Torsdagen den 2 maj Sid (Riksdagens protokoll 1968:21)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 21

FÖRSTA KAMMAREN

1968

2—3 maj

Debatter m. m.

Torsdagen den 2 maj Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Strandberg (h) om förbättringar av de värnpliktigas

förmåner.............................................. 3

av herr Ahlmark (fp) ang. förut framställd interpellation beträffande
Sveriges samarbete med Portugal inom EFTA,

m. m.............................................5

av herr Svanström (ep) om avskaffande av militärt arrest straff

........... 7

av herr Strandberg (h) ang. årsavgiften å statens flygplatser
för allmänflyget................................ 8

Svar på interpellation av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) ang. åtgärder
till förhindrande av gatukravaller och till bekämpande
av brottsligheten, m. in..................................... 10

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Eriksson, Karl-Erik, (fp) ang. upprustning av vägnätet
med anledning av nedläggningen av trafiken på järnvägs -

linjen Lesjöfors—Mora.................................. 16

av herr Kaijser (h) om utvecklingen av kostnaderna för fria

läkemedel från och med januari 1968 .................. 16

av herr Kaijser (h) ang. hänskjutande till riksdagens prövning
av frågan om universitetsstudiernas omorganisation ...... 16

Fredagen den 3 maj

Svar på interpellation av herr Ahlmark (fp) ang. oljetransporter

på Östersjön, m. m......................................... 17

Bidrag till stiftelsen Skansen ................................ 26

Svar på interpellationer:

av herr Wikberg (ep) ang. Stekenjokkprojektet.............. 28

av herr Brundin (h) om komplettering av direktiven till delegationen
för frågor rörande de statliga företagen m. m., att
omfatta frågor om lönsamhetskriterier.................... 32

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 21

Nr 21

Innehåll

Sid.

Om översyn av exportkreditfinansieringen .................... 37

Om utredning angående de mindre företagen .................. 39

Om upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på

vissa kyrkliga helgdagar .................................. 46

Om tillstånd till fiske för utländsk gäst vid turistanläggning---- 66

Interpellationer:

av fru Segerstedt Wiberg (fp) ang. den av utrikesministern tillsatta
studiegruppen för hjälpinsatser i Vietnam .......... 70

av herr Olsson, Johan, (ep) ang. betydelsen för landet i dess
helhet av regionplaneringen för stockholmstrakten, m. m. .. 71

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 3 maj

Statsutskottets utlåtande nr 83, ang. uppförande och drift av en
seismologisk multipelstation .............................. 26

— nr 84, ang. bidrag till stiftelsen Skansen.................... 26

— nr 85, ang. godkännande av avtal om vissa markbyten och fastighetsförvärv
i Stockholm m. in..................... 27

— nr 86, ang. vissa frågor rörande statliga företag............ 28

— nr 87, ang. överföring av aktier i Kalmar Verkstads AB .... 37
Bevillningsutskottets betänkande nr 39, ang. rätt för Konungen att

medge tull- och skattefrihet m. in. för anläggning som uppföres
vid rikets gräns, m. ................................ 37

Bankoutskottets utlåtande nr 28, om översyn av exportkreditfinansieringen
m. ............................................ 37

— nr 30, om utredning angående de mindre företagen m. in..... 39

— nr 31, om utredning rörande möjligheterna att tillskapa regionala
investmentbolag .................................... 45

Första lagutskottets utlåtande nr 26, ang. ansvar för skada i samband
med kontroll av motorfordon ......................< • 46

_ nr 27, ang. respit vid underlåtenhet att betala försäkringspremie
.................................................... 46

.— nr 28, om obligatoriskt stöldskydd på bilar ................ 46

— nr 29, om upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning
på vissa kyrkliga helgdagar ............ 46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 40, om utländsk medborgares

rätt till fritidsfiske, in. in................................. 66

Jordbruksutskottets utlåtande nr 23, ang. allmän beredskapsstat:

jordbruksärenden ........................................ 68

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 31, ang. vattenvården
i mälarområdet .........................................* 68

— nr 32, om förhandlingar med Norge för att förhindra vattenföroreningar
i norra Bohuslän ............ 68

— nr 33, om förbud mot utsläppande i vissa fall av avloppsvatten

i Vättern ................................................ 68

Torsdagen den 2 maj 19C8

Nr 21

Torsdagen den 2 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollen för den 19 och
den 23 nästlidne april.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 172, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
särskilt stöd åt äldre arbetslösa
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 14
december 1956 (nr 629) om erkända
arbetslöshetskassor, m. in, dels ock i
ämnet väckta motioner.

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet Sträng, som enligt
å föredragningslistan gjord anteckning
tillkännagivit, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara herr Nils Nilssons
fråga angående skattekraftsområde
för den kommun som kan komma
att bildas genom en eventuell sammanslagning
av de i Mora kommunblock
ingående kommunerna, anmält sig vara
förhindrad att nu besvara nämnda fråga.

Om förbättringar av de värnpliktigas
förmåner

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON erhöll
ordet för att besvara herr Strandbergs
(h) fråga om förbättringar av de värnpliktigas
förmåner, vilken fråga inta -

gits i kammarens protokoll för den 19
april, och anförde:

Herr talman! Herr Strandberg har
frågat mig när jag avser att förelägga
riksdagen förslag till sådana förbättringar
av de värnpliktigas förmåner avseende
bättre traktamentsersättningar
vid resor, utnyttjande av sovvagn m. m.
som i olika motioner föreslagits riksdagen
och överlämnats till 1965 års försvarsutredning.

Försvarsutredningen har för fyraårsperioden
1968—1972 räknat med att ca
70 milj. kr. skall kunna användas bl. a.
till förbättringar av värnpliktsförmånerna.
Utredningen har inte räknat med
några medel för förmånsförbättringar
under det första året av perioden. Utredningen
har i anslutning härtill erinrat
om att förmånerna höjts så sent som
från och med innevarande budgetår.

Regeringen har följt försvarsutredningens
förslag. Den proposition som
avser det första året i fyraårsperioden
och som bygger på utredningens förslag
behandlas f. n. i riksdagen.

Frågan om att under de följande tre
budgetåren ytterligare förbättra värnpliktsförmånerna
kommer att successivt
prövas i budgetarbetet. Man får då också
ta upp frågan om vilka slag av förmånsförbättringar
som är mest angelägna.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Andersson för svaret på min
enkla fråga. Svaret innehåller ingenting
som inte är för mig helt bekant. Å andra
sidan tror jag att herr statsrådet Andersson
förstår att jag vid detta tillfälle
då jag ställt en enkel fråga inte kan ge
mig på hela den stora principen om fyraårsperiodiciteten
och liknande. Vi får

4 Nr 21 Torsdagen den 2 maj 1968

Om förbättringar av de värnpliktigas förmåner

efter speciella bestämmelser. Detta an -

ju tillfälle att under försvarsdebatten
agera i detta hänseende.

Motivet till att jag tog upp denna fråga
var, herr talman, att vi under årens
lopp haft ett antal motioner vilka berör
vissa detaljer — låt mig kalla det så.
Jag skall be att få åberopa två sådana
detaljer som i en motion, bl. a. av undertecknad,
lades fram redan i januari
1966.

Riksdagen beslöt då att — liksom fallet
var med så många andra motioner
— liänskjuta den till den då sittande
försvarsutredningen. Men när man brottas
med dessa problem och vet hur det
ligger till i verkligheten, har jag frågat
mig om man inte skulle kunna skynda
på med en del åtgärder.

Jag tänker på sådana detaljjusteringar
som inte på något sätt bör kunna påverka
den ekonomiska situationen inom
försvaret och som skulle kunna vidtagas
mycket snabbt. Statsrådet Andersson
torde väl ändå känna till min motion —
i varje fall vill jag hänvisa till denna
motion, nr 35 år 1966 i första kammaren
.— där jag påvisade de irritationsmoment
som vi har genom sådana författningar
som för närvarande finns,
t. ex. i värnpliktsavlöningskungörelsen.
I denna heter det bl. a. i § 9 mom. 1 att
en värnpliktig kan få sovplats om den
sammanlagda restiden utgör minst 18
timmar. Detta tog jag upp i motionen,
och jag hade verkligen tänkt mig att någonting
skulle hända. Jag ser emellertid
i årets proposition att några åtgärder
på denna punkt inte har vidtagits. För
varje år skapar vi dock mera irritation.

Vi har, som statsrådet väl känner till,
i Boden hundratals unga soldater från
Mälarområdet, vilket innebär de mest
orimliga konsekvenser för våra kompaniadjutanter,
som skall bedöma om den
eller den soldaten skall få sovvagnsbiljett.
Just 18-timmarsgränsen skapar irritation.
En värnpliktig som bor något så
när centralt i Stockholm får sitta och
sova, medan en värnpliktig som bor
t. ex. i Saltsjöbaden är berättigad till
sovvagnsbiljett, eftersom man skall gå

ser jag orimligt.

Lika orimligt anser jag det vara att
man just för våra värnpliktiga skall
ha traktamentsersättningsbestämmelser,

som inte står i paritet med några andra
bestämmelser. För statstjänstemän finns
endagsförrättningsprincipen, där gränsen
går vid att man skall vara ute och
färdas i sex timmar. För en värnpliktig
höjs denna gräns omedelbart till åtta
timmar. Den värnpliktige maste väl i
rimlighetens namn ha någon mat under
dessa åtta timmar.

Det är, herr statsråd, sådana små irritationsanledningar
som jag förställer
mig att departementet mycket snabbt
skulle kunna undanröja genom justeringar
i värnpliktskungörelsen. Jag hoppas
verkligen att statsrådet vill sätta
någon av sina medarbetare på att studera
de motionsuppslag som föreligger
och genomföra justeringar, som inte har
någon större ekonomisk räckvidd, för
att därmed skapa betydligt effektivare
arbetsförhållanden för de stackars befäl
som kommer i klämma och dessutom
en trevligare inställning hos våra pojkar,
så att de förstår att vi verkligen
vill deras bästa.

Jag tackar, herr talman, än en gång
för svaret.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Strandberg har
rätt i att det under de senaste åren har
väckts många motioner vilka överlämnats
till försvarsutredningen. Denna har
dock inte tagit ställning till alla de i
motioner framställda yrkandena utan
bara i princip till anslagen för den närmaste
fyraårsperioden. De frågor som
herr Strandberg nu tar upp och som
jag mycket väl känner till, är föremal
för behandling; ett arbete som väl kommer
att innebära ökade anslagskrav.
Allt kostar nämligen pengar. Man kan
inte genomföra dessa reformer utan att
man är beredd att betala dem. Nästa
års riksdag får mottaga resultatet av det

Torsdagen den 2 mai 1968

Ang. förut framställd interpellation beträffande Sveriges samarbete med Portugal

inom EFTA, m. m.

arbete som nu pågår. Vi har tyvärr inte
haft möjlighet att i nuvarande försvarsfront
ta med stora anslag för sociala förmåner
för de värnpliktiga. Vi måste
uppskjuta dessa frågor till nästa år då
de kommer att behandlas.

Herr STRANDBERG (li):

Herr talman! Jag sade i mitt första
inlägg att jag inte skulle ta upp dessa
stora principiella frågor. Dem får vi
tillfälle att återkomma till. Men kan jag
ändå inte få avkräva statsrådet det löftet
att man ganska snabbt på departementsplanet
— och utan att koppla in
försvarsutredningen — undersöker möjligheten
att justera sådana detaljer som
i dag ställer till all denna irritation.
Försvarsministern kan väl ändå vara
vänlig att ge mig det löftet! Jag tror
att många tusental unga rekryter då
skulle bli verkligt glada, både åt statsrådets
löfte och åt att jag bär ställt den
frågan.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. förut framställd interpellation beträffande
Sveriges samarbete med Portugal
inom EFTA, m. m.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE erhöll ordet
för att besvara herr Ahlmarks (fp) fråga
angående förut framställd interpellation
beträffande Sveriges samarbete
med Portugal inom EFTA, in. m., vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 26 april, och yttrade:

Herr talman! Herr Ahlmark har frågat
av vilket skäl jag vägrar att före sammanträdet
med EFTA:s ministerråd den
9 maj i Londen besvara hans interpellation,
ställd den 12 januari, om
bl. a. Sveriges hållning till Portugals
medlemskap i EFTA och de åtgärder
som inom EFTA:s ram har vidtagits

gentemot Portugal resp. eventuellt kommer
att vidtas vid framtida överläggningar
inom ministerrådet.

Anledningen till att jag inte har besvarat
herr Ahlmarks interpellation är
att jag ännu inte tagit ställning till om
jag över huvud taget skall besvara den,
vilket jag också muntligen underrättat
herr Ahlmark om. Min tveksamhet beror
på att interpellationen tar upp frågor
som ingående diskuterats vid föregående
riksdag bl. a. i debatten den 30
mars i fjol med anledning av en interpellation
framställd av herr Ahlmark.
I allt väsentligt upprepar herr Ahlmark
i sin senare interpellation frågeställningarna
från i fjol vår. Något nytt som
ändrat Portugals ställning i EFTA har
inte inträffat.

Vad som kommer att hända vid det
förestående ministermötet i EFTA i
London beträffande Portugalfrågan vill
jag inte föregripa.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! I går den 1 maj demonstrerade
socialdemokratin för internationell
solidaritet. I dag den 2
maj förklarar handelsministern sin likgiltighet
inför vårt och EFTA:s ekonomiska
stöd till Portugal och därmed till
dess krig i Afrika.

I går på Östermalms idrottsplats talade
Lorenco Motaca om kampen för
majoritetsstyre i Mocambique. Han fick
applåder av socialdemokraterna för de
synpunkterna. I dag, dagen efter, skall
socialdemokratins främste företrädare i
handelspolitiska ting, herr Lange, tala
om för oss varför han är så ointresserad
av Sveriges och EFTA:s stöd till Portugal
att han t. o. m. vägrar att besvara
en interpellation i saken.

Jag tackar herr Lange för svaret på
min enkla fråga —- inte därför att det
innehåller någonting av värde i sak
men därför att det avslöjar att regeringens
intresse att stödja dem som förtrycks
av Portugal främst består i att

Nr 21

Torsdagen den 2 maj 1968

Ang. förut framställd interpellation beträffande Sveriges samarbete med Portugal

inom EFTA, m. m.

den 1 maj förklara dem sin solidaritet,
medan man den 2 maj sviker dem i
riksdagen.

Förra gången herr Lange och jag debatterade
den här frågan var i mars
1967. Nu är det maj 1968. Det har gått
drygt 13 månader, men handelsministern
tycks inte anse att han än en gång
behöver resonera om saken.

Ändå har det hänt åtskilligt sedan
förra gången. Det nämns också i den interpellation
som herr Lange nu inte vill
besvara. Ny statistik understryker ytterligare
hur central handeln med EFTA
är för Portugals ekonomi. Allt tyder
på att Portugal fortsätter att utnyttja
sina nya ekonomiska resurser till att
utvidga och förlänga kolonialkrigen i
Afrika. Detta är ett så upprörande samband
att herr Lange gott kunde orka
med att besvara den interpellation som
ställdes för fyra månader sedan.

Men det viktigaste nya som hänt är
att fallet Portugal ändå togs upp något
vid det senaste sammanträdet i EFTA:s
ministerråd. I Lausanne i oktober förra
året restes frågan om Portugal verkligen
följer EFTA-stadgan på en viktig
punkt. Tidningsuppgifter säger att försöket
mottogs kyligt av den schweiziske
ordföranden. Nästa vecka sitter en
engelsman ordförande. Men den svenska
riksdagen har ännu icke fått någon
redogörelse för vad som hände i Lausanne
och har inte fått vetskap om
handelsministerns avsikter i frågan inför
Londonmötet den 9—10 maj.

Det borde därför, herr talman, ha
varit självklart att kammaren fått en
chans att före Londonmötet diskutera
våra relationer till Portugal i EFTA.
Det har herr Lange sagt nej till. Han utnyttjar
sin rätt att vägra besvara en
interpellation. Frihetskampen i Angola
och Mocambique duger bra att prata om
på demonstrationsmöten. Men den tycks
inte vara värd ett allvarligt resonemang
i riksdagen om och hur vi i handling
kan hjälpa de förtryckta och förkorta
lidandet.

Så går beslutsamhetens friska hy den
1 maj i eftertankens kranka blekhet
över den 2 maj — och herr Lange står
där med sin likgiltighet och sin obesvarade
interpellation.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Den omständigheten att
jag inte valt att vid detta tillfälle ta upp
sakfrågorna, beror inte på att jag står
likgiltig inför vad som sker i Mocambique
och Angola, men jag vill säga till
kammaren att jag är rätt likgiltig för
de tolkningar och utläggningar som
herr Ahlmark gör. Så kan mitt svar i
dag karakteriseras.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det som herr Lange är
likgiltig för är möjligheterna och tanken
att inom EFTA:s organisation söka
utöva press mot Portugal och att försöka
minska de nya resurser som Portugal
får genom vår gemensamma frihandelsorganisation.
Det är främst på
den punkten som herr Lange och jag
skiljer oss åt.

Det är hänt mycket sedan vår förra
debatt för drygt 13 månader sedan.
Sverige besöktes i oktober förra året av
ledaren för Mozambiques frihetsrörelse,
Eduardo Mondlane. Jag träffade honom,
diskuterade EFTA och Portugal
med honom — hans åsikter i den frågan
är väl kända.

Mondlane menar att EFTA i realiteten
förlänger krigen, att vi bidrar till
att ge Portugal viktigt ekonomiskt stöd,
att Portugal bör uteslutas ur EFTA, att
Portugal bryter mot delar av EFTAstadgan,
att herr Langes resonemang om
fördelarna av ekonomiskt stöd till Portugal
är »naivt och cyniskt» och att
Portugal icke bör tillåtas ingå i EEC så
länge krigen i Afrika pågår.

Det finns skäl för den svenska riksdagen
att ta hänsyn till Mondlanes synpunkter
och diskutera hans argument.

Torsdagen den 2 maj 1968

Nr 21

Men herr Lange tycks likgiltig för dem
och vägrar besvara den interpellation
som skulle leda till en sådan debatt.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! I en sak har herr Ahlmark
onekligen rätt. Det är rätt ovanligt
att en interpellation inte besvaras.
Det är å andra sidan, herr talman, ännu
mera sällsynt att exakt samma frågeställningar
som de vilka ganska nyligen
varit föremål för debatt i denna
kammare, utan att något nytt inträffat,
tas upp igen.

Herr talman! Att herr Ahlmark är
missnöjd och kanske i någon mån ursinnig
är ju tråkigt för honom själv. I
sak har jag ingenting att tillägga.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Statsrådet Lange fortsätter
att påstå att ingenting i sak har
förändrats. Låt mig citera några frågor
i min interpellation.

Fråga 2: »Vill statsrådet lämna kammaren
eu redogörelse för Portugalfrågans
behandling vid EFTA:s ministermöte
i Schweiz förra året?» Det har
icke diskuterats i den svenska riksdagen.

Fråga 3: »Kommer statsrådet att söka
fullfölja detta försök vid ministerrådets
sammanträde i England i vår?» Det har
icke diskuterats i den svenska riksdagen.

Fråga 5: »Vad är statsrådets inställning
till svenska privata investeringar
i Portugal medan kolonialkrigen i Afrika
pågår?» Det har heller icke diskuterats.

Herr Lange far med osanning då han
säger att min interpellation i år bara
är en upprepning.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om avskaffande av militärt arreststraff

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING erhöll ordet
för att besvara herr Svanströms (ep)
fråga om avskaffande av militärt arreststraff,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 24 april, och
anförde:

Herr talman! Herr Svanström har
frågat mig om jag avser att vidta snara
åtgärder för att avskaffa det militära
arreststraffet.

Sedan några år tillbaka är frågan om
de militära straff- och disciplinmedlen
föremål för utredning av militärstraffsakkunniga.
Dessa skall bl. a. undersöka
möjligheterna att begränsa användningen
av arreststraffet. De sakkunniga beräknas
lägga fram sitt betänkande om
några månader. Innan dess är jag inte
beredd att ta ställning till frågan om utformningen
av det militära disciplinstraffet.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Kling för svaret på min enkla
fråga. Jag har respekt för hans synpunkt
att han inte är beredd att diskutera
denna fråga förrän den utredning
som arbetar har avlämnat sitt förslag,
men jag skulle vara mycket tacksom om
jag redan nu finge göra några helt allmänna
kommentarer till frågan.

Hela behandlingen av unga brottslingar
i civil bemärkelse har under den
tid som ifrågavarande militära bestämmelser
varit gällande uppenbarligen
undergått betydande förändringar. Syftet
med dessa förändringar har varit att
humanisera påföljderna. I annat sammanhang
har man vidtagit olika åtgärder.

Eftersom de som nu gör sin första
värnplikt är i de åldrar, att de enligt
den nuvarande civillagstiftningen skulle
behandlas som barn, vore det rimligt
att också ta hänsyn till det förhållandet
när det gäller att ådöma disciplinstraff
i militära sammanhang. Jag har tittat

Nr 21

Torsdagen den 2 mai 1968

Ang. årsavgiften å statens flygplatser för allmänflyget

något på de nuvarande bestämmelserna
och hittat ett par enligt min uppfattning
ganska intressanta men något egendomliga
detaljer.

I 4 § i den militära rättegångslagen
står det: »Under strafftiden skall den
som åtnjuter avlöning från krigsmakten
vidkännas löneavdrag med belopp
som Konungen bestämmer.»

Längre ner står det: »Arrestant äger
rätt till läsning och brevskrivning i den
utsträckning Konungen bestämmer. Plan
äger mottaga besök endast då det i särskilt
fall medgives.»

De kommentarer, herr talman, som
jag gjort tycker jag är tillräckliga för
att jag skall kunna säga att det brådskar
ganska mycket med omprövningen
av dessa bestämmelser. Jag ber, herr
talman, bara att till statsrådet, samtidigt
som jag ännu en gång tackar, få
framföra den förhoppningen att det sedan
utredningen lagt fram sitt förslag
inte skall dröja särskilt länge förrän
riksdagen får ta ställning till nya och
annorlunda utformade bestämmelser i
detta sammanhang.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. årsavgiften å statens flygplatser
för allmänflyget

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Strandbergs
(h) fråga angående årsavgiften
å statens flygplatser för allmänflyget,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 26 april, och yttrade:

Herr talman! Herr Strandberg har
frågat mig om jag anser den nyligen
införda årstaxan för allmänflyget för
begagnande av statens flygplatser vara
tillfredsställande från rättvise- och säkerhetssynpunkt.

1963 års luftfartsutredning framlade
hösten 1966 sitt betänkande rörande
luftfartsverkets framtida ekonomi och

organisation. I linje med den trafikpolitiska
målsättningen att varje trafikgren
skall bära sina kostnader föreslogs
i betänkandet bl. a. att det hittillsvarande
betydande driftunderskottet i
luftfartsverkets verksamhet skulle successivt
avvecklas. Möjliga besparingar
på kostnadssidan bedömdes inte tillräckliga
för att åstadkomma detta, varför
utredningen också lade fram ett
program för successiva höjningar av avgifterna
för luftfartsverkets tjänster.
Beträffande allmänflyget uttalade utredningen
i sammanhanget att detta i fortsättningen
borde i ökad utsträckning
bidra till luftfartsverkets kostnadstäckning.
De nya avgifterna som gäller
fr. o. m. den 1 april i år och som berör
allmänflyget överensstämmer helt med
luftfartsutredningens förslag.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag ber att till kommunikationsministern
få framföra mitt tack
för svaret på min enkla fråga. Det går
inte i denna min fråga att ta upp — och
det har inte varit min avsikt att ta upp
— en diskussion om 1963 års luftfartsutredning
och om vad den inneburit
fram till dagens läge. Jag hoppas att det
framgått av min fråga att det inte varit
min avsikt.

Jag kan emellertid inte riktigt instämma
med statsrådet på den sista
punkten, då han säger att de nya avgifter
som gäller från den 1 april i år
och som berör allmänflyget helt överensstämmer
med luftfartsutredningens
förslag. I princip kan jag ge statsrådet
rätt i det hela men inte i de enskilda
detaljerna. Och min fråga var så formulerad
att jag just ifrågasatte en del av
problemen.

Jag visste att jag inte kunde framställa
en interpellation — något svar
skulle inte ha hunnits med under vårriksdagen
— och därför tog jag bara
upp ett litet stycke för att belysa några
av de problem som är förknippade med
de utfärdade nya taxorna. Därför frågade

Torsdagen den 2 maj 1968

Nr 21

Ang. årsavgiften å statens flygplatser för allmänflyget

jag också om statsrådet ansåg att årstaxan
för allmänflyget skulle vara tillfredsställande
ur rättvise- och säkerhetssynpunkt,
och det är kring dessa
punkter som jag skulle vilja säga några
ord.

I § 2, moment 2, i de utfärdade taxebestämmelserna
från luftfartsverket har
man angivit att årsavgifterna för obegränsat
antal landningar med luftfartyg
på samtliga flygplatser skall utgå med
500 kronor för startvikter upp till 1 000
kg, med 2 000 kronor för startvikter
mellan 1 000 och 2 000 kg samt med
4 000 kronor i startviktsldassen 2 000—
3 000 kg, som också är den översta
gränsen. Dessa taxor har fastställts av
Kungl. Maj:t, men Kungl. Maj:t har inte
följt luftfartsverkets framlagda förslag.
Verket har för sin del föreslagit att årsavgifterna
skulle justeras endast beträffande
flygplan under 2 000 kg med en
höjning från nuvarande 500 kronor till
600 kronor och vidare att den högsta
tillåtna startvikten skulle höjas till 5 700
kg. Men som synes har detta förslag helt
frångåtts, trots att luftfartsverket i sin
framställning har hävdat att någon annan
höjning ej synes motiverad bl. a.
med hänsyn till att antalet aktuella flygplatser
successivt reduceras genom överlåtelser
till kommunala och enskilda intressenter.

Nu har regeringen från den 1 april i
år höjt årsavgifterna för flygplan mellan
1 000 kg och 2 000 kg med inte mindre
än 300 procent, d. v. s. från 500 kronor
till 2 000. Genom denna nya taxa uppstår
ett stort hopp, då startvikten tangerar
1 000-kilosstrecket från ena eller
andra sidan. Av i dag befintliga flygplan
tillhör cirka 250 viktklassen 1 001—
1 500 kg, och ett stort antal flygplan
väger strax under 1 000 kg.

Denna nya gränsdragning vid 1 000 kg
synes helt omotiverad, särskilt med tanke
på det stora språnget i årsavgifterna
från 500 kronor till 2 000 kronor. Det
hade enligt min uppfattning varit mera
rimligt att man antingen hade följt luftfartsverkets
förslag om en gräns vid

2 000 kg eller konstruerat taxan så att
för flygplan med startvikt mellan 1 000
kg och den betydligt bättre gränsen
5 700 kg avgiften skulle kunna erläggas
med 500 kronor plus exempelvis en krona
per kilo startvikt överstigande 1 000
kg. Då skulle man kunna överbrygga
dessa stora språng och få ett rättvisare
system.

Allmänflyget har för sin del eftersträvat
att få förbättrad utrustning för
att höja flygsäkerheten. För högt tilltagna
årsavgifter, som dessutom drabbar
så olika, kan negativt påverka detta.
Det skulle också vara beklagligt, om allmänflyget
genom de nya pålagorna och
den nya gränsdragningen skulle överflyttas
till icke avgiftsbelagda flygfält.
De är ofta av sämre kvalitet och kan
därför medföra större olycksrisker och
ett ökat antal haverier.

Ja, herr talman, jag vill hemställa att
kommunikationsministern gör en översyn
på detta område. Såsom särskilt skäl
härför skulle jag kunna anföra att någon
ekonomisk redovisning inte alls har
förebragts för att frångå den grundläggande
syn som luftfartsverket har i
detta hänseende.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Herr Strandberg sade i
början av sitt anförande att vi inte hade
följt luftfartsutredningens förslag. Jo,
herr Strandberg, vi har följt luftfartsutredningens
förslag till taxesättning.
Förslaget var föremål för diskussion
under remissbehandlingen. Inga invändningar
restes mot förslaget. 1967
års riksdag hade heller ingenting att
erinra mot förslaget och inte heller mot
att utredningens avgiftsprogram skulle
fullföljas för budgetåret 1967/68.

Det är sant att luftfartsverket hade
ett annat förslag, men vi har ansett det
vara riktigast att följa det förslag som
luftfartsutredningen har lagt fram,
vilket förslag ju innebär att även allmänflyget
skall bära sina kostnader.

Herr Strandberg talar här om det

Nr 21

Torsdagen den 2 maj 1968

Ang. åtgärder till förhindrande av gatukravaller
heten, m. m.

språng so-m uppstår mellan å ena sidan

avgifterna för de minsta planen och å
andra sidan avgifterna för de plan som
tillhör taxeklassen däröver. Vi har på
den punkten sagt oss att vi inte vill gå
hårdare fram mot de små planen än
vad luftfartsutredningen har tänkt sig.
Det här kommer nu att gälla under ett
år, och sedan får vi väl pröva i vilken
mån det finns anledning att i fortsättningen
göra förändringar i taxesättningen.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag kan inte riktigt
dela statsrådet Lundkvists uppfattning
om luftfartsutredningens förslag, och
vad beträffar principerna i sammanhanget
har jag sagt att vi inte skall
diskutera självkostnads- och finansieringsprinciperna
här i dag. T. o. m. luftfartsverket
är dock tveksamt i fråga om
tolkningen av 1967 års riksdagsbeslut.
Verket säger nämligen i sin framställning,
då det gäller taxorna: »Luftfartsverket
har senare erfarit att det är tveksamt
om statsmakternas beslut vid 1967
års riksdag innebär, att en sådan höjning
skall genomföras oavsett det ekonomiska
utfallet av luftfartsverkets
verksamhet.» Det kan naturligtvis diskuteras,
men det var inte min avsikt att
göra det i dag, utan det får vi ta upp
i annat sammanhang.

Herr Lundkvist säger att man inte
ville gå så hårt fram, men det är just
vad man har gjort. Man har höjt taxan
med 300 procent på en enda gång. Jag
är nu, herr Lundkvist, bara ute på jakt
efter en rimlig gräns. Jag tror inte att
ni komme att förlora någonting, om ni
justerade den nuvarande gränsen och
satte den vid exempelvis 2 000 kg eller
om ni hittade på en annan skala, som
inte stiger språngvis utan mera glidande.
Jag hoppas att statsrådet verkligen
vill ta sig en titt på detta. De generella
principerna i fråga om allmänflyget
kanske jag kan få återkomma till i annat
sammanhang.

och till bekämpande av brottslig Herr

statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Om vi skall diskutera
dessa frågor kan vi ju inte komma ifrån
att också syssla litet grand med vad luftfartsutredningen
har sagt. Om vi skall
eftersträva, vilket riksdagen har uttalat
sig för, att allmänflyget skall bära
sina kostnader, kan vi inte tillämpa sådana
taxor att det avsedda syftet motverkas.
Då konstaterar jag att den justering
som herr Strandberg vill göra för
att så att säga få mindre språng mellan
de olika grupperna måste innebära justering
uppåt för småflyget och justering
nedåt för det flyg som ligger närmast
däröver.

Vi får nu pröva den här taxan under
det här året, och det blir väl sedan anledning
att fastställa taxorna år från år.
Trots allt hoppas jag att vi kan vara
överens om de principer som jag vet —
och som herr Strandberg vet — att riksdagen
har uttalat sig för.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. åtgärder till förhindrande av gatukravaller
och till bekämpande av brottsligheten,
m. m.

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING, som tillkännagivit, att
han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Ferdinand Nilssons
(ep) interpellation angående åtgärder
till förhindrande av gatukravaller
och till bekämpande av brottsligheten,
m. in., och nu anförde:

Herr talman! Herr Nilsson har i en
interpellation ställt ett flertal frågor till
mig. Jag besvarar här de olika frågorna
i den ordning de upptagits i interpellationen.

1. Vapenförordningen. Den översyn
av vapenförordningen, som har ställts
i utsikt, verkställs inom justitiedepartementet.
En departementspromemoria i

Torsdagen den 2 maj 1968 Nr 21 H

Ang. åtgärder till förhindrande av gatukravaller och till bekämpande av brottsligheten,
in. m.

amnet beräknas föreligga under våren.
Sedan denna har remissbehandlats i
vanlig ordning, kommer proposition
med förslag till ändringar i vapenförordniiigen
att föreläggas riksdagen.
Förslag torde komma att läggas fram
till åtgärder för att åstadkomma en
mer betryggande förvaring av skjutvapen
som innehas av bl. a. vapenhandlare
samt skytteföreningar och liknande
organisationer. I översynen behandlas
inte frågor om rätt för polismän och
enskilda personer till självförsvar. Frågor
av det slaget bedöms enligt allmänna
regler om nödvärn och annan nödhandling
i brottsbalken.

2. Militärförråden. Kungl. Maj:t har
genom beslut den 15 december 1967
uppdragit åt bl. a. överbefälhavaren att
genom direktiv och anvisningar låta
genomföra vissa åtgärder som överbefälhavaren
har föreslagit för en säkrare
förvaring av vapen och ammunition.
Överbefälhavarens förslag har lagts
fram efter en utredning som han på
uppdrag av Kungl. Maj:t har verkställt
i samråd med fortifikationsförvaltningen
och rikspolisstyrelsen. De åtgärder
som skall vidtas är bl. a. tillverkning av
nya betongkassuner, förstärkningsanordningar
i befintliga förråd, anordnande
av larmsignaler vid vissa militära
förråd och tillverkning av nya vapenkistor.
Överbefälhavarens förslag omfattar
också vissa åtgärder för säkrare
förvaring av vapen och ammunition
som har lånats ut till frivilligorganisationer
och skytteföreningar.

3. Polismännens skyddsutrustning.
Rikspolisstyrelsens utprovning av
skyddsutrustning för polispersonal bär
bedrivits med stor skyndsamhet och är
i stort sett slutförd. 500 skottsäkra västar
har redan levererats till polisdistrikten
och det första behovet av skyddsutrustning
är därmed tillgodosett. Under
våren 1968 kommer polisdistrikten
också att förses med ett antal skottsäkra
halsskydd och huvudskydd. Under
våren kommer också varje polis -

man att utrustas med tårgasutrustning
av typen »fickspray». Av de medel som
riksdagen har anvisat under den lokala
polisorganisationens utrustningsanslag
är över 1 milj. kr. avsedda för
anskaffning av skyddsutrustning till polismän.

4. Demonstrationerna. Det är ytterst
angeläget att störningar av det slag som
herr Nilsson åsyftar hindras och att
eventuella fridstörare och anstiftare av
sådana störningar grips och lagfors. De
personer som ytterst bär ansvaret för
olagliga demonstrationer av detta slag
framträder sällan, och polisutredningarna
blir därför vanligen både tidsödande
och besvärliga. Beträffande händelserna
i samband med den olagliga demonstrationen
den 20 december förra
året kan jag nämna att polisen omhändertog
sammanlagt 40 personer för olika
brott. 17 av dessa personer har nu
åtalats för uppvigling, våld mot tjänsteman,
våldsamt motstånd eller ohörsamhet
mot ordningsmakten samt anordnande
av olaga allmän sammankomst.
Med anledning av händelsen den 4 januari
i år, som ägde rum utanför
kanslihuset, har ett omfattande utredningsarbete
ägt rum, vilket tyvärr inte
lett till något resultat. Vid händelsen
den 29 mars 1968, som ägde rum i
samband med det internationella valutamötet
på Foresta, omhändertogs sammanlagt
7 personer som misstänkta för
bl. a. våld mot tjänsteman och ohörsamhet
mot ordningsmakten. Utredningen
har ännu ej slutförts.

5. Utbyggnad av polisorganisationen.
Omorganisationen av polisväsendet i
samband med dess förstatligande den 1
januari 1965 och tiden därefter har
inneburit en kraftig rationalisering av
polisverksamheten och en förstärkning
av de personella resurserna. Riksdagen
har för nästa budgetår anvisat medel
för inrättande av 450 nya tjänster, varav
350 polismanstjänster. De medel som
riksdagen har anvisat till polisväsendet
för nästa budgetår möjliggör vidare en

Nr 21

12 Nr 21 Torsdagen den 2 maj 1968

Ang. åtgärder till förhindrande av gatukravaller
heten, m. m.

fortsatt teknisk upprustning och ratio -

naliseringav polisverksamheten. En rad
administrativa rutiner ochr vissa rutiner
för utredningsverksamheten ses
också över. Den vidgade användningen
av ordnings- och parkeringsbotssystemen
som avses börja den 1 juli 1968
kommer att medföra en betydande arbetsbesparing
inom rättsväsendet. En
översyn av polisdistriktens organisation
pågår i avsikt att undersöka möjligheterna
att skapa slagkraftigare distrikt.
Den utbildningsreform som genomfördes
den 1 juli 1967 kommer att ge bättre
utbildade och därmed också mer
effektiva polismän. Rekryteringsunderlaget
är såväl kvantitativt som kvalitativt
betydligt bättre än på många år.
Jag vill emellertid framhålla att det rationaliseringsarbete
som pågår inom polisen
inte ger utslag omgående utan först
på något längre sikt.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt lack för att han
har besvarat interpellationen. Statsrådet
tyckte kanske att det var väldigt
många frågor som jag ställde. Saken
var bara den att jag i början av året
följde upp de svar som jag hade fått ett
år tidigare. Då ville jag i någon mån
veta hur det bär gått med dessa frågor.
Det var därför jag inledde fyra av mina
frågor med orden »När kan det förväntas.
..» Jag ansåg att jag möjligen
hade några skäl för det. Frågan är ju
ytterligt aktuell. Den togs upp partiellt
av herr Åkerlund i vad gällde Lidingökravallerna.
Den tas upp i andra kammaren
i en interpellation av herr Hedlund,
och över huvud taget är intresset
för dessa frågor mycket stort.

Det är således inte förvånansvärt att
jag velat följa upp frågan. Jag fick emellertid
den tröstegrunden att anledningen
till att det dröjt med svaret inte var
att statsrådet inte var intresserad av

och till bekämpande av brottsligfrågan
utan att han hade haft så mycket
att göra med propositioner. När
statsrådet Kling talar om dessa frågor
så måste jag tro på hans absolut hundraprocentiga
goda vilja att åstadkomma
det mesta möjliga. Det har gjort att jag
haft svårt att göra några otåliga anmärkningar.
Jag vill emellertid inte underlåta
att säga att jag undrar om det
inte är viktigare att se till att de lagar
och förordningar vi har upprätthålles
än att vi får så mycket nya lagar som
möjligt.

Jag har en känsla av att den frågan
låter sig diskuteras, kanske dock inte
i detta sammanhang, lika litet som jag i
detta sammanhang vill diskutera den
anhopning av kungl. propositioner som
kom oss till handa för några veckor sedan
och som var ett övermått av arbetspension
i slutet av en riksdag, .lag
hade en känsla av att man ville lägga
fram dessa propositioner •— jag syftar
därvid icke speciellt på justitiedepartementet
— i år, ty man vet inte om det
blir möjligt ett annat år.

Jag är tacksam för det svar jag fått
i fråga om de olika punkterna.

Jag vill emellertid göra några små
randanmärkningar. Det gäller i första
hand vapenförordningen. Man höll ju
på med denna sak redan 1967 när jag
frågade förra gången, och man har ännu
inte kommit fram till något resultat.
Emellertid kan vi kanske hoppas att få
förordningen utfärdad någon gång i
sommar eller i höst. I vilket fall som
helst hinner man inte underställa riksdagen
detta förslag i vår. Det framgår ju
av svaret. Jag ansåg att frågan var rätt
betydelsefull.

I fråga om de militära förråden anmodades
ÖB i februari i fjol att göra upp
ett förslag. Detta kom så småningom
på höstsidan. Yi har ju också fått proposition
i ärendet i år. Även på den
punkten är vi långt ifrån färdiga ännu,
och jag har en känsla av att detta är
ett osäkerhetsmoment, i den män vapenupplagen
på många håll inte har hunnit

Nr 21

Torsdagen den 2 maj 1968

Ang. åtgärder till förhindrande av gatukravaller och till

göras säkrare. Jag skall bli mycket glad
den dag jag är viss om att detta har
retts upp.

I fråga om polismännens skyddsutrustning
konstaterar statsrådet att polisstyrelsens
utprövning har bedrivits med
stor skyndsamhet och att den i stort sett
är slutförd. Men jag såg ett uttalande
av en polisman i Polistidningen. Han
sade ungefär att den modell som då
prövades och som han trodde skulle
bli stadfäst — möjligen är det den tyska
modellen, jag vet inte, jag bara såg
uppgiften i Polistidningen — var så
tung att den kanske inte kommer till
användning i så stor utsträckning. Under
sådana förhållanden fanns kanske
en god vilja, men det var nog inte riktigt
bra ändå. Vi får se. Vi får hoppas att
förhållandena blir lugnare, att det skjuts
mindre på poliserna och att poliserna
i den mån de blir beskjutna kommer att
bära dessa västar så att de kan känna
sig litet tryggare. Det låg dock en stor
realitet i vad jag påpekade i interpellationen
förra året, nämligen att under
en i interpellationen angiven tid hade
på två dagar under ett och ett halvt års
tid tre poliser misshandlats. Jag tycker
att det var i överkant. Även om det som
regel inte var fråga om beskjutning
utan mycket mildare saker — det har
jag klart för mig — är jag glad om det
kan vidtagas åtgärder så att de människor
som utför detta otacksamma arbete
skall kunna känna lite större trygghet.
Vi skulle därigenom också kunna få
ett effektivare skydd för den rättsordning
som är så viktig för oss.

Beträffande demonstrationerna vill
jag framhålla att det är alldeles riktigt
som statsrådet anför, att anstiftarna inte
uppger sina namn. De är svåra att uppspåra.
När en polisstyrka motsvarande
ungefär ett polisdistrikt i Stockholm för
närvarande är engagerad för bevakning
mot de lymlar som gör angrepp på utländska
beskickningar i denna stad och
när man även i övrigt faktiskt måste
räkna med att polisen blir använd på

bekämpande av brottsligheten,
m. m.

ett ofta ineffektivt sätt, tycker man att
det skulle vara väldigt bra om förhållandena
kunde förbättras. Av statsrådets
svar får jag den uppfattningen att han
tycker på samma sätt. Då är vi sams
på den punkten, men därför blir inte
förhållandena bättre. Det förstår jag.

Jag konstaterar att polismyndigheterna
i Stockholm slår fast att det verkar
som om en stor förändring har skett i
fråga om dessa demonstrationer. Myndigheterna
utgår ifrån att Hötorgsintermezzot
sommaren 1965 utgjorde en
vändpunkt. År 1963 anordnades nio demonstrationer
och år 1964 sex stycken,
men år 1965 var antalet 75, och år
1966 var det 66. Under år 1967 fram till
den 15 oktober hade 95 demonstrationer
organiserats.

Polismästare Liining var i våras i
Uppsala och höll ett föredrag på Juridiska
föreningen. Han konstaterade då
att polisen hade klart för sig att kravallungdom
och demonstranter mobiliserades
från grannkommunerna. Inte minst
Uppsala fick bidraga, så att det fanns
tillräckligt med kamplysten ungdom när
demonstranterna ville ventilera sina
komplex. Jag har en känsla av att detta
elände på något sätt borde kunna muddras
upp.

Jag har även fäst mig vid ett par
uttalanden som gjorts, det ena av ordföranden
i Socialistiska förbundet, herr
Christer Hogstedt. Jag vet inte om
äran är för stor, om han blir nämnd i
denna kammare. Han tyckte emellertid
att det var en glädjande utveckling att
polisen var tvungen att utfärda belägringstillstånd
utanför sammanträdeslokalerna
i Lidingö. Han konstaterade
vidare att det var väldigt bra att polisen
på det viset fick en extra sysselsättning.

Jag konstaterar också att föreningar
sådana som Verdandi i Uppsala och
Liberala studentklubben har uttalat sin
förståelse för de människor som kastar
ägg på representanter för främmande
länder. Jag måste framhålla att polisen

Nr 21

Torsdagen den 2 maj 1968

Ang. åtgärder till förhindrande av gatukravaller och till bekämpande av brottsligheten,
m. m.

har annat att syssla med. Under år 1966
liade polisen i hela landet 2 000 000
övertidstimmar och under år 1967 var
det 2 400 000. I Stockholm hade polisen
under år 1966 sammanlagt 389 000 övertidstimmar
och under år 1967 blev det
344 000 övertidstimmar. Det är dyrbara
timmar.

Vad gäller den sista punkt som jag
frågade om, nämligen möjligheterna att
få en annan målsättning och en starkare
uppföljning av strävandena härför,
framhöll statsrådet att han hade vidtagit
en hel del åtgärder som han tyckte
var bra. Även jag tror att de är bra.
Statsrådet anförde att han trodde att
dessa åtgärder skulle verka långsamt
och säkert, så att förhållandena skulle
bli bättre. Jag har en känsla av att här
går det inte att arbeta långsamt och
säkert. Här måste det annat till. I detta
samhälle är dock frågor om lag och ordning
någonting elementärt och väsentligt.

På några år har antalet rånöverfall i
Stockholm fyrdubblats, de grova brotten
har tilltagit mer och mer, och man vet
att de mindre grova våldsbrotten inte
polisanmäls på samma sätt som exempelvis
egendomsbrotten. De flesta människor
anmäler egendomsbrott därför
att de har försäkringar och annars inte
får någon ersättning, men de vet lika
bra som statsrådet och jag att de i fyra
femtedelar av fallen är rättslösa. Försäkringarna
har ju inte med rättsväsendet
att göra, och rättsskydd från samhället
saknas i fyra fall av fem. Det
finns inga försäkringar mot våldsbrott,
och när man inte kan räkna med att
polisen klarar upp sådana brott, så blir
de i stor utsträckning icke anmälda, om
de är av lindrigare beskaffenhet. Är de
däremot svåra och kanske faller under
allmänt åtal, blir de emellertid rapporterade.
Därför har vi så stora siffror
för de svåra våldsbrotten, medan siffrorna
i fråga om de mindre svåra är
tilltagna i underkant. Jag skall inte
trötta med statistik, men siffrorna för

de mindre svåra våldsbrotten är naturligtvis
i och för sig också stora. Kvar
står emellertid att det inte lönar sig att
anmäla smärre våldsbrott, eftersom polisen
inte hinner med!

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Ferdinand Nilsson att jag är helt överens
med honom om att det är lika viktigt
att se till att gällande lag åtlyds
som att stifta ny lag. Jag tror inte att vi
behöver ha några delade meningar om
den saken.

Herr Ferdinand Nilsson ställde en
direkt fråga beträffande den skyddsutrustning
som rikspolisstyrelsen har
kommit fram till. Den innebär en klar
förbättring i förhållande till den tunga
tyska modellen. Den utrustning rikspolisstyrelsen
bestämt sig för är säkrare
och lättare, och jag tror att den kommer
att bli till nytta.

Vad gäller demonstrationerna är det
alldeles givet att de tilltag som nu har
blivit så moderna måste vi försöka förebygga
på olika sätt. Inom rikspolisstyrelsen
finns numera en särskild arbetsgrupp
som har till uppdrag att
närmare studera de problem som polisen
ställs inför och lägga fram förslag
till åtgärder i syfte att med minsta
möjliga våld effektivt upprätthålla ordning
och säkerhet i samband med demonstrationer.
Jag vill i det sammanhanget
understryka att mera allvarliga
kravaller i samband med demonstrationer
hittills har kunnat undvikas genom
polisens fasta uppträdande. Det har
präglats av lugn och vilja att inte tillgripa
hårdare metoder än som varit absolut
nödvändiga för att fullgöra skyldigheten
att upprätthålla allmän ordning
och säkerhet.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för den deklaration han har

Torsdagen den 2 maj 1968 Nr 21

Ang. åtgärder till förhindrande av gatukravaller och till bekämpande av brottsligheten,
m. m.

avgivit. Jag finner att han med lugn
förtröstan ser framtiden an. Den statistik
som jag hänvisat till, enligt vilken
brottsfallen ökat från 200 000 år
1954 till 437 000 år 1967, visar dock att
det skall mycket mod till för att känna
förtröstan.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
skrivelse från styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor angående
anslag till fortsatt utredning om
riksdagens lokalfrågor.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
motionen nr 940.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 83—87, bevillningsutskottets
betänkande nr 39, bankoutskottets
utlåtanden nr 28, 30 och
31, första lagutskottets utlåtanden nr
26—29, tredje lagutskottets utlåtande
nr 40, jordbruksutskottets utlåtande nr
23 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 31—33.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 126, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Anmäldes och bordlädes följande
motioner:

nr 941, av herr Carlsson, Eric,
nr 942, av herr Hansson,
nr 943, av herrar Holmberg och
Bengtson, samt

nr 944, av herr Sundin,
i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse
nr 78, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska
delegation;

nr 945, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 83, angående teknisk och medicinsk
utbildning och forskning i Linköping
m. m.;

nr 946, av herr Nyman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj.ds proposition
nr 83, angående teknisk och medicinsk
utbildning och forskning i Linköping
m. m.;

nr 947, av herr Wallmark och fröken
Stenberg, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 83, angående teknisk
och medicinsk utbildning och forskning
i Linköping m. m.;

nr 948, av herrar Eskilsson och Sveningsson,
i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 88, med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.;

nr 949, av herr Åkerlund, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 88, med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. in.;

nr 950, av herrar Ernulf och Skärman,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 89, med förslag till lag om
förnyelse av vissa inteckningar för
nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut,
m. m.;

nr 951, av herrar Sveningsson och
Kaijser, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 89, med förslag till lag
om förnyelse av vissa inteckningar för
nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut,
m. in.;

nr 952, av herrar Bengtson och Dahlén,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 93, med förslag till lag om
procentsatsen för uttag av avgift under
åren 1970—1974 till försäkringen för
tilläggspension;

nr 953, av herr Holmberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
nr 93, med förslag till lag om procentsatsen
för uttag av avgift under åren
1970—1974 till försäkringen för tillläggspension; -

Nr 21

Torsdagen den 2 maj 1968

Meddelande ang. enkla frågor

nr 954, av herr Nilsson, Ferdinand,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 93, med förslag till lag om procentsatsen
för uttag av avgift under
åren 1970—1974 till försäkringen för
tilläggspension;

nr 955, av herrar Ottosson och Kaijser,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 94, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av likviditets- och kassakvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 256),
in. in.;

nr 956, av herr Werner, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 98, med
förslag till lag om upphävande av förordningen
den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1)
angående utvidgad näringsfrihet, m. m.;

nr 957, av herr Skärman m. fl, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 103, angående effektivisering och
samordning av statens skogsföretag,
in. in.;

nr 958, av herr Åkesson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 103, angående effektivisering och
samordning av statens skogsföretag,
in. in.;

nr 959, av herr Ernulf och fru Segerstedt
Wiberg, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 117, med förslag
till lag angående ändring i lagen den
9 april 1965 (nr 94) om polisregister
in. in.;

nr 960, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 118, angående uppförande
av förvaltningsbyggnad i kvarteret
Garnisonen i Stockholm;

nr 961, av herr Holmberg in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 118, angående uppförande av förvaltningsbyggnad
i kvarteret Garnisonen
i Stockholm; ävensom

nr 962, av herr Tistad m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr

119, med förslag om viss kreditgaranti
åt svensk varvsindustri.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor framställts, nämligen

den 29 april

av herr Eriksson, Karl-Erik, (fp) till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Kommer

Statsrådet att ställa medel till förfogande
för en snabb upprustning av det
vägnät som beröres av person- och styckegodstrafiknedläggningen
på järnvägslinjen
Lesjöfors—Mora?»; ävensom

den 2 maj

av herr Kaijser (h) till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet:
»Vill Statsrådet lämna en redogörelse
för hur kostnaderna för läkemedelsförmånen
synes utveckla sig efter
den från och med innevarande års ingång
genomförda reformen?»; samt

av herr Kaijser (h) till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet:
»Avser regeringen att låta
riksdagen taga ställning till den omorganisation
av universitetsstudierna som
skall bygga på den av univérsitetskanslersämbetets
arbetsgrupp för fasta studiegångar
in. m. framlagda utredningen?» -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.57.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Fredagen den 3 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 24
nästlidne april.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet den 7—den 10 maj
1968 för deltagande i Europarådets session
i Strasbourg.

Stockholm den 2 maj 1968.

Kaj Björk

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 181, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 19 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. jämte motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet.

Ang. oljetransporter på Östersjön, m. m.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST,
som tillkännagivit, att han hade för
avsikt att vid detta sammanträde besvara
herr Ahlmarks (fp) interpellation
angående oljetransporter på Östersjön,
m. m., erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Ahlmark har frågat
jordbruksministern vilken mening
denne har om det katastrofhot mot Östersjön
och dess kuster som ett haveri
med en jättetanker för olja innebär och
vilken organisation som finns och som

2 Första kammarens protokoll 1968. Nr 21

behövs för att bemästra skadorna vid ett
sådant haveri. Herr Ahlmark har vidare
frågat jordbruksministern om Sverige
f. n. kan godta att en oljetanker på över
100 000 ton angör en svensk hamn vid
Östersjön och om den svenska regeringen
kommer att ta initiativ till överläggningar
mellan de länder som gränsar till
Östersjön om gemensamma bestämmelser
för oljetransporter över detta hav
och en gemensam katastrof organisation
i händelse av haveri. Frågan har överlämnats
till mig för besvarande.

Riskerna för oljeskador till följd av
fartygsförlisning har kommit att i hög
grad uppmärksammas under de senaste
åren. Flera initiativ har tagits i syfte att
öka säkerheten mot sådana skador.

Sverige tar aktiv del i internationellt
samarbete med sikte på att bekämpa oljefaran.
Inom den till FN knutna mellanstatliga
rådgivande sjöfartsorganisationen
övervägs f. n. internationella
överenskommelser med syfte att skapa
ökad säkerhet mot oljeutflöde i samband
med fartygsolyckor, bättre möjligheter
att ingripa när olycka skett och
enhetliga regler om ansvaret för inträffade
olyckor. Överläggningar mellan
länderna kring Nordsjön som pågått under
ungefär ett år väntas inom kort leda
till en överenskommelse om bekämpning
av olja som har kommit lös till
sjöss. När en sådan överenskommelse
träffats kan frågan om en motsvarande
överenskommelse också mellan länder
kring Östersjön aktualiseras.

Organisationen här i landet för ingripanden
mot oljeskador har sin tyngdpunkt
i länsstyrelserna. Den prövades
med framgång vid ingripanden sommaren
1967 och har sedan dess ytterligare
byggts ut. Befintliga beredskapsplaner
är föremål för kontinuerlig översyn.
Inom kommunikationsdepartementet föl -

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Ang. oljetransporter på Östersjön, m. m.
jer man uppmärksamt den fortsatta planläggningen.
Under vintern har man
inom departementet kartlagt centrala
myndigheters och vissa andra organs
befattning med oljeskyddet och av förekomsten
av lager av vissa bekämpningsmedel
mot olja. En skrivelse har i dagarna
gått ut till länsstyrelserna med
uppgift härom. I samma skrivelse har
länsstyrelserna uppmanats att hålla departementet
direkt informerat om sin
oljeskyddsberedskap, bl. a. genom att
sända in sina beredskapsplaner.

Vissa frågor återstår emellertid att lösa
innan beredskapsorganisationen kan
slutligen bestämmas och ges fastare former,
bl. a. samordningsfrågor som aktualiserats
av nya erfarenheter om oljebekämpning
till sjöss. Dessa frågor utreds
f. n. av räddningstjänstutredningen
enligt tilläggsdirektiv som lämnades vid
årsskiftet. Kommande internationella
överenskommelser kan aktualisera ytterligare
samordningsfrågor.

Det är emellertid inte tillräckligt att
vi förbättrar beredskapen mot skador
till följd av förlisningar. I första hand
måste åtgärder vidtas för att förebygga
fartygsolyckor. Interpellanten synes vara
inne på tanken att man skulle införa
någon form av förbud mot att angöra
svensk hamn med fartyg över en viss
storleksgräns. Även bortsett från att en
sådan gränsdragning alltid måste bli
godtycklig torde det vara uppenbart att
det är andra vägar man måste gå för att
nå det syfte som eftersträvas, nämligen
en såvitt möjligt riskfri transport till
sjöss av all last som fraktas denna väg.
Åtgärder i detta syfte är t. ex. en förbättrad
sjömätning, fördjupning och
breddning av farleder samt trafikreglering
och trafikledning. Härvid måste
emellertid en avvägning ske mellan å
ena sidan bl. a. kostnaderna för samhälleliga
åtgärder av det här slaget — kostnader
som med hänsyn till de särskilda
säkerhetskrav som måste ställas i det
här sammanhanget kan bli avsevärda —
och å andra sidan intresset från allmän
synpunkt av trafiken. I fråga om trafik -

reglering och trafikledning i och i anslutning
till Östersjön måste en utgångspunkt
vara att enligt folkrätten varje
sjöfarande i princip har rätt till fri passage
till detta hav. I denna liksom i
andra frågor som gäller regleringar och
ingripanden mot den fria sjöfarten måste
man slutligen bygga på globala lösningar.
Jag följer uppmärksamt förhållandena
på detta område och kommer
att vidta alla de åtgärder som utvecklingen
mot större fartygstyper motiverar.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Östersjön kan redan
nästa år utsättas för ett nytt, väldigt hot
mot sitt vatten, växt- och djurliv och
sina stränder. Nynäsbolaget planerar att
i detta innanhav föra in en jättetanker
på 135 000 ton. Den skall frakta olja
från Mellersta östern och Sydamerika
till Nynäshamn och den svenska ostkusten.
Och i Finland är ett par nästan
lika stora fartyg beställda.

Det finns de som säger att den här
utvecklingen är oundviklig. Transportfartygen
blir allt större, oljetankerna
blir allt längre och djupare. I dag planerar
man t. o. m. för fartyg på över
300 000 ton. Frakterna blir billigare på
det viset, det pressar priserna och kommer
slutligen konsumenterna till godo.
Varför skulle Östersjön här undantas?
Varför rida spärr mot den tekniska utvecklingen? Jag

tror inte att kommunikationsministern
resonerar så ensidigt, och jag
tackar honom för svaret på min interpellation.
Men jag måste säga att det
finns föga i svaret som belyser hur regeringen
ser på jättetankbåtarna och de
risker för Östersjön som de kan leda
till.

Det är ju ändå så att vi nu alltmer
inser att den tekniska utvecklingen inte
får ske till priset av miljöförstöring i
stor skala. Vattnet, luften, naturen omkring
oss är värden som man alltid er -

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

känt men tidigare sällan värderat och
vägt mot andra värden. Utveckling —
det är inte bara större båtar, snabbare
flygplan, mer effektiva fabriker och billigare
bränslen för värme och energi.
Utveckling — det är också att bevara
vattendragen rena och luften inte alltför
smutsig att inandas. Ibland kan de båda
utvecklingslinjerna skära varandra —
man tvingas till en avvägning eller till
att säga att det ena önskemålet väger
mycket tyngre än det andra.

Jättelika oljetankers i Östersjön är en
sådan fråga. Jag tvivlar inte på att dessa
fartyg på flera sätt blir mer ekonomiska
är mindre båtar. Jag tror inte att
riskerna att de går på grund eller kolliderar
eller bryts sönder är sd stora att
katastrofen är oundviklig om de tillåts
komma in i Östersjön. Jag tror säkert
man kan göra mycket för att minska
riskerna och öka säkerheten.

Men frågan är om det räcker. Den 18
mars förra året bestämde sig en befälhavare
på ett stort tankfartyg att tjäna
en halvtimme på att gå öster i stället
för väster om Scillyöarna. Det var god
sikt och hyggligt väder i övrigt. Båten
hette Torrey Canyon, och vi vet vad
som hände. Den gick på grund, nära
100 000 ton olja kom lös. England improviserade
väldiga räddningsinsatser
för enorma kostnader, mycket av oljan
brändes upp — men många mil av
Cornwalls stränder skadades allvarligt.
Badorter och fiske hotades med stora
förluster. De kemikalier som användes
för att bekämpa oljan har troligen lett
till skador på vattnet och växtligheten i
de områdena.

Det svenska fartyg som nästa år
skall komma in i Östersjön är större än
Torrey Canyon. Det är nära 17 meter
djupt och kan i dag inte passera Bälten.
Med nya mätningar och utprickningar
där och i Östersjön kan man
kanske skapa en tungtrafikkorridor som
gör det möjligt för den här båten att
nå Nynäshamn. Men frågan är fortfarande:
Är detta rimligt? Bör Östersjöns
länder tillåta jättetankers i detta hav?

Ang. oljetransporter på Östersjön, m. m.

Det är klart att statsrådet Lundkvist
har rätt när han säger att »i första hand
måste åtgärder vidtas för att förebygga
fartygsolyckor». Det är sant i och för
sig — men det går förbi huvudfrågan.
Även om risken att en jättetanker går
under i Östersjön inte är mycket stor
så finns risken där. Vi kan aldrig helt
gardera oss mot den. EU misstag kan
göras i navigeringen, ett instrument kan
gå sönder och visa fel, en missuppfattning
kan ske mellan två mötande båtar,
en befälhavare kan som på Torrey
Canyon söka vinna några få minuter
med en ökad risk, den mänskliga faktorn
kommer vi aldrig ifrån — och katastrofen
kan vara där. Räcker det då
att säga, eller att underförstå, att risken
för en olycka är så liten att vi därför
kan ta den?

Jag anser inte det. Ty om en katastrof
inträffar kan konsekvenserna bli
förödande. Vi vet visserligen inte vad
som skulle hända om en jättetanker med
full last skulle haverera i Östersjön. Det
beror, som jag säger i interpellationen,
på vädret, vindriktningen, platsen för
haveriet, hur stor del av båten som
bryts sönder, den organisation som
finns för att ingripa vid oljekatastrofer
och samarbetet mellan de länder som
ligger vid Östersjön. Men man kan mycket
lätt tänka sig att en sådan olycka
innebär nedsmutsning av störx-e delen
av Sveriges södra skärgård inklusive
Stockholms skärgård. Vädret kan vara
•så hårt att man med nuvarande metoder
inte kan förhindra dessa väldiga
kvantiteter olja att driva in mot land.
Många år efter att en sådan olycka inträffat
kan Östersjöns vatten och stränder
vara allvarligt och kanske ohjälpligt
skadade.

Jag frågade i interpellationen hur regeringen
ser på risken för en sådan katastrof
och konsekvenserna av den. Något
svar på den punkten ger inte kommunikationsministern.
Och mina tre
övriga frågor besvaras så kortfattat och
delvis så undvikande att jag vill skissera
ett program i fyra punkter. De in -

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Ang. oljetransporter på Östersjön, in. m.
nebär främst preciseringar av frågorna
i interpellationen, och jag vore tacksam
om herr Lundkvist ville kommentera
de förslagen.

1. Den svenska regeringen bör genast
ta ett initiativ till en konferens mellan
de nationer som gränsar till Östersjön
för att diskutera bestämmelserna för
och konsekvenserna av de jättetankfartyg
för Östersjön som är beställda. Det
finns inte anledning — och framför allt
inte tid — att, som kommunikationsministern
vill, avvakta en överenskommelse
mellan Nordsjöländerna innan man
aktualiserar frågan för östersjönationerna.
Åtgärden bör vidtas omedelbart.

Jag vill fråga kommunikationsministern:
Vill den svenska regeringen ta ett
sådant initiativ?

2. En målsättning för en sådan konferens
måste vara att gemensamt bygga
upp en katastroforganisation för haveri
med oljetankers i Östersjön. Vad som
här fordras är troligen mycket stora insatser,
och kostnadsproblemen blir
mycket svåra att lösa. Statsrådet Lundkvist
beskriver den organisation mot
oljeskador som har sin tyngdpunkt i de
svenska länsstyrelserna. Det går åter
förbi huvudfrågan: en katastrof med en
jättetanker blir troligen så omfattande
och dyrbar att bekämpa konsekvenserna
av, att den inte kan klaras upp av en
kommun, en länsstyrelse eller ens en
nation. Bara i samverkan mellan många
berörda länder och bara om man utnyttjar
teknikens och forskningens nya
möjligheter kan man, kanske, i framtiden
bygga upp en organisation som kan radikalt
begränsa skadorna vid ett eventuellt
haveri med eu oljetanker.

Min andra fråga till kommunikationsministern
blir: År den svenska regeringen
beredd att vid en sådan östersjökonferens
föra fram tanken på en
gemensam, mellanstatlig organisation
som är inriktad på att bekämpa de väldiga
kvantiteter olja som kan komma
lös om en jättetanker går under i Östersjön? 3.

Vid samma konferens bör en mål -

sättning vara att innan en effektiv katastroforganisation
hunnit byggas upp
inte tillåta jättetankbåtar över en viss
storlek att angöra hamn vid Östersjön.
Alla fartyg har visserligen rätt till passage
genom Bälten och Öresund. Men
däremot bör det vara möjligt för de
olika länderna att nu inte tillåta vissa
typer av fartyg att angöra vissa kuster
och hamnar därför att miljöriskerna är
för stora.

Statsrådet Lundkvist säger att en
gränsdragning blir »godtycklig». Det
medger jag gärna — skall gränsen gå
vid 100 000 ton, 70 000 ton eller 150 000
ton? Men det är nog ofrånkomligt att
man någonstans sätter en gräns, eftersom
ett totalhaveri med fartyg över en
viss storlek skulle vara så fruktansvärt
att det inte kan tillåtas så länge som en
effektiv katastroforganisation saknas.

Min tredje fråga till herr Lundkvist
blir därför: År den svenska regeringen
helt ovillig att överväga ett förbud mot
jättetankers för olja i Östersjön så länge
som eu effektiv katastroforganisation
inte existerar?

4. Mycket talar för att det kan ta
lång tid innan en överenskommelse nås
mellan alla eller de flesta östersjöländerna.
Det är också troligt att det tar
några år att bygga upp en organisation
som effektivt kan ingripa vid haveri
med en jättetanker. Under den tiden
gäller det, enligt min mening, att genom
förhandlingar både med enskilda
företag i Sverige och med andra länders
myndigheter få ett uppskov med trafik
av jättetankbåtar i Östersjön. Regeringen
bör därför omgående ta upp resonemang
dels med Nynäs-petroleum
och Johnson-koncernen om det fartyg
man där har beställt, dels med den finska
regeringen för att uppskjuta leveransen
av de jättetankers man där planerar
för.

Min sista fråga till kommunikationsministern
blir alltså: År Ni villig att
börja föra resonemang både med de
svenska företag som är främst berörda
och med den finska regeringen för att

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

nå ett uppskov med leveranserna av de
jättetankers som är beställda?

Herr talman! Mina fyra frågor till
statsrådet Lundkvist överensstämmer i
hög grad med de frågor som ställts i
min interpellation. Eftersom det svar
jag fick var ganska allmänt hållet, har
jag velat fästa uppmärksamheten på
några av de problem som vi nu måste
lösa. Jag hoppas att kommunikationsministern
i sina svar skall visa att han
är medveten om de väldiga nya hot mot
Östersjön som vi står inför.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag är naturligtvis —
som jag redan har sagt i mitt svar — väl
medveten om de risker som är förknippade
med de större fartyg vilka kommer
in i våra farvatten i de sammanhang
som interpellanten här har berört.
Men jag delar den uppfattning som interpellanten
gav uttryck åt i sin interpellation,
att det vore i och för sig beklagligt
om de svenska myndigheterna
skulle tvingas tillgripa förbud. Det är
självklart att man bör undersöka på vilket
sätt man på andra vägar kan skapa
den säkerhet som vi vill ha mot riskerna
i detta avseende.

Vi stöter naturligtvis i dessa sammanhang
på besvärliga internationella
rättsproblem men självfallet också på
svårlösta internationella frågor av praktisk
natur. Jag vågar nog påstå att Sverige
i dessa sammanhang har spelat en
mycket aktiv roll. Jag kan väl som svar
på en av herr Ahlmarks frågor säga att
vi har tagit initiativ, att vi sonderar terrängen
för ytterligare överläggningar
med östersjöstaterna och att vi är beredda
att fortlöpande ta alla nödvändiga
initiativ för att få till stånd sådana
överläggningar som i mesta möjliga mån
skall kunna garantera förutsättningarna
för att träffa sådana överenskommelser
som vi alla är intresserade av i dessa
avseenden.

Inom sjöfartsverket pågår för närvarande
undersökningar rörande förut -

Ang. oljetransporter på Östersjön, m. m.
sättningarna att anordna en farled för
mycket djupgående fartyg från Skagerack
till Östersjön. I en nyligen levererad
promemoria har man redogjort för
de problem som möter och för hur sjöfartsverket
avser att tackla dessa problem
i samarbete med andra länders
sjöfartsmyndigheter. Man avser att återkomma
sedan underlag för ekonomiska
överväganden har blivit tillgängligt.

Frågan om hur stora fartyg det är
som skall kunna tas in i Östersjön och
föras fram till svensk hamn kommer sålunda
att avgöras av bl. a. i vilken mån
de krav på säkerhet som måste ställas
och de åtgärder i detta sammanhang
som måste vidtas kan bedömas vara ur
samhällsekonomisk synpunkt försvarbara.
Här måste självfallet sådana risker
som interpellanten har framhållit också
vägas in i bilden.

Här kommer också de intressanta ansvars-
och ersättningsfrågorna in i bilden
för den händelse att någonting skulle
inträffa. Lösningen av dessa problem
kan naturligtvis också i betydande grad
komma att påverka vilken typ av fartyg
det kan bli fråga om som kommer att få
anlöpa våra hamnar.

Herr Ahlmark ställde frågan om jag
var beredd att, om det skulle visa sig
att det inte kan skapas sådana föreskrifter
som vi båda är intresserade av, ändå
försöka genom internationella överenskommelser
åstadkomma ett förbud. Jag
misstänker att herr Ahlmark är överens
med mig om att det här gäller ganska
besvärliga internationella frågor inte
minst rättsligt sett, därför att det ju
finns frågor som vi inte kan besluta i
på det sättet att vi tar över vad som är
folkrättsliga principer, utan vi är i detta
sammanhang hänvisade till att lösa dessa
problem förhandlingsvägen. Jag vill
för min del säga att det naturligtvis inte
förefaller så välbetänkt att för närvarande
försöka dra en godtycklig gräns
vid en viss tonnagestorlek utan att ha
tillgång till ett bättre underlag för bedömningarna
än vi nu har. Jag tror att
ett mera reellt underlag kommer att va -

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Ang. oljetransporter på Östersjön, m. m.
ra avgörande för hur stora fartygstyper
som skall kunna föras in i Östersjön.
Jag förutsätter att det arbete som pågår
inom sjöfartsverket kommer att klarlägga
säkerhetsrisken, de anspråk på åtgärder
och insatser som måste vidtagas
och kostnaderna för sådana åtgärder.
Och när man har detta underlag får man
närmare bedöma var man eventuellt
skall behöva ingripa och med vilka nya
slags åtgärder. Det är något som jag
tycker att vi borde kunna vara överens
om.

Herr Ahlmark har målat upp de väldiga
konsekvenser som vi skulle få om
ett fartyg på över 100 000 ton med oljelast
skulle förlisa, och jag delar självklart
hans uppfattning att det skulle bli
allvarliga konsekvenser. Men det är
klart att om vi drar en gräns vid 100 000
ton och ett fartyg som har ett tonnage
på 95 000 ton förliser, så är ju i och för
sig katastrofen i stort sett densamma.

Därför anser jag nog att det båtar föga
att diskutera de här frågorna med
utgångspunkt från hur stor mängd olja
som transporteras i fartygen. Det är
riktigare att diskutera dem med utgångspunkt
från vilka säkerhetsåtgärder
och säkerhetsmarginaler vi måste ha för
att över huvud taget få föra in fartyg av
en viss typ. Sedan får naturligtvis de
ställningstaganden som i det sammanhanget
kommer att tas, de åtgärder som
kommer att vidtas för att åstadkomma
farleder och annat, i realiteten bestämma
hur stora båtar som kommer att
kunna gå in i våra hamnar.

Jag kan försäkra herr Ahlmark att vi
från regeringens sida — väl medvetna
om hur allvarliga problem detta i och
för sig måste anses vara — kommer att
följa utvecklingen med stor uppmärksamhet.
Vi kommer att ta del av sjöfartsverkets
yttranden, vi kommer att
bedöma de kostnadsförslag detta lägger
fram för de eventuella åtgärder som
kan behöva vidtagas, vi kommer att ta
de initiativ och göra de sonderingar
i förhållande till övriga östersjöstater
som är nödvändiga för att här så snabbt

som möjligt skall kunna träffas överenskommelser
i syfte att i möjligaste mån
eliminera risker för katastrofer. Detta
gäller inte bara för fartyg som är över
100 000 ton utan också för sådana som
är under 100 000, tv självfallet blir
katastrofen i stort sett densamma.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag tycker att statsrådet
Lundkvist i sitt nya inlägg var betydligt
mer positiv och mer medveten
om de stora faror som här aktualiserats
än han var i själva interpellationssvaret.
Jag delar hans uppfattning att
för Östersjöns del en hel rad olösta
problem kan komma att aktualiseras
som ligger utanför dem som vi hittills
diskuterat.

Kommer man att lyckas skapa en tillräckligt
djup och bred passage genom
Bälten för att möjliggöra för jättetankbåtar
att passera? Den aktuella båten är
ju 17 meter djup, och man kan möjligen
komma ner till 18 meter. Räcker
det med bara en meter vatten under
kölen, eller skall man ha ytterligare ett
par meter med tanke på sjöhävningen?

Hur blir det med minriskerna?
Många experter anser ju att det finns
kvarliggande minor från andra världskriget
vilka kan bringas att detonera
om de passeras av en båt som når
nästan ända ner till botten och alltså
kommer i mycket nära kontakt med
en mina.

Måste man inte införa lotsplikt för
vissa leder och för vissa områden?
Måste inte lotsen få en starkare ställning
än han har i dag då hans råd kan
nonchaleras av befälhavaren?

Man kan fråga sig om inte 1857 års
konvention om fri passage i Bälten
och i Öresund är en smula föråldrad
vad beträffar punkten att man inte
skall ha lotsplikt.

Måste inte världens sjöfartsnationer
skapa en specialkonvention för
jättetankfartyg med regler för navigering,
varning och annat?

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Kan vi i framtiden verkligen godta
de begränsningar som finns för ett
land, som vill öka sin säkerhet mot
oljekatastrofer, men inte liar rätt att
utfärda bestämmelser om transporter
på internationellt vatten just utanför
territorialvattnet?

Det är alltså en rad problem som
här kommer att aktualiseras, och jag
hoppas att herr Lundkvist är medveten
om åtskilliga av dem.

.Tåg fattar hans svar på min första
fråga om en östersjökonferens så att
man kommer att ta initiativ till en sådan
och kommer att göra det snart.
Detta är viktigt, ty båten levereras ju
redan nästa år. Och det kan ta en tid
innan konferensen leder till något resultat.
Jag hoppas därför att initiativ
från regeringens sida kommer omgående.

Statsrådet Lundkvist var särskilt utförlig
rörande punkten om ett förbud.
Det var inget ovillkorligt förbud eller
ett permanent förbud, som jag talade
om, utan ett villkorligt förbud så
länge som man inte har en katastroforganisation
som kan klara upp ett
haveri med en jättetanker. Jag delar
naturligtvis statsrådet Lundkvists mening
att förbud inte är bra »i och för
sig», och det står ju också i interpellationen.
Herr Lundkvist säger att vi
ska söka andra vägar att klara problemet.
Men jag kan bara finna en enda
väg att tillfredsställande lösa det här
problemet från miljöpolitisk synpunkt.
Det är att bygga upp en organisation
mellan länderna vid Östersjön som är
så effektiv att den radikalt kan begränsa
skadorna vid ett haveri med en
jättetanker. Jag kan inte se någon annan
väg.

Vi söker olika föreskrifter, säger
kommunikationsministern. Men en föreskrift
kan aldrig klara konsekvenserna
av ett haveri. Ett haveri kan
ändå inträffa. Som vi såg i fallet Torrey
Canyon var den mänskliga faktorn
ganska påtaglig.

Statsrådet Lundkvist säger att folk -

Ang. oljetransporter på Östersjön, in. m.
rättsliga skäl talar mot ett förbud. Det
är riktigt, folkrättsliga skäl kan åberopas
vid infarterna vid Öresund och
Bälten. Men jag talade om ett förbud
för fartyg av en viss typ att angöra
hamn vid Östersjön. Såvitt jag vet kan
inte folkrätten åberopas i det sammanhanget,
dvs. om man av miljöpolitiska
skäl anser att det är för stora risker
med denna fartygstyp och man därför
inte vill tillåta sådan sjöfart i
Östersjön.

Däremot ger jag statsrådet Lundkvist
rätt i en väsentlig punkt. Om det skulle
bli ett haveri med en tanker på
95 000 ton, är detta säkerligen nästan
lika obehagligt som om tankern skulle
vara på 113 000 ton eller liknande.
Därför tror jag inte att ett förbud kan
sättas så schablonartat att man fastställer
gränsen vid just 70 000, 90 000,
120 000 ton eller dylikt. Men jag tror
att man måste bestämma sig för att
icke tillåta sådana fartyg att angöra
hamn i Östersjön, vilka vid totalhaveri
orsakar oljeskador som man inte kan
bemästra förrän man har fått en effektiv
organisation härför. Detta bör
alltså vara kriteriet: kan vi klara ett
haveri med en jättetanker, då skall den
släppas in, kan vi inte klara ett haveri
skall den inte heller få komma in i
Östersjön.

Låt mig till slut, herr talman, upprepa
de två frågor som jag inte fick något
svar på av kommunikationsministern.
Den ena frågan var: Är Sverige
berett att föra fram tanken på en gemensam,
mellanstatlig organisation vid
en konferens mellan östersjöländerna,
en organisation som är så omfattande
att man kan klara konsekvenserna vid
ett haveri med en jättetanker? Den andra
frågan, som statsrådet Lundkvist över
huvud taget inte berörde, var: Är statsrådet
och regeringen villiga att börja
föra resonemang både med de svenska
företag som berörs och med finska
regeringen för att få uppskov med leveranserna
av de jättetankers som nu
är beställda?

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Ang. oljetransporter på Östersjön, m. m.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Beträffande den sista
punkten har sjöfartsstyrelsen av naturliga
skäl fortlöpande resonemang med
de rederier som har intressen i det
här sammanhanget. Hela den rad av
frågeställningar som herr Ahlmark
räknade upp i sitt andra anförande
har redan uppmärksammats av sjöfartsslyrelsen.
Det har skett i styrelsens
promemoria om de diskussioner som
man för närvarande driver om aktuella
risker och åtgärder.

Vad gäller möjligheten att åstadkomma
internationellt samarbete kommer
Nordsjökonferensen, sannolikt i
juni månad, att nå fram till någon
form av ställningstagande. Vi kommer
att agera som vi har gjort hittills, både
i anslutning till denna konferens och
när det gäller att ta de nya initiativ
som jag redan i mitt första anförande
redogjorde för, nämligen att Sverige
skall försöka få till stånd ännu mer
vittomfattande överenskommelser östersjöländerna
emellan. I det sammanhanget
får man naturligtvis också pröva
om man kan komma överens om
någon form av gemensam beredskapsorganisation.

Det kan väl ändå i ärlighetens namn
tilläggas — och jag tror att herr Ahlmark
också är medveten om det —• att
det inte är så enkelt att ordna de internationella
samarbetsfrågorna i sådana
här sammanhang. Vi kommer
även i slutomgången att stå inför frågeställningar,
där man kan föreställa
sig att det blir de reella möjligheterna
i dagens situation med de säkerhetskrav
som vi kan bedöma nödvändiga,
som kommer att avgöra storleken av de
båtar man kan komma att släppa in.

Herr Ahlmark säger att det då gäller
att bestämma sig. Jag menar att
innan man bestämmer sig skall man
känna alla de reella fakta i målet som
är nödvändiga. Det räcker enligt min
uppfattning inte med att bara dra godtyckliga
gränser, utan det gäller att ha
allt underlag man behöver för att se i

vilken mån man måste tillgripa mera
drastiska åtgärder eller om man kan
klara sig med de åtgärder som det
förefaller mig att såväl herr Ahlmark
som jag trots allt är mest intresserade
av för att med betryggande säkerhet
kunna ta in det tonnage som vi
från andra utgångspuknter kan vilja
ge möjlighet att anlöpa de svenska
hamnarna.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Statsrådet Lundkvist
blir mer och mer positiv. Jag fattade
det nu så att det kommer att bli ett initiativ
till en östersjökonferens kanske
redan nästa månad och att svenska regeringen
därvid kommer att försöka få
fram en gemensam beredskapsorganisation.
Jag är glad för det. Jag hoppas att
det kommer att verkställas så snabbt
som möjligt.

Däremot tror jag att statsrådet Lundkvist
tar fel när han säger att sjöfartsstyrelsen
för resonemang med de bolag
och företag som här är inblandade. Det
är riktigt att det förekommer viss typ
av kommunikation mellan detta verk
och Nynäsbolaget. Men jag tror inte att
det förekommer överläggningar i dag
om uppskov med leveransen av det jättefartyg
som planerats redan för 1969.
Och till 1969 kommer vi inte att ha
kunnat skapa en effektiv beredskapsorganisation
mot en oljekatastrof av den
typ som vi här har diskuterat.

Statsrådet Lundkvist säger också att
man måste ha fakta innan man bestämmer
sig för ett förbud eller över huvud
taget bestämmer sig. Jag är helt
och hållet på samma linje. Jag har inte
heller sagt att förbudet skall vara utformat
på det och det viset. Men den
värdering och den attityd till problemet
som det här gäller är ju: Är
regeringen beredd att i Östersjön
släppa in jättetankbåtar, också om
vi med nuvarande organisation inte
kan klara ett haveri med dem? Det
är problemet. Är vi beredda att låta fle -

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

ra år gå och låta sådana båtar gå in och
utsätta Östersjön för utomordentligt stora
risker, trots att vi inte bär en effektiv
beredskapsorganisation? Det är här
inte fråga om en serie okända fakta eller
en massa lagtekniska detaljer för
att ge svar på den frågan. Det är fråga
om värderingen: Är vi beredda att ta
denna stora risk? Jag tycker inte att vi
skall vara beredda att ta den risken.

Herr talman! Det är alltid mycket
lätt att bagatellisera risker. Det är lätt
att tro att den tekniska utvecklingen är
både oundviklig och riktig och därför
frestas man att inte tillräckligt påverka
utvecklingen och bekämpa riskerna.
Men man lurar sig lätt om man i miljöpolitiska
frågor väljer de enklaste lösningarna.
Det är klart att det är enklast
och orsakar minst besvär på kort sikt
om man helt enkelt låter dessa jättetankbåtar
gå in i Östersjön, låter myndigheterna
mäta ut och boja ut rännor
i Östersjön och i Bälten och hoppas att
det hela klarar sig utan en katastrof. Att
inskrida med temporära förbud och
förhandlingar om uppskov kan ofta leda
till friktioner och besvär. Visst är det
arbetsamt och visst kan en effektiv katastroforganisation,
ständigt beredd att
ingripa, bli mycket dyrbar. Men det
besväret och de kostnaderna måste vi
ta. Ty skulle en Torrey Canyon-katastrof
inträffa i Östersjön och skulle olja
av de kvantiteterna komma lös utan att
man kan bekämpa den effektivt, då blir
det den kostsammaste och den svåraste
av alla situationer. Kanske kan följderna
aldrig kompenseras för Östersjön.

Jag är medveten om det otacksamma
i att varna för faror som ännu inte
existerar och för en händelse som
kanske aldrig inträffar men som ens
förslag syftar till att förebygga. Det
måste ändå ske, ty det är ofta miljöpolitikens
arbetsvillkor.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag skall inte upprepa
alla de åtgärder som vi har vidtagit på
svensk sida och de initiativ som vi ta -

Ang. oljetransporter på Östersjön, m. m.
git i internationella sammanhang för
att skapa förutsättningar för ifrågavarande
organisation. Jag kan dock inte
underlåta att till slut säga att herr Alilmark
— mästare som han är i politikens
runda ord — ändå gör sig skyldig till
att här bara tala runt om hela problement.
Han frågar: Är regeringen beredd
att släppa in jättetankers i Östersjön?
Vad menar man med jättetankers?
Det är klart att man kan tala om jättetankers
när det är fråga om fem-, sexliundratusentonnare
— femhundratusentonnare
lär man väl kunna bygga —
men det är en sådan precisering av
diskussionen som vi måste ta ställning
till från andra utgångspunkter än bara
ett enkelt tyckande. Jag menar att det
inte är så lätt att säga att nu är vi beredda
att sätta en gräns vid exempelvis
100 000 ton. Jag vänder mig alltså
i någon mån mot den godtycklighet som
herr Ahlmark uppmanar oss att handla
efter. Det blir andra och mera reella
förutsättningar att föra in fartyg över
huvud taget som avgör denna fråga. Vi
kommer att följa hela denna debatt
uppmärksamt och vara beredda att vidta
varje åtgärd för att förhindra att vi
utsätts för de onormala risker som ett
mycket stort tonnage skulle kunna medföra.
Att vi skulle kunna eliminera alla
risker här i tillvaron tror jag inte ens
herr Ahlmark vill göra gällande, ty
även om vi skulle sätta en gräns vid
100 000 ton och kanske få in tankers på
95 000 ton kommer vi naturligtvis alltid
att få räkna med den mänskliga faktorn.
Den kan vi i princip inte eliminera.
Vi kan inte klara problemet genom
en godtycklig gräns, utan gränsen får
sättas med hänsyn till de allmänna förutsättningar
från sjösäkerhetssynpunkt
som vi kan bli överens om att fastställa
för sjöfarten på Östersjön. Dessutom får
vi försöka att genom det internationella
samarbetet och de insatser som vi
kan göra nationellt värja oss mot de katastrofer
som kan inträffa därför att vi
inte kan eliminera den mänskliga faktorn.

Fredagen den 3 maj 1968

26 Nr 21

Ang. bidrag till stiftelsen Skansen

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag har ju inte alls
pläderat för några godtyckliga gränser.
Den fråga som jag ställde och som herr
Lundkvist — som den »politikens mästare»
han är! — har besvarat med
ganska runda ord är följande: Är regeringen
beredd att släppa in oljetankbåtar
av sådan typ och storlek att ett haveri
med dem inte kan klaras med nuvarande
katastrof organisation? Det är den
väsentliga frågan.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Märker inte herr Ahlmark
själv att om man skulle behöva
fatta ett beslut i detta sammanhang
tvingas man ändå precisera sig mera än
herr Ahlmark gör?

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 126, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1937
(nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 941 till statsutskottet,
motionen nr 942 till lagutskott,
motionen nr 943 till utrikesutskottet,
motionen nr 944 till jordbruksutskottet,

motionerna nr 945—947 till statsutskottet,

motionerna nr 948 och 949 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 950 och 951 till lagutskott,

motionen nr 952 till bankoutskottet,
motionerna nr 953 och 954 till lagutskott,

motionen nr 955 till bankoutskottet,
motionen nr 956 till lagutskott,
motionerna nr 957 och 958 till jordbruksutskottet,

motionen nr 959 till konstitutionsutskottet
samt

motionerna nr 960—962 till statsutskottet.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 83, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
om uppförande och drift av en
seismologisk multipelstation, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. bidrag till stiftelsen Skansen

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 84, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bidrag till
stiftelsen Skansen jämte motioner.

I propositionen nr 46 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 15 mars 1968, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl.
Maj:t att godkänna avtal mellan staten
och Stockholms stad om bidrag till
stiftelsen Skansen för åren 1966—1970
samt att till Bidrag till Skansen för budgetåret
1968/69 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
1 270 000 kronor.

Avtalet innebar, att det underskott,
som uppkommit eller uppkomme i
stiftelsens verksamhet vart och ett av
åren 1966—1970, skulle täckas till 40
procent av staten och till 60 procent
av staden. Förutom driftbidrag skulle
särskilda investeringsbidrag utgå.

I de likalydande motionerna I: 608,
av fru Diesen in. fl., och II: 768, av
herr Björkman m. fl., hade yrkats, att
riksdagen skulle hemställa, att Kungl.
Maj: t måtte upptaga överläggningar
med Stockholms stad angående tillsättande
av en särskild utredning rörande
inriktningen av Skansens framtida
verksamhet med uppgift tillika att
framlägga förslag rörande ekonomisering
av verksamheten.

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att godkänna ett till statsrådsprotokollet
fogat, av statens förhandlingsnämnd
den 14 februari 1968
träffat avtal med delegerade för Stockholms
stad om bidrag till stiftelsen
Skansen för åren 1966—1970,

2. att riksdagen till Bidrag till Skansen
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln
måtte anvisa ett förslagsanslag av
1 270 000 kronor,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 608 och II: 768.

Herr LIDGARD (b):

Herr talman! Det är nu fem år sedan
Skansen och Nordiska museet skildes
åt. Det har i stort sett varit en lyckosam
tid för Nordiska museet, vilket
kammarens ledamöter har kunnat konstatera
varje år när man fått del av
den årsbok som delats ut. Det har varit
eu framgångsrik utställningsverksamhet
som har lockat till sig allt fler besökare.

Utvecklingen har inte varit lika lyckosam
för stiftelsen Skansen, utan Skansen
har kunnat konstatera ett årligen
vikande hesökarantal och en alltmer
försämrad ekonomi. Situationen är nu
den att huvudmännen måste skjuta till
medel för att Skansen även i fortsättningen
skall kunna fungera på det
sätt som anges i stiftelseurkunden
och i det beslut som riksdagen fattade
en gång, nämligen att Skansen
skall behålla sin karaktär av friluftsmuseum
och levandegöra svensk kultur
och natur samt skapa en levande miljö
för olika fritidsintressen.

I en motion som väckts har man ifrågasatt
om det inte vore lämpligt att de
båda huvudmännen — staten och Stockholms
istad — tillsammans skulle göra
eu utredning om inriktningen av Skansens
framtida verksamhet. Det behöver

göras — det menar utskottet också _

men man lägger i styrelsens knä att göra

Ang. bidrag till stiftelsen Skansen
denna utredning. Det är naturligt i alla
ordinära sammanhang att man placerar
eu sådan utredning hos den styrelse
som man har tillsatt, och jag har själv
tidigare också haft den uppfattningen
att det vore rimligt att styrelsen försökte
komma fram till en mer långsiktig
uppfattning om inriktningen av Skansens
verksamhet.

De resonemang som förekommit under
årens lopp och vilka mycket har
präglats av ett lurpassande på varandra
från de båda huvudmännens sida beträffande
hur mycket pengar som skulle
släppas till, har gjort mig litet pessimistisk
i fråga om styrelsens möjligheter
att göra en sådan utredning. Inom
styrelsen har man en mängd uppslag
och idéer om hur verksamheten skall
bedrivas i framtiden, men möjligheterna
att realisera dessa idéer är i allra
högsta grad beroende på de medel som
huvudmännen ställer till förfogande.
Det hade därför enligt min uppfattning
varit naturligare om man hade följt
motionärernas förslag att ta initiativet
till en särskild utredning, där de ansvariga
huvudmännen för verksamheten
både fick pröva vilka medel som skulle
ställas till förfogande och vilken verksamhet
som man ville ha utförd för de
medel man var beredd att släppa till.
Nu har det inte blivit på det sättet, utan
styrelsen skall göra detta arbete, och jag
är alldeles övertygad om att styrelsen
kommer att göra så gott den kan i detta
sammanhang. Om det till slut ändå inte
blir något resultat, vill jag emellertid redan
nu ha sagt att jag tror att en väsentlig
orsak till den uppkomna situationen
är det dubbla huvudmannaskapet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av
statsutskottets utlåtande nr 85, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av avtal om vissa

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Ang. Stekenjokkprojektet, m. m.
markbyten och fastighetsförvärv i
Stockholm in. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. Stekenjokkprojektet, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 86, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa frågor
rörande statliga företag jämte motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade herr talmannen, att herr
statsrådet WICKMAN tillkännagivit, att
han hade för avsikt att i samband med
behandlingen av detta ärende besvara
dels herr Wikbergs (ep) interpellation
angående Stekenjokkprojektet, dels ock
herr Brundins (h) interpellation om
komplettering av direktiven till delegationen
för frågor rörande de statliga
företagen m. m., att omfatta frågor om
lönsamhetskriterier.

Ordet lämnades därpå till herr statsrådet
WICKMAN, som anförde:

Herr talman! Herr Wikberg har i en
interpellation frågat om jag vill lämna
en redogörelse för vad som hittills förevarit
beträffande stekenjokkprojektet
och om jag vill redovisa vid vilken tidpunkt
malmbrytningar kan påbörjas vid
Stekenjokkfältet.

Mot slutet av 1950-talet visade Sveriges
geologiska undersökning att en betydande
malmtillgång förelåg inom Stekenjokks
statsgruvefält. Fyndigheten
har ett innehåll av ca 1,5 procent koppar,
3 procent zink, 15 procent svavel
samt något silver. Man kan ännu inte
ange fyndighetens omfattning men denna
torde uppgå till ca 20 miljoner ton
enligt cn av Sveriges geologiska undersökning
verkställd bedömning på grund
av hittills föreliggande borresultat.

Frågan om fyndighetens tillgodogörande
togs upp till övervägande inom
kommerskollegium. I skrivelse till
Kungl. Maj :t den 10 oktober 1960 hem -

ställde kollegiet om ett första anslag för
utredning av förutsättningarna för gruvdrift
vid Stekenjokk. Sedermera har
inom »legodriftsanslagets» ram från
»fonden för förslag till statsverket» anslag
beviljats för fortsatta utredningar,
gruvundersökning under jord och anrikningsförsök
samt för byggande av
väg från byn Klimpfjäll till Stekenjokk.
Sammanlagt 26,9 miljoner kronor har
beviljats för stekenjokkprojektet, varav
hittills ca 24 miljoner kronor förbrukats.

Sedan undersökningar så långt möjligt
skett genom diamantborrning från
dagen påbörjades under hösten 1963 en
ingående gruvundersökning. Enligt den
tidsplan som gjordes upp år 1963 skulle
utbyggnad vid Stekenjokk pabörjas
år 1967 och anläggningarna vara färdiga
år 1970. Det förutsattes därvid att
den gruvundersökning, som beräknades
pågå omkring 3 år, skulle ge erforderligt
underlag för slutliga kalkyler i
tillräcklig tid för beslut under hösten
1966 om utbyggnadens genomförande.

Gruvundersökningen försenades något,
huvudsakligen på grund av brist
på yrkeskunnig arbetskraft, och avslutades
vad beträffar bergarbeten i februari
1967. Därefter har endast vissa
diamantborrningar under jord utförts.

I gruvundersökningen har ingått sänkning
av ett schakt till 275 in djup, drivning
av sammanlagt ca 1 700 m orter på
160^ 200 och 220 m nivå och borrning
under jord av 5.250 m diamantborrhål
för detaljundersökning av malmen och
fastställande av malmgränserna. Under
perioden har uppfordrats 17 400 ton
gråberg och 26 200 ton malm, varav ca
1 400 fraktats till Boliden för anrikningsförsök.
De utförda anrikningsförsöken
har gett tillfredsställande resultat.

Gruvundersökningen har i stort sett
bekräftat den uppfattning om malmens
beskaffenhet och storlek som grundats
på de tidigare diamantborrningarna
från dagen.

Med hänsyn till erfarenheterna från
gruvundersökningen och till de föränd -

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

ringar i underlaget för kostnads- och
intäktsberäkningar som skett sedan en
preliminär projektering och lönsamhetskalkyl
gjordes år 1963, har det befunnits
nödvändigt att utföra en ny projektering
och nya lönsamhetskalkyler
innan det kan bedömas om exploatering
är lönsam. Kommerskollegium har
därför fått i uppdrag att låta utföra sådana
utredningar. Dessa utredningar beräknas
vara färdigställda i början av
oktober innevarande år.

Som nämnts i proposition nr 51 till
årets riksdag angående frågor rörande
statliga företag bör ansvaret för exploateringen
av statens gruvegendom i princip
åvila ett aktiebolag med erforderliga
tekniska och ekonomiska resurser. Då
staten i LKAB har ett effektivt gruvföretag
synes det lämpligt alt bolaget övertar
ansvaret för en exploatering av Stekenjokk.
En förutsättning för att ta upp
gruvdrift är givetvis att lönsamheten
är godtagbar. Visar sig detta vara fallet,
för vilket flera skäl talar, bör beslut om
gruvbrytning kunna fattas omkring årsskiftet
1968/69. Anläggningarna bör
kunna vara färdiga ca tre år därefter.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Wickman för svaret på min
interpellation. Det är ganska exakt tre
månader sedan jag framställde interpellationen,
och jag har nog varit något
förvånad över att svaret har dröjt så
pass länge, särskilt som jag av tidningsreferat
att döma förmärkt att statsrådet
Wickman tagit upp stekenjokkfrågan
i andra sammanhang. Allt detta
torde emellertid ha sina orsaker och
förklaringar, och jag vill betyga att jag
i stort sett är nöjd med svaret.

Statsrådet Wickman bekräftar i svaret
vad jag i interpellationen uttryckte
farhågor för, nämligen att tidsschemat
inte har kunnat hållas, bl. a. beträffande
gruvundersökningen. Förseningen
för starten av gruvdriften ser
därför för närvarande ut att bli två—

Ang. Stekenjokkprojektet, m. m.
tre år. Denna fördröjning är beklaglig,
i all synnerhet som de av projektet
närmast berörda kommunerna, nämligen
Frostviken i Jämtlands län och
Vilhelmina i Västerbottens län, har ett
sysselsättningsläge som är mycket besvärande.
Det är framför allt med tanke
på värdet av att så snart som möjligt
skapa nya sysselsättningsobjekt inom
nämnda region som jag har aktualiserat
denna fråga interpellationsvägen.

Statsrådet Wickman berörde i sitt
svar inte några andra förseningar i
projekteringen än gruvundersökningen.
Jag tillät mig i interpellationen
peka på att, enligt uppgifter som jag
har kunnat inhämta, även utredningarna
beträffande transportfrågan och
beträffande samhällsutbyggandet skulle
släpa efter i tidsschemat. Jag skulle
något vilja beröra transportutredningen
och i anledning därav ställa en fråga till
statsrådet Wickman.

Enligt den ursprungliga tidsplanen
skulle transportutredningen ha varit
slutförd med utgången av år 1965, alltså
för cirka 2 1/2 år sedan. Den torde
dock fortfarande inte vara klar. Det
har sagts mig, bl. a. från berört primärkommunalt
håll, att transporten av
malmen lämpligast skulle gå från Stekenjokk
till norska kusten och
därifrån med båt till Rönnskär. Vägnätet
på den norska sidan om gränsen
är dock i ett mycket dåligt skick.
Norrmännen är intresserade av gruvbrytning
på sin sida om riksgränsen.
Nu tycks man både på svenskt och
norskt håll avvakta vilket land som
skall bekosta de erforderliga transportvägarna.
Om de förhållanden jag
här relaterat är riktiga blir frågan:
Flar inte det nordiska samarbetet
avancerat så långt att man kan tänka
sig att samköra brytningen m. m. av
malmen på svenska och norska sidan
av riksgränsen? Jag skulle vilja ställa
frågan till statsrådet Wickman: I vilken
utsträckning har meningsfullt
samarbete etablerats med norrmännen
för en rationell brytning och anrik -

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Ang. Stekenjokkprojektet, m. m.
ning av malmen, för gemensamma
transporter och dylikt? Om ett samarbete
inte kommit till stånd, har man då
för avsikt att ta upp ett sådant resonemang,
antingen det nu sker via Nordiska
rådet eller på regeringsnivå?

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag tror inte att jag
behöver understryka för herr Wikberg
att intresset att med all möjlig snabbhet
men samtidigt med tillräcklig noggrannhet
förbereda brytning i Stekenjokksfältet
finns på vår sida; och det
finns även oberoende av herr Wikbergs
interpellation.

Herr Wikberg tog här upp transportfrågan
och sade att utredningen om
den släpar efter. Jag tror inte att det är
riktigt — utredningen är så långt
framdriven som möjligt på det stadium
där utrednings- och projekteringsarbetet
i övrigt befinner sig. Det är heller
inte någon risk att man inte skall
hinna klara de transportinvesteringar
som blir nödvändiga parallellt
med den övriga investeringsverksamhet
som behövs för att brytningen
skall komma i gång.

Frågan om transport ut genom
Norge och samköming med norska intressen
har självfallet diskuterats. Jag
kan för dagen inte säga hur de diskussionerna
kommer att utfalla — eftersom
två parter förhandlar, ligger det i
sakens natur att den ena parten inte
på detta stadium bör göra offentliga
uttalanden i frågan.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Jag tackar för dessa
kompletterande upplysningar och vill
bara påpeka att jag inte har riktat
kritik mot vare sig statsrådet Wickman
eller någon annan med anledning av
förseningen. Jag har klart för mig att
man haft problem som varit besvärliga,
och jag beklagade bara förseningen
inte minst med tanke på angelä -

genheten av att detta sysselsättningsobjekt
kunde bli verklighet så snart
som möjligt.

Jag hoppas att statsrådet Wickman
gör vad som är möjligt för att forcera
handläggningen av detta ärende. Denna
fråga har betydelse samhällsekonomiskt
men också i högsta grad ur sysselsättningssynpunkt
för de här berörda
inlandskommunerna.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag har tidigare vid flera
tillfällen varit inne på frågan om
Stekenjokks exploatering, i samband
med att anslag begärts och statsutskottets
femte avdelning behandlat ärendet.
Jag har också några gånger tillåtit mig
framhålla, att vårt lands koppar försörjning
inte är tillfredsställande rent kvantitativt.
Med tanke på den stora elektriska
industri vi har skulle en högre grad
av kopparutvinning ur den svenska jorden
vara någonting önskvärt, även om
nu faktiskt en hel del koppar utvinnes
tack vare framför allt Bolidenbolagets
ansträngningar.

De resultat som hittills vunnits i fråga
om Stekenjokk är svåra att bedöma. Jag
har inte haft tillfälle att ta del av interpellationen
på förhand, och jag kunde
inte heller uppfatta hur stor kopparhalten
var i malmen, men om jag minns
rätt ligger den på omkring en procent.
Det är inte någon särskilt hög kopparhalt,
men det är dock en halt som innebär
att det är fullt möjligt att bryta
malmen under någorlunda gynnsamma
förhållanden.

De resultat, som man hittills vunnit,
är resultat av undersökningar, som har
gjorts av sakkunnigt folk. Arbetet i Stekenjokk
har skett på entreprenad med
anlitande av Bolidenbolaget, som har erfarenheter
och kunskaper på detta område
och som är väl kända.

Statsrådet säger nu att meningen är
att LKAB skall kopplas in på denna affär.
Beträffande den saken känner jag
stor tveksamhet och undran. LKAB är

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

ändå ett företag som främst är inriktat
på utvinning av järnmalmer och är inte
ett företag som har någon speciell erfarenhet
i fråga om utvinning av sulfidmalmer.
Visserligen har ett samarbete
ägt rum under några år mellan AB
Statsgruvor, som har några små sulfidmalmsgruvor
i Bergslagen, och LKAB,
men jag tror att LKAB inte har kunnat
utvinna så särskilt stora kunskaper och
erfarenheter därav.

Mig förefaller det som om statsrådets
svar skulle innehålla ideologiska moment
som jag inte har anledning att för
min del hylla.

Ett företag som Bolidenbolaget, vilket
under rätt många år har haft tillfälle att
studera Stekenjokk-förekomsten, bör ha
ganska goda förutsättningar att bedöma
möjligheterna att utnyttja densamma.
Jag har inte haft någon som helst kontakt
med Bolidenbolaget och känner
därför inte till hur bolaget bedömer detta
projekt. Men det är kanske ändå motiverat
att få ställa den frågan till statsrådet
Wickman, om Bolidenbolaget är
kritiskt inställt till denna förekomst och
om inte bolaget vill fortsätta att göra
insatser för utvinning av koppar på
denna fyndighet. Vi har tidigare erfarenheter
av ett samarbete mellan staten
och Bolidenbolaget, vilket har varit till
gagn för landet, i så måtto att den av
staten ägda Adak-förekomsten — det
finns även andra, men detta är väl den
viktigaste — brytes av Bolidenbolaget
och ger staten betydande inkomster.

Den frågan kvarstår därför, varför
man inte går in för en linje som innebär
utarrendering efter det mönster som
Adak ger när det visat sig vara till gagn
för landet och till gagn även för statens
direkta inkomstintressen.

Jag vill därför ställa den frågan till
statsrådet Wickman hur läget är i förhållande
till Bolidenbolaget. År bolaget
kritiskt inställt i detta fall, och varför
överväger man inte möjligheterna att
fortsätta på den s. k. Adak-linjen?

Ang. Stekenjokkprojektet, m. m.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Med herr Åkerlunds fråga
kom vi egentligen in på nästa interpellation
som jag har att besvara i dag.
Jag vill emellertid gärna ta upp den konkreta
fråga som herr Åkerlund ställde
utan att gå in på det i och för sig korrekta
uttalandet att herr Åkerlunds ideologi
och min ideologi inte sammanfaller.

När det gäller Bolidenbolagets relation
till stekenjokkprojektet är det riktigt
att det väsentligen är Bolidenbolagets
expertis som efter ersättning har
gjort de gruvundersökningar som hittills
företagits. Någon slutlig bedömning av
lönsamheten i Stekenjokkfältet har Boliden
ännu inte presterat. Bolidens slutkalkyl
skall vara färdig omkring den 1
oktober.

När jag sade att jag finner det rimligt
att LKAB har ansvaret för stekenjokkprojektet
menade jag i första hand
att LKAB skall ha huvudansvaret för att
tillvarata statens intressen i samband
med exploatering av Stekenjokkfältet.
Det är riktigt att LKAB är ett järnmalmsföretag,
men det är inte så stor
skillnad på sulfidmalmsbrytning och
järnmalmsbrytning att det hindrar att
LKAB med kraft och effektivitet kan
driva de statliga intressena inte bara på
järnmalmsområdet utan också på sulfidområdet.

Jag tycker inte att Adak-modellen,
som naturligtvis både Bolidenbolaget
och herr Åkerlund föredrar, är någon
idealisk lösning ur statens synpunkt eftersom
legodriftssystemet innebär att
staten tar hela risken även om staten
också får vissa inkomster. Det är en avtalskonstruktion
som ur statens synpunkt
på sikt inte är ett rimligt sätt att
driva statlig företagsamhet.

Vi vet inte hur förhandlingarna mellan
LKAB och Boliden kommer att sluta.
Det är möjligt att de leder till att
LKAB sköter hela exploateringen, och
det är möjligt att det kan bli ett samarbete
mellan Boliden och LKAB. Därför
är naturligtvis frågan om bedömningen

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1908

Ang. Stekenjokkprojektet, m. m.
av lönsamheten litet känslig. Vi står inför
en förhandling där den ena parten
gjort sin lönsamhetskalkyl, och vi tycker
då att det är rätt självklart att staten
också skaffar sig en apparat för att göra
sin bedömning så att man kan förhandla
på jämställd fot. Det är denna process
som är i gång, och jag beräknar att
den bör vara avslutad så att statenLKAB
kan fatta sina beslut redan under
nuvarande år, i varje fall senast i början
på nästa år.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Det är ett intressant fenomen
att LKAB gradvis tilläggs allt
fler uppgifter i det svenska samhället.
LKAB går in som delägare när det gäller
oljeprojektering i södra Östersjön, och
LKAB skall nu exploatera sulfidmalmer,
vilka man inte tidigare haft erfarenhet
av. Samtidigt avkopplas den instans som
tidigare haft hand om de statliga intressena
när det gällt malmer, nämligen
kommerskollegium.

Herr statsrådet WICKMAN erhöll
ånyo ordet för att besvara jämväl herr
Brundins (h) interpellation om komplettering
av direktiven till delegationen
för frågor rörande de statliga företagen
m. in., att omfatta frågor om lönsamhetskriterier,
och yttrade:

Herr talman! Herr Brundin har frågat
mig, om jag är beredd att komplettera
direktiven till företagsdelegationen
till att omfatta uppgiften att utarbeta
och ge förslag om vilka lönsamhetskriterier
som lämpligen skall tillämpas på
de statliga företagen och verken och
därvid ta hänsyn till att sådan förräntning
på insatt kapital bör krävas, som
motsvarar det krav som i detta avseende
riktas med det privata näringslivet.

Av frågans formulering framgår att
det enskilda näringslivet enligt herr
Brundins mening skulle ha ett ensartat
krav på företagens lönsamhet. Så är na -

turligtvis icke fallet. Herr Brundin
framhåller också själv i interpellationen
att företagen »måste ta hänsyn till den
omgivning, det samhälle i vilket de verkar
och till de anställdas intressen»
och att lönsamheten snarare är en styråra,
för att använda interpellantens ordval,
än ett visst i siffror uttryckt förräntningskrav,
som inte kan vara gemensamt
för hela industrin eller ens
för hela branscher.

Kriterier för den totala lönsamheten
i elt företag, preciserade i en bestämd
siffra, reser inte bara svåra beräkningstekniska
problem. Den praktiska nyttan
kan också starkt ifrågasättas. Om interpellanten
avsett att företagsdelegationen
skulle i tilläggsdirektiv anmodas föreslå
något sådant normvärde för den
statliga företagssektorn, kan jag inte
finna annat än att delegationen därmed
skulle få en omöjlig och meningslös
uppgift. En annan sak är att såväl i
statliga bolag som affärsverk vid beslut
om investeringar uppställs avkastningskrav
motsvarande dem som tillämpas
i privata och kooperativa företag.

När det gäller frågan om konkurrensförhållandena
mellan de statliga och
privatägda bolagen, är detta, tvärtemot
vad interpellanten gör gällande, en fråga
som ingår i företagsdelegationens
uppdrag. Enligt direktiven gäller som
målsättning för de statliga företagen
inte bara lönsamhet och expansion utan
också effektiv konkurrens.

Jag har klart framhållit i direktiven
till delegationen att »som ett allmänt
mål för de statliga företagens verksamhet
bör gälla kravet på lönsamhet», eftersom
härigenom skapas förutsättningar
för att dessa företag skall kunna fylla
sin roll som en dynamisk faktor i
näringslivets fortsatta utveckling. Denna
målsättning — det tror jag vi kan
vara överens om — skiljer sig inte väsentligt
från målsättningen för de flesta
privatägda och kooperativa företagen
i vårt land. Delegationens huvuduppgift
är just att föreslå sådana former
för det statliga företagandet som un -

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

derlättar uppfyllandet av detta mål.
Självfallet utgör jämförelser med privata
företag ett underlag för bedömningen
av de statliga företagens resultatutveckling.
Sådana jämförelser förutsätter
att de statliga företagen arbetar
under samma betingelser som motsvarande
privata. Så är i åtskilliga fall
inte förhållandet. Statliga företag har
ofta kommit till för att lösa från samhällsekonomisk
synpunkt angelägna
uppgifter som företag styrda av privat
vinstintresse inte kan förväntas lösa.
För sådana företag är det angeläget
att deras speciella uppgifter preciseras
och de företagsekonomiska konsekvenserna
av dem för företagen klarläggs.
Detta är väsentligt både för företagens
effektiva skötsel och för en rättvisande
bedömning av företagens lönsamhet.
Detta är också en av de uppgifter
som uppdragits åt företagsdelegationen.

Bakom interpellantens fråga ligger
framför allt en invändning mot att i direktiven
för delegationen så starkt understrukits
angelägenheten att de statliga
företagen även inriktar sig på expansion.
Denna värdering, som är helt
naturlig vid bedömningen av privata
företag, blir, när den även tillämpas
på statliga företag, tydligen icke acceptabel.
Låt mig därför upprepa att tillgång
till en expanderande och effektiv
statlig företagssektor blir ett i framtiden
viktigt instrument för att på sikt trygga
en produktiv sysselsättning och därmed
reducera risken för arbetslöshetsproblem
i vissa regioner av vårt land.

Ilerr BRUNDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
det på många sätt intressanta och klargörande
svar som statsrådet Wickman
har bestått min interpellation. Men samtidigt
tvingas jag att konstatera att statsrådet
inte velat inse vad jag ville säga
med mitt påpekande, att ett missförstånd
måste föreligga från statsrådets
sida, när han framställer det enskilda

3 Första kammarens protokoll 1968. Nr 21

Ang. Stekenjokkprojektet, m. m.
näringslivets målsättning som expansion
och lönsamhet i nu nämnd ordning
och därav förutsätter att de statliga företagen
bör inriktas efter samma linjer.

Det enskilda näringslivet strävar inte
obetingat efter en utvidgad verksamhet.
Lönsamhetskriteriet kan i och för sig
lika gärna leda till beslut om en inskränkning
av verksamheten i ett företag
eller en ändrad inriktning inom
samma kvantitativa ram som en expansion.
Detta självklara tillrättaläggande
avfärdar nu statsrådet i sitt svar med att
säga: »Denna värdering, som är helt
naturlig vid bedömningen av privata
företag, blir när den även tillämpas på
statliga företag, tydligen inte acceptabel.
» Men så förhåller det sig alltså inte.
Det är fråga om ett missförstånd från
herr Wickmans sida om företagandets
natur.

På ett annat ställe i direktiven framstår
ju den här missuppfattningen ännu
klarare, där heter det: »Syftet bör vara
att genom rationalisering, kraftsamling
och vidareutveckling skapa bästa möjliga
betingelser för ett expansivt och
effektivt statligt företagande.»

Vill man söka en förklaring till denna
herr Wickmans expansiva attityd
erbjuder Kungl. Maj:ts proposition nr
68 till årets riksdag angående bl. a. inrättande
av ett statligt utvecklingsbolag
en bra ledtråd. Där säger statsrådet:
»Det finns enligt min mening ytterligare
ett skäl för bildande av ett statligt utvecklingsbolag
—- ett skäl som härrör
från överväganden av annat slag än
dem, vilka redogjorts för i det föregående.
På lång sikt utgör avkastningen av
forskning och innovationer en väsentlig
del av förmögenhetsökningen i landet.
Förutsättningen för sådan avkastning
blir i växande utsträckning att
statligt stöd av forsknings- och innovationsverksamhet
erhålls i olika former.
Jag anser det då också vara rimligt att
samhället får möjligheter att tillgodogöra
sig en del av denna förmögenhetsökning.
»

Mot denna bakgrund framstår miss -

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Ang. Stekenjokkprojektet, m. m.
uppfattningen av företagandets natur
helt enkelt som ett utflöde av en socialistisk
uppfattning av samhällets och
statens roll. Staten uppfattas som en
stat i staten, i konkurrens med andra
grupper -— en konkurrens där olika villkor
till statens fördel sannolikt eftersträvas.
En statlig expansion uppfattas
av olika skäl som ett värde i sig självt.
Men vårt synsätt är annorlunda. Vi uppfattar
staten som ett medborgarnas gemensamma
serviceorgan. I varje situation
skall vi söka den lösning som totalt
sett är fördelaktigast för hela folkhushållet.

I ett konsekvent favoriserande av statligt
företagande tycks regeringen vilja
finna en lösning på frågan om ägandets
demokratisering och således samtidigt
tillgodogöra sig en växande del av den
totala förmögenhetsökningen. Lösningen
på denna fråga måste sökas efter helt
andra riktlinjer om man inte vill riskera
en för hela folkhushållet optimal arbetsfördelning
och samverkan.

Under en lång följd av år när regeringen
har försummat åtgärder i syfte
att främja en spridning av ägandet har
vi hållit denna fråga levande och framlagt
konstruktiva förslag.

Statsrådet Wickman framhåller vidare
i sitt svar att man måste uppskatta
de ekonomiska konsekvenserna av de
speciella sysselsättningsuppgifterna för
olika statliga företag, och mot det har
jag ingen invändning att göra, även om
vi är överens om att det blir besvärliga
avvägningsproblem. Betydelsen av förelagets
sociala förpliktelser för lönsamhetskravet
måste således kontinuerligt
omprövas. Konkurrensförhållandena
gentemot andra företag skulle annars
kunna rubbas på ett för sysselsättningen
olyckligt sätt. En överskattning av
de sociala förpliktelsernas omfattning
i ett statligt företag kan lätt leda till att
sociala olägenheter av liknande slag
uppkommer på andra håll inom näringslivet.

Däremot är det inte alls ogenomförbart
eller meningslöst att ställa de stat -

liga företagen mot ett normalt förräntningskrav.
Herr Wickman söker sin tillflykt
bakom konstruerade problem när
han hänvisar till svårigheterna att precisera
en bestämd siffra. Ett krav på
utdelning på eget kapital motsvarande
det för tillfället för jämförbara enskilda
företag genomsnittliga är knappast
svårt att precisera. En viss försäljning
av aktier i statliga företag och börsintroduktion
av dessa aktier skulle ytterligare
underlätta en marknadsmässig''
jämförelse. Det är bara på sådana vägar
som vi kan uppnå konkurrenslikställighet
mellan statligt och enskilt företagande,
till vilken statsrådet Wickman
åtminstone nu med läpparna bekänner
sig.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Nej, herr Brundin, jag
har inte trott att privata företag syftar
till expansion i varje del av sin verksamhet.
I direktiven har jag sagt att
de resurser som den statliga företagssektorn
förfogar över skall staten i
egenskap av företagsägare utnyttja expansivt.

Detta innebär inte ett konsekvent favoriserande
av statliga företag. Det innebär
bara en tills vidare långsam
framflyttning för den statliga industridelen
som i dagsläget är från nästan
alla synpunkter alldeles för låg i vårt
land. Herr Brundin, det är verkligen
inte om man tittar närmare på de förslag
som herr Brundin själv för fram
i denna kammare och som hans eget
parti står för, någon likställighet i
konkurrensvillkoren som herr Brundin
och hans vänner eftersträvar. Ni vill
tvärtom med olika medel förhindra en
effektiv utveckling av de statliga företagen.
Vi har det exempel herr Brundin
själv nämnde, det statliga utvecklingsbolaget,
där högerpartiet till och
med har lyckats dra med sig mittenpartierna
till att i motioner föreslå att
detta bolag inte skulle ha de möjligheter
som självklart tillkommer privata

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

utvecklingsbolag, nämligen att delta i
exploateringen av de produkter som
utvecklas och i dessas marknadsföring.

Vi kan ta ytterligare ett exempel. Det
blir mycket lättare att föra diskussioner
om statliga företag och attityden
till samhället, om vi lämnar de schablonmässiga
slagorden och går på de
konkreta frågorna.

Helt nyligen godkände denna kammare
statsutskottets utlåtande om att
bilda ett halvstatligt företag för oljeprospektering.
I den frågan hade herr
Brundin väckt en motion. Fastän man
inte skall ta upp ett ärende som redan
har behandlats av kammaren, vil! jag
ändå beröra herr Brundins motion, ty
den är mycket avslöjande. Jag tror att
vi alla är överens om att en exploatering
av de tillgångar på olja och naturgas
som sannolikt finns i Östersjön är
ett starkt svenskt ekonomiskt intresse.
Det finns olika vägar att göra detta på.
Den väg vi har valt är primärt att hålla
denna exploatering i svensk hand.
Vi har gjort det av flera skäl. Ett viktigt
skäl är att vi därigenom kommer att
kunna utnyttja dessa oljetillgångar till
en vidareutveckling av det svenska näringslivet.
Konsekvensen av den inställningen
har varit att för att hålla
detta i svensk hand för det första staten
måst gå in med ett betydande kapital,
helt enkelt därför att den här
verksamheten är så kostnadskrävande
och på detta stadium så riskfylld att
den inte skulle komma till stånd utan
en mycket betydande statlig insats.
Den andra konsekvensen av vår ståndpunkt
har varit att vi har inbjudit privata
företag att medverka i detta företag
just för att ge dem möjlighet till
vidareutveckling på grundval av en
egen oljeexploatering. Detta gäller de
existerande svenska oljeföretagen som
med den här politiken kan utvecklas till
integrerade företag. Det gäller också de
industriföretag, kooperativa eller privata,
som kommer att samarbeta med
staten i detta projekt — eftersom förhandlingarna
ännu inte är avslutade

Ang. Stekenjokkprojektet, m. m.
kan jag inte säga vad för slags företag
det blir fråga om. Men när detta
bolag inom kort bildas kommer det att
stå alldeles klart, vilket betydande positivt
intresse som vi från näringslivets
egen sida har mött när det gäller att
söka utnyttja denna unika naturtillgång
till en vidareutveckling av vårt lands
industriella potential.

Hur har nu herr Brundin reagerat på
detta förslag? Han ser i detta — tyvärr
har han även lurat Svenska Dagbladet
till samma uppfattning — inte ett genomtänkt
och även från det privata
näringslivet med stark positivism hälsat
näringspolitiskt förslag, utan han
ser det som ett led i socialiseringssträvandena.
Han säger att det statliga intresset
bör vara ett minoritetsintresse
och helt borde utgå. Han säger att man
i stället borde välja det norska systemet.
Vad innebär då det norska systemet
som han alltså ställer upp för att
undvika statlig företagsamhet? Jo, det
är speciellt konstruerat för att passa
de internationella oljebolagen. Det är
kanske inget fel på dem, men om man
har den svenska industrins intressen
för ögonen, bör man undvika att välja
det norska systemet, ty vad det kan ge
är bara en del mindre beställningar till
underleverantörer. Det ger icke svenska
företag den styrka som eu egen oljetillgång
innebär.

Herr Brundins agerande i frågan om
oljebolaget är enligt min uppfattning
djupt avslöjande och ger oss två lärdomar.
Den ena är att man drivs så
av en dogmatisk rädsla för samhället
att man intar en ståndpunkt som också
blir en ståndpunkt emot det svenska
näringslivet. Det är den ena lärdomen.
Den andra lärdomen är att när
detta dogmatiska betraktelsesätt konfronteras
med verkligheten, såsom skett
i statsutskottet, då faller de dogmatiska
argumenten sönder. Jag är glad över
att båda dessa erfarenheter blivit uppenbara
i detta sammanhang. Jag tror
nämligen att de kommer att upprepas
flera gånger i den vidareutveck -

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Ang. Stekenjokkprojektet, m. m.

ling av näringspolitiken som vi står inför.
Det var också med stor glädje som
jag konstaterade att det var ett enhälligt
statsutskott som tillstyrkte regeringens
proposition om bildandet av
detta oljebolag.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr
andre vice talmannen.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Det var med ett verkligt
raskt hopp statsrådet gick ifrån
den interpellation som vi höll på att
diskutera och i stället gav sig över på
ett annat område. Men jag har ingenting
emot att diskutera det heller.

Oljeprospekteringen har pågått under
ett antal år utanför åtskilliga europeiska
länders kuster. I samtliga fall har
man efter noggrant övervägande funnit
det vara klokt att engagera de stora
internationella oljebolagen i prospekteringen,
bl. a. av det skälet att de förfogar
över den erforderliga tekniken
och det erforderliga kapitalet. Vi skall
komma ihåg att det belopp som nu är
avsatt till prospektering i södra östersjön
är mycket, mycket blygsamt i jämförelse
med de belopp som satsats på
andra ställen runt om i Europa. I den
utsträckning som informationer varit
tillgängliga för riksdagens ledamöter
måste man dra slutsatsen alt risken är
mycket stor för att man inte får ut något
praktiskt resultat av satsningen såvida
man inte mångdubblar detta belopp.

Det är möjligt att statsrådet Wickman
vill fortsätta att göra gällande att
den svenska regeringen alltid gör klokare
avvägningar än regeringarna i
andra europeiska länder. Jag är inte
helt övertygad om att så är förhållandet.
Det är därför alldeles för tidigt,
herr statsråd, att med stor bestämdhet
uttala sig om klokheten i att välja den
linje som nu har blivit beslutad men

som jag hade velat se gå i en annan
riktning.

Bakom regeringens ställningstagande
och bakom det här beslutet fruktar
jag ligger den traditionella och paniska
rädsla ni har för att över huvud
taget ge er in på den internationalisering
av näringslivet, som med rasande
fart går fram över hela Västerlandet.

För att sedan återvända till ämnet
för vår interpellationsdebatt — lönsamhet,
effektivitet, expansion — så
påstod jag att statsrådet Wickman har
missförstått själva företagandets inriktning
när han ger expansionen den primära
ställningen som mål för verksamheten.
Vad jag önskar är bara att statsrådet
ville vara vänlig att ändra på
ordningsföljden och ge lönsamheten
den primära positionen i uppräknandet
av verksamhetsmålen. Jag har ingen
doktrinär inställning beträffande statligt
eller enskilt företagande. Behövs
det på något område ett statligt företagande
därför att det inte finns enskilt
företagande eller därför att ett sådant
sviktar eller det statliga kan vara
överlägset, då må vi välja det statliga,
men det måste få arbeta efter samma
vettiga ekonomiska riktlinjer som det
enskilda näringslivet arbetar efter.

Vidare önskar jag att statsrådet ville
medge att det är möjligt att uppställa
lönsamhetskriterier — jag använder
pluralform — för olika statliga företag
lika väl som det är möjligt att göra
det för enskilda företag.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Det var roligt att höra
att herr Brundin nu förklarade sig vara
inte doktrinär. Det gör å andra sidan
alla personer. Vi får i den fortsatta
praktiska hanteringen se om herr Brundins
uttalande kommer att bekräftas.

Jag berörde oljeprospekteringsföretaget
av det skäl som jag nämnde, nämligen
att det är när vi kommer in på konkreta
frågor som våra ideologiers och

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

doktriners verkliga innebörd kan prövas.

Herr Brundin tog själv upp det statliga
utvecklingsbolaget, och jag tycker
inte att det är något fel att i en debatt
om statliga företag föra ned diskussionen
på det konkreta planet. Det är först
då som vi verkligen kan se var vi står
och vad problemen gäller.

Vi är inte alls rädda för internationalisering
av företag, herr Brundin, men
vi är mycket angelägna om att de svenska
företagen skall ha den styrkan att
de i det internationella samarbete, som
de tvingas in i, verkligen har en position
att förhandla ifrån. Internationella
oljebolag i Östersjön — jag skall inte
gå in på att det också finns en utrikespolitisk
aspekt i detta sammanhang —
skulle sannerligen inte leda till någon
ökad aktivitet hos svenska företag. Detta
kan endast åstadkommas genom att
skapa en bred grund för de svenska företagen
att stå på, vilket i detta fall sker
genom medverkan från statens sida —
men där har jag kanske inte helt lyckats
övertyga herr Brundin. Han kan fråga
de företagare han träffar, och han kommer
då att få bekräftat denna syn på
vad som är förutsättningen för ett internationellt
samarbete där vi inte bara
skall vara den givande eller exploaterande
parten. Dessutom behöver nog
herr Brundin — och även herr Hernelius
— försöka övertyga statsutskottets
högerledamöter om riktigheten i er syn
på oljebolagets utformning.

Herr Brundin kom tillbaka till att
detta med expansion är ett felaktigt mål
för statliga företag. Jag vill upprepa vad
jag har sagt i direktiven och i många
sammanhang: lönsamhet och expansion
förutsätter i hög grad varandra. Jag tror
att detta är viktigt, och det är väl också
därför som herr Brundin inte är nöjd
med direktiven till företagsdelegationen.
Det har nog inte tidigare uttalats så
klart att expansion av statliga företag är
ett av ägarens syften med dessa företag.
Att i den situation vi befinner oss —
både beträffande det sysselsättningsläge

Om översyn av exportkreditfinansieringen
som vi kan se fram mot, den tekniska
utvecklingen och de krav den ställer —
inte systematiskt, med kravet på lönsamheten
hela tiden bevarat, utnyttja de expansiva
möjligheter som finns inom den
statliga sektorn, tycker jag vore en fullkomligt
oansvarig politik. Jag kan försäkra
herr Brundin att de som är anställda
i statliga företag delar denna mening
och inte herr Brundins.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 87, i anledning av
Kung!. Maj :ts proposition angående
överföring av aktier i Kalmar Verkstads
AB, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 39, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning om rätt
för Konungen att medge tull- och skattefrihet
m. m. för anläggning som uppföres
vid rikets gräns, m. m., bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Om översyn av exportkreditfinansieringen Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av motioner
om översyn av exportkreditfinansieringen
in. m.

I de likalydande motionerna l: 3.93,
av herr Holmberg in. fl., och II: 491, av
herr Bohman in. fl., hade yrkats, utom
annat, att riksdagen skulle

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte låta företaga
eu översyn beträffande exportkreditfinansieringen
i vad avsåge såväl institutionell
ram och formella regler som
tillämpade arbetsformer,

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Om översyn av exportkreditfinansieringen

2. i övrigt beakta vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 393 och II: 491, såvitt nu vore
i fråga.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund (h), Brundin (h) och Regnéll
(h), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1: 393 och II: 491, såvitt nu vore i fråga,
hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om en
översyn beträffande exportkreditfinansieringen
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! I dessa dagar förekommer
en hel del spekulationer från olika
talartribuner, från förstamajtal till mera
vetenskapligt betonade uttalanden, om
en förestående konjunkturförbättring.
Låt oss hoppas att de som tror på dessa
uttalanden också får rätt. Emellertid är
sysselsättningsläget fortfarande besvärande.

Ett av de medel som skulle kunna
medverka till att »sparka på» konjunkturen
och underlätta för sysselsättningen
vore att få i gång en ökad export.
Det skulle ge möjligheter till nyanställning
av personal, och det är följaktligen
ett intresse i sig självt att få till stånd
en stimulans av exporten. I ett läge där
man på exportmarknaderna har att kämpa
med en hård konkurrens underlättas
exporten givetvis av att krediter lämnas
vid försäljning, särskilt vid försäljning
av mera prononcerade kapitalvaror respektive
vid entreprenader och liknande.
Utomlands är det ju allmänt brukligt
att lämna krediter, ofta på lång tid,
och det är en effektiv form för att främja
försäljning. Vi har exempel härpå
från de svenska varven.

Jag skall inte gå in på den frågan i
dag, eftersom den kommer upp i ett se -

nare sammanhang. Men när det gäller
möjligheterna att lämna krediter på lång
tid, så är det klart olämpligt, om banker
ger sig in på 10-åriga krediter och
liknande arrangemang — och det är
snålt om andra låneformer än bankkrediter.

Det finns emellertid ett företag som
har tillkommit just för att hjälpa till att
lösa dessa problem, nämligen AB Svensk
exportkredit. Dess arbetsformer är kanske
inte till alla delar de allra bästa,
men jag skall inte uttala någon kritik
mot bolagets ledning utan endast säga
att handläggningen kunde göras smidigare.
Bl. a. kunde förhandsbesked underlätta
för företag som skall sälja på
export.

Motionärerna önskar en översyn av
bestämmelserna på området och en inventering
av exportföretagens önskemål
om kredit. Man bör ha, tycker vi, en allmän
föreställning om vad exportföretagen
å sin sida föreställer sig och vilka
önskemål de har i fråga om långfristiga
krediter. Regeringspartiet självt understryker
ju gång på gång att det är angeläget
om att få större effektivitet i den
statliga verksamheten. Att här få en förbättring
till stånd borde vara ett intresse
gemensamt för både staten och näringslivet.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till reservationen, i vilken endast
hemställes hos Kungl. Maj :t om en översyn
beträffande exportkreditfinansieringen.
Detta förslag borde kunde biträdas
av riksdagen.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag skall inte säga många
ord om denna högermotion, trots att
högerledaren själv har signerat den.
Man kanske då borde närma sig den med
en viss respekt, men jag kan inte mobilisera
någon sådan i detta sammanhang.

Högermotionen innehåller endast allmänna
talesätt. Jag hade hoppats att vi
under utskottsbehandlingen eller kanske
såsom en sista chans under kammarbehandlingen
skulle kunna få en ökad

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Om utredning angående de mindre företagen

klarhet om vad motionärerna egentligen
vill åstadkomma med denna motion. Någon
klarhet har vi dock inte fått.

Utskottet anför i sitt utlåtande att AB
Svensk exportkredits resurser är långt
ifrån helt utnyttjade. Vi hade ju tillfälle
att diskutera denna fråga då investeringsbanken
var aktuell vid föregående
års riksdagsbehandling. Under utskottsbehandlingen
har ingen yrkat på
att motionen skulle sändas ut på remiss.
Ämnet ansågs vara så nyligen behandlat
och så avbetat att ingen hade ett sådant
önskemål.

Man möter dock sällan en så svajig reservation
som i detta fall, så allmänt
hållen och så löslig som den högerrepresentanterna
i utskottet har presterat
vid detta tillfälle. Jag vill hänvisa till
vad som står i reservationen på sidan 4
i utlåtandet: »Med hänsyn till vad nu
sagts är det påfallande att AB Svensk
exportkredit, som staten och näringslivet
tillsammans bildat för att medverka
till att lösa exportnäringens finansieringsproblem,
inte har fått sin kapacitet
fullt utnyttjad. Anledningen härtill torde
vara att söka i brister beträffande både
de formella föreskrifter som gäller och
de arbetsformer som tillämpas.» Reservanterna
har inte kunnat mobilisera ett
enda konkret exempel utan rör sig med
mycket allmänna talesätt. Med bästa vilja
i världen kan man inte tillstyrka ett
motionsyrkande, som är uppbyggt på det
sättet.

Med det anförda, herr talman, vill jag
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr andre
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —-105;

Nej— 22.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om utredning angående de mindre
företagen

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av motioner
om utredning angående de mindre företagen
m. m.

I detta utlåtande hade bankoutskottet
i ett sammanhang behandlat

dels de likalydande motionerna I:
396, av herr Ottosson m. fl., och II: 496,
av herr Nordgren m. fl., vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle hemställa om en allsidig utredning
rörande förutsättningarna för den
mindre företagsamheten i enlighet med
de riktlinjer och principer som anförts
i dessa motioner,

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Om utredning angående de mindre företagen

dels ock de likalydande motionerna
I: 665, av herr Axel Kristiansson m. fl.,
och II: 848, av herr Sjönell in. fl., vari
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kung], Maj:t skulle anhålla dels om utredning
rörande små,företagsamhetens
villkor och förutsättningar samt nyetablerandets
problematik, dels att härav
föranledda förslag till främjande av
nyetablering i näringslivet måtte föreläggas
riksdagen snarast möjligt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå

a) motionerna 1:396 och 11:496;
samt

b) motionerna 1:665 och 11:848.

Reservation hade anförts av herrar
Lundberg (h), Stefanson (fp), Brundin
(h), Wikberg (ep), Regnéll (h), Berglund
(fp), Börjesson i Glömminge (ep)
och Larsson i Umeå (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna
T: 396 och II: 496 samt 1: 665 och II: 848
hos Kungl. Maj :t måtte anhålla om en
utredning angående de mindre företagen
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Jag såg i förrgår i TV
ett kort avsnitt av Arne Geijers framträdande
i förstamajfirandet. Det som
visades blev kanske onödigt tillspetsat
därför att det var ett litet avsnitt —
innehållet var emellertid ungefär detta:
när det stramar till i konjunkturerna avskedar
företagarna äldre arbetskraft,
som samhället sedan får dra försorg
om. Meningen var att efterlämna ett intryck
av bristande ansvarskänsla hos
företagarna. Yttrandet var så formulerat
att det skulle låta som en generalisering;
och då blir det ju ett angrepp
på företagarna i allmänhet.

Detta gjorde att jag försökte bena upp

socialdemokraternas och socialdemokratins
inställning till företagare och
företagande. Mest positiva är de prominenta
socialdemokrater, som hamnat på
landshövdingestolar och fått direkt kunskap
om ett läns bekymmer, mödor och
även glädjeämnen. Bankoutskottet har
varit ute och rest även i problemlän,
där utskottet guidats av socialdemokratiska
hövdingar som gång på gång betonat
företagarnas nyckelposition, vikten
av att stödja och hjälpa fram duktiga
och uppslagsrika företagare etc. Men
dessa herrar står ju numera utanför
den egentliga partipolitiken och kan
alltså kosta på sig att redovisa sina erfarenheter
utan taktiska sidoblickar.

Sedan finns det en stor kategori socialdemokrater
som ömsom säger si,
ömsom så, beroende på forum och publik.
När man inviger en mässa, en utställning,
högtidstalar vid ett jubileum,
ja, då kommer det erkännsamma och
positiva uttalanden om skaparkraft, företagaranda
och fantasi etc. Men då man
inför ett val skall tala till de egna väljarna,
ja, då tror man att det är lämpligt
att plocka fram klasskampsparoller och
försöka teckna bilden av en utsugarmentalitet.

Förutom att detta dubbelspel måste
vara ganska påfrestande för dem som
agerar, har det också felet att dessa negativa
omdömen i stor utsträckning inte
går hem hos den publik som skulle påverkas.
Inte numera —• den absoluta
majoriteten av företagare, stora som
små, sliter och kämpar lojalt på ett ur
samhällets synpunkt berömvärt sätt, och
det vet de anställda. Men företagarna får
ofta finna sig i kritik från de i dag makthavande,
en generaliserad kritik som
bara kan vara sann i rena undantagsfall.
Jag anser att här behövs en attitydförändring
— det är fint att stå på
egna ben och försöka göra någonting
självständigt i dagens samhälle; inte —
som socialdemokratiska taktiker ofta
menar — något på sin höjd tolerabelt.

Ja, sedan finns också en tredje kategori
socialdemokrater, dogmatikerna,

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Om utredning angående de mindre företagen

de konsekvent negativa; men den gruppen
tarvar inga kommentarer.

Jag har, herr talman, tillåtit mig
komma med dessa funderingar i anslutning
till reservationen vid bankoutskottets
utlåtande nr 30. Även om utskottets
socialdemokratiska majoritet i dag
skriver positivt beträffande de mindre
företagen — till exempel att »dessa uppfattas
som ett viktigt och dynamiskt inslag
i vårt näringsliv» — tror jag att
det är rätt att ständigt återkomma till
ämnet, med risk att bli tjatig, just för att
uppnå en attitydändring hos socialdemokraterna.

Det är riktigt att en del skett och
att mer aviserats, som har positiv betydelse
för de mindre företagarna; men
mer finns att göra. Därför är det val
riktigt att låta motionerna, reservationen
och diskussionen återkomma varje
säsong så länge socialdemokraterna sitter
vid makten. Den gamle galten Särimner
återuppstod frisk och kry varje morgon
efter slakten dagen före. Våra motioner
slaktas ena året och återkommer
nästa, utan alltför mycket omkostymering,
det vill jag gärna erkänna.

När man från socialdemokratiskt håll
talar om vad man har gjort och vad
som är på gång är självfallet en del
riktigt, ofta saker som vi tidigare har
bett om, annat mera tvivelaktigt. När
det t. ex. gäller forskning och utvecklingsarbete
hänvisas till det statliga utvecklingsbolaget,
som skall genomföra
projekt med satsande av eget kapital
och som skall genom förvärv av aktier
i privata företag skapa garantier för
genomförande av krävande utvecklingsprogram.
Det var ju inte riktigt så vi
hade tänkt oss framtiden, vi som tror på
värdet av fri företagsamhet. Detta ärende
har ju redan berörts i ett meningsutbyte
mellan herr Brundin och statsrådet
Wickman.

I skattefrågor hänvisas till den utredning
som började arbeta år 1960. Vi
förstår liksom inte, att det skall behöva
ta så lång tid för att komma fram
med förslag om bättre avskrivningsreg -

ler för fast egendom när det är så uppenbart
att de nuvarande är klart otillräckliga.

Några andra exempel på olösta frågor
vill jag också gärna ta fram. Om en
egen företagare vill fortbilda sig blir
kostnaderna för detta icke avdragsgilla,
såvida han inte driver företaget
i bolagsform. På finansieringssidan har
vi fortfarande frågan om en självfinansieringsfond.
Det finns arvskatteproblem.
Vi har önskat utreda frågan om en
ny bolagsform, enklare än aktiebolaget.
Vi har frågan om konkurrenslikställighet
i förhållande till statliga bolag —
den frågan har tidigare diskuterats i
dag — och vi har frågan om ackumulerade
återlån från ATP, som redan har
fallit vid en tidigare behandling.

Nog finns det problem, och nu när
tillgången på aktuella sakuppgifter om
de mindre företagen är otillräcklig behövs
det enligt reservanternas mening
en samlad utredning.

Fyra organisationer har haft frågan
på remiss, nämligen Köpmannaförbundet,
Grossistförbundet, SHIO och Svensk
industriförening. Jag tillåter mig att
citera ett mycket kort stycke på s. 10
i utskottets utlåtande: »De fyra tillfrågade
organisationerna ställde sig alla
mycket positiva till motionärernas utredningsönskemål.
Svensk industriförening
och Sveriges grossistförbund betecknar
en utredning rörande de mindre
företagens villkor som angelägen. En
samlad bild av arbetsbetingelserna för
den mindre företagsamheten saknas,
framhåller den sistnämnda sammanslutningen.
Ett liknande uttalande gör
SHIO.»

Men utskottsmajoriteten har en rakt
motsatt uppfattning. Den befarar dubbelarbete
och komplikationer i förhållande
till redan pågående verksamhet.

Om den goda viljan fanns, gick säkert
dessa svårigheter att undvika. Men en
samlad kartläggning skulle sannolikt
framhäva socialdemokratiska underlåtenhetssynder,
och jag förstår att majoriteten
inte vill vara med om det -

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Om utredning angående de mindre foretagen

ta. Nej, att i lagom takt punktvis behandla
delfrågor passar tydligen bättre,
ty då kan man ju samtidigt verka positivt
intresserad utan att vara verkligt
aktivt engagerad. Ja, herr talman, nog
behövs det att vi driver på!

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Som herr Lundberg redan
har påpekat genom att dra parallellen
med galten Särimner är det
ingen ny fråga som vi nu har att behandla.
Den har förekommit tidigare
år, avrättats och återuppstår i kanske
något ny skepnad kommande år liksom
i år. Herr Lundberg har ganska grundligt
berört dessa frågor, och jag tänker
därför inte ta så lång tid i ansprak i
denna debatt.

Låt mig slå fast att det inte råder några
delade meningar om värdet av nyetablering
av företag, små som stora.
Jag tror det är nödvändigt för att ersätta
genom strukturrationalisering och
av andra orsaker nedlagda företag. Det
är nödvändigt för att tillförsäkra näringslivet
nya idéer, för att anpassa det
till nya förhållanden och behov.

Mot den bakgrunden är det väl litet
egendomligt att man vid utformningen
av näringspolitiken och i den näringspolitiska
debatten över huvud taget inte
beaktat småföretagens nyetableringsproblematik
mer än vad som skett.

I motionsparet I: 665 och II: 848 har
pekats på nödvändigheten av en kartläggning
av småföretagsamhetens villkor
och förutsättningar. I motionerna
har också formulerats ett program, som
tar sikte på att skapa gynnsamma betingelser
för nyetablering.

Motionärerna framhåller också det
angelägna i bättre upplysning om dessa
förhållanden genom att det exempelvis
via skolundervisningen — särskilt yrkesorienteringen
och yrkesrådgivningen
— ges orientering om rollen som yrkesutövare
av olika slag och om vilka för -

utsättningar som krävs därför. 1962 års
företagarföreningsutredning, som blev
färdig i fjol och då publicerades, har
också poängterat att kunskapen om
småföretagen och deras förutsättningar
icke är tillräcklig för att man skall få
fram säkert underlag för relevanta åtgärder.

Vad jag nu har framhållit talar för att
en utredning rörande småföretagens
villkor och förutsättningar liksom nyetablerandets
problematik ter sig mycket
angelägen. Jag ber med detta, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen
vid bankoutskottets utlåtande nr
30.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Också jag vill säga några
ord om betänkandet och den reservation
som här föreligger. Först
vill jag uttrycka min tillfredsställelse
över den positiva inställning, som uttalas
både i utskottsmajoritetens utlåtande
och i reservationen beträffande
de mindre företagens framtidsmöjligheter.

Under årens lopp har det gjorts en
del utredningar om de mindre företagen,
bl. a. företagsföreningsutredningen,
vars betänkande lämnades förra
året och har behandlats i en proposition
i år. En utredning om hantverksinstitutets
framtida organisation
och arbetsuppgifter arbetar just nu och
väntas lägga fram sitt betänkande nästa
år. Det kan tyckas att det skulle
kunna räcka med dessa utredningar
om de mindre företagens situation. Men
jag tycker att det vore bra om man
kunde få till stånd en utredning, som
gav ett samlat grepp om de mindre företagens
möjligheter att utvecklas i vårt
näringsliv, deras situation och deras
speciella problem. En sådan utredning
skulle i första hand kunna ta upp de
mindre företagens finansieringsproblem.

Det har ju bevisats i utredningar,
som presenterats av t. ex. Sveriges
hantverks- och industriorganisation,

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

att de mindre företagen väl följt med i
den tekniska utvecklingen här i landet.
Deras effektivitet, mätt i förädlingsvärde,
hävdar sig väl vid jämförelse med
företag av annan struktur — medelstora
och större företag. Visserligen har den
utvecklingen stagnerat under de senaste
åren, men jag tror att man skulle
kunna stimulera en fortsatt sådan utveckling,
om åtgärder vidtoges som
alltså möjliggjorde ett högre sparande
i de mindre företagen än som nu är fallet,
ty självfinansieringsförmågan är
uppenbart sämre i dessa företag.

Orsakerna härtill är många. Dessa
företag drabbas mycket hårt av kostnadsutvecklingen
och den minskade
lönsamheten. Men därtill kommer också
att kravet på kapital vid den starka
rationalisering som även dessa företag
har genomgått har varit relativt stort.
Den utrustning som de mindre företagen
tidigare haft och som utbytts mot
en mera effektiv sådan har inte varit
av den storleksordning, att företagen
fått ett tillräckligt stort underlag för
avskrivningar som medgivit uppbyggandet
av reserver för att möta det
större investeringsbehovet. Jag tror därför
att en väg att förbättra de mindre
företagens självfinansieringsmöjligheter
vore att ge dem tillfälle att avsätta
medel till självfinansieringsfonder.

Vi hade ett litet meningsutbyte här i
kammaren för några dagar sedan, när en
av socialdemokraternas talesmän påpekade
vad investeringsfonderna t. ex.
hade betytt för AB Volvo. Direktören
för AB Volvo hade sagt, att Volvo »hade
varit ett litet företag, om inte investeringsfonderna
hade funnits». Självfinansieringsfonder
och investeringsfonder
måste också rent generellt vara av
stor betydelse för alla typer av företag,
även för sådana typer som drivs
som enskild firma. Detta är bara ett exempel
på ett problem som skulle kunna
tas upp i en utredning, nämligen kravet
på att likställa företag som arbetar under
olika juridiska former i skattelagstiftningen.

utredning angående de mindre företagen

De mindre företagen har sina alldeles
speciella problem när det gäller kreditanskaffningen.
De har på grund av
det mindre egna sparandet ett större behov
av riskvilligt kapital. De har inte
samma säkerhet att presentera som de
större företagen, och de har dessutom
inte samma kanaler för kreditförsörjningen
vare sig när det gäller det långa
kapitalet eller när det gäller det riskvilliga
kapitalet. De har inte samma
möjligheter att göra aktieemissioner
och inte heller samma möjligheter till
obligationslån.

Man skulle i detta avseende kunna
utreda genom vilka nya kanaler som
kapitalflödet skulle gå till dessa företag.
Jag anser att nya former och nya regler
för kreditflödet — genom större liberalisering
av banklagstiftningen så
att bankerna mer än hittills kunde acceptera
förtroendekrediter och satsa
på skicklighet, kunnande och framåtanda
— borde vara ett medel, inte minst
därför att just bankväsendet svarar för
75 procent av kreditflödet till dessa företag.
Dessutom borde nya kanaler för
AP-fondernas kanalisering till de mindre
företagen övervägas. Man skulle också
kunna utreda på vilka sätt investeringsbankens
medel i framtiden skulle
kunna kanaliseras till de mindre företagen,
. Jag tror att ett samgående på
denna punkt t. ex. mellan investeringsbanken
och företagareföreningarna
skulle vara ett sätt att lösa problemet.
Jag tror också att ett vidgat samarbete
mellan AB Industrikredit och AB Företagskredit
och företagareföreningarna
vore en lämplig lösning.

Det finns många frågor att utreda
på detta område, och det är därför som
jag har anslutit mig till föreliggande
reservation.

Företrädare för folkpartiet och centerpartiet
har i en annan motion, som
behandlas av statsutskottet, yrkat på
att det skulle anvisas ett anslag till
kommerskollegium för fördelning till
institutioner och organisationer när det
gäller utredning om de mindre företa -

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Om utredning angående de mindre företagen

gens situation. Jag ber att få återkomma
när denna fråga skall behandlas.

Herr PALM (s):

Herr talman! Det är påfallande när
man på nytt läser igenom motionerna
för att friska upp minnet och sedan
följer diskussionen här i kammaren, att
vad som sägs i de borgerliga motionerna
i den här frågan — både högermotionen
och centerpartimotionen — är
mycket mera tvärsäkert formulerat i
den skrivna texten från januari och
mycket mera kategoriskt än vad deras
talesmän har varit i talarstolen här i
dag.

Därför finns det väl ingen anledning
att alltför mycket förlänga debatten. Jag
vill hänvisa de av kammarens ledamöter
som har ett speciellt intresse av de
här frågorna att på nytt läsa igenom
de här motionerna som onekligen har
ett visst intresse mot bakgrunden av
vad som verkligen sker på detta område.

När herr Lundberg jämför högermotionen
med galten Särimner — att den
skulle återuppstå på nytt med eller
utan kostym eller i samma kostymering
varje riksdag — så får man ju akta
sig för att stanna i en fornnordisk argumentering
så att man egentligen inte
kan hitta några nya aspekter på dessa
frågor. Den risken är stor för oppositionen
och det är väl ungefär vad man
skulle uppleva om man går tillbaka
några år i protokollen.

Herr Lundberg gladde sig nyss över
att han hittat ett par remissvar som
passade honom bra i sammanhanget.
Jag kan säga att vi från vårt håll är
litet ledsna över att vi inte gick fram på
det sätt som tidigare och besvärade en
förfärlig mängd organisationer och institutioner
med remisskrivelser. Vi gjorde
det i fjol och fick en enorm mängd
stenciler att gå igenom. Frågan blev
så genomtröskad att vi i år inte har besvärat
en del stora organisationer, även
om det är intressant att få höra vad de

har att säga i det här sammanhanget.

Men som sagt, vi kan ju glädja oss åt
remissvar av olika slag. Jag vill hänvisa
till ett som herr Lundberg inte
refererat till, och det var från statens
institut för hantverk och industri. Jag
skall be att få läsa in det till protokollet
med hänsyn till vad som sagts här
tidigare: »Såsom torde framgå av vad
som ovan anförts, utredes eller förslagsbearbetas
ett flertal av de viktiga frågor,
som i båda motionerna beröres.
Institutet ställer sig därför tveksamt
till en så omfattande utredning, som i
båda motionerna föreslås. Komplikationer,
dubbelarbete, förseningar in. m.
kan komma att uppstå. Det torde under
alla omständigheter vara lämpligt
att åtminstone beträffande vissa av frågorna
förslag och resultat av dessa först
avvaktas. Detta gäller i första hand frågorna
om företagsledareutbildningen,
rådgivningen till den mindre företagsamheten
samt dennas kontakt med utnyttjande
av den tekniska forskningsverksamheten.
Sålunda torde ytterligare
betänkanden, propositionen om den
nya gymnasieskolan samt SHI-utredningen
komma att beakta synpunkterna
på en rationell företagsledareutbildning.
Propositionen på 1962 års företagareföreningsutrednings
förslag liksom
SHI-utredningen torde komma att lämna
riktlinjer för rådgivningsverksamhetens
ordnande för den mindre företagsamheten.
»

Man säger vidare, att med anledning
av motionen nr 848 i andra kammaren
betonas särskilt nyetableringens
problem: »Det kan vara möjligt, att
denna fråga senare särskilt måste utredas.
För närvarande synes dock fog finnas
för uppfattningen att nämnda utredningar
och propositioner först måste
avvaktas liksom mera ingående erfarenheter
av den nu pågående lokaliseringspolitiken.
Detsamma gäller också
den tekniska forskningens ordnande
och praktiska tillämpning, där betydelsefulla
beslut redan fattats och där ytterligare
utredningsarbete omfattande

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

bl. a. de mindre företagens ställning pågår.
Skattepolitikens betydelse för den
mindre företagsamheten föranleder avgjort,
att företagsskatteutredningens
förslag emotses med stort intresse.»

Jag skall inte förlänga debatten mera.
Jag vill bara hänvisa till att folk
som sysslar med det här på mycket
nära håll har markerat, att här finns
en hel del frågor som riksdagen skall
ta ställning till inom kort vilket bör
tillfredsställa de anspråk man har att
ställa på samhällets beslutande organ
från den medelstora och mindre företagsamheten.

Med det, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Jag får val grymta en
gång till. Palm tyckte att vi var mindre
tvärsäkra nu än i januari. Jag har svårt
att förstå underlaget för det omdömet.

Vad gjorde egentligen de gamla asarna
med galten Särimner mot slutet? Jag
vet det inte. Men om han nu inte längre
behövdes i mathållningen så kanske
asarna gjorde ett monument av honom,
så mycket gott som han hade gjort under
alla år. Likadant blir det kanske
med vår motion, när den inte längre behövs
på grund av en ändrad maktfördelning.
Då genomför vi en råd åtgärder,
som i sig blir ett monument över den
här följetongsmotionen.

Herr PALM (s):

Herr talman! Beträffande tvärsäkerheten
och de kategoriska påståendena
vill jag bara hänvisa kammarens ledamöter
till de borgerliga motionerna i
frågan, som är utomordentligt intressanta
att studera litet närmare mot bakgrunden
av vad som här i övrigt har
framkommit.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen enligt därunder framkomna

utredning angående de mindre företagen

yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr andre
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Landberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller var bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Lundberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej — 63.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 31, i anledning
av motioner om utredning rörande
möjligheterna att tillskapa regionala investmentbolag,
bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Om upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga

helgdagar

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 26, i anledning av motioner angående
ansvar för skada i samband med
kontroll av motorfordon;

nr 27, i anledning av motioner angående
respit vid underlåtenhet att betala
försäkringspremie; och

nr 28, i anledning av motion om
obligatoriskt stöldskydd på bilar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om upphävande av förbudet mot offentlig
nöjestillställning på vissa kyrkliga
helgdagar

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 29, i anledning av motioner
om upphävande av förbudet mot offentlig
nöjestillställning på vissa kyrkliga
helgdagar.

I de likalydande motionerna 1:77,
av herrar Iljorth och Paul Jansson, samt
II: 111, av fru Thunvall in. fl., hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om utredning
och förslag rörande ett slopande
av 10 § i 1956 års allmänna ordningsstadga.

Enligt denna paragraf vore det förbjudet
att på juldagen, långfredagen och
påskdagen anordna offentlig tillställning
såsom t. ex. teaterföreställning,
konsert, idrottstävling, danstillställning
och cirkusföreställning. Arrangemang
inom den normala föreningsverksamheten
av enskild karaktär hindrades icke
av förbudet. 10 § innehölle även en dispensregel,
enligt vilken länsstyrelsen
kunde tillåta tillställning, vars innehåll
och syfte kunde anses vara förenligt
med högtidens helgd.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 77 och II: 111,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I sitt yttrande hade utskottet utgått
ifrån att den genom motionerna väckta
frågan skulle komma under förutsättningslös
prövning av en parlamentarisk
utredning, som inom kort skulle tillsättas
av Kungl. Maj :t med uppdrag att bedriva
sitt arbete på grundval av föreliggande
betänkanden om relationerna
mellan kyrkan och staten.

Reservation hade avgivits av herr
Erik Svedberg, fröken Mattson, herr
Hjorth, fru Lilly Ohlsson, fru Johansson,
fru Lindekvist samt herr Jönsson
i Malmö och herr Hansson i Piteå
(samtliga s), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till förevarande
motioner, I: 77 och II: 111, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
rörande upphävande av 10 § allmänna
ordningsstadgan.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! I det föreliggande utskottsutlåtandet
behandlas en motion
vari det yrkas på slopande av 10 § i
1956 års allmänna ordningsstadga. Enligt
nämnda paragraf i stadgan får offentlig
tillställning inte anordnas på juldagen,
långfredagen och påskdagen. Arrangemang
av profan enskild karaktär
inom organisationslivet berörs dock inte
av detta förbud.

10 § innehåller även en dispensregel,
enligt vilken länsstyrelsen kan tillåta offentlig''
tillställning vars innehåll och
syfte anses vara förenliga med högtidens
helgd. Länsstyrelsen i Stockholms
län, som tillstyrker motionen, nämner
att inom dess område år 1967 inkom 25
dylika dispensansökningar, varav 24
gällde filmföreställningar. Samtliga ansökningar
bifölls. Justitiekanslern har i
ett yttrande till Kungl. Maj:t år 1965 påpekat
att gränsen mellan olika former
av offentliga tillställningar är flytande
och att en gränsdragning lätt kan fram -

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Om upphävande av förbudet mot offentlig- nöjestillställning på vissa kyrkliga

helgdagar

stå som konstlad. En omprövning av
nämnda förbudsbestämmelse vore därför
önskvärd.

Vid frågans behandling i utskottet
hävdades därtill, att det torde vara ogörligt
att kunna ha en enhetlig praxis
inom de olika länsstyrelserna vid behandling
av dylika dispensansökningar.

De remissinstanser, tio till antalet,
som beretts tillfälle att yttra sig över
motionen, är samtliga positiva till en utredning
i frågan. Sålunda tillstyrker
Uppsala domkapitel bestämt att förbudet
upphäves, då det otvivelaktigt saknar
relevans i ett modernt samhälle.

Även de frikyrkliga samarbetsorgan
som anmodats avge yttrande anser att
frågan bör utredas.

De politiska ungdomsförbunden uttalar
en klar mening till förmån för motionen.
Högerns ungdomsförbund ger sålunda
uttryck för den uppfattningen, att
»majoriteten av svenska medborgare i
dag inte längre betraktar de angivna
helgdagarna på annat sätt än vilka lediga
dagar som helst och att det nuvarande
förbudet därför knappast fyller
någon egentlig funktion».

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
och Centerns ungdomsförbund
framhåller att kyrkan och de frireligiösa
samfunden genom upplysning och undervisning
bör ge människorna möjligheter
till ett självständigt ställningstagande
och att ett fortsatt förbud inte
kan påverka opinionen.

Centerns ungdomsförbund bedömer
det därtill som möjligt att det nuvarande
förbudet tvärtom försvårar kyrkans
möjligheter att upprätthålla goda kontakter
med vissa samhällsgrupper.

Folkpartiets ungdomsförbund påpekar
med fin psykologisk blick, att för ensamstående
personer blir ensamheten
särskilt tung under de stora helgerna
med deras karaktär av familjesammankomster.
Nöjesförbudet får till följd att
den ensamståendes problem ökar under
dessa helger.

Vi som har fogat en reservation till

detta utlåtande tycker att utskottets attityd
nog är alltför negativ, inte minst
med hänsyn till den över lag positiva
syn till förmån för motionen som kommer
fram i remissvaren. Utskottets
skrivning torde aven ge uttryck för en
viss kluvenhet inom den hälft av utskottet
som med lottens hjälp blivit majoritet.
Åtminstone tredje stycket i utskottets
uttalande torde ha kommit till
under mycket stor möda.

Utskottet hänvisar även till att en parlamentarisk
utredning torde komma att
tillsättas beträffande förhållandet mellan
kyrka och stat, och utgår ifrån att
en dylik utredning kunde ta upp det genom
motionen aktualiserade ärendet till
förutsättningslös prövning.

Nu har dock reservanterna ansett att
då man inte vet annat om den nämnda
väntade utredningen än att den väl får
syssla med de stora principiella frågorna
och organisationsproblemen, så är
det diskutabelt om vi innan den ens är
tillsatt bör belamra den med små perifera
detaljspörsmål.

Sveriges kristna ungdomsråd och frikyrkliga
ungdomsrådet hänvisar i sina
yttranden i första hand också till en utredning
om kyrka—stat, men säger, att
man även kan tänka sig att frågan om
förbudets slopande utreds separat. Reservanterna
i utskottet har godtagit det
resonemanget och överlåter åt Kungl.
Maj :t att avgöra på vilket sätt utredningen
med anledning av motionen
skall bedrivas.

Herr talman! Då såväl praktiska som
principiella skäl talar klart till förmån
för den här ifrågavarande motionen, vilken
därtill fått ett överväldigande stöd
av remissinstanserna, ber jag att få yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Den politiska uppdelningen
i första lagutskottet i denna
fråga kan ju verka förbryllande. Det är

Fredagen den 3 maj 1968

48 Nr 21

Om upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning pa vissa kyrkliga

helgdagar

inte alls någon politisk fråga, och i sak
är det egentligen inte mycket som skiljer
majoriteten och reservanterna åt.

Vi reservanter önskar utredning av
frågan om upphävande av 10 § allmänna
ordningsstadgan medan lottmajoriteten
förutsätter att den väckta frågan
blir föremål för prövning utan något
initiativ från riksdagens sida. Majoriteten
motsätter sig alltså inte heller en
utredning. Man hänvisar till den parlamentariska
utredning om kyrka—stat
som avses bli tillsatt. Det tycker också
vi reservanter mycket väl kan gå för sig,
men vi anser att det bör ankomma på
Kungl. Maj:t att ta ställning till hur
frågan skall utredas.

Frågan om slopande av nöjesförbudet
under vissa kyrkliga helgdagar är
en sak som jag bär tänkt på ganska
länge. I min ungdom omfattade förbudet
än flera dagar, och dessa dagar upplevdes
som ovanligt långa och tråkiga.
Samma uppfattning har man hört från
många av dem som nu är unga. Den
sysslolöshet de ofta känner under dessa
dagar gör att de kanske söker sig
till mera tvivelaktiga nöjen och utsvävningar
i stället.

Nu förekommer det i alla fall en hel
del enskilda nöjesbetonade kamratfester
och samkväm under de här dagarna,
men det är ett stort tryck från utomstående
ungdomar att få komma in på
dessa enskilda tillställningar.

Nu kan länsstyrelsen — som herr
Svedberg erinrade om — enligt en dispensregel
medge tillställning, vars, som
det heter, »innehåll och syfte kan anses
vara förenligt med högtidens helgd».
Det ankommer alltså på någon tjänsteman
hos länsstyrelsen att försöka bilda
sig en uppfattning om vad olika filmer
handlar om och sedan tjänstgöra
som någon sorts extra filmgranslcningsråd.
Denna dispensgivning förekommer
däremot sällan på landsbygden. Förbudet
innefattar också sportevenemang,
konserter och dylikt.

Nu var vi motionärer litet rädda för

att motionen skulle uppfattas som ett
angrepp på de kristna värdena; det var
inte alls avsikten. Men när de religiösa
organisationerna själva har uttalat önskvärdheten
av ett slopande av trosfrihetsparagrafen,
har vi stärkts i vår tro.
Frikyrkliga ungdomsrådet har nämligen
i sitt religionsfrihetsprogram understrukit,
att allt tvång måste uppfattas
som en kränkning av kristendomens
grundidéer, och kräver att lagens förbud
mot offentliga nöjen på vissa kyrkliga
helgdagar upphävs.

Broderskapsrörelsen deklarerar också
i sitt religionsfrihetsprogram, alt samfunden
icke för egen del bör söka lagskydd
av annat slag än sådant som också
tillkommer andra grupper. I medvetandet
om frihetens villkor måste samfunden
med kraft hävda trosfrihet,
tankefrihet och församlingsfrihet för
alla — även sådana som är obekväma
eller befinner sig i strid mot samfundets
innersta uppfattning i tros- och moralfrågor.
Mot den bakgrunden hävdar den
socialdemokratiska kristna rörelsen, att
den s. 1c. trosfrihetsparagrafen samt förbud
mot offentliga nöjesarrangemang
under vissa kyrkliga helgdagar slopas.

Ett nöjesförbud animerar i sig självt
inte till större deltagande i det religiösa
firandet av dessa helger. För många
människor innebär dessa helgdagar
ingenting särskilt. De betraktar dem som
vilken annan ledig dag som helst och
anser att de då skall ha frihet att företa
sig vad de själva önskar utan förbud
och tvång. De som anser dessa dagar
verkligen betydelsefulla, går ändå
till kyrkan eller frikyrkolokalen.

Som motionär är man naturligtvis
glad över alla remissuttalanden som har
gjorts. De är nästan för positiva, och
man kan väl säga att motionärerna har
blivit över hövan bönhörda. Ungdomsorganisationerna
— både de politiska
och de kyrkliga — anser att nöjesförbudet
bör omprövas. T. o. m. Sveriges
kristna ungdomsråd skulle hälsa ett
upphävande av förbudet med tillfreds -

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Om upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga

helgdagar

ställelse. Av länsstyrelsens i Stockholms
län svar får man en intressant inblick i
den grannlaga uppgift, som biskopen i
stiftet har när det gäller att godkänna
och vraka filmer för visning. Jag frågar
mig bara hur han skulle klara uppgiften
om bioarrangörerna i större utsträckning
begärde dispens. Uppsala
domkapitel säger bl. a. att förbudet saknar
relevans i vårt samhälle och anser
det oriktigt att med tvång värna om högtidernas
helgd. Jag tror inte heller att
kyrkan eller de religiösa organisationerna
förlorar på att slopa trosfrihetsparagrafen.
Man har från det hållet
framhållit, att allt tvång måste uppfattas
som en kränkning av kristendomens
grundidéer.

Vi har religionsfrihet i detta land,
och ett bifall till reservationen i utlåtandet
är ett uttryck härför.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Jansson, Paul,
(s).

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Herr Hjorth fann i sitt
inlägg den ideologiska uppdelningen
inom utskottet i denna fråga »något
förbryllande» och framhöll att skillnaden
mellan majoriteten och minoriteten
i sak är ganska liten.

Jag kan väl i stort sett ge honom rätt
i det, särskilt när herr Hjorth tillägger,
att enligt hans mening kan utredningen
om kyrka och stat mycket väl få ta hand
om denna fråga. Det är ju just vad utskottsmajoriteten
önskar och förutsätter.
Herr Hjorth tycker emellertid att
Kung], Maj :t bör få bestämma, i vilken
form utredningen skall ske. På det sättet
reduceras givetvis skillnaden mellan
majoriteten och minoriteten till att bli
ganska obetydlig.

Jag hörde också med intresse på herr
Svedbergs anförande, där han å sin sida
hävdade att man inte bör belasta utredningen
om kyrka och stat med detta,

4 Första kammarens protokoll 1968. Nr 21

som han uttrycker det, perifera detaljspörsmål.

När herr Svedberg yttrade, att utskottsmajoriteten
tydligen lagt ned mycken
möda på tredje stycket i sitt utlåtande,
så vill jag säga att vi i första lagutskottet
alltid försöker bemöda oss att
ge ett så klart och redigt uttryck som
möjligt för våra tankar. Eftersom frågan
gäller vilken form uredningen skall ha,
kan jag kanske uttrycka det önskemålet
att herr Svedberg och herr Hjorth borde
ha lagt ned större möda på att samordna
sina meningar i denna fråga, vilken
ju till sist blev den som delade utskottet
i en majoritets- och en minoritetsgrupp.

För övrigt vill jag säga följande. När
utskottsmajoriteten utformade utlåtandet,
utgick vi ifrån att denna fråga är
betydelsefull och angelägen för många
människor i vårt land, både för dem,
som anser att den helgd de förknippar
med de stora kristna högtidsdagarna
blir störd av kommersiella nöjestillställningar,
och för dem som från strikt
principiella utgångspunkter anser att
frågan inte bör lösas genom lagstadgat
nöjesförbud — eller rättare sagt inskränkning
i möjligheten att ordna offentliga
tillställningar, ty dispensmöjlighet
finns ju och tillämpas generöst.

I detta läge, då vi vet att olika grupper
i samhället ser mycket olika på
frågan och då vi förutsätter att den under
alla förhållanden kommer att få tas
upp av utredningen om förhållandet
mellan kyrka och stat, som snart torde
komma att tillsättas, så har vi ansett
det riktigast och bäst förenligt med den
skrivning vi brukar ha i utskottet att
i sak inte ta någon ställning, eftersom
vi utgår ifrån att utredningen blir förutsättningslös.

Herr Svedberg betecknar den attityden
som alltför negativ, och det är klart
att man kan göra det från motionärernas
utgångspunkt. Men med utskottsmajoritetens
ståndpunkt, att saken förutsättningslöst
skall utredas, vidhåller

50 Nr 21 Fredagen den 3 maj 1968

Om upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning pa vissa kyrkliga

helgdagar

jag att det är lämpligt att riksdagen inte
uttalar sig om hur utredningen skall utmynna.
Reservanterna har väl ändå i
sin skrivning inlagt ett •— visserligen
mycket försiktigt uttryck — ståndpunktstagande
till förmån för ett avskaffande
av förbudet. Jag förmodar att
det är avsikten. I varje fall läser jag
reservationen på det sättet.

Kvar står de två förslagen: Det första
är utskottsmajoritetens, vari det konstateras
att det under alla förhållanden
blir en utredning i saken och att därför
något initiativ från riksdagens sida inte
är påkallat, och det utmynnar konsekvent
i ett förord för avslag på motionerna.
Det andra är reservanternas, som
ändock begär en skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utredning. Att
det skulle vara pricipiellt och praktiskt
riktigare att göra så som reservanterna
föreslår — vilket nämndes av herr
Svedberg -— har jag svårt att förstå. Jag
tycker att majoritetens skrivning är den
mest konsekventa.

Sedan vill jag beklaga att vi i första
lagutskotet inte kunde komma överens
i denna fråga om en gemensam skrivning,
eftersom skillnaderna mellan de
två olika förslagen är minst sagt subtila.

Herr talman, Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Det ärende som vi nu
behandlar är ett exempel på den konflikt
som för närvarande finns i vårt
samhälle, längtan efter en större frihet
än den som nu råder på skilda
områden och insikten om att någon
form av begränsning är nödvändig i
ett demokratiskt samhälle. Den absoluta
friheten är inte något realistiskt
alternativ till en rimlig frihetsbegränsning.

Den konflikten går för övrigt inte
bara mellan olika samhällsgrupper,
utan ofta rätt igenom människor som

bär ansvar i det samhälleliga arbetet.
Restlös frihet är alltså ingen gångbar
politisk ordning, men det är inte heller
en ordning, som uppleves som otillbörligt
tvång. Någonstans måste en
gräns sättas, och det är väl vår uppgift
här i riksdagen att från fall till fall
avgöra var den gränsen skall dras.
Jag har ingen rätt att dra någon slutledning
från diskussionen om tankers
i Östersjön för detta ärende, men där
talades om att vi måste ha någon gräns
för den storlek, som kan tänkas för de
tankers som skall forsla olja i Östersjön.
Det är här endast fråga om en
parallell. Men vi har gång på gång att
sysselsätta oss med frågan om var gränsen
skall dras mellan en långt gående
frihet och en frihetsbegränsande ordning.

När vi i vårt samhälle strävar till —•
och jag tror att de flesta av oss är inställda
på den utvecklingen — en liberalisering
av vår samlevnad, måste
vi uppmärksamma följande. De värden,
som vi vinner genom en liberalisering
och genom att ta avstånd från tidigare
begränsande ordningar, måste vara större
än de värden som vi eventuellt förlorar
genom en ny ordning.

Utan tvekan är det alldeles riktigt,
såsom har framhållits i debatten, att
det för närvarande pågår en kraftig
omvandling i samhället också då det
gäller värdesystem, traditioner och vanor.
Jag har tidigare i kammaren anmält
och gör det gärna igen, att jag
känner mig väl hemma i den liberaliserande
livsströmmen. Orsaken till denna
hållning är en stark upplevelse av innebörden
av begreppet »den fria människan»,
som jag personligen har vunnit
i konfrontation med det kristna
evangeliet, men som andra människor
kan vinna på annat sätt.

Jag har även upplevt denna strävan
till frihet när jag har försökt att ta
ansvar såsom samhällsarbetare. Jag kan
dock inte på ett atomistiskt sätt i alla
stycken bara ge uttryck för den prin -

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Om upphävande av förbudet mot

cipiella syn som jag har. Yi lever i en
gemenskap i samhället, och det är
nödvändigt för den som är riksdagsman
och aktiv samhällsarbetare på annat
sätt att ta rimlig hänsyn till de strömningar
som existerar i det samhälle
som han söker att tjäna.

Hur ser den samhällsgemenskap ut
som vi lever i och som vi i viss mån
med lagstiftning har att påverka och
som vi i varje fall har att betjäna?

Mer och mer gör sig gällande en radikal,
sekulariserad åskådning med en
utomordentligt stark känsla för friheten.
Denna åskådning kämpar —- jag
menar med rätta —• mot allt auktoritärt
tvång. Å andra sidan har vi en
stor grupp människor med en konservativ,
mer traditionsbunden åskådning,
människor som söker att i samhället
bevara vad man ser som positiva värden
i en gammal kulturtradition.

Spörsmålet om den kristet orienterade
traditionens omfattning och genomslagskraft
är en mycket komplicerad
fråga. Riksdagen har icke varit intresserad
av att på vetenskaplig grund
genom en religionssociologisk undersökning
söka vinna ökad insikt i den
frågan. Jag tror att det är ett uttryck
för rädsla att man på bakvägen skall
söka från kristet håll åstadkomma någon
form av begränsning. Det är inte
alls detta frågan gäller — vi står i behov
av ökad insikt om den betydelse
som en kristen tradition kan tänkas
ha i vårt folks moralbildning och allmänna
livssyn.

Spörsmålet om helgdagarna är icke
en samfundsfråga — det slår sönder de
kristna samfundsgränserna; de citat
som här gjorts från olika remissyttranden
visar den saken. Situationen är
t. ex. icke den, att de frikyrkliga här
uppträder som mörkmän och är negativa
— situationen är den att viljan till
frihet och den konservativa hållningen
går tvärs igenom olika kristna samfund
och även utanför dem gör sig gällande
hos många människor som bär en mer

offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga

helgdagar

eller mindre klart fattad kristen tradition
inom sig.

Uppsala domkapitel har argumenterat
på ett klart, redbart sätt. Jag känner
mig mycket starkt förbunden med
dess argumentation då det gäller hållningen
till förbud på religiösa helgdagar.
Men jag har lärt mig att Uppsala
domkapitel inte är detsamma som
svenska folket; det är mycket tveksamt
om detta domkapitel härvidlag ens representerar
en majoritet i det svenska
folket.

För mig har frågan mer och mer blivit
den här: Hur skall vi kunna leva
samman i det mångtydiga samhälle vi
för närvarande upplever? Alldeles uppenbart
är att vi inte kan kräva: alla
andra skall tycka som jag, värdera som
jag, lagstifta som jag anser att man
bör lagstifta — »jag» då givetvis inte
Joel Sörenson utan satt inom citationstecken.
Det är en fråga om hänsyn
och respekt. Jag tror att dessa värden
hör till demokratins etos, är något av
det allra bästa vi har vunnit under
många decenniers kamp för mänsklig
frigörelse. Vi har börjat lära oss att visa
respekt för andra åskådningar, och vi
är angelägna att ge även minoriteter
rätten att fritt uttrycka sin ståndpunkt.
Vi värnar t. ex. rätten att demonstrera
för helt andra åskådningar än dem
som är comme il faut i det svenska
samhället. Vi värnar rätten för enskilda
människor att uttrycka sin uppfattning
också om den strider mot statsmaktens
uppfattning. Detta är väsentliga
demokratiska grundvärden som vi
vill värna om.

Som jag ser föreliggande ärende är
det icke en fråga om att skydda den
kristna tron. Det är snarare en fråga
om att ta hänsyn till en ganska betydande
grupp människor i vårt samhälle.
Den hänsynen skall icke bara
visas protestantiska kristna, den skall
visas romersk-katolska kristna och
andra religioners anhängare. Jag har
nyligen haft rätt mycket att göra med

Fredagen den 3 maj 1968

52 Nr 21

Om upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga

helgdagar

indier som vistas i vårt land och har
fullständigt klart för mig att de i
många avseenden värderar på ett helt
annat sätt än vi. De skall ha samma
rätt som jag att ge uttryck för sin tro,
och den som alls inte har en religiös
grundinställning skall givetvis ha exakt
samma rätt som vem som helst som har
en religiös grundsyn. Den saken är för
mig självklar, och den hör till vad jag
kallar demokratins etos.

Remissvaren som här har citerats
och som utförligt har redovisats i utlåtandet
visar att det verkligen finns
anledning att ta frågan om nöjesförbudet
på de tre helgdagarna på allvar.
Man skulle kunna diskutera varje remissyttrande,
men jag skall givetvis
inte ta upp kammarens tid därmed.

Låt mig bara peka på det yttrande
som SSU har gjort, ett mycket intressant
och livsnära yttrande. Något
egendomlig förefaller mig dess konklusion.
Man säger att enskilda organisationer
utövar en betydande del av nöjesaktiviteten
på dessa helgdagar. De
som hör organisationerna till söker sig
dit, och det är därför, säger man, orimligt
att behålla ett förbud när så många
människor vill vara med om nöjena.

Blir inte konsekvensen av att detta
förbud upphävs att det blir den kommersialiserade
nöjesindustrin och inte
de enskilda organisationerna, som har
nöjesrätt i sammanhanget, som kommer
att vinna på ärendet? Vi strävar på
allt sätt att bevara de enskilda organisationernas
initiativkraft och livskraft.
Det förefaller mig i varje fall
vara värt att begrunda den fråga som
jag här har antytt.

Min personliga känsla är att vi ännu
inte är färdiga för ett slutgiltigt
ställningstagande i denna fråga. Jag
tror att vi behöver leva med den ännu
någon tid. Jag tror att den behöver debatteras
både i ungdomsorganisationer,
i offentlig press och på annat sätt
för att så småningom en concensus
skall komma.

Jag är angelägen att säga att jag
icke har tagit principiell ställning till
saken, men jag har en känsla av att såväl
utskottet som reservanterna har rätt
då man säger att ärendet är av den art
att det behöver utredas. Jag tycker nästan
att det är en smaksak om man röstar
med reservationen eller om man
röstar med utskottsmajoriteten, ty båda
är i princip inställda på att ärendet
är av sådan vikt att det behöver ytterligare
belysas innan vi tar en definitiv
ställning i frågan.

Personligen tänker jag rösta med utskottet.
Jag kan inte säga att jag hör
till entusiasterna då det gäller att överlämna
ärendet till en eventuell utredning
om förhållandet mellan kyrka och
stat, ty i princip ser jag icke denna
fråga som en fråga för kyrka och stat.
Å andra sidan vill jag säga att jag inte
finner ärendet vara av sådan omfattning
att en särskild utredning bör tillsättas.
Den utredning som skall syssla
med frågan om förhållandet mellan
kyrka och stat blir enligt vad som har
aviserats en parlamentarisk utredning.
Ja, låt den då också behandla denna
fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan och återkommer
till det principiella ställningstagandet
i ett senare skede då ytterligare
material föreligger.

Under detta anförande hade herr
förste vice talmannen infunnit sig och
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Ernulf sade i sitt
inlägg att första lagutskottet alltid har
för vana att grundligt granska de ärenden
som är före till behandling och att
se dem ur olika utgångspunkter, och det
är ju alldeles riktigt. När jag sade att
utskottet hade haft särskild möda med

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Om upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga

helgdagar

att åstadkomma det tredje stycket i sin
skrivning har det väl sina särskilda orsaker.
Om någon mera än herr Ernulf
tar till orda och talar för utskottet, föreställer
jag mig att det skall bli ytterligare
belyst vad jag syftade till.

Även herr Sörenson var ganska tveksam
i fråga om att ta ställning. Det kunde
väga över åt både det ena och det
andra hållet, både för utskottet och för
reservanterna.

Jag tyckte att utskottet var alltför negativt
i sin skrivning, och vi kan konstatera
att utskottet har yrkat avslag på
motionen och endast vill ha en förutsättningslös
utredning. Reservanterna
är alltså mera positiva.

När herr Ernulf även försökte finna
ett motsatsförhållande mellan mig och
herr Hjorth, tyckte jag att det lät ganska
märkligt. Vi är båda inställda på en utredning,
och vi överlåter åt Kungl.
Maj:t att bestämma hur den utredningen
skall gå till.

Med anledning av herr Sörensons inlägg
vill jag säga att varje omdömesgill
individ givetvis visar respekt för religionen,
för de religiösa värdena, för den
meditation och stillhet som nutidsmänniskan
skulle behöva mera av i en jäktad
och splittrad värld. Det är inte den
saken frågan gäller, utan frågan är om
det är försvarligt att folk skall tvingas
till ett visst livsmönster de nämnda
helgdagarna och om det verkligen kan
finnas ett intresse även med utgångspunkt
från religiösa värderingar av att
upprätthålla ett dylikt tvång i våra dagar.
Personligen har jag djup respekt
för såväl det kyrkliga som det frikyrkliga
församlingsarbetet. Från dessa kretsar
och från ideellt arbetande folkliga
organisationer kommer i många fall
personer med ansvarskänsla och kunnighet
i olika avseenden, vilka gör insatser
i samhällsarbetet och bidrar till
att åt demokratin och folkstyret ge ett
levande innehåll. Men det är här helt
enkelt en fråga om tolerans, om man
skall medge att människorna fritt får

avgöra hur de vill tillbringa sin helgledighet
— en möjlighet som står dem
till buds de andra helgdagarna under
året.

Herr Hjorth nämnde i sitt anförande
att det tidigare har rått ett dylikt förbud
under många fler helgdagar. Genom
1895 års kungörelse kom förbudet
att gälla endast juldagen, långfredagen,
påskdagen och pingstdagen. År 1943
kom en ny lag, i vilken pingstdagen
undantogs från förbudet. Den för närvarande
gällande bestämmelsen är alltså
intagen i 1956 års ordningsstadga, enligt
vilken det finns dispensmöjligheter. Ett
bifall till motionen och reservationen
är ett sista led i den under lång tid
pågående utvecklingen mot ökad tolerans
på detta område.

Herr Sörenson tyckte att detta ämne
skulle debatteras mer, och det blir tillfälle
därtill om det blir en utredning.
Utredningen kommer att gå ut på remiss,
det framläggs en proposition här
i riksdagen och då blir det tillfälle till
debatt.

Herr HJORTH (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ernulf tyckte sig
finna ett motsatsförhållande mellan herr
Svedberg och mig, och herr Ernulf verkade
tillfredsställd över att ha konstaterat
detta. Herr Svedberg har ju redan
svarat på det påståendet. Faktum är att
det inte föreligger någon sådan åsiktsskillnad.
Vi hänvisar ju till att Kungl.
Maj :t skall få bedöma vilka som skall utreda
detta problem. Det är svårt att säga
bestämt att kyrka—stat-utredningen
skall göra det, när inte ens den utredningen
är tillsatt och efter vad jag förstår
inte heller direktiven är klara.

Herr Sörenson talar om hänsyn och
respekt, och han kräver respekt, tolerans
och vidsyn mot de troende. Man
kan ju vända på detta och säga: Varför
skall de som predikar denna livsfilosofi
inte visa prov på samma goda
egenskaper och respektera andra män -

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Om upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning pa vissa kyrkliga

helgdagar

niskors önskan att göra någonting annat
dessa dagar? De som går till gudstjänst
skulle känna sig störda av vetskapen
att andra går på en film, en fotbollsmatch
eller rent av går och dansar.
Nu är det ju så att nöjestillställningar
i regel äger rum på kvällen och knappast
kolliderar med själva gudstjänstfirandet.
Jag tror nog att denna omtanke
är överdriven. De får säkert lika
stort utbyte av gudstjänsten ändå och
störs inte i sin stillhet. De skulle nog
oroas betydligt mera om de tänkte på
allt ont som sker ute i världen, alla rasförföljelser,
all nedtrampning av de
mänskliga rättigheterna och allt krig
och elände runt om i världen. Eller varför
inte de brutala överfall och våldsdåd
som tyvärr många ungdomar gör
sig skyldiga till? Vi talar mycket i detta
hus om åtgärder för att leda in ungdomen
på sunda banor, och jag vill se
ett ordnat nöjesliv under dessa helgdagar
som ett led i denna fostran.

Sedan nämnde herr Sörenson något
om det kommersiella nöjeslivet. Inte
heller jag har något större intresse av
det, men för den branschen spelar det
nog inte så stor roll om det blir en eller
två eller tre dagar till. Det finns
emellertid många enskilda arrangörer
— ungdomsorganisationer och andra -—
som under dessa dagar kunde ordna
meningsfyllda sysselsättningar med nöjen
under städade former för att få kontakt
med den rotlösa ungdomen som annars
strövar omkring på gator eller fyller
diverse krogar. Vi värnar bättre om
ungdomen om vi ger den möjlighet till
sunda nöjen även dessa dagar. Och som
herr Svedberg erinrade om har folkpartiets
ungdomsförbund uttalat att det
betyder rätt mycket för ensamstående
människor som inte föredrar att gå
i kyrkan att ha andra möjligheter att
fördriva tiden.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill bara lägga mig

i debatten på en punkt.

Det har sagts här att denna fråga borde
överlämnas åt den kommande utredningen
om förhållandet mellan kyrkan
och staten. Vi i departementet befinner
oss mitt uppe i arbetet med direktiven
för en sådan utredning. En av mina utgångspunkter
i detta arbete har varit
att hålla utredningen ren, att begränsa
den till att gälla den principiella frågan
om förhållandet mellan kyrka och stat
och sådant som oundgängligen hör till
detta problemkomplex. Det finns mängder
av ytterligt svåra och intressanta
problem som på något sätt har anknytning
till kyrkan eller religionen,
och man kan då tycka att det är frestande
att låta utredningen syssla med
dessa problem. Men jag tror att de skulle
störa utredningsarbetet.

Ta exemplet med religionsundervisningen!
Det är självklart att vi skall ha
undervisning i religionskunskap i skolorna,
vare sig kyrkan är skild från
staten eller inte. Det är en fråga som
får bedömas för sig. Därför har jag
offentligen sagt att jag inte tycker att
frågan om religionskunskapens ställning
i skolan bör föras in i en framtida utredning
om förhållandet mellan kyrka
och stat.

Samma argument kan väl i hög grad
anföras också när det gäller de teologiska
fakulteterna, och samma sak måste
med stor kraft göra sig gällande i de
ärenden som här behandlas av kammaren.
Förhållandet mellan kyrkan och
staten berörs inte när det gäller frågan
om vi skall ha förbud mot nöjestillställningar
på vissa helgdagar. Denna
fråga bör som nu få bedömas för sig, alldeles
oberoende av den formella relationen
mellan kyrka och stat. Jag har
sagt detta offentligt tidigare, inte i denna
speciella fråga, men rent generellt
om det utredningsarbete som skall börja.
Och såvitt jag har kunnat se har jag
fått stöd av de offentliga uttalanden som
har gjorts för en sådan uppläggning av
det kommande utredningsarbetet. Därför
vill jag som min uppfattning säga

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Om upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga

helgdagar

att det vore rätt olyckligt om riksdagen
skulle besluta att just den här speciella
frågan skulle behandlas av en utredning
om förhållandet mellan kyrka och stat.
Det skulle helt strida mot den uppläggning
som vi söker ge direktiven till utredningen.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svedberg kan säkert
ha rätt i att de ledamöter som bestämt
utskottets utlåtande i sak kan se
på frågan om nöjesförbudet något olika.
Jag tycker inte det är något fel att man
ändå samlar sig kring ett gemensamt yttrande
om man förutsätter att frågan ändå
skall komma upp till utredning.

För min personliga del ser jag det
som en fråga om den hänsyn som de
icke kristna grupperna i samhället bör
visa de kristna människor som i andakt
och helgd vill fira sina största högtidsdagar.
Det är alltså en fråga om vilken
hänsyn man kan kräva och om en sådan
hänsyn bör underbyggas och stödjas
av en lagstiftning eller inte. Och liksom
herr Sörenson kan jag deklarera att personligen
har jag ännu inte tagit någon
ställning i den här frågan om en lagstiftning
är principiellt berättigad eller
inte, alltså vilken väg man bör välja för
att nå den hänsyn mot andra grupper
som vi väl alla är ense om bör förekomma
i ett liberalt och demokratiskt
samhälle.

Till statsrådet Palme vill jag säga att
jag å ena sidan förstår önskemålet när
man tillsätter en utredning att denna
skall behandla ett begränsat spörsmål —
särskilt som detta ju är ett stort spörsmål,
nämligen det formella förhållandet
kyrka—stat. Å andra sidan är det ju ändå
så att den fråga vi nu behandlar för
många människor har ett nära samband
med den ställning som religionssamfunden
kan inta i vårt samhälle. Det kan ju
i och för sig vara ett skäl för att ta upp
denna fråga i utredningen om förhållandet
mellan kyrka och stat. Det är en av -

vägning. Om man gör en mängd frågor
som hör ihop med det centrala spörsmålet
till föremål för särskilda utredningar
så blir ju arbetet på ett sätt mera
tungrott. I varje fall blir det svårare att
samordna det hela. Här står fördelar
och nackdelar mot varandra. Jag skall
inte kritisera statsrådet för den ställning
han har tagit, men vi i utskottsmajoriteten
anser att det skulle vara
lyckligare för denna fråga om utredningen
kyrka—stat kunde ta den. Och
jag föreställer mig att om utskottsutlåtandet
skulle godtagas av riksdagen —
där det alltså förutsätts att utredningen
kyrka—stat skall ta upp frågan —• så
kommer statsrådet Palme i sina direktiv
att låta utredningen förfara i enlighet
med vad riksdagen i så fall har uttalat.

Herr SÖRENSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är tyvärr så när det
gäller sådana här ömtåliga frågor att
man så lätt åker in i en fålla. Sedan är
man placerad där och bedöms på ett
klichéartat sätt. Jag är mycket angelägen
att säga att allt mörkmannavälde är
mig främmande.

Jag vill bara göra några korta kommentarer.
Herr Svedberg talar om att
man tvingas till ett visst livsmönster.
Det är väl ändå inte det som det är
fråga om här.

Man undrar om vi möjligen skulle
kunna låta bli att ordna offentliga nöjen
en dag av 121! Jag tror inte att man
riktigt har förstått hur konservativa
kristna människor reagerar. De upplever
en sådan här sak som ett angrepp
mot den tro, som för dem själva har
varit och är dyrbar. Det tjänar ingenting
till att diskutera det rätta eller felaktiga
i detta. Yi som har att leva nära
dem vet att deras upplevelser ganska
ofta är av den arten.

När man talar om tolerans — något
som den kristna delen av svenska folket
sannerligen behöver lära sig — undrar
jag: Kan vi ändå inte vara beredda att

Fredagen den 3 maj 1968

56 Nr 21

Om upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga

helgdagar

av respekt för de djupt oroade människorna
hålla en dag av 121 fri från nöjestillställningar?
Inte på grund av vår
egen värdering av dessa dagars eventuella
nöjen utan därför att vi vet att
dessa människor upplever nöjestillställningar
i detta sammanhang som något
smärtsamt. Jag ville här i riksdagen bara
pröva om det gick att få resonans för
detta. Men jag förstår herr Palme: Man
skall hålla utredningar rena. Lycka till!
Jag hoppas att utredningen stat—kyrka
inte blir överbelastad, men tycker ändå
inte herr Palme att det är litet för mycket
att göra en hel utredning om den
sak vi här diskuterar? Jag delar i detta
fall utskottsmajoritetens syn. Att göra
en hel utredning av denna fråga tycker
jag inte stämmer riktigt med sättet att
arbeta i en demokrati. Jag håller därför
fast vid mitt yrkande.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Ja, herr Sörenson, vi gör
utredningar också i begränsade frågor.
Det kan vara en enmansutredning eller
någon annan mindre omfattande utredning.

Det här är en känslomässig fråga. Det
har ju också herr Sörenson sagt. Därför
kräver den en hel del överväganden,
även om den kvantitativt inte är så
enorm. Det är ändå en viktig fråga, det
rent formella — det är bara det vi talar
om.

Flera gånger tidigare har jag sagt att
hela komplexet om kyrkans eventuella
skiljande från staten inte är en fråga
om för och emot den kristna tron. Det
är ett organisatoriskt problem där man
kan ha olika meningar. Jag hoppas att
debatten härom kommer att präglas av
generositet och tolerans.

Det är oerhört svårt att finna vad
trosfrågan har att göra med formerna
för relationerna mellan stat och kyrka.
Herr Ernulf hade svårigheter med detta,
han sade någonting om att samfundens
ställning väl ändå har betydelse för be -

dömningen av den här frågan. Men han
lämnade snabbt ämnet, och jag tror inte
att han kommer att klara ut de relationerna,
även om han uppbjuder all sin
skarpsinnighet.

Herr Sörenson tycker liksom jag att
vi inte skall överbelasta utredningen
utan hålla den ren. Men den här lilla
detaljen gör väl inte mycket. Det är ändå
ett principiellt viktigt ställningstagande
som riksdagen här gör, därför att
det skulle innebära det första lilla steget
till att föra in en annan typ av fråga
i utredningen. Har man gjort detta en
gång, då kommer kanske många att vilja
göra på samma sätt när de möter ett besvärligt
problem. Då säger de kanske:
Låt oss ge det till utredningen om förhållandet
mellan kyrkan och staten, så
blir vi av med det. Men händer detta,
då blir utredningsarbetet, om inte omöjligt,
så mycket svårt och långvarigt.

Det är därför som jag -— med all respekt
för herr Sörensons synpunkter —
har velat hävda den ganska klart markerade,
principiella uppfattning som är utgångspunkten
för hela det arbete med
utredningsdirektiven som vi sysslar med
i departementet.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Palme undrade
varför jag så snabbt lämnade frågan
om vad formerna för förhållandet
mellan stat och kyrka kan ha att göra
med frågan om helgdagsförbudet. Jag
lämnade frågan snabbt, ty det var bara
ett kort genmäle, och då kan man inte
vara långrandig.

Jag kan säga att om utredningen kyrka
och stat skulle förorda det alternativ
som innebär att man i princip sliter alla
band mellan stat och kyrka, då kanske
frågan måste komma upp om dessa högtidsdagar
över huvud taget kan vara
helgdagar. Man kan väl knappast ha
helgdag på långfredagen under sådana
förhållanden, ty frågan om det över huvud
taget skall vara helgdag på lång -

I'' redagen den 3 maj 1968 Nr 21 57

Om upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga

helgdagar

fredagen hänger väl i någon mån ihop
med hur man från statens sida betraktar
kyrkan som organisation.

Om man ger kyrkan en betydelsefull
plats i samhället, då är det rimligare att
tillgodose kyrkans önskemål att ha helgdag
på större högtidsdagar. Jag ser på
herr Palmes ansiktsuttryck att han inte
kan finna något samband däremellan.
Det må vara en värderingsfråga — för
att använda ett av honom gärna nyttjat
uttryck •— men så ser jag i varje fall
frågan.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det är kanske bra med
korta genmälen! Helgdag på kristna
högtidsdagar har vi inte, såvitt jag
förstår, primärt därför att vi har en
statskyrka. Vi hade helgdag i förrgår,
herr Ernulf! Det var den 1 maj. Det
hade vi av respekt för den svenska arbetarrörelsen
och dess traditioner och
inte för att vi har en statlig arbetarrörelse.

Av precis samma skäl kan man av
respekt för de kristna högtidsdagarna
och för de människor som vill fira dessa
högtidsdagar på ett särskilt sätt ha
helgdag på de kristna högtidsdagarna.
Jag ser inte heller där sambandet med
det formella förhållandet mellan staten
och kyrkan. Det är denna typ av betraktelsesätt
som jag tror att vi måste
vänja oss av med.

På samma sätt är det inte fråga om en
.statens överhöghet som avgör om vi
skall ha ett nöjesförbud på sådana kyrkliga
helgdagar eller inte, utan det är en
fråga om en avvägning mellan olika typer
av toleransbegrepp och olika uppfattningar
om vad man bör använda
lagstiftningsmakten till. Det är en fråga
som vi verkligen skall kunna ta
ställning till utan att föra in frågan om
vi skall ha en statskyrka eller icke. Jag
blir faktiskt mer och mer bestämd på
den punkten ju längre jag lyssnar till
herr Ernulf — med all respekt för honom.

Herr ERNULF (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Palme och
jag är överens om att det är bra med
korta genmälen. .Tåg har ofta hävdat
att detta borde gälla alla talare, inberäknat
statsråd, och det är ju bra när
även herr Palme nu fattar sig kort.

Jo, herr Palme, jag anser att när vi
gör den 1 maj till en borgerlig helgdag,
så visar det en uppskattning av arbetarrörelsens
och fackföreningarnas ställning
i vårt samhälle, en uppskattning
som de är värda i allra högsta grad och
som jag gläder mig åt. På samma sätt
kan jag inte finna annat än att när man
går att bestämma kyrkans status måste
frågan om långfredagen skall vara en
helgdag eller inte lösas med utgångspunkt
från den ställning, materiellt och
formellt, som man vill ge de kristna
samfunden i vårt samhälle. Jag kan inte
se saken på annat sätt. Men herr Palme
ser det annorledes. Vi kommer kanske
inte längre.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag förlänger kanske
debatten med korta genmälen, men detta
börjar bli intressant. Herr Ernulf tillhör
förmodligen statskyrkan. Då skulle
det vara av respekt för honom som
medlem av statskyrkan och därför att
vi har en statskyrka, som långfredagen
är en helg. Herr Ernulf uppställde detta
samband.

Herr Sörenson är veterligen frikyrkoman.
Om alla intoge samma ställning
som herr Sörenson blev konsekvensen
att det är tveksamt om långfredagen är
helgdag eller inte — om man avskaffade
statskyrkan. Det är kvintessensen i
herr Ernulfs resonemang.

Jag menar att detta har ingenting
med den frågan att göra, utan det är
fråga om att det finns människor i vårt
land som vill ägna långfredagen åt andakt
och som anser att det är en oerhört
viktig sak. Det är av respekt för
dessa människor som långfredagen är

Första kammarens protokoll 1968. Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

58 Nr 21

Om upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga

helgdagar

bestämd att vara helgdag, d. v. s. de
skall då inte behöva verka i produktionen
i olika avseenden utan de skall
kunna ägna sig åt det som de anser oerhört
väsentligt.

Jag har inte tagit ställning i frågan
om kyrkan skall skiljas från staten. Det
är det oändligt gamla kyrkobegreppet,
herr Ernulf, som ligger bakom talet om
att långfredagen hos oss är helgdag därför
att vi har statskyrka. Jag säger att
det enda motivet vi har för att låta
långfredagen vara helgdag är respekten
för de människor som upplever den dagen
på ett särskilt sätt.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag vill inte försumma
den mycket ovanliga chansen att instämma
i något som statsrådet Palme
yttrar. Jag kan emellertid här helt instämma
i det uttalande som statsrådet
gjorde i slutet av sitt inlägg.

Sedan vill jag som ledamot av första
lagutskottet säga några ord om utskottets
utlåtande, eftersom jag delar ansvaret
för det. Personligen har jag inte kunnat
vara med om att tillstyrka motionerna
därför att jag inte kan instämma
i motionärernas onyanserade uttalanden,
exempelvis att de inte längre kan
se några skäl för att bibehålla nöjesförbudet
under juldag, långfredag och
påskdag.

Man har åberopat de olika remissorganens
yttranden och sagt att man där
har stöd för utredningsyrkandet. Det är
riktigt, men jag vill då framhålla att
dessa yttranden präglas av en helt annen
anda än motionerna. Jag skall endast
nämna några exempel.

Högerns ungdomsförbund tillstyrker
en förutsättningslös utredning av frågan
och framhåller att utredningen särskilt
bör undersöka om det trots allt inte
kan finnas motiv för att bibehålla vissa
inskränkningar i rätten att anordna
offentliga nöjestillställningar, exempelvis
sådana som äger rum utomhus

på allmän plats. Detta påpekande finner
jag för min del synnerligen välmotiverat.

Sveriges frikyrkoråd har den uppfattningen
att majoriteten av Sveriges folk
alltjämt tillmäter juldagen, långfredagen
och påskdagen en sådan helgd att
de inte endast finner sig i lydelsen av
10 § allmänna ordningsstadgan utan
också önskar att den bibehålies. För
min del håller jag det inte för otroligt
att frikyrkorådet har rätt i denna sin
uppfattning.

Sveriges kristna ungdomsråd hälsar
visserligen med tillfredsställelse ett upphävande
av förbudet men vill samtidigt
understryka att respekten för olika
synsätt också kräver att man ålägger
nöjesarrangörer ansvaret att visa rimlig
hänsyn till de kristnas firande av juloch
påskhelgerna, som för kyrkornas
samfund intar en central plats i gudstjänstlivet.
Något sådant understrykande
saknar man i motionerna.

Länsstyrelsen i Stockholms län meddelar
i sitt yttrande att några dispensansökningar
beträffande exempelvis
idrottsevenemang icke förekommit.
Uppgiften förvånar inte mig på något
sätt. Min erfarenhet från mångårigt arbete
inom idrotten är den att nuvarande
bestämmelse icke av idrottsfolket uppfattas
som något problem. Årets dagar
är faktiskt så många att de räcker
till för olika offentliga tävlingsevenemang
utan att man behöver inkräkta
på juldagen, långfredagen och påskdagen.
Man respekterar, såvitt jag förstår,
gärna att dessa stora kristna högtidsdagar
hålls i helgd. Även om många
idrottsmän och idrottsledare ej själva är
aktivt kristna är de mäktiga den hänsynen
och generositeten mot de många
kristna i samhället att de finner sig i
nuvarande ordning.

Ja, herr talman, vi som utgör majoriteten
inom utskottet anser inte att nu rådande
förhållanden är så fruktansvärda
att man behöver sätta till en särskild
utredning i denna fråga utan att man

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Om upphävande av förbudet mot

mycket väl kan avvakta utredningen
kyrka—stat. Statsrådet Palme har här
upplyst om att den utredningen eventuellt
inte kommer att syssla med denna
fråga. Men det blir, som herr Ernulf
framhållit, beroende på det beslut som
riksdagen i dag kommer att fatta. Det
beslutet utgår vi nämligen ifrån att
statsrådet Palme respekterar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Arvidson
(h).

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! De motioner som ligger
till grund för detta utskottsutlåtande är
enligt min mening ett nytt led i gamla
sekulariseringssträvanden. Enligt 10 §
1956 års allmänna ordningsstadga får
offentlig tillställning vars innehåll och
syfte inte kan anses förenligt med högtidens
helgd inte anordnas på de stora
kyrkliga högtidsdagarna — juldagen,
långfredagen och påskdagen.

Förbudet saknar relevans i ett modernt
samhälle. Det anser både de socialdemokratiska
motionärerna och
Uppsala domkapitel, för att välja ut en
av remissinstanserna. Med tanke på den
allmänna ordningen i t. ex. tunnelbanorna
här i Stockholm under kvällar
och nätter, då nöjeslivet pågår för fullt,
kanske man inte hade väntat sig att en
ändring av den del av ordningsstadgan
som rör dessa tre helgdagar vore den
för dagen mest angelägna. Nu är de socialdemokratiska
motionärerna i den
lyckliga belägenheten att de kan stödja
sitt yrkande på uttalanden från kyrkliga
och frikyrkliga sammanslutningar,
och det har naturligtvis reservanterna
nogsamt påmint om i denna debatt.

Man kan därför ha större anledning
att polemisera med vissa remissinstanser
som i opåkallad beskäftighet för
tidsandan vänder sig mot en negativ
lagstiftning på detta område. Men då
man talar om statens religiösa neutrali -

offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga

helgdagar

tet är man kanske för tidigt ute. Fråga
är om staten kan inta denna neutralitet
ens vid en eventuell skilsmässa mellan
stat och kyrka. Statsrådet Palme antydde
också något i den riktningen.
Även om man ser på staten som religiöst
neutral behöver inte nödvändigt
Uppsala domkapitel inta en religiöst
neutral ståndpunkt.

Enligt kyrka—stat-utredningen bör
det i de eventuellt fria lägena ankomma
på kyrkan själv liksom på övriga trossamfund
att bestämma vilka högtidsdagar
den vill fira.

På staten bör ankomma att besluta
vilka av dessa kyrkliga högtidsdagar
som skall tillerkännas karaktär av allmänna
helgdagar i den meningen att de
skall vara i princip arbetsfria. Då inställer
sig frågan hur statens förment
religiösa neutralitet skall påverka ställningstagandet
till arbetsfrihet vid dessa
stora kyrkliga högtidsdagar. Jag måste
framhålla att jag redan nu avråder en
remiss till Uppsala domkapitel.

Man gör gällande att de helgdagar
som förbudet berör inte innebär någonting
för de flesta människor. Men är det
verkligen en orimlig begäran att dessa
likgiltiga visar hänsyn mot de människor
för vilka dessa helg- eller högtidsdagar
har ett omätbart innehåll?
Uppfattar verkligen så många människor
ett sådant lagstiftat hänsynstagande
som en kränkning? En majoritet av
Sveriges folk upplever väl ändå dessa
högtidsdagar såsom dagar med heligt
innehåll. Jag tror att de flesta ur de
likgiltigas skara inte endast finner sig
i denna omstridda paragraf i ordningsstadgan
utan också vill ha den kvar.
Kan det verkligen betecknas såsom ett
övergrepp på denna minoritet, om t. ex.
filmen »Jag är nyfiken •— gul» eller
»Jag är nyfiken — blå» inte får visas
på långfredagen? Skall det verkligen
uppfattas såsom ett tvång att ta hänsyn
till en åskådning eller livsstil, som inte
är ens egen? Det talas i olika sammanhang,
inte minst här i kammaren, om

Fredagen den 3 maj 1968

60 Nr 21

Om upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga

helgdagar

människans värdighet. Jag var enfaldig
nog att förutsätta att respekt för andras
tro och livsstil var något utmärkande
för denna värdighet. Vi är alla rädda
om friheten, men vi vill ha frihet under
hänsyn.

Hur är det i våra grannländer? I
Danmark får offentliga nöjen inte anordnas
dessa tre högtidsdagar — till
och med julafton efter kl. 16.00 är offentliga
nöjen förbjudna. I Finland har
man förbud, undantagslöst, i ungefär
samma utsträckning. I en proposition
till årets finska riksdag har framlagts
förslag till en enhetlig lag om offentliga
nöjestillställningar, men beträffande
nöjesförbudet under de tre helgdagarna
föreslås ingen annan ändring än att inrikesministeriet
får rätt att medge undantag
i särskilda fall. I Norge har man
i stort sett samma lagstiftning som i
Danmark. Varför skall då det svenska
samhället vara mera stillöst än våra
nordiska grannsamhällen? Om sekularisering
innebär att kultur och samhälle
befrias från allt kristligt innehåll, har
vi hunnit skrämmande långt här i landet,
i varje fall längre än våra grannländer.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Med anledning av det
senaste inlägget vill jag påminna om att
det finns flera stora helgdagar under
kyrkoåret förutom dem som berörs av
förbudslagstiftningen. Ingen kan väl
påstå att de personer som bevistar en
gudstjänst under någon av de andra
söndagarna känner sig störda eller förorättade
av att det finns människor
som besöker en profan tillställning den
dagen. Människor som sitter i kyrkan
kan väl ändå inte vara arga över sådana
saker. I så fall har de väl knappast
kommit till templet med det rätta sinnelaget.

Herr Schött erinrade om att en del
remissinstanser ändå inte hade haft
samma uppfattning som huvudparten
av de remissinstanser som fått yttra sig
i denna fråga.

Högerns ungdomsförbund ger väl
ändå uttryck för den uppfattningen att
majoriteten av de svenska medborgarna
inte längre betraktar de angivna helgdagarna
på annat sätt än vilka lediga dagar
som helst och att det nuvarande förbudet
knappast fyller någon egentlig
funktio-n.

Vad beträffar Uppsala domkapitel,
där ändå Svea rikes ärkebiskop är ordförande,
skulle jag vilja ta mig friheten
att läsa ett stycke ur dess yttrande:
»Förbudet mot offentlig nöjestillställning
på juldagen, långfredagen och
påskdagen saknar otvivelaktigt relevans
i ett modernt samhälle. Att genom juridiskt
tvång söka värna om de stora
kristna högtidernas helgd förefaller
knappast förenligt med statens religiösa
neutralitet och kan inte heller för kyrkan
utgöra ett legitimt intresse. Den
kristna evangelieförkunnelsen vädjar
till människors fria mottagande i tro,
och för dem som tar emot evangelium
om Jesus Kristus får de nämnda dagarna
givetvis sin särskilda prägel genom
hågkomsten av Jesu födelse, död och
uppståndelse. Men många människor i
vår tid står mer eller mindre främmande
för dagarnas religiösa innebörd och
värderar dem främst för de tillfällen de
kan ge till vila, rekreation och förströelse.
Dessa människor bör inte genom en
negativ lagstiftning hindras att fritt planera
sin fritid. Lika litet som man kan
tvinga människor till tro, lika litet finns
det anledning att tvinga på dem en bestämd
attityd till kyrkliga högtidsdagar.
»

Härtill kan erinras om vad folkpartiets
ungdomsförbund skriver, nämligen
att just dessa dagar blir de ensamma
människornas problem ännu
större än annars. Dessa stora kyrkliga
helgdagar har ju karaktär av familje -

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Om upphävande av förbudet mot offenlli;

sammankomster, och de ensamma blir
då ännu mera ensamma än vanligt. För
dem skulle ett upphävande av nöjesförbudet
vara en reform som säkert hälsades
med stor tillfredsställelse.

Herr SCHÖTT (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag ville framhålla
beträffande Högerns ungdomsförbund
var att detta i sitt yttrande har talat om
att det bör bli en förutsättningslös utredning
och att det därvid bör undersökas
— jag upprepar det — om det
trots allt inte kan finnas motiv för att
bibehålla vissa inskränkningar i rätten
att anordna offentliga nöjestillställningar,
exempelvis sådana som anordnas
utomhus på allmän plats.

Här har talats om att det är så litet
som skiljer utskottet och reservanterna.
.lag är då angelägen att framhålla att
reservanterna vill ha en beställning,
medan utskottsmajoriteten avvaktar en
förutsättningslös utredning. Detta är
skillnaden.

Det lalas om att det är en sådan
olycka att man tre dagar om året inte
skulle kunna få anordna offentliga nöjestillställningar.
De dagarna kan väl
ändå ägnas åt annat. Det finns dock
något som heter familjeliv, och det är
tillåtet att anordna slutna tillställningar.
Jag tycker att rådande förhållanden
inte är så fruktansvärda som en del vill
göra dem till.

Herr SVENUNGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Till herr Svedberg vill
jag säga att detta är en fråga om stil
och hänsyn. Vidare är det ju ganska
överraskande att herr Svedberg är så
auktoritetsbunden av Uppsala domkapitel.
Jag är det inte.

nöjestillställning på vissa kyrkliga
helgdagar

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! De stora kristna högtidsdagarna
är juldagen — som minner
om Kristi födelse — långfredagen — en
minnesdag ägnad Kristi lidande och
stora offer för oss alla — samt påskdagen
— som minner om Kristi seger
över döden och den uppståndelse på
vilken vi bygger vårt evighetshopp. Jag
vill säga detta därför att man uteslutande
rör sig med begreppen enligt almanackan,
och det finns i alla fall ett
djupare underlag.

Det är inte frågan om ett nöjesförbud.
Var och en har rätt att exempelvis på
långfredagen roa sig så som han eller
hon har god eller dålig smak till. Däremot
är det frågan om förbud mot kommersiell
nöjesindustri den dagen — en
begränsning av näringsfriheten, om man
så vill uttrycka det.

Remissinstanserna har i regel bedömt
saken som en principfråga, en religionsfrihetsfråga.
Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund betonar dock
frågans ringa praktiska betydelse. Däri
kan man instämma. Om företag och
sammanslutningar har möjligheter att
saluföra sina nöjesobjekt 362 dagar årligen
men icke de tre dagar jag nämnt,
kan det inte för dem vara någon stor
praktisk fråga, allra helst som personalproblemen
nog inte är alldeles obetydliga
just dessa dagar.

Folkpartiets ungdomsförbund ägnar
sina tankar åt de ensamståendes problem
just dessa dagar; man måste ha
tillgång till nöjen på restauranger, teater,
bio osv. Givetvis är nöjestrenden
för en del människor så het att sådant
kan synas angeläget. Kanske kan man
likväl behärska sig dessa tre dagar, om
mycket vägande skäl till detta anföres.

För Sveriges kristna folk är detta
inte något problem. Enligt min uppfattning
är det för icke kristna närmast en
fråga om vidsynthet och tolerans. Vill
man av hänsyn till annorlunda tänkande,
av hänsyn till oss som kanske
betraktas såsom efterblivna, för att

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Om upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga

helgdagar

inte såra dem som i de dagarna inlägger
en särskild helgd, låta den gällande
ordningsbestämmelsen kvarstå? Det är
detta frågan gäller.

Enligt min uppfattning, som kanske
är en annan än domkapitlets i det stift
där jag är församlingsmedlem — och
som suppleant under en period till och
med haft snudd på att tillhöra —• respekterar
och gillar ett övervägande
folkflertal de synpunkter jag har anfört.
Frihet för den kommersiella nöjesindustrin
på de stora kristna högtidsdagarna
kräves icke av den övervägande
majoriteten inom Sveriges folk. De
föreliggande motionerna har också tillkommit
i oträngt mål, utan praktiskt
behov.

Utskottet har velat lägga i regeringens
hand vilka delar av problemet stat och
kyrka — det må sedan gälla religionsfrihetslagstiftning
eller ordningsföreskrifter
— som skall upptas till behandling.

Herr Hjorth fann uppdelningen i utskottet
efter politiska linjer förbryllande.
Det gjorde jag också. Jag vet att
stora delar av väljarna inom socialdemokratiska
partiet står fullständigt
främmande för uppfattningen att det
skall betraktas som ett brott mot religionsfriheten
att kommersiell nöjesindustri
de dagarna hindras.

Reservanterna har inte samma förtroende
för regeringen som utskottets
majoritet. Reservanterna har menat att
man måste ge regeringen en anvisning
om hur den skall bedöma denna fråga.
Jag ber att få understryka vad statsrådet
Palme sade — i slutet av det sista av
hans många anföranden, om jag inte
minns fel — då han betonade att detta
var en fråga om tolerans olika tänkande
emellan, en fråga om inbördes hänsynstagande.
Jag tror att det är en kardinalpunkt
när man bedömer detta
spörsmål.

För min del vidhåller jag mitt yrkande
i utskottet, vilket innebär avslag på
motionerna I: 77 och II: 111.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s) kort genmäle: Herr

ialman! De motioner som väcks
skickas ju i allmänhet av utskotten ut
på remiss. I detta fall har bl. a. Uppsala
domkapitel haft tillfälle att yttra sig
över motionärernas förslag. Jag tycker
inte att man skall behöva bli bedömd
som alltför auktoritetstrogen därför att
man tar hänsyn till vad som sägs i det
yttrandet.

Herr Ferdinand Nilsson talade mycket
om tolerans, och det är ju ett begrepp
som kan ses ur olika synpunkter.
Om man vill hindra människor att gå
på teatern, att se en film eller att gå
på en konsert under dessa helgdagar,
är inte heller det tolerant utan kan betraktas
som ett tvång.

Herr Ferdinand Nilsson talade också
mycket om den kommersiella nöjesindustrin.
Jag tror inte att ett förbud betyder
så mycket för den. Den säljer inte
ett mindre antal grammofonskivor för
det. Vi får väl inte heller bortse från
att inom den branschen arbetar många
geniala, vågar jag väl säga, skådespelare,
artister och musiker som kan bereda
sin publik både glädje och uppbyggel.
se.
leransbegreppet över en kam utan försöka
se det hela vidsynt.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Medan herr Svedberg
talade kom jag att erinra mig vad han
tidigare sagt angående Uppsala domkapitel
med ärkebiskopen i spetsen. Säkerligen
har utskottets fungerande ordförande
lagt märke till att ärkebiskopen
inte var närvarande vid det sammanträde
då yttrandet avgavs. Varför ärkebiskopen
skulle nämnas i detta sammanhang
förstår jag inte, men det var väl
för att berika argumentationen.

Emellertid vill jag understryka att jag

Fredagen den 3 inaj 1968

Nr 21

Om upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning pa vissa kyrkliga

inte har talat om grammofonskivor och
inte om skådespelare och andra. Det var
från min sida bara fråga om tre dagar
på året som många anser omgärdade av
särskild helgd. Skulle man inte då kunna
visa så mycket hänsyn och så mycket
tolerans att man lägger band på sin frihetslidelse?
Man kan inte vara alltför
hårt förtryckt av att inte få anordna
långfredagsdanser, att inte de dagarna
få anordna vilka tillställningar som
helst. Den offentliga nöjesindustrin har
jag inte polemiserat mot, utan jag har
endast konstaterat att i ordningsstadgan
föreligger ett förbud för sådana tillställningar
under dessa tre dagar, och
ingenting annat.

Om vi andra, som kanske har en
mindre positiv ställning till åtminstone
en del av de blomster som viss
sorts nöjesindustri levererar, kan tolerera
de inslagen under 362 dagar om
året, skulle vi inte då kunna begära att
andra som har en annan uppfattning
än vi skulle kunna under tre dagar ta
hänsyn till våra synpunkter?

Herr SVEDBERG, ERIK, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Tolerans är ett relativt
begrepp — jag tror inte att herr Ferdinand
Nilsson vill förneka det.

Vidare sade jag att ärkebiskopen är
ordförande i Uppsala domkapitel, och
det tror jag inte heller att herr Ferdinand
Nilsson kan förneka. Jag har också
uppmärksammat att ärkebiskopen
inte har underskrivit yttrandet.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag vill inte förlänga
debatten utan enbart ge en röstförklaring.

Skillnaden mellan de båda skrivningarna
är inte stor. Men på de punkter
där utskottsmajoriteten och reservanterna
har olika meningar tycker jag att
reservanterna har starkare skäl för sin

helgdagar

uppfattning. Min åsikt i sakfrågan överensstämmer
i stor utsträckning med de
värderingar som uttrycks i frikyrkoungdomens
religionsfrihetsprogram som
utkom förra året. Låt mig citera två
stycken ur det programmet.

»Enligt svensk rättsuppfattning skall
enskilda och grupper av människor
vara lagligt skyddade mot kränkande
angrepp. Sådant lagskydd finns också
(ärekränkning, hets mot folkgrupp
m. fl. lagrum). För religiösa grupper
finns desstom vissa stadganden som ger
ett ytterligare skydd. Vi anser inte att
den kristna kyrkan eller kristna människor
är betjänta av extra lagskydd mot
angrepp eller otrivsel. Att söka skapa
sådana garantier står i strid med synen
på evangeliet som ett fritt erbjudande.

Vi anser därför att. . . förbuden mot
offentliga nöjesarrangemang under vissa
kyrkliga helgdagar bör slopas. Det
kan däremot, ur allmänna synpunkter,
finnas anledning att förstärka lagskyddet
för möten och sammankomster, alltså
en lagstiftning om ''mötesfrid’.»

Så långt frikyrkoungdomens religionsfrihetsprogram.
Jag delar i mycket
de här citerade värderingarna och
ståndpunkterna. Från den utgångspunkten
finner jag det naturligt att, utan att
överdriva skillnaden mellan alternativen,
rösta på reservationen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att ytterligare
få understryka att det icke kan vara
fråga om något nämnvärt förtryckande
av andras mening. Det är endast
frågan om man vill ta så mycket hänsyn
till annorlunda tänkande att man under
de tre stora kristna högtidsdagarna vill
låta bli att handla så att man sårar
många människors känslor.

Herr SÖRENSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svedberg sade i ett
tidigare anförande att visst kan väl de

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Om upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga

helgdagar

som vill besöka gudstjänsterna göra det
utan att därvid störas av offentliga nöjestillställningar.
Det är inte det saken
gäller, herr Svedberg. Problemet är
mycket djupare än så. Vi kan tycka om
det eller inte, men det upplevs för närvarande
av betydande grupper i vårt
folk som en del av grundskotten mot
den tro som för dem varit helig. Jag
menar inte att vi inte ibland måste skjuta
sådana skott. .lag har bara försiktigt
frågat: Orkar vi möjligen visa en sådan
hänsyn ännu ett tag för de människor
som upplever sig som djupt sårade och
kränkta i detta avseende, att vi säger att
vi en dag av 121 inte ordnar några offentliga
nöjestillställningar? Det är nästan
en vädjan, en undran. År det tänkbart
att vi har nått en sådan mognad?

Jag är helt klar över vad herr Svedberg
anför. Visst kan vi säga att det
skall visas tolerans från den andra sidan.
Det är alldeles självklart att en sådan
tolerans skall visas, men det är inte
så att en sådan här ordning bestämmer
hur människorna skall forma sitt liv.
En dag av 121 kan man alltså inte gestalta
det traditionella nöjeslivet — det
är det frågan gäller.

Jag undrade bara om vi hade kommit
så långt i demokratisk respekt för varandra
att vi skulle kunna säga: OK,
jag är beredd att avstå från den nöjestillställningen
för — säg gärna — de
svagas skull — och vi vill inte gärna
såra andra människor. Men jag har fått
klart besked från betydande representanter
för det socialdemokratiska partiet:
en sådan beredskap finns inte.

Herr SCHÖTT (h) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av herr
Ahlmarks röstförklaring gjorde jag den
reflexionen, att den inte var behövlig.
Det var nog ingen som trodde att han
skulle rösta annorlunda än han deklarerade.
Men då herr Ahlmark säger att
det inte är någon skillnad mellan utskottet
och reservanterna ber jag att

få upprepa: Det är den väsentliga skillnaden
att utskottsmajoriteten avvaktar
en förutsättningslös utredning, medan
reservanterna har gjort en direkt beställning,
vilket innebär bifall till motionerna.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Eftersom jag inte kunde
få ett genmäle efter herr Palmes senaste
anförande vill jag i korthet vidhålla
min mening, att frågan om vi skall
ha kyrkliga helgdagar eller inte måste
vara beroende av den ställning som
staten genom lagstiftning eller andra
åtgärder ger kyrkan i vårt samhälle —
inte bara statskyrkan utan också de
andra samfunden. Jag skall inte närmare
utveckla detta, dels därför att statsrådet
Palme inte nu finns i kammaren
och inte kan fortsätta polemiken, dels
därför att herr Svenungsson på ett utmark
sätt har utvecklat denna fråga.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Jag vill först säga att
jag mycket väl förstår de människor
som sätter stort värde på de kyrkliga
helgdagarna. De är mycket allvarliga
helgdagar och har en kyrklig tradition
som många vill slå vakt om. Men jag har
i alla fall svårt att förstå den indignation
som kommer till uttryck i denna
sak. Man talar ju så ofta om religionsfrihet.
Jag trodde i min enfald att det
också skulle innebära att man skall acceptera
andra uppfattningar, men det
tycks vara rätt ensidigt.

Herr Schött talade om idrottsrörelsen
och sade att nöjesförbudet inte utgjorde
något problem för idrottsrörelsen. Men
det har hänt att polisen har ryckt ut och
stoppat pågående fotbollsmatcher under
dessa dagar. Efter vad jag förstår har
idrottsföreningarna ett behov att kunna
förlägga fotbollsmatcher även på andra
dagar än de nu tillåtna. Det blir ganska
stor anhopning på annandagen när alla

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Om upphävande av förbudet mot offentlig nöjestillställning på vissa kyrkliga

helgdagar

matcher skall spelas på nästan samma
tider. Jag tror nog att herr Schött har
fel.

Herr Svenungsson såg frågan som
ett n3ftt led i de allmänna sekulariseringssträvandena,
och han sade att han
hade majoriteten av svenska folket med
sig. Skall man döma av det antal människor
som går i kyrkor och andra gudstjänstlokaler,
är det väl inte någon majoritet
som stöder honom för närvarande.

Herr Ferdinand Nilsson talade om de
tre dagarna då nöjeslivet kunde inskränkas
av respekt för de kristna värdena.
Visst kan man ha sådan respekt, men
det verkar som om vi talar förbi varandra
i denna debatt. Jag ser det nog
kanske som ett ungdomsproblem. Vi talar
ofta om ungdomens problem, och i
dagarna har vi fått skrämmande rapporter
om ungdomens eller rättare sagt barnens
alkoholvanor. Det är en skrämmande
läsning. Den fråga som vi nu diskuterar
vill jag gärna se som ett medel att
under dessa helger, då ungdomen vill
ha någonting att gå på, erbjuda denna
möjlighet och kanske kunna avhålla åtminstone
några från krogbesök och alkoholförtäring.
Det är enligt min mening
viktigare än omtanken om de fåtaliga
gudstjänstfirarna. Jag tror att de senare
har lättare att klara sig från olika
frestelser som kan locka.

Herr Sörenson sade i sitt första inlägg
att det var en komplicerad fråga,
och det vill jag gärna hålla med om,
men kanske från litet andra utgångspunkter.
Nöjesförbudet på dessa kyrkliga
helgdagar förefaller mig ganska
orimligt. Jag tänker då närmast på den
dispensgivning som äger rum och som
måste bli godtycklig och olikartad.
Länsstyrelserna kan bedöma olika, även
om de i vissa fall anlitar teologisk sakkunskap.
Jag studerade med mycket
stort intresse nöjesannonserna inför
årets påskhelg, och det var inte utan att
jag blev något konfunderad.

Nu inträder nöjesförbudet klockan 6

på morgonen, men den som vill kan ju
ha mycket roligt före detta klockslag.
Så t. ex. kunde den som så önskade gå
på nattklubb här i Stockholm till klockan
3 på långfredagens morgon, exempelvis
— om nu reklam är tillåten i Sveriges
riksdag — på Lorry eller på Baldakinen.
Blåkulladans och skärtorsdagsbaler
förekom långt in på långfredagen
på flera andra ställen, och likaså var
flera nattklubbar öppna. Efter klockan
6 blir livet mera allvarligt. Varför just
då, kan man fråga sig. På bio kunde
man gå i Stockholm denna dag. Man
kunde t. ex. se »Fjärran från vimlets
yra» samt äventyrsfilmen »Quo vadis».
Däremot visades inte filmer som Ingmar
Bergmans »Vargtimmen» eller Yngve
Gamlins »Badarna». På påskdagen
visades filmen »Brinner Paris», men
inte »Moskva brinner». Varför, frågar
jag mig. »En man för alla tider» gick det
bra att titta på, men ej »I nattens hetta»
eller färgsuccén »En man och en kvinna».
I Uppsala kunde biopubliken se
»Född fri — Lejonet Elsa», men filmen
»Lejonsommar» ansågs tydligen opassande.

Ja, inte blir man så värst klok av
detta, och det stärker mig i uppfattningen
att det är på tiden att avskaffa
både trosfrihetsparagrafen och den
nyckfulla dispensgivningen.

Biskop Ljungberg sade i en intervju
häromåret att bröderna Marx var alldeles
för uppsluppna för att visas under
helgdagarna. Samma sak gällde en dansk
barnfilm, medan däremot en svensk
barnfilm ansågs vara tråkig nog för
att få visas. På ett ställe i landet har
det även hänt som jag nämnt att vissa
idrottsutövningar stoppats.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Till herr Hjorth vill jag
bara helt kort säga att hans uppräkning
av de nöjesprogram, som kan förekomma
under nuvarande förhållanden,

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Om tillstånd till fiske för utländsk gäst vid turistanläggning

knappast ur hans synpunkt borde öka
kravet på upphävandet av gällande bestämmelser.

När han som skäl dessutom hänvisar
till ungdomsfrågorna, ungdomens alkoholproblem
o. s. v. betvivlar jag att den
omständigheten att vi har förbud mot
kommersiell nöjesindustri på juldagen,
långfredagen och påskdagen har skapat
de problemen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
jämlikt föreliggande yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på hifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svedberg, Erik, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 29,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för nej-propositionen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 55;

Nej — 68.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om tillstånd till fiske för utländsk gäst
vid turistanläggning

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 40, i anledning av motioner
om dels utländsk medborgares rätt
till fritidsfiske, dels tillstånd till fiske
för utländsk gäst vid turistanläggning.

Tredje lagutskottet hade behandlat
följande inom riksdagen väckta och till
lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels

nr 75 i andra kammaren av herr
Gustafsson i Borås,

dels ock nr i första kammaren av
fröken Stenberg och herr Hubinetie
samt nr 192 i andra kammaren av herrar
Thijlén och Hedin.

I motionerna I: 144 och II: 192, vilka
voro likalydande, hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om översyn av lagen av den 1
december 1950 om rätt till fiske samt
att härvid särskilt skulle beaktas möjligheten
för turistanläggningar att erhålla
generellt tillstånd till fiske för sina utländska
gäster.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna

a) II: 75 samt

b) I: 144 och II: 192

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Med stort intresse har
jag tagit del av tredje lagutskottets utlåtande
över motionsparet I: 144 och
II: 192, som behandlar möjligheterna för
turistanläggning att erhålla generellt tillstånd
till fiske för utländska gäster.

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

Om tillstånd till fiske för utländsk gäst vid turistanläggning
Ärendet har i vederbörlig ordning re- bl. a. med utgångspunkt från denna er -

missbehandlats. Två remissinstanser har
avstyrkt och två har tillstyrkt motionerna.
Detta tyder på att de nuvarande
bestämmelserna skapar svårigheter för
hotell- och turistnäringen.

Utomnordisk turist, som önskar fiska
på allmänt eller annat fritt vatten,
d. v. s. i vattenområde längs Sveriges
kust som ej ingår i fastighet — eller i
Vättern, Vänern, Hjälmaren eller Storsjön
i Jämtland — får inte bedriva sådant
fiske med mindre än att han sedan
två år vistats stadigvarande i vårt land
eller har fått tillstånd av antingen fiskeristyrelsen,
länsstyrelsen eller för högst
14 dagar av polismyndighet i orten.

Fiskeristyrelsen anser i sitt remissutlåtande
av den 19 februari 1968 att
detta förfaringssätt är lätt att tillämpa
och föga betungande för utländska turister
som under ett kortare eller längre
besök i Sverige vill ägna sig åt hl. a.
fritidsfiske.

Svenska turisttrafikförbundet, som
för turistnäringens talan, tycker emellertid
något annat i sitt remissvar. Man
menar att tillståndstvånget i praktiken
har blivit en tom formalitet, men en formalitet
som man vet väcker betydande
irritation hos utländska turister. Turisttrafikförbundet
tillstyrker därför förslaget
om möjlighet för turistanläggningar
att erhålla generellt tillstånd för
fiske för sina utländska gäster.

Ett enigt utskott har, herr talman, avstyrkt
vår motion. Åt detta är i dag intet
att göra. Men jag vill i det här sammanhanget
lämna en upplysning som gäller
fritidsfisket och turistnäringen.

I förra veckan genomfördes i kommunal
regi ett marknadsföringsförsök
för ökad turism till Norrland. Det gällde
punktaktioner i Helsingör, Bryssel
och Amsterdam. På samtliga dessa platser
fick vår delegation en rad förfrågningar
beträffande bl. a. möjligheterna
för utländska turister att utöva fritidsfiske
i vår land. Hos samtliga representanter
för resebyråerna var intresset för
fritidsfiske mycket påtagligt. Jag kan

farenhet inte förstå annat än att turistnäringen
bör stöttas upp också genom
bestämmelser som underlättar hotelloch
resebyråservice för fritidsfiske.

Svenska turisthotellens riksförbund
anser också i sitt remissvar att generellt
tillstånd för turistanläggning beträffande
fiske för utländska turister vore en
sådan välkommen bestämmelse.

Den femte remissinstansen — Fritidsfiskets
samarbetsnämnd — har också
ifrågasatt om tillståndstvånget fyller någon
funktion och huruvida dessa obestridligt
negativa effekter ur turistsynpunkt
inte bör föranleda en omprövning
av bestämmelserna. Denna remissinstans
har också pekat på möjligheten
att på nordisk samarbetsbasis ta upp
förnyade diskussioner omkring fritidsfisket.

Det finns, herr talman, tydligen fortfarande
en hel del att diskutera i fråga
om tillståndstvång, flerspråkig information
etc.

Till denna rekommendation från Fritidsfiskets
samarbetsnämnd om översyn
av fritidsfiskebestämmelserna, en rekommendation
som har adress till våra
representanter i Nordiska rådet, vill jag
ansluta mig.

Det finns all anledning att också på
fritidsfiskets område ge vår turistnäring
det handtag som det innebär att t. ex.
bereda möjlighet för turistanläggning
att erhålla generellt tillstånd till fiske
för sina utländska gäster.

I den reviderade finansplan för 1968
som just nu lagts på riksdagens bord
talas det om att bytesbalansens underskott
gått ned snabbare än vad som från
början ansågs möjligt — även om den
snabba tillväxten av turistutgifterna
utomlands har verkat återhållande. Bättre
turistservice i Sverige också på fritidsfiskets
område bidrar säkerligen till
ett bättre turistnetto.

I avvaktan på ett initiativtagande på
nordiskt plan i denna fråga har jag,
herr talman, för närvarande intet yrkande.

68 Nr 21 Fredagen den

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69, såvitt
propositionen avser jordbruiksärenden,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 31, i anledning av motioner angående
vattenvården i mälarområdet;

nr 32, i anledning av motioner om
förhandlingar med Norge för att förhindra
vattenföroreningar i norra Bohuslän;
och

nr 33, i anledning av motioner om
förbud mot utsläppande i vissa fall av
avloppsvatten i Vättern.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

inr 177, i anledning av motioner rörande
ersättning till skogsägare på
grund av storm- och snöskador;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 19 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
in. in., såvitt avser anslag till kompensation
för bensinskatt till rennäringen;
och

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till
byamännen i Vitsaniemi by för bestridande
av rättegångskostnad jämte motioner.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

3 maj 1968

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts

i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1968/69 till bidrag till erkända arbetslöshetskassor
samt Kungl. Maj :ts
proposition angående särskilt stöd åt
äldre arbetslösa m. m., i vad den hänvisats
till statsutskottet;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser vissa allmänna frågor;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom handelsdepartementets
verksamhetsområde;

Fredagen den 3 maj 1968

Nr 21

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1968/69 i vad
avser utgifter inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde
;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat It till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde; nr

197, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhet so in r å d e;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad avser staten
för statens allmänna fastighetsfond;
ävensom

nr 199, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1968/69 till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning av lokaler
vid universitet, högskolor m. m.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj ds till kammaren överlämnade proposition
nr 125, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1968/69, m. m.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
18, i anledning av proposition med förslags
till lag om vissa kommunala befogenheter
inom turistväsendet jämte
följdmotioner;

statsutskottets utlåtanden:

nr 88, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa frågor om
hjälpmedel för handikappade jämte motioner; nr

89, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, in. in., i vad
propositionen avse.r medelsanvisning
till folkpensioner, jämte motioner;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj ris
proposition angående fortsatt utbyggande
av akademiska sjukhuset i Uppsala
m. in.;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom socialdepartementets
verksamhetsområde;
samt

nr 92, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående inskrivning och
redovisning av värnpliktiga jämte motioner; bankoutskottets

utlåtanden:

nr 32, i anledning av motioner angående
företagsdemokratin;

nr 33, i anledning av motioner angående
de anställdas andel i ett långsiktigt
företagssparande;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. in., jämte motioner;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt valutareglering
jämte motioner;

rar 36, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 16 § förordningen
den 29 november 1963 (nr
575) om Svenska bostadskreditkassan
och om bostadskred i (föreningar, in. m.;
samt

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Interpellation ang. den av utrikesministern tillsatta studiegruppen för hjälpinsatser

i Vietnam

nr 37, i anledning av motion om tillskapande
av ett minnesföremål för ledamot
av riksdagen;

första lagutskottets utlåtande nr 30,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 13 maj 1966 (nr
158) angående utvidgad tillämpning av
lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud
i vissa fall mot överlåtelse eller
upplåtelse av fartyg m. m. och av lagen
den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa
bestämmelser om fraktfart med svenska
fartyg;

andra lagutskottets utlåtande nr 41, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte
i ämnet väckta motioner; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 30, i anledning av motioner om
utredning rörande bullerproblemet, åtgärder
mot bullerstörningar och normer
för bullervärden; samt

nr 34, i anledning av motioner om
inrättande av en trafikteknisk försöksanstalt.

Interpellation ang. den av utrikesministern
tillsatta studiegruppen för hjälpinsatser
i Vietnam

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Krigets ödeläggelse av
Vietnam är av en omfattning som ännu
inte kan överblickas. Skall landet efter
att fred uppnåtts kunna återuppbyggas
krävs en omfattande internationell insats.

I sitt förstamaj-tal omnämnde utrikesminister
Torsten Nilsson att han utsett
en studiegrupp som förbereder

långsiktiga svenska insatser i Vietnam
när man fått fred där. Utrikesministern
nämnde att gruppen varit verksam en
längre tid och att arbetet framskrider
planenligt och pågår i samråd med våra
nordiska grannländer.

Ingen svensk torde ha något att invända
mot förberedelser i god tid för
en svensk insats. Från folkpartiets sida
har vi sedan länge uttalat oss till förmån
härför. Många delar också utrikesministerns
övertygelse att svensk arbetarrörelse
som så många gånger förr
även i detta fall skall visa sig generös
och solidarisk mot nödlidande folk.

Samtidigt kan konstateras att hjälpinsatsen
givetvis inte är en angelägenhet,
som angår endast arbetarrörelsen
utan hela det svenska folket. För att ytterligare
ge hjälpen så stor effektivitet
som möjligt bör den svenska verksamheten
samordnas med de övriga nordiska
staters. Därmed får man också ett
uttryck för de nordiska folkens önskan
om fredligt samarbete på det internationella
planet.

En förutsättning för att den svenska
hjälpen skall få bredast tänkbara bas är
emellertid att den inte betraktas som
en angelägenhet vilken angår endast en
samhällsgrupp eller ett parti. Detta kan
inte gärna ha varit utrikesministerns
avsikt. Avsikten måste vara att engagera
samtliga politiska partier vid sidan
om andra humanitära organisationer i
arbetet.

Jag anhåller därför om kammarens
tillstånd att till hans excellens utrikesministern
och chefen för utrikesdepartementet
ställa följande frågor:

1) Är utrikesministern villig att inför
kammaren redogöra för den verksamhet,
som den av honom tillsatta arbetsgruppen
bedriver?

2) Har utrikesministern för avsikt
att sedan gruppen fullgjort det förberedande
arbetet inbjuda representanter
för partierna och hjälporganisationer
att medverka i det fortsatta arbetet?

Nr 21

Fredagen den 3 maj 1968

Interpellation ang. betydelsen för landet i dess helhet av regionplaneringen för

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. betydelsen för landet
i dess helhet av regionplaneringen
för stockholmstrakten, m. m.

Ordet lämnades härefter till herr OLSSON,
JOHAN, (ep), som yttrade:

Herr talman! En skiss till regionalplan
för stockholmstrakten är under
remissbehandling i Stockholms stad
och övriga 45 kommuner som planområdet
omfattar. Planskissen avser tiden
fram till år 2000, alltså en tidrymd av
ca 30 år. Planen tar sikte på en utbyggnad
i regionen till 2 å 2,5 miljoner invånare
vid planperiodens slut. I ett huvudalternativ
har man stannat för 2,2
miljoner invånare vid denna tidpunkt.

Rikets invånarantal beräknas vid
samma tidpunkt, alltså år 2000, uppgå
till ca 10 miljoner, vilket är en ökning
med 2,1 miljoner. Ungefär hälften av
den beräknade folkökningen skulle alltså
tillföras stockholmsregionen.

Man räknar i regionplaneskissen med
en stad som sträcker sig över mycket
stora områden jämfört med dem som
nu tas i anspråk för stadsbebyggelse.
Bakgrunden till detta är dels beräknad
befolkningsökning, dels beräknad ökning
av bostadsutrymmet per invånare.
Nu bor enligt planskissen 0,8 personer
per rumsenhet, år 2000 räknar man
med att det endast bor 0,45 personer
per rumsenhet. Detta tillsammans betyder
en bostadsvolym som i rumsenheter
räknat är mer än tre gånger så stor
som den nuvarande.

Som nämnts omfattar planen 46 kommuner,
men dess verkningar sträcker
sig långt utanför regionplanegränsen,
t. ex. beträffande vattenförsörjningen
och försörjningen med mark för rekreation
och fritidsbebyggelse. Den senare
är enligt planen i allt väsentligt hänvi -

stockholmstrakten, m. m.
säd till norra Uppland, Bergslagen och
centrala Södermanland och där bortom.

I vidare mening berör planen hela
landets utveckling. Det står alltmer
klart att all planläggning måste på annat
sätt än som hittills skett ses i ett
rikssammanhang.

Framför allt är det därvid två faktorer
som måste beaktas. Den ena är
kostnaden för olika former av lokalisering
av näringsliv och bebyggelse. Den
andra faktorn är miljön för människorna,
vilken i stor utsträckning bestäms
av planläggningen. Beträffande kostnaderna
säger den framlagda planskissen
ingenting. Man kan dock utgå från att
kostnaderna för den föreslagna utbyggnaden
blir mycket stora såväl för samhället
som för de enskilda. På denna
korta tidrymd är det dock fråga om en
utbyggnad som enbart denna med dagens
standard skulle rymma en stad
med drygt 2 miljoner invånare. Det är
två och en halv gånger staden Stockholms
nuvarande befolkning.

Om vi i vårt land räknar med en befolkningsökning
måste man också skapa
bostäder etc. för denna ökade befolkning.
Räknar vi likaså med en standardhöjning
på boendeområdet måste
vi också bygga ut för denna. Man har
då anledning att fråga sig vid vilken
koncentrationsgrad man bygger billigast.
En annan fråga som måste beaktas
är trafikproblemen. Punktvis erhålles
förbättringar, men i stort kvarstår
den besvärliga trafiksituationen. Den
torde inte förbättras om den skisserade
ökningen av invånarantalet kommer till
stånd trots de omfattande och kostsamma
trafikledsutbyggnader som följer
med utbyggnaden i övrigt.

Beträffande miljön är det mesta outrett,
trots att viktiga delresultat framkommit
och framkommer på allt flera
områden. Redan vid nuvarande omfattning
av befolkningskoncentrationen
föreligger mycket stora uppgifter för att
förbättra storstadsmiljön vad gäller luft

72 Nr 21 Fredagen den 3 maj 1968

Interpellation ang. betydelsen för landet i dess helhet av regionplaneringen för
stockholmstrakten, m. m.

och vatten, minskad stress, bättre rekreationsmöjligheter
osv. Inte minst föreligger
behov av rekreation inom bekvämt
räckhåll. Så t. ex. behövs fritidsställen
på rimligt avstånd som man kan
nå utan att sitta i stressande bilköer.

Ökat bostadsbyggande behövs av mycket
stor omfattning enbart för att ge en
befolkning av nuvarande storlek en god
bostad. Hur detta skall kunna förverkligas
om man samtidigt har ambitionen
att under kort tid nära nog fördubbla
invånarantalet ges inga anvisningar för
i planskissen. Man måste ställa frågan
hur detta skall ske till ett för folk i allmänhet
överkomligt pris.

En befolkningsanhopning som den
regionplaneskissen avser kan knappast
vara till fördel för vare sig dem som är
bosatta i nuvarande Storstockholm eller
för landet i övrigt. Det finns anledning
att i detta sammanhang efterlysa åtgärder,
t. ex. en mera aktiv lokaliseringspolitik
för att ge sysselsättning i
områden utanför storstadsregionerna
och därmed dämpa inflyttningstrycket
på exempelvis storstockholmsregionen.

Med hänvisning till det anförda anhålles
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

1. Är statsrådet beredd att ge sin syn
på hur en utbyggnad som den regionplaneskissen
avser kan komma att verka
samhällsekonomiskt samt dess verkan
ekonomiskt och miljömässigt såväl för
invånarna i stockholmsregionen som för
invånarna i områden med vikande befolkningsunderlag? 2.

Anser statsrådet att en skiss till regionplan
som den här omnämnda verkar
styrande i enlighet med sina intentioner
oavsett om den blir officiellt fastställd
eller endast ligger som diskussionsunderlag
för övrigt planarbete?

3. Vill statsrådet redogöra för vilka
åtgärder t. ex. av lokaliseringspolitisk
art som kan vara lämpliga för att skapa
arbetstillfällen över hela landet och därmed
alternativ till den i regionplaneskissen
förutsatta befolkningskoncentrationen? Även

denna anhållan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.24.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

KUNGl. BOKTR. STHLM 1969