Torsdagen den 20 januari Sil (Riksdagens protokoll 1966:3)

Nr 3

FÖRSTA KAMMAREN

1966

20 januari

Debatter m. m.

Torsdagen den 20 januari Sil.

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. in. (Forts.) ...... 3

Meddelande ang. enkel fråga av herr Lundberg ang. den brittiska
importavgiften ...................................... 70

t Första kammarens protokoll 1966. Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Nr 3

Torsdagen den 20 januari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
månad.

Statsverkspropositionen m. m.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj :ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1966/67, samt nr 2, angående
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1965/66.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Högerledaren herr
Holmberg tog i går i sitt anförande upp
markpolitiken till diskussion och sade
ungefär så, att vänsterns »ohämmade
konmiunalisering av marken» tänker högern
gå till hård attack emot.

Eftersom markfrågan utredes av eu
rad kommittéer och eftersom herr
Holmberg själv sitter i 1963 års markvärdekommitté
och den kommittén ännu
inte har fattat några som helst definitiva
beslut, tycker jag nog att man,
även om man tror sig kunna måla socialistiska
spöken på väggen, kan lugna
sig något och ta den debatten när frågorna
definitivt ligger färdiga. Vi har
ingenting emot att diskutera markpolitik
och jag försäkrar att vi när förslagen
kommer fram är beredda att ta hårda
tag med högern, eftersom vi är övertygade
om att man på detta område
måste nå andra resultat än vad som hittills
skett.

Man har kunnat se hur man från borgerligt
håll har sökt spela ut markpolitiken
till debatt så att säga i förväg. Den

4 januari i år innehöll Svenska Dagbladet
en artikel där man talade om att de
borgerliga partierna hade bildat en trepartifront
mot marksocialisering. I
Svenska Dagbladets artikel framhölls,
att det var bl. a. de allmännyttiga företagen
som skulle göra de stora markvärdevinsterna.

Nu är det väl ändå inte de allmännyttiga
bostadsföretagen, som spekulerar
i markvärdestegring. De köper ju
mark för att bygga och ligger inte och
spekulerar i markköp, så att de exempelvis
köper ett markområde för låt oss
säga 5 miljoner kronor och säljer det
för 30. Det är fullständigt gripet ur
luften att säga, att de allmänna bostadsföretagen
skulle vara några spekulanter
när det gäller markvärden.

Man kunde också i Svenska Dagbladets
artikel läsa att de borgerliga partierna
skulle bilda något slags änglavakt
för egnahemsägarna. Jag kan försäkra
att vi från socialdemokratiskt
håll ingalunda är intresserade av några
pålagor för egnahemsägarna när det
gäller marken. Tvärtom vågar jag säga,
att det skulle vara synd om egnahemsägarna
om de bara hade de borgerliga
att ty sig till. Det behövs ingen borgerlig
brandkårsutryckning för att skydda
egnahemsägarna. Det är inte deras mark
det gäller. Det är inte de som är spekulanter,
utan helt andra kategorier.

Vi får väl återkomma till markdebatten
när kommitténs betänkande kommer
fram. Jag kan som sagt försäkra att när
de definitiva ställningstagandena är
gjorda så kommer socialdemokratien
ingalunda att rädas för att ta en diskussion
om de tingen.

Strax före jul gjorde huvudredaktören
för Svenska Dagbladet, herr Hernelius,
en framstöt för bättre pressetik.
Det var med anledning av Expressens

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
skandalösa uppträdande i anslutning
till en viss passus i statsministerns tal
i Folkets hus.

Det är emellertid inte bara Expressen
som uppvisar underliga former när
det gäller pressetik. Jag ämnar rikta
en fråga till högerledaren, herr Holmberg,
beträffande ett aktuellt fall i Jönköping.
Där finns någonting av en
»skvader» på tidningsområdet — i folkpartiorganet
Jönköpings-Posten finns
nämligen en högersida för Smålands
Allehanda. På den sidan har tillämpats
metoden att simpelt personförfölja vissa
socialdemokratiska andrakammarledamöter.
Samtidigt som tidningen efter
debatten om presstödet i december månad
1965 hade inne en ruta, där herr
Hernelius framställning om bättre pressetik
presenterades, satte tidningen följande
rubrik över en ledare: »Är de
värda 60 000 kronor?» I artikeln avporträtterades
tre socialdemokratiska
riksdagsmän, och man skrev följande
om dem: »De socialdemokratiska riksdagsmännen
från Jönköpings län —
med ett par undantag när — har nu
alltså själva satt pris på sina huvuden,
60 000 kronor per år plus sina riksdagsarvoden.
Förlåt om vi tvivlar när det
gäller de här nedan porträtterade, de
har som bekant dokumenterat sig med
att i stor utsträckning tiga i församlingen.
»

Jag tycker uppriktigt sagt att sådan
journalistik är simpel. Högerledaren är
inte ansvarig för den, men jag tror det
skulle vara välgörande om han gav ett
besked huruvida han är beredd att ta
avstånd från sådan journalistik som
denna tidning här har bedrivit. Herr
Hernelius skulle kanske också, som
den pressetiker han är, kunna ta vederbörande
pressman i örat och tala om
för honom att man skall uppträda anständigt
i den politiska debatten.

Herr talman! Jag ämnar nu övergå
till att säga några ord om handikapp
frågorna.

På det området kan man utan vidare
pasta att ett nytt klimat är på väg men

att det fortfarande utan tvekan finns
mycket i övrigt att önska innan allt är
välbeställt. Det är klart att det finns
mycket att önska i fråga om ekonomiska
anslag. På en del punkter i årets
statsverksproposition förekommer uppräkningar,
som jag gärna vill ansluta
mig till.

Jag tänker här ta upp ett par ting
som är väsentliga i denna fråga, nämligen
transportfrågan för de handikappade
samt deras bostadsförsörjning.

Beträffande transportfrågan fanns
häromdagen en artikel i Dagens Nyheter,
av vilken det framgick att man
kunde räkna med att transporterna av
handikappade i Stockholm höll på att
klappa ihop. Nu tycks den frågan kunna
lösas temporärt; jag vet också att
det pågår en utredning om denna sak
i Stockholm, som gör att man om kanske
ett år är beredd att ta de krafttag
som behövs. Transporter av de handikappade
är utan tvekan av stor betydelse
för att kunna återföra dessa människor
till arbetslivet och kunna utnyttja
dem som arbetskraft.

Jag tror det är angeläget, även om vi
nu har en remissdebatt som rör statens
angelägenheter, att framhålla att kommunerna
har en stor uppgift att fylla
på detta område. Tyvärr är det bara
ordnat med kommunala transportfordon
för handikappade i ett 20-tal av landets
städer. Det finns alltså plats för kommunala
initiativ — initiativ som jag
hoppas skall kunna realiseras.

Men lika angeläget som det är att de
handikappade kan få transport till sina
arbetsplatser och till teatrar, kyrkor
o. s. v., lika angeläget är det att deras
bostadsfråga löses. Det är grundläggande
för rehabiliteringen att de handikappade
kan efterfråga en modern
bostad. Produktionen av invalidlägenheter
är fortfarande för låg. Vi har i
dag bara ungefär 1 000 invalidlägenheter
i landet, och behovet är minst 10 000,
kanske 15 000. Problemet är att det här
rör sig om en kategori medborgare,
som har svårt att klara hyreskostna -

Torsdagen den 20 januari 1966

Nr 3

;)

derna i eu modern fastighet. Det innebär,
att de oftast blir hänvisade till undermåliga
eller halvmoderna bostäder.
En undersökning som har gjorts av sociologiska
institutionen i Uppsala visar,
att 41 procent av de polioskadade husmödrarna
har omoderna eller rent av
undermåliga lägenheter och att 22 procent
av dem endast har ett rum och
kök eller mindre. En liknande undersökning
som har gjorts i Borås visar,
att 45 procent av de handikappade inteliar
moderna lägenheter.

Hyresfrågan är, som sagt, av central
betydelse. Stadsförbundet och Kommunförbundet
har gjort en rekommendation
om att städer och kommuner
borde ge sådana subventioner när det
gäller hyran för de handikappades bostäder,
att högst 20 procent av inkomsten
skulle gå till hyran. Tyvärr har den
rekommendationen följts ytterst dåligt
av kommunerna; det är bara ett tiotal
kommuner i hela landet som löst den
frågan på ett tillfredsställande sätt. Jag
undrar om det inte måste bli så, att
man på statlig väg löser det hela genom
att staten beviljar bidrag till de handikappade
som ungefär motsvarar det
familjebostadsbidrag som utgår till
barnfamiljer.

Låt mig också, herr talman, innan
jag lämnar talarstolen, tala litet om
den handikappade arbetskraften. Det
är inte tal om annat än att den är ytterst
värdefull och utan tvekan utgör
en mycket god arbetskraftstillgång för
vårt land. Man kan dock befara, om
det skulle visa sig att vi får en något
kärvare konjunktur eller att vi får ganska
många utlänningar in i landet, att
den handikappade arbetskraften kommer
i andra hand. Jag har inget emot
den utländska arbetskraften —- den har
utan tvekan betytt mycket för den produktionsökning
som vi har noterat i
vårt land. Men det kan vara skäl att
framhålla, att man bör observera den
här faran och se till att de svaga inom
vår egen arbetskraft inte kommer i ett

Statsverkspropositionen m. m.
besvärligare läge, om en kärvare konjunktur
skulle inträda.

Slutligen vill jag ta upp frågan om
myndigheternas handläggande av handikappfrågor.
Det berättades för mig i
går om ett fall som rör en handikappad
man, vilken är ute i produktionslivet
men som på grund av skador måste
ha tillgång till ortopediska skor. Han
bor nu i Östergötland, men har tidigare
fått sina skor ifrån karolinska sjukhuset.
Nu säger man på karolinska
sjukhuset, att han inte kan få skor därifrån
i fortsättningen, utan från regionssjukhuset
i Linköping. På regionssjukhuset
i Linköping svarar man, att det
tar minst två år innan han kan få ett par
skor där. Om han flyttas över ifrån
karolinska sjukhuset till Linköpings regionssjukhus
innebär det, att han först
måste ta en arbetsdag — eller i varje
fall en del av den — för att gå till provinsialläkaren
och få en remiss till regionssjukhuset.
Sedan får han sätta
till ännu en dag för att prova ut skorna
och kanske ytterligare någon dag innan
allting är klart.

Jag tycker att man här visar en tafattliet
ifrån de handläggande myndigheternas
sida, i detta fall sjukhusen. Det
finns ingenting i de utfärdade bestämmelserna
som säger, att man inte skall
kunna få ortopediska hjälpmedel från
ett sjukhus som ligger utanför den egna
regionen.

Vad jag här vill understryka är att
det enskilda fallet inte får komma i
kläm när myndigheter — i detta fall
sjukhus — tolkar bestämmelserna på
det sättet som de har gjort. Det finns
all anledning att uppmärksamma sådana
saker. Den enskilde, den handikappade,
får inte bli ett objekt som kommer
i en besvärlig ställning därför att
myndigheter inte ordentligt läser de
instruktioner som finns.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Göran Karlsson
ställde en direkt fråga till mig i anled -

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
ning av viss tidningspolemik som tydligen
förekommer nere i Jönköping mellan
Smålands-Posten och Smålands
Folkblad. Om jag förstod herr Göran
Karlsson rätt ville han på sin fråga ha
ett allmänt svar på spörsmålet om
pressetiken och hur vi ställer oss till
den.

Jag skulle vilja uttrycka det på det
sättet att oavsett vilken partifärg, som
tidningen har, så måste regeln om
pressetiken gälla. Det innebär med andra
ord att jag på det bestämdaste vänder
mig mot varje form av personförföljelse,
inte minst den som förekommer
i tidningar. Å andra sidan skall
denna princip också sammanfogas med
den uppfattning som vi har inom högerpartiet
om relationen mellan högerpartiet
och de olika högertidningarna.
Högertidningarnas chefredaktörer är
nämligen fullständigt fristående i förhållande
till partiet och handlar helt
på eget ansvar. Det är också en form
av pressetik.

Sedan nämnde herr Göran Karlsson
något om markpolitiken. Jag fick en
känsla av att herr Karlsson med utgångspunkt
från vad som skrivits i
Svenska Dagbladet tyckte att det var
obehagligt att vi redan nu hade börjat
diskutera markpolitiken. Men jag vill erinra
om att markpolitiken aktualiserades
i den politiska debatten i första
hand under 1962 års kommunala valrörelse.
Det var ju då som det socialdemokratiska
partiet presenterade sitt
förslag till kommunalprogram, som innebar
en långtgående socialisering och
kommunalisering av fast egendom. Det
var där debatten började, och jag hoppas
att den kommer att fortsätta under
1966 års val också.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort

genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna säga detsamma
som herr Holmberg, att jag hoppas
att debatten skall föras ordentligt
under valrörelsen 1966. Jag gör det från

de utgångspunkterna att den ställning
som vi kommer att inta i markvärdekommittén,
när vi definitivt binder
oss, kommer att vara så pass sakligt underbyggd
att vi inte har någon anledning
att rädas för den diskussionen.

Jag känner inget obehag inför debatten
om markfrågorna, men jag vänder
mig mot de inlägg som högerledaren
gjorde i går. Där talade han om den
»ohämmade kommunalisering» av mark
som socialdemokratien — ty det var
väl det partiet han avsåg — ämnade
göra.

Jag skulle i det sammanhanget vilja
säga, att även om vi beslutar om kommunal
förköpsrätt så kommer det ändå
inte, herr Holmberg, att bli någonting
av »ohämmad markkommunalisering».
Det finns nämligen inte förutsättningar
för våra kommuner att kunna svälja
alla de markområden som kan stå till
deras förfogande. Bara den saken är
tillräcklig för att garantera, att herr
Holmberg gjorde sig skyldig till vissa
överdrifter. Och dessutom är det ju en
fråga om ekonomiska realiteter. Kommunerna
måste ha möjlighet att få låna
pengar för att köpa mark, och även det
kommer säkerligen att begränsa inköpen.

Med andra ord: herr Holmberg kan
nog vara lugn! det kommer inte att ske
några »ohämmade socialiseringar» utav
mark.

Vad beträffar den pressetiska fråga
som jag tog upp vill jag säga, att jag är
tacksam för att herr Holmberg svarade
även om jag tycker att svaret visade att
herr Holmberg inte helt var införstådd
med den situation som jag talade om.
Det rörde sig inte om någon polemik
mellan olika Jönköpingstidningar i det
här fallet, utan det är fråga om en renodlad
förföljelse av socialdemokratiska
andrakammarledamöter, som inleddes
under valrörelsen 1964 och som
fortsatte efter det att riksdagen fattat
beslut om partistöd.

Jag har bär i min hand en fotostatkopia,
som herr Holmberg kan se på,

Torsdagen den 20 januari 1960

Nr 3

och jag är övertygad om att när lian
sett den kommer hans svar inte att vara
ett undanglidande tal om att man har
frihet inom högerpartiet. Jag sade i
mitt inlägg, att jag inte avsåg att herr
Holmberg skulle fatta beslut för några
högertidningars räkning, men vad
man kunde begära var att herr Holmberg
tog avstånd från personförföljelse.

Uppriktigt sagt uppfattade jag herr
Holmbergs svar — även om det var litet
undanglidande — på det sättet, att
herr Holmberg i den bär frågan befinner
sig på samma sida som jag. Är det
sant så är jag glad, ty då har jag fått
det svar som jag hoppades att herr Yngve
Holmberg, som den rejäla karl han
är, var beredd att ge.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är både intressant
och på sitt sätt glädjande att herr Göran
Karlsson inte räknar med att den
lagstiftning som föreslås och som skall
ge kommunerna ökade möjligheter till
expropriation, nya möjligheter till
förköpsrätt och ökade möjligheter att
över huvud taget ingripa i enskilt
ägande, inte kommer att användas på
ett — som jag har uttryckt det —
»ohämmat» sätt. Men jag vill redan nu
lämna den upplysningen att innan lagstiftningen
har kommit i form av betänkande,
innan den har kommit i form av
proposition på riksdagens bord, så är
det känt att vissa kommuner har anteciperat
förköpslagstiftningen och uppträtt
på ett betydligt hårdare sätt än
tidigare gentemot enskilda förvärvare
och ägare av fast egendom. Därför
finns det nog all anledning att verkligen
fästa uppmärksamheten på vad som
kan komma att hända, om kommunerna
får dessa nya maktmedel i sina händer.

Den pressetiska debatten behöver vi
inte fortsätta. Jag har tagit avstånd från
personförföljelse, något som jag anser
vara ovärdigt den svenska pressen att
bedriva.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! .lag blev nog en aning
konfunderad, när jag hörde herr Holmberg
säga, att vissa kommuner har börjat
uppträda på ett hårdhänt sätt mot
privata markägare.

Men, herr Holmberg, vilket lagförslag
som än blir antaget kan ju ingen människa
tvingas att sälja sin mark. Den
befinner sig ju i privat ägo, och jag har
väldigt svårt att begripa hur kommunerna
skulle kunna bli besvärliga för
privata markägare. Vilken lagstiftning
vi än kommer att få, kommer den enskilde
aldrig att tvingas att sälja sina
fastigheter, annat än när det blir fråga
om rena expropriationsfall. Men dessa
blir ju bedömda utifrån andra utgångspunkter
än dem jag antar att herr Holmberg
menar, när han påstår att vissa
kommuner har börjat uppträda pockande
på det här området.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Allt talar för att vi under
åren framöver kommer att få brist
på arbetskraft, i varje fall totalt sett.
Tyvärr blir det väl ändå i vissa delar
av vårt land svårt med sysselsättningen,
trots att vi nu vidtar en del lokaliseringsåtgärder.
Likaså kan det väl också
bli svårt med sysselsättningen inom
vissa näringsgrenar, trots att människorna
nu blivit mera rörliga mellan
olika näringar och mellan olika yrken
och det i stort sett råder brist på arbetskraft.

Vad är det då för resurser som vi i
dag kan säga inte är utnyttjade? Vi kan
naturligtvis räkna med en fortsatt immigration,
som kan tillföra oss en del.
Vi har ju inte heller tillvaratagit arbetskraften
hos de handikappade, och
likaså tror jag vi kan räkna med litet
mer arbetskraft från de äldre — de pensionerade.
Men jag skall här inte tala
om de problemen —- det har gjorts förut,
bara för en stund sedan av Göran
Karlsson.

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.

Det skulle också vara mycket att säga
om samhällets skyldigheter och ansvar
att jämna vägen in i arbetslivet,
särskilt då vad gäller utlänningarna,
som behöver hjälp att anpassa sig i det
svenska samhällsmaskineriet. Som jag
ser det bör framför allt språkundervisningen
utvidgas. Det är språket som är
det stora hindret många gånger.

Jag skall emellertid inte heller beröra
den utländska arbetskraftens problem
utan i stället ta upp de gifta
kvinnornas anpassning .i arbetslivet.
Jag tror att det är från de gifta kvinnorna,
som vi kanske kommer att få
det största arbetskraftstillskottet.

Först kan man konstatera att det procentuella
antalet förvärvsarbetande gifta
kvinnor i Sverige inte är så högt. Det
har stigit en del under senare år men
inte i den takt vi kanske hade väntat.
Vi får räkna med framöver att de gifta
kvinnorna — i varje fall de yngre — i
betydligt större utsträckning än nu
kommer att anse det fullt naturligt att
ha ett yrkesarbete utanför hemmet. Detta
beror främst på en förbättrad yrkesutbildning,
men också på att unga kvinnor
numera inte ser äktenskapet som
någon försörjningsinstitution.

Emellertid är det den äldre kvinnliga
arbetskraften, som vi bör stimulera
och helt enkelt hjälpa ut i förvärvslivet.
Många i denna kategori önskar ett arbete
utanför hemmet, men de ser att
hindren och svårigheterna är så många
och så stora, att de ibland ter sig alldeles
oöverkomliga. Denna inställning
kan bero på ingen eller bristfällig yrkesutbildning.
Här behövs utbildning och
omskolning. Det behövs också bättre
information om de omskolningskurser
som redan finns; det finns helt naturligt
hos dem en rädsla att återgå till ett
tidigare yrke efter flera års bortovaro.
De gifta kvinnorna är också mera geografiskt
bundna än vad männen är. Har
mannen ett fast arbete på en plats, känns
det naturligt att familjen bor kvar där.
Naturligtvis skall man inte splittra familjen.
Det är nog så att man inte så

ofta diskuterar en flyttning för att båda
makarna skall kunna utöva sina yrken
och ha förvärvsarbete.

Man kan också träffa på den gamla
konventionella synen om vad som är
manligt och kvinnligt arbete. Jag tror
att den dag, då vi har blivit litet mer
fria i vårt synsätt på detta problem, så
kommer vi att se på ett annat sätt på en
hel del yrken, som i dag anses vara typiskt
kvinnliga, t. ex. vårdyrkena, som
tillhör de lågavlönade. I en av statens
offentliga utredningar 1965, där det gäller
ett vårdområde, står att läsa: »Det
har länge ansetts att det skulle vara till
stor fördel för det klientel det här rör
sig om, om man anställde även manlig
personal.» Men, står det på nästa rad,
»en ändring är svår att genomföra, för
det skulle betyda högre lön och fler familjebostäder».

Jag tycker att alla kommentarer om
hur man här ser på manligt och kvinnligt
är överflödiga!

Jag tror också att vi mer än nu måste
acceptera, att många kvinnor av olika
anledningar bara önskar deltidsarbete.

Men vi måste även stimulera på andra
sätt, bl. a. genom att skapa ett rättvisare
skattesystem som inte premierar äktenskapet
som sådant, om det inte föreligger
försörjningsplikt mot barn. Vi
måste i framtiden förverkliga principen
samma skatt på samma inkomst oberoende
av civilstånd. Jag är väl medveten
om att ett nytt skattesystem kräver
övergångsbestämmelser av flera
slag, men i väntan på detta nya system
förordar jag att vi i stimulerande syfte
höjer förvärvsavdraget för gift kvinna
med barn under 16 år ännu litet mera;
detta avdrag höjdes ju vid förra årets
riksdag.

I vår sociallagstiftning finns en del
föråldrade synsätt när det gäller uppdelningen
man—kvinna. Jag tänker
t. ex. på ATP, där vi har änkepensioner
men inte änklingspensioner. Även
här möter man den gamla försörjningstankegången
— och ändå är ju ATP en
relativt ny socialreform.

Torsdagen den 20 januari 1960

Nr 3

«>

Men vad som enligt min mening
brådskar allra mest när det gäller för
samhället att stimulera och hjälpa kvinnorna
att ta förvärvsarbete, det är att
vi ordnar barntillsynen bättre. Det har
talats mycket om den saken under senare
år, men handlats rätt litet. Orsakerna
är väl flera. Kommunerna har
haft och har stora investeringsbehov,
och barndaghemmen har inte precis
kommit i första rummet när man gjort
upp listorna över vad som behöver utföras.
Här och var är man väl också
litet konservativ i sitt tänkande och
handlande.

Vi har i dag ungefär 200 000 barn under
7 år vilkas båda föräldrar yrkesarbetar.
Samhället bör ordna barntillsyn
åt alla dessa barn, men det finns 20 000
platser vid barndaghemmen. Antalet
yrkesarbetande kvinnor med barn under
7 år ökade från 1960 till 1965 med
45 000. Antalet daghemsplatser ökade
under samma tid med endast 2 500. Därför
är det glädjande att man nu signalerar
högre bidrag till kommunerna för
denna verksamhet. Här behövs det stimulans
för att nå resultat.

Vi behöver också få fram resurser
för olika former av barntillsyn — jag
tänker på den stora roll som familjedaghemmen
spelar. Socialstyrelsen bar äskat
anslag till statsbidrag åt denna verksamhetsform,
och jag vill livligt understryka
behovet av sådana bidrag. Familjedaghemmen
har kommit i vanrykte
hos vissa grupper, vilket är svårt att
förstå. Naturligtvis har vi haft en del
okontrollerad verksamhet som varit undermålig,
men i stort sett sett har familjedaghemmen
fungerat bra. Vad vi
förespråkare för familjedaghemmen
önskar är familjedaghem som står under
kontroll i kommunal regi. Högre
ersättning till familjedaghemsmammorna
bör utgå, och den del av ersättningen
som är att betrakta såsom arbetslön
bör enligt vår mening beskattas i
vanlig ordning. Familjedagshemsmammorna
bör vidare genom kurser få någon
utbildning. De bör också stå under

Statsverkspropositionen m. m.
hälsokontroll, .lag tycker att vi alla
ska hjälpas åt för att klara det primära
i detta sammanhang, d. v. s. ordna barntillsynen
åt så många förvärvsarbetande
föräldrar som möjligt.

Jag kan heller inte underlåta att göra
den reflexionen: varför underkännes
barntillsyn i hemmiljö för dessa små
barn, när det är så livligt omvittnat att
familjevård av missanpassad ungdom
är överlägsen alla andra vårdformer?

Men jag återkommer till frågan om
barndaghemmen och vill livligt understryka,
så att inget missförstånd skall
uppstå, att jag tycker att detta är en fin
barntillsynsform. .lag hoppas att barndaghemmen
skall byggas ut mycket
kraftigt.

När det gäller den PM som familjeberedningen
nu har avgett i barntillsynsfrågan
ställer jag mig frågande till
ett par saker. Är det hos familjeberedningen
som riksdagens beställning av
en utredning om allmän förskola hamnade?
Det är i så fall förvånansvärt.

Jag är lika förvånad över att familjeberedningen
nu vill sammanföra barndaghemmen
och förskolorna i ännu högre
grad till en enhet och kalla det hela
för barntillsyn. För mig har barndaghem
alltid varit barntillsyn, och förskolan
är ett led i vårt utbildningssystem.
Den bör göras allmän så att alla
barn får tillgång till den, både de som
vistas på barndaghem och de som vistas
i föräldrahem.

Alla bör ha tillgång till den, oavsett
om de bor i stan eller på landet. På
landsbygden är det inte minst viktigt
att barnen kommer in i en gruppsamvaro
och i den sociala anpassningen före
den riktiga skolan. På landsbygden
där det kanske inte finns underlag för
ett barndaghem är kombinationen familjedaghem
och förskola idealisk. Det
signaleras nu att det nuvarande statsbidraget
till lekskolorna skall avvecklas
och endast utgå till det integrerade daghemmet.
Vi måste här tänka på alla förskolor
ute i landet som har startat tack
vare stort personligt engagemang, hur

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
hinder har övervunnits som kanske tätortsbor
inte kan tänka sig. Jag syftar på
alla frivilliga skjutsar i glesbygderna.
Det kan väl inte vara möjligt att statsmakterna
vill ta bort den lilla stimulans
som statsbidraget utgör. Den frågan
kan inte vara väl genomtänkt.

Jag skall sluta med att något beröra
kvinnornas rätt till arbete; jag har förut
bara uppehållit mig vid stimulansmedlen
för att kvinnorna skall förvärvsarbeta.
Trots knappheten på arbetskraft
finns det massor med kvinnor
som önskar arbete men som inte kan få
något. Medvetenheten om svårigheterna
gör att de inte ens anmäler sig på någon
arbetsförmedling, och vi vet därför
inte deras antal. Vi måste snarast få en
kartläggning på detta område, ty först
då kan de åtgärder vidtagas som behövs.
Vi får inte glömma bort att allas
rätt till arbete omfattar även kvinnorna.

Vi får säkerligen, herr talman, anledning
att återkomma till dessa frågor under
1966 års riksdag.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! För åtskilliga år sedan
ställde den dåvarande chefredaktören
för en av våra stora kvällstidningar den
något intrikata frågan: År politikerna
våra fiender? Jag skall inte kommentera
det ganska utförliga svaret utan endast
erinra om den något mångtydiga
inledningen, där det sades, att sedan
tvål och vatten numera har blivit en allmänt
accepterad vardagsvara kan man
också med bibehållen självaktning ta
en politiker i handen.

Man kanske kan spekulera en smula
över denna något ovanliga fråga. Är
det en berättigad fråga som med skäl
kan ställas från den stora allmänhetens
sida? Hur upplever det stora flertalet
människor den politiska värld
som omger oss, den värld inom vilken
vi rör oss och som vi försöker att forma
på vårt eget sätt? Dessa frågor kan
självfallet inte entydigt besvaras. Men

nog har man väl en känsla av att vi inte
alltid och i alla läger i varje fall betraktas
som några mänsklighetens välgörare,
åtminstone inte under de perioder
då restskatten skall betalas.

Egentligen tror jag att det är rätt väsentligt
hur relationerna mellan den
grupp i samhället som skall träffa de
politiska avgörandena och samhällets
medborgare i övrigt utvecklas och hur
förståelsen för de politiska besluten kan
växa in och vinna förankring bland den
stora allmänheten.

Vårt samhälle håller på att förändras
i grunden. Riktigt hinner vi väl inte
följa med i utvecklingen. Industrialismens
genomslag är fullständigt, perfektionismen
likaså, och effektivitetsjäktet
har för många människor blivit
en religion. Vi har fått en växande
samhällsadministration, som kanske av
många människor upplevs som en
tvångströja, datamaskinerna tänker för
oss, reglerar och registrerar våra förehavanden.
Och slutligen är vi, utan att
vi kanske tänker så mycket på det, mer
eller mindre motvilligt på väg in i det
korporativa samhället, där organisationerna,
kollektivet, träder in i individens
ställe och där den enskilda människan
får det trängre och i grunden
mindre och mindre utrymme för att
hävda egna meningar och utforma sin
egen personliga särart.

Har man kommit till detta stadium i
sina funderingar, då kan det väl också
vara på tiden att ställa frågan: Hur går
det med demokratien i det nya samhälle
som växer fram? Vilka garantier
finns det för att de beslut som fattas
under dessa förutsättningar och de åtgärder
som vidtas verkligen uttrycker
folkflertalets vilja?

Spekulationer av den här arten kan
förefalla meningslösa, i all synnerhet i
ett allvarligt budgetresonemang, som
man egentligen skall föra i en remissdebatt,
men jag vill göra gällande att
frågor av denna art är väsentliga och att
vi nästan på varje sida i statsbudgeten
skall finna belägg för framför allt det

Torsdagen den 20 januari 1900

Nr 3

korporativa samhällets växande inflytande
i statsförvaltningen.

•lag återgår till den fråga jag inledningsvis
citerade: Är politikerna våra
fiender? Jag är inte säker på att misstänksamheten
eller missnöjet alltid
främst riktar sig mot vad vi gör eller
mot åtgärder som genomförs. Kritiken
eller den reserverade attityden kanske
ofta riktar sig mot vad vi inte gör och
mot den ibland väl dokumenterade oförmågan
att nå fram till överenskommelser
och beslut.

Jag tror att vi har ett lysande exempel
i diskussionerna kring författningsfrågan,
en konversation, där våra
partiledare och främsta företrädare för
de olika partierna just nu är invecklade
utan att, såvitt man kan förstå, ha några
större förutsättningar att komma till
något verkligt resultat. Man kan inte
förundra sig över om parlamentariska
övningar av detta slag gör ett ganska
sällsamt intryck på en politiskt vaken
opinion. Jag tror inte man gör sig skyldig
till någon otillbörlig förenkling, om
man säger, att varje vuxen människa
måste fråga sig, om det skall vara så
omöjligt att ta ställning exempelvis till
det konkreta spörsmålet, om man skall
välja hela riksdagen samtidigt vid ett
enda valtillfälle. Vill man eller vill man
inte? Den iver, varmed man från visst
håll staplar upp hinder och invändningar
och konstruerar alla möjliga och
omöjliga samband, tyder väl närmast
på att man inte vill. Och en sak som
man inte vill kan man alltid hitta utvägar
att förhindra eller uppskjuta, om
man har tillräcklig makt bakom ryggen.

I det korporativa samhället är det lätt
att glömma eller förbise den enskildes
och de små gruppernas situation. I ett
välfärdssamhälle suggereras man lätt
till den föreställningen, att allt är välordnat
och att alla har det bra.

Tyvärr är det inte på det sättet. Ingen
vet hur många små inkomsttagare vi
har i detta samhälle, för vilka den dagliga
försörjningen verkligen är ett pro -

1 I

Statsverkspropositionen m. m.
blem ocli för vilka talet om lönegrader,
indextillägg och procentuella påslag
som föres vid förhandlingsbordet är
okända och främmande begrepp. Vem
vågar säga att inte deras arbete och
samhällsinsats är av betydelse, och vem
skall ta vara på deras intressen? Det
måste väl vara en av våra uppgifter,
såvitt jag förstår. Ännu i varje fall har
inte alla människor i detta land en ombudsman
att hålla i handen på vägen
genom livet.

Vi löper uppenbart risk i detta samhälle
att råka ut för och acceptera vanföreställningen
att välfärd och personlig
lycka är detsamma som ekonomi,
en lämplig lönegrad och passande statussymboler.
Visst är ekonomisk trygghet
en väsentlig sak, men det vore oriktigt
att alltid sätta likhetstecken mellan
begreppen god ekonomi och god levnadsstandard.

»Icke av bröd allenast lever människan.
» — Detta är verkligen ett visdomsord
vars reella innebörd blir alltmera
påtaglig. Jag tror att det är en
sak som inte minst åldrande människor
i vårt samhälle upplever i dag
alldeles särskilt starkt. I ett samhälle
där bostadsbristen är så besvärande
som hos oss, där familjebanden inte
längre är lika starka som förr, där är
det ett problem att bli gammal. Detta
problem förefaller vara avgjort större
och svårare i storstadsområden och stora
befolkningscentra.

Vi har en god sjukvårdsstandard i
övrigt. Vi har ålderdomshem. Vi har anstalter
för kronikervård och långvarigt
sjuka, men har vi någon verkligt aktiv
åldringssjukvård och någon geriatrisk
forskning med verklig bredd och nödiga
resurser? Tyvärr måste man nog
säga att det har vi inte.

Vi lever i de stora folkomflyttningarnas
tid där gammal odlarmöda står
lågt i kurs. Samhället förfogar i dag
över utomordentliga instrument när
det gäller att leda folkströmmarna i
den riktning man vill att de skall gå.
Vi har numera i olika län organiserat

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
för planering av industri- och företagslokalisering.
Därom är mycket gott att
säga, och många goda resultat kan redan
noteras. Men här bör också sägas
att myndigheterna på detta område förfogar
över och använder ekonomiska
påtryckningsmedel som måste betecknas
som diskutabla.

Att planera för ökad sysselsättning
och ny företagsamhet är en sak. Att
planera för avfolkning är en annan.
Jag tror att vi har anledning att vara
mycket uppmärksamma på utvecklingen
på detta område, om vi vill gardera
oss för att inte den senare uppgiften
på sina håll blir den dominerande.

Låt mig till sist, herr talman, beröra
en sak som varje dag är upprörande
aktuell men där samhället och ansvariga
myndigheter samtidigt visat en
påfallande likgiltighet. Jag syftar på
vådorna i trafiken, framför allt då de
unga bilförarnas blodiga framfart på
våra vägar. Jag vet att vi här rör oss
på ett svårt och ömtåligt område, men
någonting måste göras och göras snart,
framför allt inför den förestående trafikomläggningen.
»Vi har släppt loss
en armé av fientliga stridsvagnsförare
inom landet», skrev en av våra mera
uppmärksammade veckotidningar i en
stort upplagd artikel i denna fråga under
sensommaren föregående år. Detta
är ett hårt tal, och jag är medveten om
att man inte skall generalisera, att vi
har dåliga och ansvarslösa bilförare
även bland andra åldersgrupper. Vi har
säkert många fina ungdomar som kör
med ansvar och omdöme. Men den statistik
som försäkringsbolagen bygger
på visar ändå att dödsolyckorna i alla
länder domineras av årsklasserna upp
till 24 år med kulmen vid 20 år. Olycksorsakerna
är nästan alltid desamma:
ungdomarna kör för fort, utan omdöme
och utan marginaler. Detta är ett allvarligt
och växande problem som myndigheterna
sannerligen inte kommer att
klara med en förströdd gäspning då
och då, utan där måste andra åtgärder
till.

Jag tror det är nödvändigt att vi gör
klart för oss i dagens läge, att tillstånd
att köra bil ingalunda är en självklar
rätt bara därför att man har förvärvat
en viss motorkunskap och vissa tekniska
färdigheter, utan att detta är ett
förtroende från samhällets sida. En förmån
som bygger på förtroende ger man
inte vem som helst. En sakkunnig och
noggrann prövning av körkortsaspiranternas
lämplighet, omdöme och personliga
status, ett slags psykologiskt
test, ett allvarligare inpräntande av det
ansvar som är förenat med rätten att
köra bil är några av de saker som jag
tror att man i första hand borde överväga.

Herr talman! Jag har sorgfälligt sökt
undvika att tala om statsverkspropositionen
— det får vi så många möjligheter
till under riksdagens gång. Jag
har berört några problem som för mig
ter sig väsentliga men som vi kanske
har få tillfällen att diskutera i andra
sammanhang.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag vill börja med att
uttala mitt instämmande i vad den föregående
ärade talaren, min namne,
sade om den bristande trafiksäkerheten
på våra vägar och om nödvändigheten
av skärpta åtgärder mot trafikdöden.

Sedan skall jag i likhet med flera av
de talare som uppträdde i denna talarstol
i går ge uttryck för bekymmer
över den fortgående penningvärdeförsämringen
med stigande kostnader, stigande
priser och stigande skatter —
det senare inte att förglömma. Jag är
rädd för att denna utveckling börjar
vila som en mara över en stor del av
svenska folket, löntagare lika väl som
företagare, och inte minst pensionärer.

Jag skall med några ord beröra den
aktuella konjunktursituationen. För att
inte bli beskylld för svartmålning skall
jag strikt hålla mig till finansplanen.

Utgångspunkten härvid är den försämring
av bytesbalansen som inträdde

Torsdagen den 20 januari 1900

Nr 3

under 1905 och som gav ett minussaldo
på 1 400 miljoner kronor. Om jag betecknar
detta som en varningssignal,
kan jag väl inte beskyllas för svartmålning.
Importen ökade med inte mindre
än 11 procent, medan exportens uppgång
inskränkte sig till 4 procent —
det talades om detta i går.

Läget vid 1900 års ingång siigs i finansplanen
kännetecknas av tendenser
till en allvarlig rubbning av balansen i
den svenska ekonomien. Är detta svartmålning?
Jag tror det inte. Huvudorsaken
till försämringen uppges vara ett
alltför högt efterfrågetryck på hemmamarknaden,
härrörande i första hand
från den bristande arbetskraftstillgången.
Jag skulle för min del såsom huvudorsak
vilja ange den offentliga utgiftsexpansionen,
som i förening med det
stora bostadsbyggandet skapat detta
höga efterfrågetryck.

Det är förvisso fara å färde, om inflationen
i vårt land går snabbare än i
utlandet.

Vilken är då regeringens medicin för
att sänka den höga temperaturen i samhällskroppen
och för att klara den bristande
jämvikten i bytesbalansen?

Jo, man vill effektivt genomföra en
dämpning av en alltför hög efterfrågan
på hemmamarknaden genom de nya
punktskatterna på cirka 550 miljoner
som föreslås. Man tror sig därmed kunna
frigöra ökad kapacitet för export
och på så sätt skapa jämvikt i bytesbalansen
och avlägsna hotet mot valutareserven.

Jag är emellertid rädd för att regeringen
ställt diagnosen fel. Det är klart
att den ökade efterfrågan på hemmamarknaden
i viss män kan ha minskat
exportresurserna, men jag tror det är
oriktigt att beteckna detta som huvudorsaken.
Att dämpa efterfrågeöverskottet
här hemma är givetvis inget fel;
tvärtom, men jag tror att vi först som
sist bör se sanningen i vitögat och göra
klart för oss att det är vårt eget hemmagjorda
höga kostnadsläge som framför
allt givit upphov till den bristande jäm -

Statsverkspropositionen ni. m.
vikten i bytesbalansen. Det yttrar sig
dubbelsidigt: dels har den svenska exportindustrien
fått allt svårare att konkurrera
på utländska marknader, där
samtidigt köpmotståndet ökas till följd
av respektive regeringars restriktiva
politik, dels har den svenska hemmamarknadsindustrien
i vissa branscher
fått allt svårare att konkurrera med de
billigare importvarorna.

För allt fler exportföretag börjar det
ta emot på utlandsmarknaderna. Det är
inte bara pappersmassan som detta gäller;
ordertillgången minskar även på
andra områden och på en allt bredare
front. Varven har sina bekymmer, för
att ta ett exempel. Inom hemmamarknadsindustrien
tvingas en del företagare
att lägga ner verksamheten —- det
gäller textilvaror, konfektion och skor.

Herr talman! Det finns många tecken
på att klimatet börjar bli bistrare. Utsikterna
är sämre än bara för ett halvår
sedan, och en konjunkturförsvagning
är av allt att döma på väg. Vi har som
nation, berusade av industriens framgångar
och den höga framstegstakten,
levt över våra tillgångar. Herr statsministern
var själv i någon mån inne på
det i går förmiddags, när han mitt i sin
skönmålning fällde uttrycket: »Ibland
har våra ambitioner rusat i väg väl kraftigt.
» Det är riktigt. Staten har gått i
spetsen med den starka expansionen
inom den offentliga sektorn, kommunerna
har villigt följt efter, och de enskilda
medborgarna har efter råd och
lägenhet under tonerna från regeringens
popmusik dansat med i den moderna
välståndsjenkan här hemma och på
Mallorca. En del har inte haft råd att
vara med — det är ett beklagligt faktum
— men många har gjort det.

Jag undrar om inte tidpunkten är inne
för ändrade signaler på en bred
front för en politik med kraftigare tonvikt
lagd på den stabiliseringspolitiska
målsättningen. Mottot måste här vara:
Stabilisering utan stagnation under återhållsamhet
även från stat och kommun.
Regeringen tycks emellertid endast

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
halvhjärtat lyssna på sådana signaler.
Det var signifikativt att statsministern i
går visade en påtaglig irritation inför
herr Yngve Holmbergs tanke att den
statliga utgiftsexpansionen skulle hålla
sig inom ramen för den beräknade produktionsstegringen
om 4 procent per år.

Jag skall ta upp en annan sak i finansplanen.
På sid. 28 tar finansministern
upp de fördelningspolitiska problemen
i en expansiv ekonomi, som
han säger, och skriver att genom en
kombination av strukturpolitiska och
skattepolitiska insatser måste en koncentration
av förmögenhetstillväxten
hos ett fåtal personer motverkas, och
han bebådar åtgärder för att reducera
sådana effekter av den på senare tid
kraftiga värdestegringen på aktier och
på markinnehav. Det är den nya aktievinstskatten
och den planerade markvärdestegringsskatten
som aviseras och
presenteras med dessa ord. Är det inte
att ta till lite i överkant i båda fallen,
skulle jag vilja fråga herr finansministern.
Att redan rådande skattesystem
med progressiv inkomstskatt, årlig progressiv
förmögenhetsskatt och en närmast
konfiskatorisk arvs- och gåvobeskattning
har en starkt förmögenhetsutjämnande
effekt omnämns inte, och
man glömmer också bort att genom den
höga arvsbeskattningen försvinner årligen
ett stort antal familjeföretag i vårt
land. Som företag räddas kanske en del
av investmentbolagen som köper upp
dem, men jag är inte säker på att den
utvecklingen är så lycklig på lång sikt.

.lag har haft tillfälle att sätta mig in
i det nyligen avlämnade betänkandet
om aktievinstbeskattning, och jag skall
uppehålla mig vid detta ur en speciell
synvinkel, nämligen ur den allmänna
ekonomiska politikens. Jag befarar
nämligen att förslagets genomförande
kan komma att få skadliga verkningar
för kapitalbildningen och för samhällsekonomien.
Förslaget är utformat inte
som en skatt på spekulationsvinster
som hittills — däremot hade ingenting
varit att erinra — utan som en ständig

skatt på värdestegring, en evighetsskatt
som aktualiseras vid varje avyttring
av aktier. Den drabbar även sådan värdestegring
som övergått genom arv eller
gåva då aktierna sedermera försäljs.
När man föreslår en skatt på värdestegringar
som sådana så motiverar
man detta bl. a. med det betraktelsesättet
att värdestegringen utgör en väsentlig
del av inkomster från kapitalinvesteringarna
av samma karaktär som
utdelningarna. Detta betraktelsesätt är
enligt min mening en grov generalisering,
och det ställer det gängse inkomstbegreppet
på huvudet. Det är
dessutom en brist på konsekvens att
man siktar mot värdestegringsvinsterna
men förbiser den omständigheten att
man samtidigt även träffar penningvärdeförlusten.
Skatten blir nämligen delvis
en skatt på inflation. Den s. k. schablonregeln
som obligatorium, sådan
den kommer att fungera i vissa fall, gör
att det kan bli en skatt på rena reella
förluster. Det mest betänkliga är att om
förslaget går igenom i ograverat skick
så får vi en särskild skatt på aktiesparande!,
något som i realiteten ytterst
blir en kostnadsfaktor för näringslivet.
Denna skatt kan till följd av sin uppläggning
komma att försvåra näringslivets
kapitalförsörjning, vid vars vikt
statsministern så vältaligt uppehöll sig
i går morse. Det är därför, herr talman,
som jag nu bär velat ta upp ämnet och
uttrycka mina betänkligheter.

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Den 19 november förra
året anhöll arbetsmarknadsstyrelsen om
ändring av 2 §, kungörelsen den 23
april 1965 om statligt lokaliseringsstöd.
Förslaget innebar att Säffle kommunblock
i Värmlands län samt de kommunblock
i Göteborgs och Bohus län
och Älvsborgs län som ingår i norra
stödområdet skulle undantas från
nämnda område, efter att de lokaliseringsärenden
från området som var under
handläggning hade slutbehandlats.

Torsdagen den 20 januari 1900

Nr 3

Naturligtvis ställde detta förslag till stor
oro i de berörda kommunerna. En rad
interpellationer ställdes i riksdagens
båda kamrar till inrikesministern, huruvida
det så kort tid efter kungörelsens
ikraftträdande verkligen inträffat
sådana förändringar i industriutvecklingen
i dessa områden att det fanns
anledning att upptaga detta förslag till
avgörande.

Inrikesministern besvarade interpellationerna
med att hänvisa till den
kommande statsverkspropositionen.
Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus
län, Älvsborgs län och Värmlands län
har under tiden fått tillfälle att yttra
sig. Samtliga länsstyrelser anser att stödet
bör fortsätta under den tid som
riksdagen beslutat, inte minst för att på
längre sikt skapa ett differentierat näringsliv.

Departementschefen har framhållit att
det bör vara angeläget att det finns
möjligheter för regeringen att göra en
bedömning av de åtgärder som lokaliseringsstödet
har medverkat till. Det
kan på vissa orter uppstå brist på arbetskraft,
och detta skulle i sin tur kunna
åstadkomma att redan tidigare lokaliserade
företag kan få svårigheter
med att anställa arbetskraft. 1 en sådan
situation anser regeringen att den bör
ha fullmakt att vidta åtgärder för att
begränsa lokaliseringsintresset. Vissa
delar av norra stödområdet kan komma
att avföras från det särskilda stöd
som detta område åtnjuter och i stället
hänvisas till det mera allmänna stöd
som kan utgå till vilken del som helst
av landet.

Mot detta har vi inte så mycket att
erinra. Vi vill se en verklig effekt av
de åtgärder som lokaliseringsstödet
medför, innan det vidtas åtgärder för
begränsning. Jag tror att den av riksdagen
beslutade tiden, fem år, behövs
för att vi skall få ett stabilt läge och
verkligen se vilken effekt lokaliseringsstödet
ger. Skulle lokaliseringsstödet,
som arbetsmarknadsstyrelsen befarar,
till äventyrs få en alltför stor effekt,

Statsverkspropositionen m. m.
då har vi givetvis ingenting att erinra
mot att det görs begränsningar. I det
fallet kan jag instämma med länsstyrelsen
i Värmlands län som säger att befogenhet
att begränsa anslagsgivningen
har ju redan arbetsmarknadsstyrelsen
och regeringen.

Det är en annan fråga som jag också
skulle vilja ta upp, vilken delvis sammanhänger
med stödet åt vissa orter.
Det är frågan om kommunikationerna,
i det här fallet järnvägsförbindelserna,
till avfolkningsorterna. Helt naturligt
har en avfolkningsort inte längre det
underlag för en järnväg som har funnits
tidigare, och den kan inte alls
jämföras med de tiittbefolkade delarna
av landet. I översikten till bilaga 8 i
statsverkspropositionen, kommunikationsdepartementet,
framhålles bl. a. att
järnvägstrafiken kännetecknas av en
koncentration till de utvecklingsbara
delarna av järnvägsnätet i förening med
en avveckling av inte lönsam trafik.
Dessa och andra rationaliseringsåtgärder
ger järnvägarna förbättrade möjligheter
på transportmarknaden. Tyvärr
finns det inom landet en hel rad trafiksvaga
järnvägslinjer. Kungl. järnvägsstyrelsen
begär 215 miljoner för att
täcka driftunderskottet på dessa trafiksvaga
bandelar. Departementschefen
har efter övervägande funnit att ersättning
bör utgå med 201 miljoner
kronor plus 4 miljoner kronor som
kompensation för det inkomstbortfall
som uppkommer genom att företaget vid
nedläggning av järnväg övergångsvis
tillämpar en reducerad taxa för styckegodssändningar
i samtrafik järnväg—
billinje. Departementschefens förslag
innebär sålunda en prutning med 10
miljoner. Denna prutning har möjliggjorts
genom att man vid bedömningen
utgår från att nedläggningstakten väsentligt
måste ökas och att ytterligare
ansträngningar görs för att begränsa
underskottet. Riktlinjerna för den statliga
trafikpolitiken innebär bl. a. tilllämpning
av principen att full ersättning
skall utgå för driftunderskott på

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
sådana trafiksvaga järnvägslinjer, på
vilka samhället anser att trafiken tills
vidare måste upprätthållas. Denna princip
finns icke någon anledning att göra
avkall på. Ett väl utbyggt järnvägsnät
över hela landet är synnerligen värdefullt
för samfärdseln och för näringslivets
behov av goda förbindelser. Vad
jag emellertid har bekymmer för är, att
regeringen och riksdagen uppmanar
kungl. järnvägsstyrelsen att öka nedläggningstakten.
På mycket nära håll
har jag tillfälle att följa en successiv
avveckling av trafiken på en handel
som tillhör de trafiksvaga järnvägslinjerna.
På denna handel, det gäller norra
delen av Bohusbanan, görs väsentliga
ansträngningar för att minska underskottet.
En del av stationerna har
stängts och personalen flyttats. Lokdrivna
tåg har delvis ersatts med rälsbussar
och delvis med landsvägsbussar.
För de resande innebär dessa besparingsåtgärder
en försämrad service.
Stationerna med uppvärmda väntrum
har utbytts mot hållplatser vid landsvägskanten,
restiden har blivit längre,
och genom att en del av trafiken överflyttats
till landsväg återkommer inte
resenären till den station där resan påbörjades.
Godstransporterna har rönt
samma öde. Trots att Bohusbanan har
ungefär samma sträckning som Europaväg
6, som är en av Sveriges mest trafikerade
landsvägar, flyttar SJ över
trafiken från den elektrifierade järnvägen
till den ur många synpunkter överbelastade
E 6. Jag har svårt att föreställa
mig att överflyttningen från järnväg
till landsväg är ett led i att helt avveckla
trafiken på järnvägen och därmed
få bort underskottet på denna handel.
Bohusbanan betjänar en alltför viktig
landsända för att man skall tillgripa
en så drastisk åtgärd som att helt
slopa trafiken. Anledningen till avvecklingen
måste i stället vara att riksdagen
i för hög grad prutar på anslagen
till de icke bärkraftiga bandelarna avvårt
järnvägsnät.

Biksdagens beslut 1963 innebar väl

icke att de anslagsberättigade järnvägarna
skulle få så små bidrag att resenärerna
måste stå ute i regn och kyla
och mötas av stängda stationer. Även
om man har anledning förmoda att personbefordran
med järnväg på kortare
sträckor kommer att minska ännu mera
än hittills, får vi inte bortse ifrån
att det under åtskilliga år framåt kommer
att finnas behov av järnvägsförbindelser
även till avfolkningsbygderna.
Att dessa förbindelser skall tillhandahålla
de resande samma goda service
som de bärkraftiga bandelarna anser
jag naturligt. Slutligen vill jag framhålla
som ett önskemål att ansträngningar göres
från SJ för att tillföra de trafiksvaga
järnvägarna mer trafik och på det sättet
få bandelen bärkraftig i stället för att
flytta över trafiken från järnväg till
landsväg.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag tror att liksom fröken
Lisa Mattson i går här i talarstolen
stod och företrädde synpunkter som
hon inte ansåg att det visats tillbörlig
hänsyn när det gällde vissa problem
beträffande kvinnornas ställning i samhället
så riskerar jag, om jag tar upp
jordbruksfrågorna här, att vara i samma
belägenhet. Det är väl klart att vi
väntar med en jordbruksdebatt till dess
att 1960 års jordbruksutredning har lagt
fram sitt förslag, och likaså vet jiag att
här efter mig kommer företrädare för
vårt parti, som är mera inne i frågorna
än jag, att närmare redogöra för dem.
Jag anser emellertid att man redan nu
bör ta upp några synpunkter i riksdagen.
Det är framför allt det resonemang
som har förts beträffande försörjningsgraden.

Jag kan inte inse att det är rimligt att
nu tvångsmässigt skära ned Sveriges
försörjning med livsmedel på det sätt
som man tycks tänka sig i utredningssammanhang.
Jag ber att få återkomma
till detta. Jag skulle också gärna ha sett
att det varit möjligt att i remissdebatten

Torsdagen den 20 januari 1906

Nr 3

få en diskussion med jordbruksministern.
Det är länge sedan jag hade någon
uppiggande träta med honom, och han
har under mellantiden hunnit med att
göra ganska mycket som jordbrukarna
ute i vårt land inte ser med så blida
ögon. Han och andra har hunnit att enligt
de flestas uppfattning döma de
svenska småbrukarna och öka domänverkets
inflytande på förvärv av jord
och skog, gett bolagen möjlighet genom
den nya förvärvslagen som bestämdes
i fjol att praktiskt taget fritt förvärva
svenska jordbruk och är, som det nu ser
ut, beredd att medverka till minskning
utav försörjningsgraden. Andra menar
att ifall inte bönderna, som man uttrycker
sig, frivilligt vill gå över till andra
näringar så skall vi sätta in prisskruven.
När man hör det där uttrycket så
tänker man på forna tiders pinoredskap
och tortyrredskap, sträckbänkar
och andra. Det är klart att allt detta
resonemang, som förts i olika sammanhang,
är mycket deprimerande på människorna
som arbetar i denna näring.
Vi får inte glömma att det är en näring
som utövas av småföretagare, det är den
största småföretagaregrupp som över
huvud taget finns i vårt land. Det kan
inte vara särskilt uppbyggligt att dag
efter dag få veta att man är en onödig
företeelse i samhället. Det är så mycket
mer anmärkningsvärt som de flesta av
de här människorna är sådana som under
andra världskrigets dagar fick klappar
på axeln och blev uppmuntrade att
göra sitt yttersta i insatser för vårt
lands försörjning den gången. Det som
jordbrukarna begär är alltså inga favörer.
Det är bara en rättvis och mänsklig
behandling i dagens samhälle.

Jag viU också i det sammanhanget
ta upp nödvändigheten av att man ökar
möjligheterna till finansiering av jordbruksföretagen.
I det ränteläge som vi
för närvarande har är även jordbruksnäringen
mycket hårt pressad. EU familjejordbruk
tarvar i dag en kapitalkostnad
varierande mellan en kvarts

2 Första kammarens protokoll 1966. Nr

Statsverkspropositionen m. ni.
och tre kvarts miljon kronor, om man
räknar inköp av gård och de inventarier
som är nödvändiga för driften. Jag
tror också att räntan som ett vapen
mot inflationen för närvarande kan betraktas
såsom ett föga verksamt för att
inte säga direkt odugligt sådant.

Vilt are, herr talman, har jag också
några synpunkter på jordbruket sett i
förhållande till Sveriges totalförsvar.
Många anser att om vi inte kan uppehålla
en något så när fullständig självförsörjning,
är det inte heller någon
mening med att över huvud taget ha
något försvar.

Dessutom måste vi väl ändå som nation
ha ett moraliskt ansvar att icke i
onödan skrota ned produktionskraftiga
jordbruk, när vi vet att världen lider
brist på livsmedel och att två tredjedelar
av jordens befolkning praktiskt
taget svälter.

Vid behandlingen av statsverkspropositionen
har två socialdemokratiska
talare i den här kammaren riktat uppmärksamheten
på den järnvägsdöd som
för närvarande sker i vårt land. Jag
bär uppmärksammat att statsrådet Palme
på sid. 194 i den bilaga som handlar
om kommunikationerna som en förklaring
till det minskade bidraget till
trafiksvaga järnvägslinjer har anfört
följande: »Jag har vid bedömningen
utgått från att nedläggningstakten väsentligt
måste ökas.» Detta tycker jag,
liksom herrar Einar Persson och Magnusson,
vilka bär sett nedläggningen ur
sina respektive landsdelars synpunkt,
är ett mycket allvarligt besked till dem
som är beroende av järn vägskommunikationerna.
Som företrädare för Kalmar
län vill jag instämma i de synpunkter
som från andra landsdelar har
framförts i det här sammanhanget.

För Kalmar läns vidkommande hotar
nedläggning av järnvägsförbindelsen
mellan Västervik och Hultsfred, som är
smalspårig, och även av den bredspåriga
järnvägen mellan HuPsfred och
Linköping, likaså i fråga om järnvägs -

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
linjen Kalmar—Berga. Om dessa indragningar
kommer till utförande, kommer
Kalmar län att ha endast tre stickspår,
som går tvärsigenom det långsmala
länet, nämligen från Linköping till
Västervik, från Nässjö till Oskarshamn
och från Alvesta till Kalmar.

Jag tror att för näringslivets fortsatta
expansion och utveckling betyder
järnvägarna fortfarande så mycket att
ett slopande av dessa kommunikationer
icke kan ske utan men för näringslivet.
I varje fall måste man ställa det bestämda
kravet att inga järnvägar nedlägges
förrän det finns en fullgod landsväg
som ersättning.

Om någon representant för regeringen
hade funnit det förenligt med sina
intressen att närvara här i kammaren,
skulle jag gärna velat ställa direkta frågor
i det här sammanhanget. Tydligen
kan man inte begära att regeringens
medlemmar skall lyssna på vad enskilda
riksdagsledamöter kan ha att anföra
i sådana här frågor. Annars skulle
jag vilja ställa frågan om det ligger
sanning i påståendet att det inte bara är
järnvägar på enskilda håll i landsorten
som går med underskott utan att det
också är underskott på t. ex. trafiklederna
i Stockholms förorter. Det vore
angeläget att få klarlagt om så är förhållandet
och om man i så fall från
regeringens sida överväger att också
lägga ned dessa trafikleder. Det är
möjligt att det skulle bli en stor och
kraftig opinion mot detta — jag kan
inte bedöma det. Jag förutsätter att vi
får möjlighet att efter utskottsbehandlingen
återkomma till en ytterligare
debatt. Då kanske vi också får äran att
diskutera dessa frågor direkt med företrädarna
för vederbörande departement.
Man kan väl aldrig bortse ifrån
att de bibanor som drabbats av nedläggning
även har betydelse som matarbanor
för stambanorna. Ju mer man
lägger ned mindre järnvägar, desto mer
får man räkna med att trafikunderlaget
minskar även för stambanorna.

Jag skulle också, herr talman, liksom

i fjol något vilja beröra de värnpliktigas
förhållanden i det svenska försvaret.
Vår försvarsmakt bygger ju på allmän
värnplikt. Utan den allmänna
värnplikten skulle det svenska försvaret
icke ha några möjligheter att fungera.
Enligt min uppfattning är det i
modern demokratisk tid därför nödvändigt
att de värnpliktiga är positivt
inställda till det svenska försvaret —
att det finns en verkligt positiv försvarsvilja
även bland den direkt berörda
värnpliktspersonalen. Detta kan
åstadkommas på olika sätt, men det
viktigaste är naturligtvis att de värnpliktiga
får en känsla av att de verkligen
utför en gagnelig gärning, när de
deltar i utbildningen för sina eventuella
och som vi hoppas icke erforderliga
arbetsuppgifter i ett försvar av vårt fosterland.
Jag är inte alldeles övertygad
om att den demokrati som jag hörde talas
om redan i min ungdom ens i dag
har genomsyrat den svenska försvarsmakten.
Det måste vara ett oavvisligt
krav från oss i folkrepresentationen
att så sker, att det verkligen blir en
fullständig genomsyrning i demokratisk
anda, så att de värnpliktiga känner
sitt värde och vet att de är uppskattade.
Dessutom tror jag att det är angeläget
med direkta ekonomiska erkännanden.
Jag tror att utredningens förslag
om en höjning av dagersättningen
till, om jag minns rätt, åtta kronor är
otillräcklig. Jag tror att en ytterligare
höjning till 10, 12 eller 15 kronor är
nödvändig. Jag anser också att det är
ovärdigt Sveriges land att man utefter
landsvägarna kan se militärklädda ungdomar
som söker lift och alltså inte utnyttjar
de ordinarie möjligheterna till
att ta sig hem under ledigheten. Tillsammans
med några kolleger har jag inlämnat
en motion där vi föreslår att de
värnpliktiga under inkallelsetiden skall
erhålla ett frikort, som ger dem möjligheter
att vid varje förekommande tillfälle
anlita erforderliga allmänna trafikmedel
mellan förläggningsorten och
hemorten.

Torsdagen den 20 januari 1900

Nr 3

It)

.lag vill upprepa önskemålet om att
den upprustning av kasernbyggnaderna
som pågår ökar i takt. Med den nuvarande
takten skulle det kanske dröja
20 år innan alla fasta förläggningar
är modernt utrustade hygieniskt och i
andra avseenden. Jag anser att det bör
vara möjligt att inom försvarets kostnadsram
öka takten för kasernupprustningen
så att vi inom några få år har
en boendestandard där som motsvarar
det man kräver i dag. De värnpliktiga
skall alltså inte inhysas i stora logementsrum
med ända upp till 20 personer
i varje. De skall vidare ha tillgång
exempelvis till varmvatten för den
dagliga hygienen. De nuvarande förhållandena
kan vi i längden inte finna
oss i.

När det gäller familjevården har vi i
propositionen funnit att frågan om
barntillsynen kommer att bli föremål
för ett särskilt förslag från Kungl.
Maj :t. Vi väntar med stort intresse på
den propositionen men tror oss veta att
det förslag som centerpartiet vid upprepade
tillfällen har framfört om statsbidrag
också till familjedaghemmen inte
kommer att tillgodoses. Detta är så
mycket mer egendomligt som socialstyrelsen
i sin petitaskrivelse har varit
mycket positiv till tanken på ett sådant
statsbidrag. Självfallet måste familjedaghemmen
bli föremål för kontroll
av olika slag i vanlig ordning, för den
händelse statsbidrag kommer att utgå
till dem. Garantier måste skapas för att
vården i familjedaghemmen då blir jämförlig
med den vård som ges i barndaghemmen;
och detta kan ju åstadkommas
genom hälsokontroll, inspektion
och liknande ting.

Ja, herr talman, mycket mera skulle
vara att kommentera i den tjocka lunta
som statsverkspropositionen utgör. De
små synpunkter jag framfört i detta
yttrande har endast varit avsedda att
ge uttryck åt mina personliga uppfattningar
på några punkter.

Statsverkspropositionen ni. ni.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Fru HAMItlN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag kan — förmodligen
till kammarens glädje — hoppa över ett
stort stycke av det jag hade tänkt säga,
eftersom herr Svanström just har i någon
mån utvecklat tanken på ett statbidrag
till familjedaghemmen. Också
jag finner det beklagligt att departementschefen
inte tycks komma att följa
socialstyrelsens förslag.

Enligt min uppfattning har erfarenheterna
varit enbart positiva ute i kommunerna
av familjedaghemmens verksamhet,
om den skötts riktigt. Satsar
man mer helhjärtat på denna verksamhet
genom ett statsbidrag, genom utbildning
av familjedaghemsmammor
och genom en viss kontroll skulle vi
utan tvivel komma ett stort stycke närmare
lösningen av frågan om barntillsynen.
Vi skulle därmed kunna slippa
ifrån det oerhört trista fenomenet nyckelbarn.
Det finns i alla fall en grupp
av barn som inte passar på daghem
utan av en eller annan anledning finner
sig bättre till rätta i en familj. Därför
tycker jag att familjedaghemmen verkligen
förtjänar en satsning.

Dessutom vore det tillfredsställande
om staten kunde medverka till en lösning
av problemet hur man skall ta
hand om de sjuka barn som inte får
vara i ett daghem. I en del kommuner
har försök gjorts med barnsamariter
som får beredskapsersättning. Detta förefaller
att vara en lycklig och realistisk
lösning, och man skulle önska en
något större stimulans av den verksamheten.

.lag tror inte alls att det finns fog
för den misstanke som har kommit till
uttryck i pressen, att kommunerna skulle
underlåta att bygga ut barndaghemmen
om de nu får ett statsbidrag till
familjedaghemmen. Det vore väl ändå
att underkänna kommunalmännens och

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
kommunalkvinnornas sunda ekonomiska
förstånd, eftersom detta måste vara
en betydligt billigare form av barntillsyn.

Men låt mig ta upp ännu en sida av
samhällets plikter gentemot barnen. Det
har under den senaste tiden inträffat
fall av barnmisshandel som verkligen
upprört hela svenska folket. Kring det
senaste fallet, då en 2 1/2-årig liten flicka
misshandlades till döds av sin mor
har diskussionen varit brinnande för
att finna något ytterligare skydd för
barnen gentemot deras föräldrar. Jag
tror visst att en allmän upplysningskampanj
till alla dem som har med barn
att göra — barnavårdsmän, barnavårdsnämnder,
lärare, läkare etc. —• för att
få dem att anmäla fall där tecken tyder
på att barnen är utsatta för misshandel
kan ha sin effekt, åtminstone hoppas
man det. Men jag är inte alldeles säker
på att man kan nöja sig med det. Det
finns grannar som inte vill »lägga sig
i», det finns lärare som inte orkar och
inte heller vill hålla på med undersökningar,
och det finns läkare som anser
sig ha annat att sköta. I många fall tror
jag att det är direkt brist på fantasi
att föreställa sig hur ett litet barn kan
ha det, utsatt för vuxna människors aggressivitet
och ibland för deras sjukliga
instinkter eller kanske bara för deras
temperamentsutbrott som hindrar
att vi tillförsäkrar barnen ett säkrare
skydd.

Jag tror inte alls att det finns någon
patentlösning. Men så mycket kan vi
väl ändå göra att vi vägrar godta aga
i hemmet som tillåten enligt föräldrabalken.
Det sägs att förbud mot aga i
hemmet är ogenomförbart därför att
kontroll är omöjlig att genomföra. Det
må så vara. Men så långt kan vi väl
ändå sträcka oss att inte genom den
formulering som 3 § i 6 kap. av föräldrabalken
nu har inge föräldrar den föreställningen
att aga under vissa förhållanden
är legaliserad som både
lämpligt och tillåtet uppfostringsmedel.
Det har gått troll i ord i den här sa -

ken. Vad man menar med aga är ju inte
en klatsch på fingrarna utan det är i
90 procent av de fall då det utdelas mer
eller mindre en misshandel av barn.
Och det kan aldrig höra till de uppfostringsmedel
för barnets tillrättavisande
som föräldrar någonsin bär rätt
att tillgripa. Den effekten skulle åtminstone
en utmönstring av den s. k.
agaparagrafen ha att det i den allmänna
opinionen så småningom skulle
tränga in att aga inte vid någon ålder
eller under några omständigheter kan
anses lämpligt. Föräldrar bör inte få
lagens sanktion på att de över huvud
taget har rätt attt slå sina barn. Sönderslagna
barn som har fått psykiska men
för hela livet har vi mängder av, och
de visar sig inte minst på våra uppfostringsanstalter,
på våra ungdomsvårdsskolor.
Men barn som genom stryk
har fostrats till att bli förträffliga personer
tror jag knappast att vi har något
exempel på. Har de blivit det, har det
skett trots att de har fått stryk.

Vidare bör — och det är möjligt att
det sker i den broschyr som socialstyrelsen
skall dela ut — allmänheten i
detalj upplysas om vilka möjligheter
som nu finns att vara anonym vid en
anmälan om barnmisshandel. Dessa
möjligheter är redan nu mer vidsträckta
än vad de flesta människor tror, men
skyddet för den som anmäler kan enligt
min uppfattning göras ännu tätare
än det är. Man är så förtvivlat rädd för
angiveri, och det är verkligen ingen
tilltalande företeelse. Men skall det
verkligen vara så svårt att utmönstra de
fallen? Mot detta bör vägas de ogrundade
misstankarna och allt det lidande
som nu försvarslösa barn får utstå därför
att ingen vågar anmäla dessa, jag
skulle vilja säga inte ansvarslösa föräldrar
men kanske missledda föräldrar.

Till detta skulle jag vilja knyta en
reflexion över hur litet som görs för
att hjälpa föräldrarna i svåra uppfostringssituationer.
Vi lägger nu ned åtskilligt
på förebyggande mödravård,
och vi har fullt klart för oss att den

Torsdagen den 20 januari 1900

Nr il

som blir förälder därmed inte har fått
förmågan att på bästa sätt tvätta, mata
och byta cellstoff på det lilla liv som anlortrotts
henne eller honom, trots kurser
och demonstrationer och övningar
på spädbarn, vilket det är alldeles utmärkt
att man har. Men vad gör vi för
att ge föräldrar kunskaper om hur de
skall sköta den här lilla själen? Ingenting
eller i varje fall mycket obetydligt.
Alla föräldrar råkar ju förr eller
senare in i mer eller mindre svåra uppfostringssituationer.
De flesta vill säkert
gärna lösa dem på ett för barnen
positivt sätt, men deras bristande kunskaper
om hur ett barn reagerar och
har rätt att reagera gör dessa föräldrar
tafatta, och då tillgriper de i sin tafatthet
fullständigt fel metoder. Det blir oftast
den för dem själva bekvämaste vägen,
ibland handgripligheter, och ibland
skjuter de hela problemet ifrån sig.
Hur länge skall vi behöva vänta på någon
form av föräldrafostran, någon
möjlighet för föräldrar som själva vill
få litet kunskaper om hur barn skall
hanteras och de rent materiella krav
som de har rätt att ställa på föräldrarna? Det

här är verkligen ingen stor reform,
och ingen dyr heller. Det är bara
en fråga om att vilja och finna ett forum
för att sprida föräldrakunskap. Det
mest elementära anser jag bör ges i
grundskolan, där det bör byggas in i
ämnet familj ekunskap och vara obligatoriskt.
Sedan kan man bygga vidare på
den grunden genom en undervisning
vid mödra- eller barnavårdsecntraler.
Försök har i viss omfattning redan
gjorts och kan tjäna som föredöme,
därför att de varit mycket positiva. Jag
är övertygad om att de flesta föräldrar
skulle bli lika tacksamma att få denna
barnpsykologiska unervisning som de
har blivit tacksamma över att få lära
sig att ge barnen riktig kost och klä
dem vettigt. Det sades en gång då barnavårdscentralerna
inrättades, att man
ändå aldrig skulle nå de föräldrar, eller
de mödrar, som bäst behövde un -

Statsverkspropositionen m. in.
dervisningen där, ty de kom aldrig
dit. Men detta bär visat sig vara alldeles
felaktigt. De mödrar som inte går
dit är rena undantagen. Och nu kommer
också fäderna med, vilket är alldeles
förträffligt.

Ännu en sida av samhällets förpliktelser
emot barnen skulle jag vilja ta
upp här. Vi genomförde för ett par år
sedan ett statligt vårdnadsbidrag till de
handikappade barnen. Det visade sig
till en början utgå med en restriktivitet
som föranledde myndigheterna att ge
särskilda anvisningar om att större generositet
borde iakttas. Kretsen av de
barn, vilkas föräldrar tillerkändes detta
statliga vårdbidrag, bär säkert vidgats.
Men det tycks vara långt ifrån bra på
alla håll. Bedömningen av behovet i de
enskilda fallen är i hög grad godtyckligt,
såvitt jag förstår närmast beroende
på att bedömningen ligger i den läkares
hand som skall skriva intyget vilket
sedan skall följa med till sjukkassan.
Han skall skriva intyg om barnets
medicinska tillstånd, prognosen och
dess status över huvud taget. Det finns
fall där bidrag utgått till barn som
haft mycket bättre status än barn som
inte fått det, beroende på var föräldrarna
bor och vem som har handlagt
fallet. Så godtyckligt anser jag inte att
en reform kan få tillämpas i framtiden.
Det måste finnas möjligheter för föräldrar
till sådana barn att få fallen prövade
i en central instans där man kan
göra jämförelser bättre än den enskilde
läkaren kan och man tar mer hänsyn
till sociala och humanitära omständigheter.

Jag har fått så många exempel på hur
godtycket florerar på just det här vårdområdet
och så många instämmanden
från social expertis i föräldrarnas klagan
att problemet inte kan viftas bort.
Det måste vara fel någonstans.

Det finns förresten en annan lucka
när det gäller just föräldrarnas ekonomiska
möjligheter att ta vård om
dessa annorlunda barn. Vi har ju en
bestämmelse som säger att barn som vis -

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
tas på anstalt så kontinuerligt att de
går i skolan där inte får det vårdnadsbidrag
som de barn som sköts hemma
får, och det är ju i stort sett alldeles
riktigt. Men ofta — och det är ju en
välgärning för barnen som vistas på anstalt
att få komma hem till föräldrarna
— blir det mycket dryga utgifter för
hemmet och föräldrarna, om de tar
emot dessa barn hemma under några
månader. De får icke några ekonomiska
bidrag till detta. Jag tror att detta är
ett hål i lagen som måste täppas till.

Till slut, herr talman, skulle jag vilja
uttrycka min tillfredsställelse över en
passus i statsverkspropositionen, där
man föreslår att starta en hälsokontroll
för unga kvinnor — kvinnor i 20-årsåldern
— främst för att kunna konstatera
om de har kancer eller inte. Jag
tror att denna hälsokontroll kommer
att bli av stor betydelse. Min tillfredsställelse
är så mycket större som jag
för fem år sedan var med om att föreslå
en dylik hälsokontroll. Då fanns det
emellertid icke tillräcklig majoritet i
riksdagen för saken. Det sades bero
på att det inte fanns några läkare på
den tiden. Jag förmodar att det inte
finns så mycket fler läkare nu, men ändå
tycker jag att det är ytterst tillfredsställande
om man startar en sådan
hälsokontroll.

Jag ber, herr talman, att få förena
mig med övriga talare i yrkandet om
remiss av statsverkspropositionen till
vederbörande utskott.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Med det allmänna tillstånd
att tala om vilket ämne som helst
som herr talmannen givit skall jag tilllåta
mig att beröra ett par utrikespolitiska
frågor som genom uttalanden i
fjolårets offentliga debatt fått en viss
allmänpolitisk anstrykning.

Jag syftar, herr talman, på herr Palmes
Gävletal om de amerikanska insatserna
i Vietnam och på utrikesministerns
uttalande i andra kammaren i de -

cember om Sydafrika som ett hot mot
freden. Jag erinrar i detta sammanhang
också om meddelandet i Konungens tal
vid riksdagens öppnande att Sverige har
avbrutit varuutbytet med Rhodesia.

Som skäl för att inte tillgripa ekonomiska
sanktioner även mot Sydafrikanska
unionen anförde utrikesministern
i december tveksamhet mot sanktioner
som enda medel för fredlig lösning
av motsättningarna i den inhemska
raskonflikten i Sydafrika ävensom
hänsynen till Englands motvilja mot
sanktioner mot unionen.

Det kan dock svårligen bestridas att
steg tagits under fjolåret under aktiv
svensk medverkan, varigenom utvecklingen
bragts närmare ett stadium som
möjligen kan bli kritiskt. Från utsagan
att förhållandena i Sydafrika »allvarligt
stör internationell fred och säkerhet»
karakteriseras förhållandena numera
som »hot mot freden» och sanktioner
tillämpas mot en del av södra
Afrika — Rhodesia. I förlängningen
inger detta perspektiv onekligen stor
oro.

Den svenska rekommendationen till
underhandlingar mellan alla stridande
parter i Vietnam har, som känt är,
motsvarats av enträgna försök från amerikanskt
håll att få till stånd fredsöverläggningar,
varvid förutsatts att amerikanska
trupper kvarstannar i Sydvietnam.
Tyvärr är det, liksom i Sydafrika,
i Vietnam fråga även om en raskonflikt,
ehuru mellan gula och vita. De gulas
krav är fullt klart: de vita måste bort.
Fred i Vietnam synes därför innebära
stor risk för upprepning av händelserna
vid Nordvietnams bildande när de
franska trupperna drogs bort. Fn fred
med sådana utsikter är på intet sätt
enligt min mening en lösning av de
internationella problemen eller ens en
förminskning därav. Nya problem torde
dessutom, med eventuell frontförflyttning,
tämligen omgående uppträda. Jag
kan därför inte se annat än att västsidans
positioner enbart skulle försvagas,
om Sydvietnam prisgåves, med

Torsdagen den 20 januari 1900

Nr 3

snarast ökade risker för världsfreden
i släptåg.

Den lojalitet jag känner mot tanken
på enigt uppträdande i de utrikespolitiska
frågorna får dock icke fördölja
att bedömningarna av vad som sker och
eftersträvas utomlands också kan vara
andra än de som framförs genom högröstat
tal i vårt land. Min tanke är den
att fortsatt svenskt uppträdande i de
internationella sammanhangen nu bör
mer uppmärksamma oss näraliggande
problem och iakttaga större återhållsamhet
och försiktighet än som visats
under det gångna året. Utrikesledningens
strävan har förvisso varit att tjäna
fredens sak. Det goda syftet är dock
tyvärr ingen garanti för gott resultat.

Herr talman! Att jag framför dessa
utrikespolitiska tankar i en debatt där
det är naturligt att tala ekonomi beror
även på att vissa viktiga ekonomiska
realiteter är intimt förbundna med den
utrikespolitiska utvecklingen. Vårt
lands sanktioner mot Rhodesia gäller
det område som tidigare gick under
namnet Sydrhodesia — det tidigare
Nordrhodesia åter är nu Zambia, ett
område som inte längre leds av de vita,
utan överlämnats till den svarta befolkningen.
Där är det s. k. afrikanska kopparbältet
till stor del beläget. Det ligger
i omedelbar närhet av det Rhodesia
som, drivet till desperation, skulle kunna
allvarligt skada just Västereuropas
kopparförsörjning. Nyligen har denna
träffats av en 25-procentig nedskärning
av den amerikanska kopparexporten
till Europa bl. a. som följd av att Vietnamkriget
starkt ökat kopparförbrukningen.
Farhågorna för ny oro i kopparbältet
har gjort att kopparpriset nu
är mer än dubbelt så högt som för två
år sedan. För den svenska industrien,
som i så hög grad är uppbyggd med
elektriciteten som bas, ger enbart denna
prisstegring en merkostnad av bortåt
en kvarts miljard kronor för helt år
räknat, vilken belastar bytesbalansen.
De möjligheter som vi kan ha i vårt
land att förbättra vår inhemska kop -

Statsverkspropositionen m. m.
parförsörjning och som handelsministern
berör i statsverkspropositionen
skall därför prövas med sikte på att
finna bästa möjliga organisatoriska och
affärsmässiga former.

Som illustration till vanskligheterna
med sydafrikapolitiken må detta exempel
räcka. Det räcker också en liten
bit som förklaring till underskottet i
bytesbalansen.

I den ekonomiska diskussionen har
framskymtat möjligheten av en snar
konjunkturomsvängning. Även finansministern
har givit uttryck åt sådana
tankar. Förklaringen skulle ligga på det
utrikespolitiska fältet, nämligen fred i
Vietnam: lika väl som kriget i Vietnam
haft vissa konjunkturhöjande verkningar
kan dess eventuella slut ha dämpande
verkningar. Dessa kan dock knappast
bli annat än av snabbt övergående och
därtill ytlig natur, hur än den politiska
utvecklingen efter en fred gestaltar sig.
För egen del kan jag inte finna att en
spekulation av detta slag bör influera
bedömningen av vår ekonomi för det
kommande året — därtill är den alltför
oviss.

Mot den bakgrund jag här sökt teckna
skall jag säga några ord också om finansplanen.
Då så mycket redan sagts
därom, skall jag så här i debattens slutskede
begränsa mig till några punkter
— det finns ju tillfälle att återkomma
till de flesta frågorna i fortsättningen.

Låt mig emellertid framhålla att det
är en annan ton i årets finansplan än
i varje fall de tre senaste, som jag haft
tillfälle att studera här i kammaren.
Framför allt är målsättningarna andra.
Det är, som alla vet, den försämrade
bytesbalansen som förmått herr Sträng
att byta kostym. Jag kan självfallet inte
annat än glädja mig åt att han gjort
det och att han med sedvanlig energi
förfäktar att just den kostym han bär
för tillfället passar honom bättre än
varje annan kostym.

Jag har ju själv vid flera tillfällen
hävdat att vi som första målsättning
borde sätta balans i utrikeshandeln

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
och som andra stabilitet i den inre
ekonomien, d. v. s. priser och löner.
Självfallet har jag inte mäktat att genomdriva
min vilja.

När herr Sträng däremot sent omsider
blivit medveten om klädbytets
lämplighet är han också mannen att genomföra
det, och inte bara på sig själv
— han är t. o. m. så stark att han kan
dra tagelskjortan över våra huvuden.
Ja, intet synes honom oöverkomligt.
Själv har jag ett första mål och ett
andra mål för den ekonomiska politiken.
Herr Sträng har två primära mål:
jämvikt i utrikeshandeln på sid. 23 och
nedbringande av efterfrågeökningen i
landet på sid. 25 i finansplanen. Med
en sådan överdängare i ekonomisktpolitisk
målsättning är det givetvis svårt
för mig att konkurrera. Jag skall därför,
herr talman, övergå till att tala om
någonting annat.

Kammarens ledamöter känner till att
jag har pläderat för ett samråd i syfte
att stabilisera löner och priser med regeringen
som initiativtagare. Herr
Sträng vill inte vara med därom, under
åberopande av tidigare tråkiga erfarenheter.
Herr Sträng medgav dock i går i
andra kammaren att man år 1943 hade
haft framgång med en sådan aktion och
att herr Sträng själv hade del i ansvaret
den gången. Då var det emellertid
krig, och det är det inte nu.

Jag förstår på sätt och vis herr
Strängs tvekan. Det är sämre med ett
samråd som urartar i allmänt gräl än
inget samråd alls. Just av den anledningen
krävs det en noggrann förberedelse.
Det fordras en teknisk utredning
i förväg, såsom riksbanksfullmäktige
begärt. Det är inte en chockverkan
vi skall ha utan en genomlysning av problemet.
Riksbanksfullmäktiges förslag
till teknisk utredning är det vettigaste
som jag såsom ekonomisk tekniker funnit
i hela denna debatt om våra inkomster.

Jag skall inte argumentera mer om
den saken nu, eftersom vi torde få anledning
återkomma till frågan. Jag skall

bara be att få hänvisa till upplysningen
på sid. 27 i nationalbudgeten, att timförtjänsterna
inom industrien i USA
under tiden 1960—1964 steg med 2,9
procent om året och konsumentpriserna
med 1,2 procent, samt vidare att
löneavtalen som slutits under år 1965
anses ligga inom ramen av en lönestegring
om 3,2 procent -— det av administrationen
godkända talet.

Får jag helt stillsamt fråga: Vad är
det som gör att lönestegringen i vårt
land måste ligga två å tre gånger så
högt som i USA likaväl som prisstegringen
gör det? Är det för att de är rikare
än vi eller är det för att de är fattigare?
Är det för att de har krig eller
är det för att vi har fred? Administrationens
anvisning accepteras där, men
det skulle den inte göra här. Finns det
något svar, herr Sträng, något allvarligt
och uppriktigt menat svar?

Herr Sträng gör också en annan utflykt
på den internationella ekonomiens
fält med vissa uttalanden om guldets
roll, vilka man i USA knappast kan känna
sig upplyftad av — till den saken
skall jag återkomma i annat sammanhang.
Det räcker i dag med att säga att
jag inte är enig med herr Sträng.

Hans excellens statsministern gjorde
i går en exposé över alla regeringens
insatser till folkets fromma. Jag dristar
mig inte att ta munnen så full, men något
må jag väl också säga om våra små
insatser i samhällsarbetet.

I fjol tog vi upp till granskning den
svenska atomenergipolitiken. Det var en
hård kamp mot regeringen då. I år bär
regeringen medgivit det berättigade i
vårt krav på omprövning av denna politik
och utlovat en utredning såsom vi
begärde i fjol. Vi är glada och tacksamma
därför och vi skall fortsätta vår
granskning av atompolitiken såsom den
nu presenteras.

Lokaliseringspolitiken'' har stötts av
samtliga partier. När det gäller effekten
av denna politik vitsordar inrikesministern
värdet av de insatser som enskilt
näringsliv, stora likaväl som små

Torsdagen den 20 januari 1960

Nr H

of,

företag, gjort och gör för att skapa sysselsättningstillfällen.
Därmed ges också
stöd åt den del av Norrland som lider
mest av arbetslöshet. Vi skall även på
detta område med konkreta förslag försöka
upphjälpa situationen i Norrland.

Den kommunala skatteutjämning som
statsministern också prisade, fick sin
slutliga och bättre utformning genom
oppositionens och några enskilda socialdemokraters
insatser därvid regeringen
tvangs att ge skatteutjämning
även åt skogs- och avfolkningskommunerna
efter svenska gränsen i Dalarna
och Värmland. Även om det blev något
dyrare än regeringens förslag var det
endast en gärd av rättvisa mot dessa
kommuners människor.

Jag vill, herr talman, sluta med mitt
praetera censeo att nationalbudgeten
bör utskottsbehandlas. Jag ber att få yrka
på remiss.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att ta upp en utrikespolitisk debatt i anslutning
till herr Åkerlunds anförande
där han inledningsvis berörde vissa
sådana problem. Jag skulle bara kort
vilja erinra om problemet Rhodesia. Det
är ju en internationell angelägenhet där
FN har fattat beslut som vi följer enligt
de givna rekommendationerna.

Herr Åkerlund berörde också det område
som kanske mest intresserar mig
och som uppkallat mig, nämligen lokaliseringspolitiken,
vilket spörsmål ett
par tidigare talare i den här debatten
också har tagit upp — herr Torsten
Andersson ställde några frågor och
ytterligare andra talare tangerade problemet.

När herr Åkerlund säger att lokaliseringspolitiken
har vunnit gehör inom
det enskilda näringslivet så vill jag
understryka att detta är en förutsättning
för lokaliseringspolitiken. Det är till
de enskilda företagarna som vi har att
vända oss. Kan vi stimulera dem i deras
lokaliseringsval så har vi därmed

Statsverkspropositionen m. m.
möjligheter att åstadkomma ett resultat.
Vi skall naturligtvis utöver detta —
och det har jag sagt många gånger tidigare
— gå längre i våra funderingar.
Det blir då fråga om statliga och kommunala
företags lokalisering, beträffande
vilka vi naturligtvis har lättare
att påverka själva lokaliseringsvalet.
Men det är ju mycket vidlyftiga frågor,
och det har ju i första hand blivit de
enskilda företagens lokalisering som
har fått den hittills mest avgörande betydelsen.

Utöver detta skulle jag vilja säga, att
när vi tar kontakt med företagen, är
det klart att vi inte bara har att rätta
oss efter deras lokaliseringsönskemål
— valet av plats ■— utan också att fundera
litet över deras önskemål i andra
avseenden. Om de säger att de stöd, de
former för bistånd som vi lämnar dem,
inte är tillräckliga eller om de begär
sådana i annan form, får vi naturligtvis
lov att fundera över det.

Därmed kommer jag snabbt över till
investeringsfondsmedlens användning.
Visserligen föreslog vi riksdagen att den
speciella form, som vi hade för investeringsfondsmedlens
användning i lokaliseringspolitiskt
syfte, skulle upphöra.
Men vi begärde inte någon ändring
i den ursprungliga status för investeringsfondsmedlens
användning som
också medgav att de skulle kunna användas
i ett högkonjunkturläge, där
kriterierna exportindustri och sysselsättningsbesvärligheter
i vissa områden
fanns. Om man kunde finna en kombination
mellan dessa två kriterier, så
kunde också investeringsfondsmedlen
användas i ett, som jag nämnde, högkonjunkturläge.

Det har då visat sig att en rad stora
industrier i Mellansverige har ansett
att förutsättningen för att de skulle vara
med om att bygga upp filialföretag
inom stödområdena skulle vara att de
får ta i anspråk investeringsfondsmedel,
dels för lokalisering och dels för
utbyggnad av sin verksamhet vid om
jag får kalla det moderföretaget. Jag

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
kan därvid nämna företag som Volvo,
ASEA, L. M. Ericsson, Scania Vabis,
Hallstahammarindustrien o. s. v. Regeringen
är då nödsakad att göra en avvägning.
Å ena sidan har vi den olägenhet
som kan ligga i att ta i anspråk
investeringsmedel i ett redan på förhand
hett område med full sysselsättning
och en kraftig expansion. Det andra
problemet är självfallet hur dessa
medel kommer att användas och vilka
resultat de ger inom det aktuella området.
Vi har därvid självfallet att ta
hänsyn till om investeringsfondsmedlen
i dessa områden skall användas till
en rationalisering av verksamheten som
kan innebära en väsentlig produktivitetsökning
utan att därför kräva mycken
ny personal. Då befrämjar det ju
hela vår ekonomi. Därefter har vi självfallet
— och det är kanske det viktigaste
i sammanhanget — att väga mellan
den eventuella olägenheten och den
lokalisering som kan komma till stånd.
Av de erfarenheter vi nu har av en aktiv
lokaliseringspolitik har det varit
utomordentligt svårt att med lokaliseringsmedel
i form av bidrag och lån få
företag till framför allt det övre Norrland
och speciellt Norrbotten. Å andra
sidan har flera stora företag kunnat
intresseras också för norrbottenlokalisering.
Nämnas kan de lokaliseringar
som L. M. Ericsson bestämt sig för i Piteå,
Scania Vabis i Luleå, Bulten, Hallstahammar
i Kalix samt ASEA:s preliminärt
angivna lokalisering i Piteå.

Det är alltså en rad betydelsefulla
lokaliseringar, som gjorts i samarbete
med utomordentligt stabila företag.
Det är också relativt omfattande lokaliseringar:
ASEA:s i Piteå kommer att
omfatta 275—300 anställda, Hallstahammars
i Kalix ungefär 200, Scania Vabis
till att börja med omkring 250 och
L. M. Ericsson i Piteå upp till ungefär
200.

Jag tror att vi alla känner en tillfredsställelse
över dessa lokaliseringsåtgärder.
Det liar på något håll sagts
att man kan befara att de stora företa -

gen här bygger upp ett slags sekunda
företag, som i ett åtstramningsläge blir
de första som kommer att slås ut. Jag
tror inte det är så, ty de stora företagen
har ju att bedöma det företagsmässiga
i sin lokalisering, och vi har
kunnat konstatera att man lägger upp
dessa filialer som integrerande delar
av den totala verksamheten. Scania Vabis
är ett utomordentligt exempel. Om
jag inte misstar mig har man för avsikt
att i Luleå bygga upp en stålpress
för att få balkar till lastbilarna — vi
har här i kammaren en sakkunnig på
detta område som kanske kan bekräfta
just det här — och där man tar utgångsmaterialet
ifrån Norrbottens järnverk,
vilket är ytterligare ett plus ur
lokaliseringspolitisk synpunkt.

Jag vill framhålla att det har varit
ett utomordentligt gott samarbete och
goda kontakter med näringslivet i fråga
om de lokaliseringsåtgärder som vidtagits
både med hjälp av de biståndsmedel
vi har för lokaliseringspolitiken
och med användning av investeringsfonderna.

Jag skulle naturligtvis härutöver kunna
berätta om alla de investeringar som
skett med i anspråktagande av investeringsfondsmedel.
Vi har t. ex. lokaliseringarna
i norra Bohuslän. Facit i
Strömstad har begärt och fått tillstånd
att bygga en industri i Tanum för 100
anställda. Vi har Arvika, två industrier,
Volvos 150 man och Bolinder-Munktell
250 man. Jag skulle kunna anföra
ytterligare några sådana exempel. Jag
tror, ärade kammarledamöter, att det
jag nu sagt kan komplettera vad som
står i statsverkspropositionen i dessa
frågor.

Det är för tidigt att dra några slutsatser
av den aktiva lokaliseringspolitiken,
eftersom den bara har pågått något
halvår, men jag tror ändå vi vågar
säga, att den har fått ett positivt mottagande.
Den har vunnit förståelse inom
näringslivet och också uppfattats av
kommuner och län, där man har det
besvärligt, som ett utomordentligt posi -

Torsdagen den 20 januari 1900

Nr 3

ti vt inslag. Mycket mer skall och kan
självfallet göras, men redan i starten
har lokaliseringspolitiken mött en förståelse,
som vi hälsar med den allra
största tillfredsställelse. Jag tror att vi
kort och gott kan säga att fjolårets utveckling
i allmänhet bekräftar nödvändigheten
av den aktiva lokaliseringspolitiken.
Urbaniseringsprocessen fortgår.
Omflyttning av människor från landsbygden
till tätorter går i lika strida
strömmar som tidigare, ja kanske något
tätare under 1965 än under tidigare år.
Omflyttningen av människor från de
norra landsdelarna ner mot de södra
har haft eu betydande omfattning också
under 1965. Även om vi avläser vissa
mera gynnsamma befolkningsstatistiska
tal i vissa län med en liten förhoppning
om att vi kanske är på väg mot en
önskvärd stabilisering, ger oss detta endast
ytterligare sporrar till aktivitet i
vår lokaliseringspolitik. Jag tror också
att vi fått bekräftelse på hur nödvändigt
det är att försöka bygga upp företag,
som har verkligt goda förutsättningar
att bestå och som ur företagsekonomiska
och allmänna synpunkter
är berättigade företag, så långt man nu
kan göra en bedömning.

Vi kan väl också dra den slutsatsen
av verksamheten, att företagens lokalisering
i huvudsak går mot de stora centralorterna
eller industriregionerna.
Där vill jag understryka, ty jag har förstått
att herr Andersson har tagit upp
det i debatten, att man nu verkligen
kan tala om regioner och inte behöver
tala så mycket om orter. Företagen kan
lokaliseras på två-tre mils avstånd från
en huvudort, om man är inom en region
där man hämtar den gemensamma
servicen — det har vi ju gett uttryck
för tidigare. Jag har bara velat understryka
att den erfarenhet vi nu har bekräftar
just detta. Men vi skall inte bortse
ifrån att nya problem anmäler sig.

Urbaniseringsprocessens fortgång betyder
ju att vi får en allt glesare landsbygd,
glesbygdsproblemen anmäler sig
med än större styrka än de kanske

Statsverkspropositionen m. m.
någonsin gjort och vi ställer alla oss
frågan: Hur går det med de människor
som blir kvar? Och nästa fråga blir då
självfallet: Vad skall vi göra för dem?
De har rätt att göra anspråk på samhällets
bistånd i lika hög grad som
andra. Vi kan säga att en del görs;
skatteutjämning är ett led i denna utveckling.
Skatteutjämningen betyder
mycket för eu rad av landsbygdskommuner,
inte minst i norr. Det ger dem
förutsättningar att klara socialvård,
undervisning och en rad andra ting
bättre än de eljest skulle kunna. Vi kan
säga alt även på kommunikationsområdet
kan eu del göras och har gjorts,
inom socialvårdsområdet likaså, men vi
kan ändå inte bortse ifrån att en rad
utav ytterligare problem anmäler sig.
Där ställer människorna i dessa bygder
sig frågan: Får vi någon hjälp och hur
kommer vi att få denna hjälp, när våra
affärer flyttar, när vi får längre avstånd
till butiker, till servicen? Hur
skall det då gå för oss?

Ja, här är det nödvändigt att vi
snabbt försöker att bilda oss en uppfattning
om vad det är som håller på att
ske. Det kan göras och bör göras utredningar
i planeringsrådens regi i de
olika länen, där man tar upp frågor om
sjukvård, provinsialläkarväsendet, om
transporterna, butikerna o. s. v. Men
inte enbart det räcker, utan frågan blir
sedan, om här visar sig uppenbara brister,
är vi då beredda att göra vad som
krävs för att tillhandahålla en rimlig
service. Och det menar jag måste bli
nästa led i det här utredningsarbetet
och de överväganden som skall ske.

Jag vill gärna framhålla att i den
lokaliseringsberedning, som är tillsatt,
har glesbygdsproblemen getts den
högsta prioritet bland de expertutredningar
som igångsatts genom denna berednings
försorg. Det är klart att en
utredning om glesbygdsproblemen som
tillkommit på centralt håll får ju mera
generell karaktär — utredarna kan
inte alltid undersöka de konkreta serviceförhållandena
inom varje kommun -

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
block, men de har möjligheter att samla
in material också ifrån de regionala
utredningar som pågår. Arbetet har anförtrotts
åt professorn i geografi med
samhällsplanering vid Umeå universitet,
professor Bylund, som leder det
fortsatta forskningsarbetet. Han har inlett
samarbete med planeringsorganen
i de fyra nordligaste länen för att diskutera
hur undersökningen skall läggas
upp. Man planerar vidare från
denna utrednings sida att knyta några
kommunalmän från glesbygdsblock till
sig för utredningsarbetet. Därmed har
jag velat meddela kammaren, att det
arbete, som man har efterfrågat i riksdagen
tidigare, är på gång dels centralt
och dels enligt våra rekommendationer
i planeringsrådet. Också där
tar man upp motsvarande arbete så
skyndsamt som möjligt. Här kan vi
komma att ställas inför frågor på det
sociala området: Vad skall vi kunna
göra? Hur skall vi kunna bistå kommunerna?
Då får vi komma med förslag
om detta.

Herr talman! Jag skall inte vidare
uppehålla mig vid det. .lag skall bara
komplettera den här bilden med att
säga att det andra som är föremål för
utredning och som har hög prioritet
är en motpol till glesbygdsproblemen,
nämligen storstadsproblemen. Vi har
tillsatt en expertgrupp för att utreda
storstaden som funktionsenhet och miljö
samt en rad andra problem Jag
skulle vilja säga att jag tror att vi bör
vara på det klara med att från storstadsregionerna
anmäler man nu lokaliseringsproblem,
inte minst från Stockholm,
där en rad industrier flyttat ut.
Det är möjligt att vi får försöka finna
en nyans i diskussionen och diskutera
vad som händer med administration,
kommersiella institutioner o. s. v.
o. s. v.

Men för att nu komma till det problem
som herr Torsten Andersson tog
upp skulle jag direkt vilja knyta an till
mitt tidigare resonemang. Hur skall en
bygd, som nu ligger utanför stödområ -

det, kunna komma in i stödområdet, bli
delaktig av stödområdets förmåner, om
jag får uttrycka det så? Detta är en stor
och väsentlig fråga som det finns anledning
att redan nu börja fundera över.
Vi kan säga att detta tillhör övervägandena
kring den försöksverksamhet som
nu pågår och om vad som skall ske efter
den, men jag håller med herr Torsten
Andersson om att vi redan nu ställs
inför problem i bygder utanför stödområdet.
Vi har redan uppvaktats från
städer i södra Sverige, där det finns
betydande problem. Statliga företag och
institutioner flyttas, och det sker en betydande
befolkningsminskning. Från
dessa orters sida ifrågasättes om det
inte är riktigt att de skall få del av lokaliseringsbistånd,
och jag har för min
del sagt att i princip är detta riktigt.

Herr Torsten Andersson liar berört
Borås-trakten, där textilindustrierna
haft svårigheter. Jag skulle vilja säga att
detta är ett strukturproblem. Vi har
haft strukturproblem, vi har sådana och
vi kommer att ha dem också i framtiden.
Vi är medvetna om att det måste
ske omställningar i skilda näringsgrenar.
Jag har tidigare i denna kammare
givit uttryck för uppfattningen att det
är nödvändigt att vi kommer före i tiden
med utredningar om skilda strukturproblem
inom näringslivet, helst i
så god tid att vi, när problemen blir
akuta kan möta dem med en aktiv näringspolitik.
Därför skulle jag vilja säga
som svar på den fråga herr Torsten
Andersson ställde, att jag tror att det
är nödvändigt att man i planeringsråden
tar upp de här frågorna, gör utredningar
om särskilda områdens problem
inom länen, särskilda näringsgrenars
speciella problem, utvecklingstendenser
o. s. v. Kommer man till resultatet
att det sker en naturlig rationalisering
inom ett verksamhetsområde,
där man kan förvänta sig nedläggande
av företag och friställning av arbetskraft,
så har man anledning att åberopa
dessa omständigheter som skäl för en
framställan om ett eventuellt lokali se -

Torsdagen den 20 januari 1966

Nr 3

ringsbistånd. Inträffar det någonting
katastrofalt — jag tänker då närmast
på ett sådant fall som Oskarshamn —
så kan man, för att tala med arbetsmarknadsgeneralen,
förklara orten för
»öppen stad», om uttrycket tillätes,
d. v. s. en ort där de lokaliseringspolitiska
insatserna omedelbart skall
kunna sättas in. Jag tror alltså att här
har planeringsråden i första hand en
utomordentligt stor uppgift, .lag skulle
viljå vidga perspektivet genom att säga
att detta är ett allmänt strukturpolitiskt
problem, där vi inte får begränsa
vår diskussion till vad som är lokaliseringspolitik
och arbetsmarknadspolitik
och på så sätt skilja dem från
varandra. Vi skall i stället säga att
båda dessa områden ingår som del i
våra överväganden om en aktiv näringspolitik.
Genom den frågeställning
som herr Torsten Andersson tagit upp
tangerar vi den aktiva, långsiktiga näringspolitiken,
som vi får tillgripa på
det sätt som jag har talat om, både lokalt
och centralt. Man kan också tänka
sig att centralt ta upp överväganden
med enskilda näringsgrenar. Det har
skett i planeringsråden efter överenskommelse
med näringslivet, t. ex. i den
utredning som gäller skogsindustrien.

Till de mer direkta frågor som herr
Torsten Andersson ytterligare ställt hör
problemet om lokaliseringsmedlens användning,
och framför allt vilka belopp
som skall stå till förfogande för denna
verksamhet. Då skulle jag vilja erinra
om att riksdagen beslutade att 800 miljoner
kronor skulle vara den totala ramen
för en femårsperiod. Utslaget på
fem år är det då 100 miljoner som lån
och 60 miljoner i form av bidrag som
får utgå årligen. Arbetsmarknadsstyrelsen
har i sina petita gjort en framställan,
i vilken sägs att enligt styrelsens
uppfattning torde 160 miljoner
kronor per år ej räcka till för de närmaste
två åren om alla realistiska önskemål
om lokaliseringsstöd skall kunna
bli tillgodosedda.

Hur skall vi då gå till väga? Skall vi

Statsverkspropositionen m. in.
begära en vidgning av den totala ramen
på 800 miljoner kronor som riksdagen
beslutade om i fjol, eller skall vi begära
ett tillägg för 1965/66 och eventuellt
ytterligare tillägg för 1966/67? Ingen
kan i dag säga hur mycket pengar vi
bär behov av 1965/66 eller 1966/67.
Tillströmningen av ansökningar är naturligtvis
avgörande för medelsbehovet.
Man kan få en viss ledning av den faktiska
förbrukningen under de sex å sju
månader som verksamheten har pågått.
Förbrukningen per månad ligger vid
omkring 6 miljoner kronor i bidrag och
omkring 10 miljoner kronor i form av
lån. Detta är ungefärligen den takt vi
orkar med i länsorganen, i arbetsmarknadsstyrelsen
och i Kungl. Maj :ts kansli
att ta emot ansökningar, överväga dem,
utreda dem ytterligare om det behövs,
förhandla med företag och fatta beslut
samt verkställa besluten. Om detta skulle
vara den ungefärliga takt som vi kan
hålla under de första åren, då ligger
det snubblande nära att säga: Låt oss
höja ramen för bidrag och lån till ungefär
den här omfattningen. Skulle det
bli mer, låt oss då öka beloppet, låt oss
inte låsa oss för någon fast ram. Därför
begär vi i vårt förslag att få ett bemyndigande
att — utan att låsa fast oss vid
en exakt ram för bidrag och lån — gå
utöver de 160 miljonerna, för att ta den
totala siffran, och anpassa oss till vad
som kan komma att bli nödvändigt. Jag
tror att vi då kommer att hålla oss i
runt tal kring 200 miljoner kronor under
innevarande budgetår. Ur alla synpunkter
skulle detta vara det mest tillfredsställande.
Någon kan säga: Höj till
160—180 miljoner eller höj till 200 miljoner.
Men ingen av oss kan säga om
det är 180 eller 200 miljoner som är det
riktiga. Vi måste ha en viss rörelsefrihet.

Vi har i vår skrivning mycket starkt
understrukit nödvändigheten av en noggrann
och hårdför granskning. Företagen
måste vara berättigade ur företagsekonomisk
synpunkt, möjligheter att förhandla
om bidragens storlek måste ock -

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.

så finnas, o. s. v. Låt oss fortsätta den
verksamhet som igångsatts och som vi
alltså har viss erfarenhet av, och låt
oss bevilja medel i ungefärligen den
takt och den omfattning verksamheten
haft under de senaste månaderna.

Jag skulle till detta bara vilja lägga
en sak. Sedan man fattat beslut kommer
ju inte företagen omedelbart och säger
att de behöver pengar. En del av lokaliseringsprojekten
är mycket omfattande
och kommer kanske inte i gång förrän
nästa budgetår. Utbetalningarna görs
alltså inte förrän relativt långt fram i
tiden. Vi har gjort försök till beräkningar
som visar att om man under det här
budgetåret beslutar projekt för i runt
tal 200 miljoner så kommer kanske utbetalningarna
att stanna vid 110 miljoner.
Under sådana förhållanden är det
klart att vi måste ha riksdagens tillstånd
att nästa år göra de utbetalningar
som inte kommit till stånd under det
här budgetåret. Vi vill naturligtvis inte
bli av med pengarna — man får inte
säga att 260 miljoner skall förbrukas under
detta år, sker inte det försvinner
pengarna. Självfallet ligger detta i linje
med att vi betraktar de 800 miljonerna
som den ram inom vilken vi till att börja
med skall arbeta.

Jag har därmed, herr talman, försökt
besvara de frågor, som herr Torsten Andersson
tagit upp, och i anslutning till
det göra några reflexioner. lag ber att
få stanna vid det.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till inrikesministern för hans
vänlighet att ta upp dessa problem till
belysning — jag kanske till och med
kan utsträcka min tacksamhet så långt
att jag säger, att jag är till freds med
beskedet.

Att jag ställde frågan om medelstilldelningen
beror helt enkelt på att man
möjligen i sina sämre stunder kunde
befara att regeringen skulle använda

möjligheten — när någon medelsram
inte var fastställd — att strama åt verksamheten
och sålunda beskära möjligheterna
till en fortsättning. Jag tror att
inrikesministerns besked på den punkten
är tillfredsställande. Han har tydligen
den inställningen att verksamheten
skall fortgå i samma omfattning som
hittills; man avser inte att komma till
något slags stopp utan vill söka få en
smidig övergång från budgetår till budgetår.
Pengarna skall komma till •användning
när de behövs, och i sista
omgången tänker man begära de ytterligare
anslag som kan komma i fråga.

Jag har ingenting att invända mot inrikesministerns
resonemang om investeringsmedlen.
Bland allmänheten finns
som bekant den uppfattningen att regeringen
har varit alltför generös när det
gäller investeringsfondsmedlens användning
på företagens huvudort men
nöjt sig med en liten dusör åt den
lokaliseringsort som varit aktuell. Ingen
invändning kan göras mot inrikesministerns
resonemang, när han säger
att förutsättningen för sådana mera betydande
investeringar på företagens huvudort
är att man kan rationalisera produktionsprocessen
och utvinna mer utan
att behöva ta ytterligare arbetskraft i
anspråk. Den förklaringen måste, som
jag ser det, vara helt till fyllest.

Det finns anledning att uttrycka speciell
tillfredsställelse när det gäller
vad som sker med dessa pengar framför
allt i Norrland. Den fortgående avfolkningen
där uppe bär ju hela tiden
varit ett mycket stort bekymmer. Vi
har haft att välja mellan de tre medel
som arbetsmarknadspolitiken förfogar
över — alltså omflyttning, nylokalisering
och utvidgning av befintlig verksamhet
samt beredskapsarbeten — och
det är att hälsa med mycket stor tillfredsställelse
om man i allt större utsträckning
kan utnyttja den verkligt
praktiska och avgörande åtgärden, nämligen
nylokalisering.

Jag vill gärna instämma i inrikesministerns
resonemang om möjligheterna

Torsdagen den 20 januari 1900

Nr 3

att kunna utvidga lokaliseringsverksamheten
till speciella områden som kan
ha råkat i svårigheter.

Min fråga var helt föranledd av den
förändring som äger rum i min egen
hembygd, i Borås-området, där textilindustrien
— både textilgrenen och
konfektionsgrenen — har betydande
svårigheter att kämpa med. Det tar sig
uttryck i nedläggning av företag — det
har skett i åtskilliga fall — det tar sig
uttryck i en nedskärning av antalet anställda
och därmed en minskning av
produktionen i företagen, och det tar sig
uttryck i en utflyttning av företag till
utlandet, där omkostnadspålägget kan
beräknas vara mindre. Särskilt det sista
är naturligtvis på längre sikt mycket
betänkligt, därför att man därigenom
berövar den egna bygden sysselsättningsmöjligheter.
Det kan möjligen sägas
vara ett gott inslag inom det internationella
samarbetets ram, men man
kan inte blunda för de konsekvenser
det kan få på hemmamarknaden.

Det var angeläget att genom ett verkligt
auktoritativt uttalande få fastslaget
att det är länsråden som på denna
punkt i första hand skall vara den aktiva
parten. Det har varit värdefullt att
det har påpekats att det är där initiativen
skall tagas och att det är där som
det förberedande arbetet skall utföras;
utredningsarbetet skall sedan följas upp
centralt.

När lokaliseringsutredningen på sin
tid fastställde det område som utgör
det norra stödområdet föregicks det av
betydande utredningar om områdets
allmänna status, ekonomiskt, befolkningsmässigt,
företagsmässigt och på
annat sätt. Det är alldeles uppenbart
att om man kunde fullfölja det arbetet
landet över och ständigt hålla denna
allmänna status levande vore det mycket
värdefullt. Det skulle då vara möjligt
att kunna konstatera, när det visar
sig erforderligt, att nu är tiden inne då
vi måste sätta in åtgärder.

Jag dristade mig i går att säga att den
punktverksamhet i hela landet som det

Statsverkspropositionen in. in.
fattade lokaliseringsbeslutet innebär tyvärr
lider av den bristen att den i de
flesta fall kommer för sent. Man skall
sålunda först konstatera en situation
då det är lämpligt att sätta in åtgärderna;
det kan gälla sådana katastroffall
som inrikesministern här har nämnt —
i Oskarshamn — men det kan också gälla
smärre saker som på längre sikt kan
verka nedbrytande. Då finns det anledning
befara att dessa åtgärder kommer
för sent. En på förhand klokt planlagd
utredningsverksamhet som syftar till
att ständigt hålla det allmänna läget levande
för sig i en bygd tror jag är att
föredraga.

Inrikesministerns meddelande om att
man inom det centrala beredningsorganet
har tagit upp glesbygdens speciella
problem var mycket glädjande. Uppenbart
är emellertid att man samtidigt
måste beakta storstadens speciella problem.

För en gammal inbiten lokaliserare
som jag är det inte utan att man känner
en viss ilning när man erfar att
lokaliseringsproblemen börjar bli aktuella
också i storstaden. Vi trodde väl
aldrig i början att så skulle bli fallet.
Men det gör ju inte problemet mindre,
utan tvärtom. Det förhållandet kommer
att komplicera hela problemställningen,
och det betyder att man måste ha en
riksomfattande syn på dessa frågor,
kunna väga problemen såväl från glesbygdens
som från storstadens synpunkt,
om man skall kunna åstadkomma den
rättvisa som måste vara en angelägen
sak i denna verksamhet.

Herr MAGNUSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingen anledning
att ta upp någon debatt med inrikesministern.
Jag tror vi är överens
om att den statliga lokaliseringspolitiken
är nödvändig. Det har också visat
sig att företagarna har varit mycket
lyhörda för denna form av verksamhet
som staten bedriver.

Jag vet att det utanför stödområdet

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
finns en hel rad platser som är i lika
stort behov av stöd som många platser
inom stödområdet. Emellertid beslutade
riksdagen här enhälligt om att stöd
skulle utgå till vissa orter, inom det
s. k. norra lokaliseringsområdet, och
helt naturligt satte ju befolkningen och
kommunalmännen där stor tilltro till
detta stöd. Kommunerna planerade för
en utbyggnad av industriområdena, man
planerade för att ta emot en ökad befolkning
och att ge sysselsättning åt dem
som var utan arbete inom området.
Verksamheten påbörjades, men för de
orter, för vilka det sedan blev aktuellt
att de skulle utgå ur stödområdet,
blev det en kalldusch när lokaliseringsverksamheten
på arbetsmarknadsstyrelsens
förslag skulle avbrytas.

Vi har under denna debatt fått löfte
om att verksamheten skall fortsätta och
därför har vi ingenting att erinra emot
att den avbrytes, om det skulle visa sig
att det verkligen blivit en effektiv framgång
med lokaliseringsarbetet, att industriens
möjligheter att expandera har
ökat och att det finns stora utsikter för
ett stabilt läge på arbetsmarknaden och
ett differentierat näringsliv som gör det
möjligt för dessa orter att leva vidare
och utvecklas. Då har vi nått målet, och
då finns det ingen anledning för stödområdena
att begära mera hjälp genom
den statliga lokaliseringen. Utvecklingen
kommer att gå vidare, och syftet
med lokaliseringspolitiken är nådd.

Vi är överens om detta, och vi är
överens om att glesbygderna också på
annat sätt skall få den service som de
behöver, i fråga om landsvägar och
järnvägar. Det är min förhoppning att
dessa inte på något sätt skall eftersättas,
utan att människorna skall få samma
möjligheter inom glesbygdsområdena
som inom de mera tätbebyggda områdena.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:
Herr talman! Eftersom inrikesministern
omnämnde det företag, där jag är

sysselsatt, och indirekt även mig,
kanske jag har anledning att säga några
ord.

Jag skall inte ta upp någon principdiskussion
om eventuell användning av
investeringsfondsmedlen i fortsättningen
— det kanske skulle vara för långt
att diskutera det i detta sammanhang.
Jag har full förståelse för den utomordentligt
svåra avvägning som det måste
innebära för regeringen vid dess ställningstaganden.

När det emellertid har sagts, att det
eventuellt skulle vara tal om något slags
sekunda företag som företagen startar
i Norrland, har jag anledning att instämma
helt i vad inrikesministern säger.
Jag kan i första hand tala med
stöd av erfarenhet från mitt eget företag.
Vad vi avser att tillverka i Luleå
är sådant som vi tidigare importerat
från England, och enligt planerna kommer
tillverkningen att ske i samarbete
med Norrbottens järnverk. Det är sannerligen
ingen sekundaföreteelse. Det
är ett ytterst seriöst företag det är tal
om. Det är —• hos oss liksom hos de
övriga namngivna företagen — helt integrerat
med moderföretaget. Jag kan
försäkra att inga av dessa — jag känner
samtliga företag väl —• förlägger
en verksamhet någonstans utan att man
har gjort mycket noggranna kalkyler
och avvägningar så att man vet att man
verkligen har möjlighet att fortsättningsvis
bedriva verksamhet. Det finns
tvärtom anledning anta att verksamheten
i många fall i fortsättningen kommer
att öka ytterligare.

Den väg som man kanske annars ville
gå — jag vill gärna tillägga det — inom
näringslivet numera är att utnyttja specialföretag.
Det är en fördel om vi kan
finna ett företag som kan förädla vissa
delar. Tyvärr finns inte denna finmekaniska
tradition i Norrland. Den existerar
dessvärre inte. Vi har letat förgäves.
Jag vet många andra företag
som också gjort det. Vi har absolut
ingenting emot att anlita bearbetande
företag i anslutning till materialleveran -

Torsdagen den

törer. Vi kanske kan på lång sikt komma
därhän, men det är en lång och besvärlig
process, och det lär inte vara
så liitt att påverka den i rätt riktning
ens med statliga medel.

Hela denna process — alltså utläggning
av arbetsuppgifter till underleverantörer
ingår i den rationaliseringsoch
effektiviseringsprocess som är nödvändig,
inte minst för svensk exportindustri
om den skall klara sig i fortsättningen.
Jag återkommer till detta i
ett senare anförande.

Får jag bara tillägga en sak. Det måste
vara svårt att avväga insatserna i lokaliseringspolitiken.
Låt oss ta det fall
som inrikesministern nämnde — Oskarshamn
— ett katastroffall där statsmakterna
ryckte in. Jag besökte Oskarshamn
för ett par månader sedan och
fann till min häpnad att ett av de större
företagen där, som sedan många år
mycket intimt samarbetar med vårt
eget, gjort en framställning hos länsarbetsnämnden
att få importera 600 utlänningar,
ty det finns inte arbetskraft
att få. Man har utnyttjat all tänkbar
tillgänglig arbetskraft inom hela den
reseräjong som där existerar.

Jag vill nämna detta som ett exempel
på hur svårt det är att göra avvägningen
på rätt sätt. Det är utomordentligt
lätt att kritisera efteråt, men man
får vara försiktig och inte sätta in för
stora åtgärder och därmed skapa ett
nytt problem.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Den framlagda budgeten
syftar ju inte enbart till att täcka
statens driftutgifter under det kommande
året och de investeringar som
måste ske i samhället, utan man vill
även genom budgetförslaget på sikt
skapa balans i utrikeshandeln. Man vill
säkra en hög framstegstakt i vår ekonomi.

Den nyligen publicerade långtidsutredningen
har ju ställt vissa prognoser

20 januari 1966 Nr 3 33

Statsverkspropositionen m. m.
för framtiden, och det är närmast dem
jag tänkte uppehålla mig vid. Många
kanske tycker att vi skulle ha nog av
dagens problematik och inte så mycket
fördjupa oss i framtiden. Men jag tror
att det är nödvändigt för alla som har
med samhällets utveckling att göra att
vi ser oss för, så att vi inte gör felsteg
och investeringar, som kanske i stället
borde sättas in på andra områden och
där kunna tjäna samhället bättre.

Hur ter sig då utvecklingen för de
närmaste fem, sex åren? Långtidsutredningen
räknar med att bruttonationalprodukten
kommer att öka med 4,2 procent
årligen. Det är en lägre takt än
under de senaste fem åren då ökningstakten
varit ungefär 5 procent. Vi har
vissa ledningar också beträffande befolkningsökningen.
Vi vet att rikets befolkning
kommer att öka med i runt tal
370 000 personer fram till 1970. Men
det är inte bara folkökningen som sådan
som här intresserar, utan också
ålderssammansättningen. Vi vet att antalet
personer i åldrarna över 65 år
kommer att öka med ungefär 150 000
och åldersgruppen 20—30 år med ungefär
200 000. Det är en viktig faktor,
eftersom dessa kommer upp i familjebildande
åldrar och ställer krav på bostäder
och mycket annat. Vi kan även
utläsa att födelsetalet kommer att stiga.
Ändringen av befolkningssituationen
kommer med andra ord att bli sådan,
att antalet människor i icke producerande
åldrar, alltså under 16 år och
över 65 år, kommer att relativt sett öka,
medan antalet i de produktiva åldrarna
i stort sett blir oförändrat.

Av ökningen av vår bruttonationalprodukt
med 4,2 procent räknar långtidsutredningen
med att 0,2 procent
går åt för att på sikt åstadkomma balans
i utrikeshandeln. Vi måste också
räkna med att den ökade u-lijälpen
kommer att ställa större krav på vår
utrikesbalans. Ger vi bidrag till våra
behövande bröder utomlands, innebär

3 Första kammarens protokoll 1966. Nr 3

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
det en belastning av vår bytesbalans.
Detta bör inte hindra oss att fortsätta
med hjälpen, men vi bör ha i tankarna
att den har en sådan effekt.

Vi får alltså en årlig ökning av nationalprodukten
med ungefär 4 procent
att röra oss med. Hur skall den då fördelas
mellan investeringar och konsumtion? Vi

vet att det finns olika slag av konsumtion:
offentlig och enskild. Långtidsutredningen
har kommit fram till
att det var de omfattande industriinvesteringarna
i början på 1960-talet
som givit oss den starka tillväxten i
vår nationalprodukt under de senaste
fem år. Bristen på arbetskraft kommer
också att pressa företagen att rationalisera
sin verksamhet, eftersom det är
angeläget att arbetskraften tillvaratas
på ett riktigt sätt. Vidare behövs industriinvesteringarna
inte enbart för att vi
skall kunna hålla en hög tillväxttakt,
utan också för att vi på sikt skall få
bättre balans i vår utrikeshandel.

Vad beträffar investeringarna inom
en annan viktig sektor, nämligen bostäderna,
sade jag tidigare att befolkningssituationen
kommer att medföra en
ökad familjebildning på 1970-talet.
Det innebär att vi kommer att ställas
inför större krav på bostadsbyggande
än vi ställs inför i dag. Vi måste också
räkna med att många bostäder så att säga
går ut ur användningen på grund av
att tätorter saneras, att kontoriseringen
går hårt fram, särskilt i de större städerna,
och att bostäder i glesbygderna
inte kan användas när människorna söker
sig till tätorterna. Långtidsutredningen
har räknat med ett bortfall på
bostadssektorn av 20 000 lägenheter om
året. Därför är det nödvändigt att vi får
ett nettotillskott på åtminstone 70 000—
75 000 lägenheter om vi skall klara vår
bostadsförsörjning.

Anspråken kommer att bli mycket
större än våra tillgångar, men det är
ju ingenting nytt att så sker. Detta
kommer dock att försvåra avvägningen.

Här har talats om att vägväsendet behöver
mera pengar, försvaret har sina
krav, liksom sjukvården, hälsovården,
industrien o. s. v. Här blir det verkligen
fråga om var vi skall satsa investeringsmedlen
för att få det bästa utfallet. Här
måste riksdagen bestämma avvägningen
mellan olika önskemål. Jag tror därför
det är riktigt att satsa på industrien,
såsom regeringen har gjort, inte bara
för att klara balansen i vår utrikeshandel,
utan också för att säkra den fortsatta
tillväxten. Med tanke på folkomflyttningen
och strukturomvandlingen
är det lika nödvändigt att vi upprätthåller
en hög bostadsproduktion.

Vad så beträffar näringslivets omgestaltning
uttalar långtidsutredningen
att den nuvarande utvecklingen inom
jordbruket och skogsbruket kommer att
fortsätta, så att vi får färre sysselsatta
i skogen och i jordbruket. För närvarande
är ungefär 70 000 människor yrkesverksamma
i det svenska skogsbruket,
men långtidsutredningen räknar
med att antalet år 1980 skall bli 35 000,
alltså hälften av det nuvarande antalet.
Inom jordbruket uppgår antalet yrkesverksamma
i dag till 265 000, men man
räknar med att antalet år 1970 kommer
att ha minskat till 195 000, alltså med
70 000. Går vi fram till år 1980, minskas
antalet yrkesverksamma inom det
svenska jordbruket ända ner till 80 000.

Denna utveckling kommer att i vissa
fall tillföra oss en del arbetskraft, men
vi får komma ihåg att en hel del
av dem som är verksamma framför allt
inom jordbruket befinner sig i sådana
åldrar, att det blir en stor naturlig avgång.
Minskningen inom jordbruket
och skogsbruket leder alltså inte automatiskt
till en nettoökning av arbetskraften
på andra områden, särskilt
som många befinner sig i så hög ålder
att de inte med fördel kan omskolas.

Vidare kommer den offentliga sektorn
att ställa stora anspråk på arbetskraft.
Jag tänker framför allt på skolväsendet
och sjukvården. Man har räk -

Torsdagen den 20 januari 1900

Nr 3

:i.r)

nät med att enbart den offentliga sektorn
kommer att behöva 90 000 fler personer
fram till 1970.

Om vi sedan går över till konsumtionssidan,
finner vi att befolkningens
sammansättning kommer att medföra
en hel del ändringar. Vi får fler folkpensionärer
och fler ATP-pensionärer.
Vi har gjort utfästelser om att folkpensionärerna
genom en automatik
skall få ett standardtillägg på 3,5 å 4
procent varje år, och de som uppbär
ATP-pension kommer att få en inkomstförbättring
på ungefär 4,5 procent årligen.
Tillsammans med folkpensionen
blir det ungefär 7 procent, som varje
pensionär skall få i ökning enligt de
utfästelser som samhället har gjort.

Nu kan det sägas att samhället får
tillbaka en del av de ökade pensionerna
i form av skatt. Vi vet inte hur mycket
det kan bli, men det blir i varje
fall inga höga tal. En del av dessa pensionärer
som har levt under knappa villkor
kommer att öka sparandet — våra
folkpensionärer är inte bortskämda
med att få hantera pengar.

Å andra sidan kommer det att resas
ökade krav också från den del av befolkningen
som utgörs av barn och studerande
och som kommer att öka i
omfattning med ungefär 10 procent under
dessa år. Det kommer att ställas
ökade anspråk på studiehjälp, barnbidrag
och anordningar för barntillsyn.

Kort sagt kommer de som befinner
sig i produktiv ålder att få bära större
utgifter för unga och gamla, och det
blir mindre utrymme för den privata
konsumtionen. Har man gjort dessa utfästelser
och har man att räkna med
dessa befolkningsförändringar, kommer
man inte förbi den saken.

Nu kan det sägas att vi får importera
arbetskraft. Det innebär långtidsutredningens
prognoser att vi skall göra, men
även den möjligheten är begränsad.
.lag kan nämna bristen på bostäder.
Dessa människor är inte heller yrkesutbildade,
och vi får dem inte så att
säga till skänks utan måste vara bered -

Statsverkspropositionen m. m.
da på att ta emot deras familjemedlemmar
och ge dem omskolning och mycket
annat. .lag tror därför att det är
nödvändigt att vi — som regeringen
nu har föreslagit — får satsa på arbetsmarknadspolitiken
och tillgodose kraven
på omflyttning och omskolning så
att vi kan tillvarata den befolkningsreserv
vi har till våra knappa arbetskraftstillgångar.

Likaså är det önskvärt, om antalet
människor i de produktiva åldrarna
minskar, att de människor som blir
kvar får en ordentlig utbildning. Jag
anser därför att en satsning på det
svenska undervisningsväsendet bör
kunna ge en riklig utdelning. Vi får
alltså inte när det gäller denna växande
sektor säga, att vi har satsat för
mycket på detta ändamål. Jag anser att
de är nödvändigt att ge vår arbetskraft
all möjlig chans genom att öka yrkesskickligheten
och mycket annat.

Men denna beskrivning gäller landet
i sin helhet och stämmer inte när det
gäller alla områden. Vi är klart medvetna
om att den utveckling, som nu
framskymtar i långtidsutredningen,
kommer att drabba Norrland och speciellt
övre Norrland mycket kraftigare.
Vi vet att vi där har de flesta skogsarbetarna
och att det där finns fler
småbruk än som motsvarar medeltalet
för hela landet. Å andra sidan är också
befolkningssammansättningen i övre
Norrland sådan, att antalet människor
som kommer upp i de förvärvsarbetande
åldrarna ökar — bara norra delen
av Västerbotten utgör här ett undantag
för vad som gäller för riket i övrigt.
Där får man alltså inte något nytillskott,
utan där sker det en minskning
av antalet människor i de produktiva
åldrarna, alltså de människor som uppnått
16-årsåldern och kommer ut på
arbetsmarknaden. Vi bör därför särskilt
uppmärksamma detta förhållande.

Inrikesministern har varit inne på
lokaliseringen inom det norra stödområdet,
och vi ser här av de petita, som
föreligger, att politiken har gett litet

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
olika utslag. Jag tror inte att vi skall
dra alltför vittgående slutsatser av detta,
men vi finner att det är Västerbotten
och Värmland som fått det mesta.
Vi låg kanske bra till i startgroparna
— det är ju bara ett halvt år som vi
haft möjlighet att pröva lokaliseringspolitiken
— men så mycket kan väl i
alla fall sägas, att det vi upplevt även
i Norrbotten är ett riktigt sätt att så
att säga utnyttja den arbetskraft, som
finns där, och att tillgodose kravet på
service, bostäder o. s. v. i dessa delar
av landet. Om man inte vidtagit dessa
åtgärder, skulle folk där uppifrån ha
fått stå i bostadskö någonstans i Mellansverige
och vi skulle där uppe inte
ha kunnat utnyttja våra förutvarande
tillgångar.

Vad som skedde när investeringsfonderna
togs i anspråk har betytt åtskilligt
för Norrbotten — något som här
har berörts av inrikesministern. Jag
ger finansministern och även inrikesministern
en eloge för att de i nuvarande
konjunkturläge har kunnat gå med
på att avsätta dessa pengar. Vi har fått
ungefär 900 fler anställda i Norrbotten
genom de åtgärder, som har vidtagits
i samband med att medel ställts till förfogande
från investeringsfonderna.

Det är emellertid också en annan
viktig sektor som vi speciellt i Norrbotten
har, och det är den statliga sektorn.
Vi har där statliga företag som
ASSI, LKAB och NJA. Dessa industrier
har i runt tal 12 000 anställda. En annan
viktig statlig arbetsgivare är också
domänverket.

Jag begärde av riksdagens upplysningstjänst
i höstas en prognos över hur
utvecklingen skulle bli inom dessa företag.
Denna undersökning gav vid
handen att vi i Norrbotten år 1960 —
det gällde inte enbart industrierna, utan
också hela förvaltningsapparaten och
försvaret, järnvägarna, televerket och
vattenfallsstyrelsen o. s. v. — hade
38 720 anställda inom den statliga sektorn.
År 1965, alltså fem år senare, var
antalet anställda 33 633. Vi har alltså

haft en minskning på dessa fem år med
drygt 5 000, eller 13,1 procent, alltså
ungefär 1 000 färre varje år. Detta
kanske ger en anvisning om det problem
som vi haft på arbetsmarknaden
i Norrbotten under de senaste åren, beroende
på att den statliga företagssektorn
har minskat.

Om vi tänker på vad som kan komma
att ske under de närmaste åren, så vet
vi att det finns en del prognoser. Domänverket
t. ex., som har 4 500 anställda
i Norrbotten, kommer år 1974,
d. v. s. om knappt 10 år, att minska antalet
anställda till 1 360, vilket innebär
en bortrationalisering av drygt 3 000
anställda i Norrbotten. Jag tror att samma
tendens finns inom vattenfallsverket;
rationaliseringen och byggande av
atomkraftanläggningar i södra Sverige
ger ett utslag i samma riktning. LKAB
har räknat med i stort sett oförändrade
anställningsförhållanden. Men för några
dagar sedan läste jag att exempelvis i
Kiruna kommer en inskränkning med
500 man att ske inom de närmaste
åren.

Detta gör att vi verkligen blir oroliga
i Norrbotten och anser att allt inte får
överlämnas åt lokaliseringspolitiken
och åt investeringsfonderna. Vi ställer
kravet att Scania-Vabis, Kullager och
alla andra företag i detta land när de
gör rationaliseringar också tar hand
om arbetskraften. Det är liksom en hederskodex.
Vi har då också rätt att
ställa samma krav på de statliga företagen.
Om domänverket måste göra inskränkningar,
som är nödvändiga och
ekonomiskt fördelaktiga, är det också
samhällets skyldighet att ta hand om
den överblivna arbetskraften. Vi kan
inte överlämna åt lokaliseringspolitiken
och det enskilda näringslivet att
klara detta.

Situationen inom den norrbottniska
arbetsmarknaden är sådan, tror jag, att
det finns utrymme även för en tillväxt.
Då har framför allt en arbetskraftsreserv
inte medtagits i beräkningarna, och
det är kvinnorna. Det är inte många

Torsdagen den 20 januari 1900

Nr :i

:$7

kvinnor i Norrbotten som över huvud
taget anmäler sig som arbetssökande,
ty de vet att det inte finns arbetstillfällen
på den lokala orten. Blir det något
sådant kommer det också anmälningar.
Som exempel kan nämnas att
Epa öppnade ett varuhus i Luleå —
jag tror det var i fjol våras — och ett
000-tal kvinnor sökte då till 100 lediga
tjänster. Det ger en anvisning om vilken
arbetskraftsreserv som finns. Den
är lokalt bunden — det är fruar till
järnverksarbetare o. s. v., som inte kan
flytta från orten. Därför är det nödvändigt
att samhället, när vi får knappt
om arbetskraft, ser till att den kvinnliga
arbetskraft som är lokalt bunden
utnyttjas, och framför allt att den arbetskraft
utnyttjas som har friställts på
grund av rationaliseringar. Det gäller
också att inom den statliga sektorn
åstadkomma en planering, som syftar
till att ta vara på dem som av olika anledningar
blir friställda.

För att sammanfatta det hela tror jag
det är nödvändigt, inte bara för Norrland
utan för hela landet, att utvecklingen
blir sådan när det gäller näringslivet
och lokaliseringen, att man verkligen
kan tillvarata de arbetskraftsreserver
som finns i övre Norrland, utnyttja
dem för hela folkhushållet och på så
sätt ge bidrag till ett samhälle, där vi
väntar en tillväxt. Detta sker inte utan
uppoffringar, utan samhället måste här
på olika sätt ge sin medverkan, inte
minst när det gäller en aktiv arbetsmarknadspolitik.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag vill i denna remissdebatt
närmast säga några ord i den
jordbrukspolitiska debatten.

Alla vet ju att vi här står inför ett
betydelsefullt skeende. Den tid för vilken
de jordbrukspolitiska riktlinjerna
är fastlagda närmar sig av allt att
döma sitt slut. Den sittande jordbruksutredningen
arbetar i ett hektiskt slutskede,
och riksdagen ställs inom en nä -

Statsverkspropositionen m. m.
ra framtid inför viktiga avgöranden visavi
den framtida jordbrukspolitiken.

Låt mig sä här på tröskeln till ett nytt
skede i jordbrukspolitiken anföra som
sannolikt, att det också i fortsättningen
behövs ett skydd för näringen som sådan,
inte därför att det svenska jordbruket
är underlägset jordbruket i andra
med oss jämförbara länder i konkurrenshänseende,
utan främst på
grund av de särbetingelser som är förknippade
med jordbruks- och livsmedelsproduktion
över huvud taget liksom
av den instabila världsmarknad,
om man nu kan kalla det världsmarknad,
som möter oss i trots att man har
stabila och relativt höga priser inom
flertalet länder. Till detta kan läggas
den relativt höga kostnadsnivå beträffande
varor och tjänster, som vi har i
vårt land.

Det har sagts, att den nuvarande jordbrukspolitiken
har formats i skuggan
av krig, avspärrning och livsmedelsbrist.
Den skulle av den anledningen
ha formats mer ambitiöst än vad dagens
situation kräver. Den skulle därtill
ha gett sina utövare en prioriterad
ställning — översatt på ren svenska innebärande
att svenska folket i dag tyngs
av obefogat höga livsmedelskostnader,
vilket också sagts vid åtskilliga tillfällen.

När man i dag på skilda håll gör bokslut
över den förda jordbrukspolitiken
kan jag inte underlåta att erinra om, att
under de senaste 25 åren har den fungerat
ungefär på så sätt att omkring halva
den tiden har den svenska livsmedelsprisnivån
legat lägre än den annars
skulle gjort, medan det självfallet också
varit så, att under den andra halvan har
jordbruket haft ett skydd mot utländsk
konkurrens.

Man skulle med denna mycket enkla
redovisning kunna säga, att i dag egentligen
inte finns någonting att processa
om visavi producenter och konsumenter
beträffande för- och nackdelar i den
förda jordbrukspolitiken. Den har varit
till samfällt gagn och nytta för båda

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
parter. Det borde i stället finnas förutsättningar
för att i lugnare atmosfär än
den som nu är för handen diskutera
framtidslinjerna, givetvis med beaktande
av att långsiktiga svängningar i fråga
om såväl pris som tillgång och efterfrågan
kan betraktas som sannolika
också i fortsättningen.

Från jordbrukspolitikens kritiker har
ofta anförts, att den förda jordbrukspolitiken
har verkat hindrande på strukturomvandling
och rationalisering inom
jordbruket. Med andra ord, vi har i dag
ett mindre effektivt jordbruk än vi skulle
ha haft med en jordbrukspolitik av
annat märke. Jag tror att det är mycket
vanskligt att försöka slå fast var vi i
detta avseende skulle befunnit oss om
man underlåtit att använda vissa medel.
Självfallet kan man med negativism i
jordbrukspolitiken avfolka jordbruket
snabbare, samtidigt som vi gemensamt
under en viss övergångstid kan frossa
på jordbrukets husröta. Men det går inte
att därtill under samma förutsättningar
bygga upp ett funktionsdugligt och rationellt
jordbruk. Det går inte heller,
vilket är mest väsentligt i sammanhanget,
att i tillräcklig grad attrahera den
kvalitativt bästa delen av arbetskraften,
utan vilken det inte går att sköta framtidens
jordbruk.

Trots allt tal om dålig rationalitet
kan konstateras, att den i jordbruket
sysselsatta arbetskraften sjunkit mycket
starkt i antal och i dag uppgår till föga
mer än 8 procent av den yrkesverksamma
befolkningen i landet. Siffran
är internationellt sett låg, och därtill
bör vid en bedömning beaktas vår höga
självförsörjningsgrad och den höga
standarden inom densamma. I de industriländer
i Västeuropa, som vi närmast
kan jämföra oss med, ligger denna siffra
i regel högre. Västtyskland och
Frankrike har exempelvis 10 respektive
15 procent av sin befolkning knuten till
jordbruket.

Viktigare än att konstatera vad som
skett är emellertid att observera vad
som håller på att ske. Om man begrän -

sar sin vetgirighet på hithörande område
allenast till den statistiska redovisningen
av strukturomvandling och
arealförskjutning etc. fångar man inte
in bilden av dagens skeende. Inte ens
om man på sedvanligt sätt skriver fram
trenden i händelseförloppet kommer det
verkliga förhållandet fram. Om befolkningsstruktur
och åldersfördelning hittilldags
varit återhållande faktorer i
jordbrukets strukturomvandling, kommer
samma faktorer, nu omvända med
stor avgångsprocent och liten tillgång
på ungt folk, att vara avgörande för
formande av den framtida jordbruksstrukturen.
Det kan inte nog kraftigt
framhållas, att vad som nu håller på att
ske är en generationsväxling där händelseförloppet
i strukturomvandlingen
kommer att gå mycket snabbt. Den
strukturomvandling som här sker bör
rimligen ge större förutsättningar fölen
hygglig inkomstbildning hos brukaren,
men kan, med hänsyn till den eftersläpning
som odiskutabelt föreligger
i vad det gäller jordbrukets inkomstläge,
inte ge förutsättningar för billigare
livsmedelspriser.

Den 1 september 1965 upphörde jordbrukets
sexårsavtal att gälla. Detsamma
hade med hänsyn till läget vid ingångsskedet,
nämligen den konstaterade
ekonomiska eftersläpningen, sin speciella
konstruktion i akt och mening att
under avtalstiden komma till rätta med
de spörsmålen. Att så inte lyckades är
ju allmänt bekant och jag skall inte på
något sätt närmare gå in på den problematiken.
Jag vill här endast uttrycka
min förvåning över att man på ansvarigt
socialdemokratiskt håll ändå offentligen
vill göra gällande, att jordbruket
under ifrågavarande tid skulle ha överkompenserats,
ja fått en både två- och
trefaldig kompensation.

Beträffande den dagsaktuella situationen
och jordbrukets roll i det prisstegringsdrama
som pågår i vårt land kan
konstateras, att med nu gällande jordbruksavtal
kommande livsmedelsprishöjningar,
bortsett från obetydliga och

Torsdagen den 20 januari 1960

Nr 3

31)

diirtill också tillfälliga marginalförskjutningar
inom treprocentregelns
ram, vilka kan gå åt båda hållen, helt
blir beroende av den ekonomiska politik
som kommer att föras i detta land.
Lyckas vi bemästra prisstegringen och
undgå inflation, ja, då kommer jordbrukspriserna
också att stå stilla. Fortsätter
vi däremot som hittills med en
inflationistisk utveckling i landet, ja,
då stiger givetvis också prisnivån på
jordbrukets produkter, fastän i efterhand.

Jag sade inledningsvis att vi står på
tröskeln till ett nytt skede i jordbrukspolitiken.
Det är inte min mening att
ta förskott på den debatt som kommer
att föras i riksdagen då den skall fatta
de viktiga avgörandena därvidlag. Därtill
är både sakunderlag och ställningstaganden
ifrån jordbruksutredningen
ingalunda redovisade. Vad som har
skett är ju mycket knapphändigt redovisat
och det kanske är i och för sig
förklarligt, .lag vill därför inskränka
mig till några allmänna reflexioner.

Låt mig konstatera vid denna framtidsbedömning,
att vi alltjämt har kvar
det primära produktionsunderlaget för
livsmedelsförsörjningen, nämligen jorden,
visserligen inte i obeskuret skick,
men ändå i en ur försörjningssynpunkt
betryggande omfattning. Vi har likaledes
kvar behovet av livsmedel, nu som
tidigare, fastän numera till en betydligt
ökad befolkning. Vi diskuterar dess
bättre denna gång inte vår situation under
hotet av krig eller avspärrning,
men väl medvetna om att eu sådan situation
åter kan uppkomma. Det nya
i situationen är emellertid att vi denna
gång har att göra våra avväganden i
jordbrukspolitiken mot bakgrunden av
att överskotten i världen, som vi länge
brottats med, mer och mer krymper
samman och förbyts i en bristande tillgång
med en av all expertis förutsagd
katastrof på livsmedelsområdet i tiden
allt närmare.

Det finns också anledning att i våra
framtidsbedömningar ha klart för oss

Statsverkspropositionen m. m.
den stora skillnaden i utgångsläget nu
och för ett kvartssekel sedan vad beträffar
den mänskliga faktorn, tillgången
på arbetskraft, rörlighets- och flyttningsfrekvenser
etc. Den ofta omtalade
tröghetsfaktorn vid jordbrukets omställning,
som hitintills konstituerats
av överbefolkning inom näringen i ingångsskedet
och därefter av svårigheter
afl omplacera framför allt den äldre
arbetskraften, kommer inte att vara
gällande i fortsättningen. Den tid då
det, oavsett hur förhållandena gestaltade
sig i jordbruket, ändå fanns människor
kvardröjande inom näringen är
snart ett passerat skede. Vi får en ökad
rörlighet, klara ekonomiska bedömningar,
avvägningar och lönsamhetsjämförelser
kommer att göras i en helt
annan omfattning än tidigare, framför
allt vid investeringar och nyetableringar.
Det faktum att det framtida jordbruket
på ett helt annat sätt än tidigare
innebär stora risker, och därtill
också kräver långt större mått av kunnande,
är också faktorer som får beaktas
vid bedömningarna.

Mot bakgrunden av det sagda kan
konstateras att den kommande jordbrukspolitiken
måste vara av progressivt
märke. Endast under förutsättning
av tillräcklig lönsamhet kan näringen
i tillräcklig omfattning konkurrera om
de rörliga produktionsfaktorerna, arbetskraft
och kapital. Bland de faktorer
som främst konstituerar jordbrukets
lönsamhet vill jag anföra tre som
sammantagna har avgörande betydelse,
nämligen för det första näringens produktionsteknik
och effektivitet, för det
andra produktionens storlek och slutligen
prissättningen. Dessa faktorer
måste beaktas och tillgodoses samtidigt,
helt enkelt därför att den ena är
en förutsättning för den andra. Det
torde stå utanför all diskussion att förutsättningen
för en effektiv jordbruksproduktion
är att jordbruket tillförsäkras
rätten att utvecklas och ges möjlighet
att utnyttja hela sin produktionskapacitet,
med andra ord att jordbru -

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.

ket känner så litet av piroduktionshäm ningar

som möjligt.

Mot bakgrunden härav måste propåerna
om en sänkt produktionsvolym,
som skulle påtvingas jordbruket, vara
en inte minst ur konsumenternas synpunkt
felaktig politik. Vad beträffar
prispolitiken diskuteras tydligen, av
pressuppgifter att döma, en sänkt prisnivå
på jordbrukets produkter. Jag vill
uttala förhoppningen, att dessa propåer
vare sig har ursprung eller gehör
inom ansvariga politiska kretsar. För
talet om sänkta produktpriser finns i
dag inget sakligt motiv, vare sig vid
jämförelse med livsmedelspriser i andra
länder eller med hänsyn till lönsamheten
inom näringen som sådan. Livsmedelspriserna
i vårt land ligger i nivå
med eller endast obetydligt över priserna
i Västeuropas industristater, och
jag är övertygad om att de skulle vid
en korrigering för vårt lands höga
kostnadsläge sannolikt te sig låga. De
lönsamhetsberäkningar och bokföringsresultat
som föreligger talar därtill ett
entydigt språk om näringens lönsamhet
för närvarande.

Men vad som är mest väsentligt i
sammanhanget är hur en dylik politik
verkar, ekonomiskt och psykologiskt,
med sikte på framtiden, på möjligheten
att säkra fortbeståndet av och därtill
bygga upp nya och rationella jordbruksföretag,
på möjligheten att kvarhålla
det bästa av företagsamhet och
arbetskraft o. s. v. Man misstar sig
grundligt, om man tror att man med
dylika medel stampar ut produktion
med låg effektivitetsgrad till förmån
för den mera effektiva. De människor,
som sitter på vad man enligt gängse
språkbruk kallar icke utvecklingsbara
eller ofullständiga jordbruk, och de är
rätt många, har helt enkelt inget val.
Det är i regel äldre människor med
små möjligheter till omskolning och
omplacering. De kommer, ehuru orättfärdigt
behandlade, att stanna kvar sin
livsgärning ut. Men det stora rationaliseringsarbete
som vi så stolt talar om

kommer att avstanna, och när en gång
dagens småbrukargeneration slutat sin
gärning i folkförsörjningen står vi utan
resurser. Det rationella och effektiva
jordbruket har vi inte kunnat bygga
upp under tiden.

Herr talman! Jag har med det sagda
dels velat ge en låt vara mycket summarisk
tillbakablick och värdering
över den förda jordbrukspolitiken, dels
göra ett konstaterande av det aktuella
nuläget, dels slutligen ge några synpunkter
beträffande värderingar och
ståndpunkter i framtidsdebatten.

Jag är medveten om att bilden inte
är så fullständig som man kunde önska.
Åtskilliga kompletteringar borde
göras. Perspektivet borde vidgas ytterligare.
Det är självfallet alldeles för
krasst att t. ex. ställa frågan om vi förlorat
eller vunnit på att ha ett svenskt
jordbruk av den omfattningen, att det
tillförsäkrat oss en hygglig livsmedelsstandard
under gången tid. Alla vet ju
att det funnits tider då man inte kunnat
köpa livsmedel och då dessa inte
kunnat värderas i pengar.

Till detta kan läggas många både direkta
och indirekta värderingar. Jag
tror att jordbruket spelat och alltjämt
spelar en icke oväsentlig roll som stabiliserande
faktor i samhället, inte
minst ekonomiskt. Med sikte på framtiden
är det i varje fall inte omotiverat
att beakta den stora naturvårdande
uppgift, som jordbruket utövar. Hur
kommer landskapet att se ut, där jordbruket
viker eller försvinner? Vad
kostar en naturvård av annat märke,
o. s. v.?

Jag har vidare, herr talman, inte på
något sätt berört det mycket viktiga beredskapsmotivet,
som givetvis bör beaktas.

Det finns självfallet anledning att i
framtidsbedömningarna också mycket
allvarligt beakta livsmedelssituationen
ute i världen, vad man på fackspråk
kallar den globala situationen. All expertis
tycks vara ense om att vi mycket
snart kommer i en situation, där

Torsdagen den 20 januari 1900

Nr 3

-11

försörjningsläget minst sagt är prekärt.
Såväl moraliska värderingar — om man
nu får ha några sådana gentemot omvärld
och u-länder — som krasst egoistiska,
såvida de senare är allvarligt
begrundade och långsiktiga, leder till
samma resultat. Vi måste med hänsyn
till bådadera upprätthålla vårt svenska
jordbruk så långt nu detta är möjligt
i framtiden.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis
beklaga de signaler till strid i jordbruksfrågan
som signaleras från visst
håll. »Kompromissa inte i jordbruksfrågan»
tycks vara den stolta paroll, under
vilken man från det hållet marscherar
vidare mot nya djärva mål.

Jag frågar utan att nu närmare motivera:
Har det någonsin funnits mindre
anledning till strid i en för vårt land
så viktig fråga som denna?

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kan helt dela herr
Kristiansson^ uppfattning om att det
inte finns anledning till att föregripa
vare sig 1900 års jordbruksutredning
och de kommande förslagen eller gå
den kommande debatten i förväg. Därför
inskränker jag mig bara till en enda
frågeställning i anslutning till den senaste
delen i herr Kristianssons anförande.

Han uppehöll sig ju mycket vid statistik
och utveckling i fråga om jordbruket,
och det är mycket av det han sade
som jag inte har någonting att invända
emot. Han sade emellertid också, att nu
hissas det stridssignaler när det gäller
jordbrukspolitiken. Jag vet inte om han
åsyftar det förhållandet, att man håller
på med en teckning av reverser inom
RLF för att bygga upp en stridsfond.
Jag tror inte att han avsåg det, men det
är, såvitt jag kan förstå, det mest markanta
uttrycket för att man räknar med
att det skall bli en strid i jordbruksfrågor.
I övrigt ber jag herr Kristiansson
förklara vad det är som ger honom
anledning att knyta an sina funderingar
till begreppet »nya djärva mål».

Statsverkspropositionen m. ro.

Jag kanske ändå skulle vilja framföra
eu fråga — jag gör det därför att man
tidigare i denna remissdebatt har mot
varandra ställt nöden ute i världen och
just frågan om vår jordbruksproduktion.
Jag kan gärna ansluta mig till mycket
som sagts därvidlag — jag tror att
vi alla beklagar att vi lever i en värld
där man inte lyckas fördela tillgångarna
på ett bättre sätt, och vi skall självfallet
göra stora ansträngningar för att
få en bättring. Men å andra sidan måste
vi akta oss för att låta problemet om
hjälpen till utvecklingsländerna bli en
fråga enbart om försörjning med livsmedel
från den rika delen av världen. Vi
får nog ha klart för oss att om man
skall lösa problemet mera långsiktigt
gäller det att bygga upp dessa länders
egna resurser så att de kan producera
även sina livsmedel. Jag tycker det finns
anledning att i denna debatt framhålla
vad som ändå på sikt måste vara den
mest väsentliga målsättningen för oss
i det avseendet.

Men vi står i dag i ett dilemma, herr
Kristiansson. Det framgick av hans eget
inlägg — han började ju med att konstatera
att prisbildningen på världsmarknaden
när det gäller jordbruksvaror
inte följer samma regler som gäller för
de flesta andra varor. Vad beror det på,
herr Kristiansson, att kött och många
andra produkter kan köpas väsentligt
billigare i flertalet länder än inom våra
egna gränser? Jo, helt enkelt på att vi
har en överskottsproduktion av jordbruksvaror;
det är ett uttryck för att vi
inte fått balans mellan utbud och efterfrågan.
När vi bedömer svensk jordbrukspolitik
måste vi hela tiden tänka
på vad som blir följden om vi nu skulle
överge de principer vilka dock hittills
varit vägledande för vår jordbrukspolitik,
främst att vi skall försöka hålla
produktionen under kontroll. Det är ett
faktum att även 1942 års jordbruksutredning,
som diskuterade dessa frågor
under brinnande krig, var överens om
att vi icke skulle sikta till en fullständig
självförsörjning utan att Sverige också

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
skulle lämna ett utrymme för internationell
handel med jordbruksvaror.
Men i dag tycks man vara beredd att
säga, om vi får döma efter herr Kristianssons
och vissa andra talares debattinlägg:
Låt oss basa på med jordbruksproduktionen
så långt vi orkar,
låt oss ta ut jordbrukets produktionskraft
helt och hållet. Men vart leder det
om vi skulle överge de principer som
hittills varit vägledande? Jag tror inte
att resultatet då kan bli till nytta för
svenskt jordbruk. Och jag vill säga till
herr Kristiansson, att förutsättningarna
uppenbart kommer att bli mindre att
träffa uppgörelse med andra befolkningsgrupper
i landet om hur en sådan
produktion skall finansieras.

Jag har som sagt ansett att det fanns
anledning att åtminstone anföra dessa
synpunkter. I övrigt tycker även jag att
vi kan låta debatten anstå både i fråga
om principer och när det gäller detaljer
till dess vi har ett sakmaterial som kan
läggas till grund för en debatt.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet frågade
om jag ville definiera vad jag menade
med stridssignaler i jordbrukspolitiken.
Han undrade om jag möjligen avsåg
den reversinsamling, som pågår eller
skall sättas i gång inom RLF, vilket han
dock icke förutsatte. Det gör jag självfallet
inte heller — jag kan försäkra
herr statsrådet att den aktionen inte
igångsatts för något annat ändamål än
möjligen självförsvar om så blir nödvändigt.

Jag tror mig däremot kunna hänvisa
statsrådet till att läsa vad som stått skrivet
bl. a. i ett herr Holmqvist närstående
organ, nämligen Frihet. Där animerar
man i varje fall dem, som inom det
socialdemokratiska partiet har ansvaret
för jordbrukspolitiken, att över huvud
taget inte på något sätt kompromissa i
jordbruksfrågor. Här får det alltså inte
ens vara fråga om en kompromiss. En

kompromiss innebär ju annars att man
möts på en punkt där man kan bli överens.
Men inte ens det skulle det få vara
frågan om, utan man skulle diktera i
jordbruksfrågan. Det tycker jag är rätt
illavarslande. Mycket därtill av vad som
skrivits under de senaste år i socialdemokratisk
press ger mig anledning antaga,
att man från det hållet förbereder
sig för sådana ställningstaganden att
enighet inte kan uppnås.

När det gäller hjälpen till u-länderna
skall jag inte närmare fördjupa mig i
den frågan; den har ju varit uppe till
debatt i medkammaren. Jag är på det
klara med att dessa länder självfallet i
framtiden själva måste producera sina
livsmedel, men vi är väl alla överens
om att de i ett ingångsskede behöver
ett stöd så att de i varje fall kan vidtaga
de arrangemang som behövs för att
deras näringsliv skall kunna komma i
gång.

Jordbruksministern frågade, varför
man kan köpa livsmedel till lägre priser
ute i världen än vi kan producera
dem till här hemma. Den frågan kan
man ju ställa sig i alla länder. Den bör
emellertid följas upp med en annan fråga:
Hur mycket livsmedel kan köpas
till dessa lägre priser? Jag tror inte att
något land vågar avstå från sitt eget
jordbruk för att i stället i hela sin omfattning
köpa livsmedel, inte ens i den
utsträckning som man tydligen i vissa
kretsar är beredd att göra i vårt land.
Man kan väl i detta sammanhang i varje
fall slå fast att det inte någonstans
går att producera livsmedel till de priser
som för närvarande gäller på världsmarknaden.
Därom är vi väl överens.
Det är inte möjligt med de produktionskostnader
som råder hos oss eller i vår
omvärld. Det är här ofta fråga om
slumppriser, och detta är helt naturligt
när det gäller en sådan vara som livsmedel,
som när det en gång blir ett
överskott, måhända föranlett av en god
skörd, måste realiseras.

När det gäller produktionsmålsättningen
tror jag inte, herr talman, att

Torsdagen den 20 januari 1900

Nr 3

vi behöver vara oroliga för att vi inte
har produktionen under kontroll. Om
det var endast det statsrådet menade,
tror jag att hans bekymmer är överflödiga.
Inga prognoser tyder på att vi
framöver i vårt land skulle få en överproduktion
av livsmedel.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr Kristianssons förklaring till
världsmarknadspriserna var inte särskilt
tillfredsställande. Det skulle ha
räckt om det var vid enstaka tillfällen,
som det förhållandet hade förelegat att
man kunnat köpa billigare produkter
på väldsmarknaden, men detta är ju
ett praktiskt taget konstant förhållande;
jag bortser då från den korta period
vi haft svårigheter på köttmarknaden.
Det är ändå inte så enkelt att vi
kan avfärda detta problem med att
säga att det uppstår temporärt när det
blir ett överskott på någon vara. Det
har ju konstant funnits möjligheter att
på världsmarknaden köpa vegetabilier
till väsentligt lägre priser än vi noterar
här hemma.

Vi skall val inte, herr Kristiansson,
kringgå den här problematiken med
den mycket enkla förklaringen, att det
här skulle vara fråga om ett helt slumpmässigt
förhållande. Vidare är — och
det skall vi hålla i minnet — utbudet
på världsmarknaden så pass stort att
det ur den synpunkten inte föreligger
några farhågor för att ett land som
som Sverige inte skall ha möjligheter
att komplettera en del av sitt behov
på världsmarknaden.

Det var kanske också någonting annat
i framställningen som jag också
hade anledning att polemisera emot.
När det gäller bedömningen av volymen
säger herr Kristiansson, att det
inte finns anledning att räkna med någon
ökning. Han ser tvärtom tram emot
att produktionen kommer att sjunka av
sig självt.

Det är jag inte så övertygad om. Utvecklingen
beror självfallet på hur jord -

Statsverkspropositionen in. in.
brukspolitiken utformas. Det är vid
nämligen alldeles klart att den höga
målsättning i fråga om jordbrukarnas
inkomster, som vi bär haft under de
gångna åren, också bidragit till att produktionen
hållits uppe i högre grad än
som skulle skett, om stödet varit lägre
än det nu verkligen varit. Resonemanget
tror jag är så självklart, att vi inte behöver
uppehålla oss vid det. Jordbruket
har möjligheter att utvecklas. Vi
får ständigt bättre utsäde, vi får ständigt
bättre djurmaterial genom husdjursförädlingen,
vi får ständigt bättre
brukningsmetoder o. s. v., och det leder
till höjd produktion. Så nog finns det
anledning att hålla produktionsvolymen
under observation.

Vad jag reagerade emot var herr
Kristianssons påstående att det här bara
gäller att utnyttja produktionsresurserna
fullt ut, utan att göra andra bedömningar,
och att detta skulle leda till det
bästa resultatet. Det tillåter jag mig att
tvivla på.

Herr Kristiansson, jag tillåter mig
också att tvivla på att jordbruksorganisationerna,
när de ställs inför detta
mycket väsentliga avgörande beträffande
utformningen av vårt jordbruk, kommer
att resonera på det sätt som herr
Kristiansson här har gjort.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Om man skall gå till
botten med vad som är orsaken till de
låga pniser, som vi kallar världsmarknadspriser,
är det självklart att det inte
räcker med att bara säga att slumpmässiga
förhållanden har inverkat. På
den punkten skall jag gärna hålla med
herr Holmqvist. Det är alldeles givet
att en hel del av tröghetsfaktorerna när
det gäller omställning inom jordbruk
och livsmedelsproduktion i vårt land
också finns i andra länder och medverkat
''till att det varit en god tillgång
på livsmedel ute i världen. Också detta
får man naturligtvis ta in i bilden.

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.

Men det står rätt klart — det kan
man avläsa i all tillgänglig statistik —
att dessa tröghetsfaktorer, som varit
återhållande på anpassning av produktionen
och som således medverkat till
en stor livsmedelstillgång, i fortsättningen
inte kommer att verka i samma
grad, kanske snart upphöra. Det kommer
att innebära att tillgången på livsmedel
i förhållande till efterfrågan
långsiktigt kommer att minska i vår
omvärld. Det är ett konstaterande, vars
riktighet sannolikt alla måste erkänna.
Vill vi inte göra det nu, får vi sannolikt
konstatera det i framtiden.

Sedan säger herr Holmqvist, att produktionen
inte kommer att sjunka. Allt
tillgängligt material — allt som jag har
sett i varje fall — tyder på en nedåtgående
trend i den svenska jordbruksproduktionen,
utan att man på något
sätt påverkar utvecklingen. Varje objektiv
bedömning ger samma resultat.
Man behöver knappast härvidlag fördjupa
sig i något siffermaterial. Jag
tror att människor med kännedom om
jordbruket är rätt övertygade om att
det kommer att ske en nedgång i produktionen;
80 procent är dock en för
låg och icke acceptabel siffra för en
näraliggande period.

Att det mot denna bakgrund skulle
finnas, som jordbruksministern ville
göra gällande, en risk för en överproduktion
som skulle vara betungande
och som vi måste exportera, tror jag
inte på. Den risken finns inte annat
än för vissa speciella produkter, där
vi får överskott oavsett vilka ambitioner
som vi har i fråga om produktionsmålsättningen.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har kanske inte behov
av att förlänga denna debatt så
mycket men, herr Kristiansson, är det
ändå inte så att vi faktiskt i dag även
här i Sverige kan se exempel på att vi
står inför en produktionsutveckling,
som är annorlunda än vad vi har kun -

nat räkna med? Trodde vi för ett eller
två år sedan att vi skulle få den utveckling
i fråga om mjölkproduktionen
som vi nu har haft? Trodde vi inte
på prognoserna om att vi skulle få ett
ökat behov av import av kött? De prognoser
som gjordes för två, tre år sedan
tydde på att vi ganska snart skulle ha
gjort en utslaktning, som skulle leda
till ett ständigt ökat behov av import
av kött.

Tittar man på detta, herr Kristiansson,
så skall man finna att vi under de senaste
åren beträffande mjölk och kött
kunnat iaktta en tendens att produktionen
blivit högre än vi haft anledning
att räkna med.

Det ligger i dag lager av smör som
inte kan säljas; man måste överväga
olika metoder för att få ut det på marknaden.
Jag vet inte om det är riktigt,
men vi har ju i pressen sett uppgifter
om att man skulle vara beredd att ta
ganska betydande prissänkningar för
att få ut detta smör. Så nog finns det
anledning för herr Kristiansson att
fundera litet över det ena området efter
det andra och komma fram till att
man kanske inte kan behandla dessa
frågor så schematiskt som han gjorde
i sitt första inlägg.

Jag vill erinra om att vi har drivit
en vad avser totalproduktionen återhållsam
jordbrukspolitik, ty så uppfattar
jag det. Mycket som skett under de
gångna åren har inriktat sig på att hålla
produktionen under kontroll. Men andra
länder har gått mycket längre än vi.
I Amerika ligger det i den s. k. jordbanken
arealer, som är större än hela
den svenska åkerarealen, och det amerikanska
samhället måste betala ett årligt
arrende till jordbrukarna för att
de skall avstå från att odla denna mark.
Det finns således länder som bär gått
mycket längre än vi i åtgärder för att
hålla detta problem under kontroll.
Skulle det vara så att det mot förmodan
uppkommer ökad efterfrågan —
d. v. s. att vi kan finna former varigenom
en ökad efterfrågan kan ge sig

Torsdagen den 20 januari 1900

Nr 3

till känna i världen — var säker på,
herr Kristiansson, att då kommer amerikanerna
och vissa andra som hållit
igen att vara de första som kommer
att lätta på bromsarna!

.lag är inte övertygad om att detta
kommer att ta sig uttryck i att man
kommer att få en bättre prisbildning
på jordbruksprodukterna ur jordbrukets
synpunkt.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kan försäkra jordbruksministern
att gäller det inte annat
än att hålla produktionen under kontroll,
då kan jag ansluta mig till jordbruksministern.
Men för att hålla produktionen
under kontroll behöver man
inte gå ner till 80 procent av vad vi
behöver i livsmedclsväg inom landet.
Det är klart att det sker mycket av nyskapande
i olika former inom jordbruket.
Det är jag mycket villig att erkänna,
och det har jag klart observerat,
men det sker också någonting — och
det bör också jordbruksministern vara
medveten om — som verkar i den andra
riktningen. Det är nedläggningen av
jord, det är avgången av människor
o. s. v. Vilket som väger tyngst från
och till kanske vi inte skall tvista om
nu. Jag hoppas att jag får tillfälle att
diskutera detta med jordbruksministern
om några år, när vi får se hur utvecklingen
har gått.

Jag tror att det inte är värt att dra
alltför långtgående slutsatser av vad
som har hänt beträffande kött och
mjölk, vilket för övrigt i varje fall inte
varit till skada för konsumenterna. Ökningen
av mjölkproduktionen är enligt
min uppfattning högst tillfällig.

Jordbruksministern sade att det t. ex.
i Amerika finns oerhörda odlingsarealer
och att staten där under senare år
har betalat för att man inte har utnyttjat
dem. Det må vara riktigt, men jag
tycker att han i det sammanhanget också
borde redovisa, att det finns oerhör -

Statsverkspropositionen m. m.
da konsumtionsreserver som ännu inte
är fyllda men som måste fyllas på ett
eller annat sätt.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Man kan naturligtvis
hysa tvivel om lämpligheten av en remissdebatt
som blir alltmer mastodontisk
i det att den omfattar allt fler
frågor av de mest skilda slag. Den frestar
på ledamöternas tålamod, och de
mestadels tomma regeringsbänkarna talar
sitt språk. Men statsverkspropositionen
bjuder på en blandning av stort
och smått, och remissdebatten är det
enda tillfälle som ges riksdagen till en
mera fri diskussion.

Inför en remissdebatt hör många
från allmänheten av sig, som annars
inte söker upp riksdagens ledamöter i
större omfattning. Ofta är det personer,
som tillhör grupper, vilka anser
sig bortglömda i den välståndsutveckling
varom det talas så mycket i dessa
dagar. De som hörs av representerar
de ensamma mödrarna och fäderna,
neurosedynbarnen, de blinda, de
gamla, narkotikamissbrukets offer, utländska
och inhemska minoriteter.
Samtliga vädjar om uppmärksamhet
och förståelse.

Även om det inte märks i statsverkspropositionen
eller berättelsen
om vad sig i rikets styrelse tilldragit,
så har det i dagarna också kommit påminnelser
om de misshandlade barnen,
som förvisso saknar möjlighet
att försvara sina mänskliga rättigheter.
Under gångna år har åtskilliga motionärer
fört deras talan, och även i år
har i motioner givits uttryck för oro.

Den 5 maj 1965 beslöt riksdagen i enlighet
med allmänna beredningsutskottets
enhälliga utlåtande att hos regeringen
anhålla om en undersökning beträffande
barnmisshandeln. I skrivelsen
sägs att i undersökningen bör anlitas
medicinsk, psykologisk och sociologisk
expertis och att i undersökningen
självfallet torde böra ingå en

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.

granskning av de fall av barnmisshandel
som är kända. Utredningen borde
kunna ge ett fastare underlag för utformningen
av praktiska åtgärder av
olika slag. Slutligen sades i utlåtandet,
att undersökningen jämväl eventuellt
kunde aktualisera frågan om en omprövning
av rätten av aga. Efter riksdagens
beslut gav regeringen i början
av oktober förra året medicinalstyrelsen
i uppdrag att verkställa en undersökning,
huvudsakligen i överensstämmelse
med vad utskottet hade sagt.

Under hösten torde en del — både i
denna kammare och i andra kammaren
— ha tänkt att fråga efter resultatet av
riksdagens skrivelse, men avstått när de
hört att regeringen givit medicinalstyrelsen
i uppdrag att verkställa en undersökning.
En sådan framstod som
brådskande med tanke på de misshandelsfall,
som redan inträffat eller inträffat
efter riksdagens ställningstagande.

Vad som framför allt oroat, är att
barn återsänts till samma miljö, som en
gång visat sig vara så farlig för dem.
Detta gäller bl. a. ett av de barn som
i höstas misshandlades i Skåne, där det
förekom en rad sådana fall just under
hösten. Fallen tycktes bekräfta iakttagelser
både i Sverige och utomlands,
att barnmisshandeln inte är i avtagande,
som man tidigare varit benägen att
tro, utan att den i stället ökar, något
som också påpekats från läkarhåll. Inte
bara i Skåne, utan också från andra
håll i landet har pressen rapporterat
om misshandel av barn. I samband med
julfirandet skildrades ett upprörande
fall. Ändå ligger det i sakens natur att
ett stort antal misshandelsfall aldrig
blir kända av press eller av myndigheter;
barnets klagan hörs inte alltid utanför
hemmets väggar. I det sammanhanget
kommer onekligen frågan om agans
berättigande upp.

Utskottet ansåg att en eventuell omprövning
av rätten att aga barn borde
företagas. Det skulle vara av intresse
att få veta vad som skett med utlåtan -

det på den punkten. Är det inte på tiden
att avskaffa föräldrabalkens sanktion
av aga och i stället göra klart för
föräldrarna, att våld inte får brukas
mot barn. Man får ju inte bruka våld i
andra sammanhang; varför skall det då
tillgripas —• och tillåtas — mot försvarslösa
barn? Just de trasiga, sjuka
eller alkoholiserade föräldrarna torde
ha lättast att tillgripa våld under förevändning,
eller kanske rent av i övertygelsen,
%tt de handlar i enlighet med
föräldrars rätt och skyldighet. De tror
att aga är en form av uppfostran.

Fru Hamrin-Thorell har redan fört
fram tanken att man skulle ge blivande
föräldrar någon form av utbildning, en
tanke som också motionsvis förts fram
under de senaste åren. I varje fall borde
det vara möjligt att ge blivande föräldrar
så mycket upplysning, att de inte
anser sig ha rätt eller skyldighet att
förgripa sig på barnen. Vad vi behöver
är givetvis främst ett barnvänligare
klimat, och även om detta inte kan uppnås
genom lagstiftning, så kan vi åtminstone
ha sådana lagar, att de förhindrar
ett konserverande av ett barnovänligt
samhälle.

Kännetecknande för barnmisshandeln
är, som alla vet, att den ofta tycks utföras
av unga människor som lever under
torftiga förhållanden. Inte sällan
bor modern ihop med en man, som inte
är barnets far. Spritmissbruk hör också
till bilden. Man förstår, att läkare, som
nödgas återsända barn till en sådan miljö,
efterlyser ökade möjligheter för de
barnavårdande myndigheterna att ta
initiativ till barnens skydd. Tidigare
har föreslagits att barnavården skulle
få mera och bättre tillgång till juridisk
expertis. Frågan får ökad aktualitet
då man hör att en läkare, som även
tidigare framträtt i denna fråga, finner
skäl att nu påminna om hur han förgäves
sökt att få åtal väckt i flera fall
av barnmisshandel.

Borde man inte kunna införa sådana
bestämmelser att föräldrar får veta att
om de misshandlar sitt barn berövas de

Torsdagen den 20 januari 1000

Nr :l

vårdnaden? Det är närmast orimligt att
räkna med att vuxna, som en gång misshandlat
ett barn, skulle vara mäktiga
att visa samma barn omsorg och kärlek
medan barnet bar vistats på sjukhus
till följd av deras behandling eller sedan
misshandeln uppmärksammats i
press eller av myndigheter. Snarare är
det väl så att den uppmärksamheten
ökar den vuxnes medvetna eller omedvetna
aversion mot barnet.

I dagarna har på nytt ett barn misshandlats
till döds. Den mor som utförde
misshandeln hade dömts till skyddstillsyn
på grund av tidigare misshandel
av just det barnet. Modern hade trots
misshandeln återfått vårdnaden av barnet.
Fallet är tyvärr inte en enstaka
företeelse. Också vid ett annat känt tillfälle
misshandlades ett barn till döds,
fastän det stod under barnavårdens tillsyn.

Just som det sista fallet inträffade
meddelades även att socialstyrelsen förbereder
utgivandet av en broschyr som
uppmanar olika myndigheter att slå
larm så snart misshandeln blir känd.
Detta initiativ är självfallet välkommet,
men ännu väsentligare förefaller det
dock vara att man förebygger misshandel.
Föräldrarna måste få veta att samhället
inte tolererar att ett barn misshandlas
utan att samhället då ingriper
mot föräldrarna till barnets skydd. Bara
vetskapen härom torde verka förebyggande.

Den undersökning som riksdagen uttalat
önskemål om avsåg givetvis snabba,
praktiska åtgärder. Det skulle ha
varit värdefullt om vi hade kunnat få
veta när dessa åtgärder kan väntas. Vidare
skulle det ha varit värdefullt om vi
hade fått höra något om vad som gjorts
för att tillmötesgå riksdagens önskan
om anlitande inte bara av medicinsk
och psykologisk expertis vid undersökningen
utan även av sociologisk.

Slutligen kan noteras som anmärkningsvärt
att den undersökning som
riksdagen begärde i början av maj inte
förrän nu påbörjats. I måndags medde -

Statsverkspropositionon m. m.
lädes i sista TV-aktuellt att till ordförande
i kommittén utsetts professor
Rolf Zetterström. Ännu i tisdags kunde
vid förfrågan hos medicinalstyrelsen
ingen upplysning lämnas om vilka som
ingick i den utsedda kommittén. Först
i går meddelades på en ny förfrågan
att kommitténs ledamöter under dagen
hade utsetts.

.lag ber att få summera. Riksdagen
hemställde den 5 maj 1965 om en undersökning
med sikte på praktiska åtgärder
beträffande barnmisshandel.
Särskilt under hösten rapporterade
pressen att antalet fall av misshandel
ökade oroväckande. Den 1 oktober gav
regeringen medicinalstyrelsen i uppdrag
att verkställa en undersökning.
Den 16 januari 1966 skildrade tidningarna
ytterligare ett fall av misshandel
med dödlig utgång. Den 19 januari tillsattes
den kommitté som skulle undersöka
möjligheterna att genom praktiska
åtgärder förhindra barnmisshandel.
Man skulle alltså undersöka de praktiska
åtgärderna att förhindra vad som
redan inträffat.

Herr talman! Jag nödgas sluta med
konstaterandet att detta tidsschema gör
ett beklämmande intryck.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Bland det mycket betydande
arbetsmaterial som vi har att
ta del av när riksdagen samlas på nytt
finns också en berättelse från riksdagens
revisorer över deras granskning
av statsverkets tillstånd, styrelse och
förvaltning, som rubriken lyder i all sin
högtidlighet. Denna berättelse remitterades
redan förra veckan till vederbörande
utskott, och de behandlade ärendena
kommer så småningom tillbaka till
riksdagens prövning efter utskottsbehandlingen.

Jag har under de senaste Aren haft
förmånen att tillhöra statsrevisorerna,
ett uppdrag som jag lämnade nu vid årsskiftet.
Jag vill därför i remissdebatten,
trots att remiss redan har skett, knyta

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
några reflexioner till ett par avsnitt av
revisionsberättelsen, vilka enligt mitt
förmenande är värda särskild uppmärksamhet.

Revisorerna tar som första punkt i
sin berättelse upp frågan om den statliga
revisionens konstitutionella ställning.
Man påpekar att det råder en dualism
på detta område genom att två organ,
riksdagens revisorer och revisionsverket,
arbetar sida vid sida med delvis
sammanfallande arbetsuppgifter men
utan något organisatoriskt samarbete
sinsemellan. Riksdagens revisorer är en
relativt liten lekmannainstitution, som
liksom riksdagen själv företräder svenska
folket vid granskningen av den statliga
hushållningen. Riksrevisionsverket
däremot är ett stort statligt ämbetsverk,
direkt underställt Kungl. Maj:t och arbetande
i sedvanliga administrativa former.

Nu ifrågasätter revisorerna en samordning
av verksamheten till ett enda
organ, som skulle vara underställt riksdagen
och bedriva sin verksamhet på
dess vägnar. En sådan koncentration
skulle kunna vara till fördel både för
revisionsarbetet och för de granskade
myndigheterna.

Vid 1965 års riksdag väcktes en motion
i andra kammaren, där frågan om
riksdagsrevisionens arbete togs upp till
granskning. Motionen skall behandlas i
konstitutionsutskottet, som emellertid
inte hann med ärendet i fjol utan uppsköt
det till innevarande år. Motionen
innehåller förvisso åtskilliga tänkvärda
synpunkter. Tillsammans borde revisorernas
egna förslag och motionens tankegångar
kunna utgöra ett gott underlag
för en utredning om dessa frågor.

Sedan är det väl i detta sammanhang
inte helt förmätet att önska en något
större aktivitet även från riksdagens
egen sida vid den fortsatta behandlingen
av statsrevisorernas berättelse. När
den enligt gällande instruktion lägges
fram den 15 september brukar den mottas
med stort intresse och bli föremål
för uppmärksamhet i pressen och bland

allmänheten, men sedan hinner intresset
slockna innan något ytterligare händer.

De framställda anmärkningarna går
ut till vederbörande myndigheter för
yttrande, och så småningom får riksdagens
olika utskott ta ställning både
till revisorernas egna synpunkter och de
avgivna remissyttrandena. Under de senaste
åren har detta skett först vid
höstsessionen, och då har alltså nästan
ett helt år förflutit sedan avgivandet.
Därmed har givetvis aktualiteten minskat,
och utskottet brukar nöja sig med
att omförmäla till riksdagen vad som förevarit.
Jag tror att det skulle vara fördelaktigt
när det gäller att åstadkomma
resultat av granskningen — och detta
är ju syftet med hela revisionsarbetet
— om man kunde få till stånd en diskussion
kring de frågor som revisorerna
för fram, medan dessa frågor ännu
har aktualitet och är föremål för ett
mera allmänt intresse.

Utöver dessa allmänna synpunkter på
revisorsarbetet är det en punkt i fjolårets
berättelse som jag vill kommentera
litet närmare. Revisorerna har tagit
upp till granskning hur omkostnadsanslagen
för de statliga förvaltningsorganen
har utvecklats, d. v. s. de utgifter
av olika slag för den statliga verksamheten
som icke avser löner och arvoden.
Granskningen ger vid handen att
utgifterna för dessa ändamål befinner
sig i ständigt stigande. Under budgetåret
1961/62 uppgick kostnaderna under
denna rubrik till 288,5 miljoner kronor,
men tre år senare, under budgetåret
1964/65, hade de ökat till 532 miljoner
kronor. Detta innebär en kostnadsstegring
med drygt 84 procent på
tre år, och det är en ökning som varken
kan förklaras med prisstegringar under
perioden eller med den personalökning
som skett under samma tid. Samtidigt
som de totala utgifterna på omkostnadsanslaget
ökat under de senare åren kan
man också spåra en klar tendens till att
beviljade anslag överskrids i allt större
utsträckning. För budgetåret 1964/65

Torsdagen den 20 januari 1900

Nr :i

liar det sålunda redovisats 480 miljoner
kronor på de olika huvudtitlarna, men
de verkliga utgifterna blev i stället, som
jag nyss nämnde, 532 miljoner. Det betyder
en merutgift på 40 miljoner eller
drygt 9 procent mer än beviljat belopp.
Inom statsdepartementen uppgick merutgifterna
för de båda senaste budgetåren
till 25,7 resp. 17,9 procent av beviljade
anslag. Statsrevisorerna har
granskat förhållandena bos en rad myndigheter
och kunnat konstatera att merbelaslning
på omkostnadsanslaget
många gånger inte endast är en tillfällig
företeelse utan återkommer tämligen regelbundet.
Statsverksamhetens ansvällning
är givetvis en orsak till de ständigt
ökade utgifterna på omkostnadsanslaget.
Ett exempel är de ökade kostnaderna
för upprustning av lokaler, möbelanskaffning,
flyttning o. d.

Det har också förekommit att helt
nya medelsbehov har täckts genom
överskridande av omkostnadsanslaget i
stället för att anmälas till riksdagen i
vanlig ordning. I andra fall har det naturligtvis
varit svårt att i förväg beräkna
de kommande utgifternas storlek.
Ofta förefaller det emellertid som om de
stora merutgifterna vållats av att beräkningarna
och planeringen både hos
myndigheterna själva och i kanslihuset
varit bristfälliga och det är inte tillfredsställande.
Även om ett anslag, såsom
är fallet med omkostnadsanslaget,
betecknas såsom förslagsanslag, bör det
vara så noggrant beräknat att det endast
i undantagsfall behöver överskridas.
Om överskridandet blir en vana
förlorar man lätt respekten för alla uppgjorda
kalkyler, och riksdagens möjlighet
att bedöma det verkliga medelsbehovet
försvåras.

Herr talman! Det var några reflexioner
med anledning av det arbete inom
statsrevisionen som jag, såsom jag sade,
har haft förmånen att delta i under de
senaste åren.

Så vill jag också med några ord beröra
frågan om den framtida jordbrukspolitiken
som nyss var föremål för ett

4 Första kammarens protokoll 1966. Nr

Statsverkspropositionen m. m.
meningsutbyte här i kammaren. .lag kan
hålla med om att den verkliga debatten
i dessa frågor skall uppskjutas tills vi
har ett fastare diskussionsunderlag än
för närvarande. Men situationen är så
brännande för dem som beröres av dessa
frågor att jag trots ett önskemål om
att uppskjuta diskussionen till en kommande
tidpunkt ändå vill med några
ord beröra spörsmålet.

Bland jordbrukarna i vårt land råder
stor oro och olust för framtiden. Känslan
av att vara en eftersatt grupp i samhället
breder ut sig mer och mer, och
tyvärr sker det inte utan fog. I den
framlagda nationalbudgeten för år 1966,
den som remissdebatten bland annat avser,
får jordbruksnäringens svaga läge
i fjol i förhållande till andra yrken en
bjärt belysning. Jordbrukarnas inkomster
från egentligt jordbruk har enligt
jordbruksnämndens beräkningar minskats
med omkring 6 procent under det
gångna året. Minskningen beror dels på
en lägre skörd än 1964, dels på en kraftig
stegring av produktionskostnaderna.
Minskningen av de egentliga jordbruksinkomsterna
motverkades dock av en
gynnsam utveckling av skogsinkomsterna.
På grund härav beräknades jordbrukets
sammanlagda inkomst av jordbruk
och skog ha ökats med 3 å 4 procent
under 1965. Där kan vi se ett nytt
bevis på hur värdefull kombinationen
av jord- och skogsbruk är i vårt land,
bland annat som en ekonomiskt utjämnande
faktor.

För 1966 ter sig utsikterna ännu mörkare.
Inkomsten av jordbruk beräknas
sjunka med 3 procent, och detta är särskilt
allvarligt med hänsyn till att även
skogsinkomsterna enligt konjunkturinstitutets
prognoser kommer att minska
med drygt 5 procent. Med hänsyn till
de rådande utomordentligt svåra avverkningsförhållanden
som vi för närvarande
har i vårt land kan man befara
att minskningen av skogsinkomsterna
kommer att bli ännu större än
vad man tidigare har beräknat. Tillsammans
beräknas förändringarna leda till

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
en minskning av jordbrukarnas inkomster
under 1966 med 3,7 procent. Utvecklingen
är ännu mer bekymmersam om
man ser den mot bakgrunden av att
de egentliga löneinkomsterna under
samma tid av olika anledningar beräknas
öka med 11 procent. Inför dessa
siffror frågar man sig om det är meningen
att jordbrukarna alltid skall förbli
en låglönegrupp. Svårigheterna
känns som sagt som en mycket påtaglig
realitet för dem som arbetar i näringen,
och till detta kommer sedan oro
för framtiden. Ryktena surrar omkring
1960 års jordbruksutrednings förslag.
Även om det inte finns verklighet bakom
alla skriverier i saken, så börjar väl
ändå ett ganska bestämt mönster att avteckna
sig för framtiden. Det är tydligt
att utredningens majoritet tänker föreslå
en betydande nedbantning av den
svenska livsmedelsproduktionen för att
på det viset påskynda avfolkningen från
jordbruket i ännu raskare takt än hittills.
Men är det verkligen nödvändigt
att tillgripa några tvångsmedel för att
åstadkomma ett sådant resultat? Utvecklingen
går av sig själv allt snabbare
mot en minskning av jordbruksbefolkningen.
Medelåldern bland Sveriges
jordbrukare blir allt högre, och den naturliga
avgången inom jordbruket kommer
därför av förklarliga skäl att gå
mycket fort under de närmaste decennierna.
Även om produktionen av livsmedel
inte kommer att minska lika
snabbt som antalet brukningsdelar, så
kommer säkerligen den sammanlagda
livsmedelsproduktionen att minska i
framtiden, oavsett om man vidtar några
särskilda tvångsåtgärder eller inte. För
min del måste jag, liksom herr Kristiansson
nyss gjorde, bestämt hävda att
utvecklingen kommer att gå i en annan
riktning än den som jordbruksministern
förfäktade. Man kan inte år efter år
lägga ner ett betydande antal brukningsdelar
och minska antalet människor
som är sysselsatta i jordbruket utan att
detta så småningom kommer att påverka
den samlade produktionen. Vi har

inte sett hur långt det kan gå än. Hittills
har man i stort sett brukat den jord
som blivit övergiven som självständiga
brukningsenheter, men med den åldersfördelning
som råder — den förgubbning
som sker — bland jordbruksbefolkningen
så kommer minskningen av
antalet sysselsatta att påskyndas mycket
snabbt. Det kommer utan tvivel att
medföra resultat även i fråga om produktionens
storlek.

Utvecklingen kommer alltså att helt
naturligt gå mot ett mindre antal sysselsatta
i jordbruket och därmed också
en minskad produktion. Människan kan
inte helt ersättas med maskiner och tekniska
hjälpmedel, men jag tror inte att
vi bör skynda på utvecklingen utöver
den naturliga avgången. Det kan inte
vara klokt att minska vår självförsörjningsgrad
— vår beredskap — så mycket
som det förefaller att jordbruksutredningens
majoritet tänker föreslå. Det
tror jag inte är välbetänkt, vare sig ur
landets eller ur konsumenternas synpunkt.

Vår talman i första kammaren yttrade
i sitt tal på rikssalen när riksdagen
öppnades några ord om världssvälten
som hotar mänskligheten och om vår
skyldighet att göra en insats häremot
efter måttet av våra krafter. Talman
Boheman har också tidigare i en tänkvärd
tidningsartikel berört samma problem
och varmt varnat för en politik
som syftar till att göra oss mera beroende
av livsmedelsiinport än vad vi för
närvarande är. Jag tror att båda dessa
påminnelser om vårt beroende av förhållandena
även i andra delar av världen
är välbetänkta.

Sveriges jordbruk kanske inte med
sin produktion kan bidra till att avhjälpa
bristsituationen i underskottsländerna
i någon högre grad. Våra produktionskostnader
är för höga för att
vi skall kunna exportera livsmedel i
detta sammanhang annat än för rent
humanitära ändamål, men vi kan bidra
till en bättre balans mellan tillgång och
efterfrågan genom att själva avstå från

Torsdagen den 20 januari 1960

Nr 3

efterfrågan på livsmedel som bättre behövs
i andra delar av världen och som
vi har förutsättningar för att producera
själva. Om vi bantar ner vårt jordbruk
så långt att det inte längre helt kan försörja
landets befolkning, är det risk för
att de ver’ liga importpriserna blir helt
andra än de världsmarknadspriser som
för närvarande råder. Mot bakgrunden
av de strävanden som årets statsverksproposition
ger uttryck åt, nämligen att
minska importen och öka exporten, torde
det inte vara en riktig politik att
belasta handelsbalansen med stora kostnader
för en livsmedelsimport som vi
kan undvika genom vår egen produktion.

Jordbruksministern framförde nyss
några synpunkter på detta spörsmål.
Tyvärr har han lämnat kammaren nu.
Han påpekade att vi säkerligen alltid
kommer att ha möjlighet att importera
t. ex. vad vi behöver av vegetabilier för
vår försörjning. Men det är väl inte det
som är det väsentliga i längden. En
nedbantning av det svenska jordbruket
kommer i mycket hög grad att gå ut
över sådana produktionsgrenar som
kräver ett mycket betydande inslag av
mänsklig arbetskraft. Det blir framför
allt den animaliska produktionen som
drabbas. Även om det för närvarande
har blivit en viss utjämning i den nedåtgående
kurvan för produktionen av
mjölk och kött beror detta säkerligen
till mycket stor del på att vi under 1964
hade en ovanligt god skörd. Det påverkar
produktionen under ett kommande
produktionsår och bidrager till
att för tillfället avbryta den nedåtgående
trenden. Men jag upprepar: En
nedbantning av jordbruksbefolkningen
till ett allt mindre antal människor kommer
utan tvekan att påverka den mest
arbetskrävande delen av svensk livsmedelsproduktion
— den animaliska produktionen.
För att då klara försörjningen
är det nödvändigt att tillgripa en
import, som säkerligen kommer att betinga
betydligt högre priser än de som
för närvarande råder. Det finns flerfal -

Statsverkspropositionen m. m.
diga exempel på att importpriserna blir
helt andra när säljaren vet att köparen
iir tvingad till import än niir det bara
gäller att täcka ett tillfälligt underskott.

Ja, herr talman, det var väl inga nya
synpunkter jag hade att framföra när
det gäller den framtida jordbrukspolitiken,
men jag tror ändå att dessa omständigheter
bör beaktas när riktlinjerna för
den framtida jordbrukspolitiken skall
dragas upp.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Ämnena i våra monologer
här i talarstolen varierar ju högst
avsevärt. Jag skall i min lilla monolog
tala om två ting, utbildningsväsendet
och arbetskraftsproblemet.

I en interpellation i höstats frågade
jag ecklesiastikministern om det var
möjligt att fullfölja de utbildningspolitiska
målsättningarna inom den angivna
tidsramen. Herr Edenmans svar kan
kort och gott sammanfattas i ett enda
ord: Ja. Han ansåg också att detta skulle
vara möjligt utan att man skulle behöva
ge avkall vare sig på materiella
eller personella resurser inom några
andra sektorer. Jag tillät mig då att betvivla
detta, men han framhöll alldeles
särskilt att finansministern varit med
och granskat svaret på min interpellation.
Nu har vi ju fått herr Strängs finansplan
och herr Edenmans äskanden
under åttonde huvudtiteln. Jag har haft
tillfälle att studera båda liksom att
granska universitetskanslerns petitaskrivning
och långtidsprognos. Också
skolöverstyrelsens petitaskrivelse har
jag haft möjlighet att ta del av, även om
någon långtidsprognos ännu inte hade
presenterats från skolöverstyrelsen.

Jag har jämfört de här sakerna, och
resultatet har tyvärr blivit en serie bekräftelser
på mina misstankar att antingen
får vi förlänga tidsprogrammet
för reformernas genomförande eller
också blir det reformer utan ett fullgott
innehåll. Herr Sträng har inte varit
beredd att skära ned tilldelningen av

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
materiella och personella resurser till
andra sektorer för att ge utbildningssektorn
de resurser den skall ha. Jag
använder medvetet ordet ha, därför att
ämbetsverkens äskanden i huvudsak
överensstämmer med de beslut riksdagen
fattat på förslag av regeringen.

Jag är fullt medveten om att investeringsprogrammen
för exempelvis grundskolan
blivit väsentligt dyrare än som
förutsattes när besluten en gång fattades
— och den felbedömningen kan
man väl i varje fall inte helt lasta regeringen
för.

Att brottsligheten — för att ta en annan
sektor — under det gångna året stigit
med 10 procent och att väsentligt
ökade resurser krävs för att bemästra
den, det kan regeringen rimligtvis inte
rå för. Man kan inte begära att planer
skall göras upp för sådant. Inom parentes
vill jag dock säga att när man åhörde
herr Sveningssons anförande i går
och konstaterade att rikspolisens äskanden
beaktats till 15 procent blev man
betänksam — jag har svårt att tänka
mig att någon person här i kammaren
på allvar vågar hävda att genomförandet
av någon reform är angelägnare och
viktigare än att en eventuell brottslighet
hålls inom kontroll.

Däremot får man väl säga att det inte
borde vara så svårt att förutse en sådan
sak som den stora lärarbristen — 7 000
å 8 000 lärare. Nu har vi den, tillsammans
med alla andra brister: brist på
lokaler och undervisningsmateriel, brist
på pedagogiskt utvecklingsarbete, otillräcklig
vidareutbildning av lärare m. m.
Det nya, geniala, personlighetsutvecklande
greppet i grundskolan har vi fått,
alltså den sammanhållna klassen, men
det specialkomponerade utbildningsmaterial
som var en förutsättning för reformens
genomförande saknas alltjämt
och kommer att saknas länge än — bristen
på kvalificerade författare innebär
att vi får vänta många år innan det materialet
kan serveras för lärarna. Gräla
då inte på dem om reformen inte blir
vad man hade tänkt sig.

Slutsatsen av vad jag hittills sagt kan
egentligen bara bli en enda: att utbildningsväsendet
omgående måste få
väsentligt utökade resurser om det skall
vara möjligt att klara reformerna inom
de tidsramar som riksdagen fastställt.
Finansministern har emellertid som
sagt inte funnit det möjligt att tillgodose
detta önskemål, och regeringen har
följt finansministern i det fallet. Eftersom
regeringen tidigare godkänt den av
herr Edenman angivna målsättningen
och även tidsprogrammet, har jag full
förståelse för ecklesiastikministern om
han kanske är litet besviken på sina kolleger
i regeringen. Möjligen hade det
varit mera fair play om finansministern
klart sagt ifrån i sin finansplan — där
han dock får anses företräda regeringen
i dess helhet — att det tyvärr måste bli
en förskjutning av tidsprogrammet med
hänsyn till bristen på arbetskraft och
svårigheterna beträffande det ekonomiska
läget.

Enligt min mening är finansministerns
bedömning av det nuvarande läget
i dessa avseenden korrekt, och därför
anser jag att utgiftsförslaget under
åttonde huvudtiteln är ett maximiförslag
och att vi får tåla en förskjutning
av tidsprogrammet för utbildningsreformernas
genomförande. Det är bättre att
ge sig till tåls några år än att få reformer
utan innehåll. Jag tycker inte detta
är någon riksolycka, och jag kan inte
heller se att det skulle behöva vara någon
politiskt kontroversiell fråga. Det
skulle också göra det möjligt för kommunerna
att på ett bättre sätt planera
sina investeringar i takt med de faktiska
resurserna. Man har ritat och konstruerat
skolor för en miljard kronor, många
gånger under hård tidspress, som inte
får läggas åt sidan. Det hade säkerligen
varit möjligt att få dessa skolor bättre
planerade — det hade sparat arbetskraft
— om man hade haft en mera realistisk
tidsplan att utgå från.

I detta sammanhang vill jag ta upp en
annan principiell utbildningsfråga.
Skolöverstyrelsen anger i sin petitaskri -

Torsdagen den 20 januari 190(5

Nr 3

r>:{

velse att var sjiitte svensk för närvarande
är under utbildning. Om man lägger
samman elever och lärare är ungefär
var femte svensk engagerad i utbildningsväsendet.
Siffran kommer emellertid
att stiga, säger man. Om vi jämför
med USA är motsvarande siffra där var
tredje ä var fjärde person. Bortsett från
att det inte går att direkt göra en jämförelse
med förhållandena i USA — den
haltar ganska betydligt — tycker jag att
denna utveckling snarare ger enledning
till betänksamhet än belåtenhet. Vi kan
dock inte försörja oss genom att utbilda
varandra. Jag instämmer gärna med
dem som anser att utbildning i sig har
ett betydande värde. När man emellertid
analyserar utbildningsbehovet bör
man i princip dela upp detta i två komponenter:
den ena som avser de faktiska
grundkunskaper som erfordras för
det särskilda yrkesområdet, den andra
som avser den vid-sidan-om-kunskap,
allmänbildning eller överkunskap som
är önskvärd men inte nödvändig. För
denna senare del får man alltså göra en
bedömning: Har vi möjligheter att ge
denna utbildning eller skall den hänföras
till den kompletterande vidareutbildning
som sker parallellt med ett yrkesarbete? De

alltför långa utbildningstider som
nu gäller vid ett flertal läroanstalter,
kanske främst vid universitet och högskolor,
anser jag omedelbart måste skäras
ned. Den överambition som nu finns
hos läroanstalterna att vilja överlämna
en färdig produkt till näringslivet måste
bort. Man tycks alldeles ha glömt bort
att den bästa färdigutbildning och den
bästa specialutbildning som kan ges
ändock ges i konkreta arbetsuppgifter
ute i arbetslivet. Över huvud taget tycker
jag att det på alla nivåer inom den
offentliga sektorn finns en misstro mot
det enskilda näringslivet, inte när det
gäller att försöka dra hem exportpengar
men när det gäller att sköta någonting
som man anser vara allmänt ärdefullt.
Jag skall bara ta ett enda exempel. Man
driver en omskolningsverksamhet i egen

Statsverkspropositionen m. in.
regi, där kostnaderna uppskattningsvis
ligger i storleksordningen 15 kronor per
elev och timme, hellre än alt man överlämnar
detta till näringslivet, där kostnaden
kan beräknas stanna vid en tredjedel.
En sådan övertro på gör-det-självmetoden
finns på alla områden inom
den offentliga sektorn. Inom näringslivet
går vi den rakt motsatta vägen för
att uppnå en ökad effektivitet och för
att spara på arbetskraftsresurserna. Jag
hade anledning att säga det för en liten
stund sedan i en replik till inrikesministern.
I dagens situation är ju arbetskraftsfrågan
kanske ett av de mest
brännande och mest svåra problem vi
har att syssla med. Skall vi lyckas öka
exportföretagens produktion, som man
uttalar önskemål om i finansplanen,
måste vi tillgodose dessa företags behov
av arbetskraft. Skall vi minska
löneglidningen, likaledes ett problem
som berörs i finansplanen, måste vi
också tillse att vi täcker näringslivets
behov av arbetskraft. Det räcker inte
med en deklaration i finansplanen.
Skall vi över huvud taget kunna öka
produktionen och produktiviteten, så
att vi får en större kaka att dela på —
något som också framhålles såsom väsentligt
i finansplanen — kräves det att
näringslivet har tillgång till inte bara
kapital utan också arbetskraft.

Alla de förutsättningar som jag nu
har berört återfinns ju mycket väl dokumenterade
i långtidsutredningens betänkande.
Om jag ser frågorna ur den
synpunkten måste jag tyvärr säga att
både statsverkspropositionen och finansplanen
är en besvikelse. Såväl den
statliga som den kommunala konsumtionen
och investeringen beräknas ju öka i
en sådan omfattning med ty åtföljande
kapitalbehov, att jag tvivlar på att näringslivet
har möjlighet att klara någon
av dessa målsättningar. Det torde vara
den obehagliga sanningen.

Mot detta mitt resonemang kan naturligtvis
sägas: Avge då ett eget motförslag'',
det står er fritt att göra. Visst
kan man säga så, men om man betän -

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
ker att enligt uppgift åtskilliga hundra
personer under tre kvarts års tid har
sysslat med att utarbeta statsverkspropositionen,
inser man kanske omedelbart
att ett opposionsparti utan kanslihusets
resurser och ämbetsverkens experter
omöjligen kan få fram ett konkret
alternativ under 20 dagar.

Statministern sade i går här i kammaren
att han inte hade någon större
tro på det framlagda förslaget om en
storkonferens för att lösa inflationsproblem
och alla andra problem. Det är
möjligt att han har rätt. I varje fall kan
man väl konstatera att om man inte går
med villighet till verket, lär det inte
bli något av det hela, och därmed torde
förslaget inte vara möjligt att realisera.
Statsministern räckte emellertid ut handen,
trots allt, genom att säga att han
gärna talade med oppositionen. Jag
skulle vilja ifrågasätta om man inte
kunde få en överläggning mellan regeringen
och oppositionen om den offentliga
sektorn, varvid man angelägenhetsgraderade
de olika aktiviteterna i syfte
att söka minska dagens arbetskraftsbehov.
En sådan överläggning förutsätter
emellertid att både regeringen och oppositionen
är beredda att ge avkall på
den politiska prestigen. Arbetskraftssituationen
är så allvarlig och dessutom
orsak till så många andra problem, att
jag för min del är övertygad om att ett
initiativ från regeringen skulle tas mycket
väl emot i vida kretsar. Det skulle
också visa att regeringen har ett verkligt
seriöst intresse för att tillvarata alla
möjligheter att finna lösningar på det
som jag ser som det kanske mest allvarliga
problem vi har i dag, arbetskraftssituationen.
Jag har den förhoppningen
att vad statsministern i det stycket
yttrade inte var skämt utan verkligen
var allvarligt menat.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Min monolog skall gälla
ett annat område.

En av de större minusposterna i vår
samhällsekonomi är vederbörligen omnämnd
i statsverkspropositionen, men
finansministern har inga större besvär
med detta belopp, när han strävar efter
budgetbalans. Beloppet som sådant
noteras nämligen inte i riksbokhållarens
kolumner. Ändå hör det till ett av
våra allvarligaste samhällsproblem. Vad
jag avser är de miljardbelopp som trafikolyckorna
beräknas kosta det svenska
samhället. För 1964 har summan
angivits vara 1,4 miljarder kronor. Den
är inte mindre 1965.

Nu är det inte det ekonomiska måttet
på trafikolyckornas omfattning som
närmast stör vår sinnesjämvikt i detta
sammanhang. Det stora antalet döda —
säkerligen visar det sig ha varit närmare
1 300 under föregående år när
den statistiska slutredovisningen föreligger
— de ännu flera svårt lemlästade,
många helt invalidiserade för återstoden
av sina liv, är den ohyggliga
sanning som förskräcker oss alla. Teknikens
underbara värld har onekligen
sina skönhetsfläckar.

Inte minst vi som verkar i detta hus
har all anledning att ständigt fråga oss
om vi ägnar trafikolyckorna tillräcklig
uppmärksamhet. Vi ser att samhällets
åtgärder i syfte att främja trafiksäkerheten
inte räcker till. Vi är oupphörligen
tvingade till ytterligare energiska
åtgärder för att definitivt vända
dödskurvan nedåt.

Mot bakgrunden av bilismens oavbrutna
expansion styrks man dess värre
i sin misstanke att trafikolyckorna också
kommer att öka i antal. Långtidsutredningen
väntar sig att det kommer
att finnas i det närmaste en bil på var
tredje invånare år 1970 mot för närvarande
en på var fjärde eller femte
invånare. Hittills har trafikolyckorna
troget följt med i denna bilismens utveckling,
om än inte i riktigt samma
takt. Tillfälliga avbrott i denna olycksutveckling
har inträffat, men de var alltså
tillfälliga. Det är först när vi under
minst tre—fyra års tid noterat en oav -

Torsdagen den 20 januari 1960

Nr :i

liruten nedgång i trafikolycksfallen som
vi vågar börja hoppas på en ständig
förbättring. Därför får inte heller 1965
års olycksfallsstatistik, som i vissa avseenden
tyder på en positiv förändring,
invagga oss i falska föreställningar om
att vi nu kan räkna med en fortgående
förbättring.

Det förefaller mig som om man försummat
att tillräckligt beakta vad som
står att vinna genom att göra bilarna
trafiksäkrare. Erfarenheten har vid det
här laget givit oss många exempel på
att bilkonstruktörer och fabrikanter
inte sätter trafiksäkerheten allra främst
bland de egenskaper som de anser att
en bra och säljbar bil bör ha.

I en bok om olycksfallsforskning har
några amerikanska författare drastiskt
belyst dessa förhållanden när de förklarar
att man aldrig kommer på idén
att transportera ömtåliga föremål, t. ex.
ägg, liggande lösa i en tunna. Men, säger
de vidare, vi går in i vilken bil som
helst för att fara med farliga hastigheter
utan säkerhetsbälten och med ett
minimum av stoppning eller annat
skydd för att hindra huvud eller kropp
från att slås sönder mot insidan av bilen
vid en olycka. Den säkerhetsnivå
som vi godkänner för oss själva, hustru
och barn är den som gäller för bräckliga
föremål som ligger lösa i en stor
plåttunna.

I Sverige hör det som bekant till bilden
att vi visserligen rätt allmänt har
säkerhetsbälten på våra bilar men oftast
struntar i att använda dem. I Washington
har senaten genom en kommitté utsatt
bilindustrien för hård kritik för
dess underlåtenhet att konstruera trafiksäkrare
bilar. Det är ett gott tecken att
sådant händer i bilens hemland framför
andra. I Detroit bör de ansvariga
snarast möjligt väckas till besinning. I
Sverige blev de först publicerade resultaten
av verksamheten inom aktiebolaget
Svensk bilprovning ytterligare en
bekräftelse på att även mycket vitala
funktioner hos en bil från konstruktionssynpunkt
kan vara behäftade med

Statsverkspropositionen m. m.
svåra brister. Av de utfärdade körförbuden
av totalt cirka 3 000 fordon eller
ungefär 15 per tusen berodde cirka
86 procent på bristfällighet i bromssystemet.
Vissa bilmodeller drabbades
mera än andra av kritiken. Nu förklarar
de kritiserade att kontrollen endast
gällde äldre bilar och att på senare modeller
bristerna redan är avhjälpta. Kan
vi vara alldeles säkra på det? De är jo
ännu inte kontrollerade på samma sätt.
Den öppna redovisning som glädjande
nog tillämpas av bilprovningen kommer
att småningom ge besked på denna
punkt. På samma sätt borde den officiella
statistiken rörande trafikolyckorna
på vägarna även upplysa om i vad
mån olika biltyper varit inblandade i
olyckssituationer av skiftande slag.

En väsentligt utvidgad typbesiktning
aktualiserades i en promemoria inom
kommunikationsdepartementet för några
år sedan. På det sättet skulle man
kunna förhindra att trafiken belastas av
fordon som redan från början företer
brister eller som har en sådan konstruktion,
att felaktigheter kan befaras uppstå
efter en viss tids begagnande. Denna
föreslagna typbesiktning torde ännu
inte i sin helhet ha förverkligats — i
varje fall kan dess resurser bli bättre.
I samma promemoria tog man även
upp frågan om konsumentupplysning
rörande motorfordon. Materialet från
de nya och utförligare typbesiktningarna
skulle utgöra grundvalen för denna
varudeklaration, som den bilköpande
allmänheten nu väntar på.

De unga bilförarna är mer än andra
olycksdrabbade. Vart tredje dödsfall i
åldersgruppen 15—20 år är orsakat av
en trafikolycka. Bristande trafikerfarenhet
är sannolikt den främsta förklaringen.
Det är inte minst mot dessa ungdomsgrupper
som trafiksäkerhetspropagandan
måste rikta sig.

För den manliga ungdomen finns ett
utmärkt tillfälle härtill under värnpliktstiden,
vilket av allt att döma ännu
inte har utnyttjats för propaganda i all
den omfattning som faktiskt är möj -

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
lig. Förhållandet har uppmärksammats
på I 14 i Gävle, där man utarbetat ett
program för särskild obligatorisk trafiksäkerhetsutbildning
för de värnpliktiga
på tid som ligger utanför den egentliga
militära träningen. Såvitt jag vet
har inte detta någon motsvarighet på
något annat håll i landet.

Regementsledningen har, som man
kunde vänta, konstaterat att många
värnpliktiga skaffar sig bil för att under
den begränsade fritiden hinna besöka
hemorten, och oftast gäller förvärvet
begagnade och mindre tillförlitliga
fordon. De värnpliktiga har bråttom
såväl då de ger sig i väg från regementet
som då de vänder tillbaka. Mörkerkörning
och hala vintervägar har de
inte hunnit få någon större erfarenhet
av. Körutbildningen fram till körkortet
omfattar inte övningar i mörker och
halt väglag, vilket onekligen är en brist.
Utbildningsverksamheten vid regementet
har planlagts och utförts i samarbete
med polisen. På det sättet hoppas
man också kunna över huvud taget
grundlägga en större förståelse för polisens
arbetsuppgifter. I utbildningen ingår
förutom allmän information om trafikolyckor
och trafikövervakning övningskörning
på isbana och ett trafiksäkerhetsrally,
som tilldragit sig stort
intresse. Jag tror att exemplet från I 14
manar till efterföljd.

En effektivare trafikövervakning har
länge ansetts såsom i hög grad önskvärd.
Alla de som haft stark tilltro till
värdet av ökade insatser från polisens
sida bestyrktes i sin uppfattning av det
gynnsamma resultatet av det försök
med förstärkt trafikövervakning som
anordnades sommaren 1965. En jämförelse
mellan olycksutvecklingen på de
övervakade vägsträckorna och en kontrollsträcka
som endast hade normal
övervakning visar nämligen att totala
antalet olyckor blev 35 procent lägre,
antalet olyckor med personskador 63
procent lägre och antalet olyckor med
dödlig utgång 66 procent lägre.

Även om slumpen delvis kan ha spe -

lat in, bekräftar denna undersökning till
fullo vad man erfarit vid liknande undersökningar
i andra länder, nämligen
att en förstärkt trafikövervakning har
en omedelbar och mycket gynnsam effekt
på olycksutvecklingen. Då måste
man också dra den slutsatsen, att det
finns all anledning att tillmötesgå rikspolisstyrelsen
i dess krav att under tiden
fram till 1970 få sätta in ytterligare
drygt 500 man för att successivt få
fram en bättre ordning och för att polisen
skall bättre kunna fylla sin roll
i trafiksäkerhetsarbetet. Det totala antalet
poliser i denna verksamhet skulle
härigenom bli drygt 1 600. Ingen tvekar
om att det är bäst att göra insatserna
på detta tidiga stadium och därigenom
minska belastningen inom sjukvård och
rehabilitering.

En förbättrad övervakning av detta
slag skulle säkerligen också minska rattfylleriet.
Enligt en SIFO-undersökning
har ju var femte bilförare någon gång
kört bil i berusat tillstånd. Det är ansvarslöst
så det förslår, men en förklaring
är att risken att bli upptäckt är
obetydlig. En lundaforskare har på
grundval av en intervjuundersökning
som han företagit inom ett visst område
i landet funnit att risken för upptäckt
för bilförare med av allt att döma straffbar
alkoholkoncentration i blodet ligger
så lågt som mellan 4 och 9 procent.
Över 90 procent av de trafikonyktra i
det området skulle således ej löpa någon
risk att bli upptäckta. Att den allmänna
trafikövervakningen kunde vara
bättre framgår också av det faktum, att
var femte av de intervjuade över huvud
taget aldrig hade stoppats i någon poliskontroll
och att hela sju av tio inte
stoppats under de senaste tolv månaderna.

Bilen är i dag, och blir det i ännu
högre grad i framtiden, en del av vår
livsföring. Den kan inte undvaras. Den
är ofrånkomlig i det produktiva livet,
och den ökar högst väsentligt våra möjligheter
att ge vår fritid ett stimulerande
innehåll. Men så länge den också

Torsdagen den 20 januari 1966

Nr 3

sprider död och elände omkring sig
måste den från samhällets sida bli föremål
för den strängaste tillsyn och dess
förare måste läras att behärska såväl
sitt fordon som sig själv.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! En av våra arbetarförfattare,
uppväxt vid ett mellansvenskt
bruk, har med orden »att välja där val
ej fanns» karakteriserat den situation
som han och de flesta svenska ungdomar
tidigare stått i då det gäller val
av yrke och studieväg. »Att välja där
val ej fanns» — det betydde för honom
och hans kamrater att börja på bruket.

I dag har våra svenska ungdomar betydligt
bättre möjligheter att välja studieväg
och yrke. Grundskolereformen
har lagt grunden därtill. Elevernas och
föräldrarnas fria val av studieväg är
en av hörnstenarna i vår nioåriga
grundskola, och jag önskar för man del
att det fria valet skall kunna förverkligas.

När nu elever och föräldrar fått tillfälle
att fritt välja, är det inte alls förvånansvärt
att omkring 80 procent av
ungdomarna föredragit någon av de teoretiska
linjerna i klass 9 på högstadiet.
Det finns många orsaker till detta. Dels
är det så, att yrken som fordrar teoretisk
utbildning generellt sett ger högre
löner och bättre arbetsförhållanden än
s. k. praktiska yrken, även om en viss
utjämning har åstadkommits, dels kan
valet bero på högstadiets konstruktion,
som vi allt bättre börjar komma underfund
med. Nu tvingas eleverna ofta att
välja mellan å ena sidan teoretiskt och
å andra sidan praktiskt, som om det
funnes två vitt skilda grupper av elever
med den ena eller den andra anlagsinriktningen.
I själva verket finns det
en blandning av anlag och intressen.
Många ungdomar, särskilt ungdomar i
pubertetsåldern, önskar balansera teoretiska
färdighets- och kunskapsinhämtande
ämnen med olika slag av manuella
sysselsättningar. TCO har i ett

Statsverkspropositionen m. in.
sammanhang framhållit: »Huvudparten
av eleverna väljer inte renodlat teoretiska
tillvalsgrupper och linjer för att
deras anlag och intressen därigenom
bäst tillgodoses utan uppenbarligen
främst för att de på det sättet kan uppskjuta
sitt mer definitiva studie- och
yrkesval och därigenom gardera sig för
att kunna välja mera fnitt i framtiden
sådana studievägar som genom tidigare
linjeval stängas för dem.»

Denna fråga om högstadiets konstruktion
är nu lyckligtvis uppmärksammad,
och de eventuella misstag, som
gjorts i konstruktionen, kommer att utredas
och följas upp av skolöverstyrelsen.

En allvarligare orsak till inriktningen
av ungdomarnas linjeval mot mer
teoretiska studiegångar är en social
värdering i »fina» och mindre fina yrken,
värderingar som ännu i dag alltför
mycket styr ungdomarna vid val
av yrke och studieväg. Hur skall vi
komma ifrån dessa värderingar? Om vi
inte gör det, kan det bli ett samhälle,
där gruppen »arbetare och lägre tjänstemän»
blir begåvningsmässigt slätstruken
i samma mån som skolans urval
blir effektivt, d. v. s. att skolan får
de mest intellektuellt begåvade — det
finns faktiskt redan i dag tendenser i
den riktningen. Tendenserna yttrar sig
i minskad rekrytering till yrkesskolorna
och eu sänkt begåvningsstandard.
Detta hör till ett av de stora problem,
som yrkesskolberedningen skall försöka
lösa.

Begåvningar behövs på alla livets
områden och även i praktiskt yrkesutövande.
Yrkesarbetare kommer att behövas
också i det framtida näringslivet
— vi skall inte tro något annat,
även om vi vet att det finns någonting
som heter automation — yrkesarbetare,
som måste vara i besittning av intellektuell
kapacitet, med förmåga att tänka,
bedöma och fatta riktiga beslut.
Tyvärr råder i dag stor osäkerhet om
de praktiska yrkenas framtid. Förmodlingen
behöver normerna för lönesätt -

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
ningen ändras. Rekryteringen till de
praktiska yrkena måste stimuleras. Vi
måste få fram ett nytt yrkesbegrepp —
hur det nu skall gå till — ett yrkesbegrepp
utan alltför sträng kategoriuppdelning
mellan teoretiskt och praktiskt,
utan konstlad uppdelning av anställda
i tjänstemän och arbetare, utan alltför
mycken specialisering, utan löneskillnader
baserade på om arbetsuppgifterna
är övervägande teoretiska eller
praktiska.

Hur skall vi då kunna åstadkomma
en sådan omvärdering? Frågan är mycket
svår att besvara. Det måste bero på
oss alla. Mycket ansvar vilar på arbetsgivarna
och arbetsmarknadens parter,
mycket på lärare och yrkesvägledare
och kanske mest på föräldrarna och deras
inställning. Det kommer att ta lång
tid att ändra inställningen till dessa
sociala värderingar i fråga om olika
yrken. Skulle man inte kunna tänka
sig, att det allmänna gick i spetsen då
det gäller att inom statliga verk och
företag försöka ändra på värderingarna
av tjänster eller arbetsuppgifter, som
i dag kanske klassas olika i fråga om
krav och lönesättning, mer kanske med
hänsyn till fördomar än sakskäl, och
ofta mer än vad som borde vara föredömligt.
Hur är det med undervisningen
när det gäller lärare, som skall ta
hand om ungdomarna och vägleda dem?
De lärarkandidater som går på lärarhögskolorna
får sex timmars undervisning
i yrkesliv och vuxenutbildning.
Kanske borde det vara mera. Den praktiska
yrkesorienteringen är säkerligen
värdefull, men ändrar den attityderna?

Herr talman! Jag räknar inte med att
här kunna ge en patentlösning på detta
inte minst ur näringslivets synpunkt
viktiga problem, utan har här endast
velat framföra några synpunkter till eftertanke.

Undervisningsväsendets största problem
för dagen är kanske trots allt inte
otillräcklig tillgång på kapital och
driftsmedel, som årets budget varit
återhållsam med, utan gäller mera de

personella resurserna. Det är lärartillgången
som mycket blir beroende av
hur attraktivt läraryrket kan göras i
framtiden. Därvid är det pedagogiska
utvecklingsarbetet av stor betydelse.
Här har ecklesiastikministern tvingats
att hårt pruta på de krav som ställts
av såväl skolöverstyrelsen som universitetskanslern.
Främsta skälet kanske
dock synes vara bristen på experter för
sådant utvecklingsarbete. För min del
anser jag att allt bör göras för att sådana
experter skall komma fram och att
denna viktiga verksamhet kan uppehållas
och utvecklas.

Det gäller, som framhålles i propositionen,
att hushålla med såväl de materiella
som personella resurserna och
sätta in dem där de bäst behövs för att
öka produktiviteten inom undervisningsväsendet.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Det är med en viss tvekan
jag tar till orda i årets remissdebatt.
Tveksamheten beror på den kritik som
brukar riktas mot att alltför många ledamöter
deltar och att debatten därigenom
blir långt utdragen. Det blir ju lätt
upprepningar av vad »de stora» sagt,
och det är kanske inte så trevligt att
lyssna till.

Största intresset knyts givetvis till parti-
och gruppledarnas anföranden, och
detta särskilt ett valår då man väl kan
säga att upptakten till valrörelsen sker.
Detta hindrar inte att vissa andra ledamöter
kan känna ett behov av att också
få anföra några synpunkter på de aktuella
frågorna.

Så här i början av ett nytt år är nyårsönskningarna
och förväntningarna
inför detta ännu levande. Jag har för
min egen del två önskningar, eller kanske
rättare sagt förhoppningar för år
1966. Jag vill inte alls påstå att de är
särskilt originella, men de ligger mig
särskilt varmt om hjärtat, och jag vet
att de delas av många.

Den första är en önskan om en snar

Torsdagen den 20 januari 1906

Nr 3

fred i Vietnam. Såväl krigskorrespondenternas
livfulla skildringar av djungelstriderna
som nyhetsbyråernas mera
kortfattade uppgifter om bombraider
och antalet dödade och sårade fyller
mig alltid med vemod. Detta stackars
folk, som behövde få lära sig det mest
elementära, att läsa och skriva, att bygga
upp och utveckla sitt land, får nu i
stället ägna sina krafter åt krigiska värv.
Det är inget mindre än en tragedi som
nu utspelas i Sydostasien. De tappert
kämpande vietnameserna vittnar om en
stark önskan att få leva i fred, att helst
av allt få odla sitt ris och sköta sina
hem och sina trädgårdar. Jag skall inte
närmare gå in på de djupare aspekterna
av detta olyckliga krig; det är ett
utrikespolitiskt problem, och som sådant
hör det mera hemma under en utrikesdebatt.
Jag vill bara tillägga den
förhoppningen, att de åtminstone temporära
minskningarna av krigsinsatserna
och de rätt intensiva försöken till
fredskontakter skall leda till ett resultat.
Man frågar sig varför inte FN på
allvar har försökt få slut på konflikten
tidigare. Även om inte Kina tillhör medlemsstaterna,
borde detta skett för att
rädda ansiktet på de västliga demokratierna.

Min andra nyårsönskan gäller trafiksäkerhet
på våra inhemska vägar. Herr
Hilding har alldeles nyss ingående behandlat
dessa frågor, men med tanke på
problemets allvar kanske det ursäktas
mig om jag ändå säger några ord.

Trafiken kräver årligen omkring
25 000 offer i döda och skadade och är
därmed en både allvarlig och skrämmande
folksjukdom. I genomsnitt avlider
över 100 människor varje månad,
och de svårt skadades antal uppgår till
3 500 per år. Detta är en fruktansvärd
verklighet med otaliga personliga tragedier.
Många familjer har splittrats på
detta sätt, föräldrar blir barnlösa och
barnen mister sina fäder. Nästan alla
har väl någon i släkt- eller vänkretsen
som dödats eller skadats vid en trafikolycka.
Det innebär namnlösa lidan -

Statsverkspropositionen m. m.
den, långvariga sjukhusvistelser, rehabilitering
och omskolning som följder av
kanske en sekunds ouppmärksamhet.
Detta är i sanning ett högt pris, för att
inte tala om vad alla dessa olyckor kostar
i reda pengar och förlorade arbetsdagar.
Man beräknar att de åsamkar
samhället kostnader om 1,5 miljard kronor
årligen.

Något som ytterligare fördystrar den
mörka olycksstatistiken är de många
ungdomsolyckorna. En utredning om
1962 års trafikolyckor visar, att av 6 007
skadade personbilförare var hälften under
30 år och en fjärdedel mellan 18
och 22 år. Av de skadade bilpassagerarna
var halva antalet under 23 år.
De flesta av dessa olyckor inträffade
natten mellan lördag och söndag med
en anhopning mellan kl. 24 och 04.00.
Ungdomen är då på väg hem från olika
nöjestillställningar. De många singelolyckorna
kan tyda på trötthet, men
även ouppmärksamhet och onykterhet
spelar ofta in. Olyckorna beror inte på
att dessa förare saknar tillräcklig utbildning
och körskicklighet — de är säkert
i det fallet bättre skickade än
många äldre. Men det brister framför
allt i rutin och omdöme. I gäng vill föraren
gärna briljera inför sina kamrater,
och det ligger väl också i ungdomens
natur att uppskatta fartens tjusning.
Bilen som leksak är dock alltför
dyrbar och riskfull. Vi skall inte stillatigande
låta våra annars i många avseenden
präktiga ungdomar rusa rakt in
i fördärvet.

Vad skall man nu göra åt detta allvarliga
problem? Höjd körkortsålder
vill väl ingen på allvar diskutera. Körskolor,
föräldrar, föreningar och andra
måste i stället framhålla för våra pojkar
och flickor att de är trafikens olycksfåglar
och tillhör dem som är inblandade
i de flesta och svåraste olyckorna.

Det förefaller som om bilarna görs
alltför snabba för att passa in på många
av våra vägar och i vårt klimat, nota
bene om man försöker ta ut allt vad
motoreffekten tillåter. Ingen vill väl

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
dock hejda den tekniska utvecklingen.
Vad jag i det här sammanhanget vill
trycka på är föräldraansvaret. Det är
inte nödvändigt att pojken eller flickan
får köpa en bil så snart han eller hon
fyllt 18 år, och det är inte heller nödvändigt
att de får låna pappas bil på
lördagskvällarna. Ofta finns det andra
kommunikationsmedel. Om så inte är
fallet, kan kanske kommuner, föreningar
eller enskilda ordna med bussgäng
till nöjeslokalerna.

En ljuspunkt — jag hoppas att det
även är en vändpunkt — är den uppbromsning
som skedde under 1965 i
fråga om trafikolyckorna. Trots en väsentligt
ökad trafik och en allt större
fordonspark — enbart personbilarnas
antal uppgår nu till 1,9 miljoner — hade
vi omkring 1 000 färre trafikoffer än
under år 1964. Dödssiffran däremot är
ungefär densamma enligt de preliminära
beräkningar som gjorts. Problemet
med att bekämpa trafikolyckorna
har i hög grad uppmärksammats av
samhället och andra intresserade instanser,
och olika åtgärder har satts in
i detta arbete. Vägbyggandet har de senaste
åren hållits uppe på en mycket
hög nivå. Polisens förstatligande har
tillsammans med de ökade resurserna
inneburit en effektivare organisation
med större möjligheter till samordnad
trafikövervakning. Den obligatoriska
bilkontrollen har sanerat bilbeståndet.
Under hela 1960-talet har vi också arbetat
med tillfälliga generella hastighetsbegränsningar.

Den upplysningsverksamhet som NTF
bedriver har helt säkert varit till stor
nytta. Som exempel kan nämnas att
NTF trots hårt motstånd under kort tid
lyckats med uppgiften att förmå de
svenska bilisterna att använda halvljus
vid bilkörning i mörker i tätorter med
gatubelysning. Att halvljus är bättre än
parkeringsljus vid dålig sikt under dagkörning
har också vunnit allmän förståelse.

Erfarenheterna vid tillfälliga hastighetsbegränsningar
och en intensifierad

trafikövervakning har visat sig goda. Av
den undersökning som statens trafiksäkerhetsråd
gjort framgår att fartbegränsningarna
medfört önskat resultat.
Man torde kunna säga att de räddar ett
människoliv varannan dag och i övrigt
bidrar till att göra olyckorna mindre
svåra. Det finns därför all anledning
att fortsätta på den inslagna vägen.

Mycket talar väl för en ständig fartbegränsning
i likhet med vad t. ex. Norge
och USA tillämpar. I Amerika har inte
ens de stora motorvägarna fri hastighet,
utan man tillämpar olika gränser för
olika vägar. Ett sådant differentierat
system borde i så fall införas i vårt
land. I varje fall borde man nu vara mogen
att pröva hastighetsbegränsning under
en längre sammanhängande period.
Med tanke på koncentrationen av ungdomliga
trafikoffer under söndagsdygnen,
som jag nyss erinrade om, borde
en obligatorisk fartgräns införas över
alla lördagar och söndagar. Detta i förening
med en intensiv övervakning från
polisens sida tror jag skulle ge gynnsamma
resultat.

Det är klart att sådana restriktioner
skulle drabba många omdömesgilla trafikanter.
Men måste vi inte alla hjälpas
åt att försöka lindra följderna av en
mindre grupps bristande ansvar i trafiken!
Förresten kan den som i dag
kör helt mönstergillt i morgon bli orsak
till många människors död.

Alla samverkande krafter måste fortsätta
det angelägna arbetet med att nedbringa
och förebygga antalet trafikolyckor.
Jag hälsar med tillfredsställelse att
kommunikationsministern höjt anslagen
för vägunderhåll, vilket kan medföra en
förbättring främst av de grusvägar som
vi fortfarande dras med. Tyvärr medger
inte det ekonomiska läget ett utökat
vägbyggande, men det får vara
blott en tillfällig stagnation. Likaså kan
man beklaga att NTF inte fått de resurser
de begärt, men en viss ökning
har ändock upptagits under sjätte huvudtiteln.
Anslaget för trafiksäkerhetsforskning
räknas upp med 250 000 kro -

Torsdagen den 20 januari 19(i(i

Nr 3

nor. Man kan gott instämma med departementschefen
i angelägenheten av
en samordnad forskningsinsats.

Kommunerna har även en stor uppgift
att fylla i trafiksäkerhetsarbetet,
särskilt nu tiden fram till dagen H. De
lokala trafiksäkerhetskommittéerna kan
här göra värdefulla insatser i den fråga
som jag med det anförda, herr talman,
vill understryka betydelsen utav.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Man efterfrågar ibland
motiv för att vi bara skulle ha en enda
kammare här i riksdagen. Med en vidvinkelkamera
skulle man här kunna
skaffa ett utomordentligt bevis för att
det är överflödigt med två kammare
och mycket väl räcker med en. Men,
herr talman, debatten om Kungl. Maj :ts
proposition nr 1 till riksdagen angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1966/67 lider mot sitt
slut. Såvitt jag förstår, bär vii gott om
tid — vår medkammare lär väl inte
sluta i dag och kanske inte i morgon
heller. Jag skall därför fullfölja min
tanke att säga några ord i anledning av
statsverkspropositionen.

Förvisso är det många ting som rikets
budget omfattar, men så har också
debatten rört sig på ett vitt fält från
den historiska Augsburgska bekännelsen
till våra dagars bekymmer med
bristen på bostäder och de dåliga grusvägarna
i Älvsborgs län. Det skulle ha
varit frestande att göra en sammanfattning
av debatten, men jag skall inskränka
mig till några reflexioner i anledning
av statsverkspropositionen och
den förda debatten.

Först vill jag då avge en principdeklaration.
Vårt samhälle håller på att
bli alltför komplicerat för de flesta av
oss. Det tvingar fram specialiseringen,
och med den följer ensidigheten, fackidiotien,
förlusten av förmågan att skala
bort utanverken och se de stora linjerna
i tillvaron. Vi integrerar, och
problemen blir till problematik, data -

Statsverkspropositionen m. m.
maskiner och elektronhjärnor spottar
fram siffror, som vi knappast vet hur
vi skall använda och som vi i alla
fall inte hinner med att behandla.

Hur skall vi då handla i en värld som
blir alltmer komplicerad? För mig står
endast en möjlighet öppen: vi måste
möta med motsatsen! Vi måste förenkla,
ge upp hoppet att i detalj kunna
ordna allt för den enskilde men se
till att det hela fungerar i stort någorlunda
skapligt.

I förteckningen över propositioner
saknar jag inte bara lagförslaget om utlännings
rösträtt. Av hela det stora
komplexet jordabalk och fastighetsbildningslag
ser jag bara förebådas lagen
om fast egendom och vad därtill
hör. I årtionden har lagförslagen förarbetats,
men de har nu blivit så omfattande
och komplicerade att man inte
orkar med dem. Under tiden går utvecklingen
framåt, och förslagen blir
inaktuella. Enda lösningen även här är
förenklingens väg. Man må gärna fnysa
om motiveringslagstiftning, men vi når
aldrig målet, om vi inte går in för förenkling.

I känslan av att alltför mycket rasar
över en bär man funnit på att vi måste
ha ett sabbatsår för att finna oss själva.
Har vi tid med det — och råd? Vem
skall betala det? Jag skulle vilja föreslå
ett år av helt annat slag, inte en
reaktionär reformpaus utan ett år av
arbete, ett år då man sökte stimulera
fram en arbetsinsats utöver den vanliga,
ett år som man satsade för att
hugga in på de köer som finns på snart
sagt alla områden, ett år med minskat
krångel, då man undvek nya påhitt men
sökte fullfölja tidigare beslut, med andra
ord sökte hinna ifatt utvecklingen.
Ty aldrig så kloka och humana beslut
blir värdelösa, om vi i ivern att åstadkomma
något ännu bättre aldrig förmår
att genomföra dem.

Jag kommer här till bristen på arbetskraft.
Vi har fått långtidsutredningens
prognoser för femårsperioden 1966
—1970. Inrikesministern berörde dem

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1960

Statsverkspropositionen m. m.
i interpellationsdebatten i tisdags beträffande
de avvisade jugoslaverna. I
gårdagens debatt nämnde fröken Lisa
Mattson utredningen som ett slags långkatekes
för utvecklingen på arbetsmarknaden.
Det är inte för att jag är allergisk
mot ordet katekes, herr talman,
som jag något vill beröra en sak i långtidsutredningens
prognos. Även förste
vice talman Strand snuddade vid den
under gårdagen.

Det vare mig fjärran att påstå att de
framstående herrar som står bakom
prognosen skulle ha räknat fel, men jag
får för min del inte ekvationen att gå
ihop. Mot en möjlig ökning av bruttonationalproduktionen
på 4,2 procent
per år fram till 1970 står samlade anspråk
på varor och tjänster, motsvarande
en total produktionsökning på 5,2
procent. Det förstår jag. Det är så med
de flesta att vi önskar oss mer än vi
är villiga att arbeta för. Vi blir aldrig
riktigt nöjda — det finns alltid behov
som är otillfredsställda. Det är väl häri
de största svårigheterna gömmer sig i
samhället.

Sedan kommer vi till det förhållandet
att arbetskraften inte räcker till i förhållande
till efterfrågan. Mot en beräknad
tillväxt av 110 000 personer, vari
inräknas en årlig invandring på 25 000
personer, skulle stå ett arbetskraftbehov
på 165 000 personer. Denna siffra
skulle ytterligare öka vid en förkortning
av arbetstiden — hur man nu kan
räkna med att förkorta arbetstiden, när
arbetskraften inte räcker till?

Låt oss först se på arbetskraften.
Visst kan bristen på arbetskraft tvinga
fram rationaliseringar med ökad effektivitet
som följd. Det blir en klar vinst.
Ökningen av arbetskraften — antingen
den sker genom inflyttning eller genom
folkökning inom landet — kan väl inte
nämnvärt påverka förhållandena, med
mindre än att vi gör oss skyldiga till
rovdrift av något slag — rovdrift på
i sina hemland utbildade yrkesmänniskor,
som inte tar med sig familjen

hit eller här bildar familj, som inte efterfrågar
ordentliga bostäder, som inte
stannar så länge att vi får några sociala
kostnader eller utbildningskostnader
för dem själva eller deras barn. Jag menar
med andra ord att om organisationen
av samhället är oförändrad, om
effektiviteten såväl som den ekonomiska
uppläggningen är oförändrad, då
måste samhällets storlek vara relativt
betydelselös. Det rör sig närmast om
en skala. Antingen vi har 7,8 miljoner
som i dag eller 15 miljoner invånare
måste tendensen i samhällsbilden bli
densamma. Endast om den inflyttade
är effektivare än vi andra eller om vi
vegeterar på redan färdigutbildad arbetskraft,
som inte har familjen med
sig, som inte fordrar några sociala
kostnader och som bor enklare, endast
då blir det något nettotillskott att tala
om för samhället. Att det sedan finns
många andra skäl för en invandring är
en annan sak, men vi bör nog ta långtidsutredningen
med en stor nypa salt.
Vi har också ett socialt samvete som
vi inte får döva. En stor del av den
arbetskraft vi tidigare fått utifrån har
av kända skäl placerats i dåliga bostäder
och baracker av sådan beskaffenhet
att det inte borde tillåtas. Allvarliga
sociala problem har även uppstått
därigenom. Skall vi fortsätta att ta emot
utländsk arbetskraft — och många skäl
talar härför — då måste vi i första
hand ordna bostadsfrågorna. Vi är inte
försvarade med mindre. Och här har
regeringen sitt stora ansvar.

Herr talman! Liksom herr Sundin i
går vill jag ge finansministern ett plus
för att han talar allvar med arbetsmarknadens
parter — synd bara att han
samtidigt gör relativt orimliga antaganden
om löneutvecklingen under budgetåret
och därtill själv lägger åtskilliga
kol på inflationens eld i den föreliggande
statsverkspropositionen, som jag
i likhet med övriga talare inte har något
emot att kammaren remitterar till vederbörande
utskott.

Torsdagen den 20 januari 1900

Nr 3

Herr KAIJSER (li):

Herr talman! Jag står sist på den
långa talarlistan men tänker i likhet
med herr Skårman inte göra någon
sammanfattning av denna mycket omfattande
debatt. Remissdabetten har i
alla fall vissa fördelar, såvitt jag kan
förstå —• den öppnar bl. a. möjlighet
att debattera en massa frågor som eljest
knappast kan tas upp till behandling i
riksdagen. Jag skulle vilja ta upp två
sådana frågor, helt skilda från varandra,
den ena berörande inrikes förhållanden
och den andra berörande utrikesproblemen.

I går för eu vecka sedan, förra onsdagen,
hölls i stora partilokalen här i
huset en överläggning mellan representanter
för alla landstingen beträffande
landstingens övertagande av mentalsjukvården.
Flera sådana överläggningar
har ägt rum under de senaste åren.
Den här överläggningen slutade med
att landstingens representanter godkände
ett uppgjort förslag till ramavtal
angående de ekonomiska förhållandena
vid övertagandet. Ramavtalet skall utgöra
basen vid fortsatta överläggningar
och förhandlingar rörande vissa frågor
som enligt riksdagens beslut skall avhandlas
med varje landsting för sig.

Beslutet vid överläggningen var enhälligt
så till vida som ingen röstade mot
förslaget. Representanterna för två av
landstingen yrkade bordläggning och
ville ansluta sig till ramavtalet först
sedan man genom de lokala förhandlingarna
utrönt om man över huvud taget
kunde komma fram till acceptabla
villkor. Fyra landsting hade redan före
överläggningen träffat avtal, och vid
de lokala förhandlingarna med dessa
landsting hade ramavtalet godkänts som
första punkt. Nu var det alla de övriga
landstingen som skulle godkänna avtalet.

Ingen lär direkt kunna säga vad ramavtalet
och de lokala avtalen kan komma
att betyda för de enskilda landstingen.
Ingen av de befullmäktigade
representanterna kunde väl vid beslu -

t>:i

Statsverkspropositionen m. in.
tets fattande med visshet avgöra hur
stor skattehöjning han genom sitt undertecknande
av ramavtalet skulle komma
att ådraga det egna landstinget.
Tveksamheten var alltså stor. Flertalet
representanter skulle gärna ha önskat
bättre möjligheter att överblicka de ekonomiska
följder mentalsjukvårdens
övertagande kommer att få för vars och
ens landsting. Men beslutet blev som
sagt enhälligt så när som på att två
landsting yrkade bordläggning. Ingen
yrkade avslag och ingen röstade emot.

Allt föreföll sålunda vara gott och
väl — allt frid och fröjd. Men, herr talman,
så var det inte. Beslutet fattades
mot ett ultimativt krav från statens förhandlare:
Ni skall godta detta, annars
faller reformen för i år, de vid de hittills
förda förhandlingarna vunna jämkningarna
till landstingens förmån får i
så fall anses helt förfallna och förhandlingarna
får tagas upp igen från början.
Underförstått — och utsagt av den
främste företrädaren för uppfattningen
att avtalet skulle godtagas —: Ni kan
ingalunda räkna med att få ett så bra
avtal då som nu. Förhandlingskommissionen
har sträckt sig mycket långt, i
vissa fall betydligt längre än det ansågs
att den borde ha gjort, och den har
fått utstå kritik från sina uppdragsgivare
för den saken. »Alla skall biträda
beslutet, annars blir det inga fortsatta
förhandlingar. Beslutet skall fattas i
dag eller möjligen i morgon, ty också
morgondagen är enligt kallelsen reserverad
för den här överläggningen. Men
det skall göras nu, annars blir det ingenting
av.»

Ja, herr talman, det var hårda bud.
Det var förvisso inte den form som bör
förekomma vid förtroendefulla överläggningar
mellan representanter för
staten och för landstingen. Ingalunda
kan det anses vara det sätt på vilket
man i en väl utvecklad demokrati bör
kunna förhandla mellan samhällets egna
olika organ — det kan man utan
vidare säga.

Här gällde det en reform om vilken

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
alla i stort sett varit ense. Mentalsjukvården
har släpat efter, och trots stora
investeringar under senare år har den
inte nått upp till den standard som
kroppssjukvården i stort sett nått. I
landstingens regi och med en integrering
av mentalsjukvården och den somatiska
vården — vad nu det fina ordet
integrering kan betyda i detta sammanhang
— skall mentalsjukvården
snart höjas till en helt annan standard
än den för närvarande har. Landstingen
har visat att de kan sköta sina uppgifter,
och framför allt sina sjukvårdande
uppgifter, på ett helt annat sätt
än staten. Det har landstingen visat inom
kroppssjukvården, och det kommer
landstingen snart också att visa inom
mentalsjukvården.

Låt oss hoppas att det blir så som
föresatserna har varit. Landstingen
kommer att få kämpa mot svåra odds.
För att nå syftet behövs både pengar
för investeringar och personal. På båda
dessa områden är det besvärligt; pengar
är det ont om just nu, och den investeringsram
som finansministern förutsett
för detta ändamål under den närmaste
femårsperioden är långt ifrån tillräcklig.
Hur det är beträffande personalen
och då inte minst beträffande läkarna,
vet alla.

Men varför har det då blivit en så
tråkig ton över förhandlingarna? Varför
har förhandlingarna kommit att
präglas av ett så ömsesidigt misstroende?
Varför har inte förhandlingarna i
stället kunnat föras med ömsesidigt förtroende
i en känsla av stimulerande
samarbete mot ett av båda parter eftersträvat
gemensamt mål? Inte beror det
bara på den statliga förhandlingssidans
hårda tag. Visst brukar statliga förhandlare
många gånger vara hårda och obilliga
— herr Börjesson i Falköping erinrade
om sådana fall i en interpellation
i andra kammaren i höstas — för ett tjugutal
år sedan föreföll ett sådant beteendemönster
vara en merit, i varje
fall inom vattenfalls verksamhetsområde.
Men inte var det bara detta. Inte

heller låg orsaken i landstingens önskan
att tjäna en extra slant i samband
med övertagandet av mentalsjukvården.
Nej, jag tror att orsaken låg djupare.
När riksdagen beslöt om landstingens
övertagande av mentalsjukvården förutsattes
att landstingen skulle få hundraprocentig
täckning för sina kostnader.
Så ser det inte alls ut nu. Ett stort
landsting, har det sagts mig, tror att
mentalsjukvårdens övertagande skall
kräva en skattehöjning om 1:40 eller
1: 60 per skattekrona. Hur pass exakt
man har kunnat beräkna det, vet jag
inte. Landstingen har emellertid tidigare
erfarit vad övertagandet av provinsialläkarväsendet
har kostat. Det
var ju små summor i förhållande till
detta, men det kostade dock en hel del.
Nu känner man sig på sätt och vis lurad
igen. Och kostnaderna faller ut så
olika beroende på ålder och standard
på de statliga mentalsjukhus som landstingen
skall överta. Uppskattningen av
det erforderliga platsantalet har också
varierat. Landstingen har sagt, att man
har behövt flera platser än vad staten
har ansett. Inte minst menar man att
den investeringskostnad per vårdplats
som angavs i den ursprungliga propositionen
var alldeles för lågt beräknad.

Den irritation som obestridligen kännetecknade
förhandlingarna har sin
grund i den ursprungliga propositionen.
Det är lätt att vara efterklok när det
gäller att kritisera. Egentligen var det
bara herrar Eskel och Ståhl i andra
kammaren som insåg, vilka osäkerhetsmoment
propositionen innefattade, och
som ville att man först skulle försöka få
avtal och sedan fatta definitivt beslut.
Men bevisbördan, om man får använda
det uttrycket, ligger hos den som framlade
förslaget. Det skulle ju egentligen
i princip och i verkligheten ha varit så
pass bra att ingen skulle ha funnit några
fel, även om han hade varit aldrig
så kritisk och även om aldrig så lång
tid hade gått.

Nu gällde det emellertid att få igenom
förslaget så fort som möjligt. Ofull -

Torsdagen den 20 januari 1900

Nr 3

ständigt planerade ocli med otillbörlig
snabbhet genomförda reformer hör till
det som iir karakteristiskt för vår nådiga
regering. Jag har haft den uppfattningen
— och framfört den vid flera
tillfällen — i fråga om skolan. Förslaget
genomfördes på basen av ett avtal
som ingalunda kunde ha någon kommunalrättsligt
bindande karaktär, vilket
redan tidigare påtalats från olika håll.
Enligt min mening hade det redan vid
den tiden funnits en möjlighet att genomföra
reformen på ett ur offentligrättslig
synpunkt riktigt sätt. Visserligen
hade väl landstingen blivit ännu
mera lurade då, men det är möjligt att
man hade sluppit de olustiga förhandlingar
som man nu har varit med om.
Kvar står emellertid det faktum, att
propositionen var illa förberedd och
dåligt genomarbetad. Det visar de ändringar
— tillsammans motsvarande ett
kapitaliserat mycket stort belopp —
som förhandlingsnämnden varit tvungen
att gå med på för att ett avtal över
huvud taget skulle komma till stånd.

Herr talman! Jag har velat påtala allt
detta, därför att jag tycker att det på
ett övertygande sätt demonstrerar hur
reformer inte skall genomföras. Förtroende
mellan samhällets olika organ bör
vara grunden för förhållandet mellan
primärkommuner, landstingskommuner
och staten. Det brister ibland på alla
dessa plan, ibland mellan primärkommuner
och landsting, ibland mellan endera
eller båda av dessa och staten. En
förutsättning för förtroende är emellertid
att framlagda förslag är väl grundade
och noggrant genomarbetade.

Herr talman! Det var den ena frågan
som jag ville beröra. Jag har också,
som jag nämnde, en annan fråga som
jag vill säga några ord om.

När man som jag haft tillfälle att med
statsutskottets första avdelning besöka
en del av de länder där vårt land koncentrerar
sin u-landshjälp, är det ganska
naturligt om man, när man försöker
att summera sina naturligtvis helt
ytliga intryck från besöken på platsen

5 Första kammarens protokoll 1966. Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.

och försöker jämföra dem med de erfarenheter
som andra gjort under år av
arbete i u-länderna, vill komma fram
till svar på många frågor. Det är kanske
framför allt två frågor som man
här vill ställa: Gör u-landshjälpen någon
nytta och sköts vår u-landshjälp på
bästa sätt?

Inte minst lindrande beträffande hela
den principiella uppläggningen blir
man när man i fråga om det finansiella
biståndet läser i statsverkspropositionen
att u-ländernas statsskuld under de
senaste åren ökat så att år 19G4 inte
mindre än 40 procent av det totala kapitaltillflödet
gick åt till räntor, utdelningar
och amorteringar. Visserligen
sägs det att produktionsökningen i uländerna
varit nästan lika snabb som i
industriländerna, men till följd av den
hastiga befolkningstillväxten är produktionsökningen
per capita mycket lägre
än i industriländerna. Det måste bli betungande
när skulderna vandrar i höjden.
Siffror som visar en ökning från
10 miljarder dollar till 33 miljarder dollar
på några få år, mellan år 1956 och
1964, är belysande. Hur skall man kunna
förbättra sin situation när större delen
av avkastningen av den ökade produktionen
åtgår till att betala skulder
— det är också nödvändigt för att man
skall få nya lån?

Det är givet att vad vårt lilla land betyder
är litet — vårt bidrag svarar ekonomiskt
mot cirka 1 procent av den totala
hjälpen. Den spelar alltså inte så
stor roll i hela det stora skeendet, men
den hjälpen kan säkert göra en hel del
nytta, och den gör det också alldeles
säkert, om den sätts in på rätt ställe och
genomförs på rätt sätt.

Jag skall inte gå in på någon längre
diskussion om dessa frågor. Det är bara
ett par problem som jag vill beröra. Jag
tror att det är riktigt att huvudvikten
av våra insatser läggs på teknisk och
humanitär hjälp och att hjälpen i stort
sett koncentreras till relativt få länder.
Det förefaller mig också riktigt att man
lägger stor vikt vid familjeplanering —

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
ett finare namn för barnbegränsning.
Det verkar vara en logiskt riktig väg för
att nå fram till bättre förhållanden inom
u-länderna. Men det är en svår väg att
vandra, och det är svårt att bedöma vad
som varit av betydelse, när man undersöker
vad som sker. Det är svårt att avgöra
om de insatser man gjort spelat
någon roll eller om det är andra saker
som haft mest att betyda.

I det högt industrialiserade västerlandet,
t. ex. i vårt land, har ju den effekten
kommit spontant i samband med de
ekonomiska villkorens förbättring och
utan den propaganda som nu bedrivs
i u-länderna. Det är kanske så att propagandan
inte får så stor betydelse, får
så stor effekt, förrän samtidigt en förbättring
av de ekonomiska förhållandena
kommer till stånd. Å andra sidan är
det klart att man har svårt att inse hur
denna förbättring skall komma tillstånd
utan att man åstadkommit en begränsning
av befolkningstillväxten.

Med detta har jag ingalunda velat bestrida
nödvändigheten att fortsätta detta
arbete och att utöka det. Men jag anser
det nödvändigt att bedöma resultatet
kritiskt, och jag känner mig dessutom en
smula illa berörd av den skrytsamma
ton med vilken de svenska insatserna
inom detta område berörs i statsverkspropositionen.

Mycket av det andra tekniska bistånd
som ges består i grundandet av någon
institution i samarbete med respektive
mottagarland. Investeringarna delas, det
löpande arbetet uppdelas mellan svenska
instruktörer och lärare och motparter
från mottagarlandet, vilka betalas av
detta. Sedan är det avsett att u-landet
så småningom skall överta hela verksamheten
och alla kostnaderna. Det hela
verkar mycket vettigt, men det innebär
för u-landet att detta skall kunna stå för
de ökade kostnader som uppstår när ulandet
ensamt skall sköta institutionen
i fråga. I den mån mottagarlandet inte
förmår ställa tillräckligt många och
kompetenta motparter till förfogande
kan man befara att utsikterna för pro -

jektets framtid i egen regi inte är särskilt
lysande.

Jag skall anföra ett exempel, inte från
Östafrika, utan från ett annat håll, där
vi har gjort insatser. Låt oss se på yrkesskolan
i Landhi i Pakistan! Under
årens lopp har där från svensk sida
satts in ungefär 8 miljoner kronor och
från pakistansk sida minst lika stor
summa. Pakistan räknar med att varje
elev kostar mellan 3 000 och 4 000 rupies
per år. Det hör till historien att
Sverige åtagit sig några kostnader som
egentligen skulla åvila Pakistan, t. ex.
för uppförande av ett elevhem — det
skedde för att inte stoppa skolverksamheten
i brist på pengar. Likaså skulle
Pakistan anskaffa sängar och madrasser
till hemmet, men man hade inga medel
för ändamålet, och kostnaderna betalades
från svensk sida.

Skolan avses bli helt övertagen av
Pakistan under 1967, men elevhemmet,
som byggts i någon mån efter svensk
standard — dock med fyra elever i varje
rum — och med vissa gemensamma
lokaler, hyser nu i stället för 36 elever
120. Någon kvalificerad person från
mottagarlandet som skulle kunna sätta
sig in i arbetet för att överta ledningen
av skolan hade ännu inte i slutet av
förra året blivit tillsatt. Skolan kan visserligen
klara sig till stor del med egna
medel genom sin egen tillverkning, men
ändå måste vi känna oro inför hur det
skall gå i framtiden.

Under vistelsen i Östafrika fick vi
också ett intryck av hur angeläget det
är att fortsätta med det utländska stödet
längre än man först kommit överens
om. Även om ambitionen hos mottagarlandet
är stor och det kortvariga
stödet ur dess synpunkt önskvärt, bör
vi sikta på ett långvarigt och generöst
stöd, fastän det kanske inte kommer
till uttryck i det första avtal som träffas.
Jag tycker att man bör vara beredd
att förlänga sådana avtal.

Vår tekniska hjälp ägnar sig mycket
åt utbildning även på andra sätt, genom
skolor, understöd åt stipendiater

Torsdagen den 20 januari 1960

Nr 3

o. s. v. Men vad blir det av dem som har
utbildats för praktiska ändamål? Helst
söker de sig till administration eller till
politisk verksamhet. Få går till praktisk
verksamhet på fältet — det betygas också
av folk på platsen.

Inom den elit som säger sig vilja nå
allmänt välstånd med maskinernas
hjälp är viljan att arbeta vid maskiner
ringa. De som i den tillämpade vetenskapen
ser den främste hjälparen ur
nöd visar föga lust och förmåga att bedriva
besvärliga studier och verka för
deras praktiska tillämpning, säger en av
våra experter på området. Här kan vi
inte göra någonting annat än att försöka
påverka dem som vi utbildar, stipendiater,
elever o. s. v. Förhållandet
visar bara ytterligare de svårigheter
som föreligger i detta arbete.

För vår hjälp är det viktigt att utnyttja
den erfarenhet och den lokalkännedom
som finns hos de personer och de
institutioner som länge verkat på platsen.
Det gladde oss mycket att se hur
attityden gentemot de insatser som
gjorts av missionen tydligen ändrats.
Det är påtagligt att SIDA här med relativt
små medel kan göra mycket betydelsefulla
insatser, men det gäller också
att utnyttja den erfarenhet som finns
samlad hos näringslivets expertis.

Över huvud taget är det egendomligt,
hur litet våra statliga myndigheter inom
detta område, det är framför allt
SIDA, försöker samarbeta med näringslivet
när det gäller hjälpen till u-länderna.
Man har det intrycket, att SIDA
ser på näringslivets insatser som om
de vore ett vakuum, på samma sätt som
missionens verksamhet från början var
det för NIB. Det är egentligen bara
i Liberia under Lamcos ledning som ett
riktigt samarbete pågår, såvitt jag förstår.

Den svenska biståndsverksamhetens
motiv skall vara idella. Den verksamheten
är inte till för att tjäna vare sig
samhällsintressen eller enskilda intressen
i vårt land, sägs det i våra ursprung -

Statsverkspropositionen m. m.
liga principiella synpunkter på vår ulandshjälp.
De principerna kan vi väl
alla vara ense om. Byggande på denna
filosofi har man emellertid nära nog
uppställt graden och arten av de egna
uppoffringarna såsom kriterium på en
verkligt god och önskvärd u-landshjälp,
snarare än på effektiviteten av insatsen
i mottagarlandet. Kriteriet på en god
insats måste vara att den från u-landets
synpunkt har en god verkningsgrad och
leder till ekonomisk utveckling.

Om man ur mottagarlandets synpunkt
betraktar de insatser som görs t. ex. genom
just Lamcos investeringar i Liberia
eller Förenade superfosfats i Tunisien,
måste man säga att de har väsentligt
större betydelse för dessa länders
ekonomiska uppsving än vårt lilla lands
statliga insatser har. Här bör man inte
bortse från alla andra insatser som näringslivet
gör inom olika länder. Att
man närmast tänker på dessa beror på
att det gäller relativt stora företag som
igångsatts under de senaste åren.

Inom näringslivet har stora erfarenheter
på detta område samlats. Den expert
som jag nyss citerade säger att om
de svenska biståndsorganen konsulterade
de svenska industrimän som på
tre, fyra år mycket skickligt ledde uppförandet
av fabriken i Tunisien och
som samtidigt med av förvåning höjda
ögonbryn måste ha iakttagit famlandet
med det statliga kelibaprojektet, borde
en hel del för den statliga biståndsverksamheten
välbehövliga råd framkomma.
Så säger alltså en expert med mångårig
erfarenhet av arbete i u-länder, och en
expert som därjämte försökt sätta sig
in i detta arbetes problematik.

När man läser uttalanden av SIDA:s
chef och observerar hur litet han skattar
och hur ytligt han berör näringslivets
insatser, och kanske ännu mer
när man tar del av referat av statssekreterare
Wickmans kategoriska uttalanden
i frågan vid ett sammanträde hos
Industriförbundet i oktober månad, får
man emellertid ett intryck av att be -

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

Statsverkspropositionen m. m.
dömningen är både verklighetsfrämmande
och man skulle nästan vilja säga
illvillig.

Vi har inga gamla och stora erfarenheter
från verksamhet i u-länderna att
bygga på —■ vi får väl sådana erfarenheter
så småningom — men de som
handhar verksamheten bör inte gå med
skygglappar för ögonen. De måste lära
sig att uppskatta även insatser som görs
på andra håll och att ta vara på de erfarenheter
som dessa insatser ger.

Efter härmed slutad överläggning
hänvisades ifrågavarande kungl. propositioner
till statsutskottet, varjämte de
i nedan angivna delar remitterades till
följande utskott, nämligen

propositionen nr 1, i vad den berörde
dels riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnaderna för riksdagens
hus och riksdagens verk, dels kreditmarknadsfrågor
avseende bostadsproduktionen,
till bankoutskottet, såvitt
propositionen anginge det promilletal,
varmed skogsvårdsavgiften för år 1966
skulle utgå, till bevillningsutskottet och
i vad propositionen rörde jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet; samt

propositionen nr 2, såvitt den gällde
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna
yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 20,
angående ändrade bestämmelser om ersättning
av allmänna medel till vittnen,
in. in.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 51 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 52—56 till statsutskottet,

motionerna nr 57—61 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 62—66 till lagutskott
och

motionen nr 67 till jordbruksutskottet.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet för tiden
den 26 januari—den 8 februari 1966
för deltagande i nedrustningskonferensen
i Geneve som ledare av den svenska
delegationen.

Stockholm den 20 januari 1966

Alva Myrdal

Den begärda ledigheten beviljades.

Vidare upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren,
den 19 januari 1966.

Herrar deputerade beslöto att för
tjänstgöring såsom reservreferent med
arvode som reservstenograf tills vidare
antaga överdirektören Erik Anneli.

Vidare beslöto herrar deputerade att
såsom biträden åt kanslisten tillika kontaktmannen
riksdag—skola antaga förste
vaktmästaren i första kammaren Bertil
Selfvin och förste vaktmästaren i
andra kammaren Harry Eriksson för
tjänstgöring tills vidare två timmar
varje vecka; och skulle ersättning härför,
räknat från och med den 1 januari
1966, utgå med belopp motsvarande ersättning
för enkel övertid.

År och dag som ovan.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Torsdagen den 20 januari 1960

Nr 3

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:

nr 68, av herr Eskilsson in. fl., om
statsbidrag till Evangeliska fosterlandsstiftelsen
för uppförande av en skolbyggnad
i hamnstaden Massaua;

nr 69, av herr Petersson, Erik Filip,
angående civilförsvarsstyrelsens organisation; nr

70, av herr Petersson, Erik Filip,
in. fl., angående den psykiatriska vården
för värnpliktiga;

nr 71, av herr Wikberg och herr
Olsson, Johan, om upprustning av militära
förläggningslokaler;

nr 72, av fru Segerstedt Wiberg, om
inrättande vid Göteborgs universitet av
en professur i etnografi;

nr 73, av herr Dahlberg in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar
om anslag till Arbetarskydd;

nr 74, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
och herr Carlsson, Eric, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till statens arbetsklinik;

nr 75, av herrar Hedström och Schött,
angående anslaget till Nationalföreningen
mot tobak;

nr 76, av fru Olsson, Elvy, in. fl., angående
fria resor för vissa handikappade; nr

77, av herr Olsson, Johan, in. fl.,
om statsbidrag till kommuner för beredskapsarbeten
i lokaliseringspolitiskt
syfte;

nr 78, av herr Olsson, Manne, in. fl.,
om en översiktlig regional planering
för mälarområdet;

nr 79, av herr Persson, Einar, in. fl.,
om en mellanriksväg Dalarna—Norra
Värmland—Oslo;

nr 80, av herr Strandberg m. fl., om
anskaffande av en ny statsisbrytare;

nr 81, av herr Olsson, Johan, m. fl.,
angående företagareföreningarnas utlåning
till industri- och hantverksföretag;

nr 82, av herr Peterson, Eric Gustaf,
och herr Eriksson, Karl-Erik, om inrättande
av lånecentral för biblioteken i
mellersta Sverige;

nr 83, av fru Segerstedt Wiberg, om
statsbidrag till estniska kommitténs
ungdomsverksamhet;

nr 84, av herr Isacson in. fl., angående
avskrivningsunderlaget för skogsbilvägar; nr

85, av herr Jacobsson, Gösta, in. fl.,
om undantagande av viss transportkostnad
vid beräknandet av allmän varuskatt; nr

86, av herrar Lundberg och Edström,
angående undantag från allmän
varuskatt för begravningsutensilier;

nr 87, av herr Stefanson in. fl., om
avdrag vid beskattningen för avsättning
till reparation av hyresfastighet;

nr 88, av herr Hjorth m. fl., om angivande
å motion av motionärs partitillhörighet; nr

89, av herr Geijer, Lennart, och
herr Palm, om lagstiftning mot hemlig
övervakning och avlyssning;

nr 90, av herr Bengtson in. fl., om
effektivisering av nykterhetsvården;

nr 91, av herr Johansson, Tage, in. fl.,
om inkomstprövningen vid kommunalt
bostadstillägg;

nr 92, av herr Nyman, angående den
enskildes kostnader för läkemedel;

nr 93, av fru Olsson, Elvy, och herr
Carlsson, Eric, om legitimering för fotvårdsspecialister,
m. m.;

nr 94, av fru Olsson, Elvy, m. fl., om
studiesocialt stöd till korrespondensstuderande; nr

95, av herr Kristiansson, Axel, angående
viss införsel av och handel med
fridlysta djur;

nr 96, av herr Wikberg, angående vissa
preskriptionsbestämmelser i vattenlagen; nr

97, av herr Arvidson m. fl., om
statsbidrag till hushållningssällskapen
för klövvård och hovvård;

nr 98, av herr Eriksson, Karl-Erik,
och herr Kaijser, om statsbidrag till
skogsskolan i Gammelkroppa;

nr 99, av herr Hjorth m. fl., angående
naturvårdens administration;

nr 100, av herr Isacson in. fl., angående
stödet åt hästaveln;

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966

nr 101, av herr Olsson, Manne, m. fl.,
angående vatten- och luftvårdens organisation; nr

102, av herr Carlsson, Eric, m. fl.,
angående utformningen av en allmän
hälsokontroll;

nr 103, av herr Eriksson, Karl-Erik,
m. fl., om åtgärder mot förgiftningsolyckor
bland barn;

nr 104, av herr Lundström m. fl., angående
de ensamståendes problem;

nr 105, av fru Olsson, Elvy, och herr
Wikberg, om ökad social informationsverksamhet,
m. m.;

nr 106, av herr Olsson, Johan, m. fl.,
om inrättande av en s. k. underleverantörsbörs
för mindre företag;

nr 107, av fru Segerstedt Wiberg och
herr Ernulf, angående familjevård av
asocial och kriminell ungdom; samt
nr 108, av herr Werner, angående
ungdomens bostadsfråga.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Lundberg (h) till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet: »Delar
Handelsministern den danske utrikesministerns
onsdagen den 19 januari
i Stockholm framförda åsikt, att det
brittiska ekonomiska läget nu gör det
möjligt att till EFTA-mötet i maj direkt
begära en reducering av den beklagliga
och för det svenska näringslivet
så betungande brittiska importavgiften
och samtidigt även begära en tidsutfästelse
beträffande den definitiva avvecklingen?» -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUN6L. BOKTR. STHLM 1966