Torsdagen den 2 mars Sid
ProtokollRiksdagens protokoll 1967:11
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr 11
FÖRSTA KAMMAREN
196 7
2—3 mars
Debatter m. m.
Torsdagen den 2 mars Sid.
Svar på enkla frågor:
av herr Ahlmark om möjlighet för ledamot av riksdagen att
samtala med företrädare för intagna å fångvårdsanstalt .... 3
av herr Svanström ang. kariesprofylaktiska åtgärder, m. m..... 6
av herr Werner om tillvaratagande av njurar från personer som
avlidit på sjukhus ...................................... 8
av herr Eriksson, Karl-Erik, ang. utredningen rörande hälsokontroll
för de statsanställda m. fl....................... 9
Svar på interpellationer:
av herr Larsson, Thorsten, om ökat rättsskydd för den enskilde
i mål om socialförsäkring............................ 10
av herr Lundin ang. reseersättning i vissa fall vid sjukdom .... 14
av herr Eskilsson ang. domänverkets markförvärv............ 14
Interpellation av herr Ahlmark ang. Sveriges samarbete med Portugal
inom EFTA, m. m................................... 17
Meddelande ang. enkla frågor:
av herr Olsson, Johan, om värdebeständighet av livräntor till
personer som skadats under militärtjänst ................ 19
av herr Kristiansson, Axel, ang. medförande av besiktningsinstrument
vid färd med traktor.......................... 19
1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 11
Vi ä;l:ffir ii:r
I i; t rfOljiJ: - /Ii ! vc tnmr,!''-’! ••//! ••. i/*;;: lim :;-!■= *;m i fl t, v t
*. rti • r: ."it f•''■,i,rr>
«> ’ ... <1: ,iif ii/Wfåf;'' !*\> itp-. ; .hii.; t; j;1
iiiOh ;i in;ll TiiTKin ''.c. *;=.''»
.1 :.k <W ■ ’ : -m/l
......... '' 1 .- ■. a .
.■.-''.O''"''
.. i! ti :
i V,’- r '' ,
1 \
•''i '' '' ‘ ■ Vt .
Torsdagen den 2 mars 1967
Nr 11
3
Torsdagen den 2 mars
Kammaren sammanträdde kl. 16.00.
Justerades protokollet för den 22 nästlidne
februari.
Om möjlighet för ledamot av riksdagen
att samtala med företrädare för intagna
å fångvårdsanstalt
Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING erhöll ordet för
att besvara herr Ahlmarks fråga om
möjlighet för ledamot av riksdagen att
samtala med företrädare för intagna å
fångvårdsanstalt, vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 23 februari
kl. 15.00, och anförde:
Herr talman! Herr Ahlmark har frågat
mig om jag anser att en riksdagsman
som i studiesyfte besöker en fångvårdsanstalt
bör beredas möjlighet att
under ordnade former föra samtal med
företrädare för de intagna.
En riksdagsman eller annan person
som erhåller tillstånd att i studiesyfte
besöka en anstalt bör enligt min uppfattning
under rundvandring på anstalten
kunna få ställa frågor till eller
inleda kortare samtal med en intagen.
Förutsättningen bör vara att den intagne
inte blir störd eller besvärad av
den uppmärksamhet som ägnas honom
och helst att han själv på något sätt
visar att han är intresserad av samtal
med besökaren. Det är här i hög grad
en fråga om naturlig takt och diskretion
från besökarens sida. En helt annan
sak är organiserade samtal mellan
besökaren och de intagna, där olika
vårdfrågor och interna anstaltsproblem
ventileras. Sådana samtal bör
som regel vara förbehållna justitieombudsmannen,
justitiekanslern, ledamöterna
i kriminalvårdens centrala nämn
-
der och övervakningsnämnder samt
tjänstemän inom kriminalvården.
Beslut i frågor av detta slag fattas
av kriminalvårdsstyrelsen eller av kriminalvårdsdirektör
eller styresman
enligt kriminalvårdsstyrelsens generella
anvisningar.
Herr AHLMARK (fp):
Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret på min enkla fråga.
Bakgrunden till frågan är följande.
Kumla fångvårdsanstalt är ett mycket
omstritt fängelse. Från vissa håll anförs
att den innebär stora förbättringar
i jämförelse med andra fängelsetyper.
Men många har en annan mening.
De senare anser att det är omöjligt att
bedriva en effektiv vård inom en så
jättelik anstalt som denna. Man tycker
att bevakningen inom detta fängelse är
alltför rigorös och att den personliga
kontakten med de intagna blir alldeles
för liten i den sterila miljön.
Kritikerna menar att fångvårdsanstalter
bör vara mycket mindre, kanske
avsedda för högst 100 interner, vilket
kan jämföras med de 400—500 som
Kumla fångvårdsanstalt är avsedd för.
Det finns ganska långtgående planer
på flera nya fängelser av kumlatyp.
Arbetet med Österåkers fångvårdsanstalt
är redan påbörjat och ytterligare
fyra projekt håller på att diskuteras
och planeras, även om riksdagen inte
fattat något beslut i de enskilda fallen.
Snart kommer vi emellertid alla här i
riksdagen att tvingas ta ställning till
om vi skall fortsätta att bygga ut jättelika
fångvårdsanstalter av kumlatyp
eller om vi skall satsa på mindre anstalter
av den typ, som en rad experter
på kriminalvård förordar.
För att få en så allsidig bild som
4
Nr 11
Torsdagen den 2 mars 1967
Om möjlighet för ledamot av riksdagen
å fångvårdsanstalt
möjligt besökte jag Kumla fångvårdsanstalt
den 20 februari i år. Besöket
var planerat flera veckor i förväg. Jag
fick se verkstäderna, de intagnas rum,
isoleringscellerna, de underjordiska
gångarna och mycket annat. Och jag
fick tillfälle att diskutera problemen
med ledningen för anstalten.
Men de människor, som all kriminalvård
ändå till slut handlar om, fick jag
inte träffa. Trots att jag i förväg vid
flera tillfällen hade bett att få samtal
med en grupp intagna, förvägrades jag
detta efter beslut av kriminalvårdsstyrelsen
i plenum.
.lag tyckte då och tycker fortfarande
att det var ledsamt. Om man nämligen
vill få objektiv uppfattning om
hur en fångvårdsanstalt av kumlatyp
i verkligheten fungerar, bör man höra
alla parter, och de intagna är en av
dessa.
Nu svarar justitieministern, att sådant
får ske under själva rundvandringen.
Var och en som varit med om
ett sådant besök vet att det av praktiska
skäl inte går att stjäla sig till mer
än någon kort minut vid en snabb rundvandring
vilket inte är tillräckligt för
att få ett givande samtal. Organiserade
samtal anser justitieministern skall vara
förbehållna vissa myndigheter, men
riksdagsmän skall som regel inte få sådana
tillstånd.
Det är ett anmärkningsvärt negativt
besked. Jag vill därför ställa en följdfråga
till justitieministern: Hur skall
en riksdagsman kunna få en allsidig
bild av en anstalt av kumlatyp, om
han inte i så ordnade och avspända
former som möjligt får lyssna också
till de intagnas egen uppfattning i saken?
-
Herr statsrådet KLING:
Herr talman! Det tycks helt och hållet
ha förbigått herr Ahlmark, att vi i
går hade en stor debatt i denna kammare
om hela vår kriminalvård. Vi dis
-
att samtala med företrädare för intagna
kuterade även anstalter, och vi diskuterade
bl. a. Kumla. Varför tog herr
Ahlmark inte upp detta problem då,
utan kommer i dag i samband med en
enkel fråga, som gäller om organiserade
besök med journalister och fotografer
skall tillåtas på våra fångvårdsanstalter?
Vad
var det herr Ahlmark hade begärt?
Jo, tillsammans med en journalist
ville herr Ahlmark besöka Kumla
den 20 februari, och det fick herr Ahlmark
tillstånd till, under ordinarie arbetstid.
Avslaget gällde herr Ahlmarks
önskan att få de intagna samlade på
kvällstid för överläggningar och samtal
med herr Ahlmark och denne journalist.
Nu hör det till saken, att specialavdelningarna
på kumlaanstalten blev
färdiga vid årsskiftet. Kort därefter
började de mest nedslitna avdelningarna
på Långholmen, de s. k. nattcellsavdelningarna,
att avvecklas. Flertalet
av dem som var intagna på dessa avdelningar
på Långholmen fördes successivt
över till Kumla. I samband med
det har vissa störningar inträffat, bl. a.
ett par strejker. Sådana störningar
uppstår ofta, då en anstalt på en gång
får ta emot ett större antal intagna
från annat håll. Det uppträder då gärna
gruppbildningar bland internerna,
och det tar erfarenhetsmässigt viss tid
för de nykomna att anpassa sig till den
ändrade miljön. Den uppmärksamhet
som anstalten i Kumla har varit utsatt
för i den allmänna diskussionen har
inte gjort omställningsprocessen lättare.
Personalen på anstalten, som utför
ett mycket värdefullt arbete under svåra
förhållanden, är hårt ansträngd.
Studiebesöken på kumlaanstalten måste
därför för närvarande inskränkas
till ett absolut minimum.
Det är tänkbart att det senare, när
förhållandena har stabiliserats, skall
bli möjligt att visa anstalten, både för
studiegrupper och för enskilda intres
-
0
Torsdagen den 2 mars 1967 Nr 11
Om möjlighet för ledamot av riksdagen att samtala med företrädare för intagna
å fångvårdsanslalt
serade. Men vad anstalten, intagna och
personal, just nu främst behöver är
lugn och arbetsro. Den behöver dessutom
slippa privata reklamjippon.
Herr AHLMARK (fp):
Herr talman! Jag antar att justitieministern
helt enkelt är illa informerad
och att hans överdrivna uttalanden
här på slutet beror på att han inte är
informerad.
När vi diskuterade kriminalvårdspolitiken
i går, gällde ju debatten inte de
fyra anstalter av kumlatyp som håller
på att planeras. De problemen kommer
vi säkert att få diskutera vid ett
senare tillfälle.
Vad jag nu vill försöka få en bild av
är om det är rimligt att bygga ut ifrågavarande
fyra anstalter på det sätt
som planerats. Jag har för närvarande
ingen bestämd uppfattning om kumlaanstalten
är bra eller inte, men jag vill
bilda mig en så allsidig uppfattning
härom som möjligt.
Justitieministern har också fel när
han säger, att det var en journalist
med. Det var tidningar som begärde
att få ha en representant med, men de
fick avslag av kriminalvårdsstyrelsen,
så det kom inga tidningsmän med. Jag
hade inte med den saken att göra —
tidningarna fick gå direkt till kriminalvårdsstyrelsen.
Detta kan man sålunda
inte alls skylla på.
Vidare säger statsrådet Kling, att jag
ville att de intagna skulle samlas på
kvällstid. Det var inte alls fråga om
att samla alla de intagna, vilket är
praktiskt taget omöjligt att göra under
ordnade former. Det gällde i stället en
liten grupp företrädare för de intagna
— kanske fyra, fem, sex stycken. Det
hade mycket väl gått att samla dem
vid den tidpunkten.
Herr talman! Jag kan mycket väl
förstå att personalen var pressad under
dessa veckor, och jag skulle mycket
väl kunnat acceptera kriminal
fl
Första kammarens protokoll 1967. Nr 11
vårdsstyrelsens utslag om man sagt:
O.K. —- den 20 februari är ingen bra
dag, men kom igen en senare dag så
skall vi försöka ordna det här och ge
en så objektiv och allsidig bild som
möjligt.
Det har man inte gjort. Kriminalvårdsstyrelsens
beslut, fattat i plenum,
gäller ju något helt annat. Man har
sagt att man litet längre fram skall bereda
tillfälle för samtliga länets riksdagsmän
att vid ett och samma tillfälle
få träffa företrädare för de intagna.
Vi är sammanlagt 13 riksdagsmän
som företräder Örebro län. Menar man
att en så stor deputation skulle anlända
till Kumla för att diskutera med en
grupp intagna? Alla borde inse att det
är omöjligt att med så många besökare
på en gång föra ett avspänt och naturligt
samtal med en grupp interner.
I detta sammanhang är det väl en
grundregel vid besök: var inte för
många, det skapar stelhet och svårighet
med kontakterna. Det har man också
tidigare förstått från kriminalvårdsstyrelsens
sida. Man har sagt att man
»ogärna och med mycket strama villkor
beviljar studiebesök för större
grupper» — och med »större grupper»
menar man 10—12 personer och däröver.
Men de »strama villkoren» skulle
man alltså ha just när riksdagsmännen
kommer på studiebesök.
Det är en egendomlig princip tycker
jag, herr justitieminister, att samtliga
riksdagsmän från det län där anstalten
är belägen skall vid ett och samma
tillfälle få besöka den. Det skulle betyda,
att vid besök på en anstalt i
Stockholms län skall 29 riksdagsmän
komma i grupp, vid besök på en anstalt
i Göteborg skall 20 stycken komma,
och när det gäller anstalten i Kumla
skulle det alltså vara 13 riksdagsmän.
Menar verkligen justitieministern att
de riksdagsmän, som av helt seriösa
skäl vill sätta sig in i en viktig kriminalpolitisk
fråga skall behöva arbeta
på så godtyckliga och absurda villkor?
6
Nr 11
Torsdagen den 2 mars 1967
Ang. kariesprofylaktiska åtgärder, m. m.
Herr statsrådet KLING:
Herr talman! Herr Ahlmark tycks ha
helt missförstått mig om han tror att
jag tänker tvinga alla Örebro läns riksdagsmän
in på en fångvårdsanstalt!
Det har jag absolut inte haft för avsikt
att göra. Kriminalvårdsstyrelsen är
också helt främmande för en sådan
tankegång.
Men tillåt mig citera några ord ur
ingressen till kriminalvårdsstyrelsens
rundskrivelse från 1965 till styresmännen
för anstalterna om studiebesök vid
fångvårdsanstalter och häkten. Så här
låter det: Det har hos kriminalvårdsstyrelsen
klagats över att särskilt vid
de nya och centralt belägna anstalterna
tjänstemännens tid tas så hårt i anspråk
av dessa besök att deras egentliga
arbeten för de intagnas bästa blir
lidande. Talesmän för de intagna har
vidare anmärkt att de blir uttittade
som utställningsföremål och som djur
i en djurpark.
Herr AHLMARK (fp):
Herr talman! Jag tror inte alls att
justitieministern vill tvinga några riksdagsmän
att komma till en fångvårdsanstalt.
Men däremot vill han tvinga
enskilda riksdagsmän, som i så naturliga
och avspända former som möjligt
vill ha samtal med de intagna, att få
sitt sammanträffande tillsammans med
en stor deputation att sådana samtal
faktiskt blir omöjliga.
Jag vill också jämföra med den skrivelse
från 1965 som justitieministern
hänvisade till. Justitieministern säger
i sitt svar, att samtal med de intagna
skall ske och kan ske under själva
rundvandringen. Ser man då på vad
kriminalvårdsstyrelsen sagt så finner
man där en rakt motsatt uppfattning.
Den skriver så här: »Passerandet genom
anstalten bör ske raskt. Besökarna
bör gå under största möjliga tystnad,
utan att närgånget granska eller
tilltala de intagna, endast se in i men
undvika att beträda av intagna bebod
-
da rum samt spara sina frågor till dess
rundvandringen avslutats.»
Justitieministern ger mig alltså rådet
att samtala med de intagna under
rundvandringen. Kriminalvårdsstyrelsen
säger: spara samtalen till efter
rundvandringen!
Herr statsrådet KLING:
Herr talman! Det bevisar bara min
stora generositet gentemot besökande
riksdagsmän på våra fångvårdsanstalter.
Överläggningen ansågs härmed slutad.
Ang. kariesprofylaktiska åtgärder, in. in.
Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara herr Svanströms fråga
angående kariesprofylaktiska åtgärder,
m. m., vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 22 februari, och
yttrade:
Herr talman! Herr Svanström har
frågat, om jag är beredd att genom tillläggsdirektiv
eller på annat säit låta
den nyligen tillsatta utredningen angående
folktandvårdens ställning och
organisation m. m. också pröva frågan
om väsentligt utökade resurser för
kariesprofylaktiska åtgärder och förebyggande
verksamhet i fråga om andra
tandsjukdomar.
Enligt min mening är det i dag en
av de viktigaste uppgifterna inom
tandvården att utnyttja de kunskaper
vi har om förebyggande åtgärder mot
tandsjukdomar, speciellt karies. Det är
naturligt att folktandvården och särskilt
den organiserade barntandvården
spelar en ledande roll på detta område.
Det ingår i folktandvårdsutredningens
uppdrag att utreda och lägga
fram förslag i fråga om omfattningen
och karaktären av folktandvårdens förebyggande
verksamhet. Därvid blir
Torsdagen den 2 mars 1967
Nr 11
7
också frågan om behövliga resurser för
profylaktiska åtgärder aktuell. För detta
behövs alltså inte några tilläggsdirektiv.
Herr SVANSTRÖM (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min enkla
fråga.
När jag läste de direktiv som den nyligen
tillsatta utredningen hade fått,
kunde jag inte finna att man speciellt
eller samtidigt med behandlingen av
andra frågor också hade att ta ställning
till den kariesprofylaktiska verksamheten.
Statsrådets svar torde nu
med all tydlighet visa, att statsrådet avser
och menar att detta är utredningens
uppgift. Det gör ju att min tacksamhet
blir ännu större. Jag hoppas
och tror att statsrådets yttrande kommer
till utredningens kännedom — i
vad som tidigare skrivits är detta nämligen
inte så klart utsagt; man hänvisar
endast till den tidigare sjukförsäkringsutredningens
direktiv, och den utredningen
har bl. a. sysslat med dessa
frågor.
Herr statsrådet och jag är alltså överens,
och det finns då ingen anledning
att vi tar upp tiden med att i onödan
övertyga varandra om hur nödvändig
denna profylaktiska verksamhet är. Jag
skulle bara vilja göra ett par randanmärkningar,
herr statsråd.
Statsrådet talar om de kunskaper vi
har. Jag har vid flerfaldiga tillfällen
här i riksdagen efterlyst en ökad statlig
forskningsverksamhet på detta område.
Någon sådan har tyvärr inte
kommit till stånd, utan forskningen
bedrivs på ett förnämligt sätt av enskilda
forskare, men det samlande
greppet saknas alltjämt.
Det är också en annan fråga jag ville
ställa: Är statsrådet beredd att i
framtiden anvisa ökade medel till denna
verksamhet från statens sida? De
medel som nu står till medicinalstyrelsens
förfogande för ändamålet är
Ang. kariesprofylaktiska åtgärder, m. m.
enligt styrelsens och min och många
andras mening alldeles för små för att
en effektiv verksamhet skall vara möjlig
Det
är alltså min förhoppning att
en ytterligare förbättrad verksamhet på
detta område skall bli möjlig. Med den
förhoppningen ber jag att än en gångfå
tacka för svaret.
Herr statsrådet ASPLING:
Herr talman! Jag har påpekat att det
ingår i folktandvårdsutredningens uppdrag
att framlägga förslag beträffande
omfattningen och karaktären av folktandvårdens
förebyggande åtgärder.
Det står klart angivet, att de sakkunniga
förutsättningslöst skall behandla och
lägga fram förslag rörande folktandvårdens
verksamhet och organisation.
De bör också överväga vad som har anförts
av 1961 års sjukförsäkringsutredning
och under remissbehandlingen av
dess betänkande. De förebyggande åtgärderna
är klart uppmärksammade,
och i direktiven understryks den profylaktiska
verksamhetens stora betydelse
för tandvårdsbehovet.
Jag skall, herr talman, inte uppehålla
mig längre vid vad direktiven i detta
avseende innehåller.
Så tar herr Svanström upp en helt
ny fråga, som han alltså inte har ställt
tidigare. Därför skall jag inte nu gå in
i någon debatt om ökade statliga anslag
till forskning etc. Jag vill dock
göra ett påpekande: vi har goda kunskaper
om hur man motverkar den mest
utbredda av våra tandsjukdomar, nämligen
karies. Vi vet att god munhygien
och goda kostvanor är betydelsefulla,
och upplysningsverksamheten om detta
har också visat sig vara av värde
just för att minska kariesfrekvensen.
Herr Svanström kanske vet att speciellt
intresse under senare år har knutits
till den fluoranvändning, som har
börjat tillämpas i bl. a. skolorna. Man
är nu inom den organiserade barntandvården
på många håll i färd med
8
Nr 11
Torsdagen den 2 mars 1967
Om tillvaratagande av njurar från personer som avlidit pa sjukhus
en systematisk lokal fluorapplikation
genom t. ex borstning eller pensling av
tänderna eller sköljning av munnen
med fluorlösning.
Vi vet också att det har kunnat fastställas
att detta lett till en avsevärd
minskning av kariesangreppen. Resultaten
är alltså på dessa områden lovande.
Ett annat spörsmål som jag inte heller
skall ta upp i detta sammanhang
eftersom herr Svanström inte tog upp
det i sin fråga, är fluorideringen av
dricksvattnet. Jag har under senare
tid vid flera tillfällen haft möjlighet
att diskutera denna fråga i riksdagen,
och detta är något som i hög grad hör
samman med de profylaktiska metoderna.
På upplysningsverksamhetens område
har medicinalstyrelsen ett anslag,
som till en del kan användas för bl. a.
upplysning om tandvården och om förebyggande
åtgärder i detta avseende.
Herr talman! Jag har i dag besvarat
herr Svanströms fråga, och jag låter
mig i övrigt nöja med de kommentarer
jag under debatten avgivit på de andra
spörsmål han riktat till mig.
Herr SVANSTRÖM (ep):
Herr talman! Eftersom jag tror att
jag tidigare inte helt utnyttjade de tre
minuterna, ber jag att få tacka herr
statsrådet även för den senaste utläggningen
i denna fråga.
Vi får väl alla tillfälle att återkomma
till dessa problem. De är tydligen
inte helt lösta.
Professor Erik Welander vid tandläkarhögskolan
i Stockholm framhåller
nämligen enligt ett tidningsreferat följande:
»Över 400 000 barn står utan
möjlighet att få åtnjuta folktandvård.
För ett par år sedan kunde knappt 3
procent av förskolebarnen i landet tas
emot. Detta är så mycket allvarligare
som det just är den förebyggande tandvården
som är den viktigaste. Kariessjukdomarna
sätter in redan innan bar
-
net fyllt två år. Av treåringarna har 70
procent karierade tänder, av 5—6-åringar 85—90 procent. Sedan närmar
man sig snabbt 100 procent i högre
åldrar.»
Detta är verkligen skrämmande siffror.
Jag tackar herr statsrådet ånyo för
de uppgifter jag fått.
Herr statsrådet ASPLING:
Herr talman! Med anledning av herr
Svanströms sista inlägg vill jag bara
påpeka, att vi ju tillsatt en utredning
för att bl. a. ta upp de frågor, som berör
folktandvårdens resurser och inte
minst skoltandvårdens.
överläggningen förklarades härmed
slutad.
Om tillvaratagande av njurar från personer
som avlidit på sjukhus
Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara herr Werners fråga om
tillvaratagande av njurar från personer
som avlidit på sjukhus, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
24 februari, och anförde:
Herr talman! Herr Werner har frågat,
om jag anser något initiativ påkallat
och möjligt att —- i sjukdomsbekämpande
syfte när det gäller svårt
njursjuka — tillvarata njurar från personer,
som avlidit under sjukhusvistelse.
Som jag nämnde i mitt svar till herr
Werner vid frågestunden den 9 februari
i denna kammare på en fråga om
förstärkning av resurserna för behandling
av svårt njursjuka, förväntas medicinalstyrelsen
före den 1 juli i år
komma in med en utredning om behovet
av medicinska vårdresurser för
njursjuka. Enligt vad jag erfarit kommer
i det sammanhanget också att bl. a.
behandlas frågan om njurtransplanta
-
Torsdagen den 2 mars 1967
Nr 11
9
Ang. utredningen rörande
tion och de problem som uppstår när
det gäller att anskaffa njurar för sådan
verksamhet.
Den rättsliga sidan regleras i lag
den 14 mars 1958 om tillvaratagande
av vävnader och annat biologiskt material
från avliden person.
Herr WERNER (k):
Herr talman! Jag vill först tacka
statsrådet Aspling för svaret på min
fråga. Denna kan betraktas som en
följdfråga till den fråga, vilken jag
ställde till statsrådet den 9 februari.
Den gången diskuterade vi i första
hand utbyggnaden av dialysorganisationen.
Det nämndes i svaret vid det föregående
tillfället inte något speciellt om
njurtransplantation, och bakgrunden
till att jag följer upp frågan med den
i dag besvarade frågan är det uttalande
som professor Curt Franksson vid
serafimerlasarettet gjorde i Dagens Nyheter
för ett par veckor sedan, där det
hette: »Ett rutinmässigt tillvaratagande
av njurarna från avlidna på våra
sjukhus och en utbyggd dialysorganisation
skulle rädda många människor
med funktionsskadade njurar till livet.»
Jag är alltså tillfredsställd med det
svar, som jag har fått i dag, om att
den utredning som socialministern
hänvisade till den 9 februari också
kommer att behandla denna del av de
njursjukas problem.
Överläggningen ansågs härmed slutad.
Ang. utredningen rörande hälsokontroll
för de statsanställda in. fl.
Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
GUSTAFSSON erhöll ordet
för att besvara herr Karl-Erik
Erikssons fråga angående utredningen
rörande hälsokontroll för de statsanställda
in. fl., vilken fråga intagits i
hälsokontroll för de statsanställda m. fl.
kammarens protokoll för den 22 februari,
och yttrade:
Herr talman! Herr Karl-Erik Eriksson
har ställt följande fråga till mig:
När kommer den år 1963 tillsatta utredningen
rörande hälsokontroll för de
statsanställda m. fl. att offentliggöra
sina resultat, bl. a. bearbetningen av
resultaten från den försöksverksamhet
med hälsoundersökning av statsanställda,
som ägde rum under tiden februari
1965 till mars 1966?
Utredningen har i mars 1966 avslutat
den del av försöksverksamheten
som består av provtagningar och läkarundersökningar.
Härefter har arbetet
inriktats på att komplettera undersökningsmaterialet
med resultaten från sådana
specialistundersökningar som föranletts
av remisser från försöksverksamhetens
undersökningsläkare. Materialet
har vidare förberetts för automatisk
databehandling. Delrapporter,
som belyser olika sidor av försöksverksamheten,
kommer att publiceras
efter hand som de färdigställs. Det bedöms
möjligt att börja redovisningen
för försöksverksamheten under hösten
detta år.
Mot bakgrunden av en bedömning
av samhällets insatser främst på hälsokontrollens
område har utredningen nu
att ta ställning till det framlagda materialet.
Avgörande för detta ställningstagande
blir givetvis främst de rön och
erfarenheter som framkommit genom
försöksverksamheten. Utredningsarbetet
kan beräknas bli avslutat tidigast
under år 1968.
Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Gustafsson för svaret på min
fråga. Det är med en viss besvikelse
som jag tar del av slutorden i svaret,
att utredningen inte blir klar förrän
1968.
Direktiven till denna utredning gavs
ju 1963 av dåvarande civilminister
Lindholm. Han framhöll i dessa direk
-
10
Nr 11
Torsdagen den 2 mars 1967
Om ökat rättsskydd för den enskilde i mål om socialförsäkring
tiv att de sjukvårdsförmåner, som
fanns, av personalorganisationerna ansetts
icke ge ett medicinskt fullt tillfredsställande
skydd för de anställdas
hälsa. I den löneuppgörelse som då
träffades med de statsanställdas huvudorganisationer
togs då in ett avsnitt
om att en utredning angående hälsokontroll
skulle ske.
Genom en hälsoundersökning skulle
man kunna upptäcka vissa sjukdomar
tidigare och den sjukvårdande verksamhet
som redan innefattas i de anställdas
förmåner kunde insättas i ett
tidigare stadium.
I mitt hemlän, Värmland, utfördes
1963—1964 i samråd med medicinalstyrelsen
och landstinget försöksverksamhet
med allmän hälsokontroll.
Intresset för frivillig hälsokontroll
har varit stort, och i den allmänna debatten
har många experter uttalat sig.
I allmänhet är väl experterna av den
uppfattningen att man för dagen inte
kan säga, att allmän hälsokontroll generellt
kan garanteras ge fullständiga
upplysningar om hälsotillståndet. Man
är dock i allmänhet överens om hälsoundersökningarnas
stora värde. Det är
därför med tillfredsställelse jag konstaterar
att i statsrådets svar ges löfte om
att rön från verksamheten kommer att
publiceras så snart de bearbetats.
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Om ökat rättsskydd för den enskilde
i mål om socialförsäkring
Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Thorsten
Larssons interpellation om ökat rättsskydd
för den enskilde i mål om socialförsäkring,
och nu anförde:
Herr talman! Herr Thorsten Larsson
har i en interpellation behandlat parts
-
ställningen i försäkringsdomstolen och
frågat, om jag anser det angeläget och
brådskande att den i interpellationen
berörda frågan blir löst samt om jag
vill redogöra för vilka åtgärder som
vidtagits med anledning av riksdagens
skrivelse den 9 november 1965 (nr 347)
och när man kan vänta att förslag i
frågan föreläggs riksdagen.
Mål kan föras upp till försäkringsdomstolen
dels genom att den som
saken rör överklagar beslut av riksförsäkringsverket,
försäkringsrådet eller
arbetsmarknadsstyrelsen, dels genom
att riksförsäkringsverket eller arbetsmarknadsstyrelsen
begär att försäkringsdomstolen
skall pröva ett beslut
som verket eller styrelsen fattar. Detta
sistnämnda förfarande, som kallas underställning,
kan riksförsäkringsverket
eller arbetsmarknadsstyrelsen använda
om det för enhetlig lagtolkning eller
rättstillämpning är av synnerlig vikt
att saken prövas av försäkringsdomstolen
eller det annars finns särskilda
skäl för sådan prövning.
Bestämmelserna om underställning
kom till för att i viss mån vara en ersättning
för att det inte finns någon
som kan överklaga de lägre instansernas
beslut i försäkringens intresse. I
samband med tillkomsten av lagen om
försäkringsdomstol och lagen om allmän
försäkring övervägdes att införa
ett allmänt ombud, som skulle bevaka
det allmännas rätt vid försäkringsdomstolen.
Statsmakterna godtog dock inte
denna tanke. Som huvudskäl anfördes
att man saknade erfarenhet av besvärsförfarandet
i försäkringsdomstolen.
Vid 1965 års riksdag väcktes motioner
av bl. a. herr Larsson med yrkande
att riksdagen skulle begära förslag
om inrättande av allmänt ombud eller
annan instans, med uppgift att vid försäkringsdomstolen
tillvarata främst de
enskildas rätt, samt att det i samband
därmed skulle företas en översyn av
besvärs- och underställningsförfarandet
i övrigt vid försäkringsdomstolen.
Försäkringsdomstolen, som yttrade
Torsdagen den 2 mars 1967
Nr 11
11
Om ökat rättsskydd för den enskilde i mai om socialförsäkring
sig över motionerna, ansåg att man numera
hade sådana erfarenheter av besvärssystemet,
att frågan om åtgärder
för att förbättra tillvaratagandet av såväl
det allmännas som de enskildas intresse
vid försäkringsdomstolen kunde
prövas och tillstyrkte en förutsättningslös
utredning. Andra lagutskottet förordade
en utredning i enlighet med
försäkringsdomstolens förslag. Riksdagen
godkände utskottets utlåtande och
gav i den av herr Larsson nämnda
skrivelsen till Kungl. Maj:t som sin
mening till känna vad utskottet anfört.
Den fråga som togs upp i motionerna
avsåg något annat än det allmänna
ombud som diskuterades vid tillkomsten
av lagen om försäkringsdomstol och
lagen om allmän försäkring. Vad det
gäller i motionerna och som riksdagen
bl. a. förordat en utredning om är kostnadsfri
rättshjälp i försäkringsdomstolen.
Denna fråga hör samman med de
större frågorna om kostnadsersättning
för part och fri rättshjälp i förvaltningsförfarandet
över huvud taget.
Spörsmål i samband härmed övervägs
inom justitiedepartementet vid prövningen
av betänkandena med förslag
till lag om förvaltningsförfarandet
(SOU 1964:27) och om rättegångshjälp
(SOU 1965: 13). Jag anser det
inte lämpligt att frågan om rättshjälp
för enskilda parter tas upp särskilt för
försäkringsdomstolen. Riksdagsskrivelsen
är därför tills vidare beroende på
Kungl. Maj :ts prövning.
Förfarandet i försäkringsdomstolen
är anordnat så att det skall vara så
billigt och bekvämt för de enskilda
som möjligt. Förfarandet är i regel
skriftligt. Inga större krav ställs på
inlagornas beskaffenhet. Domstolen är
skyldig att verka för att utredningen
blir så fullständig som behövs och får
själv föranstalta om bevisning. Jag tror
inte man kan säga att det var till nackdel
för de enskilda att man inte inrättade
ett allmänt ombud i enlighet med
vad som diskuterades i samband med
domstolens tillkomst. Inte heller tror
jag att de enskilda parterna har några
speciella svårigheter att få sin rätt tillgodosedd
vid försäkringsdomstolen.
Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):
Herr talman! Jag vill här framföra
mitt tack till socialminister Aspling för
svaret.
Jag vore emellertid inte riktigt rättvis
mot vare sig statsrådet eller mig
själv, om jag sade att jag var helt nöjd
med det. Svaret är utförligt men avser
till en del andra avsnitt än dem jag
egentligen frågade om. Jag tänker då
närmast på frågan om fri rättshjälp,
som nämns här i svaret, men den frågan
är ju egentligen inte någon huvudfråga.
Den finns vare sig med i motionerna
eller i utskottets utlåtande. Däremot
ingick den i riksförsäkringsanstaltens
yttrande. Den fria rättshjälpen
kan säkerligen vara intressant. Den är
redan relativt tillfredsställande formad
genom exempelvis landstingens försorg
om fri rättshjälp.
Nej, vad jag här gärna vill diskutera
med statsrådet är huruvida rättsförfarandet
på socialförsäkringens område
är till alla delar så bra som statsrådet
i sitt svar tycks göra gällande.
Statsrådet klargör att den, som saken
rör, kan överklaga beslut av riksförsäkringsverket,
arbetsmarknadsstyrelsen
eller försäkringsrådet. Fall kan
även granskas genom underställningsförfarande
från de två förstnämnda instanserna
till försäkringsdomstolen.
Det låter bra, men i många fall är det
inte tillräckligt. Klientelet utgöres ofta
av gamla och ibland dessutom sjuka
människor, vilka mera sällan har förmåga
att överklaga, även om de anser
sig orättvist behandlade. Det finns i
riksdagshandlingarna interpellationer
med exempel på fall där vederbörande
borde ha rönt en annan behandling.
Detta kan ju inte socialministern vara
ovetande om. Likaså har frågan om
vårdnadsbidrag till de handikappade
och tillämpningsföreskrifterna i det
12
Nr 11
Torsdagen den 2 mars 1967
Om ökat rättsskydd för den enskilde i mål om socialförsäkring
sammanhanget behandlats i riksdagen
i syfte att åstadkomma nya anvisningar.
Först därefter har det, måste jag
säga, blivit litet rim och reson på handläggningen
av de ärendena.
Man kan ju här fråga: Varför underställde
inte riksförsäkringsverket sådana
frågor försäkringsdomstolens prövning?
Ett allmänt ombud skulle här
kunnat ingripa på ett tidigare stadium
och föra upp frågorna till försäkringsdomstolen.
Jag vill också ställa en annan
fråga: Hur många ärenden om enskilds
rätt har verket fört upp till prövning
i försälcringsdomstolen?
Det jag nu har sagt gäller mest den
enskildes rätt. Får jag sedan övergå till
det allmänna ombudets granskning från
det allmännas sida. Även det problemet
är givetvis aktuellt. Två lagråd
har uttalat sig för ett sådant allmänt
ombud, och jag citerar ur yttrandena:
»Självfallet är att det skall åligga allmänt
ombud icke blott att bevaka det
allmännas rätt utan även att övervaka
att gällande bestämmelser tillämpas
riktigt, varvid ombudet skall tillse att
jämväl försäkrades intresse blir tillgodosett.
» Detta är ganska tydligt och
klart uttryckt.
Riksförsäkringsverket avstyrkte i sitt
remissyttrande bifall till motionerna i
ärendet. Får jag säga till statsrådet, att
det nästan var väntat. Däremot tillstyrkte
försäkringsdomstolen en förutsättningslös
utredning, såsom statsrådet
mycket riktigt anför i svaret.
Jag tillåter mig att göra ännu ett citat
för att klarlägga vad riksdagen har
beslutat i detta sammanhang. Utskottet
skrev: »Enligt utskottets mening kan
det vara befogat att nu närmare granska
de frågor som aktualiserats genom
motionerna. Utskottet vill därvid förorda
att problemkomplexet i sin helhet
blir föremål för en förutsättningslös
utredning i enlighet med försäkringsdomstolens
förslag.»
Det var här jag blev litet frågvis om
vad statsrådet ämnade göra med anledning
av riksdagens skrivelse. Jag
får alltså nu beskedet, att det inte synes
lämpligt att frågan om rättshjälp
för enskilda parter vid försäkringsdomstolen
tas upp särskilt. Men är det inte
just här vi har det speciella förhållande,
som lagråden och domstolen själv
anser att det nu är tid att ändra på?
Och jag vill än en gång betona att riksdagen
har instämt i detta. Försäkringsdomstolen
får inte enskilda fall till behandling,
om inte överklagande sker.
Inte heller kan domstolen själv begära
att få ett ärende sig tillställt för prövning,
om fallet på andra vägar skulle
komma till domstolens kännedom. Kan
då statsrådet verkligen anse, att ett sådant
förhållande är tillfredsställande?
Menar statsrådet att inte här föreligger
just speciella svårigheter för de enskilda
parterna att få sin rätt prövad? Det
är i varje fall för mig mycket förvånande,
att ett enhälligt utskottsutlåtande
och en enhällig riksdagsskrivelse
inte föranlett några åtgärder.
Jag får kanske lov att ställa ytterligare
en fråga: Överväger man i socialdepartementet
andra åtgärder av tillsy
nsbefogenhetskaraktär?
Herr talman! Jag ber än en gång få
tacka för svaret.
Herr statsrådet ASPLING:
Herr talman! Jag vill först betona att
varje enskild medborgare i vårt land,
som anser att en försäkringsfråga har
gått honom eller henne emot, kan vända
sig till domstolen och få den prövad.
Försäkringsdomstolen är ju mycket
allsidigt sammansatt, och man kan
med fullt fog, herr Larsson, göra gällande
att dess prövning är grundlig, allsidig
och objektiv.
Herr Larsson tar i denna debatt också
upp frågan om allmänt ombud i samband
med mål i försäkringsdomstolen,
och jag vill på denna punkt göra några
tillägg utöver vad jag anfört i mitt interpellationssvar.
Eftersom herr Larsson
omnämner frågan om ett allmänt
ombud i samband med försäkrings
-
Torsdagen den 2 mars 1967
Nr 11
13
Om ökat rättsskydd för den enskilde i mål om socialförsäkring
domstolens tillkomst, vill jag erinra om
att i stort sett följande tankegång låg
bakom det förslag, som bland andra
lagrådet uttalade sig för.
Den som gör anspråk på en försäkringsförmån
eller blivit ålagd avgiftsskyldighet
kan överklaga ett beslut, som
han anser gått honom emot, men det
finns ingen som kan överklaga ett beslut
vilket kan antas vara förmånligare
för en försäkrad eller avgiftspliktig än
vad lagens regler anser. Av denna anledning
ansågs det finnas skäl för att
ha ett allmänt ombud, som skulle bevaka
det allmännas rätt vid försäkringsdomstolen.
Det allmänna ombudet var inte tänkt
som något rättegångsombud för de försäkrade,
utan hans huvuduppgift skulle
vara att ta till vara det allmännas
intresse mot de försäkrade.
Försäkringsdomstolen yppade dock i
ett remissyttrande farhågor för att ett
allmänt ombud skulle rubba jämvikten
i processen, eftersom hans motparter
ofta skulle vara gamla eller sjuka människor
med små möjligheter att tillvarata
sina intressen.
Såsom jag redan framhållit i mitt
svar, tror jag inte att de enskilda parternas
intresse blev lidande på att vi
inte fick det allmänna ombud, som diskuterades
vid försäkringsdomstolens
tillkomst. Det är klart att det ibland kan
finnas behov av rättegångsbiträde för
att föra talan i försäkringsdomstolen.
Förslaget om ett allmänt ombud med
huvudsaklig uppgift att tillvarata de
enskildas rätt för dock över saken på
ett mycket stort fält, nämligen frågan
om ersättning för partkostnader och
fri rättshjälp inom hela vårt förvaltningsförfarande.
Jag tror inte, såsom
jag redan anfört, att det finns förutsättningar
för att lösa denna fråga isolerat
för försäkringsdomstolen.
Herr talman! Låt mig göra ett tilllägg.
Självfallet skulle det allmänna ombudet
liksom alla statliga tjänstemän i
vårt land vara skyldigt att uppmärksamma
fel, som länder de enskilda till
skada, och att vidtaga åtgärder för rättelse.
Att eu enda person skulle ha som
huvuduppgift att tillvarata båda sidornas
intressen i processen vid domstolen
var dock inte avsikten. Jag tror,
herr Larsson, att detta skulle vara en
praktiskt taget omöjlig uppgift.
Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):
Herr talman! Jag kan instämma i
vad herr statsrådet framhöll beträffande
den historiska gången i ärendet,
d. v. s. vad man ursprungligen avsåg
med det allmänna ombudet. Den saken
är naturligtvis klar, men därefter
har det ju hänt en del. Vad riksdagen
— och utskottets behandling — närmast
avsåg var väl just frågan om här
inte behövs ett ombud som kan tillvarata
både allmänhetens och den enskildes
rätt. Detta kan måhända tyckas
vara en svår uppgift, men visst
inte omöjlig, och jag undrar om man
inte helt enkelt skulle få en enhetligare
och rättvisare bedömning av
rättsfallen i hela landet, om man hade
en sådan kontroll. Jag tror att de enskilda
ärenden, som försäkringsverket
per år underställer försäkringsdomstolen,
nästan kan räknas på ena handens
fingrar. Detta är otillfredsställande.
Det är nämligen inte alltid så, att ett
verk anser sig böra skicka upp sina egna
ärenden till prövning. Om jag får
säga min mening till statsrådet, så tycker
jag faktiskt inte att det är riktigt
att man skall vara tvungen att via press
och via interpellerande riksdagsmän
dra upp sådana här ärenden till offentligheten.
Även om detta tillvägagångssätt
är en vedertagen form, som kanske
i och för sig behövs som institution,
tycker jag inte att det är rationellt,
utan frågor av detta slag bör kunna
handläggas på ett helt annat sätt.
När jag fått svaret, undrade jag om
jag kanske hade varit för snabb med
min fråga, så att man inte hunnit överväga
detta spörsmål i sin fulla räckvidd.
Jag kan nämligen inte tänka mig,
14
Nr 11
Torsdagen den 2 mars 1967
Ang. reseersättning i vissa fall vid sjukdom — Ang. domänverkets markförvärv
att man i socialdepartementet är helt
okunnig om nödvändigheten av ett allmänt
ombud.
Herr statsrådet ASPLING:
Herr talman! Herr Thorsten Larssons
sista inlägg föranleder mig bara till
den kommentaren, att de ärenden som
gäller enskilda människors klagomål
till försäkrings.domstolen sannerligen
inte kan räknas på ena handens fingrar.
Vad som i detta sammanhang är
utomordentligt viktigt är väl ändå, att
vi har det så ordnat att en enskild medborgare,
som anser att han inte fått sin
rätt helt tillgodosedd, har denna möjlighet
att få den prövad på ett objektivt
och sakligt sätt. Det är vad som
sker i dag.
Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):
Herr talman! För att undanröja det
missförstånd, som tydligen har uppstått
mellan socialministern och mig,
vill jag säga, att jag väl vet att det kommer
många ärenden till försäkringsdomstolen.
Vad jag avsåg var emellertid
sådana ärenden rörande den enskildes
rätt, som riksförsäkringsverket
självt underställer domstolen för prövning.
Överläggningen ansågs härmed slutad.
Ang. reseersättning i vissa fall vid
sjukdom
Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Lundins interpellation
angående reseersättning i vissa fall
vid sjukdom, fick nu ordet och yttrade:
Herr
talman! Herr Lundin har frågat,
om jag kan upplysa när riksdagen
kan vänta förslag om reseersättning
från den allmänna sjukförsäkringen i
samband med sjukgymnastik och annan
behandling, som avses i en kungörelse
den 25 maj 1962 (nr 387).
Frågan utreds av 1961 års sjukförsäkringsutredning.
Utredningen planerar
att lägga fram ett betänkande, som
bl. a. behandlar denna fråga, under år
1968.
Herr LUNDIN (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för svaret.
Jag beklagar att det ännu kommer
att dröja flera år innan vi kan förvänta
ett förslag i denna fråga. När vi 1965
motionerade om att resebidrag även
skulle kunna utgå till patient som fick
sådan vård och behandling som det
här är fråga om gav jag ett exempel då
en läkare förordnar sjukgymnastik
vård åt en patient. Det kan ofta bli
upp till 15 behandlingar, och resorna
är många gånger dubbelt så dyra som
vårdkostnaderna.
Det gäller en grupp av sjuka som är
i en mycket ogynnsam särställning i
förhållande till andra, och jag avsåg
med min fråga att få ett besked för att
sedan i stället på det kommunala planet
försöka utverka en hjälp till dessa
människor.
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Ang. domänverkets markförvärv
Ordet gavs därefter till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som meddelat, att
han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Eskilssons interpellation
angående domänverkets
markförvärv, och nu anförde:
Herr talman! Herr Carl Eskilsson
har frågat vilka värderingsgrunder jag
anser bör ligga till grund vid domänverkets
markförvärv.
Torsdagen den 2 mars 1967
Nr 11
15
Vid domänverkets inköp och försäljning
av skogsmark tillämpas de värderingsgrunder
som redovisades i proposition
nr 148 till 1959 års riksdag. Dessa
innebär i korthet att skogens väntade
avkastning är utgångspunkt vid
värderingen. Avkastningsvärdet beräknas
efter samma räntesats som gäller
för den s. k. normalräntan. Då särskilda
skäl föreligger kan värderingsresultatet
jämkas. Mot angivna värderingsgrunder
har riksdagen, som behandlat
frågan vid upprepade tillfällen, ej haft
någon erinran.
I det stora antal ärenden om inköp
av skog för domänverkets räkning,
som avgjorts på min föredragning, har
jag varit i tillfälle att konstatera att
domänstyrelsen iakttagit nyss nämnda
värderingsgrunder. Det skulle i och för
sig vara tänkbart att dessa värderingsgrunder
kunde ge värden som avvek
från prisnivån på den allmänna marknaden.
En undersökning avseende kalenderåren
1962—1966 av domänstyrelsens
förvärv av fastigheter på auktioner har
emellertid gett vid handen att domänstyrelsen
i nio fall har kunnat förvärva
objekt till eller under det i värderingarna
angivna beloppet, i ett fall
har domänstyrelsen förvärvat objektet
till pris som något överstiger värderingsbeloppet.
I icke mindre än 14 fall
har domänstyrelsen ej kunnat köpa,
eftersom andra köpare har bjudit belopp
överstigande domänstyrelsens
värdering.
Jag anser mig böra framhålla att värdering
av skog aldrig kan ske exakt
utan att olika värderingsmän även om
de tillämpar samma grunder kan komma
till något olika resultat. Ytterligare
en omständighet som spelar roll vid
bedömningen av det faktiska värdet på
en skogsfastighet är dess läge ur arronderingssynpunkt.
Att en köpare,
som får en påtaglig arronderingsvinst,
kan och hör bjuda ett högre pris än
en köpare som inte kan göra en sådan
vinst framstår för mig som uppenbart.
Ang. domänverkets markförvärv
Mot bakgrunden av det anförda anser
jag det ej finnas anledning att överväga
ändring i de värderingsgrunder
som tillämpas för domänverkets markförvärv.
Herr ESKILSSON (h):
Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
interpellation.
Med den allmänna formulering som
jag gav min fråga kunde jag nästan i
förväg ana mig till svarets innehåll.
Jordbruksministern förklarar nämligen,
att domänverket iakttagit de av
riksdagen godkända värderingsgrunderna
vid sina markförvärv.
Emellertid gör jordbruksministern
ett viktigt undantag från huvudregeln.
Om en köpare, t. ex. domänverket, får
en påtaglig arronderingsvinst, kan och
bör han bjuda ett högre pris än en
köpare som inte kan göra en sådan
vinst. Det är just ett sådant fall i mitt
hemlän — och ett mycket uppmärksammat
fall — som var bakgrunden
till min fråga. Jag ber därför att få
upprepa några omständigheter kring
domänverkets inköp av fastigheten
Ryd 1: 14 i Västra Ny socken, som jag
omnämnt i min interpellation.
Under åren 1958—1963 inköpte lantbruksnämnden
i Östergötlands län tre
gårdar i Ryds by i Västra Ny. Meningen
var att genom olika rationaliseringsåtgärder
bilda en bärkraftig fastighet
som sedan skulle säljas till en
köpare vilken bosatte sig där. Inköpspriserna
var låga, och det är att märka
att åtminstone det första förvärvet
skedde efter hembud, sedan lantbruksnämnden
vägrat förvärvstillstånd för
en privat köpare. Det sammanlagda
inköpspriset för gårdarna, som har en
areal av 430 hektar, var något över
500 000 kronor. 1965 års taxeringsvärde
är 538 000 kronor. När fastigheten
utbjöds till försäljning värderades den
av lantbruksnämnden till 731 000 kronor.
De inkomna anbuden från enskilda
spekulanter varierade mellan 550 000
16
Nr 11
Torsdagen den 2 mars 1967
Ang. domänverkets markförvärv
och 852 000 kronor. Dessutom bjöd
domänverket 1 400 000 kronor, alltså
ett pris som var nära dubbelt så högt
som lantbruksnämndens värdering.
Jordbruksministern framhåller att
det är svårt för olika värderingsmän
att göra exakt lika värderingar. Det
låter säga sig, men om domänverkets
värdering i detta fall var realistisk
måste ju den tidigare värderingen ha
varit behäftad med påtagliga brister.
Då måste också de priser, som lantbruksnämnden
betalade vid förvärvet
av gårdarna, vara hållna långt i underkant.
Det är emellertid troligt att
domänverket i detta fall tillämpat den
av jordbruksministern redovisade undantagsregeln
och betalat ett pris som
ligger över det verkliga värdet.
Tyvärr kan en sådan avvikelse från
huvudregeln få tråkiga konsekvenser:
de ursprungliga säljarna kan fråga sig
om de blivit korrekt behandlade vid
sin försäljning. Avvikelsen kan också
medverka till eu allmän upptrissning
av prisläget på jordbruksfastigheter —
höga priser sprider sig som ringar i
vattnet. Det blir inte lätt för jordbrukare
som måste räkna med omedelbar
förräntning på sitt kapital, och detta
till dagens ränteläge, att hävda sig i
konkurrensen. Därigenom försvåras
rationaliseringen inom jordbruket.
Samtidigt som jag än en gång tackar
för svaret, vädjar jag därför till jordbruksministern
att vaka över att de
beslutade värderingsgrunderna i största
möjliga utsträckning får ligga till
grund för domänverkets markförvärv.
Herr statsrådet HOLMQVIST:
Herr talman! Jag har noterat att herr
Eskilsson i det aktuella fallet bara har
angett några siffror. Jag vet med tanke
på hans tidigare inställning att han
har förståelse för att jag inte kan gå
in i alla detaljer i detta ärende. Ett
enstaka ärende lämpar sig ju inte alltid
till att belysa en princip, och om
det här fallet skall uppfattas som ett
undantag eller ej kan vi kanske läm
-
na därhän. Mycket talar ju för att särskilda
omständigheter förelåg, vilket
framgick av vad herr Eskilsson yttrade.
Fastigheten gränsade till ett tidigare
innehav. Jag vågar inte påstå att
detta är hela förklaringen till det höga
priset, jag har bara anfört denna omständighet
som är sådan att man får lov
att beakta den. Det bör kanske också
sägas, eftersom det tydligen blivit något
missförstånd kring detta ärende,
att det köpet ju aldrig kom till stånd.
Däremot ingick fastigheten senare i ett
byte, där domänverket också var berört.
Det var ett triangelbyte, och den
värdering som då gjordes av fastigheten
i samband med bytet slutade på
1 080 000 kronor. Det är således ett något
lägre värde, och det priset fick domänverket
lov att betala för denna fastighet
i samband med bytestransaktionen.
Men jag vidhåller att det är mycket
svårt att dra några allmänna slutsatser
ur enskilda fall, ur det förhållandet
att domänverket eller någon annan
lyckats köpa en viss egendom. Om
vi skall diskutera denna fråga fullt ut,
kan man också säga att i det fall där
domänverket icke har kunnat köpa respektive
egendomar utan där det upprepade
gånger har kommit andra köpare,
skulle man ha anledning fråga:
Har domänverket i så fall utnyttjat alla
möjligheter som förelegat att göra en
värdering uppåt? Har verket verkligen
vinnlagt sig om det intresse som jag
föreställer mig kan föreligga för verket
i en sådan situation? Detta vill jag
icke uttala någon mening om. Vi får
naturligtvis tänka oss att när man skall
precisera ett pris kan det hända att
den ene är djärvare än den andre. Det
får väl jämna ut sig i det långa loppet.
Jag menar att det fall som här åberopats
inte ger mig anledning att plädera
för någon ändring av värderingsprinciperna.
Överläggningen ansågs härmed slutad.
Torsdagen den 2 mars 1967
Nr 11
17
Interpellation ang. Sveriges samarbete med Portugal inom EFTA, m. m.
Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr
39, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. in.;
nr 40, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 12 och 20 §§
förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)
om arvsskatt och gåvoskatt; samt
nr 42, angående försöksverksamhet på
det nykterhetspolitiska området.
Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 82, till Konungen i anledning
av väckta motioner dels om översyn av
lagstiftningen om förtal, dels om översyn
av lagstadgandet om förtal av avliden.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner
:
nr 27, med anhållan om yttrande över
vissa rekommendationer och resolutioner
som Europarådets rådgivande församling
antagit vid sitt artonde ordinarie
möte; samt
nr 38, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1967/68,
in. in.
Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna
Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren, den
1 mars 1967.
§ 1.
På därom av fru Gertie Göransson
gjord framställning beslöt herrar deputerade
att för enskilda angelägenheter
bevilja henne partiell tjänstledighet tills
vidare från fullgörande av 1/3 av henne
åvilande tjänstgöringsskyldighet.
§ 2.
Sedan förutvarande förste kanslisten
hos första kammaren Wilhelm Stenwall
enligt protokoll av den 12 januari 1967
anställts hos kammaren för att bestrida
vissa göromål, beslöt herrar deputerade
nu att förlänga anställningen att gälla
till och med utgången av innevarande
mars månad; och skulle ersättning till
Stenwall liksom förut utgå med 2 980: —
för månad jämte det generella tillägg
som för år 1967 komme att utgå inom
den övriga delen av riksdagsförvaltningen.
År och dag som ovan
K.-G. Lindelöw
Interpellation ang. Sveriges samarbete
med Portugal inom EFTA, m. m.
Herr AHLMARK (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:
Herr talman! I Angola och Mozambique
pågår sedan flera år tillbaka
krig mellan Portugal och afrikanska
befrielserörelser. Inget tyder på att Portugals
regering överväger att låta dessa
båda områden få självständighet. Utgången
av kraftmätningen torde i stället
i hög grad bero på de resurser av
olika slag som från båda sidor kan sättas
in i kriget.
I det läget har Portugals handel med
andra industriländer ökat utomordentligt
snabbt, delvis med hjälp av Portugals
medlemskap i EFTA. Särskilt påtaglig
har stegringen i handeln med just
EFTA-länderna varit, eftersom EFTAländerna
i stort sett rivit sina tullar
gentemot Portugal. Från 1960 till 1965
har importen från EFTA-länderna nära
nog fördubblats medan exporten mer än
fördubblats; samma är förhållandet
med handeln mellan Portugal och Sverige.
Handeln med EFTA har därige
-
18
Nr 11
Torsdagen den 2 mars 1967
Interpellation ang. Sveriges samarbete med Portugal inom EFTA, m. m.
nom kommit att betyda relativt sett
alltmer för Portugals ekonomi.
Portugals bruttonationalprodukt har
ökat från 69,5 miljarder escudos 1960
till 111,0 1965. Under samma period
har Portugals utgifter för kriget i de
afrikanska besittningarna vuxit ännu
snabbare. Portugals rubricerade försvarskostnader
har, enligt uppgifter
från Institute for Strategic Studies, stigit
från 93 miljoner dollar 1960 till
252 miljoner dollar fem år senare.
Självfallet är det däremot mycket svårt
att få en bild av stegringen av Portugals
reella utgifter för krigföringen i
Angola och Mozambique.
Det är dock uppenbart att handelns
snabba ökning och de utländska investeringarna
i Portugal, vilka stimulerats
av EFTA-samarbetets konsekvenser, bidragit
till Portugals ekonomiska utveckling
och därmed till att allt större
belopp kan nyttjas för krigföringen i
Afrika. Sverige har också inom EFTA:s
ram genom den ekonomiska utvecklingskommittén,
som startade sin verksamhet
efter ett möte i Lissabon 1963
och som i stor utsträckning handlägger
problem om Portugals industri,
ställt expertis till Portugals förfogande.
Sådant stöd har getts utan att vi
tvingats därtill av förpliktelser i EFTA:s
stadga.
Ocks på annat sätt har EFTA-länderna
gjort åtaganden gentemot Portugal.
Vid flera sammankomster med EFTA:s
ministerråd har detta i uttalanden uttryckt
sin inbördes solidaritet inför
kommande förhandlingar med EEC.
Regeringarna har lovat varandra att
försöka underlätta samtliga EFTA-länders
anslutning till en gemensam europeisk
marknad. Något undantag har
aldrig gjorts för Portugal, som därigenom
getts visst löfte om ett kanske värdefullt
stöd vid förhandlingar om anslutning
till den gemensamma marknaden.
EFTA-stadgan rymmer tyvärr ingen
paragraf om uteslutning av något land
ur frihandelsorganisationen. Men det
kan inte hindra t. ex. Sverige från att
inom EFTA:s ram försöka utöva påtryckningar
på Portugal för att underlätta
införande av självständighet och
majoritetsstyre i Angola och Mozambique.
Portugal blir alltmer beroende av
handeln med övriga EFTA-länder. Passivitet
i EFTA kan därför inte försvaras
med eventuell aktivitet i t. ex. Förenta
Nationerna. Det bör vara vårt lands uppgift
att i alla sammanhang där så är
praktiskt möjligt resa frågan hur tragedin
i Portugals afrikanska kolonier
ska kunna förkortas. I dag förlänger vi
den.
Med anledning av vad som ovan anförts
vill jag till statsrådet och chefen
för handelsdepartementet ställa följande
frågor:
1) Anser statsrådet att den kraftigt
vidgade handeln med Portugal, som underlättats
av Portugals medlemskap i
EFTA, ökar landets resurser att föra
krig i Angola och Mozambique?
2) Avser statsrådet att inom EFTA:s
ram försöka utöva påtryckningar på
Portugal för att underlätta övergången
till självständighet och majoritetsstyre
i Angola och Mozambique?
3) Avser statsrådet att inom ramen
för den ekonomiska utvecklingskommittén
i EFTA låta Sverige fortsätta att
underlätta Portugals ekonomiska utveckling?
4)
Anser statsrådet att EFTA och därmed
Sverige också i fortsättningen bör
förklara sig solidariskt med Portugal
inför eventuella förhandlingar med
EEC och därigenom underlätta Portugals
anslutning till en gemensam europeisk
marknad?
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.
Torsdagen den 2 mars 1967
Nr 11
19
Meddelande ang. enkla frågor
Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen:
av
herr Olsson, Johan, (ep) till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet:
»Vill Statsrådet medverka till
att de livräntor, som utgår till personer,
som skadats under militärtjänst, uppräknas
så att kompensation erhålles för
penningvärdeförsämringen samt göres
värdebeständiga?»; samt
av herr Kristiansson, Axel, (ep) till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Är Statsrådet
beredd taga initiativ till sådan ändring
av vägtrafikförordningen, att traktorer
undantages från kravet på att besiktningsinstrumentet
alltid måste medföras
vid färd?»
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.05.
In fidem
K.-G. Lindelöw
20
Nr 11
Fredagen den 3 mars 1967
Fredagen den 3 mars
Kammaren sammanträdde kl. 14.00.
Justerades protokollen för den 23
nästlidne februari.
Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
27, med anhållan om yttrande över vissa
rekommendationer och resolutioner
som Europarådets rådgivande församling
antagit vid sitt artonde ordinarie
möte.
Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 38, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1967/68, in. m.
Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 44, angående fortsatt omorganisation
av väg- och vattenbyggnadsverket, m. m.
Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av motioner om en
europeisk konvention rörande medborgarskapsrätten;
nr
2, i anledning av motioner om en
svensk vitbok i vietnamfrågan; samt
nr 3, i anledning av motioner om
Sveriges officiella inställning till Nordvietnam;
konstitutionsutskottets
utlåtanden:
nr 22, i anledning av motioner angående
ändrad valdag;
nr 23, i anledning av motion angående
ändrade bestämmelser om upprättande
av röstlängd;
nr 24, i anledning av motioner angående
bestämmelser mot otillbörligt utnyttjande
av namn vid upprättande av
valsedlar;
nr 25, i anledning av motioner angående
utredning om viss utsträckning
av skyddet för partibeteckningar;
nr 26, i anledning av motioner angående
införande av bestämmelser om
valsedlars storlek; samt
nr 27, i anledning av motioner om
vissa ändringar i bestämmelserna angående
förfarandet vid valförrättning;
statsutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;
nr 11, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;
nr 37, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till civilförsvaret jämte i ämnet
väckta motioner;
nr 38, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1967/68 till bidrag till kostnader för
kommunal beredskap och brandförsvar;
samt
nr 39, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående livränta till vissa
personer;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ökning av statens
andel i lotterimedel; samt
nr 14, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Peru för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet;
Fredagen den 3 mars 1967
Nr 11
21
bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr
6, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning;
nr 7, angående användande av riksbankens
vinst för år 1966; samt
nr 8, i anledning av motioner om
sänkning av riksbankens diskonto;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående fri rättegång för utlänning;
nr 11, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot vapenstölder;
nr 12, i anledning av väckt motion
om anknytande av äktenskapets rättsverkningar
till lysningen i stället för
till vigseln;
nr 13, i anledning av väckt motion
om vidgad befogenhet för vigselförrättare
inom annat kristet trossamfund
än svenska kyrkan; samt
nr 14, i anledning av väckta motioner
om nya former för konkursförvaltning;
andra
lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillägg till livräntor
enligt förordningen den 11 juni
1943 (nr 347) om vissa ersättningar
vid införandet av statsmonopol å importen
av tobaks var or, jämte i ämnet
väckt motion;
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 32 § förordningen
den 14 december 1956 (nr
629) om erkända arbetslöshetskassor;
nr 9, i anledning av väckta motioner
om socialförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare;
nr 10, i anledning av väckta motioner
om deltids- och korttidsanställdas
samt lågavlönades ställning inom den
allmänna försäkringen;
nr 11, i anledning av väckta motioner
angående det statliga bidraget till allmän
försäkringskassa; samt
nr 12, i anledning av väckt motion
angående efterlevnaden av vissa bestämmelser
i hälsovårdsstadgan och i
lokala ordningsstadgor;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckt motion
angående åldersgränsen för rätt att
föra moped;
nr 10, i anledning av väckt motion
angående lämplighetsprövningen vid
tillståndsgivningen för yrkesmässig biltrafik;
nr
11, i anledning av väckt motion
om varningsskylt å traktorsläp;
nr 12, i anledning av väckta motioner
om användande av varningstrianglar
i trafiken; samt
nr 13, i anledning av väckta motioner
om upphävande av bestämmelserna om
trafik i samband med statsbesök; ävensom
allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
:
nr 4, i anledning av väckta motioner
om arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet
m. m.;
nr 5, i anledning av väckt motion
om åtgärder mot ocker vid försträckning;
nr
6, i anledning av väckta motioner
om rätten till frimärken å vissa postförsändelser;
nr
7, i anledning av väckta motioner
om utbyggnad av ett underleverantörssystem
inom näringslivet; samt
nr 8, med anledning av väckta motioner
om identitetskort för befattningshavare
som besöker åldringar m. fl.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.06.
In fidem
K.-G. Lindelöw
KUNGL. BOKTR. STHLM 1967