Torsdagen den 21 maj fm (Riksdagens protokoll 1970:27)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 27

ANDRA KAMMAREN

1970

21—22 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 21 maj fm.

Sid.

Svar på frågor av:

herr Sjöholm (fp) ang. minskningen av ortsavdraget då skyldighet

att erlägga sjömansskatt föreligger ......................... 5

fru Kristensson (m) ang. möjliggörande av privata initiativ att förmedla
tillfälliga dagbarnvårdare............................ 6

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. ändring av bestämmelserna om

förbättringslån för underhåll av fastighet.................... 8

herr Wikner (s) ang. åtgärder mot olycksfall inom skogsbruket..... 10

herr Wikner (s) ang. försök med registrering av läkemedelsförbruk ning

m. m............................................... 12

herr Tobé (fp) ang. tillämpningen av 1953 års kungörelse angående

förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen............... 14

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. upprätthållandet av ordning i

tunnelbanor och bussar ................................... 16

herr Lundberg (s) ang. hastighetsbestämmelsernas tillämpning på

s. k. tidningsbilar......................................... 18

herr Nilsson i Bästekille (m) ang. utnyttjandet av omställningsbidrag

till yrkesfiskare .......................................... 18

Svar på interpellationer av:

herr Hedlund (ep) ang. en plan för åtgärder mot den ökade brottsligheten
................................................. 19

herr Wachtmeister (m) ang. befordringsgången för underofficerare 34
Regionalpolitiken, tillika svar på interpellation av herr Dahlgren (ep)

ang. en effektivare trafikplanering............................. 36

1 —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 27

Nr 27

Innehåll

Torsdagen den 21 maj em.

Sid.

Regionalpolitiken (forts.)...................................... 115

Meddelande om enkla frågor av:

herr Magnusson i Borås (m) ang. ändrade bestämmelser för avlöningar
till civilförsvarspliktiga............................ 180

herr Johansson i Skärstad (ep) ang. grammatikinslaget i språkundervisningen
................................................ 180

herr Adamsson (s) ang. utbildning i socialantropologi vid Lunds

universitet ............................................. 180

•

Fredagen den 22 maj

Meddelande ang. arbetet under vårsessionens sista vecka........... 181

Regionalpolitiken (forts.)....................................... 181

Företagsdemokrati inom den offentliga verksamheten.............. 208

Lag om otillbörlig marknadsföring, m. m......................... 214

Ändring i förordningen om skatteutjämningsbidrag, m. m........... 231

Anslag till skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.......... 233

Regionmusik................................................. 243

Meddelande om enkla frågor av:

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. skadeverkningarna av s. k.

buskgifter................................................ 249

herr Jonsson i Mora (fp) ang. samordningen mellan folkpension och

tjänstepension............................................ 249

herr Eriksson i Arvika (fp) ang. låneramarna för bostadsbyggande

i Värmlands län........................................... 249

herr Josefson i Arrie (ep) ang. medverkan av tjänsteman hos lantbruksnämnd
vid fastighetsköp............................. 249

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 22 maj

Bankoutskottets utlåtande nr 40, ang. den fortsatta regionalpolitiska

stödverksamheten, m. m..................................... 181

— nr 41, ang. regional differentiering av kreditpolitiken........... 181

— nr 42, om styrning av företagsetablering genom utnyttjande av

investeringsfondsmedel...................................... 181

Statsutskottets utlåtande nr 103, ang. dels den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten, m. m., i vad den ej avsåge regionalpolitikens
långsiktiga mål, dels anslag till särskilda stödåtgärder i
glesbygder................................................ 181

— nr 104, ang. kapitaltillskott till Norrbottens Järnverk AB....... 181

— nr 105, ang. transportstöd som regionalpolitiskt medel.......... 181

— nr 106, ang. Norrlandsfondens fortsatta verksamhet m. m....... 181

Innehåll

Nr 27

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 36, rörande vissa lokaliseringiä -

och miljöpolitiska skattefrågor, m. m.......................... 181

Utrikesutskottets utlåtande nr 10, ang. kontrollen av atomenergiverksamheten
i Sverige m. m..................................... 208

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 35, om företagsdemokrati inom

den offentliga verksamheten................................. 208

— nr 37, ang. ändring i kommunala vallagen..................... 214

Bevillningsutskottets betänkande nr 42, ang. godkännande av protokoll
rörande ändring i avtalet med Österrike för undvikande av
dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst och förmögenhet 214

Tredje lagutskottets utlåtande nr 45, ang. dels lag om otillbörlig mark -

nadsföring, m. m., dels åtgärder för att stärka konsumenternas

ställning i viss del, dels ärekränkning av juridisk person......... 214

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 36, ang. lag om otillbörlig marknadsföring,
m. m........................................... 231

Statsutskottets utlåtande nr 114, ang. anslag till marknadsrådet och

konsumentombudsmannen.................................. 231

— nr 118, ang. utbetalning av ersättning för upplåtelse av vissa

kommunala sjukhus för läkarutbildning och forskning.......... 231

-—- nr 119, ang. ändring i förordningen om skatteutjämningsbidrag,

m. m...................................................... 231

— nr 120, om anslag till skatteutjämningsbidrag till kommunerna

m. m...................................................... 233

— nr 121, ang. regionmusik.................................... 243

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Torsdagen den 21 maj

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 12 innevarande
maj.

§ 2

Svar på fråga ang. minskningen av ortsavdraget
då skyldighet att erlägga sjömansskatt
föreligger

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
om det är rimligt, att bestämmelserna
om reducering av ortsavdrag
(48 § 2 mom. 5 stycket kommunalskattelagen)
leder till att en person med
relativt ringa sådan inkomst som beskattas
enligt förordningen om sjömansskatt
gör en direkt ekonomisk förlust
genom förvärvet av denna inkomst.

Som herr Sjöholm torde ha observerat
har denna fråga behandlats i propositionen
98 år 1970. Det föreslås där
att det framdeles gällande grundavdraget
i här avsedda fall skall minskas endast
om sjömannen uppburit inkomst
ombord under minst trettio dagar.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar för svaret,
som är mycket tillfredsställande.

Kungl. Maj:ts proposition 98 är ännu
inte behandlad här i kammaren, men
finansministern utgår från — på goda
grunder, misstänker jag — att den kommer
att bifallas. Man kan i sammanhanget
fråga varför den bestämmelse
det här gäller inte ändrades redan i
propositionen 70, där 48 § finns införd
med hänsyftning till grundavdraget och
där lydelsen fortfarande är densamma.
Det viktiga är emellertid att en bestämmelse
som så länge har våldfört sig på
principen att det måste löna sig att arbeta
—- en god princip som kommer
att stå sig genom tiderna — nu blir
rättad. Den har gjort att människor fått
vidkännas en direkt förlust genom att
ta ett arbete, och det borde inte få ske.
Detta har pågått i tolv år, och man kanske
kan klandra mig för att jag slagit
larm i sista stund. Men om man också
vill klandra finansministern — och det
vill man ju — så kan man göra det för
att han infört en bestämmelse med sådana
verkningar. Med den välvilja som
kännetecknar oss får man dock anse
att den saken nu är preskriberad.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! För ordningens skull
vill jag meddela, att om en ändring
hade gjorts i propositionen 70, så hade
den inte kunnat träda i kraft tidigare
än nu blir fallet. Dessutom varslades
det i propositionen 70 att det som en
direkt följd av den propositionen skulle
komma en särproposition om sjömansskatten.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

§ 3

Svar på fråga ang. möjliggörande av privata
initiativ att förmedla tillfälliga dagbarnvårdare Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har frågat
mig, om jag vill meddela tilläggsdirektiv
till utredningen rörande arbetsförmedlingen
inom vissa yrkesområden
så att privata initiativ att förmedla
tillfälliga dagbarnvårdare tillåts.

Enligt direktiven för utredningen ingår
det i dess uppdrag att behandla
frågor om bl. a. sådan förmedling, bedriven
utan vinstsyfte. Om frågan syftar
till att utredningen skall få i uppdrag
att öppna möjligheter till förmedling
av tillfälliga barndagvårdare i vinstsyfte
eller att sådan förmedling mot
självkostnadsersättning skall få bedrivas
av enskild person, blir mitt svar
att jag inte ämnar ta initiativ till att
ändra direktiven i den riktningen.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (in):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min fråga.

Den direkta anledningen till frågan
var, som statsrådet säkert förstår, den
TV-debatt som ägde rum ganska nyligen
mellan ett par damer och statsrådet fru
Odhnoff angående den fråga som jag har
ställt. Jag beklagar att jag av formella
skäl inte kunde rikta min fråga direkt
till statsrådet fru Odhnoff, vilket hade
varit mera korrekt. Jag konstaterar också
med beklagande att fru Odhnoff inte
heller är närvarande i kammaren nu
och därför inte kan delta i denna debatt.

Jag har funnit det egendomligt att
privata initiativ för att lösa behovet av
tillfälliga barndagvårdare inte är tilllåtna.
Det gäller här familjer som placerat
sina barn exempelvis på daghem
där barnen på grund av sjukdom inte

kunde tas emot vissa dagar. Jag fann
det anmärkningsvärt att tillfälliga barndagvårdare
inte skulle få förmedlas på
privat väg, när arbetsförmedlingen, som
skall svara för denna förmedling, visat
sig inte kunnat fylla den funktionen.

De damer som hade tagit detta privata
initiativ hade lagt ned ett betydande
arbete. De hade genom stenciler, som
delades ut i olika hus, fått fram en rad
namn på personer som var villiga att
åta sig sådana tillfälliga uppdrag som
det gällde. De hade likaledes, också genom
stenciler som delats ut i husen,
fått fram namn på personer som hade
behov av denna tillfälliga arbetskraft.
Hela detta initiativ gick emellertid i stöpet,
eftersom det kom i kollision med
lagen om arbetsförmedling.

Jag uppfattade fru Odhnoffs svar i
TV så att hon lade huvudansvaret för
att denna fråga inte kunde lösas på
arbetsmarknadsstyrelsen. Enligt min
mening är det emellertid regering och
riksdag som har huvudansvaret för arbetsförmedlingslagen.
Eftersom herr
statsrådet utfärdat direktiv för en ny
utredning, tyckte jag att det kunde ligga
nära till hands att fråga, om i första
hand statsrådet och i andra hand regeringen
ändå inte anser att det ligger
något rimligt i tanken att privata initiativ
på detta område inte skall förbjudas.

Nu säger herr statsrådet att denna
tanke inte är möjlig att genomföra, om
avsikten är att man skall få ägna sig
åt förmedling av detta slag i vinstsyfte.
Min fråga avsåg detta, eftersom jag inte
tycker att det är rimligt att en enskild
person skall lägga ned ett så omfattande
arbete utan att få någon ersättning för
det. Jag konstaterar alltså att den uppmaning
fru Odhnoff gav damerna i det
aktuella TV-programmet, d. v. s. att de
skulle gå in i ett politiskt parti för att
på denna väg få gehör för sina synpunkter,
i varje fall inte kan ha inneburit
att de skulle engagera sig i det socialdemokratiska
partiet. Där har man
tydligen fortfarande den uppfattningen

Torsdagen den 21 maj 1970 fm. Nr 27

Svar på fråga ang. möjliggörande av privata initiativ att förmedla tillfälliga dagbarnvårdare -

att det viktigaste är att slå vakt om
arbetsförmedlingsmonopolet. Sedan får
det bli hur det vill med de enskilda
människornas behov av att få en lösning
på sina problem.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kommer att hålla
mig till den fråga som är ställd och
som jag har svarat på, inte till vad min
kollega fru Odhnoff kan ha sagt i en
TV-debatt, som jag inte hade tillfälle
att höra och inte heller haft anledning
att tala med fru Odhnoff om, eftersom
jag inte av den ställda frågan kunde
utläsa att så skulle behövas.

Jag vill emellertid framhålla att vi
genom en konvention är bundna till att
i vårt land inte tillåta någon arbetsförmedling
i vinstsyfte; detta gäller
även arbetsförmedling på självkostnadsbasis
bedriven av enskilda personer. Vi
hade tagit ståndpunkt i Sverige i detta
avseende redan innan vi anslöt oss till
konventionen. Jag tror också att det
finns starka skäl för vårt ställningstagande.
Jag kan därför inte finna någon
anledning till att vi på ett enstaka område
skulle frångå ifrågavarande principer.
Jag har av denna anledning inte
heller funnit skäl att lämna några tillläggsdirektiv
till utredningen på området.
Jag har nämligen inte avsett att
vi på något sätt skulle riva upp vare
sig den konvention vi anslutit oss till
eller den ordning som vi följer beträffande
arbetsförmedlingen i vårt land.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag inledde denna diskussion
med att beklaga att jag inte
kunde få föra debatten direkt med fru
Odhnoff. Jag tycker själv att det hade
varit i alla avseenden mest tillfredsställande
att få diskutera frågan med
det statsråd som genom sina uttalanden
föranlett frågan.

Statsrådet säger nu att vi är bundna

av en konvention, varför vi inte skulle
kunna göra några undantag från arbetsförmedlingslagen.
Jag vill med anledning
härav bara erinra om att majoriteten
i den arbetsgrupp, som skulle
utreda frågan om skrivbyråerna, vilka
utgör ett analogt fall, har ansett att man
borde kunna göra ett undantag för denna
verksamhet.

Enligt min mening är det därvidlag
fråga om en angelägen verksamhet. Lika
angelägen är emellertid denna typ av
initiativ som verkligen syftar till att gei
enskilda människor hjälp i en besvärlig
situation. Jag vidhåller fortfarande, herr
statsråd, att de vanliga människor som
inte ser någon lösning på det praktiska
problemet att få tillsyn för sina barn
inte förstår att man i det heliga monopolets
namn måste slå vakt om en bestämmelse,
som visar sig inte kunna
fungera i praktiken.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Ingen hindras ju att
hjälpa till att förmedla arbete under
förutsättning att det görs gratis. Fru
Kristensson säger emellertid att hon anser
det självklart att man inte kan tänka
sig ideella insatser av detta slag,
utan att det måste finnas möjligheter
att tjäna pengar på det. Men då är det
ju mycket svårt att dra gränsen — att
säga att just inom denna sektor må det
vara tillåtet att göra ett undantag från
de principer som gäller i övrigt. Jag är
för min del mycket tveksam huruvida
man utan vidare skulle kunna säga att
det är självklart att ett undantag härvidlag
skulle kunna göras från konventionen.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Det är bara att konstatera
att inrikesministern och jag har
helt olika uppfattningar i denna fråga,
och det finns ingen anledning att tro
att jag skall kunna övertyga herr stats -

8 Nr 27 Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Svar på fråga ang. ändring av bestämmelserna om förbättringslån för underhåll
av fastighet

rådet, lika väl som jag vågar påstå att
herr statsrådet inte kan övertyga mig.

Jag vill visst inte ta avstånd från
ideella insatser på vare sig detta eller
andra områden. Det görs många sådana
insatser i vårt samhälle — det är vi
väl överens om. Men jag kan fortfarande
inte inse varför inte en person, som
verkligen lägger ned ett omfattande arbete
på att lösa ett praktiskt problem
för många människor, skulle få en skälig
ersättning för detta. De personer
som är anställda av arbetsförmedlingen
för att sköta sina jobb där har ju
en lön för sitt arbete, och det är ingen
som tycker att det är oskäligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. ändring av bestämmelserna
om förbättringslån för underhåll
av fastighet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Westberg i Ljusdal
har frågat mig, om jag vill medverka
till en liberalisering av reglerna för
förbättringslån vid underhåll av fastigheter
så att lån kan utgå även för mindre
reparationer och underhållsarbeten.

En grundläggande princip vid förbättringslångivningen
är att lån utgår
endast för ombyggnad eller förbättring
som medför en icke oväsentlig höjning
av byggnadens bostadsvärde. Lån utgår
däremot inte till löpande underhåll, såvida
inte underhållet är direkt betingat
av andra arbeten för vilka förbättringslån
beviljas.

Gällande bestämmelser ger alltså utrymme
för lån till vissa arbeten av den
art som herr Westberg i Ljusdal torde
avse. Att utvidga långivningen till rena
underhållsarbeten utan samband med

annan förbättring är däremot inte motiverat.
Enligt vad jag inhämtat från
bostadsstyrelsen tillämpas gällande bestämmelser
generöst. Någon ytterligare
liberalisering synes därför inte behövlig Vidare

anförde:

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Holmqvist för svaret på min
fråga, men jag finner inte svaret tillfredsställande.

Jag tror att det vore riktigt med en
liberalisering på detta område. Om en
person t. ex. önskar reparera taket på
sin fastighet — reparationen skulle göra
det möjligt för honom att bo kvar
i huset — kan han inte få lån eller hjälp
till det arbetet med mindre än att det
blir en omfattande ombyggnad, d. v. s.
att han lägger på ett helt nytt tak, som
kan kosta många tusen kronor. Blir
det en sådan omfattande reparation
kan han få hjälp, men om han reparerar
befintligt tak får han alltså ingen
hjälp. Det kan gälla en bra och relativt
modern gård, där vederbörande
skulle kunna bo kvar som pensionär,
men eftersom det inte går att få hjälp
med reparationen tvingas fastighetsägaren
söka sig till ålderdomshem eller
pensionärshem, något som kostar
kommunen och samhället stora summor
per år. En plats på ett ålderdomshem
är ju ingalunda billigt — årskostnaden
blir stor.

Jag kan inte förstå varför man inte
skulle kunna vara något liberalare i
långivningen härvidlag för att på det
sättet möjliggöra för gamla människor
att bo kvar i sina bostäder, som de ju
också helst vill göra. Nu kan de inte
bo kvar därför att de inte har möjlighet
att få lån och hjälp för att klara
sådana problem som jag givit ett exempel
på. Det finns givetvis många liknande
exempel.

Torsdagen den 21 maj 1970 fm. Nr 27

Svar på fråga ang. ändring av bestämmelserna om förbättringslån för underhåll
av fastighet

Jag tycker att det är anledning att
införa något mjukare bestämmelser, och
det var det jag ville att inrikesministern
skulle medverka till.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQYIST:

Herr talman! Vad herr Westberg i
Ljusdal framhöll är ett typiskt exempel
på underhåll som det tillkommer en
fastighetsägare att svara för: han skall
måla byggnaden, hålla den i stånd så
att den kan motstå röta och se till att
väggarna blir stående kvar. På samma
sätt är det med taket. Vi vet att takpappen
inte kan leva i evighet. Det är
klart att man kan förlänga livslängden
om man sköter den noga.

Men detta är ett exempel på underhåll
som måste förekomma och som ingår
i de boendekostnader som var och
en har att räkna med. Det skulle enligt
min mening föra alldeles för långt, om
jag skulle säga att det exempel som
herr Westberg i Ljusdal angav skulle
vara vägledande vid tillämpningen och
att det skulle ge anledning för oss att
reformera kungörelsen. I så fall skulle
vi komma ut på en mycket osäker grund.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Statsrådets svar måste
innebära att han tycker att det är bättre
att den pensionär, som vi antar att
fallet gäller, flyttar till ålderdomshemmet,
upptar en plats där och åsamkar
samhället betydande kostnader. Visserligen
är han värd att få en sådan service,
men varför skall vi medverka till
att platser upptas i onödan, när vederbörande
helst vill bo kvar, om han
bara kan få hjälp med reparationen. Vi
förutsätter att han inte har någon ekonomisk
möjlighet att själv bekosta den.

Nu säger statsrådet att det ankommer
på fastighetsägaren att sköta underhållsreparationer,
eftersom dessa ingår
i boendekostnaden. Ja, men om han
nu inte har några pengar till denna

reparation? Han kan då inte göra
denna reparation och tvingas därför
flytta till ett ålderdomshem eller ett
pensionärshem.

Kan det vara ett riktigt sätt att lösa
dessa problem. Vore det inte till fördel
för alla parter, inte minst för pensionären
själv, som fick tillfälle att bo
i sin invanda miljö, att gå honom till
mötes och hjälpa honom med reparationen?
Jag tycker att det finns sakliga
skäl för en sådan inställning.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Som herr Westberg i
Ljusdal framlägger saken är det fråga
om att med lånemedel bidra till levnadskostnaderna
för en person. Men lika
väl som vi behöver mat för dagen
får vi vara beredda att vidkännas vissa
kostnader för den bostad, i vilken vi
bor. Jag vill också erinra om att detta
gäller ett anslag som är avsett just för
bostadslångivning. Tanken är då att
dessa bostadslån skall förbehållas dem
som verkligen behöver sådana lån för
genomgripande förbättringar på en bostad.
Det är de mera angelägna tingen
man har att hålla sig till.

Om man skulle acceptera herr Westbergs
princip, föreligger mycket stor
risk för att de gamla kanske mer eller
mindre skulle kunna tänkas få överta
fastigheter, vilka är i behov av ett kraftigt
underhåll.

Därigenom skulle möjligheter uppstå
att få en starkt nedsliten fastighet reparerad.
Den inställning som herr Westberg
har när det gäller att ge lån till
en person är enligt min mening ganska
orimlig.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag förstår inte att
statsrådet har så litet förtroende för dem
som skall pröva sådana ansökningar
att han tror att det skulle vara möjligt
för en pensionär att köpa en ned -

1* —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 27

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Svar på fråga ang. åtgärder mot olycksfall inom skogsbruket

gången fastighet och sedan sätta i gång
och reparera, sedan han fått de medelsbeviljande
myndigheterna att lämna
bidrag. Självfallet skall varje ansökan
prövas i vanlig ordning, och då
måste det vara fullständigt uteslutet att
någonting sådant som statsrådet avser
skulle kunna hända. Jag hoppas att
statsrådet ändå håller med mig på den
punkten.

Att det skulle bli så fruktansvärda
följder av en liberalisering får stå för
statsrådets räkning. Jag anser att en
långivning till reparation vore en åtgärd
som skulle hjälpa de gamla att bo
kvar i sina bostäder längre än vad som
är möjligt under nuvarande förhållanden.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Westberg i Ljusdal
har tydligen inte följt med vad som
har skett, ty det har försiggått en verkligt
betydelsefull verksamhet ute på
den svenska landsbygden. Vi har alla
sett exempel på en betydande förbättring
av bostadsbeståndet. När det gäller
alltför hårt nedslitna fastigheter kan
det dock många gånger vara motiverat
att de överges, och då skall man inte
öppna en möjlighet att utan vidare ge
lån.

Nu har herr Westberg modifierat sig
och förklarat att hans förslag skulle
ses i belysning av att han också rekommenderade
en speciellt restriktiv tilllämpning
hos de organ som har att
handlägga dessa frågor. Jag vet inte
riktigt vart det i så fall bär hän. Skall
verksamheten hanteras på det sättet,
kanske det inte blir någonting alls av
herr Westbergs önskemål.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. åtgärder mot olycksfall
inom skogsbruket

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Wikner har frågat
om jag är i tillfälle att redovisa resultaten
av de åtgärder som vidtagits i
anledning av den ökade olycksfallsfrekvensen
på skogsbrukets område.

De svåra stormarna under förra hösten
har medfört ett omfattande arbete
med upparbetning av stormfälld skog.
En betydligt större arbetsstyrka än normalt
har i samband härmed varit sysselsatt
med skogsarbete, och under slutet
av förra året inträffade ett ökat antal
svåra olycksfall. Med hänsyn till de
särskilda risker som följer med stormfällningsarbetet
har arbetarskyddsverket
tillsammans med berörda myndigheter
och arbetsmarknadsparter vidtagit
olika åtgärder för att minska olycksfallsriskerna
i samband med detta arbete.
Arbetarskyddsstyrelsen har utfärdat
anvisningar om särskilda skyddsåtgärder
vid arbete med stormfällda
träd som bl. a. innebär att s. k. ensamarbete
inte får förekomma. Vidare har
skogsyrkesinspektionens resurser för
upplysnings- och tillsynsverksamhet
inom de stormdrabbade områdena fått
en betydande förstärkning.

En stor del av yrkesskadorna vid
skogsarbete inträffar i samband med
användning av motorsåg. I syfte att
minska dessa skadefall har bestämmelser
utfärdats om att alla nya motorsågar
fr. o. m. 1 januari i år skall vara
försedda med kastskydd. Vidare har eu
kampanj startats för montering av kastskydd
även på de äldre motorsågar
som är i bruk.

Det finns ännu ingen statistik som
ger en fullständig bild av effekterna av
de åtgärder som vidtagits. Allmänt sett
gäller att det totala antalet anmälda
yrkesskador i skogsarbete har minskat
under de två senaste åren. Det ökade
antalet svåra olyckor i slutet av förra
året har, som jag nämnt, föranlett särskilda
åtgärder, och enligt tillgängliga
uppgifter har detta slags olyckor un -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Svar på fråga ang. åtgärder mot olycksfall inom skogsbruket

der den senaste tiden kunnat nedbringas.
Jag vill framhålla att arbetarskyddsverket
noggrant följer den fortsatta utvecklingen
av skadefallen inom skogsbruket.

Vidare anförde:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för svaret, som jag anser
vara positivt.

Den rationalisering och mekanisering
som skett och sker inom skogsbrukets
område förorsakar faktiskt ökade
olycksfallsrisker, som vi med alla till
buds stående medel måste försöka minska.
Av svaret framgår att det gjorts en
hel del — det skall jag villigt erkänna
— men jag tror att det ändå inte räcker.
Det material som jag lyckats komma
över visar att ytterligare åtgärder måste
vidtas för att förbättra skyddet mot
olycksfall.

Under det sista kvartalet i fjol och
det första i år har enligt uppgift 14
skogsarbetare omkommit vid stormfällningsarbete.
Det har framkommit alt
de flesta av dem har varit ovana vid
den teknik som används vid dessa avverkningar,
och dessutom har det brustit
i fråga om instruktioner. Varje år
inträffar enligt uppgifter i genomsnitt
9 000 yrkesskador på detta område. År
1968 fick 20 av dessa och år 1969 inte
mindre än 32 dödlig utgång.

Här krävs, som jag ser det, en aktivering
av den lokala skyddsverksamheten,
bättre organisation av säkerhetstjänsten
och fortsatt satsning på utbildningen.
Den pågående rationaliseringen
och teknikens utnyttjande inom skogsbruket
kräver ökad utbildning bl. a. för
att minska olycksfallsriskerna. Man har
även kunnat konstatera att de företag
som har genomfört en organiserad
skyddsverksamhet redovisar betydligt
mindre antal olycksfall än vad som är
genomsnittet i denna bransch.

Skogsbruket kräver numera större

teoretiskt kunnande och praktisk skicklighet
än tidigare. Därför är det nödvändigt
att dessa frågor följs upp och
att denna yrkesgrupp ges den utbildning
som erfordras. Det skulle säkerligen
bidra till att nedbringa antalet
olycksfall. Att den fortsatta utvecklingen
av skadefallen inom skogsbruket
noggrant följs har vi fått bekräftat i
svaret, och jag tackar än en gång för
detta.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det är en viktig fråga
som herr Wikner har tagit upp, och jag
vill göra ett par kommentarer med anledning
av en del uppgifter som han nu
lämnade.

Antalet anmälda olycksfall bland anställda
inom skogsbruket minskade år
1968 med 17 procent och år 1969 med
10 procent jämfört med året före. Motsvarande
siffror över förändringen av
antalet arbetstimmar föreligger ännu inte,
och det är därför för tidigt att dra
några klara slutsatser om utvecklingen
av de relativa olycksfallsriskerna vid
skogsarbete.

Dödsolycksfallen ökade markant i
slutet av förra året i samband med att
stormhuggningen började, vilket jag
också framhållit i mitt svar. Under det
fjärde kvartalet inträffade 13 dödsolyckor
i samband med stormhuggningen.
Av dessa gällde fyra personer som arbetade
i egen skog och alltså föll utanför
tillsynsmyndigheternas verksamhetsområde.
Genom de insatta åtgärderna
har olyckskurvan kunnat vändas
nedåt; under de senaste två och en halv
månaderna har det inträffat två dödsolyckor
vid stormhuggning, varav ett
inträffade vid arbete i egen skog.

De åtgärder som har vidtagits för att
förebygga olycksfall i skogsarbete inom
stormfällningsområdena har genomförts
under en aktiv medverkan av berörda
myndigheter och arbetsmarknadsorganisationer.
Arbetarskyddsverkets

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Svar på fråga ang. försök med registrering av läkemedelsförbrukning m. m.

olika åtgärder har vidtagits i nära samarbete
med arbetsmarknadsparterna,
och erfarenheterna från stormfällningskampanjen
kommer säkerligen att bli
av betydelse för arbetarskyddet inom
hela skogsbruket.

Herr Wikner tog upp frågan om upplysningsverksamheten.
Denna viktiga
verksamhet för att minska olycksriskerna
är en betydelsefull del av arbetarskyddet,
och det gäller i särskilt hög
grad för skogsarbetet. Upplysnings- och
utbildningsverksamheten har också hela
tiden spelat en framträdande roll under
bl. a. stormfällningskampanjen. Arbetarskyddsstyrelsen
har för nästa budgetår
fått resurser för en betydande
förstärkning av sin upplysnings- och
informationsverksamhet just i arbetarskyddsfrågor.

En stor del av skadefallen vid normalt
skogsarbete inträffar under arbete
med motorsåg, framför allt vid kvistning.
Det finns anledning förmoda att
det obligatoriska kastskyddet på nya sågar
kommer att minska antalet sådana
fall. Försäljningen av kastskydd tyder
på att kampanjen för sådana skydd
även på äldre motorsågar har gett resultat.
Jag vill här även nämna att omfattande
tekniska och medicinska undersökningar
angående motorsågarnas
skaderisker pågår med hjälp av medel
bl. a. från yrkesskadeförsäkringsfonden.

Jag har velat, herr Wikner, göra detta
tillägg med hänsyn till att detta är
ett område där vi har anledning att sätta
in alla resurser för att söka nedbringa
olycksfallen.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag skall inte diskutera
de anförda siffrorna eller vem som kan
ha rätt eller fel, men det är väl på det
viset att dessa olycksfall inträffar när
man anlitar ovan arbetskraft. Detta tycker
jag att man borde kunna undvika
genom att även under avverkningssäsongen
eftersträva att använda utbildat
folk. Jag är säker på att skogsvårdssty -

relserna skulle hälsa denna uppgift med
glädje, därför att de vill ha möjlighet
att fullfölja denna yrkesutbildning och
även vidta vissa andra åtgärder som
skulle kunna förbättra förhållandena.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill bara understryka
att arbetsmarknadsmyndigheterna
just har framhållit angelägenheten av
att yrkeskunnigt folk anlitas vid skogsavverkning,
inte minst inom de stormfällda
områdena.

Jag vill också tillägga att man har
vidtagit särskilda åtgärder härför.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. försök med registrering
av läkemedelsförbrukning m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Wikner har frågat
mig, om jag är beredd att vidta åtgärder
i syfte att stimulera de försök
med registrering av läkemedelsförbrukning
m. m. som nu pågår i Jämtlands
län, så att dessa kan fullföljas och utvidgas
att omfatta hela landet.

Frågan om registrering av läkemedelsförbrukningen
har berörts i den av
riksdagen nyligen behandlade propositionen
om läkemedelsförsörjningen. I
propositionen har jag uttalat att apoteksbolaget
bör ta i bruk modern datateknik
och att bolaget då det gäller frågan
att utnyttja bolagets datamaterial
i sjukvårdens tjänst bör samråda med
bl. a. socialstyrelsen och SPRI. Detta uttalande
har inte föranlett någon erinran
från riksdagens sida.

Den organisationskommitté som förbereder
apoteksbolagets verksamhet har
av Kungl. Maj :t erhållit särskilda medel
för att starta de detaljutredningar som

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Svar på fråga ang. försök med registrering av läkemedelsförbrukning m. m.

måste göras innan ett datasystem introduceras
hos apoteksbolaget. Organisationskommittén
har etablerat kontakt
med AB Statskonsult, som kommer att
handha det fortsatta utredningsarbetet.
De metodstudier som gjorts vid Jämtlandsundersökningen
och vid andra undersökningar
om registrering av läkemedelsförbrukningen
bör vara av värde
vid det fortsatta utredningsarbetet.

Vidare anförde:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret.

Det som har föranlett mig att ställa
denna fråga angående registrering av
läkemedelsförbrukningen har varit stora
rubriker i tidningspressen, där det
bl. a. stått att läsa: »Hon åt 16 mediciner.
Det blev hennes död. Det hade aldrig
hänt, om registreringen av läkemedel
varit utbyggd.»

Jag skall inte gå in på detta tragiska
fall. Jag vill, herr talman, omnämna att
i Jämtlands län för närvarande pågår
en uppmärksammad försöksregistrering
av invånarnas läkemedelsförbrukning,
och cirka en femtondel av invånarna
finns nu registrerade på datakort. Det
har meddelats mig att den försöksregistrering
som pågår i Jämtland är den
enda av det slaget som förekommer i
riket — kanske i hela världen.

Denna fråga är av så stort värde att
den bör följas upp och på sikt gälla
hela landet. I mitten av mars månad
uppvaktade representanter från Jämtlands
läns landsting socialministern och
framförde önskemålet att erhålla statligt
stöd för att kunna utvidga denna
registreringsverksamhet, så att hela landet
skulle kunna dra nytta därav. Vid
det tillfället gavs inget löfte, och jag
vill därför nu passa på att fråga: Hur
ser socialministern på detta i dag? Det
kan inte vara riktigt att ett litet län
ensamt skall bekosta en så viktig undersökning,
som kommer att få stor bety -

delse för hela landet och som troligen
kommer att utvecklas — det har vi ju
hört av socialministerns svar.

Jag hoppas verkligen att denna fråga
får en positiv behandling.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Den proposition vi behandlade
förra veckan i denna kammare
om den nya organisationen beträffande
läkemedelsförsörjningen i vårt
land inneslöt en rad olika förslag till
åtgärder som syftade till en förstärkning
av läkemedelskontrollen på olika
områden.

Jag vill gärna ha sagt att det är en intressant
och värdefull undersökning
man har företagit i Jämtlands län. Den
kan också komma att bli av värde för
den slutliga utformning av receptregistreringen
som nu planeras inom det
beslutade apoteksbolaget.

Det är riktigt att jag har haft en överläggning
med representanter för dem
som företagit undersökningen i Jämtlands
län, varibland representanter för
landstinget i Jämtland. I överläggningen
deltog bl. a. också chefen för socialstyrelsen.
Vid det utredningsarbete som
nu sätts i gång för apoteksbolagets räkning
kommer det att hållas kontakt med
dem som svarar för Jämtlandsundersökningen,
och det beskedet fick också representanterna
för Jämtlands län vid
uppvaktningen hos mig.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Eftersom denna försöksverksamhet
skulle bli till så stor
nytta för landet i dess helhet vill jag
omtala att Jämtlandsundersökningen
pågått i cirka fyra år. Det krävs ett
ganska omfattande förarbete innan man
kommer i gång med en sådan undersökning.
Därför och på grund av att denna
försöksverksamhet kanske kommer att
få ligga till grund för undersökningar
i hela landet tycker jag att man borde
komma i åtnjutande av statligt bidrag.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

§ 7

Svar på fråga ang. tillämpningen av 1953
års kungörelse angående förberedelse av
vissa företag enligt vattenlagen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Tobé har frågat
chefen för justitiedepartementet, om
han anser att 1953 års kungörelse angående
förberedelse av vissa företag enligt
vattenlagen är till fyllest då det gäller
att hålla vederbörande länsstyrelse,
kommuner och andra intressenter underrättade
om pågående undersökningar
för byggande i vatten. Frågan har
överlämnats till mig för besvarande.

Syftet med kungörelsen är att orientera
intressenterna om planerat byggande
i vatten för att de skall få tillfälle att
på ett tidigt stadium framföra sina synpunkter
på utformningen av projektet.
För det ändamålet har kungörelsen enligt
min mening i huvudsak varit till
fyllest. Jag vill tillägga att reglerna för
tillåtlighetsprövningen i vattenmål ses
över av vattenlagsutredningen, som väntas
avge ett första delbetänkande tidigt
i höst. I samband därmed kommer också
den av herr Tobé avsedda kungörelsen
att ses över.

Vidare anförde:

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Först ber jag att få
framföra mitt tack till statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet för
svaret. Jag tycker att det i huvudsak
är tillfredsställande.

Kungörelsen kom ju till genom någonting
så sällsynt som en bifallen motion.
Det var herr Skoglund i Umeå som
hade väckt motionen, och det kanske
bidrog. Anledningen var oro för att det
skulle göras stora förberedelser för vattenkraftsanläggningar
utan att man i
orten fick reda på vad som hände. Stats -

rådet säger att kungörelsen i huvudsak
varit till fyllest. Inspirationen till min
fråga var ett fall som jag tycker visar
att den inte varit riktigt till fyllest, om
den nu har tillämpats riktigt av vederbörande
företag. Den 10 april i år skrev
länsstyrelsen till vattenfallsverket •—■
skrivelsen var faktiskt ett nödrop —
och frågade vad det var som höll på att
ske i Norrbotten beträffande vattenkraftsutbyggandet,
som man kunde läsa
om i dagspressen. Den 5 i samma månad
— fem dagar efteråt, postgången inräknad
— svarade Vattenfall med två skrivelser,
den ena en anmälan enligt kungörelsen,
den andra ett påpekande av
att det var mycket annat i görningen.

Jag tycker att det fallet visar att kungörelsen
inte fungerar. Man säger nämligen
i sin anmälan att förutsättningarna
för Ivaitumöverledningen, som det
gäller, i huvudsak var utredda. Meningen
med kungörelsen var dock, att man
inte skulle göra så grundliga undersökningar
innan man gjorde anmälan.

Själva kungörelsen får väl sägas vara
föråldrad. Företagaren har, sedan anmälan
är gjord, att efter hand på begäran
och när eljest anledning förekommer
lämna uppgifter till bl. a. länsstyrelsen.
Det är alltså bara när länsstyrelsen
begär uppgifter som den är säker på
att få meddelande -— däremot är inte
företagaren skyldig att kontinuerligt
tala om vilka förändringar som görs,
och de kan vara ganska stora.

Jag hade hoppats att statsrådet skulle
göra ett mera positivt uttalande om att
det fanns behov att omarbeta kungörelsen
även i sakligt avseende. Får jag därför
ställa en tilläggsfråga? Det sägs i
svaret att vattenlagsutredningen skall
behandla reglerna och avge ett första
delbetänkande tidigt i höst. Det står
sedan att i samband därmed kungörelsen
kommer att ses över — gäller detta
det första delbetänkandet, eller menas
det bara att uppgiften ligger inom utredningens
ram?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Svar på fråga ang. tillämpningen av 1953 års kungörelse angående förberedelse av

vissa företag enligt vattenlagen

Herr talman! Den sista meningen i
svaret skall tolkas så, att vattenlagsutredningen
kommer att lägga fram ett
förslag, som måhända innebär en förändring
av nuvarande bestämmelser,
och att detta kan leda till att man nödgas
justera kungörelsen. Det är detta
som skall utläsas ur svaret.

Jag har inte funnit att det föreligger
behov av att ändra kungörelsen. Jag
har i svaret sagt att den är i huvudsak
till fyllest — man kan ju inte alltid vara
helt säker på att något fall slinker igenom.
Det fall som herr Tobé tog upp såsom
motiv för en förändring av lagen
utgör inget starkt motiv. Vattenfall ålades
i april att göra en undersökning
om hur man skulle förfara med de outnyttjade
vattenkraftstillgångarna i de
större Norrlandsälvarna. Det är bevisat
att Vattenfall i det sammanhanget samrådde
både med naturvårdsverket och
med representanter för länsstyrelsen i
det län som det är fråga om. Där har
man förfarit riktigt. Länsstyrelsen har
alltså informerats då planerna var så
långt framskridna att man kunde lämna
information.

Dessutom vill jag tillägga att man under
det samråd som skedde i april har
modifierat sina planer för att tillmötesgå
de intressen som företräds av länsstyrelsen
och naturvårdsverket.

Dessutom är det viktigt att ha i tankarna
— och det har säkert herr Tobé
— att bestämmelserna i kungörelsen
skall vara uppfyllda till alla delar innan
vattendomstolen tar ställning till ett sådant
ärende, och då måste ett samråd
ha ägt rum. Det finns alltså en sanktion:
har man inte följt bestämmelserna, får
man inte ärendet prövat av vattendomstolen.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Nu säger statsrådet en
sak som visar att det föreligger behov
av en ändring. Han nämner samråd
med naturvårdsverket, men det står

ingenting om det i kungörelsen. Bara
detta borde visa att det behövs en
ändring.

Sedan vill jag säga att Kaitumöverledningen
inte hänger samman med den
inventering som Vattenfall har gjort på
regeringens begäran. Detta är visserligen
ett av de 15—16—17 företag som är
upptagna i förteckningen. Det är emellertid
alldeles klart att Kaitumöverledningen
har legat Vattenfall varmt om
hjärtat i många år, och man har gjort
stora undersökningar som säkerligen är
av den natur som avsågs när kungörelsen
kom till. Planerna inverkar på samernas
rättigheter och inverkar över
huvud taget på förhållandena för befolkningen
i bygden. Meningen var väl
inte att man skulle underrätta olika
intressenter när man var färdig, utan
meningen var att dessa intressenter
skulle kunna förbereda sig på att möta
den kompakta sakkunskap som kraftföretagen
förfogar över.

Jag vill alltså bestrida att den anmälan
som gjordes den 15 april och gäller
Kaitumöverledningen hänger samman
med den inventering av arbetsföretag
som Vattenfall hade att göra.

Jag hoppas verkligen att både utredningen
och statsrådet har den uppfattningen
att det inte är till fyllest med en
kungörelse som säger att man efter
hand och på begäran skall tala om vad
som sker. Här borde finnas en rapportskyldighet
av starkare slag.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag vill inte erkänna
att det inte finns en rapportskyldighet.
Jag framhöll i mitt förra anförande att
vattendomstolen inte prövar ärendet om
det inte har förekommit samråd. Saken
är alltså helt klar enligt nuvarande kungörelse.

Det är säkert riktigt att kungörelsen
behöver moderniseras och att det bör
finnas en bestämmelse om att också

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Svar på fråga ang. upprätthållandet av ordning i tunnelbanor och bussar

naturvårdsverket skall underrättas. Nu
sker det genom att länsstyrelserna har
naturvårdssektioner, som absolut måste
komma in i det här sammanhanget.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag ber om ursäkt att
jag återkommer ännu en gång.

Jag tycker det är underligt att statsrådet
åberopar detta samråd med länsstyrelsen,
när länsstyrelsen själv ger upp
ett nödrop: »Vad är det ni håller på
med? Vi vet ingenting.» På fem dagar
levererar sedan Vattenfall ett svar och
talar om vad man gör.

I detta fall har samrådet med länsstyrelsen
faktiskt inte fungerat.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag är ledsen att behöva
återkomma, men länsstyrelsen i
Norrbottens län och kungl. kammarkollegium
har sagt att de har informerats
om Vattenfalls planer enligt gällande
bestämmelser i vattenlagen om förberedande
vattenmål. Man har också utsatt
ett möte till den 28 maj för att ge
tillfälle åt alla intressenter att ta del av
planerna.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Vad länsstyrelsen kan
ha sagt nu efteråt vet jag inte, men länsstyrelsens
skrivelse börjar: »Länsstyrelsen
har genom dagspressen erfarit att
vattenfallsverket —---.»

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. upprätthållandet av
ordning i tunnelbanor och bussar

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet LIDBOM, som yttrade:
Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat justitieministern om

han har observerat att kollektivtrafiken
försvåras på grund av den oordning
som störande element orsakar i tunnelbanor
och bussar och om jag kan anvisa
medel för tryggande av att ordnad
kollektivtrafik kan upprätthållas.

Myndigheterna har sedan länge uppmärksamheten
riktad på de förhållanden
som herr Börjesson berör i sin
fråga. På flera håll har särskilda åtgärder
vidtagits för att säkerställa ordningen.

I Stockholms polisdistrikt svarar sålunda
en särskilt organiserad tunnelbanegrupp
på 50 man jämte vikariatspersonal
för ordningen i tunnelbanan.
Denna grupp biträds dagligen av 35—
40 man från olika vaktdistrikt. En anläggning
för TV-bevakning i tunnelbanan
har också nyligen tagits i bruk.

Ett annat exempel är Göteborg. Där
förekommer bl. a. sedan en tid särskild
polisbevakning på vissa spårvagnar.

I båda fallen — Stockholm och Göteborg
— har vidtagna åtgärder lett till
påtagliga förbättringar.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Låt mig allra först
tacka statsrådet Lidbom för svaret på
min enkla fråga.

Av svaret framgår att myndigheterna
länge har uppmärksammat den
oordning som råder på våra tunnelbanor
och bussar och att åtgärder har
vidtagits som har lett till påtagliga förbättringar.

Min fråga är närmast föranledd av
rapporterna om överfall och allmänt
störande uppträdande, främst av ungdomar,
vid tunnelbanestationer och på
allmänna kommunikationsmedel såsom
bussar och spårvagnar. Det busliv som
tydligen förekommer i synnerhet i de
större städerna har lett till att vanliga
människor knappast längre vågar
röra sig ute på gatorna och allra minst
anlita de gängse kommunikationsmed -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Svar på fråga ang. upprätthållandet av ordning i tunnelbanor och bussar

len: bussar och spårvagnar. Denna utveckling
måste betecknas som skrämmande
i ett rättssamhälle, där enskilda
medborgare borde kunna tillförsäkras
trygghet och skydd till liv och
egendom.

Då mentaliteten tydligen tenderar att
öka kraftigt har allmänheten rätt att
kräva att konkreta åtgärder vidtas för
att i möjligaste mån söka få bukt med
eländet, och det framgår av det svar
jag har fått att myndigheterna har
sökt vidta vissa åtgärder i detta syfte.

I olika sammanhang, där dessa frågor
penetreras, har det sagts, att man
inte löser problemet genom att bara
ropa på fler poliser. Det är väl en sanning
med modifikation. Det har dock
visat sig, att där polisen haft tillräckliga
resurser att ingripa i förebyggande
syfte har detta haft en mycket god
effekt. Man har lyckats hejda bråkmakarna,
och framför allt har polisens
närvaro ingett allmänheten en känsla
av trygghet.

Jag anser emellertid att det är utopiskt
att tro att man endast genom en
utbyggnad av polisorganisationen kan
bemästra situationen. För en lekman
är det självfallet svårt att ange vilka
tekniska landvinningar man eventuellt
kunde utnyttja, t. ex. ett utbyggt larmsystem.
Av svaret framgår att man har
använt TV-bevakning i detta sammanhang.
Jag tror att man på sådant sätt
skall kunna bidra till ökad säkerhet
framför allt i förebyggande syfte, d. v. s.
innan våldshandlingar har begåtts. Ofta
har det visat sig att först när bråket
har fått sådana proportioner, att någon
skadas eller allmänheten skräms
av oroselementen, går larm till polisen
att infinna sig på platsen. Jag anser
att så fort personal på ifrågavarande
platser observerar störande uppträden
bör denna kunna varsko ordningsmakten
om detta.

Ännu en gång ber jag att få tacka
för svaret.

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Med anledning av att
herr Börjesson i Falköping berör förhållandena
i Stockholm och de åtgärder
som där har vidtagits vill jag gärna
komplettera den bild jag nyss gav.
I tidskriften Svensk Polis nr 2 för i år
har en artikelförfattare tagit upp frågan
om vilken effekt TV-övervakningen
har haft och skriver: »Vetskapen
om TV-övervakningen har dock lugnat
ner temperaturen på de stationer där
den finns. Det har vi klara tecken på,
både från SL:s folk, pressbyråanställda
och genom egna iakttagelser.»

Dessa iakttagelser bekräftas också av
statistiken. Jag kan nämna att antalet
ingripanden som har behövts i tunnelbanan
har minskat. I januari i år
var antalet ordningsingripanden 561,
motsvarande siffra för 1968 var 1 029,
för februari var siffran för i år 708
jämfört med motsvarande siffra för två
år sedan 1 105, för mars är det 436
respektive 1 295. Det är således högst
avsevärda förbättringar av förhållandena
som har inträtt.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill bara med tacksamhet
konstatera att av siffrorna framgår
vad TV-bevakning kan betyda. Här
utnyttjar man ju teknikens landvinningar,
vilka ger polisen möjlighet att
på ett lättare sätt kunna övervaka trafiken,
i detta fall genom TV.

Jag sade i mitt inlägg med anledning
av statsrådets svar på min enkla fråga,
att vad som hade gett mig anledning till
min fråga var närmast de bekymmer
som har åstadkommits inte minst genom
de pressuppgifter som har lämnats
från Göteborg, där man t. o. m.
överväger att inställa nättrafiken på
grund av att man inte kan bemästra
buselementen som där verkar störande.
Jag kan nämna att så sent som i
tisdags kväll fick jag rapport om att
det på en tunnelbana här i Stockholm
hade förekommit, att två fyllon hade

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Svar på fråga ang. hastighetsbestämmelsernas tillämpning på s. k. tidningsbilar —
Svar på fråga ang. utnyttjandet av omställningsbidrag till yrkesfiskare

kastat åtta ölbuteljer och fört ett veritabelt
oväsen i en vagn. Ingen av passagerarna
vågade ingripa, därför att de
själva inte ville bli inblandade i bråket.

Herr talman! Jag tror det är värdefullt
att ta upp ett resonemang och
utarbeta en plan för att komma till rätta
med inte bara de problem som jag
har berört i min enkla fråga utan brottsligheten
över huvud taget. Jag vill bara
notera att jag med intresse kommer
att lyssna på den debatt som senare
skall föras mellan statsminister
Palme och herr Hedlund om just en
plan för åtgärder mot den ökande
brottsligheten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. hastighetsbestämmelsernas
tillämpning på s. k. tidningsbilar

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet LIDBOM, som yttrade:

Herr talman! Herr Lundberg har frågat
justitieministern om han anser att
fartgränser inte behöver följas av de
s. k. tidningsbilarna eller om det finns
särskilda, av allmänheten ej kända undantagsbestämmelser
som friar dem
från kontroll eller rättspåföljd. Frågan
har överlämnats till mig för besvarande.

De s. k. tidningsbilarna skall föras
med iakttagande av de allmänna föreskrifterna
om hastighetsbegränsning för
motorfordon. Inte heller i fråga om
kontroll eller påföljder finns det några
bestämmelser, som ger förarna av dessa
bilar någon särställning.

Vidare anförde

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka

herr statsrådet för det klara och koncisa
svaret som jag är helt nöjd med.

Jag vill bara uttala en förhoppning
om att de berörda instanserna skall
uppmärksamma svaret och att åtgärder
vidtas. Alla har väl någon gång
sett hur tidningsbilarna uppträder i
trafiken. Den som särskilt har försökt
att komma till rätta med saken är en
f. d. landshövding som följt arbetet under
mycket lång tid; men det har inte
uppnåtts något resultat. Efter statsrådets
klara besked förutsätter jag att det
nu skall bli en förbättring av trafiksäkerheten.

Jag tackar än en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. utnyttjandet av omställningsbidrag
till yrkesfiskare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat hur det av riksdagen beslutade
särskilda omställningsbidraget har
kunnat utnyttjas av yrkesfiskarna.

Särskilt omställningsbidrag till fiskare
lämnas enligt beslut av 1969 års riksdag
till fiskare som övergår till annan
verksamhet och som för övergången är
i behov av särskilt stöd som komplettering
till det allmänna stöd som utgår
till dem som byter sysselsättning. Enligt
nämnda riksdagsbeslut skulle det
särskilda bidraget prövas under tre år.
Fram till mitten av maj månad har
fiskeristyrelsen beviljat sådana bidrag
med sammanlagt 220 000 kr. Ett förhållandevis
stort antal ansökningar har
härvid avslagits på grund av att sökanden
har lämnat fisket före den 1 juli

1969. Sedan riksdagen nu antagit förslaget
i proposition 61 år 1970 om änd -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Svar på interpellation ang. en plan för

rad tidsgräns kan en del av dessa ansökningar
prövas på nytt av fiskeristyrelsen.
Med hänsyn till detta och då
stödet skall prövas under tre år är det
ännu för tidigt att bedöma hur omställningsbidraget
kommer att utnyttjas av
dem som lämnar yrkesfisket.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till statsrådet Bengtsson för svaret
på frågan. Anledningen till att jag
ställde den var att, såsom kanske är
ganska väl känt, yrkesfiskarnas problem
alltid legat mig varmt om hjärtat, och
de vänder sig ofta till mig för att få besked
i vissa frågor. Frågorna måste givetvis
gå vidare till statsrådet, och nu
har jag alltså fått ett svar.

Jag tror för min del att det omställningsstöd,
som riksdagen beslutat om
och som även dessa yrkesfiskare trodde
att de skulle bli delaktiga av, i stor utsträckning
har misslyckats. Nu sade
statsrådet att det skulle finnas möjligheter
att också i framtiden pröva vissa
ansökningar. Jag kunde ha väckt denna
fråga en vecka tidigare men kunde
inte få de nödvändiga papperen. Statsrådet
säger att en hel del ansökningar
avslagits och det stämmer fullkomligt,
ty i de papper jag fått står, att enligt
fiskeristyrelsens protokoll av den 16
och 17 februari 1970 bifölls 3 ansökningar
och avslogs 20. Nästa protokoll
är av den 3 mars 1970, och där meddelas
att 7 ansökningar bifölls medan 32
avslogs, och i protokoll av den 20 och
21 april 1970 står, att 5 ansökningar bifölls
och 47 avslogs.

Det är kanske rätt förståeligt om de
människor det här gäller börjar fråga
sig, om de har någon möjlighet att få
någonting i framtiden, eller om de bara
är till för att så att säga offras.

Eftersom jag känner jordbruksministern
som en praktisk man vill jag vädja
till honom att se till att de människor
det här gäller får den hjälp de behöver

åtgärder mot den ökade brottsligheten

och därigenom bevis på att de fortfarande
anses som samhällsnyttiga individer.

Herr talman! Om vi hade haft mera
tid, skulle vi ha diskuterat dessa frågor
litet mera ingående. Jag slutar nu
med att än en gång tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren medgiva, att besvarandet
av återstående på dagens förteckning
upptagna frågor uppskötes till
ett senare sammanträde.

§ 11

Svar på interpellation ang. en plan för
åtgärder mot den ökade brottsligheten

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsministern PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Hedlund har frågat
mig om regeringen har någon plan
för effektiva åtgärder för att mota den
ökade brottsligheten, särskilt i fråga om
grova brott, samt, om så inte är fallet,
om jag är beredd att ordna en snabb
undersökning med representanter för
bl. a. de rättsvårdande eller ungdomsvårdande
myndigheterna och eventuellt
de politiska partierna i syfte att upprätta
en sådan plan.

Den tilltagande brottsligheten är ett
allvarligt samhällsproblem både i vårt
land och i många andra industriländer.
I Sverige har under 1960-talet antalet
brottsbalksbrott ökat med 62 procent.
Bland dessa brott dominerar tillgreppsbrotten.
Våldsbrotten utgör 9 å 10 procent
av samtliga brottsbalksbrott. ökningen
av antalet våldsbrott har vissa
år varit markant, men utvecklingen är
inte helt entydig. Våldsbrotten ökade
1966 med 11 procent, 1967 med 3 procent,
1968 med 1 procent och 1969 med
13 procent. Det totala antalet brottsbalksbrott
har emellertid minskat nå -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Svar på interpellation ang. en plan för åtgärder mot den ökade brottsligheten

got under år 1969.

Som jämförelse kan nämnas att man i
Storbritannien räknar med att brottsligheten
ökat med 73 procent enbart
under åren 1960—1968. För USA lyder
motsvarande uppskattning på 122 procent.

I Frankrike beräknar man att brottsligheten
under de senaste 5 åren ökat
med 10 procent om året. I Tyskland har
uppgången varit 32 procent under sjuårsperioden
1963—1969. I samtliga som
exempel nämnda länder ökar antalet
tillgreppsbrott och våldsbrott snabbare
än andra brott.

Polisens och andra myndigheters
brottsförebyggande och brottsbekämpande
verksamhet har successivt byggts
ut och förstärkts. Dessa ansträngningar
är nödvändiga, och de kommer att fortsätta.
Den minskning av det totala antalet
brottsbalksbrott som har kunnat
noteras under år 1969 torde i väsentlig
grad vara ett resultat av myndigheternas
intensifierade kamp mot narkotikabrottslighet
och annan brottslighet.

Både våra egna erfarenheter och erfarenheter
som gjorts i andra länder lär
oss emellertid att det inte går att åstadkomma
varaktiga förbättringar enbart
genom brottsförebyggande och brottsbekämpande
åtgärder i konventionell mening.
Flera länder har fler poliser per
invånare än vi, och på de flesta håll är
straffen strängare. Statistiken tyder på
att dessa länder snarast mött ännu större
svårigheter än vi i försöken att vända
brottsutvecklingen.

I den allmänna debatten påstås ibland
att ökad kriminalitet är förbunden med
den typ av välfärd som skapas i de moderna
industrisamhällena. Svensk och
utländsk brottsstatistik kan tyckas ge
stöd för sådana pessimistiska antaganden.
Antagandet att ökad välfärd leder
till ökad brottslighet är emellertid vid
närmare eftertanke ganska orimligt.

Däremot kan det finnas samband av
annat slag mellan brottsutvecklingen
och den allmänna tekniska, ekonomiska

och sociala utvecklingen. Befolknings»
omflyttningar, den snabba tillväxten av
storstäderna, det hårda arbetstempot
och rationaliseringarna i företag och
på arbetsplatser är några av de faktorer
som utsätter människorna för en
allt hårdare press. Många är på grund
av brister i sin ekonomiska och sociala
situation inte rustade att klara den
pressen. För dem som stöts ut ur produktionslivet
och ur samhällsgemenskapen
kan vägen till brottslighet vara
kort. Det är inte välfärden som skapar
brottslighet. Snarare är det så att strukturförändringarna
i samhället riskerar
att driva fram en ökad brottslighet därför
att välfärden ännu inte nått tillräckligt
många, och därför att det finns
brister i den sociala tryggheten som vi
ännu inte kunnat avhjälpa.

Det moderna industrisamhällets utveckling
understryker nödvändigheten
att angripa klasskillnader och sociala
brister och orättvisor. I ett klassamhälle
riskerar kriminalitet och annan missanpassning
att fixeras så hårt i vissa
grupper att de bryter igenom generation
efter generation. Gustav Jonsson
har beskrivit denna klassamhällets urvalsprocess
som det sociala arvet.

Mot den bakgrunden blir mitt svar
till herr Hedlund följande. Jag ser i likhet
med herr Hedlund med allvar på
brottslighetens utveckling, framför allt
i storstäderna. I likhet med herr Hedlund
anser jag att ökningen av antalet
våldsbrott är ett särskilt bekymmersamt
inslag i utvecklingen. Jag delar
uppfattningen att samhällets brottsförebyggande
och brottsbekämpande verksamhet
måste förstärkas. Så sker också.
Med brottsförebyggande verksamhet avser
jag då inte bara intensifierad övervakning
genom polis och sociala organ
utan också åtgärder som är ägnade att
skapa gynnsammare betingelser för
grupper som är särskilt utsatta för risk
att glida in i kriminalitet och annan
asocialitet. Samordningen och effektiviseringen
av insatserna ägnas kontinuer -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Svar på interpellation ang. en plan för åtgärder mot den ökade brottsligheten

lig uppmärksamhet av berörda centrala
myndigheter. Inom ramen för dessa
myndigheters samarbete sker en planläggning
av verksamheten. Syftet med
herr Hedlunds frågor till mig torde därför
redan vara tillgodosett.

Samhället måste genom åtgärder i
nuet ta ansvaret för det skydd av person
och egendom som människorna rimligen
kan ställa anspråk på i ett rättssamhälle.
Men vi kan inte stanna vid detta.
Yi måste också finna vägar att förändra
samhället på ett sätt som kan skapa varaktiga
garantier mot en utbredd kriminalitet
i framtiden. Den enda hållbara
lösningen ligger enligt min mening i
en politik som botar brister och orättvisor
och utjämnar ekonomiska, sociala
och kulturella skillnader i samhället.
En sådan politik bör kunna ge förutsättningar
för en lugn och fredlig samhällsutveckling
och för ökad förståelse
mellan människorna. Med ökad förståelse
följer ökad respekt för medmänniskors
liv och hälsa, integritet och rättigheter.
Minskade inkomst- och förmögenhetsskillnader,
förbättrade utbildningsmöjligheter,
boendemiljöer som skapar
ökad kontakt och gemenskap mellan
människorna, bättre arbetsmiljöer och
förbättrad social och kulturell service
är exempel på samhällsförändringar
som i ett långsiktigt perspektiv bör kunna
bidra till att varaktigt begränsa förekomsten
av kriminalitet och annan
social missanpassning.

Vidare anförde

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min interpellation.

De åtgärder på mycket lång sikt som
statsministern talar om i detta sammanhang
är ju i dagens läge inte relevanta
när det gäller att garantera medborgarnas
rätt till skydd för liv och egendom.
Helt säkert kan långsiktiga åtgärder och
förbättringar i samhället av det slag,
som statsministern redogör för, komma
att vara av värde även i fråga om brottsligheten,
men detta kommer sannolikt

inte i någon större utsträckning att visa
sig bli fallet vare sig under statsministerns
eller min levnad. I varje fall kan
det inte få något avsevärt inflytande på
brottsfrekvensen.

Även om jag har denna uppfattning
menar jag naturligtvis att vi ändå i
jämlikhetens intresse omedelbart måste
gripa oss an, för att citera statsministerns
ord, med »en politik som botar
brister och orättvisor och utjämnar ekonomiska,
sociala och kulturella skillnader
i samhället». Att vi skall föra en politik,
som gör människornas levnadsförhållanden
så likvärdiga som möjligt —
d. v. s. en jämlikhetspolitik — är jag
lika angelägen om som statsministern
är. Men hur nödvändigt det än är och
hur förvissad man än är om att det på
sikt bör kunna bidra — ja, bara bidra
-— till att varaktigt begränsa kriminalitet
och annan social missanpassning,
där t. ex. trångboddhet och därmed bristande
trivsel i hemmen säkerligen spelar
in, måste vi försöka bereda det
skydd för person och egendom som
människorna rimligen kan ställa anspråk
på i ett rättssamhälle. Statsministern
sade att vi »i nuet» måste vidtaga
åtgärder härvidlag, och det är naturligtvis
nuet och tiden närmast framöver
som min fråga gäller denna gång.

I svaret presenteras en jämförelse
med vissa andra länder. Den är i och
för sig mycket intressant men av föga
värde för dem som här hemma blir överfallna
på gator, på torg, i tunnelbanor
och i sina hem. Det senare gäller ju bl. a.
våra åldringar. Som uppges i svaret utgör
ökningen av våldsbrotten för 1969
inte mindre än 13 procent. Samtidigt
ser vi att antalet s. k. brottsbalksbrott
har minskat något under 1969 — ett
resultat i stort sett, säger statsministern,
av myndigheternas intensifierade
kamp mot narkotikabrottsligheten.

Borde inte detta säga oss att en intensifierad
kamp är av största betydelse
även när det gäller våldsbrotten? Vad
är det som gör att inte det ena skulle

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Svar på interpellation ang. en plan för åtgärder mot den ökade brottsligheten

följa det andra i detta sammanhang?

Jag vill fråga statsministern vilken
effekt han tror att det skulle bli om man
genomförde en sådan här intensifierad
kampanj mot den 13-procentiga ökningen
på ett enda år av våldsbrotten. Det
förvånar mig något att statsministern
hänvisar till effekten av kampen mot
narkotikabrotten utan att dra konsekvenserna
i fråga om våldsbrotten.

Yad den statistiska betydande ökningen
av våldsbrotten innebär för allmänheten
får man en mera påtaglig
bild av genom de ständigt återkommande
referaten om våldsdåden. Vi har
exempelvis kunnat läsa om hur det varit
på spårvagnarna i Göteborg. Själv
har jag av taxichaufförer spontant fått
uppgiften att somliga taxichaufförer
faktiskt drar sig för att tjänstgöra sent
om kvällarna på grund av den osäkerhet
som ligistelementen skapar. Uttalanden
av ett relativt fåtal personer i min
bekantskapskrets, som har blivit utsatta
för våld, går det naturligtvis inte heller
att dra för långt gående slutsatser
av, därför att meningsyttringarna från
det ringa antal personer som här kommit
till tals inte representerar ett genomsnitt
av svenska folkets uppfattning.
Men tidningarna har ständiga uppgifter
om våldsbrott — ibland mot enskilda
personer och ibland, som vi vet,
mot främmande länders institutioner.

I svaret anför statsministern att en
förstärkning av samhället brottsförebyggande
verksamhet sker och att det
inte bara gäller övervakning utan också
åtgärder, som är ägnade att skapa gynnsammare
betingelser för grupper som
är särskilt utsatta för risk att glida in i
kriminalitet och annan asocialitet, samt
att samordning och effektivisering av
insatserna ägnas kontinuerlig uppmärksamhet.
Denna samordning är säkerligen
värdefull ■— så värdefull att det faktiskt
skulle ha varit av betydelse för
svenska folket att få veta något mer om
den. Först då vore det för övrigt möjligt
för mig att bedöma om det finns

grund för statsministerns uttalande att
syftet med mina frågor redan skulle
vara tillgodosett. Det vore glädjande om
så är fallet, men jag skulle gärna ha
önskat något belägg.

En synnerligen viktig uppgift är att
så långt som möjligt försöka få en allmän
opinion för att lämna andra samhällsmedlemmar
och deras egendom i
fred. Det är nödvändigt att uppnå en
fördjupad demokrati, som innebär att
var och en som vill ha demokrati själv
iakttar demokratins spelregler. Hem,
skola och ungdomsorganisationer har
här en stor uppgift. Den måste intensifieras.
Samhället bör medverka på ett
eller annat sätt, inte minst i fråga om
ekonomiska resurser. Man måste framför
allt fästa de ungas uppmärksamhet
på att den som själv vill leva i fred och
trygghet också måste respektera andra
människor.

Att ordningsmakten i nuet — för att
återigen använda statsministerns term
— är otillräcklig bör väl de flesta människor
i storstäderna vara helt ense om,
delvis genom egna iakttagelser. Otillräckligheten
har accentuerats genom att
nya uppgifter tillkommit för polisen och
genom att en arbetstidsförkortning genomförts.
Erfarenheten visar att förekomsten
av en tillräckligt omfattande
ordningsmakt gör verkliga ingripanden
obehövliga. Vetskapen om att ordningsmakten
finns till hands verkar dämpande
på dem som eljest skulle uppträda
som fridstörare. Det förvånar mig att
svaret inte ger något klart uttryck för
tanken om behovet av en sådan förstärkning.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Till att börja med vill
jag understryka att en sådan förstärkning
som herr Hedlund sist talade om
självfallet är nödvändig. Sedan 1965 då
polisväsendet förstatligades har det tillförts
2 300 nya tjänster. Ny materiel
har anskaffats för 245 miljoner kronor„
och denna utbyggnad skall fortsätta.

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Svar på interpellation ang. en plan för åtgärder mot den ökade brottsligheten

Herr Hedlund nämnde att vi hade
haft en kampanj mot narkotikabrottsligheten.
Varför, sade han, kunde man inte
göra en likartad kampanj när det gäller
våldsbrotten?

Narkotikakampanjen riktades i hög
grad mot den direkt organiserade
brottsligheten i ligaform, och i och med
att man kommit åt ligor av detta slag
har man även kunnat få till stånd en
minskning av förmögenhetsbrotten och
andra brott. Det gällde dock ett klart
avgränsat område, ty det var en i hög
grad organiserad brottslighet.

Våldsbrotten är inte lika lätta att avgränsa
på samma sätt. Men i den planering
som myndigheterna gör ägnas
skärpt uppmärksamhet åt att på olika
sätt komma åt våldsbrotten.

Herr Hedlund framhöll vikten av att
man skyddar gamla människor, och
även jag tycker att detta är ofantligt
viktigt. Jag vill ändå säga att våldsbrotten
mot äldre personer dess bättre fortfarande
tillhör de absoluta undantagen.
Av de 200 personer som under 1969 utsattes
för misshandel i Stockholm var
fyra över 60 år. Oavsett omfattningen
är sådana tendenser till omänsklighet
skrämmande och de innebär risker som
övriga medborgare självfallet måste
skydda sig mot.

Herr Hedlund tog upp frågan om organisationernas
roll och frågan om hur
denna samordning bedrivs. Jag vill påpeka
att vi i år har höjt bidraget till
ungdomsorganisationerna ganska kraftigt.
En av statens ungdomsråds arbetsuppgifter
är ju frågan om ungdomens
medverkan för att förhindra en ökad
brottslighet.

Jag framhöll också att det sker en
fortlöpande planläggning hos de centrala
myndigheterna och att de samråder
i det brottsförebyggande och brottsbekämpande
arbetet. Ett särskilt samarbetsorgan
upprättades redan 1964 för
åtgärder mot ungdomsbrottsligheten. I
detta är bl. a. skolöverstyrelsen, socialstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen samt

statens ungdomsråd representerade.

Detta är en central samordning, men
det är särskilt viktigt att man på lokal
nivå kan förankra denna planläggning
och detta samarbete mellan olika myndigheter
och organ. Samarbetsorganet
för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
lade förra året fram förslag om hur ett
sådant samarbete skulle kunna utformas.
Tanken var att utveckla samarbetet
främst mellan skolan, barnavården
och polisen. Förslaget har nu remissbehandlats
och beretts i justitie- och
socialdepartementen. För dagen kan jag
nämna följande.

I beredningsarbetet prövar man tanken
att uppdra åt länsstyrelserna att gå
igenom de olika kommunerna för att se
var lokala samarbetsorgan kan behöva
upprättas. Dessa samarbetsorgans uppgift
blir framför allt att främja uppsökande
verksamhet och information i
barn- och ungdomsvårdsfrågor. Avsikten
är att skolöverstyrelsen, socialstyrelsen
och rikspolisstyrelsen i samråd
skall meddela anvisningar för det lokala
samarbetet. Genom den åtgärden
kommer vi således att få samråd och
gemensam planering såväl centralt som
lokalt. Eftersom herr Hedlund efterlyser
konkreta exempel på hur ett sådant
samråd går till, anser jag det viktigt att
nämna detta. Man prövar alltså olika
typer av åtgärder innan man kan överväga
om det behövs någonting ytterligare.

Det är riktigt, som herr Hedlund säger,
att vi diskuterar nuets problem.
Jag tog ändå upp de långsiktiga kraven
på att förändra samhället, och det gjorde
jag alldeles medvetet, eftersom man
annars lätt riskerar att alltför mycket
förenkla det oerhört svåra problem som
kriminaliteten utgör. I den debatt om
brottsligheten, som förekommer i andra
länder, har man i ökande utsträckning
börjat peka på de underliggande sociala
problemen. Den förre justitieministern
i Förenta staterna, Ramsey Clark, som
har besökt Sverige, har sagt att när man

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Svar på interpellation ang. en plan för åtgärder mot den ökade brottsligheten

pekar på bristande utbildning, låg sysselsättning,
dåliga bostäder och — det
kanske viktigaste — bristfälligt hälsotillstånd
på en karta och därefter pekar
ut hög brottsfrekvens, hamnar man
varje gång på samma ställen. Det behöver
väl inte särskilt understrykas att
dessa tendenser framträder speciellt
starkt i USA:s storstäder. Den s. k.
Katzenbacherrapporten, som år 1967
avgavs till den amerikanske presidenten,
visar alldeles entydigt på motsvarande
förhållanden.

Det har under senare år också förekommit
en mycket intressant debatt om
våldets orsaker i det moderna samhället
och i alla typer av kulturer. Jag hänvisar
herr Hedlund till makarna Russells
utomordentligt intressanta .bok
»Violence, Monkeys and Men». De pekar
bl. a. på två skäl till våld som dominerar
vare sig man ser historiskt på
problemet eller undersöker olika djursamhällen.
Det ena är bristande föda.
Det utlöser våld. Det andra är en överdriven
trängsel, ett sammanträngande
av djursamhällen eller människosamhällen.
De framhåller att det finns ett direkt
samband mellan dessa faktorer och
våld. När vi diskuterar kriminaliteten
och de långsiktiga sociala förändringarna,
skall det därför inte bara ses som
en händelse att detta sker som en inledning
till en debatt om regionalpolitiken.
Jag tror att i den långsiktiga samhällsutveckling
som både herr Hedlund och
jag åtminstone till någon del kommer
att få uppleva är en regionalpolitik —
förutom alla andra skäl som kan åberopas
till stöd för den — också ett av
medlen för att förhindra en ökad kriminalitet
i det moderna samhället.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Debatten om denna fråga
har förts ännu hårdare under de år
som har gått trots att vi då hade lägre
kriminalitet och mindre våldsamma former
av kriminalitet -—- den är alltså
något av en evig följeslagare. Jag för -

står att herr Hedlund tar upp den, och
jag tycker kanske att statsministern något
har tonat ned risken för äldre personer.
Den erfarenhet jag som äldre
person har är att äldre personer inte
skall vara ute sent om kvällarna — är
de det får de skylla sig själva. Jag tror
att äldre människor känner verklig
skräck för våldet.

Beträffande kriminaliteten i stort nyanserade
statsministern i sitt senaste
anförande sitt uttalande om vad han
menade med att ett utvecklat samhälle
och en bättre standard är brottsförebyggande.
Med den betydelse som han
då lade in i orden kan man hålla med
om att en bättre standard motverkar
brottslighet. Annars är jag litet rädd
för så glättade tydningar om brottslighetens
sammanhang med standarden
för människorna, rädd för tron att de
80 eller 90 procent som nu går i realskola
skulle bli mindre kriminella än
de isom förut bara gick i folkskola. Man
reagerar mot tanken på att den som är
fattig lättare blir brottslig. När statsministern
för resonemanget vidare med
exempel från USA och menar, att då
fattiga förs samman och hamnar i förhållanden
som gör det omöjligt för dem
att få respekt för sin person, när de
inte får utrymme för sin utveckling,
bryts ned -—- alla människor gör det,
då instämmer jag med honom.

Det har nämligen visat sig att den
gamla socialistiska tron, att vi skulle
kunna slippa brottslighet genom en utjämning
av de ekonomiska förhållandena
inte håller; man har övergivit
den även i den internationella diskussionen.
Det hindrar dock inte att det
finns fullgoda motiv för alt försöka förbättra
förhållandena för människorna
-—även för de »dåliga» — de brottsliga
människorna måste t. ex. också få bostäder.
Ivern att göra samhället bättre
även om man inte därigenom tror sig
kunna besegra brottsligheten minskar
inte. Det är emellertid riskabelt att tro
att detta är lösningen för att komma

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Svar på interpellation ang. en plan för åtgärder mot den ökade brottsligheten

till rätta med brottsligheten. Jag tror
inte att någon kan säga vilken väg vi
skall gå. Frågan är mycket komplicerad.

Ibland kan brottslighet naturligtvis
hänga samman med tillfälliga företeelser
— narkotika och spritmissbruk är
starkt bidragande orsaker. Om missbruken
breder ut sig, blir riskerna för
brottslighet större. Men den »onda» och
den »goda» naturen kan inte sättas i relation
till löneläget. Av statsministerns
senaste anförande, där han anförde exempel
från Amerika, förstår jag att han
inte heller menade detta.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Det var ett intressant
svar som statsministern gav herr Hedlund
på hans interpellation. Jag håller
med herr Hedlund i hans bedömning,
att herr Palme huvudsakligen har ägnat
sig åt framtidsvisioner i stället för att
försöka att komma till rätta med de
akuta problem som vi de facto står inför.

Jag skall först kommentera några detaljer
i svaret. Statsministern konstaterar
att det totala antalet brottsbalksbrott
har minskat och säger att detta
väsentligen är ett resultat av den intensifierade
kampen mot narkotikabrottsligheten
och annan brottslighet.

Ja, men om man talar med polisen
om detta, konstateras en förstärkt tendens
bland människor att underlåta att
anmäla brott, helt enkelt därför att man
upptäckt att det i varje fall inte lönar
sig att anmäla enklare brott — polisen
har nämligen inte tid att ingripa. Man
får nog därför i det här fallet, liksom
i så många andra fall, ta statistiken
med en nypa salt. Jag tror att det i själva
verket finns en dold brottslighet i
det här landet som fortfarande är rätt
betydande.

Det förefaller mig vidare som om
statsministern skulle vilja göra brottsligheten
till en fråga om klasskillnader.
Jag skulle då vilja fråga herr Pal -

me: Ligger det verkligen till så, som
herr Palme gör gällande, att brottsligheten
är störst i socialgrupp 3? — om
vi nu skall laborera med begreppet socialgrupper,
vilket jag egentligen hade
hoppats att man skulle ha kommit bort
från. Enligt min bedömning har det
väl i stället åtminstone skett en förskjutning
till ökad brottslighet även i
de grupper som vi tidigare har betecknat
som socialgrupp 1.

Jag håller med fru Eriksson i Stockholm
om att talet om att man skulle
dra slutsatser beträffande brottsligheten
med utgångspunkt från inkomsten verkligen
innebär en förenkling av problematiken.

Sedan är det bara att konstatera att
statsministern, precis som justitieministern
och andra företrädare för regeringspartiet,
ständigt försöker tona
ner polisens roll i detta sammanhang.
Herr Palme säger: Med brottsförebyggande
verksamhet avser jag då inte
bara intensifierad övervakning genom
polis och sociala organ utan också åtgärder
som är ägnade att skapa gynnsammare
betingelser för grupper som
är utsatta för speciella risker. Från moderata
samlingspartiets sida har vi gång
på gång, såsom herr Palme väl vet,
strukit under hur viktig vi anser polisens
roll i sammanhanget vara. Jag vill
påstå att polisens roll är viktig ur främst
två synpunkter:

Först och främst anser jag att det
är en humanitär åtgärd att det finns
så pass många poliser att människor
i allmänhet —- och ungdomar framför
allt — har en känsla av att det finns
en betydande risk för upptäckt, ifall
de skulle ägna sig åt brottslighet. Just
känslan av att det finns en verklig risk
för att bli upptäckt är ju någonting
som i bästa fall kan avhålla många
från att börja med en brottslig verksamhet.
Det är där den humanitära
aspekten kommer in.

Ett tillräckligt antal poliser är också
ett viktigt humanitärt krav ur en annan

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Svar på interpellation ang. en plan för åtgärder mot den ökade brottsligheten

synpunkt, nämligen att människor i detta
samhälle och framför allt i våra storstäder
därigenom kan få en rimlig känsla
av trygghet. — Vi har ju haft en debatt
här tidigare, där det har klarlagts
att många, framför allt äldre människor,
i en stad som Stockholm inte vågar
gå ut på kvällarna av rädsla för
att riskera att bli antastade, att bli bestulna
och skadade till liv och lem.

Det förefaller som om statsministern
inte har någon riktig känsla för att detta
är akuta problem som vi på allvar
måste ta itu med.

Det sägs sedan att man nu har vidtagit
kraftåtgärder mot narkotikaproblemet.
Det är riktigt att på rikspolisstyrelsens
initiativ kraftåtgärder vidtagits
och vidtas. Men jag vet inte om
herr Palme känner till att vi i dag har
ungefär 10 000 narkomaner som går omkring
i det här landet helt obehandlade,
helt utan vård. Det säger sig självt
vilket enormt tryck alla dessa människor
utövar på den illegala narkotikahandeln.
Enligt min mening kan man
inte lösa narkotikaproblemet tillfredsställande
och förhindra den brottslighet
som hör samman med detta, om
man inte kommer åt dessa narkomaner,
som ständigt utgör en källa till fara såväl
när det gäller den illegala narkotikahandeln
som all annan brottslighet.

Jag efterlyser och har efterlyst i
många sammanhang krafttag från regeringen
för att verkligen komma till rätta
med narkotikaproblemet. Detta är
också en humanitär fråga. Det är en
humanitär fråga ur narkomanernas egen
synpunkt, ur deras anhörigas synpunkt
och ur alla de människors synpunkt som
drabbas av narkomanernas aktiviteter.

Till slut, herr talman, vill jag bara
säga en sak, och det är att vi från moderata
samlingspartiet inte är negativt
inställda till att vi successivt skall förändra
samhället i riktning mot ett mera
jämlikt samhälle, i riktning mot ett
mera ''människovänligt samhälle. Men en
sak vill jag stryka under och det är

detta: ett samhälle som alltmer ger avkall
på respekten för lag och rätt, på
respekten för annans liv och egendom,
ett sådant samhälle ställer vi oss inte
bakom! Där anklagar vi regeringen för
en bristande vakthållning kring lag och
rätt, som ju ändå är det centrala i sammanhanget.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille (m).

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! I mitt anförande instämde
jag helt med statsministern i att
åtgärder av det slag som han gick in
på när det gäller att förbättra människornas
levnadsförhållanden på lång
sikt kan påverka brottsligheten i positiv
riktning. Men jag betonade att det
är på lång sikt, och det är inte mycket
att tala om när man diskuterar säkerheten
i nuet, som enligt min mening
icke är tillfredsställande. Bara det att
våldsbrotten ökat med hela 13 procent
på ett år är ju någonting skrämmande.
Det skulle förvåna mig om man inte
med en intensifierad verksamhet skulle
kunna få ned även antalet våldsbrott
liksom man lyckats minska antalet
narkotikaförbrytelser. Jag är fullt
på det klara med att situationen när
det gäller våldsbrotten inte är helt jämförlig
med den situation som rådde när
det gällde narkotikabrotten, men jag
vägrar ändå att tro att man inte kan
angripa problemet med framgång.

Jag är också fullt ense med statsministern
om att en viss del av den ökade
brottsligheten beror på att folk sammanförts
i stora enheter, storstadscentra,
någonting som vi centerpartister inte
gillar. Just storstadscentra kan vara en
del av anledningen till att man exempelvis
i Englands huvudstad med 10
miljoner invånare registrerar en kraftigt
ökad brottslighet. Jag tror att detta
är förhållanden som förtjänar uppmärksamhet
även i de lokaliseringspolitiska
och regionalpolitiska samman -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Svar på interpellation ang. en plan för åtgärder mot den ökade brottsligheten

hangen i vårt land.

Det gläder mig att höra att man skall
fortsätta upprustningen av ordningsmakten.
Det var värdefullt att få veta.
Det var också av betydelse att få veta
att man nu har planer på samordning
med ungdomsverksamhet m. m. för att
komma till rätta med dessa problem.
Det betyder ju ändå förfärligt mycket
om man kan ge de uppväxande inställningen
att man skall låta andra människor
och andra människors egendom
vara i fred. För det ändamålet skulle
jag tro att bidragen till ungdomsorganisationerna,
som ju inte alls har höjts
i den takt som behovet påkallat, bör
höjas framöver.

Jag ber att få tacka för svaret som
i många avseenden var tillfredsställande.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Statsministern angav
två huvudskäl för brottslighet. Han
nämnde bristen på föda och trängsel
såsom avgörande faktorer i sammanhanget.
Nu vet vi ju att det händer att
miljonärssöner, som har rik tillgång på
pengar och som bor luxuöst, ändå gör
sig skyldig till svåra brott. Resonemanget
håller alltså inte över hela fältet.
Jag tror för min del att det är viktigt
att vi har fasta etiska normer i samhället,
att vi är angelägna att fasthålla
vid ett etiskt minimum. Jag tror inte
att vi i detta sammanhang får bortse
från vikten av detta.

Jag vill också fästa uppmärksamheten
på något som statsministern och jag
diskuterat vid ett par tillfällen tidigare,
nämligen vad det lustbetonade våldet i
TV och på film kan betyda i detta sammanhang.
Forskningen på detta område
är bristfällig, men mycket tyder på
att det har en negativ inverkan, och
jag kan inte underlåta att framhålla
detta, när brottsligheten är föremål för
debatt.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! »Land skall med lag
byggas» — jag fick av fru Erikssons
anförande den uppfattningen att det
var Per Albin Hansson som hade myntat
det uttrycket, men det är mycket
gammalt. Karl XV hade det som sitt valspråk,
och det fanns med i den jylländska
rätten från 1400-talet.

Också någonting annat som Nancy
Eriksson sade förbryllade mig. Det lät
som om hon menade att de gamla som
känner sig otrygga ute egentligen borde
stanna hemma. Jag hoppas verkligen
att jag missuppfattade fru Eriksson på
den punkten.

Till statsministern vill jag säga att
jag är väl medveten om att flera poliser
inte är den enda lösningen, men det är
en del av lösningen.

Jag måste reagera mot en detalj i
svaret, nämligen där statsministern försöker
få oss att tro att vårt land har ett
rätt stort antal poliser. Det är inte riktigt,
utan vi tillhör de länder som har
en låg polistäthet.

Man kan mäta polistätheten som antalet
poliser per 1 000 invånare eller
som antal invånare per polis, men man
måste också ta hänsyn till vilken utrustning
och vilken materiel polismakten
har. Detta mått är alltså inte helt tillförlitligt,
men det kan ändå vara av intresse
att göra en jämförelse, eftersom
statsministern tog upp denna sak i sitt
svar.

Vi tillhör den grupp av länder som
har det minsta antalet poliser i förhållande
till invånarantalet bland de länder
som man kan jämföra med. Det är
egentligen bara ett av dessa länder som
har lägre polistäthet, nämligen Norge,
som har 780 invånare per polis. Belgien
har faktiskt en mindre polistäthet,
men där finns någonting som kallas
gendarmeri, och därför är det svårt att
jämföra Belgien med de övriga länderna.
I samma grupp kommer sedan
Schweiz, Danmark, Sverige och Frankrike.
De länder som har högre polistät -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Svar på interpellation ang. en plan för åtgärder mot den ökade brottsligheten

het är Island, Holland och Storbritannien,
som har en polis per 570 invånare.
Sverige har 650 invånare per polis.
Ett land med hög polistäthet som
ligger nära oss och i någon mån kan
jämföras med oss är Finland, som har
550 invånare per polis. Österrike har
450 och Irland 440 invånare per polis.

Jag tycker att dessa siffror kan komplettera
framställningen i interpellationssvaret.
Det framgår av dem att vi
ändå inte tillhör de länder som har
särskilt hög polistäthet.

Till sist måste jag få ställa en fråga
till herr Hedlund och kanske till en del
socialdemokrater — inte statsministern
— som jag vet ser brottsutvecklingen
med stor oro. Vi har under den senaste
tiden sett att socialdemokrater gått
ifrån partilinjen beträffande det ena
beslutet efter det andra. Det har varit
20—30—40 socialdemokrater som har
hoppat av så att säga åt vänster men vi
kunde ju tänka oss att några socialdemokrater
någon gång hoppade av åt
andra hållet.

Vi behandlade för två månader sedan
utlåtande nr 2 från statsutskottet. I en
reservation framförde moderata samlingspartiet
ett krav på ytterligare 300
polismannatjänster utöver vad regeringen
föreslog. Tänk om några socialdemokrater
då hade avstått från att rösta
eller till och med hade röstat med oss!
Men det är väl rätt omöjligt att tänka
sig någonting sådant.

Herr Hedlund pekar nu i slutet av
vårriksdagen på detta allvarliga problem.
Om statsutskottets utlåtande nr 2
hade behandlats i dessa dagar, två månader
efter det att det i verkligheten
behandlades, hade vi kanske kunnat
räkna med en gemensam borgerlig reservation
för ett större antal polismannatjänster,
och kanske hade herr Hedlund
t. o. m. själv röstat för vår reservation
om ytterligare 300 polismannatjänster.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Jag trodde att alla hörde ironin när
jag sade att de gamla naturligtvis inte
borde gå ut. Eftersom tonen inte kan
återges i protokollet var det kanske bra
att herr Wennerfors påtalade det missförstånd
som kunde uppstå.

Självfallet uttalade jag mig ironiskt
om den meningen att gamla inte borde
gå ut — det förstod väl alla. Jag tycker
givetvis att både jag och herr Wennerfors
bör kunna gå ut fastän vi är gamla.

Fru DAHL (s):

Herr talman! Jag hade inte alls tänkt
delta i den här debatten. Jag skall med
hänsyn till den långa talarlista vi har
till den regionalpolitiska debatten fatta
mig kort, men jag måste starkt vända
mig mot några uttalanden som har
gjorts här. Jag tror det är nödvändigt
för att vi skall få balans i diskussionen
att det kommer fram också andra tongångar
än som hittills har hörts.

Jag vill först vända mig mot den
förenkling som kommer till uttryck när
man talar om brottslingar som dåliga
människor. Jag trodde att detta tillhörde
ett passerat stadium. Det för sannerligen
heller inte diskussionen framåt.

Jag vänder mig också mot de förenklingar
man gör sig skyldig till när
man vänder på statsministerns påstående
att klasskillnader är en orsak till
brottslighet och menar att det skulle
innebära, att man kan pådyvla fattiga
människor kriminalitet som en moralisk
belastning. En sådan otrolig förenkling
kan få svåra negativa effekter.

Det är ett välkänt faktum att sociala
missförhållanden och orättvisor kan
leda till brottslighet därför att många
människor aldrig fått känna att de tillhört
samhället i egentlig mening. Vi
måste vara medvetna om detta och vidta
åtgärder, även om åtgärderna inrutas
på lång sikt. Det skall dock inte behöva
dröja flera generationer innan någonting
görs åt det.

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Svar på interpellation ang. en plan för åtgärder mot den ökade brottsligheten

Men det finns också andra, konstruktiva
åtgärder som man kan vidta i nuet
än att öka antalet poliser. Man kan t. ex.
genom verkligt konstruktiva åtgärder
förbättra kriminalvårdens resurser. Det
är märkligt att ingen har velat ta upp
den aspekten på problemet i denna
långa debatt, fastän vi vet att kriminalvården
hör till de mest försummade
områdena i vårt samhälle. Om inte kriminalvården
får ökade resurser i synnerhet
för frivård, utbildningsinsatser
och en konstruktiv eftervård som komplement
till kriminalvården kommer vi
aldrig någon vart med dessa frågor.

Det är också viktigt att någon säger
ifrån att vi måste beakta och ta hänsyn
till människovärdet även hos dem som
här i dag på ett förenklat sätt har kallats
för brottslingar.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jag håller mycket gärna
med fru Dahl om att frivården ingalunda
är tillfredsställande. Man släpper
väl inte ut de frigivna alldeles vind för
våg men lämnar dem i stort sett utan
stöd. Här måste åtgärder sättas in på
allvar.

I anslutning till vad herr Wennerfors
sade om polisförstärkning vill jag erinra
om att centerpartiet i år begärde
ytterligare ett antal polismän för trafikövervakning.
Eftersom jag föreställer
mig, att det i varje fall i någon mån
är så att säga kommunicerande kärl
mellan olika arbetsuppgifter, skulle ett
bifall till vår framtällning även ha haft
en viss betydelse för den sak vi nu diskuterar.

Vidare vill jag uttala en förhoppning.
Det finns en arbetsgrupp för kriminalitetsprognoser,
närmast hemmahörande
i justitiedepartementet. Denna arbetsgrupp
har framlagt prognoser, dessbättre
endast prognoser, enligt vilka man
räknar med att fram till 1975 — det är
inte långt dit -— skulle våldsbrotten
öka med hela 25 procent. Jag förutsätter
att utgångspunkten har varit, att

man inte sätter in några kraftåtgärder
av det slag som de flesta här väl är
överens om att man måste vidta.

Bland kraftåtgärderna vill jag än en
gång stryka under, att det gäller att
pränta in och tala om för skolbarn och
andra, att man skall lämna andra människor
i fred liksom även andra människors
egendom. Jag tror att det gamla
talesättet för både dem som är religiösa
och icke religiösa står sig, nämligen:
»Allt vad I viljen att människorna skola
göra Eder, det gören I ock dem!» Det
är inget religiöst uttalande i detta sammanhang
utan ett konstaterande av en
gammal sanning som står sig genom tiderna.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! I det sista som herr
Hedlund sade vill jag varmt instämma.
Det uttalandet har inte bara en religiös
prägel, det är gammal god socialism,
om jag får uttrycka mig så, och det kan
vara gammal god centerpartism, så det
behöver inte innebära någon ideologisk
skillnad. Om det är det herr Hedlund
menar med kraftåtgärder, är vi fullständigt
överens.

Det har påståtts ■—• det var ett demagogiskt
påstående — att jag hade försökt
tona ned polisens roll. Det har jag
inte alls gjort. Jag har tvärtom visat på
den upprustning som har gjorts av polisen.
Men jag har velat värna polisen
mot alltför överdrivna krav, att man
enbart genom en skärpt polisövervakning
skall kunna motverka brottslighet.
Av den långa statistiska redogörelse
som herr Wennerfors lämnade här kunde
man närmast dra den slutsatsen, att
i de länder som har en särskilt hög polistäthet
är brottsligheten också särskilt
hög. Det skulle vara ungefär konklusionen
av hans statistik, vilket visar hur
farligt det är att använda statistik — ett
sådant samband finns naturligtvis inte.

Det visar att om man tror att man
skall kunna lösa sådana här mycket

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Svar på interpellation ang. en plan för åtgärder mot den ökade brottsligheten

allvarliga problem enbart genom att öka
antalet poliser, ställer man orimliga
krav på polisen. Det är vad jag har velat
säga. Vidare vill jag framhålla att vi
naturligtvis skall fortsätta att utbygga
polisens resurser såsom vi har gjort tidigare.

Särskilt när det gäller våldsbrotten
är det som verkar avhållande kanske
inte så mycket risken för upptäckt. Det
visar sig att vad beträffar våldsbrotten
finns det en mycket stor risk för upptäckt,
i 80 procent eller mer. Det är
andra faktorer som i fråga om dessa
brott är avgörande. Jag vill också ta avstånd
från dem som sökte göra gällande,
att jag försökte bagatellisera det problem
som gamla människor möter. Inte
alls!

Men ibland har det stått alldeles överdrivna
rapporter i tidningarna om vad
gamla människor faktiskt råkar ut för,
och sådant skrämmer dem. Det var illa
nog med dessa fyra fall av misshandel,
men jag ville tala om att det rörde sig
om denna begränsade omfattning för
att därmed något dämpa oron. Det är
nog mera så att äldre människor känner
sig främmande i storstadens hårda
atmosfär. Det tillhör det allra mest förnedrande
om brottsligheten tar sig uttryck
i våldshandlingar mot äldre. Här
finns inga delade meningar, och det
jag nu nämnt var det enda syftet med
sifferuppgiften.

Det har uppstått en debatt om sociala
förhållanden i samband med brottslighet.
Fru Kristensson sade att brottsligheten
ökade inom socialgrupp 1, och
det är alldeles riktigt. Det är klart åt!
en skärpt övervakning och en skärpt
lagstiftning här kan vara av betydelse.
I år skall vi exempelvis göra skattestrafflagen
strängare, och vi har redan
mycket starkt skärpt övervakningen på
detta område. Det gäller ofta grupper
som kanske utsätts för mycket stor frestelse
när det gäller sådana brott. Det
finns alltså typer av brott som blir vanligare
inom vissa kategorier och som

väl delvis måste mötas med allmänpreventiva
medel.

Det har sagts — och det var också
fru Dahl inne på — att när jag pekade
på de sociala förhållandenas betydelse
skulle detta vara något slags angrepp på
socialgrupp 3. De människor det här
gäller kan dock knappast hänföras till
någon särskild socialgrupp — det gäller
i hög grad att de som står utanför samhället
drabbas av svåra sociala förhållanden.
Jag tror det är fel att försöka
förneka sådana sanningar, och en förnuftig
debatt blir möjlig först om man
undviker moraliserande tonfall.

Låt mig citera några ord ur den s. k.
Katzenbacherrapporten: »Ett av de bäst
dokumenterade sakförhållandena om
brottsligheten är, att de allvarliga brott
som oroar människorna mest — mord,
våldtäkt, rån, misshandel och inbrott —
främst inträffar i slumområdena i de
stora städerna. Undersökning efter undersökning
i stad efter stad i alla delar
av landet har klarlagt att brottsfrekvensen
varierar på ett sådant sätt. Resultaten
visar med monoton regelbundenhet,
att brotten, offren och förövarna främst
återfinns i de fattigaste, i de mest utslagna
och socialt oordnade delarna av
städerna.»

Amerika är ett land där det enligt dagens
tidning sker en våldtäkt var femtonde
minut och ett mord var trettionde.
Det är alldeles uppenbart att, om vi
tillåter förslumning och bostadssegregation,
ökar risken mycket starkt för
uppkomsten av sådana problem. Jag
kan inte inse att man på något sätt bör
förneka detta och försöka antyda att
detta konstaterande skulle vara något
slags angrepp på fattiga människor.

Någon har sagt att jag inte så mycket
ägnar mig åt den akuta situationen utan
sysslar med framtidsvisioner. Visst gäller
det ett akut problem som måste angripas
med alla till buds stående medel!
Men för att undvika en förenklad
diskussion om dessa ting tyckte jag det
var viktigt att påpeka, att efter de er -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Svar pa interpellation ang. en plan för åtgärder mot den ökade brottsligheten

farenheter man nu har i alla världens
länder finns det ett samband mellan
brottsligheten och den sociala och ekonomiska
strukturutvecklingen. Och eftersom
man kan konstatera ett sådant
samband måste det också åtgärder till
när det gäller strukturförhållandena,
om man vill nå en förbättring. Detta är
inga framtidsvisioner utan sammanhänger
med det arbete som vi dagligdags
sysslar med här i riksdagen och med
de reformer vi genomför. Det var därför
som jag tog den förestående debatten
om regionalpolitiken som exempel. Det
är bara det att resultaten inte kan avläsas
omedelbart. Det tar en tid.

Sedan fanns det ett inslag av partipolitisering
i den debatt som här förts —
inte i den nyanserade debatt som herr
Hedlund förde men i några senare anföranden
-— som tog sig uttryck i ett
påstående att regeringen saknade vilja
att slå vakt om lag och rätt här i landet.
Men när man säger det, har man
kommit långt utöver det tillåtnas gränser.
Det skulle nämligen innebära att
det i stort sett inte finns någon regering
i något industriland som har sinne
för lag och rätt. Alla regeringar oavsett
partifärg brottas nämligen med dessa
problem, och tendensen är i stort sett
densamma. Ja, den är t. o. m. något
gynnsammare hos oss än i flertalet andra
länder, av skäl som jag här inte har
anledning att ingå på. Sådana partipolitiska
manövreringar gagnar inte sakfrågan.

Vi står här inför ett för det moderna
industrisamhället mycket svårt problem,
som måste angripas från många
olika utgångspunkter och med många
olika typer av åtgärder. Om man vill nå
resultat skall man inte moralisera över
människor, och jag tror man bör akta
sig för att förenkla problemen. Men jag
hoppas vi skall nå samstämmighet i strävandena
att på alla dessa fält komma åt
problemen, som i hög grad griper in i
och försvårar människors vardag i vårt
samhälle.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Denna debatt har dragit
ut på tiden, men ämnet är mycket viktigt,
så det bör vara tillåtet att ägna någon
timme åt att debattera det. Mitt inlägg
skall emellertid nu bli mycket kort.

Vi vet väl alla att uppgifterna i tidningar
och massmedia ofta är överdrivna.
Det är de också i detta fall. Men om
även bara en del av det som där före*
kommer är sant, så är det ganska illa
ställt.

Jag är ingalunda böjd för att förenkla
problemen, allra minst problem av
denna beskaffenhet. Jag vill tvärtom säga
ifrån att vi vet alldeles för litet om
dessa saker än så länge och att det behövs
en omfattande forskning rörande
brottslighetens orsaker. Även om det
är en internationell fråga bör vi ändå
även här i vårt land sätta i gång den
forskningen på allvar, om vi inte redan
har en sådan forskningsverksamhet i
gång. Det är en åtgärd som i varje fall
inte bara jag har förordat.

Jag har inte känt mig träffad av polemiken
mot dem som menat att allt blir
gott och väl bara man ökar polisens numerär.
Det är en åtgärd bland alla andra.
Några av dessa är, såsom fru Dahl
mycket riktigt påpekade och såsom jag
för en stund sedan underströk, eftervård
och frivård för sådana som råkat
illa ut. Vidare behövs samordnade insatser
från samhället beträffande ungdomsorganisationer,
skola och hem.

Jag är dessutom fullt på det klara med
regionpolitikens oerhörda betydelse i
detta sammanhang. Jag fick min uppfattning
bestyrkt när statsministern
nyss talade om förhållanden i storstädernas
slumkvarter med deras bostadssegregation
o. s. v. Tänk på det en smula
också i fortsättningen!

Fru KRISTENSSON (m) kort genmäle: Herr

talman! Denna debatt har varit
klargörande. Vi har nu fått reda på att
de gamla bibliska orden »Allt vad I vil -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Svar på interpellation ang. en plan för åtgärder mot den ökade brottsligheten

jen att människorna skola göra Eder,
det gören I ock dem!» är uttryck för
gammal god socialism. I så fall har vi
kanske också fått ett enpartisystem i
vårt land, ty med denna utgångspunkt
tror jag att vi alla är socialister.

Jag vill instämma med fru Dahl, som
sade att man måste satsa betydligt mera
på kriminalvården. Vi har från oppositionspartierna
verkligen fört fram förslag
till hur detta skall genomföras. Det
är ett svårt område, men det är fördenskull
inte mindre viktigt.

Något annat som jag tycker att man
alltför ofta glömmer bort är det självklara
kravet på skydd för allmänheten,
som utsätts för brottsligheten. Jag menar
att regeringspartiet visat ett ganska
bristfälligt intresse när det gäller den
enskildes möjlighet till skadestånd för
följderna av en brottslig gärning.

Men det som jag egentligen skulle invända
mot var herr Palmes kritik mot
våra anföranden, bl. a. som jag förmodar
mot mitt uttalande att regeringen
inte tillräckligt slår vakt om lag och
rätt. Jag menar för min del att man,
om man för en argumentering som går
ut på att brottslighet är en funktion av
bristande jämlikhet och andra ofullkomligheter
i samhället, därmed fritar
den enskilde från det ansvar som han
primärt skall ha för att följa lag och
rätt. Jag menar att regeringspartiet måste
klargöra den skyldighet vi alla har
att följa gällande lag.

Det är sedan en helt annan sak att
domstolarna i sin lagtillämpning självfallet
tar hänsyn till den enskilde individens
förhållanden och till den miljö
han kommer från. Det är en självklarhet.
Men, herr statsminister, jag tycker
ändå att det är fel att generellt göra gällande
att brottsligheten skulle vara en
funktion av bristerna i samhället.

Herr WENNERFORS (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara tillägga att
denna debatt visar att våra reservatio -

ner vid statsutskottets utlåtande nr 2,
vilket behandlades i denna kammare
för två månader sedan, var mycket väl
grundade. Det var därför jag ställde min
fråga till herr Hedlund, och jag tackar
för hans svar på den.

Med anledning av statsministerns
kommentar till min statistik vill jag säga
att denna inte enbart gällde polistätheten.
Jag pekade på den bara för att
visa att vårt land visst inte tillhör de
länder som har en hög polistäthet utan
tvärtom har en i förhållande till jämförbara
länder mycket låg polistäthet.

Jag vill slutligen framhålla att inte
heller jag vill förenkla denna debatt.
Jag vill därför, även om det är en aning
sent, be att få instämma i fru Dahls anförande.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag har lovat herr talmannen
att bli mycket kortfattad med
hänsyn till den omfattande föredragningslista
vi har framför oss och begränsar
mig därför till att ställa två
högst konkreta frågor, som anknyter till
vad som redan förut berörts i debatten
här i dag.

Den ena frågan rör samarbetsorganet
för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten.
Detta organ avgav den 25 februari
1969 promemorian »Samarbete i brottsförebyggande
syfte». Promemorian har
varit ute på remiss, och det finns därför
av allt att döma samlat ett betydande
material av synpunkter och uppslag.
I promemorian redovisas, kort uttryckt,
förslag till konkret utformning av lokala
samarbetsorgan för bekämpande
av ungdomsbrottsligheten. Nu är min
fråga — jag ser statsrådet Lidbom här i
kammaren och tror därför att det skall
vara möjligt att få besked —• denna: När
kommer förslag med anledning av promemorian
och remissmaterialet att läggas
fram för riksdagen? Redovisningen
kan naturligtvis också leda fram till en
kungörelse om lokalorganen, och riksdagen
behövde då inte direkt befatta

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Svar på interpellation ang. en plan för åtgärder mot den ökade brottsligheten

sig med saken. Jag skulle alltså vilja
veta när resultatet av det förslag som
finns i denna promemoria kommer att
redovisas.

Det var den ena frågan, herr talman.
Den andra frågan gäller polisbristen.
Jag har flera gånger — en gång från
denna talarstol — ställt frågan: Kär
kan man beräkna att det vidtas åtgärder
för att genom förstärkning av kontorssidan
inom polisverksamheten åstadkomma
ett frigörande av omkring 600
polismän för ordinär polistjänst enligt
en inom rikspolisstyrelsen gjord undersökning?
600 polismän är ju ett ganska
stort antal. Med tanke på den polisbrist
som råder tycker jag att det vore mycket
angeläget att lösgöra dessa polismän
från vanligt kontorsarbete. Jag tror också
att det skulle vara ganska lätt att driva
fram en sådan förändring på kontorssidan
och därmed få ut ett stort antal
polismän i egentlig polistjänst.

Detta är alltså de två frågor jag vill
ställa i denna debatt.

inte gjort. Jag tror emellertid att man
kommer fullständigt fel om man inte
för in samhällsstrukturen — de ekonomiska
och sociala förhållandena —• i
en diskussion om brottsligheten.

När det gäller skydd för enskilda
personer finns det dels ersättningsnormer,
dels ett skadeståndsproblem som
vi arbetar med.

Till herr Wiklund i Stockholm vill
jag säga att man beräknar att utfärda
den aktuella kungörelsen i sommar. Om
jag i någon mån får fullfölja det ekumeniska
resonemanget, så vill jag säga
att detta kriminalitetsproblem är ett
solidaritetsproblem. Vi begär här — i
och för sig är detta inte orimligt —
solidaritet mot samhället av de människor
som har begått brottsliga gärningar,
och som kan frestas att begå
brottsliga gärningar. Men vad som krävs
av oss själva är också en typ av solidaritet
för att försöka finna vägar att
skapa ett samhälle som ger sådana
möjligheter för människorna att de in -

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Jag gläder mig naturligtvis
över den ekumeniska anda som spritt
sig över den senare delen av debatten.
Låt mig bara beröra några saker.

Herr Wennerfors felciterade interpellationssvaret.
Där står ju att vi inte
bär någon särskilt hög polistäthet, och
det bevisade herr Wennerfors själv med
sin statistik.

Jag har inte generellt sagt, fru Kristensson,
att all brottslighet är en funktion
av brister i samhället. Det vore
orimligt — det finns en rad personliga
orsaker, såsom exploatering av andra
människor som man bör kalla brottslighet.
Men all brottslighet sker ju inte
därför att människor är i underläge i
förhållande till andra. Det finns också
brottslighet som beror på att människor
är i överläge i förhållande till andra.
Detta kan också sägas bero på brister i
samhället.

Några generaliseringar har jag alltså

te skall behöva komma i en sådan situation.
Och om de råkar in i den, skall
man underlätta för dem att vända tillbaka
till ett vanligt liv.

Detta är ett exempel på en övergripande
solidaritet, där vi icke får tala
i termer som »vi» och »de», utan där
det bara finns »vi».

Till sist vill jag säga till herr Hedlund
att jag instämmer i det han yttrade
i sitt senaste anförande. Den ekumeniska
anda som jag omnämnde plus
vad herr Hedlund där anförde ger mig
goda förhoppningar om att vi med gemensamma
krafter och utan att förfalla
till partipolitik skall kunna gripa oss
an med detta stora och svåra problem
i det moderna samhället.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Då jag förmodar att
det finns flera kammarledamöter som
är irriterade över att det plötsligt i dag
uppstått en längre debatt om den ökade
brottsligheten, ber jag att som ett sista

? — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 27

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Svar på interpellation ang. befordringsgången for underofficerare

inlägg få i protokollet infört att denna
debatt enligt min mening skulle ha kunnat
hållas avsevärt tidigare. Herr Hedlund
ställde sin interpellation den 6
februari. Svaret kunde ha lämnats i
samband med statsutskottets utlåtande
nr 2, som kammaren behandlade i
mitten av mars.

.lag finner det litet märkligt att statsministern
skall behöva dröja så länge
med ett interpellationssvar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på interpellation ang. befordringsgången
för underofficerare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Wachtmeister har
frågat mig, om jag är i tillfälle att informera
riksdagen om hur frågan om en
rimligare takt i befordringsgången för
främst marinens underofficerare avses
lösas.

Jag vill först lämna några allmänna
uppgifter om försvarets aktiva underofficerare.

Sergeanter och underofficerare av 2.
graden är f. n. placerade i lönegrad
A 13. Huvuddelen av fanjunkarna och
flaggunderofficerarna är hänförda till
lönegrad A 15. För ungefär en tredjedel
av fanjunkarna och flaggunderofficerarna
finns tjänster i lönegrad A 17. Dessa
tjänster flyttades upp i lönegrad
genom ramöverenskommelsen 1966-—
1968 och fördelningsavtalet 1967. Förvaltarna
är placerade i lönegrad A 19
och A 21. Den sistnämnda lönegraden
gäller ett mindre antal tjänster.

Anställning som sergeant eller underofficer
av 2. graden sker vid omkring
25 års ålder. Normalt kan alla efter i
genomsnitt sju år i sådan anställning
få tjänster för fanjunkare eller flagg -

underofficer med möjlighet att. erhålla
tjänst i lönegrad A 17 vid i genomsnitt
42—43 års ålder. Inom alla försvarsgrenar
föreligger härutöver möjlighet
att genom urval befordras till: tjänster
för förvaltare.

Pensionsåldern är för närvarande
för fanjunkare vid armén och flygvapnet
50 år och för flaggunderofficer vid marinen
55 år. Förvaltare i trupptjänst
har 50 år som pensionsålder. Övriga
förvaltare pensioneras vid 60 år:

Utökningen av försvarets organisation
under beredskapsåren innebar, att
under dessa år stora grupper av ung
personal anställdes. Deras antal var
vida större än de genomsnittliga årsbehoven
på längre sikt. Denna personal
har nu nått åldrarna intill pensionsgränsen
varför en påtaglig snedbalans
uppstått i ålderssammansättningen.
Detta har i sin tur medfört att
möjligheterna för den äldre personalen
att inom ramen för befintliga tjänster
följa den befordringsgång som jag i
det föregående angett som den normala
har minskat. Detta gäller inte minst
underofficerarna inom marinen. Vissa
underofficerare vid kustartilleriet
kan t. ex. med nuvarande förhållanden
inte få tjänst i lönegrad A 17 före pensionsavgång.

Å andra sidan innebär de nuvarande
förhållandena för den nyanställda
personalen möjlighet att redan efter
ett till tre års anställning få tjänst i
lönegrad A 15. Denna personal kan
också i stor utsträckning beräknas nå
lönegrad A 17 efter omkring tio år.

Här aktualiserade frågor är avtalsfrågor.
Nu gällande avtal gäller t. o. in.
utgången av detta år. Avtalet ger ingen
möjlighet att göra någon ändring i nuvarande
löneställning. Frågan är beroende
av förhandling mellan statens avtalsverk
och de statsanställdas huvudorganisationer.

Vidare anförde:

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Svar på interpellation ang. befordringsgången för underofficerare

Herr WACHTMEISTER (in):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret, men säg mig
den interpellant som är belåten med
ett svar! Jag är det i varje fall inte,
eftersom försvarsminstern inte har direkt
svarat på frågan om hur han tänkte
sig att lösa problemet med en rimligare
befordringsgång för marinens underofficerare.
Statsrådet hänvisar till
statens avtalsverk, och avtalsverket hänvisar
i sin tur till marinens befälsutredning,
men ingen vet när den blir
färdig.

Jag skall noga akta mig för att här
dra upp en debatt om det statliga lönegradssystemet,
helt enkelt av den
orsaken att jag inte behärskar det. Men
en sak vet jag, och det är att något
måste vara galet när personal i samma
tjänst hos samma arbetsgivare på
ett håll får sin lönegrad genast — t. ex.
vid fortifikationen och fälttygkåren
—• men på ett annat håll, som i marinen,
får vänta i 25 år, om de över huvud
taget får den. Utvidgar man begreppet
arbetsgivare till att omfatta hela
staten, blir det hela inte bättre av att
tjänster med motsvarande yrkeskvalifikationer
på den civila sidan ligger
ett par lönegrader högre.

Snedvridningen beror —- vilket jag
framhållit i min interpellation och försvarsministern
här bekräftat — på
beredskapsårens stora personalutvidgningar.
Med tiden kommer alltså förhållandet
att rätta till sig även om vi
inte gör någonting, men det är en klen
tröst för dem som berörs. Det gäller
här en från alla synpunkter verkligt
högklassig yrkesgrupp. Det är väl bara
deras enastående lojalitet som förmått
marinens underofficerare att inte i
större utsträckning hoppa av till den
civila arbetsmarknaden, där deras närmaste
motsvarigheter, t. ex. yrkeslärarna,
ligger i 20 lönegraden.

Försvarsministern talade här om att
de nyanställda kommer att få det oändligt
mycket bättre. Ja visst, men det

är inte detta som min interpellation
gäller. Vi måste också konstatera att,
trots den förbättring som kommer, rekryteringen
av underbefäl och därmed
tillströmningen till underofficerskåren
inte är tillfredsställande. Vakanser på
20 procent i underbefälskåren för hela
krigsmakten tillsammans är inte någonting
som vi kan bortse från. Jag
vill inte påstå att lönesättningen ensam
bär skulden. Kan det inte tänkas att
just sådana här orimligheter i befordringsgången
är en bidragande orsak?
Jag vill inte uttala mig i någondera
riktningen; jag vill bara dra upp frågan.

I går diskuterade vi något om försvarsmaktens
styrka. Därvid nämndes,
om också inte just med de orden, att
en dragspelstaktik skulle kunna tillämpas.
Man skulle i ett allvarligt läge låta
organisationen svälla ut för att, när
det blir lugnare, krympa ned den till
en viss nivå, som dock inte kunde underskridas.
Svackor som fanns på olika
håll skulle då utjämnas och förbli utjämnade.
De underofficerare vid marinen
som nu har kommit i kläm är just
sådana som utjämnade en svacka under
krigsåren. Det finns väl anledning
att tro att de åtminstone delvis föranleddes
att ta sin tjänst på grund av förespeglade
gynnsamma befordringsförhållanden.
Det förtjänar att upprepas
att allt detta är en tillfällig historia,
men tror försvarsministern inte att det
en annan gång kan bli svårare att fylla
uppkomna luckor, om eventuella aspiranter
ser hur deras föregångare har
blivit behandlade?

Jag har försökt ta reda på hur man
i några olika statliga inrättningar betraktar
detta problem. Man är något
osäker, men det förefaller som om
man, i alla fall på de flesta håll, anser
att just med hänsyn till frågans tillfälliga
natur ett bemyndigande för vederbörande
försvarsgrenschef att tillgripa
vikariatslöneförordnande borde
kunna lämnas, oberoende av avtalsläget
— om nu viljan finns att göra det.

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

Det ar den viljan som jag hoppas måtte
visa sig även hos försvarsministern,
så att man löser detta problem. Det
skulle till en början kosta 200 000 kr.
per år vad gäller marinens underofficerare,
men efter hand blir kostnaderna
lägre, eftersom de åldersgrupper som
det är fråga om redan närmar sig pensionsåldern
och undan för undan faller
bort. Det blir alltså billigare med
tiden.

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret än en gång.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Som jag redan har sagt
gäller det här avtalsfrågor. Jag har självfallet
haft kontakt med huvudorganisationen
TCO-S och Underofficersförbundets
ledning. Vid dessa kontakter har
jag fått klart för mig att förhandlingar
nu förbereds för berörda grupper
eventuellt i anslutning till det förslag om
att ändra pensionsåldrarna som är aktuellt.
Så ligger saken alltså till för närvarande.

Herr WACHTMEISTER (in):

Herr talman! Denna fråga är ju inte
ny —- den var uppe vid de förra förhandlingarna
också, men man fick inte
någon framgång för sina yrkanden.
Underofficersförbundet begärde då, vill
jag minnas, ytterligare 0,25 procent,
som hade räckt för att klara saken. Men
man fick inte vad man begärde.

Jag hoppas nu att försvarsministern
tittar litet strängt på dem som har
med denna fråga att göra — försvarsministern
har en förmåga att se på sina
motståndare ungefär som om de var
någonting som katten hade dragit hem.
Tag till den blicken, och jag är övertygad
om att vederbörande kommer
att falla till föga! Och då kommer frågan
att lösas till alla parters belåtenhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 36,
statsutskottets utlåtanden nr 114 och 118
—129, bevillningsutskottets betänkande
nr 39, bankoutskottets utlåtanden nr 44
och 46, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 45, 51 och 53 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 31—33 och 35.

§ 14

Regionalpolitiken, tillika svar på interpellation
ang. en effektivare trafikplanering Herr

ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Bankoutskottets

utlåtanden nr 40—
42, statsutskottets utlåtanden nr 103—
106 och bevillningsutskottets betänkande
nr 36 föredrages och debatteras i
ett sammanhang. Yrkanden beträffande
samtliga dessa utlåtanden framställes
under den gemensamma överläggningen.

Härefter föredrogs i ett sammanhang
bankoutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av dels proposition
med förslag om den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten, m. m.,
dels motioner angående regionalpolitiken,

nr 41, i anledning av motioner angående
regional differentiering av kreditpolitiken,
och

nr 42, i anledning av motioner om
styrning av företagsetablering genom
utnyttjande av investeringsfondsmedel;

statsutskottets utlåtanden:

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten,
in. m., i vad den ej avser regionalpolitikens
långsiktiga mål, samt Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till särskilda
stödåtgärder i glesbygder, jämte motioner,

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående kapitaltillskott till
Norrbottens Järnverk AB jämte motioner,

nr 105, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angånde transportstöd som
regionalpolitisk! medel jämte motioner,
och

nr 106, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående Norrlandsfondens
fortsatta verksamhet m. m. jämte
motioner; samt

bevillningsutskottets betänkande nr
36, med anledning av motioner rörande
vissa lokaliserings- och miljöpolitiska
skattefrågor, m. m.

Bankoutskottets utlåtande nr 40

Bankoutskottet behandlade i detta utlåtande
dels propositionen nr 75 med
förslag om den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten, m. in., såvitt propositionen
avsåge de långsiktiga målen
för regionalpolitiken, jämte motioner
som väckts i anledning av densamma,
dels motioner angående regionalpolitiken
vilka väckts under den allmänna
motionstiden vid riksdagens början.

I propositionen nr 75, dagtecknad
den 13 mars 1970, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att bl. a. godkänna
vad chefen för inrikesdepartementet enligt
statsrådsprotokollet förordat i fråga
om regionalpolitikens mål.

Propositionen hade hänvisats till bankoutskottet
såvitt den avsåge de långsiktiga
målen för regionalpolitiken. I
övriga delar hade den hänvisats till
statsutskottet, som behandlade den i sitt
utlåtande nr 103.

De motioner som behandlades i utlåtandet
återges i det följande i den ordning
vari de upptagits i utskottets yttrande
och med samma bokstavsbeteckningar
som i utskottets hemställan. De

Regionalpolitiken

motioner som har nummer under 1000
hade väckts under den allmänna motionstiden,
övriga i anledning av propositionen.

A) Grundläggande frågor rörande de
långsiktiga målen för regionalpolitiken
behandlades i

a) de likalydande motionerna 1:314
av herr Werner och II: 338 av herr Hermansson
m. fl., vari hemställdes att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära »förslag till en ny regionalpolitik
grundad på följande huvudmålsättningar,
nämligen

(a) Åt varje län full, effektiv sysselsättning
utan avfolkning.

(b) Regionalpolitisk styrning av alla
företagsetableringar.

(d) Total samhällelig kostnadskalkyl
— profiten får ej vara styrningsfaktor.

(e) överföring av tung trafik till
järnvägarna. Utbyggnad av den kollektiva
trafiken.

(f) Stopp för bebyggelsemönster som
sänker den biologiska standarden.»;

b) de likaly dande motionerna 1:820
av fru Elvy Olsson samt II: 955 av herrar
Johansson i Växjö och Josefson i
Arrie, vari såvitt nu var i fråga hemställdes
att riksdagen skulle uttala sig
för »en decentraliserad bebyggelsestruktur
i landet»;

c) de likalydande motionerna I: 313
av herr Johan Olsson in. fl. och II: 972
av herr Åsling in. fl., vari såvitt nu var i
fråga hemställdes att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala sig för
»att en regionalpolitisk målsättning som
också innehåller eu befolkningspolitisk
målsättning utarbetas syftande till ett
decentraliserat samhälle»;

d) de likalydande motionerna 1:103
av herr Bengtson m.fl. och 11:116 av
herr Hedlund in. fl., vari hemställdes

1. att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om att vid pågående
utredning om regionalpolitiken
måtte utformas förslag till en regional -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

politisk målsättning för statsmakterna
i syfte att enligt motionerna skapa ett
så långt möjligt decentraliserat samhälle;
samt

2. att riksdagen i avvaktan på att en
sådan målsättning kunde fastställas redan
nu skulle uttala »att lokaliseringsoch
regionalpolitiken i all möjlig utsträckning
skall utnyttjas i syfte att skapa
ett sådant näringsliv och en sådan
serviceutrustning i Norrlandslänen och
andra s. k. skogslän att ytterligare befolkningsutflyttning
därifrån inte påtvingas».

B) Vissa i förhållande till propositionen
avvikande och kompletterande
synpunkter framfördes i motionen
II: 1352 av herr Tobé.

Principiella synpunkter på regionalpolitikens
inriktning framfördes vidare
i

C) de likalydande motionerna I: 1142
av herr Helén in. fl. och II: 1340 av herr
Gustafson i Göteborg in. fl., såvitt däri
hemställdes att riksdagen skulle uttala
»att stödåtgärder i större utsträckning
bör inriktas på generella åtgärder som
främjar ett företagsvänligt klimat, varvid
förutom sänkta person- och frakttaxor
bör prövas bl. a. teleavgifterna,
regionalt slopande av arbetsgivaravgiften,
snabbare avskrivning för industribyggnader,
lindring av energiskatten
samt andra differentieringar i skattehänseende
som kan främja Norrlands
utveckling»;

D) de likalydande motionerna 1:380
av herr Bengtson m. fl. och II: 426 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställdes att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t överlämnade
ett av centerpartiets styrelse antaget
regionalpolitiskt 15-punktersprogram,
vilket återgåves i motionerna,
till 1968 års lokaliseringsutredning för
dess fortsatta arbete;

E) de likalydande motionerna 1:1144
av herr Axel Georg Pettersson och
II: 1348 av herr Larsson i öskevik in. fl.;

F) Önskemål om en regionalpolitisk

utvecklingsplan framställdes i de likalydande
motionerna 1:1142 av herr
Helén in. fl. och 11:1340 av herr Gustafson
i Göteborg m. fl., såvitt däri hemställdes
att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära »att i samverkan
med lokala och regionala myndigheter
en utvecklingsplan utarbetas med
klart formulerade regionalpolitiska mål
och angivande av vilka särskilda insatser
från samhällets sida som krävs i de
olika orterna».

G) Liknande önskemål avseende
Norrland framställdes i

a) de likalydande motionerna 1:58
av herr Helén in. fl. och 11:69 av herr
Gustafson i Göteborg in. fl., vari hemställdes
att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära

»(1) att utvecklingsplan med klar
målsättning för utvecklingen i olika regioner
i Norrland utarbetas, och

(2) att med ledning av denna utvecklingsplan
ett näringspolitiskt program
för Norrland upprättas som underlag
för statens mer långsiktiga Norrlandspolitik»; b)

de likalydande motionerna I: 412 av
herr Karl Pettersson m. fl. samt 11:963
av herrar Nilsson i Agnäs och Petersson
i Gäddvik, vari hemställdes att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att motionerna överlämnades
till den pågående lokaliseringsutredningen
»med uppdrag till utredningen
att i den fortsatta lokaliseringsverlcsamheten
lägga upp en tioårig utvecklingsplan
för Norrland».

H) Norrbottens problem upptoges i
de likalydande motionerna 1:826 av
herr Strandberg samt II: 965 av herrar
Petersson i Gäddvik och Stridsman.

I) En fråga rörande statliga företag
upptoges i de likalydande motionerna
1:387 av herr Werner och 11:429 av
fru Marklund m. fl., vari hemställdes att
riksdagen skulle uttala »att statliga
verkstads- och träförädlingsindustrier
skall utvecklas i skogslänen».

Utredningsverksamhet av olika slag

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

föreslogs i

K) de likalydande motionerna I: 802
av herr Ingvar Andersson m.fl. och
II: 970 av herr Åkerlind, vari hemställdes
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa »att Kungl. Maj :t
låter tillsätta en expertutredning i syfte
att belysa konsekvenserna av den näringslivslokalisering
och befolkningsomflyttning
som sker»;

L) de likalydande motionerna 1:75
av herrar Lindblad och Per Jacobsson
samt II: 91 av herrar Jönsson i Ingemarsgården
och Westberg i Ljusdal;

M) de likalydande motionerna 1:159
av herr Karl Pettersson m. fl. samt
II: 180 av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs.

N) Frågan om etableringskontroll berördes
i

a) de likalydande motionerna 1:1112
av herr Ferdinand Nilsson in. fl. och
11:1309 av herr Vigelsbo m.fl., vari
hemställdes att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om
»förslag snarast avseende stödområdesindelningens
avskaffande och införande
av etableringskontroll inom storstadsregioner
och andra orter med riklig
tillgång på arbetstillfällen men brist på
arbetskraft och bostäder»;

b) de likalydande motionerna 1:384
av herr Eric Carlsson ocli II: 435 av
herr Sundkvist in. fl., vari hemställdes
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om »skyndsam utredning
och förslag till åtgärder för att
hejda storstädernas expansion, varvid
särskilt frågan om etableringskontroll i
storstadregioner bör övervägas»;

c) de likalydande motionerna 1:228
av herr Nils-Eric Gustafsson och II: 339
av herr Åsling m. fl., vari hemställdes
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t »begära att vid fortsatt utredning
om regionalpolitikens utformning
skyndsamt prövas införande av
etableringskontroll i storstadsregionerna»
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

Regionalpolitiken

d) de likalydande motionerna 1:823
av herr Bertil Petersson m. fl. och
II: 964 av herr Nilsson i Kalmar m. fl.,
vari hemställdes att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära »tillsättandet
av en utredning med uppgift
att utreda och framlägga förslag till införandet
av etablerings- och investeringskontroll
i landet».

De under a nämnda motionerna hade
såvitt de icke avsåge införande av etableringskontroll
hänvisats till statsutskottet
och behandlats i dess utlåtande
nr 103.

O) Förslag rörande begränsning av
storstädernas expansion framlades i
övrigt i

a) de likalydande motionerna 1:384
av lierr Eric Carlsson och II: 435 av
herr Sundkvist m. fl., såvitt det däri
ställda yrkandet —- som återgåves under
N. b ovan — icke avsåge införande
av etableringskontroll;

b) de likalydande motionerna I: 313
av herr Johan Olsson m.fl. och 11:972
av herr Åsling m. fl., vari, såvitt nu var
i fråga, hemställdes att riksdagen skulle
i skrivelse till Kungl. Maj :t »anhålla om
utredning och förslag till effektiva åtgärder
för att balansera storstädernas
tillväxt, varvid särskilt bör prövas frågan
om stimulansbidrag för flyttning
av företag från storstadsregionerna»;

P) de likalydande motionerna 1:820
av fru Elvy Olsson samt II: 955 av herrar
Johansson i Växjö och Josefson i
Arrie vari, såvitt nu var i fråga, hemställdes att

riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t
anhålla om »att man med alla de medel
statsmakterna har i sin hand påverkar
utvecklingen i storstadsregionerna mot
i alla avseenden goda miljöförhållanden».

Liknande innebörd hade de förslag
som framlades i

Q) de nyssnämnda motionerna I: 820
och II: 955 såvitt däri hemställdes att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om »åtgärder för att få

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

Storstockholms regionplanefråga prövad
i ett vidare befolkningspolitiskt och
miljömässigt perspektiv»;

R) de likalydande motionerna 1:378
av herrar Bengtson och Thorsten Larsson
samt II: Sik av herr Hansson i Skegrie
m. fl.;

S) de likalydande motionerna I: 995
av herr Thorsten Larsson m. fl. och
II: 949 av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl., vari hemställdes att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om »åtgärder för en regional samordning
för läns- och kommunalplanering
som förhindrar koncentrationsbildning»
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

De under punkterna C och F berörda
motionerna I: llk2 och II: 1340 behandlades
i övriga delar i statsutskottets utlåtande
nr 103.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag på

a) motionerna 1:314 och 11:338 angående
målsättning för regionalpolitiken,

b) motionerna 1:820 och 11:955, såvitt
de avsåge decentralisering av bebyggelsestrukturen,

c) motionerna 1:313 och 11:972, såvitt
de avsåge målsättning för regionalpolitiken,

d) motionerna 1:103 och 11:116 angående
målsättning för regionalpolitiken godkänna

vad i propositionen nr 75
förordats i fråga om de långsiktiga målen
för regionalpolitiken;

B. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1352, såvitt det däri framställda yrkandet
icke tillgodosetts genom vad utskottet
anfört och hemställt;

C. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1142 och II: 1340, såvitt de avsåge
generella regionalpolitiska stödåtgärder; D.

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:380 och 11:426 angående överlämnande
till 1968 års lokaliseringsutredning
av visst regionalpolitiskt pro -

gram;

E. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1144 och 11:1348 angående målsättning
för regionalpolitiken;

F. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1142 och II: 1340, såvitt de avsåge
utarbetande av en regionalpolitisk utvecklingsplan
;

G. att riksdagen måtte avslå

a) motionerna I: 58 och II: 69 om en
utvecklingsplan för Norrland,

b) motionerna 1:472 och 11:963 om
en utvecklingsplan för Norrland;

H. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:826 och 11:965 om särskilda regionalpolitiska
insatser i Norrbotten;

I. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:387 och 11:429 om utveckling av
statliga industrier i skogslänen;

K. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:802 och 11:970 angående utredning
av näringslivslokaliseringens och
befolkningsomflyttningens konsekvenser; L.

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:75 och 11:91 om kartläggning av
arbetskraftskostnader;

M. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:159 och II: 180 om utflyttning av
statlig verksamhet till Norrland;

N. att riksdagen måtte avslå

a) motionerna 1:1112 och 11: 1309,
såvitt de avsåge etableringskontroll,

b) motionerna 1:384 och 11:435, såvitt
de avsåge etableringskontroll,

c) motionerna 1:228 och 11:339 om
etableringskontroll,

d) motionerna 1:823 och 11:964 om
etablerings- och investeringskontroll;

O. att riksdagen måtte avslå

a) motionerna 1:384 och 11:435 om
åtgärder för att begränsa storstädernas
expansion, såvitt motionerna icke behandlats
under N ovan,

b) motionerna 1:313 och 11:972, såvitt
de avsåge åtgärder för att begränsa
storstädernas expansion;

P. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:820 och 11:955 såvitt de avsåge
åtgärder för att påverka miljöförhållan -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

dena i storstadsregionerna;

Q. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:820 och 11:955, såvitt de avsåge
prövning av regionplanen för Storstockholm
;

R. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:378 och 11:574 om utredning rörande
s. k. nya städer;

S. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:995 och 11:949 om åtgärder på
läns- och kommunalplaneringens område
för att förhindra koncentrationsbildning.

Reservationer hade avgivits

1) vid utskottets hemställan under A

av herrar Thorsten Larsson, Börjesson
i Glömminge och Stridsman (alla
ep), vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
propositionen nr 75 och

a) motionerna 1:820 och 11:955, såvitt
de avsåge decentralisering av bebyggelsestrukturen,

b) motionerna 1:313 och 11:972, såvitt
de avsåge målsättning för regionalpolitiken,

c) motionerna I: 103 och II: 116
som sin mening ge till känna vad reservanterna
uttalat om de långsiktiga målen
för regionalpolitiken, samt

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 314 och II: 338, såvitt det däri framställda
yrkandet icke tillgodosetts genom
vad reservanterna anfört och hemställt
;

2) vid utskottets hemställan under C

av herrar Åkerlund (m), Strandberg

(m), Annerås (fp), Thorsten Larsson
(ep), Begnéll (m), Börjesson i Glömminge
(ep), Larsson i Umeå (fp) och
Stridsman (ep), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1142 och II: 1340 i ifrågavarande
del som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna an -

Regionalpolitiken

fört om generella regionalpolitiska stödåtgärder; 3)

vid utskottets hemställan under D
av herrar Thorsten Larsson, Börjesson
i Glömminge och Stridsman (alla
ep), vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
hemställa att motionerna 1:380 och
II: 426 överlämnades till 1968 års lokaliseringsutredning
för att beaktas vid
dess arbete;

4) vid utskottets hemställan under E
av herrar Thorsten Larsson, Börjesson
i Glömminge och Stridsman (alla
ep), utan angivet yrkande;

5) vid utskottets hemställan under F
av herrar Annerås (fp), Thorsten

Larsson (ep), Börjesson i Glömminge
(ep), Larsson i Umeå (fp) och Stridsman
(ep), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1142 och 11:1340 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj :t begära att
en regionalpolitisk utvecklingsplan utarbetades
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

6) vid utskottets hemställan under G
a) av herrar Åkerlund, Strandberg

och Regnéll (alla m), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av

a) motionerna I: 58 och II: 69,

b) motionerna I: 472 och II: 963

hos Kungl. Maj :t hemställa att en utvecklingsplan
och ett näringspolitiskt program
för Norrland utarbetades i enlighet
med vad reservanterna anfört;

b) av herrar Annerås (fp), Thorsten
Larsson (ep), Börjesson i Glömminge
(fp), Larsson i Umeå (fp) och Stridsman
(ep), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte

a) med bifall till motionerna 1: 58 och

Andra kammarens protokoll 1970. Nr 27

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

II: 69 hos Kungl. Maj :t hemställa att en
utvecklingsplan och ett näringspolitiskt
program för Norrland utarbetades i enlighet
med vad dessa reservanter anfört,

b) avslå motionerna I: 472 och II: 963;

7) vid utskottets hemställan under II
av herrar Strandberg (m) och Stridsman
(ep), utan angivet yrkande;

8) vid utskottets hemställan under K
av herrar Åkerlund, Strandberg och

Regnéll (alla m), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:802 och 11:970 hos Kungl.
Maj :t hemställa om utredning av näringslivslokaliseringens
och befolkningsomflyttningens
konsekvenser i enlighet
med vad reservanterna anfört;

9) vid utskottets hemställan under N
av herrar Thorsten Larsson, Börjesson
i Glömminge och Stridsman (alla
ep), vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till

a) motionerna 1:1112 och 11:1309,
såvitt de avsåge etableringskontroll,

b) motionerna 1:384 och 11:435, såvitt
de avsåge etableringskontroll,

c) motionerna I: 228 och II: 339,

d) motionerna 1:823 och 11:964
hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning
rörande etablerings- och investeringskontroll
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

10) vid utskottets hemställan under O
av herrar Thorsten Larsson, Börjesson

i Glömminge och Stridsman (alla ep),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till

a) motionerna 1:384 och 11:435, såvitt
de icke behandlats under N ovan,

b) motionerna 1:313 och 11:972, såvitt
nu var i fråga,

hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning
rörande åtgärder för att begränsa

storstädernas expansion i enlighet med
vad reservanterna anfört;

11) vid utskottets hemställan under P
av herrar Thorsten Larsson, Börjesson

i Glömminge och Stridsman (alla ep);

12) vid utskottets hemställan under Q
av herrar Thorsten Larsson, Börjesson

i Glömminge och Stridsman (alla ep);

13) vid utskottets hemställan under R
av herr Thorsten Larsson (ep),

de tre sistnämnda reservationerna
utan angivna yrkanden;

14) vid utskottets hemställan under S
av herrar Thorsten Larsson, Börjesson

i Glömminge och Stridsman (alla ep),
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:995 och 11:949 hos Kungl.
Maj :t hemställa om åtgärder på länsoch
kommunalplaneringens område för
att förhindra koneentrationsbildning i
enlighet med vad reservanterna anfört.

Bankoutskottets utlåtande nr 41

Bankoutskottet behandlade i detta utlåtande
i ett sammanhang

dels de likalydande motionerna 1: 813
av herr Nils-Eric Gustafsson m. fl. och
II: 971 av herr Äsling m. fl., vari hemställdes
att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära en allsidig utredning
av kapitalmarknadens funktion
och kreditpolitikens effekt på den regionala
balansen enligt motionernas syfte,
dels de likalydande motionerna
I: 1151 av herr Sundin m. fl. och II: 1342
av herr Hedlund m. fl., såvitt däri hemställdes
att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att vid den
fortsatta utredningen om lokaliseringsoch
regionalpolitiken måtte prövas utformning
av kreditpolitiken med hänsyn
till det lokaliseringspolitiska syftet.

Hemställan i motionerna I: 1151 och
II: 1342, vilka väckts i anledning av

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Kungl. Maj :t i det föregående redovisade
propositionen nr 75, innehölle utöver
den här behandlade punkten ytterligare
ett stort antal punkter, vilka behandlades
av statsutskottet i dess utlåtande
nr 103 och av bevillningsutskottet i dess
betänkande nr 36.

Frågan om en regional kreditpolitik
berördes också i ett särskilt avsnitt i
motionerna 1:1142 och 11:1340, vilka
behandlades i statsutskottets utlåtande
nr 103 och bankoutskottets utlåtande nr
40. I dessa motioner gjordes dock ingen
hemställan i ämnet.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå

a) motionerna I: 813 och II: 971,

b) motionerna 1:1151 och 11:1342,
såvitt nu var i fråga.

Reservation hade avgivits av herrar
Thorsten Larsson, Börjesson i Glömminge
och Stridsman (alla ep), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av

a) motionerna I: 813 och II: 971,

b) motionerna 1:1151 och 11:1342,
såvitt nu var i fråga, hos Kungl Maj:t
hemställa om utredning angående en
regional differentiering av kreditpolitiken
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Bankoutskottets utlåtande nr 42

Bankoutskottet behandlade i detta utlåtande
de likalydande motionerna
1:160 av herr Karl Pettersson m. fl.
samt II: 181 av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Ågnäs, vari hemställdes
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t »som sin mening ge till
känna att större krav ställes på etablering
inom stödområdet när de större industriföretagen
utnyttjar avsatta investeringsfondsmedel».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:160 och
II: 181.

Regionalpolitiken
Statsutskottets utlåtande nr 103

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 (bilaga 13, punkterna Cl, C 2 och
V: 9) beräknat medel för lokaliseringsstöd
hade Kungl. Maj:t i förenämnda
proposition nr 75 föreslagit riksdagen
såvitt nu var i fråga att

1. godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats i fråga om regionalpolitikens
icke långsiktiga mål,

2. godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats i fråga om regional planering
och val av medel i regionalpolitiken,

3. godkänna de ändrade grunder för
lokaliseringsstöd och utbildningsstöd
samt flyttningsstöd till kvalificerad arbetskraft
som förordats i statsrådsprotokollet,
att tillämpas fr. o. m. budgetåret
1970/71,

4. bemyndiga Kungl. Maj:t att bevilja
företag eller organisation som flyttade
central förvaltning från storstadsområde
till annan ort stöd vid investeringar
i byggnader efter motsvarande grunder
som gällde för lokaliseringsstöd,

5. bemyndiga Kungl. Maj :t att fr. o. in.
budgetåret 1970/71 anordna försöksverksamhet
med sysselsättningsstöd enligt
de huvudsakliga riktlinjer som förordats
i statsrådsprotokollet,

6. bemyndiga Kungl. Maj :t att — med
tillämpning av de under 3 förordade
ändrade grunderna för lokaliseringsstöd
— efter utgången av budgetåret
1969/70 ta i anspråk outnyttjat utrymme
av de ramar för beslut om lokaliseringsbidrag
och lokaliseringslån som
hade fastställts för den femåriga försöksperioden,

7. bestämma att under budgetåren
1970/71—1972/73 härutöver finge beviljas
lokaliseringsbidrag/avskrivningslån,
lokaliseringslån, utbildningsstöd, sysselsättningsstöd
och transportstöd med
sammanlagt högst 1 200 000 000 kr. med
den huvudsakliga fördelning som angetts
i statsrådsprotokollet,

8. fastställa en ram för statlig garanti
för lån i lokaliseringssyfte till rörelsekapital
för budgetåret 1970/71 av högst

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken
25 000 000 kr.,

9. för budgetåret 1970/71 anvisa

på driftbudgeten under elfte huvudtiteln a.

till Lokaliseringsbidrag ett reservalioiisanslag
av 60 000 000 kr.,

b. till Stöd till lokaliseringsutbildning
ett förslagsanslag av 155 000 000 kr.,

c. till Infriande av statlig garanti för
lån i lokaliseringssyfte till rörelsekapital
ett förslagsanslag av 1 000 kr.,

d. till Sysselsättningsstöd ett förslagsanslag
av 5 000 000 kr.,

på kapitalbudgeten under fonden för
låneunderstöd

till Lokaliseringslån ett investeringsanslag
av 250 000 000 kr.

Kung!. Maj:t hade i propositionen nr
1, bilaga 13 (punkten G 3, s. 164—166 i
utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 2 januari 1970) föreslagit
riksdagen att till Särskilda stödåtgärder
i glesbygder för budgetåret
1970/71 på driftbudgeten under elfte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande vid riksdagens början
väckta motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna I: 47
av herr Helén in. fl. och II: 57 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl. i vad avsåge
hemställan att riksdagen måtte uttala

1. att staten i enlighet med vad i motionerna
anfördes borde garantera att
utöver de s. k. prioriteringsorterna samhällsservicen
komme att upprätthållas i
ett antal serviceorter i Norrlands inland,

2. att de direkta stödinsatserna i högre
grad borde inriktas mot arbetskraftsintensiv
och särskilt sysselsättningsskapande
verksamhet,

3. att lokaliseringsstöd i vidgad omfattning
borde kunna utgå till turistanläggningar
samt även till serviceanläggningar,
i enlighet med vad som anförts
i motionerna,

dels de likalydande motionerna 1:77
av fröken Pehrsson m. fl. och II: 93 av

herr Persson i Heden,

dels de likalydande motionerna I: 78
av herr Karl Pettersson m. fl. samt 11:94
av herrar Petersson i Gäddvik och Nilsson
i Agnäs, vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla att gällande bestämmelser för
olika bidragsformer vid förflyttning av
arbetskraft tillämpades på samma sätt
vid flyttning till som vid flyttning från
avf Övningsområden,

dels de likalydande motionerna I: 343
av herr Werner och II: 379 av fru Marklund
in. fl. i vad bl. a. avsåge hemställan
att riksdagen måtte uttala att Värmlands
och Kopparbergs län samt Norrland
skulle garanteras en sådan utveckling
som under 1970-talet inte medförde nettoutflyttning,

dels de likalydande motionerna I: 474
av herrar Svanström och Nils Theodor
Larsson samt II: 751 av herrar Dahlgren
och Börjesson i Glömminge,

dels de likalydande motionerna 1: 654
av herr Nils-Eric Gustafsson och II: 797
av herr Nilsson i Tvärålund m. fl., vari
hemställts att riksdagen måtte medge att
arbetsmarknadspolitiskt flyttningsbidrag
måtte kunna utgå för flyttning till
det lokaliseringspolitiska stödområdet
enligt samma villkor som för flyttning
från sagda område i enlighet med motionernas
syfte samt anhålla hos Kungl.
Maj :t om utfärdande av härför erforderliga
tillämpningsföreskrifter,

dels de likalydande motionerna I: 675
av fru Elvy Olsson samt II: 758 av herr
Grebäck m. fl., vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställde
om att initiativ toges till en befolkningspolitisk
riksplanering i syfte
att åstadkomma ett med hänsyn till sociala
krav, arbetskraftstillgång, miljöoch
naturresurser lämpligt befolkningsunderlag
för varje region i landet,
dels de likalydande motionerna I: 682
av herr Johan Olsson m. fl. och II: 777
av fru Jonäng m. fl., vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om utredning av frågan

Torsdagen den 21 mai 1970 fm.

Nr 27

om extern sjukhuslokalisering ur sociala
och ekonomiska in. fl. aspekter,
dels de likalydande motionerna I: 990
av herr Harald Pettersson samt II: 527
av herrar Börjesson i Falköping och
Larsson i Luttra,

dels motionen I: 50 av herr Karl Pettersson,

dels motionen II: 541 av herr Martinsson
m. fl., vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
sådan översyn av arbetsmarknadskungörelsen
att samma förmåner utginge
vid flyttning till ort inom stödområdet
som vid annan flyttning,

dels motionen 11:548 av herrar Åsling
och Jönsson i Ingemarsgården,
vari hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte begära utredning
av förutsättningarna för etablering av
s. k. lokaliserad sjukvård,

dels motionen II: 760 av herr Gustafsson
i Stenkyrka m. fl., vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhölle om förslag till sådan ändring av
bestämmelserna i lokaliseringsstödkungörelsen
att stöd kunde utgå till turistanläggning
även utanför stödområdet,
dels motionen 11:795 av herrar Nilsson
i Tvärålund och Eriksson i Bäckmora,
vari hemställts att riksdagen vid behandlingen
av statsverkspropositionen
för 1970/71 under inrikesdepartementets
huvudtitel, punkten C 3, måtte

1. medge att som objekt för s. k. hemarbeten
skulle räknas även natur- och
miljövårdsarbeten i enlighet med vad i
motionen anförts samt i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utfärdande av
härför erforderliga tillämpningsföreskrifter,

2. till Särskilda stödåtgärder i glesbygder
för budgetåret 1970/71 anvisa ett
reservationsanslag av 8 000 000 kr.

Utskottet hade vidare behandlat följande
i anledning av propositionen nr
75 väckta motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna
1:1098 av herr Åke Larsson in. fl. och
fl: 1286 av fru Lindberg m. fl.,

Regionalpolitiken

dels de likalydande motionerna
1: 1099 av herr Nyquist m.fl. och
11:1285 av herr Boo m.fl., vari hemställts
att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj ds proposition nr 75 för
sin del måtte besluta att hela Kopparbergs
län skulle ingå i allmänna stödområdet,

dels de likalydande motionerna

1:1100 av herr Skagerlund och II: 1287
av herr Andersson i Örebro,

dels de likalydande motionerna

1:1111 av herr Möller m.fl. samt

11:1305 av herrar Haglund och Westberg
i Hofors,

dels de förut nämnda likalydande motionerna
1: 1112 av herr Ferdinand
Nilsson m.fl. och 11:1309 av herr Vigelsbo
m. fl., såvitt nu var i fråga,

dels de likalydande motionerna

1:1113 av herr Nils Nilsson och II: 1306
av herr Jonasson,

dels de likalydande motionerna

I: 1114 av herr Nils Nilsson och IT: 1307
av herr Jonasson,

dels de likalydande motionerna

1:1115 av herr Karl Pettersson och fröken
Stenberg samt II: 1308 av herrar
Nilsson i Agnäs och Petersson i Gäddvik,
vari hemställts att riksdagen beslutade
om åtgärder i Vindelådalen och
därvid beaktade vad som i motionerna
anförts,

dels de likalydande motionerna

1:1132 av herr Oscar Carlsson m.fl.
och II: 1329 av herr Eskel m. fl., vari
hemställts att riksdagen vid behandling
av det i propositionen nr 75 framförda
förslaget om den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten m. in. måtte besluta
den ändringen, att hela Värmlands
län skulle ingå i det allmänna stödområdet,

dels de likalydande motionerna
1:1133 av herr Johan Olsson samt
II: 1330 av fru Jonäng och herr Eriksson
i Bäckmora,

dels de likalydande motionerna
1:1140 av herr Bohman m.fl. och
II: 1343 av herr Holmberg m. fl. såvitt

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

avsåge hemställan att riksdagen måtte

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att Kungl. Maj:t måtte förelägga
riksdagen förslag om försöksverksamhet
med s. k. industricentra,

2. besluta att till i lokaliseringspolitiskt
hänseende stödberättigad verksamhet
skulle hänföras även sådan industriell
verksamhet som vore att beteckna
som marknadsföring och utvecklingsarbete,

dels de likalydande motionerna
I: 1142 av herr Helén in. fl. och II: 1340
av herr Gustafson i Göteborg in. fl. såvitt
avsåge hemställan

1. att riksdagen måtte uttala

a. att staten i enlighet med vad som
i motionerna anfördes borde garantera
att samhällsservicen komme att upprätthållas
i vissa s. k. prioriteringsorter
samt därutöver i ett större antal serviceorter
i Norrlands inland,

b. att lokaliseringsstöd i form av såväl
lån som bidrag i vidgad omfattning
borde kunna utgå även till turistanläggningar,

c. att försöksverksamhet med ett antal
industricentra i Norrland snarast
påbörjades,

d. att lokaliseringsstöd även borde
kunna utgå till andra serviceanläggningar
än industriserviceanläggningar
i de fall, då service av berört slag saknades
eller skadliga konkurrensrubbningar
kunde undvikas,

e. att lokaliseringskungörelsen tillämpades
generöst i fråga om de kommuner
i Gävleborgs, Kopparbergs och
Värmlands län samt i landskapet Dalsland
som icke inginge i allmänna stödområdet,

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begärde att en lånefond för butiks-
och hantverks- m. fl. lokaler i statsgaranterade
prioriterings- och serviceorter
inrättades,

3. att riksdagen måtte besluta

a. att det allmänna stödområdet utvidgades
till att omfatta även Gotland,

b. att maximitiden för individuellt

utbildningsstöd förlängdes till 18 månader
i enlighet med vad som i motionerna
anfördes,

dels de likalydande motionerna
1:1145 av herr Karl Pettersson och
11:1339 av herr Enarsson, vari hemställts
att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år
1970 måtte besluta att den föreslagna
lokaliseringspolitiska försöksverksamheten
jämväl skulle omfatta riksanläggningar
för hälso- och sjukvård förlagda
inom det allmänna stödområdet,

dels de likalydande motionerna
I: 1146 av herr Karl Pettersson och
11:1338 av herr Enarsson, vari hemställts
att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj:ts proposition nr 75 år
1970 måtte besluta att lokaliseringsstöd
jämväl skulle kunna utgå till näringsområden,
vilka gränsade till jordbruket
men som inte omfattades av det statliga
jordbruksstödet,

dels de likalydande motionerna
I: 1147 av herr Karl Pettersson samt
11:1351 av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs,

dels de likalydande motionerna
1:1148 av herr Karl Pettersson samt
II: 1350 av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs,

dels de likalydande motionerna
1:1149 av herr Schött och 11:1347 av
herr Krönmark, vari hemställts att riksdagen
vid behandling av proposition nr
75 måtte besluta att lokaliseringsstöd
för turistanläggningar på Öland skulle
kunna utgå efter samma regler som för
turistanläggningar inom det allmänna
stödområdet,

dels de likalydande motionerna
1:1150 av herr Stefanson och 11:1346
av herr Jonsson i Mora, vari hemställts
att riksdagen med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 75 i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställde om utredning
och förslag till nästa års riksdag om en
försöksverksamhet beträffande samarbete
mellan kommuner och lokala företagareorganisationer
i fråga om utställ -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

nings-, försäljnings- och servicelokaler
enligt i motionerna angivna riktlinjer,

dels de likalydande motionerna
1:1152 av herr Österdahl samt 11:1341
av herrar Gustafsson i Stenkyrka och
Franzén i Träkumla, vari hemställts att
riksdagen måtte uttala att allmänna
stödområdet skulle omfatta även Gotlands
län.

dels de likalydande motionerna
1:1153 av herr Österdahl och II: 1345
av herr Jonsson i Mora, vari hemställts
att riksdagen måtte uttala att 1968 års
lokaliseringsutredning finge i uppdrag
att i sitt fortsatta arbete behandla frågan
om lokaliseringsstöd till hälso- och
sjukvårdsinrättningar enligt vad i motionerna
anförts,

dels de likalydande motionerna
1:1151 av herr Sundin in. fl. och
7/.1342 av herr Hedlund in. fl. såvitt
avsåge hemställan att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 75 måtte

1. bemyndiga Kungl. Maj:t att under
budgetåret 1970/71 bevilja lokaliseringslån
och lokaliseringsbidrag med högre
belopp än som anvisats under anslagen,

2. medge att i allmänna stödområdet
intoges Gotlands län samt hela Kopparbergs
län,

3. medge att för det inre stödområdet
skulle gälla i enlighet med motionernas
syfte

a. att lokaliseringsbidrag/avskrivningslån
finge lämnas även vid anskaffning
av maskiner, arbetsredskap och
verktyg samt vid förvärv av ledig
fabrikslokal,

b. att lokaliseringsbidrag/avskrivningslån
finge motsvara högst 40 % eller,
om särskilda skäl förelåge, högst
60 % av stödunderlaget,

c. att det sammanlagda stödet av lokaliseringslån
och lokaliseringsbidrag/
avskrivningslån finge utgöra högst 80 %
av investeringskostnaderna,

4. medge att lokaliseringslån finge utlämnas
även till rörelsekapital inom
allmänna stödområdet med högst 50 %
av beräkningsunderlaget enligt vad i

Regionalpolitiken

motionerna anförts,

5. medge att lokaliseringspolitiskt
stöd måtte kunna utlämnas till turistanläggningar
även utanför allmänna
stödområdet i enlighet med motionernas
syfte,

6. beträffande industricentra

a. godkänna att försöksverksamhet
finge startas med två industricentra
inom allmänna stödområdet,

b. anvisa för budgetåret 1970/71 till
försöksverksamhet med industricentra
ett förslagsanslag av 3 000 000 kr.,

c. fastställa en ram för statlig garanti
för lån till byggande av industricentra
för budgetåret 1970/71 av högst
15 000 000 kr.,

7. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att det fortsatta samarbetet mellan staten
och näringslivet för en aktiv lokaliseringspolitik
måtte omfatta även de
mindre och medelstora företagens organisationer,

8. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att vid den fortsatta utredningen om lokaliserings-
och regionalpolitikens utformning
måtte prövas inrättande av
en särskild avdelning inom lokaliseringsmyndigheterna
med uppgift att genom
uppsökande verksamhet förvärva
företag för lokalisering inom allmänna
stödområdet,

dels motionen 1:1143 av herr Lindblad,

dels motionen II: 1288 av herr Nilsson
i Östersund m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag angående förutsättningarna
för en tvärregional lokaliseringsplanering
för det norrländska inlandet som
ett komplement till lokaliseringspolitiken,

dels motionen II: 1337 av herr Börjesson
i Glömminge.

Utskottet hemställde,

1. beträffande befolkningsramar att
riksdagen måtte avslå motionerna I: 343
och II: 379 såvitt nu var i fråga,

2. beträffande en befolkningspolitisk

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

riksplanering att riksdagen måtte avslå
motionerna I: 675 och II: 758,

3. beträffande prioriteringen av vissa
län att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 50 samt I: 474 och II: 751,

4. beträffande regionala prioriteringar
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1114 och II: 1307,

5. beträffande prioriteringar av vissa
orter att riksdagen måtte avslå motionerna
1:47 och 11:57 samt 1:1142 och
11:1340, samtliga såvitt nu var i fråga,

6. beträffande åtgärder i Vindelådalen
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1115 och 11:1308,

7. beträffande åtgärder på central nivå
att riksdagen måtte som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört,

8. beträffande alternativ till fredsförband
i Norrlands inland att riksdagen
måtte avslå motionen 1:1143,

9. beträffande lokalisering av sjukhus
m. m. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 682 och II: 777, II: 548, 1:1145
och II: 1339 samt 1:1153 och II: 1345,

10. beträffande internordisk regionalplanering
att riksdagen måtte i anledning
av motionen 11:1288 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört,

11. beträffande samråd med vissa organisationer
att riksdagen måtte med
bifall till motionerna 1:1151 och
11:1342 såvitt nu var i fråga som sin
mening ge Kungl. Maj :t till känna vad
utskottet anfört,

12. beträffande regionalpolitikens icke
långsiktiga mål i vad de ej behandlats
under 1—11 att riksdagen måtte godkänna
vad i statsrådsprotokollet förordats,

13. beträffande regional planering i
vad den ej behandlats under 1—11 att
riksdagen måtte godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats,

14. beträffande val av medel i regionalpolitiken
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna 1: 343 och TT: 379,

nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats,

15. beträffande fråga om avskaffande
av stödområdesindelningen att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:1112 och 11:1309, nämnda motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna vad i
statsrådsprotokollet förordats,

16. beträffande en förskjutning av
gränsen för det allmänna stödområdet
m. m. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och i anledning
av motionerna 1:1142 och 11:1340,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
godkänna vad i statsrådsprotokollet förordats
och avslå följande motioner om
utvidgning av området, nämligen beträffande a.

hela Älvsborgs län motionerna I: 77
och 11:93,

b. av Skaraborgs län Vararegionen
motionerna I: 990 och II: 527,

c. hela Värmlands län motionerna
1:1132 och 11:1329,

d. av Örebro län Lindesbergsregionen
motionerna 1:1098 och 11:1286 samt
I: 1100 och II: 1287,

e. hela Kopparbergs län motionerna
1:1099 och 11:1285 samt 1:1151 och
II: 1342. de två sistnämnda såvitt nu var
i fråga,

f. hela Gävleborgs län respektive därav
Gästrikland motionerna 1:1133 och
II: 1330 samt 1:1111 och II: 1305,

17. beträffande en vidgning av det allmänna
stödområdet till Gotland att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 1142 och II: 1340, I: 1151 och IT: 1342
samt I: 1152 och II: 1341, de fyra förstnämnda
motionerna såvitt nu var i fråga,
godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats,

18. beträffande utredning om vidgning
av det allmänna stödområdet till
Kalmar län med Öland att riksdagen
måtte avslå motionen II: 1337,

19. beträffande områdesdifferentie -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

i\;£W:

ringen av lokaliseringsstödet att riksdagen
måtte godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts,

20. beträffande lokaliseringsstöd till
hantverks- och hemslöjds verksamhet
in. m. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1113 och II: 1306,

21. beträffande lokaliseringsstöd för
viss jordbruket angränsande verksamhet
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och i anledning av
motionerna I: 1146 och II: 1338 godkänna
vad i statsrådsprotokollet förordats,

22. beträffande lokaliseringsstöd för
marknadsföring och utvecklingsarbete
m. m. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 1140 och II: 1343 samt
1:1142 och 11:1340, nämnda motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna vad i
statsrådsprotokollet förordats,

23. beträffande lokaliseringsstöd till

turistanläggningar att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:47 och
11:57, 1:1142 och 11:1340, 1:1151 och
11:1342, 1:1149 och 11:1347 samt

II: 760, de sex förstnämnda motionerna
såvitt nu var i fråga, godkänna vad i
statsrådsprotokollet förordats,

24. beträffande maskiner in. m. som
stödunderlag för lokaliseringsbidrag/avskrivningslån
att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:1151 och
II: 1342, nämnda motioner såvitt nu var
i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts,

25. beträffande lokaliseringslån för
rörelsekapital att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:1151 och 11:1342 såvitt
nu var i fråga,

26. beträffande storleken av bidrag
och lån att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:1151 och 11:1342,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
godkänna vad i statsrådsprotokollet förordats,

27. beträffande grunder för lokalise -

Regionalpolitiken

ringsstöd i vad de ej behandlats under
15—26 att riksdagen måtte godkänna de
ändringar som förordats i statsrådsprotokollet
att tillämpas fr. o. m. budgetåret
1970/71,

28. beträffande längsta tid för individuellt
utbildningsstöd att riksdagen
mätte med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
1:1142 och 11:1340, nämnda motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna vad i
statsrådsprotokollet förordats,

29. beträffande grunder för utbildningsstöd
i vad de ej behandlats under
28 att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:1147 och 11:1351 godkänna
vad i statsrådsprotokollet förordats,

30. beträffande flyttningsstöd i form
av utrustningsbidrag att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna 1:1148
och 11:1350 godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats,

31. beträffande grunder för flyttningsstöd
till kvalificerad arbetskraft att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj ds förslag samt i anledning av motionerna
1:78 och 11:94, 1:654 och
11:797 samt 11:541 godkänna vad i
statsrådsprotokollet förordats,

32. beträffande stöd vid investeringar
i byggnader till företag eller organisation
som flyttar central förvaltning från
storstadsområde till annan ort att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj d att
bevilja sådant stöd efter motsvarande
grunder som gällde för lokaliseringsstöd,

33. beträffande försöksverksamhet
med industricentra att riksdagen måtte
avslå motionerna 1:1140 och 11:1343,
1:1142 och 11:1340 samt 1:1151 och
11:1342 samtliga såvitt nu var i fråga,

34. beträffande ett inre stödområde
och sysselsättningsstödets geografiska
avgränsning att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag som
sin mening ge Kungl. Maj d till känna

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

vad utskottet anfört,

35. beträffande försöksverksamhet
med sysselsättningsstöd, i vad frågan
ej behandlats under 34, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och i anledning av motionerna I: 47
och 11:57, nämnda motioner såvitt nu
var i fråga, bemyndiga Kungl. Maj:t att
fr. o. m. budgetåret 1970/71 anordna sådan
försöksverksamhet enligt de huvudsakliga
riktlinjer som förordats i statsrådsprotokollet,

36. beträffande ett samhällsbyggnadsstöd
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1142 och II: 1340 samt 1:1150
och II: 1346, de två förstnämnda såvitt
nu var i fråga,

37. beträffande nu gällande ramar för
lokaliseringsstöd att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att — med tilllämpning
av under 15—27 förordade
ändrade grunder för lokaliseringsstöd
— efter utgången av budgetåret 1969/70
ta i anspråk outnyttjat utrymme av de
ramar för beslut om lokaliseringsbidrag
och lokaliseringslån, som hade fastställts
för den femåriga försöksperioden,

38. beträffande en totalram för regionalpolitisk!
stöd att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och
i anledning av motionerna 1:1151 och
II: 1342, nämnda motioner såvitt nu var
i fråga, besluta att under budgetåren
1970/71—1972/73 utöver vad under 37
angetts finge beviljas lokaliseringsbidrag/avskrivningslån,
lokaliseringslån,
utbildningsstöd, sysselsättningsstöd och
transportstöd med sammanlagt högst
1 200 000 000 kr. enligt den huvudsakliga
fördelning som angetts i statsrådsprotokollet,

39. beträffande en ram för statlig garanti
för lån i lokaliseringssyfte till rörelsekapital
att riksdagen måtte fastställa
en sådan ram för budgetåret 1970/71
av högst 25 000 000 kr.,

40. beträffande beslutsram och anslag
för byggande av industricentra att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:1151

och II: 1342 såvitt nu var i fråga,

41. beträffande anslag till regionalpolitisk!
stöd i vad frågan ej behandlats
under 40 och 43 att riksdagen måtte för
budgetåret 1970/71 anvisa

a. till Lokaliseringsbidrag på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln ett reservationsanslag
av 60 000 000 kr.,

b. till Stöd till lokaliseringsutbildning
på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
ett förslagsanslag av 35 000 000 kr.,

c. till Infriande av .statlig garanti för
lån i lokaliseringssyfte till rörelsekapital
på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
ett förslagsanslag av 1 000 kr.,

d. till Sysselsättningsstöd på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln ett förslagsanslag
av 5 000 000 kr.,

e. till Lokaliseringslån på kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd
ett investeringsanslag av 250 000 000 kr.,

42. beträffande information och uppsökande
verksamhet att riksdagen måtte
med godkännande av vad i statsrådsprotokollet
förordats avslå motionerna
I: 1151 och II: 1342 såvitt nu var i fråga,

43. beträffande särskilda stödåtgärder
i glesbygder att riksdagen måtte med
bifall till Kungl. Maj ds förslag samt
med avslag å motionen 11:795 till Särskilda
stödåtgärder i glesbygder för
budgetåret 1970/71 på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kr.

Reservationer

Reservationer och ett särskilt yttrande
hade avgivits enligt följande.

1. Beträffande en befolkningspolitisk
riksplanering av herrar Per Jacobsson
(fp), Ngman (fp), Nils-Eric Gustafsson
(ep) och Lindblad (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Eliasson i Sundborn
(ep), Gustafson i Göteborg (fp), Andersson
i Knäred (ep), Dahlgren (ep)
och Westberg i Ljusdal (fp), som ansett
att utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 675 och II: 758 som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad re -

Torsdagen den 21 mai 1970 fm.

Nr 27

servanterna anfört;

2. beträffande prioriteringar av vissa
orter av herrar Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp) ,Nils-Eric Gustafsson (ep) och
Lindblad (fp), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Eliasson i Sundborn (ep),
Gustafson i Göteborg (fp), Andersson
i Knäred (ep), Dahlgren (ep) och Westberg
i Ljusdal (fp), som ansett att utskottet
under 5 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:47 och 11:57 samt 1:1142
och 11:1340, samtliga såvitt nu var i
fråga, som sin mening ge Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört;

3. beträffande lokalisering av sjukhus
m. m. av herrar Bohman (m), Virgin
(m), Per Jacobsson (fp), Nyman (fp),
Nils-Eric Gustafsson (ep) och IJndblad
(fp), fru Elvy Olsson (ep), herrar Eliasson
i Sundborn (ep) och Gustafson i
Göteborg (fp), fröken Ljungberg (m)
samt herrar Andersson i Knäred (ep),
Petersson i Gäddvik (m), Dahlgren (ep)
och Westberg i Ljusdal (fp), som ansett
att utskottet under 9 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 682 och 11:777, 11:548,
1:1145 och 11:1339 samt 1:1153 och
II: 1345 som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört
;

4. beträffande en förskjutning av
gränsen för det allmänna stödområdet
in. m. av herr Nils-Eric Gustafsson (ep),
fru Elvy Olsson (ep) samt herrar Mellgvist
(s), Eliasson i Sundborn (ep),
Andersson i Knäred (ep) och Dahlgren
(ep), som ansett att utskottet under 16
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 1142 och II: 1340, med bifall till motionerna
1:1151 och 11:1342 samt I:
1099 och 11:1285, de fyra förstnämnda
motionerna såvitt nu var i fråga

a. som sin mening ge Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört bl. a.
om en utvidgning av stödområdet att
innefatta hela Kopparbergs län,

Regionalpolitiken

b. avslå motionerna 1:77 och 11:93,
1:990 och 11:527, 1:1132 och 11:1329,
1:1098 och II: 1286, 1:1100 och II: 1287,
1:1133 och 11:1330 samt 1:1111 och
11:1305;

5. beträffande en vidgning av det allmänna
stödområdet till Gotland av herrar
Bohman (m), Virgin (m), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Nils-Eric
Gustafsson (ep) och IAndblad (fp), fru
Elvy Olsson (ep), herrar Eliasson i
Sundborn (ep) och Gustafson i Göteborg
(fp), fröken Ljungberg (m) samt
herrar Andersson i Knäred (ep), Petersson
i Gäddvik (m), Dahlgren (ep)
och Westberg i Ljusdal (fp), som ansett
att utskottet under 17 bort hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna 1:1142 och 11:1340, I:
1151 och 11:1342 samt 1:1152 och II:
1341, de fyra förstnämnda motionerna
såvitt nu var i fråga, som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

6. beträffande områdesdiff erentieringen
av lokaliseringsstödet av herrar
Bohman (m), Virgin (m), Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson
(ep) och Lindblad (fp), fru Elvy
Olsson (ep), herrar Eliasson i Sundborn
(ep) och Gustafson i Göteborg
(fp), fröken Ljungberg (m) samt herrar
Andersson i Knäred (ep), Petersson
i Gäddvik (m), Dahlgren (ep) och
Westberg i Ljusdal (fp), som ansett att
utskottet under 19 bort hemställa,

att riksdagen måtte som sin mening
ge Kungl. Majd till känna vad reservanterna
anfört;

7. betriiffande lokaliseringsstöd för
viss jordbruket angränsande verksamhet
av herrar Bohman (in), Virgin (m),
Per Jacobsson (fp), Nyman (fp), NilsEric
Gustafsson (ep) och Lindblad (fp),
fru Elvy Olsson (ep), herrar Eliasson
i Sundborn (ep) och Gustafson i Göteborg
(fp), fröken Ljungberg (in) samt
herrar Andersson i Knäred (ep), Petersson
i Gäddvik (m), Dahlgren (ep)

Nr 27

Torsdagen den 21 mai 1970 rm.

Regionalpolitiken

och Westberg i Ljusdal (fp), som ansett
att utskottet under 21 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:1146 och II: 1338 som sin mening ge
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

8. beträffande lokaliseringsstöd för
marknadsföring och utvecklingsarbete
m. m. av herrar Bohman (m), Virgin
(m), Per Jacobsson (fp), Nyman (fp),
Nils-Eric Gustafsson (ep) och Lindblad
(fp), fru Elvy Olsson (ep), herrar Eliasson
i Sundborn (ep) och Gustafson i
Göteborg (fp), fröken Ljungberg (m)
samt herrar Andersson i Knäred (ep),
Petersson i Gäddvik (m), Dahlgren
(ep) och Westberg i Ljusdal (fp), som
ansett att utskottet under 22 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:1140 och 11:1343 samt
1:1142 och 11:1340, nämnda motioner
såvitt nu var i fråga, som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

9. beträffande lokaliseringsstöd till
turistanläggningar av herrar Bohman
(m), Virgin (m), Per Jacobsson (fp),
Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson (ep)
och Lindblad (fp), fru Elvy Olsson
(ep), herrar Eliasson i Sundborn (ep)
och Gustafson i Göteborg (fp), fröken
Ljungberg (m) samt herrar Andersson
i Knäred (ep), Petersson i Gäddvik (m),
Dahlgren (ep) och Westberg i Ljusdal
(fp), som ansett att utskottet under 23
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:47 och 11:57, 1:1142
och 11:1340, 1:1151 och 11:1342, I:
1149 och 11:1347 samt 11:760, de sex
förstnämnda motionerna såvitt nu var i
fråga, som sin mening ge Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört;

10. beträffande maskiner m. m. som
stödunderlag för lokaliseringsbidrag/av -

skrivningslån av herrar Bohman (in),
Virgin (m), Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp), Nils-Eric Gustafsson (ep) och
Lindblad (fp), fru Elvy Olsson (ep),
herrar Eliasson i Sundborn (ep) och
Gustafson i Göteborg (fp), fröken Ljungberg
(m) samt herrar Andersson i Knäred
(ep), Petersson i Gäddvik (m),
Dahlgren (ep) och Westberg i Ljusdal
(fp), som ansett att utskottet under 24
bort hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:1151 och 11:1342,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
som sin mening ge Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört;

11. beträffande lokaliseringslån för
rörelsekapital av herrar Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson
(ep) och Lindblad (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Eliasson i Sundborn
(ep), Gustafson i Göteborg (fp),
Andersson i Knäred (ep), Dahlgren
(ep) och Westberg i Ljusdal (fp), som
ansett att utskottet under 25 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1151 och 11:1342 såvitt nu
var i fråga som sin mening ge riksdagen
till känna vad reservanterna anfört;

12. beträffande storleken av bidrag
och lån av herrar Per Jacobsson (fp),
Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson (ep)
och IJndblad (fp), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Eliasson i Sundborn (ep),
Gustafson i Göteborg (fp), Andersson
i Knäred (ep), Dahlgren (ep) och Westberg
i Ljusdal (fp), som ansett att utskottet
under 26 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:1151 och 11:1342, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, som
sin mening ge Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört;

13. beträffande längsta tid för individuellt
utbihlningsstöd av herrar Per
Jacobsson (fp), Nyman (fp), Nils-Eric
Gustafsson (ep) och Lindblad (fp), fru

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Elvy Olsson (ep) samt herrar Eliasson
i Sundborn (ep), Gustafson i Göteborg
(fp), Andersson i Knäred (ep), Dahlgren
(ep) och Westberg i Ljusdal (fp),
som ansett att utskottet under 28 bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:1142 och 11:1340,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
som sin mening ge Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört;

14. beträffande försöksverksamhet
med industricentra av herrar Bohman
(m), Virgin (m), Per Jacobsson (fp),
Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson (ep)
och Lindblad (fp), fru Elvy Olsson
(ep), herrar Eliasson i Sundborn (ep)
och Gustafson i Göteborg (fp), fröken
Ljungberg (m) samt herrar Andersson
i Knäred (ep), Petersson i Gäddvik
(m), Dahlgren (ep) och Westberg i
Ljusdal (fp), som ansett att utskottet
under 33 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 1140 och II: 1343, I: 1142
och 11:1340 samt 1:1151 och IT: 1342,
samtliga såvitt nu var i fråga, som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört;

15. beträffande ett samhällsbyggnadsstöd
av herrar Per Jacobsson (fp), Nyman
(fp), Nils-Eric Gustafsson (ep)
och IJndblad (fp), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Eliasson i Sundborn (ep),
Gustafson i Göteborg (fp), Andersson
i Knäred (ep), Dahlgren (ep) och Westberg
i Ljusdal (fp), som ansett att utskottet
under 36 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1142 och 11:1340 samt
1:1150 och II: 1346,de två förstnämnda
såvitt nu var i fråga, som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

16. beträffande information och uppsökande
verksamhet av herr Nils-Eric
Gustafsson (ep), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Eliasson i Sundborn (ep),
Andersson i Knäred (ep) och Dahlgren

Regionalpolitiken

(ep), som ansett att utskottet under 42
bort hemställa,

att riksdagen måtte med godkännande
av vad i statsrådsprotokollet förordats
och med bifall till motionerna 1:1151
och II: 1342, nämnda motioner såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört; 17.

beträffande särskilda stödåtgärder
i glesbygder av herrar Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson
(ep), och Lindblad (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Eliasson i Sundborn
(ep), Gustafson i Göteborg (fp),
Andersson i Knäred (ep), Dahlgren
(ep) och Westberg i Ljusdal (fp), som
ansett att utskottet under 43 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionen II: 795

a. som sin mening ge Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört,

b. till Särskilda stödåtgärder i glesbygder
för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 8 000 000
kr.

Särskilt yttrande

Beträffande industricentra in. in. i
Vindelådalen av herrar Per Jacobsson
(fp), Nyman (fp), Nils-Eric Gustafsson
(ep) och Lindblad (fp), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Eliasson i Sundborn
(ep), Gustafson i Göteborg (fp),
Andersson i Knäred (ep), Dahlgren
(ep) och Westberg i Ljusdal (fp).

Statsutskottets utlåtande nr 104

I propositionen nr 78 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över industriärenden
för den 13 mars 1970 föreslagit riksdagen
att för Kapitaltillskott till Norrbottens
Järnverk AB, NJA, på tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 på driftbudgeten under trettonde
huvudtiteln anvisa ett reservations -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

anslag av 100 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 343
av herr Werner och II: 379 av fru Marklund
m. fl. i vad avsåge hemställan att
riksdagen måtte uttala att Norrbottens
Järnverk skulle byggas ut till en produktion
av 2 milj. ton per år och en
statlig verkstadsindustri baseras på detta
underlag,

dels de likalydande motionerna I: 757
av herrar Stefanson och Ernulf samt II:
558 av herr Ericsson i Åtvidaberg m. fl.,
såvitt nu var i fråga,

dels motionen 11:1331 av fru Marklund
och herr Hermansson, vari hemställts
att riksdagen måtte uttala sig för
en höjning av den i propositionen föreslagna
investeringsramen innebärande

1. att en ny kokshytta, möjliggörande
en total årsproduktion av 2 milj. ton göt
per år anlades,

2. att ståltillverkningssidan utrustades
med 2 nya elektrostålugnar med
vardera en kapacitet av 100 ton,

3. att NJA:s påbörjade investeringar
på manufaktureringssidan fullföljdes,

4. att en ytterligare utveckling av manufaktureringssidan
utreddes och investeringsplan
härför förelädes 1971 års
riksdag,

5. att utvecklingsplaneringen inrymde
planmässigt förberedda omplaceringsmöjligheter
för äldre arbetskraft,

dels motionen 11:1356 av herr Wennerfors.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 343 och II: 379 såvitt nu var i fråga.

2. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1331,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 757 och II: 558 i vad de avsåge uttalande
angående kapitaltillskott till
statliga bolag,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:757 och 11:558 i vad de avsåge
uttalande beträffande statliga företags

förvaltningsberättelser,

5. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1356 i vad den avsåge målsättningen
för Norrbottens Järnverk AB:s framtida
verksamhet,

6. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1356 i vad den avsåge ökad insyn i
statliga företag,

7. att riksdagen måtte till Kapitaltillskott
till Norrbottens Järnverk AB på
tilläggsstat III till riksstaten för budgetåret
1969/70 på driftbudgeten under
trettonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 000 kr.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Bohman, Ottosson och Wennerfors
(samtliga m).

Statsutskottets utlåtande nr 105

I propositionen nr 84 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av utdrag ur
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 13 mars 1970 föreslagit
riksdagen att dels godkänna de
av departementschefen angivna riktlinjerna
för ett transportstöd, dels besluta
att den 1 ianuari 1971 skulle inrättas
en fraktbidragsnämnd i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
förordat, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att inrätta en extra ordinarie
tjänst för chefen för fraktbidragsnämndens
kansli samt dels till Kostnader
för visst fraktbidragsförfarande för
budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 200 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
1123 av herr Gösta Jacobsson och II:
1319 av herr Oskarson,

dels de likalydande motionerna I:
1135 av herrar Nils Nilsson och Eric
Carlsson samt 11:1332 av herrar Eliasson
i Sundborn och Boo, vari bl. a. hemställts
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen måtte besluta att den
lägsta gränsen för stödberättigad en -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

skild sändning skulle fastställas till 200
kg vikt mot i propositionen föreslagna
500 kg,

dels de likalydande motionerna I:

1136 av herr Johan Olsson samt II: 1334
av herr Eriksson i Bäckmora och fru
Jonäng,

dels de likalydande motionerna 1:

1137 av herr Karl Pettersson och II:
1333 av herr Enarsson,

dels de likalydande motionerna I:

1140 av herr Bohman in. fl. och II: 1343
av herr Holmberg in. fl. i vad avsåge
yrkandet att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställde Al. att vad
gällde transportstödet som regionalpolitisk!
instrument Kungl. Maj :t måtte förelägga
riksdagen förslag om en ytterligare
utvidgning av detta till bl. a. persontransporter
i enlighet med vad som
i motionerna anförts, A 2. att Kungl.
Maj :t läte utreda möjligheterna till en
maximering av tarifferna för statens
järnvägars gods- och persontransporter,
liksom inrikesflygets taxor i enlighet
med vad i motionerna anförts,

dels de likalydande motionerna I:
1142 av herr Helén m. fl. och II: 1340 av
herr Gustafson i Göteborg m. fl. i vad
avsåge hemställan II. 3. att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begärde utredning
om ett samlat program för sänkta
kostnader för persontransporter med
tåg, buss och flyg med sikte på att minska
Norrlands kommunikationsproblem,
III. 2. att riksdagen måtte besluta att i
fråga om kvalifikation för transportstödet
i de fall transportsträckan inom Sverige
inte uppginge till 30 mil även transportsträcka
i Norge eller Finland skulle
räknas och stöd kunna utgå för den del
av transporten som utförts inom Sverige,
III. 3. att transportstöd skulle utgå
även i riktning mot Norrland i fråga om
transporter av produkter, som skulle
för sydsvenska företags räkning vidarebehandlas
vid företag i Norrland,

dels de likalydande motionerna 1:
1160 av herrar Johan Olsson och Erik
Svedberg samt II: 1368 av herr östrand

Regionalpolitiken

in. fl.,

dels de likalydande motionerna 1:

1161 av herr Karl Pettersson och 11:1361
av herr Enarsson, vari bl. a. hemställts
att riksdagen måtte utarbeta föreskrifter
om en lösning av restitutionsbestämmelserna
på sådant sätt att de negativa
effekterna av kapital- och räntekostnad
för fraktersättning eliminerades,

dels de likalydande motionerna I:

1162 av herr Schött och II: 1360 av herr
Björkman, vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om förslag till speciellt transportstöd
för transporter till och från Gotland,

dels de likalydande motionerna I:

1163 av herr Stefanson och 11:1363 av
herr Jonsson i Mora, vari bl. a. hemställts
att riksdagen måtte besluta att
den lägsta viktgränsen för stödberättigad
enskild handel fastställdes till 200

kg,

dels de likalydande motionerna I:

1164 av herr Sundin m. fl. och 11:1362
av herr Hedlund in. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t I. anhålla om utredning
och förslag till höstriksdagen
angående stöd till flygtransporter, II.
uttala dels att fraktstöd finge utgå i avståndsklassen
201—300 km med en rabattsats
av 10 procent, dels att fraktstöd
finge utgå för sändningar med en
vikt överstigande 200 kg, III. anhålla
om utredning och förslag till höstriksdagen
beträffande frågan om stöd till
transporter in till stödområdet i fråga
om råvaror och halvfabrikat, enligt i
motionerna anförda grunder, samt IV.
anhåha om att utredningen om stöd till
jordbruket i norra Sverige genom tillläggsdirektiv
finge i uppdrag att utreda
frågan om stöd till transporter in till
stödområdet i fråga om inom jordbruket
använda förnödenheter samt att detta
skedde med sådan skyndsamhet att
förslag kunde föreläggas höstens riksdag,

dels de likalydande motionerna

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

I: 1165 av herrar Tistad och Levin
samt 11:1365 av herrar Sjöholm och
Andersson i Örebro, vari hemställts att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till
höstriksdagen i enlighet med vad i motionerna
anförts om 1. transportstöd
för transporter av varor till allmänna
stödområdet, 2. rabattering av persontransporter
till, från och inom allmänna
stödområdet,

dels de likalydande motionerna
1:1101 av herr Högström m. fl. och
II: 1289 av herr Svanberg m. fl., vari
hemställts att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om en skyndsam utredning rörande
möjligheterna till och formerna för en
väsentlig sänkning av kostnaderna för
personbefordran på längre sträckor
inom landet med sikte på att förslag
skulle kunna föreläggas riksdagen snarast,
om möjligt redan under höstsessionen
1970.

dels motionen 11:1290 av herr
östrand m. fl., vari hemställts att riksdagen
godkände riktlinjer för ett transportstöd
som regionalpolitiskt medel
som innebure att fraktbidrag utginge för
enskild sändning överstigande 200 kg
verklig vikt,

dels motionen 11:1364 av herr Sellgren,
vari bl. a. hemställts att riksdagen
måtte besluta att transportstöd skulle
utgå jämväl för intransporter av råvaror
och halvfabrikat samt att riksdagen
uttalade att avgränsningen för intransporter
av fraktstödberättigade varuslag
borde göras i överensstämmelse
med vad i motionen anförts,

dels motionen II: 1366 av herr Westberg
i Ljusdal, vari bl. a. hemställts att
riksdagen måtte besluta att minimivikten
för stödberättigad transport
skulle vara 200 kg,

dels motionen 11:1367 av herr Åsling,
vari bl. a. hemställts att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t uttala att vid beräkning av transportavstånd
som underlag för fraktstöd

avståndet från den svenska riksgränsen
till hamn vid Trondheimsfjorden resp.
Mo i Rana skulle inräknas i stödunderlaget.

Utskottet hade även behandlat följande
vid riksdagens början väckta motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna
1:47 av herr Helén m.fl. och 11:57 av
herr Gustafson i Göteborg i vad avsåge
hemställan att riksdagen måtte uttala
att stödåtgärder åt Norrland i större utsträckning
borde inriktas på generella
åtgärder ägnade att skapa ett företagsvänligt
klimat, varvid borde övervägas
bl. a. revisioner av frakt- och persontaxorna
samt teleavgifterna,

dels de likalydande motionerna
1:208 av herr Bengtson m.fl. och
II: 248 av herr Hedlund m. fl., vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning av frågan om fraktstödjande
åtgärder enligt i motionerna anförda
grunder (såvitt ej rörde skattefrågor),

dels de likalydande motionerna
I: 86 av herr Karl Pettersson in. fl. samt
II: 99 av herrar Petersson i Gäddvik och
Nilsson i Agnäs, vari, såvitt nu var i
fråga, bl. a. hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
A. att Kungl. Maj:t avlämnade förslag
om trafikpolitikens utnyttjande som ett
lokaliseringspolitiskt instrument genom
införandet av lägre taxor för gods och
personbefordran på statens järnvägar
i Norrland, B. att en skyndsam utredning
genomfördes med syfte att klarlägga
flygets plats i svensk transport -politik med särskilt beaktande dels av
flygtrafikens regionalpolitiska betydelse
för de fyra nordligaste länen, dels
av möjligheterna att eliminera verkningarna
av den brist på konkurrens
som utmärker det inrikes linjeflyget,
samt D. att norrländsk exportindustri
icke belastades med ytterligare transportkostnader
vare sig som en följd
av föreslagna sjöfartsavgifter eller som

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

en följd av alternativa landtransporter
för transoceana skeppningar över Göteborg,

dels de likalydande motionerna
1:343 av herr Werner och 11: 379 av
fru Marklund m. fl. i vad avsåge hemställan
att riksdagen måtte uttala e)
att järnvägens taxepolitik skulle utformas
så att norriandslänen icke missgynnades
samt f) att vägnätet i norriandslänen
skyndsamt skulle ses över
och sådana åtgärder vidtas som ledde
till förbättring av vägarna och igångsättning
av arbetet med nya vägar, som
exempelvis vägen Kiruna—Narvik,

dels de likalydande motionerna
I: 702 av herr Axel Andersson in. fl. och
II: 555 av herr Sellgren m. fl., vari hemställts
att riksdagen hos Kungl. Maj:t
anhölle om en skyndsam utredning i
syfte att snarast tillskapa regler för en
samordning av den lokaliseringspoiitiska
och den trafikpolitiska målsättningen,

dels motionen 11:854 av herr Åsling,

dels de likalydande motionerna
1:366 av herr Österdahl in. fl. samt
II: 325 av herrar Gustafsson i Stenkyrka
och Franzén i Träkumla, vari yrkats
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om förslag rörande
särskilt fraktlindringsbidrag, att avräknas
mot bilskattemedel för transporter
till och från Gotland,

dels de likalydande motionerna
1: 367 av herr Österdahl m. fl. samt
II: 827 av herrar Gustafsson i Stenkyrka
och Franzén i Träkumla, vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde att de statliga avgifter
som belastar Gotlandsflyget slopades.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1123 och II: 1319,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1140 och 11:1343 i vad avsåge
utredning rörande maximering av tarifferna
för statens järnvägars godstaxor
liksom inrikesflygets godstaxor,

Nr 27 57

Regionalpolitiken

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1164 och 11:1362 i vad avsåge
förslag till höstriksdagen angående stöd
till flygtransporter,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1366 i vad avsåge yrkandet att Ljusdalsregionen
skulle tillföras det område
där transportstödet kunde uppgå
till maximalt 25 %,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1162 och 11:1360, 1:366 och
11:825 samt 1:367 och 11:827,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1142 och 11:1340 i vad avsåge
transportstöd i riktning mot Norrland,
11:1364 i vad avsåge hemställan alt
transportstöd skulle utgå för jämväl intransporter
av råvaror och halvfabrikat,
1:1164 och 11:1362 i vad avsåge
förslag till höstriksdagen beträffande
stöd till transporter in till stödområdet
av råvaror och halvfabrikat och tillläggsdirektiv
till utredningen om stöd
till jordbruket i norra Sverige samt
1:1165 och II: 1365 i vad avsåge transporter
till allmänna stödområdet,

7. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1364 i vad avsåge hemställan att
pappersmassa tillfördes gruppen fraktstödsberättigade
varuslag samt beträffande
avgränsningen för intransporter
av stödberättigade varor,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1135 och 11:1332 i vad avsåge
stöd i vissa fall av transporter av massaved,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1164 och 11:1362 i vad avsåge
hemställan att fraktstö d finge utgå i
avståndsklassen 201—300 km med en
rabattsats av 10 %,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1163 och 11:1363 samt 1:1135
och 11:1332, samtliga motioner i vad
avsåge hemställan att nedre avståndsgräns
för stödberättigad transport
skulle vara 200 km,

11. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1366 i vad avsåge hemställan att
nedre gräns för stödberättigad trans -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

port skulle vara 250 km,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1160 och II: 1368,

13. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1367 i vad avsåge hemställan
att stödet i avståndsklassen 201—300
km skulle utgå med en rabattsats av
15 %,

14. att riksdagen måtte avslå yrkandet
i motionerna 1:1142 och 11:1340
att i fråga om kvalifikation för transportstödet
i förekommande fall även
transportsträcka i Norge eller Finland
skulle räknas och stöd kunna utgå för
den del av transporten som utförts inom
Sverige samt motionen 11:1367 i
vad avsåge yrkandet att vid beräkning
av transportstöd avståndet från den
svenska riksgränsen till hamn vid
Trondheimsfjorden respektive Mo i Rana
skulle inräknas i stödunderlaget,

15. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1137 och 11:1333,

16. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1367 i vad den avsåge initiativ
till överläggningar med den norska
regeringen i vissa i motionen berörda
frågor samt att utredning tillsattes i
samråd med norska regeringen rörande
viss regional samplanering,

17. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1136 och II: 1334 samt motionen
11:1364 i vad avsåge nedre viktgräns
för stödberättigade fraktsändningar,

18. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1161 och 11:1361 i vad avsåge
dispensmöjligheter för vissa maskinoch
verktygstransporter,

19. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1164 och 11:1362, 1:1135 och
11:1332, 11:1366, 1:1163 och 11:1363,
samtliga motioner i vad avsåge fastställandet
av en nedre viktgräns vid 200
kg, samt motionen II: 1290,

20. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1161 och 11:1361 i vad avsåge
utarbetande av vissa restitutionsbestämmelser,

21. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1161 och 11:1361 i vad avsåge

förläggning av fraktbidragsnämndens
kansli till Östersund,

22. att riksdagen måtte som sin mening
ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört i anledning av motionerna
1:1101 och II: 1289 samt motionerna
1:1142 och II: 1340 i vad avsåge utredning
om ett samlat program för sänkta
kostnader för persontransporter, I: 1165
och II: 1365 i vad avsåge rabattering av
persontransporter, 1:1140 och 11:1343
i vad avsåge transportstödets utvidgning
till bl. a. persontransporter och
maximering av tarifferna för statens
järnvägars persontariffer liksom inrikesflygets
persontaxor samt motionerna
1:86 och 11:99 i vad avsåge utredning
rörande flygets plats i svensk trafikpolitik,

23. att riksdagen måtte beträffande
riktlinjerna i övrigt för ett transportstöd
som sin mening ge Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet med godkännande
av departementschefens uttalanden
anfört samt vad utskottet anfört i
anledning av motionerna 1:47 och
11:57 i vad avsåge frakttaxor m. in.,
I: 208 och II: 243 i vad avsåge utredning
rörande fraktstödjande åtgärder (såvitt
ej rörde skattefrågor), 1:86 och II: 99
i vad avsåge skrivelse till Kungl. Maj:t
rörande trafikpolitikens utnyttjande
som lokaliseringspolitiskt instrument
och att norrländsk exportindustri inte
skulle belastas med ytterligare transportkostnader
in. m. samt 1:343 och
11:379 i vad avsåge järnvägens taxepolitik
ävensom I: 702 och II: 555,

24. att riksdagen måtte besluta att
den 1 januari 1971 skulle inrättas eu
fraktbidragsnämnd i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen
förordat,

25. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att inrätta en extra ordinarie
tjänst för chefen för fraktbidragsnämndens
kansli,

26. att riksdagen måtte till Kostnader
för visst fraktbidragsförfarande för
budgetåret 1970/71 på driftbudgeten un -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

der sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 200 000 kr.,

27. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 86 och II: 99 i vad avsåge vägbyggandet
i Norrland,

28. ätt riksdagen måtte avslå motionerna
1:343 och 11:379 i vad avsåge
översyn av vägnätet i Norrlandslänen,

29. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 854.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande maximering av tarifferna
för järnvägstransporter samt för
inrikesflygets godstaxor av herr Strandberg
(m), utan angivet yrkande;

2. beträffande gotlandstrafiken av
herrar Bohman (in), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), Nyman (fp), Lindblad
(fp), Strandberg (m), Johan Olsson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep) och
Gustafson i Göteborg (fp), fröken
Ljungberg (m) samt herrar Andersson
i Knäred (ep), Dahlgren (ep), Westberg
i Ljusdal (fp) och Wennerfors
(m), som ansett att utskottet under
5 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1162 och 11:1360, 1:366
och II: 825 samt I: 367 och II: 827 som
sin mening ge Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört rörande transporterna
mellan Gotland och fastlandet;

3. beträffande stöd av transporter till
stödområdet samt tilläggsdirektiv till
utredningen om stöd till jordbruket i
norra Sverige av herrar Bohman (m),
Per Jacobsson (fp), Bengtson (ep), Nyman
(fp), Lindblad (fp), Strandberg
(m), Johan Olsson (ep), Eliasson i
Sundborn (ep) och Gustafson i Göteborg
(fp), fröken Ljungberg (in) samt
herrar Andersson i Knäred (ep), Dahlgren
(ep), Westberg i Ljusdal (fp) och
Wennerfors (m), som ansett att utskottet
under 6 bort hemställa,

att riksdagen måtte som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört i anledning av motionerna
I: 1142 och II: 1340 i vad avsåge transportstöd
i riktning mot Norrland,

Regionalpolitiken

II: 1364 i vad avsåge hemställan att
transportstöd skulle utgå för jämväl intransporter
av råvaror och halvfabrikat,
1:1164 och II: 1362 i vad avsåge förslag
till höstriksdagen beträffande stöd till
transporter in till stödområdet av råvaror
och halvfabrikat och tilläggsdirektiv
till utredningen om stöd till
jordbruket i norra Sverige samt 1:1165
och 11:1365 i vad avsåge transporter
till allmänna stödområdet;

4. beträffande nedre gräns för fraldstödsberättigad
sträcka av herrar Bengtson,
Johan Olsson, Eliasson i Sundborn,
Andersson i Knäred och Dahlgren
(samtliga ep), som ansett att utskottet
under 9 bort hemställa,

att riksdagen måtte som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört i anledning av motionerna
I: 1164 och II: 1362 i vad avsåge hemställan
att fraktstöd finge utgå i avståndsklassen
201—300 km med en rabattsats
av 10 %;

5. beträffande nedre gräns för stödberättigad
transport av herrar Lindblad
och Westberg i Ljusdal (båda fp), utan
angivet yrkande;

6. beträffande inräknande av transportsträckor
i Norge och Finland som
kvalifikationsgrundande för transportstöd
av herrar Bohman (m), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), Nyman
(fp), Lindblad (fp), Strandberg (m),
Johan Olsson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep) och Gustafson i Göteborg
(fp), fröken Ljungberg (m) samt herrar
Andersson i Knäred (ep), Dahlgren
(ep), Westberg i Ljusdal (fp) och Wennerfors
(m), som ansett att utskottet
under 14 bort hemställa,

att riksdagen måtte som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört i anledning av motionerna
I: 1142 och II: 1340 i vad avsåge att som
kvalifikation för transportstödet även
transportsträcka i Norge eller Finland
skulle räknas och stöd kunna utgå för
den del av transporten som utförts inom
Sverige samt motionen II: 1367 i vad

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

avsåge att vid beräkning av transportstöd
avståndet från den svenska riksgränsen
till hamn vid Trondheimsfjorden
respektive Mo i Rana skulle inräknas
i stödunderlaget;

7. beträffande nedre viktgräns för
stödberättigade fraktsändningar av herr
Johan Olsson (ep), utan angivet yrkande; 8.

beträffande nedre viktgräns för
stödberättigade varutransporter av

a. herrar Bohman (m), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), Nyman (fp),
Lindblad (fp), Strandberg (m), Johan
Olsson (ep), Eliasson i Sundborn (ep)
och Gustafson i Göteborg (fp), fröken
Ljungberg (m) samt herrar Andersson
i Knäred (ep), Dahlgren (ep), Westberg
i Ljusdal (fp) och Wennerfors
(m), som ansett att utskottet under 19
bort hemställa,

att riksdagen måtte som sin mening
ge Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört i anledning av motionerna
1:1164 och 11:1362, 1:1135 och
11:1332, 11:1366, 1:1163 och 11:1363,
samtliga motioner i vad avsåge fastställande
av en nedre viktgräns vid
200 kg, samt motionen II: 1290;

b. herr Mellqvist (s), utan angivet
yrkande;

9. beträffande restitutionsbestämmelserna
av herrar Bohman och Strandberg,
fröken Ljungberg samt herr
Wennerfors (samtliga m), som ansett
att utskottet under 20 bort hemställa,

att riksdagen måtte som sin mening ge
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört i anledning av motionerna
1:1161 och 11:1361 i vad avsåge utarbetande
av vissa restitutionsbestämmelser; 10.

beträffande sänkning av persontrafikkostnaderna
av herrar Bohman
(m), Per Jacobsson (fp), Bengtson
(ep), Nyman (fp), Lindblad (fp),
Strandberg (m), Johan Olsson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep) och Gustafson
i Göteborg (fp), fröken Ljungberg (m)
samt herrar Andersson i Knäred (ep),

Dahlgren (ep), Westberg i Ljusdal (fp)
och Wennerfors (m), som ansett att utskottet
under 22 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:1142 och II: 1340 i vad avsåge
utredning om ett samlat program för
sänkta kostnader för persontransporter
samt i anledning av motionerna 1:1165
och 11:1365 i vad avsåge rabattering
av persontransporter, 1:1140 och
11:1343 i vad avsåge transportstödets
utvidgning till bl. a. persontransporter
och maximering av tarifferna för statens
järnvägars persontariffer liksom
inrikesflygets persontaxor, 1:86 och
II: 99 i vad avsåge utredning rörande
flygets plats i svensk trafikpolitik samt
1:1101 och 11:1289 som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört rörande utredning om
ett samlat program för sänkta kostnader
för persontransporter med tåg, buss
och flyg med sikte på att minska Norrlands
kommunikationsproblem.

Statsutskottets utlåtande nr 10G

I propositionen nr 85 hade Kungl.
Maj :t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över industriärenden
för den 13 mars 1970 föreslagit riksdagen
att 1) godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats rörande inriktningen
av Norrlandsfondens verksamhet,
2) godkänna, att under en femårsperiod
med början år 1971 av vinsten
från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
årligen avsattes 15 milj. kr. till
Norrlandsfonden.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna
I: 1138 av herr Johan Olsson samt
11:1335 av herr Eriksson i Bäckmora
och fru Jonäng,

dels de likalydande motionerna
1:1166 av herrar Nils-Eric Gustafsson
och Johan Olsson samt II: 1369 av herr
Stridsman in. fl.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte godkänna vad

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

i statsrådsprotokollet förordats rörande
inriktningen av Norrlandsfondens verksamhet,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:1166 och 11:1369,
nämnda motioner såvitt nu var i fråga,
godkänna de grunder för finansiering
av medelstilldelning till Norrlandsfonden
som förordats i statsrådsprotokollet,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:1166 och 11:1369, nämnda
motioner i vad avsåge medelsanvisningen,
godkänna att under en femårsperiod
med början år 1971 av vinsten
från Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
årligen avsattes 15 milj kr. till
Norrlandsfonden,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1138 och 11:1335.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Johan Olsson (ep).

Bevillningsutskottets betänkande nr 36

I detta betänkande behandlade utskottet
följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:56
av herr Helén m. fl. och II: 66 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., vari såvitt
nu var i fråga hemställts att riksdagen
uttalade att stödåtgärderna i större utsträckning
borde inriktas på generella
åtgärder ägnade att skapa ett företagsvänligt
klimat, varvid borde övervägas
bl. a. snabbare avskrivning av industribyggnader,
regional utjämning av priserna
för bensin och olja, lindring av
energiskatten samt andra differentieringar
i skattehänseende som kunde
främja Norrlands utveckling;

2) de likalydande motionerna 1:15b
av herr Karl Pettersson m. fl. samt
II: 176 av herrar Petersson i Gäddvik
och Nilsson i Agnäs, vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t,
med beaktande av vad i motionerna anförts
angående avstängning av vägar
vid tjällossning samt lokaliserings- och

Regionalpolitiken

kostnadsmässiga synpunkter, anhölle
om förslag att fordonsbeskattningen av
lastbilar och släpvagnar i Norrland
sänktes med en tredjedel;

3) de likalydande motionerna 1:208
av herr Bengtson m. fl. och II: 2b3 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhölle om skyndsam utredning av frågan
om fraktstödjande åtgärder enligt
i motionerna anförda grunder;

4) de likalydande motionerna 1:372
av herr Bohman in. fl. och II: bl9 av
herr Holmberg m. fl., vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
begärde förslag till ändrade avskrivningsregler
för investeringar i luft- och
vattenvårdande anläggningar samt för
bullerbekämpande åtgärder;

5) de likalydande motionerna I: 37b
av herr Karl Pettersson m. fl. samt
11:421 av herrar Nilsson i Agnäs och
Petersson i Gäddvik, vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
begärde förslag till sådana ändringar i
kommunalskattelagen, att avskrivningsmöjligheterna
förbättrades för industrins
byggnader inom det s. k. stödområdet
;

6) de likalydande motionerna I: 781
av herr Jonsson in. fl. och II: 930 av
herr Sundelin m. fl., vari hemställts

att riksdagen beslutade sådan ändring
av förordningen om automobilskatt att
fordonsägare, som tillfälligt avregistrerat
sitt fordon, bleve berättigad att i
enlighet med vad som anfördes i motionerna
återbekomma fordonsskatt även
för kortare tid än en kalendermånad,
samt

att vederbörande utskott utarbetade
erforderlig författningstext;

7) de likalydande motionerna 1:790
av herr Stefanson in. fl. och II: 91b av
herr Larsson i Umeå in. fl. vari hemställts att

riksdagen gjorde en allmän principdeklaration
om investeringsfondernas
användning för miljöskyddande investeringar; -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

8) de likalydande motionerna 1: 793
av herr Siindin och II: 937 av herr Åsling
in. fl., vari hemställts

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begärde att investeringsfonderna
generellt finge användas för en aktiv
lokaliseringspolitik i det lokaliseringspolitiska
stödområdet, varvid som villkor
samtidigt skulle gälla att investeringarna
under alla förhållanden till
klart övervägande del måste tjäna den
aktiva lokaliseringspolitiken;

9) de likalydande motionerna I: 1141
av herr Bohman m. fl. och II: 1344 av
herr Holmberg in. fl., vari hemställts

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde utredning och förslag till
riksdagen om ökad användning av skattepolitiken
som ett regionalpolitiskt instrument
i enlighet med vad som anförts
i motionerna;

10) de likalydande motionerna 1:1151
av herr Siindin in. fl. och II: 1342 av
herr Hedlund in. fl., vari såvitt nu var
i fråga hemställts

att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 75 i skrivelse till Kungl.
Maj:t begärde att vid den fortsatta utredningen
av lokaliserings- och regionalpolitikens
utformning prövades

a) en sådan användning av skatteinstrumentet
att de mindre företagen
finge förmåner som svarade mot vad investeringsfonderna
gåve de större företagen,

b) en regional differentiering av
energiskatten på elkraft och av den allmänna
arbetsgivaravgiften i enlighet
med motionernas syften.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A) med anledning av motionerna
I: 781 och II: 930 i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära förslag till 1970 års höstriksdag
i enlighet med vad utskottet förordat
beträffande ändrade bestämmelser
om restitution av automobilskatt;

B) avslå följande motioner i den mån
desamma icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och hem -

ställt, nämligen

1) motionerna I: 56 och II: 66, i vad
de behandlades i detta betänkande,

2) motionerna 1:154 och 11:176,

3) motionerna 1:208 och 11:243, i
vad de hänvisats till bevillningsutskottet,

4) motionerna 1:372 och 11:419,

5) motionerna I: 374 och II: 421,

6) motionerna 1:781 och 11:930

7) motionerna I: 790 och II: 914,

8) motionerna I: 793 och II: 937,

9) motionerna 1:1141 och 11:1344,
samt

10) motionerna 1:1151 och 11:1342,
i vad de behandlades i detta betänkande.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Tistad (fp), Yngve Nilsson
(m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Österdahl (fp), Eriksson i Bäckmora
(ep), Enarsson (m), Sundkvist
(ep) och Ahlmark (fp), vilka ansett att
utskottet under B 1—10 bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av
följande motioner, nämligen

1) I: 56 och II: 66, i vad de behandlades
i detta betänkande,

2) 1:154 och II: 176,

3) 1: 208 och II: 243, i vad de hänvisats
till bevillningsutskottet,

4) I: 372 och II: 419,

5) I: 374 och II: 421,

6) I: 781 och II: 930,

7) I: 790 och II: 914,

8) I: 793 och II: 937,

9) 1:1141 och II: 1344 samt

10) 1:1151 och 11:1342, i vad de avsåge
frågan om en regional differentiering
av energiskatten för förbrukning
av elkraft och av den allmänna arbetsgivaravgiften i

skrivelse till Kungl. Maj :t begära en
allsidig och förutsättningslös utredning
av frågan om skattereglernas användning
som regional- och miljöpolitiskt
instrument;

2) av herrar Tistad (fp), Yngve Nilsson
(m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Österdahl (fp), Eriksson i Bäck -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

mora (ep), Enarsson (m), Sundkvist
(ep) och Ahlmark (fp), vilka ansett att
utskottet under BIO bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av
motionerna 1:1151 och 11:1342, i vad
de avsåge frågan om sådan användning
av skatteinstrumentet, att de mindre företagen
finge förmåner som svarade mot
vad investeringsfonderna gåve de större
företagen, i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära översyn och förslag rörande ändringar
i beskattningsreglerna i syfte att
främja de mindre företagens konsolidering,
självfinansiering och utveckling.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet Norling, hade
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att i samband med behandlingen av förevarande
ärende besvara herr Dahlgrens
(ep) interpellation angående en
effektivare trafikplanering.

Vad utskottet hemställt föredrogs;
och anförde därvid:

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Förra året debatterades
lokaliseringspolitiken i riksdagen vid
två olika tillfällen på grundval av utskottsutlåtanden;
den ena gången skedde
det med utgångspunkt i statsutskottets
utlåtande i ämnet och den andra
gången, ungefär en vecka senare, med
utgångspunkt i bankoutskottets utlåtande.
Dessutom förekom här i kammaren
två debatter som kanske med terminologin
från arbetsmarknaden kunde
kallas vilda. De bröt ut mer eller mindre
planerat i anslutning till interpellationssvar,
i ett fall rent av i det korta
intervallet mellan de båda reguljära debatterna.

I fjol var kammarledamöterna med
skäl ganska missnöjda med en så splittrad
diskussion av ett ämne som i sig
självt är svårt att hantera och därför
kräver hård regi.

I år har det lyckats bättre. Tjuvstarter
via interpellationsdebatter har inte
besvärat, och i dag har vi på ärendelistan
i en följd utlåtanden från banko -

ltegionalpolitiken

utskottet, statsutskottet och bevillningsutskottet.

Att man har gått ifrån den rangrulla
som normalt gäller i riksdagsarbetet
och låtit bankoutskottet komma före
statsutskottet beror på att de långsiktiga
målen som faller inom bankoutskottets
ansvarsområde har ansetts böra debatteras
först på samma sätt som de
först tagits upp till behandling i proposition
nr 75. Vid nästa års riksdag
kommer problemen kring fördelning på
utskott och turordning på föredragningslistan
helt ur världen som en följd
av den nya utskottsorganisationen.

Som talesman för bankoutskottet kunde
jag i fjol konstatera att enigheten i
utskottet hade varit stor — något som
kunde utläsas bl. a. ur det faktum att
antalet punkter där motiverade reservationer
avgivits bara var tre. Mätt i
antalet reservationer är enigheten inom
bankoutskottet i år väsentligt mindre:
så mycket som 14 reservationer har antecknats
vid utlåtandet.

Vad är anledningen till den, i varje
fall med sådant mått mätt, minskade
enigheten? En elak person skulle kanske
besvara frågan genom att hänvisa
till att vi har val i höst. Men som sagt,
sådana antydningar må förbehållas de
elaka; det finns faktiskt andra och säkert
riktigare förklaringar.

Propositionen nr 75 ger nu relativt
fasta formuleringar åt mycket som tidigare
uttryckts bara svävande och vagt.
Det innebär att mål med konturer börjat
träda fram ur den dimma som tidigare
hindrat operationer från meningsmotståndarnas
sida.

Även en annan sak kan tänkas ha bidragit
till att motsättningarna i år är
större än i fjol. .lag tänker på den förskjutning
i det grundläggande synsättet
som tar sig uttryck i att man nu talar
om regionalpolitik där det tidigare
talades om lokaliseringspolitik. Att begreppet
regionalpolitik fått ersätta begreppet
lokaliseringspolitik är väl ett
besked om att den senare under sin fem -

(i 4

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

åriga prövotid befunnits otillräcklig.
Punktvis insatta åtgärder har, inte
minst i Norrland, i många fall inte svarat
mot förhoppningarna. Att ge stöd
åt enstaka företag i en miljö med svårigheter
som i övrigt inte förändras, är
en vansklig historia.

Den meningsriktning som jag företräder
har alltid understrukit detta. Erfarenheter
av den hittillsvarande lokaliseringspolitiken
måste sägas ha gett
bekräftelse på att vår bedömning har
varit riktig. Det krävs omstrukturering
av många förhållanden i riktning mot
en väl fungerande industriell miljö för
att man skall kunna påräkna en uthållig
förbättring av utkomstmöjligheterna i
områden där de nu är otillfredsställande.
Till en bättre industriell miljö hör
sådana saker som industriserviceföretag,
institutioner för utbildning, transportmöjligheter
för varor och personer.

Det stora greppet skall nu, hoppas
vi, kunna tas genom regionalpolitiken.
Större grepp betyder större ingripanden,
beslut med mera vittgående konsekvenser,
större satsningar av allmänna
medel. Under sådana förhållanden
är det inte underligt att flera meningsmotsättningar
redovisas nu än tidigare.

Av de 14 reservationerna i bankoutskottets
utlåtande svarar centerpartiet
för den alldeles övervägande delen.
Herr Stridsman från centerpartiet står
närmast efter mig på talarlistan och
kommer, förmodar jag, att utveckla resonemangen
i centerpartiets reservationer.
Litet av balansgång på slak lina
blir det nog fråga om; den förhandsrecensionen
vågar jag mig på efter att
ha läst t. ex. reservationen 1 med dess
ett steg fram och ett steg tillbaka av typen
»koncentration får — — -— inte
bli överkoncentration» eller »formuleringen
’ett så långt möjligt decentraliserat
samhälle’ får — — — inte
uppfattas som en rekommendation att
bortse från kravet på viss koncentration
— — —.» Nåja, jag skall inte i
förväg gå in i polemik, och jag är med -

veten om att också moderata samlingspartiets
reservationer, som jag nu kortfattat
skall kommentera, kan sägas markera
bara en annan avvägning än den
som görs i propositionen, inte en helt
avvikande uppfattning.

I reservationen 2 har vi, som representerar
moderata samlingspartiet, sällskap
med folkpartiets och centerpartiets
representanter. Vad som skiljer
oppositionen från regeringspartiet är
synpunkten att stödet i större utsträckning
än hittills bör inriktas på generella
åtgärder som främjar ett företagsvänligt
klimat. Detta är — jag erkänner
det i detta fall liksom nyss — en
gradskillnad i förhållande till propositionen.
Men det allmänna klimatet måste
vara gynnsamt för att ny- och omplanteringar
-— vi kan kalla det så nu i
vårens tid — skall ha framgång. Det är
den erfarenhet som ligger bakom förskjutningen
från lokaliseringspolitik till
regionalpolitik. De gjorda misstagen får
inte upprepas, utan vi bör snabbt dra
konsekvenserna av de erfarenheter som
gjorts.

Ensamma som reservanter är representanterna
för moderata samlingspartiet
på två punkter. Den ena gäller förslag
om en tioårig utvecklingsplan för
Norrland. En sådan skulle ge långsiktighet
åt planeringen; att den inte får
bromsa fortlöpande verksamhet understryks
särskilt. Eu av dem som utarbetat
vårt partis Norrlandsprogram,
herr Petersson i Gäddvik, kommer senare
i debatten att gå närmare in på
Norrlandsfrågorna.

Den andra reservationen som utskottsledamöterna
från moderata samlingspartiet
är ensamma om är reservationen
8. Här är jag på nytt beredd
att redan från början säga att det är
en nyansskillnad som markeras. Vi efterlyser
mera ambitiösa strävanden att
bedöma de samhällsekonomiska effekterna
både av den spontana utveckling
som äger rum om inga åtgärder vidtas
och av regionalpolitiska ingrepp om de

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

görs enligt planerna.

Jag förstår, herr talman, att avsikten
var att under den gemensamma debatten
ställa yrkandena, och jag ber
därför att få yrka bifall till utskottets
hemställan under littera A och B, D, E
och F, H, I och .1 samt L t. o. m. S.
Under littera C, G och K ber jag däremot
att få yrka bifall till reservationerna
2, 6 a och 8, som jag just har
kommenterat.

Jag bär nu, herr talman, dels i största
korthet sökt ge en allmän bakgrund till
dagens debatt, dels — också det så koncentrerat
jag kunnat — kommenterat
tre reservationer från vårt parti. Jag
har emellertid ytterligare några ord att
säga innan jag lämnar denna plats till
nästa talare på den långa talarlistan.

De många reservationerna som vi tar
del av i utskottsutlåtandena och som
kommer att resultera i en utdragen voteringsprocedur
innebär risk att detaljerna
skjuts i förgrunden och att helhetsbilden
blir otillräckligt klar i sina
grunddrag. Det kan därför kanske vara
anledning att göra ett par konstateranden
av allmän karaktär.

Här i landet är vår handlingsfrihet
begränsad av det beroende av vår omvärld
som inte minst följer av vår omfattande
utrikeshandel. I skattedebatten
häromdagen tillät jag mig säga att
missgrepp i skattesystemets utformning
kan försvaga vår relativa internationella
konkurrenskraft och att en sådan
försämring skulle i första hand drabba
dem man velat gynna genom skatteförslaget.
Om misstag görs i utformningen
eller tillämpningen av regionalpolitiken,
kan man riskera en liknande effekt.
Den sociala motiveringen är klar
och accepterad av oss alla, men de samhällsekonomiska
realiteterna får aldrig
skjutas i bakgrunden. Med all rätt har
det sagts att regionalpolitiken bör betraktas
som en del av näringspolitiken.
Försummar man den ekonomiska aspekten,
kan bakslagen komma snart och
då bli kännbara just för de regioner

Regionalpolitiken

som skulle utvecklas och stödjas.

Politiska instanser, näringslivet och
intresseorganisationer har ett gemensamt
ansvar för att regionalpolitiken
utformas med all den omsorg och allt
det förutseende som kan mobiliseras.
Att näringslivet är berett att öka sin insats
ger dagens tidningar besked om
genom att referera ett beslut av Industriförbundet
i den riktningen.

Proposition nr 75, utskottsbehandlingen
av denna och dagens debatt är
regeringens och riksdagens försök att
bedöma erfarenheterna av den hittillsvarande
lokaliseringspolitiken och att
utforma den regionalpolitik som träder
i stället.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Jag konstaterar i likhet
med herr Regnéll att det i år har
lyckats bättre än i fjol för de olika
utskotten att samordna kammarbehandlingen
av lokaliserings- och regionalfrågorna.

I bankoutskottets utlåtande nr 40 behandlas
bl. a. proposition nr 75 angående
de långsiktiga målen för regionalpolitiken.
I reservationen 1 vid utskottets
hemställan under A har vi reservanter
från centerpartiet inte kunnat biträda
uiskottsmajoritetens mening, vilket
innebär en anslutning till vad inrikesministern
i propositionen anfört om
de långsiktiga målen för regionalpolitiken.
Jag vill därför uppehålla mig en
liten stund vid regionalpolitikens målsättning.

När 1964 års riksdag fattade beslut
om riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik
angavs målsättningen bl. a. på
följande vis: »Lokaliseringspolitiken

bör syfta till att främja en sådan lokalisering
av näringslivet att landets tillgångar
av kapital och arbetskraft blir
fullt utnyttjade och fördelade på ett sådant
sätt att ett snabbt ekonomiskt
framåtskridande främjas.»

Jag ställer frågan: Vilken betydelse
för utvecklingen under den femåriga

— Andra kammarens protokoll 1970. Nr 27

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

försöksverksamheten har dessa målformuleringar
haft? Har målsättningen
från 1964 fått en så allmän och vid formulering
att regeringen under lokaliseringspolitikens
försöksperiod har
prioriterat den ekonomiska tillväxten,
som ansetts vara betydligt angelägnare
än strävandena att skapa en bättre regional
balans mellan olika delar av landet?
På annat sätt kan man inte uppfatta
utvecklingen under försöksperioden,
som inneburit en ständigt fortgående
befolkningskoncentration till storstadsområdena,
vilken skett i första
hand på skogslänens bekostnad.

Utskottet bekräftar även denna utveckling.
På s. 10 i utlåtandet står följande
att läsa: »En viss nyans i betraktelsesättet
jämfört med 1964 synes
komma till uttryck i betonandet av att
snabb ekonomisk tillväxt i sig själv inte
är någon garanti för att sådana mål
som stigande levnadsstandard, full sysselsättning
och ökad social trygghet
uppnås på ett likvärdigt sätt i hela landet.
»

Trots detta erkännande, att snabb
ekonomisk tillväxt i sig själv inte är
någon garanti för att sådana mål som
stigande levnadsstandard, full sysselsättning
och ökad social trygghet uppnås
på ett likvärdigt sätt i alla delar av
landet, är inrikesministern inte beredd
att mera preciserat ange riktlinjer för
den fortsatta regionalpolitiken. Regeringen
och departementschefen, med
biträde av utskottsmajoriteten, vill även
i fortsättningen som mål för den regionala
politiken använda en vid och allmän
formulering. Risken är därför stor
att obalansen mellan landets sydligare
och nordligare delar ytterligare ökas.
Det innebär att jämlikhetstanken inte
vunnit någon nämnvärd förståelse.
Finns det över huvud taget en större
jämlikhetsfråga i dag än den regionala
obalansen?

Vi som står bakom reservationen 1
anser att riksdagen inte kan underlåta
att ta ställning till en mera preciserad

målsättning. Ingen i denna kammare
kan förneka att det i dag saknas en preciserad
regionalpolitisk målsättning. Vi
måste därför sätta upp ett mål för regionalpolitiken
och ange vart vi syftar
med den. Människorna i avfolkningsregionerna
kräver ett besked om framtiden.
De förtroendevalda på både regional
och kommunal nivå i skogslänen
kräver likaså ett besked om framtidsutvecklingen.

Vi reservanter anser det vara nödvändigt
med ett riksdagsbeslut som anger
ramar och riktlinjerna för den regionala
och kommunala planeringen. Den regionala
målsättningen måste knytas an
till befolkningsunderlaget och gå ut på
att försöka upprätthålla det så långt
det är möjligt.

Det kan inte vara riktigt att riksdagen
vid slutet av en femårig försöksperiod
skall besluta om den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten utan
att denna underordnats en preciserad
och klart uttryckt regionalpolitisk målsättning.

Utskottsordföranden herr Regnéll
sade när han inledde den långa raden
av talare att vissa dimridåer kanske
har skingrats som har dolt målsättningen
för regionalpolitiken. Jag måste tyvärr
säga att dimridåerna inte alls har
skingrats av proposition nr 75 angående
målsättningen för den kommande regionalpolitiken.
Jag tycker det är litet
förvånande att utskottsmajoriteten har
visat en sådan försiktighet och tvehågsenhet
när det gällt att ge uttryck åt en
ambitionsnivå som knyter an till en befolkningsmässig
målsättning.

Det kan inte vara meningsfullt att
fatta beslut om den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten om man inte
har som mål att försöka behålla befolkningsunderlaget.
Redan nu börjar vissa
regioner i skogslänen komma till det
stadiet befolkningsmässigt, att en ytterligare
utflyttning innebär att arbetskraft
inte finns kvar för eventuella industrietableringar.
Det är särskilt yngre och

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

mest yrkesutbildade som är tvungna att
flytta.

Vi reservanter, som står bakom reservationen
1, menar givetvis inte, att
ett beslut om en befolkningsmässig målsättning
innebär, att någon människa
skall hindras att flytta från en region
till en annan. I ett fritt land som vårt
har alla den självklara rätten att flytta
vart man vill. Men för att göra denna
frihet mera ömsesidig måste vi se till
att även de vilka inte vill flytta får större
valmöjligheter. Det är inget valfrihetens
samhälle att flyttningsbilarna
kör i endast en riktning.

Utskottet avvisar förslaget att riksdagen
skall göra ett uttalande om ett decentraliserat
samhälle som bygger på
en befolkningsmässig målsättning. Jag
frågar därför: Hur skall vi få en regional
balans i detta land, om vi inte har
riktlinjer för ett uppställt mål, vart man
syftar?

I en intervju i Dagens Nyheter för
några dagar sedan sade generaldirektör
Bertil Olsson i arbetsmarknadsstyrelsen
följande: »Vi får bli ännu aktivare med
de medel som finns för att flytta ännu
mera folk från norr till söder med all
den opinion det väcker.» Det är så den
praktiska regionalpolitiken verkar, när
den har en vid och allmän formulering
om målsättningen, och det är så det
kommer att vara, så länge vi saknar en
preciserad regionalpolitisk målsättning.
Generaldirektör Bertil Olsson får fortsatt
sanktion för att flytta människor.
Men vi skall inte skylla på Bertil Olsson.
Han följer endast riksdagens beslut,
och han fortsätter också med utflyttningspolitiken,
så länge vi inte fastställer
ett mål.

Om utflyttningspolitiken får fortsätta
ytterligare en tid, finns det inte så mycket
folk kvar att flytta utom åldringar
från skogslänens glesbygder. Jag hoppas
bara att glesbygdsutredningen snart
framlägger sitt förslag till hur »begravningshjälpen»
skall se ut. Jag riktar
därmed inte någon kritik mot utred -

Regionalpolitiken

ningen som sådan eller dess ledamöter,
utan mot att utredningens direktiv är
så begränsade att t. ex. frågan om tillväxtfrämjande
åtgärder inte skall behandlas.
Om man flyttar människor som
är i arbetsför ålder och sedan får mest
åldringar kvar, vilkas serviceproblem
skall utredas — jag vill understryka att
det är en mycket viktig fråga i detta
sammanhang — och samtidigt helt utelämnar
sysselsättningsfrågorna i glesbygderna,
är det fullt adekvat att säga
att utredningen bara gäller hur glesbygdernas
begravningshjälp skall se ut.
Genom att den yngre och, låt mig säga,
barnproducerande befolkningen är
tvingad att flytta blir resultatet, att det
inte finns kvar så mycket av befolkningsunderlag
för att t. ex. etablera industrier.

Jag har genom riksdagens upplysningstjänst
erhållit material beträffande
befolkningsförändringar i mitt eget
hemlän Norrbotten. Det gäller kommunblocken
Kalix, överkalix, Haparanda,
Övertorneå och Pajala. År 1950 föddes
1 521 barn i de fem nämnda kommunblocken.
Tio år senare, alltså 1960,
hade födelsetalet fallit till 1 009 barn,
och under fjolåret var antalet födda
650. Jag har också fått uppgift om födelsetendenserna
hittills i år. Under
årets fyra första månader har antalet
födda stannat vid 183 barn. Den trenden
pekar mot något över 500 födda
barn i dessa kommunblock under detta
år. Fortsätter den nedåtgående trenden
oförminskat i ytterligare några år i
östra Norrbotten kommer statistiken
över antalet födda barn att se dyster ut.

Orsaken till denna utveckling är
främst, som jag nyss nämnde, att den
barnproducerande befolkningen är
tvingad att flytta. Låt mig också i detta
sammanhang framhålla, att stora svårigheter
kommer att förestå i fråga om
grundskolan på grund av det sviktande
elevunderlaget.

Som ett litet exempel på hur situationen
ter sig på skolområdet inom de

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

nämnda kommunblocken i östra Norrbotten
vill jag anföra följande. Det
mycket sviktande elevunderlaget skall
bära upp 15 orters högstadieskolor, och
dessutom tillkommer låg- och mellanstadieskolor
på drygt 60 orter. Detta
innebär att om utflyttningstrenden förblir
densamma fram till år 1975 finns
det kvar bara två eller tre elever i
varje skola.

Jag vill påstå att många av kommunblocken
står inför katastrofsituationer
befolkningsmässigt. Yi har haft Länsutredning
67, som gått under arbetsnamnet
BD 80. Denna utredning visar utvecklingen
fram till år 1980, men jag
måste beklaga att det farliga med prognoser
är att de verkar styrande utan
att beslut fattats.

Jag förmodar att samma situation
som förekommer i östra Norrbotten
existerar inom många regioner i Norrland
och i skogsregionerna över huvud
taget. De människor som bor i dessa
regioner önskar ett besked, av vilket
slag det än blir. Jag tror att många
kammarledamöter bland dem som deltog
i bankoutskottets och statsutskottets
resor i fjol höst till Norrbotten påminner
sig att man mötte sådana tongångar
hos de förtroendevalda kommunalmännen.
De ville ha ett besked, så att de
visste vad som kommer att hända inom
deras region.

Det är med kännedom om den här utvecklingen
i skogslänen som vi i reservationen
1 vill att riksdagen gör ett
uttalande, att en ytterligare befolkningsutflyttning
från skogslänen inte skall
påtvingas.

Herr Börjesson i Glömminge kommer
senare att i sitt anförande beröra de
övriga centerpartireservationerna vid
bankoutskottets utlåtande nr 40.

Herr talman! Jag skall redan på detta
stadium yrka bifall till reservationerna
1, 2, 3, 5, 6 b, 9, 10 och 14 vid bankoutskottets
utlåtande nr 40.

I bankoutskottets utlåtande nr 41 behandlas
några motioner från centerpar -

tiet rörande regional differentiering av
kreditpolitiken. Jag skall här helt kort
beröra det utlåtandet.

Motionärerna begär att kreditpolitiken
ges sådan utformning att man även
i en högkonjunktur beviljar krediter,
om dessa utnyttjas för investeringar på
orter där den ekonomiska aktiviteten
är låg. I den reservation som vi centerpartister
har fogat till utskottets utlåtande
begär vi att en allsidig utredning
av kapitalmarknadens funktion och
kreditpolitikens effekt på den regionala
balansen skall komma till stånd. Vi
säger också: »Vidare bör möjligheterna
att samordna kreditpolitiken med regionalpolitiken
ingående prövas.» Det
bör nämligen vara lättare att förverkliga
de mål som uppställts, om statsmakterna
i möjligaste mån utformar den
allmänna ekonomiska politiken så att
de regionalpolitiska strävandena inte
motverkas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen i bankoutskottets
utlåtande nr 41.

Sedan vill jag också helt kort beröra
statsutskottets utlåtanden nr 104 och
106. Vi är några motionärer från centerpartiet
som tagit upp frågan om
Norrlandsfondens fortsatta verksamhet.
I de likalydande motionerna 1:1166 och
11:1369 som behandlas i utlåtandet
nr 106 har vi hemställt att riksdagen
måtte besluta att Norrlandsfonden under
år 1971 skall tillföras ett kapitaltillskott
om 20 miljoner kronor och att
tillskottet därefter ökas till 25 miljoner
kronor per år under åren 1972—1975
samt att medlen i sin helhet anvisas
genom avsättningar av statens vinst
från LKAB.

Utskottet har inte kunnat biträda motionsyrkandet
att medlen i sin helhet
anvisas till Norrlandsfonden genom avsättning
av vinsten från LKAB, och jag
kommer inte att här ställa något från
utskottets hemställan avvikande yrkande.
Dock har jag inte funnit sådana bärande
skäl föreligga för utskottets ställ -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

ningstagande som åberopats för att inte
medlen i sin helhet skall anvisas till
Norrlandsfonden genom avsättningar av
vinsten från LKAB. Eftersom emellertid
den del av medelstillskottet under
femårsperioden som utgörs av över
budgeten finansierade medel årligen
kommer att prövas av riksdagen finns
det möjligheter att återkomma till ärendet.

Vad sedan gäller statsutskottets utlåtande
nr 104 angående kapitaltillskott
till Norrbottens järnverk ber jag att få
kraftigt understryka utskottets uppfattning,
att någon särskild motivering inte
behövs för att riksdagen skall göra
det möjligt för Norrbottens järnverk
att fortsätta sin verksamhet, vilket är
av stor betydelse för sysselsättningen
i Norrbotten. Därför är jag litet konfunderad
över det som står i det särskilda
yttrande som fogats till utskottets
utlåtande, där det bl. a. säges: »Utvecklingen
inom järnhanteringen tenderar
till en automatiserad process som
kommer att starkt reducera antalet anställda.
Därav följer att järnverket kommer
att få allt mindre betydelse från
arbetsmarknadssynpunkt.» Jag är inte
emot rationaliseringar, men jag vill deklarera
som min uppfattning att Norrbottens
järnverks produktionsinriktning
och kapacitet i framtiden måste bli sådan
att antalet sysselsatta i företaget inte
minskar.

Herr talman! Jag ber att få biträda
utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Den försöksverksamhet
med lokaliseringspolitiska insatser, som
snart fyller fem år, har visat sig ha
endast begränsad verkan. Resultatet har
i stort sett blivit att de orter som haft
det största behovet av lokaliseringar
kommit att utgöra den mest eftersatta
gruppen. Erfarenheterna har lärt oss
alt det måste till andra medel som
kompletterar de nuvarande bidragen
och lånen, om man skall nå det efter -

Regionalpolitiken

strävade resultatet.

Den proposition som vi nu har att
behandla innehåller inte mycket av nyheter
vid sidan av det transportstöd och
det sysselsättningsstöd som där föreslås.
När det gäller förslaget till transportstöd
kommer Sven Gustafson senare
att utveckla våra synpunkter.

Man kan väl förmoda att de föreslagna
åtgärderna inte kommer att ge så
mycket bättre resultat än vad den hittills
förda lokaliseringspolitiken medfört.
Enligt folkpartiets uppfattning behövs
det en mera samlad insats om
man skall nå de resultat man syftar
till. Vi har i folkpartiet i vår partimotion
framlagt ett samlat förslag till åtgärder
på bred front för att nå det resultat
som vi anser önskvärt. Förslaget
behandlas inom skilda utskott, och jag
skall nu endast beröra den del som tagits
upp i bankoutskottet. Andra företrädare
för vårt parti kommer att ta
upp de förslag som hänvisats till övriga
utskott.

Bankoutskottet behandlar endast de
mera långsiktiga och principiella synpunkterna
på lokaliseringspolitiken. Vi
har vid utskottets utlåtande nr 40 fogat
några reservationer av mera principiell
art, vilka jag något skall beröra.

I reservationen 2 framhåller vi att
stödåtgärderna i större utsträckning
bör inriktas på generella insatser som
främjar ett företagsvänligt klimat. Vi
anser att det bl. a. fordras åtgärder på
trafikpolitikens och skattepolitikens
områden. Dessa frågor har hänvisats
till stats- och bevillningsutskotten. Jag
vill understryka att generella åtgärder
rent allmänt är stimulerande för företagsamheten
och dessutom har den fördelen
att de är konkurrensneutrala inom
de regioner där de tillämpas.

För stödområdet är nyetableringar
av företag särskilt betydelsefulla, och
skattefavörer liksom lättnader i transportsammanhang
är faktorer som vägs
in i de kalkyler som företagen gör innan
de etablerar sig. Sådana åtgärder

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

skulle framför allt vara stimulerande
för filialbildningar liksom även för
etableringar av helt nya företag, som
inte har förankring i moderföretag på
andra platser. Riksdagen bör därför enligt
vår uppfattning uttala sig för sådana
generella åtgärder, som då bör
ingå i det samlade stödet för lokaliseringar
till de regioner som behöver en
industriell utveckling.

Befolkningsutflyttningen från stödområdet
inger allvarliga betänkligheter,
och om den får fortgå kan allvarliga
skadeverkningar befaras. Om befolkningsunderlaget
blir för lågt för upprätthållandet
av nödig service, kommer
kostnaderna för samhället att bli betydande.
Det är därför enligt vår uppfattning
klokare att sätta in så pass
verksamma åtgärder att regionerna kan
bli självförsörjande. Vinsten på en sådan
investering är att arbetskraften
därvid till fullo kan utnyttjas. Att enbart
flytta arbetskraften till de s. k. expanderande
områdena är en kortsiktig
och för framtiden mycket dyrbar lösning.
Det faktiska förhållandet är att
en flyttning av arbetskraft inte kommer
att kunna genomföras i sådan omfattning
att hela den arbetskraftsreserv som
finns kan utnyttjas. De råvarutillgångar
som vi under alla förhållanden måste
tillvarata kräver att det under alla förhållanden
finns tillgång på arbetskraft
i inlandsregionerna, från vilka det nu
förekommer en utflyttning.

I reservationen 5 begär vi att en regionalpolitisk
utvecklingsplan utarbetas.
Vi anser att det fordras en klart
formulerad regionalpolitisk målsättning
med klart angivande av vilka särskilda
insatser som behövs på de olika orterna.
Människorna måste få ett klart
besked om vad de har att vänta i fråga
om ortens framtid.

I propositionen är målsättningen så
allmänt formulerad att någon klarhet
om vad regionalpolitiken kommer att
innebära knappast kan utläsas. Allmänt
välvilliga uttalanden är inget att bygga

på, utan människorna vill ha mera konkreta
uttalanden och mera bindande
garantier. Att avvakta länsprogram 1970
och den tid som åtgår innan resultatet
därav behandlats tar för lång tid. Det
blir en oviss väntan, och vi kan knappast
räkna med att de människor som
nu dras med stora ekonomiska bekymmer
på grund av att arbetstillfällen saknas
helt snällt skall sätta sig och vänta
ytterligare ett antal år i sådan ovisshet.
Det tycker vi vore orimligt.

Målsättningen bör vara att den nuvarande
befolkningen skall kunna beredas
sysselsättning av varaktig natur för
framtiden. Ovissheten om vad som kommer
att hända är i och för sig skadlig
och motverkar etablering av företag.
Finns det risk för att det blir en ren
avfolkningsbygd tvekar man säkerligen
att investera på de ifrågavarande orterna,
något som kan få till följd att
även det redan befintliga näringslivet
söker sig bort till orter som bedöms
komma att bestå i framtiden.

Den kommunala planeringen blir givetvis
också eftersatt inom sådana områden,
då man inte vet vad som kommer
att hända i framtiden. Och denna
kommunala planering är ju av största
vikt vid en eventuell etablering av företag.
Fn vägledning för företagen liksom
för kommunerna är därför, anser vi
inom folkpartiet, högst nödvändig. Vi
vill att en statlig garanti skall ges till
ett antal serviceorter i Norrlands inland.

I reservationen 6 b vid bankoutskottets
utlåtande nr 40 hemställer vi reservanter
från folkpartiet om en utvecklingsplan
och ett näringspolitiskt
program för Norrland. Vi upprepar samma
yrkande som vi ställde år 1969. Vi
vill ha till stånd bestämda utfästelser
av statsmakterna till de delar av Norrland
som hårdast drabbats av avfolkningsproblem
och undersysselsättning.
Vi anser att en utvecklingsplan, baserad
på ett näringspolitiskt program och
omfattande hela Norrland, är erforder -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

lig. Motsvarande problem i andra glesbygdsområden
— sådana finns på Gotland,
i Dalarna och i Värmland -— bör
samtidigt övervägas. Norrlands problem
är likartade med problemen inom vissa
regioner i de andra länen.

Planeringsproblemen för de mest utsatta
områdena bör få förtur, då det
inte ges utrymme för ytterligare väntan.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla
att om man önskar ett verkligt resultat
av de lokaliseringspolitiska insatserna
fordras det samordnade insatser
inom en rad områden — eljest blir
inte resultatet det åsyftade. Arbete och
sysselsättning samt en tryggad framtid
för de människor som bor inom stödområdet
är ju vad som skall uppnås.
Med halvhjärtade insatser når man inte
det resultat som befolkningen har rätt
att fordra. Att tvinga människor att
flytta mot deras önskan är inte en godtagbar
lösning — det lär alla vara överens
om.

Tillfälliga insatser i form av vägbyggande
och upprustning av skogsarealerna
skulle vara åtgärder som snabbt kunde
sättas in för att motverka arbetslösheten.
Jämsides härmed måste stimulansåtgärder
för företagsamhet av mera
varaktig karaktär vidtagas, och en ordentlig
satsning på turistfrämjande åtgärder
måste göras. Insatserna bör vara
av den storleksordningen att de kan
leda till en industriell utveckling av sådan
omfattning att befolkningen får
sysselsättning. Detta anser vi skall vara
målsättningen.

De fördyrande kostnaderna inom
fraktområdet liksom telekostnaderna
bör elimineras, så att konkurrensförhållandena
blir likvärdiga med dem
som råder i det övriga landet. Det är
mycket viktigt att man, om man stöder
dessa områden genom bidrag och lån,
också skapar förutsättningar för konkurrens
på lika villkor med övriga
landsdelar — annars blir företagen handikappade
i de områden som får stöd.

Regionalpolitiken

Starthjälpen bör vara av den omfattningen
att man verkligen når det resultat
man eftersträvar, nämligen fullt utnyttjande
av den befintliga arbetskraften.
Därmed får man bärkraftiga regioner
som bättre klarar sig själva för
framtiden. De råvarutillgångar som
finns i Norrland kommer vi att ha behov
av i framtiden, och det måste under
alla förhållanden finnas ett befolkningsunderlag
som kan nyttiggöra dessa
tillgångar.

Statliga insatser bör ske i form av
etablerande av statliga företag med samma
förmåner som övrigt näringsliv erhåller.
Staten har här ett särskilt ansvar
om man tar i betraktande den stora
friställning av arbetskraft som skett
inom det statliga skogsbruket. Besked
om vad man har att vänta av framtiden
och tilltro till viljan att nå verkligt resultat
av lokaliseringsinsatserna bör
därför klart uttalas. Ovissheten för
framtiden är en så negativ faktor för
både etablering och den enskilda människans
utsikter att den snarast bör undanröjas.
Det får inte vara så, att den
enda lösning som människorna bjuds
bli en enkel biljett söderut.

Vi har från folkpartiet i vår partimotion
berört ett brett fält av åtgärder och
förslag om att statsmakterna skall ge så
bindande garantier, att människorna inom
utflyttningsregionerna skall kunna
känna en sådan grad av trygghet att de
kan se morgondagen med tillförsikt.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 2,
5 och 6 b, som är fogade till bankoutskottets
utlåtande nr 40.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Innan jag går in på utslcottsmajoritetens
argument för sitt
ställningstagande måste jag säga några
ord till herr Stridsman.

Jag satt naturligtvis och väntade på

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

att han skulle komma med ett konkret
förslag, men det kunde han inte göra
därför att centerpartiet inte hade något
sådant. Det är självklart att det går
lätt att tala om allmänna förutsättningar,
allmänna utgångspunkter och —- det
vill jag tillägga — göra skräckmålningar
i likhet med dem som herr Stridsman
gjorde.

Ni har faktiskt haft chanser ända sedan
1969 att komma med en målsättning
med angivande av konkreta förslag,
men det har ni inte kunnat göra.
Anledningen till att jag säger att ni redan
1969 kunde ha kommit härmed är
att dåvarande departementschefen redan
då försökte skissera de storstadsalternativ
som han talade om i sin huvudtitel.
Vi försökte sedan att få i gång en
debatt och utveckla dessa synpunkter
utöver de bestämda storstadsregioner
som föreslagits som alternativ till exempelvis
storstäderna.

Jag utmanade faktiskt den gången både
centerpartiet och folkpartiet och bad
dem att komma med förslag om bestämda
regioner som ni tordes och ville satsa
på. Ni hade nämligen chansen att
göra det. Jag försökte även med utgångspunkt
i att 1968 års lokaliseringsutredning
i en .skrivelse till bankoutskottet
uttalat att vi i Sverige inte fört
någon ordentlig regionalpolitisk debatt.
Fortfarande tror jag inte att det skulle
skada om vi förde en fortsatt regionalpolitisk
debatt.

Om centerpartiet vill att vi i dag skall
spika fast en regionalpolitisk målsättning
före 1971—1972, säg i så fall ifrån!
Ni har väl inte sådan respekt för regeringen
och vårt parti att ni inte törs
komma med ett förslag, om ni nu vill ha
en målsättning fastställd. Ni kan det inte,
i varje fall inte med utgångspunkt
i vad ni skrivit i motionerna och vad ni
har skrivit i ert 15-punktersprogram. I
en av era motioner står bl. a. att riksdagen
skall uttala sig för »att de stödområdesprinciper
som nu ligger till grund
för samhällets regionalpolitiska insat -

ser snarast möjligt ersätts med regionalpolitiska
målsättningsprinciper». Vad är
»snarast», herr Stridsman? Kom och tala
om det från talarstolen. Avser det
1971, 1972 eller 1975, eller gäller det redan
fr. o. m. i dag. Jag skulle vara tacksam
om herr Stridsman kunde tala om
detta.

15-punktersprogrammet kan jag naturligtvis
inte gå in på, men man hyser
stort förtroende för det av centerpartiet
antagna regionalpolitiska 15-punktersprogrammet.
Man säger i en annan
motion följande: »Med stöd av vad ovan
anförts får vi hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om att Kungl. Maj :t överlämnar det
av centerpartiets styrelse antagna regionalpolitiska
15-punktersprogrammet
enligt ovan till 1968 års lokaliseringsutredning
för dess fortsatta arbete.» Menade
man inte allvar med dessa yrkanden?
Det är min fråga, innan jag övergår
till utskottsmajoritetens argumentering
för sitt ställningstagande.

Bankoutskottets utlåtande nr 40 och
Kungl. Maj:ts proposition nr 75 kan
gott karakteriseras som en sammanfattande
målsättning för 1970-talets närings-
och regionalpolitiska stödverksamhet.
När riksdagen nu skall ta ställning
till denna verksamhet kan det vara
på sin plats att något erinra om de insatser
som gjorts av statsmakterna på
det regionalpolitiska området.

Under perioden 1 juli 1965—31 december
1969 beviljades statligt lokaliseringsstöd
till 529 företag med ett sammanlagt
belopp av 941 miljoner kronor.
Ungefär 70 procent av stödet har gått
till stödområdet och avsett 433 företag.
Det kan nämnas att de investeringar,
som beräknades tillkomma med lokaliseringsstöd
under de fyra första åren
av försöksperioden, motsvarade 7 procent
av de totala faktiska investeringarna
inom den egentliga industrin under
denna period. När det gäller lokaliseringsstödets
effekter på sysselsättningen
i de berörda områdena visar en un -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

dersökning som gjorts, att antalet sysselsatta
i de företag som fått stöd fram
till årsskiftet 1969—1970 ökat med sammanlagt
9 300 personer. Dessa företag
beräknar under 1970 och 1971 att öka
sin arbetskraft med 6 400 personer. Därmed
skulle man komma upp i en sysselsättning
omfattande 15 700 personer,
vilket är det antal som företagen själva
sammanlagt angivit i sina ansökningar
om lokaliseringsstöd. Detta får betecknas
som ett aktningsvärt resultat av de
insatser som gjorts.

Även om lokaliseringspolitiken har
avsatt mycket betydelsefulla resultat,
har dessa ändock inte varit tillräckliga
för att uppväga de negativa effekterna
på sysselsättningen inom jord- och
skogsbruket. Det råder alltså fortfarande
en bristande balans mellan skogslänen
och övriga delar av landet. Situationen
kräver alltjämt fortsatta och
mycket förstärkta insatser på det regionalpolitiska
området. Regeringen har
ju också visat att den är beredd alt vidta
de åtgärder som kommer att krävas.
Jag återkommer till detta.

Men varför är det då så självklart
med ytterligare förstärkta insatser från
samhällets sida? Jo, helt enkelt därför
att den tekniska utvecklingen går snabbare
än någonsin. Rationaliseringar och
fusioneringar genomförs inom industri
och övrigt näringsliv. Under föregående
år genomfördes mellan 330 och 380 nedläggningar
och sammanslagningar, som
sammanlagt berörde 40 000 människor.
De som redan hunnit ta del av morgontidningar
och radionyheter har fått veta
— herr Regnéll har också påpekat det
— att Industriförbundet nu tydligen
tycker att strukturförändringarna går
för sakta. Detta skulle då i första band
gälla glasbruken och konfektionsindustrin
samt tegel-, trähus- och snickeriindustrin.
En ny administration med bl. a.
en byrå för strukturfrågor och en byrå
för lokaliseringsfrågor skall upprättas.
En särskild rådgivande grupp skall inrättas,
omfattande »erfarna industri -

Regionalpolitiken

män med förhandlingsvana», och till
ordförande har man lyckats »ragga
upp» vår landshövding i Gävleborgs
län, Jarl Hjalmarson.

Dessa problem gäller i första hand
den egentliga industrin. För att vi skall
få något begrepp om vilken omfattning
problemen har och vilka insatser som
fordras vill jag nämna några exempel.

När man talar om dessa problem verkar
det som om man ställer krav på alt
när en industri läggs ned eller rationaliseras
skall de berörda människorna
praktiskt taget omedelbart beredas ny
sysselsättning. Därför vill jag påminna
om vad som ändå sker.

Sedan 1930 har en kvarts miljon människor
lämnat Norrland. Under 1970-talet väntas nettoutflyttningen överskrida
100 000. Enligt lantbruksstyrelsen
uppfyller endast 2 miljoner av befintliga
3 miljoner hektar åker de tekniska
och ekonomiska krav som i dag ställs
för en lönsam jordbruksproduktion på
lång sikt. Enligt samma källa kommer
därför åkerarealen att i vissa kommuner
i Norrland minska med 80 procent
under 1970-talet. Detta kommer i sin
tur att innebära att fram till 1980 kommer
cirka 50 000 norrländska småbrukare
att friställas.

Samma tendens inom skogsbruket är
så känd att det kan verka som en banalitet
att påminna om den i riksdagssammanhang.
Dagsverksåtgången per
kubikmeter avverkad skog har sjunkit
med hälften under perioden 1955—1967.
Beräkningar för 1970-talet pekar på att
dagsverksåtgången sjunker ytterligare
med två tredjedelar från läget 1967. Det
innebär friställning av 50 000 norrlänningar
under 1970-talet trots en beräknad
ökning av avverkningarna från 60
miljoner till 70 miljoner årligen.

Sammanlagt beräknar man att antalet
sysselsatta inom jord- och skogsbruk
till 1980 skall ha minskat till 110 000.
Det motsvarar 3,2 procent av antalet
yrkesverksamma mot 12 procent 1965.

Oppositionen kommer med all sä -

3* —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 27

Nr 27

Torsdagen den 21 mai 1970 fm.

Regionalpolitiken

kerhet, herr Stridsman, att i framtiden
få många anledningar att ropa på ytterligare
samhällsingripanden. I andra
sammanhang brukar centerpartisterna
också säga att vi skall bedriva en näringsstyrande
arbetsmarknadspolitik
med måtta och försiktighet. Centerpartiet
får snart välja vilken ståndpunkt
det skall ta.

Självklart är det den snabba och tekniska
omvälvningen som har varit anledningen
till att regering och riksdag
visat sig beredda att vidta de åtgärder
och göra de satsningar som krävs i ett
snabbt föränderligt samhälle. En omfattande
regionalpolitisk utredningsverksamhet
pågår som bekant och kommer
att skapa underlag för de beslut som
successivt växer fram. Expertgruppen
för regional utredningsverksamhet har
nu presenterat ett omfattande betänkande
beträffande de regionala utvecklingstendenserna.
Landshövding Lemnes
lokaliseringsutredning har avgivit
ett betänkande med förslag till åtgärder
på området. Av stor betydelse är
också att länsorganen och kommunerna
har engagerats i den regionalpolitiska
planeringsverksamheten. Riksdagen
tog förra året ställning till de resultat
av denna verksamhet som presenterades
under beteckningen länsplanering
67. Nu fortsätter arbetet med att utarbeta
regionalpolitiska handlingsprogram
under beteckningen länsprogram
70.

På grundval av de förut nämnda betänkandena
har riksdagen nu förelagts
förslag om den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten genom den proposition
som vi i dag diskuterar. Det
har, som tidigare framhållits, fallit på
bankoutskottets lott att endast behandla
propositionens uttalanden om de långsiktiga
målen för regionalpolitiken. I
övriga delar har propositionen behandlats
av statsutskottet. Bankoutskottet har
i sitt betänkande tagit upp ett stort antal
motioner på regionalpolitikens område,
som väcktes under den allmänna

motionstiden — alltså innan propositionen
75 avlämnades. I många fall har
också motionsyrkandena blivit tillgodosedda
genom propositionens uttalanden
och förslag.

Vid utskottets behandling av propositionen
har det visat sig att det föreligger
en tämligen bred politisk enighet
om formuleringen av de långsiktiga
målen för regionalpolitiken. Utskottet
deklarerar därvidlag sin anslutning till
vad departementschefen anfört. Det är
bara centerpartiet som i detta hänseende
har kommit med avvikande synpunkter.
Vad centern framför allt efterlyser
är, som jag tidigare sagt, mera preciserade
regionalpolitiska målsättningar
från statsmakternas sida. I propositionen
görs emellertid åtskilliga preciseringar
av målen, och skulle man nu
gå längre och binda sig för t. ex. mera
preciserade befolkningsramar för
olika regioner skulle man på ett olyckligt
sätt föregripa det arbete med målsättningsproblemen
som nu bedrivs inom
länsstyrelser, planeringsråd och
kommuner. Detta arbete fortgår och likaså
kommer lokaliseringsutredningen
i sitt fortsatta arbete att mera ingående
ta upp en diskussion om regionalpolitikens
målsättning. Vi får därför
acceptera att riksdagens ställningstaganden
i målfrågorna nu får betraktas
som preliminära och att underlag ännu
inte föreligger för att formulera målen
så precist som i och för sig kunde vara
önskvärt. Riksdagen får inom en ganska
nära framtid anledning att ta upp
dessa frågor till förnyad diskussion på
grundval av ytterligare material.

När centerpartiet självt försöker formulera
regionalpolitiska målsättningar
kan dessa inte betecknas som särskilt
precisa. Det talas sålunda om att målsättningen
måste vara att en mera decentraliserad
samhällsstruktur skall
åstadkommas. I ett par av motionerna
talas rent av om »ett så långt möjligt
decentraliserat samhälle», vad som nu
kan menas med denna formulering.

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Särdeles precis är den i varje fall inte.
Det hela konkretiseras något när
man talar om att det gäller att undvika
en överkoncentration, framför allt
till storstadsregionerna. Men så långt
är vi också ense. Riksdagen uttalade
sig redan förra året för att storstadsområdenas
expansion borde dämpas,
och detta ställningstagande återkommer
i propositionen. Och när centerpartiet
vidare i sin reservation under punkten
A uttalar att man egentligen bara
vill understryka vikten av att målsättningsfrågorna
prioriteras i det fortsatta
regionalpolitiska utredningsarbetet,
så kan konstateras att detta är ju
precis vad som kommer att ske bl. a.
genom att lokaliseringsutredningen
skall söka utforma en regionalpolitisk
målsättning. Slutsatsen kan alltså bli
att det råder allmän enighet om vikten
av att mera preciserade målsättningar
för regionalpolitiken fastställs. Vad
centerpartiet anfört i sin reservation
innebär ju knappast några preciseringar.
Centern är alltså ute efter att få en
egen linje i regionalpolitiken, en linje
som det inte finns underlag för.

Det kan i sammanhanget vara av intresse
att nämna att när centerns företrädare
i en reservation vid punkten
D kommenterar ett regionalp olitiskt
program i femton punkter som antagits
av centerpartiets styrelse och som man
vill ha överlämnat till lokaliseringsutredningen,
så uttalar man att de förslag
som framläggs i propositionen i stora
drag är baserade på samma grundsyn
som programmet. Centerpartiet tycks
alltså ha vissa svårigheter att göra klart
på vilka punkter man egentligen är
oense med oss andra när det gäller
målen för regionalpolitiken.

Frågan om målen för regionalpolitiken
återkommer i en mittenpartireservation
vid punkten F där man begär att
en regionalpolitisk utvecklingsplan
skall utarbetas. Men arbetet med länsprogram
1970 innebär ju just att en sådan
utvecklingsplan med målsättning -

Regionalpolitiken

ar kommer att utarbetas. Även på denna
punkt är alltså centern, nu med stöd
av folkpartiet, ute i ogjort väder. Det
kan inte vara rimligt att nu föregripa
resultatet av arbetet med länsprogram

1970.

I reservationer vid punkten G har de
borgerliga •—• med skiftande motiveringar
— uttalat sig för att en utvecklingsplan
och ett näringspolitiskt program
för Norrland borde utarbetas.
Oenigheten mellan moderaterna å ena
sidan och mittenpartierna å den andra
tycks närmast röra frågan om en sådan
utvecklingsplan bör bindas vid ett
tioårigt perspektiv eller inte. Frågan
om det tioåriga perspektivet borde givetvis
helt sakna betydelse i sammanhanget.
Vad som är väsentligt är i stället
att det planeringsarbete som reservanterna
efterlyser i stor utsträckning
utförs och bör utföras i det pågående
regionala planeringsarbetet inom
län och kommuner i Norrland. Medan
detta arbete pågår måste naturligtvis
ansträngningarna att stödja näringsliv
och befolkning i Norrland fortgå.
Detta är också vad som sker. I propositionen
redovisas en rad olika åtgärder
som under senare tid vidtagits i
detta syfte.

Moderata samlingspartiets representanter
i utskottet begär i en reservation
vid punkten K utredning om näringslivslokaliseringens
och befolkningsomflyttningens
konsekvenser. Därvid
skulle särskilt samhällsekonomiska faktorer
beaktas. Bortsett från det något
ovanliga i att moderaterna vill ta hänsyn
till samhällsekonomiska faktorer
framför företagsekonomiska är det bara
att konstatera att ERU i sitt fortsatta
arbete kommer att syssla med just
det slag av utredningsarbete som reservanterna
begär. Detta sker för övrigt på
grundval av en beställning som riksdagen
förra året gjorde på bankoutskottets
förslag. Reservationen ter sig
alltså helt omotiverad.

Motsvarande kommentarer kan göras

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

när det gäller centerns krav på en utredning
om etablerings- och investeringskontroll
i en reservation vid punkten
N. Som framgår av propositionen
har frågan aktualiserats genom ett förslag
om lokaliseringssamråd vid etableringar
som nu är ute på remiss. Departementschefen
aviserar ett förslag
i ämnet till höstriksdagen. Att i detta
läge påkalla en utredning av frågan om
etableringskontroll förefaller minst sagt
omotiverat.

Så till sist ett par reservationer från
centerpartiets sida, i vilka storstadsregionerna
och dessas tillväxt tas upp.
Man begär i en reservation vid punkten
O en utredning om åtgärder för att begränsa
storstädernas expansion. Det kan
konstateras — det har redan gjorts —
att enighet råder när det gäller målet,
nämligen att dämpa storstädernas tillväxt.
Frågan vilka medel utöver de nu
tillämpade som bör komma till användning
i detta syfte prövas lämpligen vid
lokaliseringsutredningens fortsatta arbete.
Någon särskild utredningsverksamhet
på detta område finns det ingen
anledning att föranstalta om.

Slutligen krävs i en centerreservation
vid punkten S att åtgärder skall
vidtas för att samordna läns- och kommunalplaneringen
i syfte att förhindra
ytterligare koncentration till storstadsområdena.
Detta samordningsbehov
torde i betydande utsträckning bli
tillgodosett dels genom de anvisningar
som redan utfärdats för länsprogram
1970, dels genom att angränsande län
och kommuner i sitt arbete finner det
naturligt att ta kontakt med varandra
och söka finna gemensamma lösningar
på gemensamma problem.

Genomgången av partiernas ställningstaganden
till de långsiktiga målen för
regionalpolitiken och till de motionskrav
som bankoutskottet har behandlat i
anslutning härtill visar att det i realiteten
råder ganska stor enighet om de
långsiktiga målen. Centern har i strävan
att söka skapa en egen politik i

dessa frågor reserverat sig på ett genomgående
bräckligt underlag, sakligt
sett. Man vill skjuta undan det utredningsarbete
som pågår på det regionalpolitiska
området och med förbigående
av de aktuella utredningarna och
av den planeringsverksamhet som pågår
inom länsorgan och kommuner
tvinga fram ytterligare preciseringar
av de regionalpolitiska målsättningarna,
preciseringar som centern inte själv
lyckas åstadkomma.

Jag yrkar bifall till bankoutskottets
hemställan på alla punkter i dess utlåtanden
nr 40 och nr 41.

Jerr STRIDSMAN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag kommer att i min
replik till herr Haglund koncentrera
mig till det vi har sagt i reservation
nr 1.

Glädjande nog har herr Haglund helt
riktigt uppfattat centerpartiets ståndpunkt
beträffande regionpolitiken. Det
är helt riktigt som han säger att vi för
en egen politik och att vi inte har kunnat
ansluta oss till departementschefens
förslag i proposition 75 beträffande
det långsiktiga målet för regionpolitiken.

Varför har vi inte kunnat ansluta oss
till denna långsiktiga målsättning? Det
beror helt enkelt på att det under försöksperioden
har visat sig att det för
regeringen har varit betydligt mer angeläget
att eftersträva en hög ekonomisk
tillväxttakt än att åstadkomma en regional
balans mellan olika delar av landet.
Det erkänner utskottet — jag rekommenderar
herr Haglund att läsa vad
utskottet säger på s. 10 i utlåtandet.

Herr Haglund efterlyser våra konkreta
förslag. Vänta tills statsutskottets utlåtande
skall behandlas! Herr Nilsson
i Tvärålund kommer då att redogöra
för våra konkreta förslag beträffande
regionpolitiken, och herr Börjesson i
Glömminge skall bl. a. beröra 15-punktersprogrammet.

Herr Haglund frågar också vad vi

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

har för alternativ och vad vi menar
med att man snarast bör besluta om
en regionpolitisk målsättning. Jag hoppades
verkligen att herr Haglund hade
läst vår reservation. Vi skriver där att
vi vill att riksdagen skall uttala sig för
att någon ytterligare befolkningsutflyttning
från skogslänen inte framtvingas.
Om riksdagen i dag bifaller motionen,
har vi fastlagt en målsättning för politiken
på detta område.

Jag ser att repliktiden är slut, men
jag skulle vilja bemöta vad herr Haglund
sade om skräckmålningar. Minnet
sviker snabbt för honom, men han var
med på den resa i Norrbotten där socialdemokratiska
kommunalmän redogjorde
för förhållandena och där vi
i stället fick skräckskildringar om utvecklingen
i kommunblocken.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag blev litet förvånad
över att herr Haglund efterlyste konkreta
förslag. Det måste innebära att
herr Haglund inte har läst folkpartiets
motion, där vi lägger fram konkreta
förslag. Nu skall jag inte beröra de förslag
som behandlats av andra utskott,
utan jag skall bara beröra dem som
har behandlats av bankoutskottet.

Vi har sagt i vår partimotion att utredningens
förslag om prioriteringsorter
bör fastställas. I propositionen skjuter
regeringen denna fråga på framtiden
och vill inte nu ta ställning. Vi
anser däremot att riksdagen bör ta ställning
nu, men vi anser också att antalet
bör utvidgas något, eftersom det på vissa
håll är litet för tunt med prioriteringsorter.

Jag vill inskjuta att vi är fullt medvetna
om att det inte är möjligt att göra
alla orter till prioriteringsorter, eftersom
folket inte räcker till. Däremot säger
vi att serviceorter bör skapas för
den befolkning som finns. Utredningen
har redan pekat på vissa kommuncentra,
och det är ingen svårighet att

Regionalpolitiken

konstatera vilka orter som avses. De
kommuncentra som finns bör givetvis
få möjlighet att också i fortsättningen
fungera som serviceorter.

Problemet är att man skulle vilja
göra mycket mer för Norrland, men
man kan inte göra mer än att skydda
den befolkning som finns och ge den
sysselsättning och service. Bygger man
ut alltför många orter till prioriteringsorter,
så att befolkningen inte räcker
till, kan de orterna inte fungera som
servicecentra.

Herr Haglund skildrade sedan hur
många människor kommer att försvinna
från jordbruket. Jag tror tyvärr att
han har rätt. På grund av den jordbrukspolitik
som förs drabbas de norrländska
småbrukarna så hårt att de inte
har möjlighet att fortsätta som jordbrukare.
De får t. ex. inte lån för sammanslagna
skogs- och jordbruk. Jag skulle
kunna säga mycket om detta, men det
är inte en jordbruksdebatt vi skall föra
i dag.

Herr Haglund ironiserade litet över
det tioåriga perspektivet för utvecklingsplanen
och sade att moderata samlingspartiet
och folkpartiet är oense.
Vi är väl ense i princip, men vi inom
folkpartiet menar att det inte i första
hand gäller att skjuta upp någonting
över tio år när det brinner i knutarna.
Vad som skall göras måste göras snabbt,
om vi skall kunna lösa de verkligt stora
problem som finns.

Herr HAGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Också jag skall fatta
mig synnerligen kort, eftersom jag, om
någon, väl känner trycket från hela
den långa talarlistan.

Vem har sagt att regeringspartiet vill
tvinga folk att flytta från Norrland?
Herr Stridsman vill ge intryck av att
vi är ute efter någonting sådant, men
vi är i stället ute efter att klara en del
av Norrland. Jag ber herr Stridsman
att ta del av det s. k. Norrlandspaketet.
Vi vill att man så snart som möjligt

Nr 27

Torsdagen den 21 mai 1970 fm.

Regionalpolitiken

skall fastställa bestämda regioner och
t. o. m. storstadsalternativ med andra
ortsindelningar, och detta har också
gjorts i propositionen.

Sedan vill jag åter fråga herr Stridsman,
vilka skillnader som föreligger i
fråga om målsättningen. Vill herr Stridsman
tala om, ifall centerpartiet tycker
att utvecklingen går för sakta? Ni säger
inte det heller, men man måste få
ett intryck av att ni anklagar regeringen
och socialdemokraterna för att
det inte satsas tillräckligt. Målsättningen
är att det utredningsarbete som pågår
skall vara färdigt 1971 eller 1972
—• tycker ni det är för sent? Svara ja
eller nej på den frågan, så får vi ett
klart besked!

Herr Larsson i Umeå antydde att
man visste vilka orter som borde bli
prioriteringsorter. Det var just detta vi
försökte få preciserat i 1969 års debatt,
när vi försökte provocera — vi använde
det ordet — centerpartiet och folkpartiet,
som framförde bestämda krav mot
socialdemokraterna och regeringen, att
ange en konkret målsättning. Nu föreligger
ett förslag. Ta nu chansen att
ange konkreta förslag med en bestämd
regionindelning!

Herr STRIDSMAN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Haglund frågar
mig, vem som har sagt att man vill
tvinga folk att flytta. Jag vill be herr
Haglund att läsa den intervju i Dagens
Nyheter i söndags där arbetsmarknadsstyrelsens
generaldirektör säger att
man ännu aktivare skall använda de medel
som finns för att flytta mera folk
från norr till söder.

Jag ställer åter min fråga till herr
Haglund: Är den ekonomiska tillväxten
så angelägen att man vill flytta fler
människor och koncentrera befolkningen
för att åstadkomma en ännu kraftigare
ekonomisk tillväxt, även om man
därigenom offrar den regionala balansen?
Men jag sade också här i mitt
första anförande att jag inte skyller

detta på Bertil Olsson. Han verkställer
bara och följer de beslut som riksdagen
har fattat. Det är därför, herr Haglund,
som vi vill, att vi här i riksdagen
i dag skall fatta ett beslut, som
inte har en så vid och allmän formulering,
att man kan fortsätta med denna
politik. Vi vill ha en mera preciserad
målsättning. Därför vill vi ha den preciserade
målsättningen fastslagen i befolkningstalet.
Vi bör göra ett uttalande,
vi bör i alla fall tvinga oss fram
till en viljeyttring. Det är det, herr Haglund,
som är skillnaden mellan den politik
som herr Haglund företräder ocli
den politik som jag företräder.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Plerr

talman! Herr Haglund klagade
på att socialdemokraterna 1969 inte
fick det stöd de behövde från oppositionspartierna
och påstod att om socialdemokraterna
hade fått det stödet
skulle det hela ha ordnats upp. Jag kan
försäkra herr Haglund att vi —- jag får
själv tala för folkpartiet — skall gärna
hjälpa till, om ni föreslår positiva åtgärder
i detta avseende. Om ni inte vågar
framlägga sådana förslag utan att
ha en förankring i folkpartiet, vill jag
säga, att ni kan var förvissade om att vi
kommer att stödja er. Det är ingen risk
därvidlag. Men jag visste inte, att man
från det socialdemokratiska partiet
hyste en så stor räddhåga för att föreslå
konkreta åtgärder på detta område.

Herr HAGLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Larsson i Umeå
nämnde konkreta åtgärder. Oppositionen
är ju den som driver på. Jag nämnde
diskussionerna om regionindelningen,
som herr Larsson i Umeå inte ville
ta chansen att fortsätta. Jag kan emellertid
räkna upp de förslag som dåvarande
departementschefen hade framlagt
i 1969 års huvudtitel. Han hade
bl. a. föreslagit Linköping—Norrköping
som ett alternativ. Han hade även före -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

slagit Falun—Borlänge och vad beträffar
mitt eget hemlän hade han föreslagit
Gävle—Sandviken. Det var just från
den utgångspunkten som jag ville utvidga
debatten och föreslå vissa Norrlandsregioner
som jag också trodde, att
man skulle satsa på i framtiden, både i
Norrlands inland och i Norrlands kustland.

Vad gjorde man då? Jo, en folkpartistisk
riksdagsman sade ungefär följande:
Herr Haglund talar ju inte om Jämtlands
inland och han talar inte om Östersund.
Min replik var naturligtvis:
Kom med det konkreta förslaget själv!
Det avstod man ifrån.

Jag skall sluta med att diskutera med
herr Stridsman, och Bertil Olsson får
tala för sig själv. Jag trodde att herr
Stridsman hade lyssnat på vad jag sade
om att den industriella och strukturella
utveckling som vi kan förutse i framtiden
är fantastisk. Det är tydligt att
herr Stridsman alldeles nonchalerar hela
denna strukturrationalisering och de
problem som uppstår för människorna
i dessa bygder. Det är från den utgångspunkten
man måste se Bertil Olssons
och arbetsmarknadsstyrelsens åtgärder.
De måste ses mot bakgrunden av denna
strukturomvandling. De måste försöka
underlätta och göra den så effektiv
som möjligt. Det är från den utgångspunkten
man skall se detta.

Vidare skall jag inte diskutera mera
med herr Stridsman. Jag vill bara slå
fast att han talar om bestämda befolkningsprognoser.
Jag vill understryka
att man ger inget besked om man är
nöjd med 1971 eller 1972 som tidpunkt
för fastställande av regionpolitiska målsättningar
och att man därmed praktiskt
taget har anslutit sig till regeringens
förslag i propositionen.

Ordet lämnades på begäran till

Herr STRIDSMAN (ep), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få meddela
att jag av konstitutionella skäl nu inte
har kvar någon replikrätt.

Regionalpolitiken

Härefter anförde:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Tillåt mig först konstatera,
att regeringssidans talesman i replikskiftet
i huvudsak riktade sig mot
centerpartiet. Det talar väl sitt språk
om att det är centern som driver på decentraliseringslinjen,
lokaliseringslinjen.
Det är vi som trycker på här och
har gjort det i 20 å 25 år och gör det
alltjämt. Av replikskiftet tycktes det
också framgå, att man på regeringssidan
är helt belåten med den bedrivna
försöksverksamheten. Vi inom centern
är däremot inte belåtna med dess resultat.
När vi nu kan bedöma resultatet av
den femåriga försöksverksamheten kan
vi konstatera, att våra förväntningar inte
infriats. Jag tror emellertid att det
råder enighet om att man utan denna lokaliseringspolitik
skulle ha upplevt ännu
svårare problem till följd av näringslivets
strukturomvandling. Med de större
lokaliseringspolitiska insatser som
centern hela tiden krävt borde näringslivets
strukturförändringar ha kunnat
ske skonsammare för dem som drabbats
hårdast —• den äldre arbetskraften samt
jordbruks- och skogsbruksbefolkningen.
De resurser som satsats på lokaliseringspolitiken
är emellertid små och har endast
marginell karaktär. Centern önskar
en lika oförbehållsam satsning på sysselsättningsskapande
lokaliseringspolitik
som på den rörlighetsstimulerande
arbetsmarknadspolitiken. Vi skulle önska
samma heta vilja från regeringens
sida då det gäller lokaliseringspolitiken
som i fråga om den rörlighetsstimulerande
politiken. Herr Haglunds definition
på centerns syn på arbetsmarknadspolitiken
får stå för hans egen räkning.

Den lokaliseringspolitik som förts har
i stort sett varit utan några preciserade
mål, vilket också framhållits av herr
Stridsman, och har inte infogats i en
övergripande regional- och riksomfattande
planering, där ett befolkningsmässigt
underlag för nödvändiga sam -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

hällsfunktioner är målet för den samlade
samhällspolitiska verksamheten.
De ekonomiska krafternas och den tekniska
utvecklingens krav på koncentration
har fått fortsätta alltför ohämmat
och med alltför tydliga negativa effekter
beträffande såväl expansions- som
avvecklingsområdena. Vi beklagar att
socialdemokraterna under hela försöksperioden
har avvisat en utveckling av
lokaliseringspolitikens instrument. Särskilt
är detta beklagligt för dem som
mest har drabbats — glesbygderna och
de som fått stå i köerna i storstäderna.
Utan kraftfulla åtgärder för att begränsa
storstädernas tillväxt blir lokaliseringsinsatserna
relativt betydelselösa
och får inte den nödvändiga genomslagkraften.
I vissa glesområden håller
samhällsorganen på att rasa samman.

Från vårt håll har vi under flera år
varnat för denna utveckling, men regeringen
och regeringspartiet har inte
lyssnat utan bara låtit utvecklingen
fortgå. De insatser socialdemokraterna
gjort har till helt övervägande del haft
social karaktär och har i huvudsak varit
inriktade på de äldre människorna.
Det har varit behövligt men har inte
gett några förhoppningar om en framtid
för de yngre. Under den tid vi haft lokaliseringspolitisk
försöksverksamhet
har andra åtgärder vidtagits, som varit
klart inriktade på en fortsatt samhällskoncentration.

Investeringsfondernas användning är
ett exempel. Under tiden 1 januari 1963
till den 1 juli 1965, när investeringsfonderna
användes som lokaliseringspolitiskt
instrument, gick ca 66 procent av
de frigjorda medlen från investeringsfonderna
till Norrland inklusive Gävleborgs
län, medan efter den 1 juli 1965
bara cirka 10 procent av investeringsfondsmedlen
använts i det berörda området.

Torsten Stridsman har redogjort för
generaldirektör Bertil Olssons intervju
i söndagens Dagens Nyheter. Jag skall
inte upprepa den. Jag vill bara peka

på ett annat av Bertil Olssons uttalanden.
Han sade nämligen att han inte ser
någon ände på Norrlandsproblemet och
att det i och för sig lätt kan skapas hur
många arbetstillfällen som helst i Norrland.
Svårigheten är att skapa lönsam
sysselsättning, och det får inte bli hur
dyrt som helst. Jag skulle vara mycket
glad om det vore hur lätt som helst att
få så många sysselsättningstillfällen som
helst och om det bara vore industrins
ekonomi som vore så dålig i Norrland.
Jag tvivlar uppriktigt sagt på att detta
stämmer. Jag tror väl ändå att Bertil
Olsson talar med regeringens stämma,
när han säger att flyttningen från Norrland
till Sydsverige måste fortsätta och
öka. Regeringspartiet har ju i riksdagen
röstat igenom att flyttningsresurserna
för nästa budgetår ökas med ungefär en
fjärdedel.

Enligt min uppfattning föreligger det
utomordentligt stor risk för att den regionala
obalansen kommer att öka ytterligare
under den treåriga försöksperiod
som vi nu går fram emot i lokaliseringspolitiken.
Utan att den framtida regionalpolitiken
— som lokaliseringspolitiken
helt riktigt skall benämnas i framtiden
-— inriktas på en decentralisering
av vårt samhälle i stort och infogas i
den allmänna planeringen och utformningen
av samhället får de alltjämt små
marginella insatserna på detta område
obetydlig effekt. Hela samhällsplaneringen
måste inriktas mot ett mera decentraliserat
samhälle. Först då ger insatserna
full effekt.

Enligt centerpartiets mening har vårt
samhälle under omvandlingen från agrar-
till industrisamhälle byggts med
alltför begränsade och snäva värderingar
såväl socialt som ekonomiskt och
miljömässigt. Genom att uppställa befolkningsmässiga
riktmärken för en balanserad
utveckling som underlag för
fungerande samhällsservice med totalbedömningar
av samhällsekonomiska,
sociala och miljömässiga faktorer kan
en meningsfull målsättning för sam -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

hällsbyggandet erhållas. Jag hoppas att
en sådan målsättning mycket snart skall
komma fram tack vare den verksamhet
som bedrivs i kommuner och länsstyrelser
samt på riksnivå.

Enligt vår samhällssyn gäller detta
naturligtvis i lika hög grad expansionsregioner
som glesbygdsområden. Regionalpolitiken
får inte bara bli en glesbygdspolitik
— som det ju kan verka av
statsutskottets utlåtande nr 103 och
av att så många norrlänningar deltagit
i debatten om regionalpolitiken. Den berör
och måste i lika stor utsträckning
beröra storstäderna och över huvud taget
hela landet. Dit har vi tyvärr inte
kommit än.

Genom den starka inriktningen i samhället
på centralisering och koncentration
på snart sagt alla områden står
omistliga miljövärden på spel därför
att människan i allt större utsträckning
måste underkasta sig och anpassa sig
till en okänslig teknik och till konstlade
miljöer. Vissa miljöer förslites snabbt
och hårt, andra förslummas. Människans
val av miljö begränsas genom
koncentrationen i samhället, och i
många fall är ett val omöjligt. Bl. a.
detta sliter hårt på människorna.

Doktor Hedlunds interpellation, som
föranledde en så intensiv debatt tidigare
i dag, gav ett exempel på hur miljön
sliter på människorna och skapar problem,
inte minst av vålds- och kriminalkaraktär,
men även andra sociala
problem. Regionalpolitiken har en utomordentligt
stor förebyggande uppgift
för samhället och för människorna. Ju
mer tekniskt och ekonomiskt komplicerat
vårt samhälle blir, desto viktigare
är det att observera och förebygga de
faror för människorna som följer av
detta. Desto viktigare är det också att
politiken inriktas på en decentralisering
av samhället för att i möjligaste
mån begränsa de negativa verkningarna
av en av tekniska och ekonomiska
krafter driven strukturomvandling. Det
får inte vara ett självändamål att bara

Regionalpolitiken

öka nationalprodukten. Jag tror för
min del att förebyggande åtgärder mycket
väl kan betyda en ökning av nationalprodukten,
därför att den förslitning
av människan som miljöproblemen
innebär skapar personliga svårigheter
och produktionsminskningar. Resultatet
måste i vidaste mening komma
människorna till del. Enligt vår uppfattning
är strävandena för ett decentraliserat
samhälle 1970—1980-talens
stora politiska uppgift. För att på ett
tillfredsställande sätt nå detta mål är
det nödvändigt att decentraliseringsideologin
genomsyrar tänkandet i hela
samhällsbyggnadsprocessen.

Enligt vår mening går denna utveckling
tyvärr alldeles för sakta. Det räcker
inte enbart med punktinsatser, något
som tyvärr ännu måste sägas karakterisera
lokaliseringspolitiken i detta
sammanhang.

Socialdemokratin sitter alltjämt fast
i centraliserings- och koncentrationstänkandet,
även om man på senare tid
givit med sig något inom t. ex. lokaliseringspolitiken.
Överallt i världen hör
tyvärr socialistiska idéer och centralism
ihop. Vi tror i centerpartiet att
man bäst uppnår målet att sätta människan
främst genom ett decentraliserat
samhälle. Det synes främst vara på
denna punkt som centerns och socialdemokraternas
samhällssyn skiljer sig.
Att döma av utskottsmajoritetens uttalande
på s. 13 i statsutskottets utlåtande
nr 103, bakom vilket står både socialdemokrater
och moderater, anser
man att decentraliseringspolitiken är
orealistisk när det gäller att uppnå
jämlikhet i olika avseenden. Centern
anser att decentralisering av samhället
är en förutsättning för att man skall
kunna uppnå jämlikhet och valmöjligheter.

I statsutskottets utlåtande nr 103 behandlas
huvuddelen av de medel som
skall användas i den fortsatta försöksverksamheten
inom regionalpolitiken,
och jag skall i fortsättningen begränsa

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

mig till att beröra dessa. Inte mindre
än 17 reservationer och ett särskilt yttrande
har fogats till utlåtandet. Jag
skall inte ens ta upp alla reservationerna
i mitt anförande.

Enligt vår mening prioriterar regeringen
alltjämt för litet de svårast avfolkade
områdena, även om en förbättring
nu sker. Tyvärr bär denna prioritering
satts in för sent och för tveksamt.
Vi har tidigare påpekat detta.
Utskottsmajoriteten måste erkänna att
reservationerna vid statsutskottets utlåtande
nr 103 syftar till och även skulle
ge lokaliseringspolitiken större resurser
främst genom kraftfullare och mer
differentierade instrument. Tyvärr begår
nu socialdemokraterna genom att
föreslå avslag på våra förslag samma
fel som tidigare, nämligen att inte satsa
medan det ännu är tid. En på grund
av ett för sent och med otillräcklig
kraft insatt regionalpolitisk! stöd påbörjad
negativ utveckling har visat sig
bli självgenererande och därmed ytterligare
försämrar förutsättningarna för
att tillgodose kraven på en rättvis fördelning
av välståndet. Tillgängliga resurser
måste därför i ytterligare omfattning
koncentreras till de områden
där samhällsservicen hotar att brytas
ned. Stödformerna bör av denna anledning
fortlöpande ses över i syfte att
stödet skall kunna differentieras och
anpassas till förmån för intressen som
eljest måste helt offras eller tillgodoses
med avsevärt mer kostnadskrävande
medel.

I reservationen 6 vid statsutskottets
utlåtande nr 103 tas denna fråga upp
till speciell behandling. Tyvärr görs
varken i propositionen eller i utlåtandena
något sådant uttalande som görs
i denna reservation eller i reservationen
1 vid bankoutskottets utlåtande nr
40. Denna brist på viljeyttring från regeringspartiet
tror jag kommer att avskräcka
många företagare från att lokalisera
sig till stödområdets mest utsatta
befolkningscentra. Ett sådant utta -

lande som begärs i de nämnda reservationerna
är behövligt, om unga människor
skall våga satsa sin framtid i
dessa områden. Det skulle ha en mycket
stor psykologisk betydelse.

I centerpartiets partimotion liksom
i en råd andra motioner som undertecknats
av ledamöter från olika partier
yrkas på en utvidgning av gränsen
för det allmänna stödområdet så att
detta omfattar hela Gotlands och Kopparbergs
län. Beträffande Gotland har
enighet nåtts i oppositionen om att länet
bör ingå i stödområdet. I detta fall
förekommer ju inga s. k. gränsproblem.
Utvecklingen på Gotland med dess kommunikationsmässigt
isolerade läge ställer
onekligen särskilda krav på regionalpolitiska
åtgärder för att primära
samhällsfunktioner där skall kunna
upprätthållas i framtiden. Utskottet
hänvisar till allmänt välvilliga talesätt
i propositionen beträffande Gotland.
Motiven för Gotland är så allmängiltiga
och starka att det är märkligt att inte
regeringen har föreslagit det som nu
framföres i reservationen.

Regeringens förslag beträffande Kopparbergs
län är i och för sig också
märkligt. Fyra av de mest utflyttningsdrabbade
kommunblocken som gränsar
till de mest expansiva kommunblocken
—• vilka enligt propositionen skall tillföras
stödområdet — lämnas utanför.
En sådan uppläggning överensstämmer
inte med den målsättning centern har
för lokaliseringsstödet. Just denna avgränsning
skapar, vill jag påstå, gränsproblem
som leder till svårigheter. Jag
skall emellertid inte vidare kommentera
detta då jag vet att representanter för
Kopparbergs län kommer att ta upp
saken.

Den Lemneska utredningen föreslog
ett antal prioriteringsorter inom det
inre stödområdet. Många remissinstanser
har förordat utredningsförslaget,
men inrikesministern har i varje fall
i denna omgång inte tagit upp det. Jag
tror att det är klokt att låta frågan

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

anstå tills de regionala instanserna kommit
längre med den regionala planeringen
och tills det regionala stödet blivit
mera slutgiltigt utformat. Det finns
heller inga motioner i denna fråga.

Herr Lemne föreslog emellertid visaa
stödformer till de s. k. prioriteringsorterna
som Kungl. Maj:t har frångått.
Jag avser lokaliseringsbidrag/avskrivningslån
till maskininvesteringar. I
en partimotion från centern och i reservationen
10 vid statsutskottets utlåtande
nr 103 följs utredningsförslaget
upp att avse det inre stödområdet. Denna
fråga hör enligt min mening till de
mest betydande när det gäller lokaliseringsstödet
för det inre stödområdet,
som befinner sig i en mycket svår situation
och har behov av omedelbara
och synnerligen kraftfulla insatser. Jag
vet att det redan finns objekt med hög
sysselsättningsgrad vilkas förverkligande
kan bero på huruvida detta förslag
genomförs eller ej.

Statsrådet avvisar förslaget därför att
det enligt hans mening i vissa fall blir
påtagliga kontrollsvårigheter och därför
att det finns risk för snedvridande
prisbildningseffekter. Dessa risker och
svårigheter bör emellertid inte överdrivas
—• de behöver inte bli mera besvärliga
än när det gäller t. ex. områdesgränserna
och lokaliseringsstödet i övrigt.

För att i viss mån undanröja missbruk
och underlätta kontrollen föreslås
i reservationen stöd i form av avskrivningslån.
Detta stöd kunde dessutom
handläggas och följas upp med särskild
omsorg och i nära samarbete med de
regionala organens ortsprioritering och
befolkningspolitiska målsättning. Fördelarna
med det föreslagna stödet som
investeringsincitament är uppenbara.
Erfarenheten av det hittillsvarande lokaliseringsstödet
i det föreslagna inre
stödområdet är att det haft för liten
genomslagskraft för nyinvesteringar
och nyetableringar. Detta stöd skulle
just avse en av de svagaste punkterna
i hela lokaliseringsverksamheten.

Regionalpolitiken

Frågan om lokaliseringslån till rörelsekapital
är särskilt aktuell genom det
just nu hårt åtstramade kreditläget.
Även med statliga garantier kan det vara
svårt, för att inte säga omöjligt, att
i dag gå ut och låna när det gäller ett
lokaliseringsföretag. En prioritering av
kreditutrymmet skulle just i den situation
vi har i dag mycket effektivt tillgodose
de regionalpolitiska syftena. Någon
nämnvärd inverkan på den allmänna
konjunkturpolitiken torde inte behöva
befaras ■— någon sådan omfattning
kan ju detta inte få.

I reservationen 12 vid statsutskottets
utlåtande nr 103 föreslås en ytterligare
differentiering av lokaliseringsstödet
till förmån för det inre stödområdet.
Det är ytterligare ett uttryck för vår
uppfattning att kraftåtgärder är erforderliga
om samhällsfunktionerna skall
kunna upprätthållas i de oundgängliga
serviceorterna i detta område och den
pessimism skall kunna brytas ned som
alltmer utbreder sig.

Reservationen 14 upptar förslag om
att Kungl. Maj:t skall vidta åtgärder så
att försöksverksamhet snarast kan påbörjas
med s. k. industricentra.

Denna idé har med viss framgång
praktiserats utomlands. Försöksverksamhet
bör därför prövas även hos oss.
På annat sätt kan vi inte få initierad erfarenhet
under våra förhållanden. Det
skulle dessutom uppfattas som en statens
viljeyttring om att man är beredd
till konkreta åtgärder för att rädda samhällstrukturen
i hotade områden.

I den Lemneska utredningen uttalas
att den svenska lokaliseringspolitiken
inte är radikal i internationell jämförelse.
Jag håller med om detta. Denna
verksamhet med industricentra borde
därför komma till stånd så snart som
möjligt med de erfarenheter man har
utomlands och med den kännedom vi
ju har om våra egna förhållanden.

I det särskilda yttrandet av centerns
och folkpartiets utskottsledamöter framhåll
es att ett industricentrum borde

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

kunna vara ett projekt med verkan
för Vindelådalen. Det finns nu anledning
att erinra om 1967 års riksdagsuttalande
om att Vindelälven är att anse
som en riksangelägenhet och att önskvärda
och bestående lokaliseringsåtgärder
bör vidtas om älven inte byggs ut.
Någon utbyggnad kommer ju nu inte att
äga rum. Hittills har inga konkreta åtgärder
redovisats som antyder en lösning
enligt det åberopade riksdagsbeslutet.
Jag kan inte underlåta att påpeka
det i och för sig självklara att av
statsmakterna fattade beslut och gjorda
uttalanden skall verkställas och respekteras.
Det finns risk för att om dessa ur
demokratisk synpunkt grundläggande
principer inte respekteras, kommer förtroendet
och tilltron till fattade beslut
att undergrävas hos opinionen. Det skulle
vara mycket allvarligt från demokratisk
synpunkt.

I motion II: 795 föreslås att till objekt
för s. k. hemarbeten skall få räknas
även natur- och miljövårdsarbeten och
att anslaget till Särskilda stödåtgärder
i glesbygder för budgetåret 1970/71 uppräknas
med 3 miljoner kronor till 8 miljoner.

För en långsiktig lösning av glesbygdsproblemen
har vi naturligtvis att
avvakta glesbygdsutredningens förslag.
Jag är också införstådd med att en försöksverksamhet,
som bara pågått ett år,
inte bör utvidgas på för många sektorer.
Men det finns skäl som talar för att
naturvårds- och miljövårdsarbetena bör
vara ett intresseområde, som sammanfaller
med det s. k. hemarbetet. Naturvårds-
och miljövårdsarbeten torde i
stort uppfylla de krav för hemarbeten,
som uppställdes i 1969/70 års statsverksproposition.
I första hand gäller
det att bevara det öppna kulturlandskapet.
Detta är nödvändigt för att upprätthålla
ett näringsliv och ett samhällsliv
i bygden men också för den turism och
det friluftsliv som just dessa glesbygder
är såväl lämpade för som beroende av.

Herr talman! Sammanfattningsvis vill

jag framhålla att den hittillsvarande politiken
har varit otillräcklig. Det tror
jag även regeringens företrädare i dag
måste erkänna. I varje fall tror jag att
på den kommunala nivån råder mycket
stor enighet om detta över alla partier.
Flyttningen av folk har satts i första
rummet. Man har flyttat de arbetslösa
till koncentrationsområdena i stället för
att skaffa arbete i de regioner där arbetskraften
finns. Socialdemokratin synes
alltjämt vara inställd på att fortsätta
den politiken.

Dem som har det sämst ställt skall
man hjälpa mest. Det bör vara en central
grundsats även i regionalpolitiken.
Utifrån denna grundsats har vi utformat
våra förslag om en större satsning
på de hårdast drabbade glesbygdsområdena.
Vi går där längre än vad regeringspartiet
gör. Det är ett utslag av vår
jämlikhetsvärdering. Vi måste emellertid
också begränsa de stora expansionsområdenas
tillväxt. Utan att så sker
kommer vi inte till rätta med obalansen
i samhället och med alltmer oacceptabla
miljöer. Hela samhällsplaneringen
och den regionalpolitiska målsättningen
måste därför inriktas mot en decentralisering
av samhället. Framför allt talar
miljöpolitiska skäl för en decentraliserad
samhällsstruktur. Det är ett sätt att
förebygga sociala problem, brottslighet
o. s. v. Decentralisering ger förutsättningar
till valmöjligheter för en god
miljö såväl i den stora staden som i de
mindre orterna och på landsbygden.
Det är utifrån dessa grundläggande
ståndpunkter vi föreslår mera aktiva
åtgärder och är beredda att gå längre
än regeringen i de regionalpolitiska frågorna.

Herr talman! Centerpartiets representanter
i statsutskottet är antecknade
vid samtliga reservationer till dess utlåtande
nr 103. Jag har inte kommenterat
dem alla, men andra talare kommer
att ytterligare beröra dem. Jag ber därför
att få yrka bifall till de vid detta utlåtande
fogade reservationerna.

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Dagens debatt illustrerar
en av svagheterna i riksdagens nuvarande
utskottsorganisation. Frågan
om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten
har handlagts av tre utskott
och av två avdelningar inom statsutskottet.
Vår debatt kommer därför att
föras i olika omgångar, trots att problemkomplexen
hänger nära samman.
Bankoutskottet har sysslat med de långsiktiga
målen för regionalpolitiken, bevillningsutskottet
med vissa skattefrågor
och statsutskottet med stödformer
in. m. Måhända illustrerar denna splittring
också något av den oklarhet och
frånvaro av en bestämd plan som i mycket
präglat vår hittillsvarande lokaliseringspolitik.

Låt mig först säga några få ord om
regionalpolitikens mål. Då vi inom
statsutskottet har sysslat med medel och
metoder, har vi naturligtvis gjort det
mot bakgrunden av resonemang om vilka
mål man vill uppnå. En av de mest
framträdande svagheterna i regeringens
förslag är att detta i dag ger otillräckligt
underlag för en debatt om målen
och att vi får vänta så länge på att
få detta underlag. Herr Haglund var i
ett inlägg för en stund sedan mycket
nöjd med regeringens förslag, men detta
föreföll att bygga på en missuppfattning.
Det förhåller sig ingalunda så, att
en precisering av målen utlovas till 1971
eller 1972, att det eventuellt gäller att
vänta bara till 1971. I propositionen
sägs det nämligen att program kan föreligga
tidigast 1972. Inte förrän tidigast
då kan vi alltså få det underlag vi behöver.

Den principiella uppläggning av stödet
som nu förordas är ju i huvudsak
oförändrad. Vad som nu sker är att lokaliseringspolitiken
benämns regionalpolitik
och att anslaget till stödverksamheten
höjs. Det har sagts att användningen
av termen regionalpolitik i stället
för lokaliseringspolitik är ett uttryck
för en successiv förändring av grund -

Regionalpolitiken

synen och en inriktning mot mera ambitiösa
mål. Vi har emellertid inte heller
i dag någon genomtänkt regionalpolitik
för hela landet. Det är alltjämt fråga
om ett provisorium som kommer att
bestå under flera år framåt, vilket betyder
fortsatt ovisshet för många människor.
En fastare, mera målinriktad och
genomtänkt regionalpolitik är regeringen
uppenbarligen inte beredd att nu
formulera. Det är beklagligt att vi efter
fem års försöksverksamhet ännu inte
har kommit längre.

Från folkpartiets sida har vi i flera
sammanhang påtalat bristen på konkret
målsättning för den regionala politiken
och begärt en utvecklingsplan med mål
för olika regioner. Vi framhöll bl. a. i eu
motion i januari 1969 att en utvecklingsplan
för Norrland med mål för utvecklingen
inom olika delregioner snarast
borde föreläggas riksdagen. Vi återkom
med det kravet i en ny motion i
januari i år och även i motioner i anledning
av de nu aktuella propositionerna.

Vi har också redovisat förslag till insatser
från samhällets sida bl. a. i form
av ett 13-punktersprogram i början av
1969 och framför allt i ett samlat Norrlandsprogram
denna vår — ett program
med målet: Ge hela Norrland en chans!
Ge det norrländska näringslivet en
chans att utvecklas, ge människorna arbete,
bostad och samhällsservice!

Jag kommer att beröra några av de
frågor som utskottet tar upp i sitt utlåtande
103 och som även tas upp i de
många reservationer som finns vid detta
utlåtande. I långa stycken kan jag instämma
i vad herr Nilsson i Tviirålund
anförde i det avsnitt som gällde reservationerna
vid utlåtandet; det är ju också
så att bakom nästan alla reservationer
står såväl centerpartiet som folkpartiet.

Låt mig börja med frågan om stödområdets
avgränsning. 1964 års riksdagsbeslut
innebar ju att lokaliseringsstödet
i första hand skulle utgå inom de fyra

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

nordligaste länen och till vissa kommuner
inom några andra län. Av redovisning
över stödinsatserna 1965—1969
framgår att omkring 70 procent av stödet
har gått till stödområdet; de resterande
30 procenten har utgått som stöd
i särskilda fall i andra delar av landet.
De nu aktuella förslagen innebär att
stödinsatserna även i fortsättningen
skall koncentreras till geografiskt avgränsade
områden.

Vi delar den uppfattningen ■— åtminstone
i nuläget är det en bra inriktning.
Visserligen innebär en gränsdragning
åtskilliga problem. Det kan finnas
goda motiv för stödinsatser också i kommuner
som ligger utanför stödområdet.
Vi har därför lagt vikt vid inrikesministerns
uttalande att stödområdesgränsen
inte skall betraktas som en stelt fixerad
demarkationslinje. Från folkpartiets sida
har vi betonat detta i vår partimotion
och sagt att det bör finnas ett övergångsbälte
mellan stödområdet och landet
i övrigt och att i detta bälte en särskilt
generös bedömning bör göras. Vi
är glada över att statsutskottet har samma
uppfattning och i sitt utlåtande ytterligare
har understrukit detta. För vår
del har vi därför accepterat departementschefens
ståndpunkt om återhållsamhet
då det gällt att utvidga stödområdet
men har då förutsatt en generös
tillämpning av bestämmelserna i övergångsbältet.

På en punkt har vi dock en annan
mening, och det gäller Gotlands län. Utvecklingen
på Gotland har ju under senare
år inneburit betydande problem. I
detta län är utvecklingen i många avseenden
likartad och i vissa avseenden
t. o. m. besvärligare än utvecklingen inom
en stor del av det nuvarande stödområdet.
Därför bör Gotlands län också
ingå i det allmänna stödområdet.

Jag vill också i detta sammanhang
poängtera ett resonemang som förs i
vår partimotion. Vi anser att en genomtänkt
regionalpolitik bör gälla hela landet
och inte bara de delar som ingår i

ett allmänt stödområde. Vår debatt i dag
och de exemplifieringar vi gör kommer
huvudsakligen att beröra Norrland. Det
är naturligt med hänsyn till att problemen
i samband med utflyttning, sysselsättning,
service etc. är mest svårlösta
där. Liknande problem finns dock även
i andra delar av landet, och de problem
som är aktuella i expanderande tätortskommuner
är det också regionalpolitikens
uppgift att medverka till att lösa.
Sett i ett vidare perspektiv är regionalpolitiken
en central fråga också för storstadsregionerna.
Ett av målen är ju regional
utjämning, en reducering av de
växande storstädernas problem när det
gäller bostäder, trafik etc.

Ett viktigt inslag i 1968 års lokaliseringsutrednings
förslag gällde prioriteringsorter,
att statsmakterna skulle på
ett antal orter i Norrlands inland och i
Norrbottens kustland ■—• utredningen
nämnde 15 orter — göra en särskild
satsning för att garantera en tillfredsställande
samhällsservice. Regeringen
har emellertid inte nu presenterat några
förslag om prioriteringsorter. Vi beklagar
det; det betyder ytterligare år av
ovisshet och osäkerhet för människorna
i Norrland. Vi finner det därför angeläget
att beslut snart kan fattas om prioriteringsorter
och om ett större antal
statsgaranterade serviceorter, där vi utfäster
en samhällsgaranti som innefattar
åtminstone nuvarande standard i fråga
om allmän service samt lokaler för fritid,
kultur in. m.

Då det gäller formerna för regionalpolitiskt
stöd är meningarna inom statsutskottet
på flera punkter delade. Herr
Larsson i Umeå har redan berört vår
principiella uppfattning att stödet i
större utsträckning bör inriktas på generella
åtgärder. Vi har också i vår motion
fört fram förslag till flera åtgärder av
generell natur, åtgärder som syftar till
att skapa ett företagsvänligt klimat, att
stimulera till företagsetablering och ge
företagen expansionsmöjligheter också
på längre sikt. De förslag som berör

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

kommunikationer och skatter kommer
att i anknytning till andra utskottsutlåtanden
beröras av andra talare från vårt
parti.

Då det gäller frågan vad som skall
betraktas som stödberättigad verksamhet
innebär regeringsförslaget att en
viss utvidgning görs, så att stödgivningen
kommer att innefatta även industriliknande
verksamhet och industriserviceföretag.
Vi biträder dessa förslag
och framför dessutom förslag på ytterligare
tre punkter. Vi anser för det första
att stöd bör utgå för viss till jordbruket
angränsande verksamhet. Vi tänker
närmast på en sådan hantering av jordbruks-
och skogsprodukter som inte direkt
ansluter till industriell tillverkning.
Vi anser för det andra att stöd bör
utgå även för marknadsföring och utvecklingsarbete,
och för det tredje att
stöd i större utsträckning än som nu är
fallet bör utgå till turistanläggningar
både i form av lån och i form av bidrag.

I fråga om stödunderlaget för lokaliseringsbidrag
och avskrivningslån förordar
vi en vidgning som skulle innebära
att inte bara lån utan också lokaliseringsbidrag
och avskrivningslån skulle
kunna utgå. Ett intressant och betydelsefullt
inslag i 1968 års lokaliseringsutrednings
förslag gällde försöksverksamhet
med industricentra. Sådana centra,
uppförda av eller i samarbete med
stat och kommun, skulle medföra nya
utvecklingsmöjligheter. Vi anser att försök
omedelbart bör inledas genom etablerande
av ett antal sådana centra i
Norrland.

Jag vill nöja mig med detta som kommentar
till reservationerna vid detta utlåtande.
Jag vill dessutom instämma i
vad herr Nilsson i Tvärålund anförde
när det gällde det särskilda yttrande
som finns fogat vid utlåtandet och som
berör sysselsättningen i Vindelådalen.

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
finns inte mindre än 17 reservationer
fogade, som berör olika avsnitt
av den regionalpolitiska stödverksam -

Regionalpolitiken

heten. Det samlade intrycket av dessa
reservationer är en större vilja till kraftfulla
insatser, en större vilja att nu precisera
målen för regionalpolitiken, en
större vilja att utnyttja flera medel i
regionalpolitiken. Det är konkreta förslag
vi redovisar, präglade av en bestämd
viljeinriktning, av en satsning för
ökad trygghet för människorna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
1—3, 5—15 samt 17.

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Det har redan sagts åtskilligt
här om regionpolitik, och jag är
rädd att mycket av vad jag kommer att
säga blir upprepningar — det blir lätt
så i en sådan här debatt, såsom herr
Mundebo redan har förklarat.

Jag skulle vilja inleda med att säga att
regionalpolitiken egentligen är något av
det mest intressanta nya som har hänt
i svensk politik. Det handlar om hur vi
skall kunna fortsätta att föröka våra
materiella tillgångar och samtidigt kunna
överleva som människor.

När jag satt och lyssnade på debatten
kom jag att tänka på den antika sagan
om kungen som önskade att allt han
rörde vid skulle bli guld. Så blev det
också: när han grep efter ett bröd blev
det en guldklimp, och böjde han sig ner
efter vattnet i källan förvandlades det
till en stråle av guld. Det är klart att vi
önskar en materiell utveckling, men vi
vill inte ha de negativa effekter som den
teknisk-ekonomiska utvecklingen för
med sig. Jag uppfattar — med rätt eller
orätt — regionalpolitiken som det politiska
medel vi skall använda för att så
långt som möjligt eliminera de negativa
effekterna av en positiv materiell utveckling.

Det som föreslås i propositionen 75
och som behandlas bl. a. i statsutskottets
utlåtande nr 103 är, såsom redan
har sagts, egentligen en fortsättning på
den femåriga försöksperiod med lokaliseringsstöd
som löper ut den 1 juli i år.
Målsättningen och metodiken är i prin -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

cip desamma som har legat till grund
för försöksverksamheten. De skillnader
i dessa två hänseenden som förslagen i
propositionen uppvisar innebär egentligen
bara utökningar med samma principiella
grundval. Förslagen grundar sig
på allmänt vunna erfarenheter och på
de två remissbehandlade betänkanden
som expertgruppen ERU och lokaliseringsutredningen
avlämnat och vidare
på länsprogram 67.

Jag tycker liksom herr Mundebo och
herr Nilsson i Tvärålund att det hade
varit önskvärt om dessa utredningar
hade kunnat slutföras när den femåriga
försöksperioden går till ända, så att vi
kunde fatta våra beslut på ett mera fast
underlag, som kanske vore mer lämpat
för bestämda ställningstaganden i slutskedet.
Jag vill ändå inte framföra någon
djupgående kritik för detta, eftersom
jag finner att både länsprogram 70,
som nu håller på att arbeta med de anvisningar
som departementschefen har
givit, och ERU:s fortsatta arbete är av
den allra största betydelse för att den
regionala planeringen, analysen och
redovisningen av de lokaliseringspolitiska
effekterna skall kunna steg för
steg presenteras.

Vi måste över huvud taget räkna med
en fortlöpande utveckling av arbetet
med lokaliserings- och regionalplanering,
även om de lokaliseringspolitiska
insatserna i det enskilda fallet egentligen
syftar till att göra sig själva överflödiga.
Det fortlöpande arbetet med
lokaliseringspolitik och regional planering
kan aldrig bli statiskt, utan det
måste försiggå i en känslig samordning
med överblickbara utvecklingstendenser
på framför allt det tekniska, samhällsekonomiska
och sociala området.

Om mitt sätt att bedöma lokaliseringsoch
regionalpolitikens villkor är riktigt
-— vilket jag naturligtvis påstår -—■ är
det också följdriktigt att förslag till vissa
förändringar eller vissa förskjutningar
av målsättning och metoder nu blir
föremål för en livfull diskussion när

förslagen presenteras. Det är också naturligt
att den diskussionen leder till
motförslag och kompletteringsförslag.
Det stora antalet motioner i anslutning
till propositionen 75 är ett uttryck för
detta och likaså det stora antalet reservationer
som vi har fogat exempelvis
till statsutskottets utlåtande nr 103.

Jag skall, herr talman, gå in på några
av de frågor som reservationerna behandlar,
men jag vill först uppehålla
mig vid något som jag tycker är väsentligt
och som innebär ett grundläggande
principiellt ställningstagande vid behandlingen
av dessa frågor.

Jag vill då först betona, herr talman,
att den teknisk-ekonomiska utvecklingen
och den därmed följande strukturomvandlingen
gör samarbete mellan
samhället och både statlig och enskild
företagsamhet nödvändigt. Därom är vi
helt överens. Men det finns naturligtvis
en risk för att den enigheten inte kommer
att bestå om samarbetet leder till
sådana styrningseffekter att betingelserna
för näringslivets utveckling försämras.
Jag tror inte att detta är avsikten,
även om det finns vissa uttryck i proposition
75 som gör att jag över huvud
taget nämner detta.

Syftet med detta samarbete måste i
stället vara att skapa ett så gynnsamt
klimat som möjligt för en konkurrenskraftig
företagsamhet i vårt land.

När jag i dag på morgonen läste tidningarna
såg jag att Industriförbundet
skulle bygga ut sina organ för strukturrationalisering
och lokalisering. Jag
gladde mig över det eftersom detta måste
innebära förbättrade möjligheter till
samarbete mellan å ena sidan stat och
kommun och å andra sidan industrin
och att det måste innebära större möjligheter
till att samordningen av intressen
kan komma till stånd. Jag tänker på
näringslivets speciella intressen och
samhällets speciella intressen som varje
part har att bevaka.

Målsättningen måste, som det också
har sagts, förbli den att utnyttja vårt

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

lands alla resurser. Till dessa resurser
vill jag då räkna mark och natur. Men
den målsättningen är inte formulerad
för den materiella utvecklingens egen
skull ulan självfallet för människornas
skull.

I morse stod statsministern här och
svarade i en interpellationsdebatt på en
fråga av herr Hedlund om den ökade
brottsligheten och vilka åtgärder man
kan vidta för att bekämpa den. Då sade
statsministern bl. a. att han tyckte, att
hela den debatten var en mycket meningsfull
inledning till den regionalpolitiska
debatt, som vi skulle komma
att föra här senare i dag. Jag tror att
han har rätt. Han syftade på de svårigheter
det innebär för människorna i
dagens samhälle att leva sitt liv socialt,
kulturellt, mänskligt högvärdigt i storstadssamhällets
trängsel och under storstadssamhällets
tvång.

Detta för mig in på den andra punkten
i målsättningsprogrammet, som jag
gärna skulle vilja ta upp, alltså vid sidan
om den första jag nämnde, den samhällsekonomiska
utvecklingen och utvecklingen
av de materiella resurserna.
Den andra punkten är att regionalpolitiken
måste även gälla det sociala innehållet.
Det får inte försvagas. Därför
tycker jag det var beklagligt att glesbygdsutredningens
arbete inte hade
kunnat föras så långt fram, att inrikesministern
kunnat precisera vilka andra
medel han åsyftar som skall tillgripas
i sådana orter, där lokaliseringsstöd
icke skulle vara ett användbart medel.

Det hade varit desto viktigare att vi
hade fått förslag till sådana åtgärder
framlagda som ju inrikesministern hårt
kritiserar det förhållandet att stödet till
stödområdets inland har fördelats på
ett för stort antal kommuner. Han stryker
under nödvändigheten av en större
koncentration av insatserna inom inlandet
för att, som det heter, lokaliseringspolitiken
skall kunna bli verkningsfull.
Om man stryker under sådant
om stödområdets inland, som mindre

Regionalpolitiken

utbredning av stödet, mera koncentration
till färre orter, är det desto mera
angeläget, att vi får veta vad vi skall
göra med de människor som finns däremellan
så att säga. Jag menar att vi
måste klart och tydligt säga ifrån och
vara överens om ett sådant socialt program
att till regionalpolitikens uppgifter
måste höra att värna människors
rätt att leva kvar inom de områden där
de växt upp och där de har sina hem.

»Vi flytt’ int’.» Jag tror inte det är
bara eu reaktion hos, som vi mellansvenskar
kan uppfatta det, sturiga norrlänningar,
utan jag tror att en sådan
reaktion i dag finns hos många människor
i vårt land var de än bygger och
bor. Jag vill erinra om att kammarens
ärade ledamöter för någon vecka sedan
i tidningen kunde läsa att det där märket
hade man också skaffat sig här i
Stockholm. Det bars av människor i
storstaden som helt enkelt inte ville
tvingas ut i den s. k. landsorten.

Det finns en hel skala av effekter i
socialt hänseende av lokaliserings- och
regionalpolitiken, effekter som kräver
både fasthet och varsamhet. Jag tror
det finns anledning att så snart som
möjligt få ta ställning till det som fattas
beträffande de förslag vi behandlar i
dag, nämligen att vidta de kompletterande
åtgärder som skall trygga godtagbara
levnadsförhållanden också i
glesbygderna. Jag är inte övertygad om,
herr talman, att en regional planering
enligt det schema som departementschefens
ortsklassificering innebär ger
lösningen av hela det problemet. Det
kan vara en väg att pröva men det finns
anledning att med mycket stor uppmärksamhet
iaktta de negativa effekter
som en alltför betydande omstrukturering
av bygder medför.

Jag skall helt kort beröra ett par detaljfrågor.
I det förslag till regionalpolitisk
stödverksamhet som vi nu behandlar
finns den hittills tillämpade stödområdesmetodiken
kvar. Förslaget innebär
dock vissa förskjutningar av grän -

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

serna för det s. k. allmänna stödområdet.
Man kan ifrågasätta själva stödområdesmetodiken.
Bankoutskottet har i
sitt utlåtande uppmärksammat att ordet
regionalpolitik avlöst benämningen lokaliseringspolitik
och att detta inte bara
är en benämningsfråga utan också
en innehållsmässigt motiverad förändring.
Både herr Regnéll och herr Mundebo
har varit inne på den saken. Om
man fullföljer vad som avses med regionalpolitiken
— en regionalplanering
som så långt möjligt skall skapa regional
balans — kommer sannolikt stödområdesmetodiken
att få överges. Detta
är nog inte särskilt olyckligt i och för
sig. Målen — framför allt det jag inledningsvis
berörde, nämligen de dubbla
målen som jag vill kalla de samhällsekonomiska
och de sociala strävandena
— bör kunna bli riktlinjer i den regionalpolitiska
planeringen utan geografiska
avgränsningar och trots detta kanske
ge ännu större effekt i sådana landsdelar
som nu benämns stödområden.

Det här med stödområde medför ju
en ganska besvärande gränsområdesproblematik.
Departementschefen tar
upp frågan i propositionen 75, och statsutskottet
har också i sitt utlåtande nr
103 på s. 20 berört saken. Jag skulle
gärna vilja citera statsutskottets skrivning.
Det talas där om »de risker som
finns för att nedgångsområden uppstår
vid gränsen till ett stödområde. Generellt
kan dessa svårigheter inte helt lösas
genom förändringar som enbart
geografiskt förskjuter dessa svårigheter
med risk för en anknytning direkt till
expansiva regioner.»

Det är ett uttalande som jag helt och
hållet ansluter mig till. Men framför
allt ligger det i det resonemanget ett
uppmärksammande av gränsområdesproblematiken.
Den är inte någon ny
företeelse. Det har alltid varit så att
gränsområden har haft sitt speciella
och i regel torftigare liv än de områden
som legat längre innanför gränserna.
Gränsområdena har i alla avseenden

varit mera riskfyllda att leva i. Så är
det här också. Och när det gäller de
delar av det allmänna stödområdet som
representeras av gränslänen, vilka delvis
är delade av stödområdet — jag
tänker här på Gävleborgs, Kopparbergs
och Värmlands län — är gränsområdesproblematiken
i hög grad märkbar.

Statsutskottets tredje avdelning har
nyligen haft tillfälle att göra ett tyvärr
alltför kort besök i Västbergslagen, den
del av Kopparbergs län som i förslaget
har ställts utanför stödområdet. Egentligen
skulle vi också ha varit i sydöstra
Värmland för att se på ungefär likartade
företeelser, men det hann vi inte
med. Likheterna är emellertid så pass
stora att slutsatserna är lätta att dra.
Och det råder inget tvivel om riktigheten
i vad som sägs i en reservation,
nämligen att den s. k. negativa befolkningsutvecklingen
t. o. m. har varit mer
påfallande i dessa områden än i vissa
delar som hör till stödområdet. Detta
är också helt naturligt, ty med kortare
avstånd till Mälardalsräjongen, Göteborgsområdet
o. s. v. är dessa områden
utsatta för ett ur arbetskraftssynpunkt
kraftigare utsug, vilket har just sådana
befolkningsnegativa effekter med sig.
Detta medför svårigheter när industrier
sedan skall lokaliseras till de områdena.
Trots en kanske stor arbetslöshet —
fortfarande i relation till vissa delar
inom stödområdet —• har industrier
som etablerar sig där haft svårigheter
att få arbetskraft på grund av nämnda
utsug av arbetskraften.

Kommunblocken i gränsområdena
skulle man kanske, för att använda
departementschefens ortsklassificering,
kunna kalla för regionala tillväxtcentra,
och de uppvisar ofta bilden av att
vara typiska, ensidiga industriorter.
Därför har de stor känslighet i konjunktursvaga
lägen. Det förefaller mig
självklart att vad dessa områden behöver
är just sådana åtgärder som departementschefen
har velat vidta i regionala
tillväxtorter, nämligen åtgärder

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

för att få till stånd en mera differentierad
sysselsättning.

Frågan är då om dessa områden fördenskull
måste föras in under stödområdet.
Jag menar att det inte är nödvändigt.
Jag tror t. o. m. att det kunde
innebära en nackdel, eftersom man därmed
bara skjuter gränsområdesproblematiken
framför sig. Jag tror i stället
att det är riktigt, såsom statsutskottet
också uttalat, att gå fram med flexibel
tillämpning av hittillsvarande metoder.
Lokaliseringsstöd skall alltså såsom hittills
utgå också utanför stödområdet efter
särskild prövning, som dock bör
vara generös.

För Gotland är situationen annorlunda.
Gotland har inte samma sorts gränsdragningsproblem
som de andra områden
jag nu tagit upp. Gotlands belägenhet
erbjuder emellertid ur flera synpunkter
speciella svårigheter. Kanske
kan ett sådant särskilt transportstöd,
som vi i dag skall ta ställning till, komma
att spela eu viss och ganska avsevärd
roll, men Gotland bör ändå med
sin särart på grund av sin särskilda
belägenhet som ö, med sina svårigheter
beträffande industridifferentiering, sin
speciella bevarade agrara karaktär
o. s. v., enligt vad åtskilliga av oss i utskottet
ansett, höra till stödområdet.

Herr talman! Jag ber i detta sammanhang
att få yrka bifall till reservationen
5 vid statsutskottets utlåtande
nr 103.

Genom den utvidgning av stödåtgärderna
som föreslås i propositionen 75
från att gälla egentlig industrietablering
till, såsom det heter, industriliknande
verksamhet blir innehållet i dessa åtgärder
något av en definitionsfråga. De
borgerliga partierna har i sina motioner
velat uppmärksamma sådana verksamheter,
som utan egentligt hållbart motiv
kan komma att halka igenom definitionens
nätverk. De har velat erinra om
sådant som helt enkelt blivit bortglömt
eller otillräckligt uppmärksammat trots
att det är av stor betydelse för den lo -

Regionalpolitiken

kala utvecklingen, t. ex. i delar av stödområdet.
Jag tänker i detta sammanhang
på de motionskrav som tagits upp
i de med numren 7 och 8 betecknade
reservationerna vid statsutskottets utlåtande
nr 103.

Reservationen 7 gäller lokaliseringsstöd
för viss jordbruket angränsande
verksamhet, bl. a. inom vissa områden
av Jämtlands län, där en del jordbruksprodukter
får genomgå en tillverkningsprocedur
som, även om den inte kan
betecknas som industriell verksamhet,
ändock har en viss industriell karaktär.
Det går inte att få jordbruksstöd e. d.
härför, men stödet faller bort även i
lokaliseringsstödets sammanhang beträffande
jordbruksprodukter, trädgårdsprodukter
och vissa skogsprodukter.

I reservationen 8 vid statsutskottets
utlåtande nr 103 behandlas också en
gränsområdesfråga. Propositionsförslaget
innebär att stöd skall kunna utgå till
industriserviceföretag. Vi reservanter
menar att det bör övervägas på vilket
sätt marknadsförings- och utvecklingsfunktioner
ytterligare kan stödjas. Det
gäller speciella funktioner som i initialskedet
är besvärande och ofta nog kapitalkrävande
för företagen, nämligen
marknadsföringen och produktutvecklingen.

Med det anförda yrkar jag, herr talman,
bifall till reservationen 8 vid statsutskottets
utlåtande nr 103.

Det är många talare anmälda, och
jag känner starkt att jag talat för länge.
Därför slutar jag med ytterligare instämmande
i de yrkanden som herrar
Nilsson i Tvärålund och Mundebo framställt
om bifall till reservationerna 3,
5, 6, 7, 8, 9, 10 och 14 vid statsutskottets
utlåtande nr 103.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 103 omfattar, som den noggranne
har kunnat se, 43 moment, och i 17 av
dessa föreligger alternativa förslag. Man

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

skulle kunna tro att förslaget är uttryck
för en splittring i motsats till den enhälliga
uppslutning som kunde noteras
kring 1969 års riktlinjer. Men det har
val framgått av vad som sagts från oppositionssidan
att de skilda meningarna
inte röjer alltför djupgående motsättningar;
man kan då räkna in en nedtoning
av de litet fladdrande formuleringar
som herr Nilsson i Tvärålund
lätt finner när han kommer in på detta
område. I de tre partimotioner som
väckts har man också ställt sig bakom
huvudprinciperna i propositionsförslaget,
vilket bör registreras.

Den del av propositionen 75 som
statsutskottets tredje avdelning haft att
behandla upptar förslag om att vi skall
gå vidare på inslagna vägar: investeringsstödet
byggs ut och nya medel prövas.
För den närmaste treårsperioden
satsas ungefär lika mycket som under
den gångna femåriga försöksperioden.
Och ändå är det inte bara det direkta
ekonomiska stödet vi skall tänka på.

Bankoutskottet har behandlat de långsiktiga
målen för en regionalpolitik,
d. v. s. den framtida önskvärda struktur
som man vill sträva efter. Gränsdragningen
mot de närliggande målen —
som statsutskottet behandlat -— blir i
den praktiska handläggningen flytande.
Klart är väl att vi i diskussionen
om de närliggande målen på ett handgripligt
sätt får in de akuta balansproblemen
och därför också självfallet
tvingas gå nära intill de arbetsmarknadspolitiska
bedömningarna.

Vid det som kan betecknas som den
allmänna delen av statsutskottets utlåtande
nr 103 har ett antal reservationer
fogats som kan tas till utgångspunkt för
ett försök att analysera vad det egentligen
är som skiljer oss åt. I de centerpartimotioner
som ligger till grund för
reservationen 1 vid det nyssnämnda utlåtandet
utgår yrkandena från att det
behövs en ny typ av befolkningsmässig
planering som skulle innebära avvägningar
mellan ett stort antal faktorer.

En slutsats har dragits i förskott, nämligen
att människan inte kan anpassa
sig till de pressande förhållandena i de
stora befolkningskoncentrationerna ■—•
ett påstående som ju har stimulerat alla
tre oppositionspartierna till reflexioner.
Denna utveckling skall motarbetas genom
att riksdagen bestämmer regionala
befolkningstal som riktpunkt för planeringen.
Motiven ligger i mycket långsiktiga
mål, och vi bär därför också i
den delen hänvisat till bankoutskottets
behandling. För min del får jag bara
erinra om ERU:s slutsats att de långsiktiga
målen inte bör formuleras i regionala
folkmängdstal, utan så att man
försöker få till stånd en ekonomisk utveckling
i vissa orter för att tillgodose
individernas trygghet och valfrihet. Detta
innebär inte att vi måste ta avstånd
från decentraliseringstanken —• sedd
som balansskapande faktor — eller från
det självklara målet att tillgodose glesbygdsbefolkningens
intressen. Snarare
är det en förutsättning för denna utveckling.

I det mer närliggande perspektivet
har majoriteten i statsutskottet mer än
reservanterna betonat planeringstekniken
som sådan. Vi har inte anslutit oss
till den rena anpassningsplaneringen,
som motionärerna med rätta har kritiserat,
men vi har erinrat om att det
i dag och inom tio år finns levande
människor som utsätts för den strukturomvandling
inom bl. a. skogs- och jordbruket
som ingen vältalighet i denna
kammare kan hejda och att dessa människor
kan kräva att få jämlikhet i
sin livstid. Vi måste därför planera —
utan att motverka de långsiktiga mål
som är bedömbara — så att vi tar ansvaret
även för de förändringar som
sker i dag och i morgon.

Detta är ett dilemma som vi aldrig
kommer ur, om vi vill sätta den enskilde
i centrum. I varje målkonflikt blir
resultatet, för de levandes skull, ofta
en kompromiss.

Denna brytning mellan näraliggande

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

och långsiktiga mål återspeglas också
på ett par andra punkter. Jag tänker
närmast på prioriteringsresonemangen.
I fråga om prioriteringar av vissa orter
inom regionalplaneringen har utskottets
majoritet bedömt läget så att det som
anges i propositionen om ortsklassificeringen,
närmast beträffande serviceorterna
i grupp 4, tillgodoser vad mittenpartierna
föreslår i sina partimotioner.
Skillnaden mellan majoritetsskrivningen
och motionerna är i sak den att utskottet
inte vill ha en typ av statliga
garantibeslut för just den här typen
av mindre tätorter.

I reservationen 2 har också ordet
garanti försvunnit, och reservanterna
vill bara »ytterligare betona» vikten av
en planering även för dessa mindre och
ibland ofullständiga servicecentra. Det
hela blir inte konkretare genom reservanternas
än majoritetens text. Det är
först på det regionala planet som bestämningen
kan bli mer konkret.

Hit hör också frågorna om den geografiska
inriktningen av det direkta lokaliseringsstödet.
Den prioritering, som
ligger i det faktum att ett allmänt stödområde
fortfarande bör anges, har utskottet
enhälligt anslutit sig till. Enighet
föreligger också om en prioritering
i viktiga avseenden av ett inre stödområde.
Bortsett från bestämningen av
gränslinjer, som jag återkommer till,
skulle alltså prioriteringsbedömningarna
— så långt — vara enhälliga. Men
det är svårt att vara opposition, om
man inte kan markera avsteg från regeringslinjen.

Vid diskussionen om prioriteringar
måste man ha klart för sig att en prioritering
innebär att man sätter en sak
före en annan. Om det finns en viss
mängd resurser, så innebär prioritering
att några måste vänta, andra bli utan
tilldelning. Mittenpartierna är ju alltid
i den lyckliga omständigheten att de
kan prioritera så att alla får sin del;
resurserna är outtömliga eftersom oppositionen
är säker på att aldrig behöva

Regionalpolitiken

ta ansvaret för att få fram dem.

Hur förhåller det sig nu i fråga om
prioriteringar av ett lokaliseringsstöd?
Det bör i denna fråga noteras att inte
från något håll förts fram förslag att
i det här sammanhanget utpeka vissa
orter till vilka lokaliseringsstödet skall
koncentreras. Detta bör understrykas,
eftersom i tidningsdebatten i flera fall
kritik riktats mot att regeringen velat
avvakta länsprogram 1970.

Vilken är då den konkreta motsättningen
i fråga om prioriteringar av lokaliseringsstödet?
Jo, utskottsmajoriteten
har anslutit sig till en geografisk
prioritering till ett allmänt stödområde
och därutöver till det inre stödområdet.
Utskottet har sagt, att en differentiering
av stödets storlek som hittills skall göras
till inlandets förmån, och erinrat
om sysselsättningsstödets anknytning
till det inre stödområdet. Centern och
folkpartiet säger i reservationen 6 att
tillgängliga resurser måste »i ytterligare
omfattning» koncentreras till glesbygdsblocken.
År inte det samma sak?

Nåväl, om det också är fråga om samma
sak så långt, har de borgerliga representanterna
i alla fall delvis följt
ett centerpartiförslag och i reservationen
10 föreslagit, att man inom det
inre stödområdet skall få räkna in också
maskiner m. m. i stödunderlaget för
avskrivningar. Är inte detta en ytterligare
prioritering? Jo, kanske, men vad
betyder det egentligen? En bra bild får
man om man jämför med mittenreservationen
12, som avser högre procentsatser
för bidrag och lån i det inre
stödområdet. Majoriteten har — som jag
nyss sagt — stött propositionsförslaget
även i fråga om att en differentiering
av stödets storlek som hittills skall göras
till inlandets förmån. Är det inte
där själva poängen ligger, nämligen att
man skall kunna bjuda mer stöd än normalt
om angelägenheten ur samhällssynpunkt
kräver det? Varför då i detta
sammanhang och på denna grund ta upp
konstruktionstekniken som om den vore

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

något slags principfråga? Jag utgår
från att vi inte skall eftersträva helt
statsstödda industrier i privat regi.
Även om man ibland har kunnat känna
sig höjd att utbringa ett leve för socialismen
— speciellt när herr Mundebo
talade — ligger nog inga sådana tankar
bakom ambitionerna. Vad särskilt angår
lån för rörelsekapital får noteras, att
mittenpartiernas tilltro till bankernas
kreditprioritering inte varit lika stark
som eljest. Framtiden får väl visa om
samhället måste göra flera ingrepp för
att tillgodose de borgerligas krav på
dessa punkter.

Jag kom tidigare att beröra stödområdesindelningarna.
Därvidlag har vi att
bedöma två huvudfrågor. Den ena är
om gränsen på fastlandet skall förskjutas
söderut för att vi skall få med det
ena eller andra området intill den föreslagna
gränslinjen. Den andra rör Gotlands
ställning.

Utskottsmajoriteten — endast centerpartiet
är undantaget — har haft klart
för sig att förhållandena utanför stödområdet
i vissa fall kan vara av samma
art som i en del områden inom detta.
Fröken Ljungberg berörde det rätt utförligt
i sitt anförande. I utskottets utlåtande
poängteras att lösningen inte
generellt ligger i att förskjuta gränsen.
Det gäller att få en mjuk övergång.

Jag skall inte gå igenom alternativen
ett och ett. Det största intresset tilldrar
sig kanske förslagen från centern
i reservationen 4 om att ta in hela Kopparbergs
län och från de tre borgerliga
partierna i reservationen 5 om att
ta in Gotland i stödområdet. Det är
klart att det är obekvämt att arbeta
med geografiska gränser, liksom med
prioriteringar, eftersom det alltid blir
någon som anser sig ha kommit på fel
sida om gränsen, var denna än läggs.
Förslaget i propositionen om gränserna
på fastlandet tillgodoser dock — enligt
allas mening utom centerns — kraven
på att gränsen skall bli i viss mån flytande.
Redan tillämpningen hittills bör

ge rimlig trygghet, anser vi. Det framgår
av förslaget att för de första fyra
åren av försöksperioden inte mindre än
31,6 procent av stödet har fallit utanför
stödområdet. Hälften därav har gått
till just de delar av Värmlands, Kopparbergs
och Gävleborgs län som nu
ligger utanför stödområdet.

Förslaget beträffande Gotland, som
återfinns i reservationen, är i viss män
en annan fråga. Här är det grundläggande
öns isolerade läge. Såvitt jag förstått
blir det för Gotlands del i så stor utsträckning
fråga om speciella bedömningar,
då man vill ge stöd, att den
nuvarande ordningen bör bibehållas.
Det innebär inte att jag inte gärna såg
ytterligare initiativ på Gotland -—- men
utvecklingen hittills har inte berott på
att Gotland legat utanför stödområdet.
Det har inte ens gotlänningarna påstått.

I det här sammanhanget vill jag ytterligare
bara ta upp försöken med industricentra,
som föreslås i reservationen
4. Om man läser den reservationen
ihop med det särskilda yttrandet, kan
man tro att det är ett industricentrum
i Vindelälvsdalen vederbörande vill votera
om. I sak är vi väl egentligen
överens om att frågan skall prövas så
snabbt som möjligt —• och det blir säkerligen
också fallet.

I fråga om de övriga reservationerna
borde jag, för att inte ta alltför mycken
tid i anspråk, hänvisa till utskottsutlåtandet.
På en punkt — beträffande reservationen
15 om ett samhällsbyggnadsstöd
— vill jag dock göra en kommentar.

Först och främst bör slås fast att vi
är eniga om att glesbygdsintressena kräver
tillgång till serviceorter utanför
tillväxtcentra. Propositionens egen planeringsklassificering
är ju inriktad härpå.
Vi är också eniga om att dessa orter
bör stödjas, ibland med lokaliseringsstöd
och ibland med andra medel. Men
därifrån är steget långt till att bygga
upp ett allmänt subventionssystem för

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

butiks- och hantverkslokaler.

Jag vill inte påstå att vi i dag har en
utvecklad regionalpolitik; däremot vill
jag påstå att vi är på god väg att få en
sådan trots oppositionens hängivenhet
för detaljfrågor. Som jag redan i början
av mitt anförande var inne på är det
fråga om avvägningar mellan långsiktiga
och kortsiktiga mål, och varje kompromiss
kan då upplevas som något negativt.
Vad vi måste göra är att ta ansvar
för dem som drabbas av strukturförändringarna
•— och därmed menar
jag en ändrad sysselsättningsinriktning.
Vi får akta oss för vad som kan karakteriseras
som glesbygdsromantik med
bara en strävan: en återgång till naturen.
Jag blev nästan ängslig när fröken
Ljungberg kom in på det området;
hon är annars alltid balanserad i sina
värderingar.

Det gäller att skapa arbetstillfällen åi
dem som nu behöver arbete, och helst
skall även nästa generation kunna dra
nytta av investeringarna. Det gäller att
skapa servicetillgång i detta ords vidaste
mening även för dem som inte ens
genom kortare flyttningar kan komma
intill de spontana serviceutbuden. Det
gäller sist men inte minst att skapa resurser
för att tillgodose dessa krav. Det
behövs realism i planeringsinriktningen,
så att denna inte bara följer med
vinden utan ger planeringsunderlag och
prioriteringsunderlag. Därför skulle jag
i detta sammanhang särskilt vilja framhålla
vikten av att den regionala och
den kommunalekonomiska planeringen
så snart som möjligt kan smälta samman
med samhällsplaneringen i övrigt.
Sedan, herr talman, får kommande riksdagar
väga mellan mer konkreta förslag
än de som vi i dag debatterar. Vad
vi nu har att göra är att lägga den betydelsefulla
grunden.

Herr Nilsson i Tvärålund sade att centerpartiet
i 20—25 år har varit en pådrivande
grupp på det här området.
Det var lika vidlyftigt sagt som mycket
annat av det han påstod. Centerparti -

Regionalpolitiken

ets aktivitet är av ett betydligt senare
datum. Under sju år regerade vi ju samman;
inte hände det någonting då. Först
två år efter det att centerpartiet hade
försvunnit ur regeringen tillsattes den
Näslundska utredningen men inte på
grund av någon centerpartistisk motion.
Någon partimotion från centerpartiet i
denna fråga har vi inte sett före 1959.
Det fanns dessförinnan enskilda motioner
från socialdemokrater och även
från centerpartister, men inte någon
partimotion. Först efter 1959 började
aktiviteten. Den historieskrivningen är
den korrekta och den kan säkerligen
herr Nilsson i Tvärålund beriktiga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan i utlåtande
nr 103.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är ledsen över att
jag måste begära replik för att korrigera
herr Bergmans historieskrivning beträffande
centerpartiets aktivitet i lokaliseringsfrågan.

Herr Bergman sade bl. a. att ingenting
hände under koalitionsåren. Jag
vill erinra herr Bergman om att 1952
— alltså det andra året under koalitionen
— fattade riksdagen det första
beslutet om lokaliseringspolitiken. Det
finns att läsa i reciten till statsutskottets
utlåtande nr 103. Och motioner
väcktes redan 1944 och åren därefter.
Jag beklagar att herr Bergman inte är
bättre insatt i lokaliseringspolitikens
historia.

Vi är glada över att efter 25 år ha
fått gehör för våra åsikter så till vida
att det inte står någon strid om huruvida
lokaliseringspolitiken är nödvändig
eller inte. Den frågan behöver vi inte
diskutera nu, men vi fick göra det ganska
mycket på 1940- och 1950-talen. Vad
som skiljer i dag är viljan att åstadkomma
någonting, viljan att göra insatserna.
Och herr Bergman kan lika litet som
någon annan förneka att ett bifall till

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

de reservationer, som bl. a. centerpartiets
ledamöter i utskottet undertecknat,
ger lokaliseringspolitiken betydligt större
resurser och bättre förutsättningar
att bli effektiv.

Det går enligt vår mening inte att
skilja mellan å ena sidan de befolkningspolitiska
målen och å andra sidan
de ekonomiska, sociala och miljömässiga
målen. Ett befolkningspolitiskt mål
är betydligt mer konkret än ett ekonomiskt,
socialt eller miljömässigt; det senare
slaget av mål är ganska subjektivt.

Herr Bergman berörde frågan om
stödområdesgränserna när det gäller
Gotlands och Kopparbergs län, men jag
fann inget argument för att Gotland
skulle hållas utanför stödområdet.
Tvärtom kan det anföras en rad argument
för att Gotland skall inlemmas i
stödområdet. Herr Bergman kom inte
heller med några argument för att de
mest expansiva regionerna i Dalarna
skall tillhöra stödområdet, medan de
värst utsatta avfolkningsområdena och
områdena runt omkring de expansiva
orterna skall hållas utanför. Även vi är
mycket intresserade av en mjuk övergång
av lokaliseringsstödet i gränsområdena,
var gränsen än dras. Men när
gränsen dras på det sätt som skett i fråga
om Kopparbergs län är det naturligt
att det blir mycket svåra gränsproblem.

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! På två punkter vill jag
kommentera herr Bergmans inlägg.

För det första säger herr Bergman
att mittenpartierna gör det lätt för sig
genom att vi, när vi skall prioritera,
tar med allting, d. v. s. inte åstadkommer
någon prioritering. Det förhåller
sig ingalunda på det sättet. Låt mig när
det gäller den kanske mest besvärliga
punkten •—- nämligen frågan om prioriteringsorterna
— citera ett par meningar
ur folkpartiets partimotioner
1969 och 1970: »Detta kan i och för sig
vara psykologiskt besvärligt att offent -

liggöra i en plan med statsmaktens auktoritet,
men enligt vår mening är det
ändå övervägande positivt att människorna
får ett klart besked om vad de
bör räkna med för framtiden. Och de
negativa klarläggandena uppväges ju
också av att andra regioner i Norrland
får klart besked om att statsmakterna
kommer att satsa på att garantera en
positiv utveckling.»

Vi är alltså helt beredda att göra prioriteringar
såväl när det gäller de orter
man bör satsa på som beträffande stödformerna.

Min andra kommentar gäller herr
Bergmans uppfattning att vi inte framfört
tillräckligt konkreta förslag. I två
partimotioner — i ett 13-punktersprogram
och i ett handlingsprogram för
Norrlandspolitiken — har vi presenterat
konkreta förslag angående stödformer,
stödunderlag, områdesdifferentiering,
bidrag och lån. Flertalet av dessa
förslag behandlas i det nu aktuella statsutskottsutlåtandet,
medan andra behandlas
i ett statsutskottsutlåtande som
kammaren strax skall debattera.

Vi har alltså lagt fram konkreta förslag
och vi har preciserat vilka vägar
man bör gå för att genomföra dessa förslag.
Vi har sagt att regionalpolitiken
bör vila på en fastare, mer genomtänkt
långsiktig utvecklingsplan.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill endast säga till
herr Nilsson i Tvärålund att jag i riksdagstrycket
inte har hittat någon partimotion
från centern i fråga om lokaliseringspolitiken
före den Näslundska
kommitténs tillkomst.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber att få rätta mig
själv. Det var inte i reciten utan på
första raden i utskottets eget yttrande
som det står att läsa om vad som hände
i lokaliseringsfrågan år 1952.

Jag vill ännu en gång hänvisa till de

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

motioner och interpellationer som
väckts i riksdagen och de diskussioner
som förekommit vilka alla är ett belägg
för centerpartiets intresse och insatser
i denna fråga. Jag tror inte att svenska
folket numera vill eller kan betvivla
detta vårt intresse.

Jag hade väntat mig invändningar om
mina påståenden beträffande socialdemokraterna
och koncentrationspolitiken,
men sådana invändningar har uteblivit.
Jag vill bara notera detta.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I folkpartiets stora motion
om Norrlandspolitiken från januari
månad framhölls vikten av att transportpolitiken
insattes i ett regionalpolitisk!
sammanhang. Förslagen i denna
motion syftade till att åstadkomme
en minskning av transportkostnaderna
för transporter inom Norrland och
framför allt för transporter från Norrland.
När det däremot gällde transporter
av färdigvaror upp till Norrland,
påpekades det i motionen, skulle ett
transportstöd kunna verka försvårande
för näringslivet i Norrland, som kan
sägas ha ett visst skydd på grund av
transportkostnaderna dit.

Det påpekande som gjordes i januarimotionen
fick ett kraftigt stöd i den
hemställan som länsstyrelserna i de fyra
nordligaste länen riktade till regeringen
och där man framhöll att det
hittills inte hade funnits något samband
mellan lokaliseringspolitiken och
transportpolitiken; de lokaliseringspolitiska
stödåtgärderna hade tvärtom
kraftigt motverkats av stigande transportkostnader.
Man ville bestämt understryka
som sin uppfattning att regionalpolitik
och trafikpolitik inte får vara
åtskilda som vattentäta skott. Om dessa
två frågor behandlades separat och
utan något samband skulle detta innebära
dels att de regionala utvecklingsproblemen
inte kunde lösas, dels att
kostnaderna för lokaliseringspolitiken
blev onödigt höga.

Regionalpolitiken

Det var därför intressant för oss att
ta del av kommunikationsminister Norlings
utspel i denna sak efter det att
vi hade väckt vår motion och av den
proposition som framlades om fraktstöd.
Det är en intressant lösning man
föreslår i propositionen, nämligen försöksverksamhet
med ett selektivt transportstöd
som ändå verkar generellt på
de områden som omfattas. Vi är på
folkpartihåll positivt inställda till att
pröva denna form av transportstöd. Vi
tycker också att de riktlinjer som uppdragits
för detta transportstöd är av
så stort värde att de bör ligga till grund
för den verksamhet som nu skall igångsättas.

En förutsättning för att transportstöd
skall utgå är att det är fråga om
en transportsträcka på minst 30 mil.
Den siffran har man kommit fram till
genom att räkna ut genomsnittslängden
av transporterna här i landet. Det kan
alltså sägas att regeln att det skall gälla
transporter på minst 30 mil innebär
att de som är verksamma inom stödområdet
får en möjlighet att på denna
punkt konkurrera på lika villkor med
dem som är verksamma inom landet
i dess helhet.

Vidare följde man den huvudlinje som
folkpartiet angav i sin januarimotion,
nämligen att fraktstöd skall utgå för
transporter inom stödområdet och från
stödområdet men inte för transporter
till stödområdet. Vi har emellertid ansett
att det bör göras ett undantag från
regeln att det inte skall lämnas fraktstöd
för transporter till stödområdet.
När det gäller färdigvaror håller vi med
om att ett sådant stöd inte bör lämnas,
men det förekommer i relativt stor utsträckning
att halvfabrikat och komponenter
exempelvis till maskiner transporteras
upp till Norrland, bearbetas
där och sedan skickas vidare söderut.
I samband med tillverkning av traktorer
skickas ofta komponenter från mellersta
Sverige till fabriker i Norrland,
där de kompletteras och sedan sänds

4 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 27

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

söderut. Yi menar att det skulle vara
en stimulans för ökad industriell verksamhet
i Norrland och stödområdet i
dess helhet, om det kunde lämnas ett
fraktstöd också för sådana varor, och
vi har i en reservation begärt att riksdagen
skall få ett förslag beträffande
fraktstöd även för transporter till stödområdet
i de fall som jag nu har nämnt.

Även om vi inom folkpartiet accepterar
minimisträckan 30 mil, har vi
gjort ett litet förbehåll. Det förekommer
i vissa fall export av varor för vilka
fraktstöd inte skulle utgå eftersom
transportsträckan inom Sverige är för
kort. Vi har föreslagit att man t. ex. vid
export från Jämtland ut över Norge
skall få i kvalifikationssträckan 30 mil
räkna in också transportsträckan utanför
Sveriges gränser — dock skall inte
restitutionen gälla annat än det fraktbelopp
som avser transporten inom Sverige.

Däremot bär vi inte velat acceptera
bestämmelsen om att fraktstöd endast
skall lämnas för transporter om minst
500 kg. Vi tycker att det med tanke på
den mindre företagsamheten i stödområdet
är ganska orimligt att ställa det
kravet, att varje enskild transport skall
uppgå till minst 500 kg för att den skall
komma i åtnjutande av fraktstöd. Vi har
därför i en reservation föreslagit att
minimigränsen skall sättas vid 200 kg.
Vi menar att det skulle vara en verklig
hjälp för den mindre företagsamheten
inom stödområdet om man på detta
sätt kunde få fraktstöd för enskilda
transporter med en minimivikt av 200
kg. För att undvika alltför många ansökningar
om transportstöd har vi föreslagit
att den gräns som gäller skall
vara oförändrad hela året.

Herr talman! Det är många frågor
som berörs i statsutskottets utlåtande.
Där finns ett avsnitt om vägpolitiken,
men jag tänker inte ingå på det, eftersom
det förts en mycket omfattande
debatt om vägpolitiken i kammaren tidigare.
Jag vill i det sammanhanget bara

understryka vikten av ett väl utbyggt
länsvägnät i vårt land ■— det gäller inte
minst de sekundära länsvägarna.

Vi reservanter från folkpartiet har
också tagit upp förhållandena för Gotland.
Transportstödets konstruktion är
sådan att reglerna inte utan vidare kan
överföras på Gotlandstrafiken. Vi menar
emellertid att problemen med Gotlandstrafiken
är så stora att särskilda
åtgärder måste vidtas. Vi är inte nöjda
med den passiva inställning som utskottsmajoriteten
visar, utan vi begär
att riksdagen skall få ett förslag om
transportstöd också när det gäller Gotland
•—- detta avser såväl person- som
godstrafiken,

Herr talman! Jag vill till sist ta upp
frågor som gäller persontransporterna.
I propositionen berörs inte alls persontransporterna,
utan den avser bara
transport av varor.

I folkpartiets januarimotion pekade
vi på att persontaxorna spelar en viktig
roll för Norrland. Vi underströk att
kostnaderna i tid och pengar för transport
av människor medför en allvarlig
konkurrensnackdel för Norrland
■och att det därför framstår som angeläget
att reducera denna nackdel genom
att skapa högklassiga och snabba persontransportmedel
och genom att minska
kostnaderna för dessa transporter.
Det gäller inte minst flygtransporterna,
eftersom de långa avstånden gör att
inrikesflyget har större betydelse för
Norrland än för någon annan landsdel.

I det sammanhanget menar vi att åtgärder
bör vidtas. Här råder det samstämmighet
mellan den inställning som
folkpartiet har angivit och den som
kommer fram i hemställan från länsstyrelserna
i de fyra nordligaste länen.
I länsstyrelsernas framställning pekas
på att kostnaderna för persontrafiken
till och från Norrland är så höga att
varje resa exempelvis till Stockholm gör
ett djupt ingrepp i en normal familjebudget.
Man framhåller också att de höga
persontransportkostnaderna är ett

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

betydande hinder för flyttning från landets
centrala till dess perifera delar och
ett starkt incitament för dem som bor
i avlägsna områden att ansluta sig till
strömmen av utflyttare.

Vi har alltså krävt att åtgärder skall
vidtas, och vi tycker att det i dessa
åtgärder också bör ingå en undersökning
av flygtrafiken mellan Norrland
och landet i övrigt.

Vi ifrågasätter om samma regler skall
gälla för byggande av flygplatser i Norrland
som i andra delar av landet. Det
har ansetts vara en så stor fördel för
en kommun att få en flygplats att kommunen
i princip borde betala hela eller
en betydande del av kostnaderna för
flygplatsen. För många hårt ansträngda
Norrlandskommuner är det emellertid
ett orimligt krav att de själva skall svara
för kostnaderna för en flygplats som
är avsedd att betjäna en stor region.
Därför kan statsbidrag till flygplatser i
Norrlands inland framstå som lika naturliga
som bidrag till buss- och järnvägstrafik
till området.

Nu har det framlagts motioner från
olika partier, och utskottsmajoriteten
har också tagit upp saken. Vad säger
då utskottsmajoriteten om denna fråga,
som vi anser vara viktig och som
även ett flertal motionärer från regeringspartiet
har berört? I en socialdemokratisk
motion begärs förslag redan
till höstriksdagen om en nedsättning
av kostnaderna för persontrafiken på
Norrland. Utskottsmajoriteten säger :
»Det kan antagas att persontaxorna spelar
en viktig roll i de lokaliseringsoch
trafikpolitiska sammanhangen och
därvid inte minst för Norrlands del.»
Och man fortsätter: »Kostnaderna i tid
och pengar för transport av människor
kan vidare antagas innebära en allvarlig
konkurrensnackdel.»

Den socialdemokratiska majoriteten i
statsutskottet är alltså inte säker på att
persontaxorna spelar en viktig roll i
lokaliseringspolitiska sammanhang, och
man är inte heller säker på att kostna -

Regionnlpolitiken

derna för persontrafiken till och från
Norrland är en allvarlig konkurrensnackdel.
Man säger att det kan »antas»
att det är så. Vi kan inte vänta oss några
särskilt kraftfulla åtgärder från den
majoritets sida, som inte ens är säker
pa att här finns förutsättningar för afl
man skall göra något. Det framgår också
av vad majoriteten i fortsättningen
skriver. Där säger man att dessa problem
»är av mycket komplicerad natur
och de föreslagna eller ifrågasatta, sinsemellan
olika lösningarna förutsätter
åtgärder med svåröverskådliga konsekvenser
i bl. a. ekonomiska, organisatoriska
och administrativa hänseenden».

När det gäller den takt, i vilken man
skall bedriva det utredningsarbete som
är nödvändigt för att kunna få till stånd
en minskning av transportkostnaderna
för personbefordran till och från Norrland
säger utskottsmajoriteten: »Dessa
överväganden bör ske i den takt som är
möjlig med hänsyn bl. a. till de betydande
insatser som i ett inledningsskede
krävs i samband med fraktbidragsstödet
samt till de speciella problem
som sammanhänger med en nedsättning
av avgifterna på vissa slag av persontransporter.
»

Man skall alltså syssla så mycket med
fraktbidragsstödet, att man inte räknar
med att denna utredning om en sänkning
av kostnaderna för persontransporterna
skall arbeta särskilt snabbt.

Vidare gör utskottsmajoriteten ett annat
intressant uttalande. Man säger att
det är fråga om en nedsättning av avgifterna
för vissa slag av persontransporter.

Jag skulle vilja fråga utskottsmajoritetens
talesman: Vilka slag av persontransporter
är det man tänker på när
det gäller att reducera kostnaderna? I
majoritetsutlåtandet står inte ett enda
ord om flyget. Vid den diskussion vi
hade inom utskottet sades heller ingenting
om flyget. Därför skulle jag vilja
fråga: Har man över huvud taget tänkt
sig att få till stånd en reducering av

100 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

kostnaderna för flygbiljetterna, som
spelar en så stor roll inte minst när det
gäller Norrland?

I reservationen 10 anser vi att det är
uppenbart att persontaxorna spelar en
viktig roll i de lokaliserings- och transportpolitiska
sammanhangen. Men majoriteten
säger att detta kan »antas».
Vi framhåller att kostnaderna i tid och
pengar för transport av människor
medför för Norrland en allvarlig konkurrensnackdel,
medan utskottsmajoriteten
säger att det kan »antas» att här
finns en konkurrensnackdel.

Vi är för vår del övertygade om detta.
Här står vi på samma linje som länsstyrelserna
i de fyra nordligaste länen.
Inte minst med tanke på vikten av en
ökad turism i Norrland, som kan konkurrera
med de turistresor som så kraftigt
tär på den svenska valutareserven,
vore det värdefullt att också få till
stånd en sänkning av persontaxorna.

Jag skulle vilja säga, herr talman,
att de som vill verka för en snabb lösning
av denna fråga, inklusive de ledamöter
av regeringspartiet som har motionerat
i saken, bör ha allt intresse i
världen av att vid voteringen rösta på
reservationen 10 till statsutskottets utlåtande
nr 105. Den innebär i alla fall
att riksdagen skall göra en kraftig meningsyttring
i linje med vad som framhållits
av länsstyrelserna i de fyra
nordligaste länen, att denna fråga är av
sådan vikt även ur regionalpolitiska
synpunkter att den bör lösas utan dröjsmål.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 2, 3, 6, 8 och
10 vid statsutskottets utlåtande nr 105.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! Det beslut om regionpolitiken,
som riksdagen nu skall fatta,
kommer att starkt påverka människor
och företagsamhet i mer än halva vårt
land ytmässigt sett, d. v. s. den del av
landet som det allmänna stödområdet
omfattar.

Alla är överens om att den hittills
förda region- och lokaliseringspolitiken
inte har varit så kraftfull som läget i
de s. k. utflyttningslänen fordrar.
Landstingsförbundets styrelse exempelvis
konstaterar först i sitt enhälliga remissyttrande
över lokaliseringsutredningen,
att lokaliseringspolitiken varit
klart otillräcklig och att den snarast
måste utbyggas och förstärkas. Den hittillsvarande
trenden måste enligt styrelsens
mening stoppas med effektiva
åtgärder, och Landstingsförbundet
framhåller också att ansvaret för lokaliseringspolitiken
åvilar staten.

Statsmakterna har ju mycket stora
förutsättningar att påverka näringslivets
utveckling och lokalisering och
därmed de enskildas möjligheter att erhålla
utbildning, bostad, arbete och
trygghet. Bland de instrument som regeringen
förfogar över vill jag nämna
den allmänna ekonomiska politiken,
närings- och skattepolitiken, arbetsmarknads-
och undervisningspolitiken,
jordbruks- och bostadspolitiken, den
statliga taxepolitiken, lokalisering av
statlig verksamhet av olika slag samt
också det vi kallar region- och glesbygdspolitik.
Enligt min mening finns
det ingen motsättning mellan å ena sidan
en väl genomförd lokaliseringsoch
regionpolitik och å andra sidan
övriga samhällsekonomiska mål som
t. ex. en snabb ekonomisk tillväxt av
samhällets totala resurser.

Men vid bedömningen bör också en
annan aspekt beaktas, nämligen människors
rätt att leva kvar i de områden
där de är uppväxta och har sina hem.
I totalkalkylen måste sådana faktorer
som människors trivsel och valfrihet
vägas in.

Lokaliseringsutredningen har i sitt
betänkande gjort jämförelser med andra
länders regionpolitik. Utredningen
konstaterar att t. ex. England arbetar
mera aktivt med att flytta företagen till
orter där människorna bor, medan Sverige
arbetar för att flytta människorna

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27 101

till företagen. Engelsmännen har byggt
upp industricentra som sysselsätter
265 000 människor, medan vi upplever
det som ett stort problem att under en
tioårsperiod skapa 16 000—17 000 nya
arbetstillfällen i ett län, nämligen i
Norrbotten.

För oss som arbetar i Norrbotten och
som sysslar med länets näringsproblem
står det helt klart, att länet måste få
uppleva snabba och kraftfulla regionpolitiska
insatser, om inte något av
landsdelskatastrof skall inträffa. För
oss norrbottningar blev regeringens lokaliseringspaket
en stor besvikelse. Arbetlöshetssiffrorna
visar även på ett
skrämmande sätt hur speciellt Norrbotten
har kommit i kläm vid den förda
närings- och lokaliseringspolitiken.
Alla i riksdagen representerade partier
bar också mer positiva förslag än regeringens
när det gäller att förbättra
förhållandena med avseende på företagsamhet
och sysselsättning i Norrbotten
och hela det s. k. allmänna stödområdet.
Det gäller särskilt användandet av
generellt verkande medel för att skapa
ett näringsvänligare klimat, exempelvis
— och herr Gustafson i Göteborg
framhöll också detta — lägre persontaxor
vid längre avstånd med tåg och
flyg, lägre kostnader för långväga telefonsamtal,
lokaliseringsstöd även till
marknadsföring, utvecklingsarbete och
turistanläggningar, bättre avskrivningsmöjligheter
och lägre arbetsgivaravgifter.
Vi har också framfört förslag
om åtgärder som skulle förbättra förhållandena
för Norrlandsjordbruket. Alla
dessa åtgärder sammantagna skulle
avsevärt förstärka de av regeringen och
även av oss accepterade regionpolitiska
stödåtgärderna.

Jag anser t. ex. att vårt förslag med
försöksverksamhet med industricentra
är väl värt att prövas i Tornedalen.
Vilka andra möjligheter erbjuds denna
rikets utpost mot öster, som snabbt
håller på att utarmas på människor i
kraftfull ålder? Enligt min mening bor -

Regionalpolitiken

de nedre Tornedalen vara ett lämpligt
område för försök med industricentra.
Erfarenheter från andra länder visar
att man med en sådan verksamhet kan
uppnå företagsekonomiska fördelar,
samtidigt som en önskvärd regional
utveckling befrämjas. En koncentration
av företag i en ort medför att underlaget
för service av olika slag ökar.
Gemensam användning av olika nyttigheter
inom ett industricentrum kan vidare
medverka till att kostnaderna för
det enskilda företagets drift kan reduceras.

De stora avstånden till råvaruleverantörer,
avsättningsmarknader, kvalificerad
expertis, forskningsstationer
m. m. är ett centralt problem för företagsamheten
inom stödområdet, och i
särskilt hög grad gör sig detta gällande
för den verksamhet som bedrives i norra
Norrland. Nackdelarna är stora både
när det gäller transporttider och
transportkostnader. En utbyggd industriell
verksamhet i norra Sverige måste
i stor omfattning bygga på företag
eller företagsfilialer som avsätter sina
produkter helt eller till stor del utanför
stödområdet. På senare tid har även
personkontakternas betydelse för företagsamheten
uppmärksammats alltmer.
Persontransportkostnaderna liksom
fraktkostnaderna är besvärande, när
det gäller företagslokalisering till norra
Sverige. Det bör därför på allvar
undersökas vad en maximering av avgifterna
för olika transportmedel över
en viss sträcka kostar samhället. I en
sådan undersökning är flygtaxorna särskilt
aktuella, dels därför att de svenska
flygtaxorna är jämförelsevis höga, dels
därför att flyget har de största möjligheterna
att också ge kortare förflyttningstider.
Enligt min mening bör man
på transportsidan ha de största möjligheterna
att göra även begränsade insatser
av statligt stöd effektiva i regionpolitiskt
syfte.

Ingen tänker väl sig i dag att vi ånyo
skulle införa brev- och paketporto i

102 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

postbefordran som stiger med avståndet
inom Sverige? Det enhetliga portot
för inrikes brevväxling beslöts av Sveriges
riksdag 1834. Det var ett framsynt
regionpolitiskt beslut, enär de dåtida
kommunikationerna måste ha medfört
mycket stora skillnader i verklig
befordringskostnad mellan olika orter
i vårt avlånga land. Jag hoppas få uppleva
den dag, då ledamöterna av Sveriges
riksdag ockå anser sig mogna
att ta ett beslut, som innebär att transportkostnaderna
i stort angrips och anpassas
i regionpolitiskt syfte.

Låt mig sedan också notera att det
tydligen är fler än jag som tvivlar på
att regeringens lokaliseringspaket vänder
trenden i norr. I söndagens nummer
av Dagens Nyheter säger den mäktige
generaldirektören i arbetsmarknadsstyrelsen:
»Jag ser ingen ände på
Norrlandsproblemet. Vi får fortsätta
att flytta ännu mera folk från norr till
söder, med all den opinion det väcker.»
Hur rimmar detta med regeringspartiets
alla löften till Norrland och till
Norrbotten?

Generaldirektör Bertil Olsson känner
säkerligen väl de möjligheter till ökad
sysselsättning i Norrland, som regeringens
nu föreliggande förslag ger möjlighet
till, och därför är hans förnyade
uttalanden om fortsatt stark förflyttning
av människor söderut illavarslande och
utgör en bekräftelse på att regeringens
lokaliseringspolitik inte vänder trenden
i fråga om utvecklingen i norra
Sverige.

Vi som bor i norra Sverige har år
efter år lugnats med löften om att utvecklingen
skulle vända. Den aktiva lokaliseringspolitik
som vi fick för fem
år sedan skulle förändra läget. Samma
löfte gavs när Investeringsbanken inrättades
och när det statliga investeringsbolaget
SVETAB startades. Det är
emellertid irriterande litet positivt som
verkligen har hänt. Vi håller i norra
Sverige på att förlora tron på att regeringen
verkligen önskar en positiv ut -

veckling i vår landsända, där staten
äger så mycket och därför borde känna
ett speciellt ansvar för utvecklingen.

Det talas nu om en utbyggnad av
vattenkraften i Kalixälven, varvid staten
som ett speciellt bidrag på grund
av bristande lönsamhet skulle tillskjuta
180 miljoner kronor. Diskussionerna
om Vindelälven har lärt oss att utbyggnad
av ytterligare Norrlandsälvar är
en diskutabel åtgärd. Stora naturvärden
spolieras och tillskottet av sysselsättning
är ringa; i jämförelse med den
utbyggnad som under alla förhållanden
måste ske på kärnkraftsområdet är
tillskottet av elkraft litet. Arbetstillfällena
i berörda bygder blir av tillfällig
karaktär samtidigt som många nu befintliga
utkomstmöjligheter försvinner.
Enligt min mening skulle de omtalade
180 miljonerna göra mycket större bestående
nytta om de användes till åtgärder
för att förbättra och förbilliga
kommunikationerna inom samt till och
från Norrbotten.

Herr talman! Såsom framgår av det
nu anförda anser jag att regeringens
lokaliseringspaket inte kommer att bryta
den negativa utvecklingen i norra
Sverige. Jag beklagar att de positiva
tilläggsåtgärder, som vi i de borgerliga
partierna föreslagit, inte vunnit socialdemokraternas
bifall. Jag vill fastslå att
regeringen inte mött något motstånd
i riksdagen mot sina förslag utan att
samtliga borgerliga partier framlagt
positiva tilläggsförslag i anslutning till
regeringens region- och lokaliseringspaket.

För oss i moderata samlingspartiet
står det klart att en primär uppgift för
statlig aktiv regionpolitik är att förbättra
betingelserna för näringsverksamhet
i de regioner som man vill stödja.
Alla förslag om förbättringar som
vi för fram i reservationer till utlåtanden
i anledning av regeringens lokaliseringspaket
har också detta syfte.

Herr talman! Jag vill till slut yrka bifall
till reservationerna 2, 3, 6, 8 a, 9

Torsdagen den 21 maj 1970 fm. Nr 27 103

Regionalpolitiken, tillika svar på interpellation ang. en effektivare trafikplanering

och 10 i statsutskottets utlåtande nr
105.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Herr Dahlgren har frågat
mig, om jag är beredd medverka till
att en effektiv trafikplanering kommer
till stånd i vårt land.

För allt vårt samhällsbyggande sker
planering och samordning på central,
regional och lokal nivå. Så är fallet
även inom trafiksektorn.

För alla fyra trafikgrenarna gäller att
den hela landet omfattande planeringen
sker inom centralförvaltningarna hos
berörda myndigheter. Till grund för
planeringen ligger utredningar och prognoser
som normalt görs inom verken,
och i sammanhanget utnyttjas i betydande
utsträckning material som tillhandahålls
av respektive distriktsförvaltningar
eller andra regionala organ.
Dessa medverkar i sin tur vid den regionvisa
konkretiseringen och tillämpningen
av de riksomfattande planerna.

Denna form av planering som sker
för respektive trafikgren kompletteras
med en omfattande horisontal planering,
dels mellan trafikverken, dels mellan
trafikverk, länsstyrelser, kommuner,
näringsliv och enskilda. Denna planering
sker också på både central, regional
och lokal nivå.

Vägverket och SJ t. ex. samråder fortlöpande
i planeringsfrågor, och regelbundna
kontakter på central nivå förekommer
också med främst planverket,
arbetsmarknadsstyrelsen och sjöfartsverket.

På det regionala planet samarbetar
vägverkets och SJ:s distriktsförvaltningar
med länsstyrelserna och andra
regionala instanser samt med olika
kommunala myndigheter och berörda
delar av näringslivet. För SJ:s del ingår
det som ett naturligt led i planeringsarbetet
att ta kontakt med de myndigheter
och andra intressenter som berörs
av olika tänkta åtgärder. Vederbö -

rande får därvid tillfälle att framföra
sina synpunkter och önskemål. För vägverkets
del vill jag i sammanhanget erinra
om de rullande femårsplanerna
för vägbyggandet som revideras vart
tredje år och som i huvudsak grundas
på uppgifter från de på lokal nivå verkande
vägnämnderna och från länsstyrelserna.

Utöver vad sålunda gäller i fråga om
tratikmyndigheternas planering och det
kontakt- och samordningsarbete som
sker i anslutning därtill vill jag erinra
om det allmänna, olika samhällssektorer
övergripande planeringsarbete som
bedrivs inom länsstyrelserna i samråd
med bl. a. de olika länsorganen. Detta
regionalpolitisk! inriktade prognos- och
planeringsarbete skall enligt statsmakternas
föreskrifter tjäna som underlag
för samhällsinvesteringarnas dimensionering
och spelar naturligtvis en betydelsefull
roll för den regionala och den
interregionala samordningen av åtgärderna
inom transportsektorn. Detta prognos-
och planeringsarbete har också
ett betydande värde för bedömningarna
inom respektive trafikgren av trafikbehoven
och sättet att tillgodose dessa.
Jag vill i sammanhanget erinra om den
nyligen framlagda propositionen om
ändrad uppbyggnad av länsstyrelseorganisationen.
Däri förutsätts bl. a. en
koncentration till länsstyrelserna av
olika regionala planeringsorgans funktioner,
varigenom effektiviteten och
kvaliteten i planeringsarbetet kan förutses
öka.

Vad beträffar frågan om särskilda
trafikförsörjningsplaner, som herr
Dahlgren tagit upp, gäller att kommunerna
primärt har ansvaret för att upprätta
sådana. Genom kommunikationsdepartementets
försorg har dock för
kommuner av glesbygdstyp viss modellplanering
skett som avser att ge vägledning
åt berörda kommunala myndigheter
i deras arbete på att ordna en tillfredsställande
kollektiv trafikförsörjning.
Herr Dahlgren har emellertid även

104 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken, tillika svar på interpellation ang. en effektivare trafikplanering

efterlyst regionala trafikförsörjningsplaner,
som bl. a. kunde ge kommunerna
säkrare utgångspunkter vid planeringen
av deras respektive trafikproblem. Redan
nu gäller att kommunerna genom
nyssnämnda planering, som sker i trafikmyndigheternas
och länsstyrelsernas
regi, i betydande utsträckning ges vägledning
vid lösningen av de mera lokala
trafikförsörjningsproblemen. Jag är
emellertid medveten om att ingenting
är så bra att det inte kan bli bättre. Jag
avser också att i samråd med civilministern
och med berörda myndigheter
överväga vad som kan göras för att ytterligare
effektivisera den övergripande
regionala planeringen på trafikområdet.

Herr DAHLGREN (ep) kort genmäle:

Herr talman ! Jag tackar statsrådet för
svaret. Jag tackar också för att svaret
har lämnats under den debatt som förs
i kammaren i dag. Mellan dessa frågor
finns i planeringshänseende det sambandet,
att goda kommunikationsförhållanden
är en förutsättning för lyckad
lokalisering.

Statsrådets svar rymmer i sin huvudsakliga
del förhållanden som är kända.
Det är egentligen bara de sista meningarna
i svaret som innebär en nyhet,
nämligen att statsrådet nu har för avsikt
att effektivisera den övergripande
planeringen på trafikområdet. För den
upplysningen tackar jag särskilt; det är
enligt mångas mening hög tid att en sådan
planering kommer till stånd. Det är
nödvändigt att man ställer de resurser
till förfogande som behövs för att klara
den regionala trafikplaneringen. Länsstyrelserna
har hitintills saknat resurser,
och det har inte varit ovanligt att
landstingen fått biträda ekonomiskt för
att klara av trafikutredningar inom länet.
Det har självklart med en sådan
ordning varit svårt att uppfylla målsättningen
i 1963 års trafikpolitiska beslut,
som innebar att riksdagen uttalade sig
för en tillfredsställande transportförsörjning
till landets olika delar. Denna

målsättning har inte uppfyllts, och
transportförsörjningen är i dag i vissa
bygder dålig, för att inte säga obefintlig.
Jag skall inte exemplifiera —■ vi
känner alla bristfälligheterna —• men
jag vill konstatera att det nuvarande
förhållandet till stor del är ett resultat
av en utebliven planering, där olika
trafikgrenar utifrån företagsekonomiska
lönsamhetsberäkningar tillåtits att
själva inom sina företag utforma sin
trafikföring utan större hänsynstagande
till helheten i transportförsörjningen.

Jag förutsätter att grundvalen i den
nu av statsrådet bebådade övergripande
regionala planeringen på trafikområdet
skall överensstämma med riksdagens senast
år 1969 uttalade vilja. Man var då
ånyo enig om nödvändigheten av en
helhetssyn, i vilken såväl sociala som
näringspolitiska och lokaliseringspolitiska
förhållanden skulle beaktas.

Jag tackar än en gång herr statsrådet
för svaret.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr ÅSLING (ep):

Herr talman! Det får betraktas som
ett stort steg i rätt riktning när riksdagen
i dag kan behandla frågan om
transportpolitiken och då speciellt
transportstödet som en del av regionalpolitiken.

Det är en långsam mognadsprocess
som skett inom regionalpolitiken i detta
avseende. Efter ett trevande försök
med lokaliseringspolitiska åtgärder som
varit bristfälligt anpassade till de aktuella
förhållandena t. ex. i det norrländska
inlandet har tiden nu ansetts
mogen för mer till den bistra verkligheten
anpassade åtgärder. Detta hindrar
emellertid inte att man fortfarande såsom
ett par talare här tidigare framhållit
gång efter annan får bevittna hur diskussionen
om lokaliseringspolitiken,
den regionalpolitiska utvecklingen i
Norrland, återfaller till den gamla låt -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27 105

gå-inställningen. Det gäller inte minst
den del av regionalpolitiken som arbetsmarknadspolitiken
utgör.

Enligt den slentrianmässiga uppfattningen
skall utflyttningen från Norrland
fortsätta. Någon samhällsekonomisk
och ännu mindre social analys av
problemet besvärar man sig aldrig med
i dylika diskussionsinlägg. Samma snävt
avgränsade och därför inför en ansvarsmedveten
och framåtsyftande regionalpolitik
främmande syn på transportpolitiken
har också utgjort en starkt hämmande
faktor för en positiv och progressiv
utveckling inom det norra stödområdet.

Den s. k. infrastrukturen och därvid
inte minst kommunikationsväsendets
standard är dock av avgörande betydelse
för regionalpolitikens effekt. Från
denna synpunkt är t. ex. Vägplan 70
och dess vidare öden ett mycket väsentligt
inslag i regionalpolitiken, liksom naturligtvis
den aktuella medelsfördelningen
inom vägväsendet. Den omständigheten
att väg- och brostandarden i
Norrlands inland — d. v. s. det inre
stödområdet — på sina håll är mycket
låg är ägnad att oroa och begränsar påtagligt
utvecklingsmöjligheterna. Jag
behöver här bara erinra om vägnätets
betydelse för virkestransporterna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län påpekar
i sitt yttrande med anledning av
Vägplan 70, att den procentuella andelen
av större länsvägar som icke har
godtagbar standard är störst i Jämtlands
och Västernorrlands län och att
beträffande övriga länsvägar andelen
undermåliga är störst i Jämtlands län.
Jag behöver inte särskilt betona att detta
är klart otillfredsställande och verkligen
hämmar utvecklingen i dessa bygder.

Om jag begränsar perspektivet till
det transportstöd, som kommer som ett
väsentligt inslag i en mera aktiv och
till verkligheten avpassad regionalpolitik,
kan jag konstatera att det uppenbart
är ett betydelsefullt steg som man

Regionalpolitiken

nu tar. Tyvärr finns det dock en viss
tvekan och osäkerhet i propositionen,
och detta sätter också sin prägel på utskottsutlåtandet.
Jag betraktar detta förhållande
närmast som en illustration till
den brist på helhetssyn i regionalpolitiken
som har varit karakteristisk för
regeringens hittillsvarande agerande.
Tveksamheten beror på att man inte
kommit fram till någon klar målsättning,
och detta återverkar dess värre
också på förslaget till transportstöd.

Vid sidan av Norrland intar Gotland
en särställning när det gäller transportpolitikens
avgörande betydelse för näringslivets
utveckling. Riksdagen har tidigare
uttalat att Gotlands särskilda problem
i detta avseende måste få en positiv
lösning. Detta skedde med anledning
av en beställning som kom redan
i samband med det trafikpolitiska beslutet
år 1963. Det är anmärkningsvärt
att denna fråga inte fått en acceptabel
lösning efter alla dessa år.

Som jag tidigare framhållit kommer
av allt att döma transportstödet att få
väsentligt värde för industrin inom
stödområdet. Det har dock inte utformats
med hänsyn till kravet på utveckling
av ett allsidigt näringsliv. De begränsningar
som gjorts beträffande uttransport
av halvfabrikat och råvaror
kan verkligen diskuteras. Pappersmassa
— som bekant en viktig norrländsk industriprodukt
— är t. ex. undantagen
från transportstöd, medan tidningspapper
tydligen kommer att innefattas. Ändock
är förädlingsvärdet för exempelvis
blekt sulfatcellulosa icke oväsentligt
högre än för tidningspapper. Flera
liknande exempel kan anföras.

När det gäller utvecklingen av ett allsidigt
näringsliv har också transporterna
till området sin stora betydelse. Detta
gäller naturligtvis råvaror av skilda
slag, men av ännu större vikt ur denna
speciella synpunkt är halvfabrikaten,
t. ex. i förbindelse med sydsvenska företags
legotillverkning vid norrländska
företag — en fråga som herr Gustafson

4* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 27

106 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

i Göteborg tidigare var inne på. Legotillverkningen
är som bekant särskilt
väsentlig för många nyetablerade verkstadsindustrier
inom stödområdet. Dessa
återfinns i bygder med ringa industriell
tradition och är därför särskilt
avgörande för den fortsatta utvecklingen.
Legotillverkningen utgör följaktligen
på sitt sätt ett viktigt utvecklingssteg
i den fortsatta industrialiseringen.

Det är likaledes en stor brist att inte
det norrländska lantbrukets försörjning
med fodermedel och andra förnödenheter
kan omfattas av transportstödet.
Detta skulle i inte oväsentlig utsträckning
ha underlättat upprätthållandet av
ett produktionskraftigt och livsdugligt
lantbruk i Norrland.

Utskottet framhåller i sin skrivning
att det »kan antagas att persontaxorna
spelar en viktig roll i de lokaliseringsoch
trafikpolitiska sammanhangen».
Det är en häpnadsväckande försiktig
formulering som verkligen inte vittnar
om någon större inlevelse i problematiken.
I realiteten torde persontrafikens
villkor vara av avgörande betydelse för
det allmänna närings- och lokaliseringspolitiska
klimatet. För företag lokaliserade
till Norrland betyder den personliga
kontakten med den syd- och mellansvenska
marknaden mycket. Kontakten
med organisationer, institutioner
och myndigheter är också vanligen förknippad
med långa resor.

Även från andra synpunkter spelar
persontrafiken en betydelsefull roll.
Den ökade rörligheten i samhället och
det kulturella utbytet är i väsentlig utsträckning
beroende av att allmänna
kommunikationsmedel står till buds till
en rimlig kostnad. Det finns även tungt
vägande sociala aspekter på denna fråga Självfallet

finns det olika vägar att
anvisa när det gäller en reducering av
persontransportkostnaderna, och dessa
borde ha blivit föremål för närmare
överväganden. Dess bättre har kommunikationsministern
i ett uttalande här -

omdagen aviserat en ändrad inställning
även i fråga om persontransporterna.
Men tyvärr har den omprövningen inte
nått fram till utskottsmajoriteten som
har stannat kvar i den gamla, mer slentrianmässiga
synen på persontransporternas
roll i detta sammanhang.

Även flygets snabbt växande betydelse
för längre transporter bör beaktas.
Det sägs att det i dag är dyrt att flyga
i vårt land, och lekmannamässigt bedömt
förefaller det finnas visst fog för
detta påstående. I detta som i andra
sammanhang tycks vi här i landet ännu
inte på allvar ha anpassat oss till flyget
och dess möjligheter. Vi betraktar
alltjämt flyget som ett exklusivt samfärdsmedel,
och det är måhända betecknande
att det inte har innefattats
i förslaget till transportstöd trots att
det redan finns en klar strävan från
det norrländska näringslivet att i växande
omfattning utnyttja flyget för
transport av vissa högvärdiga produkter.

Vissa bestämmelser beträffande transportstödet
är nu alltför snävt utformade.
Den stödberättigade fraktsträckan
borde ha kunnat sänkas till 200 km mot
i propositionen föreslagna 300 km. Detta
hade varit motiverat med hänsyn till
de aktuella förhållandena. Herr Gustafson
i Göteborg har tidigare berört denna
fråga och exemplifierat den med förhållandena
i Jämtland och de tvärtransporter
som går från det jämtländska
näringslivet till de norska hamnarna.
Med hänsyn till den aktuella situationen
i den delen av Norrlands inland
hade det varit befogat att sänka lcvalifikationsgrunden
för transportstödet.
Sverige har inte så långa avstånd på
tvären som på längden, och det borde
utskottsmajoriteten ha beaktat.

Transporten till Norge och Finland
borde även vara kvalifikationsgrundande
för transportstöd, framför allt av
den anledningen att stora delar av t. ex.
det norrländska inlandet har sina hamnar
i Norge, exempelvis vid Trond -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27 107

heimsfjorden. Det borde vara rimligt att
ta hänsyn till var de ur transportekonomisk
synpunkt »riktiga» hamnarna
är belägna.

Direktör Lars Sjöstedt vid SJ:s utvecklingsavdelning
har nyligen i tidskriften
Ny Teknik skisserat ett program
för hur Norrlands transporlproblem
skulle kunna lösas på lång sikt.
Han har där skisserat ett system med
samordning av skilda trafikmedel för
att nå största möjliga totala effekt. De
framtida linjesträckningar för inrikesflyget
som publicerats kan möjligen bidra
till att fylla Linjeflygs kassakistor
men kan knappast få någon avgörande
effekt för Norrlands utveckling, framhåller
direktör Sjöstedt. I detta framtida
— kanske ännu något utopiska —
trafiksystem för Norrland skisseras en
utveckling mot järnvägar för höga hastigheter
längs vissa stamlinjer, en för
Norrland central och stor flygplats med
matarlinjer och ett väl utbyggt vägsystem.
Denna basstruktur för persontransporterna
skulle kompletteras med
en finstruktur av landsvägar och ett i
viss mån parallellt godstransportnät.
Detta är kanske något utopiskt, men det
väsentliga i denna skiss är att den har
något av den helhetssyn på planeringen
som man skulle önska tillämpad redan
nu när det gäller transportväsendet i
Norrland.

Som jag tidigare nämnt är det föreslagna
transportstödet i detta avseende,
trots den positiva syftningen, en mycket
trevande början och så till vida en
klar besvikelse. Men det är kanske inte
annat att vänta så länge man saknar en
klart fastslagen målsättning för Norrland,
en målsättning som är klart kvantifierad
d. v. s. en befolkningspolitisk
målsättning. Nu nödgas man improvisera
i ett växande medvetande om att
den befolkningsmässiga och arbetsmarknadspolitiska
utvecklingen för
landsdelen är krisartad. Det är alltså
det kortsiktiga perspektivet som dominerar.
I själva verket behövs nu och

Regionalpolitiken

det rätt snart en långsiktig satsning och
planering för en livskraftig utveckling
i landsdelen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 2, 3, 4, 6, 8 a
och 10 till statsutskottets utlåtande nr
105.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Åsling uppfattade
det uttalande, som kommunikationsministern
nyligen gjort i fråga om kostnader
för persontransporter till och från
Norrland, som ett uttryck för att kommunikationsministern
är villig att gå
längre än vad utskottsmajoriteten gjort
när det gäller åtgärder för att sänka persontrafikkostnaderna.
Jag fick närmast
den uppfattningen att vad kommunikationsminister
Norling sade var precis
detsamma som står i utskottsutlåtandet.
Men eftersom kommunikationsministern
är närvarande i kammaren tycker jag
att det vore alldeles utomordentligt att
få ett klart besked om detta. Är det så
att vad statsrådet offentligen nyligen
sagt sträcker sig längre än vad som står
i utskottsmajoritetens utlåtande och närmar
sig vad som står i reservationen?
Eller skall det tolkas så att kommunikationsministern
och utskottsmajoriteten
är på samma linje?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Innan jag svarar på den
fråga som ställts till mig rörande persontransporterna
kanske jag kan få ta
några minuter i anspråk för några kommentarer
till den diskussion som hittills
förts i dag rörande det område som
närmast intresserar mig, nämligen
transportstödet.

Jag noterar med tillfredsställelse att
det hittills i debatten har rått en allmän
enighet om grundtankarna i propositionen
om transportstöd. Alla är
överens om angelägenheten av att det
genom en lämplig reducering av frakt -

108 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

kostnaderna för näringslivet inom stödområdet
skapas marknadsförutsättningar
som är mera lika dem som gäller för
näringslivet i andra delar av landet.
Därigenom krymps de kostnadsmässiga
avstånden till marknaderna i Syd- och
Mellansverige och till exportmarknaderna,
vilket i ungefär motsvarande
mån ökar avsättningsmöjligheterna.
Ökad avsättning är ju i sin tur en förutsättning
för att man skall kunna stimulera
till etablering av nya företag och
till expansion av redan etablerade företag
inom stödområdet.

Genom den näringspolitiska stimulans
som transportstödet är avsett att
ge blir det inte bara ett begränsat lokaliseringspolitiskt
hjälpmedel; det kommer
på sitt sätt att bidra till den allmänna
regionala utvecklingen i dessa
delar av landet. Vad vi til syvende og
sidst vill är ju att få till stånd en större
regionalpolitisk jämlikhet mellan olika
delar av landet. Häri inlägger vi dels
att vi vill ha ett bättre utnyttjande även
av de arbetskrafts- och kapitalresurser
som finns inom stödområdet, dels att
vi genom att göra området mer attraktivt
för näringslivet på ett livskraftigt
och varaktigt sätt vill skapa en servicemiljö
som i tillräckligt stor utsträckning
tillgodoser de krav som människorna
i ett modern välfärdssamhälle har rätt
att ställa oavsett var de bor.

Vi är också ense om att transportstödet
skall vara förenligt med de transportpolitiska
riktlinjer som riksdagen
har antagit och upprepade gånger fastslagit.
Att syftet är i linje med den trafikpolitiska
målsättningen är också helt
klart.

Med ett samtidigt beaktande av de
regionalpolitiska lokaliserings- och näringspolitiska
målsättningarna bidrar
transportstödet sålunda till att främja
en tillfredsställande transportförsörjning.
Det sker på ett sätt som säkrar företagsekonomisk
effektivitet och dessutom
bibehåller konkurrens på i princip
oförändrade villkor mellan de tra -

fikgrenar som här närmast berörs av
ifrågavarande transportströmmar.

Herr Åsling hade åsikten att vi hade
glömt bort flyget. Jag vill då konstatera
— även om herr Åsling kan tycka att
det låter väl sarkastiskt — att vi tänkte
mycket litet på flyget när vi gjorde vårt
ställningstagande, inte därför att vi
trodde eller tror att flyget i framtiden
inte kommer att få ökad användning när
det gäller godstransporter utan därför
att det i dag inte finns anledning att ta
med flygfrakterna. Jag vågar säga att
det valet inte var svårt att göra. Det var
ju fråga om transporter med en vikt av
över 500 kilo, och det var fråga om
transporter av viss längd. Säga vad man
vill om de flygfrakter vi har i dag här i
landet, men ännu har de inte nått en sådan
omfattning att det nu skulle ha varit
berättigat att ta med dem. Det berodde
alltså inte på något sätt på glömska
och var som sagt heller ingen underskattning
av de framtida flygtransporterna,
utan det var en bedömning som
grundade sig på situationen i dag.

Principen att behålla konkurrensen
mellan trafikgrenarna på oförändrade
villkor genom transportstödet innebär
i viss — eller rättare sagt i dubbel —
mening vad man med ett modernt ord
brukar kalla en innovation. Sverige är
sålunda det första land åtminstone i
Europa som har infört ett transportstöd
som både är regionalt utformat och
transportpolitiskt genomtänkt.

Jag sade att det råder allmän enighet
om angelägenheten av ett transportstöd
som skulle vara förenligt med den transportpolitiska
målsättningen. Hel och
full enighet råder emellertid inte. Det
finns reservanter, ehuru inte i denna
kammare, som har en annan uppfattning.

I övrigt synes det i stort sett råda
enighet om den principiella utformningen
av transportstödet — jag tänker
då främst på valet av en lösning som är
selektiv och som bygger på ett restitutionsförf
arande.

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27 109

I fråga om de transportriktningar och
de produktslag som föreslagits omfattade
av stödet vill jag allmänt framhålla
att kommunikationsdepartementets
överväganden härvidlag inte har betingats
av någon ambition att hålla stödet
inom någon viss ekonomisk ram.
Vi har förutsättningslöst sökt bygga upp
en modell som är så konstruerad att
den verkligen stöder de lokaliseringsoch
regionalpolitiska strävandena. Vi
har dels såvitt möjligt velat stimulera
en vidare förädling inom stödområdet
av råvaror och halvfabrikat, dels velat
underlätta uttransporterna av de sålunda
vidareförädlade produkterna. Stödområdet
är ju inte betjänt av en ordning
som innebär att utförseln av råvaror
och mera obearbetade halvfabrikat
underlättas med sikte på vidarebearbetning
utanför stödområdet. Det är
tanken bakom produktavgränsningen
beträffande uttransporterna enligt detta
förslag.

I den debatt som här har förts och i
vissa motioner har vi mött förslag om
att visserligen hålla på propositionens
produktavgränsning som en huvudlinje
men att undanta visst slags råvara eller
visst slags halvfabrikat, som alltså också
borde omfattas av stödet. Särskilda
skäl anförs därvid för just den produkten.

Det är enligt min mening ett riskabelt
sätt att resonera. Speciella skäl kan
man ju alltid åberopa, och har man börjat
göra undantag för vissa varor, utgör
det i själva verket skäl för ytterligare
undantag, och därmed är man
på gång med att luckra upp det regionnalpolitiska
och lokaliseringspolitiska
värdet hos fraktstödet. Jag konstaterar
med tillfredsställelse att utskottet —
härvidlag utan någon reservation — har
följt propositionens linje.

Sedan har frågan om intransporter i
stödområdet diskuterats. Stödet omfattar
som bekant inte intransporter. I det
fallet har i reservationer till utskottets
utlåtande yrkats att stödet skall utsträc -

Regionalpolitiken

kas till att omfatta även intransporter
av råvaror och halvfabrikat och att stödet
även skall kunna utgå för transporter
till stödområdet av vad man kallar
legoarbeten.

I anslutning till detta vill jag allmänt
framhålla att valet av transportriktningar
och transportslag givetvis får träffas
med ett kombinerat beaktande av näringspolitiska,
fraktmässiga och rent
praktiskt administrativa hänsyn. I sistnämnda
hänseende tänker jag på angelägenheten
av ett system som inte är
mer komplicerat än att det kan hanteras
praktiskt och som inte onödigtvis skapar
besvärliga gränsdragningsproblem.
Vid sådana överväganden har jag funnit
det mest ändamålsenligt att inrikta stödet
på de utgående och de interna transporterna.

I fråga om intransporter av mer förädlade
produkter gäller ju att ett transportstöd
i åtskilliga fall skulle påverka
konkurrensförutsättningarna för det
norrländska näringslivet i ogynnsam
riktning, i första hand då för den del
därav som har sin huvudsakliga avsättning
på den norrländska hemmamarknaden.

I fråga om halvfabrikat och över huvud
taget mellanprodukter kan ju allmänt
sägas att den i propositionen föreslagna
konstruktionen med stöd till interna
men inte till ingående transporter
gynnar underleverantörsförhållanden
i vad avser mer bearbetade halvfabrikat
och mellanprodukter.

Bortsett från det gäller att intransporter
av råvaror, halvfabrikat och olika
slags mellanprodukter i betydande
utsträckning redan i dag omfattas av
fraktavtal som innebär mer eller mindre
långtgående rabatter för dessa sändningar.
Jag vill vidare framhålla att åt
det stöd som avses knutet till de utgående
transporterna har givits en storlek
som får anses innefatta ett allmänt
ekonomiskt stöd till de berörda företagen
som även kompenserar för avståndsfaktorn
vid de vidare transpor -

Ilo Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

terna.

Vad slutligen gäller stöd till persontransporter
inom stödområdet vill jag
ge herr Gustafson i Göteborg rätt i att
herr Åsling hade missuppfattat mitt uttalande
i Boden för ett par dagar sedan
då han trodde att jag skulle ha gått
längre än vad utskottsmajoriteten har
gjort i fråga om ett eventuellt stöd till
persontransporter. Jag har sagt mycket
koncentrerat att det kan antas att persontransporterna
spelar en roll i de lokaliseringspolitiska
och regionalpolitiska
sammanhangen och att kostnaderna
i tid och pengar för transport av människor
kan innebära en konkurrensnackdel
i olika hänseenden för näringslivet
inom stödområdet. Jag har sagt att
jag är medveten om dessa problem, och
jag avser att i samband med uppföljningen
av transportstödet inrikta mig
på en kartläggning även av persontransportbehovens
styrka och inriktning inom
stödområdet och därvid även överväga
möjliga och lämpliga lösningar i
fråga om utformningen av ett persontransportstöd.
Jag har också framhållit
att det inte är möjligt för mig att nu
säga någonting mer exakt om när resultatet
av sådana överväganden kan redovisas.

Problemen är av mycket komplicerad
natur och i många stycken av betydligt
mer avancerat slag än frågan om
det stöd som vi i dag diskuterar. Jag
hoppas att ingen har någon annan uppfattning
än att arbetet på ett eventuellt
persontransportstöd måste få bedrivas
i den takt som är möjlig bl. a. med hänsyn
till de betydande insatser som nu i
ett inledningsskede krävs i samband
med fraktbidragsstödet. Detta har jag
sagt, och det ligger i linje med vad utskottsmajoriteten
också har ansett.

Jag vill slutligen tillägga -— vilket även
framgick av mitt anförande häromkvällen
— att ingen bör kunna sväva i tvivelsmål
vad beträffar min positiva inställning
till de undersökningar som
jag här har aviserat.

Herr ÅSLING (ep) kort genmäle:

Herr talman! Man har alltså inte
glömt flyget vid utformningen av transportstödet,
men man har tänkt mycket
litet på flyget, säger kommunikationsministern.
Det dokument vi har framför
oss bär ju syn för sägen i det avseendet.

Det innebär väl ändå att man gör en
felaktig värdering av flygets roll och potentiella
möjligheter i Norrland när man
på detta sätt markerar, att ett transportstöd
i fråga om flyget skall höra framtiden
till. Det måste rimligen vara i
landsdelar med långa avstånd, som flyget
skall ha sitt särskilda berättigande.

Om vi ser transportstödet som ett väsentligt
moment i näringslivets utveckling,
skulle vi kanske kunna vänta, att
man skulle satsa på ett kommunikationsmedel
som särskilt har framtiden
för sig. Eftersom transportstödet skall
vara en väsentlig faktor vid nylokalisering
av företag och vid utveckling av
företag är det uppenbart, att en politik
som hade gett större möjligheter att använda
flyget som transportmedel skulle
ha varit av betydelse för industrier som
har ett per viktenhet högt produktvärde,
typen finmekanisk och elektronisk industri
etc. Jag betraktar det därför som
en brist i det fortsatta regionalpolitiska
arbetet, att man inte har ansett sig kunna
satsa på flyget redan nu.

Kommunikationsministern har vidare
talat om den besvärliga avvägningen
mellan olika produkter när det gäller
transportstödet. Jag är medveten om
detta problem. Jag har i mitt anförande
pekat på konsekvenserna av denna
gränsdragning, som jag illustrerade just
med förhållandet mellan en förädlad
massaprodukt och tidningspapper. Där
kommer man till gränsdragningsproblem
med orimliga konsekvenser.

När det gäller intransporterna är det
uppenbarligen så, att praktiska och
framför allt administrativa hänsyn fått
vara de avgörande faktorerna som talat
mot ett utvidgat transportstöd. Det

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

är också beklagligt med tanke på det
norrländska näringslivets utvecklingsnivå.
Det är nämligen så att en stor del
av den norrländska verkstadsindustrin
är underleverantörer till syd- och mellansvensk
industri, och den skulle i just
detta sammanhang när det gäller halvfabrikat
vid legotillverkning ha en väsentlig
nytta för sin fortsatta utveckling
av ett transportstöd även i fråga om intransporterna.
Detta vore befogat med
hänsyn till utvecklingsnivån i en stor
del av det norrländska näringslivet.

Sedan noterar jag avslutningsvis, herr
talman, bara att jag hade uppfattat tidningsreferaten
av kommunikationsministerns
tal i Boden fel. Jag beklagar
detta. Men jag tycker dock att kommunikationsministern
här i sina uttalanden
är något mera positiv till stöd även
till persontransporter än utskottets majoritet.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Kommunikationsministern
sade att konstruktionen av hans
transportstöd är en innovation, och jag
vill gärna gratulera kommunikationsministern
till denna lösning. Jag tycker att
den är mycket intressant. Vi skall följa
utvecklingen med stort intresse. Just
detta att man kan få selektiva åtgärder
som dock verkar generellt inom de områden
som de berör är en stor fördel.

Vidare sade kommunikationsministern
att det vore mycket besvärligt att
genomföra ett transportstöd för transporterna
in till stödområdet för legoarbeten
och sådant; man finge ta hänsyn
till näringspolitiska, fraktmässiga och
praktiska synpunkter och därvid uppstode
gränsdragningssvårigheter. En
gränsdragning mellan olika slag av varor
förekommer ju redan nu vid transport
från stödområdet, och jag tycker
inte att det alltför mycket skulle komplicera
problemet tekniskt, om man tillläte
ett stöd också för varor som går till
Norrland för att exempelvis bearbetas

Regionalpolitiken

vid legotillverkning. Därför anser jag
det vara befogat att yrka bifall till reservationen
på denna punkt.

Får jag beträffande flygtransporter
hänvisa herr Åsling till det faktum att
utskottet är enhälligt i fråga om ett uttalande
om flygtransport av varor. Det
står bl. a. »att frågan bör ägnas uppmärksamhet
vid den uppföljning av erfarenheterna
beträffande verkningarna
av fraktstödssystemet som skall ske».
Enskilda transporter från Norrland med
flyg som överstiger 200 kg, vilket är
den gräns som föreslagits i reservationerna,
är så sällsynta att man på detta
stadium inte behöver komplicera det
nya systemet. Utskottet har emellertid
enhälligt uttryckt en positiv inställning.

Beträffande persontransporterna var
det alltså riktigt att statsrådet inte sträcker
sig längre än utskottsmajoriteten.
Man kan väl säga att överensstämmelsen
nästan är fullständig. Antingen har
statsrådet läst på utskottsmajoritetens
uttalande ordentligt innan han uttalade
sig, eller också har utskottsmajoritetens
representanter så kunnat tänka sig in i
statsrådets tankevärld när utlåtandet
skrevs att det blev en nästan fullständig
identifikation. Men det finns dock en
skillnad och tyvärr, herr Åsling, i motsatt
riktning än vad herr Åsling tror.
Statsrådet talade om eventuellt persontransportstöd.
Jag fattade det så att han
betonade svårigheterna mer än utskottsmajoriteten
gjort. Vidare skall man observera
resonemanget att experterna nu
måste syssla så mycket med fraktstödet,
att de inte hinner ägna sig åt persontransporterna.
Dessutom sade statsrådet
att det är två skilda saker och att
man inte kan använda samma metodik.
Men varför då använda samma experter,
och varför inte genast sätta i gång med
andra och nya experter för att lösa denna
fråga, som enligt vår åsikt är av så
stor betydelse?

Herr PETERSSON i Gäddvik (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill först säga att

112 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

jag tycker det är bra att statsrådet
Norling verkligen gjort denna banbrytande
insats för att försöka komma till
rätta med kostnaderna för transport
från vad vi kallar det allmänna stödområdet
till andra delar av landet och
längre bort.

Men jag blev litet brydd när jag hörde
statsrådet dels tala om sin positiva
önskan att komma till rätta med persontransportkostnaderna,
dels nämna alla
de svårigheter som enligt statsrådet
fanns då det gällde att vidta åtgärder
på detta område. Ingår vid övervägandena
om persontransporter också frågan
om flygtaxorna? Med hjälp av statistik
kan vi väl bli eniga om att de svenska
inrikestaxorna är mycket höga; man
borde kunna komma ned till ungefär de
flygtaxor som tillämpas i Finland.

Jag tycker också att man vid de här
övervägandena på allvar bör undersöka
vad en maximering av avgiften till viss
sträcka kostar samhället. Redan i dag
har ju SJ somliga dagar i veckan ett enhetspris
för vissa avstånd när det gäller
förflyttning mellan Norrland och Stockholm.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Av tidsskäl skall jag
här bara ta upp ett par tre konkreta saker.

När det gäller avgränsningen av varugrupperna
och frågan om stöd till intransporterna
konstaterar jag än en
gång att vi givetvis hur länge som helst
kan diskutera behovet och värdet av ett
fraktstöd både ut ur och in i stödområdet.
Men slutresultatet med stöd in skulle
ju bli en allmän sänkning av fraktkostnadsnivån
i hela landet, och vad
har man då tjänat rent regionalpolitiskt
och lokaliseringspolitiskt?

Nu vet jag att herr Gustafson i Göteborg
och andra talare har begränsat resonemanget
till att man skulle med
fraktstöd forsla upp vissa produkter för
vidareförädling i stödområdet. Jag har

inte glömt det. Men då skulle vi åter
vara inne på undantagen; vi skulle välja
ut vissa produkter. Och då är jag övertygad
om att man från andra håll, där
man inte sysslar med just de produkterna,
skulle framställa krav om att också
få transportstöd till stödområdet. Jag
kan inte frigöra mig från en viss rädsla
för att vi då som yttersta konsekvens
skulle få en allmänt sänkt frakttaxa för
hela landet, och då skulle vi ha missat
en del av värdet av att åstadkomma en
regionalpolitiskt riktig lösning.

Om jag sedan fattade herr Åslings replik
rätt, så hade herr Åsling redan innan
jag kom in i kammaren varit inne
på frågan om papper och pappersmassa.
I varje fall nämnde han papper som
exempel på att man givit fraktstöd och
att det måste ligga någon tanke bakom
att pappersmassan har lämnats utanför.
Ja, det var ett bra exempel på hur fraktstödet
har arbetats fram, och det kan
vara motiverat att använda en halv minut
till att redogöra för varför pappersmassan
inte har fått något transportstöd.

Vårt motiv för att inte ta med pappersmassan
har varit att sådana transporter
till övervägande del sker med
billiga sjötransportmedel. Det är det
första. I de fall då pappersmassan transporteras
på järnväg får man redan nu
mycket fördelaktiga fraktavtal. Skulle
vi tagit med även pappersmassan i detta
fall, så hade konkurrenssituationen
gentemot sjötransporterna blivit besvärande.

För papper är situationen annorlunda.
En allt större del av papperstransporterna
går på järnväg och med lastbilar,
och utvecklingen där har framtvingats
av behov av snabba och tidsbestämda
transporter. Kunderna nere
på kontinenten efterfrågar i dag i allt
högre grad täta men till volymen begränsade
papperstransporter. Köparen
vill gärna ha varan i direkt transport,
bland annat för att kunna minska den
egna lagerhållningen på papper. En an -

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Nr 27

113

nan viktig orsak till att papper är medtaget
men inte pappersmassa är att det
ur regionpolitisk synpunkt är önskvärt
att stimulera vidareförädlingen av pappersmassan
inom stödområdet. Detta är
en förklaring till den konkretisering
som gjorts i propositionen när det gäller
pappersmassa och papper.

Vad sedan stödet till persontransporter
angår skulle det ta för lång tid att
här ingå på allt det som måste ses över
när vi börjar undersöka persontransportsidan.
Jag tror inte heller att någon
av kammarens ledamöter behöver upplysas
om alla de aspekter som måste
läggas på den frågan. Men eftersom flyget
här har nämnts och säkerligen kommer
att nämnas av många talare senare
i debatten, räcker det med att nämna
att vi där rör oss på ett område där vi
inte är allenarådande. Om vi skall göra
en undersökning rörande flygpriser och
flygtaxor, så skall vi komma ihåg vad
alla i denna kammare redan vet, att vi
har ett skandinaviskt luftfartsavtal mellan
Danmark, Norge och Sverige. Och
man gör inte i något nordiskt land några
egna ingrepp i taxestrukturen utan
att detta mycket snart kommer till de
andra nordiska ländernas kännedom.

Jag nämner detta bara såsom ett mycket
enkelt exempel på att vi i detta
sammanhang möter svårigheter — ja, vi
skall inte använda ordet »svårigheter»
utan i stället säga att det gäller problem,
som vi får ta itu med på ett annat
sätt än när det gällde fraktstödet.
Många andra exempel skulle kunna
nämnas. Jag vill emellertid också på
nytt ange min inställning till åtgärder
i detta avseende.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall ta upp två
punkter i kommunikationsministerns
senaste anförande. Först och främst säger
han att man inte kan börja ge fraktstöd
till intransporter av varor, som
skall förädlas i Norrland, eftersom det

Regionalpolitiken

då blir så stora gränsdragningssvårigheter.
Man skulle då kräva att stödet
skulle gälla alla varor, vilket skulle leda
till en allmän sänkning av taxorna. Ja,
men detta är ju också ett argument mot
kommunikationsministerns eget förslag.
Också i detta har man gjort en avgränsning
mellan olika varuslag. Det har
även mycket riktigt framförts en mängd
förslag till utvidgning av varuområdet.
Utskottet har emellertid enhälligt sagt
nej till dessa förslag. Vi har alltså kunnat
stå emot dessa önskemål, och så
skulle också kunna bli fallet beträffande
intransporter av varor som är av
stor betydelse för näringslivet i stödområdet.

Beträffande frågan om persontransporterna
förstår jag att kommunikationsministern
väl i alla fall inte är ointresserad
av att föra in flygtransporterna
bland dessa. Det har tidigare verkat
som om man inte haft något större
intresse härför, och inte heller utskottsmajoriteten
har i sitt utlåtande anfört
något härom. Statsrådet framhåller
emellertid att det skulle vara mycket
besvärligt, eftersom det har träffats
luftfartsavtal på skandinavisk basis.

Landshövdingarna i de fyra nordligaste
länen anser emellertid att detta
är en fråga av utomordentlig vikt. De
tar inte heller bara upp själva tarifferna
utan också frågan om att finansieringen
av flygplatserna i det inre av
Norrland skall övervägas. När SAS och
Linjeflyg fick reda på detta anförde de
givetvis en del argument mot denna
tanke. De framhöll emellertid i sin inlaga
till kommunikationsministern att
de för sin del inte hade något emot att
en undersökning göres.

Jag tycker att en sådan undersökning
är utomordentligt angelägen. Om vi jämför
kostnaden per kilometer för inrikesflyg
i de nordiska länderna, finner vi
nämligen att Sverige inte intar någon
särskilt fördelaktig plats. Det framgår
tvärtom av de nämnda landshövdingarnas
yttranden att vi har de högsta kost -

114 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 fm.

Regionalpolitiken

naderna per flygkilometer. Det är detta
som är anledningen till att jag menar
att vi inte kan vänta till dess att de
skickliga experter som kommunikationsministern
tillsatt för att arbeta med
fraktstödet blir färdiga med denna uppgift.
Vi måste skaffa nya experter, och
det är inte omotiverat eftersom dessa
frågor har en något annan karaktär,
och vi måste omedelbart få i gång denna
utredning. Det är med den utgångspunkt
som reservanterna anför att detta
är en mycket angelägen fråga, inte med
utskottsmajoritetens utgångspunkt, som
innebär att det kan »antas» att dessa
transporter spelar en roll inom lokaliseringspolitiken
och för Norrlands konkurrenskraft.

Herr ÅSLING (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
tog i sitt föregående inlägg upp
mitt yttrande beträffande flyget. Jag är
mycket väl medveten om att reservanterna
enhälligt står bakom sin skrivning
beträffande flyget, och det var
inte det jag polemiserade mot, utan det
var närmast mot kommunikationsministerns
ambitionsnivå och syn på flyget
såsom ett framtida kommunikationsmedel
jag vände mig. Det finns anledning
betona värdet av att redan i dag inlemma
flygtransporterna i den arsenal
av lokaliseringsfrämjande åtgärder som
vi håller på att bygga upp.

Beträffande frågan om pappersmassa

kontra tidningspapper vill jag vidare
säga att kommunikationsministern tydligen
inte var närvarande i kammaren
under mitt första anförande. Jag gjorde
en jämförelse enbart för att illustrera
svårigheten vid gränsdragningen mellan
två produkter, i detta fall blekt sulfatcellulosa
och tidningspapper. Sulfatcellulosan
är en dyrare och längre förädlad
produkt men kan i detta fall icke
komma i åtnjutande av transportstödet
eftersom det är fråga om ett halvfabrikat.

Jag är helt överens med kommunikationsministern
om det önskvärda i att
till de norrländska cellulosafabrikerna
lägga förädlingsenheter i form av pappersbruk.
Men tyvärr har vi ännu inte
dessa förädlingsenheter utbyggda i tillräcklig
omfattning. En hel del av de
pappersbruk som utnyttjar norrländsk
massa är dock så lokaliserade att man
nödgas utnyttja landtransport av massan.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta den
fortsatta behandlingen av förevarande
ärende samt behandlingen av övriga på
föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.10.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27 115

Torsdagen den 21 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§1

Regionalpolitiken (forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande bankoutskottets utlåtanden
nr 40, i anledning av dels
proposition med förslag om den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten,
m. in., dels motioner angående regionalpolitiken,
nr 41, i anledning av motioner
angående regional differentiering av
kreditpolitiken, och nr 42, i anledning
av motioner om styrning av företagsetablering
genom utnyttjande av investeringsfondsmedel,
statsutskottets utlåtanden
nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten,
m. m., i vad den ej avser regionalpolitikens
långsiktiga mål, samt Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till särskilda
stödåtgärder i glesbygder, jämte motioner,
nr 104, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående kapitaltillskott
till Norrbottens Järnverk AB jämte
motioner, nr 105, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående transportstöd
som regionalpolitiskt medel jämte
motioner, och nr 106, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
Norrlandsfondens fortsatta verksamhet
m. m. jämte motioner, samt bevillningsutskottets
betänkande nr 36, med anledning
av motioner rörande vissa lokaliserings-
och miljöpolitiska skattefrågor,
m. m., nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, i enlighet
med förut gjord anteckning, till

Herr LINDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Låt mig börja med att
uttrycka min tacksamhet mot herr Gustafson
i Göteborg, som lockade upp
kommunikationsministern till ett inlägg
före middagspausen. Han gjorde det hela
mycket lättare för mig, ty åtskilligt
av vad kommunikationsministern framförde
kan jag helt instämma i. Tyvärr
är emellertid kommunikationsministern
inte utskottets talesman, och därför är
jag ändå tvungen att redovisa utskottets
synpunkter på en del områden. Det
kommer kanske att betyda att jag i viss
utsträckning låter som en papegoja och
i stort sett upprepar vad kommunikationsministern
sagt.

Jag tänkte ett ögonblick, sedan herr
Stridsman hade hållit sitt långa begravningstal
över Norrland, att jag borde
gå upp och yrka avslag på propositionen
84, ty efter hans inlägg verkade det
inte behövligt med något transportstöd.
I stället funderade jag på att begära
anslag till den stora sorgehögtiden. Men
många talare har sedan dess uttryckt
sin klara tillfredsställelse med det förslag
som har lagts fram, och det har
fått mig på bättre tankar.

De reservationer som föreligger skall
jag något beröra, och jag vill börja med
reservationen 1, som handlar om Gotlandstrafiken.
Jag ber att få understryka
att utskottet är väl medvetet om de
problem som har aktualiserats i de motioner
som ligger bakom denna reservation.
Utskottet har också framhållit att
det »finner det angeläget att de frågor
som sammanhänger med kommunikationerna
i deras helhet mellan Gotland
och fastlandet snarast möjligt får en
tillfredsställande lösning». Det erinrar

116 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

därför om de förhandlingar mellan staten
och intressenter i Gotlandstrafiken,
angående den samarbetsöverenskommelse
om regelbunden sjötrafik mellan
Gotland och fastlandet och därmed sammanhängande
landtrafik som pågått sedan
mitten av maj 1968, och fortsätter:
»Från statligt håll har man därvid i
princip förklarat sig beredd att medverka
till arrangemang som medger en
rationell transportorganisation för den
reguljära sjötrafiken mellan Gotland
och fastlandet i former som innebär
att en statlig insats verkligen kommer
gotlänningarna och den allmänna utvecklingen
på ön till godo.»

Om en överenskommelse komme till
stånd, skulle man från statligt håll medverka
i nödvändiga hamninvesteringar
för att främja en rationell godshantering.
En överenskommelse skulle även
innebära inflytande för stat och kommun
på taxesättningen för sjötransporten
av såväl gods som persontransporter.

Vi måste tyvärr konstatera att förhandlingarna
har gått kärvt och att någon
uppgörelse därför ännu inte kunnat
uppnås. Enligt vad vi inom utskottet
erfarit är emellertid härmed sammanhängande
frågor alltjämt under
övervägande inom kommunikationsdepartementet.
Vi har funnit att resultatet
av dessa överväganden bör avvaktas
innan andra åtgärder vidtas till frågans
lösning. Dessutom är det i förevarande
proposition framlagda förslaget till
transportstöd på grund av sin tekniska
utformning knappast tillämpligt på Gotlandstrafiken.
Utskottet har fördenskull
inte funnit skäl att tillstyrka motionerna.

Jag tillåter mig konstatera att skillnaden
mellan utskottsmajoritetens och
reservanternas uppfattning är mycket
obetydlig. I huvudsak består den i att
reservanterna vill skriva till Kungl.
Maj :t i en fråga som redan är föremål
för behandling i kommunikationsdepartementet.

I reservationen 3 upptas frågan beträffande
stöd av transporter till stödområdet
samt tilläggsdirektiv till utredningen
om stöd till jordbruket i norra
Sverige.

Beträffande frågan om stöd till transporter
av färdiga produkter in till stödområdet
vill jag hänvisa till den redogörelse
som kommunikationsministern
lämnade före middagsuppehållet Utskottsmajoriteten
anser inte att sådant
transportstöd bör komma i fråga. Det
har konstaterats att råvaror och mellanprodukter
normalt omfattas av fraktavtal
som innebär mer eller mindre
långtgående rabatter.

Utan att ta ställning till hur långt
samhället kan sträcka sig i fråga om
fraktsubventioner står det dock helt
klart att det skulle innebära en stimulans
för det norrländska näringslivet om
intransport av vissa råvaror till stödområdet
subventionerades. Det vore
emellertid nödvändigt att göra ett urval
av de råvaror som skulle subventioneras,
och besvärande gränsdragningsproblem
skulle därvid uppstå. Man
skulle också få ett besvärligt teknisktadministrativt
system.

Frågan var föremål för diskussion tidigare
i dag. Låt mig anföra ett exempel
på en råvara som man vid en
första tanke kunde tycka att det vore
självklart att den transportsubventionerades
men som man vid närmare eftertanke
finner att detta kanske inte är
så säkert. Den belyser de gränsdragningsproblem
som vi skulle få om vi
subventionerade intransport av råvara.

I Kungl. Maj :ts proposition nr 84 tabell
4 kan man utläsa att via järnväg
transporteras årligen 593 000 ton träråvara
in till stödområdet eller inte
mindre än 14 procent av den totala
godsströmmen på järnväg till stödomdet.
Det kan synas tillfredsställande att
träråvara transporteras in till stödområdet
för att där förädlas, och visst kan
det vara gott och väl. Men en subventionering
av transporten av träråvara

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

117

skulle föra sig med andra konsekvenser.
Man ökar dess konkurrenskraft med råvaran
från Norrlands inland och flyttar
på så sätt den s. k. nollzonen ytterligare
ett gott stycke nedåt kusten. Därigenom
försämras läget för skogsägarna
i inlandet ytterligare och arbetstillfällena
minskar i de redan tidigare värst
utsatta områdena.

Detta är ett exempel på att man inte
oförbehållsamt kan besluta att subventionera
transporter av råvara in till
stödområdet. Ett system med dispensförfarande
eller undantagsbestämmelser
för vissa råvaror har utskottsmajoriteten
funnit alltför krångligt, och vi
vill för närvarande inte tillgripa en sådan
lösning. Låt oss först vinna erfarenheter
av den föreslagna försöksverksamheten;
därefter kan vi bestämma
hur långt vi bör gå i fråga om transportsubventioner.
Den principiella inställningen
att inga transporter in till
stödområdet skall subventioneras har
också varit motivet till att utskottet
har avstyrkt förslag om en utredning
av transportstöd till jord- och skogsbruket.

I en rad motioner har krävts eu sänkning
av den nedre avståndsgränsen för
erhållande av transportstöd. Jag hänvisar
beträffande denna fråga till den
tidigare i dag förda diskussionen, då
kommunikationsministern angav skälen
för att man har stannat för 300 km, som
utgör medeltransportavståndet hos SJ.

Motionsyrkandena att även transportsträckorna
i Norge och Finland skall
räknas in för den händelse den stödberättigade
transportsträckan inle uppgår
till 300 km inom Sverige har också
diskuterats tidigare i dag.

Ett argument som inte framkom i
diskussionen men som jag gärna vill
betona gäller det förhållandet, att sådana
subventioner som jag ser det skulle
innebära en otillbörlig konkurrens
med de områden i det angränsande landet,
till vilka vi transporterar våra produkter.
Jag är övertygad om att man i

Regionalpolitiken

Tröndelag inte skulle vara särskilt trakterad
av att vi börjar konkurrera på deras
marknad med transportsubventioner.
Innan vi vidtar sådana åtgärder
bör vi ta upp förhandlingar med berörda
länder.

I propositionen föreslås en nedre
viktgräns på 500 kilo. I flera motioner
föreslås en nedre viktgräns på 200 kilo,
och i ett par motioner föreslås att det
inte skall sättas någon nedre viktgräns
alls.

I motionerna I: 1161 och II: 1361 föreslås
dispensmöjligheter för vissa maskin-
och verktygstransporter som understiger
en vikt av 500 kilo verklig
vikt. Utskottet finner liksom departementschefen
en avgränsning böra ske
som undantar mindre sändningar. Därmed
kan restitutionsförfarandet administrativt
förenklas samtidigt som företagen
stimuleras ordna sina transporter
mer rationellt. Utskottet anser det vara
angeläget att så sker och tillstyrker förslaget
att en lägsta gräns för enskild
sändning fastställes. Denna bör i enlighet
med departementschefens förslag
sättas vid 500 kilo. Vi vill i det sammanhanget
peka på de möjligheter till
samsändningar som föreligger. Det bör
påpekas att på SJ antalet sändningar
under 500 kilo uppgår till mellan 12 000
och 15 000 per år, medan vid lastbilstransporter
ytterst få sändningar understiger
500 kilo. Det norrländska näringslivets
struktur talar för att sändningarna
i Norrland är relativt stora.
Produkterna går i regel till återförsäljare
i relativt stora sändningar, samtidigt
som direktförsäljningen till kunderna
minskar. Även småindustrin
tycks således arbeta med relativt stora
sändningar.

Även om en nedre viktgräns i undantagsfall
kan medföra nackdelar för
företagarna har utskottet ansett att fördelarna
av samsändningar uppväger
nackdelarna. Utskottet har därför funnit
anledning att avstyrka motionen.

I reservationen 9 biträds motionsyr -

118 Nr 27

Torsdagen den 21 mai 1970 em.

Regionalpolitiken

kandena om utarbetande av vissa restitutionsbestämmelser,
så att de negativa
effekterna ur kapital- och räntekostnadssynpunkt
för fraktersättning
elimineras. Utskottet har inte funnit
skäl att tillstyrka motionen. Motivet härför
är mycket enkelt. Tidigare har det
inte funnits några subventioner alls, och
när sådana nu införs krävs ytterligare
subventioner för ränteförlusterna under
den tid man får vänta på restitutionen.
Utskottet har inte ansett denna begäran
rimlig.

Jag skall inte uppehålla mig vid frågan
om persontaxorna; diskussionen före
middagsuppehållet på den punkten
var uttömmande. Jag vill bara framhålla
att den som av utskottsutlåtandet anser
sig kunna utläsa att majoriteten går
emot förslaget om persontransportsubventioner
när det gäller flyget måste
läsa utlåtandet på ett mycket underligt
sätt. Det sägs ingenstans i vårt utlåtande
att vi inte skulle acceptera en sådan
lösning, om det efter utredning skulle
visa sig att en sådan är realistisk.

Låt mig herr talman, konstatera att
det fraktbidragssystem som nu föreslås
är nytt; vi saknar i stort sett erfarenhet
på detta område. När en proposition
av detta slag läggs fram är det självfallet
inte svårt att skriva långa önskelistor
med åtgärder som man vill kombinera
med det framlagda förslaget eller
utvidga förslaget med. Det underlag
som finns för stödets utformning är de
utredningar som gjorts i kommunikationsdepartementet.
Utskottsmajoriteten
har inte funnit skäl anta att de bedömningar
man gjort inom departementet
när det gäller stödets utformning
inte skulle vara riktiga. Vi har därför
inte funnit anledning att frångå förslaget
annat än så till vida att vi begär en
utredning av kompletterande persontaxestöd.
Självfallet kan det när man
sätter i gång en försöksverksamhet av
denna art hända att man måste ändra
eller komplettera förslaget. Jag ber att
få citera vad departementschefen sä -

ger härom i propositionen:

»Det föreslagna fraktbidragssystemet
bör bedrivas som försöksverksamhet
under en treårsperiod. Under denna
bör en successiv uppföljning och utvärdering
ske. Med utgångspunkt häri
och med beaktande av de allmänna erfarenheterna
av stödet får övervägas,
hur systemet lämpligen bör anpassas
för tiden härefter.

Redan under försöksperioden kan det
visa sig nödvändigt att vidta jämkningar
i bidragssystemet. Med hänsyn härtill
bör Kungl. Maj:t få — i anslutning till
de av riksdagen antagna riktlinjerna
—- besluta om sådana jämkningar.

En uppföljning och utvärdering av
försöksverksamheten bör komma till
stånd inom kommunikationsdepartementet.
I sammanhanget bör även i
departementets regi initieras ett mera
långsiktigt utredningsarbete i syfte att
bl. a. studera avståndskostnadernas effekter
inom olika delar av näringslivet
inom stödområdet och deras inverkan
på den regionala utvecklingen.»

Detta uttalande av departementschefen
betyder att vi får möjligheter till en
successiv finslipning av systemet, och
eventuella brister bör relativt snabbt
kunna arbetas bort.

Herr talman! Jag konstaterar att transportstödet
till stödområdet tillsammans
med förslagen i lokaliseringspropositionen
innebär betydande ekonomiska insatser
från samhällets sida i syfte att
nå en bättre regional jämlikhet. Som
norrlänning är jag tacksam för dessa
insatser, men jag är övertygad om —
detta har också framgått av den tidigare
debatten —• att vi kommer att få höra
krav på ytterligare ekonomiska subventioner
till företagen för att företagsamheten
i Norrland skall bli lönsam. Jag
skulle vara tacksam om Norrland inte
framställdes som ett geografiskt område
där långtgående subventioner från
samhällets sida är det enda som gör det
möjligt att ha ett näringsliv i regionen.
Att framställa Norrland i en sådan.

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27 119

dager är knappast ägnat att befrämja
företagens intresse för etablering inom
stödområdet. Vi har redan nu bevis för
att det går att bedriva lönsam och effektiv
företagsamhet i Norrland. Att det
finns nackdelar i vissa avseenden är
ingenting att förtiga, men det är lika
angeläget att framhålla de fördelar som
finns: arbetskraftens stabilitet, tillgången
på bra och billig industrimark och
miljöförhållanden är några exempel.

Det finns en ekonomisk gräns för hur
mycket samhället kan subventionera företagen.
Dessa subventioner skall ändå
till sist betalas över skattsedlarna av
de människor som står i produktionen.

Jag är inte rätt man att avgöra, om
vi med det nu framlagda förslaget når
den gränsen eller hur långt vi kan ha
kvar dit, men vi vet redan nu att viss
industri i storstadsområdena når högre
lönsamhet och bättre förräntning av kapitalet
än företagen i övriga områden.

Detta skulle tala för att vi borde satsa
på storstadsområdena för att nå högsta
möjliga ekonomiska tillväxt, men det är
ett alltför ensidigt betraktelsesätt. Vi vet
nämligen att samhällets investeringar i
bostäder, serviceinrättningar, gator och
vägar i storstadsområdena samtidigt är
betydligt högre och framför allt att det
behövs omfattande insatser för att man
skall åstadkomma en människovänlig
miljö.

Hur dessa för- och nackdelar ekonomiskt
väger mot varandra vet vi i dag
mycket litet om. Vad vi behöver är en
samhällsekonomisk planering, ställd
mot en företagsekonomisk planering,
för att vi skall veta hur vi i framtiden
bör prioritera och placera industrietableringarna
för att nå bästa möjliga ekonomiska
resultat. Naturligtvis måste
även andra värderingar tas med i planeringen,
t. ex. miljöförhållanden, människors
vilja att bo och verka inom olika
delar av landet och en värdering av
hur mycket vi eventuellt är villiga att
avstå i ekonomiskt avseende för att nå
uppsatta mål.

Regionalpolitiken

De nu framlagda förslagen om ekonomiska
satsningar för att åstadkomma
en industriell utveckling inom stödområdena
är, som jag tidigare framhållit,
bra, men dessa måste åtföljas av en satsning
för att bygga upp industricentra
i realistiskt antal inom regionen. Det är
emellertid nödvändigt att samtidigt göra
en helhjärtad satsning för att till området
lokalisera utbildning och offentliga
institutioner i den utsträckning det
är möjligt.

Vi kan bara konstatera att de lokaliseringseffekter,
som vi har ernått, till
stor del har inneburit att man framför
allt i inlandsregionerna i stor utsträckning
har fått låglöneindustri. Vi kan
iaktta en trend som pekar mot en ekonomisk
och social ojämlikhet mellan olika
delar av landet. För att motverka
denna trend, som tenderar att förstärkas,
är det nödvändigt att göra satsningar
för att lokalisera t. ex. utbildning
och offentliga institutioner.

Sedan kan vi naturligtvis ha all rätt
alt kräva att även den privata företagsamheten
visar ett större intresse för
stödområdena. Det samarbete som pågår
mellan industridepartementet och
företagarsidan är en positiv företeelse.
Skulle inte denna positiva utveckling
fortsätta, tror jag att vi mycket snart
är framme vid en tidpunkt när vi måste
kräva att samhället inför en etableringskontroll.
Detta måste naturligtvis vara
det sista återstående medlet, men fortsätter
utvecklingen som den har gått,
med ett så svalt intresse hos det privata
näringslivet, framstår detta för mig
som den kanske enda lösningen.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets utlåtande
nr 105 på samtliga punkter.

Därefter anförde:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Utskottsmajoritetens talesman
sade att han inte skulle gå när -

120 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

mare in på frågan om persontransporter
med flyg, eftersom den hade diskuterats
uttömmande före middagspausen.
Jag ställde emellertid en fråga till honom.
Utskottsmajoriteten talar om problem
som sammanhänger med nedsättning
av avgifterna på vissa slag av persontransporter
— vilka slag av persontransporter
är det som utskottet tänker
på i det sammanhanget?

Herr Lindberg säger att man inte kommer
att motsätta sig att en nedsättning
skall omfatta flygtrafiken, om det skulle
visa sig att man kan nå en acceptabel
lösning. Herr Lindberg måste väl ändå
erkänna att det inte låter särskilt entusiastiskt.

Det finns tydligen en skillnad även
på denna punkt mellan reservanterna
och utskottsmajoriteten. Reservanterna
säger nämligen klart ifrån, att persontrafiken
med flyg är av så stor betydelse
för Norrland, att man verkligen måste
anstränga sig för att finna en lösning.

Man kan inte oförbehållsamt införa
transportstöd för transport av råvaror
in till stödområdet, säger herr Lindberg.
Det har vi heller inte sagt. Jag
nämnde förut som ett exempel traktortillverkningen:
man transporterar ganska
tunga komponenter upp till övre
Norrland, där de kompletteras, och sedan
skickas de tillbaka. Menar inte herr
Lindberg att det skulle vara en fördel
att få stöd också vid dessa transporter,
så att man kunde få en konkurrens på
lika villkor?

Sedan säger herr Lindberg att man
inte bör utmåla förhållandena i Norrland
som så ofördelaktiga, att företagare
inte får intresse av att etablera sig
där. Det håller jag fullständigt med om.
Det som både herr Lindberg och jag
syftar till är emellertid att företagsamheten
i Norrland skall kunna konkurrera
på såvitt möjligt lika villkor med företagsamheten
i övriga delar av landet.
Det är denna tanke som ligger bakom
kommunikationsministerns förslag till

transportstöd, och den ligger också
bakom reservanternas förslag om att
utsträcka detta stöd på de områden
där det är motiverat. Jag vill också
starkt understryka att man måste lösa
problemet med de dyra persontransporterna
mellan stödområdet och övriga
delar av landet.

Herr ÅSLING (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindberg har här
redogjort för frågan om de bidragsgrundande
transportavstånden och försökt
förklara varför utskottsmajoriteten
icke har ansett sig kunna gå med
på att transporter i Norge och Finland
räknas in i stödunderlaget. Han har därvid
mobiliserat ett nytt argument, som
jag tycker inte kan få stå oemotsagt, eftersom
det är mer än lovligt långsökt.
Han säger att man av hänsyn till konkurrensen
med industrier inom gränsområdena
— Tröndelagen i fallet Jämtland
— inte skulle kunna räkna in transporter
i grannlandet i det transportstödsgrundande
avståndet.

Jag anser att man här måste se till
det reella förhållandet. Den övervägande
delen av de transporter som här förekommer
avser export av produkter
från Norrlands inland över hamnar i
Tröndelagen ut till fjärran marknader.
Det är en ytterst liten del av produktionen
i det norrländska inlandet som
avsätts inom grannländernas näraliggande
områden.

Jag tycker att herr Lindberg i alla
fall måste vara medveten om vilken avgörande
betydelse för utvecklingen av
näringslivet i Norrlands inland som den
med möda uppbyggda transitotrafiken
har och att det är en allvarlig brist i
det förslag till transportstöd som vi har
på riksdagens bord nu att inte transportavstånden
till de naturliga exporthamnarna
i Norge kan räknas in i det
bidragsgrundande avståndet.

Herr LINDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Man kan självfallet gö -

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

121

ra som herr Åsling, nämligen ta ett utryckt
exempel och påpeka att transporterna
i det fallet mest avser exportvaror.
Jag kan hålla med om att de
transporter som går över Trondheim i
stort sett gäller exportvaror. Men vi kan
väl inte besluta om att transportstödet
bara skall gälla en viss liten region.
Vi har gränser runtom hela landet och
vad som är aktuellt i det ena fallet är
inte aktuellt i det andra.

Hur skulle herr Åsling uppfatta det,
om den norska industrin — det kanske
är en hypotetisk tanke, men jag tar det
som ett exempel — skulle börja subventionera
transporter och underlätta
konkurrensen på den jämtländska
marknaden och undanrycka underlaget
från vår industri? Hur skulle vi reagera
då? Jo, vi skulle reagera ganska surt.
Om man skall genomföra något sådant,
bör man först förhandla med de parter
som är berörda.

Herr Gustafson i Göteborg tolkar utskottets
yttrande ungefär som han tycker
är lämpligt. Jag märkte redan i utskottet,
att herr Gustafson var angelägen
om att vi inte skulle kunna enas på
denna punkt. Det är kanske på denna
reservation han tänker bygga upp sin
valrörelse. Det är förmodligen ett ganska
magert valfläsk.

Jag ber att få citera det som herr
Gustafson själv har citerat i dag ur utskottsmajoritetens
utlåtande:

»Enligt utskottet är det emellertid med
hänsyn till avståndsfaktorns betydelse
från lokaliserings- och näringspolitiska
synpunkter angeläget att den fortsatta
uppföljningen i kommunikationsdepartementets
regi av det nu föreslagna
transportstödet kombineras med överväganden,
som innefattar kartläggning
av persontransportbehovens styrka och
inriktning inom stödområdet och i anslutning
därtill möjliga och lämpliga
lösningar i fråga om utformningen av
ett persontransportstöd.»

Innebär ett transportstöd på flyget
»möjliga och lämpliga lösningar», herr

Regionalpolitiken

Gustafson? Då vill vi gärna också vara
med och subventionera det.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Får jag först säga att
när det gäller att räkna in den norska
sträckan i kvalifikationssträckan så att
säga, är det ju i reservationen fråga om
att ge transportstöd på den del som omfattar
den svenska sträckan av transporten.
Där kan inga utländska myndigheter
ha något inflytande på de tariffer
som vi sätter för den svenska
transportsträckan. Jag tror att man också
på norskt håll skulle ha ett visst intresse
av att man på det sättet stimulerade
exporten över de norska hamnarna.

Vidare vill jag påpeka att herr Lindberg
inte tycker att man skall sänka
viktgränsen i de enskilda fallen till 200
kilo. Han menade att hela strukturen
hos det norrländska näringslivet är sådan
att det i regel inte blir fråga om
enskilda transporter som är under 500
kilo. Men dels finns det en småföretagsamhet
i stödområdet, dels finns det
all anledning i världen att stimulera
till uppkomsten av mera av småföretagsamhet,
så att man får en mera differentierad
näringslivsstruktur inom dessa
områden. Därför finns det all anledning
att bifalla reservationens yrkande
på den punkten.

När det gäller persontransporter överraskade
herr Lindberg mig med att säga,
att jag i avdelningen inte visat något
större intresse för utskottsmajoritetens
skrivning. Jo, herr Lindberg, om
vi nu skall tala om vad som hände i avdelningen
kan jag nämna att jag frågade,
om man verkligen menade att det
skulle stå att det »kan antagas att persontaxorna
spelar en viktig roll» i lokaliseringspolitiska
sammanhang och
vidare: »Kostnaderna i tid och pengar
för transport av människor kan vidare
antagas innebära en allvarlig konkurrensnackdel.
» Kan vi inte vara överens

122 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

om, frågade jag, att det verkligen är en
konkurrensnackdel och att kostnaderna
spelar en viktig roll? Nej, menade
majoriteten, det skall stå som det står.

Här har vi alltså skillnaden mellan
majoritetens uttalande och reservanternas.
Reservationen innebär ett klart
ställningstagande till förmån för en
snabb behandling av frågan om nedsättning
av de stora kostnaderna för
persontransporter mellan stödområdet
och övriga delar av landet, medan utskottsmajoriteten
säger att det visserligen
kan antas att frågan är av stor betydelse,
men att det finns mycket annat
att göra. Därför kommer det att
ta tid, men man kommer inte att motsätta
sig när det gäller flygtransporterna.
Det är skillnad det, herr Lindberg.

Herr ÅSLING (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindberg tror väl
ändå inte att t. ex. Bergen eller Oslo är
realistiska utskeppningshamnar för produkter
från Norrlands inland. De facto
rör det sig här inte om något enstaka
exempel. Det är ett fåtal hamnar på
norsk sida som i realiteten brukas för
export av norrländska produkter.

Jag vill till sist bara slå fast att såsom
transportstödet nu utformas hämmar
det utvecklingen för en stor del av
Norrlands inland. Export över de transportekonomiskt
och geografiskt naturliga
hamnarna för dessa landsdelar diskrimineras.

Herr LINDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Yar formuleringarna
att det kan antas eller att det är en
övervägande konkurrensnackdel den
enda anledningen till den reservation
herr Gustafson i Göteborg står bakom,
så är mitt antagande riktigt, att han var
mycket angelägen om att få en reservation
på denna punkt, ty skillnaden är
liten. Att vi kan anta kan vi vara överens
om, och jag kan också sträcka mig
så långt att jag säger att vi vet att det är

en konkurrensnackdel. Hur allvarlig
den är kan alltid diskuteras. För mig
är det i alla fall för närvarande inte
klart hur allvarlig nackdelen är, men
att den finns vet jag.

Herr ELIASSSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Till grund för denna
debatt ligger ju en rad utskottsutlåtanden,
varav vissa hittills varit föremål
för större uppmärksamhet i debatten,
medan andra knappast berörts. Eftersom
jag deltagit vid behandlingen i
statsutskottets femte avdelning av utskottets
utlåtanden nr 104, som gäller
kapitaltillskott till Norrbottens järnverk,
vill jag med tillfredsställelse notera
att, bortsett från ett särskilt yttrande
från moderata samlingspartiets representanter,
utskottet präglades av enighet
beträffande denna finansiella rekonstruktion.
Vi är väl alla på det klara
med att Norrbottens järnverk under
de senaste åren gått med betydande förluster,
och orsakerna härtill är säkert
flera.

Jag vill i sammanhanget understryka
att det förefaller vara ganska välmotiverade
åtgärder som nu aktualiserats
av styrelsen för järnverket, men därom
har styrelsen för Statsföretag AB
haft vissa avvikande uppfattningar.
Man kanske inte skall överdriva skillnaderna
i bedömningen därvidlag, men
det vill synas som om man i järnverket
nu bör ha en möjlighet att få en utveckling
mot bättre ekonomi och efter
hand åtminstone undgå förluster samt
få en lönande produktion. Det torde
råda enighet om önskemålet att Norrbottens
järnverk skall utvecklas också
när det gäller produktutveckling och
manufakturering samt att man i företaget
skall få större möjlighet än hittills
att skapa underlag för en ny industriell
verksamhet i anknytning till
järnverkets produktion.

Jag vill här göra några allmänna och
i och för sig kanske inte särskilt originella
reflexioner kring de många frå -

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27 123

;gor som behandlas i förevarande utskottsutlåtanden.
Jag konstaterar med
tillfredsställelse att regeringen efter
förslag av landshövding Lemne har insett,
att det behövs en fortsatt lokaliseringspolitisk
verksamhet med ökade
resurser och med nya medel för att
effektivisera lokaliseringspolitiken.
Uppenbart är också att man inom regeringen
nu bedömer läget så att det
behövs mera aktiva och verksamma åtgärder,
om man skall kunna uppnå vad
man nu något sent deklarerat — men
bättre sent än aldrig — nämligen en
dämpning av storstadsområdenas tillväxt.

Man måste i denna debatt också understryka
att vad som avsetts, och inte
minst vad vi från centerns sida avsett,
inte är att skapa oacceptabla förhållanden
för de människor som bor i storstadsområdena.
Även de har givetvis
rätt till rimliga, goda och trygga förhållanden.
Vad det gäller är i stället —
och det bör vara ett intresse även för
dem som bor i storstadsområdena —
att undvika en expansion som leder till
icke önskvärda sociala och miljömässiga
problem. I ett land som vårt bör vi ha
utrymme rent geografiskt för en spridning
av näringsliv och befolkning, varigenom
vi kan skapa större jämlikhet
och bättre miljömässiga förhållanden.

Jag behöver här inte betona att centern
under mycket lång tid har varnat
för koncentrationstendenserna och de
konsekvenser dessa får för befolkningen
både i överhettade storstadsområden
och i avfolkningorter. De lokaliseringspolitiska
åtgärder som under senare
år satts in har tyvärr vidtagits för
sent och har också varit helt otillräckliga.
Det kan man inte underlåta att
konstatera. Därför har också utvecklingen
under 1960-talet i stort kännetecknats
av en fortsatt koncentration
till storstadsområdena, samtidigt som
vi har fått större områden med svåra
glesbygdsproblem. Om inte region- och
lokaliseringspolitiken får avsevärt stör -

Regionalpolitiken

re resurser föreligger det såvitt jag kan
se uppenbara risker för inte bara fortsatt
koncentration, främst till de tre
storstadsområdena, utan även till att vi
under 1970-talet får uppleva att åtskilliga
mindre och medelstora tätorter och
städer får känning av utflyttningsproblem
i långt större utsträckning än vad
fallet varit under senare tid.

Att döma av de uttalanden som arbetsmarknadsstyrelsens
chef gjort och
som åberopats tidigare i debatten har vi
att räkna med en mycket betydande utflyttning
från skogslänen även under
kommande år. Man kan inte på något
sätt trolla bort det faktum att detta betyder
att allt fler orter får en ogynnsam
befolkningsutveckling medförande
ett otillräckligt befolkningsunderlag för
ett differentierat näringsliv och för en
god kommunal service. Därmed riskerar
allt fler orter att en dag mötas med
det beskedet från myndigheterna att de
inte längre utgör attraktiva lokaliseringsalternativ.

Det finns enligt centerns uppfattning
knappast något större hot — såsom vi
betonat vid många tillfällen — mot jämlikhets-
och trygghetssträvandena i vårt
samhälle än den regionala obalansen
med dess risker för att människor kommer
i kläm både i glesbygden och i
storstad. Vi är också på det klara med
att det behövs väsentligt kraftfullare
insatser för att få till stånd en förändring
av trenden. Vad regeringen har
föreslagit innebär — det bör erkännas
— på vissa punkter klara förbättringar,
men man måste inte bara få större
resurser för regional- och lokaliseringspolitiken
utan man måste enligt vår
mening också arbeta med flera olika
slags medel om denna politik skall nå
avsett resultat. Vårt partis företrädare
har i reservationer vid de olika utlåtanden
som nu behandlas redovisat förslag
i denna riktning.

Transportstödet är en nyhet som vi
har anledning att välkomna. Den diskussion
som förts om behovet av att ut -

124 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

jämna transportkostnaderna har glädjande
nog präglats av mycket stor enighet.
Jag vill ge kommunikationsministern
ett erkännande för att förslaget
härom förelagts årets riksdag, även om
det på åtskilliga punkter kan behöva
kompletteras för att få erforderlig effekt
och för att åstadkomma en utjämning
av förhållandena och villkoren
för näringslivet i olika delar av landet.
Enligt vår mening måste det föreslagna
transportstödet kompletteras bl. a. med
ett fraktstöd också för transporter in
till stödområdet av råvaror och halvfabrikat
och även en utjämning av kostnaderna
för persontrafiken på längre
avstånd.

När det gäller statsutskottets utlåtande
nr 105 i övrigt har vi föreslagit att
den nedre viktsgränsen för fraktstöd
för enskild sändning skall minskas från
500 kg, såom föreslås i propositionen,
till 200 kg. Jag vill understryka herr
Gustafsons i Göteborg uttalande tidigare
i dag att detta förslag är av speciell
betydelse för de mindre och medelstora
företagen, som måste ha en
tillverkning av lätta produkter. Det är
ett starkt lokaliseringspolitiskt intresse
att vi kan skapa ett mera differentierat
näringsliv, och förslaget ligger i
linje med sådana strävanden.

I en annan reservation föreslås att
kortaste avstånd för bidragsberättigad
enskild sändning skall vara transportsträckor
på 200—300 km.

Det skulle betyda att man också inom
stödområdets södra delar får möjlighet
till transportstöd — även om rabattsatsen
begränsas till 10 procent för
transporter av varor till den expansiva
Mälarregionen.

En annan viktig fråga, som jag inte
heller skall gå närmare in på, är spörsmålet
om att utnyttja investeringsfonderna
i lokaliseringspolitiskt syfte på ett
mera målmedvetet sätt än som hittills
skett. Vi har ju mycket kraftigt — inte
minst från denna talarstol — anmärkt
på att det många gånger varit så att

orter inom stödområdet så att säga bara
fått smulor från den rike mannens
bord och att de stora satsningarna genom
frisläppandet av investeringsfonderna
har gällt orter med mera expansiv
utveckling. Det har inte sällan varit
fråga om storstadsområdena och
deras grannskap. Om jag inte minns
fel är det bara 10 procent av de frisläppta
investeringsfondsmedlen som
under senare år har gått till stödområdet.
Det säger ju en hel del om avvägningen.

Låt mig helt kort understryka, herr
talman, att vi har den uppfattningen att
även kreditpolitiken måste föras med
beaktande av regionalpolitiska synpunkter.
Säkerligen är den tanken
chockerande för en del som tänker i
konventionella banor och har svårt att
frigöra sig från att det är något slags
naturlag som här gäller. Vi kan emellertid
inte inse att man inte skulle kunna
ta även regionalpolitiska hänsyn vid
kreditpolitikens utformning. Det bör
inte vara omöjligt att ge krediter för
investeringar inom det allmänna stödområdet
en viss prioritet. Vi har alltför
ofta upplevt att den ekonomiska politiken
haft verkningar som varit helt stridande
mot statsmakternas strävanden
att effektivisera lokaliseringspolitiken.
Ofta har t. ex. kreditåtstramande åtgärder
motiverats av att trycket i de överlieta
storstadsregionerna måste dämpas,
och så har man fått bevittna att
de hårdaste konsekvenserna av den kreditåtstramande
politiken drabbat företagsamheten
i ett skogslän och därmed,
som sagt, direkt motverkat de lokaliseringspolitiska
strävandena.

Herr talman! Efter att ha sagt detta
skall jag framföra några synpunkter
på gränsdragningen för det allmänna
stödområdet.

I centerns partimotion samt i motioner
från oss representanter för Kopparbergs
län här i riksdagen har föreslagits
att hela Kopparbergs län skall
ingå i stödområdet. Tyvärr har endast

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27 125

sex reservanter i statsutskottet givit
detta förslag sitt stöd, trots att förslaget
-— åtminstone enligt min uppfattning
— för alla borde framstå som mycket
starkt motiverat. Befolkningsutvecklingen
i vårt län har under 1960-talet kännetecknats
av en mycket stor nettoutflyttning
— större än i vissa skogslän
norrut. Följden har blivit en kraftig
folkminskning i länet. Jag vill bara nämna
att ungefär 60 procent av nettoutflyttningen
under åren 1963—1969 eller i
runda tal 8 000 personer faller på
Avesta- och Ludvikaregionerna, som i
propositionen och i utskottsmajoritetens
förslag lämnas utanför stödområdet.
Detta kan enligt vår mening inte
vara riktigt. Även om man beskyller
mig för att vara lokalpatriot när jag
säger detta, så kan ju även en sådan
ha rätt någon gång. Det vore orimligt
att ett område, som antalsmässigt haft
en utomordentligt kraftig nettoutflyttning
på grund av omvandlingen i näringslivet
utan att det varit fråga om
några dramatiska företagsnedläggelser,
skulle få en ogynnsammare behandling
än orter inom det allmänna stödområdet,
vilket under senare år t. o. m. uppvisat
en expansiv utveckling.

Statsrådet Holmqvist föreslår alt
gränsområdena till de allmänna stödområdena
även i fortsättningen skall
kunna ges lokaliseringsstöd för punktinsatser
efter samma grunder som hittills.
Märk väl att statsrådet här talar
om punktinsatser, inte om generellt
stöd. Statsutskottets tredje avdelning
har visserligen uppmärksammat riskerna
för vad man kallar nedgångsområden
vid gränsen till stödområden,
men man har likväl stannat för att
det skall tillämpas samma metoder som
hittills, d. v. s. det som fröken Ljungberg
betecknade som en prövning av
frågan om lokaliseringsstöd från fall
till fall.

.Tåg måste, herr talman, allvarligt beklaga
om tredje avdelningens ledamöter,
som nyligen gjorde ett besök i Väst -

Regionalpolitiken

Bergslagen, fick det intrycket att problemen
för Ludvika, Smedjebacken,
Avesta och Hedemora kommunblock
skulle kunna lösas genom en mjuk
skrivnig av det slag som utskottet förordar
och som inte, såvitt jag kan se,
väsentligt förändrar uttalandet i propositionen.
Det föreföll som om både
fröken Ljungberg och herr Bergman
här nedtonade dessa problem och ansåg
att de skulle kunna lösas utan vidare
under hänvisning till att det tidigare
gjorts icke oväsentliga lokaliseringsinsatser
utanför stödområdena. Men det
har då i huvudsak rört sig om företagsnedläggningar,
och insatserna har inte
heller generellt sett varit av samma
karaktär som inom stödområdet. Att det.
även skett insatser i en del andra fall
än vid företagsnedläggelser, vill jag
emellertid gärna erkänna.

Vad jag vill understryka är att det
ingalunda är likgiltigt om ett kommunblock
finns inom stödområdet eller om
det ligger utanför. Ingår det inte i stödområdet
råder det ändå större oklarhet
om huruvida ett objekt kan få lokaliseringstöd
eller inte. Detta kan vara tillräckligt
för att ett företag inte söker
lokaliseringsstöd; man har inte, om
man är beroende av ett sådant stöd,
tid att vänta på ett avslagsbeslut för att
sedan göra ansökan om stöd på annat
håll.

Detta var den ena synpunkten. Vad
man i diskussionen alldeles bortsett
ifrån är att företag inom dessa kommunblock
som ligger utanför stödområdet
inte kan få del av det transportstöd
som riksdagen nu går att besluta
om och som endast gäller företagsamhet
inom det allmänna stödområdet.
Därtill kommer att den 25-procentiga
investeringsavgiften för vissa byggen
inte gäller orter som ligger inom det
allmänna stödområdet.

Jag skall nöja mig med dessa påpekanden
utan att närmare utveckla mina
synpunkter, men jag har velat visa att
de aktuella kommunblocken ingalunda

126 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

automatiskt får samma förutsättningar
med utskottsmajoritetens förslag som
med reservationens.

Jag beklagar att utskottsmajoriteten
inte har velat tillmötesgå våra krav på
att hela Kopparbergs län skall ingå i
det allmänna stödområdet. Om kammaren
nu följer utskottsmajoritetens förslag,
tvingas vi väl återkomma och närmare
utveckla våra synpunkter än en
gång. Jag vill understryka att det här
gäller en utomordentligt viktig fråga,
inte bara för de aktuella kommunblocken
utan för en positiv utveckling i hela
vårt län.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till reservationen 4
vid statsutskottets utlåtande nr 103.
I övrigt instämmer jag i de yrkanden
som tidigare framställts av herrar
Stridsman, Nilsson i Tvärålund och
Åsling.

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Jag kommer att behandla
statsutskottets utlåtande nr 104 angående
kapitaltillskott till Norrbottens
järnverk AB, som har insmugits i denna
lokaliseringsdebatt. Tydligen anser
man fortfarande att Norrbottens järnverk
är en lokaliseringsfråga, trots att
företaget är åtskilliga tiotal år gammalt.

Jag vill bara lämna en kommentar
till det särskilda yttrandet — som jag
delvis är ansvarig för. Det gäller det anslag
på 100 miljoner kronor som nu skall
ges till Norrbottens järnverk. För vilken
gång i ordningen Norrbottens järnverk
är föremål för riksdagens subventioneringsbeslut
vet jag inte; sådana återkommer
ju med ganska jämna mellanrum.
Jag vet däremot att det i Norrlandsbänken,
oberoende av partitillhörighet,
inte anses comme-il-faut att uttala
sig kritiskt om detta statliga företag.
Sanningen blir nu inte bättre av afl
man håller tyst, och Norrland får ej
vederbörligt stöd om man inte realistiskt
klargör läget inom denna statliga
verksamhetsgren.

I det särskilda yttrandet har anförts
att NJA är »ett gigantiskt försök av lokaliseringspolitisk
karaktär», och det är
väl det vänligaste man kan säga om detta
företag. Det är också därför riksdagen,
med eller utan kritik, flyttar över
skattepengar till det.

I Kungl. Maj :ts proposition och i utskottets
utlåtande har man med ett
skarpsinne som är ganska otroligt myntat
följande, mycket högtstående ekonomiska
resonemang: »Den första mycket
väsentliga etappen mot det mer vidare
målet måste vara att nå därhän att
NJA inte längre går med förlust.» NJA
tillkom strax före andra världskriget.

Detta uttalande låter enligt min mening
som ett utdrag ur något ekonomiskt
meddelande från Kominform, där
man kommit på något nytt och revolutionerande:
att socialistisk företagsamhets
mål är att drivas utan förlust. Att
tala om att den skulle drivas med vinst
är förbjudet, ty då blir det fråga om en
kapitalistisk målsättning, och detta anses
ju ibland vara ett nedsättande uttryck
här i landet.

Målet är alltså att driva företaget
utan förlust. Jag gratulerar Statsföretag
AB till denna framsynthet. För att nå
detta mål har man ansett sig böra byta
ledning och delvis styrelse. Bra karlar
går för att ersättas av andra bra karlar,
som tydligen är beredda att satsa sig
själva helt och hållet för att klara av
företaget.

Till bilden hör att det kapitaltillskott
vi nu återigen ger troligen inte kommer
att bli det sista. Vid den diskussion som
har förts i utskottet har man sagt — och
det kommer kanske herr Olhede också
att göra här — att företaget till vissa
delar är så nedslitet att det behövs åtskilligt
mycket mer pengar för att bygga
upp det. Men, har man tillfogat, vi
hoppas nu att kunna nollställa företaget
och klara oss med upplåning på den
allmänna kreditmarknaden. Detta är
också vad vi ganska länge framhållit
att man på likartade ekonomiska vill -

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27 127

kor som andra företag bör försöka driva
detta företag. Men det betyder i detta
fall att upplåningsbehovet blir ganska
stort, och man skall konkurrera om
lån med lönsamma företag som ger Sverige
stora tillskott i valutor och skapar
arbetstillfällen för många. Detta blir
särskilt allvarligt i en tid som den nuvarande
då endast små krediter står
till företagens förfogande.

Vår kritik riktas inte mot målsättningen
för Norrbottens järnverk — den
är ambitiös och nödvändig — utan den
riktas mot att den tidigare målsättningen
aldrig tillnärmelsevis har uppnåtts.
Det är vår förhoppning att krediter till
Norrbottens järnverk uträknas på samma
grunder som till andra företag;
Statsföretag AB och finansinstituten
kan vara övertygade om att vi noggrant
kommer att följa den utvecklingen.

När man åberopar sociala och lokaliseringsmässiga
skäl för ett statligt företags
drift torde det, som vi så många
gånger tidigare har framfört, vara både
möjligt och nödvändigt att räkna ut de
sociala och lokaliseringsmässiga insatserna
och jämföra dem med en vanlig
förräntning av det insatta kapitalet. Är
det omöjligt att åstadkomma en sådan
överblick? Det skulle då vara betydligt
lättare att diskutera dessa frågor i riksdagen
om vi hade en sådan överblick,
och förståelsen för att krediter erfordras
skulle växa.

Statsmakterna har försatt sig i det
läget att de måste investera i ett sedan
årtionden tillbaka olönsamt företag för
att upprätthålla sysselsättningen och
skapa grundval för en utvecklad småföretagsamhet
såsom service inom området.
Det är beklagligt att människor
som utför ett gediget, hårt och slitsamt
arbete måste göra det i medvetande om
att arbetsinsatsen inte ger ett tillfredsställande
ekonomiskt resultat utan att
pengar måste överföras från andra delar
av vårt land för att upprätthålla
sysselsättningen.

Människorna i Norrbotten skall inte

Regionalpolitiken

behöva flytta till områden söderut där
de inte känner till omgivningen eller
inte trivs. Vi skall helst försöka ordna
sysselsättning för dem där uppe. Men
det måste skapas företag som passar
orten och som kan ta upp en meningsfull
konkurrens med andra företag, inte
bara i Sverige utan också i våra konkurrentländer.
Jag vill påstå att Norrbottens
järnverk inte är ett sådant företag.
Detta statliga företag har kanske
placerats fel, fått fel storleksordning eller
fel produktionsinriktning — åtminstone
under en viss tid.

Vi vill inte motsätta oss att nya medel
tillförs företaget i den situation som
det nu befinner sig i. Vi måste rädda
människorna ur det läge som en statlig
felinvestering har medfört. Den kritik
som vi levererar syftar till att få statsmakterna
att lägga ned all sin energi
på att skapa ljusare förhoppningar för
de människor som arbetar där uppe.

Jag skulle vilja fråga femte avdelningens
ärade ordförande, som jag vet
kan dessa frågor, om han tror på Norrbottens
järnverks framtid. Om så är
fallet, varför förordar han då inte en
fördubbling eller tredubbling av företaget,
så att det kommer upp i en arbetskapacitet
som gör det möjligt att
företa jämförelser med andra länder.
Om företaget bibehålies vid nuvarande
storlek kräver den rationalisering som
är nödvändig för att företaget skall
kunna drivas med vinst att arbetsstyrkan
minskas och till en del ersätts med
maskiner och en förbättrad teknik. För
att man skall kunna nå målet att anställa
ytterligare arbetskraft krävs att företaget
får en mycket stark utvecklad
manufaktureringsverksamhet och en
helt annan form av förädlingsverksamhet
än för närvarande.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande.

Herr OLHEDE (s):

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
jag tagit del av statsutskottets ut -

128 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

låtande nr 104 med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition om kapitaltillskott
till Norrbottens järnverk AB. Då den
intensiva pressdebatten om NJA, som
följde Statsföretags skrivelse till Kungl.
Maj :t, nu lagt sig, torde det kunna konstateras
att de årgärder som Statsföretag
föreslagit — och även börjat vidta
— utgår från en allvarlig strävan att
vilja förbättra förhållandena för de anställda
vid NJA och på sikt, herr Lothigius,
skapa ett lönsamt företag. Och
därtill att dessa åtgärder stöds helt och
fullt av samtliga personalkatgorier vid
järnverket.

Det är beklagligt att vissa nyhetsorgan
funnit det opportunt att dramatisera
dessa åtgärder genom att på ett människoexploaterande
sätt personifiera
vissa delade meningar, som alltid kan
finnas i en organisation, i stället för att
analysera och diskutera vad som föreslagits
och sakskälen för åtgärderna.
I den mån ett försök till sakdebatt förekommit,
har man i flera fall sökt ge
sken av att åtgärderna skulle leda till
en mindre gynnsam utveckling för företaget
och därmed för Norrbotten.
I den borgerliga pressen är härvidlag
Dagens Nyheters handelssida ett av undantagen.

För att definitivt söka avliva eventuellt
kvarvarande myter i detta sammanhang
vill jag rekapitulera vad som
föreslagits.

Statsföretag begärde hos Kungl. Maj :t
att riksdagen skulle täcka de bokförda
förluster som NJA ådragit sig innan
Statsföretag av riksdagen ålades ägaransvaret
för företaget. Denna begäran
är helt i överensstämmelse med den
proposition som lämnades till riksdagen
och som godkändes av riksdagen
i samband med bildandet av Statsföretag
AB. NJA begärde täckning med 80
miljoner kronor, Statsföretag begärde
100 miljoner kronor för att täcka redan
»intecknade» förluster fram till den 1
juli 1970. Det är detta belopp riksdagen
skall ta ställning till i dag.

Dessutom påvisade Statsföretag att
NJA var för högt värderat, att aktiekapitalet
var för högt, att avskrivningarna
varit för små eller hur man nu
vill uttrycka det. Statsföretag åtog sig
emellertid att nedskriva aktiekapitalet
med 100 milj. kr. Nedskrivningen har
nu skett på bolagsstämman den 31 mars.
NJA hade inte begärt denna nedskrivning.

NJA framlade ett investeringsprogram
med en beräknad kostnad på 130
milj. kr. Enligt de beräkningar som
Statsföretag snabbt måste göra visade
det sig att programmet torde dra en
kostnad av minst 160 milj. kr. Statsföretag
tvekade inte inför denna ökning.
NJA:s styrelse accepterade de nya
beräkningarna.

Av de av Statsföretag beräknade investeringarna
på 160 milj. kr. fanns
principiell enighet om cirka 4/s av programmet,
vilket penningmässigt är 130
milj. kr., d. v. s. samma summa som NJA
ursprungligen begärt. Det rör sig här
om investeringar i den metallurgiska
delen av varmvalsverket jämte fartygsprofilmanufakturering.

Resterande cirka 30 milj. kr. av totalprogrammet
på 160 milj. kr. hänförs
till de delar av manufaktureringen där
Statsföretag anser att det bör göras
kompletterande undersökningar innan
det mer definitiva produktprogrammet
fastställs.

NJA:s skrivelse överlämnades av industridepartementet
till Statsföretag den
23 januari, och svar från Statsföretag
avgavs den 13 februari, d. v. s. efter tre
veckor. På den korta tid som stod Statsföretag
till förfogande är det mer anmärkningsvärt
att man kunde ta positiv
ställning till nära iU av investeringsprogrammet
än att man ansåg att Vs av
programmet borde bli föremål för kompletterande
undersökningar innan den
definitiva produktinriktningen fastställdes.

Av vad jag nu sagt torde Statsföretags
starkt positiva inställning till NJA

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

129

med all önskvärd tydlighet framgå. Denna
inställning är ju inte på något sätt
märklig. Åtgärderna är helt i enlighet
med den målsättning som riksdagen angivit
för Statsföretag. Någon avveckling
av manufaktureringen vid NJA är det
sannerligen inte fråga om, utan denna
skall tvärtom utvecklas så långt som
det över huvud taget är möjligt. En
sådan utveckling förutsätter emellertid
att det finns tillräckligt med tackjärn
och göt och att denna första del i produktionsledet
görs till så låga kostnader
som över huvud taget är möjligt.
Annars försämras förutsättningarna för
konkurrenskraftig manufakturering. Det
är således från denna synpunkt som
den metallurgiska delen måste prioriteras.

Med NJA:s kunniga arbetare och
tjänstemän, med närheten till malmen
och med ett acceptabelt energipris, bör
göt och tackjärn kunna göras till konkurrenskraftiga
priser, om riktiga verktyg
ställs till arbetarnas förfogande. Med
sådana verktyg — som kräver investeringar
på minst 85 milj. kr. — tycks
kostnaderna kunna sänkas med ca 30
kr. per ton vid oförändrad prisnivå.
Med en produktion av 800 000 ton per
år innebär detta en kostnadssänkning
på 24 milj. kr. Jag vil! emellertid tillägga
att bristen på koks är oroande och
att starka prisstegringar har inträtt.
Men detta är ett problem som mer eller
mindre gäller samtliga järnverk och
således inte enbart NJA.

Den gamla styrelsen och verkställande
ledningen i NJA har gjort ett gott
arbete under svåra förhållanden. Uppbyggnaden
av manufaktureringen av
fartygsprofiler där NJA intar eu ledande
ställning i Europa är föredömlig. De
vunna erfarenheterna måste bevaras för
kontinuitet i vidareutvecklingen. En ny
styrelse har valts som säkerställer denna
kontinuitet. Bl. a. sitter riksdagsmän
och fackliga representanter kvar
från den gamla styrelsen. De anställda
har därtill fått direktrepresentation i

Regionalpolitiken

den nya styrelsen och i den beredningsgrupp
som skall göra de kompletterande
undersökningar som behövs innan
det definitiva produktprogrammel
fastställes. Som verkställande direktör
har NJA fått en av landets främsta tekniska
och administrativa experter inom
järnhanteringen.

Jag tror, herr talman, att de vidtagna
åtgärderna dels säkerställer kontinuiteten,
dels skapar förutsättningar för
en expansiv rationell vidareutveckling,
en vidareutveckling som eftersträvar att
ge den trygghet och arbetstillfredsställelse
för de anställda som är de samhällsägda
företagens väsentligaste mål.

Låt mig här säga till herr Lothigius,
att de investeringar om 160 miljoner
kronor som angivits på intet sätt skall
vara begränsande för NJA:s förutsättningar
att rationalisera och expandera.
Det bedöms då vara möjligt att finansiera
eventuella utökningar av investeringsprogrammet
genom upplåning på
kapitalmarknaden. Naturligtvis bör
NJA:s investeringar, liksom andra program
av denna storleksordning, vara
flexibla. De är till sin närmare utformning
beroende av de slutsatser som den
tillsatta beredningsgruppen kommer
till. Jag ser gärna en tredubbling av
företaget, men det är inte någonting
som man kan bygga upp mycket snart,
utan tillväxttakten måste vara gradvis.
Herr Lothigius kan gärna få följa den
upplåning som kommer att ske. Men
om ägaren — d. v. s. ytterst riksdagen
— skulle ge Statsföretag i uppgift att
göra investeringar som medför inycket
stora kapitalbehov, måste ägaren självfallet
också ställa de resurser till förfogande
som behövs.

Det blir nu företagsledningen, styrelsen
och Statsföretag AB som i första
hand får ta ställning till beredningsgruppens
resultat. Jag vill understryka
att investeringarna således kan komma
att bli större.

Låt mig slutligen, herr talman, understryka
att Statsföretag AB inte har

Andra kammarens protokoll 1970. Nr 27

130 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

övertagit ansvaret och inte heller skall
överta ansvaret för den löpande verksamheten
i dotterföretagen eller någon
del av det ansvar som enligt aktiebolagslagen
ligger hos styrelse eller verkställande
direktör. Vart och ett av koncernföretagen
skall driva sin verksamhet
inom ramen för givna mål och resurser
och bygga upp sin organisation
i enlighet därmed. Men riksdagen har
givit Statsföretag vissa uppgifter, som
tidigare låg direkt hos Kungl. Maj:t,
och på grundval av den fastställda målsättningen
för Statsföretag AB innebär
detta att det nya förvaltningsbolaget
bl. a. skall:

ansvara för den översiktliga planeringen
av företagsgruppens samlade aktiviteter;
ange, i samarbete med koncernföretagen,
målen för deras verksamhet;
följa koncernföretagens utveckling
och, då så bedöms nödvändigt, i samverkan
med företagsstyrelserna vidta åtgärder
för att nå uppställda mål; stödja och
underlätta expansion och stimulera till
ökad rationalisering inom koncernen;
följa koncernföretagens resursplanering
och budgetering samt medverka till att
företagen erhåller nödvändiga resurser
för sin verksamhet; tillsätta styrelserna
i koncernföretagen; samt fullgöra
andra uppgifter som ägaren ålägger
företaget.

Jag tyckte att herr Lothigius uttryckte
sig ironiskt om strävan efter vinst.
I den målsättning som riksdagen har
angivit för Statsföretag ligger att man
skall göra företaget så lönsamt som det
över huvud taget är möjligt, men vi
måste, precis som inom lokaliseringspolitiken
och i vissa andra sammanhang,
tillämpa en samhällsekonomisk värdering
av vad vi gör, och vi får aldrig
glömma de människovårdande aspekterna
i samband härmed.

Jag har sagt tidigare i olika sammanhang,
och jag vill understryka det igen,
att om ägaren ålägger företaget andra
uppgifter, bör det lämnas ersättning för
detta. Om det finns specifika orsaker,

som vi ännu icke klarlagt, och som gör
att den verksamhet Norrbottens järnverk
bedriver icke kan bli lönsam just
i Norrbotten, bör man specificera och
bokföra dessa poster. Det är ibland
svårt att få fram en särkostnadsredovisning,
men jag tror det är lättare att
göra en särintäktsredovisning, och
framför allt åstadkommer man på detta
sätt ett ansvar, vilket jag tror är väsentligt
i sådana sammanhang.

I det uppdrag som givits Statsföretag
AB är det centralt att förvaltningsbolaget
verkligen använder tillgängliga
personella och ekonomiska resurser på
bästa sätt i enlighet med de mål som
fastställts för företagen. Statsföretag AB
kommer även i fortsättningen att noga
överväga den totala resursanvändningen
och kan därför inte generellt säga
ett oreserverat ja till alla investeringsplaner
i de enskilda företagen inom
koncernen. Att söka få fram en totalsyn
på den samhällsägda företagssektorn är
förvaltningsbolagets skyldighet mot de
anställda inom denna sektor och mot
riksdagen som representerar det yttersta
ägaransvaret för de samhällsägda företagen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i utlåtande nr 104.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att på statsutskottets vägnar anföra några
synpunkter på utskottets utlåtande
104, men herr Olhede har i betydande
utsträckning fört även utskottets talan,
och jag skulle därför kunna begränsa
mitt inlägg och inte tynga kammardebatten
alltför mycket. Jag tycker emellertid
ändå att jag bör beröra några
av herr Lothigius’ uttalanden.

Herr Lothigius nämnde något ironiskt
att utskottet skriver att den första etappen
är att driva företaget så, att det
inte längre uppvisar förlust. Om man
har ett företag som går med förlust,
eftersträvar man väl i första hand att
sköta ekonomin inom företaget på så -

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

131

dant sätt att förlusten försvinner och
företagets verksamhet går ihop ekonomiskt.
Det betyder inte att man fördenskull
är motståndare till att företaget
skall gå med vinst. I herr Lothigius anförande
förekom ett ordval av den innebörden
att det väl måste vara farligt
för socialister att ha kapitalistiska synpunkter.
Jag vågar försäkra herr Lothigius,
att det finns ingen i det parti
jag tillhör som på något sätt skulle motsätta
sig eller ge uttryck åt kritik, därest
Norrbottens järnverk skulle gå med
större vinst än andra järnbruk. Det
skulle nämligen skapa förutsättningar
för gynnsammare förhållanden åt dem
som där är anställda. Vi har därför i
princip ingenting emot utan eftersträvar
tvärtom att det skall bli ett vinstgivande
företag.

Tyvärr har det i fråga om samhällsägda
företag stått en mycket hård strid;
den striden har ofta inneburit, att man
har velat begränsa den samhälleliga
insatsen i största möjliga utsträckning.
Det parti herr Lothigius tillhör har inte
varit det som varit pådrivande då det
gällt att utveckla de samhällsägda företagen
utan har tvärtom i betydande utsträckning
sökt att begränsa deras verksamhet.

Som herr Lothigius säger är det tyvärr
riktigt, att Norrbottens järnverk
för närvarande är ganska nedslitet. Därför
är det nödvändigt med en nollställning
av företagets ekonomi. Det sker
dels genom ett kapitaltillskott på 100
miljoner kronor, dels genom att aktiekapitalet
nedskrivs med 100 miljoner
kronor. Därutöver föreligger ett investeringsprogram
— beloppet 160 miljoner
kronor har nämnts. Jag vill på
den punkten bara markera, att en av
förutsättningarna för att man inte åter
skall komma i samma situation som
den man nu befinner sig i är, att man
inte knyter den förhoppningen till de
160 miljonerna att man tror sig därmed
för framtiden ha löst investeringsproblemet.

Regionalpolitiken

Jag kan nämna att ett företag, där
jag själv har arbetat i många år, investerar
årligen i forsknings- och utvecklingsarbete
omkring 100 miljoner. Jag
vet att företaget vid årets bolagsstämma
beslöt en investeringsram för 1970
på 185 miljoner. Det är en sådan politik
som är nödvändig, om Norrbottens
järnverk skall få en god ekonomi. Det
är nödvändigt att företaget rationaliseras
och följer den tekniska utvecklingen
på ett sådant sätt, att man kan
på ett konkurrenskraftigt sätt marknadsföra
sina produkter.

Det är därför som jag vill starkt markera,
att de 160 miljoner kronor som
skall investeras får betraktas som ett
led i en nollställning i nuläget för företaget,
men att vi också för framtiden
måste räkna med betydande investeringar,
om företaget skall kunna fullgöra
sin funktion i samhället.

Herr Lothigius frågade mig: Om man
nu skall göra detta företag ekonomiskt,
varför fördubblar eller tredubblar man
inte produktionen? Det är riktigt att
företaget internationellt sett är ett litet
företag. Om jag som exempel nämner,
att det stora stålverk som IR1 har byggt
i Toronto har en produktion på över
3 miljoner ton om året, visar det vilken
satsning man gör, när man vill föra
ut en produkt på marknaden och vill
göra den lönsam. Det är därför fullkomligt
riktigt, att man bör eftersträva en
ökning av kapaciteten, för att därigenom
uppnå större lönsamhet.

Men, herr Lothigius, det finns en sak
till som är nödvändig i detta sammanhang,
nämligen att man marknadsför
de produkter som tillverkas så att man
har en marknad där man får avsättning
för dem. Vi får därför inte bara
stirra oss blinda på att stora företag
går bra, de måste också ha en marknadsföring
som ger underlag för företagets
verksamhet.

Studerar man första sidan i utskottsutlåtandet
finner man, att järnverket
började med en mycket blygsam pro -

132 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

duktion på 250 000 ton per år. Den stegar
1960 till 370 000 ton, år 1965 till
450 000 ton och 1968/69 till 465 000 ton.
Med den upprustning som nu förbereds
räknar man med en produktion
på ca 800 000 ton. Trots denna ökning
förblir dock Norrbottens järnverk ett
litet företag.

Då det gäller produktionens inriktning
är det alldeles uppenbart, att det
är ett problem som företagets ledning
skall sköta. Det bär i denna diskussion
om Norrbottens järnverk förts ett resonemang
som går ut på att det skulle
gå ut på marknaden med göt- och tackjärn
och bygga framtiden på detta.
Det är möjligt att man i det nuvarande
konjunkturläget kan få rätt goda priser
på göt- och tackjärn men, herr talman,
jag tror inte det är någonting att bygga
eu framtid på. Övriga stålverk i vårt
land har i betydande utsträckning gått
över till manufaktur, och ju mer de
kunnat specialisera sig på vissa produkter,
desto större har förutsättningarna
för en god ekonomi varit. Erfarenhet
härom har både det ena och det andra
stålverket. Därför tror jag att manufakturering
till betydande del måste vara
med i bilden. Det är möjligt att man
under ett uppbyggnadsskede då det gäller
manufakturproduktionen hjälpligt
kan arbeta sig fram med göt- och tackjärn,
men någon produkt att bygga eu
framtid på tror jag som sagt ingalunda
det är.

Herr talman! Det kan anläggas ytterligare
synpunkter på detta företags utveckling
och framtid, men då jag vet
att talarlistan är ganska diger vill jag
inte ta mer tid i anspråk utan kan för
min del begränsa mig till att yrka bifall
till statsutskottets hemställan i dess utlåtande
nr 104.

Herr LOTHIGIUS (in) kort genmäle:

Herr talman! Det var en viss ironi,
det är alldeles riktigt, men ironin om
vinsten var i främsta rummet inte riktad
mot herr Lindholm eller herr Olhe -

de utan mot de socialdemokratiska tendenserna
under det senaste året att tala
föraktfullt om näringslivet och vinsterna.
Det var därför som jag använde en
något ironisk ton.

Det är kanske inte så underligt, herr
talman, att vi anslår en kort stund till
diskussion om det här företaget eftersom
det varit föremål för riksdagens
beslut många gånger tidigare, och det
rör sig om ganska stora belopp. Jag har
efter sammanräkning kommit fram till
en förlust, och den är vidimerad, på
sammanlagt 430 miljoner kronor, d. v. s.
nära eu halv miljard, under de gångna
åren. Det är inte märkligt att man då
frågar sig om de riktiga satsningarna
görs och om det behövs mera satsningar.

I stort sett har jag ingenting att invända
mot den målsättning herr Olhede
presenterade. Den passar alldeles utomordentligt
till den syn som tidigare högerpartiet
och nu moderata samlingspartiet
gjort sig till tolk för.

Får jag bara läsa upp en liten passus
om Norrbottens järnverk ur riksdagens
protokoll den 29 april 1959 av en viss
herr Svärd, som torde vara bekant i detta
sammanhang. Han sade bl. a. följande: »Man

är mycket angelägen om att företagsledningarna
i de statliga företagen
skall få hela den rörelsefrihet, som
företagsledningar i enskilda företag har,
och i den mån man har statliga företag
tror jag att detta är något av det mest
väsentliga vi kan göra för att få en förnuftig
tingens ordning till stånd. Men
om man ena dagen talar om nödvändigheten
att ge ledningen i företag sådana
som Norrbottens järnverk all rörelsefrihet
och all möjlighet till företagsekonomiska
bedömningar, kan man
inte nästa dag begränsa det som är förutsättningen
för denna frihet — företagsledningarnas
direkta och omedelbara
ansvar för sin företagsenhet.»

Detta är exakt den syn vi har på frågorna
och som nu intas av Statsföre -

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

133

tag AB. I den meningen går det alltså
åt rätt håll. Men detta hindrar inte att
vi kan kritisera enskilda förhållanden.

.Tåg är emellertid mycket glad över
att denna målsättning nu har slagits
fast. Jag hoppas att man inte sviker den
genom att gå andra vägar och utnyttja
statens möjligheter på andra håll.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! För den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten föreslås
i propositionen 75 vissa justeringar av
det nuvarande stödområdet liksom av
stödets omfattning. Mot bakgrunden av
de ökade problem och svårigheter som
befolkningsomflyttningen har medfört,
framför allt för Norrlandslänen, har
kravet på en mer aktiv lokaliseringspolitik
vunnit större gehör. Allt fler medger
nu att den förda lokaliseringspolitiken
har varit otillräcklig och att åtgärderna
borde ha satts in långt tidigare.

En viss utvidgning av stödåtgärderna
sker nu till orter som tidigare inte har
ingått i stödområdet. För Gävleborgs
tän har ingen sådan utvidgning skett,
vilket jag beklagar. Liksom tidigare är
det endast Hälsingedelen som ligger inom
stödområdet, medan Gästrikland
har lämnats utanför. I motioner från
centerpartiet har vi pekat på det otillfredsställande
i en sådan gränsdragning
inom ett och samma län. Vi har mycket
goda erfarenheter av de hittills bedrivna
lokaliseringspolitiska åtgärderna i
Hälsingland. Åtskilliga människor har
därigenom fått trygghet till arbete och
inkomst, där alternativet eljest hade varit
utflyttning från orten.

Trots dessa beaktansvärda insatser
har Hälsingland ändå inte kunnat undgå
en årlig befolkningsminskning, vilket
talar sitt tydliga språk om att lokaliseringsinsatserna
bär varit otillräckliga.
Detta har framför allt varit förhållandet
i vissa inlandskommuner.
Ljusdalsområdet har exempelvis varit
ganska hårt utsatt. Genom interpellatio -

Regionalpolitiken

ner och motioner här i riksdagen har
vi larmat statsmakterna om behovet av
extra åtgärder inom detta område. .Tåg
skall gärna erkänna att regeringen har
ställt sig förstående till dessa krav och
vidtagit en del åtgärder som man hoppas
tillsammans med den kommunala
aktiviteten skall vända utvecklingen till
det bättre inom Ljusdalsområdet.

Men befolkningsminskningen har drabbat
hela Gävleborgs län. Här kommer
också Gästrikland, som nu inte ingår i
stödområdet, in i bilden. Arbetsmarknadsläget
är på flera håll i Gästrikland
lika besvärande som i Hälsingland. Vill
man skapa gynnsamma förutsättningar
för en balanserad näringspolitisk utveckling
i Gävleborgs län bör ocks hela
länet tillhöra stödområdet. Ett i detta
hänseende sammanhållet län underlättar
för länsmyndigheterna att i planeringsarbetet
slippa göra de avvägningar
som en sådan gränsdragning medför.

Därtill kommer att den industriella
utvecklingen bl. a. inom Gävle kommunblock
under senare år varit klart otillfredsställande.
Detta förhållande är kanske
ännu mer markant i Ockelbo, alltså
i norra delen av Gästrikland, där näringslivet
domineras av jord- och skogsbruk,
inom vilket den fortgående arbetskraftsminskningen
skapat bestående
sysselsättningsproblem.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har
också i sitt remissyttrande över iokaliseringsutredningens
delbetänkande pekat
på dessa förhållanden och starkt
understrukit det otillfredsställande i
uppdelningen av länet, som av länsstyrelsen
betecknas som en olycklig konstruktion.
Länsstyrelsen bär menat att
starka skäl talar för att hela länet bör
ingå i stödområdet. Detta är också innebörden
i det yrkande som ställts från
centerhåll i motionsparet I: 1133 och
IT: 1330, den senare undertecknad av
bl. a. mig själv. Visserligen har jag med
tillfredsställelse noterat beskedet i
Kungl. Maj:ts proposition 75, som ligger
till grund för behandlingen av det -

134 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

ta ärende, att punktinsatser utanför
stödområdet skall bedömas efter samma
grunder och förutsättningar som hittills,
men även om ett sådant uttalande
kan ha betydelse i gränsområden till
det allmänna stödområdet, innebär en
sådan prövning av de lokaliseringspolitiska
insatserna mera begränsade möjligheter
än för orter inom själva stödområdet.

Med hänsyn till att statsutskottet avstyrkt
våra motioner på detta område
utan att någon av utskottets ledamöter
velat följa upp dem i en reservation
finner jag det föga möjligt att med framgång
ställa något bifallsyrkande. Det
återstår då för mig bara att uttala den
förhoppningen, att Gästrikland mot
bakgrunden av detta departementschefens
uttalande skall i generös anda beviljas
stödåtgärder i all den utsträckning
som är möjlig. Jag hoppas verkligen
att så blir fallet.

Statsutskottet har i sitt utlåtande nr
100 i anslutning till propositionen 85
bl. a. behandlat motionsparet 1:1138 av
min partikamrat Johan Olsson och
II: 1335 av bl. a. mig själv, vari vi hemställt
att Norrlandsfondens geografiska
verksamhetsområde också skall omfatta
Gävleborgs län. Eftersom Norrlandsfonden
har stor betydelse för det norrländska
näringslivets utveckling, inte
minst genom att tillhandahålla riskkapital,
har fonden på ett värdefullt sätt
kompletterat samhällets övriga åtgärder.

Mot denna bakgrund har vi ansett
det angeläget med ett klarläggande från
riksdagen att fondens verksamhetsområde
även skall omfatta Gävleborgs län.
Genom statsutskottets positiva skrivning,
där det bestämt anges att denna
möjlighet föreligger, anser vi motionärer
att vi fått ett sådant klarläggande.
Jag vill därför med tillfredsställelse notera
det förhållandet, att Norrlandsfondens
användning utvidgats från 4 till
att omfatta 5 län, alltså också Gävleborgs
län.

I denna debatt behandlas också bevillningsutskottets
betänkande nr 36 i
anledning av motioner rörande vissa
lokaliserings- och miljöpolitiska skattefrågor.
I två vid betänkandet fogade reservationer
har de borgerliga ledamöterna
yrkat på längre gående åtgärder
för att man skall komma till rätta med
den regionala obalansen i sysselsättningsläget.
Vill man bedriva en framgångsrik
regionpolitik, som skapar denna
bättre balans, är det svårt att gå förbi
skattepolitiken. I många länder används
skattepolitiken i lokaliseringspolitiskt
syfte, och det är vad som sker
även i vårt land genom investeringsfonderna.

Från centerns sida har vi kraftigt betonat
att skall de regionalpolitiska målen
nås, så måste investeringsfonderna
i huvudsak användas i detta syfte. Investeringsfonderna
har under senare
tid använts på det sättet att till lokaliseringsområdena
kommit ca 10 procent
av medlen, medan ca 90 procent utnyttjats
i koncentrationsområdena. Detta
har därtill skett i ett konjunkturläge då
det varit brist på arbetskraft och risk
för ekonomisk överhettning. Därmed
har man snarare ökat än minskat den
regionala obalansen, och det menar vi
är en felaktig användning av investeringsfonderna.
Vi hävdar att det bör
skapas garantier för att investeringsfonderna
i allra största utsträckning används
så att de tjänar det lokaliseringspolitiska
syftet.

Den skattelättnad för företagen som
avsättning till investeringsfond nu medger
kommer i huvudsak de större företagen
till del. Det är inget fel i detta,
men vi inom centern har upprepade
gånger i motioner krävt att även de
mindre företagen skall få motsvarande
möjligheter och förmåner, något som
dock hittills avvisats av riksdagsmajoriteten.
Vi för nu återigen fram yrkandet
i reservationen 2 vid bevillningsutskottets
betänkande nr 36 i syfte att
främja de mindre företagens konsolide -

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

135

ring'', självfinansiering och utveckling.

Andra åtgärder på beskattningens område
som kan vidtas i syfte att främja
de regionalpolitiska insatserna gäller elskatten
och arbetsgivaravgiften. Vi har
pekat på att en differentiering eller ett
slopande av dessa avgifter inom stödområdet
säkerligen skulle underlätta
för näringslivet att utvecklas på ett tillfredsställande
sätt inte minst i Norrlandslänen
och skapa förutsättningar
för de enskilda människorna att få sysselsättning
och kunna känna trygghet
och trivsel.

Åtgärder på området kan också vidtas
när det gäller transportpolitiken. I
propositionen 84 tillmötesgås vissa sådana
krav — förslag framläggs om
transportstöd som regionalpolitisk! medel.
Jag hälsar denna åtgärd med tillfredsställelse.
Jag tror att den kommer
att ha stor betydelse för de områden
och de företag som får del av förmånerna,
och jag vill rikta ett särskilt tack
till statsrådet för detta värdefulla förslag.

Men det finns ytterligare åtgärder att
sätta in i samma syfte på området. För
närvarande råder icke oväsentliga skillnader
beträffande priset på bensin och
motorbränsle. I landsdelar där avstånden
är långa och transporterna blir omfattande
och dyra är olje- och bensinpriserna
högre än i storstadsområdena.
Den orättvisa som ligger i en sådan
prissättning borde undanröjas. Med
hjälp av beskattningen skulle man säkerligen
kunna finna lösningar för att
åstadkomma ett enhetligt oljepris för
hela landet. Jag tycker att man med det
snaraste borde pröva denna möjlighet.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att för min del få yrka bifall till
reservationerna 1 och 2 vid bevillningsutskottets
betänkande nr 36.

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Jag kommer att uteslutande
ägna mitt anförande åt bevillningsutskottets
betänkande nr 36. I det -

Regionalpolitiken

ta betänkande behandlas ett antal motioner
angående vissa lokaliserings- och
miljöpolitiska skattefrågor. Som herr
Eriksson i Bäckmora nyss framhöll
finns två reservationer av de borgerliga
ledamöterna fogade till betänkandet.
Jag vill med några ord rätt kortfattat
beröra dem.

Den första reservationen tar upp frågan
om skattereglernas användning som
lokaliseringsinstrument. Det föreligger
stora ojämnheter i sysselsättningsläget
mellan de norra delarna av vårt land
och de stora tätortsregionerna i mellersta
och södra Sverige. Såsom framhållits
i motioner från vårt håll kan
det konstateras att den pågående försöksverksamheten
inom lokaliseringspolitikens
ram inte varit tillräcklig att
öka sysselsättningsmöjligheterna i de
norra delarna av landet på sådant sätt,
att den ström av människor som
tvingats lämna landsdelen och söka sig
söder ut för att få sin utkomst varken
avstannat eller minskat. Detta är naturligtvis
beklagligt. De som bor inom
dessa områden känner sig i många fall
svikna av samhället och politikerna,
och detta är kanske inte så mycket att
förundra sig över. De flesta är fast rotade
i sin bygd, och särskilt för de något
till åren komna är det svårt att omplacera
sig i ny miljö.

Med hänsyn till dessa erfarenheter
anser vi reservanter att det är på tiden
att söka sig fram och pröva nya vägar
vid sidan om de mera konventionella
stödåtgärder som föreslås i proposition
75 och som på försök pågått under åtskilliga
år.

Utskottsmajoriteten vill inte nu lika
litet som tidigare vara med om att undersöka
om skattelagstiftning vore ett
lämpligt instrument härför. Majoriteten
säger att de skäl som anförts i motionerna
inte ger anledning till någon
ändrad principiell inställning och att
lokaliseringspolitiska insatser skall ske
genom andra åtgärder än lättnader i
beskattningen. Ja, principerna är inte

136 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

helt obrutna. Från 1963 till 1965 fick
investeringsfondsmedel användas i lokaliseringspolitiskt
syfte, och även efter
denna tidpunkt har Kungl. Maj:t
haft rätt att medge fondmedels användning
för just detta ändamål.

Ett annat exempel som kan anföras
är bestämmelserna om investeringsavgift
på; vissa byggnadsarbeten, som enligt
det nyligen antagna förslaget härom
inte skall uttas inom det allmänna stödområdet.

Det finns exempel från ett flertal industriländer
där man prövat olika former
av lättnader i beskattningen för
att främja lokaliseringspolitiska målsättningar.
Såvitt jag i varje fall äger
kännedom har inte några negativa verkningar
uppkommit härav. Man kan då
fråga sig varför inte samma vägar kan
prövas även hos oss eller varför dessa
frågor inte åtminstone kan utredas —
det kan ändå inte få några farliga konsekvenser.

I fråga om användningen av investeringsfonderna
har vi reservanter även
stöd i ett uttalande av lokaliseringsutredningen,
som i sitt betänkande understrukit
angelägenheten av att dessa användes
som lokaliseringspolitiskt styrmedel
inom stödområdet. Enligt min
mening kan man inte utan bärande motiv
vifta bort ett uttalande av en instans,
som väl får anses sitta inne med både
kunskaper och god överblick över hela
det berörda fältet.

Vi har i reservationen även pekat på
avskri vningsmöjligheterna beträffande
byggnader och markanläggningar. Det
skall dock inte fördöljas att bestämmelserna
härom vid 1969 års riksdag fick
en utformning som innebär förbättringar
i fråga om avskrivningar på industribyggnader
och anordningar för att
bekämpa miljöförstöring och buller. I
ett flertal andra länder har man emellertid
gått längre och medger betydligt
snabbare avskrivning på investeringar
i vatten- och luftvård än vad fallet är
hos oss. Vidare kvarstår frågan om jord -

brukets avskrivningsmöjligheter när det
gäller anläggningar som syftar till förbättrad
vatten- och luftvård.

Skattefrågorna tas även upp i en reservation
till bankoutskottets utlåtande
nr 40, i vilken de borgerliga ledamöterna
framhåller vikten av att stödet i
större utsträckning inriktas på generella
åtgärder som främjar ett företagsvänligt
klimat. Jag delar denna uppfattning,
vilken även kommer till uttryck
i reservationen 1 vid bevillningsutskottets
betänkande nr 36. Det kan
hända att sådana generella åtgärder insatta
i samverkan med direkta stödåtgärder
blir just det instrument som
verksamt kan bidra till en ökad sysselsättning
i Norrland, så att folkströmmen
söderut kan bringas att minska
och helst, på sikt, att upphöra. De berörda
människorna har i första hand
rätt att få klarhet härom. Vi reservanter
vill genom utredning och bedömning
av olika alternativ i möjligaste
män dra vårt strå till stacken i dessa
avseenden.

Herr talman! Vi finner det motiverat
att påyrka en allsidig och förutsättningslös
utredning av skattesystemets
användning som ett regional- och miljöpolitiskt
instrument, då det hittills saknats
en sådan samlad bedömning av
dessa betydelsefulla frågor.

I reservationen 2 behandlas frågan
om möjlighet för mindre företag att
göra avsättningar till investeringsfon der.

Denna fråga kommer att tas upp av
andra talare i debatten.

.lag ber, herr talman, med denna
korta motivering att få yrka bifall till
de båda reservationerna vid bevillningsutskottets
betänkande nr 36.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Som herr Enarsson redan
nämnt behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 36 ett antal motioner
som har nära anknytning till dagens
huvudärende, de i propositionen
75 föreslagna lokaliseringspolitiska åt -

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27 137

garderna. I de nämnda motionerna yrkas
på särskilda skattebestämmelser,
som avses gälla endast i viss del av landet
eller tillgodose särskilda intressen.
Som jag redan påpekat har flertalet av
dessa motioner ett direkt lokaliseringspolitiskt
syfte, och därför har utskottet
ansett det önskvärt att de behandlades
i kamrarna samtidigt med lokaliserings-1
politiken.

Bevillningsutskottet har inte att handlägga
den av regeringen framlagda propositionen
75. Det uttalar emellertid att
propositionens förslag till lokaliseringspolitiska
åtgärder enligt dess mening
är en lämpligare form av stöd än de
speciella skatteåtgärder som föreslås i
motionerna. Utskottsmajoriteten har
därvid vidhållit en principiell inställning
som kort sagt innebär att beskattning
inte skall ske efter olika regler i
olika delar av landet. Det förhållandet
att bevillningsutskottet tidigare har tillstyrkt
Kungl. Maj ds förslag till förordning
om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten innebärande att sådan
avgift inte skall erläggas för byggnadsarbete
i det s. k. allmänna stödområdet
innebär inte något avsteg från denna
princip; / Utskottet motiverade enligt
min mening fullt riktigt denna tillstyrkan
med att beslutet om investeringsavgift
snarare var en form av förbudslagstiftning
än skattelagstiftning.

Så några ord om de reservationer
som har fogats vid bevillningsutskottets
betänkande.

Beträffande investeringsfondernas användning
som ett lokaliserings- och miljöpolitiskt
instrument har utskottet vid
upprepade tillfällen framhållit att investeringsfonderna
i första hand bör användas
som ett konjunkturutjämnande
medel och endast rent undantagsvis för
annat ändamål. Utskottet vidhåller denna
sin uppfattning. Yi anser det inte
riktigt att fonderna generellt skall få
användas som ett medel i lokaliseringsoch
miljöpolitiken.

Det bör emellertid observeras — och

Regionalpolitiken

det har också tidigare anförts av talesmän
för reservanterna — att Kungl.
Maj :t har möjlighet att då särskilda skäl
föreligger medge att investeringsfonderna
används också i lokaliseringspolitiskt
syfte. Det kan noteras att företagen
under tiden 1 januari 1969—28
februari 1970 har medgivits att ta i anspråk
273 miljoner kronor i fondmedel
för investeringar i norra stödområdet.

Förslaget om att de mindre företagen
skulle beredas skattemässiga förmåner
som skulle svara mot de större företagens
rätt att avsätta medel till investeringsfonderna
kan utskottsmajoriteten
inte biträda. Utskottet menar att en sådan
lagstiftning kommer att bli svår att
tillämpa och medföra administrativa
svårigheter. Generella avskrivningsoch
avdragsregler utan anknytning till
fondavsättningar måste vara en lättare
metod. Här kan hänvisas till de bestämmelser
som nu gäller i fråga om företagens
avskrivningsmöjligheter, vilka också
herr Enarsson ansåg vara tämligen
generösa.

Herr talman! Med dessa korta motiveringar
ber jag att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan i betänkandet
nr 36.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottets talesman tillbakavisade
de motionsvis framförda
förslagen att med skattepolitiska medel
underlätta lokaliseringen till de regioner
som skall bli föremål för lokaliseringspolitiska
åtgärder. Utskottet talar
om att man med reservanternas förslag
skulle rubba konkurrensneutraliteten,
men observera att man genom förmånligare
skattebelastning för företag inom
stödområdet på samma sätt som med
direkta stödåtgärder tar bort den obalans
som för närvarande finns.

Reservanterna anser att skatten skall
användas som ett medel för att locka
företag att lokalisera sig till dessa om -

5* •—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 27

138 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

råden. Utskottets talesman säger nu att
det är olämpligt att använda skatteförmåner,
och man talar allmänt om att
andra åtgärder måste vidtas. Det kan
dock inte bestridas att skattelättnader
i form av snabbare avskrivningar av
byggnader, borttagande av den särskilda
arbetsgivaravgiften och befrielse
från energi- och transportskatt skulle
vara högst stimulerande, och man skulle
med säkerhet snabbt få fram filialbildningar.

Företagen har i dag brist på arbetskraft.
Detta gäller praktiskt taget liela
landet bortsett från Norrland, där man
har arbetskraft som man inte kan utnyttja.
Skatteinkomsterna skulle säkerligen
inte bli mindre om man gav särskilda
lättnader inom vissa regioner.
Fler människor skulle då få sysselsättning,
och därmed växer skatteunderlaget.

När det gäller motionerna I: 790 och
11:914 säger bevillningsutskottets talesman,
att investeringsfonderna i första
hand skall användas som konjunkturutjämnande
medel. Jag delar den uppfattningen.
Men har inte utskottsmajoriteten
fattat att det är just vad motionärerna
avser. Det är en svacka i konjunkturen
inom de områden, där motionärerna
föreslagit att fonderna skall
få användas. Förslaget står alltså helt
i överensstämmelse med syftet för fonderna.

Förslaget går ut på att fondmedlen
skall kunna användas för att skapa arbetstillfällen
i sysselsättningssvaga områden.
Däremot är det väl knappast
principiellt riktigt att använda fondmedlen
i de s. k. heta områdena. Det
vore en hel del att säga om det förhållandet
att fondmedlen användes i en
högkonjunktur, men jag skall inte gå
in på ihåligheterna när det gäller principerna
för användande av investeringsfonderna.

I reservationen 2 föreslås att de mindre
företagen genom fondavsättningar
skall erhålla motsvarande förmåner till

dem som investeringsfonderna ger de
större företagen. Vi tycker att det borde
vara lika konkurrensförhållanden för
olika typer av företag. Detta är en sak
som vi tidigare diskuterat många
gånger i bevillningsutskottet, men det
har inte gått att få rätsida på den.
Det talas ofta rent allmänt om jämlikhet.
Även detta är en jämlikhetsfråga.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Yrkanden om investeringsfondernas
användning i lokaliseringspolitiskt
syfte har åtskilliga gånger
behandlats av bevillningsutskottet.
Utskottsmajoritetens motivering för sitt
avslagsyrkande har alltid varit densamma.
I reservationen 2 till bevillningsutskottets
betänkande nr 36 påvisas hur
angeläget det är att investeringsfonderna
får en ökad användning.

Det finns siffror som visar alt Volvo
fick använda 421 miljoner kronor av
investeringsfondsmedel. Endast 20 miljoner
kronor härav gick till norra stödområdet.
Scania Vabis fick ta i anspråk
297 miljoner kronor av investeringsfondsmedel,
varav endast 13,3 miljoner
gick till norra stödområdet. Vi anser
att starka skäl talar för att det ges möjligheter
att använda investeringsfondsmedel
i lokaliseringspolitiskt syfte.

Glädjande nog kan vi konstatera att
investeringsfonderna fått ökad betydelse
under senare tid. Det underströks
också i kompletteringspropositionen år
1969. Dåvarande statsministern Tage Erlander
framhöll, att det inte finns något
så smidigt instrument som investeringsfonderna
för att få fram en samverkan
mellan staten och det enskilda näringslivet
i syfte att leda industriinvesteringarna
på ett sätt som överensstämmer
med samhällets intressen. Samhällets
intresse därvidlag måste väl ändå
vara att satsa på de områden där vi vet
att sysselsättningsläget är bekymmersamt
och där hela regionen hotas av
avfolkning. Vi anser att investerings -

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

139

fonderna kommer bättre till sin rätt i
dessa områden.

Herr ENGKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Man framför nu på nytt
argument för förslaget om en lättnad
i beskattningen för de mindre företagen,
vilket skulle ge dessa förmåner
som vore något så när likvärdiga med
de större företagens möjligheter till
fondavsättningar.

Utskottet har redovisat den frågan
från skattemässiga synpunkter. Utskottet
anser att utan en fullständig omarbetning
av jordbruks- och företagsbeskattningen
måste bestämmelserna göras
mycket mer restriktiva än i nuvarande
investeringsfondslagstiftning om
missbruk skall förhindras.

Som jag redan har nämnt kommer en
sådan lagstiftning inom ramen för vårt
progressiva skattesystem att medföra
så stora administrativa svårigheter att
de fördelar som skulle stå att vinna inte
står i rimlig proportion till värdet från
det allmännas synpunkt av dylika fondavsättningar.
Man kan inte applicera
ett sådant nytt system utan att göra betydande
förändringar i skattelagstiftningen,
och vi menar att det i detta fall
är bättre med generella avskrivningsoch
avdragsregler utan anknytning till
fondavsättningar.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag skall göra några
kommentarer till reservationerna i bankoutskottets
utlåtande nr 40. Den första
reservationen behandlar ju den allmänna
målsättningen, och den har ledamoten
Stridsman tidigare berört. Jag skall
därför inte säga någonting om den.

Det är naturligtvis oerhört viktigt att
den lokalisering, som vi nu skall fortsätta
med under en ny period, får allmänt
förtroende i de bygder där den
blir aktuell. Ett sådant förtroende måste
skapas från början. Det är ju inte bara
så att vi här skall fatta beslut om
regler och bestämmelser, utan det gäl -

Itegionalpolitiken

ler ju också att få tag i företagare som
är villiga att ställa sig bakom och i
spetsen för de företag som skall placeras
i dessa områden.

Reservationen 3 stöder en från centerpartihåll
väckt motion, där målsättningen
har uttryckts i ett femtonpunktsprogram.
Tidigare i debatten har centerpartiets
målsättning när det gäller
lokaliseringspolitiken omnämnts mycket.
Bland annat har herr Haglund använt
mycken tid till alt kommentera
just denna motion. Han sade att han
inte hade några mera betydande invändningar
att göra mot de 15 punkterna
men att de inte var tillräckligt
preciserade. Han ansåg därför inte att
man hade täckning för att bygga en
lokaliseringspolitik på dem. En regionalpolitisk
målsättning förutsätter ju
att man inriktar sig på att utarbeta en
stomme, ett regionalpolitiskt program,
och det skulle väl vara värdefullt om
de kommunala instanserna — landstingen
och kommunerna -— hade ett sådant
att följa upp och verka för. Yi har
föreslagit att motionen skall överlämnas
till 1968 års lokaliseringsutredning.

I programmet i motionen förutsätts
en integrering av samhälleliga åtgärder
med mera direkta stödåtgärder. Den
allmänna näringspolitiska verksamheten
i lokaliseringssyfte måste få eu sådan
utformning att den underlättar lokalisering
till sådana områden som verkligen
behöver företag. Som det har uttryckts
här tidigare av flera talare kan
den allmänna ekonomiska politiken
många gånger lägga hinder i vägen för
ett fullföljande av den lokaliseringspolitiska
målsättningen i dessa områden
på det sätt man skulle önska.

I reservation 5, som också ansluter
till en partimotion från centerpartiet,
begär vi en regional utvecklingsplan
för den fortsatta regionala stödverksamheten.
Vi menar att utvecklingen
med den fortgående utglesningen av vissa
områden i landet och en överkoncentration
till tätorterna måste motver -

140 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

kas på alla de sätt som man kan finna
möjliga. Det är stora skillnader på
inånga områden för befolkningen. Det
är skillnader i möjligheterna att erhålla
service, det är skillnader i kommunalskattebörda,
och det är kraftiga skillnader
i inkomsthänseende. Därför är
det naturligt att man gör allt man kan
för att skillnaden mellan de överkoncentrerade
områdena och de områden
som behöver lokalisering blir så liten
som möjligt.

Det har sagts bl. a. i motioner som
jag har biträtt att det är angeläget att
stöd inom lokaliseringspolitiken kan ges
till områden utanför stödområdet. Vi
har motionerat om att Gotland skall
komma med i stödområdet, och vi har
påpekat att vissa delar av östra Götaland
fortfarande har en sådan näringsstruktur
att det är ytterst angeläget att
stöd lämnas — jag vill bl. a. då nämna
Öland. I reservation 9 till statsutskottets
utlåtande nr 103 har understrukits
just att det skulle vara angeläget att
även Öland kunde få lokaliseringsstöd.

Jag vet att det har förekommit lokaliseringsstöd
utanför stödområdet, även
i södra Sverige. Det har förekommit
stöd till Norrköpingsregionen, och det
har förekommit stöd till Oskarshamn.
Vi menar att man måste bredda lokaliseringsstödet
till att omfatta flera områden
som har ett alltför ensidigt näringsliv
och som för att kunna uppehålla
ett befolkningsunderlag behöver
en industrilokalisering.

Jag anser vidare att det är ytterst
nödvändigt att stöd till turistanläggningar
kan ges utanför det nuvarande
stödområdet och utanför det i propositionen
föreslagna. Också för våra bygder
är det ytterst angeläget att så kan
ske.

Med hänsyn till den konkurrens vi
har från Centraleuropa och från andra
håll i världen, där turistanläggningarna
numera har en hög standard, är det
knappast troligt att det är möjligt att
hos oss åstadkomma den erforderliga

standarden, om inte samhället bidrar
med ett ekonomiskt stöd i form av lån
och möjligen även bidrag. I dessa dagar
är det ju mycket aktuellt att minska
utlandsturismen och försöka dels öka
turistströmmen hit, dels få svenskarna
att turista hemma, eftersom det skulle
förbättra vår valutabalans.

Nu har departementschefen i propositionen
sagt att stödet till turistanläggningar
skall stanna vid det nu föreslagna
stödområdet i avvaktan på utredning
om planering av turistanläggningar
och fritidsområden. Jag avvaktar
med stort intresse det resultat utredningen
kan komma till. Jag hoppas
att det förslag som den så småningom
framlägger innehåller möjlighet att ge
stöd i andra delar av landet. Jag har
på den punkten en motion, nr 1337,
och jag hoppas att dess krav blir förverkligat
en gång när utredningen lägger
fram sitt slutgiltiga förslag.

I strävan att decentralisera samhället
och näringslivet har vi från vårt håll
motionerat om införande av etableringskontroll.
Det har vi understrukit i reservation
nr 9 till bankoutskottets utlåtande
nr 40, där vi yrkar bifall till
de motioner som är inne på samma
linje.

Vi är väl alla överens om att det är
önskvärt att iaktta återhållsamhet i utbyggnaden
av större städer och större
tätorter, så att andra områden, som är
utsatta för utglesning och minskad företagsamhet,
kan få en förbättring i
stället. Även om man på många håll
medger att en sådan utveckling vore
riktig, är man alltför passiv för att vilja
ta de krafttag som är nödvändiga.
Av remissinstanserna har enligt propositionen
två länsstyrelser, RLF och
Lantbruksförbundet uttalat sig för en
sådan etableringskontroll.

I reservation 10 yrkar vi bifall till
motioner om direkta åtgärder för begränsning
av storstädernas expansion.
Det borde finnas möjlighet att med
andra åtgärder än etableringskontroll

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

141

förmå företag att inte i större utsträckning
lokalisera sig till storstäderna och
stimulera företag som redan har etablerat
sig där att flytta utåt.

I interpellationsdebatten mellan statsminister
Palme och dr Hedlund på
förmiddagen sade statsministern att
brottsligheten ökar mest i storstäderna
och att det är storstädernas tillväxt
som gör att brottsstatistiken visar en
sådan utveckling. Detta är ett exempel
på att det finns områden där andra än
rent materiella och ekonomiska hänsyn
kan göra det angeläget att inte storstadsbyggandet
fortsätter hur långt som
helst.

Det finns säkert fortfarande företag
i storstäderna, som är etablerade i innerstaden
i dåliga byggnader och som
liar planer på att flytta ut i ytterkanten
av en storstad. De skulle lika väl
kunna flytta till andra delar av landet
och till områden som behöver lokaliseringsstöd.

I reservation 14 yrkar vi på att det
skall upprättas regionala organ, så att
länsorgan och kommuner kan delta i
arbetet på lokaliseringen på ett mer
ingripande sätt än som nu sker för att
sprida näringsliv och befolkning över
hela landet. Visserligen har man väl
deltagit i uppgörandet av Länsplan 1967
och kommer väl att delta i uppgörandet
av länsprogram 1970. Men vi anser
att detta inte bör begränsas till en
statistisk prognosverksamhet utan att
man borde ha större möjlighet att direkt
kunna medverka till lokaliseringen.

Detta var, herr talman, några kommentarer
till dessa reservationer, och
jag ber med åberopande av vad jag anfört
att få yrka bifall till reservationerna
1, 2, 3, 5, 6b, 9, 10 och 14 till bankoutskottets
utlåtande nr 40 och till reservationen
under bankoutskottets utlåtande
nr 41.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Regionalpolitiken

Herr talman! Denna debatt har ju
pågått nära nog hela dagen, och det är
givet att många av kammarens ledamöter
tycker, att den som nu kommer upp
i talarstolen inte kan tillföra debatten
något nämnvärt nytt, och det ligger
säkert mycket i den bedömningen. Men
som representant för ett av de län som
har drabbats hårdast av -den pågående
strukturomvandlingen och folkomflyttningen
tycker jag mig ändå vara skyldig
att i korthet i denna debatt framföra
några synpunkter, även om jag
medger, att många av representanterna
för de olika utskotten noggrant och insiktsfullt
har behandlat ifrågavarande
problem.

Den debatt vi här i dag för i kammaren
om lokaliserings- och regionpolitiken
fick ju i gårdagens TV-nytt
en färsk illustration. Där klargjordes
den aktuella arbetsmarknadssituationen.
Därav framgick att Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län fortfarande
hade en mörk sysselsättningssituation
med en stör arbetslöshet. Där
hade antalet arbetslösa ökat med ca
800 från april. Den dystra bilden motsvarade
i stort sett det s. k. inre stödområdet.
I andra delar av landet var
läget det rakt motsatta.

Detta förhållande är ju ingen nyhet
och innebär ingen överraskning, utan
till sina huvuddrag vad beträffar den
regionala bristen på balans har det bestått
under hela 1960-talet. Jag tycker
att det måste kännas besvärande -för regeringen
och det socialdemokratiska
partiet, som under hela tiden suttit vid
makten, att konstatera detta dystra förhållande
och sin egen hjälplöshet.

Särskilt mot bakgrunden av gårdagens
mångordiga jämlikhetsdebatt här
i kammaren, bristen på jämlighet mellan
regionerna, bristande möjlighet till
arbetsval och förtjänstmöjligheter samt
den ojämna tillgången på service och
utbildning är några exempel som måste
utgöra ett tungt vägande argument
för snara och kraftfulla åtgärder, vilka

142

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

går betydligt längre än de förslag från
regeringen vi i dag har att ta ställning
till.

Det finns positiva inslag såsom stödet
till det s. k. inre stödområdet och godstransportbidraget
vilket säkerligen är
ett bra förslag som det är önskvärt att
man kan genomföra.

Det senare har ju när det gäller huvuddragen
vissa likheter med det förslag
vi framlade i vår januarimotion,
men vi framförde även förslag om åtgärder
för sänkning av persontaxor för
tåg och flyg. Det behövs emellertid flera
generella åtgärder för att främja ett
företagsvänligt klimat, och härvid bör
man enligt min mening fördomsfritt
pröva förutom sänkning av person- och
frakttaxor även sänkning av teleavgifterna,
regionalt slopande av arbetsgivaravgiften,
snabbare avskrivning för
industribyggnader, lindring av energiskatten
samt andra differentieringar i
skattehänseende som kan främja Norrlands
utveckling. Här ingår också förbättrade
stödåtgärder för jordbruket.
Jag vill betona att det krävs åtgärder
på bred front för att skapa många nya
arbetstillfällen. Länsstyrelsen i mitt
hemlän, Jämtlands län, har i en skrivelse
till inrikesdepartementet för något
år sedan krävt åtgärder. I skrivelsen
betonas att som basnäringar bör
från länets synpunkt betraktas inte bara
sådana traditionella basnäringar som
jordbruk, skogsbruk och industri utan
också vissa typer av kommersiell och
institutionell service som tillhandahåller
tjänster för en marknad utanför regionen.
För Jämtlands län gäller det
främst turistnäringen samt vissa verk-,
samheter inom sjukvårds- och utbildningssektorerna.
Tillskapandet av sådana
verksamheter har lika stort värde
för länet som en expansion inom de
traditionella basnäringarna. Antalet sysselsatta
inom sjukvård och undervisning
i landet ökar kraftigt medan antalet
industrisysselsatta minskar. Viktigt
är att klargöra vad en lokalisering av

samhällelig service av detta slag, avsedd
att betjäna en större region än
länet, kan betyda för förverkligandet
av önskvärda befolkningsmål.

Goda lokaliseringsförutsättningar inom
länet kan anses föreligga när det
gäller bl. a. delar av vuxenutbildningen,
utbildningsverksamheter inriktade på
det estetiska och musikaliska området,
kvalificerad yrkesutbildning för turisthotell
och annan turistservicepersonal.
Dessutom borde Östersundsområdet
kunna utgöra en utomordentlig förläggningsort
för en universitetsfilial, som
skulle få en mycket stor lokaliseringspolitisk
effekt.

Det är alltså klart att Jämtlands län
genom lokalisering av olika utbildningsverksamheter
kan tillföras ett betydligt
antal sysselsättningstillfällen. Tillskapandet
av ett differentierat och kvalitativt
högvärdigt utbildningsväsende
gör naturligtvis området attraktivt som
bostads- och arbetsort.

Detta var några få exempel på åtgärder
som borde ingå i ett mer allmänt
handlingsprogram för samhällets
insatser i mitt hemläns region. En fast
målsättning för regionpolitiken saknas
emellertid fortfarande, men den måste
med det snaraste utarbetas. Därvid bör
även de befolkningsmässiga målen preciseras,
och för Jämtlands län bör de
sättas vid 150 000 personer år 1980. Det
befolkningsunderlaget utgör en lämplig
bas för allsidig .service och stimulerande
utveckling.

Herr talman! Det här var ett koncentrat
av några krav som måste uppfyllas
snarast, om mitt hemlän skall kunna
bestå och utvecklas till en god vistelseort
för invånarna.

Herr MELLQV1ST (s):

Herr talman! Det är väl ganska naturligt
att företrädare för olika landsändar
och olika län anlägger sina speciella
synpunkter på den proposition som
nu behandlas. Det skall erkännas att
propositionen och det av utskottet till -

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

143

styrkta förslaget om den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten för
Kopparbergs län innebär en förskjutning
till det bättre genom att Faluns,
Borlänges, Mockfjärds och Säters kommunblock
kommer att ingå i det allmänna
stödområdet.

Samtidigt som vi hälsar detta utbyggda
stöd med stor tillfredsställelse frågar
vi oss också varför inte hela Kopparbergs
län kunde ingå i stödområdet.
Nu utelämnas Avesta och Ludvika planeringsregioner,
som omfattar Avesta
och Hedemora kommuner samt Ludvika
och Smedjebackens kommunblock.
Denna uppdelning av länet kan få en
negativ utveckling som följd i de delar
som inte ingår i stödområdet. Jag vill
här instämma i länsavdelningens i Kopparbergs
län av Kommunförbundet uttalande
för en tid sedan, där det bl. a.
heter att »en förutsättning för att uppnå
full effekt av de lokaliseringspolitiska
insatser som krävs för att stabilisera
länet som en näringsgeografisk enhet
är, att hela länet får ingå i det allmänna
stödområdet».

Enligt utskottets mening är de anförda
skälen för ett bibehållande tills
vidare av ett geografiskt avgränsat stödområde
mycket bärande. Det skulle då
vara intressant att av utskottets talesman
få något närmare preciserat eller
motiverat vilka dessa skäl skulle vara.

Vad som främst slår en lyssnare i
denna lokaliseringsdebatt är det intresse
som knytes till Norrland och Norrlands
problem. Ibland möter vi begrepp
som skogslän, men i nästa mening är
vi tillbaka i Norrlandstänkandet. Det
förefaller som om många talare är helt
obekanta med att 1960-talets strukturomvandling
har skapat en större utflyttning
i Dalarna än i något av Norrlandslänen,
Norrbotten undantaget.

Vi kan följa detta förlopp även på ett
annat område, nämligen då det gäller
tätortsutvecklingen. Folkmängdsökningen
i Dalarnas tätorter bär under 1960-talet varit svagare än i något annat av

Regionalpolitiken

rikets län. Men kanske ännu mera intressant
— och samtidigt det mest nedslående
— är att Dalarnas utflyttningsförluster
till sin största del kommer
från det område av länet som har lämnats
utanför stödområdet. Sålunda har
Ludvika under en treårsperiod förlorat
ca 1 150 sysselsättningstillfällen. Så
stor förlust har Ådalen sannolikt inte
haft tillsammantaget under hela 1960-talet. Trots visst lokaliseringsstöd till
företag utanför stödområdet — jag syftar
då på Långshyttan, Fredriksberg
och Avesta — är det enligt vår uppfattning
orimligt att starkt expansiva orter
utefter Norrlandskusten mera generellt
kan påräkna lokaliseringsstöd, medan
detta inte är fallet i exempelvis Avesta
och Ludvika.

Stödet till de norrländska kustorterna
är bl. a. motiverat av att man genom
utveckling i dem kan ta emot människor
från inlandet. Men verkligheten är
den att också hela Dalarna sedan några
år tillbaka har en utveckling som är
typisk för inlandet, men där finns ingen
ort eller bygd som i likhet med vissa
kuststäder expanderar och därmed drar
åt sig ökad sysselsättning och större
folkmängd.

Som jag ser det är det nödvändigt att
skapa bättre balans mellan å ena sidan
Norrland och å andra sidan Dalarna.
Även om Norrland som helhet taget visar
stora förluster är det alldeles tydligt
att förhållandena är minst lika bekymmersamma
i Dalarna. Bekymren
där är också mer svårbemästrade, bl. a.
beroende på att lokaliseringsstöd under
den nya perioden mera allmänt inte
kan påräknas genom den avgränsning
av stödområdet som nu föreslås i propositionen
för vårt län.

Herr talman! Det är mot denna bakgrund
som jag nu yrkar bifall till den
vid punkten 16 e i statsutskottets utlåtande
nr 103 fogade reservationen 4.

I detta anförande instämde fru Sundström
och fru Bergman (båda s).

144 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Under de år som gått
sedan 1964, när den hittills bedrivna lokaliseringspolitiken
inleddes, har det
från denna talarstol yttrats åtskilliga
ord t. ex. om den fulla sysselsättningen
såsom ett av målen för lokaliseringsoch
arbetsmarknadspolitiken. För vår
del har vi angivit som huvudhindret
för uppnåendet av detta mål att man
varit så ovillig att använda lokaliseringspolitiken
också som ett medel för
att främja en förändring av ägandeförhållandena
inom näringslivet. Vi menar
nämligen att man bara genom att låta
samhället få ett avgörande inflytande
på den ekonomiska politiken kan nå
det mål som man ställt upp i detta sammanhang.

Dessa avgörande frågeställningar saknas
också i det material, som ligger till
grund för de i dag behandlade motionerna
och utlåtandena över dem. Det är
därför konsekvent att varken departementschefen
eller statsutskottet funnit
det möjligt att antalsmässigt garantera
befolkningsutvecklingen i vissa regioner,
vilket är innebörden av ett av yrkandena
i vårt motionspar I: 343 och
II: 379. Vill man inte använda lokaliseringspolitiken
för att styra utvecklingen,
kan man naturligtvis inte heller gå
med på att garantera en utveckling som
inte medför nettoutflyttning.

Men sådana garantier vore alltså möjliga
att lämna om man som målsättning
för en politik i skogslänens intresse
hade att ingen nettoutflyttning skall ske
under 1970-talet och vidare använde de
styrningsmedel, som statsmakterna ändå
har, för att nå denna målsättning. Vi
har upprepade gånger angivit åtgärder
som kunde bidra till en kraftig ökning
av sysselsättningstillfällena i dessa län.
Framför allt bör sådana åtgärder ta sikte
på att skogslänens råvaror i görligaste
mån skall förädlas och utvecklas inom
de områden där de finns.

I linje med denna uppfattning har vi
i motionsparet I: 343 och II: 379 begärt

ett riksdagens uttalande för en utbyggnad
av Norrbottens järnverk till en
produktion av 2 miljoner ton per år
och en statlig verkstadsindustri baserad
på detta underlag. I motionen 11:1331,
med anledning av propositionen angående
kapitaltillskott till NJA, har vi angivit
åtgärder som skulle möjliggöra en
sådan årsproduktion.

I statsutskottets utlåtande nr 104
framförs i och för sig riktiga synpunkter,
men vi menar att det är viktigt och
nödvändigt att målsättningen motiveras
när man beviljar medel och beslutar
om en viss utveckling. På s. 4 i utlåtandet
anför utskottet att man övergångsvis
måste acceptera en i förhållande
till fjolårets beslut mera modifierad
målsättning för NJA. Jag vill fråga:
Hur lång skall denna övergångstid
vara? Ger inte en sådan modifiering de
privata järn- och stålbruken möjlighet
att på NJA:s bekostnad klara sina utbyggnader
upp till kontinental klass och
bidrar den inte därmed till att ytterligare
förvärra NJA:s situation?

Längre fram på samma sida i utlåtandet
beskrivs NJA som en liten enhet
i förhållande till konkurrerande järnverk
på kontinenten. Så mycket större
anledning finns det emellertid då att
bygga ut järnverket och ge det verkliga
konkurrensmöjligheter. De nuvarande
svårigheterna för NJA beror till stor
del på att kapaciteten är för liten och
på att den som finns inte alltid: kan utnyttjas.
Det finns nålsögon, som vi pekar
på i vår motion.

I detta sammanhang framhåller utskottet
också järnverkets svårigheter
bl. a. i fråga om sjötransporter. Härvidlag
kommer man osökt in på den sammankoppling
som vi alltid ansett måste
finnas mellan lokaliseringsplanerna
och trafikpolitiken. Idén om att dubblera
järnvägslinjen mellan Luleå och
Narvik, där det finns en isfri hamn,
har förts fram i debatten om transporterna
i norr. Fn sådan åtgärd skulle
otvivelaktigt vara positiv också för

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27 145

ASSI. När det gäller kostnaderna för
transporterna är det ju snarare omlastningarna
än avståndet som medför fördyringar.

Vi menar alltså att även trafikpolitiken
hör till de regionalpolitiska medel
som kan användas för att uppnå
bättre balans mellan olika delar av landet.
I det avseendet har vi begärt att
riksdagen måtte uttala att SJ:s taxepolitik
skall utformas så att den inte missgynnar
Norrlandslänen liksom vi i vår
motion begärt att vägnätet i Norrlandslänen
skyndsamt skall ses över och åtgärder
vidtas som leder till förbättring
av vägarna och igångsättning av arbetet
med nya vägar, exempelvis vägen Kiruna—Narvik.
Besked beträffande den
senare medförde ju statsminister Palme
som »förning» när han besökte gruvarbetarna
i malmfälten, och det beskedet
har självfallet hälsats med största
glädje hos befolkningen där uppe. Möjligen
kunde beskedet ha angett en snabbare
takt i förverkligandet av detta vägprojekt.

Att trafikpolitiken måste kopplas samman
med ett samhälleligt styrt och förbättrat
lokaliseringsplanerande och utgöra
en del av en verklig riksplanering
har vi betonat i olika sammanhang. För
Norrlands del är en kraftig taxenedsättning
på fjärrtransporterna ett rimligt
krav som måste gälla inte bara
frakt- utan också personbefordran. De
priser som nu gäller sätter norrlänningarna
i en sämre ställning och rimmar
illa med de lokaliseringspolitiska målsättningar
man anger sig ha.

Herr talman! I februari i år fick jag
i samband med ett svar på en enkel
fråga till inrikesminister Holmqvist veta
att arbetsmarknadsstyrelsens chef
Bertil Olsson setts med norrlänningarnas
protestmärke »Vi flytt int» på rockslaget.
Jag hade då svårt att tro på engagemanget
i vad som antogs vara AMSchefens
deltagande i norrlänningarnas
protestkampanj, och jag har det ännu
mera nu efter att ha tagit del av Bertil

Regionalpolitiken

Olssons intervjuuttalanden häromdagen.

Det är arbetsmarknadsmyndigheternas
uppgift att skaffa arbetslösa sysselsättning.
När sådan inte finns i hemorten
måste den sökas på annat håll. Det
är den enkla regeln för dagens handlande.
Det sägs ingenting om verkligt
effektiva åtgärder för att vända på utvecklingen,
ingenting om att åstadkomma
arbetstillfällen i anslutning till Norrlandslänens
naturtillgångar och därmed
också kunna vända de uppreklamerade
rörlighetsstimulerande åtgärderna i
motsatt riktning — en flyttning av arbetskraft
till Norrland. Nej, i stället förutses
under hela 1970-talet en ständig
krympning av skogslänens ekonomiska
bas och av deras befolkningsunderlag.
Och i takt med detta fördjupas den regionala
krisen.

Att avfolkningen av Norrlandslänen
och en fortsatt koncentration till vissa
tätorter är en medveten inriktning, inte
bara hos Bertil Olsson, framgår av
många exempel. Ett sådant är den förskjutning
av bostadsbyggandet till förmån
för storstäderna som man kan finna
i en promemoria från bostadsstyrelsen
i oktober 1969. Tvärtemot talet om
en dämpning av storstädernas tillväxt,
framfört bl. a. i 1969 års statsverksproposition,
tyder beräkningarna i denna
promemoria på eu ytterligare markering
av storstädernas roll. Där anges antalet
färdigställda bostäder under perioden
1966—1970 i procent för tre regioner,
nämligen för det första storstäder,
för det andra 55 kommunblock, i vilka
ingår de städer som skulle utgöra alternativ
till storstädernas utveckling,
och för det tredje övriga landet. Den
första gruppen står för 37,8 procent,
den andra för 40,9 procent och den
tredje för 21,3 procent. I den behovsberäkning''
som görs för perioden 1966—
1980 står den första gruppen — d. v. s.
storstäderna — för 40 procent, den andra
för 39,5 procent och den tredje för
20,5 procent av hela byggandet.

146 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

Den bostadstilldelning som sker till
de 55 kommunblocken visar att Luleåregionen
under åren 1971/1973 kommer
att få en kraftig minskning av sitt bostadsbyggande.
Detta gäller också sådana
Norrlandsstäder som Sundsvall,
Härnösand, Örnsköldsvik, Gävle in. fl.
Det är alltså ett faktum att storstäderna
nu för första gången kommer att ha ett
större byggande än de expansiva orterna
inom de 55 kommunblocken. För
vår del godtar vi inte denna utveckling,
liksom vi inte heller accepterar den allt
tydligare övergången från redan tillräckligt
nedslående prognoser till prognoser
som är ännu sämre för skogslänen.
Vi är också övertygade om att den
norrländska opinion, som växer sig
allt starkare, kommer att uppkalla till
omedelbara åtgärder för att motverka
den rådande utvecklingen i de berörda
länen.

Herr talman! Utöver de yrkanden i
våra motioner som jag med det anförda
motiverat har vi också framfört tanken
på att en institution för träkemisk forskning
skall inrättas vid Umeåuniversitetet.
En sådan skulle otvivelaktigt vara
till fördel för en utveckling inom cellulosaindustrin
som fortfarande har
stor betydelse i flera av Norrlandslänen.
Vi har också begärt att glesbygdsbefolkningen
skall garanteras nödvändig
service, och för detta krav finns
den naturliga motiveringen att nu saknas
all verklig beredskap inför det akuta
sociala katastrofläge som avfolkningsprocessen
skapat i de rena glesbygderna.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionerna
I: 343 och II: 379 samt II: 1331.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 103 behandlar förutom propositionen
rörande förslag om fortsatt regionalpolitisk
stödverksamhet även ett
flertal motioner rörande olika stödåtgärder
för att främja sysselsättnings -

och befolkningsutvecklingen inom avfolkningsområdena.

Bland de motioner som utskottet behandlat
finns ett motionspar I: 990 och
II: 527, som jag i egenskap av motionär
i all korthet närmare vill kommentera.

I nämnda motionspar har vi motionärer
begärt att Kungl. Maj:t må under
pågående lokaliseringsutredning låta
pröva intagande av Vararegionen som
lokaliseringspolitiskt stödområde. Även
om jag är medveten om att de svårigheter
som förefinns för att tillgodose
full sysselsättning exempelvis inom
många Norrlandsregioner inte är av
den storleksordningen inom Skaraborgs
län, så finns det ändock orter inom
Skaraborgs län där man har stora svårigheter
att kunna bereda sysselsättning
åt de på orten boende. Speciellt
inom Vararegionen, som är den minsta
av Skaraborgs läns fem planeringsregioner,
är svårigheterna stora att få till
stånd en ökad industrietablering.

Skaraborgs lön är ett typiskt jordbrukslän.
Även om man kan utgå från
det faktum att Skaraborgs län även i
framtiden kommer att dominera vad
det gäller jordbruksproduktionen, så
kommer ändå den fortsatta rationaliseringen
att verka så att antalet jordbruk
minskar och därmed också de i
jordbruket sysselsatta. Sålunda sysselsattes
inom jordbruk och skogsbruk år
1960 totalt 25 130. År 1965 var antalet
24 503, och man räknar med att siffran
skall ligga vid 12 350 när vi kommer
fram till 1980.

På grundval av dessa siffror kan man
utgå ifrån att minskningen i antalet
sysselsatta inom jordbruket i Skaraborgs
län anges till 4 500 under perioden
1965—1969. Minskningen från 1969
till 1980 kan uppskattas till ca 7 000.
Det gäller därmed att skaffa de friställda
inom jordbruket annan sysselsättning.
Detta har hittills gått någorlunda
bra, men man kan inte bortse från att
speciellt Vararegionen har haft och,

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

147

därest icke särskilda åtgärder vidtages,
kommer att få svårigheter att bereda
full sysselsättning åt de inom regionen
boende.

Befolkningsutvecklingen inom regionen
visar en vikande trend. År 1940
bodde inom Vararegionen 39 065 personer.
År 1950 var befolkningsantalet
37 444, år 1960 var det 34 648 och år
1965 uppgick det till 33 299. År 1980
beräknas det utgöra 27 360. Detta innebär
en beräknad minskning med 5 939
personer under perioden 1965—1980.
Det kan finnas anledning att påpeka,
att länets övriga regioner under samma
tidsperiod beräknas öka med inte mindre
än ca 25 000 personer.

Befolkningsprognoserna för Vararegionen
inger bekymmer. Vissa svårigheter
att klara en tillräcklig sysselsättning
har kunnat konstateras, och de har
på sistone tilltagit. Under alla förhållanden
bör det stå klart att Vararegionen
bör utgöra ett område med ett differentierat
näringsliv som kan bära en
tillfredsställande service.

Enligt min mening är det angeläget
att förhindra en för Vararegionen negativ
utveckling. Det kan inte godtas
som en riktig utveckling, om Vararegionens
invånare servicemässigt och näringspolitiskt
måste söka sig i huvudsak
till centra utanför den egna regionen.
Man måste därför intensifiera ansträngningarna
att lokalisera livskraftiga
företag till området. Förutsättningarna
härför bör vara goda med hänsyn
till att regionen har ett centralt läge i
landet intill Europaväg 4. Den insats
som för den närmaste framtiden krävs
för Vararegionen är att området intages
som lokaliseringspolitiskt stödområde.
Om så sker, bör den angivna målsättningen
kunna förverkligas.

Även om vi motionärer ej framställt
önskemål om att göra hela landet till
ett stödområde, finns det mycket som
talar för det berättigade däri. Vi anser
dock att några förutsättningar för dagen
ej förefinns för att vinna gehör för

Regionalpolitiken

en dylik tanke.

Jag hade för avsikt att yrka bifall
till nämnda motionspar, men jag avstår
därifrån emedan jag finner att jag
knappast kan påräkna kammarens bifall.
Det kan emellertid finnas anledning
att återkomma.

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! Under det senaste året
har trafikpolitikens förhållande till lokaliseringspolitikens
målsättning kommit
alltmer i förgrunden i den lokaliseringspolitiska
debatten. Från oppositionens
sida och så småningom även från
socialdemokratiskt håll har med allt
större skärpa framhållits, att fraktkostnadernas
och persontaxornas nuvarande
nivå utgör ett faktiskt hinder för
människors bosättning i norr och för
näringslivets utveckling. Förslagen bär
varit många, från införande av s. k. frimärkstaxa
till en total omprövning av
1963 års riksdagsbeslut om den trafikpolitiska
målsättningen. Från oppositionens
sida har krävts att den trafikpolitiska
målsättningen underordnas den
lokaliseringspolitiska. Det gemensamma
i kraven har varit att skapa ett från
fraktkostnads- och persontaxesvnpunkt
rundare Sverige.

I dag ligger på riksdagens bord ett
förslag till statligt transportstöd, som
får ses som ett välkommet svar på de
framställda kraven. Stödet är enligt propositionen
avsett att främja de regionalpolitiska
strävandena att utveckla näringslivet
i Norrland och övriga delar
av det allmänna stödområdet genom att
minska de kostnadsmässiga olägenheter
som följer med långa avstånd inom
stödområdet. I detta syfte har statsutskottet
instämt.

Som motionär både under den allmänna
motionstiden och i anledning av
propositionen kan också jag helhjärtat
instämma i en sådan deklaration som
riktmärke för ett statligt transportstöd.
Men jag måste beklaga att förslaget,
som har getts försökslcaraktär, inte når

148 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

upp till den angivna målsättningen på
grund av den starka avgränsning som
stödet har fått. Ett transportstöd, som
helst skulle ha genomförts samtidigt
med ibeslutet om den statliga lokaliseringspolitiken,
borde inte ha drag av
försiktigt experiment utan ges större
bredd redan från början.

Som förslaget — understött av statsutskottet
— nu är utformat ger stödet
inte det rundare Sverige som man hade
väntat sig. Genom avgränsningen till utgående
transporter, och även där med
vissa begränsningar, får vi för uttransporterna
ett något ellipsformat Sverige,
medan landet är minst lika långt som
förut vad gäller ingående transporter
av råvaror och halvfabrikat för vidare
förädling liksom för persontransporterna.
Och det torde väl inte ha varit
meningen med förslaget.

Om avsikten med transportstödet
verkligen skall vara att främja utvecklingen
av näringslivet inom stödområdet
med särskild tonvikt på vidareförädling
borde grundkriterierna för transportstödet
vara låg bearbetningsgrad
för intransporterade varor och hög förädlingsgrad
för uttransporterade varor.
Därtill kommer avståndsfaktorn.

Avståndsmässigt har gränsen för
transportstöd satts vid 300 km. Flera
motionärer har ansett att minimiavståndet
bör sättas lägre. Departementschefen
har utgått från att medelavståndet
för SJ:s transportarbete är ca 315 km.
Det bör samtidigt noteras att medelavståndet
inom det övriga Sverige utanför
det allmänna stödområdet är ca 250 km
och inom stödområdet 225 km. Därtill
kan nämnas att medelavståndet för
transporter till stödområdet är över
400 km och för transporter från detta
område ca 580 km.

Jag har för dagen inte något att erinra
mot den av departementschefen
föreslagna avståndsgränsen men vill
peka på det motiverade i att vid uppföljningen
av transportstödet även beaktas
alternativet att sätta avstånds -

gränsen i närheten av medelavståndet
för transporter inom det övriga Sverige
— alltså 200—250 km.

I min motion har jag anfört det betänkliga
i att sätta den varuslagsmässiga
avgränsningen mellan papper och pappersmassa,
eftersom de flesta pappersmassekvaliteter
har en förädlingsgrad
långt utöver exempelvis kraftliner. Det
förhållandet har påpekats av flera talare.
Betänkligt är också att viktgränsen
för enskild sändning har satts till
500 kg. Det missgynnar de små företagen.
I hägnet av de svenska basindustrierna
i norr frodas en betydande
flora av småföretag.

De flesta generella statliga åtgärderna
tycks gå dessa småföretag förbi,
utom de ekonomiska åtstramningsåtgärderna.
Men småföretagen finns där och
fyller liksom den mindre vegetationen
i storskogen en oumbärlig och ibland
avgörande funktion i det norrländska
näringslivet. Dessa företag har samma
behov av statligt fraktstöd som all annan
företagsamhet, och jag har därför
föreslagit att en sammanlagd fraktkostnad
om minst 3 000 kr. per år borde
vara tillräckligt kriterium för erhållande
av fraktstöd och att viktgränsen följaktligen
borde borttagas. Utskottet har
inte tillstyrkt detta, och jag vill därför
i stället ansluta mig till de reservanter
som krävt att viktgränsen sättes till
200 kg.

I min motion har jag också krävt att
fraktstöd rimligen borde utgå till transporter
av råvaror och halvfabrikat till
och inom stödområdet. Annars håller ju
inte tesen om att gynna högförädling
av varor inom stödområdet. Ett fraktstöd
för intransporter har för vissa företag
större betydelse än för uttransporterna.
Som ett exempel härpå har
jag i motionen nämnt de norrländska
minkfarmerna som blir helt utan stöd
efter nuvarande konstruktion. Exemplen
kan mångfaldigas. Även från storindustrin
kan anföras exempel. Jag vill
anföra bara ett sådant.

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

149

Nyligen läste vi i pressen att stora
kvantiteter vedråvara inköpts från
Ryssland. Denna är avsedd att transporteras
per järnväg till Torneå och
därefter havsflottas till industrin. Det
kan inte vara enbart bristande råvarutillgångar
inom vårt land som lett till
sådana transaktioner. Ett fraktstöd för
vedråvara skulle genast förskjuta nollgränsen
— d. v. s. gränsen för lönsam
skogsdrivning — längre norrut och därmed
öka både tillgången inom landet
och saluvarornas konkurrenskraft. En
kraftig utökning av järnvägstransporterna
av vedråvara utmed inlandsbanan
är möjlig. De nedlagda järnvägsstationerna
är utmärkta terminaler för lastning
av järnvägsvagnarna. Här finns
således både samhällsekonomiska och
företagsekonomiska fördelar att tillvarataga.

Som skäl för att fraktstöd inte borde
utgå till intransporter av råvaror och
halvfabrikat anför departementschefen
att dessa leveranser omfattas av förmånliga
fraktavtal. Det ligger en fara i
ett sådant uttryckssätt. Det existerar
inget fraktavtal som är slutet med ett så
att säga inbyggt lokaliseringsstöd. Alla
är träffade på rent kommersiell grund.
Antydan om att affärsmässigt överenskomna
fräktrabatter skulle på något vis
kopplas till lokaliseringspolitiska hänsyn
kan få mycket negativa effekter sedan
det föreslagna transportstödet trätt
i kraft. Det måste därför klart sägas
ifrån att transportstödet inte på något
sätt får påverka framtida fraktförhandlingar.
Följden bleve annars att transportstödet
till större eller mindre del
via näringslivet flyttats ned till transportföretagen.
Detta vore om något en
antiklimax på 1963 års trafikpolitiska
beslut.

Eftersom statsutskottet inte berört
denna fråga i sitt utlåtande, trots att jag
i min motion påtalade riskerna för sådana
följder, vore det av stort värde,
om utskottsrepresentanten bär i kammaren
-—- jag hade tänkt vända mig till

Regionalpolitiken

departementschefen, men jag ser att
han inte är närvarande i kammaren
just nu — kunde göra ett klarläggande
på denna punkt. Statsrådet har tidigare
i debatten i kväll vid två tillfällen åberopat
förekomsten av fraktavtal som
skäl för att transportstöd inte borde
utgå. Han har anfört detta både i fråga
om uttransporter av pappersmassa och
intransporter av råvaror och halvfabrikat.
Men fraktavtal förekommer i stor
utsträckning även för varor som blir
berättigade till transportstöd. Det är
därför angeläget att förhållandet mellan
statligt fraktstöd och fraktavtal klarläggs.
Det kan bli hårt för fraktförhandlarna
inom företagen i framtiden annars.

Herr Gustafson i Göteborg har tidigare
utvecklat våra krav i fråga om persontaxorna,
varför jag inte skall beröra
dem.

Herr talman! I likhet med de övriga
motionärerna har jag inte fått mina
krav tillgodosedda, men eftersom reservationerna
3 och 8 a närmar sig mina
krav ber jag att få yrka bifall till dem
liksom även till reservationerna 2, 6 och
10, alla i statsutskottets utlåtande nr
105.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Debatten i dag gäller
jämlikheten. Frågan är om alla delar
av vårt land skall betraktas som likvärdiga.
Skall samhällets service åt befolkningen
och åt företagsamheten vara
densamma överallt? Vill man nu äntligen
rätta till det som är försummat och
skevt?

För den som vill starta ett företag i
det som man förr i världen kallade
»det egentliga Sverige» — det som ligger
söder om Dalälven — finns vägnät,
järnvägar, hamnar, transportmöjligheter
redo att tjäna industrin eller affären
i fråga. För den som däremot vill företaga
sig något i de provinser som nu
fått stämpeln stödområde finns intet
eller bara fragment av allt detta. Och

150 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

eftersom man insett att något kanske
måste läggas också där, tar man då till
stöd från statsmakternas sida. Och så
faller helt orättvist det skenet över dessa
orter att de skulle vara så ogynnsamma
och felbelägna att man bara med
subventioner skulle kunna hålla dem
vid liv! Det är ju inte fel på orterna —
det är en utebliven riksplanering och
en ensidig politik som rår för det.

Herr talman! Jag påstår att om allt
som hör till normal samhällsservice på
annat håll i landet hade funnits också
i stödområdet på samma tid som i andra
landsdelar så hade det inte sett ut
som det gör. Om man i tid tänkt på att
alla delar av landet så långt möjligt är
skall ha samma förutsättningar till
utveckling, hade kommunikationerna
byggts ut också i de län som har den
myckna arbetskraften och de många råvarutillgångarna.
Då skulle inte stödet
till start och utveckling av företag ha
varit nödvändigt i samma utsträckning
— ja, i många fall inte alls!

Genom att hela tiden efter andra
världskriget praktiskt taget låta Norrland
förfalla i detta hänseende, medan
andra regioner uppbyggts och gynnats,
har regeringen bäddat för det läge som
skapar stödbehov. Jag tycker inte att regeringen
varit hela rikets regering med
en målsättning att alla län skall behålla
sin befolkning och sin trivsel. Har man
trots allt haft den målsättningen, har
man lyckats dåligt i dess förverkligande.
Man kan inte ha strävat efter att
vinna samma förutsättningar för näringslivet
i alla län. Det har funnits och
finns en skepsis mot t. ex. Norrlands
möjligheter. Man har inte sett nog djupt
utan låtit skrämma sig av vissa klimatiska
och geografiska nackdelar utan
att anstränga sig för att upptäcka de
fördelar som trots allt finns. Det var
naturligtvis billigare att bygga t. ex.
kraftverk och sedan föreslå arbetarnas
flyttning till andra landsdelar när sysselsättning
inte längre fanns. Men i längden
blir det dyrt. Hade man förberett

på samma sätt för etablering av företag
i Norrland skulle de utgivna statspengarna
ha kommit tillbaka i form av skatter
både under anläggningen av vägar
och andra servicemedel och från det
växande näringsliv som skulle ha funnits
och i form av minskade kostnader
som följer av en jämnare fördelning av
arbetstillfällen och befolkning. Det skulle
ha minskat de sociala utgifterna och
kostnaderna för omskolning och flyttning
och för inlösen av tomma hus och
bostäder. Dessutom skulle vi ha haft
färre områden med överhettning med
alla de problem som finns där och som
ökar alltmer. Men regeringen kom på
den tiden aldrig ihåg att Norrland skulle
ha del av jämlikheten.

I statsutskottets utlåtande nr 103 behandlas
de motioner där vi begärt åtgärder
för Vindel-ådalen — I: 1115 och
II: 1308. Jag vill påpeka att vi där inte
har begärt väganslag i vanlig mening
utan en senkommen kompensation för
allt som försummats i en av många
missgynnade bygder. Vi kräver inte
bara vägar för Vägarnas skull, utan att
detta område äntligen skall få vad andra
trakter längesedan fått för att näringslivet
skall ha en chans. Den regionalpolitiska
verksamheten blir til syvende
og sidst meningslös, om inte vägar
finns.

Att vi valt just Vindel-ådalen är lättförståeligt.
Det finns uttalat i riksdagsbeslutet
1967 att denna ådal skall kompenseras
för en utebliven vattenutbyggnad.
Staten och dess vattenfallsverk
hade tänkt sig en insats genom att
anlägga kraftverk. Detta kunde ju ha
synts vällovligt. Jag har resonerat med
inrikesministern om detta flera gånger
tidigare. Men spåren förskräcker när vi
ser på bygden kring tidigare utbyggda
älvar. En vattenutbyggnad betyder enbart
temporär verksamhet. Detta är ingenting
som ur sysselsättningssynpunkt
är gynnsamt i längden. Den sätter negativa
märken jämte den tillfälliga
blomstringen i byggskedet. Det negativa

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

151

blir kvar, och blomstringen försvinner
snart. Folk kommer att flytta snabbare
än förr från bygden. När kraftverket är
färdigt har ingen annan sysselsättning
kommit — det har varit regeln.

Inte heller när det gällde Vindelälven
redovisade regeringen någon plan för
vad som skulle följa därpå. När ett
kraftverk är byggt har staten skaffat
sig ett tills vidare lönande objekt. Jag
har inga invändningar mot kraftverk
som byggts i tidigare skeden. Det är
också sant att bygden får en del pengar,
men vad hjälper detta ensamt?

I fråga om Vindelälven var utbyggnaden
heller inte bevisligen lönsam, och
dessutom var det ur miljöpolitisk synpunkt
helt orimligt att bygga. Om nu
denna bygd vid älven får ordentliga trafikleder,
skulle det vara av större nytta
än vattenutbyggnaden, på lång sikt sett.

Vi måste ge dessa orter vägar. Det
måste bli andra taxor på järnvägen och
flyget, billigare teleavgifter för samtal
med huvudstaden, kraftigare vägar till
den norska kustens hamnar — då kommer
Kungl. Maj:t snart att slippa subventionera
företagen. Det finns arbetskraft
och utrymme för dem. De kommer
att skynda dit utan lockbete i form av
pengar, ty de vet att det finns god arbetskraft
där, de vet att den sociala
miljön är fördelaktig och att råvarorna
i många fall finns i närheten. .lag yrkar
därför bifall till motionerna i fråga.

Sedan är det inte min mening att
idissla vad som har sagts i dag om utlåtanden
och reservationer i övrigt eller
säga någonting om de motioner som
bl. a. bär mitt namn.

Jag kan emellertid inte sluta mitt anförande
utan att protestera mot ett uttalande
i förra veckan av regeringen
genom arbetsmarknadsstyrelsens generaldirektör,
att flyttningen av folk från
norr måste fortsätta. Norrbefolkningen
måste nu gå i strejk — jag ser ingen
annan utväg ■— under parollen »inte en
man med tvång från de redan alltför
uttunnade bygderna!» Det är olidligt

Regionalpolitiken

med denna sugande propaganda för
flyttning, denna tubbning bl. a. med
flygresor för spekulanter på jobb i sydliga
bygder. Skall detta fortsätta, är det
bäst att ta bort alltihop. Regeringen får
vara snäll att ta fram kartan och med
tusch rita de nya gränserna, så att vi
får se vad vi får kvar av Sverige. Det
går inte att bara ta ifrån oss människorna
i de bästa åldrarna. Töm då hela landet!
Det blir väl kvar en remsa land
från Stockholm upp till Luleå, men är
inte denna kuststadsserie utan motivering,
om intet befolkat inland finns?

Det är tydligt att man inte tror att
Norrland någonsin kommer att bära sig.
Försörjning finns bara i människoanhopningarnas
region. Trots att statsministern
här i dag påstod att han såg
vådorna med storstäder där människornas
gyttring och nötning mot varandra
bl. a. leder till asocialt beteende i form
av brottslighet och laster vågar inte
regeringen bryta trenden utan låter kallt
utveckligen fortsätta och hoppas vinna
ännu ett val. När den svenska regeringen
börjar spana efter tecken till
lågkonjunktur utomlands för att finna
botemedel borde det vara dags för
svenska folket att se sig om efter en
ny regering.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Denna debatt har pågått
länge, men låt mig i alla fall ta
upp några allmänna synpunkter på det
omfattande frågekomplex som vi diskuterar.

Om man gör en kort summering av
resultatet av den hittillsvarande lokaliseringspolitiken,
skall det villigt erkännas
att resultatet är ganska gott när det
gäller stödområdet som helhet. Ca
10 000 nya arbetstillfällen inom stödområdet
under de senaste fyra och ett
halvt åren har ju ändå betytt en hel del
för de här trakterna.

152 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

Om man däremot ser på fördelningen
av lokaliseringsstödet inom stödområdet
måste man konstatera att den är
synnerligen ojämn. Den del av stödområdet
som omfattar skogslänen eller
inlandsregionen har fått en liten del
av lokaliseringsstödet. Det kan avläsas
i en stark utflyttning och en hög arbetslöshet
som ständigt ökar inom denna
del av området. Av Norrlandslänen är
väl det län som jag representerar svårast
drabbat av strukturrationaliseringen
och dess följder.

Jag skulle också vilja uttrycka det så,
att det är den fria marknadshushållningens
krafter som har gått fram hänsynslöst
och skapat otrygghet för människorna
där uppe. Det är ju alltid de
anställda som får ta den första stöten
av rationaliseringsåtgärderna, och så
har det i stor utsträckning varit under
de senaste åren inom det här området.

År 1959 diskuterade vi i riksdagen
bl. a. en socialdemokratisk motion där
det krävdes en snabb utredning angående
statens möjligheter att påverka
näringslivets lokalisering. Den utredning
som sedermera blev tillsatt lade
grunden till den nuvarande lokaliseringspolitiken.

Det kan väl vara skäl att påminna
om att högern och folkpartiet
klart gick emot utredningskravet. Man
kan väl ställa sig frågan, vad det var
som dessa två borgerliga partier var
rädda för. De fruktade nog att staten
skulle rubba cirklarna för den fria
marknadshushållningen och öva påtryckningar
på företagens val av etableringsort.
Utvecklingen under den senaste
tioårsperioden har visat nödvändigheten
av att staten griper in i den
fria marknadshushållningen för att klara
tryggheten för människorna. Den
metod som man använder i lokaliseringsarbetet
är att genom förmånliga
lån och bidrag försöka locka företagen
att etablera sig eller bygga ut i de trakter
av landet som har en svag industrialiseringsgrad.

Men trots detta rikliga lokaliseringsstöd
är ju ändå inte resultatet tillfredsställande.
Vi har uppenbarligen en besvärande
regional obalans mellan olika
delar av landet. Enligt min uppfattning
måste vi genomföra en ännu hårdare
styrning från statens sida, om vi skall
kunna skapa en bättre regional jämlikhet
och en bättre balans mellan olika
regioner i detta land.

I den lokaliseringspolitik som skisseras
kommer den regionala planeringen
att få en framträdande plats, och det är
ju mycket tillfredsställande. Det är alldeles
uppenbart att kommunblocken
kommer att tillmätas en ganska väsentlig
vikt som de minsta enheterna i planeringsarbetet.
Här kommer omedelbart
kommunreformen in i bilden, och det
är alldeles tydligt att det är mycket viktigt
att de nya kommunerna har resurser,
så att de kan klara av planeringsarbetet.

De borgerliga partierna gick ju emot
ett påskyndande av kommunreformen.
I realiteten gick de därmed också emot
en mycket viktig del av den regionplanering
man skisserar i de förslag vi
diskuterar.

En framgångsrik planering på regional
och lokal nivå förutsätter också ett
aktivt intresse från det privata näringslivets
sida. Vi brukar säga att skogsbruket
är Norrlands ryggrad. Jag vet
inte om man kan instämma i det uttalandet
just för dagen. Situationen var
ju för ett par tre år sedan den att vi
hade lågkonjunktur inom skogsbruket.
Då avskedades hundratals arbetare med
mycket kort varsel inom det näringsområdet.
I dag har vi den omvända situationen.
Vi har en bättre konjunktur,
men vi har också en uppenbar brist på
arbetskraft i skogen, och vi har brist
på råvara inom vissa skogsindustrier
i Norrland.

Jag är alldeles övertygad om att
många arbetstillfällen har gått förlorade
inom skogslänen genom den dåliga
planeringen och det bristande ansvar

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

153

för arbetskraften, som man uppenbarligen
har visat från arbetsgivarna inom
skogsnäringarna. Det är därför bra att
man förstärker lokaliseringspolitiken,
och jag tror att det har sitt speciella
värde att man sätter in extra stödåtgärder
speciellt i inlandsregionen.

Det är säkerligen så, att det sysselsättningsstöd
som föreslås — vilket innebär,
alt en arbetsgivare under en treårsperiod
kan få ett sysselsättningsbidrag
på 12 500 kr. —- kommer att betyda
mycket för inlandsregionerna.
Lägger man detta till övriga stödåtgärder
bör det innebära en mycket stark
extra stimulans i lokaliseringsarbetet.

Emellertid är det väl på det sättet
att vi, när vi resonerar om lokaliseringsplanering,
alltid tänker så att säga
på längden. Det innebär att vissa områden,
hur man än anstränger sig, ligger
liksom vid sidan om möjligheterna
att skaffa nya företag på grund av
främst långa avstånd.

Jag har i en motion tagit upp tanken
att man även borde kunna gå över riksgränsen
vid den framtida planeringen
och skapa något av en internordisk lokaliseringsplanering.
Jag tycker att detta
ligger i linje med den fria nordiska
arbetsmarknaden och över huvud taget
strävandena att liberalisera förbindelserna
mellan de nordiska länderna,
strävanden som vi alla står bakom. Det
skulle kanske kunna vara ett sätt att
öppna nya marknader på norsk sida,
om man gjorde vägen kortare för utskeppning
över norska hamnar även för
de områden som nu ligger mycket avsides
och som inte har någon attraktionskraft
när det gäller att dra till sig
nya företag.

Statsutskottet har ställt sig positivt
till den här motionen och föreslår att
riksdagen som sin mening ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet har anfört,
och jag hoppas att regeringen tar
upp frågan i det fortsatta planeringsarbetet.

Jag tycker också det är mycket till -

Ilegionalpolitiken

fredsställande att spörsmålet om storstädernas
snabba tillväxt behandlats i
propositionen. Man tänker sig här obligatoriskt
samråd med företag som har
för avsikt att etablera sig i de heta områdena.
Frågan är väl om detta räcker
för att få en spridning av investeringarna
från storstadsområdena. Yi får
väl se vilken effekt samrådsförfarande!
kommer att ha. Visar det sig att det blir
en ringa effekt har jag den uppfattningen,
att vi får ta till hårdare styrningsmedel
på denna punkt.

Herr talman! Jag har bara berört
några punkter i denna proposition, och
som helhetsomdöme anser jag, att inrikesministern
på ett skickligt sätt har
uppfyllt de väsentligaste kraven som
kan ställas på en aktiv lokaliseringspolitik.
Sammantaget innebär ju förslaget,
att regeringen är beredd att satsa
1 200 miljoner kronor under den närmaste
treårsperioden för att få högre
industrialiseringsgrad i de områden som
drabbas av sysselsättningssvårigheter.
Detta visar enligt min mening regeringens
starka vilja att satsa på Norrland.

Jag skulle vilja sluta med att säga,
att jag har den uppfattningen att bollen
nu ligger hos det privata näringslivet.
Nu är det dettas tur att med det förstärkta
stödet visa ett något större intresse
att etablera sig i de områden
som så väl behöver ny satsning och nya
tillskott av industriell verksamhet.

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Eftersom jag tror det är
nödvändigt med återhållsamhet i denna
debatt, skall jag inte gå in på några
principiella funderingar om regionalpolitiken.
Jag skall inte heller närmare
kommentera de motioner som jag väckt
i detta sammanhang utan inskränka
mig till en helt kort kommentar till
två av mina motioner.

Tillsammans med företrädare för andra
partier har jag väckt en motion,
II: 777, om sjukhuslokalisering, och det
innebär ett nytt grepp på lokaliserings -

154

Nr 27

Torsdagen den 21 mai 1970 em.

Regionalpolitiken

politiken. Som underlag liärför ligger
medvetenheten om att vi lever i det
postindustriella samhället, som bl. a. karaktäriseras
av en kraftig utveckling av
servicenäringarna. Detta får konsekvenser
också för lokaliseringspolitiken och
dessa konsekvenser måste beaktas. Man
kan inte räkna med att skapa sysselsättningseffekter
i olika områden enbart
genom industrilokalisering. I statsutskottet
har man varit medveten om
detta och skriver i utskottets utlåtande
nr 103 att den samhälleliga servicen
genom sin långsiktiga och konjunkturoberoende
arbetskraftseffekt har särskilda
fördelar.

En grundprincip för regionalpolitiken
måste vara att man söker finna
samhällsfunktioner som kan överföras
från en överhettad region till en stillastående,
utan att människors behov åsidosättes
och utan att samhällets resursanvändning
försämras. På olika håll
planeras det en kraftig expansion när
det gäller sjukvårdsinvesteringarna, inte
minst i storstadsregionerna. Detta
medför ett tryck på arbetsmarknaden
i dessa områden och kan förorsaka
ökad inflyttning till storstadsregionerna.
Att lokalisera sjukvården externt
har hittills varit praktiskt taget omöjligt,
men samhällsförändringarna gör en
sådan utveckling alltmer möjlig och
tänkbar.

Vi har sålunda nu en utökad examination
av läkare och sjuksköterskor
samt en expanderande yrkesutbildning
för vuxna. Vi kan också räkna med
snabbare och bättre kommunikationer
allteftersom vägnätet och flygnätet
byggs ut. Vi har vidare datateknik och
kommer att få bildtelefon o. s. v. Denna
utveckling ökar möjligheterna för en
extern sjukhuslokalisering. Där måste
vi också ta med i bilden att områden
som exempelvis Hälsingland är utmärkta
lokaliseringsobjekt och dessutom erbjuder
en ur sjukvårdssynpunkt lämplig
yttre miljö och en god vårdmiljö
över huvud taget, vilket givetvis är till

stor fördel ur rehabiliteringssynpunkter.

Om man ser denna lokalisering ur
ekonomisk synpunkt är det klart att
investeringskostnaderna blir betydligt
lägre utanför storstadsregionerna än inom
desamma, eftersom byggnadskostnaderna
och framför allt markkostnaderna
blir väsentligt lägre utanför storstäderna.
Det kan också bli skillnader
i driftkostnaderna. En extern sjukhuslokalisering
medför däremot ökade
transportkostnader, eftersom man måste
tänka på både patienter och anhöriga.

Jag anser det vara tämligen meningslöst
att tro, som utskottets majoritet
har uttalat, att sjukvårdsområdet kan
beaktas utan någon riksdagens åtgärd.
Sjukhusplaneringen åvilar landstingen,
och det är därför helt nödvändigt att
utreda samordningsfrågor av olika slag.
Det är möjligt att de kan bli ganska
komplicerade. Jag ber därför att få yrka
bifall till reservationen 3 i statsutskottets
utlåtande nr 103, i vilken begäres
att motionerna överlämnas till lokaliseringsutredningen
för övervägande
i samråd med socialstyrelsen.

Sedan vill jag också säga några ord
om den geografiska avgränsningen av
stödområdet. Jag beklagar det mycket
svaga eller kanske praktiskt taget obefintliga
intresse som statsutskottet visat
för frågan om Gästriklands införlivande
i stödområdet. Detta tror jag
beror på en felsyn. Man har identifierat
Gästrikland med Sandviken, Hofors
och Gävle och känner inte till att även
om det i Sandviken och Hofors finns
bärande industrier, så föreligger där
också behov av en bättre differentiering
av näringslivet. I Gävle kommunblock
har den industriella utvecklingen dessutom
under senare år varit klart otillfredsställande
med företagsnedläggningar,
personalinskränkningar och arbetslöshet.
Behovet av en industriell expansion
är mycket uttalat inom Gävle kommunblock.

Övriga delar av landskapet, t. ex.

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

155

Ockelbo kommunblock, har en struktur
som helt överensstämmer med den
nordsvenska näringslivsstrukturen. Sysselsättningen
är framför allt jord- och
skogsbruk. Befolkningsutvecklingen har
under senare år varit mycket negativ.
Det är nödvändigt ur hela länets synpunkt
att Ockelbo kommunblock kan
bevaras som en livskraftig tätort. Den
behövs som en basort för skogsbruket,
och denna del av landskapet behöver
även tätorten Ockelbo ur servicesynpunkter
och av andra skäl.

Jag vill vidare framhålla det olämpliga
i att dela upp ett län på det sätt
som skett. Länen utgör ju sammanhållna
planeringsenheter och bör också fungera
som enheter när det gäller indelningen
av stödområdet. Jag vill uttala
den förhoppningen att Gästrikland i
varje fall kommer att behandlas generöst
i lokaliseringsstödssammanhang.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! När man kommer upp i
talarstolen vid denna sena tidpunkt och
efter det att så många yttrat sig i debatten
skulle man kunna nöja sig med
att instämma i vad tidigare talare har
sagt. Jag skulle vilja nämna några av
dessa, vilkas anföranden jag kan instämma
i. Jag tänker på vad herr Eriksson
i Bäckmora och nu senast fru Jonäng
sagt om Gästriklands införlivande i
stödområdet, vidare på vad herr Eriksson
i Bäckmora sagt om Norrlandsfonden
och Gävleborgs län, på vad herr
Sellgren sagt om transportpolitiken, på
vad herr Sven Gustafson i Göteborg sagt
om transportstödet etc. Jag instämmer
i allt detta.

Däremot vill jag inte instämma med
herr Nilsson i Östersund när han talar
om sina historiska studier. Jag tycker
inte att redogörelsen stämmer riktigt
med verkligheten. Jag menar för min
del att han lyckats mindre väl med dessa
historiska studier. Han säger t. ex.
att de borgerliga partierna har motsatt
sig kommunreformen. Var någonstans

Regionalpolitiken

har herr Nilsson funnit belägg för detta?
Folkpartiet gick jämsides med regeringspartiet
när det gällde att besluta
om kommunreformen och delade också
socialdemokraternas mening att den
skulle vara frivillig. Att sedan socialdemokraterna
hoppade av från frivilliglinjen,
är en annan sak; det brukar
ju i vissa sammanhang talas om vinglande,
och det kunde man kanske göra
även i detta fall. Vi för vår del var
alltså för kommunreformen.

Vidare nämnde herr Nilsson i Östersund
att folkpartiet och högern gick
emot utredningen angående lokaliseringspolitiken.
Det är också fel, herr
Nilsson. Det heter i vår reservation vid
bankoutskottets utlåtande angående denna
utredning följande: »Lokaliseringspolitiken
från samhällets sida bör enligt
utskottets mening i övrigt främst
inriktas på produktionsfrämjande åtgärder,
d. v. s på att genom positiva åtgärder
öka förutsättningarna för industriell
verksamhet i områden, där en
expansion av näringslivet av samhällsekonomiska
eller sociala skäl anses särskilt
motiverad.» Detta är också precis>
vad som håller på att hända.

Däremot är det riktigt, herr Nilsson,
att vi gick emot en utredning om lagstiftning
på detta område, men det är
en annan sak. Vi var positivt inställda
till en aktiv lokaliseringspolitik,
men vi menade att den skulle främjas
genom stimulerande åtgärder.

Vidare påstår herr Nilsson i Östersund
att det var en motion från socialdemokraterna
som låg till grund för
bankoutskottets utlåtande. Historieskrivningen
är också på denna punkt
bristfällig. Det var nämligen en centermotion
som var det huvudsakliga underlaget
för detta utskottsutlåtande. Det
är lätt att konstatera om man går till-»
baka till handlingarna.

Jag tycker, herr Nilsson, att man
mycket väl kan göra en historisk framställning
av vad som förekommit, men
i så fall bör det ske i enlighet med vad

156 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

som redovisas i skrifterna.

Herr talman! Sedan jag 1963 för första
gången var med och motionerade
här i riksdagen om åtgärder för en aktiv
lokaliseringspolitik har mycket hänt
på detta område — det skall villigt erkännas.
Vi har bl. a. haft en nära femårig
försöksverksamhet, där olika åtgärder
för lokalisering av företag till framför
allt det s. k. stödområdet har prövats.
Resultatet har inte helt motsvarat
förväntningarna, men något har
dock uträttats till gagn för samhället
och för enskilda människor. Och en
sak står klarare för oss nu än tidigare,
nämligen att behovet av en effektiv lokaliseringspolitik
eller — som vi numera
hellre säger — regionalpolitik är utomordentligt
stort. Det är inte utan orsak
som vi krävt en mera aktiv, mera omfattande
regionalpolitik. Men för att med
framgång kunna lösa de viktiga frågor
det här gäller behövs ett realistiskt
grepp om behoven och en klar målsättning.
Jag menar för min del att vi
ännu inte klarat dessa två viktiga förutsättningar,
alla utredningar till trots.

Det är också, herr talman, enligt min
mening nödvändigt att vara ute i tid.
Inom det område i Gävleborgs län där
jag har mitt hemvist upplever vi hur
tiden går ifrån oss. Strukturrationaliseringen
och urbaniseringen har ett
alltför långt försprång i förhållande till
de lokaliseringspolitiska åtgärderna. De
människor som friställts i de forna basnäringarna
jord- och skogsbruk hinner
ge sig i väg innan nya sysselsättningstillfällen
skapas, vilket får utomordentligt
allvarliga följdverkningar bl. a. när
det gäller underlaget för den samhällsservice
som hör samman med ett modernt
samhälle.

Det vore frestande att närmare utveckla
denna problematik med utgångspunkt
i de lokala förhållandena, men jag
skall med hänsyn till talarlistans omfång
inte göra det. Om jag nämner att
Hälsingland förlorat nära 8 000 människor
under 1960-talet och att Ljus -

dalsblocket fått släppa till drygt hälften
av detta antal eller 15 procent av sin
befolkning, förstår ändå alla att detta
för oss är siffror som blöder.

När vi talar om att vi behöver ett verkningsfullt
stöd kan det tolkas som något
negativt, men man skall inte glömma
bort att hela samhället har vinster
att hämta genom en väl planerad och
väl genomförd regionalpolitik. I stället
för att förstärka de olägenheter som ytterligare
befolkningskoncentration till
de starkt industrialiserade områdena
innebär kan vi genom en vidgning av
industrisamhället till nya områden ut
vinna väsentliga positiva värden sam
tidigt som vi hjälper människor att under
gynnsamma förhållanden stanna
kvar i sin bygd.

Som många andra i debatten vill även
jag framhålla att detta också är en viktig
jämlikhetsfråga. Urbaniseringsprocessen
har vållat enskilda människor
bekymmer och lidanden och samhället
onödiga kostander och svårlösta problem.

Jag kan inte underlåta att i detta sammanhang
säga några ord om en näringsgren
som ofta glöms bort och inte
tillräckligt beaktas som sysselsättningsfaktor,
nämligen jordbruket. Att jordbruket
är nödvändigt ur försörjningsoch
beredskapssynpunkt är vi alla ense
om, men det har också en väsentlig
betydelse ur miljövård ssynpunkt.

Man bör enligt min mening räkna
med att jordbruket — även om det undergår
förändringar — kommer att bestå
som en betydande näringsgren också
i Norrland. Det förefaller mindre sannolikt
att de stora enheter som de s. k.
KR-j ordbruken utgör kommer att bli
den dominerande formen för jordbruk
hos oss. Strukturella och topografiska
förhållanden men även företagsekonomiska
bedömningar styrker ett sådant
antagande. Det medelstora familjejordbruket
— i fråga om storleken mätt
efter andra värdeskalor än vad experterna
räknat fram — torde bli den

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27 157

förhärskande formen även i framtiden,
och det är olyckligt att den gruppen
praktiskt taget är utesluten från varje
möjlighet till lån eller bidrag från det
allmänna för att förbättra sina ekonomibyggnader
eller komplettera sin inventarieutrustning''.

Detta gäller också i tillämpliga delar
deltidsj ordbruken, vilka för närvarande
hemma hos oss är de flesta till antalet.
En undersökning för en tid sedan visade
att av tre jordbrukare i Färila var
två deltidsjordbrukare.

Här behövs enligt min mening en annan
och generösare inställning från
statsmakternas sida. En levande landsbygd
är en viktig förutsättning för skapandet
av en lokaliseringsvänlig miljö
men dit hör många andra ting som t. ex.
en väl ubyggd service och ett väl utbyggt
trafiksystem.

1 detta sammanhang kan jag inte underlåta
att påtala de centraliseringssträvanden
som pågår på flera områden
inom den statliga sektorn, t. ex. i fråga
om domstolsväsendet. Varje åtgärd som
försämrar servicen har negativ effekt.
Samma sak gäller försämringar på trafikområdet,
där aktuella inskränkningar
i järnvägstrafiken inom Hälsingland
utan tvivel skulle få negativa verkningar.
Vägfrågorna har givetvis en
utomordentligt stor betydelse ur lokaliseringssynpunkt,
men till den frågan
får jag tillfälle att återkomma i ett annat
samband.

För att inte förlänga en alltför lång
debatt skall jag inte ta upp de många
reservationsyrkanden som jag står bakom.
Andra talare från mitt parti har berört
dem. .Tåg nöjer mig med att yrka
bifall till de reservationer där mitt
namn förekommer.

Däremot vill jag med några ord beröra
den motion, nr II: 136C, i vilken jag
föreslår vissa ändringar i bestämmelserna
om transportstöd. Den avståndsgräns
på 30 mil som föreslås i propositionen
utestänger vissa delar av stödområdet
från transportstöd när det gäller leve -

Regionalpolitiken

ranser till den stora marknaden i Stockholmsområdet.
En sänkning till 25 mil
skulle därför vara bättre avpassad. En
lägre minimivikt för stödberättigad
transport är angelägen för de många
småföretag som arbetar inom stödområdet.
Mitt förslag om 200 kg i stället
för 500 kg som föreslås i propositionen
vore enligt min mening att föredra. Jag
yrkar därför bifall till reservationen 8 a
till statsutskottets utlåtande nr 105.

Att den lilla del av det inre stödområdet
som Ljusdalsblocket utgör -— jag
vill i det sammanhanget uttala min
uppskattning att Ljusdal kom med i det
inre stödområdet — skall få nöja sig
med det allra lägsta transportstödet, 15
procent, finner jag olyckligt och föreslår
därför i motionen att blocket skall
tillföras det område, där transportstödet
kan uppgå till 25 procent. .lag tror
att det vore en riktig åtgärd.

Den avdelning i utskottet som behandlat
motionen bär inte velat tillstyrka
motionsyrkandena. Då det här
är fråga om försöksverksamhet, skall
jag för dagen inte ställa några ytterligare
yrkanden men vill gärna framhålla
att jag hoppas på en utveckling i
enlighet vad som föreslås i motionen.

Beträffande transportstödet i övrigt
vill jag upprepa vad jag tidigare sade,
att jag ansluter mig till vad herrar Sven
Gustafson och Sellgren har anfört, och
nöjer mig därför nu med det anförda.

Herr NILSSON i Östersund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Westberg
i Ljusdal beskyllde mig för näst
intill falsk historieskrivning, måste jag
besvära herr talmannen med en replik.

.lag sade att de borgerliga partierna
gick emot ett påskyndande av kommunreformen.
När vi för två år sedan, herr
Westberg, diskuterade ett förslag från
regeringen att kommunreformen skulle
vara genomförd senast 1 januari 1974,
motsatte sig de borgerliga partierna detta
förslag. Det var alldeles uppenbart,

158 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

och det är väl så kort tid sedan att man
inte kan spekulera i glömska på den
punkten.

När det gäller den andra anmärkningen,
beträffande utredningen om en
aktivare lokaliseringspolitik, efterlyser
herr Westberg dokumenten, och dem
har jag här framför mig. De berättar
bl. a. att bankoutskottets majoritet i utskottets
utlåtande nr 28 år 1959 föreslog,
att de motioner i vilka begärdes
tillsättande av en lokaliseringsutredning
skulle bifallas av riksdagen. Till
detta utlåtande fanns en reservation fogad
av högerns och folkpartiets representanter
i bankoutskottet, och i denna
yrkades att dessa motioner »icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda».

Jag hoppas att det nu står fullständigt
klart för herr Westberg att högern och
folkpartiet gick emot den utredning,
som tillkom på förslag i bl. a. socialdemokratiska
motioner år 1959 och som
resulterade i att vi fick en bakgrund
till den nuvarande lokaliseringspolitiken.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp) kort
genmäle:

Herr talman! En liten rättelse kostade
herr Nilsson i Östersund på sig. Han
sade nu »bl. a. socialdemokratiska motioner»,
och det är i alla fall någon förbättring.
Men sedan fortsätter han att
beskylla oss för att ha gått emot kommunreformen.
Herr Nilsson menar att
jag har kort minne, men det är tydligen
han själv som har det. Gå tillbaka till
skrifterna, herr Nilsson! Läs historia,
och herr Nilsson skall finna att vi utan
vidare anslöt oss till regeringens förslag
om en kommunreform. Det kan
herr Nilsson inte förneka; i så fall måste
han vända upp och ned på all verklighet,
och det vill han väl ändå inte
göra.

När regeringen sprang ifrån det ursprungliga
beslutet om frivilliglinjen ansåg
vi däremot att man skulle hålla på
detta, men det är en helt annan sak.

Kommunreformen har vi varit med om.

Herr Nilsson går också tillbaka till
den reservation i bankoutskottet som
jag läste högt ur. Jag skall läsa upp
samma rader en gång till för att de
skall tränga in i herr Nilssons medvetande:
»Lokaliseringspolitiken från samhällets
sida bör enligt utskottets mening
i övrigt främst inriktas på produktionsfrämjande
åtgärder, d. v. s. på att
genom positiva åtgärder öka förutsättningarna
för industriell verksamhet i
områden, där en expansion av näringslivet
av samhällsekonomiska eller sociala
skäl anses särskilt motiverad.» Det
sade reservanterna från vårt håll, ocli
det är precis vad man nu håller på att
förverkliga.

Däremot, sade jag, gick våra representanter
emot förslaget om lagstiftning.
Med hänvisning till de utredningar
som redan arbetade — bl. a. en inom
arbetsmarknadsstyrelsen — ansåg man
det onödigt att tillsätta en utredning om
den saken. Det finns också många exempel
på att regeringen under hänvisning
till pågående utredning inte velat vara
med om ytterligare utredningar.

Vårt parti var däremot mycket medvetet
om behovet av en aktiv lokaliseringspolitik
— stimulansåtgärder, som
det stod — för att lokalisera ut företag
till bygder som hade särskilt behov av
ytterligare industrier.

Herr NILSSON i Östersund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Westberg i Ljusdal
vägrar att fatta vilken fråga beträffande
kommunreformen som vi diskuterar.
Jag diskuterar det förslag som regeringen
lade fram, jag tror det var 1968, om
att kommunreformen skulle vara genomförd
senast den 1 januari 1974.
Detta förslag om ett påskyndande av
kommunreformen gick de borgerliga
partierna otvivelaktigt emot.

Det var en socialdemokratisk motion
som låg till grund för kravet på en lokaliseringsutredning.
Centerpartiet hade

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

159

också en motion i samma fråga, men
inte folkpartiet. Det dåvarande högerpartiet
och folkpartiet gick emot motionerna
i den reservation som fogades
vid bankoutskottets utlåtande och föreslog
att motionerna inte skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr Westberg i Ljusdal får läsa hur
mycket han vill ur texten, men den sakliga
innebörden var att högern och folkpartiet
yrkade avslag på de motioner
som vi hade väckt och i vilka krävdes
en utredning om en aktivare statlig lokaliseringspolitik.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Så där ja, nu rättar det
till sig! Herr Nilsson i Östersund säger
nu att det inte var fråga om förslaget
om kommunreform utan om förslaget
om påskyndande av kommunreformen.
Det är ju en helt annan sak — tala om
vad Ni menar då och säg inte något
helt annat!

Jag vidhåller vad jag sade i mitt
första anförande om vår reservations
innehåll: Vi gick emot förslaget om lagstiftning
men var positivt inställda till
en aktiv lokaliseringspolitik genom stimulerande
åtgärder — en sådan som vi
nu bedriver.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! De eventuella rester av
sunt omdöme som man kan besitta efter
att ett långt tag ha följt denna debatt
borde avhålla en från att gå upp i talarstolen
vid denna sena timme. När jag
ändå gör det — trots att vi i dag följer
en något säregen lista och talarordning
— är anledningen den att jag anser att
en representant för ett av de allra mest
betyngda länen när det gäller lokalisering
också bör säga några ord i detta
historiska sammanhang.

Vi som sysslar med dessa frågor —
som så att säga lever mitt uppe i dem
så att vi kanske ibland är helt fixerade
just till regionalpolitiska frågor — är

Regionalpolitiken

mycket glada att i dag höra att praktiskt
taget alla är så intresserade av
lokaliseringspolitik och regionalpolitik.
Jag hoppas bara att intresset sitter i
även i fortsättningen och inte är tillfälligt
betingat.

Det är på sätt och vis en historisk
debatt som förs i dag. Vi kan dels göra
bokslut efter en femårig försöksperiod
med lokaliseringspolitik, dels tala om
hur framtiden skall se ut. Om jag på
något sätt skall försöka betygsätta den
lokaliseringspolitik som hittills har bedrivits
tycker jag det är underligt att
man på många håll fortfarande säger
att den har varit helt misslyckad. Vi är
väl alla medvetna om att den har betytt
mycket för hela Norrland — vi kan
ställa oss frågan hur det skulle ha sett
ut utan denna lokaliseringspolitik. Men
vi vet också att lokaliseringspolitiken
i varje fall inte för de tre nordligaste
länen har förmått lösa alla problem.
Det förhållandet att Norrbottens län
fortfarande varje år exporterar 5 000—
6 000 ungdomar är inte bra. Vi hoppas
att ansträngningarna att öka lokaliseringen
skall intensifieras. Men när jag
tidigare i dag hörde en skildring som
påminde om ett begravningstal reagerade
jag litet. Om vi norrlänningar själva
säger att det är fråga om begravningshjälp
till Norrland o. s. v., kan vi
inte begära att industrier skall vara intresserade
att komma dit upp. Vi bör
väl akta oss för det gamla tricket att
måla liin på väggen för att få piska honom;
det finns ändå tillräckligt många
tillfällen att göra det.

Men vi kanske här skall ägna oss mer
åt att tala om det nya än om vad som
har varit. Om en dryg månad inleds en
ny, treårig försöksperiod. Vi hoppas att
den skall komma att betyda något. Vad
kan man göra för Norrland? Jag tror
att det finns väldigt mycket att göra.
Man kan se dessa problem på flera sätt.
Jag skall i likhet med flera tidigare talare
anknyta till ett uttalande av arbetsmarknadsstyrelsens
chef i en in -

160

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

tervju i Dagens Nyheter i söndags. Jag
har inte — i motsats till en annan talare
— fastnat för vad Bertil Olsson
sade om att vi fortsättningsvis får räkna
med en del utflyttning frän Norrland
o. s. v. Det är väl i dagens läge möjligt.
Yad jag fäst mig vid är följande passus:
»Jag ser ingen ände på Norrlandsproblemet.
Vi kan i och för sig lätt skaffa
hur många arbetstillfällen som helst i
Norrland. Svårigheten är att skapa lönsam
sysselsättning. Det får inte bli
orimligt dyrt.»

Detta tycker jag är ett »orimligt» uttalande.
Jag vet inte om Bertil Olsson,
som jag upplevt som en vettig karl, avser
beredskapsarbeten o. s. v. I så fall
är det en diskussion som liksom inte
hör hit. Men det finns väl inget belägg
för att det är så oerhört svårt att få företagen
att bära sig. Tvärtom visar statistiken
att av alla pengar som under
försöksperioden satsats på lokaliseringar,
är det — om jag minns uppgifterna
rätt — endast 0,6 procent som använts
för företagsamhet som lett till konkurser.
Det är väl i stället orimligt litet.
Flera av de filialer som under denna
försöksperiod lokaliserats till Norrland
befinner sig i snabb utveckling. Jag tror
inte att man kan säga att det är så förfärligt
svårt att lokalisera företag till
Norrland. Men man kan heller inte påstå
att det funnits möjlighet att skaffa
hur många arbetstillfällen som helst i
Norrland. Jag tror att Dagens Nyheter
har gjort mer av uttalandena än vad
arbetsmarknadsstyrelsens chef egentligen
avsett.

Det gäller att tro på Norrland. Man
bör inte bygga sådana här uttalanden
på eventuella utredningar. .lag är helt
övertygad om att många företag som
inte velat lokalisera sig till Norrland
har gjort utredningar som visat att en
sådan lokalisering är orimlig. Men man
kan inte utan vidare godta något sådant.
Det går lika bra att vända på det hela
och fråga: Vad kostar den stora utflyttningen
av människor, vad kostar oss

invandringen av utländsk arbetskraft
o. s. v.? Jag tror att det finns anledning
att något hyfsa denna ekvation.

Jag skall inte ge mig in på någon beskrivning
av »den nya given»; det bär
många andra gjort. Låt mig bara säga
att jag tror att den skall bli inledningen
till en ny och intensifierad lokaliseringsverksamhet
— en regionpolitik.
Flyttningsbidrag, sysselsättningsstöd,
generösa utbildningsbidrag o. s. v. måste
tillsammans innebära att det blir eu
intensifierad lokalisering.

De reservationer som fogats till utskottsutlåtandena
tycker jag är mycket
underliga. Det rör sig i samtliga fall om
små detalj spörsmål; det är ibland nästan
bara fråga om en ändring av kommateringen
i propositionen. Det är sådant
de borgerliga sysslar med när de
skriver sina reservationer. När det gäller
de verkligt grundläggande problemen
har de ingenting att invända mot
regeringens förslag — det är i och för
sig bra — men samtidigt säger de att
förslagen är dåliga.

Ett uttalande i propositionen är särskilt
intressant, och jag ser detta uttalande
som det kanske mest värdefulla.
Jag syftar på uttalandet att man skall
gå vidare med planeringen från länsplanering
1967 till länsprogram 1970, alltså
skapa ett underlag för en verklig styrning
av hela lokaliseringspolitiken. Lokaliseringsutredningens
betänkande innehöll
ett förslag om att man skulle utmärka
vissa s. k. prioriteringsorter, vilka
skulle erhålla ett särskilt kraftigt
stöd. Jag och några andra ledamöter av
utredningen reste invändningar mot
detta uttalande; vi ansåg det vara orimligt
att eu sådan prioritering gjordes
redan nu och framför allt att den gjordes
i Kungi. Maj ds kansli.

.lag är mycket glad över att regeringen
vill att dessa problem skall lösas i
samråd med planeringsråden och länsstyrelserna.
Därför ser jag länsplanering
1967 som någonting mycket hoppfullt.
.lag hoppas att denna samverkan

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27 161

skall utfalla väl.

Från folkpartiet har det sagts att regeringen
inte vågar ta med prioriteringsorterna
och inte vågar dirigera,
och ett sådant uttalande gör folkpartiledaren
samma dag som centerpartiets
huvudorgan angriper regeringen för att
den planerar för mycket. Centerpartiet
har ju tagit ställning till frågan om en
etableringskontroll, men hur ser mittenpartiernas
inställning ut i detta fall?
Den ene partiledaren säger att regeringen
är för feg för att planera, den
andre säger att regeringen planerar för
mycket. Vilket är riktigt? De båda partiledarna
måste nog klara ut detta sinsemellan
innan de kan begära att vi skall
tro vad de säger.

•lag tror att länsplanering 1967 måste
följas upp med en anmälningsplikt eller
etableringskontroll. Samhället måste
svara för en mera genomtänkt styrning
om det över huvud taget skall bli någonting
att lokalisera till Norrland. Kan
vi politiker inte ta oss själva i kragen
och våga vara med om en uppbromsning''
i de heta områdena — jag tänker
inte bara på Stockholm; det finns andra
mycket heta områden —• kan vi lika
gärna sluta tala om att vi vill lokalisera
företag till de underförsörjda områdena;
då finns det ingenting att få dit.

Jag skall också säga några ord om
transportstödet, som jag tycker är en
mycket hoppingivande och bra nyhet.
Framför allt har jag fäst mig vid den
konstruktion stödet har kommit att få.
Att man skulle kunna sänka transportkostnaderna
är ju inte en helt ny tanke.
Den diskuterades redan i den gamla lokaliseringsutredningen,
men då hette
det alltid att det var så svårt att ge ett
sådant stöd därför att det också skulle
innebära ett stöd till sydsvensk industri
när det gällde att slå ut hemmamarknadsindustrin
i Norrland. Jag tycker
att man på kommunikationsdepartementet
har löst problemet på ett föredömligt
sätt genom att man gått in för
ett transportstöd för transporter ut ur

Regionalpolitiken

området av färdigvaror och inget transportstöd
alls för råvaror och transporter
in i området. Jag tror att detta visar
att man vill komma ifrån den gamla
modellen med Norrland som leverantör
av råvaror till det övriga Sverige.
Nu vill man i stället inspirera till en
produktion av färdigvaror i Norrland.
Jag tycker att denna uppläggning av
stödet är mycket förtjänstfull.

Jag vill i detta sammanhang notera —
även om det inte direkt har med saken
att göra — att regeringen avvisat
förslaget från en utredning att lägga cirka
50 miljoner i isbrytaravgifter på
den norrländska sjöfarten. Det är också
ett stöd för transporterna i Norrland
som man inte skall glömma bort.

Jag är som sagt övertygad om att det
nya transportstödet blir mycket värdefullt.
Jag skulle bara vilja något beröra
en detalj i systemet, nämligen frågan
om personbefordran. Det är inte bara
betydelsefullt vilka fraktkostnader man
har för att få varorna från produktionsområdet
i Norrland ned till marknaderna
i Sverige och till utskeppningshamnarna;
det är också betydelsefullt
vad det kostar att flyga till våra centralorter.
Vi vet alla att mera avancerade
industrier som har behov av personal
som sysslar med innovationer, forskning
och produktutveckling får mycket
stora resekostnader för denna personal.
Bara den kostnaden kan göra att företagen
ställer sig tveksamma till en lokalisering
längre norrut. Det kostar i dag
804 kronor att flyga mellan Malmö och
Kiruna tur och retur. Jag såg häromdagen
en uppgift i tidningen Arbetet om
att man för samma summa kan flyga
från Malmö till Mallorca och stanna där
i 14 dagar och ha hotellrummet gratis.
Det påvisades också att man under vissa
tider kan flyga till USA på en 16-dagarsresa för 1 643 kronor. Frånräknat
ett någorlunda rimligt pris för det
hotell som ingår, blir resan över Atlanten
billigare än resan till Kiruna. Ingen
kan påstå att vi har billiga transporter

6 —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 27

162 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken
i det här landet.

Jag tycker det är angeläget att de här
frågorna tas upp, och jag är glad över
utskottets ställningstagande, att så bör
ske. Vi hörde tidigare i dag kommunikationsministern
vitsorda att han är beredd
att syssla med problemet, men han
framhöll att det är svårlöst. Jag instämmer
i detta, men problemet kan inte
vara omöjligt att lösa. Vi i Sverige skall
väl inte behöva ha ungefär dubbelt så
höga flygpriser som i Finland. Det kan
inte vara så enorma skillnader i förutsättningarna
inom Norden, utan det
måste gå att göra någonting åt saken.

SJ har gjort försök med att vissa dagar
sälja biljetter som inte kostar mer
än 150 kronor, oavsett hur långt norrut
man åker. Det innebär i stort sett
att man betalar biljetten upp till Umeå—
Skellefteå, och sedan åker den sista biten
till Kiruna gratis. Någonting av detta
måste det vara möjligt att åstadkomma
för flygets del. Flyget får inte vara
så statusbetonat och ett sådant självändamål,
att vi inte har råd att använda
detta kommunikationsmedel.

Jag anser att man på allvar måste
ta itu med dessa förhållanden. Det sägs
i tidningarna att prisläget beror på att
SAS för över pengar från sina inrikeslinjer
för att klara utrikeslinjerna. Det
skall jag inte påstå, eftersom det inte
finns några bevis för detta — det finns
inte bevis för motsatsen heller. Jag tror
dock att väsentliga ting kan göras på
detta område och att man genom förhandlingar
kan pressa flyget till helt
andra biljettpriser. Hur det skall gå till
kan jag inte närmare ange, men har
man lyckats åstadkomma en så bra lösning
av problemet med fraktkostnaderna,
bör man också på ett vettigt sätt
kunna undanröja de allra värsta olägenheterna
i fråga om flygpriserna.

Herr talman! Jag vill till slut summera
och säga att jag tror att hela denna
nya giv på regionalpolitikens område
kommer att visa sig oerhört värdefull
för de eftersatta områdena i lan -

det, men det fordras någonting mer än
bara ett riksdagsbeslut. Det fordras också
att vi alla i ansvarig ställning i landet
tror att denna giv ar möjlig att genomföra
och inte nöjer oss med att
bara tala vackert i kammaren eller hålla
högtidliga middagstal. Vi måste verkligen
visa en vilja att åstadkomma resultat
antingen vi är industriidkare, politiker,
journalister eller någonting annat.
Det behövs en tro på Norrland, en
vilja att inse att de gamla misstagen
måste sonas. Regeringen och utskotten
har visat att de har viljan att starta
på nytt och ta bort de värsta olägenheterna.
Jag hoppas att vi alla skall
kunna vara ense om detta.

I detta anförande instämde herr Hansson
i Piteå och fru Berglund (båda s).

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Jag vill helt instämma
i vad herr Svanberg sade om att det
gäller att tro på lokaliseringspolitiken.
Han kan vara övertygad om att centerpartiet
verkligen tror på en aktiv
lokaliseringspolitik och att detta inte
bara är en läpparnas bekännelse.

Jag har tillsammans med herr Josefson
i Arrie motionerat om en översyn
av den skiss till regionplan för Storstockholm
som presenterades 1966. Enligt
vår mening är denna regionplan
inte enbart en angelägenhet för regionens
invånare, utan planens genomförande
är en fråga av rikspolitisk betydelse.

Efter remissbehandlingen av regionplaneskissen,
vilken har varit utsatt för
icke ringa kritik, har regionplanekontoret
fått i uppdrag att framlägga ett
förslag till regionplan. Avsikten är att
denna skall gälla utvecklingen fram till
1985. Målsättningen om 2,5 miljoner invånare
i Storstockholm år 2000 har
fastställts av regionplanenämnden, och
om detta realiseras innebär det eu fördubbling
av folkmängden på 30 år.

Beslutet i regionplanenämnden bär

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

103

inte varit helt enhälligt. Kritiken som
riktats mot regionplaneskissen har gällt
den miljö som erhålles för regionens
invånare bl. a. beträffande bostäder, trafik
och fritid och vidare konsekvenserna
för andra delar av landet genom den
avfolkning som blir följden om planen
realiseras.

Det är klart som dagen att anhopningen
av arbetstillfällen i Storstockholm
leder till brist på sysselsättning
i kommuner och regioner inom landet
i övrigt. Följden blir avfolkning — ett
ord som inte sällan använts i vår vokabulär
här i riksdagen. Nedlagt kapital
i bostäder och anläggningar ute i landet
spolieras. Detta är klara slutsatser,
som har uttalats av flera talare i dag.

Man gladde sig över den sinnesförändring
som 1969 återspeglade sig i
statsverkspropositionen och därmed hos
ledande socialdemokrater. Man kunde
då läsa sådana ljuvliga ordvändningar
som att en väsentligt ökad lokalisering
utanför huvudstadsregionen bör övervägas
i anslutning till framtida beslut
som innebär tillväxt av den statliga
centralförvaltningen.

På annan plats i statsverkspropositionen
kunde man också ta del av den
dåvarande inrikesministerns uppfattning:
»Dämpa den starka tillväxten i
de nuvarande tre storstadsregionerna
något» — märk att ordet »något» var
det starkaste han kunde kosta på sig —
»och fördela en del av expansionen på
växtkraftiga stadsregioner på skilda
håll i landet.» Så långt statsrådets uppfattning
1969. Men blev år 1969 verkligen
en vändpunkt för socialdemokratin
när det gäller lokaliserings- och regionpolitik? Den

överhettning i näringslivet som
förmärks i Storstockholm är naturligtvis
relevant även i övriga storstadsregioner.
I motionen nämner vi att arbetsresorna
för en person som bor i
Storstockholm ofta tar ett par timmar
i anspråk per arbetsdag. Den tid som
förspills på arbetsresor uppgår till un -

Regionalpolitiken

gefär 500 timmar eller cirka 60 arbetsdagar
per år. Detta sliter på människomaterialet,
och stressåkommor blir
ofta en följd.

Utbyggnaden av en storstadsregion
är dyrbar, eftersom den medför stora
ingrepp i en redan etablerad stad. Kostnaderna
enbart för tunnelbanan och
trafikledsnätet i Storstockholm har för
en tioårsperiod beräknats till drygt 5
miljarder kronor. Denna kommunikationsutbyggnad
är påkallad om den planerade
expansionen skall kunna komma
till stånd, men det torde stå utom
allt tvivel att de behov som föranleder
utbyggnaden kan täckas till mycket
lägre kostnader om man går in för ett
mera decentraliserat näringsliv och ett
mera spritt boende i landet. Utgifterna
bestrids emellertid till större delen
av statsmedel, varför hela landets befolkning
får ta konsekvenserna av en
dyrbar utbyggnad som till stor del är
föranledd av befolkningskoncentrationen.

Storstockholm kommer enligt den
skisserade regionplanen också att få
miljöproblem som i dag till viss del
är svåra att överblicka. Man kan redan
konstatera att utbyggnaden av trafikapparaten
ständigt inkräktar på parker
och grönområden och på de vattenytor
som i hög grad givit Stockholm
dess karaktär. Det är en rättvisesak för
stockholmare i de lägre inkomstskikten,
som inte har råd att skaffa sig en
fritidsbostad utanför staden, att de kan
få tillgång till en avkopplande miljö.
Hur kommer dessa fullt berättigade krav
att tillgodoses i en framtid när det blir
än längre ut till något så när orörd
natur? Det finns alltid människor som
kan köpa sig en lämplig miljö, medan
andra får nöja sig med stadens parker,
som i och för sig kan vara nog så tjusiga
och avstressande. För dessa människor
skulle säkert ett stycke svenskt
landskap utanför storstaden vara ett
tilltalande avbrott i tillvaron.

En konsekvens av expansionen i stor -

164

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

städerna blir att deras närområden
blir allt ogästvänligare. Närzonen flyttas
ständigt utåt i takt med bebyggelsen,
eller oftast snabbare än denna.
Landskapet förslummas genom att åkrarna
blir föremål för matjordstäkt för
att sedan tippas med fyllnadsmassor.

Det kan kanske för en utomstående
tyckas att en regionplaneskiss för Storstockholm
är något som i första hand
angår regionens invånare och ingen annan.
Vi motionärer menar att den nämnda
planen kommer att få sådana konsekvenser
inte bara för regionens befolkning
utan även för landet i sin helhet
att Kungl. Maj :t bör vidtaga åtgärder
med befolkningspolitiskt och miljömässigt
perspektiv.

Vad säger då utskottsmajoriteten? 1
bankoutskottets utlåtande nr 40 finner
vi följande uttalande:

»Det i motionerna 1:820 och 11:955
framförda yrkandet om åtgärder för att
få Storstockholms regionplanefråga prövad
i ett vidare befolkningspolitiskt och
miljömässigt perspektiv bör enligt utskottets
uppfattning bedömas mot bakgrund
av de intentioner beträffande
statens insatser på den översiktliga fysiska
planeringens område som redan
kommit till uttryck. Utskottet vill särskilt
erinra om den fysiska rilcsplaneringen,
vilken avses leda fram till en
riksplan som anger markanvändningen
i stora drag. En skiss till en sådan plan
avses föreligga klar under år 1971. Enligt
direktiven till bygglagutredningen
skall den fysiska riksplanen tjäna till
ledning vid den regionala och lokala
fysiska planeringen. Det planeringssystem
som skisseras i direktiven innebär
att de kommunalt utarbetade översiktsplanerna,
bl. a. regionplanerna,
skall prövas allsidigt av statlig myndighet,
varvid bl. a. kan tillses att riksplanens
intentioner fullföljs. Utskottet
vill i detta sammanhang erinra om ett
uttalande av chefen för civildepartementet
i årets statsverksproposition,
enligt vilket statens planverk avses mera

ingående följa den pågående regionala
planeringen. Med hänsyn till vad här
anförts saknas enligt utskottets mening
anledning för riksdagen att vidta någon
åtgärd för dagen.»

Det där kan låta bra. Riksplaneringen
är något som socialdemokraterna länge
viftat med. Vi väntar med intresse på
denna plan och de positiva förslag i regionpolitiskt
syfte som den kan komma
att innehålla.

I en reservation till bankoutskottets
utlåtande nr 40 finner jag synpunkter
som i mångt och mycket överensstämmer
med vår motions intentioner, där
vi även uttalar oss för en decentraliserad
bebyggelsestruktur i landet. Jag
citerar ur reservationen.

»De regionala utvecklingsprogrammen
kan inte bli meningsfulla förrän
regering och riksdag på ett preciserat
sätt angivit sin syn på den regionalpolitiska
målsättningen. I propositionen
hävdas att vissa grundläggande förutsättningar
härför ännu saknas.» Reservanterna
»vill emellertid framhålla
att statsmakternas dröjsmål med att
klart ange i vilken riktning den regionala
utvecklingen bör fortgå i själva
verket innebär ett accepterande av utvecklingstendenser
som måste bedömas
som skadliga för vårt land. Den politik
som förts under 1960-talet har i betydande
mån främjat en koncentrationsutveckling
som inte varit förenlig ens
med de begränsade mål som uppställts
för den hittillsvarande lokaliseringspolitiken.
Det i viss mån ändrade synsätt
som kunde utläsas ur 1969 års statsverksproposition,
där en dämpning av
storstadsregionernas tillväxt förordades,
och som kännetecknar även den
nu föreliggande propositionen måste i
det följande få göra sig gällande fullt
ut och leda till att nya riktlinjer för
regionalpolitiken utformas.» Det är detta
som reservanterna vill att riksdagen
skall ge till känna.

Ett bifall till motionskravet om en
översyn av regionplanen för Stockholm

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

165

innefattas inte i reservationen, men
med den andemening i reservationen
som jag här delvis har återgivit kommer
man inte heller ifrån de spörsmål
som sammanhänger med motionskraven
i övrigt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
1 av Thorsten Larsson
m. fl. i bankoutskottets utlåtande nr 40.

Herr JONSSON i Mora (fp):

Herr talman! Jag skall i mitt anförande
endast beröra ett par frågor som
sammanhänger med den regionalpolitiska
stödpolitiken. Det är naturligt om
mina synpunkter i åtminstone någon
fråga kommer att sammanfalla med vad
representanter för mitt hemlän tidigare
sagt i denna debatt.

I proposition 75 framhålles inledningsvis
bland annat, att det »erfordras
målmedvetna åtgärder för att tillfredsställande
balans i den regionala
utvecklingen skall uppnås i landets olika
delar».

Det föreslås en fortsatt lokaliseringspolitik,
eller som det nu sägs regionalpolitik,
inom Norrlandslänen och vissa
delar av länen i Svealandsregionen.

Utvecklingen inom dessa har under
den femåriga försöksperioden präglats
av en fortsatt negativ inriktning från
näringslivs-, arbetsmarknads- och befolkningssynpunkt.
Detta har skett trots
att insatser av lokahseringspolitisk art
gjorts under denna tid i dessa delar av
landet. Tydligt är att denna verksamhet
inte varit av tillräckligt genomgripande
natur, och den försiktiga försöksverksamheten
har inte förmått medverka
till att skapa så många nya arbetstillfällen
som behövs för att få balans
i flyttningsrörelserna. En fortsatt
nettoutflyttning i riktning mot landets
centralregioner kan noteras.

Detta har i betydande grad varit fallet
i Kopparbergs län, varav en del nu
tillhör det norra stödområdet. Folkmängdsuppgifterna
under de senaste
åren pekar på en fortsatt folkminsk -

Regionalpolitiken

ning, och det är anmärkningsvärt att
också det födelseöverskott som vi haft
under tidigare år försvunnit under det
senaste året. Människorna i de arbetsföra
åldrarna minskar i antal, och vi
går mot en befolkningsstruktur där de
äldre åldersgrupperna procentuellt sett
blir större. Näringslivets rationaliseringar
leder i de flesta fall inte till att
fler arbetstillfällen skapas i någon högre
grad. Det är därför nödvändigt med
ytterligare stimulans för näringslivet
inom detta område.

De lokaliseringsmedel som under den
gångna försöksperioden kommit länet
till del har, det skall erkännas, skapat
en hel del nya arbetstillfällen, även
om man kan konstatera att den fulla
effekten av åtgärderna ännu ej uppnåtts.
Jag noterar att stödåtgärderna satts in i
de delar av länet som faller innanför
den nuvarande stödområdesgränsen,
d. v. s. de norra och nordvästra delarna,
men det skall också sägas att punktinsatser
i de övriga delarna av länet
kommit i fråga. Trots detta förekommer
ett överskott på arbetskraft, som
söker sig till andra delar av landet.

Konsekvenserna av en fortsatt utveckling
i denna riktning kan medföra
svårigheter för kommunerna att behålla
erforderlig service för sina invånare
och kan även rubba underlaget för
den kommunala verksamheten.

Det har sagts i den allmänna debatten
att problemen i det egentliga Norrland
stått i förgrunden. Det finns därför
anledning att starkt framhålla att
skogslänen i Mellansverige brottas med
likartade svårigheter, såsom jag också
försökt framhålla.

I proposition 75 föreslås ju en viss utökning
av det allmänna stödområdet.
Det innebär beträffande Kopparbergs
län att kommunblocken Falun, Borlänge,
Mockfjärd och Säter tillförs stödområdet.
Från länets helhetssynpunkt
är detta att hälsa med tillfredsställelse,
då det därigenom kan skapas ett alternativ
till storstadscentra i andra om -

160

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

råden av landet, som från lokaliseringssynpunkt
kan vara jämförbara.

Som tidigare framhållits kommer
emellertid några kommunblock i den
södra och sydvästra delen av länet att
lämnas utanför stödområdet. Man skall
observera att i dessa områden —• Avesta,
Hedemora, Ludvika och Smedjebacken
— befolkningsutvecklingen under de
senaste åren varit minst lika negativ
som i andra kommunblock som ingår i
det allmänna stödområdet inom länet.
En betydande nettoutflyttning har här
ägt rum, kanske till en del beroende på
närheten till Stockholms- och Mälardalsregionerna
och på den sugning på
arbetskraften som detta medfört. Följdriktigt
borde därför finnas anledning
att från denna synpunkt göra lokaliseringspolitiska
insatser inom dessa områden
för att motverka den negativa
utvecklingen.

I fråga om stödområdets omfattning
finns en gemensam uppfattning inom
länet, att länet skall betraktas och behandlas
som en enhet och i sin helhet
tillhöra stödområdet, så att lokaliseringspolitiska
insatser kan sättas in i samtliga
delar utan hänsynstagande till en
konstlad gräns.

Mot denna bakgrund har samtliga
riksdagsmän i länet i gemensamma motioner,
I: 1099 och II: 1285, i anledning
av proposition 75 hemställt, att Kopparbergs
län i sin helhet skall hänföras
till det allmänna stödområdet.

Vid behandlingen av denna fråga har
statsutskottet i sitt utlåtande nr 103 helt
följt propositionens förslag och avstyrker
följaktligen den av oss föreslagna
utökningen. Man konstaterar dock att
farhågor för nedgångsområden kan uppstå
vid avgränsningen av stödområdet.
Dessa farhågor vill även vi starkt understryka,
och det utgör ytterligare en
anledning till att inte lämna dessa områden
utanför stödområdet. Det gäller
kommunblock som varit utsatta för
stark befolkningsutflyttning, medan man
kan peka på att centrala delar av länet,

som från vissa synpunkter kan betraktas
som mera expansiva, genom propositionens
förslag kommer att inlemmas
i stödområdet.

Frågan om stödområdets utökning
har följts upp i reservationen 4 i statsutskottets
utlåtande nr 103, som jag yrkar
bifall till och kommer att stödja
vid omröstningen. Vi har den uppfattningen
att det innebär en fördel för
länet om regionalpolitiska medel finge
sättas in i länet i dess helhet. Annars
skapas inom länet ett gränsområde, där
just de svårigheter kommer att uppstå
som även statsutskottet är medvetet om
kan bli en stor fara. Det är nödvändigt
att också få en balans mellan olika regioner
inom länet, i synnerhet med
tanke på den struktur som Kopparbergs
län har.

Denna fråga är en av dem som ingår
i den regionalpolitiska verksamheten,
nämligen att främja utvecklingen av
näringslivet i de sysselsättningssvaga
delarna av vårt land. Andra frågor,
t. ex. kommunikationernas ordnande,
transportfrågor, kreditpolitiken o. s. v.,
behandlas i andra utskottsutlåtanden.
I synnerhet har frågan om transportkostnaderna
en väsentlig betydelse. Det
är därför tillfredsställande att regeringen
äntligen söker finna en form för att
i detta avseende åstadkomma konkurrensmässigt
större jämlikhet mellan regionalt
skilda delar av landet och där
belägna företag. Å andra sidan är det
anmärkningsvärt att man inte förut har
insett behovet av en reducering av
fraktkostnaderna, som för de orter som
ligger långt från avnämardistrikten slår
hårt och orättvist. De upprepade höjningar
som företagits de senaste åren i
fråga om frakttaxorna har inneburit en
hård belastning för näringslivet och
verkat fördyrande även på de varor
som fraktas in i dessa områden. I all
synnerhet har detta drabbat styckegodsfrakterna,
och därvid har övergången
till volymtaxa medverkat till eu
fördyring av varor av skrymmande ka -

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

167

raktär. Det föreslagna transportstödet
innebär därför en förbättring för varor
som fraktas ut ur och in i stödområdet
och kommer från den synpunkten att
innebära en lättnad för de företag som
etablerats inom detta område. Men man
eliminerar inte alla olägenheter. Fortfarande
kvarstår frågan om en ytterligare
utjämning av transportkostnaderna.

I motionerna 1:1163 och II: 1363 har
herr Stefanson och jag i likhet med
andra motionärer föreslagit att, när det
gäller avståndsgränser för erhållande
av transportsubventioner, den lägsta avståndsgränsen
för sådana skulle vara
200 km i stället för 300 km, som föreslagits
i propositionen. Vidare har vi
föreslagit en lägsta viktgräns på 200 kg
i stället för 500 kg för enskilda transporter.
Vi menar att detta skulle komma
att gynna i synnerhet de mindre
och medelstora företagen, där mindre
sändningar förekommer i betydande utsträckning.
Frågan om transportstödet
behandlas i statsutskottets utlåtande nr
105, och i den frågan har till utskottets
utlåtande fogats en reservation där yrkanden
i denna riktning följs upp. Jag
ber därför att få yrka bifall till reservationen
4, som närmast ansluter sig till
vad vi i nämnda motionspar har föreslagit
beträffande transportsträckorna,
samt till reservation 8 a som avser den
nedre viktgränsen.

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till dessa synpunkter. Andra talare har
belyst andra viktiga frågor i samband
med regionalpolitiken. I övrigt ber jag
att få yrka bifall till de reservationer
i vilka vi från folkpartiets sida har
medverkat i de olika utskottsutlåtandena.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Det förefaller mig som
om kammarens ledamöter just nu agerar
i s. k. levande teater. Man vill tydligen
illustrera hur det ser ut i många
byar i skogslänen. Varför är då läget

Regionalpolitiken

sådant i dag? — ja, jag menar inte i
denna kammare utan i skogslänen. Eu
avgörande förklaring är såvitt jag kunnat
finna att regeringen bedriver ett
raffinerat dubbelspel i regionpolitiken.
Man framhåller att regeringen nu verkligen
skall ta itu med att skapa bättre
förhållanden. Attraktiva och konkurrenskraftiga
samhällen skall byggas upp
i landets norra delar, Norrland skall få
en med andra landsändar fullt jämbörlig
ställning, storstadstillväxten skall begränsas
och en utflyttning ske från storstadsregionerna.

Bankoutskottet uttalar i sitt förevarande
utlåtande nr 40 att vårt partis
krav att den ekonomiska nettotillväxten
skall styras till andra regioner än storstäderna
i väsentlig mån kommer att
bli tillgodosett. Även vårt krav att lokaliseringsfrågorna
måste lösas mot bakgrunden
av en total samhällelig kostnadskalkyl
och inte som hittills avgöras
av kapitalets profitjakt lovar man
högaktningsfullt att ta upp.

Men vad gör man då i handling? Ja,
det sammanfattas av generaldirektören
och chefen för arbetsmarknadsstyrelsen
i ett uttalande i senaste söndagsnumret
av Dagens Nyheter, där det kort, uttrycksfullt,
sanningsenligt och avslöjande
heter: »Vi får flytta ännu mer folk
från norr till söder.» Och detta är ingen
privat uppfattning, som hem Bertil Olsson
har. Det är regeringens och statsmakternas
officiella politik.

Att så är fallet framgår av en rad
omständigheter. Det talas nu mycket
om länsprogram 1970, men detta är ju
bara en påbyggnad av länsplanering
1967. Den utveckling som statsmakterna
tagit ställning för och godkänt är ju
den s. k. prognos 2, som förutsätter en
minskning av antalet arbetstillfällen i
skogslänen med ca 35 000 under åren
1965—1980. Den prognos som ERU —
den i regeringens proposition flitigt
åberopade s. k. expertgruppen för regional
utredningsverksamhet — bygger
på är ännu hårdare. Det är den s. k.

168 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

prognos 0, som under den anförda tiden
förutsätter en minskning av sysselsättningen
med 78 000. Försörjningsbasen
för mellan 90 000 och 190 000
människor beräknas alltså försvinna i
skogslänen även sedan effekterna av
lokaliseringsstöd och arbetsmarknadsåtgärder
medräknats.

Nu säger man i årets proposition att
befolkningsramar inte kan ges bindande
innebörd utan endast kan vara vägledande
vid avvägningen av de behövliga
insatserna. Ett faktum är emellertid
att de statliga myndigheterna när
det gäller planeringen i stort sett utgår
från prognos 2. Den faktiska utvecklingen
har emellertid i många fall visat
sig ännu mera negativ än denna
prognos.

Vårt partis krav att varje län skall
garanteras full och effektiv sysselsättning
utan avfolkning avvisar bankoutskottet
med en hänvisning just till uttalandet
om att befolkningsramar med
bindande innebörd inte kan uppställas.
Och det kan man givetvis inte heller
göra för hur små områden som helst,
men det måste vara möjligt att göra för
länen och framför allt för Norrland och
skogslänen tagna som en helhet. Om
man avvisar detta vårt krav innebär
det i själva verket att man accepterar
och understödjer en fortsatt avfolkningspolitik
av Norrland. Detta är den
verkliga innebörden i bankoutskottets
uttalande.

Den lokaliserings- och regionpolitik
som regeringen vill fortsätta att driva
är alltså i sina grunddrag densamma
som tidigare. Man talar allmänt om samhällsplanering
och effektiv regionpolitik.
Men vad som här i landet kallas
samhällsplanering har hittills haft karaktären
av en anpassning till de privata
storkapitalisternas bedömningar
och handlingar. Det har inte varit fråga
om en styrning grundad på ett medvetet,
långsiktigt program. Statsmakterna
har accepterat vad som i högtidliga
sammanhang kallas utvecklingen men

som i själva verket inte är någonting
annat än resultatet av kapitalistiska
profitintressen och fördomar. Man har ''
talat om »lönsamhet» som det avgörande,
men därmed alltid avsett bolagsherrarnas
och teknokraternas lönsamhetskalkyl.
Man har talat om »orubbliga
lagar» och därmed menat det privata
näringslivets värderingar.

Samma reaktionära filosofi återfinns
också i det regeringsförslag som ligger
till grund för riksdagsbeslutet i lokaliserings-
och arbetsmarknadsfrågorna.
Grunden för lokaliseringspolitiken är
alltigenom kapitalistisk—liberal. Vad
som uppfattas som den s. k. naturliga
utvecklingen, d. v. s. den etablerade
trenden i regional och ekonomisk utveckling,
skall vara den ledande faktorn.
Staten skall utgå från och acceptera
detta i sin planering. Så resonerar
man —- felaktigt enligt vår mening.
Tillämpat på Norrland innebär detta att
tendensen till förskjutning av det kapitalistiska
näringslivet bort från landets
nordliga delar skall accepteras som naturlig.
Staten skall då understödja denna
process och underlätta förflyttningen
av arbetare från regionen.

Så har det varit och så är det fortfarande.
Och så kommer det att förbli
om riksdagen godkänner det regeringsförslag
som diskuteras i dag. Lika litet
som betänkandet från 1968 års lokaliseringsutredning
innehåller detta något
väsentligt nytt. Det är i så fall det s. k.
sysselsättningsstödet, som alltså innebär
att staten betalar ersättning till kapitalet
per anställd arbetare, d. v. s. per
utsugen arbetskraft.

Däremot vill regeringen och utskottet
inte ha någon medveten styrning av utvecklingen.
Vi har ställt kravet om en
regionalpolitisk styrning av alla företagsetableringar
och andra har framfört
liknande tankegångar. Men departementschefen
anser det uteslutet att gå
in på denna linje, tydligen med motiveringen
att utredningsmaterialet inte
är tillräckligt. Hur skulle det vara om

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

169

regeringen försökte studera verkan av
etableringsstyrning i andra länder t. ex.
England? Bristen på utredningar kan
emellertid inte vara det avgörande skälet.
Nej, det avgörande skälet är att regeringen
inte vill ha någon sådan styrning
som bl. a. vårt parti krävt. Det är
en politisk fråga, ingen fråga om utredningar.

Herr talman! Sverige upplever en
fördjupad social och miljöpolitisk kris
som breder ut sig över allt flera regioner.
Problemen har skarpt och hastigt
fövärrats i de snabbt tillväxande storstadsregionerna.
Den s. k. passiva saneringen
och omflyttningen har inte skapat
utjämning mellan landets olika regioner.
Den mildrande verkan som lokaliseringsstödet
förutsattes ha synes i
iiög grad ha varit en propagandamyt.
Man har klarat de dåliga prognoserna
eller inte ens det. Någon medveten glesbygdspolitik
för att möta avfolkningens
konsekvenser har inte presterats.

Det finns en växande kritisk opinion
mot den nuvarande utvecklingen. En
helt ny regionalpolitisk syn är nödvändig.
Vårt parti har i en principmotion
ställt krav om en fullständig omläggning
av den svenska regionalpolitiken
i dess vidaste bemärkelse, och jag ber
att få yrka bifall till motionerna I: 314
och II: 338.

Enligt vår uppfattning är en grundläggande
förutsättning för att lösa
skogslänens problem att statsägda verkstads-
och träförädlingsindustrier utvecklas
i dessa län. Detta föreslås i motionerna
I: 387 och II: 429, till vilka jag
även yrkar bifall.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det skulle vara mycket
att säga om propositionerna 75 och 84
liksom om de utskottsutlåtanden som vi
har att behandla, men med hänsyn till
den utdragna debatten skall jag avstå
från att göra detta.

.Tåg har begärt ordet för att framföra
några synpunkter i anledning av att

Regionalpolitiken

jag varit med om att väcka motionen
II: 1329 — likalydande med motionen
I: 1132 — vari yrkas att hela Värmlands
län skall tillföras norra stödområdet.
Propositionen 75 innebär stora förbättringar
när det gäller områdesindelningen
även för vårt län. Det föreslås att
Hagfors, Munkfors och Filipstads kommunblocksområden
skall tillföras norra
stödområdet. Jag har tidigare motionerat
om detta här i riksdagen. Jag begärde
då att även Storfors kommuublocksområde
skulle tillföras stödområdet.
Förhållandena där är desamma som
i de andra tre kommunblocksområdena,
och jag kan inte förstå varför man inte
tagit med Storfors kommunblocksområde.
Jag noterar naturligtvis med tillfredsställelse
att de andra tre kommit
med, men jag tycker som sagt att även
Storfors kommunblocksområde borde
ha varit med, eftersom förhållandena
där är precis desamma.

Men förhållandena förändras fort. Sedan
jag väckte dessa motioner har man
fått en ännu kraftigare utflyttning.
Skogsbygderna, speciellt i de västra och
norra delarna av länet, har avtappats
på många människor. Rationaliseringen
inom jord- och skogsbruk är väl
den faktor som här inverkat allra mest.

Den 27 november 1969 publicerade
Aftonbladet eu rapport från länsplanerarenheten
i Värmlands län, som gällde
Sysslebäck, Torsby, Sunne, Kyrkheden,
Hagfors och Munkfors kommunblocksområden,
de sex nordligaste. Den
visar den rena utarmning som håller
på att äga rum i vissa bygder i vårt
län. Detta område hade 1968 cirka
57 000 invånare. I de fyra nordligaste
fanns det 37 000 invånare, men man
beräknar att det år 1980 inte skall vara
mer än 26 000. År 1968 hade man 16 000
arbetstillfällen men man beräknar att
dessa år 1980 är nere i 9 500.

Vad som är speciellt skrämmande är
att de unga flyttar ut och att den kvai’-varande befolkningens medelålder blir
alit högre. Det nordligaste blocket, Syss -

6* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 27

170

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

lebäcks kommunblocksområde, räknar
med att 64,4 procent av befolkningen
skall vara över 50 år 1980.

Arbetsmöjligheter har inte funnits,
och de unga har varit tvingade att flytta
ut för att få arbete. Men arbete har
inte heller alla gånger funnits i Värmland,
och därför har man flyttat ur länet.
Under tiden 1961—1968 minskade
Värmlands befolkning med ca 6 000
människor. Det var en nedgång med
nära 2 procent. Värmland är ett av de
län som minskat mest i folkmängd.

Här möter man samma tendens som
på andra håll. Den största oron för länet
är att det är ungdomen som flyttar
ut, och man får på detta sätt en
snedvridning i fråga om åldersfördelningen.
Man får många gamla och få
unga. År 1969 kunde man notera ett
födelseunder.skott.

Det är klart att denna utveckling är
ödesdiger och ger anledning till många
funderingar för landstinget men även
för kommunerna när det gäller deras
planering på det finansiella området.
Men rationaliseringen och mekaniseringen
fortsätter. Fram till 1980 måste
ca 8 000 nya arbetstillfällen ordnas i
länet därest inte en ytterligare befolkningsminskning
skall äga rum. Allt vad
som göras kan för att skapa arbetsmöjligheter
över hela länet måste göras.

Lokaliseringspolitiken har varit till
stor nytta för vårt län men den kom
i gång för sent. Från planeringsrådets
sida har man konstaterat att därest vi
skall kunna behålla invånarna kvar måste
ytterligare lokaliseringspolitiska åtgärder
till i hela länet. Både Karlstadsoch
Kristinehamnsregionerna hade 1967
lägre sysselsättning än de hade 1961.

Vad som behövs för länet är givetvis
också goda kommunikationer — jag
tänker härvidlag på vägar, kanaler och
mycket annat. Goda kommunikationer
är en grundförutsättning för att man
skall kunna få resultat av lokaliseringspolitiken.
Ett lokaliseringsstöd behövs

över hela länet. Det är klart att man
i första hand bör se till att de mera perifera
delarna får industrier därest så
är möjligt. Man måste dock konstatera
att många orter inte kan vara med
och konkurrera med exempelvis Stockholms-
och Göteborgsområdena. Därför
skulle det vara till fördel om även de
mera centrala delarna av länet låge inom
det norra stödområdet. Därigenom
skulle de har större möjligheter att kunna
konkurrera med exempelvis Stockholm
och Göteborg. En decentralisering
av detta slag är vad vi från centern vill
åstadkomma.

En sådan utökning av norra stödområdet
skulle emellertid också skapa större
stabilitet och ge goda effekter för
hela länet. Det är dessa tungt vägande
faktorer som legat till grund för vårt
yrkande att hela länet skulle tillföras
norra stödområdet.

Även om i det utskottsförslag, som
nu föreligger, sägs att stöd skall kunna
utgå i gränsområdena — alltså de trakter
som ligger i närheten av stödområdet
— tror jag att effekten ändå inte
blir densamma som om dessa låge innanför
stödområdet. Det är också därför,
herr talman, jag vill yrka bifall till
motionerna 1:1132 och 11:1329.

Herr JADESTIG (s):

Herr talman! Jag har under debattens
gång dragit slutsatsen att vi, när
det gäller debattämnen av denna art,
måhända är om inte bypolitiker så åtminstone
mest intresserade av vår egen
region, vårt eget län. Det är kanske i
och för sig inte felaktigt, men vi får
inte glömma helhetsbilden. Den måste
vi ha fullt klar för oss.

När vi nu talar om regionalpolitik
kanske vi också bör fundera över vad
vi egentligen menar med en region. Det
varierar. Ibland är det kommunblocksenheten,
den s. k. A-regionen, ibland är
det länet, ibland kan det vara flera län.
Vi har också regiontermer som skogslän,
storstadsområden, Mellansverige

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

171

och Sydsverige. I dagens debatt förekommer
också en ny term, yttre och
inre stödområdet; gränsdragningen i
det fallet berör i stort sett endast skogslänen.
Dessa regiontermer är måhända
inte så lyckade, men vi måste ändå ha
termer för att få skiljelinjer.

I den regionalpolitiska debatten spelar
arbetsmarknadsfrågorna en mycket
viktig roll. Ett områdes sysselsättningsgrad
är naturligtvis det väsentliga. Jag
har fått den uppfattningen att det i såväl
Syd- som Mellansverige finns orter
med undersysselsättningsproblem,
som i mycket påminner om de svårigheter
som förekommer i skogslänen. Det
skulle inte vara så svårt att räkna upp
mängder av sådana bygder, som egentligen
borde vara berättigade att hamna
åtminstone i det s. k. yttre stödområdet
men som inte har kommit med, då gränsen
går så att säga efter skogslänskanten.

Emellertid skall vi också ha fullt
klart för oss att problemen är störst
i skogslänen, främst då i deras inlandsområden.
1 det avseendet synes deltagarna
i debatten också ha varit ganska
eniga. Jag skulle emellertid vilja påminna
om att det finns nog så aktuella
problemområden även i län som betecknas
som tillhörande de mest expansiva
landsdelarna. Västmanlands län är
ett typiskt sådant. När det råder högkonjunktur,
och speciellt när denna
präglas av det internationella läget, är
Västmanland i sysselsättningshänseende
att betrakta som ett mycket »varmt»
område. I länet, som ytmässigt inte tillhör
de allra största, har vi trots den
goda konjunkturbilden områden, omfattande
hela kommunblock, ja, hela
A-regioner, som till sin struktur är avfolkningsbygder.
De ligger emellertid
utanför vad vi i dag kallar stödområdet,
även om avståndet dit i vissa fall
hara är någon mil. Det är kommunblock
som Skinnskatteberg och Heby,
samhällen som Östervåla och Morgongåva.
Vi som verkar i dessa bygder an -

Regionalpolitiken

ser att tendenserna är mycket oroande,
och vi hoppas naturligtvis att positiva
åtgärder skall vidtas så att dessa orter
kommer i ett bättre läge.

Jag är medveten om att samhällen i
andra län kan anföra liknande argument
— jag har bara tagit dessa exempel
för alt ge uttryck åt min uppfattning
alt det inte alltid är så lätt att
dra upp strikta gränser för i vilka områden
stödåtgärder skall sättas in. Til
syvende og sidst är det det aktuella läget
inom respektive regioner som skall
avgöra var samhällsstödet bäst behövs.

Vi har inte ansett det vara någon
idé att motionsvägen aktualisera dessa
problem för vårt län. Vi vill närmast
avvakta de erfarenheter som kommer
att göras sedan det nu aktuella förslaget
har genomförts och vi fått se vilka
effekter det kommer att få. Vi hoppas
att försöksverksamheten kommer alt
byggas ut så att även andra orter, som
i dag inte är aktuella och som inte ligger
i skogslänen, kan få lokaliseringsstöd.
När siktet i framtiden ställs in
på en effektivisering av regionpolitiken
bör det finnas chanser för att de problem
som jag har nämnt snabbare kan
lösas.

Vi måste också finna former för att
stödja de orter som har ett ensidigt
näringsliv. Här kommer många av våra
bruksorter in i bilden. I dag efterfrågas
arbetskraft på de flesta bruksorterna till
järnverk och sågverk. Men näringslivet
på dessa bruksorter är som sagt ensidigt
och i regel kan bara den ena parten
i familjen få arbete. I dag önskar
emellertid hela familjeenheten arbete.
Det försvårar rekryteringen av arbetskraft
till dessa orter även vid en högkonjunktur.
Eftersom differentierade
arbetstillfällen inte finns tvingas man
gå ut på t. ex. den nordiska arbetsmarknaden
för att fylla behovet av arbetskraft.
Jag hoppas att regionpolitiken
skall ge oss möjlighet att ändra förhållandena
så att vi kan få ett mer mångsidigt
näringsliv som inte blir så kon -

172

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 cm.

Regionalpolitiken

junkturkänsligt som de! nuvarande. Om
resurser ges för en effektiv regionpolitik
kan den få stor betydelse för vårt
framtida näringsliv.

Om inte timmen hade varit så sen
hade jag velat beröra även andra frågor.
Jag har emellertid framhållit de
problem som vi har i ett så liögindustrialiserat
län som Västmanlands. Dessa
problem tror jag att vi skall kunna
lösa genom en aktiv regionpolitik och
ökat samhällsstöd. Jag delar emellertid
uppfattningen att skogslänens situation
i första hand måste förbättras.

Jag bär, herr talman, inget yrkande.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! I motionsparet 1: 77 och
11:93 har vi hemställt att riksdagen
måtte besluta att Älvsborgs län skall
tillhöra det lokaliseringspolitiska stödområdet.
Dessa motioner inlämnades
under den allmänna motionstiden i januari.
Soin argument för yrkandena i
motionerna anförs att det ensidiga näringslivet
i Älvsborgs läns södra område,
ett näringsliv som dessutom utmärkes
av vikande konjunkturer med
därav följande driftinskränkningar och
nedläggningar, gör det till en tvingande
nödvändighet att statsmakterna medverkar
till åtgärder för näringslivets
bestånd och utveckling men även för
åstadkommande av etablering av nya
företag.

Det är inga nyheter som föreslås i
motionerna. Vi har gång efter annan
framfört samma krav i riksdagen. Vi
föreslår bl. a. lokaliseringsstöd, frisläppande
av investeringsfonderna etc. som
verksamma medel för att åstadkomma
ett differentierat näringsliv.

Man kan med tillfredsställelse konstatera
att en del av de i motionerna
begärda åtgärderna under senare tid
vidtagits i södra Älvsborgs län och att
ytterligare sådana åtgärder kan komma
att sättas in. Huruvida våra i motionerna
och i andra sammanhang framförda
krav är orsaken till att regering -

en överfört lokaliseringsmedel och i vissa
fall frisläppt investeringsmedel undandrar
sig mitt bedömande. Jag är
dock förvissad om att detta varit en
pådrivande faktor. Men detta är, herr
talman, inte det väsentligaste. Huvudsaken
är att något blir gjort för det
berörda området innan det blir för sent.

Nu kan man mycket väl säga att eu
indelning av landet i lokaliseringspolitiska
regioner inte är den bästa lösningen.
Bäst vore om man slopade de geografiskt
avgränsade stödområdena och
om åtgärder sattes in direkt där de befinns
vara nödvändiga. Departementschefen
framhåller »att stödområdena
inte får uppfattas som en stelt fixerad
demarkationslinje». Detta vill jag uppfatta
som en anvisning om att åtgärder
bör sättas in där de behövs, vare sig
det sker inom ett stödområde eller
utanför detta.

Jag hoppas och förutsätter att även
de andra kraven i våra motioner kommer
att föranleda åtgärder. Därför, herr
talman, har jag inget yrkande.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Debatten är ju för länge
sedan slut, och jag skall liksom de närmast
föregående talarna göra en deklaration
om någonting som intresserar
mig i denna fråga.

I motionen II: 1352 yrkar jag att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 75 i vad den avser mål och medel
i regionalpolitiken måtte beakta de
i motionen framförda synpunkterna.
Motionen har behandlats av bankoutskottet
i dess utlåtande nr 40 och föranlett
punkten B i utskottets hemställan.
Utskottet anser sig i någon mån ha tillgodosett
yrkandena i motionen och
hemställer om avslag på resten. Utskottet
har viil därmed medgivit att en de]
av vad som sägs i motionen är riktigt
men har ansett att någon speciell åtgärd
inte är behövlig med anledning av
motionen.

Må det därför tillåtas mig att ta upp

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

173

en del av de frågor jag önskat aktualisera.
Den sista frågan i motionen handlar
om den offentliga sektorns inverkan
på lokaliseringsfrågorna genom den
strukturomvandling som skett under senare
år. Riksdagen har under de tio,
femton gångna åren förelagts förslag
och fattat beslut om åtskilliga förändringar
inom olika sektorer av statsförvaltningen.
Ett stort antal av dessa förändringar
har tunnat ut nätet av servicepunkter
ute i landet. Som exempel
kan jag nämna indragningen av rådhusrätter
och domsagor, polisväsendets
förstatligande, som föranledde koncentration
och indragning, minskningen av
lantmäteridistriktens antal från drygt
200 till ungefär 100, den kraftiga indragningen
av lokalförvaltningar inom
affärsverken, posten, televerket och SJ
—- framför allt gäller detta anställda i
lägre grader och mellangrader—-vilken
fått till följd en ökning av befattningarna
i huvudstaden, minskningen av
antalet veterinärdistrikt o. s. v. Vidare
föreslås en nedskärning av antalet lotsoch
fyrplatser i en proposition som
skall behandlas i höst. Riksbankskontor
dras in, landsantikvarieorganisationen
kan bli nästa rationaliseringsobjekt.
Alla dessa förändringar och flera därtill
kan väl var för sig vara motiverade
företagsmässigt, men de har sällan setts
i ett samlat perspektiv. En mindre radikal
nedskärning hade kanske kunnat
bidra till att en del av de orter som nu är
i behov av stöd kunnat klara sig bättre.
Varje indragen institution drar med sig
en minskning av serviceunderlaget,
som kan bli ödesdiger för orten i fråga,
.särskilt i marginalorter där även en
liten avtappning kan inverka. De landstingsstyrda
inrättningarna, särskilt sjukhusen,
har också undergått en centralisering,
och bildandet av de nya kommunerna
medför en nedtoning och
ibland en nedläggning av den kommunala
administrationen i 500—000 nuvarande
kommuncentra.

Har då inga krafter verkat i motsatt

Regionalpolitiken

riktning inom det offentliga livet? Jo,
på den högre utbildningens område. Det
har tillskapats nya universitet och högskolor
liksom universitetsfilialer. Det
har betytt mycket för vederbörande orter,
men också för deras omland i vid
omkrets. Riksdagen kommer innan vi
avslutar denna session att besluta om
starten för en ny teknisk högskola i
Luleå vilket också kan få följdverkningar
för Skellefteå och Umeå som ju ingår
i det lokaliseringspaket vi nu har
att behandla.

De förändringar som ägt rum, särskilt
då koncentrationen av statliga
verksamhetsgrenar till färre orter, har
i regel skett utan några regionalpolitiska
överväganden, men resultatet har
oavsiktligt blivit en negativ lokaliseringseffekt.
Det är inte mycket att göra
åt den saken nu i efterhand, men det
ger anledning att inte i fortsättningen
underlåta att ta sådana hänsyn.

Herr talman! Låt mig ta upp en annan
sak! Expertgruppen för regional
utredningsverksamhet, ERU, avgav betänkandet
»Balanserad regional utveckling»,
SOU nr 3 i år, och den har nu
kompletterats av två bilagedelar, SOU
14 och 15, av vilka jag har lyckats komma
över den första. Den har titeln
»Urbaniseringen i Sverige», och i den
redovisas många för regionalpolitiken
viktiga undersökningar. Professor Torsten
Hägerstrand diskuterar där i ett avsnitt
den rättvisa stadsstrukturen, som
han kallar det. Han säger att man när
man skall försöka utforma en sådan
struktur skall uppmärksamma för det
första storstädernas övre befolkningsgräns,
för det andra den nedre gränsen
för befolkningsunderlag i serviceorter,
och för det tredje den interurbana transportapparaten,
d. v. s. möjligheten att
komma från den ena tätorten till den
andra.

I fråga om storstädernas befolkningsgräns
uttalar han sig inte rakt på sak,
men han tycks anse att det med den
tämligen ringa befolkning vi har i vårt

174

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

vidsträckta land inte finns någon anledning
att vi anstränger oss för att
öka befolkningen i de tre storstadsregionerna.
Han säger inte direkt att man
bör stoppa utvecklingen, men några
krafttag för att förstärka den vill han
inte rekommendera.

Vad beträffar den nedre gränsen för
serviceunderlaget har han i de utredningar
som finns redovisade kommit
till någonting på 3 000 invånare. Den
siffran går jag inte in på närmare, men
jag skulle vilja litet kommentera vad
han säger beträffande transporterna.

Han påvisar att vi i Sverige har ett
transportsystem med vägar, järnvägar
och flyg. Hade vi en större befolkning
och en mer utspridd befolkning, och
hade vi täta förbindelser på grund av
ett stort antal resande, kunde man låta
det utvecklas fritt, men han anser att
underlaget framför allt i Norrland inte
är större än att man måste samordna
järnvägs-, flyg- och vägtransporterna —
när det gäller persontrafiken är det
främst fråga om busstransporter — både
beträffande tidtabeller och med gemensamma
terminaler. Han anser att vi inte
har råd att ha system som skär varandra
och inte samarbetar.

Avslutningsvis tar han upp en intressant
diskussion som utmynnar i att vi
skall vara glada över de tätorter närmast
under de tre storstadsområdena
som har betecknats som små storstäder
med från 100 000 och ner till 50 000
invånare eller kanske något lägre.

I de norra delarna av landet har vi
bland orterna med 100 000 invånare
Sundsvall, Gävle—Sandviken och Falun
—Borlänge.

Går vi ner till 50 000 invånare, tillkommer
Luleå—Boden, Umeå och Östersund.
Närmast under 50 000 invånare
har vi Hudiksvall, Örnsköldsvik och
Skellefteå.

Det finns alltså nio orter av denna
storleksordning som ligger i det norra
området — den sydligaste är Falun—
Borlänge.

Han säger att dessa orter är relativt
ointressanta i den aktuella lokaliseringsdebatten
men att på lång sikt just
de orterna måste bli ryggraden i bebyggelsesystemet,
om man vill skapa
en hög och jämn utbudsstandard över
hela landet — jag har dock här begränsat
mig till de norra delarna.

Slutligen säger han ungefär så här:
Vi skall av teknikerna beställa små,
rena, lagom långsamma inomstadsfordon.
Vi skall vidare beställa små trafikflygplan
som kan förbinda orter som
är tämligen närbelägna men som ligger
så långt från varandra att det iindå
bär sig att använda flyg i stället för
landtransporter.

Sedan tar han upp frågan om samköming
mellan de olika transportmedlen.
Han säger att detta inte är det enda
som behövs. Men vad man än gör för att
försöka få en god servicestruktur över
landet, kan man inte underlåta att satsa
på transportfrågornas lösning. Om
man nu instämmer i de synpunkter
som Torsten Hägerstrand framfört —
vilket jag gör — kan man med glädje
konstatera att vi från kommunikationsministern
fått reda på att det nu är
fråga om att försöka åstadkomma ett
stöd även till persontrafiken i stödområdet
och inte bara till godstransporterna.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Det är väl riktigt, som
herr Tobé redan sagt, att debatten är
slut i denna fråga. Jag skall inte på
något sätt polemisera mot de talare som
exempelvis har uttalat att 1969 var en
vändpunkt för socialdemokratin. Jag
kanske ändå kan upplysa om att vi
1969 hade haft lokaliseringspolitik i
vårt land under fyma år. Nu har vi haft
den i fem år. Jag vill endast beröra
två spörsmål något, och det är därför
jag har begärt ordet. Jag skall inte kommentera
utskottsutlåtandena något utöver
detta.

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

175

Vi hyser väl alla en förhoppning i
dag att det beslut vi kommer att fatta,
om vilket det råder enighet beträffande
principerna och beträffande vilket det
endast finns marginella reservationer,
skall leda till att Norrland får ett uppsving.
.lag tror emellertid att det i detta
sammanhang, när man skall börja
lokalisera företag uppe i Norrland, är
viktigt att man verkligen försöker lokalisera
de företag som håller på att
växa ur kostymen i storstadsområdena,
så att inte andra delar av landet drabbas.
Vi skall komma ihåg att vi har
Norrlandsproblem i smått överallt i vårt
avlånga land. Jag tänker på min egen
hembygd i Kronobergs län, som redan
nu, exempelvis inom träindustrin, får
känna på en konkurrens och som på
grund av de lokaliseringsbidrag som
lämnas till de norrländska företagen
har svårigheter att hävda sig. Det är
väl inte från de orterna vi bör ta industrier,
utan det bör vara från de överhettade
områdena, och till dem hör icke
östra delarna av Småland. Dessutom
tror jag att det är riktigt att man försöker
koncentrera sig på industrier där
man högförädlar produkterna så att
varken fraktkostnader eller avstånd betyder
mycket. Därigenom får man en
större sysselsättning än där man bara
satsar på mycket högrationella företag
med ganska liten arbetskraftsinsats men
stora investeringskostnader. Jag är fullt
medveten om att det blir svårt att välja
ut de fina företag som behövs, men jag
tror att man skall satsa på dessa.

Jag vill något kommentera den reservation,
nr 4, som är fogad till statsutskottets
utlåtande nr 105, där man beträffande
fraktstödet vill gå ned till
200 km i stället för vad som föreslås
i propositionen och av utskottets majoritet,
nämligen att man skall börja
vid 301 km och subventionera med 15
procent. Östra Småland levererar även
sina produkter till storstadsområdena,
och redan den gräns som är satt vid
300 km kommer våra företag att pas -

Regionalpolitiken

sera när de skall forsla varorna upp
till Stockholm. Vi kan därigenom komma
i ett sämre läge än företagen i södra
delen av stödområdet. Skulle man
gå ned till en gräns på 200 km, blir
förhållandet precis detsamma även när
det gäller Göteborgs- och Malmöområdena.

Man bör ha klart för sig att vi inte
löser landets problem om vi flyttar svårigheterna
till de små brukssamhällena
i Småland. Det kanske löser Norrlands
problem, men vi får problemen där
nere i stället.

Herr talman! Detta var endast ett
par små randanmärkningar, och jag har
inget annat yrkande än vad utskottet
har föreslagit.

Herr NILSSON i Kalmar (s):

Herr talman! Orsakerna till den lokaliserings-
och regionpolitik som måste
föras är väl kända. Vi vet att problemen
är störst i Norrland, och det har
man ju framhållit tidigare här i dag.
Tyvärr blir de resonemang som förs i
dessa frågor ganska ensidiga. Som här
har nämnts finns det även problem på
andra håll i landet. Inte minst är det
förhållandet i mitt hemlän.

Jag skulle emellertid i detta sammanhang
vilja ställa frågan var i Norrland
den privata industrin finns. Det är mycket
vanligt att man i debatten får höra,
att de borgerliga partierna anser att
det bara skall finnas privat industri.
Man kan emellertid, såsom herr Svanberg
nyss gjorde, ställa frågan: Hur
skulle situationen i Norrland ha varit
i dag, om den privata industrin ensam
skulle ha skött regionpolitiken? Jag tror
att man får vara tacksam för att socialdemokraterna
och regeringen har
gjort ingrepp med hänsyn till att 95
procent av industrin i vårt samhälle är
privatägd.

Trots att man har givit bidrag på
olika sätt har man inte lyckats få den
privata industrin att etablera sig i

17(5

Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

Norrland. Nu är det meningen att man
skulle hänga upp en saftigare morot
framför näsan på de privata företagarna
och det återstår att se om det kommer
alt hjälpa. Jag tror för min del att
det kan bli nödvändigt att vidta tvångsåtgärder
för att klara ut de problem
det här gäller.

Beträffande landet i övrigt, delvis
gäller det även Norrland, skall man vara
på det klara med att väg- och transportpolitiken
har mycket stor betydelse
för lokaliseringspolitiken. Jag skulle vilja
hänvisa till kommunikationsdepartementets
utredning »Fysisk riksplanering»
där det i inledningen till trafikavsnittet
framhålles: »Trafik- och transportmöjligheterna
är primärfaktorer för
samhällets funktion och utveckling —
i många fall av dimensionerande karaktär.
»

I både propositionen och utskottsutlåtandet
hävdas att man bör bromsa
i storstadsregionerna. Jämför man med
den nyligen framlagda Vägplan 1970
föreslås i denna, att 24 procent av investeringarna
till huvudvägnätet skall
gå till Stockholm och 10 procent till
Göteborg. 62 procent av investeringarna
skall gå till dessa storstadsområden
då det gäller huvudtrafiklederna, och
då kan man fråga sig hur det förhåller
sig med bromsningen i storstadsområdena;
det görs ju en stark prioritering
av storstäderna.

Vid diskussionen av dessa frågor beaktar
man, enligt min mening, i alltför
ringa utsträckning den utveckling vårt
samhälle genomgår. Det talas i huvudsak
om industri, men vi skall vara på
det klara med att sysselsättningstillfällena
inom industrin minskar. I stället
sker sysselsättningsökningen inom servicenäringarna,
och inte minst statsmakterna,
kommunerna och landstingen
borde beakta detta.

T propositionen — tidigare i statsverkspropositionen,
bil. 13 — behandlas
storstadsalternativen. Det framhålles
där att 1969 års riksdagsbeslut inte

innebär något ställningstagande till det
storstadsalternativ som här föreslagits.
Det är viktigt att slå fast att inte så är
fallet ty ute i landet är nog den uppfattningen
gängse.

Tyvärr har det väl förekommit strid
mellan olika kommuner. Jag befarar
emellertid att det nu föreligger risk för
att striden förs upp på en högre nivå
när det gäller dessa frågor. Man har helt
enkelt flyttat upp lokaliseringsstriden
på länsnivå, och det börjar bli konkurrens
mellan olika regioner och län.
Det är en enligt min mening förkastlig
utveckling som riksdagen bör fördöma.

Det måste ligga andra värderingar
bakom de ställningstaganden som skall
göras och de satsningar och prioriteringar
som skall komma till stånd. Det
är bra med de länsplaneringar som tagits
upp, dels länsplanering 1967 och
dels det pågående länsprogram 1970.
Dessa bör ge tillräckliga underlag för
de bedömningar som måste göras. De
bör också följas upp av en bättre styrning
av industrins lokalisering.

I motionerna 1:823 och 11:964 har
vi tagit upp frågorna om etabieringsoch
investeringskontroll. Jag skall peka
på några punkter som gör att vi har
funnit det angeläget att få detta till
stånd.

För det första har vi sysselsättningssvårigheter
i olika områden, speciellt i
Norrland, medan det är överskott av
arbetskraft inom andra områden. Det är
högst otillfredsställande ur samhällssynpunkt.

För det andra är det problemen vid
företagsnedläggelser som samhället alltför
sent får reda på för att ha möjligheter
att ingripa i tid.

För det tredje gäller det samhällets
och de anställdas insyn och medbestämmanderätt
vid etablering och utvidgning.

För det fjärde gäller det samhällskostnaderna
i förhållande till industrikostnaderna.
Vi vet att det i dag är
möjligt för en privat företagare att slå

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

177

sig ned precis var som helst här i landet.
Sedan är det det allmännas skyldighet
att bygga upp ett samhälle omkring
industrin. Vi vet också att samhällets
kostnader för uppbyggnaden
kanske kan bil större per anställd invånare
än vad investeringarna blir för
industrin per anställd. Det är alltså
mycket viktigt att vi får en integrering
i det avseendet.

För det femte gäller det företagens
ansvar för de anställda och samhället.
För närvarande kan vilken företagare
som helst lägga ned sitt företag när det
passar honom utan att ta någon hänsyn
till det samhälle som han tidigare krävt
skulle byggas upp. Det är ju orimligt
att det skall få vara så.

För det sjätte måste det komma fram
en ekonomisk prioritering och granskning
med hänsyn till det tillverkningsobjekt
som är aktuellt och den sysselsättningseffekt
som det skapar. Det är
inte minst viktigt med hänsyn till att
företagen blir större och större och
riskerna samtidigt växer i den takt som
rationaliseringen och storleken av företagen
ökar.

För det sjunde är det viktigt att få
till stånd en ekonomisk kontroll av företagarnas
möjligheter att klara av
eventuella utbyggnader. Det är i dag
inte ovanligt att uppleva att eu företagare
satsar alldeles för hårt och är
alldeles för optimistisk för att så småningom
konstatera att det hela inte går.
Det finns alltså många skäl att i olika
sammanhang varna företagare för att
göra de satsningar som han annars är
beredd att göra. Vi har många sådana
exempel.

Det finns säkert många fler skäl som
man skulle kunna ta upp för en kontroll
av investeringar och etableringar
såsom vi har föreslagit i vår motion.

I propositionen föreslås — det är
också tillstyrkt av utskottet — en anmälnings-
och samrådsskyldighet. I
princip är det kanske samma sak vi
här talar om. .lag tycker att det är bra

Regionalpolitiken

att det förslaget har lagts fram, och jag
hoppas att det också kommer att genomföras.
Man kan väl säga att det är
en halv framgång för de idéer, som vi
har givit uttryck för i vår motion. Men
varför inte företa en utredning som vi
har föreslagit? Bankoutskottet skriver
i sitt utlåtande nr 40 på s. 21: »Departementschefen
anger i propositionen att
han finner det uteslutet att på grundval
av föreliggande utredningsmaterial ta
ställning till frågan om att införa krav
på etableringstillstånd.» Departementschefen
har alltså själv förklarat att materialet
inte är tillräckligt för att han
skall kunna ta ställning till frågan, och
då förvånar det mig verkligen att utskottet
inte har biträtt förslaget om
en utredning. Jag tycker att det finns
mycket starka skäl för det, och jag är
övertygad om att eu utredning så småningom
blir nödvändig.

I och för sig skulle jag kunna ansluta
mig till centerpartireservationen 9, men
med hänsyn till att man där endast
kräver kontroll i storstadsområdena kan
jag inte göra det. Och eftersom jag tror
att den anmälningsskyldighet som nu
annonseras så småningom kommer att
utmynna i en etablerings- och investeringskontroll
ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Möjligheten att erhålla
lämpligt arbete kan betraktas som en
rättighet för den enskilda människan.
Detta förutsätter också att en god och
ständigt förbättrad utkomst skall kunna
erhållas. Då skapas också de resurser
som behövs för fortsatt utveckling på
skilda områden. Men rätten till arbete
i det moderna samhället kan också kombineras
med kravet på sysselsättning
på den ort och i den miljö som han
eller hon är van vid och även i framtiden
vill verka i. I detta avseende har
obalansen varit och är fortfarande
skrämmande.

.lag skall i detta sena skede av debat -

178 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Regionalpolitiken

ten inte göra några försök att analysera
hela detta stora problemkomplex.
Många redovisningar av tungt vägande
synpunkter har tidigare framförts i debatten.
Låt mig bara säga att en sammanvägning
av alla de åtgärder på
skilda områden, som är angelägna, är
nödvändig. Därvid bör alltid människans
situation finnas med i bilden.

Det måste vara angeläget att under
den enorma utveckling som tekniken
genomgår verkligen inrikta sig på att
låta denna vara ett hjälpmedel för att
skapa ett bättre samhälle för människorna.
Att använda tekniken till att bygga
ett kolossamhälle kan inte vara en rimlig
inriktning för framtiden. För centern
är det och kommer också att vara
mycket viktigt att eftersträva ett decentraliserat
samhälle både beträffande beslutsfunktioner
och närdemokrati samt
beträffande spridning av näringsliv och
bebyggelse. Det är i den senare frågan
som vi snart skall fatta beslut.

När det gäller vårt partis allmänna
målsättning och yrkanden i den framtida
lokaliserings- och regionpolitiken
kan jag instämma med tidigare talare
från centern i denna debatt. Jag vill
endast kommentera ett avsnitt i föreliggande
förslag. Det gäller gränsdragningen
för stödområdet och den justering
av denna gräns som föreslås i proposition
nr 75.

Utvecklingen för hela Kopparbergs
län har under större delen av 1960-talet
varit synnerligen negativ både sysselsättnings-
och befolkningsmässigt.
Nettoutflyttningen har varit stor och
uttunningen i glesbygdsområdena har
gått så långt att allvarlig risk föreligger
att man inte ens skall kunna upprätthålla
en minimiservice i dessa områden.

Självfallet innebär också den fastlagda
jordbrukspolitiken och den starka
krympning av jordbruket som kan påräknas
i anslutning härtill åtskilligt när
det gäller att uttunna och försämra förutsättningarna
för olika bygder.

Vi har från centern inte kunnat acceptera
den negativa målsättning som
har kommit till uttryck i de prognoser
som finns fram till år 1980. Vi har också
givit uttryck för detta i länsplanering
1967.

Utöver en positivare syn på jord- och
skogsbrukets framtid i Dalarna måste
övriga delar av näringslivet åtskilligt
förstärkas. Under den gångna femårsperioden
har lokaliseringsstödet varit
av stor betydelse även om insatserna
har varit alltför ringa. Den stödområdesgräns
som gått genom länet har i
och för sig betytt att de norra och västra
delarna av länet haft något bättre
möjlighet att konkurrera med övriga
och geografiskt bättre belägna delar av
länet. Men det skapar många problem
att ha en gräns genom ett län. Vi har
också från länet vid åtskilliga tillfällen
framfört det bestämda önskemålet att
hela länet borde ingå i stödområdet.

När utredningsmannen föreslår en
justering innebärande att man skall ta
med Borlänge-, Falu- och Mockfjärdsregionerna
i stödområdet, måste man
ställa sig frågande inför vad som varit
bakgrund till denna bedömning. Departementschefen
har ju accepterat vad
utredningsmannen föreslagit och därutöver
kompletterat förslaget med att
låta Säters kommunblock ingå i stödområdet.

Alla utökningar av stödområdet är ju
i och för sig positiva åtgärder, men det
är berättigat att ställa frågan, varför
inte länsgränsen får utgöra stödområdets
gräns och varför — om inte detta
kunde ske — de kommunblock som haft
en relativt gynnsam utveckling skulle
innefattas i stödområdet under det att
de fyra kommunblock som haft en synnerligen
negativ utveckling skulle lämnas
utanför stödområdet.

Tidigare har här i debatten redovisats
nettoutflyttningsförlusten i Avestaoch
Ludvika-regionerna som under perioden
1963—1969 uppgått till cirka
8 000 personer. Det är alldeles klart att

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

Nr 27

179

denna utveckling inger stora bekymmer.
Kommunalmännen i berörda områden
ställer sig i dag frågan vad som
föranlett att deras kommuner inte får
vara med i länsgemenskapen på samma
villkor som t. ex. Falun och Borlänge.

En fråga som också ställs är: fick inte
ledamöterna i statsutskottets tredje avdelning
tillräckliga redovisningar under
sitt besök i Dalarna om det allvarliga
läget i Avesta- och Ludvika-regionerna? En

skrivning om en generös prövning
av ansökningar från företag i anslutning
till stödområdesgränsen har ju
självklart betydelse. Det skulle ha varit
helt orimligt att följa utredningsmannens
förlag om en mycket hårt
markerad gräns. Redan under den gångna
perioden den 1 juli 1965—31 december
1969 har större delen av lokaliseringsstödet
till Dalarna eller 57 procent
gått till företag utanför stödområdet. Det
har varit fråga om katastrofutryckningar
och punktinsatser. Säkert kommer
behov att förefinnas även i framtiden i
dessa avseenden på skilda områden.

Värdet av att vara med i ett stödområde
är också förknippat med andra
positiva effekter. Företagen vill gärna
i god tid veta vad deras planering kan
ge inom stödområdet med avseende på
ekonomin. Samma säkerhet föreligger
icke i fråga om etablering'' i anslutning
till stödområdesgränsen.

Vi skall också komma ihåg att det
föreslagna fraktstödet enbart skall gälla
inom stödområdet. Vi vet också att
befrielsen från erläggande av den 25-procentiga investeringsavgiften på vissa
byggnadsobjekt också bara gäller
inom stödområdet. En meningsfull regionpolitik
måste ha hela länet som enhet,
och då bör också samma förutsättningar
finnas inom detta.

Skall nedgångstrenden i Kopparbergs
län brytas och en expansiv utveckling
av länet ske måste hela länet vara med
i stödområdet, och då kan även en förstärkning
av centralregionen Falun -

Regionalpolitiken

Borlänge påräknas utan att detta sker
på bekostnad av övriga län. Förstärkningen
kan och bör ske genom att man
får en annan balans mellan storstadsregionerna
i landet och exempelvis
denna region i Kopparbergs län.

Bara en synpunkt beträffande sysselsättningsstödet!
Detta är ju avsett att
utgå inom ett inre stödområde — i propositionen
nämns bl. a. norra Dalarna.
Jag förutsätter att däri inräknas Västerdalarna
och att denna del kan komma
i åtnjutande av samma möjligheter när
det gäller den nya stödformen. Malungs
och Vansbro kommunblock har samma
behov som andra inlandsområden av
just detta stöd.

Herr talman! Jag ansluter mig till reservationen
4 vid statsutskottets utlåtande
nr 103, särskilt i den del som reservationen
avser stödområdet i Kopparbergs
län.

§2

På hemställan av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att bland två
gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista skulle uppföras
dels tredje lagutskottets utlåtande
nr 45 närmast före konstitutionsutskottets
utlåtande nr 36, dels jordbruksutskottets
utlåtande nr 33 närmast efter
statsutskottets utlåtande nr 122, dels
jordbruksutskottets utlåtande nr 31
närmast före statsutskottets utlåtande
nr 129, dels tredje lagutskottets utlåtande
nr 51 närmast efter bevillningsutskottets
betänkande nr 39, dels jordbruksutskottets
utlåtande nr 35 närmast
efter tredje lagutskottets utlåtande nr 53.

180 Nr 27

Torsdagen den 21 maj 1970 em.

§3

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 255, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1970/71 till allmänna barnbidrag,
m. m., jämte motioner; och

nr 256, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag för budgetåret
1970/71 till täckning av merkostnader
för bidrag till sjukförsäkringen;

från andra lagutskottet:
nr 251, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret,
såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott;

nr 252, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen (1960:74);

nr 253, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i militärersättningsförordningen
(1950:261), in. m.; och
nr 254, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i livsmedelsstadgan
(1951:824);

från tredje lagutskottet:
nr 245, i anledning av motioner om
skydd för begreppet rättshjälp; samt

från jordbruksutskottet:

nr 235, i anledning av Kungl. Maj ds

proposition angående samordning av
veterinärhögskolans verksamhet med
annan forskning och utbildning m. m.
jämte motioner;

nr 236, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående stödåtgärder på
fiskets område, m. m., jämte motioner;
och

nr 237, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reglering av priserna
på jordbruksprodukter, m. m.

§4

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Magnusson i Borås (m), till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående ändrade bestämmelser
för avlöningar till civilförsvarspliktiga,

herr Johansson i Skärstad (ep), till
herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående grammatikinslaget
i språkundervisningen, och

herr Adamsson (s), till herr statsrådet
Moberg angående utbildning i socialantropologi
vid Lunds universitet.

§ 5

Justerades protokollutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.24 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

181

Fredagen den 22 maj

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 13
innevarande maj.

§2

Meddelande ang. arbetet under vårsessionens
sista vecka

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Till kammarens ledamöter har utdelats
en ärendeplan för behandling i
kamrarna av utskottsutlåtanden under
tiden den 26—29 maj. Därav framgår
bl. a. att utöver de ärenden, som eventuellt
ej medhinnes i dag, föreligger
mer än 20 utskottsutlåtanden till avgörande
tisdagen den 26 maj, att frågorna
om partiell omorganisation av
den statliga länsförvaltningen och om
stöd åt svensk varvsindustri kommer
att behandlas onsdagen den 27 maj, att
dechargedebatten äger rum torsdagen
den 28 maj, då även frågan om lokalhållningen
för de allmänna underrätterna
behandlas, och att den ekonomiska
debatten i anslutning till kompletteringspropositionen
hålles fredagen den
29 maj. Sistnämnda dag behandlas även
det sammansatta konstitutions- och bankoutskottets
på ärendeplanen ej upptagna
utlåtande angående enkammarriksdagens
förvaltnings- och personalorganisation
och utskottens personalorganisation.
Sammanlagt föreligger ett
trettiotal ärenden till avgörande fredagen
den 29 maj och det blir därför —
såsom tidigare preliminärt meddelats

— nödvändigt att fortsätta sammanträdet
på kvällen.

Måndagen den 25 maj besvaras 13 interpellationer,
tisdagen den 26 maj 2 interpellationer,
onsdagen den 27 maj 4
interpellationer och torsdagen den 28
maj cirka 16 enkla frågor och en interpellation.

§3

Regionalpolitiken (forts.)

Herr förste vice talmannen meddelade,
att den från gårdagens sammanträde
uppskjutna överläggningen rörande
bankoutskottets utlåtanden nr 40,
i anledning av dels proposition med
förslag om den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten, in. m., dels motioner
angående regionalpolitiken, nr
41, i anledning av motioner angående
regional differentiering av kreditpolitiken,
och nr 42, i anledning av motioner
om styrning av företagsetablering
genom utnyttjande av investeringsfondsmedel,
statsutskottets utlåtanden nr 103,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag om den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten, m. m., i vad
den ej avser regionalpolitikens långsiktiga
mål, samt Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
om anslag till särskilda stödåtgärder i
glesbygder, jämte motioner, nr 104, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående kapitaltillskott till Norrbottens
Järnverk AB jämte motioner, nr
105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående transportstöd som regionalpolitisk!
medel jämte motioner,
och nr 106, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående Norrlandsfondens

182 Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Regionalpolitiken

fortsatta verksamhet m. m. jämte motioner,
samt bevillningsutskottets betänkande
nr 36, med anledning av motioner
rörande vissa lokaliserings- och
miljöpolitiska skattefrågor, m. m., nu
komme att fortsättas; och lämnades därvid
ordet, i enlighet med förut gjord
anteckning, till

Herr ESKEL (s), som yttrade:

Herr talman! I detta ärende har
väckts två likalydande motioner, I: 1132
och 11:1329, som jag här i all korthet
vill kommentera.

I stort sett finns det ingenting att erinra
mot det föreliggande förslaget till
en fortsatt och något ändrad lokaliseringspolitik.
Men vid övergång från en
försöksverksamhet som hittills bär gällt
en aktiv lokaliseringspolitik till en mera
regionalpolitisk inriktad stödverksamhet
kan det vara angeläget att större
hänsyn än tidigare tas till det i andra
sammanhang naturliga verksamhetsområdet.
Det kan vara riktigt, som utskottet
anför, att administrativa skäl i och
för sig inte talar för att stödområdesgränsen
måste sammanfalla med en
länsgräns. Det bär vi inte heller i våra
motioner angivit som huvudskäl för
förslaget att ändra stödområdesgränsen,
så att hela Värmlands län kommer att
inrymmas i det allmänna stödområdet,
utan det är de alldeles speciella bekymmer
man bär i de södra skogslänen,
framför allt i Värmlands län, som föranlett
oss att väcka dessa motioner.

Konsekvenserna av den pågående
åldersförskjutningen på grund av utflyttningen
av ungdom i arbetsför ålder,
som skett i länet under lång tid, illustreras
med all tydlighet av den nativitets-
och mortalitetstalsutveckling för
länet som vi har de senaste åren. Det
födelseöverskott, som är det naturliga
i ett expansivt samhälle, har för Värmlands
län förbytts i ett födelseunderskott.
Detta förhållande jämte prognoserna,
att sysselsättning måste skapas
på andra områden än de nuvarande

under den närmaste tioårsperioden för
7 000—8 000 av länets yrkesverksamma,
gör att bekymren i länet är ytterligt
stora. LO har också uppmärksammat
detta och har i sitt yttrande över den
utredning som legat till grund för den
nu aktuella propositionen anfört följande:
»LO delar i huvudsak utredningens
förslag till geografisk avgränsning
av stödområdena. Hela Kopparbergs
och Värmlands län bör emellertid
hänföras till det allmänna stödområdet.
De erfarenheter av sysselsättningsläget
som LO har från dessa områden talar
entydigt för en överföring av dessa till
det allmänna stödområdet.»

För Norrlandslänen gäller att hela länen
har tagits med, därför att man genom
expansiva åtgärder i vissa delar
av länen skall kunna kompensera den
minskning av sysselsättningsvolymen,
som den pågående strukturrationaliseringen
medför i länen i övrigt. Samma
förhållande gäller för Värmlands län.
Tidigare har Karlstadsregionen haft eu
kraftig expansion och kunnat ta emot
huvuddelen av de ungdomar som varit
tvungna att flytta från övriga delen av
länet.

Under senare tid har emellertid den
spontana ökningen i Karlstadsområdet
och i Vänerbäckenet över huvud taget
minskat så att man endast kunnat ta
emot ungefär hälften av dem, som flyttat
från de västra och norra delarna.

I de förslag vi lagt fram hemställer
vi att Karlstadsregionen och Kristinehamnsregionen,
som är de enda i länet
som ligger utanför det allmänna stödområdet
enligt det nu föreliggande förslaget,
skall inlemmas i detta. Jag skall
ta som exempel på de förhållanden som
föreligger utvecklingen i Kristinehamn
under 1960-talet.

Från början av år 1960 fram till slutet
av 1969 har nedläggning av industriell
verksamhet skett, vilken har berört
920 personer. Genom minskning'' av
verksamheten har 480 personer friställts
eller tvingats flytta, därav har

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

183

statens järnvägar medverkat med 110.
Nyanställning har trots intensiva ansträngningar
endast kunnat skapas för
850 personer i nyetablerade företag och
för 260 personer genom utbyggnad av
de företag som redan finns. Det betyder
en minskning i sysselsättningsvolymen
för Kristinehamns stad med ca
300 årsarbetskrafter.

Samma bekymmer finns i vissa av
de andra delarna av länet, som nu inte
medtagits i stödområdet. Storfors köpings
problem kommer senare att behandlas
av herr Andersson i Storfors.

Oavsett om ändring av stödområdesgränsen
nu beslutas eller inte vill jag
framhålla vad statsutskottet anfört på
s. 20 i sitt utlåtande nr 103.

Utskottet skriver:

»I fråga om avgränsningen av det
allmänna stödområdet liar utskottet särskilt
uppmärksammat de risker som
finns för att nedgångsområden uppstår
vid gränsen till ett stödområde. Generellt
kan dessa svårigheter inte helt lösas
genom förändringar som enbart geografiskt
förskjuter dessa svårigheter
med risk för en anknytning direkt till
expansiva regioner.» Och det kan vara
riktigt.

Därefter uttalar utskottet: »Den föreslagna
flexibla tillämpningen enligt hittillsvarande
metoder får därför anses
vara den lämpligaste lösningen. Med
hänsyn till utfallet av den redovisade
verksamheten torde förslaget få anses
komma att tillgodose de syften som ligger
bakom förslagen till en förskjutning
av gränslinjen.»

I vissa avseenden kan detta äga sin
giltighet. Under alla förhållanden är en
flexibel tillämpning av stödåtgärderna
inom gränsområdena angelägen.

Med hänsyn till de svårbemästrade
sysselsättningsproblem som kommer att
föreligga i Värmlands län under den
närmaste framtiden vill jag fästa uppmärksamheten
på att särskilda åtgärder
av olika slag snarast och fortlöpande
måste vidtagas. Det stora probiemkom -

Regionalpolitiken

plex, som vi här behandlar, berör inte
endast Norrland — det berör i lika hög
grad de s. k. södra skogslänen, Värmlands
och Kopparbergs län.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag anfört yrkar jag bifall till motionsparet
I: 1132 och II: 1329.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Arvika (fp) och Mossberg
(s).

Därefter anförde:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag vill börja med att
ansluta mig till Ingvar Svanbergs uttalande,
att nu måste det verkligen ske
någonting då det gäller Norrland.

När man lyssnar till denna debatt låter
det ju -— vi får naturligtvis bortse
från oppositionen — som om allt skall
bli bra: nu skall det bli fart på industrilokaliseringen
inom stödområdet.
Naturligtvis måste man hälsa de föreslagna
åtgärderna med största tillfredsställelse,
särskilt när man är bosatt i ett
glesbygdsområde där det verkligen är
svårt att skapa sysselsättning och där
det framför allt behövs lokalisering.

Det förslag som lagts fram är onekligen
bra, om det kommer att fungera,
och det borde kunna ge ett gott resultat.
Men vi skall inte inbilla oss att det
kommer att regna manna från himlen
sedan talmannen slagit klubban i bordet
och beslutet är fattat. Nej, det är
då det verkliga arbetet börjar och
berörda myndigheter och kommunalmän
får bekymmer med att omsätta förslaget
i praktisk handling. Detta blir inte
så lätt, framför allt inte i orter som är
belägna i ytterområdena. Jag har själv
erfarenhet därvidlag.

De orter som har möjlighet att få lokalisering
blir av statliga myndigheter
uppmanade att göra orten så industrivänlig
som möjligt — man måste ordna
service av olika slag. Jag vill ha sagt,
att ambitionerna hos kommunalmännen
är det inget fel på; de gör faktiskt allt

184 Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Regionalpolitiken

som går att göra för att tillfredsställa
behoven. Man bygger ut skolväsendet,
man bygger bostäder och mycket annat,
man ordnar vatten och avlopp. Sedan
måste samhället formas så att ungdomen
trivs och stannar. Man anlägger
idrottsplatser, uppför gymnastiklokaler,
badanläggningar, .samlingslokaler m. m.
Allt detta är naturligtvis nödvändigt
och riktigt. Det kommer att kosta pengar,
men om pengarna används på ett
vettigt sätt lönar det sig.

Ovanför ingången till en bvgdegård
läste jag en devis. Där stod: »Bygden
blir vad du själv gör den till.» Det är
så sant som det är sagt. Men när nu de
kommunala myndigheterna försöker att
uppoffra sig, visa ambitioner och göra
allt för att skapa ett industrivänligt
samhälle, då borde man också ha rätt
att fordra att de .statliga myndigheterna
går ungefär samma väg och ser till
att bygden får ha kvar sina statliga
serviceinrättningar, d. v. s. goda kommunikationer
och mycket annat. Kanske
är det inte alltid på det sättet. Jag
säger inte detta för att klandra, men
i många hänseenden borde man skynda
långsamt.

När man så fått allt detta, börjar
kommunalmännen med uppvaktningar
av olika slag, och till slut lyckas de att
till bygden få en eller annan industri.
Det kan bli fråga om sådana industrier
som man kanske inte direkt har tänkt
sig'', men för de mindre orterna i ytterområdena
finns inte så mycket att
välja på. De får faktiskt ta vad som
bjuds. I regel blir det de större orterna
som får de bästa industrierna. Någon
rättvis fördelning kan man här inte tala
om. Härvidlag borde en styrning ske
om det i fråga om lokaliseringen skall
bli någon rättvisa.

Kanske borde jag inte uttala klander.
Vi har ju fått några mindre industrier
till den ort jag representerar, och dessa
har vi fått tack vare de statliga myndigheterna.
Jag vill dock understryka
att detta är långt ifrån tillräckligt.

När sedan den industri man ljckals
få har rullat i gång och kanske expanderat,
börjar åter igen påfrestningarna.
Då gäller det att få fram större rörelsekapital,
och det är inte alltid så lätt att
skaffa fram detta kapital. Detta vet jag
av egen erfarenhet. Då får företagarna
och kommunalmännen åter börja
springa i trapporna och uppvakta myndigheterna.
Den första fråga de då
möter blir: Är den här industrin lönsam?
Naturligtvis är det riktigt att eftersträva
lönsamma industrier, det är
inte tu tal om den saken. Myndigheterna
sätter åter i gång en undersökning
trots att orten tidigare tilldelats
den här industrin just på grund av att
den var lönsam. Det är emellertid inte
så säkert att det går att låna del nödvändiga
kapitalet, och då kommer företaget
åter i kläm.

Jag hoppas därför att det förslag vi
nu skall besluta om på ett smidigare
sätt än tidigare skall lösa frågan om
rörelsekapital. Personligen är jag dock
inte så säker på att så kommer att bli
fallet, men jag skall inte försöka att sia
om framtiden. Vi får vänta och se.

Det är också av stor vikt att de myndigheter
som håller i lokaliseringen —
i detta fall naturligtvis AMS — besöker
de orter, som har det besvärligt och
som man skall satsa på, för att tillsammans
med kommunalmännen diskutera
eventuellt kommande
ringar. Jag skall som sagt inte klaga
på situationen i detta avseende, ty förutvarande
statsrådet Rune Johansson
hann faktiskt ordna det så att vi fick
tillfälle att tillsammans med arbetsmarknadsstyrelsens
myndiga representanter
besöka Jämtlands län. När man
nu har haft en försöksverksamhet på
gång bör den också följas upp. Kommunalmännen
måste få besked så att de
har något att rätta sig efter. Detta anser
jag vara en mycket viktig uppgift
för myndigheterna.

Det viktigaste, herr talman, är till sist
inte de vackra ord och löften som ut -

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

185

talas från denna talarstol. Vi måste,
som det har sagts tidigare, gå från ord
till handling. Nu vill vi norrlänningar
se resultat. Det får inte bli någon mörk
bild för Norrland i fråga om lokaliseringen.
Personligen tror jag på Norrland,
och det gör väl också alla andra
norrlänningar. Jag hoppas därför att
det förslag vi nu har fått verkligen skall
ge resultat som syns.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till vad statsutskottet föreslagit i
sitt utlåtande nr 103.

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Efter herr Eskels anförande
kan jag fatta mig mycket kort.
Jag ber att få instämma i vad han yttrat
och vill bara göra ett tillägg.

I årets remissdebatt tog jag upp östra
Värmlands problem. Den vidgning av
stödområdet som nu genomförs är välkommen.
Våra motioner har emellertid
gällt hela Värmland, och jag vill tala
för att de östra länsdelarna skall tas
med i svepet. I vårt kommunblock Storfors
märker vi att det är mycket svårt
att få industrier att etablera sig där;
man frågar alltid på vilken sida om
stödområdesgränsen vi ligger.

Anmärkningsvärt är att man i förslaget
har dragit gränsen för stödområdet
mitt emellan Nykroppa och Storfors,
som båda har Uddeholmsindustrier.
Därigenom klyver man en gemensam
anläggning. Vid några tillfällen har det
muntligen förklarats från industridepartementet
att det icke skall göras
någon skillnad mellan själva stödområdet
och orter som stöter mot dess
gräns. Jag tror att det skulle vara fördelaktigt,
om man kunde få samma rättigheter
och samma möjligheter till stöd
i den del av Värmland som har hamnat
utanför gränsområdet. Jag vädjar därför
till industriministern att han skall
vara generös vid sin tillämpning av
stödet i de delar av östra Värmland
som nu inte omfattas av förslaget; jag
tänker då speciellt på Storforsblocket

Regionalpolitiken

och Kristinehamnsblocket.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionerna I: 1132 och II: 1329.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det har varit mycket
intressant att lyssna på denna debatt.
Har man följt diskussionen om lokaliseringspolitiken
under 1960-talet här i
riksdagen liksom i tidningar och övriga
massmedia, märker man att den är så
annorlunda vid detta tillfälle. Det är
inte längre fråga om sådana synpunkter
som man kommer ihåg från LO:s
Samordnad näringspolitik — att lokaliseringen
till storstadsområdena inte
bör förhindras —- och från Aftonbladets
tal om den glädjande folkvandringen
från områdena ute i landet. Det har
som sagt varit en helt annorlunda debatt,
och det är bara att notera det
med tillfredsställelse.

I första hand har Norrlandsfrågorna
debatterats; jag skall inte beröra
dem. Det finns emellertid något av ett
Norrlandsproblem även i några andra
län. I en del län i södra Sverige är expansionen
mycket stark, vilket skapar
svårigheter för angränsande län.

Från den 1 januari 1971 skall den
nya kommunblocksindelningen gälla i
vårt län. Vi ställer oss emellertid frågande
till hur de nya kommunerna
skall kunna fungera eftersom en hel
del av dem saknar tillfredsställande
kommunikationer och nödvändig service.
Här behövs ett helt annat synsätt
från myndigheterna; man bör inte satsa
på bara ett par orter i ett län, utan
man bör se till att de nya kommuner
som skapas verkligen kan fungera.

I motionsparet I: 995 och II: 949 har
vi påvisat hur olika förhållandena kan
vara i län som gränsar till varandra:
Malmöhus län har en kraftig expansion,
Kristianstads och Kronobergs län
har avfolkningsproblem inom vissa områden.
Vi har i motionerna begärt att
det skall bli en samplanering över länsgränserna.

186 Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Regionalpolitiken

Utskottet skriver med anledning av
motionsyrkandet: »Erfarenheterna av

länsplanering 1967 tyder också på att
man i länen tagit betydande hänsyn till
förhållanden i angränsande län.» Det
skulle vara intressant att veta vad utskottet
grundar denna skrivning på.
Det finns många exempel på vilka uttryck
denna »hänsyn till förhållandena
i angränsande län» har tagit sig. Vattenförsörjningen
för öresundsregionen
har t. ex. blivit ett stort problem, och
genom Sy dvattenprojektet ämnar man
lösa det med en sötvattensledning på
20 mil från sjön Bolmen i Småland till
Öresundsregionen. Detta skapar miljöproblem
som skulle ha kunnat undvikas
som man i tid hade upprättat en
befolkningspolitisk planering samt förutsett
och försökt eliminera sådana svårigheter.
De åtgärder som enligt vår
uppfattning nu måste vidtas är att man
inriktar sig på att reducera eller eliminera
de negativa verkningarna av
befolkningskoncentrationen.

.lag har lovat herr talmannen att fatta
mig kort, och jag ber därför med
detta att få yrka bifall till reservationen
14 som är fogad vid bankoutskottets
utlåtande nr 40.

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! I propositionen 75 anför
departementschefen bl. a.: »Visserligen
anser jag att det inte finns tillräckliga
skäl att låta Gotland ingå i
stödområdet. Men Gotland har på grund
av sitt isolerade läge problem som i
många fall kan motivera lokaliseringspolitiska
insatser. Frågan om lokaliseringsstöd
----i detta län bör prövas

med hänsyn härtill.»

Detta uttalande vittnar om att inrikesministern
till eu del har insett Gotlands
problem. Men det är ägnat att
förvåna att han då inte har tagit steget
fullt ut och föreslagit att Gotland skall
ingå i stödområdet. Detta krav framföres
i partimotioner från såväl centerpartiet
som folkpartiet samt i motions -

paret 1:1152 och 11:1341. Dessa motioner
har följts upp i reservationen 5
vid statsutskottets utlåtande nr 103, och
jag ber att få yrka bifall till densamma.

Motiveringar till att Gotland bör införas
i stödområdet har lämnats av talesmän
för samtliga borgerliga partier
tidigare under debatten; jag kan därför
på denna punkt hänvisa till dessa yttranden.

Befolkningsutvecklingen är alarmerande.
År 1945 fanns på Gotland nära
CO 000 invånare. I dag är befolkningssiffran
54 000 och om utvecklingen går
i enlighet med vad som skisserats i
inrikesdepartementets prognos 0, kommer
befolkningen år 1980 att vara nere
i 47 000 personer. Frågan är om ansvariga
myndigheter kan stå till svars
inför denna utveckling utan att verkligen
på allvar ta itu med frågorna.

I detta sammanhang vill jag också
yrka bifall till reservationen 9 vari yrkas
att lokaliseringsstöd till turistnäringen
skall kunna utgå även utanför
stödområdet. I motionen II: 760 har jag
tillsammans med några medmotionärer
ställt detta yrkande. Vi har därvid åberopat
ett uttalande av arbetsmarknadsstyrelsen
i årets petita, och vi har främst
tänkt på de möjligheter ur turist- och
rekreationssynpunkt som våra stora
öar Gotland och Öland har att erbjuda
i dessa avseenden.

Något som inte berördes i gårdagens
debatt var frågan om Gotlands kommunikationer;
den kan inte förbigås
i denna diskussion.

I de vid början av årets riksdag
väckta motionerna 1:366 och 11:825
har yrkats att riksdagen hos Kungl.
Maj:t måtte hemställa om förslag rörande
särskilt fraktlindringsbidrag för
transporter till och från Gotland. I de
likaledes vid årets början väckta motionerna
1:367 och 11:827 har yrkats
att riksdagen hos Kungl. Maj :t begär att
de statliga avgifter som belastar Gotlandsflvget
slopas.

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

187

Bakgrunden till motionerna är det
oförmånliga läge som Gotland befinner
sig i när det gäller kommunikationerna
med övriga delar av landet. Till olika
delar av riket i övrigt bygger staten
vägar, broar eller bekostar avgiftsfria
färjeleder. I princip måste vattenvägen
mellan Gotland och fastlandet betraktas
som Gotlands landsväg eller bro. Ur
kostnadsansvariglietssynpunkt finns för
närvarande i vårt land vägar av tre
slag, dels allmänna vägar vilka helt bekostas
av staten, dels enskilda vägar
med statsbidrag, i vissa fall även kommunala
bidrag, dels enskilda vägar
utan såväl stats- som kommunala bidrag.
Eftersom Gotland ensamt bland
rikets regioner har hänvisats att på
egen hand klara sina kommunikationsproblem
utan statlig medverkan, måste
man tydligen dra slutsatsen att vattenvägen
mellan Gotland och fastlandet av
vår regering betraktas som enskild väg
utan statsbidrag. Frågan måste då ställas:
Kan detta vara rimligt?

Riksdagen har för sin del gjort uttalanden
vid inte mindre än tre tillfällen;
1945, 1963 och 1969 har riksdagen
enhälligt uttalat sig för en lösning
av Gotlands kommunikationsfrågor med
statligt stöd. Trots dessa riksdagens
upprepade uttalanden är de gotländska
kommunikationsproblemen fortfarande
olösta. Några positiva åtgärder har inte
vidtagits. I stället har mervärdeskattens
införande och tillämpning inneburit en
ytterligare skärpning av Gotlands geografiska
avgränsning.

Kostnaden för persontrafiken på färjorna
är höga. En Gotlandsfamilj bestående
av två vuxna och två barn över
12 år har att erlägga en avgift av 350 kr.
innan man kan fortsätta på andra sidan
och utnvttja rikets vägnät med sin
bil.

När det gäller godstransporterna är
frakterna mycket betungande. Mellan
Stockholm och Visby är det ca 20 mil.
Enligt de större bilföretagens taxor är
fraktkostnaden vid landsvägstransport

Regionalpolitiken

per ton vid 15 tons last och 20 mils
fraktavstånd ca 35 kr. per ton. Mellan
Stockholm och Visby kostar motsvarande
fraktprestation ca 110 kr. per ton.
Därtill kommer givetvis extra tidsförluster,
väntetider o. s. v. jämfört med
transport på motsvarande landsvägsavstånd.
Nämnda 110 kr. per ton motsvarar
alltså kostnaden för en vägsträcka
på över 60 mil landsväg. Man kan i sammanhanget
notera att gränsen för Norrlandsstödet
nu sättes vid 30 mil.

Utskottsmajoriteten skriver i utlåtandet
att man är väl medveten om de
i motionerna aktualiserade problemen.
Man hänvisar emellertid till överväganden
i frågan som alltjämt pågår
inom kommunikationsdepartementet.
.Tåg vill fråga utskottets talesman: Vad
iir det för överväganden som pågår?
Avser man de överläggningar som pågått
sedan i maj 1968 om tillskapandet
av en s. k. trafikdelegation? Kommunikationsministern
har i svar på enkla
frågor i oktober 1969 och i februari
innevarande år meddelat att dessa överläggningar
definitivt brutit samman sedan
Rederi AB Gotland har sagt nej
till förslaget.

Jag vill avslutningsvis säga att vi gotlänningar
konstaterar som riktiga åtgärder
från statens sida bl. a. att ca
244 miljoner kronor utgår som stöd till
driftssvaga järnvägar i vårt land, att vi
bygger och underhåller vägar till avlägsna
landsdelar, att vi har byggt
broar till t. ex. Orust och Tjörn och att
vi nu bygger ölandsbron, att 625 000 kr.
utgår i .statsbidrag till trafiken i Stockholms
skärgård i år, och vi konstaterar
med tillfredsställelse kommunikationsministerns
handlingskraft då det
gällt att snabbt framlägga förslag om
fraktstöd till det norrländska näringslivet.

Vi kan emellertid inte förstå varför
handlingskraften tryter då det gäller
att lösa Gotlands trafikproblem. Sex
kommunikationsministrar har kommit
och gått under de 25 år som denna

188 Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Regionalpolitiken

fråga har ältats fram och tillbaka. Samtliga
dessa kommunikationsministrar
har uppträtt som de sanna riddarna av
vankelmodet så snart de har ställts inför
frågan om Gotlands kommunikationer.
Regeringen måste handla i denna
fråga i enlighet med riksdagens uttalanden
och handla snart. Vi vädjar till
den nu sittande kommunikationsministern
att på allvar ta itu med frågan.

Jag vill yrka bifall till reservationen
nr 2 vid statsutskottets utlåtande
nr 105.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen övertog ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Björkman
(m) och Franzén i Träkumla (ep).

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Herr Stridsman pläderade
i går för att en regional differentiering
av kreditpolitiken skulle ingå
som ett inslag i regionalpolitiken och
yrkade i samband därmed bifall till den
reservation som har fogats vid bankoutskottets
utlåtande nr 41.

Utskottsmajoriteten anser att det finns
många skäl som talar emot ett arrangemang
av det slaget. Ali sektorisering
av kreditmarknaden går emot själva
idén med kreditförmedling. Ju friare
marknaden är desto bättre fungerar
den. Att låta gränser på Sverigekartan
bli gränser mellan olika kapitalmarknader
kan inte vara till nytta för landet
i dess helhet.

Utskottet föreställer sig också att ett
sådant arrangemang aldrig skulle kunna
fungera i praktiken. Vilken garanti
skulle man kunna få för att pengar
som ställts till förfogande i ett stödområde
verkligen stannar där?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag skulle vilja med
några ord anknyta till den diskussion
som förekom här i kammaren förra

året. Avsikten var då att vi skulle fortsätta
med försöksverksamheten under
ytterligare några år efter utgången av
den försöksperiod som är till ända i och
med detta budgetårs utgång.

Från socialdemokratiskt håll inom
bankoutskottet var vi inte helt till freds
med den situationen. I det särskilda yttrande,
som jag lämnade i bankoutskottet
i maj 1969, sades i inledningen att
man redan hösten 1969 måste arbeta
fram riktlinjer för den fortsatta politiken
så att man efter beslut av vårriksdagen
1970 skulle kunna få nya riktlinjer
gällande från den 1 juli 1970.
Den nya politiken måste då spänna
över ett stort fält av olika samhälleliga
och näringspolitiska åtgärder, och en
utvidgning måste ske av den hittillsvarande
verksamheten och samtidigt
nya vägar prövas. Den hittillsvarande
verksamheten måste utvidgas, och samtidigt
måste nya vägar beträdas.

Jag redovisade inför kammaren en
beräkning som jag hade gjort, att det
skulle kosta SJ ca 15 respektive 25
miljoner kronor per år att jämna ut
persontransporttaxorna i norra Sverige
i relation till Mälardalen på sträckor
som överstiger 40 respektive 30 mil. Jag
ser därför med en viss tillfredsställelse
att en av de propositioner som vi behandlar
i dag innefattar ett transportstöd
för längre sträckor — om gränsen
inte ligger vid 30 mil, ligger den bra
nära, nämligen vid 300 kilometer! Jag
tror det finns anledning att beträda
den vägen. Det rör sig nu inte om några
stora summor — det kanske inte kostar
ens det belopp jag nämnde, om det
leder till en ökad beläggning.

Vi sade att nuvarande 200 miljoner
kronor per år till lokaliseringsverksamheten
inte kommer att räcka. Det är
glädjande att konstatera att regeringen
föreslår en utbyggnad också på denna
punkt. Hur sysselsättningen skall kunna
ökas är inte bara en fråga om pengar,
utan det är också en fråga om organisation
och kunskap, men det kom -

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

189

mer att behövas mycket pengar.

I en av de punkter som det särskilda
yttrandet förra året omfattade sades det
att man måste satsa lika mycket på
lokaliseringspolitiken, om den skall lyckas,
som man satsar på u-landspolitiken.
Vi har fått en höjning av anslaget
till lokaliseringspolitiken för de närmaste
åren, men satsningen är ännu
inte lika stor som motsvarande satsning
för u-länder utanför våra gränser. Vi
måste lyckas lösa problemen innanför
våra egna gränser om vi skall räkna
med att medborgarna i val vill vara
med om en intensifierad u-landspolitik.
Vi måste vara beredda att på lokaliseringsstödet
satsa t. o. m. väsentligt
mer än som föreslås i de ärenden vi
nu behandlar, om vi skall kunna lösa
de problem som gäller två tredjedelar
av Sveriges yta.

Arbetsmarknadsstyrelsens generaldirektör,
som blivit åberopad tidigare,
erkänner i en större intervju att vi inte
har något annat att vänta än en fortsatt
betydande avfolkning av norra
Sverige. Det är en avfolkning av den
mest produktiva arbetskraften, den som
det är lättast att skaffa ny sysselsättning
åt även i Norrland. Denna avfolkning
som gäller de lättast placerade
kommer att göra det ännu svårare för
de svårplacerade att finna sysselsättning
i de norra två tredjedelarna av
Sverige, även om vi satsar mer pengar.

Avfolkningen kommer att accelerera.
Det är därför angeläget att vi nu, innan
avflyttningslavinen rullar alltför
fort, gör en ännu större satsning. Vi
måste först skapa de organisatoriska
förutsättningarna för detta genom att
bygga upp en organisation med vilken
vi kan handskas med dessa problem.
Nu saknar vi en sådan organisation
av tillräcklig omfattning. Det finns utredningar,
det finns kommittéer och
det finns styrelser, men den affärsmässiga
organisation vi behöver för att
bygga upp sysselsättningen i det området
har vi inte i samhällets hand. Och

Regionalpolitiken

det privata näringslivet har av olika
skäl inte fullt intresse av att göra den
erforderliga satsningen däruppe.

Om vi ställer upp det målet för oss
att vi skall behålla befolkningen däruppe
vid ungefär nuvarande tal —- och
det innebär framför allt att vi måste
hålla kvar den arbetskraft som är lättast
att placera — betyder det att vi
får det ännu svårare med industrilokaliseringen
när vi så småningom skall
höja anslagen ytterligare.

Men det betyder också någonting annat:
att de sociala problem som vi har
framför oss i de två tredjedelar av Sverige
som det här gäller kommer att bli
ännu större än de är i dag. Den frågan
är inte politiskt aktuell i dag, men den
kommer att vara aktuell om ett eller
annat årtionde på ett helt annat sätt
än nu.

Politik är att skapa resultat, politik
är att i tid förutse det som håller på
att ske och att i tid vidta de åtgärder
som behövs. Argumentet att en sak inte
är aktuell är ett argument som inte är
värdigt en politisk diskussion av allvarlig
natur. Om vi inte förbereder lösningar
innan problemen är aktuella, är
det för sent att lösa dem när de är
aktuella — då kommer man att säga
att det skulle blivit alldeles för dyrt,
och så låter man det hela rulla vidare.

Vi borde därför tidigare ha drivit
de här sakerna ännu hårdare, och vi
bör i nuet driva dem så hårt vi förmår
för att inte dra på oss ytterligare svårigheter
av den typ som arbetsmarknadsstyrelsens
direktör har redovisat.

Vi hade hoppats att de statliga företagen
skulle spela en större roll för
sysselsättningen i de norra två tredjedelarna
av landet. I viss mån måste vi
ge upp hoppet om det privata näringslivet
på det här området, men delvis
måste vi också i fortsättningen lita till
det privata näringslivet. De uppgifter
som jag har kunnat få visar en ytterligare
nedgång i sysselsättningen inom
den statliga företagsgruppen i Norrland.

J 90 Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Regionalpolitiken

Det finns ännu ingenting som tyder på
ökad sysselsättning trots de betydande
investeringar som tillkännagavs i början
av detta år i det s. k. Norrlandspaketet.
Det skapas inte nya sysselsättningstillfällen,
utan det sker eu nedgång
i sysselsättningen — icke fullt lika stor
per år som tidigare men ändå betydande
— inom den statliga företagsgruppen.

Här släpar vi efter på grund av tidigare
organisatoriska och ekonomiska
försummelser, och därför måste en ännu
större organisation byggas upp. Det är
angeläget att pressa frågan hårt nu för
att vi skall nå resultat inom rimlig tid.

1 den sjätte punkten i mitt särskilda
yttrande föregående år tog jag upp
den organisatoriska frågan, som jag
tror är ytterst väsentlig. Det gäller den
högsta samordnande verksamheten. Det
räcker inte att en industriminister, en
inrikesminister eller transportminister
etc. går ut med sina speciella projekt,
utan det fordras en samordning över
hela linjen. Också utbildningsfrågorna
har nämnts i det här sammanhanget. Utbildning,
transporter, investeringar, den
finansiella sidan, den tekniska sidan,
internationella kontakter -— allt detta
måste byggas upp.

När vi ser att problemet bara kommer
att förvärras framåt i tiden, såsom
arbetsmarknadsstyrelsens chef säger,
återkommer jag till tanken att det behövs
en ny organisation inom regeringen
för samordning mellan olika projekt
och gemensamma satsningar.

Då säger kanske någon, att om vi
skall ha en speciell Norrlandsminister,
skall vi också ha en minister för Svealand
och för Götaland. Den som svarar
så har inte fattat vad saken gäller. Det
finns speciella problem i de norra två
tredjedelarna av landet. Det är inte avsikten
att en person skall sköta det avsnittet,
utan varje departement skall ha
hand om sina särskilda ämnesområden
för hela riket, men det behövs en ännu
mer långtgående koordination än hit -

tills mellan departementen för en samlad
framstöt. Vi måste tyvärr erkänna
att vi inte ens med den kraftansträngning
som regeringen nu gör kommer att
lösa problemen, utan de är betydligt
större än som motsvarar våra insatser
för att lösa dem. Därför måste vi organisatoriskt
bygga upp den högsta beslutande
makten på detta område, d. v. s.
regeringen, med tanke på de nya arbetsuppgifterna.

I viss mån är de norrländska frågorna
sådana, som vi kommer att stöta
på också inom andra delar av Sverige
och därmed inom andra delar av det
svenska näringslivet än det som finns
i de norra två tredjedelarna av landet.
Omstruktureringen av vårt näringsliv
kommer kanske att gå bra för företagen,
men den kommer onekligen att dra med
sig stora problem, större problem än
hittills, för löntagarna inom olika verksamhetsgrenar
och i olika geografiska
områden av Sverige, bortsett från de industriellt
mest gynnade områdena. Vissa
områden drabbas hårdare vid omstruktureringen
än andra. Därför måste
man lägga ned särskild omsorg på
de hårdast drabbade områdena och i
tid försöka gripa sig an med problemen
och sätta in tillräckliga resurser ekonomiskt
och organisatoriskt för att lösa
dem.

Det föreligger alltså — jag återkommer
till det — behov av en koordinering
inom regeringen av Norrlandsfrågorna
för att lösa problemen i de norra
två tredjedelarna av landet. Även om
den nu framlagda propositionen innebär
ett framsteg i jämförelse med förra
årets, även om man i viss utsträckning
tillmötesgår våra önskemål i det särskilda
yttrandet, betyder det inte, att
man därmed gör en tillräcklig insats
för att gripa sig an med de problem
som växer fram inför oss.

Vi får vara tacksamma för den förbättring
som har skett från föregående
år, för det tillmötesgående som regeringens
förslag innebär på flera punk -

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

191

ter. Ytterligare ansträngningar av betydande
omfattning måste emellertid göras,
om vi skall kunna hoppas på praktiska
resultat som motsvarar problemets
vidd.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr HEDLUND (ep):

Herr (alman! Så bär i debattens tolfte
timme och när det mesta i ämnet
redan är sagt skall jag fatta mig mycket
kort.

Herr Hagnell och jag bär vid upprepade
tillfällen framfört ungefär enahanda
synpunkter, nämligen att om man
skall kunna åstadkomma någonting i
fråga om regionalpolitiken krävs det
krafttag. Vad jag nu vill säga är något
som jag vill vidarebefordra till den utredning
som skall syssla med dessa frågor
framöver.

Här har åberopats uttalanden av arbetsmarknadsstyrelsens
chef, i vilka
han säger att han tror på nödvändigheten
av en fortsatt folkminskning i stödområdena.
Säkert har han rätt, därest
vi inte tar oss an problemen med kraft
och allvar — därmed inte sagt att inte
den nu framlagda propositionen innebär
förslag om betydande förbättringar
av de förhållanden som har rått under
den s. k. försöksperioden.

Jag vill erinra om att det, så som nyss
framhölls, kanske gäller två tredjedelar
av landets yta. Det är alltså en mycket
stor del som hotas av avfolkning.
Vad kan man då göra ytterligare? Herr
Hagnell har liksom många andra talat
om organisatoriska frågor, och det är
självklart, att man måste hjälpa med
förberedelser till uppbyggnad av industrier,
med avsättningssamarbete m. in.
Jag tänker emellertid närmast på den
ekonomiska sidan av saken. Vi lämnar
ju redan ett visst ekonomiskt stöd för
sådana här ändamål, och det är ett nödvändigt
initialstöd för att eliminera
handikapp i fråga om långa transpor -

Regionalpolitiken

ter, ishinder, kallt klimat o. s. v. Men,
märk väl, detta statliga stöd utgår till
många industrier långt utanför de aktuella
områdena. Jag tänker på det stöd
som investeringsfondsmedlen utgör. Det
är ett kraftigt och ofta lika stort stöd
som det som utgår inom stödområdena.
Men om det skall vara konkurrens och
båda kategorierna får ungefär samma
stöd, frågar man sig hurdan konkurrensen
blir.

Jag tror att investeringsfonderna är
ett bra system, och det är ingalunda
min mening att rikta någon attack mot
dem, tvärtom. Men bygger man upp ett
lokaliseringsstöd inom de områden som
särskilt behöver ett sådant, får man lov
att beakta även vad som ges i statligt
stöd på andra håll i landet, och detta
har inte skett i tillräcklig utsträckning.

Som ett skolexempel på vilka initialkostnader
företagen får dras med i vissa
delar av landet, vill jag peka på Statens
skogsindustrier. Jag tror att detta
företag sköts ganska bra, men det erhåller
dock sedan tio år tillbaka subsidier
på ungefär 20 miljoner kronor om året.
Statens skogsindustrier har ett aktiekapital
på 260 miljoner kronor, som det
icke lämnas någon utdelning på, och
detta är jämförligt med ett initialstöd
under en tioårsperiod på ca 20 miljoner
kronor om året. Företaget behöver
stödet, men jag tvivlar inte alls på att
företaget kommer att klara sig självt
efter en viss tid sedan det hunnit ske
en konsolidering.

Jag har nämnt detta för att visa vilka
stora konsolideringsbehov som kapitalkostnadsmässigt
kan finnas inom stödområdena
under ett initialskede, behov
som icke tillräckligt har beaktats.

Det är dessa erinringar som jag har
velat skicka med till en sittande utredning
för beaktande. Jag understryker
vad herr Hagnell sade, nämligen att det
som skall ske måste ske snart. Man kan
inte tänka sig att människor som gett
sig i väg från dessa områden återvänder
i någon större utsträckning, även

192 Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Regionalpolitiken

om det finns glädjande exempel av det
slaget. Och det är för sent att komma
med höet när hästen är död.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Den debatt som här
förts har i hög grad inriktats på Norrlandsfrågorna
och det är mycket berättigat.
Men vi får inte fördenskull glömma
de andra regionerna i landet och
jag vill särskilt erinra om problemen
på Gotland. Utskottsmajoritetens talesman
har inte gett något svar på vad
herr Gustafsson i Stenkyrka sade om
transportkostnaderna för Gotland. Det
finns anledning att understryka reservanternas
begäran om ett transportstöd
även i detta hänseende.

Debatten har emellertid trots allt gjort
ett splittrat intryck. En orsak är kanske
att frågan om regionalpolitiken varit
uppdelad på så många olika utlåtanden,
men den främsta orsaken får nog sökas
däri att det saknas en utvecklingsplan
med mål också för delregionerna. Vi
måste få en sådan plan för att kunna
skapa den samordning herr Hagnell begärde
och för att förverkliga vad vi anser
vara regionalpolitikens syften, nämligen
valfrihet och regional utjämning.

Härmed var överläggningen slutad.

Bankoutskottets utlåtande nr 40

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 1; samt
3:o) bifall till utskottets hemställan med
den ändring däri, som föranleddes av bifall
till motionerna 1:314 och 11:338;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Stridsman
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition

antagits den under 2:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A i
utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herr Thorsten Larsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Stridsman begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 152 ja och 33 nej, varjämte
14 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. C i
utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27 193

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 112 ja och 86 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given Varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. D i
utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 av herr Thorsten Larsson
m. fl.

Regionalpolitiken

marens ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 159 ja och
34 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. E

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. F

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Stridsman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. F i
utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5 av herr Annerås m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Stridsman begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 138 ja och 66 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

194 Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Regionalpolitiken

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. G

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2 :o) bifall till reservationen 6 a av herr
Åkerlund m. fl.; samt 3:o) bifall till reservationen
6 b av herr Annerås m. fl.;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Regnéll begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den
under 2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Larsson i Umeå
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående mom. G i bankoutskottets utlåtande
nr 40 antager reservationen 6 a
av herr Åkerlund m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 6 b av herr Annerås
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 33 ja och
66 nej, varjämte 108 av kammarens

ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. G i
utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6 b av herr Annerås m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 114 ja och
68 nej, varjämte 26 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. H

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,,
dels ock på bifall till motionerna I: 387
och II: 429; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27 195

Mom. K

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. K i
utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8 av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 171 ja och 32 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom L och M

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. N

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande vo -

Regionalpolitiken

teringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. N i
utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9 av herr Thorsten Larsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgavs 168 ja och 32 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. O

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 10;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. O i
utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

196 Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Regionalpolitiken

reservationen 10 av herr Thorsten Larsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 167 ja och
33 nej, varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. P—R

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. S

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 14;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. S i
utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 14 av herr Thorsten Larsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 173 ja och 33 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Simrishamn (s),
som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag vid mom. F avsåg att rösta JA
men råkade trycka på NEJ-knappen.

Bankoutskottets utlåtande nr 41

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Stridsman begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Thorsten Larsson
m. fl.

Fredagen den 22 mai 1970

Nr 27

197

rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 176 ja och 32 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Bankoutskottets utlåtande nr 42

Utskottets hemställan bifölls.

Statsutskottets utlåtande nr 103

Mom. i

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 343
och 11:379 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2 i
utskottets utlåtande nr 103, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

Regionalpolitiken

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 141 ja och 65 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Mundebo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 5 i
utskottets utlåtande nr 103, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mundebo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 142 ja och 67 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

198 Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Regionalpolitiken

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 6

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:1115
och II: 1308; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 7 och 8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 9

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Ljungberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 9 i
utskottets utlåtande nr 103, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Ljungberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 116 ja och 88 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 10—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 16

Herr TALMANNEN yttrade:

Propositioner ställes först beträffande
vart och ett av de under mom. 16
angivna områden, i fråga om vilka under
överläggningen framställts annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan. Därefter ställes utskottets
hemställan i övrigt i mom. 16 under
proposition i ett sammanhang.

Kopparbergs län

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Eliasson i Sundborn begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 16 i
utskottets utlåtande nr 103, såvitt avser
Kopparbergs län, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4 av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl. i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 152 ja och 47 nej, var -

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

199

jämte 13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Värmlands län

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:1132
och 11:1329; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Jonasson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 16 i
utskottets utlåtande nr 103, såvitt avser
Värmlands län, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:1132 och II: 1329.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Jonasson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 151 ja och 39 nej, varjämte 22
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt
Bifölls.

Mom. 17

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

Regionalpolitiken

dels ock på bifall till reservationen 5;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 17 i
utskottets utlåtande nr 103, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 94 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 18

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 19

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

200 Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Regionalpolitiken

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 19 i
utskottets utlåtande nr 103, röstar

Ju;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 115 ja och 94 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 20

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 21

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Ljungberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom 21 i
utskottets utlåtande nr 103, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7 av herr Bohman m. ff.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Ljungberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 115 ja och 94 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 22

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Ljungberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 22 i
utskottets utlåtande nr 103, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, alt
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Ljungberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 115 ja och 92 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27 201

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 23

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Mundebo begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 23 i
utskottets utlåtande nr 103, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9 av herr Bohman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, alt
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mundebo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 113 ja och 93 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 24

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 10;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande

Regionalpolitiken

voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 24 i
utskottets utlåtande nr 103, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 10 av herr Bohman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, alt
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 95 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 25

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 11;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Mundebo begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 25 i
utskottets utlåtande nr 103, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 11 av herr Per Jacobsson
in. fl.

7* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 27

202 Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Regionalpolitiken

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, alt
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mundebo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 141 ja och 66 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 26

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 12;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 26 i
utskottets utlåtande nr 103, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 12 av herr Per Jacobsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 139 ja och 68 nej, var -

jämte 4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 27

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 28

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 13;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Mundebo begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 28 i
utskottets utlåtande nr 103, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 13 av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mundebo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 141 ja och 66 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 29—32

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27 2Ö3

Mom. 33

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock till bifall till reservationen 14;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Mundebo begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 33 i
utskottets utlåtande nr 103, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 14 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mundebo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 115 ja och 93 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 34 och 35

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 36

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock till bifall till reservationen 15;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Mundebo begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Regionalpolitiken

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 36 i
utskottets utlåtande nr 103, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 15 av herr Per Jacobsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mundebo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 141 ja och 67 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 37—41

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 42

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 16;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 42 i
utskottets utlåtande nr 103, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

204

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Regionalpolitiken

reservationen 16 av herr Nils-Eric Gusiafsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 166 ja och 34 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 43

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 17;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 43 i
utskottets utlåtande nr 103, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 17 av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering me -

delst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 136 ja och 70 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Statsutskottets utlåtande nr 104

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 343
och 11:379 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 1331;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 3—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Statsutskottets utlåtande nr 105

Mom. 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 5 i
utskottets utlåtande nr 105, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27 205

reservationen 2 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 93 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 6

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 6 i
utskottets utlåtande nr 105, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 115 ja och 94 nej,

Regionalpolitiken

varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 7 och 8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 9

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Dahlgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 9 i
utskottets utlåtande nr 105, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4 av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Dahlgren begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 165 ja och 37 nej, varjämte 10 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 10—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

206 Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Regionalpolitiken

Mom. 14

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 14 i
utskottets utlåtande nr 105, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 115 ja och 93 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 15—18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 19

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8 a;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande vote -

ringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 19 i
utskottets utlåtande nr 105, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8 a av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 94 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 20

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Petersson i Gäddvik begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 20 i
utskottets utlåtande nr 105, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9 av herr Bohman m. fl.

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27 207

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson i Gäddvik begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 167 ja och 35 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 21

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 22

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 10;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 22 i
utskottets utlåtande nr 105, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 10 av herr Bohman m. fl.

Regionalpolitiken

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 96 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 23

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 343
och II: 379 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 24—27

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 28

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 343
och 11:379 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 29

Utskottets hemställan bifölls.

Statsutskottets utlåtande nr 106

Vad utskottet hemställt bifölls.

Bevillningsutskottets betänkande nr 36

Punkten A

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna B 1—9 samt B 10 såvitt
avsåge en regional differentiering av
energiskatten för förbrukning av elkraft
och av den allmänna arbetsgivaravgiften.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Enarsson begärde
emellertid votering, i anledning varav

208 Nr 27 Fredagen den 22 maj 1970

Företagsdemokrati inom den offentliga verksamheten

efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
B 1—9 samt BIO, såvitt avser en
regional differentiering av energiskatten
för förbrukning av elkraft och av
den allmänna arbetsgivaravgiften, i utskottets
betänkande nr 36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 av herr Tistad m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Enarsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 92 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

Punkten B 10 såvitt avsåge viss användning
av skatteinstrnmentet
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Enarsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B 10 i utskottets betänkande nr 36,
såvitt avser viss användning av skatteinstrumentet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 av herr Tistad m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Enarsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 115 ja och 91 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av motioner angående
kontrollen av atomenergiverksamheten
i Sverige m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Företagsdemokrati inom den offentliga
verksamheten

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av motioner
om företagsdemokrati inom den offentliga
verksamheten.

I detta utlåtande behandlades motionerna
11:75 av herr Hermansson m.fl.
om förstärkning av personalrepresentationen
i nämnder och styrelser inom
den offentliga sektorn samt 11:362 av
herr Bengtsson i Landskrona m. fl. om
försöksverksamhet med företagsdemokrati
inom den kommunala sektorn.

I motionen 11:75 hemställdes »att

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

209

Företagsdemokrati inom den offentliga verksamheten

riksdagen i skrivelse till regeringen
hemställer om översyn och förslag till
erforderlig ändring av gällande lagstiftning,
så att hinder icke föreligger för
representation från personalorganisationerna
inom offentlig verksamhet i de
nämnder och styrelser som kan komma
i fråga».

I motionen 11:362 hemställdes »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
begär förslag till sådana ändringar i
kommunallagarna att försöksverksamhet
med företagsdemokrati kan genomföras
även inom de kommunala sektorerna».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 11:75 och
II: 362.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! I motionen 11:362 har
vi tagit upp frågan om fördjupad försöksverksamhet
med företagsdemokrati
inom den kommunala sektorn. Det gäller
således både den primär- och landstingskommunala
sidan.

På många håll har företagsnämnderna,
från att endast ha varit organ för information
och samråd mellan arbetsgivaren
och de anställda med uppgift att
verka för ändamålsenligt och rationellt
bedriven verksamhet samt för ökad arbetstillfredsställelse
och i övrigt goda
förhållanden på arbetsplatsen, numera
vidgat sin verksamhet. Den nya syn på
företagsdemokratin som alltmer har börjat
göra sig gällande har medfört att företagsnämnderna
erhållit väsentligt utökade
arbetsuppgifter. Försöks- och experimentverksamhet
under medverkan
av de anställda — där det inte endast
gäller rationaliseringsverksamhet utan
frågor som personalpolitikens utformning,
samråd för utseende av personal i
arbetsledande ställning och en hel del
annat — har inletts.

Företagsnämnderna fick vid utform -

ningen av de första avtal som slöts ingen
beslutsfunktion på något område. Man
brukade skämtsamt säga att den enda
punkt där företagsnämnden har beslutsrätt
är vid utseendet av justeringsmän
för protokollet. På senare tid har det
emellertid som jag nämnde ändrat sig en
del på den punkten, och det är givetvis
tacknämligt att kunna notera detta.

För att ytterligare fördjupa företagsdemokratin
har man på prov inom vissa
områden av den privata sektorn gett
företagsnämnderna beslutanderätt på
vissa, för all del begränsade områden.
Men detta är ett steg i rätt riktning. På
den statliga sektorn fick vi ett beslut
här i riksdagen 1968 om företagsnämnderna
inom statsförvaltningen, som gav
dem beslutsfunktion inom vissa angivna
områden. Det gällde att besluta om ersättning
och belöning i förslagsärenden
och om hur personalvårdande anslag
skulle användas. Det är som synes ett
mycket begränsat område det rör sig
om men får givetvis betraktas som en
inkörsport. Demokratin på området får
efter hand som erfarenhet vinnes utökas.

Vad vi med vår motion velat åstadkomma
är att samma möjligheter till beslut
skall öppnas på den kommunala sidan,
för landsting och primärkommuner,
som nu gäller på den statliga. Utskottet
har inte kunnat tänka sig detta,
vilket jag tycker är betänkligt. Vill man
förhindra en fördjupning av demokratin
på den kommunala sidan? Vilka
olyckor är man rädd skulle komma att
drabba oss?

Man hänvisar i utlåtandet till att överläggningar
pågår mellan parterna på
den kommunala sidan och till att dessa
bör avvaktas. Man säger att det har upplysts
om att undersökningar pågår bl. a.
rörande frågan om beslutanderätt för
företagsnämnderna. Menar utskottet att
man skall avvakta en framställning från
kommunalt håll innan man är beredd
att ta initiativ till en lagändring som
öppnar samma möjlighet på den kom -

210 Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Företagsdemokrati inom den offentliga verksamheten

munala sidan som redan finns på den
statliga? Det innebär endast att de kommunala
sektorerna kommer att sacka efter
andra inom arbetslivet.

Ute i företagsnämnderna har man
stött på problemet, och där har man
ställt sig frågan om det inte skall vara
möjligt att erhålla något slag av dispens
för att kunna runda skäret i frågan. Vi
skall nämligen ha klart för oss att kommunallagarna
inte ger möjligheter till
delegation i fall som här åberopas. Skulle
någon kommunal församling besluta
om att på företagsnämnden överföra beslutanderätten
i exempelvis frågor som
rör belöning av inkomna förslag, kommer
dessa beslut inte att hålla vid ett
överklagande.

Jag hade givetvis hoppats att motionen
skulle ha tillstyrkts. När så inte är
fallet och utskottet är enhälligt, förstår
jag att det vore en nära nog övermänsklig
uppgift att här i dag få ett bifall till
motionen. Jag vill dock ta tillfället i akt
och vädja till regeringen att ändå ta det
initiativ som är nödvändigt i denna
fråga.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till motion II: 362.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag har ingenting emot
att instämma i herr Bengtssons i Landskrona
yrkande. Vår partigrupp har
emellertid också en egen motion om företagsdemokrati
på det kommunala området.
Det speciella problem vi har tagit
upp gäller möjlighet för de anställda att
få representation i kommunala styrelser
och nämnder. Jag vill erinra om att
Kommunalarbetareförbundet i fjol i en
skrivelse till kommunförbunden berörde
möjligheten till sådan representation.
I denna skrivelse sade sig förbundet vara
medvetet om att lagstiftningen i detta
hänseende kan ställa upp vissa hinder.
Vi har velat ta upp frågan i riksdagen

för att få till stånd en ändring av denna
lagstiftning.

Det behöver enligt min mening inte
råda något tvivel om att det skulle vara
värdefullt att den sakkunskap och erfarenhet
på olika områden, som de anställda
inom den kommunala sektorn besitter,
skulle kunna tillgodogöras av de
kommunala nämnderna och styrelserna.
I det önskemålet borde väl alla kunna
instämma. Man kan i detta sammanhang
peka på vårdområdet och flera andra
sektorer av den kommunala verksamheten.
Någon olägenhet av en sådan rätt
tror jag att det är mycket svårt för någon
att påvisa.

Som bekant finns det i flera styrelser
och nämnder möjlighet för chefstjänstemän
att bevista sammanträdena och
medverka i förhandlingarna. Motsvarande
möjlighet för representanter för
de personalorganisationer som företräder
de kollektivavtalsanställda föreligger
emellertid inte för närvarande. Eftersom
det kan vara nödvändigt med en
lagändring för att undanröja hindren
för en representation från personalorganisationerna,
anser vi att det bör göras
en skyndsam översyn av nu gällande
lagar i det syfte jag har antytt.

Vad säger nu konstitutionsutskottet
om vårt krav? Man hänvisar också när
det gäller vår motion till att det pågår
undersökningar inom de centrala råd,
som har inrättats för samarbetsfrågor
mellan kommunförbunden och de kommunanställdas
organisationer, och framhåller
att bl. a. frågan om representation
för personalorganisationerna i
kommunala nämnder och styrelser är
föremål för undersökningar. Jag kan
emellertid inte se att detta skulle vara
något hinder för att riksdagen skulle
kunna göra ett uttalande om att den
önskar en ändring av gällande lagstiftning.
Om denna lagstiftning lägger hinder
i vägen, varför kan då inte riksdagen
ta det initiativ som vi har föreslagit
för att få en ändring till stånd?

Jag finner det också märkligt att kon -

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

211

Företagsdemokrati inom den offentliga verksamheten

stitutionsutskottet i sitt utlåtande inte
alls anger någon mening om huruvida
gällande lagstiftning verkligen lägger sådana
hinder i vägen, som Kommunalarbetareförbundet
fruktat, eller på något
sätt tar ställning till frågan om avlägsnande
av sådana hinder. Jag skulle vilja
ställa den direkta frågan till konstitutionsutskottets
talesman: Hur bedömer
konstitutionsutskottet detta problem?
Anser utskottet att gällande lagstiftning
lägger hinder i vägen för en representation
för de anställda i kommunala
nämnder och styrelser, eller anser det
att det med nuvarande lagstiftning
är möjligt att åstadkomma sådan representation?
Jag tror att det är mycket
viktigt att vi från konstitutionsutskottet
kan få höra hur man där ser på denna
fråga.

I övrigt, herr talman, kan jag inte följa
utskottets uppskovslinje, utan yrkar
bifall till motionen II: 75.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Den redogörelse för hur
frågan om företagsdemokrati ligger till
på det kommunala planet som herr
Bengtsson i Landskrona lämnade är i
stort sett riktig. Utskottet är emellertid
inte så negativt som herr Bengtsson
gjorde gällande när han påstod att utskottet
inte kunde tänka sig att riksdagen
skulle kiinna vidta åtgärder på detta
område för alt öka de anställdas inflytande.
Det har utskottet inte sagt. Utskottet
har framhållit att kommunförbunden
och de kommunalanställdas organisationer
har träffat avtal om företagsnämnder
och inrättat två råd som
nu diskuterar och utreder dessa frågor.
I den överenskommelse som har träffats
och som återges i betänkandets recit
står det: »Kommunförbunden förbinder
sig emellertid att verka för tillkomsten
av en sådan ordning, att dylik befogenhet
kan tilläggas företagsnämnd.» Kommunförbunden
har under hand meddelat
utskottets ledamöter att den försöksverksamhet
som man avser att starta för

närvarande inte kräver någon ändring
av den gällande lagen. Utskottet anser
därför att vi bör avvakta resultatet av
denna försöksverksamhet innan vi tar
ställning till om ändringar i lagen erfordras
för att åstadkomma en breddning.

Min praktiska erfarenhet säger mig att
lagstiftningen i realiteten inte hindrar
en smidig handläggning av dessa frågor.
Rent formellt kan det naturligtvis bli en
annan sak. Det är riktigt som herr
Bengtsson i Landskrona säger att beslutanderätten
inte kan delegeras till företagsnämnden.
Men om man exempelvis
låter en kommunal styrelses ordförande
bli ordförande i företagsnämnden
blir det bara en formell fråga som vi
diskuterar. I praktiken kan man nämligen
då mycket snabbt både utanordna
medel och bestämma storleken av desamma.
Jag vill se den kommunalman
som skulle ändra på ett beslut som enhälligt
har fattats av nämnden. Besvärligare
kan det naturligtvis bli om det
råder mycket delade meningar i företagsnämnden
så att man inte kan komma
fram till ett enhetligt beslut. Företagsnämnden
har emellertid som bekant
inte någon egen stat, och hur man än
vrider och vänder på denna fråga måste
därför respektive förvaltningar utanordna
de medel som erfordras för verksamheten.

Herr Hermansson uttryckte sig kanske
något dunkelt i fråga om den anställda
personalens representation i styrelserna.
Jag fattade honom emellertid så att
han menade att personalorganisationerna
själva skulle utse representanter i
styrelserna. Med nuvarande lagstiftning
är det i praktiken möjligt att sätta in
företrädare för personalorganisationerna
i styrelserna genom de kommunala
församlingarna och partigrupperna —
en ordning som på många håll tillämpas
och inte har vållat några svårigheter.
Men jag förstår att herr Hermansson vill
sträcka sig ett stycke längre; han vill
göra det möjligt för personalorganisatio -

212 Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Företagsdemokrati inom den offentliga verksamheten

nerna att själva utse sina representanter
och därmed kanske i vissa kommunala
styrelser förrycka den politiska sammansättning
som nu finns i nämnderna.

I konstitutionsutskottet har vi inte
heller sagt att vi inte kan tänka oss
denna ordning, men vi anser att berörda
parter, d. v. s. landstingskommunerna,
Kommunförbundet och respektive
personalorganisationer, bör göra framställningar
härom, varefter frågan får
behandlas på sedvanligt sätt.

I nuvarande läge har utskottet inte
funnit att gällande bestämmelser är avgörande
för möjligheterna att utveckla
en god företagsnämndsverksamhet på
det kommunala området. Jag tror att det
viktigaste därvidlag är viljan hos personalorganisationerna
och hos respektive
kommunala styrelser och nämnder.
Jag tror inte att en ändring av lagstiftningen
gör det möjligt att åstadkomma
en förbättring på detta område, om inte
denna vilja finns.

Med hänsyn till att frågan är föremål
för uppmärksamhet av berörda
parter har utskottet i nuvarande läge
inte ansett sig böra föreslå riksdagen
att göra en hemställan hos Kungl. Maj:t
om ändringar i lagstiftningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Den försöksverksamhet
inom detta område som pågår även på
den kommunala sektorn är naturligtvis
mycket betydelsefull. Yi räknar med att
den skall komma att ge vissa fingervisningar
om hur dessa frågor bör tacklas
framöver. Detta kommer emellertid inte
att lösa frågan om beslutsfunktionen.
Man kan nämligen inte överlåta någon
beslutsfunktion på företagsnämnderna,
exempelvis när det gäller ersättningar
och andra ekonomiska frågor. Skulle en
företagsnämnd fatta ett sådant beslut,
kommer detta inte att stå sig vid ett
överklagande. För ungeför två år sedan
ändrades bestämmelserna på den stat -

liga sidan för att ge företagsnämnderna
beslutsfunktioner — för all del inom ett
mycket begränsat område — och jag
tycker då att man borde kunna öppna
samma möjligheter på den kommunala
sidan. I annat fall är det alldeles uppenbart
att den kommunala sektorn kommer
att sacka efter.

Om konstitutionsutskottet hade remitterat
denna motion till berörda parter,
skulle man i alla fall ha fått besked om
att det redan från början av år 1968
finns protokollsanteckningar avseende
förhandlingar om avtal för företagsnämnder
inom den kommunala sektorn
— det s. k. FöN 68. I förhandlingsprotokollets
§ 3 finns följande passus, som
jag ber att få läsa in i kammarens protokoll: »I

anslutning till överenskommelsen
enligt § 1 antecknades följande att gälla
mellan de centrala parterna:

1. På grund av innebörden av bl. a.
31 och 43—45 §§ kommunallagen —
motsvarande i landstingslagen och kommunallagen
för Stockholm — innefattar
FöN 68 icke någon befogenhet för
företagsnämnd att fatta beslut om ersättningar
för förslag inom förslagsverksamheten
eller andra ersättningar.

Kommunförbunden förbinder sig
emellertid att verka för tillkomsten av
en sådan ordning att dylik befogenhet
kan tilläggas företagsnämnd.»

Det har alltså klart utsagts, att man
skall verka för att lagstiftningen på detta
område anpassas till vad som gäller
på den statliga sektorn. Men konstitutionsutskottet
har som sagt inte remitterat
motionen, och därför har man
inte kunnat få denna upplysning.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Det var en alldeles riktig
tolkning från herr Adamssons sida
att vad jag talade om var en möjlighet
för personalorganisationerna att utse
representanter i kommunala styrelser
och nämnder; det framgår ju för övrigt
också av motionen. Men herr Adamsson

Fredagen den 22 maj 1970 Nr 27 213

Företagsdemokrati inom den offentliga verksamheten

svarade inte direkt på den fråga jag
ställde, och jag tror det är viktigt för
de kommunalanställda att få ett besked
om hur konstitutionsutskottet ser på
dessa problem.

Frågan är alltså vad konstitutionsutskottet
anser om den gällande lagstiftningen.
Hindrar den en sådan representation
för de anställdas organisationer
som jag här har talat om eller utgör den
inte något sådant hinder enligt konstitutionsutskottets
bedömning? Om den
utgör ett hinder, vill konstitutionsutskottet
ha en ändring till stånd på den
punkten eller vill man det inte?

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Eftersom jag är ordförande
i ett av de centrala råd som ifrågavarande
motioner delvis berör och
som har omnämnts i debatten vill jag
understryka vad som sagts i konstitutionsutskottets
utlåtande, nämligen att
förberedelser görs för en försöksverksamhet
på detta område. I det centrala
rådet, där det finns representanter för
de olika huvudorganisationerna, är vi
överens om uppläggningen, men vi har
ännu inte fått fram detaljbestämmelser.
Däremot vill jag försäkra att om det behövs
ändring i kommunallagarna kommer
vi att lägga fram förslag om sådana
ändringar. Vi har begärt förslag från
de ifrågavarande landstingen beträffande
vilka områden försöksverksamheten
skall omfatta, och vi avser att anordna
sådan försöksverksamhet på olika nivåer.
Det gäller inte bara företagsnämnderna
utan frågan är även hur man i
olika styrelser och nämnder skall kunna
få en lämplig representation. Detta arbete
pågår alltså, och jag instämmer i
konstitutionsutskottets yttrande att man
skall avvakta resultatet av de försök som
nu igångsätts och de förslag som centrala
råden kan komma att framlägga.

Herr BJÖRK i Påarp (s):

Herr talman! Jag kan i stort instämma
i vad herr Bengtsson i Landskrona
framfört i ärendet.

Med anledning av vad herr Enskog
anförde vill jag säga några ord. Jag fick
den uppfattningen av herr Enskogs anförande
att han har klart för sig att det
föreligger behov av en lagändring på
detta område. Detta ligger således ganska
nära vad herr Bengtsson i Landskrona
har efterlyst i denna fråga.

Personligen har jag den uppfattningen
att det är ett minimikrav att de kommunala
företagsnämnderna i avvaktan
på de fortsatta övervägandena skall bli
jämställda med de statliga företagsnämnderna.
Sådana ärenden bör även
i fortsättningen kunna tas upp här. Enligt
vår uppfattning föreligger inga möjligheter
och ingen kompetens för att
kunna göra dessa avgöranden utan en
lagändring, vilket innebär en klar obalans
mellan den kommunala och den
statliga sektorn. Vi vill att det skall ske
en snabbare utjämning på detta område.
Nyanserna kan kanske skönjas efter
denna diskussion, men konstitutionsutskottet
borde ha varit något mera positivt
i sin skrivning. Herr Adamsson sade
att utskottet inte är så negativt. Jag
trodde att han tänkte säga »som framgår
av skrivningen» men han ändrade
sig på den punkten.

Jag ber att få yrka bifall till motionen
II: 362.

Herr ADAMSSON (s):

Herr Enskogs inlägg vitsordar det
som utskottet säger, att något initiativ
från riksdagens sida inte synes erfordras
för närvarande, eftersom frågorna
är föremål för parternas uppmärksamhet.
Herr Enskog sade ordagrant, att
om det behövs lagändringar, kommer
man att lägga fram förslag till sådana.
Han var alltså inte övertygad om att
det behövdes. Parterna har heller inte
på denna punkt preciserat i vilka avseenden
ändringar behövs.

Det skulle vara frestande att ta upp
en debatt med herr Hermansson om
den fråga han ställde. Det är naturligtvis
en tolkningsfråga, på vad sätt de

214 Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Lag om otillbörlig marknadsföring, m. m.

kommunala församlingarna skall nominera
ledamöter i styrelser och nämnder.
Jag kan mycket väl föreställa mig
att det på sina håll förekommer att personalorganisationerna
till kommunfullmäktiges
valberedning lämnar in förslag
på ledamöter och jag kan också
tänka mig att de på detta sätt föreslagna
blir valda av den beslutande församlingen,
men det är väl inte riktigt vad
herr Hermansson avser.

Nu är jag inte alldeles övertygad om
att personalorganisationerna vill ha en
annan ordning på detta område än den
som för närvarande gäller, men på den
punkten kan det naturligtvis också råda
delade meningar.

Sedan vill jag gärna säga att jag icke
är lika övertygad som vissa deltagare
i den här debatten om att företagsnämndsverksamheten
är så mycket bättre
på det statliga området än på det
kommunala. .Tåg känner till en företagsnämnd
som förmodligen på sitt sätt är
ett mönster och gör allt som är möjligt
inom ramen för den nuvarande överenskommelsen.
Man har där icke fört
någon akademisk diskussion om huruvida
kommunallagarna lägger hinder i
vägen för verksamheten. Om styrelsen
och verksledningen förfar smidigt vid
sammansättningen av företagsnämnden
blir det i realiteten till sist bara en
fråga om vem som har att utanordna de
medel som föreslås eller beslutas av
företagsnämnden. Sedan kan man diskutera
rent formella ting i samband
med lagstiftningen.

Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Motionen II: 75

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Motionen II: 362

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets,
hemställan, dels ock på bifall till motionen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 6

Föredrogs vart för sig

konstitutionsutskottets utlåtande nr
37, i anledning av proposition med förslag
till ändring i kommunala vallagen
(1930:253) jämte följ dmotioner; samt

bevillningsutskottets betänkande nr
42, med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av protokoll
rörande ändring i avtalet den
14 maj 1959 mellan Sverige och Österrike
för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på inkomst och
förmögenhet.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och betänkande hemställt.

§ 7

Lag om otillbörlig marknadsföring, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag;
om otillbörlig marknadsföring, m. m. i
vad den hänvisats till lagutskott, dels
motioner i ämnet, dels ock motioner
om åtgärder för att stärka konsumenternas
ställning i viss del samt angående
ärekränkning av juridisk person.

Genom en den 13 mars 1970 dagtecknad
proposition, nr 57, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över justitieärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om otillbörlig marknadsföring,

2) lag om ändring i lagen (1931:152)
med vissa bestämmelser mot illojal kon -

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27 215

kurrens,

3) lag om ändring i brottsbalken,

4) lag om upphävande av lagen
(1913:159) angående förbud mot införsel
till riket av varor med oriktig
ursprungsbeteckning,

5) lag om upphävande av lagen
(1914: 422) angående förbud i vissa fall
mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning
och saluhållande av
oriktigt märkta varor,

6) lag om marknadsråd m. m.,

7) lag om ändring i lagen (1953:
603) om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet,

8) lag om ändring i lagen (1937: 249)
om inskräkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Propositionen hade hänvisats till konstitutionsutskottet,
såvitt avsåge ändring
i sistnämnda lag, medan den i övrigt
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Propositionen innehåller förslag till
lag om otillbörlig marknadsföring. Syftet
med den nya lagen är att, framför
allt i konsumenternas intresse, skapa
effektiva garantier för att reklam och
marknadsföring inte bedrivs med otillbörliga
metoder.

Lagens centrala bestämmelse utgörs
av en generalklausul, vilken gör det
möjligt att meddela förbud mot reklamåtgärd
eller annan vid marknadsföring
företagen handling, som genom att strida
mot god affärssed eller på annat
sätt är otillbörlig mot konsumenter eller
näringsidkare. Förbudet skall i regel
förenas med vite. Vid sidan av generalklausulen
föreslås särskilda straffbestämmelser
rörande vissa speciella
marknadsföringsåtgärder. Bestämmelserna
avser dels vilseledande reklam,
dels vissa slag av s. k. tilläggserbjudanden
och rabattmärken.

Tillämpningen av lagstiftningen skall
anförtros åt särskilda institutioner. Des -

Lag om otillbörlig marknadsföring, m. m.

sa utgörs av ett organ med dömande
uppgifter, marknadsrådet, samt en särskild
konsumentombudsman. Marknadsrådet
skall vara enda instans i ärenden
om förbud enligt generalklausulen.
Frågor om utdömande av vite skall
dock handläggas av allmän domstol. I
rådet skall finnas företrädare för näringsidkar-
och konsumentintressen.
Rådet föreslås överta de uppgifter som
nu ankommer på näringsfrihetsrådet.
Konsumentombudsmannen skall övervaka
marknaden och föra det allmännas
talan inför marknadsrådet. Beslutar ombudsmannen
i ett visst fall att inte ansöka
om förbud hos rådet kan sådan
ansökan göras av näringsidkare konsument-
eller löntagarorganisation eller av
enskild näringsidkare. De särskilda
straffbestämmelserna skall tillämpas av
de allmänna domstolarna. Allmänt åtal
får dock väckas bara efter anmälan eller
medgivande av konsumentombudsmannen.

I samband med den nya lagen föreslås
bl. a. en mindre ändring i brottsbalken
samt upphävande av den särskilda
lagstiftningen om oriktiga geografiska
ursprungsbeteckningar.

De nya reglerna föreslås träda i kraft
den 1 januari 1971.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen 1.

de likalydande motionerna I: 1131
av herr Arne Pettersson och II: 1327 av
herr Pettersson i Lund;

2. de likalydande motionerna 1:1139
av herrar Gösta Jacobsson och Bohman
samt 11:1336 av herrar Magnusson i
Borås och Enarsson, i vilka motioner
hemställdes

»att riksdagen måtte med ändring av
Kungl. Maj:ts proposition 1970:57 besluta
att de rättsliga funktioner som
enligt den kungl. propositionen föreslås
skola tillkomma det nyinrättade
marknadsrådet i stället skall utövas av
de allmänna domstolarna med tingsrät -

216 Nr 27 ■

Fredagen den 22 maj 1970

Lag om otillbörlig marknadsföring, m. m.

terna som första instans»;

3. de likalydande motionerna I:1171
av herrar Brundin och Ingvar Andersson
samt II: 1380 av fru Sundberg m. fl.,
i vilka motioner bl. a. hemställdes
A. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa,

3. att förslag om lagbestämmelser om
ekonomiskt förtal snarast utarbetades
och förelädes riksdagen;

B. att riksdagen måtte besluta,

2. att marknadsrådets beslut måtte
kunna överklagas vid allmän domstol;

4. de likalydande motionerna I: 1172
av herr Harald Pettersson m. fl. och
11: 1379 av herr Hovhammar m. fl., i
vilka motioner bl. a. hemställdes

1. att riksdagen med ändring av propositionen
nr 57 måtte besluta

att marknadsrådets beslut skulle
kunna föras vidare till allmän domstol
(2 § lagen om marknadsråd m. m.),
samt

2. att vederbörande utskott utarbetade
erforderlig lagtext;

5. motionen 1:1173 av fru Segerstedt
Wiberg; samt

6. motionen 11:1378 av herr Ahlmark,
i vilken motion hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa att 1970 års höstriksdag
förelägges förslag till sådan
ändring av den föreslagna lagen om
otillbörlig marknadsföring att möjligheter
ges att anföra besvär mot marknadsrådets
beslut».

Utskottet hade vidare behandlat följande
fristående motioner, nämligen

A. de likalydande motionerna I: 235
av herr Helén m. fl. och II: 272 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., såvitt nu
var i fråga;

B. motionen I: 835 av herrar Gösta
Jacobsson och Bohman, vari hemställ -

des

»att riksdagen måtte göra framställning
till Kungl. Maj :t att frågan om ekonomiskt
förtal och förtal mot juridiska
personer, bolag, föreningar m. in. måtte
upptagas till förnyad utredning».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag
på motionerna 1:1172 och II: 1379, såvitt
avsåge rätt att föra talan om förbud
enligt 1 § i det vid propositionen nr 57
fogade förslaget till lag om otillbörlig
marknadsföring, antaga 6 § i lagförslaget; B.

att riksdagen måtte med avslag på
motionen I: 1173 samt motionerna
1:1171 och 11:1380, såvitt avsåge den
föreslagna lagstiftningens förhållande
till tryckfriheten, bifalla propositionen
i denna del;

G. att riksdagen måtte med avslag
på motionerna 1:1139 och 11:1336 bifalla
propositionens förslag i fråga om
marknadsrådets rättsliga funktioner;

D. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1171 och II: 1380 samt
1:1172 och II: 1379, samtliga såvitt avsåge
frågan om rätt att föra talan mot
marknadsrådets beslut, antaga 2 § i förslaget
om lag om marknadsråd m. m.;

E. att riksdagen måtte antaga de i
propositionen under 1)—7) angivna
lagförslagen i de delar som ej omfattades
av hemställan under A—D;

F. att motionen 1:835 samt motionerna
1:1171 och 11:1380, såvitt avsåge
ekonomiskt förtal, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

G. att dels motionerna I: 1171 och
II: 1380 samt 1:1172 och II: 1379, samtliga
såvitt avsåge frågan om rätt att
föra talan mot marknadsrådets beslut
och i den mån de ej kunde anses besvarade
genom vad utskottet hemställt
under D, dels motionen 11:1378 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

II. att följande motioner, nämligen

1. 1:235 och 11:272, såvitt nu var i
fråga;

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

217

2. 1:1131 och II: 1327;

3. I: 1171 och II: 1380; samt

4. 1:1173;

i vad de ej kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och hemställt
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Såsom departementschefen framhållit
är effekten av en ny lagstiftning på
marknadsföringsområdet beroende av
att man får övervakande och rältstilllämpande
specialorgan med tillräckliga
resurser och tillräcklig auktoritet. Han
anser vidare att de allmänna åklagarna
och domstolarna inte kan anses ha sådan
erfarenhet av förhållandena inom
näringslivet och på konsumtionsmarknaden
att man kan anförtro dem några
mera betydande uppgifter i detta sammanhang.
Med den sammansättning som
marknadsrådet enligt lagförslaget skall
ha kommer rådet enligt utskottets mening
att vara väl ägnat att fylla sina
uppgifter på området. Sammansättningen
kan också — såsom departementschefen
påpekar — förväntas skapa garantier
för enhetlig praxis och en rättstillämpning
som omfattas med förtroende
av alla berörda parter. De i motionerna
1:1139 och II: 1336 framförda
farhågorna för att rådet skulle låta sig
påverkas av ovidkommande opinioner
saknar därför fog. Självfallet är det —
som påpekas i motionerna — önskvärt
att rättsutvecklingen på området utvecklas
efter enhetliga linjer inom Norden.
Intresset härav kan dock inte anses väga
så tungt att man bör avstå från att
tillskapa ett specialorgan som bedöms
erforderligt för att det väsentliga syftet
med lagstiftningen, hänsynen till konsumentintressena,
skall kunna tillgodoses.
Motionerna I: 1139 och II: 1336 bör
därför avslås.

Reservationer hade avgivits

Vid C i utskottets hemställan
I. beträffande marknadsrådets rätts -

Lag om otillbörlig marknadsföring, m. m.

liga funktioner av herrar Grebäck (ep),
Åkesson (fp), Ebbe Ohlsson (m), Skagerlund
(fp), Tobé (fp), Wachtmeister
(m) och Josef son i Arrie (ep), vilka
ansett

att ovan intagna avsnitt av utlåtandet
bort ha följande lydelse.

»Även om principiella invändningar
kan resas mot förfaringssättet att ur den
allmänna rättskipningen bryta ut vissa
uppgiftsområden med motivering, att
allmänna åklagare och domstolar icke
kan anses ha tillräcklig erfarenhet av
förhållandena inom respektive områden,
finner sig utskottet icke kunna biträda
i motionerna I: 1139 och II: 1336
framställt yrkande att de rättsliga funktioner
som föreslås tillkomma marknadsrådet
i stället skall utövas av de allmänna
domstolarna. Med den sammansättning
som marknadsrådet enligt lagförslaget
skall ha kommer nämligen rådet
enligt utskottets mening att vara väl
ägnat att fylla sina uppgifter på områ det.

Sammansättningen kan också —
såsom departementschefen påpekar —
förväntas skapa garantier för enhetlig
praxis och en rättstillämpning som omfattas
med förtroende av alla berörda
parter. De i nämnda motioner framförda
farhågorna för att rådet skulle
låta sig påverkas av ovidkommande
opinioner saknar därför fog. Självfallet
är det — som påpekas i motionerna
— önskvärt att rättsutvecklingen på
området utvecklas efter enhetliga linjer
inom Norden.»;

Vid F i utskottets hemställan

II. beträffande frågan om utredning
rörande ekonomiskt förtal och förtal
mot juridiska personer m. m. av herrar
Ebbe Ohlsson och Wachtmeister (båda
m), vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionen I: 835 samt motionerna I: 1171
och II: 1380 hos Kungl. Maj:t hemställa
om utredning av frågan om ekonomiskt
förtal och förtal mot juridiska personer; -

218 Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Lag om otillbörlig marknadsföring, m. m.

Vid G i utskottets hemställan

III. beträffande frågan om rätt att
föra talan mot marknadsrådets beslut
av herrar Grebäck (ep), Åkesson (fp),
Ebbe Ohlsson (m), Skagerhind (fp),
Tobé (fp), Wachtmeister (m) och Josef
son i Arrie (ep), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1171 och 11:1380, motionerna
I: 1172 och II: 1379 samt motionen
II: 1378 ge Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört angående
rätt att föra talan mot marknadsrådets
beslut.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Förslaget till lag om
otillbörlig marknadsföring syftar till att
skapa garantier för att reklam och
marknadsföring inte bedrivs med otillbörliga
metoder. En sådan lagstiftning
bör därför kunna bli ett viktigt hjälpmedel
i en aktiv konsumentpolitik.

Den centrala bestämmelsen i lagen utgöres
av en generalklausul som gör det
möjligt att förbjuda reklamåtgärd eller
annan vid marknadsföring företagen
handling som kan anses strida mot god
affärssed eller betraktas som otillbörlig
mot konsumenter eller näringsidkare.

Det är dels den vilseledande reklamen,
dels de s. k. tilläggserbjudandena
och rabattmärkena som man med hjälp
av lagens bestämmelser vill komma till
rätta med.

Tillämpningen av lagstiftningen har
anförtrotts ett marknadsråd som är ett
organ med dömande uppgifter, och sedan
har man även tänkt sig en särskild
konsumentombudsman. Förbud enligt
generalklausulen meddelas av marknadsrådet,
men frågor om utdömande
av vite skall handläggas av domstol.

Näringsidkar- och konsumentintressen
skall vara företrädda i rådet. Konsumentombudsmannen
skall övervaka
marknaden och föra det allmännas ta -

lan inför marknadsrådet. De särskilda
straffbestämmelserna skall tillämpas av
de allmänna domstolarna; allmänt åtal
får emellertid bara väckas efter anmälan
eller medgivande av konsumentombudsmannen.

De nya reglerna föreslås träda i kraft
den 1 januari 1971.

Detta är i mycket komprimerad form
själva innebörden i det föreliggande förslaget.

Man kan givetvis fråga sig, om det
i ett samhälle med fri marknadshushållning,
vidsträckt näringsfrihet, konkurrensfrihet
och avtalsfrihet skall vara
nödvändigt med en lagstiftning av föreslagen
typ. Borde det inte vara möjligt
för näringslivets egna organisationer att
i samarbete med företrädare för konsumentintressena
få till stånd en sådan
marknadsföring av olika varor och
tjänster, att denna fungerar på ett sunt
och riktigt sätt? Det torde inte vara någon
överdrift att påstå, att i takt med
det stigande utbudet av varor av de
mest skiftande slag har konkurrensen
de olika företagen emellan hårdnat
och skärpts undan för undan och att
metoderna för reklam och marknadsföring
många gånger, ur både konsumenternas
och de mera seriösa näringsidkarnas
synpunkt, tagit sig tvivelaktiga
och mindre önskvärda uttryck.

Det är uppenbart att det allmänna
under sådana förhållanden inte kan
undandra sig sitt ansvar för att marknadsföringen
och reklamen av varor
och tjänster bedrivs i former, som inte
strider mot konsumenternas berättigade
intressen. Den föreslagna lagen får
därför betraktas som ett uttryck för detta
ansvar. Några delade meningar på
den punkten har inte heller kommit till
uttryck under utskottsbehandlingen.
Det övervägande antalet remissinstanser
har, vad beträffar lösningen av de
organisatoriska frågorna, tillstyrkt eller
lämnat förslaget utan erinran. Det stora
antalet motioner som remitterats till
och behandlats i utskottet vittnar om

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

219

att lagförslaget varit föremål för stor
uppmärksamhet och stort intresse. Detta
intresse har i huvudsak varit inriktat
på procedurfrågor, rättssäkerhetsfrågor,
förhållandet till tryckfriheten och
frågor om nordisk enhetlighet på marknadsföringsområdet,
ofullständig prisangivelse
m. m.

Yad beträffar den nya lagstiftningen
och förhållandet till tryckfriheten har
det från flera motionärers sida uttryckts
farhågor för att konflikt i fråga
om rättstillämpningen, då det gäller
gränsdragningen mellan tryckfrihetsförordningen
och den nya lagen, lätt
kan uppstå särskilt under det inledande
skedet av lagens tillämpning. Med anledning
härav har utskottet kraftigt understrukit,
att det är självfallet, att den
föreslagna lagstiftningen måste tillämpas
på ett sådant sätt att den inte kommer
att innebära ett intrång på det av
tryckfrihetsförordningen skyddade området.
Tryckfriheten, såsom den garanteras
av tryckfrihetsförordningen, har
till syfte att säkerställa ett fritt meningsutbyte
och utgör en av grundvalarna
för vårt demokratiska statsskick.
Annons- och reklamtext i samband med
marknadsföring av varor och tjänster
är inte av sådan art, som tryckfriheten
avser att värna om. Begränsas ingripandet
mot reklam i tryckt skrift till framställningar
som har rent kommersiellt
syfte, torde en rättstillämpning enligt
den föreslagna lagstiftningen inte behöva
kollidera med tryckfrihetsförordningens
grundsatser.

Några motionärer har framhållit det
önskvärda i att största möjliga nordiska
enhetlighet i rättstillämpningen i fråga
om otillbörlig marknadsföring säkerställes
och finner det beklagligt, att det
nya lagförslaget radikalt bryter en nordisk
lagstiftningstradition genom att enbart
reglera otillbörlig marknadsföring,
medan övriga delar av den otillbörliga
konkurrensen lämnas därhän. Detta kan
få, menar motionärerna, negativa återverkningar
på det nordiska samarbetet.

Lag om otillbörlig marknadsföring, m. m.

Utskottet delar departementschefens bedömning,
att man för närvarande bör
låta de bestämmelser, som återfinns i
1931 års lag om illojal konkurrens och
rör yrkeshemligheter, mutor och bestickning,
fortleva tills vidare. För en
ändring i dessa regler krävs ytterligare
utredning. I och för sig skulle naturligtvis
en nordisk rättslikhet på detta område
vara av praktiskt värde. Enligt utskottets
mening kan man förvänta att
det eftersträvade ökade ekonomiska
samarbetet mellan de nordiska länderna
kommer att leda till att åtgärder vidtas
för att säkerställa största möjliga nordiska
enhetlighet i rättstillämpningen
även på detta område, när så befinnes
erforderligt.

Utskottet bär också haft att behandla
motionsyrkanden om att frågan om ekonomiskt
förtal och förtal mot juridiska
personer upptas till förnyad utredning.
Med ekonomiskt förtal menas förtal som
riktar sig mot fysisk eller juridisk person
och som medför ekonomisk skadeverkan
för denne men som inte innebär
angrepp mot vederbörandes personliga
heder.

Utskottet delar departementschefens
uppfattning att frågan om ekonomiskt
förtal hör hemma, inte i en lag om otillbörlig
marknadsföring utan i brottsbalken
och tryckfrihetsförordningen. Departementschefen
framhåller att allmänna
bestämmelser i ämnet får tas
upp i annat sammanhang.

Därmed anser jag mig ha bemött det
i reservationen II av herrar Ebbe Ohlsson
och Wachtmeister framställda yrkandet.

Beträffande ofullständig prisangivelse
uttalade tredje lagutskottet vid 1969 års
riksdag i utlåtande nr 24 att om priser
för utbjudna varor i annonser och butiker
anges utan inräknande av mervärdeskatt,
så kan detta i många fall leda
till att konsumenter vilseleds. På utskottets
hemställan överlämnades motionerna
jämte utlåtandet till Kungl.
Maj :t för närmare överväganden.

220 Nr 27

Fredagen den 22 mai 1970

Lag om otillbörlig marknadsföring, m. m.

Med anledning av liknande motionsyrkanden
i fristående motioner och sådana
som behandlats i utskottet i anslutning
till lagförslaget anser utskottet,
att denna fråga bör kunna angripas med
stöd av generalklausulen.

Herr talman! Så långt anluter jag mig
till utskottets hemställan.

Vid G i utskottets hemställan har av
mig och några medreservanter fogats
en reservation, betecknad III, beträffande
frågan om rätt att föra talan mot
marknadsrådets beslut. Vi reservanter
anser att de beslut som marknadsrådet
har att fatta i många fall kan komma
att få en mycket stor ekonomisk räckvidd.
Med hänsyn härtill och för att befästa
rättssäkerheten borde det vid behandlingen
av marknadsföringsmål finnas
möjlighet till överklagande av marknadsrådets
beslut. Någon utredning
finns inte om lämplig prövningsinstans
över marknadsrådet. Enligt vår mening
borde det därför snarast möjligt utarbetas
och för riksdagen framläggas förslag
till en instansordning i marknadsföringsmål,
som gåve möjlighet till
prövning av marknadsrådets beslut.

Vad beträffar reservationen I ber jag
att helt kort få hänvisa till dess text.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till reservationerna II och III vid
tredje lagutskottets utlåtande nr 45 och
yrkar i övrigt bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Det råder stor enighet
inom utskottet om lagförslaget om otillbörlig
marknadsföring. Utskottet anser
att det måste skapas effektiva garantier
för att reklam och marknadsföring inte
bedrivs med otillbörliga metoder. Konsumenternas
intressen måste skyddas,
och lagen utgör en viktig del i denna
strävan.

På ett par punkter har det uppstått
skiljaktiga meningar. Vid punkten C

i utskottets hemställan rörande marknadsrådets
rättsliga funktioner finns en
reservation I som i viss utsträckning utgör
en formuleringsdiskussion, men
som också visar en viss tveksamhet hos
reservanterna att helt ansluta sig till departementschefens
och utskottsmajoritetens
uppfattning. Varken utskottsmajoriteten
eller reservanterna kan dock
biträda motionerna 1:1139 och II: 1336.
Beträffande detta avsnitt är man i stort
sett ense. Reservanterna slutar liksom
utskottsmajoriteten med ett påpekande
att det är »önskvärt att rättsutvecklingen
på området utvecklas efter enhetliga
linjer inom Norden».

Utskottsmajoriteten tillägger emellertid
att intresset härav dock inte kan
anses väga så tungt att man bör avstå
från att tillskapa ett specialorgan som
bedöms erforderligt för att det väsentliga
syftet med lagstiftningen, hänsynen
till konsumentintresset, skall kunna tillgodoses.
Detta leder klart till att motionerna
I: 1139 och II: 1336 bör avslås.

Reservationen III vid punkten G i utskottets
hemställan visar på större skiljaktighet
mellan utskottsmajoriteten och
reservanterna. »De beslut som marknadsrådet
har att fatta kan i åtskilliga
fall komma att få en mycket stor ekonomisk
räckvidd», skriver reservanterna.
Med hänsyn härtill och till vikten
av att befästa rättssäkerheten vid behandlingen
av marknadsföringsmålen
vill man därför ha möjligheter att överklaga
marknadsrådets beslut. Reservanterna
föreslår därför att det snarast
möjligt utarbetas förslag i denna riktning
och att riksdagen beredes tillfälle
att ta ställning till instansordning i
marknadsföringsmål som ger möjlighet
till överprövning av marknadsrådets
beslut.

I likhet med departementschefen
framhåller utskottet att den nu föreslagna
ordningen inte innebär någon
absolut nyhet. Bl. a. gäller redan nu att
näringsfrihetsrådets beslut enligt konkurrensbegränsningslagen
inte får över -

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27 221

klagas. Vidare erinras om att arbetsdomstolens
avgörande inte kan föras vidare
till högre instans. Här finns ett
område som ofta är av mycket stor betydelse
och omfattande räckvidd för
arbetsmarknadens parter. Denna ordning
har gällt under många år. Här
finns ingen överklagning och inga möjligheter
att gå vidare. Jag tycker att
detta är beaktansvärt och att det bör
tagas med vid den bedömning som nu
sker.

Utskottet erinrar om att marknadsrådet
har givits en sammansättning som
garanterar att dess rättstillämpning
kommer att fylla högt ställda krav på
rättssäkerhet. En ytterligare rättssäkerhetsgaranti
ligger i att enligt marknadsföringslagen
frågor om utdömande av
vite, som rådet har förelagt, med stöd
av generalklausulen skall prövas av allmän
domstol. Med hänsyn till dessa faktorer
anser utskottet i likhet med departementschefen
att det inte finns skäl
att öppna någon möjlighet att föra talan
mot marknadsrådets beslut vare sig i
ärenden enligt konkurrensbegränsningslagen
eller i ärenden rörande generalklausulen
om otillbörlig marknadsföring.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan på alla
punkter.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! För att få den riktiga
bakgrunden till reservationerna i tredje
lagutskottets förevarande utlåtande är
det viktigt att beakta vad den utredning
anförde, som år 1966 avlämnade sitt
betänkande med titeln Otillbörlig konkurrens.
Utredningen lade fram förslag
om en generalklausul mot ohederliga
konkurrensåtgärder och särskilda bestämmelser
mot vilseledande reklam, företagsspioneri,
missbruk av företagshemligheter,
tekniska förebilder och
tekniska föreskrifter samt om bestickning
och tagande av muta i näringsverksamhet.
Hittills har utredningens
betänkande resulterat i en proposition,

Lag om otillbörlig marknadsföring, m. m.

som bara tar upp en liten del av hela
detta fält.

Jag vill redan från början säga att utredningen
utfört det arbete som redovisades
i nämnda betänkande i nära
samarbete med de olika nordiska länderna
inför ett kommande ekonomiskt
nordiskt samarbete. Inför ett ökat gemensamt
varusortiment i Norden ansåg
man det vara utomordentligt väsentligt
att de nordiska länderna när det gällde
konkurrensen och konkurrenstillämpningen
hade en något så när likartad
lagstiftning. Nu har man emellertid från
svensk sida helt frångått de utfästelser
som då gjordes om nordiskt samarbete.

I den konkurrensekonomi vi har måste
vi se till att den fria konkurrensen
inte i onödan begränsas på ett ur allmän
synpunkt skadligt sätt. Det är viktigt
att lagstiftningen utformas så att
producenten inte hindras från att så
att säga komma till tals med konsumenten.

Avvägningen är utomordentligt svår.
För vad menar vi med fri konkurrens?
Om vi lägger verklig frihet i begreppet
innebär detta att producenten också
skulle ha rätt att välja marknadsföringsmetod.
Så blir nu inte fallet när tredje
lagutskottet i samband med behandlingen
av proposition 57 här instämt i departementschefens
förslag att en lag
mot otillbörlig marknadsföring bör
komma till stånd.

Herr talman! Stor makt innehas numera
av handeln. Om man produktutvecklar
en ny vara — och det är en
utomordentligt dyrbar och kostsam procedur
— bör detta givetvis följas upp
av marknadsföring av varan. Här finns
emellertid en broms, handeln. Det gäller
att i första hand övertyga handeln
om att varan bör marknadsföras och få
plats i den trängsel som råder på hyllorna
— inte minst i våra allivsaffärer
och liknande. Att få fram varan där har
hittills i hög grad underlättats av att
man låitit jippon eller speciella förmåner
följa med varan. Handeln har då

222 Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Lag om otillbörlig marknadsföring, m. m.

ställt sig mer villig att exponera den.
Givetvis kan priset användas som marknadsföringsmetod.
Där har handeln
dock möjlighet att använda producentrabatteringen
för prisnedsättning på
annan vara. Konsumenten kan aldrig
vara säker på att producentens prissänkning
kommer honom till del. Det
är en av följderna av att vi tog bort
bruttoprissättningen — vilket jag personligen
tycker var riktigt.

Nu säger man i stället att vi måste
ha ett förbud mot metoder som är etiskt
och moraliskt förkastliga. Därvidlag
kan man diskutera tilläggserbjudanden
och rabattförmåner. Att jag köper 5 kg
kaffe och får 1 kg kaffe gratis kan ingen
tycka vara en otillbörlig marknadsföring.
Men hur är det med de lappar som
ligger i kaffeburkarna och ger mig möjlighet
att köpa rabatterade silverskedar.
Är det otillbörligt? Finns det ett
nära sammanhang mellan det malda
kaffet och kaffeskedarna? Jag låter frågan
stå öppen.

Som motiv till de här förbuden har
man för det första anfört att jippon
kostar mycket pengar och fördyrar varan,
för det andra att det drar konsumenternas
uppmärksamhet från det väsentliga,
nämligen pris, kvalitet och service,
och för det tredje att det komplicerar
bedömningen för konsumenterna
av köpets verkliga värde.

Herr talman! Prisfrågan bör knappast
höra hemma i en lag om otillbörlig
konkurrens. Då skulle — jag vet att det
finns krafter som vill det — all reklam
kunna förbjudas eftersom givetvis reklam
fördyrar varans slutpris. Samtidigt
är det väl ingen som vill förneka
den konsumentupplysande funktion
som finns i reklamen. När det gäller
pris och kvalitet måste konsumentkunskapen
vara det väsentliga. För kunskap
om varor och varors marknadsföring
är det enda som kan garantera
konsumenten en riktig bedömning av
varans värde.

Så kommer vi till frågan om i vad

mån tilläggserbjudanden komplicerar
konsumentens bedömning. Jag anser
nog att de gör det och detta kan motivera
lagstiftning på området. Om jag
köper ett paket cornflakes kan jag köpa
ett trädgårdsparasoll billigt. Motivet för
att köpa paketet är antingen att jag vill
ha cornflakes och betalar priset eller
också att jag vill ha både cornflakes och
parasollet och i så fall betalar cornflakespaketet
och parasollet eller att jag
bara vill ha parasollet —• i så fall har
jag pålurats en produkt som jag inte
vill ha. Jag har velat påpeka de här sakerna
därför att de ändå utgör bakgrunden
till den nya lagstiftning som här
föreslås. Problemkomplexet är svårt
och inte förenklas det av det faktum att
förutom att det centrala i lagen är tillkomsten
av en generalklausul som gör
att man kan utfärda förbud mot en viss,
form av reklam eller andra handlingar,
så kommer också förslag om vissa
straffbestämmelser rörande åtgärder i
marknadsförande syfte. Dessa gäller
just sådana här tilläggserbjudanden och
inte minst rabattmärken som vi i form
av trading stamps som väl är har varit
befriade från hittills i vårt land. Man
säger emellertid klart, att för att vara
tillåtligt skall ett erbjudande ha ett rimligt
och naturligt samband med varan,
och det är här som jag anser att svårigheterna
kommer in. Det kommer att förorsaka
marknadsrådet åtskilligt juridiskt
huvudbry — detta torde stå utom
allt tvivel.

Jag vill påpeka att vitesföreläggandet
vanligtvis skall följa ett förbud. Men
det finns två undantag när detta inte
är nödvändigt. Det ena är när förbudet
gäller ett statligt företag och det andra
är när man anser att det kan ha prejudicerande
karaktär — överenskommelse
har kanske redan träffats mellan konsumentombudsmannen
och producenten
om att frångå den otillbörliga marknadsföringen
men man vill ändå ta upp
saken i marknadsrådet för att få ett
prejudikat.

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27 223

Vid tredje lagutskottets utlåtande finns
tre reservationer fogade. Den första gäller
marknadsrådets rättsliga funktioner,
Principiellt måste man ställa sig frågande
till riktigheten av att ur den allmänna
rättsskipningen bryta ut vissa
uppgiftsområden; motiveringen för åtgärden
är att åklagare och domstolar
inte kan ha tillräcklig erfarenhet av
förhållandena inom dessa områden.
Men om vi följer rättegångar vid en underrätt
kan väl var och en av oss göra
konstaterandet, att de områden som rätten
måste behandla vid sin bedömning
av olika fall spänner över praktiskt taget
hela vårt liv och vår livssituation.
Det är alltså underligt att anföra alt
motivet för att ta bort en viss funktion
från den allmänna rättsskipningen är
att man anser att — jag använder mina
egna ord — domstolarna inte har tillräcklig
kompetens för att göra denna
bedömning.

Jag vill emellertid tillägga — även om
den principiella motviljan fortfarande
finns kvar hos mig —- att det är möjligt
att det nya marknadsrådet kan få
en sådan sammansättning att säkerhet
skapas för att bedömningen kommer att
ske enligt svensk rättspraxis. Därför talar
ju att såväl ordföranden som vice
ordföranden skall vara väl förfarna i
domarvärv. Dessutom kommer personer
med sakkunskap på marknadsföringens
område och representanter för
både konsumenter och producenter att
finnas med. Jag uttalar en förhoppning
att rättssäkerheten inte blir åsidosatt.
Min principiella synpunkt vidhåller jag
likväl.

Ansökan om förbud mot otillbörlig
marknadsföring görs av konsumentombudsmannen.
Om han inte vill göra ansökan
må sådan väckas av näringsidkare
eller sammanslutning av näringsidkare,
konsumenter eller löntagare.
När förbud utfärdas på detta sätt kan
producenten sättas i en situation som
får till följd betydande ekonomiska svårigheter.
Därtill kommer att beslutet, ef -

Lag om otillbörlig marknadsföring, m. m.

tersom det ligger på detta plan, alltid
kommer att vara av moralisk-etisk art.

Enligt den uppfattning som vi reservanter
framför i reservationen III skall
rättssäkerheten garanteras genom att
möjlighet ges till överklagande av marknadsrådets
beslut. Ingen utredning har
till diskussion tagit upp frågan huruvida
en sådan överklagningsrätt borde
finnas. Vi reservanter anser att den borde
bli föremål för utredning och förslag
läggas fram för riksdagen till instansordning
i marknadsföringsmål för
att ge möjlighet till en överprövning
av rådets beslut. Givetvis skall konsumenternas
intressen tillvaratas, men om
man förutsätter att konsumenterna skulle
bli lidande på att en sådan överklagningsmöjlighet
skapas måste — så uppfattar
jag saken — detta var detsamma
som att underkänna marknadsrådets
rättsskipande funktion.

I motionen 11:1380 — likalydande
med motionen I: 1171 — som jag varit
med om att väcka behandlas också frågan
om ekonomiskt förtal. Enligt den
nya lagen kan sådant motverkas endast
i speciella fall. Det har tidigare framhållits
här att departementschefen anser
att det erfordras betydligt mera vittgående
bestämmelser.

Jag vill återigen erinra om det utredningsförslag
som ligger till grund för
propositionen. Inte minst i de andra
nordiska länderna har man starkt tryckt
på frågan om ekonomiskt förtal och velat
ha en gemensam lagstiftning. Det är
därför som jag anser det vara alldeles,
riktigt att reservanterna här för fram
krav på att bestämmelser mot ekonomiskt
förtal nu utarbetas också i vårt
land. Det finns trots allt — här tror jag
att herr Svenning håller med mig om
att det är förkastligt och inte bör få
fortsätta — en form av privat konsumentupplysning,
felaktiga informationer
som kan lämnas genom broschyrer,,
tidningar eller massmedia och som kan
medföra ekonomisk skada för den det
berör men också för konsumenterna.

224 Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Lag om otillbörlig marknadsföring, m. m.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till reservationerna I, II och
III i tredje lagutskottets utlåtande nr 45.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Propositionen 57 om
otillbörlig marknadsföring m. m. har i
stort sett enhälligt tillstyrkts av tredje
lagutskottet. Det har här talats om ett
stort antal motioner som berör frågan.
Det gäller sådana motioner som är väckta
under den allmänna motionstiden och
sådana som väckts i anledning av propositionen.

Från folkpartiet föreligger motionsparet
1:235 och 11:272, som speciellt
tar upp frågan om missvisande prisangivelser.
I motionsparet antydes möjligheten
av att i en kommande lagstiftning
få in bevakning av dessa frågor i en
generalklausul. Detta bär nu skett och
utskottet har dessutom understrukit frågan
i sitt utlåtande. Jag är ense med utskottet
att det inte finns någon anledning
att driva den linjen vidare utan
anser frågan tillfredsställande besvarad.

Det är egentligen endast beträffande
en fråga som jag för min del bär en
avvikande mening, nämligen frågan om
omprövning av det nya marknadsrådets
beslut. De beslut som marknadsrådet
skall fatta är mycket grannlaga. De har
stor ekonomisk betydelse — i varje fall
kan de ha det. De blir prejudicerande
då det gäller att avgöra skillnaden mellan
otillbörlig och tillbörlig marknadsföring.
Kanske kan man tala om god
och dålig köpsed eller t. o. in. använda
utredningens formulering och tala om
hederliga och därmed också ohederliga
metoder.

Departementschefen har nu avvisat
möjligheten att anföra besvär mot marknadsrådets
beslut. Under remissbehandlingen
och i andra sammanhang har
önskemål framförts om en sådan instansordning.
Man har skyllt på att det
skall fattas snabba avgöranden. Man
jämför med annan administrativ rätt

och med hur arbetsdomstolen fungerar
o. s. v.

Reservanterna bakom reservationen
III stöder sig på två motionspar, vilka
tidigare här åberopats, och på motionen
II: 1378 av herr Ahlmark.

Reservanterna ■—• till vilka jag hör —
avvisar den anförda jämförelsen med
arbetsdomstolen och åberopar att ett
överklagande inte är främmande för
den administrativa processen i övrigt
här i landet. Härtill kan framhållas att
instansordningen med blandad administrativ
och judiciell prövning också
förekommer, bl. a. inom mitt eget yrke.
Det senaste exemplet är för resten det
som tredje lagutskottet slutbehandlade
i går, nämligen frågan om tvångsförvaltning
av vanhävdad fastighet, där
hyresnämnden är första instans och allmän
domstol andra instans — eller om
det skall bli fastighetsdomstol i framtiden.

Herr Svenning åberopade att det är
vanligt i fråga om administrativ rätt att
man inte har möjlighet att överklaga.
Vidare hävdade han att den kvalificerade
sammansättningen av denna domstol,
marknadsrådet, garanterar — hur
nu orden föll — att rättstillämpningen
följer svensk rättspraxis och att allmän
rättssäkerhet tryggas, varför allmänheten
och de som har med rådet att göra
bör kunna omfatta det med förtroende.
Naturligtvis är det väl meningen att sådana
garantier skall finnas beträffande
alla domstolar och alla som i övrigt har
att fatta beslut här i landet. Å andra
sidan har man rätt att överklaga hovrätternas
utslag till högsta domstolen,
men jag vet inte om man bör göra gällande
att det beror på att hovrätterna
inte har en sådan sammansättning att
man riktigt kan lita på dem. Jag tror
inte att det resonemanget håller att detta
verkligen är en domstol vars utslag
inte behöver överklagas, eftersom dess
sammansättning är sådan att det inte
finns anledning att fundera på över -

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

225

klaganden.

Behovet av snabbhet i besluten bör,
menar vi reservanter, kunna tillgodoses
genom den möjlighet som öppnas i 8 §
i lagförslaget, där det talas om interimsförbud.

Med åberopande av vad jag här anfört
och av de motioner jag nämnt ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen III vid tredje lagutskottets
utlåtande nr 45.

Herr WACHTMEISTER (in):

Herr talman! Jag står bland undertecknarna
av de tre reservationer som
är avlämnade i detta ärende. Reservationen
I är kanske inte i sak så skiljaktig
från utskottets förslag. En av de
väsentliga anledningarna till att den avgivits
är att vi reservanter har velat
på ett kraftigare sätt än utskottet betona,
att vi inte vill vara med om departementschefens
misstänkliggörande
av allmänna åklagares och domstolars
kompetens. Vi tycker att detta misstänkliggörande
är än mer betänkligt, om det
sammanställs med yttranden om domstolarna
i andra sammanhang som fått
eu mindre lycklig utformning.

Enligt vår mening är det ur rättssäkerhetssynpunkt
betänkligt att inrätta
det ena rådet efter det andra, kanske
inte så mycket med tanke på att det
skapas särskilda fora för olika ärenden
som med tanke på att man undandrar
dessa områden en prövning i flera instanser.
Vi finner inte att det viktigaste
in- rättssäkerhetssynpunkt är att ärendena
handläggs snabbt utan att de handläggs
rätt.

Om besvärsmöjligheter finns, bortfaller
invändningen ur rättssäkerhetssynpunkt
mot marknadsrådet, och därför
bär vi som står bakom reservationen I
anslutit oss till förslaget om inrättande
av ett sådant råd. Kvar står dock den
principiella tveksamheten. Hur långt
skall vi egentligen dela upp vår rättsskipning
i specialdomstolar? Det är en

Lag om otillbörlig marknadsföring, m. m.

principiellt mycket intressant fråga.
Jag skall kanske inte ta upp en allmänpolitisk
diskussion om den just nu, men
det vore faktiskt roligt alt vid något
tillfälle få diskutera den med departementschefen.
Vi kan inte komma ifrån
att specialdomstolarna — som sagt under
förutsättning av att besvärsmöjligheter
finns — kan ge ärenden en grundligare
behandling, men vi riskerar också
att få ett fruktansvärt lapptäcke. Någonstans
måste vi sätta gränsen. Var
skall den gå?

Beträffande det ekonomiska förtalet
anförde departementschefen att frågan
om allmänna bestämmelser i ämnet får
tas upp i annat sammanhang. Det vore
ingenting att. säga om den saken, om vi
levde i ett ekonomiskt mycket stabilt
samhälle, men det gör vi inte i dag. Vi
har ju en våldsam strukturomvandling
inom näringslivet.

Det finns därför stor risk för att någon,
när olika intressen kämpar om ett
företag som skall strukturomvandlas,
tillgriper det ekonomiska förtalet för
att komma till en från sin egen synpunkt
fördelaktigare uppgörelse. En liten
anvisning i den riktningen ges i
dagens Svenska Dagblad där revisorerna
i Billmans Regulator AB har funnit
sig föranledda att inskrida med ett klargörande
med anledning av att samma
tidning vid ett tidigare tillfälle hade
skrivit, att förhållandena i företaget var
kaotiska. En sådan sak kan medverka
till alt förhindra den strukturrationalisering
i företaget som är önskvärd i ett
sådant läge som det som råder i dag.

Vi som står bakom reservationen It
vill trycka på att frågan om utredning
rörande ekonomiskt förtal och förtal
mot juridiska personer måste avgöras
snart. Eftersom vi har glädjen att ha
departementschefen här i dag vore det
roligt om vi kunde få en liten anvisning
om när departementschefen räknar
med att det där andra sammanhanget,
i vilket dessa bestämmelser skall

Andra kammarens protokoll 1970. Nr 27

226

Nr 27

Fredagen <1611 22 maj 1970

Lag om otillbörlig marknadsföring, m. m.

tas upp, kommer att inträffa. Vi tror
nämligen inte att detta är en fråga som
vi gång på gång kan skjuta framför oss
— den måste tas upp ganska snart för
att inte den strukturrationalisering som
från samhället synpunkt är nödvändig
i onödan skall fördröjas.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationerna I,

II och III.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wachtmeister påstod
att man ifrågasätter juristernas
kompetens. Jag är inte säker på att man
gör det. Jag har den erfarenheten från
sådana specialdomstolar som hyresnämnd
och hyresråd att allmänna domstolsjurister
har kopplats in, varigenom
en specialdomstol har skapats i vilken
även representanter för fastighetsägare
och hyresgäster finns med. Dessa specialdomstolar
har nu verkat i 28 är.
Utvecklingen har blivit den att man nu
har fått .särskilda hyresråd. Det är jurister
som arbetar på området som har
fått denna titel. De har under många
år som hyresnämndsordförande skaffat
sig en utomordentlig kompetens som
har gjort det möjligt för dem att överblicka
hela hyres- och bostadsmarknaden.

Jag tror att sådana specialdomstolar
bar ett stort värde liksom arbetsdomstolen,
som tidigare har åberopats. Det är
helt enkelt nödvändigt att vi som verkar
på olika områden har tillgång till
en domstol som behärskar frågorna och
skaffar sig kunskap genom att ständigt
arbeta med ärenden som ligger inom
deras kompetens- och arbetsområden.

Herr WACHTMEISTER (m) kort genmäle: Herr

talman 1 Jag underkände inte,
herr Svenning, specialdomstolarnas
värde — tvärtom sade jag att man inte
kan komma ifrån att de som specialiserar
sig kan ge frågorna eu grundligare

behandling. Min invändning ligger på
planet: Hur långt skall vi dela upp vår
rättskipning? Nu har vi hyresråd, vi
kommer att få marknadsråd och det
ena rådet efter det andra.

Herr Svenning sade att han inte tyckte
att förfarandet innebar något underkännande
av de allmänna åklagarnas
och domarnas kompetens. Jag har svårt
att tolka departementschefens uttalande
på annat sätt när han säger att de
allmänna åklagarna och domstolarna
inte kan anses ha sådan erfarenhet av
förhållandena inom näringslivet och på
konsumtionsmarknaden att man kan anförtro
dem några mera betydande uppgifter
i detta sammanhang. Det resonemanget
skulle vi kunna föra vidare och
säga: De har ingen kompetens på t. ex.
fiskerättsområdet eller på jakträttsområdet.
Och sedan skulle vi kunna yrka
på särskilda domstolar även där. Det är
kruxet i problemet.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wachtmeister kan
ha rätt i att det behövs en deklaration
beträffande hur långt man skall sträcka
sig. De områden som nu är föremål för
debatt rör emellertid konsumenternas
intresse, inflytande och möjligheter att
verka på marknaden. När man nu skapar
ett marknadsråd som skall hjälpa
dem härmed borde det inte vara fel att
sedan arbeta vidare på denna linje. Jag
är övertygad om att det är nödvändigt
att skapa ett sådant system att de som
arbetar på detta område, även jurister,
ges möjlighet att arbeta ännu säkrare än
de tidigare kunnat göra.

Herr PETTERSSON i Lund (s):

Herr talman! De flesta i denna kammare
är säkerligen överens om att den
prissättning exklusive moms som fortfarande
förekommer på en del håll inom
detaljhandeln är ett osunt system,
som inte har någon saklig grund — det
har endast till syfte att missleda kon -

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

227

sumenterna. Det är mot denna bakgrund
som vi i motionen 11:1327 hemställt
att riksdagen i anslutning till propositionen
57 skulle uttala sig för ett
förbud mot ofullständig prisangivelse.
Det framgår av utskottsutlåtande! liksom
av herr Grebäcks anförande, att utskottet
i hög grad delar motionärernas
uppfattning1 i sakfrågan men att utskottet
anser att missförhållandet lämpligen
hör angripas med stöd av generalklausulen
i lagen om otillbörlig marknadsföring.

Som motionär vill jag gärna instämma
i utskottets uppfattning på denna
punkt. Med utskottets starkt kritiska
skrivning angående prissättning exklusive
moms bör det heller inte vara några
svårigheter att genom marknadsrådet
få fram ett faktiskt förbud mot missvisande
prisangivelser. Jag skall också
gärna medverka till att en anmälan så
snart som möjligt kommer fram till
marknadsrådet för bedömning.

Herr talman! Med detta och med konstaterandet
att propositionen 57 innebär
ett viktigt steg framåt för konsumentintresset
ber jag att få yrka bifall
till tredje lagutskottets hemställan i dess
utlåtande nr 45.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Detta är enligt min uppfattning
en så viktig fråga, att det egentligen
skulle ha funnits skäl för mig att
något närmare utveckla tankarna bakom
detta lagförslag. Jag skall emellertid
inte göra det. Det råder ju enighet i
stort om att denna lagstiftning är behövlig
och nödvändig, och då finns det
heller inte någon anledning att fördjupa
sig i de allmänna principerna bakom
förslaget.

Däremot skulle jag vilja anföra några
synpunkter på de reservationer som fogats
till utskottets utlåtande och till de
motiveringar som i kammaren ytterligare
anförts för reservationerna.

Lag om otillbörlig marknadsföring, m. m.

När det gäller frågan om överklaganderätten
kunde jag visserligen inskränka
mig till att hänvisa till vad herr
Svenning anfört — det överensstämmer
helt med den motivering som redovisats
i propositionen — men jag vill därutöver
gärna understryka att det enligt
min mening skulle vara olyckligt med
en möjlighet till överklagande. Jag tror
att det skulle undergräva rådets auktoritet
och framför allt förlänga liandläggningstiderna
på ett ytterst besvärande
sätt. Jag tror inte att det är tillräckligt
att, som herr Tobé gör, hänvisa
till möjligheten med provisoriska
beslut enligt 8 §.

Jag vill gärna ytterligare understryka
vad herr Svenning sade om rådets sammansättning;
den tillgodoser mycket
högt ställda anspråk på rättssäkerhet.
För övrigt kan vi hänvisa inte bara till
arbetsdomstolen — det ligger ännu närmare
till hands att hänvisa till näringsfrihetsrådet.
Jag vet inte om det förekommit
några klagomål ■— jag har i
varje fall inte hört det — över att det
inte varit möjligt att överklaga näringsfrilietsrådets
beslut. Vi har alltså eu
praxis att falla tillbaka på.

I reservationen II begärs en utredning
av frågan om ekonomiskt förtal
och förtal mot juridiska personer. I
denna sak vill jag bara till herr Wachtmeister
säga att jag för dagen inte kan
göra något annat uttalande än att denna
fråga alltjämt övervägs inom regeringen.

Fru Sundberg beklagade att denna
lagstiftning införes i Sverige utan att
förslag om liknande lagstiftning framläggs
i de övriga nordiska länderna. Jag
vill betona att detta i och för sig inte är
uttryck för något bristande intresse för
en gemensam nordisk lagstiftning i sådana
här frågor. Men man får inte överbetona
den sidan. Om vi här ser ett behov
av en lagstiftning och har en möjlighet
att framlägga förslag till lösningar får
ju inte den omständigheten, att de andra
nordiska länderna för närvarande inte

228

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Lag om otillbörlig marknadsföring, m. in.

är beredda att framlägga liknande förslag,
avhålla oss från att söka lösningar
på problem som i dagens läge är påträngande.

■Tag återkommer till herr Wachtmeister
som tog upp frågan om specialdomstolar.
Det är ju en ständig avvägningsfråga.
Vår huvudprincip kan sägas vara
att vi egentligen inte skall ha specialdomstolar.
Jag vet inte vad herr Wachtmeister
har för bakgrund till påståendet
att det skulle bli fråga om ett »misstänkliggörande»
av de allmänna domstolarna.
Det är tvärtom så att vi har det allra
största förtroende för de allmänna
domstolarnas sätt att handlägga juridiska
frågor och slå vakt om rättssäkerheten.
Och när man har skapat specialdomstolar
har det absolut inte inneburit
något misstänkliggörande av de allmänna
domstolarnas sätt att handlägga
juridiska frågor. Åtgärden har givetvis
helt berott på att man på vissa specialområden
funnit att en specialdomstol
är en praktisk lösning. Vi har ju lysande
exempel på specialdomstolar som
fyller en utomordentligt viktig funktion
— här har redan nämnts arbetsdomstolen.

Jag är därför mycket angelägen att
bestämt deklarera att det inte finns någon
som helst grund för den tankegång
som herr Wachtmeister förde fram. Vi
har inte haft någon tanke på att de allmänna
domstolarna inte skulle kunna
handlägga de frågor vi nu talar om. Det
är klart att de skulle kunna det. Men
om man finner att man kan ha en specialdomstol
med en sammansättning
som för detta ändamål är mera praktisk
skall man naturligtvis inte tveka att gå
den vägen.

Herr TQBÉ (fp):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att göra en liten reflexion med anledning
av vad statsrådet Geijer sade angående
möjlighet att överklaga marknadsrådets
beslut.

Jag tycker det var ett cirkelbevis.

Först sade statsrådet att marknadsrådet
har en så förnämlig sammansättning
och så stor auktoritet att man inte behöver
besvära sig mot dess beslut, till
skillnad från utslag av många andra instanser
i vår rättsordning som har en
lika förnämlig eller kanske ännu förnämligare
sammansättning. Sedan sade
statsrådet att förtroendet skulle rubbas,
om vi införde möjlighet att anföra besvär
över rådets beslut.

Detta är något av ett cirkelbevis. Förtroendet
för rådet är tydligen inte större
än att auktoriteten skulle brista om
det fanns en möjlighet att besvära sig.
Jag tycker inte det är riktigt att argumentera
på det sättet.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Jag kanske valde orden
mindre väl när jag talade om misstänkliggörande
av de allmänna domstolarna.
Eftersom statsrådet frågade vad som låg
bakom detta, kan jag tala om att det var
ett uttalande som statsrådet gjorde i början
av sin ämbetstid, att halva svenska
folket var rättslöst. Det visade sig sedan
att det var någon missuppfattning, och
därmed borde saken vara ur världen,
men missuppfattningen ligger kvar och
gror. Om den sätts i förbindelse med
denna sak, kan det bli rätt betänkligt.

Jag skall gärna ta tillbaka vad jag sade
om misstänkliggörande och i stället
använda ordet »underkännande» — det
är nämligen vad formuleringen på s. 90
i utskottets utlåtande innebär. Har vi
formulerat våra åsikter litet dåligt, både
justitieministern och jag, är vi kvitt därmed.

Statsrådet sade att han inte hade hört
några klagomål över att näringsfrihetsrådets
beslut inte kan överklagas. Jo,
det har framförts ganska många klagomål,
senast när det gällde avskaffandet
av bruttopriser på böcker och musikalier.
Då var branschorganisationerna
allvarligt bekymrade över att det inte
var möjligt att överklaga beslutet, men
ansåg det meningslöst att ta upp en strid

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

229

i denna fråga.

Det är av detta skäl jag anser det farligt
att utvidga detta system — med de
fördelar det ändå innebär ■— om det
inte kombineras med möjlighet till
överklagande.

Ingen människa är ofelbar — det vet
vi litet var. När ett skatteärende överklagas
ända upp i regeringsrätten kan
det hända att beslutet där fattas med tre
röster mot två. Det är ändå de mest erfarna
jurister som finns som kommer till
så olika uppfattningar, att tre vill fria
och två vill fälla, eller tvärtom. I underrätterna
—- varifrån visserligen de högre
rättsinstanserna rekryteras men vilkas
ledamöter i varje fall enligt lekmannens
uppfattning inte kan vara lika
erfarna — måste möjligheterna att göra
misstag vara större. Det vore därför
önskvärt att det funnes eu utväg att få
ett ärende prövat på flera håll. Ingen
människa är som sagt ofelbar.

Till slut vill jag tacka för att regeringen
fortfarande har under övervägande
frågan om bestämmelser till
skydd för ekonomiskt förtal. Innebär
»under övervägande» att ärendet definitivt
är kastat i papperskorgen, eller
betyder det att det har lagts längst ner
i någon byrålåda? Man får ibland uppfattningen
att »under övervägande» betyder
att ett ärende är borta, medan »under
välvilligt övervägande» betyder alt
det ligger kvar på skrivbordet eller i
skrivbordslådan.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! För att börja med frågan
om det ekonomiska förtalet vill jag säga
att uttrycket att ärendet övervägs inom
regeringen betyder att det icke är avskrivet
och icke kastat i papperskorgen,
utan att det finns i blickfältet och
att regeringen har att ta ställning till
hur man skall förfara med frågan.

Herr Tobé måste ha gjort sig skyldig
till eu liten missuppfattning. När vi har

Lag om otillbörlig marknadsföring, m. in.

hänvisat till att det är väsentligt att en
sådan här specialdomstol har auktoritet,
menar vi att vetskapen om att marknadsrådet
är första och sista och enda
instans säkerligen har sin betydelse inför
allmänheten. Det ger en speciell
tyngd åt utslagen, som blir vägledande
på ett speciellt sätt.

Jag säger detta därför att det enligt
min erfarenhet har utomordentligt stor
betydelse för arbetsdomstolens förankring
och auktoritet hos arbetsmarknadens
parter att arbetsdomstolens domar
inte kan överklagas. På samma sätt tror
jag att det är mycket värdefullt för
marknadsrådets auktoritet och ställning
inför den allmänna opinionen om rådet
blir första och sista instans.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A och B

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. C

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som föreslagits i reservationen
I; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Wachtmeister begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i inom.
C i utskottets utlåtande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
i motiveringen som föreslagits i reservationen
I av herr Grebäck m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

230 Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Lag om otillbörlig marknadsföring, m. m.

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Sundberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 8G nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Mom. D och E

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. F

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
II; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Wachtmeister begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
Iredje lagutskottets hemställan i mom.

F i utskottets utlåtande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II av herrar Ebbe Ohlsson
och Wachtmeister.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning'' genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för ja -

propositionen. Herr Wachtmeister begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 172 ja och
28 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. G

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
III; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Wachtmeister begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
G i utskottets utlåtande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen III av herr Grebäck m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Wachtmeister begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 113 ja och
88 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. H

Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27 231

Ändring i föror

§ 8

Föredrogs vart för sig

konstitutionsutskottets utlåtande nr
36, i anledning av proposition med förslag
till lag om otillbörlig marknadsföring,
m. m., i vad denna hänvisats till
utskottet; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till marknadsrådet
och konsumentombudsmannen,
och

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbetalning av ersättning
för upplåtelse av vissa kommunala
sjukhus för läkarutbildning och
forskning.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 9

Ändring i förordningen om skatteutjämningsbidrag,
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
119, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i förordningen (1965:268) om skatteutjämningsbidrag,
in. in., jämte motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Från och med nästa år
upplöses Gotlands läns landsting i samband
med att de borgerliga primärkommunerna
på ön läggs samman till en
kommun, som kommer att heta Gotlands
kommun och som skall överta landstingets
uppgifter. Detta aktualiserar vissa
statsbidragsfrågor.

Här gäller det närmast frågan om
reglerna för skatteutjämningen. På
grundval av en promemoria som har
upprättats i kanslihuset och varit föremål
för remissbehandling framläggs ett
8** — Andra kammarens protokoll 1970.

lingen om skatteutjämningsbidrag, m. m.

förslag i syfte att den gemensamma
kommun som skall bildas på Gotland
inte skall förlora skatteutjämningsbidrag
genom reformen. Man har från
Kungl. Maj ds sida föreslagit, att Gotlands
kommun skall garanteras ett skatteunderlag
på 92 procent av medelskattekraften
i riket mot vad som annars
skulle gälla, nämligen 90 procent för
primärkommun och 95 procent för
landsting.

I motioner har yrkats att skattekraftsgränsen
för Gotlands kommun skall höjas
till 110 procent från föreslagna 92
procent. Vi har, när vi behandlat detta
ärende i statsutskottets femte avdelning,
varit eniga om att inte tillstyrka motionerna,
eftersom ett bifall till dem skulle
betyda en uppräkning av anslaget med
inte mindre än 20 miljoner kronor per
år räknat.

Företrädare för centern, folkpartiet
och moderata samlingspartiet har emellertid
fogat ett särskilt yttrande till
statsutskottets utlåtande. Vi som anslutit
oss till det särskilda yttrandet anser
att man bör belysa problemet något mer,
innan man fattar ett definitivt beslut.
Vi åberopar vad som har påvisats i motionerna,
nämligen att Gotlands län har
den lägsta skattekraften per invånare
av länen i riket och att den genomsnittliga
utdebiteringen under senare år varit
högre än den för riket genomsnittliga
samt att kommunerna på ön genomsnittligt
har en större låneskuld än
kommunerna i det övriga landet.

Flertalet av de remissinstanser som
yttrat sig över promemorian har framhållit
vikten av att skattekraftsgränsen
för Gotland sätts högre än 92 procent
som föreslagits i propositionen. De skäl
som anföres är, förutom dem jag redan
nämnt, att Gotland har ett högt kostnadsläge,
ogynnsamma tendenser beträffande
befolkningsutvecklingen, svårt att
få nya industriella etableringar och, på
grund av den geografiska belägenheten,
speciella svårigheter som sammanhänger
med de dyra och tidskrävande person-
och godstransporterna.

Nr 27

232

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Ändring i förordningen om skatteutjämningsbidrag, m. m.

Vi som står bakom det särskilda yttrandet
har velat uttala, att det enligt
vår mening föreligger starka motiv för
att sätta skattekraftsgränsen för Gotlands
kommun högre än föreslagna 92
procent. Men vi förutsätter då, att den
utredning om översyn av skatteutjämningen
som finansministern nu tillsatt
skall med förtur ta upp dessa frågor til!
övervägande och utarbeta förslag.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än utskottets.

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
har ju berört bakgrunden till propositionen
nr 107 som vi nu behandlar.

I motionerna I: 1202 och II: 1408, vilka
undertecknats av representanter för
samtliga politiska partier, hemställs »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställer om en omedelbar uppflyttaing
av Gotlands kommun till skattekraftsområde
2». Ett bifall till motionerna
skulle innebära att utdebiteringen
i Gotlands kommun skulle kunna anpassas
till medelutdebiteringen i riket, som
innevarande år beräknas till 21 kr. per
skattekrona.

Som det nu är ter sig den ekonomiska
bilden mörk i inledningsskedet för den
nya kommunbildningen. Visby A-region
har den lägsta realinkomsten per sysselsatt
i landet. En av anledningarna
härtill är givetvis näringslivets struktur
på Gotland, där inte mindre än 28 procent
av befolkningen direkt har sin utkomst
av jordbruket, och som bekant
har jordbruket under senare år inte haft
anledning att rosa marknaden. Som jämförelse
kan nämnas att Stockholm—Södertälje-regionen
har den högsta realinkomsten,
och den överstiger Visbyregionens
med ca 10 000 kr. per sysselsatt.
Det låga inkomstläget för Gotland medför
att skattekraften är den lägsta i landet.
Siffrorna för 1970 visar att antalet
skattekronor per invånare på Gotland
är 68:07, vilket skall jämföras med
96: 01 för hela riket, och det innebär att

Gotland endast har 71 procent av medelskattekraften.

Som herr Eliasson i Sundborn nämnde
är Gotlands geografiska läge kostnadsfördyrande
och hemmamarknaden
liten, vilket gör att kommunikationsfrågorna
är av största betydelse för näringslivets
utveckling. Statsmakternas
stöd har, som herr Eliasson också anförde,
hittills uteblivit, trots riksdagens
upprepade uttalanden om en lösning av
kommunikationsfrågorna med statligt
stöd.

En mycket svår balansgång väntar
också den nya kommunbildningen. Å
ena sidan möter de naturliga kraven på
en med landet i övrigt jämförbar service
i olika avseenden, och å andra sidan
möter kravet att utdebiteringen inte
skall nå sådan höjd att skattetrycket får
en tröskeleffekt då det gäller lokalisering
till länet eller rent av blir en primär
anledning till utflyttning. Lånevägen
kan ju heller inte beträdas hur långt
som helst när det gäller investeringar.

Men vi skall inte svartmåla situationen.
Med arbete och klok hushållning
—- och gotlänningarna är vana vid det
— kan man komma långt. Vissa fördelar
kan måhända också ernås med den nya
kommunbildningen. En helhetsbild kan
sålunda nu erhållas av Gotlands problem
i stort, och en planering kan göras
för hela regionen, innefattande
samtliga kommunala aktiviteter. Vidare
kan de resurser som finns inriktas
mot vissa prioriterade mål, och eventuella
felinvesteringar bör lättare kunna
undvikas. Dessutom kommer den sociala
och medicinska vården att ligga under
samma huvudman och kan i viss utsträckning
samordnas. Likadant är fallet
med undervisningen. Lokaliseringspolitiken,
som är livsviktig för Gotland,
kan också drivas hårt och målmedvetet,
och i det avseendet skulle det vara av
allra största betydelse om regionen kunde
föras till stödområdet.

Med detta vill jag ha sagt att gotlänningarna
på intet sätt tänker kasta yxan

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27 233

Anslag till skatteutjämningsbidrag till kommunerna in. m.

i sjön, Irots att våra motioner om högre
skatteutjämningsbidrag inte liar tillstyrkts.
Vi kommer att kämpa för vårt
Gotland!

Jag finner det emellertid ofrånkomligt
att regeringen omprövar sin i vissa
avseenden passiva inställning till Gotlands
problem, vilka måste lösas snart.
Jag tänker då närmast på lokaliseringsoch
kommunikationsfrågorna.

I det särskilda y ttrande som fogats till
statsutskottets förevarande utlåtande
framhålles att starka skäl talar för att
skattekraftsgränsen för Gotlands kommun
blir högre än föreslagna 92 procent,
och man förutsätter att utredningen
för översyn av skatteutjämningsbidragen
med förtur tar upp dessa frågor
till övervägande och förslag. Detta är
ett betydelsefullt uttalande, som jag hoppas
kommer att beaktas av den nu tillsatta
utredningen.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 10

Anslag till skatteutjämningsbidrag
till kommunerna m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
120, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1970/71 till skatteutjämningsbidrag till
kommunerna in. m. jämte motioner.

I propositionen nr 1 (bilaga 9, punkt
D 2, s. 69—72 i utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 2
januari 1970) hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att till Skatteutjämningsbidrag
till kommunerna in. m. för
budgetåret 1970/71 på driftbudgeten under
sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1 680 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 89
av herr Bohman m. fl. och 11:106 av

herr Holmberg m. fl.,

dels de likalydande motionerna 1:94
av herr Werner och II: 108 av fru
Ryding in. fl., vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om förslag om statligt
grundbidrag till kommunerna för utgivande
av kommunala bostadstillägg,
förslagsvis 500 kr. per bidragsberättigad
pensionstagare, förbundet med villkor
i syfte att trygga en minimistandard
enligt i motionerna anförda riktlinjer,

dels de likalydande motionerna I: 745
av herr Eric Carlsson m.fl. och II: 162
av herr Larsson i öskevik in. fl., vari
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
utredning och förslag om ett statligt
grundbelopp i det kommunala bostadstillägget
till folkpensionen,

dels de likalydande motionerna
1: 288 av herr Högström m. fl. och
11:317 av herr Ekström m.fl., vari
hemställts att riksdagen hos Kungl.
Maj:t måtte hemställa om en skyndsam
översyn av reglerna för kommunala bostadstillägg
till pensionärer,

dels de likalydande motionerna I: 573
av herr Bohman in. fl. och II: 679 av
herr Holmberg m.fl., såvitt nu var i
fråga,

dels motionen 1: 744 av herr Gösta
Jacobsson,

dels de likalydande motionerna I: 753
av herrar Eric Peterson och Österdahl
samt II: 871 av herr Jonsson i Mora
in. fl. i vad avsåge hemställan att den
av riksdagen 1969 begärda utredningen
angående kostnadsfördelning mellan
stat och kommun ävenledes finge i uppdrag
att överväga frågan om lämpliga
statliga åtgärder för utjämnande av
skillnaderna i de utgående kommunala
bostadstilläggen.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Skatteutjämningsbidrag
till kommunerna m. m.
för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa ett för -

234

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Anslag till skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.

.slagsanslag av 1 680 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 89 och II: 106,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:94 och 11:108, 1:145 och
TI: 162, 1:288 och 11:317 samt 1:753
och II: 871, sistnämnde två motioner
.såvitt nu var i fråga,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 573 och II: 679 såvitt nu var i
fråga,

5. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 744.

Reservation hade avgivits beträffande
bostadstillägg åt pensionärer av herrar
Nyman (fp), Wirtén (fp), Wikström
(fp), Johan Olsson (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Mattsson (ep),
Andersson i Knäred (ep), Tobé (fp)
och Eriksson i Arvika (fp), som ansett
att utskottet under 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte som sin mening
ge Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört i anledning av motionerna
1:94 och 11:108, 1:145 och
11:162, 1:288 och 11:317 samt 1:753
och 11:871, sistnämnda två motioner
såvitt nu var i fråga.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

lierr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 120 behandlas Kungl. Maj :ts framställning
om anslag för kommande budgetår
till skatteutjämningsbidrag till
kommunerna. Det föreligger också en
hel del motioner i ämnet. .Tåg skall närmast
beröra de motioner som har direkt
anknytning till skatteutjämningsproblemet
och som utgått från de svårigheter
som kan möta för kommuner med svag
skattekraft att utan besvärande konsekvenser
i form av hög utdebitering tillgodose
önskemålet om goda och med
bättre ställda kommuner likvärdiga
kommunala bostadstillägg för pensionärerna.

Som bekant beslöt riksdagen i fjol, ef -

ter förslag från centerpartiets sida och
ett enhälligt statsutskottsutlåtande, att
uttala att riksdagen önskade en parlamentariskt
sammansatt utredning med
uppdrag att se över det nuvarande skatteutjämningssystemet
i syfte att åstadkomma
en ytterligare utjämnad kommunalskatt
över hela landet. I samband
därmed borde, enligt uttalandet, utredningen
få i uppdrag att utreda frågan
om kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun.

Av de direktiv, som vi haft tillfälle
att studera i femte avdelningen, framgår
det att den utredning som finansministern
sålunda aviserat kommer att ta
upp en hel del frågor som har samband
med det s. k. skattepaketet. Det gäller
t. ex. frågan om kompensation till kommunerna
som en följd av ortsavdragsreformen
och frågan om eventuell kompensation
till invånare i kommuner med
särskilt hög kommunalskatt, vilka inte
genom de nya statliga inkomstskatteskalorna
blir helt kompenserade för förlusten
av den skatteutjämnande effekt som
det nuvarande kommunalskatteavdraget
bär.

Däremot skall utredningen inte, som
riksdagen önskade — åtminstone i
lämpliga delar — se över kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. Finansministern
har här inte följt riksdagens
uttalande. Civilministern har tillsatt
en utredning som skall behandla
ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan
stat och kommun och som i hög
grad föranletts av de utredningar vilka
gjorts beträffande länsdemokratin och
länsförvaltningens framtida organisation.
Först sedan denna utredning klargjort
ansvars- och uppgiftsfördelningen
mellan stat och kommun anser regeringen
tiden mogen att ta upp frågan om
kostnadsfördelningen. Det kommer alltså
att dröja åtskilliga år innan kostnadsfördelningsproblemet
blir utrett
och föremål för förslag till riksdagen.

I ett antal motioner har det föreslagits
åtgärder som syftar till en bättre

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

235

Anslag till skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.

utjämning av de ekonomiska olikheterna
mellan kommunerna än det nuvarande
skattesystemet ger. Motionerna har
väckts av företrädare för flera partier

— också det socialdemokratiska partiet

— och det problem som tas upp är framför
allt de betydande olikheter som föreligger
beträffande de kommunala bostadstilläggen.
Enligt samtliga motionärer
har problemet utan tvivel delvis sin
grund däri att den nuvarande skatteutjämningen
inte tillräckligt beaktar de
svårigheter som uppkommer i kommuner
med ett relativt sett stort antal pensionärer
och ett svagt skatteunderlag.
Det gäller framför allt många glesbygdskommuner,
inte minst i skogslänen men
också på andra håll i landet.

Motionärerna är alltså ense om vad
som är problemet men har något olika
förslag till lösning. I vissa fall har det
förordats att ett statligt grundbidrag
med visst belopp skulle utgå till kommunerna
för varje pensionär som har
bostadstillägg. Detta skulle i någon mån
kunna verka utjämnande, men det förefaller
mig inte vara tillräckligt.

.lag vill i detta sammanhang peka på
uppgifter som lämnats i den socialdemokratiska
motionen och som jag tycker
på ett myckel bra sätt belyser problemen.
Det gäller förhållandena i en
Norrlandskommun jämfört med en
kommun här i Storstockholmsområdet,
och det visar sig att skillnaden i kostnad
för bostadstilläggen är utomordentligt
stor, om man ser till vad det betyder
för utdebiteringen. Detta har naturligtvis
också sin grund däri att de skilda
kommunerna har mycket olika antal
pensionärer procentuellt sett. Det finns
som bekant kommuner i detta land med
en relativt ung befolkning — ett inflyttningsöverskott
— så att endast några
få procent av befolkningen är pensionärer,
medan i andra kommuner över
30 procent av befolkningen utgörs av
folkpensionärer.

Utskottets majoritet har velat hänvisa
till alt då frågan var uppe i fjol uttalade

sig utskottet för generellt verkande regler
i skatteutjämningssyfte — regler som
alltså inte innebär någon detaljkontroll
och inte inverkar på kommunernas
självbestämmanderätt. Detta bör enligl
utskottsmajoritetens mening även i forlsättningen
vara huvudprincipen i skattesystemet.
Härvidlag råder egentligen
inte några delade meningar mellan oss
reservanter och utskottsmajoriteten. .lag
tycker inte att man bör gå ifrån denna
huvudprincip, i varje fall inte så länge
det finns outnyttjade möjligheter att
åstadkomma en bättre .skatteutjämning
med generellt verkande regler. Detta är
väl ännu inte utrett, utan den nya utredningen
bör studera saken.

Del är detta som vi reservanter från
mittenpartierna önskar understryka. Vi
har, eftersom utskottsmajoriteten avstyrkt
motionerna, velat framhålla att
vi delar motionärernas uppfattning att
den nuvarande skatteutjämningen inte
är tillräcklig för att trygga en önskvärd
utjämning av skillnaderna i kommunala
bostadstillägg till pensionärerna. Vi anser
att detta bör särskilt uppmärksammas
vid översynen av skatteutjämningssystemet
och skriver: »Därvid bör övervägas
åtgärder med syfte att eliminera
de särskilda svårigheter som föreligger
för kommuner med svag skattekraft och
relativt stort antal pensionärer.»

Det finns anledning att i detta sammanhang
framhålla att skatteutjämningen
innebär en avsevärd förbättring och
en minskning av skillnader i utdebitering.
Men trots detta föreligger en skillnad
— om jag inte missminner mig —
på 6 å 7 kr. mellan kommuner med
högre och kommuner med lägre utdebitering.
Man måste ändå säga sig att eu
så stor skillnad inte kan vara motiverad
om det bakom denna till mycket
väsentlig del ligger olikhet i skattekraft
och samtidigt förhållandevis stora kommunala
utgifter i samband med de obligatoriska
uppgifter som kommunerna
pålagts av statsmakterna för t. ex. skolväsende,
åldringsvård o. s. v. Efter allt

236

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Anslag (ill skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.

tal som här förts om jämlikhet hoppas
jag att vi är ense på den punkten.

Eftersom finansministern i sina direktiv
uttalar att översynen skall syfta
till en bättre skatteutjämning än den
nuvarande är det inget tvivel om att vi
är helt överens om syftemålet. Vi reservanter
har emellertid menat att man
ändå måste ta med problemet om de
kommunala bostadstilläggen i utredningens
arbete och då speciellt uppmärksamma
dem. Man måste försöka
finna en lösning på detta problem inom
ramen för en generellt verkande skatteutjämning.
Man bör alltså beakta de
nämnda faktorerna utan att därför tillgripa
kontrollåtgärder och ett mer eller
mindre invecklat skattebidragssystem.
Först sedan denna väg inte visat sig
vara framkomlig finns det anledning
att överväga om man skall tillgripa någon
av de former för statsbidragsgivning
som motionärerna pekat på.

Om vi menar allvar med vårt tal om
jämlikhet, allvar med att vi skall eftersträva
en bättre skatteutjämning, är det
viktigt — det bör understrykas — att
vi har generella, enkla regler. Men
kvar står problemet att målsättningen
större jämlikhet—bättre skatteutjämning
inåste vara viktigare än någon avvikelse
från i och för sig betydelsefulla
grundprinciper som vi kan tvingas till.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr EKSTRÖM (s):

Ilerr talman! Eftersom jag befinner
mig bland undertecknarna av motionen
II: 317 vill jag anföra några synpunkter.

Det statliga skatteutjämningsbidraget,
sådant detta utformades av 1965 års
riksdag, har utan tvivel betytt ofantligt
mycket för kommunernas ekonomi. Däremot
är det kanske angeläget att erinra
om att när vi fattade beslutet förelåg
delade meningar om huruvida man
skulle kunna tänka sig ett skatteutjämningsbidrag
av detta slag utan att samtidigt
ha vissa specialdestinationer. Ut -

märkande för förhållandet mellan stat
och kommun under många år har varit
att vi tagit bort fler och fler av specialdestinationerna,
och detta är säkerligen
riktigt. Jag vill emellertid erinra om
Svenska kommunförbundets yttrande år
1965, i vilket bl. a. anfördes: »De kommunala
bostadstilläggen utgör en del av
pensionssystemet och bör därför enligt
förbundets mening fastställas med hänsyn
till hela samhällets möjligheter att
tillgodose pensionärernas behov.»

Jag har givetvis den meningen, herr
talman, att det inte finns någon möjlighet
att i dag överflytta totala kostnaden
för pensionärernas bostadstillägg till
staten, men det är kanske ändå realistiskt
att tänka sig någon form av specialdestination.

Efter det att vi väckte våra motioner
under den allmänna motionstiden har
finansministern tillsatt en utredning
om översyn av skatteutjämningsbidragen.
Dessutom har civilministern erhållit
bemyndigande att tillsätta en beredning
för att göra just den utredning
som herr Eliasson i Sundborn har talat
om och som avser uppgiftsfördelningen
mellan stat och kommun. En sådan
organisatorisk utredning måste givetvis
företas. Det pågår en ständig överflyttning
av samhällsuppgifter mellan stat,
landsting och kommun, och vad som
härvid måste vara utslagsgivande är att
det organ i samhället som är bäst lämpat
att sköta en viss uppgift också skall
göra det. Därför är det mycket angeläget
att denna utredning, som kommit
till stånd på beställning av riksdagen
efter ett enhälligt statsutskottsutlåtande
i fjol, nu arbetar och arbetar snabbt.

Jag tror alltså att den riktiga vägen
är att man först gör denna utredning
om uppgiftsfördelningen innan man ger
sig in på en alltför genomgripande omfördelning
av kostnaderna.

Eftersom statsutskottet har avstyrkt
även den motion som jag har undertecknat,
skulle jag vilja ställa en direkt
fråga till statsutskottets talesman: Har

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

237

Anslag till skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.

man i femte avdelningen dragit den
slutsatsen av utredningsdirektiven att
de synpunkter som vi har anfört i motionsparet
1:288 och 11:317 kommer
att bli beaktade? Det är angeläget för
mig att få veta huruvida statsutskottet
har den meningen att utredningen skall
kunna gå in på just detta område och
ta hänsyn även till kostnadsposter som
—- enligt vad vi visat i vårt motionspar
— är av så olika tyngd i olika kommuner.
Om i Bjärtrå kommun kostnaden
per skattekrona för kommunala bostadstillägg
efter avdrag av från staten tillskjutet
skatteunderlag uppgår till 1:55
kr., är den t. ex. i Järfälla bara 23 öre.
Det nuvarande skattcutjämningssystemet
är ett trubbigt instrument när det
gäller att göra en rättvis fördelning.

•lag vill således fråga statsutskottets
talesman, om vi kan räkna med att dessa
synpunkter kan bli beaktade och om
det av direktiven kan utläsas att man
(inskar ett system, som tar större hänsyn
till de olika lägen som skilda kommuner
befinner sig i i fråga om vissa
kostnadsposter, befolkningsutveckling
m. m.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Vissa frågor återkommer
årligen, oberoende av hur de tidigare
har behandlats. Även om önskemålen
helt har infriats kommer de ändock
tillbaka för förnyad handläggning. De
kommunala skatteutjämningsbidragen
är en fråga som har debatteras här i
riksdagen åtminstone hela detta sekel.
Från tidig ungdom minns jag att man
diskuterade kommunernas skatteproblem.
Den ena utredningen efter den
andra försökte komma till rätta med
den problematiken. Man har alltid slagit
vakt om den kommunala självbestämmanderätten,
rätten för de kommunala
församlingarna att själva forma
sin politik. Om man vill gå ett steg
längre — vilket jag förmodar att det
finns ringa om ens någon resonans
för — skulle man ju kunna välja det

franska systemet, där statstjänstemän
bestämmer hur man skall ha det i kommunerna.
Men jag tror inte att det systemet
skulle vara genomförbart här.
Vi måste hela tiden ha i blickfältet att
kommunernas självbestämmanderätt
skall bevaras. Samtidigt måste vi undersöka
i vilken utsträckning vi genom en
utjämnande politik kan förbättra läget
för kommuner med svag ekonomi.

Den utveckling som har ägt rum under
de senaste åren visar att det samhälleliga
stödet har vuxit från ett synnerligen
blygsamt belopp till att enligt
förslaget för kommande budgetår bli
1 680 miljoner kronor. Jag tycker personligen
att det är en aktningsvärd utveckling.
Enligt de undersökningar som
verkställts har stödet också haft en
starkt utjämnande effekt. Det hindrar
inte att det återstår problem att lösa
på detta område. Därför hemställde också
statsutskottet förra året om en ny
utredning, och denna hemställan bifölls
av riksdagen. Kungl. Maj :t har nu beslutat
att tillsätta denna utredning. Den
skall göra en översyn av det nuvarande
systemet och undersöka i vad mån ytterligare
förbättringar kan åstadkommas.

Herr Ekström frågade mig om man
av direktiven kan utläsa att de i motionerna
anförda synpunkterna är beaktade.
Jag kan inte svara på annat sätt
än att i direktiven i viss utsträckning
talas om en utjämning mellan kommunerna
och att vissa delproblem som har
uppstått skall lösas. Däremot finns såvitt
jag minns rätt inget uttalande om
specialdestinationer.

Vi har också varit överens om att
specialdestinationerna bör avvecklas.
Om riksdagen har den uppfattningen
att den kommunala skatteutjämningen
i första hand skall ta sikte på kommuner
med låg skattekraft och svag ekonomi
över huvud taget är det enligt min
mening oriktigt att använda specialdestinationer.
Sådana går både till en
kommun som Järfälla och till skatte -

Nr 27

238

Fredagen den 22 maj 1970

Anslag till skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.

svaga kommuner. Det är bättre att använda
de medel, som vi eljest skulle ha
haft till specialdestinationer, till att öka
skatteutjämningsbidraget som i huvudsak
går till de ekonomiskt svaga kommunerna.

När herr Eliasson i Sundborn talade
om att de problem som kommunerna
har måste betraktas som mycket allvarliga
konstaterar jag bara att han i allt
väsentligt slog in öppna dörrar. I enlighet
med riksdagens önskan har Kungl.
Maj :t beslutat tillsätta en utredning beträffande
hela det kommunala skatteutjämningssystemet.
Utredningen skall
undersöka, om systemet kan göras effektivare
och bättre i syfte att nå ytterligare
utjämning mellan kommunerna.
Att denna utredning inte skall ta upp
frågan om kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun beror på att en utredning
i vilken kommunförbunden är
företrädda pågår inom civildepartementet.
Man måste ha underlag för att bygga
sin bedömning på hur denna kostnadsfördelning
mellan stat och kommuner
skall se ut. Det har varit tradition
i riksdagen att vi först tar reda
på vad vi skall göra och hur vi skall
gå till väga och sedan fattar besluten.
Det är avsikten också i detta fall. När
vi bär fått den problematiken klarlagd
och dessutom har bestämt vilka uppgifter
som staten respektive kommunerna
skall svara för har vi erhållit
kompletterande underlag för åtgärder
på kommunalskatteutjämningens område.
Jag förutsätter att vi därefter skall
kunna åstadkomma betydande förbättringar
i det nuvarande systemet, som
ändå är ett synnerligen gott instrument
för att hjälpa kommunerna, jämfört
med förhållandena tidigare.

Allt som man nu talar om är alltså
på gång, och innan dessa utredningar
och beredningar har slutförts är det
väl rätt omöjligt att lösa dessa problem.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! I motionerna 1:94 och
II: 108 har vi tagit upp problemet om
skillnaderna i de kommunala bostadstilläggen
mellan olika delar av landet.
Frågan om folkpensionärernas materiella
standard har blivit beroende av
i vilken kommun de är bosatta. Det
förhållandet är naturligtvis helt oefterrättligt,
inte minst mot bakgrunden av
den jämlikhetsdebatt som fördes i riksdagen
häromdagen. Om man över huvud
taget skall dra några slutsatser av
bekännelserna till jämlikhetsprincipen
måste det väl vara, att man inte accepterar
en sådan ojämlikhet för landets
folkpensionärer.

Det kommunala bostadstillägget måste
ses som en del av ett pensionssystem
för vilket staten bär huvudansvaret.
Samhällets samlade resurser måste vara
avgörande för den standard som skall
tillerkännas folkpensionärerna. Men
detta är inte fallet.

Nu förklarar utskottet att med föreliggande
förslag angående skatteutjämningsbidrag
till kommunerna bör yrkandet
i motionerna 1:94 och 11:108
— alltså vpk-motionerna — inte föranleda
någon riksdagens åtgärd. För att
vara på den säkra sidan tillfogar utskottet
en hänvisning till sitt utlåtande
förra året, vari det underströk sin uppfattning
om huvudprinciperna i skatteutjämningsssystemet.

Men, herr talman, vi motionärer anser
inte att syftet med våra motioner har
blivit tillgodosett. Yårt yrkande om ett
statligt grundbidrag till kommunerna
för utgivande av kommunala bostadstillägg
motiverar vi bl. a. med att den
av riksdagen i fjol begärda utredningen
angående kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun ännu inte blivit tillsatt.
Yi anförde då — vilket för övrigt
är alltför väl känt — att sådana utredningar
kan förutsättas ta en rundlig tid
i anspråk. Under tiden växer bekymren
för kommunerna. I de ekonomiskt mest
svaga kommunerna är det bl. a. folkpen -

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

239

Anslag till skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m

sionärerna som kommer i kläm. Det vill
vi inte vara med om.

Sedan åberopade motioner skrevs har
det klarlagts att det kommer att ta åtskillig
tid innan ens den av riksdagen
begärda utredningen blir tillsatt. I Kommunförbundets
tidskrift nr 5 i år uttalades
den förmodan att denna utredning
inte kan bli aktuell förrän under
1970-talets senare del. Detta är minst
sagt anmärkningsvärt och vittnar om en
inte alltför stor respekt för av riksdagen
fattade beslut.

Den förbättring beträffande skatteutjämningsbidragen
som nu föreslås kan
inte anses motsvara rimliga anspråk
när det gäller att åstadkomma den stimulans
som fordras för att nå en behövlig
uppräkning av de kommunala
bostadstilläggen i en råd kommuner.

I detta sammanhang vill jag hänvisa
till en annan omständighet, nämligen
kompensationen till kommunerna i anledning
av det nyligen fattade beslutet
i skattefrågan. Utskottet hänvisar ju till
bevillningsutskottets betänkande nr 40
angående skattereformen. Kommunerna
lovas visst och sant kompensation för
grundavdragets höjning. Men inte för
den höjda mervärdeskatten! Enligt
Kommunförbundets beräkningar betyder
den höjda mervärdeskatten 30 å 40
öre per skattekrona. Denna omständighet
gör det så mycket mer befogat att
besluta i enlighet med det av oss ställda
yrkandet.

•lag kan alltså, herr talman, inte acceptera
utskottets hänvisningar som
skäl för ett avslag på våra motioner och
her därför att få yrka bifall till motionerna
1:94 och 11:108.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Man kan ju argumentera
om jämlikhet på många olika sätt.
Men om man nu argumenterar för att
alla kommuner skall få ett grundbidrag
på 500 kr., så innebär det att man vill
ge 500 kr. till de rika kommunerna och
500 kr. till de fattiga kommunerna. Det

är väl ingen jämlikhet!

Beträffande uttalandet att utredningen
om den nya skatteutjämningen skulle
tillkomma först i slutet av 1970-talet vill
jag erinra om att Kungl. Maj :t den 20
mars i år i konselj beslöt att tillsätta
en dylik utredning.

Herr JONSSON i Mora (fp):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
också motionsparet I: 753 och
11:871 som jag och några medmotionärer
väckte under den allmänna motionstiden.
Motionerna tar bl. a. upp de kommunala
bostadstilläggens storlek och
möjligheterna att få en utjämning till
stånd mellan olika kommuner. Genom
det beslut som riksdagen för några år
sedan fattade bekostas bostadstilläggen
numera i sin helhet av kommunerna.
Därför har kommunerna också att själva
bestämma storleken av dessa bostadstillägg.
Detta har lett till avsevärda variationer
mellan olika kommuner. Eu
del kommuner betalar hela bostadskostnaden
upp till en viss storlek på bostaden
under det att andra kommuner nöjer
sig med ett större eller mindre schablonbelopp.
Detta kan, såsom vi säger
i vår motion, sammanhänga med olika
ekonomiska förutsättningar i de skilda
kommunerna men kan också bero på
befolkningens åldersfördelning. Det
finns kommuner där pensionärerna utgör
27 procent av invånarna — jag har
exempel på det från mitt län — under
det att pensionärerna i andra kommuner
kan utgöra 5 å 10 procent av befolkningen.
Det är klart att detta leder
till skillnader i bostadstilläggens storlek.

Som sagts här tidigare är det önskvärt
att en utjämning kan komma till
stånd. Frågan är då på vilka vägar man
skall söka sig fram för att nå det målet.
Vi har i vår motion hemställt att den av
riksdagen 1969 begärda utredningen angående
kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun också skall få i uppdrag
att överväga lämpliga statliga åt -

240 Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Anslag till skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.

gärder för en utjämning av skillnaderna
i de utgående kommunala bostadstilläggen.

Nu liar man — och det med rätta —
fäst uppmärksamheten på att det har
tillsatts en kommitté som skall se över
skatte utjämningssystemet. Det är möjligt
att man på den vägen kan komma
fram till en lösning. Det är också möjligt
att man kan lösa problemet på annat
sätt. Vi har i vår motion inte velat
anvisa vare sig någon bestämd väg att
gå — vi har bara antytt vissa möjligheter
— eller något bestämt belopp.

Jag har velat med dessa få ord stryka
under att det finns ett starkt behov
av att på något sätt försöka få till stånd
en utjämning på det här området.

Till utskottets utlåtande finns fogad
en reservation som tar upp bl. a. det
yrkande vi har ställt i vårt motionspar,
och jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Lindholm att när jag kritiserar att man
inte på något sätt har tagit upp kostnadsfördelningsproblemet
i samband
med skatteutjämningsfrågan innebär
det att jag håller fast vid den ståndpunkt
som herr Lindholm och jag intog
i fjol. Med det utredningssystem, som
regeringen nu har gått in för, kommer
vi med all säkerhet inte att få kostnadsutjämningsfrågan
lagd på riksdagens
bord förrän tidigast i slutet av 1970-talet, medan statsutskottet i fjol på förslag''
av sin femte avdelning skrev att
man vid översynen av skatteutjämningssystemet
också borde se över kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun.

Jag kan mycket väl förstå att frågan
om uppgiftsfördelningen måste tas upp,
och jag har inte heller ansett att den
skulle lämnas helt åt sidan i detta sammanhang
— i vart fall är det nödvändigt
att utreda den för att man skall
kunna åstadkomma en bättre skatteut -

jämning — men detta gäller ju den snö
som föll i fjol och tidigare år. Nu kan
vi inte göra någonting åt den saken.

Reservationen gäller inte dessa problem,
utan den gäller frågan om hur
kommuner med svag skattekraft och relativt
många pensionärer skall kunna
införa bostadstillägg som är likvärdiga
med bostadstilläggen i bättre situerade
kommuner utan att det leder till att
skattebetalarna får betala flera tior eller
flera hundralappar mer i skatt än
kommuner som mer svarar mot riksgenomsnittet.

Till herr Ekström vill jag säga att jag
är glad för att det i direktiven klart
sägs att man åsyftar en bättre skatteutjämning.
Det ges också en del exempel
på vad man skall beakta, men pensionärernas
bostadstillägg nämns inte
alls i sammanhanget, och detta är skälet
till att det fogats en reservation till
utskottets utlåtande. Det hade varit en
annan sak om majoriteten visserligen
avstyrkt motionerna som handlar om
grundbidrag o. s. v. men skrivit att man
förutsätter att detta problem särskilt
uppmärksammas vid översynen i syfte
att åstadkomma en bättre skatteutjämning
— huvudsaken för motionärerna
är att åstadkomma en utjämning av
kostnaderna för bostadstilläggen. Nu
står det inte så, utan utskottsmajoriteten
hänvisar bara till fjolårets uttalande
om specialdestinationer och avstyrker
motionerna.

Jag hoppas att ledamöterna av utredningen
ändå kan ta upp frågan, även
om jag inte kan finna att det blir så
värst mycket lättare med hänsyn till de
skrivningar som har gjorts i utlåtandet
och i direktiven. Men jag hoppas ändå
att man skall kunna bättre beakta våra
önskemål.

Sedan vill jag säga till herr Lindholm
att vi skall inte alltför mycket diskutera
om specialdestination i detta sammanhang.
Jag vill stryka under att det avgörande
inte är, om man skall ha specialdestination
eller inte. Det är önsk -

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

241

Anslag till skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.

värt att undvika specialdestination och
få generellt verkande regler. Kravet på
jämlikhet och likvärdig standard för
pensionärerna eller likvärdiga förhållanden
när det gäller grundskolan, som
statsmakterna har ålagt kommunerna
att åstadkomma, är väl ändå viktigare
än formerna för statsbidragsgivningen.

Herr Lindholm och jag är överens
om det önskvärda i att undvika specialregler,
men man kan inte därav dra
slutsatsen att man a priori skall säga
nej till sådana innan man vet om det
är möjligt att på ett tillfredsställande
sätt lösa jämlikhetsproblemet med generellt
verkande regler.

Så ytterligare en sak: Låt oss inte
tala illa om specialdestination, även om
divergenserna mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna som sagt inte gäller
den saken. Specialdestinationer kan
verka direkt skatteutjämnande, även om
herr Lindholm inte tycks mena det. Jag
kan som exempel nämna statsbidrag till
skolskjutsar, som i och för sig är skatteutjämnande.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet för
ett kort genmäle till herr Eliasson i
Sundborn, då han framhöll att han håller
fast vid den ståndpunkt han intog i
fjol och ville göra gällande att jag hade
gått ifrån den ståndpunkten.

Jag har ingalunda gått ifrån den ståndpunkt
vi intog i fjol i sakfrågan, men
jag är inte så dogmatisk att jag i dag,
bara därför att den av finansministern
tillsatta skatteutredningen inte kan lösa
problemet med kostnadsfördelningen,
säger nej till de betydande lättnader för
kommunerna som skatteutredningens
förslag säkerligen kommer att leda till.
Jag är beredd alt acceptera de förbättringarna
som ett första steg — sedan
civildepartementet genomfört sin utredning
om uppgiftsfördelningen mellan
stat och kommun Sar vi det andra ste -

gel. Skulle vi däremot gå herr Eliassons
väg, kan vi inte godta den skatteutredning
som finansministern nu har
tillsatt, utan då måste vi först klara ut
uppgiftsfördelningen mellan stat och
kommun för att se vilka uppgifter staten
skall betala för. I så fall fördröjs
genomförandet av en för kommunerna
betydelsefull förbättring.

Herr Eliasson förde ett underligt resonemang
om jämlikhet. Nog är det
egendomligt att man vill ha kvar specialdestinationer
på vissa områden fastän
man är principiell motståndare till
specialdestination. Vilken uppgift har
skatteutjämningen? Jo, den har till uppgift
att bereda de ekonomiskt svaga
kommunerna möjlighet att ge sina medborgare
ungefär samma standard som
de bättre ställda kommunerna kan ge
sina medborgare. Tillämpar vi specialdestination,
missar vi den poängen.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm tycks
helt bortse från att skatteutjamningen
väsentligen sker i form av tillskott av
skattekraft, men om två kommuner som
har nått till 90- eller 110-procentsgränsen
har helt olika procentuell andel
pensionärer men lika stort bostadstilllägg'',
kan det hända att den ena kommunen
får en avsevärt mycket större
utdebitering än den andra. Trots denna
skatteutjämning på långt över 1 miljard
kronor i bidrag kan det bli skillnader
i utdebiteringen på 6 å 7 kronor. Man
kan väl ändå inte resonera på det sättet,
att detta är ett problem, som löses
genom att det ges ett stort totalt bidrag.
Det var det som herr Lindholm ville
antyda i sitt inledningsanförande.

Kvar står här ändå att om man har
som huvudsyfte att åstadkomma en utjämning
bör man också klart säga ut,
att detta skall beaktas. Det är det som
majoriteten inte har gjort och det är anledningen
till denna reservation.

Det är märkligt att man trots alt man

242

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Anslag till skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.

är medveten om att detta med pensionärerna
är en ganska viktig faktor, som
verkar i motsatt riktning mot att öka
jämlikheten i fråga om utdebitering, inte
har tagit hänsyn till den faktorn vare
sig i utskottets skrivning eller i finansministerns
direktiv.

Herr EKSTRÖM (s):

Herr talman! Det bör erinras om att
riksdagen 1965 var överens om att man
efter en femårsperiod kunde behöva göra
en översyn och då ha som ledning
erfarenheterna av bidragssystemets
verkningar under den då gångna perioden.

Om jag fattade herr Lindholm rätt,
lägger han in i utredningsdirektiven,
att om det skulle vara möjligt att finna
ett system, där man utan att specialdesiination
införs kan komma att väga
in vissa av kommunens kostnader med
en annan tyngd än man för närvarande
gör, har man från utskottets sida ingenting
emot det.

Jag sade i mitt tidigare anförande,
att skatteutjämningssysteinet, sådant det
nu är, iir trubbigt. Det verkar mindre
tillfredsställande, inte minst i avfolkningskommuner,
eftersom man räknar
fram medelskattekraften i landet och
skattekraften i kommunen och därigenom
kommer fram till en mellanskillnad,
som sedan multipliceras med antalet
invånare i kommunen, varigenom
man får fram statens tillskott av skattekronor.
Det är alldeles givet att avfolkningskömmuner
drabbas av detta system
och därför bör utredningen ta upp
saken. Utredningen hade väl inte tillsatts,
om inte statsutskottet och framför
allt riksdagen hade begärt en utredning
och om inte finansdepartementet
insett, att det måste skapas ett
annat system, som mera gynnar de små
och svaga kommunerna men som kanske
ger litet mindre till de kommuner,
som kan klara sig relativt bra med ett
mindre skatteutjämningsbidrag än det
som nu utgår.

Jag har tolkat herr Lindholm så, att
han är motståndare till specialdestination
men att han räknar med att utredningen
kan komma att ta upp sådana
här avvägningsfrågor, där alla
kostnader inte ges samma tyngd när det
gäller att bestämma det skatteutjämningsbidrag
som skall utgå till kommunerna.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen;
samt 3:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till motionerna
1:94 och 11:108; och fann herr andre
vice talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Sundborn begärde
likväl votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
den under 2:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition efter
given varse] upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3 i
utskottets utlåtande nr 120, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Nyman m. fl.

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

243

kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eliasson i Sundborn
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 125
ja och 69 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11

Regionmusik

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 121, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående regionmusik jämte
motioner.

I propositionen nr 31 hade Kungl.
Maj d under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 3 april 1970 föreslagit
riksdagen att 1) godkänna de i statsrådsprotokollet
förordade riktlinjerna
för en omorganisation av militärmusiken
till en regionmusikorganisation den 1
juli 1971, 2) bemyndiga Kungl. Majd
att vidtaga de övergångsåtgärder och åtgärder
i övrigt som behövdes för att
genomföra förslagen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna

I: 1168 av herrar Brundin och Svenungsson
samt II: 1377 av herrar Nordstrandh
och Thylén, vari hemställts att
riksdagen måtte uttala att inom den
nya regionmusikorganisationen musikenhet
bibehölles också i Göteborg,

dels de likalydande motionerna

1:1169 av herr Hernelius samt II: 1375
av herrar Magnusson i Borås och Werner,

dels de likalydande motionerna

1: 1170 av fru Landberg och herr Lars

Regionmusik

Larsson samt II: 1373 av fröken Bergegren
och herr Johansson i Norrköping,

dels motionen 11:1374 av herrar Johansson
i Skärstad och Magnusson i
Nennesholm, vari hemställts att riksdagen
vid sin behandling av proposition
nr 31 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala att musikavdelning lokaliserades
till Eksjö,

dels motionen II: 1376 av herr Nordstrandh.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1170 och 11:1373 om musikavdelning
i Norrköping i stället för
Linköping,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1168 och II: 1377 om musikenhet
i Göteborg,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 1374 om musikavdelning i Eksjö,

4. att riksdagen måtte i övrigt godkänna
de i statsrådsprotokollet förordade
riktlinjerna för en omorganisation
av militärmusiken till en regionmusikorganisation
den 1 juli 1971,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
II: 1376 samt 1:1169 och II: 1375,
sistnämnda motioner i vad de avsåge
civilmilitär status för musikpersonalen,

6. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 1169 och II: 1375, nämnda
motioner i vad de avsåge rekryterings-
och utbildningsfrågor, bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de övergångsåtgärder
och åtgärder i övrigt som
behövdes för att genomföra Kungl.
Maj :ts förslag.

Reservationer hade avgivits

1. av herr Nordstrandh (m) beträffande
musikaodelning i Göteborg, som
ansett att utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:1168 och 11:1377 besluta
i enlighet med vad i reservationen föreslagits
beträffande Göteborg;

244 Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Regionnmsik

2. av herrar Bohman (m), Nyman
(fp), Ottosson (m), Wirtén (fp), Wikström
(fp), Johan Olsson (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Nordstrandh (m)
Mattsson (ep), Andersson i Knäred
(ep), Tobé (fp), Lothigius (m) och
Eriksson i Arvika (fp) beträffande filial
i Eksjö, som ansett att utskottet under
3 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionen 11:1374 besluta i enlighet
med vad reservanterna föreslagit beträffande
Eksjö.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! 1 Kungl. Maj:ts proposition
31 föreslås att den nuvarande
militärmusiken omorganiseras till en
regionmusikorganisation den 1 juli

1971. Departementschefen ansluter sig
därvid till 1968 års musikkommittés förslag,
som bl. a. innebär indragning av
musikkåren i Eksjö.

Detta förslag har mötts av starkt negativ
reaktion från Eksjöområdet, och
man kan fråga sig vad som föranlett
förslaget om indragning av musikkåren
i Eksjö. Förutom Eksjö har endast Göteborg
drabbats, men i Göteborg med
dess två statsunderstödda orkestrar, en
symfoniorkester på 80 man och Stadsteaterns
orkester, kan givetvis en militärmusikkår
tas bort utan att musiklivet
skadas. För Eksjö och för hela nordöstra
Småland innebär däremot indragningen
av militärmusiken ett dråpslag
mot det nu relativt blomstrande musiklivet.
Invändningar mot denna indragning
har också gjorts av ett flertal remissinstanser.
En rad starka skäl talar
för bibehållandet av musikpersonal i
Eksjö. Eksjömusikerna är verksamma
som lärare och pedagoger och alltså
aktiva inom den musikaliska bildningsverksamheten
i en rad kommuner kring
Eksjö.

Musikkommittén har anfört att musikbcliovet
i Jönköping och Eks|ö samman -

lagt inte är större än att det kan tillgodoses
vid verksamhetens förläggning
till Jönköping. Enligt vår mening har
det hittills visat sig finnas ett klart behov
av aktiv musikverksamhet uppbyggd
kring en musikavdelning i Eksjö.
En indragning av verksamheten skulle
medföra att musiklivet och bildningsverksamheten
inte kan tillgodoses i samma
grad som hittills.

Även lokaliseringsskäl talar starkt för
att verksamheten i Eksjö behålles. En
centralisering av kulturutbud och kulturbildningsverksamhet
leder till att
svagare landsdelar och områden blir
eftersatta. Totalkostnaderna för att i
längden kunna tillgodose behoven i dessa
områden stiger med graden av centralisering.
Den musikverksamhet som
redan är väl etablerad i Eksjöregionen
är stimulerande för denna region.

Jag hade helst sett att riksdagen bifallit
motionen II: 1374, eftersom starka
skäl talar för att inom den nya organisationen
förlägga en musikavdelning till
Eksjö som en enhet inom den sydöstra
regionen utöver de redan föreslagna:
Jönköping, Växjö och Halmstad. Då
emellertid så inte har skett ber jag att
få yrka bifall till det förslag som återfinnes
i reservationen 2 till statsutskottets
utlåtande nr 121.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen ånyo övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde
herrar Krönmark (m), Polstam (ep) och
Hovhammar (m).

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition
angående regionmusik förordas
— vilket också framgick av föregående
anförande — att den nya regionmusikorganisationens
musikenheter behålles
på samtliga orter med militärmusikkårer
med undantag för två städer, nämligen
Eksjö och Göteborg. Jag'' har ingen
anledning att här yrka något annat än
bifall till reservationen 2, som går ut

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

245

på att rädda musiken åt Eksjö, men jag
vill säga några ord om den föreslagna
indragningen av militärmusiken i Göteborg.

Föredragande departementschefen stöder
sig på ett förslag från 1968 års musikkommitté,
enligt vilket de samlade
civila orkesterresurser som finns i Göteborg
anses kunna tillgodose det allmänna
musikbehovet. Det går naturligtvis
inte att förneka detta, och det vill
jag heller inte göra. Det finns ganska
betydande civila musikresurser i Göteborg.
Men det är inte den saken det gäller
i första hand. Det hänvisas i sammanhanget
till att de ganska omfattande
militära representativa uppgifterna
för musiken i Göteborg kan fullgöras
av enheterna i t. ex. Borås och Uddevalla,
men jag är inte helt övertygad
om att det talet håller. Jag kan inte finna
annat än att man måste ställa sig
mycket skeptisk till förslaget att beröva
rikets andra stad dess militärmusik,
speciellt med hänsyn till de många
representativa — inte minst sjömilitära
— uppgifter som alltid åvilat och
även framdeles kommer att åvila Göteborg.

Nu har också såväl länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län som Göteborgs
stad föreslagit att en musikavdelning
bibehålies i Göteborg. Man har
därvid åberopat de stora militära och
stadsceremoniella behov som föreligger
inom Göteborgsområdet. Liknande synpunkter
har anförts även från annat
håll — marinchefen och de berörda
lokala och regionala försvarsmyndigheterna
har också rest en rad invändningar
mot indragningen.

Jag ber, herr talman, med dessa få
ord få hemställa om bifall till reservation
1.

Herr MAGNUSSON i Borås (in):

Herr talman! Jag kan helt ansluta
mig till de två tidigare talarna. Jag har
tillsammans med några andra kammar -

Regionmusik

ledamöter väckt en motion. Vi menar
att det är angeläget att den organisationskommitté
som kommer att tillkallas
för att genomföra omorganisationen bör
beakta vissa mycket angelägna problem
beträffande organisationen av regionmusiken.

Faktum är väl — vad jag kan förstå
— att det inte skall bli någon större
skillnad i praktiken alldenstund dessa
militärmusikkårer i mycket stor utsträckning
ägnat sig även åt den civila
musiken. Men det finns dock anledning
att slå vakt kring själva militärmusiken
som sådan och det gjorde utskottet enhälligt
1968, då man tog principbeslutet
och därvid kraftigt underströk att det
också var nödvändigt att en viss militär
status skulle behållas. Det är därför som
vi i vår motion har yrkat på att det
borde vara en civilmilitär status i fortsättningen.
Det är onekligen på det
sättet att om dessa musikkårer skall
kunna uppträda i militära sammanhang
så måste de mannar — och de damer
som visst också skall vara med i dessa
musikkårer — ha en viss utbildning
för att kunna uppträda på ett sätt som
lämpar sig i samband med militära parader
och annat.

Nu säger man från utskottets sida att
man inhämtat att förefintliga skillnader
mellan civilmilitär och civil status
inte är av praktisk betydelse för personalens
möjligheter att fullgöra militärmusikaliska
uppgifter i den nya organisationen.
Man säger också att möjligheten
och skyldigheten att delta i den
för dessa uppgifter avsedda utbildningen,
liksom möjligheten att bära uniform,
inte synes påverkas i något avseende
som är av intresse i nu förevarande
sammanhang.

Jag kommer av denna anledning inte
att yrka bifall till motionen då jag hoppas
att vad utskottet här inhämtat också
skall visa sig vara riktigt i praktiken,
så att vi i fortsättningen alltjämt kommer
att ha musikkårer som verkligen
också kan kallas militärmusikkårer.

246

Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

Regionmusik

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Då det gäller utbudet
av musik till folket i allmänhet kan man
glädja sig åt den ökade insikten om
samhällets skyldighet att medverka på
detta område. Det stöd som ges till rikskonserter
är ett uttryck för detsamma.
Det har också i andra sammanhang
framhållits att samhället bör tillgodose
detta faktiska behov bland medborgarna.

Det förslag till regionmusikens organisation
som nu föreligger till behandling
är ytterligare ett uttryck för viljan
att vidga möjligheten för medborgarna
att få tillgång till god musik. Det är
klart att man när man bygger ut en
sådan organisation eftersträvar att täcka
så stora områden som möjligt. Man
eftersträvar också att inom ramen av
disponibla resurser göra en så rättvis
fördelning som möjligt.

Vi hade ju en lång debatt, under en
och en halv dag, om behovet av att ge
Norrland ett bättre näringsliv. Jag tror
att det också föreligger ett behov av att
ge Norrland ett ökat utbud på det kulturella
området. Om man nu skall genomföra
den jämlikhet, som man talar
om, också på detta område betyder det
att de som är rikare försedda får avstå
något för att ge åt dem som har det
sämre ställt.

Inom ramen av de disponibla resurserna
har vi nu nödgats göra vissa omdisponeringar.
Jag kan mycket väl förstå
att man i Eksjö tycker att man skall
ha sin musikkår kvar. Jag minns att
när man beslöt att flytta musikkåren
vid 114 från Gävle till Falun, så tyckte
vi i Gästrikland att vi borde ha musikkåren
kvar. Men man får ju, när det nu
gäller att se till de totala möjligheterna
att vidga tillgången till musik, böja sig
för att vissa lokala intressen inte helt
kan tillgodoses på gammalt traditionellt
sätt. Det är fråga om att visa solidaritet
med de orter som hittills har haft ett
svagt utbud på musik. Jag tror att vi
genom denna regionorganisation kan

vidga möjligheterna härvidlag, framför
allt på orter där förutsättningarna för
musikaliska upplevelser tidigare varit
mycket blygsamma.

Vad gäller herr Magnussons i Borås
motion, så har herr Magnusson såvitt
jag förstår tolkat utskottets uttalande
riktigt, och jag har inte anledning att
ytterligare polemisera på den punkten.

Herr talman! Denna fråga skall ju
också bli föremål för ytterligare organisationsbearbetning,
och jag förutsätter
att man därvid eftersträvar att nå
största möjliga rättvisa mellan de olika
orternas berättigade intressen.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag anser att herr Nordstrandh
har underskattat de musikaliska
resurser som verkligen finns i Göteborg
med omnejd. Det finns eu omfattande
statsunderstödd orkesterverksamhet
som är knuten till Göteborgs
teater- och konsertaktiebolag. Då är enligt
min mening området väl tillgodosett
—• vi har de resurser för musikverksamhet
som vi behöver i Göteborgs
stad.

Det finns alltså samlade civila orkesterresurser
som tillgodoser även detta
behov. Det behövs en starkare civilisering
av musiklivet, och den krigiskt
orienterade militärmusiken bör vi ha
så litet som möjligt av.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Hugosson
begärde emellertid votering, i

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

247

anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2 i
utskottets utlåtande nr 121, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 av herr Nordstrandh.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Nordstrandh
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 163 ja och
21 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Johansson
i Skärstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, ''söm vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3 i
utskottets utlåtande nr 121. röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Regionmusik

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Johansson i Skärstad
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 94
ja och 93 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kammarens
sammanträde tisdagen den 26
innevarande maj.

§ 12

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av skrivelse från
Nordiska rådets svenska delegation rörande
rådets adertonde session i
Reykjavik den 7—12 februari 1970, och

nr 12, i anledning av motioner väckta
i anslutning till Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1970/71 till utrikesförvaltningen, m. m,;

konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial;

nr 31, i anledning av proposition angående
godkännande av konvention om
avskaffande av rasdiskriminering, in. in,
i vad propositionen hänvisats till utskottet,
jämte följ dmotioner,

248 Nr 27

Fredagen den 22 maj 1970

nr 38, i anledning av motioner angående
formerna för riksdagens öppnande,
och

nr 43, angående uppskov med behandlingen
av visst ärende;

statsutskottets utlåtanden:
nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förbättrat studiestöd
m. m. jämte motioner i vad propositionen
och motionerna hänvisats till
statsutskottet,

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avgifterna i postverkets
tidningsrörelse jämte motioner,
nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan televerket och Telefonaktiebolaget
L M Ericsson om visst utvecklings-
och produktionssamarbete
på telekommunikationsområdet in. in.
jämte motion,

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående högre teknisk utbildning
och forskning i övre Norrland
jämte motioner, och

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riksinternatskolor
jämte motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr
43, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i taxeringsförordningen (1956:
623);

första lagutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
konvention om avskaffande av rasdiskriminering,
in. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om arbetsgivares
kvittningsrätt, in. m. jämte
motioner i ämnet, och

nr 44, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till
mönsterskyddslag, in. in., dels ock i ämnet
väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förbättrat studiestöd
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, jämte motioner,
nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om social
centralnämnd in. m., jämte motioner,

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i statstjänstemannalagen (1965:
274), in. in., jämte motion i ämnet, och
nr 53, i anledning av motion om harmonisering
av införsellagen och lagen
om bidragsförskott;

tredje lagutskottets utlåtande nr 50,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om skydd mot
flyghavre jämte motion i ämnet; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

41, i anledning av motioner om en
försöksverksamhet med busstrafik,
nr 42, i anledning av motioner om åtgärder
mot trafikolyckor förorsakade
av renar,

nr 43, i anledning av motioner om
statligt stöd till hembygdsföreningar för
miljövårdsinsatser,

nr 44, i anledning av motion om ekonomiskt
stöd åt de fria kristna samfunden
och invandrarkyrkorna, och
nr 45, i anledning av motioner om
åtgärder för att stimulera till ökad användning
av fruktdrycker.

§ 13

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 249, i anledning av proposition
med förslag till lag om otillbörlig marknadsföring,
in. in., i vad denna hänvisats
till konstitutionsutskottet; och
nr 250, i anledning av proposition
med förslag till ändring i kommunala
vallagen (1930:253) jämte följdmotioner.

Fredagen den 22 maj 1970

Nr 27

249

§ 14

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp),
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående skadeverkningarna
av s. k. buskgifter,

herr Jonsson i Mora (fp), till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående samordningen mellan
folkpension och tjänstepension,

herr Eriksson i Arvika (fp), till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepar -

tementet angående låneramarna för bostadsbyggande
i Värmlands län, samt
herr Josef son i Arrie (ep), till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående medverkan av
tjänsteman hos lantbruksnämnd vid fastighetsköp.

§ is

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.22.

In fidem

Sune K. Johansson