Torsdagen den 19 mars (Riksdagens protokoll 1970:12)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 12

ANDRA KAMMAREN

1970

19—20 mars

Debatter m. m.

Torsdagen den 19 mars

Sid.

Svar på frågor av:

herr Glimnér (ep) ang. ändringar i pastoratsindelningen........... 5

fru Kristensson (m) ang. lika folkpension oavsett civilstånd ....... 6

herr Wennerfors (m) ang. information om överenskommelse att höja

åldersgränsen vid inköp av mellanöl ........................ 7

herr Wennerfors (m) ang. förläggningsort för det planerade Nordek kansliet

................................................. 8

herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. ändring av bestämmelserna om

invaliditetsersättning ..................................... 9

fru Bergman (s) ang. semesterersättningen för deltidsanställda med

månadslön .............................................. It

fröken Sandell (s) ang. placeringen i sjukpenningklass av friställd

arbetskraft............................................... 12

herr Björk i Påarp (s) ang. principerna för återkallande av körkort 14
fru Marklund (vpk) ang. produktionsinriktningen vid Norrbottens

Järnverk................................................ 15

herr Sellgren (fp) ang. den tekniska vuxenutbildningen............ 16

herr Nordstrandh (m) ang. tandemacceleratorlaboratoriet i Uppsala
.................................................... 18

herr Åsling (ep) ang. järnvägstrafiken i Norrlands inland ......... 20

Ett temporärt pris- och lönestopp............................... 22

Prioritering inom kreditpolitiken av garantilån för jordbruksändamål 24

Pensionstillskott m. m......................................... 27

Rätt till en längre sammanhängande ledighet från arbete.......... 37

Rätt att avlägga prov för körkort med automatväxlad bil ......... 42

Upphävande av rätten i vissa fall att döda annans katt............ 43

Vissa ändringar i miljöskyddslagen m. m......................... 46

1—Andra kammarens protokoll 1970. Kr 12

Nr 12

Innehåll

Sid.

Interpellationer av:

herr Mundebo (fp) ang. utbetalningen av statliga bostadslån....... 55

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. rekryteringen av akademiker till

de statliga verkens s. k. studentkarriärer .................... 56

herr Källstad (fp) ang. gymnasieelevernas språkstudier.......... 57

herr Blomkvist (s) ang. åtgärder för att stimulera porslinsindustrin 58
herr Werner (m) ang. tillhandahållandet av djur för försöksverksamhet
.................................................. 59

Utsträckt motionstid ......................................... 62

Meddelande om enkla frågor av:

herr Carlshamre (m) ang. utnyttjandet av kungl. propositioner före

offentliggörandet......................................... 62

herr Sjöholm (fp) ang. eventuella åtgärder med anledning av massaker
på småfåglar i Italien................................ 62

herr Jonasson (ep) ang. information om faran av rotvältor i stormfälld
skog ............................................... 62

herr Persson i Heden (ep) ang. åtgärder för återanpassning av för söksutskrivna

kriminalpatienter............................ 62

Fredagen den 20 mars

Svar på interpellation av fru Ryding (vpk) ang. arbetsmedicinska institutets
arbetsuppgifter ...................................... 63

Utsträckt motionstid ......................................... 68

Interpellation av fru Ryding (vpk) ang. påföljden för total vapenvägran
.................................................... 68

Meddelande om enkel fråga av herr Ringaby (m) ang. åtgärder för att
förhindra brott av försöksutskrivna mentalsjuka patienter ........ 70

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 19 mars

Bankoutskottets utlåtande nr 15, om ett temporärt pris- och lönestopp 22

— nr 16, om prioritering inom kreditpolitiken av garantilån för jordbruksändamål
............................................ 24

Första lagutskottets utlåtande nr 14, om en översyn av lagen om försäkringsavtal
............................................. 27

— nr 16, om förbud mot ljuddämpare på jaktgevär .............. 27

— nr 17, ang. ny delgivningslag m. m............................ 27

— nr 18, ang. formerna för internationella överenskommelsers införlivande
med svensk rätt.................................... 27

Innehåll

Nr 12

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 13, ang. pensionstillskott m. m....... 27

— nr 14, om ersättning från sjukförsäkringen för s. k. merprestationer,

m. m..................................................... 37

— nr 15 ang. vissa av Internationella arbetsorganisationens allmänna

konferens år 1969 vid dess femtiotredje sammanträde fattade
beslut.................................................... 37

— nr 16, om rätt till en längre sammanhängande ledighet från arbete 37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10, om slopande av taxeringsbevis vid

ansökan om lagfart........................................ 42

— nr 16, om rätt att avlägga prov för körkort med automatväxlad bil 42

— nr 17, om upphävande av rätten i vissa fall att döda annans katt... 43

— nr 18, om vissa ändringar i miljöskyddslagen m. m.............. 46

— nr 19, om överförande till de allmänna domstolarna av ärenden

angående återkallande av körkort............................ 55

— nr 20, ang. lag om allmän folk- och bostadsräkning.............. 55

Jordbruksutskottets utlåtande nr 6, om ökat stöd åt jordbruket i norra

Sverige................................................... 55

— nr 7, om statsbidrag till underhåll av skogsvägar................ 55

•— nr 8, om kondemneringsbidrag för fiskefartyg .................. 55

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

Torsdagen den 19 mars

Kl. 13.00

§ 1

Justerades protokollet för den 11 innevarande
mars.

§ 2

Svar på fråga ang. ändringar i pastoratsindelningen Ordet

lämnades på begäran till

Statsrådet fru MYRDAL, som yttrade:

Herr talman! Herr Glimnér har frågat
mig om nya pastoratsindelningar
planeras och om jag i så fall vill uttala
mig för att vid kommande ändringar
av pastoratsindelningen tjänsterna
fördelas så att det skapas förutsättningar
för ett aktivt församlingsliv såväl
i inflyttningsorter som i glesbygdsförsamlingar.

Det är mig bekant, att man på domkapitelshåll
planerar att när kyrkoherdetjänster
blir lediga i pastorat, som
har för litet invånarantal för att enligt
av riksdagen antagna normer bestå som
egna pastorat, underställa Kungl. Maj:t
fråga om nyreglering av pastoraten. Ett
domkapitel har redan hemställt om vakanssättning
av några kyrkoherdetjänster
med sikte på en pastoratsreglering.
Om domkapitlen lägger fram förslag
som går ut på en ändamålsenlig omreglering,
kommer jag givetvis att överväga
förslagen i positiv anda, under
förutsättning att sådana nyregleringar
inte kan beräknas förrycka arbetet inom
1968 års beredning om stat och kyrka.
Beträffande tjänsterna kan inte mera
sägas än att de i dylika fall kommer att
omfördelas enligt de av riksdagen an -

tagna normerna under hänsynstagande
till de speciella omständigheter som
kan föreligga i det särskilda fallet.

Vidare anförde:

Herr GLIMNÉR (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret.

Jag framställde min fråga mot bakgrunden
av att det inom ett stift har
upprättats förslag till ny indelning av
stiftets kontrakt och pastorat. I det förslaget
har man tänkt sig en minskning
av antalet kontrakt från 15 till 11 och
en nedskärning av antalet pastorat från
90 till 71. Det har angivits att detta är
det första stift som upprättat förslag
till ny indelning, och man får intrycket
att andra stift skall följa efter. Jag har
även erfarit att Pastoratens riksförbund
har tillsatt en kommitté för att pröva
strukturfrågorna, d. v. s. pastorats- och
kontraktsindelningen.

När man tar upp dessa indelningsfrågor
i enskilda stift utgår jag från
att man ansett det påkallat med en ny
indelning, men man frågar sig om tillvägagångssättet
är det riktiga och om
varje stift var för sig skall upprätta förslag
till ny indelning utan några direktiv
om målsättningen för en sådan indelning.
Man kan också fråga om det
är lämpligt att arbeta fram en ny sådan
indelning innan man tagit ställning
till frågan rörande sambandet
kyrka—stat. Inför den sammanslagning
av de borgerliga primärkommunerna
till större enheter som vi nu står inför
frågar jag mig också om man inte
vid kontrakts- och pastoratsindelningen
också borde ta hänsyn till de nya kom -

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Svar på fråga ang. lika folkpension oavsett civilstånd

mungränser som uppstår.

Den sista delen av min fråga, som
rör tjänsternas fördelning mellan församlingar
av helt olika typ, har jag inte
tagit upp för att jag skulle vilja gynna
någon på någon annans bekostnad.
Jag är fullt medveten om hur svårt det
är att vid fördelningen av tjänsterna
kunna tillfredsställa församlingsverksamheten
i både de befolkningsmässigt
ökande tätortsförsamlingarna och i församlingar
med ett vikande befolkningstal.
Men jag vill understryka att man
inte kan sätta likhetstecken mellan befolkningstalet
och ett aktivt församlingsliv.
Erfarenheten visar väl att församlingsverksamheten
ute i glesbygdsförsamlingarna
inte står efter den som
förekommer i församlingar med ett tätare
befolkningsunderlag.

Jag vill till sist, herr talman, ge uttryck
åt den förhoppningen att man vid
en eventuell kommande indelningsändring
söker skapa förutsättningar för ett
aktivt församlingsliv såväl i glesbygdernas
församlingar som i församlingar
med växande befolkningstal.

Statsrådet fru MYRDAL:

Herr talman! Herr Glimnér har framfört
flera synpunkter som också jag
egentligen skulle vilja göra mig till talesman
för och som är aktuella för dem
som handlägger ärenden eller planerar
reformer i frågorna om förhållandet
mellan kyrka och stat, mellan borgerliga
och kyrkliga kommuner o. s. v. Det
är ju för närvarande inte aktuellt med
någon allmän reform av den territoriella
pastoratsregleringen. Den senaste
regleringen, som genomfördes 1962,
baserades på riksdagsbeslut från 1957.
Det är genom detta vi fått de normer
som vi nu har att iaktta, såsom
t. ex. att den lägre gränsen för befolkningstalet
i pastoraten går vid 2 000 invånare
för en prästtjänst.

Efter hand förskjuts som bekant befolkningsunderlaget,
och det har blivit
ett intresse för en hel del domkapitel

att tillgodose det nyinträdda läget genom
smärre justeringar i tjänsternas
placering. Ett domkapitel har i detta
syfte riktat en framställning till Kungl.
Maj :t om att tre av dess kyrkoherdetjänster
skulle få vakanssättas. Detta
ärende ligger ute på remiss hos kammarkollegium,
och jag har ingen anledning
att nu uttala mig om det.

Det är emellertid riktigt, såsom herr
Glimnér också påminner om, att Svenska
pastoratens riksförbunds styrelse tillsatt
en kommitté för att få fram något
mera långtsyftande planer på detta område.
Likaså har biskopsmötet rekommenderat
domkapitlen att försöka på
ett smidigt sätt genomföra en viss vad
man kallar rullande pastoratsreglering
genom att vakanssätta vissa tjänster, i
fall där pastoraten blir för små, och
att i stället försöka inrätta tjänster på
de orter dit befolkningen samlas.

Jag kan nu bara understryka att jag
kommer att ha de allmänna synpunkter
som herr Glimnér framfört på önskvärdheten
av att såväl glesorternas som,
tätorternas intressen skall bevakas mycket
aktuella i minnet när ärendena kommer
till Kungl. Maj ds prövning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. lika folkpension
oavsett civilstånd

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har
frågat chefen för finansdepartementet
om en av principerna för det kommande
skatteförslaget — nämligen att beskattningen
skall ske oavsett civilstånd
— även bör medföra lika folkpension
för alla oberoende av civilstånd.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Torsdagen den 19 mars 1970 Nr 12

Svar på fråga ang. information om överenskommelse att höja åldersgränsen vid
inköp av mellanöl

En strävan efter ökad jämställdhet
mellan gifta och ogifta kommer till uttryck
genom att de år 1969 införda
pensionstillskotten till folkpension är
lika stora för gift och ogift pensionär.
Under perioden den 1 juli 1969—den
30 juni 1978 kommer därför skillnaden
i pensionshänseende mellan gift
och ogift att minska allteftersom pensionstillskotten
motsvarar en ökande
andel av den samlade pensionen. Grundsatsen
om vardera makens självständiga
ställning i ekonomiskt avseende har
vidare beaktats genom att makes ATP
inte medräknas vid bedömningen av
den andra makens rätt till pensionstillskott.

Av det anförda framgår att utvecklingen
är på gång i den riktning fru
Kristensson antytt med sin fråga.

Vidare anförde

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på den fråga
jag hade ställt till finansministern. Det
är intressant att konstatera att finansministern
inte var så intresserad av ett
principiellt resonemang med utgångspunkt
i de skatteprinciper som ligger
till grund för den proposition vi
snart skall behandla här i riksdagen.
Men självfallet tackar jag för att socialministern
ville ta över frågan.

När det gäller skatten har läget varit
att de ogifta varit missgynnade till förmån
för de gifta. När det gäller folkpensionen
är det tvärtom, då är det de
gifta som varit missgynnade till förmån
för de ogifta. Om man nu eftersträvar,
vilket jag tycker är på tiden,
en balans i skattehänseende mellan gifta
och ogifta så att skatten blir neutral
i förhållande till civilstånd, tycker jag
att logiken borde ha lett till en folkpension
som var lika för alla oberoende
av civilstånd.

Nu har socialministern hittat en liten
detalj där man tycks ha en mer mo -

dern inställning, nämligen pensionstillskotten
och jag bestrider inte att det
äger sin riktighet att de skall vara lika
stora för gifta och ogifta. Det är i och
för sig ett gott tecken, men i övrigt
är läget sådant att folkpensionen för
en ogift är 6 300 kronor och för en var
av makar 5 000 kronor. Extra avdrag
för nedsatt skatteförmåga är 2 800 kronor
för ogifta och 1 600 för vardera av
två makar. Vad gäller skatt för sidoinkomst
föreslås det skattefria beloppet
bli 1 500 kronor för ogifta och 1 000
för vardera av två makar. Det kommunala
bostadstillägget reduceras när den
ogifta tjänar 2 000 kronor i sidoinkomst
och en av vardera makarna tjänar
1 500 kronor. Och om jag inte misstar
mig har socialministern i dagarna lagt
fram ett förslag om höjning av förmögenhetsgränserna
som påverkar bostadstillägget.
Också där bibehåller man
den gamla principen om olika belopp
för gifta och ogifta.

Jag skulle därför vilja säga att det
exempel som socialministern ger mig
i sitt svar snarare är det undantag som
bekräftar regeln, att de gifta är missgynnade
i folkpensionshänseende. Jag
anser inte att jag fått svar på den fråga
jag ställt, nämligen om man kan räkna
med att det finns någon som helst viljeinriktning
— hos finansministern eller
socialministern — att så småningom
låta utvecklingen gå åt det principiellt
riktiga hållet. Om det skall vara
en individuell bedömning i fråga om
avgifter och skatter, skall det också
vara individuell pension.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. information om överenskommelse
att höja åldersgränsen vid
inköp av mellanöl

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Svar på fråga ang. förläggningsort för det planerade Nordek-kansliet

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat socialministern om han vill medverka
till omedelbara informationsåtgärder
för att öka värdet av den mellan
detaljhandeln och berörda myndigheter
gjorda överenskommelsen att
fr. o. m. den 1 april 1970 införa en 18-årsgräns i försäljningen av mellanöl.
Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Den av herr Wennerfors åsyftade
överenskommelsen har enligt min mening
fått ovanligt stor publicitet. Skulle
något ytterligare behövas, kan jag
väl tänka mig att de berörda parterna
ger överenskommelsen förnyad offentlighet.

Vidare anförde

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret. Jag har ställt
frågan därför att jag tycker denna överenskommelse
är ett ytterligare exempel
på samhällets ringa information. Även
om jag nu inte tror så väldigt mycket
på att en 18-årsgräns är det rätta sättet
att komma åt mellanölsproblemet, skall
jag naturligtvis inte diskutera det nu.

Det gäller alltså information, och inga
uppgifter tyder som sagt på att överenskommelsen
skall följas upp av en
omfattande information. Nu säger finansministern
att frågan enligt hans
mening fått en ovanligt stor publicitet.
Man kan självfallet ha delade meningar
om vad som menas med stor publicitet.
Jag tycker inte den varit speciellt stor
i det här sammanhanget. Det stod egentligen
bara i tidningarna dagen efter den
då man hade kommit överens, men sedan
dess har det inte stått något om
denna mellanölsöverenskommelse.

Jag vill bara ha sagt vid detta tillfälle
att frånvaron av information till
den ungdom som det här gäller resulterar
i ytterligare brist på förståelse
för beslut och bestämmelser. Frånvaron
av information ger ingen motivation. På

det sättet får inte bestämmelsen, såsom
ungdomarna upplever den nere i livsmedelsaffären,
någon förankring i rättsmedvetandet.

Tyvärr kan bestämmelsen åstadkomma
langning och smygdistribution. Den
kan t. o. m. uppmuntra till detta. På lång
sikt påverkas tyvärr attityden på ett negativt
sätt, vilket är till besvär för oss
som skall vara med om att utforma
alkoholpolitiken. Vi får alltså inte heller
i fortsättningen någon förståelse för
den alkoholpolitik som vi försöker att
utveckla. En grundlig och omfattande
information skulle i stället skapa motivation
och förståelse för beslutet. Kanske
skulle man t. o. m. acceptera det.
Man kanske hos ungdomen vidare skulle
få en annan syn på de alkoholpolitiska
aspekterna. Jag beklagar att jag
fått ett så negativt svar på denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. förläggningsort för
det planerade Nordek-kansliet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat mig om jag vid de kommande
förhandlingarna vill pröva möjligheterna
att placera det planerade Nordekkansliet
i Norrtälje.

Det ankommer inte på Sverige ensamt
att bestämma platsen för Nordek-kansliet.
Samtliga medlemsstater i Nordek
skall delta i beslutet. Frågan om kansliets
förläggning är för tidigt väckt.
Något svar kan därför inte i dag lämnas
på den framställda frågan.

Vidare anförde:

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka för

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

Svar på fråga ang. ändring av

svaret. Jag har full förståelse för att
handelsministern har svårt för att i dag
lämna ett besked.

När jag observerade att frågan hade
väckts i Norrtälje fullmäktige, tyckte
även jag att det var tidigt. När jag sedan
började fundera litet närmare på
saken frågade jag mig när en fråga kan
anses vara för tidigt väckt. Tidigare än
man anar måste man kanske ta ställning
till var Nordek-administrationen
skall placeras. Därför tyckte jag att det
fanns anledning att i Sveriges riksdag
påpeka att man i Norrtälje undersöker
möjligheterna för Nordek att placera
kansliet där. Genom denna fråga ville
jag fästa uppmärksamheten på att Norrtälje
nu finns med i de framtida resonemangen,
vilka kan behöva föras mycket
tidigare än man nu anar.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Denna korta debatt erinrar
mig om en gammal tysk fras:
»Auf dumme Fragen antwortet man
nichtb — på dumma frågor svarar man
inte.

bestämmelserna om invaliditetsersättning

den 28 februari 1969 uppdrogs åt riksförsäkringsverket.

Riksförsäkringsverket har enligt sitt
utredningsuppdrag att undersöka tilllämpningen
av gällande regler om invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning.
Verket skall sedan komma in med
de förslag vartill undersökningen kan
föranleda.

Enligt uppgifter som jag inhämtat
från verket torde en redovisning av en
undersökning om hur gällande regler
tillämpas föreligga färdig under våren.
I den ingår redogörelse för försäkringsdomstolens
praxis och för sådana
principiella avgöranden som fällts i
plenum på verkets besvärsavdelning.
Vidare ingår statistik, som främst avser
att belysa vilka grupper som kommer
i åtnjutande av förmånerna.

Verket har dessutom vidtagit vissa
förberedelser för en ytterligare undersökning
som är avsedd att gå utöver
den krets av personer som har sökt nuvarande
förmåner.

Tidpunkten när verket kan framlägga
förslag i anledning av sitt uppdrag
är det inte möjligt att nu närmare ange.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag tror tyvärr, herr
handelsminister, att uppläsandet av en
sådan fras kan straffa sig på längre sikt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. ändring av bestämmelserna
om invaliditetsersättning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund i Stockholm
har frågat mig när riksdagen kan
förvänta förslag till ändring av bestämmelserna
om invaliditetsersättning på
grundval av den översyn av dessa, som

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Det tycks ha blivit en
omkastning i ordningsföljden av ärendena
på föredragningslistan. Tydligen
fick jag just nu svar på min fråga om
invaliditetsersättningar, och jag vill tacka
för detta svar. Det kom emellertid
helt överraskande, eftersom min fråga
till socialministern står längre ned på
listan och jag har därför inte läst svaret
i förväg.

I svar den 25 mars i fjol på min interpellation
av den 14 februari angående
invaliditetsersättning till invalidiserade
kvinnor med förvärvsarbete meddelade
statsrådet Aspling, att Kungl.
Maj:t strax efter det att jag framställt
min interpellation uppdragit åt riksförsäkringsverket
att undersöka tillämp -

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Svar på fråga ang. ändring av bestämmelserna om invaliditetsersättning

ningen av gällande regler om invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning. Utredningsuppdraget
täckte alltså ett något
vidare fält än vad som föranleddes
av min interpellation. Anledningen till
detta var dels en skrivelse från De handikappades
riksförbund i oktober 1968,
dels en skrivelse från Riksorganisationen
för mental hälsa, som inkom den
20 januari 1969. Båda dessa skrivelser
rörde inte bara invaliditetsersättningen
utan även invaliditetstillägget. Utredningsuppdraget
hade också som bakgrund
riksdagens skrivelse våren 1968
angående invaliditetsersättning såsom
vårdbidrag till barn under 16 år.

När jag interpellerade statsrådet Aspling
förra året hade jag närmast i tankarna
det förhållandet, att en invalidiserad
kvinna som har förvärvsarbete
inte längre får uppbära invaliditetsersättning,
om hon får änkepension på
grund av makens död.

Jag avser självfallet inte att inom ramen
för en enkel fråga ta upp hela
denna komplicerade problematik till en
sakdiskussion utan håller mig till frågan
om när man kan vänta sig att riksförsäkringsverket
slutfört sitt utredningsuppdrag
och när ett förslag skulle
kunna komma att föranleda proposition
till riksdagen.

Då jag i slutet av fjolåret sökte få
upplysning i denna sak meddelades det
att man i riksförsäkringsverket inte
hade kommit längre än till förberedelsearbetet
för utredningen.

Jag tycker att detta är en något långsam
handläggning, tv det var ändock
så länge sedan som i början av förra
året uppdraget gavs. Detta ärende är
ju av den naturen att det väcker stort
intresse både bland de handikappade
och deras anhöriga och hos den allmänhet
i stort som är speciellt inställd
på att söka främja en handikappvänlig
samhällsutveckling.

Jag undrar nu om det inte finns några
möjligheter att genom någon lämplig
åtgärd påskynda utredningens slutfö -

rande, så att vi här i riksdagen snart
skall kunna få ett förslag i denna fråga.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag gjorde en omkastning av frågorna,
men sådant kan hända.

Jag vill svara herr Wiklund i Stockholm
att den fråga han har ställt till
mig gäller en angelägenhet som är både
viktig och komplicerad och har många
olika aspekter. Verket har en ambition
att göra ett mycket grundligt utredningsarbete
för att kunna presentera ett
fullgott utredningsresultat. Jag vill tilllägga
att det utredningsarbete som pågår
äger rum i kontakt med de handikappades
egna organisationer. Dessa
har självklart ett alldeles särskilt intresse
av denna fråga. Dessutom kommer
verket genom det förslag som inryms
i årets statsverksproposition att
få förstärkta utredningsresurser. Sådana
har verket behov av, och jag är övertygad
om att det inte kommer att låta
någon tid gå förlorad i sin strävan att
söka nå fram till ett gott resultat. Men,
som sagt, frågan är i många avseenden
komplicerad.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag är tacksam för statsrådets
kompletterande upplysningar på
min fråga om möjligheten att påskynda
förloppet. Det förefaller ju som om det
skulle finnas vissa sådana möjligheter
och som om statsrådet är djupt engagerad
i frågan. Därmed tror jag att vi
kan hysa förhoppningar om att ett förslag
i ärendet snart kan komma att
framläggas.

Jag tackar än en gång.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

§ 7

Svar på fråga ang. semesterersättningen

för deltidsanställda med månadslön

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Bergman har frågat
mig om jag har uppmärksammat det
problem med semesterersättning som
uppstår för deltidsanställda med månadslön
vilka fullgör tid utöver det
fastlagda arbetstidsmåttet mot timersättning
och om jag avser att ändra semesterlagen
i syfte att komma till rätta
med problemet.

Den princip som har legat till grund
för semesterlagens bestämmelser är alt
arbetstagaren skall ha semester med bibehållen
lön. När det gäller anställda
med veckolön eller lön för längre tid
har den principen tillgodosetts på så
sätt att den ordinarie lönen utgår under
semestern. Man har därvid utgått
från att övertidsarbete skall vara en
tillfällig företeelse och ersättning för
sådant arbete har därför inte tagits med
vid beräkningen av semesterlönen för
sådana anställda. Intet hindrar dock
att man avtalar om att även räkna med
övertidsersättning. I detta sammanhang
är det inte möjligt för mig att ta ställning
till om ändrade lagregler är påkallade
med hänsyn till den utveckling
som försiggår på arbetsmarknaden.

Vidare anförde:

Fru BERGMAN (s):

Ilerr talman! Trots att svaret på min
fråga inte är positivt ber jag ändå att
få tacka för detsamma.

I semesterlagens 12 § anges att arbetstagare
som är avlönad med tidlön
— veckolön eller månadslön — äger
uppbära den på semestertiden belöpande
lönen. Det innebär att de skall ha
lön i vanlig ordning under semestern.
För andra arbetstagare, t. ex. timavlönadc,
utgår i semesterlön 9 procent på

under kvalifikationsåret, i regel föregående
år, intjänat lönebelopp. Det
finns en stor grupp deltidsanställda
med fastlagd arbetstid och månadslön.
Dessa, som främst återfinns inom tjänstemannagruppen,
får följaktligen sin
månadslön utbetalad under semestern.
Och så långt är ju allt bra.

Om en deltidsanställd med månadslön
fullgör tid utöver det fastlagda arbetstidsmåttet
får vederbörande ersättning
per timme utöver månadslönen.
I extrema fall kan den deltidsanställde
arbeta full tid i likhet med den heltidsanställde,
men enligt 12 § är vederbörande
inte berättigad till annan lön
under semestern än den fastlagda månadslönen.
De 9 procenten i semesterlön
utgår inte för all intjänad timlön.
Konsekvensen blir att en deltidsanställd
som t. ex. på grund av toppbelastning
tvingas arbeta heltid eller mer undandras
förmånen av semesterlön för timlönedelen.
Tolkningen av semesterlagen
är sådan att båda reglerna i 12 § inte
går att tillämpa samtidigt så att månadslön
jämte 9 procent på timdelen
utgår i semesterlön.

Med hänsyn till det snabbt ökande
antalet deltidsanställda förefaller det
befogat med en ändring av lagen i detta
avsnitt. Arbetsgivarna kan tänkas utnyttja
den nuvarande formuleringen i
lagen för att komma ifrån kostnaden
för semestern. Det är med utgångspunkt
häri som jag hoppas att socialministern
tar frågan under omprövning.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Med anledning av fru
Bergmans kommentarer till mitt svar
vill jag göra ett tillägg.

När det gäller en sådan deltidsarbetande
som fru Bergman nämner i sin
fråga låter det kanske främmande att
tala om övertid när det blir fråga om
arbete utöver den avtalade arbetstiden.
Betraktelsesättet är emellertid detsamma.
Det innebär att vederbörande skall
ha sin vanliga fasta lön under semes -

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Svar på fråga ang. placeringen i sjukpenningklass av friställd arbetskraft

ter. Givetvis kan detta i vissa fall leda
till mindre tillfredsställande resultat.
Jag tänker då på sådana fall där den
fast avtalade arbetstiden inte är realistiskt
bestämd utan man får en betydande
övertid så att säga som en regelbunden
företeelse. I ett sådant fall ligger
väl felet i själva anställningsavtalet,
och man bör då alltså försöka ändra
avtalet. Ändringen behöver strängt taget
inte gå ut på mer än att särskilda
avtalsbestämmelser om semesterlön på
grundval av övertidsarbete införs. Semesterlagen
hindrar nämligen som bekant
inte att man avtalar om förmånligare
semesterregler än lagen föreskriver.
Om sådana särskilda förhållanden,
som jag nu talat om, föreligger i någon
bransch kan således problemen lösas
genom ändring av anställningsvillkoren.

Såvitt jag har mig bekant finns det
i kollektivavtalen i en del branscher
bestämmelser som tar sikte på dessa
förhållanden. Jag betraktar det självfallet
som en naturlig uppgift för fackföreningsrörelsen
att bevaka medlemmarnas
intressen i detta avseende, och jag
är övertygad om att den fackliga rörelsen
har möjlighet att göra en effektiv
insats när det gäller problemen över
huvud taget även för deltidsarbetande.

Jag vill till sist bara understryka att
bl. a. dessa frågor av många andra skäl
fått en alldeles speciell aktualitet inom
den fackliga rörelsen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. placeringen i sjukpenningklass
av friställd arbetskraft

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fröken Sandell har frågat
mig om jag vill upplysa om vilka

principer som tillämpas inom sjukförsäkringen
vid placering i sjukpenningklass
av friställd arbetskraft.

Inom ramen för en enkel fråga anser
jag det inte möjligt att lämna en uttömmande
redogörelse i detta ämne. I korthet
kan emellertid de gällande principerna
sammanfattas på följande sätt.

Visar det sig att en försäkrad oförvållat
har blivit arbetslös, skall någon
ändring av hans placering i sjukpenningklass
i regel inte ske så länge han
genom anmälan hos arbetsförmedlingen
eller på annat sätt dokumenterar sin avsikt
att fortfarande stå till arbetsmarknadens
förfogande. Först när den försäkrades
förmåga att utföra förvärvsarbete
kan antas ha stadigvarande minskat
eller gått förlorad till följd av ålder,
sjukdom e. d. och det bedöms att
han inte längre kan få en arbetsinkomst
som svarar mot hans placering i sjukpenningklass
ändras hans klassplacering.

Vidare anförde:

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag vill särskilt tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för att han på ett mycket finare
och artigare sätt har gett mig ungefär
samma svar som statsrådet Lange
för en stund sedan gav herr Wennerfors.
Att det uppstått ett missförstånd
kan bero på att jag använt felaktig vokabulär
när jag talat om »friställd arbetskraft».
Jag vill därför från början
framhålla att jag med friställd arbetskraft
avser den arbetskraft som ofrivilligt
blivit arbetslös på grund av omstrukturering
eller nedläggning inom
industrin.

Jag har ställt denna fråga till statsrådet
därför att det råder stor oro ute
i landet just kring dessa frågor. De
friställda går som sökande hos arbetsförmedlingen
och står således till arbetsmarknadens
förfogande. De tillhör
fortfarande sin arbetslöshetsförsäkring

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

Svar på fråga ang. placeringen i sjukpenningklass av friställd arbetskraft

och har alltså rätt att få ersättning därifrån.
Men om de blir sjuka, upptäcker
de plötsligt att de står utan det skydd
som tilläggssjukpenningen skall ge dem.
Det har mer och mer uppmärksammats
inte minst i fackföreningspressen att
detta gäller många människor som ofrivilligt
på grund av förhållandena i samhället
har ställts utan de inkomster som
ger dem det skydd som tilläggssjukpenningen
skall ge.

Det har också förekommit en hel del
överklaganden, och jag har studerat en
del av de fall som gått till riksförsäkringsverket.
I åtta fall har riksförsäkringsverket
ändrat kassornas beslut och
satt in en nollklassad arbetssökande i
klass 9, och i ett fall har man ändrat
från klass 0 till klass 7.

Det är bra att det finns möjligheter
att överklaga, att man begagnar sig av
den och att riksförsäkringsverket vidtagit
ändringar i försäkringskassornas
beslut, men man kan fråga sig varför
riksförsäkringsverket satt in dem i just
klass 9 eller klass 7. Riksförsäkringsverket
gör tydligen en skönsmässig bedömning
när det gäller att avgöra vad
den friställde skall ha i ersättning från
försäkringskassan.

Vad jag fäster mig mest vid är att
detta tydligen varierar med hänsyn till
den ort klagande är bosatt. Det finns
inga bestämda normer att gå efter. Man
kan säga att detta är en brist på rättssäkerhet,
eftersom det görs en skönsmässig
bedömning som varierar från
ort till ort.

Min tid är ute, men jag kan försäkra
herr statsrådet att jag mycket gärna
återkommer med en interpellation i detta
ämne, så att vi kan få tala ut riktigt
ordentligt om det.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! I mitt svar redovisade
jag i korthet de principer som tillämpas.
Detta ämne skulle naturligtvis
egentligen tarva en längre debatt — frå -

gan är viktig, och därför, herr talman,
vill jag ta ett par minuter i anspråk för
att göra ett tillägg med anledning av
fröken Sandells påpekanden.

Problem uppstår naturligtvis i den
praktiska tillämpningen av principerna
för placering i sjukpenningklass av arbetslösa,
de principer som jag i korthet
har nämnt i mitt svar. Problemen
är olika för de olika kategorier försäkrade
som blir aktuella. Huvudprincipen
är emellertid att man får stå kvar i sin
klassplacering så länge man står till
arbetsmarknadens förfogande.

Speciella svårigheter kan uppstå när
förvärvsarbetande gifta kvinnor blir arbetslösa.
Som regel gäller emellertid att
även en sådan kvinna har rätt att stå
kvar i den sjukpenningklass hon tillhörde
omedelbart innan hon blev arbetslös,
så länge hon kan antas stå till
arbetsmarknadens förfogande.

Beträffande klassplaceringen av äldre
arbetslösa — och därmed avser jag
som regel personer över 60 år — vill
jag nämna följande. Tidigast efter sex
månader omprövar försäkringskassan
klassplaceringen. Det kan ju vara så
att den försäkrade har pensionerats i
sin tidigare anställning och inte kan
antas få annan anställning med lika hög
lön.

Ett fall som nyligen har varit under
försäkringsdomstolens prövning rörde
en försäkrad som fick ålderspension
från sin tjänst vid 60 års ålder. Han
anmälde sig omedelbart på arbetsförmedlingen
såsom arbetssökande, men
något arbete kunde inte ordnas åt honom.
När frågan om hans sjukpenningklassplacering
kom upp fann riksförsäkringsverket
i sitt beslut, som försäkringsdomstolen
inte ändrade, att han
kunde antas ha haft för avsikt att stå
kvar i förvärvslivet iivcn efter pensioneringen.
Verket ansåg emellertid att
han inte kunde räkna med att i fortsättningen
få en lika hög inkomst som
före pensioneringen, och hans klassplacering
ändrades med hänsyn till detta.

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Svar på fråga ang. principerna för återkallande av körkort

Då det gäller äldre försäkrade som
blivit arbetslösa utan samband med pensionering
har ordningen emellertid tidigare
ofta varit den, att de blivit nollplacerade.
Verket tillämpar i sådana
fall numera en regel som innebär att
klassplaceringen anpassas efter nivån
för arbetsmarknadens äldrestöd.

Fröken Sandell kan gärna komma
tillbaka med frågan, men jag har velat
uppta kammarens tid med ett tillägg,
eftersom problemet har många olika
aspekter.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag är mycket tacksam
för det som herr socialministern
här har sagt. Jag är också väl medveten
om att detta är ett svårt problem,
eftersom ju varje människa befinner
sig i sin egen speciella situation — som
arbetsförmedlare känner jag mycket väl
till hur det kan vara.

Det är bristen på fasta regler som
har oroat mig. Det innebär ett slags
brist på rättssäkerhet att det beror på
i vilken ort en människa bor hur hon
blir behandlad. I Värmland är det så
att den som länge har varit frivilligt
arbetslös och råkar vara bosatt i Munkfors
löper större risk att bli nedklassad
hos försäkringskassan än den som
bor i Hagfors, där arbetstillfällena är
fler.

Jag tror inte att problemet kan lösas
lagstiftningsvägen men att det måste
ges direktiv till försäkringskassorna.
Jag tror att man åtminstone kunde komma
så långt att den arbetslöse inte klassas
ned i sjukpenningshänseende så
länge han står kvar i arbetslöshetsförsäkringen
och där betraktas såsom arbetssökande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. principerna för återkallande
av körkort

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Björk i Påarp har
frågat civilministern om han uppmärksammat
de olika principer som tillämpas
vid återkallande av körkort och om
han i anledning därav avser att vidta
åtgärder.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Frågor om återkallelse av körkort utreds
för närvarande av trafikmålskommittén.
Kommittén beräknas ha slutfört
sitt arbete om ungefär ett år. Tillräckliga
skäl att nu föregripa den bedömning
som sålunda relativt snart
kommer att ske av kommitténs förslag
föreligger enligt min mening inte.

Vidare anförde:

Herr BJÖRK i Påarp (s):

Herr talman! I den allmänna debatten
har man den uppfattningen, att det
råder oklarhet beträffande principerna
för indragning av körkort. I regel är
det också två instanser som handlägger
ärenden om indragning, nämligen domstolen
och länsstyrelsen. Det har förekommit
fördröjningar mellan domen
och återkallandet, och det har föranlett
justitieombudsmannen att påtala sådana
dröjsmål.

Sedan i mars 1961 har trafikmålskommittén
prövat de här frågorna. Utredningen
har alltså pågått i nio år,
och kommunikationsministern säger nu
att arbetet kommer att ta ytterligare ett
år. Det betyder att det tar tio år innan
det kan bli ett avgörande i detta ärende,
och det är ju en förhållandevis lång
tid.

I flera fall har de olika principerna
för återkallandet av körkortet väckt
uppmärksamhet, och fördröjandet av
ärendena har också gjort att allmänheten
känner sig utsatt för dompåverkan
i två olika fall. Det är viktigt att man
får klart för sig vilken instans som skall

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

handlägga dessa frågor nu och framdeles.
Om länsstyrelserna skall bära ansvaret
för återkallandet av körkort —
som nu är förhållandet — tror jag det
är nödvändigt att ett lekmannainflytande
tryggas på samma sätt som sker vid
domstolarna.

Det har alltså varit ett mycket långvarigt
utredningsförfarande, och jag
förutskickar att departementet kommer
att följa upp frågan med uppmärksamhet
och om möjligt påskynda utredningens
arbete.

Jag tackar för svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Det är inte riktigt att
trafikmålskommittén har haft denna
speciella fråga under utredning sedan
1961, ulan kommittén har endast sysslat
med den i ett år. Kommittén fick in
ärendet för behandling 1966 men den
har ända tills för ett år sedan haft andra
angelägna uppgifter att handlägga.

Trafikmålskommittén behandlar alltså
frågan huruvida körkortsindragningar
skall handläggas av allmän domstol
eller av länsstyrelse. Jag kan göra det
tillägget att när det gäller länsstyrelserna
kommer, såvitt jag har mig bekant,
en reform av förvaltningsrättsskipningen
att föreslås i en proposition
till vårriksdagen. Den reformen
kommer bl. a. att ha en inriktning mot
ett ökat lekmannainflytande i rättsskipningen
inom länsstyrelserna.

Herr BJÖRK i Påarp (s):

Herr talman! I anledning av det senaste
uttalandet vill jag uttrycka min
tilfredsställelse över den reform som
skall komma till stånd. För mig har det
inte varit avgörande vilken instans som
skall handha frågan om återkallande av
körkort utan viktigare är att man i fortsättningen
kommer att få ett lekmannainflytande
även i detta avseende samt
klarare riktlinjer.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. produktionsinriktningen
vid Norrbottens Järnverk

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN, som yttrade:

Herr talman! Fru Marklund har frågat
mig om vad som ligger bakom uppgifterna
om ändrad produktionsinriktning
vid Norrbottens Järnverk.

Frågan torde vara grundad på missvisande
uppgifter i pressen rörande innebörden
av Statsföretag AB:s skrivelse
till mig av den 13 februari i år. I
denna skrivelse sägs ingenting om en
ändrad produktionsinriktning vid NJA.
Däremot menar Statsföretag att en närmare
analys av det marknadsmässiga
och övriga underlaget för en viss mindre
del av NJA:s investeringsprogram
bör ske innan man slutgiltigt fastlägger
programmets detaljer.

Det är alltså inte fråga om att ändra
produktionsinriktningen vid NJA. Vad
diskussionen gäller är hur en del av
de kraftigt ökade götkvantiteter, som
kommer att produceras när investeringsprogrammet
är genomfört, skali
vidareförädlas och marknadsföras.

Jag avser att återkomma med en utförlig
redovisning av hithörande frågor
i den proposition angående NJA som
inom några dagar kommer att föreläggas
riksdagen.

Vidare anförde:

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka industriministern
för svaret på min fråga.

Sedan jag ställde min fråga har ju
bokstäverna NJA så gott som dagligen
förekommit på tidningarnas förstasidor,
och vi har sett olika avsnitt av
denna variant av spelet om NJA.

Uppgifterna i pressen betecknas nu
av statsrådet som missvisande, och han
försäkrar att det inte är fråga om någon
ändring av produktionsinriktningen.
Men i det investeringsprogram som

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Svar på fråga ang. den tekniska vuxenutbildningen

Statsföretag AB presenterade i februari
fanns det formuleringar som verkligen
ger fog för den oro som bl. a. min fråga
är ett uttryck för. Jag kan citera en
sådan mening: »I den mån investeringar
för utökade manufakturresurser redan
inletts bör man därför i avvaktan
på bättre marknadsunderlag undersöka
möjligheten afl senarelägga fullföljande
av de mer kapitalkrävande insatserna.»

.lag tycker att detta rimmar illa med
vad som från verkstadsledningen tidigare
har sagts, nämligen att »Manufakturering
är framtidsmelodin». Dessutom
är väl det faktum, att styrelsen eller åtminstone
delar av den eventuellt tänker
avgå och att man också i det sammanhanget
talar om att det finns skilda
uppfattningar om produktionsinriktningen,
en anledning att fråga om detta.

I den under senare år allt intensivare
diskussionen om det statliga näringslivets
utbyggnad i Norrbotten som en väg
att råda bot på sysselsättningssvårigheterna
i länet har NJA ställts i förgrunden.
När det nu visar sig att det finns
delade meningar mellan verkets styrelse
och ledningen för Statsföretag AB
om produktionsinriktningen vid företaget,
så är det helt naturligt att detta
väcker uppmärksamhet. För sysselsättningen
i Norrbotten är en riktig utveckling
vid Norrbottens Järnverk absolut
nödvändig. Och en sådan utveckling
åstadkommer man inte, om man
tilldelar NJA rollen som leverantör av
råvara och halvfabrikat. Tvärtom måste
siktet vara inställt på en ökad vidareförädling.
Inom NJA bär under senare
år tagits vissa steg mot en sådan riktig
utveckling. Dit hör produktionen av
balk och plåt för byggnadsändamål och
dit hör också satsningen på fartygsprofiler.
Det är alldeles klart att man måste
fortsätta med den verksamheten och
utbygga den liksom även fortsätta utvecklingen
mot en mer differentierad
och högförädlad produktion.

Men till det behövs det investeringar
och en omfattande utvecklingsplan för

NJA. Jag hoppas att den av industriministern
i svaret aviserade propositionen
om NJA skall ge sådana riktlinjer
och inte ha ett liknande innehåll
som det i februari presenterade investeringsprogrammet.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag har begärt ordet
bara för att påpeka att fru Marklund
i sitt anförande med anledning av mitt
svar upprepar de missförstånd som jag
med mitt svar avsåg att undanröja. Jag
får be fru Marklund att läsa mitt svar
en gång till, så tror jag att vi kan för
dagen avsluta diskussionen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. den tekniska
vuxenutbildningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,

herr statsrådet CARLSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Sellgren har frågat
mig om jag anser att möjligheterna till
teknisk vuxenutbildning inom fackskolans
ram numera är utbyggd i sådan
omfattning att hög ansökningsfrekvens
till tekniska dagskolor inte är tillräckligt
motiv för dessa skolors bestånd.

I 1964 års beslut om reformeringen
av de gymnasiala skolorna fastslogs vissa
principer för skolorganisationens regionala
planering, enligt vilka på en
ort bör erbjudas samtliga eller flertalet
studievägar inom det gymnasiala skolsystemet.
Man räknade med att som en
följd av reformen vissa skolformer,
bl. a. kommunala tekniska dagskolor,
successivt skulle komma att avvecklas.
En riktpunkt vid bedömningen av om
och när en avveckling skall ske av en
teknisk skola är dock att utbildnings -

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

Svar på fråga ang. den tekniska vuxenutbildningen

möjligheterna inte får försämras. Om
en utbildningslinje har visat sig attraktiv
bör man således ta hänsyn härtill.

Fackskolan är införd i hela landet
läsåret 1970/71. 25 procent av platserna
i fackskolan är reserverade för vuxna,
men denna kvot har inte utnyttjats
i full utsträckning. Förutom möjligheterna
för vuxna att erhålla t. ex.
teknisk fackskoleutbildning inom ungdomsskolan
finns möjligheter för denna
kategori att få utbildning i bl. a.
de kommunala vuxenskolorna, där undervisning
meddelas enligt läroplan för
såväl fackskolan som grundskolan, yrkesskolan
och gymnasiet. Det finns således
i dag goda möjligheter för vuxna
att erhålla teknisk utbildning inom den
nya gymnasieskolan.

Vidare anförde:

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern
för svaret. Av det
framgår att 1964 års beslut lämnar utrymme
för en flexibel bedömning, men
den sista delen av svaret ingav i alla
fall oro.

'' Även skolöverstyrelsens uttalande att
de tekniska dagskolorna bör avvecklas,
sedan den tekniska fackskolan genomförts
i hela landet i och med läsåret
1970/71, har väckt berättigad oro. Den
kvot, en fjärdedel av elevplatserna i
årskurs 1 i fackskolan, som är avsedd
för vuxenstuderande, kan redan nu erfarenhetsmässigt
på sina håll betecknas
vara för liten. Därtill kommer att många
yrkesarbetande som av olika anledningar
vill tillägna sig eu teoretisk utbildning
bara har sjuårig folkskola som
grund och sålunda inte kan söka till
fackskolan utan kompletterande utbildning.
För många kan det bli en naturlig
spärr som gör att de hellre avstår
från vidareutbildning. Andra finner det
svårt att studera tillsammans med betydligt
yngre elever. Så länge ansökningsfrekvensen
till en teknisk dagskola
2 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr

vida överstiger antalet tillgängliga platser
måste en sådan utbildningsform givetvis
ha ett berättigande.

Detta har också i otvetydiga ordalag
framställts av förre utbildningsministern,
numera statsministern Olof Palme,
och liknande uttalanden har statsrådet
Carlsson själv gjort här i dag,
liksom också statsrådet Moberg i en
interpellationsdebatt år 1968.

Skolöverstyrelsen har ansökt att skolan
i Katrineholm bör bestå för att ge
personer som vill ha teknisk utbildning
ett ytterligare alternativ i fråga om sådan
utbildning, och varför kan inte en
liknande bedömning göras beträffande
örnsköldsviks tekniska skola? Jag vill
ge några data om denna skola.

1. Skolan är mycket attraktiv. Antalet
sökande är två till tre gånger större än
antalet platser.

2. Medelåldern ligger över 25 år.

3. Drygt 20 procent av eleverna studerar
med bidrag från AMS, och den
andelen ökar. Skolan har därför stor
betydelse i omskolningssammanhang
och därmed också från lokaliseringssynpunkt.

4. Skolan har landsdelskaraktär. Cirka
90 procent av eleverna kommer från
de fyra nordliga länen, och 50 procent
från Västernorrlands län.

5. De ingenjörer som utbildas vid
skolan har varit mycket efterfrågade
på arbetsmarknaden, t. o. m. under sådana
år då överskottet på nyutexaminerade
ingenjörer varit markant stort.

.lag vill därför på nytt fråga utbildningsministern:
Anser utbildningsmi nistern

att en teknisk dagskola i Örnsköldsvik
liknande den i Katrineholm
skulle vara en så stor konkurrent till
den tekniska fackskolan i den norra
landsdelen att den därför måste upphöra? Chefen

för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Jag vill bara svara att
vi har byggt ut den nya gymnasiesko12 -

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Svar på fråga ang. tandemacceleratorlaboratoriet i Uppsala

lan till en kapacitet som motsvarar cirka
90 procent av en årskull. Men vuxenutbildningen
expanderar snabbt och vi
tillåter fortfarande att den typ av tekniska
skolor som frågeställaren talat
om får existera på platser där det finns
ett behov därav. Jag kan dock inte i dag
gå in på någon närmare diskussion om
den enskilda skola det gäller.

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! Man borde kunna få
yttra sig även om det bara gäller en viss
teknisk skola.

När det produceras en vara med stor
efterfrågan läggs inte produktionen ned.
Den tekniska fackskolan är ju ännu
oprövad och anpassad främst till elever
i grundskolan, och den blir säkert
bra med tiden. Men så länge den inte
ersätter de tekniska dagskolorna — och
det kan man bevisa att den inte gör i
de norra delarna av landet där omskolningskapaciteten
kanske behöver
vara större — bör en indragning av
dessa ske först efter mycket noggranna
överväganden. Ingenjörer från de
tekniska dagskolorna är mycket lätta
att så att säga marknadsföra. Detta bör
ge anledning till att hellre förbättra
skolan och anpassa den till elevunderlaget
och näringslivets behov.

I ett brev till örnsköldsviks Allehandas
redaktör den 16 december 1968
skrev statsminister Palme beträffande
ÖTS bl. a. följande: »En riktpunkt vid
bedömningen om och när en avveckling
skall ske av teknisk skola är att utbildningsmöjligheterna
inte får försämras.
Om en utbildningslinje har visat sig
attraktiv bör man således ta hänsyn
härtill. Ett annat argument för ett bibehållande
tills vidare av en skola kan
vara att skolan äger en särart och därvid
kan attrahera studerande för vilka
fackskolan inte framstår som en naturlig
väg för teknisk utbildning på eu
nivå som här är aktuell.»

Något av detta har framkommit även
i svaret i dag.

Jag fortsätter att citera: »Skoldirektören
har rätt. Det är attraktiviteten
som är avgörande.» Så sade statsministern,
dåvarande utbildningsministern.

Detta är en perfekt beskrivning och
definition av ÖTS:s ställning även för
närvarande, och det stämmer med vad
jag sade i mitt tidigare anförande. Skolans
ställning i fråga om attraktivitet
och särart är oförändrad i dag. Men,
herr statsråd, gäller fortfarande även
vad dåvarande utbildningsministern sade
om skolans berättigande?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. tandemacceleratorlaboratoriet
i Uppsala

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat chefen för utbildningsdepartementet
om han anser att omständigheterna
kring tillkomsten av tandemacceleratorlaboratoriet
i Uppsala är tillfredsställande.
Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att
besvara frågan.

Statsmakternas beslut år 1965 att anskaffa
den av herr Nordstrandh nämnda
för universitet och högskolor gemensamma
anläggningen grundade sig
på behovet av att för forsknings- och
även utbildningsändamål ha tillgång till
en accelerator av tandemtyp. Vid tidpunkten
för beslutet fanns möjlighet
att förvärva den ifrågavarande acceleratorn
på fördelaktiga villkor.

Påbörjandet av verksamheten vid acceleratorn
har därefter av olika anledningar
försenats, vilket givetvis är beklagligt.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

Svar på fråga ang. tandemacceleratorlaboratoriet i Uppsala

statsrådet Moberg för svaret och konstaterar
med tillfredsställelse att statsrådet
måste medge att omständigheterna
kring tillkomsten av tandemacceleratorlaboratoriet
i Uppsala inte är tillfredsställande
— för att här använda relativt
milda ord.

Orsaken till min fråga har varit deln
uppgifter i pressen om att denna accelerator
i Uppsala ännu efter fem år inte
har kommit på plats och tagits i bruk,
dels det kanske inte så kända förhållandet
att jag för fem år sedan motionsvägen
försökte få en accelerator
till Göteborg, där det fanns goda villkor
på Chalmers tekniska högskola. Jag
misslyckades då i mina ansträngningar,
men mitt intresse för acceleratorer och
deras underbara öden har förblivit.

Förhållandet är nu det, vilket väl
herr Moberg vet, att denna accelerator
som beställdes 1965 och köptes på fördelaktiga
villkor finns magasinerad i
Uppsala •— om de uppgifter jag fått inte
är felaktiga. Den har som sagt ännu
inte tagits i bruk. Laboratoriet där den
skall stå är inte färdigt. Under den
gångna tiden har två nya typer av acceleratorer
kommit i bruk, och ytterligare
en ny typ provkörs i USA. Men
den som vi köpte står och åldras i magasinet
i Uppsala. Det är, milt uttryckt,
inte särskilt tillfredsställande.

Jag vill nu fråga, och det var också
det som var den bakomliggande orsaken
till att jag tog upp denna sak: År
det så, herr Moberg, som vår forskningspolitik
ter sig i ett flertal fall, utförd
i verkligheten? Vilka lärdomar kan dras
framför allt av hur forskningsplanering
inte skall bedrivas? Är statsrådet beredd
att dra några slutsatser av väd
som hänt, ledande till åtgärder för
framtiden?

Vi torde kunna vara överens om att
det behövs en översyn av vår forskningsplanering,
framför allt på längre
sikt. Jag tycker att den forskningspolitiska
debatten skulle ha mått viil av eu
ytterligare konkretisering av typen tan -

demacceleratorn i Uppsala, vilken medan
tiden går åldras alltmera och åldras
stillastående.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Frågan om man skall
dra några principiella slutsatser från
de erfarenheter som gjorts kräver en
genomgång av ärendet för att man i detalj
skall se vad det gäller. Jag hade
självfallet anledning att göra en sådan
genomgång av detta fall redan när artikeln
i Dagens Nyheter för någon tid
sedan publicerades. Detta ärende är lärorikt
ur många synpunkter, och vi
skall väl också beakta lärdomarna härav.

Först och främst medför i många fall
motsättningar inom universitetet mellan
olika ämnesföreträdare att myndigheterna
har svårigheter att inta ståndpunkt.
Det har i det aktuella fallet
förekommit diskussioner och motsättningar
mellan fysiker och kemister, och
detta har påverkat såväl lokalprogramkommittén
som byggnadsstyrelsen i
dess arbete. Därtill har kommit att en
enskild person har överklagat ett ärende
i en stadsplanefråga. Såsom vi alltid
gör när en enskild person känner
sin rätt kränkt har vi sett mycket noggrant
och ingående på denna fråga från
den enskildes synpunkt. Herr Nordstrandh
kan väl inte heller ha något
emot att vi förfar på detta sätt. Detta
oförutsedda överklagande fördröjde
emellertid ärendet ett år.

Det iir förhållanden som dessa som
gör att jag inte är heredd att nedklassa
vär forskningspolitik eller byggnadsplaneringen
i Uppsala med utgångspunkt
i detta ärende. Det har hänt en del saker
som vi beklagar. Det förhållandet
att denna apparat ligger, såsom herr
Nordstrandh sade, nedmagasinerad
sammanhänger med den omständighet
som jag antytt i mitt svar, nämligen att
det vid den aktuella tidpunkten fanns
anledning att mycket snabbt triiffa avtal
om inköp av acceleratorn i fråga

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Svar på fråga ang. järnvägstrafiken i Norrlands inland

på grund av att det just då erbjöds
mycket förmånliga villkor. Vi visste att
vi inte omedelbart kunde ta acceleratorn
i bruk, eftersom det behövs en
viss tid för att bygga upp en anläggning
i vilken en så stor apparat kan
placeras.

Att utvecklingen på forskningsområdet
går synnerligen snabbt är ett förhållande
som vi i alla sammanhang upplever
som ett problem och som vi får acceptera.
Det är inte så att apparaten
i fråga nu icke är användbar. Den är
utomordentligt användbar ur både
forsknings- och utbildningssynpunkt.
Det har också, herr Nordstrandh, i pressen
publicerats uppgifter från de ansvariga
i Uppsala, enligt vilka det finns
en ganska lång ko av intresserade som
väntar på att få utnyttja acceleratorns
möjligheter. Acceleratorn kommer i
gång till sommaren.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Det är riktigt, statsrådet
Moberg, att det inträffat en incident
som gjort situationen ännu besvärligare
och som har försinkat igångsättningen
mer än vad som annars skulle ha
blivit fallet. Men man måste väl ändå
dra den slutsatsen att acceleratorn beställdes
omedelbart efter riksdagsbeslutet
och verkligen effektuerades prompt
av amerikanarna som — jag är ledsen
att behöva säga det — faktiskt skötte
sig, medan man inte skötte sig i Uppsala.
När apparaten — jag kanske får
kalla denna jättestora anläggning så —-kom till Uppsala fanns det ingen plats
att sätta den på. Man hade inte ens
börjat arbetena för detta ändamål.

Det uttalas nu att acceleratorn skall
komma i gång någon gång i juli 1970.
Kan herr Moberg möjligen verifiera att
det är riktigt eller skall vi bereda oss
på ytterligare väntan?

Till sist kan jag kanske få göra den
reflexionen att jag är övertygad om att
acceleratorn, om den inte i propositionen
hade förlagts till Uppsala — vil -

ket jag tyckte var felaktigt — sedan
länge hade varit i fullt och intensivt
bruk i Göteborg, där de som handhar
sådana angelägenheter kunde erbjuda
betydligt bättre inhysningsmöjligheter.
Jag får alltså säga att jag nog
var minst lika klok som den som skrev
propositionen — om det nu möjligen
var herr Moberg.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag vill bara notera med
tacksamhet att herr Nordstrandh tror
att regeringen därest den hade bestämt
sig för en annan ort skulle varit utomordentligt
handlingskraftig.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Nej, det har jag aldrig
påstått, utan slutsatsen är att handlingskraften
låg hos Chalmers tekniska högskola
i Göteborg och hos den som skrev
motionen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på fråga ang. järnvägstrafiken i
Norrlands inland

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Åsling har frågat
mig, om jag är beredd att framlägga sådana
förslag till åtgärder beträffande
järnvägstrafiken att den i SJ :s plan
för affärsbanenätet på sikt förutsatta
nedläggningen av en betydande del av
persontrafiken i Norrlands inland icke
realiseras och att t. ex. trafiken på den
ur turistnäringens synpunkt särskilt betydelsefulla
bandelen Östersund—Storlien
kan upprätthållas.

Den i frågan åberopade planen för
affärsbanenätet hänför sig tydligen till
material, som SJ nyligen presenterat

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

Svar på fråga ang. järnvägstrafiken i Norrlands inland

vid en presskonferens. På en kartskiss
anges där vilka banor som under de
närmaste åren kan komma att ingå i
SJ :s affärsbanenät. I vilken utsträckning
dessa banor — kompletterade med
ersättningsberättigade linjer — kommer
att ingå i ett på längre sikt trafikerat
bannät beror på en rad i nuläget
svårbedömbara förhållanden. Redovisningen
på kartskissen kan därför inte
på något sätt likställas med en framtidsbild
av det trafikerade järnvägsnätet.

Vidare anförde:

Herr ÅSLING (ep):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
svaret på min fråga.

Bakgrunden var, vilket också anges
i svaret, den publicitet som statens järnvägars
plan för det s. k. affärsbanenätet
fått. SJ har uppenbart inte gjort
särskilt mycket för att möjliggöra en
nyanserad bedömning av sina rationaliseringsplaner,
en uppfattning som jag
tror kommunikationsministern delar —
om jag tolkar svaret rätt. Kommunikationsministern
har vid upprepade tillfällen
låtit förstå att transportpolitiken
skall samordnas med lokaliseringspolitiken,
och förslag i den riktningen torde
vara mycket nära förestående.

Dessa besked har hälsats med tillfredsställelse
i de regioner där en fortgående
nedtrappning av transportservicen
nu utgör en allvarlig begränsande
faktor för sysselsättning och utveckling.
Men obekymrat — som det förefaller
— av den politiska nyorienteringen
inom transportpolitiken fortsätter SJ
sin egen information. Som ett led däri
publicerar man en plan över affärsbanenätet,
enligt vilken persontrafiken
väster om Östersund respektive Kiruna
skall upphöra. Även om man dagen efteråt
gör en halv dementi genom att
säga att man hoppas att riksdag och
regering skall se till att medel anvisas,
så att trafiken kan upprätthållas,

skapar information av denna karaktär
oro och understryker intrycket av bristande
samordning mellan de skilda
komponenter som skall konstituera en
framgångsrik regionalpolitik.

Området väster om Östersund fram
till Storlien är, sett till hotellkapaciteten,
vårt lands största koncentrerade
rekreationsområde, för vilket goda järnvägsförbindelser
är ett livsvillkor. Man
behöver inte ha någon särskilt livlig
fantasi för att förstå hur publiceringen
av planen över affärsbanenätet uppfattas
där av den bofasta befolkningen,
men också av företagare och anställda
inom turistnäringen för att inte säga
bland kreditgivarna bakom miljoninvesteringarna
inom området.

SJ har uppenbarligen, som jag uppfattat
det, målsättningen att skapa en
modern företagsprofil. Väsentliga inslag
i denna profil måste dock vara service
och lyhördhet inför allmänhetens krav
på det dominerande transportföretaget.
Det är inte tillfredsställande att vid dessa
ställningstaganden hänvisa till riksdag
och regering. Det står med andra
ord fullständigt klart att det nu hastar
att ge innehåll åt den transportpolitiska
nyorientering som kommunikationsministern
dess bättre vid upprepade
tillfällen gjort sig till förespråkare för.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag vill gärna medverka
till att skingra oron. När herr Åsling
talar om bandelen Östersund—Storlien
ger han mig intrycket att han uppfattat
det pressmaterial och den kartskiss
som SJ lämnat ut som ett slutligt besked
om framtiden. Jag är därför, herr
talman, angelägen att understryka att
denna kartskiss inte får tolkas som en
definitiv bild av det framtida järnvägsnätet.
Trafikeringen på framtidens järnvägsnät
måste med hänsyn till samhällsutvecklingen
vara flexibel. En säker
bild av järnvägsnätets långsiktiga utformning
kan man knappast ge, efter -

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Ett temporärt pris- och lönestopp

som förändringar av trafikströmmarna
mellan affärsbanenätet och det trafiksvaga
nätet kommer att kräva fortlöpande
anpassningar.

Utan att vilja uttala mig om några
speciella banor vill jag dock allmänt
framhålla sannolikheten för att vi även
på lång sikt får räkna med ett olönsamt
trafiknät där staten genom årliga driftbidrag
garanterar bygderna en rimlig
trafikservice. Jag vill i sammanhanget
erinra om att årets statsverksproposition
upptar en icke oväsentlig höjning
av detta bidrag, från 215 till 230 miljoner
kronor. Jag vill också konstatera
att staten genom detta bidrag under
en följd av år med betydande belopp
täcker driftsunderskott på inlandsbanan
och på linjen Storlien—Östersund.

Herr ÅSLING (ep):

Herr talman! Jag tackar för kommunikationsministerns
komplettering av
det tidigare svaret. Den förhöjde i väsentlig
utsträckning svarets värde och
bidrar säkerligen till att klara ut den
förvirring som åstadkommits genom
brister i informationen kring vad som
ändock måste uppfattas som allvarligt
menade planer på ett affärsbanenät.

I den — om jag får kalla den så —
dementi till de slutsatser som i pressen
dragits av den i svaret omtalade kartskissen
sägs ingenting om att inte det
material som det här är fråga om är
en allvarligt menad planering från SJ :s
sida. Man får hoppas att SJ vid det
fortsatta informationsarbetet tar litet
allvarligare på sin uppgift och har klart
för sig vad sådana här besked kan betyda
i de berörda bygderna, över huvud
taget kan man fråga sig vad som är meningen
med att publicera en affärsbaneplan
på detta stadium innan ansvariga
politiska instanser fått säga sitt. Man
kan också ifrågasätta om det över huvud
taget är affärsmässigt att driva planeringen
på detta sätt.

Om jag nu tar exemplet från västra
Jämtland står det ganska klart att utan

det stora trafikunderlaget i den västjämtska
turistvärlden skulle förvisso
trafikunderlaget på Östersund vara
mycket mindre och SJ :s möjligheter att
erbjuda attraktiva transportalternativ
avsevärt försämrade. Befolkning och
näringsliv i dessa områden baserar nu
i hög grad sin verksamhet på SJ :s
service.

Härmed var överläggningen slutad.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren medgiva, att besvarandet av
återstående på dagens förteckning upp-:
tagna frågor uppskötes till ett senare
sammanträde.

§ 14

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 35, angående ökat stöd
till vuxenutbildningen.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
å bordet vilande proposition nr 36, angående
vissa anslag ur kyrkofonden,
m. in., hänvisades propositionen, såvitt
avsåg avtal om restaurering av Uppsala
domkyrka och Bidrag till restaurering
av äldre domkyrkor, till statsutskottet
samt i övrigt till lagutskott.

§ 15

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 1178 och 1179.

§ 16

Ett temporärt pris- och lönestopp

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av motioner om ett
temporärt pris- och lönestopp.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

är baserat på två motioner, en i första
kammaren av herr Thorsten Larsson
och en i denna kammare av herr Dahlgren,
båda från centerpartiet. De och
deras medmotionärer begär en skyndsam
utredning angående möjligheterna
att införa temporärt pris- och lönestopp.
Man skall observera att det alltså
rör sig om en utredning som skall
undersöka möjligheterna i detta avseende.

Utskottet har anfört att ett pris- och
lönestopp inte bör förekomma annat
än i extraordinära situationer. Man kan
fråga sig när sådana inträffar. Om man
ser på nuläget, finner man enligt vad
jag kan förstå att tendenserna till inflation
är starkare nu än de var under
åren 1940—1945. Vad extraordinära
åtgärder beträffar har det väl inte
hänt tidigare att de penningvårdande
myndigheterna har infört en straffränta
på 360 procent. Den extraordinära
situationen är således så pass tydlig att
man borde kunna reflektera över om
det inte vore nödvändigt med åtminstone
en översyn avseende möjligheterna
att begränsa löner och priser.

Vi har från centerhåll fogat ett särskilt
yttrande till utskottets utlåtande.
Jag vill gärna personligen deklarera att
jag har pendlat mellan en reservation
och ett särskilt yttrande, men jag har
alltså stannat för det senare.

När kraftiga justeringar av löneläget
vidtas är det sällan någon som just i
detta skede vill ge sig in på en mera
allvarlig prövning av om de är motiverade
eller inte. När sedan de oundvikliga
prisstegringarna kommer börjar
man emellertid visa intresse för saken.
Egentligen är det alldeles felaktigt
att agera på det sättet, eftersom det ena
kommer såsom en följd av det andra.

Alla vi samhällsmedborgare hyser väl
ibland den litet egoistiska tanken att
inkomster och priser inte skall rubbas
för oss själva men gärna för alla andra,
om det skulle behövas en åtstramning.
Samhället och de myndigheter

Ett temporärt pris- och lönestopp

som skall vårda vår ekonomi kan emellertid
inte tänka på det sättet utan måste
se till att inflationen inte får en så
olycklig höjd att det blir svårt att i
längden på ett rimligt sätt upprätthålla
landets ekonomiska balans.

Herr talman! Då jag som sagt inte
har avgivit någon reservation avstår
jag från att framställa något yrkande.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Eftersom herr Börjesson
i Glömminge inte framställde något
yrkande kan jag fatta mig kort.

Införandet av ett temporärt pris- och
lönestopp, varom motionärerna begär
en utredning, är ett mycket allvarligt
ingrepp. Frågan är inte alldeles ny, den
har utretts tidigare. En utredning i mitten
på 1950-talet ansåg att prisreglering
borde tillgripas endast under extraordinära
förhållanden. Den borde enligt
utredningen inte användas vid en
företrädesvis inhemskt betingad inflation
annat än i extraordinära fall, då
styrkan i de inflatoriska krafterna var
sådan att dessa inte kunde behärskas
med generellt verkande medel.

1961 anförde stabiliseringsutredningen
i sitt betänkande »Mål och medel
i stabiliseringspolitiken» att nackdelarna
med priskontroll som ekonomisk-politiskt
medel är så stora att en sådan
åtgärd borde komma i fråga endast i
rent extraordinära situationer.

Som framgår av utskottsutlåtandet
har dessa frågor diskuterats även av
en arbetsgrupp inom handelsdepartementet.
I en promemoria 1965 framhöll
arbetsgruppen att en prisreglering skulle
leda till bl. a. ett minskat urval av
varor, minskad priskonkurrens, tendenser
till högre prisnivå än vid fri prissättning,
snedvridning av produktion
och varuförsörjning samt en långsammare
tillväxttakt i ekonomin.

Det finns utländska erfarenheter som
man skulle kunna hänvisa till. I Storbritannien,
Finland och Danmark har
pris- och lönestopp tillgripits under re -

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Prioritering inom kreditpolitiken av garantilån för jordbruksändamål

lativt korta perioder men då i extraordinära
situationer.

Utskottet har den uppfattningen att
ett allmänt pris- och lönestopp, även
om det är av temporär natur, kan få
allvarliga negativa konsekvenser för
samhällsekonomin. Vi har därför ansett
att någon utredning inte är påkallad.

Herr talman! Jag tror att detta räcker
som en närmare motivering för utskottets
hemställan, och jag yrkar bifall
till densamma.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 17

Prioritering inom kreditpolitiken av garantilån
för jordbruksändamål

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av motioner om prioritering
inom kreditpolitiken av garantilån
för jordbruksändamål.

I de likalvdande motionerna 1:230
av herr Svanström in. fl. och II: 269 av
herr Johansson i Växjö m. fl. hemställdes
att riksdagen skulle »uttala att garantilånen
vad beträffar jordförvärvsoch
rationaliseringslånen skall gå utanför
den kvot som riksbanken beslutat
och alltså vara oberoende av den ökade
inlåningen».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:230 och
II: 269.

Reservation hade avgivits av herrar
Thorsten Larsson, Börjesson i Glömminge
och Stridsman (samtliga ep), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 230 och II: 269 hos Kungl.
Maj :t anhålla om utredning rörande
prioritering inom kreditpolitiken av garantilån
för jordbruksändamål.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! I de motioner som behandlas
i detta utlåtande hemställs, att
riksdagen skall uttala att de statliga garantilånen
för jordbruksändamål inte
skall beröras av kreditåtstramningen
eller med andra ord att de skall prioriteras.

Vi resonerar som så, att i och med att
man beslutat införa dessa garantilån har
man också garanterat att lånen skall
utgå. Det är lantbruksnämnderna som
beviljar dessa lån, och man får därför
logiskt räkna med att de sanktioneras
av samhället. Därför bör medel till dessa
lån utgå utan någon begränsning.

Lånen är inte heller av den arten att
de bidrar till att försvåra statsmakternas
ekonomiska politik. Lånen används
till förvärv av gårdar som går i normal
avsalu; det måste ju varje år ske en viss
avgång och tillkomma nya ägare vare
sig dessa bevarar jordbruket i dess gamla
form eller köper gårdar för att få tillskottsjord.
Dessutom används garantilånen
för inre rationalisering inom
jordbruken.

Det var år 1962 som man fattade beslut
om dessa beredskapslagar på kreditåtstramningens
område. Man diskuterade
redan då huruvida inte garantilånen
borde prioriteras. De skäl för
prioritering som då framfördes gäller
alltjämt.

Vid ett annat tillfälle har man från
riksbanksledningens sida sagt, att det
är meningen att dessa lån skall utgå. Det
är inte meningen att ett normalt förvärv
av jordbruk skall omöjliggöras på grund
av brist på kapital.

Vi anser därför att dessa lån kunde
lämnas utanför kreditåtstramningen. Vi
har från centerpartiets sida till bankoutskottets
utlåtande fogat en reservation,
i vilken vi hemställer om bifall till
motionerna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Johansson
i Växjö (ep).

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

Prioritering inom kreditpolitiken av garantilån för jordbruksändamal

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Motionärerna och reservanterna
anser, som herr Börjesson
i Glömminge framhöll, att för att de av
statsmakterna uppställda jordbrukspolitiska
målen skall kunna förverkligas
är det nödvändigt att garantilånen såvitt
gäller jordförvärvs- och rationaliseringslånen
skall utgå utanför den kvot
som riksbanken beslutat. Lånen skulle
alltså erhålla prioritet.

Enligt utskottsmajoritetens mening är
det inte möjligt att låta denna grupp av
lån erhålla någon särskild prioritet. Jag
förstår för all del att det från jordbrukarhåll
kan synas vara ytterst viktigt,
att denna grupp av lån prioriteras. Men
på samma sätt ser troligen alla företagargrupper,
exempelvis inom industrin,
på sina problem och på de möjligheter
som skulle öppna sig om man beviljades
ytterligare förmåner av detta slag. Jag
vill dessutom framhålla att medger man
ytterligare prioriteringar, måste andra
sektorer drabbas hårdare av kreditåtstramningen.
Den samlade tillgången på
lånemedel ökar inte genom en sådan åtgärd.
En statlig kreditgaranti ger i sig
själv givetvis ingen garanti för erhållande
av lån.

Herr talman! Jag tror att det sagda är
tillräckligt som motiv för utskottets
ställningstagande, och jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kunde inte uppfatta
att herr Bengtsson i Landskrona angav
något egentligt skäl till att man inte
skulle kunna prioritera dessa garantilån.
Han talade om att industrin skulle
kunna komma att få samma förmån
Ja, för allt i världen, de garantilån
som eventuellt utgår till småföretagen
genom företagarföreningarna skulle
kanske också kunna bedömas som prioritetsberättigade.

Jag skulle vilja fråga herr Bengtsson:
Om det nu råder en sådan brist på kapital
att man inte skulle kunna släppa
till pengar till dessa nästan självklara

garantilån, varför köptes det då i februari
månad bilar för 450 miljoner kronor.
Om vi ställer jordbrukets garantilån
i relation till vad man i övrigt accepterar
på det ekonomiska området
finner vi att de är en obetydlighet.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Börjesson i Glömminge
sade att jag och utskottet egentligen
inte föreburit några skäl för vårt
ställningstagande. Då har herr Börjesson
inte lyssnat till vad jag sade. Jag sade
nämligen alldeles tydligt att om man
prioriterar ytterligare sektorer, så innebär
detta att andra, som inte prioriteras,
kommer att drabbas hårdare. Detta
är väl ett mycket starkt motiv? Man kan
väl inte prioritera alla sektorer?

Jag har dessutom understrukit att
summan av tillgängliga lånemedel inte
kommer att bil större därför att man
prioriterar olika sektorer. Detta är ett
annat motiv för vårt ställningstagande.

Jag nämnde industrin, och herr Börjesson
menade tydligen att det inte var
något argument att lyssna till. Jo, visst
är det det, herr Börjesson! Gå ut och
tala med industrins företrädare så skall
herr Börjesson säkert få besked om att
de anser att om de bara kunde få ytterligare
lånemedel så att de kunde rationalisera
och göra industrin slagkraftigare,
så skulle de kunna uppnå mycket
bättre resultat, till gagn för hela folkhushållet.
På det sättet kan den ena
sektorn efter den andra förebära goda
skäl för en prioritering.

Herr Börjesson har väl god kontakt
med vårt kommunalfolk. De får i olika
sammanhang tillstånd av staten att ta
upp lån, men det är inte alltid de lyckas
placera de lånen; det kan dröja
ganska länge.

Vi får med andra ord rätta munnen
efter matsäcken. Det går enligt mitt förmenande
inte att i dagsläget prioritera
ytterligare sektorer, och det är också
utskottsmajoritetens uppfattning i denna
fråga.

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Prioritering inom kreditpolitiken av garantilån för jordbruksändamål

Herr ÅSLING (ep):

Herr talman! Det anförande som herr
Bengtsson i Landskrona höll föranleder
mig att något utveckla vilken roll
garantilånen spelar för lantbruksnäringen.

Det iir alldeles uppenbart att garantilånen
under senare år har fått en ökad
betydelse. Av lantbrukets vid slutet av
föregående år totalt utnyttjade kreditvolym
på 8 500 miljoner kronor utgjorde
865 miljoner eller ca 10 procent garantilån.
År 1960 var lantbrukets totala
skuldbörda 4 650 miljoner, och garantilånen
uppgick då till 350 miljoner
eller ca 7 procent. Garantilånens totala
såväl som relativa betydelse har alltså
ökat.

Under det sistförflutna budgetåret utbetalades
garantilån om totalt 185,5
miljoner. Av den summan svarade jordbrukskasserörelsen
för ca 102 miljoner,
hypoteksinstituten för 54,5 miljoner,
sparbankerna för 25,5 miljoner och övriga
bankinstitut för resten, d. v. s. ca
3,5 miljoner.

Även om garantilånen till lantbruket
alltså utgör en relativt obetydlig del
av den totala kreditvolymen i landet,
är dessa krediter av avgörande betydelse
för utvecklingen inom lantbruksnäringen.
Lantbruket måste på ett helt
annat sätt än näringslivet i övrigt arbeta
med en långsiktig planering av investeringarna,
eftersom det i väsentlig
utsträckning grundar sin produktion på
biologiska processer.

Lantbruket arbetar i dag också allmänt
med mycket knappa marginaler.
Det måste därför även från samhällets
synpunkt vara angeläget att investeringsverksamheten
inom lantbruksnäringen
kan fortgå så ostört som möjligt,
detta även med tanke på den handelspolitiska
utvecklingen.

Herr Bengtsson i Landskrona framhöll
att man inte kan särställa lantbruket
och behandla det annorlunda än
övriga näringar i detta avseende. Den
långsiktiga planeringen av investeringarna
t. ex. i samband med fastighets -

förvärv är dock karaktäristisk för lantbruket
och motiverar att man så långt
möjligt försöker få till stånd en obruten
investeringsverksamhet. Som jag sade
är dessutom garantilånens andel av
den totala kreditvolymen relativt obetydlig
och kan inte i någon större omfattning
inkräkta på andra näringars
kreditförsörjning.

Det framstår f. n. som ytterligt ovisst,
när några lättnader i kreditrestriktionerna
kan komma att vidtas.

Under fjolåret placerades större delen
av de garantilån som efterfrågades,
men en viss eftersläpning kunde noteras.

Om kreditrestriktionerna fortsätter,
är det tydligt att möjligheterna att under
innevarande år tillgodose behovet
av garantilån blir begränsade. Såsom
här har sagts tidigare är det en sak att
göra utfästelser om garantilåneramar
och en annan sak att se till att kreditmarknaden
kan tillgodose efterfrågan
på dessa krediter — det är någonting
som bör observeras när man nu står i
begrepp att införa kreditgarantier även
för fiskerinäringen.

En utväg vore att lätta på emissionskontrollen
för hypoteksorganisationen.
Med de stränga restriktioner som nu
gäller på detta område återstår egentligen
bara den väg som motionärerna
har ansett värd att pröva, nämligen en
prioritering av garantilånegivningen.
Annars finns det en betydande risk för
att investeringsaktiviteten inom näringen
kommer att ytterligare bromsas och
att därmed i realiteten trycket på näringen
från redan vidtagna eller förutsedda
jordbruks- och handelspolitiska
åtgärder ökar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja be -

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

svarad. Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Thorsten Larsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 154 ja och
31 nej, varjämte G av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Föredrogs vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av motioner om en

Pensionstillskott m. m.

översyn av lagen om försäkringsavtal,
nr 16, i anledning av motioner om
förbud mot ljuddämpare på jaktgevär,
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ny delgivningslag
m. m., och

nr 18, i anledning av motioner angående
formerna för internationella
överenskommelsers införlivande med
svensk rätt.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19

Pensionstillskott m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av motioner
angående pensionstillskott m. m.

Andra lagutskottet hade i ett sammanhang
behandlat fyra till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna 1:403
av herr Kaijser samt 11:445 av herr
Carlshamre och fröken Wetterström;
samt

b) de likalydande motionerna 1:408
av herr Werner och II: 451 av herr
Hermansson m. fl., i vilka bl. a. föreslagits
att »riksdagen måtte besluta

1. om ändring i Lag om pensionstillskott
enligt beslut av 1969 års riksdag,
så att pensionstillskotten fr. o. m. den
1 juli 1970 skall utgå med belopp grundade
på fyra procent av basbeloppet,
samt att 2 § i nämnda lag erhåller följande
lydelse:

2 §

Pensionstillskott utgör fyrtio procent av basbeloppet.
Under nedannämnda tider skall pensionstillskottet utgöra
den 1 juli 1970—den 30 juni 1971 åtta,

1971— »

1972— »

1973— »

1974— »

1975— »

1976— »

1977— »

» 1972 tolv,

» 1973 sexton,

» 1974 tjugo,

» 1975 tjugofyra,

» 1976 tjugoåtta,

» 1977 trettiotvå,

» 1978 trettiosex

procent av basbeloppet.

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Pensionstillskott m. m.

Utskottet hemställde,

A. att motionerna 1:403 och 11:445
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att motionerna 1:408 och 11:451
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits vid utskottets hemställan
under A av herrar Hubinette och Carlshamre
(bådam).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Till detta utlåtande från
andra lagutskottet har jag noterat en
blank reservation. Reservationen anknyter
till en motion av fröken Wetterström
och mig i denna kammare om förbättrade
pensionstillskott.

Den reform beträffande pensionstillskott
som riksdagen beslöt förra året
har enligt min mening inte blivit vad
man skulle önska. Den har uppenbarligen
inte heller mottagits av pensionärerna
på det sätt som riksdagen kanske
hade hoppats och tänkt. Man kan säga
att reformen innebär att ett betydande
antal pensionärer får vissa, om också
blygsamma förbättringar under loppet
av de närmaste tio åren efter reformens
ikraftträdande. Men när man träffar
pensionärer och denna reform förs på
tal visar det sig att de nästan genomgående
uppfattar den på ett annat sätt,
nämligen så att den innebär att ett stort
antal pensionärer har berövats en förbättring
som de trodde sig ha anledning
att räkna med.

Det var ju, herr talman, så att vi fram
till förra årets beslut om pensionstillskott
under en lång period hade haft
ett system med årliga standardförbättringstillägg
till folkpensionen, vilka tilllägg
utgick till alla folkpensionärer. Nu
fortsätter de tilläggen att utgå i ungefär
samma takt med ungefär samma årliga
belopp men begränsade till en del av

pensionärerna, nämligen till dem som
saknar eller nästan saknar ATP. Det är
faktiskt så pensionärerna upplever det,
inte så att några har fått en förbättring
utan så att några i jämförelse med vad
man hade trott sig ha anledning att
vänta har fått en försämring. Det finns
alltså inte någon särskilt god psykologisk
grund för denna reform.

Jag sade redan vid frågans behandling
förra året, och jag vidhåller min
uppfattning i det avseendet, att systemets
utformning har ett drag av låt vara
omedveten cynism. Vi vet alla att den
grupp pensionärer det här framför allt
gäller, den stora gruppen av dem som
skall få del av pensionstillskotten, är
de pensionärer som var födda 1895 och
tidigare och som ställdes utanför ATPsystemet
vid dess tillkomst. Jag vet att
det tillkommer nya om också inte särskilt
många i gruppen utan nämnvärd
ATP, men huvudantalet är alltjämt dessa
som var för gamla för att få komma
med i ATP-systemet.

Vem som helst kan räkna ut i huvudet,
att när denna reform om nio år
är färdig och pensionstillskotten har
nått upp till den av riksdagen avsedda
nivån, så är de yngsta pensionärerna i
den gruppen 83 år gamla. Med andra
ord kommer de allra flesta aldrig att få
uppleva mer än en liten del av den förbättring
som riksdagen har velat tillerkänna
dem.

Det har varit min och flera andras
huvudanmärkning från början, att systemet
med pensionstillskott byggs upj)
alldeles för sakta. Det är i dagens penningvärde
och räknat med dagens basbelopp
180 kronor per år i förbättring,
alltså 1 800 kronor på tio år, men de tio
åren kommer de flesta av ifrågavarande
pensionärer aldrig att uppleva.

Vi har föreslagit en snabbare uppbyggnadstakt,
och vi har vågat oss på
att än en gång aktualisera frågan, om
man inte skulle kunna finansiellt möjliggöra
en sådan snabbare uppbyggnadstakt
genom att på något sätt i någon

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

form ta i anspråk AP-medel. Därmed
har vi på intet sätt avsett att aktualisera
någon stor principdebatt om AP-medlens
karaktär, vad de är avsedda för,
vem som är deras rätta ägare och allt
detta. Det är inte alls fråga om att beröva
löntagarna några löntagarnas
pengar utan bara om ett konstaterande
att det finns en ständigt och snabbt
växande fond som är avsedd för pensionsändamål
och som inte skulle behöva
beskäras på minsta sätt. Man skulle
endast behöva acceptera en något
långsammare ökningstakt per år för att
kunna finansiera pensionstillskott till
de allra sämst ställda pensionärerna i
en helt annan takt än förra årets riksdagsbeslut
skulle tillåta.

Jag är för min del helt beredd att
om det befinns lättare betrakta affären
som ett lån. Har staten inte råd att ur
egen kassa tillföra pensionärerna de här
pengarna, så låt AP-fonden göra det och
skriv det gärna som en skuld från statsverket
till AP-fonden, att infrias den
dag AP-fonden icke utan dessa medel
kan uppfylla sina pensionsförpliktelser.
Jag menar att man borde se okonventionellt
och inte dogmatiskt på frågan
om pensionsmedlen och deras användning.

Nu är jag, herr talman, heit medveten
om att reformen eftersom den är
dyr inte bara har en statsfinansiell utan
också en samhällsekonomisk sida. Meningen
med systemet var ju att pensionärerna
skulle tillförsäkras en högre
konsumtionssiandard. Det är exakt vad
riksdagen har avsett, och vi skulle inte
ett ögonblick vilja begära att de här
små summorna används till någonting
annat än till just förbättring av konsumtionsstandarden.
Jag vet att vi har det
besvärligt med den samhällsekonomiska
balansen och att det kan ha sina sidor
att föra ut ytterligare några hundratal
miljoner till omedelbar konsumtion,
men jag kan ändå inte inse, herr talman,
att det är rimligt att i besvärliga
konjunkturlägen, då det är svårt att

Pensionstillskott m. m.

upprätthålla den samhällsekonomiska
balansen, låta pensionärerna — och alldeles
speciellt de allra fattigaste bland
dem — ständigt, tv det är faktiskt fråga
om ständigt, tjänstgöra som budgetregulator.
Det måste finnas möjligheter att
avväga balansen på ett annat sätt, så att
vi andra som har större motståndskraft
och har lättare att bära bördorna finge
ta på oss mera och just pensionärerna
mindre.

Nu kan man undra varför jag, om jag
har en så bestämd uppfattning om att
pensionstillskottssystemet bör byggas
upp snabbare, inte bär formulerat en
reservation och framställt ett klart yrkande.
Herr talman! Detta kan tarva sin
förklaring. I någon mån är det kanske
så att man, när man under den förberedande
behandlingen blivit övertygad
om att det för ögonblicket inte finns
några utsikter till framgång i riksdagen
för ett sådant förslag, kan vilja bespara
riksdagen chikanen att i röstsiffror
demonstrera att den inte har sinne
för det här pensionsproblemet. Men viktigare
är att det sedan motionen skrevs
har hänt vissa saker. Vi kan se att pensionärernas
förhållanden håller på att
förändras på ett sätt som motiverar att
vi tar upp folkpensionsfrågan ännu en
gång men i ett större sammanhang och
till en grundligare bearbetning och utredning.

Fru Kristensson fick för någon timme
sedan av socialministern svar på en
fråga rörande äkta makars pensionsförliållanden.
Det är just ett sådant förhållande
som tillkommit sedan vi skrev
vår motion. Liksom det för något år
sedan blev klart att folkpensionen principiellt
och logiskt borde vara skattefri,
därför att folkpensionsavgiften inte
längre var skattefri, är det nu för mig
lika principiellt klart, att om vi skall
ha ekonomisk individualitet på skatteocli
avgiftssidan, så följer därav att vi
skall ha det också på förmånssidan. Det
är helt rimligt att förutsätta, närmast
självklart, att alla i framtiden indivi -

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Pensionstillskott m. m.

duellt åtnjuter samma grundpension,
makar lika väl som ensamstående.

Vidare är det så att skillnaden i pension
per person mellan å ena sidan
äkta makar och å andra sidan övriga
pensionärer i dag upplevs som en av de
stora orättvisorna. Den enda motiveringen
för en lägre pensionsnivå per
person för äkta makar skulle vara de
lägre levnadskostnader som samhushållet
ger, men de lägre kostnaderna är
i dag mycket mer än förr en fiktion.
De har nu mycket liten förankring i
verkligheten, kanske främst därför att
äkta makars samboende bara är en form
av samboende pensionärer emellan —
och jag är inte ens säker på att den
längre är den vanligaste formen. Det
finns många människor, även pensionärer,
som bor samman i gemensamt hushåll:
syskon, föräldrar och barn — det
finns faktiskt föräldrar som har pensionerade
barn -— goda vänner och arbetskamrater.
I tusental och åter tusental
bor pensionärer i samhushåll med samma
favörer av detta hushåll, lägre kostnader,
som äkta makar. Skillnaden är
bara den att om två systrar eller två
bröder har samhushåll, så har de väsentligt
högre pension än äkta makar i
exakt samma situation. Detta upplevs
som en orättvisa, som det nu — när vi
dessutom har gått in för den individuella
vägen på avgifts- och skattesidan
— är hög tid att börja fundera över.
Jag är väl medveten om att en reform
i det avseendet skulle ställa sig utomordentligt
dyrbar. Det är ingenting som
man gör i en handvändning. Men det
är verkligen något som det finns anledning
att ta med i en översyn av hela
vårt folkpensionssystem.

I andra lagutskottets utlåtande står
det någonting som såvitt jag förstår inte
är riktigt sant. I varje fall är det oklart
uttryckt. Där står nämligen: »Genom
pensionstillskotten kommer alla folkpensionärer
att under en tioårsperiod
tillförsäkras en väsentligt höjd nivå för
det ekonomiska grundskyddet.» Detta

gäller inte för alla folkpensionärer, ty
alla som åtnjuter ATP med minst 1 800
kr. per år får exakt det grundskydd de
har i dag. De får ingen som helst förbättring.
Ett antal folkpensionärer, låt
vara ett rätt stort antal, får under loppet
av en tioårsperiod en förbättring, men
det är inte alla som får det. Jag vill
gärna ha den saken korrigerad, eftersom
det står som det gör i utskottets
utlåtande.

Herr talman! Det är inte stor anledning
att orda mycket mer om dessa
ting. Men det finns många fler omständigheter
i och omkring pensionssystemet
utöver dem som jag här har givit
exempel på, som för mig har varit motiv
för att hela pensionsfrågan bör tas
upp till en grundlig behandling. Jag har
också för avsikt att, med det bistånd
som möjligen kan stå att uppdriva, återkomma
med denna fråga. I avvaktan
därpå har jag för dagen avstått från att
formulera en motiverad reservation,
och i konsekvens därmed skall jag också
nu avstå från att ställa något yrkande.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Riksdagen fattade i fjol
beslut om införandet av pensionstillskott
för tiden fram till år 1978 på
grundval av en utredning, som enligt sina
direktiv skulle pröva formerna för
att kanalisera en pensionsförbättring
till de mest behövande. Till denna kategori
bedömdes höra sådana som inte
alls eller i endast ringa utsträckning
åtnjuter någon ATP.

För vår del ansåg vi att regeringsförslaget
innebar en alltför snäv begränsning.
Man borde enligt vår mening utforma
bestämmelserna på sådant sätt,
att en större krets av pensionärer hade
fått del av en reell höjning av pensionerna.
Vi hänvisade också till att pensionstagare
som utöver ålderspensionen
fick 1 800 kr. om året i ATP, under sin
aktiva tid som löntagare haft en medelinkomst
per år av brutto 12 000 kr. Vi

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

ansåg oss kunna konstatera att en person
i sådant inkomstläge inte på något
sätt hade haft möjlighet att spara
för ålderns dagar. Pensionsförbättringen
borde med andra ord komma en vidare
krets av pensionärer till del.

Den av oss förra året föreslagna planen
för en årlig höjning av pensionstillskotten
med 4 procent i stället för
från annat håll föreslagna och sedan
beslutade 3 procent av basbeloppet skulle
ha givit en större krets pensionärer
en standardförbättring. Vi anser fortfarande
detta krav vara motiverat och
har därför återupprepat detta i vårt
motionspar I: 408 och II: 451. Men samtidigt
med en sådan höjning av procenttalet
skulle de berörda pensionärerna
också ha fått en kraftigare pensionsförbättring
i kronor räknat. Det
är två tungt vägande skäl för ett bifall
till yrkandet i nyssnämnda motionspar.

Jag kan begränsa mig till en enda hänvisning.
Enligt den definition som förra
året gjordes inom DO — jag tror av
dess ordförande Arne Geijer — av begreppet
»låglön», skulle detta motsvara
en timförtjänst av 9:65 kr., d. v. s. omkring
19 000 kr. om året, i 1969 års prisoch
löneläge. Men lägg då märke till att
tioårsplanen för pensionsförbättring i
1969 års penningvärde syftar till att
erbjuda en garanti om 7 200 kr. för ensamstående
och 12 000 kr. per pensionärspar.

Nu invänder någon att man härtill
måste lägga de kommunala bostadstillläggen.
Men alla ledamöter i denna kammare
och vida kretsar utanför densamma
vet mycket väl att pensionären på
en mängd platser i vårt land tyvärr inte
får ett bostadstillägg som motsvarar den
faktiska hyreskostnaden. Vederbörande
får då ta av pensionen för att klara av
hyran. År det en tillfredsställande målsättning
för en tioårsperiod att för våra
ålderspensionärer låta sig nöja med
en nivå så pass långt under låglönestrecket?
Vi anser inte det, och vi har därför
i år återupprepat vårt krav. Och än
mer —- det iir betydelsefullt att utan

Pensionstillskott m. m.

uppskov bereda dem som i dag är pensionärer
ett större pensionslyft än vad
de har fått och kommer att få.

Vi tar även i årets motioner upp frågan
om förmåner för dem som erhåller
en reducerad pension. I detta avseende
tycker jag att utskottet för ett formalistiskt
resonemang, innebärande att relationerna
mellan pensionsförmånerna inte
får ändras. Varför är detta inte tänkbart?
Måste de en gång för alla stipulerade
relationerna vara evigt bestående?
Vi lär ju i år få förslag om att förtidspension
till person som har till hälften
nedsatt arbetsförmåga skall vara halv
pension mot för närvarande en tredjedels
pension, och detta förslag kan väl
väntas bli antaget. Då ändras med en
gång de stipulerade relationerna. Varför
inte ta hänsyn till det faktum att
med gällande bestämmelser exempelvis
de som i dag uppbär en tredjedels pension
endast får en tredjedels pensionstillskott,
alltså 60 kr. i stället för 180
kr., vilket innebär att klyftan vidgas
mellan sådana pensionstagare och dem
som får full ålderspension och därmed
helt pensionstillskott?

Vore det inte skäl att anlägga en sådan
bedömningsgrund om vad som från
behovssynpunkt kan vara motiverat?
När hela anordningen med pensionstillskott
är att de inte skall vara generella,
alltså inte gälla alla pensionärer,
utan att det är de sämst ställda som skall
få denna, jag citerar »kanaliserade standardförbättring»,
borde väl när det gäller
de handikappade behovssynpunkten
vara utslagsgivande. Nu skriver utskottet
att önskvärda pensionsförbättringar
före 67 år, d. v. s. för de handikappade,
»borde åstadkommas på annat sätt».
Vilket »annat sätt» är har inte heller antytts
i årets utskottsutlåtande. Man måste
ifrågasätta om det inte mer eller
mindre är fråga om en ogin hållning.

Jag väntar mig också i år mästrande
förklaringar från utskottets talesman
om bristande resurser och att resurserna
inte skulle medge bifall till våra
förslag, .lag tycker att gränsen för dessa

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Pensionstillskott m. m.

resurser och vad de tål och inte tål
är något som man från regeringshåll
har exploaterat över hövan.

Jag drar mig till minnes att detta resonemang
fördes också gentemot oss
för något år sedan när det gällde bostadsstödet
till barnfamiljer. Då vände
vi oss mot att avtrappningen för detta
tillägg skulle börja redan vid 16 000
kronorsnivån. Men året därpå höjde
man gränsen med en tusenlapp, och nu
föreslår man att den skall höjas med ytterligare
en tusenlapp. Hur skulle det
vara om man också i den fråga vi nu behandlar
gav upp dessa fastlåsta positioners
attityd och beaktade ett så pass
rimligt krav som att ge förtidspensionerade
oreducerat pensionstillskott? Resultatet
skulle ju endast bli ett litet
blygsamt kliv mot en ökad jämlikhet.
Detta ord jämlikhet som är så missbrukat
i många avseenden borde väl leda
till en praktisk slutsats i ett så angeläget
fall som detta.

Med det anförda, herr talman, vill jag
yrka bifall till motionsparet 1:408 och
11:451 beträffande punkt 1 som gäller
ändringen av 2 §. Tyvärr är jag av tekniska
skäl förhindrad att yrka bifall till
punkt 2 i samma motionspar.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Det är riktigt som fru
Ryding säger att de yrkanden som förts
fram i denna motion och som behandlas
i detta utskottsutlåtande är en upprepning
av de förslag som framfördes förra
året, då riksdagen antog förslaget om
pensionstillskott. Jag anser det därför
inte nödvändigt att upprepa alla de argument
som framfördes vid förra årets
ganska långvariga och ingående debatt
i denna fråga.

För att först säga några ord till fru
Ryding vill jag börja med att framhålla
att tillkomsten av pensionstillskotten
var en mycket betydande reform som
innebar en avsevärd förstärkning för
de pensionärer som har liten eller ingen
ATP. Nu önskar vänsterpartiet kommunisterna
en snabbare utbyggnad av des -

sa pensionstillskott, och det kan man
ju i och för sig förstå. Det skulle vi alla
önska om vi hade de ekonomiska möjligheterna.
Jag tror inte det skulle vara
svårt att i denna kammare komma överens
om vilka reformer man skulle vilja
genomföra, men det blir betydligt svårare
när man tvingas att ta hänsyn till
befintliga resurser.

Det är inte så svårt att räkna upp önskemål
på pensionsområdet, vilka i och
för sig skulle vara motiverade; reformviljan
bland riksdagens ledamöter är
mycket stor på detta område. Nu vet
man också att en hel del kommer att
ske. Vi har snart att emotse förslag på
vissa punkter, och andra saker, vilka
jag inte närmare skall gå in på, är under
utredning.

Det tråkiga med dessa önskemål om
reformer är att de alla kostar pengar.
Förslaget från vpk om förbättringar av
pensionstillskotten skulle kosta 151 miljoner
kronor enligt motionärernas egna
beräkningar. Det är inte någon direkt
billig reform. Därför gäller det att vara
tillräckligt realistisk så att man inser
att en prioritering och en avvägning
måste ske inom ramen för våra resurser.
När nu riksdagen så sent som i fjol
beslöt om de pensionstillskott som nu
åter diskuteras, ansåg man att det var
en lämplig avvägning. Utskottet anser
därför att det i år inte finns anledning
att inta en annan hållning. I konsekvens
därmed har motionsyrkandet avstyrkts.

Förslaget om att pensionstillskotten
skulle utgå med oförändrat belopp till
alla pensionärer, d. v. s. även till dem
som inte har full folkpension, var uppe
förra året, då det avslogs av riksdagen.
Jag tror inte att det vore så lyckligt
att nu börja laborera med de reducerade
pensionstillskotten. Det har ansetts
nödvändigt att skära ned dem för att
inte rubba balansen mellan de olika förmånerna.
Dessa förmåner bygger på försäkringstekniska
bedömanden, och jag
tror inte att det kan kallas ett mästrande
talesätt, om man framhåller vad som
egentligen ligger till grund för beräk -

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

ningarna. Meningen är att ett förtida uttag
lika väl som ett uppskjutet uttag
av dessa förmåner skall vara egalt för
pensionären från ekonomisk synpunkt.
Önskvärda förbättringar bör åstadkommas
pa annat sätt än genom en ändring
av dessa regler. Fru Ryding klandrar
utskottet för att det inte anvisat några
sådana regler, men i detta sammanhang
har vi haft att behandla motionerna och
naturligtvis hållit oss till dem.

Det yrkande som framförts av medlemmar
av moderata samlingspartiet,
bland dem herr Carlshamre, är — såvitt
jag kan förstå — en upprepning.

I varje fall sammanfaller det med det
gamla havererade högerförslaget om att
löntagarnas pengar i AP-fonderna skall
användas även till förbättring av folkpensionärernas
standard. Jag tycker att
herr Carlshamre fortfarande hänger fast
vid denna idé, vilken dock inte kan delas
av andra lagutskottet.

I och för sig är det glädjande att herr
Carlshamre är mån om folkpensionärerna.
Alla vet vi att många av dessa har
det knappt. Som jag tidigare sade skulle
det vara önskvärt om man kunde förbättra
deras standard snabbare. Men vi
tycker inte att det bör ske genom att
ta pengar från AP-fonderna, som ändå
är löntagarnas pengar. Det vore principiellt
felaktigt, och det är inte någon
större skillnad om man nu lånar dessa
pengar. Samhällsekonomiskt blir det i
varje fall inte någon skillnad, eftersom
AP-pengarna används för andra nyttiga
och nödvändiga ändamål. Det är antagligen
dessa synpunkter som är orsaken
till att herr Carlshamre i dag inte
har annat än en blank reservation och
inte heller har framställt något yrkande.

Herr Carlshamre hävdar att det finns
pengar i fonderna. Ja, visst gör det det.
Det finns ganska mycket pengar i dag,
men vi får komma ihåg att relationen
mellan till fonderna inbetalade avgifter
och utbetalade pensioner undan för
undan förändras, allteftersom vi växer
in i systemet. Jag har för inte så länge
sedan sett en beräkning, som visar att
3 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr

Pensionstillskott m. m.

avgifter och utgifter skulle balansera
varandra år 1990. Därför tror jag att
det skulle vara ganska olyckligt att nu
börja reducera pensionsfonderna. Det
måste ju finnas ett kapital bakom försäkringarna.
Vi kan få låga konjunkturer;
vi vet praktiskt taget inte alls vad
som kan hända i den oroliga värld som
vi lever i.

Liksom andra lagutskottets majoritet
anser jag att vi bör hålla fast vid principen
att folkpensionerna och de till
dem knutna pensionstillskotten skall finansieras
genom ett gemensamt åtagande
över våra skatter. Herr Carlshamre
säger också själv att vi gemensamt bör
åta oss de ökade bördor som är nödvändiga
för att pensionärerna skall få
det bättre. Det bör vi i så fall göra över
skatterna i stället för att börja laborera
med AP-fonderna.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Jag börjar bli riktigt
orolig för löntagarnas pengar. Om man
som herr Fredriksson sätter likhetstecken
mellan att låna pengar och att
ta pengar, lär det inte finnas mycket
kvar, ty såvitt jag vet lånas alla pengar
i AP-fonderna ut; i varje fall är det
meningen. Om det skulle betyda att de
är försvunna, är det illa ställt för löntagarna.
Herr Fredriksson menar väl
inte möjligen att svenska staten skulle
vara en mindre solvent låntagare än
alla de andra som lånar pengar ur APfonderna?
Inte skulle väl pengarna vara
försvunna därför att statsverket för
pensionsändamål lånade ur fonderna?

Herr Fredriksson talar om det havererade
gamla högerförslaget och åsyftar
dåvarande högerpartiets förslag år
1964 om just sådana här pensionstillskott
— ett förslag som lustigt nog
arbetade med samma belopp som det
som fem år senare blev riksdagens beslut.
Jag håller gärna med om att förV2 -

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Pensionstillskott m. m.

slaget är havererat i den meningen att
det, när det till sist genomfördes, blev
ett väsentligt sämre förslag, dels på det
sättet att det kom fem år senare, dels
på det sättet att uppbyggnadstiden blev
tio år i stället för tre, som dåvarande
högerpartiet tänkte sig redan 1964.
Vill man kalla det ett haveri så gärna
för mig. Vi är naturligtvis tacksamma
för att vi till slut ändå fick något gehör
för detta förslag från 1964.

Sedan argumenterar herr Fredriksson
såvitt jag förstår emot sig själv. Han
påpekar att anspråken på AP-fonderna
för pensionsändamål nu stiger år från
år, efter hand som pensionssystemet
byggs ut. Självfallet är det så. Förhållandet
mellan inbetalade avgifter och
utbetalade pensioner förskjuts, och herr
Fredriksson har kanhända rätt i att en
svängningspunkt nås någon gång omkring
1990. Sannolikt kommer dock den
punkten att flyttas långt framåt i tiden,
om vi någonsin når den. Om vi emellertid
räknar statiskt med nuvarande
inbetalningstakt och med ett löneläge,
sådant som man i dag kan ge prognos
på, kanske vi når en svängningspunkt.
Men det är ju det som är så bra, herr
Fredriksson. Med mitt förslag skulle
man i dag ställa relativt stora anspråk
på fonderna, men de skulle sedan successivt
minska år från år fram till
ganska precis år 1990. Och vid den
tiden, år 1990, är de yngsta i den grupp
det gäller 95 år. De flesta av de äldre i
gruppen bör då enligt naturens ordning
ha upphört att uppbära pensioner. Det
är riktigt, och det har jag sagt tidigare,
att det tillkommer nya i denna kategori,
men de är försvinnande få jämfört
med den miljon pensionärer som
vid ATP-systemets ikraftträdande var
för gamla för att få vara med. Där är
den stora mängden och de stora pengarna.
De människor som nu kommer
med i systemet och inte kommer upp
till tröskelnivån, i dagens penningvärde
1 800 kronor, är få. Jag är helt övertygad
om att 1990 eller senare skulle stats -

kassan orka med att själv bära de kostnaderna
om ATP-systemet inte klarar
dem.

I och för sig tycker jag att det är ett
utmärkt system där två utvecklingslinjer
neutraliserar varandra: sjunkande
anspråk från pensionstillskottens sida
och stigande anspråk från de reguljära
ATP-pensionernas sida. Det går utmärkt
ihop, och man behöver inte vara så
ängslig.

Vi är så vana att resonera på det
sättet: Detta förslag — vad det än
gäller -— hade vi uppe till behandling
förra året, och det finns inget skäl
att ändra den då intagna ståndpunkten.
Det är alla utskotts vanliga sätt att
skriva -— jag har själv varit med om
att göra det vid många tillfällen. Men
det är naturligtvis litet fattigt. Att inte
ha funnit skäl att ändra sitt ställningstagande
innebär nämligen att man inte
heller behöver ange något skäl för att
inte ändra sitt ställningstagande.

Jag försökte i mitt första anförande
att utan att bli alltför utförlig hävda
att det sedan ärendet behandlades förra
året har tillkommit nya omständigheter
vilka kunde göra det motiverat att
ta itu med det en gång till. Detta hävdar
jag fortfarande. Jag nämnde förslaget
om individuell beskattning och
som en rimlig konsekvens därav individuella
pensioner. Man kan också,
vilket fru Ryding var inne på, peka
på de stigande bostadskostnaderna som
utan tvivel, det vet vi, i varenda kommun
— bortsett från en del stora, rika
kommuner som i praktiken betalar hela
bostadskostnaden för de flesta pensionärerna
—- gör att allt fler pensionärer
för snart sagt varje månad som
går måste ta en större bit av själva
grundpensionen och lägga till det bostadstillägg
som blir alltmer otillräckligt.
Därmed sjunker standarden. Kommunerna
har inte resurser för att hålla
undan för bostadskostnadernas stegring.
Varenda människa som sysslar med dessa
frågor i kommunerna vet att det för -

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

håller sig på det sättet för troligen
hundratusentals pensionärer.

Vi kan peka på andra ting också. Vi
känner alla på oss att vi står inför en
mycket påfrestande situation med risk
för betydande prisstegringar och ett
sjunkande penningvärde. Vi vet också
alla sedan tidigare att de som drabbas
hårdast i en sådan situation är de som
har det sämst, och det är bl. a. just pensionärerna.
Vi har visserligen ett system
med indexreglering för att försöka hålla
undan för prisstegringarna, men det
räcker inte — långsamt urgröps det
faktiska värdet. Dessutom släpar index
alltid efter. Det behövs inte mycket
för att en pensionärs ekonomi skall
komma i olag. Det är inte fråga om tusenlappar,
inte ens hundralappar —-det är fråga om tior och kronor i månaden
för att den ekonomin skall komma
ur balans. Så visst har det tillkommit
omständigheter som gör att man
kunde fundera över frågan en gång
till. Och, herr talman, vi kommer att
fundera över den och återkomma vid
första tillfälle.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Jag kan inte finna att
moderata samlingspartiet har vunnit
något gehör för det gamla högerförslaget
att överföra löntagarnas pengar i
AP-fonderna till folkpensionärerna.

Visst är prisstegringarna besvärande,
särskilt för folkpensionärerna. Men man
får ändå inte glömma att dessa garanteras
kompensation för prisstegringarna
på grund av att folkpensionerna är
knutna till prisindex. Även de ökade
bostadskostnaderna, som herr Carlshamre
talade om, tar man hänsyn till
när man gör upp indexserierna. Man
kan säga att folkpensionärerna bar sin
garanti i detta indexsystem, och därtill
har de fått dessa pensionstillskott.

Jag är litet förundrad över vad herr
Carlsliamre sade i sitt första anförande
när han talade om eu viss cynism i detta
förslag och gjorde gällande att folk -

Pensionstillskott m. m,

pensionärerna skulle ha uppfattat det
som negativt eller som en försämring
för dem. Jag har också en hel del kontakt
med folkpensionärerna, och jag har
inte träffat någon som sett på pensionstillskotten
på detta negativa sätt, utan
de flesta har ändå tyckt att detta är en
bra reform, en reform som många folkpensionärer
hälsar med glädje.

Sedan är det alldeles riktigt som herr
Carlsliamre säger, att det är så många
som kommer att bli så gamla att de inte
har så stor glädje av de förbättrade förmånerna
■— det är ett faktum som man
må beklaga hur mycket man vill men
som det är svårt att göra någonting åt.
Det är bara synd att moderata samlingspartiet
inte tänkte på det när vi behandlade
frågan om ATP; då var man
inte med på att införa några som helst
förbättrade pensionsförhållanden för
den stora massan löntagare.

Herr CARLSHAMRE (in):

Herr talman! Om herr Fredriksson
har glömt allt som hände i samband
med ATP-reformen, så lär vi väl inte
ha tid att undervisa honom om det i
dag. Mig veterligt fanns det inget parti
och ingen ledamot av riksdagen som
den gången förordade någonting som
låg i närheten av det referat som herr
Fredriksson nu gav, nämligen att det
skulle vara ett oförändrat pensionssystem
eller att svenska folket inte skulle
ha pension. Men jag tror, herr talman,
att det är meningslöst att ta upp den
historiska debatten i dag. Det förhöll
sig bara inte på det sättet utan exakt
tvärtom — det är inte så ovanligt att
det gör det!

Visst väger man in bostadskostnaderna
i indexserien. Jag kan tala om för
herr Fredriksson att vi i min hemkommun,
Kungälv, håller på att pressa upp
taket för det kommunala bostadstillägget
från 2 100 till 3 000 kronor. Det är
min kollega Evert Svensson och jag
som drivit detta, och det är med stor
ocli lättförstådd tvekan från övriga

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Pensionstillskott m. m.

kommunalmäns sida som man tar det
steget; vi har egentligen inte råd, och
det krävs en mycket hård prioritering
för att åstadkomma detta. Och — något
som är mer bekymmersamt — kommunerna
som ingår i blocket har bostadstillägg
med tak på 600 och 700 kronor.
Hur vi gemensamt skall orka upp till
3 000 kronor med dem om något år vet
jag inte riktigt, men vi skall försöka
att klara det. Det är också alldeles nödvändigt,
ty det har blivit väldiga skillnader
mellan verklighet och teori när
det gäller pensionärernas bostadskostnader.
Det som vägs in i indexserien
räknar vi möjligen i procent men snarare
i promille av den verkliga kostnadsökningen.
Det som verkligen kommer
fram som tillägg till pensionärerna
förslår inte på något sätt. Här har vi
återigen en av de stora orättvisorna,
att man på grund av den olika bärkraften
i kommunerna har så olika förmåner
beroende på var man råkar bo.
En del av detta kommer att bli bättre
i kommunreformens hägn, men långt
ifrån allt. Vi kommer att få många
storkommuner som inte ens i sitt utvidgade
skick rår med den här uppgiften
fullt ut som det skulle behövas.

Självfallet är allt detta prioriteringsfrågor.
Det finns ingen i denna kammare
som inte är medveten om det, och
visst håller jag med herr Fredriksson
om att det knappast finns någon människa
som inte gärna skulle vilja vara
med om att förbättra förmånerna för
pensionärerna liksom för andra stödbehövande
grupper i samhället. Det är
en fråga om prioritering, och jag har
uppenbarligen prioriterat detta bekymmer
något högre än herr Fredriksson
— det förefaller så. Jag sätter detta
väldigt högt på listan — jag skulle
nästan vilja säga högst — av det som
det är angeläget att klara nu.

Sedan vill jag bara — det var närmast
därför jag begärde ordet fast jag
nu höll på att glömma det — förklara
uttrycket »ett omedvetet drag av cy -

nism» som jag använde när jag försökte
återge en stämning bland pensionärer
såsom jag har upplevt den. Det
är nog ändå inte så — i varje fall är
det inte min erfarenhet — att man allmänt
bland pensionärerna upplever det
nya systemet med pensionstillskott som
någon stor förbättring. Den uppfattning
jag får när jag talar med de berörda
människorna är att vi visserligen
åstadkommit en blygsam förbättring för
en grupp, låt vara en stor grupp, pensionärer,
men man finansierar den
genom att de andra pensionärerna,
de som råkar ha en ATP på
1 800 kr. eller mer, får avstå från det
årliga standardtillägg som de räknat
med att de skulle få. Jag vet att de har
fel; riksdagen hade aldrig lovat några
fortsatta allmänna standardtillägg, men
så upplever man det faktiskt. Pensionstillskotten
innebär en fortsättning av en
tidigare inledd förbättring för en begränsad
grupp pensionärer och ett uteblivande
av dessa tidigare förbättringar
för resten av pensionärerna.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Jag konstaterar bara
att herr Carlshamre inte har prioriterat
denna fråga så högt att han ställt
något yrkande, vare sig i utskottet eller
i kammaren. Men i konsekvens med
den energi han har utvecklat borde
kanske ett yrkande i någon form ha
ställts i denna debatt.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Det står herr Fredriksson
fritt att yrka bifall till motionerna
om han så önskar. Jag har motiverat
varför jag inte gör det i dag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

Torsdagen den 19 mars 1970 Nr 12

Rätt till en längre sammanhängande ledighet från arbete

dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till yrkandet under
punkten 1 i motionerna 1:408 och II:
451; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

§ 20

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av motioner om
ersättning från sjukförsäkringen för
s. k. merprestationer, m. m., och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1969 vid dess femtiotredje
sammanträde fattade beslut.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 21

Rätt till en längre sammanhängande
ledighet från arbete

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av motioner
om rätt till en längre sammanhängande
ledighet från arbete.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,
I: 852 av herr Dahlén m. fl. och II: 1025
av fru Nettelbrandt m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära utredning
rörande möjligheterna att inom
ramen för den allmänna försäkringen
eller annorledes ge enskilda individer
rätt att under den aktiva levnadsperioden
åtnjuta längre sammanhängande ledighet
i form av sabbatsperioder».

Utskottet hemställde,

att motionerna 1: 852 och II: 1025 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Hamrin-Thorell,
herr Axelson och fru Frsenkel
(samtliga fp), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:852 och 11:1025 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om
utredning angående möjligheterna att
inom ramen för den allmänna försäkringen
eller annorledes ge enskilda individer
rätt att under den aktiva levnadsperioden
åtnjuta längre sammanhängande
ledighet i form av sabbatsperioder.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! De motioner om möjlighet
till längre sammanhängande ledighetsperioder,
som har väckts i denna
kammare och i första kammaren av ett
antal folkpartiledamöter, utgår från erfarenheter
och behov som säkert många
av oss har hört omvittnade.

Människor, kanske särskilt i medelåldern,
talar om att de känner ett behov
av att studera, av att ta en paus i
förvärvsarbetet för att göra en längre
studieresa eller känner behov av någon
annan form av förnyelse.

Det finns också många som vittnar
om att det moderna samhället innehåller
vad man med ett sammanfattande
uttryck skulle kunna kalla stressfaktorer.
Motionärerna uttrycker det så här:
»Hela den moderna miljön med starka
koncentrationer till tätorter, stora bostadskomplex,
stora arbetsplatser, fullproppade
kommunikationsmedel, biltäta
gator och vägar och förorenad luft
kräver utvilade och psykiskt starka
människor för att inte skadeverkningarna
skall bli ödesdigra.»

Mot en sådan bakgrund är det klart
att många människor önskar att någon
gång under sitt aktiva liv få ta en längre
sammanhängande ledighet. Det kan
även bero på familjeskäl, det kan vara

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Rätt till en längre sammanhängande ledighet från arbete

en önskan om att förlänga den normala
ledigheten i samband med barnsbörd
eller något annat rent personligt förhållande.

Vi vill se denna fråga om en längre
sammanhängande ledighet framför allt
som en fråga om hur de ökade möjligheterna
till arbetstidsförkortning och
längre fritid skall utnyttjas. Just den
aspekten framhölls också av arbetsmarknadsstyrelsen
i dess yttrande över
riksdagsmotionen år 1966, när denna
fråga först aktualiserades från folkpartihåll.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhöll
då att många skäl kunde anföras
för en större flexibilitet i såväl fördelningen
av arbetstiden under den aktiva
tiden som den aktiva tidens längd. Styrelsen
ansåg att de här spörsmålen förtjänade
uppmärksamhet i diskussionen,
bl. a. om utformningen av den allmänna
försäkringen.

Det är uppenbart att samma fråga aktualiseras
när man talar om en sänkning
av pensionsåldern. En sådan sänkning
kan förvisso vara angelägen för
många människor, men andra människor
skulle kanske, om man ställde dem
inför detta val, säga att de hellre ville
ha en sammanhängande ledighet någon
gång under den aktiva perioden och i
gengäld stanna kvar i arbetet litet längre
vid den aktiva periodens slut. Det
krav på möjlighet till längre sammanhängande
ledigheter som har förts fram
ligger helt i linje med den liberala uppfattningen
att människorna i görligaste
mån själva bör få utforma sin tillvaro.

När dessa motioner framfördes 1966
förekom en ganska omfattande remissbehandling,
men jag skall här nöja mig
med att citera ur TCO:s yttrande, som
uttrycker ett starkt intresse för den här
frågan.

»TCO anser att frågan om möjligheter
för arbetstagare att under den aktiva
tiden erhålla en sådan längre sammanhängande
betald ledighet än semestern
utgör är av stort intresse. Liksom
motionärerna anser TCO att frågan bör

prövas utifrån den utgångspunkten att
möjligheterna till sabbatsledighet i
princip inte bör begränsas till enbart
vissa yrkesgrupper. Det moderna arbetslivets
krav, personliga önskemål om
en längre ledighet för studiesyfte eller
av familjeskäl utgör exempel på motiv
som kan tala för införande av sabbatsledighet.
En sådan ledighet kan i och
för sig konstrueras såsom omvandling
av redan gällande anställningsvillkor
(annan förläggning av den ordinarie
arbetstiden, uttag av ackumulerad semester)
eller såsom förbättring av anställningsvillkoren
genom införande av
en speciell form av arbetstidsförkortning
eller semesterförlängning. Av vikt
är att ett system för sabbatsledighet ges
ett sådant innehåll att arbetskraftens
rörlighet mellan olika arbetsgivare inte
hindras.»

Jag har citerat ordagrant och rätt utförligt
för att man inte skall göra någon
annan uttolkning av detta yttrande
än att TCO anser att frågan är av
stort intresse. Det framgår ju av vad
jag har citerat.

Samtidigt sade TCO liksom övriga arbetsmarknadsorganisationer
att en utredning
av frågan inte behövdes, då
man ansåg att den borde lösas i första
hand genom överläggningar mellan arbetsmarknadens
parter.

Det har nu gått fyra år sedan denna
fråga väcktes första gången, och arbetsmarknadens
parter har inte ägnat frågan
något djupgående intresse. Man kan
naturligtvis tyda detta som att de inte
anser frågan vara av så stor angelägenhet
att de vill ge den prioritet, och
detta är säkert en del av förklaringen.
En annan del av förklaringen kan vara
att om man vill att alla kategorier skall
innefattas, och rörligheten inte förhindras,
är det svårt att lösa frågan genom
avtal endast mellan vissa organisationer.
En vidare behandling skulle underlättas
om det funnes ett underlag i form
av en offentlig utredning, där olika
aspekter på denna fråga blev belysta.

Torsdagen den 19 mars 1970 Nr 12

Rätt till en längre sammanhängande ledighet från arbete

I motionerna och i reservationen till
andra lagutskottets utlåtande föreslås
en utredning där man bl. a. skulle ta
upp frågan om en sådan reforms kostnader,
både de samhällsekonomiska
aspekterna och finansieringsfrågorna.
Man skulle sammanställa de arbetsmedicinska
och psykologiska synpunkter
som kan läggas på just behovet av sammanhängande
ledighetsperioder, och
man skulle även ta upp frågan om hur
dessa eventuellt kan inordnas i den allmänna
försäkringen och hur de skall
samordnas med pensionsåldern.

Man kan inte påstå, såsom ofta görs
i andra sammanhang med växlande fog,
att Sverige i denna fråga ligger särskilt
långt framme i utvecklingen. I andra
länder har man redan för betydande
kategorier av människor infört skilda
former av sammanhängande ledighet.
På Island kan t. ex. alla lärare efter
tio års anställning få ett arbetsfritt år
för studier med full betalning. Lärarna
är ingen liten grupp. I USA har bilarbetarna
träffat avtal om att de efter en
viss anställningstid skall kunna få tre
månaders ledighet vart femte år. De
utgör inte heller någon liten eller någon
speciellt exklusiv grupp. I Australien
finns liknande beslut som gäller
metallarbetare och typografer, och man
räknar där med att ungefär en femtedel
av befolkningen berörs av en sådan
form av förlängd ledighet.

I motionerna och i reservationen
framhålles att man borde undersöka
möjligheterna för alla löntagare att kunna
ta ut längre sammanhängande ledighet.
Det går alltså inte att avfärda förslaget
med att det skulle vara exklusivt
och gälla någon liten redan gynnad
grupp. Det vore både alltför enkelt och
alltför kortsynt.

Det är naturligtvis sant, som framhållits
både i utskottsutlåtandet och i
reservationen, att frågan inte iir omedelbart
aktuell. Men jag förmodar att
några av kammarens ledamöter i likhet
med mig minns att det för ett par val -

rörelser sedan var ett parti som uppmanade
väljarna, och förmodligen även
deras förtroendemän, att »tänka framåt».
En person som inte visste vilket
parti det var och som -— vilket jag har
gjort — läste igenom protokollet från de
riksdagsdebatter som under tidigare år
har förts beträffande just denna fråga,
skulle nog bli förvånad när han sedan
fick veta vilket parti det var som lanserade
detta slagord för några år sedan.

Det totala ointresse för tanken på
att möjliggöra längre sammanhängande
ledigheter, som har visats från de socialdemokratiska
talesmännen för andra
lagutskottets majoritet — trots det
påtagliga intresse som åtminstone vissa
löntagarorganisationer och säkert
många enskilda löntagare har visat denna
fråga ■—, tolkar jag som att man
i varje fall på detta fält överlåter åt
oppositionen och då i första hand folkpartiet,
att tänka framåt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Fru SIGURDSEN (s):

Herr talman! Som herr Romanus redan
har sagt är det inte någon ny fråga
som behandlas i denna motion. Liknande
motioner behandlades här i kammaren
1966 och även förra året. Ärets
motion skiljer sig från föregående års
motion så till vida att den i text innehåller
drygt en och en halv sida mer,
men yrkandet har begränsats till att
den ledighet det är fråga om skall gälla
den aktiva levnadsperioden och inte,
som fallet var föregående år, under
livstiden.

Herr Romanus har åberopat remissbehandlingen
av detta ärende 1966, och
han har citerat vad arbetsmarknadsstyrelsen
och TCO sagt. Herr Romanus
brukar ha en viss förkärlek för att vilja
citera vad Landsorganisationen har sagt
i vissa sammanhang. Han har undvikit
att göra det i detta fall. Det kanske
beror på att Landsorganisationen av -

40 Nr 12 Torsdagen den 19 mars 1970

Rätt till en längre sammanhängande ledighet från arbete

styrkte en utredning; den fann inte motiv
föreligga för att företa en sådan.

Motionärerna diskuterar finansieringsfrågorna
och säger att spörsmålet
skulle kunna lösas exempelvis inom ramen
för den allmänna försäkringen. Det
är riktigt, som herr Romanus sade,
att andra lagutskottet i år intar samma
ståndpunkt som föregående år. Jag vill
nämna att behandlingen i utskottet tog
mycket kort tid. Utskottet har inte funnit
något som helst skäl att ändra sin
tidigare intagna ståndpunkt i denna
fråga.

I den reservation som är fogad till
utskottets utlåtande anförs att denna
sabbatsledighet från ordinarie arbete är
motiverad dels av stressen i arbetslivet,
dels av behovet av att få ledighet för
vuxenutbildning. Det sägs också i reservationen
att man i allt flera länder
infört möjligheter till långledighet av
det slag som åsyftas. Man exemplifierar
det i motionen med att nämna en del
grupper i Island, i USA och i Australien.
Vad beträffar det amerikanska exemplet
är det fråga om ett avtal mellan
arbetsmarknadens parter.

Herr Romanus säger här att Sverige
inte är särskilt långt framme i detta
avseende. Nej, herr Romanus, men annars
kanske Sverige ligger rätt långt
framme på sociallagstiftningens område.
Jag kan som exempel ta semesterlagstiftningen
i Sverige jämförd med
förhållandena på detta område i de länder
som har exemplifierats i motionen
och av herr Romanus betecknats som
föregångare.

Vi har i vårt land en semesterlagstiftning
som ger alla rött till fyra veckors
semester. Det har tagit oss många
år att komma dit. Enligt semesterlagstiftningen
i Australien är man berättigad
till 18 dagars semester; det är alltså
en väsentlig skillnad mot förhållandena
i Sverige. På Island har man tre
veckors semester, och i Storbritannien
två veckors grundsemester; i USA har
man en veckas grundsemester, två vec -

kors semester efter fem års anställning
och fyra veckors semester efter 25 års
anställning. Jag förstår mycket väl stålarbetarna
och bilarbetarna i USA som
genom förhandlingar har försökt att
förbättra sin semester, när man har en
sådan lagstiftning på detta område.

Det är riktigt att det förekommer
stress i arbetslivet och att det i samband
därmed finns många problem. Att
de problem som herr Romanus tar upp
finns betvivlar jag inte och det gör inte
heller utskottet. Men dessa problem kanske
bör lösas på annat sätt. Stressen i
arbetslivet skall exempelvis tas upp i
samband med behandlingen av frågorna
om arbetsmiljön, arbetarskyddet och
över huvud taget hur en .svensk arbetsplats
bör se ut. Det är frågor som är
mycket väsentliga; och kanske de krav
som här har ställts och de problem som
man här har pekat på hellre bör tas upp
i samband med lösningen av dessa frågor
och även i samband med frågan om
arbetstakten och över huvud taget lönesystemet.
Jag tror att vi skall försöka
komma till rätta med nu ifrågavarande
krav på ett annat sätt än genom att tillmötesgå
motionskravet.

Vad sedan beträffar vuxenutbildningen
är den ju nu särskilt aktuell, och det
har gjorts en hel del på det området.
Landsorganisationen har givit ut en
vuxenutbildningsrapport vari det bl.a.
framhålles följande: »Dessa frågor torde
i allmänhet kunna inrangeras i avtalsförhandlingar
och bör där ägnas
uppmärksamhet. Om så inte är möjligt
bör lagstiftning tillgripas på samma sätt
som skett med värnpliktstjänstgöring
och havandeskapsledighet. För kommunerna
och staten gäller som tidigare att
de bör föregå med gott exempel.» Löntagarorganisationerna
vill alltså först
pröva spörsmålet avtalsvägen. Det är
inte bara fråga om att ordna en ledighet
för människor, utan det gäller
också att ge dem ekonomiska möjligheter
att utnyttja densamma. Beträffande
vuxenutbildningen måste vi få ett

-11

Torsdagen den 19 mars 1970 Nr 12

Rätt till en längre sammanhängande ledighet från arbete

studiesocialt stöd som möjliggör för vederbörande
att utnyttja en ledighet för
studier och detta med den anställningstrygghet
som kan anses rimlig. Det pågår
också utredningar som ser över
detta problem.

Herr Romanus sade litet föraktfullt
att det inte rör sig om någon exklusivitet
vilket gjorts gällande på visst håll.
Jo, herr Romanus, jag vågar påstå att
det i dagens samhälle med den debatt
och de problem som är aktuella verkligen
är fråga om en exklusivitet. Han
sade att arbetsmarknadens parter inte
hade ägnat de här frågorna något intresse
sedan remissutlåtandena lämnades
år 1966. Han angav delvis själv motivet
genom att säga att det i viss mån
kan ha berott på att man velat prioritera
andra frågor. Herr Romanus har
alldeles rätt i detta. Jag tror inte att
den svenska löntagaren vill lösa de
problem som tagits upp i motionerna
på det sätt motionärerna och reservanterna
avsett. Från fackligt håll föreligger
inget som helst krav på utredning
om en längre sammanhängande ledighet,
och jag tror att herr Romanus skulle
finna en mycket oförstående publik
om han vände sig till fackföreningsrörelsen
— både TCO och RO — och
sade att det här vore ett krav som måste
prioriteras i dagens samhälle.

Det framhålles att det bara rör sig om
en utredning, men jag tror att man
först bör utreda och lösa andra frågor.
Våra utredningsresurser skall inte behöva
tas i anspråk för sådana här ganska
verklighetsfrämmande saker.

Herr Romanus yttrade vidare att ett
visst parti under valrörelsen för några
år sedan hade en slogan som gick ut
på att man skulle tänka framåt, och
han menade att man i det här fallet
inte gjorde det. Med anledning härav
vill jag till sist siiga herr Romanus att
socialdemokraterna, centerpartisterna
och moderaterna varit helt överens i
utskottet, och jag tror inte att någon
av oss kan beskyllas för att inte ha

tänkt på medborgarnas bästa.

Herr talman! Med det sagda ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag citerar naturligtvis
Landsorganisationen när jag anser att
den har sagt någonting klokt, och självfallet
kommer jag att fortsätta med det.

Det stycke ur ett vuxenutbildningsprogram
som fru Sigurdsen citerade
skulle jag själv mycket väl kunnat citera
om jag hade haft det tillgängligt.
Enligt min mening gav det närmast
stöd åt vad jag anfört. RO framhåller ju
att man i första hand vill reglera de
här frågorna genom avtal, och om detta
inte lyckas skall man tillgripa lagstiftning.
Detta strider ju inte alls mot
vad som sägs i motionerna och i reservationen.
Vi önskar en utredning, och
organisationerna kan vid sina förhandlingar
ha nytta av utredningsmaterialet.
Det är ingen nyhet att det kan gå till
på det sättet.

Naturligtvis anser jag inte att rätten
att en eller ett par gånger under den
aktiva tiden ta ut en längre sammanhängande
ledighet skulle vara någon
lösning på stressproblemen. De skall
naturligtvis angripas på annat sätt. Det
är vi helt ense om. Jag har heller aldrig
antytt något annat. Vad jag sade var
att många människor i dagens samhälle
kan känna behov av en sammanhängande
ledighetsperiod, bl. a. mot den
bakgrund jag angav. Det är något helt
annat.

Det är inte jag som föraktfullt talar
om exklusivitet i detta sammanhang,
fru Sigurdsen, utan det är i kritiken av
detta förslag, som man har uttryckt sig
föraktfullt och sagt att här gäller det
bara en liten grupp o. s. v. Fru Si gurrisen
sade också att om man tog upp och
diskuterade denna fråga i en löntagarorganisation,
t. ex. i RO eller TCO, så

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Rätt att avlägga prov för körkort med automatväxlad bil

skulle man möta en oförstående publik.
Ja, det skulle man möjligen göra, om
man sade att detta är någonting som
skall prioriteras i dag, men det är ingen
som säger det. Om man däremot när
frågan tas upp säger att detta är en utvecklingslinje
för framtiden, så möter
man ingen oförstående publik. I varje
fall har man inte gjort det då frågan
tagits upp i exempelvis TCO och inte
heller när förslaget har refererats offentligt.
Tvärtom har då också en del
framstående socialdemokrater och företrädare
för LO sagt att detta är en tanke
som kan bli viktig för framtiden.

Jag vill inte påstå att folkpartiet har
monopol på framsynthet, även om det
kan verka så när man studerar andra
lagutskottets förevarande utlåtande. Det
finns också en och annan framstående
socialdemokrat som har samma synpunkter.
Så har t. ex. justitieministern i
TCO-tidningen sagt följande: »Tanken
på en längre sammanhängande ledighet

är en av mina gamla käpphästar.--

— Idén om en längre ledighet har förekommit
på senare tid i en rad diskussioner
om arbetsmarknadstekniska frågor,
och jag tror att systemet kommer
att bli verklighet inom inte alltför avlägsen
framtid.»

Det är beklagligt att justitieministern
inte har haft större framgång med dessa
tankar inom andra lagutskottets socialdemokratiska
besättning, men jag
vill ändå önska honom lycka till. I
vilket fall som helst kommer inte vi
att sluta med att tänka framåt, utan
vi återkommer. Det är riktigt att utskottet
denna gång inte har funnit skäl
att ändra sin ståndpunkt, men jag är
övertygad om att utskottet så småningom
kommer att finna de skälen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara

med övervägande ja besvarad. Herr Romanus
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Romanus begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 151 ja och 25 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 22

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av motion om
slopande av taxeringsbevis vid ansökan
om lagfart.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 23

Rätt att avlägga prov för körkort med
automatväxlad bil

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av motioner
om rätt att avlägga prov för körkort
med automatväxlad bil.

Torsdagen den 19 mars 1970 Nr 12

Upphävande av rätten i vissa fall att döda annans katt

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr POLSTAM (ep):

Herr talman! Det kan kanske tyckas
att denna fråga inte är särskilt väsentlig
i jämförelse med många andra stora
spörsmål, som riksdagen har att ta ställning
till. För en grupp människor är
den emellertid tillräckligt väsentlig.

Utskottet har behandlat frågan välvilligt
men ändå inte kunnat tillstyrka motionen.
Man hänvisar till den gamla
uppfattningen att behandlingen av växellåda,
koppling och gaspedal är väsentliga
detaljer i bilkörning. Denna
uppfattning delas inte av alla berörda
parter, och Sveriges trafikskolors riksförbund
har i en offentliggjord skrivelse
till trafiksäkerhetsverket framhållit
att hindren för avläggande av prov med
automatväxlad bil bör undanröjas. Förbundet
är liksom motionärerna inne
på tanken på en begränsning av körkortets
giltighet enbart till framförande av
automatväxlad bil, således en ordning
liknande den som nu gäller för vissa
handikappade. Denna ordning skulle
kunna gälla preliminärt i avvaktan på
en definitiv lösning.

Ett bilkörkort gäller i dag för framförande
av personbil, lastbil, omnibus,
motorcykel och traktor, trots att majoriteten
av alla körkortsinnehavare lärt
sig köra med personbil och inte har
någon erfarenhet av att exempelvis köra
motorcykel. Speciellt att framföra
tung motorcykel skulle för åtskilliga
människor vara ett direkt vådligt företag
och är för många körkortsinnehavare
en synnerligen svår för att inte
säga i vissa fall omöjlig uppgift. Mot
bakgrunden av ett sådant exempel framstår
motionens krav som så blygsamt att
det borde ha kunnat tillstyrkas.

Det finns personer som skulle kunna
lära sig köra bil men som har svårt
för att —- eller inte kan — synkronisera
alla faktorer vid körningen. Det är
trafikbilden med vägmärken och andra
anvisningar i trafiken, medtrafikanter

liksom styrning, koppling, växling, gasning
och bromsning som kan vara besvärliga
faktorer. De personer det gäller
skulle emellertid mycket väl klara
utbildning och körning, om bara växlings-
och kopplingsmomenten togs
bort. Detta borde inte vara någon omöjlighet.
Varför skall man inte även på
detta område ta till vara teknikens
framsteg?

Utskottet har hänvisat till den undersökning
som trafiksäkerhetsverket
beslutat företa på detta område och har
därför avstyrkt motionen.

Herr talman! Med hänsyn till denna
utskottets argumentering och i hoppet
att frågan kanske kommer att positivt
lösas av trafiksäkerhetsverket skall jag
inte ställa något yrkande. Jag har med
det anförda endast velat ytterligare belysa
frågan inför den undersökning som
nu skall företagas av trafiksäkerhetsverket.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Det är naturligtvis av
de skäl herr Polstam har anfört som
trafiksäkerhetsverket bestämt sig för
att göra en undersökning syftande till
att klarlägga dessa problem och värdera
de synpunkter som ligger till grund
för de nu gällande bestämmelserna, f
avvaktan på den undersökningen har
utskottet ansett sig inte böra bifalla
motionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 24

Upphävande av rätten i vissa fall att
döda annans katt

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av motion om
upphävande av rätten i vissa fall att
döda annans katt.

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Upphävande av rätten i vissa fall att döda annans katt

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WERNER (m):

Herr talman! Bara några ord med
anledning av vårt yrkande i denna motion
som behandlar den s. k. kattparagrafen,
22 § i jaktlagen. Jag märker att
det väcker en viss munterhet redan då
man nämner paragrafen. Vi yrkar här
att katt skall jämställas med hund i
rättsligt avseende, mina damer och herrar.
Detta vill vi ha kodifierat i 23 §.

Vi uppskattar den sympati som strömmar
emot oss från utskottet. Den strömmar
emot både katterna och motionärerna,
märker jag. Utskottet är tydligen
helt medvetet om vad som försiggår
bakom kulisserna. Kattstölderna och
hundstölderna runt om i vårt land tilltar
mer och mer, dels beroende på att
de vetenskapliga institutionerna har
ett växande behov av försöksdjur, dels
för att vi just fått karantänbestämmelser
mellan Danmark och Sverige, som
avsevärt hämmat importen av djur. Djuren
har den vägen ofta gått till de vetenskapliga
institutionerna. Katter och
hundar är nu i stor skala föremål för
ofog eller rättare sagt för uppenbar
stöld. Detta kan passera då den nuvarande
lagstiftningens efterlevnad praktiskt
taget är omöjlig att kontrollera.

Man får väl också säga att 23 § är ytterligt
orealistisk. Det kan väl inte ha
varit lagstiftarens mening att så snart
en katt kommer utanför trädgårdsgrinden
— och vilken katt gör inte det —
tillåta jakträttsinnehavaren och hans
folk att lägga embargo på katten. I så
fall är katten det mest fredlösa djur som
finns. Den har inte ens som andra djur
rätt att ta igen sig mellan bestämda
jaktperioder.

Utskottet är medvetet om den skumma
trafik som pågår för att förse institutionerna
med försöksdjur. Men likväl
anför man att lagen ger ett skydd
mot illegalt upptagande och försäljning.
Man talar också om de sju dagarna som
skall passera innan institutionerna får

nyttja djuren och man menar då att
djurägarna har möjlighet att återfå sina
djur. Det låter sig sägas men är ganska
orealistiskt med tanke på vårt vidsträckta
land.

Vi tycker att det är en god lösning
att sammanföra katt och hund i 23 §.
De representerar samma värde i många
fall. De är lika mycket omtyckta och
ställer till lika mycket ofog. Det är
rätt underligt att om hunden kommer
in i grannens trädgård kan man inte
göra så mycket åt det men en katt kan
man ta livet av. Hunden är väl ändå
något farligare än katten. Man inser
att den skumma trafiken pågår men
hänvisar samtidigt till att lagen ger
skydd. Uppenbarligen ger inte lagen
något skydd, eftersom trafiken pågår.
Detta borde man erkänna.

Det finns emellertid andra sätt, på
vilka man kan tackla denna fråga. Jag
tänker härvidlag på möjligheten att
auktorisera uppköpare som förser de
vetenskapliga institutionerna med blivande
försöksdjur. Det är emellertid
en annan fråga, och jag får väl återkomma
i nästa omgång med denna angelägenhet.
Jag skall inte besvära kammarens
ledamöter med att ställa något
yrkande om bifall till min motion utan
ber bara att få komma tillbaka.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Herr Werner känner
sig överväldigad av den sympati som
slår emot honom från utskottets sida.
Jag kan försäkra att denna sympati i
så fall mera gäller herr Werners person
än innehållet i själva motionen.

Vi tar naturligtvis inte miste på den
känsla för djuren som herr Werner
vid upprepade tillfällen ådagalagt i riksdagsdebatterna.
Vi vänder oss bara mot
hans sätt att argumentera. Ibland har
det enligt min mening nästan snudd på
hyckleri.

Det finns väl ingen här som inte har
fullt klart för sig att katten är ett högst
oskyldigt djur sfi länge man håller den
inlåst i bostadshus och ekonomibygg -

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

Upphävande av rätten i vissa fall att döda annans katt

nader. Men när katten kommer ut på
egen hand i markerna är den farlig för
allt levande den över huvud taget rår
på. Det är inte med hänsyn till vad
katten betyder för åldringar, invalider
och barn som vi i utskottet har bedömt
frågan. Bedömningen har skett
med hänsyn till de skador katten vållar
allt småvilt i markerna.

Herr Werner kan naturligtvis invända
att det fördenskull inte är nödvändigt
att döda katten. Man kan ju fånga
in den. Men jag skulle vilja ge bra
många kronor för att få se herr Werner
försöka infånga en halvt förvildad
katt. Det vore säkert värt sitt pris.
Det är helt enkelt ett hopplöst företag.
Men det är inte bara fråga om förvildade
katter utan om alla dem, som strövar
fritt omkring på markerna. Katten
gör då rent hus i fågelkullar och harkullar.
Vilket som då är djurvänligast
blir en avvägningsfråga: att försöka
skydda småviltet eller katten. Man blir
då tråkigt nog tvingad att offra katten
för att värja livet på småfåglar och
annat vilt. Man måste ha något praktiskt
grepp för att tackla dessa frågor.
Den argumentering som herr Werner
använder såsom skäl för att avskaffa
23 § anser vi i utskottet inte vara bärande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WERNER (m) kort genmäle:

Herr talman! När jag hör herr Grebäck
ångrar jag nästan att jag inte yrkade
bifall till motionen. Jag tycker inte
riktigt om att man skämtar med dessa
ting, de är litet för allvarliga.

Måhända är jag en hycklare, herr
Grebäck, men i så fall har jag en broder
i herr Grebäck, som talar om att
sympatin strömmar mot mig. Det var
väl ändå inte riktigt sant! Vi kan nog
ta varandra i handen när det gäller
hyckleri.

Visst vet jag att katten är farlig, herr
Grebäck, men jag vet också att människorna
är värre och det är egentligen

dem jag är ute efter med min motion.
Det borde även herr Grebäck begripa.
Vi önskar att på något sätt kunna stävja
den kriminalitet som frodas trots
att vi har officiell lag på området. Det
är denna kriminalitet vi vill åt. Vad vi
vill åt är just att folk stjäl andras katter
och hundar för att förpassa dem till de
vetenskapliga institutionernas experiment.

Kanske jag får tillfälle att visa min
förmåga att fånga katter, herr Grebäck.
Den är precis lika stor som herr Grebäcks
förmåga att fånga en arg schäfer.
Försök med det!

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar givetvis herr
Werner för hans inbjudan och lovar
att jag skall infinna mig.

Det är inte min mening att skämta
bort denna fråga. Om kammaren uppfattar
mina ord som ett skämt gäller
det i så fall herr Werner och hans sätt
att argumentera.

Jag har svårt att förstå skälet till att
man skulle förbjudas att skjuta en katt
ute i markerna — märk att den rätten
bara gäller utanför tomtgräns — där
den kan göra stor skada på det vilda.
Det är ju fråga om att rädda livet på
småfåglar, harungar o. s. v. Man måste
väl se en smula praktiskt på denna
fråga och inte röra sig i en idealvärld
som inte existerar. Jag får nästan en
vision av Guds gröna ängar, där vargen
och lammet och katten och småfåglarna
leker tillsammans och där herr Werner
är den gode herden.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att säga någonting som lockar kammaren
till skratt. Jag håller med herr Werner
i så måtto att det naturligtvis är ett
oskick att folk här i landet fångar katter
för att förse vetenskapen med försöksdjur,
men det problemet skall väl
kunna klaras på annat sätt, t. ex. genom
särskild uppfödning av försöksdjur.

Jag begärde ordet därför att jag hör -

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Vissa ändringar i miljöskyddslagen m. m.

de herr Werner säga, att han vet att
katten är farlig. I motionen har han
däremot skrivit att »det är allmänt känt
att en tamkatt är en hopplöst usel fågeljägare
och således även i det avseendet
synnerligen oförarglig». Herr
Werner uttrycker alltså en mening härifrån
talarstolen och skriver motsatsen
i sin motion.

Naturligtvis kan man fylla sitt riksvårdande
värv här i riksdagen på olika
sätt, även om det ibland kan se litet
enkelt och smått ut. Jag måste hålla
med utskottets ordförande om att katten
är en dubbelnatur. Den ser snäll ut
när den ligger inne på sängen, men
den blir ett vilddjur när den kommer
ut i markerna, där den kan leka i timtal
med småfåglar innan döden befriar
dem.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Bara ett sista ord! Herr
Börjesson i Glömminge citerade alldeles
riktigt vad jag skrivit om tamkatter,
men det finns också andra katter,
t. ex. sådana som av oförståndiga människor
lämnas kvar vid sommarstugor
och blir halvt förvildade. Självfallet måste
de sägas vara farliga för andra djur.

Jag vill poängtera att själva tanken
i motionen är mycket allvarlig. Avsikten
är ju att stävja den kriminalitet som
frodas under sken av lag och rätt.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 25

Vissa ändringar i miljöskyddslagen
m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av motioner
om vissa ändringar i miljöskyddslagen
m. m.

Tredje lagutskottet hade behandlat

två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 119 i
första kammaren av herrar Wirtén och
Skärman samt nr 130 i andra kammaren
av herr Tobé m. fl.

I motionerna, som var likalydande,
hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begär förslag till komplettering
av miljöskyddslagen av innebörden

1. att tillståndsplikt införs beträffande
vägar och flygplatser,

2. att minimireglerna för utsläpp av
avloppsvatten från vattenklosett eller
tätbebyggelse omfattar krav på minst
biologisk rening, samt

3. att en tidsplan fastställs för övergång
till biologisk rening vid redan befintliga
reningsverk».

Utskottet hade vidare behandlat två
till lagutskott hänvisade motioner, nr
415 i första kammaren av herr Bohman
m. fl. och nr 459 i andra kammaren
av herr Holmberg m. fl.

I motionerna, som var likalydande,
hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om a) att förslag
till riksplan angivande högsta tillåtna
immissionsgränser för olika delar av
vårt land förelägges riksdagen för godkännande,
b) skyndsam utredning av
frågan rörande en samordnad och effektiv
kontroll av tillämpningen av gällande
föreskrifter rörande miljövården».

Utskottet hemställde,

A. att motionerna 1:119 och 11:130,
såvitt avsåge tillståndsplikt i fråga om
vägar och flygplatser, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B. att motionerna 1:119 och 11:130,
såvitt avsåge rening av avloppsvatten
från vattenklosett eller tätbebyggelse
m. m., icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att motionerna 1:415 och 11:459,
såvitt avsåge förslag till riksplan rörande
immissionsgränser, icke måttfr

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

D. att motionerna 1:415 och 11:459,
såvitt avsåge kontroll av tillämpningen
av gällande föreskrifter rörande miljövården,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

Vid A i utskottets hemställan

I. beträffande frågan om tillståndsplikt
enligt miljöskyddslagen för vägar
och flygplatser av herrar Åkesson (fp),
Ernulf (fp), Lidgard (m), Tobé (fp)
och Hedin (m), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 119 och II: 130, såvitt nu
var i fråga, hos Kungl. Maj :t anhålla att
tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen
infördes i fråga om vägar och flygplatser; Vid

B i utskottets hemställan

II. beträffande frågan om rening av
avloppsvatten från tätbebyggelse och
vattenklosett av herrar Åkesson (fp),
Ernulf (fp), Lidgard (m), Tobé (fp)
och Hedin (m), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

a. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 119 och II: 130 hos Kungl.
Maj:t anhålla att riksdagen förelädes
förslag till bestämmelser om minst biologisk
rening av avloppsvatten som härrörde
från tätbebyggelse i enlighet med
vad reservanterna anfört;

b. att motionerna, såvitt nu var i fråga,
i övrigt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

Vid C i utskottets hemställan

III. beträffande frågan om förslag till
riksplan rörande immissionsgränser av
herrar Lidgard och Hedin (båda m),
vilka ansett att utskottet hort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till yrkandet
i motionerna 1:415 och 11:459,
såvitt nu var i fråga, hos Kungl. Maj :t

Vissa ändringar i miljöskyddslagen m. m.

anhålla att förslag till riksplan, vari
högsta tillåtna immissionsgränser för
olika delar av vårt land funnes angivna,
förelädes riksdagen för godkännande;

Vid D i utskottets hemställan

IV. beträffande kontroll av tillämpningen
av gällande föreskrifter rörande
miljövården av herrar Lidgard och Hedin
(båda m), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 415 och II: 459, såvitt nu
var i fråga, hos Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning av frågan ro*
rande en samordnad och effektiv kontroll
av tillämpningen av gällande föreskrifter
rörande miljövården.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Den 28 maj förra året
var en stor dag för miljöskyddet här i
landet. Vi antog då miljöskyddslagen.
Att det var en stor dag markerades
också av att justitieministern inledde
debatten och talade om bakgrunden till
lagen.

Som motionär och ledamot av tredje
lagutskottet deltog jag i debatten. I stort
sett kunde jag understryka vad justitieministern
hade sagt, men beträffande
några frågor hade vi olika åsikter.
Jag underströk särskilt justitieministerns
uttalande, att han hade den förhoppningen
att miljöskyddslagen skulle
vara en ändamålsenlig grundval för
ett fortsatt lagstiftningsarbete på miljöskyddets
område — ordet »fortsatt»
är kursiverat i riksdagens protokoll.

De invändningar som vi från folkpartiets
sida hade förra året beträffande
vissa organisations- och ersättningsfrågor
anser vi att vi nu kan avstå
från att resa; vi tycker alt lagen bör
få stabilisera sig innan sådana frågor
på nytt tas upp. Men en del av de materiella
reglerna vill vi påminna om,

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Vissa ändringar i miljöskyddslagen m. m.

och det har vi gjort i motionerna 1:119
och 11:130. De har föranlett reservationerna
I vid A i utskottets hemställan
och II vid B i utskottets hemställan.

Den första reservationen rör regler
om tillståndsplikt i fråga om vägar
och flygplatser. Det är närmast 6 § i
miljöskyddslagen som vi avser. Enligt
denna undantas och särbehandlas flygplatser
och vägar, som prövas i särskild
ordning, då det gäller att avstänga
dem från användning som kan drabba
andra företag. Vi förordar också att sådana
anläggningar tas upp i 10 § i lagen
bland sådana för vilka dispens
skall sökas. Motiven till denna framställning
är följande.

1. Lagen gäller för fast egendom i
allmänhet, och flygplatser är liksom vägar
otvivelaktigt fast egendom.

2. Flygplatser och vägar är alltid störande
för omgivningen, naturligtvis mer
eller mindre, men i regel mycket mer
än flertalet av de övriga anläggningar
som skall prövas.

3. Den tillståndsprövning som sker
i särskild ordning i fråga om flygplatser
och vägar är inte tillfredsställande
från miljöskyddssynpunkt. En talare
för den motsatta åsikten medgav förra
året att denna prövning i huvudsak
görs från exploateringssynpunkt, trafiksäkerhetssynpunkt
och framkomlighet.

4. Miljöskyddslagen hindrar att användning
av flygplats och väg förbjuds,
men den kan tillämpas så att inskränkningar
kan göras. Innan miljöskyddslagen
fanns förbjöds t. ex. jetplan i trafik
på Bromma. Viss vägtrafik kan förbjudas
under vissa tider, det kan bli
fråga om nedsatt hastighet o. s. v. En
ändring i hälsovårdsstadgan, som genomfördes
när miljöskyddslagen antogs,
ger hälsovårdsnämnderna möjligheter
att ingripa. Det finns ett exempel
härpå som har gått genom pressen: I
någon av Göteborgs förorter öppnades
en väg för starkare trafik, och det föranledde
hälsovårdsnämnden att förbju -

da användning av tidigare i behörig
ordning uppförda bostadshus i närheten.

5. Staten är i flertalet fall huvudman
för anläggningarna. Då staten stiftar lagar
om miljöskydd, bör staten inte dra
sig undan den prövning som de —
bl. a. kommunerna — som svarar för
övrig anläggningsverksamhet får lov att
underkasta sig.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen I.

I reservationen II har vi tagit upp en
annan fråga, där vårt yrkande dock är
något modifierat jämfört med vårt yrkande
föregående år. Det gäller närmast
innehållet i 7 § miljöskyddslagen
angående avloppsrening. Modifieringen
innebär, att vi nu inte tagit upp frågan
om avloppsrening i glesbygderna. För
tätortsbebyggelsen däremot anser vi att
plattformen för bedömningen skall lyftas
från den lägsta graden av rening,
nämligen slamavskiljning, till andra
graden, nämligen biologisk rening —
den grad av rening som på 1950-talet,
då vi inte visste bättre, fick benämningen
»höggradig rening». Vi kan där åberopa
departementschefens uttalande, att
det för tätorten praktiskt taget aldrig
kan komma i fråga att stanna vid
slamavskiljning. Vidare kan vi åberopa
jordbruksdepartementets och naturvårdsverkets
gemensamma broschyr
Miljövård, som nyligen utkom i sin
andra upplaga. I denna konstateras att
50 procent av tätortsavloppen förra året
hade s. k. höggradig rening, 25 procent
endast slamavskiljning och 25 procent
ingen rening alls — troligen var det
Göteborg som svarade för en stor del
för den sistnämnda procentsatsen.

Utvecklingen går hastigt framåt. Kommunalmännen
kan inte hålla stånd emot
en upplyst opinion i sina kommuner.
Dessutom har statsbidragsgivningen
omformats, så att högre grad av rening
främjas. Det satsas nu från kommunernas
sida ungefär 250 miljoner
kronor om året, och den siffran kom -

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

mer att stiga. Denna paragraf måste
naturligtvis ändras snart nog. Vi föreslår
att regeringen redan nu får en
påstötning härom.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall även till reservationen
II.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag tror att så gott som
alla i dag är överens om att det är väldigt
angeläget att stoppa upp allt otillräckligt
renat utsläpp i luften, i vattnet
eller på annat sätt direkt i naturen.
Jag har varit med om att underteckna
reservationerna I och II och ber att
få instämma i herr Tobés argumentering.
Även jag yrkar bifall till dessa reservationer.

För att komma till rätta med föroreningsfrågan
är det naturligtvis angeläget
att man har mycket hårda krav på
rening. Förutsättningarna för att man
skall kunna få effekt av åtgärderna är
dels att man får fram riktvärden för
både emissioner och immissioner, dels
att man verkligen kan kontrollera att
redan nu åtgärder vidtas med riktvärdena
som bakgrund. Dessutom krävs att
de reningsanläggningar som byggs ut
verkligen fungerar på ett riktigt sätt.

Jag är fullt medveten om att naturvårdsverket
kommit en bra bit på väg.
Det sägs i utlåtandet att man har kommit
fram till emissionsgränsen och att
man håller på med immissionsgränsen.
Men det saknas ändå i dag en plan som
talar om vad man kan tillåta i olika delar
av landet. Det måste vara beroende
av många olika naturliga förutsättningar
i skilda delar. Det måste bl. a. vara
beroende av recipientens storlek — om
det är en större sjö eller en liten sjö,
om det är Östersjön eller Västerhavet.
Det är också beroende av meteorologiska
och hydrologiska förhållanden och
på den koncentration av bebyggelse och
industrier som finns inom olika områden.
Därför tror jag att det är angeläget
att man får fram en riktplan som

Vissa ändringar i miljöskyddslagen m. m.

kan utgöra underlag för den fortsatta
lokaliseringen av mer eller mindre förorenande
industrier.

Tredje lagutskottet gjorde häromåret
en resa till Västtyskland. Vi fick erfara
att man där kommit mycket långt i
detta avseende. Man hade en kontrollstation
på varje kvadratkilometer i de
områden kring Ruhr där det finns
många industrier, och man kunde där
precis se hur olika åtgärder påverkade
utvecklingen och om man just genom
att vidta åtgärder kunde lokalisera ytterligare
industrier dit eller inte. Man
kunde se att det i vissa områden inte
fanns någon möjlighet till ytterligare
lokalisering. Det är något i den vägen
jag tror att vi borde få fram här också.
Jag vet att vi har en del kontrollstationer,
men de ligger inte tillnärmelsevis
så tätt som i Västtyskland. Det kan
man givetvis inte heller begära över
hela landet, men i de största tätortsområdena
borde man kanske ändå kunna
ha det.

Att vi från moderata samlingspartiet
i en partimotion nu begärt en riksplan
beror inte minst på att det är kommunerna
som ytterst har ansvaret för både
miljövårdsåtgärder och för den lokala
fysiska planeringen och att det
uppenbarligen är ganska oklart, hur
samarbetet skall försiggå mellan naturvårdsverket
och länsstyrelserna sinsemellan
och mellan dessa myndigheter
och kommunerna. Kommunerna
skulle i varje fall som hjälp för sin planering
behöva ha någon form av riksplan
som de kan rätta sig efter för sin
utbyggnad.

När det gäller kontrollen har utskottet
avstyrkt vårt yrkande och uttalat
att vårt önskemål redan i huvudsak är
tillgodosett. Det kan man säga att det
är till en viss del, om man ser det rent
lagtekniskt och med hänsyn till de tillsynsmyndigheter
man i första hand pekar
på, naturvårdsverket och länsstyrelserna.
Men det är ju också här i första
och sista hand kommunerna som

4 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 12

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Vissa ändringar i miljöskyddslagen m. m.

kommer att få det lokala ansvaret. I
miljöskyddslagen sägs bara helt allmänt
att tillsynsmyndigheterna, alltså
naturvårdsverket och länsstyrelsen,
skall ha samarbete med bl. a. kommunala
organ, men vilka organ utsägs
inte direkt. I första hand gäller det
naturligtvis hälsovårdsnämnderna. Men
för hälsovårdsnämnderna regleras verksamheten
i hälsovårdsstadgan. Där framstår
i första hand veterinärstyrelsen
och socialstyrelsen som de tillsynsmyndigheter
som kommer in i olika sammanhang.
Naturvårdsverket kommer
liksom litet grand vid sidan om. I 38 §
i miljöskyddslagen heter det t. ex.:
»Tillsyn till skydd mot störningar som
avses i första stycket» — där talar man
om att motverka vattenföroreningar,
luftföroreningar, o. s. v. •— »utövas också
av statens naturvårdsverk och länsstyrelserna
enligt naturskyddslagen.»
Nog finns det, herr talman, starka skäl
för vårt krav på en utredning av frågan
om den samordnade och effektiva
kontrollen av tillämpningen av miljöskyddslagen.

När det gäller effektiviteten finns det
såvitt jag förstår all anledning att efterlysa
vad det konkret finns för kontroller
i dag. Sker det någon kontinuerlig
kontroll av funktionen vid våra reningsverk?
Förekommer det någon
egentlig kontroll av utsläppen i luft
och vatten från olika industrier? Finns
det över huvud taget någon särskilt avdelad
personal vid naturvårdsverket,
vid länsstyrelsen eller i kommunerna
som kan åta sig en direkt kontrollerande
uppgift och framför allt då en uppsökande
kontroll, som det talas om i
utskottsutlåtandet? Jag sätter mycket
stora frågetecken efter dessa frågor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
inte bara till reservation I och II
utan också till reservationerna III och
IV i detta utskottsutlåtande.

Herr EKSTRÖM (s):

Herr talman! Reservanterna har ut -

förligt redogjort för de frågeställningar
som tredje lagutskottet haft att behandla
i det föreliggande utlåtandet.
Jag skall därför bara mycket kort motivera
utskottets hemställan, som innebär
att de båda motionsparen inte måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Jag är då först angelägen om att
framhålla, att utskottets förslag ingalunda
får tolkas så, att majoriteten
skulle vara mindre intresserad än reservanterna
av miljövård. Utskottet vill
emellertid betona att miljöskyddslagen
och miljöskyddskungörelsen trädde i
kraft den 1 juli 1969 och sålunda endast
har varit gällande i tre kvartal.
Det måste följaktligen vara befogat att
påstå, att erfarenheterna av eventuella
brister ännu är synnerligen ringa.

För att ta de olika yttrandena i tur
och ordning vill jag först uppehålla mig
vid tillståndsplikt beträffande vägar
och flygplatser. Vid fjolårets riksdagsbehandling
av propositionen om miljöskyddslagen
avslogs motioner av samma
innehåll. Motionärerna yrkade då liksom
nu att den föreslagna undantagsbestämmelsen
i 6 § miljöskyddslagen för
trafikanläggningar skulle utgå och att
anläggningarna inte skulle undantas
från koncessionsprövning.

Reservanterna har rätt när de hävdar
att den prövning som nu företas
i särskild ordning i första hand innebär
en planering från exploateringssynpunkt,
såsom herr Tobé också har framhållit
här. Jag vill emellertid bestrida
att inte någon annan prövning förekommer.
Miljövårdssynpunkter beaktas
redan nu, och genom regler om samråd
stärks miljövårdens ställning i beslutsprocessen.

Utskottet vill i det sammanhanget
även erinra om innebörden av 5 § miljöskyddslagen.
Speciallagstiftning kan
även komma i fråga, t. ex. lokala trafikföreskrifter
om hastighetsbegränsning
eller förbud mot vissa fordonstyper, vilket
är av stor betydelse inom bullerkänsliga
områden. Något praktiskt behov
av att med stöd av 6 § miljöskydds -

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

lagen helt förbjuda användningen av
viss väg eller viss flygplats anser utskottet
inte föreligga med hänsyn till de
andra möjligheter som står till buds. Utskottet
har i sitt utlåtande också erinrat
om de utredningar som har företagits
på detta område och om en utredning
som nu är i arbete.

1960 års vägsakkunniga avgav sitt betänkande
i april 1968, och vi kan förvänta
en proposition från Kungl. Maj :t.
Det finns anledning till en förhoppning,
att miljöskyddssynpunkterna där kommer
att bli beaktade.

Lagstiftningen om enskilda vägar är
föremål för en utredning. Direktiven
för den utredningen utfärdades den 29
december i fjol, och där har man särskilt
tryckt just på naturvårds- och miljöskyddssynpunkter.

Jag vill alltså på denna punkt yrka
bifall till utskottets hemställan.

Även beträffande rening av avloppsvatten
förelåg vid fjolårets riksdagsbehandling
motioner av i huvudsak samma
innehåll som de nu avlämnade och
vari det krävs en tidsplan för övergång
till biologisk rening. Jag har naturligtvis
samma mening som motionärerna
om angelägenheten av att vi höjer ambitionsgraden,
men att nu kräva en tidsplan,
när vi vet vilka ekonomiska bekymmer
kommunerna har, tycker jag
skulle vara att gå litet för långt. Vi får
vara glada över att de nu övergår till
höggradig rening i en helt annan takt
än tidigare. En tidsplan skulle väl också
vara svår att följa. Det är kommunerna
som får betala de dryga kostnaderna,
och jag har svårt att förstå hur statsmakterna
nu skulle kunna kräva upprättande
av eu tidsplan.

Ledamöterna av moderata samlingspartiet
har i anledning av motioner
från det hållet avgivit reservationer beträffande
förslag till en riksplan med
angivande av högsta tillåtna immissionsgränser
för olika delar av landet.
Jag stiiller mig frågande inför hur man
skulle kunna klara en sådan riksplan
för olika delar av landet.

Vissa ändringar i miljöskyddslagen m. m.

Skulle det vara en plan för landskapen?
Man måste ju gå in på förhållandena
i olika kommuner, och kanske i
delar av kommuner, för att kunna fastställa
gränsvärden. Det är svårt att se
hur man skulle kunna upprätta en plan
för skilda delar av landet utan att staten
utfärdar detaljerade föreskrifter.
Jag tror att man tills vidare får nöja
sig med att ange riktvärden och rekommendationer,
men vad motionärerna är
ute efter är rättsligt bindande normer.

Utskottet underströk i fjol att arbetet
med bestämmande av gränsvärden
skulle fullföljas med all kraft, och som
herr Hedin här har framhållit har man
kommit långt när det gäller emissionsgränserna,
och arbetet pågår när det
gäller immisionsgränser. I första hand
måste man inrikta sig på tätortsområdena.
Utskottet har därför inte funnit
att riksdagen nu har skäl att vidta någon
särskild åtgärd, och jag vill även på
denna punkt yrka bifall till utskottets
hemställan.

Den sista punkten i utskottets hemställan
gäller kontroll av tillämpningen
av gällande föreskrifter rörande miljövården.
Den drive som för närvarande
pågår på miljövårdens område har väl
ännu inte fått full omfattning, men vi
har byggt upp naturvårdsverket som en
central förvaltningsmyndighet, och jag
tror inte vi kan klaga på dess aktivitet.
Jag vill dessutom påpeka att det under
fjolåret tillsattes en särskild utredning,
miljökontrollutredningen, som får anledning
att ta upp också dessa problem.

Herr talman! Jag vill på samtliga1
punkter yrka bifall till tredje lagutskottets
hemställan.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ekström hänvisade
till vägsakkunnigas betänkande, men
jag är inte imponerad av vad som där
står om miljöskyddet. Den saken får
vi väl ta upp när propositionen skall
behandlas. Man har föreslagit något
ökade säkerhetsavstånd, men det är inte
fråga om en prövning på samma siitt

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Vissa ändringar i miljöskyddslagen m. m.

som koncessionsprövningen eller dispensprövningen.

Enskilda vägar har jag inte talat om,
eftersom jag föreställer mig att bestämmelsen
i miljöskyddslagen om prövning
i särskild ordning inte omfattar enskilda
vägar. Detta är för motionärerna
och reservanterna en fråga om likhet
inför lagen mellan statliga anläggningar
och andra anläggningar.

Vad beträffar reningen av avloppsvatten
förstår jag att herr Ekström är av
samma mening som jag. Detta om en
tidsplan har vi tagit med bara för att
visa att övergången måste göras mjuk.
Det finns för övrigt redan beräkningar
om hur hastigt man kan övergå till
högre grader av rening. Jag förstod på
ordalagen i herr Ekströms anförande
att jag nästa år eller året därpå kan inbjuda
honom att skriva under en gemensam
motion om detta, men vi vet
ju inte om han eller jag är med i riksdagen
då, så inbjudan får anstå en tid.

Kontrollen har inte tredje lagutskottet
att göra med på samma sätt som
med övriga frågor, eftersom det gäller
ekonomiska överväganden och en utbyggnad
av organisationen. Stora uppgifter
vilar här på kommunerna och deras
hälsovårdsnämnder och på industrierna.
Industriförbundet och naturvårdsverket
har utfärdat en gemensam
rekommendation att det vid varje förorenande
industri skall finnas en person
i ansvarig ställning som man kan vända
sig till i dessa frågor. Det tror jag är
bra, men naturligtvis räcker inte det.

Vad beträffar länsstyrelsernas möjligheter
att hjälpa till vill jag säga att de
naturligtvis inte har tillräcklig arbetskraft
— det är på samma sätt med naturvårdsverket
—- men vi kan hoppas
att en del kan göras. På ett område,
nämligen beträffande oljeskyddet till
sjöss, har man överlåtit tillsynen på sjöfartsverket.

Herr HEDIN (m) kort genmäle:

Jag är fullt medveten om att det är
svårt att upprätta en riksplan rörande

immissionsgränser o. s. v. men jag tror
inte man behöver gå in så i detalj att
man behandlar varje kommun för sig,
utan man får avgränsa stora regioner
och fastställa olika riktvärden med hänsyn
till de förhållanden som där råder.
Herr Ekström sade vidare att reservanterna
vill ha rättsligt bindande normer.
Det är egentligen inte det vi syftar till.
Vi vill att man skall få en någorlunda
god uppfattning om hur mycket som
kan tolereras av utsläpp i olika delar av
landet med tanke på lokalisering och
andra åtgärder.

Vad beträffar kontrollen är det alldeles
uppenbart att den inte fungerar
för närvarande. Även lagtekniskt sett
förefinns oklarheter i fråga om ansvarsförhållandena.
Det är alltså i praktiken
som det inte fungerar. I studenttidningen
Biandaren hade man för några år
sedan en liten artikel »Orientering om
orientering». Där sades det att om kartan
och terrängen inte överensstämmer
äger terrängen företräde, och det bör
den ju göra.

I detta fall menar jag att terrängen
verkligen inte utvisar att det hela fungerar
som det skall. De resurser som är
tilldelade naturvårdsverket, länsstyrelserna
och i vissa fall även kommunerna
är helt otillräckliga. Det är väl på den
punkten som man behöver få en samordning
till stånd och någon plan för
hur man verkligen skall få miljöskyddet
att fungera — gärna, som herr Tobé
sade, genom att även vissa personer
ute i industrierna får bära en del av
ansvaret.

Jag vet att man från naturvårdsverkets
sida helt nyligen gjort besök i England
för att studera miljöskyddssystemet
där och blivit mäkta imponerad
av det. Säkert har därför verket underlag
för att lägga fram en plan. Men det
räcker inte med en plan, utan det behövs
också resurser för att systemet
skall kunna fungera i praktiken.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

Herr EKSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att vi behöver
känna, att vi står efter andra länder
vad beträffar åtgärder på miljövårdens
område. Vi behöver säkerligen
inte resa till England eller till andra
länder. Här i landet har under senare år
skett en upprustning som vi visserligen
inte kan vara helt belåtna med men som
vi åtminstone för närvarande kan betrakta
som mycket tillfredsställande.
Det har skett en verkligen imponerande
satsning på miljövården.

Jag tror att herr Hedin måste ge mig
rätt, när jag påpekade hur svårt det är
att fastställa gränsvärden, eftersom förhållandena
ju kan vara skiftande till
och med i en kommun, och då är det
kanske att gå litet för långt att begära
en riksplan. Jag sade att motionärerna
och reservanterna syftar till rättsligt
bindande gränser, därför att man inte
kan tolka deras förslag på annat sätt.
Förslaget till en riksplan med angivande
av högsta tillåtna immissionsgränser,
vilket är vad de önskar, innebär att den
lagstiftning som här skulle komma till
stånd även skulle få rättsligt bindande
verkningar.

Vad beträffar samordningen har vi i
tredje lagutskottet, som herr Tobé tidigare
påpekat, i år kommit överens om
att skriva till Kungl. Maj:t och begära
en utredning angående kommunernas
befogenheter och skyldigheter på miljövårdens
område. Detta är ju ett led i
strävandena att söka samordna resurserna.
Naturvårdsverket är ju inte bara
en tillsynsmyndighet utan skall även
bedriva en aktiv, uppsökande verksamhet.
Under den korta tid som naturvårdsverket
funnits till står det väl
också helt klart att verket fullgör denna
sin sistnämnda uppgift på ett förtjänstfullt
sätt.

Hem HEDIN (m) kort genmäle:

Herr talman! .lag vill bara reagera
mot herr Ekströms uttalande att allt
är så bra ordnat hos oss att vi inte
behöver ta del av andra länders erfa -

Vissa ändringar i miljöskyddslagen m. m.

renheter. Jag tror att vi har all anledning
att göra detta. Om man i England
byggt upp ett bra kontrollsystem, varför
skall vi inte dra lärdom av det? Och
varför skall vi inte studera hur man i
Västtyskland behandlat de här frågorna?
Man har där kommit oändligt mycket
längre än vi, just därför att man
har mycket större problem, men detta
har också medfört att man ligger långt
före oss beträffande lagstiftning, kontroll
och över huvud taget allt som rör
dessa problem. Vi har all anledning att
ta lärdom av detta.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag skall bara ge en
kort motivering till varför centerpartisterna
i utskottet inte ansett sig böra
stödja reservationerna, som i och för
sig är behjärtansvärda.

Vi är nog inom utskottet eniga om
målen men bedömer kanske metoderna
för att uppnå dem något olika. Jag tror
att det kan ligga nära till hands att
man, inte av överdriven men av ren
ambition, överskattar de resurser vi förfogar
över personellt, i fråga om anslag
m. m. Situationen på det här området
är nog faktiskt den för närvarande. Jag
menar inte att vi skall skynda långsamt,
tvärtom. Det rör sig om allvarliga problem.
Men å andra sidan behöver vi
skaffa oss erfarenhet, och forskningen
har kanske inte riktigt hunnit med i
önskvärd utsträckning för att ge oss
det säkra underlaget för våra bedömningar.

Herr talman! Med denna korta motivering
ber jag få ansluta mig till de
av herr Ekström framställda bifallsyrkandena.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I av herr Åkesson in. fl.;

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Vissa ändringar i miljöskyddslagen m. m.

och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
II; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Tobé begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom. B
i utskottets utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
II av herr Åkesson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Tobé begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 125 ja och 59 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
III; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Hedin begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel föl -

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
C i utskottets utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen III av herrar Lidgard och
Hedin.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hedin begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 154 ja och 28 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
IV; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hedin begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
D i utskottets utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen IV av herrar Lidgard och
Hedin.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genon^
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hedin begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 154 ja och 26 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 26

Föredrogs vart för sig

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av motioner om
överförande till de allmänna domstolarna
av ärenden angående återkallande
av körkort, och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om allmän
folk- och bostadsräkning; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av motioner om
ökat stöd åt jordbruket i norra Sverige,

nr 7, i anledning av motioner om
statsbidrag till underhåll av skogsvägar,
och

nr 8, i anledning av motioner om
kondemneringsbidrag för fiskefartyg.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
behandlingen av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kammarens sammanträde onsdagen den
1 nästkommande april.

§ 27

Interpellation ang. utbetalningen av
statliga bostadslån

Ordet lämnades på begäran till

Herr MUNDEBO (fp), som yttrade:

Herr talman! I en skrivelse till inrikesdepartementet
den 5 februari 1970
har bostadsstyrelsen anmält ett starkt
ökat behov av medel för bostadslån under
innevarande budgetår. Anslagsbelastningen
beräknas öka med 745 milj.
kr. till 2 680 milj. kr. jämfört med den
i anslagsframställningen för 1969/70
gjorda beräkningen. Bostadsstyrelsen
redovisar, att för att täcka den ökade
anslagsbelastningen kommer dels en tidigare
beräknad utgående behållning
på 330 milj. kr. att förbrukas, dels krävs
anslag på tilläggsstat med 415 milj. kr.

Innevarande budgetårs anslag för
statliga bostadslån, 1 400 milj. kr., har
alltså visat sig vara helt otillräckligt.
Bostadsstyrelsen hade begärt 1 500 milj.
kr., men beloppet reducerades i statsverkspropositionen
till 1 400 milj. kr.

Det ökade behovet av lånemedel är
till stor del uttryck för en lovvärd ambition
att få till stånd en snabbare utbetalning
av bostadslån. Genom överenskommelsen
i september 1969 mellan
delegationen för bostadsfinansiering
och kreditinstituten har skapats förutsättningar
för att nedbringa de tidigare
långa väntetiderna mellan en fastighets
färdigställande och utbetalningen
av bostadslån. Det är också sannolikt
att kreditsituationen bidragit till
att göra bankerna angelägna att få till
stånd snabbare avlyft av bostadskreditiven.
Den snabbare utbetalningen av
statliga bostadslån är alltså i och för
sig värdefull, men eftersom planeringen
och anslagstilldelningen inte kunnat
hålla jämna steg uppstår risk för skadliga
följder.

Om utbetalningarna inte kan fortsätta
i den takt som krävs uppstår problem
för bostadsbyggandet. Ett stopp i
eller en försening av utbetalningarna
skapar svårigheter för såväl småhus -

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Interpellation ang. rekryteringen av akademiker till de statliga verkens s. k. stu
dentkarriärer

som flerfamiljshusbyggandet. Det leder
till en ökning av kortfristiga lån till
hög ränta och ökar därmed byggnadsoch
boendekostnaderna. Om lånen fördröjs
och byggnadskreditivens avlyft
försenas minskas möjligheterna för bankerna
att bevilja nya byggnadskreditiv,
varigenom igångsättningen av ytterligare
bostadsbyggande äventyras.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
ställa följande fråga:

Vilka åtgärder avser regeringen att
vidta för att avvärja risken för stopp
i utbetalningarna av de statliga bostadslånen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 28

Interpellation ang. rekryteringen av akademiker
till de statliga verkens s. k. studentkarriärer Ordet

lämnades på begäran till

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp), som
yttrade:

Herr talman! Den s. k. akademikerexplosionen
uppmärksammas nu alltmer.
Den akademiska utbildningen expanderar
verkligen också i mycket
snabb takt. Läsåret 1969/70 beräknas
totalt ca 11 800 personer bli utexaminerade
från universitet och högskolor.
Den siffran kommer att ha nära nog
fördubblats till ca 22 500 redan läsåret
1972/73. Nu kommer 35 nyexaminerade
akademiker ut på arbetsmarknaden
varje dag. Om tre läsår blir det 75.

Redan nu och naturligtvis i ännu
större utsträckning i framtiden måste
nyexaminerade akademiker söka sig till
yrken, som bara för några år sedan
betraktades som klart icke-akademiska.
Det gäller bl. a. vissa statliga verks s. k.
studentkarriärer. Postverkets administrativa
kurs, televerkets administrativa

kurs och tullverkets kainmarskrivarkurs
öppnar vägen till höga poster inom
respektive verk lika väl som till administrativa
tjänster på lägre nivå. Till
dessa kurser har man traditionellt rekryterat
personer med studentexamen
utan vidare påbyggnad.

Det finns, såsom redan påpekats, ett
snabbt växande behov av nya yrkesvägar
för personer med akademisk utbildning.
Vidgad rekrytering av akademiker
till de statliga verkens administrativa
kurser skulle kunna öppna nya sådana
yrkesvägar samtidigt som staten
skulle kunna fylla en roll som föregångare
i detta avseende. Under de sista
åren har man noterat ett icke så
litet antal sökande till dessa kurser med
fullständig akademisk examen. Dessa
personer har dock icke i allmänhet antagits.
Den föreställningen ligger på lut,
skriver SACO-tidningen, »att det skulle
vara något fel på den som söker sig
till en anställning under hans formella
kompetensnivå».

Det är min uppfattning att inga formella
intagningskrav, vare sig studentexamen
eller akademisk examen, bör
uppställas till de statliga verkens administrativa
kurser. I stället bör man
sträva efter att anta de mest lämpade
sökandena oavsett tidigare utbildningsbakgrund.
På grund av universitetsutbildningens
snabba expansion föreligger
dock ett speciellt intresse av ökad
rekrytering av akademiker till dessa
yrkesvägar.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet Löfberg få framställa
följande fråga:

Vilka åtgärder kommer att vidtas
för att stimulera rekrytering av akademiker
till de statliga verkens s. k. studentkarriärer,
t. ex. postverkets administrativa
kurs eller tullverkets kammarskrivarkurs? Denna

anhållan bordlädes.

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

§ 29

Interpellation ang. gymnasieelevernas
språkstudier

Ordet lämnades på begäran till

Herr KÄLLSTAD (fp), som yttrade:

Herr talman! I skolstadgans 11 kap.
17—21 §§ anges bestämmelser för gymnasieelevernas
uppdelning i klasser,
tillvalsgrupper och varianter. Om särskilda
skäl föreligger kan länsskolnämnd
medge undantag, så att t. ex. undervisning
kan anordnas vid lägre elevantal.
Vidare har skolöverstyrelsen i
planeringsanvisning för årskurserna 2
och 3 angivit att riktpunkten för samordning
skall vara att totalbehovet lärartimmar
blir lägsta möjliga.

Genom timplanernas konstruktion
(Läroplan för gymnasiet) med bortval
av språk, delvis redan i årskurs 2 men
framför allt i årskurs 3, minskas underlaget
för språkgrupperna, varigenom
sammanslagning av undervisningsgrupper
måste ske med avbrott i den kontinuerliga
undervisningen som följd.
Kravet på samläsning framtvingar att
en elev kan tillhöra en samläsningsgrupp
under två veckotimmar och en
annan grupp med annan lärare under
en veckotimme i samma språk. Sådana
anordningar försvårar i hög grad en
sammanhängande planering av undervisningen
i språket, vilket självfallet leder
till försämrade undervisningsresultat.
De allvarliga negativa effekterna
har vid flera tillfällen hårt kritiserats
av gymnasieinspektörerna till synes
utan resultat. Problemet har ytterligare
komplicerats genom skolöverstyrelsens
cirkulärskrivelse till länsskolnämnderna
den 8 april 1968.

Eftersom cirkuläret inte innehåller
några preciserade anvisningar, har länsskolnämndernas
behandling av ärendena
varierat avsevärt. Som exempel på
nämndbeslut kan anföras, att C-ryska
i årskurs 3 med 6 elever erhållit 2 veckotimmar
i stället för 5, C-spanska i årskurs
3 med 7 elever 2 veckotimmar i
stället för 5, C-spanska i årskurs 3 med

7 elever 3 veckotimmar i stället för 5
och B-franska i årskurs 3 med 5 elever
1 veckotimma i stället för 4. Andra länsskolnämnder
har i analoga fall medgivit
undervisning med oförändrat timtal.

Skolöverstyrelsens anvisning att totalbehovet
lärartimmar skall vara lägsta
möjliga har även lett till andra säregna
beslut. Det har t. ex. förekommit att
länsskolnämnd beordrat samläsning
mellan C-ryska i årskurs 2 och årskurs
3, samläsning mellan B-franska och Cfranska,
minskning av veckotimtalet i
C-tyska i årskurs 2 från 3 till 1,5 etc.

I andra fall har länsskolnämnd krävt,
att elever skall flytta från en skolenhet
till en annan för att få fortsätta sina studier
i valt språk.

Det förekommer även att länsskolnämnd
kräver indragning av engelska
grupper i årskurs 3 om elevantalet sjunkit,
t. ex. att 215 engelskläsande elever
i 9 klasser i språk skall sammanslås
till 8 grupper, varigenom 2 veckotimmar
sparas. Den skola som skall genomföra
beslutet ställs inför mycket svåra
schemaproblem. Eleverna tvingas dessutom
att byta lärare under sista året.

Nyss exemplifierade administrativa
beslut medför visserligen vissa ekonomiska
besparingar, men på bekostnad
av undervisningens kvalitet. Elevernas
studieförhållanden försämras mycket
allvarligt.

När det gäller anordnande av halvklassisk
variant missgynnas ofta eleverna
på orter med mer än en gymnasial
skolenhet. I en stad med två gymnasier
väljer t. ex. 14 elever vid vartdera gymnasiet
halvklassisk variant. Länsskolnämnden
beslutar, att varianten får
upprättas endast vid den ena skolenheten.

I en större stad ändrar länsskolnämnden
praxis från det ena året till det
andra och drar in den halvklassiska
varianten vid tre skolenheter trots att
fler elever anmält sig än vad som krävs
i skolstadgan för variantens upprättande.
1 denna situation avstår eleverna
hellre från varianten än att byta skola.

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Interpellation ang. åtgärder för att stimulera porslinsindustrin

Om eleverna bott på en mindre ort med
endast en skolenhet, hade de fått sitt
ämnesval tillgodosett utan de uppenbara
olägenheter som ett påtvingat skolbvte
kan innebära.

Ett skolbvte medför, att en inarbetad
kamratkrets bryts, vilket inte främjar
studierna i en skolform, där samarbete
och arbete i grupp skall intaga en framträdande
plats. Ett skolbyte medför
byte av lärare i samtliga ämnen, ofta
nya läroböcker och ändrade arbetsformer.
Grundad anledning finns att befara
svagare studieresultat som följd.

Riksdagens beslut att halv- och helklassisk
variant skulle få inrättas med
lägre elevantal än övriga varianter
torde ha fattats utan någon biavsikt att
valmöjligheterna sedan skulle inskränkas
på administrativ väg.

Med hänvisning till vad jag nu anfört
hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för utbildningsdepartementet få
framställa följande frågor:

1. Anser statsrådet det skäligt att
gymnasieelevernas språkstudier skall
försämras av ekonomiska skäl utan beaktande
av pedagogiska synpunkter?

2. Anser statsrådet det skäligt att möjligheterna
att anordna halv- och helklassisk
variant på orter med flera skolenheter
skall kombineras med krav på
eleverna att byta skola?

3. Är statsrådet beredd att medverka
till att bestämmelser utfärdas, som
bättre än hittills tillgodoser elevernas
möjligheter i här påtalade avseenden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 30

Interpellation ang. åtgärder för att stimulera
porslinsindustrin

Ordet lämnades på begäran till

Herr BLOMKVIST (s), som yttrade:

Herr talman! 1 propositionen nr 41/
1970 framlägges förslag om tidsbegrän -

sade åtgärder avsedda att underlätta
strukturomvandlingen inom textil- och
konfektionsindustrierna (TEKO-induslrierna)
samt den manuellt arbetande
glasindustrin. För TEKO-industrierna
föreslås ett fyraårigt och för den manuella
glasindustrin ett treårigt program.
Programmen innehåller åtgärder
som syftar till dels främjandet av export
av de berörda branschernas produkter,
dels höjande av kunskapsnivån
genom särskilda utbildningsinsatser.
Avsikten med de föreslagna åtgärderna
är att förbättra berörda branschers allmänna
konkurrenssituation.

Mycket talar också för att den svenska
porslinsindustrin står inför samma
problem som TEKO-industrin och den
manuella glasindustrin, Porslinsindustrin
omfattar för närvarande 4 företag
med 1 534 anställda, varav drygt 850
vid det största företaget — AB Rörstrands
porslinsfabriker. Under 1969
uppgick porslinsindustrins produktionsvärde
till 54 735 000 kronor, varav
exportvärdet utgjorde 9 740 000 kronor
och de totala lönekostnaderna inklusive
sociala kostnader 32 423 000 kronor.
Med en sådan hög personalkostnad
torde porslinsindustrin även tillhöra
de löneintensivaste branscherna
i Sverige. Förhållandena för denna industrigren
har därför varit sådana att
driften inte kunnat ge tillfredsställande
lönsamhet. Till detta kommer att porslinsindustrin,
liksom TEKO-industrin
och den manuella glasindustrin, haft
en svår konkurrens på hemmamarknaden
från lågprisprodukter av utländskt
ursprung. Importen har också ökat mycket
kraftigt under 1960-talet. Som exempel
på detta kan importutvecklingen under
den senaste treårsperioden tjäna:
1967 43 710, 1968 46 227, 1969 52 894 tkr.

Genom sammanslagningar, nedläggningar
av företag och rationaliseringar
har porslinsindustrin sökt förbättra
branschens konkurrenskraft. Denna
strukturomvandling har inneburit en
ökad koncentration till ett mindre antal
företag samtidigt som antalet anställda

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

Interpellation ang. tillhandahållandet av djur för försöksverksamhet

minskat. För att porslinindustrin skall
få större möjligheter att framgångsrikt
lösa de aktuella marknads- och lönsamhetsfrågorna
samt åstadkomma nödvändiga
löneförbättringar för de anställda,
krävs bl. a. följande åtgärder: 1. Sortimentbegränsning
och fortsatt rationalisering.
2. En produktutveckling mot allt
mer exklusiva produkter. 3. Nya exportmarknader
måste uppsökas och då
helst i samarbete med glasindustrin.

Porslinsproducenterna har sedan
länge haft goda kontakter med glasindustrin.
Ett vidgat samgående över
branschgränserna skulle säkerligen vara
till gagn för både företagen och de anställda.
Detta kan åstadkommas, om det
av departementschefen föreslagna stimulansprogranmiet
för den manuella
glasindustrin även kommer att omfatta
berörda företag inom porslinsindustrin.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd ait till
statsrådet och chefen för industridepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet villig att medverka till
en snabb undersökning med syfte alt
förelägga riksdagen förslag om åtgärder
som kan åstadkomma en sådan samordning
att de i proposition nr 41 år 1970
föreslagna stimulansåtgärderna för den
manuellt arbetande glasindustrin även
kan omfatta företag inom porslinsindustrin? Denna

anhållan bordlädes.

§ 31

Interpellation ang. tillhandahållandet av
djur för försöksverksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Herr WERNER (in), som yttrade:

Herr talman! Stölderna av hundar
för leveranser till forskningsinstitut
ökar. Det gäller framför allt i Skåne.
Det finns några storleverantörer av försökshundar
i Sverige. Dessa har i sin
tur underleverantörer som på olika sätt

skaffar fram hundar. Ofta sker det genom
direkt stöld men även genom annonsering
under falska förespeglingar.
Djurhandeln är synnerligen lönande
och årsomsättningen stor.

T. o. in. minderåriga lär utnyttjas som
hundtjuvar. Enligt uppgift går det ofta
till så att leverantören lånar ut pengar
till den minderårige, som när han inte
kan betala igen pengarna får leverera
hundar i stället.

Svenska forskare har uttalat att de är
medvetna om att hundhandeln är baserad
på rent bedrägeri men att de inte
kan göra något åt det.

Många ägare till försvunna hundar
drabbas inte bara av stor sorg utan får
därtill lägga ner mycket pengar på annonsering
för att den vägen försöka få
tillbaka sina hundar.

Karantäntiden för de djur som går till
vivisektion är bara sju dagar. Tyvärr
vet allmänheten inte om att tidsfristen
är så kort. Enbart i Stockholm finns ett
20-tal institutioner med hundar som
försöksdjur. Att hinna gå igenom alla är
en hopplös uppgift för en hundägare.
En klar skyldighet från statens sida borde
vara att införa fototvång för alla försökshundar
och upprätta ett centralregister
dit allmänheten kunde vända sig.

I Danmark har genomförts statlig
hunduppfödning för experiment. Man
kan med fog misstänka att danskarnas
hundöverskott smugglas in i Skåne, en
smyghandel som genom de illegala mellanhänderna
bara ökar hundpriset på
våra institutioner. Det vore bättre att
ordna direkta legala hundinköp från
Danmark av experimentdjnr. Då skulle
man automatiskt slippa ifrån den form
av »hundträsk» som finns framför allt
i Skåne. Nu säljs ofta mentalt eller exteriört
mindervärdiga hundar från Danmark
vid mindre nogräknade kennlar
i Skåne till oinitierade människor som
köper valpen för att den är »söt». När
den vuxit upp är den emellertid inte
lika »söt» längre utan överges på det
ena eller det andra sättet av sin ägare
och hamnar i den slum av liknande

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Interpellation ang. tillhandahållandet av djur för försöksverksamhet

hundar som oftast får sluta på vivisektionsbordet.

Stoppas denna trafik får uppköparna
mindre chans att göra affärer med hundar.
Deras hantering blir mindre lönsam,
och då kan man hoppas på att
många upphör med verksamheten.

Med stöd av vad jag här anfört hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande frågor:

A. Är herr statsrådet beredd medverka
till att ett centralt fotoregister
upprättas för försökshundar?

B. Är herr stalsrådet beredd medverka
till att införa sådana regler att all
uppköpsverksamhet då det gäller hundar
och andra djur till försöksverksamhet
blir en statlig angelägenhet utan
vinstintresse?

Denna anhållan bordlädes.

§ 32

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner,

nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande att
beställa viss utrustning till akademiska
sjukhuset i Uppsala, och

nr 42, angående överlämnande till allmänna
beredningsutskottet av två till
statsutskottet hänvisade motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 10, med anledning av motioner
om den allmänna arbetsgivaravgiften,
nr 21, med anledning av motion angående
trafikpolitiken,

nr 22, med anledning av motioner
angående tullklareringen av flygplan,
nr 23, med anledning av motioner angående
rätten till avdrag för reklamoch
representationskostnader,

nr 24, med anledning av motioner angående
beskattningen av likvid för
stormfälld skog, och

nr 25, med anledning av motioner
om ökad information till allmänheten
i skattefrågor;

andra lagutskottets memorial nr 29,
angående överlämnande till statsutskottet
av två till lagutskott hänvisade motioner;
samt

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av motion om förbud
mot avyttring till enskild av kommunägd
mark,

nr 22, i anledning av motioner om
begränsning av stadsplaneläggning till
samhällsägd mark, och

nr 24, i anledning av motioner angående
dels reglerna om personlig
lämplighet för körkortsinnehav, dels införande
av personlig prövning och test
av körkortssökande.

§ 33

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom civildepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom industridepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

104, i anledning av vissa av Kungl.
Maj :t i statsverkspropositionen gjorda

Torsdagen den 19 mars 1970

Nr 12

Öl

framställningar rörande invandringspolitiken
jämte motioner;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde; och
nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av en
fastighet i Jokkmokks kommun;

från första lagutskottet:
nr 87, i anledning av motioner om
medborgarvittnen vid polisförhör,
m. m.;

nr 88, i anledning av motioner om
lagstadgad rätt för svensk medborgare
till utresa ur riket; och

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om befrielse
för utländsk konsul från skyldighet
att avlägga vittnesmål m. m.;

från andra lagutskottet:
nr 120, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1969 vid dess femtiotredje
sammanträde fattade beslut; samt

från tredje lagutskottet:
nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
allmän folk- och bostadsräkning.

Vidare anmäldes och godkändes första
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 101, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till ny delgivningslag m. m.

§ 34

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 37, angående samordning av veterinärhögskolans
verksamhet med annan
forskning och utbildning m. m.,
nr 61, angående stödåtgärder på fiskets
område, m. in.,

nr 67, angående reglering av priserna
på jordbruksprodukter, m. m.,
nr 73, angående anslag för budgetåret
1970/71 till miljövårdsinformation
och till en rikskampanj mot nedskräpning,
samt

nr 110, angående vissa organisationsoch
anslagsfrågor rörande försvaret.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 35

Anmäldes följande motioner:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 25, angående musik- och
dansutbildning m. in., motionerna:
nr 1180, av fru Jonäng m. fl.,
nr 1181, av herrar Källstad och Mattsson,

nr 1182, av herr Larsson i Umeå
m. fl.,

nr 1183, av herr Nordstrandh m. fl.,
nr 1184, av herr Nordstrandh m.fl.,
nr 1185, av herrar Strömberg och
Westberg i Ljusdal,

nr 1186, av herr Wennerfors och fru
Mogård,

nr 1187, av herr Werner m. fl.,
nr 1188, av herr Werner m. fl., och
nr 1189, av fröken Wetterström;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 40, med förslag till ändring i
regeringsformen, m. m., motionen nr
1190, av herrar Antby och Börjesson
i Falköping;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 44, angående anslag för budgetåret
1970/71 till utrikesförvaltningen,
m. m., motionen nr 1191, av herr
Alemyr m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 70, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen (1928:
370), m. in., motionen nr 1192, av herr
Mellqvist och fru Sundström.

Dessa motioner bordlädes.

Nr 12

Torsdagen den 19 mars 1970

Utsträckt motionstid

§ 36

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad som utsetts deltaga vid
Interparlamentariska Unionens Rådsmöte
i Monaco anhåller om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden 1—
7 april 1970.

Stockholm den 19 mars 1970

Bertil von Friesen

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 37

Utsträckt motionstid

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELIASSON i Sundborn (ep), som
yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 52, angående organisation m. m. för
högre utbildning och forskning i Linköping,
nr 54, med förslag till lag om
ändring i lagen om allmänt kriminalregister,
m. m. och nr 62, med förslag till
lag om fortsatt giltighet av lagen angående
utvidgad tillämpning av lagen den
22 juni 1939 om förbud i vissa fall mot
överlåtelse eller upplåtelse av fartyg
m. m. och av lagen den 21 mars 1940
med vissa bestämmelser om fraktfart
med svenska fartyg, måtte med hänsyn
till instundande helg utsträckas till det

sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från det propositionerna
kom kammaren till handa, d. v. s. första
plenum efter onsdagen den 1 nästkommande
april.

Denna hemställan bifölls.

§ 38

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Carlshamre (m), till herr statsministern
angående utnyttjandet av
kungl. propositioner före offentliggörandet,

herr Sjöholm (fp), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående eventuella åtgärder
med anledning av massaker på småfåglar
i Italien,

herr Jonasson (ep), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående information om faran
av rotvältor i stormfälld skog, och

herr Persson i Heden (ep), till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående åtgärder för återanpassning
av försöksutskrivna kriminalpatienter.

§ 39

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.15.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 20 mars 1970

Nr 12

Fredagen den 20 mars

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 12 innevarande
mars.

§ 2

Svar på interpellation ang. arbetsmedicinska
institutets arbetsuppgifter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Ryding har frågat
vilka åtgärder jag ämnar vidta med sikte
på att göra arbetsmedicinska institutet
till ett effektivt organ för de anställdas
intressen och för att institutet
därmed skall kunna fylla de uppgifter
som finns i dess instruktion.

Arbetsmedicinska institutet började
sin verksamhet den 1 juli 1966. Till institutet
sammanfördes yrkeshygieniska
avdelningen vid statens institut för folkhälsan,
yrkesmedicinska centralen och
yrkesdermatologiska kliniken vid Karolinska
sjukhuset samt arbetsfysiologiska
institutet i Stockholm. Syftet med inrättandet
av arbetsmedicinska institutet
var att få till stånd en samordning
och förstärkning av resurserna inom
arbetshygien, arbetsfysiologi och yrkesmedicin.

I styrelsen för arbetsmedicinska institutet
ingår representanter för arbetsmarknadens
parter och för bl. a. arbetarskyddsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen.
Regelbundna överläggningar
hålls med bl. a. LO:s kommitté för arbetarskydd
och företagshälsovård. Som
experter anlitar institutet representanter
för både LO och SAF. Genom styrelsens
sammansättning och arbetsfor -

mer har fackföreningsrörelsen fortlöpande
insyn i institutets verksamhet.

Arbetsmedicinska institutet har byggts
ut etappvis i enlighet med den plan
som redovisades i propositionen om institutets
inrättande. I årets statsverksproposition
föreslås bl. a. en studierektor
för utbildningen i företagshälsovård,
en kraftig förstärkning av institutets
administration och en ökning av
medelsanvisningen för särskilda arbetarskyddsprojekt
från 270 000 kr. till
450 000 kr. Avsikten är att dessa arbetarskyddsprojekt
skall utformas i nära
samråd med arbetarskvddsstyrelsen.

Institutet arbetar för närvarande i lokaler
på skilda håll, och detta kan självfallet
medföra vissa svårigheter. Därför
pågår projektering av nya lokaler
för institutets hela verksamhet.

En viktig uppgift för institutet är utbildningen
i företagshälsovård. Redan
nu bedrivs sådan utbildning vid institutet
för ca 30—40 läkare, 20 skyddsingenjörer
och 60 sköterskor årligen.
Härtill kommer utbildning för yrkeshygieniska
tekniker vid yrkesinspektionen.
För närvarande pågår en utredning
om företagshälsovårdsutbildningens
omfattning och organisation vid institutet.
Denna utredning skall vara färdig
före april månads utgång.

Slutligen vill jag framhålla att den
nyligen tillsatta utredningen rörande
arbetarskyddslagstiftningen enligt utredningsdirektiven
även skall uppmärksamma
formerna för arbetsmedicinska
institutets deltagande i arbetarskyddsverksamheten.

Vidare anförde:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Först vill jag tacka stats -

Nr 12

Fredagen den 20 mars 1970

Svar på interpellation ang. arbetsmedicinska institutets arbetsuppgifter

rådet Aspling för att han velat och kunnat
skjuta på besvarandet av min interpellation
en vecka; jag var nämligen
förhindrad att ta emot svaret förra torsdagen.

Sedan tackar jag för det svar jag fått
i dag, trots att jag blev minst sagt förvånad
över att knappast någonstans i
svaret finna annat än en »låtsas-somom-det-regnar-attityd».
Detta är så mycket
mer anmärkningsvärt som det vid
tiden för framställandet av min interpellation,
den 15 januari i år, förekom
en mycket häftig pressdebatt just om
arbetsmedicinska institutet. Man kunde
då läsa i olika tidningar — även i Aftonbladet
vill jag tillägga för att undanröja
alla missförstånd — långa artiklar
under rubriker sådana som t. ex. »Kritik
mot institut minskar budgetanslag»,
»Intriger spränger statligt verk» eller
»SAF-styrt institut för arbetsmiljöskydd».

Jag har i min interpellation påstått
att tillståndet på arbetsmedicinska institutet
närmast kan betecknas som
skandalöst. Bland annat har jag pekat
på den ökning av antalet vakanser för
viktiga tjänster som har ägt rum.

I dag lär det finnas en enda topptjänsteman
kvar som inte begärt tjänstledighet
eller slutat sin anställning. Detta
uppseendeväckande förhållande måste
bottna i någon speciell omständighet,
men statsrådet har inte med ett ord berört
detta. Kanske får jag tolka det som
ett tyst medgivande.

Statsrådet Aspling framhåller i stället
bl. a. i svaret — vilket är känt för
de flesta — att representanter för arbetsmarknadens
parter ingår i styrelsen
och att fackföreningsrörelsen genom
styrelsens sammansättning har
fortlöpande insyn i institutets verksamhet.
I nästa mening hävdas att institutets
verksamhet byggts ut etappvis enligt
den plan som redovisades i propositionen
om institutets tillkomst. Man
lär väl komma sanningen närmare om
man hävdar att institutets verksamhet

tyvärr har sönderfallit etappvis och att
åtminstone DO:s representanter i styrelsen
för länge sedan borde ha märkt
detta och slagit larm till ansvarig myndighet.
Men så har tyvärr inte skett.
Detta är beklagligt, men statsrådet Aspling
kan inte på något sätt lastas för
det. Det är bara nu att konstatera faktum.

Jag vill fästa statsrådets uppmärksamhet
på att jag inte framställt min
interpellation med någon som helst baktanke
att bedriva en syndabocksjakt,
vare sig på statsrådet eller någon statlig
myndighet, utan endast för att få
klarhet i hur statsmakterna nu tänkt sig
att lösa de svåra problem som har tornat
upp sig vid arbetsmedicinska institutet
och som för närvarande förlamar
dess verksamhet.

Jag vill anföra ett citat ur min interpellation.
Det heter där att det för att
man skall få ett arbetsdugligt arbetsmedicinskt
institut »måste anses synnerligen
angeläget att åtgärder omedelbart
vidtages från statsmakternas sida; dessa
måste få insyn i institutets arbete på
ett helt annat sätt än vad man nu har».
Det heter i fortsättningen följande, vilket
jag vill poängtera: »Fn redovisning
för dessa åtgärder vore av stort värde,
inte minst för att i möjligaste mån eliminera
den misstro som med fullt fog
för närvarande finns när det gäler arbetsmedicinska
institutets verksamhet.»

Tyvärr har svaret på min interpellation
i detta avseende inte infriat mina
förväntningar. Misstron kommer att finnas
kvar, och den förstärks givetvis av
det faktum att institutet av begärda 6
miljoner får endast 1 miljon kronor i
årets budget. Detta kan väl knappast
vara någon slentrianmässig nedskärning
av äskandet, särskilt mot bakgrunden
av att anslagen till arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen ökat
kraftigt. Med detta vill jag inte ha sagt
att dessa ökade anslag inte är bra —
tvärtom. Men det är också bra — för
en gångs skull, kanske jag skulle till -

Fredagen den 20 mars 1970

Nr 12

Svar på interpellation ang. arbetsmedicinska institutets arbetsuppgifter

lägga — att arbetsmedicinska institutet
inte fick sina 6 miljoner, eftersom jag
anser att det först måste bli någon ordning
på dess verksamhet och att ett vettigt
utvecklingsarbete inom den tekniska
forskningen först borde ha kunnat
presenteras.

Herr talman! Såsom framgår av vad
jag sagt är jag tyvärr långt ifrån nöjd
med svaret, som jag i stort sett skulle
vilja beteckna som en till intet förplikt
i gande deklaration. Men, herr talman
— rätt skall vara rätt — jag finner en
positiv sak att ta fasta på i svaret, nämligen
i dess sista mening där statsrådet
säger »att den nyligen» — det var den
20 februari i år — »tillsatta utredningen
rörande arbetarskyddslagstiftningen
enligt utredningsdirektiven även skall
uppmärksamma formerna för arbetsmedicinska
institutets deltagande i arbetarskyddsverksamheten».

Lägger man därtill att denna utredning
fått en annan sammansättning än
vad man enligt gammal praxis kunde
ha väntat sig, kommer man kanske fram
till att man vågar vara optimist — åtminstone
på längre sikt — och kan anlägga
det positiva betraktelsesätt som
jag har i denna fråga. Det gäller väl
nu bara att försöka utrusta sig med ytterligare
tålamod och att försöka uppmärksamt
följa frågan.

Trots detta, herr talman, har jag och
säkerligen många med mig blivit något
besvikna över att den önskade redovisningen
för åtgärder från statsmakternas
sida i syfte att få till stånd ett arbetsmedicinskt
institut, som kan arbeta som
ett effektivt organ för de anställdas intressen,
inte kunnat lämnas i dag av
statsrådet Aspling. Jag säger detta mot
bakgrunden av att det inte kan vara
obekant för chefen för socialdepartementet
hur de verkliga förhållandena
är; kanske vill statsrådet därför i någon
mån muntligen kompletlera silt
svar.

5 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 1

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Fru Rydings inlägg föranleder
mig att göra några kommentarer.

Först vill jag påpeka att fru Rydings
påstående att en rad tjänstemän på viktiga
poster har begärt tjänstledighet är
betydligt överdrivet. Två ledande tjänstemän
är för närvarande tjänstlediga
men vikarier finns förordnade för dem.
Ingen av de centrala befattningarna är
obesatt. Uppgiften att exempelvis administrativa
sektionens chef skulle ha
begärt tjänstledighet är felaktig. Eftersom
fru Ryding i sin interpellation tagit
upp frågan om vakanser och även
i dag återvänder till den har jag velat
göra detta påpekande.

Vidare är jag angelägen, herr talman,
att framhålla att det har skett en mycket
väsentlig satsning på arbetarskyddet
i vidaste bemärkelse i de förslag
som nu föreligger i statsverkspropositionen.
Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen
får väsentligt förstärkta
resurser. Det rör sig bl. a. om ett
femtiotal nya tjänster. Även arbetsmedicinska
institutet får, som jag framhållig
i mitt svar i dag, en förstärkning.

Jag vill fästa fru Rydings uppmärksamhet
på att man skall se dessa insatser
i hela sitt sammanhang. Det är
fråga om ett grepp över hela fältet. I
fråga om institutet vill jag framhålla att
det sker en förstärkning på det administrativa
planet, och jag tror att detta
är viktigt.

Jag skulle slutligen vilja be fru Ryding
att studera statsverkspropositionens
bilaga 7, femte huvudtiteln. Där
finns bl. a. eu omfattande redovisning
av planerna beträffande institutets
framtid och de insatser som görs nu
liksom beträffande de utredningar, som
har igångsatts och som vi anser angelägna
just med hänsyn till institutets
fortsatta verksamhet. I avvaktan på de
ifrågavarande utredningarna, vilka beräknas
föreligga i år, och på ställnings -

(5(3

Nr 12

Fredagen den 20 mars 1970

Svar på interpellation ang. arbetsmedicinska institutets arbetsuppgifter

tagandena i anledning härav bör institutets
utbildningsverksamhet fortsätta i
sin nuvarande omfattning. Vi gör emellertid
ändå en satsning på detta område.
Institutet tillförs en studierektor
som ledare för undervisningen. Även på
ett annat viktigt område, nämligen den
arbetspsykologiska delen, sker en icke
oväsentlig förstärkning.

Dessa åtgärder följer de riktlinjer
som drogs upp när vi på sin tid presenterade
institutets verksamhet för
riksdagen. Vi sade klart och tydligt att
det var fråga om en etappvis genomförd
utbyggnad, och det är en sådan utbyggnad
vi nu håller på med. Vi är
medvetna om att det på olika områden
inom institutet är angeläget med
punktvisa förstärkningar, och det är
också vad som sker.

Allra sist, herr talman, vill jag uppmana
fru Ryding att i sitt totala sammanhang
se den mycket väsentliga satsning
som sker på arbetarskyddets område.
Det är då man kommer på rätt
spår.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag tackar för de kompletterande
upplysningar som statsrådet
Aspling har lämnat.

Beträffande tjänsterna och tjänstledigheter
påstår statsrådet att jag har
överdrivit. Jag kan bara säga att därvidlag
står påstående mot påstående.
Det finns dock inte någon anledning
att betvivla vad statsrådet har sagt.
Statsrådet medgav i alla fall att tjänstledighet
har beviljats och att en del
tjänster besatts med vikarier, varför något
slags svårigheter ändå måste finnas.

Statsrådet uppmanade mig att se på
den väsentliga satsning som gjorts på
arbetarskyddet i statsverkspropositionen.
Visst har jag gjort det. Jag sade
t. o. m. i mitt första anföranade att jag
tyckte det var mycket bra, och jag ställde
nedprutningen av det av arbetsmedicinska
institutet begärda anslaget i

relation till detta. Nog är det bra att arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen
får ökade möjligheter att bedriva
sin verksamhet, men nog hade det också
varit bra om yrkesmedicinska institutet
hade kunnat fungera på riktigt sätt, eftersom
det hade varit till stor hjälp för
det fortsatta arbetet på att åstadkomma
ett effektivt arbetarskydd.

Jag har läst statsverkspropositionens
bilaga 7, och jag har också läst planerna
beträffande institutet. Jag har
ingenting att invända mot dem men jag
är bara rädd för att om det inte blir
en annan tingens ordning på själva institutet,
kommer dessa planer inte att
infrias. Detta vore tråkigt därför att vi
lever i en tid då den verksamhet som
bedrives såväl av yrkesinspektionen och
arbetarskyddsstyrelsen som av detta institut
måste prioriteras. Verksamheten
bär tyvärr kanske kommit för mycket
på sned om inte annat så genom de
motsättningar som funnits och finns inom
institutet.

Jag hoppas att statsrådet Aspling följer
verksamheten och verkligen försöker
att komma till rätta med de motsättningar
som finns. I min interpellation
i januari månad sade jag också
ifrån, att tillkomsten av detta institut
sågs med mycket stora förväntningar,
inte minst från fackligt håll och även
från mitt eget håll — det skall jag gärna
erkänna — men när förväntningarna
inte slår in är det naturligt att man blir
besviken och söker rättelse. Jag hoppas
att statsrådet nu efter denna diskussion
och efter vad som förekommit
på institutet verkligen följer upp frågan
så att vi nästkommande år har
möjlighet att ge arbetsmedicinska institutet
betydligt ökade resurser därför att
dess verksamhet då kommit i gång på
ett riktigt sätt.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Fru Rydings senaste inlägg
föranleder mig till ytterligare en

Fredagen den 20 mars 1970

Nr 12

Svar på interpellation ang. arbetsmedicinska institutets arbetsuppgifter

kommentar. Jag var angelägen att understryka
att fru Ryding skulle se satsningen
på hela arbetarskyddssidan i
sitt sammanhang. Som ett exempel på
det växelspel som vi räknar med nu
skall komma till stånd vill jag nämna
att det anslag som föreslås till arbetarskyddsstyrelsen
för medicinska undersökningar
inom arbetarskyddsområdet
uppgår till 350 000 kr. Jag föreställer
mig att detta belopp i hög grad kommer
att användas för uppgifter som ligger
på arbetsmedicinska institutets sida.
Vi är angelägna om att detta växelspel
skall komma till stånd.

Fru Ryding uttalar en förhoppning
om att jag skall följa denna verksamhet.
Jag kan försäkra att jag både har gjort
och kommer att göra det. Jag vill också
understryka att denna verksamhet
med stor uppmärksamhet följs och kommer
att följas av den fackliga rörelsen.
Denna är genom Landsorganisationen
i hög grad engagerad i det arbete som
pågår inom arbetsmedicinska institutet.
LO är starkt representerad i dess
styrelse, och det hålls — som jag har
framhållit i svaret — regelbundna överläggningar
mellan arbetsmedicinska institutet
och LO:s kommitté för arbetarskydd
och företagshälsovård.

Fackföreningsrörelsen är alltså direkt
inkopplad på det arbete som bedrivs
vid institutet. Jag har i olika sammanhang
kunnat konstatera det aktiva och
positiva intresse som LO visat för denna
verksamhet, som är angelägen för
hela den fackliga rörelsen. Fru Ryding
kan vara förvissad om att denna också
i fortsättningen kommer att vara mycket
aktivt engagerad för institutets verksamhet
och utveckling. Jag kan försäkra
att detsamma gäller också socialdepartementet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föfedrogs var efter annan och hänvisades
till jordbruksutskottet Kungl.

Maj:ts å bordet vilande propositioner:

nr 37, angående samordning av velerinärhögskolans
verksamhet med annan
forskning och utbildning m. m.,
nr 61, angående stödåtgärder på fiskets
område, m. m.,

nr 67, angående reglering av priserna
på jordbruksprodukter, m. m., samt
nr 73, angående anslag för budgetåret
1970/71 till miljövårdsinformation
och till en rikskampanj mot nedskräpning.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts ä
bordet vilande proposition nr 110, angående
vissa organisations- och anslagsfrågor
rörande försvaret, hänvisades
propositionen, såvitt avsåg ändring
i familjebidragsförordningen, till
lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

§ 4

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr
1180—1189;

till konstitutionsutskottet motionen nr
1190;

till utrikesutskottet motionen nr 1191;
och

till bevillningsutskottet motionen nr
1192.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
5, 41 och 42, bevillningsutskottets betänkanden
nr 10 och 21—25, andra lagutskottets
memorial nr 29 samt tredje
lagutskottets utlåtanden nr 21, 22 och
24.

§ 6

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

Nr 12

Fredagen den 20 mars 1970

Utsträckt motionstid — Interpellation ang. påföljden för total vapenvägran

herr Mundebu (fp), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående utbetalningen av statliga
bostadslån,

herr Westberg i Ljusdal (fp), till
herr statsrådet Löfberg angående rekryteringen
av akademiker till de statliga
verkens s. k. studentkarriärer,

herr Källstad (fp), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående gymnasieelevernas
språkstudier,

herr Blomkvist (s), till herr statsrådet
och chefen för industridepartementet
angående åtgärder för att stimulera
porslinsindustrin, och

herr Werner (m), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående tillhandahållandet av
djur för försöksverksamhet.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 7

Utsträckt motionstid
Ordet lämnades på begäran till

Herr TOBÉ (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av de Kungl. Maj :ts propositioner,
som bordlagts vid kammarens sammanträden
onsdagen den 18 och torsdagen
den 19 innevarande mars eller
kommer att bordläggas i dag, måtte med
hänsyn till infallande helg utsträckas
till det sammanträde, som infaller näst
efter 15 dagar från det respektive propositioner
kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

§8

Herr TALMANNEN yttrade:

Till kammarens ledamöter kommer

att utsändas en stencilerad sammanställning,
vari angives data för de sammanträden,
då motioner sist må väckas
i anledning av de till och med i dag,
fredagen den 20 mars, avlämnade propositionerna.

Jag får vidare meddela, att de Kungl.
Maj :ts propositioner som under tiden
den 23—26 mars överlämnas till kammaren
kommer att per post tillställas
ledamöterna i den mån delningsupplaga
föreligger. Propositionerna kommer
dessutom att som vanligt utdelas på ledamöternas
bänkar i plenisalen.

§ 9

Interpellation ang. påföljden för total
vapenvägran

Ordet lämnades på begäran till

Fru RYDING (vpk), soiu yttrade:

Herr talman! Enligt vapenfrilagen har
värnpliktig laglig rätt att ansöka om vapenfri
tjänst. Om denna beviljas får vederbörande
tjänstgöra ca 18 månader
utan vapen och utanför krigsmakten
men inom ramen för totalförsvaret. Sådana
värnpliktsvägrare kallas som bekant
vapenvägrare. Om ansökan däremot
avslås får den sökande välja mellan
att mot sin övertygelse göra vapentjänst
eller att i enlighet med sin övertygelse
vägra göra vapentjänst. De som
fått sin ansökan om vapenfri tjänst avslagen
och då vägrar göra vapentjänst
och de som utan ansökan om vapenfri
tjänst vägrar tjänstgöring blir totalvägrare.

Antalet totalvägrare har ökat kraftigt
under senare år. Eftersom gruppen bl. a.
består av sådana som fått sin ansökan
om vapenfri tjänst avslagen kommer antalet
totalvägrare att öka ännu mer i
den mån antalet avslagna ansökningar
ökar. Avslagsprocenten på ansökningar
om vapenfri tjänst har stigit i hög takt:
1967 avslogs ca 8 procent, 1968 ca 21
procent och 1969 ca 40 procent. Vi kan

Fredagen den 20 mars 1970

Nr 12

Interpellation ang. påföljden för total vapenvägran

alltså vänta oss ett ökat antal totalvägrare.

Påföljdsystemet vid totalvägran grundas
på följande:

a) Genom inskrivningsförordningen
och värnpliktslagen är alla män mellan
18 och 47 år värnpliktiga.

b) Samtliga värnpliktiga är under
den tid de har tjänstgöringsskyldighet
krigsmän.

c) För krigsmän finns särskilda lagar
i brottsbalken. Totalvägran faller
under 21 kap. om brott av krigsmän
2 § grovt lydnadsbrott. Påföljden är
fängelse i högst fyra år.

Eftersom enda sättet att uttrycka sin
vägran att göra vapentjänst är att inställa
sig vid förbandet och där vägra
lyda order, döms vederbörande för
grovt lydnadsbrott. Totalvägraren döms
alltså i egenskap av krigsman — det
som han vägrar att bli.

Efter avtjänat straff kan totalvägraren
åter inkallas och då han håller fast
vid sin övertygelse åter dömas för grovt
lydnadsbrott — hans övertygelse är
oförändrad. Detta kan upprepas i flera
omgångar till och med det år då personen
fyller 47 år. Teoretiskt kan alltså
enligt nuvarande lag en person sitta i
fängelse från 18 till 47 år endast avbrutet
av korta besök på förband resp.
domstolen. Detta är en konsekvens av
att totalvägraren döms i egenskap av
krigsman för grovt lydnadsbrott. Men
det är samhället som ej kan tolerera
hans åsikt. Därtill kommer att det är
de militära myndigheterna som avgör
slraffets längd och mångfalden strafftillfällen.

Enligt min principiella uppfattning
borde samhället ha en helt annan inställning
till dem som vapenvägrar. Det
är fullt lagligt i vårt samhälle att vapenvägra,
men i ett läge då myndigheterna
tycker att vapenvägrarna är tillräckligt
många, finns det risk för all
många kommer att bli offer för det
rättsliga godtycket. Detta kan bl. a. illustreras
av vad försvarsministern sa -

de vid Folk och Försvars konferens i
Ejungbyhed den 27 mars förra året:
»Ett orimligt högt antal vapenvägrare
kommer inte att accepteras.» Det vill
säga att ett orimligt högt antal vapenvägrare
enligt myndigheternas sätt att
se inte kommer att tilldelas vapenfri
tjänst.

Om samhället skall döma en person
till fängelse för hans åsikt borde åtminstone
detta i föreliggande fall ske
enligt en särskild brottsrubricering.
Dessutom måste det anses i högsta grad
rimligt att straffet blir tidsbestämt. Man
skall i förväg veta följderna av en totalvägran
och vad man ger sig in på.

Med hänvisning till vad jag anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Är statsrådet villig att ta initiativ till
att åtgärder vidtages så att straffet för
totalvägran blir tidsbestämt och att lagrummet
får en särskild brottsrubricering? Denna

anhållan bifölls.

§ 10

Till bordläggning anmäldes

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 28, med anledning av motioner angående
beskattningen av idrottsföreningar
och andra ideella organisationer,

nr 29, med anledning av motioner om
avdrag vid inkomstbeskattningen för
s. k. garantiskuld, och

nr 30, med anledning av motioner
om rätt att avlämna självdeklaration
till valfri länsstyrelse eller lokal skattemyndighet; första

lagutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av motioner om
förkortning av väntetiden vid rättspsykiatrisk
undersökning,

nr 21, i anledning av motion om offentligt
biträde åt part i ärenden röran -

Nr 12

Fredagen den 20 mars 1970

de administrativt frihetsberövande, och
nr 22, i anledning av motioner angående
handläggningen av lagsökning
och betalningsföreläggande;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till sjöarbetstidslag,
jämte motioner i ämnet,

nr 18, i anledning av motioner om
lagstadgad skyldighet för företag att
varsla om driftsinskränkning eller företagsnedläggning,

nr 20, i anledning av motioner om
försöksverksamhet med vård i hemmet
av ungdomsvårdsskoleelev, och

nr 21, i anledning av motioner om
rätt för kommun att föra talan mot föräldrar
om återvinning av ekonomiskt
bidrag till barn;

tredje lagutskottets utlåtande nr 23,
i anledning av motioner om rätt för tullen
att utfärda provisoriskt körförbud
för inkommande fordon; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1970/71 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner,

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1970/71 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner,

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående Främjande i allmänhet
av fiskerinäringen för budgetåret
1970/71 jämte motioner, och

nr 12, i anledning av motioner om ett
avlösningssystem vid sjukdom och semester
för jordbrukare.

§ 11

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 60, med förslag till lag om ändring
i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
m. m.,

nr 66, med förslag till lag om ändring
i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,
m. m., och

nr 74, med förslag till ny organisation
av läkemedelsförsörjningen m. in.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

För deltagande i Interparlamentariska
Unionens session anhåller jag om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
31 mars—4 april.

Stockholm den 20 mars 1970

Folke Björkman

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 13

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Ringaby
(m) till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet angående åtgärder
för att förhindra brott av försöksutskrivna
mentalsjuka patienter.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 10.26.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE TRYCK. STHLM 7»