Torsdagen den 20 april Sid (Riksdagens protokoll 1967:22)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 22

FÖRSTA KAMMAREN

1967

20—21 april

Debatter m. m.

Torsdagen den 20 april Sid.

Svar på enkel fråga av herr Brundin om publicering av 1964 års
handelsräkning ........................................ • • 3

Fredagen den 21 april

Om svenskt medborgarskap för barn ........................ 5

Om förhörsvittne vid polisförhör ............................ 12

Om viss översyn av arbetarskyddslagens tillämpningsföreskrifter 17

Rätten till semester ........................................ 19

Om vissa sjukförmåner för hemmadöttrar .................... 21

Ungdomens situation i dagens samhälle ...................... 26

Om försöksverksamhet med sammanhållna klasser i grundskolans
årskurs 9 ............................................ 29

Om angivande på körkort av blodgrupp m. m................. 30

Interpellation av herr Sundin ang. bestämmelserna om tjänstledighet
för lärare ............................................ 33

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Lidgard om beredande av möjlighet för elever att gå

om andra ringen i gymnasiet............................ 34

av herr Petersson, Erik Filip, om ökad utbildning av läkare i
psykiatri ............................................ 34

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 22

Nr 22

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 21 april Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 23, om boxnings straffbarhet,
m. m................................................... 5

— nr 25, ang. tillsättandet av ledamöter i styrelse för offentlig

rättshjälpsanstalt ........................................ 5

— nr 26, ang. återtagning och lagsökning på grundval av samma

avbetalningskontrakt .................................... 5

— nr 27, om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen .... 5

— nr 28, om förhörsvittne vid polisförhör .................... 12

— nr 29, om underlättande för make att antaga hustruns namn

som ogift................................................ 17

■— nr 30, ang. förvärv av äldre syskons släktnamn ............ 17

Andra lagutskottets utlåtande nr 31, ang. arbetet på sön- och helgdagar
i bageri- och konditorirörelse ...................... 17

— nr 32, om viss översyn av arbetarskyddslagens tillämpningsföreskrifter
.............................................. 17

— nr 33, ang. ersättning från allmän försäkringskassa för vård

utomlands .............................................. 19

— nr 34, ang. rätten till semester ............................ 19

— nr 35, om en ändring av vissa helgdagars placering ........ 21

-—- nr 36, om vissa sjukförmåner för hemmadöttrar ............ 21

Jordbruksutskottets utlåtande nr 12, ang. ökat stöd till skoglig

forskning .............................................. 26

— nr 13, om samordning och utveckling av skogsnäringens forskningsarbete
............................................ 26

— nr 14, om utnyttjande av skog ovan skogsodlingsgränsen .... 26

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 17, ang. ungdomens

situation i dagens samhälle .............................. 26

— nr 18, om åtgärder mot asocialt beteende, m. m............. 29

— nr 19, om utredning angående orsakerna till den ökade ung domskriminaliteten

...................................... 29

Statsutskottets utlåtande nr 57, om försöksverksamhet med sammanhållna
klasser i grundskolans årskurs 9 ................ 29

— nr 58, om slopande av betygsgivningen i uppförande och ordning
i slutbetyg.......................................... 29

— memorial nr 59, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden
.................................................... 29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25, ang. skyldighet för fastighetsägare
att deltaga i kostnad för enskild väg ............ 30

— nr 26, om belysning av övergångsställen för gående.......... 30

— nr 27, ang. färg och belysning på motorfordon ............ 30

— nr 28, om åtgärder för att motverka mörkerolyckor ........ 30

-— nr 29, ang. vissa anslag ur kyrkofonden, m. m............. 30

Statsutskottets utlåtande nr 60, ang. anslag till restaurering av

Strängnäs domkyrka .................................... 30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30, om utrustning av polisens
bilar med varningsskyltar i syfte att öka trafiksäkerheten ''.... 30

Allmänna beredningsutskottets memorial nr 20, ang. uppskov med
behandlingen av vissa ärenden............................ 30

— utlåtande nr 21, om angivande på körkort av blodgrupp m. m. 30

Torsdagen den 20 april 1967

Nr 22

Torsdagen den 20 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
månad.

Om publicering av 1964 års handelsräkning Herr

statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet för
att besvara herr Brundins fråga om
publicering av 1964 års handelsräkning,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 11 april, och anförde:

Herr talman! Herr Brun din har hett
mig upplysa om när publicering'' av
1964 års handelsräkning kommer att
ske.

Statistiska centralbyrån har uppgett
att resultatet av 1964 års handelsräkning
kommer att publiceras under
tredje kvartalet i år. Vissa preliminära
uppgifter från handelsräkningen har
för övrigt redovisats i det betänkande
som riktprisutredningen avgav förra
året (SOU 1966: 48, bil. 3).

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Jag tackar herr finansministern
för svaret på min fråga. Av
detta framgår att resultaten av en datainsamling
som gjorts 1964 kommer
fram först efter tre år. De omsättningssiffror
som ingår i den statistik, vilken
skall framläggas avser år 1963, och
dessa uppgifter är alltså fyra år gamla
när de äntligen presenteras. Detta är
enligt min mening verkligen ett exempel
på ineffektivitet.

Avsikten med en handelsräkning av
detta slag är att skaffa fram ett myc -

ket viktigt planeringsunderlag, inte bara
för handeln utan lika mycket för industrin
och för de samhällsplanerande
myndigheterna. Självfallet måste resultaten
komma fram snabbt om de skall
vara till nytta.

Det har under de tre år som gått sedan
handelsräkningen genomfördes
lagts ned genomsnittligt sju å åtta detaljhandelsföretag
om dagen. När den
strukturella förändringen är så snabb
är det än viktigare att tidsutdräkten
mellan datainsamling och resultatpresentation
är mycket kort.

Nu kommer det till hösten utlovade
materialet att vara helt inaktuellt. Detta
är särskilt beklagligt som den dessförinnan
gjorda handelsräkningen daterar
sig från år 1951. Det finns mig veterligt
inget annat utvecklat land, som
har det så dåligt ställt med denna sorts
statistik.

Internationella handelskammaren har
nu rekommenderat en allmän handelsräkning
år 1970, och det är angeläget
att vi följer denna rekommendation.
Jag hoppas att det blir möjligt för finansministern
— till den del det kan
ankomma på den nuvarande finansministern
— att till dess höja effektiviteten,
så att man dels innan data insamlas
vet hur databehandlingen skall göras,
dels kan genomföra densamma betydligt
snabbare.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
57—60, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 25—30 samt allmänna beredningsutskottets
memorial nr 20 och utlåtande
nr 21.

fl Första kammarens protokoll 1987. Nr 22

Nr 22

Torsdagen den 20 april 1967

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN Kammarens
yttrade: kl. 16.04.

Jag hemställer att kammaren måtte
besluta att statsutskottets utlåtande nr
60 uppföres näst efter tredje lagutskottets
utlåtande nr 29 bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

sammanträde avs’utades

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

Fredagen den 21 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 13 innevarande
månad.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckta motioner
dels om boxnings straffbarhet, dels
om förbud mot professionell boxning;

nr 25, i anledning av väckta motioner
angående tillsättandet av ledamöter
i styrelse för offentlig rättshjälpsanstalt;
samt

nr 26, i anledning av väckta motioner
angående återtagning och lagsökning
på grundval av samma avbetalningskontrakt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om svenskt medborgarskap för barn

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av väckta
motioner om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 437 i första
kammaren av herr Dahlberg samt
nr 556 i andra kammaren av fru Svensson.
I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om översyn av den svenska medborgarlagstiftningen
såvitt avsåge svenskt
medborgarskap för barn.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, 1:437 och II:

556, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Den motion som nu
skall behandlas gäller vår medborgarskapslagstiftning''.
Frågan var föremål
för behandling vid 1950 års riksdag,
och den nuvarande lagstiftningen gäller
från den 1 januari 1951. 1950 års
lag tillkom efter överläggningar med
lagstiftarna i Danmark och Norge. Beslutet
år 1950 innebär att svensk kvinna,
som ingår äktenskap med utländsk
man, behåller sitt svenska medborgarskap.
Utländsk kvinna som ingår äktenskap
med svensk man erhåller numera
inte automatiskt svenskt medborgarskap,
utan får i vanlig ordning
söka om detta. Kort sagt, man tillerkänner
den gifta kvinnan en självständig
ställning i medborgarskapshänseende.

Den motion som i dag behandlas avser
barnen i de äktenskap, där fadern
är utlänning och modern svensk medborgare.
Barnen i dessa äktenskap erhåller
ju det medborgarskap som fadern
har. Är denne en utlänning, blir
också barnen utländska medborgare.
Endast i de fall barnen föds utanför äktenskapet
erhåller barnen samma medborgarskap
som modern, även om fadern
skulle råka vara utländsk medborgare.

Nu bär förhållandena väsentligt ändrats
sedan 1950, då riksdagen tog ställning
till lagstiftningen på området.
Under 1950-talet och 1960-talet har i
genomsnitt 25 000 utlänningar invandrat
till Sverige. Mer än två tredjedelar
av dessa är män. Då invandrarna i regel
är unga människor, bildar de familj
här i landet. Det finns alltså mycket
som talar för att det blir med

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Om svenskt medborgarskap för barn

svenska flickor som de ingår sitt äktenskap.

Nu kanske någon invänder att det
inte har så stor inverkan, därför att
dessa utländska män kan söka svenskt
medborgarskap, och då blir barnen
automatiskt svenska medborgare. Men
i regel tar det sju år innan ansökan om
medborgarskap beviljas. Endast i undantagsfall
upptas ansökan dessförinnan.
Det antal utlänningar som varje
år blir svenska medborgare, är i runt
tal 9 000. Många väntar också med att
söka svenskt medborgarskap. Om de
befinner sig i värnpliktsåldern, vill de
inte bli svenska medborgare, då de vet
att de i så fall automatiskt får göra
svensk värnplikt.

Vi har i vårt land flera tusentals
barn som fötts här i Sverige, men fötts
till utländska medborgare. De går i
svenska skolor och får i alla avseenden
svensk uppfostran, men är ändå utländska
medborgare.

De har inte heller samma skydd som
de svenska barnen. De kan exempelvis
inte erhålla barnpension om fadern
faller ifrån. Om de föds som invalider
eller blir invalidiserade i barnaåren,
kan de heller inte erhålla vårdnadsbidrag.
Om de vid 16 års ålder skulle
vara berättigade till folkpension på
grund av sjukdom eller lyte, kan de
inte erhålla sådan då de är utländska
medborgare. När de kommer upp i arbetsför
ålder får de som alla andra
utlänningar söka arbetstillstånd och i
vissa fall även uppehållstillstånd. Det
händer också att dessa utländska medborgare
kan bli inkallade till värnplikt
i faderns hemland. Alla länder har inte
samma värnpliktsålder som Sverige; i
vissa länder inträder värnplikt redan
vid 17 års ålder.

Detta är dock inte det största problemet,
utan det är om trassel uppstår
i äktenskapet så att skilsmässa blir
följden. Då blir det fråga om vem som
skall få vårdnaden om barnen. Detta
avgörs av domstol, men som regel är
dessa utländska barn inskrivna i fa -

derns pass. De svenska myndigheterna
gör allt för att barnen inte skall få
lämna landet, men om de är inskrivna
i faderns pass kan man inte stoppa
dem vid gränserna. Barnavårdsmyndigbeterna
arbetar för att modern skall
få vårdnaden om barnen i sådana fall.

Först i 18-årsåldern får dessa barn
ansöka om svenskt medborgarskap, vilket
de kan erhålla genom länsstyrelsen
eller överståtbållarämbetet. Om de har
vistats i landet under 18 år beviljas
de svenskt medborgarskap, såvida inte
speciella förhållanden föreligger.

I motionen har vi krävt en översyn
av lagstiftningen på området. Motionen
har i vanlig ordning remissbehandlats.
Rikspolisstyrelsen och överståthållarämbetet
tillstyrker en översyn av lagstiftningen.
Socialstyrelsen och statens
utlänningskommission har ingenting
att invända mot en översyn. Även justitiekanslern
anser att frågan bör uppmärksammas
i lämpligt sammanhang.

Tre remissinstanser har ställt sig avvisande
till en utredning, nämligen
länsstyrelsen i Malmöhus län, socialvårdsstyrelsen
i Malmö och styrelsen
för Sveriges advokatsamfund.

Första lagutskottet har följt dessa
tre senaste remissvar och anser att motionerna
inte böra föranleda någon
riksdagens åtgärd. Utskottet förutsätter
att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet
skall följa hithörande spörsmål och invänta
erfarenheter om lagens tillämpning.

Det är i och för sig gott att så sker.
Det har nu gått 16 år sedan lagen tillkom,
och det måste ju finnas gott om
material och många enskilda fall man
bör kunna studera. Motionärerna har
inte tänkt sig en lång och vidlyftig utredning.
Jag är säker på att justitiedepartementet
med biträde av berörda
myndigheter på området skulle kunna
undersöka, om det föreligger omständigheter
som motiverar en omprövning.
Det gäller framför allt den omständigheten
att så många utlänningar
flyttat in i landet och ingått äktenskap

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

med svenska flickor och fått barn, som
då blir utländska medborgare.

Utskottet stöder sig i allt väsentligt
på det som var vägledande för lagstiftarna
år 1950, men mycket har förändrats
sedan dess. Vi har nu i runt
tal 200 000 utländska medborgare i vårt
land. Många svenskar besöker utländska
orter och många kontakter knyts
över gränserna. Det är därför en ganska
vanlig företeelse att svenska flickor
gifter sig med utländska män. En
stor del av dessa nya familjer slår sig
ner i vårt land. De barn som växer upp
i dessa hem har inte det skydd och
stöd som övriga svenska barn har.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
motionerna 1:437 och 11:556, i vilka
hemställes om att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om
en översyn av den svenska medborgariagstiftningen.

Häri instämde herr Wirmark (s).

Fru LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
har bett mig föra utskottets
talan i denna fråga, om motionären
önskade en debatt i ämnet. Anledningen
härtill är att jag under drygt 12 år
har haft hand om medborgarskapsärendena
i regeringen och kan redogöra
för den praxis, som man därvid
har tillämpat. Denna praxis har så
uppmjukat och reducerat de olägenheter,
som herr Dahlberg nämnde i
sitt anförande, att utskottet inte har
funnit skäl att hos Kungl. Maj:t begära
en särskild utredning och översyn av
vår medborgarskapslagstiftning.

Ändringar i denna lagstiftning är för
övrigt mycket omständliga. Vi har nämligen
en nordiskt samordnad medborgarskapslag,
något som herr Dahlberg
nämnde i början av sitt anförande,
men som remissinstanserna inte tycks
ha observerat eller i varje fall inte
nämnt. När lagen tillkom 1950, hade
alltså medborgarskapslagstiftningen ut -

Om svenskt medborgarskap för barn

formats i samråd med Norge och Danmark,
och det förutsättes att vi alltjämt
av praktiska skäl skall bibehålla
i allt väsentligt lika bestämmelser inom
Skandinavien. Helt nyligen har en
sådan nordisk utredning avslutats och
har avlämnat sitt betänkande om partiella
reformer vid förvärvet av medborgarskap.
Men dessa reformer berör
inte den grundprincip, som motionären
är mest kritisk mot, ty det måste
vara kontentan av hans kritik, att dubbelt
medborgarskap som regel inte
medges och att vi försöker undvika det
i naturalisationsärenden. I princip
strävar alla länder efter att undvika
dubbelt medborgarskap, tv ingen nation
är betjänt av att ha medborgare
som genom dubbelt medborgarskap
har skyldighet att fullgöra militärtjänstgöring,
har möjlighet att delta i
politiska val etc. i två fosterland och
därmed kan råka i lojalitetskonflikter.
Detta gäller, som jag säger, alla länder,
alltså både de länder där naturalisation
grundas på härstamning såsom
bär i Sverige, d. v. s. där föräldrarnas
medborgarskap är avgörande, och de
länder där medborgarskapet avgörs av
var födelsen äger rum — där man
automatiskt blir medborgare vid födelsen,
såsom t. ex. i USA. Men vid längre
eller varaktig bosättning utomlands
förloras ofta medborgarskapet i nationer,
där denna geografiska naturalisationsprincip
tillämpas, just på grund
av intresset att undvika dubbelt medborgarskap.

Jag sade i början, att den nordiska
medborgarskapslagstiftningen är överensstämmande,
men det har inte hindrat
att praxis har utvecklats ganska
olika inom de olika länderna. I Sverige
t. ex. har vi varit mindre fordrande
när det gällt hemvisttidens längd, och
man blir sålunda fortare svensk än
man blir dansk medborgare, om man
är utlänning. Flera av de regler, som
är gemensamt nordiska, har vi i Sverige
tillåtit oss att i praktiken dispensera
ifrån ganska frikostigt, när vi har

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Om svenskt medborgarskap för barn
tyckt att utvecklingen motiverat detta
och vi har kunnat få något stöd för det
i ordalagen i den ursprungliga lagkommentaren.

Särskilt har liberaliseringen omfattat
de frågor, som herr Dahlberg har
berört. Den nya svenska föräldrabalken,
som gör båda föräldrarna till sina
barns förmyndare, tillkom jämsides
med förberedelserna av den nya nordiska
medborgarlagstiftningen. Detta
gjorde att den nordiska medborgarlagstiftningen
redan från början genom
den starka anknytning som lagen har
till mannen-fadern som familjens överhuvud
och med kvinnan och barnen
som bipersoner till honom kom på
efterkälken i förhållande till den större
jämställdhet mellan man och kvinna
i familjen, som nya föräldrabalken introducerade
i Sverige. Jag vill ge herr
Dahlberg rätt i detta. Jag har dock
tyckt mig ha den svenska riksdagens
stöd, eftersom den har godtagit föräldrabalken,
för en praxis i naturalisationsärenden
som gör föräldrarna
mera jämställda i förhållande till sina
barn. Det har naturligtvis inte kunnat
utläsas direkt i lagtexten och jag kan
inte begära att herr Dahlberg skulle
kunna göra det. Det är därför jag här
tar upp tid med att redovisa denna
praxis.

Mycket av det som herr Dahlberg
med rätta finner besvärande i lagtexten
har vi sålunda i tillämpningen undvikit
genom att tolka lagstiftarnas intentioner
i den modernare anda, som präglar
den nya föräldrabalken. Modern
har därmed fått ställningen som huvudperson
i förhållande till barnet i
alla de fall då barnets intressen kan
skadas av att den huvudsakliga anknytningen
sker till fadern. Barn som föds
u. ä. av svensk kvinna får automatiskt
moderns nationalitet, när fadern är utlänning.
Om modern sedan gifter sig
med barnafadern och barnet legaliseras
behåller barnet likväl sitt svenska
medborgarskap så länge familjen inte

bosätter sig utomlands, då övergång till
faderns medborgarskap aktualiseras.

Om vidare ett barn föds i Sverige
inom äktenskap mellan svensk kvinna
och utländsk man och den senare är
statslös, följer barnet också modern och
får hennes nationalitet. Man försöker
nämligen undvika till det yttersta att
ett barn blir statslöst. Det finns dock ett
glapprum i lagen, som utskottet kritiserar
i utlåtandet och fäster Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet på, nämligen att om
ett barn föds utomlands i äktenskap
mellan svensk kvinna och statslös man
blir barnet statslöst. Herr Dahlbergs motion
har haft den nyttan med sig att
den har gett relief åt denna fråga och
gett första lagutskottet anledning åt!
fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på
saken.

Men även om fadern har ett användbart
medborgarskap i något annat land
och inte söker svenskt medborgarskap
för sig själv och sina svenskfödda barn
av skäl som kan variera — herr Dahlberg
nämnde som exempel att inte göra
värnplikt i Sverige — så har barnet
möjlighet att frigöras från hans situation
och med båda eller endera förälderns
tillstyrkan anhålla om svenskt
medborgarskap och få det beviljat. Normalt
beviljas alltid sådana ansökningar,
när barnet är 18 år gammalt och uppvuxet
i Sverige, men ofta kan en tonåring
få svenskt medborgarskap betydligt
tidigare och separat från sin familj,
om det kan åberopas ett behov
av svenskt medborgarskap, t. ex. för
barnets utbildning eller barnets vård i
sådana sammanhang som invaliditet
och behov av vårdnadsbidrag. Det finns
alltjämt skolor och yrken, som för inträde
kräver att sökanden skall vara
svensk medborgare, fastän detta blivit
allt ovanligare. De militära yrkena
kvarstår emellertid. I alla de fall där
en ung person motiverar sin ansökan
om svenskt medborgarskap före 18-årsåldern
— kanske åtskilliga år tidigare
— med att han eller hon vill genomgå

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

någon utbildning, för vilken krävs
svenskt medborgarskap, t. ex. vill bli
militärflygare el. dyl., brukar Kungl.
Maj :t vara tillmötesgående.

Regeln är dock, som jag sade i början
av mitt anförande, att en utländsk
far gift med en svenska själv söker
svenskt medborgarskap för sig och barnet,
inte efter sju år, som visserligen är
den i lagen inskrivna hemvisttiden,
utan efter sex. En utlänning som är
gift med en svenska får nämligen ett
års »rabatt», och en skandinav kan
redan efter fyra eller fem år få svenskt
medborgarskap. Och barnet följer alltså
fadern. Men om fadern inte uppfyller
villkoren om god vandel, tillräckligt
lång hemvisttid och försörjningsförmåga,
kan barnet ändå naturaliseras
ensamt, förutsatt att modern är
svensk och ansöker för barnets räkning.

Inget barn i äktenskap mellan svensk
och utlänning behöver sålunda växa
upp i Sverige i känslan av att vara utböling,
om barnets föräldrar själva tar
de initiativ till naturalisation som lagen
ger möjlighet till. Om föräldrarna själva
vill medverka till det, är som sagt maximum
sex år som utlänning i Sverige
vad ett barn behöver genomleva.

Herr Dahlberg påpekade att barnet i
många fall får sociala olägenheter under
den tid som det har utländsk nationalitet.
Han nämnde t. ex. barnpension
och vårdnadsbidrag. Men detta är
egentligen också det enda som försätter
barnet i en sämre ställning än om
det vore fött svenskt. I alla andra avseenden
är barnet likaberättigat.

Herr Dahlberg framhöll också —
och det är riktigt — att det kan uppstå
schismer i äktenskapet, då föräldrarna
har motstridiga intressen i fråga om
barnens medborgarskap.

Även i sådana fall tillämpas lagstiftningen
numera så, att en svensk mor
har goda möjligheter att skydda sin
avkomma mot kidnapping och liknande
tragedier. Ty inte endast efter en skilsmässa,
där modern har fått vårdnaden

Om svenskt medborgarskap för barn
om sitt barn, kan hon ensam söka
svenskt medborgarskap för barnen
och få detta, utan i praxis kan hon numera
även under hemskillnadstiden,
innan vårdnadsfrågan ännu är definitivt
avgjord, göra en sådan ansökan
och få den beviljad, om hon redovisar
sannolika skäl för farhågor eller fruktan
att barnets far kan tänkas låta utföra
barnet ur landet på sitt pass. Jag
har varit med om att behandla många
sådana kritiska ärenden med förtur,
och Kungl. Maj :t har inte lämnat i sticket
någon mor som hotats av att hennes
barn kan kidnappas till något exotiskt
land med patriarkaliska traditioner,
från vilket hon aldrig kan återfå
barnet.

Jag har redogjort för detta ämne
ganska utförligt. Jag har varit tacksamt
mot herr Dahlberg för att han
med sin motion givit utskottet och mig
tillfälle att redovisa rådande praxis,
som man hoppats har haft riksdagens
stöd. Enligt min uppfattning neutraliserar
de i ntycket hög grad de olägenheter,
som herr Dahlberg har påpekat,
och som naturligtvis kan inträffa om
lagen tillämpas efter sin bokstav. Jag
har emellertid försökt tillämpa dess
anda under den tid jag haft med dessa
ärenden att göra.

Jag slutar alltså med att yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Jag är fru Lindström
tacksam för denna utförliga redogörelse
för den handläggning hon haft i departementet
då det gällt denna lagstiftning.
Jag har en känsla av att fru Lindström
har varit liberalare än vad lagens
bokstav är. Men om det förhåller
sig så, att lagen lägger hinder i vägen
och man måste vara liberalare än lagen
är, då kanske också lagen borde
göras om. Nu är inte längre fru Lindström
ansvarig, och man vet inte om
man då får detta liberalare synsätt i
fortsättningen.

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Om svenskt medborgarskap för barn

Fru Lindström talade om föräldrabalken,
men i denna är kvinnan mera
likvärdig i familjen än i medborgarskapslägstiftningen.
Jag tycker att man
framför allt borde få samma syn i denna
lagstiftning som i föräldrabalken,
att barnet inte är ena förälderns utan
bådas barn.

Vi är också överens om att det dubbla
medborgarskapet har sina sidor. Men
detta gäller särskilt för vuxna och har
inte samma aktualitet för barn. Barn
har t. ex. i regel inga inkomster och
blir därför inte dubbelbeskattade. Vi
har ju också konventioner med många
länder när det gäller dubbelbeskattningen.

När pojkarna kommer upp i den åldern
att de skall göra värnplikt, är det
naturligtvis en försvårande omständighet
om de får göra den i båda länderna.
Vi har aldrig velat skapa sådana
förhållanden, att de som vuxna skulle
uppehålla ett dubbelt medborgarskap.
Jag tror nog att det är riktigt, att de
då inte skulle veta vilken nation de hör
hemma i, men som barn borde de
kunna få uppehålla det tills de blir 18
år, då de skulle få välja om de vill ha
faderns eller moderns medborgarskap.

Det finns också en rad praktiska svårigheter.
Vi såg i höstas meddelanden
om en yngling, som hade gjort tre månaders
värnplikt vid den svenska flottan
fastän det visade sig vid närmare
undersökning att han var norsk medborgare.
Han visste knappt om detta
själv. Han var född i Sverige, men fadern
var norrman.

Jag vet inte hur det går nu när vi
ju skall få datamaskiner. I dessa registreras
barnen som födda i Sverige, och
så blir även de utländska kanske inkallade
när deras årgång står i tur. Den
här pojken fick nu vetskap om sitt
norska medborgarskap och skildes från
värnplikten, men jag undrar hur det
blir när 1950-talets alla barn av den
kategori vi här talar om kommer upp
i värnpliktsåldern.

Det behövs en översyn över hur la -

gen har tillämpats sedan 1950. Fru
Lindström talar om att man har gjort
partiella reformer, och jag tycker att
man också borde se efter hur lagen tilllämpats
och vidta behövliga förändringar.
Vi har inte krävt ändringar i
alla delar, utan i de avseenden vi tagit
upp. Det gäller att ge barnen en sådan
ställning, att de får den trygghet, som
alla andra barn har.

Man skulle kunna ändra lagstiftningen,
så att alla utländska barn som är
födda här i Sverige skulle få barnpension.
Men man kan inte göra en lagstiftning
endast för barnpensioner. Då
kommer också de vuxna utlänningarnas
pensioner in, och då blir det en
stor ekonomisk fråga. Det är bättre att
se över skyddet för de barn, som exempelvis
är födda i äktenskap med svensk
moder och utländsk fader. Hur många
är det som inte får det skydd de skulle
behöva?

Jag är säker på att fru Lindström
gjorde allt hon kunde för att så skulle
ske när hon handlade dessa ärenden.
Därför måste det finnas ett gott material
som grund vid en översyn för att
få lagen i överensstämmelse med praxis.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Fru LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Dahlberg sade att
vi i Sverige, om vi har en liberalare
praxis än vad lagens bokstav säger,
borde ändra lagen i större konformitet
med praxis. Men det är här, som jag
sade i mitt första anförande, fråga om
en inom Norden samordnad lagstiftning,
och det är ytterligt tungarbetat
att ändra en nordisk lagstiftning. Gör
man det — vilket man alltså nu efter
lång utredning är i färd med att göra
i vissa andra delar av medborgarskapslagen
— blir helt naturligt medelproportionalen
av vad de nordiska länderna
tycker den position som man då
samlas kring. Sverige är, som jag tidigare
framhöll, det land som tillämpar
den nuvarande lagen mest liberalt, vil -

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

ket skulle betyda att man vid en gemensam
nordisk lagstiftningsreform
bara kan komma ett litet stycke närmare
den liberalare praxis som vi själva
har. Jag tror därför inte att vi för
vår del för närvarande vinner någonting
på att ta upp hela frågekomplexet
igen på nordisk basis.

De partiella reformer, som är aktuella,
kommer bl. a. att innebära en decentralisering
till länsstyrelseplanet av
en rad mera självklara medborgarskapsfrågor.
Därmed kan man också uppnå
en ännu friare praxis.

Herr Dahlberg framhöll, att dubbelt
medborgarskap för barn inte behövde
ha samma nackdelar som dubbelt medborgarskap
för vuxna. Men barn blir
vuxna. Barn följer också vuxna utomlands
på semesterresor, många gånger
till föräldrarnas före detta hemland för
att hälsa på morföräldrar eller farföräldrar.
Dubbelt medborgarskap medför
då för barnen liksom för de vuxna en
del risker i vissa länder, som inte har
velat släppa sina medborgare utan av
politiska eller andra skäl önskat behålla
dem och då inte medgivit »befrielse,
» från det ursprungliga medborgarskapet.
Vi har ganska många svenskar
i detta land, som har levat många år
och ofta hela livet med ett dubbelt medborgarskap.
Dessa människor är inte
skyddade av svenska myndigheter, om
de reser med sina familjer till det ursprungliga
hemlandet. Där kan de bli
»haffade» och inpassade i militärtjänst
eller till förhör, om de har varit politiskt
misshagliga tidigare eller har politiskt
misshagliga anhöriga kvar i landet.

Det dubbla medborgarskapet är alltså
en nackdel. Det är i den enskildes
intresse att ha ett medborgarskap
— det gäller både barn och vuxna —
och naturligtvis helst i ett tryggt och
liberalt land som Sverige. Anledningen
till att vi för den här diskussionen är
väl att vi anser vårt medborgarskap
vara en värdefull sak. Och av min re -

Om svenskt medborgarskap för barn
dogörelse framgår ju att vi i Sverige
eftersträvar att ge svenskt medborgarskap
fortast möjligt åt alla barn, som
riskerar någonting genom sitt utländska
medborgarskap.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt- vidare på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Dahlberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Dahlberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 17.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

-j-2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 22

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Om förhörsvittne vid polisförhör

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av väckta
motioner om förhörsvittne vid polisförhör.

Till behandling hade första lagutskottet
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
106 i första kammaren av herrar Ernulf
och Tistad samt nr 146 i andra kammaren
av herr Nyberg och herr Ilamrin
i Jönköping. I motionerna, vilka voro
likalydande, hade hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t begära
utredning och förslag till bestämmelser
om särskilt valda, av statsmedel bekostade
förhörsvittnen vid förundersökning
i brottmål.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att förevarande motioner, I:
106 och II: 146, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ernulf, Gustafsson i Borås och Keijer,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet hort hemställa,
att riksdagen i anledning av
förevarande motioner, I: 106 och II:
146, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om övervägande och förslag
till riksdagen om åtgärder i syfte att
öka de praktiska möjligheterna att anlita
förhörsvittne vid förundersökning.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! I första lagutskottets
utlåtande nr 28 behandlas frågan om
anskaffande av förhörsvittne vid polisförhör,
eller mera exakt uttryckt vid
förhör under förundersökning i brottmål.

Enligt en särskild bestämmelse i rättegångsbalken
— närmare bestämt 23
kap. 10 § första stycket — skall vid
förhör såvitt möjligt närvara ett av
undersökningsledaren anmodat trovärdigt
vittne. Av naturliga skäl kan ju
polisförhör inte vara offentliga. Därmot
har lagstiftaren ansett det önsk -

värt med ett förhörsvittne. Bestämmelsen
om förhörsvittnet har motiverats
dels med rättssäkerhetsskäl, dels med
att man ansett det föreligga behov i vissa
fall att kunna styrka vad som har
förekommit vid ett polisförhör.

Vad först angår rättssäkerhetsskälet
avser man väl härmed en garanti mot
att obehöriga förhörsmetoder användes.
Även om det inte föreligger någon större
risk i Sverige att polisen tillgriper
obehöriga förhörsmetoder, måste man
väl i alla fall räkna med att en del
personer här i landet hyser en viss
misstro mot förhörsmetoderna vid polisförhör.
Förekomsten av förhörsvittne
kan då bidra till att undanröja denna
misstro och ökar alltså på det sättet förtroendet
för polisen.

Någon gång händer det även att en
tilltalad inför domstoden påstår att
polisen har använt obehöriga förhörsmetoder
när den förhört honom. Då kan
domstolen tillkalla förhörsvittnet, som
får intyga hur det förhåller sig härmed.
På detta sätt kan ju vittnet också bli
ett stöd för polisen, om beskyllningen
är obefogad.

Vad sedan angår behovet att få styrkt
vad som sagts vid ett förhör så kan
nämnas det fallet, att en tilltalad inför
domstolen påstår att en anteckning
i polisrapporten om ett erkännande
från hans sida är oriktigt. Då kan ett
förhörsvittne vara av värde. Däremot
kan man naturligtvis inte räkna med
att ett förhörsvittne mer i detalj skall
kunna erinra sig vad som har sagts
vid ett polisförhör — vittnet ersätter
alltså ingalunda de bandupptagningar
som numera blir allt vanligare vid sådana
förhör.

I praktiken har det emellertid visat
sig svårt att få stadgandet om förhörsvittne
tillämpat i någon större utsträckning.
Orsaken är väl främst svårigheten
för undersökningsledaren att
vid behov av förhörsvittne anskaffa en
person som kan tjänstgöra såsom vittne.
Visserligen finns det inte något förbud
mot att anlita en polisman eller annan
befattningshavare i polisen som förhörs -

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

vittne, men först och främst är det väl
ofta av psykologiska skäl olämpligt att
använda en polisman som vittne vid
polisförhör; dessutom är polisens resurser
så ansträngda att det även av
denna anledning i regel inte kan vara
lämpligt att använda en polisman som
vittne. Det vanligaste torde därför vara
att något förhörsvittne inte finns.

I de motioner som föranlett utskottsutlåtandet
begäres utredning och förslag
till bestämmelser om särskilt valda,
av statsmedel bekostade förhörsvittnen
vid förundersökning i brottmål.
Motionärerna — jag är själv en av
dem — pekar på de goda erfarenheter
som man haft i Göteborg, där det
sedan 1957 finns ett antal kommunalt
avlönade förhörsvittnen, s. k. medborgarvittnen.
De är valda av stadsfullmäktige
i Göteborg och till antalet 60. Varje
morgon kommer några av dem enligt
en särskilt uppgjord plan ned till polisen
och tjänstgör som förhörsvittnen
i den utsträckning antingen undersökningsledaren
själv önskar ett förhörsvittne
eller den tilltalade begär att ett
vittne skall närvara. Vid en mängd
förhör —- det kan gälla bagatellbrott,
skälen kan också vara andra — blir
det inte fråga om att använda vittne,
men i många fall har systemet visat sig
vara av värde.

Polismästaren i Göteborg framhåller
också i remissyttrande till utskottet,
att erfarenheten av systemet är att vittnena
varit ett stöd både för den misstänkte
och för polispersonalen. Polismästaren
tillägger, att systemet med
medborgarvittnen utan tvivel varit ägnat
att stärka allmänhetens förtroende
för polisen.

De andra remissinstanserna ställer
sig ganska avvisande, men det är att
märka att deras kritik till stor del går
ut på att förhörsvittnen är mer eller
mindre överflödiga; kritiken riktar sig
alltså mot lagstiftarens ställningstagande.

Motionärerna har emellertid utgått
från att lagstiftaren har tagit ställning

Om förhörsvittne vid polisförhör
i frågan och har stadgat att förhörsvittne
om möjligt skall vara närvarande.
För motionärerna har problemet
därför varit att med utgångspunkt
från gällande lag öka de praktiska
möjligheterna att genomföra lagens
bestämmelser om förhörsvittnen. Det
är alltså delvis en annan utgångspunkt
än remissinstansernas resonemang.

Utskottets majoritet har tydligen sett
frågan på ungefär samma sätt som motionärerna.
Utskottets skrivning får väl
också anses vara välvillig, och det är
vi motionärer naturligtvis tacksamma
för.

Vad som har gjort att tre ledamöter
av utskottet ändå reserverat sig är att
den välvilliga skrivningen slutar med
förslag om att motionerna inte bör föranleda
någon riksdagens åtgärd. Reservanterna
anser att utskottet borde ha
föreslagit riksdagen att skriva till Kungl.
Maj :t och hemställa, att Kungl. Maj :t
överväger och för riksdagen föreslår åtgärder
i syfte att öka de praktiska möjligheterna
att i enlighet med lagens bestämmelser
anlita förhörsvittne. Reservanterna
lämnar öppet om någon särskild
utredning behöver igångsättas för
frågans behandling i form av en särskild
kommitté eller om frågan kan övervägas
i Kungl. Maj:ts kansli. Inte heller
binder sig reservanterna för att
förorda just den lösning man har valt
i Göteborg. Det väsentliga för reservanterna
är att möjligheten att tillämpa
lagstadgandet om förhörsvittne ökar.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Det har, som herr Ernulf
erinrat om, inom utskottet förekommit
olika bedömningar i detta ärende.
Anledningen härtill är väl närmast vilket
avseende man har velat fästa vid
remissinstansernas utlåtande.

Som herr Ernulf sade har flertalet remissinstanser
avstyrkt motionerna,
nämligen riksåklagaren, rikspolissty -

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Om förhörsvittne vid polisförhör

relsen, Föreningen Sveriges åklagare
och Sveriges advokatsamfund. Det är
endast polismästaren i Göteborg, som
anser att systemet med medborgarvittnen
är av stort värde. Systemet har
praktiserats i Göteborg under tio år,
och staden har ställt medel —- cirka
70 000 kronor —- till förfogande för
såväl innevarande år som nästa år.

Motionärerna anser, som herr Ernulf
också påpekade, att ett system med
medborgarvittnen skulle vara av särskilt
värde ur rättssäkerhetssynpunkt
när någon tilltalad vid domstol hävdar
att polisen har använt obehöriga förhörsmetoder.
En av de remissinstanser
som jag nämnde har särskilt uttalat,
att risken för att någonting sådant skall
förekomma i praktiken är obetydlig.

Såsom riksåklagaren framhåller vet
varje förhörsledare med någon erfarenhet
av utredning att oriktiga uppgifter,
som kommer till genom obehöriga
förhörsmetoder, tillrättaläggs
vid huvudförhandlingen i händelse av
åtal. »Främsta garantin», säger riksåklagaren,
»för att obehöriga förhörsmetoder
inte kommer till användning
vid förhör under förundersökning ligger
alltså i det förhållandet att sådant
förfarande framstår som meningslöst».

Vad riksåklagaren uttalat torde även
vara riktigt. Kritik mot polisens sätt att
hålla förhör torde förekomma ytterst
sällan.

Vidare nämnde herr Ernulf att det
är värdefullt med förhörsvittne även
när en tilltalad påstår att en anteckning
i en polisrapport är oriktig. Gentemot
detta erinrar riksåklagaren att
»erfarenheten har visat att erkännanden
av olika anledningar kan vara mer
eller mindre oriktiga». Han räknar
även upp några dylika typfall. Den tilltalade
kan kanske erkänna för att skydda
den verkliga gärningsmannen, eller
han har kanske missförstått saken på
någon väsentlig punkt. Han kan även
anse det klokast, av skäl som han inte
vill uppgiva, att vidhålla en oriktig
uppgift. Dessutom kan han göra ett

erkännande för att snabbt få slut på en
polisutredning som han anser pinsam.
Det finns även, såsom vi har sett i samband
med brottsfall, människor som lider
av så starka skuldkomplex att de
vidgår anklagelser som riktas mot dem
utan att närmare reflektera över anklagelsernas
riktighet.

Det är alltså, hävdar riksåklagaren,
ingen mening i att genom vittnesförhör
inför domstol med förhörsvittne styrka
ett erkännande som avgivits under
förundersökningen. Om ett under förundersökningen
avgivet erkännande
återtas under domstolsförhandlingen,
kommer målet i bevishänseende alltså
i princip i samma läge som om erkännandet
aldrig avgivits.

Rättsutvecklingen har alltså medfört
att förhörsvittnets roll som bevismedel
blivit obetydlig. I likhet med övriga
avstyrkande remissinstanser anser
även riksåklagaren, att en organisation
med permanenta förhörsvittnen skulle
bli förenad med stora såväl direkta som
indirekta kostnader, vilka inte skulle
motsvaras av den därmed tillkomna nyttan.

Sveriges advokatsamfund påpekar, afl
vittne inte är oundgängligen påkallat
vid varje slag av förhör och erinrar
om att avfattningen av 23 kap. 10 §
första stycket rättegångsbalken, vilket
lästes upp av herr Ernulf, i praktiken
synes ge utrymme för undersökningsledaren
att avgöra om närvaron av förhörsvittne
är nödvändig.

När det gäller bagatellartade brott
synes det Sveriges advokatsamfund
oriktigt att belasta den redan nu kostnadskrävande
utredningen med de ytterligare
kostnader som närvaron av
ett medborgarvittne skulle medföra. Vid
utredningen av andra än bagatellartade
brott hänvisas till möjligheten för en
tilltalad att ha sin försvarare närvarande
vid förundersökningen.

Rikspolisstyrelsen delar inte heller
uppfattningen att det skulle vara mindre
lämpligt att anlita polismän som förbörsvittnen.
Tvärtom kan tjänsten som

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

förhörsvittne för en yngre polisman
vara en lämplig introduktion till befattningen
som förhörsledare.

Psykologiskt sett finnes också, hävdar
rikspolisstyrelsen, »den i förhållande
till motionärernas åsikt motsatta
erfarenheten, nämligen att närvaron av
förhörsvittne kan kännas besvärande
för den hörde. Med tanke på dennes
önskemål om anonymitet torde denna
känsla bli än med uttalad om förhörsvittnet
inte är polisman».

Rikspolisstyrelsen anför till sist att
under tiden efter förstatligandet av polisväsendet
anledning har saknats att
taga upp frågan, som vare sig aktualiserats
av akuta händelser eller framställningar
från personalhåll eller från
annat av polisverksaniheten direkt berört
håll.

Föreningen Sveriges åklagare finner
inte heller den föreslagna reformen
särskilt angelägen och menar, att genomförandet
av förslaget bl. a. med
hänsyn till kostnaderna, som kan tänkas
bli högst avsevärda, bör övervägas
först sedan ett flertal andra behov inom
rättsväsendets område tillgodosetts.

Trots den synnerligen nedgörande
kritik, som redovisats av remissinstanserna
med anledning av den föreslagna
utredningen om en institution med
förhörsvittne, har dock utskottet fäst
avseende vid vad som uttalas från Göteborg,
där man har goda erfarenheter
av denna form av lekmannainsyn, som
för övrigt stadens polismästare anser
speciellt ägnad att stärka allmänhetens
förtroende för polisen. Men direkt
förorda en utredning i frågan — vilket
motionärerna ansett vara lämpligt —
vill utskottet inte gå med på. Utskottet
anser dock att Kungl. Maj :t i lämpligt
sammanhang bör kunna uppta förevarande
spörsmål till prövning. I övrigt
hemställer utskottet att motionerna
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Om förhörsvittne vid polisförhör

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Skiljaktigheterna i uppfattning
mellan majoriteten och reservanterna
är, såsom framgår av herr
Svedbergs anförande, ganska små.

De citat från remissinstansernas yttranden
som han anförde styrker enligt
min mening ganska bra vad jag sade
i mitt första anförande om att remisskritiken
i första hand inte riktar sig
mot motionärernas önskemål, utan mot
lagstiftningen. Man anser inte att behovet
av förhörsvittne är särskilt stort.
Detta är en lagstiftningsfråga som inte
har tagits upp av vare sig motionärerna
eller någon annan inom utskottet.
Jag upprepar att motionärernas önskan
har varit att med utgångspunkt från lagbestämmelsen
söka finna praktiska möjligheter
att realisera lagens stadganden.
Frågan om lagens stadgande är
olämpligt, skall jag inte diskutera här
i dag. Det är en annan fråga.

Jag vill ändå göra ett par små kommentarer.
När herr Svedberg med stöd
av remissinstanserna säger att risken
för att polisen använder obehöriga förhörsmetoder
är mycket liten, må det
vara sant. Men det avgörande är eniigt
min mening inte om sådana förhörsmetoder
förekommer eller inte i någon
större utsträckning, utan det avgörande
för mig är om det finns en misstro
på något håll i samhället. Finns det
missförhållanden hos statliga myndigheter,
då skall man avhjälpa dessa genom
att undanröja missförhållandena.
Finns det eu misstro, som är oberättigad,
skall man avhjälpa den saken genom
att ge medborgarna insyn. Jag
tror att det är för optimistiskt att säga
att det inte på något håll i vårt land
finns en viss misstro mot polisen. Det
finns en misstro, en beklaglig misstro,
som vi bör undanröja, lämpligen genom
lekmannainsyn.

Vidare citerar herr Svedberg riksåklagaren,
som säger att om ett erkännande
som avgivits vid polisförhör
återtages inför rätten skali man i princip
bedöma situationen så som om er -

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Om förhörsvittne vid polisförhör

kännandet aldrig avgivits. Det är inte
ett alldeles oomtvistligt påstående. Rättegångsbalken
lämnar domstolen möjlighet
att ta den hänsyn som man anser
skälig till ett erkännande som har
lämnats vid polisförhör. Då skall vid
en fri bevisprövning alla omständigheter
beaktas när det gäller att bedöma
vilket värde ett sådant erkännande har.
Och för den som arbetar på fältet, i
underdomstol, är det nog klart att det
förekommer sådan bevisning då och
då, och att den förekommer med rätta
i många fall.

När en annan remissinstans hävdar
att det är lämpligt att använda en ung
polisman som förhörsvittne, kan jag
vitsorda remissinstansens påstående att
det ur utbildningssvnpunkt kan vara
lämpligt för polismannen att följa en
äldre kollegas sätt att leda ett förhör.
Men det är inte utbildningsfrågan som
motionärerna har tagit upp, utan det
är frågan om förtroendet för polisen.
Jag vidhåller att det för allmänheten
är en viss skillnad, tyvärr kan vi kanske
säga, om det är en lekman, en utomstående
som är vittne vid ett polisförhör
eller om det är en polisman som
sedan kanske skall yttra sig om sin
äldre kollegas sätt att leda förhöret.

Till sist ligger det någonting i — det
skall jag gärna erkänna — vad Föreningen
Sveriges åklagare anför om
att det finns många andra angelägna
frågor att lösa inom vårt rättsväsende.
Jag är fullt medveten om att det nu aktuella
problemet måste vägas mot andra
angelägna önskemål.

Herr talman! Vi skall kanske inte
allt för länge hålla på med denna debatt
eftersom utskottet varit välvilligt
och fäst avseende vid den enda remissinstans
som har praktisk erfarenhet
av systemet med medborgarvittne
och som vitsordar dess lämplighet när
det realiserats. Skillnaden är så pass
liten att jag vill uttrycka min glädje
över den förståelse som utskottet i alla
fall har visat.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Det sista som herr Ernulf
sade att det kan finnas många
andra frågor när det gäller vårt rättsväsende
som i första hand behöver lösas,
är egentligen det som motiverar
att vi får gå försiktigt fram med det
problem vi nu diskuterar. Eftersom
remissinstansen menar att den paragraf
i rättegångsbalken, som säger att
det såvitt möjligt skall finnas vittne
vid förundersökningen, inte behöver
efterföljas är väl lagen inte alldeles
i detalj riktig. Advokatsamfundet menar
dock för sin del att denna formulering
av lagen ger möjlighet för förhörsledaren
att själv avgöra om närvaro
av ett förhörsvittne är nödvändig
och att praxis har utvecklats på grundval
härav.

När det gäller kritik mot polisen vet
vi att sådan kritik framförts, men det
kan ifrågasättas om den kritiken gäller
just polisens sätt att hålla förhör. Jag
tror att det ibland är andra aktiviteter
från polisens sida som uppmärksammas
i pressen. Vad gäller själva förhörsmetoderna
har inte så många kritiska
synpunkter yppats.

Det är klart att lekmannainslaget i
vårt rättsväsende är värdefullt. Det kan
dock diskuteras om inte detta lekmannainslag
bör gälla domstolsförfarandet
och att vi i första hand bör slå vakt om
nämndemännen. I den frågan vet jag
att herr Ernulf och jag har samma inställning.
Nämndemännen har ju en uråldrig
svensk hävd att bygga på. Permanent
lekmannainslag vid förundersökningar
är däremot ett alldeles nytt
uppslag, bortsett från vad som praktiseras
i Göteborg. Men det bör väl ändock
i lämpligt sammanhang kunna
undersökas, vad det kommer att kosta
att få denna lekmannaanknytning även
till ett alltmer tekniskt utrustat och
högrationaliserat polisväsende.

Här är väl, som sagt, inte så mycket
som skiljer reservanternas och utskottsmajoritetens
uppfattningar, men vi har
ju ansett att man här bör gå litet för -

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

siktigt fram. Bara den omständigheten
att systemet med medborgarvittnen används
på en plats och inte någon annanstans,
är jo anledning till att Kungl.
Maj:t bör pröva denna fråga vid lämpligt
tillfälle. Om systemet med medborgarvittnen
skall avskaffas i Göteborg
eller införas även på andra ställen, får
Kungl. Maj:t fundera på. Även om remisskritiken
närmast tyder på att systemet
bör avskaffas, bör det väl kanske
vara utrymme också för andra bedömningar.

Jag ber, herr talman, ännu en gång
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
idlåtanden:

nr 29, i anledning av väckta motioner
om underlättande för make att antaga
hustruns namn som ogift; och
nr 30, i anledning av väckta motioner
angående förvärv av äldre syskons
släktnamn.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning
av väckta motioner angående arbetet
på sön- och helgdagar i bagerioch
konditorirörelse, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om viss översyn av arbetarskyddslagens
tillämpningsföreskrifter

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 32, i anledning av väckta
motioner om viss översyn av arbetarskyddslagens
tillämpningsföreskrifter.

Andra lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr I: 115 av
herr Werner och nr 11:150 av fru Ryding
m. fl.

1 motionerna, vilka voro Tikalydande,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle hemställa,
att den i motionerna förordade översynen
av arbetarskyddslagens tillämpningsföreskrifter
måtte överlämnas för
behandling inom arbetarskyddsstyrelsen.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:115 och
11:150, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Efter den allmänt välvilliga
skrivning, som utskottet har
gjort i anledning av vår motion, skulle
jag i och för sig ha kunnat avstå från
att begära ordet i frågan. Välvilligheten
till trots kan det ju ändå vara så
att man kan ha olika värderingar och
olika synpunkter på de frågor, som
har tagits upp i motionen. Vi har ställt
frågan, om den nuvarande arbetarskyddslagen
och dess tillämpningsföreskrifter
motsvarar de anspråk som det
nutida arbetslivet ställer. Vi har tagit
upp frågor som gäller lagen. Det är
bl. a. så att den kommunala tillsyn som
har kritiserats i olika sammanhang
fungerar dåligt i många kommuner,
och i många kommuner fungerar den
inte alls.

Vi har också berört 10 § arbetarskyddslagen,
en paragraf som är ytterst
allmänt hållen och vilken bl a. lyder
på följande sätt: »Arbete skall äga rum
vid tillräcklig och tjänlig belysning

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Om viss översyn av arbetarskyddslagens
samt så lämplig värme- och fuktighetsgrad
.. . lämpliga anordningar skola såvitt
möjligt vidtagas för att hindra att
damm, rök, gas eller ånga sprides .. .»

Vad är nu tjänlig belysning? Jag har
viss erfarenhet från en del byggarbetsplatser.
Ibland uppstår det tvister mellan
arbetare och arbetsledning om vad
som är tjänlig belysning. Man hänvisar
då, när man har den här mycket tänjbara
skrivningen i lagen, till en »luxtabell»,
sefii) är rekommenderad av olika
belysningssällskap. Man har där tabeller
för olika slag av arbeten. Där
står det vid bl. a. byggnadsarbete,
grundgrävning och schaktning att man
rekommenderar 20 lux. Tittar man sedan
vidare i den tabellen vad det värdet
motsvarar finner man under rubriken
»Lantbruk» att man rekommenderar
20 lux som skymningsbelysning i
hönshus. Jag är ingen expert på vare
sig lantgårdar eller hönshus, däremot
har jag något större erfarenhet av
grundgrävning och schaktning. Det är
inget angrepp på hönsen om jag påstår
att man behöver ha mer lyse vid grundgrävning
än vad hönsen behöver i
skymningen.

Jag har, herr talman, anfört detta exempel
för att visa, att den tänjbarhet,
som utskottet säger att bestämmelserna
måste ha därför att de skall gälla inom
hela arbetslivet med dess olika verksamhetsgrenar,
ibland får sådana här
konsekvenser.

LO-läkaren Erik Bolinder har konstaterat
att två tredjedelar av industrins
arbetare har ryggbesvär, lider av hörselskador,
att hälften av byggnadsindustrins
arbetare har ryggbesvär och att
inom sten- och textilindustrin silikosriskerna
ökat med tilltagande rationalisering.
Vi har därför ställt frågan
om det inte är dags att pröva vilka
ytterligare åtgärder som bör vidtagas.
Enligt vår mening finns det anledning
att i varje fall ge arbetarskyddslagens
tillämpningsföreskrifter en mera preciserad
utformning än vad som nu är fallet.

tillämpningsföreskrifter

Herr talman! Om jag nu avstår från
att yrka någonting i det här sammanhanget
så har jag därmed inte lovat att
jag inte skall återkomma därest det
finns anledning att göra det.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! I och för sig skulle jag
inte ha anledning ta till orda eftersom
motionären inte har ställt något yrkande,
men jag tycker att jag har ett behov
av att inför kammaren framföra att utskottet
är fullt medvetet om att det
finns brister ute på arbetsplatserna i
arbetarskyddshänseende. Men vi är inte
övertygade om att de bristerna har sitt
ursprung i lagstiftningen eller i de tilllämpningsföreskrifter
som finns utfärdade
och som kan vara olika för skilda
arbetsområden både i fråga om ljuset
— hönsen undantar jag — och i andra
avseenden. Arbetet utförs under olika
förhållanden och föranleder olika föreskrifter
som skall iakttagas.

Det har redan för ett par år sedan
uppmärksammats att arbetarskyMdstillsynen
vid de mindre arbetsplatserna är
ganska schematisk. En försummelse
från arbetsgivaren och likgiltighet från
de anställdas sida intill dess någonting
inträffar, kan ibland föranleda att
man under lång tid arbetar med otillfredsställande
anordningar. Det kan
nämligen dröja år mellan varje besök
från yrkesinspektionen eller annan
myndighet som har att tillse att arbetsplatsen
är i tillfredsställande skick. Jag
tror inte att detta missförhållande beror
på vare sig lagen eller tillämpningsföreskrifterna,
utan denna situation
uppkommer helt enkelt därför att bristerna
på arbetsplatsen inte aktualiserats
inför myndigheterna. Det har ju
ändå vidtagits åtgärder för att så skall
kunna ske, t. ex. genom den av arbetsmarknadsparterna
inrättade arbetarskyddsnämnden,
som visserligen inte
har med frågan om tillsyn på arbetsplatserna
direkt att göra men som

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

kan anordna kurser och konferenser på
olika platser för att ge arbetarskyddsombuden
tillfälle att bli informerade
om vad som sker i fråga om den tekniska
utvecklingen och vad som bör
iakttagas för att hålla uppmärksamheten
fäst vid att skyddsföreskrifterna
följer denna utveckling.

Vid större arbetsplatser skall det finnas
arbetarskyddskommittéer och på
mindre arbetsplatser, med minst fem
anställda, skall det finnas ett skyddsombud.
Kommittéerna eller ombuden
får icke hindras i sitt arbete eller trakasseras,
exempelvis genom att ges
sämre uppgifter på arbetsplatsen. Men
detta till trots är det klart att likgiltighet
inför vad som förekommer kan
göra att brister inte påtalas förrän någonting
inträffat.

I fråga om de mindre arbetsplatserna
beslöt 1965 års riksdag efter motionsvis
framförda yrkanden härom att hos
Kungl. Maj:t hemställa om utredning
rörande åtgärder i syfte att effektivisera
denna tillsyn. Det uppdraget överlämnades
till arbetarskyddsstyrelsen
den 1 oktober samma år. Styrelsen funderar
fortfarande på det problemet. Jag
är inte säker på att det får ökad aktualitet
om vi i detta sammanhang mera
generellt understryker nödvändigheten
av att arbetarskyddets tillämpningsföreskrifter
görs, låt oss säga modernare.
De kommer ändå att på de olika arbetsplatserna
vara olika, ty de behöver
vara olika. Jag tror ändock, herr talman,
att denna behandling i kammaren
kanske i alla fall kan ge frågan en stöt
framåt, så att erforderliga åtgärder
vidtas för att få till stånd en förbättring.
Ty att brister finns är vi medvetna
om.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. rätten till semester

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av väckta motioner angående ersättning
från allmän försäkringskassa
för vård utomlands, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. rätten till semester

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 34, i anledning av väckta
motioner angående rätten till semester.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
1:440, av herr Augustsson och herr
Larsson, Äke, samt nr 11:559, av herr
Franzén i Motala m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om förslag till sådan ändring i semesterlagen,
att arbetstagare erhölle rätt
till semesterledighet även om vederbörande
icke i sin aktuella anställning •—
men i tidigare sådan — kvalificerat sig
för semesterersättning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, I: 440 och II:
559, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Jag kan tyvärr inte som
herr Werner tala om en välvillig skrivning.
Föreliggande utskottsutlåtande är
en följd av en motion som jag tillsammans
med några andra riksdagsmän avlämnade
i januari månad. Motionens
syfte var att täppa till en lucka i semesterlagen.
Luckan är inte stor, och
det är kanske inte många som faller
genom den. Men luckan finns där i alla
fall, och den medför att lagen om semester
inte helt täcker det som skall
täckas, nämligen rätten till semester.

Jag vill också nämna att det inte
kostar några pengar att rätta till detta

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Ang. rätten till semester
— vilket annars ibland kan vara ett
bärande skäl för utskottens avslagsyrkanden.

Utskottet är väl medvetet om att arbetstagare
i vissa fall kan mista rätten
till semester. Men den problematiken
hänskjuter utskottet till arbetsmarknadens
parter att lösa. Jag tycker nog att
utskottet dribblar litet för mycket. Varför
inte i en sådan här enkel fråga gå
mera direkt på målet? Det gäller ändå
rätt till semester, vilket otvetydigt uppfattas
som en lagstiftningsfråga.

Med utskottets utlåtande är denna
fråga fortfarande olöst. Jag vet inte
om i botten ligger ett ganska vanligt
utskottstänkande, att i första hand skall
motioner slås ihjäl, eller om i stället
problemet anses för litet att lagstifta
om.

Jag avstår från att yrka bifall till motionen
och nöjer sig med att uttrycka
den förhoppningen, att den som har
initiativrätt i denna fråga också kommer
att utnyttja denna till ett annat år.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Om inte herr Augustsson
hade lagt till det allra sist, skulle
jag antagligen kunnat avstå från att
yttra mig och nöja mig med att yrka
bifall till utskottets hemställan. Men
när han hoppades att de som har initiativrätt
skall ta initiativ i den riktning
som motionären herr Augustsson
i detta avseende väntar på, kan jag inte
ansluta mig till hans uppfattning.

Semesterersättning och semesterrätt
är säkrade i lagen för sådana som har
samma anställning året efter det då de
intjänade semesterrätten. Däremot är
sådan rätt till ledighet som åsyftas i
motionen inte säkrad för dem som blivit
lediga eller slutat anställning det
år då de skall ta ut semesterledigheten.
De har i stället fått den intjänade semesterersättningen.

Såvitt jag vet finns det bara ett område
där man löst denna fråga om se -

mesterledighet oavsett om vederbörande
har anställning hos annan arbetsgivare
året efter det han intjänat semesterrätten.
Det är inom byggnadsindustrin
där man löst frågan genom semesterkassor.
Det har man förmodligen
gjort därför att det ytterst sällan är
så att den anställde kan räkna med
samma arbetgivare det ena året efter
det andra. Arbetsgivaren betalar in semesterersättningen
till en kassa, som
jag tror förvaltas av posten, och året
därpå får den anställde ut vad han
intjänat för semester och är i avtalet
tillförsäkrad ledighet för de intjänade
semesterdagarna.

Helt naturligt har sådana som åtnjuter
semester under intjänandeåret också
det ordnat på ett tillfredsställande
sätt. I övrigt — och det gäller det stora
flertalet av de kollektivavtalsanställda
— förhåller det sig som herr Augustsson
sade, att det finns rätt till semesterersättning
i den anställning som upphör,
men icke till semesterledighet i
den nya anställningen.

Olägenheten gäller inte bara de som
går miste om rätten till ledighet. Det
finns också de som tvingas ta ledighet.
Det rör arbetsplatser där man har semesterstängt.
Den som skiftat anställning
kan ha tagit ledigt i samband
med det tidigare arbetets upphörande
då seinesteresättningen erhölls, men
tvingas ta ytterligare en ledighet därför
att den nya arbetsplatsen är semesterstängd.

Vi har tidigare behandlat en annan
motion som berörde frågan huruvida
sådan ledighet under olämplig tid
ovillkorligen skulle betraktas som semesterledighet
och därmed utgöra hinder
att utnyttja rätten till arbetslöshetsunderstöd
för att senare ta semesterledighet
under en tid som var bättre
lämpad för rekreation. Även i det avseendet
fann andra lagutskottet det svårt
att i lagstiftningen reglera förhållandena
på ett sätt som skulle kunna säkra
dem möjligheten att ta ledigheten, när
de själva ville betrakta den som se -

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

mester, eller i övrigt — om de var lediga
— anlita arbetslöshetskassorna.

Vi uttalade i det sammanhanget, att
det väsentliga var att den anställde inte
fick dubbel ersättning, alltså utnyttjade
semesterersättningen och samtidigt
utkvitterade arbetslöshetsunderstöd för
ledigheten. Den som har intjänat semester
och får ledighet — det gäller
alltså samma arbetsgivare — har skyldighet
att använda semesterledigheten
för rekreation. Sådan skyldighet föreligger
inte för den som tar ut sin semesterersättning
i samband med att anställningen
upphör på den anställdes
eget initiativ eller därför att han friställts
från arbetet.

Herr Augustsson sade att problemet
kanske inte berör så många. Även jag
hoppas att det inte är så många som
blir vägrade den ledighet som de anser
sig vara i behov av. Men med hänsyn
till den rörlighet som har rått på
arbetsmarknaden under de senaste åren
är det säkert många som har bytt anställning
och fått ut semesterersättning
i samband med detta byte. Sedan
liar de fått lov att spara dessa pengar
för att användas året därpå när de
har fått sin ledighet.

Utskottet tror inte att det är möjligt
att i dylika fall reglera rätten till
ledighet i lagstiftningen. Därför yrkar
vi avslag på motionerna. Jag vågar inte
lova herr Augustsson, att utskottet skall
se annorlunda på frågan, om den till
äventyrs skulle komma tillhaka.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 35, i anledning
av väckta motioner om en ändring
av vissa helgdagars placering, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om vissa sjukförmåner för hemmadöttrar Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 36, i anledning av väckta
motioner om vissa sjukförmåner för
hemma döttrar.

Andra lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 1:621, av herr
Fälldin och fru Olsson, Elvy, samt nr
II: 790, av herr Johansson i Växjö
in. fl., i vilka likalydande motioner hemställts,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om översyn av
reglerna för hemmadöttrarnas placering
i sjukpenningklass; samt

att riksdagen måtte besluta om sådan
ändring av gällande lagstiftning, att
hemmadöttrar bereddes möjlighet att
teckna frivillig tilläggssjukpenningförsäkring.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:621
och II: 790, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Carlsson, Eric, och herr Gustavsson i
Alvesta, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i vissa angivna delar hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:621 och 11:790,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag angående
hemmadöttrars inplacering i sjukpenningklass
och möjlighet att teckna
frivillig tilläggssjukpenningförsäkring i
enlighet med vad i motionerna anförts;
samt

2) att motionerna, i den mån de ej
kunde anses besvarade genom vad reservanterna
under 1) hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Nr 22

Fredagen den 21 april 19G7

Om vissa sjukförmåner för henvmadöttrar

Herr FÄLLBIN (ep):

Herr talman! Det är viktigt att socialförsäkringssystemet
får en sådan
utformning att alla grupper av medborgare
kan bli delaktiga av den trygghet
som försäkringen är avsedd att ge.
Det ligger i sakens natur, att man från
början inte kunde få den perfekta eller
fullständiga utformningen av en försäkring,
som skulle ha det syftet.

Vi har i motionsparet 1:621 och
II: 790 visat, hur de s. k. hemmadöttrarna
på grund av olika omständigheter
i många fall inte får någonting med
av det skydd som sjukförsäkringen är
avsedd att ge. Det kanske inte i numerärt
avseende är en så stor grupp, men
detta får inte vara avgörande. Syftet
har väl ändå hela tiden varit att försäkringen
och skyddet är skapade för
det enskilda fallet.

Ibland medför brister i redovisningen
från den som uppbär vård given av
en hemmadotter att försäkringen inte
fungerar. I vissa fall kan det bero på att
hemmadottern enligt nuvarande regler
inte är berättigad att själv teckna en
tilläggsförsäkring på samma grunder
som hemmafruarna eller vissa studerande.
För hemmadöttrarna och hemmafruarna
kan dock den faktiska situationen
många gånger vara helt lika.

Riksförsäkringsverket har haft motionerna
på remiss och grundligt gått
igenom de problem som skulle kunna
uppstå. Avslutningsvis säger verket att
den av motionärerna avsedda lagändringen
inte bör komma till stånd utan
en noggrann utredning om behovet och
om lagstiftningens närmare utformning.
Låt mig säga utöver vad som
sagts i remissyttrandet att jag inte kan
se några större risker för missbruk,
om man utvidgade kretsen av dem som
är berättigade att teckna en egen tillläggsförsäkring
till att omfatta också
denna kategori människor.

Herrar Eric Carlsson och Gustavsson
i Alvesta har i reservationen yrkat att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle hemställa om en översyn i svfte

att göra försäkringsformen tillämplig
även för hemmadöttrar. Jag ber, herr
talman, att mot bakgrunden av det anförda
få yrka bifall till den reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Detta är det tredje utlåtandet
från andra lagutskottet som vi
behandlar i dag, där utskottet inte har
funnit några särskilt starka sakliga
motiv för yrkandena i respektive motioner.

Vad beträffar hemmadöttrarna föreligger
förmodligen rätt till anslutning
till den obligatoriska försäkringen, men
vederbörande själva har inte tagit något
initiativ. Vare sig riksförsäkringsverket
eller utskottet har kunnat finna
att man skulle vinna någonting på en
utredning, eftersom rätten till anslutning
förefaller vara klar. För övrigt
gäller denna fråga inte bara döttrar.
Det händer också att söner stannar
hemma och hjälper till. Det behöver
inte alltid vara fråga om vård av sjuka,
utan barn kan mycket väl stanna
i föräldrahemmet för att fullgöra andra
arbetsuppgifter.

Emellertid måste framställning göras
och uppgifter lämnas till de allmänna
försäkringskassorna, om man skall bli
försäkrad för grundsjukpenningen. Det
fordras en inkomst på lägst 1 800 kronor
för sådan försäkring. Arbetsgivarens
medverkan erfordras inte i fråga
om grundsjukpenningen, ty avgiften för
den skall erläggas av den försäkrade
själv tillsammans med staten. Statsbidraget
är för närvarande 40 procent,
och den försäkrade själv har sålunda
att erlägga 60 procent.

Värderas insatsen i hemmet till högre
belopp än 1 800 kronor, kan den
hemmavarande dottern eller sonen också
bli försäkrad för tilläggssjukpenning,
men då har arbetsgivaren, d. v. s. i det
här fallet föräldrarna, att erlägga viss
del av avgiften för tilläggsförsäkringen.

Fredagen den 21 april 1987

Nr 22

Däremot existerar inte någon sammankoppling
av grundsjukpenningförsäkring
på grund av arbetsanställning
— och jag betraktar i det här fallet
hemmavarande barn såsom anställda i
hemmet — och den frivilliga tilläggssjukförsäkringen.
Den existerar endast
för hemmafruar och ensamstående
mödrar med barn under 16 år. De är
obligatoriskt försäkrade för grundsjukpenningen
och har rätt till tilläggssjukpenning,
om de så önskar. De studerande
är, såvitt jag nu erinrar mig,
uteslutande försäkrade för tilläggssjukpenning
och har sålunda ingen försäkring
för grundsjukpenning.

Motionärerna vill i förevarande
ärende ha en sammankoppling som alltså
för närvarande inte är möjlig i det
försäkringssystem vi tillämpar. Men om
dottern arbetar i hemmet är det tillräckligt
att hennes hjälp behövs i hemmet
exempelvis för dess skötsel — hennes
uppgift i hemmet måste inte uteslutande
vara inriktad på att vårda föräldrarna.
Utgår ersättningen i form av
kost, logi och därtill kontant ersättning
till nödvändiga kläder skulle jag tro
att oavsett om hemmet finns i ett tätbebyggt
samhälle eller ute på rena
landsbygden värderas dessa förmåner
till ett belopp som är tillräckligt högt
för att i varje fall medföra rätt till försäkring
för grundsjukpenning.

Det behövs sålunda inte någon lagändring.
Och jag kan inte förstå att
en lagändring skulle ha någon som
helst betydelse om inte vederbörande
själv medverkar till att göra sin rätt
gällande. Gör de detta tror jag att i
varje fall de allra flesta av dem som
avses i motionerna kommer att få
grundsjukpenning, däremot kan inte
anslutning till den frivilliga tilläggssjukpenningförsäkringen
komma i fråga.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr FÄLLDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag lade märke till att
utskottets ärade ordförande började

Om vissa sjukförmåner för hemmadöttrar
med att säga, att det förmodligen föreligger
rätt för de allra flesta.

Men jag vill erinra om att i de fail
en hemmadotter har åtagit sig att klara
ett rent vårdnadsbehov fungerar det
för närvarande ofta så att landstingen
lämnar s. k. vårdnadsbidrag. Såvitt jag
känner till går de allra flesta av dessa
bidrag direkt till vårdtagaren, vilken
alltså får medel att trygga det vårdbehov
som föreligger men som inte är så
stort att det kräver sluten vård. I sådana
fall skulle t. ex. en pensionär,
för att få detta att fungera för hemmadottern,
utöver sin vanliga deklaration
vid årsskiftet också upprätta arbetsgivarredovisning,
lömeuppgifter
o. s. v. Yi vet dock att det i praktiken
är mycket svårt att få äldre människor
att inse att dylika uppgifter måste lämnas.
Av den anledningen är det många
hemmadöttrar som har en klar rätt
men som kommer utanför på grund av
bristande redovisning, såsom jag summariskt
angav i mitt första anförande.

Den s. k. hemmafruförsäkringen har
efter hand utvidgats. I början gällde
den bara hustrun i bestående äktenskap,
men så småningom har frånskilda med
minderåriga barn kommit att få rätten
till tilläggsförsäkring. Nu kräver
man väl i huvudsak bara ett sammanboendeförhållande,
såframt det inte
finns minderåriga barn, då begreppet
är vidare. Och jag menar att förhållandena
i detta avseende kan vara
analoga — det kan vara ytterst svårt
att avgöra om t. ex. hemmafruns insats
i hemmet är värdefullare än hemmadotterns,
om vi nu tar det exemplet.

Om det inte går att klara saken på
annat sätt, skulle jag tänka mig att det
inte vore någon dålig lösning att kopiera
vad som gäller för studerande —-där har man ju den obligatoriska 18-dagarskarensen. Jag föreställer mig att
det är ett sätt att komma ifrån eventuellt
missbruk.

Ja, herr talman, jag har närmast blivit
styrkt i min uppfattning av att utskottets
ordförande och jag ändå ge -

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Om vissa sjukförmåner för hemmadöttrar
mensamt kan visa på att här förekommer
många oklarheter och ofullständigheter,
som till sist går ut över enskild
person. Jag kan också tänka mig att
det skulle behövas ytterligare upplysning
från riksförsäkringsverkets eller
försäkringskassornas sida för att få
detta att fungera fullständigare än det
gör. Men samtidigt tror jag att man
borde pröva denna möjlighet till en
sammankoppling med tilläggsförsäkringen.

Därför vidhåller jag mitt tidigare yrkande.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag gjorde en reservation
i min definition när det gäller
hemmadöttrar och deras möjligheter
till sjukförsäkring på så sätt att jag
utvidgade begreppet till att avse inte
enbart dem som vårdar föräldrarna
utan även dem som har anställning i
hemmet; det kan alltså vara fråga också
om hemmasöner.

Jag gjorde reservationen därför att
det ju kan vara dottern som vårdas i
hemmet och inte föräldrarna. Om så
är fallet är det inte lika självklart att
hon har rätt till grundsjukpenningen.
För att hon skall få en sådan rätt
måste hon göra en arbetsinsats.

Eftersom alla som har fyllt 16 år är
inskrivna i allmän försäkringskassa
måste naturligtvis ett initiativ tas av
de försäkrade själva för att de skall få
försäkring för sjukpenning. Det är möjligt
att föräldrarna i någon form, både
i sin deklaration och i uppgiften till
försäkringskassan, måste uppge att dottern
— vi talar alltså om hemmadöttrarna
— hjälper till i hemmet och har
en viss ersättning därför, framför allt
om hon har fri kost och logi och därtill
kontantersättning för inköp av kläder.
Jag förmodar att en sådan uppgift
erfordras, men samma skyldighet
föreligger även om det i lagen skrivs
in att hemmadöttrar bär rätt till för -

säkring. Underlaget för försäkringen
måste under alla förhållanden uppges.

Enligt bestämmelserna för den nuvarande
obligatoriska försäkringen måste
alla — med undantag av hemmafruar
och ensamstående med barn under 16
år — ha en inkomst av minst 1 800
kronor för att bli försäkrade för grundsjukpenning.
Även om föräldrarna
skulle vara omedvetna om att de kan
säkra rätten till sjukförsäkring för dottern
genom att lämna inkomstuppgift,
finns det väl alltid någon som kan
hjälpa dem till rätta. Meddelar de sig
med försäkringskassan talar den alldeles
säkert om vad som erfordras för
att de skall få sin rätt.

Fru NILSSON (s):

Herr talman! Det ämne som tas upp
i motionerna har under inånga år legat
mig mycket varmt om hjärtat. År
1964 interpellerade jag socialministern
i denna fråga, och år 1965 motionerade
jag i samma fråga. Mina framställningar
har dock inte enbart gällt hemmadöttrarna.
Av den anledningen har jag reagerat
en smula mot motionen, vilket
jag också tillkännagav under utskottsarbetet.
Jag anser att motionerna inte
borde ha gällt enbart hemmadöttrarna
utan att alla som av en eller annan
orsak är nollställda i försäkringshänseende
får ett besked från försäkringskassan,
alltså inte bara hemmadöttrar.

Denna fråga är naturligtvis av stor
vikt. Jag har många gånger kommit i
kontakt med människor som säger att
det är ett olyckligt förhållande att de
skall vara nollställda och icke berättigade
till ersättning vid sjukdom. Jag
har forskat en del i denna fråga och
har kommit till det resultatet att en
upplysningsverksamhet måste komma
till stånd. Det förefaller som om vissa
människor hade en skräck för att lämna
en uppgift på att de har tjänat ett
visst belopp i månaden eller per år.

Om man deklarerar för en inkomst
av 150 kronor i månaden är man ju

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

Om vissa siukförmåner för hemmadöttrar

berättigad till grundsjukpenning. En
sådan inkomst ger inte heller, såsom
vederbörande måste förstå, några större
skatteintäkter.

Jag har lämnat denna upplysning till
många personer och de har följt mitt
råd. Om de kan beräkna kostnaden för
mat, kläder och husrum till detta belopp,
gör de gärna på detta sätt, och
de har då också införts i grundsjukpenningklassen.
Detta tycker jag att vi
skall verka för.

När jag motionerade om de i sjukförsäkringsavseende
nollställda medborgarna
innefattade jag häri även hemmadöttrarna.
Jag har också i detta sammanhang
tagit kontakt med den sittande
sjukförsäkringskommittén. Det är
min förhoppning att denna utredning
och departementet skall komma med
något nytt initiativ, som kan bidra till
att lösa denna fråga på ett sådant sätt
som vi alla önskar. Yi vill ju inte att
det skall finnas svenska medborgare
som icke på något sätt är sjukförsäkrade.
Samtidigt är det dock naturligtvis
ett önskemål att människorna ärligt
skall deklarera sin inkomst.

Eftersom den föreliggande motionen
avser enbart hemmadöttrarna, kan jag
inte annat än yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Yi kanske var oförsiktiga
när vi definierade den aktuella
gruppen genom att, såsom man ofta
gör i riksdagsdebatter, använda beteckningen
»hemmadöttrar». Men det
torde ligga i sakens natur att en åtgärd
skulle komma att avse alla dem
som fru Nilsson kallat nollställda i försäkringshänseende.
Om det finns en
ärlig vilja att öppna de formella möjligheterna
på denna punkt, om det nu
är detta som behövs, tycker jag att motionens
skrivning är tillräcklig. Det
skulle vara ordrytteri att yrka på avslag
på motionen bara på den grunden
att motionärerna använt sig av en de -

finition som måhända är något för begränsad.
Riksdagen kunde i skrivelsen
till Kungl. Maj:t få möjlighet att göra
denna vidare definition, som mera fullständigt
skulle täcka de problem som
fru Nilsson pekade på.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag vill bara i anledning
av vad fru Nilsson anförde framhålla,
att jag inte vill att kammaren
skall fatta beslut i denna fråga i förhoppning
om att det kommer att framläggas
något förslag från den sittande
sjukförsäkringsutredningen, vilket skulle
kunna utgöra lösningen på detta
spörsmål.

Såvitt jag vet är det ingen utredning
som arbetar med här aktuella problem.
Yi får sålunda fatta beslut med förlitande
på att utskottets utlåtande i stort
sett redogör för de nuvarande möjligheterna
att få anslutning till sjukförsäkringen.
Alla önskemål därutöver om
frivillig försäkring för de aktuella grupperna,
om de är nollställda eller ej, är
för närvarande inte föremål för något
övervägande, och såvitt jag vet existerar
ingen utredning med sikte på att
lösa dessa problem.

Fru NILSSON (s):

Herr talman! Anledningen till att jag
framförde denna förhoppning var att
min motion när den behandlades av
andra lagutskottet fick en ganska välvillig
skrivning. Jag avsåg med mitt yttrande
att de som sitter i denna utredning
därför till äventyrs kunde ha de
i sjukförsäkringshänseende nollställda
i åtanke.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet
med därunder förekomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som inne -

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Ang. ungdomens situation i dagens samhälle

fattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Fälldin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 36,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Fälldin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —102;

Nej— 22.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungi. Maj:ts
proposition angående ökat stöd till
skoglig forskning;

nr 13, i anledning av väckt motion
om samordning och utveckling av skogsnäringens
forskningsarbete; samt
nr 14, i anledning'' av väckta motioner
om utnyttjande av skog ovan skogsodlingsgränsen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ungdomens situation i dagens
samhälle

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 17, i anledning
av motioner angående ungdomens situation
i dagens samhälle.

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna I:
669, av herr Thorsten Larsson m. fl.,
samt II: 832, av herr Boo och herr Larsson
i Borrby, hade anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta
om åtgärder för en grundläggande
och kontinuerlig forskning om ungdomens
situation i dagens samhälle i
det syfte, som angivits i motionerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna
1:669 och 11:832 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Kristiansson, fru Elvy Olsson samt
herr Larsson i Borrby och herr Johansson
i Växjö, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:669
och 11:832 i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om åtgärder för en grundläggande
och kontinuerlig forskning'' om
ungdomens situation i dagens samhälle
i det syfte, som angivits i motionerna.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! I allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 17 behandlas ett
motionspar rörande forskning om ungdomens
situation i dagens samhälle.

I motionen beskrives de snabba förändringar
som sker i vårt samhälle, för -

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

Ang. ungdomens situation i dagens samhälle

ändringar som är påfrestande speciellt
för de unga, därför att deras situation
är en helt annan än föräldrarnas var
när de växte upp. Det innebär att det
lätt uppstår konfliktsituationer, därför
att de båda generationerna talar olika
språk. Det är väl också så att ungdomen
många gånger inte förstår den
gamla familjens normer. Att ungdomen
nu får längre och bättre skolutbildning
än föräldrarna fick gör väl också att
de båda generationerna har svårare att
förstå varandra.

Vi vet även att det är en stor procent
av föräldrarna som har brutit upp
från sin gamla invanda miljö och flyttat
in till storstaden. Då blir det påfrestningar
för föräldrarna, men det
blir ännu större påfrestningar för ungdomen.
Vi vet inte vad det beror på att
ungdomen ofta har så svårt att anpassa
sig. Vi vet heller inte hur samhället
bäst skall hjälpa till att fostra de unga
till goda samhällsmedborgare.

Jag vill påpeka att motionen är mycket
positivt skriven gentemot de unga:
att vi genom forskning skall få veta mer
om deras situation för att sedan kunna
vidta åtgärder som ger ungdomarna
ännu bättre förutsättningar. Motionen
syftar alltså inte i först hand till åtgärder
för sådan ungdom som redan har
så stora anpassningssvårigheter att
den, som vi i dagligt tal brukar säga,
har kommit på glid.

Samhällets insatser för ungdomen är
utomordentligt viktiga och nödvändiga,
men det skulle vara till ännu mera
och större nytta om vi visste litet mera
och kunde handla därefter.

1962 års ungdomsutredning bedriver
ett värdefullt arbete, men vi reservanter
anser att detta arbete är begränsat
till exempelvis utformningen av stödet
till ungdomsorganisationerna. Utredningen
har bedrivit forskning om hur
organisationerna fungerar och har gjort
attitydundersökningar hos ledare och
ungdomar.

Vad vi motionärer önskar är en
grundforskning av orsakerna till att så

många ungdomar i dag har anpassningssvårigheter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen av
herr Kristiansson m. fl.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
behandlas ett motionspar med i stort
sett samma innehåll och samma yrkande
som motioner vilka behandlats vid
såväl föregående års riksdag som vid
ett par riksdagar dessförinnan. Riksdagen
har vid alla dessa tillfällen med
stor majoritet avslagit motionerna. Trots
detta har det inte heller i år gått att
vinna enighet i utskottet om ett förslag
till avstyrkande av motionerna. Dock
har reservanternas skara glesnat, de är
två mindre än i fjol, och tar man hänsyn
till vilka som står bakom reservanterna,
är det stora delar av ett
parti som nu lämnat reservanternas
skara.

Utskottet har upplysts om att de frågor
som motionären kräver åtgärder i
är föremål för stor uppmärksamhet i
olika sammanhang. Forskning rörande
ungdomens situation i dagens samhälle
förekommer i betydande utsträckning
redan nu, och förslag till ytterligare
forskningsuppgifter föreligger också.

Sedan föregående år har dessutom
det inträffat, att 1962 års ungdomsutredning
har låtit meddela att man i sitt
slutbetänkande, som aviserats till innevarande
år, kommer att behandla frågan
om behovet av och förutsättningarna
för en ökad ungdomsforskning.

Det är självklart att alla inom utskottet
är eniga om behovet av forskning
med särskild inriktning på ungdomsproblemen,
men majoriteten menar
att forskningsfrågorna bör bedömas
mot bakgrunden av det material som
1962 års ungdomsutredning kommer att
framlägga och att det väl inte brådskar
mer än att riksdagen bör vänta med
ett definitivt ställningstagande till utformningen
av och kanske framför allt

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Ang. ungdomens situation i dagens samhälle

förläggningen av denna forskning, till
dess att 1962 års ungdomsutredning har
framlagt sitt förslag.

Med hänvisning till det anförda ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Hedlund säger, att motioner
med samma innehåll har behandlats
vid de senaste riksdagarna. Det är också
ungefär samma innehåll som förut
i det utskottsutlåtande som har avgivits
i år. Där talas allmänt om att frågan
bör följas med stor uppmärksamhet
och att det pågår forskning i olika
sammanhang.

Herr Hedlund slutade sitt anförande
med att säga att det väl inte brådskade
så mycket. Det förvånar mig att
man kan säga att det inte brådskar med
tanke på de uppenbara problem som vi
vet att vår ungdom brottas med. Jag
tycker att vi har blivit påminda om
detta varje dag, och vi reservanter
anser därför att det här föreligger
brådska.

Vad gäller 1962 års ungdomsutredning
hoppas även jag mycket på det
förslag som den skall lägga fram, men
jag tycker att det har dröjt litet länge.
Vi reservanter anser därför, herr talman,
att vi bör föreslå andra åtgärder
för att påskynda och få ett mer samlat
grepp över det hela.

Jag vidhåller således, herr talman,
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! Fru Olsson har kanske
i viss mån missförstått mitt yttrande
när jag talade om brådska. Jag menar
att det inte kan hända så mycket mer,
även om vi bifaller reservanternas förslag
om ytterligare forskning. De månader
som återstår innan 1962 års ungdomsutredning
framlägger sitt förslag

är ju ändå en ganska kort tidrymd,
och under denna torde det inte kunna
ske så mycket mera ens med reservanternas
förslag. Vi tycker då att det
finns anledning att invänta det grundmaterial
som 1962 års utredning ändå
skall framlägga. Det kan också vara
så att om man börjar med en annan
typ av forskning i detta skede, kan
detta fördröja i stället för att påskynda
frågan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall til) utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 17, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

Om försöksverksamhet med sammanhållna klasser i grundskolans årskurs 9

Ja —105;

Nej— 18.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 18, i anledning av motion om åtgärder
mot asocialt beteende, m. m.;
och

nr 19, i anledning av motion om utredning
angående orsakerna till den
ökade ungdomskriminaliteten.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om försöksverksamhet med sammanhållna
klasser i grundskolans årskurs 9

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 57, i anledning av väckta motioner
om försöksverksamhet med sammanhållna
klasser i grundskolans årskurs
9.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Tage Johansson och Mossberger
(1:38) samt den andra inom andra
kammaren av herr Jönsson i Arlöv
in. fl. (II: 52), hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om sådan ändring av skolstadgan,
att skolöverstyrelsen finge
möjligheter att medgiva kommuner att
bedriva försöksverksamhet med sammanhållna
klasser i årskurs 9 i grundskolan
från och med höstterminen 1967.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:38 och 11:52 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Jag skall inte säga någonting
i själva sakfrågan om sammanhållen
nionde klass i grundskolan eller

ej utan bara knyta en liten reflexion
till själva proceduren i fortsättningen
för detta ärende.

Den organisation av grundskolans
högstadium som vi för närvarande har
är en konsekvens av ett fattat riksdagsbeslut.
Så länge detta gäller får
man väl finna sig i eller acceptera —
vilket uttryck man nu vill använda
— den organisationen. Av statsutskottets
utlåtande kan inhämtas att skolöverstyrelsen
i ett yttrande har sagt att
man håller på med en läroplansrevision
för grundskolan som är inriktad
bl. a. på att genom en ändrad utformning
av det nu mycket splittrade högstadiet
göra det möjligt att bibehålla
den sammanhållna klassen i årskurs 9.

I detta sammanhang vill jag understryka
vad jag inledningsvis sade, att
organisationen har sin grund i ett riksdagsbeslut
och att det svårligen kan
åstadkommas en ändring av grundskoleorganisationen
enbart genom en läroplansrevision
som Kungl. Maj:t i och
för sig behärskar. Jag förutsätter att
när skolöverstyrelsens förslag föreligger
och när det remissbehandlas i vanlig
ordning får man i riksdagen tillfälle
att ta ställning om man eventuellt
vill ha en ändrad organisation av högstadiet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtande
och memorial:

nr 58, i anledning av väckta motioner
om slopande av betygsgivningen i
uppförande och ordning i slutbetyg;
samt

nr 59, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckta motioner
angående skyldighet för fastighetsägare
att deltaga i kostnad för enskild
väg;

nr 26, i anledning av väckta motioner
om belysning av övergångsställen
för gående;

nr 27, i anledning av väckta motioner
angående färg och belysning på
motorfordon;

nr 28, i anledning av väckt motion
om åtgärder för att motverka mörkerolyckor;
samt

nr 29, i anledning av Kung], Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner, i vad propositionen och
motionerna hänvisats till lagutskott och
behandlats av tredje lagutskottet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 60, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden m. m., i
vad propositionen avser anslag för budgetåret
1967/68 till restaurering av
Strängnäs domkyrka, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning
av väckta motioner om utrustning
av polisens bilar med varningsskyltar
i syfte att öka trafiksäkerheten,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets memorial nr 20,
angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Om angivande på körkort av blodgrupp
m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 21, i anledning
av motioner om angivande på körkort
av blodgrupp m. m.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats

1) motionen I: 668, av herrar Lars
Larsson och Helge Karlsson;

2) de likalydande motionerna 1:670,
av herr Schött, och II: 847, av herr
Oskarson m. fl.; samt

3) motionen II: 463, av herr Gustafsson
i Stenkyrka och herr Persson i Heden.

I motionen I: 668 hade föreslagits, att
uppgifter av betydelse för läkares bedömning
av olycksfallspatienter —
blodgrupp och liknande — obligatoriskt
skulie införas på alla körkort,
samt hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte överväga att utfärda
anvisningar om innehållet och
utformningen av körkortet i enlighet
med vad i motionen anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen I: 668, de likalydande
motionerna 1:670 och 11:847
samt motionen 11:463 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Som bekant är det
ibland inte så lätt att identifiera sig
själv, än svårare är det att identifiera
någon annan. Problemet om ett allmänt
identitetskort har behandlats
många gånger i olika sammanhang, och
svårigheterna har tornats upp varje
gång för att slutligen bli helt oöverstigliga,
och med det har man låtit
sig nöja.

Nu har jag och herr Helge Karlsson
råkat ut för ett nytt identifieringsproblem.
Vi väckte motionen 1:668 och
föreslog att riksdagen skulle skriva till

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

Om angivande på körkort av blodgrupp m. m.

regeringen och be den överväga att utfärda
nya anvisningar om hur ett körkort
skall se ut. Vi tyckte att man i
de anvisningarna kunde ta in bestämmelser
om att körkort skall innehålla
vissa uppgifter av medicinsk betydelse
vid behandling av skador i samband
med t. ex. trafikolycksfall. Identifieringsproblemet
uppstår när vi finner att
motionen lett till att medicinalstyrelsen
rekommenderar att man skulle kunna
förse körkorten med ett skyddsfodral, i
vilket man skulle kunna förvara intyg
på blodgrupp och liknande. Det är då
sannerligen inte att vilja särskilt mycket
på det hållet, måste jag säga. Man
har ju helt enkelt tappat bort poängen
i motionen, nämligen att en viss grupp
människor — de som innehar körkort
— skulle kunna garanteras det
skydd som vissa medicinska uppgifter
innebär, genom att uppgifterna införs
på körkorten. Vi bär talat om
bl. a. blodgruppsbestämning, men det
finns också andra ting som är angelägna
att presentera läkaren vid ett
akutfall. Har man råkat ut för en trafikolycka
kan det ju hända att det inte
är så lätt att tala om vilka vaccinationer
och liknande man har genomgått.

Det är lätt att säga att man kan lösa
problemet genom att bära på sig ett
akutkort, t. ex. det som Länseken ger
ut. Man kan ju till och med, om man
har körkort, bära det i medicinalstyrelsens
skyddsfodral! Men problemet
är att vi inte skaffar oss detta akutkort
i någon större omfattning.

Det vore bra om hela folket hade en
identifieringshandling som gav uppgifter
även av det slag vi har talat
om i vår motion, men både företagna
undersökningar och initiativ liksom
pågående undersökningar visar att svårigheterna
är stora att få en sådan
handling som gäller alla människor.

Varför då inte börja med en eller
flera grupper? Vi tycker att de som
har körkort vore en lämplig grupp, i
synnerhet som översynen av körkor -

tens utformning och räckvidd nära förestår.

Jag brukar, herr talman, inte tillhöra
dem som anser att man i onödan skall
belasta Kungl. Maj :t med skrivelser från
riksdagen. I denna fråga är dock min
uppfattning att det borde ha skett. Det
kan inte vara fel att ge körkortsinnehavarna
en liten förmån framför oss
andra som inte har körkort.

Med detta vill jag yrka bifall till motionen
I: 668.

Herr HEDLUND (s):

Herr talman! I inledningen till sitt
anförande berörde herr Lars Larsson
själva kärnpunkten i denna fråga, nämligen
svårigheten att åstadkomma en
identifikationshandling som är tillförlitlig.
Man kan väl hålla med herr Larsson
om att det skulle vara mycket värdefullt
med ett intyg eller liknande,
av vilket det framgick vilken blodgrupp
vederbörande tillhör. Men vilken
form man än väljer för ett sådant intyg,
stöter man genast på svårigheter.
Man måste t. ex. förutsätta att intyget
lätt förkommer, och vi har alla erfarenheter
av att körkort är ett sådant intyg
som ofta används av obehöriga såsom
identifikationshandling. Detta kan i en
katastrofsituation innebära risk för vederbörandes
liv, om man skulle behöva
ge honom blod.

Man har i medicinalstyrelsen pekat
på dessa risker, men man har också talat
om att man inte är helt utan hjälpmedel
även om man inte ögonblickligen
kan fastställa vilken blodgrupp en
skadad person tillhör. Man har möjlighet
att i en livshotande situation ge
Rh-negativt blod av blodgrupp 0, och
det kan ske utan föregående blodgruppsbestämning.

Med hänvisning härtill och till att
man i dag inte har möjlighet att åstadkomma
en tillförlitlig identifikationshandling
anser sig utskottet inte kunna
biträda motionärernas förslag. Utskottet
förordar i stället att dessa problem
tas upp till bedömning i vidare

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Om angivande på körkort av blodgrupp m.

sammanhang och inte nödvändigtvis
med anknytning till körkortet.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt angående utskottets
hemställan såvitt avsåge motionen I:
Ö68 samt därefter särskilt beträffande
utskottets hemställan i övrigt.

Vidkommande utskottets hemställan
i vad gällde motionen 1:668 gjordes
propositioner, först på bifall till densamma
samt vidare på bifall till motionen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

På därefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
utlåtande.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
25—den 28 april 1967 för deltagande i
Europarådets session i Strasbourg.

Stockholm den 20 april 1967.

Kaj Björk

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens förordnanden
:

nr 144, för herr Bo Martinsson att
vara ledamot i styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor; och

nr 145, för fröken Viola Sandell att
vara suppleant för herr Bo Martinsson
i styrelsen för riksdagens förvaltningskontor.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 151, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till internationellt utvecklingsbistånd
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 152, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till finansiellt utvecklingsbistånd
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 153, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt omorganisation
av väg- och vattenbyggnadsverket
m. in.; samt

nr 154, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående musikdramatisk
utbildning m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 61, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bidrag för budgetåret
1967/68 till handelshögskolan i
Stockholm; samt

nr 62, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa pensionsfrågor
in. m.;

bevillningsutskottets betänkanden och
memorial:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. m.;

nr 34, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för kostnader för vatten- och luftvård: -

Fredagen den 21 april 1967

Nr 22

Interpellation ang. bestämmelserna om tjänstledighet för lärare

nr 35, i anledning av väckta motioner
angående avdrag vid beskattningen
för värdeminskning av maskiner, inventarier
och byggnader, m. m.;

nr 36, i anledning av väckta motioner
angående resultatutjämning vid beskattningen
m. in.; samt

nr 40, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 30 i anledning av Ivungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 12
och 20 §§ förordningen den 6 juni 1941
(nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt
jämte i ämnet väckta motioner; ävensom andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av väckta motioner
om översyn av reglerna för förhandlings-
och avtalsrätt för tjänstemän
i offentlig förvaltning;

nr 37, i anledning av väckt motion
angående angivandet av de tjänstemän
som är undantagna från disciplinär bestraffning; nr

38, i anledning av väckta motioner
om översyn av socialförsäkringssystemet
såvitt angår frågan om jämställdhet
mellan män och kvinnor;

nr 39, i anledning av väckta motioner
om pensionering av äldre friställd arbetskraft
m. m.; samt

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 33 § och 40 § 2 mom. civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr
74).

Interpellation ang. bestämmelserna om
tjänstledighet för lärare

Herr SUNDIN (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Vid åtskilliga tillfällen
har påtalats de mindre önskvärda förhållanden
som råder inom undervisningsväsendet
vad avser disciplinfrågor
av olika slag. Orsakerna till denna
situation torde vara flera. Det synes

emellertid i sammanhanget finnas anledning
att erinra om en företeelse som
kan antas inverka i inte oväsentlig utsträckning.

Det förekommer i såvitt man kan
se stor omfattning att lärare som erhållit
en ordinarie tjänst inom det allmänna
skolsystemet begär och beviljas
tjänstledighet för att upprätthålla
tjänst på annat håll. Den tjänst från
vilken vederbörande är tjänstledig
måste besättas med en vikarierande
kraft. Inte sällan omfattar den ordinarie
innehavarens ledighet lång tid. Vikarie
är ofta en person som saknar
formell kompetens. Det är i och för sig
naturligt att detta sistnämnda förhållande
medför kvalitativa brister i undervisningen.
Inte minst avsaknad av
pedagogisk utbildning får antas bidra
till de verkningar med avseende på
disciplinen i klassen, varom nämndes
inledningsvis. Därjämte måste beaktas
de konsekvenser som uppkommer av
att den vikarierande läraren inte besitter
de kunskaper som är föreskrivna.

Den nämnda ordningen är djupt otillfredsställande.
Mot bakgrunden av att
de ordinarie tjänsterna vid skolorna
måste betraktas som hörnpelare framstår
de påtalade förhållandena som
ännu allvarligare. Det kan enligt min
mening ifrågasättas om inte åtgärder
måste vidtagas i syfte att få till stånd
en ändring i förevarande avseende.
Bl. a. med hänsyn till trygghetsfrågorna
för lärarna kan det dock inte anses
lämpligt att helt avskaffa möjligheterna
till tjänstledighet från en tjänst för uppehållande
av en annan. Vad som enligt
min mening bör undersökas är
om inte den tid under vilken tjänstledighet
av här avsett slag kan åtnjutas
inte oväsentligt skulle kunna begränsas.
En begränsning till några få år synes
rimlig. En sådan ändring i gällande
ordning torde i hög grad medverka till
bättre förhållanden inom det svenska
undervisningsväsendet.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att

Nr 22

Fredagen den 21 april 1967

Meddelande ang. enkla frågor
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande
frågor:

Har statsrådet uppmärksammat de
allvarliga olägenheter som följer av nuvarande
bestämmelser om tjänstledighet
för lärare?

Är statsrådet i så fall beredd att vidtaga
åtgärder syftande till en bättre
ordning?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes en av fru
Landberg avlämnad, av henne m. fl.
undertecknad motion, nr 812, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
103, angående ändrad organisation av
televerket.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Lidgard (h) till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet:
»Kommer de elever i gymnasiets
andra ring med i och för sig otillräckliga
betyg för flyttning till tredje
ringen men beträffande vilka nu ifrågasättes
en tvångsförflyttning att beredas
möjligheter att i stället välja att gå
om andra ringen i särskilt organiserade
klasser?»; samt

av herr Petersson, Erik Filip, till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet:
»Avser Statsrådet
vidtaga åtgärder för att ett ökat antal
läkare erhåller specialiserad utbildning
i psykiatri?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.27.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHIM 1967