Torsdagen den 21 maj fm (Riksdagens protokoll 1959:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959

ANDRA KAMMAREN

Nr 19

21—25 maj

Debatter in. m.

Torsdagen den 21 maj fm.

Sid.

Svar på interpellation av herr Gustafson i Göteborg ang. skattebefrielse

beträffande socker som användes för biodlingen................ 5

Ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m............... 10

Nybyggnad för biblioteksdepå................................ 29

Byggnadsarbeten vid universitetet i Uppsala.................... 30

Vissa pensionsfrågor för statsanställda m. fl..................... 43

Statstjänstemännens löner under år 1959 m. m................... 54

Ändring i den s. k. bagerilagen .............................. 65

Torsdagen den 21 maj em.

Ändring i den s. k. bagerilagen (Forts.)........................ 73

Höjning av folkpensionsavgiften.............................. 81

Ändring i vägtrafikförordningen.............................. 83

Ökad användning av flis såsom bränsle........................ 85

Markförvärv för armén...................................... 87

Markförvärv för marinen.................................... 89

Bidrag till folkbildningsåtgärder m. m.:

Bidrag till studiecirkelverksamhet m. m....................... 91

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet .................... 97

Bidrag till folkbibliotek .................................. 99

Bidrag till föreläsningsverksamhet.......................... 100

Resekostnadsersättning åt föreläsare........................ 100

Bidrag till studieförbund.................................. 101

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar...................... 101

Utbildning av ungdomsledare.............................. 102

Bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer . . 104

Studiehjälpsnämndcn: Omkostnader........................ 104

Statens biografbyrå: Omkostnader.......................... 105

1 —Andra kammarens protokoll 1959. Nr 19

Nr 19

Innehåll

Sid.

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m............. 106

Utbildning av lärare i manlig slöjd m. m....................... 112

Komplettering av riksstaten, m. m........................... 116

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m................. 121

Måndagen den 25 maj

Svar på fråga av herr Vigelsbo i anledning av den brandkatastrof som

drabbat flygvapnet i Västerås.............................. 130

Svar på interpellationer av:

herr Larsson i Luttra ang. planerade industrianläggningar i Otter bäcken

och vid Ranstad................................ 131

herr Hagberg i anledning av planerna att släppa ut radioaktivt vatten
i sjön Magelungen.................................. 135

herr Braconier ang. utväxlingen av tjänstemän mellan de nordiska

länderna ............................................ 140

herr Stiernstedt ang. införande av särskilt trafikkort för traktor . . 142
herr Berglund ang. upptagande av ett särskilt anslag för internor diska

vägar.......................................... 146

herr Nilsson i Göingegården ang. länsskolnämndernas förslag till
högstadieområden .................................... 149

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 21 maj fm.

Andra lagutskottets utlåtande nr 35, ang. ändringar i lagen om allmän
sjukförsäkring, m. m..................................... 10

Statsutskottets utlåtande nr 109, ang. inrättande av en biblioteksdepå

samt byggnadsarbeten vid universitetet i Uppsala............ 29

— nr 110, ang. vissa pensionsfrågor för statsanställda m. fl....... 43

— nr 111, ang. statstjänstemännens löner under år 1959 m. m..... 54

— nr 112, ang. vissa tjänster vid kommunikationsverken ........ 65

Bevillningsutskottets betänkande nr 46, om ändrad lydelse av 3 och

7 §§ förordningen angående stämpelavgiften.................. 65

— nr 47, ang. överenskommelse med Schweiz rörande tullmedgivanden,
m. m............................................. 65

Bankoutskottets utlåtande nr 32, om en översyn av de administrativa

reglerna för riksdagens verk.............................. 65

— nr 33, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken

beträffande överlåtande av beredskapsanläggning ............ 65

Torsdagen den 21 maj em.

Andra lagutskottets utlåtande nr 32, ang. ändring i lagen om vissa inskränkningar
beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete
.......................................... 73

Innehåll

Nr 19

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 36, om höjning av folkpensionsavgiften 81

— nr 37, om ändring i vägtrafikförordningen .................. 83

— memorial nr 38, föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut om visst

tillägg till 7 § sjukförsäkringslagen ........................ 85

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28, ang. ökad användning av flis såsombränsle.
........................................... 85

Statsutskottets utlåtande nr 113, ang. markförvärv för försvaret .... 87

— nr 114, ang. bidrag till folkbildningsåtgärder m. m............. 90

— nr 115, rörande försöksverksamheten med nioårig enhetsskola

m. m................................................. 106

— nr 116, ang. utbildning av lärare i manlig slöjd m. m........... 112

— nr 117, ang. statsbidrag för eldstäder för fliseldning .......... 116

— nr 118, om utredning ang. viss komplettering av riksstaten, m. m. 116

Bevillningsutskottets betänkande nr 45, om ändring i förordningen om

automobilskatt m. m..................................... 121

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

Torsdagen den 21 maj

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollen för den 14 innevarande
maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. skattebefrielse
beträffande socker som användes
för biodlingen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Gustafson i Göteborg frågat
mig om jag är beredd att vidtaga
åtgärder för att befria biodlingen från
skattebelastningen för det socker som
användes inom näringen.

Enligt herr Gustafsons uppgifter i interpellationen
åtgår per bisamhälle 10
å 15 kg socker om året. Sockerskatten
— som är 20 öre per kilo — medför sålunda
en årlig kostnadsökning av 2 å 3
kronor för varje bisamhälle.

Några säkra uppgifter om antalet bisamhällen
och biodlare i vårt land
finns icke. Inom lantbruksstyrelsen har
gjorts vissa beräkningar härvidlag. Enligt
dessa kan, med reservation för stor
felmarginal, antalet bisamhällen för närvarande
uppskattas till ca 120 000, fördelade
på omkring 25 000 biodlare.

Det rör sig alltså här om ett mycket
stort antal bisamhällen och biodlare.
Med hänsyn härtill skulle ett system med
skattebefrielse eller restitution av sockerskatt
fordra en administrativ apparat
som icke kan anses stå i rimlig proportion
till den kostnadsminskning per
bisamhälle som därigenom skulle vinnas.

Det kan tilläggas att ett kilo honung,
som för närvarande kostar ca 6 kronor

60 öre i detaljhandeln, belastas av sockerskatten
med endast 15 å 20 öre. Jag
vill i sammanhanget också erinra om
att tullen på honung i den nya tulltaxan
bestämts med beaktande av sockerskattens
fördyrande inverkan på den
inhemska produktionen.

Med hänvisning till det nu anförda
är jag, herr talman, icke beredd att vidtaga
några åtgärder i det av herr Gustafson
angivna hänseendet och anser
mig härmed ha besvarat interpellationen.

Härefter anförde:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det hör ju till gammal
god tradition, att man tackar ett statsråd
för svaret på en interpellation, och
jag vill inte bryta mot denna tradition,
även om jag måste erkänna, att jag
trots ivrigt letande i det mycket korthuggna
interpellationssvaret haft mycket
svårt att finna något som helst att
vara tacksam för. Man får ett intryck
av att finansministern velat bagatellisera
den belastning sockerskatten utgör
för biodlarna. Eftersom det bara går åt
10 å 15 kg socker per bisamhälle och
år och eftersom det finns många biodlare,
som bara har några få bisamhällen,
tycks finansministern mena, att
man inte behöver ta någon hänsyn till
de framställningar som gjorts om skatterestitution.

När bevillningsutskottet behandlade
frågan om sockerskatten, tog det inte
alls så lätt på detta spörsmål. Som jag
nämnt i min interpellation, gjorde bevillningsutskottet
ett uttalande om möjligheterna
att ge viss produktion lättnad
i beskattningen. Detta utalande, som
godkändes av riksdagen, avsåg att öppna
en väg till lättnader för biodlingen,
om detta skulle visa sig påkallat. I riks -

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Svar på interpellation ang. skattebefrielse beträffande socker som användes för
biodlingen

dagsdebatten om punktskatterna vädjades
i flera anföranden till regeringen
att ta hänsyn till biodlingens svårigheter.

Det korthuggna och negativa svaret
av finansministern kan ge intryck av
att finansministern ställer sig kallsinnig
till biodlingens svårigheter över
huvud taget. Jag tror, att så inte är fallet,
ty vi är väl i alla fall överens om
biodlingens stora betydelse i vårt land.
Det är sant att honungsproduktionen
bara motsvarar ett värde av ca 10 miljoner
kronor om året, men om någon
menar, att man skulle kunna importera
denna kvantitet för den händelse biodlingens
svårigheter skulle bli alltför
stora, har man förbisett det faktum, att
biodlingens största betydelse ligger på
ett helt annat område, nämligen på pollinationens.

1945 års biodlingsutredning angav,
att 50 procent av hela vår skörd av
frukt och bär samt 75 procent av hela
vår fröskörd var helt beroende av binas
pollinering. Det innebär att man
kommer upp i siffror som är avsevärt
mer än tio gånger så stora som de
som angivits för honungsproduktionen.
På detta område är bina helt enkelt
oersättliga.

Den jordbruksminister, som hade att
ta ställning till biodlingsutredningens
betänkande, hette Gunnar Sträng. Jag
tycker nog att finansminister Sträng
har anledning att ta hänsyn till vad
jordbruksminister Sträng uttalade i propositionen
nr 28 till 1950 års riksdag.
Där säger jordbruksminister Sträng ordagrant
följande: »Vad i betänkandet
anföres angående biodlingens betydelse
giver enligt min mening klart vid handen
att det, framför allt ur jordbrukets
och trädgårdsnäringens synpunkt, är av
stor vikt att biodlingen bibehålies och
vinner ökad utbredning.»

Vad har hänt sedan dess? Jag har i
min hand det sista numret av Biodlarförbundets
mycket välredigerade tid -

skrift, Bitidningen, där man under rubruken
»Katastrofhot för frö- och fruktodlingen»
har en artikel enligt vilken
antalet bisamhällen i Malmöhus län enligt
förbundets statistik just sedan 1950,
alltså på åtta år, nedgått med 60 procent.
Man har nu bara 40 procent av
det antal bisamhällen, som fanns för
åtta år sedan, just vid den tidpunkt då
statsrådet Sträng ansåg att biodlingen
ur jordbrukets och trädgårdsnäringens
synpunkt behövde ytterligare utbredas.
Att detta inte bara gäller i Malmöhus
län visas av att under den senaste tioårsperioden
antalet bisamhällen i hela
landet nedgått med cirka 50 procent.

Har då binas betydelse minskat under
denna tid? Nej, man har ju tvärtom
kommit till ökad insikt om biodlingens
stora betydelse och det oersättliga arbete
som bina gör för framför allt fruktoch
fröodlingen. Och vad är anledningen
till denna stora minskning? Anledningen
är helt enkelt att kostnaderna
för biodling drivits i höjden och att
honungspriset inte alls har kunnat följa
med kostnadsutvecklingen.

Nu vet jag givetvis att statsrådet kan
säga att man inte kan lösa dessa problem
bara genom att restituera sockerskatten,
och det håller jag fullkomligt
med om. Det är klart att helt andra åtgärder
behövs för att verkligen lösa
problemet. Men vad jag framhöll i min
interpellation var, att om en oersättlig
näringsgren kämpar med svårigheter,
som är så stora att man tydligt märker
att dess verksamhet kraftigt minskar,
finns det ingen anledning för statsmakterna
att lägga ytterligare svårigheter i
vägen. Man bör alltså inte lägga sten
på börda.

Nu säger finansministern att detta är
omöjligt, att det blir för mycket administrativt
plock. Men det har dock
varit möjligt i Holland och Västtyskland
att ordna så att biodlarna får det
socker, som är nödvändigt för deras
odling, utan att behöva betala skatt,

Torsdagen den 21 maj 1959 fm. Nr 19

Svar på interpellation ang. skattebefrielse beträffande socker som användes för
biodlingen

och vad som är möjligt i dessa länder
kan givetvis inte vara helt tekniskt
omöjligt i Sverige.

Det finns en utväg som jag tycker
finansministern borde pröva, om nu
finansministern skulle anse att individuell
restitution är omöjlig. Jag avser
den kollektiva restitution, som man tilllämpar
när det gäller bensinskatten för
fisket och trädgårdsnäringen. Om de
ungefär 300 000 kronor, som man räknar
med att biodlarna betalar i sockerskatt,
skulle kunna avsättas till en fond
för forskningsarbete och för annat arbete,
som just gagnar biodlingen, så
skulle detta innebära lättnader för de
enskilda biodlarna. Dels kunde de få
vissa minskade kostnader, dels kunde
produktionen ökas.

Jag vill inte vidga debatten, men jag
vet att den kommitté för biforskning,
som nu arbetar, kommer med många
förslag, som skulle kunna vara till hjälp
i detta sammanhang.

Till sist vill jag säga, att den 27 november
1958 inlämnades en framställning
gemensamt från Sveriges fröodlarförbund
och Sveriges biodlares riksförbund
i denna fråga. Såvitt jag vet
har de ännu inte fått något svar. Jag
skulle vilja vädja till finansministern
att han, innan han svarar Fröodlarförbundet
och Biodlarförbundet, på nytt
ville undersöka denna sak och pröva
om det inte i alla fall finns vägar att
hindra att biodlingen ytterligare belastas,
då den redan befinner sig i ett
synnerligen svårt läge.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det var knappast min
avsikt att ta upp en stor debatt om
biodlingen, men jag tyckte nog, att den
värderade intcrpellanten lade ner så
mycken energi i silt anförande, att det
faktiskt tarvar en ytterligare kommentar
från min sida.

Alldeles uppenbart har biodlingen sin
stora betydelse, om man ser den ur
växtodlingens synpunkt. Jag har också
fattat saken på det sättet, att det just
var framställningen från Fröodlarförbundet
och Biodlarförbundet, som var
anledningen till att herr Gustafson i
Göteborg ställde sin interpellation.

Jag har emellertid en ganska bestämd
uppfattning om att sockerskatten
på 20 öre per kilo inte har någon som
helst betydelse, om man skall tala om
behovet av en biodling med hänsyn till
växtodlingen. Den har inte heller någon
nämnvärd betydelse, om man ser
på biodlingen såsom affärsverksamhet.

Jag anser emellertid påkallat med en
mera nyanserad bedömning av frågan.
Jag skall därför citera några uttalanden
ifrån en annan förening, som arbetar
med honungsproduktion och som
kallar sig för Sveriges biodlares producentförening,
eller korteligen sagt Producentföreningen.
Den har när herr
Gustafson ställde sin interpellation,
oombedd till finansdepartementet levererat
ett utlåtande, som jag tycker innehåller
ganska värdefulla synpunkter,
om man skall se litet mera nyanserat
på frågan.

Man säger att man självfallet inte liar
någonting emot att bli befriad från
sockerskatten, men man stannar inte
vid det utan tillåter sig också att säga,
att frågan om den svenska biodlingen
varken står eller faller med sockerskatten
och att vår biodling i dag är på
stark frammarsch. Man säger vidare att
innan Producentföreningen startade för
fem år sedan tillgick biodlarnas försäljning
i stort sett så, att Sveriges biodlares
riksförbund sålde glasburkar och
etiketter till medlemmarna, och sedan
tappade varje biodlare själv honungen
i burkarna och påsatte de inköpta etiketterna.
Försäljningen tillgick så att
varje biodlare fick besöka någon handlande
och prångla ut sin skörd, och
genom att skördarna i stort sett blev

8 Nr 19 Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Svar på interpellation ang. skattebefrielse beträffande socker som användes för
biodlingen

färdiga samtidigt blev självfallet utbuden
koncentrerade till en mycket kort
tidsperiod med dåliga priser som följd.

Vidare sägs, rätt polemiskt mot herr
Gustafson, att när man från Riksförbundets
sida och även i herr Gustafsons
interpellation talar om tillbakagång för
biodlingen, så är det riktigt om man
tar hänsyn endast till Riksförbundets
medlemmar och dessas antal bisamhällen.
Men i dag tillhör 75 procent av
alla de större biodlarna denna nya organisation,
Producentföreningen. De ingår
icke i Riksförbundets statistik, vilken
statistik för övrigt i alla tider i
stor utsträckning har varit, som Producentföreningen
betraktar det, hemmagjord.

Föreningen förklarar vidare hur dess
organisation arbetar, och det är rätt
intressant att se. Det gamla priset, som
när den startade höll sig på ett par,
tre kronor per kilogram, är nu väsentligt
mycket bättre. Man kunde genom
att arbeta i modern industriell omfattning
exportera överskottet och sanera
marknaden. Man fick till och med på
exporten ut avsevärt högre pris än vad
det inhemska tidigare var. Numera betalar
denna förening sina medlemmar
4 kronor per kilogram i lös vikt. I
stället för att som förbundet skicka ut
glasemballage och etiketter i små poster
till varje enskild odlare, vilket måste
vara mycket fördyrande och medför
administrativt besvär, tar föreningen in
sin honung från storodlarna — 75 procent
av dessa finns i medlemsrullorna
— i lös vikt i mjölkflaskor på 75 kilogram.
Honungen paketeras och etiketteras
sedan rent industriellt. Föreningen
rationaliserar alltså driften till biodlingens
fromma. Den tillåter sig säga:
»Denna höjning av sockret genom sockerskatten
har vi kompenserat oss för
genom att vi gör gemensamma inköp
av socker hos grossisterna eller K. F. Vi
betalar ett pris av kr. 1,15 per kg.»
Under 1958 har Riksförbundet höjt sin

förtjänst på glasburkar till ca 10 öre
per burk och priset per etikett från 4,5
öre till 10 öre per st.

Enligt denna biodlarorganisations
uppfattning är den stegring av priset
på burk och etikett, som Riksförbundet
år 1958 företog, betydligt mera betungande
för biodlarna än sockerskatten,
som riksdagen accepterade på regeringens
förslag.

Man slår vidare fast, att man betraktar
en kontroll av återbetalningen av
sockerskatten som i praktiken ogörlig
utan mycket stora kostnader. Sedan
sammanfattar denna organisation av
biodlare sina slutsatser i vad jag skulle
vilja kalla en programförklaring, som
det enligt min mening ligger mycket
mera vett i än i herr Gustafsons i Göteborg
yrkande på att slopa sockerskatten.
Föreningen framhåller, att vårt
lands biodling icke är på tillbakagång,
utan befinner sig på god frammarsch,
att biodling i Sverige är lönande sedan
en modern försäljningsorganisation skapats,
att denna försäljningsorganisation
genom gemensamma sockerinköp neutraliserat
sockerskatten och att kontrollen
vid eventuell återbetalning av sockerskatten
blir orimligt dyr om den
skall ha något värde. Skulle statsmakterna
önska gå in för sådant system
vore det orimligt att överlåta sådan
kontroll till den s. k. ideella biodlarorganisationen,
som bestode mest av
hobby medlemmar.

Naturligtvis kan det ligga en viss
konkurrentantagonism i det sista uttrycket.

Föreningen slutar med orden: »Även
om sockerskatten givetvis betyder en
del för ekonomien anser vi att statsmakterna
kan hjälpa biodlingen bättre
genom ökat anslag till forskning, företrädesvis
i praktisk biodling, samt genom
lån till byggandet av moderna
tappstationer.»

Detta är ett program som — om jag
ser bort ifrån den formulering som jag

Torsdagen den 21 maj 1959 fm. Nr 19

Svar på interpellation ang. skattebefrielse beträffande socker som användes för
biodlingen

tillät mig beteckna som ett uttryck för
antagonism mellan organisationerna —■
är ett radikalt och riktigt grepp på odlingens
problem. Jag blev ganska tilltalad
när jag läste det, därför att det
visar att man ser mot framtiden och
försöker lägga upp verksamheten på
ett ekonomiskt riktigt och motiverat
sätt. Det är den väsentliga frågan. Den
lilla filning, avhyvling och sandpappring
i utkanten, som herr Gustafson
excellerar i när han talar om sockerskatten,
har ingenting med biodlingens
vara eller icke vara att göra.

Personligen ser jag biodlingen just
som en för växtodlingen viktig näring,
på samma sätt i dag som när jag var
jordbruksminister. Det har jag ett behov
av att deklarera i detta sammanhang.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Finansministern sade,
att han inte hade för avsikt att dra upp
någon stor debatt, men sedan kommer
han med ett anförande, som tar upp
hela frågan om biodlingens försäljningsorganisation
o. s. v., och det på ett
sätt som jag måste beteckna som synnerligen
anmärkningsvärt.

Finansministern påstår, att jag excellerar
i vissa framställningar, som
om detta vore något som jag hittat på
alldeles själv. När vi i bevillningsutskottet
diskuterade frågan om sockerskatten
var vi överens om att dess inverkan
på biodlingen borde allvarligt prövas,
men det var alltså enligt finansministern
helt omotiverat. I såväl första som
andra kammaren stod det upp talare
från olika partier och vädjade till regeringen
att ta hänsyn till denna sak,
men det skulle alltså också vara helt
omotiverat. Sedan gör Sveriges biodlares
riksförbund och Sveriges fröodlareförbund
en gemensam framställning i
saken, och då verkar det som om finansministern
skulle anse detta helt
omotiverat och nästan löjligt.

Så läser finansministern här upp en
skrift, som en liten konkurrentorganisation
till det stora riksförbundet oombedd
har lagt fram och som innehåller
en skarp polemik mot Riksförbundet
och en stor reklam för den egna organisationen.
Detta läser Sveriges finansminister
upp i Sveriges riksdag!

Enligt finansministerns egen uppgift
finns det 25 000 biodlare här i landet.
Biodlarnas riksförbund har över 17 000
medlemmar, och man torde därför inte
kunna negligera denna organisation.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
fortsätta denna debatt. Jag tror att
vi i andra och mer lämpliga sammanhang
får anledning återkomma till saken.
Men jag tillåter mig på nytt vädja
till finansministern att ta framställningen
under omprövning och inte bara lita
till skrifter, som kommer från en organisation
som är konkurrent till den som
gjort framställningen, utan att han låter
frågan bli föremål för en verklig
undersökning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill bara korrigera
herr Gustafson i Göteborg på en punkt.
Han säger att här kommer finansministern
och påstår att detta med sockerskatten
är någonting som herr Gustafson
hittat på själv. Men herr Gustafson
har ju bakom sig, påpekar lian, både
Biodlarnas riksförbund och Fröodlareförbundet.

Om herr Gustafson hade lyssnat på
mitt inlägg, skulle han ha funnit att
jag klart och tydligt sade att jag trodde
att herr Gustafsons interpellation
hade inspirerats av den framställning
som gjorts av fröodlarnas och biodlarnas
riksförbund. Jag har inte någon sådan
överdriven uppfattning om herr
Gustafsons konstruktiva förmåga, att jag
utan vidare skulle vilja göra gällande
att herr Gustafson ensam har hittat på
det här. Jag underströk ju också att så

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

inte var fallet, och då skall inte herr
Gustafson slå in öppna dörrar i sin
polemik.

Huruvida jag sedan gjort reklam för
den ena eller andra organisationen,
överlåter jag åt kammaren att bedöma.
Jag har bara velat ge en mera nyanserad
bild av det hela, och då bör även
den organisation, som kanske inte har
så många medlemmar men som i sina
medlemsrullor kan inräkna de större
honungsproducenterna, ha möjlighet att
få sina synpunkter beaktade.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogs herr Berglunds vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående upptagande
av ett särskilt anslag för internordiska
vägar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i lagen
om allmän sjukförsäkring, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna nr
167 i första kammaren av herrar Birke
och Sveningsson samt nr 218 i andra
kammaren av herr Edlund,

dels ock de likalydande motionerna
nr 319 i första kammaren av herr Sundelin
och nr 391 i andra kammaren av
herr Stähl m. fl.

I motionerna I: 167 och 11:218 hade
hemställts, att riksdagen måtte antaga

genom motionerna framlagda förslag
till

1) Lag angående ändrad lydelse av
lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring,

2) Lag angående ändrad lydelse av
11 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om
yrkesskadeförsäkring,

3) Förordning angående ändrad lydelse
av Kungl. Maj ds förordning den
4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel.

I motionerna 1:319 och 11:391 hade
hemställts,

»1. att riksdagen måtte för sin del besluta
att med giltighet fr. o. m. den 1
juli 1959

a) statsbidraget till grundsjukpenning
samt till läkarvård och tandvård
bestämmes till 40 procent av kostnaderna,

b) det särskilda statsbidraget till läkemedelsersättning
slopas och

c) karensbeloppet för prisnedsatta
läkemedel bestämmes till fem kronor,
samt

2. att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningstext».

Om motionernas huvudsakliga innehåll
anförde utskottet bland annat:

I motionerna 1:167 och 11:218 föreslås
att karenstiden i fråga om sjukpenningförsäkringen
skall förlängas från
tre till sju dagar. Samtidigt föreslås att
samordningen mellan yrkesskadeförsäkringen
och sjukförsäkringen skall brytas
såtillvida, att de yrkesskadeförsäkrade
skall — där sannolika skäl föreligger
för att det är fråga om yrkesskada
— vara berättigade till sjukpenning
fr. o. m. dagen för insjuknandet (skadefallet
eller skadefallets yppande), därest
sjukdomen varar mer än tre dagar
(tre dagars relativ karens). I de fall
där sjukpenning skulle komma att utbetalas
på grund av att man felaktigt antagit
att det varit fråga om yrkesskada,
skulle det i princip inte komma i fråga

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

Ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

att återkräva vad som utbetalts för mycket.

I ovannämnda motioner samt i motionerna
1:319 och 11:391 har yrkats,
att karensbeloppet i fråga om läkemedelsrabatteringen
måtte höjas från tre
till fem kronor.

Vidare har i motionerna yrkats vissa
sänkningar i det statliga sjukhjälpsbidraget
till sjukförsäkringen; i motionerna
1:167 och 11:218 föreslås att bidraget
till grundsjukpenning och grundhempenning
sänkes från nuvarande
50 % till 30 %, i motionerna I: 319 och
II: 391 yrkas att bidraget till grundsjukpenning
samt till läkarvård och tandvård
nedsättes från 50 till 40 %. I de
förstnämnda båda motionerna yrkas
därjämte, att statsbidraget i form av
medlemsbidrag borttages.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner,

1) 1:167 och 11:218; samt

2) I: 319 och II: 391,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av herrar Sunne, Mannerskantz,
Eric Carlsson, Edström och Jacobsson i
Tobo, fröken Wetterström, herr Carlsson
i Bakeröd och fru Sandström, vilka
beträffande 41 § lagen om allmän sjukförsäkring
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner,

1) 1:167 och II: 218; samt

2) I: 319 och II: 391,

måtte för sin del antaga i reservationen
intaget förslag till lag angående
ändrad lydelse av 41 § lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring; II.

av herrar Sanne, Mannerskantz,
Edström och Jacobsson i Tobo, fröken
Wetterström och fru Sandström, vilka
beträffande förordningen angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkeme -

del ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner,

1) 1:167 och 11:218; samt

2) I: 319 och II: 391,

måtte för sin del antaga i reservationen
intaget förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen
den 4 juni 1954 (nr 519) angående
kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel;

III. av herrar Sunne, Mannerskantz,
Edström och Jacobsson i Tobo, fröken
Wetterström och fru Sandström, vilka
beträffande 40 och 42 §§ lagen om allmän
sjukförsäkring ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna I: 167 och II: 218
måtte för sin del antaga i reservationen
intaget förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring;

IV. av herr Mannerskantz och fröken
Wetterström, vilka beträffande 26 § lagen
om allmän sjukförsäkring och 11 §
lagen om yrkesskadeförsäkring ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 167
och 11:218 måtte för sin del antaga i
reservationen intagna 1) Förslag till lag
angående ändrad lydelse av 26 § lagen
den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring; och 2) Förslag till lag
angående ändrad lydelse av 11 § lagen
den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Till andra lagutskottets
föreliggande utlåtande finns fogade
några reservationer med förslag om
ändring i sjukförsäkringslagen i syfte
att åstadkomma vissa besparingar i fråga
om statens utgifter för sjukförsäkringen.
I några motioner vid riksdagens
början har påyrkats besparingar på
detta område. Reservanterna hemstäl -

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

ler nu, för det första, att statsbidraget
till grundsjukpenning samt till läkarvård
och tandläkarvård skall sänkas
från nuvarande 50 till 35 procent, något
som skulle innebära en besparing
på cirka 44 miljoner kronor, samt för
det andra att det företas en höjning av
karensbeloppet till 5 kronor från nuvarande
3 kronor då det gäller utgiften
för läkemedel. Merutgiften enligt detta
förslag skulle för de försäkrade röra
sig om ungefär 1 krona per inköpt läkemedel.
Den totala besparingen kan beräknas
till cirka 6,5 miljoner kronor.
För det tredje hemställer reservanterna
om borttagande av medlemsbidraget,
något som skulle medföra en besparing
på knappt 25 miljoner kronor.

Det framhålles i reservationen I
att alltsedan sjukförsäkringsreformens
ikraftträdande den 1 januari 1955 har
sjukkassornas verksamhet lämnat överskott.
Det understrykes vidare att rådande
statsfinansiella läge gör det nödvändigt
att statens utgifter nedbringas
i samtliga fall där detta kan ske utan
att angelägna behov eftersättes. Med
hänsyn till det överskott, som sjukkassorna
sålunda redovisar, bör en måttlig
sänkning av statsbidraget kunna göras
utan att nu utgående sjukkasseavgifter
behöver höjas annat än i något enstaka
fall. Detta gäller statsbidraget till
grundsjukpenning m. m.

Vad beträffar frågan om en höjning
av karensbeloppet må framhållas att en
höjning från nuvarande 3 kronor till
föreslagna 5 kronor inte innebär något
annat än en sådan justering med hänsyn
till penningvärdeförsämringen, att
beloppet återställes till sitt värde då
reformen genomfördes.

Då det slutligen gäller borttagande av
medlemsbidraget, vilket skulle innebära
en besparing på ungefär 25 miljoner
kronor, kan i huvudsak samma skäl
åberopas som i fråga om minskningen
av bidraget till grundsjukpenning, nämligen
att kassorna själva bör kunna bestrida
sina administrationskostnader.

Med vad jag här sagt, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till de reservationer
nr I, II och III, som är fogade
till utskottsutlåtandet. Då det gäller reservation
IV yrkar jag bifall till utskottets
hemställan med hänvisning till att
jag inte kan vara med om den förändring
av lagstiftningen, som i denna reservation
föreslås och som skulle innebära
ett upphävande av den nuvarande
samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringen.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Som medreservant under
reservationerna nr I, II och III, vilka
gäller respektive sänkning av statsbidraget
till grundsjukpenningen, höjning
av karensbeloppet vid läkemedelsrabatteringar
och borttagande av medlemsbidraget,
kan jag helt instämma i
vad herr Jacobsson i Tobo anfört och
yrkar i likhet med honom bifall till reservationerna.

Herr Mannerskantz och jag har emellertid
i en egen reservation, nr IV, i enlighet
med den ståndpunkt vi tidigare
intagit och med den högermotion som
utskottet behandlat, yrkat att karenstiden
för sjukförsäkringen skall förlängas
från tre till sju dagar men att
karenstiden för yrkesskadeförsäkringen
skall borttagas. När principbeslutet
om sjukkassereformens genomförande
fattades år 1947, ansåg man att en person
skulle kunna klara sig tre dagar
utan sjukkassehjälp. Sedan dess har den
allmänna inkomststegringen medfört
ändrade förhållanden, och i dagens situation
bör det vara möjligt för en person
att med någorlunda förtänksamhet
och planering kunna reda sig utan hjälp
sju dagar. Det är ju vid de långvariga
sjukdomsfallen som ersättning blir särskilt
behövlig.

I reservation nr I har vi i likhet med
representanterna för centerpartiet och
folkpartiet ansett, att statsbidraget
skulle kunna sänkas från 50 till 35 pro -

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

Ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

cent utan att de nu utgående sjukkasseavgifterna
skulle behöva höjas, vilket
kan ske därigenom att man, som herr
Jacobsson framhållit, utnyttjar de stora
fondavsättningar som sker varje år.
Det kan inte vara rimligt, att fonderna
oavbrutet skall öka, även om ökningen
har avtagit något de senaste åren. Det
förhållandet, att avsättningarna ändå
har minskat, är emellertid anledningen
till att vi reservanter inte känner oss
fullt säkra på att fondmedlen blir tillräckliga
för att garantera oförändrade
avgifter. Vi anser att man med den förlängning
av karenstiden som vi förordar
har större garanti för att avgifterna
inte kommer att behöva höjas
utan i stället skulle kunna sänkas. Sjukkassornas
utgifter måste ju under alla
förhållanden bli lägre i och med att
karenstiden förlänges.

Att karenstiden för yrkesskadeförsäkringen
skall försvinna måste enligt
vår uppfattning vara det riktiga ur den
försäkrades synpunkt, eftersom en yrkesskada
är av helt annan karaktär än
en sjukdom. Det måste vara en civilrättslig
skyldighet för arbetsgivaren att
klara detta med sina avgifter, och arbetsgivaravgifterna
räcker också till
för att täcka utgifterna, även om den
förändring vi förordar genomföres. Det
är visserligen riktigt som invänts att
den nu existerande samordningen mellan
sjuk- och yrkesskadeförsäkringen
erbjuder administrativa fördelar, men
de olägenheter som eventuellt skulle
kunna uppkomma bör inte överdrivas,
när man tänker på den rättvisa vårt förslag
skulle innebära för den yrkesskadade.

Enligt vår reservation skulle återbetalning
för de sju första dagarna inte
komma i fråga, även om ett visst antal
av de ersättningar som utbetalats för en
förmodad yrkesskada senare skulle visa
sig vara att betrakta som ersättningar
för vanliga sjukdomsfall. Vi håller för
troligt, att även om det skulle komma
att röra sig om ett relativt stort antal

fall kan det ändå i procent räknat inte
uppgå till så nämnvärda belopp, att
sjukkassornas ekonomiska utfall skulle
förryckas.

Herr talman! Vi anser att dessa liksom
våra andra besparingsförslag i dagens
situation är en nödvändig åtgärd,
och jag ber därför att få yrka bifall till
den vid utskottet fogade reservationen
nr IV.

Herr CARLSSON i Bakeröd (ep):

Herr talman! Vid utskottsbehandlingen
av detta ärende har jag anslutit mig
till reservation nr I av herr Sunne med
flera angående minskning av statsbidraget
till grundsjukpenningen. En av anledningarna
till mitt ståndpunktstagande
är de förhandlingar som förts på
borgerligt håll angående möjligheterna
till besparingsåtgärder, som är inte bara
önskvärda utan nödvändiga i dagens situation.
Det statsfinansiella läget behöver
jag inte påminna om. Vi får ständigt
höra talas därom, och utvecklingen
framöver kommer säkert att sörja för
att svårigheterna på detta område inte
faller oss ur minnet. Man måste försöka
spara på så många områden som möjligt,
men det skulle enligt min mening
dock vara ganska olustigt om nödvändiga
besparingar skulle medföra en försämrad
ställning för dem som råkar ut
för sjukdom eller andra svårigheter i
försörjningshänseende. Den föreslagna
besparingen genom sänkning av statsbidraget
till grundsjukpenningen från
50 till 35 procent är emellertid inte avsedd
att påverka nu utgående sjukkasseavgifter
annat än möjligen i något enstaka
fall. Det har ju visat sig att sjukkassornas
verksamhet ger betydande
överskott, som har resulterat i avsevärd
fondbildning. Reservanternas förslag
innebär att dessa fonder inte i
fortsättningen skall komma att växa i
samma takt som hittills. Förslaget innebär
således inte, alt denna sänkning av
statsbidraget skall kompenseras genom

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

ökade avgifter till sjukkassorna, utan
det innebär att fonderingen begränsas.
Det är denna omständighet som gör att
jag kan yrka bifall till reservation nr I.

Däremot har jag inte kunnat ansluta
mig till de förslag som framförts i de
övriga reservationerna. Vad beträffar
läkemedelsrabatterna kan jag inte vara
med om den försämring för de sjukförsäkrade
som reservationsförslaget innebär.

Förslaget att karensbeloppet skall höjas
från 3 kronor till 5 har vid upprepade
tillfällen med negativt resultat
förts fram här i riksdagen. Reservanternas
förklaring att härigenom skulle
komma att sparas 6,5 miljoner kronor
torde väl inte heller i dag utgöra tillräckligt
skäl för någon ändring av riksdagens
tidigare beslut i ämnet.

Det är naturligtvis riktigt att det oftast
rör sig om små belopp, men för
den som är långvarigt sjuk och kanhända
år efter år måste köpa läkemedel
har denna rabatt dock betydelse. Då
frågan dessutom är föremål för utredning
finns inte anledning att nu vidta
förändringar i detta avseende.

För karenstidens utökning till 7 dagar
vid sjukdom har reservanterna
onekligen anfört beaktansvärda skäl,
men en sådan ändring skulle i hög grad
komma att påverka samordningen med
yrkesskadeförsäkringen och leda till
besvärligheter vid lagens tillämpning.
Dessutom kan man inte bortse ifrån det
faktum, att en sådan ändring skulle
komma att betyda en försämring av de
förmåner som sjukförsäkringen nu ger.

Jag kan, herr talman, inte medverka
till dessa åtgärder i försämrande riktning
utan ber att få yrka bifall till reservation
nr I och i övrigt till utskottets
förslag.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):
Herr talman! De motionsyrkanden
som nu föreligger till behandling är ju
inte färska för i år. Samma yrkanden

framfördes vid förra årets bägge riksdagar.
Även motiveringen var då densamma
som nu, nämligen det statsfinansiella
läget.

Utskottet intog i fjol ståndpunkten
att yrkandena borde avslås. Utskottet
ville inte vara med om åtgärder som
var ägnade att försämra hjälpen åt de
sjuka. Inte heller ville utskottet medverka
till beslut vilka skulle få till följd
en höjning av medlemsavgifterna. Såväl
A- som B-riksdagen följde utskottet.

Utskottet har vid sin behandling av
frågan i år intagit samma ståndpunkt.
Något nytt — såvitt man inte såsom nytt
betraktar att attackerna mot sjukkassorna
i år har fått en vidare spridning —
har inte inträffat som kunde motivera
att utskottet ändrat inställning.

De till utskottsutlåtandet fogade fyra
reservationerna visar hur splittrade utskottets
borgerliga ledamöter är i fråga
om var besparingsåtgärderna skall sättas
in. Bara på en punkt, men såvitt jag
förstår på en väsentlig punkt, i fråga
om att minska statsbidraget till sjukförsäkringen,
har reservanterna nått enighet.
Centerpartiet har, såsom herr
Carlsson i Bakeröd deklarerade, dragit
sig ur gemenskapen när det gällt angreppen
mot läkemedel och det statliga
medlemsbidraget. I fråga om karenstidens
förlängning från 3 till 7 dagar
har herr Mannerskantz och fröken Wetterström
heller inte fått hjälp av folkpartiet
utan lämnats ensamma i denna
sin kamp mot hjälpen åt de sjuka.

I reservation nr I motiveras sänkningen
av statsbidragsprocenten till
sjukförsäkringen förutom med statsfinansiella
skäl jämväl med att sjukkassorna
har stora fonder och därför
inte behöver kräva en mot sänkningen
svarande merprestation av medlemmarna
för att i fortsättningen fullfölja gjorda
åtaganden. Visst är hälsotillståndet
för närvarande gott bland vårt lands
medborgare, och måhända har vi heller
ingen anledning att hysa större oro
för framtiden. Men jag tror man måste

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

Ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

fråga sig om det är riktigt att fördenskull
dra alltför stora växlar på framtiden,
vilket jag anser att man gör i
reservation nr I. Kan det vara klok politik
alt emedan vi har liten anledning
att hysa oro för vårt hälsotillstånd i
framtiden nu tära på sjukkassornas
fonder för att därigenom reglera statsbudgeten?
Är det inte bättre att hålla
fonderna intakta? Trots vår optimism
beträffande framtiden kan det dock
komma tider, då fonderna behövs för
de ändamål som de är avsedda för. Reglerandet
av statens utgifter bör därför
ske på annat sätt.

I sitt anförande beträffande karenstidens
förlängning från tre till sju dagar
menade fröken Wetterström att verkan
av högermotionens yrkande på den
punkten något mildras av att vissa kategorier
redan då den nya sjukkasselagen
infördes och samordningen kom till
fick avstå tre dagar.

Jag vill i det sammanhanget gärna
bringa i erinran att avståendet av dessa
tre dagar vid yrkesskadefall var ett vederlag
för den — såsom man såg det
ute i de fackliga organisationerna —
mera betydelsefulla åtgärden att få en
samordning mellan yrkesskadefall och
vanliga sjukdomsfall. Man har väl inte
glömt bort vilka svårigheter som tidigare
förelåg att klara ut om vissa sjukdomar
var yrkesskada eller om de borde
betraktas som en vanlig åkomma?
För att slippa de besvärligheter som
var förbundna härmed tog man denna
samordning och fick då acceptera de
tre dagarnas karens även vid yrkesskadefall.

Men låt mig också i sammanhanget
erinra om, fröken Wetterström, att det
sedan sjuk- och yrkesskadeförsäkringen
genomfördes inte har saknats framstötar
här i kammaren, som tagit sikte
på att öven förkorta denna karens och
i fråga om yrkesskadefallen återbörda
den till vad den var från början. Då
andra lagutskottet, som haft sådana
framställningar uppe till behandling ti -

digare, inte kunnat tillmötesgå detta
önskemål, har det uteslutande — och
det känner säkert fröken Wetterström
till från sitt arbete i andra lagutskottet
■— berott på att man inte velat upphäva
samordningen.

Nu har man visserligen tagit upp någonting
som man kallar för en relativ
karens, och den må ha sitt värde -— det
skall jag inte uttala mig om. Låt mig
bara säga att eftersom de vanliga sjukdomsfallen
är de allra flesta, måste denna
förlängning av karenstiden betyda
att det är de många kortvarigt sjuka
som kommer att göra de största förlusterna
i detta sammanhang, och det kan
åtminstone inte vi från socialdemokratiskt
håll vara med om. över huvud
taget — och det framgick väl inte minst
av debatten här i natt —- kan vi inte
acceptera att man använder någon av
socialförsäkringsreformerna, vilken det
vara må, för att reglera statens budget.
Vi anser att det bör ske på annat sätt.

Herr talman! Med vad jag här har anfört
ber jag att få yrka bifall till vad
andra lagutskottet har hemställt i sitt
utlåtande nr 35.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag kan inte undertrycka
min mening om dessa reservationer,
men jag lovar att disciplinera mig med
avseende på tiden för mitt inlägg.

Vi har väl alla i mycket livligt minne
hur det lät från högerhåll, då vi
1953 skulle genomföra sjukförsäkringen,
och kammarens ledamöter erinrar
sig säkert hur det lät från samma parti
1954, när man från det hållet försökte
riva upp det beslut vi fattat året dessförinnan.
Man sade: »Kostnadsberäkningarna
för denna reform kommer
inte att hålla. De kalkyler ni gjort är
tokiga. Beräkningarna är lättsinniga.
Kostnaderna kommer att tredubblas.»
Sådana var alltså texterna på de stopptecken
man satte upp för den reformen!

Nu visar det sig att högern kapitalt

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

felbedöint denna fråga. Inom sjukförsäkringen
har den ekonomiska ställningen
kunnat stabiliseras, och det är enligt
min mening det allra bästa betyget åt
dem som hade att utarbeta reformförslaget.
Mot bakgrunden härav får man
väl ändå förlåta oss om det är med en
viss skepsis vi närmar oss det förslag
högern lagt fram — och som fått stöd
av de andra borgerliga partierna — att
nu försämra sjukkassornas ekonomiska
stabilitet. Jag vänder mig speciellt till
herr Jacobsson i Tobo och herr Carlsson
i Bakeröd, som var med 1953 och
1954 och såg hur tokigt högern då bedömde
utvecklingen. Bör inte detta vara
en liten varning för er att nu följa
den åt andra hållet? Som herr Johansson
i Södertälje sade, är fondens uppgift
att ligga som säkerhet vid de fluktuationer
i sjukligheten, som man måste
räkna med, och tiden är absolut inte
mogen för att minska den. Fonden bör
åtminstone motsvara ett halvt års utgifter,
innan man börjar vidta åtgärder
för att minska den, och jag har inte
av motionerna kunnat läsa ut -—- och
det har heller inte framgått av de inlägg
som här gjorts — vari det förståndiga
ligger att nu minska fonden.

Om fröken Wetterström och jag hade
fört en ekonomisk debatt här, så hade
det varit lämpligt att använda det uttryck,
som så ofta användes i sådana
debatter, nämligen ekonomiskt lättsinne.
Fröken Wetterström har här fallit
offer för ett lättsinne av ekonomisk karaktär.

Jag kan sålunda inte stödja reservation
nr I.

I reservation nr II yrkas, att karensbeloppet
vid läkemedelsköp skall höjas
från 3 till 5 kronor. För de människor,
som en eller två gånger om året behöver
köpa läkemedel, betyder givetvis
inte denna höjning särskilt mycket.
Men många människor måste mycket
ofta köpa läkemedel, och för dem blir
de sammanlagda årliga kostnaderna
härför mycket höga. Den föreslagna

höjningen innebär för dem en påtaglig
försämring.

Det har här framhållits att vi redan
i år kommer att få ett förslag om ny
utformning av läkemedelsrabatteringen
och att detta vore skäl nog för att tillbakavisa
förslaget om höjning av karensbeloppet.
Det finns emellertid också
ett annat skäl, nämligen att reservationens
förslag är synnerligen olämpligt.
Jag finner inget bättre uttryck för
hur illa jag tycker om den reservationen.
Man måste nämligen erkänna, att
den nuvarande utformningen av läkemedelsrabatteringarna
är otillfredsställande
och att de som ofta nödgas
köpa läkemedel får vidkännas stora
kostnader för sin läkemedelsförbrukning.
Reservationens förslag innebär
en ytterligare avsevärd försämring för
dem. Jag anser att vi skall vänta med
att genomföra ändringar, till dess vi har
fått det förslag som här annonserats
och som kommer i höst. Då kan vi ta
upp det förslaget till diskussion och
försöka utforma läkemedelsreformen så,
att den ger verklig hjälp åt dem som
har de största kostnaderna för sin läkemedelsförbrukning.

Slutligen några ord om förslaget att
förlänga karenstiden från tre till sju
dagar. Motionärerna och reservanterna
har anfört, att det är »sunt och psykologiskt
riktigt» att människorna själva
får svara för kostnaderna under den
första sjukdomsveckan. Ja, jag är inte
psykologiskt utbildad och kan måhända
inte bedöma denna fråga, men jag
tycker ändå resonemanget är vårdslöst.
Man kan givetvis inte komma ifrån att
en viss karenstid är nödvändig i en försäkring,
som omfattar hela folket. Man
kan nämligen inte fordra att människorna
efter en dags sjukdom skall gå till
läkare och få ett intyg. Karensdagarna
utgör därför ett visst hinder mot missbruk.
Vi har ju också alla accepterat
principen om en viss karenstid — men
vi har absolut inte godkänt att den skall
förlängas. Snarare tvärtom.

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

Ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

Har motionärerna och reservanterna
verkligen fullt klart för sig vad det innebär
för en familjeförsörjare att förlora
en hel veckas avlöning? Redan tre
karensdagar kan vara besvärligt. Enligt
detta förslag skulle den sjuke berövas
en hel veckas avlöning, och därefter
får han vid fortsatt sjukdom endast en
ersättning som motsvarar ungefär 70
procent av lönen. Detta är alltså sunt
och psykologiskt riktigt när det gäller
vardagsmänniskorna! Men hur kan det
komma sig att de som står bakom sådana
här förslag aldrig för egen del behöver
avstå en enda dags avlöning vid
sjukdom? De får inte ens vidkännas tre
karensdagar, men de ivrar ändå för en
försämring för andra. Varför är det
inte sunt och psykologiskt riktigt att
även dessa människor får avstå en veckas
avlöning?

De föreslagna besparingsåtgärderna
syftar till att förbättra statens finanser.
Det har man skrivit både i motioner
och reservationer. Inget område får
därvid lämnas utanför. Det som föranledde
mig att begära ordet i dag var
också denna fundering: skall verkligen
de medborgare, som drabbas av sjukdom
och därigenom berövas sin inkomst,
utnyttjas för att förbättra statens
finanser? När sjukförsäkringen
skall ses över — och det bör göras snart
— så skall det inte göras i avsikt att
försämra reformen. Den har fortfarande
en del skönhetsfläckar och skall
självfallet förbättras. Och statens finanser
skall givetvis förbättras av dem som
är friska och har arbete, inte av dem
som är sjuka eller som på annat sätt
oförskyllt förlorat sin inkomst, i all
synnerhet som det förhåller sig på det
sättet att alla som är friska och har
arbete har fått det bättre.

Där hämtar jag stöd för mitt påstående
i reservation IV av herr Mannerskantz
och fröken Wetterström, som ju
tar den väsentliga höjningen av realinkomsterna
för landets löntagare sedan
sjukkassereformens genomförande till
2 — Andra kammarens protokoll 1!).r>9. Nr

intäkt för en försämring av reformen.
Detta är ju ett skäl som inte talar för
att man bör försämra sjukförsäkringen,
utan för att låta dem som har arbete
och har fått glädje av reallönehöjningen
klara statens finanser.

Jag yrkar bifall till utskottets utlåtande
på alla punkter.

I detta anförande instämde herrar
Almgren och Fredriksson, fru Svensson,
fröken Sandell, herrar Persson i Appuna
och Zetterberg i Stockholm, fru
Lindberg, herr Mellqvist, fru Jäderberg
och herr Andersson i Linköping (samtliga
s).

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort
genmäle:

Det är bara ett par saker, herr talman,
som jag skulle vilja säga med anledning
av vad herr Bengtsson anförde
här.

Jag anser fortfarande att det väsentliga
måste vara att hjälpa de människor
som är långvarigt sjuka, och jag kan inte
komma ifrån att det inte kan vara svårare
nu, 1959, att klara sju dagars karenstid
än det var att klara tre dagars
karenstid år 1947. Om herr Bengtsson
eller jag eller vem som helst skulle teckna
en privat sjukförsäkring, tror inte
herr Bengtsson att vi då skulle vara beredda
att acceptera en karenstid på sju
dagar, eftersom en sådan försäkring blir
så oändligt mycket billigare än en försäkring
med kortare karenstid?

När det sedan gäller läkemedelsrabatteringen
måste man väl sätta i relation
till varandra å ena sidan vad det innebär
i kostnader för den enskilde — det
har tidigare framhållits, att merkostnaden
icke kan bli större än 1 krona för
varje läkemedel — och å andra sidan
kostnaden för den oerhörda mängd av
små öresposter som nu blir en följd av
det låga karensbeloppet — jag vill minnas
att det rör sig om sammanlagt ca
12 miljoner kronor.

Det är ingenting nytt — det framkom
It)

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

tydligt senast i debatten i natt om barnbidragen
— att man från motståndarhåll
säger att högerpartiets besparingsförslag
riktar sig mot barnfamiljerna
och mot de sjuka. Jag tycker det borde
vara onödigt att framhålla, att det givetvis
inte är särskilt lustigt att behöva
göra så långt gående besparingar som
vi förordat, men till dem som motsätter
sig våra förslag vill jag säga, att det icke
är högerpartiets skuld att landet har råkat
in i en så brydsam ekonomisk situation
att denna sparsamhet är ofrånkomlig.
Såsom vi ser det måste man spara
över hela fältet, och då kan man inte gå
förbi de stora posterna, inte ens på
femte huvudtiteln.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det kunde finnas mycket
att säga i anledning av fröken Wetterströms
anförande.

Fröken Wetterström sade nu sist, att
det inte är högerpartiets skuld att vi
har kommit i den finansiella situation,
vari vi befinner oss, men det är tydligen
de sjuka och barnfamiljerna som bär
skulden till det, eftersom de nu skall
klara oss ur den här situationen.

Det skulle aldrig falla mig in att
ifrågasätta en försämring av hjälpen till
de långvarigt sjuka; tvärtom kommer
jag att medverka till att sjukförsäkringen
förbättras i det avseendet genom
att verka för att den högre sjukpenningen
utgår även efter 180 dagar. Vi
har alltså möjlighet att hjälpas åt för att
göra läget bättre även för de långvarigt
sjuka!

Sedan kan jag inte undgå att göra den
reflexionen: tänk vad vi ändå har skött
oss bra här i landet sedan vi genomförde
sjukförsäkringen! Då kunde man
klara sig i tre dagar utan inkomst; nu
kan man klara sig en hel vecka! Är
det riktigt, får vi verkligen hoppas att
socialdemokraterna fortsätter att regera.

Om fröken Wetterström och jag som
statstjänstemän med lön även under de

tre första dagarna av en sjukperiod
skulle komma på den idén att teckna en
frivillig sjukförsäkring, skulle vi självfallet
inte ha någon anledning att teckna
den för de sju första dagarna, men hur
skulle det ställa sig om vi skulle förlora
lönen helt och hållet under de sju
första dagarna? Högermännen har förbisett,
att det finns människor som nödgas
avstå från lönen helt och hållet under
denna period.

Om läkemedelsreformen är bara att
säga, att jag hoppas att det förslag vi
kan förvänta utformas så, att man ger
verklig hjälp åt dem som behöver hjälp.
Det här förslaget om höjning av karensbeloppet
från 3 till 5 kronor inverkar
på sitt sätt försämrande på förmånerna
för dem som nödgas köpa läkemedel
kanske två gånger i månaden; inte nog
med att de får betala karensbeloppet,
utan dessutom skall de betala 50 procent
av kostnaden. Jag väntar mig en radikal
omläggning av läkemedelsreformen som
på ett helt annat sätt än nu tillgodoser
de behov som vi avser att tillgodose.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort
genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Bengtsson i Varberg återgav vad jag
sagt, att det inte är högerpartiets skuld
att staten har råkat in i den ekonomiska
situation den befinner sig i. Däremot
har jag ingalunda som herr Bengtsson
låtit påskina påstått, att det skulle vara
barnfamiljernas och de sjukas skuld.
Långt därifrån! Jag vill lägga ansvaret
uteslutande på regeringen. Det är på
den ansvaret vilar.

Herr Bengtsson framhåller, att det är
de allvarligt sjuka som skall hjälpas. Det
anser även vi, herr Bengtsson! Det är
de långvarigt sjuka som i första hand
är i behov av hjälp.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag hade kanske endast
behövt instämma med vad herr Bengts -

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

Ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

son i Varberg här har framfört, men jag
vill ändå säga ett par saker.

Det är, fröken Wetterström, tydligt att
högern är inne på en linje där man
vill utnyttja barnfamiljerna och de sjuka
för att få balans i samhällsekonomien.
Om en enskild familjeförsörjare
blir sjuk, minskar därvid icke hans familjs
utgifter; familjen skall fortfarande
betala hyra och barnens utrustning, och
familjen skall också ha mat. Man kan
säga som fröken Wetterström, att kunde
man när principbeslutet fattades av
riksdagen fastställa en karenstid på 3
dagar, skulle man på grund av den
högre standard som nu finns ha en karenstid
på 7 dagar. Men inkomsterna
har också stigit, varför inkomstbortfallet
blir så mycket större i samband
med att familjeförsörjaren blir sjuk.

Ärade kammarledamöter! Om vi skall
vara riktigt ärliga måste vi medge att
människornas levnadsförhållanden rättar
sig efler de inkomster de har. Detta
är särskilt förståeligt när det gäller de
mindre inkomsttagarna, eftersom dessa
har så många eftersatta behov, som de
försöker tillgodose när inkomsten stiger.
En karenstid på 7 dagar blir därför
mycket betungande, framför allt för de
mindre inkomsttagarna. Ju längre sjukdomen
varar, ju större betydelse får
varje krona som denna familj går miste
om.

Högern vill öka karenstiden från 3
till 7 dagar. Jag vill understryka vad
herr Bengtsson i Varberg citerade ur
högerns reservation IV, nämligen att
»det ansågs för övrigt både sunt och
psykologiskt riktigt att de enskilda människorna
själva svarade för en veckas
sjukdom när fråga icke var om olycksfall
i arbete». Om detta i det här fallet
är psykologiskt riktigt och sunt, varför
är det inte psykologiskt riktigt och sunt
även när det gäller yrkesskadeförsäkringen?
Varför skall man inte även där
ha 7 dagars karenstid? Jag kan inte
förstå att det kan ligga någon etik i det
här resonemanget, men är det så är

man väl inte inne på den barmhärtige
samaritens väg utan på den rike mannens.

Hur kommer det sig för övrigt att de
stats- och kommunalanställda inte har
accepterat någon karenstid? De får visserligen
vidkännas 3 dagars karenstid
från sjukförsäkring men får ersättning
för dessa dagar vare sig det nu är kommun
eller stat som betalar. Om det är
sunt och riktigt att ha 7 dagars karenstid
för dem som är anställda i privat
tjänst, skulle det då inte vara lika sunt
och psykologiskt riktigt att ha 7 dagars
karenstid för de stats- och kommunalanställda?
Jag vill inte på något sätt
yrka härpå.

När det sedan gäller läkemedelsrabatteringen
vill jag säga, att jag väckte en
motion, tillsammans med andra, när
sjukförsäkringsreformen genomfördes,
om att något karensbelopp eller grundbelopp
inte alls skulle uttagas. Det berodde
på att de statsunderstödda sjukkassorna
till stor del hade infört en
läkemedelsförmån utan något som helst
karensbelopp. Det var de som tillhörde
dessa sjukkassor som själva ville ha det
ordnat på detta sätt; de ville inte ha
något grundbelopp utan ville ha hela
läkemedelskostnaden rabatterad med 50
procent. Riksdagen beslöt ett grundbelopp
på 3 kronor. Om man nu skulle
höja det grundbeloppet, skulle dessa
människor fråga, vad anledningen är till
att man ytterligare försämrar en förmån
som de förut har tillförsäkrat sig i
de statsunderstödda sjukkassorna.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet därför
att jag tyckte att en viktig detalj har
kommit bort i den här diskussionen,
nämligen strävan efter att få fram besparingar
så att budgeten kan gå ihop.
Om budgeten inte går ihop blir det
skattehöjningar, vilka kommer att drab -

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

ba alla, inte minst barnfamiljerna. Jag
tror att vi borde tänka på det innan vi
tar så stora ord i munnen när det nu
är fråga om vissa besparingar.

Har vi varit så perfekta när det gällt
att besluta om sociala reformer att
dessa blivit tabu när det gäller att se
efter om det på dessa finns någonting
att spara utan att detta praktiskt taget
försämrar något för dem det gäller?
Att döma av en del anföranden förefaller
det nästan så, och jag anser det
mycket underligt, om vi för en sådan
politik.

Jag vill då först i fråga om reservation
nr I säga att här borde man kunna
spara utan att försämra.

Det gäller alltså hur mycket vi skall
lägga upp i fonderna. Kan det möjligen
gå ihop även om vi har ett mindre belopp?
Ja, det tror vi, och vi tror att
ingen kommer att lida av det. Jag vill
livligt instämma i vad herr Jacobsson
i Tobo sade beträffande reservation I.

Sedan kommer jag till reservation II.
Herr Johansson i Södertälje sade någonting
om att vi inte hade ändrat ståndpunkt
i den här frågan. Nej, det har vi
inte. Saken ligger till på precis samma
sätt nu som tidigare. Herr Bengtsson i
Varberg var lika ivrig förra gången vi
talade om läkemedelsrabatten som han
är nu att påpeka hur förfärligt det är
att vilja höja karensbeloppet till 5 kronor,
så att de sjuka skulle få betala
högst 1 krona mer för sina läkemedel.

Den här gången har herr Bengtsson
dessutom sagt att ett genomförande av
förslaget skulle drabba alla dem som
ideligen behöver läkemedel, men tror
verkligen herr Bengtsson att läkarna är
så bakom, att de inte kan skriva ut
läkemedel för 5 kronor, 6 kronor eller
7 kronor på en gång till dem som behöver
större kvantiteter läkemedel? Jag
har svårt att tänka mig att det finns
någon som ideligen behöver olika läkemedel
i små kvantiteter och vet inte,
vilka sjukdomar herr Bengtsson i Varberg
tänker på.

Jag är lika övertygad nu som jag var
förra gången om att denna reform skulle
vara en god besparing. Vi lägger nämligen
ned onödigt mycket pengar på
administrationen, vilka icke kommer
dem till godo som bäst skulle behöva
dem, och jag tycker detta är den viktigaste
frågan i detta sammanhang. Jag
tror inte att läkarna är några gudar,
men jag tror att de kan se till att den
sjuke inte blir lidande på detta. Den
som bara någon enstaka gång får betala
upp till högst 1 krona extra tror
jag kan bära den utgiften.

Jag yrkar alltså bifall till reservation
II, eftersom det innebär enklare administration
och inte medför någon nämnvärd
försämring för de sjuka.

Vad beträffar reservation III kan jag
helt instämma i vad herr Jacobsson har
sagt.

Jag kommer så till reservation IV. Det
är här alldeles tydligt att vi genom de
nuvarande bestämmelserna har vunnit
stora administrativa fördelar genom att
karenstiden är lika för olycksfall i arbete
och för sjukdom. På högerhåll påstås
det att vi kan spara så mycket här,
och det är naturligtvis riktigt att vi kan
spara, på bekostnad av alla de stackars
människor som inte kan komma till
sjukhusen och få sin sjukdom förklarad
för olycksfall i arbete och som därför
skulle få sju dagars karenstid. Jag kan
inte gå med på det förslaget, eftersom
sju dagar är för lång tid för den, som
är sjuk, och betyder för mycket.

Jag vill också tillägga en sak beträffande
kostnaderna som jag tror att man
på högerhåll inte alls har tänkt på. I sådana
fall där det kan vara svårt att
avgöra, om det är fråga om olycksfall
i arbete eller inte — tänk exempelvis
på dessa besvärliga ryggskador — måste
patienten genomgå röntgenundersökningar
och andra besvärliga och arbetskrävande
undersökningar. Det betyder
ökade kostnader för sjukhusens polikliniker
och specialavdelningar, och det
betyder ökat arbete för personalen där,

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

Ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

förutom en del extrakostnader för röntgenplåtar
och liknande. Sådant skulle
inte behöva göras om det inte vore nödvändigt
att på ett tidigt stadium fastställa,
huruvida det är fråga om olycksfall
i arbetet eller inte.

Då säger högerns representanter, att
vi inte behöver ta så allvarligt på den
frågan, utan om det från början har
sagts, att det gäller olycksfall i arbete,
men sedan befinnes inte vara det, skulle
vi inte vara knussliga utan låta det
gälla för olycksfall i arbete. Den som
känner läkarkåren vet emellertid att
läkarna inte tycker det är roligt att få
bakslag i sina diagnoser. De kommer
att bli ivriga att från början ställa den
rätta diagnosen och sätter därför i gång
hela apparaten. Det innebär att större
utgifter och ökat arbete kommer till för
de redan hårt arbetstyngda sjukhusen
och deras olika avdelningar.

I den fråga som reservation IV gäller
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort
genmäle:

Herr talman! På de tre första punkterna
är ju fröken Höjer och jag ense,
vilket gläder mig. När det gäller reservation
IV, framhöll fröken Höjer olägenheten
av att man bryter samordningen
och pekade på de kostnader,
som hon trodde vi hade underskattat
då vi förordat en relativ karenstid när
det gäller yrkesskadeförsäkringen samtidigt
med att återbetalningsskyldighet
inte skulle åvila den yrkesskadade. Jag
har redan sagt att jag är fullt medveten
om att vissa olägenheter uppstår och
att det blir vissa kostnader, men jag
tror inte att kostnaderna blir så stora
som fröken Höjer säger. Om jag inte
missminner mig, så uppgick, innan vår
obligatoriska sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring
kom till, i samtliga
olycksfallsförsäkringsbolag sådana fall,
där en förmodad yrkesskada senare vi -

sade sig vara att hänföra till sjukdom,
till mellan 3 och 4 procent. Det kan naturligtvis
vara betydligt flera nu, det
vill jag inte bestrida, men jag tror å
andra sidan inte att procenttalet stigit
i oroande hög grad.

Får jag också säga några ord till herr
Johanson i Västervik. Nog är det väl
ändå skillnad på en yrkesskada och en
sjukdom. Inte kan man väl jämföra, låt
oss säga, en snuva eller en kortare förkylning
med ett allvarligt olycksfall i
arbetet. Det är för mig en väsentlig
skillnad. Jag kan inte sätta likhetstecken
däremellan.

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill först till fröken
Wetterström säga att inkomstbortfallet
för familjen ju är precis lika stort antingen
det gäller en sjukdom eller en
yrkesskada. Jag skall inte ge mig in på
någon debatt i denna fråga, jag vill bara
säga att vi haft oerhörda problem tidigare
på grund av att om man skadade
sig på väg till eller från arbetet räknades
det också som yrkesskada. Man
fick svåra problem att klara upp när
det gällde att avgöra om det verkligen
var en yrkesskada, som skulle kunna
hänskjutas till yrkesskadeförsäkringen,
eller någon annan olycka.

Fröken Höjer talade om den administrativa
lättnaden. Det är klart att
man kan få fram en viss administrativ
lättnad genoom att man höjer grundbeloppet
från 3 till 5 kronor, men samma
motivering framfördes när man införde
grundbeloppet på 3 kronor. På
det sättet skulle man ju kunna fortsätta
alt höja detta grundbelopp, men
allt detta går ut över de sjuka. Det är
inte alls säkert att den sparsamhet man
söker bedriva från högerhåll är någon
sparsamhet i egentlig bemärkelse, ty om
den sjuke får ekonomiska bekymmer i
samband med sjukdom kan ju läkningsprocessen
försenas, vilket verkar på det

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

sättet att den skadade eller den sjuke
inte kan återgå i arbetet lika snabbt
som han hade kunnat göra om han
sluppit dessa ekonomiska bekymmer.

Sedan sade emellertid fröken Höjer
något som jag tog fasta på. Hon sade att
vi måste spara på alla områden, annars
kommer vi att få utgifter som kommer
att drabba alla. Jag vill nog säga att
det kanske finns möjligheter att lösa
detta, det vågar jag inte ha någon bestämd
mening om, men om fröken Höjer
föreslår den lösningen att vi skall
höja den direkta beskattningen, lovar
jag fröken Höjer att jag villigt skall
stödja en sådan motion.

Fröken HÖJER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig sagt att
vi skall höja den direkta beskattningen.
Jag har sagt att vi får höja skatten
över huvud taget på något sätt.

I fråga om läkemedelsrabatteringen
vill jag påminna om att 5 kronor nu
och 3 kronor när vi beslöt detta är något
som närmar sig varandra på grund
av penningvärdeförsämringen. Det skall
vi komma ihåg.

Fru LINDBERG (s):

Herr talman! Det har varit intressant
för den som har sin dagliga gärning på
en sjukkassa att lyssna till denna debatt.
Jag måste säga att jag är något
förvånad över högermotionerna. Jag
tycker att de vittnar ganska väl om att
man inte känner till så mycket om hur
sjuka människor liar det. För den som
arbetar på en sjukkassa ter sig läget
helt annorlunda.

För att börja med den första frågan,
fondbildningén, så vill jag säga att fonden
har tillkommit för att vi så att
säga skall ha en säkerhetsventil. Om
man tänker sig att det t. ex. skulle bli
en mycket omfattande influensaepidemi,
kan faktiskt sjukkassans fonder
tömmas ganska avsevärt. Jag vill erinra
om hur det var 1947 när det gick
en ganska besvärlig influensaepidemi

över landet. Då skattades de erkända
sjukkassornas fonder, och man kan
också konstatera att de allra flesta kassorna
det året gick med underskott.

Riksförsäkringsanstalten följer också
med uppmärksamhet sjukkassornas ekonomi
och lämnar uppgifter och direktiv
om när exempelvis vissa avgifter
skall räknas om. Detta tycker jag är en
garanti för att man inte samlar mera
pengar på sig än vad som behövs för
en ordentlig riskfond.

När det gäller läkemedelsrabatterna
har jag en helt annan uppfattning än
de som talat för reservationerna. Jag
skulle bara vilja erinra om att de
flesta sjuka människor inte köper bara
en sorts medicin, utan läkarna brukar
ofta föreskriva både två och tre olika
sorter. Det innebär med det rabattsystem
vi nu har att man för varje sort
får ett avdrag med ett karensbelopp på
3 kronor, vilket gör att den som är
tvungen att köpa tre sorter får avdrag
med 9 kronor och inte med 3.

Skulle man np höja beloppet till 15
kronor för tre sorter, alltså 5 kronor
per sort, kan det vara så att man i fall,
där medicinen kostar 5 kronor 50 öre,
får 25 öre i rabatt.

Fröken Höjer säger att det är inte
någon mening med detta. Men så räknar
inte den som har stora utgifter för
medicinen. Jag kan som sjukkassetjänsteman
omvittna att det var stor förbittring
bland de sjuka, när denna ändring
inträdde. Under den frivilliga sjukförsäkringens
tid rabatterades 50 procent,
oavsett beloppet och oavsett hur många
mediciner det var fråga om. Jag skulle
med tillfredsställelse ha hälsat en motion,
som tagit sikte på att beloppen
räknats samman och karensbeloppet
sedan gärna liöjls till 5 kronor, men så
var ju högermotionen tyvärr inte avfattad.

Angående karenstiden vill jag säga,
att det är ganska verklighetsfrämmande
att tänka sig att alla människar gott
kan klara en karenstid på 7 dagar. Jag

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

Ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

föreställer mig att motionärerna tillhör
den lyckligt lottade skara, som förutom
en god anställning också har god sjuklön
och inte behöver hysa några bekymmer
för 3 eller 7 dagars karenstid.
Men det är inte dessa vi skall hjälpa
utan dem som från den stund de går
från arbetet inte har någon som helst
sjuklön och för vilka arbetsgivaren inte
anser sig ha något ansvar under sjukdomstiden.
Det kan för dem som tillhör
låglönegrupperna ■— och det finns
många sådana i detta land — vara ekonomisk
katastrof även med 7 dagar.
Har de familj och ekonomien är ansträngd
i allmänhet, blir den det ju i
synnerhet under sjukdom.

Jag skall inte polemisera, ty jag anser
frågan vara alldeles för allvarlig
därför. Men jag vill be fröken Wetterström
lägga på minnet att det fortfarande
finns många låglönegrupper i vårt
land. Standardhöjningen har inte slagit
igenom så hundraprocentigt som resonemanget
här kan ge vid handen.

Att man talar som man gör om yrkesskadeförsäkringen
beror kanske på att
man inte så väl känner till hur samordningen
fungerar. Arbetstagarna var
mycket missnöjda, när de kom underfund
med att det skulle bli 3 dagars karenstid
för olycksfallsskadorna, men
det är inte så enkelt att skilja ut olycksfalls-
och yrkesskadorna från de vanliga
sjukdomarna. Det gäller i synnerhet
alla ryggskador men även många
andra slags skador, som det dock skulle
föra för långt att gå in på nu. Samordningen
är en bekväm anordning,
men det är klart att för dem som tidigare
inom yrkesskadeförsäkringen inte
behövt vidkännas karenstid blir det en
extra uppoffring. Men man har ju, som
en talare redan sagt, tagit samordningen
därför att den har så många fördelar.

Jag tror vi skall akta oss för att öka
antalet karensdagar, om vi vill skapa
en sjukförsäkring som ger trygghet. En
sådan ökning skulle innebära att de

som får sin hjälp genom denna försäkring
— som jag tror vi alla omfattar
med stort intresse — i stället bleve hänvisade
till socialvården. Och det skulle
väl ändå, ärade kammarledamöter, vara
ett steg tillbaka, som ingen av oss
vill ta.

Herr talman! Jag yrkar i alla delar
bifall till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Det mesta som kan sägas
i denna sak är redan sagt, och jag
skall fatta mig kort. Men denna fråga
återkommer ju även i ett statsutskottsutlåtande,
och vi kan kanske anse att
diskussionen även på den punkten är
avslutad i och med denna debatt.

Jag begärde ordet närmast med anledning
av att herr Johansson i Södertälje
sade att ingenting nytt inträffat
sedan i fjol, som kunde motivera en
ändrad inställning från utskottets sida.
Men det nya har ju inträffat, herr Johansson,
att vi fått redovisat ett hål i
budgeten på 714 miljoner kronor! Jag
anser, att om vi skall kunna diskutera
förevarande problem med någon behållning,
så måste vi ha denna brist i budgeten
som bakgrund. Från vårt håll har
en hel rad förslag till förbättring av
budgetläget framlagts, av vilka det som
nu diskuteras är ett. Förslagen syftar
till att vi skall slippa en väsentlig skattehöjning,
främst en omsättningsskatt.
Ser man frågan ur denna synpunkt, blir
perspektivet ett annat. Det kan inte
gärna sägas att man är socialt intresserad
och ömmar för de sjuka o. s. v.,
om man vill att dessa avgifter skall betalas
med en omsättningsskatt, medan
man däremot är reaktionär och likgiltig
för de sjuka, om man tycker, att
det är lika bra med en höjning av avgifterna
direkt. Det rör sig här helt enkelt
om två olika sätt att betala dessa
kostnader.

Vi har för vår del inte föreslagit
några försämringar på detta område

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

annat än vad medicinen beträffar. Det
har fröken Höjer redan behandlat, så
jag kan förbigå den sidan av saken.
Vad vi föreslagit är egentligen en något
ökad avgiftsfinansiering av sjukförsäkringen.
Vi behöver inte, tror jag, ta
in alla de 75 miljonerna i form av ökade
avgifter, ty sjukkassorna har nu som
bekant vissa överskott, men en betydande
del måste tas in i ökade avgifter.
Jag trodde emellertid att man även på
socialdemokratiskt håll var rätt ense
med oss om att standardstegringen gör
det möjligt och kanske också lämpligt
med en viss försiktig övergång från
skattefinansiering till avgiftsfinansiering
av en del av våra socialförsäkringar.
Det förslag vi lagt fram är försiktigt,
ty även efter ett bifall till förslaget
skulle subventionering ske med
nära 200 miljoner. En sådan övergång
skulle nog medföra vissa fördelar. Kostnaderna
för socialförsäkringen skulle
då komma att redovisas mera öppet.
Människors kostnadsmedvetande beträffande
de här förmånerna skulle förbättras.
Om vi döljer kostnaderna genom
att finansiera dem med skattemedel
och vidare döljer skatteutgifterna
genom att baka in dem i varupriserna,
måste folk få en ganska underlig uppfattning
om vad de har att välja mellan.
Det blir egentligen inget riktigt
val mellan förmånen å ena sidan och
det avdrag från inkomsterna som kostnaden
för densamma medför, å andra
sidan. Jag tror alltså att man utan risk
kan gå den vägen beträffande sjukförsäkringen.
Man kanske också på andra
områden — vi har ett förslag även i
fråga om folkpensionerna — kan tänka
sig en något utökad avgiftsfinansiering
av kostnaderna.

Jag vill bara helt kort tillägga att i
högerreservationen finns åtminstone ett
förslag som jag sympatiserar med, nämligen
att ta bort karenstiden vid yrkesskador.
Herr Johansson i Västervik sade
att varför skall man inte ha lika
lång karenstid även för yrkesskador.

Han vill göra gällande att det egentligen
är samma sak. Jag ser det inte riktigt
så. Olycksfallsriskerna är mycket
olika i olika arbeten. Därför anser jag
att människor som tar ett arbete med
stora olycksfallsrisker, som kompensation
härför åtminstone borde ha tryggheten
för att icke behöva vidkännas
stora inkomstbortfall på grund av
olycksfall. Det finns således större anledning
att ta bort karenstiden i yrkesskadeförsäkringen
än i sjukförsäkringen.
Förslag därom har behandlats
av riksdagen flera gånger. 1956 skrev
riksdagen till regeringen och begärde
en utredning på denna punkt. Utskottet
omnämner detta och konstaterar att
riksdagens skrivelse ännu ej har föranlett
någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Jag
skulle vilja hemställa till herr Bengtsson
i Varberg, som förmodligen bär betydligt
bättre försänkningar i kanslihuset
än jag, att han försöker påverka vederbörande
till att göra något i denna sak.

Man kan inte följa högerreservationen
— det är jag på det klara med, tv
detta skulle riva sönder samordningen
helt och hållet, såvitt jag kan förstå.
Jag vet inte om det är möjligt att avskaffa
karenstiden vid olycksfall med
bibehållande av samordningen, men jag
tycker i varje fall att en undersökning
kan göras.

När vi beslöt att genomföra sjukförsäkringsreformen,
tyckte jag det var så
pass beklagligt att vi försämrade olycksfallsersättningen,
att jag fann priset för
samordningen vara i högsta laget. Finns
det alltså någon möjlighet att klara upp
denna sak, utlovar jag på denna punkt
min medverkan till en förbättring av
sjukförsäkringen.

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:

Herr talman! För att inget missförstånd
skall uppstå vill jag rätta herr Gustafsson
i Skellefteå. Jag har nämligen
aldrig gjort gällande att jag skulle vilja

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

Ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

ha karenstiden för yrkesskadeförsäkringen
utsträckt till 7 dagar ■—• herr
Gustafsson yttrade sig på det sättet. Vad
jag polemiserade emot var det resonemang
som förs i reservationen när man
framhåller att det kan vara angeläget
att ha en karenstid på sju dagar för
vanlig sjukdom och att under vissa
omständigheter ta bort denna karenstid
för yrkesskadeförsäkringen.

Om man råkar halka på arbetsplatsen
och slå sig är detta visserligen en
yrkesskada, men om man blir smittad
på arbetsplatsen och får ligga sjuk lång
tid borde väl detta också hänföras till
yrkesskada. Men så har man aldrig
räknat. Jag anser att dessa fall är ungefär
jämställda — framför allt när
det gäller inkomstbortfallet för familjen.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Herr Gustafsson i Skellefteå
polemiserade mot vad jag i mitt
första anförande sade, nämligen att det
inte inträffat något nytt som gjort att
utskottet har intagit någon annan
ståndpunkt än i fjol. Jag vill fästa herr
Gustafssons uppmärksamhet på att jag
sade: »om man bortser från den omständigheten
att attacken mot sjukförsäkringen
har vidgats i år jämfört med
vad som skett tidigare finns det inget
nytt». Det kan kanske vara värt att i
en replik få ytterligare understryka detta
för herr Gustafsson.

Sedan säger herr Gustafsson att det
nya som har inträffat är en ytterligare
försämring av det statsfinansiella läget.
Jag sade i mitt anförande att vi får
diskutera den frågan i annan ordning.
Vi har i utskottet inte sett det här som
någon skattefråga eller som någon debatt
om att reglera statens finanser. Om
jag inte är fel underrättad, blir det debatt
om detta ämne i nästa vecka, och
då får väl herr Gustafsson återkomma.

Herr Gustafsson sade också att han
trodde vi var eniga om en successh

övergång från skattefinansiering till av
giftsfinansiering av vissa förmåner,
bl. a. den här. Herr Gustafsson, jag vill
till detta bara säga — utan att uttala
mig i sak -— att inte heller den frågan
har vi i utskottet ansett att vi skulle
diskutera i det här sammanhanget. Vad
vi diskuterar här är den attack mot de
sjukas förmåner, som motionerna trots
allt innebär, och det är utifrån detta vi
har intagit den ståndpunkt, som jag i
mitt tidigare anförande har motiverat.

Sedan säger herr Gustafsson att ett
bifall till dessa reservationer inte skulle
medföra några andra ökningar än i fråga
om denna krona för läkemedel. Då
vill jag fästa herr Gustafssons uppmärksamhet
på att reservanterna beträffande
statsbidrag till sjukförsäkringen säger:
». .. utan att nu utgående sjukkasseavgifter
annat än i enstaka undantagsfall
behöver höjas.» Det utesluter såvitt jag
förstår inte att det kan ske höjningar,
men i vilken omfattning dessa kommer
att ske har inte reservanterna yttrat sig
om. Vi tror att det kommer att ske i
betydligt större omfattning än man kanske
räknar med och döljer bakom denna
formulering. Det är därför vi inte
vill att man skall anlita fonderna, tv
de har kommit till i beredskapssyfte.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Herr Gustafsson i Skellefteå
bad mig gå med bud till socialministern,
och det skall jag så gärna
göra. Men jag tror att det gör lika god
effekt om herr Gustafsson i Skellefteå
sjiilv framför sitt önskemål till socialministern.
Han vill nämligen att man
skall vidtaga åtgärder för att i ersättningshänseende
särskilja dem som skadat
sig i olycksfall och dem som har
vanliga sjukdomar.

Jag har själv den uppfattningen att
det är mycket svårt att lösa denna fråga,
och jag anser att det är olämpligt
att inom sjukförsäkringen göra skillnad
på grund av sjukdomarnas namn. Herr

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

Johanson i Västervik har på ett utomordentligt
sätt klarat ut begreppet genom
att framhålla att det för den sjuke
är oväsentligt vad sjukdomen har för
namn; det väsentliga är att sjukdomar
oberoende av namn berövar den sjuke
inkomsten.

Däremot tror jag inte det finns något
hinder att avtalsvägen söka lösa frågan
om ersättning vid olycksfall, alldeles
särskilt som den krets, som står Arbetsgivareföreningen
så nära, i dag har
deklarerat att det egentligen är en civilrättslig
skyldighet för arbetsgivaren att
bestrida kostnaderna vid olycksfall i
arbete. All right, låt oss avtalsvägen försöka
klara ut denna fråga med rekommendation
från de kretsar här i riksdagen,
som står arbetsgivarna så nära.

Fröken Höjer frågade hur jag kan
förklara att vissa människor har så stora
läkemedelskostnader på ett år. Nu kommer
utredningen om läkemedelsrabattering
med ett betänkande i höst, och
i det betänkandet kommer fröken Höjer
att få tillfredsställande svar på sina
frågor. Jag är förhindrad att här hålla
en föreläsning om betänkandet, eftersom
det ännu inte är skrivet. Jag är
ledsen att svaret bara kan bli detta.

Till herr Gustafsson i Skellefteå vill
jag säga, att det förhåller sig visst på
det sättet att avgifterna till sjukförsäkringen
stiger med standardökningen,
därför att den del av sjukförsäkringen,
som ökar i takt med standardstegringen,
nämligen tilläggssjukpenningen, finansieras
helt och hållet genom avgifter.
Allteftersom medborgarnas inkomster
ökar stiger deras sjukpenning och
följaktligen även kostnaderna för denna.
Jag vill bara ha sagt att detta önskemål
således redan är tillgodosett inom
sjukförsäkringen.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag begärde ordet bara
för att få säga en enda sak till herr
Johansson i Södertälje. Det är ett egen -

domligt resonemang herr Johansson
för, och det är han tyvärr ej ensam om.
Yarje gång det kommer ett besparingsförslag
från vårt håll eller över huvud
taget från dem som är måna om att
åstadkomma besparingar för att sanera
statens affärer, säger man: »Varför skall
vi diskutera denna fråga i den här ordningen?
Det skall vi inte alls göra, det
skall vi göra en annan gång liksom vi
också skall ta pengarna nå’n annanstans.
»

Vi har väl var och en här i kammaren,
vilket område det än är fråga om,
kanske inte minst på det sociala området,
en hel del önskemål i olika riktningar,
som vi skulle vilja se förverkligade.
Hur angenämt skulle det inte
vara, om man finge se det lilla avsnittet
isolerat och säga: Det vill jag tillgodose,
det vill jag ge bidrag till, utan
att behöva se frågan i ett större sammanhang.
Det är där, herr Johansson,
jag tycker felet ligger, att man inte ser
till helheten. Då skulle man få en
helt annan överblick och kanske känna
ett oändligt mycket större ansvar
inför den brydsamma ekonomiska situation
som staten befinner sig i.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Till herr Johansson i
Södertälje vill jag säga, att jag inte har
påstått, att han ville ha en karenstid
på sju dagar, utan att han önskade lika
karenstid för sjuk- och olycksfallsförsäkring.
Det framgick också av hans
inlägg.

Jag är av den meningen, att de som
har arbete med stora olycksfallsrisker
bör få den kompensationen, att de inte
riskerar att förlora sin arbetsförtjänst.

Herr Bengtsson i Varberg säger, att
avgifterna i alla fall ökat, på grund av
den ökning av sjukvårdsavgiften som
sker i anledning av standardstegringen.
Det är riktigt, men det hindrar inte, att
man kan diskutera en ytterligare ökning
av avgiftsfinansieringen.

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

Ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

Vad beträffar undersökningen om
slopandet av karenstiden vid yrkesskada
har riksdagen för några år sedan
beslutat skrivelse till Kungl. Maj:t med
begäran om översyn av detta spörsmål.
Jag tycker det finns skäl att ta hänsyn
till riksdagens beslut. Jag har för min
del ingenting att invända, om frågan
kan lösas avtalsvägen. Men jag förstår
inte riktigt herr Bengtsson i Varberg,
när han talar om vem som har inflytande
på arbetsgivarhåll och därvid riktar
sig till mig. Jag försäkrar att jag
har minst lika litet inflytande där som
hos socialministern.

Herr Johansson i Södertälje sade att
frågan om skatten får vi diskutera en
annan gång. Ja, det är riktigt, och därför
har jag inte ingått på något närmare
resonemang i skattefrågan. Men när
man behandlar frågan om en åtgärd
som är föreslagen just med anledning
av det statsfinansiella läget, en åtgärd,
som tar sikte på att vi skulle slippa
ifrån omsättningsskatt, är det enligt
mitt sätt att se omöjligt att helt gå förbi
skattefrågan.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Får jag bara upprepa
vad jag sagt till herr Gustafsson i Skellefteå,
nämligen att det är de lagändringar
som här är föreslagna och som
andra lagutskottet har tagit upp till behandling
som nu är föremål för överläggning.
Eftersom dessa lagändringar
medför försämrade förmåner för de
flesta medborgarna i detta land, så kan
vi inte vara med om dessa lagändringar.
Om det uppstår en brist i budgeten så
får den frågan diskuteras i den ordning
som är vanligt. Det ligger inte inom
andra lagutskottets kompetens att ta
ståndpunkt till detta.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen, såvitt avsåge 41 § lagen
om allmän sjukförsäkring, propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlå -

tandet fogade reservationen I); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jacobsson i Tobo begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 35, såvitt avser 41 §
lagen om allmän sjukförsäkring, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
I) av herr Sunne m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Jacobsson i Tobo begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 106 ja och 103 nej, varjämte
en av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i denna del.

Härefter framställde herr talmannen,
såvitt avsåge förordningen angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
II); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Jacobsson i
Tobo begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, atl kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskot -

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring, m. m.

tets utlåtande nr 35, såvitt avser förordningen
angående kostnadsfria eller
prisnedsatta läkemedel, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
II) av herr Sunne in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Jacobsson
i Tobo begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
133 ja och 72 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i förevarande avseende.

Vidare gav herr talmannen, såvitt
avsåge 40 och 42 §§ lagen om allmän
sjukförsäkring, propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen III); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Jacobsson
i Tobo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 35, såvitt avser 40 och
42 §§ lagen om allmän sjukförsäkring,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

den vid utlåtandet fogade reservationen
III) av herr Sunne m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Jacobsson i Tobo begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 134 ja och 76 nej, varjämte
en av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i fråga om dessa paragrafer.

Slutligen framställde herr talmannen,
såvitt avsåge 26 § lagen om allmän
sjukförsäkring och 11 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen IV); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Wetterström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 35, såvitt avser 26 §
lagen om allmän sjukförsäkring och
11 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
IV) av herr Mannerskantz och fröken
Wetterström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes om -

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

röstning genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Fröken Wetterström
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 169
ja och 38 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i nu förevarande de],

§ 5

Inrättande av en biblioteksdepå samt
byggnadsarbeten vid universitetet i
Uppsala

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1959/60 till inrättande av en
biblioteksdepå samt till byggnadsarbeten
vid universitetet i Uppsala jämte i
sistnämnda ämne väckta motioner.

Punkten 1

Nybyggnad för biblioteksdepå

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 111 angående inrättande av en
biblioteksdepå föreslagit riksdagen att
dels godkänna vad departementschefen
förordat om inrättande av en biblioteksdepå,
dels ock till Nybyggnad för biblioteksdepå
för budgetåret 1959/60 under
statens allmänna fastighetsfond anvisa
elt investeringsanslag av 800 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) godkänna vad departementschefen
förordat om inrättande av en biblioteksdepå; b)

till Nybyggnad för biblioteksdepå
för budgetåret 1959/60 under statens
allmänna fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 800 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Hagnar Bergh och Skoglund i Dovers -

Nybyggnad för biblioteksdepå

torp, vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag om inrättande av en
biblioteksdepå och anvisande av medel
till nybyggnad för sådan depå.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Under hänvisning dels
till att man ännu inte har klart för sig
var denna biblioteksdepå skall förläggas,
dels till rådande statsfinansiella
läge ber jag att få yrka avslag på Kungl.
Maj:ts framställning och bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Riksdagen har redan
hos Kungl. Maj:t begärt förslag till inrättande
av en biblioteksdepå av den
karaktär som behandlats i propositionen
och utskottsutlåtandet. Detta skedde
i december 1957 och innebar att
riksdagen anslöt sig till förslag som
hade framförts av en kommitté, där dåvarande
talman Gustaf Nilsson och Elis
Håstad hörde till de drivande krafterna.
Denna kommitté som skulle utreda frågan
om riksdagsbibliotekets ställning
och därvid också försöka komma till
rätta med frågan om riksdagsbibliotekets
lokalsvårigheter, konstaterade att
bibliotekets utrymmesproblem bäst skulle
kunna lösas genom en uppdelning av
samlingarna. Först och främst skulle
givetvis undersökas vad som gick att
gallra ut, men av återstoden borde sådant
material, som var sällan efterfrågat,
t. ex. vissa sviter av äldre parlamentstryck,
vissa tidningar och liknande
placeras på ett ställe, där det
inte var så ont om utrymme som i centrala
Stockholm och där tomtkostnaderna
också var lägre. Man föreslog därför
inrättande av en biblioteksdepå någonstans
på upplandsslätten. Det visade
sig också, att flera andra större biblio -

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Byggnadsarbeten vid universitetet i Uppsala

tek hade samma problem som riksdagsbiblioteket.
Att anordna en biblioteksdepå
skulle därför enligt kommitténs,
Kungl. Maj :ts och numera även utskottsmajoritetens
mening vara en rationell
lösning av riksdagsbibliotekets
lokalfråga, samtidigt som det skulle
vara till fördel för flera andra institutioner.

Till depån skulle — som sagt — föras
sådant material, som sällan var efterfrågat.
Vidare måste detta material vara
sådant, som inte är ömtåligt, då det
måste tåla transporter och kunna försvaras
i lokaler med denna ganska
enkla utrustning. Det får inte heller
kräva vård av kvalificerad personal.
I själva verket föreslås bara, att en
föreståndare i A 9 skulle sköta depån.
Sedan tillkommer någon chaufför.

Jag ber kammarens ledamöter att
observera, att lokaler av den föreslagna
omfattningen under alla omständigheter
behöver skaffas under de närmaste
åren. Det är sant, att man har tvekat
om placeringen, men det är nödvändigt
att börja med projekteringen. Därför
menar utskottsmajoriteten, att vi redan
nu bör bifalla utskottets förslag, som
under alla förhållanden innebär, att
denna fråga får den ekonomiskt mest
fördelaktiga lösningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr förste vice
talmannen Skoglund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
i utskottets utlåtande nr 109, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
1) av herrar Ragnar Bergh och Skoglund
i Doverstorp.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr förste
vice talmannen Skoglund begärde dock
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 166 ja och 33 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Byggnadsarbeten vid universitetet i
Uppsala

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
1 beträffande kapitalbudgeten (bilaga
29, punkt 4, s. 4—10) föreslagit riksdagen
att till detta ändamål för budgetåret
1959/60 anvisa ett investeringsanslag
av 2 915 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling föreliaft

dels en inom första kammaren av herr
Osvald väckt motion (1:78),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sandler (I: 128) och den andra
inom andra kammaren av herr Håstad
m. fl. (II: 165), i vilka hemställts att
riksdagen, samtidigt som den i enlighet
med Kungl. Maj :ts förslag anvisade
ett investeringsanslag för budgetåret
1959/60 å 500 000 kronor till byggnadsarbeten
vid universitetsbiblioteket i
Uppsala, måtte besluta, att ett speciellt
skyddsrum inrättades för bibliotekets

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

Byggnadsarbeten vid universitetet i Uppsala

oersättligaste samlingar i enlighet med
byggnadsstyrelsens förslag och att kostnaderna
härför täcktes genom investeringsanslag,
som riksdagen anvisade för
efterföljande budgetår samtidigt med
medel för byggnadsarbetenas fortsättande
och slutförande.

Utskottet hemställde

a) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:128 och 11:165, besluta,
att ett speciellt skyddsrum skulle inrättas
för universitetsbibliotekets i Uppsala
oersättligaste samlingar i huvudsaklig
överensstämmelse med av byggnadsstyrelsen
framlagt förslag;

b) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionen 1:78, till Byggnadsarbeten
vid universitetet i Uppsala för budgetåret
1959/60 under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 2 915 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Näsström, Gillström, Einar Persson,
Holmquist, Rikard Svensson, Ragnar
Bergh, Skoglund i Doverstorp, Åkerström,
Petterson i Degerfors, Jansson
i Kalix, Persson i Växjö och Karlsson
i Olofström samt fru Lewén-Eliasson,
vilka ansett att utskottet under a) bort
hemställa, att motionerna 1:128 och
II: 165 icke måtte av riksdagen bifallas.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Vid denna punkt finns
en reservation. Jag vill i anledning av
densamma framföra några synpunkter.

En majoritet av statsutskottet har
hemställt om bifall utöver till vad
Kungl. Maj:t har föreslagit till motioner
som begär, att ett speciellt skyddsrum
inrättas för universitetsbiblioteket
i Uppsala. Vi reservanter tillstyrker bifall
till Kungl. Maj:ts förslag under
denna punkt och avstyrker ifrågavarande
motioner.

Kammaren har nyss beslutat att det
skall byggas en biblioteksdepå, någon -

stans i Uppland får man väl säga. Det
är ju meningen att denna depå även
skall betjäna Uppsala bibliotek. Reservanterna
anser att om de yttre eller
inre förhållanden skulle bli sådana,
att det bleve nödvändigt att flytta på
de värdefullaste samlingar och konstskatter
som finns i detta bibliotek, så
vore det lämpligast att flytta dem till
någon mindre utsatt ort, exempelvis
till den ort där biblioteksdepån kommer
att ligga. Vi vet ju inte vilken tid
som kan stå till förfogande för att
bringa människor och värdefulla föremål
i säkerhet om det skulle utbryta
ett krig som allvarligt hotar oss. Men
man vågar väl förutsätta att vi i vårt
land skall hinna undanföra både människor
och värdefulla föremål, och man
kan ifrågasätta om vi, för den händelse
vi olyckligtvis inte skulle få tid på oss
för detta, skulle hinna förflytta värdesakerna
från den utställningshall där
de nu finns till det speciella skyddsrum
som man här har motionerat om.

Under debatten i första kammaren i
går förklarades, att man mycket väl
skulle kunna ha dessa samlingar ständigt
i det tänkta skyddsrummet. Men
detta är väl eu idé som man ganska
nyligen har kommit på. Av tillgängliga
handlingar framgår att avsikten
inte varit att inrätta exempelvis de
ventilationsanordningar som är nödvändiga
för att skyddsrummet skall
kunna användas även som utställningslokal.
Skulle skyddsrummet utrustas
för det ändamålet, då räcker inte de
300 000 kronorna som byggnadsstyrelsen
har angivit som sannolik kostnad
och som för övrigt nämnes i ett sådant
sammanhang, att det inte alls är givet
att kostnaderna kommer att stanna vid
det beloppet även om lokalen endast
skall avses utgöra ett direkt skyddsrum.

För övrigt är begreppet bombsiikert
skyddsrum liksom allt annat relativt.
Vi har inga garantier för att vad som
anses vara bombsiikert i dag utgör till -

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Byggnadsarbeten vid universitetet i Uppsala

räckligt skydd om något år. Teknikerna
kommer väl inte att stanna vid
de resultat som de nu har uppnått
vad avser förstörelsevapnens utveckling.

Nu kan motionärerna och utskottsmajoritetens
talesmän mycket väl hävda,
att det här är fråga om mycket
ömtåliga ting som inte tål att fraktas
mellan uppsalabiblioteket och depån.
Men vi får väl hoppas att förhållandena
inte skall bli sådana, att det skall
behövas någon sorts skytteltrafik med
dessa värdesaker. För övrigt får man
väl förutsätta att biblioteksledningen
inte handlar i panik om det inträder
ett mindre orostillstånd någonstans ute
i världen. Utan att göra anspråk på att
tala på alla reservanternas vägnar tilllåter
jag mig säga att jag fann det
ganska egendomligt, att man i samband
med konflikten, då president Nasser
korkade igen Suezkanalen, under flera
veckor evakuerade biblioteket i Uppsala
och förde samlingarna till en ort
som jag inte känner till och inte har
anledning att forska efter. Vi får väl
förutsätta att detta var en engångsföreteelse,
ty skall man handla i fortsättningen
på ett dylikt sätt, så kommer
man nära nog alltid att se en anledning
till evakuering i någon liten oroshärd
någonstans i den ena eller andra världsdelen.
Men kanske samlingarna vid den
tidpunkten, då man evakuerade med
anledning av Suezkrisen, inte var så
ömtåliga som man nu vill göra gällande
att de är.

Vi kan vara överens om att de samlingar
som förvaras i Uppsala bibliotek
är värdefulla. Men det finns en hel
rad statliga institutioner som är ansvariga
för museer, arkiv och liknande
men som inte har några bergsskyddsrum
till förfogande för sina värdeföremål.
Om riksdagen här bifaller vad
motionärerna föreslagit, kommer den
utan tvekan att öppna vägen för även
dessa institutioner att genom de kanaler
de har ge upphov till motioner

med begäran om likartade skyddsrum
åt dessa institutioner. Statsmakterna
får då bereda sig på att kapitalutgifterna
enbart på detta område kommer att
avsevärt öka. Det är något av en ny giv
att offentliga institutioner skall skaffa
sig lokaler för utställningar o. d. i vad
man nu betraktar som bombsäkra
skyddsrum. Jag tror därför att det
finns anledning för kammaren att bifalla
vad Kungl. Maj:t har föreslagit
under denna punkt och att avslå ifrågavarande
motioner. Därför ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När jag nu tar till orda,
önskar jag att den av huvudmotionärerna
som alldeles särskilt aktivt har deltagit
i arbetet med ifrågavarande motioner
hade kunnat vara med.

Vidare vill jag säga ifrån, att statsrådet
inte har visat något bristande
intresse i detta fall. Det är väl vissa
omständigheter som gjort, att han har
intagit en ståndpunkt, som jag tycker
är en smula farlig ur universitetsbibliotekets
synpunkter.

Herr Karlsson i Olofström sade nyss,
att avsikten med den depå det nyss beslutats
om är att skydda en del värdefulla
ting, som skall förvaras där. Jag
vill då erinra om att skyddsrummet
under denna punkt är avsett endast för
förvaring av för forskningen oersättliga
handlingar, oersättliga inte bara för
vårt eget vidkommande utan jämväl för
den internationella forskningen. Vetenskapen
spänner ju över nationsgränserna.
Man skall ha klart för sig, att det
här gäller ett skydd för det ur vetenskapens
synpunkt allra värdefullaste i
uppsalabiblioteket.

Vi måste givetvis i såväl fred som
ofärdstider försöka skydda dessa värden
på bästa sätt, och om detta skall

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

Byggnadsarbeten vid universitetet i Uppsala

lyckas, så måste åtgärder härför vidtagas
under relativt lugna förhållanden.
När en konflikt väl hrutit ut och vi
eventuellt kommit i farozonen, så är
det för sent att börja tänka på våra
kulturella värden. Då är det helt andra
saker som måste gå före, t. ex. att skydda
människorna och evakuera tätorterna
samt att ordna med det militära försvaret.
När universitetsbiblioteket i
Uppsala därför kan få ett skyddsrum
nu, som dels ger biblioteket ökat utrymme
och dels kan skydda de värdefulla
samlingarna, så skulle det enligt
min mening vara oklokt att inte vidta
nödiga skyddsåtgärder i det avseendet.

Herr Karlsson i Olofström sade nyss
att allting är relativt och att inga
skyddsrum är bombsäkra någon längre
tid. Ja, detta är riktigt. Men vi bygger
skyddsrum för såväl människor som industrianläggningar,
trots att vi vet att
skyddsrummen på grund av den tekniska
utvecklingen kan vara bristfälliga
ganska snart. Vi kan väl dock räkna
med att vid en krigshandling mot Uppsala
speciellt värmeutvecklingen och
förstörelsen ovan jord blir det mest förödande.
Jag vågar då säga att universitetets
vetenskapliga samlingar är så
kända, att dessa oersättliga kulturvärden
skulle visas respekt och hänsyn,
oavsett vilken nation som står för krigshandlingarna.

När biblioteksledningen vidtog förberedande
åtgärder för att skydda dessa
handlingar vid en befarad konflikt ute
i världen, så tycker jag att detta var
alldeles riktigt. De som har till uppgift
att skydda dessa vetenskapliga och kulturella
värden skall naturligtvis göra
det, och det skulle varit i hög grad klandervärt,
om de ansvariga bibliotekarierna
hade underlåtit detta. Det skulle
varit lika klandervärt som att i en hotande
situation underlåta att vidta förberedande
militära åtgärder. Dessa bibliotekarier
har därför inte gjort sig
förtjänta av klander, ty de har visat

prov på en ansvarskänsla, som de bör
ha vår högaktning för.

Sedan har det sagts att vi också har
andra värden, som det kan vara av
stort intresse att få skyddade, t. ex.
våra museer. Ja, visst skulle vi vilja
skydda dem. Inte minst ecklesiastikministern
har visat stort intresse härför.
Men han känner också till universiteten
bättre än de flesta, och han är säkert
villig att intyga, att de värden, som det
gäller att skydda i det skyddsrum vi
här diskuterar, står i absolut särklass
både inom landet och internationellt
sett.

Jag känner Uppland ganska väl, och
jag vågar därför säga att jag inte kan
förstå, hur man över huvud taget kan
diskutera att eventuellt placera dessa
värdefulla föremål i den föreslagna depån.
Om ofärdsår skulle komma blir
det nämligen omöjligt att komma ut till
den, ty man måste gå mot strömmen
från tätorterna. Vilken väg man än väljer
måste man komma ut på en huvudväg.
I denna depå har man ingen möjlighet
att ge dessa värden ett skydd. Då
är det bättre att samlingarna får stå
kvar där de är, ty internationellt hyser
man dock en viss respekt för kultur och
vetenskap. Däremot håller jag med om
att depån kan bli en avlastningsdepå
för tidningar m. m.

Herr talman! När jag tagit till orda
i denna fråga, har det varit endast för
att understryka, att riksdagen mer än
annars bör känna sitt ansvar gentemot
kultur och vetenskap och i en ond och
underlig värld söka skydda dem på
bästa möjliga sätt. De 300 000 kronor,
som det här är fråga om, är en låg
investering, som dock — om man ser
saken rationellt — i framtiden kan visa
sig vara en god ekonomisk investering
för vår forskning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

1 detta anförande instämde herrar
Jacobsson i Tobo (fp), Wahlund (ep)
och Ilallcn (s).

3 Andra kammarens protokoll 1959. Nr 19

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Byggnadsarbeten vid universitetet i Uppsala

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag kan fatta mig kort
efter herr Lundbergs anförande. Jag
kan helt instämma i det, och inte minst
vill jag instämma i hans inledande beklagande
att den som var den verkliga
drivkraften för att få dessa ovärderliga
föremål bättre skyddade, den som detta
låg så varmt om hjärtat, nämligen Elis
Håstad, inte kan vara här och framlägga
sina tungt vägande synpunkter.

Jag vill först konstatera att det här är
fråga om fullkomligt oersättliga dyrbarheter.
Det har sagts att det gäller värden
för minst en miljard, i den mån
det är möjligt att beräkna dem. Vad
man i första hand vill skydda är den
oersättliga handskriftssamlingen och vidare
det arbetsmaterial, särskilt i form
av tidskrifter och serier, som det är
praktiskt taget helt omöjligt att ersätta.

Universitetsbiblioteket i Uppsala har
naturligtvis länge diskuterat hur detta
skall kunna skyddas. Jag vill i det sambandet
påpeka att i Lund har det vid
ombyggandet av universitetsbiblioteket
skapats ett särskilt skyddsrum för de
viktigare delarna av samlingarna, och
likaså har stadsbiblioteket i Göteborg
och kungl. biblioteket i Stockholm fått
skyddsrum i omedelbar anslutning till
biblioteket.

Man har försökt tänka sig även andra
möjligheter i Uppsala beträffande hur
samlingarna skall kunna skyddas. Ett
förslag har varit att mikrofotografera
det hela, men detta är verklighetsfrämmande
eftersom det skulle dra orimliga
kostnader under många år utan att ge
något som helt kan ersätta originalen.
Den enda realistiska lösningen synes
därför vara ett skyddsrum, och det måste
ligga i omedelbar anslutning till biblioteksbyggnaden
för att inte hindra det
löpande arbetet. Det måste enligt bibliotekets
egna beräkningar ha minst
12 000 hyllmeter. Vidtagna prov har visat
att det inte är realistiskt att vid
krigsfall räkna med att kunna åstad -

komma en snabb evakuering. Biblioteket
disponerar för närvarande vissa delar
av ett par bergsskyddsrum några kilometer
från Uppsala. Ett av dessa är
mycket fuktigt. I det andra beräknas
endast 5 000 meter få plats. Vad som
ryms där måste ovillkorligen föras dit
innan beredskapstillstånd anbefalles, ty
då tages transportmaterielen helt i anspråk
för andra ändamål. Ett vidtaget
experiment visar att en undanförsel så
långt bort medför mycket stora svårigheter
för forskningen. Ett skyddsrum
måste ovillkorligen ligga i omedelbar
anslutning till biblioteket. Kommer ett
sådant till stånd är det meningen —
den bestämda upplysningen har jag erhållit
— att där placera hela den oersättliga
handskriftssamlingen och en
mängd andra dyrbarheter, som självfallet
måste skyddas i första hand.

Jag vill till herr Karlsson i Olofström
säga att det inte alls är fråga om utställningsrum.
Den volymmässigt obetydliga
del av samlingarna som är utställd
i den s. k. handskriftssalen i Uppsala
kan bäras ned i skyddsrummet på
ett par timmar. Där behöver sålunda
inte vara samma ventilation, och rummet
skall inte vara öppet som en visningssal,
där besökande kan gå omkring,
utan det är fråga om något helt
annat.

Vad sedan kostnaderna beträffar är
jag givetvis den förste att erkänna, att
300 000 kronor i nuvarande statsfinansiella
läge är en mycket stor summa.
Men i själva verket, det vill jag betona,
blir utgiften inte så stor, ty från denna
summa måste man dra kostnaderna för
undanförsel av det mest värdefulla materialet
var gång en allvarlig internationell
kris förekommer. Det skedde vid
Suezkrisen. Herr Karlsson i Olofström
sade att han hoppades, att biblioteksledningen
inte skulle gripas av någon
panik. För dem som känner biblioteksledningen
framstår en sådan misstanke
som mycket främmande. Det är en omdömesfråga
att avgöra när en undan -

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

Byggnadsarbeten vid universitetet i Uppsala

försel måste göras. Undanförseln vid
Suez-krisen gjordes som ett experiment,
vilket än mer visade nödvändigheten
av ett sådant här skyddsrum.

Ett bifall till motionen skulle innebära,
att skydd bereds för vetenskapligt
material av olika slag, som är oundgängligt
för hela vårt vetenskapliga arbete
och för hela vår kultur. Det synes
mig vara en hederssak för oss här i
kammaren att, på samma sätt som första
kammaren tidigare gjort, se till, att det
materialet kan skyddas.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Bakom de motioner
som utskottsmajoriteten vill bifalla
ligger en djup oro för Uppsala universitetsbiblioteks
samlingar. Denna oro har
en reell grund: erfarenheterna från det
andra världskriget.

På våra bibliotek, arkiv och museer
gjorde man 1939—1940 omfattande,
strängt hemlighållna förberedelser för
att man i ett krigsläge skulle kunna
undanföra de dyrbaraste delarna av
samlingarna till orter, vilka hade anvisats
av myndigheterna. Man hade
inventerat samlingarna, man hade gjort
upp förteckningar över dem, skaffat
emballage för dyra kostnader och
t. o. m. skaffat bensinlicens. Jag minns
att denna bensinlicens skulle förnyas
var fjärde vecka, vilket gjorde att det
strängt hemlighållna slott, på vilket
materialet skulle samlas, slutligen blev
rätt känt, vilket inte var lyckligt ur
försvarssynpunkt.

När den 9 april kom kunde — det
förstår var och eu — man inte föra undan
något material. Den gången fick vi
en nådatid, och sedermera bortförde
man vissa delar av samlingarna. Men
vem garanterar att vi nästa gång får
en nådatid? Det är därför som man
menar att samlingarnas oersättliga delar
pa förhand skall placeras i skydds -

rum, så som man numera har gjort i
Lund.

Låt oss se vad frågan rent praktiskt
gäller. Först och främst bör sägas att
anslaget inte faller på nästa budgetår.
Kostnaderna är givetvis väsentliga. Jag
håller med herr Munktell om att detta
är en summa som man inte skall bagatellisera,
men den kommer att fördelas
på senare budgetår. Vi är överens
om att Uppsala universitetsbibliotek
behöver ökade utrymmen. Reservanterna
har inte på något sätt ifrågasatt behovet
-av utrymme av den omfattning
som här har diskuterats. Frågan gäller
om den källare som under alla omständigheter
skulle grävas ut och i vilken
en del av böckerna skulle inrymmas —
det gäller utrymmen för 12 000 hyllmeter
— skulle få en sådan konstruktion,
att den samtidigt kunde tjänstgöra
som skyddsrum för samlingarna. Såsom
redan herr Munktell påpekat har det
tydligen blivit något missförstånd i fråga
om vad som sades i föredragningen i
utskottet om ventilationsanordningarna.
Ventilationsanordningarna är enligt
förslaget tillräckliga för samlingarna.
Vad som däremot nog kom som en
chock för bibliotekets tjänstemän var
att dessa fick veta, att dessa anordningar
inte var tillräckliga, om dettakällarutrymme
även skulle tjäna som:
skyddsrum för befolkningen. Om kammaren
bifaller utskottets förslag, hoppas
jag att vi kan få en sådan ändring,
så att personalen kan anlita skyddsrummet.

Det finns tre skäl till att man vill ha
skyddsrum i själva huvudbyggnaden.
För det första är materialet då tillgängligt
hela tiden för forskning. Det har
påpekats att det gäller två huvudkategorier
av material, nämligen dels de
fullkomligt unika medeltida handskrifterna
med silverbibeln i spetsen, gamla
inkunabler och liknande, dels tidskriftssviter
o. d., vilka enligt vad herr
Munktell redan påpekat oundgängligen
behövs för teknisk, medicinsk och an -

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Byggnadsarbeten vid universitetet i Uppsala

nan forskning, inte minst under ett
krig.

För det andra kan sägas att om man
följer majoritetens förslag, slipper man
dubblera hyllutrymmet. Plats måste under
alla omständigheter beredas för
dessa 12 000 hyllmeter inom biblioteket.
Av de skyddsrum som finns är det
ena oanvändbart för den här sortens
samlingar. Det andra rummet har
5 000 hyllmeter. Om man följer reservanterna,
måste plats beredas för
12 000 meter i skyddsrum utanför biblioteket.
Vad biblioteksdepån beträffar
är väl detta förslag en förflugen tanke
från reservanternas sida. I denna skulle
man placera material av helt annat slag,
som inte är ömtåligt. I och med att
detta material är ditfört — bl. a. brandfarliga
tidningar — finns inte längre
utrymme för att föra dit de samlingar,
som skulle skyddas.

Det tredje skälet är att man slipper
bortföra någonting just i ett krisläge
och under uppenbart krigshot.

Elis Håstads oro för den här frågan
var så stor, att han från sitt sjukläger
för ett par veckor sedan sände bud till
civilförsvarsdirektören i länet och bad
denne att gå upp i utskottet och redogöra
för bakgrunden till de mycket allvarliga
förhållanden, som redovisas
överst på sidan 11 i utlåtandet. Av den
föredragningen om inte annat fick man
klart för vad vi, som sysslade med
dessa saker under kriget, då märkte,
nämligen att vid ett omedelbart krigshot
går det inte att undanföra samlingarna.
Skulle man undanföra dem, skulle
detta göras på förhand. Frågan är då
när det skall göras.

Jag hänvisar till diskussionen om
förhållandena under Ungern-krisen.
Herr Karlsson i Olofström tycks ha
glömt den stämning som då rådde här
i landet. Tngen visste väl i början på
november hur den krisen skulle komma
att utvecklas. Det var mer än en
som allvarligt fruktade att den skulle
utvecklas till en världsbrand. Sådana

situationer kan uppträda flera gånger.
Skulle man då varje gång undanföra
materialet? Jag vill till allt annat som
därvidlag kan sägas även hänvisa till
den stora risken att om undanförandet
i ett sådant läge bleve känt, panik kunde
utbryta bland civilbefolkningen.

Det var något beklämmande över den
defaitism som lyste igenom herr Karlssons
i Olofström anförande. Jag utgår
ifrån att denna inställning inte är utmärkande
för samtliga reservanter.

Det har vid flera tillfällen från riksdagens
sida begärts att skydd skulle anordnas
för dyrbara samlingar i händelse
av krig. I vissa fall kan det bli fråga
om ett skydd av det slag som här förordas,
i vissa andra fall kan det bli
fråga om undanförsel till andra orter.
Det kan väl ändå inte vara reservanternas
mening att så här mer eller mindre
i en bisats stryka ett streck över vad
riksdagen därvidlag flera gånger tidigare
har uttalat. Skall den frågan diskuteras
på allvar, skall en ordentlig utredning
göras. Riksdagen måste få ta
ställning till hela frågan.

Jag vill sluta med att säga, att jag under
senaste kriget många gånger hörde
en aktad, numera avliden ledamot av
denna kammare, Adolf Wallentheim,
tala för nödvändigheten av att vårt försvar
också omfattar ett kulturförsvar.
Vi måste försöka skydda människornas
liv, men vi måste också, herr talman,
försöka att skydda något av det som
gör livet värt att leva.

Häri instämde fröken Olsson (s) samt
herrar Stähl (fp), Wachtmeister (h)
och Ågren (fp).

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill börja med att
säga, att om det i denna fråga uteslutande
hade gällt att ta ställning till om
Uppsala universitetsbibliotek skulle få
en ökning av sitt anslag med 300 000
kronor för att kunna bygga ett skydds -

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

Byggnadsarbeten vid universitetet i Uppsala<

rum, vore detta kanske inte någon fråga
av så särskilt stor räckvidd. Men i
detta fall har frågan om ett eventuellt
skyddsrum vid Uppsala universitetsbibliotek
rullats upp i ett helt annat och
mycket större sammanhang. Jag vill därför,
herr talman, ehuru jag inte har något
att tillägga till vad reservanterna anfört
i ärendet, ändå redogöra för regeringens
syn på denna frågeställning.

Vad det här gäller är frågan, om vi
skall utrusta våra kulturella institutioner,
bibliotek, arkiv och museer med
atomsäkra skyddsrum, innan civilförsvaret
över huvud taget är upprustat här
i landet, och om vi skall göra det utan
samband med civilförsvaret.

Frågan har spelats upp på följande
sätt.

Byggnadsstyrelsen ritade på universitetets
beställning den nya tillbyggnaden
och lade där in ett s. k. atomsäkert
skyddsrum — man är på bibliotekshåll
mycket angelägen att tala om, att detta
skyddsrum skulle skydda mot atombomber.
Under höstens budgetarbete tog
byggnadsstyrelsen förnyad kontakt med
ecklesiastikdepartementet för att med
uppsalafallet som utgångspunkt få en
diskussion om de större frågor som jag
inledningsvis berörde. Innan budgetarbetet
var avslutat, tillställde byggnadsstyrelsen
Kungl. Maj:t en officiell skrivelse,
i vilken man krävde ett besked
i principfrågan, samma besked som
riksdagen nu måste ge, i ena eller andra
riktningen. Jag vill erinra om att
byggnadsstyrelsen har i sak samma uppfattning
som departementschefen och
regeringen. Om jag inte är fel underrättad,
har byggnadsstyrelsens representant
också inför statsutskottets andra avdelning
gett de synpunkterna till känna.

Nu har motionärerna frågat, varför
just Carolina Redivivas bokbestånd skall
bedömas på annat sätt än andra biblioteks.
Den enda jämförelse man skulle
kunna göra är med universitetsbiblioteket
i Lund, där det onekligen under det
höga boktornet finns ett skyddsrum.

Men kungl. biblioteket i Stockholm har
inte något skyddsrum inom sina murar
utan räknar med att evakuera.

Alla våra stora kulturella institutioner,
t. ex. statens historiska museum —-där finns åtskilligt av Sveriges historia,
framför allt föremålshistoria — riksmuseet
och många andra, har inte några
skyddsrum, utan hittills har politiken
varit, att man vid krigshot skulle evakuera.
Riksarkivet har däremot enligt av
riksdagen på regeringens förslag fattat
beslut fått och kommer att få ett bergskyddsruin
i Mariebergsområdet. Men
det är att observera, att Uppsala var betydligt
mera gynnat än Lund när det
gällde att ta ställning till skyddsfrågan,
eftersom det i Uppsala — som fröken
Vinge i motionen framhållit — redan
finns två skyddsrum, ett mindre på 5
kilometers avstånd och ett betydligt
större på 7 kilometers avstånd. De är
insprängda i berg. Därtill kommer biblioteksdepån,
som jag personligen inte
vill göra något större nummer av i det
här sammanhanget. Självfallet måste
man dock i en verklig krissituation utnyttja
alla evakueringsmöjligheter, och
då kommer denna depå, som dock är
betongskyddad, självfallet in i bilden.

Till herr Lundberg vill jag bara säga,
att även jag känner Uppland och den
trakt där biblioteksdepån sannolikt
kommer att förläggas, och så omöjlig är
den inte. Både militära och civilmilitära
experter tycker att den är ganska god
för det här ändamålet.

Sedan, herr talman, vill jag framhålla
en sak som i allmänhet kommer bort i
diskussionen. Man talar om att man här
samtidigt skulle få ökade utrymmen för
magasinering och för permanent förvaring
av värdefulla handskrifter, men det
får man jo redan med de källarutrymmen
som kommer att iordningställas för
den av mig äskade summan av 5,2 miljoner.
Det är snarare så, att man får
mindre utrymmen om riksdagen skulle
följa utskottsmajoriteten. De vanliga källarutrymmen
som kommer att stå till

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Byggnadsarbeten vid universitetet i Uppsala

bibliotekets förfogande är som alla andra
konventionella skyddsrum i vårt land
stabila nog att klara eldsvådor och husras;
de håller däremot inte för fullträffar
av atombomber, men det lär inte
heller det ifrågasatta skyddsrummet
göra.

Diskussionen gäller, om vi skall kosta
på 300 000 kronor, men jag tror inte
ett ögonblick att den siffran kommer att
hålla. Fröken Vinge har sagt att ventilationsanordningarna
är bristfälliga. Om
människor skall vistas där — och det
måste de göra om de dagligen skall bära
de medeltida handskrifterna upp och
ner — måste det vara en god ventilation,
och därmed är kalkylen på 300 000
kronor sönderslagen.

Detta skyddsrum erbjuder inte skydd
mot markkreverande atombomber och
självfallet inte heller mot luftkreverande
vätebomber. Jag vet inte om det finns
någon expertis som vågar påstå, att det
är ett skydd ens mot luftkreverande
atombomber. Man har alltså en mycket
bräcklig brund att stå på om man här
kräver ett fullgott skydd för de — som
vi alla är överens om — oersättliga samlingar
som där finns. Det är självfallet,
herrar Lundberg och Munktell, att också
jag är skakad av tanken på vad som
kan hända dessa oersättliga kulturföremål.
Jag vill säga att vi dess bättre har
ett land som är ganska rikt på oersättliga
kulturföremål, men vi har ju tidigare
tvingats resignera när det gäller att
skydda alla dessa oersättliga kulturföremål.
När det gäller universitetsbiblioteket
i Uppsala skulle man alltså enligt
utskottsmajoritetens mening ha ett
program som innebär skydd av de oersättliga
kulturföremålen mot atombomber.
Jag skulle gärna vilja medverka till
förverkligande av ett sådant program,
men jag ser knappast några möjligheter
till det.

När det gäller den s. k. evakuering
som pågick under tre veckor i samband
med Ungernkonflikten och Suezkonflikten
och som har nämnts både här och

i första kammaren delar jag helt herr
Lundbergs uppfattning, att vi inte bör
håna bibliotekstjänstemännen för den
sakens skull. Det är emellertid egendomligt,
att de inte först sökte kontakt med
utrikesdepartementet eller ecklesiastikdepartementet.
Någon panik här i landet
för herr Nassers skull var det väl ändå
inte, fröken Vinge — vilken lokal militär
myndighet som helst kunde upplysa
om hur man bedömde situationen.

Men det finns en annan aspekt, som
vi inte bör glömma. Genom ett bifall till
motionen skulle riksdagen ge varje ansvarskännande
biblioteks-, arkiv- och
museiledare en moralisk förpliktelse att
så snart som möjligt utverka liknande
skyddsrum. Läget måste ju bli fullkomligt
ohållbart för t. ex. den nye nationalmuseichefen
eller riksantikvarien eller
alla andra chefer för kulturinstitutioner,
om de skall göras nästan personligen ansvariga
för de oersättliga värdena. Jag
beklagar, ärade kammarledamöter, att
det har blivit just mitt gamla bibliotek,
där jag har inte bildligt utan bokstavligen
tillbringat fyra år av mitt liv, som
får utgöra exemplet när riksdagen tar
ställning till den politik vi skall föra i
fortsättningen i fråga om vårt kulturskydd.

Det har förekommit åtskilliga glidningar
i diskussionen här. Först sades
det — såsom också har påpekats av herr
Karlsson i Olofström — att man permanent
skulle kunna förvara silverbibeln
och många andra kända föremål i dessa
skyddsrum, men det är ju alldeles orimligt
— då är det meningslöst att ha en
utställning. Såsom alla de vet soin har
besökt Carolina är dessa värdefulla och
oersättliga bokskatter strategiskt placerade
omedelbart till höger innanför vestibulen
för att den stora allmänheten
skall få se dem. Vi skall väl ändå inte,
fröken Vinge, gå under jorden och leva
som råttor av rädsla för atombomber
och över huvud taget inte våga arbeta
och röra oss utan att ha ett atombombsäkert
tak över oss varje dag. Nu har

Torsdagen den 21 maj 1959 fin.

Nr 19

Byggnadsarbeten vid universitetet i Uppsala

man i stället sagt — och det var inte heller
meningen från början —- att man
skall ha en permanent uppställning av
de andra samlingarna, tidskriftsserierna,
där nere. Det kan jag helt acceptera.
Men då blir konsekvensen, att magasinen
måste göras annorlunda. Då räcker
det inte med bara bombsäkra magasin,
utan det behövs även bombsäkra arbetsrum,
i vilka vaktmästarpersonal och bibliotekspersonal
dagligen måste kunna
uppehålla sig. Personligen tror jag ändå,
att om det fruktansvärda skulle hända
och det blir ett mycket kort varsel,
då är det nog inte så förfärligt mycket
att resonera om, men med ett något
längre varsel i dagar räknat är väl ändå
en evakuering säkrare, ty det är dock
så, att en eventuell fiende inte kastar
bomber omkring sig hur som helst. Det
är ju därför hela vår civilförsvarspolitik
syftar till en evakuering av civilbefolkningen.

Jag gick så långt i mitt inlägg i första
kammaren, att jag sade att jag tror att
man vid evakueringen av värdefulla kulturföremål
kan ställa betydligt lägre
krav på skydd om de är geografiskt riktigt
placerade än om de ligger i centrum.
Det senare gör ju onekligen universitetsbiblioteket
i Uppsala.

Men slutligen, herr talman, när jag ser
alla mina goda vänner och kamrater på
Uppsalabänken församlade här, vill jag
säga att jag inte riktigt kunnat förstå,
och det har inte heller civilförsvarsdirektören
i Uppsala län, hur man så
länge liar kunnat blunda för den allmänna
skyddsrumsfrågan i Uppsala. Det
finns, mina damer och herrar, inte ett
enda skyddsrum i Uppsala, men det pågår
en stor utredning som bl. a. syftar
till att bygga ett stort centralt skyddsrum.
Ett alternativ är att det skall byggas
vid Vaksala torg under ett eventuellt
nytt stadshus, men det har också varit
planer på alt bygga ett skyddsrum nästan
under universitetsbiblioteket och
under slottet, alltså under Slottsbacken.
Man skulle gräva id åsen. Då skulle elt

stort allmänt skyddsrum för civilbefolkningen
i Uppsala komma att ligga i bästa
fall 30, 40 meter och i sämsta fall ett
par hundra meter utanför dörrarna till
universitetsbiblioteket. Är det ändå inte
ett alternativ att överväga?

Jag vill sluta med att upprepa, att det
ju inte är meningen att fullständigt
blottställa universitetsbiblioteket. Man
har redan två bergskyddsrum, och den
nya tillbyggnaden får dessutom en så
stabil kiillarkonstruktion, att den, om
människor skulle söka skydd där, skulle
betecknas som konventionellt skyddsrum.

Herr talman! Jag skulle varmt vilja
rekommendera kammaren att allvarligt
överväga dessa litet mer principiella
synpunkter innan den tar ställning till
frågan.

Fröken VINGE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Kan det verkligen vara
möjligt att statsrådet inte har några
realistiska planer för hur våra samlingar
skall skyddas under ett krig?
Under förra kriget hade man omfattande
planer, men förhållandena var ju sådana,
att de måste göras om nästan
från dag till dag. Men hur skulle det ha
gått om vi inte haft några planer?

Statsrådet talar nu om en geografiskt
riktig placering. På den punkten vet vi
ingenting. En del av de evakueringsorter
vi hade i början av förra kriget
förklarades sedan olämpliga, när krigsutvecklingen
blev en annan än man
räknat med. Man vet inte vad som är en
geografiskt riktig placering.

Sedan sade statsrådet, att denna fråga
inte kan lösas annat än i samband
med hela frågan om civilförsvaret. Jag
har verkligen hittills tagit för givet, att
man hade ett omfattande samarbete
mellan ecklesiastikdepartementet och
civilförsvaret fcir att planera för samlingarnas
skydd.

I vissa fall är det alltså som här aktuellt
att ha samlingarna placerade i

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Byggnadsarbeten vid universitetet i Uppsala

omedelbar anslutning till institutionerna.
I andra fall kan man evakuera
större eller mindre delar av materialet
till andra orter. Ecklesiastikministern
tycks glömma, att universitetsbiblioteket
är just ett universitetsbibliotek. Det
har framhållits från bibliotekets sida,
att en så omfattande evakuering som
den som gjordes vid Ungern-krisen i
längden skulle äventyra hela verksamheten
vid Uppsala universitet. Det är
speciella förhållanden det här gäller.

Så säger statsrådet, att man inte har
skyddsrum i anslutning till biblioteket
annat än i Lund. Men när man bygger
nytt, som nu för riksarkivet liksom för
många år sedan för stadsarkivet i Stockholm,
spränger man från början ner
magasinen i bergskyddsrum. Att kungl.
biblioteket bara har ett skyddsrum är
ytterst beklagligt, men det ligger dock
mycket nära biblioteket, vilket gör förhållandena
annorlunda.

Statsrådet sade också något om att vi
inte skall gå under jorden. Ja, men vi
skall under alla förhållanden gå under
jorden med bokmagasinen och i mycket
stor utsträckning placera materialet i
källare. Frågan är bara om denna källare
skall utrustas så, att den blir bombsäker.

Vad slutligen utställningen beträffar
är det ju dock en mycket ringa del rent
kvantitativt av dessa skatter som är
placerade i visningssalen. Dem kan man
ju redan vid ett inte alltför stort hot
flytta ner i skyddsrum. Det behöver
inte vålla någon panik. Det kan man
klara på det enkla sättet att man, liksom
kungl. biblioteket har gjort, ordnar specialutställningar
i visningssalen under
tiden.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till ecklesiastikministern
vill jag säga, att skyddsrum för
bibliotek och skyddsrum för människor
är två olika saker i atomåldern. Evakuering
av tätorterna är naturlig i atomåldern.
Men i en sådan situation måste

vi också se till att skydda våra biblioteksskatter
och andra kulturvärden, och
de kan inte evakueras i en aktuell situation.
Om exempelvis kungl. biblioteket
eller den eller den institutionen
inte har skyddsrum försöker man väl
ändå att skydda det värdefullaste inom
dessa. Jag har aldrig trott att exempelvis
småbiblioteken ute i landet skulle
kunna skydda sina samlingar eller ens
komma på tanken att begära skyddsrum
för dem.

Sedan talas det om att öka utrymmena
genom att ta i anspråk vanliga källare.
Det talas också om depåns förläggning
osv. Jag råkar väl känna till det område
det här är fråga om; jag vet på
vilka vägar vi kan komma dit. Herr
Edenman vet dock lika bra som jag att
detta område endast kan komma i fråga
för magasinering. För evakuering är
det uteslutet.

Frågan om kontakt med departementet
har jag inte yttrat mig om. Det är
en lämplighetsfråga. Jag vill dock understryka
att man skall ha god kontakt
med myndigheter i olika avseenden,
men i nu förevarande fall gällde det att
handla och det gjorde man.

Att jag finner detta spörsmål så angeläget
beror bl. a. på att jag tillhör den
kategori som av ekonomiska skäl aldrig
haft tillfälle att utnyttja universiteten.
Men på andra sätt har jag lärt mig uppskatta
värdet av de samlingar som finns
inom Carolina Rediviva och på andra
ställen. Även om ingenting är oersättligt
i detta land, skall vi komma ihåg
att om krig kommer, måste människan
ändå ha vissa kulturella och andra värden
att liksom hålla sig fast vid för att
över huvud taget se någon mening i att
söka klara sig igenom den atomålder vi
nu går in i. Därför vill jag på det sätt
som är möjligt värna och skydda våra
olika kulturella värden.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är säker på att ecklesiastikministern
är fullständigt ense

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

Byggnadsarbeten vid universitetet i Uppsala

med motionärerna om vikten av denna
fråga. Men ecklesiastikministern lägger
den på ett principiellt plan. Då vill jag
för det första säga, att om man lägger
upp frågan så att alla institutioner, som
liar mycket stora samlingar av kulturellt
och historiskt värde, skall få
skyddsrum på en gång, är det lika bra
att ge upp med detsamma. Det måste
väl bli en avvägningsfråga när man kan
göra det ena och när man kan göra det
andra för att småningom få allt färdigt.
Det är omöjligt, tycker jag, att göra allt
på en gång. Men här är det fråga om ett
så speciellt ändamål, så stora kulturella
värden, så unika samlingar, som skulle
kunna skyddas till en relativt låg extra
kostnad. Ecklesiastikministern har ju
själv föreslagit en utbyggnad för mellan
5 och 6 miljoner kronor.

Ecklesiastikministern säger vidare,
att källarutrymmen kan också tjänstgöra
som skyddsrum. Javisst kan de
det. Men dessa utrymmen kan aldrig bli
så starka som ett skyddsrum. Biblioteket
har rådfrågat expertis om det här
föreslagna skyddsrummet. Denna expertis
har förklarat, att det här skyddsrummet
borde hålla mot träff, även
fullträff, av varje nu känd bomb av konventionell
typ; det borde vidare hålla
mot luftkrevad av atombomb, medan
man icke ansåg sig kunna svara för effekten
av fullträff av markkreverande
atombomb — en risk, som måste anses
ytterst liten. Det är doek en väldig skillnad
på en vanlig källare och ett skyddsrum
som är tänkt på det här sättet.

.lag vill understryka vad jag sade i
mitt första anförande och vad även fröken
Vinge sade, nämligen att utställningslokalen
som ligger till höger i hallen
inte spelar någon roll, tv dess innehåll
kan man flytta på mycket kort tid.

Till slut sade ecklesiastikministern,
att det här var fråga om bombsäkra arbetslokaler.
Vad menas med bombsäkra
arbetslokaler? Av ecklesiastikministerns
uttryck kunde man få den uppfattningen,
att det rörde sig om lokaler

där en personal skall kunna arbeta hela
dagen. Här är det dock inte fråga om
annan ventilation än sådan, som gör
det möjligt att hämta upp och ställa
tillbaka olika luntor. Det är inte fråga
om sådana luftreningsanordningar, som
skulle behövas för att många människor
skall kunna sitta där hela dagen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag begärde ordet därför
att fröken Vinge tog upp en mycket
allvarlig sak, som jag självfallet inte
vill låta stå oemotsagd. Hon frågade —
jag förstod att hon var ganska förskräckt:
Är det möjligt att man på regeringshåll
inte har några planer när
det gäller att skydda våra kulturskatter?
Jo, fröken Vinge, det har vi, och
det är just evakuering, men några andra
planer har vi hittills inte kunnat skaffa
oss. Det pågår självfallet ett kontinuerligt
arbete härvidlag under institutionschefernas
ledning. Problemen är uppenbarligen
stora, men det är evakueringen
av det allra värdefullaste kulturmaterialet
som är målet. Alldeles handfallna
är vi således inte.

Sedan vill jag bara säga till herr
Lundberg, att den allmänna ideologi
han avslutningsvis gjorde sig till tolk
för när det gäller att skydda kulturskatterna,
är jag fullständigt med på. Även
jag inser att livet vore ganska meningslöst,
om det inte återstod någonting annat
än att söka rädda livhanken.

Herr Munktell frågade vad jag menade
med atombombsäkra arbetsrum. Hår
har vi på nytt denna glidning från bibliotekssidan.
Först var det fråga om att
man skulle ha samlingar. När detta visat
sig opraktiskt går man över till att
förorda en permanent uppställning av
visst material, och för att ytterligare
motivera ändamålsenligheten med en
sådan anordning säger man, att man
skulle inte bara ha en permanent uppställning
utan man skulle kunna ha just

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Byggnadsarbeten vid universitetet i Uppsala

det värdefulla material, som dagligen
används.

Jag vet att herr Munktell är väl bevandrad
på Carolina. Dessa bombsäkra
källarlokaler måste ha en ventilation,
som i varje fall inte får vara mycket
sämre än de stora ovan jord liggande
magasinsutrymmena. Jag har ett starkt
personligt intryck av dessa utrymmen,
ty på grund av personalbristen fick man
ju ibland själv medverka för att få
fram en och annan handling, och jag
kommer ihåg att det var ett väldigt
spring, herr Munktell, där uppe. Själva
finessen i argumentationen från utskottets
sida är ju, att man samtidigt skulle
få en permanent uppställning av material
som dagligen skall användas. Men
då, ärade kammarledamöter, blir det
något helt annat -— då gäller det att
skaffa en arbetslokal som man tror är
atombombsäker.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Ja, herr Edenman, jag
har också vistats i dessa arbetsrum,
och jag medger att det väldigt ofta var
dålig luft, särskilt om man fick jobba
där uppe. Men det måste dock vara en
kolossal skillnad om man, som statsrådet
framställde det först, skall ha verkliga
arbetsutrymmen eller om man bara
behöver så mycket ventilation, att det
inte blir skadligt för människor att gå
upp och ner och hämta luntor ur Westinska
och Nordinska samlingarna eller
vad det må vara av detta oersättliga
material. Jag tror, herr talman, att statsrådet
Edenman och jag är helt ense
om hur besvärligt det kan vara på magasinen.
Men det hör ej till denna fråga.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Det kanske kan anses
förmätet att hlanda sig i denna debatt
som så behärskas av sakkunskapen, representerad
av personer med lokalkännedom
som statsrådet Edenman och

professor Munktell. Jag skall inte gå in
på detaljerna — det är ju på det sättet
att vi här får ta ställning till de frågor
som anmäler sig, oavsett om vi behärskar
detaljerna eller inte, och därvid
får hålla oss till vad sakkunskapen redovisat.
När jag lyssnat till föredragningarna
inför andra avdelningen i
denna fråga dels av personer från Carolina
Rediviva, dels av personer från
departementet, har jag nog funnit att
de synpunkter som framförts i motionerna
varit mer vägande än de som
departementschefen anfört.

Herr statsrådet talar om glidningar.
Jag fick nog den uppfattningen att
statsrådet gled åtskilligt i sitt anförande
och utvidgade detta spörsmål till att
omfatta våra kulturvärden över huvud
taget. Jag tror inte man skall göra det,
utan man får begränsa frågan till vad
den gäller. Det är på det sättet i andra
sammanhang, exempelvis beträffande
anslag till skolbyggnader — en fråga
som statsrådet ju känner väl till — att
man kan få vänta i åratal, tills det statsfinansiella
läget medger beviljande av
anslagen. På samma sätt får vi väl se
denna fråga.

Vad är det som aktualiserat dessa
ting? Jo, det är de ombyggnader som
skall ske, och man menar att samtidigt
med denna ombyggnad bör också dessa
skyddsrum inrättas. Jag ser frågan rent
praktiskt, och jag vill tillägga, att skulle
det vara exempelvis en kommunal
institution — vi får i kommunerna ofta
planera sådana här saker — skulle man
inte ett ögonblick tveka att samtidigt
bygga skyddsrum, när man ändå gör
rätt betydande investeringar.

Då statsrådet skjuter den ekonomiska
frågan i förgrunden måste jag säga, att
vi har ju fått vänja oss vid att bevilja
miljoner och åter miljoner — belopp
som återkommer och som riksdagen
binder sig för år efter år. Här gäller
det ändå en relativt liten investering
för åtskillig tid framåt. Såvitt jag kan
bedöma skulle 300 000 kronor räcka. I

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

varje fall kan det inte bli fråga om något
väsentligt större belopp. Men en
sådan investering som det här är fråga
om är en klok åtgärd med tanke på
framtiden och med hänsyn till de värden
vi här är överens om att vi bör
skydda i en krissituation.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till den
vid punkten fogade reservationen 2);
och fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Karlsson i
Olofström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) i utskottets utlåtande nr 109, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid punkten fogade reservationen
2) av herr Näsström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 80
ja och 107 nej, varjämte I t av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid punkten fogade reservationen.

§ 6

Vissa pensionsfrågor för statsanställda
m. fl.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 110, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa pensionsfrågor
för statsanställda m. fl. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 151 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 10 april 1959, föreslagit
riksdagen att dels godkänna i statsrådsprotokollet
framlagda grunder för
pensionsreglering för de av SPA-reglementet
omfattade personalgrupperna
in. fl., dels antaga vid propositionen fogat
förslag till statens pensionslöneförordning,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att 1) vid utfärdandet av statens allmänna
tjänstepensionsreglemente vidtaga
ändringar i förhållande till det av
1958 års B-riksdag godkända förslaget i
huvudsaklig överensstämmelse med det
såsom bilaga A vid statsrådsprotokollet
i ärendet fogade förslaget, 2) utfärda
kungörelse om avgifter m. m. beträffande
vissa i statens allmänna tjänstepensionsreglemente
avsedda icke-statliga
anställningar i huvudsaklig överensstämmelse
med det såsom bilaga B
vid statsrådsprotokollet i ärendet fogade
författningsförslaget, 3) utfärda
kungörelse med särskilda bestämmelser
angående tillämpningen av statens allmänna
tjänstepensionsreglemente beträffande
vissa ordinarie, medelst förordnande
för viss tid tillsatta tjänster
in. fl. i huvudsaklig överensstämmelse
med det såsom bilaga C vid statsrådsprotokollet
i ärendet fogade författningsförslaget,
4) under de förutsättningar
och i den omfattning, som i statsrådsprotokollet
angivits, vidtaga ändringar
i bilagan till statens pensionslöneförordning
ävensom i de under 2)
och 3) berörda kungörelserna, 5) under
de förutsättningar, som angivits i statsrådsprotokollet,
vidtaga av pensionsregleringen
betingade ändringar i pen -

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Vissa pensionsfrågor för statsanställda m. fl.

sions- eller avlöningsförfattningar, utfärdade
med stöd av riksdagens beslut,

6) meddela sådana tilläggs- och övergångsbestämmelser,
som erfordrades i
anslutning till pensionsregleringen, 7)
meddela de bestämmelser, som erfordrades
för genomförande av den i
statsrådsprotokollet förordade anordningen
med basbelopp beträffande pensioner,
beviljade enligt tidigare bestämmelser,
8) utfärda föreskrifter angående
kompensation för förhöjda folkpensionsavgifter
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
förordats, 9) i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
angående gemensam utbetalning
av personalpension och folkpension
m. m. förordats meddela de föreskrifter,
som kunde befinnas erforderliga, 10)
med iakttagande av vad i statsrådsprotokollet
förordats medgiva överskridanden
av maximerade anslag och anslagsposter
för budgetåret 1959/60 med hänsyn
till administrationskostnader i samband
med pensionsregleringen, samt
11) besluta a) om årlig ersättning och
avskedser sättning åt vissa övertaliga
postbiträden vid statens järnvägar, b)
om årlig ersättning åt S. H. Billman
m. m., c) om tjänstårsberäkning i pensionshänseende
för vissa fast anställda
tandläkare inom folktandvården i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Norrköping
och d) om reglering av vissa förutvarande
rådhusrättsledamöter från
allmänna indragningsstaten tillkommande
årliga ersättningar, dels ock medge
bland annat att ur kyrkofonden finge
till amiralitetspastorn G. A. Brandt från
den tidpunkt Kungl. Maj:t bestämde
utgå emeritilön av 7 128 kronor för år
jämte rörligt tillägg.

I anledning av propositionen hade
väckts två likalvdande motioner, den
ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (I: 475) och den andra
inom andra kammaren av herrar Svenungsson
och Hallén (11:581), i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte

besluta att, förutom den emeritilön som
tillkommer Brandt såsom kyrkoherde,
av kyrkofondens medel tillerkänna
Brandt pension såsom amiralitetspastor
med 4 500 kr. årligen eller med annat
belopp som kunde finnas skäligt.

I förevarande sammanhang hade utskottet
även behandlat fem vid riksdagens
början väckta motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lindahl och Wirmark (I: 271) och
den andra inom andra kammaren av
fröken Sandell m. fl. (11:335), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
en utredning som kunde ligga till grund
för ett förslag till 1960 års riksdag, innebärande
uteslutning av 60-årsregeln i
statens allmänna pensionsreglemente,
13 :e paragrafen, 1 mom. a, och införande
av andra restriktiva bestämmelser
som av en utredning kunde befinnas
vara ändamålsenliga.

I en inom andra kammaren av herrar
Senander och Hagberg väckt motion
(II: 17) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om förslag till sådan
ändring av hithörande pensionsreglementen,
att verksmyndigheterna finge
möjlighet att jämväl av arbetsmarknadsskäl
förhindra kvarstående i tjänst efter
det den nedre pensioneringsgriinsen
uppnåtts.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte

A. godkänna de i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 10 april 1959
framlagda grunderna för pensionsreglering
för de av SPA-reglementet omfattade
personalgrupperna m. fl.;

B. antaga vid propositionen fogat förslag
till statens pensionslöneförordning;

C. bemyndiga Kungl. Maj :t att

1) vid utfärdandet av statens allmänna
tjänstepensionsreglemente vidtaga
ändringar i förhållande till det av 1958
års B-riksdag godkända förslaget i hu -

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

Vissa pensionsfrågor för statsanställda m. fl.

vudsaklig överensstämmelse med det
såsom bilaga A vid statsrådsprotokollet
i ärendet fogade förslaget,

2) utfärda kungörelse om avgifter
in. in. beträffande vissa i statens allmänna
tjänstepensionsreglemente avsedda
icke-statliga anställningar i huvudsaklig
överensstämmelse med det
såsom bilaga B vid statsrådsprotokollet
i ärendet fogade författningsförslaget,

3) utfärda kungörelse med särskilda
bestämmelser angående tillämpningen
av statens allmänna tjänstepensionsreglemente
beträffande vissa ordinarie,
medelst förordnande för viss tid tillsatta
tjänster m. fl. i huvudsaklig överensstämmelse
med det såsom bilaga C
vid statsrådsprotokollet i ärendet fogade
författningsförslaget,

4) under de förutsättningar och i den
omfattning, som i statsrådsprotokollet
angivits, vidtaga ändringar i bilagan
till statens pensionslöneförordning
ävensom i de under 2) och 3) berörda
kungörelserna,

5) under de förutsättningar, som angivits
i statsrådsprotokollet, vidtaga av
pensionsregleringen betingade ändringar
i pensions- eller avlöningsförfattningar,
utfärdade med stöd av riksdagens
beslut,

G) meddela sådana tilläggs- och övergångsbestämmelser,
som erfordrades i
anslutning till pensionsregleringen,

7) meddela de bestämmelser, som
erfordrades för genomförande av den i
statsrådsprotokollet förordade anordningen
med basbelopp beträffande pensioner,
beviljade enligt tidigare bestämmelser,

8) utfärda föreskrifter angående
kompensation för förhöjda folkpensionsavgifter
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
förordats,

9) i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet angående
gemensam utbetalning av personalpension
och folkpension in. in. förordats

meddela de föreskrifter, som kunde befinnas
erforderliga,

10) med iakttagande av vad i statsrådsprotokollet
förordats medgiva överskridanden
av maximerade anslag och
anslagsposter för budgetåret 1959/60
med hänsyn till administrationskostnader
i samband med pensionsregleringen,

11) besluta

a) om årlig ersättning och avskedsersättning
åt vissa övertaliga postbiträden
vid statens järnvägar,

b) om årlig ersättning åt S. H. Billman
m. m.,

c) om tjänstårsberäkning i pensionshänseende
för vissa fast anställda tandläkare
inom folktandvården i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Norrköping,

d) om reglering av vissa förutvarande
rådhusrättsledamöter från allmänna
indragningsstaten tillkommande årliga
ersättningar;

D. medge att

a) f. d. justitierådet S. J. K. W. Lawski
finge, räknat fr. o. in. den 1 december
1956, åtnjuta den rätt till pensionsförmåner,
som skulle ha tillkommit honom,
därest han kvarstått i justitierådsämbetet
t. o. m. den 30 september 1951,

b) f. d. överdirektören och souschefen
vid statens vattenfallsverk S. H. Ekefalk
finge åtnjuta den rätt till livränteförmåner,
som skulle ha tillkommit honom,
därest han kvarstått i tidigare innehavd
tjänst som distriktsingenjör intill
den 1 juli 1958,

c.) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt avslag å motionerna 1:475
och II: 581 ur kyrkofonden finge till
amiralitetspastorn G. A. Brandt från den
tidpunkt Kungl. Maj:t bestämde utgå
emeritilön av 7 128 kronor för år jämte
rörligt tillägg;

II. att motionerna 1:147 och 11:194
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgiird;

III. att motionerna 1:271 och 11:335
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Vissa pensionsfrågor för statsanställda m. fl.

IV. att motionen II: 17 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Lundqvist i Trollhättan,
som ansett att utskottet under III. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 271 och II: 335, i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära en utredning,
som kunde ligga till grund för ett förslag
till 1960 års riksdag, innebärande
uteslutning av 60-årsregeln i statens allmänna
pensionsreglemente, 13 §, 1 mom.
a, och införande av andra restriktiva
bestämmelser, som av en utredning kunde
befinnas vara ändamålsenliga;

2) av herr Staxäng, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr LUNDQVIST i Trollhättan (s):

Herr talman! Jag har till detta utskottsutlåtande
under punkten III. antecknat
en reservation, där jag anslutit
mig till de synpunkter som framförts
i motionerna I: 271 och II: 335. Det gäller
uppmjukning av bestämmelserna för
de statspensionärer, som ingår äktenskap
efter fyllda 60 år, alltså ett slopande
av 60-årsregeln.

Utskottet har motiverat avslaget på
dessa motioner med följande hänvisning:
»Vad angår det i motionerna
1:271 och 11:335 väckta förslaget, vilket
syftar till ett generellt slopande av
den s. k. 60-årsregeln i fråga om familjepension
och dess ersättande med
''andra restriktiva bestämmelser’, kan
utskottet inte, lika litet som i fjol, då
ett motionsyrkande av liknande innebörd
förelåg, nu förorda någon ytterligare
uppmjukning av bestämmelsen i
fråga.»

Detta är alltså ingen ny fråga. Den
har diskuterats tidigare, och utskottet
hänvisar till sitt tidigare uttalande. Jag
vid i alla fall anföra några synpunkter
i anslutning till den motion, som jag
har undertecknat, nr 335 i denna kammare.

Man är här misstänksam och vill inte
gå med på ett slopande av 60-årsregeln
med tanke på att det kan finnas vissa
biavsikter hos den, som ingår ett äktenskap
vid den ålder det här är fråga om.
Men det är väl ändå så, att staten med
tjänste- och familjepensioner har avsett
att skapa en viss trygghet för både
tjänstemännen själva och deras efterlevande.
Statsmakterna har välvilligt
behandlat denna sak, och jag vill understryka
att jag i övrigt är belåten
med det pensionsreglemente, som vi
har för statspensionärerna och som
kommer att ytterligare förbättras den
1 juli innevarande år. Vi har också för
några dagar sedan beslutat att den obligatoriska
pensionen skall omfatta även
andra befolkningsgrupper, vilka nu kan
få den trygghet som är erforderlig på
ålderns dagar.

Vederbörande statspensionär har väl
dock en känsla av att han under sin
tjänstetid har erlagt avgifter för pensionering
av sig och sina efterlevande,
tidigare direkt och sedermera indirekt.
Han tycker då att det är litet otrevligt
om han, ifall han ingår äktenskap efter
uppnåendet av en viss levnadsålder,
inte skall kunna känna trygghet för sin
efterlevande maka. Jag har den känslan
att pensionärerna anser att detta är
en orättvisa.

Man har väl menat att det här rör
sig om en mindre grupp, att det inte
är något större antal människor som
kan komma i denna belägenhet, och
därför skulle frågan ha mindre intresse.
Jag kan inte se saken på samma sätt, ty
jag utgår ifrån att även de mindre gruppernas
intressen bör beaktas så långt
sig göra låter. Jag har den uppfattningen,
att den uppmjukning, som man eventuellt
skulle kunna åstadkomma på detta
område, sedermera också kan behöva
tillämpas när det gäller den obligatoriska
pensionen, som ju berör andra befattningshavare
än de statliga.

Är det inte så, att åldringarna utgör
en grupp i växande? Genom den ökade

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

Vissa pensionsfrågor för statsanställda m. fl.

medellivslängden kommer ett större antal
människor att inrymmas i åldringsgruppen.
Vi vet allesammans, att t. ex.
kommuner och landsting har vissa problem
beträffande åldringsvården. Personalen
vid våra ålderdomshem har i
allmänhet inte den utbildning som erfordras
för att på ett lämpligt sätt handha
vården av dem som av ena eller andra
anledningen måste vistas där. Vad
beträffar kronikerhemmen har landstingen
inte hunnit bygga ut dem i den
takt som erfordras. Därför har vi måst
tillgripa sådana åtgärder som att lämna
kontanthjälp åt långvarigt sjuka. Det
gäller i varje fall i mitt län. Vi har nämligen
kommit underfund med att när vi
inte kan bygga ut vårdinrättningar i
den takt som erfordras, då är det bättre
för vederbörande att kunna få vård i
sitt hem. Det är också ur samhällets
synpunkt lämpligare, att man genom
kontanthjälp bereder vederbörande
möjlighet att anlita en släkting eller bekant,
så att han kan stanna kvar i sin
hemmiljö och där får den vård han behöver.

Vi anser att, eftersom vederbörande
befattningshavare under sin tjänstetid
har försökt att tillförsäkra sig en viss
trygghet för sina efterlevande, borde
den även innefatta den, som man eventuellt
ingått äktenskap med efter fyllda
60 år. Det rör sig visserligen endast om
en relativt liten befolkningsgrupp. Det
skulle emellertid innebära trygghet för
de personer som vid denna ålder ingår
äktenskap och skapa möjlighet till en
mera tillfredsställande vård och bättre
hemtrivsel än man kan få på en vårdanstalt.
Därmed skulle man också tjäna
ett samhällsintresse. Vi är väl alla överens
om att, även om man skulle få till
stånd en förbättring beträffande denna
lilla detalj till fördel för individ och
samhälle, så återstår ändock många
stora problem att lösa inom åldringsvården.

Vi har i våra motioner hemställt, att
man skulle begära en utredning i denna

fråga. Vi är inte så optimistiska, att vi
tror att man omedelbart skall kunna
lösa detta problem. Vi vet att det finns
många saker som behöver diskuteras.
Men i varje fall har vi räknat med att
man skulle ha kunnat vinna förståelse
för yrkandet om en utredning rörande
möjligheterna att förbättra förhållandena
på detta visserligen mindre område,
som emellertid kanske kommer att
kunna utsträckas till ett större område.

Med hänvisning till denna motivering
her jag att få yrka bifall till den reservation,
som är antecknad till detta utlåtande
nr 110.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog förhandlingarnas
ledning, instämde herrar
Spångberg (s),Nelander (fp) och Hammar
(fp).

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Liksom en hel rad av
motionärer har framhärdat i att
under flera år begära en ändring av
13 § i bestämmelserna beträffande familjepension,
så har utskottet framhärdat
i att år efter år uttala att tillräckliga
skäl icke föreligger för att ändra
denna paragraf. Utskottet finner emellertid
inte mödan värt att anföra några
skäl för sin ståndpunkt. Inte heller i
kammardebatterna har framkommit något
som kan upplysa oss om vad som är
den skäliga anledningen till bestämmelsen
om att familjepension inte skall
utgå, därest mannen fyllt 60 år vid äktenskapets
ingående.

Herr Gustafsson i Stockholm sade
förra året när vi diskuterade denna fråga,
att han inte ville »ta upp något resonemang
med fröken Sandell beträffande
hennes panegyriska inlägg när det
gäller 60-åringars eventuella vårkänslor».
Den gången blev jag väldigt förargad,
men jag bör egentligen vara
tacksam för denna replik. Den har avslöjat
mera om den s. k. allmänna meningen
bakom utskottets ställningsta -

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Vissa pensionsfrågor för statsanställda m. fl.

gande än vad ett långt, intelligent utformat
föredrag skulle ha gjort.

Den kom mig också att inse vilken
viktig princip frågan om 60-årsgränsen
representerar. Det gäller ju här vårt
ställningstagande till den enskilda människans
personliga angelägenheter. Det
är så enkelt att slänga ur sig en lustighet
om vårkänslor eller att herätta om
den unga flickan som tagit den gamle
fule gubben för guldet. Men är det inte
bra egendomligt att det plötsligt blir
så lustigt med ett äktenskap som ingås
när kontrahenterna är gamla eller i
varje fall den ene är gammal? Eller varför
måste det anses som en spekulation,
därest en ung flicka gifter sig med en
äldre man som har rätt till statstjänarpension?
Om en ung flicka gifter sig
med eu man i medelåldern, som är byråchef
och har därmed följande pensionsförmåner,
eller med en man som
har politiska ambitioner och som kanske
en dag blir statsråd, då talar man ju
inte om spekulation. Möjligen säger
man, att kvinnan i fråga har »bosättningsblick».

Det är klart att lagarna bör göras sådana,
att missbruk av sociala förmåner
förhindras. Vi motionärer har inte heller
tänkt oss annat än att i pensionsreglementet
skulle finnas någon bestämmelse
som hindrade missbruk. Vad vi
begär är en utredning om huruvida man
inte kunde i reglementet införa andra
restriktiva bestämmelser än den nuvarande.

Inom folkpensionssystemet är eu änkas
rätt till pension knuten till äktenskapets
längd och kvinnans ålder vid
makens frånfälle. En sådan gränsdragning
borde väl utan större olyckshändelser
kunna prövas även inom statens
allmänna pensionssystem. Men att i ett
reglemente eller här i riksdagen bestämma
den ålder, inom vilken löntagaren
kan få förtroendet att överföra familjepensionsrätten
till en hustru, det anser
vi motionärer vara principiellt oriktigt.
Huruvida det här gäller vårkänslor eller

ett höstligt behov av värme och omvårdnad,
tillkommer inte riksdagen att
yttra sig om.

I den situation, vari åldringarna i
dag befinner sig — herr Lundqvist i
Trollhättan har här berört den — med
svårigheter att få hemhjälp eller annan
omvårdnad i hemmet, så finns det väl
alla skäl att uppmuntra varje eget initiativ
att klara vårdproblemet.

Vi får inte glömma att större delen
av statstjänarna befinner sig i de lägre
lönegraderna, och deras situation såsom
pensionärer är inte sådan, att den
direkt kan locka unga kvinnor till gifte
på spekulation. Så länge som utskottet
inte heller har framlagt några bevis för
nödvändigheten av den nuvarande formuleringen
av 13 § mom. b, så länge
kommer jag också att anse mig ha rätt
att opponera mig mot denna formulering.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den av
herr Lundqvist i Trollhättan avgivna
reservationen.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Vid riksdagens början
har vi avgivit en motion, nr 17 i denna
kammare, som avser de s. k. pensioneringsperioderna
för statstjänstemän.
Den nuvarande anordningen i detta
avseende innebär ju, att statstjänstemän
i allra största utsträckning frivilligt
kan kvarstå i tjänst utöver den
fastställda pensionsåldern.

Avsikten med införandet av anordningen
med pensioneringsperioder var
att man skulle kunna få så många av
de statsanställda som möjligt att kvarstå
i tjänst. Den huvudsakliga motiveringen
för förslaget, som under mycket
stor olust godkändes av de statsanställdas
förhandlare, var av arbetsmarknadspolitisk
natur. 1948 års pensionsålderskommitté,
vars förslag i allt väsentligt
upptogs i propositionen till
1951 års riksdag angående pensione -

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

Vissa pensionsfrågor för statsanställda m. fl.

ringsperioderna, ansåg det vara »i
hög grad angeläget, att de bestämmelser,
som reglera möjligheterna att taga
i anspråk den äldre arbetskraften, utformas
så smidigt att en anpassning efter
läget å arbetsmarknaden kan ske».

Även när de dåvarande fasta pensionsåldrarna
fastställdes under 1930-talet anförde man arbetsmarknadspolitiska
skäl. Det var då nedgångstider,
och det ansågs därför vara viktigt att
inte ungdomen fick gå på gatorna och
driva i arbetslöshet, medan statstjänstemän
och andra stod kvar till hög ålder.

När man föreslog införandet av pensionsperioderna
hade man också —
som jag tidigare nämnde — en arbetsmarknadspolitisk
motivering men av
helt motsatt slag, nämligen att det rådde
brist på arbetskraft och att man därför
borde bereda de statsanställda möjlighet
att frivilligt stå kvar i tjänst efter
det att de uppnått den undre gränsen
för pensionsperioden.

I dagens situation pekar de arbetsmarknadspolitiska
skälen i rakt motsatt
riktning. Vi känner alla till svårigheterna
att upprätthålla sysselsättningen,
ocli det måste betecknas som ett
abnormt förhållande att äldre arbetskraft
frivilligt kan få gå kvar i statstjänsten,
medan ungdom i stor utsträckning
icke lyckas erhålla sysselsättning.

Det är emellertid inte bara detta
som talar emot anordningen med pensioneringsperioder.
Som jag tidigare
sade, genomfördes denna under stor
olust från förhandlarnas sida. Det har
med bestämdhet uppgivits, att de t. o. m.
varit utsatta för påtryckning och rent
av hot i den meningen, att statens representanter
förklarade, att därest de
anställda inte godtog anordningen med
pensioneringsperioder skulle pensionsåldern
över lag höjas. Förslaget mottogs
för övrigt med det starkaste missnöje
av statspersonalen, framför allt bland
de yngre, som därigenom att de äldre
tjänstemännen kvarstår i tjänst blir
hindrade i sin befordran. Befordrings -

möjligheterna är — som vi kanske alla
känner till — inte så överdrivet stora
inom statstjänsten.

Det missnöje som uppstått bland den
yngre statspersonalen kanske jag bäst
kan illustrera genom att tala om, att
de personer som frivilligt kvarstår i
tjänst i de olika statsverken föraktfull''
benämnes »spärrballonger». Därmed vil
man beteckna, att de spärrar vägen för
den yngre personalens befordran.

Vi har tidigare i motioner påyrkat
systemets upphävande och att en återgång
till fasta pensionsåldrar måtte ske.
Dessa motioner har inte vunnit genklang
hos riksdagen, och detsamma synes
nu bli förhållandet med den motion
som vi behandlar i dag. Utskottet
skriver på det vanliga, ganska lättvindiga
sätt, som tidigare påtalats av fröken
Sandell:

»Vad slutligen angår motionen II: 17,
finner utskottet skäl inte vara förebragta
till stöd för sådan ändring av reglerna
för avgångsskvldighet, att myndigheterna
skulle äga att ''jämväl av arbetsmarknadsskäl’
förhindra kvarstående i
tjänst efter uppnående av den nedre
pensioneringsgränsen.»

Jag anser detta skrivsätt vara lättvindigt.
När man förklarar, att det inte
förebragts några skäl till stöd för en
ändring, är detta påstående felaktigt.
Det bör inte vara utskottet obekant, att
vi nu har en ganska omfattande arbetslöshet
och att denna inte bara kan mätas
i de registrerade siffrorna utan att
det dessutom finns en betydande dold
arbetslöshet, liksom för övrigt att arbetstillfällen
i mycket stor utsträckning
har måst beredas genom statliga ingripanden.

Vi anser sålunda, att förutsättningarna
för ett bibehållande av systemet
med pensioneringsperioder har radikalt
förändrats och att man därför borde
kunna åtminstone ge ett finger åt
vårt förslag. Vi föreslår nämligen ingen
ändring i själva systemet utan endast
att riksdagen i skrivelse till Ivungl.

4 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 19

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Vissa pensionsfrågor för statsanställda m. fl.

Maj :t skall begära att Kungl. Maj :t utfärdar
direktiv till olika verksstyrelser
att även av arbetsmarknadspolitiska
skäl förhindra kvarstående i tjänst av
äldre befattningshavare. Som bekant
har de statliga verken redan vissa befogenheter
i andra avseenden, men det
skulle vara ytterst lämpligt att de finge
befogenhet att jämväl hindra vederbörandes
kvarstående just med hänsyn till
det arbetsmarknadspolitiska läget.

Herr talman! Med vad jag här har
anfört ber jag att få yrka bifall till vår
motion nr 17 i denna kammare. Samtidigt
vill jag förklara att vi även kommer
att ansluta oss till det yrkande som
har framställts av herr Lundqvist i
Trollhättan.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Genom motionen nr 581
i denna kammare har herr Hallén och
jag velat anföra några synpunkter på
amiralitetspastorn Brandts pensionsfråga.

Den förenade tjänsten som kyrkoherde
i Skeppsholms församling och amiralitetspastor
vid flottan har en säregen
karaktär. De ganska invecklade rättsliga
förhållandena har klargjorts genom löneregleringen
1941 och f. d. kammarrådet
Skoglunds utredning av år 1953.

Även om vi motionärer förstår de
formella skäl som ligger bakom departementschefens
och utskottets inställning
till vår kollegas pensionsfråga, har vi
genom motionen velat ifrågasätta, om
man inte i detta icke prejudicerande
fall kunde komma fram till en lösning
som toge mera hänsyn till den del av
Brandts verksamhet som faller inom
amiralitetspastorstjänsten. Då nu bara
kyrkoherdelönen blir pensionsgrundande,
i stort sett, blir pensionsförmånerna
magra.

Det kan invändas, att kyrkoherde
Brandt genom att kvarstå på 1941 års
lönereglemente själv försatt sig i den
här situationen. Men man bör då kom -

ma ihåg, att flottans förläggning på
Skeppsholmen står inför avveckling.
Genom att stanna kvar i tjänst har kyrkoherde
Brandt fått möjligheter att fullfölja
en del initiativ och lösa diverse
uppgifter som han tagit itu med.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen i detta ärende.

Häri instämde herr Hallén (s).

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Beträffande de tre första
inläggen i denna debatt skulle det
kanske räcka med att hänvisa till att
den fråga vi nu behandlar gäller en
uppgörelse mellan parterna på den statliga
arbetsmarknaden.

Riksdagen brukar inte ändra på träffade
uppgörelser. Den har i stället resonerat
som så, att antingen får man
godkänna uppgörelsen eller också får
man återförvisa ärendet till nya förhandlingar.
Det har ansetts vara fel att
rycka ut en liten detalj ur en stor uppgörelse
och försöka få en ändring av
den. Det skulle egentligen kunna räcka
med att anföra detta, men jag vill dock
säga ytterligare några ord. Jag skall
emellertid inte ännu mera såra fröken
Sandell med något resonemang om vårkänslor
och dylikt, även om vi nu befinner
oss i en ny vår.

Om statstjänarna har något intresse
av att få en ändring på denna punkt,
har de alla möjligheten att ta upp frågan
vid en förhandling och där begära
ändringen. Om jag inte är fel underrättad,
har problemet även diskuterats
vid förhandlingar, men statstjänarnas
intresseorganisationer har inte visat något
som helst intresse av att få en ändring
till stånd på denna punkt. Personligen
anser jag — jag har sagt det tidigare
men jag vill upprepa det — att
den avvägning som här har skett är
generös — till och med mycket generös
— då åldersgränsen satts så högt som
till 60 år.

Herr Lundqvist i Trollhättan förde

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

Vissa pensionsfrågor för statsanställda m. fl.

ett resonemang, som jag hade litet svårt
att förstå. Han ansåg tydligen, att åldringsvården
skulle ordnas genom ett
införande av familjepensioneringsbestämmelser
för efterlevande. Jag kan
dock inte dela hans uppfattning, att
detta tillvägagångssätt här är lämpligt
att tillgripa.

Fröken Sandell efterlyste den allmänna
inställningen bakom utskottets skrivning.
Ja, den allmänna inställningen
är, att en överenskommelse föreligger
och att riksdagen har att ta ställning
till denna överenskommelse. Jag skall
inte förneka, att riksdagen kan göra
ändringar i den, eftersom riksdagen har
full rätt att göra det. Vi bör dock då ha
i åtanke, att en ändring åt ena hållet
lätt för med sig att ändringar även kan
göras åt ett annat håll.

Herr Senander kom in på frågan om
pensioneringsgränserna. Menar herr Senander,
att vi, om det nu förekommer
någon som har uppnått den nedre pensioneringsgränsen
och vill kvarstå ett
eller två år, skall avskeda denne från
hans anställning? Jag kan inte finna
att detta vore rimligt. Även på denna
punkt föreligger ju, som herr Senander
här själv har bekräftat, en överenskommelse
mellan parterna. Jag upprepar
vad jag har sagt tidigare, att vill man
ha ändringar till stånd får man ifrån
statstjänarnas sida gå den vanliga vägen
och ta upp frågan vid förhandlingar.

Beträffande herr Svenungssons anförande
som gällde frågan om pension
till amiralitetspastorn Brandt vill jag
först erinra om att Brandt ju inte har
haft bara nackdelar av den vidtagna anordningen.
Brandt har valt sig kvar på
det gamla reglementet. Han kvarstod nu
i tjänst med full lön tills han — om jag
minns rätt — var 76 år. Han får då ta
konsekvenserna av det val han vid den
tidpunkten gjort. Herr Svenungsson har
ju också i andra sammanhang varit intresserad
av att det skulle finnas en
möjlighet till frivillighet och valfrihet

när det gäller den allmänna pensioneringen.
Brandt hade denna möjlighet
då han gjorde sitt val.

För att det inte skall kvarstå något
intryck av att Brandt på något sätt har
blivit missgynnad, vill jag erinra om
att han för närvarande har en pension
på cirka 7 200 kronor. På detta belopp
utgår 80 procent rörligt tillägg och någon
samordning med folkpensionen förekommer
inte. Såvitt jag kan bedöma
har alltså inte någon större orättvisa
åsamkats amiralitetspastorn Brandt.

Jag vill till sist säga några ord om
den principiella sidan av saken. Man
vill här ha pension för vad man brukar
beteckna som bisyssla. Detta strider
emot de principer som tillämpas inom
det statliga systemet, där bisysslor inte
är pensionsgrundande. Ett bifall till
detta yrkande måste såvitt jag kan se
innebära införandet av en ny princip,
att även bisysslor i fortsättningen skall
bli pensionsgrundande. Jag ifrågasätter
om riksdagens andra kammare verkligen
är beredd att ta konsekvenserna av
ett sådant beslut.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDQVIST i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i
Stockholm hade svårt att fatta min uppläggning
beträffande åldringsvården.
Jag tog upp detta detaljspörsmål i samband
med åldringsvården med tanke på
att familjepensioneringen avser att
trygga åldringsvården för pensionärerna.
Jag anser att det var en stor framgång
när vi klarade den saken i samband
med den obligatoriska pensioneringen.
Då jag haft tillfälle att i det
kommunala livet och landstinget erfara
de svårigheter som alltmer gör sig påminta
då det gäller att lösa problem som
rör åldringsvården, anser jag det värdefullt,
om man också bara i en detalj.

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Vissa pensionsfrågor för statsanställda m.

såsom denna kunde åstadkomma en förbättring.
Läget är detta, att om en
statspensionär ingår äktenskap när han
är 59 år och 11 månader, kan han få
åldringsvård därigenom att hans maka
är arbetsför och har möjlighet att hjälpa
honom under de kommande åren,
och hon i sin tur kan få den trygghet
som familjepensionen innebär. Men ingås
äktenskapet efter fyllda 60 bortfaller
den tryggheten. Det är dessa bestämmelser
som vi ansåg att man eventuellt
borde kunna uppmjuka. Jag erkänner
gärna att reformen kanske bör
gå organisationsvägen, men vi var nog
förmätna att tro att vi med en vädjan
skulle kunna påverka en utredning eller
en planering avseende statspensionärerna
och kanske så småningom också
andra löntagare som kommer att lyda
under motsvarande bestämmelser i det
nya obligatoriet.

Herr SVENUNGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill inte polemisera
mot den ärade ordföranden i statsutskottets
femte avdelning. Som jag
sade i mitt förra anförande är jag på
det klara med de formella skälen bakom
både departementschefens och utskottets
ställningstagande. Däremot vill jag
framhålla att amiralitetspastorstjänsten
ingår som en integrerande del av den
uppgift, som åvilar kyrkoherde Brandt,
och inte är en bisyssla i vanlig mening.
Kyrkoherdebefattningen och amiralitetspastorsbefattningen
hör ihop.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingalunda
missuppfattat herr Lundqvist i Trollhättan.
Herr Lundqvists uppläggning
var tydligen den, att man skulle införa
en anordning som medför att kvinnor
som sköter gamla pensionärer skulle få
en ersättning från staten genom att de
bleve berättigade till familjepension.
Det är detta jag har vänt mig mot, och

fl.

jag har sagt att man får klara ersättningen
till dem på annat sätt.

Vad gäller åldersgränsen 60 år är det
givetvis riktigt att den som är 59 år,
då äktenskapet ingås, får förmånen,
men inte den som då har fyllt 60 år.
Men man skall någonstans ha gränsen.
Varför är herr Lundqvist så ogin mot
dem som är över den gräns han tänker
sig, eller har han inte tänkt sig någon
gräns alls uppåt? Skall möjligheten till
familjepension finnas även om det är
en 90-åring som gifter sig?

Herr LUNDQVIST i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att man
måste ha en gräns någonstans, men vi
har utgått ifrån att 60-årsåldern med
nuvarande medellivslängd kan vara fel
vald. Därför ansåg vi att man borde
utreda en annan uppläggning. Om man
bör stanna vid exempelvis 70 eller högre
ålder får utredningen utvisa.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag har ett visst intresse
av det delproblem som i denna
fråga tagits upp av fröken Sandell och
herr Lundqvist i Trollhättan. Jag har
följt denna fråga sedan 1948, varit med
och motionerat i denna kammare därom
och även ställt någon fråga till civilministern.
I samma ärende har också
frågats i första kammaren.

Innan jag går närmare in på frågan
har jag ett behov att säga att jag lagt
märke till en markant skillnad i tonen
när man resonerar om pensioner i dag
och när man gjorde det i förra veckan.
Då talade man på fullaste allvar om betydelsen
av att se till att de pensionslösa
fick sin rättmätiga pension. I dag
tillåter man sig att skämta rätt fritt
därför att det här rör sig om en liten
grupp. Jag tänker nämligen inte framåt
på vad som skulle kunna hända, utan
jag tänker på den lilla grupp av statspensionärer,
som under alla år har
väntat på att få sin rätt i och med slut -

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

Vissa pensionsfrågor för statsanställda m. fl.

förandet av utredningen beträffande
det förslag riksdagen nu tagit ställning
till. De blir säkerligen inte trakterade
av att riksdagsmän skämtar om deras
situation.

Det fanns ett tidigare pensionsregleinente,
enligt vilket statstjänarna fick
avdrag på sin lön och därför på ett annat
sätt kände att de betalade sin familjepension.
Det finns en grupp kvar
av dem som på det sättet till sista öret
betalat sin ålderdomstrygghet. Några
av dem gifte sig — mot de bestämmelser
som nu gäller — efter fyllda 60 år.
De har alltså nu blivit utan möjligheter
till familjepension. Någon som i allra
högsta grad är medagerande i detta spel
— om jag så får uttrycka mig — har
gjort en undersökning vid samtliga pastorsexpeditioner
i landet för att söka
utröna hur stort antal det rör sig om
och till åtskilliga av oss i denna kammare
lämnat en redogörelse som visar
att det endast rör sig om ett fåtal. Dessa
personer har ju dött undan för undan
under årens lopp, men kvar finns
dock alltjämt ett fåtal, som lever i hopp
om att riksdagen och staten skall uppfylla
sina förpliktelser mot dem med
tanke på att de till fullo betalat in sin
pension. Någon av dem söm gifte sig
efter 60 år har varit förenad i äktenskap
med sin ännu levande maka i över
20 år, och man måste ju säga att det
är orimligt att hon skall berövas sin
rätt till skydd, när mannen en dag går
bort.

Detta är en av de skönhetsfläckar
som ännu vidlåder denna fråga. Jag
tycker att man på något sätt borde
kunna utplåna den fläcken, så att åtminstone
det fåtal som ännu lever kan
få sin pension. Som reservanterna framhållit
kan man nog på något sätt få de
spärrar man önskar för att inte systemet
skall uppamma till någonting som
man anser vara olämpligt.

När jag senast ställde den frågan till
civilministern, vad man iiinnade göra
för de människor som jag nu talat om,

fick jag till svar att 1951 års pensionsutredning
alltjämt pågick och att del
inte gick att bryta ut en så här liten
fråga ur den; man skulle avvakta och
se. Det arbetet är nu färdigt och redovisat,
att riksdagen har tagit ställning
till resultatet. Men denna detaljfråga
är fortfarande olöst. Med tanke på vad
som ligger framför oss kan naturligtvis
en utredning ha sin givna betydelse.
Man får då ta upp problemet igen och
ta ställning hur man för framtiden skall
ordna denna fråga. Men man bör även
försöka ordna den för det fåtal som
ännu finns kvar av dem som betalat sin
pension utan att få del av detta familjeskydd.

Jag ansluter mig till reservationsyrkandet
på denna punkt.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s) :

Herr talman! Med anledning av fru
Bomans inlägg här vill jag säga, att vi
för ett tiotal år sedan höjde åldersgränsen
i de gamla pensionsreglementena
från 55 till 60 år — alltså en uppenbar
förbättring.

Sedan vet jag inte om jag fattade fru
Boman rätt. Menade fru Boman att statstjänstemännen
i stort har betalat sina
pensioner själva? Om fru Boman gör
det påståendet, så protesterar jag. Det
kan möjligen ha varit så i vissa speciella
fall, men jag vågar ändå hävda att
lönesättningen i dag för mycket stora
grupper av statstjänare inte skulle vara
annorlunda än vad den nu är, även om
statstjänarna inte hade haft någon pension.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten I

Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan med
den ändring diiri, som föreslagits i de
i ämnet väckta motionerna 1:475 och
11:581; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Punkten II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten III

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Sandell
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten III
i utskottets utlåtande nr 110, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

1) av herr Lundqvist i Trollhättan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Sandell yrkade
likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 147 ja och 41 nej,
varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten IV

Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall
till den i ämnet väckta motionen II: 17;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 7

Statstjänstemannens löner under år 1959
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjiinstemännens
löner under år 1959 m. in. jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 152 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 10 april 1959, föreslagit
riksdagen att 1) godkänna de i statsrådsprotokollet
redovisade överenskommelserna
den 9 april 1959 angående
statstjänstemännens löner under år 1959
m. m. samt den 24 mars 1959 angående
anställnings- och avlöningsvillkor för
vissa läkare; 2) godkänna övriga i statsrådsprotokollet
berörda förslag; 3) besluta
att till de i statens löneförordning
angivna grundlönerna skulle, med de
undantag varom Kungl. Maj :t kunde
finna gott förordna, under år 1959 läggas
särskilda tillägg enligt de grunder,
som angåves i förutnämnda överenskommelse
den 9 april 1959; 4) besluta
att pensioner och kristillägg skulle höjas
i enlighet med de grunder, som redovisades
i statsrådsprotokollet; 5) bemyndiga
Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
angivna grunder besluta om höjning
av arvoden till befattningshavare i
statlig eller statsunderstödd verksamhet;
C) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för förslagens
genomförande; 7) bemyndiga Kungl.
Maj :t att vidtaga av förslagen betingade
ändringar i vederbörliga personalförteckningar;
8) bemyndiga Kungl. Maj:t
att vidtaga av förslagen betingade ändringar
i med stöd av riksdagens beslut
utfärdade avlönings- och pensionsförfattningar;
9) bemyndiga Kungl. Maj:t
att för budgetåren 1958/59 och 1959/60
i enlighet med vad som i statsrådsprotokollet
anförts medge överskridanden av
maximerade anslag och anslagsposter;
10) till Täckning av beräknade merkost -

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

Statstjänstemannens löner under år 1959 m. m.

nader för löner och pensioner m. m. å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1958/59 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 25 000 000
kronor; 11) till Täckning av beräknade
merkostnader för löner och pensioner
m. m. å riksstaten för budgetåret 1959/60
under tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 55 000 000 kronor; samt
12) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner å riksstaten för budgetåret
1959/60 under fjärde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 11 000 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ferdinand Nilsson och Jonasson
(I: 477) och den andra inom andra
kammaren av herrar Svensson i Vä och
Börjeson (II: 616), i vilka motioner
hemställts, att riksdagen i anslutning
till vad i motionerna anförts måtte dels
bifalla propositionens förslag om löneförbättring
i de lägre ortsgrupperna,
dels avslå propositionen i den mån den
avsåge löneförbättringar i högsta ortsgrupp
utanför Norrland, dels ock ompröva
de i propositionen avsedda lönegradsuppflyttningarna
med beaktande
av i motionerna anförda synpunkter;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Senander m. fl. väckt motion
(11:617), i vilken hemställts, att riksdagen
i samband med behandlingen av
propositionen nr 152 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala, att vid förhandlingar
om statstjänstemännens löner för
1960 frågan om den s. k. nollställningen
för innevarande år omprövades i syfte
atl bereda statstjänstemännen retroaktiv
ersättning för den löneeftersläpning
som skett under tvåårsavtalcts giltighetstid.

I detta sammanhang hade utskottet
upptagit jämväl fyra vid riksdagens början
väckta motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Gärde Widemar (I: 276) och den andra
inom andra kammaren av fröken Elmén
och Wetterström (II: 341), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
Kungl. Maj:t vid kommande förhandlingar
uppmärksammade frågan om lönegradsplaceringen
av terapeuttjänster
vid Ericastiftelsens läkepedagogiska institut.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:477 och 11:616,

1) godkänna de i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 10 april
1959 redovisade överenskommelserna
den 9 april 1959 angående statstjänstemännens
löner under år 1959 m. m.
samt den 24 mars 1959 angående anställnings-
och avlöningsvillkor för vissa
läkare;

2) godkänna övriga i statsrådsprotokollet
berörda förslag;

3) besluta att till de i statens löneförordning
angivna grundlönerna skulle,
med de undantag varom Kungl. Maj:t
kunde finna gott förordna, under år
1959 läggas särskilda tillägg enligt de
grunder, som angåves i förutnämnda
överenskommelse den 9 april 1959;

4) besluta att pensioner och kristilllägg
skulle höjas i enlighet med de grunder,
som redovisats i statsrådsprotokollet; 5)

bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
angivna grunder besluta
om höjning av arvoden till befattningshavare
i statlig eller statsunderstödd
verksamhet;

6) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder för förslagens
genomförande;

7) bemyndiga Kungl. Maj:t alt vidtaga
av förslagen betingade ändringar i vederbörliga
personalförteckningar;

8) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
av förslagen betingade ändringar i med

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Statstjänstemannens löner under år 1959

stöd av riksdagens beslut utfärdade avlönings-
och pensionsförfattningar;

9) bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåren 1958/59 och 1959/60 i enlighet
med vad som i statsrådsprotokollet
anförts medge överskridanden av maximerade
anslag och anslagsposter;

10) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner och pensioner m. m.
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1958/59 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 25 000 000
kronor;

11) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner och pensioner m. m.
för budgetåret 1959/60 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
55 000 000 kronor;

12) till Täckning av beräknade merkostnader
för löner för budgetåret
1959/60 under fjärde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 11 000 000 kronor;

B. att motionen II: 617 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

C. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 276 och II: 341, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet anfört;

D. att motionerna 1:149 och 11:195
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson, Thorsten Larsson, Hansson
i önnarp och Larsson i Hedenäset,
vilka ansett att i utskottets yttrande bort
intagas ett stycke av följande lydelse:

»Såsom i de likalydande motionerna
1:477 och 11:616 framhålles innebär
gällande ortsgruppering inom den statliga
lönesättningen, beträffande skatteavdrag
och sociala åtgärder, en uppenbar
orättvisa mot landsort och landsbygd.
Utskottet delar motionärernas
uppfattning, att dyrortsgrupperingens
avveckling är ett trängande socialt rättvisekrav
och att denna avveckling bör
ske på den partiella utjämningens väg.
Utskottet vill understryka angelägenheten
av att vid kommande förhandlingar

m. m.

löneförbättringarna fördelas på sådant
sätt, att befattningshavarna i de lägre
ortsgrupperna successivt uppnår samma
löneläge som befattningshavarna i
den högsta ortsgruppen. Vid en sådan
avveckling av dyrortsgrupperingen måste
emellertid den för Norrland speciella
dyrheten beaktas på sätt som förordats
i motionerna.»

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr SVENSSON i Vä (ep):

Herr talman! Eftersom jag tillsammans
med en annan ledamot av denna
kammare har väckt en motion i detta
ärende, 11:616, ber jag att få ta kammarens
tid i anspråk några minuter.
Med tanke på de många och långa anföranden
som hållits här i dag skall jag
emellertid fatta mig kort och inte ingå
på motionens alla detaljer utan nöja
mig med att framhålla en väsentlig,
principiell synpunkt.

Den dyrortsgruppering som nu gäller
för den statliga lönesättningen och för
skatteavdrag och sociala förmåner innebär
en uppenbar orättvisa mot landsorten.
Systemet gynnar nämligen de
mera attraktiva orterna, och människorna
dras därför dit till de mindre
attraktiva orternas förfång. Dyrortssystemet
har emellertid många gånger tidigare
diskuterats här i riksdagen, och
de många skäl som talar för systemets
avskaffande har då ingående ventilerats.
Jag behöver därför inte upprepa
dessa skäl nu. Det kan vara tillräckligt
att erinra om att de skillnader beträffande
levnadsomkostnader — livsmedel,
kläder, kostnader för bostäder och
kostnader för samhällelig service —
som tidigare anfördes som skäl för att
bibehålla systemet, nu alltmer försvinner,
försåvitt man utgår ifrån att människorna
i landsorten har rätt att ställa
anspråk på likvärdig standard.

Ett lönesystem som åt människor på
landsbygden ger mera likvärdiga villkor
i föreliggande hänseenden i jämfö -

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

Statstjänstemannens löner under år 1959 m. m.

relse med invånarna i högsta dyrort
är ett trängande socialt rättvisekrav.
Det är uppenbart att en sådan lyftning
i lönehänseende av de sämst ställda
måste kosta en hel del. Därför är det ur
dessa synpunkter ekonomiskt nödvändigt
att gå den partiella utjämningens
väg.

Det föreliggande förslaget vilar på
dyrortsgraderingens grund, och ur dessa
synpunkter kan det inte vara rättvist
till sina verkningar. Visserligen
kan med glädje konstateras, att man
trots det svåra ekonomiska läge som nu
råder har kunnat ge de anställda i de
lägre ortsgrupperna en löneförbättring,
som i någon grad verkar utjämnande,
men denna förbättring leder inte till
den utjämning som vi för vår del anser
önskvärd och rättvis, om lönesättningen
går upp även i de högsta dyrorterna.

Reservanterna i detta utlåtande har
sagt att de vill understryka angelägenheten
av att vid kommande löneförhandlingar
förbättringarna fördelas på
sådant sätt att befattningshavarna i de
lägre ortsgrupperna successivt uppnår
samma löneläge som befattningshavarna
i de högsta ortsgrupperna.

Jag kan, herr talman, acceptera detta
uttalande av reservanterna och ber att
med dessa ord få yrka bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr talmannen återtog förhandlingarnas
ledning.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Att den officiella dyrortsgrupperingen
inte är ett tillfredsställande
instrument för avvägningen
av lönerna har ofla understrukits från
vårt håll. Även vi önskar att dyrortsgrupperingen
skall avvecklas.

Nu kommer denna fråga upp vid
höstriksdagen, och det riktigaste är väl
att diskutera saken närmare då.

För att likväl framhäva frågans betydelse
ber jag att få yrka bifall till reservationen
med en mindre ändring.

Denna ändring är föranledd av uppfattningen
att det i första hand bör ankomma
på arbetsmarknadens parter att lösa
frågan. På det sättet skapar man säkert
de bästa förutsättningarna för att
få fram en så smidig och rättvis lösning
som möjligt.

Jag ber därför, herr talman, att få
föreslå att reservationen får följande
lydelse: »Såsom i de föreliggande motionerna
I: 477 och II: 616 framhålles
innebär gällande ortsgruppering inom
den statliga lönesättningen, beträffande
skatteavdrag och sociala åtgärder, en
uppenbar orättvisa mot landsort och
landsbygd. Utskottet delar motionärernas
uppfattning att dyrortsgrupperingens
avveckling är ett trängande socialt
rättvisekrav och att denna avveckling
bör ske på den partiella utjämningens
väg, som närmare bör utformas av arbetsmarknadens
parter.» De sista orden
utgör alltså ett tillägg. Samtidigt föreslår
jag att de två sista meningarna i
reservationen utgår.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag blev något förvånad,
då jag lyssnade till herr Hjalmarsons
inlägg i denna debatt. Det spörsmål
kammaren nu har att behandla är
huruvida den skall godta eller förkasta
den förhandlingsöverenskommelse som
föreligger med statstjänstemännen. Vi
har inte nu alt ta ställning till dyrortsfrågan
som sådan. Hela förhandlingsuppgörelsen
är baserad på gällande
normer i olika avseenden, och med utgångspunkt
därifrån har man träffat en
uppgörelse med organisationerna. Det
föreligger alltså inte något direkt samband
mellan dyrortsfrågan och den fråga
som nu behandlas.

Det finns emellertid även en annan
sida av spörsmålet. Riksdagen har begärt
en översyn av dyrortsgrupperingen.
I enlighet med riksdagens beslut har
jag tillsatt en utredning, som för närvarande
arbetar med den första etappen

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Statstjänstemannens löner under år 1959 m. m.

på detta avsnitt. Om jag fattade herr
Hjalmarson rätt vill han nu införa en
helt ny linje på detta område. Han anförde
bl. a. att det i första hand tillkommer
arbetsmarknadens parter att
lösa denna fråga.

Om jag med utgångspunkt från herr
Hjalmarsons uttalande skulle försöka
mig på en gissning av varthän han syftar,
måste det i så fall bli att han vill
avskaffa den utredning som nu är igångsatt,
ty den får ju ingen uppgift att
fylla. Sedan vill herr Hjalmarson flytta
över hela detta problemkomplex till förhandlingsbordet
där det får bli en förhandlingsuppgörelse
mellan personalorganisationerna
och statens representanter.
Jag undrar om kammarens ledamöter
är beredda att på så lösliga grunder
understödja herr Hjalmarsons yrkande.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Först bara en liten anmärkning
i förbigående. Än en gång får
kammaren uppleva det mycket egendomliga
förfaringssättet att ett statsråd
i en fråga, där högerpartiet och centerpartiet
intar en mycket likartad ståndpunkt,
riktar hela polemiken enbart
mot den ena parten. Jag har ingenting
emot detta, herr statsråd, det säger jag
redan från början. Men man måste naturligtvis
vara medveten om att den där
tekniken från herrar statsråds sida kan
göra ett något förbryllande intryck hos
många här i kammaren.

Det är alldeles riktigt som herr statsrådet
säger att det inte föreligger något
direkt samband mellan den nu träffade
löneuppgörelsen och den reservation
som är fogad till det föreliggande
utskottsutlåtande!. Men, herr talman,
jag har aldrig hört talas om att det
skulle vara förbjudet här i kammaren
att i samband med en fråga av denna
art ge uttryck åt ett principiellt önskemål
för framtiden. Det anses vara i en -

lighet med god parlamentarisk ordning.

Man behöver inte heller, herr statsråd,
avskaffa den pågående utredningen,
om man anser att det i första hand
bör vara arbetsmarknadens parter som
skall ta ställning till frågan om hur man
skall förfara med löneavvägningen mellan
de olika orterna här i landet. Jag
har fattat saken så att denna utredning
skall presentera det erforderliga materialet
för att få frågan närmare belyst.
Men jag har i alla fall levat i den föreställningen
att man inte har tänkt sig
att undandra parterna på arbetsmarknaden
inflytande vid det slutgiltiga
ställningstagandet. Det skulle vara besynnerligt,
om de människor, vilkas
primära intressen det framför allt rör,
inte skulle kunna få ha ett avgörande
ord med i laget.

Jag ber alltså, herr talman, att få vidhålla
det tidigare framställda yrkandet.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det har inte ett ögonblick
varit fråga om att undandra arbetsmarknadens
parter möjlighet att öva
inflytande på denna fråga. Det torde
inte vara obekant för herr Hjalmarson
att de vid varje tillfälle, då en förändring
i dyrortsgrupperingen har företagits,
har haft möjlighet att öva inflytande
på densamma. Det är emellertid fråga
om huruvida inte ett bifall till herr
Hjalmarsons i dag ställda yrkande
skulle ha den innebörden, att det överflödiggör
den utredning som redan har
begärts av riksdagen.

Om sedan herr Hjalmarson känner
sig trampad på tårna därför att jag pt>-lemiserade endast mot honom, vill jag
försäkra, att jag har all anledning att
rikta samma kritik även mot centerpartiets
talesman. Att jag nu ärade herr
Hjalmarson framför andra bör väl inte
såra honom så mycket. Eller är det så
att herr Hjalmarson har ett behov av
sällskap i det här fallet?

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

Statstjänstemannens löner under år 1959 m. m.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag kände mig inte alls
trampad på tårna; tvärtom kände jag
mig självfallet djupt hedrad av herr
statsrådets vänliga anmärkning. Men
har inte herr statsrådet ägnat någon liten
tanke åt hur man skall känna sig i
centerpartiet efter herr statsrådets uttalande? Herr

SENANDER (k):

Herr talman! Eftersom dyrortsgrupperingen
tagits upp i det här sammanhanget,
vill jag börja med att deklarera
att vi sedan länge haft uppfattningen
att dyrortssystemet bör avskaffas.
Självfallet bör det emellertid ske
genom statliga åtgärder och icke genom
uppgörelser på den privata arbetsmarknaden.
Jag finner det vara självklart att
också ett sådant avskaffande föregås av
förhandlingar med statstjänstemännens
personalorganisationer på sedvanligt
sätt.

Därmed vill jag övergå till att behandla
själva sakfrågan. Den 16 april
1957 träffades en uppgörelse för statstjänstemännen
som innebar en justering
uppåt av lönerna för ganska betydande
grupper.

Även om denna uppgörelse, som senare
godkändes av riksdagen, var mager
för vissa andra grupper, såsom
exempelvis den kvinnliga personalen,
betraktades den ganska allmänt som en
god uppgörelse och dessutom som ett
löfte om en bättre behandling för framtiden
av statstjänstemännens löne- och
anställningsförhållanden.

Till uppgörelsen var nämligen även
fogad en bestämmelse i punkt 1, som
avsåg att säkra statstjänstemännen mot
den eftersläpning i förhållande till den
allmänna löneutvecklingen, som länge
varit en black om foten på statstjänstemännen,
då ju dessa har fastlåsta löner
och följaktligen inte kan tillgodoräkna
sig s. k. löneglidning. Bestämmelsen
hade följande lydelse: »Om på den en -

skilda sektorn av arbetsmarknaden på
grundval av den i överenskommelsen
den 21 februari 1957 mellan SAF och
LO intagna garantiregeln förhandlingar
rörande utgående förtjänster påkallas
före december månads utgång, skall
— med beaktande även av löneutvecklingen
på den enskilda sektorn — nya
förhandlingar om statstjänstemännens
löner för år 1958 äga rum. I annat fall
skall i god tid före utgången av år 1958
förhandlingar upptagas om statstjänstemännens
löneförhållanden vid årsskiftet
1958/59 i avsikt att åstadkomma s. k.
nollställning i förhållande till de löneförskjutningar,
som då kan ha skett på
den enskilda sektorn av arbetsmarknaden
efter årsskiftet 1956/57.»

Om denna del av överenskommelsen
förklarade civilministern i sin proposition:
»Intagandet i avtalet av dessa
garantiklausuler har av organisationerna
tillmätts väsentlig vikt vid godtagandet
av en tvåårig överenskommelse.»
Här är alltså officiellt vitsordat att upprätthållandet
av den s. k. nollställningen
var en väsentlig förutsättning för att
statstjänstemännens förhandlare skulle
gå med på en avtalsperiod av två år.

Avtalet 1957 syntes tyda på att den
gamla metoden att göra statstjänstemännens
löner beroende av det statsfinansiella
läget höll på att bringas ur
världen. Det föreföll som om vår löneminister
fått en lidnersk knäpp och
plötsligt erinrat sig att något borde göras
för att inte talet om staten som
mönsterarbetsgivare skulle framstå som
en meningslös fras.

Årets löneuppgörelse tyder emellertid
på ett återfall i utvecklingen. Någon
nollställning innebär inte uppgörelsen,
och den har inte heller godkänts som
en sådan av statstjänstemännens underhandlare.
Det blev 2 procent i reell
löneförhöjning. Någon kompensation
att tala om för eftersläpningen under
tvåårsperioden i förhållande till den
allmänna inkomstutvecklingen har inle
lämnats. Jag vet att civilministern kom -

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Statstjänstemannens löner under år 1959 m. m.

mer att hävda motsatsen. Redan nu vill
jag emellertid erinra om att den expertkommitté,
scom tillsattes och arbetade
under ett relativt långt uppehåll i förhandlingarna,
kom till det resultatet att
eftersläpningen belöpte sig till 2,7 procent.
Detta värde på den s. k. nollställningen
tillkom efter långvariga diskussioner.
Utan tvekan är expertgruppens
framräknade nollställningsvärde åtskilligt
friserat med hänsyn till arbetsgivarintresset
och siffran är säkerligen i
verkligheten högre.

Enligt uppgift i statstjänarkartellens
tidning Statsanställd har civilministern
under förhandlingarna till och med
sökt reducera den blygsamma siffra
som expertkommittén framräknat som
värde på nollställningen. Bland annat
har han velat räkna kompensationen
för folkpensionsavgifterna som löneglidning.
Vidare har han åberopat konjunkturläget
och också möjligheten att
bönder och privata tjänstemän skulle
ställa ökade krav. Härom skriver tidningen
Statsanställd: »Om kravet att
kompensationen för folkpensionsavgifterna
borde få medräknas nåddes naturligtvis
ingen enighet, och inte heller
de två sistnämnda argumenten har med
den egentliga nollställningen att göra.»
Tidningen fortsätter: »Och den sentida
historieforskaren eller samhällsvetaren
kan med förvåning konstatera att den
egentlige uppfinnaren av nollställningsbegreppet
med ett raskt penndrag tillintetgjort
sin andes produkt.» Jag vill
i det sammanhanget säga att jag aldrig
tidigare haft reda på att det var civilminister
Lindholm som uppfann det
enligt min mening mycket kufiska begreppet
nollställning.

Dessa uttalanden i tidningen Statsanställd
visar att missnöjet nu inte enbart
är att finna bland de bredare lagren
av statstjänstemän utan klart framträder
även bland de ledande och då i
främsta rummet förhandlarna. Så oförbehållsamt
har dessa knappast tidigare
uttalat sig om en uppgörelse som de va -

rit med om att godkänna. Detta ganska
egenartade förhållande tycker jag tyder
på att förhandlarna varit utsatta
för en stark press från arbetsgivarpartens
sida.

Det kan synas som om ett sådant påstående
inte har fog för sig med tanke
på de starka organisationer statstjänarna
har till sitt förfogande. Men förhållandet
mellan staten som arbetsgivare
och statstjänarnas organisationer är
helt annorlunda än på den privata arbetsmarknaden.
För organisationerna
på den privata arbetsmarknaden existerar
en verklig förhandlingsrätt, medan
statstjänarnas organisationer saknar sådan.
De får visserligen förhandla enligt
i stort sett samma former som gäller
på den privata arbetsmarknaden,
men det slutliga avgörandet ligger helt
på arbetsgivarens sida. Om herr Lindholm
inte får som han vill, kan han avbryta
förhandlingarna och gå till riksdagen
med sitt bud och hemställa att
detta godkännes. Statstjänarnas förhandlare
kan inget göra åt saken. Staten
kan träffa sina avgöranden ensidigt och
utan hänsyn till vad motparten har att
säga. Statstjänstemännen har sålunda
ingen verklig förhandlingsrätt. Vad de
har betraktar jag som en parodi på förhandlingsrätt.

Det kan invändas att detta resonemang
håller formellt men inte reellt.
Ja, men det är inte så många år sedan
civilministern — det var inte herr
Lindholm — ensidigt avbröt förhandlingarna
om den s. k. obekvämlighetsersättningen
för statstjänstemännen och
gick till riksdagen med sitt bud och
ävenledes fick riksdagens godkännande
av det.

Nu brukar civilministern, så fort
någon vågar sig på att kritisera en uppgörelse
eller kräva en för statstjänstemännen
förmånligare sådan, med emfas
hävda att en sådan kritik är liktydig
med ett angrepp på statstjänstemännens
förhandlingsrätt. Jag har här tidigare
sökt visa, ätt statstjänarna saknar

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

(il

Statstjänstemannens löner under år 1959 m. m.

verklig förhandlingsrätt. Men låt mig
nu eu gång för alla få slå fast, att vi
kommunister anser att statstjänstemannen
bör bli helt jämställda med de privata
löntagarna på detta område. Det
innebär att de även skall få facklig rörelsefrihet
så att de kan tillgripa stridsåtgärder
om så erfordras.

Det är möjligt att riksdagens medverkan
under sådana förhållanden icke
längre blir behövlig, men så länge inte
statstjänstemänlien erhållit full förhandlingsrätt
och erkännande av rätten
att utnyttja stridsmedel, så länge bör
riksdagen finnas som ett korrektiv mot
för statstjänstemännen oförmånliga
uppgörelser. Något annat har vi aldrig
krävt.

Den som hävdar att denna uppfattning
står i motsättning till statstjänstemännens
förhandlingsrätt vet inte vad
han talar om. Med större fog skulle man
ju kunna tala om att statens förhandlare
i år kränkt förhandlingsrätten genom
att kringgå den uppgörelse som
träffades år 1957.

I vår motion 617 i denna kammare
har vi påyrkat, att nollställningsfrågan
även för innevarande år upptas vid förhandlingarna
om 1960 års löner. Vi menar
att ersättning då bör utgå retroaktivt
till statstjänstemännen även för de
förluster de kan ha lidit genom den
uteblivna nollställningen vid årets uppgörelse.

Jag ber, herr talman, att med det
sagda få yrka bifall till vår motion i
denna sak.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! .lag tror inte att det
finns anledning att nu ta upp någon diskussion
om dyrortsgrupperingen. Herr
Svensson i Vä har i ett långt inlägg här
framfört centerpartiets synpunkter på
den frågan, vilka ju är väl kända från
tidigare tillfällen. Vi kan ju återkomma
till det här problemet i höst, då motioner
från centerpartiet i ämnet skall be -

handlas, och vi får då kanske anledning
att något mera fördjupa oss i problemet.

Jag vill emellertid ändå påpeka, att
det särskilda yttrande som man har
hängt på statsutskottets utlåtande gäller
en sak som egentligen inte hör hit. Den
motion som man hänvisar till innehöll
konkreta förslag. Den yrkade dels att
propositionen skulle bifallas i den del
den gällde löneförbättring i de lägre
ortsgrupperna, dels att propositionen
skulle avslås i vad den avsåg löneförbättringar
i högsta ortsgruppen, med
undantag av Norrland, och dels att de
i propositionen förutsedda lönegradsuppflyttningarna
skulle omprövas. Man
menade väl att riksdagen skulle försöka
peta in de tjänster, som det här gäller,
i de riktiga fållorna.

Även om man kommer fram till ett
avskaffande av dyrortsgrupperingen,
har man därmed inte löst frågan om lönesättningen
för de offentligt anställda.
Låt mig erinra om att det nu inte finns
något absolut samband mellan lönesättningen
och den officiella dyrortsgrupperingen.
Spännvidden är större i botten
på löneplan A än i ortsgrupperingen,
och i toppen är spännvidden i lönesättningen
betydligt mindre än i ortsgrupperingen.
Det resultatet har man kommit
till genom förhandlingar. Jag har
därför svårt att förstå vad det här yrkandet
egentligen skall tjäna för syfte.

Lika litet förstår jag det yrkande som
herr Hjalmarson framställde, att det
skulle ankomma på arbetsmarknadens
parter att lösa frågan. Ett sådant uttalande
av riksdagen är ju meningslöst,
eftersom detta är någonting som iakttas
redan nu. Den nuvarande löneplanen
byger ju på en sådan uppgörelse, som
inte följer den officiella dyrortsgrupperingen.

Även om vi går den vägen, kan det
hända att lösningen av problemet ändå
inte blir så alldeles enkel, eftersom man
väl måste ha någon bas att utgå från vid
lönesättningen.

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Statstjänstemannens löner under år 1959

Det fanns för ett par år sedan en utredning
med dåvarande talmannen i
denna kammare som ordförande. Den
föreslog att ortsgrupperingen skulle avskaffas
vad beträffar lönesättningen,
men samtidigt förordades att man skulle
pröva sig fram med något system som
byggde på marknadslöner. Även om nu
spännvidden i den officiella ortsgrupperingen
bär krympt ihop, har utvecklingen
på den privata lönemarknaden
varit sådan, att spännvidden i lönesättningen
fortfarande har samma storlek
som den nu haft i ett par decennier, och
i vissa fall har den till och med ökat.
Låt mig bara erinra om att det på vissa
områden förekommer spännvidder på
mellan 25 och 30 procent, och på något
område inom byggnadsindustrien är det
en spännvidd mellan 2-ort och 5-ort på
mellan 40 och 45 procent. Släpper vi
helt och hållet anknytningen av statstjänarnas
löner till dyrortsgrupperingen,
måste vi ha någon annan anknytning,
och det ligger då nära till
hands att försöka göra en anpassning
till någon form av marknadslöner.

För dem som säger sig verkligen vara
intresserade av en utjämning av löneklyftorna
finns det nog anledning att
fundera även över den här sidan av
problemet. Jag tror inte det är så enkelt
att man kan säga att vi skall lyfta
upp lönerna i lägsta ortsgruppen till
samma nivå som lönerna i ortsgrupp V.
Ty med detta löser man inte problemet.
Vi har lönesättningen på den privata sidan
kvar sådan den är. Skulle man gå
till väga på det enkla sätt som tydligen
föresvävar motionärerna inom centerpartiet,
kommer man med en sådan lönepolitik
att skapa mycket stora arbetsmarknadspolitiska
svårigheter.

Herr Senander vill göra en beställning
för kommande förhandlingar. Vi i
utskottet har inte funnit någon anledning
att göra beställningar för kommande
avtal. Den uppgörelse vi har att
ta ställning till i dag gäller ett år. Låt
den då gälla ett år. Nästa uppgörelse får

m. m.

väl parterna komma överens om då den
blir aktuell.

Resonemanget om alt statstjänarna
inte skulle ha samma förhandlingsmöjligheter
som man har på den fria marknaden
kan jag instämma i till en del,
även om det i realiteten kanske inte
är någon större skillnad. Skall vi få
en hel och full anpassning till vad som
gäller på den enskilda sektorn får vi
väl ändå göra klart för oss att vi kommer
in på kollektivavtal. Jag är medveten
om att det för vissa grupper,
exempelvis förtroendetjänstemän, inte
är möjligt att lösa frågan den vägen. Det
är emellertid uppenbart att det inte
skulle möta några större svårigheter att
för stora grupper av de nu löneplansanställda
statstjänstemännen avskaffa
de nuvarande löneplanerna och helt
enkelt införa ett kollektivavtal av samma
slag som man har på den privata
sektorn. Jag vet inte om de statsanställda
arbetarna anser sig vara i en
bättre ställning än de statsanställda som
är löneplansplacerade, men om så är
fallet har jag för min del inte så mycket
att invända emot att man här enligt
vad herr Senander tydligen önskade
kommer över på mera kollektivavtalsbetonade
former i fråga om lönesättningen
även på detta område.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Då denna reservation
innehåller en del uttalanden om dyrortsgrupperingen,
till vilka jag i mycket
stor utsträckning kan ansluta mig och
då jag redan förut här i riksdagen då
dessa frågor har behandlats har framfört
liknande synpunkter, kanske det
kan förefalla litet egendomligt att jag i
detta betänkande står på utskottets förslag
och alltså inte har anslutit mig till
det uttalande som framförts i reservationen.
Denna ställning har jag intagit
av följande skäl:

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

Statstjänstemännens löner under år 1959 m. m.

I den motion som nu föreligger och
som alltså gällde det förhandlingsresultat
som vi på femte avdelningen i statsutskottet
skulle behandla yrkades bl. a.
avslag på propositionen i den mån den
avser lönesättningar i högsta dyrortsgrupp
utanför Norrland. Det var alltså
ett direkt yrkande om avslag på Kungl.
Maj :ts proposition och på den förhandlingsprodukt
som denna proposition innehöll.
Det har i alla fall varit en princip
hittills att riksdagen inte gjort någon
ändring i förslag som kommit
fram via förhandlingar.

Man har inte i reservationen fullföljt
denna motion när det gäller det väsentliga
yrkandet, utan man har här framfört
vissa principiella synpunkter på
dyrortsgrupperingen. Men den frågan
anser jag för min del inte skall diskuteras
i detta sammanhang, ty behandlingen
av motionerna som gäller dyrortsgrupperingen
— jag tror de väckts
från centerpartihåll — har ju uppskjutits
till höstriksdagen. Då vill jag diskutera
dessa motioner, och då är jag
beredd att framföra liknande synpunkter
som dem som kommit till uttryck i
reservationen.

Denna fråga är inte så enkel som
många kanske föreställer sig. Jag vill
för min del inte motsätta mig att frågan
föres in i förhandlingar, men jag
har i så fall ett bestämt yrkande, nämligen
att riksdagen på ett tidigt stadium
får medinflytande och möjlighet att
följa förhandlingarna, så att vi inte i
efterhand, när förhandlingarna är klara,
här i riksdagen bara har att tilllämpa
den hittills gällande principen
att utan någon avvikelse konfirmera
överenskommelsen. Det kan hända att
förhandlingsresultatet i så fall kommer
tillbaka med en spännvidd, när det
gäller de olika områdena i landet, som
är betydligt större än nu via dyrortsgrupperingen,
och det är jag inte beredd
att acceptera.

Kungl. Maj:t har ju nu eu utredning
i gång som rör hland annat dessa ting,

och om jag inte är fel underrättad har
departementschefen i sina direktiv ansett
att frågan om ett större medinflytande
från riksdagens sida via någon
lönedelegation eller dylikt skall kunna
tas upp till behandling i detta sammanhang.
Jag vill uttala önskemålet att ett
dylikt förslag så snart som möjligt kunde
komma fram, ty jag tror det skulle
vara till stort gagn, om riksdagen härigenom
på ett tidigare stadium kunde
följa dessa lönefrågor.

Herr talman! Jag har med dessa ord
velat deklarera varför jag i detta fall
står fast vid utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Vä (ep):

Herr talman! Jag märker att herr
Staxäng inte helt kan dela herr Hjalmarsons
uppfattning när det gäller den
formulering av reservationsyrkandet
som herr Hjalmarson föreslog. Det förstår
jag faktiskt. Även jag är rädd för
att en dylik formulering, om den antoges
av riksdagen, skulle innebära
minskade möjligheter för riksdagen att
utöva inflytande på dessa viktiga frågor.
Vad är det för övrigt som garanterar
att inte dessa förhandlingar skulle
kunna leda till ett resultat, där spännvidden
tvärtemot vår önskan skulle öka
i stället för minska?

Att jag inte kan acceptera det av
herr Hjalmarson framförda förslaget
beror på att i herr Hjalmarsons formulering
ett par rader av reservationen
utelämnats, som jag anser vara ganska
viktiga. Det gäller de speciella norrlandsförhållandena.
I reservationen
står: »Vid en sådan avveckling av dyrortsgrupperingen
måste emellertid den
för Norrland speciella dyrheten beaktas
på sätt som förordats i motionerna.
» Det tycker jag är ett ganska viktigt
uttalande i denna fråga.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! I reservationen för man,

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Statstjänstemannens löner under år 1959

herr Svensson i Va, in frågan i förhandlingarna.
Visserligen med vissa direktiv,
men frågan förs dock in i förhandlingarna,
och det är detta jag inte
är beredd att ansluta mig till nu. Jag
tycker det vore klokast om herr Svensson
i Va och jag väntade med att diskutera
denna fråga, där vi är på samma
linje, till i höst, då de motioner jag
nämnde skall behandlas.

Härmed var överläggningen slutad.

Utskottets hemställan

Mom. A

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. B

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen 11:617; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. C och D

Vad utskottet hemställt bifölls.

Motiveringen

Herr talmannen gav propositioner på
godkännande av l:o) utskottets motivering;
2:o) utskottets motivering med det
tillägg, som angivits i den vid utlåtandet
fogade reservationen; samt 3:o) utskottets
motivering med det tillägg, som
under överläggningen föreslagits av herr
Hjalmarson; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Svensson i Vä begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna hava
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade dock herr
Hjalmarson votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

m. m.

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
motiveringen i statsutskottets utlåtande
nr 111 antager det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det förslag, som under överläggningen
framlagts av herr Hjalmarson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 58 ja och 40 nej, varjämte
105 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering i utskottets
utlåtande nr 111, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
utskottets motivering med det tillägg,
som föreslagits i den vid utlåtandet fogade
reservationen av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Svensson i Va
begärde likväl rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 130 ja och 31
nej, varjämte 41 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

§ 8

Föredrogos vart för sig
statsutskottets utlåtande nr 112, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa tjänster vid kommunikationsverken; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 7 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften jämte i
ämnet väckta motioner, och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse med Schweiz rörande
tullmedgivanden, m. m. jämte i ämnet
väckt motion; samt

bankoutskottets utlåtanden:
nr 32, i anledning av väckt motion
om en översyn av de administrativa reglerna
för riksdagens verk; och

nr 33, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken beträffande
överlåtande av beredskapsanläggning.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 9

Ändring i den s. k. bagerilagen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag

Ändring i den s. k. bagerilagen

angående ändring i lagen den 16 maj
1930 (nr 139) om vissa inskränkningar
beträffande tiden för förläggande av
bageri- och konditoriarbete, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Genom en den 3 april 1959 dagtecknad
proposition, nr 131, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
ett genom propositionen framlagt
förslag till lag angående ändring i lagen
den 16 maj 1930 (nr 139) om vissa
inskränkningar beträffande tiden för
förläggande av bageri- och konditoriarbete.

Om propositionens huvudsakliga innehåll
anförde utskottet:

I propositionen föreslås, att den särskilda
regleringen av arbetstidens förläggning
inom bagerinäringen i fortsättningen
inte skall äga tillämpning på
tillverkning av spis- eller knäckebröd,
käx eller annat därmed jämförligt bakverk.
I fråga om tillverkningen av annat
bröd föreslås vissa uppmjukningar
i nu gällande regler. Sålunda föreslås
angående tidpunkten för arbetets början,
förutom en viss utvidgning av möjligheten
att utföra förberedelsearbeten
före påbörjandet av det egentliga bageriarbetet,
att under natten till söckendag,
som närmast föregår sön- eller
helgdag, varje slag av bageri- och konditoriarbete
skall få utföras mellan klockan
5 och 6 på morgonen. Beträffande
tiden för arbetets slut innebär förslaget,
att arbete, som bedrives med regelbunden
skiftindelning, på söckendag skall
få utföras till klockan 23. Slutligen föreslås
en viss utvidgning av arbetarskyddsstyrelsens
dispensrätt.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft vissa
i anledning därav väckta motioner, nämligen de

likalydande motionerna 1:468 av

5 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 19

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Ändring i den s. k. bagerilagen

fru Gärde Widemar m. fl. och II: 572
av fröken Elmén m. fl. samt

motionen II: 573 av herr Nilsson i
Gävle m. fl.

I motionerna 1:468 och 11:572 hade
hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att 1. avslå proposition nr 131, 2. Sverige
säger upp konventionen nr 20 beträffande
arbetstid för bagerier, samt
3. nuvarande bageriarbetstidslagen upphäves».

I motionen 11:573 hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå propositionen.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med avslag å motionerna 1:468
och 11:572 samt 11:573, bifalla förevarande
proposition, nr 131.

Reservation hade avgivits av herr
Sunne, fru Svenson, herrar Kaijser,
Källqvist, Jacobsson i Tobo och Lothigius,
fröken Höjer samt herr Wahrendorff,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 131;

B. att riksdagen, i anledning av motionerna
I: 468 och II: 572, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t

dels som sin mening giva till känna,
att Sverige borde snarast möjligt uppsäga
Internationella arbetsorganisationens
konvention (nr 20) angående nattarbete
i bagerier;

dels anhålla, att Kungl. Maj:t ville
snarast möjligt förelägga riksdagen förslag
till lag angående upphävande av
lagen den 16 maj 1930 (nr 139) om vissa
inskränkningar beträffande tiden för
förläggande av bageri- och konditoriarbete; C.

att motionen II: 573 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Det förslag, som utskottet
lägger fram, är så till vida till -

fredsställande som bagerilagens tilllämpningsområde
inte längre skall omfatta
tillverkning av knäckebröd, kex
och liknande bakverk, för vilka de allmänna
bestämmelser, som förekommer
inom andra grenar, skall tillämpas. Det
anser också departementschefen vara
riktigt, och han säger att vi här har
en så långt driven rationalisering att
man inte behöver befara att missbruk
sker. Denna lagstiftning borde alltså ha
kunnat avskaffas för länge sedan.

Det är att märka att det här gäller
varor, som inte behöver och kanske
inte bör levereras samma dag som de
tillverkas. Men för tillverkningen av
mjukbröd, där ju det motsatta förhållandet
råder, skall lagen alltjämt tilllämpas.
Man borde även här kunna nöja
sig med arbetsskyddslagens huvudregel,
som uppställer förbud för arbete
mellan kl. 23 och 5 på morgonen.

Det enligt min uppfattning orimliga
i bagerilagstiftningen är att företagarna
själva faller under lagen. Att den
egna företagaren inte ens själv får gå
ned i sitt bageri eller konditori för att
där verkställa nödvändiga arbeten eller
förberedelser för att kunna betjäna
sina kunder på ett sådant sätt som de
skulle vilja, t. ex. genom att ordna färska
bullar till morgonkaffet eller leverera
varor i tid till en 50-årsuppvaktning.
De måste vänta till dess klockan
slår 6 med risk att inte i tid hinna med
vad de skulle vilja leverera.

Jag är personligen av den uppfattningen
att hantverkaren och den lilla
företagaren skall betjäna sina kunder
på bästa möjliga sätt. Han skall inte
hindras i denna sin strävan genom hämmande
lagar, allra minst med den motivering
som departementschefen och
utskottet åberopar. Departementschefen
säger bland annat: »Enligt min mening
är emellertid förhållandena alltjämt
sådana att ett undantagande av
företagarna från lagstiftningens tilllämpning
sannolikt skulle gynna de
minsta företagen i förhållande till de

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

större.» Utskottet säger likadant. Sedan
fortsätter departementschefen: »Då
jag inte i detta sammanhang är beredd
att ta ställning till frågor, som berör
konkurrensförhållandena inom bagerinäringen,
förordar jag därför, att de
i detta avseende nu gällande bestämmelserna
bibehålies.»

Efter vad jag kan förstå är det just
konkurrensförhållandena som departementschefen
berör med ett sådant uttalande,
enligt vilket ett upphävande av
lagen skulle gynna de mindre företagen
i förhållande till de större. Man ville
alltså bibehålla en lagstiftning med
bl. a. denna underliga motivering. Den
större företagsamheten skulle lida på
den mindre, på att den egne företagaren
skulle få arbeta för att kunna försörja
sin familj, för att så småningom
skaffa sig en grund för att utveckla
det lilla företag, vilket han kanske själv
eller tillsammans med några familjemedlemmar
sköter, till ett större företag
som t. o. m. kanske kan bereda sysselsättning
åt anställd arbetskraft. I tider
då vi så väl behöver initiativkraft och
företagsamhet förefaller det mig egendomligt,
att man på det viset skall
hindra en konkurrens och en utveckling,
byggd på egen vilja att arbeta.

Om denna lag skulle tillämpas på
andra områden inom hantverk, mindre
företagsamhet eller jordbruk, är jag
övertygad om, att vi skulle få ett sämre
produktionsresultat, kanske till och med
vissa sysselsättningsrubbningar. Jag
skulle kunna ur egen erfarenhet från
hantverkarkretsar ge många belysande
exempel på delta, men jag skall nöja
mig med ett enda som är dagsfärskt.

.lag tillät mig i dag att på enligt bagerilagen
otillåten tid iordningställa en
del arbeten, som jag sände hem i morse,
därför att jag ville medverka till att
våra anställda i görligaste mån skulle
ha full sysselsättning och för att kunderna
skulle få varor levererade i önskad
tid. Anser verkligen kammarens
ledamöter, att jag på grund av detta

Ändring i den s. k. bagerilagen

står här som en brottsling? Jag hoppas,
att ni inte gör det, och enligt lagen kan
ni inte heller göra det. Om jag däremot
hade varit bagare eller konditor och
gjort något liknande hade jag varit en
brottsling. Är det rim och reson att
på detta sätt hindra vissa yrkesutövare
att när de finner lämpligt utöva sitt
hederliga yrke på bästa sätt för att
tjäna allmänheten och kanske rent av
för att uppehålla sysselsättningen i sitt
lilla förelag? Det rimmar efter vad jag
kan förstå dåligt med de försäkringar
om förståelse för de mindre företagarna,
som gavs här i kammaren från regeringshåll
senast i tisdags, då statsrådet
Lange hl. a. yttrade, att man
ingalunda är overksam när det gäller
att främja en sund utveckling av de
mindre företagen.

Här har vi, ärade kammarledamöter,
chansen att — till och med utan att
belasta budgeten, och då borde det inte
vara så svårt — visa prov på den näringsvänlighet,
som vi så vitt och brett
talar om.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag tror, att vi alla i
denna kammare är överens om att vi
vill ha ett så väl utbyggt arbetarskydd
som möjligt. Det kanske därför kan förefalla
egendomligt, att man motionerar
om avslag på en proposition, som går ut
på vissa bestämmelser om förläggandet
av arbetstiden för bageri- och konditoriarbetare;
det är ju en arbetarskyddslag.
.lag anser emellertid, att när
vi lagstiftar är det nödvändigt att se
till, att de lagar vi beslutar står i överensstämmelse
med tidens krav och att
de inte kommer i konflikt med andra
lagar. En lag får inte heller innebära ett
onödigt ingrepp i medborgarnas frihet.
Den måste vara sådan, att den enskilde
medborgaren kan förstå att lagstiftningen
är nödvändig och därför följer

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Ändring i den s. k. bagerilagen

lagen i stället för att överträda densamma,
så att vi får onödigt många lagbrytare
i vårt samhälle.

Bageriarbetstidslagen — som vi nu
diskuterar vissa ändringar av — var
starkt motiverad, när den en gång kom
till. Ur arbetarskyddssynpunkt var det
nödvändigt att försöka få slut på det
nattarbete som då förekom inom bagerinäringen.
På den tiden fanns det
inga föreskrifter i arbetarskyddslagen
om förbud mot nattarbete. För närvarande
föreligger ju ett generellt nattarbetsförbud,
som gäller alla sorters företag.
Enligt detta är natt mellan kl. 23
och kl. 5. Yi har vidare den allmänna
arbetstidslagen med bestämmelser om
arbetstidsbegränsning. Den är också
tillämpbar på alla företag, även på bagerierna.
Vi vet likaså, att 45-timmarsveckan
nu är aktuell.

När bageriarbetstidslagen en gång
kom till, utfördes allt arbete manuellt,
både i stora bagerier och i små. Det är
förståeligt att man då var mycket rädd
för att familjebagerierna skulle kunna
komma ut med det färska brödet tidigare
på morgonen än de andra, som
hade anställd arbetskraft. Därför kom
denna lag att omfatta även företagaren,
vilket ingen annan arbetarskyddslag
gör som är tillämplig på hantverk och
industriellt arbete. Det är ett djupt ingrepp
i näringsfriheten att inte en företagare
skall få förlägga sin arbetstid
som han själv vill inom det egna företaget
utan man i lag bestämmer när
han får arbeta.

På grund av rädslan för familjebagerierna
har man utformat lagen så snävt
och rigoröst, att man inte kan övervaka
att den följes i alla avsnitt. Det har också
blivit mycket stora tolkningsbesvärligheter
när det gäller en hel del av de
olika arbetsmomenten, eftersom lagen
säger ifrån att ett visst arbete inte får
utföras före kl. 6 och ett annat först
efter klockan 6. Lagen har också varit
ett tacksamt objekt för många tidningskåserier
och även i Grönköpings Vecko -

blad, vilket jag för min del tycker är
beklagligt när det är fråga om en
arbetarskyddslag.

När den tekniska utvecklingen hade
gått så långt att bagerierna på grund
av möjligheterna till nedkylning kunde
utföra bakningen dagen förut, så uppstod
det många tolkningssvårigheter.
Skulle det arbetsmoment som bestod
däri, att man genom att trycka på en
knapp förvandlade kylrummet till jäsningsrum,
anses vara bakningsarbete
och få utföras först efter klockan 6
eller skulle det få utföras före klockan
6? Den frågan har emellertid sedermera
bragts ur världen genom att man börjat
använda automatisk tidsinställd utlösning.
Skulle vidare det arbetsmomentet,
att man flyttade brödämnena från jäsningsugnen
till den vanliga ugnen, betraktas
som bakningsarbete och få utföras
endast efter klockan 6 eller skulle
det få utföras före klockan 6? I den nya
lag, som vi nu har att behandla, är sagt
att detta arbete kan få utföras även före
klockan 6.

I sin iver att se till att hembagerierna
inte på något sätt skulle arbeta på
olaglig tid, har man emellertid utformat
lagen på ett sådant sätt, att en husmor
inte får efter klockan 20 baka bröd för
det egna hushållet med hjälp av någon
som inte är medlem av hushållet. Detta
är ju någonting som inte kan övervakas,
och jag antar att det inte heller är lagens
mening att man inte skulle få baka
i det egna hushållet efter klockan 20,
eventuellt med tillfällig hjälp av någon
som inte är medlem av hushållet. För
övrigt är lagens utformning sådan, att
om en god vän kommer hem till mig på
kvällen och hjälper mig att baka, blir
vi båda två lagbrytare.

Man undrar mycket, varför just inom
bagerinäringen företagarna har medtagits
i arbetarskydslagen. I vissa remissyttranden
sägs att dessa företagare också
bör omfattas av det skydd som arbetstagarna
har. Men det är mycket
svårt för en företagare i allmänhet att

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

förstå, att han inte får baka i det egna
företaget före klockan 6 eller efter klockan
20. Härom sommaren kom jag till
en ort på västkusten, där jag träffade en
god vän. Hon sade att hon arbetade om
nätterna, och jag frågade då var hon arbetade
någonstans. — »Jo, jag arbetar
i bageriet.» — »Men, kära du, då är du
ju lagbrytare i dubbel bemärkelse. Såsom
kvinna får du inte arbeta på natten
inom hantverk och industri, och
bageriarbete får inte utföras på natten.»
Hon blev mycket förskräckt att böra
detta och slutade att arbeta bos sin släkting
som hade bageriet — det var egentligen
ett familjebageri — och övergick
till att vaka inom sjukvården; på grund
av olika omständigheter inom familjen
ville hon ha nattarbete.

Det var emellertid mycket värre för
mig att få den, som hade bageriet, att
förstå att han inte hade rätt att baka
på nätterna. Han sade: »Varför skall
inte jag och min fru få arbeta i det
egna företaget även före klockan 6?
Min bror, som driver en reparationsverkstad
för bilar och motorer, har
liksom jag säsong på sommaren och
fullt upp att göra då. Men han får arbeta
hela nätterna i sin verkstad. Varför
skulle då inte jag få arbeta tidigare på
morgnarna än klockan 6?» Ja, jag hade
ju inte annat att göra än att visa honom
lagen.

Dessa bestämmelser skall nu i fortsättningen
bibehållas när det gäller
mjukbrödsbagerier.

Det är väl så, att där det inte finns
någon åklagare, blir det inte något åtal
eller någon dom. överallt ute i landet,
framför allt på orter med turistsäsong,
arbetar man i familjebagerierna även
på nätterna, särskilt då under sommaren.
Om detta påtalas, säger man: »Vintern
igenom bar vi nästan ingenting
att göra och då kan vi vila oss. Våra inkomster
får vi framför allt på sommaren.
Skall vi inte då få arbeta så mycket
som behövs?»

Såsom bär förut påpekats, tränger

Ändring i den s. k. bagerilagen

mekaniseringen in även på detta område.
Det är emellertid framför allt de
stora företagen som kan tillgodogöra sig
de tekniska uppfinningarna och därmed
också få förutsättningar att klara
upp situationen på ett helt annat sätt
än det lilla företaget, fainiljebageriet.
Man undrar nästan, om det inte här är
fråga om ett avsiktigt försök att komma
åt familjebagerierna. Såsom jag tidigare
sagt kan de stora bagerierna sköta utbakningen
dagen förut och sedan kyla
ned brödet och därigenom ha det färdigt
för gräddning klockan 6. De små bagerierna
däremot kan inte börja utbakningen
förrän klockan 6 och kommer
därför att stå sig mycket sämre i konkurrensen.
Resultatet blir alltså att man
stryper den mindre företagsamheten till
förmån för de större företagen.

Nu träffas det ju i praktiken på många
håll överenskommelser mellan arbetsgivare
och arbetstagare, som gör att
man går utanför lagen. Det sker också
en vittgående dispensering från denna
arbetstidslags bestämmelser. Men när
en lag dispenseras i mycket stor utsträckning,
har den ingen kraft längre
utan har nästan helt satts ur spel.

Som en talare sade här förut föreskriver
lagen nästan vissa sorters bröd
som eu företagare får baka. Utanför
lagen lägger vi för närvarande tillverkning
av spisbröd, kex och småbröd,
därför att sådan tillverkning är så industrialiserad.
Men vart leder utvecklingen
för närvarande i fråga om mjukbrödsbagerier?
Mot allt starkare industrialisering.
Arbetet blir allt mera
mekaniserat och består allt mera av
övervakning. Det kan naturligtvis då
ske i form av skiftarbete med reguljära
skift till klockan 22. På det sättet kommer
tillverkningen av limpor och matbröd
också så småningom att falla utanför
lagen.

Sådan utvecklingen nu bar varit har
lagen blivit en utpräglad konkurrenslag.
Det rör sig egentligen inte om arbetarskydd
utan om konkurrens, om att

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Ändring i den s. k. bagerilagen

den ena företagaren inte skall få ut
brödet före den andra. Framför allt de
små företagen blir i fortsättningen eftersatta.
Man kan under sådana förhållanden
diskutera om det egentligen är arbetarskvddsstyrelsen
och yrkesinspektionen
och inte hellre polisen som skall
övervaka lagen.

Som jag sade har vi generellt nattarbetsförbud
för alla i allmänna arbetarskyddslagen,
och allmänna arbetstidslagen
innehåller begränsningar av
arbetstiden. Därutöver kan organisationerna
så starka som de är genomdriva
ytterligare begränsningar av hur
arbetstiden skall kunna förläggas.

Naturligtvis sker en förbättring genom
den uppmjukning som socialministern
har föreslagit. Men tekniken har nu
gått så långt att jag anser en särlagstiftning
beträffande arbetstiden inom
denna näring helt onödig. Det kommer
i fortsättningen att skapa tolkningsbesvärligheter
och krångel att vi
får föreskrifter om detaljer.

Nu är vi bundna av en konvention
beträffande nattarbete i bagerierna. Det
är endast Finland av länderna här omkring
oss som har ratificerat den konventionen,
Danmark och Norge har det
inte, och av de större länderna i Europa
har bara Spanien ratificerat den. Om vi
skall upphäva lagen måste vi först säga
upp den konventionen.

Jag her, herr talman, att med detta få
yrka bifall till reservationen, som innehåller
en begäran om att konventionen
skall sägas upp samt att lagen sedan
skall upphävas.

I detta anförande instämde herrar
Jacobsson i Tobo (fp), Gustafson i Göteborg
(fp) och Rimmerfors (fp).

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! De föregående talarna
har huvudsakligen rört sig med petitesser
och detaljspörsmål i det föreliggande
lagförslaget och noga undvikit
att beröra de grundläggande motiven
för lagen.

Reservanterna har uppträtt mera
måttfulla och betänksamma när de behandlat
propositionen än motionärerna,
som ådagalade stor glupskhet när
de rumsterade om i propositionen. Det
var inte småsaker som motionärerna
angrep. De ville avslå propositionen
och säga upp konventionen och att den
nuvarande bageriarbetstidslagen skulle
upphöra att gälla. När vi fick resonera
litet med varandra, putsade motionärernas
företrädare i utskottet åtskilligt
på motionerna. Utskottsmajoriten och
reservanterna är således överens om
att bifalla propositionen. Men det är
klart att reservanterna måste räcka någon
vänlig hand åt motionärerna, och
därför har de föreslagit att konventionen
angående nattarbete i bagerierna
skall uppsägas och att Kungl. Maj:t sedan
skall framlägga förslag om bagerilagens
upphävande. Detta är alltså uppgifter
som skulle ankomma på Kungl.
Maj:t att framdeles utföra sedan vi i
dag antagit lagen.

De föregående talarna underlät att
redovisa hur denna lag har kommit
till och varför vi har denna lag.

Denna proposition grundar sig egentligen
på ett förslag, som arbetstidsutredningen
överlämnade till Kungl.
Maj:t 1955. Jag vill erinra om att arbetstidsutredningen
var enig i detta
förslag. I utredningen satt en representant
för Arbetsgivareföreningen och en
representant för Landsorganisationen.
Vi hade långvariga överläggningar med
parterna inom näringen. Vi företog resor
och såg hur situationen var hos
olika bageriföretag.

I utgångsläget, då de två parterna,
arbetsgivarna och arbetstagarna, hade
olika meningar, sökte arbetstidsutredningen
att komma fram till en kompromiss
mellan de skilda ståndpunkterna.
Den proposition som nu föreligger bygger
egentligen på denna kompromiss.
Arbetsgivarna ville ha bort lagen för
att få näringen under arbetstidslagen,
vilket skulle innebära en betydande

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Nr 19

försämring för arbetstagarna. Dessa ansåg
att bagerilagen var en skyddslag
och ville ha den kvar.

Utredningen hade även den uppgiften
att försöka arbeta in speciallagarna
under den allmänna arbetstidslagen. I
detta fall var vi inom arbetstidsutredningen
dock överens om, att det inte
gick att föra in bagerilagen under arbetstidslagen,
utan vi måste allt fortfarande
ha en särskild bageriarbetstidslag.
Arbetstidsutredningen strävade,
som jag nämnde, efter att genom sitt
förslag åstadkomma en godtagbar lösning.

Arbetsgivarparten har nu önskat att
ett lagförslag om arbetstiden i bagerierna
skulle framläggas för riksdagen.
Jag talar inte av något arbetsgivarintresse.
Å andra sidan tror jag emellertid
inte, att reservanterna och motionärerna
här kan mobilisera någon större anslutning
hos arbetstagarna för att få
sina förslag genomdrivna. Ett avtal
mellan parterna inom bagerinäringen
har nu träffats på grundval av den
föreliggande propositionen.

Arbetsgivarna har sagt —• om jag
nu skall anföra deras ståndpunkter —-att lagen innehåller ett minimikrav,
men att de sakkunnigas förslag, säger
de, bör ses som en kompromiss i syfte
att finna en framkomlig väg. Så har
avtal träffats på denna punkt.

Skulle vi här tillmötesgå motionärernas
och reservanternas förslag att upphäva
bageriarbetstidslagen, innebure
det en betydande försämring för livsmedelsarbetarna.
Dessa har redan genom
det förslag som här föreligger i
propositionen nödgats att åtaga sig treskiftsarbete
inom knäckebrödsfabrikationcn.
Efter att tidigare ha fått börja
kl. G samtliga dagar i veckan har de i
avtalet gått med på att på lördagarna
börja klockan 5. Denna eftergift har de
gjort samtidigt som andra medborgargrupper
i samhället kunnat genomföra
femdagarsvecka. Motionärerna och reservanterna
borde förstå, att arbetar -

Ändring i den s. k. bagerilagen

parten inte är så upplyftad över att behöva
få denna försämring. De har gjort
ett offer, men det är klart att även arbetsgivarna
har fått göra eftergifter.

Herr Nordgren talade om att konkurrensen
är eliminerad inom detta näringsområde,
som dock inte är det enda
område där konkurrensen är begränsad.
Vi har t. ex. förordningen om yrkesmässig
trafik. Vem som helst får
inte köpa lastbil eller taxibil och sätta
in den i trafik. Att företagarna omfattas
av lagen är alltså en skyddsfråga för
dem själva.

Jag vill erinra om att vid de överläggningar
vi hade inom arbetstidsutredningen
med arbetsgivarparten och
företagen på detta område var denna
fråga inte någon större fråga. Tvärtom
ville de inte gärna resonera om den,
ty det är inte så som herr Nordgren
här har gjort gällande, att konkurrensen
mellan storföretag och småföretag
är det farliga.

När arbetstidsutredningen lämnade
sitt förslag utgjordes den sammanlagda
företagargruppen till två tredjedelar av
småföretag. Den övriga delen utgjordes
av storföretag. Konkurrensen kommer
dock inte att stå mellan storföretag
och småföretag. Konkurrensen kommer
att med förödande kraft gripa in i utvecklingen
den dag då motionärerna
och reservanterna kan få genomfört
att de små företagen ställs utanför lagen.
Då blir den fria företagsamheten
helt fri, och vad betyder det?

Såvitt jag förstår är bagerinäringen
ett yrke, där bara den enklaste utrustning
behövs för att man skall kunna
starta ett bageri. Följderna av ett borttagande
av denna konkurrcnsbegränsande
skyddslag kommer först och
främst att drabba de G 000 småföretagen.

Deras försäljningsområde är mycket
begränsat, på grund av att en effektiv
distribution kräver bilar och annan utrustning,
som de i allmänhet inte bär.

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 fm.

Ändring i den s. k. bagerilagen

De säljer därför bara till ett visst kvarter,
en bygd eller någon större ort.

Om fröken Elmén nu skulle få in
ytterligare några tusen småföretagare,
och om en del av dessa sätter upp ett
litet bageri i närheten av ett redan
existerande, så drabbar ju den skärpta
konkurrensen inte storföretagen utan
det lilla företag som redan finns på
platsen och vars existensmöjligheter
därigenom blir ytterligt försvagade. Det
är här inte fråga om någon näringsfientlighet
— som någon har uttryckt
det — men vill man skydda småföretagarna
i landet och ge dem möjligheter
att utöva sin näring, så skall man
inte släppa in dessa nya grupper.

Vid våra överläggningar i dessa frågor
har det framkommit, att arbetsgivarna
vill ha vissa särbestämmelser,
för den händelse beslut skulle fattas
om bagerilagens upphävande. Man har
nämligen från arbetsgivarparten sagt,
att denna ändring inte får medföra, att
den före bagerilagens tillkomst rådande
ohämmade och skadliga konkurrensen
företagarna emellan återuppstår. De
är alltså rädda för att den ohämmade
konkurrens som förut fanns skall komma
tillbaka. Vi har i det sammanhanget
sagt, att arbetarskyddslagen i sin nuvarande
utformning inte gäller beträffande
företagarnas eget arbete, och om
bagerilagen upphäves, måste arbetarskyddslagen
därför kompletteras med
en bestämmelse om att förbud mot nattarbete
inom bagerinäringen skall gälla
icke blott arbetstagarna utan också företagarna.
Där är det en liten skillnad
mellan arbetsgivarpartens synpunkter
och de synpunkter som vi har anlagt
i arhetstidsutredningen. Denna fråga är
invecklad, och det skulle inte skada om
reservanterna litet närmare undersökte
vad deras förslag i realiteten skulle
innebära.

Reservanterna vill liksom frigöra sig
från ansvaret för att upphäva bagerilagen
och säger i reservationen: »Styrkan
hos de anställdas organisationer

är den bästa borgen för att arbetsförhållandena
inte skulle försämras, om
de särskilda reglerna om förbud mot
nattarbete upphävdes.» Men om reglerna
inte gör någon skada, varför kan de
då inte få stå kvar? Om reservanterna
nådde sitt syfte och fick bagerilagen
upphävd, så skulle det innebära att alla
fribytare släpptes lösa och arbetet kunde
börja klockan 5 på morgonen. De,
som då hade arbetat upp ett företag
och fått det stabiliserat, skulle därmed
råka ut för en mördande konkurrens,
som skulle medföra stora svårigheter.

Uppfattningen om denna lag går
tydligen i viss mån isär, att döma av
de synpunkter reservanterna fört fram
och de som redovisats för arbetstidsutredningen,
när vi där försökte arbeta
fram denna lag.

Herr talman! Med det anförda ber
jag få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är fullt på det klara
med — och det har jag hela tiden
framhållit — att detta är en konkurrenslag,
och som sådan borde den
egentligen ligga under polisens tillsyn.

I den mån det inte går att kontrollera
denna lag — och det är mycket
svårt, det kommer att bli överträdelser
av lagen — kommer det att undergräva
respekten för lagar i allmänhet, något
som jag tycker är mycket beklagligt.
Vi skall ha få lagar som vi kan hålla,
inte onödiga lagar med onödiga bestämmelser,
som människor överträder.

När herr Nilsson i Göteborg talar
om att arbetsgivarna varit angelägna
att få denna lag, förefaller det mig
egendomligt. Jag skulle för min del
kunna tro att vad de velat ha är just
den uppmjukning som denna lag innebär.
Lagförslaget har länge förelegat,
innan det kom en proposition därom,
och det har varit ute på remiss hos
olika instanser.

Lagen är på något sätt oformligt
skriven. Kan inte socialministern hålla

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19

med mig om att det finns oformligheter
i lagen, som gör att den blir mycket
svår att hålla? Den innehåller även
vissa detaljer som jag inte tror att man
från början hade avsett att den skulle
innehålla.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 10

Herr TALMANNEN yttrade:

Under förutsättning att alla på listan
upptagna ärenden hinner behandlas
vid dagens sammanträde kommer endast
bordläggningar och andra formella
ärenden att förekomma vid morgondagens
plenum. Såvitt nu kan bedömas
behöver bordläggningsplena icke anordnas
på lördag. Måndagens sammanträde,
som är ett bordläggningsplenum,
tar sin början kl. 16.00.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.08.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 21 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Ändring i den s. k. bagerilagen (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande andra
lagutskottets utlåtande nr 32, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 16 maj 1930 (nr 139) om
vissa inskränkningar beträffande tiden
för förläggande av bageri- och konditoriarbete,
dels ock i ämnet väckta motioner,
nu komme att fortsättas; och lämnades
enligt förut skedd anteckning ordet
till

Herr NILSSON i Gävle (k), som yttrade: Herr

talman! I den debatt som hittills
har förekommit i berörda ärende

har fröken Elmén nämnt, att arbetstidsförläggningen
för bageriarbetare skulle
erbjuda många tolkningsfrågor. Jag tror
att den som känner till förhållandena
i bagerierna inte behöver befara några
svåra problem av den arten. Det är ju
klart utsagt i lagen, att trågarbetet får
utföras före klockan 6 och att eldaren
också får börja tidigare, medan allt uppslagningsarbete
får börja först klockan
6 — enligt den föreslagna lagen klockan
5.

Vad är då uppslagningsarbete? Fröken
Elmén har försökt förenkla det hela
genom att säga, att t. o. m. en sådan enkel
sak som att trycka på en knapp är
ett förbjudet arbete. Javisst, det skall
vara förbjudet, eftersom det inte bara iir
fråga om att trycka på knappen. I och
med att man trycker på knappen förvandlar
man ett kylrum till en kvalm,
ett jäsrum, och då behövs det personal
som sköter jäsrummet. Det fordras alltså
flera människor i bageriet i samma
ögonblick som man trycker på knappen.

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Ändring i den s. k. bagerilagen

Jag har långvarig erfarenhet av de
här problemen och vet hur bageriarbetarna
i Sverige bekämpat nattarbetet
och hur de hälsade med tillfredsställelse
bagerilagen av 1919. Dessförinnan hade
det förekommit ett enormt utbrett nattarbete
som gjorde att bagaren många
gånger fick sova i bageriet eller på mjölkammaren
under de mest trista förhållanden.

Det är alltså en stor fråga för Sveriges
bageriarbetare. Nu har det sagts,
att arbetarorganisationen redan har
skrivit avtal, och det vet jag, men hur
kom det avtalet till? Det var en ledande
politiker som genom sin auktoritet kanske
inte pressade arbetarorganisationen
till en eftergift men i vart fall gjorde
klart, att man önskade den här eftergiften.
Det är väl ganska egendomligt
att man har kunnat få ett arbetarförbund
att acceptera ett avtal om en
arbetstidsförläggning som inte har täckning
i någon lag. I den mån arbetstiden
hittills har börjat före klockan 6 har
det fått ske på dispens, och det tycker
jag inte är som det skall vara.

Fröken Elmén har här berättat om en
släkting på västkusten, som skulle ha
arbetat i ett bageri på förbjuden tid, och
herr Nordgren från Söderhamn har också
talat om att han utfört nattarbete —
och det här i riksdagen. Ja, innehavarna
av de här små familjebagerierna
skall alltid utnyttja så många släktingar

— nära släktingar, avlägsna släktingar,
kusiner, kusinbarn, bryllingar, mågar
och andra som inräknas i släktskapet

— att dessa bagerier i stor omfattning
icke är familjebagerier i vanlig mening
utan faktiskt bagerier med anställd arbetskraft.
När jag var ordförande i
Stockholms bageriarbetarefackförening
hade vi ett svårt arbete att hålla reda
på sådana överträdelser, och jag kan inte
förstå, varför vi skall göra eftergifter
för dessa småbagerier.

Det har sagts att bagerierna måste
ha tid på sig på morgonen för att hinna
köra ut brödet till affärerna, men är

det nu ett så starkt konsumentintresse,
att det motiverar en arbetstidsförsämring
för Sveriges bageriarbetare? Vilka
är det som kan få färskt bröd till dagens
första måltid? Inte är det Sveriges industriarbetare
— de börjar redan klockan
7, och då finns det inte något
färskt bröd. Det är möjligen någon
mindre grupp i socialgrupp 1 som kan
få färskt bröd till det första målet på
morgonen, men inte Sveriges arbetande
folk.

Nu har den tekniska utvecklingen i
bagerierna också satt sina spår på detta
område. Man har börjat använda kylrum
och gör s. k. nattbröd. Man kan
komma ifrån det hittills förbjudna uppslagningsarbetet
genom att göra det dagen
före, och man kan genom att trycka
på en knapp förvandla kylrummet till
jäsrum.

Kan någon då förklara, varför de
flesta stora bagerier i Stockholm icke
utnyttjar denna möjlighet att börja tidigare?
Varför gör de inte det? Jo, de
anser att det numera med de resurser
de nu har inte är nödvändigt. Självfallet
innebär det också en viss merutgift
om bagarna skall börja tidigare.

Herr Nilsson i Göteborg, vilkens teoretiska
kunskaper om arbetstidslagstiftningen
jag inte underskattar, förklarar
att man har gjort en viss eftergift för
lördagar och dag före helgdag. Jag tycker
detta kommer i hög grad olämpligt.
Här kämpar arbetarna för fem dagars
arbetsvecka, och alla andra arbetargrupper
i landet försöker få så stor ledighet
som möjligt, men samtidigt som
dessa förbättringar genomförs vill man
att bageriarbetarna i vårt land skall börja
klockan 5 på morgonen i stället för
som hittills klockan 6.

Nå, vad gör den där timmen? Här i
Stockholm förlägges bostäderna allt mer
till ytterområdena, och där finns många
gånger inte några kommunikationer,
med vilka bageriarbetaren kan ta sig
till sin arbetsplats. Det går an på sommaren,
när han kan använda cykel eller

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19

moped — en bil kan en bageriarbetare
icke skaffa sig på egen inkomst, eftersom
han tillhör en låglönegrupp.

Om man skulle gå den väg som fröken
Elmén och flera motionärer har
föreslagit och få ett kontinuerligt nattarbete,
bör vi komma ihåg att det inte
är fråga om skiftarbete där skiftet kan
ändras, så att vissa människor den ena
perioden går ett förmiddagsskift och
den andra ett eftermiddagsskift, utan i
ett mjukbrödbageri är det hela tiden
samma människor som får samma obekväma
arbetstidsförläggning varje dygn
året runt. Detta bör man hålla i minnet
om man vill ändra arbetstidsbestämmelserna.

En tidigare början på lördagarna är
inte motiverad. Det säges, att konsumenterna
då skulle köpa bröd för två
dagar, och det kan tyckas vara riktigt,
men de flesta bagerier, nära nog samtliga,
tillverkar matbröd, skorpor och
andra brödsorter, som med fördel kan
tillverkas dagen före, på fredagen, och
på lördagen tillverkas bara lättare brödsorter
såsom wienerbröd etc. Genom en
sådan omläggning kan bagerierna komma
ifrån den ökade tillverkningen på
lördagarna. Det finns därför såvitt jag
förstår inte något bärande skäl för att
arbetet skall börja en timme tidigare
på lördagarna.

Just nu aktualiserar butiksbiträdena
frågan om kortare arbetstid på lördagarna.
Men för att ett butiksbiträde skall
få en sådan förmån kräver man alltså,
att bageriarbetarna skall börja klockan
5 på morgonen. Jag kan inte finna något
giltigt skäl till en sådan försämring.

Jag vill tillägga att läget beträffande
familjcbagerierna och de s. k. egna företagen
inte är så där enkelt som fröken
Elmén har förklarat för oss här. Socialstyrelsen,
som ju är en myndighet
som vi inte bör underskatta, åberopar
i detta sammanhang arbetstidsutredningen
och befarar eu skadlig ökning
av nattarbetet. Landsorganisationen har
förklarat sig inte kunna inta någon be -

Ändring i den s. k. bagerilagen

stämd ställning till det här problemet,
medan Livsmedelsarbetareförbundet
och bageriarbetarna i övrigt är mycket
missnöjda och hävdar, att det bör vara
som det har varit tidigare. Jag förmodar
att också de övriga partigrupperna i
riksdagen har fått ett brev från Göteborg,
vari bageriarbetarna bestämt protesterar
mot den föreslagna arbetstidsförsämringen.

Bageriarbetarna i vårt land har allt
sedan den första bagerilagens tillkomst
bekämpat allt nattarbete. Ibland har de
lidit nederlag, och man har infört början
klockan 5 på några få ställen, men
man har tvingats att gå tillbaka. Det
finns såvitt jag förstår absolut inga bärande
skäl för den här arbetstidsförsämringen.
Däremot kan jag hålla med om
att det kan, när det gäller spisbrödsindustrien,
vara hugget som stucket om
den allmänna arbetstidslagstiftningen
bör gälla, eftersom spisbrödsfabrikerna
så långt tillbaka som jag kan minnas
har fått arbeta på dispens och kört i
skift. Spisbrödsindustrien har nu utvecklats
till en verklig storindustri,
och många mjukbrödbagerier har för
övrigt också utvecklats till brödfabriker.

Om riksdagsmännen riktigt satte sig
in i vad denna fråga egentligen gäller,
tror jag att de inte skulle biträda det
här lagförslaget, som innebär en försämring
för betydande arbetargrupper
i vårt land, som redan har ett ansträngande
arbete. Jag skulle tro att det finns
få arbetsplatser, där arbetstakten är så
högt uppdriven som i ett bageri. Man
kan nämligen inte sätta in mer folk. En
deg är ingen död företeelse, utan den
är egentligen levande, och måste ständigt
följas och passas. Takten är så
högt uppdriven i ett bageri, att dess arbetare
borde på något sätt kompenseras
i stället för att få vidkännas en
försämring. Jag tycker att det här är
eu eftergift åt arbetsgivarna som, när
de äntligen har fått lagen, visar sig vara
måttligt intresserade av den octi inte

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Ändring i den s. k. bagerilagen

utnyttjar möjligheterna till tidigare början.
Jag hänvisar till de faktiska förhållanden
som råder i Stockholm, där flertalet
av de största bagerierna icke utnyttjar
denna möjlighet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion II: 573.

Vidare anförde:

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är helt naturligt att
man på de stora bagerierna inte behöver
börja så tidigt på morgonen, eftersom
man där kan utnyttja alla tekniska
resurser. Man kan utföra en hel
del utbakning dagen före och sätta i
gång klockan sex med gräddningen av
brödet.

Jag håller med herr Nilsson i Gävle
om att bageriarbetet är kolossalt jäktigt,
i synnerhet på morgonen, om man
skall ha ut brödet tidigt till konsumenterna.

Jag är inte själv ständigt verksam i
yrket längre, men jag har hört av kolleger,
att man på många håll är belåten
med att börja klockan 5 på morgonen
på lördagarna för att i stället få
sluta tidigare på dagen. Dessutom har
man högre lön för tiden före klockan 6.

På en ort som jag besökte hade man
inom industrien regelbundet tvåskift,
klockan 5—2 och 2—10. Där följde man
första skift i bagerierna, och därigenom
blev det möjligt för bageriarbetarna att
anpassa sig till livet på orten. Det har
vidare framhållits som en nackdel för
bageriarbetarna, att de inte kan få eftermiddagsskift
utan enbart morgonskift.
Det kan diskuteras. Jag har själv
arbetat i skiftgående industri, och jag
fann då att faran i skiftarbetet ligger
däri, att man ändrar skift och därmed
också livsrytmen. Ur medicinsk synpunkt
skulle det vara bättre, om man
alltid hade morgonskift eller alltid hade
eftermiddagsskift. Å andra sidan
blir man, om man bara har eftermiddagsskift,
bortkopplad från hela det

sociala livet. Det är ju inte så, att man
bara äter, sover och arbetar; man har
även andra intressen, och för att kunna
ägna sig åt dem måste man ibland även
ha förmiddagsskift. Men jag förstår
mycket väl att de stora bagerierna inte
behöver begagna den tidigare morgontimmen,
eftersom de med hjälp av de
tekniska resurserna kan klara upp situationen.

Herr NILSSON i Göteborg (s) kort
genmäle:

Herr talman! De föregående talarna
stöder sig på hörsägner. De refererar
vad en bageriarbetare här och en bageriarbetare
där har sagt. Men den som
har litet erfarenhet från fackligt arbete
vet att det aldrig är så, att alla är
nöjda med ett avtal som träffats. Varje
medlem i fackföreningen har sin mening
om den och den detaljen i överenskommelsen.
Det är möjligt att fröken
Elmén kan ha träffat någon bageriarbetare,
som tycker det är bra att börja
arbeta klockan 5. Bageriarbetarförbundet
och Livsmedelsarbetareförbundet
har emellertid sökt värja sig mot denna
eftergift.

Anledningen till att jag begärde ordet
för replik var att herr Nilsson i
Gävle gjorde sig skyldig till ett misstag
när han påstod, att det skulle bli en försämring
för bageriarbetarna, om andra
kammaren antoge detta lagförslag. I
mitt första anförande erinrade jag om
att Livsmedelsarbetareförbundet har
slutit ett avtal på grundval av det förslag
till lag, som här presenteras av
socialministern. Avtalet är alltså redan
slutet, men vad bageriarbetarna vill ha
kvar är en skyddslag, så att det inte
blir möjligt att, som motionärerna önskar,
köra upp bageriarbetarna klockan
5 varje morgon. Trots motviljan mot
vissa detaljer i avtalet föredrar bageriarbetarna
denna lag framför att gå den
väg som motionärerna och reservanterna
anvisar.

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19

Herr NILSSON i Gävle (k) kort genmäle
:

Herr talman! Jag förstår inte vad
herr Nilsson i Göteborg syftar på, när
han säger att vi stöder oss på hörsägner.
Det räcker väl att erinra om att
Svenska livsmedelsarbetareförbundet
enhälligt har uttalat sig mot denna arbetstidsförsämring.
Av skäl som jag
nämnde tidigare har de skrivit under
detta avtal.

Jag kan försäkra herr Nilsson i Göteborg
att mjukbrödsbageriarbetarna inte
alls är tilltalade av den nya arbetstidsförläggningen.

Vidare vill jag säga, att det inte är
möjligt att kasta om rytmen i ett mjukbrödsbageri,
eftersom det där inte förekommer
skiftarbete annat än i mikroskopisk
omfattning. Resultatet av denna
nya lag blir, att dessa bageriarbetare
kommer att få börja tidigare
varje lördag och övriga dagar före helg.

Naturligtvis kan man anföra, att dessa
arbetare kommer att tjäna några kronor
till i veckan. Om man tillhör en
låglönegrupp, är man kanske tvingad
att ta en försämrad arbetstid för att tjäna
några kronor mer. Det är i och för
sig ingenting märkligt, men det bör
inte vara något rättesnöre för oss här
i riksdagen när vi skall lösa löneproblem
och sociala problem.

För övrigt ber jag att få erinra herr
Nilsson i Göteborg om att min motion
icke har samma innehåll som fröken
Elméns m. fl. Vi yrkar rent avslag på
propositionen och ingenting annat. Vi
vill behålla den bagerilag, som hittills
varit till nytta för Sveriges bageriarbetare.

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Beträffande denna lag
kanske jag först skulle säga, att jag vid
behandlingen av den i utskottet blev
förvånad över att det över huvud taget
fanns eu särskild lag för bageri- och
konditoriarbetare. Det visste jag faktiskt
inte tidigare, och jag fick den

Ändring i den s. k. bagerilagen

känslan att även dessa kategorier av
människor borde kunna inordnas under
den vanliga arbetstidslagen.

Jag skall inte lägga mig i diskussionen
i den mån den rör utsträckningen
av arbetstiden och att arbetet skall
börja tidigare på morgnarna. Jag förstår
mycket väl att en bageriarbetare
önskar, att hans arbete skall regleras
på det ur hans synpunkter bästa möjliga
sätt, och det har jag inget emot.
Vad som däremot förvånar mig är, att
även arbetsgivaren och hans familj
faller under denna lag. Det gäller ju här
främst alla dessa småbagerier som
sköts av ägaren och hans familj. Sådana
finns i stor utsträckning i de
mindre samhällena och de mindre städerna.
Tankegången är ju att även dessa
yrkesutövare skall lyda under denna
lag.

Ser man på utvecklingen under de
gångna åren kan man konstatera, att
bagerinäringen har mekaniserats och
att det företagits rationaliseringar i
mycket hög grad. Jag hoppas att herr
Nilsson i Göteborg någon gång får tillfälle
att besöka t. ex. Wasafabriken i
Filipstad. Där kan han se hur långt rationaliseringen
drivits inom vår brödindustri.
Detta kostar kolossala pengar.
De mindre företagen har inte samma
möjligheter att rationalisera på detta
sätt, utan de måste lita till den egna arbetskraften.
Man kan kanske säga att
denna lag först tillkom i konkurrensbegränsande
syfte, men med den rationalisering
som skett inom bagerierna
under de senaste åren råder nu faktiskt
det omvända förhållandet: de mindre
företagen har i dag svårare att hävda
sig i konkurrensen än de större.

Vi kan också konstatera att en stor
del av remissyttrandena går på avslagsyrkande.
Jag vill nämna vad kommerskollegium
och Kooperationens förhandlingsorganisation
säger. Kommerskollegium
anför: »Arbetstagarnas intresse
av eu arbetstidslagstiftning på förevarande
område torde kunna i erforderlig

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Ändring i den s. k. bagerilagen

utsträckning tillgodoses inom ramen
för en allmän arbetstidslag. Frågan om
införandet av en sådan är för närvarande
föremål för övervägande.---

I den mån särskilda bestämmelser anses
erforderliga till skydd för bagerinäringens
anställda, kunna sådana införas
i arbetarskyddslagen.» Kooperationens
förhandlingsorganisation uttalar
sig för »att bagerinäringen i sin helhet
borde inordnas under den allmänna
arbetstidslagen».

Kommerskollegium anför vidare:
»Vad beträffar arbetsgivaren jämte familj
bör det vara deras obestridliga rätt
att liksom inom andra näringsgrenar
själva avgöra i vilken omfattning arbete
för det egna företaget skall utföras.
Vidare synes de konkurrenssynpunkter
som tidigare medverkade till att
arbetsgivarna inordnades under lagen
icke stå i samklang med nutida uppfattning
på detta område. Numera inrikta
statsmakterna sina strävanden på att
söka främja den fria konkurrensen,
och näringslivets utövare biträda dessa
strävanden.»

Handelskammaren i Gävle är inne på
samma linje: »En väsentlig invändning
mot ett bibehållande av en särskild bagerilag
finner handelskammaren också
däri, att densamma bl. a. tillkommft i
konkurrensbegränsande syfte.»

Jag har som jag tidigare sade intet
emot arbetstidslagen som sådan, men
vad jag vänder mig mot är, att den skall
drabba även de fria yrkesutövarna inom
denna bransch. Lagen har ju i det
avseendet ingen motsvarighet i landet.
Butiksstängningslagen t. ex. begränsar
ju affärernas öppethållande, men den
förbjuder icke affärsinnehavaren att på
annan tid sköta affären, plocka om sitt
lager o. s. v. Och i går antog kammaren
en ny sjöarbetstidslag — utskottets
utlåtande nr 31 — men där har vi gjort
ett undantag: lagen gäller icke personer
som tillhör redarens familj på fartyg
understigande 500 registerton. Vi har
således gjort undantag i ett visst fall.

Herr Nilsson i Göteborg säger att reservationen
bara gäller petitesser och
detaljspörsmål, men det är nog inte så,
herr Nilsson. Det är i stället en principfråga
om en arbetstidslag skall tillämpas
även på den egna företagaren. Herr
Nilsson sade också att man kanske inte
kan få några större sympatier hos alla
företagare för denna bestämmelse, och
det är jag den förste att erkänna. I
de stora företagen som t. ex. Wasafabriken
har antagligen såväl företagare
som arbetstagare samma intresse av att
lagen även skall gälla de egna mindre
företagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen. Den går ut på
en utredning och ett nytt förslag till en
ny riksdag.

Herr NILSSON i Göteborg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Wahrendorff har
tydligen missuppfattat mig, när han
talar om petitesser och små detaljer.
Vad jag sade var, att de båda föregående
talarna hade sysslat endast med dessa
detaljer men undvikit de grundläggande
motiven för det förslag till ny
lag som nu förelagts riksdagen. Jag undrar
om inte denna debatt, som egentligen
borde handla om huruvida man
skall börja klockan 5 eller klockan 6 på
morgnarna, vilket är en så betydelsefull
fråga för bageriarbetarna, rör sig
endast om spörsmålet huruvida de medborgare
i samhället som har förmånen
att inte börja arbeta förrän klockan 9
eller 10 skall få dagsfärskt bröd till
frukosten eller inte. Det är ju det frågan
gäller. Och jag kan inte tänka mig
att i varje fall herr Wahrendorff har
tid att ta igen sig så länge, att han nödvändigtvis
måste köra upp bageriarbetarna
klockan 5 på morgonen för att få
en färsk bulle, när han sätter sig vid
frukostbordet. Nej, herr Wahrendorff
är nog uppe tidigare än så.

Vi har i arbetstidsutredningen upp -

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19

märksammat denna fråga, och vi framhöll
att »tillgång till dagsfärskt bröd
på morgonen tidigare än vad för närvarande
är fallet icke har en så hög
angelägenhetsgrad, att den motiverar
den avsevärda försämring i de anställdas
arbetsförhållanden, som härav skulle
bli en följd».

Yad beträffar att företagarna skulle
stå utanför lagen har jag tidigare sagt,
och jag vill understryka det, att ni gör
inte småföretagarna någon tjänst genom
att låta dem stå utanför. Det blir
nämligen, som jag sade, en sådan mördande
konkurrens mellan dessa småföretagare,
en konkurrens som de stora
företagen inte kommer att ha det ringaste
besvär av.

Herr WAHRENDORFF (ep) kort genmäle
:

Herr talman! De färska bullarna får
vi sällan något av på landet, och även
om man började baka mycket, mycket
tidigt skulle vi inte få dem distribuerade,
så att de kunde ätas vid 6—Va 7-tiden, när folk på landsbygden i allmänhet
går upp. Det är alltså inte några
sådana skäl som förestavat mitt uttalande
här.

Jag vänder mig heller inte mot lagen
som sådan när det gäller arbetarskyddet.
Är det verkligen så som herr
Nilsson i Gävle säger, att det är en
nackdel för bageriarbetarna att lagen
nu får en generösare utformning, så
får väl Kungl. Maj:t lägga fram förslag
till lag i stil med den vi nu är i färd
med att upphäva. För mig spelar detta
mindre roll. Kan vi genom en skärpning
av lagen likställa bageriarbetarna
med andra arbetstagare, så har jag
ingenting emot det.

Vad jag vänt mig mot är att lagen
tillämpas även på arbetsgivaren såsom
företagare och således drabbar de
mindre företagarna. Herr Nilsson i Göteborg
tror att om vi nu skulle låta företagarna
stå utanför denna lag, så skulle
det bli eu ytterligt skärpt konkurrens

Ändring i den s. k. bagerilagen

på detta område. Det tror inte jag, ty
de ekonomiska förutsättningarna är ju
under alla förhållanden lika. Jag är inte
alls rädd för att här skall bli en sådan
förfärlig massa bagerier, om man låter
företagarna stå utanför arbetstidslagen.
Visst inte — det sker ingenting på det
området fördenskull. Men det är klart
att det kan låta bra att säga som herr
Nilsson i Göteborg gör. Det var ju en
debatt i kammaren om småföretagarna
för några dagar sedan, och konkurrensen
här är ju hård, varför väl också
herr Nilsson i Göteborg i detta läge vill
dra ett strå till stacken.

Herr NILSSON i Göteborg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är inte jag som kan
bedöma vad resultatet blir av att företagarna
ställs utanför lagen, utan det är
arbetsgivarna och företagarna själva
som befarar att det skall bli en sådan
konkurrens, att man kommer att arbeta
på nätterna och alltså börja långt före
klockan fem, vilket skulle innebära en
svårighet för övriga företagare.

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! Vi har arbetarskyddslag
beträffande anställda i industri och
hantverk och bar dessutom till behandling
en speciell lag för dem som arbetar
i mjukbrödsbagerier. Tillåt mig säga att
jag begriper inte varför inte den förhandlande
organisationen kan bestämma,
vilken tid på dagen man önskar att
vederbörande skall arbeta. En lag är ju
till för att den skall hållas till punkt
och pricka men därutöver kan man
träffa avtal om den tid, under vilken
en viss grupp vill vara med om att arbeta.
Det gäller bär en grupp som tillhör
den stora landsorganisationen.
Varför skulle inte den som så många
andra kunna förhandla om sin arbetstid?
Jag måste säga att jag ställer mig
oförstående till detta, att denna grupp
inte själv vill ordna upp sådana bär
angelägenheter.

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Ändring i den s. k. bagerilagen

Härtill kommer att vi ju numera fått
en hel mängd nya tekniska anordningar,
som de stora bagerierna kan
skaffa sig. Dessa kan lätt sätta i gång
med en regelbunden skiftindelning. De
kan alltså hålla på till klockan 23, antingen
vi avskaffar den här lagen och
låter dem helt höra hemma under arbetarskyddslagen
eller ej. Jag vill också
gärna understryka vad herr Wahrendorff
nyss sade, att man måste vara
mycket förvånad över att företagarna
inte skall få arbeta så mycket de själva
vill.

Socialministern anlägger skyddssynpunkter
på denna fråga. Jag vet inte
hur många människor som dött av arbete,
men jag vet många som dött av en
slarvig livsföring, uteliv och dylikt. I
varje fall är det förfärligt få som dött
av verkligt rejält arbete. Om nu vederbörande
själva får bestämma sin arbetstid,
kan jag inte begripa, varför
man härvidlag skall anlägga skyddssynpunkter.
Socialministern befarar
också att det skall uppstå orättvisor i
konkurrensavseende. För en gångs skull
är det således fråga om småföretagare,
som åtminstone socialministern anser
har ett försprång för närvarande. Låt
dem då för en gångs skull få behålla
det här lilla försprånget, om de själva
skulle vilja börja arbeta litet tidigare.
Sedan kommer det an på vad arbetstagargruppens
organisation kan komma
överens om beträffande arbetstiden för
sina medlemmar.

Mig förefaller det som om alla de
remissinstanser som tillstyrkt denna lag
har gjort detta av bara farten; de har
liksom tyckt att de här grupperna måste
vi skydda. Jag tror inte att man behöver
göra det. Jag tror inte det är så
förfärligt mycket mera bråttom på
morgnarna när det gäller detta arbete
än många, många andra, och jag tror
inte att man kan rätta till missförhållanden
genom sådana här lagar. För
grupperna själva och för den allmänna
trivseln tror jag det är bättre ju färre

inskränkningar man har i det här avseendet.

Ja ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Jag kan förstå, herr talman, att det
kan verka egendomligt att en arbetargrupp
tecknar ett avtal beträffande en
arbetstid, som man inte tycker om, men
som jag redan framhållit har LO förklarat
att organisationen ännu inte intagit
någon bestämd ståndpunkt till detta
spörsmål. Svenska livsmedelsarbetarförbundet
har bestämt tagit avstånd
från den föreslagna arbetstidsförsämringen,
och då kan man fråga sig: Vilka
krafter har varit i rörelse när det gällt
att rekommendera denna avtalsuppgörelse?
Det är i varje fall inte bageriarbetarna
och inte Svenska livsmedelsarbetareförbundet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; samt 3:o)
bifall till den i ämnet väckta motionen
II: 573; och fann herr andre vice talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fröken
Elmén begärde likväl votering, i
anledning varav herr andre vice talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr
andre vice talmannen nu fann den under
2:o) angivna hava flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade dock herr Nilsson i Gävle
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
andra lagutskottets utlåtande nr
32 antager det förslag, som innefattas
i den av herr Sunne m. fl. avgivna reservationen,
röstar

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
motionen II: 573 av herr Nilsson i
Gävle m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Gävle
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 95 ja och 22
nej, varjämte 71 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 32, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 93 ja och 91 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

G — Andra kammarens protokoll 1959. Nr

Höjning av folkpensionsavgiften

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2

Höjning av folkpensionsavgiften

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av väckta motioner
om viss höjning av folkpensionsavgiften.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
321 i första kammaren av herr Aastrup
m. fl. samt nr 393 i andra kammaren
av herr Ohlin m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts

»A. att riksdagen för sin del måtte
besluta sådan ändring av folkpensioneringslagen
att folkpensionsavgiften fastställes
till 4,5 procent av den till statlig
inkomstskatt taxerade inkomsten
upp till 15 000 kronor att gälla fr. o. m.
den 1 januari 1960, samt

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig författningstext».

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 321 och II: 393 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sunne, Mannerskantz, Edström och Jacobsson
i Tobo, fröken W etterström
samt fru Sandström, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i
anledning av motionerna 1:321 och
11:393 måtte för sin del antaga ett i
reservationen intaget förslag till lag angående
ändrad lydelse av 19 § 2 mom.
lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Till det nu föredragna
utskottsutlåtandet är fogad en reserva19 -

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Höjning av folkpensionsavgiften

tion av herr Sunne m. fl. Denna reservation
upptar ett yrkande i ett motionspar
1:321 av herr Aastrup m. fl. och
II: 393 av herr Ohlin m. fl. om en höjning
av folkpensionsavgiften till 4,5
procent av den till statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten upp till 15 000 kronor
att gälla från och med den 1 januari
1960. Vid fjolårets A-riksdag höjdes
pensionsavgiften från 2,5 till 4 procent,
och samtidigt höjdes dess maximibelopp
från 250 till 600 kronor för
ensamstående och från 500 till 600 kronor
för makar. Höjningen beslöts samtidigt
som pensionsbeloppen höjdes.
Vid beslutet förutsattes, att både pensionsbeloppen
och avgifterna skulle stiga
ytterligare under de följande åren
fram till 1968. Visserligen torde man
ha räknat med att avgifterna skulle höjas
nästa gång först 1960, men allvaret
i den statsfinansiella situationen,
som enligt kompletteringspropositionen
skärpts ytterligare sedan i januari, gör
det befogat att ompröva avgiftens storlek
redan nu. Denna inkomstökning
skulle betyda 100 miljoner för helt budgetår,
alltså ett rätt betydande belopp.

Om man bifaller detta förslag betydet
det, att man har gått ett steg på
vägen mot att avskaffa skattefinansieringen
av folkpensionerna och övergå
till avgiftsfinansiering.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen till
andra lagutskottets utlåtande nr 36 av
herr Sunne m. fl.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Den föreslagna höjningen
av pensionsavgiften kommer ju
i realiteten att verka som en skattehöjning.
Med den bakgrund denna fråga
har med beslut så sent som förra
året om en kraftig höjning av folkpensionsavgiften
och med utsikter till ytterligare
höjning kanske redan under
nästa år anser utskottet, att motionärernas
förslag inte bör bifallas.

Några bärande skäl för en höjning

av pensionsavgiften förebragte inte heller
reservationens förespråkare, och
jag vill därför kort och gott herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Den fråga som här diskuteras
berör två principiella frågeställningar.
Den berör avvägningen mellan
skatte- och avgiftsfinansiering av
folkpensionerna. Den berör också frågan
om hur ett underskott i statsbudgeten
skall kunna täckas.

Beträffande den första frågeställningen
vill jag framhålla, att folkpensionen
utgör ett mycket betydelsefullt inslag
i en socialpolitik med allmän grundtrygghet
som mål. Folkpensionen måste
ytterst bygga på en solidaritet medborgarna
emellan. Och den måste bygga
på en vilja hos dem, som har det bättre
ställt, att bistå dem, som inte blivit så
lyckligt lottade i ekonomiskt avseende.
Av den anledningen är det starkt befogat,
att folkpensioneringen finansieras
även med skattemedel. Skattefinansieringen
innebär ju en ekonomisk utjämning
till fördel för de ekonomiskt
svaga. Detta ligger helt i linje med den
jämlikhets- och solidaritetstanke, som
ligger bakom grundtrygghetsbegreppet.

Visserligen kan man — vilket också
framhållits i olika sammanhang — inte
för all framtid fixera avvägningen mellan
avgifts- och skattefinansieringen i
absoluta tal. När de särskilda pensionsutskotten
behandlat denna avvägning,
bär man dock fullt riktigt .menat, att
frågan om höjning av pensionsavgifterna
skall avgöras i samband med beslut
om höjning av de utgående pensionerna.
Ett sådant beslut är inte akutelit i detta
sammanhang. Det har inte heller inträffat
något annat som motiverar en ändrig
av den nuvarande avvägningen. Därför
finns det enligt vår uppfattning inte
anledningen att ur denna synvinkel biträda
motionärernas och reservanternas
förslag.

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19

Ändring i vägtrafikförordningen

Ser man frågan ur skattefinansiell
synvinkel, bör man uppmärksamma, att
en höjning av folkpensionsavgiften för
den enskilde medborgaren får samma
effekt som en skattehöjning. Denna
kommer visserligen på en särskild rad
på skattsedeln, men skattsedelns slutsumma
kommer ändå att utvisa en höjning.
Om man förordar en sådan här
skattehöjning som medel för att bemästra
den statsfinansiella situationen,
bör man emellertid beakta, hur skattehöjningen
fördelar sig på olika inkomsttagare.
Det är då självklart att motionärernas
och reservanternas förslag
främst kommer att drabba lägre och
medelstora inkomsttagare. Går man in
för skattehöjning, kan man väl knappast
undanta dessa grupper, men man
måste allvarligt ifrågasätta, om det är
riktigt att förlägga tyngdpunkten till
dessa inkomstskikt. Varken konjunktursynpunkter
eller rättviseskäl talar för
en sådan ordning.

Från centerpartiets sida kan vi därför
inte acceptera den här föreslagna
höjningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 3

Ändring i vägtrafikförordningen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr G48),
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 3 apri 1 1959 dagtecknad
proposition, nr 136, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av

andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden, anhållit om
riksdagens yttrande över ett genom propositionen
framlagt förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648).

I propositionen framlades förslag till
ändringar i vägtrafikförordningen, berörande
dels maximihastigheten för vissa
fordon, dels möjligheten att använda
vissa påbudsmärken utan samband med
lokal trafikföreskrift, dels ock vissa frågor
om utfärdande och återkallelse av
körkort.

Förslaget till ändring av bestämmelserna
rörande maximihastighet innebar
höjning i speciella fall av hastighetsgränsen
för bil med en tillkopplad släpvagn.

I samband med propositionen hade''
utskottet behandlat två i anledning därav
väckta likalydande motioner, nämligen
nr 469 i första kammaren av herrar
Lundström och Edström samt nr
574 i andra kammaren av herr Carlsson
i Huskvarna m. fl.

I motionerna hade hemställts, att
kammaren vid sin behandling av Kungl.
Maj:ts proposition nr 136 med avslag i
vad avsåge förslaget om ändring av 56 §
1 mom. andra stycket i vägtrafikförordningen
måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära en allmän översyn av bestämmelserna
om hastighetsbegränsning
m. m. för fordon med tillkopplade släp.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen i anledning av det
vid förevarande proposition, nr 136,
fogade förslaget till förordning om ändring
i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648) måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört;

B. alt motionerna 1:469 och 11:574
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Ändring i vägtrafikförordningen

Reservation hade avgivits av herrar
Mannerskant: och Edström samt fröken
Höjer, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

A. att riksdagen i anledning av det
vid förevarande proposition, nr 136,
fogade förslaget till förordning om ändring
i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648) måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad reservanterna anfört; B.

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 469 och II: 574 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om översyn
av bestämmelserna om hastighetsbegränsning
m. m. för fordon med tillkopplade
släp;

C. att motionerna I: 469 och II: 574, i
den mån de inte kunde anses besvarade
genom vad reservanterna hemställt under
B, inte måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fröken HÖJER (fp):

Herr talman! I Kungl. Maj ds proposition
nr 136 behandlas bl. a. frågan
om maximihastigheten för fordon med
släpvagn. Om man bortser från det fall
att släpvagnen är försedd med bromsar
av en viss beskaffenhet, får bil med
släpvagn för närvarande inte framföras
fortare än med 40 km i timmen, vilket
ju är en relativt låg hastighet. Undantag
göres då släpvagnens totalvikt, d. v. s.
tjänstevikten plus maximilasten, inte
överstiger en tredjedel av bilens tjänstevikt;
för sådana fall gäller inte heller
fartbegränsning.

Nu har fiskerikonsulenten hos Södermanlands
läns hushållningssällskap föreslagit
en uppmjukning av denna paragraf,
och en sådan uppmjukning har
också genomförts i propositionen. Då
släpvagnen inte är lastad, skall undantagsregeln
gälla, om släpvagnens blotta
tjänstevikt inte överstiger en tredjedel
av bilens tjänstevikt.

I motionerna och reservationen
ifrågasätter vi om det är riktigt med
denna fartbegränsning. Dessa bilar med
släpvagn användes ju i stor utsträckning
i kommersiellt syfte, och man bör
då inte göra transporterna långsammare,
alltså dyrbarare, än som är nödvändigt
ur trafiksäkerhetssynpunkt. Men
givetvis bör man vidtaga alla försiktighetsåtgärder
för att trygga trafiksäkerheten.

Är det nu verkligen alltid så klokt
med 40 km fart? Man ställer sig den
frågan, eftersom man märker att ett
stort antal av olyckorna på våra vägar
sker just i samband med omkörning.
Det är inte många som håller 40 kilometers
hastighet på vägarna, men dessa
fordon måste göra det. Man kan inte
komma ifrån att det ligger ett faromoment
i denna låga hastighet, och man
frågar sig om vi inte skulle kunna tillåta
60 kilometer för ifrågavarande fordon
och därigenom kanske få bort en del
av omkörningarna.

Någon ändring i detta avseende har
inte skett sedan 1951. Vi motionärer
och reservanter tycker att det är på
tiden att man gör en översyn av dessa
bestämmelser. Vi önskar att Kungl.
Maj :t skall göra en översyn av bestämmelserna
om hastighetsbegränsning för
fordon med tillkopplat släp. Det är just
ur säkerhetssynpunkt vi anser det nödvändigt
med en sådan översyn.

Herr talman! Jag kommer att rösta
för bifall till reservationen.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Det är inte några stora
förändringar som kommunikationsministern
föreslår i här föreliggande proposition,
men andra lagutskottet har
vid sin behandling av ärendet ansett
dem välbehövliga. Var och en på sitt
område innebär förändringarna, att
man putsar upp en del bestämmelser
som tidigare varit utsatta för en viss
kritik.

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19

Fröken Höjer erkände själv att den
detalj, som hon här berört, inte har
alltför vittomfattande betydelse. Utskottet
har övervägt saken men funnit, att
det inte nu finns någon anledning att
gå motionärerna till mötes utan att man
i stället bör avvakta utvecklingen på
detta område. Det har ju skett en utvidgning
av hastighetsbestämmelserna
för släpvagn som är tillkopplad bil, och
utskottet förklarar att man anser detta
lämpligt. Därmed får vi kanske tills
vidare låta oss nöja.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Höjer begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Fröken Höjer yrkade
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 133 ja och 52 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Ökad användning av flis såsom bränsle

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Föredrogs andra lagutskottets memorial
nr 38, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av andra
lagutskottets utlåtande i anledning av
väckta motioner om visst tillägg till 7 §
sjukförsäkringslagen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Ökad användning av flis såsom bränsle

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder för ökad användning
av flis såsom bränsle.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Frågan om användning
av flis såsom bränsle tilldrog sig mycket
stor uppmärksamhet då den genom
motioner aktualiserades här i riksdagen.
Utskottet har vid sin behandling av
dessa motioner i stort sett intagit en
positiv hållning, men det finns ett par
detaljer i utskottsutlåtandet som jag
skulle vilja något beröra.

Utskottet behandlar denna rent allmänt
mycket viktiga fråga framför allt
ur beredskapssynpunkt och säger i sitt
utlåtande ifrån, att frågan främst bör
bedömas med hänsyn till fördelarna i
detta avseende. Utskottet tillfogar emellertid
att även sysselsättningssynpunkterna
bör beaktas och låter vidare i förbigående
skogsvårdsfrågorna skymta
förbi.

•lag vill för min del framhålla, att frågan
om flis såsom bränsle måste betraktas
ur samhällsekonomisk synpunkt
och inte bara såsom ett beredskapsärende.
Vi vet alla vilken roll skogen
spelar för vårt land såsom råvarutillgång
och underlag för våra största ex -

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Ökad användning av flis såsom bränsle

portartiklar och därmed också såsom
grundval för sysselsättningen inom såväl
export- som importsektorn. Det är
uppenbart, att det måste vara ett nationens
stora intresse att slå vakt om och
vårda en sådan naturtillgång. Om det nu
skulle visa sig — vilket vi för närvarande
tror — att vården av våra skogsbestånd
och framför allt av ungskogen
inte kan komma till stånd i nöjaktig
omfattning med mindre än att vi skapar
förutsättningar för en marknad för
det virke, som utvinnes vid ungskogsvården,
får flisfrågan en väsentligt större
betydelse i vår nationella hushållning
än den som utskottet har velat ge den.
Det är denna synpunkt jag skulle vilja
framhålla i denna kammare. Den bör
inte helt bli förbigången.

Vi vet också, att det här är fråga om
rätt stora kvantiteter ungskogsvirke.
Låt oss säga — om vi räknar mycket
försiktigt — att det rör sig om ungefär
5 miljoner skogskubikmeter, som i sin
tur skulle kunna ge 15 å 16 miljoner
kubikmeter flis, vilket motsvarar en å en
och en halv kubikmeter eldningsolja I
och II. Det är siffror som inger respekt.
Alldeles uppenbart är att vi på detta
område har tillgångar, väl värda att ta
vara på också i en normal hushållning
under fredstid.

Utskottet har förordat, att allmänna
inrättningar — statens, landstingens
och kommunernas — skulle intresseras
för att — då ekonomiska fördelar därigenom
kan vinnas — använda flis såsom
bränsle. På skogsägar- och jordbrukarhåll
är vi mycket tacksamma för
denna positiva inställning liksom för
att utskottet förutsätter, att den forskning
på det tekniska området, som i
detta sammanhang hittills har bedrivits
av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap,
skall ges förutsättningar
att fortsätta. Det är också ett glädjande
drag i utskottets skrivning.

Det kan emellertid tänkas, att även
andra åtgärder skulle ha varit av värde.
Det är långt ifrån uteslutet, att en

mycket väsentlig flisanvändning skulle
kunna komma till stånd i de enskilda
villorna. Dess bättre finns en hel del
tekniska lösningar på problemet om användning
av flis inom villafastigheter
redan i marknaden, och de synes fylla
rätt högt ställda anspråk, men på detta
användningsområde är inte forskningen
inom nämnden — efter vad jag kan
förstå — inriktad. På denna punkt
skulle man från utskottets sida mycket
väl ha kunnat ge ytterligare ett forskningsobjekt
till riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap.

Det kan också tänkas att andra former
av upplysning om förutsättningarna
att använda flis skulle behövas när
det gäller att ge flisanvändningen ökad
utbredning i enskilda villor än de former
av upplysning som tagits i bruk för
att popularisera flisen i allmänna inrättningar.
Det finns alltså några saker
som skulle ha kunnat komma med i utskottets
utlåtande men inte har gjort
det.

Utskottet har helt vänt sig mot subventionering
i varje form i syfte att
möjliggöra utökad användning av flis.
Vi motionärer har framhållit behovet
av sådant stöd, men i närvarande stund
finns ingen anledning att komma med
något yrkande i detta avseende.

Jag vill fördenskull, herr talman, i
detta sammanhang inte framställa något
yrkande som går utöver vad utskottet
skrivit. Jag har bara velat framhålla,
att flisfrågan inte är enbart en beredskapsfråga
utan förtjänar uppmärksamhet
på längre sikt. Vi kan genom
att tillvarata möjligheterna på detta
område verksamt bidraga till att förkovra
vår största nationaltillgång, våra
skogar. Detta är skäl nog att betrakta
flisfrågan ur skogsvårdssynpunkt med
betydligt större respekt än om vi enbart
ser den som en beredskapsåtgärd
i ett försvårat sysselsättningsläge. Projektet
är större än så. Frågan är värd
större uppmärksamhet än så.

I detta anförande instämde herrar

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19

Elmwall (ep), Vigelsbo (ep), Eriksson
i Bäckmora (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Larsson i Hedenäset (ep) och
Börjesson (ep).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet hemställt.

§ 6

Markförvärv för försvaret

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa markförvärv
för försvaret jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Markförvärv för armén

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen nr
1 under kapitalbudgeten (bil. 25, punkt
10) föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till Vissa
markförvärv för armén beräkna ett
investeringsanslag av 5 200 000 kronor,
hade Kungl. Maj :t i propositionen nr
115 (punkt 1, s. 2—24 av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 13 mars 1959) föreslagit
riksdagen att till samma ändamål
för nämnda budgetår anvisa ett investeringsanslag
av 5 200 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft bland annat en
inom andra kammaren av herr Lundberg
väckt motion (11:536), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
avslå Kungl. Maj:ts proposition med
förslag om utvidgning av Prästtomta
skjutfält och de därmed föreslagna
markförvärven samt förslaget att till
Vissa markförvärv för armén för budgetåret
1959/60 anvisa ett investeringsanslag
av 5 200 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, beträffande övnings- och skjutfält
för infanteriskjutskolan såvitt avsåge
medelsanvisningen, med bifall till

Markförvärv för armén

Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 453 och II: 561, II: 536
samt 11:537, samtliga motioner såvitt
avsåge medelsanvisningen, till Vissa
markförvärv för armén för budgetåret
1959/60 anvisa ett investeringsanslag av
5 200 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få uttala min
tillfredsställelse över att statsutskottet
inte har tagit ställning till förläggningen
av övnings- och skjutfältet till Prästtomta,
det s. k. Gullbergsområdet. Jag
är belåten med detta därför, att jag har
den uppfattningen att ett skjutfält för
framtiden inte bör ligga i Mellan- eller
Sydsverige utan att om man skall ha
ett skjutfält -— och jag vill betona om
— så bör det ligga i ett område där utrymmet
är större och som är mera avskilt
än detta område.

Utskottet har trots att det icke har
tagit ställning till förläggningen anvisat
pengar för inköp av mark. Jag är förvånad
över att man i det ena fallet talar
om att staten har så ont om pengar,
men i det andra fallet utan vidare anslår
pengar för inköp av ett skjutfält
vars läge man ännu inte känner.

Jag har i anslutning till propositionen
väckt en motion med yrkande om
avslag på både inköpet av marken och
förslaget till placering. Eftersom vi
skall försöka få vårt arbetsprogram avslutat
i dag i någorlunda hyfsad tid,
skall jag nöja mig med att yrka bifall
till motion nr 536 i denna kammare och
uttala den förhoppningen, att vi därmed
klart har sagl ifrån, att något
skjutfält i Östergötland vill vi inte ha
och att man får ställa dessa planers
förverkligande på framtiden och under
mellantiden mycket noga överväga och
utreda förläggningsorten. Därvid bör
man jämväl pröva om det över huvud
taget föreligger ett behov av nytt skjutfält
i nuvarande situation.

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Markförvärv för armén

Herr talmannen tog nu ledningen av
förhandlingarna.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Anledningen till att
Gullbergskjutfältet kommit på tal är ju
den, att riksdagen i annan ordning har
beslutat att bygga ett civilt flygfält i
Arlanda och att all flygning på Arlanda
omöjliggör fortsatt verksamhet vid den
nuvarande infanteriskjutskolan i Rosersberg.
Det är därför nödvändigt att
skjutskolan flyttar därifrån, egentligen
redan sommaren 1960. Av dessa skäl har
man genom försvarets fastighetsnämnd
forskat efter ett nytt område, lämpligt
för förläggning av skjutskolan.

Det är mot denna bakgrund man har
att se fastighetsnämndens och sedermera
Kungl. Maj :ts förslag om att förlägga
skjutskolan till Linköping och
skjutfältet till Gullberg.

När frågan sedermera kom inför första
avdelningen har som väl alla här i
kammaren känner till allvarliga betänkligheter
rests mot denna förläggning.
Eftersom en särskild kommitté är tillkallad
för att utreda en annan skjutfältsfråga,
nämligen den som avser Svea
artilleriregementes skjutfält, har första
avdelningen ansett det lämpligt att icke
forcera frågan om Gullbergsskjutfältet
utan avvakta kommitténs resultat. Utskottet
föreslår därför riksdagen nu att
uppskjuta avgörandet till hösten om förläggningen
av skjutfältet för infanteriskolan.

Vad däremot beträffar själva anslagsanvisningen,
som herr Lundberg var
inne på, kan jag säga herr Lundberg,
att det skulle vålla betydande svårigheter
att uppskjuta även dess avgörande
till hösten. Det finns ett prejudikatsfall
på det nu föreslagna tillvägagångssättet.
För några år sedan beslöt vi inköpa
ett skjutfält i Skåne. Även då var man
tveksam om förläggningen. Man gjorde
då exakt på samma sätt som här. Man
beslöt ta upp beloppet i nästkommande

års budget men att likväl uppskjuta
ställningstagandet om förläggningen.

Om vi väntade med att anvisa det behövliga
beloppet, som herr Lundberg
önskar att vi skulle göra, bleve resultatet
att vi antingen inte kunde ta upp det
förrän ett kommande budgetår eller
också måste anvisa beloppet på tillläggsstat
i höst. Med hänsyn till vad
riksdagen tidigare bestämt uttalat rörande
önskvärdheten att icke ta upp på
tilläggsstat sådana utgifter, som är förutsebara
redan före det nya budgetåret,
och till nödvändigheten att snarast komma
till ett resultat beträffande skjutfältets
förläggning med tanke på angelägenheten
av Arlanda flygfält, har statsutskottet
enhälligt uttalat att det lämpligaste
förfaringssättet är att nu ta ställning
till anslagsfrågan men skjuta på
lokaliseringsfrågan.

Utskottet har alltså haft mycket goda
grunder för denna ståndpunkt. Om herr
Lundberg möjligen tror att här finns
pengar att spara genom ett uppskov, vill
jag upplysa honom om att de som är
mera initierade i detta ärende snarast
har den motsatta uppfattningen. Riskerna
för förluster kan bli större i samma
mån som man skjuter på beslutet om
medelsanvisning. Det finns i varje fall
ingenting att vinna på uppskov eftersom
vi måste utgå ifrån att skjutskolans
verksamhet är oundgänglig för det svenska
försvaret och att ett stort skjutfält
i sin tur är oundgängligt för att skjutskolan
skall kunna upprätthålla sin
verksamhet.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! När jag yrkade avslag
på förslaget att nu bevilja anslag var
det därför att vi inte minst under de senaste
två dagarna har hört så mycket
om de svårigheter vårt land har på det
ekonomiska området. Är det mot bakgrunden
av dessa utgjutelser rimligt att

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19

i dag anvisa medel till ett skjutfält innan
vi tagit ställning till dess placering?

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag har en motion som
både till sin motivering och till sitt yrkande
helt sammanfaller med herr
Lundbergs i Uppsala ståndpunkt. Även
om det vore frestande att polemisera
litet mot herr Ståhl, skall jag avstå från
detta nu och be att få ansluta mig till
herr Lundbergs yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den i ämnet
väckta motionen II: 536; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 2

Markförvärv för marinen

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDQVIST i Trollhättan (s):

Herr talman! Jag kan lugna kammaren
med att jag inte kommer att ställa
något yrkande. Det föreligger inte någon
motion och inte heller någon reservation.
Jag anser likväl att detta ärende
är värt att omnämnas med några ord.

Jag känner till platsen i fråga. Jag
vet vilka anläggningar som finns där
för närvarande. Nu är det fråga om en
utvidgning, som det av propositionen
att döma inte förefaller att vara större
brådska med. För detta ändamål begär
man 1,7 miljoner kronor för inköp och
förvärv av ett markområde. Det rör sig
om tre jordegendomar och vidare 14
avstyckade bostadsfastigheter samt 26
sommarbostäder på ofri grund.

Enligt propositionen är ärendet av
sådan natur, att en fullständig redogörelse
för detsamma icke bör lämnas till
statsrådsprotokollet, varför närmare

Markförvärv för marinen

upplysningar torde få inhämtas genom
de handlingar som tillhandahålles riksdagens
vederbörande utskott.

Det är uppenbart, att man här inte
vill lägga handlingarna på bordet och
precisera vad det är fråga om, men jag
förmodar att i varje fall ledamöterna i
avdelningen har fått reda på vad det
gäller, och därför har jag inte ansett
mig böra ställa något yrkande i denna
fråga. Jag vill dock erinra om vad herr
Lundberg tidigare sade, nämligen att
det ju dagligen och stundligen talas om
kapitalbrist och att vi behöver pengar
för investeringar på olika områden. Det
förefaller mig därför märkvärdigt att
det här ifrågasättes, att vi på ett så tidigt
stadium som det av de lämnade
uppgifterna att döma förefaller vara
skall lägga ut detta stora belopp.

Det nämnes i handlingarna, att endast
tre familjer med sammanlagt tolv
personer blir direkt berörda av förvärvet.
Dessa personer kan av handlingarna
att döma därest de så önskar
tills vidare bo kvar, varvid fastigheterna
kan upplåtas till säljarna som
arrende, men det är inte bara de personer
som bor i de tre jordbruksfastigheter
som är berörda, utan det är ju
också fjorton villafastigheter, som bebos
av folk som har sysselsättning i
Uddevalla och arbete i olika sysselsättningar.
Även dessa känner helt naturligt
oro för hur det skall bli i framtiden.
Det sägs visserligen att staten skall köpa
in fastigheterna när det passar, och om
det dröjer litet anser man att det inte
spelar någon roll för vederbörande, men
det måste dock för dem vara olägligt
att inte veta, om de får stanna kvar ett
år till eller om de måste flytta nästa
år och om det lönar sig att göra någonting
åt fastigheten. Det rör sig dock
om hem för minst fjorton familjer. Jag
ställer visserligen inte något yrkande
i dag, beroende på att de militära myndigheterna
har signalerat att svampen
skall på i det här fallet, men jag anser
att åtminstone de som hor därute hör få

90 Nr 19 Torsdagen den

Bidrag till studiecirkelverksamhet

en redogörelse för vad man avser att
göra i framtiden.

Nu är hemligheten inte större än att
det i tidningarna har stått notiser om
att örlogsdepån i Göteborg skall flyttas
till övningsområdet i Cederslund i Gullmarsfjorden,
så det kan hända att tidningarna
har bättre reda på saken än vi
har här i riksdagen. Om detta är riktigt
förmodar jag, att det är en fråga på
längre sikt. Jag hoppas att detta inköp
inte innebär att riksdagen skall bindas
i ställningstagandet till en eventuellt
större örlogsbas inne i Gullmarsfjorden
eller att det skall företagas vissa förflyttningar
på västkusten. I varje fall
anser jag att vederbörande fastighetsägare
— till och med dessa sommargäster
som man kanske inte är så noga
med utom när de skall betala fastighetsskatt
— bör kunna få tips om vad
man siktar till. Kanske utskottets talesman
kan medverka till att det lämnas
sådana upplysningar?

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Det har klarlagts att
dessa områden är mycket betydelsefulla
för försvaret, och den föregående talaren
vet att marinen har både viktiga
och dyrbara anläggningar i denna landsända.
Under sådana förhållanden har
det ansetts riktigt att man nu köper
detta markområde, och ett förslag härom
har statsutskottet enhälligt tillstyrkt.

Jag vågar inte ha någon direkt mening
om hur det skall förfaras med de
människor som bor inom området, men
jag tror att man när en sådan här affär
göres upp ogärna basunerar ut allt i
förväg. Jag förmodar att de militära
myndigheterna och fastighetsförvaltningen
tar kontakter med de ifrågavarande
människorna när affären avslutats.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

21 maj 1959 em.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Bidrag till folkbildningsåtgärder
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
114, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående anslag för budgetåret
1959/60 under åttonde huvudtiteln
till bidrag till studiecirkelverksamhet
och till ungdomens fritidsverksamhet
samt till folkbildningsåtgärder
i övrigt m. in. jämte i ämnet väckta motioner.

Studiecirkelverksamheten och ungdomens
fritidsverksamhet

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under åttonde huvudtiteln (punkten
283, s. 630 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1959) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till Bidrag till studiecirkelverksamhet
för budgetåret 1959/60
beräkna ett förslagsanslag av 9 000 000
kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t (punkt 288,
s. 636 och 637) föreslagit riksdagen att,
i avbidan på särskild proposition i ämnet,
till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
för budgetåret 1959/60 beräkna
ett förslagsanslag av 3 000 000
kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 41, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 23 januari
1959, framlagt förslag beträffande ändrade
grunder för statsbidrag till dels
studiecirkelverksamhet, dels ock ungdomens
fritidsverksamhet och för dessa
ändamål för budgetåret 1959/60 äskat
anslag å riksstaten med 9 000 000 kronor
respektive 3 000 000 kronor.

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Tage Johansson m. fl. (1:250) och den
andra inom andra kammaren av herr
Svensson i Kungälv m. fl. (11:310), i
vilka hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte höja anslaget till
ungdomens fritidsverksamhet med
500 000 kronor till 3 500 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Thorsten Larsson och Nils-Eric Gustafsson
(I: 387) och den andra inom
andra kammaren av herrar Gustavsson
i Alvesta och Antonsson (II: 464), i vilka
hemställts, att riksdagen med avslag
på Kungl. Maj:ts förslag måtte besluta,
att nuvarande grunder för Bidrag till
ungdomens fritidsverksamhet måtte tilllämpas
under kommande budgetår och
till detta ändamål för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
3 750 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Möller in. fl. (I: 391) och den andra
inom andra kammaren av herr Lassinantti
in. fl. (II: 474), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte med avslag på
Kungl. Maj:ts proposition nr 41 besluta
om oförändrade grunder för statsbidrag
till studiecirkelverksamheten och ungdomens
fritidsverksamhet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson (1:393) och den andra
inom andra kammaren av fru LidmanFrostenson
in. fl. (II: 476), i vilka hemställts,
att riksdagen vid behandling av
förevarande proposition måtte avslå
förslaget om anslag till Bidrag till ungdomens
fritidsverksamhet för budgetåret
1959/60 om 3 000 000 kronor;

dels en inom andra kammaren av
herr Spångberg väckt motion (II: 471),
vari hemställts, att riksdagen, med avvisande
av förslaget om försämrade grunder
för bidrag till studiecirkelvcrksam -

Bidrag till studiecirkelverksamhet

het och till ungdomens fritidsverksamhet,
beslutade dels att dessa bidrag för
nästa budgetår skulle utgå enligt nu
gällande grunder, dels att för budgetåret
1959/60 till Bidrag till studiecirkelverksamhet
anvisa ett förslagsanslag
av 11 000 000 kronor och till Bidrag till
ungdomens fritidsverksamhet anvisa
3 750 000 kronor;

dels en inom andra kammaren av herr
Hagberg in. fl. väckt motion (11:472),
vari hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj ds förslag om ändrade
grunder för statsbidrag till studiecirkelverksamhet
och ungdomens fritidsverksamhet
och för budgetåret 1959/60 till
Bidrag till studiecirkelverksamhet anvisa
ett förslagsanslag av 10 950 000 kronor
samt till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet
ett förslagsanslag av
3 750 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Stenberg och Allard väckt motion
(11:473), vari hemställts, att riksdagen
vid behandling av frågan om ungdomens
fritidsverksamhet godkände, att
oförändrade bidragsgrunder tillämpades
under budgetåret 1959/60 samt att i enlighet
med skolöverstyrelsens äskande
för budgetåret 1959/60 för detta ändamål
anvisades ett förslagsanslag av
3 750 000 kronor.

Punkten 1

Bidrag till studiecirkelverksamhet

Kungl. Maj:t hade i ovannämnda proposition
nr 41 (punkt 1, s. 2—6) föreslagit
riksdagen att dels godkänna av
departementschefen förordade ändrade
grunder för statsbidrag till studiecirkelverksamhet,
att tillämpas från och med
redovisningsåret 1959/60, dels ock till
Bidrag till studiecirkelverksamhet under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 9 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna 1:391

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Bidrag till studiecirkelverksamhet

och 11:474, 11:471 och 11:472, i vad
dessa motioner avsåge studiecirkelverksamhet,
besluta om oförändrade grunder
för statsbidrag till sådan verksamhet,
att tillämpas under redovisningsåret
1959/60;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
11:471 och 11:472, såvitt här vore i
fråga, till Bidrag till studiecirkelverksambet
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 9 000 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Sedan statsutskottet påbörjade
handläggningen av detta ärende
har den statsfinansiella situationen,
som under alla förhållanden måste beaktas
vid behandlingen av alla anslagsfrågor,
framträtt i en ny dager genom
den avlämnade kompletteringspropositionen.
Eftersom vi inom högerpartiet
anser att våra statsfinansiella svårigheter
bör bemästras genom reduktion av
statens utgifter är det därför enligt vår
uppfattning nödvändigt att ånyo överväga
det budgetalternativ som vi tidigare
bär arbetat med och att på olika
punkter pröva möjligheterna till ytterligare
begränsningar i statens utgifter,
för att därigenom åstadkomma en bättre
balansering av budgeten.

I det sammanhanget bar vi, såsom
framgår av en nyligen avlämnad, ehuru
ännu inte tryckt motion, tagit upp en
rad av de punkter där riksdagen redan
bar fattat beslut, och vi har där föreslagit
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skall hemställa, att de beviljade
anslagen icke skall fullt utnyttjas.
Vi har även anmält, på vilka punkter
vi anser sådana reduktioner böra
äga rum vid medlens utanordnande.

Den undersökning, som det därvidlag
var fråga om, var som sagt inte slutförd
när handläggningen av det här ärendet
ägde rum i statsutskottet, men under det
arbete som vi utförde när det gällde att
få fram en sådan motion i anledning av

kompletteringspropositionen kom vi till
den uppfattningen, att det även när det
gäller folkbildningsverksamheten borde
vara möjligt att åstadkomma viss minskning
av utgifterna. Den minskningen
kanske i och för sig inte kan betecknas
som annat än beklaglig, men den är
motiverad i det rådande statsfinansiella
läget, då man ändå måste träffa ett val,
icke mellan det önskvärda och det
mindre önskvärda, utan mellan det absolut
nödvändiga och det som möjligen
skulle kunna undvaras.

Vi har vid genomgången av detta
ärende menat, att man på den nu förevarande
punkten 1, som gäller bidrag
till studiecirkelverksamhet, borde företa
en reduktion av anslaget från här
ifrågasatta 9 000 000 till uppskattningsvis
6 250 000 samt att anslaget samtidigt
borde bli obetecknat och icke längre
upptagas som ett förslagsanslag, något
som torde vara möjligt eftersom de
bidrag som utgår anges uppgå till
»högst» så och så mycket. I den mån
detta vårt förslag inte bifalles av riksdagen
— jag kommer snart till frågan,
hur vårt direkta yrkande skall ställas —
vill vi i andra hand, att riksdagen måtte
följa departementschefens förslag beträffande
bidragsgrunderna, eftersom
detta förslag i varje fall möjliggör något
större sparsamhet än den ståndpunkt
som utskottet härvid har intagit.

Emellertid har vi klart för oss, att det
kan vara förenat med betydande olägenheter
att ett sådant yrkande framställs
direkt i debatten utan att utskottet
får tillfälle att ta ställning till det,
och jag ber därför i avseende på punkt
1 i detta utlåtande att få föreslå återremiss
till utskottet för att frågan om
en reduktion av anslaget på det viset
skall kunna bringas under prövning.

Medan jag har ordet skulle jag för att
spara tid vilja säga, att vi i våra beräkningar
har räknat med reduktioner också
i avseende på punkterna 4, 5 och 7.
Bidraget till föreläsningsverksamhet bör
enligt vår uppfattning kunna reduceras

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19

med 300 000 kronor från 955 000 till
055 000 kronor, anslaget till resekostnadsersättning
åt föreläsare från 300 000
till 200 000 kronor och samtidigt ändras
till obetecknat och anslaget för bidrag
till studieförbund reduceras från
2 345 000 till 1 995 000 kronor. Den totala
besparingen på de här punkterna
skulle alltså bli över 3 miljoner kronor.

När vi kommer till punkterna 4, 5
och 7 skall jag därför be att få ställa yrkande
om återremiss för att möjligheten
till ytterligare besparingar därvidlag
skall kunna komma under prövning,
men i avseende på den nu föredragna
punkten 1 ber jag att i första hand få
yrka återremiss till utskottet och i
andra hand bifall till Kungl. Maj :ts förslag
oförändrat.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag vill hänvisa till utskottets
utlåtande, av vilket framgår att
utskottet i denna punkt har varit enhälligt
i sitt yrkande, och bakom det utlåtandet
står även herr Heckscher. Jag
har svårt att tänka mig att det statsfinansiella
läget sedan detta ärende justerades
i utskottet för endast några dagar
sedan har förändrats så, att det i
dag finns anledning att återremittera
ärendet till utskottet.

Vad sedan beträffar herr Heckschers
övriga ändringsförslag och hans yrkande
om återremiss även på andra punkter,
saknar jag anledning att under denna
punkt ta upp dem till bemötande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan under
denna punkt.

Herr ZETTERBERG i Stockholm (s):

Herr talman! Vi som är sysselsatta i
folkbildningsarbetet vet, att detta arbete
uppbäres av ett stort antal människor
här i landet, vilka satsar mycken personlig
kraft och mycket stort intresse.
Detta bildningsarbctc omsluter många

Bidrag till studiecirkelverksamhet

hundra tusen medborgare, vilka på den
vägen kompletterar kunskaper, de inte
haft tillfälle att tidigare inhämta.

Det studiearbete som bedrives i vårt
land, och i vilket samhället så verksamt
gripit in, har internationellt renommé
för sin höga standard. Härtill har statsanslagen
bidragit, liksom även det sätt
varpå skolöverstyrelsens folkbildningsrotel
har övat den tillsyn, som man där
haft till uppgift att utöva. Studiearbetet
har härigenom fått en stadga och en
vederhäftighet, som det inte finns
många motsvarigheter till ute i världen.
Att nu plötsligt börja vidta åtgärder för
en standardsänkning på detta område
är väl ändå att ta till hårdare medel än
ens den nöd, som herr Heckscher skildrat,
ger anledning till.

Jag tillhör dem som är glada över det
beslut statsutskottet i detta fall stannat
för. Att jag tagit till orda nu sammanhänger
emellertid med att jag vid detta
tillfälle vill säga några ord om den motion
som behandlas under punkt 7.

Våra studieförbund måste givetvis
för att kunna medverka till en förbättring
på här ifrågavarande område ha
tillgång till vissa resurser. Just nu är
det särskilt angeläget att de får dessa
tillgångar, eftersom det gäller att anpassa
studieverksamheten efter den
snabba samhällsutvecklingen, vilket kräver
anpassning både av studiematerial
och arbetsformer. Jag vill erinra om att
den procentuella andel, som statens
bidrag till studieförbundens verksamhet
utgör, har sjunkit år efter år. Men
om studieförbunden skall ha möjlighet
att förverkliga de önskemål, som utskottet
uttalat under punkt 1, innebärande
att den icke kvalificerade studieverksamheten
avskiljes vid statsbidragsgivningen,
så måste de få ökade medel.
Först då blir det möjligt att inte bara
följa med, registrera och bedöma utvecklingen
utan också att inspirera och
leda den alltmer omfattande verksamhet
som bedrives i det folkliga studiearbetet.

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Bidrag till studiecirkelverksamhet

Den anordning som vi har nu, är endast
ett tiotal år gammal. När den kom
till övervägde sakkunniga om inte hela
den fria studieverksamheten borde ledas
och betalas av samhället. Man stannade
emellertid för den avvägning, som
vi nu har och som innebär, att de folkliga
studieförbunden skall stå för huvudmannaskapet
men att ett tillräckligt
bidrag av statsmedel skall utgå. Samtidigt
erhöll skolöverstyrelsen möjligheter
att övervaka kvaliteten på studiearbetet
— som man ju måste bevaka,
när statsbidrag utgår.

Jag kan försäkra att våra studieförbund
i allmänhet arbetar under utomordentligt
knappa villkor. Det gäller
i hög grad t. ex. de snabbt växande
kristna studieförbunden som jag känner
väl till. Där lägges det ned mycken
möda för att uppbringa erforderliga
medel. I stor utsträckning får man därvid
gå frivilligbetens väg och uppta
kollekter o. s. v. för att skaffa fram de
pengar, som behövs för administrationen
och det pedagogiska arbetet i studieförbundens
regi.

Jag har inte något yrkande att ställa,
trots att det givetvis fanns ett sådant
i den motion, som jag varit med
om att väcka i denna kammare och som
herr Geijer m. fl. lämnat fram i första
kammaren. Vi godtar det resultat statsutskottet
efter sin prövning har kommit
till. Jag vill emellertid rikta en vädjan
till departementschefen, att han för nästa
budgetår överväger, om det inte i själva
verket är en sparsamhetens väg att nu
ge studieförbunden något utökade resurser,
framför allt när det gäller en välbehövlig
pedagogisk upprustning. Om
man nämligen jämför det folkliga studiearbetets
möjligheter i det avseendet
med det ordinarie skolväsendets, så kan
man konstatera att stora brister föreligger
— vilka våra folkbildningsmän
i alla studieförbund är väl medvetna
om. Samhället måste här träda till och
möjliggöra nödvändiga förbättringar.

Herr talman! Med det anförda ber

jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! När jag kom till riksdagen
i dag förelåg endast ett utlåtande
under punkt 1), som var ett enigt statsutskottsutlåtande.
Nu har högern genom
herr Bergh i första kammaren och
herr Heckscher i andra kammaren serverat
en av sina många överraskningar
denna riksdag och föreslagit återremiss
av hela ärendet. Det är en åtgärd som
kanske i annat sammanhang kan tas
upp till diskussion. Men dessutom har
herr Heckscher utan stöd av någon reservation
i utskottet yrkat bifall till
Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt.
Därför, herr talman, vill jag på mina
egna och mina regeringskollegers vägnar
göra den deklarationen, att vi vid
voteringen i denna kammare kommer
att liksom regeringens ledamöter i första
kammaren rösta för utskottets förslag av
följande skäl.

I statsverkspropositionen under denna
punkt gällde det för mig att med en
rent statsfinansiell motivering söka hålla
mig inom anslagsramen, nämligen 9 miljoner
kronor. Det fanns tre vägar att nå
målet. Ja, herr Heckscher har till och
med presenterat en fjärde väg i dag.
Den första och den som skulle vara
matematiskt oantastbar var att göra om
detta förslagsanslag till ett reservationsanslag.
Herr Heckscher går ännu längre
och vill ha ett obetecknat anslag, så att
till och med eventuella överskott något
år skulle dras in till statskassan.

Den andra metoden var den som jag
rekommenderade, nämligen att man med
hänsyn till den väntade stegringen av
antalet studiecirklar — skolöverstyrelsen
uppskattar den till 20 procent —
skulle sänka statsbidragsgivningen över
hela linjen.

Den tredje metod som diskuterades
var att ytterligare skärpa kategoriklyvningen,
innebärande att studiecirklar av

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19

t. ex. mera hobbybetonad karaktär helt
skulle berövas sina statsbidrag, och på
den vägen skulle man också kunna nå
samma resultat, alltså ett oförändrat
anslag.

Jag föreslog som sagt det andra alternativet
och det har, som alla medlemmar
av denna kammare vet, blivit helt
underkänt av folkbildningsvärldens representanter.
Utskottet skriver i sitt utlåtande
bland annat: »Av ett gemensamt
uttalande som gjorts av de samverkande
bildningsförbunden framgår,
att dessa icke stå främmande för tanken
på en sådan ytterligare avgränsning»
— underförstått en mera skärpt
kategoriklyvning. När utskottet tydligen
blivit helt övertygat om att man
inom folkbildningsvärlden föredrar den
metoden före den av mig föreslagna
generella sänkningen och samtidigt
klart skriver att man delar departementschefens
uppfattning »att det med
hänsyn till det statsfinansiella läget vore
önskvärt, att anslagsbeloppets storlek i
stort sett kunde bibehållas oförändrat»
ser jag, herr talman, ingen anledning att
i dag mot ett — i varje fall för några
minuter sedan — enhälligt utskott hålla
på Kungl. Maj :ts förslag till lösning av
detta problem. Utskottet vill nå samma
mål på en annan väg. Dessutom är självfallet
utskottet, riksdagen och regeringen
samt vida kretsar lielt överens om
att det är nödvändigt med en översyn
av bestämmelserna på detta område.
Den begäran om en utredning, som
utskottet framställer, skall jag försöka
effektuera så snabbt som möjligt.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Departementschefen
kan viil i varje fall inte beklaga sig över
någon annans ståndpunktsändringar,
sedan han nu själv avstår från alt stödja
ett yrkande om bifall till lians egen
proposition.

Det är i detta sammanhang att märka,
att regeringen hade åtskilliga månader
på sig att ta ställning till denna fråga,

Bidrag till studiecirkelverksamhet

innan propositionen avlämnades, men
trots detta har regeringen nu kommit
på andra tankar. För vår del hade vi
onekligen ganska kort tid på oss för att
ta ställning till det nya läge som redovisades
i kompletteringspropositionen.
Denna avlämnades, så vitt jag vet, den
5 maj. Detta utlåtande justerades den
14 maj. På de nio dagar som förflöt
mellan den 5 och den 14 maj var det
mycket knappt om tid för att kunna
hitta var det var möjligt att göra de
nödvändiga besparingarna. Under sådana
förhållanden är det knappast
överraskande att också den, som när
förslaget första gången behandlades var
beredd gå med på detta, nu önskar en
återremiss för att få tillfälle överväga
situationen igen, sedan han fått möjlighet
att överblicka det statsfinansiella
läget.

Jag tror, herr talman, att det inte kan
anses orimligt att man begär att få göra
några funderingar, även om ändamålet
i och för sig är ytterst behjärtansvärt.
Vi är inte i det läget för närvarande,
att vi kan tillgodose alla de ändamål
som är behjärtansvärda, och hur vi
kommit i detta läge — det kanske är en
fråga som vi kan ha anledning att diskutera
i annat sammanhang snarare än
i det nuvarande.

Jag ber att få vidhålla såväl återremissyrkandet
som andrahandsyrkandet
om bifall till Kungl. Maj:ts förslag
oförändrat.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! När vi här behandlar
det område, som med ett sammanfattande
ord kan kallas den folkliga kulturen,
tillåter jag mig erinra om ett uttryck,
som för något år sedan präglades av en
av våra allra främsta kulturskribenter:
»Kultur är sådant som går med förlust.»
Uttrycket är satiriskt till sin natur, särskilt
om man sätter in det i ett ansträngt
statsfinansiellt läge. Ansträngda
statsfinanser leder ju till att man vid
en prövning och avvägning mellan olika

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Bidrag till studiecirkelverksamhet

behov gärna satsar på sådana som mera
uppenbart kan vara vinstgivande och
lönande exempelvis genom produktionsökning.
Kanske är det denna omständighet
som föranlett samme kulturskribent
att i år prägla följande sats:
»Vid en granskning av riksdagstrycket
i kulturfrågor slår en tanken att kultur
kan definieras som det samhällsområde,
där det statsfinansiella sparandet börjar.
»

Jag har anfört dessa citat för att understryka,
att man vid bedömandet av
dessa frågor inte kan anlägga ett betraktelsesätt,
som annars är rätt vanligt
här i riksdagen. Vi satsar för fullt på
hela den tekniska utvecklingen och på
en utbildning för att kunna tillvarata
de materiella möjligheterna i denna
utveckling. Givetvis är detta rätt och
riktigt i och för sig. Men vi får fördenskull
inte glömma att det alltid måste
finnas en viss paritet mellan å ena sidan
den tekniska och materiella utvecklingen
samt å andra sidan utvecklingen på
bildnings- och kulturområdet. Satsar vi
på det ena området, får vi också finna
oss i att satsa på det andra — åtminstone
om vi vill göra anspråk på att vara
konsekventa.

Det genomurbaniserade samhället med
en synnerligen flitig användning av ofta
utstuderade metoder i fråga om massmedia
och reklam ställer människan i
en rty situation. Den rent materiella
miljöförändring, som är ett tidens tecken,
är påfrestande nog. Men fråga är
om inte förändringarna i den andliga
miljön, detta ständiga tryck av lockrop
och lättvindigt tillyxade klichéer,
som ofta karakteriserar massmedias
värld, på längre sikt är ett allvarligare
problem. Behovet av självständigt tänkande
och av förmåga att i någon mån
genomskåda och analysera tidens klichéer
växer sig allt starkare. I ett demokratiskt
samhälle, som ytterst vilar på
grunden av självständigt tänkande människor
som förmår att ta ställning efter
sakskäl, måste detta beaktas. För min

del tror jag inte att det finns några
lätta och enkla vägar att gå därvidlag.
Vi kan inte gärna satsa på massmedia
och andra liknande företeelser för att
nå åsyftat resultat. Det är fråga om ett
mera grundligt skolnings- och fostringsarbete
på längre sikt.

Folkbildningen i vårt land har gamla
anor. Utan tvekan har den varit ett verksamt
instrument vid uppbyggandet av
vår demokrati. Den har som intet annat
verkligen blivit folkets egendom. Såvitt
jag kan bedöma är den alltjämt det instrument
som vi kan nå ut till den
enskilde med. Och här gäller det, ärade
kammarledamöter, just att nå ut till
den enskilde individen. Någon annan
väg finns inte att gå.

Mot denna bakgrund är det naturligt
att man mottagit propåerna om en
försämring av folkbildningsverksamhetens
möjligheter med mycket stor oro.
Fn utveckling i den riktning, som föreslagits
i propositionen och som högern
här företräder, går rakt emot de krav,
som tiden och utvecklingen, ja även
vår egen vilja att satsa på den tekniska
utvecklingen ställer. Jag skall inte gå
in ytterligare på detta, utan nöjer mig
med att med tillfredsställelse konstatera
att utskottet slagit vakt om de nuvarande
bidragsbestämmelserna.

Låt mig också med några ord beröra
de anslag till ungdomsverksamhet som
här är i fråga.

Jag vill då först konstatera, att vi alla
tycks vara ense om att ungdomens föreningsliv
och den form av fritidsverksamhet,
som bedrivs inom olika ungdomsorganisationer,
är synnerligen värdefull
ur fostrande och förebyggande
synpunkt.

Jag vill också erinra om att chefen
för socialdepartementet i år förordat
en höjning av anslaget för tillrättaförandet
av missanpassad ungdom med
2 miljoner kronor.

Att den höjningen är synnerligen välbefogad
behöver inte ifrågasättas. Men,
herr talman, får man då inte ett intryck

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19

av inkonsekvens, när man tar del av
propåerna om att försämra bidragsgrunderna
för den verksamhet, om vars
förebyggande värde vi är ense? En sådan
åtgärd kan väl inte ens ur ekonomisk
synpunkt vara försvarbar. Leder
den inte till att det i framtiden kommer
att ställas ännu större krav på
mera kostnadskrävande och dyrbara
tillrättaförande åtgärder?

Jag vill, herr talman, även i detta
fall uttala min tillfredsställelse över
att utskottet slagit vakt om de nu gällande
bidragsgrunderna.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav först propositioner
på yrkandet om punktens återförvisande
till utskottet för ny behandling;
och fann herr talmannen flertalet rösta
för avslag å detta yrkande. Herr Heekscher
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
yrkandet om återförvisande av punkten
1 :o) i statsutskottets utlåtande nr 114
till utskottet för ny behandling, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
nämnda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen. Herr Heckscher
begärde doek rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 155 ja och 32
nej, varjämte (i av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

Härpå gav herr talmannen beträffande
mom. a propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan, dels ock på
bifall till Kungl. Maj:ts proposition i
förevarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Härefter biföll kammaren på framställd
proposition utskottets i mom. b
gjorda hemställan.

Punkten 2

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
41 (punkt 2, s. 6—10) föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordade grunder för
statsbidrag till ungdomens fritidsverksamhet,
att tillämpas från och med redovisningsåret
1959/60, dels ock till Bidrag
till ungdomens fritidsverksamhet
för budgetåret 1959/60 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
3 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:393 och 11:476, såvitt
nu vore i fråga, samt med bifall till
motionerna 1:387 och 11:464, 1:391
och 11:474, 11:471, 11:472 och 11:473,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
besluta om'' oförändrade grunder för
statsbidrag till ungdomens fritidsverksamhet,
att tillämpas under redovisningsåret
1959/60;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:250 och 11:310, 1:387 och 11:464,
1:393 och 11:476, 11:471, 11:472 och
II: 473, sistnämnda sju motioner såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till ungdomens
fritidsverksamhet för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
3 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser och Skoglund i Doverstorp, fröken
Karlsson och herr Heckscher, vilka

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
om återförvisning.

7 •—Andra kammarens protokoll 1959. Nr 19

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet

ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte

a) med bifall till motionerna 1:393
och 11:476 samt med avslag å motionerna
1:387 och 11:464, 1:391 och
II: 474, II: 471, II: 472 och II: 473, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta
att statsbidrag till ungdomens fritidsverksamhet
icke skulle utgå;

b) med bifall till motionerna I: 393
och II: 476, såvitt nu vore i fråga, samt
med avslag å motionerna 1:250 och
II: 310,1: 387 och II: 464, II: 471, II: 472
och 11:473, sistnämnda fem motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta att avslå
Kungl. Maj :ts förslag om anvisande av
anslag för budgetåret 1959/60 till bidrag
till ungdomens fritidsverksamhet.

Efter punktens föredragning yttrade:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade
reservationen av herr Kaijser in. fl.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Med hänvisning till utskottets
motivering ber jag att få yrka
bifall till dess hemställan.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Ambitionen att sänka
statens utgifter är värd all respekt. Faran
är bara den att man i sin iver att
spara pengar riskerar att förlora sådant
som är mera värt än pengar.

Jag har begärt ordet endast för att
deklarera min och många andras inställning
till högerförslaget särskilt i punkt
2, som gäller fritidsverksamheten. Vi
vill stå fast vid det beslut som fattats
och hälsar med tillfredsställelse regeringens
och statsutskottets förslag på
denna punkt.

Vi har satsat på denna verksamhet sedan
1954, och resultatet har varit så
utomordentligt gott, att det skulle vara
oklokt att avbryta denna utveckling. Jag

ber på det allvarligaste att få ta avstånd
från de tendenser till angrepp
mot denna verksamhet, som kommit till
uttryck, och ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Häri instämde herr Gustafsson i
Borås (fp).

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Karlsson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) mom. a) i utskottets utlåtande nr
114, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

1) av herr Kaijser in. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Helén
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 157 ja och
35 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskot tets

hemställan.

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19

Mom. b

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fröken
Karlsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) mom. b) i utskottets utlåtande nr
114, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
1) av herr Kaijser m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Fröken
Karlsson begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
156 ja och 35 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Folkbildningsåtgärder i övrigt m. m.

Punkten 3

bidrag till folkbibliotek

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under åttonde huvudtiteln (punkt
278, s. 623 och 624 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1959) före -

Bidrag till folkbibliotek

slagit riksdagen att till Bidrag till skolbibliotek
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 7 174 700 kronor,

I detta sammanhang hade riksdagen
till behandling förehaft bland annat två
likalydande motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Sveningsson
(I: 134) och den andra inom andra
kammaren av herr Edlund (II: 168), i
vilka hemställts — såvitt nu vore i fråga:
— att riksdagen vid behandling av förevarande
punkt måtte dels hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte utfärda författningsändringar
enligt i motionerna föreslagna
grunder, att gälla från och med den
1 juli 1959, dels ock till Bidrag till folkbibliotek
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 6 774 700 kronor.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 134 och II: 168, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till folkbibliotek
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett förslagsanslag av 7 174 700 kronor;

II. att motionerna 1:238 och 11:308
icke måtte av riksdagen bifallas.

Beservation hade avgivits av herrar
Kaijser och Skoglund i Doverstorp,
fröken Karlsson och herr Heckscherr
vilka ansett att utskottet under I bort"
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 134 och II: 168,.
såvitt nu vore i fråga,

a) hemställa, att Kungl. Maj :t måtte
utfärda författningsändringar enligt de
i motionerna föreslagna grunderna, att
gälla från och med den 1 juli 1959,

b) till Bidrag till folkbibliotek för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 6 774 700 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 2) av herr
Kaijser m. fl.

100

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Bidrag till föreläsningsverksamhet — Resekostnadsersättning åt föreläsare
Herr KARLSSON i Olofström (s): Punkten 4

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Karlsson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
3:o) mom. I i utskottets utlåtande nr
114, röstar

i Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

2) av herr Kaijser in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 157 ja och 36 nej, varjämte en
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Bidrag till föreläsningsverksamhet

I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag
(punkt 279, s. 624—626), vilket innebar
anvisande av samma anslagsbelopp som
för innevarande budgetår, hemställde
utskottet, att riksdagen måtte till Bidrag
till föreläsningsverksamhet för
budgetåret 1959/60 anvisa ett anslag av
955 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Under åberopande av
vad jag anförde vid punkt 1 ber jag att
få yrka återremiss av punkt 4 till utskottet.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till återremissyrkandeL

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 5

Resekostnadsersättning åt föreläsare

I enlighet med Kungl. Maj :ts förslag
(punkt 280, s. 627), vilket innebar anvisande
av samma anslagsbelopp som för
innevarande budgetår, hemställde utskottet,
att riksdagen måtte till Resekostnadsersättning
åt föreläsare för
budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 300 000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka
återremiss under samma motivering
som jag tidigare anfört.

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19 101

Bidrag till studieförbund

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till återremissyrkandet.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 6

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7

Bidrag till studieförbund

Kungl. Maj :t hade (punkt 282, s. 628
—630) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål för budgetåret 1959/60 anvisa
ett anslag av 2 345 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Geijer m. fl. (I: 138)
och den andra inom andra kammaren
av herr Zetterberg i Stockholm m. fl.
(II: 173).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 138 och II: 173, till Bidrag till studieförbund
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett anslag av 2 345 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Även under denna
punkt ber jag att få yrka återremiss till
utskottet.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till återremiss -

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar

yrkandet; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Zetterberg
i Stockholm begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
7:o) i utskottets utlåtande nr 114, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren återförvisat
punkten till utskottet för ny behandling.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Heckscher
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 157
ja och 31 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 8

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 9

Bidrag till verksamheten vid hemgårdar

Sedan punkten föredragits, yttrade

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Visserligen är det nog
en hel del av kammarens ledamöter som
finner en fartens tjusning i behandlingen
av detta utlåtande. Det som givit mig
mod att ändock ta till orda, ehuru jag
inte kommer att ställa något yrkande,

102 Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Utbildning av ungdomsledare

är den omständigheten att bakom denna
motion står ett 30-tal av kammarens
ledamöter, ganska jämnt fördelade
på olika partier och från skilda landsändar.
Detta faktum tyder på en verklig
kännedom om och god erfarenhet
av denna verksamhet.

Kommunerna har ju också på denna
hemgårdsverksamhet satsat nära två
miljoner kronor, närmare bestämt
1 800 000 kronor.

Utskottet visar själv en viss respekt
för det framställda yrkandet genom
att trycka av hela motionen, av vilken
vi kan inhämta, att denna verksamhet
har utvecklat sig från en mycket ringa
början. Det första anslaget av staten,
som beviljades 1941, var fattiga 5 000
kronor. Nu är det uppe i 200 000 kronor,
och skolöverstyrelsen har föreslagit
en höjning med 100 000 kronor vilket
ju är ett bevis på hög uppskattning
av denna verksamhet från detta ämbetsverks
sida. Om man frågar varför ämbetsverket
gör det, vill jag bara i korthet
säga, att det gör det i klar insikt om
att detta är en verksamhet, som till
skillnad från mycket annat barn- och
ungdomsvårdande arbete tar sikte på
ett tidigare stadium för att förebygga
en dålig utveckling. De resonerar i god
överensstämmelse med alla barn- och
ungdomspsykologer, som betonar barndomens
oerhörda betydelse för den stil
ungdomen senare kommer att visa. I
hemgårdarna har man förstått detta,
och stora kullar av just barn från olyckliga
hem samlas i barnhem och barnträdgårdar.
Man bedriver alltså här en
verksamhet, som går ut på att stärka
barnen i deras utveckling och förebygga
att de hamnar i en asocialitet, vars
nästa stadium innebär att de överföres
till skyddshem och ungdomsvårdsskolor.

Jag har naturligtvis intet yrkande
mot ett enhälligt utskott. Jag har emellertid
velat betona dessa synpunkter
därför att jag är starkt övertygad om
att medan skyddshemsverksamheten be -

klagligtvis tycks vara mycket ineffektiv,
som framgått av en tidigare debatt,
och synes ha åstadkommit mycket litet
av positiva resultat, så tycks denna på
ett tidigare stadium ingripande verksamhet
ha framtiden för sig. Jag hoppas
att när kammaren nu bifaller det
sedvanliga anslaget på 200 000 kronor
och avvisar motionen, denna likväl
skall kunna sägas ha fallit framåt.

I detta anförande instämde herr Braconier
(h), fru Johansson (s), herrar
Ähman (fp), Zetterberg i Stockholm (s)
och Svensson i Kungälv (s) samt fru
Lindskog (s).

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 10

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11

Utbildning av ungdomsledare

Kungl. Maj:t hade (punkt 287, s. 632
—636) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål anvisa ett reservationsanslag
av 953 000 kronor, vilket innebar en
höjning av anslaget med 75 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (1:125) och den andra
inom andra kammaren av herrar
Bengtsson i Göteborg och Darlin
(II: 163), i vilka hemställts — såvitt nu
vore i fråga — att riksdagen vid behandling
av förevarande punkt måtte
dels besluta, att statsbidrag icke skulle
utgå för utbildning av ungdomsledare
för politiska organisationer, dels till Utbildning
av ungdomsledare för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 843 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Gunnar Berg (1:251) och den

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19

103

andra inom andra kammaren av fru
Lindskog in. fl. (11:311), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
av anslaget till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1959/60 finge användas
50 000 kronor till anordnande av
kurs för kvalificerad ungdomsledarutbildning
på Tollare folkhögskola.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 125 och II: 163, såvitt nu vore i fråga,
till Utbildning av ungdomsledare för
budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 953 000 kronor;

2) i anledning av motionerna 1:251
och 11:311 i skrivelse till Kungl. Maj :t
giva till känna vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser och Skoglund i Doverstorp, fröken
Karlsson och herr Heckscher, vilka
ansett att utskottet under 1) bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 125 och II: 163, såvitt
nu vore i fråga, till Utbildning av ungdomsledare
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett reservationsanslag av 843 000
kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Vad beträffar utbildningen
av ungdomsledare har ju högern
alltid menat, att man inte skulle lämna
bidrag till utbildning av ungdomsledare
för de politiska ungdomsorganisationerna.
Varje år har vi hävdat den
uppfattningen. Med samma motivering
som vi anfört vid tidigare behandling
av frågan yrkar jag bifall till reservationen
nr 3).

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Vi finner från utskottsmajoritetens
sida ingen anledning att
diskriminera de politiska ungdomsorga -

Utbildning av ungdomsledare

nisationerna, och med hänsyn därtill
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Karlsson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11 :o) mom. 1) i utskottets utlåtande
nr 114, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

3) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Karlsson begärde dock rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
154 ja och 34 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

104

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Bidrag till instruktörsverksamhet inom ungdomsorganisationer — Studiehjälpsnämnden:
Omkostnader

Punkten 12

Bidrag till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationer

Kungl. Maj:t hade (punkt 289, s. 637
och 638) föreslagit riksdagen att till
detta ändamål för budgetåret 1959/60
anvisa ett anslag av 574 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Ragnar Bergh
(I: 125) och den andra inom andra
kammaren av herrar Bengtsson i Göteborg
och Darlin (II: 163), i vilka hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande
punkt måtte dels besluta, att statsbidrag
icke skulle utgå till instruktörsverksamhet
vid politiska organisationer, dels till
Bidrag till instruktörsverksamhet inom
ungdomsorganisationer för budgetåret
1959/60 anvisa ett anslag av 487 900
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 125 och II: 163, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer för budgetåret
1959/60 anvisa ett anslag av
574 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser och Skoglund i Doverstorp, fröken
Karlsson och herr Heckscher, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
1:125 och 11:163, såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till instruktörsverksamhet
inom ungdomsorganisationer
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
anslag av 487 900 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fröken

KARLSSON (h):

Herr talman! Med samma motivering

som vid punkt 11 ber jag att få yrka bifall
till reservationen nr 4) av herr
Kaijser m. fl.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Karlsson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
12:o) i utskottets utlåtande nr 114,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

4) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Därvid befanns,
att flertalet av kammarens ledamöter
röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 13—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Studiehjälpsnämnden: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 294, s. 644)
föreslagit riksdagen att till detta ändamål
för budgetåret 1959/60 anvisa ett

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19 105

förslagsanslag av 30 000 kronor, vilket
innebar en höjning av anslaget med
3 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Sundelin (1:237)
och den andra inom andra kammaren
av herr Ståhl m. fl. (11:298), i vilka
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen vid behandling av förevarande
punkt måtte till Studiehjälpsnämnden:
Omkostnader för budgetåret

1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
27 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungi. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 237 och II: 298, såvitt nu vore i fråga,
till Studiehjälpsnämnden: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 30 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Johannes Andersson, Jacobsson,
Kaijser, Nestrup och Skoglund i Doverstorp,
fröken Karlsson, herrar Heckscher
och Gustafsson i Skellefteå samt
fröken Vinge, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:237 och
II: 298, såvitt nu vore i fråga, till Studiehjälpsnämnden:
Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 27 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 5).

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten foga -

Statens biografbyrå: Omkostnader

de reservationen 5); och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 18 och 19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20

Statens biografbyrå: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt 297, s. 647)
föreslagit riksdagen att till detta ändamål
för budgetåret 1959/60 anvisa ett
förslagsanslag av 14 800 kronor, vilket
innebar anvisande av samma anslagsbelopp
som för innevarande budgetår.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Sundelin (1:237)
och den andra inom andra kammaren
av herr Ståhl m. fl. (11:298), i vilka
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen under förevarande punkt
måtte anvisa ett förslagsanslag av
13 320 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 237 och II: 298, såvitt nu vore i fråga,
till Statens biografbyrå: Omkostnader
för budgetåret 1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 14 800 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Johannes Andersson, Jacobsson,
Kaijser, Nestrup, Skoglund i Doverstorp
och Malmborg, fröken Karlsson,
herrar Ileckscher och Gustafsson i Skellefteå
samt fröken Vinge, vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna 1:237 och
11:298, såvitt nu vore i fråga, till Statens
biografbyrå: Omkostnader för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag
av 13 300 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

106 Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen under denna punkt.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen 6); och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 21

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 115, i anledning av Kung], Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar rörande
försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under åttonde huvudtiteln (punkterna
173 och 174 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1959) föreslagit
riksdagen att för budgetåret
1959/60 anvisa till Skolöverstyrelsen:
Försöksverksamhet m. in. ett reservationsanslag
av 1 400 000 kronor samt till
Statens försöksskola i Linköping: Driftkostnader
ett förslagsanslag av 1 186 000
kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 62, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 6
februari 1959, dels framlagt redogörelse
för den under skolöverstyrelsens
ledning pågående försöksverksamheten,
dels föreslagit riksdagen att godkänna
vad departementschefen förordat angå -

ende vissa specialanordningar inom
skolväsendet i glesbygdskommuner, där
försöksverksamhet med nioårig obligatorisk
enhetsskola bedreves, samt bemyndiga
Kungl. Maj :t att utfärda de
bestämmelser, som därav föranleddes.

Avdelning I

Den allmänna försöksverksamheten

I propositionen nr 62 lämnades bland
annat en redogörelse för den under
skolöverstyrelsens ledning pågående
försöksverksamheten med nioårig enhetsskola
samt den pedagogiska försöksverksamheten
vid högre skolor.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft tre
motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (I: 127) och den andra
inom andra kammaren av fru Kristensson
och herr Bengtsson i Göteborg
(II: 182), hade hemställts, att riksdagen
måtte uttala, att utvidgning av försöksverksamheten
inom enhetsskolan
till nya distrikt icke skulle förekomma
i annan mån än då så av organisatoriska
skäl, sammanhängande med försöksverksamhetens
egen uppgift, visade sig
oundgängligen nödvändigt.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte

a) godkänna vad departementschefen
i propositionen nr 62 förordat angående
vissa specialanordningar inom skolväsendet
i glesbygdskommuner, där försöksverksamhet
med nioårig obligatorisk
enhetsskola bedreves, samt bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda de bestämmelser,
som därav föranleddes;

b) till Skolöverstyrelsen: Försöks verksamhet

m. m. för budgetåret
1959/60 anvisa ett reservationsanslag
av 1 400 000 kronor;

II. att motionerna 1:127 och 11:182
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

III. att motionen 11:482 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19 107

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser ocli Skoglund i Doverstorp, fröken
Karlsson och herr Heckscher, vilka
ansett att utskottet under II bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 127 och II: 182, i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala, att utvidgning
av försöksverksamheten inom enhetsskolan
till nya distrikt icke skulle
förekomma i annan mån än då så visade
sig oundgängligen nödvändigt av
organisatoriska skäl, sammanhängande
med försöksverksamhetens egen uppgift,
eller till följd av i enstaka expanderande
tätorter rådande utomordentliga
omständigheter.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Med hänsyn till talmannens
önskemål att vi inte skall hålla
på så länge i kväll skall jag mycket kort
motivera den reservation, som är knuten
till avdelning I.

Det är för alla känt att en av de
många svårigheter, som försöksskolan
har haft, är den stora bristen på kvalificerade
lärare. En av förutsättningarna
för att försöken skall lyckas är ju att
man har en tillräcklig kader av kvalificerade
lärare. Nu menar jag att man
inte skall bygga ut försöksverksamheten
i så hastig takt att man inte på ett nöjaktigt
sätt kan tillgodose önskemålen i
fråga om lärarnas kvalifikationer.

Därför har jag, herr talman, biträtt
den motion, i vilken man framställer
önskemålet att försöksverksamheten
inom enhetsskolan icke skall utvidgas
till nya distrikt, för så vitt inte dessa
kommer att innebära ett tillskott i själva
försöksverksamheten eller — såsom
angivits i reservationen — det är fråga
om enstaka expanderande tätorter, där
förhållandena kan vara sådana att det
är fördelaktigt att från början inrätta
försöksverksamhet.

Med dessa få ord, herr talman, her

jag att få yrka bifall till reservationen
vid avdelning I av herr Kaijser m. fl.

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! Den motion, som jag har
avlämnat i anslutning till propositionen
nr 62, är närmast att betrakta som ett
observandum om att de skisser som
nu skymtat fram beträffande områdena
för enhetsskolans högstadium klart visar,
att detta inte endast är ett problem
för glesbygderna enligt gamla vedertagna
begrepp utan ett problem för
stora delar av vår landsbygd.

Vad som nu håller på att ske svär
åtskilligt mot 1950 års skolbeslut. Då var
målet ett högstadium inom varje kommun
med bortåt 3 000 invånare. Nu
räcker inte det dubbla. Vi trodde och
hoppades den gången, att enhetsskolan
var vägen till en bättre grundutbildning
för landsbygdens ungdom. Nu vill
experterna ha stora områden för högstadiet.
Det betyder för glesbygdernas
barn långa och tröttande resvägar. Vi
får en skola på hjul kombinerad med
internat. Intetdera kan väl anses vara
tillfredsställande. Här måste andra vägar
prövas, och det var detta jag avsåg
med min motion. Barnen står inte ut,
och det är väl ändå dem som saken
gäller.

Vi måste — som jag sagt — finna
andra lösningar, som gör det möjligt att
ordna högstadium även i trakter med
mera begränsat befolkningsunderlag. Nu
invändes genast, att det kommer att
kräva ökade kostnader för skolbyggnader
och medföra svårigheter att få kvalificerade
lärare. Lokalkostnaderna kan
säkert hållas nere genom enklare byggen.
Som jag ser saken skall väl i alla
fall inte på människor, som redan har
det besvärligt, läggas ytterligare sten på
börda. Sker så, blir det upptakten till ett
snabbare tempo i glesbygdernas avfolkning.

För att nu kunna genomföra en för
glesbygderna avpassad skolorganisation

108

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

måste skoldistrikten och länsskolnämnderna
få tämligen fria händer att laga
efter läglighet och inte alltför hårt vara
bundna av givna direktiv. Låt oss inte
för idealiska lösningar i vissa avseenden
glömma dem som frågan gäller:
barnen från glesbygderna!

Herr talman! Ehuru detta problem
inte har beaktats av statsutskottet i
detta sammanhang har jag intet yrkande.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! De grundläggande besluten
om enhetsskolans genomförande
träffades vid riksdagarna år 1950
och år 1956. Jag vill i detta sammanhang
också erinra om beslutet vid 1957
års riksdag. Då enades vi om en plan
för det fortsatta arbetet, som innebar
att enhetsskolans genomförande skulle
inträda i ett avgörande skede år 1962
och att detta skede skulle nå sin slutpunkt
år 1972.

I anledning av en reservation, som är
fogad till detta utskottsutlåtande av herr
Kaijser m. fl. och till vilken fröken
Karlsson här yrkat bifall, må det tilllåtas
mig att citera ett avsnitt ur utskottets
utlåtande nr 102 år 1956 vid
behandlingen av propositionen rörande
försöksverksamheten vid denna tidpunkt.
Såvitt jag kan minnas var detta
utlåtande enhälligt. Det heter: »Utskottet
vill inledningsvis uttala, att enligt
utskottets uppfattning den pågående försöksverksamheten
med enhetsskoleorganisation
skall utmynna i en obligatorisk,
organisatoriskt sammanhållen nioårig
skola. Enligt utskottets mening är
det angeläget, att den nya skolan skall
kunna mera allmänt genomföras så
snart sig göra låter. Dessförinnan måste
emellertid klarhet och enighet skapas
i fråga om de detaljer och moment i
enhetsskolans organisation och inre arbete
m. m. beträffande vilka oklarhet
och delade meningar ännu kan råda.

För att ge tillräckligt underlag härför
måste, såsom departementschefen framhållit,
försöksverksamheten erhålla förbättrade
arbetsbetingelser och ytterligare
möjligheter till ändamålsenlig variation
av försöken i olika hänseenden. Utskottet
delar också departementschefens
mening, att en ökad omfattning av försöksverksamheten
är angelägen med
hänsyn till önskvärdheten av att ytterligare
sammanhängande försöksregioner
åstadkommes och till det förhållandet,
att det utan eu verksamhet i större omfattning
icke torde vara möjligt att vid
bearbetningen av erfarenheter och resultat
göra det tillräckligt representativa
urval i olika hänseenden, som från
vetenskapliga synpunkter kräves.»

Innebörden av reservationen kan inte
vara någon annan än att man vill avbryta
den försöksverksamhet som riksdagen
på statsutskottets förslag beslöt
år 1956. Jag kan inte finna att det anförts
några som helst sakskäl härför.
I propositionen erinras om den omfattande
försöksverksamhet vi nu har.
I 143 kommuner pågår verksamhet med
nioårig enhetsskola för sammanlagt
cirka 196 000 elever. Det totala invånarantalet
i dessa områden uppgår till
1 685 000, d. v. s. ungefär en fjärdedel
av rikets folkmängd.

Det må i detta sammanhang tillåtas
mig att åberopa de erfarenheter som
jag har från det län jag har äran representera,
Skaraborgs län. Där påbörjades
läsåret 1957/58 försöksverksamhet i
fyra kommuner, och under innevarande
läsår har denna verksamhet ganska väsentligt
utbyggts. Jag vill också erinra
om att en lång rad av kommuner har
ansökt om tillstånd att bedriva försöksverksamhet.
Man kan här tala om en
glädjande utveckling liksom om ett
starkt och levande intresse för att på
bästa tänkbara sätt genomföra enhetsskolan.

Mot bakgrunden av det anförda måste
jag säga att det förefaller mig olyckligt,
vilken synpunkt jag än anlägger på

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19

109

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

denna fråga, att avbryta försöksverksamheten.
Jag upprepar att det inte
finns några som helst sakliga skäl för
en sådan åtgärd.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Efter det anförande,
som herr andre vice talmannen nu
hållit, finner jag ingen anledning att
polemisera mot den reservation som är
fogad vid detta utskottsutlåtande. Jag
kan helt instämma i vad herr andre vice
talmannen därvidlag sagt.

Däremot vill jag säga några ord i anledning
av det anförande, som lierr
Svensson i Krokstorp nyss höll och där
han berörde frågan om glesbygderna
och deras skolförhållanden. Inom utskottet
eller rättare sagt inom avdelningen
var vi nog litet tveksamma om
vad herr Svensson egentligen avsåg med
sin motion om glesbygdsproblemet. Vi
visste exempelvis inte, om han avsåg
förhållandena i Småland eller i de mer
utpräglade norrlandslänen. Om herr
Svensson har avsett glesbygdsproblemet
i Småland, vill jag framhålla att det
inte bara är där nere som det från
många kommuner sker en betydande
utflyttning av befolkningen till tätorter.
Det är svårt att säga vad det skulle
kosta, om staten och kommunerna skulle
bibehålla de skolor som finns i glesbygderna,
men kostnaderna kan utan
tvivel uppskattas till åtskilliga tiotal
miljoner kronor. Inte minst i anledning
därav har vi inom utskottet inte kunnat
tillstyrka bifall till herr Svenssons motion
i denna fråga.

Med dessa kortfattade synpunkter ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken KARLSSON (b) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste säga att herr
andre vice talmannen lät som eu sträng
lärare som försökte tillrättavisa en elev
som förbrutit sig. Nu är jag i den lyck -

liga situationen att jag inte förbrutit
mig och att jag kan försvara mig —
jag skulle önska att alla elever kunde
göra det.

Jag har inte alls varit inne på tanken
att någon försöksverksamhet skulle, såsom
herr Malmborg sade, avbrytas. Jag
har bara sagt att jag inte tycker att försöksverksamheten
skall utvidgas i sådant
tempo, att man inte har tillgång
till en av de viktigaste faktorerna, nämligen
en väl kvalificerad liirarkader.
Detta betyder inte alls att man inte
skall utvidga verksamheten på de områden
där den redan finns. Det står,
om herr Malmborg vill läsa det, i reservationen
tydligt utsagt, att man kan
göra det och bör göra det när det är
»nödvändigt av organisatoriska skäl,
sammanhängande med försöksverksamhetens
egen uppgift», alltså där det
direkt tjänar försöksverksamheten. Jag
anser mig tjäna enhetsskolan mera när
jag ställer större krav på de förutsättningar
som skall finnas för att den skall
lyckas än då jag bara önskar att den
skall få större omfattning.

Andre vice talmannen sade också, att
man bör införa enhetsskolan på bästa
tänkbara sätt. Det är det jag avser. Det
är därför jag har tagit mig friheten
att yrka bifall till motionen i andra
kammaren nr 182.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Karlsson säger
nu att bon bara har talat om tempot i
utbyggnaden. Det står inte anfört alls i
reservationen. Där står bara »att utvidgning
av försöksverksamheten inom
enhetsskolan till nya distrikt icke skall
förekomma i annan mån iin då så visar
sig oundgängligen nödvändigt av organisatoriska
skäl». Det är här icke fråga
om något tempo utan om att praktiskt
taget stoppa upp denna verksamhet.
Under sådana förhållanden torde det
stå oemotsagt att reservationens innebörd
står i klar motsättning till utskot -

Ilo Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

tets utlåtande år 1956 som jag citerade.
Det kan man inte komma ifrån med
några som helst förklaringar.

Herr SVENSSON i Krokstorp (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Karlsson i Olofström
undrade vilka bevekelsegrunder
jag hade då jag väckte min motion. Givetvis
tänkte jag på de förhållanden
jag känner till, förhållandena nere i
Småland, där vi också har vissa glesbygdsproblem.
Det var närmast de skrivelser
som kom från länsskolnämnden
där nere som gjorde intryck på mig.
Ute i skoldistrikten blev vi nästan chockade
när vi fick klart för oss de långa
resvägar som våra barn skulle få. Resvägar
på upp till 9 mil per dag är alldeles
för mycket.

Jag är väl medveten om att glesbygderna
kan bli ännu glesare och att begränsade
skolområden för högstadiet
kommer att kräva ökade kostnader.
Men jag tror att vi skall kunna inrikta
oss tills vidare på tämligen provisoriska
lösningar. Jag är positivt inställd till
enhetsskolans idé, men jag tror att genomförandet
då måste anpassas efter
vad som är lägligt, bl. a. så att barnen
inte får för långa resvägar.

Sedan vill jag också sätta ett frågetecken
för det lämpliga med dessa stora
sammandragningar av barn. Jag tror
att vi får bättre resultat med de små
skolorna alltfort.

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste verkligen
sätta i fråga herr Malmborgs goda vilja
att förstå att det inte är tal om att rubba
något av det som beslöts 1956 — herr
Malmborg läste för resten själv upp ett
avsnitt av det uttalande som gjordes då.
I det uttalandet har vi klart deklarerat
målet och även tiden då det skall förverkligas.
Vi har inte sagt någonting
om den saken nu utan talat om försöksverksamheten
under den tid inom vilken
vi skulle vara färdiga. Jag menar

att man inte skall bredda verksamheten
under den första tiden utan då se
till, att man får kvalificerade lärare.
Under den sista perioden skall man
bygga ut kraftigare. Det måste vara ett
direkt missförstånd att vi nu använder
uttrycket försök. I det ligger väl att
de som skall bedriva en undervisning,
som förtjänar namnet försök, inte bara
skall vara kvalificerade utan också helt
enkelt vara så många att de räcker till.
Då kan det verkligen bli försök som ger
besked.

.lag har roat mig med — det blev
inget roligt till slut, det var tvärtom
mycket nedslående — att för olika
distrikt ta reda på hur lärarna flyttar
om. Jag har fått bestämt belägg för min
uppfattning att det inte är lyckligt för
eleverna att ideligen byta lärare, och
de försök som ordnas under dessa förhållanden
är absolut icke rättvisande
och ger över huvud taget inget utslag
som man kan läsa ut något av.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag tror inte att det
finns någon anledning att betvivla fröken
Karlssons uppriktiga omsorg om
enhetsskolan — i varje fall skall jag
inte göra det. Jag tror dock att denna
attack — jag vill ändå kalla det så —
som satts in från högerhåll kommer för
sent och därför är meningslös. Hade
den kommit 1954 hade jag förstått meningen
i den.

Jag skulle kunna ansluta mig till fröken
Karlssons grunduppfattning att den
försöksverksamhet vi bedriver för framtidens
räkning med den nioåriga enhetsskolan
skulle ha varit inriktad så,
att vi kunde bygga på den då vi ville
forma om vårt skolväsen i anda och
sanning. Det var ju meningen från början
att försöksverksamheten skulle pröva
inte bara en ny organisation utan
också ett nytt innehåll. Den skulle ge
anvisning inte bara om hur de nio åren
skulle utformas organisatoriskt utan
också hur den nya pedagogiken skulle

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19

111

Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m.

se ut. Så var försöksverksamheten också
upplagd från början. Jag vill uttala
ett beklagande av att man inte fick
fullfölja verksamheten efter de linjer
som drogs upp 1949, året före riksdagsbeslutet.
Hade vi begränsat försöksverksamheten
till ett litet fåtal kommuner,
där man intensivt kunde pröva ett nytt
innehåll samtidigt som man prövade
en ny organisation, då hade försöksverksamheten
fått en helt annan betydelse
för framtiden än den nu har. Ansvaret
ligger hos skolöverstyrelsen, det
vågar man väl utan vidare säga. Krafterna
räckte inte till för den pedagogiska
försöksverksamheten, utan den
måste koncentreras kring den organisatoriska
utformningen av skolan i försöksdistrikten.
Så kom man in på denna
väg, en organisatorisk försöksverksamhet
som ständigt vidgades.

lag satt i Stockholms folkskoledirektion
då det 1954 kom förslag från skolöverstyrelsen
att halva Stockholm, söderort,
skulle bli ett försöksområde.
Jag har tidigare i riksdagen redogjort
för hur tveksamma vi i själva verket
var om en sådan utvidgning av försöksverksamheten,
som egentligen bara kunde
bli kvantitativ och organisatorisk.
Men det fanns ingen annan möjlighet
att lösa de skolorganisatoriska problemen
i de växande förstadssamhällena
i Stockholm. Vi ställdes alltså inför
nödvändigheten av att svälja detta väldiga
område.

Jag skulle föreställa mig att högerattacken
borde ha satts in den gången.
Då hade den haft någon mening, då
hade den i tid kunnat begränsa försöksverksamheten.
Nu är det i själva
verket för sent och även meningslöst,
därför alt den organisatoriska frågan i
själva verket är avgjord i och med riksdagsbesluten
195G och 1957. Detta tycker
jag att herr andre vice talmannen
har alldeles rätt i.

Enligt de direktiv för 1957 års skolberedning,
som riksdagen har godkänt,
är det inte längre fråga om att rubba

på principerna från 1950. De står fast.
Kommer det till nya försöksdistrikt i
år och nästa år så har de inte någon
betydelse för försöksverksamheten som
sådan eller för skolberedningens arbete.
Det är fråga om någonting helt annat
nu. Kommunerna står i ko för att
få tillstånd till försöksverksamhet. Ute
i kommunerna är det på samma sätt
som det var i Stockholms söderort 1954,
enhetsskolan erbjuder den enda lösningen.

Nu vill alltså högern sätta stopp för
denna kvantitativa tillväxt av försöksområdena.
Det skulle innebära att vi,
när vi på 1960-talet generellt skall övergå
till enhetsskolesystemet, får alltför
mycket att göra. Det vore mycket
rimligare om vi kunde göra en fördelning
över en längre tid och alltså förverkliga
skolreformen successivt. Det
är det som faktiskt sker för närvarande,
och jag kan inte se annat än att
detta är en förnuftig lösning.

Nu har fröken Karlsson lagt huvudvikten
vid lärarbristen. Det är klart
att det finns en lärarbrist, men söker
man efter en motivering finner man
den nog alltid. En och samma sak kan
användes till så mycket.

I riksdagen diskuterade vi för inte så
länge sedan frågan om en vidgad timplan
för matematiken. Fröken Karlsson
var en av de ivrigaste förespråkarna
för att detta ämne skulle få ett ökat
timtal på högstadiet. Den gången tog
emellertid fröken Karlsson inte den
ringaste hänsyn till argumentet att det
var lärarbrist på detta område — en
lärarbrist som för resten är särskilt
utpräglad när det gäller matematiken.
Jag tror att man får vara en smula försiktig
när man plockar fram argument
för att motivera någonting som
egentligen skulle ha motiverats på ett
annat sätt.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Herr Arvidson säger att
det är brist på lärare, men i samma

112

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

ögonblick förklarar han att han inte
riktigt tror på att jag menar allvar. Söker
man en motivering, finner man den,
säger han. Först ger han mig rätt och
sedan tar han tillbaka och nyper mig i
örat — det tar jag inte så hårt, måste
jag säga.

Vad beträffar matematiktimmen tänkte
jag uteslutande på eleverna, och för
eleverna måste ytterligare en timme
vara en lycklig anordning.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

III

Utskottets hemställan bifölls.

Avdelning II

Statens försöksskola i Linköping

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Utbildning av lärare i manlig slöjd m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 11G, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående utbildning av
lärare i manlig slöjd m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t under åttonde huvudtiteln (punkten
188, s. 412 och 413 av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1959) föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till Seminarium
för utbildning av lärare i manlig
slöjd för budgetåret 1959/60 beräkna
ett förslagsanslag av 206 000 kronor.

I samma proposition hade Kungl.
Maj :t under kapitalbudgeten (bilaga 29,

Utbildning av lärare i manlig slöjd m. m.

punkt 13, s. 37 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1959) föreslagit
riksdagen att, likaledes i avbidan på
särskild proposition i ämnet, till Vissa
byggnadsarbeten för ett seminarium för
utbildning av lärare i manlig slöjd för
budgetåret 1959/60 beräkna ett investeringsanslag
av 500 000 kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 92, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 6 mars
1959, föreslagit riksdagen att

dels besluta, att i Linköping skulle
upprättas ett slöjdlärarseminarium med
i huvudsak den organisation departementschefen
förordat,

dels besluta, att utbildningen vid
slöjdlärarseminariet skulle taga sin början
höstterminen 1960,

dels godkänna av departementschefen
i övrigt förordade grunder för utbildning
av lärare i manlig slöjd,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de författningsändringar och utfärda
de övriga föreskrifter, som föranleddes
av vad sålunda föreslagits,
dels godkänna av departementschefen
angiven personalförteckning för slöjdlärarseminariet,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1959/60,
dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för slöjdlärarseminariet,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1959/60,

dels för budgetåret 1959/60 under åttonde
huvudtiteln anvisa

dels till Slöjdlärarseminariet: Avlöningar
ett förslagsanslag av 43 000 kronor,

dels till Slöjdlärarseminariet: Om kostnader

ett förslagsanslag av 15 000
kronor,

dels till Slöjdlärarseminariet: Materiel,
böcker m. m. ett reservationsanslag
av 43 000 kronor,

dels till Slöjdlärarseminariet: Inredning
och utrustning ett reservationsanslag
av 105 000 kronor,

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19

113

dels ock till Vissa byggnadsarbeten
för slöjdlärarseminariet för budgetåret
1959/60 under statens allmänna fastiglietsfond
anvisa ett investeringsanslag
av 500 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft bland annat två likalydande
motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Robert
Johansson m. fl. (I: 418) och den andra
inom andra kammaren av herr Dickson
m. fl. (II: 515), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte, i avbidan på fullständigare
belysning av spörsmålet om den
framtida organisationen av slöjdundervisningen,
för närvarande lämna Kungl.
Maj:ts proposition nr 92 utan åtgärd
och således nu avslå densamma.

Utskottet hemställde

I. att motionerna 1:418 och 11:515
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:427 och 11:517,

a) besluta, att i Linköping skulle upprättas
ett slöjdlärarseminarium med i
huvudsak den organisation departementschefen
förordat;

b) besluta, att utbildningen vid slöjdlärarseminariet
skulle taga sin början
höstterminen 1960;

c) godkänna av departementschefen
i övrigt förordade grunder för utbildning
av lärare i manlig slöjd;

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de författningsändringar och utfärda
de övriga föreskrifter, som föranleddes
av vad som föreslagits under

a)—c);

III. att riksdagen måtte

a) godkänna av utskottet framlagd
personalförteckning för slöjdlärarseminariet,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1959/60;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för slöjdlärarseminariet,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1959/60;

Utbildning av lärare i manlig slöjd m. m.

IV. för budgetåret 1959/60 under åttonde
huvudtiteln anvisa

a) till Slöjdlärarseminariet: Avlöningar
ett förslagsanslag av 43 000 kronor;

b) till Slöjdlärarseminariet: Omkostnader
ett förslagsanslag av 15 000 kronor; c)

till Slöjdlärarseminariet: Materiel,
böcker m. m. ett reservationsanslag av
43 000 kronor;

d) till Slöjdlärarseminariet: Inredning
och utrustning ett reservationsanslag
av 105 000 kronor;

V. till Vissa byggnadsarbeten för
slöjdlärarseminariet för budgetåret
1959/60 under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag
av 500 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Herbert Larsson och
Lundqvist i Trollhättan, vilka ansett att
utskottet under I. bort hemställa att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 418 och II: 515, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att förslag snarast
förelädes riksdagen om förläggandet
av annan statlig utbildningsverksamhet
till August Abrahamsons stiftelse
å Nääs;

2) av herr Petterson i Degerfors, utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr LUNDQVIST i Trollhättan (s):

Herr talman! Jag har undertecknat en
reservation till detta utskottsutlåtande,
vilken gäller förläggningen av det nya
slöjdlärarseminariet. Utbildningen har
tidigare bedrivits vid August Abrahamsons
stiftelse å Nääs, men nu är avsikten
att denna utbildning skall flyttas
till Linköping. I anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 92 med förslag
om flyttning av utbildningen till Linköping
har det väckts motioner, vari
hemställes att riksdagen måtte i avbidan
på fullständigare upplysning i spörsmålet
om den framtida organisationen av
slöjdundervisningen för närvarande

<8 — Andni kammarens protokoll 19~>9. AV 19

114

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Utbildning av lärare i manlig slöjd m. m.

lämna Kungl. Maj:ts proposition nr 92
utan åtgärd och sålunda nu avslå densamma.

Under behandlingen av ärendet i utskottet
har vi haft tillfälle att ta del av
de argument som framförts av departementschefen
och av vederbörande remissinstanser.
Vissa skäl för en förflyttning
till Linköping har därvid åberopats.
Man hänvisar till att där finns
lokaler som är lämpliga för detta ändamål
och säger att under en övergångsperiod
en viss utbildning av slöjdlärare
skulle fortsätta vid August Abrahamsons
stiftelse å Nääs.

Vad som väcker oro, speciellt nere i
det område där Nääs-skolan finns, är
vad som departementschefen anför och
som återfinnes i utskottets utlåtande på
sidan 37, att sedan ett slöjdlärarseminarium
kommit till stånd, torde inte finnas
anledning att enbart för olika former
av fortbildning i slöjd bibehålla
utbildningsverksamheten på Nääs, särskilt
inte om detta skulle påfordra årliga
bidrag eller investeringsinsatser
från statens sida. Över huvud taget bör
vid övervägandena om egendomens och
verksamhetens framtid inte ifrågasättas
nya statliga utgiftsändamål enbart
i syfte att under alla förhållanden finna
någon användning för den nuvarande anläggningen.
Då det med hänsyn till byggnadernas
bristfälliga skick på Nääs, torde
föreligga mycket små utsikter att finna
en realiserbar utväg för egendomens
framtida användning, som ligger i linje
med donators ursprungliga intentioner,
torde det bli nödvändigt att överväga
radikala åtgärder i denna fråga.

Detta oroande meddelande gör att
man ställer sig frågan, om inte staten
skulle ha möjligheter att utnyttja denna
donation i dessa tider när det är ont
om pengar för investeringar i nya byggnader
och då det föreligger behov av yrkesutbildning
på olika områden med
hänsyn till de stora ungdomskullarna.
Vi anser att det bör finnas en möjlighet
härtill och att staten i varje fall inte

utan vidare bör avhända sig denna
egendom. Vi undrar vad man menar
med de radikala åtgärder, som departementschefen
har talat om. Vi menar att
denna fråga inte bör avvecklas utan vidare,
och därför har vi i vår reservation
föreslagit, att riksdagen måtte i
anledning av motionerna 1:418 och
II: 515 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att förslag snarast förelägges riksdagen
om förläggande av annan statlig
utbildningsverksamhet till August Abrahamsons
stiftelse å Nääs.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Herr Lundqvist har redan
redovisat att det råder oro i den bygd
som på ett särskilt sätt beröres av det förslag
som vi nu behandlar. Slöjdseminariet
vid Nääs har skapat en kulturmiljö
och en tradition som är av oskattbart värde
för bygden vid den vackra sjön Sävelången.
Det är under dessa förhållanden
inte underligt att förslaget om att flytta
seminariet från Nääs har utlöst starka
protester.

Nu är jag så gammal i det här huset
att jag vet att man inte skall visa sig
uppstudsig vare sig mot det mäktiga
statsutskottet eller mot den kungliga överhögheten
i ecklesiastikministerns skepnad.
Jag vill i stället understryka den
vädjan som ligger i slutet av reservationen
av herrar Lundqvist i Trollhättan
och Larsson i Vänersborg.

Jag är på det klara med att det finns
en del svåra problem att bemästra
i det här sammanhanget, inte minst
med hänsyn till byggnadernas mindre
tillfredsställande skick, men jag är glad
över att kunna notera att även statsutskottet,
trots att det har gjorts detta
konstaterande, ändå har som sin mening
uttalat, att man snabbt bör åstadkomma
en verksamhet som kan ersätta
den som nu flyttas därifrån.

Det är många i bygden kring Nääs
och vida där omkring som hoppas att

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19 115

frågan om Nääs framtid skall få en
lycklig lösning. Jag vill också sälla mig
till dessa och vädjar till herr statsrådet
att ha sinnet öppet för de möjligheter
som bör finnas att i stället för den verksamhet
som nu flyttas bort från Nääs
medverka till att slöjdseminariet kommer
att efterträdas av en verksamhet
som fyller August Abrahamsons intentioner
för stiftelsen. Om så sker, om vi
får en institution som snabbt kan växa
in i miljön och i fortsättningen vårda
den goda traditionen, då tror jag att det
beslut som kammaren nu kommer att
fatta kan bli till gagn för alla parter.

I detta anförande instämde herr Gustafson
i Göteborg (fp), fru WalleriusGunne
(h) samt herrar Andersson i
Hyssna (s) och Brandt i Sätila (ep).

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
närmast för att tala litet om utbildningen
av slöjdlärare, men i anledning av
de anföranden som bär hållits här kanske
jag först får säga några ord om
Nääs.

De slöjdlärare som det här är fråga
om och som skall gå igenom seminariet
måste ha en helt annan utbildning
för sin arbetsuppgift än den som tidigare
har bedrivits på Nääs och som bär
varit en fortbildning för folkskollärare.
Utvecklingen har gjort att det här arbetet
lika väl som allt annat specialiseras
undan för undan, och frågan om
en annan utbildning för denna yrkesgrupp
vid slöjdlärarseminariet har därför
blivit aktuell.

Jag är tacksam för att departementschefen
på praktiskt taget alla punkter
har följt utredningens förslag då det
gäller uppläggningen av slöjdlärarutbildningen
vid seminariet. Det är endast
på en punkt som departementschefen
har gått ifrån utredningens förslag,
nämligen när det gäller den s. k.
hospitanttjänstgöringen. Vi hade stora
svårigheter att pressa in utbildnings -

Utbildning av lärare i manlig slöjd m. m.

programmet inom den tid som var tillmätt,
nämligen ett år, och det ansågs
även på sakkunnigt håll att det skulle
vara klokt att förlägga hospitanttjänstgöringen
för de blivande yrkeslärarna
mellan de två terminerna. Nu har departementschefen
inte följt oss på den
punkten utan har föreslagit en annan
väg med en praktikperiod på ett par
veckor. Det är möjligt att det kan vara
lämpligt. Jag skall inte ställa något
särskilt yrkande på den punkten utan
inskränker mig här till att yrka bifall
till utskottets förslag. Vi får väl se, hur
utvecklingen i framtiden går.

Sedan vill jag, herr talman, säga ytterligare
ett par ord om Nääs. I reservationen
föreslås att riksdagen redan nu
skulle hemställa, att regeringen snarast
måtte förelägga riksdagen förslag om
förläggande av annan statlig utbildningsverksamhet
till August Abrahamsons
stiftelse å Nääs. Vad det skall bil
är just vad utredningen håller på med
nu. Förslaget om slöjdlärarseminariet
är bara den första delen av utredningens
resultat, men vi skall också behandla
frågan, vad man bör göra av
Nääs. Även om jag visste någonting om
vad vi skall föreslå beträffande Nääs,
skulle jag givetvis på detta stadium inte?
säga någonting, eftersom det inte är vanligt
att man medan en utredning pågår
skriker ut sådana saker. Vi har emellertid
mängder av uppslag om vad Nääs
skall användas till, men vi har i varje
fall för dagen inte stannat för något förslag.
Jag kan på den punkten säga, att
både herr Lundqvist i Trollhättan och
herr Antby är välkomna med vettiga
uppslag, som vi skall försöka ta vara på.
Vi är också av den uppfattningen att
det är önskvärt att göra någonting av
Nääs, men jag vill inte tillstyrka att vi
nu skall besluta om att det skall bli en
statlig utbildningsanstalt. Det kan bli
en utbildningsanstalt i någon annan
form, t. ex. en stiftelse. Det vet vi för
dagen inte. Vi iir inställda på alt så
mycket som möjligt forcera utredning -

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

en för att snarast möjligt försöka få
fram ett förslag beträffande Nääs.

En sak är vi väl överens om, nämligen
att det inte lämpar sig att förlägga ett
slöjdlärarseminarium till Nääs. Slöjdlärarna
måste för sin utbildning ha ett
visst antal skolbarn och skolklasser,
och detta underlag finns inte i Nääs.

Det är den ena orsaken till att man
inte kan förlägga seminariet dit. Den
andra är att husen och bostäderna där
befinner sig i så dåligt skick att det
inte går att utan stora investeringar förlägga
en verksamhet av denna omfattning
dit.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Utöver vad herr Petterson
i Degerfors nyss anförde vill jag
till reservanterna och motionärerna
säga att det är mycket svårt att komma
till rätta med problemet Nääs. Det är
inte så enkelt som att bara säga att när
en statlig utbildningsverksamhet upphör,
så låt oss placera en annan statlig
utbildningsverksamhet där. Nääs är
nämligen grundat på en donation, och
testators bestämmelser är ganska detaljerade.
Man kan inte utan vidare upphäva
dem. Jag ifrågasätter om Kungl.
Maj :t helt enkelt skulle kunna förklara
att nu skall vi ha den eller den verksamheten
där. Det fordras en hel del
undersökningar dessförinnan. Framför
allt måste justitiekanslersämbetet inkopplas,
om det blir fråga om en permutation.
Även en permutation måste
hålla sig inom vissa gränser. Man måste
se till att testators intentioner i någon
mån kommer att följas även på det nya
verksamhetsområde som kan tänkas
komma att förläggas till Nääs.

Vi har givetvis vid utredningen lagt
mycket stor vikt vid att försöka behålla
någon form av utbildningsverksamhet
vid Nääs, därför att vi anser att den
verksamhet, som nu varat ett drygt halv -

Komplettering av riksstaten, m. m.

sekel, har vuxit in i bygden och bildat
en tradition. I viss mån har Nääs blivit
ett centrum för bygdens kultur. Det är
givet att vi i första hand arbetar efter
de linjerna, men om vi skall kunna
komma fram till ett resultat, tror jag
det är bäst om vi får arbeta ostörda.
Jag tror inte att en riksdagens skrivelse
till Kungl. Maj:t av det innehåll
som reservanterna här ifrågasätter
skulle gagna arbetet, och jag tror inte
heller att det skulle gagna de syften
som reservanterna och motionärerna
ytterst har.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. II—V

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

117, i anledning av väckt motion angående
medelsanvisning till statsbidrag
för om- och tillbyggnad av eldstäder
för fliseldning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Komplettering av riksstaten, m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

118, i anledning av väckta motioner om
utredning angående viss komplettering
av riksstaten, m. m.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: 31) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (11:30), hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla dels att Kungl. Maj:t ville

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19

117

utan dröjsmål verkställa utredning om
en sådan komplettering av riksstaten att
en fullständig uppställning över intäkter,
kostnader, tillgångar och skulder
lämnades efter sunda redovisningstekniska
principer, dels att Kungl. Maj :t
måtte till innevarande riksdag lämna
uppgifter om storleken av statens och
de statsägda bolagens pensionsskuld.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 31 och II: 30 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Domö, Skoglund i Doverstorp, Cassel
och Heckscher, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 31 och II: 30, i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville

dels utan dröjsmål verkställa den av
motionärerna begärda utredningen om
komplettering av riksstaten,

dels ock till innevarande riksdag lämna
uppgifter om storleken av statens och
de statsägda bolagens pensionsskuld.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! De motioner över vilka
statsutskottet bär avgivit utlåtande ingår
i den serie av motioner beträffande
budgetarbetets utformning, som kammaren
tidigare haft att ta ställning till.
Alla dessa motioner har uppenbarligen
mött samma öde, nämligen att tas upp
till behandling vid en tidpunkt då
kammarens ledamöter inte är särskilt
intresserade av att diskutera de mera
tekniska budgetfrågorna. Jag skall därför
fatta mig kort i detta ärende.

Vad frågan i detta sammanhang gäller
är att en sådan redovisning i samband
med budgeten bör lämnas, att man
har möjlighet att överblicka inte blott
de utgifter som förutses under det närmast
kommande budgetåret utan också
de utgifter, för vilka staten bär förpliktat
sig på olika siitt antingen ge -

Komplettering av riksstaten, m. m.

nom rent privaträttsliga juridiska förpliktelser
eller i någon annan form.
Denna fråga hur man i budgeten skall
redovisa de ingångna ekonomiska förpliktelserna
är en fråga som man sysslar
med inte bara i vårt land utan även
i många andra länder.

Man har på skilda håll funnit olika
former för en redovisning härav,men
det är nog allmänt vedertaget att det
är ett av de problem som budgetarbetet
under moderna förhållanden måste
syssla med. En budget som endast uppvisar
de väntade utgifterna för nästkommande
budgetår blir inte tillräckligt
upplysande. Den ger varken de anslagsbeviljande
myndigheterna eller
allmänheten den erforderliga överblicken
över det faktiska läget beträffande
statens kommande utgifter. Vad reservanterna
här föreslår är, att riksdagen
hos Kungl. Maj:t skall begära en utredning
för att få denna fråga löst. Det
skulle inte vara något märkvärdigt med
en sådan utredning för Sveriges del.
Man skulle förmodligen vid en dylik
utredning finna en hel del värdefullt
material i de undersökningar som redan
är gjorda på andra håll. Inte heller
råder det någon tvekan om att en sådan
redovisning skulle i hög grad underlätta
den erforderliga överblicken
över statens finanser.

Vad sedan frågan om statens och de
statsägda bolagens pensionsskuld beträffar,
så har vi över huvud taget inte
någon klar uppfattning om de förpliktelser
staten där åtagit sig — i pengar
räknat. Detta är onekligen ett ganska
bekymmersamt faktum, inte minst om
man nu på grund av det nyligen fattade
pensionsbeslutet skall bli tvungen att
göra helt nya avväganden beträffande
tjänstemännens ställning i pensionshänseende.
De förpliktelser som är ingångna
har stor ekonomisk betydelse, och
det kan därför inte anses orimligt att
de redovisas inför riksdagen.

Statsutskottets flertal åberopar de
remissyttranden som är avgivna av

118

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Komplettering av riksstaten, m. m.

riksriikenskapsverket och statskontoret.
Jag erkiinner gärna att riksräkenskapsverkets
mycket utförliga utlåtande är
av högst betydande historiskt intresse.
Däri har man sammanfattat en mängd
upplysningar om vad som skett i budgetarbetet
sedan flera årtionden tillbaka
i tiden. Ur den synpunkten är utlåtandet
därför synnerligen värdefullt för
den, som vill bedriva studier om budgetarbetet
i det förgångna.

Beträffande de problem som motionärerna
påtalat, nämligen möjligheterna
att redovisa de av statsverket ingångna
förpliktelserna, lämnar emellertid
utlåtandet från riksräkenskapsverket
ytterst obetydliga upplysningar.
Det enda man säger är egentligen att
det problem som här föreligger inte är
nytt, utan att det har förelegat tidigare
— men detta kan ju inte vara någon
anledning till att inte nu ta upp frågan
till behandling, när budgeten har fått
en så väsentligt ökad omfattning som
fallet är.

Vad beträffar statskontorets yttrande,
så har man där i sak i ganska stor utsträckning
accepterat vårt resonemang
i motionerna rörande de av statsmakterna
ingångna förpliktelserna, och när
det gäller pensionsskulden säges bara
kort och gott att intresset av att få upplysningar
på den punkten inte motsvarar
det avsevärda arbete som erfordras för
att få fram dessa upplysningar. Det
finns emellertid ingen bevisning för att
detta arbete skulle vara så avsevärt, och
man har inte diskuterat vilket värde
det skulle kunna ha att få upplysningar
i det avseendet. Jag kan därför inte
finna att dessa remissyttranden, på vilka
utskottsmajoriteten bygger sitt ståndpunktstagande,
på minsta sätt jävar den
framställning som lämnats i motionerna.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
förhandlingarnas ledning.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! I likhet med herr Heckscher
beklagar jag att denna viktiga
fråga kommit på kammarens bord vid
en så olämplig tidpunkt. Detta är nämligen
ett spörsmål, som kräver stor uppmärksamhet
och noggranna överväganden.

I motionerna har man två klämmar.
Dels vill man ha en redovisning för statens
pensionsskuld, och dels vill man
ha en utredning om revidering av budgetsystemet.
Det är emellertid intressant
att notera, att motiveringen nästan helt
och hållet rör sig om frågan om pensionsskulden.
I reservationen däremot
talar man mycket litet om den saken.

Herr Heckscher erinrade om de yttranden
som avgivits av statskontoret
och riksräkenskapsverket, i vilka det
framhållits att värdet av att räkna fram
pensionsskulden knappast motsvarar
det arbete detta skulle innebära. Det
kunde då vara frestande att här stanna
vid den sakliga bakgrunden till denna
remissinstansernas inställning — som
också blivit utskottets — men tiden
medger inte detta. Utskottet har emellertid
delat den uppfattning, som remissinstanserna
redovisat på den punkten.

Vad beträffar budgetredovisningen
tillåter jag mig citera ur motionens motivering.
Den är mycket kortfattad i det
avseendet, och man kan säga att den
är koncentrerad i en enda mening.

Motionärerna »anser det angeläget att
frågan om en förbättrad redovisning
av statsförvaltningens, de affärsdrivande
verkens och de statliga bolagens intäkter,
kostnader, tillgångar och skulder
upptages till förutsättningslös utredning
utan dröjsmål». Som framgår
av detta citat skär man allt över en
kam, såväl statsförvaltningen som de
affärsdrivande verken och de statliga
bolagen. Det finns sakliga skäl för att
påstå att det inte är riktigt att man på
detta sätt skär alla dessa enheter över

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19

119

en kam, men jag skall inte ingå på något
närmare bemötande av detta. Tiden
medger det inte.

Vad sedan beträffar budgeten kan jag
inte underlåta att med ett par ord åtminstone
söka belysa den budgetordning
vi har. Den är som herr Heckscher
sade gammal, från 1937. Men jag tycker,
herr talman, att den ändå inte i särskilt
hög grad lider av ålderdomssvaghet.
Den fyller ganska väl sin uppgift. 1937
försökte man att i budgetordningen få
en klar gränsdragning mellan å ena sidan
inkomster och utgifter, hänförda
till den egentliga statsverksamheten,
alltså driftbudgeten, och å andra sidan
kapitaltransaktionerna, alltså kapitalbudgeten.
Därigenom närmades
budgeten till en affärsmässig bokföring,
ur vilken kunde utläsas hur den förda
finanspolitiken inverkade; på statens
förmögenhetsställning. Samtidigt eftersträvades
en budgetuppställning som
skulle skänka ökat utrymme för anpassning
av budgetpolitiken efter det ekonomiska
lägets växlingar. Sedan kompletterades
denna budgetordning 1944 med
en ny form av redovisning för de affärsdrivande
verken, en reform som
gav större möjlighet till effektiv redovisning
och ett bedömande av dessa
verks ekonomiska status. I remissyttrandena
har anförts — och det tycker
jag är väsentligt — att den budgetordning
vi nu har innebär en anslutning
till täckningsregeln. Det innebär att varje
riksdag skall anvisa medel för hela
den av dess beslut betingade utgiften.
Ett visst avsteg från täckningsregeln utgör
användandet av beställningsbemyndiganden,
men de har huvudsakligast
kommit till användning inom försvarshuvudtiteln.
En redovisning av dessa
beställningsbemyndiganden lämnas varje
år av riksräkenskapsverket i dess
årsbok.

Som jag tillät mig säga förut har vi
i vår prövning funnit — och jag vågar
här åberopa min erfarenhet från statsutskottets
fjärde avdelning — att det

Komplettering av riksstaten, m. m.

nuvarande budgetsystemet väl fyller
sin uppgift. Det har under årens lopp
kompletterats och förbättrats, och det
är uppenbart att så kan ske även i fortsättningen,
men de bärande principerna
tror jag alltjämt är hållbara.

Herr Heckscher betonade att vad man
nu behöver är inte bara en redogörelse
för läget i nuet utan en redogörelse som
sträcker sig något längre fram i tiden.
På den punkten finns väl inga motsättningar.
I motionerna har man starkt
betonat vikten av att riksdagen bibringas
kännedom om den statsfinansiella
utvecklingen på längre sikt, och även
statskontoret och riksräkenskapsverket
har understrukit denna synpunkt. Jag
kanske, herr talman, trots den sena tidpunkten
får tillåta mig att erinra om
vad som har skett på hithörande områden
under de senare åren.

I fråga om utgiftssidans långsiktiga
planering vill jag nämna de undersökningar
rörande de automatiska utgiftsförändringarna
som redovisas i finansplanen
varje år. Vi har också haft tre
långsiktsutredningar och två utredningar
som gällt de automatiska utgiftsförändringarna
inom statsverksamheten
under budgetåren 1954/55 till och med
1958/59 respektive under femårsperioden
1957/58 till 1961/62. Jag citerar vad
riksräkenskapsverket anför rörande betydelsen
av de två sistnämnda utredningarna:
genom dessa »fastställdes omfattningen
av de av statsmakterna gjorda
åtagandena på längre sikt, och samtidigt
gjordes även en översiktlig inventering
av andra utgiftsbehov, som av
olika skäl kunde tänkas bli aktualiserade
i framtiden. Enligt vad riksräkenskapsverket
inhämtat kommer en ny undersökning
av de automatiska utgiftsförändringarna
på längre sikt att verkställas
såsom ett led i det utredningsarbete,
som utföres av 1958 års besparingsutredning.
Ehuru den långsiktiga
utvecklingen av riksstatens utgifter alltså
ägnas betydande uppmärksamhet,
torde ifrågavarande planeringsarbete

120

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Komplettering av riksstaten, m. m.

dock kunna ytterligare utvecklas och
förbättras.» Däri instämmer utskottet
helt och fullt.

Det är så, herr talman, ursäkta att jag
säger det, att skall man ha någon glädje
av utredningar, prognoser och översikter,
är det lämpligt att försöka läsa dem.
Det kanske tyvärr är detta, att det är
så mycket som blir oläst, som gör att
man understundom har större svårigheter
än som behövs att få den rätta
blicken både på läget i nuet och prognosen
för framtiden.

Herr talman! Jag har ytterst summariskt
redogjort för de synpunkter som
varit vägledande för utskottet, och jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Herr andre vice talmannens
redogörelse har ju i likhet med de
remissyttranden vi tidigare talat om i
mycket hög grad anknutit till en historisk
återblick på vad som förekommit i
denna fråga. Jag är i många stycken
överens med herr andre vice talmannen
om att det skett en väsentlig förbättring
i fråga om budgetens utformning genom
de förändringar som vidtagits, framför
allt 1937 års budgetreform. Men det betyder
ju inte att utvecklingen kan avstanna.

När man 1937 kom fram till den budgetordning,
som ännu i huvudsak gäller,
innefattade budgeten icke tillnärmelsevis
så många förpliktelser på lång
sikt som den gör för närvarande. Problemet
med de förpliktelser, som statsmakterna
åtar sig genom lagstiftning
och även delvis genom civilrättsliga avtal,
har visserligen alltid funnits, men
det har kommit att få en väsentligt ökad
betydelse under senare tid. Det är inte
riktigt att säga att det endast är beställningsbemyndigandena
som är exempel
på den sortens förpliktelser. Det
finns åtskilliga andra exempel också;
i motionen nämnes bl. a. sådana saker
som anknyter till lagstiftningen.

Men att i detta sammanhang åberopa
den speciella långtidsutredning som
gjorts kan inte heller vara riktigt. Eftersom
andre vice talmannen stöder sig
på statskontoret, vill jag säga att statskontoret
i tidigare sammanhang framhållit
att det är en olägenhet, att den
här sortens utredningar görs en och en
och att man inte har någon möjlighet att
fortlöpande följa utvecklingen i dessa
hänseenden.

När vi nu begärt en utredning om
hur man skall kunna lösa detta problem,
är det därför att vi ännu inte är på det
klara med, hur en sådan lösning skall
kunna uppnås. Att problemet finns och
är av stor betydelse framgår inte bara
av erfarenheterna i Sverige utan även
på många andra håll i världen.

Herr andre vice talmannen påtalade
i likhet med någon av remissinstanserna
— jag tror det var riksräkenskapsverket
— att man sammanfört de statliga
bolagen, de affärsdrivande verken
och den allmänna förvaltningen under
en hatt. I fråga om utredningsbehovet
kan man sammanföra dem, medan det
är alldeles klart, att den redovisning som
erfordras måste vara av olika slag när
det gäller dessa olika grenar av den
statliga verksamheten. För de statliga
bolagen och i viss mån också för de
affärsdrivande verken är det kanske
framför allt fråga om hur tillgångarna
redovisas och hur den redovisningen
skall anknytas till förräntningen. Vad
man har anledning att gå in på när det
gäller den allmänna förvaltningen är
problem av en helt annan typ. Att man
när det gäller utredningen sammanför
dem kan jag inte finna är något fel.

Vad slutligen beträffar pensionsskulden
har jag litet svårt att förstå att man
tar så lätt på den saken att man säger,
att det inte skulle vara av något intresse
eller i varje fall inte värt något arbete
att klargöra vilka förpliktelser i fråga
om pensioner som staten faktiskt åtagit
sig gentemot sina egna tjänstemän.
När man har ett fördelningssystem och

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19

121

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

inte ett premiereservsystem och när
man inte har några som helst fonder
att falla tillbaka på i detta hänseende,
måste det ändå ur statsekonomisk synpunkt
vara mycket viktigt att veta hur
stora belopp dessa förpliktelser på försäkringsmässiga
grunder kan uppskattas
till.

Jag skall inte ytterligare förlänga
diskussionen, men nog tycker jag att
man har anledning — även om man i
debatten tar det kortfattat — att ta själva
problemet litet mera allvarligt än
vad remissinstanserna och utskottsmajoriteten
har gjort.

Herr andre vice talmannen MALMBORG
(fp):

Herr talman! Jag vågar nog göra gällande,
att vi har tagit mycket allvarligt
på detta problem. Vi har inhämtat remissyttranden
från sakkunniga instanser
och vi har diskuterat frågan mycket
ingående på avdelningen.

Herr Heckscher menade också att såväl
jag som utskottet hade tagit alltför
lätt på frågan om kravet på en redovisning
av pensionsskulderna. Vi har
inte tagit lätt på den frågan heller. Vi
har emellertid gjort en avvägning, och
vi har kommit till den slutsatsen att en
sådan redovisning näppeligen vore av
sådant värde, att man bör göra denna
omfattande beräkning. Syftet skulle
närmast vara att få en klarare bild av
statens förmögenhetsställning. A la
bonne heure, det kanske vore värdefullt
att ha, men vi har inte sett det
som något trängande behov.

Herr Heckscher ansåg också, att vi i
alldeles för stor utsträckning hade sett
tillbaka. När man skall försöka komma
till klarhet beträffande ett utredningskrav,
undersöker man genom att studera
det system som finns, om det föreligger
några motiv för en utredning.
Därför har vi ingående prövat det nuvarande
systemet för att få ett grepp om
hur det fungerar. Vi har därvid funnit

att en sådan utredning som här föreslås
näppeligen är motiverad i nuvarande
läge.

Vidare har vi den uppfattningen —
kanske i motsats till herr Heckscher —
att dessa långtidsundersökningar och
undersökningar om automatiska utgiftsökningar
och redovisning av dem balett
högst betydande värde. Må det tillåtas
mig att säga, att jag personligen tillmäter
dem mycket stor betydelse som
ett komplement till det budgetsystem
och den redovisning vi har. Det är intressant
att notera att 1958 års besparingsutredning
har satt i gång en sådan
långtidsutredning. Det gör den väl inte
om den inte förmenar att en sådan utredning
skulle fylla en från dess synpunkter
väsentlig uppgift. Därför, herr talman,
är vår uppfattning den, att vi bör
fortsätta med dessa prövningar och
undersökningar på längre eller kortare
sikt. Därigenom får vi en komplettering
av vårt nuvarande budgetsystem,
vilket — som jag sade förut — inte är
sakrosankt utan kan ytterligare kompletteras
och utbyggas för att ännu
bättre än hittills tjäna sitt ändamål.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 12

Ändring i förordningen om automobilskatt
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 45, i anledning av väckta motioner
om iindring i förordningen om
automobilskatt m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:159

122

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

av herr Sveningsson m. fl. och 11:208
av herr Stenberg m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga genom motionerna
framlagda förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt, och

2) förordning om ändrad lydelse av
3 § förordningen den 21 maj 1954 (nr
260) om brännoljeskatt;

II) motionen 11:209 av herrar Asp
och Sundelin.

I de förevarande motionerna hade
framställts yrkanden om vissa skattelättnader
för den tyngre motorfordonstrafiken.
Sålunda hemställde motionärerna
i de likalydande motionerna
1:159 och 11:208, att fordonsskatten å
lastbilar, bussar och släpvagnar fr. o. m.
den 1 januari 1960 skulle sänkas till de
skattesatser, som gällde före den av
1954 års riksdag beslutade höjningen
av fordonsskatten, samt att brännoljeskatten
skulle sänkas med 5 öre per
liter. I motionen 11:209 yrkades att
skatten å brännolja, som förbrukades i
yrkesmässig trafik, skulle nedsättas med
15 öre per liter fr. o. m. den 1 juli
innevarande år.

Utskottet hemställde

1) att de likalydande motionerna
1:159 och 11:208 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

2) att motionen 11:209 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:
Beträffande fordonsskatten

I) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Nilsson i Svalöv, Kollberg, Nilsson
i Bästekille och Stenberg, vilka —
under hänvisning till innehållet i de
likalydande motionerna I: 159 av herr
Sveningsson m. fl. och 11:208 av herr
Stenberg m. fl. i vad motionerna avsåge
sänkning av fordonsskatten å lastbilar,
bussar och släpvagnar — ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till nämnda motioner

i denna del, antaga det vid motionerna
fogade förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt; II)

av herrar Bengtson, Mattsson och
Vigelsbo, utan angivet yrkande;

Beträffande brännoljeskatten

III) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Bengtson, Mattsson, Nilsson i
Svalöv, Kollberg, Vigelsbo, Nilsson i
Bästekille och Stenberg, vilka — under
hänvisning till innehållet i de likalydande
motionerna 1:159 av herr Sveningsson
m. fl. och II: 208 av herr Stenberg
m. fl. i vad motionerna avsåge
sänkning av brännoljeskatten — ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till nämnda motioner
i denna del, antaga det vid motionerna
fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 21 maj 1954 (nr 260) om brännoljeskatt; IY)

av herr Asp, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr STENBERG (fp):

Herr talman! 1954 års riksdagsbeslut
beträffande motorfordonsbeskattningen
föregicks av 1951 års utredning. I den
utredningen hade man gjort vissa beräkningar
av fordonsbeståndets utveckling
och av anslagsbehovet under en
tidsperiod av fem år. Det har sedan
visat sig att bilismen har växt mycket
snabbare än man beräknat. Därigenom
har vi fått in mer pengar på den s. k.
specialbudgeten på automobilskatt. Jag
skall endast nämna ett exempel: Det
beräknades att antalet personbilar 1958
skulle vara 660 000. Det verkliga antalet
1958 blev 928 000. Detta har som sagt
medfört att vi fått in mera pengar än
beräknat. Inom folkpartiet och högern
har vi hela tiden sagt att det kan inte
vara rätt att på detta sätt ta ut mer
pengar än vi anser oss ha möjlighet att

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19

123

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

investera i vägar, eftersom beslutet innefattade
att inkomster och investeringar
för vägväsendet skulle gå så att
säga jämnt ut. Därför har vi föreslagit
i motioner att fordonsbeskattningen
skulle lindras så att uttaget blev detsamma
som före 1954 års beslut. Vidare
har vi yrkat lindring av beskattningen
på brännolja med 5 öre. Dessa yrkanden
har inte vunnit gehör hos riksdagen
trots att vi upprepat dem år efter
år allteftersom överskottet från den s. k.
automobilskattefonden har växt. Vårt
huvudargument har alltså varit den
orättvisa som vi sett i beskattningen av
motorismen. Jag ber, herr talman, att
få anföra endast detta huvudargument
och för övrigt hänvisa till de debatter
som vi haft tidigare, senast under höstsessionen
1958. Jag nöjer mig med att
yrka bifall till de reservationer, nr I
och III, av herr Hagberg in. fl. som
är fogade till bevillningsutskottets betänkande.

Slutligen konstaterar jag med tillfredsställelse,
att vi i fråga om skatten
på brännolja fått anslutning från centerpartiet.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Denna fråga är inte ny
för riksdagen. Vi har behandlat den ett
flertal gånger. Trots det ansträngda
statsfinansiella läget anser jag att en
skattelättnad för den tyngre motorfordonstrafiken
är motiverad. Den yrkesmässiga
lastbilstrafiken har stora ekonomiska
svårigheter att kämpa emot.
Jag har erfarit att vissa åkare dels överskrider
tillåten hastighet, dels lastar
mer än vad som är tillåtet. Bussföretag
nedläggs, vilket i första hand drabbar
landsbygdens befolkning. Anledningen
till allt detta är otvivelaktigt den tunga
skattebördan.

Det är med tillfredsställelse jag noterar
att centerpartiet äntligen har kommit
på bättre tankar och anslutit sig till
vår synpunkt på brännoljeskatten. .lag

hoppas att centerpartiet även i fråga
om fordonsskatten, om inte nu så nästa
år kommer över på vår linje.

Socialdemokraterna pekar alltid på
att de nu utgående bilskatterna är nödvändiga
för att finansiera vägunderhållet
— trots att inkomsterna på bilskattens
specialbudget överstiger utgifterna
med ett par hundra miljoner årligen.
Själva fonden beräknas den 30 juni i år
vara uppe i över en miljard kronor, vartill
kommer behållningen av reservationsmedel.
När kommer dessa pengar
att användas för vägarna? Anser regeringen
att det är nödvändigt att bibehålla
bilskatterna på nuvarande nivå?

Liksom vi synes utskottsmajoriteten
anse, att en annan fördelning av skattebördan
än den nu gällande är motiverad.
Men som vanligt talar man om en
utredning som blir färdig nästa år. År
1958 skrev sålunda bevillningsutskottet
i sitt betänkande nr B 12: »Emellertid
bör trafikutredningens arbete inte föregripas
genom beslut nu rörande beskattningen
av den tyngre trafiken. Då utredningen
enligt vad utskottet inhämtat
bedriver sitt arbete med sikte på att
om möjligt under nästföljande år kunna
avlämna betänkande rörande motorfordonstrafikens
beskattning, kommer
ett utförligare och säkrare material för
frågans bedömande att föreligga inom
en nära framtid.» Och så avstyrkte utskottet
de då väckta motionerna om
sänkning av skatten för den tyngre trafiken.

Det bådar enligt herr Kärrlanders uttalande
vid fjolårets riksdag inte gott
för åkarna då det gäller att få skattesänkning.
Herr Kärrlander yttrade
bland annat: »Ur den yrkesmässiga biltrafikens
synpunkt och ur fordonsägarsynpunkt
är det klokast att denna fråga
utredes ordentligt, så att vi kommer
fram till bästa möjliga resultat.» Avsåg
herr Kärrlander med »bästa möjliga resultat»,
alt det skulle bli ell bra resultat
för staten, måste eu ändring ske, ty
enligt senaste tillgängliga statistik finns

124

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

fortfarande 3 496 restantier med ett restskattebelopp
av 11,4 miljoner kronor.
Dessa siffror talar sitt tydliga språk.

Och i år skriver utskottet i det betänkande,
som nu behandlas: »Med hänsyn
till att 1953 års trafikutredning enligt
vad utskottet erfarit torde komma
att framlägga förslag till ändrade regler
rörande beskattningen av motorfordonstrafiken
under loppet av nästa år»
— alltså 1960 — »synes det lämpligt att
avvakta resultatet av utredningens arbete,
innan ställning tas till de i motionerna
föreslagna skattesänkningarna.»

Jag frågar: Vad kommer utskottet att
skriva nästa år? Skall parodien fortsätta:
skall vi vänta ytterligare ett år
för att frågan skall bli ordentligt utredd,
för att använda herr Kärrlanders
ord?

Herr talman! Vi kan inte år efter år
nöja oss med enbart löfte om en utredning,
vilken aldrig tycks bli färdig. Problemet
måste enligt min åsikt lösas nu,
ty medan gräset växer dör kon, och
detta gräs växer ju alldeles enastående
sakta. Jag yrkar bifall till reservationerna
I och III av herr Hagberg m. fl.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag ber först att till de
två föregående talarna få framföra mitt
hjärtliga tack för den uppmärksamhet
som centerpartiet rönt i deras anföranden.

Vad beträffar fordonsskatten, som behandlas
under punkt 1, har vi ansett
oss för närvarande inte böra biträda
den reservation som är avgiven i detta
ärende, utan vi ansluter oss till utskottets
förslag. Vi vill emellertid i detta
sammanhang efterlysa den kraft som
möjligen kan finnas inom kammaren
eller inom kanslihuset och som skulle
kunna få liv i 1953 års trafikutredning.
Det skulle verkligen vara roligt att få
se något resultat av denna utredning.
Det har ju år efter år ställts i utsikt
att den skulle kunna prestera ett slut -

giltigt resultat av sin verksamhet, men
därav har vi inte sett någonting.

Angående motorbrännoljan, som tas
upp under punkt 2, har vi ansett att vi
med hänsyn till lastbilstrafiken borde
biträda den av herr Hagberg m. fl. avgivna
reservationen, vari yrkas på en
sänkning av brännoljeskatten med 5 öre
per liter.

Jag ber följaktligen, herr talman, att
i punkt 1 få yrka bifall till utskottets
förslag och i punkt 2 bifall till den av
herr Hagberg in. fl. avgivna reservationen.

Herr ASP (s):

Herr talman! Herr Sundelin och jag
har väckt en motion om brännoljeskatten,
där vi föreslagit att skatten på
motorbrännolja för den yrkesmässiga
trafiken skulle sänkas från nuvarande
30 öre till 15 öre per liter. Att vi ställt
detta yrkande, beror på att den yrkesmässiga
trafiken, eller jag kanske skall
använda uttrycket de kollektiva transportmedel
som skall ombesörja trafiken
ute i glesbygderna, kommer i ett allt
besvärligare ekonomiskt läge.

Vi hade också inbillat oss att vi skulle
ha framgång med denna motion, ty både
i bevillningsutskottets skrivning sedan
några år tillbaka och i de motioner
som väckts har ett mycket stort intresse
visats för speciellt åkare och
bussägare, som ombesörjer denna trafik.
Jag måste emellertid konstatera att
vi räknat grundligt fel på den punkten.
Vid utskottsbehandlingen har ingen velat
ansluta sig till vårt yrkande. Nej,
yrkandet voterades ned och jag var ensam
om att stödja det. Därför anser jag
det inte heller vara lönt att här i kammaren
hemställa om bifall till motionen.
Jag vill bara kort och gott säga, att ett
bifall till vår motion skulle ha inneburit
en betydande taxesänkning för
den yrkesmässiga trafiken, och det anser
vi skulle ha varit till fördel i det
läge, vari vi för närvarande befinner

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Nr 19

125

Ändring i förordningen om automobilskatt m. m.

oss. En sådan taxesänkning skulle således
ha kommit trafikanterna till godo
samtidigt som trafikunderlaget skulle ha
vidgats och stärkts för den yrkesmässiga
trafiken. Men med hänvisning till
vad jag tidigare sagt om motionens behandling
i utskottet ställer jag intet yrkande
utan biträder utskottets förslag.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Herr Stenberg har redan
erinrat om att motorfordonsbeskattningen
är en av de frågor, som varit
föremål för behandling vid varje riksdag
under en lång tid tillbaka. Yrkanden
av i stort sett samma innebörd som
i reservationerna har också framställts
vid såväl 1955, 1956 och 1957 års riksdagar
som senast vid 1958 års riksdag.

Det finns ingen anledning för mig att
här i dag upprepa argumenten mot en
ändring av de grunder som nu gäller
för fordonsbeskattningen. Låt mig bara
erinra om att 1954 års riksdags beslut
om motorfordonsbeskattningen, som innebar
i huvudsak en ökning av de tyngre
fordonens andel av vägkostnaderna,
aldrig var avsett som ett slutgiltigt ställningstagande
i fråga om motorfordonsbeskattningen.

Beslutet får betraktas som ett provisorium,
tills 1953 års trafikutredning kommer
med sitt förslag rörande beskattningen.
Denna utredning skall bland
annat också ta hänsyn till allmänna trafik-
och näringspolitiska synpunkter,
när den skall avlämna sitt förslag. Utredningen
beräknas vara färdig under
nästkommande år. Det beskedet har i
varje fall bevillningsutskottet fått.

Även om det förhåller sig så, som
motionärerna gör gällande, nämligen att
den tyngre trafiken och då särskilt den
yrkesmässiga biltrafiken och busstrafiken
har svårigheter att kämpa med, anser
utskottet, att det inte finns tillräckliga
skäl för att ändra på ett provisorium,
då förslag till en mer definitiv
ordning för beskattningen kan väntas

redan nästa år. Utskottet förnekar inte
heller, att det finns eu behållning i
automobilskattefonden och att reservationer
till ansenliga belopp finns på
automobilskattemedlens specialbudget.
Men i detta sammanhang bör det nog
observeras, att under innevarande år en
minskning beräknas komma att inträffa
på omkring 20 miljoner av tillgängliga
medel. Man bör nog också erinra sig
de stora investeringsbehov som finns
beträffande vägväsendet. Den särskilda
investeringsplanen för vägväsendet, som
riksdagen i princip accepterat, innebär
ju att vi för tioårsperioden 1958—1967
räknar med utgifter på sammanlagt 8,5
miljarder, och jag vill ytterligare hänvisa
till vad statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet anfört i
statsverkspropositionen.

Till sist vill jag bara erinra om att ett
bifall till reservationerna innebär ett
inkomstbortfall för helt budgetår räknat
på omkring 40 miljoner, och för nästa
budgetår skulle inkomstbortfallet bli
omkring 20 miljoner.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen meddelade,
att ärendet komrae att företagas till
avgörande med iakttagande av den i reservationerna
tillämpade uppdelningen
på dels fordonsskatten och dels
brännoljeskatten.

I enlighet härmed gav herr förste vice
talmannen till en början, i fråga om
fordonsskatten, propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till den vid betänkandet fogade
reservationen I); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Stenberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i id -

126

Nr 19

Torsdagen den 21 maj 1959 em.

Ändring i förordningen om automobilskatt

skottets betänkande nr 45, såvitt avser
fordonsskatten, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
I) av herr Hagberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens utgång,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
115 ja och 67 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan, såvitt avsåge fordonsskatten.

Beträffande brännoljeskatten gav herr
förste vice talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen III); och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Stenberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 45, såvitt avser
brännoljeskatten, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
III) av herr Hagberg m. fl.

m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.

Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna råda
angående omröstningens utgång, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 96 ja och
88 nej, varjämte en av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan jämväl i vad avsåge
brännoljeskatten.

§ 13

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 258, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa pensionsfrågor
för statsanställda m. fl.;

nr 259, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemannens
löner under år 1959 m. m. jämte i
ämnet väckta motioner; och

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken.

§ 14

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 160, angående godkännande
av avtal mellan Sverige och Österrike
för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst och förmögenhet,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 15

Tillkännagavs, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats en motion,
nr 623, av herr Kollberg in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 159, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom.

Fredagen den 22 maj 1959

Nr 19

127

förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt.

Denna motion remitterades omedelbart
till bevillningsutskottet.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.01 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 22 maj

Kl. 13.00

§ 1

Justerades protokollet för den 15 innevarande
maj.

§ 2

Föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 160, angående
godkännande av avtal mellan Sverige
och Österrike för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst
och förmögenhet.

§ 3

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtande och
memorial:

nr 18, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret skrivelse den 16 oktober
1958 med överlämnande av betänkande
med förslag till ny stadga om ersättning
för riksdagsmannauppdragets
fullgörande jämte i ärendet väckta motioner,
och

nr 19, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

statsutskottets utlåtanden:

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1959/60
till Allmänna barnbidrag, Ersättning till
postverket för utbetalning av allmänna

barnbidrag, Bidrag till sjukkassor m. m.
och Särskilda barnbidrag till änkors och
invaliders barn jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1959/60 till Driftbidrag till statens järnvägar
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande statsbidragsgivningen
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1959/60 till Skatteersättning till
kommunerna jämte i ämnet väckta motioner,

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1959/60 till studiebidrag
och stipendier samt till bidrag
till driften av folkskolor m. in.
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till reglering av prisstegringar
på försvarshuvudtiteln in. m. jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 125, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda fram -

128

Nr 19

Fredagen den 22 maj 1959

ställning om anslag för budgetåret
1959/60 till Aktieteckning i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om dels vissa anslag
för budgetåret 1959/60 till universiteten,
den medicinska utbildningen m. m., dels
ock ökat stöd åt forskning m. m. jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1959/60 till Bidrag
till vetenskaplig verksamhet vid Vetenskapsakademien
jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 128, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till bidrag till byggnadsarbeten
in. in. inom skolväsendet jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 129, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1959/60 till Statens tekniska forskningsråd
och till Tekniskt-vetenskaplig
forskning m. m.,

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning angående
anslag för budgetåret 1959/60 till
Förberedelser för pensionsreformen
jämte i ämnet väckta motioner, och
nr 131, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av komnnmalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1959/60;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475) jämte i ämnet väckta
motioner,

nr Öl, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Förbundsrepubliken
Tyskland för undvikande av
dubbelbeskattning beträffande skatter
å inkomst och förmögenhet ävensom
beträffande vissa andra skatter, och

nr 55, i anledning av väckta motioner
angående ändring av kommunalskattelagens
regler om beskattning av ersättning
till riksdagsmän;

bankoutskottets memorial och utlåtanden
:

nr 34, angående särskilt lönetillägg åt
hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän,

nr 35, i anledning av väckt motion
om pension till avlidne, förre förste stenografen
Albert Lundmans änka, in. in.,
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i valutalagen den 22 juni 1939 (nr
350) så ock om fortsatt giltighet av
samma lag, in. in., jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 37, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning angående
Nordiska rådets svenska delegations
ställning och arbetsformer,

nr 38, angående regleringen för budgetåret
1959/60 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.,
nr 39, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. in., dels i ämnet väckta motioner,
dels väckta motioner angående
åtgärder för återgång till lågräntepolitik,
dels ock väckta motioner angående
vissa åtgärder till främjande av full sysselsättning,

nr 40, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet hänvisade
ärenden,

nr 41, i anledning av framställning
från delegerade för riksdagens verk angående
tjänstemännens vid dessa verk
löner under år 1959, m. m., och

nr 42, i anledning av framställning
från delegerade för riksdagens verk angående
pensionsreglering för anställningshavare
vid dessa verk;

andra lagutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 39, i anledning av dels Kungl.

Fredagen den 22 maj 1959

Nr 19

129

Maj :ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om
biografföreställningar m. in., dels ock i
ämnet väckta motioner,

nr 40, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden, och

nr 41, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om förbud mot innehav av vissa
stiletter m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

tredje lagutskottets memorial nr 21,
angående uppskov med behandlingen av
vissa utskottet tilldelade ärenden;

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
in. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående statligt stöd
till jordbrukets rationalisering, in. m.
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 31, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar rörande det särskilda
stödet åt det mindre jordbruket jämte
i ämnet väckta motioner, och

nr 33, angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet
hänvisade ärenden; samt
särskilda utskottets memorial nr 2, i
anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om förslag rörande vissa
sparfrämjande- och värdesäkringsåtgärder.

§ 4

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 270, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående villkoren för postbefordran av
tidningar (tidningsförordning);

nr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 272, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 14 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370);

nr 273, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 7 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 274, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse med Schweiz rörande
tullmedgivanden, m. m. jämte i ämnet
väckt motion.

§ 5

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 13.02.

In fidem

Sune K. Johansson

9 — Andra kammarens protokoll 1959. Nr 19

130 Nr 19

Måndagen den 25 maj 1959

Måndagen den 25 maj

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 19
innevarande maj.

§ 2

Svar på fråga i anledning av den brandkatastrof
som drabbat flygvapnet
i Västerås

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Vigelsbo har frågat
mig, dels om jag uppmärksammat
den brandkatastrof som drabbat flygvapnets
hangar i Västerås samt dels
vilka åtgärder jag ämnar vidtaga för
att förhindra ett återupprepande.

Som svar på herr Vigelsbos frågor
får jag anföra följande.

Den av herr Vigelsbo åberopade branden
vid Fl i Västerås utredes av polisen
i samarbete med personal ur
flygledningen och från flottiljen. Härvid
anlitas all den brandtekniska och
kriminaltekniska expertis, som anses
erforderlig. Utredningen har ännu inte
gett något definitivt underlag för prövning
av frågan, om särskilda åtgärder
behöver vidtagas för att förhindra ett
återupprepande. Brandorsaken torde
sannolikt vara kortslutning.

Härpå anförde

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för det svar jag fått.

Anledningen till att jag över huvud
taget tog upp den här frågan var att

flottiljchefen dagen efter branden lämnade
en uppgift i stadens största tidning
att en patrullman hade givit akt
på att det brann inne i byggnaden.
Branden hade redan från början sådan
omfattning, att ingenting fanns att
göra för att rädda byggnad eller innestående
flygplan. Tydligen hade dörrar,
fönster och grindar varit stängda,
och elden hade fått härja ogenerat en
stund. Ingen visste därför riktigt tidpunkten
för brandens utbrott, och någon
mening om orsaken hade inte heller
flottiljchefen.

Det förvånar att det inte finns alarmanordningar
och bättre bevakning på
platser där så stora värden förvaras
som här är fallet.

I ett annat tidningsuttalande av en
officer på flottiljen sägs det, att skott,
som ideligen hördes under kvällen, härrörde
dels från ett mindre lager pistolammunition
som förvarades i hangaren
och dels från oljefat och thinnerdunkar
som inrymdes i en del gavelutrymmen.

Det förvånar mig också att sådana
eldfarliga ämnen som det här rör sig
om får förvaras på samma plats som
dessa dyrbara flygplan. På jordbrukets
område har det utfärdats stränga bestämmelser
om hur garage skall inredas
och hur drivmedelsförråd skall
vara belägna i förhållande till byggnader,
och det anser jag fullt riktigt. Jag
anser emellertid att föreskrifterna och
övervakningen av deras efterlevnad inte
bör vara mindre stränga när det gäller
sådana värden som det här är fråga
om — enligt uppgift brann det för 15
miljoner kronor — än när det gäller
t. ex. jordbrukets maskiner och drivmedel
för dessa. Jag finner det som

Måndagen den 25 maj 1959 Nr 19 131

Svar på interpellation ang. planerade industrianläggningar i Otterbäcken och vid
Ranstad

sagt egendomligt att bevakningen och
kontrollen i det här avseendet inte är
bättre än den förefaller att ha varit.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. planerade
industrianläggningar i Otterbäcken och
vid Ranstad

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Larsson i Luttra i en
interpellation frågat, om jag är beredd
att redogöra för

1) de omständigheter som föranlett
att av Aktiebolaget Statens skogsindustrier
planerat företag i Otterbäcken
samt av Aktiebolaget Atomenergi projekterad
anläggning vid Ranstad icke
fullföljs i enlighet med planerna, samt

2) vilka åtgärder som kan bli erforderliga
med anledning av de förhållanden,
som berörts i interpellationen.

Till svar på interpellationen vill jag
anföra följande.

Som inlerpellanten framhåller har
inom Aktiebolaget Statens skogsindustrier
upprättats planer på att uppföra
en massafabrik med pappersbruk vid
Otterbäcken i Amnehärads kommun.
Vissa förberedelser har vidtagits för
utbyggnaden men denna har ännu inte
kunnat påbörjas. Anledningen är att
bolaget inte haft tillräcklig tillgång på
kapital för att genomföra projektet
jämsides med andra anläggningsarbeten,
som redan tidigare påbörjats. De
åtgärder för bolagets finansiering, som
beslutades av 1956 och 1957 års riksdagar,
innebar inte att något utrymme
skapades för finansiering av nyanläggningar
vid Otterbäcken. När sedermera
möjligheter befunnits föreligga att utvidga
bolagets verksamhet i Norrbotten
har regeringen av arbetsmarknads -

och lokaliseringspolitiska skäl ansett
sig böra stödja genomförandet av bolagets
planer härutinnan på sätt som
framgår av årets statsverksproposition.
Otterbäckcn-projektet har sålunda fått
uppskjutas, men detta innebär inte att
det avförts från bolagets mera långsiktiga
planering.

Frågan huruvida några särskilda åtgärder
kan bli erforderliga med anledning
av de i interpellationen berörda
omständigheterna i samband med Otterbäcken-projektet
bör enligt min mening
i första hand dryftas med bolagets
styrelse.

Vad härefter angår Aktiebolaget
Atomenergis planer på uppförande av
ett uranverk vid Ranstad i Billingen
vill jag erinra om att föregående års
riksdag beslöt om anläggandet av verket.
Till detta har anvisats ett begynnelseanslag
av 10 miljoner kronor för
budgetåret 1958/59. 1 årets statsverksproposition
har samma belopp beräknats
för budgetåret 1959/60 antingen
till ett fortsättande av uranverkets utbyggnad
eller till import av uranbränsle
från utlandet. Därvid förutsättes, att
Kungl. Maj :t efter förslag av delegationen
för atomenergifrågor fattar beslut
om viiket alternativ, som skall väljas.

Som motivering anförde jag i årets
statsverksproposition, att det otvivelaktigt
framstår som en fördel att vårt
land självt kan täcka åtminstone en
viss del av behovet av uranbränsle och
därmed bli mindre beroende av internationella
förhållanden. Eftersom den
inhemska uranförsörjningen icke kommer
att få en kvantitativt väsentlig betydelse
för vår energiförsörjning förrän
under 1960-talets senare hälft, skulle
det emellertid tills vidare kunna övervägas
att förvärva uranbränslet genom
import och sålunda uppskjuta genomförandet
av det beslutade uranverket.
Villkoren för inköp av uran från utlandet
borde därför undersökas.

Riksdagen har nyligen vid sin be -

Nr 19

132

Måndagen den 25 maj 1959

Svar på interpellation ang. planerade industrianläggningar i Otterbäcken och vid
Ranstad

handling av ärendet anslutit sig till
Kungl. Maj:ts förslag.

Under tiden sedan statsverkspropositionen
framlades har atomenergidelegationen
och AB Atomenergi undersökt
betingelserna för import av uran och
jag räknar med att underlag för Kungl.
Maj:ts ställningstagande skall föreligga
under den närmaste tiden.

I avvaktan på beslutet har AB Atomenergi
fortsatt projekteringsarbetet för
verket men ställt sig avvaktande
beträffande maskinbeställningar och
markinköp.

Jag är medveten om att AB Atomenergis
Ranstads-planer omfattats med
stora förhoppningar inom den berörda
bygden, men projektet har icke framskridit
så långt, att det åsamkat kostnader
för särskilda lokala åtgärder.

Frågan om projektets fullföljande —
och det gäller här närmast ett val mellan
ett färdigställande vid mitten eller
slutet av 1960-talet — är dock ännu
icke avgjord och jag kan för dagen endast
meddela att jag förutser ett ställningstagande
inom den närmaste tiden.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern
för svaret på min interpellation.

Interpellationen avsåg bl. a. att ge
statsrådet ett tillfälle att skingra något
av den ovisshet som man känner inom
länet och framför allt i de berörda kommunerna.
I det avseendet är svaret inte
tillfredsställande. Ovissheten svävar
alltjämt över företagen.

Jag vill först, herr talman, säga några
■ord om ASSI:s planerade företag i Otterbäcken.
Som nämndes i interpellationen
beslöt styrelsen år 1954 att börja
planeringen av fabriken, som man räknade
med skulle vara färdigställd 1959.
Redan i slutet av 1954 inlämnades ansökan
till vattendomstolen, och i juli

1956 meddelade denna tillstånd för vattenutsläppet.
Då hade man redan tomtmark,
och ritningar och kostnadsberäkningar
var klara. Att företaget inte då
kom till utförande berodde väl på att
ASSI inte kunde räkna med att finansiera
företaget med egna medel och att
statsmakterna inte heller gav bolaget
sitt stöd för kapitalanskaffning.

Otterbäcken är beläget inom ett område
med mycket god virkestillgång.
Enligt Skogsindustriens virkesutredning
utgör avverkningsöverskottet inom detta
skogsindustriområde (nummer V i utredningen)
ej mindre än 2 291 000 kubikmeter
fast mått, och räknar man in klenvirke
och lövvirke blir det omkring 3
miljoner kubikmeter. Inom de områden
i landet där massafabriker nu planeras
befarar man ett visst underskott
på virke. Detta är inte alls aktuellt i
detta område. Domänverkets skogar
inom det för Otterbäcken aktuella området
anges till 215 000 hektar, och
årsavverkningen för år 1955 var 900 000
kubikmeter. Man räknar med att vedbehovet
för Otterbäcken-anläggningen
inte skall uppgå till mer än 200 000
kubikmeter fast mått per år.

Förutsättningarna är alltså ur råvarusynpunkt
mycket goda i Otterbäcken.
Företagets lokalisering måste anses synnerligen
väl vald. Den ligger vid Vänerns
största hamn, som för övrigt är
en av de större hamnarna i riket. I kommunens
generalplan anges att Otterbäckens
hamn i fråga om varutrafiken
är den nittonde i storlek bland rikets
hamnar. Som exporthamn kommer den
på tionde plats.

När detta företag aktualiserades,
etablerades ett intimt samarbete mellan
kommunen och bolaget men också med
länsmyndigheterna. Fn generalplan
upprättades och hela kommunens investeringsverksamhet
inriktades efter
det planerade företagets behov. Amnehärads
kommun har på detta sätt ådragit
sig så stora investeringsskulder, att

133

Måndagen den 25 maj 1959 Nr 19

Svar på interpellation ang. planerade industrianläggningar i Otterbäcken och vid
Ranstad

den nu har mycket begränsade möjligheter
att tillgodose det ordinarie investeringsbehovet.

Det har alltså varit fråga om betydande
kostnader. Kommunen räknar
med cirka 350 000 kronor. ASSI:s egna
investeringar, anses uppgå till cirka 1
miljon kronor, av vilket belopp markinköpskostnaden
utgör 300 000 kronor.
Det är inte minst det förhållandet att
ASSI nu äger 160 hektar, dvs. så gott som
all den välbelägna industritomtmarken,
som ger anledning till bekymmer,
därest utbyggnaden ej blir av eller
skjuts på en oviss framtid. Med den
starka aktivitet som nu kännetecknar
massafabrikationen borde i så fall
andra företag beredas möjlighet att
övertaga industriområdet. Som vi vet
arbetar ju skogsägareorganisationen och
även enskilda bolag med sådana här
projekt.

Till sist vill jag göra en personlig
reflexion. Staten har nu under det senaste
året offrat flera hundra miljoner
för bekämpande av arbetslösheten.
I Otterbäcken finns ett färdigprojekterat
företag. Det är egentligen bara att
sätta spaden i jorden. Både under uppbyggnadstiden
och därefter skulle detta
företag få stor betydelse för sysselsättningen,
framför allt för sysselsättningen
i orten. Har man inom regeringen inte
övervägt att utnyttja detta genom att
hos riksdagen begära medel härför?

Jag skall sedan säga några ord om
den del av interpellationssvaret, som
gäller uranverket vid Billingen. Detta
har ju, som statsrådet anfört, varit föremål
för riksdagens ställningstagande,
varför jag kan nöja mig med några
korta reflexioner.

Såväl propositionen som riksdagsbeslutet
innebar väl att frågan om import
eller egen tillverkning skulle hållas
öppen och bestämmas av regeringen
efter samråd med atomdelegationen.
Från bolagets sida har man uppenbarligen
tidigt varit på det klara med atl

utbyggnaden skulle skjutas på framtiden.
Redan i höstas lämnade bolaget
besked om att projektet fick ställas på
framtiden.

Vore det så att man kunde importera
uran som andra bränslen och fritt få
använda det, vore den utvägen kanske
inte bara möjlig utan rent av den billigaste
och bästa i dagsläget. Nu är importörens
frihet att använda detta
bränsle mycket begränsad. Det får inte
användas för militära ändamål. Får vi
inte en inhemsk uranproduktion i större
skala, blir det alltså ingen möjlighet
till atombeväpning. Vad som är ännu
mera betänkligt är emellertid att — såvitt
jag är rätt underrättad — man inte
heller får lagra importerat uran. De länder
från vilka man kan importera uran
tillåter nämligen inte lagring. Kan man
inte få någon ändring på det förhållandet,
måste en inhemsk produktion
framstå såsom nödvändig. Vi får naturligtvis
se till att inte vårt land kommer
på efterkälken i fråga om att förskaffa
sig erfarenhet om uranproduktionen.

När det sedan gäller bygdens intresse
i detta fall är det riktigt att kommunen
inte nedlagt några större kostnader. Såväl
för kommunen som för markägarna
är dock ovissheten om hur det kommer
att bli en betydande olägenhet. Planeringen
måste ske på ett annat sätt, om
uranverket kommer till stånd än om så
inte blir fallet. Det ställningstagande,
som statsrådet förutsätter under den
närmaste tiden, kommer därför att avvaktas
med det största intresse.

Med detta ber jag få tacka ytterligare
en gång för svaret.

Herr ODHE (s):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt
instämma i interpellantens beskrivning
av situationen på de berörda platserna.
När det gäller Ranstad och brytningen
av uranmalm, var beskedet i interpellationssvaret
inte särskilt roligt. Situationen
iir kanske ändå inte så besvärlig

134 Nr 19 Måndagen den 25 maj 1959

Svar på interpellation ang. planerade industrianläggningar i Otterbäcken och vid
Ranstad

där, ty man har ännu inte från kommunens
sida hunnit göra några större
förberedelser för att ta emot det planerade
tillskottet, men givet är att det
avbrott som uppstått verkar oroande
och irriterande. Jag vill dock uttala
förhoppningen att planeringen skall
kunna fullföljas.

Beträffande Otterbäcken är situationen
den, att Statens skogsindustrier där
har inköpt ett markområde och planerat
att bygga en fabrik. Som interpellanten
framhöll, var platsen därför
synnerligen väl vald. Den ligger intill
en av Vänerns förnämsta djuphamnar,
och därtill ligger den mitt i en råvarukälla
med milsvida skogar nära nog
runt omkring, skogar som till stor del
äges av staten. Vidare fanns det och
finns alltjämt en arbetskraftreserv på
något hundratal man, vilken ännu inte
har kunnat beredas tillfredsställande
sysselsättning.

Kommunikationerna kommer att förbättras
åtskilligt i och med den redan
påbörjade breddningen av den smalspåriga
banan Forshem—Gårdsjö och det
däri ingående industrispåret Torved—
Gullspång. Denna sistnämnda handel är
nämligen medtagen i planen, som jag
hoppas kommer att fullföljas. Det har
talats om att det skulle råda någon
tveksamhet på den punkten, men jag
hoppas som sagt att breddningen av
detta industrispår verkligen kommer till
stånd, ty den skulle starkt förbättra
möjligheterna att få en industri förlagd
till Otterbäcken.

Det fanns sålunda goda förutsättningar
för en industri i Otterbäcken,
och det var därför med glädje och entusiasm
som man där hälsade Statens
skogsindustriers planer på att dit förlägga
en fabrik. Klart är emellertid, att
det saknades en del viktiga ting, innan
man var till fullo beredd att ta emot det
välbehövliga tillskottet till kommunen.
Därför satte man i gång med att bygga
bostäder och serviceanordningar i form

av ledningar och vägar — allting givetvis
dimensionerat efter det tänkta ökade
behovet.

När därför beskedet gavs att planerna
på ett fabriksbygge lagts åt sidan, kom
detta givetvis som en verklig kalldusch
för folket i Amnehärads kommun, och
det väckte missmod, besvikelse och irritation.
Om nu ingen byggnation kommer
till stånd — och därom är väl
statsrådets svar inte alldeles klargörande;
det lämnades bara en antydan om
att planerna inte var avfärdade för alltid
— ja, då står man där inte bara med
lång näsa utan också med en hel råd
överdimensionerade anordningar, som
inte kan utnyttjas, och med betydande
utgifter, som de fåtaliga invånarna på
något sätt skall försöka klara sig från.
Det kommer att bli mycket besvärligt.

Den tomtmark kommunen förfogat
över och som skulle varit lämplig för
en industrianläggning, är nu såld till
två företag, Graningeverken och Statens
skogsindustrier. Någon lämplig mark
därutöver finns inte. Kommunen är
därför stängd för vidare utveckling, om
ingenting åtgöres från nämnda före
tags sida. Beträffande Graningeverken
har man från kommunens sida troligen
slutat att hoppas på några åtgärder i
den vägen, och man har därför ställt
förhoppningarna till Statens skogsindustrier.
Om ingenting åtgöres från Statens
skogsindustrier heller, så står kommunen
i en mycket besvärlig situation,
nämligen den, att om till äventyrs någon
annan spekulant skulle dyka upp,
så har kommunen visserligen goda förutsättningar
för att ta emot denne, men
den kan inte erbjuda för sådan industri
lämplig mark.

Jag vill därför vädja till handelsministern
att han, i den män han kan
inverka på utvecklingen i detta fall,
ser allvarligt på frågan och försöker
lösa den så positivt som möjligt för
Otterbäcken. Det är nämligen så, att de
tålmodiga, idoga och plikttrogna män -

Måndagen den 25 maj 1959 Nr 19 135

Svar på interpellation i anledning av planerna att släppa ut radioaktivt avloppsvatten
i sjön Magelungen

niskorna i Otterbäcken nu väntar på
att något positivt skall ske.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill bara understryka
vad som kanske redan framgått
av mitt interpellationssvar, att det aldrig
varit fråga om att överge de planer för
anläggandet av ett uranverk vid Ranstad,
som presenterades riksdagen
1958/59, varvid medel även ställdes till
förfogande härför. Frågan har endast
gällt i vilken takt dessa planer kommer
att genomföras. I och för sig kan
man beklaga att den ursprungligen tänkta
tidtabellen nu inte kan hållas. Detta
sammanhänger emellertid med den brist
på medel som föreligger. Man får dock
betänka att statsmakterna numera har
tio gånger så stora kostnader för hela
atomenergiprogrammet som för endast
fem år sedan. Vid ett val mellan de
olika program som ingår i hela den planerade
utvecklingen har man ansett att
uranbrytningen med mindre olägenhet
än andra delar skulle kunna skjutas på
framtiden. Jag upprepar emellertid att
planerna inte har övergivits. De finns
alltjämt kvar, och jag känner mig för
egen del ganska övertygad om att åtgärder
inom kort kommer att vidtagas
som bevisar riktigheten av vad jag nu
sagt.

Slutligen ett par ord beträffande projektet
Otterbäcken. Den reaktion som
detta uppväckt i den berörda bygden
har jag all förståelse för, men det måste
i första hand ankomma på bolagets ledning
att aktualisera de investeringsplaner
som kan finnas inom Statens skogsindustrier.
Jag vill gärna säga att, därest
bolagets ledning i framtiden kommer
att finna att den planerade utbyggnaden
av Otterbäcken skulle kunna komma till
stånd, är jag beredd att pröva detta
från de utgångspunkter som måste ligga
till grund för varje prövning av bolagets
investeringsprogram. Jag vill därför

gärna behjärta den vädjan som herr
Odhe riktade till mig, att vi i positiv
anda bör ta ställning till ett eventuellt
realiserande även av det förslaget.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation i anledning av
planerna att släppa ut radioaktivt avloppsvatten
i sjön Magelungen

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, erhöll på begäran ordet
och yttrade:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Hagberg i Stockholm i
en interpellation riktat följande frågor
till mig:

1) hur stor kvantitet radioaktiva substanser
är det fråga om att släppa ut
i sjön Magelungen och vilken speciell
karaktär har denna radioaktivitet?

2) hur mycket skulle en fullständig
rening från radioaktivitet av ågestaverkets
avloppsvatten kosta?

3) är statsrådet beredd att förorda
sådana instruktioner åt AB Atomenergi,
att det genomför fullständig rening av
avloppsvattnet från nämnda atomkraftverk,
innan det släpps ut i Magelungen
och med den sammanhängande sjösystem? Till

svar på interpellationen vill jag
anföra följande.

Förläggnings- och säkerhetsproblemen
beträffande atomreaktorer är, innan
vederbörligt tillstånd meddelas, föremål
för synnerligen omfattande och
ingående prövning. Det delproblem,
som interpellanten berört, d. v. s. tillstånd
att i Magelungen släppa ut avloppsvatten
från atomvärmeverket
R3/Adam i Ågesta, är för närvarande
under handläggning i österbygdens vattendomstol,
vars dom i målet enligt vad
jag erfarit kommer att meddelas den
30 maj.

Hos domstolen har sökandena —- AB
Atomenergi och Stockholms stad — be -

136 Nr 19 Måndagen den 25 maj 1959

Svar på interpellation i anledning av planerna att släppa ut radioaktivt avloppsvatten
i sjön Magelungen

gärt tillstånd att få utsläppa 600 kubikmeter
avloppsvatten per dygn. Av
detta skall 2,5—5 kubikmeter per dygn
eller 1—2 procent utgöras av radioaktiva
avfallslösningar. Genom reningsanordningar
skall åstadkommas, att vissa
i ansökan i detalj angivna aktiviteter
av olika avfallsprodukter icke överskrides
vid utsläppet dels per år, dels per
timme räknat. Utsläppet sker genom en
rad öppningar i en 900 meter lång
spridningsledning på 10—12 meters
djup i sjön.

En fortlöpande kontroll av sjövattnet
liksom av fisk samt strand- och bottenmaterial
förutsättes äga rum, varvid
vissa fixerade aktivitetsnivåer icke skall
få överskridas. Såsom kriterium på att
Magelungens vatten är acceptabelt som
dricksvatten har exempelvis begagnats
1/50 av den maximalkoncentration,
som av den internationella strålskyddsorganisationen,
ICRP, anges för dricksvatten
för personal med radioaktivt arbete.

Av handlingarna i målet framgår
även kostnaderna för alternativen till
ett utsläpp i Magelungen. En ledning
till Saltsjön beräknas sålunda förorsaka
en anläggningskostnad på 1,2 miljoner
kronor och en årskostnad på 100 000
kronor. För en fullständig indunstning
anges att enbart driftskostnaden uppgår
till 60 å 65 kronor per kubikmeter.
Med de utsläppsvolymer jag tidigare
nämnt skulle årsdriftskostnaden komma
att röra sig mellan 60 000 och 120 000
kronor per år.

Prövningen av vilka koncentrationer,
som skall tillåtas, ankommer nu på
domstolen. Behandlingen av ärenden
av detta slag är, som jag sade, synnerligen
ingående och sker med anlitande
av alla landets expertinstanser och ett
omfattande utredningsmaterial.

Jag kan självfallet inte här i dag på
något sätt föregripa den nära förestående
domen i detta ärende, men jag har
ändå velat ge kammaren en redogörel -

se för vad frågan gäller och hur den för
närvarande handlägges.

Härefter anförde:

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag ber att till handelsministern
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation.

Låt mig redan från början fastslå att
atomenergien i det fredliga livets tjänst
är en stor sak, en viktig och behjärtansvärd
sak. Vi kan alla vara glada över
vårt stöd till besluten att bygga två
uranverk i Sverige som en första del
i programmet för atomenergiens fredliga
utnyttjande.

Men låt oss också erkänna, att vi ännu
vet alldeles för litet om denna mäktiga
kraftkälla. Vi vet dock så mycket,
att den inte bara verkar positivt, utan
den kan också ha mycket negativa
verkningar och åstadkomma de största
skador, därest dessa inte neutraliseras.

Närmare 3 miljarder människor utsättes
nu på grund av radioaktiviteten
för en smygande förgiftning, som kommer
att förkorta många liv och åstadkomma
svåra lidanden samt bereda
hundratusenden ännu ofödda en kvalfull
tillvaro.

I dag säger nobelpristagaren Linus
Pauling, att hundratusentals levande
människor är dömda till en för tidig
död genom ett enda års atomsprängningar.
Samma verkan har en enda
s. k. superbomb.

Farligast är detta för barnen. Här
skall bara påminnas om den tidigare
hemligstämplade rapporten,från USA:s
atomenergikommission, som visade att
enbart genom 1957 års atomvapenprov
fördubblades antalet strontiumenheter
per gram benkalcium hos alla amerikanska
barn. Det finns en vetenskaplig
opinion som även anser denna uppgift
vara i underkant.

I lördags meddelades, att regnvattnet
i Västtyskland var 60 gånger mera ra -

137

Måndagen den 25 maj 1959 Nr 19

Svar på interpellation i anledning av planerna att släppa ut radioaktivt avloppsvatten
i sjön Magelungen

dioaktivt än vad som anses tolerabelt
för dricksvatten och att radioaktiviteten
i Rhen var 1,7 gånger starkare än
den tolerabla gränsen.

Därför måste allt göras för att skadorna
inte skall bli ännu större.

Jag vill naturligtvis inte göra några
schematiska jämförelser mellan de militära
atomsprängningarna och de processer
som försiggår i atomkraftverk
respektive atomvärmeverk. Men principiellt
sett, kanske även praktiskt, är
jämförelser motiverade. Ur vissa synpunkter
kan den radioaktivitet som
bindes vid jordytan via dessa verk bli
allvarligare ur hälsosynunkt än militära
sprängningar i atmosfären.

.lag noterar att handelsministern erkänner,
att utfällning av radioaktivitet
kommer att dagligen ske i sjön Magelungen
när atomvärmeverket Adam kör
i gång. Han tröstar oss dock med att
utfällningen blir mindre riskabel: en
femtiondedel av den maximala koncentrationen
som internationella strålskyddsorganisationen
ICRP fastställt
som tolerabel för personal i radioaktivt
arbete. Låt mig redan här beteckna som
anmärkningsvärt, att en gräns för folk i
hälsofarligt arbete presenteras som riktpunkt
för hur man kan bedöma vad
som är farligt för barn, för havande
kvinnor och andra.

Värre är emellertid att denna gräns,
som godtyckligt fixerades på grund av
brist på erfarenhetsmaterial, numera
förkastas av internationella strålskvddsorganisationen.
Denna har i stället
uppdragit en ny gräns som reducerar
den tidigare från 50 till 1,7. Organisationen
har med andra ord reducerat
sin maximigräns till en trettiondedel
av den säkerhetsgräns som handelsministern
stöder sig på!

Det finns dock många vetenskapsmän
med världsrykte som förkastar även
denna nya gräns och hävdar att varje
utfällning av radioaktivitet är farlig för
människorna eller i vart fall för eu del

av människorna. Detta tycks regeringen
inte oroas av.

Handelsministern berör inte det förhållandet,
att det planerade utsläppet
av radioaktivt spill i Magelungen skall
ske i ett tidvis stillastående vatten. Men
detta är ju synnerligen allvarligt, eftersom
det innebär en daglig anhopning
och ökning av radioaktivt avfall som
inom relativt kort tid kan göra sjöns
vatten, fisken, växterna, stränderna, ja
ett stort bosättningsområde hälsofarliga
och kanske livsfarliga.

Jag måste beklaga att handelsministerns
svar saknar tillräcklig förståelse
för dessa problem. De alternativ jag
angett i min interpellation: att leda
det radioaktiva avfallet till havet eller
genomföra en fullständig indunstning
tycks bli för dyrbara för handelsministern.
Den första metoden uppges kosta
hundratusen kronor om året plus 1,2
miljoner kronor i anläggningskostnader,
medan den andra metoden uppskattas
kosta 60 å 65 kronor per kubikmeter.
Vid ett utsläpp av 4 kubikmeter per
dag skulle detta bli mindre än 90 000
kronor pr år. Då en del av denna kostnad
under alla förhållanden måste inkalkyleras
i driften, eftersom en viss
rening skall äga rum, förefaller utgiften
för en fullständig rening röra sig
om ett blygsamt belopp, kanske mindre
än hälften av totalsumman.

Men kan statsmakterna stå till svars
med att förvandla ett stort bosättningsområde
jämte sjön Magelungen till ett
hälsofarligt centrum, att där ladda upp
växande kvantiteter strontium 90, kol
14 och cesium 137, d. v. s. skapa en härd
för benkräfta, blodsjukdomar och försämrade
arvsanlag? Vågar handelsministern
ta detta ansvar?

På min tredje fråga, som giiller att
eventuellt tillstånd från vattendomstolen
alt förorena Magelungen med radioaktivt
spill ej skulle utnyttjas, ger
handelsministern icke något klargörande
svar. Han säger sig icke vilja före -

138 Nr 19 Måndagen den 25 maj 1959

Svar på interpellation i anledning av planerna att släppa ut radioaktivt avloppsvatten
i sjön Magelungen

gripa domstolen och han försäkrar att
landets främsta expertis står till domstolens
förfogande. Antagligen känner
har redan till innehållet i domstolens
beslut, som skall offentliggöras om några
dagar. Vad expertisen beträffar måste
man utan att bestrida vederbörandes
kunskaper och goda vilja dock fastslå
att dess medverkan säger så litet, eftersom
våra erfarenheter är så obetydliga.
När regeringens egen expertis av
svaret att döma tycks vara främmande
för så elementära fakta som internationella
strålskyddsorganisationens revision
av tidigare normer, vågar man
inte vara optimistisk.

Handelsministern förbigår alltså i
svaret: för det första att den åberopade
säkerhetsgränsen för radioaktiviteten
reviderats och skärpts trettiofaldigt, att
även denna nya gräns anses vara för
hög och att en vetenskaplig opinion
hävdar att det inte finns någon tolerabel
gräns; för det andra de amerikanska
och japanska erfarenheterna om
de radioaktiva isotopernas livskraft och
tendenser, vilka eftertryckligt påvisar
farorna med de metoder för att lagra
radioaktivt avfall som det här är fråga
om; för det tredje att Magelungen har
ett ganska stillastående vatten med
ringa utsläpp, vilket väsentligt ökar faran
för en oavbrutet växande radioaktivitet;
samt för det fjärde att utnyttjandet
av Magelungen enligt planerna
betyder ökade faror för befolkningen.

Mitt krav att åstadkomma full rening
eller också söka ny lämplig plats för
det planerade atomverket Adam visar
handelsministern ingen förståelse för.

Betyder beskedet i denna tredje fråga,
att om domstolen säger ja, tar regeringen
detta för gott och avstår från
fullständiga skyddsåtgärder innan arbetet
sätts i gång?

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Man kan av herr Hag -

bergs anförande få det intrycket, att regeringen
negligerar de risker, som är
förknippade med utsläpp av radioaktivt
avloppsvatten vid atomkraftverk eller
atomvärmeanläggningar. Men detta är
ingalunda fallet. Tror verkligen herr
Hagberg att någon enda människa som
har att handlägga dessa ärenden besjälas
av andra intressen eller låter andra
synpunkter diktera ställningstagandena
än de herr Hagberg själv gör sig till
tolk för?

Här har man att lita till den expertis
som finns, och jag ber herr Hagberg ursäkta
mig, om jag verkligen tillmäter
experternas utlåtanden större vikt och
betydelse än de synpunkter herr Hagberg
anför.

Jag vill erinra om att denna fråga är
föremål för vattendomstolens prövning.
Herr Hagberg antydde att jag möjligen
kände till domen. Jag ber kammarens
ledamöter att tro mig när jag säger, att
jag ännu inte vet någonting om vilket
utslaget kommer att bli. Domen fälik
först den 30 maj. Men så mycket tror
jag mig vara förvissad om, nämligen att
domstolen med det material som kunnat
ställas till förfogande och med de
föreliggande expertutlåtandena har fått
en tillräcklig grund för att kunna avkunna
den dom, som här erfordras och
som måste bilda utgångspunkten för de
åtgäder, vilka skall vidtagas för att förhindra
att radioaktiva ämnen, som
kan komma befolkningen till skada,
släpps ut.

Herr Hagberg gjorde stort väsen av
att jag åberopade den internationella
strålskyddsorganisationens normer och
framhöll, att dessa normer ändrats till
att utgöra endast 1/30 av vad man tidigare
ansett sig kunna acceptera som
maximal kvantitet. Jag tror inte att
man ändrat maximikvantiteten, herr
Hagberg. Om jag är rätt underrättad är
det närmast en riktpunkt som man nu
fastställer för de kvantiteter som skall
kunna tolereras för totalbefolkningen.

139

Måndagen den 25 maj 1959 Nr 19

Svar på interpellation i anledning av planerna att släppa ut radioaktivt avloppsvatten
i sjön Magelungen

Men ändå kvarstår som ett faktum att
1/30 är betydligt mer än 1/50, den
gräns som bildat utgångspunkten för
den framställning som ligger hos vattendomstolen.

Även om jag inte lyckas övertyga herr
Hagberg, tror jag att kammarens övriga
ledamöter kan känna sig fullständigt
lugna för att regeringen lika litet
som någon annan är beredd att på detta
fält ta några som helst risker utan
kommer att vidta alla de åtgärder, som
erfordras för att inte några skadliga
verkningar av vår utvecklingsplanering
på atomenergiområdet skall uppstå.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det måste väl ändå
bero på ett misstag, om herr statsrådet
tror att den av mig omnämnda trettiondelen
är en kvantitet som verkar i den
riktning som statsrådet antar. Tvärtom
reducerar den sänkning av gränsen,
som internationella strålskyddsorganisationen
har företagit, den tidigare
gränsen från 50 till 1,7, d. v. s. 30
gånger, om man skulle vilja uttrycka
det så. Den är alltså nu oerhört mycket
lägre än den gräns som statsrådet
åberopade, och detta måste man ta hänsyn
till, tycker jag.

I övrigt tror jag ingenting annat än
det jag ser. Och jag ser dock att ansökan
gjorts till vattendomstolen om att
få utnyttja Magelungen för utsläpp av
radioaktivt spill och att man därvid
har utgålt ifrån den norm som statsrådet
här åberopar, en norm som den internationella
strålskyddsorganisationen
numera betecknar som alldeles orimligt
hög, varför den gått över till helt nya
värden. Detta är alltså vad jag ser i
denna fråga.

Jag vill naturligtvis gärna ta ad
notam vad statsrådet säger om att vederbörande
myndigheter kommer att ta
all möjlig hänsyn till hälsosynpunkterna.
Jag måste emellertid samtidigt framhålla
att med tanke på de fakta, som

hittills bringats i dagen, man icke haft
en riktig utgångspunkt för bedömningarna,
och det är egentligen denna falska
utgångspunkt som komplicerat det hela
och medfört att statsrådet här indirekt
har argumenterat för en linje, som det
skulle vara mycket olyckligt om den
genomfördes. Förutsätt, att vattendomstolen
om några dagar meddelar, att ansökan
bifalles, och att man alltså nöjer
sig med det värde, som statsrådet åberopat!
Då måste ju, enligt expertisen,
mycket stora faror uppstå inom ganska
kort tid. Därför hemställer jag till handelsministern
att verkligen noga pröva
denna fråga, sedan domstolens utslag
väl har fallit, allt under den olyckliga
förutsättningen att domstolen utan vidare
accepterar ansökan utan att ta
hänsyn till de nya fakta som förebragts
i målet.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Hur än herr Hagberg
argumenterar kommer han inte ifrån
att 1/30 är betydligt mer än 1/50. Och
det var 1/50 av den maximikvantitet
som internationella strålskyddsorganisationen
en gång ansett vara tolerabel,
som man i detta fall kunde anse som
det högsta tänkbara. 1/30 är som sagt
och trots allt vad herr Hagberg säger
fortfarande mer än 1/50.

Här är det inte fråga om vad man
tror — som herr Hagberg säger — utan
här gäller det att med hjälp av vetenskapen
och experterna få fram så klara
fakta som möjligt, och dessa fakta har
presenterats inför domstolen. Jag har
ingen anledning tro att inte domstolen
har tillräckligt material för att avkunna
en rimlig dom i detta ärende.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Statsrådet tycks ha den
uppfattningen, att innebörden i internationella
strålskyddsorganisationcns
beslut om ändrade normer i förhållan -

140 Nr 19 Måndagen den

Svar på interpellation ang. utväxlingen av

de till den ordning, som fastställdes för
sex år sedan, är den att man nu tar en
högre gräns som tolerabel för radioaktiviteten.
Men det förhåller sig visst
inte på det sättet, eftersom man sänker
gränsen från 50 till 1,7, och det är en
sänkning som innebär att gränsen kommer
att ligga 30 gånger lägre än den
tidigare övre gränsen. Så förhåller det
sig!

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr Hagberg! 1/30 av denna maximikvantitet
är dock mer än 1/50 som
ursprungligen från berörda organs sida
ifrågasatts såsom maximum. Detta förhållande
kan väl herr Hagberg ändå
inte bestrida.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det var ju en olycka,
att jag använde detta uttryck för att
klargöra innebörden i minskningen från
50 till 1,7. Men jag tror att när statsrådet
tänkt igenom saken skall han finna,
att här har »trettiondelen» använts
på ett fullständigt tokigt sätt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. utväxlingen
av tjänstemän mellan de nordiska
länderna

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Braconier frågat mig
om jag kan lämna kammaren en redogörelse
för hur utväxlingen av tjänstemän
mellan de nordiska länderna enligt
Nordiska rådets rekommendation
nr 21/1954 utfallit för Sveriges del. Med
anledning härav får jag meddela följande.

25 maj 1959

tjänstemän mellan de nordiska länderna

Enligt uppgifter jag inhämtat har utsändande
från Sverige av »utbytestjänstemän»
förekommit i fyra fall, varav
tre inom justitiedepartementets och ett
inom socialdepartementets verksamhetsområde.
Utsändandet har avsett en
t.f. byråchef i fångvårdsstyrelsen, en
t.f. anstaltsdirektör inom fångvården
för tjänstgöring i »fångvårdsstyrelsen»
i Köpenhamn, en skyddsassistent för
tjänstgöring hos Norges Vernesamband
samt en byrådirektör hos bostadsstyrelsen
för tjänstgöring i bostadsministeriet
i Köpenhamn. Tjänstgöringsperioderna
för de tre förstnämnda tjänstemännen
har infallit under åren 1958
och 1959 och omfattat omkring fyra månader.
Tjänstgöringen för befattningshavaren
i bostadsstyrelsen pågår och
avses omfatta tre månader.

Under tjänstgöringen i annat nordiskt
land utgår till svensk tjänsteman
oavkortad lön samt särskild ersättning
för merkostnader med 500—600 svenska
kronor i månaden. Vid resa till och
från det mottagande landet utgår vidare
resekostnadsersättning och traktamente
samt för tjänsteresor inom det
mottagande landet resekostnadsersättning.
Nyssnämnda särskilda ersättning
har, under beaktande av kostnadsläget
i det mottagande landet, avvägts med
utgångspunkt i de ersättningsgrunder,
som i motsvarande fall tillämpas inom
Sverige vid tjänstgöring på annan ort
än stationeringsorten.

Från andra nordiska länder har utbvtestjänstemän
mottagits i följande
fem fall.

Socialstyrelsen: Sekreterare i norska
socialdepartementet, sex månader 1957
—58.

Bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen:
Arkitekt hos bostadsministeriet i
Köpenhamn, tre månader vid vardera
myndigheten under senare hälften av
1958.

Överståthållarämbetet, mellankommunala
prövningsnämnden och kammarrätten:
Förste sekreterare i norska fi -

141

Måndagen den 25 maj 1959 Nr 19

Svar på interpellation ang. utväxlingen av tjänstemän mellan de nordiska länderna

nansdepartementet, sex månader 1957
—58.

Lantbrnksstyrelsen: Norsk tjänste man,

nio månader 1957—58.

Statens pris- och kartellnämnd: Norsk
tjänsteman i löne- och prisdepartementet,
nio månader 1957—58.

Det nordiska tjänstemannautbyte, om
vilket det här är fråga, har — såsom
framgår av den lämnade redogörelsen
— varit av relativt ringa omfattning.
Det är därför givetvis svårt att lämna
något säkert allmänt omdöme om värdet
av verksamheten. Jag kan emellertid
framhålla, att enligt vad jag inhämtat
de hittills vunna erfarenheterna genomgående
varit goda och tyder på
att tjänstemannautbytet, i fråga om såväl
utsändande som mottagande, är ägnat
att på skilda områden underlätta
samarbetet och förståelsen de nordiska
länderna emellan.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat herr Braconiers interpellation.

Härpå anförde

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för civildepartementet
få framföra mitt tack för den nyss
lämnade redogörelsen, som jag finner
värdefull.

Det är visserligen fyra år sedan Nordiska
rådet gjorde sin rekommendation,
och det kan ju ytligt sett förefalla
som om utbytet varit blygsamt. Men
det är givetvis svårast i början när det
gäller att få i gång en sådan verksamhet,
som tillgodoser de syften Nordiska
rådet ville främja.

Man talar ju, herr talman, ofta med
rätta om betydelsen av ett nordiskt
samarbete, men man kanske inte alltid
tänker sig in i vad det kräver av ömsesidiga
kunskaper om de olika nordiska
länderna. Debatten får ibland en alltför
generell karaktär. Man har inte alltid
tillgång till den sakkunskap om våra
nordiska grannländers förhållanden

som kan vara av väsentlig vikt, när
man vill åstadkomma rationella reformer
inom det egna landet. Det säger
sig självt att det är av betydelse för
vårt land, om vi har personer som fått
direkt erfarenhet av förhållandena inom
våra nordiska grannländer, och de
tjänstemän som kommer från Sverige
kan ju i de mottagande länderna lämna
uppgifter om förhållandena i vårt land
eller ge anvisning på personer som har
särskilda insikter i förhållanden, som
man exempelvis i Danmark och Norge
särskilt vill få kännedom om.

Frågan är, herr talman, inte betydelselös.
Det är en början till ett nordiskt
samarbete som vi alla hoppas skall intensifieras
och ge värdefulla resultat
för utvecklingen de nordiska länderna
emellan. Jag läste nyligen en redogörelse
i en dansk juridisk tidskrift av en
dansk tjänsteman som tjänstgjort i verk
i Norge. Man fick ett livligt intryck av
hur en sådan här verksamhet kan ge
uppslag till reformer för det egna
landet.

Det vore säkert många gånger värdefullt
om departementen direkt sökte
stimulera de krafter som man finner
vara särskilt lämpliga härvidlag — det
finns väl »påläggskalvar» som så småningom
skall kunna ge nyttiga uppslag
för rationalisering av förvaltningsverksamheten.
På detta sätt får man sträva
att få fram tjänstemän med särskilda
insikter om nordiska problem.

Det kan naturligtvis beroende på
stor arbetsbörda och liknande vara
ganska svårt att få tjänstemän som får
tid med grannlandsstudier. Men jag tror
att erfarenheterna — och det bekräftas
väl också av det sammanfattande omdöme
som civilministern gav i slutet
på sitt interpellationssvar —• talar för
att detta verkligen är en del av det nordiska
samarbetet som kan ge goda resultat
i förhållande till de relativt blygsamma
summor av statsmedel som det
här kan bli fråga om.

Härmed var överläggningen slutad.

142

Nr 19

Måndagen den 25 maj 1959

§ 6

Svar på interpellation ang. införande av
särskilt trafikkort för traktor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Stiernstedt frågat mig, om jag är
beredd att föreslå införandet av ett särskilt
trafikkort för traktorer eller att
vidtaga andra åtgärder som underlättar
användandet av traktorer i yrkesmässig
trafik.

Som svar på herr Stiernstedts fråga
får jag meddela följande.

I 1940 års förordning angående yrkesmässig
automobiltrafik stadgas, att man
inte får tjänstgöra som förare av automobil
i yrkesmässig trafik utan att ha
fått särskilt tillstånd därtill, s. k. trafikkort.
Vad som stadgas om automobil i
förordningen gäller i tillämpliga delar
också i avseende å traktortåg, d. v. s.
traktor med tillkopplat släpfordon. En
förare av traktortåg i yrkesmässig trafik
skall således inneha sådant trafikkort,
som erfordras för att få köra bil
i yrkesmässig trafik.

För att erhålla trafikkort måste man
enligt förordningen bl. a. inneha körkort
för automobil samt förete intyg,
att man de senaste sex månaderna i
betydande omfattning fört automobil
under olika förhållanden.

För alt kunna besvara herr Stiernstedts
fråga måste jag först redogöra
något för den omfattning, i vilken traktortåg
används i yrkesmässig trafik, och
hur man i praktiken ordnat frågan om
trafikkort för framförande av sådana
traktortåg.

Traktorerna är långsamgående fordon,
som är inrättade huvudsakligen
som dragfordon för annat fordon eller
för arbetsredskap. De är konstruerade
närmast för användning i jord- och
skogsbruk och är sålunda inte i första
hand avsedda för landsvägstrafik. De

särskilda trafiksäkerhetskrav, som måste
ställas på de motordrivna fordonen
ute i den allmänna trafiken på gator
och vägar, har när det gäller godsbefordran
främst tillgodosetts genom lastbilarna,
som sålunda är de lastfordon,
som närmast är avsedda för användning
i dylik trafik.

Traktorerna är därför inga sådana
landsvägsfordon, som normalt används
i yrkesmässig trafik. De är inte underkastade
fordonsbeskattning, huvudsakligen
just därför att de inte i någon
större utsträckning ansetts föranleda
vägkostnader för det allmänna.

Det är i huvudsak sett endast inom
en sektor av trafiken, som traktortåg
för närvarande mer allmänt kommer
till användning för yrkesmässig trafik,
och det är i fråga om skogskörslor.
Trafiktillstånd för traktortåg brukar regelmässigt
lämnas, då det gäller att för
en tid av högst sex månader inom viss
avverkningstrakt utföra sådana kortare
transporter av skogsprodukter, vilka
inte lämpligen kan utföras med lastbil.
Att i regel s. k. sex-månaderstillstånd
lämnas, hänger samman med, att förnyad
prövning av traktorbehovet i
praxis alltid brukar ske, då avverkningarna
flyttas från en trakt till en annan.

Yrkestrafikförordningen beaktar genom
ett särskilt stadgande trafikkortsfrågan
i just de fall, då sexmånaderstillstånd
utfärdas. Det stadgas nämligen
i It §, att tillståndsmyndigheten, därest
och i den mån den prövar anledning
föreligga därtill, må förklara, att sexmånaderstillståndet
gäller utan skyldighet
för fordonets förare att iaktta
bestämmelserna om trafikkort. I praktiken
har det också blivit så, att länsstyrelserna
oftast befriar innehavare av
sexmånaderstillstånd för traktortåg från
trafikkortsskyldigheten.

I övrigt — d. v. s. när det gäller yrkesmässig
trafik ute på gator och allmänna
vägar — medges för närvarande
i regel inte trafiktillstånd för traktortåg,
och trafikkortsfrågan blir därför i
allmänhet inte aktuell. Vissa undantagsfall
förekommer emellertid. Sålunda har

Måndagen den 25 maj 1959

Nr 19 143

Svar på interpellation ang. införande av särskilt trafikkort för traktor

tillstånd till yrkesmässig trafik med
traktortåg beviljats i ett fåtal fall, då
det gäller trafik på öar, där ingen eller
blott obetydlig motorfordonstrafik förekommer.
Har tillståndet beviljats för sex
månader, befriar då länsstyrelsen i regel
med stöd av 11 § yrkestrafikförordningen
från trafikkortsskyldigheten,
medan i de enstaka fall, där tillståndet
avsett längre tid, Kungl. Maj :t på särskild
ansökan brukat — om trafiktillståndet
i övrigt befunnits motiverat —
meddela dispens från nämnda skyldighet.
Endast några få fall av sistnämnda
slag har emellertid under yrkestrafikförordningens
snart 20-åriga tillvaro
hittills förekommit.

Enligt vad kommunikationsdepartementet
underhand inhämtat från länsstyrelsen
i Stockholms län tycks det
vara ett fall av sistnämnda slag som
herr Stiernstedt refererat i sin interpellation
— ett fall där en jordbrukare
på en ö fått tillstånd att yrkesmässigt
med traktortåg utföra transporter av
sopor och latrin för hälsovårdsnämndens
räkning. Tillståndet har utfärdats
för sommarmånaderna i år och länsstyrelsen
har beviljat dispens från trafikkortsskyldigheten.

Frågan om en mera allmän användning
av traktortåg i yrkesmässig trafik
utreds för närvarande av 1953 års trafikutredning.
Att innan dess förslag
framlagts och prövats för ett enstaka
undantagsfalls skull göra ändring i
yrkestrafikförordningens bestämmelser
om trafikkort förefaller inte välbetänkt.
Särskilda trafikkortsbestämmelser för
traktortåg skulle med fog kunna tolkas
såsom ett ståndpunlctstagande till frågan
om medgivande av trafiktillstånd
för traktortåg i allmän trafik. Den anordning,
dispensfrågorna fått i praxis,
har under yrkestrafikförordningens hittillsvarande
giltighetstid visat sig fungera
praktiskt och tillfredsställande.

Herr talman! Med dessa ord anser jag
mig ha besvarat den framställda intcrpcllationen.

Vidare anförde:

Herr STIERNSTEDT (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.
Av detta framgår, att det är en så
gammal lag som 1940 års förordning
angående yrkesmässig automobiltrafik
som reglerar bestämmelserna för erhållande
av trafikkort för förande av traktortåg.

Min fråga är, som av svaret framgår,
föranledd av att en lantbrukare, som
kör sopor in. m. för hälsovårdsnämndens
räkning och som numera utför
körningen med traktor istället för med
häst, nu måste ha trafikkort för förande
av automobil för att få fortsätta med
sin verksamhet. Om han hade haft häst
för sin vagn, hade han inte behövt tillstånd
och sålunda inte heller trafikkort.
När 1940 års förordning angående yrkesmässig
automobiltrafik kom till,
fanns det i Sverige inte mer än 10 000—
15 000 traktorer, de flesta med järnhjul
och sålunda knappast användbara för
landsvägstrafik. 1 dag finns det i Sverige
cirka 150 000 traktorer, de allra
flesta försedda med gummihjul och väl
lämpade för landsvägstrafik. Utvecklingen
har sålunda gått fortare än någon
kunnat räkna med, och det är inte underligt
om lantbrukare, som för sin försörjning
måste ha en viss sidoinkomst,
skaffar sig traktorer. Det är bara en
följd av den rationalisering som försiggår
inom lantbruket. Vid stiftandet av
1940 års förordning var det väl ingen
som räknade med att utvecklingen skulle
medföra så mycket trassel och gå
därhän, att de flesta lantbrukare skulle
behöva skaffa sig trafikkorl för bil. Det
går visserligen, som herr statsrådet anförde,
att få dispens i sex månader, men
på länsstyrelsen har man upplyst att
det inte går att få dispens i fortsättningen.
Den får åtminstone i detta speciella
fall endast bli tillfiillig. Vad skall
sedan i detta speciella fall lantbrukaren
göra i höst? Skall han sälja traktorn och

144

Nr 19

Måndagen den 25 maj 1959

Svar på interpellation ang. införande av särskilt trafikkort för traktor

köpa häst i stället? Det torde inte vara
rationellt.

Jag skulle vilja fråga herr statsrådet
om statsrådet är villig att ge 1953 års
trafikutredning en anmaning att påskynda
sin verskamhet, så att ett besked
i denna fråga kan komma fram. I varje
fall kunde man väl bryta ut traktorerna,
vilkas antal har ökat i så snabb takt.
Det är inte bara denne enstaka lantbrukare
som jag tänker på, utan detta
är ett problem som bar rätt stor omfattning.
Traktorerna är speciellt lämpade
för denna beställningstrafik för hälsovårdsnämndernas
räkning. Man vill inte
använda lastbilarna i denna trafik, och
traktorerna kan också i många mindre
tätorter köra billigare än vad lastbilarna
kan göra.

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Statsrådet påpekade
lielt riktigt att skogskörslorna kanske
är den stora posten i detta spörsmål,
och han slutade med att säga att enligt
hans uppfattning handläggningen av
dispensfrågorna fungerade relativt väl.

Jag har här medfört en resolution i en
dispensfråga, utfärdad den 16 februari
i år. Bakgrunden till denna resolution
är just skogskörslorna, och den skulle
kunna gälla vem som helst av de tiotusentals
arrendatorerna under jordägare,
som bär skog. Den skulle lika
gärna kunna gälla en självägande lantbrukare,
som har samarbete med grannar
i skogstransportfrågor eller som har
upplåtit en avverkningsrätt på sin egen
mark och skall utföra arbete där.

Ifrågavarande arrendator som resolutionen
gäller bar i sitt arrendekontrakt
en arbetsskyldighet — eller om man så
vill arbetsrättighet — motsvarande ett
visst belopp i penningar, och denna
skyldighet skall han fullgöra med skogsarbete.
Han har, precis som den sopåkare
herr Stiernstedt talade om, förr
i världen utfört detta arbete med häst.
I dag har han inte råd med det. Han

använder hästen från stubben ut till
närmaste väg. Sedan blir hästen på
tok för dyr, och han fortsätter med
traktorn den återstående sträckan till
den punkt där virket skall levereras, i
detta fall vid pass tre kilometer.

Han har då fått följande resolution
— jag har ersatt namnen med bokstäver:
»På framställning av N.N. meddelar
länsstyrelsen jämlikt 5 och 11 §§
kungl. förordningen den 25 oktober
1940 angående yrkesmässig automobiltrafik
in. m. tillstånd för honom att med
en i X stationerad traktor jämte släpvagn,
med vilken må i yrkesmässig trafik
befordras en last av högst 4 500 kg tills
vidare till och med den 30 april 1959
bedriva beställningstrafik uteslutande
för transport av skogsprodukter för
Y egendoms räkning och inom dess område.
»

Jag avbryter citatet ett ögonblick.
Arrendatorn gör här förmodligen den
reflexionen, att han fått en dispens på
2 Va månader, vilket var den längsta dispens
han kunde få enligt vad som sades
ifrån. Visserligen fick han under hand
besked om att en förnyelse av dispensen
var fullt tänkbar, men dispensen
kunde inte utfärdas på längre tid för
närvarande. Då säger han sig kanske att
denna dispenstid är väl kort. Han behöver
göra en del ytterligare investeringar
och kanske rusta upp den vagn
han kör med, men det har han inte råd
att göra, om han riskerar att inte få dispensen
förnyad efter två och en halv
månader.

Sedan blir han rätt fundersam över
detta tal om beställningstrafik och yrkesmässig
automobiltrafik. Dessa uttryck,
som är hämtade direkt ur lagstiftningen,
ter sig ganska obegripliga i
detta sammanhang för en person, som
bara skall utföra det arbete som enligt
arrendekontraktet åligger honom.

Vidare heter det i resolutionen: »Tillståndshavaren
befrias från skyldigheten
att inneha trafikkort.» Det är ju bra.
Men vederbörande har naturligtvis rätt

Måndagen den 25 maj 1959

Nr 19 145

Svar på interpellation ang. införande av särskilt trafikkort för traktor

svårt att förstå att om han kör spannmål
till kvarnen eller hämtar 4 000 kilo
konstgödsel vid stationen, så får han
göra detta utan några som helst tillstånd
och utan trafikkort, medan han
måste ha trafikkort — något som han
nu visserligen blivit befriad ifrån — för
att få ta samma last massaved.

Nästa mening i resolutionen lyder på
följande sätt: »Tillståndshavaren skall
vara underkastad av länsstyrelsen utfärdad
maximitaxa för beställningstrafik
för godsbefordran.» Ja, det är mycket
möjligt att man är tvungen ålägga
honom detta, men det är också en sak
som helt och hållet kan strida mot hans
uppgörelse enligt arrendekontraktet.
Det är dessutom inte särskilt troligt,
att han och hans arbetsgivare i detta
fall, jordägaren, kommer fram till en
ersättning för arbetet på annat vis än
genom en vanlig överenskommelse. I de
flesta fall är för övrigt sådana här frågor
reglerade enligt avtal.

Därpå fortsätter resolutionen: »Tillståndshavaren
befrias från skyldigheten
att förse ifrågavarande traktor med
eljest föreskrivna beteckningsmärken.»
Det är ju hyggligt och hänsynsfullt.

Till sist heter det: »Däremot är tillståndshavaren»
— alltså arrendatorn —
»skyldig att före den 5 i varje månad
till länsstyrelsen inkomma med körrapporter
för densamma.» Har länsstyrelsen
inte lektyr nog ändå? — Slutligen
har landshövdingen i vederbörande län
undertecknat handlingen.

Herr statsrådet slutade sitt anförande
med att säga att dispensgivningen enligt
hans uppfattning i praxis fungerade
smidigt och tillfredsställande. Med
all respekt för herr statsrådets uppfattning,
som tydligen grundar :,ig på andra
upplysningar än som stått mig till buds
- jag iir ju inte någon öbo — tillåter
jag mig hysa en diametralt motsatt mening.
Vill man ordna det hela praktiskt
och tillfredsställande för de många tiotusentals
lantbrukare, som nu snärjes av
lagparagrafer, vilkas effekt lagstiftarna

för 20 år sedan omöjligen kunde förutse,
så måste såvitt jag kan förstå 1953
års trafikutredning se till att begreppet
yrkesmässig automobiltrafik får vettiga
proportioner. Det synes mig för närvarande
inte vara fallet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Det är klart att man
alltid kan i fråga om tillämpningen av
förordningar plocka fram ett eller annat
exempel och utifrån detta ge till
känna sitt missnöje och säga: Så här
tråkiga blir konsekvenserna av gällande
förordning på detta område. Det var ett
sådant exempel som herr Hamilton efter
ivrigt sökande tydligen hade funnit.

För min del har jag den uppfattningen
att förhållandena måste bedömas
rent allmänt d. v. s. man måste se efter
hur förordningen i stort har tillämpats
och hur det hela har fungerat. Om man
gör detta så tror jag att det beträffande
ifrågavarande förordning finns underlag
för det omdöme som jag tillåtit mig
fälla i slutet av mitt interpellationssvar.

Under debatten här har framför allt
herr Stiernstedt varit inne på den tanken
att man borde med hänsyn till det
stora antal traktorer som finns och de
ändamål vartill dessa användes bryta ut
frågan om traktorerna ur 1953 års trafikutrednings
program. Jag tror inte att
det skulle vara vare sig önskvärt eller
lyckligt. Vi måste nämligen komma ihåg
att det är nödvändigt att göra en avvägning
mellan å ena sidan lastbilarna som
är de normala transportmedlen och å
andra sidan traktorerna som har speciella
användningsområden.

Innan man gjort denna avvägning och
fått bedömningen klar skall man nog
inte ge sig till att utfärda några särskilda
bestämmelser för traktorerna.
Jag tror att det ur det helas synpunkt
är önskvärt och angeläget att 1953 års
Irafikutredning får pröva dessa frågor
gemensamt och parallellt.

10 -— Andra kammarens protokoll 1959. Nr 19

146

Nr 19

Måndagen den 25 maj 1959

Svar på interpellation ang. upptagande

Sedan kan jag försäkra herr Stiernstedt
att 1953 års trafikutredning arbetar
med all den intensitet som den kan
prestera men herr Stiernstedt och andra
skall vara medvetna om att den har att
göra med ett material som är i hög
grad komplicerat och svårarbetat. Arbetet
tar alltså av naturliga skäl sin
tid. Här är det fråga om en mer eller
mindre fullständig omläggning av trafikpolitiken
i landet och även om det
kan sägas att utredningen tillsattes år
1953 och att det har förflutit sex år
sedan dess tror jag inte att man kan
göra gällande att trafikutredningen har
långrotat. Vad arbetet under det senaste
året beträffar vet jag att man
driver på för att möjligen i slutet av år

1959 eller i varje fall i början av år

1960 få ut ett första betänkande.

Herr STIERNSTEDT (h):

Herr talman! Vad beträffar frågan
om lastbilar och traktorer för beställningstrafik
förstår jag också att lastbilarna
bör ha den mesta trafiken.

Vad jag kanske glömde att framhålla
i mitt första anförande men som
här kommer in är att en lantbrukare
måste ha trafikkort för att få utföra
dessa småkörningar som är lämpade
just för traktortåg och som han kan
göra billigare därför att de är en bisyssla.
För att få trafikkort måste han i
ganska stor omfattning — minst sex
månader — först ha kört automobil.
Det är det som gör situationen så pass
tilltrasslad. Man behöver för att köra
sina egna varor med traktor bara ha
ett traktorkörkort som är väsentligt lättare
att få. Traktorerna har ju betydligt
lägre hastighet; det går helt enkelt
inte att köra så fort med dem. Jag ville
bara påpeka att det är så svårt att få
dessa trafikkort för traktor.

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Det är glädjande om
statsrådet tror att trafikutredningen
kommer med ett relativt snart besked.

av ett särskilt anslag för internordiska vägar

Man kanske bara kunde tycka att vi
under en tid då utvecklingen går så
oerhört fort på trafikens område och
när vi inte har prognoser som håller
mer än halvårs- och helårsvis i taget
borde få delbetänkanden så att inte
trafiken rusar förbi själva utredningen.

Beträffande statsrådets anförande i
övrigt noterar jag tacksamt synpunkterna
däri med undantag av hans yttrande
att de svenska lantbrukarnas traktorer
inte skulle vara normala transportmedel
i förhållande till lastbilarna.
Jag tillåter mig mena att det är ganska
klart att de moderna traktorerna i dag
rent ekonomiskt sett är konkurrenskraftiga
på begränsade avstånd och är fullgoda
och normala transportmedel.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag förmodar att herr
Hamilton inte menar att det är traktorerna
som sådana utan traktortågen
som konkurrerar med lastbilarna. Då
uppstår en konkurrenssituation som
man från samhällets sida också får vara
uppmärksam på. Det bekräftas inte
minst av herr Stiernstedt som med sitt
eget exempel visade hur känslig frågan
egentligen är.

Till herr Hamilton vill jag också
säga, att i det av honom angivna fallet
har traktorägaren fått dispens från trafikkortsskyldighet.
Det övriga som herr
Hamilton hade att anföra hängde en
aning vid sidan om den diskussion som
herr Stiernstedt och jag har fört.

överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. upptagande
av ett särskilt anslag för internordiska
vägar

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Berglund har frågat
mig, om jag anser att budgettekniska

Nr 19

147

Måndagen den 25 maj 1959
Svar på interpellation ang. upptagande av ett särskilt anslag för internordiska vägar

svårigheter lägger hinder i vägen för
upptagande av särskilt anslag under
sjätte huvudtiteln till internordiska vägar,

samt — därest så icke är fallet — om
jag har för avsikt att för detta ändamål
i statsverkspropositionen för budgetåret
1960/61 upptaga ett särskilt anslag för
internordiska vägar.

Herr Berglund hänvisar bl. a. till att
Nordiska rådet den 14 november 1958
på förslag av rådets trafikutskott beslutat
hemställa hos regeringarna i Finland,
Norge och Sverige att i vägbudgeten
ta särskild hänsyn till behovet av
utbyggnad av vägförbindelser i de nordliga
områdena samt att undersöka möjligheterna
att få ett särskilt anslag i vägbudgeten
för internordiska vägar. I
interpellationen har även påpekats, att
trafikutskottet funnit att det för Sveriges
del kan erbjuda vissa budgettekniska
svårigheter med ett särskilt anslag. Trafikutskottet
underströk dessutom, att
det avgörande icke syntes vara den budgetmässiga
formen, utan att man fann
den bästa metoden att främja målet,
nämligen att få en planmässig och snabb
utbyggnad av vägförbindelserna i norr.

Från den svenska regeringens sida
har åtskilligt gjorts för att främja denna
målsättning. Efter förhandlingar mellan
representanter för de svenska och
norska regeringarna uppdrog Kungl.
Maj:t redan i juni 1956 åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att verkställa en
utredning om behovet av vägförbindelser
mellan å ena sidan Norrbottens och
Västerbottens län samt å andra sidan
angränsande delar av Norge. Enligt vad
jag inhämtat kommer resultatet av utredningen
att redovisas inom kort. I
juni 1957 utökade Kungl. Maj:t uppdraget
att jämväl omfatta vägförbindelserna
mellan Sverige och Finland. Denna
utredning anses kunna bli slutförd
under år 1959.

I själva anslagsfrågan skulle jag vilja
framhålla, all tillskapandet av ett nytt
särskilt väganslag strider mot den strävan

till begränsning av antalet sådana anslag
som hittills tillämpats. Genom den år
1954 företagna anslagsomläggningen
minskades antalet anslag för den ordinarie
statliga vägbyggnadsverksamheten
från 14 till 4. Denna reducering har
visat sig ändamålsenlig. Den totala medelsförbrukningen
under dessa 4 anslag
begränsas genom en gemensam
ram. Den administrativa behandlingen
av frågan om vägbyggnadsföretagens
realiserande har genom de s. k. flerårsplanerna
anknutits till dessa anslag.
Även internordiska vägbyggnadsföretag
bör därför normalt bestridas från något
eller några av dessa ordinarie anslag.
Så skedde f. ö. med Trondheimsvägen.

.lag har därför icke för närvarande
några planer på att föreslå, att för budgetåret
1960/61 skulle uppföras ett sådant
anslag i riksstaten, så mycket
mindre som jag — i avvaktan på resultatet
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
utredning, inte kan närmare bedöma
om det finnes något internordiskt
vägbyggnadsföretag, som bör igångsättas
under budgetåret 1960/61. Slutligen
kan jag tillägga att inte heller väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen — enligt vad
jag under hand inhämtat — funnit, att
några bärande motiv kan anföras för
förslaget om uppförande på budgeten
av ett särskilt anslag till utbyggnad av
de diskuterade mellanriksvägarna.

Vidare anförde:

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! Till att börja med vill
jag uttala min tacksamhet för det
svar som herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet så
snabbt givit på min interpellation angående
internordiska vägar. Av detta svar
finner jag att herr statsrådet mildrat
uttalandet om budgettekniska svårigheter
för Sveriges vidkommande till att
enbart uttryckas på det sättet, att det
står i strid med en strävan att begränsa

148

Nr 19

Måndagen den 25 maj 1959

Svar på interpellation ang. upptagande av

antalet anslag för vägbyggen. Jag noterar
detta med tacksamhet, herr talman,
samtidigt som jag vill uttala den förhoppningen,
att en kontakt mellan regeringarna
i de berörda länderna skall
leda till ett sådant resultat, att frågan
om byggandet av internordiska vägar
skall kunna bringas till sin lösning med
det snaraste. Befolkningen i de områden
som berörs av mellanriksförbindelserna
väntar med otålighet på besked
i denna fråga.

Jag kan, herr talman, inte underlåta
att såsom ett kuriosum nämna att för
ungefär 90 år sedan beviljade Sveriges
riksdag anslag för byggande av den
s. k. Graddisvägen. Denna väg skulle få
en standard som motsvarade den tidens
trafikmedel. Men alltjämt är denna vägfråga
olöst — trots beslutet av Sveriges
riksdag.

Erfarenheterna visar att goda kommunikationer
är en förutsättning för en
bygds blomstring i industriellt och ekonomiskt
avseende. Med den ensidiga
inriktning som näringslivet i allmänhet
har i skogsbygderna, är tillkomsten av
serviceindustrier av betydande värde.
Mellanriksvägar har därför stor betydelse
för främjandet av ett differentierat
näringsliv.

Av herr statsrådets svar framgår även
att statsrådet anser att internordiska
vägar bör byggas med de ordinarie anslag
som står till förfogande. Jag kan
inte ansluta mig till denna statsrådets
uppfattning, utan jag ansluter mig till
den framställning som Nordiska rådet
har gjort till regeringarna i Norge,
Finland och Sverige angående särskilda
anslag för detta ändamål.

De ordinarie väganslagen bör — så
beskurna som de är — i första hand användas
för byggande av vägar till den
väglösa befolkningen, främst i Norrbottens
län, vilket upptar en fjärdedel
av Sveriges karta och som har den
största delen av vårt lands väglösa befolkning.

Mellanriksvägarna har, utom den rent

ett särskilt anslag för internordiska vägar

lokala betydelsen, även stor betydelse
ur rikspolitisk synpunkt. De främjar
den internationella turismen; en turism
som ger den bygd som den passerar
igenom betydande ekonomiskt utbyte.
Handelsutbytet ökas mellan de länder
som förbindes genom mellanriksvägarna.
Dessa vägar kommer också att
bidraga till att samhörighetskänslan
mellan de olika ländernas befolkningar
stiirkes.

För att ytterligare understryka behovet
av goda förbindelser mellan de olika
länderna vill jag anföra några statistiska
uppgifter angående trafiken
över Torneälv vid Övertorneå. Där
finns för närvarande en färjförbindelse
till den finska sidan. Men denna färjförbindelse
fungerar inte oklanderligt.
Genom ishinder och skador på färjan
måste denna tagas ur trafik för kortare
eller längre tidsperioder, och då färjan
är ur bruk måste trafiken upprätthållas
med privata båtar. Under 1958 passerade
219 154 personer gränsen mot
Finland. Under vissa månader uppgick
resandeströmmen i genomsnitt till
1 000 personer om dygnet. Antalet motorfordon
som passerade gränsen utgjorde
samma år 46 227. Genomsnittssiffran
per dygn var vissa månader
uppe i nära 200 motorfordon.

Med stöd av de anförda siffrorna anser
jag det motiverat att igångsätta åtminstone
ett internordiskt vägbyggnadsföretag
under det kommande budgetåret.

Men herr talman, jag noterar till sist
med tacksamhet, att den utredning, som
verkställts av kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
angående mellanriksvägarna
mellan Norrbotten och Västerbotten
å ena sidan och Norge å den
andra sidan, skall redovisas inom kort.

Jag vill även uttala min tillfredsställelse
med att utredningen om vägförbindelserna
mellan Sverige och Finland
kan anses bli slutförd under innevarande
år.

Jag har inte velat framhålla de syn -

Måndagen den 25 maj 1959

Nr 19

149

Svar pa interpellation ang. liinsskolnämndernas förslag till högstadieområden

punkter som de norska kommunala
myndigheterna framför beträffande
mellanriksvägar, utan i det fallet vill
jag endast hänvisa till stortingsman Jon
Leirfalls uttalande i Nordiska rådet den
14 november förra året.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill med anledning
av vad herr Berglund yttrade säga, att
jag i lika hög grad som han är medveten
om det behov som föreligger av
mellanriksvägar. Jag är också i lika hög
grad som han intresserad av att dessa
vägar kan komma till stånd. På den
punkten råder full kongruens mellan
våra uppfattningar. Men i motsats till
herr Berglund tror jag inte att frågan
skulle vinna på att man aktualiserar
kravet på särskilda anslag för mellanriksvägarna.
Då uppstår nämligen ett
konkurrensförhållande som kan komma
att gå ut över just mellanriksvägarna.
Andra och nya behov kan nämligen
lätt inställa sig med anspråk på särskilda
anslag för vägtyper och vägar
inom andra områden. På så sätt löper
vi lätt risk för att vi här i riksdagen
får något av en vägstämma. Och det
tror jag vore att göra denna viktiga
sak en verklig otjänst.

Vidare är det väl, herr Berglund, alldeles
för optimistiskt att tro att man
under nästa budgetår skall kunna få i
gång ett vägbygge där uppe, även om
man hyser etl varmt intresse och stor
hänförelse för saken. Ty här måste ju
ske en planering och en projektering,
och dessa är inte ens på gång. Arbetet
därmed kommer säkerligen att ta sin
tid, och detta gör att herr Berglunds
önskemål om tidpunkten för igångsättning
nog måste anses som något fromt.

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! Herr statsrådet säger att
man inte skall aktualisera frågan om
särskilda anslag till internordiska vägar.
Denna fråga är väl redan aktualise -

rad genom att Nordiska rådet har beslutat
att göra en hemställan till de
svenska, finska och norska regeringarna.

Statsrådet talade om projektering av
mellanriksvägar. Jag vet att vissa förarbeten,
redan gjorts, och därför skulle
man, synes det mig, kunna få fram
åtminstone början av en mellanriksväg
inom en relativt nära framtid.

Jag talade om igångsättande av dessa
vägbyggen under kommande budgetår,
1960/61. Vi har alltså två år på oss innan
detta budgetår gått ut. Innan dess
kan nog våra vägmyndigheter få fram
förslag till mellanriksvägar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på interpellation ang. länsskolnämndernas
förslag till högstadieområden Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Med andra kammarens tillstånd har
herr Nilsson i Göingegården frågat dels
om jag vill lämna kammaren upplysning
huruvida 1957 års skolberednings arbete
kan tänkas lämna sådana resultat, att
riskerna för felbedömningar vid fastställandet
av högstadieområden kan betraktas
som föga betydande, dels om
inte enligt min mening fastställandet av
högstadieområden i sådana fall, som är
berörda av skolberedningens arbete, bör
uppskjutas i avbidan på att beredningen
slutfört sitt arbete.

Interpellanten har givit sina frågor
en mycket vid och delvis motsägande
formulering. Det framgår emellertid
klart av den i interpellationen anförda
motiveringen, att med frågorna åsyftas
problemen vid fastställande av högstadieområden
i fall där sådana skolformer
berörs, vilkas anknytning till enhetsskolan
ännu inte helt klarlagts. Det gäl -

150

Nr 19

Måndagen den 25 maj 1959

Svar på interpellation ang. liinsskolnämndernas förslag till högstadieområden

ler således främst bedömningen av den
praktiska realskolans och den kommunala
flickskolans ställning vid planeringen
för den nya skolorganisationen.

Skolberedningen har enligt givna direktiv
att bl. a. framlägga förslag angående
den organisatoriska anknytningen
till enhetsskolan av skolor för viss vidareutbildning,
såsom praktiska realskolor
och kommunala flickskolor. Skolberedningen
har emellertid i detta hänseende
fått fria händer att föreslå även
utbildningsalternativ, som mer eller
mindre radikalt skiljer sig från de redan
existerande. Utredningsarbetet bör dock
i denna etapp begränsas till anordningar
som i likhet med de praktiska realskolorna
och flickskolorna nära anknyter
till den gemensamma nioåriga grundskolan
och kan samorganiseras med
denna.

De problem, som i planeringsarbetet
på utbildningsområdet kan vållas av att
frågan om den praktiska realskolans och
flickskolans organisatoriska anknytning
till enhetsskolan ännu inte är löst, har
givetvis uppmärksammats av skolöverstyrelsen
i dess allmänna anvisningar
för skolplaneringen. Interpellanten har
såsom ordförande i en av länsskolnämnderna
naturligtvis ingående kännedom
om dessa viktiga anvisningar, och jag
skall därför inte här gå närmare in på
innebörden av dem. Jag vill endast erinra
om att anvisningarna, som utfärdats
i Aktuellt från skolöverstyrelsen
1959:9, rekommenderar att man i orter,
där dessa två skolformer förekommer,
inräknar deras utrymmen i det
disponibla lokalbeståndet för högstadiet
och gör sannolikhetsberäkningar angående
fördelningen av eleverna på de olika
skolanläggningarna med högstadium.
Det framhålles vidare att det på motsvarande
sätt kan vara tillrådligt att i
kommuner intill orter med sådana skolor
räkna med viss avgång av elever till
dessa. Skulle nybyggnad behövas för
någon av dessa skolformer bör den enligt
anvisningarna projekteras som en

byggnad för högstadium och mellanstadium
på ett sådant sätt, att den tillgodoser
lokalbehovet för övergångstiden
samtidigt som den möjliggör framtida
inpassning i enhetsskoleorganisationen.

Det är givet, att förekomsten av praktisk
realskola och kommunal flickskola
inom ett högstadieområde kan komplicera
planeringen för den blivande skolorganisationen.
Det är också klart, att
planeringsarbetet inte kan bedrivas efter
någon för alla olika förhållanden
tillämplig mai!. Men jag är övertygad
om att, därest planeringsarbetet i de av
interpellanten åsyftade fallen bedrives
efter de av skolöverstyrelsen anvisade
riktlinjerna, så föreligger ingen nämnvärd
risk för felbedömningar vid fastställandet
av högstadieområden, alldeles
oavsett de resultat som skolberedningens
arbete kan leda till beträffande
praktiska realskolans och flickskolans
framtida ställning och uppgifter och
andra, nya anordningar för vidareutbildning
i organisatorisk anknytning
till enhetsskolan. Det förhåller sig ju
så, att samtliga praktiska realskolor och
flickskolor utom två är belägna i städer
och att det nästan undantagslöst är fråga
om skolorter, som har att räkna med
ökad inflyttning. Riskerna för felinvesteringar
med hänsyn till det väntade utbildningsbehovet
måste därför anses
minimala.

Beträffande interpellantens andra fråga
vill jag avslutningsvis endast uttala
den förhoppningen, att interpellanten
väl ändå i likhet med mig anser att det
vore högst olyckligt, om man just för
de här berörda kommunerna skulle tills
vidare avstå från det planeringsarbete,
som ofrånkomligen fordras för att förbereda
den nya skolorganisationens genomförande.
I fråga om den lämpliga
tidpunkten för ett definitivt ställningstagande
till organisationsplan för en
kommun med problem av detta slag kan
och bör naturligtvis inga allmängiltiga
rekommendationer ges. Det ankommer
på länsskolnämnden att efter en objek -

Nr 19 151

Måndagen den 25 maj 1959
Svar på interpellation ang. länsskolnämndernas förslag till högstadieområden

tiv prövning av förhållandena i varje
särskilt fall söka komma fram till den
sakligt mest välgrundade lösningen i
detta avseende.

Härefter anförde:

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret på min interpellation.
Jag är givetvis ledsen över att jag
inte har uttryckt mig tillräckligt klart,
men jag föreställer mig att ecklesiastikministern
med sitt snabba intellekt lekande
lätt har förstått vad jag syftade
till med mina frågor.

Jag måste dock bekänna, att jag inte
är så mycket klokare efter att ha hört
svaret i vad gäller de speciella problem
jag frågade om. De svårigheter som anmäler
sig ute i länen landet över då det
gäller detta slutliga ställningstagande
till högstadieområdenas storlek och organisation
är ju i hög grad beroende av
en rad olika faktorer.

Statsrådet hänvisar till anvisningarna
i Aktuellt från skolöverstyrelsen. Jag
känner mycket väl till dessa anvisningar.
Jag ber att få hänvisa till vad som
där säges, som jag tycker kan aktualisera
min fråga: »Det är i planeringen för
högstadiet som de svåra organisatoriska
problemen dyker upp. Hur en del av
dessa skall lösas torde inte bli definitivt
klarlagt förrän 1957 års skolberedning
slutat sitt uppdrag.» Det säges vidare:
»Det blir nödvändigt att i planeringsarbetet
gå fram efter vissa sannolikhetsbedömningar
och se till att man inte
åstadkommer onödiga inerinvesteringar
eller låser fast en skolorganisation, så
att förändringar som kan bli en följd av
skolberedningens kommande förslag försvåras.
»

Det är just dessa uttalanden i de anvisningar
statsrådet hänvisade till som
gjort mig och många ute i landet betänksamma
inför det slutgiltiga fastställandet
av liögstadieområdena. Vad man befarar
är att det kan bli — som det säges
här — felinvesteringar i samband med

en del andra felräkningar. Jag föreställer
mig också att den nu arbetande skolberedningen
med hänsyn till de tio års
försöksverksamhet med enhetsskolan,
vars resultat väl dock skall ligga till
grund för skolberedningens slutgiltiga
ställningstagande till denna obligatoriska
skolform, kommer att föreslå vissa
modifikationer i den ursprungligen
godkända skolformen, inte minst då det
gäller högstadieområdena.

Jag är medveten om att jag i min interpellation
inte särskilt nämnde yrkesutbildningen
såsom varande ett av de
svåraste problemen vid fastställande av
högstadieområdena. Här om någonsin
varierar uppfattningen om det nödvändiga
befolkningsunderlaget liksom om
en rad andra frågor som anmäler sig
i det sammanhanget. Det kanske inte är
så underligt, eftersom man ju här vandrar
på mark där — som det brukar
heta — inga fotspår finns som gåtts av
andra. Försöken med 9 y under de gångna
tio åren visar ju inte på den utformning
som man ursprungligen önskat,
inte minst i vad det gäller skolkommissionens
förhoppningar därvidlag. Måhända
har det i synnerhet när det gäller
yrkesvalet blivit alltför ensidigt på
flera orter.

Herr statsrådet säger i svaret att han
i stor utsträckning litar på länsskolnämnderna
och att dessa med hjälp av
skolöverstyrelsens anvisningar skall lösa
problemen på ett klokt sätt. Jag är givetvis
tacksam för detta uttalande, och
jag uppskattar det förtroende som statsrådet
här ådagalägger för länsskolnämndernas
slutgiltiga planläggning, men jag
beklagar om resultaten inte i alla avseenden
kan bli de som herr statsrådet
för sin del tror att de skall bli.

Det är ett stort ansvar som vilar på
länsskolnämnderna i detta fall liksom
också på kommunerna, och vi har väl
anledning anta, att sannolikhetsbedömningarna
måste bli ganska olika från län
till län med hänsyn till de osäkra faktorer
som ingår. Risken av att plane -

152

Nr 19

Måndagen den 25 maj 1959

Svar på interpellation ang. länsskolnämndernas förslag till högstadieområden

ringsarbetet i det nu aktuella fallet forceras
fram är ju den, att skolberedningens
arbete snarast får betraktas såsom
något slags efterhandskonstruktion, då
ju det reella fastställandet av högstadieområdena
redan är färdigt. Jag tycker
att det vore att beklaga, om inte den
slutgiltiga avslipningen av denna skolform,
som vi bär hoppats så mycket på,
till slut skulle bli endast en kommentar
till vad som i de flesta fall och på de
flesta områden redan har blivit fastställt.

Även jag vet att statsrådet såsom ordförande
i skolberedningen givetvis inte
kan uttala sig på nuvarande stadium
om mångt och mycket i skolbcredningens
slutgiltiga resultat, men vore det
kanske ändå inte förmätet att ifrågasätta
att man kunde förvänta, att skolberedningen
skulle kunna redovisa åtminstone
sådana avsnitt av sitt betänkande
som kan tänkas ha värde för länsskolnämnderna
då dessa skall fastställa liögstadieområdena.

Jag vill till sist hänvisa till kommentarerna
till direktiven som återfinnes i
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 vid
1957 års riksdag. Där säges det att i samma
mån som kraven växer på den viktiga
detalj som här vidröres — nämligen
den organisatoriska differentieringen
— så stiger anspråken på det befolkningsunderlag
som skall uppbära en försöksskolas
högstadium.

Detta är just ett av de problem som
har förestavat min interpellation till
herr statsrådet. Ute i länsskolnämnderna
landet över ställes man gång på gång
inför frågan, om man skall godkänna ett
visst krav från kommunerna med hänsyn
till behovet av tillräckligt elevantal
för differentieringen.

Herr talman! Jag ber ännu en gång att
få säga att jag tror det vore värdefullt,
om vissa avsnitt av skolberedningens
arbete så fort som möjligt kunde redovisas
med hänsyn till att länsskolnämnderna
så snart skall slutgiltigt fastställa
högstadieområdena.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag är liksom herr Nilsson
i Göingegården medveten om att
det i en del konkreta fall kan uppstå
svårigheter för länsskolnämnderna på
grund av att de kanske inte vet, hur
långt differentieringen på högstadiet
skall drivas. Jag har utgått från den
första rubriken i skolöverstyrelsens anvisningar,
där det står att planeringen
nu måste forceras efter riksdagens uttalande
om tidsschemat för enhetsskolans
genomförande.

Om herr Nilsson i Göingegården mera
populärt vill ha ett enkelt och klart svar
på de två frågorna — jag trodde att det
som oroade herr Nilsson var hela problemkomplexet
om den praktiska realskolan
och flickskolan och alla de skolformer
som riksdagen ännu inte tagit
ställning till — så är svaret på den
första frågan nej; jag tror att det i stort
sett inte är någon risk för felbedömningar
vid fastställandet av högstadieområdena.
Jag är övertygad om att
kommunerna och länsskolnämnderna
och skolledningen så väl känner de här
tingen, att man inte löper några större
risker. Dessutom har skolöverstyrelsen
innan man på allvar grep sig an med
planeringsarbetet haft ingående föredragningar
inför skolberedningen, och
skolberedningen var enhällig in sin uppfattning,
att det med hänsyn till det
sätt på vilket skolöverstyrelsen drev
sitt arbete inte var någon risk för att
våra eventuella beslut skulle föregripas.

Svaret på den andra frågan skulle
alltså lika enkelt bli ja.

Herr NILSSON i Göingegården (h):

Herr talman! Jag är tvärtemot herr
statsrådet övertygad om att det inom
flera länsskolnämnder råder stor tveksamhet
framför allt då det gäller befolkningsunderlaget.
Det finns län där
man säger, att det räcker med 5 000
människor, medan man i andra län anser,
att det måste finnas minst 15 000

Måndagen den 25 maj 1959

Nr 19 153

Svar på interpellation ang. länsskolnämndernas förslag till högstadieområden

boende inom högstadieområdet för att
problemen skall kunna lösas på ett vettigt
sätt.

Det är dessutom rätt intressant att
följa utvecklingen av kraven på befolkningsunderlag
för högstadiet. Jag erinrar
mig från kommunindelningskommittén
att dåvarande experten på området,
sedermera ecklesiastikministern
Weijne menade, att det skulle räcka
med ett underlag av högst 2 000 personer.

Inom skolkommissionen kom vi fram
till att det hehövdes ett underlag på
2 700 å 3 000 personer. Denna siffra
växte snabbt till 4 000 och 5 000, och i
dag står det i anvisningarna att med
ett underlag på låt oss säga 8 000 människor
är man absolut på den säkra sidan.
Ute i bygderna är man emellertid
inte alls övertygad om att det underlaget
räcker till. I många fall är man inne
på den linjen att det fordras ett underlag
på 15 000 å 20 000 människor i ett
högstadieområde för att alla problem
skall kunna lösas på ett vettigt sätt.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! För att slippa ändra i
protokollet vill jag redan nu säga, att
svaret på den andra frågan till herr
Nilsson i Göingegården är nej, inte ja.

överläggningen var härmed slutad.

§ 9

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
idlåtande och memorial
nr 18 och 19, statsutskottets utlåtanden
nr 119 —131, bevillningsutskottets
bctänkanden nr 49, 51 och 55, bankoutskottets
memorial och utlåtanden nr
34—42, andra lagutskottets utlåtanden
och memorial nr 39—11, tredje lagutskottets
memorial nr 21, jordbruksutskottets
idlåtanden och memorial nr 29
—31 och 33 samt särskilda utskottets
memorial nr 2.

§ 10

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att kammaren måtte
besluta att på morgondagens föredragningslista
bankoutskottets utlåtande nr
3G, jordbruksutskottets utlåtanden nr
29—31, bevillningsutskottets betänkande
nr 49, jordbruksutskottets memorial
nr 33, särskilda utskottets memorial nr
2. konstitutionsutskottets utlåtande nr
18 och bevillningsutskottets betänkande
nr 55 skall i nu nämnd ordning uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden.

Jag får vidare meddela att den ekonomiska
debatten i anslutning till bankoutskottets
utlåtande nr 39 avses skola
äga rum på torsdag.

Denna hemställan bifölls.

§ 11

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets memorial nr 132, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om skyddsrum vid universitetsbiblioteket
i Uppsala;

bevillningsutskottets betänkande nr
52, i anledning av väckta motioner om
slopande av beskattningen av familjebidrag
till värnpliktiga; och

första lagutskottets memorial nr 28,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande första lagutskottets utlåtande
nr 25 i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 22 juni
1939 (nr 314) om villkorlig dom, dels
ock i ämnet väckta motioner ävensom
motioner om vissa åtgärder i syfte att
bekämpa brottsligheten.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från bankoutskottet:
nr 275, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ökning av de

11 — Andni kammarens protokoll 1959. Nr 19

154

Nr 19

Måndagen den 25 maj 1959

svenska insatserna i Internationella valutafonden
och Världsbanken;

från första lagutskottet:
nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m.; samt

från andra lagutskottet:
nr 278, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till sjöarbetstidslag,
m. m., dels ock i ämnet
väckt motion;

nr 279, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr
139) om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bagerioch
konditoriarbete;

nr 280, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i bidragsförskottslagen; nr

281, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648),
dels ock i ämnet väckta motioner; och
nr 282, i anledning av väckta motio -

ner om visst tillägg till 7 § sjukförsäkringslagen.

§ 13

Tillkännagavs, att till herr talmannen
under sammanträdet avlämnats följande
motioner i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 159, med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 2 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
m. m., nämligen

nr 624, av herrar Nilsson i Svalöv och
Magnusson i Borås, samt

nr 625, av herr Hagberg m. fl.

Dessa motioner remitterades omedelbart
till bevillningsutskottet.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.05.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 59
905838