Torsdagen den 21 maj. Sid (Riksdagens protokoll 1953:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953

FÖRS TA KAMMAREN

Nr 22

21—23 maj.

Debatter m. m.

Torsdagen den 21 maj. Sid.

Avdragsrätt för erlagd förmögenhetsskatt m. m................. 4

Ändringar i fastighetsbeskattningen ............................ 11

Inkomstberäkningen för en- och tvåfamilj sfastigheter ............ 34

Avdragsrätt i annan kommun än hemortskommunen ............ 46

Fredagen den 22 maj.

Ombesörjande av undervisning, från vilken distriktsöverlärare befriats
.................................................... 49

Statlig förskola för blinda barn................................ 54

Upprättande av ett läroverk för vuxna ........................ 57

Utvidgning av den statliga gymnasieorganisationen .............. 59

Lönegradsplaceringen för adjunkt vid provårsläroverk .......... 62

Statsbidrag till anordnande av ålderdomshem m. m............. 64

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m............. 72

Mottagande av egendomen Harpsund .......................... 112

Medlemskapet i de finska och tyska församlingarna ............ 118

Särskilda rikdagsorgan för samverkan med regeringen .......... 127

Försäljning av viss mark till Kiruna stad ...................... 138

Samtliga avgjorda ärenden.

Torsdagen den 21 maj.

Jordbruksutskottets memorial nr 37, ang. gemensam votering i

fråga om särskilda stödåtgärder för hästaveln m. m........... 4

Bevillningsutskottets betänkande nr 48, ang. ändrad lydelse av 76 §

kommunalskattelagen m. m................................. 4

■—• nr 53, ang. avdragsrätt i fråga om erlagd förmögenhetsskatt m. m. 4
Bankoutskottets memorial nr 20, ang. användande av riksbankens

vinst för år 1952 .......................................... 10

— utlåtande nr 21, ang. ändring av tidsangivelserna i riksdagstrycket
.................................................. 10

1 Första kammarens protokoll 1953. Nr 22.

Nr 22.

Innehåll.

Sid Bankoutskottets

utlåtande nr 22, om fortsatt giltighet av lagen ang.
rätt för Konungen att meddela bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv m. m.................................... 10

— nr 24, ang. pension åt städerskan vid riksdagshuset Anna Lill berg

..................................................... 10

— nr 25, ang. pension åt städerskan vid riksbankens avdelningskontor
i Jönköping Sofia Wiborg............................ 10

Bevillningsutskottets betänkande nr 49, ang. ändrad lydelse av 2
och 45 § § kommunalskattelagen m. m....................... 11

— nr 50, ang. ändring i kommunalskattelagen ................. 34

—■ nr 51, ang. rätt till ortsavdrag i annan kommun än hemkommunen
.................................................. 46

— nr 54, ang. det tekniska systemet för stödet av smörproduktionen
m. m................................................. 48

— nr 55, om ändring i förordningen ang. stämpelavgiften m. m. . . 48

— nr 56, ang. reglering av sockernäringen i riket m. m........... 48

Fredagen den 22 maj.

Gemensam votering i fråga om anslag till hästavelns befrämjande 49
Statsutskottets utlåtande nr 148, ang. gratifikation åt filosofie studeranden
J. A. Lodin ...................................... 49

—■ nr 149, ang. ombesörjande av undervisning, från vilken distriktsöverlärare
befriats .................................. 49

— nr 150, ang. anslag till blind- och dövskolorna .............. 54

— nr 151, ang. anslag till de allmänna läroverken m. m......... 57

— nr 152, ang. statsbidrag till anordnande av ålderdomshem m. m. 64

— nr 153, ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m. 72

— memorial nr 154, ang. tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1952/53 .............................................. 112

— utlåtande nr 155, ang. mottagande av den till staten testamenterade
egendomen Harpsund ................................ 112

— nr 156, ang. överlåtelse av tomt för uppförande av en byggnad

för italienska institutet i Stockholm ........................ 118

Bevillningsutskottets betänkande nr 47, ang. ändring av 48 § 1

mom. kommunalskattelagen m. m........................... 118

Första lagutskottets memorial nr 40, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .................................... 118

— utlåtande nr 39, ang. medlemskapet i de finska och tyska församlingarna
.............................................. 118

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19, ang. inrättande av särskilda
riksdagsorgan för samverkan med regeringen ............ 127

Andra lagutskottets utlåtande nr 34, ang. lagstiftning om rätt till

arbete .................................................. 138

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24, ang. tryggande av yrkesfiskares
nyttjanderätt till arrenderade fiskevatten ................ 138

— nr 25, ang. översyn av gällande tätortslagstiftning............ 138

Bankoutskottets utlåtande nr 23, med förslag till lag med särskilda

bestämmelser ang. bankaktiebolags inlåning ................ 138

Jordbruksutskottets utlåtande nr 29, ang. försäljning av vissa, allmänna
arvsfonden tillfallna fastigheter ....................... 138

— nr 32, ang. försäljning av vissa kronoegendomar m. m....... 138

— nr 33, ang. försäljning av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna

fastigheter ................................................ 139

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3 eftermiddagen.

Herr talmannen yttrade, att han finge
meddela, att enligt beslut av talmanskonferensen
val av ombud och suppleanter
i Nordiska rådet komme att anställas
vid början av kamrarnas sammanträden
tisdagen den 26 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 258, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av vissa
kronan tillhöriga områden;

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1953/54 till vissa tillägg å ersättningar
i anledning av olycksfall i
arbete m. m. samt till statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i
arbete m. m.;

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1953/54 till maskin- och verktygsutrustning
m. m. för fångvårdsanstalterna; nr

262, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående vissa anslag
för budgetåret 1953/54 till universitetssjukhusen
m. m.;

nr 263, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlösning av avgälder
från de till skatte försålda s. k. halländska
kyrkohemmanen;

nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; -

nr 265, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. in.;

nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.;

nr 267, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ny lönegruppering
för statens tjänstemän m. fl. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pensionsrätt i statens
pensionsanstalt för vissa befattningshavare; nr

273, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag för budgetåret 1953/54 under
fjärde huvudtiteln m. m. jämte i
ämnet väckt motion;

nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1953/54 till medicinska högskolan
i Göteborg och Göteborgs högskola
m. m.;

nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till Stockholms högskola;

nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa frågor
rörande statsbidrag till försöksdistrikt
med enhetsskola m. m.;

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1953/54 till understöd
åt kommunala anstalter för yrkesundervisning
jämte i ämnet väckt motion; nr

278, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1953/54 till civilförsvaret
m. in.;

nr 279, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar angående organisationen
av den civila sjukvårdsberedskapen
m. in.;

Nr 22.

Torsdagen den 21 mai 1953.

Om avdragsrätt för erlagd förmögenhetsskatt m. m.

nr 280, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar till häradsskrivarna
m. fl.;

nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överförande till
Sverige av vissa sjuka flyktingar m. m.;

nr 282, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den framtida
verksamheten vid Solhems sjukhus; och
nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i .vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
148—156, bevillningsutskottets betänkande
nr 47, första lagutskottets memorial
nr 40, tredje lagutskottets utlåtande
nr 26 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 36.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 37, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om Kungl.
Maj:ts proposition angående särskilda
stödåtgärder för hästaveln m. in.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter endast en
bordläggning.

Vad utskottet sålunda hemställt bifölls.

På därefter gjord proposition godkändes
den i förevarande memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att under förutsättning
att den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd även
av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman
gemensam omröstning i ämnet komme
att anställas vid kamrarnas sammanträden
under morgondagen.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 48, i an -

ledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 76 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. in., jämte i
ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Om avdragsrätt för erlagd förmögenhetsskatt
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 53 i anledning av väckta
motioner om införande av avdragsrätt
i fråga om erlagd förmögenhetsskatt
samt om höjning av det skattefria beloppet
för äkta makar vid förmögenhetsbeskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammantang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 157
av fröken Andersson m. fl. samt II: 214
av herrar Edström och Nilsson i Svalöv,
vari hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna införda förslag till

1) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig
inkomstskatt;

2) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 577) om
statlig förmögenhetsskatt;

2) de likalydande motionerna I: 279
av herrar Hansson och Boman samt
II: 369 av herr Sjölin och fru Sandström.

I samtliga de föreliggande motionerna
hade avsetts att åstadkomma en lättnad
i den statliga förmögenhetsbeskattningen.
Sålunda hade såväl i de likalydande
motionerna I: 157 och II: 214 som i de
likalydande motionerna 1:279 och II:
369 yrkats, att skattepliktsgränsen vid
förmögenhetsbeskattningen för äkta makar
skulle höjas till 75 000 kronor. I motionerna
1:157 och II: 214 hade dessutom
yrkats sådan ändring av gällande
bestämmelser, att påförd förmögenhetsskatt
skulle få avdragas vid den statliga
inkomsttaxeringen, varvid dock förutsatts
en viss höjning av förmögenhetsskatteskalan.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Om avdragsrätt för erlagd förmögenhetsskatt m. m.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
av angivna orsaker hemställt,

1) att de likalydande motionerna
1:157 av fröken Andersson m. fl. samt
II: 214 av herrar Edström och Nilsson i
Svalöv om införande av avdragsrätt i
fråga om erlagd förmögenhetskatt m. m.
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; ävensom

2) att de likalydande motionerna I:
279 av herrar Hansson och Boman samt
II: 369 av herr Sjölin och fru Sandström
om höjning av det skattefria beloppet
för äkta makar vid förmögenhetsbeskattningen
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson
i Osby, Sjölin och Kollberff, vilka
ansett, att utskottets motivering bort
erhålla den ändrade lydelse, reservationen
visade;

II) av herrar Veländer och Edström,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till de
likalydande motionerna 1:157 av fröken
Andersson m. fl. samt II: 214 av
herrar Edström och Nilsson i Svalöv om
införande av avdragsrätt i fråga om erlagd
förmögenhetsskatt m. m. ävensom
de likalydande motionerna I: 279 av
herrar Hansson och Boman samt II: 369
av herr Sjölin och fru Sandström om
höjning av det skattefria beloppet för
äkta makar vid förmögenhetsbeskattningen,
antaga i förstnämnda två motioner
upptagna förslag till

1) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt; samt

2) förordning om ändring i förordningen
den 26 juli (nr 577) om statlig
förmögenhetsskatt.

Herr VELÄNDER (h): Herr talman!
1949 års skatteutredning hade, såsom vi
erinrar oss, enligt sina direktiv att söka
skapa större klarhet i fråga om statsbeskattningens
verkningar i olika avseenden:
på sparande, på arbetsvilja, på

företagsamhet etc. Med sådan utgångspunkt
nådde utredningen enighet i de
mera väsentliga frågorna, och den var
jämväl enhällig i den uppfattningen, att
den direkta statliga beskattningen enligt
de genom 1947 års skattereform fastställda
grunderna var alltför hög samt att
det därför erfordrades lättnader i denna
beskattning »av mera allmän omfattning».

Denna inställning låg också till grund
för Kungl. Maj:ts och riksdagens ställningstaganden
vid nästlidet års riksdag
i de då framlagda förslagen i statsskattefrågan.

Det är knappast ägnat att förvåna, att
meningarna därvid gick åtskilligt isär,
när det gällde att ta konsekvenserna av
den för alla gemensamma insikten om
nödvändigheten av lättnader i beskattningen.
Det rörde sig ju åtminstone delvis
om betydelsefulla och komplicerade
problem. Detta är givetvis en av anledningarna
till att fjolårets riksdagsbeslut
ingalunda kan anses ha någon mera definitiv
karaktär. Det betecknades också
från alla håll blott såsom ett första steg
i riktning mot en rimlig och skälig skattenivå.

Den grundläggande motiveringen för
skatteutredningens förslag koncentrerades
i följande för kammarens ledamöter
icke obekanta uttalande: »Vår undersökning
rörande de direkta skatternas verkningar
har givit oss stöd för den uppfattningen
att en lättnad i den direkta
beskattningen är ett samhällsintresse av
största betydelse. Främst med hänsyn
till arbetsvilja och deklarationsmoral finner
vi det angeläget att det nuvarande
trycket av den direkta beskattningen
mildras.» Såväl inkomst- som förmögenhetsbeskattningen
avsågs härmed. I senare
hänseendet underströk sålunda
skatteutredningen, att bland annat med
hänsyn till sparandet »en viss sänkning
av den statliga förmögenhetsskatten borde
komma till stånd». De tyngst vägande
reservationerna inom utredningen avsåg
jämväl förmögenhetsbeskattningen.

Från dessa utgångspunkter bör nu de
i utskottsbetänkandet redovisade motionerna
bedömas. Motionärerna anser det

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Om avdragsrätt för erlagd förmögenhetsskatt m. m.

vara av synnerlig vikt, att förmögenhetsskatten
är avdragsgill vid inkomsttaxeringen.
Den måste såsom regel förutsättas
böra och skola täckas av den skattskyldiges
inkomst. I den män inkomsten
tages i anspråk härför, måste det framstå
som föga rimligt, att en sådan andel
av inkomsten, som alltså konsumeras i
och för erläggande av förmögenhetsskatten,
skall bilda underlag för inkomstskatten
och föranleda ett ytterligare skatteuttag
med kanske 50, 60, 70 eller 80 procent
därav. Icke kan väl detta vara en
ordning, ägnad att befordra ett för produktionen
och det fortsatta framåtskridandet
tillräckligt stort sparande? Nej,
den är ett uttryck för en romantik om
statens nästan obegränsade möjligheter
att dirigera och reglera även via beskattningen,
som måste undergräva människornas
vilja och förmåga att i olika
sammanhang hävda sig, att lita till sig
själva och sina egna möjligheter, varigenom
även det allmännas intressen säkerligen
bäst befordras och främjas.

Huru man än betraktar de olika skatteformerna,
måste dock dessa ställas i
ett visst sammanhang till varandra. Deras
sammanlagda tryck och verkningar i
övrigt får icke förbises. Avvägningen bör
sålunda icke ske av inkomstskatten för
sig, den årliga förmögenhetsskatten för
sig, dess komplement kvarlåtenskapsskatten
för sig etc. Att man syndat häremot,
understundom på ett hårresande
sätt, exempelvis genom 1947 års s. k.
skattereform, får icke utgöra något skäl
för en fortsättning på den vägen. Det
finns ett begrepp som icke får läderas
hur frimodigt som helst. Det är skatteförmågan.
Men är det över huvud taget
möjligt att på tillbörligt sätt beakta denna
skatteförmåga, om en och samma inkomst
träffas av två av varandra oberoende
skatter, båda starkt progressiva?
Måste icke den dubbla progressiviteten
leda till resultat, som är varken skäliga
eller eljest väl avvägda?

I den till utskottsbetänkande! fogade
högerreservationen fullföljes tanken på
en avdragsrätt av här angiven innebörd.
För att skattebortfallet i förhållande till
vad som nu gäller icke skall bli alltför

betydande kombineras förslaget med en
höjning av skattesatserna i förmögenhetsskatteskalan.
Det är reservanternas
bestämda mening, som också vinner stöd
av vissa reservationer i skatteutredningens
betänkande, att den av dem intagna
ståndpunkten är utomordentligt starkt
motiverad. Den leder icke heller till resultat,
som icke bör kunna godtagas
även av mycket avancerade fiskaliska intressen.

Motionerna upptar jämväl förslag om
en höjning av skattepliktsgränsen för
äkta makar vid förmögenhetsbeskattningen,
Hur man än söker komma förbi en
sådan höjning genom framförande av
skäl och synpunkter av mer eller mindre
relevant natur, förefaller det knappast
möjligt att i längden lyckas därmed. Har
man beträffande inkomstbeskattningen
accepterat exempelvis den s. k. tudelningsprincipen
för äkta makar för inkomster
upp till 15 000 ä 16 000 kronor,
måste denna princip leda till konsekvenser
även för förmögenhetsbeskattningen.
Detta synes åtminstone mig tämligen
självfallet.

Utöver den sålunda anförda synpunkten
hänvisar jag i nu berört avseende
till innehållet i de föreliggande motionerna.

Jag ber, herr talman, att i anslutning
till det anförda få hemställa om bifall
till den vid utskottets betänkande fogade,
med II) betecknade reservationen.

Herr SPETZ (fp): Herr talman! Vid
riksdagens början väcktes från folkpartihåll
— i denna kammare av herrar
Hansson och Boman — motion om lindring
av förmögenhetsbeskattningen. I
denna motion uttalades att motionärerna
var medvetna om alt vid sessionens slut
kunde den situationen uppkomma att det
inte fanns möjlighet att yrka bifall till
motionen, men de ansåg att man borde
lämna riksdagen tillfälle att pröva förslaget
mot bakgrunden av det då — alltså
nu — kända statsfinansiella läget.

Med anledning därav har ett antal reservanter
inom utskottet inte yrkat bifall
till dessa motioner, utan vi har i det

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Om avdragsrätt för erlagd förmögenhetsskatt m. m.

fallet anslutit oss till utskottets kläm,
men vi har icke kunnat ansluta oss till
utskottets motivering. Vi har i reservation
nr I yrkat att utskottets motivering
skulle ha en annan lydelse än vad utskottsmajoriteten
har föreslagit. Jag skulle
vilja säga, att vi har tagit denna ställning
närmast beroende på att vi från det
håll jag representerar har ansett, att man
i den mån det blir möjligt att göra lindring
i beskattningen bör i första rummet
sätta en sänkning av inkomsttaxeringen
och ett borttagande av kvarlåtenskapsskatten
och i sista rummet frågan om
lindring av förmögenhetsbeskattningen.

Jag vill, herr talman, med dessa ord
be att med avseende på klämmen få
yrka bifall till utskottets förslag men
med avseende på motiveringen bifall till
reservation nr I.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Det
är i två avseenden som reservanterna föreslår
ändring i den nu utgående förmögenhetsskatten.
I det ena avseendet är
det fråga om skattepliktsgränsen, som
man vill för äkta makar få höjd till
75 000 kronor. Jag vill erinra om att vid
den stora skattereformen 1947 skattepliktsgränsen
för både äkta makar och
ogifta bestämdes till 30 000 kronor. Förra
året kom skatteberedningen med ett
förslag på 40 000 kronor, och riksdagen
antog på regeringens förslag en skattepliktsgräns
på 50 000 kronor. Den har
alltså under en femårsperiod höjts från
30 000 till 50 000 kronor. Samtidigt genomfördes
förra året en sänkning i botten
av promilletalet från G till 5. Jag tror
att reservanterna missminner sig då de
råkat skriva att skatteberedningens reservanter
föreslog 70 000 kronor som
gräns, ty det var 60 000 kronor. När regeringen
emellertid föreslog 50 000 kronor
och samtidigt sänkte promilletalet,
betydde detta en kompromiss mellan olika
ståndpunkter, och man ansåg att frågan
därmed var ur världen för tillfället.
Jag erkänner gärna att, som herr Velander
sade, skattelagarna inte är eviga. De
lever nog ett kortare liv än de flesta
andra lagar. Men jag tycker i varje fall

det är orimligt att nu föreslå ändring
efter den ingående prövning och diskussion
vi hade förra året.

Det framföres olika skäl för att man
borde ha ett annat belopp som undre
gräns för gifta än för ogifta. Det sägs,
att när personer gifter sig som båda
äger förmögenheter som förut varit skattefria,
efter giftermålet kan få skatt. Ja,
det kan naturligtvis hända, om t. ex. de
båda hade 30 000 kronor var. De kommer
då upp till sammanlagt G0 000 kronor
och får en sammanlagd skatt på 50
kronor. Detta kan man naturligtvis tycka
är fruktansvärt, och man kan naturligtvis
dra slutsatser, som den förste talaren
gjorde, om hur detta förhållande
kan inverka på sparviljan och företagsamheten
— ja, hela litanian som herrarna
och damerna känner utan och innan
efter alla dessa års debatter.

Den skatten skulle makarna slippa enligt
reservanternas förslag, men detta
förslag innebär också, herr talman, att
om en miljonär gifter sig, får han i och
med detsamma en högre skattepliktsgräns.
Den höjs från 50 000 till 75 000
kronor, och han får 125 kronor lägre förmögenhetsskatt
som ett slags morgongåva
vid uppvaknandet dagen efter bröllopet.
Detta kan naturligtvis vara roligt,
men förslaget innebär inte någon så betydelsefull
reform att vi bör genomföra
den på detta område.

Ett annat skäl som reservanterna åberopar
är, att vid beräkningen av inkomstskatten
man har ortsavdrag som
uppgår till 2 000 kronor för ogifta och
4 000 kronor för gifta i högsta ortsgruppen.
Reservanterna anser, att man därför
borde ha någon liknande skillnad
när det gäller beräkning av förmögenhetsskatten.
Men i konsekvens härmed
borde man väl inte stanna vid en skattepliktsgräns
på 75 000 kronor för gifta,
utan man borde ha gått upp till 100 000
kronor. Emellertid råder den lilla olikheten,
att ortsavdraget skall motsvara
eu elementär levnadskostnad. I det ena
fallet har man då 2 000 kronors avdrag
och i andra fallet 4 000 kronors avdrag.
Förr var avdraget för makar inte dubbelt
så stort som för ogifta utan endast

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Om avdragsrätt för erlagd förmögenhetsskatt m. m.

50 procent högre, vill jag minnas, men
av vissa skattetekniska skäl bär man
gjort det dubbelt så stort. Hur man emellertid
kan tänka sig några sådana elementära
levnadskostnadsbestämmelser
då det gäller förmögenlietsgräns för
ogift till 50 000 och för gift till 75 000
kronor, har i varje fall jag mycket svårt
att förstå. Inte heller jag kan förstå resonemanget
om stimulansen för sparandet,
som man talar om, då det aldrig kan
bli större skattelättnad än 125 kronor
för äkta makar genom reservanternas
förslag. Det är uppriktigt sagt, herr talman,
rent nonsens.

Men det är en annan sak, herr talman,
som är mycket viktigare än denna, och
det är det andra förslag, som högern har
framställt och om vilket folkpartiet
förklarar att dess själ helt och hållet är
med förslaget men dess förnuft säger att
man för närvarande inte bör ansluta sig
till det. Principiellt står emellertid högern
och folkpartiet i det fallet på samma
linje, även om folkpartiet är litet
tveliågset i nuvarande ögonblick, vilket
man ju kan begripa.

Nu vill jag erinra om att en av avsikterna
med 1947 års reform på förmögenhetsbeskattningens
område var att få ett
sådant system att man visste vad svenska
folket betalade i förmögenhetsskatt. Förr
utgick förmögenhetsskatten, som ni vet,
på det sättet att 1/60, senare 1/100 av
förmögenheten lades till inkomsten, och
det var rätt svårt att beräkna vad själva
förmögenhetsskatten uppgick till. År 1947
särskilde man helt de båda slagen av
skatt och renodlade inkomstskatten för
sig och förmögenhetsskatten för sig. Nu
föreslås här att man genom att göra förmögenhetsskatten
avdragsgill återigen
skulle blanda bort korten, så att folk inte
skulle kunna göra klart för sig hur stor
förmögenhetsskatten egentligen är.

Förslaget innebär en minskning av intäkterna
av förmögenhetsskatten som är
rätt avsevärd. För något år sedan beräknades
att en sådan avdragsrätt skulle innebära
en minskning med 20 miljoner
kronor eller kanske ännu mer. Som ett
komplement har reservanterna därför föreslagit
att skattesatserna skulle ökas

från nuvarande högst 18 promille till, jag
vill minnas, högst 22 promille. Men värdet
av att göra förmögenhetsskatten avdragsgill
beror ju för personer med lika
stor förmögenhet alldeles på från vilken
inkomst de gör detta avdrag för förmögenhetsskatten.
Om en person har 1 miljon
kronor i förmögenhet, skulle han enligt
reservationen få betala något mer än
18 000 kronor i förmögenhetsskatt och få
göra avdrag för det beloppet. Om han
har en myckt hög inkomst och alltså en
marginalskatt — det är ju på den avdraget
kommer att verka — på upp till 60,
65 procent, betyder det att cirka 12 000
kronor går bort och C 500 kronor blir
kvar i skatt. Den på papperet till litet
mer än 18 000 kronor uppgående skatten
blir i verkligheten 6 500 kronor — så
har man blandat bort korten i det fallet.
Enligt nu gällande bestämmelser skulle
förmögenhetsskatten för denne miljonär
ha uppgått till något över 13 000 kronor.
På reservanternas förslag skulle han alltså
göra en liten vinst på inemot 7 000
kronor. Det är all anledning för miljonärernas
fackförening — det finns väl en
sådan — att frambära sitt tack till högern
för dess förslag och även till folkpartiet
som är välvilligt till tanken, även
om det för tillfället inte vågar rösta för
förslaget.

Hur skulle det då förhålla sig, om miljonären
hade en mycket låg avkastning
på sina pengar — sådana miljonärer
finns ju: godsägare och andra. Om hans
avkastning uppgick till ett sådant belopp
att han fick en marginalskatt — det
finns ju alla nyanser — på en tredjedel,
skulle han få betala en effektiv förmögenhetsskatt
enligt mitt exempel på
12 500 kronor, under det att den miljonär,
som hade den högre marginalskatten,
fick betala en effektiv skatt på 6 500
kronor. Den som hade de små inkomsterna
betalade alltså praktiskt taget dubbelt
så stor förmögenhetsskatt som mannen
med de stora inkomsterna. Även han
gjorde en vinst, och även han har anledning
att frambära sitt tack till högern,
men hans vinst blev bara 1 000 kronor.
Den rike miljonärens vinst var 7 000 kronor.
Den andre är givetvis inte lika tack -

Torsdagen den 21 mai 1953.

Nr 22.

Om avdragsrätt för erlagd förmögenhetsskatt m. m.

sam mot högern och folkpartiet, men han
fick ju dock en skärv, den fattige miljonärens
skärv!

Man kan räkna ut hur stor vinsten
skulle bli på förmögenheter av annan
storlek. På en förmögenhet av 200 000
kronor skulle avdragsrätten vid den högsta
marginalskatten ge en vinst på 800
kronor och vid den lägsta marginalskatten
400 kronor. Ett sådant system kan inte
vara rättvist. Det verkar alltför olikformigt.
Jag kan helt enkelt inte förstå
hur någon kan ansluta sig till ett sådant
förslag.

Jag vill därför, herr talman, i detta liksom
i det andra avseendet yrka bifall till
utskottets förslag som jag tycker är mera
riktigt. Utskottsmajoriteten vill inte slå
vakt om de stora förmögenheterna som i
samband med höga inkomster skulle komma
att vinna mycket på reservanternas
förslag, under det att de andra skulle vinna
mycket litet.

Herr VELÄNDER (h): Herr talman!
Den siste ärade talaren började med att
förklara, att nu gällande ordning var resultatet
av en kompromiss inom statsskatteutredningen.
Om han verkligen
menade det, måste jag påpeka, att den
uppgiften icke är riktig. Det fanns nämligen
på denna punkt flera reservationer,
som ligger i linje just med de motioner,
som redovisas i utskottsbetänkandet.

Herr Sjödahl tyckte inte om att man
citerade statsskatteutredningens uttalanden
beträffande dess allmänna inställning
till det nuvarande skattetryckets
höjd. Herr Sjödahl ansåg det inte vara
någon mening med att nu dra »hela den
där litanian», som lian uttryckte sig. Det
har för mig framstått som en överraskning,
att herr Sjödahl abstraherat från
det faktum, att det väl ändå främst var
hans partikamrater, som angav tonen i
denna litania, och att de alltså på sitt
sätt satt musik till den. Jag tycker därför,
att herr Sjödahl bör förlika sig med
de synpunkter, som hans partikamrater
framfört inom statskatteutredningen, och
de uttalanden som från det hållet gjorts
även i senare sammanhang. De har inte

förnekat sitt ansvar för statsskatteutredningens
arbetsresultat utan tvärtom förklarat,
att de står för det.

Herr Sjödahl frågade, om det verkligen
är lönt att bråka i denna sak; det
rör sig ju, sade han, blott om 125 kronor,
om man höjer det skattefria avdraget
från 50 000 kronor till 75 000 för
äkta makar. Jag är väl sämre matematiker
än herr Sjödahl, men jag kan inte
förstå annat än att han här bär räknat
fel. Enligt 11 § i det författningsförslag,
som redovisas i utskottets betänkande,
blir för en beskattningsbar förmögenhet
om 225 000 kronor förmögenhetsskatten
1125 kronor på de 200 000 kronorna i
botten samt därtill 14 promille för överskjutande
belopp. Det blir icke 125 kronor
utan åtskilligt däröver. Men detta
»räknefel» innefattar naturligtvis inte
någon avgörande synpunkt i diskussionen,
vare sig det är herr Sjödahl eller
jag som räknat fel.

Herr Sjödahl säger, att högern på detta
sätt vill på nytt koppla ihop inkomstoch
förmögenhetsskatten. Det betyder,
att man i själva verket inte vet vad förmögenhetsskatten
belöper sig till, sade
han. Men det är väl en mycket lätt sak
att räkna ut den, herr Sjödahl, lika lätt
som för närvarande. Den ytterligare räkneoperation,
som herr Sjödahl får underkasta
sig vid tillämpningen, är att
dra förmögenhetsskatten från den beskattningsbara
inkomsten.

Herr Sjödahls resonemang bygger på
den uppfattningen, att det är normalt
och riktigt att utgå ifrån att förmögenhetsskatten
inte skall gäldas av den skattskyldiges
löpande inkomster, utan att
den skall bestridas av förmögenheten.
Herr Sjödahl knöt vissa reflexioner härtill.
Om den miljonär, som herr Sjödahl
uppmärksammade i det sammanhanget,
skall jag icke säga någonting annat, än
att, om denne årligen får anlita sin förmögenhet
för att betala förmögenhetsskatten
och dessutom måste räkna med
att han på grund av kvarlåtenskapskatten
häftar i en betydande skuld till det
allmänna, som skall gäldas i och med
att han går bort, konsekvenserna måste
bli att miljonärernas antal hastigt mins -

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Om avdragsrätt för erlagd förmögenhetsskatt m. m.

kar. Jag undrar om en dylik utveckling Sedan kammarens ledamöter intagit
är den bästa och den naturligaste med sina piatser samt voteringspropositiohänsyn
till sparandet och de ekonomis- nen ånyo upplästs, verkställdes till en
ka krafter i samhället, som dock utgör början omröstning genom uppresning,
underlaget för framåtskridandet i olika Herr talmannen förklarade, att enligt
hänseenden. hans uppfattning flertalet röstat för ja -

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Tilllåt
mig göra en kort replik beträffande
skillnaden i belopp mellan gifta och ogifta,
då det gäller förmögenhetsskatten.

Enligt den skattetabell, som finns i
högerns motion och till vilken man hänvisar
i förslaget, blir skatten på en förmögenhet
av 200 000 kronor 1125 kronor
för gift person och 1 250 kronor för ogift.
Skillnaden är alltså 125 kronor. Vid en
förmögenhet på 400 000 kronor blir skatten
för gift person 4 325 kronor och för
ogift 4 450 kronor. Vi har alltså där fortfarande
en skillnad av 125 kronor.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att, utom beträffande motiveringen, till
vilken han ville återkomma efteråt, om
anledning därtill gåves, hade i avseende
på det nu ifrågavarande betänkandet
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herrar Velander och Edström vid
betänkandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Veländer begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas
i den av herrar Velander och
Edström vid betänkandet avgivna reservationen.

propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och blefunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 16.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen, yttraide
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets yttrande skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle
godkänna den motivering, som förordats
i den av herr Spetz m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Därefter gjordes propositioner i enlighet
med dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande
av utskottets yttrande vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo bankoutskottets memorial
och utlåtanden:

nr 20, angående användande av riksbankens
vinst för år 1952;

nr 21, i anledning av väckta motioner
angående ändring av tidsangivelserna
i riksdagstrycket;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr
314) angående rätt för Konungen att i
vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv
m. m.;

nr 24, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i fråga
om pension åt städerskan vid riksdagshuset
Anna Lillberg; och

nr 25, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning i fråga om pension
åt städerskan vid riksbankens av -

Torsdagen den 21 mai 1953.

Nr 22.

Ang. vissa ändringar i fastighetsbeskattningen.

delningskontor i Jönköping Sofia Wiborg.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. vissa ändringar i fastighetsbeskattningen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 49, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 2 och 45 § § kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m., jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 27 mars 1953 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 186, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 2 och
45 §§ kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

3) förordning angående ändrad lydelse
av 2 | förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt;

4) lag angående upphävande av 1 §
andra stycket lagen den 26 oktober 1951
(nr 691) om viss lindring i skattskyldigheten
för den som icke tillhör svenska
kyrkan; samt

5) förordning angående ändrad lydelse
av 1 och 2 §§ förordningen den 28
juni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift.

De av Kungl. Maj:t framlagda lagförslagen
inneburo, att fastighetsbeskattningen
skulle i princip bibehållas men
inarbetas i den kommunala inkomstskatten.
Härigenom skulle fastighetsägare
med låg inkomst beredas bättre möjligheter
att utnyttja ortsavdrag och avdrag
för nedsatt skatteförmåga. Vidare hade
föreslagits, att repartitionstalet för fastighet
skulle sänkas från fem till fyra.
Det lägre repartitionstalet hade avsetts
skola tillämpas första gången vid 1954
års fastighetstaxering, övriga ändringar

hade föreslagits skola träda i kraft år

1955 och tillämpas första gången vid

1956 års inkomsttaxering.

Till utskottets behandling hade överlämnats
de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna I: 475 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 594 av herr
Hjalmarson m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att fastighetsskatten
skulle upphöra att utgå från och
med 1954.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 83 av
herr Björnberg samt II: 112 av herrar
Hseggblom och Svensson i Krokstorp,
vari framställts yrkande av innebörd, att
riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t begära
förslag till sådana ändringar av
kommunalskattelagen, att den i 5 § 4
mom. stadgade skattepliktsgränsen höjdes
samt att taxeringsnämnderna medgåves
rätt att befria folkpensionärerna
från erläggande av fastighetsskatt;

2) de likalydande motionerna I: 159
av herr Lodenius m. fl. och II: 203 av
herr Andersson i Dunker m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
framläggande snarast möjligt och, om
så kunde ske, redan vid innevarande
års riksdag av förslag till en reform av
den kommunala fastighetsbeskattningen,
som undanröjde den nuvarande garantiskattens
orättvisor men beaktade kommunernas
behov av erforderliga skatteintäkter; 3)

de likalydande motionerna I: 280
av herr Spetz m. fl. och II: 367 av herr
Sjölin m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring av
5 § kommunalskattelagen, att av fastighets
taxeringsvärde 20 000 kronor befriades
från fastighetsskatt;

4) de likalydande motionerna I: 283
av herr Ebbe Ohlsson och II: 207 av
herr Nilsson i Svalöv, vari hemställts, att
riksdagen måtte antaga i motionerna infört
förslag till lag om ändring av 13 §

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Ang. vissa ändringar i fastighetsbeskattningen.

2 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

5) motionen II: 84 av herr Nilsson i
Svalöv, vari hemställts, att riksdagen
måtte för sin del antaga i denna motion
infört förslag till lag om ändring av vissa
delar i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 186,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändrad
lydelse av 2 och 45 § § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

2) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; 4)

för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag angående
upphävande av 1 § andra stycket lagen
den 26 oktober 1951 (nr 691) om
viss lindring i skattskyldigheten för den
som icke tillhör svenska kyrkan; samt

5) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen
den 28 juni 1946 (nr 324) om
skogsvårdsavgift;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 83 av
herr Björnberg samt II: 112 av herrar
Haeggblom och Svensson i Krokstorp,

2) de likalydande motionerna I: 159
av herr Lodenius m. fl. och II: 203 av
herr Andersson i Dunker m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:280
av herr Spetz m. fl. och II: 367 av herr
Sjölin m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:283
av herr Ebbe Ohlsson och II: 207 av
herr Nilsson i Svalöv,

5) de likalydande motionerna I: 475
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:594 av
herr Hjalmarson m. fl., ävensom

6) motionen II: 84 av herr Nilsson i
Svalöv,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Beservationer hade anförts

I) av herrar Veländer och Nilsson i
Svalöv, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

A) att riksdagen måtte — med bifall
till de likalydande motionerna I: 475 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 594 av herr
Hjalmarson m. fl. — dels avslå Kungl.
Maj :ts förevarande proposition nr 186
och dels för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag om upphävande
av kommunalskattelagens stadganden
om fastighetsskatt m. m.;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 83
av herr Björnberg samt II: 112 av herrar
Haeggblom och Svensson i Krokstorp,

2) de likalydande motionerna I: 159
av herr Lodenius m. fl. och 11:203 av
herr Andersson i Dunker m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:280
av herr Spetz m. fl. och II: 367 av herr
Sjölin m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:283
av herr Ebbe Ohlsson och II: 207 av
herr Nilsson i Svalöv, ävensom

5) motionen II: 84 av herr Nilsson i
Svalöv,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna förut
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd;

II) av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv, vilka, därest föreliggande förslag
om fastighetsskattens avskaffande

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Ang. vissa ändringar i fastighetsbeskattningen.

fr. o. m. 1954 icke vunne riksdagens bifall,
ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 186 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas ävensom i anledning av
motionen II: 84 av lierr Nilsson i Svalöv,
måtte

1) för sin del antaga i denna reservation
infört förslag till lag om ändrad lydelse
av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med de ändringar,
att 47 § och anvisningarna till 47
och 60 §§ erhölle viss i reservationen
angiven lydelse;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; 4)

för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag angående
upphävande av 1 § andra stycket
lagen den 26 oktober 1951 (nr 691) om
viss lindring i skattskyldigheten för den
som icke tillhör svenska kyrkan; samt

5) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen
den 28 juni 1946 (nr 324) om
skogsvårdsavgift;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 83 av
herr Björnberg samt 11:112 av herrar
Haeggblom och Svensson i Krokstorp,

2) de likalydande motionerna 1:159
av herr Lodenius m. fl. och II: 203 av
herr Andersson i Dunker m .fl.,

3) de likalydande motionerna 1:280
av herr Spetz m. fl. och II: 367 av herr
Sjölin m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 283
av herr Ebbe Ohlsson och 11:207 av
herr Nilsson i Svalöv, ävensom

5) de likalydande motionerna I: 475
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 594 av
herr Hjalmarson m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna förut
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd;

III) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson
i Osby, Sjölin och Strandh, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 186 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning
av de likalydande motionerna I:
280 av herr Spetz m. fl. och II: 367 av
herr Sjölin in. fl.,

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändrad
lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

2) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med de ändringar,
att 47 § samt anvisningarna till 47 och
60 § § erhölle viss i reservationen angiven
lydelse;

3) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; 4)

för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag angående
upphävande av 1 § andra stycket lagen
den 26 oktober 1951 (nr 691) om viss
lindring i skattskyldigheten för den som
icke tillhör svenska kyrkan; samt

5) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ förordningen
den 28 juni 1946 (nr 324) om
skogsvårdsavgift;

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Ang. vissa ändringar i fastighetsbeskattningen.

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:83
av herr Björnberg samt II: 112 av herrar
Haeggblom och Svensson i Krokstorp,

2) de likalydande motionerna I: 159
av herr Lodenius m. fl. och 11:203 av
herr Andersson i Dunker m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 283
av herr Ebbe Ohlsson och 11:207 av
herr Nilsson i Svalöv,

4) de likalydande motionerna I: 475
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:594 av
herr Hjalmarson m. fl., ävensom

5) motionen II: 84 av herr Nilsson i
Svalöv,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna förut
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Herr SPETZ (fp): Herr talman! Som
framgår av föreliggande utskottsbetänkande
har frågan om fastighetsbeskattningen
i mer än hundra år varit föremål
för överväganden och ändringar.
Dagens avgörande synes mig så till vida
skilja sig från de föregående som utskottets
förslag om vissa lättnader i fastighetsbeskattningen
uttryckligen betecknas
som ett första steg till ifrågavarande
skatts avskaffande. På den punkten är
samtliga partier i dag ense. Meningarna
är delade endast i fråga om den takt,
vari avskaffandet kan och hör ske.

Av tabellerna A 2 och A 3 i propositionen
framgår, att fastighetsskatteunderlaget
växlar i hög grad såväl mellan
olika län som mellan olika kommuner
inom samma län. Siffrorna i dessa tabeller
ger emellertid ingen riktig bild
av fastighetsskattens ekonomiska betydelse
för respektive län och kommuner.
Skattens egenskap av garantiskatt medför
nämligen att endast den effektiva
fastighetsskatten är av betydelse i detta
hänseende. Också dess andel av det totala
antalet fastighetsskattekronor är
mycket växlande, från exempelvis 3 procent
i Ragunda upp till cirka 65 procent
i Djurö kommun i Stockholms län;

detta framgår av tabellerna B 5, F 1 och
F 2 i propositionen.

Ett omedelbart slopande av fastighetsskatten
skulle sålunda ha mycket skiftande
effekt. I vissa kommuner skulle
det snart sagt icke märkas. Vid tiden
för skattelagssakkunnigas undersökning
skulle t. ex. i vissa norrlandskommuner
erfordras en höjning av den kommunala
utdebitering med endast några få
ören för att täcka förlusten av fastighetsskatten.
I Nämndö församling av
nyssnämnda Djurö kommun skulle däremot,
fortfarande enligt de sakkunnigas
utredning, utdebiteringshöjningen bli
bortemot 3:50. Detta torde nu vara ytterligheterna.
Olikheterna är dock så stora
att de manar till viss varsamhet, så att
man inte ställer åtskilliga kommuner inför
svårbemästrade ekonomiska problem.
Jag har därför, herr talman, icke kunnat
ansluta mig till förslaget om ett
omedelbart slopande av fastighetsskatten
i sin helhet.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga ett par ord om vad som brukar kallas
övervältring av skattebördan. Varje
förändring i det kommunala skatteunderlaget
—■ den må nu ske genom ändrade
kommunala ortsavdrag, genom ändringar
i inkomstförhållandena på grund av
konjunkturväxlingarna eller av annan
orsak, genom förändring av taxeringsvärdena
eller genom ändring av repartitionstalet
— medför vid oförändrade
kommunala utgifter behov av ändrad
utdebitering och därmed en viss övervältring.
Det är praktiskt taget omöjligt
att ange storleken av en sådan övervältring
mellan olika grupper av skattskyldiga,
fastighetsägare, löntagare, rentierer
och andra, därför att dessa grupper
skjuter in i varandra; vad man möjligen
på ett ungefär kan beräkna är
övervältningen mellan olika inkomstkällor.
Fastighetsägare mantalsskrivna inom
annan kommun är ett problem för
sig, som jag litet snare skall återkomma
till.

För att belysa frågan om övervältring
ber jag att få anföra ytterligare några
siffror. Av den i propositionen refererade
utredningen framgår, att 75—80

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Ang. vissa ändringar i fastighetsbeskattningen.

procent av alla jordbrukare och 30—35
procent av ägarna till annan fastighet
icke erlägger någon effektiv fastighetsskatt.
Även den allra minsta lindring i
fastighetsskatten medför för dessa en
ökad skattebörda. Detsamma kan gälla
åtskilliga av de fastighetsägare, som visserligen
får en lägre fastighetsskatt men
samtidigt en högre kommunal inkomstskatt.
En sänkning av repartitionstalet
från 5 till 4 beräknas i genomsnitt medföra
ett bortfall av effektiva fastighetsskattekronor
med omkring 25 procent.
Växlingarna mellan olika kommuner blir
emellertid mycket stora, från lägst 20
procent till upp emot 100 procent. Teoretiskt
kan man tänka sig, att sänkningen
av repartitionstalet helt eliminerar fastighetsskatten.
Vad detta betyder i de
särskilda kommunerna kan med det nu
föreliggande materialet inte exakt beräknas.
För min del är jag därför inte beredd
att i fråga om repartitionstalet nu
gå lägre än till samma siffra som jag föreslog
i fjol i en reservation till bevillningsutskottets
betänkande nr 12, samma
siffra som utskottet nu föreslår, nämligen
4.

I den huvudsakligen tekniska frågan
om fastighetsskattens inarbetande i den
kommunala inkomstskatten finns utrymme
för mycken tvekan. Det otvivelaktigt
ökade arbetet för taxeringsnämndernas
ordförande gör mig mycket betänksam.
Något annat sätt för att kunna medgiva
ortsavdrag och eventuellt avdrag för
nedsatt skatteförmåga från fastighetsskatteunderlaget
har tyvärr icke kunnat
anvisas. Jag är därför även i denna del,
om också med tvekan, beredd att ansluta
mig till utskottets förslag.

Tillsammans med fyra partikamrater
har jag emellertid ansett, att utskottet
bort gå ytterligare ett steg för fastighetsskattens
avskaffande genom att medgiva
ett skattefritt belopp på 20 000 kronor av
taxeringsvärdet för varje taxeringsenhet.
Såsom jag tidigare framhållit innebär
en sådan skattefrihet ingen skattelindring
för den fastighetsägare, som nu
icke erlägger någon effektiv fastighetsskatt,
utan tvärtom. Men för den som
måste erlägga en sådan skatt innebär

förslaget en befrielse på högst 8 skattekronor.
Denna sänkning innebär givetvis,
såsom jag i min motion erinrat om,
en lindring för den som erlägger en effektiv
fastighetsskatt, och detta gäller
framför allt ägare av en- och tvåfamiljshus.

Jag vill i detta sammanhang peka på
de ändrade grunder för inkomstberäkningen
från dessa fastigheter, som bevillningsutskottet
föreslår i sitt betänkande
nr 50, vilket kommer upp till behandling
omedelbart efter detta ärende.
Jag skall inte gå in på innehållet i sistnämnda
förslag; jag vill endast här konstatera,
att det såvitt jag kan bedöma
är ostridigt ogynnsammare för fastighetsägaren
än nu gällande beskattningsregler,
så ogynnsamt att de sakkunniga
såsom kompensation härför har ifrågasatt
fastighetsskattens slopande för ifrågavarande
fastigheter. De sakkunniga
tillägger — det står i betänkande angående
fastighetsskatten: »Den genom åtgärden
i fråga uppkommande förlusten
av fastighetsskattekronor torde
icke bli av den storlek, att betänkligheter
ur kommunal synpunkt behöver
uppkomma.» Hur stämmer detta med
de sakkunnigas undersökningar beträffande
Norrtälje stad, där enligt vissa av
de sakkunniga gjorda beräkningar ett
skattefritt avdrag av 20 000 kronor per
fastighet skulle betyda en höjning av utdebiteringen
med 42 öre? Jo, det stämmer
nog när man erinrar sig att utredningen
utgår från 1952 års taxering. En
omräkning efter ett repartitionstal av 4
och med beaktande av den föreslagna
schablonberäkningen för en- och tvåfamiljshus
ger helt andra siffror. Enligt
utredningen skulle 20 000 kronorsavdraget
medföra ett bortfall av cirka
7 200 av de effektiva fastighetsskattekronorna.
Sänkningen av repartitionstalet
torde medföra en motsvarande
minskning av antalet med cirka 30 procent
eller 5 200 skattekronor. Det skulle
alltså fortfarande uppstå en skillnad på
ungefär 2 000 effektiva fastighetsskattekronor
såsom en följd av avdraget på
20 000 kronor. Å andra sidan kommer
schablonberäkningen att betyda ett ökat

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Ang. vissa ändringar i fastighetsbeskattningen.

antal kommunala inkomstskattekronor.
Hur många det blir kan vi inte beräkna,
men de kommer i varje fall att minska
antalet 2 000. Skillnaden blir då faktiskt
inte så stor, varför höjningen av utdebiteringen
på grund av 20 000-kronorsavdraget
torde inskränka sig till några
ören, ungefär som de sakkunniga föreslagit.
Finansministern skakar på huvudet,
men jag tror att det är rätt. De
skattelagssakkunnigas slutsats tror jag är
riktig under de angivna förutsättningarna,
och om den gäller vid ett totalt
bortfall av fastighetsskatten — ty det är
ju det som de sakkunniga föreslagit —■
gäller den givetvis i ännu högre grad
om avdraget endast är 20 000 kronor,
även om detta gäller samtliga fastigheter.

Förhållandet blir i stort sett detsamma
när det gäller Djurö. Jag kommer
här, herr talman, tillbaka till frågan om
övervältring av skattebördan. I denna
kommun belöper 70 procent av taxeringsvärdet
på fastighet å sådana fastigheter,
som ägs av personer, mantalsskrivna
på annan ort. För denna grupp
kan man med viss rätt tala om en övervältring
i samband med lindring i fastighetsbeskattningen,
tv de har ju över
huvud taget inte någon kommunal inkomstskatt
inom denna kommun. Cirka
27 procent av den kommunala uttaxeringen
erlades enligt 1952 års taxering
av denna grupp skattskyldiga. Nu kan
man verkligen ifrågasätta, om detta är
en rimlig fördelning av den kommunala
skattebördan i förhållande till det intresse
dessa fastigheter kan lia av de
kommunala förmåner, som skatten avser
att bekosta. Men det lämnar jag därhän
i detta sammanhang. Sänkningen av repartitionstalet
medför här en minskning
med cirka 3 000 kronor av de 12 074
effektiva skattekronorna. Schablonberäkningen
torde medföra en inkomstberäkning,
alltså en beräkning av kommunal
inkomstskatt för dessa fastigheter
— jag vill minnas att taxeringsvärdet
var 30 miljoner kronor eller något
över — på någonting mellan 2 och 3
procent av taxeringsvärdet, motsvarande
6 000 å 9 000 skattekronor; 2 procent på

30 miljoner kronor blir ju 6 000 skattekronor,
och 3 procent på samma belopp
blir ju 9 000 skattekronor.

Antalet effektiva fastighetsskattekronor
skulle med andra ord avsevärt minskas
och till följd härav spelar 20 000-kronorsavdraget, eftersom det är de effektiva
skattekronorna som minskas,
även här en relativt underordnad roll.
Om man räknar med ett så högt skattebortfall
som exempelvis 2 000 skattekronor,
skulle den därav föranledda höjningen
av utdebiteringen inskränka sig
till cirka 40 öre per skattekrona. Och då
är detta ett särspräglat ytterlighetsfall.
Den skulle alltså röra sig inom en marginal
mellan noll och upp till 40 öre.

Jag bär med dessa exempel, herr talman,
försökt att visa att det på intet sätt
är några äventyrligheter, som jag vill
leda kammaren in i. Jag tror tvärtom
att förslaget är mycket försiktigt. De sakkunniga
har själva i sitt betänkande •—
det står på s. 78 — snuddat vid tanken
på ett dylikt avdrag. De har som ett
tänkbart belopp angivit 20 000 kronor
eller 30 000 kronor. Motionärerna har
stannat vid det lägre beloppet.

Jag hemställer sålunda, herr talman,
om bifall till den med III) betecknade
reservationen i denna del, vilken innebär
dels bifall till utskottets förslag, och
dels bifall till förevarande motion om
ett skattefritt avdrag av 20 000 kronor
på fastighets taxeringsvärde.

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Att finansministern respektive regeringen
nu i princip stannat för den uppfattningen,
att garantiskatten, utan att ersättas
av annan objektbeskattning av fastighet,
skall avvecklas, är med mitt sätt
att se ägnat att utlösa tillfredsställalse.
Den ståndpunkten var jag personligen
inne på för många år sedan — det framgår
av en reservation från min sida till
kommunalskatteberedningens betänkande
av årgång 1942 rörande fastighetsbeskattningen.
Min tillfredsställelse över
finansministerns ståndpunktstagande i
förevarande hänseende skulle dock ha
varit än större, om han funnit tiden va -

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Ang. vissa ändringar i fastighetsbeskattningen.

ra inogen för garantiskattens slopande i
dess helhet eller i varje fall vågat ta ett
något djärvare steg mot den angivna
målsättningen, exempelvis genom en
sänkning av repartitionstalet, motsvarande
både den skatteövervältring på
fastigheterna, som faktiskt ägde rum genom
höjningen av ortsavdragen 1952,
och den starka stegringen av fastigheternas
taxeringsvärden samma år. Försiktighet
är visserligen en dygd, men
en alltför stor försiktighet kan dock
verka hämmande eller till och med snedvridande
i fråga om anpassningen till
en naturlig och, jag skulle för min del
nog våga säga, ofrånkomlig utveckling.

Beträffande skälen för och emot fastighetsskatten
hänvisar finansministern
främst till vad 1950 års skattelagsakkunniga
har anfört i det hänseendet.
Den för finansministern och de skattelagssakkunniga
sålunda gemensamma utgångspunkten
skall jag tillåta mig att i
fortsättningen något beröra. Detta är så
mycket angelägnare som det med hänsyn
till det parlamentariska läget måste
vara av betydelse att i första rummet
söka klarlägga de linjer eller uppfattningar,
som vi på olika håll principiellt
sett företräder.

Den föregående ärade talaren började
med att understryka, att alla numera
var av den uppfattningen, att fastighetsskatten
skulle avvecklas. Jag har inte tidigare
uppfattat någon bestämd deklaration
i det avseendet från det parti,
som herr Spetz tillhör, men det gläder
mig att han nu kunde göra denna deklaration,
och, om man får en motsvarande
deklaration även från bondeförbundets
sida, har väl linjerna väsentligt klarnat.

Jag återgår emellertid till de skattelagsakkunnigas
resonemang i fråga om
fastighetsbeskattningen, som, såsom jag
nyss nämnde, finansministern fallit tillbaka
på i propositionen. De sakkunniga
hävdar den uppfattningen, att uppgiften
att åt varje kommun garantera ett visst
skatteunderlag, som ursprungligen tillmättes
garantiskattesystemet, har förlorat
sin betydelse. De skattelagsakkunniga
darrar inte på manschetterna i det
sammanhanget. De sakkunniga förkla 2

Första kammarens protokoll 1953. Nr 22.

rar vidare, att något egentligt behov av
en garanti av sådan art synes ej heller
numera föreligga samt att för övrigt möjligheter
torde saknas att anvisa till kommunerna
knutna beskattningsföremål av
den natur, att de utan avseende å inkomstutvecklingen
erbjuder dem ett beständigt
skatteunderlag av tillräcklig
storlek.

Då de sakkunniga trots denna sin inställning
velat slå vakt om garantiskattesystemets
fortbestånd, kan detta inte tillskrivas
annat förhållande än att de överbetonat
hänsynen till kommunernas s. k.
berättigade intressen, medan kraven på
rättvisa och jämlikhet i beskattningen
ställts något i bakgrunden.

Det torde enligt de sakkunnigas mening
i allmänhet kunna sägas, att kommunernas
utgifter stegrats så avsevärt,
att »man icke utan tvingande skäl bör
fråntaga dem de inkomster, som nu tillkomma
dem och vilkas bortfall skulle
mera nämnvärt påverka utdebiteringen».
Att kommunernas utgifter alltmer gått i
höjden, är visserligen ovedersägligt. Den
år 1951 beslutade utdebiteringen i riket
utgjorde sålunda i genomsnitt för primärkommunerna
9:83 och för landstingen
4: 02 kronor, motsvarande en höjning
av den året dessförinnan beslutade
utdebiteringen med cirka 21 respektive
33 procent. Den under år 1952 beslutade
utdebiteringen ligger sannolikt något
högre. Denna utomordentligt höga utdebitering
synes dock näppeligen kunna
åberopas till stöd för ett bibehållande av
ett skatteunderlag av helt konstruerad
natur. Den understryker väl i stället angelägenheten
av att den kommunala beskattningen
—■ liksom i princip den statliga
— anknytes till faktisk inkomst och
därmed till skatteförmågan. Och icke
kan väl, enligt de sakkunnigas mening,
fastighetsskattens bortfallande mera
nämnvärt påverka utdebiteringen? De
har ju själva närmast påvisat motsatsen.
Enligt en av dem verkställd provtaxering
avseende år 1952 skulle fastighetsskattens
bortfallande medföra en genomsnittlig
höjning av utdebiteringen till allmän
kommunalskatt av 58 öre. Därvid är
emellertid att märka, att denna prov -

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Ang. vissa ändringar i fastighetsbeskattningen.

taxering näppeligen kan betraktas såsom
representativ för riket i dess helhet.
Fastighetsskatteunderlaget för hela
riket sagda år låg nämligen i förhållande
till totala antalet skattekronor cirka
30 procent lägre än för de provtaxerade
kommunerna. Den genomsnittliga utdebiteringshöjningen
skulle från sådan utgångspunkt
stanna inte vid 58 öre utan
vid cirka 40 öre. Det bör sålunda kunna
sägas, att från de sakkunnigas egna utgångspunkter
fastighetsskattens bortfallande
inte skulle mera nämnvärt påverka
den kommunala utdebiteringen.

För en särbeskattning av fastighet i
kommunalt hänseende i förhållande till
andra beskattningsföremål kan principiella
skäl icke åberopas. Den omständigheten,
att fastigheterna en gång i tiden
representerat i stort sett det enda
underlaget för täckande av särskilt
landskommunernas utgiftsbehov, ligger
ju helt på sidan därom och kan uppenbarligen
icke i dagens läge utgöra något
skäl för en objektbeskattning av fastighet,
helst som de sakkunniga, såsom jag
redan berört, funnit sig kunna konstatera,
att den tidigare uppgiften att åt de
olika kommunerna garantera visst minimum
av skatteunderlag numera förlorat
sin betydelse samt att något egentligt
behov av en garanti av sådan art icke
föreligger.

Då jag i det föregående talat om den
genomsnittliga utdebiteringshöjningen av
så och så många ören vid ett bortfall av
fastighetsbeskattningen, har jag självfallet
icke bortsett från att denna höjning
i enstaka fall kan ställa sig väsentligt
högre. Om och i den mån sådana fall
anmäler sig, har man dock, om skatteunderlagets
storlek och utdebiteringens
höjd därtill föranleder, att falla tillbaka
på det faktum, att vår lagstiftning sedan
mer än 30 år tillbaka accepterat den
kommunala skatteutjamningen såsom det
instrument, som bör anlitas, när det
kommunala skatteunderlaget befinnes
otillräckligt. Garantisynpunkten får därigenom
anses vara tillgodosedd i den utsträckning
som är skälig och möjlig. Det
är anmärkningsvärt, att varken skattelagsakkunniga
eller departementschefen

eller utskottet i något sammanhang funnit
sig böra erinra om existensen av och
syftet med just detta instrument för utjämning
av det kommunala skattetrycket.

Herr Spetz anförde ett exempel, som
illustrerade, att man i något fall kan
komma fram till en väsentlig utdebiteringshöjning.
Det fall, som han därvid
nämnde, gäller dock en församling, som
tillsammans med andra församlingar bildar
en kommun, och herr Spetz framhöll
själv, att det måste betecknas såsom
ett extremt fall. En undersökning, avseende
visst antal kommuner, har redovisats
i en tabell i propositionen, och
utvisar denna en stegring av utdebiteringen
med högst 1 krona 30 öre, under
det att i andra kommuner siffran är
mycket låg. Man kan ju säga, att det är
synd om de kommuner, som genom fastighetsskattens
slopande skall få sitt
skatteunderlag minskat och följaktligen
utdebiteringen något höjd, men vid bedömande
därav skall man inte glömma
att undersöka, vilken utdebitering de för
närvarande har. Det kan då hända, att
den är låg och att alltså en höjning med
några tioöringar inte betyder så särskilt
mycket.

Belastningen i fråga om det kommunala
skattetrycket har varit utomordentligt
skiftande. Norrlandskommittén var
inne på vissa beräkningar rörande det
kommunala skattetrycket i norrlandslänen,
jämförda med riket i övrigt, och,
om jag inte missminner mig, kom den
till det resultatet, att den kommunala utdebiteringen
där, låg mellan 20 och 25
procent högre än för landet i övrigt. Sådana
förhållanden bör man inte alldeles
bortse ifrån, när det gäller ett sådant
konstaterande som att Stockholm skulle
få vidkännas en höjning av utdebiteringen
med iså och så många tiotal ören i
händelse av fastighetsskattens slopande.

Vad skulle det förresten innebära, om
skattekronornas antal för Stockholms
vidkommande av antydd anledning
minskades och utdebiteringen något höjdes?
Vilken är det som för sådant fall
skulle få skattelindring? Vilken är det
som betalar fastighetsskatten för fastig -

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Ang. vissa ändringar i fastighetsbeskattningen.

heter, som man i allmänhet har att räkna
med i Stockholm? Det är väl i stor
utsträckning hyresfastigheter och övervältras
väl då fastighetsskatten på hyresgästerna.
Om man är angelägen om att
med alla medel söka att minska hyrorna,
skulle väl även fastighetsskattens
slopande bidraga därtill.

Gamla skatter är goda skatter gäller
inte längre. Den sentensen har på grund
av utvecklingen förlorat allt värde, i
varje fall i sådana sammanhang som det
här ifrågavarande. Det finns inte längre
något utrymme för en sådan mening som
att fastighetsbeskattningen skulle innebära
någon jämlik eller rättvis belastning
av fastighetsägarna. Det ekonomiska livet
bär inte heller kunnat anpassas efter
denna belastning. Fastighetsskatten utgår
nämligen icke i någon bestämd relation
till vare sig fastigheternas värde eller
deras avkastning. Den är i hög grad
beroende av ägarens subjektiva förhållanden.
Det är knappast heller från den
utgångspunkten möjligt att hävda, att
fastighetsbeskattningen sedan så lång tid
tillbaka inverkat på fastighetsvärdena,
att dess borttagande skulle innebära en
opåkallad rubbning i de bestående egendomsförhållandena,
alltså en förmögenhetsöverföring
till fastighetsägarna. Jag
tror inte på den satsen, och när den
skymtar som ett skäl för skattelagssakkunnigas
ståndpunktstagande, förefaller
den alltså inte vara något starkt skäl
eller något skäl alls.

Det sist sagda gäller självfallet även
försöket att motivera »kommunens berättigade
intressen» av fastighetsskattens
bibehållande med att vissa kommunala
utgifter, såsom för kommunikationsmedel,
vatten- och avloppsledningar in. m.,
skulle på ett påtagligt sätt tjäna fastigheternas
behov. Kommunerna har dock
möjlighet att genom särskilda avgifter
skaffa täckning för dessa sina tjänster,
en möjlighet som de också i stor utsträckning
begagnar sig av. Att kommunerna
skall skaffa sig ytterligare täckning
härför genom en särbelastning av
fastigheterna, som oftast står i omvänt
förhållande till skatteförmågan, kan
knappast framstå såsom försvarligt.

Sedan är ju de sakkunniga inne på
att »fastighetsbeskattningen i dess nuvarande
form torde kunna anses i viss
mån ersätta en särskild värdestegringsskatt».
Denna uppfattning förefaller åtminstone
mig mycket överraskande. Ännu
har väl nämligen inte någon särskild
värdestegringsskatt accepterats i vår
skattelagstiftning, lika litet som den nuvarande
fastighetsbeskattningen någonsin
har motiverats med att den skulle
ersätta en sådan skatt. Uppenbart är väl
ock, att fastighetsskatten, vars skiftande
tryck och tyngd saknar varje samband
med eventuellt uppkommen värdestegring,
icke kan i något avseende utgöra
substitut för en värdestegringsskatt.

De sakkunniga har visserligen diskuterat
men icke räknat med möjligheten
att i garantiskattens ställe genomföra en
från inkomstbeskattningen frikopplad
objektbeskattning av fastighet, alltså vad
som i diskussionen plägar betecknas som
fristående objektskatt. Den innebär ju
bland annat, att rätten till åtnjutande av
det s. k. procentavdraget, vilken gäller
vid den nuvarande garantibeskattningen,
skulle bortfalla. Ett sådant förslag
framlades på sin tid av kommunalskatteberedningen,
som upptog ett repartitionstal,
som var hälften så stort som
det för den nu utgående garantiskatten
gällande. Införandet av en dylik objektskatt
i stället för garantiskatten skulle
emellertid för närvarande innebära en
avsevärd omfördelning av den beskattning,
som nu bäres av fastigheterna, och
betyda en icke oväsentlig skatteskärpning,
framför allt för det stora flertalet
jordbrukare men även för flertalet industrier,
kraftverk och andra rörelser
med avsevärt fastighetsbestånd.

Jag noterar icke utan tillfredsställelse,
att finansministern inte har fallit för
någon frestelse att förälska sig i någon
sådan form för objektbeskattning av fastighet
som den här antydda. Därtill vill
jag i sammanhanget foga endast den reflexionen
att det, såsom även finansministern
konstaterat, näppeligen borde
kunna ifrågasättas, att vid ett eventuellt
införande av en fristående objektskatt

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Ang. vissa ändringar i fastighetsbeskattningen.

denna skulle kunna givas större tyngd
än som svarar mot den effektiva objekskattebelastning,
som den gällande garantiskatten
medför. Någon fortsatt övervältring
av skattebördan på fastigheterna,
respektive dessas ägare, måste betraktas
såsom utesluten; detta icke minst
på grund av skattetryckets utomordentliga
höjd.

Med det anförda har jag avsett att söka
uppvisa, att skattelagsakkunniga från
sina egna utgångspunkter bort, logiskt
sett, komma till den slutsatsen, att någon
objektbeskattning av fastighet över huvud
taget icke bör ifrågakomma.

De skäl och synpunkter, som jag i det
föregående tillåtit mig understryka, kan
med mitt sätt att se icke viftas bort med
mer eller mindre lösliga antaganden och
resonemang av skiftande innehåll. Det
kräves någonting annat och mera, då vi
nu ändå hunnit därhän att frågan knappast
gäller fastighetsskattens vara eller
icke vara, utan i vilket tempo avvecklingen
därav bör och kan ske.

På grund av de förutfattade meningar,
som under tidigare skeden — ofta
utan verifikation av verkligheten —
präglat diskussionen omkring fastighetsskatten
eller en objektbeskattning av fastighet
över huvud taget, betraktar jag
det såsom mycket tillfredsställande att
ännu en utredning i denna stora fråga
verkställts. Tillfredsställelsen gäller också
— jag betygar det än en gång — att
finansministerns överväganden i anslutning
till denna utredning lett fram till
en proposition i ämnet.

Jag ställer mig inte heller alldeles
oförstående till alt en viss försiktighet
i ett så ömtåligt ämne som detta kan vara
påkallad. Finansministerns försiktighet
nödgas jag dock från mina utgångspunkter
betrakta såsom något överdriven.
Finansministern borde väl ha kunnat
sträcka sig — vilket jag även tidigare
har varit inne på — åtminstone så
långt, att det första steget i form av
repartitionstalets sänkning skulle ha
stått i en bättre relation till de övervältringar
på fastigheterna av skattebördan
i kommunerna, som föranletts av de senaste
höjningarna av de kommunala

ortsavdragen och taxeringsvärdena. Från
denna utgångspunkt hade repatitionstalet
bort sänkas icke med en, utan med
två eller kanske tre enheter. Jag har
dock ingen beräkning att tillgå på den
punkten.

Sedan kan man ju i fråga om fastighetstaxeringsvärdenas
stegring anlägga
även andra synpunkter. Finansministern
har i propositionen varit något inne därpå
men han har dock varit av den meningen,
att, när det gäller det första steget
till fastighetsskattens avveckling, alltså
sänkningen av repartitionstalet från
fem till fyra, man har skäl att beakta
även stegringen av taxeringsvärdena.

Jag tror för min del inte på att några
kommunfinansiella olägenheter, åtminstone
inte av någon allvarlig art är att
räkna med genom fastighetsskattens slopande
helt eller delvis. Jag finner knappast
heller någon gripbar realitet av
nämnvärd tyngd bakom talet om att genom
fastighetsskattens eliminerande en
övervältring av skattebördan skulle komma
att ske från en kategori skattebetalare
till en annan. Och talet om »kommunernas
berättigade intressen», som skattelagsakkunniga
så ofta för och även andra
fullföljer — vad är det egentligen?
Kan man inte säga, att kommunerna i
själva verket inte är någonting annat än
kommunmedlemmarna? Kommunernas
berättigade intressen med avseende på
fastighetsskatten blir då kommunernas
icke fastighetsägande medlemmars intresse
att enligt en ordning, som ur
principiell och rationell synpunkt näppeligen
kan försvaras, beskatta kommunernas
fastighetsägande medlemmar i
denna deras egenskap.

Jag vill till slut sammanfattningsvis
säga, att jag personligen, vilket också
framgått av vad jag här anfört, har den
inställningen, att en objektbeskattning
av fastighet i kommunalt hänseende icke
låter sig väl försvara vare sig från principiella
eller andra utgångspunkter. Den
gällande garantiskatten har ingenting att
skaffa med principen om skatt efter förmåga,
och den tillgodoser icke rimliga
krav på jämlikhet i beskattningen över
huvud taget. Dess borttagande skulle in -

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Ang. vissa ändringar i fastighetsbeskattningen.

nebära en verklig rationalisering av skattesystemet
och ett underkännande av
varje spekulation av sådant innehåll, som
att vid eu utpräglad eller djupgående
lågkonjunktur, som icke kan förutsättas
lämna fastighetsägarna oberörda, fastigheterna
skall garantera kommunerna ett
visst skatteunderlag till täckning av kostnaderna
för fullföljande av deras uppgifter.
Så omfattande som den kommunala
verksamheten har blivit och så stort
som medelsbehovet är för att täcka kostnaden
för denna verksamhet, går det
inte att resonera på det sättet att i en lågkonjunktur
kräves det en garanti av
fastigheterna för ett visst skatteunderlag.
Fastighetsägarna drabbas också de
av lågkonjunkturen, och de har därför
lika svårt som andra att komma ut med
skatten. Man måste därför gå fram på
andra vägar, och då ligger det väl till
på det sättet, att man får lita till den
kommunala skatteutjämningen.

Jag hemställer, herr talman, i anslutning
till det anförda om bifall till den
vid utskottsbetänkande! fogade, med I)
betecknade reservationen.

Härtill endast ett par ord i anledning
av herr Spetz’ anförande. Han yttrade,
att hans parti inte nu kunnat vara med
om en sänkning av repartitionstalet i
snabbare tempo än med en enhet, alltså
från 5 till 4, men samtidigt fullföljer han
en annan linje, avseende ett bottenavdrag
å taxeringsvärdet vid fastighetsbeskattningen
å 20 000 kronor. För en fastighet
med ett taxeringsvärde av detta
belopp eller lägre — sådana fastigheter
finns det många exempelvis i den landsända,
där jag hör hemma, och väl också
på andra håll i riket — betyder det att
ägaren helt fritas från fastighetsbeskattning.

Jag har inte närmare övervägt denna
linje, men jag vill gärna ställa frågan:
anser man, att detta blir en rationellare
ordning än en sänkning av repartitionstalet
från 5 till 3 i stället för av finansministern
föreslagna 5 till 4? Jag vet
ju inte hur verkningarna av detta bottenavdrag
blir, men jag tänker mig, att en
sänkning av repartitionstalet från 5 till
3 är en effektivare väg för lättande av

fastighetsbeskattningen, och den medför
väl också mera generella och därmed
mera rättvisa verkningar.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle: Herr
Veländer frågade mig om de där fastigheterna
i hans hemtrakt, som var taxerade
i högst 20 000 kronor. Han undrade
om jag ansåg att det var rimligt att ägarna
av dessa skulle slippa att betala fastighetsskatt,
medan andra fick göra det.
Ja, herr Velander, enligt de tabeller som
finns i utredningen och som är refererade
i propositionen betalar dessa fastighetsägare
redan nu ingen effektiv fastighetsskatt.

Därtill vill jag säga, att det är skillnad
mellan att införa ett skattefritt avdrag
på 20 000 kronor och att sänka repartitionstalet
till 3. För en fastighet
med exempelvis ett taxeringsvärde av
en miljon kronor betyder en sänkning
av repartitionstalet från 5 till 3 ett bortfall
av 200 skattekronor, medan ett
20 000-kronorsavdrag för samma fastighet
betyder ett bortfall av endast 8 skattekronor.
Vad detta innebär för kommunerna
framstår ju i tydlig dager.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Det
var vissa uttalanden av herr Velander
som jag skulle kunna instämma i, nämligen
inär han talade om den tacksamhet
han uppenbarligen hyste över den utredning
som nu bär verkställts och utredningens
positiva ställningstagande
till en sänkning och ett begynnande avskaffande
av fastighetsskatten. Bakom
detta ligger kanske framför allt, att fastighetsskatten
har undan för undan
minskat i betydelse. För 20 år sedan gav
fastighetsskatten en femtedel av alla skattekronor
inom kommunerna. Nu är det
bara en åttondel, och räknar man på de
effektiva skattekronorna, finner man att
andelen har sjunkit ända ned till eu
femtondel. Under sådana omständigheter
— då fjorton femtondelar av skattekronorna
kommer från annat håll — kan
man givetvis ta upp frågan till debatt,
om man skall helt avskaffa fastighets -

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Ang. vissa ändringar i fastighetsbeskattningen.

skatten eller i vilket tempo man skall
minska den i etapper.

Undersökningen har ju visat några av
fastighetsskattens avigsidor, exempelvis
att den tyckes drahba rätt nyckfullt. För
t. ex. kommunägda fastigheter och allmännyttiga
bostadsföretag är fastighetsskatten
effektiv till 94 procent, och i
bostadsrättsföreningar är den effektiv till
90 procent. I hyreshusen är den däremot
effektiv till i genomsnitt blott 65 procent.
För fastigheter som ingår i rörelse
har den effektiva skatteprocenten fallit
ända ner till 22 procent. Det är klart, att
en fastighetsskatt, vars effektiva verkningsgrad
på detta sätt varierar från 94
till 22 procent — siffrorna avser en undersökning
i Stockholm — ingalunda är
idealisk, utan man bör utreda, huruvida
man kan avskaffa den eller, om det inte
går, hur man kan reformera den.

Denna statistik har närmast gällt bostadshus.
I fråga om jordbrukare har en
undersökning visat, att 75 procent av
alla jordbrukare praktiskt taget icke betalar
någon fastighetsskatt. Deras inkomster
ligger nämligen så högt över
5 procent av taxeringsvärdet, att de, om
fastighetsskatten inte fanns, skulle betala
motsvarande belopp i kommunalskatt
i stället. För 75 procent av jordbrukarna
har alltså fastighetsskatten för
närvarande ingen som helst betydelse.
Endast för 25 procent av jordbrukarna
finns det således en mer eller mindre
effektiv fastighetsskatt. För en jordbrukare,
som inte har några inkomster alls,
är fastighetsskatten effektiv till 100 procent
— får han någon inkomst, blir fastighetsskatten
undan för undan mindre
effektiv.

Beträffande jordbrukarna förefinnes
ju den speciella nackdelen, att om de
inte har haft en inkomst, som har överstigit
5 procent av fastighetsvärdet med
så stort belopp att de kan utnyttja ortsavdragen,
har dessa avdrag helt eller
delvis försvunnit. Det bär givetvis varit
fråga om just sådana jordbrukare, som
har genom felslagna skördar fått sin ekonomi
mycket försvagad, eller sådana
jordbrukare som har varit högt skuldsatta.
En av de största förtjänsterna med

reformen är att denna uppenbara orättvisa
i väsentlig grad har avlägsnats genom
den inbyggnad av fastighetsskatten
i den kommunala inkomstskatten, som
här har skett.

Att ha klart för sig en hel del av avigsidorna
är en sak. Men att avskaffa fastighetsskatten
är en annan sak. En sådan
åtgärd drabbar kommunerna. Jag
tror att de flesta av oss — utom de som
sitter på den bänk som vanligtvis ståttom
vid debatterna — tar det rätt lugnt,
att Stockholm får en höjd skatt på 70 öre,
om fastighetsskatten avskaffas. För Göteborg
har jag inte kunnat få fram någon
siffra, men jag skulle tro, att den blir
något lägre än siffran för Stockholm. I
Norrtälje — en stad med ett tydligen rikt
bestånd av egnahemsvillor — blir skatteökningen
emellertid 95 öre. Lägger man
till landstingsskatten, kommer man ända
upp till 1 krona 25 öre. Det är uppenbart
att man kan diskutera, om man skall
göra en sådan skatteövervältring på en
gång eller om man inte hellre skall gå
fram i etapper.

Men i vissa andra fall blir det ännu
mera angeläget att gå fram i etapper.
Jag tänker på de stora kommuner i
Skåne, där det har hopats flera storgods,
vilkas ägare för närvarande i mycket
stor utsträckning inte tycks betala annan
skatt än fastighetsskatt. Där kan inträffa
det fall som jag vill minnas herr
Spetz berörde, att det i en kommun •—
om man lägger till ökningen av landstingsskatten
— får en förhöjning med 1
krona 48 öre, beroende på att storgodsens
fastighetsskatt försvinner. Fyra eller
fem storgods vållar en betydande
övervältring av skatt på de andra skattebetalarna
i kommunen. En församling
inom den ifrågavarande kommunen kommer
att få en skattehöjning, som enligt
sakkunnig beräkning blir så stor som
1 krona 60 öre. Jag tycker liksom herr
Spetz, att detta är saker som borde mana
även en herr Velander till någon försiktighet.

Därtill kommer emellertid andra saker.
Jag kan inte underlåta att nämna vad
sommarvillorna betyder. Jag vistas under
en del av sommaren på en av dessa

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Ang.

kuster som är mycket rika på sommarvillor.
Jag undrar om befolkningen där
skulle kunna begripa varför alla de mer
eller mindre välbärgade människor från
olika håll — inte minst från Stockholm,
men även från min egen hemstad —
som bor där, borde helt och hållet fritagas
från varje kommunalskatt, något
som givetvis skulle ske, om sommarvillorna
liksom alla andra fastigheter undantags
från beskattning.

Jag kan anföra det berömda exemplet
ute ifrån Nämdö, alltså Strindbergs
Hemsö. Om detta förslag genomfördes,
skulle hemsöborna vakna en morgon och
finna att deras skatt, landstingsskatten
inbegripen, hade ökats med icke mindre
än 3 kronor 75 öre. Jag skulle vilja
vädja till de inte så fåtaliga av mina
vänner i denna kammare, som emellanåt
talar för skärgårdsfolket med brösttoner,
som jag har litet svårt att anlägga,
att betänka om det vore så lätt att resa
ut till hemsöborna — om jag får kalla
dem så — och övertyga dem om att
det är absolut nödvändigt att öka deras
skatt med 3: 75 därför att vi måste
befria alla de stockholmare och andra,
som ligger där ute på sommaren, från
all kommunal beskattning av deras sommarvillor.

Detta allt tycker jag är tillräckligt avgörande
för att man skall finna att man
inte på ett bräde kan slopa hela fastighetsskatten.

Men denna skatt har avigsidor, och
då får man börja avveckla den så smått.
Vad menas då med »så smått?» Jag vill
erinra om att redan en sänkning av repartitionstalet
med en femtedel eller från
5 till 4 verkar så, att fjärdedelen av hela
den effektiva fastighetsskatten försvinner.
Den minskas därigenom från 155
miljoner till 115 miljoner kronor enligt
de sakkunnigas beräkningar.

Högern har ju en alternativ linje, nämligen
en sänkning med tre procent. Motiveringen
för det förslaget är bland annat
att man därigenom skulle utplåna
den höjning av fastighetsskatten som har
skett genom den nyligen företagna upptaxeringen.
Ja, men så länge man har
en fastighetstaxering får man väl räk -

vissa ändringar i fastighetsbeskattningen,
na med att fastighetsägarna bör bära
den börda som en upptaxering av fastigheterna
medför. Kom ihåg att fastigheternas
taxeringsvärde i praktiskt taget
13 år har varit i stort sett oförändrat
här i landet! Att de stiger rätt avsevärt
efter 13 år är inte att förvåna
sig över. Men för att upphäva höjningen
av fastighetstaxeringsvärdena skulle det
enligt den uppgift, som lämnades oss i
bevillningsutskottet — om jag antecknade
riktigt — fordras att man gick ned från
5 procent till ungefär 3,5 eller 3,o. Man
kommer alltså något närmare de av utskottet
föreslagna 4 procenten än de av
herr Velander föreslagna 3 procenten.

Jag skulle till slut vilja erinra om att
så vitt jag minns alla kommunala sammanslutningar
har avstyrkt fastighetsskattens
slopande. Kommunalmännen
menar att de knappast kan försvara en
åtgärd som leder till en så stor höjning
av kommunalskatten som fastighetsskattens
avskaffande skulle göra. För
mig skulle denna synpunkt visserligen
inte vara helt avgörande, men förslaget
har även andra vådor, bland annat den
att ett slopande av fastighetsskatten skulle
ge ett ytterst ojämnt resultat. Jag
tycker därför att man bör ta ett steg
i taget och under tiden överväga vad
man för övrigt kan göra.

Jag har sedan bara ytterligare en sak
till att ta upp i detta sammanhang, nämligen
folkpartiets förslag att det skall
medges ett avdrag på fastighetsvärdet
med 20 000 kronor per fastighet. Per fastighet!
Detta skulle onekligen innebära
en betydande hjälp åt ägare av enfamiljshus.
Men för ägare av tvåfamiljshus —
och det finns väl något hundratusental
sådana — skulle det bara bli halv hjälp,
och för de hundratusentals personer,
som sitter med fastigheter i bostadsrättsföreningar,
skulle det inte bli någon
hjälp alls. En minskning med 20 000
kronor av fastighetens miljonvärde, utslagen
på alla lägenhetsägarna, vad skulle
den betyda? Ingenting! Inte heller de,
som bor i kommunala eller allmännyttiga
bostadsföretags hus — det är ofta
barnrika familjer — skulle få någon som
helst hjälp, eftersom de 20 000 kronorna

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Ang. vissa ändringar i fastighetsbeskattningen.

utslagna på var och en inte betyder någonting.
Och vilken hjälp skulle alla de
människor som bor i hyreshus få genom
att det beviljades ett avdrag med
20 000 kronor från hyreshusets taxeringsvärde
på 1, 2 eller flera miljoner
kronor? Ni förstår att det blir en droppe
i havet!

Det är alltså en grupp som man hjälper,
andra grupper som man hjälper i
någon mån, vissa andra åter som man
inte hjälper alls. Det kallar folkpartiet
för rättvisa, eller till äventyrs någonting
ännu vackrare.

Samtidigt skulle alla sommarvilleägare
bli befriade från skatt, ty sommarvillorna
går i allmänhet inte upp till 20 000
kronors värde. Hemsöborna skulle få
samma dystra uppvaknande som förut,
onsalaborna i göteborgstrakten på samma
sätt.

Om man skulle göra en rättvis reform
borde man tillåta ett avdrag med 20 000
kronor per lägenhet eller med annat
mindre tal. Då skulle man ge hjälpen åt
alla. Men vad skulle detta innebära? Det
skulle, om vi håller oss till tjugotusenkronorsavdraget,
betyda att fastighetsskatten
skulle så gott som försvinna
överallt. Bara en mycket ringa bråkdel
av den skatten skulle finnas kvar, och
man kunde fråga sig, om inte då också
den borde borttagas.

Jag kan inte finna, herr talman, att det
förslaget är värt att resonera om. Jag
tycker inte heller det är värt att spilla
något krut på från deras sida som vill
försvara det, ty någon reform i rättvisans
och i den jämlika beskattningens
tecken är det ingalunda.

Herr talman! Den reform som här föreligger
i bevillningsutskottets betänkande
rymmer åtskilliga andra viktiga sidor
som vore värda belysning. Reformen
som sådan är i många avseenden av
utomordentligt värde, men jag betraktar
den närmast som ett första steg. Jag har
med glädje sett att departementschefen
skrivit, att han vill samla erfarenheter
och se när och hur man skall kunna ta
ett följande steg. Detta är en reform i
etapper, men även som sådan är det en
betydelsefull reform. Och, herr talman,

det är med verklig glädje jag yrkar bifall
till utskottets tillstyrkande av propositionen
i detta avseende.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:
Herr talman! Endast en kort erinran
gentemot den siste ärade talaren. Herr
Sjödahl levde synnerligen högt på
Nämdö och den höjning av utdebiteringen,
som han räknat ut skulle ifrågakomma
där och uppgå till 3 kronor 75 öre.
Men herr Sjödahl bör väl ha tillit till vad
som döljer sig under propositionen nr
187, som vi om någon stund skall behandla.
Sedan förhåller det sig naturligtvis
så, att Nämdö är just ett av de där
mest extrema fallen, som kan ifrågakomma
i förevarande sammanhang. Det
är självfallet, att den allmänna skatteutjämningen
där får träda in. Såsom argument
i den diskussion, som vi här för,
kan emellertid Nämdö inte tillerkännas
någon relevans.

Sedan säger herr Sjödahl, att alla kommuner
avstyrkt fastighetsskattens slopande.
I så fall har de väl också, herr
Sjödahl, avstyrkt en sänkning av repartitionstalet
från 5 till 4. Om därför dessa
yttranden skall åberopas såsom argument
eller skäl mot mig, gäller de väl
också mot herr Sjödahl.

För övrigt nämnde jag i mitt första anförande
något om förutfattade meningar,
som det hade varit svårt att komma förbi
under den diskussion som i många
tiotal år förts i denna fråga. Jag undrar
om det inte är något av förutfattade
meningar, som skymtar i de yttranden,
som herr Sjödahl åberopade.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle: Herr
talman! Herr Sjödahl gjorde sig mycken
möda att framställa förslaget om ett avdrag
på 20 000 kronor som någonting ytterligt
orättvist. Jag vill bara påpeka för
herr Sjödahl, att jag i mitt första anförande
pekade på att de sakkunniga varit
inne på denna tanke. Domen drabbar
alltså även de skattelagsakkunniga i detta
fall.

När det gäller bostadsrättsföreningar -

Torsdagen den 21 mai 1953.

Nr 22.

Ang. vissa ändringar i fastighetsbeskattningen.

na tror jag herr Sjödahl helt bortser
från de förslag som vi härefter skall behandla
— vågar jag säga — om några
minuter? Jag sade förut att jag inte ville
gå in på detaljerna härvidlag, men jag
måste säga att skillnaden när det gäller
taxeringen på sommarvillorna och på
en- och tvåfamiljsfastigheterna ju ligger
emellan repartitionstalet 4 och det procenttal
som schablonberäkningen kan
komma att ge. Det är den marginalen som
faller bort vid beskattningen.

Jag vill också tillägga, att när det gäller
det taxeringsdistrikt, som herr Sjödahl
vet att jag varit ordförande i under
ett tiotal år och där han brukar vistas på
somrarna, tror jag att bortfallet av den
lilla marginalen icke påverkar skatteunderlaget
i den kommunen med mer än
någon bråkdel av en procent.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle: Herr
talman! Herr Velander förklarade att
Nämdö är ett ytterlighetsfall. Ja, det är
det mest extrema fall som jag känner.
Men det finns naturligtvis alla varianter,
och därmed också fall som ligger mycket
nära intill och där det alltså kommer
att bli en höjning med betydande
belopp.

Herr Velander menade vidare, att när
de kommunala förbunden avstyrkt att
repartitionstalet skulle fastställas till 5,
hade de också avstyrkt repartitionstalet
4. Ja, det kan hända att de gjort det —
jag känner inte deras yttrande så i detalj.
Men de har väl med än större styrka
avstyrkt ett sänkande med fem enheter
än med en enhet!

Herr Spetz förklarade, att förslaget om
20 000-kronorsavdraget, vilket jag betecknade
som orättvist — en uppfattning
som jag vidhåller — något litet varit
framme även hos de sakkunniga. Jag
tycker nog att det är sällan som våra
sakkunniga förirrar sig, men om de förirrat
sig en gång, blir väl saken inte bättre
för det. Ett orättvist förslag blir väl
inte rättvist därigenom att herr Spetz
ärver det?

Vad sedan beträffar min exemplifikation,
vill jag bara säga, att jag inte alls

tänkte på den kommun, där jag längtar
att få vistas någon tid varje sommar. Den
ligger gudskelov så svåråtkomlig, att det
inte finns många sommarvillor där, även
om det naturligtvis är några stycken.
Men jag nämnde Onsala, herr Spetz.

Herr NILSSON, PATRICK (bf): Herr
talman! Denna debatt har belyst den
fråga, som vi nu diskuterar, från så
många håll och olika utgångspunkter, att
jag inte skall uppta kammarens tid med
något längre anförande. Jag skall endast
avge en kort deklaration från det parti,
som jag representerar.

Jag vill börja med att säga, att vårt
parti, bondeförbundet, i princip är anhängare
av fastighetsskattens avskaffande.
Det är nu så lyckligt, att vi alla är
eniga om den. saken. Men även om man
är anhängare av fastighetsskattens avskaffande,
måste man väl ändå se till vilka
verkningarna blir när beslutet i större
eller mindre omfattning skall omsättas
i praktiken.

Frågan om fastighetsskattens avskaffande
är, som framgår inte minst av alla
de exempel som här lämnats från olika
håll, ett spörsmål med många aspekter.
Frågan är inte så enkel som man kanske
i första påseende uppfattar den. Man
tycker att fastighetsskatten verkar orättvist
så där i största allmänhet och vill
kanske från denna utgångspunkt gå litet
snabbare fram och ta ett krafttag för att
så fort som möjligt komma fram till
dess avskaffande. Ett sådant resonemang
är förståeligt, men å andra sidan får
man som sagt inte glömma bort, att det
här gäller en fråga vars lösning får
många konsekvenser, när man skall närma
sig reformens utförande i praktisk
tillämpning.

Kungl. Maj :t har nu kommit med ett
förslag som knäsätter principen, att fastighetsskatten
så småningom skall avskaffas.
Man har börjat med att sänka
repartitionstalet från 5 till 4. Dessutom
får ortsavdragen inräknas på det sättet
att de verkar avdragande på fastighetsskatteunderlaget.
Detta är, så vitt jag förstår,
två mycket betydelsefulla föränd -

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Ang. vissa ändringar i fastighetsbeskattningen.

ringar, som vittnar om att man menar
allvar då man säger att man skall försöka
avskaffa fastighetsskatten och de
orättvisor som kan följa med densamma.

Men det framlagda förslaget vittnar
också om att man är på det klara med,
att man måste gå fram med en viss försiktighet,
vilket man enligt mitt förmenande
alltid måste göra när det är fråga
om förändring av beskattningsförhållandena.
Det är en berättigad fordran att
man får problemet belyst och så vilt
möjligt får undersöka de konsekvenser,
som kan uppstå, när man gör sig redo
för genomförandet av den ena eller andra
reformen. Om man går för brådstörtat
till väga, kanske konsekvenserna blir
helt annorlunda än vad man vid första
påseendet trott att de skulle bli. Det inträffar
inte så sällan vid handläggningen
av frågor, som rör samhälleliga problem,
att när en reform är genomförd och träder
ut i tillämpning i det praktiska livet,
så blir konsekvenserna kanske inte alls
dem man räknat med. Frågan om fastighetsbeskattningens
avskaffande är därvidlag
inget undantag, och därför bjuder
försiktigheten att man går fram i långsam
takt.

Jag vill här parentetiskt säga, att de
undersökningar, som är gjorda rörande
hur ringa roll fastighetsskatten spelar,
verkställts under en högkonjunktur. Det
siffermaterial, som därvid kommit fram,
hade kanske blivit något annorlunda om
det hade samlats in under en lågkonjunktur.
Detta är ett faktum, som man
i detta sammanhang inte bör alldeles
bortse från.

Den motion från folkpartihåll, som
innefattar förslaget om ett avdrag på
20 000 kronor, kan ju till en början synas
rätt bestickande; tanken var ju att
man därmed skulle nå de ekonomiskt
svagast ställda i samhället. Man kan likväl
inte neka till att konsekvenserna kan
bli, såsom herr Sjödahl här påpekade,
rätt egendomliga. Även om de sakkunniga
varit inne på samma linje, har de
dock lämnat densamma, och det visar
att de hade sina funderingar på var man
skulle hamna, om man fullföljde den
linjen.

Fastighetsskattens avskaffande måste
ske successivt för att man skall få tillfälle
att vinna klarhet om hur avskaffandet
kommer att verka, .lag tycker att det
är en icke så ringa fördel, som man redan
vunnit. Jag vet inte om jag tolkar
någon annans mening än min egen, men
för egen del blev jag glatt överraskad,
då jag i propositionen mötte förslaget
om en sänkning av repartitionstalet. Jag
var inte övertygad om — och kanske
många andra med mig — att vi skulle
få se det förslaget i en proposition redan
i år.

När folkpartiets motion om avdrag
med 20 000 kronor väcktes, ägde man
inte någon kännedom om att Kungi.
Maj :t skulle föreslå en sänkning av repartitionstalet.
När nu detta förslag har
kommit, så blir ju genom detsamma i
fråga om fastigheter, som har högre
taxeringsvärde än 20 000 kronor, folkpartiets
krav tillgodosett i en mycket
större omfattning än man på det hållet
ens vågat drömma om.

Herr talman! Jag skall be att med dessa
korta ord få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag ansåg mig böra begära ordet på
grund av åtskilliga synpunkter, som herrar
Velander och Spetz här framfört.

Herr Velander gör gällande att en fastighetsskatt
är en orättvis skatt, att det
inte kan anföras några skäl för den och
att den helt enkelt bör mönstras ut.
Utan att gå in på den mera ingående
analys, som herr Velander här försökte
göra av skattelagsakkunnigas uttalanden,
vill jag likväl säga, att man först och
främst aldrig kommer ifrån, att fastigheterna
har ett mera bestående samband
med en kommun än människor och rörelser
över huvud taget. Fastigheterna
sammantagna är kommunen. Det andra
jag vill säga är, att det dock är förenat
med vissa fördelar att vara fastighetsägare.
Det är på sitt sätt ett privilegium
att vara fastighetsägare. Därför bör man
inte, menar jag, kunna göra gällande att
en fastighetsskatt är principiellt oriktig
som kommunalskatt.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Ang. vissa ändringar i fastighetsbeskattningen.

Herr Velander sade vidare att man
skall ha en skatt, som uttages efter förmåga
och som är rättvis. Menar då herr
Velander att den kommunala inkomstskatten
är ett mönster för en förmågebeskattning,
att den lille inkomsttagaren
skall betala samma procent av sin inkomst
i skatt till kommunen som den
store inkomsttagaren? Det är möjligt att
det är högerns syn på förmågebeskattning,
men det är inte många som delar
den. Jag menar därför, att tanken att
sätta en fastighetsskatt i motsats till en
proportionell inkomstskatt kanske inte
är så lyckad.

.lag har velat ha detta sagt. Men samtidigt
är det ju naturligt, med hänsyn
till det förslag som jag lagt fram, att
jag tillägger, att även om man alltså kan
anföra principiella skäl för en kommunal
fastighetsbeskattning, måste man
också se frågan praktiskt. Det är inte
alla principer, som man till varje pris
vill genomföra.

Beträffande den kommunala fastighetsbeskattningen
i Sverige har utvecklingen
gått dithän att den form av fastighetsbeskattning,
som vi nu har, har
blivit i genomsnitt taget allt mer och
mer betydelselös för kommunernas ekonomi.
Det syfte som man angav för fastighetsbeskattningen
år 1920, när den
nuvarande fastighetsskattereformen infördes,
nämligen att den skulle vara en
garanti för de kommunala inkomsterna,
har utvecklingen sprungit ifrån. Det är
klart att man kan säga, att man då kunde
gå över till en annan form av fastighetsskatt,
eftersom ju garantiskattesystemet
alltid varit förenat med många slag
av orättvisor och har varit en tekniskt
sett mycket olämplig skatteform. Men
om man ser på de praktiska möjligheterna
att införa ett annat slag av kommunal
fastighetsskatt, så finner man, att
man inte heller på den vägen skulle kunna
komma till en beskattning, som bleve
av någon större betydelse för den kommunala
ekonomien.

Vi kan alltså konstatera att utvecklingen
gått dithän att det nog finns skäl
— då vi ändå tycker att det nuvarande
systemet är så dåligt — att ta steget ut

och börja att tänka på en avveckling av
den kommunala fastighetsskatten.

Jag säger avveckla och inte avskaffa.
Ty såsom här redan tidigare har påpekats
verkar den nuvarande fastighetsskatten
ytterligt ojämnt; den är synnerligen
effektiv i vissa kommuner och
mindre effektiv i andra. Och följden av
detta blir, att fastän skatten i genomsnitt
inte ger mer än en tiondel av kommunernas
skatteinkomster och kanske
inte mer än sex procent av deras totala
inkomster, så har den i ett icke ringa
antal kommuner en mycket stor betydelse,
nämligen i de kommuner där skatten
nu verkar effektivt.

Kungl. Maj:t föreslår att man nu skall
ta bort 40 miljoner av de 155 miljoner
som den effektiva fastighetsskatten ger,
alltså något mer än en fjärdedel. Herr
Velander vill helt avskaffa fastighetsskatten.
Vi tänker bara på kommunerna,
säger han, men inte på människorna.
Vad menar herr Velander med detta?
Jo, tydligen att vi bör tänka på de människor
som nu bär en effektiv fastighetsskatt.
Men herr Velander finner
ingen anledning alls att tänka på de
människor, som vid en avveckling av
fastighetsskatten skulle få högre skatt.
Man kan ju inte bara tala om att avvecklingen
drabbar kommunerna och bortse
från de enskilda människor, som får en
övervältring av den skatt fastighetsägarna
skulle slippa ifrån. Är det inte synd
om dessa enskilda människor?

Vi får hjälpa dem genom skatteutjämning,
säger herr Velander. Men skatteutjamningen
verkar för närvarande som
bekant endast i Norrbotten. Om vi utan
vidare tar bort fastighetsskatten, är det
sannolikt att skatteutjämningsfallen blir
mer vanliga och kanske tränger litet
längre söderut. Men en sådan stad som
Norrtälje skulle inte få skatteutjämning,
och då frågar jag: Är det inte synd om
de skattskyldiga i Norrtälje, som vid ett
avskaffande av fastighetsskatten skulle
få sin utdebitering ökad med ungefär en
krona? En arbetare med god inkomst,
som kanske har 50 skattekronor, skulle
få betala ytterligare 50 riksdaler i skatt.
Är det inte synd om honom?

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Ang. vissa ändringar i fastighetsbeskattningen.

Herr Velander kan visserligen svara,
alt skatten inte är så hög i Norrtälje och
att den är ännu lägre t. ex. i Djurö, som
man har talat så mycket om här i dag.
Ja, det är sant, men 50 kronor är 50
kronor. Skattehöjningen blir inte mindre,
därför att debiteringen förut varit
lägre. Den ökade skattebördan blir precis
lika stor, antingen den drabbar medborgare
i en kommun med lägre utdebitering
eller dem som bor i en kommun
med högre utdebitering.

Jag kan för min del inte förstå, hur
herr Velander kan ha så djupa känslor
för rättvisa åt fastighetsägarna, som
skulle befrias från fastighetsskatten, men
totalt sakna alla känslor för de människor,
på vilka fastighetsskatten skulle
övervältras.

Både herr Velander och herr Spetz
har talat mycket om skattelagsakkunniga
och deras åsikter. Ett par av de
sakkunniga sitter här vid väggen bredvid
regeringsbänken, och det kan ju
hända att de, om de fått tala i denna
kammare, skulle haft åtskilligt att säga
om de uppgifter herrarna serverat.
Bland annat är jag säker på att de skulle
ha vänt sig mot herr Spetz, när han
talade om bottenavdraget på 20 000 kronor
per fastighet och åberopade de sakkunniga.
Det är sant att de sakkunniga
nämner detta uppslag, men de avfärdar
det och tar inte upp det. Under sådana
förhållanden är det väl för mycket sagt,
herr Spetz, att åberopa de sakkunniga i
sammanhanget.

Naturligtvis skulle det vara mycket
bra, om man kunde medge ett sådant
bottenavdrag och därmed i viss mån
uppmuntra dem som själva skaffar sig
bostad. Men måste man inte här även
tänka något på dem, som skall bära den
skatt vi på det sättet skulle befria egnahemsägarna
ifrån?

Herr Spetz framförde i detta sammanhang
några funderingar som jag uppriktigt
sagt inte kan följa honom i. Norrtälje
stad kan väl anses tämligen representativ
för mindre städer och tätorter
i detta land, och det är bevisat att bottenavdraget
enligt 1952 års taxering där
skulle medföra en skattehöjning av 42

öre eller något mindre. Den sänkning
av repartitionstalet från 5 till 4, som
herr Spetz och jag är ense om, kommer
samtidigt att medföra en skattehöjning
i Norrtälje på mellan 20 och 30 öre.
Sammanlagda skatteskärpningen skulle
alltså bli ungefär 60 öre och skattehöjningen
30 kronor för den som har 50
skattekronor.

Nu säger herr Spetz, att denna minskning
av skatteunderlaget i viss mån
motverkas vid ett bifall till det förslag,
som kommer upp under nästa punkt på
kammarens dagordning. Men jag måste
säga, att detta väl ändå är ett misstag.
Den schablonanordning, som vi skall
diskutera i nästa punkt, innebär ju av
allt att döma, att den kommer att ge
samma skatt som det nuvarande systemet.
Det står visserligen i propositionen
»på längre sikt». Ja, det är för den
enskilde som man kan säga, att det jämnar
ut sig på längre sikt. Men för de
många är det så, att den ena faller
här på skalan och den andra där på
skalan, och genomsnittligt sett blir det
därför ungefär en kommunal inkomstskatt
av fastigheterna sammantagna av
samma storleksordning som nu.

Jag kan inte förstå, hur herr Spetz
kan räkna fram att det innebär någon
hjälp för kommunen. Man kan visserligen
säga, såsom skattelagsakkunniga
kanske har tänkt sig, att det alltid med
denna anordning, där så att säga egnahemsägarens
ekonomi för fastigheten
jämnas ut under en längre tidsperiod,
om nu inte fastigheten är alltför skuldsatt,
kommer att bli någon inkomstskatt.
Men jag kan inte tro, att det kommer
att ge kommunerna i en ort som Norrtälje
någon väsentligt ökad inkomst. Ty
det skulle betyda en ökad skatt för fastighetsägarna,
och det gör det ju inte.

Jag kommer således till det resultatet,
att herr Spetz’ förslag särskilt i mindre
städer och liknande tätorter måste innebära
en icke oväsentlig skatteövervältring.
Man kan naturligtvis påstå, att det
kan vara rättvist, då det här gäller en
kategori, som man vill gynna. Jag skall
inte fördjupa mig så mycket i detta med
hänsyn till att herr Sjödahl ju redan

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Ang. vissa ändringar i fastighetsbeskattningen.

har belyst denna fråga, men jag vill i
alla fall ta upp ett spörsmål, nämligen
bostadsrättsinneliavarnas ställning i detta
fall.

Om man säger, att det kan finnas skäl
för att ställa sig sympatisk till innehavarna
av enfamiljsbostäder, skall vi då
inte ställa oss lika sympatiska till den
kategori, som försöker lösa sin egen bostadsfråga
genom att köpa en lägenhet i ett
bostadsrättshus? Varför skall inte denna
kategori få motsvarande lättnad? Varför
skall vi tvärtom vältra över skatt på den
kategorien genom att gå på det förslag,
som lierr Spetz bär lägger fram? Det
innebär en orättvisa, som vi inte kan
se bort ifrån. Med den ringa belysning,
som denna fråga ändock har fått i utredningen
när vi vet så litet om den
och när den är så omtvistlig, måste det
vara ett uttryck för godtycke, om vi
skulle ge oss in på att göra en sådan
ändring nu. Det finns här frågor, som
kan komma fram till behandling, men
det får bli i framtiden, när vi har fått
större erfarenhet av hur detta problem
utvecklar sig.

Jag betraktar alltså ett bifall till utskottets
förslag såsom en begynnande
avveckling av den kommunala fastighetsskatten,
men denna avveckling måste
ske så försiktigt, att vi inte skapar
stora störningar. Ingen kan ju lia ett intresse
av att vi åstadkommer stora störningar
i de ändå till antalet icke få
kommuner, där den nuvarande fastighetsskatten
faktiskt har betydelse. Jag
tror att det ur alla synpunkter är klokast
att stanna vid det steg, som här
föreslås från Kungl. Maj:ts och utskottets
sida.

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Herr statsrådet började med att säga,
att jag hade den uppfattningen, att fastighetsskatten
var en orättvis skatt och
att det inte fanns något skäl för att bibehålla
den. Statsrådet gjorde ett försök
att prestera ett sådant skäl, och han
underströk i det sammanhanget det alldeles
särskilda samband, som han ansåg
förefinnas mellan fastigheterna och

kommunen respektive fastighetsägarna
och kommunen. Och därmed var statsrådet
inne på den s. k. intresseprincipen,
vilken alltså skulle motivera en särbelastning
av fastigheterna i beskattningshänseende.
Jag kan inte neka till att
jag då gjorde den reflexionen, att statsrådet
nog agerade rätt långt i det förflutna.
Jag tror inte, att intresseprincipen
kan vara en rationell grund att
bygga på vid avvägning av skatteplikten
olika medborgare emellan. Skall man
söka bygga upp ett skattesystem för den
kommunala beskattningen på intresseprincipen
kommer man säkerligen till
resultat, som i många hänseenden måste
vara att beteckna såsom det rena godtycket.
Jag tror alltså inte, herr statsråd,
att man kan leva så särskilt högt
på intresseprincipen.

Sedan frågade statsrådet, om jag ansåg,
att den kommunala inkomstskatten
var något mönster för rättvisa och skälighet
i beskattningsväg, och därvid var
statsrådet något inne på de större och
de mindre bland de skattskyldiga mot
bakgrunden av den bristande progressiviteten
i den kommunala beskattningen
— åtminstone fattade jag det så. Jag
vill därtill säga, att den sistnämnda synpunkten
i detta sammanhang inte spelar
minsta roll. Vi har ju alltid varit eniga
om att, då det gäller att avväga progressiviteten
i statsskatten, hänsyn skall tas
till skattesystemet i dess helhet. Följaktligen
skall vid den avvägningen även
hänsyn tas till att kommunalskatten icke
är progressiv.

Jag yttrade i mitt första anförande åtskilligt
om kommunernas »berättigade»
intressen och jag antydde, att människorna
— alltså de skattskyldiga — kom
något i bakgrunden. Då frågar statsrådet:
»Vilka människor» Ja, i det sammanhanget
herr talman, tänker jag på
de sämst ställda, ty de bättre ställda
drabbas som regel inte av någon effektiv
fastighetsskatt. Denna drabbar de
sämst ställda, de mindre fastighetsägarna,
som är skuldsatta eller som har stor
försörjningsplikt. Även om statsrådet
kan säga, att det dock förekommer personer
i bättre inkomstlägen som också

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Ang. vissa ändringar i fastighetsbeskattningen.

drabbas av effektiv fastighetsskatt, ger
dock de undersökningar, som föreligger
på detta område, vid handen, att det är
de sämst ställda, som främst drabbas av
effektiv fastighetsskatt. Det är det som
givit anledning till talet om att fastighetsskatten
drabbar de skattskyldiga i
omvänt förhållande till skatteförmågan.

Herr statsrådet frågade i detta sammanhang,
om jag inte tyckte synd om
den skattskyldige i Norrtälje, som inte
hade någon större inkomst och som genom
fastighetsskattens eliminerande skulle
få en ökad kommunalskatt. Ja, är han
fastighetsägare, följer därav, att jag med
min inställning önskar hjälpa honom. Är
han inte fastighetsägare, har jag redan
förut pekat på den väg jag vill följa: den
kommunala skatteutjämningen. Om Norrtälje
har en mycket låg utdebitering och
följaktligen vid en ökning av kommunalskatten
med något tiotal ören till följd av
slopandet av fastighetsskatten ändå inte
får någon högre utdebitering än att den
kan betecknas som ganska lindrig i förhållande
till vad som gäller i andra kommuner,
kan jag inte tycka synd om någon
skattskyldig i Norrtälje.

För övrigt tycker jag nog att statsrådet
inte bör betrakta saken så som om han
och jag befann oss på helt olika vägar.
Vi är ju ense om att fastighetsskatten kan
och bör avvecklas. Statsrådet föreslår, att
man skall börja med en sänkning av repartitionstalet
från 5 till 4. Jag har sagt,
att jag skulle ha känt mig rätt tillfredsställd,
om statsrådet velat ta ett steg till
och föreslagit en sänkning av repartitionstalet
från 5 till 3. Jag har också antytt
att detta skulle ha varit motiverat
med hänsyn till den faktiska övervältring
av skattebördan på fastigheterna, som
ägt rum genom 1952 års beslut om höjning
av ortsavdragen. Med mina utgångspunkter
har det också blivit en skatteövervältring
på fastigheterna till följd av
den starka stegringen av taxeringsvärdena
samma år.

Vad en reglering av ortsavdragen kan
betyda skulle jag förresten vilja illustrera
med ett exempel. Vad var det som skedde
år 1919 eller 1920 — jag kan inte för
ögonblicket säga vilket av dessa år som

var det avgörande? Jo, genom den då genomförda
regleringen av ortsavdragen
skedde en övervältring av skattebördan i
kommunerna på fastighetsägarna med något
mellan 50 och 75 procent. Förslag,
som leder till sådana resultat, är för
visso att beteckna som i högsta grad
orättvisa och äventyrliga.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag skulle inte ha tagit upp frågan om
olika skatteprinciper, om inte herr Velander
hade gett sig in på det området, ty
det är alldeles riktigt, att det är rätt meningslöst
att diskutera skatteteorier i ett
läge, där vi är överens om den praktiska
utgångspunkten

Jag begärde emellertid inte ordet bara
för att säga detta, utan jag gjorde det
också därför att jag inte kan styra mitt
okynne när det gäller att något illustrera
herr Velanders tes, att han är ute för att
hjälpa de små, emedan de stora inte behöver
någon hjälp. Då kan vi ta fallet
Skabersjö. Där kom herr Velanders förslag
att innebära en kraftig skattelättnad
för fideikommissarierna på Skabersjö
och Hyby och för innehavarna av de
stora godsen Torup och Klågerup, under
det att de små bönderna i dessa
socknar inte får någon som helst lättnad,
ty de har icke någon effektiv fastighetsskatt.
Detta är för visso en belysning
av herr Velanders tes om de stora
och de små.

Sedan vill jag tillägga ytterligare en
sak. Det var alldeles riktigt, att det efter
1920 års kommunalskattebeslut blev en
kraftig övervältring av kommunalskatten
på fastighetsägarna. Men herr Velander,
som kanske inte var med på
den tiden — vilket jag var — minns
säkerligen inte, hur det förhöll sig. Jag
skall därför illustrera detta med ett
exempel.

I min hembygd hade vi vid 1918 års
taxering en kronoarrendator, som hade
skyldighet att svara för fastighetens fastighetsskatt.
Han blev taxerad till statlig
inkomstskatt för 192 000 kronor, och
samtidigt var han enligt då gällade lag
skyldig att betala skatt till kommunen,

Torsdagen den 21 mai 1953.

Nr 22.

Ang. vissa ändringar i fastighetsbeskattningen.

som om han endast hade en inkomst på
12 000 kronor. Han hade alltså 120 skattekronor.
Om han då nästa år rättvisligen
taxerades för 150 000 kronor, blev
det en våldsam skatteövervältring. Han
fick i stället 1 500 skattekronor, men det
var alldeles rättvist att så skedde.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag skulle vilja ge herr statsrådet
fullkomligt rätt när det gäller den
sista delen av hans anförande, som var
riktat till mig. Han sade nämligen att
det material, som vi har för att bedöma
verkningarna av 20 000-kronorsavdraget,
verkligen inte är så rikhaltigt, att vare
sig han eller jag kan komma med några
exakta beräkningar.

När det gäller fastigheterna i Norrtälje
förhåller det sig på det sättet, att
sänkningen av repartitionstalet och ett
skattefritt avdrag i botten inte staplas
på varandra utan i stor utsträckning
går in i varandra, skulle jag förmoda.
Låt oss säga att en fastighet inte har mer
än 8 effektiva skattekronor, och att en
sänkning av repartitionstalet från 5 till
4 innebär att dessa 8 skattekronor helt
försvinner. 20 000-kronorsavdraget har
då inte någon som helst betydelse för
den fastigheten. Och finns det kvar 2,
3 eller 4 skattekronor, är det dessa skattekronor
som försvinner. Givetvis blir
det en högre utdebitering än enbart på
grund av sänkningen av repartitionstalet.
Men hur stor den blir, kan vi inte
exakt beräkna. Jag räknar den kanske
till 10 öre, och herr statsrådet kanske
räknar den till 25 öre — jag uppfatttade
inte riktigt siffran. Vi kan inte övertyga
varandra därom, ty materialet ger inte
tillräcklig grund för detta.

Herr statsrådet sade att de sakkunniga
hade avstyrkt förslaget om ett avdrag.
Jag läste igenom de sakkunnigas uttalande
på denna punkt, men det fanns
verkligen inte ett enda ord om detta. Ej
heller bär de sakkunniga avstyrkt förslaget
om en sänkning av repartitionstalet,
varför det är uppenbart att de sakkunniga
på denna punkt intagit ungefär
samma ståndpunkt i båda dessa frågor.

Här talas nu återigen om orättvisan
för dem, som har lägenheter i ett bostadsrättshus.
Men jag skulle vilja säga
att i detta fall aldrig ifrågasatts någon
ändring i inkomstberäkningarna när det
gäller hyresvärdering eller avdrag. Den,
som äger en bostadsrättslägenhet och
gör en stor reparation, får ju även i
fortsättningen dra av det beloppet.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det är ju på det sättet, att de sakkunniga,
när de kommit till till slutet av sin
framställning, framlagt vissa förslag. Det
är de förslagen, som de sakkunniga har
tillstyrkt, men de sakkunniga har inte
framlagt något förslag i fråga om detta
20 000-kronorsavdrag, och då kan man
väl inte säga att de har tillstyrkt det,
utan då får man väl åtminstone säga att
de har avfärdat det.

Vad beträffar frågan, om de inte har
tillstyrkt en sänkning av repartitionstalet
från 5 till 4, undrar jag vem som har
sagt detta. Det är Kungl. Maj:t som har
föreslagit det och inte kommittén, och
jag har aldrig sagt att de sakkunniga
har någon del i den saken.

Jag återkommer sedan till 20 000-kronorsfastigheten
i Norrtälje. Är det inte
så, herr Spetz, att den fastigheten —■ om
fastighetsskatten är effektiv — nu belastas
med 10 skattekronor? 5 procent
av 20 000 är lika med 1 000 d. v. s. 10
skattekronor. Genom sänkningen av repartitionstalet
från 5 till 4 slipper fastighetsägaren
2 skattekronor. Med herr
Spetz’ förslag slipper han ytterligare 8
skattekronor.

Låt mig sedan till sist säga herr Spetz,
att om herr Spetz medger att det material,
varpå han bygger sitt förslag om
detta 20 000-kronorsavdrag, är synnerligen
klent, är det väl herr Spetz som
skall dra konsekvenserna härav och inte
vi andra.

Herr VELANDER (h): Herr talman!
När jag begärde ordet, var det inte därför
att jag eftersträvade att herr statsrådet
inte skulle få sista ordet, utan där -

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Ang. vissa ändringar i fastighetsbeskattningen.

för, att statsrådet införde ett begrepp i
diskussionen, varigenom han väl menade,
att lian skulle undgå erinringar från
min sida; det var Skabersjö!

Ja, herr statsråd, om man skall dryfta
Skabersjö skattemässigt, behövs ytterligare
en del premisser. Bland andra behövs
den uppgiften, huruvida den faktiska
inkomsten av detta stora gods närmade
sig ett belopp som motsvarade
procentavdraget. Om så är förhållandet,
skulle ju följden bli, om fastighetsskatten
eliminerades, att skatteunderlaget
icke minskades i kommunen.

När man tänker på sådana exponenter
för de skattskyldiga, som vi »lappar»
egentligen inte räknar med, får man väl
också beakta en sådan sak som att det
inte utan vidare går att säga, att de inte
lämnar vederbörligt bidrag till det kommunala
skatteunderlaget på den grund
att de inte redovisar en så eller så stor
nettoinkomst. Det är av vikt att få veta,
hur många människor de sysselsätter.
Vilka inkomster tillföres dessa, och hur
inverkar de inkomsterna på det kommunala
skatteunderlaget?

Med detta vill jag ha sagt, att, om
statsrådet inför ett sådant begrepp som
Skabersjö i diskussionen, det inte går
att utan vidare dra snart sagt vilka slutsatser
som lielst blott från den utgångspunkten
att under ett visst år eller under
vissa år någon inkomst överskjutande
procentavdraget inte förelegat.

Herr statsrådet hade uppmärksammat,
att skattelagsakkunniga lyssnat till vad
vi här haft att andraga. Jag vill ju inte
yrka på att de skall beredas tillfälle att
yttra sig däröver. Men jag kan tänka
mig, att både statsrådet och jag kan ha
anledning att söka få vissa begrepp uppklarade,
vilket de nog skulle kunna medverka
till. Men det måste tyvärr ske i
annat sammanhang.

Herr statsrådet hade också ett annat
exempel, den store inkomsttagaren från
åren 1919 och 1920. Jag förstod inte riktigt
vad han hade med denna diskussion
att göra. Eftersom det gällde en
fysisk person, hade han kanske en viss
glädje av de höjda ortsavdragen. Dessa
inverkade väl inte i och för sig på den

inkomst, han redovisade till beskattning,
även om de inverkade på nettoinkomsten.
Men även det fallet är för
mig likställt med Skabersjö, eftersom
jag inte har någon kännedom om det.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle: Herr
statsrådet menade, att jag skulle dra konsekvenserna
av vad som kommit fram
under diskussionen. Ja, jag är så pass
stor realist, att jag är fullt på det klara
med, hur det kommer att gå, men jag
skulle vilja uttala den förhoppningen,
att herr statsrådet ville tänka litet på
denna sak och ge exempelvis de sakkunniga
en rekommendation att titta litet
mera på den, ty det kan vi väl ändå
vara ense om, att enligt de linjerna skulle
de många små fastighetsägarna få en
lindring i fastighetsbeskattningen, och
jag tror att vi kan anse att detta är rimligt
och rättvist.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag begärde inte ordet för att få sista
ordet mot herr Velander, utan i rent upplysningssyfte.

Det kanske var oriktigt av mig att vid
en sådan här diskussion förutsätta att
folk minns hur det var på den tiden.
Herr Velander sade, att det då skedde
en stark övervältring av skatt på fastighetsägarna.
Vad berodde det på? Jo,
det berodde på att före 1920 behövde
inte fastighetsägarna betala skatt till
kommunen för sina verkliga inkomster
av fastighet, utan de betalade bara fastighetsskatten,
som beräknades efter 6
procent på taxeringsvärdet av jordbruksfastighet
och 5 procent på taxeringsvärdet
av annan fastighet. 1920 års riksdag
fattade det beslutet, att även fastighetsägarna
skulle betala skatt för sin verkliga
inkomst. Tekniskt ordnades detta
så, att de fick betala sin fastighetsskatt
efter 6 respektive 5 procent på taxeringsvärdet,
och därefter fick de betala
inkomstskatt för den överskjutande delen
av inkomsten. Därav följer nu i det
av mig åberopade fallet, att 1918 betalade
denne jordbrukare endast skatt för

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Ang. vissa ändringar i fastighetsbeskattningen.

6 procent av taxeringsvärdet, men från
och med 1921 års taxering fick han betala
skatt på hela sin inkomst. Det var
därigenom som denna övervältring uppstod,
som herr Velander talade om.

Till herr Spetz skulle jag bara vilja
säga, att när jag ansåg att han borde ta
konsekvenserna, menade jag, att när herr
Spetz nu själv erkänt att underlaget för
hans yrkande är mycket svagt, så borde
herr Spetz ta tillbaka det yrkandet i
dag och ställa det på framtiden.

Herr MAGNUSSON (h): Herr talman!
Jag vill ansluta mig till herr Velanders
förslag om upphävande av fastighetsskatten,
men med hänsyn till den debatt,
som här har förts, skall jag be att få
yrka bifall till den under beteckningen
II avgivna reservationen av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv, som går ut
på att repartitionstalet skall sänkas till 3.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu ifrågavarande betänkandet
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv vid betänkandet avgivna, med I
betecknade reservationen; 3:o) att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i herrar Velanders och Nilssons
i Svalöv vid betänkandet anförda,
med II betecknade reservation; samt
4ro) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Spetz m. fl.
vid betänkandet avgivna, med III betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen

B Första kammarens protokoll 1953. Nr 22.

sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av det förslag, som
innefattades i den av herrar Velander
och Nilsson i Svalöv vid betänkandet
avgivna, med I betecknade reservationen.

Herr Spetz äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av
det förslag, som innefattades i den av
honom m. fl. vid betänkandet anförda
reservationen, uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 49 antager godkännande
av det förslag, som innefattas
i den av herrar Velander och Nilsson
i Svalöv vid betänkandet avgivna,
med I betecknade reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innefattas i den
av herr Spetz m. fl. vid betänkandet anförda
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Velander och

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Ang. inkomstberäkningen för en- och tvafamiljsfastigheter.

Nilsson i Svalöv vid betänkandet avgivna,
med I betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt lians
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 14.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. inkomstberäkningen för en- och
tvåfamiljsfastigheter.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 50, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 27 mars 1953 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 187, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

I propositionen hade föreslagits, att
beräkning av inkomst av en- och tvåfafamiljsfastigheter
vid taxering skulle
ske enligt en förenklad schablonmetod.
Såsom inkomst skulle i princip upptagas
beräknad ränta å ägarens eget kapital
i sådan fastighet. Procenttalet för
räntan hade föreslagits till 3. Av tekniska
skäl skulle ränteberäkningen utföras
på sådant sätt, att ränta efter nämnda
procenttal beräknades å fastighetens
hela taxeringsvärde, varefter avdrag
gjordes för ägarens verkliga räntekostnader
för lånat kapital i fastigheten.

I enlighet härmed hade för 24 § 2
mom. första stycket kommunalskattelagen
föreslagits följande lydelse:

Är annan fastighet inrättad till bostad
åt en familj jämte personliga tjänare
(enfamiljsfastighet) eller två familjer
jämte personliga tjänare (tvåfamiljisfastighet)
och föreligger ej fall, som avses
nedan i sista stycket, skall såsom intäkt
av fastigheten upptagas ett belopp motsvarande
för helt år räknat tre procent
av fastighetens taxeringsvärde året näst
före taxeringsåret. Finnes ej taxeringsvärde
åsatt för året näst före taxeringsåret,
beräknas intäkten på grundval av
fastighetens värde, uppskattat enligt de
grunder, som gällt för åsättande av taxeringsvärde
för året näst före taxeringsåret.

Till utskottets behandling hade överlämnats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 474
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 596 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 187;

2) motionen I: 473 av herr Lundqvist,
vari hemställts, att riksdagen —■ under
förutsättning att propositionen nr 187
av riksdagen i princip godtoges -— måtte
besluta sådan ändring av 24 § 2 mom.
första stycket kommunalskattelagen, att
detta författningsrum finge följande lydelse: Är

annan fastighet inrättad till bostad
åt en familj jämte personliga tjänare
(enfamiljsfastighet) eller två familjer
jämte personliga tjänare (tvåfamiljsfastighet)
och föreligger ej fall, som
avses nedan i sista stycket, skall såsom
intäkt av fastigheten upptagas ett belopp
motsvarande för helt år räknat två
procent av fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret. Finnes ej
taxeringsvärde åsatt för året näst före
taxeringsåret, beräknas intäkten på
grundval av fastighetens värde, uppskattat
enligt de grunder, som gällt för
åsättande av taxeringsvärde för året
näst före taxeringsåret.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Ang. inkomstberäkningen för en- och tvåfamiljsfastigheter.

3) motionen II: 595 av herr Larsson i
Stockholm och fröken Vinge, vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 187 för
sin del måtte besluta, att hyresvärdet vid
taxering av inkomst av en- och tvåfamiljsvillor
skulle beräknas efter 2,5 procent
av taxeringsvärdet i stället för av
Kungl. Maj :t föreslagna 3 procent.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen a)

de likalydande motionerna I: 281
av herrar Axel Andersson och Hansson
samt II: 368 av herr Sjölin m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att hyresvärdet av sommarbostad skulle
upptagas till högst hälften av den hyra,
som gällde för motsvarande permanentbostad; b)

de likalydande motionerna 1:282
av herr Lundqvist m. fl. och II: 360 av
herr Nilsson i Göingegården m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte uttala,
att den genom 1952 års allmänna fastighetstaxering
höjda nivån på taxeringsvärdena
icke vid 1953 års inkomsttaxering
borde föranleda ökning av det värde,
till vilket villaägares bostadsförmåner
upptoges.

Utskottet hade i det nu förevarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 187, för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:281
av herrar Axel Andersson och Hansson
samt II: 368 av herr Sjölin m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:282
av herr Lundqvist m. fl. och II: 360 av
herr Nilsson i Göingegården m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:474
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:596 av
herr Hjalmarson m. fl.,

4) motionen I: 473 av herr Lundqvist
ävensom

5) motionen 11:595 av herr Larsson
i Stockholm och fröken Vinge,

måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna I: 474 av
herr Ewerlöf m. fl. och 11:596 av herr
Hjalmarson in. fl., avslå Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 187;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:281
av herrar Axel Andersson och Hansson
samt 11:368 av herr Sjölin m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 282
av herr Lundqvist m. fl. och 11:360 av
herr Nilsson i Göingegården m. fl.,

3) motionen I: 473 av herr Lundqvist
ävensom

4) motionen II: 595 av herr Larsson
i Stockholm och fröken Vinge,

måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd; II)

av herrar Spel?, Johan Persson,
Sjölin, Åqvist och Anderson i Sundsvall,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 187 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas och i anledning
av motionen II: 595 av herr Larsson i
Stockholm och fröken Vinge, för sin del
antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370) med den ändring av 24 § 2 mom.,
som i reservationen angivits;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:281
av herrar Axel Andersson och Hansson
samt II: 368 av herr Sjölin m. fl.,

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Ang. inkomstberäkningen för en- och tvafamiljsfastigheter.

2) de likalydande motionerna I: 282
av herr Lundqvist m. fl. och II: 360 av
herr Nilsson i Göingegården in. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 474
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 596 av
herr Hjalmarson m. fl. samt

4) motionen I: 473 av herr Lundqvist,

måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd; III)

av herrar Sjölin och Åqvist, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 187 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas och i anledning
av de likalydande motionerna I: 281 av
herrar Axel Andersson och Hansson
samt II: 368 av herr Sjölin m. fl., för
sin del antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370) med i reservationen angivna
ändringar av 24 § 2 mom. samt punkt 6
av anvisningarna till 24 §;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 282
av herr Lundqvist m. fl. och II: 360 av
herr Nilsson i Göingegården m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:474
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 596 av
herr Hjalmarson m. fl.,

3) motionen 1:473 av herr Lundqvist
samt

4) motionen II: 595 av herr Larsson
i Stockholm och fröken Vinge,

måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.

I den av herr Spetz m. fl. avgivna reservationen
hade för 24 § 2 mom. första
stycket kommunalskattelagen föreslagits
följande avfattning:

och en halv procent av fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret.
Finnes ej taxeringsvärde åsatt för året
näst före taxeringsåret, beräknas intäkten
på grundval av fastighetens värde,
uppskattat enligt de grunder, som gällt
för åsättande av taxeringsvärde för året
näst före taxeringsåret.

I herrar Sjölins och Åqvists reservation
hade för samma lagrum förordats
följande lydelse:

År annan fastighet inrättad till bostad
åt en familj jämte personliga tjänare
(enfamiljsfastighet) eller två familjer
jämte personliga tjänare (tvåfamiljsfastighet)
och föreligger ej fall, som avses
nedan i sista stycket, skall såsom intäkt
av fastigheten upptagas ett belopp motsvarande
för helt år räknat tre procent
av fastighetens taxeringsvärde året näst
före taxeringsåret. Användes fastigheten
enbart som sommarbostad skall såsom
intäkt upptagas ett belopp motsvarande
en och en halv procent av taxeringsvärdet.
Finnes ej taxeringsvärde åsatt för
året näst före taxeringsåret, beräknas
intäkten på grundval av fastighetens värde,
uppskattat enligt de grunder, som
gällt för åsättande av taxeringsvärde för
året näst före taxeringsåret.

Herr VELÄNDER (h): Herr talman!
Enligt föreliggande proposition, som i
allt väsentligt sammanfaller med ett av
1950 års skattelagsakkunniga framlagt
förslag i ämnet, skall inkomsten av enoch
tvåfamiljsfastiglieter upptas till 3
procent av taxeringsvärdet. Avdrag får
därefter göras för ränta å lånat kapital i
fastigheten.

Såsom motiv för förslaget har de sakkunniga
anfört bl. a., att deklarationsoch
taxeringsförfarandet beträffande inkomst
av en- och tvåfamiljsfastigheter
vore särskilt betungande och lämnade
rum för ett olikformigt beskattningsresultat.
Svårigheter gjorde sig gällande
såväl vid fastställandet av bruttointäkten
— värdet av bostadsförmånen — som i
fråga om omkostnaderna. Det hade, säger
de sakkunniga, visat sig svårt och
stundom omöjligt att kontrollera riktig -

Torsdagen den 21 mai 1953.

Nr 22.

Ang. inkomstberäkningen för en- och tvåfamiljsfastigheter.

heten av i deklarationen upptagna avdragsbelopp
och att särskilja avdragsgilla
omkostnader från icke avdragsgilla
sådana.

De erinringar, som från skattelagsakkunnigas
sida gjorts mot den nuvarande
ordningen för bestämmande av hyresvärdet,
bottnar i det förhållandet, att man
vid taxeringen i allmänhet använder sig
av schabloner. De sakkunnigas förslag
bygger emellertid också på en schablon,
och då denna dessutom omfattar
både bruttointäkt och alla omkostnader
utom gäldränta, synes anmärkningen vara
av föga relevans. Vad angår kontrollen
av de i deklarationen upptagna avdragsbeloppen,
torde denna knappast
ställa sig svårare i fråga om villafastigheter
än i fråga om andra förvärvskällor
Då bevisbördan i detta avseende därjämte
åvilar den skattskyldige, torde risk
knappast föreligga att avdragen skall bli
för höga.

Självfallet är emellertid, att det i och
för sig är synnerligen önskvärt att åstadkomma
en förenkling av taxeringen. En
sådan förenkling får dock icke ske på
bekostnad av jämlikhet och rättvisa i beskattningen.
Det är väl ändock de skattskyldiga
och deras behöriga intressen
som bör ställas i förgrunden.

Enligt förslaget kommer emellertid
skatten icke att utmätas efter vederbörandes
skatteförmåga eller faktiska inkomst
utan efter den antydda schablonen,
grundad på uppfattningen om vilken
inkomst förvärvskällan bör lämna.
Man är därmed närmast inne på en form
av objektbeskattning och icke en inkomstskatt
i vanlig mening. Detta kan
näppeligen försvaras, icke minst med
hänsyn till beskattningens nuvarande
höjd, som måste förutsätta, att endast
den verkliga inkomsten får beskattas.
Förslaget tar icke heller någon hänsyn
till hur förvärvskällan i det särskilda
fallet skötes. Den som har stora omkostnader,
exempelvis på grund av mera
omfattande reparationer, får inte göra
större avdrag än den som underlåter att
över huvud taget verkställa reparationer.
Olikhet i beskattningen uppkommer
också särskilt mellan ägare av nya fas -

tigheter och ägare av äldre fastigheter.
Det skulle kunna anföras flera exempel
därpå.

Ur principiella synpunkter kan sålunda
det framlagda förslaget icke anses
godtagbart.

Även med hänsyn till förslagets praktiska
verkningar finns anledning till erinringar.
Enligt min uppfattning kan det
sålunda icke råda något tvivel därom, att
dess genomförande måste innebära en
icke oväsentlig skatteskärpning. Skattelagsakkunniga
hade kommit till ett procenttal
för bestämmandet av nettointäkten
av 3,5. Sedan taxeringsvärdena numera
höjts med 50 procent eller mera,
motsvarar det av departementschefen
föreslagna procenttalet 3 ett procenttal,
ställt i relation till de tidigare taxeringsvärdena,
av ca 4,5. Propositionens förslag
innebär alltså en skärpning i förhållande
till vad de sakkunniga förordat.
Detta visar, att man här rör sig på
ett plan, som väl ändå kan betecknas
såsom ganska godtyckligt valt.

Att så är fallet, återspeglas också i
remissinstansernas yttranden. Visserligen
dominerar den synpunkten, att förslaget
är ägnat att förenkla den taxeringsmässiga
beräkningen av avkastningen
av en- och tvåfamiljsfastigheter -—
för många remissinstanser räcker det
med ett påpekande av den förenkling av
taxeringsförfarandet som åstadkommes
— men även andra motiveringar skymtar,
en del rätt så originella.

Bostadsstyrelsen säger sig sålunda ha
många exempel på hurusom spekulationer
i fråga om skattefria avdrag föranlett
ombyggnadsåtgärder, där nybyggnad
eljest skulle varit den tekniskt-ekonomiskt
riktiga lösningen. Ja, just det!
Människorna skall inte reparera sina fastigheter,
enär de då kan påräkna avdrag
för reparationskostnaden. I stället skall
man hänvisa dem till nybyggnad, i vilket
fall något avdrag i skattehänseende
icke får åtnjutas.

Arbetsmarknadsstyrelsen har funnit,
att nuvarande skatteregler otvivelaktigt
medförde en stimulans att utföra reparationer
och förbättringar av en- och tvåfamiljshus,
vare sig dessa arbeten vore

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Ang. inkomstberäkningen för en- och tvåfamiljsfastigheter.

angelägna eller icke, men med förslagets
genomförande konime denna extra
stimulans till investeringar att försvinna,
vilket i nuvarande läge vore till fördel
ur arbetsmarknadssynpunkt. Här vill
man alltså via skattelagstiftningen vidga
basen för en dirigering av människornas
handlande, när det gäller deras bostadsförhållanden.

Det är ju alldeles uppenbart, att sådana
synpunkter inte får på något sätt
vara avgörande för eller läggas till grund
för en mera definitiv ordning för skattepliktens
bestämmande.

Dessa exempel ger emellertid otvetydigt
vid handen, att förordandet av den
ifrågasatta lagstiftningen icke motiverats
av att man vill nå största möjliga
jämlikhet och rättvisa i beskattningen,
utan av skäl, som icke har någonting
därmed att skaffa — först och sist underlättandet
av taxeringsarbetet. Såsom
jag redan anfört, har jag icke velat underskatta
betydelsen av den sistnämnda
synpunkten. I första rummet måste jag
dock ställa de skattskyldigas anspråk på
en verklig uppskattning av deras inkomst,
anpassad så långt detta är möjligt,
till de till sin natur högst skiftande
taxeringsfallen. Ett underkännande av
dessa anspråk i ett läge, då skattetrycket
nått en maximal tyngd, måste med
mitt sätt
svarligt. Det måste också anses bottna i
en fiskalisk inställning, som sträcker sig
alltför långt.

Därtill kommer en annan, inte mindre
väsentlig synpunkt. När det gäller att
försvara detta förslag, faller man tillbaka
på sådana tankegångar som att det
realiter icke här är fråga om någonting
annat än att den, som har ett eget kapital,
skall skatta för en skälig avkastning
därav, oavsett om någon sådan avkastning
åtnjutits eller ej. Man kan också uttrycka
saken så, att den, som förfogar
över ett visst kapital, har skyldighet att
anpassa detta så, att det ger en avkastning
av den procentuella storlek, som
på grund av politiska överväganden
fastställes i skattelagstiftingen.

Denna inställning är ägnad att leda
till oberäkneliga konsekvenser i fortsätt -

ningen. Den kan utsträckas till snart
sagt vilka beskattningsföremål som helst.
Om exempelvis fastigheter av annan fastighets
natur med taxeringsvärden av
30 000, 40 000, 50 000, 00 000 eller 70 000
kronor skall beskattas efter en, såsom
här, synnerligen grovt tillyxad schablon,
varför skall då inte även jordbruksfastigheter
med samma eller än högre taxeringsvärden
beskattas efter likartade
grunder?

För min del kan jag inte medverka till
ett genomförande av den föreslagna ordningen.
Jag nödgas sålunda, herr talman,
hemställa om bifall till den vid
utskottsbetänkandet fogade, med I) betecknade
reservationen.

Herr SPETZ (fp): Herr talman! Taxeringsförfarandet,
sådant det utformats
av praxis, med och ibland utan stöd av
skattelagstiftningen, har, kan man kanske
säga, blivit en rätt underlig blandning
av å ena sidan strävanden till förenkling
och likformighet genom schablonisering
samt å andra sidan en mångfald
detaljbestämmelser, avsedda att
uppnå en åtminstone teoretisk rättvisa.
Herr Velander var inne på denna synpunkt,
men vi kan väl alla vara överens
om att en fullkomlig rättvisa kan man
aldrig uppnå. Taxeringen blir alltid resultatet
av en avvägning emellan dessa
båda ståndpunkter.

Den schablonberäkning för taxering
av inkomst från en- och tvåfamiljshus,
som föreslås i nu behandlade utskottsbetänkande,
motiveras främst med behovet
av förenkling och likformighet.
Denna schablonberäkning kan ju också,
såsom utskottet framhåller, få en viss
principiell motivering. Om sålunda en
person hyr sin bostad, påverkas icke
hans taxering av storleken av hans bostadskostnad.
Bor han billigt, får han
ingen högre skatt, och ej heller får han
lägre skatt om hans utgifter för hyran
är onormalt höga. Ur jämlikhetssynpunkt
borde sålunda ej heller den omständigheten,
att han ordnat sin bostadsfråga
genom att skaffa sig en egen eneller
tvåfamiljsfastighet, påverka hans

Torsdagen den 21 mai 1953.

Nr 22.

Ang. inkomstberäkningen för en- och tvåfamiljsfastigheter.

taxering. Detta är en uppfattning som
man många gånger möter ute i taxeringsnämnderna.
Med nu gällande bestämmelser
uppkommer i icke så få fall
en förlust som ej blott är svår att kontrollera
för taxeringsnämnderna, utan
även framstår som i högsta grad orimlig
och orättvis mot bakgrunden av den
tankegång jag antydde, att bostadskostnaden
är en del av levnadskostnaden
och sålunda icke bör vara avdragsgill.

Vad som då rimligtvis bör beskattas
är avkastningen av det i fastigheten nedlagda
kapitalet. Från den utgångspunkten
har jag och mina partikamrater i
utskottet anslutit oss till utskottets förslag
om bifall till Ivungl. Maj:ts proposition
i nu förevarande hänseende.

Med avseende å det procenttal, som
bör användas vid schablonberäkningen,
hyser vi däremot en avvikande mening,
som jag skall be att få motivera med
några ord. Vi har nämligen ansett att
vid fastställande av detta procenttal borde
man iaktta den allra största försiktighet.
Utskottet har mycket flyktigt berört
detta spörsmål och synes mena att
en taxering enligt förslaget skulle ge ett
för de skattskyldiga mera gynnsamt resultat
än nu gällande bestämmelser. Denna
slutsats grundar sig på en viss, dock
icke närmare redovisad undersökning
inom finansdepartementet.

Min erfarenhet av hithörande ting går
emellertid i en helt annan riktning och
överensstämmer fullständigt med de resultat,
vartill de sakkunniga kommit. Jag
anser det verkligen i likhet med de sakkunniga
vara ostridigt att de nya bestämmelserna
kommer att vara ogynnsammare
för de skattskyldiga i vissa fall,
och jag erinrar om att de sakkunniga
ansett att det borde övervägas att som
ett slags kompensation härför fullständigt
slopa fastighetsskatten för dessa fastigheter.
Jag erinrade ju om detta i den
debatt som vi nyss förde.

Särskilt ogynnsam blir den nya beräkningen
för nya ägare i synnerhet av
äldre hus som är i behov av reparationer.
De får reparera sina fastigheter utan
att ha möjlighet att göra avdrag för kostnaderna,
och om det uppstår förlust,

kan de inte göra avdrag för den utan
tvingas att redovisa vinst på fastigheten.

Ingen lär väl heller kunna bestrida
att taxeringsvärdena är ojämna. Däremot
tror jag knappast att det är berättigat
att påstå att taxeringsvärdena genomsnittligt
är låga eller för låga. Men
att de är ojämna, är otvivelaktigt riktigt,
och det är denna ojämnhet som enligt
min mening manar till åsättande av
ett relativt lågt procenttal.

Jag skulle vilja påpeka ytterligare en
sak, nämligen att schablonberäkningen,
oavsett om den görs efter 2V2 eller 3
procent av taxeringsvärdet, inte kommer
att påverka den kommunala skatten, eftersom
den ju går efter repartitionstalet
4. Kommunalt spelar alltså frågan
om detta procenttal ingen roll i annan
mån än att förlustavdragen för sådana,
som bor inom kommunen, faller bort.

Man kan då fråga sig, om det ur statlig
synpunkt är angeläget att sätta talet
så högt som till 3 procent. Herr Velander
var inne på frågan om placeringen
av ett kapital. Det är ju ingen som
tvingar mig att placera mitt kapital på
ett sådant sätt, att det ger en viss bestämd
avkastning. Jag kan placera det i
premieobligationer, som jag ingenting
vinner på och som jag alltså inte har
någon avkastning av, och jag kan till och
med lägga det i byrålådan och inte ha
någon avkastning på det. De höjda taxeringsvärdena
ger ju för övrigt i vissa
fall staten en större inkomst genom den
ökade förmögenhetsskatten. Jag tror
också att staten skulle få in mer pengar
än med den nuvarande taxeringen genom
bortfallet av förlustavdragen och
tillämpning av en schablonberäkning
även efter 2V2 procent.

Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till reservation
nr IT.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Bakgrunden
till denna fråga har redan delvis
belysts av de två föregående talarna.
Jag tycker därför jag kan fatta mig rätt
kort i det avseendet.

Här är det fråga om svårigheterna att

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Ang. inkomstberäkningen för en- och tvåfamiljsfastigheter.

bedöma bruttointäkten när det gäller
att beskatta hyresvärdet och svårigheterna
att kontrollera de yrkade avdragen
för omkostnaderna. Detta har ständigt
föranlett, som alla vet, kiv emellan
taxeringsmyndigheter och deklaranter,
och det har framkallat många skatteprocesser.
Det gäller 680 000 en- och tvåfamiljshus.
Kunde man komma fram till
någon enklare regel och någon schablon,
som kunde verka jämnt, likformigt och
rättvist, vore oerhört mycket vunnet för
förenklingen både av deklarationen och
av taxeringskontrollen. Detta har man
trott sig vinna på så sätt som propositionen
föreslår, då man vill räkna 3 procent
av taxeringsvärdet som bruttointäkt
av kapitalet i fastigheten.

Nu ligger taxeringsvärdet oftast under
det verkliga värdet. Gång på gång
får man höra uppgifter om att taxeringsvärdet
är ett och det verkliga värdet vid
försäljning någonting helt annat och
•mycket högre. Man räknar dock såsom
bruttointäkt endast 3 procent på taxeringsvärdet,
ty man har ingen annan
norm att gå efter. Redan i detta ser jag
en favör för villaägarna.

Sedan gör man ett avdrag för den
verkliga skuldräntan. Vid undersökningar,
som de sakkunniga gjort, har det visat
sig, att de 800 villor över hela landet
som undersökts hade en genomsnittlig
skuldränta av 3,4 procent. Eftersom
den genomsnittliga skuldsumman var ungefär
60 procent av taxeringsvärdet, betydde
detta alltså att det egna kapitalet,
de 40 procenten, måste ge en lägre
ränteavkastning än 3 procent. Det visade
sig att det gav 2,4 procent. Sedan
förekommer naturligtvis alla skiftningar
med både lägre och högre värden, men
man kan sannolikt inte någonsin komma
över 3 procent.

Om vederbörande inte har någon skuld
på sin fastighet, får han då ett skattepliktigt
belopp av ungefär samma storleksordning
som för småsparare som har
pengar t. ex. i sparbank. Har en sådan
sparare 20 000 kronor i sparbanken, är
600 kronor därav beskattningsbart belopp.
Har en person 20 000 kronor i en
villa utan skuld, är det beskattningsba -

ra beloppet också 600 kronor, men om
han skulle ha en skuldsättning av 60
procent, som var genomsnittet i dessa
800 fall, skulle det beskattningsbara beloppet
vara endast 2,4 procent på de 40
procenten, alltså i detta fall 480 kronor.
Penningspararen blir alltså något hårdare
beskattad än egnahemsspararen.
Den sistnämnde har, tycker jag, vid en
sådan jämförelse ingen anledning att
klaga. Det visade sig ju också, att det i
genomsnitt inte blir någon skärpning
av skatten, utan att det snarare blir billigare
för egnahemsägaren med det nya
systemet än med det äldre. Det blir mindre
möjligheter till missbruk, och det blir
därför rättvist gentemot den, som inte
tillåter sig något missbruk, och det blir
rättvist mot den, som har sitt kapital
placerat på annat sätt än i en villa.

Folkpartiet och underlaget för regeringen,
alltså bondeförbundet och vi socialdemokrater,
är ense om själva principen
i detta system — det är bara högern
som yrkar avslag. Men folkpartisterna
skiljer sig ifrån majoriteten i utskottet
därigenom — som herr Spetz
redan redogjort för — att de inte vill
räkna procenten på taxeringsvärdet efter
3 procent, utan efter 2‘/2 procent.
Jag har redan sagt att enligt regeringsförslaget
blev det för en villafastighet
med den genomsnittliga skuldsumman
och den genomsnittliga skuldräntan en
ränta på det egna kapitalet av 2,4 procent
som blev beskattad. Enligt de uträkningar
man har gjort, skulle en sänkning
till 2V2 procent leda till en beskattningsbar
ränta på det egna kapitalet
i genomsnittsfallet på l1/i procent.
Nog tycker jag för min del att det är en
orimligt stor favör för egnahemsspararen,
jämförd med den som spar i sparbank.
Det blir ingen rättvis och likformig
beskattning.

Det hör till historien, att ett par folkpartister,
som inte har någon företrädare
i denna kammare, i varje fall inte
bland reservanterna, föreslår att för
sommarvillor -—• folkpartiet älskar ju
sommarvillor — ett undantag skall göras
och siffran l1/2 procent tillämpas. Enligt
genomsnittsberäkningen blir det under

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Ang. inkomstberäkningen för en- och tvåfamiljsfastigheter.

sådana förhållanden ingen ränta alls att
beskatta för sommarvillor. De som alltså
har den förmånen — jag vill inte säga
»lyxiga», fastän det skrivits så i utskottsbetänkandet
—- att ha en sommarvilla
och därigenom höjer sina levnadskostnader,
ty det hör till levnadskostnader
som man eljest aldrig får avdrag
för, skulle kunna kosta på sig detta utan
att behöva erlägga någon som helst skatt
därför. Det finnes folkpartister, herr
talman, som tycker sådant är rättvist,
varöver jag i varje fall icke förvånar
mig.

Vi har nu i många år talat om att vi
borde ha enklare regler för vår beskattning,
regler som lätt kunde klaras av
deklaranten och lätt kontrolleras. Här
har vi ett utomordentligt gynnsamt tillfälle
att för en gångs skull övergå från
prat till gärning och för inemot 700 000
villaägare åstadkomma en enklare beskattning
och en enklare deklaration
genom att följa regeringens linje. Jag
tycker det kunde vara lämpligt, om vi i
kammaren inte pratade längre om förenklingar,
utan gjorde en förenkling
som också leder till rättvisa och till likformig
beskattning.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Jag skall fatta mig kort. Det vore annars
ganska intressant att få börja just där
den föregående ärade talaren slutade.
Jag skulle också för min del gärna vilja
avråda från att prata så mycket utan i
stället handla och verkligen göra en nedsättning
som verkar rättvist. Jag befinner
mig i den lyckliga situationen, att jag
liar i denna fråga väckt en motion, som
enligt mitt sätt att se ganska bra uppfyller
det krav, som herr Sjödahl här
nyss gett uttryck åt.

Men, herr talman, jag kanske ändå
får säga några ord i anledning av att jag
har inte mindre än två motioner, som har
blivit behandlade i detta betänkande,
därav en motion som väcktes redan vid
riksdagens början, nr 282 i första kammaren.
En likalydande motion har även

väckts i andra kammaren. I denna motion
hemställes, att riksdagen måtte uttala,
att den genom 1952 års allmänna
fastighetstaxering höjda nivån på taxeringsvärdena
icke vid 1953 års inkomsttaxering
bör föranleda ökning av det
värde, till vilket villaägarnas bostadsförmåner
upptages.

Jag skall beträffande denna motion
inte säga annat än att jag med intresse
har tagit del av det uttalande, som utskottet
har gjort, där man vänligt säger,
att syftet med motionen redan torde
få anses ha blivit tillmötesgått genom
de regler som i början av detta år har
fastställts av riksskattenämnden. Jag
kanske inte personligen är helt övertygad
om att jag fått syftet hundraprocentigt
uppfyllt, men eftersom vi kommit
så långt fram på året nu, skall jag inte
gå närmare in på den frågan. Jag skall
i stället säga några ord om den andra
motionen, som jag väckt i direkt anslutning
till den proposition nr 187, som vi
nu håller på att behandla, nämligen motion
nr 473 i denna kammare.

Jag vill i anslutning till denna motion
säga, att jag för min del kan förstå utskottets
uppfattning, att det är lämpligt
att förenkla de beskattningsregler, som
det bär närmast gäller. Det är klart att
rationaliseringssträvandena även på detta
området är värda allt beaktande. På
den punkten har jag alltså ingen avvikande
mening ifrån Kungl. Maj :t och
utskottet. Skall man emellertid ta en avgörande
hänsyn till dessa förenklingssträvanden,
måste det väl å andra sidan
anses dubbelt angeläget att grunderna
och bestämmelserna avvägs så, att denna
förenkling inte i och för sig kommer
att kunna medföra att de medborgargrupper,
som bebor här ifrågavarande
fastigheter, drabbas av stegrade faktiska
bostadskostnader.

Nu sade herr Sjödahl •— han gjorde
det med sådant eftertryck och självsäkerhet,
att man väl knappast skulle våga
ha någon avvikande mening — att
redan procenttalet 3 innebär en så betydande
favör för egnahemsägare och
villaägare, att de sannerligen inte hade
något att beklaga sig över. Ja, herr tal -

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Ang. inkomstberäkningen för en- och tvåfamiljsfastigheter.

man, man kan naturligtvis se litet olika
på en fråga som denna, beroende bl. a.
på vem skon klämmer. Jag tror emellertid
att jag inte är ensam om min
uppfattning, utan att den delas av många
i detta land inom kategorien egnahemsägare
och villaägare, då jag anser att
om procenttalet sättes till 3, så kommer
detta i många fall att få till följd
en höjning av den faktiska bostadskostnaden.
Det är nämligen ett faktum
som jag i min motion närmare sökt att
belysa. Jag har där också tillåtit mig
framhålla, att enligt mitt sätt att se är
det orättvist att på dctla sätt villaägarnas
egna bostadskostnader tvingas i höjden,
och detta så mycket mer som det
samtidigt för hyresgästerna alltjämt råder
hyresstopp.

Uppenbart är väl vidare att det i propositionen
föreslagna systemet skulle
komma att ställa sig särskilt ogynnsamt
för alla ägare av sådana äldre villor och
egnahem, där reparationerna under de
senaste åren av välkända skäl ofta måst
skjutas på framtiden. Jag tror nog att
vi måste vara överens om att för dem
kommer det nya systemet att verka ofördelaktigt.
Även när det gäller sommarställen,
sportstugor o. d., så är det väl
ändå obestridligt, att det i propositionen
föreslagna procenttalet 3 får anses vara
högt.

Jag har, herr talman, fäst mig vid och
också satt värde på att utskottet erkänner,
att det framlagda förslaget icke i
alla avseenden går fritt från befogade
erinringar — det är så ungefär utskottet
skriver. Utskottet tycks emellertid å
andra sidan trösta sig med att, vilken
metod man än använder för den beskattning,
som drabbar hyresvärdet i enfamiljsvillor,
vissa ojämnheter aldrig
kan helt undvikas — detta är också, tror
jag, ungefär ordagrant vad utskottet anfört.
Detta uttalande är nog så sant som
det är sagt. Men detta är enligt min uppfattning
ytterligare ett starkt skäl för att
man bör vara försiktig, när man fastställer
det procenttal, som här skall tilllämpas,
och att man har anledning att
sätta det lägre än Kungl. Maj:t föreslagit
och utskottet förordat. På grund av

vad jag i min motion närmare utvecklat,
har jag där föreslagit, att om över huvud
taget en schablonregel skall genomföras
i detta avseende, procenttalet icke
bör sältas högre än 2. Det blir alltså en
ytterligare favör för egnahemsägarna,
om jag skall anlägga samma betraktelsesätt
som herr Sjödahl. Jag tror emellertid
att den, som närmare känner till hur
stora kostnaderna är för dessa gamla
egnahem och villor, håller med om alt
det räcker med detta procenttal, och att
det inte innebär någon obefogad favör.

Jag vidhåller alltjämt det förslag, som
jag har framlagt i motionen, och tillåter
mig därför, herr talman, att yrka bifall
till det vid propositionen fogade förslaget
angående lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), men med den avvikelsen, att
24 § 2 mom. första stycket erhåller den
lydelse, som föreslås i motion I: 473.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag tycker nog att det inte vore riktigt
ändamålsenligt, om herr Velanders mera
tekniska resonemang här skulle stå
oemotsagt.

Herr Velander drev det dithän, att vi
beträffande dessa enfamiljsfastigheter
ämnar genomföra en inkomstbeskattning,
som i verkligheten vore en form av ohjektbeskattning.
Detta är emellertid absolut
överord. Herr Spetz har redan
skildrat vad som sker. Fastighetens taxeringsvärde
får en förräntningsprocent
av 3. Härifrån får dragas de verkliga
ränteutgifterna. Vad som blir kvar betraktas
såsom inkomst. Om det uppstår
förlust — vilket kan ske, om skuldsättningen
är mycket hög — får denna förlust
dras av i likhet med andra förluster.
Om det blir överskott, får detta överskott
gå in i inkomsten och bli föremål för allmänna
avdrag och ortsavdrag. Det blir
alltså en regelrätt inkomstskatt. Den enda
skillnaden är alltså att bruttoavkastningen
schablonberäknas till 3 procent
på taxeringsvärdet.

När herr Velander nu föreslår, att vi
skall ha kvar det gamla systemet, vet ju
alla att även det systemet innefattar en

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Ang. inkomstberäkningen för en- och tvåfamiljsfastigheter.

schablonberäkning. Bostadsförmånens
värde enligt det nuvarande systemet bedömes
till 5 eller 5,5 procent av taxeringsvärdet,
beroende på olika omständigheter.
I så fall skulle vi redan nu ha
en objektskatt. Men det menar väl ändå
inte herr Velander. Det är, tycker jag, att
driva saken in absurdum.

Även med tillämpning av en schablonberäkning
kan man komma ganska nära
verkligheten. Det är ur taxeringsarbetets
synpunkt angeläget, att man slipper
att sitta och granska alla dessa småposter
i bort emot 700 000 deklarationer. Det
är just detta, att det här gäller småposter,
som gör att man kan tänka sig en
schablonberäkning utan att det leder till
större svårigheter eller orättvisor. En
helt annan sak är det beträffande jordbruksfastigheter
och större hyresfastigheter.
Där är det fråga om ägarens eller
brukarens huvudinkomst, och då bör taxeringen
ske mera omsorgsfullt. Då får
man underkasta sig allt detta besvär med
att kontrollera alla dessa olika poster.
Men samma skäl för en noggrann beräkning
föreligger ju inte när det gäller en
fastighet, som är familjebostad och ingenting
annat.

När herr Spetz på nytt åberopade de
sakkunniga, vill jag säga, att herr Spetz
glömde att deras yttrande grundar sig
på användningen av procenttalet 3,5. Men
nu är det föreslaget 3 procent och alltså
gäller inte heller på denna punkt den invändning
som herr Spetz här framfört.

Sedan är det klart att herr Lundqvist
har rätt i att med detta system kommer
det att i vissa fall bli små förhöjningar
och i andra lika många fall små sänkningar.
Det blir så, eftersom beräkningen
grundas på ett genomsnitt.

Jag tror inte att man med fog kan säga,
att det varit en tendens under de senaste
åren att skjuta reparationerna på
framtiden. Jag har i snart 30 år bott i ett
villasamhälle och känner också till dessa
förhållanden. Jag vet, hur man har reparerat
under de senaste åren, så att våra
gamla villor där ute är inte så förfärligt
oreparerade. 2 procent är en låg siffra. I
de 800 fall, som vi undersökt, skulle herr
Lundqvists förslag innebära, att förränt -

ningen på det egna kapitalet, som skulle
beskattas, blev 0,05 procent. Jag undrar,
om det inte då varit lika bra att säga att
dessa objekt över huvud taget inte skall
beskattas. Det hade förenklat saken ännu
mera.

Sedan skulle jag vilja säga att jag också
känner till de förhållanden, som gäller
för en- och tvåfamiljshus och även kan
beräkna liur systemet verkar när det gäller
gamla villor, och jag känner mig inte
på något sätt oroad för följderna av ett
bifall till det föreliggande förslaget.

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Herr statsrådet anförde, att vi redan nu
har en schablonberäkning, när det gäller
att fastställa den beskattningsbara inkomsten
av en- och tvåfamiljsfastigheter.
Det kan hända, att jag far vilse, men jag
delar inte statsrådets mening på den
punkten. Taxeringsnämnderna använder
sig visserligen av schabloner för att på
ett så enkelt sätt som möjligt fastställa
det skatterättsliga läget, men jag är inte
såsom skattskyldig bunden av en dylik
schablon. Jag har nämligen rätt att förebringa
utredning om de faktiska inkomsterna
och utgifterna och att bli beskattad
i överensstämmelse därmed. Detta
var och är i varje fall min utgångspunkt,
herr statsråd.

Jag är inte benägen att erkänna, att
det var felaktigt, när jag använde uttrycket
objektbeskattning. Om man säger,
att innehavet av en en- eller tvåfamiljsfastighet,
som under ett visst beskattningsår
inte lämnar någon inkomst, dock
skall beskattas för en inkomst motsvarande
3 procent av taxeringsvärdet, börjar
vi då inte att närma oss en objektbeskattning?
Om någon annan benämning
skulle anses lämpligare, kan jag väl anpassa
mig till den. Men jag har velat uttrycka
mig som skett för att ingen skall
sväva i okunnighet om vad jag faktiskt
menar. Jag har dock i detta sammanhang
icke haft i åtanke den allmänt gällande
objektskatten å fastighet.

Herr MAGNUSSON (h): Herr talman!
Herr Lundqvist har just påpekat, huru -

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Ang. inkomstberäkningen för en- och tvåfamiljsfastigheter.

som hyresstoppet kommit att verka på
det sättet att hyresgästerna i hyreshus i
stort sett inte fått några höjda hyror
till följd av det förändrade kostnadsläget
under de senaste åren. Däremot
har innehavarna av egnahem och tvåfamilj
svillor, det måste vi komma ihåg,
fått bära de nja kostnaderna i deras fulla
vidd. Därför ter det sig ännu mera
orättmätigt, när man nu är redo att genom
den föreslagna förordningen ytterligare
öka dessa kategoriers kostnader
för sina bostäder genom att bestämma
en procentsats på det insatta kapitalet,
som kommer att medföra en ytterligare
utgift.

Finansministern säger att stora reparationer
har gjorts under de senaste
åren. Man kan då inte underlåta att påpeka,
att alla de människor med egnahem,
som i dag icke kan uppbringa erforderligt
kapital för att reparera sina
hem på ett sådant sätt att reparationer
under de närmaste åren blir onödiga,
genom detta förslag onekligen kommer
i ett synnerligen oförmånligt läge.

Tvåfamiljsvillorna är en form för bostadsfrågans
lösning, som alldeles säkert
kommer att bli praktiskt taget
omöjlig i och med att detta förslag genomföres.
Denna bostadsform har sedan
många år tillbaka haft ett utomordentligt
stort värde i våra industristäder,
men när reparationskostnaderna nu inte
längre blir avdragsgilla, kan man förstå
dem som drar sig för att ha en tvåfamiljsvilla
och hyra ut ena lägenheten.
Man är väl i allmänhet rädd om den
bostad man själv disponerar, men vi vet
alla att reparationskostnaderna blir mycket
höga i lägenheter som hyres ut. Detta
gör att jag för min del har svårt att se,
hur en sådan bostadsform i fortsättningen
skall kunna anses lämplig.

Samhället har, såvitt jag förstår, all
anledning att i stället uppmuntra de
människor, som med stora uppoffringar
skaffar sig ett eget hem.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Herr Magnusson har kanske inte observerat,
att den nu föreslagna anordning -

en under sådana år, då det inte förekommer
reparationer i tvåfamiljshusen,
blir mera fördelaktig för innehavarna
av dessa hus än för ägarna av enfamiljshus.
Jag föreställer mig att de ökade reparationskostnaderna
i ett tvåfamiljshus
kompenseras genom den lindrigare beskattningen
i övrigt av tvåfamiljshusen
enligt detta system.

Herr HANSSON (fp): Herr talman! Jag
hade egentligen inte tänkt yttra mig i
denna debatt, men då herrar Sjödahl
och Lundqvist kom in på frågan om
taxeringen av sommarvillor och sportstugor
och berörde den motion här i
kammaren, som jag och herr Axel Andersson
väckte vid riksdagens början,
kanske jag ändå skall be att få säga
några ord.

Det har ju i remissyttrandena rätt
enigt, vågar jag säga, från länsstyrelsernas
sida framhållits, att schablonberäkningen
på ett orättvist sätt drabbar
innehavarna av sportstugor. Jag kanske
skulle kunna sammanfatta yttrandena
och min egen uppfattning genom att citera
vad Svenska sparbanksföreningen
skriver i ärendet. Föreningen framhåller,
enligt referat i propositionen, »att
de sakkunnigas förslag syntes innebära,
att ägare av sommarstuga el. dyl. komme
att beskattas på samma sätt som om
han bodde i stugan hela året, d. v. s. att
han, om han bodde i eget hem på vintern,
ansågs ha full bruttointäkt av två
fastigheter. Under förutsättning att taxeringen
av sommarstugan icke vore gjord
efter väsentligt andra grunder än taxeringen
av ett vanligt eget hem, syntes
de sakkunnigas förslag i berörda hänseende
vara för långtgående. Sparbanksföreningen
hade sig också bekant att
1952 års taxeringsvärden på sommarstugor
o. dyl. kunde väntas bli så höga, att
man väl närmast hade att räkna med en
taxering efter samma grunder som för
egentliga bostäder. Bleve så förhållandet,
borde vid taxeringen av avkastningen
någon reduktion ske med hänsyn till
den begränsade möjligheten att använda
sommarstugor o. dyl.»

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Ang. inkomstberäkningen för en- och tvåfamiljsfastigheter.

Nu får vi väl säga, att taxeringen år
1952 har skett efter samma grunder som
för egentliga bostäder. Taxeringsvärdena
har väl ganska regelbundet höjts
betydligt, enligt min egen erfarenhet åtminstone
fördubblats. Det har ju också
tidigare varit så, att hyresvärdet på
sommarstugor har varit lägre. Jag vill
minnas, att regeringsrätten i ett utslag
någon gång i september 1948 fastslog,
att hyresvärdet för sommarstugor borde
sättas till ungefär en tredjedel eller hälften
av vanliga bostäders hyresvärde.

Jag har, herr talman, velat framhålla
detta som försvar för min motion. Denna
sak berör oerhört många människor
av det sportande svenska folket, och det
är kanske mest därför som jag har fört
frågan på tal. Utan att ingå i någon polemik
mot herr Sjödahl finner jag det
fullt berättigat att herrar Sjölin och
Åqvist har fogat reservationen nummer
III till bevillningsutskottets betänkande.

Jag vill säga till herr Sjödahl, att det
inte alls är för att reta honom som jag
i sista stund yrkar bifall till denna reservation,
utan det är på grund av min
fasta övertygelse att här sker en orättvisa,
om inte en reduktion av hyresvärdet
företages.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Jag
vill endast erinra om att utskottet beträffande
den av bland andra herr
Hansson väckta motionen uttalat, att
fastigheter, som är inrättade till sommarbostäder,
vid fastighetstaxering skall
värderas med hänsyn till sin särskilda
beskaffenhet och sitt läge. Utskottet
framhåller vidare att en fastighet, som
endast användes sommartid, i och för
sig i allmänhet har ett lägre värde än
en vinterbonad fastighet, som användes
året om. Den saken kommer alltså att
beaktas vid fastighetstaxeringen. Att man
sedermera vid den värdering, som man
kommer fram till, skall använda en lägre
procentsiffra när det gäller sommarvillor
än när det gäller lägenheter, som
användes året om, utgör ett förnyat bevis
på folkpartiets osläckliga kärlek till
sommarvillor.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Innan
klubban faller i detta ärende anhåller
jag att få till kammarens protokoll
konstatera det något egendomliga
läge, i vilket kammarens ledamöter befinner
sig, om de vill göra sig underrättade
om innebörden av det beslut,
som vi nu går att fatta. Mot vad som är
brukligt innehåller nämligen bevillningsutskottets
föreliggande betänkande icke
den lagtext, som vi skall besluta om.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu föredragna betänkandet
förekommit följande yrkanden:
l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
herrar Velander och Nilsson i Svalöv
vid betänkandet avgivna reservationen;
3:o) att det förslag skulle godkännas,
som innehölles i herr Spetz m. fl. vid
betänkandet anförda reservation; 4:o)
att kammaren skulle godkänna det förslag,
som innefattades i den av herrar
Sjölin och Åqvist vid betänkandet avgivna
reservationen; samt 5:o), av herr
Lundqvist, att riksdagen skulle för sin
del antaga det vid Ivungl. Maj:ts proposition
nr 187 fogade lagförslaget med
den ändring av 24 § 2 mom., som förordats
i den av honom väckta motionen
nr 473.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande
av det förslag, som innefattades i den
av honom och herr Nilsson i Svalöv avgivna
reservationen, uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 50,
röstar

Ja;

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Om avdragsrätt i annan kommun än hemortskommunen.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Velander och
Nilsson i Svalöv vid betänkandet anförda
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 13.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om avdragsrätt i annan kommun än hemortskommunen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 51, i anledning av väckta
motioner om ändring i visst hänseende
av kommunalskattelagens bestämmelser
rörande rätt till ortsavdrag och
avdragsrätt för försäkringspremier in. m.

I två inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motioner, 1:277 av herrar Ivar Nilzon
och Eliasson samt II: 361 av herr
Jansson i Aspeboda m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning
och förslag till sådan ändring
av kommunalskattelagen, att skattskyldig
erhölle rätt att åtnjuta i 46 § 2 och
3 mom. samma lag omförmälda allmänna
avdrag samt ortsavdrag från i annan
kommun än hemortskommunen till kommunal
inkomstskatt skattepliktig inkomst,
därest den skattskyldige icke
kunde tillgodogöra sig avdragen i hemortskommunen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet lämnat en redogörelse för
den tidigare behandlingen av den i motionerna
berörda frågan, varefter utskottet
anfört:

»Då såsom ovan anförts riksdagen tidigare
uttalat sig för en ändring i det
i motionerna berörda hänseendet och
frågan därom för närvarande är under
omprövning av 1950 års skattelagsakkunniga,
finner utskottet anledning nu
saknas att förorda skrivelse till Kungl.
Maj:t i ämnet. Utskottet anser sig förty
icke böra tillstyrka de föreliggande motionerna.

Under åberopande av vad sålunda
anförts får utskottet hemställa, att de
likalydande motionerna 1:277 av herrar
Ivar Nilzon och Eliasson samt II: 361 av
herr Jansson i Aspeboda m. fl. om ändring
i visst hänseende av kommunalskattelagens
bestämmelser rörande rätt
till ortsavdrag och avdragsrätt för försäkringspremier
m. m. måtte, i den
mån de icke kan anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.»

Herr NILZON, IVAR (bf): Herr talman!
Såsom motionär i denna fråga
skall jag be att få säga ett par ord. Motionen
avser ju ändring i visst hänseende
av kommunalskattelagens bestämmelser
rörande rätt till ortsavdrag och avdragsrätt
för försäkringspremier m. m.

Kommunala ortsavdrag liksom avdrag
i alla i § 46 kommunalskattelagen nämnda
fall för pensionsavgifter och olika
slag av försäkringspremier får ske endast
i hemortskommunen. Att avdragsrätten
bundits till den skattskyldiges
hemortskommun kan i vissa fall leda till
ganska stora besvärligheter. Om eu skattskyldig
till exempel har en jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse i en
annan kommun men inte har någon inkomst
alls i hemortskommunen, kan han
ju inte i något fall utnyttja vare sig rätten
till ortsavdrag eller avdragsrätten
för försäkringspremier. Jag känner till
särskilt ett fall, som kanske i någon mån
har animerat mig att skriva denna motion.
Det gäller en person, som är lant -

Torsdagen den 21 maj 1953.

Nr 22.

Om avdragsrätt
brukare. Han har ingen annan inkomst
än av sitt lantbruk, men situationen är
den, att han har sin bostad på den andra
sidan gränsen om kommunen, där
han har sitt lantbruk. Han har inte haft
några som helst möjligheter att utnyttja
dessa avdrag, och det är ju klart att detta
är en orättvisa av stora mått.

Denna fråga har ju varit föremål för
uppmärksamhet tidigare. Kommunalskatteberedningen,
som i sitt betänkande
med förslag till omläggning av den kommunala
beskattningen in. m. bland annat
behandlade frågan om ortsavdrags
utnyttjande i annan kommun än hemortskommunen,
ansåg, att nu gällande
ordning på detta område, varigenom intressekonflikten
mellan den skattskyldige
och de skatteberättigade kommunerna
i huvudsak lösts till den skattskyldiges
nackdel, icke är tillfredsställande. Principen
om kommunen såsom ett slutet
beskattningsområde syntes beredningen
icke kunna tillmätas oinskränkt giltighet
i ett beskattningssystem, vilket såsom
vårt byggde på skatteförmågeprincipen.
Beredningen säger vidare, att skatteförmågan
hos en skattskyldig icke kan bedömas
med hänsyn till förhållandena
inom varje kommun för sig.

1944 års skattesakkunniga upptog ju
detta spörsmål i hela dess vidd till prövning
och framkom därvid till precis
samma ståndpunkt som kommunalskatteberedningen
när det gäller dessa avdrag.
De sakkunniga föreslog också att
sådana avdrag skulle få göras även i
annan kommun än hemortskommunen.

År 1948 motionerades det här i riksdagen
med yrkande av i huvudsak samma
innebörd som det i de nu förevarande
motionerna framförda. Motionerna
behandlades mycket välvilligt av utskottet,
men det föranledde icke någon åtgärd,
därför att frågan var föremål för
utredning. Utskottet skrev då enligt referat
i årets betänkande bland annat:
»Enligt vad utskottet inhämtat avsåges
proposition skola föreläggas riksdagen
på grundval av 1944 års skattesakkunnigas
förslag, och vissa förberedande arbeten
i detta syfte hade redan utförts.
Då utskottet ansåge sig kunna utgå ifrån

i annan kommun än hemortskommunen.

att proposition i ämnet komme att avlämnas
till 1949 års riksdag, fann sig
utskottet icke böra förorda bifall till de
föreliggande motionerna.» — Men nu
har vi år 1953, och det har ännu inte
kommit någon proposition i ämnet.

Utskottet, som i år har behandlat samma
fråga, är fortfarande lika välvilligt
som tidigare, och jag skall be att få citera
vad utskottet nu säger. Utskottet
anför: »Utskottet vill för sin del erinra
om att enligt det i propositionen nr 186
framlagda, av utskottet i betänkande nr
49 tillstyrkta förslaget om en omläggning
av fastighetsskatten densamma
skall inarbetas i den kommunala inkomstskatten,
varigenom ortsavdrag och
avdrag för nedsatt skatteförmåga kommer
att få åtnjutas även från den sålunda
i kommunala inkomstskatten inarbetade
fastighetsskatten. De i förevarande
motioner påvisade orättvisorna kommer
till följd härav att bli än mer påtagliga.
Frågan kommer nu nämligen att äga betydelse
även i de fall, då tidigare på
grund av garantiskatteavdraget någon
till kommunal inkomstskatt beskattningsbar
inkomst icke uppkom. Utskottet vill
därför än en gång understryka den av
riksdagen år 1948 uttalade meningen, att
en ändring av ifrågavarande bestämmelser
vore önskvärd. I anslutning till vad
ovan anförts anser utskottet det lämpligt,
att denna ändring icke träder i
kraft senare än den föreslagna omläggningen
av fastighetsbeskattningen.»

Jag bär, herr talman, inte begärt ordet
för att framställa något särskilt yrkande,
utan jag har endast velat ytterligare
understryka utskottets uttalande,
att det är nödvändigt att ett förslag framläggs
i denna fråga, innan de orättvisor,
som råder, blir ännu större, då den lag,
varigenom fastighetsskatten omlägges
och som vi för en stund sedan beslutade
om, träder i kraft.

Häri instämde herr Eliasson (bf).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Nr 22.

Torsdagen den 21 maj 1953.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utformningen av
det tekniska systemet för stödet av den
inhemska smörproduktionen m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m.; och

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Herr talmannen hemställde nu, att
behandlingen av de återstående ärende -

na på föredragningslistan måtte få uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtanden och
memorial nr 148—156, bevillningsutskottets
betänkande nr 47 och första lagutskottets
memorial nr 40 skulle i angiven
ordning uppföras främst samt bevillningsutskottets
betänkande nr 45 sättas
sist bland två gånger bordlagda ärenden
på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 7.13 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Fredagen den 22 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av jordbruksutskottet
i dess memorial nr 37
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj :ts framställning samt
motionerna 1:402 och 11:494, såvitt nu
är i fråga, ävensom med avslag å motionen
II: 495, till Hästavelns befrämjande
å riksstaten för budgetåret 1953/
54 under nionde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 1 330 000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren, med anledning av
Kungl. Maj :ts framställning ävensom motionerna
II: 495 samt I: 402 och II: 494,
de båda sistnämnda såvitt nu är i fråga,
till Hästavelns befrämjande å riksstaten
för budgetåret 1953/54 under nionde
huvudtiteln anvisat ett reservationsanslag
av 1 260 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verkställdes
omröstning medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 60;

Nej — 54.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt
till andra kammaren, ankom därifrån
ett protokollsutdrag, nr 454, som upplästes
och varav inhämtades, att om 4

Första kammarens protokoll 1953. Nr 22.

röstningen därstädes utfallit med 79 ja
och 95 nej samt att båda kamrarnas
sammanräknade röster befunnits utgöra
139 ja och 149 nej, vadan beslut i frågan
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Justerades protokollen för den 16 och
den 18 innevarande månad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 148, i anledning
av väckt motion om gratifikation åt filosofie
studeranden J. A. Lodin, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. ombesörjande av undervisning, från
vilken distriktsöverlärare befriats.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 149, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ombesörjande
i vissa fall av den undervisning,
från vilken distriktsöverlärare befriats,
jämte i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 84, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 13 februari 1953, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj:t
att, i huvudsaklig överensstämmelse med
vad departementschefen förordat, utfärda
bestämmelser rörande ombesörjande
i vissa fall av undervisning, från
vilken distriktsöverlärare befriats.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra kammaren
av herr Malmborg i Skövde m. fl.
väckt motion (11:456), vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 84 angående
ombesörjande i vissa fall av den
undervisning, från vilken distriktsöver -

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Ang. ombesörjande av undervisning, från vilken distriktsöverlärare befriats.

lärare befriats, måtte besluta antaga propositionens
förslag med följande ändringar,
nämligen dels att skoldistrikt
skulle kunna erhålla bidrag av statsmedel
för i förekommande fall till gemensam
icke-ordinarie lärare utgiven resekostnadsersättning
med belopp, som
folkskolinspektören prövade skäligt,
dock högst 300 kronor för år och tjänst,
dels att de i propositionen förordade
föreskrifterna, att, då slöjdtimmar till
ett större antal skulle ingå i en lärartjänst,
dessa slöjdtimmar beräknades
motsvara ett lägre antal undervisningstimmar,
utginge, dels ock att, där så från
undervisningssynpunkt befunnes lämpligt,
den fyllnadstjänstgöring i slöjd, som
skulle fullgöras av den icke-ordinarie
läraren, i stället finge fullgöras av annan
vid vederbörande skola anställd
folkskollärare mot att den icke-ordinarie
läraren under motsvarande antal timmar
meddelade undervisning i annat
ämne.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionen
II: 456, bemyndiga Kungl. Maj:t att,
i huvudsaklig överensstämmelse med
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den
13 februari 1953 förordat, utfärda bestämmelser
rörande ombesörjande i vissa
fall av undervisning, från vilken distriktsöverlärare
befriats.

Reservation hade avgivits av herr
Bergh, fru Lindström, herrar Lundqvist,
Malmborg i Skövde, Ståhl, Hoppe, Kyling,
Wedén och Birke, fröken Vinge
samt herr Blidfors, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till motionen
II: 456, i vad den avsåge med slöjdundervisningen
sammanhängande frågor.
I enlighet härmed hade reservanterna,
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionen II:
456, bemyndiga Kungl. Maj :t att, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i

reservationen förordats, utfärda bestämmelser
rörande ombesörjande i vissa
fall av undervisning, från vilken distriktsöverlärare
befriats.

Herr BERGH (h): Herr talman! De
som påminner sig behandlingen av detta
ärende i fjol har säkerligen märkt, att
ecklesiastikministern i år dess bättre
har intagit en annan ståndpunkt än han
gjorde i fjol. Att han inte har tagit steget
fullt ut har föranlett mig att jämte
några andra reservera mig.

Det problem, som man då försökte
lösa och misslyckades med och som man
nu återigen söker lösa, avser hur man
skall skaffa vikarierande lärare på vissa
distriktsöverlärartjänster. Det är ju så
att dessa distriktsöverlärare måste frigöras
från en del av sin lärartjänstgöring
för att kunna hinna sköta överlärarsysslan,
och på grund därav måste ett
varierande antal lärotimmar fullgöras av
en vikarie. Om det är mycket små distrikt,
så att överlärarnas tjänstgöring
nedsätts med bara några få timmar, kan
det ibland gå relativt bra att ordna det
med timlärare. År det mycket stora distrikt,
så att det blir nära nog full tjänstgöring
för den som skall sköta denna
undervisning, så kan det också gå tämligen
bra att ordna det, men det är värre
i mellanlägena, där det kan vara 12, 15
timmars nedsättning i distriktsöverlärarens
tjänstgöring.

I fjol hade man för att ordna detta
föreslagit att ett par närliggande distrikt
skulle kunna ha gemensam vikarie
för de bägge överlärarna och att denne
vikarie skulle ambulera mellan de bägge
distrikten. Då hade skolöverstyrelsen
föreslagit att även slöjdundervisning
skulle få ingå bland ämnena när det
gällde sådan tjänstgöring, men detta satte
sig departementschefen emot, och riksdagens
majoritet litade mera på departementschefen
än på skolöverstyrelsen och
dem här i riksdagen som genom sin yrkesutövning
hade kommit i kontakt med
dessa ting. Ärendet har nu kommit tillbaka
därför att det som vi förutsåg
har inträffat, nämligen att den anordning,
som vidtogs i fjol, inte har givit

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Ang. ombesörjande av undervisning, från vilken distriktsöverlärare befriats.

avsedd effekt. Nu har en särskild utredningsman,
ett pensionerat undervisningsråd,
en man som liar mycket lång
och vidsträckt erfarenhet av både skoladministrativa,
skolorganisatoriska och
skolekonomiska ting, framlagt ett förslag,
som innebär att slöjden skulle få användas
som en buffert i detta fall för att
man på det sättet lättare skulle kunna
reglera dessa anordningar. Av samma
skäl föreslås också att fler än två distrikt
skulle kunna samsas om en vikarie.
Men departementschefen har som
sagt inte tagit steget fullt ut. Han har
inte velat värdera slöjdlärartimmarna på
samma sätt som undervisning i annat
övningsämne. För att uppväga en undervisningstimme
i, låt oss säga, välskrivning
behövs det mer än en timmes slöjd.
I utskottets utlåtande lämnas på s. 17 en
redogörelse för huru denna evalvering
tänkes försiggå: »Evalveringen föreslås
skola ske sålunda att, om antalet veckotimmar
på tjänsten i andra ämnen än
slöjd understiger 30 med mer än 3 men
mindre än 7, i tjänsten skall ingå undervisning
i slöjd icke blott med det felande
antalet veckotimmar upp till 30 utan
därutöver med 1 extra veckotimme. År
antalet felande veckotimmar 7 eller flera,
bör undervisningen i slöjd omfatta 2
extra veckotimmar utöver det felande
antalet veckotimmar upp till 30.» Även
den som inte har så mycket erfarenhet
av sådana saker begriper ju utan vidare,
att denna evalvering kommer att trassla
till det hela.

På botten av detta departementschefens
resonemang ligger sannolikt några
lönetekniska betänkligheter. Det är ju
besynnerligt, att en undervisningstimme
i slöjd inte anses lika mycket värd som
en undervisningstimme i välskrivning
eller annat övningsämne. Det är en gammal
tradition, och man räknar med att
det skulle kunna bli lönetekniska och lönepolitiska
konsekvenser, om man bär
skulle värdera lika.

Dessa farhågor är ofantligt överskattade.
Det första och viktigaste som man
i detta sammanhang kan säga är att anordningen
kommer att inträffa blott i
ett fåtal fall, och redan kvantiteten gör

att man inte kan tillägga anordningen
någon prejudicerande innebörd.

Men därtill kommer, att vi redan har
bestämmelser som i sådana fall då det
gäller fyllnadstjänstgöring jämställer
slöjden med andra ämnen, t. ex. i kungörelsen
om fyllnadstjänstgöring i folkskolan
och likaså inom försöksdistrikten,
där en ämneslärare kan få fullgöra
ända upp till en tredjedel av sin tjänstgöring
i övningsämnen. Precis samma
bestämmelser finns vid folkhögskolorna.
Det är alltså ingen ny princip man ger
sig in på, och som jag sade blir antalet
fall säkerligen mycket litet.

Om nu regeringens och utskottsmajoritetens
förslag bifalles, kommer vi förvisso
nästa år i samma läge som i år —
departementschefen får komma tillbaka
och ändra sig, liksom han ändrat sig sedan
i fjol. Därför frågar jag: Varför
skall vi trassla med denna lilla detalj,
när frågan kan ordnas så pass enkelt
som här har skisserats?

Det är med den motiveringen, herr
talman, som jag ber att få yrka bifall till
den reservation, som är fogad till detta
utlåtande och där man tar steget fullt ut
och verkligen löser problemet.

Häri instämde herr Larsson, Nils August
(s).

Herr NILSSON, PATRICK (bf): Herr
talman! Jag skall först be alt få uttala
min tillfredsställelse över att vederbörande
statsråd har velat ta upp denna
fråga och lägga fram propositionen. Frågan
är kanske inte så stor, men den är
ganska betydelsefull. Den gäller en detalj
i skolans arbete, som måste vara
tillfredsställande ordnad. Men så är inte
fallet för närvarande. Vi har ett ganska
stort antal skoldistrikt, där vederbörande
distriktsöverlärare är befriad från
tjänstgöring i klass, 6, 8 eller kanske 10
timmar. Det är i små distrikt med mellan
15 och 20 läraravdelningar som man
har svårast att ordna tjänstgöringsförhållandena.
Nu har det lagts fram ett förslag,
enligt vilket man skulle få anställa
en icke ordinarie lärarkraft för att sköta
den tjänstgöring, som distriktsöverlärar -

Nr 22.

Fredagen den 22 mai 1953.

Ang. ombesörjande av undervisning, från vilken distriktsöverlärare befriats.

na blir befriade från. Man undrar kanske
varför överlärarna i dessa relativt
små distrikt skall befrias från tjänstgöring
i klass. Det är måhända behövligt,
att jag lämnar den förklaringen, att distriktsöverlärarna
får utföra en mängd
arbete av organisatorisk art: att ordna
med skolskjutsar, med barnbespisning,
lärarnas tjänstgöringsförhållanden o. s. v.
och utöva det kommunala ledarskapet
för skolan. Såsom jag nämnde tidigare
är det mycket dåligt ordnat för närvarande.
I många distrikt måste man anlita
oexaminerad arbetskraft, exempelvis
studenter och personer med realexamen.
Jag vill inte klandra dem, de gör nog
så gott de kan, men det är helt naturligt,
att detta inte är en tillfredsställande
ordning. Jag ber därför än en gång
att få uttala min glädje över det nu
framlagda förslaget.

Tjänstgöringsförhållandena för den
ifrågavarande icke-ordinarie befattningshavaren
blir mycket obekväma. Befattningen
blir ju av vad man kallar ambulerande
karaktär. Han eller hon får
kanske tjänstgöra i tre eller fyra distrikt.
För att kompensera den nackdel, som
ligger i att befattningshavaren måste resa
mycket och i övrigt arbeta under
obekväma förhållanden, har man velat
placera befattningen i 21 lönegraden i
stället för 19, som annars skulle ha varit
den som kommit i fråga för en sådan
tjänst. Man har därmed också velat betona,
att tjänsten är viktig, och man har
velat uppmuntra till att söka sådana
tjänster. Detta är alldeles riktigt. Men sedan
man gjort detta säger man, att befattningshavaren
skall ha, inte 30, utan
31 eller 32 timmars veckotjänst. Man har
alltså utökat tjänstgöringstiden med 1 å
2 timmar. Det uppmuntrar inte till att
söka sådana tjänster, när lärarna eljest
har 30 timmar.

Nu kan man undra, varpå detta beror.
Låt oss anta, att en distriktsöverlärare
är befriad från undervisning i klass
10 timmar, en annan 8 timmar och en
tredje 6 timmar. Det blir då sammanlagt
24 timmar, som den extraordinarie
befattningshavaren skall tjänstgöra. Då
fattas 6 timmar, och dessa skall utfyllas

med undervisning i slöjd. Men om denna
utfyllnad skulle bli minst 7 timmar
— högsta antalet slöjdtimmar är 10 —
ökar man ut tjänsten till att omfatta 31
eller 32 timmar i veckan. Detta måste
man göra av lönetekniska skäl, säger
man. Jag vet inte om jag är på rätt spår,
men jag skulle nästan våga påstå, att bakom
dessa lönetekniska skäl ligger, att
man på högsta ort resonerar som så, att
om man skulle lämna högre ersättning
för slöjdtimmarna, skulle detta kunna
driva upp kraven på ersättning även för
slöjd i övrigt.

Jag skulle häremot vilja invända, att
man inte kan ta detta till intäkt för
sådana krav från lärarkåren. Här är det
för övrigt inte fråga om lärarnas sak i
den mening, att det gäller lärarnas lönefråga,
utan det är en skolans angelägenhet
av organisatorisk art. Det är betydelsefullt,
ja nödvändigt att man över
huvud taget får befattningshavare som
vill ägna sig åt denna tjänst. Arbetet utföres
ju under så säregna förhållanden,
att jag tror att även om man här skulle
ge högre ersättning för slöjd skulle detta
inte kunna tas till intäkt för krav på
högre ersättning för slöjd i vanlig ordning.

Då det är viktigt att ordna denna angelägenhet,
som i dag är synnerligen
otillfredsställande ordnad, och då jag
tror, att man inte kan få tillräckligt antal
sökande till dessa tjänster bara genom
att placera dem i högre lönegrad,
anser jag att man inte bör utsträcka
tjänstgöringstiden per vecka utöver vad
som gäller för andra befattningshavare
med bättre arbetsförhållanden. Jag ber
därför, herr talman, att under hänvisning
till det anförda få yrka bifall till
reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman!
Herr Bergh har ju här framfört såväl
majoritetens som minoritetens synpunkter,
och jag kan därför fatta mig mycket
kort.

I huvudsaken är vi ense, och huvudsaken
här är ju att man på detta sätt
skall inrätta tjänster med två eller flera
skoldistrikt som huvudmän, så att man

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Ang. ombesörjande av undervisning, från vilken distriktsöverlärare befriats.

kan fylla ut de timmar som överlärarna
behöver för sin egentliga överlärarverksamhet.
Så långt är vi ense.

Här är det framför allt två saker dessutom,
som har berörts i motionerna. Det
är ersättning för resor i tjänsten, och det
är timantalet.

Vad det gäller resekostnaderna har utskottets
majoritet resonerat som så, att ett
omfattande förslag just nu ligger på remiss
hos kommunerna och på andra
håll om ett enhetligt statsbidrag till
primärkommunerna. Statsbidraget skulle
alltså icke uppdelas i detalj såsom sker
nu. Därför har vi ansett det vara mycket
olämpligt, om vi skulle införa ytterligare
ett statsbidrag just nu, när man
håller på att utreda frågan om enhetligt
statsbidrag.

Sedan kommer timantalet. Det är så
som herr Bergh säger, att såväl departementschefen
som utskottsmajoriteten
har ansett att detta är en löneteknisk
fråga. Jag vet, att det finns vissa kontakter
emellan parterna på detta område,
och då skulle det vara mycket olämpligt
att föregripa vad man därvid kan
komma överens om. Denna detalj skulle
kanske ha hört hemma under statsutskottets
femte avdelning och inte under
andra avdelningen.

För någon vecka sedan hade vi, herr
talman, att behandla en motion i riksdagen,
som gällde en viss förkortning av
arbetstiden för det stora antalet människor
här i landet. Det var fråga om att
minska arbetstiden, så att den blev
mindre än 48 timmar i veckan. Riksdagen
ansåg sig av nationalekonomiska
skäl inte kunna bifalla detta. Då gällde
det som sagt 48 timmar i veckan. Vad gäller
det här? Jo, det är ett val mellan
30 timmar å ena sidan och 31 å 32 timmar
å den andra. Varför har då departementchefen
inte kunnat vara med om
att begränsa timantalet till 30 för dessa
lärare? Det beror på evalveringen. För
slöjdundervisning betalas i regel mindre
än vad folkskollärarna får för sin ämnesundervisning,
och det har gjort att
man vidtagit denna evalvering för att
få en utjämning under en tid som jag
anser vara ett övergångsskede.

Detta är alltså vad man här resonerar
om. År det resonemanget då alldeles
oriktigt? Jag tror det inte, ty slöjdundervisningen
anses inte vara lika betungande
som annan undervisning, åtminstone
inte annan undervising i läroämnen.
Det har ju alltid, inte minst i detta
hus, talats om vilka förberedelser det
är för undervisningen och hur lång
arbetstid per vecka man får genom denna
förberedelse. För slöjdundervisningen
förhåller det sig annorlunda än för undervisning
i läroämnen. På många håll i
landet får vi för slöjdundervisningen anlita,
får jag använda uttrycket vanliga
yrkesmän, alltså snickare o. s. v.

Herr talman! Jag tror inte att detta är
någon stor fråga. Det är ett förslag för
att möjliggöra fast tjänstgöring, vilket
ansetts vara lämpligare för vissa skoldistrikt
än att anlita timlärare. Detta
är i huvudsak vad som förekommit, och,
herr talman, jag tror att vi tryggt kan
rekommendera kammaren att godtaga
Kungl. Maj :ts och utskottets förslag, till
vilket jag ber att få yrka bifall.

Herr BERGH (h): Även i fjol sade herr
Näsström, att vi tryggt kunde ansluta
oss till Kungl. Maj:ts förslag. I år har
departementschefen måst återkomma till
denna fråga, emedan han nu omsider
förstått, att han kom med ett felaktigt
förslag.

Jag begärde emellertid ordet för att
säga, att herr Näsströms inlägg på en
punkt väckte rätt mycken förvåning.
Han talade om arbetstidsbegränsning och
gjorde därvid en jämförelse med en lärares
30 timmar i veckan utan att i
det sammanhanget med ett ord antyda,
att dessa 30 timmar betyder allra minst
dubbla antalet — först i slutet av sitt
anförande gjorde han en antydan om
detta, men inte när han drog den verkliga
jämförelsen.

Sedan en sak till. Alla de bestämmelser
vi nu diskuterar har tillkommit
för att över huvud taget man skall få
kompetenta lärare till ifrågavarande
tjänster. Om nu allting trasslas till, äventyrar
man just det syfte man ville nå.
Riksdagen fattade ett felaktigt beslut för -

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Om en statlig förskola för blinda barn.

ra året, det har departementschefen indirekt
erkänt. Nu trasslar man till det
igen, och säkerligen får man komma tillbaka
till frågan igen, ifall kammarens
majoritet åter följer departementschefen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 149, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtande! avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergli begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 43.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar vid blind- och
dövskolorna jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Om en statlig förskola för blinda barn.

I denna punkt hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i proposition nr 104 framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 383 och II: 475, såvitt här vore
i fråga,

a) godkänna att skolpliktstiden för
blinda barn från och med läsåret 1954/
55 utökades med ett åttonde teoretiskt
skolår;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för läroanstalterna för
blinda, att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1953/54;

c) till Läroanstalter för blinda: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 945 000 kronor;

II. att motionerna I: 243 och II: 282
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I de likalydande motionerna I: 243 av
fru Sjöström-Bengtsson m. fl. och II: 282
av fru Johansson i Skövde m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte anhålla
hos Kungl. Maj:t, att förslag om en statlig
förskola för blinda barn måtte i proposition
föreläggas nästa års riksdag.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s): Herr
talman! Det kan kanske anses nära nog
brottsligt, att så här i riksdagens elfte,
med arbete överfyllda timma, tala i ett
ärende, där man inte kan vinna någonting
och där man inte har anledning att
ens ställa ett yrkande. Det finns dock
tillfällen då man måste lätta sitt hjärta,
även om det sker utan tanke på att man
skall vinna någonting. En sådan situa -

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

tion har inträtt för mig när det gäller de
blinda barnen.

De blinda får genom hela sitt liv bära
på ett lyte som är helt oförskyllt. Den
bördan är så tung för dem, alt jag anser
att samhället måste göra allt vad
som är möjligt för att lätta på den. Vi
vet alla, att de blinda barnens skolplikt
börjar när de är sju år gamla. Dessförinnan
har vi i detta land för närvarande
ingen möjlighet att påbörja deras
uppfostran eller påverka dem utanför
deras hem. Det är emellertid nödvändigt
att det skapas tillfälle härför. Det
fanns, herr talman, ett barnhem för blinda
småbarn, vilket drevs med privata
fondmedel. Detta måste emellertid stängas
år 1945, delvis på grund av bristande
medel men kanske allra mest på
grund av bristande lokaler. Sedan dess
har vi inte haft någon möjlighet att
hjälpa de blinda småbarnen.

De normala barnen får så mycket
till skänks genom sina möjligheter att
härma de vuxna. Den möjligheten har
inte de blinda barnen. De måste läras
rent elementära ting. Man måste lära
dem att klä på sig själva, man måste lära
dem att äta hyggligt, man måste lära
dem att sköta sin hygien, och man måste
försöka skapa möjligheter för dem att
orientera sig i omgivningen. Nu kan man
säga att detta är någonting som hemmen
bör göra, och det är klart att hemmen
bör göra det i den män det är möjligt.
Men ofta är det så, att mödrarna och fäderna
och syskonen tycker att det är så
synd om dessa barn, att de hjälper dem
så mycket de kan — av missriktad välvilja,
skulle jag vilja säga. I andra hem
har mödrarna ont om tid. De hinner inte
offra så mycket av sin dag på att hjälpa
dem lära sig sådana saker. Det går fortare
för mödrarna att själva klä på barnen,
tvätta dem, mata dem o. s. v., och
det gör att barnen blir ännu mer handikappade
än de behövde bli, om någon
tog hand om dem och verkligen offrade
tid på dessa helt alldagliga saker.

Vi offrar så mycket pengar på de, jag
höll på att säga, förvillade ungdomarna.
Man kan ju ändå inte säga att det är helt
oförskyllt som dessa kommer på skydds -

Om en statlig förskola för blinda barn.
hem eller på andra institutioner av olika
slag. Vi bör naturligtvis offra pengar
på dem, det är jag den första att erkänna,
inen vi får inte heller glömma bort
dessa som av ett blint och obevekligt
öde genom sitt lyte blivit handikappade
för hela sitt liv.

Jag skall inte fortsätta längre. Som jag
sade i början av mitt anförande kan jag
inte framställa något yrkande. Skolöverstyrelsens
utredning kan inte läggas till
grund för ett yrkande, det förstår jag
mycket väl. Kostnaderna förefaller mig
vara orimligt stora, och jag tror att de
skulle kunna nedbringas ganska betydligt.
Jag vill därför, herr talman, bara
uttrycka en förhoppning att det sista ordet
inte är sagt i denna fråga.

1 detta anförande instämde herrar
Werner (bf), Bror Nilsson (bf), Norman
(s), Fahlander (s), och Elmgren (s), fru
Carlqvist (s), fru Lindström (s), fru
Wallcnthei\m (s), fru Svenson (bf), samt
herrar Mogård (s) och Arrhén (h).

Herr OHLON (fp): Herr talman! Jag
kan instämma med fru Sjöström-Bengtsson
i hennes principiella inställning till
detta ärende. Hon antydde till slut, varför
utskottsavdelningen inte har kunnat
gå motionärerna till mötes. Det berodde
på de orimliga kostnader som skulle följa
med det förslag som skolöverstyrelsen
här har framlagt. Kammarens ledamöter
kan själva i utlåtandet ta reda på vilka
siffror det är fråga om. Enbart byggnadskostnaderna
skulle gå på 1 250 000
kronor, och då gäller det endast 30 å 40
barn. Därtill kommer inrednings- och
materielkostnader. Den årliga driftkostnaden
beräknas till 300 000 kronor,
vilket innebär att varje blint barn i förskoleåldern
skulle dra en omkostnad för
det allmänna som i förmånligaste fall,
d. v. s. om blindfrekvensen är så stor
att det behövs plats för 40 barn, uppgår
till bortåt 10 000 kronor per år, men
sannolikt till 13 000 å 14 000 kronor per
år och barn.

Detta är ju orimligt, och jag vill därför
begagna tillfället att uttala en förhoppning
om att vederbörande myndig -

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Om en statlig förskola för blinda barn.

heter i fortsättningen visar en smula omdöme
och besinning när de framställer
sina förslag. Såsom nu vissa myndigheter
går till väga, motverkar de sina egna
uppgifter. Det gäller kanske inte speciellt
skolöverstyrelsen, som ju är illa
ute i detta sammanhang, men det gäller
en annan styrelse, vars namn jag inte
behöver nämna, därför att kammarens
ledamöter samtliga vet vilken styrelse
jag åsyftar. Det vore önskvärt att Kungl.
Maj :t tog dessa styrelser en smula i upptuktelse
och gåve dem sådana instruktioner,
att de kommer med förslag, vilka
är möjliga att genomföra.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman! I
statsutskottet har vi varit ense så till
vida om dessa motioner, att vi anser att
vad som rimligtvis kan göras för dessa
blinda barn — detsamma gäller de döva
barnen — hör göras.

Men jag vill också säga i anledning av
den utredning som varit, att här står vi
återigen inför ett exempel på att antingen
skall ingenting göras eller också skall
det ske till kostnader som är fullständigt
horribla. Vi tycks ha kommit in i
ett sådant skede i detta land. Om man
reser till grannländerna, ser man att de
försöker ordna för en måttlig kostnad
och hålla en rimlig standard och hemfaller
inte åt detta överdåd, som nu blivit
utmärkande för dagens Sverige på
olika områden. Jag tror inte att man gör
saken någon tjänst genom att framlägga
förslag, som utan vidare måste förkastas.
Man hade gjort saken en större
tjänst, om man kommit med ett förslag,
som verkligen blivit till nytta för dessa
barn, vilka vi alla har en mycket stor
medkänsla med.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
När riksdagen för några veckor sedan
behandlade frågan om anslag till blindinstitutet
vid Tomteboda, tillät jag mig
framhålla de svårigheter, som uppstått
genom att de hem för blinda barn un -

der skolåldern, vilka tidigare funnits i
Nynäshamn sedan 1916 och sedermera
i Tomteboda, numera indragits. Anledningen
till att verksamheten vid Tomteboda
nedlades år 1945 var att man behövde
lokalerna för andra ändamål.

Jag tror, herr talman, att herr Ohlon
skulle ha en något annan uppfattning
om dessa problem, om han hade litet
praktisk erfarenhet av vad det betyder
att ha blinda barn under skolåldern i
vissa enskilda hem. Jag tänker närmast
på trångboddheten och svårigheterna
för husmödrarna att få hjälp.

Sedan vill jag, herr talman, gärna gå
med på att det förslag, som framlagts
av de sakkunniga — jag känner visserligen
inte till det närmare — drar kostnader,
som är fullständigt orimliga. Men
jag har svårt att tänka mig att man inte
exempelvis vid Tomteboda blindinstitut
skall kunna bygga till en mindre avdelning.
Det finns också möjligheter att ansluta
en dylik avdelning till de arbetshem
för vuxna blinda, som finns i Växjö.
Jag har bara velat nämna dessa möjligheter,
ehuru jag mycket väl förstår, att
man måste ta all möjlig hänsyn till ekonomiska
förhållanden när det gäller dessa
problem.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Jag
förstår inte varför herr Lundgren polemiserar
mot mig. Jag började mitt anförande
med att instämma med fru Sjöström-Bengtsson
i hennes principiella
inställning. Jag behjärtar lika mycket
som hon behovet av omvårdnad för blinda
barn i förskoleåldern. Mitt yttrande
gick endast ut på att apostrofera en styrelse,
som kommer med ett så orimligt
förslag, att varje barn skulle kosta i
bästa fall 10 000 kronor per år men sannolikt
bortåt 14 000 kronor per år.

Nu har herr Lundgren i sitt anförande
antytt, att man skulle kunna lösa problemet
billigare genom att ansluta en förskola
till den nuvarande blindskolan vid
Tomteboda. Samma tanke har vi varit inne
på i avdelningen, när vi behandlade
ärendet, och det är ju en ganska naturlig
utväg, som erbjuder sig.

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Ang. upprättande av ett läroverk för vuxna.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman! Jag
kan instämma i vad herr Ohlon här senast
sade. De tankegångar, som herr
Lundgren här var inne på beträffande
Tomtebodainstitutet, var även uppe i avdelningen.
Vi fick dock den upplysningen,
att de s. k. sakkunniga ansett det
omöjligt att utöka institutet vid Tomteboda
med den föreslagna förskolan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner m. m.

Punkten 1.

Ang. upprättande av ett läroverk för
vuxna.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i
proposition nr 158 framlagda förslag
hade utskottet i denna punkt hemställt,
att riksdagen måtte besluta, att från och
med budgetåret 1953/54 skulle å ort,
som Kungl. Maj:t bestämde successivt
upprättas ett läroverk för vuxna med
den organisation departementschefen
förordat, varvid som förutsättning för
läroverkets upprättande skulle gälla, att
vederbörande kommun åtoge sig de villkor
i fråga om tillhandahållande för läroverket
av lokaler m. m., som Kungl.
Maj :t kunde komma att föreskriva.

I motiveringen hade utskottet anfört:

»Utskottet finner i likhet med departementschefen,
att det ur skilda synpunkter
är ett intresse för det allmänna
att underlätta strävandena till vidareutbildning
för de kategorier, som av olika
anledningar först vid mogen ålder kunna
ägna sig åt högre teoretiska studier.

Utskottet tillstyrker därför, att det som en
försöksanordning föreslagna läroverket
för vuxna kommer till stånd. Vad angår
läroverkets förläggningsort är utskottet
ense med departementschefen om att
det är att föredraga om läroverket kan
placeras å annan ort än Stockholm.»

Herr ARRHÉN (h): Herr talman! Det
förslag från Kungl. Maj:ts sida, som föreligger
under denna punkt, torde, sett
i största allmänhet, vara värt odelat gillande.
Jag har emellertid begärt ordet
för att göra en del påpekanden.

Det organisationsförslag för studier
av denna art, som Kungl. Maj :t här
framlagt, kommer i praktiken troligen
inte att visa sig helt hållbart. Den studietid
av tre år, som här är utmätt, förefaller
ha blivit alltför kort. Under
första läsåret skall vid gymnasiet förekomma
två femveckorskurser, under det
andra läsåret en femveckorskurs och
under det tredje och sista året två femveckorskurser.
Den undre åldersgräns,
som är stipulerad för inträde i gymnasiet,
är 20 år. För inträde fordras vidare
antingen avlagd realexamen, genomgång
av skola, som ger normalskolekompetens,
avgångsbetyg från första ringen i
fyraårigt latin- eller realgymnasium eller
motsvarande kunskaper.

För realskolans elever beräknas en
studietid av 33/4 år. I studietiden ingår
sju muntliga kurser. Första året har
man en introduktionskurs om två månader,
varpå följer en femveckors- och
fyra fyraveckorskurser samt en avslutningskurs
om tre månader med mellanliggande
perioder av korrespondensundervisning.
För inträde fordras genomgången
folkskola. Den undre åldersgränsen
är 16 år.

Inga terminsavgifter skall utgå vid
detta läroverk för vuxna. Eleverna skall
ges möjlighet att erhålla stipendium såsom
vid övriga läroverk, d. v. s. 800 kronor
per läsår, fördelat med högst 400
kronor per termin.

När man läser det framlagda förslaget,
måste man fråga sig, vilka erfarenheter
man i övrigt har ifrån undervisning
av denna typ. Det finns på tre plat -

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Ang. upprättande av ett läroverk för vuxna.

ser i landet skolor, som kan sägas vara
jämförliga med de här föreslagna, nämligen
Uppsala enskilda gymnasium,
Lunds privata elementarskola och, om
man så vill, Försvarets läroverk. I fråga
om gymnasieundervisningen möter vi
vid dessa skolor ett helt annat betraktelsesätt,
när det gäller möjligheter för
eleverna att förkorta studietiden. Vid
Uppsala enskilda gymnasium mottas
inga elever som inte avlagt realexamen
med minst AB som genomsnittsbetyg.
Vidare stipuleras att elev skall vara bosatt
i staden under två år. Under denna
tid skall han regelmässigt bevista en undervisning,
som omfattar åtta lektionstimmar
per dag. Eleven undervisas i
klasser med femton elever. Hela studiegången
föregås för övrigt av en noggrann
läkarundersökning. Man är nämligen
på det klara med, att studierna
fordrar en god fysik hos eleven. Om allt
går väl, kan eleven under dessa betingelser
på två år föras fram till studentexamen.

I det här framlagda förslaget förutsattes,
att en elev, som inte är bosatt på undervisningsorten,
på tre år skall kunna
föras fram till studentexamen, samtidigt
som vederbörande under den tiden bibehåller
sitt förvärvsarbete. Det är alltså
samma krav, som vi normalt ställer
på våra egna barn i det treåriga gymnasiet.
Både från läkar- och föräldrahåll
görs, som bekant, gällande, att studiegången
där anses mycket pressande och
att barnen blir överansträngda på
grund av den koncentrerade studietiden.

Mot denna bakgrund anser jag, att
den uppläggning, som departementet
gjort av undervisningen vid det nya
läroverket för vuxna, är alltför optimistisk.
Det finns också anledning att
fråga, hur man tänkt sig förfara beträffande
stipendierna, om en elev inte förmår
att under den stipulerade tiden nå
fram till examen. Har man då ingen ytterligare
möjlighet att få fortsatt ekonomisk
hjälp från statsmakterna? Jag har
hört mig för om den saken i departementet
och fått till svar, att man nog inte
bar tänkt sig en sådan anordning. Om

vederbörande ser, att han inte kan genomföra
sina studier på tre år, får han
i stället se till, att det blir en bredare
tidsmarginal för kurserna. Han har då
möjlighet, att de år, han går igenom
kursen, få stipendier. Man har emellertid
tydligen inte riktigt tänkt sig in i
dessa sammanhang. Man har lagt upp
sin mall på tre år.

Det finns alltså — och det är det jag
velat markera med detta anförande —
anledning från Kungl. Maj:ts sida att ta
dessa problem under fortsatt övervägande
och att uppmärksamt följa denna
verksamhet, när den nu skall börja.

Det hade likväl funnits andra möjligheter
att gå till väga i detta fall. I
diskussionen om dessa problem har
från visst håll, som man har anledning
att lyssna till, framhållits, att man kunnat
tänka sig en korrespondenslinje
jämte de nämnda kurserna men utan
någon fixerad tid. Man hade också kunnat
tänka sig ett treårigt gymnasium i
enlighet med vad departementschefen
här föreslår men med eleverna boende
i staden under förkortade terminer. Förslagsvis
har man nämnt tidpunkten från
den 1 november till den 1 maj. Man hade
även kunnat tänka sig ett tvåårigt gymnasium
som i Uppsala, med generös studiehjälp
men utan förvärvsarbete. Dessa
synpunkter är lika mycket värda
övervägande som det förslag, vilket här
föreligger.

I utskottets skrivning förekommer ett
påpekande, som jag gärna vill understryka.
Det står att vad angår läroverkets
förläggningsort är utskottet ense
med departementschefen om att det är
att föredraga, om läroverket kan placeras
å annan ort än Stockholm. Därvidlag
vill man gärna, med hänsyn till behovet
av studielugn och annat, tänka sig
städer av typen Sigtuna, Strängnäs, Västerås,
Linköping, Skara, alltså städer
som är bärare av stark svensk kulturoch
läroverkstradition — och Örebro,
tillägger min bänkkamrat, och jag kan
instämma i det. Jag bara nämner dessa
städer, därför att jag vet, att departementet
är intresserat av att få fram
några förslag.

Fredagen den 22 mai 1953.

Nr 22.

Ang. utvidgning av

I övrigt är det, herr talman, värt att
till sist understryka, vilket även departementschefen
har gjort, att det här är
fråga om en försöksverksamhet. Jag kan
hälsa uppslaget med den största tillfredsställelse,
men det finns möjligen
anledning att följa fortsättningen med
en viss uppmärksamhet.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman!

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkten 2.

Ang. utvidgning av den statliga gymnasieorganisationen.

I propositionen nr 158 hade Kungl.

Maj :t, utom annat, föreslagit riksdagen
att fatta beslut angående ombildning till
högre allmänna läroverk av samrealskolorna
i Hedemora, Karlskoga, Lycksele,
Malmberget, Trelleborg, Varberg och
Solna.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Holmquist och Svensson (I: 388) och
den andra inom andra kammaren av
herr Adamssori m. fl. (II: 484), i vilka
hemställts, att riksdagen ville besluta,
utom annat, att Johannes samrealskola
i Malmö skulle ombildas till högre allmänt
läroverk;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bergvall m. fl., (I: 432) och den
andra inom andra kammaren av herr
Dahlén m. fl. (11:547), i vilka hemställts,
att riksdagen för sin del måtte
besluta upprättande av statliga gymnasier
i anslutning till samrealskolorna i
Blackeberg och Gubbängen från och med
läsåret 1953/54 i enlighet med framställning
av Stockholms stadsfullmäktige.

den statliga gymnasieorganisationen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att motionerna 1:388 och 11:484
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna 1:432 och 11:547
icke måtte av riksdagen bifallas;

III. att riksdagen måtte

a) besluta, att samrealskolorna i Hedemora,
Karlskoga, Lycksele, Malmberget,
Trelleborg och Varberg från och
med budgetåret 1953/54 eller den senare
tidpunkt, Kungl. Maj :t bestämde, skulle
ombildas till högre allmänna läroverk,
läroverken i Hedemora, Karlskoga, Trelleborg
och Varberg med treårigt latinoch
realgymnasium samt läroverken i
Lycksele och Malmberget med treårigt
realgymnasium, varvid ombildningen
skulle tillgå sålunda, att första ringen
vid ombildningen omedelbart upprättades
och sedan ytterligare en ring per år,
till dess gymnasiet vore i sin helhet färdigbildat;
allt under villkor att vederbörande
kommuner åtoge sig alt tillhandahålla
för respektive högre allmänna
läroverk erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning,
bostad åt rektor eller motsvarande
kontant ersättning samt bostad åt erforderlig
vaktmästarpersonal;

b) besluta, att samrealskolan i Solna
från och med budgetåret 1953/54 eller
den senare tidpunkt, Kungl. Maj:t bestämde,
skulle ombildas till högre allmänt
läroverk med fyraårigt gymnasium,
bestående av en latin- och en reallinje
samt en allmän linje, varvid ombildningen
skulle tillgå sålunda, att första
ringen vid ombildningen omedelbart
upprättades och sedan ytterligare en
ring per år av varje linje, till dess gymnasiet
vore i sin helhet färdigbildat; allt
under villkor att Solna kommun åtoge
sig att tillhandahålla för det högre allmänna
läroverket erforderliga undervisningslokaler
jämte inredning och möbelutrustning,
bostad åt rektor eller motsvarande
kontant ersättning samt bostad
åt erforderlig vaktmästarpersonal.

Reservation hade anmälts av fru Lindström,
som dock ej antytt sin mening.

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Ang. utvidgning av den statliga gymnasieorganisationen.

Fru LINDSTRÖM (s): Herr talman!
Vid denna punkt i utskottets utlåtande
har jag fogat en blank reservation för
att få tillfälle att säga ett par ord om
gymnasiebehovet i Stockholm.

Utskottet har haft till behandling en
motion, som har framlagts av representanter
för samtliga demokratiska partier
på stockholmsbänkarna i första och andra
kammaren, en motion i anslutning till
en framställning från Stockholms stadsfullmäktige
med hemställan om inrättande
av två nya statliga gymnasier i
anknytning till samrealskolorna i Blackeberg
och Gubbängen.

Utskottet liar avstyrkt dessa motioner,
och gjort det med en enda motivering:
Utskottet uttalar, att det icke funnit tillräckliga
skäl föreligga att frånträda den
principiella ståndpunkt, som intagits i
fråga om den normala gången för ett
fortsatt utbyggande av den statliga gymnasieorganisationen,
nämligen att ett
kommunalt stadium normalt bör föregå
upprättandet av ett statligt gymnasium.

Jag kan, herr talman, inte tillmäta
denna principiella ståndpunkt någon
auktoritet i detta fall. Beträffande den
principiella ståndpunkten förhåller det
sig ju så, att departementschefen i en
proposition till förra årets riksdag rörande
läroverksorganisationen i förbigående
anförde, att i fråga om gången
vid upprättande av nya statliga gymnasier
borde utom i undantagsfall ett kommunalt
stadium föregå upprättandet av
ett statligt gymnasium. Riksdagen framställde
inte någon erinran mot detta departementschefens
anförande utan lät
det passera.

Jag vågar påstå, att denna principiella
ståndpunkt inte kan anses tillämplig
på Stockholm, i varje fall inte har
någon aktualitet här, utan Stockholm
måste åtminstone få betraktas såsom ett
sådant undantagsfall, som nämndes av
departementschefen. För Stockholms
vidkommande har nämligen den normala
gången sedan långt tillbaka varit
den, att det omedelbart har upprättats
statliga gymnasier utan att kommunala
gymnasier har föregått detta upprättan -

de. Huvudmannaskapet för de högre
skolorna i Stockholm har sedan länge
utvecklats så, att staten har svarat för
gymnasieorganisationen och de fristående
realskolorna, medan kommunen har
haft att svara för flickskoleundervisningen
och realskoleundervisningeninom
folkskolans ram samt den praktiska
undervisningen både på realskole- och
gymnasieplanet. Denna uppdelning torde
ha haft sin grund i att Stockholm
varit den kommun i landet, som säkerligen
kan redovisa den största inflyttningen
och som har fått ta hand
om undervisningen och utbildningen
av ett mycket stort antal barn till
inflyttade och från grannkommuner.
Visserligen är kanske inte det procentuella
antalet elever från grannkommuner
så stort som på vissa andra håll;
man har nämnt siffran 10 procent. Men
det absoluta antalet är mycket stort;
bara i första klassen av den femåriga
realskolan finns för närvarande 260 elever
från kommuner utanför Stockholm.

Man har då att se på det gymnasiebehov
som föreligger i Stockholm med
kringliggande områden, och man måste
säga sig att detta behov är mycket utpräglat
i fråga om de två områden för
vilka Stockholms stadsfullmäktige begärt
inrättande av nya statliga gymnasier.
I Bromma församling, där Blackebergs
samrealskola ligger, bor i runt tal
87 000 människor. Där finns f. n. två
gymnasier, men nu har också Spånga
med 24 000 invånare tillkommit, och
man räknar med att befolkningen ökas
med något tusental varje månad. Här
finns alltså ett starkt underlag för ett
nytt gymnasium. I Enskede församling
finns bara ett gymnasium, men invånarantalet
är 108 000 och behovet av ännu
ett gymnasium därför skriande.

Då jag, herr talman, är osäker om
möjligheterna ur rent formella synpunkter
att yrka bifall till motionen, kommer
jag att avstå därifrån, men mitt
inlägg har varit avsett att ge uttryck för
en opinion på stockholmsbänkarna, en
opinion som vi anser vara mycket starkt
motiverad.

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Ang. utvidgning av den statliga gymnasieorganisationen.

Herr BERGVALL (fp): Herr talman!
Jag skall inte heller ställa något yrkande
i denna fråga — det är säkerligen
utsiktslöst — men jag vill knyta ett par
reflexioner till utskottsbehandlingen.

När jag tar till orda i frågan, föranledes
det självfallet närmast av det speciella
stockholmsintresse som ligger bakom
den motion jag framlämnat tillsammans
med en del andra ledamöter av
kammaren, men jag tror att mina reflexioner
har en mera allmän räckvidd
och inte enbart hänför sig till Stockholms
förhållanden. Det har nu helt
plötsligt blivit en princip, att en kommunalt
gymnasium skall föregå inrättandet
av ett statligt. Denna princip har
smugit sig in liksom i förbigående, och
man har skäl att granska hur den i realiteten
kommit till. Kommunala gymnasier
har från början startats på orter,
där det varit i högsta grad diskutabelt
om lärjungeunderlaget varit tillräckligt
stort för att motivera inrättandet av ett
gymnasium. Från början har det hela
därför haft karaktären av en försöksorganisation.
Så småningom har statsmakterna
vid behandlingen av gymnasiefrågorna
— utan att ta någon principiell
ståndpunkt till frågan, om den högre
undervisningen skall vara statlig, medan
enhetsskolan är kommunal — av
rent statsfinansiella skäl gjort en princip
av vad som från början var en
praktisk lämplighetsfråga. Principen har
på det sättet smugglats in i förbigående.
I realiteten betyder detta ingenting
annat än att man överför utgifter, som
från början varit statliga, till den kommunala
budgeten, d. v. s. från ett progressivt
till ett proportionellt beskattningssystem.

Jag är litet överraskad av att riksdagen
så lätt går med på en omläggning i
detta fall, utan att den gjorts till föremål
för någon principiell diskussion
med avseende på undervisningsväsendets
ordnande. Av den förberedande behandlingen
kan man väl ändå snarast
dra den slutsatsen, att det högre undervisningsväsendet
förutsättes vara statligt
även i framtiden. Och detta betyder
väl, att staten bör svara för kostna -

derna i samtliga de fall, då det i och
för sig är självklart att ett tillräckligt
underlag för en gymnasieorganisation
finns.

Den motion jag väckt gäller Stockholm,
men den har stor betydelse även
i andra sammanhang. Jag ämnar icke
framställa något yrkande, men jag har
velat göra dessa rent principiella reflexioner,
som för övrigt äger tillämpning
inte bara på undervisningsväsendet
utan även i en hel serie andra fall, då
det gäller statliga bidrag till olika ändamål,
för vilka kommunerna i större eller
mindre utsträckning bär ansvaret.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman! Yi
är i statsutskottet fullt medvetna om att
förhållandena här i Stockholm är ganska
besvärliga inte bara när det gäller
gymnasieundervisningen utan kanske
skolväsendet i sin helhet. Men jag vill
erinra om vad utskottet säger på sid. 7
i utlåtandet: »Skolöverstyrelsen har beträffande
framställningen om gymnasier
i Blackeberg och Gubbängen förklarat
sig sakna anledning att frångå den principiella
uppfattning i frågan om upprättande
av nya statliga gymnasier, varåt
överstyrelsen tidigare givit uttryck,
nämligen att ett kommunalt stadium
normalt bör föregå upprättandet av ett
statligt gymnasium, överstyrelsen avstyrker
därför denna framställning.»

Även om det ligger något i herr Bergvalls
historieskrivning, tror jag att situationen
är sådan att vi måste acceptera
denna inställning. Jag förstår mycket
väl att representanterna för Stockholm
här har ett speciellt intresse att bevaka,
det är ingenting att säga om den saken.
Men om vi ser vidare på sid. 7 i utlåtandet,
framgår det att såväl skolöverstyrelsen
— departementet — som utskottet
har ansett att det i nu berörda fall endast
är Lycksele som kan anses vara ett
sådant undantag. Jag måste tro, att om
jag skulle jämställa Lycksele med Stockholm
i detta avseende, skulle väl stockholmarna
närmast uppfatta detta såsom
en förolämpning.

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Ang. lönegradsplaceringen för adjunkt vid provårsläroverk.

Men jag tror inte att vi skall gå in
på dessa områden närmare. Här är det
fråga om att göra en dygd av nödvändigheten.
Vi har nu under senare år
kommit in i den utvecklingen, att ett
kommunalt stadium bör föregå upprättandet
av ett statligt gymnasium. Inom
utskottet har vi ansett att detta är en
riktig linje, och det finns inte någon anledning
att i detta speciella fall frångå
den. Att man gjort avsteg från denna
princip när det gäller Lycksele beror
helt enkelt på att man ansett, att Lycksele
inte kan ha ekonomiska möjligheter
att bära upp ett gymnasium, som skall
utgöra ett gymnasium för hela nedre
Lappmarken och inte bara speciellt för
Lycksele stad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Jag har tyvärr på grund av att
en liknande debatt pågår i andra kammaren
inte haft tillfälle att höra vare
sig reservanten eller övriga talare här i
kammaren. Men jag vill i alla fall understryka
vad vi i propositionen har anfört,
nämligen att vi sedan några år har
hävdat den linjen, att de i regel mycket
bärkraftiga kommuner, som det här är
fråga om och som vill ha nya gymnasier,
får finna sig i att ett kommunalt
stadium föregår inrättandet av ett statligt
gymnasium. De som har följt med
utvecklingen här under en lång följd av
år vet ju, att ganska många orter har fått
finna sig i att rätt länge uppehålla kommunala
gymnasier. Att vi nu, när allt
fler kommuner vill ha nja gymnasier,
skulle låta de allra bärkraftigaste orterna
omedelbart få ett statligt gymnasium
kan inte vara rimligt.

Jag hoppas däremot att någon ledamot
av denna kammare inte har riktat
någon anmärkning mot att vi här har
föreslagit, att Lycksele omedelbart skulle
få ett statligt gymnasium. Det förhåller
sig nämligen på det sättet, att det
föreligger en uppenbar disproportion
mellan det stora behovet av ett gymnasium
och de resurser, som står till buds

främst för denna stad själv men också
det stora område däromkring, som skall
begagna sig av gymnasiet. Detta område
kan inte sägas vara särskilt skattekraftigt.

Jag kan inte finna det rimligt att här
gå ifrån en praxis, som är riktig, till förmån
för en av våra allra skattekraftigaste
kommuner, även om den har ett
invånarantal som är så stort att det inte
råder någon tvekan om att nya gymnasier
behövs.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4.

Ang. lönegradsplaceringen för adjunkt
vid provårsläroverk.

I denna punkt hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts i proposition nr 158 framlagda
förslag samt riksdagens år 1952
församlade revisorers berättelse, § 20,,
ävensom med avslag å motionerna I: 431
och II: 54G,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1953/54, vidtaga de ändringar
i personalförteckningen för de allmänna
läroverken vilka föranleddes av
vad departementschefen anfört;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj:ts bemyndigande, skolöverstyrelsen
att — utan hinder av fastställd
personalförteckning — tills vidare
under budgetåret 1953/54, då för realskolestadiet
avsedd ordinarie ämneslärartjänst
vid allmänt läroverk skulle
tillsättas, besluta, huruvida tjänsten skulle
kungöras ledig såsom adjunktstjänst
eller ämneslärarinnetjänst;

c) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1953/54;

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Ang. lönegradsplaceringen för adjunkt vid provårsläroverk.

d) till Allmänna läroverken: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
110 353 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört i anledning av motionerna
1: 395 och II: 502.

I de likalydande motionerna I: 395 av
herrar Ohlon och Sunne samt 11:502
av herr Nestrup hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att läroverksadjunkter
vid läroverk med s. k. egentlig lärarkurs,
inom ramen för antalet tjänster
i lönegrad Ca 29, skulle placeras i
Ca 29;

Härom hade utskottet i motiveringen
yttrat:

»Utskottet får med anledning av motionerna
1:395 och 11:502 erinra om
Kungl. Maj:ts till 1952 års riksdag avlåtna
proposition nr 241 angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster
m. m. Denna proposition blev jämte i
ämnet väckta motioner föremål för behandling
vid nämnda riksdags höstsession.
I propositionen berördes bl. a. löneställningen
för adjunkterna vid läroverk
med egentlig lärarkurs, vilken fråga
ingick som ett led i en av de mellan
1949 års tjänsteförteckningskommitté
och vederbörliga fackorganisationer
träffade förhandlingsuppgörelserna.
Statsutskottet upptog ifrågavarande
spörsmål till bedömande i sitt utlåtande
1952:230, varvid utskottet jämväl tog
ställning till ett motionsvis (1:536)
framlagt förslag, innebärande att riksdagen
måtte uttala, att läroverksadjunkter
vid läroverk med egentlig lärarkurs
normalt skulle placeras i lönegraden Ca
29. På anförda skäl (s. 12) avstyrkte utskottet
visserligen bifall till nämnda motion,
men gjorde härjämte beträffande
preciseringen av vederbörliga tjänsters
lokalisering i sitt utlåtande (s. 10) ett
generellt uttalande, att den av föredragande
departementschefen anförda synpunkten,
att avvikelser från lokaliseringen
i regel ej borde ske, eftersom
denna utgjorde ett led i förhandlings -

överenskommelsen, givetvis icke borde
hindra, att Kungl. Maj :t eller efter
Kungl. Maj :ts bemyndigande vederbörande
myndighet finge inom ramen för det
beslutade antalet tjänster göra de omdispositioner,
som kunde anses särskilt
påkallade ur effektivitetssynpunkt. Riksdagen
biträdde vad statsutskottet sålunda
anfört (riksdagens skrivelse 1952:
438).

Utskottet har ansett sig böra i anledning
av de nu föreliggande motionerna
1:395 och 11:502 fästa Kungl. Mäj:ts
uppmärksamhet på de ovannämnda, av
fjolårets riksdag sålunda gjorda uttalandena.
»

Herr OHLON (fp): Under förevarande
punkt har jag och herr Sunne i denna
kammare och herr Nestrup i andra
kammaren väckt en motion, som går ut
på att adjunkterna vid provårsläroverken
skulle samtliga placeras i 29 lönegraden
inom ramen för antalet tillgängliga
tjänster i nämnda lönegrad. Vad
som begäres är alltså ingen utgiftsökning,
utan endast en förnuftigare fördelning
av tjänsterna på olika läroverk än
vad som skedde förra året. Det framhålles
nu i motionen att det måste te
sig för rättskänslan upprörande, att lärare,
som under konkurrens fått sina
tjänster, råkat ramla ned i lägre lönegrader
än de, som har utkonkurrerats
— något som inträffat i åtskilliga fall.

Förslaget åsyftar en intensifiering av
den praktiska utbildningen av läroverkslärare
och medför, som sagt, ingen
utgiftsökning. Snarare skulle jag vilja
hålla före att det kommer att medföra
en utgiftsminskning för statsverket. Det
är nämligen så att provårsinstitutionens
kapacitet inte är tillräcklig. Det har därför
väckts förslag om att man skulle
inrätta nya provårsläroverk. Genom att
man inte genomgående tillgodoser adjunkterna
vid provårsläroverken, riskerar
man att i viss utsträckning få dessa
läroverk rekryterade med personer, som
inte kan utnyttjas för den praktiska lärarutbildningen,
men som i alla fall uppbär
det extra provårsarvodet. Om man
kunde få upp samtliga adjunkter vid

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Ang. statsbidrag till anordnande av ålderdomshem m. m.

provårsläroverken i 29 lönegraden, skulle
man öka kapaciteten för provårsutbildningen
utan någon nämnvärd kostnadsökning
för statsverket.

Inom andra avdelningar av statsutskottet
har man behjärtat de synpunkter,
som framförts i motionerna, och
skrivningen är ju nu sådan att det lägges
i Kungl. Maj:ts hand att ompröva
detta ärende. Det kan ju hända att det
måste ske i samråd med civildepartementet,
men därom har jag ingen anledning
att yttra mig i dag.

Jag vill till sist, herr talman, be att
få uttala min tillfredsställelse över utskottets
välvilliga behandling av motionerna.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt.

Punkterna 5—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. statsbidrag till anordnande av
ålderdomshem m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 152, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående statsbidrag
till anordnande samt om- och tillbyggnad
av ålderdomshem jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 69, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 6
februari 1953, föreslagit riksdagen att
dels godkänna de grunder för statsbidrag
till anordnande samt om- och tillbyggnad
av ålderdomshem, som av departementschefen
förordats, dels för
budgetåret 1953/54 under femte huvudtiteln
till Bidrag till anordnande samt
om- och tillbyggnad av ålderdomshem
anvisa ett reservationsanslag av
12 000 000 kronor, dels medgiva, att Ka -

resuando kommun finge av berörda anslag
beviljas statsbidrag för ombyggnad
av ett ålderdomshem för lappar med
högst 216 000 kronor, dels ock besluta,
att gällande bestämmelser angående
statsbidrag för uppförande eller inrättande
av särskilda ålderdomshem för
lappar skulle upphöra att gälla fr. o. m.
den 1 juli 1953.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
innebar bland annat, att bidragsunderlaget
vid nybyggnad skulle för hem
uppförda år 1952 och senare beräknas efter
ett belopp av 18 000 kronor per vårdplats
samt att bidraget skulle kunna utgå
med lägst 10 och högst 50 procent av
bidragsunderlaget.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen inom

första kammaren:

1:363 av herr Lars Andersson m. fl.,

I: 364 av herr Edvin Thun,

I: 365 av herr Anderberg m. fl.,

I: 366 av herr Bergvall m. fl. samt

I: 367 av herrar Axel Andersson och
Spelz ävensom

inom andra kammaren:

11:445 av herr Larsson i Hedenäset
in. fl.,

II: 450 av herr Petterson i Degerfors
in. fl.,

II: 451 av fru Sandström och herr Anderson
i Sundsvall samt

11:452 av herr Jansson i Kalix m. fl.

I de likalydande motionerna 1:363 av
herr Lars Andersson m. fl. och 11:445
av herr Larsson i Hedenäset m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
om en sådan utformning av bestämmelserna
för statsbidrag till anordnande
samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem,
att bidragsunderlaget per vårdplats
för Norrbottens och Västerbottens län
fastställdes till ett belopp 2 000 kronor
högre än för landet i övrigt, detta såväl
för byggnadsföretag som färdigställts
under tiden 1 juli 1946—31 december
1951 som för byggnadsföretag som fär -

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Ang. statsbidrag

digställts eller färdigställdes efter sistnämnda
dag.

I motionen I: 364 av herr Edvin Thun
hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 69 ville besluta, att statsbidrag till
anordnande samt om- och tillbyggnad av
ålderdomshem skulle utgå efter 1945 års
grunder för uppförande av folkskolebyggnad.
er och att byggnadskostnaderna
för vaklmästarbostad skulle få inräknas
i statsbidragsanslagen, samt hos Kungl.
Maj :t hemställa om vidtagande av sådana
åtgärder, att den retroaktiva bidragsgivningen
till färdigställda och nu under
byggnad varande ålderdomshem
kunde fullföljas inom loppet av tre budgetår.

I de likalydande motionerna 1:365 av
herr Anderberg m. fl. och II: 452 av herr
Jansson i Kalix m. fl. hade hemställts, att
riksdagen vid behandling av propositionen
nr 69 måtte besluta att fastställa bidragsunderlaget
till 21 000 kronor per
vårdplats samt att statsbidragsskalan
skulle påbyggas så att kommuner med
ett medelskatteunderlag på kronor
12:00—13:99 per invånare finge 60 %
samt kommuner med lägre medelskatteunderlag
än 12 kronor per invånare
70 %.

I de likalydande motionerna 1:366 av
herr Bergvall in. fl. och 11:450 av herr
Petterson i Degerfors m. fl. hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 69 måtte besluta sådana
ändringar i de föreslagna grunderna
för statsbidrag till anordnande samt
om- och tillbyggnad av ålderdomshem,
att lägsta procentsatsen för statsbidraget
bleve 35 med lämplig anpassning därefter
av bidragsskalan i övrigt.

I de likalydande motionerna 1:367 av
herrar Axel Andersson och Spetz och
11:451 av fru Sandström och herr Anderson
i Sundsvall hade hemställts, att
riksdagen måtte godkänna Kungl. Maj :ts
förslag till statsbidrag för uppförande av
ålderdomshem med den ändringen, att
vid nybyggnad av ålderdomshem bidragsunderlaget
beräknades till de verk 5

Första kammarens protokoll 1953. Nr 22.

till anordnande av ålderdomshem m. m.
liga kostnaderna till den del dessa kostnader
per vårdplats icke överstege ett
belopp av 20 000 kronor för de fr. o. m.
1952 färdigställda ålderdomshemmen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte

I. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:364, I:
363 och 11:445, 1:365 och 11:452, I:
366 och 11:450 samt 1:367 och 11:451,
motionen »11:364» såvitt nu vore i fråga,
i avvaktan på att statsbidragsfrågan
omprövades godkänna de grunder för
statsbidrag till anordnande samt om- och
tillbyggnad av ålderdomshem, som av
departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 6 februari
1953 förordats;

II. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
till Bidrag till anordnande samt om- och
tillbyggnad av ålderdomshem för budgetåret
1953/54 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
12 000 000 kronor;

III. medgiva, att Karesuando kommun
finge av förenämnda anslag beviljas
statsbidrag för ombyggnad av ett ålderdomshem
för lappar med högst 216 000
kronor;

IV. besluta, att gällande bestämmelser
angående statsbidrag för uppförande eller
inrättande av särskilda ålderdomshem
för lappar skulle upphöra att gälla
fr. o. m. den 1 juli 1953;

B. att motionen »II: 364», i vad den
avsåge hänvändelse till Kungl. Maj:t beträffande
den retroaktiva bidragsgivningen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Pälsson, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr PÅLSSON (bf): Herr talman! .lag
har vid detta utlåtande låtit anteckna
en blank reservation, och jag har med
anledning därav en önskan att med några
ord få redovisa en del reflexioner

Nr 22.

Fredagen den 22 mai 1953.

Ang. statsbidrag till anordnande av ålderdomshem m. m.

och synpunkter, som utgör motivet för
denna min reservation.

Den proposition, som ligger till grund
för utlåtandet, har på kommunalt håll
varit väntad under många år. Man har
därför anledning att vara tacksam över
att förslaget nu äntligen har kommit. Det
förslag som föreligger är emellertid litet
svårt att känna igen om man ser det
i förhållande till de löften, som man
väl ändå får säga avgavs i mitten av
40-talet. Den anmärkningen kan gälla
såväl bidragsskalan som det bidragsunderlag,
som förslaget upptar.

Utskottet säger i sitt utlåtande att det
har funnit det i och för sig motiverat
med ett kraftigare statligt stöd till ålderdomshemsbyggen,
men utskottet har
ändå med hänsyn till vissa omständigheter,
främst pågående utredningar, ansett
sig böra tillstyrka de mindre förmånliga
bidragsgrunder, som föreslås
i Kungl. Maj:ts proposition, i avvaktan
på den omprövning av statsbidragsfrågan,
som utskottet förutsätter. Jag delar
utskottets uppfattning på den punkten,
och det är i den förhoppningen att en
höjning så småningom skall komma till
stånd som jag för min del kan godta
förslaget.

Men det kommer in i bilden en sak
som gör, att man inte känner sig helt
övertygad om att denna omprövning
kan ske i en nära framtid. Liksom man
ej heller kan veta till vilket resultat en
sådan omprövning kan leda. Jag tänker
då närmast på det statsfinansiella läget
och det ekonomiska läget över huvud
taget. Jag känner mig inte riktigt säker
på att de ekonomiska förhållandena vid
en framtida omprövning kommer att
bättre än nu ge möjlighet till ett förbättrat
bidrag. Den väntade utvecklingen
inom de närmaste åren kommer väl
knappast att gå i den riktningen, att
man får stöd för något mera optimistiskt
antagande i denna del.

Om jag utgår ifrån ett sådant resonemang,
leder mig reflexionerna in på
ett par andra detaljområden. Jag misstänker
att man kanske under åtskilliga
år får vara nöjd med den bidragsskala
som här föreslås. Men då finner jag det

ur rättvisesynpunkt så mycket mera angeläget,
att till omprövning upptas problemet
om bidragsunderlaget. Det bör
kunna finnas en lösning för denna detalj
även om det inte finns möjlighet
till ett högre statsbidrag. Jag kan för
min del inte anse det riktigt, att man
här skall definitivt fastlåsa ett bidragsunderlag
på 18 000 kronor per vårdplats,
lika för hela landet.

På denna punkt har motionärer väckt
förslag om ett höjt bidragsunderlag för
Norrbotten och Västerbotten. I princip
tror jag att deras förslag är riktigt, även
om jag nu inte kan ansluta mig till deras
gränsdragning. De motiv, som talar
för fastställande av ett högre bidragsunderlag
uppe i Norrland, följer säkerligen
inte länsgränserna. Jag kan från
mitt eget hemlän nämna ett exempel.
Vi har bl. a. en kommun, som under de
närmaste åren nödgas bygga ålderdomshem.
Till denna ort måste byggnadsmaterialet
transporteras 14 mil på landsväg.
Det är självklart att i ett sådant fall
och liknande måste det bli helt andra
hyggnadskostnader än i en kommun som
ligger intill järnväg.

Jag har kanhända inte någon möjlighet
att på rak arm ge förslag på en
lämpligare gränsdragning, men jag skulle
i sammanhanget vilja nämna, att mig
förefaller en lämpligare och mera given
gränsdragning vara det område av
Norrland, som faller inom 5-orterna. De
norrländska 5-orterna är väsentligen betingade
av avståndsfaktorn och övriga
speciella förhållanden, som hör samman
med läget.

Jag har sålunda velat med detta resonemang
peka på den omständigheten,
att det är mycket angeläget att bidragsunderlaget
omprövas på ett sådant sätt
att man får olika belopp fastställda, ett
högre för Norrland och ett lägre för
landet i övrigt. Jag vill inom parentes
nämna, att jag för min del inte underkänner
den princip och de tankegångar,
som ligger i fastställandet av fasta bidragsunderlag.
Det har ju förelegat förslag
om att bidraget skall räknas på
den faktiska kostnaden i varje särskilt
fall. Nu är det väl ändå så, att om man

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Ang. statsbidrag till anordnande av ålderdomshem m. m.

befinner sig i ett läge, där det måste
sparas på det allmännas utgifter —
såväl statens som kommunernas •—
ligger det ett sparmoment i den omständigheten
att man låser kostnaderna
till fasta belopp, ett moment som måste
här tillses. Eljest kommer man ju in på
ett mycket svårbedömbart område, nämligen
då det gäller att avgöra vad som
kan anses vara skälig standard.

Vid behandlingen av frågan i statsutskottet
hörde vi talas om att i en ort
här i Mellansverige, och det försäkrades
att all möjlig sparsamhet hade iakttagits,
byggnadskostnaden likväl uppgick
till 30 000 kronor per vårdplats. Det är
dock något helt annat än förslagets
18 000 kronor. Jag är inte utan vidare
säker på att kostnaden behöver uppräknas
i nivå med det exempel som jag
här nämnt; jag skulle dock tro att det
fasta bidragsunderlaget, då det en gång
omprövas, vilket jag hoppas skall ske
rätt snart, får uppräknas något och att
man då får åtminstone två olika belopp.

Resonemanget kring dessa ting leder
mig också in på en annan reflexion. Det
är ju så att här har kommunerna under
senare år ålagts betydande uppgifter.
Det har även när det gäller andra områden
än byggandet av ålderdomshem
verkat vara litet besvärligt för staten att
fullgöra sina åtaganden. Den omständigheten
tycker jag manar till en viss försiktighet,
att iakttas av både regering
och riksdag, att inte belasta kommunerna
med allt för stora uppgifter, innan
man med någorlunda säkerhet kan
fixera statens i sammanhanget gjorda
åtaganden. Kommunernas kostnader
drabbar ju på ett helt annat, och mera
direkt och kännbart sätt skattedragarna
inom en kommun än om en betydande
del av dessa kostnader kan gå via statsverket.

Jag skulle till dessa reflexioner också
vilja anknyta en annan sak. Det är ju
så, att då statsmakterna ålägger kommunerna
en del kostnadskrävande och
dyrbara ting, så uppstår det om man
ser på det hela en ytterst besvärlig avvägningsfråga.
Statsmakterna kanske i
viss mån nödgas — jag säger nödgas,

ty det är måhända läget som tvingar
därtill — till viss del svika vad kommunerna
tror vara ett givet och hållbart
löfte.

Man kommer här in på ett annat område,
nämligen det om statsmakternas
tillsyn över att kommunerna fullgör sina
skyldigheter i skilda avseenden, och
inte minst när det gäller socialvården.
Där är det så att statens organ och dess
tjänstemän, vilka har denna uppgift sig
anförtrodd, givetvis söker fullgöra den
på bästa sätt, och jag skall inte i och
för sig rikta någon anmärkning emot
deras sätt att fullgöra den. Men det är
väl ändå så att om man kommer i ett
läge, i vilket det måste hushållas med
pengarna, och man då ser — jag har
nämnt det förut — att det har fastställts
ett bidragsunderlag på 18 000 kronor,
men det i rätt många fall visar sig att
den verkliga kostnaden blir omkring
30 000 kronor — detta nu sagt som ett
antagande — är det inte så särdeles lustigt
om de övervakande myndigheterna
och tjänstemännen med sin ambition
skjuter in sig på en standard, som kanske
ligger på 36 000, d. v. s. det dubbla
mot vad staten har godkänt i bidragssammanhanget.

Herr Näsström sade alldeles nyss i en
annan fråga ett par vettiga ord. Han
sade, att man driver allting så till det
yttersta här i landet och att det kanske
vore bättre om vi toge det liela litet mera
praktiskt. Det gällde den gången en
skolfråga. — Jag tror att den satsen är
tillämplig även i detta fall.

Nu hör jag inte till dem som menar
att vi skall ha en dålig standard på våra
ålderdomshem, långt därifrån. Men jag
menar att vi kanske ändå i detta läge
får lov att tänka på att vissa begränsningar
är absolut nödvändiga. Byggnaderna
behöver inte vara lyxbetonade,
och det kanske går att åstadkomma fullt
nöjaktiga förhållanden med något enklare
medel i en hel del fall. Om det är
nödvändigt för statsmakterna att pruta
på sin bidragsgivning, så vill jag också
säga, att det i ett sådant läge är lika nödvändigt,
att den övervakande myndighetens
tjänstemän och konsulenter av

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Ang. statsbidrag till anordnande av ålderdomshem m. m.

olika slag får klart för sig, att vi måste
tänka oss en något enklare standard än
den som har drivits fram under senare
tid. Detta har säkert inte alltid berott
på dessa tjänstemän. Det kan också i en
del fall vara kommunens egna förtroendemän
och tjänstemän, som har tyckt
att man skall ha det lika bra som i
grannkommunerna. I nuvarande läge
blir det emellertid allt för dyrt för kommunerna,
om man inte kan skära ned
utväxterna på vad som kan kallas en
normal och någorlunda god standard.

Jag har velat knyta dessa reflexioner
till min blanka reservation. Jag skulle
naturligtvis kunna lämna en del siffror
som belägg för mitt resonemang om behovet
av två olika bidragsunderlag, men
jag vill inte tynga protokollet med dem.
Jag skall endast anföra ett par siffror
från ett annat område. Både norrlandskommunerna
och bostadsstyrelsen känner
nogsamt till, att när det gäller det
enskilda byggandet kostar en villa på tre
rum och kök, om den uppföres i Mellansverige,
40 000—45 000 kronor, men om
samma villa med samma standard uppföres
uppe i våra bygder och längre
norr ut kostar den 50 000—55 000 kronor.
Samma skillnad gör sig med all säkerhet
gällande även i fråga om kostnaden
för att bygga ålderdomshem.

Jag har, herr talman, med detta resonemang
velat motivera min blanka
reservation. Jag har inget särskilt yrkande
utan anser mig kunna i nuvarande
läge yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERBERG (s): Herr talman!
Efter reservantens herr Pålssons klargörande
anförande kan jag bli ganska
kortfattad, då jag kan instämma i de
synpunkter som han lagt på frågan, men
jag tar till orda därför att jag tillsammans
med ett tiotal andra ledamöter av
denna kammare har väckt en motion i
samband med det utskottsutlåtande som
föreligger. I denna motion har vi fört
fram en del synpunkter, som gjort sig
gällande bland kommunalfolket i detta
land och som också har framförts vid
remissen från Svenska landskommunernas
förbund.

Herr Pålsson har redogjort för de två
egentliga skillnaderna i uppfattning mellan
motionärernas och utskottets förslag.
Jag vill också säga, att på mig har
utskottsutlåtandet verkat motsägande.
Utskottet har nog haft sitt hjärta hos
motionärerna, men det har inte ansett
sig böra taga steget fullt ut och uppfylla
de förpliktelser som staten strängt taget
har åtagit sig mot kommunerna.
Därför har det inte kunnat vidtaga sådana
ändringar i propositionen som vi
har ansett vara riktiga.

Det är särskilt klämmen som jag fäst
mig vid, där man sagt att det förslag
som utskottet här kommer till skall gälla
bara i avvaktan på att statsbidragsfrågan
blir omprövad. Det kan alltså sägas
vara fråga om ett provisorium, och
det gäller ju nu väsentligen övergången
för dem som sedan 1946 har tänkt sig,
att de skulle få det statsbidrag som man
utlovat.

Vid 1947 års riksdagsbehandling gjordes
vissa uttalanden som kommunerna
litade på, och man tänkte sig, att statsbidragen
skulle bestridas på det sätt
som man då hade givit vissa utfästelser
om. Det finns många exempel på hur
kommunerna, när myndigheterna på
detta sätt stimulerade dem till denna
byggnadsverksamhet, säkerligen i god
tro började arbetet i förlitan på att riksdagens
uttalanden skulle följas. Det är
ett stort antal kommuner som uppfört
ålderdomshem efter den 1 juli 1946, och
de har helt och fullt räknat med dessa
statsbidrag. Det har gått så långt, att de
tagit upp balanserad fordran på statsverket
i sina räkenskaper. Man har
trott på att de utfästelser som givits från
riksdagens sida också skulle uppfyllas.
Därför har man i räkenskaperna upptagit
dessa fordringar, och efter vad som
nu beslutas får man göra avskrivningar,
när man inte kan få ut det som man ursprungligen
hade tänkt sig.

Det är under alla förhållanden bekymmersamt
att statsmakterna på detta
sätt ändrar på beslut som tidigare har
fattats. Man kan alltså inte fullt lita på
de uttalanden, som gjorts i fråga om
statsbidrag. Här har ändå tillsynsmyn -

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Ang. statsbidrag till anordnande av ålderdomshem m. m.

digheterna gett ett besked, som legat
som underlag för kommunernas beslut.
Det väcker inte hos kommunalmännen
någon känsla av förtroende när de ser
hur staten på det här sättet ej infriar
sina tidigare löften.

Utskottet hänvisar till det finansiella
läget, som man säger är utslagsgivande,
och man framhåller att det rör sig om så
stora belopp. Det gäller en eftersläpning
av 24,5 miljoner kronor, och det är
ifrågasatt att 12 miljoner skulle täckas
vid detta tillfälle. Hur man vänder sig
blir det i alla fall de skattskyldiga, som
skall betala beloppet, vare sig det skall
utgå av statsskatt eller av kommunalskatt.
Det känns bara så mycket hårdare
för menige man när det skall gäldas av
kommunalskatt och det träffar de ur
skattesynpunkt svagare kommunerna.

Vi motionärer tänkte därför att man
åtminstone skulle kunnat få en kompromiss,
så att själva bidragsunderlaget höjdes
till 21 000 kronor i stället för av
Kungl. Maj:t föreslagna 18 000 kronor
per vårdplats. Vi vet att här har inträtt
en prishöjning av betydligt större mått
än skillnaden mellan dessa belopp, och
därför motsvarade 21 000 kronor litet
mera det verkliga läget. Men inte ens i
detta avseende har utskottet velat gå
motionärerna till mötes utan stannat för
Kungl. Maj:t förslag.

Vidare har motioner väckts från Norroch
Västerbotten, där byggnadskostnaderna
är ännu högre. Jag har sett en hel
del remissuttalanden från kommunerna,
där man med bekymmer mottagit meddelande
om att löftet om utfäst statsbidrag
inte kan uppfyllas. Svenska landskommunernas
förbund, där jag medverkat
vid tillkomsten av remissutlåtandet,
har liksom enskilda kommuner givit uttryck
för den besvikelse de känner över
det steg som Kungl. Maj:t här tagit.

Det är klart att i det läge vari vi nu
befinner oss, när det inte finns någon
reservation fogad till utlåtandet, har jag
inga utsikter att få igenom ett yrkande
om bifall till motionerna. Jag vill dock
uttala min besvikelse, och jag är övertygad
om att jag talar på det svenska
kommunalfolkets vägnar när jag för

fram kommunalmännens besvikelse
över det beslut, som riksdagen nu går
att fatta beträffande statsbidrag till våra
ålderdomshem. Det är klart att den
utredning om åldringsvården, som nu
gågår, kan komma med nya propåer,
vilka vi inte tidigare har tänkt på. Men
vad det här gäller är huvudsakligen att
infria ett löfte. Det gäller kommuner
som handlat efter de synpunkter man
tidigare anlagt på denna fråga. Därför
vore det bara en rättviseåtgärd att ge
dem vad vi på kommunalt håll anser att
de är berättigade till.

Det är klart att denna fråga kommer
upp igen när åldringsvårdskommitténs
utredning föreligger. Det säges också i
utskottsutlåtandet, att man räknar med
att i samband med den nya statsbidragsutredning
som just nu är ute på remiss
skall man återigen ta upp dessa frågor
om statsbidrag för ålderdomshem.

Herr talman! Jag har endast velat ge
uttryck för den besvikelse som vi känner.
Jag har inget yrkande, utan jag får
finna mig i vad utskottet här har skrivit.
Men jag hoppas att det inte skall
dröja alltför länge innan vi möter denna
fråga igen och att vi då skall komma till
rätta med den på ett mera tillfredsställande
sätt än nu.

Herr BERGH (h): Herr talman! När
jag nu skall försöka försvara den ståndpunkt
som utskottet har intagit befinner
jag mig i den besynnerliga situationen,
att jag praktiskt taget på alla punkter
delar de åsikter som de ärade bägge
föregående talarna gett uttryck åt.

Detta är egentligen inte så märkvärdigt,
tv det väsentliga av vad de båda
har sagt finns också i utskottets uttalanden.
Utskottet har bland annat framhållit
att den besvikelse, som man rätt allmänt
hyser över detta förslag till statsbidrag,
är ganska förståelig. Även om i
det principbeslut som riksdagen fattade
härom året några belopp inte var angivna,
så hade dock kommunalmännen på
grund av det utredningsförslag, som hade
kommit fram, goda skäl att räkna
med andra och bättre bidragsgrunder an

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Ang. statsbidrag till anordnande av ålderdomshem m. m.

som nu föreslås. Yi har vidare sagt, att
vi sätter bidragsunderlaget i fråga och
att vi tycker att det på ett ofördelaktigt
sätt anknyter sig till de verkliga kostnaderna.
Yi har också sagt att det finns anledning
till kritik emot den bidragsskala
som är föreslagen att gälla. Men detta är
egentligen tillika det väsentliga av vad
de bägge föregående talarna har sagt.

När vi icke desto mindre har enat oss
först inom tredje avdelningen och sedan
inom statsutskottet om att yrka bifall till
propositionen, så har det skett dels under
hänvisning till de finansiella skälen,
dels på grund av den omständigheten
att frågan om anläggningsbidrag är under
utredning. Även om den allmänna
statsbidragsutredningens uppgift, om
jag fattade direktiven rätt, är att så att
säga utgå från den nuvarande statliga
bidragsvolymen, så kommer det dock inte
att kunna undgås att fördelningen
mellan stat och kommun av vissa anläggningskostnader
omprövas när riksdagen
en gång skall ta ställning till detta förslag.

Av dessa båda nu sist antydda skäl har
utskottet kommit till den slutsatsen, att
även om vi har funnit att det kan anföras
skäl för missnöje med det förslag
som har framlagts, så har vi ansett oss
kunna tills vidare godta det i avbidan
på dessa utredningars resultat.

Detta är vad jag har att säga här. Vi
har dragit den slutsats, som jag antydde.
Den omständigheten, att herr Pålsson
har yrkat bifall till utskottets hemställan
och herr Anderberg avstått från att göra
något yrkande, pekar ju på att de har
dragit samma slutsats som vi.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr THUN, EDVIN (s): Jag har haft
tillfälle att delta i utskottsbehandlingen
av detta ärende och har ehuru motionär
inte anfört någon reservation. Jag skall
därför inte nu ge mig in i detalj på själva
problemet som sådant.

Jag skulle bara vilja fråga statsrådet
Sträng om en sak. På sidan 11 i utskottets
betänkande säger man: »Vid den

granskning av sistnämnda förslag, som
åldringsvårdsutredningen verkställt och
som propositionen i allt väsentligt följer,
har de tidigare förslagen till bidragsskala,
främst av statsfinansiella hänsyn, väsentligt
reducerats till kommunernas
nackdel.»

Det blir kanske litet känsligt om åldringsvårdsutredningen
på något sätt
skall vara bunden av statsfinansiella
hänsyn, då den i fortsättningen skall arbeta
över detta vida fält. Jag ville bara
fråga, hur det ligger till på den punkten
— jag ville veta om åldringsutredningen
inte arbetar fritt utan hänsynstagande
till statsfinansiella problem. Gör den inte
det kan en utredning alltså leda till
att de resultat, som man skall eftersträva
genom utredningen, i någon mån kan
snedvridas. Det blir givetvis vederbörande
statsråds sak, när utredningen har
kommit till ett visst resultat, att med
hänsyn till de statsfinansiella bekymren
göra en avvägning, som kan anses lämplig
vid det tillfället.

Jag ber alltså att få ställa den frågan.

Herr NÄSSTRÖM (s): Herr talman!
Även jag vill rikta en fråga till socialministern.
Nederst på sidan 5 och överst
på sidan 6 i utlåtandet redogör utskottet
för de belopp, som socialstyrelsen har
kommit till när den har räknat på de senast
byggda ålderdomshemmen. För de
hem som byggts t. o. m. oktober 1952
skulle kostnaden vara 18 000 kronor per
vårdplats. Jag har ingen möjlighet att
motbevisa dessa siffror, men jag tycker
i varje fall att de förefaller låga.

Låt oss tänka oss att en kommun anhåller
att få bygga ett ålderdomshem,
varvid man har räknat kostnaderna till
18 000 kronor per plats. Sedan kommer
vederbörande myndigheter, konsulenter

o. s. v. och kräver en hel rad av olika
ting, vilket kommer att avsevärt driva
upp kostnaderna. Då skulle jag vilja fråga
socialministern: Hur skall en sådan
kommun bära sig åt för att kunna hålla
dessa kostnader inom rimliga gränser?

Vi har nog tyvärr gjort den erfarenheten,
att kommunernas rörelsefrihet på

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Ang. statsbidrag

detta område är mycket begränsad. Jag
förstår att alla tjänstemän har den uppfattningen,
att man skall försöka göra
det bästa möjliga för de gamla. Så långt
är allt riktigt och väl. Men det är egendomligt
att man här redovisar en kostnad
av 18 000 kronor per plats — per
säng, som vi brukar säga — under 1952,
under det att flera olika kommuner redovisar
kostnader upp till 30 000 kronor
per säng eller plats. Man har litet svårt
att förstå denna skillnad. Det är en skillnad
på 12 000 kronor, och den kan inte
bara ligga i ett lyxutförande. .lag tror inte
att det ligger till på det sättet, utan
det måste väl i så fall vara fråga om någon
väsentlig standardförbättring.

Det äi nog en hel del kommuner som
har erfarenheter på detta område, vilka
gör dem bekymrade. Utan att vilja trötta
kammaren skall jag ändå tala om, att
i min egen kommun har vi fått ändra en
ombyggnadsritning fyra gånger efter olika
påpekanden, trots att länsstyrelsen
var nöjd med den första ritningen. Hör
och häpna: Sedan man ändrat ritningen
för fjärde gången fick man beskedet:
»Vi godkänner hemmet men tillstyrker
inte statsbidrag.»

Herr talman! Det är väl inte egendomligt
om kommunalmännen, efter att ha
varit med om något sådant, tycker att
det hela har gått litet för långt.

Jag vore mycket tacksam om vi finge
höra socialministerns uppfattning om
detta problem.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
I de båda senaste anförandena har ställts
ett par direkta frågor till mig, och jag
skall så kort som möjligt svara på dem.

Till herr Tliun vill jag säga att jag
tror att den åldringsvårdsutredning, som
nu arbetar, ser på problemet lika realistiskt
som alla utredningar i regel tvingas
göra. Utredningar har ju en direkt
önskan att Kungl. Maj:t inte skall avvika
alltför mycket från det förslag som utredningarna
presenterar. Men en utredning
som arbetar utan hänsyn till det
statsfinansiella läget har alla utsikter att
bli grundligt desavuerad när Kungl.

till anordnande av ålderdomshem m. m.
Maj :t sedan skriver sin proposition. En
utredning som drivs av ambitionen att
presentera ett förslag på så realistisk
bas, att regeringen inte behöver ändra
så mycket på det, kan helt enkelt inte se
bort ifrån sådana väsentliga ting som det
statsfinansiella läget och de ekonomiska
möjligheterna. Jag tror det är en klok
princip för alla utredningars arbete att
gå fram efter den linjen, och det bär den
ifrågavarande utredningen gjort. Den
har också nått enighet, och den kan
glädja sig åt att Kungl. Maj :t utan någon
som helst reservation har accepterat utredningens
förslag.

Herr Näsström ställde sig kritisk —
och det är han ju inte ensam om — mot
den föreslagna maximeringen av bidragsunderlaget
till 18 000 kronor, och
han frågar, om det är möjligt att år 1952
bygga ett modernt ålderdomshem inom
gränsen för det bidragsunderlaget. Nu
är ju denna siffra ett medeltal för alla de
ålderdomshem som har byggts år 1952,
d. v. s. man har granskat kostnaderna i
varje enskilt fall och kommit fram till
den medelsiffra som här är angiven. Den
är rensad så till vida som man har exkluderat
kostnaderna för vissa personalbostäder
som tidigare nog gärna medtogs
när man beräknade kostnaderna
per sängplats för ålderdomshemmen.
Det är klart att ett sådant medeltal inte
är riktigt representativt för Norrland,
och herr Näsström, som representerar
ett län där byggnadskostnaderna ligger
högre än i andra delar av landet, har
naturligtvis anledning att med utgångspunkt
från sina erfarenheter framställa
en sådan fråga.

Jag ti or emellertid inte att skillnaden
mellan bidragsunderlaget och den verkliga
kostnaden är så stor som herr Näsström
gjorde gällande i sitt anförande
där han ställde siffran 18 000 mot siffran
30 000. Jag hade för tre, fyra veckor
sedan tillfälle att titta på ett utomordentligt
förnämligt ålderdomshem i herr Näsströms
eget län. För det hemmet — det
är Kramforshemmet — låg anläggningskostnaden
per sängplats, om jag ihte
minns fel, vid 20 000 å 22 000 kronor.
Jag frågade om saken och fick det be -

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

skedet. Även om medelsiffran alltså ligger
litet i underkant när det gäller Norrland,
har man även uppe i herr Näsströms
län visat att man ändå kan komma
i närheten av denna siffra.

Jag har inte väntat mig att denna proposition
skulle tas emot med någon entusiasm
av de praktiska kommunalmän
som sitter här i kammaren. Men när man
hösten 1952 skulle fördela det överskott
i budgeten som då stod till förfogande
för olika ändamål, sade sig regeringen
att man inte kunde ge mera till detta ändamål
än som här föreslagits. Det kan
naturligtvis sägas att regeringen borde
ha låtit bli att lägga fram propositionen,
när den är så pass otillfredsställande som
den är, och att vi kunnat trösta oss med
en förhoppning att kunna ta itu med saken,
när det statsfinansiella läget blivit
bättre, och då framlägga en mera tillfredsställande
proposition.

Men inom oss alla sitter väl en liten
tvivlare som frågar: »Hur länge måste
vi vänta, om vi skall vänta på att det
statsfinansiella läget blir så mycket bättre
att vi kan föreslå en väsentligt fördelaktigare
statsbidragsgrund för ålderdomshemsbyggandet?»
Jag har åtminstone
haft den känslan att kommunerna för
varje år som gått och ingenting har skett
på detta område har blivit mer och mer
irriterade över att ett förslag inte har
kommit fram. Och när det gällde att välja
mellan att inte göra någonting alls och
att lägga fram denna proposition, som
jag visste skulle bli kritiskt bemött, föredrog
vi i regeringen ändå att framlägga
propositionen. Jag tror att kritiken
skulle ha varit ännu surare, om vi nöjt
oss med en platonisk förklaring att vi
skall vänta tills det statsfinansiella läget
blivit bättre.

Ungefär samma synpunkter har väl
anlagts också av de talare som här i alla
fall slutade sina kritiska anföranden med
ett konstaterande att propositionen i dagens
läge var det minst onda och därför
borde accepteras. Jag kan, herr talman,
efter dessa små förklaringar sammanfatta
min syn på denna fråga så, att jag
tror att det är klokt att man i dagens läge
tar det framlagda förslaget.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt, efter
rättande av två anmärkta tryckfel, så
att i punkten A I motionsbeteckningen
11:364 ändrades till 1:364 och enahanda
ändring vidtogs i punkten B.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 153, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag för
budgetåret 1953/54 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 138, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den
13 mars 1953, föreslagit riksdagen att

I. godkänna av departementschefen
förordade ändringar i olika avseenden
av grunderna för den statliga låne- och
bidragsverksamheten till förmån för bostadsförsörjningen
;

II. medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån,
vilka kunde komma
att beviljas under budgetåret 1953/54,
bestämdes till 3,25 %;

III. medgiva, att under budgetåret
1953/54

dels preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett
belopp av 480 000 000 kronor,

dels preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från anslaget till tillläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge meddelas intill ett belopp
av 190 000 000 kronor;

IV. medgiva, att vid utgången av innevarande
budgetår befintlig reservation
å det senast för budgetåret 1947/48 under
fonden för låneunderstöd anvisade
investeringsanslaget till tertiärlån för
viss bostadsbyggnadsverksamhet finge
disponeras under budgetåret 1953/54;

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. nt.

V. för budgetåret 1953/54 anvisa

a) å driftbudgeten under femte huvudtiteln 1)

till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 10 000 000 kronor;

2) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 75 000 000 kronor;

3) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 25 000 000 kronor;

4) till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
12 000 000 kronor;

5) till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor ett reservationsanslag av 50 000
kronor;

b) å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder 1)

till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 540 000 000
kronor;

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor;

c) å kapitalbudgeten under fonden för
låneunderstöd

1) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett investeringsanslag
av 70 000 000 kronor;

2) till Lån till uppförande och förbättring
av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag
av 100 kronor;

3) till Lön till anordnande av kollektiva
tvätterier ett investeringsanslag
av 2 000 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen inom

första kammaren:

I: 120 av herr Lundgren,

1:121 av herrar Norling och Helmer
Pei-sson,

I: 411 av herr Snygg in. fl.,

I: 412 av herr Einar Eriksson m. fl.,

I: 413 av herr Ohlon,

1: 414 av herr Wehtje,

1:415 av herr Norling m. fl. samt
I: 416 av herr Ewerlöf m. fl. ävensom inom

andra kammaren:

11:180 av herr Cassel,

11:303 av herr Ståhl,

II: 305 av herrar Andersson i Brämhult
och Larsson i Luttra,

II: 313 av herr Johansson i Stockholm
m. fl.,

II: 523 av herr Ohlin m. fl.,

11:525 av herrar Wedén och Dahlén,
11:526 av herr Johansson i Stockholm
m. fl.,

II: 527 av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Wedén,

11:528 av herr Edström,

Il: 529 av fru Wallin m. fl. samt
II: 530 av herr Hjalmarson m. fl.

I de likalydande motionerna I: 120 av
herr Lundgren och II: 180 av herr Cassel
hade hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj :ts förslag om anslag å
4 000 000 kronor till lånefond för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien
och i stället genom ändring av
bestämmelserna för industrilånefonden
möjliggöra maskinanskaffning för byggnadsindustrien
på i motionen angivna
amorterings- och räntevillkor.

I de likalydande motionerna I: 121 av
herrar Norling och Helmer Persson och
II: 313 av herr Johansson i Stockholm
m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala, att
en nybyggnad av 60 000 bostadslägenheter
borde bli ett minimiprogram för
det fortsatta bostadsbyggandet.

I de likalydande motionerna I: 412 av
herr Einar Eriksson m. fl. och 11:529
av fru Wallin m. fl. hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 138 måtte besluta
sådan ändring av förslaget till bostadsrabatter,
att bostadsrabatt även skulle
tillkomma de ensamstående mödrarna
med ett barn i enlighet med de grunder,
som föreslagits i motionerna, samt att
riksdagen måtte till Bostadsrabatter bevilja
ett förslagsanslag av 75 400 000
kronor.

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

I de likalydande motionerna I: 413 av
herr Ohlon och II: 523 av herr Ohlin m.
fl. hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta,

1. att subventioner till nyproduktion
av bostäder senast fr. o. m. den 1 januari
1954 eller fr. o. m. det tidigare datum
Kungl. Maj :t skulle äga bestämma
skulle utgå i form av löpande bidrag i
stället för tilläggslån,

2. att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om särskilda direktiv till bostadsstyrelsen
att underlätta nybebyggelse inom
mera centralt belägna tätortsområden
och främja saneringssträvandena,

3. att enskilda bostadsbyggnadsföretag
skulle medges tertiärlån upp till 90 %
av det för fastigheterna godkända avkastningsvärdet,

4. att den extra amorteringsskyldigheten
för enskilda bostadsbyggnadsföretag
omedelbart skulle avvecklas,

5. att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till 1954 års riksdag
till omläggning av lånevillkoren i övrigt
för olika företagsformer i syfte att uppnå
mer likvärdiga konkurrensvillkor och
enligt i motionen angivna riktlinjer.

I de likalydande motionerna 1:414 av
herr Wehtje och 11:528 av herr Edström
hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att nya direktiv beträffande
den statliga långivningen till flerfamiljshus,
som förbehölles anställda vid
visst industriföretag, icke för närvarande
skulle lämnas de lånebeviljande organen
och att det alltså liksom hittills
skulle överlåtas åt de lånebeviljande organen
att pröva låneansökningarna från
industriföretag i varje enskilt fall och
att, där bostadspolitiska synpunkter talade
härför, även i fortsättningen bevilja
dylika lån.

I de likalydande motionerna I: 415 av
herr Norling m. fl. och II: 526 av herr
Johansson i Stockholm in. fl. hade hemställts,
att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 måtte
besluta,

att tilläggslån för bostadsbyggande för
budgetåret 1953/54 skulle utgå enligt nu
gällande bestämmelser,

att avslå Kungl. Maj :ts förslag om återbetalning
av tilläggslån enligt 1946 och
1948 års kungörelser,

att denna fråga skulle få vila till dess
lånen utlöpte,

att familjebostadsbidragen skulle omprövas
och deras realvärde återställas,

att bestämmelserna om familjebostadsbidrag
och bränslebidrag skulle utvidgas
att även omfatta ensamma mödrar
med ett barn, enligt grunder som i motionen
angivits,

att bestämmelserna om särskilda bostadsbidrag
skulle utvidgas att omfatta
ensamma mödrar med ett barn, enligt
grunder som i motionen angivits,

att maximihyror för folkpensionärer
skulle fastställas i lag enligt nu gällande
bestämmelser och grunder samt

att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att tilläggslåneverksamheten måtte
utvidgas, tilläggslånen höjas och hushållsbränslet
subventioneras i sådan utsträckning,
att hyreskostnaderna kunde
hållas vid 1939 års hyresnivå i nybyggda
fastigheter, och att Kungl. Maj:t måtte
skyndsamt framlägga sådant förslag till
riksdagen.

I de likalydande motionerna I: 416 av
herr Ewerlöf in. fl. och 11:530 av herr
Hjalmarson m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta,

I. a) att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om snabb översyn av de byggnadstekniska
författningarna och föreskrifterna
i syfte att avlägsna förefintliga
hinder för en effektiv bostadsproduktion,

b) att de provisoriska tilläggslånen
(kungörelse nr 756/1951) skulle sänkas
till ett kapitalbelopp motsvarande 2 kronor
per in2 lägenhetsyta,

c) att de ortsdifferentierade tilläggslånen
(kungörelse nr 587/1948) icke längre
skulle utgå,

d) att tilläggslånen enligt 1942, 1946
och 1948 års tertiärlånekungörelser skul -

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

le uppsägas till förräntning och amortering,

e) att räntesatsen å tertiärlån skulle
utgöra 3,5 % och att räntegaranti å primärlån
skulle grundas på en räntesats
av 3,5 i stället för nu gällande 3 %,

f) att räntefri stående del av egnahemslån
icke skulle behöva återbetalas
annat än där bostadsstyrelsen så prövade
skäligt i samband med varaktig överlåtelse
av fastigheten,

g) att — i syfte att åstadkomma konkurrens
på lika villkor — tertiärlån skulle
beviljas upp till 90 % av den totala
produktionskostnaden mot enbart inteckningssäkerhet,
oavsett förvaltningsformen,
upp till 100 % för s. k. allmännyttiga
.företag mot kommunal borgen
och upp till 95 % för kooperativa och
enskilda företag mot borgen av kommun,
industriföretag eller annat företag av
motsvarande ekonomisk styrka, dock att
kooperativt företag under en övergångstid
av tre år skulle utan borgen få låna
upp till 95 %,

h) att den av departementschefen föreslagna
bottenförstärkningen av familjebostadsbidraget
å 210 kronor ytterligare
skulle förstärkas med 50 kronor
för varje barn utöver 2, dock för högst
5 barn utöver 2,

i) att familjebostadsbidrag skulle utgå
till alla ur standardsynpunkt godtagbara
lägenheter oavsett produktionsåret,

j) att avslå Kungl. Maj :ts förslag att
familjebidragen skulle omläggas till familjebostadsbidrag
samt

k) att avslå Kungl. Maj:ts förslag om
ett anslag på 4 miljoner kronor till
lånefonden för maskinanskaffning inom
byggnadsindustrien;

II. att medgiva, att räntefoten för
lantarbetarbostadslån, vilka kunde komma
att beviljas under budgetåret 1953/
54, bestämdes till 3,25 %;

III. att medgiva, att under budgetåret
1953/54

dels preliminära beslut angående lån,
som skulle utgå från lånefonden för bo -

stadsbyggande, finge meddelas intill ett
belopp av 570 000 000 kronor,

dels preliminära beslut angående län,
som skulle utgå från anslaget till tillläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge meddelas intill ett belopp
av 100 000 000 kronor;

IV. att medgiva, att vid utgången av
innevarande budgetår befintlig reservation
å det senast för budgetåret 1947/48
under fonden för låneunderstöd anvisade
investeringsanslaget till tertiärlån
för viss bostadsbyggnadsverksamhet
finge disponeras under budgetåret 1953/
54;

V. att för budgetåret 1953/54 anvisa

a) å driftbudgeten under femte huvudtiteln 1)

till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å vissa bostadsbyggnadslån
ett förslagsanslag av 10 000 000 kronor;

2) till Bostadsrabatter ett förslagsanslag
av 80 000 000 kronor;

3) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett reservationsanslag
av 25 000 000 kronor;

4) till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
12 000 000 kronor;

5) till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor ett reservationsanslag av 50 000
kronor;

b) å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder 1)

till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 540 000 000
kronor;

c) å kapitalbudgeten under fonden för
låneunderstöd

1) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett investleringsanslag
av 70 000 000 kronor;

2) till Lån till uppförande och förbättring
av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag
av 100 kronor;

3) till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier ett investeringsanslag av
2 000 000 kronor.

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

I motionen I: 411 av herr Snygg m. fl.
hade hemställts, att riksdagen i anslutning
till Kungl. Maj :ts proposition nr
138 måtte besluta, att den till egnahemslånet
knutna kapitalsubventionen för nyoch
ombyggnad av tvåfamiljshus, där båda
lägenheterna med hänsyn till storleken
uppfyllde minimikraven för egnahemslån
till enfamiljshus, skulle kunna
beviljas med högst 12 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

I. beträffande de allmänna grunderna
för subventioner till nybyggnad av flerfamiljshus,
med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag ävensom med avslag å motionerna
1:416 och 11:530, 1:415 och 11:526
samt I: 413 och II: 523, i vad de avsåge
denna fråga, godkänna vad utskottet anfört; II.

i fråga om främjande av sanering,
i anledning av motionerna I: 413 och
11:523, i vad de berörde detta ämne,
godkänna vad utskottet anfört;

III. beträffande översyn av de byggnadstekniska
författningarna och föreskrifterna,
med avslag å motionerna I:
416 och 11:530, såvitt de avsåge denna
fråga, godkänna vad utskottet anfört;

IV. avslå motionerna 1:121 och II:
313 samt II: 303;

V. i fråga om det provisoriska tilläggslånets
storlek, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:416 och 11:530, 1:415 och
11:526 samt 11:527, såvitt de berörde
denna fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

VI. beträffande tidigare beviljade tillläggslån
till flerfamiljshus, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:416 och 11:530,
1:415 och 11:526 samt 11:527, såvitt de
berörde detta ämne, godkänna vad utskottet
anfört;

VII. avslå i motionerna 1:416 och II:
530 samt 1:413 och 11:523 framlagda
förslag beträffande villkor för tertiärlån
till olika företagsformer;

VIII. avslå i motionerna 1:416 och
11:530 framställda förslag beträffande
räntesatserna å tertiärlån och räntegarantien
för primärlån;

IX. beträffande maximiytor för enoch
tvåfamiljshus, med bifall till Kungl.
Maj ds förslag, godkänna vad utskottet
anfört;

X. beträffande egnahemsbyggandet på
landsbygden, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt motionen 11:305,
godkänna vad utskottet anfört;

XI. beträffande kapitalsubvention till
härefter byggda en- och tvåfamiljshus,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionen 1:411 ävensom
å motionerna 1:416 och 11:530, såvitt
de berörde detta ämne, godkänna vad
utskottet anfört;

XII. i fråga om de allmänna grunderna
för familjebostadsbidrag och bränslebidrag,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:

415 och 11:526 samt 11:525, i vad de
berörde detta ämne, godkänna vad utskottet
anfört;

XIII. beträffande förhöjda familjebostadsbidrag,
med bifall till Kungl. Maj ds
förslag och med avslag å motionerna I:

416 och II: 530, i vad de avsåge denna
fråga, godkänna vad utskottet anfört;

XIV. beträffande tidpunkten för lägenhets
färdigställande såsom villkor för
familjebostadsbidrag, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna 1:416 och 11:530, i vad de
berörde denna fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

XV. beträffande utbyte av äldre familjebidrag
mot familjebostadsbidrag, med
bifall till Kungl. Maj ds förslag och med
avslag å motionerna 1:416 och 11:530
samt 11:525, såvitt de avsåge denna fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

XVI. beträffande bostadsbidrag till ensamstående
mödrar med ett barn, med
avslag å motionerna 1:412 och 11:529
samt 1:415 och II: 526, i vad de berörde
denna fråga, godkänna vad utskottet anfört; -

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

XVII. beträffande maximihyror för
pensionärslägenheter, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:415 och 11:526, såvitt de
avsåge denna fråga, godkänna vad i
statsrådsprotokollet föreslagits;

XVIII, beträffande belåning av kategorilms,
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I:
414 och II: 528, godkänna vad utskottet
anfört;

XIX. beträffande lån till befordrande
av maskinanskaffning inom byggnadsindustrien,
med avslag å motionerna I:
120 och II: 180, i vad de avsåge denna
fråga, godkänna vad utskottet anfört;

XX. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
till förmån för bostadsförsörjningen, i
vad de ej behandlats under I—XIX, med
bifall till Kungl. Maj ds förslag och under
erinran om vad utskottet i det föregående
anfört, godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar;

XXI. medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån,
vilka komme att beviljas
under budgetåret 1953/54, bestämdes
till 3,25 %;

XXII. medgiva, att vid utgången av innevarande
budgetår befintlig reservation
å det senast för budgetåret 1947/48 under
fonden för låneundstöd anvisade investeringsanslaget
till tertiärlån till viss
bostadsbyggnadsverksamhet finge disponeras
under budgetåret 1953/54;

XXIII. till Kapitalmedelsförluster och
ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån
för budgetåret 1953/54 under femte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
10 000 000 kronor;

XXIV. med bifall till Kungl. Maj ds
förslag samt med avslag å motionerna
I: 412 och II: 529 samt I: 416 och II:
530, såvitt de berörde detta anslag, till
Bostadsrabatter för budgetåret 1953/54
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 75 000 000 kronor;

XXV. till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
för budgetåret
1953/54 under femte huvudtiteln an -

visa ett reservationsanslag av 25 000 000
kronor;

XXVI. till Bidrag till inrättande av
pensionärshem för budgetåret 1953/54
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 12 000 000 kronor;

XXVII. till Bidrag till viss upplysningsverksamhet
rörande byggnadstekniska
frågor för budgetåret 1953/54 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor;

XXVIII. till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1953/54 under
statens utlåningsfonder anvisa ett investeringsanslag
av 540 000 000 kronor;

XXIX. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
416 och 11:530, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande, finge för budgetåret
1953/54 meddelas intill ett belopp
av 480 000 000 kronor;

XXX. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 120 och II: 180 samt I: 416 och II:
530, såvitt de avsåge detta anslag, till
Lånefonden för maskinanskaffning inom
byggnadsindustrien för budgetåret 1953/
54 under statens utlåningsfonder anvisa
ett investeringsanslag av 4 000 000 kronor; XXXI.

till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
för budgetåret
1953/54 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av
70 000 000 kronor;

XXXII. med bifall till Kungl. Maj ds
förslag samt med avslag å motionerna
I: 416 och II: 530, såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från anslaget till
tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge för budgetåret 1953/54
meddelas intill ett belopp av 190 000 000
kronor;

XXX11I. till Lån till uppförande och
förbättring av lantarbetarbostäder för
budgetåret 1953/54 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsananslag
av 100 kronor;

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

XXXIV. till Lån till anordnande av
kollektiva tvätterier för budgetåret 1953/
54 under fonden för låneunderstöd anvisa
ett investeringsanslag av 2 000 000
kronor;

XXXV. besluta, att i förevarande sammanhang
behandlade motioner, till den
del de icke blivit under punkterna I—
XXXIV särskilt berörda, icke skulle till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande de allmänna grunderna
för subventioner till nybyggnad av
flerfamiljshus

a) av herrar Bergh, Lundqvist, Kyling
och Birke, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade) samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande de allmänna grunderna
för subventioner till nybyggnad av
flerfamiljshus, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 416 och II: 530 ävensom med
avslag å motionerna 1:415 och 11:526
samt 1:413 och 11:523, samtliga motioner
i vad de avsåge denna fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

b) av herrar Ohlon, Malmborg i
Skövde, Ståhl, Wedén och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande de allmänna
grunderna för subventioner till nybyggnad
av flerfamiljshus, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:413 och 11:523 ävensom
med avslag å motionerna 1:416 och II:
530 samt I: 415 och II: 526, samtliga motioner
i vad de avsåge denna fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

2) av herrar Bergh, Lundqvist, Kyling
och Birke i fråga om viss del av utskottets
motivering till punkten II;

3) av herrar Ohlon, Bergh, Lundqvist,
Malmborg i Skövde, Ståhl, Kyling, Wedén,
Birke och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort

i viss angiven del lyda så, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort under III hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande översyn av de byggnadstekniska
författningarna och föreskrifterna,
med bifall till motionerna I:
416 och 11:530, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört,

4) av herrar Ohlon, Bergh, Lundqvist,
Malmborg i Skövde, Ståhl, Kyling, Wedén,
Birke och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under IY hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande bostadsbyggandets
omfattning m. m., i anledning av motionen
II: 303 samt med avslag å motionerna
1:121 och 11:313, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

5) beträffande det provisoriska tillläggslånets
storlek

a) av herrar Bergh, Lundqvist, Kyling
och Birke, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under V hemställa, att riksdagen
måtte, i fråga om det provisoriska tillläggslånets
storlek, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 416 och II: 530 ävensom med
avslag å motionerna 1:415 och 11:526
samt 11:527, samtliga motioner såvitt de
berörde denna fråga, godkänna vad reservanterna
föreslagit;

b) av herrar Ohlon, Malmborg i Skövde,
Ståhl, Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under V hemställa, att riksdagen
måtte, i fråga om det provisoriska
tilläggslånets storlek, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionen II:
527 samt med avslag å motionerna I: 416
och II: 530 samt I: 415 och II: 526, samtliga
motioner såvitt de berörde denna
fråga, godkänna vad reservanterna anfört; -

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

6) av herrar Bergh, Lundqvist, Kyting
och Birke, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del lyda så,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under VI hemställa, att
riksdagen måtte, beträffande tidigare
beviljade tilläggslån till flerfamiljshus,
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag ävensom
motionerna 1:415 och 11:526 och
11:527 samt med bifall till motionerna
1:416 och 11:530, samtliga motioner såvitt
de berörde detta ämne, godkänna
vad reservanterna föreslagit;

7) av herrar Ohlon, Bergh, Lundqvist,
Malmborg i Skövde, Ståhl, Kyling, Wedén,
Birke och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under VII hemställa, att riksdagen måtte,
beträffande villkor för tertiärlån till olika
företagsformer, i anledning av motionerna
I: 416 och II: 530 samt I: 413 och
11:523, i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad reservanterna anfört;

8) av herrar Bergh, Lundqvist, Kyling
och Birke, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under VIII hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande räntesatserna å
tertiärlån och räntegarantier för primärlån,
med bifall till motionerna I:
416 och 11:530, godkänna vad reservanterna
föreslagit;

9) av herrar Ohlon, Bergh, Lundqvist,
Malmborg i Skövde, Ståhl, Kyling, Wedén,
Birke och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort under XI hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande kapitalsubvention till
härefter byggda en- och tvåfamiljshus,
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag och
motionen I: 411 samt med bifall till motionerna
I: 416 och II: 530, samtliga motioner
såvitt de berörde detta ämne, godkänna
vad reservanterna föreslagit;

10) av herrar Ohlon, Malmborg i Skövde,
Ståhl, Wedén och Gustafsson i Skel -

lefteå, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del lyda så, som
i denna reservation angivits, samt att
utskottet bort under XII hemställa, att
riksdagen måtte, i fråga om de allmänna
grunderna för familjebostadsbidrag och
bränslebidrag, med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag ävensom motionerna I:

415 och II: 526 samt i anledning av motionen
11:525, samtliga motioner i vad
de berörde detta ämne, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

11) av herrar Bergh, Lundqvist, Kyling
och Birke, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade avfattning.
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under XIII hemställa,
att riksdagen måtte, beträffande
förhöjda familjebostadsbidrag, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 416 och II: 530,
såvitt de avsåge denna fråga, godkänna
vad reservanterna föreslagit;

12) av herrar Ohlon, Bergh, Lundqvist,
Malmborg i Skövde, Ståhl, Kyling,
Wedén, Birke och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
XIV hemställa, att riksdagen måtte,
beträffande tidpunkten för lägenhets
färdigställande såsom villkor för familjebostadsbidrag,
med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 416 och II: 530, i vad de berörde
denna fråga, godkänna vad reservanterna
föreslagit;

13) av herrar Ohlon, Bergh, Lundqvist,
Malmborg i Skövde, Ståhl, Kyling,
Wedén, Birke och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort under XV hemställa, att
riksdagen måtte, beträffande utbyte av
äldre familjebidrag mot familjebostadsbidrag,
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:

416 och 11:530 samt 11:525, såvitt de
avsåge denna fråga, godkänna vad reservanterna
föreslagit;

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

14) av herrar Bergh, Lundqvist, Kyling
och Birke, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del lyda
så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under XVIII hemställa,
att riksdagen måtte, beträffande
belåning av kategorihus, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:414 och 11:528, godkänna vad reservanterna
anfört;

15) av herrar Bergh, Lundqvist, Kyling
och Birke, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade avfattning,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under XIX hemställa,
att riksdagen måtte, beträffande
lån till befordrande av maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien, med avslag
å Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:120 och 11:180,
i vad de avsåge denna fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

16) beträffande anslaget till bostadsrabatter a)

av herrar Bergh, Lundqvist, Kyling
och Birke, vilka under förutsättning av
bifall till de med 11, 12 och 13 betecknade
reservationerna ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under XXIV hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
1:412 och 11:529 samt 1:416 och
II: 530, såvitt de berörde detta anslag, till
Bostadsrabatter för budgetåret 1953/54
under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 78 000 000 kronor;

b) av herrar Ohlon, Malmborg i Skövde,
Ståhl, Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka under förutsättning av bifall
till de med 10, 12 och 13 betecknade
reservationerna ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under XXIV hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag ävensom motionerna I:
412 och 11:529 samt 1:416 och 11:530,
såvitt de berörde detta anslag, till Bostadsrabatter
för budgetåret 1953/54 un -

der femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 76 750 000 kronor;

17) av herrar Ohlon, Malmborg i Skövde,
Ståhl, Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka under förutsättning av bifall
till den med 1 b betecknade reservationen
ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del lyda så, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort under XXVIII hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag, till Lånefonden för bostadsbyggande
för budgetåret 1953/54
under statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag'' av 610 000 000 kronor; 18)

beträffande preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från lånefonden
för bostadsbyggande,

a) av herrar Bergh, Lundqvist, Kyling
och Birke, vilka under förutsättning av
bifall till de med 1 a och 5 a betecknade
reservationerna ansett, att utskottets
motivering till mom. XXIX bort hava
den lydelse, reservationen visade;

b) av herrar Ohlon, Malmborg i Skövde,
Ståhl, Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka under förutsättning av bifall
till den med 1 b betecknade reservationen
ansett, att utskottets motivering
till nyssnämnda moment bort hava
den avfattning, som i denna reservation
angivits;

c) av herrar Bergh, Lundqvist, Kyling
och Birke, vilka under förutsättning av
bifall till den med 18 a betecknade reservationen,
samt av herrar Ohlon,
Malmborg i Skövde, Ståhl, Wedén och
Gustafsson i Skellefteå, vilka under förutsättning
av bifall till den med 18 b
betecknade reservationen, ansett, att utskottet
bort under XXIX hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:416
och 11:530, såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att preliminära beslut angående
lån, som skulle utgå från lånefonden för
bostadsbyggande, finge för budgetåret
1953/54 meddelas intill ett belopp av
570 000 000 kronor;

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Anslag till

19) av herrar Bergh, Lundqvist, Kyling
och Birke, vilka under förutsättning
av bifall till den med 15 betecknade
reservationen ansett, att utskottet bort
under XXX hemställa, att riksdagen måtte,
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med bifall till motionerna I:
120 och 11:180 samt 1:416 och 11:530,
såvitt de avsåge detta anslag, besluta, att
anslag till lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrien icke skulle
för budgetåret 1953/54 anvisas;

20) av herrar Ohlon, Malmborg i Skövde,
Ståhl, Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka under förutsättning av bifall
till den med 1 b betecknade reservationen
ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under XXXI hemställa, att riksdagen
måtte med avslag å Kungl. Maj:ts
förslag besluta, att anslag till tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet
icke skulle för budgetåret 1953/54 anvisas; 21)

beträffande preliminära beslut om
lån, som skulle utgå från anslaget till
tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet,

a) av herrar Bergh, Lundqvist, Kyling
och Birke, vilka under förutsättning
av bifall till de med 1 a och 5 a
betecknade reservationerna ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del lyda så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under
XXXII hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:416 och II:
530, såvitt nu vore i fråga, medgiva, att
preliminära beslut angående lån, som
skulle utgå från anslaget till tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet,
finge för budgetåret 1953/54 meddelas
intill ett belopp av 100 000 000 kronor;

b) av herrar Ohlon, Malmborg i Skövde,
Ståhl, Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka under förutsättning av bifall
till den med 1 b betecknade reservationen
ansett, att utskottets yttrande

6 Första kammarens protokoll 1953. Nr 22.

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under XXXII hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 416 och II: 530,
såvitt nu vore i fråga, medgiva, att preliminära
beslut angående lån, som skulle
utgå från anslaget till tilläggslån till
viss bostadsbyggnadsverksamhet, finge
för budgetåret 1953/54 meddelas intill
ett belopp av 95 000 000 kronor.

Herr BERGH (h): Herr talman! Jag
har ingen som helst förhoppning om att
kunna övertyga de socialdemokratiska
ärade damerna och herrarna i denna
kammare om att de bör vid de fåtaliga
voteringar jag tänker begära gå emot
den proposition, som föreligger till behandling
och som har tillstyrkts av statsutskottets
majoritet. Men jag skulle i det
sammanhanget vilja uttrycka önskemålet,
att man vid sitt ivriga propositionsskrivande
i kanslihuset skulle bereda
riksdagen litet längre tid att verkligen
begrunda de framlagda förslagen. Jag
skulle nämligen tro, att en grundligare
behandling av denna fråga än vad tiden
bär medgivit i år skulle kunna leda till
att även inom majoritetspartiet ett och
annat tvivel skulle kunna resa sig och
att man skulle kunna sätta i fråga huruvida
de utvägar som regeringen föreslår
är de lämpligaste.

Efter den lilla förhandsanmärkningen
skulle jag också vilja förutskicka, att
årets proposition i bostadsfrågan egentligen
inte innehåller några större nyheter.
Man tar bort en krona av det provisoriska
tilläggslånet, vilket vi föreslog
i fjol, man vill, vilket vi också föreslog
i fjol, förbättra hjälpen åt de ekonomiskt
sämst ställda och åt barnfamiljerna, och
man vill ta bort trekronorsbidraget, vilket
likaledes föreslogs av oss i fjol. I
övrigt har egentligen ingenting hänt.

När man skall bedöma om förslaget
är bra eller inte, måste man, eftersom det
föreslås att praktiskt taget samma metoder
som hittills skall tillämpas, fråga
sig om dessa metoder hittills visat sig
framgångsrika. Skall man besvara den

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

frågan, måste man försöka fixera vad
som egentligen är regeringens bostadspolitiska
program. Det faller sig litet
svårt, men genom att bygga på uttalanden
från regeringsmedlemmarna och regeringen
närstående har jag trott mig
förstå, att programmet innehåller tre
element: för det första att man skall
häva bostadsbristen, för det andra att
man skall bygga bra bostäder som skall
kunna tillhandahållas till låga priser,
och för det tredje att bostadsbeståndet
i städer och tätorter skall överföras i
samhällets ägo.

Den sistnämnda programpunkten liar
man sökt förverkliga genom att bereda
så kallade allmännnyttiga byggnadsföretag
en gynnad ställning i förhållande till
den enskilda företagsamheten på området,
och förvisso är det så, att en god
del av nybebyggelsen i städer och tätorter
sker i kommunal regi eller kommunal
regi närstående stiftelseformer.
Men en människa som söker bostad är
förhållandevis litet intresserad av vem
som äger bostaden. Det väsentliga för
den bostadssökande och den hyrande är
att få tag i en bra bostad till ett hyggligt
pris. Huruvida de delar av programmet,
som borde vara de väsentligaste
och som alltså avser att häva bostadsbristen
och åstadkomma tillräckligt
många bostäder till rimliga priser, har
kunnat förverkligas kan däremot ifrågasättas.

Så länge det finns så många bostadssökande
som för närvarande, och så
länge bostadsransonering måste tillgripas,
kan man, såvitt jag förstår, inte
göra gällande att den viktigaste delen
av det bostadspolitiska programmet är
uppfyllt. De hittills använda metoderna
har alltså inte lett till avsett resultat.
Det måste då vara berättigat att fråga,
om samma metoder skall ge ett bättre
resultat i framtiden.

Såvitt vi förstår, som har en annan
linje än regeringen på detta område,
kan inte den nuvarande bostadspolitiken
uppnå det uppställda målet. När
efterfrågan ökat, måste det vara desto
angelägnare att icke hindra, att det skaffas
tillgångar, som svarar mot efterfrå -

gan. Det är på den punkten, som man
efter min mening kan sätta in den väsentliga
kritiken.

Nu bör här sägas, att bostadspolitiken
ju är en ganska integrerande del av regeringens
allmänna politik. Men när
denna allmänna politik i stor utsträckning
rör sig med regleringar av olika
slag -—■ i det här fallet byggnadsregleringen
-—- och när den deprimerar sparviljan,
försvårar kapitalbildningen och
över huvud taget skapar ett frostigt klimat
kring den ekonomiska företagsamheten,
så måste den kritik, som vi riktar
mot den allmänna ekonomiska politiken,
också gälla bostadspolitiken.

Det centrala problemet är, såvitt jag
förstår, att få fram bostäder, som på en
gång är bra och billiga. När vi i år,
liksom vi gjorde i fjol, vänder oss emot
systemet med generella subventioner, så
är det bland annat därför att vi anser
att dessa generella subventioner hindrar
en sänkning av byggnadskostaderna. I
några filosofiska rader har bostadsutredningen
satt i fråga om det resonemanget
är riktigt. Men nog förefaller det mig,
som om den hittillsvarande utvecklingen
har bestyrkt vår kritik på denna punkt.
När de generella subventionerna på sin
tid sattes in, räknade man med en tillfällig
topp, som man inte ville skulle slå
igenom på hyrorna. Det har sedan visat
sig att det inte var någon tillfällig topp,
utan byggnadskostnaderna steg undan
för undan, och de generella subventionerna
anpassades därefter.

När regeringen nu handlar på detta
sätt, kan man fråga sig vad det finns för
intresse hos materialfirmor, byggnadsarbetare
och företagare att sätta till alla
klutar för att kostnaderna skall sjunka.
Det är ju så många olika element som
ingår i kostnaden för ett bostadshus. Det
är planläggningen, hur arbetet ordnas,
materialanskaffningen, lönefrågorna och
mångahanda ting. Men så länge man genom
dessa generella subventioner undan
för undan fyller i skarven, har man ju berövat
sig ett nödvändigt incitament till
en sänkning av kostnaderna. Så ser vi
frågan.

Men om kostnaderna är höga, så är

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

det också självklart att det måste bli
dyrt att bo i de färdigbyggda husen. De
generella subventionerna innebär, såvitt
jag kan se, ingenting annat än att man
döljer de verkliga kostaderna. Om det
nu är riktigt, som man sagt, att inemot
en tredjedel av kapitalkostnaderna för
ett bostadshus täckes av subventioner,
så innebär ju inte detta att huset kostar
en tredjedel mindre. Det ser bara så ut.
Subventionerna sänker alltså icke byggnadskostnaderna,
utan de döljer en viss
del av dem.

På samma sätt är det med hyran. Här
har inte minst under de senaste veckorna
från flera partier rests en stark kritik
mot högern. Man har sagt, att högern
vill höja hyrorna. Innan man över huvud
taget diskuterar det problemet, bör
man väl ändå ha klart för sig, vad som
menas med »hyran». Traditionellt har
ju hyresersättningen varit ett belopp,
som inkluderat kostnaderna för förräntning,
amortering och underhåll samt
andra fasta omkostnader och en liten
avans åt den som äger huset. Även om
man bortser från vinsten, så måste ju,
hur man än räknar, ersättningen för att
få bo i ett hus, alltså den verkliga kostnaden
för att få bo i huset, motsvara de
kostnadsposter som jag nyss räknade
upp. Det är vad man ursprungligen menat
med hyra.

Nu använder man emellertid begreppet
hyra i eu begränsad bemärkelse och
låter ordet avse det belopp som råkar
stå på hyreskontraktet. Men den verkliga
hyran och den verkliga kostnaden för
att bo i huset syns inte, därför att en
del av de kostnaderna är angivna på hyreskontraktet
och en del finansieras via
skattestaten. När man reser klander mot
högern för att vi, som det heter, skulle
vilja höja hyrorna, bör man ha klart för
sig vad man menar med »hyran». Man
döljer med det nu tillämpade systemet
vissa kapitalkostnader och därmed också
en del av hyran.

Vi har från vårt parti drivit den meningen,
att de generella subventionerna
bör avvecklas. I propositionen säges nu,
att man vill ta ett första steg mot avveckling
av subventionerna genom att ta

bort en krona på de provisoriska tillläggslånen.
Vi menar heller inte att man
bör ta bort alltsammans på en gång, men
eftersom vi bär den syn på de generella
subventionerna, som jag här angivit, anser
vi i år liksom i fjol, att man bör gå
ett steg längre än vad regeringen föreslagit.

Den andra huvudlinjen i vårt bostadspolitiska
program är att man efter behovsprövning
skall hjälpa dem, som inte
har råd att bo i de hus som produceras.
Vi har framställt ett häremot svarande
förslag, som i kostnadshänseende går något
längre än propositionen.

Nu kan man ju fråga sig, vad den förra
linjen innebär. Vi menar, att om de
verkliga kostnaderna får synas, skall
man lättare få fram de åtgärder som är
nödvändiga för att sänka kostnaderna,
vilket ju är problemets kärnpunkt. Man
skulle då få inte bara opinionen utan
också företagsamheten själv, kommuner
och enskilda, på ett helt annat sätt inriktade
på att kostnaderna måste ned i
fråga om planläggning, konstruktioner,
arbetsledning och allt vad som sammanhänger
med byggandet.

Mot detta resonemang invändes, att
det skulle kunna betyda en avmattning i
produktionen. Det kan hända att det
blir en tillfällig avmattning, men här
måste man ju ändå se saken på det sättet,
att när man inte lyckats med de metoder,
som hittills tillämpats, måste man
försöka en annan utväg och se frågan
på litet längre sikt. Det är bättre att ta
den olägenheten, om den nu uppkommer,
än att det blir en förskräckelse
utan ända på detta område.

Jag har redan nämnt två speciella
punkter, där vi framställt konkreta förslag
som alternativ till regeringens linje.
Det ena förslaget går ut på att de provisoriska
tilläggslånen skall avvecklas i
hastigare takt än vad regeringen föreslagit.
Det andra gäller räntegarantien,
som vi har föreslagit skall begränsas till
3,5 i stället för 3 procent.

När den 3-procentiga räntegarantien
beslöts, var ju statens egen upplåningsränta
3 procent. Nu måste staten betala
högre ränta när den skall låna, och man

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kan ju fråga sig, vad detta är för en underlig
variant av Ebberöds bank: att låna
till 3,r> procent och låna ut till 3 procent.
Det är en art av subvention, men
det kan väl ändå inte överensstämma
med sund statsekonomi att låna pengar
dyrare än man lånar ut dem.

Ur samma allmänna åskådning härflyter
också vår uppfattning i en annan
punkt. Yi upprepar där det gamla kravet,
att ingen art av bostadsbyggande
skall diskrimineras, utan att enskilda
och allmänna företag skall få tävla på
lika villkor.

Vidare vänder vi oss mot ett anslag
av 4 miljoner kronor till maskinlånefonden,
eftersom man allaredan har ett
organ för denna verksamhet.

Jag skall inte uppehålla tiden med att
redogöra för ytterligare detaljer. Sammanfattande
skulle jag vilja säga, att eftersom
regeringens linje otvivelaktigt
har misslyckats, är det på tiden att söka
en annan linje. Visserligen är det sant,
när man säger, att här har byggts hus
med lägenheter av god standard o. s. v.
Men man har icke hävt bostadsbristen
och icke lyckats lösa det centrala problemet:
att bygga hus till sådana priser
som folk har råd att betala.

Vi räknar med att vår linje skulle visa
sig framgångsrikare och på längre sikt
möjliggöra en ökad produktion till lägre
kostnad för det allmänna. Men jag har
som sagt inga större förhoppningar om
att lyckas övertyga damerna och herrarna.
När nu regeringen i varje fall på ett
par punkter har följt våra rekommendationer
från i fjol, önskar vi dock regeringen
god fortsättning ett annat år och
hoppas på bättre tider.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att nu på en gång få yrka bifall till följande
vid utlåtandet fogade reservationer,
nämligen nr 1 a, 3, 4, 5a, 6, 7, 8,
9, It, 12, 13, 14, 15, 16 a, 18 c, 19 och
21 a. På några av punkterna i början,
som är grundläggande för anslagsgivningen
och bostadspolitikens inriktning,
kommer jag att begära votering.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Bostadsfrågan
i vårt land tycks alltjämt

komma att höra till de olösta problemen.
Men denna fråga har för människornas
välfärd så fundamental betydelse, att den
grupp jag tillhör anser att samhället bör
sätta in alla resurser för att åtminstone
närma sig problemets lösning. Vi är dock
inte så optimistiska som en del av dem,
som mer officiellt har företrätt den statliga
bostadspolitiken i detta land efter
kriget och som trott att frågan skulle
kunna lösas i en handvändning.

Det är nödvändigt att vi, så långt våra
ekonomiska och personella resurser tilllåter,
sätter in alla ansträngningar på att
skaffa folket bostäder. Alla hinder för
bostadsfrågans behöriga lösning bör undanröjas,
av vilket slag de än må vara.
Jag vill begagna tillfället att här beklaga,
att inte byggnadsregleringen redan
fått försvinna. Jag har nämligen den livliga
övertygelsen, att denna reglering för
närvarande snarare utgör ett hinder mot
än ett hjälpmedel för bostadsfrågans lösning.

Däremot kan vi näppeligen ge upp
hyresregleringen, hur osympatisk den
än i många avseenden må te sig. Här
måste de sociala synpunkterna vara förhärskande,
och vi kan inte bortse från
de vådliga konsekvenser som hyresregleringens
upphörande skulle dra med
sig.

Det har i olika sammanhang framhållits,
att vi inte längre har att göra med
två hyresnivåer utan en hel trappstege
av olika hyresnivåer, och därför är det
av fundamental betydelse, att en sådan
bostadspolitik föres, att hyressplittringen
i möjligaste mån undanröjes. Man
kan nog inte bestrida, att en del innehavare
av äldre fastigheter har varit ganska
illa ställda på grund av hyresregleringen.
Nu har det blivit bättre, därför
att de allmänägda företagen har lyckats
göra sina önskemål gällande hos statsmakterna,
så att det har blivit en viss
hyresökning'', som i någon mån kan ge
täckning för inträffade stegringar av reparations-
och andra driftkostnader.

När vi berör denna fråga, får vi emellertid
inte förglömma, att den hyra, som
finns på papperet, ofta inte är den effektiva
hyran, eftersom hyresgästerna i stor

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

utsträckning själva måste ombesörja inre
reparationer. Önskvärt vore att man
finge en sådan hyresnivå, att glidningen
av hyrorna vid sidan av den officiella
hyresnivån försvunne.

I Kungl. Maj:ts föreliggande förslag ingår
såsom en integrerande beståndsdel
en successiv minskning av de generella
subventionerna till nyproduktion av bostäder,
och vi inom folkpartiet kan med
tillfredsställelse konstatera detta och har
ingenting att invända. Det är angeläget
att byggnadskostnaderna nedpressas. Om
man jämför förhållandena i vårt land
med dem i Danmark, måste man säga att
vi har kommit på glid jämfört med vårt
södra grannland. Jag föreställer mig, att
det skulle finnas möjligheter för det allmänna
att göra hyresgästernas önskemål
litet kraftigare gällande.

Det är angeläget att allt göres för att
få till stånd en effektiv bostadsproduktion
till låga kostnader, och frågan är,
om man inte mera energiskt borde gå in
för en differentiering, så att de, som kan
åstadkomma en billigare produktion,
också skulle få vinning av denna sin insats.
Vi har understrukit detta i vår reservation,
rubricerad såsom 1 b.

I övrigt kan jag fatta mig kort. De
önskemål, som framfördes föregående år
och som närmast kan sägas utgöra nyanser
av den officiella bostadspolitiken,
återkommer vi till också i år. En sådan
fråga är att olika byggmästare, vare sig
det nu är enskilda byggmästare eller allmänna
byggnadsföretag, skall få arbeta
under lika villkor, alltså under fri konkurrens.
Vi hade ju i förrgår en debatt
om åtgärder mot konkurrensbegränsning.
Det synes mig, som om det parti,
som gick i spetsen vid bekämpandet av
konkurrensbegränsningen, borde ta konsekvensen
av denna sin inställning och
överföra sin ideologi även till byggnadsverksamhetens
område.

Här föreligger en lång rad av reservationer,
en del uteslutande från folkpartihåll,
en del avgivna av högern och en
del gemensamt avgivna av högern och
folkpartiet. Jag vill nämna att åtskilliga
av de reservationer, som vi har skrivit
under, utgår från den senaste bostads -

utredningens förslag. Vi har i motsats till
Kungl. Maj:t tagit upp och fullföljt en
hel del av de uppslag, som bostadsutredningen
har kommit fram till.

Jag vet att det råder stor otålighet
inom kammaren över de långdragna debatter,
som delvis har förts i dag. Kammarens
ledamöter längtar tydligen efter
att få resa hem, och jag skall därför,
herr talman, inskränka mig till att yrka
bifall till de reservationer, som jag har
undertecknat. Efter hand får jag väl i
detalj anmäla vilka dessa reservationer
är.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag skall försöka att vid detta tillfälle i
varje fall fatta mig lika föredömligt kort
som oppositionens båda huvudtalare som
nu haft ordet.

Herr Bergh tillät sig att precisera den
socialdemokratiska bostadspolitikens
program i följande tre punkter: det gäller,
för det första, att häva bostadsbristen,
för det andra att bygga bra bostäder
till låga priser och för det tredje
att överföra bostäderna i städer och tätbebyggda
orter i samhällets ägo. Jag
skall ge herr Bergh en komplimang för
den träffande karakteristiken av socialdemokratiens
bostadspolitiska program.
Den håller, som om jag själv skulle presentera
det.

Herr Bergh kom sedan till det resultatet
att detta program misslyckats. Jag vet
inte, om herr Bergh menar att det har
misslyckats på alla punkter. Har det
misslyckats i fråga om punkten 3, d. v. s.
en medveten strävan att föra över bostäderna
i städer och tätorter till allmännyttiga
företag och stiftelser? Jag är inte
säker på att herr Bergh tycker att det
är så misslyckat i det avseendet.

Jag undrar då, om herr Bergh anser
att misslyckandet hör hemma under
punkten 2, d. v. s. att bygga bra bostäder
till låga priser. Jag tror nog att herr
Bergh kanske får variera konfekten en
smula även i detta avseende. .lag har
den uppfattningen, att vi har lyckats att
bygga bra bostäder till rimliga priser.

Slutligen återstår i det socialdemokra -

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tiska bostadspolitiska programmet punkten
1, som går ut på att häva bostadsbristen.
Detta är ju en fråga, som vi har
kostat på åtskillig argumentering under
många år, och vill man inte ta de konsekvenser,
som följer på ett bifall till högerns
reservationer i det föreliggande
utskottsutlåtandet, måste hävandet av
bostadsbristen bli en fråga om en politik
på längre sikt. Vi är där inne på den
rätta vägen. Vi har sedan 1945 fram till
dags dato byggt i medeltal 50 000 nya
kvalitetsbostäder i detta land per år.
Tillåt mig göra det enkla konstaterandet,
att om vi fick fortsätta på denna väg,
skulle det betyda att det byggdes 500 000
nya lägenheter på ett decennium. Jag
tror att fyra personer kan placeras i
varje lägenhet utan att det kan sägas vara
någon form av trångboddhet eller någon
negativ verkan av bostadspolitiken.
Det innebär således att ett par miljoner
av detta lands invånare flyttar in i nya
kvalitetsbostäder. Fortsätter vi i den takten,
bör vi ju matematiskt ha klarat av
ett nytt bostadsbestånd för hela svenska
befolkningen på 31/, å 4 decennier, och
ett stenhus i en stad byggs ju kvalitativt
på det sättet att det kan stå längre än
35 ä 40 år — det kanske kan stå både
den dubbla och tredubbla tiden.

Men med den utgångspunkt, som vi
hade i 1920- och 1930-talens bostadsstandard
— vilken i långa stycken kan
betecknas såsom en bostadsslum — är
det ju alldeles uppenbart att det inte med
en gång går att vända på ett sådant förhållande.
Ni kanske tycker att jag använder
alltför starka uttryck, när jag talar
om bostadsslum i det svenska samhället
så sent som på 1920- och 1930-talen, men
jag kan försäkra kammarens ledamöter
att jag tillbringade åren 1927—1939 med
att cykla omkring överallt i detta avlånga
land och gå från stuga till stuga,
som beboddes av lantarbetare och skogsarbetare,
och standarden där kan utan
någon som helst diskussion betecknas
såsom en ren slumbebyggelse. Något liknande
var fallet också med bostäderna
för väsentliga grupper av arbetare inom
de stora städerna.

Om man skall komma till rätta med

dessa förhållanden utan att hålla tillbaka
de bostadssökande genom alltför
höga hyror och vill man hålla fast vid
den bostadspolitiska målsättning, som
herr Bergli presenterade såsom varande
socialdemokratiens program, d. v. s.
bygga bra bostäder för låga priser, får
ni väl ändå ge oss den tid som behövs
för att ändra ett dåligt bostadsbestånd
till ett kvalitativt gott bostadsbestånd.

Det väsentliga i de reservationer, som
avgivits från högerns sida, är att man
vill gå längre i fråga om avvecklingen
av de provisoriska generella subventionerna,
och man vill dessutom gå längre i
fråga om avveckling av de dyrortsgraderade
subventionerna. Man försöker
sockra på denna beska anrättning genom
att föreslå en förbättring på de sociala
bostadsrabatterna för dem, som bär
det allra sämst ställt, nämligen de tvåbarnsfamiljer
som har under 3 000 kronor
om året i beskattningsbart belopp.

Yi kan naturligtvis diskutera själva
principen, och herr Bergh har utvecklat
den här. Men vi får väl ändå se litet
grand på konsekvenserna. Att regeringen
i sitt förslag har gått in för en avveckling
i fråga om den generella subventionen
med en krona, beror på att detta
tycks kunna kompenseras av den sänkning
av byggnadskostnaderna, som vi kan
registrera från maj månad 1952, när
kostnaderna var som högst, fram till i
dag, och vi kan kanske förvänta en ytterligare
kostnadssänkning. Detta innebär
att man kan avveckla 25 procent av
den generella subvention, som infördes
1951 på hösten, utan hyresstegring som
följd. Går man längre och avvecklar 50
procent, som äskas i högerns motion,
måste det ofrånkomligen bli en hyresstegring.
Går man vidare enligt högerns
reservation och slopar räntesubventionen
på primärlånen och den låga räntan
på teriärlånen, blir det en ytterligare
hyreshöjning. En summering av vad
högerns reservation hyresmässigt innebär
visar, att det måste bli en stegring
i det allmänna hyresläget med, låt mig
säga, lägst fyra kronor och högst sex
kronor per kvadratmeter golvyta.

Nu är högern överens med oss andra

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

på en punkt, nämligen att det är olyckligt
med en alltför markerad hyressplittring.
Det är de bostäder vi byggde under
1952 och senare, som representerar de
högsta hyreslägena. Om man följer högerns
reservation och går hårdare fram,
skär ner den generella subventionen och
slutar upp med räntegarantien, blir liyresläget
för de kommande bostäderna
ännu högre än för dem som vi hitintills
producerat. Om man inte vill ha en ökad
hyressplittring med allt vad den medför
på hyresmarknaden, måste den enkla
konsekvensen bjuda, att vi flyttar upp
1940-talets och förkrigstidens hyror i
samma takt. Jag har inte hört någon
representant från högerpartiet säga, att
en ökad hyressplittring kan tålas, och
då får vi denna konsekvensverkan. Högerns
reservation måste följaktligen innebära
en allmän hyresstegring, inte bara
för de bostäder, som vi producerar
hädanefter, utan även för 1940-talets och
förkrigstidens. Detta är en så allvarlig
sak, att det vore högst olyckligt att ge
sig in därpå nu.

Man kan inte heller säga att de allra
fattigaste kommer att vinna någonting
på att vi följer högerns reservation. Högern
har föreslagit, att de, som har så
låg beskattningsbar inkomst som mindre
än 3 000 kronor, skulle för det tredje,
fjärde, femte, sjätte, sjunde barnet få ett
extra tillägg på 50 kronor per barn genom
denna bottenförstärkning, som det
kallats, d. v. s. ett förhöjt familjebostadsbidrag.
De stora barnfamiljerna har rimligtvis
rätt stor bostadsyta, och vid en
hyreshöjning av bortåt 400 kronor per
år som högerförslaget ger blir inte heller
de allra fattigaste särskilt hjälpta
med att få ett förstärkt bostadsbidrag,
som maximalt går upp till 250 kronor.

Detta är de konsekvenser som ett beslut
i enlighet med högerns reservation
skulle medföra. Då det maximala bidraget
endast kommer att utgå till 7-barnsfamiljer,
vilka enligt befolkningsstatistiken
utgör 1,3 procent av vårt lands
barnfamiljer, kanske ni kan ge mig rätt,
när jag säger, att barnfamiljer, inte ens
de allra fattigaste, har någon chans att
bli soulagerade för den hyreshöjning,

som blir ett resultat, om kammaren skulle
följa högerns reservation.

Såväl herr Bergh som herr Ohlon har
i förbigående varit inne på en annan,
vad jag skulle vilja kalla för principiell
fråga inom den statliga bostadspolitikens
ram, och jag skulle ha blivit ytterst förvånad,
om de inte hade berört den i
sina anföranden, nämligen frågan om
den högsta lånegränsen. För närvarande
får de allmännyttiga stiftelserna, kommunerna
och städerna låna upp till 100
procent av avkastningsvärdet, d. v. s.
kapitalkostnader exklusive tilläggslånen.
De kooperativa bostadsbyggarna får låna
95 procent och de enskilda 85 procent.
Som framgår av propositionen och utskottsutlåtande!,
överväger man inte någon
förändring på denna punkt, vilket
bl. a. motiveras med att hela denna fråga
är föremål för en utredning, som utförs
av riksbankschefen som undersöker
möjligheterna att avlösa den nuvarande
av bostadsstyrelsen dirigerade långivningen
med ett kreditsystem, vilande
på de allmänna kreditinrättningarna. Det
är ovisst vilket engagemang staten kommer
att få i en eventuellt ny kreditfinansieringsmetod,
och det är därför naturligt,
att vi skjutit på denna fråga.

Det förekom i både herr Berghs och
herr Oldons anförande ett uttryck, som
jag tror var någonting av ordets makt
över tanken och som jag skulle vilja ventilera
litet närmare. Herr Ohlon sade, att
vi måste ha lika lånegräns för alla bostadsbyggare
för att ge möjlighet till
konkurrens på lika villkor. Herr Ohlon
tillät sig konstatera, att det skulle föreligga
något slags dualism mellan socialdemokratiens
ställningstagande i fråga
om konkurrensbegränsningen och dess
ståndpunkt i fråga om den högsta lånegränsen.
Låt oss analysera detta problem
litet närmare! För det första kan ju
ingen gärna göra gällande, att den enskilda
byggaren är sämre ställd i fråga
om själva produktionen av bostäder.

Det allmännyttiga byggandet, städernas,
kommunernas och de allmännyttiga
stiftelsernas byggande liksom det bostadskooperativa
byggandet, utförs i stor
utsträckning av enskilda byggmästare.

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

En undersökning ger vid handen, att 80
procent av alla de bostäder, som produceras
av det allmännyttiga byggandet,
byggs av enskilda byggmästare som
entreprenörer, och bär har man ju
samma möjlighet att släppa den fria
konkurrensens välsignelsebringande
verkningar lösa som på vilket annat område
som helst. Om en enskild byggmästare
bygger effektivare och billigare än
staden, kommunen eller bostadskooperationen
gör, tar han ju bygget på entreprenad,
eftersom byggherren tar det
lägsta anbudet, såvida anbudsgivaren är
något så när förtroendeväckande. I själva
byggandet bar alltså detta tal om att
man ödelägger konkurrensen på lika villkor
ytterst litet fog för sig.

Då kan man säga ifrån oppositionens
sida: »Ja, men man ger inte byggmästare
Andersson, Pettersson eller Svensson
chansen att med äganderätt bygga ett
hyreshus och få samma lånemöjlighet
som städerna, kommunerna och bostadskooperationen
har.» Men det är väl ändå
en ganska väsentlig skillnad mellan
dessa båda fall. En bostadskooperativ
förening består av ett antal medlemmar.
Dessa medlemmar äger sitt hus kollektivt.
De kan inte göra affärer med huset,
de kan inte spekulera med det, utan de
har det som en permanent bostad för sig
och sin familjer. Flyttar de, så löses lägenheten
av en annan person efter vissa
av kollektivet bestämda grunder. Det
allmännyttiga bostadsbyggandet bar eliminerat
all spekulationsmöjlighet. Bostäderna
byggs och hyrorna fixeras uteslutande
med hänsyn till att hyrorna
skall motsvara produktionskostnaden
och vad en sund fastighetsförvaltning
motiverar. Men den, som själv bygger
sig ett hus, får ju enskild äganderätt
till huset, och han har då möjlighet att
sälja det, att spekulera med det, att göra
affärer med det. Även om de möjligheterna
har varit relativt begränsade under
de senaste tio åren, har vi ytterst sorgliga
exempel från 1930-talets fria förhållanden
på hur ett stockholmshus kunde
inom ett par år gå mellan tre, fyra och
fem ägare, och varje ägare skaffade sig
enligt mitt sätt att se en förmögenhet ge -

nom sin affär. Det sålunda ackumulerade
priset på huset skulle ju täckas av
hyrorna. Därför vill jag slå fast, att det
är en principiell skillnad mellan att låna
upp till 95 procent av produktionskostnaden
till enskilda företagare, som skall
ha äganderätt till huset, och att låna till
städer, kommuner och bostadskooperativa
eller andra allmännyttiga bostadsföretag.

Om jag, herr talman, skulle tillåta mig
att anföra ett exempel för att belysa detta
senare, så låt mig anta att det är fråga
om en hyresfastighet för flera familjer,
som kostar en miljon kronor. Jag skulle
tro att det i dagens läge är ett tämligen
normalt pris för en byggnad med 25—
30 lägenheter. Nu är det så, att en enskild
företagare som vill bygga ett sådant
hus för egen räkning, skall sätta
in 150 000 kronor av egna pengar, och
staten garanterar honom återstående
850 000 kronor. Har han svårigheter att
placera primärlånen, så är han garanterad
att staten kan gå ned med tertiärlånet,
så att den saken ordnas. Han kan
således för en egen kapitalinsats på
150 000 kronor bli ägare till ett realvärde
på en miljon. Nu begär man från reservanternas
sida, att han skall bli ägare
till detta realvärde mot en kapitalinsats
på 50 000 kronor. Finns det någon annan
verksamhet inom det enskilda näringslivet,
där något liknande förekommer?
Nej, sannerligen inte! Om man nu
följer reservanterna, så att den enskilde
byggmästaren med en kapitalinsats av
50 000 kronor garanteras de övriga
950 000 kronorna av staten för att han
skall skaffa sig detta realvärde på en
miljon, har ju han genom att han är
ägare möjlighet att sälja huset. Då kan
man säga, att han kanske inte kan sälja
det med någon förtjänst, men det förekommer
ju fortfarande, att folk, som har
sin egen uppfattning om den framtida
penningvärdeutvecklingen och som därför
till varje pris vill placera sina pengar
i realvärden, inte ser så noga på om
fastigheten i hyror avkastar 5 eller C
eller 7 procent utan kanske betalar, låt
mig säga 1 100 000 kronor för denna fastighet.
Då har ju vederbörande fått en

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Anslag till

spekulationsvinst på 100 000 kronor med
en insats av eget kapital på 50 000 kronor.

Det är ett enkelt skolexempel, men
det belyser ganska väl vart man kommer
med ett bifall till reservationen,
och jag har velat ta fram dessa synpunkter
för att hena upp frågan om den s. k.
konkurrensen på lika villkor. Konkurrensen
förhindras inte i produktionsstadiet,
och en verifikation därpå är, att
80 procent av vad som bygges här i
landet bygges av enskilda företagare.
Det kan inte vara någon sådan där absolut
nödvändig sak, när vi nu har hela
detta problem under utredning, att gå
längre än vi för närvarande gjort i fråga
om statens engagemang för den enskilde,
som är husägare och samtidigt
byggare.

Vidare gav herr Ohlon uttryck åt den
uppfattningen att det vore önskvärt, om
man vid den statliga långivningen kom
fram till ett system, enligt vilket den,
som byggde billigast, också blev premierad.
Ja, det är en fråga som jag personligen
har funderat rätt mycket över.

Jag tror, att om man hyser den uppfattningen,
att den, som bygger billigast,
inte har ett dugg för det, är man inte
riktigt underrättad om hur dessa frågor
ligger till. Eftersom jag nyss nämnde,
att 80 procent av all byggnation utförs
av entreprenörer, egna företagare, kan
jag tillägga att de allmännyttiga företagen
också lämnar ut huvuddelen av
sina byggnationer till anbud. Man tar
t. ex. ett entreprenadanbud. Detta
granskas av bostadsstyrelsen, och byggandet
sättes inte i gång, förrän bostadsstyrelsen
har givit sin sanktion beträffande
kostnadssiffran till entreprenaden.
Kan sedan vederbörande entreprenör
bygga billigt, så gör han naturligtvis
en förtjänst — det ligger i entreprenadsystemets
egen natur. Är han
skicklig och rationell och har en utrustning
av goda maskiner, gör han en förtjänst
på ett sådant här bygge. Det är
därför inte helt uteslutet att han under
nuvarande förhållanden skulle vara förhindrad
att göra en förtjänst, om han
kan bygga billigt och effektivt.

främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr talman, det var i huvudsak dessa
synpunkter som har tagits upp i debatten,
och jag har i detta lilla anförande
velat kommentera dem.

Herr BERGH (h) kort genmäle: Herr
talman! Jag vill på några punkter kommentera
statsrådet Strängs inlägg i debatten.

Det första påståendet han gjorde, när
han diskuterade bostadspolitikens program,
var ganska överraskande, nämligen
att man hade åstadkommit bra bostäder
till låga priser. Det betyder att
hans anspråk när det gäller att begränsa
kostnadshöjningen inte har varit särskilt
stora. Menar herr statsrådet med låga
priser låga hyror — vilket inte är det
samma som låga priser — ber jag bara
att i korthet få hänvisa till vad jag i
mitt första anförande sade om hyran,
som inte är lägre utan bara betalas på
olika sätt.

Det andra, som också är rätt överraskande
och som jag måhända bör kommentera,
är, att statsrådet Sträng lägger
upp ett tidsschema och försöker räkna
ut, när bostadsbristen skall vara hävd.

Vi har under årens lopp fått många
tidsangivelser. Ingen har ännu bekräftats,
och jag ber att få hänvisa till den
siste, som mig veterligt yttrat sig om
den saken, nämligen professor Schmidt.
Han synes påstå att bostadsbristen aldrig
kommer att hävas med de metoder,
som regeringen använder. Den mannen
står ändå regeringen rätt nära i sin allmänna
åskådning.

Sedan kommer jag till vad jag skulle
vilja betrakta som det väsentliga. Socialministern
anmärker på vårt förslag
om att sänka de provisoriska tilläggslånen
med en krona utöver vad regeringen
föreslagit. Han säger att det skulle
innebära en avvikelse från regeringens
linje så till vida att den enkronassänkning,
som regeringen tänkt sig, går så
att säga parallellt med den kostnadssänkning,
som man anser sig ha kunnat konstatera
eller som till en del kan presumeras.
Skulle man gå längre, skulle resultatet,
menar herr statsrådet, bli en
hyreshöjning.

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Felet i detta resonemang — eller i
varje fall vad jag betraktar som felet
däri — är, att man förbiser den prisdämpande
effekt, som ett borttagande av de
generella subventionerna skulle åstadkomma.
Det är ett uttryck för det vanliga
statiska resonemang man för. Men kan
det inte på allvar bestridas, att de generella
subventionerna varit prisdrivande,
så följer såsom en ganska logisk slutsats,
som jag har försökt utveckla i mitt
första anförande, att borttagandet måste
öka köpmotståndet och följaktligen verka
prisdämpande. Jag skulle tro att ett
steg, något längre än vad regeringen föreslagit,
skulle vara ett verksamt medel
att sänka byggnadskostnaderna, och det
är väl änå det som är det väsentliga i
detta sammanhang.

Sedan har jag en liten kommentar att
göra till statsrådets resonemang om de
olika lånegränserna. Jag bortser här
ifrån att statsrådet i sitt resonemang, såvitt
jag förstod, ibland förväxlade entreprenörer
med husägare, men det må
vara hänt. Min invändning emot resonemanget
är egentligen detta. Avsikten med
bostadspolitiken bör vara att få fram tillräckligt
med bostäder. Men genom diskrimineringen
av den enskilda företagsamheten
motverkar man förverkligandet
av denna avsikt. Det är det väsentliga
i detta sammanhang.

Herr statsrådet säger, att han finner
det oriktigt, att en enskild man, som
byggt ett miljonhus, bara skall behöva
satsa ett eget kapital på 50 000 kronor
för att bli ägare till huset. Han borde
satsa åtminstone 150 000 kronor. Lånegränsen
är i ena fallet 95 och i andra
fallet 85 procent. År det inte, mot bakgrunden
av vad som borde vara avsikten
med bostadspolitiken, tämligen likgiltigt
vem som äger huset?

Herr OHLON (fp) kort genmäle: Herr
talman! Det var med största intresse som
jag lyssnade till socialministern. Han
kom med en hel del intressanta synpunkter.
Men jag tycker nog, att han väl
mycket uppehöll sig vid risken för spekulationer.
Han menade att man genom

en ökad långivning till de enskilda skulle
möjliggöra för dem att tjäna grova
pengar med allmänna medel som insats.
Jag är fullt medveten om att det har
spekulerats på fastighetsmarknaden, ofta
på ett mycket tråkigt sätt. Men står den
bild, som herr statsrådet gav av läget,
fullt i överensstämmelse med dagens
verklighet? Vi har ju i vår reservation
inte krävt, att de enskilda skulle få låna
upp till 95 procent. Vi har krävt, att
de skulle få låna intill 90 procent, men
om de kunde skaffa kommunal eller annan
borgen, skulle de få gå upp till 95
procent.

Det viktigaste är väl ändå inte frågan,
om det kan spekuleras mer eller mindre.
Kärnpunkten i problemet är att få i
gång byggnadsverksamheten i alltjämt
ökad utsträckning, och det får vi säkert
inte, om vi inte stimulerar den enskilda
företagsamheten.

När jag har ordet, herr talman, kanske
jag får beröra en sak till. 1950 års bostadsutredning
underströk, att hyrorna i
äldre hus bör höjas därhän, att fastighestägarna
erhåller kompensation för inträffade
ökningar i omkostnaderna. Så
långt har vi ännu inte kommit, och resultatet
är, att det finns en dold hyreshöjning
utöver den officiella hyresnivån,
därigenom att hyresgästerna får svara
för en hel del utgifter som av hävd har
fallit på fastighetsägarna. Vill man ha
full klarhet om hyresläget, får man ta
även detta i betraktande.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Herr Bergh betraktade det närmast såsom
i högsta grad överraskande, att jag
tillät mig att säga, att vi under de senaste
tio åren har byggt både bra och
billiga bostäder här i landet -— billiga i
den bemärkelsen, att hyrorna har varit
överkomliga. I fråga om den absoluta
hyresnivån tillhör jag inte dem som anser
att vi har några bottenhyror, men
allting är relativt. Om man sätter hyreskostnaderna
i förhållande till det svenska
folkets inkomst, är det väl alldeles
ovedersägligt, att utvecklingen har gått
åt rätt håll sedan 1920-talet och 1930-

Fredagen den 22 mai 1953.

Nr 22.

Anslag till

talet, och det var detta som var bakgrunden
till mitt uttalande. Förr var
det regel, att 30 procent av en arbetares
inkomst gick till hyran, men i dag är
procenttalet 20. Detta anser jag vara ett
vackert betyg åt den bostadspolitik som
bar förts —■ trots att den har blivit
häcklad från så många håll.

Med det lilla exempel, som jag nyss
anfört, har jag självfallet inte velat göra
upp något tidsschema för när bostadsbristen
skall vara avverkad. Personligen
har jag alltid varit ytterst försiktig med
att ange tider i detta sammanhang, och
herr Bergh kan inte komma på mig med
något uttalande — vare sig här i kammaren
eller annorstädes — om när bostadskrisen
skall vara övervunnen. Jag
tillät mig att anföra sifferexemplet för
att belysa den byggnation som skett under
åren 1945—1952. Under denna tid
har i medeltal producerats 50 000 nya
lägenheter per år. Om jag presumerar,
att vi kan hålla den takten, bör hela det
svenska folket rimligtvis ha chans att få
en ny, rymlig lägenhet inom två å tre
decennier, och jag tillät mig tillägga, att
ett stenhus här i staden ju står sig
länge.

Professor Smidts artikel i Tiden är
inte representativ för den socialdemokratiska
bostadspolitiken och bedömningen
av vårt bostadspolitiska läge över
huvud taget. Den är ett intressant diskussionsinlägg,
som han själv står för,
men jag tror inte att herr Bergh skall
sätta likhetstecken mellan den artikeln
och vårt partis bedömning av bostadspolitiken.

Herr Bergh säger, att när man från
högerns sida går fram med en snabbare
och hårdare avveckling av de generella
subventionerna och tar bort de dyrortsgrupperade
subventionerna i nyproduktionen
— vilket inom parentes, herr
Bergh, kommer att betyda en extra hyreshöjning
för hela Norrland, där man
har maximala dyrortsgrupperade subventioner
— så är det därför, att detta
kommer att få en dämpande effekt på
byggnadskostnaderna. Hys ingen övertro
på det, herr Bergh, det vill jag bestämt
råda till. Herr Berghs resonemang

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
innebär att herr Wehtje skulle sälja sin
cement billigare, i fall man följer högerns
reservation och tar bort dubbelt
så mycket på de provisoriska tilläggslånen.
Det är naturligtvis bäst att herr
Bergh får klara ut den saken med herr
Wehtje i stället för att jag försöker ge
mig in på det. Jag har ändå, med den
kännedom jag har om herr Wehtje, det
intrycket att han inte tar mera betalt
för sin cement än en sund affärsrörelse
bör göra i dagens läge. Det är väl ungefär
på samma sätt med den som fabricerar
tegel eller den som fabricerar järn
och rör och vad det nu må vara i byggnadsproduktionen.
Hys ingen övertro på
att man här skulle slippa ifrån hyreshöjningen
genom att gå fram på den reservation
som högern har avgivit. Jag tror
att man blir besviken i så fall.

Herr WEHTJE (h): Herr talman! I bostadsfrågan
har på kort tid publicerats
inte mindre än fyra rätt digra offentliga
utredningar, nämligen zonexpropriationsutredningen,
1951 års bostadsutrednings
slutbetänkande, hyresregleringskommitténs
första betänkande och investeringsutredningen.

Den förstnämnda utgör till en del en
anpassning av lagstiftningen, rent tekniskt
sett, till dagens saneringsproblem,
men till en annan del syftar den till en
kommunalisering av tomtmarken i städerna.
Det kan man inte frigöra sig från.

Bostadsutredningen kommer i stort
sett fram till att den hittills förda bostadspolitiken
varit framgångsrik, trots
de statistiska uppgifterna om en betydande
bostadsbrist och trots en påtaglig
hyressplittring mellan gamla och nya
hus. Subventions- och regleringspolitiken
skall därför i huvudsak fullföljas.
Hyresregleringskommittén däremot betraktar
läget med avsevärd pessimism
och anser att nya regleringsåtgärder
måste tillgripas för att man skall komma
till rätta med bostadsbristen.

Dessa tre utredningar har blivit föremål
för behandling vid denna riksdag,
till skillnad mot investeringskommitténs
betänkande. I detta sistnämnda ges ett
kraftigt underbetyg åt den förda bostads -

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

politiken. Där framföres bland annat sådana
synpunkter som att hyresnivån
måste bättre anpassas efter det reella läget,
bostadssubventionerna måste omprövas
och bostadsmarknaden tillföras
en större andel riskbärande kapital genom
en successiv sänkning av lånegränserna
för fastighetskrediterna.

Investeringskommittén har på sitt sätt
lämnat ett mer realistiskt svar på frågan,
varför bostadspolitiken gått i baklås
på flera punkter. Denna kommitté
har också gett uttryck för samma uppfattning,
som jag tidigare gjort mig till
tolk för, nämligen att bostadsfrågan inte
kan ses isolerad, utan måste sättas in
i ett större ekonomiskt sammanhang.
Den kan inte heller behandlas utan hänsyn
till de statsfinansiella synpunkterna.
Bostadspolitiken är för närvarande så
utformad, att det krävs ett årligt statligt
engagemang härför på närmare tre fjärdedels
miljard kronor. Anskaffandet av
de härför erforderliga medlen utan att
spränga den finansiella ramen är enligt
min mening ett så centralt problem, att
en bostadsutredning inte borde kunna
gå förbi det. Att lösa det genom att riksbanken
direkt skulle tillhandahålla medlen
och de inflatoriska krafterna därigenom
sättas i rörelse vore en ytterligt
olycklig utväg som vi bestämt måste söka
att undvika.

I 1951 års bostadsutredning har man
emellertid inte alls behandlat detta väsentliga
problem, utan i sitt aktstycke
på närmare 1 000 sidor med mängder
av i och för sig intressanta tabeller har
utredningen uppehållit sig vid helt andra
problem. Utredningens nya förslag är
relativt få. Två mera väsentliga nyheter
föreslås, nämligen dels en omläggning
av de generella subventionerna till löpande
bidrag, dels införandet av ett
s. k. särskilt bostadsbidrag. Dessa förslag
har emellertid avvisats av såväl departementschefen
som statsutskottet. Bostadsutredningens
relativa misslyckande
leder osökt tanken på »berget som födde
en råtta».

Från vårt håll bar vi sedan många år
upprepade gånger framför yrkande om
ett omedelbart införande av det s. k.

kreditgarantisystemet för bostadskrediter.
Hela belåningen för varje enskilt
fastighetsobjekt skulle därigenom kunna
ordnas bos en enda långivare i stället
för att som för närvarande vara utplacerad
på olika håll. Statens direkta kreditgivning
skulle därigenom falla bort
till fördel för statsfinanserna, och man
skulle också undgå att bostadsstyrelsen
utvecklas till att bli ett kreditinstitut
med en omslutning som växer med en
halv miljard kronor per år. Denna väsentliga
fråga har icke heller prövats av
1951 års bostadsutredning utan har i
stället hänskjutits till en särskild utredning.
Ytterligare dröjsmål är sålunda
dess värre att vänta härutinnan.

Socialministern synes mig i den nu
föreliggande propositionen från litet
friskare utgångspunkter än bostadsutredningen
ha angripit subventionsfrågan så
till vida, att han föreslagit en viss reduktion
av de generella subventionerna
genom en reduktion av tilläggslånen med
1 krona per kvadratmeter och ställer en
ytterligare minskning i utsikt. Från vårt
håll bar vi emellertid ansett, att man
bort gå ett steg längre, och jag får därvid
hänvisa till de yrkanden som reservationsvis
framförts av herrar Bergh
m. fl. Vi har nämligen ansett att man
borde söka begränsa de generella subventionerna
och i stället lägga tyngdpunkten
av bidragsgivningen på särskild
hjälp till barnfamiljer och pensionärer.
Vi har nu fullföljt denna tanke genom
att föreslå att den s. k. förstärkningen
av bidragen till mindre bemedlade barnfamiljer
liöjes med 50 kronor per barn
och år utöver vad departementschefen
föreslagit. Vi har tillika förordat, att
varje tidsgräns skall borttagas när det
gäller familjebostadsbidragen. Vi betraktar
därför departementschefens förslag
om att kvalifikationstidpunkten härför
flyttas från 1948 till 1942 vara en halvmesyr
som kommer att liksom nu träffa
slumpvis.

Vår grunduppfattning är nämligen
den, att normalfallet skall kunna klara
sin bostadsförsörjning utan hjälp från
stat eller kommun — förhandenvaron av
betydande generella subventioner ska -

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Anslag till

par ej det rätta klimatet för kostnadsnedpressande
rationaliseringar. Vi har
kunnat glädjas åt en avsevärd produktivitetsökning
på senare år i vårt land.
Sedan tiden omedelbart före sista världskriget
har ju den s. k. nationalprodukten
stigit från ungefär 12 till 41 miljarder
kronor. Även om man tar hänsyn till
penningvärdets fall, torde kvarstå en avsevärd
reell förbättring. Mot bakgrunden
härav synes det mig märkligt, att man
skulle behöva ha ett så vidlyftigt subventions-
och bidragssystem som utskottet
förordar. Jag är av den uppfattningen,
att om vårt näringsliv stödes och
uppmuntras till en fortsatt expansion och
inte hindras och bromsas i eu sådan utveckling
genom statliga regleringar och
en hård skattepolitik, vi också kan räkna
med att resurser finns för en fortsatt
standardhöjning för vårt folk i allmänhet.
Även bostadsförsörjningen skulle
dra fördel av en sådan utveckling.

En grundförutsättning är emellertid,
att de olika parterna på byggnadsmarknaden
gives tillfälle till konkurrens på
lika villkor. Socialministern har i sitt
anförande länge uppehållit sig vid detta.
Han har till att börja med försökt förringa
betydelsen av de från vår sida
uppställda kraven genom att säga, att
de enskilda byggnadsföretagarna ju får
vara med som producenter. Ja, det är
nog gott och väl, men jag menar att enskilda
även när det gäller förvaltningen
och äganderätten kan göra en mycket
betydelsefull insats. Jag är också av
den bestämda uppfattningen, att det exempel,
som statsrådet här gav, innebär
att man gör det alltför enkelt för sig.
De spekulationsvinster som han talar om,
är i mycket stor utsträckning att hänföra
till penningvärdeförsämringen —
de är inflationsvinster. Man skall väl inte
lägga upp bostadspolitiken på så sätt,
att man tar alla olägenheterna av en
snedvridning och en felaktig inriktning
av den för att kunna mota verkningar
av en fortlöpande penningvärdeförsämring.
Problemet skall väl ändå angripas
på annat sätt, och man måste se frågorna
i ett större sammanhang.

Jag menar alltså, att det är eu oklok

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
politik att genom oförmånliga villkor
begränsa de enskilda företagarnas konkurrensförmåga
redan så att säga i starten.
För en så typisk hemmaindustri som
bostadsproduktionen borde det i stället
ur konsumenternas synpunkt vara fördelaktigast
att varje möjlighet till att
stimulera konkurrensen tillvaratogs.

Jag har därför också vänt mig mot
byggnadsregleringen, som nog verkat på
det sättet att den enskilda företagsamheten
regleringsvägen allvarligt beskurits.
Om den verkliga avsikten är att
skapa bästa möjliga bostäder till lägsta
möjliga pris, borde inte heller de enskilda
förtagas möjligheten att genomföra
den alltmer aktuella ombyggnaden
av städernas centrala områden. Jag befarar
emellertid, att den av riksdagen
beslutade ändringen om s. k. zonexpropriation
kommer att kunna få mycket
besvärande konsekvenser, om man kopplar
bort det enskilda företagandet på detta
område.

Jag tror också att bostadsförsörjningen
på litet längre sikt skulle utveckla sig
gynnsammare, om man mera realistiskt
såg på lönsamhetsproblemet. Bostadsfrågan
kan icke vara betjänt av att hyressättningen
hålles på en sådan nivå,
att fastighetskapitalet ätes upp. Hyreskalkylen
lämnar icke tillräckligt utrymme
för nödvändiga reparationer — ett
förhållande som vi ofta konfronteras
med när vi ser på bostadsbeståndet ute
i landet. Detta påtalas från olika håll.
Jag vill därvid bland annat hänvisa till
de uttalanden som gjordes av de allmännyttiga
bostadsföretagens organisation
vid en kongress i Malmö för ett par år
sedan, då man allmänt anmälde sin oro
för att utrymme ej fanns för tillräckliga
reparationer, utan att man tvärtom fick
räkna med att bostadsbeståndet skulle
förslitas i förtid.

Detta är en realitet, som för hyresgästerna
också tar sig uttryck i att det inre
fastighetsunderhållet helt enkelt måste
eftersättas eller också får bestridas av
de boende själva. Här framträder i själva
verket en faktisk hyreshöjning, som
regleringsorganen dock ej vill officiellt
erkänna.

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jag tror också att bostadsmarknaden
behöver tillföras mer riskbärande kapital.
Åtskilliga medborgare, som i dag
förgäves sökt lösa sin bostadsfråga på
ett tillfredsställande sätt, skulle sannolikt
vara benägna att själva göra vissa
kapitalinsatser, om de bara kunde få sin
bostadsfråga ordnad. Det nuvarande
regleringssamhället försvårar, för att
inte rent av säga omöjliggör en lösning
enligt dylika grunder, och marknaden
har blivit än mer beroende av bostadsförmedlingarnas
turordning än tidigare.

I Västtyskland t. ex. har man med stor
framgång prövat systemet att ställa krav
på ett riskbärande kapital och gått fram
på den vägen. Den, som gör en kapitalinsats,
har förtursrätt till en bostad, och
detta har till följd att Tyskland när det
gäller antalet nyproducerade lägenheter
i förhållande till folkmängden intar en
klar första plats. Hundraprocentiga bostadslån
är där okända, och alla både
inom enskilda och s. k. allmännyttiga bostadsföretag
måste sätta in ett riskbärande
kapital.

Även i Norge har man ställt krav på
att de bostadssökande själva skall göra
en kapitalinsats. Sökande, som inte uppfyller
det villkoret, hänvisas till en särskild
ko, där väntetiden är avsevärt mycket
längre. En undersökning av förmedlingsklientelet
i Norge har också givit
belägg för att åtskilliga bostadssökande
är benägna att göra betydligt större kapitalinsats
än som svarar mot minimiföreskrifterna.

Bostadsköerna i Norge har för övrigt
fått en förändrad sammansättning med
relativt förbättrade inkomstförhållanden.
En liknande utveckling har konstaterats
för vårt land. Sålunda har av de
anmälda helt bostadslösa sökandena i
Stockholm 20 procent en årlig familjeinkomst
på 16 000 kronor eller mera, och
genomsnittet ligger vid 12 000 å 13 000
kronor, vilket är något mer än medeltalet
för Stockholm. Jag tror att här
skulle finnas ett underlag för att efter
tysk-norsk modell få fram ett riskbärande
kapital. Till detta räknar jag också
de s. k. tillträdespengarna som, alla
straffaktioner till trots, lär förekomma

litet varstans och som understundom
uppgår till avsevärda belopp.

När det gäller prisbildningen på bostadsmarknaden
råder delade meningar.
Med bostadsutredningen i spetsen görs å
ena sidan gällande att efterfrågan icke
är avhängig av hyressättningen. Trots
det utmålas i kraftiga färger de vådliga
följder som skulle bli resultatet av en
friare prisbildning. Den andra riktningen
förmenar att man genom hyresjusteringar
skulle kunna reducera bostadsbristen.
Enligt min mening hade det varit
av största vikt att bostadsutredningen
koncentrerat sina undersökningar på
en ingående analys av problemet, i vad
män bostadsefterfrågan verkligen är
elastisk. Utredningen hade också bort
diskutera vad resultatet hade blivit vid
en annan hyresnivå eller en friare hyresmarknad.

Om man nu önskar styra bostadsmarknaden
genom regleringar, borde man
först och främst göra klart för sig vilket
mål man eftersträvar.

Man har nu övergivit bostadssociala
utredningens mål, en hyresandel på 20
procent. Detta lyckades man glädjande
nog nå redan för några år sedan. Nu är
man nere i en hyresandel av 16 å 16,5
procent, men någon ny målsättning har
ej angivits. Denna glidande politik måste
enligt min mening ersättas av ett bestämt
riktmärke för att man skall kunna
bedöma, vilka medel och ekonomiska
uppoffringar som krävs av medborgarna
för bostadspolitikens genomförande.

För bostadsproduktionen är det också
av vikt att man realistiskt söker ompröva
de av stat och kommun utfärdade föreskrifterna
av olika slag. Jag antecknar
därför med tillfredsställelse socialministerns
vilja till reformer på det området.
Emellertid vore det tacknämligt, om
även de rent byggnadstekniska bestämmelserna
underkastades en närmare
granskning med hänsyn till de ändrade
tekniska förhållandena. Nj a konstruktioner
i kostnadsbesparande syfte är i ständigt
vardande, men intresset härför kan
avtrubbas, om icke sådana bestämmelser,
som tillkommit under andra tekniska
förhållanden, också tas bort och

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Anslag till

ersätts med moderna regler. Ett bibehållande
av de gamla reglerna anser jag
vara ett dåligt utslag av konservatism.

Årets proposition i bostadsfrågan innehåller
liksom föregående års åtskilliga
intressanta uppgifter. Jag finner det
emellertid anmärkningsvärt att de finansiella
frågorna behandlas så knapphändigt
som fallet är. Här rör det sig om
mycket betydande belopp, men redovisningen
är så bristfällig, att blott en enda
person lär kunna reda ut frågorna. En
tydligare redovisning av de statsfinansiella
konsekvenserna av bostadspolitiken
finner jag vara ett mycket blygsamt
krav. Riksbanksfullmäktige har ju också
allvarligt påtalat den relativa »mörkläggningen»
på detta område.

Till sist vill jag, herr talman, ta upp
en liten detaljfråga, som jag har behandlat
i en särskild motion. Den avser långivningen
till industriarbetarbostäder.
Utskottets skrivning på den punkten har
jag fattat så, att avsikten inte är att göra
någon ändring i den nuvarande ordningen
och att vi på företagarhåll kan
räkna med att, när förhållandena det
kräver, få de gynnsamma lånevillkoren
för våra industriarbetarbostäder.

Herr talman! Denna min allmänna utblick
över bostadspolitiken har haft till
syfte att belysa nödvändigheten av att
vi äntligen betraktar bostadsfrågan från
mera realistiska utgångspunkter, att en
klar bostadspolitisk plan uppgöres och
att vi enas om en samverkan i bostadsproduktionen
mellan det allmänna och
de enskilda företagarna till fromma för
bostadsmarknaden och bostadsförsörjningen
i sin helhet.

Jag får sålunda, herr talman, yrka bifall
till de reservationer som på olika
punkter avgivits av herr Bergh m. fl.

Herr HUSS (fp): Herr talman! Under
mångårig verksamhet som bostadsinspektör,
därvid jag ofta haft anledning
att fråga mig varför vi fortfarande måste
dras med ett så betydande antal
slumbostäder, har jag kommit till den
uppfattningen, att bestämmelserna i
byggnadslagen och byggnadsstadgan är

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
för stränga. Liksom i så många andra
frågor förhåller det sig nog också här på
det viset, att det bästa hav kommit att
bli det godas fiende. En följd härav är
självfallet att bostäderna blir onödigt
dyra. Man förbjuder nämligen såväl enskilda
som stat och kommun att bygga
så billigt som de skulle kunna göra. För
att ta ett exempel kan jag nämna, att
en bestämmelse i byggnadslagen — eller
kanske är det byggnadsstadgan —
föreskriver, att golvytan i ett rum skall
vara minst 6 kvadratmeter. Man frågar
sig varför det skall vara just 6 kvadratmeter.
Man klarar sig utmärkt med
mindre i ett sovrum, åtminstone om det
bara bor en person i rummet. I England
nöjer man sig med små rum och
har ofta femrumsvåningar som till ytan
inte är störe än trerumsvåningar i Sverige.
I gengäld har varje medlem av den
familj, som bor i våningen, sitt eget
sovrum.

Nu invänder utskottet att det pågår
en utredning, 1951 års byggnadsutredning,
som gäller byggnadsbestämmelserna.
Granskar man emellertid direktiven
— givna av statsrådet Nilsson i
anförande till statsrådsprotokollet den
16 februari 1951 — finner man att denna
utredning uttryckligen begränsats
till att gälla tre huvudfrågor, nämligen
för det första en upprensning i djungeln
av författningar och bestämmelser
på detta område, för det andra en översyn
av sådana bestämmelser, som försvårar
eller fördröjer byggnadsärendena,
och för det tredje ett avlägsnande
av föreskrifter av krisbetonad karaktär.

Vi kan alltså fastslå att 1951 års byggnadsutredning
inte har några byggnadstekniska
uppgifter. Den kan kanske
åstadkomma att hlankettmängden i ett
byggnadsärende minskar till hälften —
låt oss säga från 100 till 50 — men den
kan inte tänkas nämnvärt förbilliga byggandet.
Om vi sammanställer detta faktum
med det förhållandet, som väl alla
torde erkänna i dag, att bostadsproblemet
i vårt land inte kan lösas, eller i
varje fall inte lösas snabbt, på annat
sätt än genom att bygga billigare bostäder,
så är det obegripligt varför inte

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

utskottet velat tillstyrka yrkandet i motion
II: 303. Ett sådant tillstyrkande föreslås
däremot i reservation 4), som innebär
krav på snabbutredning i syfte
att framlägga förslag till olika tänkbara
åtgärder för att snarast möjligt lindra
bostadsbristen.

Nu invänder man: »Ja, det är klart
att vi kan bygga billigare, men då sänker
vi också bostadsstandarden.» Ett
faktum är emellertid att så behöver inte
vara förhållandet på annat sätt än att
vi kanske kunde sänka standarden något
beträffande sovrummens storlek. I
Norge har en ingenjör vid namn Selvaag
i hög grad lyckats förbilliga bostadsbyggandet
genom att djärvt bryta
med hittills gällande principer i fråga
om bostädernas planering och konstruktion.
Såvitt jag förstår kan bostäder
av Selvaag-typ icke byggas här i
Sverge med nu gällande byggnadstekniska
bestämmelser.

Om herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
hade varit närvarande
här i kammaren, skulle jag gärna
ha velat ställa den frågan till honom,
om det inte kan sägas vara ett önskemål
att —- även om, såsom statsrådet
säger, vi lyckats bygga bra bostäder till
hyggliga priser — man, för att vi skall
kunna bygga bra bostäder till ännu
hyggligare priser, borde överväga lindringar
i de byggnadstekniska bestämmelser,
som gäller för närvarande.

En annan reflexion, som man har
anledning att då och då göra i samband
med bostadsliygienisk verksamhet,
är den, att det är obegripligt, varför
man inte på allvar har sökt lindra bostadsbristen
genom att inreda större
vindsutrymmen på olika håll. Vi har
där tak och golv färdiga och kan utan
större kostnader få anslutning till fastighetens
vatten- och avloppsledningar.
Frågan har tidigare varit uppe, men
fått falla. Att det i vissa fall är olämpligt
att göra dessa vindsinredningar av
brandtekniska skäl är säkert, och dessa
skäl respekterar jag. Men jag har ett
intryck av att den huvudsakliga anledningen
till att dylika inredningar ej
kommit till stånd varit invändningar

av estetisk och stadsplaneteknisk natur
från byggnadsstyrelsens sida. Jag frågar
mig om dessa konservativa synpunkter
varit tillräckliga för att låta
denna viktiga fråga falla.

Herr talman! Jag har velat begränsa
mig till att anföra dessa synpunkter på
en detaljfråga i detta stora problemkomplex,
och jag slutar med att yrka bifall
till reservation 4) av herr Ohlon m. fl.

Herr NORLING (k): Herr talman!

Under en följd av år har den kommunistiska
riksdagsgruppen i motioner
krävt, att regeringen skulle framlägga
förslag till riksdagen om ett byggnadsprogram
av sådan storleksordning, att
bostadsnöden kunde avskaffas. De riktlinjer,
som regeringen följt, har emellertid
verkat i rakt motsatt riktning — bostadsbristen
har ökat med varje år som
gått. Efter krigets slut var de bostadslösas
antal enligt bostadsstyrelsen omkring
25 000 och år 1951 saknade 59 000
egen bostad, och 123 700 redovisades som
bostadssökande. Förutom dem som helt
saknade bostad bodde bland 50 000 sökande
25 procent i utdömda lägenheter,
och 75 procent bodde med familjen delad
på olika orter eller led av trångboddhet.
Enligt en senare redogörelse av
bostadsstyrelsen i början av innevarande
år hade de bostadssökande ökat från
den 1/10 1951 till årsskiftet med ytterligare
42 700 och var nu uppe i 165 000.
I de större städerna, Stockholm och Göteborg,
ökade de bostadssökandes antal
under år 1952 avsevärt.

Vad är då orsaken till att allt fler blir
utan bostad? Man kan inte söka ansvaret
på mer än ett håll, nämligen i första
hand hos regeringen som tagit mer
hänsyn till storkapitalisternas krav på
höga profiter än till de bostadslösas krav
att få bostäder.

Program för avskaffande av bostadsbristen
har inte saknats. Redan år 1944
uttalade generaldirektör Johansson, att
bostadsbristen måste undanröjas inom
en rimlig tid och att detta måste anses
vara ett självklart krav när det blir möjligt
att avveckla de krisförhållanden,

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

som kriget och handelsavspärrningen påtvingat
oss.

Långtidsutredningen för 1951/55 säger
i sitt utlåtande, att utredningen inte
framlägger någon skrivbordsprodukt
utan ett förslag, som grundas på en omfattande
bearbetning av föreliggande material
och praktiska erfarenheter. Då
även bostadsproduktionen innefattades i
långtidsutredningens program, gäller
detta uttalande således också bostadsproduktionen.

Långtidsutredningen framlade ett femårsprogram,
som siktade till nyproduktion
av 60 000 lägenheter årligen. Denna
siffra skulle sedan höjas, så att produktionen
år 1955 skulle vara uppe i
65 000 lägenheter. Detta var alltså det
uppgjorda programmet, men resultatet
har i verkligheten blivit att under förra
året färdigställdes endast 46 000 lägenheter.

Det bostadspolitiska program, som
framlades 1951, underströks också av
statsministern i ett anförande på LO:s
kongress 1951, där statsministern yttrade:
»Det är nödvändigt att forcera bostadsbyggandet,
som ju också måste sägas
vara en del av de allmänna investeringarna,
så väl reglerad som bostadsproduktionen
nu är.»

Under år 1949 byggdes i Sverige
59 000 lägenheter, men under tioårsperioden
1940/49 byggdes i genomsnitt endast
41 000 lägenheter per år, varav i
tätorterna omkring 34 600. Hade man
velat fortsätta med 1939 års bostadsproduktion,
hade man år 1949 haft ytterligare
180 000 lägenheter, vilket skulle ha
betytt att bostadsbristen varit utjämnad,
även om någon bostadsreserv inte funnits.

Man ställer då frågan: varför fullföljde
man inte programmet med en årlig
produktion av 60 000 lägenheter? Motiveringen
för att ej fullfölja byggnadsprogrammet
har varierat. Man har skyllt
på materialbrist och arbetskraftbrist. Så
utbildades t. ex. murare, då sådana inte
fanns i tillräckligt antal. Efteråt krävde
kapitalisterna att få mer folk till industrien,
då exportprodukterna gav stora
vinster. Då överfördes tiotusentals arbe 7

Första kammarens protokoll 1953. Nr 22.

tare från byggnadsindustrien till exportindustrien.
Monopol och karteller har
varit utmärkta organ för att reglera
byggnadsverksamheten, så att bostadsbristen
skulle kunna bibehållas. Ibland
har byggnadsverksamheten stoppat upp
på grund av brist på cement. Då tillgång
funnits på detta material, bar man
skapat Drist på rördelar och radiatorer.
När åter detta material funnits att få,
har byggnadsindustrien saknat arbetskraft.
Sist men inte minst har byggnadsproduktionen
försenats av regeringens
ekonomiska politik med talet att svenska
folket inte har råd att bygga så att
folk kan få bostäder. Hur skall bostadsbristen
kunna avskaffas eller ens en ökning
av densamma kunna förhindras,
när regeringen, för att ta Göteborg som
exempel, för hela länet endast tillåter
en nybyggnad av 4 500 bostäder under
år 1953, då enbart i Göteborg över 14 000
familjer saknar egen bostad? Resultatet
måste bli vad statistiken också utvisar,
nämligen att bostadsnöden växer oerhört
med varje år som går.

Den minimiplan för bostadsbyggandet,
d. v. s. färdigställande av 60 000 nya bostäder
årligen, som vi i vår motion föreslagit
att riksdagen skulle uttala sig för,
skulle medföra, att bostadsbristen minskades,
men även med denna byggnadsplan
kommer bostadsbristen ej att kunna
avhjälpas under en följd av år.

Sedan flera år tillbaka har företrädare
för fastighetsägarna krävt en omläggning
av den hittills förda bostadspolitiken, så
att hyreshöjningar skulle kunna genomföras.
Nu synes regeringen också ha accepterat
denna linje. De förslag, som nu
föreligger om minskade subventioner vid
nybyggnad samt uppsägning av äldre
tilläggslån till förräntning och amortering,
fastän dessa lån hittills varit ränte-
och amorteringsfria, betyder att ett
första steg tagits till en ny bostadspolitik.
Man har nu kopplat loss från den
hittillsvarande principen, att hyresnivån
skulle hållas nere vid 1939 års nivå, och
godkänt linjen om höjda hyror. Genom
denna nya linje kommer en ny hyreshöjning
att påläggas hyresgästerna såväl
i nybyggda bostäder som i den äldre bo -

Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

byggeisen, vars tilläggslån nu uppsäges.
Man har härmed också tagit första steget
till en allmän hyreshöjning i äldre
bebyggelse.

Högern är emellertid inte nöjd med
det av regeringen framlagda förslaget
om ökning av hyrorna. I reservationer
har man i stället föreslagit åtgärder, som
syftar till en hyrehöjning med inte mindre
än 20 procent i nya hus. Ett bifall till
högerns reservationsyrkanden skulle innebära
att årshyran exempelvis för en
tvårumslägenhet skulle öka med omkring
400 kronor per år. Det är inte småsmulor
man här tänker ta från hyresgästerna
och skänka till fastighetsägarna.

Vi företräder en motsatt linje, nämligen
att hyreskostnaderna bör återgå till
1939 års hyresnivå. Som följd därav föreslår
vi, att tilläggslåneverksamheten
skall utvidgas och beloppen höjas samt
att i övrigt subventionering skall ske i
sådan utsträckning, att 1939 års hyresnivå
kan hållas.

Det förslag till omläggning av bostadsbidragen,
med förstärkta familjebostadsbidrag
och ett särskilt bostadsbidrag, tar
i första hand sikte på att kompensera
barnfamiljerna för den hyreshöjning,
som blir följden av den nya tilläggslånepolitiken.
Den kan inte, såsom vi i
vår motion föreslagit, återställa familjebostadsbidragens
realvärde.

Man får med beklagande konstatera,
att departementschefen och utskottet
även i år avböjt att införa bostadsbidrag
i någon form för ensamstående mödrar
med ett barn. Denna grupp avstänges
från att erhålla goda bostäder, då den ej
i likhet med andra grupper kan erhålla
bostadsbidrag. Utskottets skrivning på
denna punkt antyder dock, att utskottet
ställer sig välvilligt. Om frågan blir ånyo
prövad, får man alltså hoppas att utskottet
skall intaga en mera positiv
ståndpunkt än för närvarande.

Då folkpensionärerna erhöll den berättigade
höjningen av sina pensioner,
avsåg man att bereda dem en standardförbättring.
Redan då fanns det emellertid
anledning misstänka, att en del av
denna förbättring skulle komma att åter -

tagas genom höjda hyror. Kommunisterna
föreslog också i en motion till årets
riksdag, att de kommunala bostadstillläggen
för folkpensionärerna skulle säkras
i lag. Nu föreslås i utskottsutlåtandet,
att bestämmelserna om maxmimihyror
för pensionärsbostäder skall upphävas
från och med den 1 januari 1954.
Genom ett sådant beslut blir det i fortsättningen
kommunerna som själva beslutar
hur folkpensionärernas bostadskostnader
skall täckas.

Departementschefen har i propositionen
uttalat: »Jag förutsätter, att kommunerna
vid fastställande av hyrorna
skall taga all rimlig hänsyn till pensionärernas
oftast mycket begränsade hyresbetalningsförmåga
och att hyrorna i
varje fall inte kommer att överstiga de
bostadstillägg, som utgår till pensionärerna.
» Även om departementschefens
uttalande skall anvisa linjen för kommunerna
i fråga om folkpensionärernas hyror,
kan det inte hindra beslut i annan
riktning. Vi anser därför att bestämmelserna
om maximihyror inte bör upphävas
utan bibehållas.

Med det anförda vill jag, herr talman,
yrka bifall till vår motion i vad gäller
utskottets hemställan under punkterna
I, IV, V, VI, XII, XVI och XVII.

Herr ERIKSSON, EINAR (s): Herr

andre vice talman! För den, som i sin
huvudsakliga gärning nästan dagligen
arbetar med att praktiskt föra vidare den
bostadspolitik som bedrives här i landet,
är det minst sagt förvånande att lyssna
till de synpunkter, som här framförts av
herrar Bergh och Ohlon. Sannolikt skulle
de bli lika förvånade, om jag steg upp
i en diskussion rörande praktiska skolfrågor
och där demonstrerade min synnerligen
stora okunnighet.

Av anförandena att döma betraktar
både herr Bergh och herr Ohlon denna
fråga från rent akademiska synpunkter.
Man har tydligen mycken liten kontakt
med hur bostadspolitiken utformats i
det praktiska livet, det utgår jag ifrån,
eftersom vi dock ute i kommunernas bostadspolitiska
organ har nöjet att sam -

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

arbeta med partivänner till både herr
Bergh och herr Ohlon, som lägger helt
andra synpunkter på den förda bostadspolitiken
och som inte kostar på sig uttalanden
av det slag, som man får höra
i denna kammare, inte bara i dag utan
varje gång bostadsfrågan är uppe till
behandling.

Herr Bergh sade att man kan fråga
sig huruvida den bedrivna bostadspolitiken
varit framgångsrik, och herr Wehtje
spetsade till frågeställningen ännu
mera genom att säga, att bostadspolitiken
kan liknas vid berget som födde en
råtta. Ja, jag vet inte storleken av den
råtta herr Wehtje här tänker på.

Ute i kommunerna har vi emellertid en
helt annan uppfattning om vad bostadspolitiken
ändå lyckats skapa, och det
händer ju inte så sällan, att även borgerliga
representanter vid besök av främlingar
både från utlandet och Sverige
anser det vara av stort värde att för dessa
främlingar visa vad kommunen har
åstadkommit speciellt på bostadsbyggandets
område.

Herr Bergh hoppades på bättre tider.
Han hänvisade till att departementschefen
i år har gått högerönskemål till mötes
dels genom att föreslå en sänkning
av den generella subventionen och dels
genom att föreslå något höjda individuella
bostadsrabatter. Herr Bergh uttalade
i detta sammanhang en förhoppning
om bättre tider, förmodligen därmed
menande att om man fortsätter att tillmötesgå
högerns önskemål skulle man
också komma till ett bättre sakernas tillstånd.
Jag hoppas emellertid att utvecklingen
inte går i den riktning, som högern
tänkt sig när det gäller bostadspolitiken,
ty det skulle föra oss in i ett
läge, som säkert skulle skapa, en mycket
bredare opinion än den opinion högern
säger sig representera.

Vidare måste jag starkt reagera mot
herr Berghs uttalande, att eu lägre subvention
skulle medföra lägre byggkostnader.
Detta påstående är enligt mitt sätt
att se nära nog en förolämpning mot de
människor, som i dag lägger ned en otrolig
möda på att på alla möjliga sätt försöka
pressa byggnadskostnaderna, oav -

sett om subventioner hade funnits eller
inte. Herr Bergh skulle mycket väl kunnat
fråga sin partikollega herr Wehtje,
om subventionerna som sådana stått
hindrande i vägen för de väldiga ansträngningar
som herr Wehtjes företag
har gjort när det gällt att komma till
rätta med byggnadskostnaderna. Det är
naturligtvis ett gemensamt önskemål, att
vi skall kunna komma i det läget, att generella
subventioner kan undvikas, och
dess bättre ser det ut som om vi är inne
på rätt väg i det avseendet.

Herr Wehtje säger, att den strama hyrespolitiken
hindrar ett nödvändigt underhåll
av städernas gamla bostadsbestånd
och att den leder till en förslumning.
Enligt de erfarenheter, som jag har
från min kära hemstad, genomgick stadens
gamla bostadsbestånd — det bostadsbestånd,
som bildar den centrala
kärnan och som för närvarande skapar
stora bekymmer — sin förslumning under
1920- och 1930-talen, och då fanns
det alldeles säkert, herr Wehtje, tillräckliga
marginaler för att klara ett normalt
underhåll. Men eftersom dessa fastigheter
har hlivit ett speciellt spekulationsobjekt,
vilket statsrådet Sträng mycket
dramatiskt illustrerade, blev det sannolikt,
trots goda hyresmarginaler, inte tillräckligt
mycket över för att hålla dessa
utanför den rena förslumningen. Nu har
vi fått en rutten kärna, som skapar det
allmänna utomordentligt stora bekymmer,
och jag kan försäkra herr Wehtje,
att de ansträngningar vi gör i staden
närmast går ut på att försöka stimulera
de enskilda fastighetsägarna att hjälpa
till vid en sanering, men hittills, herr
Wehtje, har dessa ansträngningar rönt
en mycket ringa framgång.

Jag känner inte till, hur det är i Norge.
Herr Wehtje säger, att man där tillämpar
en annan ordning när man anvisar
bostäder åt de bostadssökande. De som
kan prestera en kapitalinsats får där
ställa sig i en ko, som snabbare leder
till erhållande av en bostad, medan de
som inte kan prestera en kapitalinsats
i stället hänvisas till en ko, som är synnerligen
lång, vilket betyder att lösningen
av deras bostadsfråga ställs på en

100 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ganska lång framtid. Om det är riktigt
som herr Wehtje säger, måste jag fråga,
om herr Wehtje verkligen skulle vilja rekommendera
eu politik här i landet, som
innebär att man delar upp även bostadskön
i bättre situerade och i fattiga. Jag
tror det inte, och jag hoppas att jag på
den punkten missuppfattade herr Wehtje.

Herr Bergh gjorde gällande, att den
nuvarande bostadspolitiken kan betraktas
såsom en smygsocialisering. För min
del vill jag på det bestämdaste bestrida
det, ty enligt min mening försiggår det
en påtaglig socialisering och inte en
smygsocialisering. Men denna socialisering
bedrivs inte på de vägar och med
de medel, som herr Bergh här har talat
om. En socialisering på detta område leder
ingalunda över ett allmännyttigt bostadsbyggande,
över hyresregleringslagen
o. s. v., utan socialiseringen av bostadsfrågan
leder över den centrala
punkt i bostadspolitiken, som herr Bergh
inte har berört och som inte heller någon
har reserverat sig mot, nämligen
den statliga långivningspolitiken. Om
man inte vill att samhället skall socialisera
bostadspolitiken, då skall man mobilisera
sina krafter för att befria bostadsbyggandet
från statlig långivning,
i varje fall från de villkor, som är förknippade
med den statliga långivningen.

Vad får de nuvarande bostadsbyggarna
underkasta sig för att få statliga lån?
Jo, de måste underkasta sig att få sina
ritningar och planeringar granskade av
kommunala och statliga myndigheter.
De får vidare underkasta sig en kostnadskontroll,
såväl av kommunala som
av statliga myndigheter. För att erhålla
lån — oavsett om marknaden regleras
av lag eller inte — måste de underkasta
sig att hålla de hyror, som statlig myndighet
fastställer. De får inte försälja
fastigheten med mindre än att köpeskillingen
godkänts av statlig myndighet
o. s. v. Det är sådana villkor, som begränsar
den frihet vilken tidigare rått
på bostadsmarknadens område.

Vi bar långt tidigare propagerat för
en socialisering. Nu har vi fått eu sådan,
med både högerns och folkpartiets

hjälp dess bättre, då de inte rest några
invändningar mot att staten på nämnda
villkor skall lämna lån till bostadsfastigheter.
Att det sedan har ansetts vara av
värde att stimulera även en fastighetsförvaltning
i form av allmännyttiga företag,
har bara mera varit en komplettering
än en väg, herr Bergh, att nå fram
till en socialisering på bostadsmarknadens
område.

Slutligen vill jag gå in på en detalj.
Jag har väckt en motion i fråga om bostadsrabatterna
åt de ensamstående
mödrarna med ett barn. Det är ett
spörsmål, som aktualiserades redan i begynnelsen
av den nuvarande bostadspolitiken.
Det är sju eller åtta år gammalt.
Bostadssociala utredningen ansåg
på sin tid att det här gällde en behovsgrupp,
som skulle tillgodoses med ett
speciellt stöd. Kommunerna ute i landet
har vid utredningar kunnat konstatera,
att de ensamstående mödrarna med ett
barn är den familjetyp, som har det
sämst ställt i fråga om sin bostadsförsörjning.
Men trots detta har man nästan
varje år, som frågan om bostadsförsörjningen
behandlats, ställt detta problem
på framtiden. Jag har mycket
svårt att förstå varför det skall vara så
särskilt svårt ur vare sig ekonomiska eller
rabattekniska synpunkter att tillgodose
just deras behov. Det synes mig
snart vara de obotfärdigas förhinder.
Inte ens i år anser man att man skall
kunna tillmötesgå deras mycket berättigade
önskemål, utan denna fråga ställes
ånyo på framtiden. Utskottet skriver,
att det anser att skäl talar för att frågan
om bostadsbidrag till ensamstående
mödrar med ett barn framdeles på nytt
upptages till övervägande.

Jag hoppas nu, herr andre vice talman,
att detta uttryck »framdeles» inte
skall innebära någon fem- eller tioårsperiod
utan när nu utskottet ändå har
vitsordat angelägenheten av att denna
fråga löses, vill jag tolka utskottets
skrivning på den punkten som en direkt
beställning av herr statsrådet att redan
nästa år lägga fram ett förslag till lösning
av spörsmålet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 101

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att få yrka bifall till utskottets hemställan
på samtliga punkter.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle: Herr
talman! Den föregående talaren har i
stor utsträckning missförstått mitt anförande.
Jag skall emellertid inte upprepa
det, utan jag ber att få hänvisa honom
till protokollet, när det i sinom tid
är färdigt. Då kommer han att finna att
min uttolkning av min syn på bostadspolitiken
inte är den som han här har
anfört.

.lag efterlyste riktlinjerna för vår
framtida bostadspolitik. De stora linjerna
för bostadspolitiken har inte kommit
fram i de hittills verkställda utredningarna,
och det var i det sammanhanget
jag gjorde jämförelsen med »berget som
fött en råtta».

Jag vill sedan endast helt kort peka
på de väsentliga frågor, som står kvar
olösta. Det gäller först frågan om åtgärder
för att häva bostadsbristen — ty
vi är ju överens om att en sådan finnes.
Frågan gäller sedan vilka åtgärder som
bör vidtas för att människorna skall
kunna betala hyran för sina bostäder och
hur hela bostadspolitiken skall kunna
lösas inom ramen för de möjligheter,
som vi i ekonomiskt hänseende har.
Dessa spörsmål har inte blivit belysta,
och herr Eriksson gav inte heller något
svar på dem. Jag anser att de är av så
stor vikt att vi i första hand borde tala
om dem.

Till sist ett par ord om de norska bostadsköerna.
Jag tror att det vore skäl
att i framtiden göra en sådan uppdelning
av de bostadssökande, som herr
Eriksson kritiserade. Yarför skall man
inte anlita de möjligheter, som de har
som kan ställa sparmedel till förfogande,
och varför skall man inte sortera ut
dem, som verkligen behöver hjälp, och
understödja dem? Av mitt anförande
framgår, att det var på den vägen som
jag hade tänkt att frågan skulle lösas.
Varför skall man fösa ihop alla i en ko
och ge subventioner både till behövande
och icke behövande? Det leder till slut
till att många, som behöver bostäder,

ändå till sist kommer att stå utan. Om
man verkligen sätter sig före att lösa
frågan efter de linjer, som jag antytt,
skulle man vinna resultat, och det skulle
vara bättre än att som nu bara rikta
kritik mot andra meningsriktningar.

Herr KARLSSON, GUSTAF (s): Herr
talman! Om jag inte har tolkat stämningen
hos kammarens ledamöter alltför
oriktigt, råder en allmän önskan att denna
debatt såvitt möjligt skall förkortas
med hänsyn till den digra föredragningslistan.
Trots ämnets omfattning
skall jag därför försöka fatta mig kort.

Jag vill till en början understryka en
viktig omständighet, nämligen att trots
de meningsskiljaktigheter, som under
debatten har kommit till synes och som
redovisas i de 28 reservationerna i utskottets
utlåtande, vilket innehåller 35
punkter, råder i alla fall enighet i det
väsentliga när det gäller de bostadsbefrämjande
åtgärderna. Det är ingen som
har förnekat nödvändigheten av att det
allmänna — stat och kommun — gör insatser
för att främja tillkomsten av goda
bostäder. Jag har anledning att påpeka
detta, då ju med undantag av den näst
siste talaren samtliga har riktat kritik
mot Kungl. Maj ds förslag och utskottets
föreliggande utlåtande.

Det råder således enighet på de väsentliga
punkterna i detta frågekomplex.
Alla är ense om att det allmänna skall
positivt främja tillkomsten av goda bostäder.
Däremot tvistar man om en del
detaljer, låt vara att de i och för sig kan
vara viktiga.

Om jag får ta upp en av dessa detaljer,
vill jag polemisera litet mot Kungl. Maj :t
— det sker ju från min sida inte så
ofta — och säga, att jag har den uppfattningen,
att det i denna stora nationella
fråga är en uppgift även att se till,
att kategorier, som nu har ställts utanför
möjligheten till stöd, åtminstone i
viss omfattning bör beredas möjlighet
att förvärva goda bostäder. Kungl. Maj:t
har förklarat, att detta egentligen inte
hör till bostadspolitiken. Jag'' syftar på
möjligheten för ensamstående mödrar

102 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

med ett barn att erhålla bostadsbidrag
och även på de andra kategorier, som
enligt bostadsutredningens rekommendation
borde bli berättigade till bostadsbidrag.
Det har Kungl. Maj:t inte velat
reflektera på. Jag kan till nöds förstå
Kungl. Maj:ts ståndpunkt med hänsyn
till de finansiella konsekvenserna, eftersom
det för närvarande inte finns medel
tillgängliga för en sådan utvidgning av
bidragssystemet. Men jag vill understryka
utskottets uttalande om önskvärdheten
av att förslag framlägges om att åtminstone
de ensamstående mödrarna
med ett barn skall hänföras till den kategori,
som får bidrag för att kunna bo
i goda bostäder.

Jag har den principiella ståndpunkten
att om man är positivt inställd när
det gäller att förbättra förhållandena i
samhället, där bostädernas kvalitet är en
mycket viktig faktor, så är det lättare
att inom bostadspolitikens ram ge människor
möjlighet att bo hyggligt än att
mera allmänt vidga bidragssystemet och
ge bidragen en annan prägel, de må kallas
socialbidrag eller något annat. Jag
tror att det senare systemet också skulle
få större ekonomiska konsekvenser för
det allmänna än ett system med bidrag
direkt för bostäderna. I det fallet har jag
en något avvikande mening gentemot
den som departementschefen redovisat,
och jag vill bara understryka, att utskottet
delvis har accepterat utredningens
förslag, i det att utskottet uttalar sig positivt
beträffande förslaget att ge bidrag
till ensamstående mödrar med ett barn.

Sedan skall jag be att få säga några
ord angående innehållet i en del av reservationerna
och det som har sagts i
debatten. Jag börjar då med att ta upp
herr Berghs inläggning och vad högerreservanterna
anfört i fråga om de allmänna
grunderna för bostadspolitiken. Utskottet
har redovisat de ekonomiska
konsekvenserna av ett fullföljande av
högerns förslag, och jag hänvisar framför
allt till s. 32 och 33 i utskottets utlåtande.
Utskottet konstaterar där, att
skulle riksdagen besluta i enlighet med
högerns förslag, skulle vi få en hyreshöjning,
som skulle pendla mellan 4:50

och 6:10 per kvadratmeter lägenhetsyta.
Jag skall nu inte utveckla vad det skulle
kunna leda till, jag nöjer mig med att
säga, att jag tror att högern kan skatta
sig lycklig att det finns tillräckligt
många, som sörjer för att högerns förslag
inte anlas. Jag skulle tro att det skulle
medföra sådana konsekvenser att högern,
när vi möter den i nästa valrörelse,
kanske inte blir ett så där piggt och
hurtfriskt parti som det var när vi för
ett år sedan mötte högern i valrörelsen
och man kämpade om platsen i solen
när det gällde framstegsarbete och reformvänlighet.
Det kan inte vara möjligt
att vidta en sådan åtgärd som här
föreslås av högern med de konsekvenser
som en sådan hyreshöjning i nuvarande
läge skulle medföra.

Detta är det väsentliga i det nya förslag,
som har kommit fram från det hållet.
Den som uppmärksamt lyssnade på
herr Bergh, fick ju den uppfattningen,
att regeringens förslag egentligen byggde
på högens reservation från förra året,
ty den minskning i kapitalsubventionen,
som regeringen nu föreslår från 4 kronor
till 3 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta,
hade högern föreslagit i fjol
och nu hade regeringen anammat detta
förslag, och likadant hade den gjort
även på några andra punkter.

Ja, det hade väl varit önskvärt om högern
då hade stannat vid detta, men det
lär man inte göra, utan nu skall man gå
vidare såsom jag här antytt, och konsekvenserna
därav skulle bli de jag här
försökt att förklara. Jag hyser nog den
uppfattningen, att det förslag, som kommit
från regeringens och departementschefens
sida, kan när det gäller denna
minskning av subventionerna under en
ogynnsam ekonomisk konjunktur bli
ganska påfrestande. Bostadsutredningen
vågade sig inte på att rekommendera regeringen
att ta det steget, då den framlade
sitt förslag i höstas, utan den sade
att det på denna punkt och i det avseendet
är skäl att avvakta kostnadsutvecklingen
ännu under de närmaste åren och
att noggrant följa den. Om det skulle
ges möjligheter till en minskning, skulle
självfallet de generella subventionerna

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

103

Anslag till

minskas, men utredningen vågade sig
inte på att då föreslå det. Nu är väl tendensen
i kostnadssänkande riktning mera
påtaglig än den var i höstas, och regeringen
har tagit detta steg, vilket jag
för min del i nuvarande situation har
kunnat acceptera. Vi får nämligen ta
vissa risker, och enligt min personliga
mening är inte det steg som tages alldeles
riskfritt, men det steg, som högern
rekommenderar, skulle helt enkelt medföra
en katastrof på detta område.

När det sedan gäller reservationerna
från folkpartiet, är det där egentligen
endast fråga om detaljer. Det är fråga
om de löpande bidragen, som bostadsutredningen
förordade skulle införas i
stället för tilläggslånen. Nu har emellertid
här det märkliga inträffat att i reservationen
förekommer en kombination
mellan de löpande bidragen och tydligen
också tilläggslånen, en kombination som
egentligen är omöjlig. Det har inte heller
varit lätt att kunna separera detta
förslag. Regeringens förslag är litet omstuvat,
om man utgår från bostadsutredningens
rekommendationer, och jag har
framför allt med hänsyn till att det pågår
en utredning om kreditgarantien,
som verkställes av riksbankschefen, vilket
socialministern tidigare här i sitt anförande
påpekat, funnit fullgoda skäl
tala för att man bör avvakta en eventuell
omläggning. .lag har då funnit mig i att
vi får ta systemet med tilläggslån och
vänta med de löpande bidragen, tills vi
får se på hela förslaget om ett kreditgarantisystem
och vad det kan leda till.

Sedan har folkpartisterna nu också
fört fram det gamla tvistefröet om alt
olika företagsformer skall ha lika villkor.
Det problemet är ett gammalt bekant
problem. Herr statsrådet har redan
belyst det, och jag har ingen anledning
att förlänga tiden ytterligare med att
upprepa vad han sade eller att komma
med eventuellt nya synpunkter, vilket
jag uppriktigt sagt har mycket svårt att
göra, därför att jag tror att allt som är
att säga om detta redan är sagt. Det
återstår bara att konstatera, att olika
uppfattningar här föreligger och att även
härvidlag denna utredning om kredit -

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
garantisystemet kommer in. Det finns således
sakliga grunder för att vila åtminstone
ett år med detta. Bostadsutredningen
var för sin del beredd att föreslå
ett steg i fråga om utjämningen,
men det förslaget har lagts åt sidan unden
den motiveringen att man bör avvakta
utredningsresultatet i fråga om
kreditgarantien. Detta bär som sagt för
mig varit ett fullgott skäl för att jag skulle
ansluta mig till Kungl. Maj:ts förslag,
vilket även utskottets majoritet har gjort.

Jag går nu över till folkpartiets rekommendation
beträffande konstruktionen
av bostadsrabatterna där det väl
hänger kvar något av det resonemang,
som fördes för ett par år sedan om tröskelproblemet
och allt vad detta förde
med sig, och där man ville göra en jämnare
skala för att skapa större rättvisa
de olika inkomstgrupperna emellan. Vill
man sådan rättvisa, får man väl finna
sig i ett kineseri på detta område; vill
man ha enklare linjer, blir det hela grövre,
men det blir enklare och lätthanterligare.
Kungl. Maj :t har valt den lätthanterliga
vägen, och jag har för min del
liksom för övrigt utskottets majoritet
inte haft anledning att på den punkten
frångå Kungl. Maj:ts förslag.

Sedan skulle jag ha velat säga några
ord i anledning av herr Wehtjes anförande,
men då jag lovat förkorta mitt anförande,
nöjer jag mig med att hänvisa
till vad herr Eriksson sade. Jag tycker
det räcker för i dag som svar på herr
Wehtjes argument, och så får vi ju se,
om det framdeles kan komma några nya
synpunkter som man kan ta upp.

Herr Huss’ anförande berörde huvudsakligen
sådant som ligger utanför den
proposition som vi nu behandlar. De
problem som herr Huss berörde tillhör
ju lagstiftningen om stadsplaner och
byggnadsplaner och byggnadsordningar
och sådant. Det är mycket viktiga ting.
Vad han talade om kan vara hinderligt
för de bostadsbefrämjande åtgärderna
och har utan tvivel också varit det, men
på detta område pågår en utredning om
vilka förändringar som kan vara möjliga,
och här kommer ju för övrigt kommunerna
in med sina speciella intressen.

104 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

I socialdepartementet förs ju tämligen
regelbundet resonemang mellan intresserade
parter om dessa ting för att såvitt
möjligt på ett enkelt och smidigt sätt
röja undan de hinder som reser sig för
det program som Kung], Maj:t och
riksdagen drar upp för att bostadspolitiken
skall kunna flyta jämnt, och jag
tror att man i det avseendet har gjort
vad som kunnat göras och att vi sålunda
i detta sammanhang varken kan göra till
eller från utan bara gemensamt får försöka
klara dessa svårigheter och avvakta
den utredning som kommer.

Slutligen skulle jag, herr talman, vilja
säga ett ord till herr Norling, som här
i kammaren ställde frågan, varför vi inte
har byggt hus på samma sätt och i samma
fart som vi gjorde 1939. Ja, det är ju
också en fråga som man kan ställa,
men jag vill fråga herr Norling, om inte
han vet att det varit ett krig sedan den
tiden och att vi haft mycket stora svårigheter
på grund av detta krig, som liar
rasat alldeles inpå våra egna knutar.
Det kan ju räcka att bara göra denna
erinran om att den samhällsekonomiska
jämvikten har rubbats, så att de program
som gång efter annan har dragits
upp inte har kunnat följas utan man
har fått göra justeringar i dem.

Det sades också av herr Norling, liksom
det har sagts från en hel del andra
håll vid upprepade tillfällen: »Ja, här
har ni nu sagt att vi skall bygga CO 000
bostäder om året, och inom en relativt
kort tidrymd skulle allting vara klart.»
Det är sant att detta har sagts av en del
personer, men vad man glömmer i detta
sammanhang, det är under vilka omständigheter
och under vilka antaganden som
dessa uttalanden har gjorts. Man gjorde
dessa antaganden om byggandet under
förutsättning att allt skulle flyta lugnt
o. s. v. Från 1939 och praktiskt taget till
nu har egentligen ingenting flutit så där
lugnt och jämnt och fint som man förutsatte.
Därför har det blivit rubbningar,
men de insatser som gjorts är i alla fall,
herr talman, så betydande, att grunden
för den bostadspolitik, som lades i början
av 1940-talet och som utvidgades
genom beslut även av denna kammare

under åren 1946—1948, är så pass fast,
att vi kan bygga vidare på den.

Detta är också utskottsmajoritetens
uppfattning, och jag slutar med att yrka
bifall till utskottets hemställan i dess
35 punkter.

Herr HUSS (fp) kort genmäle: Herr
Karlsson i Munkedal menade att jag
hade givit mig in på ett område som
egentligen inte hörde hit, men att det
verkligen hör hit bevisas av det faktum
att det här bl. a. gäller att förbilliga
bostäderna och att även utskottet
varit inne på det problemet. Utskottet
har på s. 34 i sista stycket ägnat
en icke obetydlig uppmärksamhet åt dessa
strävanden och även sagt sig delvis
vara av samma uppfattning som reservanterna
på denna punkt. Även i ett annat
avseende tycks våra meningar bryta
sig, och det är i fråga om den pågående
utredningen. Jag sökte i mitt anförande
visa, att 1951 års byggnadsutredning
har ett rent formellt uppdrag beträffande
hithörande författningsbestämmelser,
men att det viktigaste som det här är
fråga om, nämligen de tekniska bestämmelserna,
icke omfattas av byggnadsutredningens
uppdrag.

Herr NORLING (k) kort genmäle:
Herr talman! Herr Karlsson undrade
hur jag kunde uttrycka mig som jag
gjorde, då jag kritiserade att man inte
fullföljde bostadsprogrammet — jag
borde väl ha reda på att här har varit
krig och kris sedan 1939. Ja, jag vet
att det har varit ett krig, men det har
också varit högkonjunktur. 1951 års
långtidstredning har dragit upp samma
program som vi föreslår i vår motion,
och sedan dess har väl inte någon kris
kunnat hindra fullföljande av det programmet.
Men det har inte fullföljts.

Herr EWERLÖF (h): Herr talman! Det
är med mycket stor respekt man ger
sig in i en debatt i denna magistrala
fråga som det ju sannerligen inte är så

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

105

Anslag till

lätt för lekmannen att behärska. Vi har
till och med, varom tidigare erinrats
här i debatten, kunnat konstatera att
en i så eminent mening sakkunnig instans
som riksbanksfullmäktige, Arilka
väl under åren efter kriget har haft
stora bekymmer i sin verksamhet på
grund av den förda bostadspolitiken, i
ett remissyttrande över 1951 års bostadsutrednings
betänkande förklarar
att innebörden av förslaget knappast
kan överblickas av andra än dem som
fått till uppgift att under det senaste
decenniet specialisera sig på bostadspolitiken.
Så säger riksbanksfullmäktige,
och jag känner mig mycket enkel,
ty jag har inte haft tillfälle att under
de senaste tio åren specialisera mig på
bostadspolitikens område.

Man påtalar också från riksbankens
sida, och det är ju en ganska betänklig
sak, att redovisningen på statsbudgeten
för närvarande inte medger en överblick
av de verkliga utgifterna för den
nuvarande bostadspolitiken. Det borde
vara ett minimivillkor, att vi med ledning
av statsbudgeten åtminstone hade
möjlighet att överblicka de verkliga utgifter
som den förda bostadspolitiken
drar med sig.

I samma utlåtande från riksbanksfullmäktige
förekommer också den från
fullmäktiges synpunkt mycket naturliga
reflexionen att det gäller att se till att
statens ingripande på bostadsmarknaden
icke gives en sådan utformning eller
bindes vid sådana regler att riksbankens
penningpolitik måste underordnas
hyrespolitiken.

Detta fäster uppmärksamheten på att
den fråga vi här dryftar inte får behandlas
isolerad som om den enbart
vore en socialpolitisk fråga, utan den
måste bedömas såsom en samhällsekonomisk
fråga av utomordentlig betydelse.
Hela vår samhällsekonomi är i avgörande
grad beroende av det sätt varpå
bostadspolitiken bedrives. Jag tror
inte jag överdriver om jag säger, att om
man kunde analysera hur den inflation
sammansatte sig som värkte ut i form
av engångsinflationen, skulle man finna
att just bostadspolitikens utformning

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
och den allmänna ekonomiska politik,
som därav föranledes, har en mycket
väsentlig andel i att inflationen i vårt
land tog en sådan omfattning som den
gjorde.

Jag tror över huvud taget att man
inte kan komma till ett rättvist bedömande
av de olika linjer som förfäktas
i bostadsfrågan, om man inte förstår att
denna fråga måste insättas som ett viktigt
men underordnat led i den allmänna
ekonomiska politiken. Redan från
den utgångspunkten kommer man till att
det finns mycket inom bostadspolitiken
som skulle vinna på om man förde den
efter friare och mindre stela linjer än
som alltjämt tillämpas.

Vi är ju de första att erkänna att bostaden
i alldeles särskild grad är en
nödvändighetsvara och att bostadskostnaden
väger tungt i de flesta familjers
budget. Från dessa förutsättningar drar
vi tre slutsatser.

För det första anser vi att för möjligheten
att upprätthålla denna verksamhet
i tillräcklig omfattning är det
en oundviklig förutsättning att vi får
ett växande sparande. Först härigenom
kan man på en sund ekonomisk grund
möjliggöra ett byggande i den takt som
här krävs. Om vi går över sparandets
ram får vi, som vi vet, de allvarligaste
konsekvenser inte minst för bostadskostnaderna.
För det andra måste de
totala kostnaderna för bostadsändamål,
som medborgarna har att betala, sänkas.
Detta betyder ett krav på sänkta
byggnadskostnader. För det tredje måste
speciella åtgärder i mån av resurser
vidtagas i syfte att göra det möjligt även
för de grupper som inte själva kan bestrida
kostnaderna för en hygglig bostad
att dock få en sådan. Detta är bostadsfrågans
socialpolitiska sida, som
efter vad jag nyss har sagt måste strängt
skiljas från dess samhällsekonomiska
och produktionsmässiga sida. Man gynnar
inte en realistisk lösning av det
trängande problem bostadsfrågan är genom
att se den i dess helhet såsom ett
enbart socialpolitiskt komplex.

Den väsentliga uppgiften är att skapa
balans på bostadsmarknaden, att ge

106 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

alla en chans till en bostad som både
är ur allmänna synpunkter godtagbar
och är möjlig att betala. Den officiella
bostadspolitiken söker uppnå detta genom
att å ena sidan subventionera produktionen
och å andra sidan ransonera
efterfrågan. Den vägen leder efter vår
mening inte till målet. Den är ägnad att
konservera onödigt höga byggnadskostnader,
fördröja rationaliseringen inom
byggnadsproduktionen och låsa hela bostadsmarknaden
i ett stelt system och
vid ett fiktivt liyresvärde. Den leder
till nya ransoneringar och statsfinansiell
instabilitet.

Statsrådet Sträng sade, att han var
nöjd med den förda politiken och ''ansåg
sig kunna konstatera, att vi hade nått
målet att åstadkomma fullvärdiga bostäder
till en billig hyra, som han uttryckte
det. Det är ägnat att förvilla begreppen,
när man i hyran inte inräknar annat
än det tekniskt i form av hyra utgående
beloppet. Vi måste ju i hyreskalkylen
ta med alla de kostnader, som
över statsbudgeten subventionerar hyresnivån
i landet, alla de faktorer som
gör att hyresgästerna vid sidan av sin
hyra får betala andra kostnader. Vi vet
ju alla, att reparationskostnaderna numera
inte täcks av hyran, utan hyresgästerna
får själva stå för eventuella
reparationer.

Om man lägger allt detta i ett paket,
blir enligt vår mening den totala hyreskostnaden
högre än den skulle behöva
vara, för den händelse man följde de
linjer som vi har rekommenderat. Vi
menar, att i den stillastående drivhusluft,
som har stått kring hela bostadsproduktionen
på grund av de omfattande
subventionerna, har byggnadskostnaderna
fått stiga i höjden utan varje balanserande
mottryck. Byggnadskostnaderna
har under engångsinflationen
stegrats mera än andra kostnader. Jag
tillskriver denna utveckling den atmosfär
som står kring hela verksamheten
på grund av de omfattande subventionerna.

Talet om en billig hyra skall således
inte föras med utgångspunkt från den i
ett hyreskontrakt tekniskt angivna hy -

ran, utan man skall räkna med de sammanlagda
kostnader för hyresändamål,
som vilar på varje medborgare i detta
land. Gör man det, blir det fog för vad
vi säger, att vi med den politik vi har
velat rekommendera syftar till att få en
genomsnittligt lägre hyresnivå för alla
medborgare i landet. Vi är fullt beredda
att ta den bostadssociala konsekvens
som består däri, att de som befinner sig
lägst på inkomstskalan kan behöva ökad
hjälp för att komma till rätta med sina
hyresutgifter. Ingen kan påstå, att systemet
med generella subventioner ger en
socialpolitiskt riktig avvägning. Det är
alldeles tvärtom. Systemet verkar slumpmässigt
och nyckfullt — i många fall
rent asocialt.

Bvggnadskostnaderna måste således
enligt vår mening pressas ned. Detta
förutsätter en hårdare konkurrens på
lika villkor mellan olika företagsformer.
Endast en snabb avveckling av de generella
subventionerna kan skapa det klimat,
där konkurrensen blir en nödvändighet.
Just nu när tendensen för byggnadskostnaderna
pekar nedåt, skulle en
sådan åtgärd få ökad effekt. Vi vill konsekvent
förenkla byggnadsindustriens
produktionsförutsättningar, såväl dem
som finns i lag och författning som dem
som sammanhänger med för högt uppdrivna
krav på standard. På en undan
för undan liberaliserad bostadsmarknad
leder sänkta bostadskostnader till sänkta
hyror — generellt sett — och till en
inbördes utjämning.

I det äldre fastighetsbeståndet måste
hyrorna justeras, så att fastigheterna
kan underhållas och successivt förnyas.
Redan detta kommer att lätta spänningen.
Dessutom måste hyrorna i sin helhet
bli synliga för hyresgästerna.

Vad man på detta sätt skulle kunna
spara in i form av direkta subventioner
på bostadsområdet skulle enligt vår linje
helt och hållet användas till en sänkning
av skatterna. Detta är ju det nödvändiga
komplementet. Vi menar nämligen,
att vad varje enskild förlorar genom
att få betala den högre hyra, som
en sådan metod skulle föra med sig,
skulle mer än motvägas av att han får

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

107

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

dels en skattesänkning genom den lättnad
för statsfinanserna som subventionernas
borttagande innebär och dels
slipper ifrån de utgifter, som nu betalas
vid sidan av »hyran». Vi skall undan
för undan sluta med att betala hyrorna
för varandra och få ökade resurser att
betala vår egen hyra.

Högerpartiets metod kan inte leda till
någon omedelbar balans på bostadsmarknaden,
men den medför en förbättrad
balans. Den leder bort från ransoneringar
och fram mot ett personligt
konsumtionsval.

Vi beklagar att debatten om dessa frågor
skall vara så infekterad. Jag tycker
att vi borde kunna behandla varandra
med ömsesidig respekt, när vi lägger ut
de motiv vi har för våra olika metoder,
och att vi inte genast skall vara färdiga
att misstänkliggöra de avsikter som ligger
där bakom. De skräckmålningar i
fråga om högerns bostadspolitik som på
sistone förekommit i både socialdemokratisk
och folkpartistisk press underlättar
i varje fall inte det önskvärda
samförståndet i dessa synnerligen svårbedömbara
frågor.

Det talas nu om vilka utomordentligt
stora hyreshöjningar som skulle bli en
följd av våra förslag. Man tänker då å
ena sidan på hyreshöjningen i de gamla
fastigheterna som skulle bli en följd av
att allt som har med reparationskostnader
och dylikt att göra skulle läggas på
hyran. Det kommer självfallet att leda
till en höjning — jag vill inte yttra mig
om hur stor den skulle bli. Å andra sidan
avser man hyreshöjningen i de nybyggda
fastigheterna. Därvidlag menar
vi att den enda rationella metoden är
att målmedvetet pressa ned byggnadskostnaderna
för att på den vägen sänka
hyresnivån. Det målet kan vi inte nå
med mindre än att man successivt och i
inte alltför långsam takt minskar subventionerna,
ty annars uppnår man aldrig
en bestående sänkning av byggnadskostnaderna.
Vi menar att de båda nivåerna
i gamla och nya hus bör kunna
mötas på en punkt som jag visst inte
tror behöver ligga så högt som man här
gjort gällande, även om jag inte vill ut -

tala mig om var den kan bli belägen.
På vilken nivå det än må bli är enligt
min mening en sådan utveckling i alla
händelser att föredra ur varje enskild
medborgares synpunkt framför ett fortsättande
på den konstlade väg på vilken
vi nu vandrar. Totalhyran kan i varje
fall inte bli högre än den nu är. Var och
en måste inse att det inte gärna är möjligt
att med de utgångspunkter, som i
dagens läge föreligger, precisera var hyresnivån
kan komma att stabilisera sig
då man nått det tillstånd, som jag här
angivit såsom mål för den bostadspolitik
som vi i det helas intresse vill stödja
och förfäkta.

Herr NILSSON, BROR (bf): Herr talman!
Jag skall inskränka mig till att uttala
min tillfredsställelse över att den
kungl. propositionen på ett par punkter,
som gäller landsbygdens förhållanden,
har föreslagit förbättringar.

Statsrådet framhåller att den restriktiva
hållning, som låneorganen ute på
landsbygden har intagit när det gäller
att bevilja egnahemslån på landsbygden
med hänsyn till tomtbelägenheten, bör
upphöra. Man har knappast kunnat få
ett egnahemslån på landsbygden, om
inte tomten har legat i anslutning till en
tätort. Det har förargat mången. Man
har förklarat förhållandet med att ett
ensamt beläget hus på den svenska
landsbygden erbjuder en ringa säkerhet.
Men så rädd för landsbygdens avfolkning
bör man väl inte vara — i varje
fall inte staten — att man inte törs
investera kapital i ett bostadshus på rena
landsbygden. Det är klart att tomten
bör vara lämpligt belägen, men att bebyggelsen
nödvändigtvis skall ligga hopgyttrad
i större eller mindre tätorter
kan man inte gå med på. Utskottet understryker
nu att sådana synpunkter inte
bör anläggas vid egnahemslångivningen
på landsbygden, och jag vill inregistrera
detta såsom tillfredsställande
ur landsbygdens synpunkt.

Det andra som gläder mig är, att man
ökat anslaget till bostadsförbättringar
på landsbygden med 5 miljoner kronor.

108 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Det har tidigare varit 20 miljoner, men
nu upptar den kungl. propositionen 25
miljoner för detta ändamål. Yi har, som
var och en vet, många dåliga bostäder
på landsbygden som behöver saneras
och förbättras, och ökningen av anslaget
på den punkten tillfredsställer mig.

Slutligen vill jag bara be att få instämma
i vad herr Karlsson i Munkedal
här sade om att de ensamstående mödrarna
med barn bör få komma i tillfälle
att åtnjuta samma förmåner som beskärs
övriga hushåll när det gäller bostäder.
Jag hoppas att detta krav så
snart som möjligt skall komma till förverkligande.

Herr WEILANB (fp): Herr talman!
Jag tror att vi alla är överens om och
tacksamma för de åtgärder som vidtagits
på bostadsmarknadens område för att
lätta förhållandena där. Det är medlen
vi diskuterar och inte målet.

För min personliga del tror jag att det
vore bra, om man genom en försiktig avveckling
kunde få bort hyresregleringen.
Jag tror inte att detta, såsom statsrådet
trodde, skulle medföra mycket höjda
hyror, utan snarare tvärtom. Den kan ju
hända att hyrorna skulle öka till en början,
men litet längre fram kommer verkan
att bli en annan.

Vi som är så pass gamla att vi var
med under första världskriget och vet
hur det var då på bostadsmarknaden, vi
känner till hurdan utvecklingen blev när
hyresregleringen den gången kom bort.
För övrigt var hyresregleringen då inte
obligatorisk i alla mindre städer, utan
det berodde på de lokala myndigheterna
där om den hyresreglering, som då var
gällande, skulle införas. Detta hade till
följd att somliga städer hade hyresreglering
och andra inte. Del konstiga var,
att de städer, där man inte infört hyresreglering,
i regel aldrig hade bostadsbrist,
även om dessa städer var ungefär
lika stora som andra städer som hade
hyresreglering.

Jag känner ett fall, som jag skall be att
få relatera. Det var en arbetare i min
hemstad, som hade en liten fastighet om
bara en enda lägenhet och den bebodde

han själv. Denna fastighet sålde han och
byggde sig en större fastighet, innehållande
fem lägenheter, därav fyra lägenheter
om två rum och kök och en lägenhet
om ett rum och kök. Hyresnämnden
tillät honom att ta en hyra för tvårumslägenheterna
av 60 kronor i månaden.
Men så kom hyreslagen bort, och vederbörande
måste inrätta sig efter de verkningar
som detta förde med sig. Dessa
verkningar var, att hyrorna i staden
sjönk oerhört. Mannen fick sålunda
sänka sina hyror för att få lägenheterna
uthyrda, från 60 kronor i månaden
till 40 kronor, det vill säga 33 procent.
Det var inte bara han som fick handla
på det sättet, utan många andra fick
handla på samma sätt, och det fanns
också i staden ett sjuttiotal outhyrda lägenheter.
Jag tror att om vi kunde komma
dithän, att vi så småningom försiktigt
började avveckla hyresregleringen,
skulle vi få se att det komme att bli
andra förhållanden på byggnadsområdet
och på hyresmarknaden än de som nu
är rådande.

På grund av den långt framskridna tiden
skall jag inte säga något mera om
den saken, men det är ett annat förhållande
som jag inte vill uraktlåta att påpeka.
Strax utanför den plats där jag bor
har man under den senaste tiden byggt
bostäder. Somliga av dessa är fyra å fem
år gamla och andra är bara ett år gamla.
Fastän dessa olika bostäder är ungefär
likvärdiga, betalar man i de äldre husen
för två rum och kök 73 kronor och i
de yngre husen, tvärs över gatan, 125
kronor i månaden. De arbetare, som hyr
de olika bostäderna, har ungefär lika inkomster.
Kan det vara rätt att man reglerar
hyresförhållandena på så sätt, att
det sker sådana orättvisor gentemot hyresgästerna?
Jag tror att hyreslagen, sådan
den nu är utformad, bidrar till att
sådana orättvisor uppkommer.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de reservationer, som framförts
av herr Olilon m. fl.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att därunder
yrkats

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

109

Anslag till

dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas;

dels, av herr Bergh, beträffande punkterna
I, V, VI, VIII, XIII, XVIII, XIX,
XXIV, XXIX, XXX och XXXII, att de förslag
skulle antagas, som innefattades i
de av honom m. fl. beträffande dessa
punkter avgivna, med respektive la, 5a,
6, 8, 11, 14, 15, 16a, 18a, 18c, 19 och
21a betecknade reservationerna;

dels, av herr Ohlon, i fråga om punkterna
I, III—V, VII, XI, XII, XIV, XV,
XXIV, XXVIII, XXIX, XXXI och XXXII,
att kammaren skulle godkänna de förslag,
som innehölles i de av honom m.
fl. beträffande nämnda punkter anförda,
med respektive lb, 3, 4, 5b, 7, 9, 10, 12,
13, 16b, 17, 18b, 20 och 21b betecknade
reservationerna;

dels ock, av herr Norling, rörande
punkterna I, V, VI, XII, XVI och XVII,
att vad utskottet hemställt skulle bifallas
med de ändringar, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 415 och II:
526, samt, angående punkten IV, att utskottets
hemställan skulle bifallas med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna I: 121 och II: 313.

Herr talmannen anförde vidare, att
med anledning av vad sålunda yrkats
propositioner komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten I förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på bifall till vart och
ett av de nyss angivna, av herrar Bergh,
Ohlon och Norling beträffande punkten
gjorda yrkandena; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vart och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontra -

främjande av bostadsförsörjningen m. m.
proposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Berghs yrkande.

Herr Ohlon äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 153 punkten I antager bifall
till herr Berghs yrkande i ämnet, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Ohlons yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 51;

Nej — 32.

Därjämte hade 38 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 153 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Ilo Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bergh m. fl.
beträffande nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 89;

Nej — 18.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten II hemställt.

Vidare gjordes i fråga om punkten III
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare enligt herr
O hlons yrkande; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ytterligare gjordes beträffande punkten
IV propositioner, dels på bifall till
utskottets hemställan, dels ock på bifall
till vartdera av de av herrar Ohlon
och Norling framställda yrkandena; och
förklarades den förstnämnda propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i punkten V hemställt samt vidare
enligt vart och ett av de av herrar
Bergh, Ohlon och Norling beträffande
nämnda punkt framställda yrkandena;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av

honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 153 punkten
V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bergh m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
dels på bifall till vad utskottet
i punkten VI hemställt, dels ock på bifall
till vartdera av de av herrar Bergh
och Norling gjorda yrkandena; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 153 punkten
VI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bergh m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns där -

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

111

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten VII förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare enligt
herr O hlons yrkande; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på'' bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 153 punkten
VII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfatting flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 34.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i punkten VIII hemställt samt vidare
på bifall till herr Berghs i fråga
om nämnda punkt gjorda yrkande; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna pro -

position vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 153 punkten
VIII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bergh m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På sedermera gjorda propositioner bifölls
vad utskottet i punkterna IX och X
hemställt.

Därefter gjordes beträffande var och
en av punkterna XI—XIV propositioner
enligt här ovan upptagna yrkanden; och
förklarades propositionerna på bifall till
utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarade.

Vidare gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i punkten XV hemställt samt vidare
enligt herr O hlons yrkande; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 153 punkten
XV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

112 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Ang. mottagande av egendomen Harpsund.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl.
beträffande nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Därpå gjordes i fråga om var och en
av punkterna XVI—XVIII propositioner
enligt förut angivna yrkanden; och förklarades
propositionerna på bifall till
utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarade.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
dels på bifall till vad utskottet
i punkten XIX hemställt, dels ock
på bifall till herr Berghs yrkande i fråga
om nämnda punkt; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 153 punkten
XIX, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bergh m. fl.
beträffande nämnda punkt avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för japropositionen.

Herr talmannen anförde, att med
hänsyn till kammarens redan fattade beslut
de av herrar Bergh och Ohlon ytterligare
framställda yrkandena finge anses
förfallna, varför beträffande samtliga
återstående punkter nu endast kvar -

stode yrkanden om bifall till utskottets
hemställan.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna XX—XXXV
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 154, angående tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Ang. mottagande av egendomen Harpsund.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående mottagande av den
till staten testamenterade egendomen
Harpsund.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 174, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för
den 20 mars 1953, föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet
med i statsrådsprotokollet angivna
grunder mottaga den av direktören
C. A. Wicander testamenterade egendomen
Harpsund, dels ock medgiva, att den
under byggnadsstyrelsens delfond i staten
för statens allmänna fastighetsfond
för budgetåret 1953/54 upptagna utgiftsposten
Reparations- och underhållskostnader
m. m. finge överskridas med
90 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört bland annat:

»Enligt testamentsbestämmelserna skall
egendomen användas som hedersbostad
för Sveriges vid varje tid fungerande
statsminister. Med hänsyn till den arbetsbörda
som är förenad med statsministerposten
samt vissa andra omständigheter
har departementschefen ansett
endast begränsade möjligheter föreligga
för landets regeringschef att begagna sig
av egendomen. I propositionen har emellertid
departementschefen uttalat, att testamentsbestämmelserna
icke synas lägga
hinder i vägen för att statsministern, i

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 113

den utsträckning han icke personligen
utnyttjar egendomen, själv upplåter densamma
för något ändamål som ansluter
sig till testators syfte. Departementschefen
har därför förutsatt, att byggnadskomplexet
skall av statsministern kunna
upplåtas till begagnande av regering,
riksdag, administration och sammanslutningar
för konferenser och sammanträden,
även om han icke själv skulle behöva
deltaga däri. Även i vissa andra
avseenden, bl. a. beträffande dispositionen
av det särskilda donationskapitalet
och driften av egendomens jordbruk, har
departementschefen föreslagit smärre avvikelser
från vad som kan antagas ha
varit testators avsikt med donationen.
Departementschefen har därvid utgått
från att en överenskommelse med testators
arvingar skall kunna träffas, vilken i vad
på arvingarna ankommer skall giva staten
möjlighet att utnyttja donationen enligt
de i propositionen angivna grunderna.

Såsom av det föregående närmare
framgår, har efter förhandlingar med
dödsboet en sådan överenskommelse numera
träffats. Dödsboet har därvid förklarat
sig icke ha något annat att erinra
mot de i propositionen föreslagna avvikelserna
från testamentsvillkoren än
att det förutsättes, att huvudbyggnaden
på Harpsund skall användas helt i enlighet
med testators egentliga syfte eller
sålunda som en rekreations- och hedersbostad
åt statsministern. I den mån egendomen
av denne upplåtes på i propositionen
angivet sätt anses sålunda för ändamålet
böra utnyttjas andra byggnader
än huvudbyggnaden. Vidare har från
dödsboets sida uttalats, att det även vid
en eventuell utarrendering av jordbruket
givetvis bör tillses, att i enlighet med
testators önskan skötseln kan tjäna till
förebild för den kringliggande bygden.

Utskottet, som avlagt besök vid Harpsund,
har därvid kunnat konstatera, att
de lokalutrymmen utöver själva huvudbyggnaden
som stå till buds för konferenser
och sammanträden av olika slag
åtminstone f. n. äro ganska begränsade.
Även av vissa andra skäl synes tveksamt,
huruvida egendomen lämpar sig att upp 8

Första kammarens protokoll 1953. Nr 22.

Ang. mottagande av egendomen Harpsund.

låtas för andra ändamål än dem testator
egentligen åsyftat. Ehuru utskottet icke
vill motsätta sig bifall till den speciella
överenskommelse i frågan som numera
träffats, förutsätter därför utskottet att
den statsministern tillkommande upplåtelserätten
begagnas med viss varsamhet.
I varje fall böra enligt utskottets mening
de merkostnader som genom den föreslagna
anordningen kunna uppkomma
icke få belasta egendomens drift.

Under åberopande härav hemställer
utskottet, att riksdagen må

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med de av utskottet angivna grunderna
mottaga den av direktören C. A.
Wicander testamenterade egendomen
Harpsund;

b) medgiva att den under byggnadsstyrelsens
delfond i staten för statens
allmänna fastighetsfond för budgetåret
1953/54 upptagna utgiftsposten Reparations-
och underhållskostnader m. m. må
överskridas med 90 000 kronor.»

Herr DE GEER (fp): Herr talman!
Kammarens reaktion inför denna storsinta
donation kan ju inte gärna vara
annat än tacksamhet och tillfredsställelse.
Men sättet för frågans behandling i
olika instanser ger anledning till en de!
reflexioner, som enligt min uppfattning
röjer åtminstone vissa statliga myndigheters
och organs oförmåga att handlägga
och bedöma ekonomiska angelägenheter.

Vad är det här fråga om? Jo, staten
har fått erbjudande att mottaga en förnämlig
egendom med 600 hektar åker
och nära 1 200 hektar skog. Taxeringsvärdet
är över 1,5 miljoner kronor.
Åkerns beskaffenhet är genomsnittligt
god — i vissa fall bra, i andra fall sämre.
Byggnaderna är i gott skick. Skogsbeståndet
är förnämligt, över 125 kubikmeter
per hektar, medan genomsnittet
för hela landet knappast torde vara mer
iin omkring 70 kubikmeter. Avkastningen
är 4,4 kubikmeter per hektar. Egendomen
är skuldfri, och dessutom överlämnas
ett kontant kapital på 300 000
kronor. Bortsett från fastighetsskatten är

114 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Ang. mottagande av egendomen Harpsund.
väl egendomen också skattefri. Den belastas
av en servitutsinteckning, om jag
så får säga, nämligen förpliktelsen att
bereda statsministern en tillfällig uppehålls-
och rekreationsort. Givetvis medför
denna förpliktelse kostnader, låt mig
säga dubbelt så mycket som normalt
skulle åtgå för en vanlig svensk man,
som innehade egendomen och bodde
där.

Vad är nu en enskild mans reaktion
inför denna donation? Jo, han måste
ovillkorligen säga sig, att han på en
gång blivit miljonär! Många, som i dagens
läge behärskas av skattetänkande,
skulle väl främst tänka på hur man borde
behandla donationen för att undvika
alltför höga skatter.

Hur reagerar nu den långa rad av utredare
och ämbetsverk som yttrat sig?
Jo, de säger alla att här föreligger stor
risk för att staten skall ådraga sig ekonomiska
förpliktelser. Jag vill dock
nämna ett undantag: finansministern
tycks inte vara alldeles övertygad oro
den saken.

Jag ber att få göra några axplock för
att belysa hur vissa instanser bedömer
frågan.

Statskontoret, som ju inte är särskilt
kompetent på detta område, yttrar att
donationen bör förvaltas och redovisas
på sådant sätt, att man kan vinna klarhet
om de faktiska utgifter den kan
åsamka statsverket. Förvaltningen av
egendomen i sin helhet bör, säger ämbetsverket
enligt referatet på s. 14 i
propositionen, anförtros åt domänstyrelsen,
som i den utsträckning så finnes
erforderligt bör kunna söka biträde hos
byggnadsstyrelsen när det gäller byggnadsarbeten.
Skötseln av jordbruket bör
lämpligen, säges det vidare, anförtros åt
lantbruksnämnden, dock under domänstyrelsens
medverkan. Egendomen skulle
sålunda skötas av tre ämbetsverk och
utan några klara linjer! Detta är ju ingenting
som utskottet rekommenderar,
utan jag återger endast statskontorets
uppfattning som exempel på orealistiska
synpunkter.

Också de speciella utredningsmännen
är såvitt jag förstår i vissa fall ganska

verklighetsfrämmande. På tal om den
förnämliga skogen konstateras, enligt redogörelsen
på s. 11 i propositionen, att
det finns ett flertal arrendegårdar som
kommer att vålla förlust och sålunda
minska donationens värde. I det sammanhanget
säger man ordagrant: »Ett
bibehållande utav ett antal av arrendegårdarna»
— observera pluralisformen!
— »utgör en förutsättning för skogens
rationella brukande.» För att förvalta en
egendom på 1 000 hektar skulle det alltså
vara nödvändigt att bibehålla ett flertal
förlustbringande arrendegårdar.

Jag behöver väl i denna kammare —
som rymmer åtskilliga jordbrukare och
företagare — endast uttala den bestämda
uppfattningen, att man inte bör bibehålla
en enda förlustbringande arrendegård.
Här finns verkligen tillfälle för
jordbruksnämnden att gå in för den yttre
rationaliseringen genom att avveckla
en del arrendegårder och kanske bilda
självständiga jordbruk med fristående
ägare i stället för att behålla systemet
med arrendatorer.

Skogen bör naturligtvis avyttras genom
rotstämplingar. Om den blivande
ägaren i stället för arrendatorn bor kvar
på platsen, kan han ju fylla samma
funktioner som om han vore arrendator.

Utskottet föreslår en sakkunnignämnd
på tre personer. Det är också ett ganska
formellt förslag. Domänverket är naturligtvis
det kompetenta ämbetsverket för
skötseln av skogen och jordbruket, och
det borde vara tillräckligt med en förvaltare
för att handlägga den saken. Jag
vänder mig dock inte så hårt mot denna
stipulation, ty kostnaderna skulle ju inskränka
sig till 5 000 kronor per år.

I olika utredningar och remissutlåtanden
talas på flera sidor om behovet av
investeringar och att statsverket eventuellt
skulle behöva tillskjuta pengar för
investeringar. Men skall det verkligen
behövas med detta förnämliga skogskapital
bakom? Så fullkomligt bakåt skall
det väl inte gå med värdet på växande
skog bär i landet, att man inte, om det
någon gång skulle behövas en större investering,
kan göra en kraftigare avverkning.

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

115

Orsaken till dessa reflexioner är alt
jag vill belysa, hur räddhågade statsmakterna
varit vid handläggningen av denna
affär och hur de enligt min mening icke
har bedömt frågorna realistiskt. Jag vill
uttrycka den förhoppningen, att den
sakkunnignämnd på tre personer, som
skall sköta egendomen i framtiden, icke
följer utredarna i spåren.

Jag vill sluta mitt anförande — jag
har icke något yrkande — med att uttrycka
såsom jag förmodar hela riksdagens
tack och tillfredsställelse över den
frikostiga donationen.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman''.
Om herr De Geers avsikt var att uttala
riksdagens tacksamhet för donationen,
är det klart att det fanns en mening bakom
hans anförande. Jag skall inte göra
någon gensaga på denna punkt utan vill
understryka, att man ju inte kan känna
sig annat än varm om hjärtat, när en
enskild man på detta sätt har velat tänka
på staten och ge den en stor donation.

Jag skulle väl inte heller behöva ta
till orda med anledning av den kritik,
som herr De Geer riktade mot de hörda
myndigheterna, eftersom jag ju inte
egentligen drabbas av den.

Emellertid tycker jag ändå att man
från statens sida, om denna donation ses
ur ekonomisk synpunkt, kan ställa sig
tveksam till den, ty någon ekonomisk
fördel för staten kan donationen aldrig
bli. Herr De Geer säger att om en enskild
man finge denna egendom till
skänks skulle han med ens känna sig
som miljonär. Till det skulle jag vilja
säga, att ingen enskild man skulle kunna
ta emot denna donation på de angivna
villkoren, såvida han icke hade mycket
stora andra inkomster än de som
härflyter ur egendomen. Det ligger i sakens
natur, att denna donation för en
enskild man skulle vara en mycket god
affär som skulle ge honom stora inkomster,
om han finge den utan villkor. Men
detta är ju icke en donation utan villkor,
utan en donation, som innefattar skyldighet
för staten att upprätthålla ett mycket
stort improduktivt byggnadsbestånd.

Ang. mottagande av egendomen Harpsund.

stora konstsamlingar och en dyrbar inredning
samt dessutom att sköta hela
egendomen, vartill kommer vissa förpliktelser
gentemot statsministern.

Det är enligt mitt sätt att se inte troligt,
att denne enskilde man kan betala
allt vad detta kostar. Själva jordbruket
som sådant skulle troligen i en enskild
mans hand kunna drivas och kanske ge
ett överskott, som inte vore alltför dåligt
vissa år och sämre andra år. Jordbruksegendomen
är emellertid inte någon
stark sådan. Den är icke arronderad,
den är mycket utsträckt och ganska söndersplittrad
till sin åkerareal. Det är därför
inte en egendom, som man utan vidare
kan påstå kommer att ge en god
avkastning. Men det är klart att en enskild
person naturligtvis ändå skulle
kunna få ut ett tämligen gott resultat av
egendomen.

Nu vill jag säga, att jag för min del har
den uppfattningen, att staten icke är
lämplig som jordbrukare. Staten har synnerligen
svårt att driva jordbruk — jordbruk
är en utomordentligt svår näring
att sköta. Jordbruksföretagen är ju relativt
små. Det fordras ett intresserat vakande
öga för att ett jordbruk över huvud
taget skall kunna drivas med fördel.
En sådan övervakning kan inte staten
åstadkomma, och därför är det inte
något fel att säga att statdrift av denna
egendom aldrig kan leda till något gott
resultat.

Det är klart att skogen på egendomen
ger en god avkastning. Det är mycket
möjligt att resultatet härav är underskattat
av utredningarna. Men man måste
här ha klart för sig, att det inte är fråga
om vad skogen kan ge under en mans
levnadstid, utan det är fråga om vad
skogen kan ge på mycket lång sikt, och
det gör att kalkylerna med naturnödvändighet
måste bli en smula försiktiga. Det
är emellertid klart att skogen kommer
att ge avkastning.

Vidare är det inte så förfärligt lätt för
staten att göra vilka rationaliseringar
som helst. Man vill gärna att staten skall
ha ett socialt samvete — det kan en
enskild avstå från ibland, men det kan
inte staten göra. Och därför kan man

116 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Ang. mottagande av egendomen Harpsund,

inte vifta bort vad som säges om arrendegårdarna
så enkelt som herr De Geer
gjorde.

Jag vill alltså för min del endast säga,
att vi får ha klart för oss, att hur utomordentligt
värdefull denna donation än
är, kommer den inte att ge staten några
ekonomiska fördelar på grund av de med
donationen förknippade villkoren. Men
den tanke, som ligger bakom, är god och
värd allt erkännande, och ur den synpunkten
är det inte mer än rimligt att
staten med tacksamhet mottager gåvan.

Herr ANDERSSON, KARL (s): Herr
talman! Jag har givetvis ingen anledning
att gå in på den kritik, som herr
De Geer riktade mot utredningsmännen
och de ämbetsverk, som yttrat sig i
denna fråga. Mot utskottets motivering
anförde nu herr De Geer inte heller
några egentliga invändningar.

Utskottets fjärde avdelning har varit
och sett på egendomen, och såvitt vi
kunnat bedöma, kan denna egendom
inte betraktas såsom en jordbruks- eller
skogsbruksfastighet i vanlig mening,
utan här är att märka att det är fråga
om en egendom som är donerad på vissa
villkor. Ett av villkoren är att corpsde-logiet
skall stå för den fungerande
statsministerns räkning och alltid stå
berett att ta emot honom och hans gäster,
och detta måste ovillkorligen medföra
mycket stora omkostnader för
byggnaden och det som tillhör byggnaden.
Det är en byggnad med en mycket
stor trädgårds- och parkanläggning
och med andra hus, som ju måste underhållas.
Såvitt vi kan bedöma är det
inte möjligt för egendomen själv att
med sin avkastning hålla corps-de-logiet
i det skick, som det enligt donators vilja
skall befinna sig i, utan extra kostnader
för staten.

Jordbruket och skogsbruket kommer
sannolikt att bära sig, men just den
egendom, som är avsedd för statsministerns
egen personliga bekvämlighet,
kan inte, såvitt vi kan bedöma, jordbruket
bära. Följaktligen får staten här
ikläda sig en kostnad. Men jag går så

långt att jag säger att staten bör ha råd
att göra det och alltså ta emot denna
gåva, även om den kostar pengar.

När herr De Geer talar om att en enskild
skulle kunna känna sig som en
miljonär, om han fick denna gåva, kom
jag att tänka på vad som sades under
gårdagens skattedebatt, nämligen att det
finns »fattiga miljonärer». Om en enskild
person fick ha denna gård ett antal
år på de villkor, som donator föreskriver,
skulle han sannolikt bli en fattig
miljonär.

Jag begärde närmast ordet med anledning
av att vi i utskottets motivering
har sagt någonting om en fråga, som
ligger eu smula vid sidan av den förevarande
men som departementschefen
upptog i propositionen, nämligen frågan
om anskaffande av bilar åt regeringen.
Jag vill då erinra om att riksdagen
redan tidigare i år tagit ställning
till denna fråga och beslutat att
översända den till Kungl. Maj:t för utredning.
När detta spörsmål ånyo kom
på tal här i propositionen, har utskottet
ansett att det inte hade någon anledning
att gå in härpå ännu en gång, då
frågan givetvis inte bör bli föremål för
två behandlingar under en och samma
riksdag, utan den får anstå till dess
att Kungl. Maj :ts förslag åter framlägges
för riksdagen.

Vad vi sålunda sagt i motiveringen
innebär inte att vi här tagit ställning
till departementschefens uttalande rörande
den bil, som ingår i donationen
och som statsministern äger att disponera
enligt donationsbrevet. Vad vi velat
säga i motiveringen är, att frågan
om tjänstebilar åt regeringen är fristående
och bör behandlas fristående. Utskottets
förslag innebär således inte något
hinder för den fungerande statsministern
att använda den bil, som han
erhållit enligt donationen.

Herr talman. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Pålsson (bf).

Herr WISTRAND (h): Herr talman!
När finansministern gjorde sin jämfö -

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

117

relse mellan statsverket och en enskild
såsom besittare av en sådan egendom
som Harpsund, glömde han en mycket
väsentlig sak, som han borde ha varit
den förste att tänka på, nämligen de
skatter som den enskilde har att betala
i en sådan situation. Han kan inte
bara, som friherre De Geer sade, känna
sig som en miljonär — han är en miljonär
och beskattas såsom en sådan. Han
har att betala skatt redan innan han har
någon som helst inkomst från egendomen.
Han skall betala en förmögenhetsskatt,
som — jag har inte skattesatserna
tillgängliga — jag skalle tänka mig
på en förmögenhet av 1,5 miljoner kronor
belöper sig till omkring 25 000 kronor
årligen. Därutöver skall han betala
skatt även på den inkomst, han möjligen
får av egendomen. Vi får också förutsätta,
att en enskild ägare av denna
egendom liksom många andra ägare av
svenska iherrgårdar har en stark känsla
för bevarandet av de kulturvärden, som
är förknippade med egendomen.

Det är ett pikant inslag, denna motsättning
i betraktelsesättet, då staten bedömer
å ena sidan vad den kan få ut
ur en egendom, när staten uppträder
som skattekrävare, och å andra sidan
när staten själv skall sköta egendomen.

Jag medger gärna, att staten naturligtvis
har vissa handikap som brukare
av egendomen, jämfört med en enskild.
Men vad som förekommit i denna fråga
borde ändock vara en tankeställare för
herr statsrådet i fråga om beskattningspolitiken
och inte minst beträffande
principen, att en förmögenhet, alldeles
oavsett avkastningen, anses ge möjlighet
till en särskild beskattning. Staten
är tveksam om den alls skall kunna få
några inkomster från egendomen, men
när den finns i enskild hand presumerar
staten, att den enskilde bara för att
han innehar egendomen kan lämna en
mycket stor summa till staten i skatt.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag kan mycket väl förstå, att herr Wistrand
och andra kan vilja begagna detta
tillfälle till några för saken ovidkommande
syften.

Ang. mottagande av egendomen Harpsund.

Jag vill med anledning av herr Wistrands
anförande för det första säga
till herr de Geer, att om en enskild begåvats
med denna donation, så borde
faktiskt skattefrågan komma honom att
känna sig bra mycket sämre till mods
än vad herr De Geer nyss trodde att han
skulle känna sig.

För det andra vill jag till herr Wistrand
säga, att det väl ändå är ganska
meningslöst att göra en sådan jämförelse
som han gjorde. Här har man en anläggning,
som bär skapats och upprätthållits
av en person, som har ägt ofantligt,
mycket mer än Harpsund och som
tack vare denna sin ekonomiska ställning
har kunna upprätthålla Harpsund

— trots skatterna. Då är det väl inte någon
mening med att jämföra honom med
en person, som med två tomma händer

— det var ju så herr De Geer tänkte sig
saken — plötsligt får denna egendom till
skänks skuldfri. Det ligger väl i sakens
natur, att även om en sådan person hade
blivit skattefri, skulle han ändå icke
kunna bära den börda som egendomen
utgör med de med donationen givna förpliktelserna.

Herr LUNDQVIST (h): Herr talman!
Jag skall inte gå vidare in på den fråga
vid sidan av, som nu senast varit föremål
för meningsutbytet. För att kanske
litet bättre än herr De Geer ge uttryck
åt vad utskottet haft för uppfattning i
denna fråga vill jag erinra om att utskottet
direkt har sagt ifrån, att det delar
den i propositionen uttalade uppfattningen
att staten har all anledning uttala
sin tacksamhet för denna generösa
donation. När utskottet gör det, har man
alldeles särskilt fäst avseende vid de
kulturhistoriska aspekter som härvidlag
gör sig gällande.

För min personliga del skulle jag vilja
ge uttryck åt min stora glädje över att
egendomen har överlämnats till staten i
sitt nuvarande skick. Därigenom har skapats
en möjlighet att låta en bredare
publik, både ortsbor och turister, få tillfälle
att ut- och invändigt se ett gammalt
herresäte av den höga klass, som
det här är fråga om, rikt på utomordent -

118 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Ang. medlemskapet i de finska och tyska
lig konst. Man får se de värdefulla konstföremålen
i sin rätta miljö, något som
måste skänka stor tillfredsställelse för
var och en som får tillfälle att komma
dit. Om jag i det avseendet får uttala en
särskild önskan, skulle det vara att Nationalmuseum
eller Nordiska Museet ville
t. ex. genom ordnade visningar bereda
så många som möjligt tillfälle att komma
dit — givetvis inte som statsministerns
gäster — för att få se den förnämliga
byggnaden och vad den rymmer.

Sedan skulle jag gärna vilja fästa uppmärksamheten
på ännu en sak. Utskottet
har uttalat sig något tveksamt om hur
man lämpligast skall tänka sig den närmaste
förvaltningen av egendomen. Denna
utskottets tveksamhet är väl inte så
märkvärdig, eftersom utskottet bl. a. haft
så kort tid på sig för sitt ställningstagande
till frågan. Jag vill i detta avseende
erinra om att ägaren till Harpsund som
sin närmaste man haft en förvaltare, som
har varit anställd på egendomen sedan
1935. Enligt vad jag tror mig veta har
han mycket goda kvalifikationer för
uppdraget. Under de år som han kan få
sitta kvar på egendomen bör man därför
inte, så vitt jag förstår, behöva hysa några
större farhågor för att inte skötseln
när det gäller jord- och skogsbruket skall
bli tillfredsställande.

Vi har inom avdelningen under hand
varit i förbindelse med vederbörande
boutredningsman och därvid kunnat
konstatera, att det tyvärr inte finnes någonting
bestämt om pensionen för denne
förvaltare. Det har emellertid sagts att
donatorerna har för avsikt att själva svara
för hans pensionering, varvid räknats
med, att han skulle få vara kvar i
sin tjänst på egendomen de få år han
har kvar till pensionsåldern.

Jag har bara velat nämna detta till den
verkan det möjligen kan ha. Saken kan
väl ändå ha en viss betydelse, när man
skall ta ställning till frågan om hur den
närmaste förvaltningen av gården skall
ordnas.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

församlingarna.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 156, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse av tomt för uppförande av
en byggnad för italienska institutet i
Stockholm, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 47, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring av 48 §
1 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
memorial nr 40, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av Genévekonventionerna den
12 augusti 1949 angående skydd för
krigets offer, dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i 1 och 27 kap. strafflagen, m. m., dels
väckta motioner angående domarpersonalens
rekrytering och anställningsförhållanden,
dels ock väckta motioner angående
skärpt lagstiftning om straff för
bilstölder, m. m.

Vad utskottet i detta memorial hemställt
bifölls.

Ang. medlemskapet i de finska och tyska
församlingarna.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition angående nya
bestämmelser om medlemskap av finska
församlingen i Stockholm samt tyska
församlingarna i Stockholm och Göteborg
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 27 mars 1953 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 205, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden,
föreslagit riksdagen att

Fredagen den 22 mai 1953.

Nr 22. 119

Ang. medlemskapet i de finska och tyska församlingarna.

godkänna de grunder för medlemskap
av finska församlingen i Stockholm
samt tyska församlingarna i Stockholm
och Göteborg, som föredragande departementschefen,
statsrådet Persson, förordat,
samt att medgiva, att bidrag till
avlönande av i finska och tyska församlingarna
i Stockholm anställda präster
finge utgå ur kyrkofonden enligt grunder,
som förordats av föredragande departementschefen.

I anledning av propositionen hade inom
riksdagen väckts följande motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 453 av herr Mogård och

nr 462 av herr Lundqvist m. fl. samt

inom andra kammaren:

nr 568 av herr Hallén och

nr 580 av herr Cassel m. fl.

I de likalydande motionerna 1:453 och
II: 568 hade hemställts, att riksdagen i
anledning'' av proposition nr 205 ville
i anslutning till vad som föreslagits av
Stockholms domkapitel och församlingsdelegerade
samt av kammarkollegium
besluta finska församlingens anslutning
till Stockholms kyrkliga samfällighet.

I de likalydande motionerna 1: 462
och II: 580 hade hemställts, att riksdagen
måtte med beaktande av vad i motionerna
anförts avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 205.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen icke måtte bifalla
de genom propositionen framlagda förslagen; B)

att motionerna I: 462 och II: 580
måtte anses besvarade genom vad utskottet
förut hemställt;

C) att motionerna 1:453 och 11:568
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Anledningen
till att jag tar till orda i denna
fråga är att ingen av reservanterna
befinner sig i denna kammare och att

ärendet i viss utsträckning är föranlett
av en motion, som jag för åtta år sedan
väckte i denna kammare. Vad som här
från departementschefens sida har ifrågasatts
är andra anslutningsregler än de
nu gällande till finska församlingen i
Stockholm resp. till tyska församlingarna
i Stockholm och Göteborg. För att
kammaren skall få klart för sig vad saken
gäller vill jag erinra om nu gällande
anslutningsregler. Dessa är nämligen
enligt min och uppenbart även enligt
departementschefens mening av den arten
att de borde snarast ändras.

För närvarande är anslutningen till
de tyska församlingarna resp. den finska
församlingen obligatorisk. För att nu
närmast redogöra för bestämmelserna i
fråga om de tyska församlingarna i
Stockholm och Göteborg kan sägas att
de är av den arten att alla i dessa städer
bosatta i Tyskland eller annorstädes av
tyska föräldrar födda personer skall
tillhöra dessa tyska församlingar. Detta
tolkas så att inte enbart personer födda
i Tyskland, utan att alla i dessa städer
bosatta personer, som är födda av tysktalande
föräldrar i Österrike, Schweiz,
de baltiska randstaterna, Tjeckoslovakien
eller vilket land det nu må vara
fråga om, skall sammanföras i dessa
tyska församlingar. Därför kan man
också där finna en så brokigt internationell
karta som t. ex. tyska församlingen
i Stockholm kan visa, där det
finns anslutna till församlingen, beroende
på att de är födda av tysktalande föräldrar,
sådana som är finska medborgare,
franska medborgare — som bekant
är det en tysktalande befolkning i
Elsass — italienska medborgare, norska,
polska, tjeckoslovakiska, ungerska och
österrikiska medborgare. I den tyska
församlingen i Göteborg är det och var
även före kriget ett stort antal statslösa,
som var tvångsanslutna till den tyska
församlingen.

Men det gäller inte bara dem som har
kommit från dessa länder, utan även
dem som är av tysk börd — ett oklart
uttryck som dock kan exempliferas på
detta sätt. Detta var anledningen till
den motion som väcktes för åtta år se -

120 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Ang. medlemskapet i de finska och tyska
dan. Det var då en göteborgare, som
från födseln var svensk medborgare.
Han var född i ett hem, där föräldrarna
då var svenska medborgare. Han begärde
att få utträda ur den tyska församlingen.
Detta vägrades av Göteborgs
domkapitel mot min röst, och domkapitlet
hade juridiskt rätt. Denne i Sverige
av svenska medborgare födde person,
själv svensk medborgare alltifrån födseln,
kunde icke utträda ur den tyska
församlingen. Detta innebär tydligen,
att även svenska medborgare av tysk
börd och deras hustrur, varifrån de än
må vara komna, skall liksom deras
barn tillhöra dessa församlingar. Det
var dessa tvångsbestämmelser, som på
den tiden upprörde mig och som gjorde
att jag väckte min motion.

Nu vill jag erinra om att i dessa församlingar
är dessa svenska medborgare
för närvarande den överväldigande majoriteten;
åtminstone gäller detta de tyska
församlingarna, .lag har bara den statistik
från 1945, för vilken redogöres i
den kungliga propositionen. År 1945
var två tredjedelar av medlemmarna i
tyska församlingen i Stockholm svenska
medborgare, och i Göteborg var det
mellan fem sjättedelar och fem sjundedelar,
d. v. s. praktiskt taget alla, som
var svenska medborgare. Det var då en
liten församling på 600 medlemmar
men med sin kyrkoherde och sina församlingskostnader
i övrigt. I den finska
församlingen i Stockholm var hälften av
församlingens medlemmar svenska medborgare.

Nu tycks utskottet i sitt utlåtande liksom
ecklesiastikministern vara eniga
om att tvångsanslutningen skall upphöra
för svenska medborgare. Det är bra
att ett klart uttalande har gjorts på den
punkten, men detta kan betyda, att den
tyska församlingen här kan förlora två
tredjedelar av sina medlemmar. Den
tyska församlingen i Göteborg kan mista
praktiskt taget allesamman, och
därigenom får den ju inget underlag för
att kunna ekonomiskt existera som en
väsentligen självfinansierande församling.

Jag har tagit till orda för att ansluta

församlingarna.

mig till departementschefens mening
på en punkt där utskottet inte har tagit
direkt ställning, nämligen att svenska
medborgare principiellt bör tillhöra territoriella
församlingar. Jag har den meningen,
att det inte finns något svenskt
intresse för att dessa medborgare av utländsk
extraktion icke skall snarast
möjligt uppsugas av det svenska samhället,
och jag anser att det inte finns någon
anledning för statsmakterna att vidtaga
åtgärder för att fördröja detta. Det
behöver inte finnas något hinder för vederbörande
att privat ansluta sig till någon
nationell församling. Vi har i min
egen hemstad, Göteborg, sedan mycket
länge en liten engelsk församling, bestående
av de många inflyttade engelsmän
som av tradition håller sig med
denna församling, som de själva uppbär
— om de får understöd från England
eller från engelska eller skotska
släkter, som har sammanslutit sig därom,
känner jag inte till, men det behöver
ju inte föreligga något hinder för
det.

Jag skall inte orera vidare på denna
punkt, herr talman! Jag skall bara citera
ett yttrande av kammarkollegiets
majoritet. Alla som intresserat sig för
denna sak torde ha funnit att kollegiet
är synnerligen försiktigt och moderat.
Det säges här: »Den rätt att välja församling,
som enligt förslaget skulle tillkomma
svenska medborgare av utländsk
börd, är en förmån, som icke tillkommer
andra svenska medborgare, och lämpligheten
av en dylik valrätt kan starkt ifrågasättas.
» Sedan fortsätter kollegiet att
det måste »anses olämpligt, att avkomlingar
av för länge sedan försvenskade
tyskar och finnar skall tillhöra annan
församling än den där de är bosatta.
Principiellt hör sålunda svenska medborgare
tillhöra de svenska territoriella
församlingarna. Kollegiet kan därför
icke tillstyrka rätt för svenska medborgare,
som är avkomlingar av inflyttade
tyskar och finnar, att tillhöra dylik församling».
Jag ber att få instämma i vad
det ärade kammarkollegiets majoritet anfört
på den punkten.

Men en punkt till vill jag ta upp. I de

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

121

Ang. medlemskapet i de finska och tyska församlingarna.

anslutningsbestämmelser som departementschefen
övergångsvis vill rekommendera
— jag förmodar att departementschefen
ännu inte tagit slutlig ställning
till denna fråga — står det, att
finska och tyska medborgare av evangelisk-luthersk
trosbekännelse, som är
bosatta i respektive städer, skall vara
skyldiga att tillhöra församlingarna, därest
inte domkapitlet på grund av föreliggande
särskilda omständigheter annat
medgiver.

Principen är alltså att finska och tyska
medborgare skall föras dit — jag förmodar
att man har avsett sådana som
är finsktalande respektive tysktalande,
ty det förefaller mig orimligt att t. ex.
en finsk medborgare, som hela sitt liv
talat svenska och som alltså är en finländare
som man säger och hit inflyttat
i avsikt att bli svensk medborgare, skall
tvångsvis tillhöra den finska församlingen.
Det är lika orimligt om en tysk medborgare
t. ex. från Sydslesvig som är
dansktalande flyttar in hit och genom
en sådan bestämmelse nödgas tillhöra
den tyska församlingen. Jag ber departementschefen
att vid den omprövning
som förmodligen blir resultatet av riksdagens
beslut i dag ta upp även den
saken. Jag ifrågasätter över huvud taget
om utländska medborgare skall vara
principiellt tvungna att tillhöra dessa
församlingar. Domkapitlets dispensrätt
vid särskilda, synnerliga omständigheter
är en sak om vilken man inte vet vad
den kommer att innebära och hur den
kommer att fullgöras.

Jag vill erinra om ett fall då strax
efter kriget en tysk medborgare — i varje
fall en tysktalande person, förmodligen
en f. d. tysk medborgare, en statslös
— kom upp i riksdagen och begärde
ett samtal med mig samt mycket starkt
och utomordentligt irriterat beklagade
sig över att han nödgades tillhöra den
tyska församlingen. Jag tycker att det är
otillbörligt om man skulle ha tvångsbestämmelser
även på den punkten.

Men, herr talman, jag är djupt medveten
om att om svenska medborgare
icke utom kanske i vissa undantagsfall,
som jag inte vill yttra mig om, tillhör

dessa utlandsförsamlingar och om de
utländska medborgarna inte tvingas att
tillhöra dem, så bortfaller den ekonomiska
grunden för församlingarna, och
departementschefen har med tanke därpå
menat att man måste ta deras organisatoriska
och ekonomiska förhållanden
under omprövning. När utskottet
begär klara linjer av Kungl. Maj:t i denna
fråga så viil jag på den punkten förena
mig med utskottet.

Jag förväntar mig också för min del
att en snar omprövning sker av detta
ärende. Det finns många viktiga aspekter
därpå, och det bör inte onödigt fördröjas.
Det har dröjt länge nog. Jag har
inget yrkande, herr talman.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Alla tycks vara överens om att
det finns anledning att ändra bestämmelserna
om anslutning av medlemmar
till dessa församlingar, och det är ju
särskilt tvångsanslutningen av svenska
medborgare man därvid fört fram. Skiljaktigheterna
här gäller, om man på
detta stadium skall anse att man bestämt
kan uttala sig om huruvida dessa församlingar
bör vara kvar eller ej. Jag kan
gärna här omtala, att jag har varit
ganska tveksam på denna punkt, men
när jag i alla fall till sist har stannat
för ett uttalande, att dessa församlingar
icke nödvändigtvis torde böra bibehållas
på längre sikt, så är det en åsikt
som jag ingalunda är ensam om. Tvärtom
har under den av riksdagen begärda
utredningens remissbehandling kommit
uttalanden i den riktningen från synnerligen
auktoritativt håll. Sålunda har
statskontoret ställt sig på denna ståndpunkt,
likaså en ledamot av kammarkollegium
— det var generaldirektören,
visserligen såsom reservant — samt
tvenne reservanter i Göteborgs domkapitel,
varav den ene just är den ärade
föregående talaren och den andre också
är medlem av denna kammare. Jämväl
har en betydande minoritet inom kyrkofullmäktige
i Göteborg kommit med detta
förslag vid remissbehandlingen.

När den invändningen riktas emot de -

122 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Ang. medlemskapet i de finska och tyska

partementet, att vi bort skicka ut ärendet
en gång till på remiss, vill jag framhålla
att denna sak tydligen har varit
föremål för ett ingående dryftande i åtskilliga
av remissinstanserna. Därigenom
kom saken alltså inte som någon verklig
överraskning.

Jag vill också här framhålla att jag
— såsom jag även skriver direkt i propositionen
— med mitt förordande av
dessa församlingars upplösning inte har
avsett att särskilda anordningar för
gudstjänst för här avsedda finsk- och
tyskspråkiga utlänningar skulle omöjliggöras.
Tvärtom vore det ganska lätt att
ordna dessa behövliga gudstjänster. Jag
tror sålunda inte att några av dem, för
vilka dessa församlingar har ansetts såsom
värdefulla, skulle förlora någonting
av det allra omistligaste i fråga om sitt
religiösa liv.

I samband härmed har jag ju också
pekat på att en ekonomisk utredning är
nödvändig, innan några större omorganisationer
kan genomföras, och det tycks
alla vara överens om i dagens läge.

Vad utskottet då vill, såsom jag har
uppfattat det, är ju att den utredning,
som sålunda bör sättas i gång, skall göras
mera förutsättningslös, givetvis
främst när det gäller frågan, huruvida
församlingarna på längre sikt skall vara
kvar eller inte. Jag kan för min del säga,
att när en utredning ändå skall göras,
blir det inte så stor skillnad, om den får
något vidgade direktiv jämfört med vad
jag ursprungligen hade tänkt mig. Så som
saken nu ligger till inom riksdagen, har
jag därför inte så stora invändningar att
göra emot utskottsförslaget.

Jag vill i alla fall beklaga, att man inte
i förslaget har bemyndigat Kungl. Maj:t
att, om så skulle befinnas nödvändigt,
bevilja ifrågavarande församlingar vissa
ytterligare bidrag ur kyrkofonden.
Eftersom man inte gjort detta, blir det
kanske inte så lätt — det får ju omprövas
inom departementet — att omedelbart
göra de ändringar, varom praktiskt
taget alla är överens.

Herr talman! Då det inte har framställts
något yrkande tidigare här, anser
jag mig inte heller böra vädja till kam -

församlingarna.

maren, ehuru jag givetvis helst hade sett,
att propositionen hade kunnat bifallas.
Med det anförda har jag emellertid velat
klargöra min syn på denna sak.

Herr AHLKVIST (s): Herr talman!
Med den ståndpunkt, som utskottet har
intagit i denna fråga, har jag ingen anledning
att ingå på någon närmare diskussion
om grunderna för anslutningen
till de s. k. nationella församlingarna.

Då emellertid herr Sjödahl i sitt anförande
i huvudsak vände sig emot den
nuvarande tvångsanslutningen, vill jag
erinra om att utskottet på den punkten
intagit en klar ståndpunkt, när utskottet
i sitt utlåtande skriver, att tvångsanslutningen
för svenska medborgare icke
längre bör upprätthållas. Att utskottet
inte ansett sig kunna tillstyrka propositionen,
beror alltså på andra saker.

Herr Sjödahl erinrade om att denna
fråga länge har varit föremål för uppmärksamhet.
Han nämnde, att han själv
aktualiserat frågan genom en motion år
1945. Den resulterade i en utredning,
som var färdig år 1947. Utredningsmannens
förslag kan i stort sett sammanfattas
så, att tvångsanslutningen föreslogs
upphävd och att de nationella församlingarna
här i Stockholm skulle anslutas
till den kyrkliga samfälligheten. Någonting
liknande gäller ju redan för den
tyska församlingen i Göteborg.

Det var detta förslag som var på remiss,
och det var med anledning av detta
förslag som vissa remissinstanser föreslog
längre gående åtgärder. Det nämnde
herr statsrådet nyss, men han omtalade
ju inte liksom reservanterna vilka
remissinstanser som avstyrkte utredningsmännens
förslag och ansåg att allt
borde vara som det är och inte heller
vilka remissinstanser som tillstyrkte förslaget.

Emellertid har denna utredning legat
i departementet sedan år 1947. Nu kommer
ganska sent vid årets riksdag en
proposition, som går väsentligt längre än
utredningsförslaget, en proposition, där
det föreslås inte enbart ändrade grunder
på det sättet, att anslutningstvånget

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

123

Ang. medlemskapet i de finska och tyska församlingarna.

skall upphöra, utan även förbud för
svenska medborgare att tillhöra de ifrågavarande
församlingarna. Departementschefen
döljer inte i propositionen,
att detta måste föra med sig, att församlingarnas
verksamhet måste nedläggas.
Över detta förslag har inga remissinstanser
hörts.

Statsrådet sade, att hans förslag inte
kom som någon överraskning för de berörda
parterna. I utskottet har vi inhämtat
raka motsatsen: för de berörda parterna
kom förslaget som en blixt från
klar himmel. De hade inte på något sätt
underrättats om, att det skulle framläggas
en proposition, som skulle innebära,
att deras verksamhet måste nedläggas.

Vi har inom utskottet menat, att när
man så mycket avviker från en utredning
— som för övrigt är så gammal
som från år 1947 — hade det inte varit
orimligt, om det hade upprättats en departementspromemoria,
som i varje fall
de berörda parterna hade fått tillfälle
att yttra sig över, innan förslaget framlagts.
Det är emellertid inte heller detta
som har varit det mest avgörande motivet
för utskottets avstyrkande.

Man kan dela upp denna fråga i två
avsnitt. I propositionen föreslås, dels att
riksdagen skall godkänna de grunder för
medlemskap i dessa församlingar, som
nämnes i propositionen, dels att riksdagen
skall medgiva, att anslag får utgå
ur kyrkofonden til) avlöningar åt prästerna
i dessa församlingar under en
övergångstid.

Frågan om församlingsindelningen lär
kunna lösas i administrativ ordning. Departementet
skulle alltså på denna punkt
inte ha behövt vända sig till riksdagen.
Men då en ändring i församlingsindelningen
för med sig ekonomiska konsekvenser,
har det blivit nödvändigt att förelägga
riksdagen en proposition. Det
viktigaste ur riksdagens synpunkt är
alltså de ekonomiska konsekvenserna av
de åtgärder som här vidtages. Departementschefen
säger själv i propositionen,
och han upprepade det i sitt anförande
här: »Någon utredning om huru de organisatoriska
och ekonomiska frågor,
som rör kyrkoherdetjänsternas nuvaran -

de innehavare, skall lösas vid församlingarnas
avveckling föreligger icke. Ej
heller åtskilliga andra frågor, som är förknippade
med församlingarnas upplösning,
är närmare utredda. Flera av dessa
senare frågor är av ekonomisk natur
och av komplicerad beskaffenhet.»

Jag kan ju här mycket kort nämna
några av de icke utredda ekonomiska
frågorna. Hur skall man förfara med
kyrkoherdarna i de nationella församlingarna?
Med kyrkoherdens fullmakt i
Göteborg lär det ligga så till, att det
finns intagen en bestämmelse om att han
kan överföras till territoriell församling,
men kyrkoherdarna här i Stockholm har
fullmakt på sina tjänster utan några villkor.
Det nämnes någonting i propositionen
om att man kan tänka sig att överföra
dem på övergångsstat. Jag vill då
erinra om att det gäller kyrkoherdar i
40—50-årsåldern. Skall de överföras till
övergångsstat med vardera en årlig lön
på i runt tal 20 000 kronor, blir det en
väsentlig ekonomisk fråga, men det är
inte på något sett utrett, om man skall
behöva gå den vägen.

Hur skall man förfara med dessa församlingars
kyrkor? Detta är väl inte
minst betydelsefullt när det gäller Kristine
kyrka i Göteborg. Två tidigare utredningar
har visat, att denna kyrka ägs
av den tyska församlingen. Den sambrukas
av den tyska församlingen och
Kristine församling i Göteborg. Det måste
vara ett stort ekonomiskt intresse för
Göteborgs stad att få veta, vem som skall
bli ägare till Kristine kyrka, om tyska
församlingen lägges ned.

Jag skulle på det sättet kunna fortsätta
att rulla upp ekonomiska konsekvenser
som skulle kunna följa av detta
beslut, och vi har i utskottet menat, att
vi inte vill tillråda riksdagen att fatta beslut
i ett ärende, där de ekonomiska konsekvenserna
icke är utredda och på det
sättet på förhand binda sig för kanske
betydande ekonomiska åtgärder.

Mot detta säger man i reservationen
— vilken jag för övrigt betraktar som
ett komplement till propositionen; reservationens
omfattning säger kanske någonting
om att propositionen är något

124 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Ang. medlemskapet i de finska och tyska
ofullständigt tillkommen ty annars kunde
man ha nöjt sig med något kortare
reservation — att departementet inte
kan sätta i gång en utredning, förrän
riksdagen fattat principiell ståndpunkt
om godkännande av grunderna, och att
det inte är rimligt att kosta på en utredning
om de ekonomiska konsekvenserna,
så länge man inte vet riksdagens
ståndpunkt. Jag får säga, att med den
motiveringen skulle riksdagen aldrig
kunna begära någon frågas utredning,
ty då skulle alltid departementet kunna
säga: »Vi kan inte utreda frågan, förrän
vi vet, huruvida riksdagen kommer att
bifalla utredningsmannens förslag.» Jag
tror inte att frågan förlorar på att man
i departementet får lov att undersöka
den litet närmare och sedan komma
igen.

Nu säger departementschefen, att det
är beklagligt att inte utskottet kunnat tillstyrka
att man under övergångstiden får
använda medel ur kyrkofonden för avlöningar
åt prästerna. Jag vill endast erinra
departementschefen om att vi i det
sammanhanget säger, att med den begränsade
ändring av anslutningsreglerna
som vi förordar, det inte under den
närmaste framtiden lär bli erforderligt
med dylika anslag. Detta är inget som
helst hinder för departementschefen att
komma åter, när dylika anslag erfordras.

Jag'' har nämnt att denna fråga länge
varit föremål för uppmärksamhet. Församlingarna
har varit bestående sedan
1500- och 1600-talen, och därför torde
det inte ske någon olycka, om det drar
ut ännu något år, innan beslut fattas om
hur man skall förfara med dem.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Såvitt jag är riktigt underrättad,
har vi inte haft någon debatt i denna
kammare, men däremot i medkammaren,
om hur förskräckligt brått vi har
i riksdagen för närvarande. Jag vill i
detta sammanhang passa på att erinra
de ärade utskottsrepresentanterna om
att det ibland är rätt brått även i Kungl.

församlingarna.

Maj :ts kansli för att man skall kunna
iakttaga propositionstiderna, sådana som
de är bestämda i nuvarande riksdagsordning,
och det har medfört att vi
fick relativt kort tid på oss att utarbeta
denna proposition — det skall jag ärligt
erkänna. Den innehåller dock det
väsentliga av vad den behöver innehålla.
Jag vill inte att herr Alilkvists anförande
skall ge kammaren det intrycket,
att vi i departementet sedan 1947
utan vidare har legat på saken. Jag har
ju inte varit med hela den tiden, så att
jag behöver kanske inte ta ansvar för
det, men jag vill i alla fall påpeka att
sedan den tiden först och främst remisserna
tagit sin tid, och vi har ju
också varit på det klara med att det
skulle genomföras en annan religionsfrihetslagstiftning
här i landet. Detta senare
komplex av frågor har vi ju fått
färdigt just i år.

Vi har därför ansett detta vara den
rätta tidpunkten att ta upp frågan, och
jag föreställer mig att ingen i denna
kammare skulle vilja bestrida att vi bör
tillerkänna de personer, som hittills har
tillhört dessa församlingar, samma religionsfrihet
som vi tillerkänner andra
människor i detta land. Det är för att
göra detta klart som vi framlagt denna
proposition. Men eftersom vi inser att
detta kan leda till att ifrågavarande församlingar
får ett sämre ekonomiskt underlag,
har förslaget kompletterats med
en begäran om anslag till församlingarna
ur kyrkofonden.

Herr Alilkvist skulle kanske kunna ge
mig rätt i att med hänsyn till den ståndpunkt,
som intages i propositionen, kan
det inte befaras att Kungl. Maj:t skulle
komma att utnyttja ett sådant bemyndigande
annat än mycket restriktivt. Om
Kungl. Maj:t får detta bemyndigande,
kommer kyrkofonden säkerligen inte att
behöva åsamkas större utgifter än som
är nödvändigt. Genom det beslut, som
utskottet här inbjuder kammaren att fatta,
skulle det emellertid bli omöjligt att
bestrida sådana utgifter omedelbart, och
därmed hindrade man också i stor utsträckning
ifrågavarande personer från
att nu få full religionsfrihet.

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 125

Ang. medlemskapet i de finska och tyska församlingarna.

Nu säger herr Ahlkvist att det väl
kan göra detsamma, om det dröjer ett
år till med den saken. Ja, det är möjligt.
Men jag vill göra representanterna
för första lagutskottet uppmärksamma
på att vi i departementet har många
andra spörsmål, inte minst på det kyrkliga
området, som behöver utredas, och
till allt detta skall vårt utredningsanslag
räcka. Det hade därför varit fördelaktigt
för oss att få göra denna utredning
på ett enklare sätt än vi måste göra, om
utskottet segrar här.

Jag vill alltså göra gällande att departementet
ingalunda har varit ute i
ogjort väder, då denna proposition har
framlagts och framlagts just nu.

Herr ENGLUND (fp): Herr talman! Jag
var år 1945 med i det tillfälliga utskott
som behandlade herr Sjödahls motion.
Vi var där alldeles ense om att tillstyrka
hans yrkande. Vi ansåg det alla vara
orimligt att svenska medborgare skulle
tvingas att tillhöra den tyska församlingen
i Göteborg under de betingelser
som då rådde där. Men detta ärende
har några fler aspekter än vad som framgår
av lagutskottets utlåtande och som
har framgått av herr Ahlkvists anförande.

Vid utskottsbehandlingen rörande dessa
församlingar framgick det att det
inte på något sätt kan anses vara självklart,
att man skall övergå till en anordning,
där de ombildas till utlandsförsamlingar
av den typ som flertalet
utländska kolonier här i Stockholm har.
Det visade sig med historiens ironi att
just den omständigheten, att den tyska
församlingen i Stockholm icke var en
tysk utlandsförsamling, utan en svensk
församling, gav den möjlighet att bjuda
starkt motstånd mot strävandena att
utnyttja den som en auktoritär grundval
för vissa nazistiska infiltrationsförsök.
Ett liknande läge kan ju uppkomma
i vilken som helst av dessa församlingar.
När det gäller den finska har
det hittills icke varit aktuellt, men det
skulle ju kunna bli det.

När jag för min del finner att det är

anledning att bibehålla den nuvarande
ordningen beträffande det finska befolkningselementet,
så gör jag det inte
bara under hänvisning till traditionen
och till de särskilda omständigheter under
vilka församlingen infogades i det
svenska samhället, utan även därför att
församlingen fyller en mycket stor socialpolitisk
roll. Från Finland kommer
ett betydande antal unga människor,
som inte kan tala annat än finska. Det
medför i alla deras förbindelser med
det svenska samhället avsevärda svårigheter.
Om de kan infogas i en kyrklig
församling, registreras där och få
sina ärenden handlagda där av sådana
som behärskar deras språk, betyder det
en stor lättnad för de andra kyrkliga
organen i Stockholm. I Stockholms län
är de ju skyldiga att skriva sig i territoriell
församling, och de språksvårigheter
som därvid föreligger, har visat
sig vara mycket betydande. Om en
sådan finsktalande person vill ha ett
ärende handlagt på pastorsexpeditionen,
måste pastorn ringa upp finska
församlingen i Stockholm och låta vederbörande
föra ett samtal på finska,
som sedan översättes för honom. På det
sättet genomför man kyrkskrivningsproceduren
eller vad det nu kan gälla. Är
det inte under sådana förhållanden administrativt
ändamålsenligt att låta dessa
element, när de kommer till Stockholm,
få skrivas på ett ställe, där sådana
tekniska svårigheter från början
är undanröjda?

Denna fråga har ytterligare en aspekt
utöver denna rent tekniska med kyrkskrivning
och kyrkliga handlingar såsom
äktenskaps ingående o. dyl. Jag vill
inte uttala mig om hur det förhåller sig
med tyska församlingen, men om den
finska församlingen vet jag att den spelar
en stor roll i ungdomsvårdshänseende.

Ett av de olösta problem, som vi har
i detta land, är ju frågan om ungdomsvården,
problemet att slussa in ungdomar,
som kommer till storstäderna och
där känner sig rotlösa, i något förband,
som gör det möjligt för dem att undgå
de vanskligheter, som inflyttningen från

126 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Ang. medlemskapet i de finska och tyska församlingarna.

landsbygden till den nya miljön för med
sig.

Vi har, som sagt, ännu inte löst detta
problem för den svenska ungdomens
vidkommande. Var och en förstår att för
dessa finska ungdomar, som kommer hit,
lockade av arbetstillfällen, som den
svenska ungdomen inte vill ta, och som
här har att kämpa med språksvårigheter
i en helt annan miljö än den finska,
måste vanskligheterna bli ännu mycket
större. I den finska miljön är de vana
vid att vända sig till prästen, ty den finska
socialvården är inte så avancerad
som den svenska och prästerna intar i
Finland en mycket starkare ställning än
i svenskt samhällsliv. Man har exempelvis
där ingen frikyrkoorganisation. Prästen
är, med denna bristande tillgång på
profan socialvård, ett centrum för former
av socialvård, som i Sverige skötes
av profana organ. De finska ungdomarna
är sålunda vana att söka sig till
prästen i sina svårigheter. Att de, när de
kommer i svårigheter här i Sverige, får
— med de avvikelser som finns i alla andra
hänseenden — följa sin inhemska tradition,
är en förmån. Man har exempelvis
i den finska församlingen en socialkurator,
som sköter dessa frågor och söker
hjälpa ungdomarna i deras svårigheter.
Det är exempelvis ej mindre än ett hundratal
utomäktenskapliga graviditetsfall
årligen bland de unga flickor, som kommit
till Sverige från Finland. Det är naturligtvis
eu utomordentlig fördel att
dessa frågor kan handläggas av personer
med finska språkkunskaper och med
kännedom om de föreställningar, som
vederbörande lever under. Det finns inom
församlingen också andra anordningar
för att trygga ungdomsvården —
man har t. ex. sällskapsaftnar, där ensamma
unga människor föres samman
med likspråkiga och får förankring i ett
föreningsförband.

Man har sålunda hos den finska församlingen
olika former av ungdomsvård
för en viss del av den befolkning som
finns här i landet, en ungdomsvård som
vi själva strävat efter att skapa för den
svenska ungdomen, men där vi ännu har
stora luckor att fylla. Skulle vi i ett så -

dant ögonblick, när vi har en dylik ordning
träffad för dessa emigranter från
Finland, utan vidare slå sönder den? Det
skulle, enligt mitt sätt att se, stå i direkt
strid med strävanden, som vi söker
fullfölja för andra ungdomar.

Jag har naturligtvis icke något yrkande
stridande mot vad som här tidigare
föreslagits. Jag har bara velat säga dessa
ord om de vidare aspekter, som kan anläggas
på detta problem, för att departementet
i sin omprövning också skall
kunna få in dessa omständigheter i synfältet,
åtminstone när det gäller den
finska församlingen.

Herr AHLIvVIST (s): Jag vill säga
endast ett par ord med anledning av
statsrådets anförande.

Jag vet inte, om jag uppfattade honom
rätt, men jag fick i alla fall det intrycket
av anförandet, att det förvillade begreppen
i denna fråga. Han nämnde någonting
om att de svenska medborgare,
som tillhör de s. k. nationella församlingarna,
skulle vara i ett sämre läge än
andra svenska medborgare, när det gäller
rätten att utträda ur statskyrkan. Jag
vill därför bena upp problemet och säga,
att det är inte fråga om rätten att utträda
ur kyrkan, utan ur församlingen.
Det är inte riktigt samma sak. Medborgare
i dessa församlingar har samma
rätt som alla andra svenska medborgare
att utträda ur den svenska statskyrkan.
Dessa församlingar är nämligen svenska,
även om de har utländska beteckningar.
Det är alltså ur församlingarna, som
de icke har rätt att utträda, men det har
icke heller någon annan av oss. Vi måste
nämligen tillhöra den territoriella församling,
där vi är bosatta. Det reducerar
kanske hela frågan något, i varje fall
ur skatteteknisk synpunkt.

Jag vill sedan endast tillägga, att även
om några lämnar dessa församlingar och
ingår i andra församlingar, så lär det,
menade vi i utskottet, inte bli så många,
som omedelbart gör det. I varje fall blir
det inte några ekonomiska konsekvenser
av den arten, att det omedelbart erfordras
stöd från kyrkofonden. Jag upp -

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

127

Om särskilda riksdagsorgan för samverkan med regeringen,
repar vad jag sade i mitt första anföran- Därjämte hade vid utlåtandet fogats
de, att när behov därav föreligger, har ett särskilt yttrande av herrar Hallén
statsrådet möjlighet att återkomma. och Hällgren.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om särskilda riksdagsorgan för samverkan
med regeringen.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av
väckt motion om inrättande av särskilda
organ för samverkan mellan riksdagen
och regeringen vid behandlingen av
vissa grupper av ärenden.

I en inom första kammaren väckt, till
konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 24, av herr Herlitz, hade hemställts,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en förutsättningslös
utredning angående möjligheten och
lämpligheten av att organ valda av riksdagen
inrättades för samverkan med
regeringen vid behandlingen av särskilda
grupper av ärenden och om framläggande
för riksdagen av de förslag
som därav föranleddes.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen I: 24 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade anförts av, utom
annan,

1) herr Dahlén mot vissa delar av utskottets
motivering;

2) herrar Englund, Hansson och
Hammar, utan angiven mening;

3) herr Herlitz, som på anförda skäl
hemställt, att riksdagen i anledning av
motionen I: 24 ville i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en förutsättningslös
utredning angående möjligheten och
lämpligheten av att organ valda av riksdagen
inrättades för samverkan med regeringen
vid behandlingen av särskilda
grupper av ärenden och om framläggande
för riksdagen av de förslag som
därav föranleddes.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Åtskilliga
vänliga ledamöter av denna kammare
har kommit och beklagat mig för
att detta ärende, som jag verkligen är
särskilt intresserad av, tre gånger har
uppskjutits från ett plenum till ett annat.
Jag ber i stället att få uttala min
synnerliga tillfredsställelse över att ha
åtnjutit förmånen, att detta ärende har
fått ligga så länge på kammarens bord,
att jag vågar räkna med att kammarens
ledamöter grundligt kunnat ta del av
ärendet och sålunda vinna intresse för
det. För egen del har jag använt den
långa tiden till att så mycket som möjligt
koncentrera de tankar, som jag skall
ge uttryck åt i dag. Jag ber emellertid
om ursäkt, om jag talar något längre än
kammaren kanske räknar med vid denna
sena tidpunkt. Jag ber att få räkna mig till
godo det förhållandet, att då vi häromdagen
diskuterade det stora komplexet av
författningsfrågor, talade jag i, noga räknat,
22 minuter — inte mera.

Den fråga, som jag här aktualiserat, är
en teknisk detaljfråga, om man så vill,
men för mig framstår den mot en bred
bakgrund som ständigt är aktuell för
mig.

Utgångspunkten är att vi alla har
vuxit upp i den föreställning, som har
varit rotfast här i landet liksom i hela
den europeiska kulturvärlden sedan
kanske något hundratal år tillbaka, nämligen
att tyngdpunkten i en nations liv
skall ligga hos en vald församling av representanter
för alla folkets lager. Där
skall rådslagen om allmänna angelägenheter
äga rum, och där skall alla väsentliga
avgöranden träffas.

Såsom jag haft anledning att erinra om
vid mångfaldiga tillfällen, är denna ordning
nu på väg att undergrävas. Den undergräves
först och främst genom den
utveckling som för till en parlamentarisk
regering. Det egendomliga är nämligen,
att då folkstyrelsen når så långt, att den
erövrar regeringsmakten och sålunda utvecklar
sin vackraste blomma, leder det

128 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Om särskilda riksdagsorgan för samverkan med regeringen.

lätt till att själva roten förvissnar. Man
är benägen att överlåta varjehanda ting
åt den regering, som har majoritetens
förtroende, och man är benägen att böja
sig för dess omdöme vid avgörandet av
de frågor som ändå läggs fram för riksdagen.

Vid sidan av denna utveckling ligger
det andra betydelsefulla faktum, det för
hela vårt statsliv — här i Sverige och
andra länder — avgörande faktum, att
livet har blivit och av statsmakterna
gjorts så oändligt mycket mer komplicerat
och vanskligt att bedöma och få
grepp om än vad det tidigare var. Även
detta för med sig samma påföljder, nämligen
dels att riksdagen tvingas att lämna
över saker och ting till regeringen,
dels att den ständigt känner sig stå inför
det tvångsläget att inte kunna pröva själv
de frågor, som läggs fram, utan bara
nödgas acceptera vad regeringen kommer
med.

Vi upplever nu, mina damer och herrar,
intensivare än någonsin just under
dessa hektiska slutdagar, hur ineffektiva
vi är, hur omöjligt det är för oss att få
ett grepp om alla de spörsmål, som formellt
passerar igenom riksdagen och
lägges på våra bord.

Jag är historiker från ungdomen. För
en historiker är det utomordentligt intressant
att bevittna tidernas ofrånkomliga
växling och känna sig vara med i en
tid, då allt pekar på att vi glider in i
en ny tidsålder, där de gamla folkrepresentativa
formerna kanske får stå kvar
som ärevördiga minnesmärken men i alla
fall förlorar sin betydelse, såsom då den
romerska senaten stod kvar i århundraden
efter kejsardömets införande och
så som rilcsens ständer sammanträdde
under Karl XI utan att märka att de var
maktlösa.

Detta är en historikers syn. För honom
är det en stor upplevelse att vara
med om en förändring, som kanske är
världshistorisk. Men för en politiker och
medborgare ställer sig saken annorlunda.
Fm politiker har att ta ståndpunkt,
att bestämma sig för vad han vill, vad
han skall sträva efter. Det är ovärdigt en
politiker att betrakta händelseutveck -

lingen blundande utan att märka vad
som sker. Det är att icke ta någon ståndpunkt
alls, att inte känna något ansvar
inför utvecklingen. En annan ståndpunkt
är naturligtvis att kallt och kärvt säga:
»Välan, vi går in i en ny tid. Jag är medveten
om att så kommer det att gå. Vi
brukar gamla former men har förlorat
deras ande.» Jag kan förstå den ståndpunkten
också. Men den som ändå anser,
att den gamla folkstyrelsen, sådan vi
har vant oss att uppfatta den, rymmer
betydande värden, kan inte annat än
känna sig som förvaltare av ett arv, som
han har ansvar för. Han kan inte annat
än fråga sig: Är det något som vi kan
göra för att, då de gamla formerna inte
räcker, skapa nya?

Jag vill inte bli missförstådd och vill
därför tillägga, att för mig står saken så,
att vad man i första hand har att göra,
då man iakttar riksdagens ineffektivitet
i det nutida statslivet, naturligtvis är att
söka efter utvägar, om inte riksdagen i
dess helhet kan bli en mer levande faktor
än den nu är. Jag betonar detta och
ber att det i fortsättningen av mitt resonemang
inte må bli glömt, att detta
står för mig som det primära och väsentliga.
Men det är också annat att göra.
Man måste också klart se de begränsningar,
som de nutida förhållandena i
verkligheten ställer för riksdagens aktionsmöjligheter,
och se, vad man kan
skapa av nytt, som inte blir helt och hållet
likvärdigt med det gamla men som
kanske i någon mån kan tjäna dess syften.

Då har min tanke gått i den riktningen,
att man skall ise, om man kan
gå vidare på den väg, som riksdagen
gick år 1921, då den inrättade utrikesnämnden.
Resonemanget var ju då, att
idealet egentligen vore att utrikespolitiken
bleve föremål för själva riksdagens
intresse och medverkan. Det gick emellertid
inte för sig, och då skapade man
ett särskilt organ som fick samverka
med Konungen på det området.

I fullföljd av denna tanke ifrågasätter
jag nu helt enkelt, huruvida det inte
är möjligt att använda liknande verksamhetsformer,
i första hand för sådana

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22. 129

Om särskilda riksdagsorgan för samverkan med
grupper av ärenden, som numera har
flyttats över till regeringen. Man skulle

kunna tänka sig dem när vi nu ger regeringen
anslag med full frihet att inom
mycket vid ram bestämma om användningen
och när regeringen eljest får
fullmakt att avgöra vissa ärenden och
också i sådana lägen där ärenden flyttats
över till den, helt enkelt därför att
dess grundlagsenliga befogenheter uppfattats
som mera vidsträckta än förr.
Det kan också bli fråga om att skapa
sådana här former för ärenden, som i
detta nu lyder under riksdagen men
där riksdagen, efter vad vi alla erkänner,
blivit av utvecklingen fullkomligt
förhindrad att besluta någonting annat
än vad Kungl. Maj:t föreslår — det belysande
exemplet är ju statstjänstemännens
lönefrågor. Varför inte överlåta sådana
ärenden åt Kungl. Maj:t under
medverkan av något riksdagsvalt organ?

Denna tanke har dykt upp på olika
områden, som finns redovisade i motionen
och som jag inte här skall upprepa.
Men jag har trott dem vara av sådan
räckvidd, att de bör överblickas i sin
helhet. Det bör enligt min mening ske
för det första därför, att det knappast
är möjligt att utan grundlagsändringar
slå in på denna väg, och för det andra
därför, att spörsmålet förtjänar att betraktas
ur gemensamma principiella
synpunkter —• inte isolerat, på de speciella
områden, där en anordning av
åsyftat slag skulle äga rum.

Jag kan inte finna att utskottets utlåtande
ger en riktigt klar bild av vad
motionen åsyftat, det måste jag med ett
visst eftertryck framhålla. Jag vill därför
betona några punkter.

Jag har inte alls velat uttala mig själv
eller ifrågasätta något riksdagens uttalande
om på vilka områden nya verksamhetsformer
kunde vara behövliga
och ändamålsenliga. Därom har jag inte
bildat mig någon uppfattning, och jag
tycker inte det är rimligt att i detta nu
försöka göra det. Utskottet slår sålunda
in öppna dörrar, då det talar om de
vidsträckta områden, på vilka jag velat
tillämpa tanken.

!t Första kammarens protokoll 1953. Nr 22.

regeringen.

Jag har också lämnat därhän, om dessa
organ bör vara stora eller små; det
spörsmålet har jag här inte alls tagit
upp. Det grundväsentliga är naturligtvis,
att de skall rymma en allsidig representation
för olika meningsriktningar
inom riksdagen. Det väsentliga för
vårt gamla representativa styrelseskick
har varit, att alla meningsriktningar deltar
i samrådet, att inte all makt ligger
i händerna på en majoritet.

Jag vill framhålla, att dessa organ
kan få rådgivande funktioner såsom utrikesnämnden,
men att också den möjligheten
står öppen, att de får beslutande
funktioner. Några ledamöter av
utskottet har kanske särskilt reagerat
mot denna senare tanke, och jag vill
därför konkretisera den. Framstår det
egentligen som någonting orimligt att
t. ex. i ett läge, då väldiga anslag måste
ställas till Kungl. Maj:ts förfogande utan
att riksdagen kan närmare bestämma
om hur de skall användas, säga att
Kungl. Maj :t skall inhämta samtycke av
en riksdagsdelegation, då det gäller att
träffa väsentliga dispositioner inom anslagets
ram? Och skulle man inte kunna
bestämma, att Kungl. Maj :t först skall
inhämta samtycke av en sådan delegation
exempelvis då Kungl. Maj:t fått
fullmakt att utfärda vissa föreskrifter?
Men jag understryker, att detta är ett
spörsmål som man inte nu behöver ta
ståndpunkt till. En kommande utredning
kan klargöra vad som i olika situationer
skulle vara rationellt.

Jag lämnar också därhän — det gäller
även här en mycket viktig punkt —
huruvida man skall tänka sig organen
såsom tillfälliga eller av en mera varaktig
typ som utrikesnämnden, som har
sina befogenheter angivna i grundlag.
Jag har i min motion markerat, att jag
närmast lutar åt att organen bör vara
av mera tillfällig art. Särskilda delegationer
skulle kunna tillsättas för så lång
tid riksdagen det vill, t. ex. för ett år
i sänder, för att i samråd med Kungl.
Maj :t tillämpa en viss lag eller disponera
över något stort anslagsbelopp.
Över huvud taget har jag föreställt mig,

130 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Om särskilda riksdagsorgan för samverkan med regeringen.

att de skall träda i verksamhet, i den
mån riksdagen vid särskilda tidpunkter
finner det lämpligt och behövligt.

Hela tanken väcker naturligtvis allehanda
problem, det är jag fullt medveten
om, och det skulle ha varit mig kärt
att ta upp en mera omfattande diskussion,
om vi hade befunnit oss i en mera
normal period av riksdagsarbetet. Man
kan sålunda fråga sig, om den medför
en otillbörig inskränkning i regeringens
makt, och man kan också ställa frågan
i vad mån inrättandet av organ för riksdagen
kan innebära ett obehörigt bindande
av riksdagens egna händer. Det
är ett stort komplex av frågor, som här
uppställer sig och som jag är beredd
att, om det önskas, diskutera. Men jag
skall inte ta upp det nu.

Då vi behandlade denna fråga i konstitutionsutskottet,
befanns det att utskottet,
såsom kammarens ledamöter behagade
finna, var oerhört splittrat. Det
föreligger inte mindre än fyra reservationer
och ett särskilt yttrande. Splittringen
är dock inte fullt så stor som
det ser ut. Herr Håstad och jag är i
själva verket fullkomligt ense, ehuru vi
kom överens om att jag som motionär
skulle skriva en särskild reservation,
som mera passade i motionärens mun
än i en annans. Det är emellertid, som
sagt, istor splittring i övrigt, och jag
tror att denna splittring är ganska belysande
för det läge, som rådde i utskottet.
Jag tror mig ha rätt att säga att
utskottet rätt allmänt kände, att man
här stod inför ett stort och nytt problem,
att man rätt allmänt erkände att
det ligger någonting i det men att man
ännu inte fått riktigt grepp om hur saken
skall bedömas. Jag tyckte mig finna
en sådan osäkerhet i utskottets bedömande,
och jag har trott mig finna den
avspeglad i reservationerna. Måhända
kan den kommande debatten ge en större
klarhet om grunderna för motståndet.
För min del tycker jag nog att just ett
sådant läge, som man stötte på i utskottet,
indicerar att saken skulle tagas
upp till — jag betonar starkt vad
som redan står i motionen — en förutsättningslös
utredning. Men om detta

förslag, ärade kammarledamöter, faller
i dag, skulle jag tro, att vi inte kan
undgå att få se det komma tillbaka.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till min reservation. Jag gör
det under starkt betonande av att det
här inte är fråga om att på någon punkt
begränsa riksdagens inflytande. För mig
har det tvärtom gällt att kunna finna,
så gott jag har förstått, former genom
vilka folkstyr elsen, som nog i ett och
annat hänseende ter sig vacklande, skulle
kunna befästas.

I detta anförande instämde herr Nordenson
(h).

Herr HANSSON (fp): Herr talman!
Det föreliggande ärendet är enligt min
mening av betydande intresse. Det har,
såsom herr Herlitz redan påpekat, bedömts
mycket olika av konstitutionsutskottets
ledamöter. Det föreligger, såsom
herr Herlitz också redan nämnt, inte
mindre än fyra reservationer och ett
särskilt yttrande till utskottets utlåtande.

Själv har jag tillsammans med två
andra ledamöter av utskottet avgivit en
blank reservation, och det är denna reservation
som föranleder mig att nu ta
till orda. Jag har en bestämd känsla av
att herr talmannen liksom kammarens
ärade ledamöter önskar, att jag fattar
mig synnerligen kort. För att kunna göra
det och ange min egen inställning
skulle jag kunna säga, att jag ända fram
till de två sista meningarna kan instämma
i det särskilda yttrandet av konstitutionsutskottets
ordförande och min
kamrat på blekingebänken herr Hällgren,
vilket finns återgivet på sid. 10 i
utlåtandet.

Herrar Hallén och Hällgren skriver i
sitt yttrande följande: »Det lärer ej kunna
bestridas, att utvecklingen alltmer leder
till att ett växande antal frågor, som
egentligen tillhöra riksdagens kompetensområde,
genom fullmaktslagar o. d.
lagts i Kungl. Maj :ts hand. Vidare ges
exempel på att ej blott i lönefrågor,
utan även i andra spörsmål av ekonomisk
innebörd Kungl. Maj:t tvingas att

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

131

Om särskilda riksdagsorgan för samverkan med regeringen.

träffa preliminär uppgörelse med olika
intresseorganisationer, vilket gör att,
när dylika ärenden skola behandlas i
riksdagen, denna då merendels står inför
fait accompli. Riksdagen bör då icke
stå likgiltig inför en utveckling, som
förminskar dess möjligheter att göra sin
vilja gällande i viktiga frågor. En undersökning
kunde därför till följd av utvecklingen
i och för sig vara motiverad,
huruvida det går att i någon form genom
inrättande av rådgivande riksdagsorgan
säkerställa riksdagens faktiska
medverkan vid ärendenas avgörande
utan att regeringsmaktens ansvar för
riksstyrelsen härigenom försvagas.»

Så långt är jag, som sagt, tämligen ense
med herrar Hallén och Hällgren. Det
enda jag skulle vilja sätta ett litet frågetecken
för är ordet »rådgivande» framför
»riksdagsorgan». Kanske är det den
saken man i första hand tänker på, men
jag kan också se andra möjligheter. Orden
»kunde» och »i och för sig» i sista
meningen antyder ju, att yttrandet inte
kan utmynna i ett bifall till herr Herlitz’
motion. Men efter detta positiva uttalande,
som jag har föredragit, får jag
nog säga att de två sista meningarna för
mig ändå kommer rätt överraskande.
Det heter där nämligen på följande sätt:
»Emellertid finna vi i likhet med utskottet,
att en utredning enligt de grunder,
som i motionen angivas, näppeligen bör
tillstyrkas. Flera av de i motionen angivna
alternativen synas oss nämligen
vara av den art, att de ej böra närmare
övervägas.»

.lag förstår nu inle riktigt vilka grunder
som avses, och jag tycker inte att uttalandet,
»att flera av de i motionen angivna
alternativen skulle vara av den
art, att de ej närmare bör övervägas», är
ett fullgott skäl för avstyrkan av utredning
i ärendet. För övrigt undrar
jag, om inte herrar Hallén och Hällgren
liksom utskottets majoritet i viss mån
har missförstått motionärerna. Herr Herlitz
antyder någonting dylikt, och hans
reservation innebär ju huvudsakligen en
polemik mot utskottsmajoriteten, ett tillrättaläggande
av de missuppfattningar,
som majoriteten enligt motionären har

råkat ut för. Motionärens syfte är ju
i vart fall att hävda riksdagens grundlagsenliga
befogenheter, en angelägenhet,
som enligt min mening bör stå över
alla partiintressen. Det är svårlösta frågor,
som motionären lägger fram och
diskuterar i en motion på 7, 8 sidor,
vilken jag hoppas att alla kammarens ledamöter
noga tagit del av.

Herr Herlitz understryker att dessa
frågor kräver ett grundligt övervägande
och med en, jag vågar säga överraskande
blygsamhet tillägger han att »det bör
därvid, försåvitt tanken över huvud taget
finnes böra genomföras», bli klargjort
under vilka förutsättningar organ
av ifrågasatt typ bör kunna komma till
användning, de funktioner som bör kunna
tilläggas dem, deras lämpliga organisation
o. s. v. Herr Herlitz fortsätter,
att det också bör klarläggas på vilka
områden och för vilka ändamål sådana
organ är önskvärda och lämpliga.

Med detta citat har jag inför kammaren
velat styrka vad motionären redan
här i sitt anförande understrukit, nämligen
att motionen endast diskuterar
tänkbara alternativa former för samverkan
mellan regering och riksdag. Motionären
är, såvitt jag förstår, själv tveksam
om vilka vägar som bör beträdas.
Eller har han måhända med avsikt strävat
efter att ge motionen form av en
orientering för att framhäva dels dess
läge över partierna och dels att utredningen
måste vara helt förutsättningslös?
Jag har i varje fall fattat motionen
så.

Hur som helst är jag med hänsyn till
den utformning motionen fått förvånad
över såväl utskottsmajoritetens ställningstagande
som herrar Halléns och
Hällgrens motiv för avstyrkan. Naturligtvis
är jag själv — och det är jag angelägen
att framhålla — liksom, skulle jag
tro, motionären tveksam beträffande flera
av de alternativ, som framlägges i
motionen. Men vad motionen syftar till,
nämligen att finna de av utvecklingen
betingade nya och mest ändamålsenliga
formerna för samverkan mellan regering
och riksdag i ärenden, som principiellt
ankommer på riksdagen, är väl

132 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Om särskilda riksdagsorgan för samverkan med regeringen.

ett synnerligen aktuellt problem, som
angår oss alla.

Det vore naturligtvis mycket att säga
om den saken, men tiden lär väl inte
tillåta det. Jag vill här endast betona att
riksdagen enligt min mening inte kan
komma undan ett ställningstagande i
denna fråga. Det går helt enkelt ingen
väg udenom. Vill kammaren ha något år
på sig för att tänka igenom problemen,
må det vara hänt, men att skjuta undan
dem för alltid eller ens för någon längre
tid, går helt enkelt inte. Jag vet för övrigt
att även flera än reservanterna erkänner
detta. För egen del finner jag
inte något skäl för uppskov. Jag instämmer
helt i herr Halléns och herr Hällgrens
uttalade åsikt att riksdagen inte
bör stå likgiltig för en utveckling, som
förminskar dess möjligheter att göra sin
vilja gällande i viktiga frågor. Och sedan
jag sålunda instämt i detta uttalande
av två socialdemokrater, kan jag
näppeligen, lika litet som jag för övrigt
anser att herrar Hallén och Hällgren
bör kunna det utan att demonstrera sin
likgiltighet, underlåta att instämma i liögermannens
•— motionärens — hemställan,
helst som denna hemställan har fått
en helt neutral och sympatisk anspråkslös
formulering. Han yrkar nämligen
som bekant på en förutsättningslös utredning
angående möjligheten och lämpligheten
av att organ, valda av riksdagen,
inrättas för samverkan med regeringen
vid behandlingen av särskilda
grupper av ärenden.

Hem Sten sade nyligen i en debatt —
jag tror att det var i förra veckan — att
någon stor fråga sällan har tagits upp för
tidigt av riksdagen. Nu har vi här en
fråga, som riksdagen förr eller senare
måste ta upp. Och jag anser inte att det
är för tidigt att omedelbart gripa sig an
med den.

Av den anledningen ber jag, herr talman,
att få instämma i yrkandet om bifall
till den med 3) betecknade reservationen.

Herr ELMGREN (s): Herr talman! Jag
kan instämma i vad den föregående ta -

laren anförde i fråga om önskvärdheten
att kammarens ledamöter med omsorg
ville studera herr Herlitz’ motion. Jag
tror att det uppskov, som herr Herlitz
redan tackat för, har varit bra, men jag
skulle önska att man ännu noggrannare
ville studera den motionen.

Det är självfallet, att jag i detta skede
av riksdagens arbete när det gäller att
fatta beslut i en hel del viktiga frågor,
som sammanhänger med statsregleringen,
inte skall falla för frestelsen att ta upp
en debatt om herr Herlitz’ grundsyn i
fråga om det parlamentariska regeringssättet.
Herr Herlitz menar själv att man
skulle kunna återkomma till en sådan
diskussion.

Jag skall bara göra den lilla reflexionen,
att jag nog tycker att herr Herlitz
litet grand svartmålar situationen och på
ett alldeles onödigt sätt ställer en parlamentarisk
regering i motsatsförhållande
till folkstyrelsen. På s. 12 i sin motion
säger herr Herlitz, att det betänkliga ligger
däri, att folkstyrelsen, i form av fritt
samråd mellan folkets valda förtroendemän,
förtvinar. Jag tycker för min del
att det inte är ett så dåligt samråd som
äger rum, när de ledamöter av riksdagen,
som sitter i regeringen, tar upp en
diskussion med oppositionen.

Det, som jag emellertid fäst största
avseendet vid i herr Herlitz’ motion i det
här avseendet, är hans yttrande på s. 17,
där han säger: »Det måste naturligtvis
erkännas, att de ifrågasatta anordningarnas
betydelse begränsas, i den mån
parlamentarismens principer anses böra
medföra, att en regerings politiska meningsfränder
följa dess ledning; om tilllämpningen
av sådana principer gör
riksdagen maktlös, är detsamma att befara
beträffande riksdagsdelegationer.»
Jag frågar mig, om det är någon större
mening att ha politiska partier över huvud
taget, om man inte avser att få fram
en viss gemensam grundsyn, som är förhärskande
både inom den regering, som
för tillfället finns, och den majoritet, på
vilken den stöder sig. Jag undrar, hur
det skulle vara, om det i detta ögonblick
fanns en konservativ regering och en
konservativ riksdagsmajoritet. Jag frå -

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

133

Om särskilda riksdagsorgan för samverkan med regeringen.

gar mig, hur herr Herlitz då skulle ställa
sig. Det är självfallet, att en man med
herr Herlitz’ personliga kvalifikationer
antagligen skulle sitta i den regeringen
utan att han därför enligt min åsikt
skulle fjärma sig alltför mycket från
folkstyret. Men vore det inte naturligt,
att den konservativa riksdagsmajoriteten
då betraktande saken på det sättet, att
man skulle komma fram till en gemensam
grundsyn och ett gemensamt arbetsprogram
tillsammans med den regering,
som ulgått ur ett sådant parti? Men, herr
talman, jag vill inte i detta läge ta upp
den diskussionen, utan hoppas att vi
skall kunna återkomma till denna sak
vid ett annat tillfälle.

Jag vill nu endast beträffande den aktuella
motionen göra två erinringar. Den
första är, att det i alla fall är ett så allvarligt
avgörande, när riksdagen skall
delegera sin makt på något sätt, att man
måste tänka sig för både en och två
gånger, innan man gör det. Jag tror att
man måste ha mera konkretiserade förslag
än dem, som finns i motionen, innan
man vågar sig på det.

Som kammarens ärade ledamöter känner
till, har sådana här rikdagsdelegationer
övervägts t. ex. då det har gällt
tillämpningen av fullmaktslagarna ■— det
är ju ett stort område — och då det
gällt försvarsfrågorna liksom beträffande
lönefrågorna. Det sistnämnda området
är kanske det som för många i denna
kammare ter sig som det mest angelägna
att komma till ordentlig diskussion
om. Ty litet var har väl känt
otillfredsställelse över att riksdagen
ställts inför fait accompli — inför en avtalsuppgörelse
som det är svårt att rubba.
I den frågan föreligger en motion i
andra kammaren, som, om jag inte är fel
underrättad, föreslås skola bli behandlad
först i höst. Den frågan är i alla fall
så pass invecklad och besvärlig, att man
inte velat ta ställning till den i detta
sammanhang. Den ligger fortfarande under
utredning i civildepartementet, och
jag tycker för min del att det vore märkvärdigt,
om man skulle ge sig på en allmän
utredning på teoretiska grunder,
när ett sådant problem som detta skju -

tits framåt i tiden och verkligen är föremål
för en utredning.

Det andra påpekande, som jag skall
göra, motiverar min önskan att kammarens
ledamöter ville läsa herr Herlitz’
motion så noga som möjligt. Mitt påpekande
är att jag tycker nog att herr Herlitz
i sin reservation och i sin motivering
nu befinner sig på glid från de
ståndpunkter som han intagit i motionen.
Jag vill säga, att det är inte så, att
majoriteten int.e behjärtar den grundsyn,
som herr Herlitz har, nämligen att
riksdagens inflytande bör bibehållas. Det
behjärtar säkerligen alla, men majoriteten
vill inte på basis av denna mera teoretiskt
upplagda motion, vars praktiska
konsekvenser man inte kan överblicka,
skrida till något avgörande. Härtill kommer
också att motionen synes i viss mån
strida mot reservationen och argumenteringen
i dag. Jag skall be att få läsa
upp en enda passus i motionen. Det avsnittet
tycker jag visar, att herr Herlitz
går betydligt längre i motionen än han
gör nu. I motionen skrev han på följande
sätt: »Regeringen kan hänvisas att
medverka med sådana delegationer vid
avgörandet av ärenden, som genom lagstiftning,
statsreglering eller annorledes
anförtrotts åt regeringen, och sådana
ärenden, i vilka den ansett sig enligt
grundlagarnas bestämmelser äga beslutanderätt.
Sådan medverkan med riksdagsvalda
delegationer kan också tänkas
ersätta riksdagsbehandlingen av sådana
ärenden, i vilka riksdagsbehandlingen
nedsjunkit till en tom formalitet eller eljest
befinnes mindre lämplig.»

Min ståndpukt är alltså den, att majoriteten
mer än väl beaktar nödvändigheten
av att bibehålla riksdagens inflytande,
men majoriteten har icke velat på
basis av denna motion förorda någon
utredning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr HÄLLGREN (s): Herr talman!
När motionären började sitt anförande,
nämnde han att han sett dessa frågor
utvecklingshistoriskt, men han medgav

134 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Om särskilda riksdagsorgan för samverkan med regeringen.

också att man måste se dem politiskt. Det
är väl det som skett, när herr Herlitz
skrev sin motion. Han talar om den majoritetsparlamentarism
som genomfördes
1936 och som tenderar att utplåna det
grundlagsbestämda maktfördelningssystemet,
och sedan talar han om majoritetens
herravälde. Hur det är, så känner
sig motionären på något sätt vara förtryckt
av någon sorts majoritetsparlamentarism.

Men det var inte för att konstatera detta,
som jag begärde ordet. Jag har varit
med om att diskutera denna motion, och
jag har också försökt ange, i vad mån
man skulle kunna få något praktiskt och
bestående resultat av den, men jag har
inte vunnit anslutning, och jag anser att
detta är motionärens egen skuld. Han
har nämligen skrivit i sin motion: »Mot
den bakgrund, som här angivits, vill jag
resa frågan, i vad mån det är möjligt
att anförtro viktiga funktioner åt delegationer
utsedda av riksdagens kamrar.
Regeringen kan hänvisas att medverka
med sådana delegationer vid avgörandet
av ärenden, som genom lagstiftning,
statsreglering eller annorledes anförtrotts
åt regeringen, och sådana ärenden,
i vilka den ansetts sig enligt grundlagarnas
bestämmelser äga beslutanderätt.
Sådan medverkan med riksdagsvalda delegationer
kan också tänkas ersätta riksdagsbehandlingen
av sådana ärenden, i
vilka riksdagsbehandlingen nedsjunkit
till en tom formalitet eller eljest befinnes
mindre lämplig.» Ja, så fortsätter han
resonemanget i motionen, och på något
ställe säger han, att han inte funnit några
betänkligheter möta mot att Konung
och riksdag gemensamt beslutar att anförtro
en delegation beslutande eller rådgivande
funktioner. »Man kan tänka sig
delegationer», fortsätter han, »med jämförelsevis
begränsade funktionsområden.
Men man kunde möjligen också ifrågasätta
en större grad av koncentration,
till äventyrs ända därhän att hos en enda
delegation samlades all den makt, som
riksdagen ej själv kan utöva.» Och i den
stilen fortsätter motionen.

Jag skall inte trötta kammaren med
att citera mera, men det är klart att det -

ta ger riksdagsmajoriteten och utskottet
det intrycket, att vad herr Herlitz vill
ha utrett är att riksdagen skall utse en
delegation och överlämna sill egen beslutanderätt
åt den, och vidare att man
skall kunna föreskriva, att regeringen i
vissa ärenden skall höra denna riksdagsdelegation.
Och vad blir det i det praktiska
livet? Vi har en Kungl. Maj:ts regering,
och detta skulle väl leda till att
vi skapade en den svenska riksdagens
regering. Kungl. Maj:ts regering granskas
och kontrolleras av riksdagen och
får decharge av den, men det står ingenting
om hur denna riksdagens regering
skulle kontrolleras eller få decharge.
Den skulle i varje fall kunna fatta beslut
utan att riksdagen sedermera behöver
pröva dem. Fn sådan utveckling skulle
näppeligen leda till en önskvärd styrelseform,
till de bästa och lyckliga beslut
i gott samförstånd, utan man skulle
få en viss dualism mellan detta organ
som riksdagen hade tillsatt och Kungl.
Maj:ts regering i vissa fall.

En sådan utveckling har jag inte velat
vara med om, men vad jag möjligen
hade velat vara med om att utreda är
det uppslaget att liksom vi har en utrikesnämnd,
där regeringen i utrikespolitiska
frågor kan rådgöra med representanter
för riksdagen, så finns det ju
onekligen vissa inrikespolitiska frågor,
ekonomiska och andra, som kan tarva en
förtroendefull överläggning med något
riksdagens organ. Jag hade tänkt mig,
att man hade kunnat gå så långt som till
att inrätta en inrikesnämnd, som regeringen
skulle kunna rådgöra med men
utan att på något sätt vare sig riksdagens
eller regeringens makt och ansvar
skulle på något sätt förringas. Denna
tankegång var kanske alltför optimistisk,
och jag skall inte utveckla vidare,
hur jag tänkte att detta skulle fungera i
andra fall, men min tanke har inte vunnit
gehör, och jag har inte ansett att motionen
är sådan, att jag kunde gå med
på all den utredning som där begärs. Frågan
pm en delegation för lönefrågor ligger
hos statsutskottet på grund av eu
motion av herr Håstad, och under sådana
förhållanden har jag avstått från

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

135

Om särskilda riksdagsorgan för samverkan med regeringen.

att rösta, men skulle det bli omröstning
här, kommer jag givetvis att gå på utskottets
linje.

Beträffande herr Hanssons yttrande
vill jag bara säga, att det är några av
folkpartiets medlemmar som tillhör majoriteten
och några som har avgivit en
blank reservation. När nu herr Hansson
går över på herr Halléns och mitt särskilda
uttalande, så tycks det som om
det skulle finnas en viss splittring bland
partiets ledamöter.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Bara
några ord i all korthet med anledning
av de föregående anförandena.

Herr Hällgrens argumentation gick till
stor del ut på att han läste utdrag ur
min motion och lät dem tala för sig
själva. Jag vill svara med att också hänvisa
till min motion och säga att jag också
tycker att den talar för sig själv, men
att jag drar andra slutsatser. Men i övrigt
gav herr Hällgrens anförande inte
direkt någon utgångspunkt för en replik.

Några uttalanden av herr Elmgren
skulle jag däremot vilja säga något om.
Varför skall vi säga, herr Elmgren, att
herr Herlitz nu framträtt med en »teoretiskt»
upplagd motion? Den sysselsätter
sig ju med problem som är praktiska
för oss alla. Skall vi nu sätta en särskild
stämpel på den därför att den försöker,
då det är en mängd saker som skall ses
ur gemensam synvinkel, att sammanföra
och överblicka dem? Skall vi då
säga, att den är av någon annan klass
och ligger litet vid sidan av våra övriga
uppgifter ?

Det sades att min framställning var
en svartmålning. Jag har inte riktigt
klart för mig hur orden har fallit i alla
enskildheter, men jag har vårdat mig
om att kammarens tid inte skulle tas
alltför länge i anspråk, och det kan hända
att jag under debatten tillspetsade
något ord. Men man bör också förstå
att en historiker, som är van att liksom
ständigt koxa framåt så långt han kan,
så att säga diskonterar en utvecklings
framtida resultat. Jag tror att det vore
av värde om ett sådant betraktelsesätt
bleve mera allmänt.

Herr Elmgren tog upp något som jag
sagt om att regeringspartiet böjer sig
för regeringens vilja. Jag är angelägen
att betona, att vad jag sagt i det hänseendet
inte alls är sagt som någon kritik.
Jag bara konstaterar ett faktum. Jag
är alldeles säker på att den dag, då högern
erövrat majoriteten i detta land,
kommer det naturligtvis också att bli en
stark sammanhållning mellan högerpartiet
och dess regering.

Herr Elmgren varnade för att riksdagen
i viss omfattning skulle delegera
sin makt. Jag skulle vilja framhålla att
det väl ändå är att vrida hela saken på
sned. Hela min utgångspunkt är ju att
riksdagen i detta nu delegerar sin makt
till regeringen utan alla förbehåll. Jag
vill åstadkomma en inskränkning i delegerandet
därhän att vid en sådan delegation
det förbehållet skall fästas att
riksdagen i annan form skall få vara
med. Man ställer det hela på huvudet,
om man gör gällande att jag åsyftar en
vidsträcktare delegation än den som nu
sker.

Herr Elmgren konstaterade, att jag nu
befann mig på glid från min motion. Jag
får då säga att för tids vinnande gav inte
herr Elmgren någon illustration till detta,
och därför kan jag inte heller svara
på den punkten.

Herr OHLON (fp): Herr talman! När
man lyssnat till debatten, kan man återigen
konstatera att konstitutionsutskottet
säkerligen utgör det mest konservativa
inslaget i Sveriges riksdag. Men därtill
kommer att konstitutionsutskottet stundom
har en speciell förmåga att missuppfatta
saker och ting.

Herr Herlitz har här kommit med ett
uppslag, där han ger vissa exemplifikationer,
och så skriver utskottet som om
de Herlitzska förslagen, vilka skulle vara
underlag för en diskussion, är konkret
framlagda förslag, vilket ju inte
alls är fallet. Särskilt fick jag det intrycket
av herr Elmgrens yttrande, då han
behandlade den Herlitzska motionen
som ett färdigt aktstycke, som skulle bli
föremål för diskussion. Han har endast
velat ha frågan ventilerad.

136 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Om särskilda riksdagsorgan för samverkan med regeringen.

Vi vet ju allesamman vad som är
upprinnelsen till den Herlitzska motionen.
Det var lönefrågans behandling
förra året i riksdagen, då faktiskt i vissa
fall få visste vad som beslöts, då
det t. o. m. inträffade att ämbetsverk
fick sig tilldelade tjänstemän, som de
inte själva hade begärt, eller fick löneförändringar
som i ämbetsverken aldrig
var ifrågasatta, och då det inträffade att
tjänstemän placerades om på löneskalan
vid vårriksdagen i fjol med giltighet
från 1 juli, varefter tjänstemännen omfördelades
vid höstsessionen med giltighet
också för den nya placeringen från
den 1 juli. Varför hade vi kommit i det
läget? Jo, därför att inte bara riksdagen
utan i viss mån även regeringen hade
satt sig ur spel och överantvardat åt organisationer
att med ett statsorgan förhandlingsvägen
komma fram till resultat.
Jag föreställer mig, att om riksdagen
hade varit inkopplad på dessa spörsmål
på ett tidigare stadium, hade statstjänstemännens
lönefråga blivit mera
rationellt löst förra året. Lönefrågan är
ett typiskt exempel, men det kan också
anföras andra, exempelvis frågan om
hur man skall avväga anslagen till försvaret.

Medan jag har ordet, herr talman,
skulle jag vilja vidga de önskemål som
herr Herlitz har framställt i sin motion.
Där diskuteras tillsättande av delegationer,
som i samråd med regeringen skulle
behandla speciella grupper av frågor.
Men jag skulle vilja ha samråd på en
vidare basis, nämligen mellan regeringen
och riksdagen angående riksdagens
organisation, så att vi inte i framtiden
kommer in i ett så kaotiskt läge som det
vi i dag befinner oss i. Jag vill bara
konstatera att vi, på grund av anhopningen
av ärendena på riksdagens bord
och på grund av oron i lägret, inte kommer
att i dag eller under de närmaste
dagarna få tillfälle att ordentligt penetrera
viktiga grupper av ärenden.

Herr ELMGREN (s): Herr talman! Jag
skall inte alls gå in på den konservatism,
som till äventyrs kan finnas i kons -

titutionsutskottet, ty jag tycker att ett
sådant där uttalande om vilket utskott
som är det mest konservativa strängt taget
inte hör till saken. Jag vill säga till
herr Herlitz, att jag inte lade något förklenande
i uttrycket »teoretisk» utan vad
jag åsyftade var, att herr Herlitz själv
säger, att han inte velat uttala sig om
på vilka områden riksdagsdelegationerna
skulle arbeta. Jag tycker att det är
en rimlig fordran, att kammaren får
veta, vilka praktiska konsekvenser som
följer av att man bifaller en motion som
denna.

Herr Ohlons anförande utgör ett stöd
för min ståndpunkt. Han påpekade ju,
att det var lönefrågorna som aktualiserat
herr Herlitz förslag. Jag har redan
påvisat, att den motion, som föreligger i
den frågan, har hänvisats till behandling
i höst, och det vore väl orimligt
om man nu skulle avgöra frågan på en
annan basis utan att vänta på den diskussion
som kommer att följa i höst.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST (s):
Herr talman! Bara ett par ord till herr
Ohlon! Herr Ohlon talade om det konservativa
konstitutionsutskottet. Men det
är väl ändå så, herr Ohlon, att vi här i
livet inte har samma uppfattning om
saker och ting. Därför bryts meningarna.
Så har det skett här. Det är väl inte
alla gånger som en motion blir tillstyrkt
av ett utskott, utan vederbörande får
nöja sig med ett avstyrkande. Jag blev
därför mycket förvånad över herr
Ohlons yttrande i detta fall.

Herr SANDBERG (s): Herr talman!
Herr Ohlon ansåg sig ha till fullo förstått
herr Herlitz’ motion. Jag måste säga, att
åtskilliga av oss, som inom konstitutionsutskottet
har sysslat med motionen,
inte har kunnat bli alldeles på det klara
med innebörden av den. Vi har haft
diskussioner på den punkten, bl. a. herr
Herlitz och jag.

Om man ville analysera motionen —
man har inte tillfälle till det på detta
stadium av riksdagens förhandlingar —

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

137

Om särskilda riksdagsorgan för samverkan med regeringen.

skulle man kanske kunna finna, att motiven
i motionen har brutit sig mot varadra
och att herr Herlitz, såvitt jag förstår,
inte själv är klart medveten om vad
han syftar till och inte kan precisera
den grundval, varpå riksdagen skulle
bygga en framställning till Kungl. Maj :t
om att utreda denna fråga. Jag har mycket
stor respekt för herr Herlitz’ lidelse
för de konstitutionella frågorna och betvivlar
inte ett ögonblick hans demokratiska
sinnelag. Det finns inte något
sådan tvivel bakom de synpunkter som
dominerar mitt ställningstagande till motionen.
Men jag har i alla fall inte kunnat
värja mig för den tanken att här på
något sätt finns en viss olust. Den är
svår att definiera för oss andra, och det
är kanske en aning svårt även för herr
Herlitz själv att ge den, som jag förut
sade, en tillräckligt preciserad form.
Därför är motionen inte så entydig som
herr Ohlon tycks tro. Jag kan inte för
min personliga del alldeles klart utläsa
tendensen i den. Jag förstår att herr
Herlitz önskar bättre kontakter, att han
önskar att riksdagens synpunkter kanske
skulle på ett tidigare, stadium komma
fram till regeringen och att där skulle
kunna ske vissa överläggningar, men
herr Herlitz har i alla fall inte genomfört
denna tankegång så, att jag för min
ringa del kan bli klok på hur det hela
skulle ta sig ut.

Herr Herlitz talar om ett organ som
inom sig skulle kunna samla en hel del
olika uppgifter, om jag förstår honom
rätt. Han resonerar också på något ställe
i motionen så, att man kunde tänka sig
att han syftar till inrättande av flera
olika sådana delegationer. Jag hoppas
att herr Herlitz ursäktar mig, om jag i
alla fall har den uppfattningen att detta
inte är tillräckligt klart, vare sig till sin
formella eller till sin reella innebörd.
Jag skulle nästan tycka att kammaren
borde —- även om det, herr Ohlon, är
ett gammalt och konservativt utskott som
står bakom — vara nog dristig att följa
utskottets rekommendation på den här
punkten, bland annat därför — jag hoppas
att herr Herlitz inte finner mig på
något sätt vanvördig — att motionären

med sin lidelse för dessa ting kanske i
en kommande motion till ett kommande
år kan ge den där preciseringen som
många av oss inom utskottet gärna skulle
ha sett i den motion som nu behandlas.

Jag ber alltså, herr talman, att få biträda
det yrkande om bifall till utskottets
förslag som redan är framställt, och
jag ber herr Herlitz vara övertygad om
att i detta ligger icke det allra minsta
av någon misstanke om bristande intresse
för demokrati och slika höga, förnämliga
ting.

Herr HERLITZ (h): Herr talman! Det
var väl två saker att svara på.

Den första innebar att jag inte hade
klart uttryckt vad jag menade. Herr
Sandberg får naturligtvis ursäkta att jag
inte kan ge något närmare besked därutinnan.
då jag inte fick veta vari oklarheterna
ligger.

Den intressantare synpunkten var den
att mina syften bakom motionen var så
dunkla. Herr Sandberg var där inne på
en rätt ingående psykologisk djupborrning.
Jag följde den med intresse, men
en sådan djupborrning har väl sin betydelse,
bara om man räknar med några
särskilda dunkla syften såsom möjliga,
och jag fick inte klart för mig vilka
möjligheter herr Sandberg hade i sikte
vid sin sondering. Jag gjorde liknande
reflexioner under en uppmärksammad
debatt som häromdagen fördes i medkammaren,
och där resonemangen i
mycket stor utsträckning inte gick ut på
annat än att man ville konstatera att på
den ena eller den andra punkten kvarstod
något slags oklarhet. Jag kunde inte
riktigt förstå vad det är för glädje med
att konstatera sådant.

.Tåg är tacksam för vad herr Sandberg
sade till sist, att han inte misstänkte mitt
demokratiska sinnelag. Men jag får kanske
säga, att det skulle i hög grad förvåna
mig om det funnes någon här i
kammaren som kunde finna den minsta
anledning till en sådan misstanke.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yr -

138 Nr 22.

Fredagen den 22 maj 1953.

Ang. försäljning av viss mark till Kiruna
kanden, som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Herlitz vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 34, i anledning
av väckta motioner angående lagstiftning
om rätt till arbete, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 24, i anledning av väckta motioner
om tryggande av yrkesfiskares nyttjanderätt
till av dem arrenderade fiskevatten;
och

nr 25, i anledning av väckt motion
om översyn av gällande tätortslagstiftning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser angående
bankaktiebolags inlåning, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 29, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa, allmänna
arvsfonden tillfallna fastigheter, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 32, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

stad.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Ang. försäljning av viss mark till Kiruna
stad.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
proposition nr 188 framlagda förslag hade
utskottet i förevarande punkt hemställt,
att riksdagen måtte medgiva, att
av kronoparken Kiruna i Norrbottens
län finge på de närmare villkor Kungl.
Maj:t föreskreve till Kiruna stad säljas
dels ett område vid Lappgatan om 26,8(5
hektar för en köpeskilling av 53 700 kronor,
dels ett område om 72,90 hektar
inom och i anslutning till Triangelområdet
för en köpeskilling av 102 000 kronor
eller — därest området ej i dess
helhet försåldes — till ett pris av 14 öre
per kvadratmeter.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
För två år sedan föreslog Kungl. Maj:t
efter hemställan av chefen för armén att
arméns jägarskola skulle flyttas från Kiruna
till Boden. Anledningen till detta
förslag var att man genom en sådan
förflyttning skulle göra vissa besparingar.
Statsutskottets första avdelning besökte
Kiruna för att bilda sig en uppfattning
om de lokala förhållandena där.
Det framhölls då såsom ett skäl mot jägarskolans
förflyttning, att övningsterrängen
i Kiruna var mycket bra. Där
fanns god tillgång till övningsmark. Detta
framhölls särskilt från de kommunala
myndigheternas sida.

Nu begär emellertid Kungl. Maj:t ett
bemyndigande att få försälja till staden
9 hektar av det övningsområde som jägarskolan
för närvarande disponerar.
Emellertid förutsätter både departementschefen
och utskottet att man först
skall utreda frågan huruvida jägarskolan
kan erhålla kompensation genom att
tilldelas annan lämplig övningsterräng.
Det är av vikt att denna övningsterräng
icke ligger alltför långt från kasernområdet.
Det nuvarande övningsområdet
ligger i det hänseendet mycket bra till.

Fredagen den 22 maj 1953.

Nr 22.

139

Ang. försäljning av viss mark till Kiruna stad.

Om jägarskolan får ett sämre övningsområde,
är det möjligt att frågan om förflyttning
av den åter blir aktuell, och
det är ju ett intresse inte minst för Kiruna
stad att få behålla detta förband.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 33, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa, allmänna
arvsfonden tillfallna fastigheter, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 290, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av en den
26 mars 1953 träffad överenskommelse
angående ändrad lydelse av artiklarna 2,
7 och 9 konventionen mellan Sverige,
Danmark, Finland, Island och Norge
den 6 februari 1931 innehållande internationellt
privaträttsliga bestämmelser
om äktenskap, adoption och förmynderskap,
m. m.; samt

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 6 juni
1925 (nr 179) om ersättning till polisman
för skada å kläder.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 291, i anledning av Kungl. Maj:s
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1953/54 till avlöningar
vid de tekniska högskolorna
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ombesörjande i
vissa fall av den undervisning, från vilken
distriktsöverlärare befriats;

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar vid blindoch
dövskolorna;

nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner m. m.;

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till anordnande
samt om- och tillbyggnad av
ålderdomshem;

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till främjande av bostadsförsörjningen
in. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 297, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1952/53;

nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående mottagande av den
till staten testamenterade egendomen
Harpsund; och

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av tomt
för uppförande av en byggnad för italienska
institutet i Stockholm.

Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och första lagutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 302, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet
av frihetsstraff m. in., dels ock i ämnet
väckt motion; samt

nr 303, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1953/54 till fångvården in. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt

140 Nr 22.

Fredagen den 22 mai 1953.

till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt
vattenområde m. m.; samt

nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 44, 45 och 146 §§ byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385).

Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och tredje lagutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 306, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående uttagande av en
avgift för främjande av forskning och
rationalisering på byggnadsområdet samt
inrättande av en statens nämnd för byggnadsforskning.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial och utlåtanden
:

nr 157, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1953/
54 till Armén: Remontering jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till handelshögskolorna
i Stockholm och Göteborg m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1953/54 till statens priskontrollnämnd
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till kommerskollegium
m. in. jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr 57,
angående beräkning av bevillningarna

för budgetåret 1953/54, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande och memorial: nr

26, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning angående
ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern
för kvinnliga befattningshavare
vid riksdagens verk in. m.; och

nr 27, angående särskilt lönetillägg
åt hos riksdagen tillfälligt anställda
tjänstemän;

första lagutskottets utlåtande nr 41, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 §
rättegångsbalken, dels ock i ämnet väckta
motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden och memorial
:

nr 27, i anledning av väckta motioner
om vidgad inlösningsrätt vid laga skifte
enligt lagen den 17 juni 1932 (nr 223)
med särskilda bestämmelser om delning
av jord å landet inom vissa delar av
Kopparbergs län (den s. k. dalalagen);

nr 28, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för gynnande av bebyggelsen
på landsbygden; och

nr 29, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 35,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående reglering av priserna på
fisk under budgetåret 1953/54, m. m.
jämte i ämnet väckt motion.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 23 maj 1953.

Nr 22. 141

Lördagen den 23 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 12 på dagen.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
memorial nr 157 och utlåtanden
nr 158—161, bevillningsutskottets
betänkande nr 57, bankoutskottets utlåtande
nr 26 och memorial nr 27, första
lagutskottets utlåtande nr 41, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 27 och 28 samt
memorial nr 29 ävensom jordbruksutskottets
utlåtande nr 35.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
kammarens nästa sammanträde tredje
lagutskottets utlåtande nr 26 skulle uppföras
näst efter första lagutskottets utlåtande
nr 41 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 36 ävensom bevillningsutskottets
betänkanden nr 45 och 57 i angiven
ordning sättas sist.

Anmäldes och bordlädes

andra lagutskottets utlåtande och memorial
:

nr 35, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring, m. in. dels
ock i ämnet väckta motioner; samt

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 220 med förslag till lag om
ändring i värnpliktslagen, m. fl. ärenden;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 38,
med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område jämte i ämnet
väckta motioner.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 12.02 på dagen.

In fidem
G. H. Berggren.