Torsdagen den 21 april (Riksdagens protokoll 1949:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

ANDRA KAMMAREN

Nr 14

21—27 april.

Debatter m. m.

Torsdagen den 21 april.

Interpellation av herr von Friesen ang. det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet.
.....................................

Sid.

Onsdagen den 27 april fm.

Inbjudan från Danmarks riksdag............................ 15

Justering av protokollet för den 21 april...................... 16

Svar på interpellationer av:

Herr Hedlund i Rådom ang. utredning huruvida det med hänsyn
till avverkningsförhållandena i skogarna föreligger överskott av

arbetskraft i vissa delar av landet, m.m................. 16

Herr von Seth ang. livsmedelskommissionens principer för fördelningen
av fettämnen................................ 20

Ordningsstadga för andra kammaren.......................... 22

Lagfart å fastighet, som är föremål för kronans förköpsrätt .... 30

Stadsdomstolarnas förstatligande ............................ 31

Gift kvinnas släktnamn.................................... 33

Regleringen av förbrukningen av elektrisk kraft................ 39

Allmänna barnbidrag för barn, som intagits på nomadskolhem eller

eljest inackorderats för obligatorisk skolgång ................ 52

Skyddshemmens och ungdomsvårdsskolornas klientels öden ...... 53

Den personlighetsvårdande verksamheten i vissa anstalter........ 55

Översyn av socialvården.................................... 57

'' Mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till riksdagen .... 66

Utgifter under riksstatens elfte huvudtitel:

Inrikesdepartementets avlöningsanslag ...................... 71

Medicinalstyrelsen: Avlöningar ............................ 77

Hörapparater .......................................... 79

1 —Andra kammarens protokoll 19W. Nr It.

Nr 14.

Innehåll.

Sid.

Interpellationer av:

Herr Mosesson ang. vissa spörsmål rörande den italienska kolonien
Eritrea.......................................... 81

Herr Hansson i Skediga ang. vissa spörsmål i samband med

byggnadsregleringen.................................... 82

Herr von Seth i anledning av den ökande föroreningen av våra
sjöar och vattendrag .................................. 84

Onsdagen den 27 april em.

Utgifter under riksstatens elfte huvudtitel (forts.):

Statens sjuksköterskeskola................................ 85

Nykterhetsnämnderna.................................... 91

Överståthållarämbetet: Avlöningar.......................... 92

Länsstyrelserna: Avlöningar .............................. 96

Den halvöppna barnavården................................ 97

Alkoholistanstalten Åsbrohemmet............................ 111

Vattenförsörjning och avlopp................................ 113

Allmänna läroverken ...................................... 117

Barnmorskeläroanstalterna.................................. 119

Samtliga avgjorda ärenden.

Torsdagen den 21 april.

Statsutskottets memorial nr 45, ang. anslag till frivilliga skytteväsen dets

befrämjande ...................................... 5

— nr 56, ang. avsättning till fonden för idrottens främjande .... 5

Onsdagen den 27 april fm.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 1, ang. ordningsstadga
för andra kammaren.......................... 22

Första lagutskottets utlåtande nr 19, ang. lagfart å fastighet, som

är föremål för kronans förköpsrätt........................ 30

— nr 20, ang. stadsdomstolarnas förstatligande................ 31

— nr 21, ang. ändring av 5 kap. 15 § giftermålsbalken........ 33

Andra lagutskottets utlåtande nr 9, ang. regleringen av förbrukningen

av elektrisk kraft...................................... 39

— nr 10, ang. fortsatt giltighet av förordningen om kristillägg å

daghjälp från arbetslöshetskassor.......................... 52

— nr 11, ang. folkpension till sinnesslöa och å sjukvårdsanstalt

intagna .............................................. 52

— nr 12, ang. ändring av lagen om folkpensionering .......... 52

Innehåll.

Nr 14.

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 13, ang. allmänna barnbidrag för
barn, som intagits på nomadskolhem eller eljest inackorderats
för obligatorisk skolgång ................................ 52

■— nr 14, ang. ändrad lydelse av lagen om försäkring för yrkessjukdomar
............................................ 53

— nr 15, ang. fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för

byggnadsarbete............................ 53

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, ang. skyddshemmens
och ungdomsvårdsskolornas klientels öden.......... 53

— nr 6, ang. den personlighetsvårdande verksamheten i vissa

anstalter.............................................. 55

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 4, ang. översyn
av socialvården.................................... 57

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 17, ang. ändring av bestämmelserna
om röstlängdsutdrag .............................. 66

— nr 18, ang. ändrade grunder för mandatfördelningen mellan valkretsarna
vid val till riksdagen .......................... 66

Statsutskottets utlåtande nr 11, ang. utgifterna under elfte huvudtiteln
(inrikesdepartementet; forts, se em.).................. 71

Onsdagen den 27 april em.

Statsutskottets utlåtande nr 11, ang. utgifterna under elfte huvudtiteln
(inrikesdepartementet; forts.)........................ 85

— nr 68, ang. utomprocessuell rättshjälp...................... 97

— nr 69, ang. den halvöppna barnavården m. m............. 97

— nr 70, ang. nya lokaler vid alkoholistanstalten Åsbrohemmet.. 111

— nr 71, ang. målsmanskapet för vårdhem för kroniskt sjuka m. m. 113

— nr 72, ang. vattenförsörjning och avlopp .................. 113

— nr 73, ang. garnisonssjukhusets i Sollefteå ställning.......... 116

— nr 74, ang. förstärkning av tionde huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar ................................ 116

— nr 75, ang. byggnadsforskning och standardiseringsverksamhet 116

— nr 76, ang. befrielse från betalningsskyldighet till kronan .... 116

— nr 77, ang. flygtekniska försöksanstalten .................. 116

— nr 78, ang. skyddsarbeten å Uppsala domkyrka............ 116

— nr 79, ang. matematikmaskinutrustning m. m............... 116

— nr 80, ang. de allmänna läroverken m. m................. 117

— nr 81, ang. folkskolinspektionen.......................... 118

— nr 82, ang. vanföreanstalter.............................. 118

— nr 83, ang. barnmorskeläroanstalterna .................... 119

— nr 84, ang. statens rättsläkarstation i Lund m. m........... 120

— nr 85, ang. ersättningar till arbetstagare med silikos (stendamms lunga).

............................................... 120

— nr 86, ang. ersättning till Erik Ask ...................... 120

— nr 87, ang. ersättning till Sally och K.-E. Sundström........ 120

— nr 88, ang. ändrade bestämmelser om rese-, traktaments- och

flyttningskostnadsersättning åt barnmorskor................ 120

Bevillningsutskottets betänkande nr 26, ang. dröjsmålsräntan enligt

förordningen om kupongskatt............................ 120

Nr 14.

Innehåll.

Sid.

Bankoutskottets utlåtande nr 25, ang. ändring i lagen om sparbanker 120

— nr 26, ang. understöd åt efterlevande till i statens tjänst anställda 120

— nr 27, ang. pensioner eller understöd åt i statens tjänst anställda
m. fl........................................... 120

— nr 28, ang. ersättningar enligt 1909 och 1927 års militärersätt ningsförordningar

m. m................................. 120

Första lagutskottets utlåtande nr 22, ang. fortsatt giltighet av lagen

om uppfinningar av betydelse för försvaret................ 120

— nr 23, ang. ändring i förordningen om kontroll över tillverkningen
av krigsmateriel m. m........................... 120

— nr 24, ang. fortsatt giltighet av lagen om återställande av viss

från ockuperat land härrörande egendom m. m............. 120

Torsdagen den 21 april 1949.

Nr 14.

Torsdagen den 21 april.

Kl. 2 em.

§ I Sedan

riksdagens båda kamrar förehaft
och godkänt nedan omförmälda,
uti statsutskottets memorial nr 45 och
56 framlagda voteringspropositioner rörande
frågor, i vilka kamrarna fattat
stridiga beslut, samt bestämt blivit, att
vederbörliga omröstningar över de olika
besluten skulle denna dag äga rum, så
anställdes nu omröstningar enligt nedan
intagna voteringspropositioner i
följande ordning, nämligen:

l:a omröstningen

(enligt statutskottets memorial nr 45):

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 75 och II: 32, till
Armén: Frivilliga skytteväsendets befrämjande
för budgetåret 1949/50 anvisa
ett reservationsanslag av 1 724 000 kronor,
röstar

Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren beslutat att, med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 75 och II: 32, till
Armén: Frivilliga skytteväsendets befrämjande
för budgetåret 1949/50 anvisa
ett reservationsanslag av 1 440 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst, företogs
omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med 103
Ja och 104 Nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.1

1 Jlr. §2 i protokollet för den 27 april (s. 16).

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 60 Ja och 66 Nej,
vadan, då därtill
lades andra kammarens
röster

eller .......... 103 Ja och 104 Nej,

sammanräkningen

visade ........ 163 Ja och 170 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Nej-propositionens innehåll.

2:a omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 56):

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 23 och II: 23, till
Avsättning till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1949/50 anvisa ett
anslag av 3 500 000 kronor, röstar

Ja;

Den det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren beslutat att, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
I: 23 och II: 23, till Avsättning
till fonden för idrottens främjande för
budgetåret 1949/50 anvisa ett anslag av
4 000 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter ånyo intagit sina platser och
voteringspropositionen upplästs, verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med
93 Ja ocli 118 Nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Nr 14.

Torsdagen den 21 april 1949.

Den omröstning över sistintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd,
hade utfallit med 65 Ja och 61 Nej,
vadan, då därtill

lades andra kammarens
röster

eller .......... 93 Ja och 118 Nej,

sammanräkningen

visade 158 Ja och 179 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Nej-propositionens innehåll.

§ 2.

Justerades protokollen för den 2, den
5 och den 6 innevarande april.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att ledamoten av riksdagens 2:a kammare
fru Ellen Eriksson på grund av
sjukdom, konvalescenstillstånd efter
akut luftvägsinfektion med feber och
förhöjd sänkningsreaktion, är oförmögen
till arbete fr. o. m. den 20/4 t. o. in.
d. 30/4 1949 intygas.

Hallstahannnar den 17/4 1949.

Sven Isberg
leg. läkare,

e. provinsialläkare.

Kammaren beviljade fru Eriksson i
Hallstahammar ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 20 till och
med den 30 innevarande månad.

Herr talmannen meddelade, att herr
Andersson i Björkäng, som vid kammarens
sammanträde den 5 april med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 4.

Föredrogs Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 181, an -

gående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1949/50, in. m., och
hänvisades propositionen, såvitt angick
det procenttal, varmed statlig inkomstskatt
för skattskyldiga, som avsåges i
10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
skulle ingå i preliminär
skatt för hela budgetåret 1949/50, till
bevillningsutskottet, i vad propositionen
rörde jordbruksärenden till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogos var efter annan
och hänvisades till behandling av lagutskott
de på bordet liggande propositionerna: nr

182, med förslag till lag om förbud
mot spridning av vissa kartor m. m.;

nr 183, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 33 kap. 4 § rättegångsbalken,
in. m.; och

nr 185, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och
16:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

§ 5.

Föredrogos var för sig och remitterades
till statsutskottet följande på kammarens
bord liggande motioner, nämligen nr

368 av herr Hedlund i Rådom
m. fl.,

nr 369 av herr Nilsson i Göteborg,

nr 370 av herrar Hjalmarson och
Kl/Hng,

nr 371 av herr Johansson i Stockholm;
och

nr 372 av herr Hedlund i Rådom
in. fl.

§ 6.

Föredrogs den av herr Johansson i
Mysinge vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
gällande bestämmelser om landsvägs -

Torsdagen den 21 april 1949.

Nr 14.

transporter med jordbrukstraktorer,
m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Wedén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående utredning av vissa förhållanden
inom den kooperativa bostadsbyggnadsverksamheten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Föredrogs den av herr Ericsson i Näs
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående avskaffande
av dyrortsgrupperingen av familjepenningen
till de värnpliktiga.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen: nr

81, angående godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige
och Frankrike;

nr 180, med förslag till förordning
om explosiva varor;

nr 184, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation, m. m.;

nr 188, med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna
om restitution i vissa fall av tilläggsskatt
å bensin, som användes vid jordbrukets
drift;

nr 189, med förslag till lag angående
eftergift i vissa fall från bestämmelserna
i 36 § första stycket arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1);

nr 190, angående förlängning av giltighetstiden
för vissa tilläggstullar;

nr 191, med förslag till lag med vissa
bestämmelser i avseende å kommunindelningsreformens
ikraftträdande, m. m.;

nr 192, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 27 § förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264)
om erkända arbetslöshetskassor;

nr 193, med förslag till ändring i 1947
års allmänna tjänstepensionsreglemente,
m. m.;

nr 194, med förslag till förordning
angående särskilda inskrivningsförrättningar
under år 1949 m. m.;

nr 195, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.;

nr 196, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Storbritannien för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter;

nr 197, angående fortsatt förstärkning
av flygvapnet;

nr 198, med förslag till lag om ändring
i strafflagen;

nr 199, angående nya grunder för
kyrkomusikerorganisationen m. m.;

nr 200, med förslag rörande pensionering
genom statens pensionsanstalt
av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m.;

nr 201, med förslag till lag om pantlånerörelse; nr

202, med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 6 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

nr 203, angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att medgiva visst
undantag från gällande villkor för åtnjutande
av rätt till varvsindustrirestitution; nr

204, angående nya grunder för avlöningen
av präster m. m.;

nr 205, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; nr

206, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350), m. in.;
nr 207, med förslag till lag om fort -

Nr 14.

Torsdagen den 21 april 1949.

Interpellation ang. det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet.

satt giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1947 (nr 303);

nr 208, med förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 20 december
1946 (nr 766) med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning, m. m.;

nr 209, med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 23
april 1948 (nr 175) med särskilda bestämmelser
om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel;

nr 210, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1, 15 och 27 §§ allmänna
förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr
293) samt om fortsatt giltighet av samma
lag; och

nr 211, angående statligt stöd åt aluminiumindustrien.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att kammaren måtte besluta,
att tiden för avgivande av motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 184 med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation m. in. måtte
med hänsyn till ärendets omfattning utsträckas
till det sammanträde, som infaller
näst efter femton dagar från det
propositionen kom kammaren tillhanda.

Kammaren biföll denna hemställan.
§ IT

Föredrogs ett från första kammaren
överlämnat protokollsutdrag, nr 325, innefattande
delgivning av kammarens
beslut över dess första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 4, i anledning av väckt
motion om åtgärder för underlättande
av orienteringen i gällande lagar och
författningar; och beslöt andra kammaren
hänvisa detta ärende till sitt första
tillfälliga utskott.

§ 12.

Interpellation ang. det rättspsykiatriska
undersökningsförfarandet.

Herr von FRIESEN erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Den
för några år sedan genomförda omorganisationen
av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
har icke visat sig
på ett tillfredsställande sätt kunna lösa
sina uppgifter. Allvarliga svårigheter ha
uppstått bestående i en alltför lång
väntetid när det gällt undersökningstiden
såväl för häktade som för på fri
fot varande, för brott misstänkta personer.

I syfte att åstadkomma rättelse ha
olika förslag framförts och även vissa
åtgärder vidtagits. En av Kungl. Maj:ts
åtgärder i frågan har bestått i att ålägga
de läkare, som enligt sinnessjuklagen ha
att sköta undersökningar av icke häktade
personer, jämväl undersökningar
av häktade. Ett genomförande av denna
åtgärd — vars överensstämmelse med
sinnessjuklagcns ordalydelse torde kunna
ifrågasättas — medför dock att väntetiden
för de icke häktade blir ännu
längre. Allvarliga olägenheter kunna
uppstå härigenom. Polismyndigheterna
vidta numera häktningsåtgärd mera sällan
än förut, varför en rad ganska samhällsvådliga
personer på detta sätt på
obestämd tid få hållas i frihet i avvaktan
på domstolsutslag. En annan provisorisk
åtgärd var att uppdraga undersökningar
jämväl åt läkare som stå utanför
organisationen. Dessa erhålla då ersättning
per prestation. Emellertid ha
olägenheter också uppstått på grund av
att flera av dessa läkare ha bristande
vana vid dylika mycket krävande undersökningar,
varför dessa av medicinalstyrelsen
underkänts och ny undersökning
måst företagas.

Den brist som det framför allt gäller
att ersätta är behovet av personal, både
läkare och sociala kuratorer. Om vår
fångvård verkligen skall kunna fylla sin
uppgift i den moderna humana anda,

Torsdagen den 21 april 1949.

Nr 14.

Interpellation ang. det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet.

som väl allmänt eftersträvas, måste de
medicinska synpunkterna få mer än
hittills skett göra sig gällande. Detta har
också förutsetts av lagstiftarna, ehuru
bristande resurser omöjliggjort de tilltänkta
åtgärderna. Fångvårdens psykiater
ha icke blott att ägna sig åt sinnesundersökningar
i brottmål, de skola
även företaga de viktiga verkställighetsundersökningarna,
ta vård om undersökningsfält
och straffriförklarade, observera
sinnesoroliga fångar m. in. På
grund av personalbrist ha icke dessa
uppgifter kunnat skötas på tillfredsställande
sätt. Brister föreligga även på
flera håll när det gäller tekniska resurser,
tillfredsställande arbetslokaler och
kvalificerade biträden (socialassistenter,
sköterskor och kanslipersonal).

Jag är fullt medveten om att i dagens
läge allvarliga svårigheter föreligga att
avhjälpa bristerna. Man kommer nämligen
inte ifrån att löneförhållandena
äro sådana, att de direkt försvåra en
rekrytering av banan. Detta påpekades
bl. a. i riksdagen redan då tjänsterna
inrättades. Fn rationell lösning av rekryteringsfrågan
kan icke ske med
mindre lönerna sättas så, att tjänsterna
göras eftersträvansvärda. Tyvärr gälla
dessa missförhållanden hela kåren av
.statsanställda psykiater. Vi äro i dag i
ett läge, då bristerna måste täckas med
utländsk arbetskraft, och på lång sikt
är detta i hög grad otillfredsställande.
Dåliga löner och även i övrigt mindre
goda anställningsvillkor försvåra även
den nödvändiga rekryteringen av den
underordnade, icke medicinskt utbildade,
men absolut nödvändiga personalen.

I nuvarande läge blir det svårt att
löncvägen genomföra sådana förbättringar
att rekryteringssvårigheterna radikalt
avlägsnas. Mera blygsamma justeringar
kunna dock tänkas. Rättspsykiaterna
måste snarast komma i samma
ställning som överläkarna av första
klass vid .statens sinnessjukhus. Dessa
ha fri tjänstebostad, som knappast
kan värderas till lägre belopp än i me -

deltal 4 000 kronor. Hyresersättningen
för rättspsykiaterna är dock ej större
än i medeltal 2 500 kronor.

Ett förslag till organisation av den
rättspsykiatriska verksamheten inom
fångvården har framlagts av rättspsykiatriska
föreningen i skrivelse den 28
december 1948, till vilken hänvisas. 1
korthet innebära de däri framlagda förslagen
till organisation endast att en utbyggnad
föreslås till den kapacitet som
från början avsetts med hänsyn till de
många uppgifter som skulle åvila fångvårdens
rättspsvkiater. Med fog framhålles
i denna skrivelse: »Det är i det
långa loppet föga mening med reformer,
om icke samtidigt tillräckliga resurser
ställas till förfogande för deras realiserande.
Det är dessa resurser, som hittills
i stor utsträckning saknats, och
därför har den nuvarande organisationen
icke heller kunnat fungera tillfredsställande.
»

Med anledning härav och då en plan
på relativt kort sikt för dessa allvarliga
olägenheters avhjälpande torde vara
ofrånkomlig anhåller jag om andra
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande frågor.

1. Har statsrådet uppmärksammat de
allvarliga olägenheter som vidlåda det
rättspsykiatriska undersökningsförfarandet
med långa väntetider, bristande
resurser för genomförande av verkställighetsundersökningar,
bristande tekniska
resurser in. in.?

2. Om så är fallet, vilka åtgärder avser
statsrådet söka genomföra för bristernas
avhjälpande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13.

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till talmannen,
nämligen

nr 373, av herr Hjalmarson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
153, angående anslag till främjande av

Nr 14.

Lördagen den 23 april 1949.

bostadsförsörjningen för budgetåret
1949/50 in. in.;

nr 374, av herr andre vice talmannen
Skoglund m. fl., likaledes i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 153;

nr 375, av herrar Ljungberg och Håstad,
likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 153;

nr 376, av herrar Stattin och Nilsson
i Svalöv, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 178, angående prisutjämningsavgift
m. m.; samt

nr 377, av herr Hedlund i Östersund,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 179, med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus; och

nr 378, av herr Johnsson i Stockholm,
likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 179.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

§ 15.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens 2:a kammare.

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagens arbete under tiden 21
—26 april på grund av utrikes studieresa.

Bratteborg den 8 april 1949.

T. G. v. Seth.

Denna hemställan bifölls.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.24 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Lördagen den 23 april.

Kl. 2 em.

§ 1.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj ds å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

utrikesutskottet propositionen nr
81, angående godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige och
Frankrike;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

180, med förslag till förordning
om explosiva varor; och

nr 184, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation, m. in.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 188, med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna om
restitution i vissa fall av tilläggsskatt å

bensin, som användes vid jordbrukets
drift;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 189, med förslag till lag angående
eftergift i vissa fall från bestämmelserna
i 36 § första stycket arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949
(nr 1);

till bevillningsutskottet propositionen
nr 190, angående förlängning av giltighetstiden
för vissa tilläggstullar;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 191, med förslag till lag med
vissa bestämmelser i avseende å kommunindelningsreformens
ikraftträdande,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 192, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 27 §
förordningen den 15 juni 1934 (nr 264)
om erkända arbetslöshetskassor;

Lördagen den 23 april 1949.

Nr 14.

till bankoutskottet propositionen nr
193, med förslag till ändring i 1947
års allmänna tjänstepensionsreglemente,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 194, med förslag till förordning
angående särskilda inskrivningsförrättningar
under år 1949, m. m.;

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

195, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.; och

nr 196, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Storbritannien
för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter;

till statsutskottet propositionen nr
197, angående fortsatt förstärkning av
flygvapnet;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

198, med förslag till lag om ändring
i strafflagen; och

nr 199, angående nya grunder för
kyrkomusikerorganisationen m. m.;

till bankoutskottet propositionen nr
200, med förslag rörande pensionering
genom statens pensionsanstalt av vissa
icke-statliga befattningshavare, m. in.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 201, med förslag till lag om
pantlånerörelse;

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

202, med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 6 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370); och

nr 203, angående fortsatt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att medgiva visst
undantag från gällande villkor för åtnjutande
av rätt till varvsindustrirestitution; till

behandling av lagutskott propositionen
nr 204, angående nya grunder
för avlöningen av präster in. in.;

till bevillningsutskottet propositionen

nr 205, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; till

bankoutskottet propositionen nr
206, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350), in. in.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 207, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303);

till bankoutskottet propositionen nr
208, med förslag till lag om fortsatt tilllämpning
av lagen den 20 december
1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser
angående bankaktiebolags inlåning,
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

209, med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 23
april 1948 (nr 175) med särskilda bestämmelser
om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel; och

nr 210, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1, 15 och 27 §§ allmänna
förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr
293) samt om fortsatt giltighet av samma
lag; samt

till statsutskottet propositionen nr
211, angående statligt stöd åt aluminiumindustrien.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 373 av herr Hjalmarson;

nr 374 av herr andre vice talmannen
Skoglund m. fl.; och

nr 375 av herrar Ljungberg och Ilåstad; till

bevillningsutskottet motionen nr
376 av herrar Slutlin och Nilsson i Svalöv;
samt

Nr 14.

Lördagen den 23 april 1949.

till behandling av lagutskott motionerna: nr

377 av herr Hedlund i Östersund;
och

nr 378 av herr Johnsson i Stockholm.

§ 3.

Föredrogs den av herr von Friesen
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående det rättspsykiatriska
undersökningsförfarandet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av bestämmelserna
om utfärdande av röstlängdsutdrag;
och

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående ändrade grunder för mandatfördelningen
mellan valkretsarna vid
val till riksdagen;

statsutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag för budgetåret
1949/50 till understöd för utomprocessuell
rättshjälp jämte i ämnet väckta
motioner m. m.;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till bidrag till den halvöppna
barnavården m. m.;

nr 70, i anledning av väckt motion
om anslag till uppförande av nya kökslokaler
m. in. vid alkoholistanstalten Åsbrohemmet; -

nr 71, i anledning av väckt motion
angående målsmanskapet för vårdhem
för kroniskt sjuka m. in.;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1949/50 till bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och
avlopp jämte i ämnet väckta motioner;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående garnisonssjukhusets
i Sollefteå framtida ställning;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förstärkning av
tionde huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga; nr

75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till byggnadsforskning
och standardiseringsverksamhet;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till
kronan;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till Flygtekniska försöksanstalten:
Projekterings- och konstruktionskostnader; nr

78, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till vissa
skyddsarbeten å Uppsala domkyrka;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till anskaffning av matematikmaskinutrustning
m. m.;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till folkskolinspektionen; nr

82, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag för budgetåret
1949/50 till vanföreanstalter;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för bud -

Lördagen den 23 april 1949.

Nr 14.

getåret 1949/50 till barnmorskeläroanstalterna
jämte i ämnet väckta motioner; nr

84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till anordnande av lokaler
för statens rättsläkarstation i Lund
m. in.;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ersättningar
av statsmedel till arbetstagare som drabbats
av silikos (stendammslunga);

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
Erik Ask;

nr 87, i anledning av väckt motion
om ersättning till makarna Sally och
K.-E. Sundström för förlust på grund
av oriktigt förfarande av vederbörande
prövningsnämnd vid 1944 års taxering;
och

nr 88, i anledning av väckt motion
om ändrade bestämmelser rörande
rese-, traktaments- och flyttningskostnadsersättning
åt vissa barnmorskor;

bevillningsutskottets betänkande nr
26, i anledning av väckta motioner angående
beräkningen av dröjsmålsränta
enligt förordningen om kupongskatt;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr
286) om sparbanker;

nr 26, i anledning av framställningar
angående understöd åt efterlevande till
vissa i statens tjänst anställda personer;

nr 27, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer
in. fl.; och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall enligt 1909 och 1927 års militärcrsättningsförordningar
in. in.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29

november 1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för försvaret;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
20 juni 1935 (nr 395) om kontroll över
tillverkningen av krigsmateriel m. m.;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
juni 1945 (nr 520) om återställande av
viss från ockuperat land härrörande
egendom, m. m.;

nr 25, i anledning av väckta motioner
om upphävande av gällande bestämmelser
angående visst avstånd mellan
halmstack och byggnad; och

nr 26, i anledning av väckt motion
angående bestämmelser till förhindrande
av vissa skenäktenskap;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 11 juni 1937 (nr 338) om
moderskapspenning;

nr 17, i anledning av väckt motion
angående utsträckt tillämpning av den
till arbetsrätten hörande skyddslagstiftningen;
och

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående viss komplettering av lagen
om övervakning av konkurrensbegränsning
inom näringslivet;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av väckta motioner
angående viss ersättning av statsmedel
åt delägare i »Svartbyns dikningsföretag
av år 1941» i överluleå
socken;

nr 16, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för en mera produktiv
fiskodling i Kalix älv;

nr 17, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i kungörelsen
angående statligt stöd till jordbrukets
yttre och inre rationalisering in. m.;
och

Nr 14.

Tisdagen den 26 april 1949.

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående statlig kreditgaranti för
lån till förvärv av fiskefartyg; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 5, över motion angående effektiva
åtgärder mot monopolistisk prisuppskörtning
m. in.;

nr 6, över motion om åstadkommande
av en effektiv personalvård inom den
statliga administrationen; och

nr 7, över motion angående direktiven
för priskontrollnämnden.

§ 5.

Anmäldes, att under sammanträdet
till talmannen avlämnats en motion, nr
379, av herr Ohlin m. fl., i anledning av
Kungl. Majrts proposition, nr 181, angående
komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1949/50, m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens Andra Kammare!

På inrådan av läkare hemställer jag
om ledighet från återstående arbete
under vårriksdagen.

Lilla Isie pr Södra Åbv den 18 april
1949.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Kammaren beviljade herr PehrssonBramstorp
ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 18 innevarande
april under återstoden av vårsessionen.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.06 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 26 april.

Kl. 4 em.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den på kammarens bord
liggande motionen nr 379 av herr Ohlin
in. fl.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 17 och
18, statsutskottets utlåtanden nr 11 och
68—88, bevillningsutskottets betänkande
nr 26, bankoutskottets utlåtanden nr
25—28, första lagutskottets utlåtanden
nr 22—26, andra lagutskottets utlåtanden
nr 16—18, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 15—18 samt andra kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 5—7.

§ 3.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som yttrade: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att fjärde tillfälliga utskottets
utlåtande nr 1 måtte uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 4.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

från statsutskottet:

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställning om
anslag för budgetåret 1949/50 till avsättning
till fonden för idrottens främjande;
och

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under fjärde
huvudtiteln gjorda framställning om
anslag för budgetåret 1949/50 till frivilliga
skytteväsendets befrämjande;
samt

från bankoutskottet:
nr 145, i anledning av väckt motion
angående rätt för ämneslärarinnan Sigrid
Heffermelil, född Hjorth, att uppbära
pension från lärarinnornas pensionsanstalt
utan hinder av att hon icke
längre är svensk medborgare;

nr 146, angående användande av riksbankens
vinst för år 1948 m. m.; och
nr 147, i anledning av framställningar
angående pensioner eller under -

stöd åt vissa i statens tjänst anställda
personer in. fl.

§ 5.

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen:

nr 380, av herr Hagberg i Luleå m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 197, angående fortsatt förstärkning
av flygvapnet; och

nr 381, av herr Senander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 204, angående nya grunder för avlöningen
av präster in. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.04 em.

In fidem
Gunnar Brilth.

Onsdagen den 27 april.

KI. 11 fm.

§ 1.

Inbjudan från Danmarks riksdag.

Upplästes en från Danmarks riksdag
inkommen skrivelse av följande tydelse:

Til Sveriges riksdag.

Danmarks rigsdag kan den 5. juni
1949 fejre 100 årsdagen for tilblivelsen
af junigrundloven, der blev givet på
Christiansborg den 5. juni 1849.

I de 100 år, der er forlpbet siden
da, har det danske folk under gentagne
voldelige anslag mod rigets sikkerhed
og folkets åndelige frihed kunnet
liente styrkc og kraft i junigrundlovcn
og i de frihedsidealer, der blev
nedlagt i denne.

Den mindefest, der af rigsdagen agtes

afholdt på 100 årsdagen, vil finde sted
på Christiansborg, og vi har den aere
på rigsdagens vegne åt indbyde 5 representanter
for Sveriges riksdag til
som Danmarks rigsdags gester åt deltage
i festen, hvortil også Englands,
Finlands, Islands og Norges folkerepresentationer
er indbudt til åt lade sig
representere. Da de planlagte festligheder
begynder tidligt på dagen, vil
det vere hensigtsmessigt, om de delegerede
kan ankomme allerede dagen
f0r.

Efter m i ndehpj t ideligheden indbydes
de delegerede til åt foretage udflugter
i landet i de fplgende dage.

Det er vort håb, åt Sveriges riksdag
vil modtage denne indbydelse, og vi

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Justering av protokollet för den 21 april 1949. — Svar på interpellation ang. utredning
huruvida det med hänsyn till avverkningsförhållandena i skogarna föreligger
överskott av arbetskraft i vissa delar av landet, m. m.

forventer i så fald naermere oplysning
om navnene på de delegerede, hvorefter
program vil blive fremsendt.

Jul. Bomholt K. K. Steincke

Folketingets formand Landstingets lormand

Herr FAST erhöll härefter på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Jag
ber att få hemställa, att kammaren
måtte besluta att för sin del antaga den
erhållna inbjudningen, under förutsättning
att första kammaren fattar
samma beslut. Enligt den åsikt, som
gjort sig gällande inom talmanskonferensen,
får jag vidare — under angivna
förutsättning — föreslå, att kammaren
måtte besluta att utse sin talman
och sina vice talmän till kammarens
representanter i den delegation, som
vid ifrågavarande tillfälle skall företräda
riksdagen.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 2.

Justering av protokollet för den 21 april.

Upplästes för justering det vid kammarens
sammanträde den 21 innevarande
april förda protokollet. Därvid anförde: Herr

HUSS: Herr talman! I den fotografiska
tablån över den gemensamma
omröstning, som den 21 april företogs
beträffande anslaget till det frivilliga
skytteväsendets befrämjande, har jag
kommit att bliva redovisad såsom frånvarande.
Med anledning härav anhåller
jag att i detta sammanhang få meddela,
att jag var närvarande vid omröstningen
och hade för avsikt att biträda japropositionen
och sålunda rösta för det
högre anslaget.

Herr CHRISTENSON i Malmö: Herr
talman! I likhet med herr Huss har jag
redovisats såsom frånvarande vid ifrå -

gavarande omröstning. Jag ber därför
att få meddela, att även jag var närvarande
och hade för avsikt att rösta
för det högre anslagsbeloppet.

Vidare anfördes ej. Det upplästa protokollet
godkändes.

§ 3.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 4 nästkommande maj företaga
val av valmän för utseende av fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret
jämte suppleanter för dessa fullmäktige.

§ 4.

Herr talmannen meddelade, att fru
Sandström, som vid kammarens sammanträde
den 22 nästlidna mars med
läkarintyg styrkt sig från och med den
16 i samma månad tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 5.

Svar på interpellation ang. utredning
huruvida det med hänsyn till avverkningsförhållandena
i skogarna föreligger
överskott av arbetskraft i vissa delar
av landet, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet SKÖLD, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Hedlund i Rådom till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framställt följande
frågor:

Är statsrådet beredd att söka vinna
klarhet om huruvida med hänsyn till
avverkningsförhållandena i skogarna

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

Svar på interpellation ang. utredning huruvida det med hänsyn till avverknings förhållandena

i skogarna föreligger överskott av arbetskraft i vissa delar av landet,

m. m.

ett visst temporärt överskott av arbetskraft
föreligger i vissa delar av landet
samt att om så visar sig vara fallet
vidtaga åtgärder för ett ökat vägbyggande
i skogsbygderna.

Då jag efter överenskommelse med
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
härmed går att besvara
dessa frågor, vill jag till en början
anföra, att antalet i skogsbruket
sysselsatta arbetare synes ha varit
större denna vinter än tidigare. Då ett
ökat antal arbetare utfört sitt arbete
under synnerligen gynnsamma väderleksförhållanden,
kan man räkna med
att avsevärt mera virke avverkats i vinter
än under tidigare år. Därtill kommer,
att avverkningarna under föregående
sommar i större utsträckning än
tidigare avsågo gagnvirkeshuggningar i
stället för avverkning av bränslesortiment.
Det har därför funnits anledning
antaga att vinterdrivningarna i år skulle
avslutas ovanligt tidigt och att en temporär
arbetslöshet bland skogsarbetarna
kunde uppstå under vårvintern, innan
flottningar och andra arbeten kommit
i gång.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som tidigt
haft sin uppmärksamhet riktad på de
inträdda förändringarna av sysselsättningsförhållandena
inom skogsbruket,
har haft upprepade överläggningar med
skogsstyrelsen och parterna på skogsbrukets
arbetsmarknad om åtgärder för
att bereda skogsarbetarna en jämn sysselsättning
över den kritiska perioden.
Vid dessa överläggningar har rått enighet
om att eu temporär arbetslöshet
inom skogsbruket i nuvarande läge kan
beröva yrket dess arbetskraft på längre
sikt, eftersom skogsarbetarna med nuvarande
goda tillgång på arbete kunna
antagas söka sig över till andra yrkesområden.
Representanter för domänverket
och de stora skogsbolagen ha
därvid emellertid förklarat, att befarad
arbetslöshet bland skogsarbetarna kom -

mer att motverkas av att skogsägarna
omedelbart efter vinterdrivningarnas
avslutande torde sätta i gång sådana arbeten,
som vanligen bruka bedrivas
under sommaren men som kunna utföras
tidigare, såsom huggning av massaved,
hyggesrensning och röjningsgallring
samt upphuggning av väggator för
sådana skogsvägar, som få utföras utan
byggnadstillstånd. Även om sommarhuggning
av massaved på grund av
ovissheten om blivande virkespriser
knappast kan påräknas tidigare än vanligt
i någon större omfattning annat
än i fråga om bolagens egna skogar och
inköpta rotposter, skulle övriga förut
nämnda arbeten giva sysselsättning åt
ett avsevärt antal arbetare. Genom att
i största möjliga utsträckning utföra en
del sommararbeten redan tidigt under
våren, skulle skogsägarna under sommaren
i större utsträckning disponera
arbetskraft för sådana kulturarbeten
som endast kunna utföras sommartid,
t. ex. skogsvägsbyggen, skogsdikning,
dikesrensning, markberedning m. m.

Då kulturarbetena i skogarna under
de gångna åren måst eftersättas på
grund av den stora bristen på arbetskraft,
torde man kunna räkna med att
skogsägarna äro angelägna att begagna
lättnaden på skogsbrukets arbetsmarknad
till att utnyttja den tillgängliga arbetskraften
för sådana åtgärder, i den
mån de ekonomiska resurserna tillåta.

.lag vill i detta sammanhang erinra
om att av riksdagen anvisade medel
till skogsvårdsanslagen, för närvarande
1 200 000 kronor, i män av behov kunna
av Kungl. Maj:t ställas till förfogande
för skogsvårdsåtgärder i de trakter,
där arbetslöshet hotar att uppstå. Enligt
vad jag inhämtat har statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet för
avsikt att inom den närmaste tiden föreslå
Kungl. Maj:t att ställa dessa medel
till förfogande för de avsedda ändamålen.
Jag vill även erinra om att

2Andra kammaren* protokoll 19''i9, Nr 74.

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Svar på interpellation ang. utredning huruvida det med hänsyn till avverknings förhållandena

i skogarna föreligger överskott av arbetskraft i vissa delar av

landet, m. m.

Kungl. Maj :t i anledning av det ändrade
arbetsmarknadsläget för skogsarbetarna
föreslagit riksdagen, att till skogsvårdsstvrelsernas
omkostnader för tillhandahållande
av förmanspersonal, biträde
vid planering av skogsvårdsåtgärder
m. m. anvisa ett reservationsanslag av
400 000 kronor å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1948/49.

Beträffande möjligheterna att under
sommaren sysselsätta arbetskraft i
skogsbruket vill jag anföra, att norrlandskommittén
beräknat att det årliga
behovet av arbetskraft för föryngringsbefrämjande
åtgärder i norrlandsskogarna
skulle motsvara omkring 6 000
man under fyra sommarmånader i tjugu
år. Medtagas även skogsdikningar och
dikesrensningar skulle enligt kommitténs
uppskattning årligen under femtio
år erfordras 11 000 man under fem månader.

Skogsarbetarna synas sålunda i stor
utsträckning kunna hållas sysselsatta
genom tidigare igångsättning av sommararbeten
i skogen. I de fall sådana
arbeten icke komma till utförande i någon
trakt eller äro otillräckliga för att
bereda sysselsättning åt friställda skogsarbetare,
torde vägarbeten kunna komma
till utförande.

För vägarbeten i allmänhet gälla
byggnadsregleringens bestämmelser. I
skogsbygderna kunna emellertid både
vägarbeten och vissa andra arbeten i
avsevärd omfattning utföras utan byggnadstillstånd.
Sålunda kan nybyggnad
av enskild väg, som har till huvudsakligt
ändamål att främja utforsling av
skogsprodukter, utföras utan byggnadstillstånd.
Detsamma gäller beträffande
sådan anläggning eller förbättring av
förut befintlig skogsväg eller annan enskild
väg, som först därigenom kommer
i det skick, att utforsling av skogsprodukter
kan äga rum å vägen. Därjämte
äro dikningsföretag för skogsbruksfastigliets
eget behov undantagna från bygg -

nadsregleringen. Med stöd av dessa bestämmelser
torde åtskilliga väg- och
dikningsprojekt kunna bedrivas med
skogsarbetare, som tillfälligtvis blivit
arbetslösa.

Liksom under föregående år komma
vidare byggnadstillstånd att beviljas
utanför ramen för den ordinarie tillståndsgivningen
i fråga om vägbvggnadsföretag,
som kunna utföras med
s. k. dold arbetskraft, vilken icke kan
tagas i anspråk för annan betydelsefull
produktion. Hittills ha länsarbetsnämnderna
vid utredningar och tillståndsansökningar
för dessa arbeten anmodats
lämna detaljerade upplysningar angående
förekommande dold arbetskraft. Arbetsmarknadsstyrelsen
har emellertid
meddelat, att styrelsen till följd av de
iakttagna tendenserna till minskad sysselsättning
inom skogsbruket anser sig
hädanefter kunna göra denna prövning
mindre restriktiv. Vid ansökningar om
byggnadstillstånd för sådana vägarbeten
kommer styrelsen sålunda att från länsarbetsnämnderna
endast inhämta en anmälan
om det lokala arbetsmarknadsläget
och en allmän redogörelse för den
arbetskraft, som är avsedd att användas.

Härpå anförde:

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Jag tackar statsrådet Sköld för
svaret.

I interpellationen har jag ju frågat,
huruvida man från regeringens sida
vore villig att undersöka, om det med
hänsyn till de gynnsamma avverkningsförhållandena
under den gångna vintern
kunde förväntas, att en viss del
av skogsarbetarna inte skulle komma
att sysselsättas med skogsarbeten och
huruvida man, om det skulle visa sig
att det fanns ett överskott på arbetskraft,
vore villig att vidtaga åtgärder
för ett ökat vägbyggande i skogstrakterna.
Att jag i detta sammanhang

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

Svar på interpellation ang. utredning

förhållandena i skogarna föreligger

landet, m. m.

särskilt pekade på vägbyggnader beror
naturligtvis därpå, att jag har den
uppfattningen, att byggandet av vägar
i skogsbygderna är en synnerligen viktig
angelägenhet.

Det finns ju ingen anledning att här
närmare utveckla, hur det ligger till i
detta hänseende. Det har ju påpekats
i riksdagen ett otal gånger. Jag skall
bara erinra om att när man under hösten
1945 började tala om åtskilliga synnerligen
kapitalkrävande sociala reformer,
påpekade jag angelägenheten av
att man i det sammanhanget inte glömde
bort de stora sociala problem, som
det här är fråga om, nämligen att bereda
utfartsvägar för väglösa byar och
förbättra de dagliga förhållandena för
dessa människor. Jag menade, att det
var ytterligt angeläget att man tänkte
på det just när man var beredd att använda
mycket stora belopp för att säkerställa
människor vid sjukdom, ålderdom
o. s. v. Jag blev då lugnad av
kommunikationsministern. Han trodde
inte, att det skulle vara någon större
fara på taket i detta sammanhang, utan
man skulle nog kunna, trots den stora
penningåtgången för de sociala reformerna,
reservera tillräckliga belopp
även för vägbyggandet. Emellertid har
ju utvecklingen gått i den riktningen
att vägbyggandet i dessa trakter praktiskt
taget har avstannat, och med nuvarande
takt kan man väl säga, att redan
beslutade vägar bli färdiga först
om hundra år. Och att tänka sig, att
de människor, som bo i de väglösa
byarna, skola vilja vara kvar där, när
de ha klart för sig, att det kommer att
dröja årtionden innan de få sina vägar
ordnade, är väl ändå för optimistiskt.
Vi måste komma ihåg att det gäller
människor beträffande vilka vi kunna
siiga, att det ur samhällets synpunkt
är önskvärt att de stanna kvar, där de
nu äro, ty skogsbruket behöver människorna
på dessa platser.

huruvida det med hänsyn till avverkningsöverskott
av arbetskraft i vissa delar av

I svaret konstateras, att gagnvirkesavverkningarna
säkerligen komma att
minska, och det upplyses, att man med
hänsyn därtill har för avsikt att ställa
vissa medel till förfogande för att fullfölja
skogsvårdsarbeten. Det framhålles
vidare, att i den mån det kan komma
att bli arbetskraft över, så kan man
förvänta, att länsarbetsnämnderna vid
prövningen av tillståndsansökningar
för igångsättande av vägbyggen komma
att bli mindre restriktiva. Det är
med tillfredsställelse man kan konstatera,
att det förefaller som om det blir
möjligt att i viss mån inhämta den eftersläpning,
som föreligger i fråga om
skogsvårdsarbetena, och det är naturligtvis
också tillfredsställande, att man
har tänkt på sysselsättningsmöjligheterna
för de människor som bo här. Så
långt är jag fullt belåten med svaret.

Jag måste emellertid säga, att jag inte
helt kan dela den principiella inställningen
i fråga om graderingen av de
arbeten, som det här är tal om, nämligen
skogsvårdsarbeten och vägbyggnadsarbeten.
Jag tror att om man
skulle gå in för att låta utföra de skogsvårdsarbeten
som behövas, så långt det
finns sådana arbeten, och sedan låta
den övertaliga arbetskraften bygga vägar,
skulle det dröja åtskilliga decennier,
innan det bleve något vägbyggande i
större omfattning. Jag skulle för min
del vilja hemställa, att man här gör en
viss jämkning. När det är fråga om
olika behov, får man ju alltid lita till
en viss skäliglietsavvägning, och jag
tycker, att om man gör den med beaktande
av alla förhållanden som föreligga,
skall man komma till det resultatet,
att vägbyggnaderna böra behandlas
något gynnsammare än som skulle
bli fallet, därest arbetskraft skulle få
avdelas till vägbyggnadsarbeten endast
om och i den mån det bleve någon arbetskraft
över, sedan vi ha sysselsatt
dem, som komma att behövas för det

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Svar på interpellation ang. av livsmedelskommissionen tillämpade principer för
fördelningen av fettämnen.

mycket angelägna uppbyggnadsarbetet
i skogarna. Jag har uppfattat svaret så
som om detta vore meningen, och på
den punkten är jag inte riktigt belåten.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Av herr Hedlunds i Rådom anförande
kunna vi väl draga den slutsatsen, att
han fann mitt svar på de av honom
framställda frågorna tillfredsställande.
Hans frågor gällde ju, hur man skulle
kunna ge en ledigbliven arbetskraft,
bestående av skogsarbetare, arbetstillfällen
under en övergångsperiod. Men
nu har herr Hedlund tagit upp en annan
fråga, som ju inte direkt hör till
denna sak, nämligen frågan om vilken
angelägenhetsgradering man skall ha
mellan kulturarbeten och andra skogsvårdsbefrämjande
arbeten å ena sidan
och vägbyggnader å andra sidan. Jag
skall inte gå in på den frågan här. Jag
tillåter mig allenast säga, att när det här
gäller att ge sysselsättning åt skogsarbetare,
bör det väl ligga närmast till
hands, att dessa arbetare i första hand
tagas i anspråk för arbeten, som äro
direkt sammanhörande med skogsbruket,
antingen i kulturarbeten eller
skogsvägsbyggnadsarbeten. Jag kan inte
finna annat än att det är det rimliga
i liknande sammanhang och att det
måste vara i arbetarnas och arbetsgivarnas
intresse, att så sker. Och då är
det väl också naturligt, att byggandet
av andra vägar, som inte är direkt
sammanknutet med skogsbruket, får
komma i andra hand, allteftersom det
behövs.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Jag hade nog trott, att det av min
frågas formulering skulle framgått, att
jag inte avsett att fråga bara, hur man
skulle bära sig åt för att sysselsätta
eventuellt ledig arbetskraft, utan att
jag utgått ifrån att en viss mängd arbetskraft
skulle bli ledig och ville veta,
om det inte kunde anses vara lämpligt

att sysselsätta den lediga arbetskraften
med vägbyggnadsarbeten ute i skogsbygderna.

Sedan skulle jag vilja säga, att det
finns ingen bestämd gräns mellan vägarbetare
och skogsarbetare i skogsbygderna,
utan de sysselsättas nog med
både det ena och det andra. Dess värre
är skogsarbete säsongbetonat, och
skogsarbetare arbeta tidvis med annat
arbete, ofta med vägarbete ute i skogsbygderna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Svar på interpellation ang. av livsmedelskommissionen
tillämpade principer för
fördelningen av fettämnen.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK, erhöll på
begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har
herr von Seth frågat mig om jag vore
villig att redovisa de principer som för
närvarande tillämpas av livsmedelskommissionen
vid fördelningen av
inom landet tillgängliga fettämnen,
lämpliga såsom matfett. I interpellationen
har lämnats en redogörelse för licensieringen
av animaliska fettämnen
till tvättmedelsindustrien. Interpellanten
har anmärkt på att statens livsmedelskommission
tilldelat stora kvantiteter
av sådana fettämnen för tvättmedelstillverkning,
under det att bagerier och
konditorier erhölle en synnerligen
knapp fettilldelning.

Till besvarande av frågan får jag anföra
följande.

Jag torde först få erinra om att, sedan
interpellationen framställdes, ransoneringen
av matfett ävensom handelsregleringen
beträffande vissa slag
av animaliska fettämnen upphävts från
och med den 25 mars. Från och med
denna dag har sålunda regleringen av
handeln med andra animaliska fettva -

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

Svar på interpellation ang. av livsmedelskommissionen tillämpade principer for
fördelningen av fettämnen.

ror än härdat animaliskt fett upphört.
Fri överlåtelse får ske av oleomargarin,
ister, talg, benfett samt annat djurfett.
Regleringen har sålunda hävts
beträffande det inhemska slakterifettet,
medan däremot såväl härdat animaliskt
som härdat vegetabiliskt fett, vegetabiliska
oljor samt olein och stearin fortfarande
äro underkastade handelsreglering.
Visserligen har konsumentransoneringen
av både tvättmedel och
matfett kunnat hävas, men tilldelningen
av fettråvaror till tvättmedels- och
margarinindustrierna måste likväl upprätthållas,
beroende på importregleringen.

Jag vill vidare erinra om att före
kriget en del matnyttigt fett normalt
gick till tvättmedelstillverkningen. Vad
beträffar situationen under den tid, då
ransoneringen av tvål och tvättmedel
existerade, voro de kvantiteter tekniskt
fett, som framvunnos inom landet eller
kunde importeras, otillräckliga för att
tillgodose föreliggande behov. Det
skulle därför ha varit omöjligt att upprätthålla
ens den snäva ransonering av
tvål och tvättmedel, som genomfördes,
om man icke till tvättmedelsfabrikerna
överfört betydande kvantiteter matnyttigt
fett, som mycket väl skulle ha kunnat
användas i livsmedelsindustrien,
exempelvis för framställning av margarin
eller vid tillverkning av bröd. I
den bristsituation, som förelåg i fråga
om såväl tvättmedel som matfett, blev
en viss inbördes avvägning mellan behoven
nödvändig. Livsmedelskommissionen
fann det mera angeläget att
tvättmedelsransonerna kunde hållas
uppe än att det matnyttiga fett, som
erfordrades härför, förbrukades såsom
matfett. Gentemot kommissionens uppfattning
i denna fråga restes inga invändningar
från kommissionens näringssakkunniga,
vilka representera
den medicinska och näringshygieniska
fackkunskapen. Från dessas sida framhölls
i stället, att det ur folkhälsosyn -

punkt vore betydligt mera angeläget att
tvättmedelsransonen bibehölles vid den
dåvarande nivån än att matfettsförbrukningen
något ökades. I detta sammanhang
må även framhållas, att representanter
för kommissionen vid olika
tillfällen såväl i intervjuer och föredrag
som i tidningsartiklar berört
det förhållandet, att vissa mängder matnyttigt
fett måste tagas i anspråk för
att upprätthålla tvättmedelsransonerna.
Kommissionen har sålunda icke dolt
att matnyttigt fett gått till dylika ändamål.

Under år 1948 tilldelades tvål- och
tvättmedelsfabrikerna matnyttigt fett
till en kvantitet, som motsvarade en
tillverkning av cirka 7 000 ton margarin.
Fettet utgjordes i huvudsak av
matnyttigt slakterifett, såsom talg och
isterflott, samt av kokosolja och härdad
sillolja. Under åren dessförinnan
var tilldelningen av matnyttigt fett till
tvättmedelsindustrien av ungefär samma
storlek. Som jag inledningsvis
framhöll, har även efter tvål- och tvättmedelsransoneringens
slopande matnyttigt
fett måst licensieras till tvåloch
tvättmedelsindustrien. Därest tilldelningen
av sådant fett till tvättmedelsindustrien
nu skulle upphöra, skulle
följden bli, att ransoneringen av dessa
varor måste återinföras.

Härefter anförde

Herr von SETH: Herr talman! Till
statsrådet Kock anhåller jag att få framföra
mitt tack för svaret.

Som statsrådet framhåller är ju numera
ransoneringen på dessa varor
hiivd, och därför har ju inte den sak,
som upptagits i interpellationen, något
aktuellt intresse för dagen. Jag skall
därför inte uppta någon längre debatt.
Jag skulle dock vilja framhålla, att
matfettstilldelningen till bagerier och
konditorier varit mycket knapp. Intcr -

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Ordningsstadga för andra kammaren.

pellationen har föranletts av detta och
av att bagerier och konditorier nödgats
använda ingredienser, som enligt tidningsartiklar
och den opinion, som vänt
sig mot detta, ha visat sig inte vara
lämpliga. Livsmedelskommissionen har
givetvis måst avväga tilldelningen av
fettämnen dels med hänsyn till vad som
skulle användas för konsumtion och
dels med hänsyn till den — det vill jag
gärna gå med på — nödvändiga fettilldelningen
för tvättmedelstillverkning.
Jag skulle dock vilja erinra om att
förra året väcktes en interpellation i
kammaren, varav framgick, att man
från tvättmedelsindustriens sida var
orolig för att importen av tvättmedel —
i huvudsak kom denna import från England
— var så stor, att man inte finge
avsättning för de produkter man tillverkade.
Av detta torde framgå, att livsmedelskommissionens
tilldelning av
fettämnen till å ena sidan bagerier och
konditorier och å andra sidan tvättmedelsindustrien
säkerligen inte varit
riktigt avvägd. Jag vill ännu en gång
understryka, att denna fördelning varit
svår att göra, men att det säkerligen
inte varit utan grund, som man inte
varit belåten med livsmedelskommissionens
avvägning i detta fall, såvitt avser
tilldelning av matfett till konditorier
och bagerier.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Föredrogs och lades till handlingarna
en av bankoutskottet gjord anmälan,
att till utskottet den 25 april 1949
inkommit framställningar från

dels fullmäktige i riksbanken med
förslag till vissa ändringar i lagen den
30 juni 1934 för Sveriges Riksbank samt
i bankoreglementet;

dels ock fullmäktige i riksgäldskontoret
med förslag till vissa ändringar i
reglementet för riksgäldskontoret.

§ 8.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 380 av
herr Hagberg i Luleå m. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 381 av herr Senander m. fl.

§ 9.

Ordningsstadga för andra kammaren.

Föredrogs andra kammarens fjärde
tillfälliga utskotts utlåtande nr 1, med
förslag till ordningsstadga för riksdagens
andra kammare.

Enligt kammarens beslut den 2 mars
1949, innefattande bifall till en av herr
förste vice talmannen Carlström väckt
motion, nr 301, hade det ålegat utskottet
att utarbeta förslag till de ändringar
i ordningsstadgan för andra kammaren,
som kunde erfordras till följd av
ikraftträdandet av ett av innevarande
riksdag för dess del antaget, från 1948
års riksdag vilande förslag till ändrad
lydelse av regeringsformen och riksdagsordningen,
berörande riksdagens
arbetsformer, samt att i samband därmed
föreslå de jämkningar i ordningsstadgan
i övrigt, som till äventyrs kunde
befinnas av omständigheterna påkallade.

Utskottet hemställde, att kammaren,
under förutsättning att de under punkterna
4) och 13) i konstitutionsutskottets
memorial nr 10 till innevarande
riksdag, med uppgift å vilande förslag
till ändring i grundlagarna, upptagna
förslagen till ändrad lydelse av regeringsformen
och riksdagsordningen
slutligt genomfördes, måtte antaga ett
i utskottets hemställan intaget förslag
till Ordningsstadga för Riksdagens andra
kammare.

I förslaget hade § 12 mom. 1 och 2
samt § 20 mom. 2 och mom. 4 första
stycket erhållit följande avfattning:

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

§ 12.

Mom. 1. Ledamot, som vill inför kammaren
yttra sig, begär ordet av talmannen
och uppropas i den ordning,
han därtill anmält sig. Hava två eller
flera samtidigt begärt ordet, bestämmer
talmannen ordningen dem emellan.

Mom. 2. Utan hinder av den i 1 mom.
stadgade ordning må ledamot efter talmannens
beprövande kunna erhålla
ordet för kort genmäle, innefattande
upplysning eller rättelse i anledning av
föregående talares anförande eller bemötande
av angrepp från dennes sida.
Sådant genmäle må icke överskrida tre
minuter, där ej talmannen av särskilda
skäl medgivit ledamoten rätt till genmäle
under sex minuter.

§ 20.

Mom. 2. Interpellation skall vara
skriftligen uppställd och av bestämt innehåll
samt vara försedd med särskild
motivering. Interpellation skall i tre
exemplar avlämnas i kammaren samt
skall uppläsas, talmannen likväl obetaget
att på begäran medgiva uppläsning
av interpellationen blott i vissa
delar. Kammaren beslutar, huruvida interpellationen
må framställas eller icke.
Sådant beslut skall fattas utan föregående
överläggning. Har interpellationen
begärts på bordet, skall den vila
till nästa sammanträde, då kammaren,
på sätt nyss är sagt, ovillkorligen skall
avgöra, huruvida interpellationen må
framställas eller icke. Har kammaren
medgivit interpellationens framställande,
låte talmannen vederbörande statsråd
ofördröjligen undfå del av interpellationen.

Mom. 4. Sedan vederbörande statsråd
meddelat talmannen sin avsikt att besvara
spörsmål, varav han undfått del,
överenskommer talmannen med statsrådet
om vid vilket sammanträde spörsmålet
må besvaras. Uppgift om dagen
för besvarandet skall intagas i den dagens
föredragningslista samt senast
klockan 0 eftermiddagen föregående

Ordningsstadga för andra kammaren.

dag anslås i nedre förstugorna till riksdagens
hus och på de platser i övrigt,
talmannen beslutar. Vid sammanträdet
erhåller statsrådet ordet för spörsmålets
besvarande, innan föredragningsärendena
för dagen uppropas, dock ej
före gemensam omröstning eller val.

Reservation hade avgivits av herr
Ståhl, som ansett, att § 12 mom. 2 borde
erhålla följande avfattning:

Mom. 2. Utan hinder----(= utskottet)
---dennes sida. Sådant

genmäle må icke överskrida tre minuter,
där ej talmannen av särskilda skäl
medgivit ledamoten rätt till genmäle
under tio minuter.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag ber
att i korthet få yrka bifall till föreliggande
förslag till ordningsstadga för
andra kammaren i dess helhet, dock
med några små undantag, som jag skall
be att få angiva omedelbart. De avse
§ 20.

Efter överläggningar med dels motsvarande
utskott i första kammaren,
dels kamrarnas presidier och sekreterare
har man enats om att låta mom. 2,
andra meningen, i nämnda paragraf
få följande lydelse: »Interpellation skall
uppläsas och i tre exemplar avlämnas
i kammaren.» Man har alltså frånfallit
det förslag som från början framställts
om rätt för talmannen att medgiva begränsad
uppläsning av interpellationen.
Det har anförts en del tekniska svårigheter
vid en sådan anordning, och vi
ha enhälligt anslutit oss till förslaget,
att stadgandet skulle få ovannämnda
formulering.

Det andra undantaget avser mom. 4 i
samma paragraf. Det är fråga om anslående
av meddelande om besvarande
av interpellationer och enkla frågor.
Där ha vi enats om att andra punkten,
som börjar med orden »Uppgift om . . .»
etc. i stället skall få följande lydelse:

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Ordningsstadga för andra kammaren.

»Meddelande härom skall intagas i den
dagens föredragningslista samt senast
klockan 3 eftermiddagen föregående
dag anslås i nedre förstugorna till riksdagens
hus och på de platser i övrigt,
talmannen beslutar. Vid sammanträdet
erhåller statsrådet ordet för spörsmålets
besvarande, innan föredragningsärendena
för dagen uppropas, dock ej före
gemensam omröstning eller val.» Det är
de avvikelser vi ha enats om, och jag
vädjar till kammaren, att den måtte
biträda ifrågavarande förslag.

Medan jag har ordet, skall jag, herr
talman, för att inte behöva återkomma
i en eventuell debatt be att få säga ett
ord om den reservation i fråga om replikrätten,
som är fogad vid betänkandet
av herr Ståhl. Det har, som allesamman
erinra sig, inträffat fall, då
den sedvanliga repliktiden på tre minuter
kan te sig oskäligt kort, och därför
ger man här en möjlighet att i
sparsamt förekommande fall utöka denna.
De sakkunniga hade visserligen rekommenderat
tio minuter, men vid närmare
omprövning enades båda kammarutskotten
om att föreslå sex minuter.
Det betyder alltså en fördubbling
av det nuvarande, och enligt vad jag
vet är det talmannens avsikt att medge
sexminutersreplik i ganska begränsad
omfattning. Det gäller alltså sådana
fall, då exempelvis ett statsråd kan ha
dragit upp en del problem och ställt en
mängd frågor till någon ledamot av
oppositionen och då man kan finna det
oskäligt att denne, kanske efter en hel
dags sådan beskjutning, inte skall ha
mera tid för sin replik än tre minuter.

Om de tio minuterna kan jag säga —
även om herr Ståhl får någon viss nytta
härav i debatten — att vi anse att ett
yttrande på tio minuter är ingen replik,
utan det är ett anförande. Och vad
man kan säga på tio minuter bör man
kunna säga också på sex; detta för att
inte tynga ned debatten och göra replikerna
så livliga som möjligt.

Herr talman! Jag hemställer att kam -

maren på denna punkt biträder utskottets
förslag.

Herr STÅHL: Herr talman! Som utskottets
ärade ordförande, herr Hallén,
nyss sade, har han givit mig ett argument
för den reservation som jag tilllåtit
mig foga till detta utlåtande.

Det är ett gammalt önskemål att man
skall försöka att i riksdagen få debatterna
— som det brukar heta i tidningarna
— litet piggare, stimulerande
och intresseväckande för både kamrarnas
ledamöter och åhörarna. När
man överväger olika möjligheter att
komma dithän måste man väl säga att
det mest effektiva skulle vara att liksom
kunna samla debatterna, särskilt
remiss- eller andra stora debatter, i avsnitt
som komma att hänga något så
när samman. Jag tänker att samtliga ledamöter
här erinra sig hurudan situationen
var vid årets remissdebatt. Då
hölls ett stort anförande av vardera av
partiledarna första dagen på förmiddagen.
Så gingo statsråden så småningom
upp i svaromål och ställde, som herr
Hallén mycket riktigt sade, en rad frågor
till partiledarna med anledning av
deras anföranden. Givetvis blev det omöjligt
för dessa att i den knappa treminutersrepliken
tränga in ett nödtorftigt
svar på de uppställda spörsmålen. Resultatet
blev också, som var och en här
erinrar sig, att först på kvällen andra
dagen, när en hel mängd andra frågor
hade passerat revy, då aktualiserades
det som diskuterats första dagen på förmiddagen.
Vid denna tidpunkt tilldrog
sig debatten också mycket stort intresse.
Men däremot blev intrycket utåt
försvagat genom att sammanhanget i
debatten var sönderryckt.

Nu ha, som herr Hallén även erinrade
om, de sakkunniga diskuterat vad
man skulle kunna göra för att undvika
denna påtagliga olägenhet. Man har varit
inne på den tanken att man skulle
kunna jämställa t. ex. partiledarna med

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

statsråd och ge dem tillfälle att ingripa
i debatten när de ville och på obegränsad
tid. De sakkunniga ha emellertid,
enligt min uppfattning med all rätt, avvisat
varje sådan tanke därför att detta
skulle innebära, som de själva mycket
riktigt påpekat på s. 49 i sitt utlåtande,
att yttranderätten för de vanliga ledamöterna
i kammaren komme att förryckas.
Det skulle kunna bli så utdragna
diskussioner genom ett fåtal talare,
att de övriga sattes ur spel, och detta
kan ju inte vara meningen. Därför har
jag inte heller kunnat på den punkten
dela den åsikten, att utskottsordförande,
partiledare eller andra speciellt utsedda
talesmän för partierna skulle
kunna åtnjuta en sådan ynnest.

Däremot måste man säga, herr talman,
att det är riktigt och att det vore
en fördel för riksdagsdebatten som sådan,
om i de enskilda och mycket fåtaliga
fall det här kan bli fråga om det
funnes möjlighet att svara vid den tidpunkt
när svaret bör ges och inte timmar
eller dygn efteråt. Detta har också
varit de sakkunnigas mening, och jag
ber alt få betona att de sakkunniga,
som ägnat denna fråga ett efter vad jag
kan förstå betydligt allvarligare och
långvarigare dryftande än som kunnat
ske i det fjärde tillfälliga utskottet, ha
stannat för en repliktid på tio minuter.
De tänka sig att en tiominuters repliktid
skulle kunna ges just i sådana enstaka
undantagsfall, medan det i övrigt
skulle räcka med den ordinarie treminutersrepliken.

Nu har emellertid utskottet förordat
eu repliktid av sex minuter — av någon
anledning som faktiskt icke är angiven
i utlåtandet men som däremot
herr Hallén antydde så, att vad man
kan säga på tio minuter hör man också
kunna säga på sex minuter. Jag må nu
säga atl det är en argumentering, som,
omvänt och negativt, påminner om gubben
som lastade på åsnan och sade:
Orkar du det så orkar du det! Kan man
säga på sex minuter vad man kan säga

Ordningsstadga för andra kammaren.

på tio, skulle man väl också kunna göra
det på tre! Varför är just sexminutersgränsen
den rimliga? Det finns intet
skäl för detta. Jag tror snarare att risken
kommer att bli den, att skillnaden
mellan den ordinära treminutersrepliken
och sexminiutersrepliken verkar så
liten, att litet var kommer att begära
de sex minuterna för en replik, när den
nya ordningen träder i kraft.

De flesta av oss anse att de tre minuterna
äro litet knappt tillmätta. Därför
menar jag att det varit bättre för sammanhanget
och stilen på riksdagsdebatten
att slå fast i en så hård skrivning
som jag har föreslagit i reservationen,
att tre minuters repliktid skall vara det
ordinära, som icke får överskridas annat
än i något enstaka undantagsfall,
då tio minuter kunna medgivas. Att begära
sex minuter faller sig ganska lätt
för vem som helst av oss, medan det
däremot är något annat att drista sig
begära tio minuter. Det skulle vi nog
inte våga oss på. Ur alla synpunkter
tror jag därför det vore bättre, både
för debatten i kammaren som helhet
och för den enskilde talaren, att godkänna
det alternativ som de sakkunniga
uppställa, nämligen tre, respektive tio
minuter.

Jag skulle dessutom vilja tillägga, att
detta är icke bara en fråga om riksdagens
arbetsformer, utan det är faktiskt
även en politisk fråga, om förhållandet
mellan majoriteten och oppositionen.
Nu har majoriteten det stora privilegiet
att kunna få obegränsat utrymme för
sina främsta talesmän, som sitta i regeringen,
medan däremot oppositionens
möjligheter faktiskt äro mycket små.
De bli icke nämnvärt större genom att
det någon gång beviljas sex minuters
repliktid. Däremot skulle det vara en
generös gest, ett tillmötesgående från
majoritetens sida, som oppositionen
skulle sätta värde på, om den sade till
oppositionen: »Vi äro villiga att medverka
till atl vi mera än hittills skola
kunna bli jämbördiga parter i debat -

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Ordningsstadga för andra kammaren.

terna i kammaren.» Detta är det tredje
skälet som talar för tiominutersrepliken.

Jag vill också understryka det fjärde
skäl, som jag nyss snuddat vid och som
kanske väger tyngst, nämligen att de
sakkunniga efter sin utredning enhälligt
tillstyrkte tiominutersrepliken. Jag tycker
nog att det därmed har sagts så pass
mycket till dess favör, att kammaren
här borde visa den generositeten att
följa reservationen på den punkten.

Man kan invända, att första kammaren,
där det inte finns någon reservant,
inte kommer att taga denna tiominutersreplik.
Jag har naturligtvis varit medveten
om detta, herr talman. Men jag
anser, uppriktigt sagt, att detta inte spelar
någon roll. I svensk parlamentarism
är och bör det vara så, att debattens
tyngdpunkt ligger i andra kammaren.
Om det finnes en liten rivalitet mellan
kamrarna att söka var för sig ordna det
så, att debatterna tilldraga sig större
intresse än i medkammaren, är detta
icke något fel. Jag skulle kunna säga,
att det är litet av andrakammarpatriotism
som bidragit till att jag ställt yrkandet
i denna reservation.

Dessutom tycker jag att det skulle
vara värdefullt, att vi i de olika kamrarna
finge pröva olika system under
något eller ett par år. Då finge man
möjlighet att sedermera konstatera om
tiominutersrepliken missbrukades; och
konstaterade man detta skulle man kunna
övergå till det system som första
kammaren har.

Jag kan, herr talman, icke finna några
skäl som tala emot reservationen. Däremot
är det så många fler som tala till
dess favör. Därför tillåter jag mig, herr
talman, att beträffande § 12, mom. 2,
yrka bifall till den reservation som
finnes fogad till utskottets utlåtande.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Först
skulle jag vilja säga ett par ord om den
ändring i § 20, som utskottets ärade
ordförande föreslog. Det framgick av

hans yttrande, att han samrått med talmannen.
Han yrkade i enlighet med det
beslut, som tidigare fattats av första
kammaren, att man skulle utesluta möjligheten
för talmannen att dispensera
från uppläsningen av interpellationer i
deras helhet. Jag vill icke motsätta mig
det yrkande herr Hallén ställde, men
jag finner knappast denna ändring i
och för sig vara en rationalisering av
riksdagens arbetsformer. Vi veta varenda
en, att när vi haft ett långt plenum
på eftermiddagen eller natten kommer
det en, två eller tre ledamöter, som läsa
upp sina interpellationer. Alla andra
rusa hem, och ingen lyssnar till dem.
Man lyssnar på sin höjd ett ögonblick
till vad det är för ämne som beröres.
Ingen tar notis om talaren; han får stå
där och läsa för talmannen och sekreteraren.

Vad är det för särskild vinning med
detta? Vore det icke mycket bättre, menade
vi i kommittén, att vederbörande
gåve ett kort koncentrat av interpellationen
och läste upp frågan? Sedan
kunde man till följande dag skjuta på
frågan om kammarens medgivande om
interpellationens framställande. Endast
om det vore en interpellation av mera
omstridd beskaffenhet och talmannen
verkligen krävde, att interpellationen i
sin helhet upplästes, skulle interpellanten
behöva underkasta sig denna skyldighet.
Så som formuleringen är gjord
i det föreliggande trycket, skulle det
dock icke vara någon skyldighet för
interpellanten att lämna ett koncentrat
utan endast ett medgivande, som han
skulle kunna begagna sig av.

Om jag rätt uppfattat situationen har
man nu tänkt sig att genom fri praxis
ändock kunna göra eftergifter i fråga
om uppläsningen, även om kammaren i
anslutning till det yrkande herr Hallén
ställde stryker denna bisats. Denna
praxis skulle i så fall inaugureras analogivis;
eftersom det står i riksdagsstadgan,
att protokollet skall uppläsas,
men det faktiskt ej sker, skulle man

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

kunna tillämpa samma förfarande liar.
Ja, må det ske! Jag skulle i alla fall finna
det i hög grad önskligt, om talmannen,
med det intresse som jag vet att
han hyser för rationella arbetsformer,
ville personligen medverka till att ordna
denna fråga så praktiskt som möjligt.
Jag kan berätta, att jag en gång hade
en interpellation, som var ungefär tio
sidor lång. Den var orimligt lång men
innehöll en verkligt sakkunnig utredning.
Jag fick tillstånd att läsa bara ett
par sidor, ett tillstånd som lämnades i
efterhand. Det skedde dock mot gällande
stadgar. Kommittén önskade få
fram något praktiskt, varmed skulle
förenas att kammaren verkligen intresserade
sig för interpellationer.

Jag ställer alltså intet yrkande.

Sedan bara ett par ord om herr Ståhls
reservation, som denne nyss motiverade.
Jag skulle inledningsvis bara vilja
framhålla, att den strävan, som låg till
grund för de sakkunnigas arbete i denna
punkt, var att med minsta möjliga
rubbning av hävdvunna principer söka
skapa så stor frihet i debatten som möjligt
och därigenom också öka dels kammarledamöternas
och dels allmänhetens
intresse för våra överläggningar. När vi
kommo in på frågan om repliktiden ansågo
vi, att här fanns en möjlighet att
åstadkomma en dylik mindre justering.
Jag skulle tro, herr Ståhl, att det
nog är oriktigt att göra gällande, att vi
ortodoxt fastlåste oss vid tiden tio minuter.
Tvärtom förhöll det sig bland de
sakkunniga så, även om det ej framgick
av betänkandet, att tveksamhet rådde
om den lämpliga tidrymden för denna
s. k. utvidgade replikrätt. I sak förhöll
det sig väl så, att vi alla ansågo att det
egentligen endast fanns behov av en
förlängd replikrätt i långa debatter,
alltså i första hand remissdebatter, som
kanske skjuta över till den andra dagens
kväll, eller också i någon jättedebatt,
vars längd skulle göra att ett
beriktigande eljest skulle komma alldeles
för sent. Däremot är det mycket

Ordningsstadga för andra kammaren.

svårt att hävda kravet på en förlängd
repliktid i en debatt på låt oss säga en
timme, därför att en väntan en kvart
eller tjugu minuter med genmälet kan
kammaren förvisso uthärda utan att
debatten därigenom skulle bli mindre
saklig.

Det är framför allt två kategorier talare,
för vilka en förlängd repliktid kan
vara av intresse. Dels är det partiledarna
eller andra mera framstående talesmän
för partierna i dessa långa debatter.
Dels gäller det — något som här
icke tillräckligt starkt framhållits — utskottens
ordförande eller över huvud
taget talesmännen för utskotten. Det
måste vara ett legitimt intresse att just
dessa senare när som helst under debatten
i största möjliga utsträckning
skola kunna lämna vederbörliga uppgifter.

Å andra sidan vill jag gentemot herr
Ståhl på det bestämdaste säga, att bland
de sakkunniga och enligt vad jag skulle
tro även inom det särskilda utskottet
fanns ingen anklang för den meningen,
att det skulle skapas något privilegium
för partiledare. Tvärtom har det varit
en utomordentlig styrka för vår riksdag,
att alla ledamöter formellt och
reellt äro jämställda och att den rätt att
få ordet, som tillkommer ledamöterna,
tillkommer dem utan någon privilegiering
av vissa talare. Denna mening var
så genomgående bland de sakkunniga
och inom utskottet, att jag känt mig
föranlåten att ytterligare understryka
den.

Nu har herr Ståhl anfört, att det är
risk för att skillnaden mellan sex och
tre minuter, alltså endast tre minuter,
skulle medföra att alla repliker faktiskt
bleve sex minuter. Jag vill häremot
erinra om att det står uttryckligen
i ordningsstadgan, att talmannen endast
av särskilda skål skall medgiva förlängning.
Dessutom framgår det av utskottsutlåtandet,
att förlängningen icke skall
kunna ske på det viset, att vederbörande,
medan han har ordet och märker

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Ordningsstadga för andra kammaren.

att han ej hinner säga allt vad han
skulle önska, begär förlängning; förlängningen
skall alltså ha begärts i förväg.
.lag har den bestämda uppfattningen,
att talmannen kan påräkna kammarens
stöd, om talmannen kommer att
vara mycket restriktiv vid denna tolkning
och icke lämnar medgivande till
förlängd replik annat än i särskilda fall.
I så fall tror jag att det kan vara till
fördel för debatterna att litet större
frihet ges.

Jag vill i förbifarten erinra om de
delvis mycket inkrånglade debattreglerna
i det danska folketinget. Olika tidsbestämmelser
äro uppställda för olika
debatter och inläggens ordning. Var och
en, som åhört folketingets debatter, kan
övertyga sig om att debatterna där fått
ett helt annat liv än en debatt i vår
andra kammare.

Ytterligare vill jag understryka något,
som många kanske finna rätt överflödigt.
Men det finnes en rätt som också
skall tillvaratagas, nämligen deras rätt,
som antecknat sig i vanlig ordning. De
skola icke alltid behöva stryka på foten
för dem, som av olika skäl fått ordet
före.

Efter en avvägning av skäl och motskäl
har utskottet kommit till ett förslag
i kompromissens form; endast herr
Ståhl ställde sig utanför kompromissen.
Den innebär, att ett försök bör göras
med en förlängning i särskilda fall till
högst sex minuter.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till det förslag som herr
Hallén framställt.

Häruti instämde herr Fast.

Herr STÅHL: Herr talman! Bara ett
par ord till herr Håstad. Han säger,
att det är ingen risk med den obetydliga
skillnaden mellan sex och tre minuter,
som jag talade om nyss, därför att
utlåtandet är så hårt skrivet, att talmannen
med kammarens stöd skall
kunna tillämpa en mycket restriktiv

praxis. Det ligger dock i sakens natur,
alt när skillnaden blir så liten som
mellan tre och sex minuter så blir
frestelsen till viss generositet större än
om skillnaden går mellan tre och tio
minuter.

Herr Håstad började sin polemik mot
mig med att säga, att jag talade enbart
om partiledare. Jag måste tillbakavisa
detta. Jag betonade, vad väl alla ha
läst i de sakkunnigas betänkande, att
förmånen skulle gälla dels partiledarna,
dels utskottens ordförande, dels talesmän
för utskotten och dels de talesmän
för partierna, som kanske särskilt
utsetts. Det kan i speciella fall vara
olika människor.

Sedan vill jag också, när man så hårt
håller på dessa sex minuter, berätta —
vilket väl ej är någon indiskretion — att
majoriteten i utskottet från början gått
ner från tio till fem minuter och höll
ganska hårt på dessa fem minuter till
dess det mötte opposition. Då beslöt
man att höja budet med den väldiga
tidrymden av en minut — till sex minuter.
Detta vittnar om en ransoneringsmentalitet
som är litet överdriven. När
det gäller anföranden här i riksdagen
vilja vi ju alla främja en så livlig, omväxlande
och koncentrerad debatt som
möjligt. Jag tror, att det kommer icke
att ske genom att det tillfälliga utskottet
— om det tillåtes mig att använda
ordet — fuskat bort de sakkunnigas förslag
om tio minuter. Jag tror, att vi i
detta fall kunna vara förvissade om att
den gamla svagheten kommer att bestå.

Det vore väl därför förståndigt, om
andra kammaren toge tio minuter, när
nu första kammaren tagit sex. Vi kunde
då pröva oss fram. Efter några år skulle
vi nog kunna konstatera, att det varit
till stor fördel för andra kammarens
debatter, att denna större möjlighet till
genmäle beretts de talare, som härvidlag
kunna komma i fråga.

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
Jag har begärt ordet för att draga

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

en lans för de ledamöter av kammaren,
som ej i debatterna tränga sig fram i
första ledet men som därför icke böra
deklasseras på något sätt. De böra ha
möjlighet att få ordet i vanlig tur och
ordning.

Jag är anhängare av replikrätten. Jag
tror att det var ett framsteg, när denna
replikrätt infördes i kammaren. Men
om man fortsätter med att öka ut replikrätten
undan för undan, så måste
det ske på bekostnad av de övriga ledamöternas
rätt att tala här i kammaren.
Det vill jag icke vara med om.

Jag var tveksam även när herr Håstad
genom ett utmärkt upplagt tal
lyckades förleda kammaren att gå med
på en utökning av de två minuter, som
tidigare gällde, till tre minuters repliktid.
Utvecklingen har givit mig rätt,
såvitt jag kan se. Vad är det som skett?
Det är icke längre repliker utan nya
tal. Det är ändå icke detta som är avsett.
Kammaren har ej något behov av
att höra samme talare upprepa sina
argument ideligen i nya tal. Vad man
avsåg var att giva möjlighet till replik.
Men en replik är enligt mitt sätt att se
något helt annat än detta. Man bör
under alla förhållanden kunna giva en
replik under tre minuter, och jag tror,
att det går mycket väl att göra det på
två minuter. Det blir för övrigt icke
enbart dessa tre minuter, därför att
talaren ofta envisas med att söka finna
en avslutning på sin tillkrånglade replik,
varför talmannen får sitta och
med klubbskaftet upprepade gånger
göra honom uppmärksam på att tiden
är förbi; han kan då ha utnyttjat både
en halv och en hel minut utöver denna
repliktid.

Jag tror ej att det finns något behov
av en utökning av replikrätten till sex
minuter. Även om det skett en gång i
kammaren — jag skulle närmast vilja
betrakta det som ett missöde — finnes
det, såvitt jag förstår, ingen anledning
att kodifiera detta och göra det till
regel.

Ordningsstadga för andra kammaren.

Alltså, med hänsyn till att även den
menige mannen i kammaren bör kunna
komma till tals innan fältet är avbetat
böra vi icke gå så långt vid utökandet
av replikrätten, att vi träda dennes rätt
för nära.

Jag skulle helst med hänvisning till
denna motivering vilja ställa ett yrkande
om avslag på utskottets förslag
i denna punkt. Men då jag finner, att
det är tämligen lönlöst, vill jag nöja
mig med att bara deklarera min mening
samt hemställa om att presidiet måtte
begagna sina möjligheter vid tillämpningen
av den utökade replikrätten så,
att största restriktivitet iakttages.

I detta yttrande instämde herrar
Werner och Orgård.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag har
precis samma grundåskådning i denna
sak som herr Olsson i Mellerud gav uttryck
åt. Det är också samma uppfattning,
som legat till grund både för de
sakkunnigas arbete och för utskottets
förslag i denna del.

Jag skulle emellertid vilja säga några
ord om utsträckningen av repliktiden
från två minuter till tre, eftersom den
frågan kommit under debatt här. Jag
tror trots alla invändningar, att vi vunnit
oerhört mycket i fråga om koncentration
av debatterna genom denna
lilla utsträckning av repliktiden, tv därigenom
ha vi besparats en massa omständliga
anföranden i slutet av debatterna,
som eljest säkerligen skulle ba
hållits. Nu nöja sig de flesta talare med
dessa tre minuter och komma inte tillbaka.
Dessutom förhöll det sig faktiskt
på det sättet, att fastän en talare nästan
flåsande och andfådd talat de två
minuterna, hade vederbörande i allmänhet
inte hunnit säga vad han hade
på hjärtat.

.lag begärde vidare ordet för att säga
herr Stålil något om vad dessa tre minuter
kunna betyda. När vi hade det
gamla riksdagstrycket hann jag, som

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Lagfart å fastighet, som är föremål för kronans förköpsrätt.

inte talar så där oerhört fort — det
finns de som tala fortare än jag i denna
kammare — tala ungefär en sida; sex
minuter skulle alltså enligt det gamla
riksdagstrycket betyda ungefär två sidor.
Har man verkligen behov av att enligt
herr Stålils förslag gå upp i tre och
en halv sidor, och kan man kalla det
replik? Enligt min mening icke! Då
kan vederbörande i stället begära ordet
i vanlig ordning och låta dem först
få ordet, som antecknat sig härför på
föreskrivet sätt. Därför tror jag också,
att man med de tider, som här föreslagits,
i replikens form hinner säga
allt det som är väsentligt och som behöver
sägas i en debatt.

Herr HALLÉN: Herr talman! Herr
Ståhl förmenade, att en utökning av
repliktiden från tre till sex minuter
lätt kan fresta talmannen att vara generös
och medge en sådan utökad replikrätt.
Jag förmodar, att herr talmannen
inte tycker illa vara om jag
meddelar, att han under hand låtit oss
veta, att det är hans avsikt att med allra
största varsamhet och mycket restriktivt
begagna denna nu föreslagna möjlighet
till utökad repliktid.

Jag vill som sista replik i fråga om
de tio minuterna säga, att om en person
står och talar i tio minuter är det
inte längre fråga om en replik utan
om ett anförande. Men vad vi eftersträvat
är ju att liksom få friska upp de
långa debatterna med i regel snabba
och korta repliker, som komma som
snabba värjstötar, när de utdelas av
debattörerna; då blir det liv och fart
i framställningen.

Slutligen vill jag nämna, att vi i utskottet
brukade kalla denna bestämmelse
lex Ohlin, tv som vi alla veta
hann herr Ohlin den där kvällen inte
svara på alla de frågor, som herr Wigforss
bestormat honom med. Jag måste
ju för min del säga, att det inte bara
är oppositionen, som skall begagna sig
av de här ifrågavarande möjligheterna,

men om situationen är sådan att en
partiledare är illa trängd så skall man
inte vara snål utan ge honom dessa sex
minuter; och det kan vara gudi nog.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav till en början propositioner
beträffande utskottets hemställan
utom såvitt angick förslaget till
avfattning av § 12 i ordningsstadgan,
nämligen dels på bifall till utskottets
hemställan i dessa delar dels ock på bifall
till utskottets hemställan i samma
delar med de ändringar däri, som under
överläggningen föreslagits av herr
Hallén; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den senare
propositionen.

Beträffande § 12 i ordningsstadgan
gav herr talmannen härpå propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till lydelse av paragrafen dels
ock på godkännande av nämnda förslag
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid utlåtandet fogade reservationen;
och godkände kammaren
utskottets förslag till paragrafens avfattning.

§ 10.

Lagfart å fastighet, som är föremål för
kronans förköpsrätt.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckta motioner
angående beviljande av lagfart
å fastighet, som är föremål för kronans
förköpsrätt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
Det kan kanske se något egendomligt
ut att jag, som varken är motionär
eller i övrigt deltagit i den förberedande
behandlingen av detta ärende,
tar till orda vid frågans avgörande,
men jag önskar här göra ett påpekande
om statens förköpsrätt och besvärsförfarande
därvidlag.

Det inträffar som bekant ibland, att

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

lantbruksnämnderna använda sig av
statens förköpsrätt till förvärv av jordbruksfastigheter,
som kunna anses
lämpliga att användas för rationaliseringsändamål.
Stundom har emellertid
en enskild person redan gjort upp om
köp av en sådan fastighet, skaffat sig
köpekontrakt och kanske flyttat dit
med sin familj. Det inträffar i vissa
fall, att en enskild köpare, som på
detta sätt först i efterhand får meddelande
från lantbruksnämnden om att
statens förköpsrätt kommer att begagnas,
icke känner sig tillfredsställd med
detta förhållande och anför besvär över
förfarandet hos högre myndighet, i
första hand lantbruksstyrelsen. Det visar
sig nu emellertid, att hela detta besvärsförfarande
tar alltför lång tid, ja,
enligt mitt förmenande alldeles orimligt
lång tid. Under denna tid kan den
enskilde köparen, som redan sagts, ha
hunnit flytta till sin fastighet och där
ha vidtagit åtgärder för en mera fast
bosättning genom att lägga ner pengar
och utföra arbeten av olika slag. Sådant
komplicerar naturligtvis i hög grad förhållandena,
då fastigheten skall avträdas.
Den enskilde vill naturligtvis ha
ersättning för de kostnader han haft
för fastigheten och för det arbete han
nedlagt på densamma. Vid behandlingen
av detta ärende har jag sålunda som
min mening velat framhålla, att jag finner
det i hög grad angeläget att besvärsärenden
av här antytt slag böra avgöras
så skyndsamt som möjligt.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 11.

Stadsdomstolarnas förstatligande.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckt motion
angående utredning om stadsdomstolarnas
förstatligande.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade:

Stadsdomstolarnas förstatligande.

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
Bara ett par ord.

Jag är överens med utskottet i sak,
framför allt då därom, att möjligheterna
för staten att övertaga stadsdomstolarna
äro en så uppseendeväckande affär att vi
inte kunna ge oss in på den nu. Men jag
har inte varit riktigt tillfredsställd med
utskottets skrivning på s. 14 och det
stycke som börjar med orden »Då den
nya rättegångsbalken» och som talar om
stadsdomstolarnas kvalitet, ty den meningen,
som där uttalas, har jag litet
svårt att dela. Jag erkänner att stadsdomstolarna
sedan den första kritiken
sattes in mot dem förbättrats avsevärt;
det förhållandet har ju utskottet också
redogjort för, och däremot har jag
ingenting att invända. Men såväl utskott
som riksdag har tidigare vad beträffar
det svenska rättsväsendet nog betraktat
häradsrätten med kombinationen av lekmannaelement
och juridisk sakkunskap
som en av de lyckligaste former för
rättsvårdens handhavande, som har
åstadkommits. Den meningen är mycket
starkt grundad, att den lyckligaste
kombinationen är att en lekmannanämnd
medverkar i rättsskipningen på
sätt som sker i häradsrätterna och är
den grund, som man bör slå vakt om.
Det är en domstolsform, som enligt mitt
förmenande är överlägsen den kollegiala
domstolsform, som tillämpas vid
stadsdomstolarna. Jag vet att man invänder,
att nämnden införts även vid
stadsdomstolarna, men det är ju där
bara för vissa fall, nämligen i brottmål,
då man beräknar att straffet skall bli
mer än två års straffarbete. Det ger en
väsentligt annan tyngd, menar jag, när
lekmannaelementet, som det sker i häradsrätterna,
medverkar i hela rättsskipningen
från början till slut. Det intygas
av varje erfaren häradshövding,
att denna domstolsform är synnerligen
lycklig och att den ger ett sunt och riktigt
uttryck av rättsmedvetandet hos lekmannelenientet
på detta område. Det är
på denna punkt, alltså där utskottet

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Stadsdomstolarnas förstatligande.

skrivit vad jag här påtalat, som jag menar
att man kanske förbisett detta och
nära på gjort gällande, att den kollegiala
domstolsformen skulle vara den i åtskilliga
avseenden överlägsna. Att, såsom
man sagt, rådhusrättsorganisationen för
behandlingen av de militära målen
skulle vara överlägsen beror inte på
stadsdomstolarnas konstruktion utan på
det förhållandet att dessa domstolar äro
förlagda till sådana platser, där militära
förband i regel finnas. Det är detta förhållande
som gjort, att stadsdomstolarna
ofta blivit de, som fått hand om de
militära målen i allmänhet. I sak har
jag sålunda ingenting att invända mot
det resultat utskottet kommit till, och
det är bara för att hävda min syn på
domstolsorganisationen som jag velat
säga, att enligt mitt sätt att se är häradsrätten
den normala domstolsformen.

Herr KYLANDER: Herr talman! Jag
vill inte ingå i någon diskussion med
herr Olsson i Mellerud om vilken domstolsorganisation
som för underrätterna
kan vara den bästa och lämpligaste.
Herr Olsson i Mellerud skulle ju med
visst fog kunna göra gällande, att jag
talar i egen sak, medan jag för min del
vill göra gällande, att ett rättvist bedömande
av vilken organisationsform som
är den bästa förutsätter egen erfarenhet
av arbetet i olika domstolar. Det var
skada att herr Olsson i Mellerud inte
hade tillfälle att vara närvarande i utskottet
vid utlåtandets justering, ty i så
fall skulle jag — det försäkrar jag —
säkerligen ha kunnat komma överens
med honom om ett skrivsätt, som han
blivit nöjd med — det är inte första
gången vi enats om skrivsättet. Och hade
jag fått en liten hälsning, att han inte
tyckte om det föreslagna skrivsättet,
skulle jag säkert ha kunnat ordna en
skrivning, som bättre passat honom.
Därmed vill jag inte säga, att det är något
fel med det som står i utskottsutlå -

tandet. Riksdagen har tidigare berört
frågan om underrättsorganisationen i
städerna. När riksdagen 1931 antog
principerna för en rättegångsreform förekommo
inga allmänna klagomål på
rådhusrätterna och deras sammansättning,
utan man kritiserade de små rådhusrätterna,
där det satt bara en jurist,
som hade mycket liten erfarenhet därför
att domkretsen var så liten. Däremot
sade man uttryckligen, att det inte torde
kunna bestridas att rådhusrätterna i
de större städerna med sin sammansättning
tillfredsställande fyllt sin uppgift
och att de också i stort sett omfattats av
allmänhetens förtroende. När riksdagen
1942 slutligen antog rättegångsreformen
var det ju inte något tal om en ändring
av organisationen, och man kan alltså
inte nu ge sig in på detta problem. Men
så mycket sade man från utskottets sida,
där herr Olsson i Mellerud själv var
med, att vad anginge nämndens medverkan
syntes det utskottet som om, i
varje fall tills vidare och innan närmare
erfarenhet vunnits, denna borde
begränsas på sätt som föreslagits i propositionen.
Det sades också, att en utökning
av nämndens medverkan utöver
den i förslaget förordade i de större
städerna stötte på praktiska svårigheter.

Jag uppskattar den ändring, som
kommit till stånd, nämligen att nämnden
deltar i domstolsarbetet i den omfattning,
som n,u sker i rådhusrätterna.
Nämnden har sin största betydelse vid
bedömningen av bevisningens värde
och vid straffmätningen. Däremot får
nämnden mycket liten betydelse när det
gäller de juridiska spörsmålen, som särskilt
i de civila målen ibland äro av
mycket intrikat natur. Lagrådet framhöll
också 1942, att brottmålen i regel
äro betydligt enklare, och att de juridiska
spörsmålen där sällan äro av mera
komplicerad art.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

§ 12.

Gift kvinnas släktnamn.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 5 kap. 15 § giftermålsbalken.

I en inom andra kammaren väckt,
till lagutskott hänvisad motion, nr 287,
vilken behandlats av första lagutskottet,
hade fru Gärde-Widemar och herr von
Friesen hemställt, »att kap. 5 § 15 giftermålsbalken
ändras på det sätt, att
hustrun äger rätt att bestämma, huruvida
hon efter vigseln skall bära sitt
eget eller mannens släktnamn eller båda
i förening».

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av förevarande motion måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning angående möjlighet för gift
kvinna att bära sitt eget namn som
släktnamn samt om framläggande av
de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Hedlund i Östersund, Olofsson, Ivar
Nilzon och Pettersson i Ersbacken, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Den fråga, som nu är föredragen,
har varit föremål för riksdagens
behandling vid åtskilliga tillfällen, och
dagens debatt borde kunna inskränkas
dels av denna anledning och dels av
den anledningen att oavsett vilket beslut
andra kammaren kommer att fatta
frågan fallit genom första kammarens
beslut.

I en motion vid årets riksdag bar fru
Gärde-Widemar ocli doktor von Friesen
föreslagit, att giftermålsbalken
skulle ändras såtillvida att gift kvinna
skulle äga riitt att viilja huruvida hon efter
vigseln skall bära sitt eget eller man .

3 Andra kammarens protokoll 19)9.

nens släktnamn eller båda i förening.
Motivet härför skulle, såvitt jag förstår
av debatten i första lagutskottet, varit
det, att kvinnan känner sig i viss mån
kränkt av den lagstiftning, som anvisar
henne att bära i förening med sitt eget
släktnamn mannens släktnamn om hon
ej enbart vill bära mannens. Om den
frågan vore en likställighetsfråga mellan
man och kvinna, skulle jag inte ett
ögonblick tveka att biträda den framställning
motionärerna gjort, men det
är den inte. Om det tillika skulle vålla
den gifta kvinnan det minsta obehag att
lagen av 4920 tillämpas, d. v. s. att i förning
med mannens släktnamn bära sitt
eget, skulle jag inte heller tveka att gå
med på en lagändring, men då jag inte
är övertygad om att lagen utgör minsta
tecken på olikställighet mellan man och
kvinna och då det inte heller kan vålla
minsta olägenhet för kvinnan att hon
rättar sig efter den lagstiftning som
finns, har jag inte velat biträda förslaget
om en ny lagstiftning.

Det finns fall, det medger jag, då gift
kvinna kan nödgas skriva sitt och mannens
namn i förening, det är när en
rättshandling skall undertecknas, men
om äktenskapet för kvinnan inte vållar
mera bekymmer än så, då begriper jag
inte vad det finns för anledning att fördenskull
besluta denna reform. Dessutom
har den praxis utvecklats, att en
kvinna — och det finns rätt inånga —
vilken som ogift skaffat sig ett namn
som konstnär, som affärskvinna eller
som politiskt verksam, behåller sitt
flicknamn även som gift. Det är rätt så
belysande, tycker jag, att just på dagens
föredragningslista se, att statsrådet fru
Kock besvarat en interpellation. Varför
står det inte, att statsrådet Kock-Lindberg
besvarar en interpellation? Nej,
därför att hon vill heta Karin Kock
även som gift; ingen reagerar mot detta.
Och alla propositioner, som bon kontrasignerar,
bära det namnet. Ja, men,
säger man — det sade åtminstone huvudmotionärerna
i första lagutskottet
det är upprörande att behöva begå

Nr 1).

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Gift kvinnas släktnamn.

en sådan olagligliet. Det skulle sålunda
vara olagligt att statsrådet Kock inte
skriver Koclt-Lindberg vid kontrasigneringen,
och att regeringen i ingressen
till statsrådets yttranden till statsrådsprotokollet
låter passera ett uttryck
som: »Statsrådet Kock anförde:.»

Inom utskottsmajoriteten finns dess
bättre en annan jurist vid sidan av motionären.
Det är den, höll jag på att
säga, konservativt sympatiske herr Fagerholm.
Han säger, att det inte alls är
olagligt att förfara på detta sätt. Det är
ej heller olagligt att professor Nanna
Swartz begagnar sitt flicknamn, när hon
skriver ut recept eller när hon utfärdar
dödsattest eller frisk- och sjukbetyg;
det har passerat och ansetts lagligt. När
sålunda gift kvinna har frihet att bära
sin mans namn, mannens namn i förening
med sitt eget och utom i vissa fall
det egna flicknamnet, förstår jag inte
vad en reform skall tjäna till. Men naturligtvis
frågar man mig då: När det
är denna frihet, varför i all världen
skall man då motsätta sig att i lag bekräfta
den? Då säger jag: Det finns ingen
anledning att gå in för en lagändring,
därför att i fråga om folkbokföringen
t. ex. är det nödvändigt att ha
ett system, som på något sätt markerar
familjeförhållandena. Mot detta kan
kanske invändas, att den reformen kunna
vi gärna ändra. Ja, för allt i världen,
visst kunna vi göra det. Men vi ha nyss
lagt upp ett folkbokföringssystem, som
grundar sig på giftermålsbalken kap.
5 § 15. Därefter är systemet uppbyggt.
Att i ett enda tag kasta om detta utan
att därmed fylla ett förnuftigt ändamål
vore ett slöseri med både pengar och
arbetskraft. Därför finner jag inte anledning
till bifall till motionen.

Vidare tycker jag -— det är naturligtvis
en vanesak att se på detta som jag
gör — att det skulle bli litet egendomligt,
om de gifta kvinnorna skulle börja
lägga sig till med sina flicknamn i det
dagliga umgängeslivet, så att t. ex. en
pojke och en flicka skulle heta Wide -

mar men deras mamma skulle heta
Gärde. Jag tycker att det skulle bli en
sådan villervalla och ett sådant virrvarr
av det hela, att jag har mycket
svårt att förstå, att det skulle kunna
vara en praktisk åtgärd att vidta en sådan
reform.

För att nu skingra alla missförstånd,
så vill jag, när jag talar om att det betyder
mycket för familjesammanhållningen,
att alla familjens medlemmar
så vitt möjligt heta lika, säga, att jag
därmed inte gör gällande, att ett äktenskap,
där hustrun och mannen ha olika
namn, på grund av denna namnolikhet
är mindre harmoniskt och skulle stå
närmare sin upplösning än andra äktenskap.
Visst inte! Jag tror att det råder
lika stor harmoni i ett äktenskap,
där man och hustru ha olika namn som
i ett äktenskap med makarnas namngemenskap.
Men nog tycker jag, att det
skulle se litet konstigt ut, om det på
min dörr skulle stå: Verner Hedlund
och Edit Andersson.

Dessutom vill jag erinra om något,
som bör vara avgörande för riksdagen,
om inte andra skäl äro avgörande, nämligen
att både statistiska centralbyrån,
den namnkontrollerande myndighet vi
ha, och första lagutskottets majoritet
och även reservanterna äro fullt övertygade
om att man på grund av andra
förhållanden har att emotse en namnlag.
Det råder ju ett virrvarr på det området:
när man skils från kamrater på
kvällen heta de ett och morgonen därpå
heta de något annat. Något system i
det hela måste byggas upp. Även utskottsmajoriteten
erkänner, att eu
namnlag är något som är förestående.
Varför kunna vi då inte låta det här anstå,
tills vi få se vad resultatet blir av
en ny namnlag? Det är väl inte sådan
brådska med detta, att man behöver forcera
fram denna lilla detalj.

Detta är, herr talman, skälen till att
jag yrkar bifall till min reservation, vilket
innebär avslag på motionen och utskottets
hemställan.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

Fru GÄRDE-WIDEMAR: Herr talman!
Herr Hedlund har ju lämnat oss en
charmerande presentation av de obotfärdigas
förhinder. Han säger, att det
är ingen brådska att forcera fram denna
lilla detalj. Jag vill erinra om att
saken varit på tal sedan 1920. När
man hållit på med en fråga i 29 år,
kan man väl inte säga, att man forcerar
fram den. För min del tycker jag,
att det är på tiden att den blir avgjord.

Vidare säger herr Hedlund, att om
användandet av dubbelnamn skulle
vålla kvinnorna det minsta obehag eller
olägenhet, skulle han gå på motionens
och utskottets linje. Jag måste
fråga: Vem vet bäst, om det medför
olägenhet att ha dubbelnamn, herr
Hedlund eller jag? Man kan också fråga
statsrådet fru Kock, om hon tycker,
att det är trevligt att veta, att varje
gång, hon skriver sitt namn Kock, gör
hon något som egentligen inte är lagligt.
Det är nämligen inte lagligt för
en gift kvinna att använda enbart det
egna släktnamnet. Även om herr Hedlund
åberopar högermannen Fagerholms
uttalande i lagutskottet, så är det
en uppenbar lagöverträdelse. Om det
står i lagen, att jag skall ha min mans
namn eller mitt eget namn i förening
med min mans och jag i stället använder
endast mitt eget namn, så är det
ett lagbrott. AU jag inte sättes i fängelse
för det är en annan sak. Man kan
väl inte begära, att det skall fordras
straffhot, för att vi skola upprätthålla
våra lagar.

Detta är inte en fråga om likställighet
mellan män och kvinnor och inte
heller om en kränkning av de kvinnor
det här gäller. Däremot kan det för
dem vara eu fråga av ekonomisk betydelse.
Det borde vara en självklar rättighet
för kvinnorna att få samma rätt
till det egna namnet, som mannen har
till sitt namn.

Beträffande folkbokföringsdetaljen ha
vi ju nu elt nytt folkbokföringssystem,

Gift kvinnas släktnamn.

och som alla initierade veta har det
gnisslat åtskilligt i tillämpningen.
Kungl. Maj:t har därför för kort tid sedan
tillsatt en kommitté, som skall göra
en översyn över utformningen av detaljbestämmelserna
i folkbokföringen.
Tidpunkten kan därför inte vara mera
lämplig för att tillsätta en kommitté,
som i samråd med den kommitté, som
har hand om översynen av folkbokföringen,
utformar lämpliga bestämmelser
i nu ifrågavarande hänseende. Det
måste ju uppenbarligen ändå ske en
omläggning av folkbokföringen i vissa
avseenden. För övrigt skall man väl
inte anpassa människorna i samhället
efter folkbokföringen. Denna är väl till
för att tjäna samhället och dess medlemmar
och det är väl dess skyldighet
att registrera de namn, med vilka kvinnorna,
männen och familjerna kalla sig.
Folkbokföringen skall naturligtvis inte
bestämma medborgarnas namn. Om vi
ena dagen använda ett namn och andra
dagen ett annat eller, som herr Hedlund
sade, på kvällen ett och på morgonen
ett annat, måste det skapa oreda
i namnförhållandena. Vi vilja därför
ha rätt att ha samma namn dygnet runt.

Det är med beklagande jag konstaterar,
att om riksdagen hade haft större
kvinnorepresentation, skulle detta förslag
nog ha mött mera förståelse. Jag
grundar detta påstående på det förhållandet,
att samtliga fem kvinnliga utskottsledamöter
i utskottet yrkat på utredning
i frågan. Jag trodde, att vi
hade kommit så långt i vår demokrati,
att om ett rimligt krav framfördes från
en samhällsgrupp, skulle det kunna genomföras,
om det kunde ske utan
kränkning av andra samhällsmedborgares
intressen, oavsett om vederbörande
grupp hade tillräckligt många representanter
i riksdagen eller inte.

Jag måste ytterligare understryka, att
det knappast är rationellt med en rättsordning,
som tillåter eu kvinna att använda
ett annat namn iin lagen ålägger
henne och att använda detta inte barn,

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Gift kvinnas släktnamn.

som lierr Hedlund anför i sin reservation,
i dagligt tal utan t. o. m. i statsrådsprotokoll.
Med hänsyn till det faktum,
att konstitutionsutskottet inte har
reagerat mot att Karin Kock undertecknar
statsrådsprotokollen med namnet
Karin Kock torde det inte längre finnas
någon anledning att upprätthålla
ett sådant stadgande, som det här är
fråga om, i Sveriges lag. Det kan ju
inte på något sätt sägas uppbäras av
det allmänna rättsmedvetandet, och då
har det också sett sina bästa dagar.

Herr Hedlund ville ju inte längre
göra gällande, att sammanhållningen
inom familjen är beroende av namnet.
I utskottet fick jag dock det intrycket,
att han ansåg, att namnet hade ganska
stor betydelse i det avseendet. I och
med att kvinnan faktiskt kan använda
ett namn och endast i vissa officiella
sammanhang benämnes med ett annat,
har ju det senare namnet mycket liten
betydelse. Det namn, som står på debetsedlar,
prästbevis och deklarationer,
kan ju knappast vara någon sammanhållande
faktor i familjen.

Till slut vill jag uttrycka den förhoppningen,
att om andra kammaren,
som jag hoppas, beslutar hemställa om
utredning i enlighet med utskottsmajoritetens
förslag, så skall det vara tillräcklig
anledning för vederbörande
statsråd att trots första kammarens beslut
i saken, vilket väl fattades under
den allmänna påskrusningen, förordna
om den utredning, som utskottsmajoriteten
har föreslagit.

•lag vill sluta med att yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr PETTERSSON i Ersbacken: Herr
talman! Då jag har varit med i första
lagutskottet vid behandlingen av detta
ärende och därvid anmält en reservation
till utskottsutlåtandet, har jag begärt
ordet för att säga några ord vid
denna punkt. Jag har gått med på reservationen,
därför att jag tycker, att
den varit befogad. Nu har fru Gärde -

Widemar gjort vissa beklaganden, och
jag kan också här först som sist göra
ett beklagande. Jag kan bara beklaga,
att inte fru Elin Eriksson kan vara
med här i dag. När frågan var uppe
1945, var det väl hennes inlägg, som
gjorde, att det gick som det gick den
gången.

Det är ju att konstatera, att första
kammaren för flera veckor sedan har
avgjort detta ärende, men man kan också
konstatera, hurusom det bär blivit
en ganska stor publicitet kring denna
sak. Bland annat har kvinnotidningen
Idun tagit upp denna sak och passat
på att ge oss reservanter en del tillmålen.
Vad har då reservationens talesman
i första kammaren egentligen
sagt? Det var herr Nilzon. Han har
gjort gällande, att det gemensamma
namnet i ett äktenskap håller ihop äktenskapet,
och han har vidare pekat på
att vissa tekniska svårigheter skulle
uppkomma, om man ginge in för en
sådan ändring. Vidare har han pekat
på att namnlagen kommer att tas upp
inom en nära framtid och att det då
skulle vara onödigt att börja på att
jolta med en liten detalj i det stora
sammanhanget.

Om man går igenom de påståenden,
som herr Nilzon har gjort, kan man
omöjligt tycka, att de äro så förfärligt
oförnuftiga. Jag tycker tvärtom, att de
äro mycket förnuftiga. Vilken ton användes
då av författaren till denna artikel
i tidningen Idun? Författaren
skriver så här — artikeln är signerad
E. H.; det är väl Eva Hökerberg:

»På så starka argument svek första
kammaren utskottets majoritet, som
bara fick 45 röster, medan herr Nilzon
och hans gubbar fick 56. Och därmed
föll frågan för femtioelvte gången. Den
gällde ju bara några avancerade fruntimmer
i städerna och om de bär lite
besvär med sina namn och affärer, så
är det rätt åt dem — ungefär så verkar
det som om de goda bönderna i riksdagen
resonerar nuförtiden.»

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

Där skulle bönderna lia en känga!
.lag tycker det är mera arrogans i den
tongången än i vad herr Nilzon anförde
i sin argumentering. Men sedan
kommer på slutet i den artikel, som
jag har påtalat, liksom det stora slagnumret
: Man talar om en bonde för
90 år sedan. Det står så här:

»Det var länge sedan vi prisade en
svensk bonde för att han gjorde den
första kvinnosaksmotionen i Sveriges
riksdag. Han hette Karl Johan Svensén,
smålänning, och motionerade 1859
och 1862 om att kvinnan skulle få rätt
till vissa platser i post, telegraf och
skola samt vid orgeln. Han tyckte att
kvinnor likaväl som män borde få försörja
sig redligen och att det var upprörande
när det ansågs ''för en heder
för en ung man att förtjäna sitt bröd
— men för qvinnan nära nog skam’.
Vad månne han skulle sagt om herr
Nilzon i Ringarum år 1949?»

Men om man får ställa en motfråga
här och säga som så: Är kvinnan i dag
lika som för 90 år sedan? Det har nog
försiggått en hel del förändringar i det
fallet också. Det kommer för mig i det
sammanhanget vad vår store konstnär
Carl Larsson i Sundborn sade vid ett
tillfälle, då han var på en tillställning,
där man hade damer med sig: Här
kommer stockholmarna med nya fruar,
det är bara jag som kommer med min
gamla Karin! Det är de stockholmska
iiktenskapen och de äktenskap, som vi
äro vana vid på landsbygden, som ställas
emot varandra. Vi på landsbygden
äro vana vid att äktenskapet skall vara
livet ut, men det är inte så i storstäderna.

Jag skulle kunna fortsätta, men jag
skall inte upptaga tiden längre. Jag har
blott velat deklarera min inställning.

När namnlagen inom en snar framlid
kommer upp, kan denna sak behandlas
på samma gång, och man behöver
inte i förväg pjollra med en sådan
bär detalj.

Jag ber att få yrka bifall till den rc -

Gift kvinnas släktnamn.

servation, som jag har varit med om
att avgiva i första lagutskottet.

Häruti instämde herr Vigelsbo.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Jag
tillhör majoriteten i utskottet i denna
fråga. Jag har också under den föregående
debatten blivit åberopad, och
jag vill därför säga några ord i saken.

Till en början vill jag understryka,
att jag i långa stycken helt kan följa
herr Hedlund i Östersund. Motionen
gällde omedelbar lagändring i det angivna
syftet. Utskottsutlåtandet går ut
på att man skall begära utredning. Redan
där har således även utskottets majoritet
konstaterat, att det inte går att
bara sätta sig ned och på rak arm ändra
lagen. En ändring skulle nämligen föra
med sig en hel rad olika konsekvenser,
som man först måste titta på.

Det är helt i överensstämmelse med
min uppfattning när herr Hedlund säger,
att det inte är olagligt att en gift
kvinna i sitt dagliga arbete använder
sitt flicknamn. Det skulle i och för sig
vara mycket intressant att taga upp en
rättsfilosofisk debatt med fru GärdeWidemar
på den punkten. För min del
är jag tillräckligt konservativ för att ha
den uppfattningen, att i den mån ett
förfarande icke är belagt med straff, är
det icke heller olagligt. Enligt gällande
föreskrifter och sedvanerätt finns det
möjlighet att uppträda under pseudonym
eller vad man vill kalla det. En
operasångerska, oberoende av vem hon
är gift med, kallas ju ofta vid sitt flicknamn.
Det är ingen människa som gör
gällande att det är olagligt att det står
på Operans affischer, att Brita Hertzberg
sjunger det och det partiet. Jag är
visserligen icke någon auktoritet i
denna fråga, men jag tror man lugnt
kan påstå, att varken Karin Kock,
Nanna Svartz eller Brita Hertzberg äro
lagbrytare i detta avseende. Det är lika
orimligt som att antaga, att en blivande
namnlagstiftning skulle straffbelägga att

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fin.

Gift kvinnas släktnamn.

på Operans affischer eller i andra sammanhang
yrkeskvinnor äro nämnda vid
de namn, under vilka de äro kända.

Anledningen till att jag här har gått på
utredning är emellertid en helt annan.
Jag har ansett — och där sammanfaller
min uppfattning helt med fru GärdeWidemars
— att är det så, att en grupp
i samhället, i detta fall de gifta yrkeskvinnorna,
ha begärt att vi skola utreda
denna fråga, därför att de anse att
det ur deras synpunkt är förenat med
betydande nackdelar att ha det som det
är — det är ju flera organisationer som
understrukit detta —- skola vi åtminstone
sträcka oss så långt i vår generositet
att vi se efter, om det är möjligt att
utan alltför stora nackdelar tillmötesgå
deras önskemål. Jag tycker det är ett
ganska naturligt hänsynstagande. På
denna grund har jag biträtt utskottets
förslag. Det är endast på den punkten,
som min syn på frågan skiljer sig från
herr Hedlunds.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till kravet om utredning.

I detta anförande instämde herr
Johnsson i Stockholm.

Herr RYLANDER: Herr talman! Det
är kanske förmätet att taga till orda i
ett ärende, som redan har fallit i första
kammaren, när man inte har varit med
i utskottet. Som förmildrande omständighet
vill jag åberopa, att jag skall vara
mycket kortfattad. Jag vill bara på ett
par punkter beröra frågan samtidigt
som jag tillkännager, att jag kommer att
rösta för utskottets förslag.

När man här har berört namnlagen
och sagt, att en ändring skulle vara
omedelbart förestående, så erinrar jag
om att det på sidan 7 i utskottsutlåtandet
står, att dessa bestämmelser ännu
efter mer än ett kvarts sekel låta vänta
på sig. När jag 1937 sysslade med den
första folkbokföringskommitténs arbete
skrev man mycket riktigt också att det
var mycket angeläget att få en namn -

lag, och man trodde att man skulle få
den inom kort tid. På dessa 12 år har
i varje fall ingenting hänt, och jag tror
inte att det händer så värst mycket under
den närmaste framtiden, fastän
första lagutskottet och statistiska centralbyrån
nu ha sagt, att det fortfarande
efter 25 år är behov av en namnlag.

Jag har sysslat litet med folkbokföringen.
Till mina synder i detta hänseende
hör, att jag varit med om att
skapa det gnissel, som för närvarande
anses råda, och jag är ordförande i den
kommitté, som skall bota detta gnissel.
Jag vill då säga, att om man vill göra
gällande, att det i folkbokföringshänseende
skulle vara någon stor sak att bifalla
motionen, så far man fullkomligt
vilse. Det kan man nog inte heller utläsa
ur statistiska centralbyråns avslagsyrkande.
Man har i själva verket bara gått
den vägen att det skulle gå över namnlagen.
Man får en riktigare uppfattning
om proportionerna i detta avseende, om
man läser vad de tre kyrkobokföringsinspektörerna
yttrat.

Det är ett gammalt rättvisekrav, som
här tränger sig fram. Låt vara att man
1920 inte var beredd att godtaga det,
tycker jag att man nu kunde göra det.

Här har talats mycket om statsrådet
fru Kocks sätt att teckna sitt namn.
Det kan vara onödigt att tala om huruvida
det är lagligt eller inte. Så mycket
är säkert, att hon använder icke något
av de två sätt, som i lagen stå angivna
såsom tillåtna. Sedan är det riktigt att
det icke är någon straffsanktion på det.
Jag för min del hoppas innerligt att
statsrådet fru Kock fortsätter att teckna
sitt namn som hon gör. Blir det tillräckligt
många sådana fruar, blir det
helt enkelt nödvändigt att införa som en
tredje möjlighet för en gift kvinna att
bära även sitt eget namn.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
utlåtande.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag har begärt ordet i anledning

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Regleringen av förbrukningen av elektrisk kraft.

av fru Gärde-Widemars anförande.
Hon säger nämligen: jag undrar vem
som känner mera obehag av nuvarande
förhållande, jag eller herr Hedlund?
Naturligtvis är i det fallet fru GärdeWidemar
mera sakkunnig än jag, men
varför inte då tala om vilka obehag som
finns med att heta Gärde-Widemar?
Det har vi aldrig fått veta, varken här
eller i lagutskottet. Dessutom säger hon,
att ekonomiskt kan det betyda mycket
att kvinnan får lov att behålla sitt flicknamn.
Det är möjligt, men i vilket avseende
vet inte jag. Jag tror inte min
frus ekonomi skulle nämnvärt förbättras,
om hon bar sitt flicknamn.

Dessutom en annan sak för att få raljera.
Det finns ingenting hos kvinnan,
som jag sätter så mycket värde på som
den kvinnliga fåfängan. Om t. ex. fru
Widemar inte vore advokat utan en vanlig
kvinna och gift med en överste, som
hette t. ex. Lejonståhl eller något sådant,
så är jag alldeles övertygad om att fru
Widemar, såvitt hon är kvinna, ville
heta överstinna. Men hon kan givetvis
inte få heta överstinnan Gärde. Det
skulle säkerligen vålla ett oerhört motionerande
i riksdagen, skulle jag tro,
för att också söka ändra titelfrågan så,
att gift kvinna skall vara berättigad att
bära sitt flicknamn men sin mans titel
i de fall, där det passar.

Jag måste säga att jag sätter värde
på fru Widemars namn, Gärde-Widemar.
Det är pietetsfullt emot fadern, och
det kan också ha ekonomisk betydelse
att bära det. Men jag läste för en stund
sedan ute i klubben en sentens av Tegnér:
»Yvs ej av fädrens ära, en var har
dock blott sin», fru Widemar.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara

med övervägande ja besvarad. Herr
Hedlund i Östersund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 21, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Fru Gärde-Widemar begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
85 ja och 106 nej, varjämte 13 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 13.

Regleringen av förbrukningen av elektrisk
kraft.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående reglering av förbrukningen av
elektrisk kraft, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 25 februari 1949 dagtecknad
proposition, nr 82, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till

Nr I t.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Regleringen av förbrukningen av elektrisk kraft.

lag om reglering av förbrukningen av
elektrisk kraft.

Enligt Kungl. Maj ds förslag skulle
första stycket av slutstadgandet i lagen
erhålla följande lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1949 och gäller till och med den 30 juni
1954. Föreskrift, som meddelas med
stöd av lagen, skall ej gälla längre än
lagen äger giltighet.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft fyra i
anledning av densamma väckta motioner.

I de likalydande motionerna I: 250 av
herr Osvald och II: 315 av herr Sjölin
m. fl. hade yrkats, att riksdagen måtte
avslå propositionen och i stället besluta
förlänga nuvarande lag i ämnet att gälla
till och med den 30 juni 1950.

Utskottet hemställde, att riksdagen
med förklaring, att riksdagen funnit
viss ändring böra vidtagas i det genom
propositionen framlagda lagförslaget,
måtte med avslag å motionerna 1:249,
I: 250, II: 315 och II: 316 för sin del antaga
ett av utskottet framlagt förslag till
lag om reglering av förbrukningen av
elektrisk kraft.

I fråga om slutstadgandet i lagen
överensstämde det av utskottet framlagda
förslaget med Kungl. Maj:ts förslag.

Reservation hade avgivits av herrar
Holmbäck, Wistrand, Hallagård, Jacobsson
i Igelsbo, Hyberg, Stjärne och
fru Ewerlöf, vilka hemställt,

A. att riksdagen måtte för sin del antaga
förslag till lag i enlighet med den
lydelse, varom utskottet hemställt, dock
med den avvikelsen att första stycket
av slutstadgandet erhölle följande lydelse: Denna

lag träder i kraft den 1 juli
1949 och gäller till och med den 30 juni
1950. Föreskrift, som meddelas med

stöd av lagen, skall ej gälla längre än
lagen äger giltighet.

B. att motionerna I: 249, I: 250, II: 315
och II: 316, i den mån de icke besvarats
genom vad under A. hemställts,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SJÖLIN: Herr talman! Jag har
anhållit om ordet för att påvisa några
förhållanden, som enligt min mening
ha väsentlig betydelse för bedömning
av innebörden av det föreliggande lagförslaget,
särskilt sedan det visat sig,
att den av mig jämte två andra ledamöter
av kammaren väckta motionen inte
vunnit det beaktande i utskottet som vi
hoppats.

Om den nuvarande lagen prolongeras
för ytterligare ett år, är det inte nödvändigt
att nu ta ställning till den principiella
förutsättningen för den föreslagna
lagen. Inte heller dess praktiska
tillämpning synes under det kommande
året bli aktuell, då energitillgången
torde vara fullt tillräcklig för att man
skall undgå ransonering — huvudsakligen
tack vare tjänlig väderlek under
den gångna vintern men också på grund
av radikalt genomförd sparsamhet. Det
kan kanske vara en upplysning av intresse,
att vattenfallsstyrelsen under senare
tid till och med har kunnat öka
den medgivna effektuttagningen.

På grund av utskottets förslag, som
innebär en fullmaktslag på fem år,
måste man emellertid nu ta i betraktande
de konsekvenser, som en tilllämpning
av den föreslagna lagen skulle
få. Konsekvenserna äro av både principiell
och praktisk innebörd.

Principiellt mycket väsentligt förefaller
det mig vara, att riksdagen inte
avhänder sig rätten att bestämma om
ifrågavarande reglering, vilket den gör,
om den av utskottet föreslagna fullmaktslagen
antages. Denna synpunkt
har varit ett huvudskäl för de yrkan -

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

Regleringen av förbrukningen av elektrisk kraft.

den som framförts i motionen. Vidare
synes det mig oriktigt att låta en regleringslag,
som under alla omständigheter
endast kan motiveras av alldeles utomordentliga
förhållanden, på sätt som utskottet
föreslår få en på förhand fixerad,
relativt lång giltighetstid. Om de
grundprinciper för lagen, som utskottet
förutsätter, allt framgent skola vara bestämmande,
torde man ha anledning
räkna med att lagen blir permanent,
och hotet om tvångsreglering av elkraft
kommer att bestå under oviss framtid.

En annan principiellt mycket viktig
synpunkt är, att den föreslagna lagstiftningen
kommer att erhålla en »väsentligen
ny karaktär», något som med stor
klarhet framhållits av en av lagrådets
ledamöter, regeringsrådet Quensel. Han
säger dessutom att »förslaget bör också
bedömas med hänsyn härtill och icke
i någon mån betraktas som förlängning
av giltighetstiden för redan godkända
regler». Det är alltså en helt ny princip
som godkännes, om föreliggande lagförslag
antas. Hittills ha alla ransoneringsingripanden
varit betingade av ett
försämrat försörjningsliige på grund av
förhållanden uppkomna genom krig.
Enligt förslaget däremot skulle en reglering
kunna tillgripas utan samband
med dylika förhållanden, ja, i förslaget
motiveras den nya lagen uteslutande
med att brist på elenergi väntas komma
att uppstå på grund av att planerade
kraftverk ej bli färdiga i avsedd tid.
Som lagen formulerats, kommer den att
betyda, att ransonering av elkraft av
regeringen kan tillgripas i alla situationer,
då tillgången på elkraft är mindre
än efterfrågan, t. ex. på grund av vattenbrist,
som utskottet särskilt nämner,
eller vilken annan orsak som helst till
en bristsituation. Det är sålunda eu
mycket vidsträckt fullmakt utskottet
föreslår, att riksdagen skall ge regeringen.
Jag tillåter mig ifrågasätta om
detta med hänsyn till sakens principiella
betydelse kan anses välbetänkt.

Jag kan inte heller undgå alt påpeka

de rent praktiska svårigheter, som eu
elransonering enligt den föreslagna lagen
kommer att medföra. Helt säkert bli
svårigheterna för den myndighet, som
skall handha ransoneringen större än
under 1947—48 års ransonering. Hur
blir det i fortsättningen t. ex. i följande
avseenden: Skall det ingå i den blivande
regleringsmyndighetens uppgift
att även bedöma det berättigade i industriens
kapacitetsökning? Skall man
kunna undgå risken att begränsa den
fria företagsamheten och därmed hämma
den naturliga utvecklingen? Skola
de företag, som baserat sin verksamhet
på elektrisk smältning, a priori avstå
energi för vanliga kraftbehov? Skola
statliga verk kanske ha företräde framför
enskilda? Skall ett företag, som förfogar
över egen kraft, kanske fråndömas
denna till förmån för en konkurrent? Herr

talman, jag är härmed inne på
ett spörsmål som jag tror hittills beaktats
alltför litet. Ransoneringen är
nämligen inte begränsad till den kraft,
som produceras vid de kraftverk som
speciellt anlagts för försäljning och
distribuering av el-energi. Även privata
anläggningar, som tillkommit uteslutande
för att tillgodose det egna företagets
kraftbehov, få avstå en del av sin
energi åt andra — kanske åt konkurrenter.
Detsamma gäller för övrigt också
dem, som förfoga över s. k. frikraft.
I den mån detta endast innebär, att
man får avstå effekt för värmealstring
och dylika behov, som kunna tillfredsställas
relativt bra på annat sätt, är det
ur ransoneringssynpunkt inte mycket
att säga därom. Man bör dock inte
glömma, att förhållandena kunna bli
rätt komplicerade på grund av nödvändig
omställning och därigenom uppkommande
betydande kostnadsökningar.
Men i de fall tilldelningen blir så
liten, att inskränkningen går ut över
den egna produktionen, måste man ifrågasätta
det berättigade i inskränkningen.

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Regleringen av förbrukningen av elektrisk kraft.

En omständighet, som inte alls har
berörts i lagförslaget, gäller ersättning
för sådan kraft, som ett företag trots
avtalsenlig förfoganderätt tvingas avstå.
Regeringsrådet Quensel har i sitt utlåtande
i lagrådet rest spörsmålet, »om
lagstiftaren bör tillstädja att de som
äga rätt till leverans nödgas utan gottgörelse
vidkännas inskränkning i sin
rätt». Föredragande statsrådet har häremot
anfört: »På grund av lagstiftningens
speciella karaktär synes det icke
lämpligt att i lagen införa särskilda
regler om ersättning för förlust, som en
kraftförbrukare kan vållas genom att
han icke kan utfå den kvantitet elektrisk
kraft, vartill han kontraktsenligt
är berättigad.»

Av detta yttrande torde framgå, att
statsrådet icke avvisar tanken på ersättning
men anser det olämpligt att i
lagen införa stadgande härom. En sådan
ståndpunkt är förståelig med hänsyn
till frågans komplicerade natur,
.särskilt när det gäller abonnerad kraft,
vilket statsrådet närmast synes avse. Det
borde emellertid vara självklart, att den
som genom regleringsingripande verkligen
lider skada får gottgörelse härför.

Vid beräkning av kraftpriset bör hänsyn
tagas till den påtvingade mindre
förbrukningen. Gäller det abonnerad
kraft torde det sålunda vara rimligt, att
i den mån den minskade tilldelningen
verkligen inverkar oförmånligt på energipriset,
detta också vid avräkningen
beaktas till abonnentens fördel. Gäller
det ett företags eget kraftverk eller frikraft
borde det vara alldeles självklart,
att det företag, som äger den kraft som
måste avstås, skall erhålla ersättning
därför enligt gängse marknadspris. Enligt
vad jag kunnat utröna har detta
hittills inte varit fallet, i varje fall inte
alltid. Som exempel kan jag nämna ett
fall, där vederbörande företag förfogar
över ett visst bestämt effektbelopp under
alla tider på dygnet hela året om
till evärdliga tider och sålunda besitter
en oantastlig rätt. För den avstådda

energimängden har detta företag begärt
4 öre per kilowattimme men blivit erbjudet
endast cirka tredjedelen. Då
emellertid salupriset för prima kraft
torde vara ungefär 8 öre per kilowatttimme
och kostnaden för ersättningsbränslet
kan beräknas till cirka It öre,
synes en ersättning med 1 V» öre per
kilowattimme orimligt låg.

Herr talman! Även om jag medger,
att det kan vara svårt att i lagen ange
klara grunder för ersättningens beräkning
i olika avtalsfall, synes det mig
dock önskvärt, ja, nödvändigt att något
principiellt medgivande om ersättning
göres. Jag tillåter mig också uttrycka
den förhoppningen, att Kungl. Maj :t vid
ev. tillämpning av en lag i ämnet ville
beakta dessa synpunkter och uppdraga
åt en särskild myndighet, som icke har
egna intressen i saken, att söka reglera
den ekonomiska frågan vid överlåtelse
av abonnerad kraft, frikraft eller kraft
från eget kraftverk.

På grund av den motivering jag anfört
anser jag mig inte kunna biträda
utskottets förslag. I valet mellan reservationen
och motionen föredrar jag av
principiella skäl den senare.

Under förhoppning att det inte skall
anses alltför förmätet tillåter jag mig
därför, herr talman, att yrka bifall till
den av mig, herrar Ståhl och Widén
väckta motionen, det vill säga avslag
på Kungl. Maj:ts proposition och prolongering
av den nuvarande lagen för
ett år.

Herr STJÄRNE: Herr talman! Jag
kunde nöja mig med att instämma i den
ärade motionärens yrkande. Den huvudsakliga
och viktigaste punkten i motionerna
är ju den, att denna fullmaktslag
inte skulle bli gällande mer än ett
år i motsats till vad som föreslagits av
utskottsmajoriteten. Jag skall emellertid
bara anföra några korta ord.

Såsom utskottet betonar förefinnes
mellan reservanterna och utskottet ing -

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

Regleringen av förbrukningen av elektrisk kraft.

en meningsskiljaktighet om att läget på
kraftförsörjningens område kan bli sådant,
att möjlighet under den närmaste
tiden måste finnas att kunna genomföra
en reglering av kraftförbrukningen,
även om för ögonblicket situationen
icke är sådan att det är omedelbart
nödvändigt. När nu gällande lag på
detta område år 1941 tillkom, grundade
den sig som så många andra på av krig
eller krigsfara föranledda utomordentliga
förhållanden. I den föreslagna lagen
har denna motivering bortfallit.
Enda förutsättningen för den fortsatta
lagstiftningen är kraftförbrukningens
stora expansion, vilken vid längre nederbördsfattiga
perioder kan väntas
överstiga kraftverkens förmåga att i
samma takt producera tillräckliga
mängder. Att vid dylika tillfällen tills
vidare en viss reglering måste till, så
att de nödvändigaste behoven i första
band bli tillgodosedda, kan kanske ej
bestridas. Och det är som sagt ej härom
meningarna gå isär.

Det gäller i stället tidsperiodens längd
för Kungl. Maj:ts fullmakt att låta genomföra
dylika regleringar. Kungl.
Maj:t och utskottets majoritet föreslå
fullmaktens utsträckning till hela fem
år. Härför har man ingen annan motivering
än att under den tiden kraftverkens
produktionskapacitet genom utbyggnad
beräknas ha ökat i så hög
grad, att den under alla nederbördsförhållanden
motsvarar förbrukningens
behov.

Den nu gällande fullmaktslagen har
sedan 1943 successivt förlängts för ett
år i sänder. I motsats till utskottsmajoriteten
kunna reservanterna ej finna
några bärande skäl att frångå denna
ordning även i fortsättningen. Det anses
ju som en principiellt riktig ståndpunkt,
att fullmaktslagar, som avse mer
eller mindre tillfälliga regleringar, ej
böra gälla mer än ett år i taget. Så är
det med byggnadsregleringen, hyresregleringen,
förfogandelagen och prisregleringslagen
in. fl. andra. Man frågar

sig ovillkorligen: Varför just på detta
område göra en så markant skillnad?
Kanske härpå kan svaras, att lagens motivering
nu ej längre är krig eller krigsfara.
Nej, icke direkt men indirekt, då
ju kraftverkens utbyggnad blev förhindrad
och fördröjd genom kriget.

För övrigt måste det väl vara av
intresse, att en för hela vår försörjning
så livsviktig fråga som kraftförsörjningens
läge varje år klarlägges för
riksdagen, så länge regleringar kunna
väntas vara behövliga. En dylik redogörelse
bör för riksdagen vara synnerligen
välkommen och under inga förhållanden
till skada. Även på detta område
kunna förhållandena ändras snabbare
än beräknat. Reservanternas uppfattning
är den, att principerna för fullmaktslagar,
att de icke böra ha längre
giltighetstid än nödvändigt, icke heller
i detta fall böra frångås.

Enligt min mening tala alla skäl för
reservationens linje, varför jag, herr
talman, yrkar bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Bybcry.

Herr WERNER: Herr talman! Innan
andra kammaren går att fatta beslut i
denna fråga, bör det konstateras, att det
föreliggande förslaget till reglering av
förbrukningen av elektrisk kraft ingalunda
är en förlängning av en tillfällig
krislagstiftning, betingad av krig eller
krigsfara, utan till karaktären en helt
ny lagstiftning av mera permanent
natur.

Det viktiga förbehållet i äldre krislag
om att riket skall befinna sig i krig
eller krigsfara eller andra därav föranledda
förhållanden, liksom också
villkoret om riksdagens godkännande
innan lagen finge träda i funktion, har
i den nya lagen helt uteslutits. Lagens
utsträckande att gälla fem år, i stället
för tidigare ett år i taget, tyder på att
denna regleringslagstiftning iir avsedd
att få mera varaktig karaktär.

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Regleringen av förbrukningen av elektrisk kraft.

Vad som dock närmast inger mycket
allvarliga betänkligheter är den nära nog
obegränsade administrativa myndighet,
som Kungl. Maj:t genom denna fullmaktslag
förskaffar sig. Betänkligheterna
förstoras ytterligare genom stadgandet
att Kungl. Maj:t kan uppdraga åt
myndighet, som Konungen bestämmer,
att meddela närmare föreskrifter om
tillämpningen av det rättsingrepp som
här sker.

Med stöd av denna fullmaktslag kan
alltså Kungl. Maj :t själv eller genom
underordnad myndighet under de närmaste
fem åren företaga ingrepp och i
administrativ ordning fördela den tillgängliga
elektriska energien i landet.
Att Kungl. Maj:t härvid icke behöver
laga hänsyn till emellan två avtalsslulande
parter ingångna avtal, i fullt legitim
ordning bundna i civilrättsligt oantastliga
kontrakt, är en fullständigt ny
rättsordning i detta land, som måste
framkalla en bestämd gensaga i den
allmänna rättsvårdens intresse, detta så
mycket mer som ytterligare en av bl. a.
förfogandelagens grundprinciper satts
ur funktion, nämligen den, att den som
lider intrång eller skada av förfogandet
skall erhålla full ersättning för skadan
eller den förlust han lidit.

Genom att krafttillgången nu kan
fråntagas en industri eller ett annat
näringsföretag, som enligt Kungl. Maj :ts
bedömande utövar en mindre viktig
eller kanske en mindre önskvärd produktion,
så kan detta företag därmed
tillfogas en ödeläggande förlust. Hur
nu denna för en sund rättsordning
fundamentala omständighet skall ekonomiskt
regleras eller av vem det skall
ske, lämnas, såvitt nu kan bedömas,
fullständigt öppet. Att andra lagutskottet,
som haft att behandla propositionen,
icke med ett ord berört de djupgående
rättsprincipiella spörsmål, som
oundvikligt sammanhänga med lagförslagets
natur, synes tyda på att andra
lagutskottet icke ägnat denna sida av
saken tillbörlig uppmärksamhet.

Då jag, herr talman, ansett mig böra
begära ordet i frågan, så har det skett
uteslutande ur rättsprincipiella synpunkter,
som synts mig så allvarliga,
att jag inte kan undgå att instämma i
det avslagsyrkande på den kungl. propositionen,
som redan har framställts,
och att således den äldre krislagen
måtte förlängas att gälla ytterligare
ett år.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
.lag är något överraskad över de anföranden,
som ha hållits här i denna
fråga. Det tycks mig som om vederbörande
glömt en hel del av vad som
förevarit på detta område, och det verkar,
som om man trodde att kraftverken
kunde leverera obegränsat med
kraft fastän de förklarat, att så icke
låter sig göra. Jag vill erinra herr Sjölin
och även de andra talare som haft
ordet om att de myndigheter, som ha
påfordrat lagstiftningen, ansett det viktigt
att det blir en ny lag, som ersätter
den som upphör att gälla den 30 juni
i år, icke minst därför att för samhället
betydelsefulla näringar skulle komma
i ett prekärt läge, om statsmakterna
icke reglera krafttilldelningen.

När vi hade det svåra torkåret för
några år sedan måste vi, som alla minnas,
tillgripa väsentliga inskränkningar
i förbrukningen av elektrisk kraft. Nu
veta vi, att den utbyggnad av kraftverken
som pågår icke kan effektueras till
den tid, som har ställts i utsikt, på
grund av att man icke har kunnat leverera
maskiner. Vi ha kommit i ett
tvångsläge. Industrien kör för fullt, och
industrien har rätt att begära att krafttilldelningen
icke sker på ett sådant
sätt, att en del bli utan kraft, medan
andra företag, som icke äro så viktiga
ur produktionssynpunkt, få kraft och
kunna köra för fullt. Därför har också
denna beredskapslag kommit till.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

Regleringen av förbrukningen av elektrisk kraft.

Motionären herr Sjölin yrkar avslag
på Kungi. Maj :ts proposition. Men har
herr Sjölin över huvud taget tänkt sig
in i hur det då skulle kunna bli under
ett torkår sådant som det vi hade för
två år sedan? Med det ansvar en svensk
riksdagsman har bör han tänka på att
statsmakterna måste givas möjlighet att
i ett svårt läge bemästra situationen.
Inom utskottet var det ju så, att även
om den tanke, som huvudmotionären
anförde från denna plats för en stund
sedan, i början förelåg, övergick man
under behandlingen av ärendet till uppfattningen,
att man helt enkelt icke
kunde yrka avslag på Kungl. Maj:ts
proposition. I stället gick man in för
reservationens linje, som innebär att
lagen skulle gälla endast ett år. Herr
Stjärne yrkade nu bifall till denna reservation.
Men vad är det för fara, om
man tager Kungl. Maj:ts förslag? Det
är väl ingen som tror, att Kungl. Maj:t
bär för avsikt att ha denna lag kvar
av rent regleringsbegär, utan det är väl
för att tillgodose samhällets behov,
som man vill ha lagstiftningen. Reservanterna
säga kanske, att om ett år kan
den elektriska industrien förse kraftstationerna
med de aggregat som behövas.
Men vi ha bevis för att detta icke
går. Vederbörande ha icke kunnat lova
det utan ha ansett, att en tidsfrist av
fem år är nödvändig för att kraftstationerna
skola bli utbyggda så, att det
nödvändiga behovet kan tillfredsställas.

Denna lagstiftning avser att tillgodose
samhällets viktigaste institutioner och
näringar och är icke obehövlig, såsom
man vill göra gällande. Man kan ju i
likhet med herr Werner säga, att rättssäkerheten
fordrar att vi avslå propositionen.
Men, mina damer och herrar,
är det icke så, att det bästa för landet
och för näringslivet är att det kan ordnas
så, att just de industrier och de företag,
som iiro bäst betjänta därav, också
bli tillgodosedda med elektrisk kraft?

.lag kan icke finna, herr talman, att
de anföranden som hållits vederlagt nå -

got av vad som har framhållits och föreslagits
i propositionen och icke heller
vad utskottet i denna fråga har anfört.
Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr STJÄRNE (kort genmäle): Herr
talman! Den föregående talaren ville
göra gällande, att vi ha glömt hur det
var för några år sedan, då det var alldeles
nödvändigt att företaga ransonering,
och han menade att sådana förhållanden
kunna återkomma. Nej, vi ha
icke glömt detta. Vi ha i reservationen
tydligt uttalat, att vi äro på samma
linje som utskottet i fråga om nödvändigheten
att företaga regleringar och
att ge Kungl. Maj :t fullmakt härför.
Men vi ha ju andra fullmaktslagar, som
vi icke tro kunna upphävas om ett år.
Beträffande dem har ingen antydan
gjorts om att de skola gälla mer än ett
år. Varför skall man göra ett undantag
här? Det frågar man sig ovillkorligen.

Dessutom bör det väl för riksdagen
vara av utomordentligt stort värde att
för varje år få del av läget på detta,
som jag sade, för vår försörjning så
ytterst livsviktiga område. Varför kan
icke riksdagen för varje år få taga del
av detta och ytterligare förlänga lagen
på ett år? Detta är, tycker jag, en billig
fordran från riksdagens sida.

Jag kan icke förstå, att den ärade
talesmannen för utskottet har något
fog för sin uppfattning, att lagen ovillkorligen
måste gälla fem år, med den
motivering han hade. De andra fullmaktslagarna
äro, som jag nämnde, gällande
ett år och förlängas undan för
undan. Varför då icke göra likadant
här? Jag kan icke se några olägenheter
av en sådan anordning.

Jag ber fortfarande få yrka bifall
till reservationen.

Herr HELLBACKEN (kort genmäle):
Herr talman! Jag utgår ifrån alt herr
Stjärne läst yttrandena över den föreslagna
lagstiftningen. De som yttrat sig

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Regleringen av förbrukningen av elektrisk kraft.

ha förklarat, att det icke är möjligt att
efter en kortare tidsfrist än fem år
släppa denna lag. Vederbörande kunna
icke leverera aggregaten förrän 1952,
1953 och 1954. Varför skulle man ha en
lagstiftning för ett år och sedan prolongera
den år efter år, när man vet,
att den icke kan upphöra tidigare än
efter fem år? Jag tycker att en utskottsledamot
bör ha läst vad som står i yttrandena
innan han uttalar sig.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag skall
försöka begränsa mig till endast ett
par synpunkter, eftersom debatten i
denna fråga redan pågått ganska länge.

Om en sak äro alla ense, nämligen
att det är nödvändigt med särskilda
lagstiftningsåtgärder i den situation,
som för närvarande är för handen. Så
långt kan jag instämma i vad den ärade
representanten för utskottsmajoriteten,
herr Hellbacken, yttrade. Men därifrån
och till att säga, att denna lösning uteslutande
kan ske efter de linjer, som
regeringen har dragit upp och andra
lagutskottets majoritet tillstyrkt, är steget
långt. Det måste härvidlag liksom i
fråga om andra fullmaktslagar finnas
en metod, genom vilken man kan tillgodose
å ena sidan behovssynpunkterna,
å andra sidan rättssynpunkterna.

Jag fick det intrycket i den debatt,
som fördes i frågan i första kammaren,
att regeringen ville ge lagen denna
långa giltighetstid av fem år därför
att den ansåg, att det var en fördel för
kraftföretagen vid kontraktsskrivningen
att ha lagen att peka på. Man skulle
alltså med andra ord utnyttja bristsituationen
för att införa åtminstone
möjligheter till den mest ingående produktionsreglering.
Såvitt jag förstår är
denna synpunkt, även om den kan vara
förklarlig, i varje fall alldeles ny när
det gäller vårt regleringssamhälle, och
jag tvivlar verkligen på att det på något
sätt kan ligga i riksdagens intresse
att acceptera dylika utgångspunkter.

Sedan är det väl också så i detta fall,
att om vi skulle komma i den situationen,
att en elransonering blir ofrånkomlig,
denna kan anordnas på flera
olika sätt. Man kan söka lösa svårigheterna
genom att göra en lika stor
nedsättning för alla industrier eller för
alla konsumenter, möjligen med några
få gradationer, men man kan också
gå till väga på det sättet, att man helt
och hållet stoppar vissa industrier, medan
andra däremot få kraft, detta givetvis
då med den motiveringen, att just
den eller den produktionen under förhandenvarande
omständigheter bedömes
som viktigast. Jag ställer då till
statsrådet den frågan: Skall riksdagen
i ett sådant läge ge Kungl. Maj:t fullmakt
även i det senare hänseendet, så
att Kungl. Maj:t, låt vara pressad av
en nödsituation, skall kunna göra ingripanden,
som måste göra intrång på
vad man kallar näringsfriheten? Vi ha
många gånger diskuterat om näringsfrihetens
rätta natur. Näringsfrihetsförordningen
tillkom under ståndstiden
i enlighet med de fyra ståndens önskan.
För närvarande anse vi väl ändå,
att näringsfrihetsförordningen är att
betrakta som en civillag och att rubbningar
i densamma böra ske i lagstiftningsform.

Dessutom ha vi frågan om ersättning.
Detta är alltid ett mycket svårt problem
i kristider. Man kan naturligtvis
icke i en enda formel lösa spörsmålet,
huruvida det allmänna skall vara skyldigt
att lämna ersättning för det intrång,
som kan vållas genom ransoneringar.
Under krig ha vi i allmänhet
tillämpat den regeln, att någon ersättningsskyldighet
för samhället icke föreligger,
detta framför allt därför att
vi vid dessa ransoneringar eftersträvat
att göra nedsättningarna lika för olika
grupper. Men om nedsättningarna här
av näringspolitiska skäl skulle bli hårdare
för vissa och mindre hårda för
andra, är det då lika lätt att säga, att
någon ersättningsskyldighet icke före -

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

Regleringen av förbrukningen av elektrisk kraft.

ligger för det allmänna? Mig synes denna
fråga så svår, att jag icke tycker att
det är tillräckligt att domstolarna lösa
den från allmänna rättsgrundsatser —
en antydan att så skulle ske gjordes i
förstakammardebatten av statsrådet
Sköld. Har man själva utgångspunkten
klar för sig, borde man anse den riktiga
ordningen vara, att riksdagen härvidlag
bar medbestämmanderätt och fastställer
de eventuella grundsatserna för en
statlig ersättningsskyldighet. Jag vill
också fästa uppmärksamheten på att eu
av ledamöterna i lagrådet gick mycket
ingående in på den brist i lagstiftningen,
som frånvaron av ersättningsregler
utgjorde. I förfoganderättskommittén,
som för några månader sedan
lämnade fram sitt betänkande — jag
var själv en’ av ledamöterna i denna
kommitté — var man mycket angelägen
om att ersättningsproblemet i sammanhang
med statliga regleringar efter
kriget skulle underkastas en särskild
utredning.

Till sist, herr talman, ännu en sak.
Nu säger man kanske — statsrådet kommer
kanhända att säga det om ett par
minuter — att det icke är så stor skillnad,
om riksdagen lämnar en fullmakt
på fem år eller ett år, ty skulle det
hända något under de fem åren, kan
riksdagen ändra lagen, t. ex. göra någon
inskränkning i denna, med utnyttjande
av motionsrätten. Det är dock en
väsentlig skillnad rent konstitutionellt
sett mellan att antaga en fullmaktslag
på ett år och antaga den på fem år. Tv
skall en ändring ske i den femåriga
lagen, fordras det härför samstämmigt
beslut av båda kamrarna. Om lagen
däremot skall förnyas varje år, har
varje kammare liksom vid varje lagstiftningsakt
ett veto. Går en av kamrarna
icke med på lagen, bar icke regeringen
möjlighet att få lagstiftningen
prolongerad. Ur riksdagens synpunkt
— och det kan hända åtskilligt på fem
år, t. ex. att det blir en omkastning av
majoriteten — är det, menar jag, ett

allmängiltigt intresse, som är oberoende
av tillfälliga majoriteter, att när det
gäller så viktiga inskridanden som dem,
som äro innefattade i denna lagstiftning,
fullmakten icke utsträckes längre
tid än ett år. Häri ser jag den största
och väsentliga skillnaden mellan den
lagstiftning, som Kungl. Maj:t och utskottet
föreslå, och den, som reservanterna
ha föreslagit.

Till sist vill jag i överensstämmelse
med mitt ställningstagande i förfoganderättskommittén
deklarera, att jag personligen
helst hade sett att mer vittgående
förordnanden, även om Konungen
skulle utnyttja sin provisoriska rätt,
skulle underställas riksdagen. Såvitt
jag ser, har det i den ytterligt lakoniska
utskottsreservationen inte blivit något
kvar av detta yrkande i högermotionen.
Om Konungen skulle bli nödsakad
att vidtaga åtgärder på egen -hand,
exempelvis när riksdagen inte är samlad,
finner jag det för egen del mycket
naturligt, att man åtminstone tillämpar
de principer, som ha uppställts för ingripanden
enligt förfoganderättslagen i
en annan proposition, nämligen att
Kungl. Maj:t senare lämnar riksdagen
meddelande om dessa ingripanden.

Herr talman! Med dessa ord hemställer
jag om bifall till reservationen.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Det
lagförslag, som här föreligger, syftar
till att för näringslivet möjliggöra en
planering, då det gäller den elektriska
kraften. Det har tidigare funnits möjlighet
till ingripande regleringsåtgärder
genom de olika fullmaktslagar, som
riksdagen bar beslutat. I propositionen
har man inte ansett sig kunna utgå
ifrån att den elkraftbrist, som kan uppkomma
under den ifrågavarande t i 11-lämpningsperioden för lagen, skulle
vara föranledd av krig eller krigsfara.
I propositionen har man diirför ansett,
att det numera inte föreligger sådana

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Regleringen av förbrukningen av elektrisk kraft.

omständigheter, att man rimligen kan
säga, att elkraftfrågan bör bedömas på
samma sätt som tidigare skett under
krigsåren.

Den yttersta orsaken till att denna
proposition framlagts är väl den glädjande
expansion, som bar förekommit
inom det svenska näringslivet under
det senaste årtiondet. Man kan naturligtvis
även vända på satsen och säga,
att elkraftbristen lika mycket beror på
att vi inte hunnit bygga ut våra kraftverk
på förut beräknat sätt. Det råder
under sådana förhållanden inget tvivel
om att det, under förutsättning att den
ekonomiska konjunkturen kommer att
hålla sig, kan uppstå brist på elektrisk
kraft här i landet. Frågan är då, huruvida
kraftleverantörerna i en sådan
bristsituation själva skola få fördela
den elektriska kraften så rättvist som
möjligt eller om man från myndigheternas
sida skall åtaga sig denna fördelningsuppgift.

Det föreligger i ämnet en framställning
från statens bränslekommission,
som i sin tur fått en påstötning i saken
från vattenfallsstyrelsen. I denna framställning
har man hemställt om att den
nuvarande fullmaktslagen skulle ersättas
med en lagstiftning sådan som föreslagits
i den förevarande propositionen.
Till undvikande av missförstånd vill
jag här tillägga, att det inte enbart är
vattenfallsstyrelsen, som har gjort denna
hemställan, utan bakom denna hemställan
står även centrala driftledningen,
d. v. s. i huvudsak samtliga kraftproducenter
i landet. När så är förhållandet,
förefaller det mig vara riktigt
att betrakta den föreslagna lagstiftningen
som ett försök att lösa en
rent praktisk angelägenhet.

Tvist har nu uppkommit, huruvida
lagen skall gälla under ett år eller under
fem år. Jag förstår, att man kan
ställa den frågan under debatt. Motivet
för den framställning, som har föranlett
propositionen, är emellertid, att
man från de olika kraftföretagens sida

vill planera verksamheten för den närmaste
tiden. Kraftföretagen vilja ha
möjlighet att skriva kontrakt med konsumenterna
på ett sådant sätt, som om
förhållandena vore normala. Genom
den nu föreslagna lagstiftningen få
kraftleverantörerna en garanti att, för
den händelse det skulle uppstå alldeles
särskilda svårigheter för kraftleveranserna,
vederbörande kunna falla
tillbaka på rätten att hemställa till
myndigheterna att ransonera elkraften.

Jag har personlig erfarenhet av hur
svårt det är att åstadkomma full rättvisa,
när det gäller att ransonera den
elektriska energien. Det går praktiskt
taget inte att uppnå detta mål, i varje
fall inte när det gäller de hundratusentals
konsumenter, som bestå av små
kraftförbrukare. Det är» inte heller
dessa grupper av mindre förbrukare,
som man i första hand har diskuterat
i samband med detta lagförslag, utan
man har till huvudsaklig del sysslat
med frågan om hur det skall gå för
näringslivet.

Jag föreställer mig, att man då i
första hand vill ha ett svar på frågan
om liur vid en elransonering sådana
företag, vilka ha varit verksamma under
lång tid och med långtidskontrakt,
skola behandlas i förhållande till exempelvis
relativt nya industrier, som nyligen
ha kommit till stånd.

Herr Sjölin ställde den frågan, hur
man i en sådan situation skulle taga
hänsyn till kapacitetsutvidgningar. Jag
vill svara herr Sjölin på följande sätt.
I en situation, då man tvingas ransonera
den elektriska energien, kommer
samhällsintresset att få träda i förgrunden.
Vi hade ju som sagt en elransonering
under åren 1947 och 1948. Vi
fingo då lägga vissa planer till grund
för fördelningen av den tillgängliga
energien. Trots att det många gånger
såg kritiskt ut, lyckades vi fördela de
knappa kraftmängderna på ett sådant
sätt, att man kan säga att i varje fall
inga större orättvisor uppstodo. Jag

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

Regleringen av förbrukningen av elektrisk kraft.

föreställer mig, att det i en eventuellt
uppkommande ny bristsituation kommer
att tillämpas i stort sett samma
principer, som lågo till grund för ransoneringarna
under 1947 och 1948.

Vi hoppas emellertid alla, att vi skola
slippa ifrån sådana ingrepp och att
hela denna lagstiftning, som ju är av
beredskapskaraktär, inte skall behöva
träda i praktisk tillämpning. Det är väl
ingen som tror, att det skulle finnas
någon regering här i landet, som skulle
komma på den befängda idén att använda
dessa fullmakter utan att det förelåg
absolut tvingande omständigheter.
Dylika omständigheter måste således
vara för handen för att regeringen
skall kunna tillgripa dessa fullmakter.
Det är vidare självklart, att man vid en
eventuell elransonering måste taga all
möjlig hänsyn till de olika förbrukarna
av elkraft. Med den erfarenhet vi
nu ha vunnit från de föregående ransoneringarna
på detta område ha vi
bättre förutsättningar än tidigare att få
till stånd en rimlig och rättvis ransonering.

Rörande ersättningsfrågan skall jag
gärna medge, att man kan ställa problemet,
huruvida man inte borde ha
reglerat dessa ting redan nu. Jag har
emellertid för egen del funnit, att man
inte nu bör försöka sig på en sådan
lösning, i synnerhet som man, vilket
jag tidigare antytt, kan hoppas på att
denna lagstiftning inte skall behöva
tillämpas.

Herr Håstad ansåg, att den nu föreslagna
lagstiftningen skulle komma att
innebära en inskränkning i näringsfriheten.
Ja, det är alldeles klart, att
denna lagstiftning kan komma att få
sådana konsekvenser. Men från den
utgångspunkt, som jag har valt här för
mitt anförande, finner jag det uppenbart,
att om eu bristsituation uppkommer,
så måste antingen de enskilda
kraftleverantörerna eller myndigheterna
ransonera den tillgängliga elkraften.
Även om kraftleverantörerna själ -

va skulle få till uppgift att fördela elkraften
på förbrukarna, måste detta således
medföra ingrepp i den enskildes
näringsutövning, eller bur, herr Håstad?
Detta gäller i all synnerhet, när
hela distributionsnätet numera tenderar
till att bli en enda enhet.

Herr Sjölin frågade, om statens verk
skulle bli gynnade vid en eventuell elransonering.
Jag trodde verkligen, att
herr Sjölin hade kunskap om att statens
företag ingalunda blevo favoriserade
under de ransoneringsperioder,
som vi ha bakom oss, utan alldeles
tvärtom. Det finns under sådana förhållanden
ingen anledning för mig att
göra något uttalande på den punkten.

De sakliga motiv, som ha föranlett
regeringen att begära att denna lagstiftnings
giltighetsperiod skulle omfatta
fem år, ha uteslutande rent praktisk
karaktär. Kraftleverantörerna ha,
som jag nyss nämnde, förklarat att de
måste ha en förvissning om att en elransonering
kan inträda. Från kraftleverantörernas
sida hävdas nämligen,
att om de inte få denna ransoneringsrätt,
så måste de göra alla möjliga reservationer
i sina kontrakt.

När nu hela denna grupp av producenter
av elektrisk energi är ense om
att det är ett synnerligen angeläget producentönskemål
att få till stånd en lagstiftning
av denna karaktär, kan jag
inte finna att ett antagande av denna
lag skulle vålla några allvarliga bekymmer
vare sig ur praktiska eller de mera
konstitutionella synpunkter, som herr
Håstad här framförde. Jag kan givetvis
inse, att det i konstitutionellt avseende
är jämförelsevis svårt att göra en ändring
i en av riksdagen redan beviljad
fullmaktslagstiftning. Men å andra sidan
är det väl knappast riktigt att i
detta sammanhang bortse från alt riksdagen
åtskilliga gånger har klandrat
regeringen för att den använt detta begrepp,
krig eller krigsfara, vid olika
tillfällen, då det begreppet icke hade
bort vara tillämpligt. I detta fall har

4 — Andra kammarens protokoll Nr 14.

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Regleringen av förbrukningen av elektrisk kraft.

regeringen i stället klart sagt ifrån till
riksdagen, att man inte tänker använda
detta begrepp, krig eller krigsfara,
utan att man i stället ämnar förfara på
visst sätt under vissa givna förutsättningar
och att regeringen för den skull
hemställer om en fullmakt. Såvitt jag
kan inse, står således den nu föreslagna
lagstiftningen helt i överensstämmelse
med de allmänna synpunkter,
som tidigare ha anförts här i riksdagen.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Först vill
jag uttala, att jag är något förvånad
över att statsrådet Ericsson så lätt viftar
bort alla andra intressen än själva
producentintressena i denna fråga. Det
förhåller sig visserligen så, vilket statsrådet
Ericsson framhöll, att denna proposition
har tillkommit på framställning
av bränslekommissionen. Jag har
emellertid i denna proposition förgäves
letat efter några yttranden i frågan
från annat håll än från vattenfallsstyrelsen.
Det förhåller sig väl så, att
i denna lagstiftning ett otal mot varandra
stridande intressen är involverat.
Jag tycker därför att man redan i detta
avseende kan uttala sin förvåning.

Jag har inte haft tillräcklig kontakt
med vederbörande näringsorganisationer
för att kunna bilda mig någon bestämd
uppfattning om huruvida vad
statsrådet Ericsson här anförde rörande
behovet av en femårig lagstiftning
för uppgörande av kontrakt o. d. är riktigt
eller överdrivet. Jag vill emellertid
fråga statsrådet Ericsson, om han
verkligen tror, att det i fråga om kontraktskrivning
och annat skulle komma
att se så mycket annorlunda ut, om
denna lagstiftning av en enhällig riksdag
skulle antagas gälla för ett år i
stället för fem år. Tror statsrådet
Ericsson, att våra kraftföretag så helt
rätta sina dispositioner efter den omständigheten,
om det blir en femårig
lagstiftningsperiod eller ej? Jag tvivlar
i allra högsta grad på detta.

Jag reagerar även en aning mot vad
statsrådet Ericsson sade om att vid en
ransonering skulle samhällsintresset
träda i förgrunden. Det är självfallet
ingen som på något sätt gör gällande,
att regeringen skulle ställa något annat
intresse än samhällsintresset främst.
Men även de intressen, som komma att
bli lidande i en bristsituation, äro väl
samhällsintressen? Dessa sistnämnda
intressen kunna självfallet göra anspråk
på rättsskydd. Men frågan härom
har statsrådet helt underlåtit att
ägna någon uppmärksamhet åt i propositionen.

Herr talman! Jag kan under sådana
förhållanden inte finna, att vad statsrådet
Ericsson här har anfört på något
sätt utgör tvingande skäl för kammaren
att gå på den femåriga linjen. Däremot
finns det enligt min mening inga
skäl att motsätta sig att denna lagstiftning
skall gälla endast ett år för att
sedan prolongeras, i den mån det nu
skulle visa sig behövligt. Jag anser det
emellertid vara av stor vikt att regler
snarast utformas rörande ersättningsfrågan.
I varje fall bör riksdagen enligt
min mening ställa vissa förbehåll
om beslutanderätten, när det gäller ersättningsfrågan.
För detta år är det ej
möjligt.

Herr SJÖLIN: Herr talman! Jag vill
upplysa statsrådet Ericsson om att jag
ingalunda tänkt mig att statens företag
skulle på något sätt favoriseras vid en
kommande elransonering. Jag berörde
emellertid frågan om tilldelningen av
de statliga företagen närmast för att
påvisa de svårigheter, som kunna uppkomma
på detta område. Statsrådet
Ericsson erkände ju själv i sitt anförande
de stora svårigheter, som föreligga,
då det gäller att skapa rättvisa i
samband med en elransonering.

Beträffande sedan frågan om denna
lag skall gälla i fem år eller endast ett
år vill jag framhålla, att det ur saklig

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

Regleringen av förbrukningen av elektrisk kraft.

synpunkt med hänsyn till kontraktskrivning
o. d. knappast finns någon
anledning att yrka på en särskilt lång
giltighetsperiod för denna lag. Kontrakten
i fråga skrivas nämligen under alla
förhållanden med en force majeureklausul,
däri vederbörande leverantörer
bland andra förbehåll fritaga sig från
leverans i händelse av exempelvis vattenbrist.
Redan nu innehålla leveranskontrakten
dylika förbehåll. Jag är
övertygad om att kraftleverantörerna
även i fortsättningen komma att bibehålla
dessa klausuler.

I anledning av herr Hellbackens anförande
vill jag säga, att det inte var
min avsikt att undanröja möjligheterna
att ordna en elransonering, när så
skulle behövas. Ett avslag på Kung].
Maj :ts proposition i detta fall skulle
inte få detta till följd utan innebär endast,
att vi skulle behålla den ordning
vi nu ha, d. v. s. att den lag, som vi
ha haft sedan 1941, skulle även i fortsättningen
förlängas för ett år i sänder.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman!

Herr Hastad framhöll, att han förgäves
hade spanat efter några yttranden
i propositionen från andra producenter
än vattenfallsstyrelsen. Det är riktigt,
att det i propositionen inte finns
någon uppgift om att andra producenter
än vattenfallsstyrelsen ha gjort någon
framställning i detta ämne. Efter
debatten i första kammaren i denna
fråga, där jag tog mig friheten att utgå
från såsom givet, att den centrala
driftsledningen låg bakom denna framställning,
har jag fått bekräftelse på att
inga som helst delade meningar bland
producenterna föreligga på detta område.
överläggningar ha tidigare ägt
rum mellan producenterna, och det
befanns då lämpligt att vattenfallsstyrelsen
gjorde denna hemställan till
bränslekommissionen.

Herr Håstad frågade vidare, om jag

trodde, att det skulle uppstå någon
skillnad för producenterna, om denna
lagstiftning kom att gälla under ett år
i stället för under fem år. Jag vill då
återigen falla tillbaka på det grundläggande
motivet för denna lagstiftning,
nämligen planeringen. Det är visserligen
sant, att om en enhällig riksdag beslutar
eu förlängning av den nu gällande
lagstiftningen under ett år, så
kunna dessa leverantörer utgå ifrån att
även nästa års riksdag beviljar Kungl.
Maj:t en liknande fullmakt, men någon
absolut säkerhet härför finns inte. Det
är just ett besked på den punkten, som
leverantörerna här ha begärt. Det är
därför som denna lagstiftning utformats
på det nu föreslagna sättet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; samt3:o)
bifall till motionerna I: 250 och II: 315;
och fann herr förste vice talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Håstad
begärde emellertid votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Allmänna barnbidrag för barn, som intagits på nomadskolhem eller eljest inackorderats
för obligatorisk skolgång.

råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 99 ja
och 90 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat andra
lagutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen
den 15 december 1944 (nr 779)
om kristillägg å daghjälp från erkända
arbetslöshetskassor;

nr 11, i anledning av väckta motioner
dels om utredning rörande tillämpningen
av gällande bestämmelser angående
folkpension, som tillkommer sinnesslöa,
dels ock om ändrad ordning för
utbetalning av folkpension, som tillkommer
å allmän sjukvårdsanstalt intagen
pensionstagare; och

nr 12, i anledning av väckt motion
angående viss ändring av 4 § 1 mom.
lagen om folkpensionering.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 15.

Allmänna barnbidrag för barn, som intagits
på nomadskolhem eller eljest inackorderats
för obligatorisk skolgång.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta motioner
angående grunderna för allmänna barnbidrag
för barn, som intagits på nomadskolhem
eller eljest inackorderats för
obligatorisk skolgång.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Fru BOMAN: Herr talman! Det finns
ingen anledning att ställa något yrkan -

de med anledning av den avslagna motionen.
Strax i slutet på sin motivering
säger nämligen utskottet, att socialstyrelsen
enligt sitt uttalande kommer att
föreslå åtgärder i det syfte motionärerna
avsett och att uttalandet därjämte
tyder på att förslaget kommer att framläggas
inom den närmaste tiden. Så
långt skulle jag alltså ha anledning att
vara nöjd.

Jag skulle emellertid vilja säga ett par
ord om det resonemang, som förts av
ett par av de remissinstanser, som refererats
i utskottets utlåtande. Tre remissinstanser
ha blivit åtsporda i frågan om
lapparnas barnbidrag, nämligen skolöverstyrelsen,
socialstyrelsen och länsstyrelsen
i Norrbottens län. Samtliga tre
instanser deklarera sin positiva inställning
till saken och ha klart för sig, att
barnbidragslagen i detta fall har fått en
olycklig utformning och att den måste
bli föremål för en översyn och en omarbetning,
så att rättvisare förhållanden
skapas. Som det nu är bli ju lapparnas
barn utan barnbidrag tre kvartal av
året, därför att de skolhem på vilka de
vistas ha hundraprocentigt understöd
av staten i motsats till andra skolhem,
som ha 80-procentigt bidrag. Skolöverstyrelsen
kommer emellertid med ett
förslag i denna fråga, låt vara infogat
i den allmänna översynen, nämligen att
lappbarnen skulle kompenseras med ett
bidrag på 100 kronor till hjälp till kläder.
Socialstyrelsen säger däremot, att
skulle man skapa rättvisa i detta fall,
skulle barnbidrag inte utgå till föräldrar,
vilkas barn vårdas utom hemmet
och således icke heller till föräldrar till
barn som vistas å vanliga statliga skolhem.
Därigenom skulle dessa föräldrar
komma att likställas med lapparna. Det
var inte en sådan rättvisa jag eftersträvade
när jag motionerade i den här saken.
Jag vill så gärna att alla övriga
skola få behålla sitt barnbidrag, ty det
rör sådana grupper, som verkligen behöva
det.

Onsdagen den 27 april 1949 fm. Nr 14.

Skyddshemmens och ungdomsvårdsskolornas klientels öden.

Jag skulle emellertid vilja lägga ännu
en synpunkt på saken. Man har i den
allmänna sparkainpanjen särskilt vänt
sig till uppbärare av barnbidrag med en
vädjan att inte för närvarande förbruka
bidragen utan avsätta dem till kommande
behov, framförallt till barnens
fortsatta fostran och utbildning. Om
man skulle gå in för den linje, som socialstyrelsen
här vidrör, skulle ju föräldrarna
till de barn det här gäller berövas
denna möjlighet. Det var väl inte
meningen med barnbidragen, att de
helt och hållet skulle förbrukas utan de
voro väl också avsedda för kommande
behov. Under sådana förhållanden anser
jag att alla barn, som inte kunna få
vistas hemma, böra ha lika rätt till barnbidrag.
Det är inte vare sig i barnens
eller föräldrarnas intresse, att barnen
skola vistas vid skolhem. Det är helt
enkelt en nödvändighetsåtgärd att centralisera
skolgången för barn från isolerade
trakter och ordna skolhem i anslutning
därtill. Givetvis vore det mycket
bättre om barnen under hela året
kunde få vistas i sina hem.

Herr talman! Jag har som sagt intet
yrkande, men jag ville gärna skicka den
lilla hälsningen med till socialministern,
att när man nu går in för att ordna
denna angelägenhet, rättvisa må vederfaras
barnfamiljerna på så sätt, att de
allesammans få sina barnbidrag.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Jag skall med tanke på den långa föredragningslistan
och den begränsade tiden
med anledning av fru Bomans yttrande
endast tillägga, att det inte råder
några delade meningar om den uppfattning
som motionärerna framfört och att
Kungl. Maj:t så sent som i januari i år
föranstaltat om eu utredning av frågan
ungefär i det syfte motionärerna ha
föreslagit.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
endast yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat andra
lagutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen
den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring
för vissa yrkessjukdomar, dels ock
i ämnet väckta motioner; och

nr 15, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 17.

Skyddshemmens och ungdomsvårdsskolornas
klientels öden.

Föredrogs andra kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, i anledning
av väckt motion angående undersökning
av skyddshemmens och
ungdomsvårdsskolornas klientels öden.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr JOHNSSON i Stockholm: Herr
talman! I den motion, som utskottet i
detta utlåtande behandlat, har jag föreslagit
att en undersökning skulle göras,
så att riksdagen och därmed allmänheten
skulle erhålla upplysning om hur
det gått för de unga människor som
samhället haft i sin vård på de s. k.
skyddshemmen eller ungdomsvårdsskolorna.
Skyddshemmen ha ju under
många år varit föremål för mycken
offentlig uppmärksamhet och mer eller
mindre ovederhäftig kritik. Under en
tidigare period kritiserades dessa hem
för att disciplinen diir på sina håll var

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fin.

Skyddshemmens och ungdomsvårdsskolornas klientels öden.

för hård. Nu befinna vi oss i en helt
annan period, då vi pröva andra metoder,
moderna radikala fostringsteorier.
Nu kommer kritiken från annat håll,
från dem som bo i närheten av dessa
hem, hela byar, socknar och landsändar.
Samma tidningar, som förut öppnade
sina spalter för kritiken mot disciplinen
och de strama linjerna, skriva
nu om alla rymningar och all skadegörelse,
som eleverna åstadkomma under
sina utflykter. Under sådana förhållanden
måste ju allmänheten få den
uppfattningen, att dessa skyddshem
eller ungdomsvårdsskolor inte uträtta
något positivt och att värdet av den
uppfostran de giva kan ifrågasättas. Det
var därför jag menat, att en undersökning,
som skulle ha klart ådagalagt, att
det dock i verkligheten förhölle sig annorlunda,
skulle ha varit så betydelsefull.

Själv har jag i mer än 20 år fått stå
i ledningen för fyra skyddshem för flickor.
De leddes efter principen att eleverna
skulle fostras till ordning, arbetsamhet
och respekt för samhälle och lagar.
Till hjälp i denna personliga fostran
togs också det kristna budskapet.
Fastän det vid dessa hem rörde sig om
det svåraste elevmaterialet, så var det
förunderligt att se vad som ändå kunde
göras av dessa flickor och hur de knötos
i stor tillgivenhet till skyddshemmet
och dess personal. Det skulle säkert
innebära en överraskning för många,
om de resultat kunde visas upp, som
verkligen vinnas i dessa skyddshem.
Jag kan inte helt bedöma hur det över
hela linjen står till nu, då de gamla
fostringsformerna till stor del utbytts
mot nya. Jag vet ju, att på vissa håll
ungdomsvårdsverksamheten är ganska
underminerad och att bland personalen
flera kämpa med den känslan, att det
hela är ganska hopplöst och meningslöst.
Hur personalen på dessa hem, där
läget kommit i gungning. ånyo skall
kunna få detta under kontroll, är inte
lätt att säga. Vi få bara hoppas, att det

verkligen skall lyckas. Skulle det emellertid
visa sig, att de ändrade uppfostringsmetoderna
ha kommit till korta inför
verkligheten, måste vi ha mod att
ändra på dem. Men bortsett från dessa
olyckliga sammanträffanden av speciella
omständigheter kan den som känner
läget ändå intyga, att arbetet vid
våra ungdomsvårdsskolor många gånger
lämnar helt överraskande goda resultat.

Socialstyrelsen, som yttrat sig mycket
välvilligt över motionen, har ansett, att
det skulle kosta för mycket pengar att
vid en undersökning gå tillbaka ända till
den tid då skyddshemsverksamheten började,
och menar att det räcker med den
undersökning som hädanefter automatiskt
kommer att göras genom eftervårdskonsulenterna.
När jag för min del
önskade en undersökning från begynnelsen,
var det bl. a. just av den anledningen,
att här har den ena fostringsformen
avlöst den andra, och det
skulle ha varit mycket lärorikt att se
vad resultatet blivit av den ena och den
andra. Inte minst för de kristna organisationer,
som tidigare varit inkopplade
på och som lagt ned så oerhört
mycket personligt arbete på denna fostran,
skulle det varit av intresse att veta
hur arbetet lyckats. Och när nu dessa institutioner
avkopplas undan för undan
och staten tar vid med sina större resurser
men också till synnerligen ökade
kostnader, kunde det ju också vara intressant
med en jämförelse, för att utröna
om de enskilda institutionerna
lyckats sämre eller om de till äventyrs
skulle ha råkat utföra uppgiften lika
bra eller bättre.

Jag tror i varje fall, herr talman, att
även om för närvarande och på sina
håll mycket stora vanskligheter vidlåda
denna fostran, så är den dock den enda
möjligheten att få ett grepp om dessa
missanpassade ungdomar och att i görligaste
mån skydda samhället för deras
skadegörelse. Om nu inte socialstyrelsen
vill föra undersökningen bakåt, få
vi hoppas, att undersökningen för

Onsdagen den 27 april 1949 fm. Nr 14.

Den personlighetsvårdande verksamheten i vissa anstalter.

framtiden skall kunna redovisa sådana
resultat, att riksdagen känner att dessa
svara mot vad denna vård kostar samhället.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 18.

Den personlighetsvårdande verksamheten
i vissa anstalter.

Föredrogs andra kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 6, i anledning
av väckt motion angående den
personlighetsvårdande verksamheten i
sociala anstalter och fångvårdsanstalter.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Det nattliga anfall, som för
några veckor sedan här i kammaren
riktades mot kristna inslag i socialvården,
blev ju vederbörligen tillbakaslaget
både från regeringshåll och från enskilda
kammarledamöter. Om man trots
den beklagligt negativa tendensen i herr
Wallentheims anförande den gången
skulle försöka sig på en välvillig tolkning
av denna attack och plocka fram
något enda litet positivt drag — fast
jag medger att det är ganska svårt —
så skulle det väl vara hans reaktion
mot att han mot sin bestämda önskan
fick lyssna till en kristen förkunnelse,
då han var upptagen av en sysselsättning
som han fann mera betydelsefull,
nämligen att lyssna till ett anförande
i radio av herr Ture Ncrman. På den
punkten bör man nog så långt det är
möjligt hålla på friheten för den enskilde
att lyssna eller inte. Men jag tror
att detta är ett exempel på sådana där
beklagliga undantagshändelser, då litet
större kompetens framför allt i psykologi
hos människovärdens och särskilt
personlighetsvårdens handhavare
skulle vara önskvärd.

Att det i det stora hela finns takt och
finkänsla hos dessa funktionärer vid
sjukhusen bevisas emellertid av den
enquéte som verkställts av kommittén
för den andliga vården vid sjukhusen
bland sjukhuspatienterna rörande behovet
av andlig hjälp och vägledning. Man
visar enligt vad som framkommit vid
denna undersökning ett mycket stort
intresse för andlig hjälp och stort förtroende
för denna hjälps företrädare,
trots att den andliga vården för närvarande
är bristfälligt ordnad vid sjukhusen.
Syftet med min motion är egentligen
inte i första hand att få till stånd
en utökad personlighetsvård av andlig
art vid sociala anstalter utan en mera
kvalificerad; i den mån de som utgöra
anstalternas klientel själva önska få sina
andliga behov tillgodosedda böra de
mötas av själavårdare som stå på en
verkligt hög nivå i fråga om kunskap i
psykologi och erfarenhet av människobehandling.
Jag tror rent av att det är
viktigare på dessa anstalter än på sjukhusen,
därför att sådana anstalter ofta
ligga på landsbygden, där det finns betydligt
mindre tillgång till psykologiskt
kompetenta själasörjare än i städerna.
Det är också så, att det klientel, som är
intaget på dessa anstalter, är berövat
sin frihet med alla de speciella reaktionsfenomen,
som därmed sammanhänga.

Jag tror inte att det här, som utskottet
säger, gäller en kostnadsfråga utan snarare
eu urvalsfråga. I stället för provinsialläkaren
på den ort, där en ungdomsvårdsskola
eller en alkoholistanstalt
är belägen, anlitar man nu i ökad
mån för läkaruppgifterna speciella läkare,
rådgivande psykiater, som man
hämtar ifrån angränsande städer. Skulle
man inte på det personlighetsvårdande
området kunna göra likadant? I stället
för kyrkoherden eller någon präst i
församlingen såsom självskriven skulle
man alltså kunna anlita psykologiskt
kunniga och speciellt erfarna själavårdare
eller konsulenter från intilliggande

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Den personlighetsvårdande verksamheten i vissa anstalter.

orter och städer. Kostnadsökningen
skulle säkert inte bli nämnvärd.

I detta sammanhang skulle jag vilja
vidröra en annan fråga, nämligen kravet
på att den andliga vården bör bedrivas
utan kyrkopolitisk specialfärg, alltså
konfessionslöst. Jag skall inte uppehålla
mig vidare vid saken, då jag tror vi
få anledning tala om den, när kommittén
för den andliga vården vid sjukhusen
blir färdig med sitt betänkande.

Jag hade alltså, herr talman, hoppats
att få till stånd en utredning, som kunde
leda till en högre kvalitet hos den andliga
vården vid sociala anstalter och
fångvårdsanstalter och garantera att sådana
intagna som själva vilja få andlig
hjälp verkligen få sådan hjälp på ett
mera kvalificerat sätt. Därmed skulle
det av den moderna psykologien resta
kravet på att man bör ägna uppmärksamhet
åt hela människan, d. v. s. att
lägga totalaspekten på människan, tillgodoses.
Vården borde inte knytas till
visst kyrkosamfund utan i stället presentera
en stark och frigörande kristendom
utan särskild etikett. Frikyrkliga
samarbetskommittén har ju tillstyrkt en
utredning och fångvårdsstyrelsen har
förklarat sig vara intresserad av en förbättrad
andlig vård.

Yttrandena över motionen ha givetvis
endast refererats ganska kortfattat i
utskottsutlåtandet. Jag tillåter mig emellertid,
herr talman, för att ge en bättre
belysning åt vad man hos de berörda
myndigheterna verkligen ansett om
denna sak, att göra en del citat ur yttrandena.

Diakonistyrelsen avstyrker i ett myckert
kort svar på rent formella grunder
och går alltså inte in på frågan om behovet
av just denna utredning föreligger
eller inte. Styrelsen vill nämligen
inte sammankoppla denna utredning
med utredningen om den andliga vården
vid sjukhusen. Det är ett rent formellt
skäl, som styrelsen åberopar, ett
skäl som f. ö. inte tycks ha varit av -

görande vid utskottets ställningstagande.

Fångvårdsstyrelsen konstaterar bland
annat, att det möter svårigheter »att
finna personer som äro lämpliga att bestrida
pastors- eller predikantbefattningar»
vid fångvårdsanstalterna. Styrelsen
uttalar, att det för fångvårdens
del dock på det hela taget lyckats väl
att skaffa sådana. Men sedan säger styrelsen:
»Den säregna ställning, i vilken
fängelseprästen står, gör det emellertid
önskvärt att han får särskild skolning
för uppgiften, med tyngdpunkten lagd
på själavård och psykologi.» Styrelsen
hoppas detta kan ske genom en särskild
utbildningskurs för pastorer och
predikanter, vars anordnande möjliggöres
genom en viss redan beviljad
höjning av fångvårdsstyrelsens anslag
till reseersättningar.

Socialstyrelsen säger, att styrelsen
vill »betona nödvändigheten av att det
personlighetsvårdande arbete, som bedrives
av präst eller annan själasörjare,
samordnas med det övriga vårdarbetet.
För att så skall kunna ske bör prästen
— förutom erforderliga personliga förutsättningar
— även äga god kännedom
om den del av socialvården, inom vilken
han är verksam. Styrelsen vill erinra
om att styrelsen i annat sammanhang
förordat ökat utrymme åt undervisning
i socialvård under prästutbildningen.
»

Frikyrkliga samarbetskommittén slutligen
uttalar, att det finns anledning
»att tacksamt erkänna den relativt goda
personlighetsvård, som redan äger rum
inom fångvårdens ram, under det att
den blivit mindre tillgodosedd vid t. ex.
alkoholistanstalterna. I många fall, även
inom fångvården, torde det vara möjligt
att göra mer än vad nu är fallet.
Kristna själavårdare, som äro orienterade
i nutida psykologi, skulle säkerligen
kunna bidraga till att flera bland
anstalternas klientel finge en ny, hållbar
grund för sin livsföring. Kanske

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

kunde lämpliga åtgärder vidtagas för
att de personer, soin ha hand om personlighetsvården
vid sociala anstalter,
finge en bättre psykologisk och social
utbildning än vad nu är fallet.» Kommittén
betonar betydelsen av en utredning
men tillägger, att den nu pågående
ej får under några förhållanden fördröjas.
Det är alltså samma motivering
som diakonistyrelsen anför; man vill
inte vara med om någon utredning genom
kommittén för den andliga vården
på sjukhusen därför att denna kommitté
håller på alt bli färdig med sitt
arbete.

Men när jag skrev den här motionen
var kommittén inte färdig — och den
har fortfarande inte lagt fram sitt betänkande
— och jag ansåg mig därför
böra väcka denna motion, ty att få till
stånd en särskild utredning genom specialkommitté
ansåg jag hade mindre utsikt
att lyckas. När man säger, att kommittén
för den andliga vården vid sjukhusen
måste få tillfälle att nu slutföra
sitt arbete, kan inte jag för min del inse
att detta brådskar, då det säkerligen av
ekonomiska skäl torde dröja ganska
länge innan det blir praktiskt möjligt
att genomföra denna kommittés förslag.
Läget är ju ett helt annat nu än för
bara några år sedan i fråga om behovet
av sjukhusens upprustning i rent vårdtekniska
hänseenden, en upprustning
som väl torde komma att gå före ett
bättre ordnande av den andliga vården
vid sjukhusen.

Herr talman! Något hopp att vinna
resultat av alt yrka bifall till denna motion
torde inte finnas, och därför avstår
jag från alt ställa något särskilt
yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 19.

Översyn av socialvården.

Föredrogs andra kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande nr 4, över

Översyn av socialvården.

motion angående en översyn av socialvården.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr andre vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Den motion vilken
ligger till grund för det utskottsutlåtande
vi nu behandla, är väckt här i kammaren
av undertecknad m. fl. Det kanske
därför inte kan anses alldeles omotiverat,
om jag yttrar något med anledning
av utskottets uttalande.

Beträffande själva huvudsynpunkterna
i motionen synes utskottet ge dessa
sin anslutning. Efter en viss reservation
beträffande motionärernas yrkande
i fråga om själva utredningsförfarandet
yttrar utskottet: »Däremot vill
utskottet gärna instämma i att det med
goda skäl kan krävas, att man får en
bättre överblick över samhällets resurser,
både ur ekonomisk och icke minst
personalsynpunkt, då det gäller att avväga
det ena reformförslaget mot det
andra, deras angelägenhetsgrad och de
anspråk deras genomförande ställer på
samhällets dock begränsade tillgång på
erforderlig personal.» Ja, det är såvitt
jag kan förstå just de frågor, vi ha
ställt i motionen, som utskottet här tar
upp och understryker. Jag måste sålunda
säga att detta är en skrivning i
positiv riktning. Vi äro i ett läge, där
det gäller att överväga vilka förstärkningsåtgärder
som måste till för att dels
kunna ge verkligt innehåll åt i princip
beslutade reformer och dels kunna i
stort sett uppehålla vår sociala standard.
Sedan motionen avlämnades, ja,
jag tror jag vågar säga sedan utskottsutlåtandet
skrevs, ha vi fått en ytterligare
påminnelse om detta från regeringen
i en till riksdagen avlämnad
proposition angående upplysningsarbete
i ekonomiska frågor. Statsrådet
Sven Andersson börjar sitt uttalande i
propositionen med följande: »Det råder
i vårt land enighet om att nya höjningar
i levnadsstandarden och nya

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

översyn av socialvården.

utbyggnader av socialpolitiken äro
möjliga endast om produktionen fortsätter
att öka.»

Vi motionärer ha ansett att regeringen
borde begagna tillfället och under
den tid, då man av olika skäl måste
sakta farten och visa en viss återhållsamhet
på det sociala området, företa
en översyn.

En sådan tankegång synes inte heller
utskottet främmande. I fråga om hur
själva utredningen — vilken utskottet
enhälligt tillstyrker — bör utföras, så
ha vi motionärer ansett, att den borde
verkställas av ett fristående organ. Utskottet
har stannat vid att en översyn
måtte företagas inom Kungl. Maj:ts
kansli eller som utskottet uttrycker sig
inom vederbörande departement. Jag
vidhåller nog alltjämt att det riktiga
vore att en sådan här utredning inte
syltades in i det rutinarbete, som så
hårt tynger Kungl. Maj :ts kansli. Men
jag erkänner också att om socialministern
verkligen vill lägga sig vinn om
att ett ordentligt utredningsarbete skall
till, så finns det stora möjligheter att
på den väg som utskottet anvisar komma
till ett gott resultat. Herr statsrådet
har givetvis möjlighet att även vid en
på detta sätt upplagd utredning utnyttja
särskild expertis och tillgodogöra
sig den kommunala erfarenhet, som behöves.
Jag hoppas utskottet vill vara
med om att tillråda socialministern en
sådan förstärkning vid arbetets utförande.

Utskottet har varit något ordknappt
beträffande själva motiveringen, och
detta kan kanske komma att ge anledning
till viss osäkerhet i fråga om vad
utskottet verkligen menar. Utskottet talar
om översikter, vilka med jämna
mellanrum lämpligen kunde föreläggas
riksdagen. Dessa skulle omfatta både
kostnader och personalkrav. Därefter
kommer en mening, som lyder: »Sker
så synes någon särskild utredning icke
behöva därutöver vidtagas.» Detta senare
får väl inte tolkas som att det vore

nog med upprättandet av en begränsad
tabellartad översikt, som i så fall exempelvis
skulle bifogas statsverkspropositionen.
Vad utskottet här syftar till är
väl en allvarlig prövning av dessa enligt
min uppfattning mycket betydelsefulla
samhällsfrågor. Jag utgår ifrån,
herr talman, att utskottet vill ha till
stånd en verklig utredning. Men för att
få detta ytterligare bestyrkt, om möjligt
ifrån utskottshåll, har jag här velat
fästa uppmärksamheten på utskottets
skrivsätt. Jag tror att det kan ha en
viss betydelse att ingen oklarhet råder
på den punkten.

Herr SEHLSTEDT: Herr talman! Jag
skall försöka ta herr andre vice talmannen
ur hans tro beträffande utskottets
avsikter med avseende på en utredning
inom socialdepartementet. Men
innan jag gör det skulle jag vilja säga
ett par ord om den planläggning eller
översyn av socialvården, till vilken
denna motion närmast syftar.

Jag måste nog med all respekt för
herr andre vice talmannen tillstå, åt!
jag tycker att det är en aning senkommet
att vid riksdagen 1949 begära en
översyn på ett område, inom vilket han
tydligen själv såsom f. d. ledamot av
socialvårdskommittén borde haft vissa
möjligheter att påverka utredningsarbetet.
Jag tillåter mig betona, att en planläggning
och en översyn av det socialpolitiska
reformarbetet väl närmast ter
sig som en ganska nödvändig sak mot
bakgrunden av det ekonomiska läge, i
vilket vi ha kommit. Jag tror inte att
motionärerna komma med någon epokgörande
nyhet på det här området. De
plöja väl numera i ganska gamla fåror.
Jag har en mycket bestämd känsla av
att önskemålet om en sådan översyn numera
ganska allmänt slagit igenom.

Jag tror mig också böra erinra kammaren
om att socialminister Möller så
sent som i årets remissdebatt för sitt
vidkommande i en uppgörelse med herr

Onsdagen den 27 april 1949 fin.

Nr 14.

Skoglund underströk, att det säkert
skulle bli alldeles nödvändigt att verkställa
både en planläggning och samtidigt
också en översyn av det socialpolitiska
reformarbetet. Man vågar väl
säga, att man numera allmänt känner
behovet av en sådan översyn. Jag går
personligen t. o. m. så långt att jag
skulle vilja hävda, att en sådan översyn
rimligen inte borde avse enbart socialvården
utan också innefatta projekt på
andra områden som äro aktuella eller
komma att bli aktuella under de närmaste
åren. Jag tänker då bland annat
på vad som väntar på skolans område
och på en lång rad ännu inte förverkligade
socialreformer, vilka komma att
kräva personal och medföra både anläggnings-
och driftkostnader. Samtidigt
tror jag, att man bör vara på det klara
med tidsbegränsningen vid en sådan
här översyn — om den nu kommer till
stånd. Den översyn som gjordes i statsverkspropositionen
till 1946 års riksdag
— den var kanske knapphändig, men
den fanns där i alla fall — blottade
egentligen ganska gynnsamma perspektiv
för den svenska socialvården. Det
som skett efter 1946 års riksdag — jag
syftar hl. a. på besluten om folkpensionerna
och barnbidragen — visar ju,
att man åtminstone på kort sikt kan
göra vissa beräkningar med en viss säkerhet
rörande de ekonomiska möjligheterna.
Denna översyn skedde alltså
för tre År sedan. Det är väl ganska antagligt,
herr Skoglund i Doverstorp, att
en nu verkställd översyn skulle utmynna
'' att vi åtminstone för tillfället
inte äro mäktiga några verkliga krafttag
på det socialpolitiska området. Man
får med andra ord göra någonting som
liknar en mindre paus. Hela denna Iråga
ger ju för övrigt ett klart exempel
på begränsningens svåra konst, som vi
just nu kämpa med.

Med tanke på optimismen 1946 och
återhållsamheten 1949 är utskottet
starkt medvetet om hur ytterligt svår
en planering på längre sikt måste vara.

översyn av socialvården.

En till tiden begränsad målsättning förefaller
emellertid både möjlig och
önskvärd. Såvitt utskottet förstår bör
det vara möjligt att åtminstone i grova
drag söka bilda sig en uppfattning om
de anläggnings- odh driftkostnader,
som kunna åtfölja reformerna, samt beräkna
personalbehovet och de möjligheter
samhället har i olika avseenden
att tillgodose sina önskemål.

Jag skulle emellertid samtidigt vilja
varna för att man vid en sådan här
översyn stelbent låser fast sig vid de
förutsättningar, som översynen kan ge.
Jag tror att det är nödvändigt att understryka,
att en översyn inte får göra
oss så stelbenta, att vi i olika avseenden
känna oss bundna vid den.

Beträffande de randanmärkningar
herr Skoglund gjorde till utskottsutlåtandet
ber jag att å utskottets vägnar få
uttrycka den meningen, att åtminstone
utskottet fattat saken på det sättet, att
den översyn som bör ske inom vederbörande
departement rimligen inte bör
inskränka sig till enbart en tablå. Man
får väl ändå förutsätta, att en översyn
på detta område skall resultera i att man
får en klar föreställning om de dispositioner,
som föreligga i olika avseenden.
Med hänsyn till herr Skoglunds oro
skulle jag alltså vilja ge den »dunkla»
formuleringen i slutet på utskottsutlåtandet
den tolkningen, att utskottet
självfallet avser att prövningen bör göras
allsidig och allvarlig och i syfte att
skapa klarhet på de punkter, där man
önskar få klarhet.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen SKOGLUND
(kort genmäle): Herr talman!
Jag tackar utskottets ordförande för det
förtydligande, som han här lämnat. Jag
trodde redan från början att meningen
var den, som herr Sehlstedt nu klargjorde.

Herr Sehlstedt säger: »Herr Skoglund

fiO Nr 14. Onsdagen den

Översyn av socialvården.

har ju själv tillhört socialvårdskommittén
och tydligen haft möjligheter att där
personligen påverka arbetet.» Herr Sehlstedt
tillhörde inte riksdagen förra
året. Jag hade då tillfälle att under höstriksdagen
yttra mig här i kammaren angående
det arbete, som jag varit med
om inom socialvårdskommittén. Jag sade
att jag hyste stor aktning för det arbete,
som där utfördes. Alldeles särskilt
var jag angelägen att framhålla vad socialvårdskommitténs
ordförande i det
fallet betytt. Jag beklagade dock — och
jag gör det fortfarande — att socialvårdskommittén
i så stor utsträckning
blev en slags beställningsverkstad, där
lörslag till den eller den sociala åtgärden
skulle färdigställas för att finnas
till hands, men där kommittén icke fick
tillfälle att se de olika delarna sammanförda
till en ekonomisk enhet. Jag tillät
mig även påpeka, alt det var felaktigt
att det inte varit bättre samarbete mellan
Kungl. Maj:ts kansli och kommittén
på denna punkt. Det är detta jag har i
tankarna när jag här förordar en översyn.

Herr Sehlstedt säger sedan att han
önskar, att det inte skall bli någon stelbent
översyn. Jag ger honom fullständigt
rätt i att detta inte är önskvärt.
— Jag vill att man utan förutfattade
meningar skall företaga en utredning
och göra en, avvägning mellan olika sociala
uppgifter; vi böra därvid se till
att i första hand få fram sådana anordningar,
som äro mest angelägna för
människorna. Det kan givetvis även bli
fråga om att välja mellan redan beslutade
och planerade men ännu icke genomförda
reformförslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr HAGÅRD: Herr talman! Jag lyssnade
med stort intresse till herr Sehlstedts
anförande. Han konstaterade en
sak, som jag tror vi alla ha på känn: vi
ha nu kommit därhän, att tanken på en

7 april 1949 fm.

verklig översyn av socialvården praktiskt
taget slagit igenom. Jag är tacksam
för att detta konstaterats inom utskottet
och att man så till vida har vägen framåt
klarlagd, att man funnit att det tarvas
en bestämd utgångspunkt för behandlingen
i fortsättningen.

Herr Sehlstedt säger att det här närmast
beror på de ekonomiska förhållandena
och att man nu under en tid
framåt inte kan taga några krafttag i
utvecklingens tjänst. Han glömmer dock
bort en viktig punkt, där man för närvarande
kan sätta in en myckenhet av
kraft. Han tänkte kanske inte på att
även utskottet velat framhäva nödvändigheten
av en översyn så till vida, att
man skall söka åstadkomma en samordning
mellan olika delar av socialvården.
Det är, herr talman, på denna
punkt man måste sätta in arbetet, och
det passar ju bra att man under den
paus, som enligt herr Selilstedts egen
mening måste komma till stånd, gör en
översyn i den riktningen.

Jag vill erinra om att vi just beträffande
samordningen mellan olika reformer
kommit in i en återvändsgränd,
som vi inte kunna komma ur utan en
särskild operation. Jag tänker nu inte
minst på det förslag, som för närvarande
är föremål för remissyttranden i
socialdepartementet, frågan om eu obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring. Inte
minst Landsorganisationen framhäver
omöjligheten av att samordna denna
försäkring med sjukförsäkringen på ett
tillfredsställande sätt och bryter faktiskt
staven över både sjukförsäkringsorganisationen
och arbetslöshetsförsäkringen.
Detta är enligt mitt förmenande
ett ganska uppseendeväckande yttrande.
Det visar att inte minst på denna
punkt måste en grundlig upprensning
ske. En. ändring till ett bättre förhållande
måste äga rum, så att inte bara
arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen
utan även — och inte minst
— den allmänna olycksfallsförsäkringen
bli inordnade i samma system. Där,

Nr 14.

Öl

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

herr Selilstedt, ha vi möjligheter att arheta
vidare.

Jag skulle vilja fråga hur många av
kammarens ärade ledamöter som veta,
hur långe arbetet på att få fram en bättre
ordning på socialvårdens område —
inte minst inom kommunerna — pågått.
Får jag göra en kort erinran om detta.

I början av 1930-talet fanns det inte
bara i Sverige utan även i våra nordiska
grannländer — särskilt i Danmark
och Finland — en allmän rörelse
för att få en bättre ordning till stånd
beträffande själva organisationen. Danmark
gick den gången, som så många
gånger förr och senare, i spetsen. Socialminister
Steincke i den Stauningska
regeringen gjorde där en betydande insats.
Genom sill allmänna uppläggning
av socialpolitiken skapade han en enhetlighet
inom organisationen, som på
ett klart och tydligt sätt kom till synes.
Han skapade först och främst ett enda
organ i kommunerna, »det sociale udvalg»,
och därigenom skapade lian också
förutsättningarna för en rationellare
ordning inom hela denna del av det
samhälleliga arbetet. 1933 — samma år
som »det sociale udvalg» kom till stånd
i Danmark — skapades också i Finland
en nyordning. Det kommunala centralorganet
där fick namnet »vårdnämnden».

Hurudana voro förhållandena i Sverige
vid denna tidpunkt? Jo, ungefär
samtidigt — ett år senare, 1934 i december
månad — framlades här av »organisationssakkunniga»
ett förslag till
omläggning av socialvården. Detta förslag
innehöll i korthet ingenting annat än
att man skulle införa samma organisation
som i Danmark och Finland. Det
var fråga om att skapa ett enhetligt organ
i kommunerna och få en mera rationell
ordning till stånd. Detta förslag
sändes på remiss och blev föremål för
en hel del yttranden. Beträffande primärkonununernas
yttranden måste jag
konstatera, att det blev en majoritet till
förmån för detta förslag om enhetlig -

översyn av socialvården.

het — vare sig man nu tillstyrkte en
obligatorisk socialnämnd eller en fakultativt
utsedd sådan. Emellertid var det
kanske den gången, de centrala verken,
som utövade det avgörande inflytandet.
De avvisade för sin del förslaget. De
verk som hade en speciell kommunal
nämnd under sig ansågo, att alla centraliserande
åtgärder voro bra bara det
inte gällde deras eget organ. Så var det
på flera områden. Emellertid fanns det
i detta förslag eu sak som alla voro
överens om. Man skulle skapa ett centralt
register för hela den sociala verksamheten.
Ett sådant register kom också
sedermera till stånd och kallades socialregistret.

Resultatet av allt detta blev således
ett socialregister. Detta blev emellertid
till föga eller ingen nytta därför att man
förbisåg, att ett centralt register med
nödvändighet förutsatte en central organisation.
Alla fabrikanter och distributörer
av kortregister o. d. skyndade
sig att anskaffa allt vad kommunerna
behövde för ett socialregister, och man
trodde sig ha genomfört en reform i
detta land. Det var en reform som drog
kostnader, men den var som sagt till
liten eller ingen nytta utom i de kommuner,
där man fått fram ett system av
samordning.

Under 1930-talets senare del måste
kommunerna själva och utan stöd av
statsmakterna taga itu med reformer i
fråga om socialvårdens organisation. I
mer än hälften av alla stadskommuner

— med utgångspunkt från min hemstad

— har det uppstått en allmän strävan
att själv försöka lösa svårigheterna på
detta område, och det har lyckats över
all förväntan. Man har skapat en centraliserad
apparat i socialvårdsbyrån
eller socialkontoret med en socialchef
osv. Från Kungl. Maj:ts sida har dock
tyvärr ingenting gjorts för att underlätta
detta arbete. Det måste till dessa
stadskommuners beröm sägas att de -trots saknad av stöd i lagstiftningen och
stora svårigheter att komma förbi bind -

Nr It.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

översyn av socialvården.

ren i nuvarande lagstiftning — mycket
sållan misslyckats i sitt reformarbete.
Man har godtagit det hela utan
överklagande trots det uteblivna stödet
från statsmakternas sida och utan direkta
lagstiftningsåtgärder.

Slutligen observerade riksdagen dessa
förhållanden, och genom enskilda riksdagsmän
gjordes år 1937 ett försök att
skapa en utredningsapparat till förmån
för utvecklingen i fortsättningen. Två
motioner väcktes den gången. Den mest
utförliga, innehållande omkring tio sidor,
väcktes av det parti jag representerar.
Den resulterade i en enhällig
framställning från riksdagens sida om
tillsättandet av en utredningskommitté.
Det var den, som sedermera fick namnet
socialvårdskommittén.

Under senare delen av 1930-talet hände
en hel del på socialvårdens område.
Man skapade en mångfald nya former
för hjälpverksamheten. Åtminstone i
början ville man också ha ett särskilt
organ för varje sådan verksamhetsgren.
Jag skall inte här räkna upp alla åtgärder
eller nyskapade organ, men antalet
är icke obetydligt. Jag vill endast
taga upp anordningarna för stöd åt barnaföderskor.
Dessa ha resulterat i en
ganska påtaglig törbistring. Inom sjukkasseverksamheten
ha vi infört moderskapshjälpen
och därtill lagt ytterligare
en hjälpform i moderskapspenningen.
Till detta kommer en tredje
hjälpform i mödrahjälpen. Alla dessa
hjälpformer ha var och en sitt system
med olika slag av blanketter och formulär.
Det råder en förbistring, som är
alldeles påtaglig.

Vad har då socialvårdskommittén
gjort åt detta? Herr andre vice talmannen
har påpekat, att socialvårdskommittén
i mångt och mycket saknat det
stöd, som närmast hade bort lämnas
från regeringens sida. År 1942 framlades
— något som damerna och herrarna
kanske alldeles försummat att observera
— ett fullständigt förslag till
omorganisation av socialvården. Hur

gick det med detta förslag? Ja, på samma
sätt som det gick med förslaget om
socialnämnden 1934. Man accepterade
en del därav, och det övriga lade man
åt sidan. I förslaget hade inrymts ett
resonemang om socialvårdskommuner.
Det var närmast denna del av förslaget
som olika remissinstanser fäste sig vid.
Man bortsåg från att i samma betänkande
fanns ett fullständigt förslag om
den allmänna organisationen inom socialvården.
Först nu i dagarna har man
börjat gräva upp detta gamla betänkande
för att se efter, vad det egentligen innehöll
beträffande den sociala organisationen.
Bland de 372 myndigheter som
yttrade sig över betänkandet befunno
sig 271 primärkommuner och 22 länsstyrelser.
Av dessa var det inte mindre
än 72,2 procent som tillstyrkte, 12,:;
procent voro tveksamma, och 15,s procent
avstyrkte förslaget såvitt det gick
ut på en omorganisation. (Tanken på
inrättandet av särskilda socialvårdskommuner
avvisades dock.) Vid den
tidpunkten hade man således mycket
väl kunnat taga upp hela samordningsfrågan.
Så skedde dock icke. Detta var
år 1942. Nu ha vi år 1949, och ingenting
har gjorts på denna punkt.

Det är, herr talman, intressant att
finna, att den finska lagstiftningen i dagarna
kommit så långt, att man lagt
fram förslag i finska riksdagen om
iindring av bestämmelserna om »vårdnämnden»,
som nu skall få beteckningen
»socialnämnd», som vi här i Sverige
föreslagit. Så långt har man alltså kommit
i Finland. I övrigt påminner det
förslag, som nu ligger på den finska
riksdagens bord, i detaljerna mycket
om vårt förslag från 1942.

Jag har, herr talman, haft anledning
att påminna om detta, eftersom man
just nu bör ha klart för sig, att det återstår
mycket på detta område, som kan
göras under den paus i fråga om reformer
i övrigt, som alla anse förestår.
Fn bättre organisation kommer också
att rent ekonomiskt betyda en hel del,

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

men framför allt underlättas tillgången
till de förmåner som man, främst till
fromma för dem som behöva dem, önskar
skapa på socialvårdens område. Vidare
skulle myndigheternas arbete underlättas
och förenklas, allt i rationaliseringssyfte.

Herr talman! Jag har här med avsikt
tagit upp en liten repetition av vad
som förekommit rörande dessa spörsmål,
och jag har gjort det på grund av
ett brinnande intresse för att det skall
skapas en bättre ordning på detta område.
Jag tror att alla — inte minst de
som aktivt arbeta inom socialvårdens
område — äro besjälade av samma
önskan.

Jag har ingen anledning att säga något
särskilt om utskottsutlåtandet. Utskottet
förordar att en översyn kommer
till stånd, och det finner jag helt
naturligt. Jag utläser i utskottets utlåtande
ett understrykande av att det första
man bör ägna sig åt vid en sådan
översyn är just frågan om möjligheterna
att åvägabringa en samordning
inom hela den samhälleliga hjälpverksamheten.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag hoppas
kammaren ursäktar att jag inte kan
motstå frestelsen att säga några ord med
anledning av den historieskrivning,
som herr Hagård lämnade oss. Jag har
nämligen i egenskap av förutvarande
statssekreterare i socialdepartementet
åtminstone någon del i ansvaret för att
det inte blev någonting av det förslag
till rationalisering och centralisering
av socialvården, som lades fram för
några år sedan. Anledningen till alt
det inte blev någonting av var inte att
vi saknade intresse för de synpunkter
herr Hagård framhållit och inte heller
att vi underkände det föreliggande förslaget
i och för sig. Anledningen var i
stället den, att det såsom kammarens
ledamöter erinra sig föreslogs bildan -

Översyn av socialvården.

det av en helt ny typ av kommuner,
socialvårdsförbund, och vi voro på
praktiskt taget alla håll överens om
att detta skulle bli ganska oformligt.

Vad som inträffade var någonting
som jag tycker socialvårdskommittén
kan betrakta som en framgång, nämligen
att man med utgångspunkt från
kommitténs förslag tog initiativet till
den stora kommunindelningsreformen,
vars resultat: större kommuner, vi dagligen
se växa fram. När de större kommunerna
ha bildats, har man skapat en
möjlighet att på nytt ta upp socialvårdskommitténs
gamla förslag.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Jag är inte motionär i denna
fråga men vill ändå göra några reflexioner
med anledning av att frågan nu
kommit upp.

Denna fråga om en allmän översyn
över socialvården, vilken enligt min
mening måste innebära en samordning
av dess olika grenar och en rationalisering
och förenkling av dess organisation,
är ett synnerligen stort och viktigt
spörsmål. Det är ett spörsmål dels
av avgörande betydelse för de flesta
medborgares sociala trygghet och dels
av stor betydelse för statens och kommunernas
finanser. Frågan är ju inte
ny, och det nya är kanske bara att den
har aktualiserats från det håll, där motionen
har väckts. Frågan togs upp i
en motion från vårt parti vid 1946 års
riksdag.

Årets motionärer ha rönt en välvilligare
behandling än 1946 års, och det
har ju sina givna och alibekanta partipolitiska
orsaker. Det var kanske tursamt
för högermotionärerna att vi inte
väckt motion i år också, ty om det hade
skett, hade man väl kunnat befara att
utskottet ställt sig kallt och avvisande
och för vår skull oförskyllt avslagit den
nu föreliggande i många avseenden behjärtansvärda
motionen.

Med motionärerna är jag ense i vissa

Nr I t.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

översyn av socialvården.

stycken och oense i andra. Det är uppenbart
att motionärerna anse att vi
nu av statsfinansiella skäl måste göra
en lång paus i det sociala reformarbetet.
Man anser tydligen på det hållet,
att en sänkning av vissa skatter, exempelvis
bolagsskatten, och borttagande
av kvarlåtcnskapsskatten äro aktuellare
ting än exempelvis en effektivisering
av mödralijälpen eller genomförande
av andra utredda eller under utredning
varande sociala reformer. Här
är jag givetvis oense med motionärerna.
Jag tycker mig kunna skönja den avsikten,
att man vill ha fastslaget att vi
nu skola ha en längre reformpaus och
att de aktuella sociala reformerna skola
skjutas på framtiden.

Motionärerna ha emellertid också tagit
upp vissa positiva ting. Jag åsyftar
främst resonemanget om en samordning
av de olika socialvårdsgrenarna,
behovet av en planmässig utbyggnad
av socialvården och en förenkling och
rationalisering av dess administration.
På tal om dessa ting vill jag citera ett
par satser ur vår motion av år 1946.
»Verksamheten i de olika socialhjälpsgrenarna
följer inte vare sig organisatoriskt,
ekonomiskt eller i fråga om
grunderna för beviljandet av hjälp några
enhetliga principer. Det hela utgör
ett sammelsurium av försäkringsverksamhet,
bidrag som lagstadgad rätt, behovsprövning,
normerad behovsprövning
och välgörenhet. Tillsammantaget
likna socialhjiilpsåtgärderna en labyrint,
i vilken såväl socialvårdarna som
de vårdbehövande irra omkring. Det
enda de olika socialhjälpsgrenarna ha
gemensamt är, att ingen av dessa var
för sig garanterar existensminimum åt
sitt speciella klientel.»

Jag tror att denna karakteristik passar
ganska bra även i dag. Någon egentlig
samordning har ännu inte kommit
till stånd, och utbyggnadsprojekten baseras
ju på samma brist på planmässighet
som varit förhärskande hittills. Det
sagda innebär emellertid inte ett under -

kännande av de genomförda sociala reformernas
faktiska värde, utan det innebär
bara ett understrykande av nödvändigheten
att det åstadkommes en
samordning av de sociala hjälpgrenarna
och planmässighet i fråga om den
fortsatta utbyggnaden.

Det har sagts här från utskottets sida,
att man på olika håll är överens om
behovet av en översyn och att frågan
för närvarande är föremål för behandling
av olika instanser. Det är då bara
att hoppas att översynen kommer till
stånd snarast möjligt.

Vår motion av år 1946 avslogs ju, och
sedan dess har frågan varit före i olika
sammanhang. Socialvårdskommittén har
själv försökt på allt sätt lugna allmänheten
med att säga, att den tänker
komma till spörsmålet. Det är väl om
man kommer dit, men det hade enligt
vår mening varit bättre om kommittén
och statsmakterna från början haft en
mera fast och klar linje och om den
socialreformatoriska verksamheten från
början arbetat utifrån riktpunkten av
eu samordnad socialhjälp.

Om sakens administrativa och organisatoriska
sida skall jag inte orda
mycket. Uppsplittringen medför med
naturnödvändighet en onödigt stor personal
och i vissa fall också onödigt
stora administrativa kostnader. En samordning
borde kunna åstadkomma besparingar,
som kunde användas för att
göra själva socialhjälpen bättre. Motionärerna
tala för övrigt om bristen på
arbetskraft såväl på detta område som
på andra, och jag tror nog man delvis
skulle kunna lösa detta problem genom
att minska behovet.

Jag är naturligtvis glad över att man
även på detta håll tagit upp frågan.
Den begärda översynen borde, tycker
jag, först och främst vara en departemental
angelägenhet. Å andra sidan
kan det sägas, att det närmast är departementet
som ansvarar för den utveckling
som ägt rum och för de brister
som förefinnas, men om nu depar -

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

tementet kan övervinna sig självt i det
fallet, tror jag ingen kommer att bli
ledsen.

Jag har givetvis inte något särskilt
yrkande.

Herr SEHLSTEDT: Herr talman! Bara
ett par repliker sedan herrar Karlsson
och Hagård nu vädrat sina komplex
från den tidigare behandlingen av frågan
om en översyn av socialvården.

Med anledning av herr andre vice talmannens
anförande vill jag endast återge
en anspråkslös iakttagelse, nämligen
att det är förvånande, även om han
tidigare givit uttryck åt det, att herr
Skoglund anser sig ha suttit i en beställningsverkstad
under de år han tillhörde
socialvårdskommittén. Jag känner
inte till om herr Hagård, som såvitt
jag vet fortfarande sitter i kommittén,
anser den vara en beställningsverkstad
eller om han ändå inte när allt kommer
omkring anser att kommittén har en
viktig mission att fylla innan den är
färdig med sitt arbete.

Jag använde ett uttryck i mitt förra
inlägg som jag är rädd att herr Skoglund
delvis missuppfattade. Jag talade
inte om att det skulle hli en stelbent
översyn, utan jag varnade för att man
skulle stelbent låsa fast sig vid de förutsättningar
en översyn skulle ge. En
sådan översyn kan nämligen såvitt jag
förstår lätt leda till att man stödd på
ganska osäkra prognoser och analyser,
vilka i och för sig kunna vara värdefulla,
fördröjer en utveckling, som måste
anses önskvärd. En produktiv socialvård
utövar enligt min mening också
ett betydande tryck på de expansiva
krafterna inom produktionen och ekonomien.
Samtidigt som de fylla en social
mission pressa de till anspänning
på andra områden, och det är med hänsyn
härtill jag vill hävda, att en översyn
inte i sådan grad får hli ett självändamål,
att den fångar både riksdagen
och regeringen i ett stelbent fasthållande
vid de resultat som översynen har

Översyn av socialvården.

givit. Det måste finnas möjlighet inom
ramen för en översyn att variera åtskilligt
på konfekten.

Jag vill dessutom påpeka en annan
sak, som jag fäste mig vid i herr Skoglunds
yttrande. Såvitt jag fattade herr
Skoglund rätt avsåg han att denna översyn
och samordning av socialvården
skulle innebära en avvägning mellan redan
beslutade och planerade sociala reformer.
Jag tror att åtminstone utskottet
inte är villigt att skriva under på
att en sådan utredning skulle anses
önskvärd. De sociala reformer som äro
beslutade böra väl rimligen stå fast och
inte bli föremål för någon avvägning
med eventuella framtida reformer.

Statsministern gjorde ju några tillrättalägganden
beträffande herr Hagårds
historieskrivning rörande samordningen
på det socialpolitiska området. Jag vill
tillägga, att vi ända fram på 1930-talet,
och jag vågar till och med säga in på
1940-talet ansågo det betydligt angelägnare
att skapa en tillfredsställande socialvård
än att organisera socialvårdens
arbetssätt. Jag har åtminstone fattat
det väsentliga som skett på det socialpolitiska
området under de senaste
decennierna som en upprustning och
expansion, som vi helt enkelt voro nödsakade
att göra, emedan vi släpade
efter. Jag tycker inte det är så märkvärdigt
att man under expansionsperioden
de närmaste åren efter 1945 i första
hand ägnade sig åt att skapa de produktiva
socialvårdsformerna och därmed
åstadkomma de resultat man siktade på
och att organisations- och samordningsproblemen
fingo komma i andra hand.

Men herrarna få skriva hur ni vilja:
jag tycker det är tillräckligt om vi notera,
att vi äro ense om att det behövs
en översyn och att vi kanske också äro
ense om att (lön översynen med stor
framgång kan ske genom socialdepartementet.

Herr HAGÅRD: Herr talman! .lag tycker
knappast det är riktigt att kalla den

5 — Andra kammarens protokoll 19 i 9. Nr Ii.

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till riksdagen.

upplysning som statsministern gav för
ett tillrättaläggande av min historieskrivning.
Han bekräftade endast vad
alla redan veta, nämligen att förslaget
om inrättande av socialvårdskommuner
avvisades och att det i stället tillsattes
en utredning, som skulle förverkliga
vad socialvårdskommittén även innerst
önskade: en kommunindelning av annan
karaktär.

Jag hade inte tänkt tillägga någonting
därvidlag, men jag kan säga nu när jag
ändå har ordet, att ingenting hade hindrat
att man samtidigt tagit upp frågan
om den inre organisationen. Det tar
ändå så lång tid att komma till något
slutligt resultat på den punkten, att man
kunde ha tagit upp det hela redan 1942.
Jag vill än en gång fastslå, att det även
med statsministerns utgångspunkt kan
komma att taga inemot tjugu år för
Sverige att komma till den ordning man
fått i våra grannländer Danmark och
Finland.

I övrigt vill jag anteckna mig till minnes
att herr Sehlstedt motsade sig själv
när han först sade att motivet för översynen
skulle vara ekonomiska förhållanden
men nu bortsåg från dessa synpunkter.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan;
och skulle, jämlikt § 63 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas första kammaren.

§ 20.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckt motion
angående ändring av bestämmelserna
om utfärdande av röstlängdsutdrag.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21.

Mandatfördelningen mellan valkretsarna
vid val till riksdagen.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta

motioner angående ändrade grunder
för mandatfördelningen mellan valkretsarna
vid val till riksdagen.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 73 i
första kammaren av herr Tjällgren och
nr 91 i andra kammaren av herr Pettersson
i Dahl m. fl. hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära utredning av frågan om
ändring av grunderna för fördelningen
av mandaten mellan valkretsarna för
val till riksdagens kamrar i enlighet
med de riktlinjer som angivits i motionerna.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Jones Erik Andersson och Pettersson i
Norregård, som inom utskottet yrkat,
att utskottet måtte hemställa, att riksdagen
med anledning av motionerna i
skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla
om utredning i motionernas syfte.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr PETTERSSON i Norregård: Herr
talman! Jag skall be att med några
ord få motivera varför jag reserverat
mig mot förevarande utlåtande.

Denna motion om en utredning angående
ändrade grunder för mandatfördelningen
mellan valkretsarna vid val
till riksdagen har tidigare varit föremål
för riksdagens behandling och då blivit
avstyrkt av utskottet, och samma öde
har drabbat den i år. Frågan har dock
blivit alltmer aktuell allteftersom valkretsarna
på landsbygden blivit folkfattigare
på grund av flykten till storstäderna
och därmed deras mandat blivit
färre. En följd av denna överflyttning,
varav landsbygden i många hänseenden
blivit lidande, är en maktkoncentration
hos storstäderna, och det blir allt svårare
för de folkfattigare valkretsarna att

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

Mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till riksdagen.

göra sig gällande i politiskt avseende.

Valkretsarna äro mycket stora och
bestå av olika befolkningsskikt, och det
blir därför svårt att få förespråkare för
de olika intressena bland kretsens riksdagsmän.
Det finns för närvarande icke
mindre än sex valkretsar som endast få
välja fem ledamöter till riksdagens
andra kammare, och det finns två valkretsar
som inte få välja mer än fem
ledamöter till första kammaren. Det
finns vidare två respektive fem valkretsar
som välja sex ledamöter till första
respektive andra kammaren. De ligga
nära gränsen för en mandatminskning
och kunna alltså snart komma ner i ett
så lågt antal mandat, att det blir svårt
att få proportionell rättvisa mellan partierna.
Stockholms stad har t. ex. fem
gånger så många mandat som det stora
Jämtlands län, och man har därför i
Stockholm större möjligheter att få
nytta av kvottilldelningen. Antalet överskottsröster
blir mindre för varje mandat
i storstäderna, och dessa bli därför
överrepresenterade i förhållande till de
alltmera »utglesnade» valkretsarna på
landsbygden.

Det har sagts bland annat i pressen,
att det skulle vara odemokratiskt att
yrka att landsbygdsvalkretsarna skulle
tilldelas något större kvot på grund av
den lägre folkmängden. Jag tycker dock
inte man kan anse det odemokratiskt.
Ordet demokrati användes ofta i olika
betydelser allteftersom det passar. Gotland
intar ju faktiskt redan nu eu undantagsställning,
och Norge och Danmark
ha också detta system, och man
kan väl inte göra påståendet, alt Norge
och Danmark inte äro demokratiska
länder. Jag tycker därför att det inte är
odemokratiskt att begära en utredning
om en rättvisare fördelning av mandaten.
Innan städerna voro så stora hade
vi här i Sverige ett valsystem, enligt vilket
städerna fingo ett större antal mandat
i förhållande till sin folkmängd än
landsbygden, och det tyckte man inte
var orättvist då, men nu, när städerna

gått om landsbygden, anses det oerhört
att komma med en sådan begäran som
den i motionen framförda.

Många skäl tala enligt min mening för
att det tillsättes en utredning. Det kommer
senare på riksdagens bord ett förslag
om utredning angående det proportionella
valsättet, och jag hade önskat
att de frågor, som behandlas i den
föreliggande motionen, skulle ha fått
behandlas av den utredningen. Det gick
emellertid inte att vinna gehör för den
uppfattningen i utskottet. Jag kan under
sådana förhållanden inte underlåta
att yrka, att det tillsättes en utredning
för att behandla denna fråga.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation,
som fogats vid betänkandet.

Herr HALLÉN: Herr talman! Med all
aktning för de ärade motionärer som
burit fram detta projekt måste jag säga,
att det innehåller något av det mest
kuriösa man kan tänka sig. Här är det
skäl att man inte bara ser på utskottets
utlåtande utan också på motionen.

Det säges i motionen, att frågan om
fördelningen av mandaten bör ses ur
»vidare synpunkter». Motionärerna anse
att mandatfördelningen bör ta hänsyn
till de olika samhällsklasserna i valkretsen:
jordbrukare, arbetare, tjänstemän
o. s. v. och att representationen för
dessa olika grupper bör stå i förhållande
till deras betydelse för valkretsens
ekonomiska och sociala struktur.

Jag vet inte om motionärerna eller
herr Pettersson i Norregård ha influerats
av den sovjetryska författningen,
där det finns några egendomliga bestämmelser,
enligt vilka de olika produktionskällorna
få en viss representation
i den s. k. högsta sovjet. Ett kraftverk,
ett järnbruk eller ett gruvdistrikt
får alltså med tanke på sin betydelse
för landets produktion en på .särskilt
sätt tilltagen representation.

Kammarens ledamöter kanske med

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till riksdagen.

en smula fantasi kunna föreställa sig
Vilken underlig sammansättning av folkrepresentationen
vi skulle få, om vi
följde motionärernas förslag. Hur stor
representation skall Norrbotten, som ju
hör till glesbygderna, få med hänsyn
till betydelsen av järnmalmsexporten?
Eller vilken betydelse skall man tillmäta
de skogbärande landskapens produktion
av trämassa och virke vid utmätandet
av mandaten, och vilken representation
böra jordbruksdistrikt,
kanske glest befolkade, få med hänsyn
till mejerihanteringen? Vi skulle komma
ut på de mest villsamma och underliga
vägar man tänka kan, och utskottet
har därför bestämt avvisat alla tankar
i sådan riktning.

Motionärerna tänka sig också att det
skulle förekomma ett slags gradering
av rösternas värde. De mena faktiskt att
det skulle bli representation efter en
viss grund för det första hundratusentalet
röster, men därefter skulle inte
valkretsarna få mandat i proportion till
sin folkmängd, utan det skulle räknas
ut på ett mera restriktivt sätt. Men,
herr talman, vad skulle det leda till i
framtiden? Det skulle innebära, att om
också var och en hade en röst, skulle
rösterna ha större eller mindre tyngd,
beroende på i vilken landsända man
råkar leva eller vara född. Det finns
ingen tanke i ett sådant system.

Hela tanken på att mandaten skulle
tillmätas med hänsyn till yrkestillhörighet
eller till produktiva insatser faller
på sin egen orimlighet. Om människorna
bodde grupperade efter dessa grunder
skulle möjligtvis den korporativa
idén kunna genomföras, men så är det
gudskelov inte. Som herr Pettersson
vet låter Herren sin sol gå upp över
ond och god och låter det regna över
rättfärdiga och orättfärdiga. Människor
tillhörande olika yrken bo om varandra,
och bygderna äro inte så renodlat
enhetliga, att man skulle kunna
genomföra en sådan representationstanke.

För övrigt är den även i ett annat
avseende fullständigt orimlig. Vi ha ju
en gång för alla fastslagit den allmänna
och lika rösträtten, men enligt det föreliggande
förslaget skulle rösterna få
olika värde, beroende på var man bor
och vilket yrke man utövar. Det är
egendomligt att tänka sig, herr talman,
att det parti som framburit denna egendomliga
motion är motståndare till allt
vad ransonering heter, men här ifrågasätter
det, att man skall liksom ransonera
medborgarrätten eller dess verkningar
och gradera den med hänsyn till
bostadsort och yrkestilihörighet. Jag
anser det vara fullständigt orimligt och
tycker att riksdagen inte bör reflektera
på det.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman
! Utskottets ärade ordförande sade,
att denna motion är så kuriös och vidunderlig
som man över huvud taget kan
tänka sig. Vad är det då motionärerna
ha talat om? Vi ha talat om att det med
nuvarande bestämmelser för mandatens
fördelning på valkretsarna inte blir en
lika riktig representation för de olika
valkretsarna.

Utskottet säger i sitt utlåtande, att
en lika representation är en naturlig
konsekvens av kravet på alla medborgares
politiska likställighet. Jag kan
även i år använda ett exempel som jag
drog fram föregående år. En valkrets
som består av 140 000 inbyggare är enligt
nuvarande bestämmelser berättigad
att få fem mandat. Det går således
28 000 invånare på varje mandat. Om
invånarantalet i valkretsen sjunker till
139 000, får den bara fyra mandat, och
då står det nära 35 000 invånare bakom
varje riksdagsman.

Vidare är det som vi veta inte så, att
de 230 mandaten slås ut på hela rikets
folkmängd, utan man delar efter valkretsarna,
och sedan fördelas överskottsmandaten
i förhållande till över -

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14,

Mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till riksdagen.

skottet i de olika valkretsarna. Förra
året var det så, att Stockholm fick två
tilläggsmandat. Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands, Västernorrlands och
Gävleborgs län förlorade två mandat:
de hade förut sammanlagt 41, men på
grund av folkmängdsutvecklingen ha
de nu bara 39 mandat här i kammaren.
Stockholms stad hade tidigare 22 mandat
och har nu 24, och det kan därför
sägas att Stockholm fått de två mandaten
från norrlandslänen. Dessa mandat
fick inte Stockholm på sin egen styrka,
utan det har lånat en hel del från utlandet.
Det är nämligen till stor del
utländska medborgare som bilda underlag
för det ena stockholmsmandatet.

Jag frågar nu om detta är rättvist.
Vi ha i motionen talat om verkningarna
av förskjutningen mellan landsbygd
och stad. Vi ha påpekat att när en valkrets
har ett litet folkmängdsunderlag,
kunna inte de olika grupperna bli representerade.
Det är ett faktum, och det
kan man inte kalla för en kuriös eller
vidunderlig historia. Utskottets ordförande
kan inte förneka, att om det
skall vara en allsidig representation, få
inte valkretsarna bli så små, att de
olika grupperna inte bli representerade.
Vi ha sagt att det inte vore mer
än rimligt att mandaten bleve litet mer
dyrköpta i de verkligt stora valkretsarna.
Detta, ha vi påpekat, är ingen
nyhet, ty en sådan anordning finns
redan på sina håll. I våra folkrörelser
förekomma sådana representationsbestämmelser
— om jag inte är fel underrättad
tillämpar Stadsförbundet det även
till representation vid sina kongresser.

Jag kanske också får påminna om den
debatt vi hade här i kammaren den 9
mars angående kyrkomötets sammansättning.
Det är ganska kuriöst att utskottsordföranden,
prosten Hallén, vid
det tillfället försvarade just det system
som vi nu ha motionerat om. Jag skall
be att få citera vad han sade i polemik
mot herr Lundberg: »Herr Lundberg
skall inte kunna vidhålla den upp -

fattningen, att det inte är en demokratisering
av kyrkomötet som sker genom
de föreslagna ändringarna. Det är visserligen
sant att på några punkter har
kyrkomötet gjort en beskärning av den
ursprungligen ifrågasatta representationen.
Man har t. ex. begränsat antalet
delegerade, så att en församling, när
dess medlemsantal överstiger 50 000,
inte får någon ny delegerad och att
alltså antalet delegerade för varje församling
inte får överskrida 9. Men
vilka församlingar är det som genom
denna bestämmelse inte få en proportionellt
sett full representation? Jo, det
är Brännkyrka, Bromma och möjligtvis
Matteus församlingar här i Stockholm.»

Föredragande statsrådet i det ärendet,
justitieminister Zetterberg, sade vid
samma tillfälle: »Anledningen till förslaget
härom är, att en sådan begränsning
har befunnits nödvändig för att
något minska den stora övervikt, som
vissa utomordentligt folkrika storstadsförsamlingar
eljest skulle få i förhållande
till landsbygdens representation.»

Det är detta, herr Hallén, som vi i
motionen dragit fram som ett sätt att
lösa problemet om fördelningen av riksdagsmandaten.
Den princip som nu tilllämpas
är knäsatt för valen till kyrkomötet,
där representationen väl inte
borde vara helt olik riksdagsrepresentationen.

Jag tror inte Stockholms stad skulle
förlora så värst myckel, om dess representation
inte stod i direkt proportion
till folkmängden. Stockholms stad skulle
väl inte ha trampats på tårna om folkmängdsökningen
och underlaget av inflyttade
utlänningar, som inte äro kyrkoskrivna
här, inte fått ligga till grund
för antalet mandat och detta antal alltså
fått stanna vid 22 som det var tidigare.
Det skulle endast ha inneburit att de
landsbygdsvalkretsar, som ha förlorat
mandat, hade fått behålla sin representation.
Det skulle inte ha varit orättvist,
utan jag tycker att det hade varit riktigt.

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Mandatfördelningen mellan valkretsarna vid val till riksdagen.

Herr talman! Jag tillåter mig yrka
bifall till den reservation som avgivits
till detta utlåtande.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag kan
inte alls godkänna herr Petterssons i
Dahl försök att med hjälp av citat bevisa,
att denna debatt är en fullständig
parallell till debatten angående kyrkomötesreformen.
I debatten om kyrkomötesreformen
ifrågasattes det, om inte
alla församlingar, oavsett storleken, genom
sina säregna förhållanden och sina
gudstjänstanordningar borde anses likvärdiga.
Det resonemanget ligger på ett
helt annat område och kan inte flyttas
över till detta område.

Det var glädjande att herr Pettersson
i Dahl var nog blygsam att inte ta upp
de konstifika synpunkter han framlagt
i motionen om representation efter yrkestillhörighet
och med hänsyn till de
olika landsändarnas produktiva insatser
i vårt samhällsliv. Det är nog inte
heller lönt att komma med sådant. Det
är väl inte åkrarna och ängarna och
skogarna och fabrikerna som skola representeras,
utan de intressen, för vilka
de olika bygdernas människor äro talesmän.
Man får därför finna sig i att det
tillämpas en proportionell rättvisa.

Om några dagar får kammaren ta
ställning till frågan om en revision av
hela den proportionella valmetoden.
Det har bland annat ifrågasatts en utredning
om ett sammanförande av valkretsar
för att man på det sättet skall
eliminera de olägenheter, som det proportionella
valsättet i vissa fall åstadkommit,
och herr Pettersson i Dahl
skulle väl kunna bli nöjd med det.

Sedan vill jag rätta herr Petterssons
påstående, att Stockholms stad skulle
ha hjälpts fram till två extra mandat
av de utlänningar som bo i staden. Det
är inte så. Vi hade uppe en expert från
statistiska centralbyrån i utskottet, och
han förklarade, att man icke matematiskt
kan bevisa, huruvida dessa man -

talsskrivna utlänningar hade inverkat
på mandatfördelningen eller inte, så
den saken veta vi ingenting om.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Herr Hallén fortsätter att tala om
att jag skulle ha motionerat om att de
olika yrkesgrupperna skulle få representation
i riksdagen. Det ha vi inte
sagt, men vi ha uttalat att det är önskvärt,
att utövare av olika yrken sitta
i riksdagen, och jag tror inte herr Hallén
kan säga emot det. Det är självklart
att möjligheten att de skola bli
representerade sjunker i den mån valkretsarna
minska.

Vidare sade herr Hallén, att riksdagens
representation inte är jämförlig
med kyrkomötet, därför att församlingarna
ha en speciell ställning. Jag tycker
nog att den bortförklaringen haltar
rätt mycket. Såvitt jag förstår är det
precis samma läge vid val till kyrkomöte
som vid val till riksdagen.

Jag har heller inte sagt att Stockholms
stad fått två mandat på grund
av utlänningarna. Jag har bara sagt
att det ena mandatet ganska säkert tillfallit
Stockholm därför att det bor så
många utlänningar där.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag kan
inte neka mig nöjet att fiska upp ett
guldkorn ur herr Petterssons i Dahl
motion. Jag har nyss här citerat ett
uttalande i motionen, där det heter att
olika grupper böra få en representation
»som står i förhållande till deras
betydelse för valkretsens ekonomiska
och sociala struktur», och jag har ifrågasatt,
om motionärerna mena att
exempelvis Norrbotten, de smörproducerande
landsändarna o. s. v. skola få
en speciellt avvägd representation med
hänsyn till sina insatser i den svenska
produktionen. Men det allra bästa är
kanske, när man i ett par följande satser
talar om vikten av en god representation
för glesbygdernas folk och

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

tillägger: »I dessa bygder finnas för
hela riket synnerligen betydelsefulla
försörjningskällor och produktionsfaktorer,
om vilkas förhållanden det stora
flertalet folkrepresentanter i riksdagen
saknar närmare kännedom.»

Att så var fallet ha vi aldrig vetat,
men nu fingo vi ju reda på det, och då
vet nog också kammaren hur den skall
rösta.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 22.

Utgifter under riksstatens elfte
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
It, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under elfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Inrikesdepartementet: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 1 under elfte huvudtiteln (punkt 1
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 3 januari
1949) föreslagit riksdagen att dels besluta,
att i personalförteckningen för inrikesdepartementet
skulle upptagas en
befattning såsom byråchef i lönegrad
Cr 10 samt att en av de i samma förteckning
upptagna befattningarna såsom
förste kanslisekreterare i lönegrad
Ca 29 skulle överföras till övergångsstat,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat
för inrikesdepartementet, att tillämpas
tills vidare fr. o. in. budgetåret 1949/50,
dels ock till Inrikesdepartementet: Av -

Inrikesdepartementet: Avlöningar.

löningar för nämnda budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 510 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för inrikesdepartementet,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1949/50;

b) till Inrikesdepartementet: Avlöningar
för budgetåret 1949/50 anvisa ett
förslagsanslag av 507 000 kronor.

Utskottets förslag innebar avstyrkande
av det av Kungl. Maj :t föreslagna
utbytet av en förste kanslisekreterartjänst
i lönegrad Ca 29 mot en befattning
som byråchef i lönegrad Cr 10.

Reservation hade avgivits av herrar
Sven Larsson, Karl Andersson, Gustaf
Karlsson, lwar Anderson, Gillström,
Andrée, Ward, Bergström, Mårtensson i
Uddevalla, Petterson i Degerfors, fru
Ericsson i Luleå och herr Henriksson,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag

a) besluta, att i personalförteckningen
för inrikesdepartementet skulle upptagas
en befattning såsom byråchef i lönegrad
Cr 10 samt att en av de i samma
förteckning upptagna befattningarna såsom
förste kanslisekreterare i lönegrad
Ca 29 skulle överföras till övergångsstat; b)

godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för inrikesdepartementet,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1919/50;

c) till Inrikesdepartementet: Avlö ningar

för budgetåret 1949/50 anvisa ett
förslagsanslag av 510 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Vid denna punkt har hälften
av utskottets ledamöter reserverat sig
till förmån för Kungl. Maj:ts förslag
om inrättande av eu byråchefsbefatt -

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Inrikesdepartementet: Avlöningar.

ning i lönegrad Cr 10 inom inrikesdepartementet.

Det kan inte förnekas att inrikesdepartementets
arbetsbörda har fått en
omfattning som tidigare knappast kunnat
förutses. Detta ökade arbete inom
departementet har i stor utsträckning
kommit på statssekreteraravdelningen.
Jag skall be att med några siffror få
belysa det arbete som förekommer
inom inrikesdepartementet. En undersökning
av de propositioner, som vid
innevarande riksdag avlämnats av olika
departement, visar att det är endast
ett departement, vars avlämnade propositioner
omfatta ett större sidantal
än inrikesdepartementets, och det är
ecklesiastikdepartementet. Sidantalet i
de till årets riksdag avlämnade propositionerna
uppgår för ecklesiastikdepartementets
del till 976, medan motsvarande
siffra för inrikesdepartementet
är 853.

Om vi vidare granska hur det inom
de olika departementen förhåller sig
med antalet administrativa byråchefstjänster,
skola vi finna att det inom försvarsdepartementet
redan finns en sådan
byråchefstjänst. Detsamma är förhållandet
med socialdepartementet. I
finansdepartementet fanns det under
år 1948 en byråchefstjänst, men innevarande
års riksdag har beslutat att inrätta
ytterligare en byråchefstjänst i
detta departement. Man har alltså där
två administrativa byråchefstjänster.
Även ecklesiastikdepartementet har under
innevarande riksdag fått en dylik
befattningshavare, med resultat att
också ecklesiastikdepartementet har två
administrativa byråchefstjänster. Jordbruksdepartementel,
har inte tidigare
haft någon sådan befattning, men detta
års riksdag har beslutat att en dylik
skall inrättas. Handelsdepartementet
bar redan en administrativ byråchefstjänst,
och detsamma är förhållandet
med folkhushållningsdepartementet.
Däremot har inte inrikesdepartementet
hittills haft någon sådan befattning,

men det är alldeles tydligt att om statssekreteraravdelningen
inom inrikesdepartementet
skall kunna på ett något
så när tillfredsställande sätt hinna med
sitt arbete och kunna avlämna propositionerna
till riksdagen någorlunda
inom föreskriven tid — vilket enligt
min mening är absolut nödvändigt om
den nya arbetsordningen skall kunna
tillämpas — så måste också detta departement
ha tillräckligt med kvalificerad
arbetskraft till sitt förfogande.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om en interpellationsdebatt som förekom
i första kammaren den 2 mars
detta år. Högerpartiets ledare hade till
statsministern framställt en interpellation,
där han påtalade att Kungl. Maj :ts
propositioner avlämnades alltför sent
till riksdagen. Statsministern hänvisade
i sitt svar bl. a. till att man inom
Kungl. Maj ds kansli inte hade tillräckligt
med arbetskraft för att kunna utarbeta
de olika propositionerna inom
den tidrymd som skulle vara önskvärd.
På detta genmälde högerpartiets ledare,
att om det var så, att man inte hade
tillräckligt med arbetskraft inom Kungl.
Maj ds kansli och framför allt då inte
på statssekreteraravdelningarna, så
måste statsministern se till att den saken
bleve ordnad.

Det skall nu bli ganska intressant att
se hur högergruppens ledamöter ställa
sig, när det här gäller att i någon mån
förverkliga det önskemål, som högerpartiets
ledare i debatten den 2 mars
i första kammaren ansåg föreligga.

Jag kan inte underlåta att framhålla,
att reservanterna äro fullt medvetna
om att försiktighet bör i nuvarande
läge iakttagas när det gäller inrättande
av högre tjänster och att en sådan åtgärd
som den föreslagna kan tänkas
förorsaka missnöje inom andra grupper.
Men när det är fråga om ett sådant
fall som det här föreliggande, där
det också gäller att bevara en god kraft
åt det arbetstyngda inrikesdepartementet,
så ha vi velat bortse från dessa

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

synpunkter, och vi anse oss kunna
taga på vårt ansvar att, trots det missnöje
som eventuellt kan göra sig gällande
inom andra grupper, tillstyrka
det rätt blygsamma förslag, som på
denna punkt har framlagts av Kungl.
Maj :t.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den av herr Sven
Larsson m. fl. vid denna punkt avgivna
reservationen.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Den
sak som herr Mårtensson här berört är
ju inte någon stor fråga, men den är
dock i viss grad en principfråga, och
därför kan jag inte underlåta att säga
några ord.

Herr Mårtensson gjorde en jämförelse
mellan det antal trycksidor som
propositionerna från olika departement
omfattade och framhöll, att för inrikesdepartementets
del var det fråga om
inte mindre än 853 sidor. Men det är
väl inte bara sidornas antal som är det
avgörande härvidlag, utan ärendenas
mängd och beskaffenhet ha också
mycket stor betydelse. Sjunde huvudtiteln,
alltså finansdepartementets andel
i statsverkspropositionen, har mycket
liten omfattning, men den är ändå
av mycket stor vikt. Det går därför
inte att göra som herr Mårtensson
gjorde och bara hänvisa till sidantalet,
ty det har egentligen ganska liten betydelse.
Det kan vara mycket olika,
hur man skriver i de olika huvudtitlarna
och propositionerna. I en del
lämnas kanske en mängd redogörelser,
som visserligen i och för sig kunna
vara intressanta men som inte alls äro
nödvändiga för sakens bedömande. Det
är nog tvärtom en styrka, om man från
departementens sida kan begränsa sig
så mycket som möjligt i sina framställningar,
ty därigenom sparar man inte
bara pengar för tryckningskostnader,
utan riksdagsledamöterna besparas också
mycket arbete genom att de slippa

Inrikesdepartementet: Avlöningar.

läsa en mängd som i stort sett är onödigt.

Jag vill erinra om att när för två år
sedan uppdelningen mellan inrikesdepartementet
och socialdepartementet
skedde och det gällde att ta ståndpunkt
till organisationsfrågan, så voro vi fullständigt
eniga om att det i inrikesdepartementet
inte behövdes någon kvalificerad
arbetskraft av det slag som
här är ifrågasatt, under det att socialdepartementet
hade behov därav.

Jag vill också framhålla, att det nu
inte är fråga om att skaffa någon ny
arbetskraft åt inrikesdepartementet,
utan endast om att lyfta upp en person
från hans förutvarande befattning
som förste kanslisekreterare i lönegrad
Ca 29 till byråchef i lönegrad Cr 10,
vilket innebär en löneförhöjning på
cirka 3 000 kronor per år. Det är detta
som utskottet inte har ansett vara riktigt,
och jag vill erinra om — jag tycker
att det var en brist i herr Mårtenssons
anförande att han inte nämnde
det — att när en liknande framställning
gjordes från kommunikationsdepartementets
sida beträffande två
tjänstemän, så reagerade statsutskottet
mot ett sådant arrangemang och avstyrkte
framställningen. Riksdagen accepterade
detta utskottets ställningstagande,
och jag anser att konsekvensen
nu kräver att man även i föreliggande
fråga biträder utskottets förslag och
avslår den gjorda framställningen.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Jag kan delvis hålla med herr Rubbestad
om att detta inte är någon stor
fråga, men spörsmålet gäller dock huruvida
ett departement skall få en
så tillfredsställande arbetsorganisation
som möjligt eller inte, och eftersom
lösningen av ett sådant spörsmål i viss
mån inverkar även på riksdagens ar -

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Inrikesdepartementet: Avlöningar.

bete, så är i alla fall frågan inte utan
en viss betydelse.

Det är inte heller någon ny fråga det
här gäller. Inrikesdepartementet kom
till den 1 juli 1947, och redan på våren
det året, när inom kanslihuset anslagspropositionen
förbereddes, diskuterade
vi naturligtvis mycket ingående den
personalorganisation som det nya inrikesdepartementet
skulle få. Vi diskuterade
då bl. a. huruvida endast socialdepartementet
skulle få en byråchef
på sin statssekreterarsida eller om också
inrikesdepartementet skulle ha en
motsvarande befattningshavare. Vi
kunde emellertid inte tillräckligt överblicka
vilka arbetsuppgifter det nya
departementet skulle få, och eftersom
det för oss var självklart, att den största
återhållsamhet måste iakttagas när
det gällde att inrätta nya och högre befattningar,
så gjordes i propositionen
det uttalandet, att man ville inhämta
en viss erfarenhet rörande arbetsförhållandena
på statssekreterarsidan i det
nya departementet, innan man gjorde
framställning till riksdagen om en byråchefstjänst.
Redan på våren 1947 aviserades
alltså riksdagen om den fråga
det här gäller.

Inrikesdepartementet har nu arbetat
i snart två år, och enligt min mening
visa de erfarenheter, som vi gjort under
dessa två år, till fullo att arbetsbördan
på statssekreteraravdelningen i
departementet är så stor att det, om
arbetsuppgifterna skola kunna fullgöras
på bästa möjliga sätt, behövs en
byråchefsbefattning på denna avdelning.

Jag är fullkomligt på det klara med
att en statssekreteraravdelnings arbetsbörda
inte kan, såsom herr Rubbestad
framhöll, mätas efter antalet sidor i de
avlåtna propositionerna, men någon
ledning när det gäller att bedöma arbetsbördan
bör i alla fall en sådan statistik
kunna ge. Och om man utgår
från de propositioner, som hittills avgivits
till riksdagen i år, så är det bara

ecklesiastikdepartementet som i fråga
om antalet sidor kommer före inrikesdepartementet.
Ecklesiastikdepartementet
kommer nu att få två byråchefer på
sin statssekreteraravdelning, medan inrikesdepartementet,
om herr Rubbestad
och hans meningsfränder få som de
vilja, inte får någon, och detta kan väl
inte, vad den kvalificerade arbetskraften
beträffar, vara den riktiga proportionen
mellan dessa två departement.
Jordbruksdepartementet, som i fråga
om arbetsbelastning på statssekreterarsidan
står i ungefär samma klass som
inrikesdepartementet, har av årets riksdag
fått en byråchefsbefattning. Skulle
nu riksdagen intaga den ståndpunkten,
att inrikesdepartementet även i fortsättningen
skall vara utan en sådan
byråchefsbefattning, kommer inrikesdepartementet
i särklass när det gäller
högre befattningshavare på statssekreterarsidan.

Herr Rubbestad framhöll att man år
1947 var alldeles överens om att socialdepartementet
behövde en byråchef
på sin statssekreteraravdelning
men att inrikesdepartementet icke hade
behov av någon sådan byråchef. Jag
skulle vilja fråga herr Rubbestad, om
han med hänsyn till den nuvarande arbetsbördan
inom dessa två departement
anser sig kunna motivera den uppfattningen,
att socialdepartementet behöver
en byråchef, medan inrikesdepartementet
icke gör det.

Däremot är det alldeles riktigt, när
herr Rubbestad säger att inrättandet av
den föreslagna byråchefsbefattningen
inom inrikesdepartementet icke innebär,
att statssekreteraravdelningen får
någon ny arbetskraft. Med hänsyn till
den sparsamhet, som måste iakttas i
dessa tider, tänkte jag mig, när propositionen
skrevs, att vi skulle dra in en
förste kanslisekreterarbefattning. Det
betyder emellertid inte att personalen
på statssekreteraravdelningen har litet
att göra, utan det är tvärtom så, att
det under hela vinterhalvåret förekom -

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

mer övertidsarbete i mycket stor omfattning.
Jag tror att kammarens ledamöter
skulle bli förskräckta, om de
finge tillfälle att se, hur hårt man får
slita personalen under utarbetandet av
propositionerna ■— det blir nattarbete
kväll efter kväll vecka ut och vecka in
med åsidosättande av allt vad vanliga
människor räkna höra till sin fritid
o. s. v. Men vi ha i alla fall stannat för
att vi skola försöka dra in en kanslisekreterarbefattning,
om den nya byråchefstjänsten
inrättas. Och det kan väl
aldrig, herr Rubbestad, förhålla sig på
det sättet, att om vi begärt att få behålla
denna kanslisekreterarbefattning
samtidigt som vi föreslagit inrättande
av en byråchefsbefattning, så skulle det
ha varit lättare att här i riksdagen få
igenom förslaget om denna byråchefsbefattning
än vad det är nu, när vi
försökt iaktta en viss sparsamhet?

Nu kanske någon frågar: »Om inte
departementet tillföres någon ny arbetskraft,
vad spelar det då för roll för
arbetet där att en förste kanslisekreterarbefattning
på detta sätt utbytes mot
en byråchefstjänst?» Jag förmodar
emellertid att kammarens ledamöter ha
alldeles klart för sig, att de tjänster,
som finnas upptagna för ett ämbetsverk
eller en avdelning där, i det dagliga
arbetet motsvaras av en arbetsorganisation,
där vissa tjänstemän stå i ledande
ställning och alltså ha ett särskilt
ansvar för arbetet och en överblick
över vad underlydande tjänstemän
skola utföra. Med den föreslagna
befattningen avse vi att på ett så billigt
sätt som möjligt effektivisera arbetet
inom departementets statssekreteraravdelning,
ty statssekreteraren skulle
ju, om man inrättar en byråchefsbefattning,
under sig få en chefstjänsteman,
som kan ha ansvar för vad de andra
på avdelningen göra och som kan hjälpa
till med att leda och fördela arbetet,
så att största möjliga arbetseffekt
utvinnes. Det är naturligtvis skillnad
mellan att ha en chefstjänsteman, på

Inrikesdepartementet: Avlöningar.

vilken man kan lägga ett vidgat ansvar,
och att ha ett antal tjänstemän, som
äro likställda och av vilka ingen är
chef för den andre.

Det motiv, som här drivit oss, har
alltså varit att söka för minsta möjliga
kostnad åstadkomma en ökning av
statssekreteraravdelningens arbetsprestation,
så att propositionerna kunna avlämnas
så tidigt som möjligt och riksdagen
alltså betjänas på ett bättre sätt
än hittills.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Efter statsrådets anförande
skall jag bara säga några få ord. Herr
Rubbestad anförde, att man inte skall
ta hänsyn bara till sidantalet i de olika
propositionerna, utan att man i första
hand skall ta hänsyn till propositionernas
innehåll och omfattningen av de
frågor, som upptagas i propositionerna.
Det är alldeles riktigt. Jag har inte
tidigare hört, att herr Rubbestad har
haft några anmärkningar att göra mot
att sidantalet i propositionerna varit
alltför omfattande. Det har nog i de
flesta fall varit inskränkt till det allra
nödvändigaste.

Jag vill även i detta sammanhang
peka på ett par frågor som komma att
få större och större betydelse och en
allt större omfattning, nämligen sjukvårdsfrågan,
inte minst frågan om sinnessjukvården,
samt utvecklingen inom
länsstyrelserna och civilförsvaret. Behandlingen
av dessa frågor har medfört
ett alltmera omfattande arbete
inom departementet.

Sedan nämnde herr Rubbestad, att
det här inte är fråga om någon ny
tjänst. Jag skall inte gå in på den frågan
närmare, eftersom statsrådet klarlagt
den. Det är alldeles riktigt, att det
inte är fråga om någon ny tjänst, men
det är möjligt, att om departementschefen
hade framlagt förslag om att få
tillsätta en byråchefstjänst utan att
överföra en kanslisekreterartjänst på

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Inrikesdepartementet: Avlöningar.

indragningsstat, så hade det gått lättare
att få igenom det förslaget. Nu
gäller det ingen ny tjänst, men det gäller
i detta fall att bevara en kvalificerad
kraft åt departementsarbetet.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Herr
statsrådet frågade mig, om jag kunde
avgöra vilket som vore mest behövligt:
att ha en dylik befattningshavare i socialdepartementet
eller i inrikesdepartementet.
Jag vet inte vad statsrådet
liade för arbete med den proposition,
som 1947 framlades för riksdagen, i
vilken man från Kung]. Maj :ts sida klart
betonade, att det behövdes en dylik i
socialdepartementet men inte i inrikesdepartementet.
För mig är det utslagsgivande,
att Kungl. Maj:t själv har sagt
detta, och jag tror, att vi få lita till
Kungl. Maj :ts uttalande om vilken post
som kan anses vara den mest behövliga.

Sedan vill jag med anledning av vad
statsrådet sade om propositionsarbetet
säga, att om statssekreteraravdelningen
presterade alla propositionerna, så
skulle det kanske kunna finnas giltiga
skäl för ifrågavarande uppflyttning.
Emellertid känner man ju till att när
det gäller stora propositioner anlitas
andra att skriva propositionerna. Det
är sålunda inte bara personal inom
statssekreteraravdelningen utan även
personer utanför, sekreterare i kommittéer
etc., som i rätt stor utsträckning
anlitas till att skriva propositioner,
och den möjligheten kan man alltfort
använda.

Det kan vidare ifrågasättas, om det
är lyckligt att ha en sådan här underhuggare
inom statssekreteraravdelningen.
Departementet är ju uppdelat
i kanslier eller byråer, vilket man vill
kalla det, och på varje avdelning finns
ett kansliråd eller en byråchef, som
har personal under sig. Enligt min bestämda
mening bör statssekreteraren
vara den som på statssekreteraravdel -

ningen har översynen och överblicken
över det hela, och det är inte lämpligt
att han överlåter den åt någon annan.

Det skulle kanske varit lättare att få
igenom detta förslag, om det hade varit
fråga om att förvärva en kvalificerad
kraft för detta högre arbete, men nu
gäller det endast löneuppflyttning av
en person, och jag har den meningen,
att det hjälper inte med pengar för att
få höjd kvalitet på en person. Har en
person samma läggning och utbildning
och arbetsuppgifter som han tidigare
haft, hjälper det inte med ett par tre
tusen kronors löneförhöjning. Här gäller
det en och samma person, och det
är det som för oss varit avgörande.
Vi vilja inte gå in för en extra löneförhöjning
till en ganska hög tjänsteman,
oavsett om han tituleras det ena
eller det andra.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Herr Rubbestad hänvisade till 1947 års
proposition och ansåg sig kunna konstatera,
att det då sades, att socialdepartementet
behövde en byråchef på
sin statssekreteraravdelning men att inrikesdepartementet
inte behövde någon,
och därför håller herr Rubbestad fast
vid detta även nu. Men, herr Rubbestad,
även jag kan kanske yttra mig
om den saken, eftersom jag var med
om att skriva denna proposition i departementet.
Våren 1947 fanns socialdepartementet,
och då visste jag, att
det behövdes eu byråchef på statssekreteraravdelningen
i detta departement,
men då hade inrikesdepartementet
ännu inte kommit till, och då visste
man inte vad det skulle kunna uppstå
för behov av kvalificerad arbetskraft
inom det departementet. Därför skrevs
i propositionen, att någon tids erfarenhet
borde avvaktas. Nu ha vi den
erfarenheten, och nu äro vi alldeles
på det klara med att en tillfredsställande
arbetsorganisation inom inrikes -

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

departementet förutsätter liksom inom
alla de större departementen en chefstjänsteman
under statssekreteraren, därför
att statssekreterarens tid inte räcker
till att i detalj övervaka arbetet på hela
avdelningen.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! .lag
vill bara betona, att det förhåller sig
på det sätt, som jag nämnde i mitt
första anförande, nämligen att det inte
bara varit inom inrikesdepartementet
utan också inom kommunikationsdepartementet
som man velat ordna det på
detta sätt. När det gällde kommunikationsdepartementet
avstyrkte statsutskottet
förslaget, och riksdagen godkände
statsutskottets förslag. Jag tycker,
att konsekvensen bjuder, att vi
följa utskottet, liksom vi gjorde, när det
gällde kommunikationsdepartementet.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mårtensson i Uddevalla begärde
emellertid votering i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
1 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

Medicinalstyrelsen: Avlöningar.

han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Rubbestad begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 76 ja och 105 nej, varjämte 18
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
punkten fogade reservationen.

Punkten 2.

Utskottets hemställan befölls.

Punkten 3.

Medicinalstyrelsen: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under elfte huvudtiteln (punkt
3) föreslagit riksdagen att dels besluta,
att i personalförteckningen för medicinalstyrelsen
skulle upptagas ytterligare
en befattning såsom byråtandläkare i
lönegrad Ce 29 samt att antalet i samma
förteckning upptagna befattningar såsom
kontorsbiträde i lönegrad Ca 8
skulle ökas från 13 till 15, dels godkänna
av departementschefen förordad
avlöningsstat för medicinalstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret
1949/50, dels ock till Medicinalstyrelsen:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av
1 510 000 kronor. Då det synts erforderligt,
att konsulenten för råttbekämpande
bereddes fastare anställning, hade departementschefen
förordat förändring
av den nuvarande befattningen med ett
arvode av 10 008 kronor för år till
extra ordinarie tjänst i lönegrad Ce 23.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag

a) besluta, att i personalförteckningen
för medicinalstyrelsen skulle upptagas
ytterligare en befattning såsom byråtandläkare
i lönegrad Ce 29 samt att antalet
i samma förteckning upptagna
befattningar såsom kontorsbiträde i
lönegrad Ca 8 skulle ökas från 13 till 15;

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Medicinalstyrelsen: Avlöningar.

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för medicinalstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1949/50;

c) till Medicinalstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 1 510 000 kronor.

Utskottets förslag innebar i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag den ändringen,
att befattningen som konsulent
för råttbekämpande även i fortsättningen
skulle erhålla arvodeskaraktär.

Punkten föredrogs; och anförde
därvid:

Herr HUSS: Herr talman! Utskottet
har på denna punkt avstyrkt ett förslag
av departementschefen om förändring
av eu arvodestjänst som konsulent
för råttbekämpande till en extra ordinarie
tjänst i lönegrad Ce 23. Utskottets
beslut har, såvitt jag förstår, fattats
tämligen hastigt och möjligen i brist
på tillräckliga informationer. Därför
skall jag tillåta mig att säga några ord
om saken.

Medicinalstyrelsen har sedan ett par
år tillbaka haft en erfaren hälsovårdstjänsteman
anställd i syfte att samordna
de åtgärder i råttbekämpande syfte
som vidtagas här i riket. Det har visat
sig, att det varit ett mycket lämpligt
arrangemang, och medicinalstyrelsen
och hälsovården ha haft stor nytta av
denna anordning. Samtidigt har det
emellertid visat sig, att det har varit
utomordentligt svårt att besätta tjänsten
med en stadigvarande innehavare.
Man kan nämligen till konsulent för
denna uppgift inte anta vilken person
som helst, som har någon liten kännedom
om hur det går till att bekämpa
råttor, utan man måste välja helst en
kommunal tjänsteman med mångårig
erfarenhet på området. Det har därför
varit utomordentligt svårt att besätta
tjänsten, och den nuvarande innehavaren
av arvodesbefattningen kommer att
avgå från befattningen den 1 juli, eme -

dan Stockholms stad, där han är ordinarie
hälsovårdsinspektör, inte tillåter
honom att taga tjänstledighet under
längre tid. Jag känner själv till denna
sak ganska väl, därför att det, när
tjänsten inrättades, var tal om att en
av våra hälsovårdsinspektörer i Malmö’
skulle bli den förste innehavaren av
befattningen. Men som var och en förslår
tvekade han mycket att antaga en
befattning som innebar, att han skulle
vistas mot arvode i Stockholm och möjligen
bo här på hotell och ha det besvärligt
på alla möjliga sätt. Han avböjde
därför att komma i fråga till befattningen.
Jag tror för min del att det
kommer att visa sig utomordentligt
svårt att efter den 1 juli besätta denna
befattning, som utskottet även i fortsättningen
vill ha som arvodesbefattning,
med en innehavare med fullgoda
kvalifikationer.

Nu förhåller det sig så att ingen i utskottet
har reserverat sig till förmån
för Kungl. Maj :ts förslag på denna
punkt. Med stöd av vad jag nu sagt
tillåter jag mig i alla fall yrka bifall
till Kungl. Maj :ts förslag, att denna
tjänst omändras till e. o. befattning i
Ce 23, vilket icke medför någon ökad
kostnad för staten. Jag vill tillägga att
ingen har velat ifrågasätta, att befattningen
framdeles skulle komma att bli
onödig.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: När
denna tjänst inrättades för ett par år
sedan fingo vi den uppfattningen att
det var fråga om en tillfällig tjänst. Utskottet
har, efter så kort tid som förflutit
sedan dess, inte blivit övertygat om
att denna befattning bör göras ordinarie
och alltså behöver tillsättas för all
framtid. Det är därför som utskottet
har intagit den ståndpunkt det gjort i
denna fråga, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och biföll
kammaren utskottets berörda hemställan.

Punkterna 4—62.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 63.

Hörapparater.

Kungl. Maj:t hade i propositionen
nr 1 under elfte huvudtiteln (punkt 82)
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
anskaffande och drift av hörapparater
för budgetåret 1949/50 anvisa ett anslag
av 00 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Emil Petersson (I: 145)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Kristensson i Osby och Svensson
i Ljungskile (II: 233), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte såsom bidrag
till anskaffande och drift av hörselapparater
för budgetåret 1949/50 anvisa ett
anslag av 100 000 kronor.

Utskottet hemställde i förevarande
punkt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
av motionerna I: 145 och II: 233,
till Bidrag till anskaffande och drift av
hörapparater för budgetåret 1949/50 anvisa
ett anslag av 60 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Boman i Kieryd, utan angivet yrkande.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Vi ha i vårt land minst 80 000
personer som äro hörselskadade. Det är
uppenbart att detta är förenat med lidande
och innebär en isolering som
ofta gör livet fattigare. Ur humanitär
synpunkt är det synnerligen angeläget
att de mindre bemedlade av dessa få bidrag
för anskaffande av liörselappara -

Hörapparater.

ter. Därigenom återför man många av
de lomhörda till arbete och uppgifter
i hem och i samhälle.

Hörselfrämjandet hade under innevarande
budgetår ett anslag på 25 000 kronor
jämte 10 000 kronor genom pensionsstyrelsen.
Genom dessa anslag har
Hörselfrämjandet kunnat lämna bidrag
till 213 personer för inköp av hörselapparater.
En hörselapparat av det vanliga
slaget kostar 435 kronor. I genomsnitt
har man lämnat bidrag med 164
kronor. Ingen har fått mera än hälften
av priset på apparaten; enligt direktiven
kan man lämna bidrag på upp till
2/:1 av priset. Vidare vill jag tillägga, att
det varit mycket sträng behovsprövning
vid beviljandet av dessa bidrag.

I slutet av januari i år gjorde Hörselfrämjandet
en framställning till Kungl.
Maj :t om ett tilläggsanslag på 25 000
kronor. Man hade vid detta tillfälle 160
ansökningar från personer, bidragsberättigade
efter samma stränga behovsprövning
som den Hörselfrämjandet
brukar tillämpa. Jag förmodar att riksdagen
inom kort kommer att bevilja
detta tilläggsanslag på 25 000 kronor för
innevarande budgetår. Därigenom har
alltså Hörselfrämjandet av statliga medel
under innevarande budgetår erhållit
60 000 kronor till detta ändamål och
kan därigenom avverka de ansökningar
som inkommit till slutet av januari månad
i år. Efter denna tidpunkt har det
emellertid kommit nya ansökningar.

Hörselfrämjandet gör resor till lasaretten
i vårt land, där man besöker
öronavdelningarna, och under öronläkarens
överinseende sker utprovningen
av hörselapparater. För närvarande bereser
man Norrland, och man säger att
där är hjälpbehovet stort. Ilörselfrämjandet
har nu 150 ansökningar inkomna
från personer som äro berättigade
till bidrag, men som man saknar medel
att tillgodose även under förutsättning
att riksdagen beviljar det tilläggsanslag
som jag nyss talade om. Man beräknar
i övrigt att antalet ansökningar kom^

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Hörapparater.

mer att växa till det nya budgetårets
början, så att man då bär ansökningar
ifrån bidragsberättigade personer till
lika stor summa som den, som Kungl.
Maj :t nu föreslagit och som utskottet yrkar
på, nämligen 60 000 kronor. Men
det är uppenbart för alla att också under
det nya budgetåret komma ansökningar
in, till vilka man i stort sett
kommer att sakna medel.

I motionen ha vi begärt ett anslag på
100 000 kronor. Hörselfrämjandet har
begärt denna summa för nästa budgetår.
Utskottet har stannat för av Kungl.
Maj :t föreslagna 60 000 kronor och säger
att man inte vill gå längre i avvaktan
på den utredning som pågår på detta
område. Jag vill därför särskilt understryka
att kommittén för dövhetens bekämpande
tillstyrkt detta högre anslag,
alltså tillstyrkt 100 000 kronor till Hörselfrämjandet
för nästa budgetår. Denna
kommitté skriver, att det icke råder
någon tvekan om att det högre anslaget
är väl motiverat. Det finns alltså intet
som helst hinder för denna kommittés
arbete, om man beviljar det högre anslaget
i enlighet med motionen.

Herr talman! Jag finner det ur både
humanitär och ekonomisk synpunkt
icke försvarbart att låta mindre bemedlade
personer vänta lång tid på denna
hjälp. Det är därför, herr talman, som
jag ber att få yrka bifall till motionen
nr 233 i denna kammare, där vi anhållit
om ett anslag på 100 000 kronor till
ifrågavarande ändamål.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Utskottet
är liksom motionärerna fullt på
det klara med att detta anslag går till
ett mycket behjärtansvärt ändamål. Men
det är på denna punkt som på så många
andra, att man under nuvarande förhållanden
måste iaktta en viss försiktighet.

Kungl. Maj:t har föreslagit ett anslag
till detta ändamål som, om jag inte
missminner mig, är ungefär dubbelt så

stort som det som utgår för innevarande
budgetår. Därtill kommer, att det har
framlagts förslag på tilläggsstat om anslag
på 25 000 kronor. Om vi ta hänsyn
härtill och dessutom betänka, att hela
denna fråga är föremål för utredning,
tror jag knappast det kan vara lämpligt
att gå utöver vad Kungl. Maj:t och utskottet
föreslagit på denna punkt. Jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Herr Mårtensson i Uddevalla
nämnde som ett skäl för utskottet att
inte biträda motionen, att en utredning
pågår på området. Jag ber då få erinra
om att när Kungl. Maj :t föreslog en höjning
av anslaget, framhöll Kungl. Maj :t
att en sådan höjning inte skulle föregripa
utredningens arbete. Jag betonade
i mitt anförande nyss, herr talman, att
den utredningskommitté som arbetar på
området för sin del tillstyrker det högre
anslaget och säger att det är väl motiverat.
Om vi följa utskottets linje, måste
vi, det är jag övertygad om, nästa budgetår
ge ett tilläggsanslag för detta ändamål.
Men om vi inse detta, menar
jag att det är bättre att redan nu höja
det ordinarie anslaget än att gå tilläggsanslagets
väg.

Jag nämnde nyss att Hörselfrämjandet
har tillämpat en mycket sträng beliovsprövning
vid utdelandet av bidragen,
och jag vill nämna här för kammaren
att det anslag på 25 000 kronor, som
först var beviljat, använts på sådant sätt
av Hörselfrämjandet, att medelvärdet av
den taxerade inkomsten för de personer
som fingo bidrag var 2 528 kronor,
och vid utdelandet av bidrag från anslaget
på 10 000 kronor var medelvärdet
av den taxerade inkomsten endast 2 121
kronor.

Det är först under de senaste åren
man fått hörselapparater som äro effektiva.
Behovet på detta område är således
alltjämt stort. Jag finner det synner -

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

Interpellation ang'', vissa spörsmål rörande den italienska kolonien Eritrea.

ligen angeläget att man här beviljar ett
större anslag än det som utskottet har
förordat. Jag yrkar därför, herr talman,
bifall till motionen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Kristensson i Osby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
63 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 113 ja och 75 nej, varjämte 7
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta den fortsatta
överläggningen rörande förevarande utlåtande
ävensom handläggningen av
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfiir Andra

kammarens protokoll 1949.

dat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 23.

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande
den italienska kolonien Eritrea.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr MOSESSON, som anförde: Herr
talman! Enligt meddelande i pressen
har TT på fråga i utrikesdepartementet
erfarit följande om den svenska FN-delegationens
ställning till det etiopiska
kravet på den tidigare italienska kolonien
Eritrea:

»Eftersom Sverige icke deltagit i kriget
har svenska regeringen intagit den
principiella ståndpunkten att icke inom
FN medverka vid avgörandet av territoriella
frågor, som ingår i fredsuppgörelsem
Den svenska delegationen kommer
därför att avhålla sig från votering
angående dispositionen av de förutvarande
italienska kolonierna.»

Det är bekant att de berörda parterna
erhållit besked om detta ståndpunktstagande
och att det utlöst stor besvikelse
på etiopiskt håll och bestörtning bland
svenskarna i Etiopien.

Det är visserligen så, att Sverige icke
deltagit i kriget, men när det gäller
Etiopien måste man gå tillbaka till 1935,
då det ialienska överfallet skedde. Den
gången var Sverige icke neutralt. Sverige
var eu av de femtiotvå nationer som
fastslog, att ett angrepp begåtts i strid
mot internationella fördrag, och Sverige
deltog i de ekonomiska sanktionerna
mot Italien. Fordrar då icke konsekvensen,
att Sverige också deltager i slutuppgörelsen
av den italiensk-etiopiska
konflikten?

Sverige var medlem av Nationernas
Förbund. Sverige är också medlem av
Förenta Nationerna, till vilka ärendets
avgörande hänskjutits, och bör därför
uppfylla medlemskapets förpliktelser
och sakligt pröva även detta ärende.

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Interpellation ang. vissa spörsmål i samband med byggnadsregleringen.

Ingen kan väl bestrida att Nationernas
Förbund begick ett ödesdigert misstag,
när det genom att icke till fullo följa
paktens bestämmelser utlämnade
Etiopien åt angriparen. Förenta Nationerna
ha nu ett tillfälle att i någon mån
gottgöra sin företrädares försummelser
genom att stödja den lilla nation, som
blev offer för en långvarig och brutal
ockupation, krigsgas kom t. ex. till användning,
inte allenast under själva angreppet,
ulan även långt senare.

Eritrea var den främsta angreppsbasen
vid anfallet mot Etiopien. Det är
därför av största betydelse att detta område
icke disponeras på ett sådant sätt,
att det på nytt kan användas som angreppsbas.
Vidare synes det rimligt att
Etiopien får tillträde till havet, varifrån
det omsorgsfullt avskurits av ett
antal stormakter. Men ett tungt vägande
skäl för Etiopiens krav är också att
Eritrea tidigare tillhört det etiopiska
riket, att en väsentlig del av befolkningen
är av samma ras, har samma religion
och talar samma språk som befolkningen
i de angränsande delarna av
Etiopien. Den internationella undersökningskommission,
som sänts ut till Eritrea,
har också inom stora och sammanhängande
delar av landet konstaterat
en överväldigande majoritet för
återförening med »moderlandet» Etiopien.
Sådana synpunkter som de nu anförda
ligga också till grund för den
amerikanska FN-delegationens förslag,
att östra delen av Eritrea med hamnstaden
Massaua och huvudstaden Asmara
skall införlivas med Etiopien.

Ett skäl för Sverige att särskilt intressera
sig för denna fråga är det bekanta
förhållandet att sedan snart hundra år
— med avbrott endast för den italienska
ockupationstiden — pågått ett uppskattat
svenskt missionsarbete i Eritrea
och Etiopien samt att på senare år ett
stort antal svenskar anställts av den
etiopiska regeringen och gjort värdefulla
insatser. Det bör vara oss angeläget
att om möjligt undvika sådant som

kan försvåra våra landsmäns ställning
och därigenom äventyra deras arbete.

På grund av vad som anförts anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena få framställa följande
fråga:

Anser icke Ers excellens att här anförda
synpunkter — framför allt sambandet
med händelserna 1935 — motivera
en särbehandling av frågan om
Eritreas framtida natur och sålunda
motivera en omprövning av regeringens
ståndpunkt härutinnan?

Denna anhållan bordlädes.

§ 24.

Interpellation ang. vissa spörsmål i samband
med byggnadsregleringen.

Herr HANSSON i Skediga erhöll på
begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Lagen om byggnadstillstånd har
tillgripits som ett led i strävandena att
begränsa byggnadsverksamheten. Den
härav föranledda fördelningen av tillgängliga
byggnadsresurser på olika orter
och för olika ändamål kan knappast
sägas ha vunnit allmän förståelse. Det
torde icke kunna förnekas att handhavandet
av byggnadsregleringen såväl i
stort som i detaljer varit ägnat att väcka
viss irritation. Mest betydelsefullt synes
vara att fördelningen av byggnadskvoter
icke sker så, att angelägna behov
eftersättas för mindre viktiga behov.
Det förhåller sig tyvärr på det sättet,
att i nuvarande läge även önskvärda
företag måste anstå till dess tillgången
på byggnadsmaterial och den ekonomiska
situationen tillåta en ökad byggnadsproduktion.

Emellertid har man tid efter annan
kunnat märka att bostadsbyggandet fått
stå tillbaka för annan icke lika angelägen
byggnadsverksamhet. Jag avser
exempelvis byggandet av miljonkomplex
som äro avsedda för andra ändamål
än bostäder. Jag vill understryka

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

Nr 14.

Interpellation ang. vissa spörsmål i samband med byggnadsregleringen.

att jag inte går emot dessa byggen i och
för sig, utan vad jag vänder mig mot är,
att det sker just i dessa tider med bostadsbrist.
Det är dock så, att andra
ännu mera angelägna byggnadsbehov,
som ur rent mänskliga synpunkter borde
ha företrädesrätt, få anstå. Inom ramen
för tillgängliga resurser måste
varje annan byggnadsverksamhet begränsa
bostadsbyggandet.

Några uppgifter om situationen på
olika platser och för olika ändamål visa
hur prekärt läget är för närvarande när
det gäller byggnadstillståndsgivningen.
Länsbostadsdirektören i ett län meddelade
för någon tid sedan att det förelåg
ansökningar om byggnadstillstånd för
mer än 2 milj kr. men att den till förfogande
ställda kvoten endast uppgick
till omkring 200 000 kr. Det är givet att
en så ringa byggnadskvot, som avser
skilda behov, är alldeles otillräcklig och
måste medföra utomordentliga svårigheter.

Det är uppenbart att bostadsbyggandet
måste komma i främsta rummet, om
byggnadsregleringen skall fylla sin uppgift
på ett rimligt och rättvist sätt. Detta
ställer stora krav på de lokala myndigheternas
förmåga att smidigt handlägga
ärenden av ömmande natur. Jag kan
nämna, att en arbetarfamilj med fyra
barn av kommunen fått borgen för byggande
av en bostad. Tomt har inköpts
och pengar ha anvisats, men byggnadstillstånd
har inte kunnat erhållas. I höstas
började mannen gräva för att lägga
grunden men måste sluta med arbetet,
då han inte fick tillstånd. Familjen bor
alltjämt i en urusel lägenhet, som består
av ett litet rum och kök och dessutom
ligger i norrläge.

.lag kan anföra ett annat exempel,
som visar vilka konsekvenser byggnadsregleringen
för med sig, då bestämmelserna
icke tillämpas med tillbörlig smidighet.
En jordbrukare, som äger en
gård om 12 hektar åker, begärde tillstånd
att bygga ett magasin, enär går -

den helt saknar sådant. Han får för närvarande
hyra in sin spannmål hos
andra på icke mindre än fem olika ställen.
Det medför en mängd extraarbete,
som inte står i överensstämmelse med
den strävan till rationalisering, som inte
minst statsmakterna säga sig vilja
främja. Han har emellertid inte fått
byggnadstillstånd, trots att han har
virke som han själv har sågat.

Situationen beträffande skollokaler
och lärarbostäder är ytterligt allvarlig
i många skoldistrikt. Från åtskilliga
kommuner inberättas, hurusom lärare
morgon och eftermiddag måste cykla
ända upp till en mil eller mera, därför
att bostad inte finns vid skolan och tillstånd
att bygga inte lämnas. Det är givet
att det på detta sätt blir omöjligt
för många av landsbygdens skoldistrikt
att behålla goda lärarkrafter i dessa tider
av lärarbrist. Det nuvarande tillståndet
på bostadsmarknaden får kännbara
återverkningar också på undervisningens
ändamålsenliga bedrivande.

Det är med dessa och många andra
exempel för ögonen tydligt, att byggnadsregleringen
med åtföljande fördelning
av byggnadskvoter icke handhaves
på det lämpligaste sättet. Det är nödvändigt
att åstadkomma eu bättre avvägning,
om byggnadsregleringen skall
motsvara rimliga krav på rättvisa.

Med stöd av det anförda får jag hemställa
om kammarens tillstånd att till
statsrådet Sköld rikta följande frågor:

Anser statsrådet att den nuvarande
fördelningen av byggnadskvoter för
olika ändamål är tillfredsställande särskilt
med hänsyn till vad i interpellationen
anförts?

Om så icke skulle vara fallet, är statsrådet
beredd att medverka till en sådan
justering av byggnadskvoteringen, att
byggandet av bostäder och nödvändiga
ekonomibyggnader icke eftersättes till
förmån för andra byggnadsbehov?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 fm.

§ 25.

Interpellation ang. den ökande föroreningen
av våra sjöar och vattendrag.

Herr von SETH erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Vid flera
olika tillfällen under senare år ha framförts
synnerligen allvarliga klagomål
mot och varningar för den fortgående
förorening av våra vattendrag, som äger
rum på talrika, skilda håll i landet.
Förekomsten av föroreningskällor —
avlopps- och kloakvatten från tätorter
och industrianläggningar — är i vissa
län för närvarande så stor, att hela vattensystem
småningom blivit infekterade.
De utspädningsmetoder, som kommit
till användning, ha icke kunnat motverka
uppkomsten av sedimentära föroreningsbankar
i sjöar och vattendrag.

Följderna av dessa föroreningar äro
i flera hänseenden mycket allvarliga.
Enbart en erinran om de klagomål, som
gång efter annan ha framförts från fiskerisammanslutningar
i olika delar av
landet, torde vara ett tillräckligt starkt
motiv för statsmakterna att uppmärksamma
frågan och söka radikalt medverka
till dess snara lösande. Så har
t. ex. på sina håll ett tidigare rikt fiske
för all framtid totalt förhindrats — givetvis
till betydande ekonomisk olägenhet
och förlust för befolkningen i trakten
kring dylika förorenade vattendrag.

Dock torde emellertid skadeverkningarna
av de pågående vattenföroreningarna
vara än mera kännbara och
allvarliga ur rent sanitär och hygienisk
synpunkt. På åtskilliga håll kan man
numera icke längre utan att taga stora
risker använda vissa vatten till vare sig
bad, tvättning av kläder eller vattning
av kreatur. Att detta medför betydande
svårigheter i det dagliga arbetet för den
kringboende befolkningen ligger i
öppen dager. Dessa svårigheter och möjligheterna
att eliminera dem borde redan
tidigare ha beaktats med ett större
intresse från myndigheternas sida. Inom
ramen för nu gällande — men av det
faktiska tillståndet att döma icke till -

fredsställande — lagstiftning på området
ha industrier och kommunala organ
i görligaste mån sökt komma till rätta
med problemet. Dessa parter synas dock
många gånger ha stått maktlösa inför
frågan om hur man smidigast men ändå
radikalt skall komma till rätta med problemet.
Så t. ex. ha vattenföroreningarna
under senare tid i vissa tätorter och
städer fått en sådan utbredning, att hela
dricksvattensystem infekterats. Svårartade
epidemier ha trots noggranna
föreskrifter och förbud icke kunnat
undvikas. Hälsovårdsmyndigheterna stå
ofta maktlösa inför de nya, praktiska
hälsovårdsproblem, som sålunda uppkommit
inom relativt stora och tätt befolkade
områden.

Givetvis föreligga avsevärda svårigheter
att genom lagstiftning på hälsovårdens
område skapa bättring i här
påtalade förhållanden. Frågan är avpraktisk
art, och man måste söka lösa
den genom ett praktiskt och snart ingripande.
Här må dock erinras om att
det i Sverige för närvarande inte finns
några närmare bestämmelser angående
tillåten vattenförorening i vattendrag.
Dylika bestämmelser finnas däremot i
t. ex. England och Danmark. I England
får vattenförorening i ett vattendrag ej
företagas i sådan omfattning, att den
biokemiska syreförbrukningen överstiger
4 mg/lit. Motsvarande siffra för
Danmark är 5 mg/lit. I Sverige förekomma
betydligt högre siffror för den
biokemiska syreförbrukningen i avloppsvatten,
som tillätes rinna ut i sjöar
och vattendrag, av vilkas renhetsgrad
den kringboende befolkningen i flera
hänseenden är beroende.

Då problem och svårigheter av här
antytt slag ideligen uppstå, synes det
välmotiverat att t. ex. den nya fiskeristyrelsen
i samråd med medicinalstyrelsen
får i uppdrag att förutsättningslöst
undersöka möjligheterna att få till stånd
förbättringar på hithörande områden.
Att den pågående infekteringen av våra
vattensystem i sin yttersta konsekvens
utgör en verklig fara för folkhälsan, får
man tyvärr allt starkare belägg för.

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Nr 14.

Med stöd av vad sålunda anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta följande
fråga:

Är herr statsrådet beredd att uppdraga
åt fiskeristyrelsen och medicinalstyrelsen
att dels företaga undersökningar
om de hygieniska vådorna av

Statens sjuksköterskeskola: Avlöningar.

den ökande föroreningen av våra sjöar
och vattendrag samt att

dels framlägga förslag till praktiska
åtgärder häremot?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.56 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 27 april.

Kl. 7.30 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1.

Utgifter under riksstatens elfte
huvudtitel (forts.).

Herr förste vice talmannen anmälde,
att behandlingen av statsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under
elfte huvudtiteln, avseende anslagen
inom inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
nu komme att fortsättas.

Punkterna 64—67.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 68.

Statens sjuksköterskeskola: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under elfte huvudtiteln (punkt 90)
föreslagit riksdagen att dels godkänna
av departementschefen förordad avlöningsstat
för statens sjuksköterskekola,
att tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret
1949/50, dels ock till Statens

sjuksköterskeskola: Avlöningar för

nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 129 000 kronor.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft två
likalydande motioner, väckta den ena
inom första kammaren av fröken Osvald
och herr Åman (I: 208) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Höjer m. fl. (II: 257), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte till försöksverksamhet
enligt i motionerna angivna riktlinjer
anslå ett belopp av 64 680 kronor
för budgetåret 1949/50, fördelat med
40 704 kronor till serafimerlasarettet
och 23 976 kronor till statens sjukskölerskeskola.

Utskottet hemställde i denna punkt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:208 och 11:257

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens sjuksköterskeskola,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1949/50;

b) till Statens sjuksköterskeskola: Avlöningar
för budgetåret 1949/50 anvisa
ett förslagsanslag av 129 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade vid punkten avgivits av herr Boman
i Kieryd.

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Statens sjuksköterskeskola: Avlöningar.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Fröken HÖJER: Herr talman! Det är
glädjande att se, att utskottet finner,
att de hittillsvarande formerna för utbildning
av sjukvårdspersonal otvivelaktigt
äro i behov av rationalisering.
Det skulle också vara glädjande om det
vore riktigt, såsom utskottet tycker sig
kunna konstatera, att en viss ökning på
senare tid skett i fråga om antalet inträdessökande
till sjuksköterskeskolorna.
Till det senare återkommer jag
litet längre fram.

Trots detta konstaterande av behovet
av en förbättring av utbildningen anser
dock utskottet omedelbara åtgärder för
en sådan förbättring omöjliga av följande
skäl. De förslag i nyssnämnda
syfte, som framlagts av 1946 års kommitté
för sjuksköterskeutbildningen, ha,
säger utskottet, ännu icke blivit föremål
för slutligt ställningstagande från Kungl.
Maj :ts sida, och i de avgivna remissyttrandena
ha delade meningar rått rörande
lämpligheten av att i nuvarande
läge genomföra förslagen. Utskottet är
därför icke berett att taga ställning till
på vad sätt en förbättring här bör ske.
Med anledning härav avstyrkes yrkandet
om anvisning av medel för viss försöksverksamhet
vid statens sjuksköterskeskola
i anslutning till de av kommittén
framförda förslagen. Och så tilllägger
utskottet, att vederbörande huvudmän,
främst landstingen, ha möjligheter
att redan nu beakta de av kommitténs
uppslag, som kunna gagna rekryteringen,
och att de förordade åtgärderna
redan i viss utsträckning börjat
genomföras vid skolor och sjukvårdsanstalter.

I motionen har framhållits behovet
av förbättring av den del av utbildningen,
som är förlagd till sjukvårdsanstalterna.
Denna del omfattar ungefär
32 av utbildningens 37 månader, om
man skall taga det litet schematiskt.
Vikten av att denna del av utbildningen
verkligen blir tillfredsställande, när av -

sikten är att bl. a. få fram en förkortning,
är här framträdande. Man ser det
på proportionen: 32 månaders praktisk
utbildning mot 5 månaders teori.

I motionen föreslås en utökning av
personalen på serafimerlasarettet med
ett sjukhusekonomibiträde per avdelning,
ett kontorsbiträde för sex avdelningar
samt vaktmästare och handräckningspersonal
för lyftningar och budskickningar.
Dessutom föreslås att praktiska
instruktionssköterskor anställas
vid skolorna.

Hur sker praktiken för närvarande
vid t. ex. medicin- och kirurgavdelningarna
vid serafimerlasarettet, där
statens sjuksköterskeskolas elever få sin
utbildning? Eleverna utföra ett rutinarbete,
som omfattar 9—11 timmar om
dagen. Denna del av arbetet utgöres under
långa perioder av sådant, som icke
kommer att höra till deras framtida arbete
som sjuksköterskor. Vid sidan härom
införas de dessutom i sitt blivande
yrke. Sjuksköterskeskolans ledning är,
minst sagt, djupt bekymrad över dessa
förhållanden. Härtill återkommer jag
också litet senare.

Först några ord om ärendets behandling!
1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen
framlade sitt förslag
den 31 december 1947. Yttrandena över
förslaget skulle vara inlämnade i september
1948. Av yttrandena kan jag
icke utläsa annat än att flertalet av dem
som yttrat sig funnit, att den praktiska
utbildningen bör förbättras. Då speciellt
från statens sjuksköterskeskola
framhållits de stora svårigheterna för
styrelsen just på denna punkt, hade
man förväntat något förslag om försök
till förbättringar här. Det hade varit behövligt.

Nu finner emellertid utskottet, att en
viss ökning av antalet inträdesansökningar
på senare tiden har kunnat konstateras.
Det är mycket svårt att kunna
konstatera om en ökning av ansökningarna
skett eller ej, detta helt enkelt
på grund av att vid de 23 sjuksköterske -

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 em.

skolorna söka många elever samtidigt
till två eller flera skolor. När man alltså
icke har någon centralisering för
dessa ansökningar är det praktiskt taget
omöjligt att säga, att hösten 1948 och
våren 1949 har det blivit en förbättring
i antalet ansökningar. Vi ha gjort eu
undersökning om denna sak i januari
månad och då funnit, att en del skolor
ha haft förbättring i december, men
sedan ha vissa elever återtagit sina ansökningar,
delvis därför att de kommit
in i någon av de andra skolorna. Man
har alltså levat i den tron att man haft
större antal ansökningar än vad i själva
verket varit fallet.

Beträffande uttalandet att delade meningar
rått rörande lämpligheten av att
genomföra just denna del av förslagen
vill jag framhålla, hur styrelsen för statens
sjuksköterskeskola ser på frågan
om att förbättra praktiken för eleverna.

I januari 1948 skrev styrelsen för statens
sjuksköterskeskola till direktionen för
Karolinska sjukhuset och påtalade med
skärpa, att eleverna från skolan användes
till rutinarbete mer än vad som för
en vanlig yrkesmänniska på något vis
kan anses normalt, alltså, såsom vi i
motionen framhållit, icke sällan upp till

II timmar och vanligen betydligt över
8 timmar per dag. Underhandlingar begärdes
för att få frågan ordnad. I dagarna
har man börjat dessa underhandlingar,
alltså ett år efter det de äro
begärda. Chefen för medicinska avdelningen
på serafimerlasarettet har därvid
särskilt framhållit, att anslag saknas
för att kunna minska arbetsbördan
för eleverna.

Inom parentes vill jag framhålla, att
dessa elever äro avlönade med endast
fri bostad och kost. Staten anser sig i
alla fall icke ha råd att å avdelningarna
förbättra arbetskraften, så att de sålunda
arbetande elevernas rutinarbete
minskas till sex timmar om dagen.

När statens sjuksköterskeskola kom
till åren 1938 och 1939 trycktes det särskilt
på att den skulle bli en medicinal -

Statens sjuksköterskeskola: Avlöningar.

styrelsens experimentskola, en förebild
för landets övriga kommunala och privata
skolor. Då styrelsen för skolan i
sitt yttrande över förslaget till förbättrad
utbildning så kraftigt betonat nödvändigheten
av först och främst reformer
beträffande praktiken, kan man
förstå att man icke ansåg, att man i
budgetäskandena för 1949/50 återigen
behövde taga upp detta och begära ett
bestämt anslag för dessa förbättringar.

Vad är det då som utbildningskommittén
vill vinna genom förbättring av
praktiken? Jo, det är helt enkelt, att
rutinarbetet inkränkes till 80 procent
av en normalarbetsdag för att giva
eleverna tid och kraft att varje dag
orka med studier och praktik på sjuksköterskornas
arbetsområde, ett område
som de ännu icke behärska och där det
följaktligen betyder dubbel arbetskraft,
när eleven handledes och instrueras av
avdelningssköterskan. Jag hör icke till
dem som tro, att dagens sjukvård så
absolut är beroende av hundraprocentigt
rutinarbete av de cirka 3 000 eleverna
i landets 23 sjuksköterskeskolor.
Men jag tror, att om en ändring icke
här sker komma vi att förlora allt flera
av dem, som äro intresserade av denna
arbetsuppgift och som genomgå en
sjuksköterskeskola för att lära sig sjukvård.
Lika väl som det är svårt att konstatera
en aldrig så önskvärd förbättring
av antalet ansökningar till sjuksköterskeskolorna,
lika väl kan man se
en viss tendens till ökad avgång under
utbildningen.

För min del anser jag i likhet med
övriga motionärer, att vi som gått in
för att svenska folket skall beredas fri
sjukvård den 1 juli 1951 måste också
omedelbart vidtaga de åtgärder, som behövas
och som nu kunna vidtagas för
att säkerställa denna sjukvård. Ett av
de största problemen är bristen på kvalificerad
sjukvårdspersonal. Av en i dagarna
företagen undersökning framgår,
att vi i riket ha cirka 1 100 sjuksköterskebefattningar
tillsatta med tillfällig

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Statens sjuksköterskeskola: Avlöningar.

personal eller, i många hundra fall, icke
alls besatta. Härvid är att märka, att
intet annat land i världen med en sjukvård
av vår standard har proportionellt
så litet antal sjuksköterskor som
vi. Därför blir bristen här särskilt
kännbar.

All vår strävan inom såväl industri
som hälso- och sjukvård går för närvarande
ut på att effektivisera, rationalisera
och framför allt använda den
kvalificerade arbetskraften för kvalitetsarbetet.
Eleverna i en sjuksköterskeskola
skola utbildas till sjuksköterskor.
Under trettiotvå trettiosjundedelar av
sin utbildning äro de i stor utsträckning
hänvisade till arbete, som till största
delen består av sådant, som de icke
skola utföra som färdiga sjuksköterskor.
Sjuksköterskan skall vara effektiv och
rationell båda när det gäller hennes
eget arbete och handledningen av medhjälparna.
Är det att undra på att den
unga, som har kommit in i detta arbete
för att ägna sig åt de sjuka, reagerar,
när hon finner, att de uppgifter, som
enligt all expertis böra skötas av annan
arbetskraft, dock alltjämt till stor procent
fylla hennes arbetsdag?

Vad har då riksdagen med denna
fråga att göra? Medicinalstyrelsen svarar
för kvaliteten på utbildningen i
sjuksköterskeskolorna. Om man undantager
statens sjuksköterskeskola lämnar
staten bidrag till driften av sjuksköterskeskolorna
med 5 000 kronor per
budgetår till samtliga. Statens sjuksköterskeskola
anser sig själv vara och
kallar sig i yttrandet försöksskola. Men
om försök skola kunna göras, behöves
det anslag. Detta anslag har man väntat
på med anledning av kommittébetänkandet
och därav föranledda yttranden.
Ett försök att förbättra förhållandena
vid statens sjuksköterskeskola är
vad man med iver och intresse väntar
på runt om i landet.

Herr Boman i Kieryd har reserverat
sig på denna punkt. Herr talman! Jag
vill med instämmande i denna reserva -

tions syfte yrka bifall till det i motionen
begärda anslaget till försöksverksamhet
på 64 680 kronor, fördelat med
40 704 kronor till serafimerlasarettet
och 23 976 kronor till statens sjuksköterskeskola.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Fröken Höjer har här lämnat
en lång redogörelse över gången uti
hela denna verksamhet, då det gäller
sjuksköterskeulbildningen. För vår del
voro vi i statsutskottet icke främmande
för detta. Det är ju ett problem som vi
brottas med för varje år. Men just nu
ser det ut som om frågan ändå skulle
stå inför sin lösning. När statsutskottet
här icke har kunnat tillstyrka motionen
så är det på mycket starka skäl.
Det har byggt på det uttalande som departementschefen
gjort på s. 195 i
propositionen, där departementschefen
säger, att, hur angeläget det än är att
ordna denna fråga för att kunna få en
annan rekrytering, innebär det ändå
så stora problem, när det gäller omorganisationen,
att han icke för dagen
är färdig att taga ställning till detta.
Departementschefen hänvisar till att
betänkandet har varit ute på remiss
men att det i remissutlåtandena framkommit
mycket delade meningar. Departementschefen
vill ha tid på sig att
göra en översyn över detta, innan han
kommer med ett slutgiltigt ställningstagande.

Vi ha inom statsutskottet ansett, att
vi icke ha kunnat gå emot detta, tv
det är byggt på mycket starka argument.
Vi ha många gånger fått påskrivet
för att vi skapat organisationer,
som ej ha varit riktigt genomtänkta och
icke hållit måttet. Vi skola naturligtvis
icke medvetet gå in för att skapa en
organisation utan att från första början
vara klara med vad den innebär.
Det är utskottets uppfattning.

Vi dela fullständigt motionärernas
uppfattning, att det är av nöden att

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Nr 14.

frågan löses så snart som möjligt. Men
då frågan står på tröskeln till att bli
löst finnes ingen anledning att springa
i förväg.

Jag blev litet betänksam, när fröken
Höjer yrkade bifall till herr Bomans
reservation. Det är en blank reservation,
som icke säger någonting. Då behövde
jag icke ställa något yrkande,
men jag yrkar ändå bifall till statsutskottets
hemställan.

Fröken HÖJER: Jag yrkade i alla fall,
om jag skall taga det först, bifall till
det i motionen begärda anslaget till
försöksverksamhet på så och så många
kronor. Jag föredrog ordagrant motionens
yrkande.

Jag menade med mitt uttalande om
reservationen helt enkelt, att här förelåg
en sak som man samtidigt borde
taga upp och att det var även andra
som voro inne på detta.

Jag förstår vad som framhållits, men
jag förstår icke, varför man ej till en
sådan här viktig sak kan lämna något
bidrag för att få försök på en punkt,
där behovet är så uppenbart som det
framgår av praktiskt taget samtliga remissyttranden
över förslaget. Det är
icke fråga om något fulländat, utan det
är fråga om en försöksverksamhet, som
jag för min del menar är av nöden,
eftersom tiden är kort till den dag, när
vi skola ha fri sjukvård.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Det
är alldeles uppenbart, att sjuksköterskorna
intaga eu nyckelposition i vårt
sjukvårdsproblem. Det är likaså uppenbart,
såsom fröken Höjer sade, att
vi ha en mycket besvärande brist på
sjuksköterskor. När man läser den motion,
som är avgiven på denna punkt,
får man emellertid en känsla av att det
bästa sättet att säkra en ökad utbildning
av sjuksköterskor skulle vara att
befria sköterskeelevcrna från en del av
det rutinarbete som de nu få utföra.

Statens sjuksköterskeskola: Avlöningar.

Jag delar fröken Höjers uppfattning
att det är alldeles nödvändigt att få en
ökning av utbildningsmöjligheterna till
stånd, men jag undrar dock om man
kan acceptera hennes uppfattning om
sättet. Jag är så till vida ense med fröken
Höjer, att den omständigheten, att
sjuksköterskeeleverna nu sysselsättas
med rutinarbete i den omfattning som
verkligen förekommer är ett missförhållande,
som man skall försöka att
komma hort ifrån. Men jag vill framhålla,
att dessa elever dock skola senare
som sköterskor handleda sjukvårdsbiträdena
i deras arbete. Att helt
befria eleverna från rutinmässigt arbete
kan jag därför icke tänka mig vara
klokt. Jag tror tvärtom, att eleverna
böra ha en riktigt ordentlig gnuggning
i detta rutinmässiga arbete för att sedan
i befälsställning ha förståelse för
de problem som möta den underordnade
personalen. Men jag tror, att de
få för mycket av det rutinmässiga i sin
utbildning.

Nu gäller det emellertid att ekonomisera
med våra tillgångar och i en knapp
tid göra det bästa möjliga av en ansträngd
situation. Om man ser på våra
sjuksköterskeskolor konstaterar man,
att rekryteringen visserligen under de
sista åren har nedgått men dock ej nedgått
värre än att vi praktiskt taget varje
år kunnat utnyttja skolornas kapacitet
så gott som fullständigt. Vi ha alltså
hela tiden fått så många sökande, att vi
kunnat hålla skolorna i gång. På sista
tiden har man till och med konstaterat
en ökning av dem, som anmält sig till
skolorna.

Den viktigaste uppgift som vi stå inför
i dag, om vi skola kunna få de
sköterskor vi behöva i framtiden, är
att vidga skolornas kapacitet och att
få flera skolor i arbete. Inom den trånga
ram, som vi ha i detta års byggnadskvot
för sjuk vårdsändamål, eu kvot som
ju sammanlagt går på 35 miljoner kronor
för alla former av öppen och sluten
sjukvård, ha vi reserverat en och en

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Statens sjuksköterskeskola: Avlöningar.

halv miljon kronor för utbyggnad av
sköterskeskolor så att man ökar den
samlade utbildningskapaciteten.

För att nu återvända till den rutinmässiga
utbildningen förhåller det sig
så, att det råder brist inte bara på
examinerade sköterskor — så lyckligt
är tyvärr inte läget — utan vi ha
också en oerhörd brist på sjukvårdskunniga
biträden och mindre kvalificerad
arbetskraft. På karolinska sjukhuset
ha stora avdelningar varit stängda
därför att man inte haft biträden
att driva avdelningarna med. Nu hörde
vi av fröken Höjer, att om man bara
skulle genomföra den begränsade reform,
som föreslås i motionen, skulle
det behöva anställas 11 befattningshavare
för fyllandet av uppgifter av mindre
kvalificerad natur. Och från landstingshåll
har det vid remissbehandlingen
av sköterskeulbildningskommitténs
betänkande på flera punkter framhållits,
att om man skulle gå den väg,
som fröken Höjer föreslår beträffande
statens skola, generellt över hela landet
så finns helt enkelt inte denna
mindre kvalificerade personal att sätta
in för att avlasta sjuksköterskeeleverna
deras rutinmässiga arbete. Jag tror alltså
att det är ganska klokt att i en tid,
när det råder sådana svårigheter beträffande
personaltillgången, ta sig en
grundlig funderare på, om vi helt enkelt
ha de tillgängliga personalresurserna
för att göra en sådan förbättring
av sköterskeutbildningen, som fröken
Höjer har föreslagit. Jag tror att man
över huvud taget får fundera både en
och två gånger innan man binder sig
för några definitiva åtgärder. Men att
vi i fortsättningen inom inrikesdepartementet
skola ägna denna fråga en
mycket intresserad uppmärksamhet,
därom kan jag försäkra fröken Höjer.

Fröken HÖJER: Herr talman! Jag
nämnde ett av skälen till sjuksköterskebristen.
Jag skall inte ta upp alla de

andra, utan det får räcka med att jagtalar
om felen vid själva sjuksköterskeskolan.
Det skulle lia stått i motionen,
säges det, att motionärerna önskat att
rutinarbetet skulle tagas bort nästan
praktiskt taget fullständigt från eleverna.
Men vi ha ju i motionen särskilt
framhållit, att det gäller att något minska
detta rutinarbete i en arbetsdag på
9—11 timmar. Vi föreslå därför en
minskning för samtliga elever på denna
avdelning genom anställandet av ett
sjukvårdsbiträde. Det betyder att vederbörande
alltjämt har mycket rutinarbete
kvar att fylla, så nog får hon
tillräckligt därav för att också i fortsättningen
kunna handleda sjukvårdsbiträdena
i denna deras arbetsuppgift.

Sedan var det fråga om att utöka
antalet skolor för att få flera elever.
Men man har på grund av antalet sökande
ej ens möjlighet att som tidigare
inte bara ta in det ordinarie antalet
elever utan därtill ytterligare 4 å
G procent, som man vet är det antal,
som kommer att avgå under skoltiden.
Detta har flertalet av sjuksköterskeskolorna
inte möjlighet till i dag. Flertalet
skolor har inte möjlighet att öka
sitt ordinarie elevantal så, att avgångsprocenten
blir i förväg kompenserad,
och man på det sättet får flera sjuksköterskor.

Ett av skälen till att man måste ordna
denna utbildning är att den inte får
bli för tung för de unga kvinnorna. Vi
ha ju ett mycket större behov av sjuksköterskor
i dag än vi haft tidigare. En
hel del unga kvinnor tycka om detta
arbete och vilja ägna sig åt detsamma,
det vet jag av erfarenhet. De orka
emellertid inte med elevarbetet, men
det skulle de göra, om de finge en litet
mera mänsklig arbetsbörda under utbildningstiden.

Det gläder mig mycket att höra statsrådet
Mossberg säga, att han är intresserad
av frågan och att han fortast
möjligt kommer attt ta den under omprövning.
För dagen får jag, efter vad

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Nr 14.

jag kan förstå, nöja mig med detta
lians uttalande, men jag vidhåller, herr
talman, mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 69—109.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 110.

Länsnykterhetsnämnderna.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

WIKLUND i Stockholm: Herr
talman! Jag har begärt ordet för att
säga några ord om den motion jag
väckt om förstärkning av länsnykterhetsnämndernas
avlönings- och omkostnadsanslag.

Statsutskottet har i utlåtandet inte
med ett ord berört den springande
punkten i denna motion, nämligen att
det i nuvarande ekonomiskt pressade
läge gäller att få till stånd mesta möjliga
effektiva användning av de medel,
som ställas till den öppna nykterhetsvårdens
förfogande. Min motion syftar
till detta. Att en höjning av avlöningsoch
omkostnadsanslaget är mycket erforderlig
torde vara tillräckligt motiverat
i motionen. Jag tillåter mig erinra
om vad som där uttalats. Det sägs bl. a.,
att länsnykterhetsnämndernas behov
av skrivhjälp och tillfälligt arbetsbiträde
på grund av de kommunala nyklerhetsnämndernas
allt starkare krav
på medverkan av länsnämnderna kraftigt
ökat, och att de hos länsnämnderna
anställda ombudsmännens resekostnader
av samma skäl och på grund av
ökade biljettpriser stigit. Jag skulle tro

Länsnykterhetsnämnderna.

att de ledamöter av kammaren, som
också äro ledamöter av en länsnykterhetsnämnd,
kunna vitsorda, att förhållandet
är sådant det skildras i motionen.
Kan nu en anslagsförstärkning ske
vid en riksdag, där besluten gå i de
många avslagens och för all del också
i de många välvilliga skrivningarnas
tecken? Hur det tekniskt skall gå till
har jag försökt ge anvisning om i motionen,
i vilken jag föreslagit att den
anslagsförstärkning på 50 000 kronor
till understöd åt de kommunala nykterhetsnämnderna,
som Kungl. Maj:t
föreslagit, av effektivitetsskäl överföres
till länsnykterhetsnämndernas avlönings-
och omkostnadsanslag. I realiteten
skulle det alltså inte bli fråga om
någon verklig höjning av anslaget till
nykterhetsvården, bortsett från det relativt
måttliga belopp av 9 000 kronor,
varmed socialstyrelsens anslagskrav
överstiger den av Kungl. Maj:t föreslagna
anslagsförstärkningen 50 000
kronor. Men man kunde ju avstå från
dessa 9 000 kronor. Man kan tänka sig
vad det skulle betyda att slå ut 50 000
kronor på, om inte alla så dock den
större delen av våra 2 500 kommuner.
Gör man detta får man ett begrepp om,
hur lite anslagshöjningen på 50 000 kronor
kommer att betyda, då det gäller
att stimulera den kommunala nykterhetsvården.
Detta visar också vilka små
belopp man över huvud taget rör sig
med på detta område. Men 50 000 kronor
fördelade på de 24 länsnykterhetsnämnderna
skulle, såsom i motionen
framhållits, bli av mycket stor betydelse
för att täcka de ökade kostnaderna
för skrivhjälp och till resor åt
länsombudsmännen. Den begärda förstärkningen
av anslaget till länsnykterhetsnämnderna
är enligt min mening
av avgjort högre angelägenhetsgrad än
en så begränsad förstärkning av anslaget
till statsunderstöd åt de kommunala
nykterlietsnämnderna, som Kungl.
Maj:l föreslagit.

Sedan alkoholistvårdsutredningcn i

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Överståthållarämbetet: Avlöningar.

god tid före denna riksdag framlade
sin utredning om hela denna verksamhets
ekonomiska och andra problem har
praktiskt taget ingenting gjorts för att
åstadkomma en anslagsförstärkning, och
då tycker jag ju för min del att det
borde ha varit möjligt för utskottet att
tillstyrka motionen, vars syfte är att
den anslagsförstärkning, som dock föreslås,
skall bli utnyttjad så effektivt
som möjligt.

Jag vågar hävda detta, då jag vet, att
statsrådet Mossberg inte är främmande
för tanken att på den väg, som här
antytts, förbättra länsnykterhetsnämndernas
ekonomiska ställning. Jag vill
gärna i detta sammanhang betyga nykterhetsvårdens
tillfredsställelse över det
förslag till anslag till anordnande av
en länsnvkterhetsnämndskonferens och
om lånestöd åt vissa alkoholistanstalter,
som nyligen lagts fram för riksdagen
i särskild proposition.

Herr talman! Som denna fråga ligger
till anser jag mig böra avstå från att
framställa något särskilt yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

Punkterna 111 och 112.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 113.

Överståthållarämbetet: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under elfte huvudtiteln (punkt 143)
föreslagit riksdagen att dels bestämma,
att på personalförteckningen för överslåthållarämbetet
finge upptagas i statsrådsprotokollet
uppräknade befattningar,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för ämbetet,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1949/50, dels ock till överståthållarämbetet:
Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
3 000 000 kronor.

I Kungl. Maj :ts förslag hade under
anslagsposten till avlöningar till övrig

icke-ordinarie personal beräknats ett
belopp av 165 000 kronor för avlöningar
till personal på trafikavdelningens krisregleringsavdelning
för bensin- och
gummilicenser, motsvarande för närvarande
utgående avlöningskostnader för
avdelningen.

Utskottet hade vid behandlingen av
förevarande anslag jämväl förehaft en
från inrikesdepartementet under hand
överlämnad promemoria, dagtecknad
den 24 februari 1949, angående viss förstärkning
av överståthållarämbetets
personal utöver den i 1949 års statsverksproposilion
föreslagna.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
bestämma, att på personalförteckningen
för överståthållarämbetet finge
upptagas 1 ny befattning som förste
byråsekreterare i lönegrad Ce 27, 2 nya
kanslisttjänster i lönegrad Ca 21, 4 nya
kanslibiträdestjänster i lönegrad Ca 11
samt för kansliavdelningarna 12 kontorsbiträdestjänster
i lönegrad Ca 8;

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för överståthållarämbetet,
att tillämpas tills vidare fr. o.
in. budgetåret 1949/50;

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till Överståthållarämbetet: Avlöningar
för budgetåret 1949/50 anvisa ett
förslagsanslag av 3 020 000 kronor.

Reservation hade vid denna punkt
avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz, Heiding, Sundelin,
Ivar Persson, Boman i Kieryd,
Bubbestad, Pettersson i Dahl, Bergstrand,
fröken Etmén och herr Birke,
vilka ansett, att utskottet bort föreslå
nedsättning av det av Kungl. Maj:t äskade
beloppet för personalförstärkning
på trafikavdelningens krisregleringsavdelning
med 50 000 kronor till 115 000
kronor och att i enlighet därmed utskottet
bort under b) och c) hemställa,
att riksdagen måtte

Onsdagen den 27 april 1949 cm.

Nr 14.

Överståthållarämbetet: Avlöningar.

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
godkänna av reservanterna angiven
avlöningsstat för överståthållarämbetet,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1949/50;

c) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till överståthållarämbetet: Avlöningar
för budgetåret 1949/50 anvisa ett
förslagsanslag av 2 970 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Som
framgår av utskottsutlåtandet finns vid
denna punkt fogad en reservation, som
syftar till en begränsning av utgifterna
för trafikavdelningens krisregleringsavdelning.

Bensinransoneringen, som ju infördes
i fjol, har medfört åtskilliga utgifter
bland annat för den ökning av personalen,
som skett inte bara vid överståthållarämbetet
utan också vid länsstyrelserna.
På överståthållarämbetets stat begär
man nu en ökning av anslaget för detta
ändamål med inte mindre än 165 000
kronor, och för länsstyrelsernas vidkommande
begäres en ökning för samma
ändamål med 900 000 kronor. Vi reservanter
ha ansett, att när man infört
denna ransonering och lagt upp ett
visst system för densamma, bör det inte
vara nödigt att nu ytterligare öka den
personalkader, som skall sköta denna
reglering, utan att det i stället borde
vara möjligt att vidta en viss begränsning.
Det är inte tu tal om annat än att
hela statsutskottet i själva verket hade
samma mening om den saken, vilket
också tydligt framgår av utskottsmajoritetens
motivering i denna sak. Det
sägs nämligen ordagrant: »Utskottet vill
inte heller motsätta sig att anslaget uppräknas
med 165 000 kronor för personalförstärkning
på trafikavdelningens
krisregleringsavdelning. Beloppet bör
dock icke ställas till ämbetets förfogande,
förr än Kungl. Maj:t omprövat behovet
av eu så omfattande personalorganisation
för ifrågavarande arbetsuppgifter.
Enligt utskottets mening borde

möjligheter föreligga, att, sedan numera
en viss erfarenhet vunnits rörande bensinransoneringen,
fullgöra därmed förknippade
arbetsuppgifter med en reducerad
personalstyrka.» Även utskottsmajoriteten
menar alltså, att en begränsning
bör vidtagas, medan vi reservanter
åter inte velat ställa hela beloppet till
förfogande utan i stället minska på detsamma
för att på det sättet på ett mera
markant sätt trycka på, att det behövs
en begränsning.

Om man jämför reservanternas förslag
med utskottsmajoritetens kanske
man kan säga, att reservanterna varit
mera barmhärtigt inställda mot regeringen
än utskottsmajoriteten, ty med
majoritetens förslag kommer det att bli
många frestelser för och påtryckningar
på regeringen att lämna anslag, under
det att, om riksdagen redan nu beslutar
detta lägre anslag, befrias regeringen
från detta stora bekymmer, som kan bli
mycket svårt att slippa undan. Jag tror
därför att kammaren gör mycket klokt
i att i detta avseende stödja reservanterna
och alltså biträda reservationen.
I sak tror jag, att man vinner en viss
besparing tack vare de klarare linjer,
som reservanterna rekommendera.

Herr talmani! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Jag
ber att få tacka herr Rubbestad för den
omtanke han visat om regeringen, när
han nu vill befria den från påtryckningar
från länsstyrelsernas sida. Tyvärr
måste jag emellertid säga, att jag
tror att hans goda vilja har varit större
än hans förmåga att åstadkomma denna
hjälp. Ty kammarens ledamöter måste
ha klart för sig, att det belopp vi nu diskutera
är en beräkningspunkt, en punkt
där vi för att kunna ange storleken av
det anslag som bör upptagas i huvudtiteln
söka beräkna de kostnader som
kunna uppkomma för nästa budgetår.

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Överståthållarämbetet: Avlöningar.

Den beräkningen ha vi gjort på grundval
av vad denna ransonering kostat i
administrationsutgifter under det år
som gått, och beräkningen är vidare
gjord utifrån den förutsättningen, att
ransoneringen skall se ut under nästa
år ungefär på samma sätt, som den gör
nu. Det förhåller sig alltså på det sättet,
att vare sig nu kammaren biträder
utskottsmajoriteten och den skrivning
den har utformat eller det reservationsyrkan.
de,
kommer denna administration att kosta
vad den kostar. Vi kunna inte från inrikesdepartementets
sida påverka arbetets
omfattning och beskaffenhet. Det
arbete, som skall utföras med bensinransoneringen,
blir beroende på de direktiv,
som trafikkommissionen kommer
att ge, och på frågan om ransoneringen
skall mildras, avskaffas för vissa
typer av fordon eller skärpas; allt efter
detta kommer medelsförbrukningen att
bli större eller mindre.

I det hänseende jag nu kommer till
råder emellertid ingen som helst motsättning
mellan herr Rubbestad och
mig. Det är alldeles självklart, att hur
det nu än går med bensinransoneringen
skola vi spara på dessa administrationskostnader
så mycket som möjligt. Vi
skola hålla dessa kostnader nere så
långt det går, det är jag alldeles på det
klara med. Vid stickprovsundersökningar
som jag gjort ute på länsstyrelserna
har jag emellertid kommit till den
uppfattningen, att jag inte kan anklaga
länsstyrelserna för någon bristande
sparsamhetsvilja eller bristande rationaliseringsiver
på detta område. Utskottet
förutsätter emellertid att innan
dessa pengar ställas till förfogande för
överståthållarämbetet och länsstyrelserna
Kungl. Maj :t skall göra en omprövning
av denna administrativa apparats
storlek. Jag vill då bara för att inte bli
anklagad för någon bristande vilja att
följa utskottets anvisning säga, att jag i
vart fall för närvarande inte förstår, hur
Kungl. Maj:t skall kunna göra en sådan

omprövning innan anslaget ställts till
förfogande; det är ett dragspel, det
måste kammarens ledamöter ha klart
för sig. I samband med att en ransoneringsperiod
går ut och en ny börjar
sväller personalbeståndet ut, och under
tiden mellan dessa skiften sjunker
det ihop. Hur skulle vi i inrikesdepartementet
kunna sitta och avgöra vilka och
hur många befattningshavare, exempelvis
länsstyrelsen i Norrbottens län skall
behöva anställa för att ordna med ransoneringskort
åt motorbåtsägarna där
uppe och under hur lång tid dessa befattningshavare
skola behöva vara anställda.
Det ha vi inte den ringaste möjlighet
att göra i departementet. Men vi
skola inskärpa sparsamhet ute hos länsstyrelserna.
Jag vill emellertid nämna
för kammarens ledamöter att vid förfrågningar,
som jag har gjort, har det
visat sig att länsstyrelserna nu arbeta
med väsentligt mindre personaluppsättningar
än vad de gjorde, när ransoneringen
först trädde i kraft — det är alldeles
självklart — men det har också
framgått att man håller personaluppsättningen
så pass snäv, att övertidsarbete
förekommer för denna personal
i mycket betydande omfattning. I Gävleborgs
län t. ex. konstaterade man övertidsarbete
på 280 timmar och vid
Malmöhus län övertidsarbete på 600
timmar under en tvåmånadersperiod
för den personal som var sysselsatt med
bensinransoneringen nu i vår. Få vi
inte några enklare föreskrifter att tilllämpa
vid länsstyrelserna, tror jag inte
vi kunna komma mycket längre i fråga
om besparingar än vad vi hittills ha
gjort.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! Jag är tacksam att höra,
att statsrådet påpekat för länsstyrelserna
att all sparsamhet skall iakttagas,
men vi skola komma ihåg ett gammalt
ordspråk som säger, att »man får rätta
mun efter matsäcken». Märker man att

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Nr 14.

det inte finns anslag att betala med, blir
man ändå mera försiktig än efter råd
och anvisningar. Detta mena vi är ett
mycket lämpligt sätt, då vi ha den uppfattningen
att här bör kunna göras en
betydande besparing.

Statsrådet säger själv, att regleringen
får ske i stort sett efter de gamla grunderna,
och det är där vi mena att den
erfarenhet och den kännedom, som
man vunnit under ett år, skall göra det
möjligt att genomföra åtskilliga besparingar.
Det är detta som ligger bakom
hela vårt förslag.

Jag vidhåller alltså mitt yrkande.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Man får inte tolka statsrådets
uttalande på det sättet, att länsstyrelserna
och de olika myndigheterna endast
ha att begära anslag, och att departementschefen
ingenting gör för att
undersöka, om dessa anslag äro alldeles
nödvändiga. Jag tolkar inte herr statsrådets
uttalande på det sättet. Jag tror
att det kommer att företagas de begränsningar
av detta anslag som äro möjliga,
men utskottsmajoriteten har icke kunnat
ansluta sig till reservanternas förslag,
som går ut på att vi här skola
skära bort en del av anslaget, utan att
dessförinnan ha gjort någon undersökning,
om det finns någon möjlighet att
spara 50 000 kronor på detta anslag till
överståthållarämbetet och 200 000 kronor
på anslaget till länsstyrelserna.

Om reservanternas förslag skulle bifallas
av kammaren men det sedan visar
sig, att det inte föreligger någon
möjlighet att kunna begränsa anslaget
till vad reservanterna ha föreslagit, vad
kommer då reservanternas förslag att
medföra? Enligt vad jag kan förstå
kommer det inte att medföra något annat
än att Kungl. Maj:t nästa år kommer
att begära erforderligt tilläggsanslag.
Jag tror mig emellertid veta, att
anslagen på tilläggsstaterna äro varken
reservanterna eller någon av kamma -

Överståthållarämbetet: Avlöningar.

rens övriga ledamöter så särskilt förtjusta
i, och därför är det enligt min
uppfattning betydligt bättre att vi bevilja
anslaget men att det göres de undersökningar
i besparingssyfte, som äro
möjliga.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets förevarande
hemställan dels ock på bifall
till utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Rubbestad begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
113:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr It, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i den vid punkten
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 87
ja och 87 nej, varjämte C> ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Då följaktligen de avgivna rösterna
befunnits vara lika delade, nedlade herr
förste vice talmannen i rösturnan en
ja-sedel och en nej-sedel, varefter på

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Länsstyrelserna: Avlöningar.

herr förste vice talmannens anmodan
fru Eriksson i Stockholm ur urnan
upptog den ena av dessa båda sedlar,
som befanns vara nej-sedeln.

Kammaren hade alltså fattat beslut i
enlighet med nej-propositionens innehåll.

Punkten 114.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 115.

Länsstyrelserna: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under elfte huvudtiteln (punkt 145)
föreslagit riksdagen att dels bestämma,
att i personalförteckningen för länsstyrelserna
skulle vidtagas vissa i statsrådsprotokollet
angivna ändringar, dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för länsstyrelserna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1949/50, dels ock till Länsstyrelserna:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av
22 250 000 kronor.

Kungl. Maj :t hade i samband härmed
föreslagit, bland annat, viss närmare
angiven höjning av anslagsposten till
avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,
varav cirka 900 000 kronor för
personalförstärkning i anledning av
bensinransoneringen.

Utskottet hemställde i förevarande
punkt, att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
bestämma, att i personalförteckningen
för länsstyrelserna skulle vidtagas
vissa av utskottet angivna ändringar; b)

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för länsstyrelserna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1949/50;

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
till Länsstyrelserna: Avlöningar för
budgetåret 1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 22 250 000 kronor.

Reservation hade vid punkten avgivits
av herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz, Heiding, Sundelin,
Ivar Persson, Boman i Kieryd, Rubbestad,
Pettersson i Dahl, Bergstrand, fröken
Elmén och herr Birke, vilka ansett,
att utskottet bort föreslå nedsättning av
det av Kungl. Maj:t äskade beloppet för
personalförstärkning i anledning av
bensinransoneringen med 200 000 kronor
till 700 000 kronor och att i enlighet
därmed utskottet bort under b) och
c) hemställa, att riksdagen måtte

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
godkänna av reservanterna angiven
avlöningsstat för länsstyrelserna, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1949/50;

c) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till Länsstyrelserna: Avlöningar
för budgetåret 1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 22 050 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade
därvid:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Med
hänvisning till den motivering, som jag
anfört till punkt 113, ber jag att få yrka
bifall till reservationen.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen; och fann
herr talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mårtensson i Uddevalla begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
115:o) i utskottets förevarande utlåtan -

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Nr 14.

Anslag till den halvöppna barnavarden m. m.

de nr 11 med den ändring däri, som
föreslagits i den vid punkten fogade
reservationen röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan i denna punkt.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 88 ja
och 86 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i den vid punkten fogade
reservationen.

Punkterna 116—161.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 162 och 163.

Lades till handlingarna.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag för budgetåret
1949/50 till understöd för utomprocessuell
rättshjälp jämte i ämnet väckta
motioner m. in.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Anslag till den halvöppna barnavården
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret

7 — Andra kammarens protokoll 1949.

1949/50 till bidrag till den halvöppna
barnavården m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
46, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 11 februari 1949, föreslagit
riksdagen att

dels medgiva, att under budgetåret
1948/49 finge, utöver tidigare medgivet
belopp av 1 550 000 kronor, av statsmedel
beviljas bidrag till driften av anstalter
för halvöppen barnavård till ett belopp
av högst 240 000 kronor;

dels medgiva, att under budgetåret
1949/50 finge till ett belopp av högst
2 000 000 kronor av statsmedel beviljas
bidrag till driften av anstalter för halvöppen
barnavård;

dels under femte huvudtiteln till Bidrag
till driften av anstalter för
halvöppen barnavård för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag av

1 870 000 kronor;

dels ock under femte huvudtiteln till
Bidrag till utbildning av personal inom
den halvöppna barnavården in. m. för
budgetåret 1949/50 anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

a) medgiva, att under budgetåret
1948/49 finge, utöver tidigare medgivet
belopp av 1 550 000 kronor, av statsmedel
beviljas bidrag till driften av anstalter
för halvöppen barnavård till
ett belopp av högst 240 000 kronor;

b) medgiva, att under budgetåret
1949/50 finge till ett belopp av högst

2 000 000 kronor av statsmedel beviljas
bidrag till driften av anstalter för halvöppen
barnavård;

c) till Bidrag till driften av anstalter
för halvöppen barnavård för budgetåret
1949/50 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 1 870000
kronor;

d) till Bidrag till utbildning av personal
inom den halvöppna barnavården

\’r 14.

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Anslag till den halvöppna barnavården m. m.

m. m. för budgetåret 1949/50 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor.

Utskottet hade i sin motivering gjort
vissa uttalanden av innebörd, att utskottet
icke ansett sig kunna tillstyrka
en huvudsakligen av arbetsmarknadspolitiska
skäl betingad, alltför betydande
utbyggnad av den halvöppna barnavården,
varjämte utskottet, med anledning
av att departementschefen förordat,
att principbeslut nu skulle meddelas
om statsbidrag till planerade förskoleseminarier
i Lund och Luleå, förklarat
sig kunna tillstyrka statsbidrag
till seminariet i Luleå men däremot, i
nuvarande läge, ej till seminariet i
Lund.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Hesselbom, Andrée,
Bergstrand, fröken Elmén, fru Ericsson
i Luleå och herr Henriksson, vilka ansett,

dels att utskottets motivering, såvitt
anginge den fortsatta utbyggnaden av
den halvöppna barnavården, bort erhålla
ändrad lydelse, innefattande att
en fortsatt utbyggnad borde äga rum,

dels ock att utskottet bort i enlighet
med Kungl. Maj ds förslag tillstyrka bidrag
till jämväl förskoleseminariet i
Lund;

2) av herr Pettersson i Dahl, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HENRIKSSON: Herr talman!
Trots att jag under mycket kort tid
haft nöjet att tillhöra kammaren har
jag ändå hunnit göra vissa iakttagelser.
En av dem är att våra vördade äldste
i statsutskottets tredje avdelning, herr
Mårtensson i Uddevalla och herr Rubbestad,
i regel ha ett utpräglat sinne för
realiteter. Det är en regel, och regler
ha ju ofta undantag, och jag tror det

är ett av dessa undantag, som kommit
fram vid behandlingen av denna fråga
i avdelningen och i utskottet. Herrar
Mårtensson och Rubbestad ha nämligen
i sitt resonemang utgått ifrån, att situationen
skulle vara eller i en nära framtid
bliva sådan i vårt samhälle, att de
gifta kvinnorna, och närmast de gifta
kvinnor som ha barn i åldern före skolåldern,
inte vare sig för egen, familjens
eller samhällets skull skulle behöva deltaga
i förvärvsarbetet. Som en följd
av detta har man förordat en extra åtstramning
i fråga om daghemsverksamhetens
utbyggnad och i fråga om utbildningen
av personal till småbarnsinstitutionerna
över huvud taget.

Reservanterna i denna fråga tro inte
att denna bedömning är riktig med hänsyn
till de förhållanden vi nu ha och
med hänsyn till den utveckling som kan
väntas. För egen del vill jag gärna säga,
att det ur flera synpunkter skulle vara
önskvärt, att de gifta kvinnor med barn
i förskoleåldern, som själva önskade
det, kunde slippa deltaga i förvärvsarbetet.
Jag tror att många av dessa som
nu förvärvsarbeta gärna skulle vilja
följa den vägen, men jag tror också —
det bestyrkes av de undersökningar,
som gjorts såväl av den kommitté, som
hållit på med denna fråga, som av arbetsmarknadsstyrelsen
— att det är
många gifta kvinnor som ha barn som
gärna skulle vilja gå ut i förvärvsarbete
om de visste med sig, att det var möjligt
att få det väl ordnat för barnen i
daghem eller i andra småbarnsinstitutioner.
Även om man nu vill säga, att
mödrarna själva skola välja, om de
vilja arbeta eller stanna hemma, tror
jag det finns vissa faktorer som göra
att det inte är så enkelt att bara taga
hänsyn till detta. Vi ha för det första
frågan om befolkningsutvecklingen. Där
veta vi, att det under de närmaste decennierna
kommer att ske en förändring
så att antalet människor i de förvärvsarbetande
åldrarna kommer att
bli mindre och antalet åldringar och

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Anslag till den halvöppna barnavården m. m.

barn kommer att öka. Vill man då ha
proportionellt samma antal personer i
förvärvsarbete som man har nu, måste
det endera ske på det sättet, att förvärvsarbetet
får börja tidigare eller
sluta senare, eller också får man använda
utvägen att i större utsträckning
än nu utnyttja de reserver, som finnas
i de förvärvsarbetande åldrarna. Det
finns enligt min mening inte några
skäl som tala för att förvärvsarbetet
skulle kunna börja i tidigare åldrar.
Den planerade skolreformen talar i
stället i motsatt riktning. Jag tror inte
heller att vi skola räkna med att det
är möjligt att utvinna så mycket av den
överåriga arbetskraften utöver vad som
nu sker. Återstår då de reserver, som
kunna finnas, och där är enligt min mening
den stora gruppen gifta kvinnor
den grupp, som väl i huvudsak kan
komma i fråga.

Det är så mycket mera angeläget att
man öppnar större möjligheter för denna
grupp att träda ut i förvärvsarbetet
som vi under den närmaste tiden räkna
med att kunna fullfölja redan beslutade
reformer, som kräva nya arbetsinsatser.
Vi räkna med att kunna genomföra reformer,
som minska det totala antalet
arbetstimmar samtidigt som de ställa
ökade krav på nyttigheter av olika slag.
•lag vill bara nämna, att sjukvårdsreformens
fullföljande ställer ökade krav
på personal, och erinra om de önskemål
som finnas i fråga om utökad semester
och i fråga om en avkortning av
arbetstiden för i första hand vissa särskilda
områden. Detta gör att det med
all säkerhet kommer att ställas mycket
stora anspråk på att de som befinna sig
i de förvärvsarbetande åldrarna i så
stor utsträckning som möjligt skola stå
till produktionens förfogande.

Att vi behöva kvinnorna på arbetsmarknaden
får väl anses obestridligt,
om man vill beakta de förhållanden
som redan nu råda. Vi hade år 1947
ungefär 755 000 yrkesverksamma kvinnor.
År 1945 hade vi 150 000 gifta kvin -

nor i förvärvsarbete. Med hänsyn till
den utveckling, som jag nämnde och
som är allbekant i fråga om befolkningsutvecklingen
under 1950-talet, tala
alla skäl för att vi då komma att behöva
ett större antal kvinnor sysselsatta.
Man säger då — det säges ifrån
utskottsmajoritetens sida, och det har
sagts under behandlingen av denna
fråga — att det kan komma att inträda
sådana förändringar i konjunkturerna,
att det behov av kvinnlig arbetskraft
som nu finns inte kommer att föreligga
i framtiden. Det är en något egendomlig
synpunkt att just kvinnorna skulle
vara de som skulle reglera tillgång och
efterfrågan på arbetsmarknaden. Jag
tror emellertid inte att man behöver
hysa alltför allvarliga farhågor för att
en konjunkturförändring skulle få det
förlopp, som den hade under 1930-talet,
då det var massarbetslöshet och då det
även i större eller mindre utsträckning
förekom en jakt på de gifta kvinnor,
som deltogo i förvärvsarbetet. Jag tror
det därför att vi ju alla i stort sett äro
överens om att det skall föras en sådan
politik, som ger full sysselsättning. Och
med en sådan politik måste det, såvitt
jag förstår, också komma att för framtiden
föreligga ett klart behov av kvinnor
i produktionen.

Till detta kommer att de områden
där kvinnorna normalt bäst lämpa sig
ha kommit att utveckla sig starkare än
andra områden under senare år. Det
gäller den statliga, kommunala och enskilda
administrationen, handeln och
varudistributionen, social- och hälsovården
och undervisningsväsendet.

Jag skall bara ta ett exempel för att
åskådliggöra detta. Jag hämtar det från
ett område som ligger mig nära och
som på visst sätt ligger oss alla nära,
nämligen det statliga området. Under
den fyraårsperiod som förflutit från
1944 till 1948 har antalet kvinnor i
statstjänst ökat med 17,8 procent, och
under samma tid har antalet män ökat
med bara en tiondel härav eller med

100 Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Anslag till den halvöppna barnavården m. m.

1,7 procent. Det förefaller inte sannolikt
att det behov som nu har fyllts med
kvinnlig arbetskraft — man kan räkna
med att det uppkommer ytterligare behov
— kan tillgodoses endast med
ogifta kvinnor eller genom att gifta
kvinnor som inte ha barn i förskoleåldern
gå ut i produktionen. Detta kan
enligt min mening inte ske på grund
av olika omständigheter, varav jag bara
skall nämna en, nämligen att de gifta
kvinnor som ha vuxna barn ha varit
borta från förvärvsarbete under så lång
tid, att de ha svårare att söka kontakt
med det än kvinnor som för kortare
tid sedan ha bildat äktenskap och som
ha barn i förskoleåldern.

Till det som jag nu sagt komma
också inkomstförhållandena. För att
inte detta inlägg skall bli alltför långt
skall jag inskränka mig till att erinra
om att det väl alltid varit och alltjämt
är så, att männens inkomster i många
arbetarfamiljer äro alltför knappa för
att familjen på basis av dem skall kunna
få en bra bostad och i övrigt kunna
hålla en tillfredsställande levnadsstandard.
Dessa familjer ha då att välja
mellan att antingen avstå från vad som
enligt min mening hör till livets nödtorft
eller låta båda makarna ha förvärvsarbete.
Om man väljer det sistnämnda
förefaller det mig rimligt att
samhället lämnar hjälp och stöd, så att
den uppoffring modern gör inte blir
alltför tung att bära. Det kan samhället
göra genom att se till att det finns daghem
och småbarnsinstitutioner i tillräcklig
omfattning.

I den undersökning som den kommitté
som förberett denna fråga har gjort
har man funnit, att det nu finns ett behov
av ytterligare 7 000 platser på daghem
och småbarnsinstitutioner. Ett flertal
kommuner ha beslutat om en utvidgning
av sin verksamhet i detta hänseende,
och andra hålla på att utreda frågan.
Under sådana förhållanden kan det enligt
min mening inte vara lämpligt att
riksdagen beslutar en större återhåll -

samhet i fråga om den fortsatta utvecklingen
än vad nöden kräver. Den
återhållsamhet som kan behöva iakttas
på grund av det allmänna läget har redan
blivit tillgodosedd i det förslag som
framförts från departementschefen.

En annan fråga, varom det råder delade
meningar utöver dessa allmänna
uttalanden i utlåtandet och reservationen,
är frågan om utbildningen av den
personal, som skall handha verksamheten
vid daghemmen. Det är omvittnat
av utredningen, det är omvittnat av alla
de instanser som haft frågan på remiss,
och det är omvittnat av departementschefen,
att det föreligger ett stort behov
av utbildad personal.

Departementschefen har av denna
anledning föreslagit, att det skall fattas
ett principbeslut om statsbidrag till ett
nytt förskoleseminarium i Luleå och
ett nytt förskoleseminarium i Lund.
Man har valt dessa båda platser därför
att det nu inte finns några utbildningsanstalter
vare sig i norra Sverige eller
i södra Sverige. De som finnas ligga i
västra och mellersta Sverige. Vidare är
det förutsatt att det skall bli ombildning
av ett av de nuvarande seminarierna
till dubbelseminarium. Utskottets
majoritet har inte biträtt departementschefens
hemställan i vidare mån
än att den ansett att det skall inrättas
ett seminarium i Luleå och att ett annat
skulle ombildas till dubbelseminarium.
Med hänsyn till den återhållsamhet
som man i övrigt förordat i denna
verksamhet har majoriteten inte ansett
det nödvändigt att det kommer till
stånd ett seminarium i Lund.

Reservanterna äro av den meningen,
att det är angeläget att man så snabbt
som möjligt får tillgodose det uppenbara
behovet av utbildad personal, och
vi anse därför att riksdagen i år principiellt
bör uttala sig för anslag under
kommande år till ett seminarium även
i Lund. Detta skulle inte innebära någon
ökning av utgifterna, eftersom det
bara är fråga om ett principbeslut. Om

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Nr 14.

101

Anslag till den halvöppna barnavården m. m.

seminariet i Lund skall komma till stånd,
medför det en liten utgiftsökning under
de kommande åren, dock tidigast
1950/51. Då det enligt reservanternas
mening inte framförts några bärande
skäl för att i år avstå från det principbeslut,
som departementschefen har
hemställt om, ha vi reserverat oss på
den punkten.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen av herr
Hesselbom in. fl.

Häruti instämde fru Eriksson i Luleå.

Fröken ELMÉN: Herr talman! Jag har
i likhet med herr Henriksson reserverat
mig för bifall till departementschefens
förslag i vad det gäller utbyggandet
av förskoleseminarierna.

Herr Henriksson har ju ingående motiverat
reservationen, och jag har egentligen
inte mycket att tillägga. Jag vill
bara peka på att den halvöppna barnavården
faktiskt intar en nyckelposition
i vårt nutida samhälle. Det gäller här
först och främst vården och fostran
av barn i förskoleåldern. Det gäller
möjligheten för mödrarna att få taga
och behålla förvärvsarbete, det gäller
vidare familjens inkomster, och det
gäller industrien, som har stor efterfrågan
på kvinnlig arbetskraft. Som
herr Henriksson framhöll visa också
prognoserna att det kommer att råda
brist på kvinnlig arbetskraft under lång
tid framåt.

Hela den halvöppna barnavården har
släpat efter betänkligt, vilket medfört
svåra slitningar för enskilda individer
och för familjerna. Till viss grad beror
det på investeringsbegränsningcn, som
bär gjort alt man inte kunnat bygga
ut verksamheten i önskvärd omfattning.
Trots att man fått begränsa utbyggandet
av daghem och småbarnsskolor,
föreligger det emellertid redan
nu en skriande brist på utbildad personal,
framför allt barnträdgårdslära -

rinnor. Den första förutsättningen för
att man över huvud taget skall kunna
bygga ut verksamheten är ju att det
finns tillgång till utbildad personal,
och därför måste man, som det framhålles
i propositionen, i tid se till att
utbildningsfrågan löses. Vi ha för övrigt
erfarenheter från flera områden av vad
det vill säga att sociala reformer inte
kunna omsättas i praktiken i den utsträckning
man tänkt sig, emedan man
inte i tid tänkt på att utbilda personal.

Det förslag som framlägges i propositionen
är, såvitt jag kan förstå, ett
minimum för att kommunerna skola
kunna förverkliga sina planer i detta
avseende och ett minimum för vad som
är nödvändigt i ett nutida samhälle.

Jag vill också påpeka en annan sak,
nämligen att utskottets skrivning blivit
något olycklig. På ett beklagligt
sätt framhåller man onödigtvis kvinnan
som en arbetsmarknadens regulator,
vilket man vill komma från på alla
sätt genom att åstadkomma kollektiva
inrättningar, som kunna komma att få
kvinnorna att mera beständigt ta förvärvsarbete.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herr
Wiklund i Stockholm.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Jag är fullt medveten om nödvändigheten
av att många gifta kvinnor,
även sådana som ha minderåriga
barn, delta i förvärvsarbetet, dels på
grund av egna ekonomiska förhållanden
och dels ur samhällets synpunkt.
Men, herr talman, jag vill inte vara
med om att det skall sättas i gång
någon mera omfattande propaganda för
att pressa in de gifta kvinnorna i produktionsprocessen.

Om vi ta del av utskottets utlåtande
och reservationen, finna vi att avvikelserna
inte äro så synnerligen stora, men
det är på ett par punkter som olika

102 Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Anslag till den halvöppna barnavården m. m.

meningar göra sig gällande. Det är dels
i fråga om upprättandet av nya seminarier
och dels i fråga om den propagandaverksamhet
som det talas om
för att få de gifta kvinnorna med minderåriga
barn att delta i industriellt
arbete som meningarna gå isär.

För närvarande äro sex seminarier i
verksamhet för att utbilda lärarinnor
och förestånderskor till daghems- och
barnträdgårdsverksamhet. Antalet inskrivna
elever vid seminarierna uppgick
under höstterminen 1948 till 347.
Med den nuvarande seminarieorganisationen
utbildas således under 1949
cirka 175 nya lärare och under 1950
samma antal lärare. Departementschefen
har föreslagit att det skall upprättas
ytterligare två seminarier samt att
ett av de nuvarande seminarierna skall
ombildas till dubbelseminarium. Utskottet
har förordat att denna utbildningsverksamhet
bedrives i något långsammare
takt än vad departementschefen
har föreslagit. Därför har utskottet
förordat, att det för närvarande icke
skall upprättas mer än ett nytt seminarium
samt att ett av de nuvarande seminarierna
skall ombildas till ett dubbelseminarium.
Med denna utbyggnad
av seminarieorganisationen synes det
komma att utbildas ungefär 240 lärarinnor
och daghemsförestånderskor för
varje år. Jag tror att starka skäl tala
för den mer begränsade utbyggnad,
som utskottet här går in för, detta icke
minst ur ekonomisk synpunkt. Det har
nämligen visat sig, att daghemsverksamheten
är ganska dyrbar för samhället.
Men det är icke nog därmed, utan
verksamheten är också mycket personalkrävande.
Daghemmet behöver icke
vara så synnerligen stort förrän det
behövs en personal på 6 å 8 personer.
Se vi på kostnaderna, finna vi av ett
uttalande som gjorts av Stockholms
stads barnavårdsnämnd, att dagkostnaden
år 1947 för heldagsvård på daghem
i Stockholm uppgick till mellan
6 och 11 kronor. Dagkostnaden för

spädbarnen torde vara omkring 50 procent
högre. För spädbarnen skulle alltså
dagkostnaden uppgå till mellan 9
och 15 ä 10 kronor. Det är tydligen
ingen billig verksamhet det här är
fråga om.

Vad beträffar propaganda för att få
gifta kvinnor med minderåriga barn att
i större utsträckning deltaga i förvärvsarbete
utom hemmet finner utskottet i
likhet med departementschefen och socialstyrelsen,
att man bör gå fram med
försiktighet. Socialstyrelsen anför bl. a.:
»Större om också mera svårmobiliserade
arbetskraftsreserver torde finnas
bland kvinnor i de åldersgrupper, som
icke ha vårdnaden om små barn.» Före
de nu citerade raderna har socialstyrelsen
uttalat vissa tvivel om lämpligheten
av att i alltför stor utsträckning
kvinnor med minderåriga barn skola
sättas in i förvärvsarbete, och sedan
påpekar man, enligt vad som framgår
av citatet, att det finns många kvinnor
utan minderåriga barn som i första
hand böra förmås att taga arbete i den
mån detta är erforderligt. Jag vill i
korthet understryka detta socialstyrelsens
uttalande.

Men det är även en annan synpunkt,
som man måste lägga på denna fråga.
Man kan icke bortse ifrån vilken oerhörd
arbetsbörda dessa gifta kvinnor
påtaga sig. Man gör sig den frågan, hur
många år de stå ut innan de bli fullständigt
utslitna. Dessa gifta kvinnor
med minderåriga barn, som skola deltaga
i det industriella arbetet, måste
med all säkerhet stiga upp kl. 5 eller
senast ‘/» 6 om morgnarna. De skola sedan
göra i ordning hemmet, väcka barnen
och transportera dem till ett daghem
innan de själva skola infinna sig
på sin arbetsplats vid 7-tiden. När arbetet
är slut för dagen, få de gå ut
och göra de erforderliga inköpen för
familjen, sedan gå till daghemmet och
hämta barnen, och när de komma hem
få de påtaga sig husmoderns många
gånger tunga arbetsbörda. Jag kan,

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Nr 14.

103

Anslag till den halvöppna barnavården m. m.

som jag förut sade, icke underlåta att
ställa frågan: Hur många år orka kvinnorna
med denna oerhörda arbetsbörda?
Går det icke så, att när de komma
upp i femtioårsåldern iiro de utslitna.
Då äro nerverna slut. Och resultatet
blir att samhället måste utbygga sina
sjukvårdsanstalter i det oändliga. Det
är icke minst med hänsyn till dessa
synpunkter som jag för min personliga
del anser, att vi böra gå fram med en
viss försiktighet på detta område och
icke sätta i gång en alltför omfattande
apparat för att tvinga in de gifta kvinnor
som ha minderåriga barn i produktionsprocessen.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Herr Mårtensson i Uddevalla
utgick i sitt anförande ifrån att
reservanterna skulle ha uttalat sig för
att det skulle igångsättas propaganda
för att få gifta kvinnor med barn ut i
förvärvsarbete. Jag vet icke varifrån
herr Mårtensson fått den uppfattningen.
I varje fall står det icke något om den
saken i reservationen. Icke heller framkom
något sådant i de diskussioner,
som fördes i utskottet. Yi ha sagt: »Såsom
departementschefen anfört synes
det angeläget, att en nyrekrytering av
kvinnlig arbetskraft för näringslivet i
främsta rummet inriktas på sådana
kvinnor, som ej ha vårdnaden om mindre
barn.» I det hänseendet finns alltså intet
att bemöta. Herr Mårtensson har slagit
in öppna dörrar. Vad vi däremot uttalat
är, att om det i vårt land finns •—
och det veta vi av de undersökningar
som företagits att det gör — gifta kvinnor,
som av fri vilja och på grund av
olika omständigheter skulle vilja inträda
i förvärvsarbete men hindras därifrån
genom att det icke finns institutioner,
som ha möjligheter att taga hand
om barnen under den tid kvinnorna

äro sysselsatta i förvärvsarbetet, då är
det angeläget att man från samhällets
sida ser till att det inrättas institutioner
i nödvändig omfattning, så att mödrarna
och föräldrarna kunna bli befriade
från de bekymmer, som det måste
innebära att icke veta hur det kan gå
för barnen.

Herr Mårtensson yttrade, att man icke
från utskottsmajoritetens sida har velat
vara med om att upprätta ett seminarium
i Lund nu. Nej, men det är icke
detta saken gäller. Avsikten är att riksdagen
skulle fatta ett principbeslut i år
för det fall att de kommunala myndigheterna
i Lund sedan besluta inrätta ett
seminarium. Kommer frågan upp nästa
år, sker detta i form av en anslagsfråga.
Det betyder alltså att även om ett principbeslut
fattas i dag, kommer det att
dröja minst ett år innan man kan få användning
för seminariet. Fatta vi icke
principbeslut, skjuta vi frågan ytterligare
på framtiden. Det är detta vi i likhet
med departementschefen ha ansett
olämpligt.

Sedan var herr Mårtensson inne på
frågan om hur utslitna kvinnorna skulle
bli, om de skulle ha dubbla arbetsuppgifter,
arbete både i hemmet och ute i
förvärvslivet. Ja, den utslitningen blir
icke mindre, om kvinnorna på grund
av ekonomiska omständigheter eller av
andra skäl tvingas att deltaga i förvärvsarbete
men icke med trygghet kunna
lämna barnen någonstans under den
tid de arbeta.

Fröken ELMÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag kan i huvudsak instämma
i vad herr Henriksson yttrade.

En ytterligare väg för kvinnorna, som
man kan tänka sig, är deltidsarbete. Då
böra de också ha möjlighet att under
den kortare arbetstiden lämna barnet
till småbarnsinstitutioner.

Herr Mårtensson talade med varm
känsla om kvinnornas stora arbetsbörda.
Ja, den är många gånger stor,

104

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Anslag till den halvöppna barnavården m. m.

men man måste också förutsätta, att
mannen delar arbetet i hemmet med den
förvärvsarbetande kvinnan. Och taga
kvinnorna denna stora arbetsbörda,
måste det vara av mycket vägande ekonomiska
skäl, som de gå ut i förvärvslivet.
Jag vill peka på att bl. a. på grund
av vår bostadspolitik, när vi t. ex. för
familjer med barn söka få fram bostäder
på två rum och kök, som betinga
höga hyror, kan familjeförsörjaren i de
unga familjerna få svårt att ensam klara
utgifterna.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag skulle kunna hålla med herr
Mårtensson om ganska mycket och instämma
med honom i att det naturligtvis
är en tung arbetsbörda de arbetande
husmödrarna ha, då de skola lämna
sina barn på daghemmen på morgnarna,
sedan taga del i förvärvsarbetet,
därefter hämta barnen på kvällen och
slutligen ordna med sitt eget hem. Å
andra sidan kanske man samtidigt
måste erkänna, att samhället och många
av oss gärna vilja ha kvinnornas arbetskraft
i förvärvslivet. Frågan blir då
bur man mest praktiskt och lämpligt
skall ordna detta. Daghemsverksamheten
har med full rätt kritiserats därför
att den blir för dyr. Den kostar för
mycket pengar, och det åtgår för mycket
arbetskraft, som skall lösgöra husmödrarnas.
Jag har tidigare berört denna
fråga i riksdagen och lämnat exempel
på att man bundit praktiskt taget
lika mycket arbetskraft som man lösgjort.
Är det så, måste man säga sig, att
det är fel på något håll.

Dagkostnaderna iiro också mycket
stora på daghemmen. Om jag icke minns
fel, redovisas det i handlingarna här,
att dagkostnaden i Stockholm är mellan
7 och 8 kronor. Därtill kommer väl en
del kostnader för byggnader, lokaler
och dylikt, varför kostnaden kanske går
upp till det dubbla. Man kan förstå den
kommunalman, som jag hörde säga, att

det faktiskt är billigare för kommunens
del att betala 300 kronor i månaden och
låta husmödrarna stanna hemma i stället
för att behöva ordna med daghem.

Jag tror att det skulle vara mycket
förmånligt om socialstyrelsen, som nu
är tillsynsmyndighet, ville angripa problemet
från så att säga rätt håll och
försöka göra det bästa möjliga av det
här. Jag har sagt tidigare — och jag vill
upprepa det nu — att om daghemsverksamheten
ordnades mera praktiskt och
litet enklare utan alltför mycket konstiga
bestämmelser och stränga regler,
skulle man säkerligen vinna ett bättre
resultat. Herr Elmgren som är här inne
och lyssnar på debatten, har en annan
uppfattning än jag i denna fråga, det
vet jag. Men jag tror, att man icke behöver
hålla så mycket på all denna
hälsokontroll, dessa skärmbildsundersökningar
osv. Man skulle kunna nå lika
bra resultat, om man icke i allt vore så
minutiöst noga. Jag har varit i tillfälle
att följa med representanter för socialstyrelsen
och titta på s. k. jordbruksdaghem
i Norrland. Jag får säga, att de
på mig gjorde ett mycket gott intryck.
Det hela var icke så rigoröst ordnat
som det är i storstäderna. Jag tror att
man kan säga, att de fylla sitt ändamål,
och de voro ordnade både praktiskt,
billigt och bra. De hade en sammanlagd
dagkostnad av 2: 50 å 3 kronor, alltså
icke mer än som kan vara rimligt. De
som hade förmånen att få ha sina barn
där voro åtminstone på de ställen jag
besökte mycket belåtna.

Nu finns det en kommitté, som sysslar
med detta spörsmål, och man har talat
om att gå ifrån denna verksamhet
och gå in på nya linjer. Man förordar
s. k. fosterdaghem och anser från kommitténs
sida, att dessa ha många påtagliga
fördelar. Det är en billig anordning,
man sparar byggnadsmaterial,
man sparar lokaler och personal, och
dessa hem äro för spädbarn och känsliga
barn att föredraga framför de vanliga
daghemmen. Visserligen anser man

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Nr 14. 105

Anslag till den halvöppna barnavården m. m.

att de ha nackdelar därigenom att fosterhemmen
fästa sig vid barnen och
barnen fästa sig vid fosterhemmen, så
att det kan bli slitningar mellan fosterhemmen
och de riktiga hemmen, men
kommittén förordar i alla fall dessa
hem och säger, att för verksamheten
icke skulle erfordras någon form av
statsbidrag. Man resonerar alltså så, att
det hela är billigt och praktiskt, att barnen
få god vård, och att det icke kostar
staten någonting. Men då har man rättighet
att i anslutning till herr Mårtenssons
resonemang om den stora arbetsbörda
man lägger på husmödrarna peka
på fostermödrarnas arbetsbörda, för
vilken de icke skulle få något betalt.
Jag tycker att det kunde ha varit på
sin plats att kommittén, när den har
förordat fosterdaghemmen, också hade
sagt ifrån, att husmodern i dessa hem
borde få litet ersättning för vården. Departementschefen
har om denna verksamhet
uttalat, att han tycker att den
är förmånlig och bra och också bör
prövas. Jag har ingenting emot den saken,
och jag tror att många hem på
landsbygden öppna sina hem för barnen
såsom de ha gjort hittills. Men det
är icke mer än rimligt, att det ges ersättning
till dessa fosterhem.

Slutligen vill jag framhålla, herr talman,
att jag ingenting har emot den
halvöppna barnavården. Tvärtom, jag
tror att det är nödvändigt att samhället
ordnar med sådan vård. Men jag upprepar
vad jag sagt, att man icke skall
tillämpa för rigorösa bestämmelser när
det gäller denna verksamhet utan ordna
den litet enklare och mera praktiskt, så
att den kan bli billigare och så att icke
för mycket arbetskraft bindes för att
lösgöra annan arbetskraft.

Jag har, herr talman, intet ytterligare
atl tilliigga.

Fröken NYGREN: Herr talman! Jag
kan helt och fullt instämma med herr
Mårtensson i att man icke skall locka
ut kvinnor med småbarn på arbets -

marknaden. Det är klart att det för de
små barnen måste vara lyckligast att
vårdas och fostras i hemmen av mödrarna.
Men därom råda, så vitt jag förstår,
icke några delade meningar, och
herr Henriksson har starkt understrukit,
att reservanterna äro av samma
uppfattning.

Anledningen till att jag tager till orda
är den att jag tycker, att utskottet tyvärr
har presterat en, skrivning, som låter
en spåra en ganska otrevlig inställning
till gift kvinnas förvärvsarbete.
Det är ett skrivsätt, som för tanken tillbaka
till 1930-talet, då den inställningen,
som jag förmodar att de flesta här
minnas, var ganska allmän, att gift
kvinna egentligen icke hade på arbetsmarknaden
att göra. Nu kan man ju
icke uttrycka sig så kategoriskt på
grund av att förhållandena äro sådana,
att man behöver alla armar, som möjligen
kunna hjälpa till. Men, såsom fröken
Elmén redan har påpekat, man har
skrivit på ett sätt, som framhäver att
man tycker att det är rätt och riktigt,
att de gifta kvinnorna skola utgöra en
regulator på arbetsmarknaden. Alltså:
Nu när de absolut behövas, skall man
vidtaga åtgärder för att locka ut dem,
men så fort det lättar, skall man strama
till och neka dem att vara kvar ute i
ett förvärvsarbete, som de själva anse
sig böra ha. Jag tror alldeles säkert, att
ingen kvinna med små barn utan vägande
skäl lämnar dessa för att ställa
sig i en fabrik, sitta på kontor eller
inneha något annat förvärvsarbete. I
allmänhet är det tvingande ekonomiska
skäl som ligga bakom, men det kan
också vara så, att vissa kvinnor ha valt
ett yrke, som de äro mycket intresserade
av, ett yrke som de ha lagt ned
pengar och tid på att utbilda sig för.
Då iir det ganska givet, att de icke vilja
lämna detta arbete för de få år, då de
kanske skulle behöva vara hemma för
att sköta de små barnen, eftersom de
i allmänhet ha mycket små chanser att
få komma tillbaka till sitt arbete.

106 Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 em.
m. m.

Anslag till den halvöppna barnavården

Jag skulle nog ha velat med reservanterna
rösta för Kungl. Maj:ts förslag om
att man nu skall fatta ett principbeslut
om ett seminarium i Lund. Som herr
Mårtensson framhåller, har man emellertid
nu gått in för seminariet i Luleå,
ett seminarium som skall bli dubbelseminarium,
och det kanske därför icke
är så farligt att frågan faller. Eftersom
den redan fallit i första kammaren, är
det för övrigt ganska meningslöst att vi
bär fatta ett annat beslut.

Så vill jag säga ett par ord om herr
Mårtenssons mycket vackra uttalande
om kvinnornas för dryga arbetsbörda.
Ja, när det förhåller sig som han skildrade
— något som det tyvärr gör i åtskilliga
fall — är det mer än beklagansvärt.
Men som fröken Elmén sade
finns också den andra utvägen, att mannen
— eftersom det är fråga om den
gifta kvinnan, har hon en man och en
far till barnen — också hjälper till.
Mannen och hustrun kunna gå till daghemmet
med barnen var sin morgon,
eller den ena kan gå dit med barnen
på morgonen och den andra hämta
dem på kvällen. Dessbättre har det blivit
en helt annan inställning i de unga
hemmen än tidigare. Där dela verkligen
fadern och modern omvårdnaden
om barnen. Den rättvisan måste vi göra
våra unga familjefäder.

Såsom torde framgå av mitt yttrande
vill jag ansluta mig till utskottets hemställan,
men för att få bort det otrevliga
inlägget, som de gifta kvinnorna måste
taga anstöt av, därför att det, som jag
tidigare nämnde, understryker att de
skola vara kastkäppar, som få träda till
när det är lämpligt för samhället men
sedan icke få rättighet att själva bestämma
hur de skola förhålla sig i fortsättningen,
föreslår jag att en del av utskottets
motivering skall utgå. På sidan
7 andra stycket i mitten börjar en mening
med följande ord: »För omhändertagande
av barnen.» Jag yrkar att
andra stycket från och med dessa ord
skall utgå ur motiveringen. I övrigt ber

jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BERGSTRAND: Herr talman!
Denna fråga tycks i viss mån ha kommit
att ventileras som en fråga om
arbete och arbetsmöjligheter för de
gifta kvinnorna. Enligt min uppfattning
är det inte bara en fråga om de gifta
kvinnornas förvärvsarbete. Dessa daghem
eller barnträdgårdar ha faktiskt
redan fått och torde komma att få en
alltmer vidgad betydelse, i det att även
hemarbetande mödrar, som ha flera
barn i hemmet och inte ha hembiträdeshjälp,
böra få möjlighet att lämna
sina barn några timmar dagligen på
sådana daghem eller barnträdgårdar
eller vad vi kalla dem. Särskilt här
i Stockholm och i en hel del av de
större samhällena är det som bekant
faktiskt omöjligt för mödrarna i en
familj, där det finns två, tre barn i åldern
sex år och därunder, att, även om
de inte ha förvärvsarbete, hinna övervaka
sina barns fostran. Barnen måste
få leka med kamrater på gårdar och
gator och i viss utsträckning på öppna
platser. När barn i den åldern skola
fostras av och själva uppfostra andra
barn, säger det sig självt, att det inte
alltid är en gynnsam påverkan som gör
sig gällande. Det kan emellanåt bli
raka motsatsen.

Det skulle för visso vara av mycket
stor samhällelig betydelse, om praktiskt
taget alla sådana familjer kunde
under några timmar dagligen skicka
sina barn till sådana daghem. När nu
möjligheterna i detta avseende äro mycket
begränsade, framför allt därför att
det också råder brist på utbildad personal,
så förefaller det mig som om
det vore mycket viktigt, att ett principbeslut
enligt reservationen i frågan nu
fattas. Detta kan visserligen inte leda
till något resultat, då första kammaren
biträtt utskottets förslag, men det skulle
bli en opinionsyttring, varigenom direkt

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Nr 14. 107

Anslag till den halvöppna barnavården m. m.

sades ifrån, att denna kammare anser
det vara av vikt, att möjligheterna ökas
att utbilda personal, duglig att användas
i sådana hem. Genom ett bifall till
reservationen skulle kammaren uttala
sig för att ett seminarium av denna
typ får anordnas även i Lund. Jag hemställer
därför om bifall till reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm: Herr talman!
Herr Mårtensson i Uddevalla säger,
att han inte vill vara med om att
propagera för att få gifta kvinnor med
små barn ut i förvärvsarbete. Ingen vill
vara med om en sådan propaganda.
Ingenting är väl så naturligt, som att
en mor vill ha sina barn hos sig, vill
ha dem hemma så länge de äro så
små, att de hålla henne i kjolarna, vill
kunna sätta dem i knäet och ta i dem,
när hon tycker, att de behöva henne.
Att vara hemma och hålla om ungarna
och se om dem under de första åren
är en så naturlig lust hos en mor, att
vi inte behöva predika i några utlåtanden,
att det är en plikt. Det är alltså
en naturlig lust; det vill varje mor, som
kan ordna det så.

De som inte göra det ha sina skäl
för det, och vad vi än tycka om deras
skäl, anse de själva, att de ha skäl nog
för att ta arbete utanför hemmet ibland.
Vi kunna inte påverka människors bedömning
därvidlag genom att säga, att
de skola lämna sina barn till grannar
eller äldre människor, som kanske inte
alls förstå sig på barn, eller bereda dem
andra vårdmöjligheter, som äro mera
primitiva än vad de skulle behöva
vara. Vi befrämja inte utvecklingen, om
vi säga, att de kvinnor, som ha förvärvsarbete,
få väl lämna sina barn var
de vilja. För mig framstår det som helt
naturligt, att vi måste tänka på att barnen
skola få det bästa och att vi inte
bara skola se detta som en fråga, om
kvinnan skall ha frihet att göra som
hon vill i det framtida samhället. Det

är faktiskt av underordnad betydelse.
Det viktigaste för samhället är inte,
om en kvinna är i hemmet eller ute i
förvärvslivet, utan det viktigaste för
samhället är, att hennes barn — det är
dem vi äro ansvariga för — få den
bästa vård de kunna få, när hon går ut
i ett arbete.

Det visar sig, att det inte finns tillräckligt
med människor för att sköta
de daghem och barnträdgårdar vi redan
ha. Man kör med sämre personal än
man skulle behöva. Jag tror också, att
vi inte bara böra tänka på dem som gå
ut i arbete. Det moderna livet i en storstad
är så pass pressande, att det finns
ett mycket framträdande behov även för
mödrar, som äro hemma eller endast
ha ett par timmars arbete om dagen,
att ha någonstans att lämna bort sina
barn. Därmed har man inte sagt, att
dessa mödrar, som behöva lämna bort
sina barn några timmar om dagen till
en sådan institution, äro sämre mödrar
än andra.

Vi kunna inte bygga på andra människor
än dem som finnas. Vi predika
inte fram en ny sorts människor, och
vi hejda inte en utveckling med att
säga, att vi inte skola utbilda flera daghems-
och barnträdgårdslärarinnor än
vi just nu behöva. Vi hejda inte utvecklingen,
men vi rusta oss för en
oundviklig utveckling, om vi under
några år utbilda människor, som motsvara
moderna krav på människor, som
kunna ta hand om barn i dessa institutioner.
Man har inte därmed fattat
beslut och sagt, att vi försvära oss åt
en ny familjetyp, där kvinnan inte är
hemma för att passa sina barn. Den familjetypen
kommer att finnas, vare sig
vi vilja det eller ej. Men vi ha ett ansvar
för att barnen, hur än utvecklingen
blir, skola ha den bästa skötseln,
och det få de, om vi sörja för att det
finns folk med utbildning för att sköta
barn och inte låta det gå vind för våg.

Det bar inte någon större betydelse
för hemmets framtida gestaltning, om

108 Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Anslag till den halvöppna barnavården m. m.

vi nu fatta beslut om ett seminarium i
Lund eller ej. Men vi äro bättre rustade
för och kunna med bättre samvete
motse den utveckling, som vi ändå gå
till mötes, om vi ha människor utbildade,
som kunna komma att tas i bruk
på många andra håll och inte bara i
de fall, då modern har förvärvsarbete.
Jag hoppas alltså, att vi med tanke på
framtiden besluta oss för ett seminarium
även i Lund. Vi ha därmed inte
avskaffat hemmakvinnan. Hon finns och
vill finnas och kommer att finnas i stor
utsträckning.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Såsom
vi hörde, framhöll fru Eriksson i
Stockholm, att det väsentliga här är,
att barnen få bästa möjliga vård, så att
de bli goda samhällsmedborgare, och
jag vill säga, att detta är just det genomgående
draget i utskottsmajoritetens
tankegång i detta ärende. Det är
barnens bästa, som framför allt ligger
oss om hjärtat, och vi tro, att detta befrämjas
bäst, om barnen, såsom fru
Eriksson sade, få hålla sin mamma i
kjolarna. Då äro barnen mest glada,
och även mamma är det, när hon får
ta upp sina barn i knäet. Vi tro att det
är det riktiga familjelivet. Det är i sådan
miljö man fostrar människor till
goda medborgare i samhället. Det är det
som är det genomgående draget i vår
ståndpunkt, när vi inte vilja, att vissa
individer skola utbildas till att ta hand
om barn, så fort mödrarna vilja kasta
dem ifrån sig.

Jag tror att det finns ytterst få fall,
där det är ekonomiskt nödvändigt för
en gift kvinna att skilja sig ifrån sitt
hem och sina barn. För närvarande är
det så här i samhället, att lönen är avmätt
som familjelön. Den är avsedd
inte för ensamstående utan den är avsedd
att räcka till för man, hustru och
barn. Följaktligen behöver ingen, som
har arbete och som har det rätta sinnet,
lämna hemmet för ekonomisk vin -

nings skull. Jag har sett många hem,
där kvinnan ger sig ut i förvärvsarbete
tillsammans med mannen. Hemmet får
stå öde och tomt. Bägge gå ut och äta
på restaurang. Jag har också sett, att
ekonomien i dylika hem inte blir bättre
än i de fall, där hustrun sköter om
hemmet, matlagning, städning, klädvård
o. s. v. Där är ekonomien minst lika
bra som i hem, där hustrun ger sig ut
i förvärvsarbete. Särskilt är detta fördömligt,
om de ha barn och äro i den
ekonomiska ställning, att hustrun mycket
väl kan vara hemma.

Detta är anledningen till att vi inom
utskottsmajoriteten inte tycka, att det
är en riktig väg, att stora belopp skola
anslås för utbildande av sköterskor i
sådan mängd. Den arbetskraft som frigöres,
när man lämnar barnen på vårdplatserna,
är inte nämnvärt stor. Det
har framgått av yttranden i ärendet
av flera sakkunniga myndigheter, att
vinsten i friställd arbetskraft är ganska
liten. Vi kunna därför inte finna, att
detta är ett arbetskraftproblem av större
mått, utan anse, att det är av mycket
liten betydelse, när det gäller att skaffa
arbetskraft. Ser man på det viktigaste
i denna sak, nämligen hemmen och barnens
uppfostran till goda medborgare,
måste man obetingat gå på den linje
utskottets majoritet rekommenderar.

Med dessa korta ord ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Herr
talman! Vid denna sena tidpunkt skall
jag inte ingå på något längre resonemang
i denna fråga. I debatten har
framhållits, att ingen önskar, att det
skall sättas i gång någon propaganda
för att få in de gifta kvinnorna med
minderåriga barn i produktionen. Jag
vill med anledning därav bara hänvisa
till ett kort uttalande, där kommittén
bl. a. framhåller: »Kommittén vill som

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Nr 14.

109

Anslag till den halvöppna barnavården m. m.

ett led i exportoffensiven för sin del
rekommendera en av statsmakterna
kraftigt understödd kampanj riktad till
kvinnorna för ökat förvärvsarbete speciellt
i de strategiskt viktiga industrierna.
» Jag måste göra mig den frågan,
om inte ändå detta är en uppmaning
till statsmakterna, att de skola
sätta i gång en kraftig propaganda
för att få in de gifta kvinnorna i förvärvsarbete.

Herr Henriksson sade, att reservanterna
ingalunda ha uttalat något önskemål
om att det skall bedrivas en sådan
propaganda. Men den del av utskottets
utlåtande, där utskottet vänder sig mot
nämnda uttalande, ha reservanterna
inte tagit med i sin reservation.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! När herr Mårtensson i
Uddevalla nu kommer tillbaka till frågan
om vad reservanterna ha sagt, vill
jag bara hänvisa till det utlåtande, som
här föreligger. Det är inte ett utlåtande
över kommitténs utredningsresultat
utan det är ett utlåtande över den av
Kungl. Maj :t avgivna propositionen, och
vi ha anslutit oss till de synpunkter,
som äro framförda av departementschefen,
som har tagit avstånd från en propaganda,
särskilt inriktad på gifta kvinnor
med små barn.

Fru VÄSTBERG: Herr talman! För att
undvika missförstånd vill jag upplysa
om att både jag själv och mitt förbund
dela socialministerns och utskottets mening,
att småbarnen i största möjliga
utsträckning böra få åtnjuta moderns
tillsyn och vård. Om jag finge råda,
skulle inget spädbarn behöva sakna en
mors vård och kärlek. För harnen i åldern
3—7 år skulle jag ordna med
lämplig kollektiv uppfostran i barnträdgårdar
några timmar per dag för
att hjälpa de hemarbetande kvinnor,
som inte ha råd att ha hemhjälp, och
även dem, som vilja ha arbete och

kunna ta deltidstjänst. Jag skulle också
se till att det ordnades med daghem
och kollektivhus efter behovet i varje
tätbebyggelse. Landsbygdens speciella
behov av hemhjälp för barnen skulle
naturligtvis även tillgodoses, och mitt
ögonmärke skulle vara: allt för barnens
vård och bästa. Det behövs inte för
min del några brösttoner om att vi
skola tänka på betungade mödrar och
små barn.

Tyvärr ha vi emellertid inte kommit
så långt. Vi leva ju i ett för många
barn och mödrar mycket ofullgånget
samhälle, och det framgår ju också av
den fråga vi nu i kväll skola avgöra.
Det är ett par saker i denna frågas behandling,
som jag i likhet med en del
andra reagerar emot. Man tycks inbilla
sig, att de förvärvsarbetande mödrarna
med största nöje lämna bort sina barn
för att arbeta utom hemmet. Sanningen
är ju raka motsatsen. Det är ju ofta det
bittra nödtvånget, som lägger på mödrarna
en alltför stor arbetsbörda och
tvingar dem till dubbelarbete och att
lämna barnen i andras vård. Men även
om en mor skulle vilja göra en dyrbar
utbildning räntebärande och vill hålla
kontakt med sitt yrke, är det väl ett
fullt legalt motiv. Vi veta ju, att äktenskapet
numera inte är en så idealisk
institution, att en kvinna har rätt att
ta vilka risker som helst i fråga om sin
egen försörjning. Det visar ju hl. a. de
många änkorna och frånskilda.

En annan sak, som jag i likhet med
fröken Nygren och andra måste reagera
mot, är att man vill betrakta kvinnorna
nästan bara som en reserv. När samhället
eller produktionen kallar på
kvinnorna, skola de villigt lyssna och
rycka in överallt där det behövs, men
om det blir arbetsbrist, skola de köras
bort från sitt arbete på ena eller andra
sättet. Ett sätt som tydligen leker utskottet
i hågen är att man inte skall
göra det alldeles för lätt för mödrar att
ta och ha arbete utom hemmet. Det
är faktiskt så, att man tycker sig åter -

110 Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Anslag till den halvöppna barnavården m. m.

kallad till 20-talet. Men varför skola
inte även gifta mödrar ha rätt att utföra
det arbete och utöva det yrke, för
vilket de ha fått utbildning eller med
vilket de trivas? Kvinnan är väl också
en självständig individ i ett demokratiskt
modernt samhälle och inte bara
ett hihang till hem och barn. Hon bör
också ha rätt att få välja den uppgift,
som passar henne bäst. Och samhällets
uppgift är enligt min mening att underlätta
och inte försvåra hennes val. Vi
kräva att inte behöva riskera att kastas
in och ut i produktionen som ett dött

ting.

För en sorts mödrar och barn tycks
inte utskottet ömma så värst. Det gäller
de ensamstående mödrarna, frånskilda,
ogifta och änkor samt deras barn. För
denna kategori gäller inte att de äro
för betungade av dubbelarbete eller att
deras barn sakna sin mor. Utskottet anser
nämligen nödvändigt att utöka småbarnsinstitutionerna
för just dessa kategorier.

Det var också en åsikt, som herr
Mannerskantz i dag i första kammaren
gav uttryck åt. Sedan han talat sig
varm med tanke på hur mödrarna sleto
ont och barnen fingo avstå från sina
mammor sade han, att naturligtvis måste
ensamstående kvinnor, änkor och andra,
ha möjligheter att utnyttja dessa
daghem.

Man tycker annars att de, som äro
så hjärtnupna för de yrkesarbetande
mödrarnas tunga arbetsbörda och småbarnens
goda omvårdnad, borde tänka
även på de ensamstående mödrarna och
deras barn. En ogift mor, en frånskild
eller änka med småbarn har inget manligt
stöd, inte det moraliska och ekonomiska
stödet av mannen. Hon måste
klara sig själv utan all hjälp och uppmuntran.
Här skulle man väl ha rätt
att tala om en tung arbetsbörda och en
hård lott. Men de ha ju försörjningsplikt!
Och deras barn, som sakna förmånen
av en fars kärleksfulla omtanke
och omvårdnad, skola då också avstå

från moderns. Det anses vara alldeles
självklart. Jag tycker att denna ståndpunkt
är ganska ologisk och nästan stöter
på cynism. Ömmar man för dubbelarbetande
mödrar och för yrkeskvinnornas
barn, vore det väl motiverat att
i första hand tänka på de ensamstående
mödrarna och deras barn. Men utskottet
gör tvärtom och förordar åtgärder
för att ge ensamstående mödrar en
chans att ha arbete utom hemmet. Det
verkar nästan som om ömheten toge
slut där den kanske allra bäst skulle
behövas.

För min egen del vidhåller jag min
åsikt att samhället i mån av förmåga
bör underlätta för alla, även för kvinnor
och mödrar av alla slag, att kunna
ta och ha det arbete man trivs med
eller behöver för sin utkomst. Kungl.
Maj :t har gjort ett blygsamt försök att
söka tillgodose det aktuella och mest
trängande behovet av åtgärder på detta
område. Det kan omöjligen vara något
fel, att detta behovs tillgodoseende även
kan motiveras ur arbetsmarknadssynpunkt
och med hänsyn till stabiliseringspolitiken.

Det har också anförts att en utbyggnad
av barnavården skulle bli så dyr
för samhället, att man borde gå andra
vägar. Om jag inte hörde alldeles fel
sade herr Pettersson i Dahl, att det
vore mer ekonomiskt för samhället att
ge dessa kvinnor 300 kronor i månaden
och låta dem stanna hemma. Men kammaren
har väl uppmärksammat att utskottet
begärt 2 miljoner kronor och att
det här gäller 10 000 mödrar. Skulle vi
gå på herr Petterssons i Dahl linje att
ge dessa kvinnor 300 kronor i månaden
och låta dem stanna hemma, skulle
det krävas ett anslag på 36 miljoner
kronor, för att inte tala om att samhället
samtidigt mister 10 000 arbetande
människor i respektabla yrken.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till det av fröken Nygren under
överläggningen framförda yrkandet,
som innebär bifall till utskottets förslag

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Nr 14.

111

med strykande av en del av motiveringen.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen
propositioner på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till utskottets
hemställan med den ändring beträffande
motiveringen, som föreslagits
i den av herr Hesselbom m. fl. avgivna
reservationen; samt 3:o) bifall
till utskottets hemställan med den av
fröken Nygren under överläggningen
föreslagna ändringen av motiveringen;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Henriksson
begärde emellertid votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen yrkade herr Henriksson
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets utlåtande nr 69
antager bifall till utskottets hemställan
med den ändring beträffande motiveringen,
som föreslagits i den av herr
Hesselbom m. fl. avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till
kontraproposition i nämnda votering
antagit bifall till utskottets hemställan
med den av fröken Nygren under överläggningen
föreslagna ändringen av
motiveringen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu eu gång upplästs,

Alkoholistanstalten Åsbrohemmet.

anställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren till kontraproposition
antagit bifall till utskottets
hemställan med den ändring beträffande
motiveringen, som föreslagits
i den av herr Hesselbom m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.
I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 69, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring beträffande motiveringen, som
föreslagits i den av herr Hesselbom
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit
ännu en gång uppläst, verkställdes
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Henriksson
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 114
ja och 74 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4.

Alkoholistanstalten Åsbrohcmmet.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 70, i anledning av väckt motion om
anslag till uppförande av nya köksloka -

112

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Alkoholistanstalten Åsbrohemmet.

ler m. m. vid alkoholistanstalten Åsbrohemmet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr LINDAHL: Herr talman! Jag begärde
egentligen ordet för att få tillfälle
att rikta en vädjan till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet.
Han är inte närvarande nu och
därför får jag väl via protokollet söka
nå honom med de synpunkter, som jag
har på denna fråga.

Det torde vara riktigt som utskottet
säger, att det inte är mycket att göra
åt min motion, eftersom frågan ligger
hos Kungl. Maj:t. Även om jag inte har
tänkt att ställa något yrkande får jag
ändå säga, att jag tycker att utskottets
utlåtande på denna punkt hade kunnat
vara något mera positivt. Jag tillåter mig
emellertid att i anslutning till motionen
anföra några synpunkter.

När man från socialstyrelsens sida
anför, att den erkända alkoholistanstalten
Åsbrohemmet har erhållit statsbidrag
på tillhopa 276 000 kronor, så är
det klart att den uppgiften är riktig.
Men å andra sidan är det också riktigt
att man i det sammanhanget meddelar
vilka stora värden som Åsbrohemmet
representerar vid sidan av de statsbidrag,
som ha erhållits. Om man inräknar
statsbidraget och ett banklån på
348 000 kronor, så representerar nämligen
Åsbrohemmet i dag med skog,
mark, byggnader, inventarier o. s. v. ett
värde av omkring 1 ‘/2 miljon kronor.
Detta är en egendom, som i realiteten
tillhör staten och som faktiskt har tillförts
anstalten genom en klok ekonomisk
förvaltning.

Det är också i initierade kretsar erkänt,
att Åsbrohemmet står i särklass
bland alkoholistanstalterna i landet,
därigenom att patienterna därstädes få
arbeta i sina gamla yrken. Det är här
fråga om återfallsalkoholister, som få
vistas på anstalten under ganska lång
tid. Vad det betyder för patienterna,

när de en gång åter komma ut i förvärvslivet,
att de under anstaltstiden
ha fått arbeta i sina respektive yrken,
förstår var och en.

Även om Åsbrohemmets ekonomiska
ställning, tack vare de industriella avdelningar
som finnas på alkoholisthemmet,
blivit relativt gynnsam, räcker
det i alla fall inte till några större
kapitalinvesteringar i fråga om utbyggnader.
För alkoholistanstalterna liksom
för alla allmänna institutioner gäller att
omkostnaderna under senare tid ha
ökat. Då måste man komma dithän att
staten skall hjälpa till, och det är just
vad stiftelsen har begärt och vad jag
har understrukit i min motion.

Anledningen till att motionen över
huvud taget kom till var helt enkelt
den, att socialstyrelsen enligt min uppfattning
icke har det erforderliga intresset
för denna fråga. Liksom utskottet
har gått på socialstyrelsens linje
föreligger det nu risk för att också
Kungl. Maj :t så småningom skall komma
att inta samma negativa ståndpunkt
som socialstyrelsen har gjort. Det vore
tacknämligt om jag genom min motion
och eventuellt genom mitt anförande
kunde påverka statsrådet, så att statsrådets
inställning till denna fråga kommer
att präglas av större positivitet än
vad socialstyrelsen har visat.

Socialstyrelsen är dock icke främmande
för de problem, som ha upprullats
i motionen, och man erkänner
från det hållet att utbyggnaden av Åsbrohemmet,
vilken skall kosta 73 300
kronor, behöver komma till stånd. Men
på socialstyrelsen säger man att man
vill vänta och se om inte antalet patienter
möjligen kan reduceras och den
föreslagna utbyggnaden därmed bliva
överflödig samt om inte de anordningar,
som skulle vidtagas i samband
med utbyggnaden, kunna rymmas inom
hemmets väggar. Detta är naturligtvis
en from önskan, men hur den skall
kunna förverkligas torde i detta nu
ingen kunna ge svar på. Såvitt jag för -

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Nr 14. 113

Anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.

står har landet icke nu råd att bygga
ytterligare alkoholistanstalter för att
på det sättet minska antalet patienter
på, i det här fallet, Åsbrohemmet. Man
kan väl inte heller hysa den illusionen,
att nykterhetstillståndet skall bli så
mycket bättre, att antalet patienter vid
alkoholistanstalterna av den anledningen
kommer att reduceras.

Om man ser på förhållandena sådana
de ha varit under det senare halvåret
1948 — åtminstone gäller detta för den
stora alkoholistanstalten Åsbrohemmet
— så blir det väl knappast så att antalet
patienter framdeles skulle minskas i
någon avsevärd grad. Under sista halvåret
1948 var nämligen Åsbrohemmet
överbelagt hela tiden. I vanliga fall har
man där 178 patienter, men under den
angivna tiden var överbeläggningen varje
månad 15 å 20 stycken. 1946 års alkoholistvårdsutredning,
som också har
sysslat med Åsbrohemmets förhållanden,
har för sin del förklarat, att den
inte anser det ekonomiskt möjligt att
göra anstalten mindre än vad den är
för närvarande, utan att den borde ha
samma storlek i fortsättningen.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid den saken. Jag vill bara säga, att
hur det än må bli i framtiden, så är jag
i alla fall synnerligen övertygad om att
det under de närmaste åren icke kommer
att bli något minskat antal patienter
på Åsbrohemmet, utan det kommer
att bli ungefär detsamma som nu. Om
detta är riktigt, äro också anordningarna
på anstalten i vissa avseenden ganska
hopplösa. Jag önskar att någon eller
några av statsutskottsledamöterna gjorde
en visit på Åsbrohemmet och fick se
hur det verkligen står till i de avseenden,
som ha påtalats i motionen. Jag
skall bara ta ett enda exempel, men det
är belysande nog. Man har på anstalten
varje dag en disk efter 240 matgäster,
vilken skall klaras i ett kyffe, som är
så litet att man inte kan montera in
diskmaskin i det. Den fria golvytan är
ungefär tre kvadratmeter. Där skola tre

stycken patienter dagligen stå i diskångorna
— en tillvaro som måste sägas
vara ganska påfrestande! Dessa patienter
förklara också själva att de anse, att
det arbetet på anstalten är det värsta
som finnes på Åsbrohemmet.

Det vore mycket att säga i denna fråga,
men det är omöjligt att få kammaren
intresserad när det gäller en sådan
lokal sak. Det är här endast fråga om
en enda plats, och de detaljer det gäller
äro icke av det slaget, att de kunna
fånga berättigat intresse. De människor,
som äro beroende av här berörda förhållanden,
äro däremot i allra högsta
grad intresserade av att få en annan
ordning till stånd.

Jag vill som sagt vädja till statsrådet
att han, när slutlig ställning till socialstyrelsens
förslag skall tagas, ser till att
de i motionen framförda önskemålen,
som äro utomordentligt berättigade, bli
förverkligade.

Herr talman! Jag skall sluta med det
anförda, och då jag inte anser det vara
någon mening i att ställa ett särskilt yrkande,
uraktlåter jag att göra detta.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 71, i anledning av väckt motion angående
målsmanskapet för vårdhem för
kroniskt sjuka m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Anläggningar för vattenförsörjning och
avlopp.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1949/50 till bidrag till anläggningar
för vattenförsörjning och
avlopp jämte i ämnet väckta motioner.

8 — Andra kammarens protokoll Nr It.

.114

Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr FRÖDERBERG: Herr talman!
Mitt anförande kommer inte att utmynna
i något yrkande, men jag vill i alla
fall anföra något litet i denna fråga.

Det är väl ingen fråga, framför allt
ute på landsbygden, som just nu intresserar
folk så mycket och som har blivit
ett så stort problem som just frågan om
vatten och avlopp. I synnerhet är vattenförsörjningen
aktuell. Alltsedan lagen
om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar
1945 kom till, igångsattes
omfattande utredningar över hela
landet i syfte att få till stånd vattenoch
avloppsledningar. Kommunerna ha
lagt ner oerhörda summor på dessa utredningar,
och nu ha de faktiskt ingenting
för det.

Jag får givetvis uttrycka min glädje
över de ökningar av anslagen, som ha
företagits. När vi skrevo vår motion,
fanns det en proposition, som föreslog
ett anslag på 5 miljoner kronor. Sedan
har ju statsrådet begärt ytterligare 3
miljoner, och utskottet har ökat anslaget
med 1 miljon kronor. Utskottets förslag
lyder alltså på 9 miljoner kronor.
Men väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hade dock begärt, att ytterligare 10 miljoner
kronor skulle få tas i anspråk
efter budgetårets utgång med anledning
av att det kommer att dra så lång tid,
innan arbetena kunna sättas i gång.
Detta förslag har icke tillstyrkts av utskottet.
Jag skall inte heller på den
punkten ställa något yrkande.

Det finns emellertid ett uttryckssätt i
departementschefens yttrande, som jag
måste säga några ord om. Departementschefen
säger: »Med hänsyn till att den
för kalenderåret 1948 fastställda totala
investeringskvoten för vatten- och avloppsanläggningar
av 60 miljoner kronor
icke helt hade utnyttjats under året
samt att investeringskvoten för 1949
nedsatts till 55 miljoner kronor, syntes

vidare en minskning av anläggningsverksamheten
på detta område sannolik.
» Här talas om en minskning av
verksamheten, när kommunerna stå i
långa köer med sina ansökningar. Det
är fullständigt beklämmande att läsa,
att de anslag, som beviljats för 1948,
icke ha utnyttjats. Vad beror detta på?
Jo, det beror på den bedrövliga byråkratiska
tågordning, som på detta område
förekommer. Jag skall ta ett exempel
från den kommun, i vilken jag
själv hör hemma. Vi satte 1946 i gång
med utredningar genom en auktoriserad
firma för införande av vatten- och
avloppsledningar. Vi lade första året
ned 50 000 kronor i utredningskostnader,
och nu ha vi passerat 60 000-kronorsgränsen.
På hösten 1947 voro vi
färdiga att inlämna ansökningar på arbeten
motsvarande en femtedel av den
summa, som hade blivit ett resultat av
utredningen. Tågordningen var sedan
följande. Sedan hälsovårdsnämndens
yttrande hade bifogats, gick ärendet till
länsarbetsnämnden, därefter till vederbörande
konsulent i länsstyrelsen och
sedan, till arbetsmarknadsstyrelsen. Därifrån
remitterades ansökningen i april
1948 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
och där låg den till oktober månad.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tillstyrkte den del av vår ansökan, där
vi inte hade ansökt om något statsbidrag.
Ansökningen gick sedan tillbaka
till arbetsmarknadsstyrelsen i oktober,
och inte förrän den 10 mars i år kom
utslaget, ett avslag. Nu ha vi överklagat
beslutet.

Genom de nybyggnader, som ha ägt
rum i vår kommun, ha vi kommit därhän,
att åtminstone ett 30-tal familjer
måste vara uppe om nätterna och tappa
vatten i hinkar för att använda om dagarna
för vattenklosetterna och sådant.
Eller också måste de springa till gamla
brunnar och bära upp vatten två å tre
våningar och ha det stående där om dagarna
för att användas i hushållet, trots
att ledningar inmonterats. Och fastän

Nr 14. 115

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.

man kan bevisa allt detta, avslås ändå
ansökningen!

Därtill får man läsa, att de beviljade
anslagen icke ha utnyttjats. Det beror
således inte på att det inte finns sökande
— de stå i långa rader — utan det
beror på att tågordningen är sådan, att
ett ärende skall ligga i ett ämbetsverk
månad efter månad. Man måste fråga
sig, om det inte här föreligger ett oerhört
dubbelarbete. Först skall en auktoriserad
firma göra alla uträkningar, avvägningar
och ritningar. Så går ärendet
som sagts via länsarbetsnämnden till
den konsulent för dessa ärenden, som
finns vid länsstyrelsen, och denne går
ur teknisk synpunkt igenom alltsammans,
i varje fall en stor del av materialet.
Så kommer som förut nämnts ansökningen
till arbetsmarknadsstyrelsen
och går därifrån vidare till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Där går man
på nytt noggrant igenom alla tekniska
detaljer, kostnadsberäkningar och allting.
Så kommer den tillbaka till arbetsmarknadsstyrelsen,
där den blir föremål
för samma noggranna genomgång
punkt för punkt, detalj efter detalj.
Man måste verkligen fråga sig, om det
är nödvändigt med allt detta.

I en annan motion, avgiven av herr
Andersson i Tungelsta, ha dessa ting
ännu utförligare berörts. Denna motion
är inte omnämnd i utskottsutlåtandet
— den kanske återkommer i något annat
sammanhang. När det föreligger så
stora behov, är det minst sagt underligt,
att det kan sägas, att anslaget icke utnyttjas
och att man därför får räkna
med en mindre företagsamhet på området.

Jag nämnde i fjol i denna kammare,
att bara i två län, Kopparbergs och Gävleborgs
län, ansökningar lågo inne för
42 miljoner kronor. I år ha emellertid
ytterligare cn del omständigheter tillkommit,
som gjort att vi för vår del ha
vågat överklaga arbetsmarknadsstyrelsens
beslut och gå till Kungl. Maj:t. Det
är bland annat den arbetslöshet, som

nu börjar visa sig på landsbygden bland
skogsarbetare och byggnadsarbetare. På
grund av överavverkningar i vintras;
delvis beroende på stormskador och
snöskador i skogen, ha miljontals klampar
i vårt landskap inte funnit köpare,
vilket medför, att man bara i vår socken
får räkna med 200 arbetslösa skogsarbetare
och åtskilliga byggnadsarbetare
framöver. Detsamma är förhållandet
i större eller mindre grad i en stoi*
del norrlandskommuner. Detta bör man
taga hänsyn till nu, så att dessa arbetare
icke skola behöva gå arbetslösa och
taga understöd, när för dem lämpliga
arbeten ligga och vänta, och materiel,
som exempelvis i vår kommun, till stor
del redan är inköpt.

Jag har, herr talman, velat stryka under
dessa synpunkter. Något yrkande
skall jag inte ställa.

Herr GAVEL1N: Herr talman! I likhet
med föregående talare skall jag inte tå
många minuter i anspråk. Jag känner
dock ett behov att säga ett par ord i
denna fråga. Det skulle i detta sammanhang
vara ofantligt mycket att framhålla
när det gäller anslagen för detta ändamål,
en del har ju redan förut påpekats.

Det är särskilt en sak som jag har
synnerligen svårt att förstå, och det är
statsmakternas ovilja när det gäller att
ta verkliga krafttag för att sörja för vatten-
och avloppsanläggningar. Om man
jämför de anslag på hundratals miljoner,
som beviljas för att stödja bostadsanskaffningen,
med de futtiga 5 å 10
miljoner, som gå till vatten- och avloppsanläggningar,
blir statsmakternas
inställning i denna fråga fullständigt
obegriplig. Det är ju lika viktigt enligt
mitt sätt att se att ordna med vatten
och avlopp som alt anskaffa en ordentlig
bostad.

Jag har tidigare bär i kammaren haft
tillfälle att påpeka de oerhörda svårigheter
man .särskilt i en del större samhällen
och byar i Norrbotten får dra -

116 Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.

gas med då det gäller vattenfrågan. Där
man exempelvis får använda sig av snösmältning
för att klara vattenförsörjningen
i ladugården vintertid. Jag skall
inte upprepa dessa förhållanden än en
gång. Man får hoppas att den utredning
som jag vet pågår skall komma att leda
till ett resultat, som kan medföra verkliga
kraftåtgärder när det gäller att underlätta
anläggandet av vatten- och avloppsledningar.

Jag skulle också i likhet med föregående
talare vilja uttala min glädje över
att utskottet och i viss mån även Kungl.
Maj:t ha kommit till ett bättre resultat
än vad som i första hand signalerades.
Jag tror emellertid att det skulle ha varit
bättre, om utskottet hade följt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens framställning
i det berörda hänseendet, till och
med om anslaget skulle ha stannat vid
5 miljoner kronor under innevarande
år, och givit dem ett bemyndigande att
utöver detta bevilja anslag till ett belopp
av 10 miljoner kronor, som skulle
gå på nästkommande års stat. Jag tror
att det skulle ha varit större nytta med
ett sådant beslut än med den höjning av
anslaget, som nu har ägt rum. Vi få i
varje fall vara tacksamma för vad som
har skett.

Jag ber att ytterligare få understryka
min förhoppning, att det ett kommande
år skall bli möjligt att företaga verkligt
positiva åtgärder i denna angelägenhet.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Det skulle vara mycket att säga i
denna fråga. Att den är viktig äro vi
alla överens om. Det är ju också därför,
som utskottet har höjt anslaget med 1
miljon kronor. Jag vill emellertid inte
förlänga debatten.

Jag har begärt ordet närmast för att
lämna upplysning om två ting, som ha
berörts av de båda närmast föregående
talarna. Den ena upplysningen gäller
den pågående utredningen rörande nya
statliga bidragsformer för vatten- och

avloppsanläggningar. Denna utredning
blir enligt vad utskottet inhämtat färdig
i år.

För det andra skall jag lämna en
upplysning angående herr Anderssons
i Tungelsta motion, som en av talarna
efterlyste. Det är riktigt, som han sade,
att denna motion sedermera — jag
skulle tro om några dagar —- kommer
på riksdagens bord. Vi ha avskilt den
för att behandla den särskilt, emedan
den innehåller vissa speciella delar,
som vi måste undersöka innan vi kunna
taga ställning till densamma.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående garnisonssjukhusets
i Sollefteå framtida ställning;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förstärkning av
tionde huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga; nr

75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till byggnadsforskning
och standardiseringsverksamhet;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till
kronan;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till Flygtekniska försöksanstalten:
Projekterings- och konstruktionskostnader; nr

78, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till vissa
skyddsarbeten å Uppsala domkyrka;
och

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för bud -

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Nr 14.

117

Avlöningar vid de allmänna läroverken m. m.

.getåret 1949/50 till anskaffning av matematikmaskinutrustning
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8.

Avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1949/50 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 under åttonde huvudtiteln, punkten
166, föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1949/50 till Allmänna
läroverken: Avlöningar beräkna ett

förslagsanslag av 60 000 000 kronor,
hade Kungl. Maj:t i propositionen nr
55, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 18 februari
1949, för riksdagen framlagt slutliga
förslag i ämnet.

Vidare hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 under åttonde huvudtiteln,
punkten 171, föreslagit riksdagen att
till Arvoden åt lärarkandidater under
provårstjänstgöring för budgetåret
1949/50 anvisa ett förslagsanslag av
320 000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ohlon (1:240) och den andra inom
andra kammaren av herr von Friesen
(11:308) hade hemställts, att riksdagen
ville besluta att från och med budgetåret
1949/50 bevilja anslag för en statens
aftonskola vid högre allmänna läroverket
i Majorna i Göteborg, samt att
på grund härav förslagsanslaget till avlöningar
vid de allmänna läroverken

för budgetåret 1949/50 måtte, utöver
vad Kungl. Maj:t i propositionen nr 55
föreslagit, höjas med 16 500 kronor.

Avd. I. Organisationsfrågor.

Utskottet hemställde i denna avd.,

I. att riksdagen måtte fatta vissa under
a)—c) närmare angivna beslut angående
inrättande av ny 5-årig samrealskola
i Blackeberg i Stockholm
in. m.;

II. att motionerna I: 240 och II: 308,
i vad de avsåge inrättande av en statens
aftonskola vid högre allmänna läroverket
i Majorna i Göteborg, icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade vid avd. I avgivits
av herr Ohlon, fru Svenson, herrar
Staxäng, Kollberg och Widén, vilka ansett,
att utskottet bort under II. hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:240 och 11:308,
såvitt nu vore i fråga, besluta, att vid
högre allmänna läroverket i Majorna i
Göteborg finge från och med budgetåret
1949/50 successivt inrättas en linje
med aftonundervisning, benämnd
statens aftonskola för real- och studentexamen
i Göteborg, organiserad med
fyraårig realskola och fyraårigt latinoch
realgymnasium.

Efter föredragning av utskottets förenämnda
hemställan yttrade:

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Vi känna ju alla till fall där
människor, som ha en utpräglad studiebegåvning,
på grund av vidriga omständigheter
ändå berövats möjligheter
till studier vid realskola och gymnasium.
Vi äro väl också alla överens om
att vi böra göra allt som står i vår förmåga
för att giva dessa människor möjligheter
till studier. Detta kan ske på
flera vägar. I de större städerna äro
dessa fall så vanliga, att det där finns
förutsättningar för den effektivaste formen
för en sådan undervisning, nämligen
aftonskolorna. I Stockholm finns

118 Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Avlöningar vid de allmänna läroverken, m.

det redan en sådan statlig aftonskola,
och där ha vi dessutom ett par privata
skolor, under det att Göteborg saknar
varje sådan skola.

Nu har det i denna kammare av herr
von Friesen väckts en motion, som syftar
till inrättandet av en statlig aftonskola
vid högre allmänna läroverket i
Majorna. Denna motion är inte något
löst hugskott. Den bygger på en enhällig
framställning från Göteborgs stadsfullmäktige
samt på tillstyrkande från
skolöverstyrelsens sida. Utskottet har
ju också i sitt utlåtande uttalat, att goda
skäl tala för upprättandet av en sådan
skola, men har ändå avstyrkt motionen
med anledning av att statsrådet inte
framlagt proposition i frågan.

Vad är det nu som skulle kunna
hindra denna kammare från att bifalla
motionen? Det kan väl knappast vara
statsfinansiella skäl. Denna aftonskola
— vilken skulle ge undervisning på
både realskole- och gymnasiestadiet —
skulle under det första året kosta staten
16 500 kronor. Senare skulle den fullt
utbyggd inte kosta mer än 83 000 kronor
per år. Så dåliga kunna väl konungariket
Sveriges affärer i alla fall inte
vara, att vi inte skulle kunna bära den
utgiften!

Herr talman! Då jag är övertygad om
att det är ytterst sällan som så litet
pengar skulle kunna hjälpa så många
till så mycket ber jag att få yrka bifall
till den reservation, som avgivits av
herr Ohlon m. fl.

Häruti instämde herrar Staxäng och
Schmidt samt fröken Elmén.

Herr WALLENTHEIM: Herr talman!
Det råder här inga delade meningar ur
principiell synpunkt mellan de ärade
motionärerna och statsutskottet. Jag vill
erinra om att den skrivning utskottet
här presterat är mycket positiv. Redan
år 1938, då denna fråga var uppe till
behandling, framhöll utskottet, att detta
med aftonundervisning var en väg som

vore värd att undersöka. Den försöksverksamhet
man då beslöt sig för att
sätta i gång skulle vara vägledande för
vad som i fortsättningen skulle göras
på detta område. Utskottet säger vidare,
att den erfarenhet man nu fått klart och
tydligt givit vid handen, att aftonundervisning
vid läroverk kan vara av
utomordentligt stor betydelse. Utskottet
är för sin del också villigt att erkänna,
att goda skäl finnas att övergå till att
även på andra håll, alltså utanför Stockholm,
utbygga en sådan verksamhet.

Att utskottet ändå icke biträtt motionerna
hänger ju närmast samman med
att hela denna fråga är föremål för
prövning hos Kungl. Maj:t. När en fråga
ligger under Kungl. Maj:ts prövning och
alltså ännu inte blivit avgjord, då
Kungl. Maj:ts uppfattning således inte
redovisats för riksdagen, då brukar det
ju inte vara vanligt att riksdagen går
och tar ståndpunkt. Jag tycker att motionärerna
kunna vara nöjda med den
mycket positiva skrivning, som utskottet
här presterat och som i själva verket
betyder att frågan fallit framåt.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i avd. I
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring, som föranleddes
av bifall till den vid denna
avd. fogade reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Avd. II och III.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9-

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till folkskolinspektionen;
och

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr 14.

119

Onsdagen den 27 april 1949 em.

i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om vissa anslag för budgetåret
1949/50 till vanföreanstalter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10.

Anslag till barnmorskeläroanstalterna.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till barnmorskeläroanstalterna
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1 föredrogs. Därvid anförde Fröken

HÖJER: Herr talman! Utskottet
avstyrker motionärernas förslag om
att styrelser skola inrättas för barnmorskeläroanstalterna.
Jag skulle gärna
vilja veta vad utskottet menar när det
säger, att det inte anser sig kunna förorda
att sådana styrelser inrättas, innan
närmare erfarenhet vunnits beträffande
den nu föreslagna organisationen. Medicinalstyrelsen
hade föreslagit inrättande
av särskilda styrelser, men departementschefen
har förordat den nuvarande
organisationen, som helt enkelt
innebär, att vederbörande barnmorskelärare
och föreståndarinna utgöra en
sorts styrelse direkt under medicinalstyrelsen.
Det är således medicinalstyrelsen,
som blir den verkliga styrelsen.
Denna organisation har bestått sedan
år 1711. Det hetle då inte medicinalstyrelsen
utan sundhetskollegium. Då
fanns det endast en barnmorskelärare;
senare tillkom en föreståndarinna. Jag
kom inte ihåg om detta skedde i slutet
av 1800-talet eller i början på 1900-talet.
Man anser sig dock behöva ha närmare
erfarenhet innan denna organisation
kan prövas. Medicinalstyrelsen har
föreslagit styrelser för dessa barnmorskeläroanstalter
på grund av den erfarenhet,
som man har av styrelserna för

Anslag till barnmorskeläroanstalterna.

sjuksköterskeskolorna, där organisationen
i mycket är densamma. Man har
alltså funnit, att en sådan styrelse är
just vad man behöver för barnmorskeläroanstalterna.
Med hänsyn till medicinalstyrelsens
långa erfarenhet av nuvarande
organisation anser jag alltså
att utskottet inte haft tillräckliga skäl
att avstyrka detta förslag.

Jag skulle också vilja säga ett par
ord angående motionärernas förslag om
2 650 kronor i ökat anslag för att man
inom en av repetitionskurserna även
skall kunna undervisa i social mödravård.
Det gäller här de repeterande
barnmorskorna från distrikten. Dessa
barnmorskor ha i sin skola tidigare
icke fått undervisning i social mödravård.
De behöva denna kunskap för sitt
arbete, och det är därför av vikt att
man nu också får komplettering på
detta område, när man ändå skall anordna
en repetitionskurs. Det är här
fråga om att ge barnmorskorna ytterligare
kompletterande kunskaper för arbete
under en tioårsperiod. När det här
gäller 30 stycken och tio år samt en
utgift på 2 650 kronor, så tycker jag
att det borde göras ett försök att enligt
medicinalstyrelsens förslag få in denna
undervisning i dessa repetitionskurser.
Den kurs som är föreslagen gäller för
barnmorskorna på mödravårdscentraler.
Det är således inte alls fråga om de
andra repeterande barnmorskorna.

Jag skulle också vilja säga några ord
om dubbelutbildningen, som man inte
kan bedriva vid båda läroanstalterna.
Detta är ett mycket gammalt önskemål,
som togs upp redan 1935 av befolkningskommissionen.
Barnmorskor med
dubbelutbildning efterfrågas huvudsakligen
nu för tiden. Flertalet äro anställda
på anstalter, och för dem är det
önskvärt med denna dubbelutbildning.
Det har blivit allt vanligare att barnmorskorna
taga sjuksköterskeutbildning
senare. Till statens sjuksköterskeskola
har nu senast fyra stycken anmält sig
för en sådan kompletterande utbildning,

120 Nr 14.

Onsdagen den 27 april 1949 em.

vilken blir mycket längre och besvärligare
för dem.

Herr talman! Jag har intet yrkande
beträffande någon av dessa frågor.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan i
förevarande punkt.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till anordnande av lokaler
för statens rättsläkarstation i
Lund m. m.;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ersättningar
av statsmedel till arbetstagare som
drabbats av silikos (stendammslunga);

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
Erik Ask;

nr 88, i anledning av väckt motion
om ändrade bestämmelser rörande
rese-, traktaments- och flyttningskostnadsersättning
åt vissa barnmorskor;

bevillningsutskottets betänkande nr
26, i anledning av väckta motioner angående
beräkningen av dröjsmålsränta
enligt förordningen om kupongskatt;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1923
(nr 286) om sparbanker;

nr 26, i anledning av framställningar
angående understöd åt efterlevande

till vissa i statens tjänst anställda personer; nr

27, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl.; och

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall enligt 1909 och 1927 års militärersättningsförordningar
m. m.; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
november 1946 (nr 722) med särskilda
bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för försvaret;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
20 juni 1935 (nr 395) om kontroll över
tillverkningen av krigsmateriel m. m.;
och

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 12.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förstärkning av
tionde huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga;
samt

från bevillningsutskottet:

nr 151, i anledning av väckta motioner
angående beräkningen av dröjsmålsränta
enligt förordningen om kupongskatt.

Onsdagen den 27 april 1949 em.

Nr 14.

121

§ 13.

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen:

nr 382, av herrar Birke och Nilsson
i Svalöv, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 191, med förslag till
lag med vissa bestämmelser i avseende
å kommunindelningsreformens ikraftträdande,
m. m.;

nr 383, av herr Hedlund i Rådom
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 188, med hemställan om
bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna
om restitution i vissa fall av tillläggsskatt
å bensin, som användes vid
jordbrukets drift;

nr 384, av herr Utbult m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 188;

nr 385, av herr Johnsson i Stockholm;

nr 386, av herr Nilsson i Svalöv
m. fl.;

nr 387, av herr Norup m. fl.; och

nr 388, av herr Olsson i Mellerud
m. fl., de fyra sistnämnda i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 200,

med förslag rörande pensionering genom
statens pensionsanstalt av vissa
icke-statliga befattningshavare, m. m.;

nr 389, av herr Dahlgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 189, med förslag till lag angående
eftergift i vissa fall från bestämmelserna
i 36 § första stycket arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1);

nr 390, av herr Hansson i Skegrie
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 194, med förslag till förordning
angående särskilda inskrivningsförrättningar
under år 1949 m. m.;
samt

nr 391, av herr Spångberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 204, angående nya grunder för avlöningen
av präster m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.