att riksdagen
måtte beträffande tidpunkten för lägenhets
färdigställande såsom villkor för
familjebostadsbidrag, med avslag å
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 416 och II: 530, i vad
de berörde denna fråga, godkänna vad
reservanterna föreslagit;

13) av herrar Ohlon, Bergh, Lundqvist,
Malmborg i Skövde, Ståhl, Kyling,
Wedén, Birke och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottet i punkten
XV bort hemställa, att riksdagen
måtte beträffande utbyte av äldre familjebidrag
mot familjebostadsbidrag,
med avslag å Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 416 och
11:530 samt 11:525, såvitt de avsåge
denna fråga, godkänna vad reservanterna
föreslagit;

14) av herrar Bergh, Lundqvist, Kyling
och Birke, vilka ansett, att utskottet
i punkten XVIII bort hemställa, att riksdagen
måtte beträffande belåning av
kategorihus, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:414
och II: 528, godkänna vad reservanterna
anfört;

15) av herrar Bergh, Lundqvist, Kyling
och Birke, vilka ansett, att utskot -

106 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. ni.

tet i punkten XIX bort hemställa, att
riksdagen måtte beträffande lån till befordrande
av maskinanskaffning inom
byggnadsindustrien, med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 120 och II: 180, i vad de
avsåge denna fråga, godkänna vad reservanterna
anfört.

Utöver de nu omförmälda reservationerna
hade vid punkterna XXIV samt
XXVIII—XXXII avgivits vissa följdreservationer.

Till en början föredrogs i ett sammanhang
vad utskottet i punkterna I—
XXIII hemställt; och anförde därvid:

Herr BIRKE (h): Herr talman! Bostadsförsörjningen
är ju ett problem
som ingående har diskuterats under en
lång följd av år, och därför skall jag
inte fördjupa mig i några detaljer, utan
jag skall bara helt kort säga någonting
i anslutning till högerns reservationer.

Hur långt man egentligen bör gå
mot en avveckling av de generella subventionerna
är såvitt jag förstår en avvägningsfråga.
Föregående år hade högern
föreslagit att man skulle sänka
bidraget från fyra till tre kronor per
kvadratmeter. Det väckte då en allmän
opposition från de övriga partierna.
I år har emellertid departementschefen
kommit fram just till denna
ståndpunkt, nämligen att sänka tillhiggslånen
till tre kronor, alltså den
ståndpunkt som vi hade förra året.

Vi anser emellertid på högerhåll att
det bör kunna gå något hastigare fram
med att avveckla de generella subventionerna,
och därför föreslår vi i en
reservation att tilläggslånen skall sättas
till högst två kronor per kvadratmeter.

Vi noterar också med tillfredsställelse
att departementschefen nu har
ansett att han kan ta bort det trekronorsbidrag,
som vi från högerhåll tidigare
så skarpt har kritiserat. Det är
alltså, tycker vi, en fördel.

Vi vill vidare på högerhåll ha bort
de ortsdifferentierade tilläggslånen. Vi
har där anslutit oss till vad bostadsutredningen
har föreslagit.

Vi vill vidare att det skall bli amortering
och förräntning av tilläggslånen
enligt 1946 och 1948 års kungörelser
på så sätt att räntan skall höjas från
tre till tre och en halv procent. När
det år 1946 bestämdes att räntesatsen
skulle vara tre procent följde man det
ränteläge som då rådde för statens
långa lån. Nu har ränteläget gått upp
något, så att räntekostnaderna för motsvarande
lån är tre och en halv procent.
Det är därför som vi anser att
det är skäligt att räntan justeras till
vad som eljest gäller, ty om man skall
subventionera räntekostnaderna med
en halv procent blir det en betydande
belastning på statsbudgeten, inte bara
nu, utan den kommer också automatiskt
att stiga.

Det är klart att de åtgärder som vi
här föreslår kommer att medföra en
viss höjning av hyrorna. Vi anser emellertid
att dessa höjningar bör kunna
motverkas av vissa faktorer. Dels finns
det ju tecken som tyder på att många
materialkostnader är i sjunkande, och
dels anser vi att produktionskostnaderna
bör kunna nedbringas. Såsom ett led
i strävandena att åstadkomma detta
anser vi att det bör vara en produktion
av bostäder på fullt likvärdiga konkurrensvillkor,
d. v. s. att de fria företagarna,
de enskilda företagarna skall
kunna arbeta efter samma villkor som
de kommunala och kooperativa när det
gäller lånegränser, amorteringar o. s. v.
Det är därför som vi anser att det blir
en väsentlig förbättring om man får till
stånd sådana villkor, och det har vi
också önskat att få fram i vår reservation.

Vidare anser vi att byggnadsregleringslagen
är till nackdel. Det är många
erfarenheter som talar för detta. Jag
har själv erfarenhet av hur man planlägger
vissa byggen och det sedan, när

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

107

allting är färdigt och entreprenörerna
har gjort sig klara att sätta i gång ett
bygge, visar sig att arbetstillståndet
inte kommer, utan att vederbörande får
ha sitt folk att gå i tornme. För det får
han extra kostnader, som ju i sista
band tas ut av beställaren.

Vi anser också att en successiv avveckling
av subventionerna kommer att
medföra en skattesänkning som inte är
obetydlig. Det kan väl inte vara rimligt
att man över skattsedlarna har så
pass stora subventioner att summan
uppgår till ungefär tio procent, i synnerhet
med tanke på sådana som inte
har någon bostad alls.

Det är klart att det finns vissa grupper
i samhället som drabbas av en viss
hyreshöjning, och därför har också högern
i sin reservation ansett, att man
skall ge de barnrika familjerna något
större bidrag än vad departementschefen
har föreslagit. Han har ju föreslagit
ett grundtillskott på 210 kronor. Högern
har i sin reservation föreslagit en
förstärkning med ytterligare 50 kronor
för varje barn utöver två, dock högst
250 kronor.

Till sist, herr talman, vill jag bara
säga ett ord om lånen för mekanisering
av byggnadsindustrien. Anslagsbeloppet
i fråga motsätter sig inte högerreservanterna,
men de anser att det
skall tas från industrilånefonden.

Med detta, herr talman, och med
hänvisning till högerns partimotion i
detta ärende ber jag att få hemställa
om bifall till alla de reservationer som
är framförda av herr Bergh in. fl. samt
till reservationerna 3, 4, 7, 9, 12 och 13
av herr Ohlon m. fl.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr CASSEL (h): Herr talman! I den
bostadspolitiska debatt, som har förts
här i landet under de senaste åren,
har det ofta varit fråga om huruvida
den bostadspolitik, som bygger på

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

1945 års bostadssociala utredning, har
lyckats uppnå sina mål eller inte. Skulle
denna fråga behöva besvaras negativt
vore därmed också sagt, att här
behövs en omprövning av bostadspolitiken.

Låt oss till en början se vari denna
målsättning består! I en artikel för
någon tid sedan i Morgon-Tidningen
stod det, att alla hushåll, oavsett inkomst,
skulle kunna skaffa sig en hygglig
bostad. Bostaden, står det vidare,
är inte en nyttighet vilken som helst
som skall vara förbehållen dem som
har råd att betala. I vad mån har
då denna målsättning kunnat realiseras?
Jo, i den mån att ett mycket stort
antal människor i det här landet —
jag tror att det rör sig om närmare
en miljon — under de år som har
förflutit sedan krigets slut fått flytta
över till nybyggda goda lägenheter. Det
är en stor sak. Det är klart att det
hade byggts lägenheter under vilket
bostadsprogram som helst, men vi skall
erkänna att detta är en stor prestation,
som ingalunda skall förringas eller
förnekas.

Men problemet har också en negativ
sida. Trots alla ansträngningar och
trots de enorma insatser av medel som
har gjorts, så har, såvitt framgår av
bostadsstyrelsens material, bostadsbristen
här i landet inte kunnat avskaffas.
Den befinner sig fortfarande i växande.

Bostadsbristen har på detta sätt utvecklat
sig till att bli ett av våra allvarligaste
sociala problem, som det
är ofrånkomligen nödvändigt att försöka
komma till rätta med. Regeringen
har därför, trots att vårt land inte
har härjats av kriget och trots att åtta
år har förflutit sedan krigets slut, funnit
sig böra genomföra ett slags bostadsransonering.
Detta talar, såvitt jag
begriper, ett klart språk om att bostadspolitiken
åtminstone på denna
centrala punkt har kört fast. Därmed
måste vi konstatera, att den förda politiken
inte till alla delar varit lyckad

108

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

och att det därför finns skäl att nu
ta upp den till omprövning.

För vår del är vi fullt övertygade
om nödvändigheten att höja den allmänna
bostadsstandarden. Vi accepterar
och accepterar med glädje målsättningen,
att varje familj skall kunna
disponera över så stor lägenhet, att
ingen behöver ha sin bostad i köket
och att det skall behöva bo högst två
i varje rum. På lång sikt skulle det
t. o. m. vara i hög grad önskvärt om
vi kunde nå fram till en ännu bättre
utrymmesstandard. Det är inte riktigt
människovärdigt att folk i våra moderna
bostadshus skall behöva bo
trångt som i ett kylskåp utan möjlighet
till enskildhet och utan möjlighet
till ro och tystnad.

Vad man önskar, herr talman, är
emellertid en sak, och vad man på
kort sikt kan hoppas uppnå är dessvärre
ofta någonting helt annat. Ofta
är det väl så att man får nöja sig med
att gå fram i etapper.

I det här fallet tvekar vi inte inom
högern att klart säga ut, att bostadsbristens
avskaffande är den primära
uppgiften. Om vi allesammans, oavsett
politisk åskådning i övrigt, skulle kunna
komma överens om det och ena oss
om att koncentrera våra ansträngningar
under den närmaste tiden på att avskaffa
bostadsbristen, så blir naturligtvis
vår allra första uppgift att försöka
samla alla krafter på en ökad produktion
av bostadshus. Att bostadsbristen
har blivit så besvärlig beror ju till
inte ringa del på att produktionen av
bostadshus har fått stå tillbaka för
andra investeringar under de år som
har förflutit sedan 1947. I stället för
att främja bostadsbyggandet har byggnadsregleringen
utgjort ett hinder och
verkat i motsatt riktning.

Från vårt håll har vi i flera sammanhang
pekat på detta förhållande.
Vi har också framhållit möjligheter att
vid sidan av nyproduktionen få fram
mera bostäder i det äldre fastighets -

beståndet, t. ex. genom att dela upp
de stora våningarna, som nu inte är
fullt utnyttjade, och använda vindsutrvmmen
i samhällenas centrala delar.
Men det är ändå inte sannolikt,
att man kan åstadkomma mycket mer
än de 60 000 lägenheter om året som
bostadsstyrelsen hoppas på. Investeringsutredningen
har i sitt betänkande
ansett sig tvungen att sikta till ett ännu
lägre mål än detta.

Men räcker då en sådan produktion
för att vi skall komma i kapp bostadsbristen?
Nej, säger professor Folke
Schmidt i sin artikel i tidskriften Tiden.
Han säger: »Ett byggnadsprogram
på 60 000 lägenheter om året kommer
dock att vara endast en droppe i havet.
Efterfrågan är med nuvarande
löner och hyreskostnader praktiskt
taget obegränsad. Sannolikt skulle det
behövas nära nog en fördubbling av
bostadsbeståndet på några få år för
att efterfrågan skall kunna tillgodoses.
En sådan börda kan inte samhället
bära.» När professor Schmidt nu talar
om hyreskostnaden, avser han uppenbarligen
bara den synliga delen av
hyreskostnaden och bortser från den
del, som döljes av de generella subventionerna
men kommer till synes i
form av ökade skatter. De som bär
ansvaret för bostadspolitiken har i
konsekvens med professor Schmidts
uttalande ansett sig tvungna att begränsa
efterfrågan på bostäder. De har
som vanligt gjort detta genom en ransonering.
Denna är ännu partiell, men
nästa steg kan bli att den kommer att
omfatta hela bostadsbeståndet, inte
bara nyproduktionen och de ledigblivna
lägenheterna. Vi har under de
gångna åren fått vänja oss vid att se
hur en reglering föder nästa reglering.

Sedan 1945 har som bekant den s. k.
hyresrelationen i hög grad förbättrats.
Då uppgick hyran för en nybyggd tvåa
till 25 eller 26 procent av den genomsnittliga
industriarbetarlönen. Nu är

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

109

hyresandelen enligt bostadsutredningen
nere i 16 å 16,5 procent. Om detta
berodde på att det i jämförelse med
lönerna faktiskt hade blivit billigare
att bygga och förvalta hus, hade denna
utveckling varit ytterligt glädjande.
Men vad som inträffat är i själva verket
inte att hyreskostnaden minskat,
utan bara att den delats upp. Förr
betalades hela hyran på hyreskontraktet.
Nu bidrar staten med en väsentlig
del som givetvis hamnar på våra skattsedlar.
Vidare har hyresgästerna själva
måst betala inre reparationer. Fastighetsägarna
har måst betala sin del genom
att husen förfaller och deras
kapital sålunda går till spillo.

Sist men inte minst: den som inte
har någon lägenhet att byta med, är
tvungen att lösa sig in på hyresmarknaden
genom att erlägga en svartabörsavgift,
som visserligen varierar med
lägenhetens storlek och läge men som
alltid rör sig om ganska betydande
belopp.

Sänkningen av hyreskostnaden är således
sken och inte verklighet. Med
all sannolikhet har emellertid denna
skenbara sänkning betytt ganska mycket
för att stimulera efterfrågan, vare
sig man räknar efter antalet kvadratmeter
eller antalet lägenheter.

En följd av att hyrorna låsts fast
vid ungefär 1939 års nivå medan de
nominella lönerna och priserna har
stigit till mer än det dubbla, är att de
fastighetsekonomiska kalkylerna för de
gamla husen inte går ihop. Detta gäller
både de enskilda och de s. k. allmännyttiga
husen. Därför har, såsom sagts,
husen inte kunnat repareras i tillräcklig
utsträckning, eller också har hyresgästerna
själva måst betala sina reparationer.

Skulle vi inte över partigränserna
kunna enas om bostadsutredningens
linje, att hyrorna för det befintliga
bostadsbeståndet skall anpassas efter
de nuvarande kostnaderna åtminstone
så mycket, att hyresvärdarna själva

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kan bekosta både de inre och de yttre
reparationer, som är oundgängliga för
att hålla fastigheterna i gott stånd?
Hur långt en sådan begränsad hyreshöjning
bör gå, kan jag inte stå här
och säga. Vi tänker oss att en sådan
hyreshöjning skall ske inom hyresregleringens
ram och att hyresrådet
eller kanske i sista hand regeringen
skall räkna ut vilken höjning man
behöver för att täcka dessa reparationskostnader.
En sådan justering av
hyrorna är ofrånkomlig, om inte de
många miljarder av sparmedel, som
ligger i våra bostadshus, skall gå till
spillo. Vi kan inte heller komma ifrån,
att den dimridå som ännu döljer de
verkliga hyreskostnaderna för hyresgästernas
blickar, förr eller senare
måste skingras.

I otaliga tidningsartiklar har under
den senaste tiden gjorts gällarfde att
högerns enda botemedel mot bostadsbristen
heter hyreshöjningar. Jag vill
emellertid inför kammarens ärade ledamöter
understryka, att detta är icke
högerns linje. Högern betraktar icke
hyreshöjning som ett universalmedel
för att avskaffa bostadsbristen. Inte är
väl en hyreshöjning i och för sig någonting
att sträva efter! Vi anser visserligen
nödvändigt att acceptera den
uppjustering av hyrorna i de äldre
fastigheterna, som jag nu har talat om,
och vi är också något strängare än
statsrådet Sträng när det gäller att dela
ut skattebetalarnas medel i subventioner
åt dem som skall bo i de nyproducerade
fastigheterna i tätorterna.
Men jag ber de ärade kammarledamöterna
observera att detta endast är
hälften av högerns bostadspolitiska program.
Vi har nämligen också i en rad
motioner — det är sannerligen lika
viktigt — föreslagit olika åtgärder för
att effektivt sänka byggnadskostnaderna
för de nyproducerade fastigheterna.
För detta ändamål vill vi åstadkomma
fri konkurrens på lika villkor mellan
olika förvaltningsformer. Vi vill, såsom

Ilo Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m,

vi år efter år har framhållit, få till
stånd ökade anslag för forskning,
experiment och upplysning. Vi vill avskaffa
byggnadsregleringen. Vi vill avskaffa
investeringsavgiften. Vi vill
sänka skatterna och vi vill kompensera
det föreslagna bortfallet av subventionerna
förutom genom dessa sänkta
skatter också genom ett längre gående
stöd åt de sämst ställda barnfamiljerna
än vad regeringen har förordat.

Vi tror att det totala resultatet av de
åtgärder vi sålunda föreslagit kommer
att leda till den balans på en fri bostadsmarknad
som är så innerligt
efterlängtad av alla människor efter
alla dessa år av bostadssocial bostadspolitik.

Den proposition som statsrådet Sträng
har burit fram innebär, såvitt jag kan
bedöma, rätt mycket av en nyorientering
inom bostadspolitiken, ett försök
att se mera realistiskt på dessa ting än
man tidigare varit van vid. I fråga om
den allmänna uppläggningen är vi därför
i långa stycken ense med statsrådet
Sträng. Särskilt gäller det grundprincipen
för utformningen av det statliga
stödet till bostadsförsörjningen. Liksom
vi hävdar statsrådet att de generella
subventionerna till nyproduktionen successivt
bör avvecklas och att man i stället
skall koncentrera sina ansträngningar
på att hjälpa barnfamiljer och andra
som eljest får det svårt att skaffa sig
en hygglig bostad. Olikheten mellan våra
ståndpunkter ligger däri, att vi vill genomföra
den successiva avvecklingen
av produktionssubventionerna i snabbare
takt än Kungl. Maj:t och att vi
som en konsekvens därav redan nu föreslår
ökat stöd åt de sämst ställda barnfamiljerna.

De generella produktionssubventionerna
utgår nu och föreslås även för
nästa år skola utgå i form av tilläggslån
som inte annat än under särskilda omständigheter
behöver förräntas och
amorteras. Det finns för närvarande två
sorter av sådana tilläggslån, nämligen

ortsdifferentierade och s. k. provisoriska.
De ortsdifferentierade tilläggslånen
utgår på vissa orter, däribland icke
Stockholm, och de varierar från 40 öre
till 1: 60 kronor per kvm lägenhets) ta.
De provisoriska tilläggslånen, som tillkom
på hösten 1951 för att motverka
den våldsamma byggnadskostnadsstegring
som då satte in, utgår med det
kapitaliserade värdet av 4 kronor per
kvm lägenhetsyta. Vid sidan av dessa
statliga subventioner utgår obligatoriskt
kommunala tillägg.

Statsrådet vill nu skära ned de provisoriska
tilläggslånen från 4 till 3 kronor
per kvm lägenhetsyta men fortfarande
behålla de ortsdifferentierade tillläggslånen.
Från vårt håll har föreslagits
att de provisoriska tilläggslånen
skall reduceras, inte med 1 krona utan
med 2 kronor, och att de ortsdifferentierade
skall, precis såsom bostadsutredningen
hade föreslagit, tagas bort.

Vad är då anledningen till den hårdhet
gentemot tilläggslånen som vi sålunda
visar? Ja, först och främst är den
givetvis av statsfinansiell art. Med nuvarande
nyproduktion kan man räkna
med en kapitalkostnad för tilläggslånen
av 50 miljoner kronor för varje krona
varmed hyran reduceras. De ortsdifferentierade
tilläggslånen kostar för närvarande
ungefär 40 miljoner kronor om
året. Dessa kapitalkostnader avskrives
och bör givetvis avskrivas på driftbudgeten.
Men det är ju högst betydande
belopp det här gäller. Jag erinrar om
de betänkligheter som fullmäktige i riksbanken
givit uttryck åt inför den kurnulativa
tillväxten i kostnaderna för de
generella subventionerna åt bostadsbyggandet.
Om riksdagen nu följde vårt
förslag på denna punkt, skulle det betyda
att driftbudgeten befriades från
en utgiftssumma på ca 79 miljoner kronor.
Denna utgiftsminskning bör enligt
vårt förslag i sin helhet komma skattebetalarna
till godo i form av skattesänkningar.

Då invänder man kanske: »Vad ni

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

bär vill spara för skattebetalarnas räkning
får ju de stackare, som flyttar in
i de nya husen, betala i form av ökade
hyror.» Låt oss undersöka detta resonemang
litet närmare! Till en början förutsätter
resonemanget att produktionskostnaden
är fix och inte kan förändras.
Så är emellertid enligt vår mening inte
alls fallet. Tvärtom gör vi gällande att
det skulle kunna företagas högst väsentliga
prissänkningar, om marknaden bara
ställdes inför tvånget att göra det. Men
det är just detta tvång som de generella
subventionerna befriar marknaden
ifrån. Dessa subventioner verkar i sig
själva prishöjande. Varför skall materialproducentern'''',
varför skall byggmästare
och varför skall byggnadsarbetarna
vara återhållsamma i sina krav
när staten hela tiden förklarar sig villig
att betala vad det kostar? Så länge staten
garanterar att den skall täcka självkostnaderna
för bostadsproduktionen, så
länge kommer dessa självkostnader
obönhörligen att fortsätta att stiga. Producenterna
måste förmås lägga om sitt
arbete så att de kan bygga till sådana
priser som vanligt folk har råd att betala
själva. Det är en fri marknad med
konkurrens som vi vill ha. Först då får
konsumenterna göra sina röster hörda,
först då tvingas alla de, som nu för
statens, kommunernas och andras räkning
bygger, som det heter, till bostadsstyrelsens
tak, att verkligen på allvar
intressera sig för kostnadssidan. Vi tror
att resultatet kommer att bli en väsentlig
kostnadssänkning. Det finns stora
rationaliseringsvinster att göra, men det
gäller att göra dem på ett sådant sätt
att de blivande hyresgästerna verkligen
också får glädje av rationaliseringsvinsterna.

Byggnadsregleringen verkar produktivitetshindrande
på byggnadsmarknaden
genom att den hindrar byggmästarna
att själva planera. Det uppstår ett
glapprum i avvaktan på nya byggnadstillstånd,
och under denna tid händer
det lätt att ett byggnadslag, som är väl

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hoptrimmat och sammansvetsat, skingras,
och ett nytt lag måste skrapas ihop
med stora tidsförluster. Det händer också
att man för att hålla folket samlat
blir tvungen betala dem full lön under
den tid som de bara ligger i reserv, och
den kostnaden måste givetvis slås ut på
byggtiden. På det sättet sker den centrala
planeringen på bekostnad av den
rationella planeringen på byggnadsplatsen.

I stödet till bostadsproduktionen ingår
ränteeftergift och räntegaranti. Staten
har hittills garanterat att räntan på
primär- och tertiärlån skall ligga vid
tre procent, medan sekundärlånen fått
kosta tre och en halv procent. Så länge
staten själv kunnat placera sina långa
lån vid tre procent, har detta inte medfört
någon mera betydande statsutgift.
I dag är läget annorlunda. I dag kostar
de långa statslånen trots de speciella
åtgärder som finansministern vidtagit
tre och en halv procent, och det finns
inga tecken som tyder på att denna
räntesats kommer att sjunka inom de
närmaste åren. Det innebär att staten,
om räntegarantien fortfarande skall ligga
kvar vid tre procent, tvingas låna
på marknaden för tre och en halv procent
och låna ut till tre procent, vilket
skulle betyda att bostadsstyrelsen förvandlas
till en Ebberöds bank i jätteformat.
Medan ränteeftergiften respektive
räntegarantien hittills varit en garanti
mot räntehöjning och ingenting
annat, har de nu övergått till en form
av subvention som blivit mycket dyrbar
för statsverket.

Om vi håller oss till nyproduktionen
av flerfamiljshus och räknar med att
det skall i sådana hus byggas 50 000
lägenheter om året på i genomsnitt 60
kvadratmeter, kan en räntesubvention
på en halv procent beräknas kosta staten
5 miljoner kronor om året. Denna
kostnad följer varje årgång så länge
garantien varar. På det sättet stiger
statens utgifter för ändamålet kumulativt,
första året 5 miljoner kronor, femte

112

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

året 25 miljoner kronor och tionde året
50 miljoner kronor o. s. v. i det oändliga.
Det är en utveckling som vi har
funnit alldeles för oroande. Vårt förslag
om att den långa räntan på tre och en
halv procent skall få slå igenom när det
gäller nyproduktion — det kan ju inte
bli tal om att ändra redan lämnade
garantier för äldre hus — innebär otvivelaktigt
dyrare kapitalkostnader. Vid
en räntehöjning med en halv procent
för flerfamiljshus bortfaller å andra sidan
statsutgifter på cirka 40 miljoner
kronor. Även den besparingen bör oavkortad
gå till skattesänkningar.

När man prövar frågan om en subventionering
av hyrorna för nyproducerade
lägenheter, har det intresse att till
en början se efter vad det är för folk
som flyttar in i dessa nya hus. Enligt en
undersökning som gjorts i Stockholm
hade 20 procent av de bostadssökande
över 16 000 kronor i inkomst och 50
procent hade 12 000—13 000 kronors inkomst.
Det är alltså inte här fråga om
ett socialvårdsklientel. Generella subventioner
kommer alla till godo vare sig
de behöver dem eller inte. Om det t. ex.
skulle inträffa att Aga Khan eller exkonung
Faruk av Egypten av någon anledning
flyttade in i en liten tvårumsvåning
i Vällingby, skulle dessa herrar
på skattebetalarnas bekostnad få en del
av sin hyra i present av staten. Vi har
alldeles nyss gjort en undersökning av
olika hus som färdigbyggts 1952, och
där bor huvudsakligen tjänstemän. Bland
annat tog vi ett smalhus på tre våningar
i utkanten av Stockholm. För en tvårumslägenhet
utgjorde i detta hus den
statliga och kommunala subventionen
583 kronor om året, och för en fyrarumslägenhet
uppgick summan till 787
kronor. För en man och hustru som hade
20 870 kronor blev hyresrelationen i det
huset 10 procent. För en hyresgäst i
samma hus med 14 110 kronor, vilken
hade en tvårumslägenhet, var hyresrelationen
14,9 procent. En dam som måste
nöja sig med ett rum och kök och hade

en inkomst på 6 520 kronor, fick en
subvention för sin lägenhet på 280 kronor
och hade en hyresrelation på 16,9
procent. Alltså: den som har, honom
skall varda givet! Familjen med 20 870
kronor fick en subvention av stat och
kommun på 787 kronor, under det att
damen som bara hade 6 520 kronor fick
nöja sig med en subvention på 280
kronor.

Hur kan man nu veta att det är just
bostadshyran som man subventionerar?
Om vi om några veckor går ut och
ser på de nybyggda husen i Stockholm,
kommer vi att finna gardinerna neddragna.
Familjerna är ute och semestrar
i bil, båt eller i egen eller förhyrd
sportstuga. Hur kan vi veta att det just
år våningen i staden som blir subventionerad?
Det kan precis lika gärna
vara bilen, båten eller sommarstugan.
Visst unnar vi folk att ha bilar, båtar
och sommarstugor, men vi gör det knappast
om det skall ske på skattebetalarnas
bekostnad. Subventionerna till dem
som får komma in i nya hus får vi alla
betala, både de som står längre bort i
bostadskön och alla de som bor i det
stora beståndet äldre hus, däribland
många som aldrig kan drömma om att
skaffa sig så förnämliga bostäder som
rymmes i de nya husen. Landsbygdens
folk, som själva inte har någon som
helst glädje av denna form av subventioner,
får vara med om att med sina
skatter hålla nere hyrorna i städer och
tätorter, varigenom man underlättar avflyttningen
från landsbygden och inflyttningen
till tätorterna med påföljd
att det skapas bostadsbrist just i dessa
orter.

Jag förstår mycket väl att det är ett
riksintresse att folk har någonstans att
bo i detta land, men jag har mycket
svårt att begripa att landsbygdens folk
skall uppfatta som deras intresse att
alla människor skall bo just i Stockholm
och andra tätorter.

Det resonemang jag hittills har fört
har huvudsakligen rört nyproduktionen.

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 113

De äldre lägenheterna berörs inte av
de åtgärder som här föreslagits. Inledningsvis
har jag emellertid påpekat nödvändigheten
av att hyrorna i det äldre
lägenhetsbeståndet inom hyresregleringens
ram justeras, så att de lämnar utrymme
för nödiga reparationer. Hur
stor hyreshöjning som nödvändiggöres
härav, det är, som jag sagt förut, hyresrådets
sak att precisera.

Herr talman! Det kan synas litet inkonsekvent
av oss som på detta sätt vill
begränsa stödet till nyproduktionen av
flerfamiljshus att vi inte velat gå lika
hårt fram när det gäller egnahemmen
utan har accepterat departementschefens
förslag både i fråga om den räntefria
lånedelens storlek och egnahemslåneräntan.
Orsaken till detta är dels
att vi betraktar egnahemsbyggandet som
en ur sociala synpunkter ytterligt angelägen
sak, särskilt när det gäller barnfamiljerna,
dels att egnahemsägarna under
de gångna åren hårt drabbats av de
stigande byggnads-, förvaltnings- och
skattekostnaderna. Vi vill till och med
på denna punkt gå egnahemsbyggarna
ännu längre till mötes än vad departementschefen
har gjort, ty vi förutsätter,
att de skall få behålla sin kapitalsubvention.
Även om det allmänna hyresläget
skulle stiga. På detta sätt skulle egnahemsbyggarna
få en särskild trygghet
genom att de finge bo kvar i sina stugor
till dess de eventuellt överläte dem varaktigt.
Först om de gör det och då får
vinst, skulle återbetalningsfrågan bli
aktuell.

Jag har vidare betonat, att högerpartiet
är starkt kritiskt inställt mot generella
subventioner, som i realiteten innebär
att i ekonomiskt avseende tämligen
jämställda människor tvingas betala
varandras hyror. En helt annan sak
är att genom bostadsrabatter söka utjämna
bostadskostnaderna mellan barnfamiljer
och icke-barnfamiljer och att
hjälpa de sämst ställda människorna till
en hygglig bostad. Här vill vi vara mera
generösa och till och med gå längre än

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vad departementschefen gjort. Vi föreslår
för det första, att familjebostadsbidrag
skall utgå till alla ur allmänna
synpunkter berättigade familjer som bor
i godtagbara lägenheter, oavsett när huset
är färdigställt. Att, som departementschefen
föreslår, flytta tidsgränsen
från 1 januari 1948 till 1 januari 1942
är i och för sig ett steg i rätt riktning
men inte tillräckligt. Kvar står dock en
fix tidsgräns som kan betyda, att den
ena familjen får bidrag, medan den
andra, som har en lika bra lägenhet,
kanske sämre inkomster och flera barn,
lämnas utanför bara därför att det hus,
som han bor i, råkat bli färdigt något
år för tidigt. En sådan skillnad blir förfärligt
svårförklarlig och måste många
gånger förefalla som en orättvisa.

För det andra föreslår vi, att familjebostadsbidraget,
när det gäller de sämst
ställda barnfamiljerna, skall förstärkas
mer än departementschefen begärt. Medan
departementschefen nöjer sig med
en bottenförstärkning till dessa familjer
med 210 kronor, vill vi därutöver ge
dem 50 kronor per barn, dock för högst
fem barn utöver två. Att vi på denna
punkt velat gå litet längre än departementschefen
är naturligtvis en direkt
konsekvens av att vi föreslagit sänkta
generella subventioner.

Till sist, herr talman, finner vi oss
inte kunna acceptera förslaget att nu
lägga om de äldre familjebidragen till
egnahems- och familjebostadsbidrag. Det
skulle kosta cirka 2,7 miljoner kronor
utan att det ur social synpunkt är särskilt
angeläget.

1951 års bostadsutredning, som hade
föreslagit detta, fann själv att det var
detta förslag som i första hand borde
få stryka på foten, om det var nödvändigt
att göra inskränkningar för att
hålla den totala kostnaden för bostadsstödet
nere. Att den nödvändigheten
föreligger i dag måste vi alla vara
ense om.

Om man följer vårt förslag, medför
det, såvitt vi kan begripa, för det första

8—Andra kammarens protokoll 1953. Nr 22.

114

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ett steg på vägen mot att utrota bostadsbristen,
ett steg på vägen mot en friare
hyresmarknad, för det andra en sanering
av byggnadsmarknaden med sänkta
byggnadskostnader, för det tredje en
möjlighet till skattesänkning för alla,
för det fjärde större trygghet för egnahemsägarna,
för det femte vidgad rätt
till familjebostadsbidrag och för det
sjätte bättre bidrag för de sämst ställda
barnfamiljerna. Även om mot alla dessa
fördelar måste vägas en viss uppjustering
av hyrorna, är det väl ingen som
tvekar om att vårt förslag åtminstone
på litet sikt länder både de boende och
skattebetalarna, vilka ju i långa stycken
är samma människor, till större gagn än
om vi nu fortsätter att vandra vidare på
de gamla nötta stigarna.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):
Herr talman! Jag kanske får börja med
att erkänna, att den bild som herr Cassel
i början gav av de resultat, som hittills
uppnåtts av den förda bostadspolitiken,
inte var direkt onyanserad.
Man är annars ganska van att i det fallet
finna en viss ensidighet från båda
hållen. Den ena riktningen brukar
mycket kraftigt understryka de bostadssociala
fördelar och resultat, som bär
uppnåtts. Man konstaterar att folkgrupper,
som tidigare inte hade möjlighet
att efterfråga en hygglig lägenhet,
nu har fått det, man påpekar att
relationen mellan hyror och inkomster
har förbättrats och man slutar med att
ganska belåtet konstatera, att bostadspolitiken
egentligen har lyckats. Men
för att komma fram till en sådan angenäm
slutsats har man ställt bostadsköerna
på en mycket undanskymd plats
i bilden, där man inte rent av har alldeles
uteslutit dem.

Men så har vi ett annat slag av bedömare,
som går till en annan ytterlighet
och ger bostadsköerna en så central
plats i bilden att de fullkomligt skymmer
bort de bostadssociala verkningar,
som dock utan tvivel har uppnåtts.

Den, som i en kommun varit i tillfälle
att syssla med denna fråga och
som har sett vilken jag skulle nästan
vilja säga revolutionerande förändring
det blir i en mindre bemedlad barnfamiljs
hela existens, när den får möjlighet
att flytta från en kall, trång och
omodern lägenhet till en modern och
rymlig sådan, kan nog inte pruta av
på kravet att vi visserligen skall avskaffa
bostadsbristen — det är utomordentligt
nödvändigt — men att det
måste ske med medel som inte innebär
en väsentlig reträtt från de bostadssociala
målsättningarna. Detta måste i
sin tur betyda att vi får avvisa tanken
att genom kraftiga hyreshöjningar liksom
skrämma bort folk från bostadsköerna.
Att bostadsbristen bör avskaffas
är vi på det klara med. Men det är
också viktigt hur det sker. Det är alldeles
självklart att den åtgärd, vi i
första hand bör lita till, är att bygga
flera bostäder. Detta har också herr
Cassel intygat, och i högermotionen
säger man att det i dagens läge är ytterligt
angeläget att få till stånd en
större bostadsproduktion.

Jag kan inte hjälpa att det förefaller
som om ett bifall till det förslag, som
högern lagt fram beträffande sänkning
av de generella subventionerna, skulle
innebära vissa betydande risker just
när det gäller att åstadkomma en högre
bostadsproduktion, eller också skulle
det innebära risker för en höjning av
den allmänna kostnadsnivån.

Om högerförslaget skulle godtas av
riksdagen måste endera av två saker
inträffa. Antingen får vi hyreshöjning
endast i de nybyggda lägenheterna.
Höjningen blir då i vissa fall vid oförändrade
byggnadskostnader ända upp
till 6 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta.
Detta leder till en mycket betydande
klyfta i hyrespriserna mellan
äldre och nya lägenheter och det kommer
att leda till att bostadsföretagarna
blir mycket betänksamma om de över
huvud taget skall våga starta några bo -

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 115

stadsbyggen. Jag skulle vilja påstå att
den betänksamheten inte kommer att
vara minst bland de enskilda bostadsföretagarna,
som ju inte har stat och
kommun som risktagare bakom sig.

Går man inte den vägen får man tillgripa
generella hyreshöjningar, som
inte endast motsvarar driftkostnadsstegringen
utan som även är tillräckligt
stora för att utjämna dessa hyresklyftor.
Detta måste i sin tur leda till dels
krav på kompensation vid löneförhandlingar
och dels naturligtvis en allmän
höjning av kostnadsnivån. Det förvånar
mig att bägge högertalarna alldeles har
gått förbi detta. Frågeställningen är
ju: ''Vilka verkningar kommer en sådan
kraftig sänkning av de generella subventionerna
att ha beträffande bostadsproduktionen
och det allmänna kostnadsläget?
Det är frågeställningen, och
den kan man inte komma ifrån.

Här gör herr Cassel gällande, att vi
bara genom att ta bort dessa subventioner
skulle kunna sänka byggnadskostnaderna.
Vi skulle alltså liksom
tvinga fram en sänkning av byggnadskostnaderna.
Jag måste säga, att även
med de subventioner vi nu har blir hyrorna
i de nya lägenheterna så dyra, att
anledning att hålla nere byggnadskostnaderna
finns redan nu.

Sedan har både herr Birke och herr
Cassel talat om att vi skall ha successiv
sänkning av de generella subventionerna.
Då måste jag fråga: Är den sänkning,
som högern nu föreslår, verkligen
att betrakta som successiv? Det är ju
praktiskt taget så, att man tar huvuddelen
av de generella subventionerna
på en gång. Jag tror det är nödvändigt
att högerns talesmän litet bättre klargör
hur de ser på de risker som följer
av deras linje.

Vi är ense om att det är önskvärt att
nedbringa eller avskaffa de generella
subventionerna, men det måste ske successivt
och helst i samband med en
sänkning av byggnadskostnaderna. Vi
har därför ansett oss kunna acceptera

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

det förslag till minskning av subventionerna
som framställts i propositionen,
och vi anser att socialministerns förslag
på den punkten är rimligt och välavvägt.

Däremot har vi inte kunnat acceptera
den gränsdragning som föreslagits
vid en övergång till de lägre bidragen.
I propositionen har föreslagits att den
lägre subventionen skall utgå till företag
som färdigställs efter den 1 januari
1954. Vi finner en sådan gränsdragning
mindre lämplig. Det kan inte vara särskilt
lyckligt med en gränsdragning
som innebär att ett företag måste färdgställas
före en viss tidpunkt för att
man skall slippa vidkännas det lägre
bidraget. Det måste leda till en ur flera
synpunkter skadlig forcering strax före
den tidpunkten, ty bostadsföretagen vill
naturligtvis se till att deras hyresgäster
slipper ifrån denna hyreshöjning på en
krona.

Vidare tycker jag att de företag som
redan erhållit preliminärt löfte om dessa
subventioner och satt i gång byggnadsverksamheten
under den förutsättningen
också bör få dem. Att genom
ett riksdagsbeslut rent av försämra förutsättningarna
för ett företag som redan
har satts i gång kan inte vara riktigt.

Men om detta är oriktigt när det gäller
en sänkning av subventionen motsvarande
en krona per kvadratmeter,
måste det vara i ännu högre grad oriktigt
om vi tänker oss att riksdagen
skulle bifalla högerförslaget. Det skulle
innebära att vi sade till de företag som
fått preliminärt beslut i vår och satt
i gång under de förutsättningarna, att
de visserligen har fått löfte om 3 procents
ränta men att de får betala 3,5
procent, att de har fått löfte om ett
provisoriskt tilläggslån på 4 kronor
men att de bara får 2 kronor och att de
visserligen fått löfte om en ortsdifferentierad
subvention men att den subventionen
skall tagas bort helt och håller.
Jag vill fråga högerns talesmän om

11C Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

de anser att staten över huvud taget
kan uppträda på det sättet. Jag undrar
vad byggnadsföretagarna som blir utsatta
för en sådan behandling kommer
att säga.

I detta sammanhang skulle jag i egenskap
av norrlänning vilja påtala, att högerns
förslag om sänkning av subven- .
tionerna just vänder sig mot de ortsgraderade
subventionerna, som är speciellt
gynnsamma för Norrlands vidkommande.
Högerförslaget om att de tidigare
utgående subventionerna inte
bara skall minskas med ett belopp motsvarande
1 krona per m2 utan indragas
helt och hållet vänder sig också speciellt
mot Norrland. Det är ju norrlandskommunerna
som legat i de högsta
ortsgrupperna här. Jag måste konstatera,
att högern av någon anledning
just nu ser ut att vända sin allra kärvaste
sida mot norr.

Folkpartisterna i statsutskottet har
också reserverat sig för en övergång
till löpande bidrag i stället för kapitalsubventioner.
Det system, som nu tilllämpas
för de generella subventionerna
och som innebär att dessa ges i form
av ett kapitaltillskott som sedan avskrivs,
gör det nästan omöjligt att se
vad bostadsstödet verkligen kostar. Systemet
innebär kort sagt att vi belastar
årets budget med hyressubventioner för
all framtid till en hel årsproduktion
lägenheter, alldeles oavsett hur länge
dessa subventioner i verkligheten kan
komma att verka. En övergång till löpande
bidrag, som ju också bostadsutredningen
har föreslagit, skulle skapa
betydligt större klarhet i vad bostadstödet
verkligen kostar.

En annan viktig fråga där vi inte
kunnat följa utskottsmajoriteten gäller
utformningen av familjebostadsbidraget.
Bostadsutredningen har konstruerat
ett system som i stor utsträckning
tillstyrkts av remissinstanserna, men
Kungl. Maj:t har gått på en annan
linje, som i viss mån innebär ett avsteg
från tidigare principer och som

åtminstone på oss, som tillhör oppositionen
och alltså inte anser oss skyldiga
att anse departementen ofelbara,
i någon mån gör ett hugskottsbetonat
intryck. I motsats till bostadsutredningen
föreslår man nu, att det förhöjda
bidrag, som skall utgå till familjer med
särskilt låg inkomst, skall utgå med ett
fast belopp, oavsett antalet barn i familjen.
Jag har litet svårt att förstå
varför inte även detta bidrag i likhet
med de andra bidragen får varieras
efter barnantalet.

Socialministern har inte heller godtagit
bostadsutredningens förslag, att
familjebostadsbidr agets storlek skall
variera efter lägenhetens storlek, så till
vida att ett högre bidrag utgår till boende
i en trerumslägenhet än till boende
i en tvårumslägenhet. Detta förslag
från utredningen förefaller annars
väl motiverat. Det har nämligen visat
sig, att även den barnfamiljer som nu
får familjebostadsbidrag är trångbodda.
Av de familjer som erhöll slutligt
beslut om familjebostadsbidrag under
budgetåret 1950/51 var inte mindre än
19 procent trångbodda i den meningen,
att det bodde mer än två personer i
samma rum, och detta är allvarligt.
Man förstår att bostadsutredningen har
velat söka sig fram till former som
skulle stimulera de större familjerna
att skaffa sig större lägenheter. Detta
har som sagt socialministern gått ifrån,
och det finner vi beklagligt.

Vi har inte heller kunnat biträda
Kungl. Maj :ts förslag beträffande gränsdragningen
för att en lägenhet skall
godkännas för familjebostadsbidrag. Tidigare
har gällt att en lägenhet skall
vara färdigställd senast 1 januari 1948
för att kunna godkännas. Genom det
riksdagsbeslut som skall fattas i dag
kommer tidsgränsen att gå vid 1 januari
1942.

Jag medger gärna, att detta är ett
betydande framsteg, men vi har i alla
fall ansett att denna tidsgräns bör helt
utgå och att lägenhetens standard bör

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 117

vara den enda gränsdragningen. Detta
kommer givetvis att medföra en viss
fördyring. Därför har vi ansett att frågan
om överförandet av familjebidraget
till familjebostadsbidraget i stället kan
anstå.

På ett område anser jag mig böra
ta klart avstånd ifrån utskottsmajoritetens
förslag, och det är i fråga om
konkurrens på lika villkor. I den frågan
förefaller det nog som om socialdemokraterna
skulle vara hemfallna åt
ett visst dogmtänkande.

Det är inte tu tal om att just den
vackra benämningen »allmännyttiga företag»
på de hel- eller halvkommunala
företagen har bidragit till att inge en
del människor den föreställningen, att
dessa företag är önskvärda och bra
alldeles oavsett det resultat de kommit
till i jämförelse med andra företag. Å
andra sidan har man genom att kalla
enskilda företag för spekulationsbyggen
satt en nästan asocial stämpel på
detta slag av företagsamhet.

Om två bostadsföretag bygger intill
varandra, om de hyr ut lika bra lägenheter
till samma priser, är det ena
kanske ett allmännyttigt företag, medan
det andra är ett spekulationsbygge.
Detta är ett alldeles utomordentligt
exempel på ordets makt över tanken,
och dessa känslobemängda termer har
i hög grad snedvridit inte bara tänkandet
i bostadsfrågan utan tyvärr också
handlandet.

Det kan inte bestridas att låne- och
bidragsvillkoren utformats på sådant
sätt, att de offentliga företagen gynnas.
En av orättvisorna försvinner genom
det beslut som nu kommer att fattas.
Det gäller trekronorsbidraget, som har
utgått endast för lägenheter i allmännyttiga
företag men som nu kommer
att avskaffas.

Den extra amorteringen av tertiärlånen,
som utgår för enskilda företag,
är ett annat exempel på olika behandling
av dessa båda företagsformer. Lånegränsen
för de olika formerna är

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

också sådan att den gynnar den offentliga
företagsamheten. Detta förhållande
har blivit särskilt påtagligt genom den
direkta räntesubvention, som ligger i
en tertiärlåneränta på tre procent. Det
är obestridligt att ett företag, som endast
får räntesubvention för 85 procent
av avkastningsvärdet, får mindre
statlig subvention än ett företag som
får räntesubvention för 100 procent.
De enskilda företagen har alltså att
konkurrera med offentliga företag, som
dels får större räntesubvention och
dels är i den gynnsamma ställningen
att det allmänna tar hela risken utan
att förbehålla sig någon som helst ersättning
för detta risktagande.

Om vi skulle räkna med en riktig
ränta på topplånen i stället för den
subventionerade räntan och säga, att
denna borde vara 4 procent, man har
då inte räknat särskilt hög ersättning
för risktagandet, och om vi vidare räknar
med ett avkastningsvärde av 500
kronor per kvadratmeter lägenhetsyta,
kommer vi fram till att de allmännyttiga
företagen får en direkt mersubvention
ifrån staten, som motsvarar 75
öre per kvadratmeter lägenhetsyta.

Jag tycker det är rätt underligt, att
socialdemokraterna är så ovilliga att
försöka rätta till dessa orättvisor och
att få striden om konkurrensvillkoren
ur världen. Det är ju inte något hastigt
påkommet hugskott ifrån vår sida,
utan såväl högern som folkpartiet har
år efter år motionerat om ändringar
på detta område. Bondeförbundet har
också varit inne på den linjen, i varje
fall så sent som våren 1951, men det
förefaller som om man på det hållet
tänkte om på hösten.

Jag får. sluta med att beklaga att
socialdemokraterna inte vill tillmötesgå
oss på denna punkt och försöka finna
utvägar för att få fram mera likvärdiga
konkurrensvillkor mellan de olika företagsformerna.
Vi har ju i övrigt en
hel del gemensamt, när det gäller bostadsfrågan.
Motsättningarna mellan oss

118 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

och socialdemokraterna i detta fall är
inte alls så stora som man kan tro, om
man skulle döma efter antalet reservationer
som är fogat till detta utlåtande.
Därför tycker jag nog att det borde
vara även i socialdemokraternas intresse
att försöka finna vägar, där vi kunde
komma fram till enighet även på
detta område.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
mig vid de övriga reservationer vi
har utan hänvisar till den motivering
som finns i reservationerna, och jag
ber att få yrka bifall till samtliga reservationer
av herr Ohlon in. fl.

Herr PERSSON i Växjö (s): Herr talman!
Vid en blick på det utskottsutlåtande,
som vi nu behandlar, kanske
många av kammarens ledamöter får den
uppfattningen, att det har blivit en
felräkning från reservanternas sida.
Det är nämligen 34 punkter i detta utlåtande,
men bara 26 reservationer.
Jag vet inte om det beror på att man
bär räknat fel eller om man med avsikt
har underlåtit att reservera sig på åtta
av dessa punkter.

När jag hörde herr Cassel hålla sitt
valtal i den här frågan, erinrade jag
mig en gammal anekdot av ungefär
följande lydelse. En ung akademiker,
som på den tid det begav sig hade blivit
socialist, var ute och talade i högstämda
ordalag för en del bruksarbetare.
Han talade om dånande turbiner,
flämtande eldgap och allt möjligt sådant.
När han slutat, steg en gammal
arbetare upp och gav uttryck åt sin
kritiska inställning genom att säga, att
fullt så besvärligt var det väl i alla fall
inte. Det tror jag man kan säga också,
om man vill uttala sig om det anförande
herr Cassel här hållit. Skulle man
tro honom, så skulle, om man följde
högern i denna fråga, alla problem på
detta område bli lösta. Med anledning
därav skulle jag vilja säga, att det är
väl ändå inte riktigt på det siittet, utan
man kan nog hysa mycket delade me -

ningar om de förslag, som högern kommit
med i sina reservationer.

Jag vill emellertid, trots att jag inte
anser, att man skall utvidga detta till
en stor bostadspolitisk debatt så här
i riksdagens elfte timme, säga några
ord om de problem, som herr Cassel
här berörde. Han talade om att den
bostadspolitik vi fört har misslyckats.
Det talet hör man ju ständigt från högerns
sida. Jag såg i en tidning i dag,
att även herr Ohlin lär ha instämt i
det talet nu på sistone, vad det nu kan
bero på.

I vad mån detta tal om misslyckande
kan sägas vara riktigt beror helt och
hållet på vad man menar. Om man
menar att vi på tio till tolv år skulle
ha lyckats förverkliga den målsättning
som egentligen inte blev något så när
klart utformad förrän 1945, så är det
naturligtvis riktigt, att vi i varje fall
ännu inte har lyckats. Jag vill emellertid
erinra om att i bostadssociala
utredningen förutsattes 1945 och 1946
det produktionsprogrammet, att vi
skulle bygga 60 000 lägenheter om året.
Det var förutsättningen för att man
skulle lyckas klara av bostadsbristen.
Herrarna kan själva räkna ut, hur det
skulle ha sett ut på bostadsmarknaden,
om man kunnat klara det problemet
under de år, som gått, och vi kunnat
placera dessa bostäder på de orter,
där vi nu har den största bostadsbristen.
Det är inte säkert, att bostadsbristen
nu skulle ha varit så besvärlig där
i så fall.

Jag vet inte om det är någon här
som vet, hur stor bostadsbristen är.
Jag vet det inte med någon säkerhet.
De som har till speciell uppgift att
försöka klara ut det säger, när siffrorna
kommer fram, att dessa siffror är
mycket osäkra. Man har gjort en undersökning
på bostadsstyrelsen om bostadsmarknadsläget
hösten 1952. Det är
planeringsbyrån som gjort den. Man
kom till, men understryker att siffrorna
är osäkra, att det fanns ungefär 17 500

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 119

sökande gifta och ogifta med barn
under 16 år som saknade egen bostad,
ungefär 6 000 gifta utan barn, 25 000
som önskar lägenhet för att ingå äktenskap,
och 18 000 som är ogifta eller
förut gifta. Denna undersökning gäller
samtliga tätorter i detta land. Av undersökningen
framgår också, att bostadsbristen
i huvudsak är koncentrerad
till de stora orterna här i landet.
Detta är egentligen ett storstadsproblem.

Man kanske också i detta sammanhang
bör undersöka vad den efterfrågeökning,
som uppkommit men som
ingen kunde beräkna under 1940-talet,
har betytt. Det har understrukits förut
här i kammaren, men eftersom man
från kritikernas sida ständigt kommer
med samma kritik, får man väl från
vår sida upprepa vad som förut har
sagts. Efterfrågeökningen beror på en
råd omständigheter, såsom den att det
har varit en större hushållsbildning
under 1940-talet än tidigare, att vi fått
in en så stor mängd utlänningar, att
det har skett en inflyttning av så stor
omfattning från landsbygden till tätorter,
att ensamstående ogifta har blivit
allt flera, inte minst de äldre ogifta på
grund av att levnadsåldern ökat undan
för undan o. s. v. Efterfrågeökningen
kan man i detta sammanhang inte
komma ifrån.

Det har från högerns sida kritiserats,
att man inte lyckats klara bostadsbristen.
Det finns då anledning att erinra
sig vad det var för ett arv de borgerliga
lämnade efter sig, när socialdemokraterna
fick något att säga till om
här i landet och började med sin bostadspolitik.
Vi hade bortåt 25 000 bostadslösa
barnfamiljer här i landet på
1930-talet. Vi hade minst 30 000 smålägenheter
inom städer och stadsliknande
samhälen, som var undermåliga.
Vi hade 85 000 familjer, som var trångbodda;
framför allt var det förekomsten
av barn som medförde detta. Vi
hade inte bättre förhållanden ute på

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

landsbygden: av närmare en miljon lägenheter
var det bortåt 300 000 som
antingen var undermåliga eller där
man var trångbodd eller bådadera.

Jag för min del har aldrig tänkt mig,
att man på en så kort tid som låt oss
säga tio till tolv år, då man samtidigt
haft krig under fem år, skulle kunnat
bygga om ett helt bostadsbestånd och
åstadkomma en ordning som innebar
att, som herr Cassel här sade, när han
citerade Morgon-Tidningen, alla familjer
oavsett inkomst och social ställning
skulle kunna få en tillfredsställande
bostad för en överkomlig hyra. Jag
har aldrig trott att man skulle kunna
klara av det så kvickt. Det är bara högern,
som när den hade makten inte
kunde göra något åt detta, som tror,
att det skulle kunna gå. Det måste, såvitt
jag förstår, ta tid, och man har
aldrig sagt annat från vårt håll än
att en förbättring av bostadsstandarden
måste ske successivt.

Vi tycker ändå, att det har skett en
hel del på detta område, trots de svårigheter
som förelegat. Det är i alla
fall ca 25 procent av Sveriges befolkning
som nu bor i lägenheter, som nyeller
ombyggts från 1940-talets början
och till i dag. Det är vidare 100 000
barnfamiljer, som tack vare bidrag
och hushållsrabatter nu kan betala
hyran för de lägenheter de bor i,
och ungefär 35 000 pensionärer bor
i dag i pensionärshem. Dessa resultat
är naturligtvis inte helt tillfredsställande,
men det kan in tänkas, om
vi får utrymme för en ökad byggenskap
några år framåt, att en rad orter i
landet kan klara av bostadsbristen. Jag
vill erinra om att det finns orter —
t. ex. Malmö — där de lokala myndigheterna
har räknat ut — så gott det
nu går — att man skall kunna komma
till rätta med bostadsbristen inom ett
eller ett par år, om vi kan hålla den
nuvarande takten i bostadsbyggandet.
Jag vet inte om detta är anledningen

120 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

till att man från högerns sida mer än
någonsin för fram kritik på detta område
och om man där är rädd för att
vi skall lyckas komma till rätta med
den värsta bostadsbristen —• möjligen
med undantag för den som föreligger
i Stockholm och Göteborg och några
andra tätorter, där den är mycket be- •
svärlig. Om vi lyckas med den saken,
är det ju inte så lätt för högern att
komma med kritik i fortsättningen.

Sedan skall jag inte här ta upp till
bemötande alltför mycket av det, som
herr Cassel anförde, men det är väl
ändå orimligt att påstå, att ingen människa
bryr sig om vad det kostar att
bygga, därför att staten betalar. Det
var ju så herr Cassel uttryckte det, när
han stod på denna plats. Så är det ju
inte! I stället sker det en mycket omsorgsfull
granskning, innan någon erhåller
lån. Denna granskning sker först
i de lokala förmedlingsorganen och sedan
i bostadsstyrelsen. En granskning
företas alltid, innan någon får preliminärt
beslut om ett lån, och den upprepas
sedan, innan det definitiva beslutet
fattas. Såvitt jag vet har kritiken
mot bostadsstyrelsen — inte minst
från de privata byggnadsföretag, som
herr Cassel talade om — främst riktat
sig mot att man inte velat godkänna
de verkliga kostnaderna för ett bygge,
som kommit till stånd med lån. Någon
reson skall det väl ändå vara i de uttalanden
man här gör!

Vidare sade herr Cassel, att om vi
avvecklar byggnads- och successivt också
hyresregleringarna i enlighet med
motionen och skapar frihet på bostadsmarknaden,
så kommer svårigheterna
på detta område att försvinna så småningom.
Det kan man naturligtvis tro,
om man vill, men vad vet vi om den
saken? Under senare tid har tillgången
på material och arbetskraft varit avgörande
för huruvida någon skulle få
byggnadstillstånd eller inte. Detta har
medfört, att man redan har lämnat
byggnadstillstånd i så stor utsträck -

ning, att man blivit tvungen att bli
restriktiv igen. Man har nämligen varit
ängslig för att material- och —• alldeles
speciellt — arbetskraftförsörjningen
i sommar i annat fall skulle äventyras.
Sommartid kräver byggena nämligen
mera arbetskraft, och antalet arbetare
ökas då undan för undan.

Talet om att de nuvarande kostnaderna
för bostadsbygge delvis kommer
på hyrorna och delvis på våra skattsedlar
är naturligtvis alldeles riktigt.
Om staten över huvud taget skall subventionera
bostadsbyggandet, så måste
ju pengarna tagas in genom skatter.
Men vad de nuvarande två subventionsformerna
beträffar — och alldeles särskilt
tilläggslånen — verkar det som
om herr Cassel, som ju suttit med i
1951 års bostadsutredning, inte hade
tänkt över att tilläggslånen har tillkommit
för att subventionera de förhöjda
bostadskostnaderna, d. v. s. toppen på
byggnadskostnaderna. Ingen har väl
avsett, att vi skulle behålla dessa generella
subventioner i alla tider. Jag
har i varje fall inte hört någon förutsätta
det. Men om man säger det, så är
det en sak. En annan är, om man säger
att nu, när byggnadskostnaderna
gått ned med 4 å 5 procent, skall vi
ögonblickligen avskaffa alla subventioner.
Om så skedde skulle vi få ett oerhört
språng i hyreskostnaderna, som
skulle avstänga en mängd barnfamiljer
med små inkomster från att efterfråga
bostäder, varigenom skulle åstadkommas
balans på bostadsområdet.

Den andra subventionen, den som
utgår till barnfamiljer, innebär helt
enkelt, att man fördelar bostadskostnaderna
mellan de barnlösa familjerna
och familjer med barn. Om man med
medel, som influtit genom direkta skatter,
subventionerar bostadskostnaderna,
fördelar man dem på ett annat sätt än
vad en friare bostadsmarknad skulle
göra mellan de högre inkomsttagarna
och de lägre.

Herr Cassel talade också om »dim -

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 121

ridåer» och använde även en del andra
uttryck, mot vilka invändningar skulle
kunna göras, men då jag tycker att de
saknar saklig betydelse, skall jag inte
gå in därpå.

Herr Birke talade för högerns reservation
och gav uttryck åt den uppfattningen,
att det var tillfredsställande
att vi nu skulle ta bort trekronorsbidraget.
Men man bör komma ihåg att
när vi nu tar bort detta bidrag, så är
det därför att vi ersätter det med
en annan form av subvention, nämligen
med ett förhöjt familjebostadsbidrag
för familjer med låga inkomster.
När vi en gång infört trekronorsbidraget,
har det ju inte varit så lätt att
ta bort det igen utan vidare, eftersom
det utgått till barnfamiljer med låga
inkomster. Men när departementschefen
nu kommit med förslag om ett förhöjt
familjebostadsbidrag, finns det
större förutsättningar för trekronorsbidragets
avskaffande.

Sedan vill jag säga några ord om departementschefens
här föreliggande
förslag. Departementschefen har föreslagit,
att vi skulle ta ett litet steg mot
avveckling av de generella subventionerna.
Skälet härtill är, att vi nu har
nått bättre balans på byggnadsmarknaden
och att det nu har konstaterats
en liten sänkning av byggnadskostnaderna.

När vi införde det extra provisoriska
tilläggslånet gjorde vi det bl. a. för att
förhindra en produktionskris på bostadsbyggandets
område. Nu byggs det
i en omfattning som knappast någonsin
tidigare. Det extra tilläggslånet har naturligtvis
i nu rådande läge inte samma
betydelse eller effekt som då det
infördes. Detta är kort uttryckt anledningarna
till att departementschefen nu
har gått in för en sänkning av det extra
tilläggslånet från 4 till 3 kronor per
kvm lägenhetsyta. I detta sammanhang
är att märka, att folkpartireservanterna
uttalar sig för en omläggning av den
subvention, som nu utgår i form av till -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

läggslån till flerfamiljshus, en omläggning
som skulle överensstämma med det
förslag som 1951 års bostadsutredning
kommit med. I stället för att företag beviljar
ett tilläggslån till vederbörande
skulle man ge ett löpande årligt bidrag.
Nu blir det belopp som krävs för årliga
bidrag inte så stort första året, men
det ökar undan för undan och blir så
småningom ett mycket stort belopp.
Dessutom föreslår ju bostadsutredningen,
att ortsdifferentieringen skulle bortfalla,
ett förslag som departementschefen
gått emot. Utskottet har också ansett
det oriktigt att låta differentieringen
bortfalla, ty det är väsentligt dyrare
att bygga t. ex. i Norrland än i södra
Sverige. Men det jag tycker är alldeles
avgörande, när man nu vänder sig mot
en omläggning av subventionerna, är
att detta kommer att medföra ett ganska
omfattande administrativt besvär för
både förmedlingsorganen, kreditinstituten
och bostadsstyrelsen. Det är ju ändå
så, att om man lägger om det hela på
detta sätt, måste man börja tillämpa en
helt ny metod i stället för den gamla som
man vant sig vid. Då måste man gå in
för att göra nya formulär och nya blanketter,
allt detta måste ändras. Vidare
måste avräkning ske varje halvår av de
löpande bidragen, både för bostadsstyrelsen
och för kommunerna. Det blir
nämligen litet olika i olika fall. Bygger
man ett hus med några affärslokaler,
blir det löpande bidraget mindre, eftersom
detta skall gå till bostäderna. Även
husets läge kan bli av avgörande betydelse
för ett löpande bidrags storlek.
Bostadskostnadsindex för vederbörande
år skall också vara avgörande etc. Det
blir ett administrativt merarbete av inte
ringa omfattning, det kan jag försäkra,
om man skall gå den vägen. Och om
bostadsbyggandet ökar kraftigt och man
på grund därav får mera att göra både
hos förmedlingsorganen och kommunerna,
kan man kanske vara litet tveksam
om man skall gå in för att lägga om
tilläggslånen på detta sätt. Visserligen

122

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

är riksdagen, och framför allt andra
kammaren, alltid lika villig att ge bostadsstyrelsen
den personal, som behövs
för nya arbetsuppgifter. Men man
kan inte lita på att det blir lika bra
i fortsättningen.

Men vidare förhåller det sig så, att
kreditgarantisystemet ligger under utredning,
en utredning som vi kanske
får fatta beslut om redan nästa år. Detta
kommer att medföra en omläggning av
hela systemet, det kan vi vara övertygade
om. Men då är det väl ingen anledning
att redan nu gå in för en ordning,
som man redan nästa år ändrar på, att
nu skjuta in ett särskilt alldeles nytt
system för något år. Detta kan inte
vara rimligt, och därför har utskottet
också ansett, att man kan vänta med
detta till nästa år.

Man har från reservanternas sida
krävt en översyn av de byggnadstelcniska
författningarna och föreskrifterna.
Det är ju, som upplysts i utskottsutlåtandet,
så att dessa frågor i visst
avseende är föremål för utredning,
men vidare är det också så, att man i
socialdepartementet bar ständig kontakt
med de verk som handhar dessa frågor
och ävenså med olika intressen på
byggnadsmarknaden för att medverka
till att dessa bestämmelser och författningar
tillämpas på ett hyggligt sätt.
Utskottet har därför ansett att man nu
inte har anledning att begära en översyn.

Sedan är det ju en fråga som vi diskuterat
här gång efter annan och som
kommer igen i diskussionen i dag, detta
beroende därpå att 1951 års bostadsutrcdning
tagit upp saken, nämligen frågan
om lånegränsen för olika typer av
företag. De allmännyttiga företagen får
nu låna upp till 100 procent av avkastningsvärdet,
de kooperativa upp till 95
och de enskilda upp till 85 och i vissa
fall upp till 90 procent. Här vill man nu
att gränsen skall höjas för de enskilda
så att de skall kunna få lån på upp till
90 procent och till 95 procent mot kom -

munal borgen. Det kan väl ändå anses
rimligt att en byggmästare som skall
sätta i gång ett miljonbygge satsar
100 000 eller 150 000 kronor härför på
det ena eller det andra sättet. Ginge
man på detta förslag skulle det innebära,
att byggmästarna ute i landet
skulle, när de sätter igång ett sådant
företag, få så mycket lån till ett sådant
där miljonbygge att de bara behövde
sätta in 50 000 kronor själva.

Det kan väl vara diskutabelt om man
skall gå så långt, ty det är inte rimligt
att jämställa en enskild byggnadsföretagare
med en kommun eller ett allmännyttigt
företag. Ett kommunalt eller allmännyttigt
företag bygger bostäder för
andra syften och av andra bevekelsegrunder
än enskilda företagare. Kommunerna
bygger för att förse ortens
folk med goda bostäder till självkostnadspris,
det är deras enda motiv. Och
ingen misstänker väl att det kan bli
fråga om spekulation med fastigheter
när kommunerna bygger. Är det då inte
motiverat med en något mer differentierad
gräns än den reservanterna föreslår
beträffande lån till byggnadsföretagare? Allmännyttiga

företag har dessutom
— det kan reservanterna övertyga sig
om — fått andra uppgifter på de flesta
platser än de enskilda. I många städer
är det relativa antalet barnfamiljer i de
kommunala och allmännyttiga företagen
mycket större än i de enskilda. Det är
klart att när syftet och uppgifterna är
andra för dessa företag, kan det inte
vara orimligt med olika lånegränser.
För övrigt kan man ompröva saken när
kreditgarantisystemet genomföres, men
att för närvarande vidta någon ändring
anser jag ganska onödigt.

Departementschefens förslag, att man
skall återbetala tidigare beviljade tillläggslån
i så stor utsträckning, att det
motsvarar 1: 41 per kvadratmeter lägenhetsyta,
har utskottet inte velat
motsätta sig. Man vill ju försöka jämna
ut hyresnivån, man vill undvika en

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 123

splittrad hyresnivå, och detta är ett steg
i den riktningen.

Bostadsrabatterna och det s. k. tröskelproblemet
har spelat en viss roll också
i detta sammanhang. Jag vill erinra
kammarens ledamöter om hur det var
när tröskelproblemet stod i brännpunkten
för diskussionen. Det var framför
allt från folkpartiets sida man hävdade,
att det fanns ett tröskelproblem, och
detta bestod i att om en familj lyckats
öka sina inkomster, föll en del sociala
bidrag bort. Vad man speciellt riktade
uppmärksamheten på var familjebostadsbidraget.
Något sådant tröskelproblem
hade vi emellertid aldrig haft då,
vilket så småningom blev klart även för
dem som aktualiserat frågan, eftersom
man praktiskt taget inte tagit ifrån
någon familj ett en gång beviljat
familjebostadsbidrag. Tröskelproblemet
bestod i stället däri, att de som låg
över gränserna från början aldrig kunde
få detta bidrag. Detta var anledningen
till att förra årets riksdag fattade
beslut om reducerade familjebostadsbidrag
över gränserna för helt
bidrag.

Det som nu diskuteras är frågan om
tröskelproblemet i botten, så att säga.
Då vill jag erinra om att denna fråga
aktualiserades av bostadsstyrelsen, när
den avgav sitt remissvar på bostadsutredningens
förslag till 1951 års riksdag.
Styrelsen framhöll att det var minst lika
viktigt att se till att de som hade låga
inkomster fick ett förhöjt bidrag, så att
de kunde vara med och konkurrera om
en bostad på den öppna marknaden,
som att de, som låg över respektive inkomststreck,
fick ett reducerat bidrag.

1951 års bostadsutredning anser nu
att man skall gå in för ett höjt familjebostadsbidrag,
som skulle utformas så,
att de som ligger under gränserna skulle
få ett och ett halvt bidrag upp till ett
visst antal barn. Departementschefen
har i princip accepterat bostadsutredningens
förslag men föreslår ett med
210 kronor förhöjt bidrag oavsett an -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

talet barn i familjerna. För min del är
jag mycket tveksam, huruvida man inte
i stället skulle ha medgivit ett och ett
halvt bidrag till de familjer, som har
låga inkomster. Det var jag själv som
aktualiserade denna fråga vid förra
årets riksdag, men det var ingen som
hade så stort intresse för saken att
man ville vara med därom. När nu utskottsmajoriteten
anslutit sig till denna
princip och till den linje som departementschefen
föreslagit, anser jag detta
vara så viktigt att man väl får nöja sig
därmed för denna gång.

Enligt min mening finns det också
vissa skäl som talar för att man går in
för ett sådant förhöjt bidrag som departementschefen
föreslagit. Det är inte
så gott om stora bostäder, att man kan
hålla på målsättningen om två personer
per rumsenhet, utan problemet för bostadsstyrelsen
vid bidragsgivningen har
hela tiden varit att förhindra att det
bor för många familjemedlemmar i tvårumslägenheter.
Jag kan försäkra att
det är svårt att hindra, att det inte
bor fler än sex personer i tvårumslägenheter.
Bidrag beviljas till familjer
på sex personer i sådana lägenheter,
men för större familjer krävs det större
lägenheter.

Om en familj har två barn och två
familjebostadsbidrag jämte förhöjt bidrag,
blir detta en god hjälp till att betala
bostadskostnaderna. Men en familj
som har fyra barn får ytterligare
två hela familjebostadsbidrag. Bor denna
familj i en lika liten lägenhet, i en
tvårumslägenhet — som den ofta nog
gör — finns kanske inte någon anledning
att ge denna familj mer än
210 kronor i förhöjt bidrag.

Det är det ena. Det andra är att det
inte kan vara någonting som hindrar
att man längre fram, om tillgången på
bostäder blir bättre, justerar detta system
och eventuellt även justerar det bidrag,
som man här kallar för en bottenförstärkning.
Det är därför som jag kunnat
ansluta mig till departementsche -

124 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

fens förslag och inte velat hålla på den
uppfattning, som jag hade i denna fråga
förra året.

Högerns förslag i bidragsfrågan har
redan belysts här. Jag reagerar för min
del inte så starkt mot att högern går
in för att man skall ta tillbaka 2 kronor
av det provisoriska tilläggslånet, höja
räntan till 3,5 procent och beräkna
ränteeftergiften därefter samt slopa det
ortsdifferentierade tilläggslånet. Det är
klart att man kan ha den meningen,
att man skall genomföra detta och gå
in för en hyreshöjning för att på det
sättet inte avskaffa bostadsbristen men
avskära en hel del människor, som
behöver en bostad, från möjligheten att
skaffa sig den.

Det är mot högerns påståenden i
motionen och påståendena i olika högertidningar,
att man på det hållet alldeles
särskilt slår vakt om de fattiga
barnfamiljerna som jag särskilt vill
vända mig. Det är ändå på det sättet,
att högerns förslag tillsammantagna för
det stora flertalet barnfamiljer i detta
land kommer att betyda en ökad bostadskostnad.
De kommer praktiskt
taget inte att innebära någon förbättring
för en enda barnfamilj här i landet,
och då tycker jag inte det är riktigt
hederligt av högern att gå ut i agitationen
och försöka påstå motsatsen.
Vem som helst som tar del av förslagen
kan komma underfund med hur det förhåller
sig.

Herr Cassel talade om att vår målsättning
var, att man skulle kunna åstadkomma
en tillfredsställande bostad åt
alla till överkomligt pris. Den målsättningen
har vi naturligtvis inte alls
släppt ur sikte, men som jag sade förut
tar det tid att förverkliga den. Jag kan
inte komma ifrån, att när jag hör herr
Cassel tala här får jag den uppfattningen,
att det är ett svalg befäst mellan den
syn på dessa frågor, som vi på vårt håll
har, och den syn som högern fortfarande
anlägger. Vi vill inte gärna gå in för
en försämring av den bostadspolitik vi

har fört, som skulle innebära att man
avstänger ett större antal familjer med
små ekonomiska förutsättningar än dem
som för närvarande har svårt att klara
bostadskostnaderna, från möjligheterna
att skaffa sig en lämplig bostad. Men
ett sådant steg drar sig inte högern för
i det läge, vari vi nu befinner oss, och
det är väl detta som gör att vi har
olika mening på en rad punkter.

Jag vill, herr talman, med detta som
motivering yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle: Herr talman! Herr Persson
i Växjö vänder sig mot vårt förslag
om löpande bidrag med den argumenteringen,
att det skulle bli så
särskilt svårt att administrera det hela.
Det är en invändning som man ofta
möter när man kommer med nya förslag,
och det förvånar mig ingalunda
att invändningen nu kom just från herr
Persson i Växjö.

Jag måste för min del säga, att jag
har svårt att förstå vilka svårigheter
det skulle bli att administrera det
system vi föreslår. Det gäller egentligen
endast att från ränta och amortering
avdra det belopp, som vederbörande
fastighet skall ha i löpande subvention,
och det kan inte vara så märkvärdigt.

För övrigt får herr Persson i Växjö
lov att medge, att om vi haft löpande
bidrag från det vi började med subventionssystemet,
så hade den sänkning
av subventionerna som vi skall
genomföra varit betydligt lättare att
administrera. Nu får vi ordna med
trettioåriga amorteringslån. Om vi haft
löpande bidrag, hade det bara varit att
skära ned dessa.

Sedan vänder sig herr Persson mot
vårt förslag beträffande lånegränserna.
Jag skall inte i detalj gå in på detta.
När jag kritiserar socialdemokraterna
är det inte för att de inte utan vidare

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 125

tar vårt förslag, utan det är för att de
över huvud taget inte visar någon vilja
att försöka rätta till förhållandena. De
erkänner inte att det är ett problem
och erkänner inte att företagen borde
få konkurrera på lika villkor. Jag har
bland annat påpekat, att de olika lånegränserna
ger en direkt högre räntesubvention
åt de s. k. allmännyttiga
företagen. Det är någonting som herrarna
inte kan komma ifrån.

Sedan säger herr Persson att kommunala
företag bygger för andra syften
än vad enskilda gör. Det är väl av
ganska underordnad betydelse. Vad
som är viktigt är det resultat de olika
företagen kommer till, och de erfarenheter
vi fått under de senaste åren
bör i någon mån ha dämpat den bostadssocialistiska
yra, som herrarna var
besatta av i mitten på 1940-talet.

Herr Persson nämnde också en sak
som är riktig. Det var att antalet barnfamiljer
i de av allmännyttiga företag
uppförda fastigheterna är större än i
de fastigheter, som uppförts av enskilda
företag, och att detta skulle kunna
motivera en skillnad i bidragen. Det
har varit ett argument som man kunnat
ta hänsyn till tidigare, men efter
den överenskommelse, som nu skall
träffas med fastighetsägarna och som
innebär, att de i lika hög grad som de
allmännyttiga företagen skall ta emot
barnfamiljer, har detta argument inte
längre något värde.

Herr CASSEL (h) kort genmäle: Herr
talman! Herr Persson i Växjö tyckte
inte riktigt om mitt valtal, som han
kallade det, och det var väl därför som
han inte hörde på så uppmärksamt som
man annars brukar i denna kammare.

Han gjorde ett rätt stort nummer av
att jag skulle ha sagt att den förda bostadspolitiken
har misslyckats, men om
han hade hört på riktigt, skulle han ha
märkt att jag inte sade så. Jag sade
att den förda bostadspolitiken icke till
alla delar har lyckats. Jag försökte av -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

väga mina ord ytterligt noga, och jag
tog fram just de positiva sidor som
herr Persson sedan utmålade mera.
Jag nämnde särskilt att man här hade
lyckats skaffa sunda, fina och nya bostäder
åt nära nog en miljon människor,
jag sade att det var en stor sak
och att den inte får nedvärderas. Vi
kommer väl ingen vart här genom att
försöka missförstå varandra, utan det
är bättre om vi erkänner vad som är
bra och kritiserar det som vi tycker
inte är bra.

Herr Persson talade mycket om vad
det kan bero på att vi har fått en bostadsbrist.
Han nämnda inflyttningen
till städerna, immigrationen och allt
detta, som vi har talat om så många
gånger, och till sist nämnde han också
att efterfrågan kunde kommit att öka
genom den förbättring av hyresrelationen
som har skett. Men det kan väl
vara intressant att se vilken storleksordning
allt detta har. Statsrådet Sträng
har själv sagt: Den avgörande faktorn
är den i dag befintliga köpkraften just
på bostäder. Bostadskostnaden är i dag
relativt billigare än tidigare. Köpkraften
är i den fulla sysselsättningen relativt
hög. — Vi får väl utgå ifrån saken
sådan den i själva verket är.

Herr Persson säger också att bostadsbristen
kanske snart är slut, och han
gör någon säregen reflexion om att vi
på högerhåll skulle vara ledsna för att
bostadsbristen tar slut. Jag har mycket
svårt att begripa hur herr Persson kan
säga detta. Vi står ju alla i bostadskö,
vi letar efter lägenheter litet var. Varför
skulle vi då vara ledsna för att
bostadsbristen tar slut? Det är en fullständigt
orimlig tanke.

Herr PERSSON i Växjö (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Gustafsson i
Skellefteå menade att han för sin del
hade svårt att förstå, att det skulle bli
administrativa svårigheter om man gick
över ifrån tilläggslån till ett löpande
bidrag. Jag har gjort den erfarenheten

126 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

här i kammaren, att det är så mycket
som är svårt att förstå — det är det
för mig också — men det är väl inte
svårt att förstå att en sådan förändring
måste medföra nya blanketter, den
måste medföra ökat arbete för bostadsstyrelsen
med att lägga upp hela systemet,
och kreditinstituten och förmedlingsorganen
måste kopplas in på saken.
Uträkningen måste vidare ske
varje halvår med hänsyn bl. a. till byggnadskostnadsindex
o. s. v. När man nu
från departementschefens och utskottets
sida har sagt, att man bör vänta
med att pröva denna fråga tills vi har
fått fram kreditgarantiutredningen, så
kan åtminstone inte jag för min del
gå på den linjen, att man nu skall göra
eu sådan här förändring, detta inte
minst med hänsyn därtill, att bostadsstyrelsen
har överfullt med arbetsuppgifter
till följd av det ökade byggandet.

Sedan sade herr Gustafsson att vi
från vårt håll inte har visat någon vilja
att komma till rätta med problemet om
belåningsgränserna, men där måste
herr Gustafsson tala en smula mot
bättre vetande, ty det är ju ändå inte
han och hans parti som har genomfört
den uppmjukning, som har skett och
som innebär att det numera finns mycket
flera enskilda företag som kan få
lån till 90 procent och inte bara till
85 procent som förut.

Herr Gustafsson säger också att han
inte kan förstå, att man skall ta hänsyn
till vad det är för företag; man skall
bara ta hänsyn till de resultat dessa
företag har uppnått, menar han. Vidare
säger han att erfarenheten borde ha
gjort socialdemokraterna litet mera betänksamma.
Jag vet inte vilka erfarenheter
herr Gustafsson i Skellefteå har,
men han kan följa med mig till en råd
ställen, någon gång när jag reser för
bostadsstyrelsens räkning. Jag skall då
visa honom vad de allmännyttiga och
kommunala företagen ändå har kunnat
uträtta; det skulle aldrig ha kunnat
se ut på det sättet, om inte kommunen

hade tagit hand om saken. Vi har stora
bostadsområden i städerna som har
blivit bebyggda på ett planmässigt sätt.
Ingen enskild hade klarat den saken,
det har till och med en partivän till
herr Gustafsson, och tidigare ledamot
av denna kammare, nämligen Yngve
Larsson, skildrat på ett nästa poetiskt
sätt, hur dessa kommunala och allmännyttiga
företag har uppnått mycket
goda resultat.

Herr BIRKE (h) kort genmäle: Herr
talman! Herr Persson i Växjö sade att
högerns förslag skulle vara till särskild
nackdel för de barnrika familjerna. Jag
vill då erinra herr Persson om vad jag
sade i mitt första anförande, att vi på
högerhåll har yrkat på, utöver den
grundförstärkning med 210 kronor som
departementschefen föreslår, en ökning
av bidraget med 50 kronor per barn
för de barnrika familjerna.

Jag blev förvånad när jag hörde herr
Persson med sådan styrka hävda att de
enskilda företagen under inga förhållanden
skulle kunna få samma villkor
som de kommunala och allmännyttiga
företagen. Jag uttalar min förvåning, ty
det borde väl vara ett samhälleligt intresse
att bostäder kommer till stånd.
De enskilda har inte samma möjligheter
att bygga bostäder som de allmännyttiga
och kommunala företagen har,
utan de bestämmelser som finns är till
nackdel för de enskilda på alla möjliga
håll och kanter, och därför kan
man inte jämföra de olika företagsformernas
möjligheter att åstadkomma billigare
bostäder, så länge den enskilda
företagsamheten ställs i strykklass.

Herr PERSSON i Växjö (s) kort genmäle:
Herr talman! Till herr Birke
vill jag säga att jag har inte sagt, att
man under inga förhållanden skulle
kunna ompröva denna fråga. Jag har
sagt att man får väl vänta till nästa
år och se, om man inte då skulle kunna
ompröva frågan om lånegränserna.

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 127

Men de enskilda byggnadsföretagarna
har, såvitt jag vet, mycket goda möjligheter
att bygga bostäder i landet,
då det för närvarande inte råder någon
arbetslöshet vare sig bland företagarna
eller bland arbetarna. Jag är rädd för
att vi till sommaren får en överfull
sysselsättning, som ställer oss inför en
hel del svårbemästrade problem.

Till herr Cassel vill jag bara säga,
att det är möjligt att herr Cassel inte
uttryckte sig så kategoriskt om den
misslyckade bostadspolitiken som till
exempel herr Hjalmarson ofta brukar
göra här i kammaren. Jag överdrev
det därför kanske en liten smula. Men
bakom hela hans förslag, att man skall
lägga om systemet, ligger ju en kritik,
som innebär att vi har misslyckats
på den här linjen.

Jag vill säga med anledning av talet
om att högern föreslår en förstärkning
i förhållande till departementschefens
förslag för barnfamiljerna, att den förstärkningen
äts ju upp av de andra
förslagen om högre ränta, om bortfall
av tilläggslånen och om ränteeftergifter
o. s. v., varigenom familjen ju får det
sämre enligt högerns förslag. Det är
med anledning därav som jag har tyckt,
att högern intagit en något underlig
ställning i denna fråga.

Sedan vill jag säga till högerns representanter
att från högerns sida, där
man ständigt talar om svårigheten för
människorna att göra sig gällande, att
sköta sig själva, om förmånen av privat
företagsamhet, borde man vara tacksam
över den bostadspolitik, som har
medfört, att det nu finns kanske något
hundratusental egnahemsägare här i
landet, som inte hade varit egnahemsägare
— i varje fall inte de flesta av dem
— om vi inte hade haft denna bostadspolitik,
men som nu har möjlighet till
fri företagsamhet, som kan komma
till uttryck på deras tomter och som
kan känna glädje över sin privata
äganderätt, vilket de aldrig skulle ha
kunnat göra eljest. Detta är också ett

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

resultat av den »misslyckade bostadspolitiken».

Herr WEDÉN (fp): Herr talman! Låt
mig börja med att ge en replik till herr
Persson i Växjö beträffande övergången
till ett system med löpande bidrag. Det
är klart att man kan säga som herr
Persson i Växjö gör, att det vid själva
övergången uppstår en del svårigheter,
det behövs nya papper o. s. v. Men när
man väljer mellan ett system och ett
annat, får man ju ta hänsyn till vilka
fördelar man avser att uppnå på längre
sikt, och då kan det hända att man
tar en del övergångssvårigheter. Det
är väl inte bara en slump utan, såvitt
jag förstår, ett ganska talande bevis
för att ett system med löpande bidrag
verkligen är smidigare och mera praktiskt,
att, för det första, man inom bostadsutredningen
var ense om det, och
för det andra, som vi har skrivit i
folkpartimotionen, att ett land som
England, som under mycket lång tid
har haft bostadssubventioner, har tilllämpat
ett sådant system.

Om jag sedan, herr talman, får gå
över till några spörsmål som berörts
tidigare i debatten, skulle jag först
vilja säga att sannolikt mer än en av
kammarens ledamöter, när han eller
hon betraktat utskottsutlåtandet med
dess nästan ändlösa rad av hemställanden
och reservationer, kanske har
funnit det en aning svårt att klart urskilja
var de stora huvudlinjerna går
i de meningsmotsättningar som föreligger.
Naturligtvis är det då ännu
mycket svårare för den stora allmänheten
att få en klar uppfattning om
motsättningarnas natur och innebörd,
sedan de tagits om hand och presenterats
av den politiska propagandan.

Första gången jag hade anledning
att säga några ord om bostadspolitiken
i kammaren, försökte jag, vill jag
minnas, göra en uppdelning av meningsmotsättningarna
på två olika hu -

128 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vudgrupper. Den första huvudgruppen
kallade jag den, som gällde den bostadsproduktiva
sidan, framför allt de
likvärdiga konkurrensvillkoren, och
den andra huvudgruppen omfattar de
åtgärder, som direkt eller indirekt hade
ett bostadssocialt syfte.

Här har förut i debatten så pass ingående
berörts frågan om konkurrensvillkoren
och lånegränserna o. s. v.,
att jag inte skall gå in på de tekniska
detaljerna därvidlag. Jag vill bara påpeka
för herr Persson i Växjö, att de
konkreta förslag, som föreligger i reservationen
till utskottets utlåtande på
denna punkt, är precis samma förslag
som bostadsutredningen, inklusive dess
socialdemokratiska ledamöter, var alldeles
enig om. Mot bakgrunden därav
tycker jag att det är ganska onödigt,
att herr Persson i Växjö här återigen,
fast inte så utpräglat, försöker spinna
på den gamla tråden om skillnad mellan
spekulationsbygge och allmännyttigt
bygge o. s. v.

Motsatsställningen omkring konkurrensvillkoren
är i själva verket gammal.
På ena sidan befann sig från början
högern, folkpartiet och bondeförbundet
och på den andra det socialdemokratiska
partiet. Sedan har bondeförbundet
efter sitt inträde i regeringen,
av skäl som jag inte kan förstå,
övergivit sin gamla principiella
linje och följer numera den socialdemokratiska.

Jag beklagar att den fastlåsning, som
nu synes ha inträtt i dessa positioner,
men som 1951 års bostadsutredning i
varje fall var på god väg att bryta upp
och komma till rätta med, fortfarande
tydligen skall behöva bestå och att
socialministern nu inte har velat ta
något steg oss till mötes.

Jag skulle i detta sammanhang bara
vilja framföra ett par skäl, varför jag
anser det särskilt betydelsefullt att här
nu verkligen ta ett steg, som höjer lånegränsen
något för de enskilda företagen.
Det finns tecken i utvecklingep

som jag inte kan undgå att betrakta
som oroande. Det har sagts flera gånger
under den senaste tiden, att vi för närvarande
har en särskilt stor bostadsproduktion
i gång, kanske större än
vad vi har haft på mycket länge, och
det har sagts att vi har anledning frukta
en överansträngning av resurserna
i sommar. Jag tror att båda dessa uppgifter
är alldeles riktiga. Men hur förhåller
det sig om vi ser perspektivet
på litet längre sikt? Är verkligen socialministern
alldeles lugn för att planeringen
av nya projekt, planeringen av
det bostadsbyggande som skall ske 1954
och 1955, för de hus som skall byggas
1954 och 1955, går i alla avseenden som
den borde göra, om man vill upprätthålla
en tillfredsställande bostadsproduktion?
Jag är tyvärr inte övertygad
om att denna planering i alla avseenden
gör detta.

Det har tidigare under debatten erinrats
om att fastighetsförvaltningens
karga verklighet, om jag så får uttrycka
mig, har börjat gå upp för de kommunala
bostadsföretagen. De har börjat
få känning av svårigheterna, förlustriskerna
har ökat, och driftsekonomien
har blivit mera ansträngd. Man kan,
såvitt jag förstår, inte bortse från att
dessa förhållanden kan komma att föranleda
en del kommuner att sakta takten
i sin bostadsbyggnadsverksamhet.

Men också det förändrade konjunkturläget
spelar in härvidlag. Inflyttningen
till tätorterna håller nog på att
minska. På den ort, som jag närmast
representerar, har det i fråga om inflyttningen
inträtt en oerhört brant förskjutning
nedåt. Det är klart att detta
ganska omedelbart påverkar bostadsefterfrågan,
och särskilt hos de kommunala
företagen, som i stor utsträckning
har byggt ute i samhällenas ytterområden,
uppkommer det nog en viss
oro för att de i första hand skall få
känning av den minskade bostadsefterfrågan.
Också detta gör att man inom
dessa företag kanske blir försiktigare

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 129

än tidigare med att planera nya bostadsbyggen.

Det är alltså tänkbart — jag gör inga
profetior, men jag betraktar det som
en möjlighet värd att räkna med — att
den kommunala bostadsproduktionen
av dessa anledningar kommer att minskas.
Om följden därav icke skall bli
en bostadsproduktion av totaliter sett
icke tillfredsställande omfattning, måste
man ju förutsätta att den enskilda
produktionen kan fylla den glugg som
uppstår. Även den omständigheten, att
ansträngningarna kommer mer än tidigare
att inriktas på att få till stånd en
i och för sig nödvändig sanering av
centrala stadsområden, pekar ju hän
mot att man i fråga om nyproduktionen
under de närmaste åren kanske får
sätta sin lit till den enskilda företagsamheten
i större utsträckning än man
gjort tidigare, nota bene om man vill
lia en produktion av tillfredsställande
total omfattning.

Jag beklagar därför att socialministern
inte kommer att uppmuntra den
enskilda produktionen att fylla denna
uppgift. Han vägrar envist att ge de
enskilda företagarna möjlighet att under
likvärdiga villkor konkurrera med
de kommunala företagen. Därigenom
kan socialministern komma att ådraga
sig ansvaret för att bostadsproduktionen
inte blir så stor som resurserna i
och för sig skulle tillåta. Jag vill därför
fråga socialministern, om han inte,
därest det visar sig sådana tendenser
—• och jag förutsätter naturligtvis att
socialministern med stor uppmärksamhet
följer utvecklingen — vill återkomma
till riksdagen med förslag till
de ändringar härvidlag, som särskilt
i nuvarande kreditsituation ter sig som
ett mycket stort önskemål för den enskilda
produktionen. För min del anser
jag det befogat att redan nu företaga
dessa ändringar.

Jag skall inte här ta upp andra sidor
av de bostadsproduktiva problemen, såsom
frågan om byggnadsregleringens

Främjande av bostadsförsörjningen m. in.

avskaffande. Vi bär velat avlägsna
byggnadsregleringen, men denna inställning
har ju mött motstånd från regeringspartierna,
och det är ingen idé
att nu upprepa den debatt som ägde
rum för ett par veckor sedan. Att byggnadsregleringen
icke verkat till fördel
för bostadsbyggandet har jag tidigare
försökt dokumentera.

Jag lyssnade med stort intresse till
den diskussion som för en stund sedan
utspann sig mellan herr Cassel och
herr Persson i Växjö, när det gäller frågan
om i vad mån den förda bostadspolitiken
har lyckats, och jag fäste mig
vid att herr Cassel gav en mer nyanserad
bild av denna bostadspolitik än
man är van att möta från högerhåll.
Det har ju verkligen skett stora ting på
detta område. Men å andra sidan är
herr Cassel och jag fullständigt ense
om att det förhållandet, att det uppkommit
en så stor bostadsbrist, naturligtvis
innebär att bostadspolitiken partiellt
har misslyckats, ett misslyckande
som efter vad jag förstår huvudsakligen
har sin grund däri, att produktionen
har varit för låg i förhållande till
den bostadssociala målsättningen.

Men frågan är, om man fördenskull
skall kasta denna målsättning över
bord. Det tyckes mig alldeles klart att
detta är den väg som högern i stort
sett vill gå. Om överenskommelsen med
fastighetsägarna om uthyrningen av lägenheter
skall utformas på ett sådant
sätt, att man åter gör ett rum och kök
till en familjebostad, då har det skett
en inte obetydlig avvikelse även från
socialdemokratiskt håll från den tidigare
målsättningen.

Det är klart att läget kan bli så svårt
att vi får lov att ta ett steg tillbaka. För
min del har jag emellertid den uppfattningen
att det vore förhastat att redan
nu kasta yxan i sjön. Jag tror att vi
kan, utan att i stort uppge vår målsättning,
upprätthålla en bostadsproduktion
som gör det möjligt att inom dräg -

9—Andra kammarens protokoll 1953. Nr 22.

130 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lig tid lösa bostadsbristens mycket
svåra problem.

Om herr Cassels reflexioner om vilka
faktorer som påverkar efterfrågan på
bostäder skall jag fatta mig kort. Jag
vill bara inskjuta att det är klart att
denna efterfrågan, vare sig det gäller
bostadsytan eller antalet lägenheter —•
jag skall inte här ingå på tvisten om
vad som påverkas mest — bestämmes
inte bara av priserna på bostäder, utan
också av sådana förhållanden som jag
nyss erinrat om, inflyttningen till tätorterna,
vidare äktenskapsfrekvensen
och allt detta. Därför har vi under förutsättning
av normalt konjunkturläge
att räkna med en gynnsammare utveckling
än den som har präglat åren 1945
fram till 1952. Utsikterna är alltså inte
alltför dåliga.

Det andra huvudavsnittet, där meningsmotsättningar
har funnits, är frågan
om de direkta och indirekta bostadssociala
åtgärderna. Där har vi en
annan gruppering av åsikterna. Socialdemokraterna
och folkpartiet har varit
överens på alla huvudpunkter, under
det att vi har haft högern och tidigare
i någon utsträckning även bondeförbundet
som motståndare.

Låt mig först säga några ord, herr
talman, om bostadsrabatternas utformning
enligt socialministerns förslag.
Bostadsutredningen hade ju föreslagit,
att det belopp som man räknar med
kunde stå till förfogande för en höjning
av bostadsrabatterna, i första hand
skulle användas för ett kraftigt ökat
stöd åt flerbarnsfamiljer med särskilt
låga inkomster, så att dessa familjer i
större utsträckning skulle kunna skaffa
sig hyggliga lägenheter. Såvitt jag kan
se har remissinstanserna genomgående
tillstyrkt bostadsutredningens förslag.
Men socialministern har vänt upp och
ned på bostadsutredningens princip och
ger flerbarnsfamiljerna med små inkomster
en avsevärt mindre ökning och
lägger i stället en större del av det
ökade stödet på de något högre in -

komstgrupperna. Detta kan inte vara
en god bostadssocial politik.

Jag kan nämna några siffror för att
illustrera detta förhållande. Socialministerns
förslag innebär, att tvåbarnsfamiljer
i tvårumslägenheter, med sådan
inkomst att den berättigar dem till vanliga
familjebostadsbidrag, skulle få en
höjning i jämförelse med nuvarande
förhållanden med 65 kronor i den
bränsleortsgrupp som ligger till grund
för denna beräkning. En fvrbarnsfamilj
i två rum och kök skulle få en
höjning med 105 kronor. Men om denna
fyrbarnsfamilj i stället bodde i tre rum
och kök — vilket skulle vara mera tillfredsställande,
ty i två rum och kök är
den ju trångbodd — skulle den få en
avsevärt mindre höjning. Det är märkligt,
att socialministern utformat rabattsystemet
så, att det inrymmer en viss
premiering av trångboddheten. Detta
synes stå i konträr motsats till de principer
man tidigare följt.

Låt oss sedan övergå till dem som
bor i egna hem och får vanliga bidrag.
Socialministerns förslag medför exempelvis
för en fyrbarnsfamilj i denna
grupp en direkt sänkning. Utredningens
linje, som jag ansluter mig till, ger en
förbättring med 60 kronor.

Ännu mer utpräglad blir skillnaden
mellan de båda linjerna för den grupp
med särskilt låga inkomster, som det
förstärkta bidraget främst avser att
hjälpa. Detta förstärkta bidrag har ju
tillkommit, därför att man har kommit
till det resultatet, att de vanliga familjehostadsbidragen
varit för små för
att sätta familjer med utpräglat låga inkomster
i stånd till konkurrens om
lämpliga lägenheter. Bostadsutredningen
föreslog verkligt kraftiga förstärkningar
för dessa familjer, kraftigare ju
flera barn familjerna har. Här finner
man den egendomliga bilden, om man
ser litet närmare på socialministerns
förslag, att förstärkningen i jämförelse
med den nuvarande ordningen minskar
ju flera barn eller ju större lägen -

Fi’edagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 131

het familjen har. En fyrbarnsfamilj med
två rum och kök i de låga inkomstlagen
det här gäller, vill sålunda socialministern
ge en ökning av bidraget med
315 kronor, medan det förslag, som
folkpartiet tagit upp, ger ungefär 325
kronor. Om denna fyrbarnsfamilj i stället
bor i en trerumslägenhet, ger socialministern
den 265 kronors höjning, under
det att man på vår linje kommer
till en stegring av bidragsbeloppet på
420 kronor. För fyrbarnsfamiljen i eget
hem har socialministern kommit till en
ökning på bara 175 kronor, under det
att vi där föreslår en höjning med något
över 500 kronor.

Vi har med andra ord fullföljt principen,
att stödet åt dessa familjer med
särskilt låga inkomster bör öka, ju flera
barn familjerna har och ju större lägenheter
de som följd därav har behov
av, under det att med socialministerns
uppläggning förbättringen i jämförelse
med nuvarande tillstånd ger en motsatt
effekt. Jag kan inte underlåta att beklaga
att socialministern har gått på
denna uppläggning. Jag anser detta
märkligt. Vi har haft en utredning vars
resultat, som jag sade, manglats av remissinstanserna
och godkänts av dessa.
Socialministern vidtar sedan denna genomgripande
förändring, och nu skall
riksdagen godtaga denna, ehuru ändringen
inte alls utsatts för samma ingående
undersökning och kritik som
utredningens förslag.

Jag övergår sedan, herr talman, till
de generella subventionerna till nyproduktionen.
Här har verkligen förekommit
en avsevärd dimbildning. Under
valrörelsen i höstas såg jag några annonser
under rubriken »Fru Blom är
inte nöjd», som slutade med ett konstaterande
av att fru Blom saknade en
politik att lita på. Det var alltså inte
fråga om den socialdemokratiska fru
Blom utan om högerns fru Blom. I denna
högerannons hade fru Blom främst två
anledningar till missnöje, vilka anledningar
den politik som var att lita på

Främjande av bostadsförsörjningen m. ni.

alltså skulle undanröja. Den ena av
dessa anledningar var att maten var för
dyr och den andra — och den formulerades
särskilt uttrycksfullt — var att
hyrorna var på tok för höga.

Det är klart att alla vi som deltar
i det politiska livet gör mycket för att
framlägga vår ståndpunkt så fördelaktigt
som möjligt, och inom alla politiska
meningsriktningar har det hänt
oss att vi i den politiska stridens hetta,
på grund av att vi varit bristfälligt informerade
eller helt enkelt saknat tillräcklig
kunskap, lämnat missvisande
sakuppgifter och framställt olika sammanhang
på ett icke nöjaktigt sätt. Jag
skulle inte ha omnämnt denna annons
i dag heller, om den utgjort en tillfällighet
av denna karaktär. Men såvitt jag
förstår är inte detta fallet, utan i stället
är annonsen ett — låt vara särskilt
tydligt — utslag av vad jag skulle vilja
kalla en högersträvan att fly från ansvaret
för och konsekvenserna av den
politik som partiet faktiskt bedriver i
riksdagen.

Jag har inte kunnat undgå att få den
uppfattningen att vi här har en politisk
meningsriktning, som förordar vissa
åtgärder på det bostadspolitiska området,
åtgärder vilka under de givna förutsättningar
som verkligheten erbjuder
också obönhörligen måste få en del givna
och ofrånkomliga konsekvenser. Sedan
går emellertid denna meningsriktning
ut till allmänheten och försöker på
olika vägar övertyga denna om att
dessa konsekvenser i själva verket inte
skall inställa sig.

I högerns reservation till utskottets
utlåtande i dag sägs det emellertid, att
högerns förslag om en avsevärt större
minskning av subventionen än den som
utskottet i övrigt enat sig om måste för
nya hus slå ut i en viss höjning av hyrorna.
Det är ett klart och riktigt konstaterande,
som inte kan undanskymmas
av därefter följande rätt vaga bortförklaringsförsök.
Och när det gäller
räntan på tertiärlån och räntegaranti

132

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sägs det i högerreservationen att högerns
förslag uppenbarligen måste medföra
någon hyreshöjning. Detta är också
ett självklart riktigt konstaterande,
om man bortser från det i sammanhanget
något missvisande sättet att använda
ordet »någon». Man finner alltså,
att högern föreslår åtgärder, som
med de nuvarande byggnadskostnaderna
orsakar en hyresstegring i nyproducerade
hus på mellan 3:50 och 6 kronor
per kvadratmeter eller genomsnittligt
för landet femton procent.
Här gäller det alltså hus, som nybyggs
och där hyrorna förut är de högsta i
marknaden, i vilka den stegring av
driftkostnaderna som inträffat automatiskt
slår igenom. Om man ställer fakta
som dessa mot innehållet i högerannonsen,
ser man en mycket stark motsättning.
Man får väl nämligen förutsätta,
att det i första hand var hyrorna
i nya hus som högerns fru Blom i höstas
ansåg på tok för höga. Jag vill också
erinra om att när herr Hjalmarson i
valrörelsens radiointervju ställdes inför
frågan om han delade den av en partivän
uttryckta meningen att hyrorna
borde höjas med femton procent svarade
han ett direkt nej. Han delade icke
den uppfattningen. Högerförslaget i dag
innebär emellertid en hyreshöjning med
just omkring 15 %, om man utgår ifrån
en given byggnadskostnadsnivå, och det
är det man skall göra, om man här skall
föra ett vettigt resonemang. Byggnadskostnaderna
sjunker nämligen inte bara
därför att högern i riksdagen framlägger
olika förslag.

Nu säges det från högersidan — och
detta var en av huvudpunkterna i herr
Gassels r.esonemang — att om vi minskar
subventionerna, får vi en starkare
kostnadsneddrivande verkan, därför att
subventionerna i och för sig verkar
kostnadsuppdrivande. Det är klart, säger
herr Cassel, att om det allmänna
utfäster sig att subventionera bort varje
inträffad kostnadsstegring, får de
olika inom byggnadsbranschen intres -

serade parterna inte något tryck på
sig att verkligen sänka kostnaderna.
Jag skulle vilja säga att om man verkligen
skulle driva en sådan subventionspolitilc
som medförde det resultatet,
att det allmänna vid varje tidpunkt
toge bort inträffade kostnadsstegringar,
skulle en sådan effekt som högertalarna
här angivit inträda. Vi har emellertid
inte någon sådan subventionspolitik.
Inom bostadsutredningen var jag
från början mycket angelägen — jag
fann med tillfredsställelse att majoriteten
hyste samma uppfattning — att
en tillräcklig spänning måste upprätthållas
mellan den subvention man införde
och den byggnadskostnadsstegring
som faktiskt ägt rum. Subventionen
fick ingalunda taga bort hela kostnadsstegringen.
Det är den spänningen
som är det väsentliga för att en kostnadsneddrivande
effekt skall uppnås.
Om man över huvud taget vill upprätthålla
bostadsproduktionen i tillräcklig
omfattning, är det direkt farligt
att göra denna spänning alltför
överdriven, tv då uppnår man sannolikt
inte i första hand att byggnadskostnaderna
sjunker, utan att det i stället
inträffar ett mer eller mindre totalt
byggnadsstopp. Den risken var det ju
självklart att man inte ville ta. Vad som
här är det väsentliga är sålunda att
upprätthålla spänningen mellan höjden
på den subvention som man utmäter
och den byggnadskostnadsstegring som
man vill motverka. Om den spänningen
bibehålies tillfredsställande, är en av
riskerna — och en av de väsentliga
bland riskerna — undanröjd för att
den effekt på kostnaderna skulle inträda
som spelar en mycket betydande
roll i högerns argumentation.

Låt mig sedan säga — och detta är
uttryckt i vår reservation — att när
det gäller strävandena att få ned byggnadskostnaderna,
är det naturligtvis
utomordentligt viktigt —• fastän det är
en annan sida av problemet — att de
som verkligen visar sig kunna bygga

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 133

effektivt och billigt får en rimlig belöning
härför. Vi har uttryckt saken
så, att man inte får ha en sådan hyressättning
och kostnadsgranskning som
leder till att det ekonomiska utbytet
blir detsamma för dem som bygger effektivt
och billigare och för dem som
bygger dyrare. De senare måste ha förlustrisker,
under det att de förra, de
mer effektiva, skall få motsvarande belöning.
Man måste tillämpa villkoren
för de statliga stödåtgärderna så, att
man uppnår den effekten. Det är mycket
väsentligt.

Om jag återvänder till frågan om
konsekvensen av högerförslaget, vill jag
påpeka, att om man nu skulle få en
ytterligare sänkning av byggnadskostnaderna,
så kommer också subventionen
enligt vårt och regeringens förslag
automatiskt att minskas. Därigenom
minskas också skillnaden i subventionskostnader
mellan den linje som
jag företräder och högerlinjen. Men om
jag nu skall föra ett allvarligt resonemang
med högern, måste utgångspunkten
bestämmas. Låt oss då utgå från
den byggnadskostnadsnivå som vi har
och som vi vill pressa ned, vilket dock
är en historia på längre sikt. Jag kan
då inte undgå att konstatera, att det
framträder hos högerpartiet en utpräglad
tendens att på detta viktiga område
försöka förneka det faktiska resultatet,
i form av kraftiga hyreshöjningar,
av de åtgärder, som partiet
självt förordar. Detta är ett nytt inslag
i den politiska debatten som enligt min
mening förtjänar att uppmärksammas
och kritiseras. Det är emellertid givet
att denna högermetod inte bidrar till
att underlätta för allmänheten att få
ett klart begrepp om vad de bostadspolitiska
meningsskilj aktigheterna gäller.

Ibland säger de som omfattar högerlinjen,
att denna hyreshöjning bara
kommer att inträda i hus som är nyproducerade
och att detta väl inte är
så farligt. Det är visserligen klart att

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

den omedelbara effekten av en så stark
subventionsminskning som högern föreslår
i första hand drabbar nya hus.
Här uppstår då två alternativ. Antingen
accepterar högern kraftigt ökade hyror
i hus som nybyggs, där hyresnivån redan
är relativt sett mycket hög, utan
att hyrorna i äldre hus skall stiga i
motsvarande grad. Detta får då till
följd en starkt ökad splittring av hyrorna
för likvärdiga lägenheter i direkt
strid med de rekommendationer som
både bostadsutredningen och investeringskommittén
avgivit. Vidare accepterar
högern då också, att hyresregleringen
för sannolikt mycket lång tid
framåt består, vilket rimmar mycket
dåligt med den ståndpunkt högern intagit
till denna reglering, en ståndpunkt
som ju gått ut på att hyresregleringen
skall avskaffas i snabbare takt
än någon annan velat förorda.

Det finns såvitt jag förstår endast ett
ytterligare alternativ som bleve konsekvensen
av den linje som högern nu
förordar. Det är naturligtvis att hela
den allmänna hyresnivån får stiga lika
mycket som hyrorna i nya hus på grund
av stegrade kapitalkostnader enligt högerlinjen
skulle göra. Man får då en
allmän överdriven lyftning av hela hyresnivån.
Eftersom jag utgår ifrån att
högern inte vill acceptera en ökad hyressplittring
blir detta det praktiska resultatet.
Det skulle ändå onekligen vara
välgörande om vi kunde — och herr
Gustafsson i Skellefteå har varit inne
på den saken — få ett klarläggande
besked om vilken av dessa båda vägar
som högern föredrar. Det måste ju bli
fråga om ett val mellan dem. Är det
den starkt ökade hyressplittringens väg
eller en överdrivet kraftig höjning av
hela den allmänna hyresnivån som högern
vill välja. Jag skulle vara tacksam
om man i svaret på den frågan inte
ville försöka trolla bort saken genom
att tala om det som jag tror alla här
är överens om, nämligen att hyrorna
i de gamla husen måste stiga så myc -

134 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ket, att inträffade driftkostnadsstegringar
blir skäligt täckta. Det är en
annan sak. Här gäller det de därutöver
gående hyreshöjningar, som måste bli
en konsekvens — om man icke vill ha
en ökad hyressplittring — av att kapitalkostnaderna
i de nya husen ökas
vida utöver kapitalkostnaderna i de
äldre husen.

Vilket svar som än ges på denna
fråga kan jag inte se annat än att man
måste komma in i en synnerligen betänklig
utveckling om man väljer högerlinjen,
en utveckling som icke står
i överensstämmelse med kravet på en
lugn kostnadsutveckling för det svenska
näringslivet. Företrädare för högerlinjen,
däribland herr Cassel, i vars
anförande detta utgjorde en central
del, säger emellertid, att även om man
skulle få en del nackdelar på bostadsområdet
med denna, blir det i alla fall
fördelar av andra slag. Genom att följa
högerns förslag om bostadssubventionerna,
sade herr Cassel, sparar man in
så mycket pengar, att man kan både
sänka skatterna bättre än någon annan
och samtidigt öka bostadsrabatterna
till de mest behövande. Högern vill, så
heter det, spara hundratals miljoner på
bostadssubventionerna. Om detta verkligen
vore riktigt, vill jag inom parentes
fråga, hur hyrorna kunde bli så
litet påverkade som högern i andra
sammanhang gärna vill göra gällande.

Jag skulle, herr talman, vilja något
närmare granska hur det egentligen
förhåller sig med dessa högerns besparingar.
Låt oss anta att vi bygger flerfamiljshus
i landet för ungefär 1,3 miljarder
kronor om året. Vi har hittills
tillämpat det systemet, att vi har lämnat
tilläggslån för toppkostnaderna, och
de är tills vidare ränte- och amorteringsfria.
Regeringen har begärt bemyndigande
att lämna preliminära beslut
om sådana topplån för budgetåret
1953/54 till ett belopp av 190 miljoner
kronor. Jag utgår från att finansministern
nästa år kommer att vilja avskriva

hela detta belopp, och folkpartiet har
sagt ifrån att vi anser detta vara en
felaktig metod. Här sätter vi in ett kapital
på 1,3 miljon i en årsproduktion
av flerfamiljshus för att denna skall
få en viss omfattning. För den översta
toppkrediten kräver vi tills vidare
ingen ränta. Det är riktigast, enligt vår
mening, att då räkna med den ränteförlust
som uppstår som en reell kostnad
och uppföra den på statens driftbudget.
Vill vi bygga i den förutsatta
omfattningen, måste vi ändå göra en
kapitalutgift av denna storleksordning.
Om man inte vill acceptera att endast
den efterskänkta räntan tills vidare
skall räknas som kostnad på statens
driftbudget, kan man säga att det inte
är nödvändigt att avskriva dessa lån
på en gång, som finansministern envisas
med. Vi har ju i år fått klarhet
i, att det inte är säkert att dessa lån
i sin helhet kommer att bli ränte- och
amorteringsfria i framtiden, och det
är därför inte heller berättigat att på
en gång totalavskriva dem. Vi får anledning
att återkomma till detta resonemang
senare i nästa vecka. Jag har
bara velat i korthet redogöra för hur
vi ser på saken.

Högern vill nu i stället flytta det investeringsanslag
som äskas för tilläggslånen
till investeringsanslaget för tertiärlån,
och genom att på det sättet
flytta ett anslag från en rubrik till en
annan skulle man spara in nästan hela
anslaget. Detta är innehållet på denna
punkt i högerreservationen till det betänkande
som nu ligger på riksdagens
bord. Högern säger t. ex., att om man
flyttar ett belopp av 100 miljoner från
investeringsanslaget för tilläggslån till
investeringsanslaget för tertiärlån, uppstår
en besparing på bortåt dessa 100
miljoner kronor. Herr Sköld resonerar
på alldeles motsatt sätt. Han säger
att om man i stället för att lägga detta
investeringsanslag på tertiärlånen lägger
det på tilläggslånen, uppstår det en

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

135

merutgift för svenska folket på inemot
samma belopp, 109 miljoner kronor.

Båda dessa sätt att resonera tycks
mig vara egendomliga. Om man vill ha
ett bostadsbyggande av den omfattning
som anses önskvärd, behövs självfallet
pengarna som en kapitalinvestering, antingen
man bokför dem på det ena investeringsanslaget
eller på det andra.
Bokför man dem på ett investeringsanslag
där man får ränta på pengarna,
gör man principiellt ingen ränteförlust
— jag går inte in på detaljerna
— men bokför man dem på ett investeringsanslag
där man tills vidare inte
får ränta på pengarna, får staten satsa
räntebeloppet. Ingenting kan väl vara
mera ägnat att belysa, att ränteförlusten
är den reella kostnad som i detta fall
bör belasta statens driftbudget, än att
högern genom att flytta ett investeringsanslag
från en rubrik till en annan
anser sig kunna spara 100 miljoner,
medan finansministern genom att
göra en operation i motsatt riktning
anser sig behöva 100 miljoner mer av
skattebetalarna. Båda parterna, högern
och socialdemokratien, måtte ha tagit
alldeles särskilda kurser i avancerad
bokföring.

Det är klart, att om högern vill acceptera
att bostadsproduktionen totalt
sett skall minska så mycket som motsvarar
en kapitalinvestering av samma
storlek som den besparing man anser
sig göra, då ställer sig resonemanget
annorlunda, men också endast under
den förutsättningen.

Sammanfattningsvis, herr talman,
måste jag säga, att högerlinjen när det
gäller bostadsfrågorna under de senaste
åren uppvisat en rad vinglanden
från den ena ståndpunkten till den
andra. Högern började med att under
en följd av år vilja ha lägre bostadsrabatter
än folkpartiet och socialdemokraterna,
och nu har den kommit därhän
att den vill ha högre bostadsrabatter.
Högern arbetade länge envist på
att avskaffa subventioner för nypro -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

duktionen som var av en ringa omfattning,
man godkände sedan temporärt
stora subventioner, och är nu på
väg att tvärt avskaffa dem igen. Det
är att märka att högern för dessa resonemang
i alltför stor utsträckning
frigjorde sig från byggnadskostnadsutvecklingen.
Jag skulle kunna tillägga,
att högern länge envist arbetade för ett
kreditgarantisystem, trots att den frågan
låg under utredning, men nu säger
man ingenting om kreditgarantisystemet.
Det kan väl aldrig bero på — jag
skall kanske ställa den frågan till herr
Hjalmarson — att högern är på det
klara med att om vi gick över till kreditgarantisystem,
där alltså krediterna
skulle täckas av de vanliga kreditinstituten,
så skulle det också bli mycket
svårt att komma ifrån det faktum,
att det blev räntekostnaderna för de
lån, i fråga om vilka staten ger ränteeftergift,
som kom att tydligt framstå
som de reella utgifterna på statens
driftbudget.

Om man räknar med en årsproduktion,
innebär högerlinjen att man gör
en reell besparing av storleksordningen
högst tio miljoner kronor. Det är alltså
med de pengarna högern skall sänka
skatten och lämna bättre bostadsrabatter.
.lag medger naturligtvis, att om
man icke får någon sänkning av byggnadskostnaderna
växer det beloppet efter
två år till 20 och efter tre år till
30 miljoner, och det fortsätter att växa
om man för evig tid behåller subventioner
av den storlek vi nu har. Men
det är ju av den anledningen vi alla
är överens om att vi bär måste sträva
efter en avveckling, där takten så långt
möjligt bestäms av hänsyn till kravet
på en lugn allmän kostnadsutveckling
i landet och till byggnadskostnadsutvecklingen.

Jag skall sluta, herr talman, med att
uttrycka min övertygelse, att om vi får
behålla det normaliserade konjunkturläget,
om vi får en friare ordning på
byggnadsmarknaden och tar bort bygg -

136 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

nadsregleringen, om vi ger ett lika erkännande
åt alla företagsformerna inom
bostadsproduktionen, om vi erkänner
att så länge vi har en stor bostadsbrist
får vi lov att ha kvar hyresregleringen,
om vi alltså skapar en sådan
kombination av förhållanden, skall det
vara möjligt att komma till rätta med
bostadsbristen inom en icke alltför avlägsen
framtid.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Jag
kom ju in i denna debatt rätt sent,
och man har kanske ventilerat alla de
argument som kan ventileras här. Herr
Wedén har ägnat en stor del av sitt anförande
åt en polemik emot högerns
reservationer i vissa avsnitt, och följaktligen
kan jag väl slippa undan det
i rätt stor utsträckning. Jag får ju i
alla fall bara göra mig skyldig till en
del upprepningar.

Men under denna debatt har ändå
— starkast från herr Cassels sida, något
mera modererat av representanterna
för folkpartiet —- gjorts gällande,
att om man skall sätta betyg på den
förda bostadspolitiken blir det närmast
att konstatera att den har misslyckats.
Om man från herr Cassels sida i detta
konstaterande vill lägga in att en misslyckad
bostadspolitik är en bostadspolitik,
som karakteriseras av en nybyggnation
av 50 000 lägenheter i genomsnitt
sedan år 1945 och fram till
1952, så tycker jag att man har ganska
uppdrivna anspråk när det gäller frågan
om takten i bostadsbyggandet. Det
är en snabbare takt i bostadsbyggandet
än vad vi har kunnat kosta på oss tidigare,
och om man inskränker detta
problem till frågan om vi har byggt i
stor utsträckning eller om vi inte utnyttjat
våra resurser på bostadsbyggandets
område, måste väl ändå herr Cassel
ge mig rätt om jag tillåter mig göra
det konstaterandet, att vi har byggt mer
under 40- och 50-talen än någonsin
tidigare.

När därför herr Cassel gör gällande
att bostadspolitiken misslyckats, måste
det vara på andra grunder. Herr Cassels
partivän herr Bergh i första kammaren
konstaterade, att den socialdemokratiska
bostadspolitiken består av
tre element. Han gjorde en programförklaring
av följande lydelse. För det
första hade socialdemokratien sagt, att
man med sitt program ville avveckla
bostadskrisen, för det andra skulle
man skaffa goda bostäder till en rimlig
hyra, och för det tredje skulle allmännyttigt
ägande i de större städerna
och tätorterna vara eftersträvansvärt.
Jag har givit herr Bergh ett erkännande,
att detta är en ganska riktig
karakteristik av den socialdemokratiska
bostadspolitiken. Ser man på de
här punkterna —• och jag föreställer
mig att herr Cassel har kontaktat herr
Bergh innan vi fick presentationen av
programmet i första kammaren — kanske
jag kan säga att två av punkterna
är väl ändå relativt tillfredsställande
uppfyllda. De bostäder vi har byggt
under 1940-talet har varit goda bostäder,
lcvalitetsbostäder, och om jag ser
det hela i relativ bemärkelse också bostäder
till en ganska rimlig hyreskostnad.

Man kan invända mot detta att vårt
absoluta hyresläge är ganska högt. Om
jag ser det i relativ bemärkelse och gör
den enkla konstruktion, som vi så
många gånger gjort — och ingen har
bestritt den — att under 1920- och
1930-talen fick en svensk arbetare kosta
på 30 procent av sin årslön för att betala
en kvalitetsbostad, men att han i
dag slipper undan med 20 procent av
sin årslön, så är ju detta ändå relativt
sett en riktig utveckling.

Det skulle då kvarstå den sista punkten,
att vi misslyckats att avveckla bostadskrisen
enligt herr Cassel, och vi
bär väl också misslyckats enligt herr
Wedéns uppfattning. Herr Wedén har
naturligtvis svårare, när han skall anklaga
oss för vårt misslyckande att ha

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 137

klarat bostadsbristen. Herr Wedén står
ju på samma plan som vi i detta avseende
och vill inte avveckla bostadskrisen
genom en ordentlig hyreshöjning.
Han anser att vi skall avveckla
bostadskrisen genom ett ökat byggande
men med bibehållande av målsättningen:
en rimlig hyra för en kvalitetsbostad.
Då måste herr Wedén hitta på
något annat såsom bakgrund för kritiken
att vi ännu i dag har en bostadsnöd.
Herr Wedén utvecklade det ganska
utförligt för någon vecka sedan, när vi
debatterade byggnadsregleringen. Han
förbigick det mera hastigt i dag, men
det var ju klart, i varje fall för mig,
vad han syftade på. Herr Wedéns argument
är att vi har använt våra reala
resurser på byggnadsområdet på ett
galet sätt. Vi har inte satsat så hårt
på bostadspolitiken som skulle varit
erforderligt.

Jag tillät mig säga, när vi debatterade
byggnadsregleringen, att jag kan inte
finna något annat område, där det varit
praktisk politik att göra de indragningar,
som skulle ha medfört eu starkare
överflyttning till bostadssidan,
varken i fråga om skolor, sjukhus, industrier
eller allt detta som vi talar
om. Det är ledsamt, herr Wedén, att
bli påmind om det, men det är ju ändå
så att då vi utnyttjat alla våra reala
resurser och inte producerat mera bostäder
än vi gjort, finns det ingen annan
möjlighet än att vi måste anvisa
områden, som man tycker har blivit
för gynnade vid denna avvägning under
knapphetens kalla stjärna.

Herr Cassel har naturligtvis lättare,
ty även om det inte är utsagt har han
ändå ett klart alternativ, och det är att
vill man ta bort bostadsnöden sådan
den konkretiseras i så och så många
tusen sökande efter lägenheter vid bostadsförmedlingarna,
så kan man onekligen
komma ett långt stycke på väg
genom ett bifall till den högerreservation
som följer med detta utskottsutlåtande.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr Wedén har i siffror belyst vad
högerns reservation innebär — avvecklingen
av den generella subventionen
med ytterligare 1 krona, avvecklingen
av de dyrortsgraderade subventionerna
i nyproduktionen med ytterligare kronor
1: 60 för vissa områden som ligger
i högsta subventionsklass. Tillåt mig
också säga, att högerns yrkande på att
inte bara avveckla 1 krona till på den
generella subventionen utan även helt
avveckla de dyrortsgraderade subventionerna
i nyproduktionen har ju också
med sig den högst olyckliga verkan
att framför allt orterna i Norrland blir
särskilt drabbade av hyresstegringar.
Det är ju också ett känt fenomen att det
är i Norrland man träffar på de barnrika
familjerna, familjer i låga inkomstlägen,
och det är obestridligt att högerreservationen
kommer att klå hyresgästerna
i Norrland på ett hårdare sätt
än på andra håll i landet.

Nu kan man naturligtvis ifrån högerpartiets
sida säga — och det anfördes
från herr Birke: Men vi vill ju lägga
plåster på såren! Denna hyresstegring,
som konstitueras av ett borttagande av
räntesubventionen på primärlånen, en
höjning av räntan på tertiärlånen och
en avveckling av tilläggslånen som jag
här beskrivit, skulle på en normalbostad
i Norrland göra 400 kronors hyresstegring
per år. Den motverkas naturligtvis
för de allra största barnfamiljerna
i de allra lägsta inkomstklasserna
genom det förslag till utbyggnad
av den här bottenförstärkningen, om
jag får använda det arbetsnamnet under
debatten, som högern föreslagit.
Men denna bottenförstärkning är ju
ändå maximerad till 250 kronor. Därför
måste ju slutsumman av hela denna
matematiska operation bli en icke
oväsentlig hyresstegring även för de
fattiga familjerna och de barnrika
familjerna.

Det är ju också, som herr Wedén
ganska utförligt redogjorde för, en ganska
intressant fråga hur det skulle

138 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ställa sig, om man skulle dra ut konsekvenserna
av högerns tankegångar
med en stegring av produktionskostnaderna
i nyproduktionen och efterföljande
hyresstegring. Herr Wedén
ställde frågan: Vill man ha en ökad
hyressplittring, eller avvisar man denna?
Det är onekligen en fråga av rätt
stort intresse. Om jag fattat offentliga
uttalanden av herr Cassels partivänner
i andra sammanhang rätt, betraktar
man även från högerns sida en ökad
hyressplittring som olycklig. Herr Cassel
skall ju svara oss lite senare. Men
om man inte vill ha denna ökade
hyressplittring, måste man ju som en
ofrånkomlig konsekvens, som herr Wedén
också påpekade, ha hyresstegring,
ty de nya årgångarna drar med sig
hyresstegring i 1940-talshusen och förkrigshusen.
Man skulle alltså få en
allmän hyresstegring av ganska väsentlig
omfattning med alla de konsekvenser,
som det från olika synpunkter
för med sig. Jag presumerade ett svar.
Herr Cassel får väl korrigera mig om
det är på det sättet, att man accepterar
hyressplittring och säger nej till den
allmänna hyresstegringen.

Herr talman! Tillåt mig att gå över
till några av de andra mera väsentliga
skiljaktiga frågorna i den bostadsdebatt
som vi för i dag. Framför allt har ju
diskussionen om lånegränserna varit
föremål för ett ganska intensivt meningsutbyte,
och där är ju oppositionspartierna
på samma linje. Här är folkpartiet
och högern ense om att man
skall göra den förändringen, att den
enskilde byggaren skall kunna få låna
på samma villkor som bostadskooperationen
och det allmännyttiga byggandet.
Man har såsom ett argument för
den ståndpunkten anfört, att man skall
ha en konkurrens på lika villkor, och
jag är den förste att understryka, att
såsom slogan låter det ju mycket bra
i alla avseenden. Men om jag tillåter
mig att analysera dessa begrepp litet
kanske det ändå blir vissa andra be -

dömningar som man har anledning
att komma med.

För det första är det ju inte på det
sättet att bostadskooperationen bygger
sina fastigheter till 100 procent och
att det allmännyttiga byggandet bygger
i egen regi. I en utredning som har
gjorts har man kommit fram till att
det bostadskooperativa och det allmännyttiga
husbyggandet till SO procent
anlitar enskilda byggmästare för sin
husproduktion. Det finns följaktligen
fullt fria konkurrensmöjligheter mellan
de olika byggmästarna och mellan
byggmästarna kontra bostadskooperationen
och mellan byggmästarna kontra
det allmännyttiga byggandet och städernas
och kommunernas byggande,
när det är fråga om att inge anbud för
denna byggnation. En enskild byggare,
som är en skicklig och duktig byggare,
som bygger rationellt, har moderna
maskiner, är skicklig att räkna och
kalkylera, kan avlämna ett anbud som
står sig i konkurrensen och får utföra
byggnationen. Han är således inte slagen
till slant eller ställd i någon undanskymd
ställning i fråga om byggnation.
Är han en skicklig byggare och
får anbudet tjänar han självfallet
pengar på det bygge han utför. Som
jag nyss sade utfördes också 80 procent
av byggandet i allmän regi av enskilda
byggare. Det är ett gott betyg på deras
kvalitet som producenter, men man får
inte glömma bort det väsentliga som
jag här anfört. Är det fråga om att
konkurrera om att bygga hus, är det
oriktigt att säga, att man här inte kan
konkurrera på lika villkor. Sedan kommer
det andra problemet. Det är att
om en byggare vill bygga ett hus och
bli ägare till huset, alltså när det gäller
kombinationen fastighetsägare och byggare,
så ligger han i efterhand gentemot
bostadskooperationen och det allmänna
byggandet.

Nu skall jag inte föregripa den
diskussion, som vi väl skall ha nästa
år, när den utredning om byggnads -

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 139

finansiering och kreditgaranti, som
riksbankschefen just nu arbetar med,
blir färdig. Då får vi ta upp hela frågan
om lånegränserna till debatt. Men
tillåt mig, herr talman, redan nu konstatera,
att det är väl ändå en väsentlig
skillnad, om jag ser även på äganderättsförhållandena
mellan å ena sidan
den enskilde fastighetsägaren och å
andra sidan bostadskooperationen och
det allmännyttiga byggandet. Bostadskooperationen
är ju ingenting annat
än en samling hyresgäster, som kollektivt
äger sin fastighet. Om de förvaltar
fastigheten bra, får de igen det i form
av sänkta och rimliga hyror. Om en
av dem säljer sin lägenhet, gör han
det enligt regler och villkor, som kollektivet
har godkänt. Alla möjligheter
att spekulera och dra vinst av delägarskapet
är eliminerade. När det
gäller städer och kommuner och allmännyttiga
stiftelser har man samma
garantier där, att vinst och spekulation
är exkluderade. Det är en byggnation
för hyresgästerna och inte för
någonting annat. Det enskilda byggandet
i dess kombination med fastighetsägande
är något annat. Det skiljer sig
från de båda andra formerna, som jag
här nämnt, och, såsom även framhållits
av herr Fritz Persson i Växjö
i hans anförande, ger man redan nu
ganska hyggliga statliga förmåner även
till den enskilde som agerar i kombinationen
fastighetsägare-byggmästare.
Presumera att han skall bygga ett hus
för en miljon kronor — för att nu ta
samma summa som herr Fritz Persson
använde. Denna fastighet inrymmer då
mellan 25 och 30 hyreslägenheter. En
sådan byggherre måste i dag sätta in
150 000 kronor av egna pengar och
får av staten garanti för att de övriga
850 000 kronorna tillkommer, så att
huset blir verklighet. Om vederbörande
har svårigheter med att placera sina
primärlån, finns det möjlighet att gå
ned med tertiärlånen, och han är då

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

garanterad 85 procent av byggnadskostnaderna.

Jag frågar då: År det orimligt att
begära, att en blivande ägare av en
fastighet, representerande ett miljonvärde,
skall gå in med 150 000 kronor
av egna pengar? Jag frågar vidare:
På hur många områden inom det enskilda
näringslivet finner man en sådan
generositet från statens sida som
beträffande det enskilda bostadsbyggandet? Nu

begär reservanterna, att denne
byggare skall få sitt hus uppfört, även
om han i det tänkta exemplet endast
går in med 100 000 kronor, och att
han efter kommunal borgen skulle kunna
få huset byggt, även om han bara
satsar 50 000 kronor. Nu kan man kanske
säga, att detta inte är så farligt,
eftersom vi har en hyresreglering som
gör, att det finns vissa begränsningar
i detta kapitalvärde. Det är dock så,
ärade kammarledamöter, att en del
människor har en alldeles speciellt
stark tro på att det bästa kapitalplaceringsobjekt
man kan ha är ett stenhus
i Stockholm eller i någon annan
stad. Det är möjligt att detta är reminiscenser
från 1920- och 1930-talen. Det
finns ännu i dag människor, som tycker
att de framför allt skall ha ett
realvärde, och det kan ju tänkas att
den som genom en egen kapitalinsats
på — om jag följer reservanterna —
100 000 kronor eller kanske endast
50 000 kronor blivit ägare av en fastighet
värd en miljon kronor, litet senare
kan sälja den för 1 200 000 kronor och
sålunda göra sig en nätt förtjänst.

Nu kan man säga, att den som köper
fastigheten för det priset är dum, eftersom
han ju måste hålla sig till den
hyresreglering, som skall ränta ett belopp
på endast en million. Ja, om man
är övertygad om att hyresregleringslagen
skall bli en permanent företeelse
i detta land, så kanske inte vådorna
är så stora. Har man däremot den
uppfattningen, att vi skall komma ifrån

140 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hyresregleringslagen så snart som möjligt,
eller att den förr eller senare kommer
att försvinna, så tycker jag detta
är en synpunkt, som kammarens ledamöter
bör ha i minnet, när vi diskuterar
denna fråga. Det är inte så enkelt
att man bara kan använda det populära
uttrycket »konkurrens på lika
villkor».

Jag tänker mig, att vi får diskutera
dessa frågor nästa år, när resultatet
av den pågående utredningen ligger
på kammarens bord, men jag tror ändå
det kan ha sitt värde att redan i denna
debatt klarlägga en del detaljer i
frågan.

Sedan kommer jag till den tredje
skiljefrågan i denna debatt, nämligen
subventionernas avveckling. När jag
var inne på den subventionsavveckling,
som presenteras i regeringens förslag
och utskottsmajoriteten har anslutit
sig till, skulle jag kanske sagt,
att den avvecklingen inte går hårdare
fram än att den balanseras av den
ytterst glädjande nedgång i byggnadskostnaderna,
som vi för närvarande
noterar. Vi har från maj månad 1952,
när de var i toppen, och till i dag haft
en sänkning av byggnadskostnaderna
på ungefär fyra procent. Vi kan måhända
spekulera i att den sänkningen
kommer att fortsätta ytterligare med
en eller ett par procent. Det torde inte
vara orealistiskt att räkna med det.
Om man vågar sig på den presumtionen,
behöver inte denna subventionsavveckling
— 25 procent av de generella
tilläggslånen —• medföra någon
hyresstegring. Då har den uppvägts
av utvecklingen på byggnadskostnadsområdet.
Vi resonerar så i propositionen,
att om utvecklingen fortsätter
bör den framtida subvcntionsavvecklingen
synkroniseras att ske i takt
härmed. Det är en ståndpunkt, som
även herr Wedén som folkpartiets
talesman givit sin anslutning till, och
därför är väl tvistefrågan här en fråga

mellan högern och de övriga partier,
som är representerade här i kammaren.

Om jag sedan skulle tillåta mig säga
några ord om själva rabattgivningen,
så har vi här en tvistefråga, där såväl
högern som folkpartiet är på skilda
linjer gentemot regeringsförslaget. Högern
går på en förstärkning för de allra
sämst ställda barnrika familjerna, men
som jag tidigare sagt inte i den utsträckning
att den uppväger den hyresstegring,
som samma dåligt ställda
barnrika familjer får finna sig i framför
allt i Norrland. Folkpartiet har en
konstruktion på den sociala rabattgivningen,
som jag förstår att herr Wedén
har en känsla av faderskap för, eftersom
han suttit i den bostadspolitiska
utredningen som har presenterat förslaget
på den punkten. Folkpartiet har
ju anslutit sig till förslaget.

Herr Wedén kan naturligtvis med en
viss irritation — även om det inte är
sensationellt i och för sig — konstatera,
att här har vederbörande statsråd
inte gjort som de sakkunniga föreslagit
honom göra utan tillåtit sig gå i viss
mån andra vägar. Ja, om jag skulle
förklara varför vederbörande statsråd
gjort detta, så är anledningen helt enkelt
den, att jag tyckte att det låg väldigt
mycket i vad herr Wedén sade i
början av sitt anförande, nämligen att
det var prisvärt att sträva efter en förenkling
av hela det system av, jag skall
inte använda ordet krångligheter men
besvärligheter, som kännetecknar den
svenska bostadspolitikens uppläggning.
Det är, om jag fattade herr Wedén rätt,
kanske inte så många här i kammaren
som har praktiska erfarenheter på detta
område, detta helt enkelt därför att de
inte har tid att sätta sig in i hela den
bostadspolitiska långivningens, subventionernas
och rabatternas olika grunder
och faser. Om man håller på detta såsom
ett allmänt uttalande, skall man
faktiskt vara Kungl. Maj:t tack skyldig
för att han i sitt förslag om rabattgivningen
strävat efter en enkelhet, som

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

141

inte karakteriserar bostadsutredningens
förslag och inte heller folkpartiets reservation
här i dag.

Har man köpt den enkelheten för ett
för dyrt pris kan man naturligtvis fråga.
Jag tillåter mig konstatera, att så
som Kungl. Maj:ts förslag föreligger
ger det tvåbarnsfamiljerna mer än enligt
folkpartiets reservation. Även de
fattigaste tvåbarnsfamiljerna får mera
enligt Kungl. Maj:ts förslag än enligt
folkpartireservationen. Enligt senaste
befolkningsräkning är ungefär 60 procent
av barnfamiljerna tvåbarnsfamiljer.
Ser jag på trebarnsfamiljerna är
det faktiskt hipp som happ, om man
går på regeringsförslaget eller folkpartiets
reservation, även om jag går ned
till de inkomstklasser som ligger under
3 000 kronors beskattningsbar inkomst.
Det är ungefär 30 procent av vårt lands
familjer som räknas in bland trebarnsfamiljerna.
90 procent av våra barnfamiljer
är alltså inte berörda av tvisten
mellan herr Wedén och mig i annan
mån än att 60 procent får mera
om man följer Kungl. Maj:ts förslag än
folkpartiets. För 30 procent är det som
sagt fullkomligt egalt. Det blir de familjer,
som har de allra största barnkullarna,
som skulle få något mer framför
allt om de bor i egnahem, enligt folkpartireservationen.

Om, som både utredningen och herr
Wedén anser, man här skall sträva
efter ett sådant — tillåt mig använda
uttrycket — finsnickeriarbete, att den
som har tre rum och kök skall ha ett
större barnbidrag än den som har två
rum och kök, så måste jag först och
främst fråga herr Wedén: Varför slutade
man vid en trerummare? Varför
säger man inte, att man skall ge mera
till en familj, sorg har fyra rum och
kök, som naturligtvis är lika mycket
dyrare än en trerummare som en trerummare
är i förhållande till en tvårummare?
Ja, så långt har konsekvensen
inte sträckt sig för herr Wedén,
detta tydligen därför att han själv har

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

funnit att någonstans skall gränsen gå
för finsnickeriet. Man måste faktiskt
sätta en gräns någonstans.

Folkpartiets linje medför emellertid
vissa komplikationer, som jag tyrcker
verkar ganska besvärande. Vi accepterar
en tvårumslägenhet som en tillfredsställande
lägenhet sett ur social rabattgivningssynpunkt.
Håller lägenheten
två rum och kök, är den kvalificerad
för sociala bostadsrabatter. Det är inte
alls ovanligt att en lägenhet på två rum
och kök håller 50—55 kvadratmeters
golvyta. Två rum på vardera 20
kvadratmeter är ingen danssalong, och
ett kök på 15 kvadratmeter är ett högst
normalt kök för en husmor. Det är en
typ som förekommer i viss bebyggelse.
Det finns emellertid en speciell arkitektskola
här i landet, som arbetar för
att pressa in tre rum och kök på en
golvyta av mellan 50 och 52 kvadratmeter.
Låt oss tänka oss att vi har det
förhållandet, att en lägenhet på två
rum och kök och en annan lägenhet
på tre rum och kök med samma golvyta
och samma barnantal skall uppbära
skilda bostadsrabatter. Den som
pressat in en extra vägg på sina 52
kvadratmeter skall ha högre bidrag för
sina tre barn än den som inte har den
extra väggen utan bara två rum och
kök.

Det är klart att man kan säga, att
detta är en ganska grov jämförelse, och
jag förstår att herr Wedén, som den finsmakare
han blivit på detta område,
ryser ända in i ryggmärgen när han
hör detta ogudaktiga tal. Herr Wedén
kommer att säga som så, att avsikten
är ju att genom att ge den som har tre
rum och kök ett högre socialt bostadsbidrag
än den som har två rum och
kök, även om barnantalet är lika stort,
så stimulerar man den senare att skaffa
sig en trerummare, och därmed har
man nått det bostadspolitiska syfte som
ligger bakom. Jag tror till och med att
herr Wedén använt så starka uttryck
i reservationen som att Kungl. Maj :ts

142

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

förslag innebär en strävan mot det bosiadssociala
syftet. Ja, herr Wedén, vi
skall inte göra historien värre än den
är. Det är väl klart för vem som helst
i denna kammare, att man inte går ut
och tar en trerumslägenhet så där utan
vidare.

Om man sitter i en tvårumslägenhet
och har så pass många barn att man
skall ha ett socialt bidrag, tror jag nog
man har litet svårt att förstå varför
grannen, som har lika stor lägenhetsyta
— litet större i de flesta fall, det
skall jag villigt erkänna — bara för att
han råkar ha tre rum får större bidrag,
trots att barnantalet är detsamma. Jag
tror att folk i allmänhet begriper att en
fyrabarnsfamilj skall ha mer än en tvåbarnsfamilj,
men att rumsantalet skall
vara avgörande för bidragets storlek
kommer att vara svårare att acceptera.
Om man skall acceptera det måste man
förstå bakomliggande bostadspolitiska
ambitioner, och de ambitionerna kan
inte realiseras i dagens hyres- och
marknadsläge. Den som sitter med sina
två rum får sitta kvar kanske både ett,
två, tre, fyra, fem och sex år, och det
kan hända att barnen till och med hinner
flyga ur boet, innan han får chans
till en trerummare. Problemet är således,
om jag ser det rent praktiskt, inte
alls så stort som man kanske skulle
kunna få ett intryck av, när man hörde
herr Wedén.

Slutligen är det väl ytterligare en omständighet,
som kommer in i sammanhanget.
Är det så absolut säkert att den
uppmuntran, som herr Wedén ville ge
den här mannen som bor i tvårumslägenheten
att söka sig en trerummare
— en uppmuntran som kan beräknas
till ungefär 75 kronor per år —- är tillräcklig
för att vederbörande skall ta en
merutgift på hyran av kanske 400 eller
450 kronor per år?

När man således har att bedöma denna
fråga mot bakgrunden av vad jag
nu pekat på har åtminstone jag sagt
mig, att i dagens läge är det faktiskt

en fördel att ha enkla och praktiska bidragsregler.
Har man flera barn får
man 150 kronor mera för varje barn
man har, men man får samma bidrag
vare sig man bor i en tvårummare eller
en trerummare. Man får ett högre bidrag
om man bor i ett egnahem genom
att bränslebidraget ökas, och det är
motiverat därför att det i ett egnahem
blir en större bränslekostnad för att
uppvärma en viss golvyta än i lägenheter
i ett flerfamiljshus.

Det har slutligen framkommit ytterligare
en synpunkt i debatten. Jag är
osäker på om båda oppositionspartierna
har förenat sig i reservation i det
fallet, men jag lade märke till att herr
Wedén i varje fal! tog upp frågan i sitt
sista anförande. Han frågade: Bör man
inte sträva efter en teknik i den offentliga
bostadspolitiken, som gör att den
som bygger erkänt billigast skall uppmuntras
och ges en chans till vinst, så
att man därmed får in ett moment av
tävlan i att få ner byggnadskostnaderna?
Nu är denna fråga inte alldeles
obeaktad. När bostadsstyrelsen handlägger
den statliga långivningen gör
den det efter vissa schematiska linjer.
Är det så, att låt mig säga ett allmännyttigt
bostadsföretag lämnar ut ett
husbygge på entreprenad, brukar det
i åtta fall av tio bli en enskild byggare
som får entreprenaden. När entreprenaden
skall preliminärt godkännas
granskas kostnadssumman i bostadsstyrelsen,
och inget allmännyttigt företag
eller någon byggare över huvud taget
vågar sätta i gång ett bygge med mindre
än att man har ett preliminärt godkännande
från bostadsstyrelsen. Om byggaren
sedan kan bygga under entreprenadsumman,
så är det ju hans förtjänst.
Det är inte uteslute^t. En vinstchans
finns för honom, och systemet är alltså
inte så stelbent som man kunde tro, när
man hörde herr Wedén. Men jag skall
villigt erkänna att jag flera gånger brytt
min hjärna med hur man skall kunna
få den statliga långivningen att sporra

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 143

till ett förbilligat byggande. Jag har
ännu inte kommit fram till något resultat,
men frågan är föremål för övervägande
inom socialdepartementet ännu
i dag.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):
Herr talman! De motioner, som den
kommunistiska gruppen väckt utöver
dem som redan har behandlats om obligatorisk
bostadsförmedling och om
tvång för husägarna att reparera, tar
sikte på två ting, dels att det skall byggas
i ett snabbare tempo för att vi så
småningom skall kunna häva bostadsbristen,
dels att hyresstegringen skall
stävjas och att vi skall söka få ned
hyrorna.

Socialministern var nyss mycket belåten
med resultatet av bostadspolitiken.
Men det är dock ett ofrånkomligt
faktum, att bostadsnöden under efterkrigsåren
har förvärrats. Det nämndes
i en tidigare debatt att 160 000 lägenheter
fattas. Tidskriften Tiden säger i
sitt senaste nummer — nr 4 — att det
verkliga antalet personer utan egen bostad
får antagas ligga över 100 000 och
att hela antalet bostadssökande måhända
är 250 000, alltså en kvarts miljon.
Det ger ju inte anledning till alltför
stor belåtenhet med den politik som
har förts. Resultatet ligger också långt
under den målsättning, som långtidsutredningen
fastställde för några år
sedan.

Vi har i våra motioner varit så blygsamma,
att vi i likhet med bostadsstyrelsen
velat fastställa en minimisiffra
av 60 000 lägenheter per år för det
fortsatta byggandet. Vi är överens med
bostadsstyrelsen och med tidskriften
Tiden om att detta är en droppe i havet
i förhållande till behovet. Men det
vore ändå att första steg till att höja
tempot för att häva bostadsnöden. Vi
vill i det sammanhanget också fråga
herr Persson i Växjö, som påpekade att
om vi hade byggt enligt långtidspro -

Främiande av bostadsförsörjningen m. m.

grammet, skulle det nu ha varit mycket
bättre: Fanns det så stora hinder för
att göra detta? Var det inte så, att regeringen
drev bort byggnadsarbetarna
från deras arbetsplatser och med statliga
åtgärder rigoröst skar ned bostadsbyggandet
och skapade denna situation?
Jag anser att de förevändningar
som man gav för denna politik icke är
hållbara. Om man inte hade gjort så,
skulle vi ha haft 75 000 lägenheter i
dag och detta skulle ha betytt rätt
mycket i nuvarande bostadsläge. Vi
borde egentligen komma upp till 70 000
—75 000 lägenheter per år, om vi skall
kunna hinna i fatt det program som
långtidsplaneringen lade upp.

Jag vill också påtala eftersläpningen
i fråga om annan bebyggelse än bostäder.
Se på bristen på tätortscentra i
dessa nybyggda ytterstäder, där det är
ett stort tomrum i mitten med bostadsbebyggelse
runt omkring, ett tomrum
där de allmännyttiga inrättningarna,
själva samhällets centrum, skulle finnas.
Jag påtalar likaledes eftersläpningen
i fråga om skolbyggen och sjukhusbyggen
och annat, som i andra sammanhang
har påtalats i kammaren.

De klagomål, som från borgerligt
håll i denna debatt anförts på den privata
företagsamhetens vägnar, tycker
jag är sällsynt malplacerade. En av
orsakerna till att vi har det som vi har
det på bostadsområdet är ju att den
bostadsbebyggelse som finns i så hög
grad överantvardats åt den privata
spekulationen. Statsrådet Sträng nämnde
nyss att även de allmännyttiga företagens
hyggen till 80 procent utföres
av privata byggmästare. På det hållet
har man alltså sannerligen ingen anledning
att klaga.

Denna privatbebyggelse lägger i mycket
stor utsträckning an på spekulationsbyggen.
Herr Gustafsson i Skellefteå
och herr Wedén ville hävda att
det bara var ett talesätt, att det förekommer
privat spekulation. Ändå vet
alla, att just på grund av bostadsbris -

144

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ten spekuleras det överallt med pengar
på och under bordet och att det är de
köpkraftiga, förmögna grupperna som
håller sig framme efter annonsering om
att »alla anbud beaktas» och andra tydliga
inviter till att ta hur mycket betalt
som helst, med eller utan möbler.
Det var av den anledningen vi tidigare
föreslog att man skulle häva byggnadsregleringen
i fråga om allmännyttiga
och kommunala företag, så att dessa
skulle få bygga i så stor utsträckning
som de hade möjlighet till.

Vart den privata spekulationen leder
kan man se exempelvis i Stockholm,
där man efter högerns och folkpartiets
makttillträde skyndade sig att lämna
över mera till privatbyggmästarna.
Detta ledde omedelbart till resultat av
antytt slag. Vi kan i Stockholms omnejd
se ett exempel i den bebyggelse, som
växer upp i Huvudsta i Solna, där man
mycket tydligt är inriktad på att dra
till sig det köpkraftiga klientelet, detta
i ett samhälle som förr var en arbetarstad
men där man nu så småningom
driver bort de gamla bebyggarna, som
knappast har någonstans att ta vägen.
Resultatet av den linje som högern har
valt skulle till sina yttersta konsekvenser
bli, att man skall reglera marknaden
på det sättet, att man bygger för
de köpkraftiga, medan de mindre köpkraftiga
skulle hänvisas till en förfallande
slum — där man dock inte glömmer
att ta hutlöst betalt för lägenheter
som man inte reparerar!

Denna ökade tendens att ge privatspekulanterna
mer att säga till om har
medfört vissa konsekvenser även i fråga
om arbetstillgången. Man hade lyckats
få det dithän, i varje fall i storstäderna,
att den tidigare säsongarbetslösheten
inom byggnadsfacket i viss
mån hade eliminerats, men nu, när privatspekulanterna
fått mer att säga till
om, kommer den tillbaka. Under flera
månader kring julen i fjol måste byggnadsarbetarna
gå arbetslösa och tendensen
är alltjämt densamma. Den

överfulla sysselsättning, som herr Persson
i Växjö befarade fram emot sommaren,
har främst sin orsak däri, att
man återgått till att bygga bara på våren
och sommaren och tidigt på hösten.
Resultatet blir då, med de inskränkningar
som gjorts i byggnadsarbetarkåren,
att det blir ganska svårt
att få en del arbeten utförda under
högsommaren.

Vårt första förslag gick ut på att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
hemställa om att för den fortsatta bebyggelsen
få en minimigräns på 60 000
lägenheter per år fastställd.

Den andra gruppen av förslag i våra
motioner går ut på att bromsa hyresstegringen.
Det är påfallande att den
största orsaken till byggnadskostnadernas
ökning och hyresstegringen över
huvud taget inte är nämnd i denna debatt,
nämligen privatmonopolen i byggnadsämnesindustrien.
Dem vågar man
inte röra. Det talas från högerns och
folkpartiets sida om konkurrens på
lika villkor. Var finns den konkurrensen
när det gäller byggnadsmaterial?
Där har vi monopol som tar hur mycket
betalt som de behagar. Det var åtminstone
sju—åtta år sedan man här
i riksdagen •— inte bara från vår grupp
utan också från en socialdemokratisk
grupp kring'' den nuvarande försvarsministern
■—• hemställde om utredning
av dessa problem. Den utredningen har
nu arbetat — eller sovit — rätt länge.
Den påminner om prinsessan Törnrosa.
Den sov mycket djupt de första
åren, och jag undrar om statssekreterare
Sterner möjligen kan bli den som
väcker den ur törnrosasömnen. Där har
vi i alla händelser grundorsaken till
ökningen av byggnadskostnaderna, där
skall vi sätta in krafterna för att åstadkomma
en ändring, och tills det är
gjort måste man manövrera med hela
detta system av subventioner.

Vad vi har kritiserat i regeringens
förslag är, att de nedskärningar som
har gjorts kommer att innebära en icke

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

145

obetydlig hyreshöjning, trots att hyresnivån
redan nu är mycket hög.

Vi ställer därför en rad motförslag
på de olika punkterna, just för att undvika
detta. Vi föreslår att tilläggslånen
skall utgå enligt nu gällande bestämmelser,
att riksdagen skall avslå regeringens
förslag om återbetalning av tillläggslånen
och att den frågan får vila
tills lånen utlöper, vidare att familjebostadsbidragen
omprövas och deras
realvärde återställes samt att bestämmelserna
om familjebostadsbidrag och
bränslebidrag samt särskilda bostadsbidrag
utvidgas till att även omfatta ensamma
mödrar med ett barn enligt
grunder som vi har angivit i motionen.

Vi har tidigare tagit upp den frågan
många gånger. De ensamma mödrarna
utgör en grupp, som alltid blir styvmoderligt
behandlad. Jag tror att det
är få grupper i detta land, som får dra
sig fram på så knappa villkor som
dessa ensamma mödrar, alltså änkor
eller sådana som har ett utomäktenskapligt
barn. De senare får bidrag som
är beklämmande små ifrån fäderna. De
har ofta, på grund av att de måste ge
barnet tillsyn, ytterligt svårt med sina
arbetsförhållanden. Deras inkomster
är mycket låga, och de skulle väl om
några behöva den lilla förstärkning,
som de skulle få om vårt förslag ginge
igenom.

Statsrådet Sträng har betygat att
detta är mycket behjärtansvärt, och utskottet
lovar att man framdeles skall ta
upp den frågan igen. Jag tror inte att
detta »framdeles» är någon större
tröst, ty när skall man ta itu med dessa
problem? Det kanske för många av de
ensamma mödrarna skulle bli när barnen
är uppväxta, ty när det gäller ensamma
mödrar har riksdagen icke visat
någon brådska.

Vi vill också, i anslutning till de
klagomål som har framställts över den
dåliga avvägningen, de orättvisor som
äger rum när det gäller de olika formerna
av bostadsbidrag, påminna om

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vad vi sade i fjolårets debatt, nämligen
att denna snårskog av olika bidragsformer
behöver en ordentlig översyn.
Gör vi en sådan översyn, tror jag
att vi skall komma fram till bättre avvägning
och litet större rättvisa i de
bidrag som ges, men det väsentliga är,
att vi på den linje vi har föreslagit
inte vidtar åtgärder som ytterligare höjer
hyrorna.

Vi har även föreslagit, att maximihyrorna
för folkpensionärer fastställes
i lag enligt nu gällande bestämmelser,
och vi föreslår slutligen att riksdagen
hos regeringen hemställer att tilläggslåneverksamheten
utvidgas, att tilläggslånen
höjes och att hushållsbränslet
subventioneras i sådan utsträckning,
att hyreskostnaderna kan hållas vid
1939 års nivå i nybyggda fastigheter.

Herr talman! Jag har fattat mig mycket
kort med anledning av att det är
helgdagseftermiddag, och jag yrkar
slutligen i tillämpliga delar bifall till
motionerna 11:313 och 11:526 vid
punkterna I, IV, V, VI, XII, XVI och
XVII i utskottets förslag.

Herr HJALMARSON (h): Jag har begärt
ordet för att besvara en del av
den kritik, som har riktats mot högerpartiets
politik i bostadsfrågan, inte
minst ifrån folkpartiet som ju har uppträtt
som våra speciella kritiker i denna
debatt.

Herr Wedén började sitt anförande
med att framhålla, att det är svårt att
klara ut meningsmotsättningarna sedan
dessa har tagits om hand av den partipolitiska
propagandan. Jag förstår att
vad herr Wedén åsyftade med sitt anförande
var att ge oss en uppvisning i
hur saker och ting kan presenteras, när
de icke omhändertas av den partipolitiska
propagandan.

Herr Wedén målade en tavla med en
mycket mörk och svart bakgrund, det
var högerpartiets politik. Han gick till
och med så långt att han påstod, att vi
flyr från ansvaret. Mot denna mörka

10 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 22.

146 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

och dystra bakgrund framträdde folkpartiets
politik, förkroppsligad i herr
Wedéns förnämliga gestalt som inte
bara en ljusets ängel utan även som en
politisk sedelärare för oss andra.

I går hade vi här i riksdagen
en konstutställning, och herr Wedén
kanske var med på den också, där föreläsaren
framhöll, att de moderna målarna
har kommit underfund med att
verkligheten är ganska komplicerad
och därför har varit särskilt intresserade
av att få fram nyanserna. Jag konstaterar
efter herr Wedéns inlägg, att
han tydligen tillhör den äldre skolan
inom målarkonsten.

Enligt vår uppfattning, herr talman,
är förhållandena på bostadsmarknaden
sådana, att de borde framkalla en förutsättningslös
omprövning av vissa delar
av den förda bostadspolitiken. Det
är ingen skam att inte lyckas med en
politik, som har haft de bästa syften
och som utförts med största möjliga
hänsyn till sakkunnigas erfarenheter
och lekmännens goda omdöme. Men
det är oklokt att inte erkänna ett misslyckande
och att inte dra de praktiska
konsekvenserna av den utveckling, som
man har inför ögonen. Jag påstår inte
att den socialdemokratiska bostadspolitiken
är orsaken till bostadsbristen. Jag
konstaterar endast, att denna socialdemokratiska
politik icke har förmått
bemästra bostadsbristens problem. Detta
är det väsentliga nu åtta år efter
krigets slut. Ingen underskattar de svårigheter,
som har mött varje försök att
åstadkomma ett tillräckligt byggande i
samhället, och ingen förnekar att våra
resurser varit begränsade. Men vad vi
på vårt håll beklagar är, att regeringen
sett hela denna fråga ur statisk synpunkt,
att den har låtit svårigheterna
växa fram för att angripa var och en
av dem isolerad med medel, som i allt
väsentligt haft reglerings- och ransoneringskaraktär.

Man kan över huvud taget icke diskutera
bostadsfrågan, om man inte ger

de många medborgarnas frivilliga sparande
den centrala plats det måste ha
även i detta sammanhang. I dag har vi
en bostadsproduktion, som är ungefär
densamma som vi hade åren närmast
före kriget. Under tiden har svenska
folket blivit större, jordbruk och övrig
industri har i stark takt ökat sin produktion.
Bara på en punkt står vi kvar
på samma stadium som för 15 år sedan
— på bostadsproduktionens. Detta har
ett intimt sammanhang med det otillräckliga
sparandet i samhället. Det
räcker inte med att konstatera att människorna
inte sparar nog för att vi skall
kunna bygga ett tillräckligt antal hus.
Man måste göra om sin ekonomiska politik,
så att ett ökat sparande framstår
som en självklar uppgift för människorna.
På den grunden, men bara på
den, kan vi bygga i en omfattning som
är tillfredsställande.

Jag är därmed inne på frågan
om byggnadskostnaderna. Varför, herr
talman, har byggnadskostnaderna, som
alla vet, stigit relativt sett mera än
andra kostnader inom samhällsekonomien?
Det kan bero på flera orsaker
men vi kan på vårt håll inte underlåta
att ställa denna relativt större kostnadsstegring
inom byggnadsproduktionen
i samband med det förhållande, att
denna verksamhet i hög grad är statsunderstödd.
Nu har man sagt från regeringens
sida att näringslivet måste
sänka sina kostnader. Man har också
avvisat tanken på att införa tullskydd
för att hjälpa olika näringsgrenar. Vi
tror även på vårt håll, att man kan
göra en hel del i kostnadssänkande
syfte inom näringslivet utan att vidtaga
några så förfärligt märkvärdiga anstalter.
Men vi frågar oss: Varför skall
inte byggnadsproduktionen ställas inför
samma krav som andra näringsgrenar?
I själva verket verkar ju subventionerna
på samma sätt som ett
ganska kraftigt tullskydd. Tror man att
en återhållsam inställning till tullkraven
bidrar till att påskynda en kost -

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 147

nadssänkning inom näringslivet — en
uppfattning som jag för min del delar
—• kan man med precis samma skäl
göra gällande, att en subventionsavveckling
i hastigare takt också bör få en
gynnsam effekt på kostnadssidan inom
byggnadsproduktionen.

Vi kan för vår del föra denna argumentation
med ännu större fog än
majoriteten, därför att vi förordat en
råd andra åtgärder, som skulle sättas
in samtidigt med subventionsavvecklingen
och komma att verka i samma
kostnadssänkande riktning som denna
byggnadsregleringens avveckling, investeringsavgiftens
avskaffande, de sparfrämjande
åtgärderna, strävandena att
bereda ökat utrymme för investeringar
inom byggnadsindustrien lika väl som
inom andra näringsgrenar o. s. v.

Man kan också uttrycka detta på ett
annat sätt. Obestridligen har det skett
och sker en rationalisering inom byggnadsindustrien,
men vi tror att dessa
rationaliseringssträvanden med en annan
ekonomisk politik skulle i högre
grad kunna komma hyresgästerna till
godo. Vi har fått en standardhöjning,
det är riktigt. Men det har vi fått på en
råd andra områden också. Vi har fått
bättre kläder, bättre föda och en massa
nya tekniska redskap, som gör livet lättare
för oss att leva. Men det finns
ingen anledning i och för sig, varför vi
på byggnadsproduktionens område
skulle behöva betala ett relativt sett dyrare
pris än på andra områden. Vi är
övertygade om att vi icke kan få ned
byggnadskostnaderna i tillräcklig grad,
om man inte sätter ett starkare tryck på
dem än vad man har gjort med den
nuvarande politiken.

Om man gör sitt yttersta för att till
så billiga priser som möjligt åstadkomma
en så stor nyproduktion av bostäder
som möjligt, så måste det framstå
som alldeles självklart, att den väldiga
tillgång vi har i äldre hus inte
får undermineras eller hotas av ett
gradvis skeende förfall. Detta betyder,

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bland annat, att hyrorna i de gamla
husen måste lämna utrymme för reparationer
och underhåll. Tar man hänsyn
både till den, som vi tror, kostnadssänkande
effekten av vår politik
och till nödvändigheten av en anpassning
av hyrorna i de äldre husen till
de faktiska underhålls- och reparationskostnaderna,
kan vi inte se att
resultatet av vår politik skulle bli en
ökad hyressplittring.

Jag är inte någon expert på detta område
och därför inte heller kapabel att
exakt bedöma hur stor hyreshöjning
som skulle krävas för att anpassa hyrorna
i det äldre bostadsbeståndet till
de verkliga omkostnaderna. Men vi har
ju här i kammaren en framstående expert
på dessa saker, herr Wedén. Han
har i sista numret av tidningen Industria
skrivit en artikel om bostadspolitiken.
Han anför bland annat följande:
»Bostadsutredningen har inte preciserat
någon exakt siffra men konstaterat,
att en avsevärd stegring av hyrorna är
motiverad med hänsyn till de inträffade
driftkostnadsökningarna. Det är
emellertid osannolikt, att en så pass
stor genomsnittlig hyreshöjning som 15
—20 procent i de före 1951 färdiga
bostadshusen f. n. kan tillfredsställande
motiveras med stegrade reparationsoch
andra driftkostnader. Det av sådana
skäl bestämda behovet av hyreshöjningar
i dessa hus kan troligen icke
uppskattas högre än till i medeltal ca
10 procent.» Till detta får man sedan
lägga den hyresstegrande effekten av
avvecklingen av de gamla tilläggslånen.
Det lär röra sig om ca 4 procent i 40-talshusen. För vår del eftersträvar vi
icke någon högre hyreshöjning i de
äldre husen än som följer av denna
anpassning till de verkliga kostnaderna.

Vad vi emellertid måste komma ihåg
är, att denna mycket omdebatterade
hyreshöjning i betydande grad är skenbar.
Frågeställningen är inte, om hyrorna
skall höjas eller ej, utan i realiteten
om hyresgästerna med sin hyra

148 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

skall anses ha betalt reparationer och
underhåll eller om denna skyldighet
skall åvila hyresgästerna vid sidan om
hyran.

Över huvud taget måste man i den
bostadspolitiska diskussionen skilja på
skenbar och verklig hyra. Om jag betalar
min hyra vid ett personligt besök
hos värden, på hans postgiro eller på
hans bank, är fullkomligt giltigt för
hyrans höjd. Om vi alla betalar en del
av vad bostäderna kostar oss till fastighetsägaren
och en del till skatteuppbördsmannen,
måste man för att få veta
den verkliga hyran lägga ihop dessa
båda poster. Vad det verkligen kostar
att bo påverkas icke av hur man förskjuter
förhållandet mellan skattedelen
och den fria delen. Den som påstår, att
han sänker människors hyra eller bevarar
den låg på nivå genom att öka
deras skatter, ser inte frågan realistiskt.

Vad högern har föreslagit är ingalunda
som det har påståtts från olika
håll, att bostadsfrågan skulle lösas genom
en kraftig hyreshöjning. Vi har
velat få till stånd en öppnare redovisning
av de verkliga bostadskostnaderna
och en rationellare fördelning mellan
vad vi betalar i egenskap av skattedragare
och vad vi får stå för i egenskap
av hyresgäster. Mig veterligt finns det
icke många hyresgäster som inte är
skattebetalare och deras problem måste
ses ur socialpolitisk synpunkt.

Det är nämligen alldeles uppenbart,
att sättet att betala vad bostäderna kostar
ingalunda är likgiltigt. I själva verket
ligger det problemet bakom den
principiella avsky för generella subventioner,
som alla uttalar.

Jag tror att man enkelt kan uttrycka
sambandet på följande sätt. Ser jag hela
min hyra och är fullt medveten om vad
min bostad kostar, då får jag också
möjlighet att på ett helt annat sätt väga
utgifterna för bostad mot andra utgifter
i min budget. Jag får ett friare
konsumtionsval och ökad förfoganderätt
över mina egna inkomster. De flesta

människor i dag inser säkert vad en
god bostad betyder för familjen och de
uppväxande barnen och är beredda att
ta hänsyn till detta, när de disponerar
sina medel. Den vidgade möjligheten
att själv ta ståndpunkt kommer på
ett alldeles naturligt sätt att reglera
efterfrågan och kommer också indirekt
att vara en press på hyresnivån. Vi får
en rimligare ordning och ett mera friktionsfritt
system, där den enskilda
människans behov och anspråk väger
tyngre än nu.

Med dessa utgångspunkter är det i
själva verket orimligt att tala om vilken
hyreshöjning högerlinjen i bostadsfrågan
skulle medföra. Det är inte problemets
kärna. Det är nämligen inte fråga
om en hyreshöjning i verklig mening
utan om att avtäcka de bostadskostnader
vi i verkligheten alla är med att
betala. Sedan må man räkna ut hyreshöjningen
per kvadratmeter bäst man
orkar.

Detta är samma tankegång som såvitt
jag förstår David Hall varit inne på vid
ett möte med Svenska sparbanksföreningen.
Hans yttrande finns återgivet i
Svensk sparbankstidskrift, häfte 2 och
3 innevarande år. Där säger han i sitt
för övrigt mycket intressanta resonemang
bland annat följande:

»När det gäller nyproduktionen är det
viktigare att så snart som möjligt söka
sig fram till ett system, där denna produktion
får kosta det den måste kosta
utan direkta statliga subventioner. Och
om det temporärt är nödvändigt att
reglera levnadskostnaderna i landet över
skatterna, d. v. s. genom statssubventioner,
så är det ur de synpunkter jag företräder
riktigare att denna subvention
tas på andra områden än på bostäderna.
»

Det är, herr talman, samma slutsats
som vi för vår del har dragit, när vi
sagt ifrån, att vi vill öka understödet
åt de barnrika familjerna i de lägsta
inkomstgrupperna.

Jag skall, herr talman, gärna ge social -

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 149

ministern det erkännandet, att han från
sina utgångspunkter har tagit på bostadsfrågan
med realism och med praktiskt
handlag. Men varje statsutgift drabbar
ju, direkt eller indirekt, majoriteten
av medborgarna i detta land. Skattebetalarnas
pengar ynglar inte av sig,
sedan de kommit i finansdepartementets
ägo. Jag vill därför ställa samma
fråga som statsrådet Sträng i ett annat
sammanhang i dag ställde i första kammaren:
Har vi råd att fortsätta med den
nuvarande politiken?

Jag skall, herr talman, be att få lämna
ett exempel på hur denna politik verkar.
Man kan ju säga att ett enda exempel
inte bevisar någonting, men det är
dock inte fråga om något helt godtyckligt
valt exempel. Det är hämtat från
ett smalhus i Stockholm, beläget i ett
område med blandad befolkning och
innehållande 27 lägenheter. Om jag först
tar de tre lägenheter om ett rum och
kokvrå som finns i huset, utgör den
statliga subventionen per lägenhet 207
kronor ocli hyran — d. v. s. grundhyran
inklusive bränsle till fredspris — 1 100
kronor. De hyresgäster som bor i dessa
lägenheter har en inkomst av 7 820,
6 520 och 9 810 kronor per år. För lägenheterna
om två rum och kök är statssubventionen
422 kronor och hyran 2 100
kronor, medan inkomsterna för dem
som bor i dessa lägenheter uppgår till
10 780, 10 620, 14 110, 11 230, 20 970 och

12 650 kronor. Så kommer jag till lägenheterna
på tre rum och kök. Den statliga
subventionen utgör där 502 kronor
och hyran 2 450 kronor. Hyresgästernas
inkomster är 14 220, 17 630, 14 220,

13 190, 12 620, 14 750, 19 200, 26 380 och
22 410 kronor. Vidare finns det ett speciellt
slag av trerumslägenheter, där ett
rum är avsett för uthyrning. Statssubventionen
är i detta fall 543 kronor och
hyran 2 700 kronor, medan hyresgästernas
inkomster uppgår till 13 400, 15 310,
15 980, 19 220, 14 310 och 14 820 kronor.
Slutligen kommer jag till tre lägenheter
på fyra rum och kök. Där är statssub -

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ventionen 560 kronor, hyran 2 700 kronor
och hyresgästernas inkomster
18 220, 21 610 och 32 410 kronor.

Har vi här i landet, herr talman, råd
att fortsätta med en hyrespolitik som
verkar på detta sätt? Och är detta en
rationellt verkande socialpolitik? Vi för
vår del besvarar bägge dessa frågor nekande.

Vi kritiserar — och därmed kommer
jag in på själva utgiftsfrågan — de generella
subventionerna därför att de är
kostnadskonserverande och olämpliga
såsom instrument för en ändamålsenlig
social politik. Men vi är givetvis medvetna
om att det finns vissa invändningar
att göra även mot den politik vi
förordar. Även om man tror sig kunna
pressa ned hyreskostnaderna ett bra
stycke, är det kanske inte möjligt —
herr Wedén var inne på den tankegången
— att i ett tag få allt vad man
avser. Under en övergångstid uppstår
det olägenheter, men väger dessa olägenheter
tyngre än de fördelar, som skulle
kunna uppstå genom frigörandet av de
medel som bär använts för subventionspolitiken? Vi

för vår del har, herr talman, kommit
till den slutsatsen, att fördelarna
överväger härvidlag. Det är just nu för
oss en huvudfråga att i budgeten skapa
utrymme för en ordentlig skattesänkning.
Men förutsättningen för att en
varaktig skattesänkning skall kunna
åstadkommas är enligt vår övertygelse,
att statsutgifterna minskas. Om man ett
ögonblick ville erkänna att det ligger
något rimligt i denna utgångspunkt, blir
frågan: Vilka utgifter skall begränsas?

Alla är vi ju ense om utgifterna för
försvaret liksom om utgifterna för folkpensioner,
barnbidrag och över huvud
taget det mesta av de nuvarande sociala
anordningarna. Enighet råder också om
kostnaderna för vägväsendet. Besparingsmöjligheterna
måste alltså sökas
inom den återstående sektorn. Det gäller
därvid att få tag på en utgift av
någon väsentlig betydelse, vars bort -

150 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tagande skulle vålla den minsta olägenheten
för det stora flertalet medborgare.
Vid vårt sökande har vi inte kunnat
finna någon utgift, om vilken detta i så
hög grad låter sig säga som om de generella
bostadssubventionerna. Dessa subventioner,
vilka vi även av andra skäl
vill avveckla, kommer i realiteten endast
ett fåtal medborgare till godo. Jag vill
emellertid, herr talman, öppet säga, att
om det bär i kammaren finns någon
som kan peka på någon annan utgift
inom den angivna sektorn som det vore
lättare att ta bort, skall vi gärna överväga
saken. Självfallet avvaktar jag med
stort intresse vad man — inte i dag
men kanske vid ett annat tillfälle ■—
från folkpartiets sida kan ha att säga i
detta sammanhang. Vi är beredda till
förutsättningslösa resonemang om dessa
ting.

De generella bostadssubventionerna
motsvarar ju i pengar ungefär det inkomstbortfall
för staten som skulle uppstå
vid en tioprocentig sänkning av inkomstskatten.
Vi kan inte ta bort alla
generella bostadssubventioner på en
gång, det är vi alla på det klara med;
men vi kan ta bort en del. Detta kan
visserligen medföra vissa nackdelar,
men är dessa nackdelar större än de
fördelar man kan vinna genom en skattesänkning?
Vi bar ansett, herr talman,
att värdet av en skattesänkning som
kommer flertalet arbetande människor
till godo är väsentligt mycket större än
de övergående besvärligheter som subventionernas
begränsning kan medföra.
På grundval av denna värdering har
vi gjort vårt val.

Jag vill slutligen med ett par ord beröra
herr Wedéns påstående, att vår
tankegång inte skulle vara uttryck för
ett krav på en betydande reell besparing.
Denna fråga har kanske egentligen
inte något samband med dagens debatt
utan hör rätteligen hemma i den debatt
vi skall föra i nästa vecka. Låt mig
likväl söka sammanfatta vår ståndpunkt.

Herr Wedéns påstående att en avveckling
av de generella subventionerna inte
skulle skapa något utrymme för skattesänkning
är med förlov sagt en konstruktion
utan underlag i verkligheten.
Den måste bygga på den föreställningen
att man med bokföringstransaktioner
inom statsregleringens ram skulle kunna
smussla undan faktiska kostnader.
Tilläggslånen är en subvention och icke
en form av kapitalförsörjning. Deras
syfte är att skära bort en topp i byggnadskostnaderna.
Detta bör komma till
uttryck i statens bokföring på ett sådant
sätt att det klart framgår vad det här
rör sig om. Med herr Wedéns utgångspunkter
finns det såvitt jag kan se endast
tre möjligheter. Antingen spekulerar
man i att byggnadskostnaderna inte
skall kunna sänkas i någon nämnvärd
grad och räknar med att man en gång i
framtiden skall kunna ta in tilläggslånen
till förräntning och amortering.
Eller också lagrar man avskrivningsbehov
i statsbudgeten som förr eller
senare måste resultera i ökade krav på
skattebetalarna. Den tredje möjligheten
är att lagra en hyreshöjning som man i
sinom tid tänker ta ut av hyresgästerna
i vissa årgångar av fastigheterna. Man
uppskjuter för en tid hyreshöjning men
får den sedan i ökad omfattning och
förvärrad form.

Även herr Wedén bör fasthålla skillnaden
mellan en generell subvention
och en affärsmässig belåning i tertiärlånets
form. Den avgörande skillnaden
är att tertiärlånet är räntebärande och
i princip försett med återbetalningsskyldigliet.
Tertiärlånen ställer på grund
av räntegarantien anspråk på skattebetalarna,
men skillnaden är densamma,
som skillnaden mellan 100 procent och
— med högerns utgångspunkter -— 12,5
procent. Jag kan väl aldrig tänka mig,
att herr Wedén inte inser denna skillnad
eller att han vill vinna bostadspolitiska
fördelar genom att försämra
statens förmögenhetsställning.

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 151

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag får möjligen tillfälle att
senare något mer utförligt återkomma
till en del av herr Hjalmarsons och socialministerns
framförda synpunkter.
Jag vill bara säga till herr Hjalmarson
en eller möjligen två saker om jag hinner
med det.

Herr Hjalmarson ville inte svara på
den av mig framställda frågan om högern
föredroge en allmän stegring av
hela hyresnivån eller en ökad hyressplittring.
Herr Hjalmarson fann i stället
den utvägen — som jag i mitt första
anförande förutsåg att han skulle göra
—• att tala om den hyresstegring som
vore erforderlig för att täcka de ökade
driftkostnaderna i de äldre husen. Herr
Hjalmarson drog fram ett exempel, som
jag nämnt, i en tidningsartikel att kommunala
hus, som byggdes under 40-talet
ansågs behöva en hyresstegring på 10
procent. Därmed ville tydligen herr
Hjalmarson ha sagt, att det kanske inte
bleve en så stor hyressplittring i framtiden
om man ginge på högerlinjen.

Men, herr Hjalmarson, låt oss utgå
från 1950! Redan då hade vi en viss
hyressplittring på grund av de ökade
byggnadskostnader, som slagit igenom i
de nya husen. Sedan dess bär driftkostnaderna
stigit kraftigt, vilket successivt
höjt hyrorna ytterligare i de därefter
nybyggda husen men ännu bara delvis
i de äldre.

Nåväl, då kan man visserligen säga,
att om vi nu medger en sådan hyresstegring
i de äldre husen, alt därigenom
driftkostnaderna i dem blir täckta,
så är vi egentligen tillbaka till tillståndet
år 1950. Men nu vill ju högern, att
vi skall mycket kraftigare än vad de
andra partierna önskar, minska subventionerna,
öka kapitalkostnaderna oph
höja hyrorna beträffande hus som nybyggs.
Det blir en hyresstegring som
beror, icke på ökade driftkostnader,
utan på ökade kapitalkostnader för
dessa nya hus, kostnader som icke kommer
att belasta äldre hus. Om man då

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

icke i dessa vill göra en hyreshöjning
som går långt utöver vad stegrade driftkostnader
motiverar, uppstår det en
ökad hyressplittring, vilket herr Hjalmarson
aldrig kan komma ifrån.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara kort
och gott svara herr Wedén, att sådana
frågor som enligt vår uppfattning inte
har något verklighetsunderlag är man
inte skyldig att svara på. Herr Wedén
har här i riksdagen en benägenhet att
— inte bara när det gäller förhållandet
till oss •— i många sammanhang konstruera
frågeställningar för att, som
han själv tror, därigenom kunna sätta
motståndarna på det hala.

Det är inte på det sättet, herr Wedén,
att en ökad hyressplittring inträder om
man följer våra rekommendationer.
Herr Wedén kan säga att han betvivlar,
att den effekt uppnås som vi anser
vara möjlig med vår politik. Jag erkänner
att detta är en värderingsfråga; det
är svårt att ge ett fullt objektivt svar.
Det kan också hända att den eftersträvade
effekten inte kan vinnas omedelbart.
Nackdelen härav får vägas mot
fördelar i andra hänseenden, bl. a. betydelsen
av att den av oss förordade politiken
gör det väsentligt lättare att genomföra
skattesänkning. Men på grundval
av de ganska utförliga resonemang
jag tidigare förde om hur verkan
blir på marknaden när en näringsgren
ställs inför tvånget att ta sina egna
kostnader är vi övertygade om att man
kan sänka byggnadskostnaderna snabbare
om man går den av oss förordade
vägen. Anpassas då samtidigt hyrorna i
de äldre husen efter de verkliga kostnaderna,
vilket vi principiellt är eniga
om, då är vi övertygade om att slutresultatet
icke blir den ökade hyressplittring,
som herr Wedén befarar.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Herr Hjalmarson säger att jag
inte skulle befinna mig på ett fast verk -

152 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

lighetsunderlag. Anledningen till detta
påstående är att herr Hjalmarson själv
räknar med att om högerförslaget nu
genomfördes, så skulle det praktiskt
taget samtidigt inträffa en sänkning av
byggnadskostnaderna, som motsvarar
den minskade subventionen. Man kan
ha nästan vilken uppfattning som helst
om hur stora utsikterna är att i framtiden
pressa ner byggnadskostnaderna.
Om man vill stå på ett fast verklighetsunderlag
kan man dock omöjligen ha
den uppfattningen, att den önskade effekten
på byggnadskostnaderna kommer
att utlösas i samma ögonblick man
minskar subventionerna och att effektens
storlek skulle bero på graden av
denna minskning. Det är just detta sätt
att argumentera som icke har med verkligheten
att göra. Herr Hjalmarson kommer
inte ifrån frågan om han väljer
den ökade hyressplittringen eller höjningen
av den allmänna hyresnivån.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Wedéns resonemang
har icke på något sätt gått ut
på att bemöta de olika argument, som
jag framlagt för vår uppfattning. Jag
har försökt redovisa en hel råd skäl
som talar för att högerpartiets politik
skulle få denna kostnadsnedpressande
verkan. Hem Wedén kom ifrån saken
genom att kategoriskt bestrida att det
skulle ligga någonting i vårt resonemang.
Herr Wedén säger: »Var god och
förklara hur ni kan undvika en hyressplittring,
då jag inte är övertygad om
att den av er förordade politiken får
den avsedda effekten.» Är det ett sätt
att fråga?

Herr STÅHL (fp): Herr talman! Vad
som uppkallade mig var den argumentation,
varmed utskottet avstyrkte min
motion, vilken syftar till att utreda
tänkbara åtgärder för att snarast möjligt
lindra bostadsbristen. Jag kan inte
heller underlåta att ta upp ett par sa -

ker, som här närmast berördes av socialministern.

Jag vill då först ta upp frågan om
konkurrensen på lika villkor och vad
socialministern därvidlag yttrade. Socialministern
säger att byggmästarna
fortfarande har samma chans som tidigare,
därför att de såsom entreprenörer
i stort sett bygger 80 procent av de
allmännyttiga fastigheter, som uppförs.
Ja, herr socialminister, men det är inte
det vi resonerar om. När man kräver
konkurrens på lika villkor är det väl
fråga om fastighetsförvaltningen. Jag
tror att man här vågar säga att situationen
ute i kommunerna för närvarande
är den, att man är allvarligt bekymrad
för att det enskilda byggandet av
hyreshus kommer att tyna bort, och
detta helt enkelt av två skäl. Det ena
är att man är missgynnad i kredithänseende,
och det andra skälet är kreditrestriktionernas
inverkan. Den högkonjunktur
som herrarna här talat om är
att vänta i sommar på byggnadsbranschens
område berör — om jag fattat
saken rätt — i mycket stor utsträckning
det privata avsnittet, och här gäller
det huvudsakligen egnahemsbyggandet.
I övrigt förhåller det väl sig så, att
kommunerna, för att hålla kvoterna
uppe, tvingas till ett allt intensivare
byggande av s. k. allmännyttiga bostäder.
Jag tror att jag vågar påstå att det
här i landet finns många erfarna socialdemokratiska
kommunalmän som
anser att det är en ytterst allvarlig utveckling,
om vi verkligen skulle komma
in på den väg, som det kända efterkrigsprogrammet
anvisat, att hela beståndet
av hyresfastigheter överförs till
det allmännas ägo. Då upphör i alla fall
ett viktigt korrektiv inom fastighetsförvaltningen.
Det är för närvarande fastighetsförvaltningen
som är det stora bekymret,
ty anskaffningskostnaderna har
man ju i stort sett under kontroll. Varken
socialministern, bostadsstyrelsen
eller någon annan har någon verklig
möjlighet att hålla fastighetsförvalt -

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

153

ningen inom den ram, som man kan
anse vara rimlig. Jag tror därför man
kan konstatera att det är ett statsintresse,
ett kommunalt intresse och ett
hyresgästernas intresse att man för en
sådan politik, att en rimlig andel av
bostadsbeståndet befinner sig i enskild
ägo. Skall man komma dithän, är det
nog, i varje fall så länge kreditrestriktionerna
består, nödvändigt för socialministern
att ta mera allvarligt på denna
fråga om konkurrens på lika villkor
än vad han har gjort i dag.

Den andra stridsfrågan i diskussionen,
som jag inte kan undgå att ägna
någon liten uppmärksamhet, gäller vad
som något överdrivet har angivits vara
frågan, huruvida bostadspolitiken har
misslyckats. Jag skulle vilja säga att
man utöver de tre frågeställningar, som
herr Bergh enligt socialministern drog
upp i första kammaren och som verkade
i och för sig mycket rimliga,
kanske kan ställa ytterligare åtminstone
en.

Svaret på frågan, huruvida en sak
har misslyckats eller lyckats, beror på
vilket mål man uppställer. Om man säger
att målet för de senaste tio årens
bostadspolitik har varit att hålla hyresnivån
nere så mycket som möjligt, är
det intet tvivel om, hem socialminister,
att bostadspolitiken i hög grad har
lyckats. Säger man att de nya hus som
byggs skall ha så hög standard som
möjligt, har denna bostadspolitik självfallet
också lyckats. Men ställer jag frågan
på ett annat sätt, om vi med denna
politik har lyckats få in så många bostadsbehövande
som möjligt under tak,
måste jag konstatera att den inte bara
icke har lyckats utan rent av har misslyckats,
eftersom vi faktiskt har 65 000—
70 000 bostadslösa nu, d. v. s. fler än vi
någonsin har haft sedan mätningar av
denna siffra började.

Ställer jag frågan på ytterligare ett
annat sätt, herr Sträng, som inte har
gjorts här i debatten, nämligen hur det
har gått med trångboddheten, är också

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

på den frågan tyvärr svaret, att politiken
icke har lyckats, eftersom tillgänglig
statistik visar att vi har en större
boendetäthet i det nya beståndet än vi
hade t. ex. 1945. Tendensen måste därför
sägas vara ganska allvarlig, och det
finns storstäder här i landet som för
närvarande resonerar på detta sätt: Det
viktigaste vi har att göra nu är att
hjälpa de bostadslösa, och därför måste
vi i allt större utsträckning inrikta produktionen
på att få fram enrumslägenheter,
där vi tills vidare får taga in
även barnfamiljer för att över huvud
taget kunna ge dem bostad så långt
det går.

Jag tror alltså att man bör vara ganska
försiktig med att svara ja på frågan
om bostadspolitiken har lyckats,
och jag tror att vi mer än vad regeringen
har gjort måste undersöka vad
vi nu kan göra för att hjälpa de bostadslösa.
Det går ju ändå inte bara att
sikta på de privilegierade människor
som får bostad, utan vi måste också
göra någonting för alla dem som inte
kan skaffa sig bostad.

Om man då ställer frågan, vad som
skall göras, kan inte jag för min del,
med den utsiktspunkt jag har från hyresregleringskommittén,
där vi sysslat
med dessa spörsmål, ansluta mig
hundraprocentigt till något av de program
som har skisserats i dag. Jag tror
inte att vi med en fastlåsning av den
nuvarande hyresnivån, såsom har utvecklats
i en artikel i Tiden, inom rimlig
tid kommer ur bostadsnöden. Jag
tror att hyran måste tjänstgöra som en
regulator, och jag har när jag har försökt
tränga in i dessa problem kommit
till den uppfattningen, att det för
bostadsutvecklingen här i landet olyckligaste
uttalande som har gjorts var det
som dåvarande socialminister Möller
fällde här i riksdagen 1943, nämligen
att en hyreshöjning inte skulle kunna
ske så länge han hade ledningen av
bostadspolitiken.

Men det är ytterligt svårt att säga,

154 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

liur stor denna hyreshöjning skall vara,
om hyran skall användas som ett instrument
i bostadspolitiken för att
tränga ihop efterfrågan, som herr Cassel
tänker sig, eller om den, som herr
Wedén säger, enbart skall utgöra kompensation
för faktiska utgifter som hör
till sund fastighetsekonomi. Vi får väl
avvakta det förslag om en generell hyreshöjning
som väl ändå inte lär låta
vänta på sig alltför länge. Jag tror emellertid
att vi, om regeringen från början
hade fört en smidigare politik på detta
område, inte hade befunnit oss i det
svåra läge där vi nu är.

Nu säger man, och det står senast i
Morgon-Tidningen i dag, att det inträder
en ljusning på bostadsmarknaden
därigenom att bostadsproduktionen visar
en tendens till ökning. I denna tidning
säges det, att ökningen från 1951
till 1952 var betydande och att utsikterna
för en ytterligare kraftig ökning
under 1953 är minst sagt goda.

Det förtjänar då att framhållas, att
1951 års produktionssiffror är lägre än
några andra sedan 1945 och att vi då
fick en höjning på i runt tal 4 500. Det
betyder väl ändå inte så mycket när vi
har 65 000—70 000 bostadslösa. Med
hänsyn till de prognoser för befolkningsutvecklingen
som finns i hyresregleringskommitténs
betänkande tror
jag tyvärr inte heller att det förslår ens
med en produktion av 50 000 lägenheter
under 1953. Det lovades ungefär
50 000 lägenheter även för 1952, men
det visade sig att produktionen stannade
vid 44 500. Nu hoppas man åter
på drygt 50 000, och ingen kan livligare
hoppas på det än jag själv. Men
även om vi skulle få det, vågar vi tyvärr
inte tro att det på något avsevärt
sätt bidrar till att avhjälpa bostadslösheten.
Hushållsbildningen fortsätter ju
i alla fall, och även hushållssprängningen
fortsätter att öka. Jag tror därför
att man så odogmatiskt som möjligt
måste angripa dessa problem, och jag
tror att man måste tillgripa olika åt -

gärder för att lämna bidrag, generellt
och även lokalt, till att bekämpa bostadslösheten
som den primära målsättningen
för de närmaste årens bostadspolitik.

Jag skulle i anslutning till vad utskottet
här uttalat vilja ge uttryck åt min
förvåning över att man som motiv för
att man inte skall göra något mera för
att motverka bostadsbristen anför, att
bostadsbyggandet sedan 1951 har kunnat
utökas rätt väsentligt. Jag har nyss
påvisat hur många lägenheter detta innebär.
Man säger: »Vidare må erinras
om att riksdagen nyligen har beslutat
om åtgärder för att genom en beliovsprövning
på bostadsmarknaden underlätta
för olika behjärtansvärda fall att
erhålla bostad.» Det är ju alldeles riktigt,
men det skaffar inte heller fram
några nya bostäder, som vi alla konstaterade
i debatten när detta var före. Att
man på ett vettigare sätt fördelar det
bestånd som finns kan ju ändå inte få
bli ett hinder för att kommunerna och
staten i samverkan skall försöka få
fram det nybestånd av lägenheter som
faktiskt är möjligt. Jag måste därvidlag
säga, att jag beklagar att utskottet inte
har visat någon förståelse för detta, ty
i motionen bär ändå pekats på konkreta
åtgärder. Vi alla som sysslat med
detta vet, att det finns möjligheter att i
samverkan med kommunerna genom
subventioner eller på annat sätt stimulera
dem till att försöka få fram ett
bostadsbestånd. Hur stort det skulle bli
vågar jag inte säga, men jag är övertygad
om att om man gjorde ansträngningar
i denna riktning skulle man också
kunna få fram bidrag, och inte värdelösa
bidrag för att hjälpa de bostadslösa.

Jag skall inte förlänga diskussionen.
Jag har velat säga detta, och jag skulle
vilja sluta med en uppmaning till socialministern
att han när han planerar
sin bostadspolitik inte bara tänker
på att de lägenheter vi får fram har
så bra standard som möjligt, utan också

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

155

radikalt ställer frågan: Vad kan vi i
detta läge göra för att under de närmaste
åren klara de 65 000 å 70 000 bostadslösa
vi har i landet? Vi måste tyvärr
konstatera, att ur den bedömningsgrunden
har den förda bostadspolitiken
hittills icke varit lyckad.

Herr WEDÉN (fp): Herr talman! Vi
känner ju alla den press, som talmannen
och alla övriga ledamöter i kammaren
övar på oss vid detta stadium,
men socialministern har givit mig anledning
att säga ett par ord.

Jag går förbi resonemanget om byggnadsregleringen
och bostadsproduktionen.
Jag vill bara konstatera nu, liksom
jag gjorde när vi hade debatt om byggnadsregleringen,
att jag icke talade om
att man skall ha inskränkt produktion
av sjukhus och skolor för att få större
bostadsbyggande. Jag pekade på att vi
hade haft en abnorm ansvällning under
åren 1947—1951 av reparationer på
andra slag av anläggningar än bostäder,
uppenbarligen beroende på att man här
hade en fri sektor, under det att man
reglerade bostadsproduktionen för länge.
Denna ansvällning absorberade en mycket
stor del av de materiella och personella
resurser, som eljest stått till bostadsproduktionens
förfogande.

Jag skall beträffande bostadsrabatterna
bara säga, att det är naturligtvis riktigt
som socialministern påpekar, att
tvåbarnsfamiljerna utgör det största antalet
av de bidragsberättigade barnfamiljerna
och att de grupper, som av
socialministern får en försämring eller
i varje fall en mycket mindre förbättring
än de skulle fått med vår linje,
d. v. s. de allra lägsta inkomstgrupperna
bland flerbarnsfamiljerna, är relativt
sett färre. Men därför att de endast utgör
ett eller annat tiotal procent av hela
antalet barnfamiljer är deras antal inte
absolut sett ringa. Jag hoppas verkligen
för övrigt att det inte är så, att man i
detta avseende från socialministerns och
socialdemokratiens sida vill föra samma

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

resonemang som man i en helt annan
fråga —• jag tänker på kvarlåtenskapsskatten
— gjorde, då man sade, att eftersom
det är så få människor som drabbas
så är det inte så farligt om man vidtar
en eller annan åtgärd som verkar
orättvist för deras del. Bostadsrabatternas
utformning kan ju inte ske med
hänsyn till att största möjliga antal
barnfamiljer skall få en fördel av dem,
oberoende av vad slags bostad de har.
Jag har bedömt saken så, att det är
mera väsentligt, att åt flerbarnsfamiljer
med särskilt låga inkomster ge en särskilt
kraftig förstärkning just för att de
skall kunna skaffa sig hyggliga bostäder
än att ge en femtiolapp eller så till
det stora flertalet av de tvåbarnsfamiljer,
som är rabattberättigade.

Jag kunde inte undgå den reflexionen,
när jag lyssnade till socialministerns utläggning,
att det hade varit intressant
att få höra en debatt mellan nuvarande
socialministern Sträng och förutvarande
socialministern Möller om bostadsrabatternas
syfte. Är det på det sättet, herr
socialminister, att Ni nu mer eller mindre
vill bortse från den bostadssociala
effekten, att stödet skall utgå till familjer
för lägenheter hyggligt avpassade
efter familjernas storlek, då är socialministern
inne på en högst betänklig
väg när det gäller bostadsrabatter.

Vill man driva rättviseresonemanget
på det sätt socialministern synes vilja
göra, då skall man komma ihåg att hela
antalet barnfamiljer inom bostadsrabatternas
ram är ändå inte mer än 70 000,
under det att vi har ca 400 000 barnfamiljer
i hela landet. Släpper man för
mycket på det bostadssociala syftet, är
det ingen anledning att upprätthålla ett
sådant rabattsystem, då skall man lägga
pengarna på de allmänna barnbidragen,
som kommer alla barnfamiljer till godo.

Sedan vill jag bara tacka socialministern
för de positiva ord han sade om
stimulans och belöning åt dem som bygger
särskilt effektivt och billigt, såsom
vi skrivit i vår reservation. Jag sätter

156 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

värde på socialministerns positiva uttalande
i detta fall, och jag hoppas att
man skall kunna få en utformning av
den statliga låneverksamheten som leder
till detta resultat, men jag förstår att det
inte är lätt.

Herr Hjalmarson anförde en del exempel
på vilka förmåner, som människor
med höga inkomster har av de generella
subventionerna, och herr Cassel, som
förde ett mycket skickligt försvar för
den svaga position, som högern har i
sin bostadspolitik, sade att till och med
Aga Khan, om han kom till Sverige och
nöjde sig med en lägenhet i ett nytt
hyreshus, skulle få en sådan subvention.

Jag är medveten om hur bestickande
detta resonemang kan låta. Men, herr
Hjalmarson, det förhåller sig ju ändå
så att detta är, kan man säga, det pris
som vi får betala för att inte hela den
allmänna hyresnivån skall låsas fast i
ett onödigt högt läge till nackdel för
det stora flertalet av våra medborgare.
Även om man genom olika kostnadssänkande
åtgärder kan pressa ner byggnadskostnaderna,
är det klar, som jag
sade förut, att denna effekt når man
inte med detsamma. Däremot, herr Hjalmarson,
når man med detsamma, när
man har en överdriven iver att sänka
subventionerna, effekten att åstadkomma
en onödigt hög hyresnivå. Detta är
en mycket lätt sak att uppnå. Men när
den onödigt höga hyresnivån en gång
är etablerad, är det emellertid mycket
svårt att få den att gå ned igen.

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Jag
skall inte mycket förlänga denna, som
jag tycker, ovanligt instruktiva debatt.
Den reservation, som avgivits från folkpartihåll,
har så väl kommenterats närmast
av herr Gustafsson i Skellefteå
och av herr Wedén, att jag kan i huvudsak
nöja mig med att hänvisa till vad
de har sagt.

Att jag begärt ordet beror till stor
del därpå, att det socialdemokratiska
regeringsorganet i dag på morgonen

har något som kan likna en utmaning
till mig att redovisa, var folkpartiet
står i bostadsfrågan. Man har ingen
förhoppning om att jag skulle tillmötesgå
kravet, men man konstaterar ändå
att det vore naturligt om jag gjorde det.

Jag vill då säga att var folkpartiet
står i bostadsfrågan framgår av de
ståndpunkter vi intagit till spörsmålen
om byggnadsreglering, hyresreglering
och den bostadssociala politiken. Den
som vill ha upplysningar kan alltså
få dem genom att studera utskottsutlåtanden
och våra anföranden här i kammaren.
Men jag måste tillägga en sak
med anledning av Morgon-Tidningens
skriveri. Jag gör det därför att jag
vet bland annat att statsministern emellanåt
tillåter sig ta upp vad som förekommit
i motståndarpressen, även om
han liksom jag gör det ganska sällan.

Denna artikel i Morgon-Tidningen,
alltså regeringsorganet, är byggd på att
jag för två år sedan sagt, att vi är i
stort sett överens med regeringen om
den bostadssociala politiken, men Morgon-Tidningen
stryker ordet »sociala»
och påstår, att jag har sagt att vi är
överens om »bostadspolitiken». Sedan
säger man att nu har herr Ohlin plötsligt
övergått till att kritisera regeringens
byggnadsregleringspolitik. Nu har
herr Ohlin alltså svängt om -—- tillägger
man — och följer i högerns spår.

Det finns ju ingen i denna kammare
som inte vet, att byggnadsregleringen
är en sak, att hyresregleringen är en
annan sak och att de bostadssociala
subventionerna är en tredje sak. Socialminister
Möller, som yttrade sig för
två år sedan, missförstod mig heller
inte utan talade fullständigt lojalt och
korrekt om vad jag sagt om den bostadssociala
politiken. Men regeringsorganet
låtsar nu att jag ända till för
några veckor sedan skulle helt varit på
regeringens linje, när det gäller byggnadsregleringen,
och att det föreligger
en plötslig förändring i min ståndpunkt.
Jag måste säga, att en så full -

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 157

komligt vilseledande framställning förekommer
mycket sällan, och man fråkar
sig verkligen vad den skall tjäna
till. Både 1951 och åren före och efter
har vi hårt kritiserat regeringens handhavande
av byggnadsregleringen. Det
finns ingen i kammaren, som inte har
den saken fullständigt klar för sig. Däremot
har skillnaden, när det gäller de
bostadssociala subventionerna till barnrika
familjer o. d., varit av relativt liten
storleksordning.

Jag skall, då jag ändå har ordet, tillfoga
en sak med anledning av högerns
uttalanden i utskottsreservationerna
och här i dag. Jag behöver inte närmare
diskutera det som herr Wedén
ju alldeles tillräckligt har belyst, nämligen
att den ena kvintessensen av högerståndpunkten
är ett antagande, att
om man nu minskar subventionerna
inte bara så mycket som regeringen vill
göra — och det är ju ändå en ganska
kraftig minskning, som föreslås av regeringen,
vilket jag med tillfredsställelse
konstaterar — utan minskar subventionerna
litet till, skall detta plötsligt
föranleda en mycket kraftig minskaning
av bostadskostnaderna. Detta är
något av ett trolleri.

För min del får jag säga, utöver det
som herr Wedén framhöll och som kanske
kan ytterligare betonas, att jag
tror, att det som snarast kan verka
kostnadssänkande är, att det enskilda
vinstmotivet mer än f. n. kopplas på.
På den punkten hoppas jag, att högern
har samma mening som vi i folkpartiet.
Jag skulle nästan tro, att vi
i praktiken kanske i alla partier, skulle
kunna komma på i stort sett samma
linje, när det gäller betydelsen av att
allt göres för att få till stånd en effektiv
kostnadssänkning inom bostadsproduktionen.
De överdrivna förväntningar,
som högern i dag har, väntar man
nog inte på allvar skall accepteras av
någon.

Den andra sidan av högerns ståndpunkt,
som jag till sist vill belysa, är,

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hur stora de besparingar är, som man
uppnår genom den av högern förordade
bostadspolitiska omläggningen. För
att spara tid skall jag därvid göra en
distinktion, kortfattat och utan närmare
konmmentarer.

Det gäller här två saker. Det gäller
å ena sidan en viss bostadspolitisk omläggning
i mera inskränkt bemärkelse,
en minskning varje år av den subventionsbörda
för staten, som det är fråga
om, och å andra sidan en finanspolitisk
omläggning, nämligen att man övergår
till att finansiera bostadsbyggandet
med en lånetyp i stället för en annan.
Huruvida denna finanspolitiska omläggning
skall ske såsom högern här
anger eller såsom vi vill göra den för
framtiden, behöver jag inte närmare
diskutera. Huvudsaken är, att vi inom
högern och folkpartiet är överens om
att en finanspolitisk omläggning bör
ske. Därigenom avlastas driftbudgeten
med betydande belopp. Man kan säga,
att det i viss mån är en bokföringsfråga
men i så fall en mycket viktig sådan,
och det kommer vi till i nästa vecka.

Om jag frågar mig, hur stor då besparingen
är av själva de bostadspolitiska
förändringarna, alltså inte de finanstekniska
förändringarna utan de
bostadspolitiska effektiva besparingarna
enligt högerns linje, så har ju herr
Wedén förut upplyst om att de är av
storleksordningen tio miljoner kronor.
Såvitt jag förstår har han därvidlag
inte blivit motsagd. När man lyssnar
till högern skulle man annars kunna
bli mystifierad av föjlande kalkyl. Om
jag säger, att de under ett år nybyggda
husen, cirka 50 000 lägenheter grovt
räknat, drar en årlig hyres- och bostadskostnad
av något mer än hundra
miljoner kronor, så är väl storleksordningen
någorlunda angiven. Nu säger
högern i pressen och i tal, att
om man följer högern och icke subventionerar
så mycket de under ett visst
år nybyggda husen för de människor
som skall bosätta sig där, varav en del

158 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

har goda inkomster, så sparar man lika
mycket som en tiondel av inkomstskatten.
Fn tiondel av inkomstskatten är
nära 300 miljoner kronor. Högern talar
i sin utskottsreservation om att det blir
eu viss höjning av hyresnivån i de nybyggda
husen. Hyrorna i dessa är som
jag sagt av storleksordningen 100 miljoner
kronor. Med högerns linje åstadkommer
man en viss höjning av hyresnivån,
och därigenom sparar staten årligen
närmare 300 miljoner kronor. Hur
går det till, att man med en viss hyreshöjning,
tydligen inte avsedd att vara
så stor, av en hyreskostnad på 100 miljoner
kronor kan spara 300 miljoner
kronor? Det går ju till så, att högern
inräknar en ändring av formen för kapitalkostnaden
som om det vore en
omedelbar effektiv bostadspolitisk besparing.
Om man nämligen inte vill
bygga mindre, så måste man ju i stället
för den låneform, som man vill
minska på — tilläggslånen — utvidga
tertiärlånen. Tertiärlånen är räntebärande.
Den finansieringsform, som vi
inom folkpartiet för framtiden vill ha,
innebär en räntesubvention tills vidare.
Det som staten sparar, säger herr Hjalmarson
själv, är räntekostnaden. Det
är det som är förklaringen. Herr Hjalmarson
sade en hel del andra saker och
råkade också säga detta. Det är alltså
räntekostnaden som förklarar att besparingen
bli av denna storleksordning,
cirka 10 miljoner kronor. Det är svårt
att se hur detta belopp skulle räcka till
för allt vad högern menar att det skall
räcka till.

Om regeringen skulle vilja övergå till
den av folkpartiet föreslagna finansieringsmetoden,
skulle det bli så klart,
att ingen skulle kunna bestrida det, att
den besparing, som högern tänkt sig
köpa till priset av en icke oväsentlig
hyreshöjning, är av storleksordningen
10 miljoner kronor. Om regeringen
skulle övergå till den behandling av
frågan finansiellt, som högern var med
om i fjol, skulle det också blir klart

—• ehuru icke lika klart — att den
effektiva besparingen är av denna storlek.
Enligt min mening är detta ett
skäl varför det vore bättre att regeringen
övergick till en finansieringsmetod,
som mera klargjorde för svenska
folket vad de olika ståndpunkterna
faktiskt innebär. .lag instämmer till
fullo med herr Hjalmarson i en punkt.
Det är önskvärt med en öppnare redovisning
så att alla förstår, vad det är
för kostnader och besparingar det här
gäller. Det är en sak som hos mig uppväcker
djup tillfredsställelse att debatten
utöver andra viktiga synpunkter
åstadkommit en mycket mera öppen
och fullständig belysning av vad högerns
bostadspolitiska linje innebär än
vi förut haft till förfogande.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman!

Det har under det senaste avsnittet
av debatten ställts en del frågor till
mig, och dessutom har man riktat frågor
till mig i anledning av mitt första
anförande, vilket faktiskt ger mig skyldighet
att ytterligare besvära kammaren
ett ögonblick.

Herr Ståhl har varit överens med
mig om att man i stort sett skulle
hyfsa ekvationen om konkurrens på
lika villkor till att inskränka sig till
fastighetsförvaltningen och således inte
avse själva byggnationen eller produktionen
av nya bostäder. Det är klart
att det alltid är bra med en mångsidig
konkurrens även i fråga om fastighetsförvaltningen.
Det bostadsbestånd vi
bär ligger till allra största delen i enskilt
ägandes hand. En mindre del,
huvudsakligen av de senaste årgångarna,
ligger i städers, andra kommuners
och allmännyttiga stiftelsers händer,
och en del ligger i bostadskooperationens
händer. Man har följaktligen under
överskådlig tid framöver alla möjligheter
till jämförelser mellan fastighetsförvaltningens
olika former. Nu tror
jag inte för min del att konkurrensen

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 159

härvidlag spelar en alltför avgörande
roll. Även fastighetsförvaltningen bestäms
ju av vissa rätt fixa kostnader
såsom bränslekostnader, fastighetsarbetarlöner
och framför allt reparationskostnader.
Det är klart att man
kan säga att den ene kan redovisa en
billigare förvaltning om han fuskar
ifrån sig med reparationerna, men skall
det vara något så när likartat i fråga
om underhåll och reparationer —
bränslekostnaderna är ju ungefär lika
för alla och fastighetsarbetarlönerna är
ordnade genom kollektiva överenskommelser
— tror jag inte att detta är
ett fält där man genom den s. k. konkurrensen
skulle kunna vinna särskilda
fördelar. Är det emellertid så att man
kan vinna några fördelar finns det,
herr Ståhl, möjligheter till redovisning,
då ändå majoriteten av våra svenska
hus ligger i enskild hand.

Herr Ståhl konstaterade vidare att
den socialdemokratiska bostadspolitiken
hade uppnått sina målsättningar
i fråga om hyrans bevarande och i
fråga om standarden på bostäderna,
men herr Ståhl kom ständigt tillbaka
till att den misslyckats att skaffa de
bostadslösa tak över huvudet, som han
uttryckte sig. Herr Ståhl använde här
några siffror, som jag också sett förekomma
i statistiken. Jag skall inte ta
upp tiden med att analysera begreppet
bostadslös, men jag tillåter mig ändå
säga, att man inte skall ha det intrycket,
att här är fråga om folk som
bor på gatorna och i skogsbackarna
och saknar tak över huvudet, som herr
Ståhl uttryckte sig. Det är i stället
fråga om människor som är tvingade
till en viss trångboddhet därför att
de inte kan få egna lägenheter. Det är
unga nygifta människor som kanske
tvingas bo å var sitt håll. Det är vuxna
söner och döttrar som önska sig en
egen lägenhet och som inte längre vill
bo kvar hos föräldrarna. Det är ett
förhållande som, även om det är beklagligt,
inte är karakteristiskt för våra

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

dagar. Så har förhållandena alltid varit,
men de var ännu mera markerade på
1920- och 1930-talen. Det redovisades
inte i bostadsköer utan bestod helt
enkelt i användningen av ett uselt
bostadsbestånd. Det redovisades bland
annat i en trångboddhet hos framför
allt arbetarfamiljerna, som vi dess
bättre börjar komma ifrån i dag. När
man tycker att denna målsättning att
ge alla, som behöver det, en egen bostad,
är riktig men att det gått för
sakta, måste man väl ändå ta i betraktande
själva utgångsläget. Vi hade
på 1920- och 1930-talen att röra oss
med ett bostadsbestånd som jag vågar
säga i stor utsträckning var rena slummen.
Jag tillbringade tio år av mitt
liv, nämligen åren 1928—38, med att
trehundra dagar om året vandra omkring
i den svenska landsbygdens statarkåkar
och skogsarbetarbostäder, och
jag kan försäkra att det är ingen överdrift
när jag betecknar deras standard
som en uppenbar slum. När man skall
rätta till detta måste det väl ta sin
tid, herr Ståhl, tv det kan inte gå på
en gång.

Jag har i medkammaren redovisat,
att vi mellan 1945 och 1952 har byggt
i medeltal 50 000 nya lägenheter per
år. Detta är dåligt, säger herr Hjalmarson;
det är inte mer än vi byggde åren
närmast före kriget, 1938 och 1939.
Men låt oss se på denna sak i ett
något vidare perspektiv! 50 000 lägenheter
på ett år blir 500 000 nya lägenheter
på ett decennium. Vidare är det
inte för mycket att räkna med att
fyra personer kan placeras i varje
lägenhet som ett gott medeltal. Detta
betyder, att två miljoner människor i
detta land på ett decennium kan flytta
in i nya bostäder. Låt oss bara hålla
den takten, så kommer vi att inom
tre eller fyra decennier bereda nya
bostäder åt hela landets befolkning. Ett
bostadshus av sten, av den kvalitet vi
bygger, står vidare inte bara 35 å 40
år, utan det står den dubbla tiden.

160 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vi har i verkligheten nu en bostadsbyggnadstakt,
som är relativt god, och
vi måste ge oss till tåls med att det
tar en tid att komma till rätta med
den uppenbara slumbebyggelse vi förut
hade i de svenska statarkåkarna och
i många centrala områden i städerna,
där arbetarfamiljerna hade sina lägenheter.
Det måste väl ändå lia sin rimliga
övergångstid.

Herr Ståhl åberopade sedan några
statistiska siffror, som jag kanske skall
säga något om. Han framhöll, att boendetätheten
hade ökat. Om man ser
på hela bostadsbestådet i landet, har
utvecklingen emellertid varit den rakt
motsatta. Om vi bara ser på de senaste
årgångarna, kan jag emellertid ge herr
Ståhl rätt i att boendetätheten har
ökat i de nyproducerade bostäderna.
Detta har skett helt enkelt därför, att
den sociala bostadspolitik vi bedriver
här i landet målmedvetet strävar efter
att styra in barnfamiljerna i de nya
bostadslägenheterna. Det var sålunda
snarare en rekommendation än en kritik,
att lierr Ståhl använde denna siffersammanställning
i sitt anförande.

Herr Wedén kom tillbaka till sin
gamla käpphäst, att det är reparationsverksamheten
på andra områden som
har stulit resurserna från bostadsbyggandet.
Jag är inte säker på, herr
Wedén, att vi skall vara ledsna över
den reparationsverksamhet som under
de senaste tio åren skett på andra
områden. Om inte den hade kommit
till stånd, är det möjligt att vi haft
anledning säga, att den eftersatta reparation
man nu talar om på bostadsområdet
också skulle ha gällt för vår
industri, vars produktivitet ju ändå
skall skapa underlaget för vårt välstånd
framdeles. Den reparation som
skett inom industrien har därför — det
tror jag att herr Wedén, som den
industriman han är i andra sammanhang,
är beredd att instämma i —
haft en del gott med sig.

Herr Wedén kom sedan tillbaka till

rabatterna och försökte göra gällande,
att regeringens förslag skulle innebära
en uppläggning, som inte harmonierar
med den bostadssociala ambition, som
bland annat herr Wedén gör sig till
tolk för. Herr Wedén tog sig friheten
att önska en debatt i dessa frågor mellan
min företrädare i ämbetet och mig.
Jag kan försäkra, herr Wedén, att den
debatten skulle bli mycket stillsam! Vi
har nämligen samma uppfattning därvidlag.
Jag tillåter mig här erinra om
att i det förslag som ligger på kammarens
bord, är de sociala bostadsrabatterna
uppräknade med 18 miljoner
kronor jämfört med tidigare belopp
för samma ändamål.

Vidare är det så, herr Wedén, att
när jag inte velat vara med om utredningens
förslag, så är det därför att jag
vänt mig mot vad jag förut tillät mig
kalla det finsnickeri, som förslaget i
vissa avsnitt ger uttryck för. Det är
inte konsekvent genomfört. Den som
sitter i en lägenhet om två rum och
kök och har tre barn, skall enligt herr
Wedéns uppfattning ha ett bostadsbidrag
av en viss storleksordning, och
om han har lika många barn men bor
i en lägenhet om tre rum och kök, så
skall han ha ett större bidrag. Detta
skall han ha, därför att man genom att
ge honom det större bidraget får en
sådan utveckling att barnfamiljerna söker
sig till större och större lägenheter.
Men man har där stannat vid tre
rum, trots att det ju finns stora familjer
med sju, åtta eller nio barn, som
skulle behöva fyra- eller femrumslägenheter,
om man skall vara bostadssocial
i ordets yttersta konsekvenser. Men
där är det slut med konsekvensen för
herr Wedén. Skillnaden är bara att han
vill ge större bidrag för trerums- än
för tvårumslägenheter. En sådan uppdelning
skulle emellertid komma att
föra en del komplikationer med sig,
eftersom man inte gör någon bestämning
med hänsyn till golvytan. Därför
kan det finnas trerumslägenheter, som

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 161

ur utrymmessynpunkt inte är mera
önskvärda än tvårummare, men enligt
herr Wedéns uppfattning skali man
ändå laborera med skilda bidrag för
dem.

Dessutom är det väsentliga kriteriet
för herr Wedéns linje icke för handen
i dag. Den som har en tvårumslägenhet
och vet att han med sina tre barn
får 75 kronor mera i bidrag, om han
flyttar till en trerummare, har inte de
praktiska möjligheterna att göra detta.
Därför är detta problem icke av den
storleksordningen, att det bör föras in
som ett argument för eller emot bostadssociala
ambitioner. Det är helt enkelt
ett praktiskt problem utifrån dagens
synpunkter, och där har herr Wedén
och jag kommit till olika uppfattningar.

Jag måste säga några ord till herr
Hjalmarson. När jag bevittnar hur oppositionsbröderna
tävlar i att rycka
varandra i håret, skulle det självfallet
vara rätt tacknämligt att bara sitta stilla
och rulla tummarna och tycka att det
hela är trivsamt. Men jag kan ändå
inte i rättvisans intresse låta bli att
replikera herr Hjalmarson, eftersom jag
ställde frågan parallellt med herr Wedén:
Om man inte accepterar hyressplittringen,
hur skall man då kunna
undgå en allmän hyreshöjning? Herr
Hjalmarson säger att hans partis allmänna
politik är sådan, att den med
en gång åstadkommer en sänkning av
kostnaderna för nyproduktionen. Det
ar nog en ytterst opraktisk bedömning
att tro, att allt med en gång skall klara
sig, om man följer de allmänna rekommendationer
som högern har givit.

Herr Hjalmarson säger vidare: Hur
kommer det sig att byggnadskostnaderna
har stigit mera än kostnaderna i allmänhet?
Jag kunde ju då fråga: Hur
kommer det sig att trävarorna har stigit
mera än andra varor i allmänhet?
Hur kommer det sig att papperet har
stigit mera än andra, varor i allmänhet?
Vi har haft en konjunktur på vissa
11 — Andra kammarens protokoll 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

grundläggande områden, som konstituerat
byggenskapskostnaderna och
som har varit sådan, att prisstegringen
blivit högre än vad som gäller för varor
i allmänhet.

Om herr Hjalmarson ser litet närmare
på detta problem, måste han väl
ändå ge oss rätt i att det är alldeles
otänkbart att ett accepterande av herr
Hjalmarsons linje i den allmänna bostadspolitiken
med en gång skulle sänka
arbetskostnaderna i nyproduktionen.
De representerar ungefär 30 procent av
byggnadskostnaderna för en fastighet;
det andra är materialkostnader. Men
herr Hjalmarson menar således, att om
man nu helt fräckt tar och sadlar av i
fråga om generella bidrag i den utsträckning
som högern föreslår och om
man stryker ett streck över alla bidrag
i form av ortsgraderade tilläggslån, så
får man en sådan ambition hos materialproducenterna
här i landet, att den
kostnadsstegring, man i annat fall
skulle få, kommer att elimineras.

Herr Bergh sade detsamma i första
kammaren, och eftersom herr Wehtje
också har sina intressen i denna fråga
rådde jag herr Bergh att helt enkelt
fråga herr Wehtje. Han bör ju ha stora
möjligheter härvidlag, och herr Hjalmarson
bör ha samma möjligheter och
bättre möjligheter än jag. Är det så
där utan vidare säkert, att därest man
slopar subventionerna och tiliäggslånen,
så kommer cementpriserna att gå
ner med rasande fart, så att man inte
ens övergångsmässigt behöver ta någon
hyresstegring? Är det säkert att tegelfabrikanterna
kommer att sänka priset
på sitt tegel bara därför att vi avvecklar
subventionerna till bostadsbyggandet?
Nej, det är det inte. Det gör de
först den dag de får billigare bränslekostnader
och billigare arbetslöner. Är
det säkert att träleverantörerna sänker
priserna på sina varor, om herr Hjalmarson
nu skulle kunna lyckas avveckla
tilläggslånen? Nej, alls inte; det är
andra bedömningar som ligger bakom
Nr 22.

162 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

och andra skäl som konstituerar priserna
på materialet. Och materialet är
den väsentliga posten här — väsentligare
än det där enkla resonemanget, att
om man bara slopar tilläggslånen, så
blir det en sådan press på materialfabrikanterna,
att det hela kommer att
balansera sig självt. Det är oriktigt att
ge folk den föreställningen, ty det resonemanget
håller inte under några
omständigheter.

Herr talman! Här har också tagits
upp en debatt om själva finansieringslinjerna.
Jag tror att både kammaren
och herr talmannen håller mig räkning
för att jag avstår från den debatten i
dag — vi skall ju föra den nästa vecka.
Men jag tillåter mig ändå att fråga:
Kan det i dagens ansträngda kreditläge
vara så särdeles klokt att finansiera en
skattesänkning med att låna mera pengar
till bostadslånen?

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Jag vill inte heller, herr talman,
förlänga debatten vid denna sena tidpunkt,
men jag kan inte undgå att göra
den reflexionen — som jag hoppas att
även socialministern gör — att hans
polemik i slutet av anförandet ju var en
polemik mot regeringen egen uppfattning
i tidigare sammanhang om vilka
möjligheter som finns att sänka kostnaderna
inom näringslivet. Jag har,
herr talman, aldrig påstått, att man
med den av oss förordade politiken
med en gång åstadkommer den kostnadssänkande
effekt inom byggnadsproduktionen
som här diskuteras. I
stället har jag sagt, att denna övergångstid
kan ha vissa olägenheter, men
hävdat, att med den av oss förordade
linjen åstadkommer man en snabbare
kostnadssänkning och på någon sikt ett
även för hyresgästerna i de nya husen
bättre resultat än efter regeringslinjen.
Vår politik har därjämte en rad andra
gynnsamma verkningar, som jag inte
nu behöver ytterligare utveckla. Jag
har vidare pekat på att det inte bara är

subventionsavvecklingen vi rekommenderar
för att förbilliga byggnadsproduktionen.

Jag vill nämna för socialministern
att en framstående man inom byggnadsfacket
för mig har uppgivit, att
för hans företag skulle investeringsavgiftens
och byggnadsregleringens avveckling
medföra en kostnadssänkning
som svarar ungefärligen mot 10 procent
av de statliga subventionerna. Man
bör, när man diskuterar våra synpunkter,
herr socialminister, också föra in
den kostnadssänkning som själva skattesänkningen
innebär för det stora
flertalet människor.

Till herr Ohlin vill jag säga att lejonparten
av tilläggslånen måste betalas,
hur man än bokför dem, eller också
är man tvungen att höja hyrorna. Vi
utgår för vår del från att man inte till
någon större del skall behöva ta ut
dem i form av hyreshöjningar och därför
vill vi också ha dem avskrivna. Detta
är en konsekvens av hela vår uppfattning
av dessa ting.

Ännu ett ord till herr Ohlin. Han
var mycket ömtålig för vad MorgonTidningen
hade skrivit om honom. Vad
skall då inte vi säga som varit ute och
åkt i så många sammanhang i både MT
och andra sossetidningar på sistone.
Jag tror inte ni skall ta så hårt vad
tidningarna skriver om oss här i riksdagen.
Överord kan nog förekomma
lite varstans. Eftersom emellertid herr
Ohlin är så känslig för att pressen uppträder
städat och sakligt, vad säger då
herr Ohlin om vad Expressen skrev
den 7 maj 1953 i en artikel under rubriken
»Högern och hyrorna». Det heter
där: »Att som högern oja sig patetiskt
över denna ransonering» — det
gäller alltså bostadsransoneringen —•
»men själv föreslå att hyresregleringslagen
slopas innan bostadsbristen övervunnits
och alltså i praktiken införa
en annan, oerhört mycket orättvisare
och hårdare rans.onering, nämligen den
som går efter plånbokens tjocklek, efter

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

163

förmågan att betala högre hyror, det
är rena rama förljugenheten.» Är det
en journalistik, som motsvarar herr
Ohlins anspråk?

Herr HANSSON i Skegrie (bf): Herr
talman! Jag skall vid denna sena timme
inte blanda mig i debatten i annan
mån än jag skall kommentera ett litet
avsnitt i propositionen som ej blivit
berört. Närmast skulle jag vilja räcka
en liten blomma till departementschefen
för hans skrivning beträffande
egnahemsbebyggelsen på landsbygden.
Det har ju ofta framkommit missnöje
med att de tillståndsbeviljande och bidragsbeviljande
myndigheterna skulle
tolka föreskrifterna på det sättet att
bebyggelsen dras till tätorterna.

Det tillkommer självfallet inte dessa
myndigheter att tolka bestämmelserna
på det sättet. Det tillkommer inte dem
att dirigera folk från landsbygden till
tätorter eller att överhuvud taget styra
befolkningsfördelningen. Jag tror emellertid
det bör sägas, att man inte bör
rikta någon beskyllning mot dessa
myndigheter för att de medvetet och
avsiktligt tolkat bestämmelserna i den
riktningen. Jag tror att man tolkat dem
med hänsyn till de förhållanden som
råder i tätorterna, och då har följden
blivit, att man kommit att fördela byggnationen
på sätt som skett.

Det går inte att alltid tillämpa bestämmelserna
lika för tätort och landsbygd.
Det är därför vi med den största tillfredsställelse
noterar departementschefens
välvilliga skrivning i fråga om
egnahemsbebyggelsen på landsbygden.
Det är alldeles riktigt som han säger,
att de förbättrade kommunikationerna
numera ger ökade möjligheter att bygga
även på landsbygden och att kreditvärdigheten
där bör bli lika god som
i tätorterna. Möjligheterna att få sysselsättning
har med de förbättrade kommunikationerna
också blivit förbättrade.

Jag vill i all korthet och samman -

Främjande av bostadsförsörjningen in. m.

fattningsvis säga att jag hälsar med
största tillfredsställelse den formulering
som gjorts i propositionen, och
jag vill tolka uttalandena där som en
fullmakt för de tillståndsgivande myndigheterna
att hädanefter tillämpa bestämmelserna
på ett friare sätt då det
gäller landsbygdens bebyggelse. Med
detta, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande punkten I, nämligen
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan
i punkten; 2:o) bifall till den
av herr Bergh m. fl. vid punkten fogade
reservationen; 3:o) bifall till den
av herr Ohlon m. fl. beträffande punkten
avgivna reservationen; samt 4:o)
bifall till motionen II: 526 i motsvarande
del; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Gustafsson
i Skellefteå begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de tre återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen äskade likväl
herr Gustafsson i Skellefteå votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagits
den under 3:o) anmärkta propositionen
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten I i statsutskottets
utlåtande nr 153 antager den av herr
Bergh m. fl. beträffande denna punkt
avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

164 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
den reservation, som vid denna punkt
avgivits av herr Ohlon m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda rörande
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 105 ja och 55 nej, varjämte
28 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
av herr Bergh in. fl. avgivna reservationen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten I
i utskottets förevarande utlåtande nr
153, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
av herr Bergh m. fl. beträffande denna
punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit
ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Birke
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 115 ja och 24
nej, varjämte 48 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten I.

På därå av herr talmannen given
proposition bifölls utskottets hemställan
i punkten II.

I avseende å punkten III gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den av herr Ohlon in. fl. vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ståhl begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten III
i utskottets utlåtande nr 153, röstar

.Ta;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Ohlon m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 115 ja och
69 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten III gjorda hemställan.

I fråga om punkten IV gav herr talmannen
propositioner på 1 :o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till den av herr Ohlon m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen;
samt 3:o) bifall till motionen II: 313;
och biföll kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 165

Beträffande punkten V framställde
herr talmannen propositioner på 1 :o)
bifall till utskottets hemställan; 2:o)
bifall till den av herr Bergh m. fl. avgivna
reservationen; 3:o) bifall till den
av herr Ohlon m. fl. i fråga om denna
punkt avgivna reservationen; samt 4)
bifall till motionen II: 526 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
ifrågavarande hemställan.

I avseende å punkten VI gav herr
talmannen propositioner på l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall
till den vid punkten fogade reservationen
av herr Bergh m. fl.; samt 3:o)
bifall till motionen II: 526 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Herr talmannen gav härpå i fråga om
punkten VII propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid punkten fogade,
av herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Wedén begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
Statsutskottets hemställan i punkten
VII i utskottets förevarande utlåtande
nr 153, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Ohlon m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen.

Främjande av bostadsförsörjningen m. m.

emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 114 ja och 70 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten VII gjorda hemställan.

Beträffande punkten VIII gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen
av herr Bergh m. fl.; och.
biföll kammaren utskottets i punkten
gjorda hemställan.

På därå av herr talmannen givna
propositioner bifölls vad utskottet i
punkterna IX och X hemställt.

I avseende å punkten XI gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade, av
herr Ohlon m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Cassel begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
XI i utskottets förevarande utlåtande
nr 153, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Ohlon m. fl. beträffande
denna punkt avgivna reservationen.

166 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Mottagande av den till staten testamenterade egendomen Harpsund.

positionen. Herr Cassel begärde emellertid
rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 113 ja och 67 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten XI gjorda hemställan.

Beträffande punkten XII gav herr talmannen
propositioner på 1 :o) bifall till
utskottets hemställan; 2:o) bifall till den
vid punkten fogade reservationen av
herr Ohlon m. fl.; samt 3:o) bifall till
motionen II: 526 i motsvarande del;
och biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

I fråga om punkten XIII framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid punkten fogade
reservationen av herr Bergh m. fl.; och
biföll kammaren utskottets ifrågavarande
hemställan.

I avseende å punkten XIV gav herr
talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den av herr Ohlon m. fl. avgivna
reservationen; och blev utskottets
hemställan bifallen av kammaren.

Beträffande punkten XV gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan dels ock på bifall
till reservationen av herr Ohlon in. fl.;
och biföll kammaren utskottets ifrågavarande
hemställan.

I fråga om punkterna XVI och XVII
gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till vad utskottet hemställt dels
ock på bifall till motionen II: 526 i motsvarande
delar; och bifölls vad utskottet
i punkterna hemställt.

Beträffande punkten XVIII gav herr
talmannen propositioner dels på bifall

till utskottets hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen
av herr Bergh in. fl.; och
biföll kammaren utskottets nämnda
hemställan.

I vad avser punkten XIX framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den av herr Bergh m. fl.
i fråga om denna punkt avgivna reservationen;
och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

På framställda propositioner blev vad
utskottet i punkterna XX—XXIII hemställt
av kammaren bifallet.

Punkterna XXIV—XXXV.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Slutligen gav herr talmannen beträffande
utskottets motivering propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering dels ock på erkännande av
utskottets motivering med den ändring,
som föreslagits i den av herr Bergh
m. fl. avgivna, med 2) betecknade reservationen;
och godkände kammaren
utskottets motivering.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets memorial nr

154, angående tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1952/53.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Mottagande av den till staten testamenterade
egendomen Harpsund.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

155, i anledning av ''Kungl. Maj:ts proposition
angående mottagande av den
till staten testamenterade egendomen
Harpsund.

I propositionen nr 174 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt ut -

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 167

Mottagande av den till staten testamenterade egendomen Harpsund.

drag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 20 mars 1953, föreslagit
riksdagen att dels bemyndiga Kungl.
Maj :t att i enlighet med de i statsrådsprotokollet
angivna grunderna mottaga
den av direktören C. A. Wicander testamenterade
egendomen Harpsund dels
ock medgiva att den under byggnadsstyrelsens
Melfond i staten för statens
allmänna fastighetsfond för budgetåret
1953/54 upptagna utgiftsposten Reparations-
och underhållskostnader m. in.
måtte få överskridas med 90 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet
med de av utskottet angivna grunderna
mottaga den av direktören C. A.
Wicander testamenterade egendomen
Harpsund;

b) medgiva att den under byggnadsstyrelsens
delfond i staten för statens
allmänna fastighetsfond för budgetåret
1953/54 upptagna utgiftsposten Reparations-
och underhållskostnader m. m.
finge överskridas med 90 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Åkerström.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ÅKERSTRÖM (s): Herr talman!
Jag har vid detta utlåtande antecknat
en blank reservation, men jag har inte
gjort detta därför att jag vill yrka avslag
på det förslag utskottet har kommit
till, när det gäller denna — låt oss
vara överens därom — förnämliga gåva,
som enligt testators vilja skall vara
hedersbostad åt Sveriges »vid varje tid
fungerande statsminister». Jag hörde
till en början till dem som var tveksamma,
om man skulle säga ja till detta
anbud, men jag har kommit fram till
att man bör göra det. Jag är emellertid
inte nöjd med utskottets skrivning.

Jag har för det första uppmärksammat,
liksom väl också kammarens ledamöter
har gjort, att det på sidan 11

i utskottsutlåtande! står bl. a.: »Ehuru
utskottet icke vill motsätta sig bifall
till den speciella överenskommelse i
frågan som numera har träffats, förutsätter
därför utskottet att den statsministern
tillkommande upplåtelserätten
begagnas med viss varsamhet.» Man
borde väl kunna överlåta åt den vid
varje tid fungerande statsministern att
själv avgöra en sådan sak och inte införa
sådana restriktioner.

Rörande frågan om bilar åt regeringens
ledamöter säger utskottet på
sidan 12: »Utskottet anser sig icke i
förevarande sammanhang ha anledning
att taga ställning till den av departementschefen
berörda frågan om tjänstebilar
åt regeringen.» Jag uppfattar
detta så, att man avvisade tanken att
redan i detta sammanhang i enlighet
med propositionen ge tjänstebil åt
statsministern på de villkor som gäller
för landshövdingar. Under hand har
jag hört, att detta uttalande skall tolkas
på annat sätt än det är skrivet och
att man avser, att statsministern skall
få sin tjänstebil på i propositionen angivna
villkor. Om det finns någon möjlighet
att tolka och tillämpa utskottets
uttalande på detta sätt, är jag tillfredsställd.

Jag har varit rätt tveksam, om jag
skulle stödja förslaget om tjänstebilar
åt regeringen över huvud taget. Men
när vi nu på angivna villkor har tagit
emot denna förnämliga gåva, har det
tillkommit ett särskilt skäl för att ge
landets statsminister tjänstebil, nämligen
att han bör kunna utnyttja denna
bostad.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
enligt min mening bör vi om vi accepterar
donationen, ta alla erforderliga
konsekvenser. Därest utskottets skrivning
får tolkas annorlunda än texten
inbjuder till, d. v. s. på det sättet att
man har sagt ja till donationen även
i den del som rör statsministerns tjänstebil,
är jag alltså tillfredsställd.

Jag har intet yrkande.

168 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Mottagande av den till staten testamenterade egendomen Harpsund.

Herr ANDERSSON i Malmö (s): Herr
talman! Jag vet inte, om jag kan tillfredsställa
herr Åkerström i fråga om
tolkningen av utskottets utlåtande, men
jag skall göra ett försök.

Herr Åkerström har ju varit tveksam
om det lämpliga i att staten tar emot
egendomen, men jag har inte nu anledning
att gå in på det spörsmålet. Jag
skall inte heller gå närmare in på den
lilla passus i utskottsutlåtandet, som
herr Åkerström här återgav och där utskottet
uttalar en förhoppning om att
den statsministern tillkommande upplåtelserätten
skall begagnas med en viss
varsamhet. Antagligen hade den blivit
varsamt använd, vad utskottet än skrivit.
Jag har i stället begärt ordet för att
säga något om den punkt som gjorde
herr Åkerström särskilt ängslig.

Utskottet säger i slutet av sitt utlåtande:
»Utskottet anser sig icke i förevarande
sammanhang ha anledning att
taga ställning till den av departementschefen
berörda frågan om tjänstebilar
åt regeringen.» Detta uttalande har gjort
flera än herr Åkerström ängsliga. Med
donationen följer ju en bil, vilken enligt
donators önskan skulle användas av
statsministern. Herr Åkerström befarade
att utskottets uttalande gällde denna
bil, men så är inte fallet.

Departementschefen har om denna bil
sagt följande: »Bland den lösegendom
som omfattas av donationen ingår en
bil, värderad till 10 000 kronor och i
gott skick. Denna hör stå till den fungerande
statsministerns förfogande i huvudsak
enligt de grunder, som gäller
beträffande de till landshövdingarnas
disposition stående bilarna.» Vi inom
statsutskottet anser att detta är rätt och
riktigt, och vi har alltså inte någon erinran
att göra på denna punkt. Vår erinran
gäller vad departementschefen i
fortsättningen har sagt, då han kommer
in på en fråga, som riksdagen redan tidigare
i år har behandlat, nämligen
frågan om tjänstebilar åt regeringen. Det

är den saken som utskottet inte i detta
sammanhang har velat ta ställning till.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Det är just det sista uttalandet från herr
Anderssons sida som gör, att jag inte
kan underlåta att reagera mot det sätt
varpå utskottet tagit ståndpunkt i denna
fråga. Vi skall komma ihåg, att vad utskottet
skrev i anledning av motionerna
om bilar till regeringen gick ut på att
inte bara statsministern utan även övriga
statsråd skulle ha tillgång till bil.
Med den gåva som nu diskuteras har
regeringen fått en utmärkt bil till sitt
förfogande, varför departementschefen
tyckte, att man kunde avkoppla frågan,
enär denna bil kunde tjänstgöra för det
ändamål som ansågs erforderligt. Det är
därför jag finner utskottets uttalande
alldeles onödigt, eftersom man därigenom
liksom inte accepterar detta departementschefens
uttalande. Det uttalande
som jag avser återfinns på s. 12 i
utlåtandet: »Utskottet anser sig icke i
förevarande sammanhang ha anledning
att taga ställning till den av departementschefen
berörda frågan om tjänstebilar
åt regeringen.»

Jag anser, att dessa rader bör utgå, ty
när utskottet sedan i fortsättningen säger,
att vad departementschefen i övrigt
anfört, icke har givit utskottet anledning
till erinran, erkänner man därmed att
man låter denna fråga om tjänstebilar
tills vidare vara avförd ur diskussionen.
Jag tycker, att det är tacknämligt, att
departementschefen på ett förnuftigt
sätt löst denna fråga, och att riksdagen
därför bör acceptera denna lösning
genom att — såsom jag hemställt •—
låta den näst sista punkten i utskottets
motivering utgå.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
kanske bör säga ett par ord om denna
bil. Jag har läst utskottets utlåtande på

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

169

Mottagande av den till sl

dei -ätt, som herr Andersson i Malmö
häi förklarat vara riktigt.

Med anledning av vad herr Rubbestad
här yttrat tycker jag att det är rättvist
att jag säger så mycket som så, att jag
förstår att utskottet har tyckt att det ur
formell konstitutionell synpunkt var
oriktigt av mig att redan vid denna
riksdag föra fram frågan om tjänstebilar
till regeringen, eftersom frågan redan
en gång varit föremål för samma riksdags
behandling. Jag förstår därför
mycket väl att utskottet ansett sig böra
göra det uttalande man här gjort.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring i motiveringen,
som under överläggningen föreslagits av
herr Rubbestad; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

§ 11.

Föredrogos vart för sig:

statsutskottets utlåtande nr 156, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående överlåtelse av tomt för uppförande
av en byggnad för italienska
institutet i Stockholm;

bevillningsutskottets betänkande nr
47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
av 48 | 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), in. m.;

första lagutskottets memorial nr 40, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av Genévekonventionerna
den 12 augusti 1949 angående
skydd för krigets offer, dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i 1 och 27 kap.
strafflagen, in. in., dels väckta motioner
angående domarpersonalens rekrytering
och anställningsförhållanden, dels ock
väckta motioner angående skärpt lagstiftning
om straff för bilstölder, m. m.;
12 — Andra kammarens protokoll 1953.

en testamenterade egendomen Harpsund.

andra lagutskottets utlåtande nr 34, i
anledning av väckta motioner angående
lagstiftning om rätt till arbete; samt

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av väckta motioner
om tryggande av yrkesfiskares nyttjanderätt
till av dem arrenderade fiskevatten;
och

nr 25, i anledning av väckt motion
om översyn av gällande tätortslagstiftning.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden, betänkande och memorial
hemställt.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial och utlåtanden: nr

157, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1953/54 till Armén: Remontering jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till handelshögskolorna
i Stockholm och Göteborg
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1953/54 till statens priskontrollnämnd
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till kommerskollegium in. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr
57, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1953/54, m. in., jämte
i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande och memorial
:

Nr 22.

170 Nr 22.

Lördagen den 23 maj 1953.

nr 26, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning angående
ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern
för kvinnliga befattningshavare
vid riksdagens verk m. m.; och

nr 27, angående särskilt lönetillägg
åt hos riksdagen tillfälligt anställda
tjänstemän;

första lagutskottets utlåtande nr 41, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 43 kap. 11 § ocli 46 kap. 11 i
rättegångsbalken, dels ock i ämnet väckta
motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 27, i anledning av väckta motioner
om vidgad inlösningsrätt vid laga skifte
enligt lagen den 17 juni 1932 (nr 223)
med särskilda bestämmelser om delning

av jord å landet inom vissa delar av
Kopparbergs län (den s. k. datalagen);

nr 28, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för gynnande av bebyggelsen
på landsbygden; och

nr 29, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 35,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående reglering av priserna på
fisk under budgetåret 1953/54 m. m.
jämte i ämnet väckt motion.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.53 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 23 maj.

Kl. 12 på dagen.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen,
varjämte undertecknad på grund
av förfall för sekreteraren jämlikt herr
förste vice talmannens förordnande
tjänstgjorde vid protokollet.

§ I Föredrogos,

men bordlädes åter statsutskottets
memorial och utlåtanden nr
157—161, bevillningsutskottets betänkande
nr 57, bankoutskottets utlåtande
och memorial nr 26 och 27, första lagutskottets
utlåtande nr 41, tredje lagutskottets
utlåtanden och memorial nr
27—29 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 35.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:

andra lagutskottets utlåtande och memorial: -

nr 35, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till la
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 220 med förslag till lag
om ändring i värnpliktslagen, m. fl.
ärenden; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 38,
med anledning av Kungl. Maj :ts pro -

so •;

Lördagen den 23 maj 1953.

Nr 22.

171

position angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område jämte
i ämnet väckta motioner.

§ 3.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren, att bevillningsutskottets
betänkande nr 57 skulle uppföras
sist bland två gånger bordlagda
ärenden å föredragningslistan för kammarens
nästkommande sammanträde.

§ 4.

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1953/54 till avlöningar
vid de tekniska högskolorna
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ombesörjande i
vissa fall av den undervisning, från vilken
distriktsöverlärare befriats;

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar vid blindoch
dövskolorna;

nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner m. in.;

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till
anordnande samt om- och tillbyggnad
av ålderdomshem;

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till främjande av bostadsförsörjningen
in. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 297, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1952/53;

nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående mottagande av
den till staten testamenterade egendomen
Harpsund; och

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
tomt för uppförande av en byggnad för
italienska institutet i Stockholm;

från första lagutskottet:

nr 290, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av en den
26 mars 1953 träffad överenskommelse
angående ändrad lydelse av artiklarna
2, 7 och 9 konventionen mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge
den 6 februari 1931 innehållande internationellt
privaträttsliga bestämmelser
om äktenskap, adoption och förmynderskap,
m. in.; och

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 6
juni 1925 (nr 179) om ersättning till
polisman för skada å kläder;

från tredje lagutskottet:

nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt
till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt
vattenområde in. m.; och

nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 44, 45 och 146 §§ byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385);

från sammansatta stats- och första lagutskottet
:

nr 302, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet
av frihetsstraff in. m., dels ock i ämnet
väckt motion; och

nr 303, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1953/54 till fångvården m. m.
jämte i ämnet väckta motioner; samt

från sammansatta stats- och tredje lagutskottet
:

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts

172

Nr 22.

Lördagen den 23 maj 1953.

proposition angående uttagande av en
avgift för främjande av forskning och
rationalisering på byggnadsområdet
samt inrättande av en statens nämnd
för byggnadsforskning.

§ 5.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes här
efter kl. 12.04 em.

In fidein
Per Bergsten.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM
316430