Torsdagen den 19 januari Sid (Riksdagens protokoll 1956:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 2

19-20 januari

Debatter m. m.

Torsdagen den 19 januari Sid.

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m................. 3

Interpellation av fröken Andersson om snabbare genomförande av
likalönsprincipen .......................................... 69

1 Första kammarens protokoll 1956. Nr 2

.in • <'' ''< o!;.is <

Torsdagen den 19 januari 195G fm.

Nr 2

Torsdagen den 19 januari förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Statsverkspropositionen m. m.

Föredrogos i ett sammanhang Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1956/57, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1955/56.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag träffade häromdagen
en gammal vän; jag kanske för säkerhets
skull skall säga att han är jordbrukare.
Efter de vanliga hälsningsceremonierna
förklarade han att han gick omkring
och skämdes.

»Varför det då?» frågade jag.

»Jag är, som du kanske vet, om inte
rik, så i varje fall ganska förmögen»,
svarade han.

»Inte behöver du skämmas för att du
är förmögen», invände jag. »Det skulle
inte jag göra, om jag var i dina kläder.
Såvitt jag vet, har du aldrig gjort någon
ohederlig affär, tvärtom.»

»Nej, det må så vara», genmälde han,
»men du bör minnas, hur jag vunnit mina
pengar. Det har skett genom inflationsprocesser
och en alltemellanåt uppdykande
försämring av penningvärdet.

Jag köpte min första gård, mest på
lån, redan före 1915, och sedan sålde
jag den med god avans. Sedan gjorde
jag ytterligare några affärer -— den bästa
när jag lade mig till med en stor egendom
1930 som jag ännu har kvar. Den
affären blev en guldgruva, när jordbrukspriserna
återigen gick upp. Inflationen
i början av det sista kriget och
engångsinflationerna efter kriget kommer
väl alla ihåg. De lån, som jag har
på min nuvarande gård, har härigenom
närmast blivit symboliska. Deras belastning
har reducerats till rakt ingenting,
.särskilt om man betänker den enaståen -

de gynnsamma konjunktur i fråga om
skogsprodukter som varit rådande de senaste
åren. Egentligen borde jag vara våra
socialdemokrater mycket tacksam,
men det bjuder mig emot», tilläde min
kloke vän.

Så långt min gamle vän, den hedersknyffeln.

Somliga förtjänar på inflationen, andra
förlorar. Och det är inte säkert, att
de förra är behövande. Det är ju inte
bara fråga om jordbrukare — tvärtom är
det väl mera undantagsvis fråga om
dem — utan om alla de samhällsgrupper
som köpt realvärden på lån och kunnat
glädja sig åt att se dessa lån reellt reducerade.
De som tillhandahållit pengarna
har inte fått någon kompensation
för penningvärdets fall, långt mindre någon
andel av den ofta omvittnade standardhöjningen.
När man betänker utvecklingen
under de senaste decennierna
i Sverige och för övrigt även i flertalet
andra länder, förstår man det ringa intresse,
som från vissa samhällsgruppers
sida visats för de sociala orättvisor som
den här utvecklingen inneburit. Dessa
samhällsgrupper har ju förtjänat på penningvärdeförsämringen,
och det är
mänskligt att de bortser från orättfärdigheten
häri.

Det är samhället som har ansvar för
penningvärdet, brukar förste vice talmannen
yttra här i kammaren. Ja, visst
förhåller det sig så — om nu bara samhällsmaktens
innehavare sitter inne med
tillräckliga resurser härför och, därest
dessa resurser finns, vågar använda dem
gentemot mäktiga organisationer och stora
väljarmassor.

Den förra våren inledda skärpningen
av kampen mot inflationen har ännu
inte visat sin fulla styrka. Det framgår
tydligt av finansministerns intressanta
och i stort sett väldisponerade exposé
rörande den nu framlagda finansplanen.
Fortfarande råder en utpräglad lahilitet
hos den svenska prisnivån. De prishöj -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ningar, som inträffade förra året, kan
icke sägas bero på utifrån kommande
inflytelser. Visserligen fick vi vidkännas
prisstegringar på vissa importerade varor,
framför allt bränsleprodukter, men
dessa kompenserades i stort sett av sänkta
priser på andra varor. Förra årets
stegring av levnadskostnaderna har vi
själva totat till.

Finansministern är bekymrad över utvecklingen.
Och undra på det! Den inhemska
pris- och kostnadsstegringen ligger
alltför högt i jämförelse med internationella
förhållanden, konstaterar han.
Men efter denna deklaration för finansministern
ett ganska egendomligt resonemang.
Jag citerar:

»Den betydande uppgången av konsumentprisnivån
är dock inte uttryck
för ett inflationsdrivande efterfrågeöverskott,
som pressat priserna uppåt under
en allmän tävlan om varorna mellan köparna.
Orsaken är i stället främst de tidigare
förutsedda konsekvensprisstegringarna
efter vårens lönerörelse, vilka
dock på grund av löneförhöjningarnas
omfattning blivit större än som väntades
vid förra årsskiftet.» Härtill, skulle
jag vilja tillägga, kommer ju prisstegringarna
på livsmedel till följd av sommarens
torka och hyreshöjningen, delvis
betingad av ränteutvecklingen.

Gemene man i detta land torde vara
ganska likgiltig inför denna historieskrivning.
Han ser till slutresultatet, att
det har blivit dyrare att leva och står
oförstående inför det subtila spörsmålet,
om detta beror på ett inflationsdrivande
efterfrågeöverskott eller s. k. konsekvensprisstegring.
Den osminkade sanningen
är, att vi har haft en inflation, låt
vara inte så stor; sedan må det stå vad
som helst i läroböckerna i nationalekonomi.
Finansministerns resonemang på
denna punkt bringar i erinran den gamla
definitionen på teoretisk filosofi: »ett
systematiskt missbruk av en enkom för
ändamålet uppfunnen terminologi».

Finansministern hänvisar på flera ställen
i finansplanen till förra årets ofördelaktiga
utfall av betalningsbalansen
gentemot utlandet, och det är ju riktigt.
I likhet med åtskilliga mindre länder —

jag tänker på de andra skandinaviska
länderna, Belgien, Holland och Schweiz
— är vi för vår ekonomi beroende av utrikeshandeln
på ett helt annat sätt än
fallet är med en del större länder. Medan
exempelvis inom USA importen
bara utgör omkring 5 procent av nationalinkomsten,
belöper den sig för vårt
vidkommande till omkring 20 procent av
produktionen. Vår handlingsfrihet är
härigenom starkt beskuren.

Den föreliggande rubbningen i betalningsbalansen
utgör kanske mer än de
inträffade prisstegringarna ett vittnesbörd
om bristen på såväl yttre som inre
jämvikt i dagens svenska ekonomi. Vi
har levat över våra tillgångar. Detta är
så mycket mer anmärkningsvärt som exportpriserna
under år 1955 legat 3 procent
högre än under 1954, under det att
importpriserna bara stigit med 1 procent.
Bytesförhållandet var alltså under
fjolåret 2 procent bättre än under närmast
föregående år. Samtidigt beräknas
produktionstillskottet från samtliga näringsgrenar
ha stigit med 3—3,5 procent
under år 1955, trots att jordbrukets produktionsbidrag
på grund av torkan nedgått
med 10 procent. De där 3,5 procenten
är ju inte mycket, jämfört med Västtyskland
och USA, men i alla fall en
förbättring av produktionsresultatet. Ändå
har vi inte lyckats bringa ordning i
vår ekonomi. Vi har betett oss på samma
sätt som en enskild person, vilken
förbrukat en del av sina besparingar,
fastän han fått löneförhöjning. En sådan
person brukar inte bemötas med någon
högre grad av förtroende.

Finansministern har, som sagt, klart
för sig allvaret i vår ekonomiska läge
gentemot utlandet och utvecklar saken
närmare på olika ställen i finansplanen,
helt naturligt från hans egen politiska utkikspunkt.
Samma tema behandlas i slutet
av nationalbudgeten på s. 115—117,
som jag skulle vilja rekommendera kammarens
ärade ledamöter att studera.

Innan jag refererar ett par punkter i nationalbudgetbetänkandet,
som kan ha speciellt
intresse i detta sammanhang, vill
jag nämna en sak. I betänkandet heter det
på s. 3 att uppläggningen av motsvarande

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

aktstycke i fjol var mindre tilltalande.
Det är ju en ganska anmärkningsvärd deklaration.
Sedan fortsätter författaren
och påstår att nationalbudgeten i år fördelaktigt
skiljer sig från nationalbudgeten
i fjol därutinnan att den åtminstone
inte är medvetet verklighetsfrämmande.
Så nu vet vi det; det kan vara bra att
hålla i minnet. I fjol var nationalbudgeten
medvetet verklighetsfrämmande. Om
den i vissa stycken är verklighetsfrämmande
i år, så är det i varje fall omedvetet.

Nationalbudgetens författare har uttryckt
sig med den dämpade ton, som
tillkommer en statens trogne tjänare,
men ändå ger aktstycket ett förkrossande
intryck. Man måste, understrykes det,
räkna med att en omsvängning kan inträffa
i de kortfristiga kapitalrörelserna,
bottnande i misstro om den svenska kronans
yttre värde eller om möjligheterna
för oss att bevara en fri import. Vår valutareserv
är alltför ringa för att vi med
trygghet skall kunna möta en dylik eventualitet.

Skall valutareserven någonsin kunna
förkovras, så borde det vara i ett skede,
då efterfrågan och priserna på de svenska
exportvarorna är gynnsamma, och
detta är fallet nu. Det är visserligen sant,
att den synliga minskningen i valutareserven
inte var så stor under år 1955.
Detta beror emellertid, såsom framhålles
i finansplanen, på att importörerna i betydande
utsträckning utnyttjat leverantörskrediter.
Ifrågavarande belopp beräknas
ju vara av sådan storlek, att det
latenta underskottet i affärerna med utlandet
under år 1955 uppgår till inte
mindre iin 300 miljoner kronor. När dessa
kortfristiga krediter inom kort förfaller
till betalning, sker en motsvarande
uttömning av valutareserven.

Försämringen i bytesbalansen kunde
ha blivit ändå värre, om inte sjöfartens
netto varit så betydande. Återigen har
svensk sjöfart framstått såsom hjälparen
ur den värsta nöden, något som vi borde
besinna, när vi går att i riksdagen behandla
sjöfartens problem.

Nationalbudgetens kalkyler bygger på
förutsättningen om prisstabilitet under

Statsverkspropositionen m. m.
1956 på nuvarande nivå. Jag citerar vad
som härom säges på s. 116 i nationalbudgeten:
»En ytterligare uppgång skulle
kunna medföra allvarliga risker för förtroendet
för penningvärdet, som utgör
en viktig grundval för sparande m. m.
Verkningarna på vår konkurrensförmåga
av fjolårets pris- och kostnadsstegring
har ännu icke visat sig. Högkonjunkturen
i andra länder har också i dessa medfört
liknande tendenser och den livliga efterfrågan
har gjort, att kostnadsläget inte
haft så stor betydelse för handeln som
fallet skulle ha varit i en mindre gynnsam
avsättningskonjunktur. En fortsatt
kostnadsstegring kan dock få allvarligare
konsekvenser än vad som hittills varit
fallet. Avgörande blir härvidlag hur strävandena
att hejda kostnadsstegringen
lyckats i olika länder. Mycket tyder på
att konkurrensen kan hårdna även under
en fortsatt internationell högkonjunktur.
Med den svenska marknadens beroende
av världsmarknaden på grund av vår utrikeshandels
stora omfattning och relativa
frihet är det sannolikt, att möjligheterna
att genom höjda priser kompensera stigande
kostnader, kommer att vara mindre
i fortsättningen än vad de varit hittills.
» Utsikten för våra företag att i år
på sina kunder inom landet övervältra
konsekvenserna av stigande kostnader är
också betydligt mindre än förut, heter
det vidare i betänkandet.

Man kan då ställa frågan: Vad inträffar,
om företagen inte längre har möjligheten
att täcka sig för uppkomna kostnadsstegringar?
Svaret är ofrånkomligt:
en minskning i sysselsättningen. Fortare
än kvickt kan då den nu rådande överskottsefterfrågan
på arbetskraft förvandlas
i arbetslöshet. Företagens reserver är
dock inte större än att de blott för en
begränsad tid kan driva sin rörelse med
underskott.

Egentligen är det ganska beklämmande,
att den ekonomiska politiken under
efterkrigsåren i så hög grad blivit en
stridsfråga. När vi inom folkpartiet under
en följd av år hävdat penningpolitikens
roll soin konjunkturstabilisator, har
vi aldrig tänkt oss den såsom allena saliggörande.
Vad som är av nöden är en

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
koordination av olika åtgärder med finanspolitiken
såsom en bidragande faktor,
men en koordination som kommer i
tid. Jag är angelägen att understryka detta
med anledning av finansministerns
analys av de olika ingreppens verkan såsom
konjunkturdämpande medel. Han
säger sig inte vilja vara med om någon
ändring av de olika ingreppens skärpa,
långt mindre av deras målsättning och
allmänna uppläggning. Jag tror att det
är viktigt att detta betonas, ty snart har
vi val, och allteftersom det närmar sig
kommer säkerligen kraven på en uppluckring
av penningpolitiken att skärpas.

I detta sammanhang gör finansministern
ett ganska egendomligt uttalande, i
det han beklagar, att de kreditpolitiska
åtgärderna främst drabbar investeringarna
och sålunda på lång sikt hindrar
fortsatt ekonomiskt framåtskridande.
Men gäller inte detta, tvärtom mot vad
finansministern förmenar, ännu mera om
finanspolitiken? Inte är den höjda bolagsskatten,
investeringsavgiften eller inskränkningen
i den fria avskrivningsrätten
ägnade att befordra investeringsvilja
och framtida ekonomisk utveckling.

Låt oss döma av erfarenheten! Under
sju år har vi grundat vår ekonomiska
politik på så gott som uteslutande finanspolitiska
åtgärder — det började med de
s. k. punktskatterna vid 1948 års riksdag
-— och det är just under denna period
som vi genomlidit engångsinflationerna.
Nej, finanspolitiken ensam verkar det
visserligen icke. Att vi just nu har utsikt
att vinna ekonomisk balans med fast
prisnivå, beror på den skärpta penningpolitiken
förra våren, som adderades till
övriga åtgärder. Men det vill till, att vi
inte återupprepar fjolårets dumheter, vilka
som bekant aktualiserade penningpolitikens
införlivande med den konjunkturdämpande
arsenalen. Såsom finansministern
framhåller, är de finanspolitiska
åtgärderna tämligen tidsbundna
och gör sin verkan med avsevärd eftersläpning.
Kredit- och penningpolitiken
däremot är mindre fastlåst till tiden och
kan relativt smidigt anpassas till korttidsvariationerna
i det ekonomiska livet.

Hjalmar Söderberg förtäljer i en av
sina berättelser från barndomen en historia
om sig själv, en kälke och en liten
busgrabb. Han satt på den nya kälke,
som han fått av sin gode fader, överst
på en backe men kom inte ur fläcken, ty
han var förlamad vid åsynen av den
fule, lille grabben. Denne lurade nu i honom,
att han skulle ge sig själv en knuff
i ryggen. Detta borde nämligen ha samma
verkan, som om någon annan dunkade
till honom. Men försöket lyckades
inte. Hjalmar bad efteråt sin fader förklara
varför. Men fadern kunde det inte,
varefter Hjalmar Söderberg hela sitt
liv höll före att gåtan aldrig skulle lösas.
I varje fall frågade han sin gode
fader, om denne åtminstone inte ville
klå den skämtsamme grabben. Men fadern
svarade att han inte hade tid.

Det var den fundamentala lagen om
likhet mellan verkan och återverkan i
naturen, som varken lille Hjalmar eller
hans fader begrep.

Men hur förhåller det sig med den
ekonomiska politik, som alltför länge
bedrivits i detta land? Har den inte rätt
mycket påmint om den lille busgrabbens
rekommendation, att det hela skulle ordna
sig, bara svenska folket med den finanspolitiska
näven dunkade sig självt
i ryggen? Det höll folket på med utan
verkan i flera år. Till sist dök det upp
en förståndig och mera resolut man,
som tydligen gav regeringen och folket
en så kraftig knuff, att kälken lossnade
ur inflationssörjan. Lagen om verkan och
återverkan gäller nog också inom den
ekonomiska verksamhetssfären. Skada
bara, att den där inte alltid insetts, därför
att tröghetslagen ju också spelar en
fundamental roll.

Vi har alltför sent och motvilligt tillgripit
penningpolitiska åtgärder, och
därför har den svenska kronans värde
decimerats i onödigt hög grad. Nu menar
som bekant sedelutgivningskommittén,
att denna orättfärdiga utveckling i
framtiden skall kunna hejdas genom att
i grundlagen inskrives en bestämmelse
om att penningvärdets bevarande måste
betraktas som en angelägenhet av synnerlig
vikt för riksbanken. Men, mina

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

damer och herrar, det visste väl riksbanksfullmäktige
strängt taget redan
förut. Vad skulle de annars ha att i
riksbanken bestyra? Ansvaret för penningvärdet
måste, så långt som det är
möjligt i vårt av mäktiga organisationer
uppspaltade samhälle, ligga hos regering
och riksdag. Riksdagens ansvar verkar
indirekt genom bankofullmäktige, som
ju också utser chef. Vår erfarenhet under
de sista månaderna har ådagalagt
vilken roll en duglig och kraftfull riksbankschef
kan spela. Det vill dock till
att han stödjes av regeringen.

Finansministern tycks räkna med stabilitet
i våra ekonomiska villkor såväl
inåt som utåt under år 1956. Han grundar
denna förhoppning på en ökning av
exporten jämfört med importen och på
en förbättring av bytesförhållandet till
utlandet. Under sådana omständigheter
bör en utjämning av den förra året rubbade
bytesbalansen komma till stånd.

Prognoser är ju bra och i många fall
nödvändiga, men det är en liten hake
med de ekonomiska prognoserna. Man
kan nämligen inte på förhand veta hur
det kommer att gå.

Uti denna jämmerdalen
vet man aldrig, hur det går.
Sträng, han spår, Vår Herre rår.

Under vårsidan kommer det att ge sig,
vem som vikarierar i stället för Vår
Herre i gamla Sverige.

Innebörden i statsrådet Strängs första
budgetförslag har under den senaste
veckan dryftats så mycket, att alla i
denna kammare vet vad det rör sig om.
Det är en typisk inflationsbudget i den
bemärkelsen, att alla siffror löpt i höjden.
Alla vet ju, att driftinkomsterna
uppgår till över 11 000 miljoner kronor
— 1 264 miljoner mer än i nu löpande
budget — och utgifterna till över 10 200
miljoner kronor, en ökning med 991
miljoner från föregående år. Budgetöverskottet
belöper sig till 948 miljoner
kronor.

Den verkliga nyheten i år är, som vi
också alla vet, att inte bara utgifterna
på driftbudgeten utan även kapitalutgifterna
skall bestridas med årets löpande

Statsverkspropositionen ni. m.
inkomster. Eftersom lånebehovet beräknas
uppgå till bara 530 miljoner kronor,
blir det ändå ett överskott, sedan både
drift- och kapitalutgifterna täckts, på
418 miljoner kronor.

Hur beter sig nu finansministern inför
detta förbryllande dilemma? Jo, svarar
han, av överskottet kommer 275 miljoner
kronor från den förhöjda bolagsskatten
och 75 miljoner från investeringsavgiften,
och dessa 350 miljoner
bryr vi oss inte om att räkna med, ty
de är tillfälliga inkomster, tillkomna i
stabiliseringspolitiskt syfte. Dessa pengar
steriliserar vi, säger statsrådet med
ett oefterhärmligt, tidstypiskt uttryckssätt.
På det sättet blir överskottet bara
68 miljoner. Det är så litet, så det är
inte någonting att bråka om. Det faller
inom felgränserna för beräkningarna,
anser han.

Naturligtvis tar inte finansministern
fullt så översiktligt på beräkningarna
som jag har gjort här. Enligt känt föredöme
jonglerar han med siffrorna litet
upp och ner och fram och åter, och så
står han där med sitt eget facit, som är
det enda riktiga, tror han -—- hoppas

jag Men

låt oss återgå till de steriliserade
350 miljonerna. Deras undanskaffande
skulle bero på att den höjda bolagsskatten
och investeringsavgiften var tillfälliga.
Med anledning härav skulle jag vilja
fråga regeringens närvarande ledamöter,
om de är beredda att avskaffa dessa
pålagor i en inte alltför avlägsen framtid.

År 1947 höjdes bolagsskatten med 25
procent och nu återigen med 25 procent.
Det blir en stegring från tiden före 1947
med över 56 procent. Höjningen i bolagsskatten
år 1947 motiverades som bekant
med att kompensation givits företagen
i form av fri avskrivning. Även
den fria avskrivningsrätten har nu naggats
i kanten. Tål du det, så tål du det!
Men hur länge —- det är frågan.

Sällan har väl en finansminister i detta
land stått inför en mera gynnsam budgetsituation.
Jag vet inte om kammarens
ledamöter observerat, att inte mindre än
692,6 miljoner kronor reserverats till av -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
skrivningar för bostadslån. Dessa 692,6
miljoner representerar en ökning, jämfört
med löpande riksstat, på 342,6 miljoner.
ökningen är avsedd till att på en
gång reglera avskrivningsbehovet för tidigare
beviljade subventioner till egnahemsbyggen.
Trots denna avskrivning
har överskottet blivit det förut angivna.
Det är ett värderegleringskonto av hittills
okända mått, som sålunda uppsamlas.

»De växande statsintäkterna kan inte
tas till förevändning för en skattesänkning»,
säger departementschefen ■—
»snarare riskerar en skattesänkning att
framkalla en bristande balans i samhällsekonomien.
» Hela resonemanget på
denna punkt talar i finansministerns
version mot en lindring i beskattningen,
men ändå föreslår han en sådan från och
med nästa kalenderår. Varför, kan man
fråga? Kanske därför att det var valår
1954 och då utlovades i valrörelsen från
regeringens sida en minskning i den statliga
beskattningen, och därför att det i
år — — —, ja, kammarens ledamöter
kan själva fullfölja tankegången. I själva
verket är det statsfinansiella läget sådant,
att en mera effektiv reduktion av
skatteskalorna är möjlig än den regeringen
kommer att föreslå. Vi återkommer.

Sveriges nationalinkomst netto kan i
år uppskattas till omkring 40 miljarder
kronor. Av dessa lägger det allmänna —
stat, kommuner och landsting — beslag
på cirka 15 miljarder. Bör inte dessa
siffror ge anledning till en stilla begrundan
och eftertanke? Från 1947 till 1956
kan stegringen av nationens inkomster
uppskattas till 11 miljarder i dagens penningvärde.
Men statens inkomster har
stigit från 4 till 11 miljarder. För varje
krona, varmed medborgarnas inkomster
i år ökar, tar det allmänna i form av direkta
skatter, indirekta skatter och avgifter
hand om ungefär hälften. Visserligen
är det sant att folkpensionerna förbättrats
och att barnbidragen tillkommit
— om dessa välbehövliga ändamål står
det ingen strid. Trots dessa nya anslag
kvarstår det faktum, att staten tar hand
om en onödigt stor och alltjämt växande
del av nationalinkomsten. Vi håller på

att få en socialisering skattevägen. Det
förra våren förolyckade tvångssparandet
har kommit igen i form av direkta skatter
— sillen kom i kapprock.

När vi behandlar skattefrågan får vi
inte stirra oss blinda på den samhällsekonomiska
balansen. Det finns också
andra omständigheter att ta i betraktande
än att en skattesänkning skulle öka
köpkraften. Vi får inte glömma den effekt,
som skattesänkningen skulle få på
ökad arbetsvilja och sparförmåga. Väger
man det ena mot det andra, förhåller det
sig med all säkerhet så, att en reduktion
av skattebelastningen skulle verka gynnsamt
på den ekonomiska balansen i samhället.

Men svenska folket har ju ökat sitt
personliga sparande från 1954 till 1955

— hur mycket, tycks vara ovisst. I nationalbudgeten
räknas med en så vid
marginal som mellan 250 och 750 miljoner
kronor — kanske 500 miljoner kronor.
Till sist konstateras med en suck,
att en icke oväsentlig ökning av det personliga
sparandet synes ha ägt rum under
det sista året. Många frågar sig kanske
vad premiesparandet betytt i detta
sammanhang. Inte heller därom vet man
någonting med visshet. Säkerligen har
det betytt en hel del. Men de 455 miljoner
kronor, som upplagrats på premiesparkonton,
utgörs bara till en del, kanske
till största delen — det vet jag inte

— av nysparande. Där återfinnes medel,
som utlottats på obligationer, som befunnit
sig i byrålådorna eller kanske
stått på andra banker utan att ha deklarerats.
Klart står i varje fall, att sparandets
problem i längden inte löses genom
premier av det ena eller andra slaget,
även om dessa premier kan vara nyttiga
såsom en stimulans i ett utsatt läge.
Sparviljan är en funktion av förtroendet
för penningens värde och av en förnuftig
och smidig räntepolitik, som ger spararna
lön för deras förtänksamhet, samt
av att beskattningen är rimlig. Vi får
inte heller glömma bort, att premiespararna
kommer med en efterräkning till
skattebetalarna år 1961.

Tendensen i de västerländska staterna
verkar för närvarande inte till förmån

Torsdagen den 19 januari 195G fin.

Nr 2

för bundna statsingripanden och höga
skatter. De socialdemokratiska partierna
har gjort en stor historisk insats genom
att brygga över klyftan mellan olika samhällsgrupper,
skapa större rättvisa, befordra
humanitet. Detta har säkert också
befordrat en lugn samhällsutveckling
i vårt land, men frågan är, om inte det
stora makthavande partiet för närvarande
håller på att gå för långt.

I tidskriften Balans, häfte 3 år 1955,
redogöres för en uppsats i Socialist
Commentary av den socialistiske ekonomen
Arthur Lewis. Lewis hävdar att socialismens
gamla ekonomiska politik är
föråldrad, att den alltför trälaktigt följer
de upptrampade spåren från sekelskiftet.
Låt oss höra vad professor Lewis
har att förtälja ! Han säger följande:

»Vi har drivit den progressiva beskattningen
så långt, att vi utan tvivel befinner
oss i närheten av dess yttersta gräns.
Det gäller inte bara i den meningen att
de rikas inkomster efter skatt nu är jämförelsevis
små, utan också i den meningen
att det är fara värt att vi håller på att
förstöra människornas lust att ta risker.
Ingen vill ta risker, som innebär stora
möjligheter att göra förluster, om han
inte har en motsvarande lika stor möjlighet
att göra vinster. Om vi gör stora
vinster omöjliga, kväver vi företagsamhet.
Och det är mycket allvarligt för ett
land som lever på utrikeshandelns kvicksand,
och som måste gå tillbaka om det
inte finns folk som ständigt är beredda
att ta de risker som alltid är förbundna
med att producera nya varor.»

Detta gäller visserligen England, men
det har sin tillämpning även på våra
förhållanden. Det föråldrade och skadliga
skattesystemet måste reformeras, säger
Lewis, och utformas så, att det inte
»hämmar risktagande och företagsamhet».
Det där har vi visserligen hört
många gånger förut, men det kan ju vara
intressant att få det utsagt från en socialistisk
ekonom. Politikens linje bör
löpa i positiv led och vara inriktad på
att sprida det privata ägandet till så
många som möjligt och inte som nu negativt
inställd, med påföljd att man bryter
ned privat ägande och privata initia -

Statsverkspropositionen in. m.
tiv. Detsamma menar väl också i grunden
våra socialdemokrater, men planhushållningen
har inte visat sig vara den
Aladdins lampa, vars ande skänker innehavaren
allt han vill ha och uppfyller
alla hans önskningar. Planhushållningen
hänger samman med föreställningen, att
ett friare ekonomiskt system, en mera liberal
hushållning, måste leda till nöd,
elände och arbetslöshet. Erfarenheterna
från USA under de senaste åren har till
fullo ådagalagt vilka möjligheter ett mera
liberalt samhälle besitter att höja levnadsstandarden
i förut okänd grad och
även att lösa det alltid aktuella konjunkturproblemet.
Liknande erfarenheter har
vi väl också gjort här hemma.

Efter denna skönmålning av den fria
marknaden vill jag inte bestrida, att
marknadsmekanismen är ofullkomlig
och har sina svagheter. Framför allt bör
vi se upp med kartellbildningar av diverse
slag. Det friare systemet förutsätter
också rörlighet i fråga om kapital
och arbetskraft. Minsta möjliga hinder
bör eftersträvas för riskbärande nyföretag,
utan vilka konkurrensen förkvävs.
På den punkten kommer återigen frågan
om en rimlig beskattning in i bilden.
Det är nog mer än en objektiv iakttagare
av svenskt samhällsliv i dag, som tycker
sig skönja en viss stagnation i nyföretagandet
på grund av det pressande
skattetrycket.

När vi eftersträvar balans i samhället,
så gäller det inte bara ekonomien utan
också de personella tillgångarna. Tack
vare en vis regering har jag de sista dagarna
händelsevis fått en, låt vara ytlig,
inblick i den brist på vetenskaplig och
teknisk personal, som förefinns på ett
område, vilket av allt att döma tillhör
framtiden. Från Mekanförbundets sida
liksom från våra tekniska högskolor har
klagomål rests över att tillgången på teknisk
personal med högre utbildning är
otillräcklig. Frågan är emellertid, om
inte de mera kvalificerade teknikerna i
alltför stor utsträckning sysselsätts med
andra uppgifter än rent tekniska, med
administrativa göromål och liknande angelägenheter,
som lika bra kunde anförtros
annan personal. Detta gäller lika väl

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 195G fm.

Statsverkspropositionen m. m.
statlig och kommunal som privat verksamhet.
Jag skall inte närmare ingå på
detta spörsmål här i dag; jag vill bara
nämna, att problemet finns.

För åtskilliga år sedan hade jag ett
samtal med en av våra tekniska högskolors
mera framstående professorer, även
känd som en intresserad och givande pedagog.
Han underströk starkt betydelsen
av den grundläggande undervisning,
som ges vid våra gymnasier i matematik
och de matematisk-naturvetenskapliga
ämnena. Utbildningen vid de tekniska
högskolorna måste av naturliga skäl
spänna över många och vida fält. Tiden
är knapp, och undervisningen även på
viktiga områden får därför ofta karaktären
av en orientering. De sålunda
snabbt förvärvade kunskaperna sitter
löst, men studenterna får ändå anvisning
på de vägar, efter vilka de har att söka
sig fram i sin senare verksamhet, kännedom
om tillgänglig litteratur med mera
sådant. Systemet fungerar, men blott under
en förutsättning, och det är att de
grundläggande kunskaperna sitter fast.

Den knappa tillgången på kompetenta
lärare i de här nämnda ämnena i de offentliga
högre skolorna tenderar att bli
en allvarlig sak, inte bara för vårt kulturliv
utan också ett allvarligt industriellt
problem. Gymnasierna skall leverera
underlaget för de personella resurser industrien
behöver för sin utveckling. Deras
uppgift är därjämte att välja ut de
mest lämpade. Gallring är ett fult ord i
detta sammanhang, men vi kan tyvärr
inte reda oss den förutan. Många är
kallade, men alla är inte utvalda.

Om inte gymnasierna och nedanför liggande
skolstadier håller måttet, blir följden
antingen att högskoleutbildningen
sjunker ned på en lägre nivå eller att
den måste överta en del av gymnasiernas
undervisning. Väljes den sistnämnda utvägen,
kommer studietiden vid högskolorna
att förlängas. Yi minns kanske hurudan
situationen i detta fall var år
1933.

Läget är allvarligt. Jag vill erinra om
att arbetskraftsutredningen räknar med
ett underskott på 2 300 akademiskt utbildade
lärare under kommande femårs -

period. Det tjänar inte mycket till att
utvidga våra tekniska högskolors kapacitet,
därest man inte samtidigt tillser,
att gymnasierna sätts i stånd att upprätthålla
standarden i nyckelämnena. Här
möter vi den verkliga flaskhalsen. Jag
går så långt som att göra gällande, att
det är viktigare att hålla befintliga högre
skolor på en tillbörlig standard än att
utvidga gymnasieväsendet med en organisation
bara på papperet.

Vårt hopp står till herr Persson i Skabersjö.
Det skall bli spännande att se vilka
åtgärder han i sinom tid föreslår. Än
så länge ter sig åttonde huvudtiteln på
en del punkter ganska torftig. Ökningen
där beror väsentligen på automatiskt
stigande utgifter.

Jag nämnde nyss, att de tekniska högskolornas
insats bland annat är att ge
studenterna en allmän orientering fram
till teknikens främsta fronter. Modern
teknik är otänkbar utan tillgång på avancerad
teknisk litteratur. Men det räcker
inte med att litteraturen finns anhopad
på bibloteken, den måste också vara tillgänglig,
lätt tillgänglig. Därför måste man
allvarligt beklaga, att det inte lyckats
ecklesiastikministern, som han velat, att
utverka anslag till nybyggnad för Chalmers
tekniska högskolas bibliotek. Jag
ber om ursäkt för att jag tjatar, men
det kommer jag att fortsätta med, så
länge jag har säte i denna kammare,
ända tills denna fråga blir löst. Den har
varit aktuell i sexton år. I 1947 års statsverksproposition
gjorde dåvarande ecklesiastikministern
ett principuttalande,
att byggnadsfrågan inte längre kunde
uppskjutas. Om jag inte är felaktigt underrättad,
var det den nuvarande statsministern
som förde pennan. På departementschefens
förslag beviljades år 1947
ett första anslag på 750 000 kronor för
ändamålet. Under tre år i följd avslogs
ansökan om byggnadstillstånd, och år

1951 drogs anslaget in, med motivering
att det inte kommit till användning. Det
hade inte kommit till användning, därför
att man inte fått byggnadstillstånd. Från

1952 har det varje år motionerats i ärendet,
men utan resultat.

Sedan 1947 har biblioteket ökats med

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

ea 300 löpmeter per år. Det har alltmer
utvecklats till ett tekniskt centralbibliotek
för hela den svenska industrien, enkannerligen
exportindustrien, och biblioteket
bär den största interurbana utlåningen
i landet av alla bibliotek i egentlig
bemärkelse. Det har en större interurban
utlåning än Uppsala universitetsbibliotek.
Förhållandena kan utan tvekan
betecknas som skandalösa. Må det vara
nog sagt. Jag kan stå till tjänst med ytterligare
upplysningar, om så erfordras.

Jag har så utförligt uppehållit mig vid
denna fråga, därför att den utgör ett
skolexempel på hur en kulturfråga kan
behandlas nådens år 1956. Det är en fråga
som därutöver har fundamental betydelse
för vårt ekonomiska liv.

I övrigt tillkommer det inte mig att
ingå på detaljer i föreliggande statsverksproposition.
Detta må överlämnas
till andra talare i remissdebatten.

Förra året väcktes motioner om begränsning
av statsverksamheten och en
allmän översyn av den civila och militära
förvaltningen. Motionerna avslogs.
När man bläddrar i årets statsverksproposition,
får man ett starkt intryck av
att åtskilligt skulle kunna göras i motionernas
syfte. Kanske skulle man inte
vinna så mycket i pengar men desto mera
för begränsning av personalbehovet i
en tid som vår med underskott på kvalificerad
personal. Jag skall bara ta ett
exempel. Det råder brist på praktiska utbildningsmöjligheter
för lärare vid högre
skolor. När statsutskottet i slutet av
höstsessionen 1954 yttrade sig om förslaget
till den första lärarhögskolan, anförde
utskottet bl. a. att det borde vara
möjligt att bättre utnyttja redan befintliga
lärarkursläroverk. Resultatet lät inte
länge vänta på sig. Fr. o. in. hösten 1955
kunde antalet lärarkandidater ökas med
24 vid de gamla utbildningsanstalterna,
motsvarande ett stort nytt lärarkursläroverk.
Besparingen för statsverket i fasta
kostnader belöpte sig härigenom till
70 000 å 80 000 kronor per år. Så mycket
kan sju, åtta raders skrivning i statsutskottet
betyda. Men man kan gå ett
stycke längre på den vägen, och jag beklagar
att ecklesiastikministern inte fat -

Statsverkspropositionen m. in.
tat galoppen, när han utformat den åttonde
huvudtiteln under denna punkt.
Samtidigt som stora vinster här skulle
kunna bärgas för staten, skulle man ernå
en effektivare organisation.

I år, liksom tidigare, kommer det sannolikt
att motioneras om nya tjänster,
som alla väl låter sig motiveras. Men
ändå måste vi hålla igen. Jag kan nämna
att år 1938 fanns 150 000 statliga
ämbets- och tjänstemän. År 1951 hade
siffran sprungit upp till 270 000. Hur
många det finns nu, vet jag inte, men
det är i alla fall mer än 270 000. År 1938
hade vi 90 statliga verk och inrättningar,
1951 var det 180 stycken, dubbelt så
många.

Låt folket sköta sig självt litet mer,
och trivseln i samhället skulle säkerligen
härigenom befrämjas! När Vår Herre fördelade
befolkningen i detta land, koncentrerade
han väl ändå inte allt förstånd
till den kungl. huvudstaden. En
del förnuft finns nog kvar ute i periferien.
Kan det vara nyttigt med så mycken
centraldirigering från denna i så
många avseenden vackra baltiska stad?
Där råder dock ett ganska kärvt andligt
klimat.

Jag ber, herr talman, att få yrka remiss
av statsverkspropositionen till vederbörande
utskott.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Även om det inte finns
någon anledning att motsäga trontalets
traditionella uttalande om att Sveriges
förhållande till främmande makter är
gott, måste det dock konstateras, att det
allmänna världsläget alltjämt är lika
spänningsfyllt. Den uppreklamerade Genéve-andan
har visat sig vara blott en
tillfällig fasad eller, som Eiscnhower uttryckt
saken, en kampanj av leenden
utan handling. Ljuspunkter har varit
Österrikes befrielse och Porkalas återlämnande
till Finland. Men häremot står

— för att blott nämna några problem

— den elakartade utvecklingen i Mellersta
östern, som förvandlats till en när
som helst explosionsfärdig krutdurk, de
svårbemästrade förhållandena i Nord -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
afrika och sist men icke minst den för
oss så betydelsefulla tysklandsfrågan,
vars lösning synes fjärmad till en oviss
och avlägsen framtid med alla de risker
det innebär. Freden hänger tills vidare
helt på en nödtorftig maktbalans mellan
de stora blocken och en allmän insikt
om att ett modernt krig blir ett
atomkrig.

Det är mot en sådan bakgrund vi har
att bedöma våra egna förhållanden. Vi
har valt vår alliansfria linje i tro att
därmed bäst gagna våra intressen, däri
självfallet inbegripna de intressen som
vi har gemensamma med den västerländska
kulturkretsen. Vi har varit överens
om att alliansfriheten har som förutsättning
att vi upprätthåller ett starkt
försvar. Den enighet, som i stort sett
kunnat åstadkommas kring utrikespolitiken
och försvaret, har i den värld vi
nu lever varit vår största nationella tillgång.
Under fjolåret tillsattes en parlamentarisk
försvarsberedning för att under
försvarsministerns ledning på
grundval av överbefälhavarens förslag
tillgodogöra vår försvarsorganisation en
senare tids erfarenheter. Något resultat
av denna berednings arbete föreligger
ännu inte.

Det kom som en chock, när regeringen
i november utan att ha hört vare sig
de militära myndigheterna eller försvarsberedningen
tillkännagav sin avsikt
att i årets statsverksproposition föreslå
inställandet av repetitionsövningarna
under hösten 1956 och våren 1957.
Åtgärden, som beräknades medföra en
besparing av cirka 65 miljoner, motiverades
med ekonomiska skäl. Med häpenhet
frågade man sig, om regeringen verkligen
befann sig i en så brydsam budgetsituation,
att vi mitt i en högkonjunktur
inte skulle ha råd att upprätthålla
repetitionsövningarna, som intar en nyckelställning
i det personella försvaret.
Och om det nu var nödvändigt att just
inom försvarets budget åstadkomma eu
besparing på 65 miljoner, undrade man,
varför inte de militära myndigheterna
och försvarsberedningen erbjöds tillfälle
att säga sin mening om var beloppet i
fråga skulle kunna avvaras med minsta

möjliga olägenhet för försvarets effektivitet.
Sedan statsverkspropositionen
numera framlagts, ter sig åtgärden ännu
mera obegriplig. Det visar sig, att det
ekonomiska nödtvång, som skulle frampressat
denna allvarliga åtgärd, består
däri att man med ytterligare ett 60-tal
miljoner kunnat öka ett redan utomordentligt
stort överskott på driftbudgeten.
Man vägrar helt enkelt att tro, att regeringen
för att uppnå detta syftemål ansett
motiverat att ta den konsekvensen,
att en sjättedel av den svenska armén
sex år framåt i saknad av förbandsutbildning
och kännedom om nya vapen
inte kommer att vara krigsduglig vid
mobilisering och att riskabla luckor
uppstår i gränsförsvarsförbanden. Det
skulle i detta sammanhang föra mig för
långt att mera i detalj utveckla de destruktiva
verkningar för försvarsorganisationen
som skulle uppstå. Eftersom
jag hade förtroendet att vara ordförande
i 1948 års värnpliktskommitté, på
vars förslag de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna
vilar, har jag haft tillfälle
att leva mig in i dessa övningars
avgörande betydelse som komplement
till den osedvanligt korta första tjänstgöringen
för de värnpliktiga.

Om det sålunda inte gärna kan vara
ekonomiska skäl, som förestavat åtgärden,
återstår alltjämt frågan vad orsaken
kan vara. Många säger att det är
valtaktiska skäl. Åtgärden vidtages under
uppseendeväckande former just detta
år trots ett lysande budgetläge och
kan inte upprepas i fortsättningen, även
om budgetläget då skulle bli sämre.
Skulle antagandet om valtaktiska skäl
vara riktigt, förstår jag sannerligen, om
andra kammarens ärade ålderspresident
känner obehag av stekos från valfläsket.
Han befinner sig närmare köket än vad
jag gör, men jag vägrar i det längsta
att tro även på denna teori. Det skulle
vara att tänka lågt om det svenska folket,
om man trodde, att dess bevågenhet
kunde vinnas med så farliga skänker.

För mig står frågan alltjämt öppen.
Måhända blir den besvarad i dagens debatt.

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Det återstår emellertid ytterligare ett
betydelsefullt spörsmål, som föranleds
av det sätt, varpå regeringsbeslutet tillkom.
Skall det fattas så, att regeringen
inte längre har något intresse av att
söka nå medborgerligt och politiskt samförstånd
kring försvarsfrågan? Det bör
vara lätt att inse, att man med vad som
skett brutit mot de självklara förutsättningarna
för en samverkan över partigränserna.
Vad bar vi i dessa hänseenden
att räkna med i fortsättningen? Jag
riktar dessa frågor till statsministern,
som gör oss äran av sin närvaro.

Av vad jag yttrat torde framgå, att
vi betraktar regeringsförslaget om repetitionsövningarnas
inställande som i
hög grad olyckligt. Då vi inser vår oförmåga
att åstadkomma ett avslag på denna
punkt men vi med hänsyn till sakens
vitala betydelse gärna vill söka
rädda vad räddas kan, kommer vi under
självövervinnelse att framlägga ett
kompromissförslag, som skulle undanröja
regeringsförslagets värsta konsekvenser.
Därmed har vi velat betyga vår
vilja för egen del att i det längsta arbeta
för samlande lösningar på försvarets
område.

Finansministern har sannerligen kunnat
gå till ett rikligt dukat bord vid
uppgörandet av sin första budget. Tack
vare de många och höga skatterna, ytterligare
uppdrivna av en fortsatt utveckling
i inflationsnistisk riktning, flödar
statsinkomsterna och stiger till det
rekordmässiga beloppet av 11 173 miljoner
eller bortåt 1 300 miljoner mer än
motsvarande belopp i fjolårets riksstat.
Skall man tycka att detta är bra? Ja,
jag förstår att finansministern från sina
utgångspunkter måste vara nöjd, men
för oss, som sedan år tillbaka hävdat,
att det svenska folket i onödan och till
skada för cn harmonisk samhällsutveckling
tyngs av en alldeles för hård skattebelastning,
blir alla dessa pengar bara
vatten på vår kvarn. Frånsett vår diametralt
motsatta syn på skatteproblemet,
vartill jag återkommer, vill jag gärna
ge mitt erkännande åt finansministern
för att han dock försöker hålla
emot utgiftsexpansionen. Det har tyd -

Statsverkspropositionen m. m.
ligen varit hans strävan att stoppa undan
så mycket som möjligt. Han har
klart för sig att allt inte är guld som
glimmar. Han är medveten om att vi
trots allt fortfarande lever över våra
tillgångar. Herr Ohlon har varit inne
på samma sak. Ett tecken härpå är vår
bytesbalans, som trots rekordstor export,
stigande sjöfartsnetto och förbättrade
terms of trade beräknas ge ett underskott
för föregående år om minst 300
miljoner kronor.

Härom säger finansministern: »Med
den goda exportkonjunktur, som vårt
land sedan lång tid tillbaka haft och
som alltjämt härskar, borde det ha funnits
förutsättningar för en förstärkning
av den i förhållande till utrikeshandelns
storlek alltför begränsade valutareserven.
» Ja, detta är ju vad oppositionen
förgäves framhållit sedan år tillbaka. Att
det önskade resultatet uteblivit beror på
en felaktigt inriktad ekonomisk politik.
Redan finansministerns nu gjorda uttalande
betecknar emellertid ett framsteg
i förhållande till olika uttalanden i samma
ämne av hans företrädare. Men vilka
medvetna åtgärder har vidtagits eller
planerats för att åstadkomma ett bättre
sakernas tillstånd? Med resignation förmäler
finansministern att enligt nationalbudgeten
skulle under det framförliggande
året betalningarna till och från utlandet
balansera endast under förutsättning
av en ytterligare nedskuren ökningstakt
på investeringsområdet.

Ett annat tecken på att vi lever över
våra tillgångar är den omfattande upplåning
som under senare halvåret 1955
iigt rum för statens räkning i riksbanken.
Med tillfredsställelse inregistrerar
jag finansministerns medgivande på denna
punkt, att finansieringen via riksbanken
inneburit en icke acceptabel påspädning
av penningmarknadens likviditet.
Det rimmar väl med den kritik
som vi sedan åratal framfört mot detta
finansieringssätt.

Jag vill också ta fasta på finansministerns
bestämda uttalande, att den ekonomiska
politikens mål på längre sikt bör
vara att bereda ett vidgat utrymme för
investeringsverksamheten, så att investe -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ringskvoten i samhället bibehålies och
om möjligt höjes. Jag instämmer. Men
varför bara på längre sikt? Den längre
sikten har ofta visat sig vara en skälm,
då sikten tyvärr som regel begränsar sig
till högst ett år i sänder. Varför skulle
denna riktiga inställning inte kunnat få
prägla även politiken i nuläget? Vi vände
oss redan i fjol mot den anhopning
av restriktiva åtgärder som ensidigt
drabbade produktionen till konsumtionens
kortsiktiga eller förmenta favör.
Denna politik med fortsatt relativt tillbakaträngande
av investeringarna avser
man att fortsätta även under nästa budgetår.
Våra invändningar kvarstår oförändrade.
Lönestegringarna i fjol ledde
till en icke obetydlig ytterligare försämring
av penningvärdet. Vi får nu se hur
det kommer att gå i år. Den för samhällsbalansen
nästan avgörande fråga,
som lönebildningen är, ligger just nu i
stöpsleven på annat håll. Vi kan inte nu
inverka på utgången, men vi får dras
med konsekvenserna.

Jag är ense med finansministern om
att läget kräver en fortsatt restriktiv ekonomisk
politik, även om delade meningar
måste råda om vad den bör innehålla.
I detta sammanhang för finansministern
ett resonemang om kreditpolitik contra
finanspolitik som jag inte kan skriva under
på. Att ur principiell synpunkt väga
för- och nackdelar ter sig orealistiskt,
då det aldrig bör bli fråga om ett antingen—eller
utan om ett både—och. Enligt
vår mening går det inte i något läge att
undvara en rörlig penning- och kreditpolitik
för bevarande av samhällsekonomisk
balans, såsom vi nogsamt fått erfara
under efterkrigstiden. I vissa lägen kan
kreditpolitiken behöva kompletteras med
finanspolitiska åtgärder. Men A och O i
en inflationsbekämpande politik måste
förbli att med generellt verkande penningpolitiska
medel hålla det monetära
utrymmet eller likviditeten på marknaden
under kontroll.

Den stora nyheten i årets budget är
att finansministern vill totalbalansera
budgeten, således balansera både driftoch
kapitalbudgeten. Tanken torde väl
närmast ha kommit upp för att ge fi -

nansministern användning för alla de
skattemedel, som beräknas inflyta, och
förhindra en skattesänkning av den omfattning
som eljest skulle kunna ske. Men
finansministern nöjer sig inte med att
försöka genomföra denna operation för
nästa budgetår utan söker föra ett principiellt
resonemang för bibehållande av
en sådan anordning även för framtiden.
Med ett enda penndrag skulle därmed
det statliga behovet av skattemedel läggas
på en väsentligt högre nivå än nuvarande
regler förutsätter. Det är självklart
att vi med den inställning som vi
har till skatteproblemet inte kan biträda
en sådan princip. En sak är att det
i ett sådant budgetläge som det föreliggande
kan vara riktigt att göra kraftiga
avskrivningar av sådant som rätteligen
borde ha avskrivits redan tidigare och
att härigenom det statliga lånebehovet
tillfälligt begränsas, men en annan sak
är att göra en principiell förändring av
nu gällande budgetregler. Vi anser det
alltjämt riktigt att kapitalbudgeten, som
bl. a. avsetts vara ett uttryck för kapitalbehovet
hos statens affärsdrivande verk,
får finansieras med lånemedel. Vill staten
av konjunkturpolitiska skäl begränsa
sin upplåning, bör det i främsta rummet
ske genom att begränsa de statliga
investeringarna.

Även om staten med hjälp av skattemedel
skulle kunna hålla sig borta från
kapitalmarknaden kan därav icke dras
den slutsatsen, att det blir en motsvarande
ökning av resurserna för övriga
upplåningsbehov på marknaden. Det är
ju detta som skulle vara skälet för totalbalanseringen
att man genom att staten
håller sig borta från lånemarknaden
skulle få ett motsvarande större utrymme
för alla dessa andra kategorier. Man
måste snarare utgå ifrån att om staten
i stället för att upptaga långa lån drar
in motsvarande belopp i skatter, så
minskar inte den kontraktiva effekten
utan snarare tvärtom. Jag medger att
detta måste te sig besynnerligt för en
lekman. Det förefaller naturligt att om
inte staten skall trängas med andra på
den allmänna lånemarknaden, måste den
bli så mycket rymligare för alla andra.

Torsdagen den 19 januari 195G fm.

Nr 2

Men mekanismen är så besynnerlig —
om jag får uttrycka mig på det sättet —
att sakkunskapen alldeles bestämt säger,
att genom finansiering av det statliga lånebehovet
med skattemedel krvmpes
marknaden totaliter ihop på sådant sätt,
att vad som blir tillgängligt på den allmänna
lånemarknaden blir snarare
mindre än mera, jämfört med om staten
i stället för att utnyttja skattemedel skulle
ha begagnat sig av lånemedel. Jag vill
i detta hänseende hänvisa till sakkunskapen
och vill inte göra anspråk på att
själv företräda den.

Man måste befara, att så länge den nuvarande
överkonjunkturen består kommer
även den nuvarande desorganisationen
av kapitalmarknaden att fortsätta
med därav följande allvarliga olägenheter
för näringslivets normala kreditförsörjning,
vilka olägenheter blir större
ju längre detta tillstånd varar. Kapitalmarknaden
måste åter fås att fungera
såväl för privata som för statliga och
kommunala lån. Vi måste söka oss tillbaka
till en fri marknadsmekanism, där
en rörlig ränta spelar sin utjämnande
roll. Det är en orimlig metod att ordna
ko, ransonera och prioritera.

För oss ter sig nu som den angelägnaste
uppgiften att söka banta ner den
av inflationen präglade budget, som här
presenteras och som redan genom sin
omfattning är ägnad att verka inflationsdrivande.
Vi kommer att fullfölja våra
strävanden sedan en rad år tillbaka att
söka åstadkomma en verkligt påtaglig
skattesänkning Folket kräver nu allmänt
en lättnad i den tryckande skattebördan.
Marginalskatten måste ned. Den
förtar lusten till extra ansträngningar,
lusten att arbeta mer än vad som är absolut
tvunget. Den håller tillbaka utnyttjandet
av naturliga resurser, som skulle
kunna höja standarden, den kväver initiativ
och nya uppslag redan i sin linda.
Även finansministern har tvingats att föreslå
en sänkning i den direkta skatten,
men har gör det på skruvar och med reservationer.
Det får knappast heta att
det är fråga om en skattesänkning, ulan
det talas om någonting jämställt med eu
socialförsäkringsreform. För högskattc -

Statsverkspropositionen m. ni.
politikens anhängare kan naturligt nog
en skattesänkning inte bidra till att dämpa
inflationsutvecklingen. Vi inom högerpartiet
däremot tror på skattesänkningar
i etapper som medel att lugna
ner den hektiska jakten på pengar — på
sedlar — och bromsa pris- och lönespiralen.
Vi vill redan nu ta ett betydligt
kraftigare tag än regeringen. Om skattesänkningen
verkligen skall göra effekt i
lugnande riktning, måste den också göras
så stor att skattebetalarna märker
det. Så skulle knappast bli fallet med
den ringa sänkning, finansministern nu
föreslår. Den skulle för detta år gälla
100 miljoner kronor eller endast cirka
10 procent bara av den ökning, som
den direkta skatten ger utöver beräkningarna
i förra årets riksstat; 10 procent
av ökningen från i fjol till i år är
alltså vad man inom denna svällande
budget anser sig kunna avstå för skattesänkning.

Högerpartiets skattesänkningslinje är
samhällsekonomiskt motiverad därför
att den har till förutsättning motsvarande
besparingar på olika anslag i budgeten.
Jag kan lugna finansministern med
att vi för den allmänna skattesänkningen
inte tänker ta i anspråk vare sig avskrivningsanslag
eller det beräknade
budgetöverskottet.

Utrymme för lägre skatter kan med
bevarande av kronans värde allmänt sett
blott skapas på två vägar, nämligen genom
sänkning av utgifterna eller genom
inkomstökningar, alstrade av en framåtskridande
ekonomi. Sådana inkomstökningar
kommer att stimuleras av en skattesänkning.
Det finns uppgifter, som hittills
finansierats genom statskassan, men
som utan våda kan avvecklas och överlåtas
åt människorna själva att besörja.
Högern kommer att vid riksdagsbehandlingen
av ärendena visa på möjliga besparingar.
Endast på den vägen skapas
hållbart utrymme för skattesänkning
nästa år och följande år framöver. Våra
skattesänkningsförslag avser att undanröja
orättvisor och att ge alla skattebetalare
liittnad. Vad vi kommer att föreslå
i år betraktar vi endast som inledningen
till ett fortsatt beträdande av skattesiink -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ningarnas väg, därvid problemen om
kommunalbeskattningen, om sambeskattningen
och om barnfamiljernas beskattning
bör komma i förgrunden.

Jag nämnde nyss att vi inte ämnar utnyttja
det beräknade överskottet på
driftbudgeten för möjliggörande av
sänkta skatteskalor. Inom ramen för detta
överskott ämnar vi i stället föreslå
sparstimulerande åtgärder, som kan beräknas
ur konjunkturpolitisk synpunkt
ge ett bättre resultat än förefintligheten
av överskottet i och för sig skulle medföra.
Vi vill stödja en utveckling som
underlättar för människorna att själva
sörja för anskaffningen av sina egna bostäder.
Det egna hemmet är en god och
säker sparbössa, som ger trygghet även
för ålderdomen. Egnahemsägarnas ansträngningar
att minska skulderna på
sina egna hem bör därför befordras.
Försäkringssparandet bör likaledes ytterligare
främjas och spridningen av delaktigheten
i större företag bör underlättas.
Vi ämnar framlägga konkreta förslag
i dessa riktningar till denna riksdag.
Riktpunkten och målsättningen för
högerpartiets arbete är att skatterna
grovt taget tillsammans icke skall behöva
överstiga en fjärdedel av en medelstor
inkomst. Den offentliga sektorns anspråk
bör om möjligt begränsas till högst
25 procent av nationalprodukten.

I samband med vårt skattesänkningsförslag
kommer vi att fullfölja vår linje
i bostadspolitiken, som vi betraktar som
ett nödvändigt led inte bara i saneringen
av vår ekonomi, utan i strävandet att
äntligen få en godtagbar lösning på denna
centrala, sociala fråga. Vi kan med
tillfredsställelse konstatera att socialministern
vidtagit vissa åtgärder, som syftar
i samma riktning som våra tidigare
förslag, men det är enligt vår mening
icke till fyllest.

I den mycket debatterade frågan om
en allmän pensionsförsäkring torde det
vara för tidigt att medan ett förslag härom
befinner sig på remiss fatta en definitiv
ståndpunkt. Det förefaller emellertid
oss som om lösningen borde sökas
i den riktningen, att den icke inkomstprövade
folkpensionen successivt påbyg -

ges till ett belopp som kan anses motsvara
minimistandarden för en sorgfri
ålderdom, ett belopp som i nuvarande
penningvärde måhända kan beräknas till
cirka 3 000 kronor för ensamstående och
5 000 kronor för äkta makar. Härigenom
skulle öppnas möjlighet att till största
delen avveckla de inkomstprövade förmånerna
i fråga om ålderspensioneringen.
På denna grundval skulle det ankomma
på var och en i arbetsför ålder att
genom organiserade eller oorganiserade
ansträngningar lösa sin pensionsfråga
på ett personligt sätt. Stora grupper av
folket har redan sin pensionsfråga tillfredsställande
löst efter sådana linjer.
Uppenbarligen är förutsättningarna goda
för en allmän arbetarpensionering enligt
liknande grunder sedan inkomstprövningen
vid folkpensioneringen bortfallit;
det är den, som hittills utgjort det
stora hindret för framsteg på detta område.
Många av de olägenheter som skulle
åtfölja en i stela former anordnad obligatorisk
försäkring skulle härigenom
undgås, och den osäkerhet inför en
oviss, avlägsen framtid, som måste vidlåda
ett sådant system, skulle ersättas
med anordningar, som för varje generation
kunde någorlunda överblickas.

Proposition i ärendet kan nu inte väntas
förrän till nästa års riksdag. Emellertid
säger socialministern, att inom departementet
övervägs möjligheten att inom
en nära framtid vidta åtgärder för
att förbereda finansierandet av de kostnader
som direkt och indirekt kan föranledas
av en pensionsreform. Det vore
önskvärt, om socialministern ville upplysa
om vad som döljer sig bakom detta
uttalande. Det kan väl inte bli fråga om
att i någon form föregripa det slutliga
ställningstagandet i denna utomordentligt
vittutseende fråga.

Att vi i högerpartiet i hela vår politik
så bestämt markerar den enskildes
frihet och den enskildes ansvar betyder
varken att vi undervärderar eller förbiser
vad som kan och måste åstadkommas
genom samfällda ansträngningar.
För oss står det emellertid klart att grunden
till framstegen läggs av de enskildas
insatser. Det är deras vilja och förmåga

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

som i sista hand bestämmer, också över
vilka tillgångar man kan förfoga för att
lösa uppgifter, som av praktiska skäl eller
i solidaritetens tecken bör lösas kollektivt.

Många gemensamma ändamål pockar
på vår uppmärksamhet och ställer anspråk
på våra resurser. Det borde vara
möjligt att angelägenhetsgradera dessa
mot bakgrund av de personella och ekonomiska
tillgångar vi under den närmaste
framtiden med realistiska utgångspunkter
kan räkna med. I en sådan angelägenhetsgradering
måste utbildningsfrågor
och frågor om vidgat stöd till vetenskaplig
forskning komma högt upp på
skalan — detta redan därför att såväl
forskning som undervisning på förhållandevis
kort sikt måste anses vara väsentliga
även ur produktiv synpunkt.

Problemet om vad som kan och måste
avstås av en växande nationalprodukt för
forskning har länge stötts och blötts i
olika utredningar. Jag hoppas att dessa utredningar
skall leda till praktiska resultat
inom en icke alltför avlägsen framtid.

Vi har ett behov av kvalificerad arbetskraft
— redan påpekat av min föregångare
här i talarstolen — som undan
för undan växer. Det i ögonblicket kanske
mest trängande behovet är behovet
av tekniker, inte minst s. k. läroverksingenjörer.
Därvidlag lär ett förslag vara
att vänta. Jag hoppas att detta förslag är
så utformat att vi inte även i fortsättningen
får räkna med ett successivt växande
underskott.

Skolfrågan befinner sig sedan fem år
på reformstadiet. Ett mycket allmänt
formulerat riksdagsbeslut håller på att
omsättas i praktiken. Man kan inte undgå
den känslan att skolans omvandling
för åtskilliga skolpolitiker blivit något
av ett självändamål. Vi skulle ju göra
ett försök med enhetsskola, inte dela upp
oss i fanatiska anhängare och lika fanatiska
motståndare till denna i praktiken
oprövade skolform. Meningen kan heller
aldrig ha varit att enhetsskolans genomförande
skulle forceras, oavsett vad
föräldrarna tycker och tänker, oavsett
att några säkra utgångspunkter för att
bedöma resultaten ännu inte föreligger.

2 Första kammarens protokoll 1956. Kr 2

Statsverkspropositionen m. m.
Realskolan, icke minst den femåriga realskolan,
har föräldrarnas förtroende.
Den har i praktiken visat sig vara en
god skolform. Det finns då ingen anledning
att avskaffa den, under alla förhållanden
inte förrän man kan bevisa att
andra skolformer är överlägsna.

Att så många ungdomar som möjligt
får undervisning är en fördel, men för
denna får man inte glömma, att det också
gäller att ge en så god undervisning
som möjligt. Man får akta sig för att
köpa kvantitet på kvalitetens bekostnad.
En sådan affär måste bli en dålig affär
såväl för den enskilde som för det allmänna.

Vi eftersträvar samhällsekonomisk balans.
Vi har olika meningar om de vägar
som kan leda till sådan balans. Detta är
beklagligt men måhända ofrånkomligt.
Däremot vågar man kanske utgå ifrån
att det inte skall behöva vara ofrånkomligt
med en strid om de vägar som kan
leda till balans i fråga om våra personella
resurser. Den snabba utveckling,
i vilken vårt land liksom alla andra fria
länder befinner sig, ställer framför allt
krav på ekonomisk besinning och på åtgärder
för att göra den mänskliga faktorn
skickad för de uppgifter, den ställs
inför.

Herr talman! Jag anser mig kunna instämma
i den föregående ärade talarens
yrkande om remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1 till vederbörande utskott.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Det är givet att man från
regeringens sida har motsett årets möte
med oppositionen med ett ganska stort
intresse. Det mottagande, som statsverkspropositionen
har fått i oppositionens
tidningar, har ju varit i högsta grad
blandat. Man har på sina håll visat en
överraskande stor förståelse för den
problematik, som har lett regeringen till
att utarbeta budgeten såsom har skett,
medan man på andra håll — jag kan
hänvisa exempelvis till en av folkpartiets
mest spridda tidningar, Göteborgsposten
— har gått till utomordentligt

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

aggressiva anfall mot de tankegångar som
präglar budgeten.

Under sådana förhållanden tycker vi
nog litet var, att det låg rätt mycket i
Stockholms-Tidningens maning för ett
par dagar sedan, som gick ut på att det
skulle vara av ett betydande värde, om
oppositionen kunde samla sig kring en
mera enhetlig bedömning av den nuvarande
situationen och av de krav som
denna situation ställer på oss, med andra
ord att man ifrån oppositionens sida
gärna kunde anstränga sig att lägga
fram ett alternativ till regeringens politik.
Jag vet inte; vi får ju se när debatten
är slut. Men vad som hittills hänt
har ju inte varit så särskilt uppmuntrande
vare sig för Stockholms-Tidningen
eller för dem som trott att denna tidning
tolkat en allvarlig mening inom oppositionen.

Innan jag går in på ett resonemang
om bugdeten, skall jag be att få ta upp
några synpunkter som framkommit i
debatten vid sidan av de ekonomiska.

Ingen betvivlar väl herr Ewerlöfs
starka patos när det gäller försvarsfrågorna,
och jag tror att ingen misstog sig
på allvaret i de erinringar han gjorde
mot repetitionsövningarnas inställande.
Men herr Ewerlöf kan vara ganska lugn
för att vi från regeringens sida icke velat
komma med försvarspolitiska underbud
för att vinna en eller annan grupps
röster. Om det finns någonting som socialdemokratien
borde vara befriad från,
så är det antydningar och misstankar i
den riktningen. Hade vi under denna
efterkrigstid velat utnyttja försvarsfrågan
som ett valpolitiskt lockbete — som
»ett osande valfläsk», såsom herr Ewerlöf
uttryckte det — då skulle den försvarspolitiska
situationen i vårt land
sannerligen ha varit en annan än den
i dag är.

Men kan det vara så svårt ens för den
ivrigaste försvarsvän att begripa, att
ständigt stegrade försvarsutgifter, framför
allt i en tid då man på åtskilliga
håll faktiskt reducerar försvarsutgifterna,
utgör ett hot mot försvarsviljans förankring
i folkmedvetandet? Det skulle
inte förvåna mig, om försvarsministern

i verkligheten visar sig vara den som
genom sitt ingripande har varit den på
längre sikt effektivast arbetande försvarsvännen,
inte de som nu ser repetitionsövningarnas
inställande som ett sä
fruktansvärt hot mot vårt försvars möjligheter
att arbeta.

Häromdagen förekom i New York
Herald Tribune en rubrik, som i detta
avseende är intressant. Vad hade denna
välunderrättade amerikanska tidning
fäst sig vid, när den skulle tala om vad
som hänt i Sverige? Jo, att våra försvarskostnader
stiger. Det var detta som
angavs i tidningens rubrik. Jag tror att
denna utländska iakttagares observation
borde ge herr Ewerlöf någonting att
fundera på. Ständigt stigande försvarsutgifter
är ett hot mot försvarets förankring
i folkmedvetandet. Försvarsministern
har gjort energiska ansträngningar
för att nå besparingar. Men han
har inte vågat göra några besparingar
på materialförsörjningens konto, i en situation
då de tekniska hjälpmedlen blir
allt dyrare och dyrare. Jag är övertygad
om att det under riksdagens lopp
blir tillfälle att diskutera dessa spörsmål
mera ingående, men jag har redan
nu velat klargöra, att några valpolitiska
resonemang icke legat bakom vårt ställningstagande.

Herr Ohlon ger, på samma sätt som
herr Ewerlöf, ett exempel på hur sparsamheten
måste ta sig uttryck i inskränkningar,
om vi menar allvar med
talet om sparsamhet. Herr Ewerlöf tycker
att det är förskräckligt, att man reducerar
ökningen av försvarskostnaderna.
Herr Ohlon riktar starka angrepp mot
ecklesiastikministern för att denne inte
funnit det möjligt att utbygga biblioteket
vid Chalmers i Göteborg. Ja, det
kan ligga mycket i bägge dessa erinringar,
men är det ändå inte besynnerligt,
när herrarna har så lätt att finna
exempel på hur hårt sparsamhetspolitiken
är driven, att man samtidigt låtsas
som om det funnes ett mycket stort utrymme
för sparsamhetsåtgärder av olika
slag? Kan det verkligen vara annat än
»valfläsk» att försöka göra gällande, att
det råder brister som regeringen inte

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

brytt sig om att avhjälpa, samtidigt som
man påstår att vi har gott om pengar
och att utrymmet för skattesänkningar
skulle vara mycket stort? Propagandan
går inte ihop i dessa stycken, och jag
tror inte heller att den kommer att gå
in hos svenska folket.

Jag skulle också vilja säga till herr
Ohlon, att det väl ändå är i kraftigaste
laget att söka göra gällande att den analys
av den ekonomiska situationen, som
i fjol presenterades för riksdagen, var
ett medvetet försök att föra folk bakom
ljuset — man fick ju intrycket, att detta
var herr Ohlons mening. Om någonting
är typiskt för det svenska sättet att redovisa
inför riksdagen, så är det väl
tvärtom, att man försöker lägga alla papper
på bordet. Det borde inte finnas någon
anledning att söka inge allmänheten
den föreställningen, att man smusslar
och medvetet döljer ting.

Vad var det som hände i fjol? Jo, löntagarorganisationerna
signalerade mycket
betydande krav på lönehöjningar.
Då sade sig nationalbudgetdelegationen,
konjunkturinstitutet och regeringen, att
det skulle vara ganska oklokt att ange
en viss procentsiffra för lönestegringarna;
det kunde vara lika bra, sade man,
att låtsas som om det kommer att bli
status quo i lönehänseende och se, hur
den ekonomiska utvecklingen ter sig under
denna medvetet orealistiska förutsättning.

Det var ett räkneexempel, där man
alltså mycket ordentligt angav vad som
var det orealistiska i konstruktionen. I
fjol hade herr Ohlon inte alls svårt att
begripa det. I fjolårets remissdebatt sade
nämligen herr Ohlon följande: »Budgetens
största svaghet ligger i att den
bygger på antagandet om en oförändrad
lönenivå. Och det må nu vara hänt. Man
måste ju ha en arbetshypotes att utgå
ifrån.» I fjol tyckte han, att det var naturligt
att man hade en sådan arbetshypotes.
I år blåser han upp det såsom ett
försök att medvetet arbeta fram felaktiga
utgångspunkter. I år ha vi gjort en annan
bedömning, och fortfarande är det
ju ingenting annat än en arbetshypotes,
inte alls någon anvisning om att det just

Statsverkspropositionen m. m.
skall bli de procenttal eller de löneförhöjningar
som vi tänkt oss.

Nåväl, om jag efter dessa tre påpekanden
av vad som förekommit skall gå tillbaka
till budgeten igen, är det väl klart
att om man nu gör ett bokslut för år
1955 skall man finna, att hela det året
varit präglat av en mycket energisk strävan
att åstadkomma balans i vår ekonomi.
Under hela år 1955 har vi vidtagit
den ena energiska åtgärden efter den
andra, och vi är alla medvetna om att
dessa åtgärder har känts betungande och
varit mycket kännbara för många svenska
medborgare. Vi vet väl, att en kreditrestriktivitet
inte är någonting som
man skall rycka på axlarna åt. Hela denna
teori, som både högern och folkpartiet
före räntehöjningen excellerade i,
nämligen att man bara behövde små obetydliga
variationer i ränteläget för att
därmed åstadkomma ekonomisk balans,
finns det väl icke en människa i detta
land som nu tror på. Penningpolitik och
kreditpolitik, som skall drivas kärvt, är
ting som känns hårt för medborgarna.
Vi har väl också klart för oss att jordbrukarna
år 1955 haft anledning till speciella
bekymmer. Skörden har ju inte
precis varit den gynnsammaste för mycket
stora grupper av våra lantbrukare.
Inför den historiska forskningen —- det
vågar vi nog säga —- kommer emellertid
år 1955 icke att framstå såsom ett år av
besvikelser, besvärligheter och påfrestningar,
utan det kommer med all säkerhet
och med rätta att framstå såsom ett
år av sjudande aktivitet i vårt ekonomiska
liv, stigande produktion, höjd
reallönestandard för löntagarna och
större byggande för framtiden än något
tidigare år, som vi upplevat.

Vi kan väl också konstatera — och det
förstod jag att herr Ewerlöf menade —
att de åtgärder, som vidtagits för att
skapa balans, nu börjar att få effekt, .lag
skall inte trötta med de citat ur finansplanen,
som de två föregående talarna
varit nog vänliga att hänvisa till. .lag vill
bara konstatera, att kreditpolitik och
andra åtgärder har lett oss fram till någonting
som börjat te sig såsom ekonomisk
jämvikt. Men det är alldeles rik -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
tigt — och det gläder mig alldeles särskilt
att herr Ewerlöf med så stor styrka
underströk detta — att vi måste vara
försiktiga när vi bedömer vad som kommer
att hända under år 1956. Vi närmar
oss ekonomisk balans, men vi har
inte nått den. Det finns alltjämt ett övertryck
i vår ekonomi. Den internationella
konjunkturen förefaller att vara på
uppgående. Den engelska ekonomiska
politiken kämpar, till synes utan resultat,
med svårigheter att nå en stabilisering
i sin ekonomi. Beträffande vårt
eget land är det klart, att det är riktigt
såsom det säges i finansplanen — och
det har understrukits av oppositionens
talare — att det icke är tillfredsställande
att under nuvarande goda förhållanden
bytesbalansen är sådan, att det faktiskt
föreligger en uttappning ur valutareserven,
även om den icke har kommit till
ett siffermässigt uttryck på grund av
särskilda förhållanden. Det är icke tillfredsställande,
och man kan icke slå sig
till ro med ett sådant förhållande. Vidare
förefaller det som om löneglidningen
skulle ha fortsatt även under det sista
kvartalet. Ansökningarna om byggnadstillstånd
ligger långt utanför vad byggnadsberedningen
anser vara möjligt att
bifalla. Det tyder på en alltjämt för stor
intensitet i viljan att bygga för framtiden.
Det är i och för sig glädjande, att
den dystra syn på framtiden, som här
kommit till uttryck från oppositionens
ledare, på intet sätt delas av ansvariga
representanter för vårt näringsliv. Det
är vi ju vana vid, men jag vill bara i förbigående
konstatera detta. Är vi inte,
regering och opposition, överens om att
vi är på väg mot en balans men att denna
inte är uppnådd och att det i det nuvarande
ekonomiska tillståndet finns
risker åt inflationshållet, som är större
än riskerna för en utveckling i dämpande
riktning?

Om regering och opposition kunde få
en gemensam grund för bedömningen att
stå på, har vi ändå nått en liten bit på
vägen. Om man nu föreställer sig, att vi
bedömer läget likartat — och jag tror
att vi gör det — är frågan, vilka åtgärder
som vi bör vidta. Ja, kanske jag

först skall fråga: Är oppositionen av regeringens
mening att inflation är riskabel?
Man behöver inte fråga, om man får
döma av herr Ohlons anförande. Han
skildrade mycket vältaligt inflationens
risker, och jag vill gärna understryka
dem. Det skapar en orättvis inkomstfördelning
och en minskad samhällssolidaritet,
när vissa grupper ser hur lätt det är
att tjäna pengar på de stigande priserna,
och det skapar också risk för en löneutveckling
som känns som en orättfärdighet
för alla de grupper bland löntagarna,
som inte har möjligheter att dra fördel
av en fortsatt löneglidning. Det finns
alltså utom de olägenheter herr Ohlon
påpekade en mängd olika ting som gör
att regeringen bedömer inflationen som
en olycka. Till dem hör kanske just nu
framför allt att en stegring av den svenska
kostnadsnivån, om andra stater kan
få bukt med sina kostnadsstegringar,
skulle bli ödesdiger för den svenska industriens
konkurrenskraft.

Om vi är överens om att en inflation
bör undvikas, borde det också bland vettiga
människor kunna gå att resonera sig
fram beträffande metodiken att angripa
detta problem. Men det är kanske inte
så lätt att göra det — regeringen har
vid upprepade tillfällen vädjat om en sådan
samling. Det kan hända att det finns
större möjligheter nu än förut. Men efter
att ha lyssnat till de två oppositionsledarnas
anföranden är jag verkligen litet
tveksam om möjligheterna. För regeringen
hade det tett sig som naturligt,
att om man skall bekämpa inflationen,
skall det ske på en bred front. Om man
sätter in kampen på ett enda område,
betyder det att man får klippa till så hårt
på detta område att man vållar verklig
skada. Det är därför som regeringen i
strid mot oppositionen har arbetat med
ett brett register: hyreskontroll, byggnadsreglering,
överbalansering av driftbudgeten,
investeringsavgift, bilaccis och
penningpolitik, alla instrument i en ekonomisk
politik som bär strävat efter att
åstadkomma återhållsamhet. Mot denna
har oppositionen gång på gång riktat
våldsamma angrepp. Den har sagt:
»Slink skatterna, minska överbalansering -

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

en, minska byggnadsregleringens stränghet,
ta bort delar av priskontrollen eller
avveckla den snabbast möjligt, var inte
så besvärlig när det gäller näringslivets
behov av expansivitet» — hela tiden
krav på lättnader och minskningar och
borttagande av de vapen, som vi har ansett
nödvändiga i kampen mot inflationen.
Och tidigare har det alltid sagts
så här: »Att regeringen måste använda
dessa vapen beror därpå att den inte
vill eller av doktrinära hänsyn är förhindrad
att använda det enkla medel
som heter penningpolitik.» Jag minns
väl, hur man tidigare talade om att små,
små variationer i räntan kommer att vara
ett tillräckligt medel, ett resonemang
som åtminstone för oss verkade som rena
mirakelmedicinen.

Ja, ärade kammarledamöter, i dag är
det väl ingen som tror på dessa rekommendationer.
Om man inbillar sig att vi
här i Sverige skött penningpolitiken på
ett särskilt dåligt sätt, kan vi som exempel
ta England, där det verkligen gjorts
ett försök att nå resultat med denna metod.
Jag tror inte att det behövs mycket
studium av verkligheten för att finna att
vi hade rätt, när vi sade att om man
skall gå fram bara med penningpolitiken
eller huvudsakligast med penningpolitiken,
innebär detta hårda slag mot alla
dem, som behöver låna pengar •— hårda
slag mot småföretagare, mot hantverkare
mot bönder, mot hela denna rad av människor
som vi inte har något som helst
intresse av att skada utan som tvärtom
på allt sätt behöver stöd i sin näring.

Vi har å andra sidan — det skall jag
villigt medge — kommit till den uppfattningen,
att när man nu på allvar ger
sig i kast med att begagna sig av kreditpolitiken,
skall man driva den hårt.
Vi bedriver den som den måste bedrivas,
om den över huvud taget skall få någon
effekt. Men vi har kommit fram till det
resultatet — och det får ni gärna notera
som eu sinnesändring, om ni så
vill — att om man skall driva en tillräckligt
hård penningpolitik för att den skall
få resultat, är det ännu angelägnare än
förut att den stödjes av en kärv och hård
finanspolitik, så att inte staten genom

Statsverkspropositionen m. m.
att uppträda som låntagare på marknaden
stör kreditväsendets sätt att fungera.

Herr Ewerlöf har rätt på sitt sätt, när
han säger att om man inte vill föra en
hård kreditpolitik, kan det hända att den
statliga upplåningen i själva verket ökar
bankernas likviditet. Men det är ju det vi
inte vill. Den skildring, som herr Ewerlöf
gav, vågade han som en förståndig
karl inte stå för själv. Varje gång man
inte vågar det, hänvisar man till någon
expert. Experter är som en dansk talare
uttryckt det, människor som genom att
vara oerhört skickliga och kunniga på
ett begränsat område undviker alla de
små misstagen på vägen mot det katastrofala
misstaget. Nåväl, herr Ewerlöf
hänvisade till dessa experter och sade,
att han hört av en av dem, att det förhåller
sig så, att om staten lånar ökar
det likviditeten. Ja, det är riktigt, om
riksbanken fortsätter att späda på. Såsom
jag här erkänt är det nämligen riktigt,
att om man inte driver en fast ekonomisk
politik både i riksbank och regering,
kommer man inte att lyckas i kampen
mot inflationen. Om man däremot
för en fast politik i riksbanken, måste
det väl ändå vara så — jag förstod, att
herr Ewerlöfs sunda förnuft i strid mot
experternas mening sade honom detsamma
— att om inte staten uppträder och
stör kreditmarknaden, måste det bli ett
ökat utrymme för andra kreditbehov.
Därför är det i högsta grad en näringsvänlig
politik, när staten säger: »Från
och med nästa budgetår lånar vi inte ute
på marknaden». Vi öppnar ökade möjligheter
för att inom den sträva peningpolitikens
ram tillgodose kreditbehov,
som nu tyvärr får lämnas åt sidan. Jag
är övertygad om att det kommer att visa
sig riktigt, att riksbanken har möjligheter
att föra en sund, åtstramande politik
på ett långt effektivare sätt i det ögonblick
då staten inte längre tränger ut
kommuner, industriföretag och enskilda
och jordbrukare från den kreditmarknad,
som nu i så stor utsträckning har
dominerats av statens upplåning.

Nu säger företrädarna för oppositionen,
att också en skattesänkning i högsta
grad skulle underlätta finansieringen

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
av det som vi anser vara önskvärt. Det
beror mycket på vart de pengar går, som
betalas tillbaka i form av skattesänkning.
Vi skall väl inte här ha en sådan
frågesportövning, som brukar förekomma
i politiska sammanhang. Dem brukar
herr Ohlin och jag förlägga till andra
kammaren, medan första kammaren brukar
vara befriad från dessa övningar.
Men det skulle ändå vara roligt att få
reda på hur herrarna ser på saken. Ni
säger att det inte finns tillräckligt utrymme
för investeringar i vår nuvarande
ekonomi och att regeringen inte tar
hänsyn till behovet av byggande i framtiden.
Det tycker jag nu att vi gör, men
det är i alla fall ert påstående. Men så
rekommenderar ni en allmän skattesänkning
för att öka utrymmet för investeringar.
Betyder inte en allmän skattesänkning,
att vi får medel att röra oss
med? Är det så alldeles säkert, att om
en person får tillbaka 100 kronor i skattesänkning,
investerar de 100 kronorna?
Han kanske har andra ting som han gärna
vill utföra.

Det är i varje fall ett intressant teoretiskt
problem, hur ni tror att man genom
en allmän skattesänkning, som skulle
öka det statliga lånebehovet på marknaden,
skulle bereda ökat utrymme för
investeringar. Herr Ohlon antydde kanske
något, då han talade om att det nuvarande
skattesystemet är för starkt progressivt.
Det var en intressant upplysning.
Han citerade också en expert, hör
jag honom nu säga, så det var inte hans
egen mening. I så fall råder jag honom
att tänka på att experter inte alltid säger
hela sanningen, och att tänka själv!
Nåväl, frågan kvarstår, vare sig det nu
är en expert eller annan som är ansvarig
för påståendet. Hur tänker man sig
en skattesänkning, som skall bereda ökat
utrymme för våra investeringar?

Den budget, som nu ligger på kammarens
bord, är en budget, i vilken vi har
försökt att tillvarata våra erfarenheter.
Vi har skärpt överbalanseringskravet så
långt, att vi åstadkommit en total balansering
av hela budgeten. För var och en,
som inte följer den utländska diskussionen,
kan den förefalla chockartad, men

det förhåller sig så, att i land efter land
tvingas man till att försöka tillämpa en
sådan balanseringsprincip.

Vi skall gärna medge, att det är hårda
tag. Det är hårdare tag emot inflationen
än vad vi här har varit vana vid, men
vi har kommit till det resultatet, att om
vi tar på oss alla de uppoffringar, som
en skärpt kreditpolitik innebär, så vore
det meningslöst att inte komplettera kreditpolitiken
med en hårdhänt budgetpolitik,
som skall göra det möjligt för oss
att komma i balans i vår ekonomi.

Herr Ewerlöf anser att man skulle ha
kunnat nå samma resultat genom en hårdare
press på de statliga utgifterna. Vi
skall med stort intresse ta del av högerns
besparingsförslag, och jag vill nu
bara säga, att de stora, tunga utgifterna
är folkpensionerna, barnbidragen, skolväsendet,
vägväsendet, bostadsbyggandet
och kraftverksbyggandet. Det utrymme
för en samtidig balansering och skattesänkning,
som herr Ewerlöf i tankarna
leker med, måste sannerligen vinnas genom
nedskärningar på områden av vital
betydelse, och jag tror därför att när
högern kommer med sin besparingsaktion
vi litet var kommer att bli tveksamma.
Så lättsinnig är icke den svenska
riksdagen, att den år efter år har beviljat
en massa pengar till utgifter, som
man nu lätt kan stryka. Tvärtom tror
jag, att det blir lättare att visa, att riksdag
och regering har av sparsamhetsskäl
tvingats att skära bort ting som i
och för sig varit önskvärda. Men, som
sagt, herr Ewerlöf är välkommen med
sitt nya budgetförslag, så får vi se hur
det kan te sig.

Den budget som är framlagd är sannerligen
ingen sådan valbudget som den
engelska högerregeringen lade fram i
fjol. Den är uttryck för en mycket fast
och bestämd vilja att skapa jämvikt i
samhällsekonomien. Den är ett uttryck
för vår tillit till att när jämvikt skapas
— och först då — blir det möjligt att i
ökad takt fortsätta utvecklingen av vårt
välstånd. I själva verket ser vi framläggandet
av en sådan budget som ett uttryck
för regeringens tro på framtiden,
men också som ett uttryck för regering -

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

en och regeringspartiernas tillit till det
svenska folkets förnuft och förmåga att
genomskåda sammanhangen och förstå,
att tillfälliga uppoffringar kan betyda
möjligheter till ökat välstånd i framtiden.

Men det är klart, att jag gärna vill anknyta
till ett par reflexioner som herr
Ohlon gjorde, när han först gav arbetarrörelsen
en eloge för vad den hittills har
utträttat, men så liksom funderade på
om den inte hade kommit en aning för
långt och kanske stod inför en situation,
som den inte längre bemästrade. Jag
skall gärna ta upp den antydan till en
idédebatt, som fanns i herr Ohlons anförande.

Det är klart, att det är en massa ting
som människorna för närvarande är
missnöjda med. Det finns normala anledningar
till missnöje på åtskilliga områden.
Vi har unga, som inte får bostäder,
och vi har handikappade människor
som av olika skäl, fysiskt eller mentalt,
inte har fått sina trygghets- eller
försörjnings- eller trivselproblem lösta
på ett tillfredsställande sätt. Det är lätt
att plocka fram sådana grupper som inte
på samma sätt som andra blivit delaktiga
av den allmänna standardhöjningen.
Men lyckligtvis är det väl ändå
så att denna karakteristik av missnöjet
gäller inte mer än begränsade delar av
vårt folk, och det borde därför finnas
möjligheter att nå en allmän samling
kring att man skall rusta upp för dessa
mera begränsade delar, så att dessa
människor också får en hyggligare tillvaro.

Det finns emellertid ett missnöje, som
är av en helt annan typ, ett missnöje, som
inte alls påminner om det missnöje, som
en gång i tiden drev fram den arbetarrörelse,
om vilken lierr Ohlon hade så
vackra ord att säga. Det är ett missnöje,
som jag skulle vilja karakterisera såsom
ett de stora förväntningarnas missnöje.
Den fulla sysselsättningen och den sociala
tryggheten och en år från år snabbt
stigande standard har skapat en ny tillförsikt
hos oss alla inför framtiden, men
har också skapat en stigande otålighet
över att det inte går fortare än det gör.

Statsverkspropositionen m. m.
Det har uppstått ett missnöje, som beror
därpå, att den ökade friheten att
välja, att inte behöva nöja sig med det
allra sämsta, också har medfört ett krav
på att väga vad man vill ha först och
vad man anser sig kunna vänta med, ett
krav på att hushålla med våra resurser.
Det finns ingen av oss som inte vet, att
hur snabbt än våra löner stiger, går det
inte att få pengarna att räcka till allt
som vi vill skaffa oss och inte ens till
allt som det vore nyttigt för oss att vi
skaffade oss. Precis detsamma gäller för
folkhushållet.

För folkhushållet har dessutom kommit
till en omständighet, som jag tycker
att oppositionen borde ägna större uppmärksamhet.
När man är van vid -— vilket
man är i fullsysselsättningssamhället
— att man har en hygglig inkomst
inte bara i dag, inte bara nästa vecka
och nästa månad, utan liksom ser den
framför sig år från år, då inriktar man
sin efterfrågan på ting, som innebär
längre engagemang både för den enskilde
och för samhället. Om man har en
tryggad ställning, är det naturligt, att
man vill ge sina barn en hygglig uppfostran,
det är naturligt att man vill
skaffa sig en bostad som är bättre än
den föregående, man kanske till och
med vill skaffa sig en bil. Allt det där
börjar att ligga inom räckhåll för allt
större delar av det svenska folket. Men
dessa långtidsengagemang är inte bara
långtidsengagemang för den enskilde,
utan de ställer krav på långtidsengagemang
även för samhället: bilen kräver
vägen, kravet på en hygglig utbildning
för barnen kräver investeringar i forskning
och skola, och bostadskravet kräver
investeringar på bostadsområdet, för
att nu bara ta några exempel.

Då tror jag, herr Ewerlöf, att det är en
fullständigt orimlig metod, om högerpartiet
säger: 25 procent, varken mer
eller mindre, av det svenska folkets inkomster
skall gå till allmänna angelägenheter.
Om medborgarna vill ha bättre
vägar, om medborgarna vill ha bättre
skolor, om medborgarna vill ha bättre
sjukhus, om medborgarna vill ha bättre
bostäder, tror då verkligen herr

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Ewerlöf, att det är en realistisk politik
att säga: »Ni får välja vad ni vill, vi
bryr oss inte ett skvatt om medborgarnas
önskemål — 25 procent av inkomsterna
får användas till allmänna ändamål,
inte mera.» Jag tror att det är rimligare
att konstatera, att den politik, som
bedrives, föres för att tillfredsställa
önskemål som medborgarna ger uttryck
åt.

Det är klart att det vore enkelt för
mig att hänvisa till hur otroligt snabbt
det har gått på alla dessa områden, men
jag skall bara påpeka ett par ting. Vi
bär sedan kriget byggt 500 000 nya lägenheter.
Det är en väldig mängd nya
lägenheter, men ändå växer bostadsköerna.
Följaktligen är medborgarnas önskemål
icke tillfredsställande täckt. År
1930, när jag inträdde i andra kammaren
— jag nämner detta för att visa att
det inte är fråga om förhi torisk tid,
utan det finns människor som har upplevt
1930-talet — gick 11 procent av en
årskull till den högre undervisningen,
och 40 procent är siffran i dag. Vi har
byggt skolor för dessa 40 procent. Det
är trångt där, men det är ett glädjande
tecken att denna nära fyrdubbling av
andelen icke är tillfredsställande. Ett
bättre vittnesbörd om hur snabbt standarden
har stigit för flertalet svenska
medborgare kan man väl knappast få.
Vi har per 1 000 invånare flera sjukhusplatser
än något annat land i världen.
Det låter kanske överraskande, och det
kan diskuteras, om Österrike delar denna
ära med oss, beroende därpå att Österrike
har ett betydande antal sanatorieplatser,
i stor utsträckning för utländska
gäster, men jag har fått denna uppgift
av expertisen •— även jag hänvisar
till expertisen, fastän jag väljer den
själv. Antalet telefonapparater är kanske
inte det mest lysande exemplet på
stigande standard, men antalet har dock
under efterkrigstiden ökat från en miljon
till två miljoner. Det är en fördubbling
Så snabbt har standarden stigit, och ändå
finns det betydande telefonköer.

Exemplen visar bättre och klarare än
alla teoretiska utläggningar, vilken problematik
som den fulla sysselsättningens

ekonomi ställer oss inför. Den fulla sysselsättningen
ökar takten i framstegen,
men den betyder också en ökning av
anspråken och förväntningarna, och dä
inställer sig, både för den enskilde och
för samhället, ett behov av avvägning,
hushållning och stramhet. Vi kan inte
tillgodose alla önskemål. Det blir en
mängd missnöje, men det är ett missnöje
av en annan typ än det tidigare. Det är,
såsom jag redan sagt, ett de många förväntningarnas
missnöje, och det är i
själva verket inte någonting som vi skall
vara ledsna över.

Jag skulle tvärtom vilja säga, att vad
vi med vår politik syftar till är detsamma
som jag föreställer mig att också oppositionen
syftar till: att försöka anpassa
samhället efter människornas behov
så långt som det är möjligt. Kraven, otillfredsställdheten
med det som är, otåligheten
inför framtiden, har alltid varit
en mäktig drivkraft i samhällsomdaningen.
Vi har försökt utforma en politik
som har tagit hänsyn till människornas
önskningar. Det har betytt, att vi så
långt som det har legat inom ramen för
resurserna har satsat på utbildning och
forskning, på sjuk- och hälsovård, på bostadsbyggande
och på en förbättring av
folkpensionärernas ställning — det förslag
som i år signaleras innebär ju, som
var och en vet, ett betydande steg på vägen
mot att folkpensionärerna skall få
en andel i den allmänna standardhöjning
som har kommit oss till godo. Våra
möjligheter att fortsätta på den här
antydda vägen och att föra en politik,
som skall tillgodose dessa förväntningarnas
krav, beror enligt vår mening på i
vad mån vi kan bevara dynamiken i den
ekonomiska utvecklingen.

Den konferens om teknik och morgondagens
samhälle, som det socialdemokratiska
partiet och Landsorganisationen hade
i höstas, gav oss en antydan om de
hägrande framtidsperspektiven. På alla
områden kan vi bevittna en rastlös utveckling
på det vetenskapliga och tekniska
området. Om tekniken och vetenskapen
utnyttjas på rätt sätt ger de oss
oerhörda möjligheter till snabba framsteg.
I diskussionerna om hur det årliga

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

produktionstillskottet skall fördelas kanske
vi inte alltid reflekterar på hur
snabbt utvecklingen egentligen går, men
jag tillåter mig upprepa en sats som jag
bär sagt här förut. Vi får nämligen ett
klarare perspektiv när vi betänker att
om vi förmår att bevara den framstegstakt
som vi har haft under de senaste
tio åren i vårt land så kommer på tjugu
år den nuvarande produktionen att fördubblas.
Om vi betänker vad det betyder
i fråga om möjligheterna att förbättra
människornas levnadsvillkor att öka deras
frihet och vad det betyder för möjligheterna
att fortsätta ett konstruktivt
samhällsbygge har vi också fått ett svar
på frågan varför vi hälsar dagens missnöje
med den förhoppningen att det
inom en snar framtid skall gå att komma
till rätta med missnöjesanledningarna.

Vad jag vill säga därutöver är, att denna
utveckling icke är automatisk. Vi
måste även i fortsättningen spänna våra
krafter för att förverkliga målet. Och
framför allt är det, ärade kammarledamöter,
om ett litet land som vårt inte
skall överflyglas i den gigantiska kraftutvecklingen
i världens ekonomiska stormakter,
oundgängligen nödvändigt att vi
på ett effektivt sätt tillvaratar det gynnsamma
utgångsläge, som trots allt skapats
av våra naturrikedomar, vår höga
utbildningsstandard och tekniska duglighet,
vår högt rationaliserade industri
och vår höga investeringsvolym.

Det är ganska naturligt att diskussionen
om framtiden i mycket stor utsträckning
kommit att kretsa kring kapitalbildningsproblemet.
En förutsättning
för framåtskridande är att vi liksom
hittills är beredda att avstå från en
betydande del av våra reurser till byggande
för framtiden, till att bygga fabriker,
kraftverk, vägar och bostäder. Den
högt uppdrivna och kostsamma rationaliseringen
inom industrien och förskjutningen
av konsumenternas önskemål i
riktning mot ting, som kräver stora insatser
av realkapital, har aktualiserat
frågan om inte byggandet för framtiden
borde ytterligare ökas.

Herr Olilon antydde att vi för litet be -

Statsverkspropositionen m. m.
sinnar vad det för framtiden betyder att
vi minskar viljan till risktagande. Det är
inte någon ny anklagelse. Vi har hört
den riktas mot arbetarrörelsen åtminstone
i tjugu år. Skälet till att denna anklagelse
riktats mot oss från dem, som vill
försvara det bestående, är att arbetarrörelsen
har ställt sig som företrädare för
ökad jämlikhet både när det gäller människornas
levnadsvillkor och när det gället
inflytandet på det politiska och ekonomiska
området.

Det har alltid varit en konservativ
vanföreställning, nu delad även av herr
Ohlon till min ledsnad, att jämlikhet
skulle vara ett hinder för framåtskridande.
Erfarenheten talar ett helt annat
språk. Den betydande ekonomiska och
kulturella utjämningen i vårt land och
den kraftiga ökningen av löntagarnasoch
konsumenternas inflytande har i
själva verket båda två utgjort en kraftig
stimulans för produktionen. Under
denna demokratiseringsprocess har kapitalbildningen
blivit större än någonsin
tidigare. Sverige är det land i Västeuropa,
jämte Norge, där konsumenter
och löntagare har det största inflytandet
i det ekonomiska livet. Samtidigt är Sverige
och Norge de länder i Västeuropa,
där byggandet för framtiden i fråga om
investeringsverksamhet är relativt sett
störst.

Vi tillåter oss att säga, att den budget
som är framlagd just visar detta ansvar
inför framtiden. Vi har på vissa punkter
kunnat genomföra betydelsefulla reformer,
jag vill återigen särskilt erinra
om folkpensioneringen och att vi också
infriat löftet om att lägga fram ett förslag
om en allmän skattesänkning. Vägledande
för budgetarbetet har emellertid
varit strävan att trygga en hög investeringsvolym.
Det sägs klart ifrån i finansplanen,
att en ytterligare höjning av
investeringarna bör vara ett mål för den
ekonomiska politiken under de närmaste
åren. Därför är det som vi i dagens
läge för en så stram finanspolitik, att
staten icke skall behöva gå ut på kapitalmarknaden
för alt låna till sina investeringar.
Inför de krav, som bär bar
framkommit på ytterligare skattesänk -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ningar i stället för en sådan stram politik
vill jag citera vad den amerikanske
presidenten sade i sitt budskap till den
amerikanska kongressen den 5 januari,
nämligen att »under den högkonjunktur,
som nu råder, kan vi aldrig ta ansvar
för att sätta oss i ytterligare skuld genom
att bevilja oss själva skattesänkningar
på våra barns bekostnad».

Jag skall gärna för min del understryka
vad herrar Ohlon och Exverlöf har
sagt om att i detta ansvar inför framtiden
också ingår en vilja till att stödja
utbildningsintressena, som vi på ett så
glädjande sätt har mött hos dagens ungdom.
Jag tror att vi är alla överens om
att vi här mött ett av de viktigaste momenten
i byggandet för framtiden. För
att citera en annan västerländsk statsman,
vars ord kanske har större auktoritet
än mitt, yttrade Churchill i det tal,
som väl är hans hittills enda sedan han
lämnade premiärministerposten, att det
finns en betydande risk för att demokratierna
låter sig överflyglas i kapplöpningen
med de stora diktaturerna när
det gäller utbildning av tekniker och yrkesskickliga
arbetare. Jag tror att vi alla
är överens om att vi där har ett av de
viktigaste momenten i det framtida byggandet.

Detta är, såvitt jag förstår, det läge i
vilket vi nu befinner oss. Å ena sidan
har vi kolossala möjligheter till en snabb
välståndsutveckling. Å andra sidan är vi
medvetna om att om dessa möjligheter
skall tillvaratas, fordras en ansträngning
— det fordras ett konstruktivt byggande
för framtiden. Det betyder att det ställs
betydande krav på dem, som har ansvadet
för att forma ut politiken så att den
verkligen hlir en långsiktig politik.

Man hör ibland, kanske mer i andra
länder än hos oss, att folk uttrycker tvivel
på demokratiens förmåga att tillvarata
långtidsperspektiven, tvivel på möjligheten
att forma en demokratisk politik,
som är långsiktig. Skälet skulle vara,
att politikerna är alltför känsliga för tillfälliga
opinionssvängningar och alltför
benägna att ge vika för påstridiga gruppintressens
krav. Dessa två omständighe -

ter skulle omöjliggöra förandet av en politik
på längre sikt.

Debatten om demokratiens förmenta
kraftlöshet är sannerligen inte ny. Problemet
om hur man skall förena en utbyggd
demokrati med högsta möjliga
grad av effektivitet måste ha en ständig
aktualitet för oss alla, som inte vill avstå
från de demokratiska principerna.

Socialdemokratien har aldrig givit sin
anslutning till denna pessimistiska syn
på demokratiens funktionsduglighet.
Hela socialdemokratiens ideologi bygger
tvärtom på förtroendet för människornas
förmåga att ta ansvar för framtiden
och för en fördjupad demokrati. Vi menar
att samhällsutvecklingen under de
senaste årtiondena har givit oss rätt, att
den har varit en bekräftelse på vår uppfattning.
De stora konsument- och löntagargrupperna
har steg för steg stärkt
sitt inflytande i samhällslivet. Det har
icke betytt en ökad ansvarslöshet, utan
tvärtom en ökning av ansvarskänslan.
Detta har gjort det möjligt för demokratiens
organ att utforma en långsiktig politik.
För vår demokrati har det inneburit
en oerhörd styrka. I svensk politik
har det lönat sig föga att föra en ansvarslös
överbudspolitik eller att söka
dra till sig särintressen och gruppintressen,
ty den stora massan av konsumenter
och löntagare har inte sådana splittrade
särintressen, utan deras huvudintressen
är ganska likartade. De har ansett
sig kunna ge ett stöd åt den politik,
som väl inte alltid uppfyller de längst
gående kraven på fördelar i nuet, men
som har visat sig på lång sikt ge en rättvis
andel i ett stigande produktionsresultat.

Om man vill värna om demokratiens
fungibilitet tror jag att det är viktigt att
tillse att de som skall företräda demokratien
får tillräckliga möjligheter att
föra en fast politik. Den borgerliga oppositionen
har huvudsakligen riktat in
sig på — det framgick även av herr
Ohlons anförande i dag — att framställa
ökningarna av det samhälleliga inflytandet
som hot emot den enskilda
människan och individen. Vi tror att det

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

förhåller sig så, att det är för individens,
den enskilda människans egen
skull som medborgarna är villiga att ge
åt samhället ett ökat inflytande. Det går
icke att kräva en utbyggnad av bostadsproduktionen,
utbildningsväsendet, hälsovården
och vägväsendet utan att samtidigt
kräva en ökning av det samhälleliga
inflytandet.

Vi har i vårt land icke märkt något av
den oro som den nya tekniska revolution,
som jag nyss antydde, i andra länder
har skapat bland arbetare och tjänstemän.
Varför är man i vårt land inte
rädd för en rationaliseringsprocess, som
åtminstone till synes kan skapa sysselsättningssvårigheter?
Ja, helt säkert därför
att man i vårt land har en tilltro
till samhällets både vilja och förmåga att
även under dessa nya omständigheter
värna sysselsättningen och tryggheten.

Det är, herr Ohlon, meningslöst att
försöka dra upp en debatt där man framställer
saken på det viset, att en ökning
av samhällets inflytande sker på bekostnad
av den enskilda människans rörelsefrihet.
Det finns, herr Ohlon, icke något
exempel i världshistorien på att en
demokrati har gått under därför att
samhällets gemensamma organ har fått
resurser i sin hand att föra en fast politik.
Men däremot är det lätt att leta
upp exempel på att ett sönderfall av den
demokratiska apparaten berott på att
man inte vågat sätta i samhällets hand
tillräckliga resurser för att driva en fast
politik. En ökning av det folkliga inflytandet
har medfört en förstärkning av
demokratiens arbetsduglighet. Vi tillåter
oss att tro att detta är ett större hänsynstagande
till individens verkliga intressen
och till behovet av individens
frihet än det tal, som skenbart kan verka
så bestickande, då man försöker mobilisera
samhället mot individen.

Den budget, som här är framlagd, kan
mycket väl tas till intäkt för reflexioner
av denna typ.

Vad det här har gällt har varit att
skaffa samhället sådana resurser, att vi
med tillförsikt kan ta upp den kamp
mot inflationen som jag föreställer mig
att man även från oppositionens sida
är engagerad i.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr EWERLÖF (li) kort genmäle:

Herr talman! Vad först beträffar det
svar som jag fick på mina frågor angående
försvarets huvudtitel måste jag tyvärr
förklara mig i högsta grad otillfredsställd.
Jag är fortfarande lika litet
klok på hur jag skall bedöma vad som
har förekommit i denna sak.

Statsministern säger, att jag borde begripa
att de ständigt stigande försvarskostnaderna
försvagar försvarsviljan
inom vårt folk. Men det har ju knappast
varit fråga om några ständigt stigande
försvarskostnader. Sedan en rad år tillbaka
bär man hållit försvarskostnaderna
oförändrade. Samtidigt har det pågått
en inflationistisk utveckling som innebär
att man undan för undan gröper ur försvarsorganisationen
genom att hålla anslagen
stilla. Stillastående i fråga om
försvarsanslagen innebär tillbakagång.
Jag trodde att försvarsviljan hos vårt
folk nära sammanhängde med att folket
verkligen känner att vi får valuta för de
pengar som vi ger ut på försvaret.

Jag kan fortfarande inte tänka mig
någon sämre form av sparande än att inställa
repetitionsövningarna med den
sänkning av effektiviteten i försvaret,
som det innebär och som vida överstiger
vad de inbesparade 65 miljoner kronorna
representerar i värde, sett mot bakgrunden
av vad vi offrar på försvaret i
övrigt. Det är, fastslår jag, dålig spars
a mhet!

Jag fick inte heller något svar på min
fråga varför man inte berett tillfälle till
ett samråd inom försvarsberedningen
om de åtgärder som man menade var
nödvändiga att vidta. Varför beredde
man inte tillfälle för försvarsberedningen
att säga, huruvida man eventuellt i
stället ville ta en besparing på materielen? Nu

säger statsministern att det är
självklart, att den moderna materielen
måste vi skaffa. Men är det inte lättare
att i ett försämrat läge öka materielanskaffningen
än att efteröva tiotusentals
värnpliktiga? Varför skulle det utan vidare
stå klart att materielen bör gå med
förtursrätt? Vi kommer inte någonstans
med materiel utan att ha folk som lärt
sig all betjäna den. Därför är det miss -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
tänkt att regeringen valt denna väg för
sitt sparande, och man blir än mer misstänksam,
när det inte beretts tillfälle för
försvarsberedningen och för de militära
myndigheterna att i förväg ta del av förslaget.

Jag ställde nu till statsministern den
frågan, huruvida han verkligen värderade
det samarbete över partigränserna,
vilket vi har gjort allt för att medverka
till. Jag tycker mig inte i statsministerns
anförande finna något uttalande, som i
det hänseendet var för mig hugnesamt.

I fråga om budgeten började statsministern
som vanligt med att säga att han
efterlyste alternativ. Han hade med spänning
väntat på att få höra ett alternativ,
sade han. Det är nästan som om statsministern
skrivit ned detta på förhand på
ett papper och nu av bara farten läste
upp det. Ty det finns väl inte någon i
kammaren som kan vara okunnig om att
vad jag försökte — låta vara i koncentration
under en halvtimme — var just
att på varje mer eller mindre avgörande
punkt i budgeten deklarera den alternativa
inställning som vi intager. Det går
inte att bara ständigt söka vifta undan
att ett alternativ har presterats. Vad jag
förut redovisade var ett genomtänkt alternativ.
Jag gjorde det koncentrerat och
avstod från att göra vittsvävande, allmänna
uttalanden, som jag inte fick utrymme
för inom den tid, under vilken
jag ansåg mig kunna ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk. Jag har ännu
mindre möjlighet att gå in i detaljer på
de sex minuter, som nu står till mitt
förfogande.

Jag vill dock vända mig mot statsministerns
påstående att vi skulle ha sagt
att endast 25 procent av nationalinkomsten
borde få användas till offentliga
ändamål, varken mer eller mindre. Det
skulle inte falla mig in att göra ett sådant
uttalande! Jag har sagt att vi har
uppställt som riktpunkt att komma ned
till denna gräns av 25 procent. Statsministern
menade att det skulle innebära
en katastrof och undrade hur samhället
då skulle kunna få sina behov tillgodosedda.
Låt mig då hänvisa till Förenta
staterna. Där gå sammanlagt 20 procent

till offentliga utgifter. Är det någon som
vill påstå, att där inte byggs och inte
investeras eller att man där inte kan
upprätthålla en god standard för människorna?
Detta innebär en annan syn
på problemet. Vi menar att de människor,
som får behålla de 75 procenten,
i all rimlighets namn uträttar någonting
för egen del. Att vi vill lägga över mera
på de enskilda än på det offentliga är
en skiljelinje i våra politiska strävanden.
Det är endast att konstatera denna
skiljelinje.

Då jag nu endast har en kvarts minut
kvar av min repliktid vågar jag inte gå
in på de svårigheter, som sammanhänger
med frågan om utrymmet på lånemarknaden,
utan jag ber statsministern att ta
reda på i efterhand, huruvida inte jag i
det fallet har uttalat mig riktigt.

Jag fattade det så att statsministern
menade, att det var lättsinne att tala om
ytterligare skattesänkningar i detta sammanhang.
Men märk väl att jag uttyckligen
förklarade, att bakom varje skattesänkningsförslag
ställer vi förslag om
minskning av utgifterna. När vid sedan
kommer till slutet av riksdagen kan vi
avgöra, om det är befogat att säga att
det är på vår sida som lättsinnet ligger.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Hans excellens herr
statsministern försökte göra gällande att
ett begränsat anslag på 1,5 miljoner
kronor till Chalmers tekniska högskola
för byggande av bibliotek skulle äventyra
en skattesänkning. Det är väl ändå
att jämföra alltför vitt skilda siffror
med varandra. Om agitation skall bedrivas
här, så får man väl ändå hålla en
viss måtta. Herr statsministern sade, att
jag stödde mig på en expert, vilken hade
yrkat på en minskning av den progressiva
beskattningen. Men det var inte
en expert vilken som helst, utan det
var en partikollega till herr statsministern,
och en mycket auktoritativ sådan.

Nu anförde herr statsministern att
president Eisenhower gjort en programförklaring
om att man i nuvarande situation
inte får låna till investeringar.

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Det är alldeles riktigt. Men det är fel
att jämföra den svenska budgeten med
den federativa amerikanska budgeten,
eftersom Amerika inte liksom vi har en
mängd offentligägda affärsdrivande
verk, där vi stoppar undan våra pengar.
De amerikanska investeringarna går till
försvar, skolor och dylika ändamål, som
inte ger någon direkt avkastning.

Herr statsministern missuppfattade
nog avsikten — jag hoppas det var
oavsiktligt från hans sida -— när jag citerade
nationalbudgetsbetänkandet. Jag
skall inte läsa upp avsnittet igen, fastän
jag kunde göra det in extenso. Jag har
aldrig sagt, att detta var ett försök att
leda svenska folket bakom ljuset, men
jag ville ha fram att nationalbudgeten i
den offentliga diskussionen spelar så
stor roll — oriktigt enligt mitt förmenande
— att det är viktigt vilka uttryckssätt
som där användes. Som jag
nyss sade står det dock här, att årets
nationalbudget skiljer sig fördelaktigt
från fjolårets därigenom att den åtminstone
inte är »medvetet verklighetsfrämmande».
Och så tilläde jag: År den verklighetsfrämmande
måste det bero på
ovetenhet. Handen på hjärtat, herr statsminister!
Om statsministern stode i opposition
och mötte denna situation, skulle
då inte statsministern ha gjort samma
reflexion?

Vad kommer historien att säga om
1955, frågar statsministern. Historien
kommer att säga, att vi under en enastående
gynnsam konjunktur med förbättrat
bytesförhållande till utlandet och
en stegrad produktion har levat över
våra tillgångar och icke investerat så
mycket som vi borde ha kunnat göra i
den industriellt omskapande period, i
vilken vi lever.

Herr statsministern sade, att vi är
överens på väsentliga punkter; vi är för
närvarande på det hela taget överens
om hur den ekonomiska politiken skall
läggas upp. Men varför då mana fram
sådana motsättningar som .statsministern
försökte göra i sitt anförande?

För att återkomma till penningpolitiken
så förhåller det sig ju så att erfarenheten
har visat, att i alla de länder,

Statsverkspropositionen m. m.
där man tillämpat en penningpolitik
med variabel ränta, har man klarat inflationsriskerna
bättre än i sådana länder
som mera tytt sig till finanspolitiken
och höga skatter, eftersom de höga
skatterna återverkar i en icke önskvärd
och ogynnsam riktning.

Jag uttalar min tillfredsställelse över
att statsministern i slutet av sitt anförande
icke tillskrev sig eller sitt parti
förtjänsten av den standardförbättring,
som har ernåtts i vårt land, utan medgav
att standardförbättringen beror på
alla samfällda krafter i samhället.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Herr Olilon frågade mig,
om jag som talesman för oppositionen
under en annan regering inte skulle ha
tillgripit lika svaga argument och lekt
med orden »medvetet» eller »omedvetet»
i nationalbudgeten. Ja, det är ju svårt att
veta, vilken argumentation man skulle ha
använt i ett annat läge. Men jag skall villigt
medge, att om jag inte hade några
angreppspunkter mot den sittande regeringens
politik av större styrka att komma
med, hade jag väl fått ta det lilla som
fanns. Det är väl det som herr Ohlon
gjort, och då får man ju vara överseende.
Jag är emellertid övertygad om att
om rollerna varit ombytta, skulle jag ha
haft mycket mer att anmärka på än herr
Ohlon nu har haft. Jag skulle sålunda
inte ha behövt leta upp ett och annat uttryck
i nationalbudgeten att hänga min
kritik på.

Vad som föranledde mig att begära ordet
var emellertid två andra saker. För
det första tyckte herr Ewerlöf, att mitt
besked om försvarsfrågans handläggning
var otillfredsställande. Jag kan medge
detta så långt som att jag inte underströk,
alt även för mig och för regeringen är
det en fördel, om samförståndet i försvarsfrågan
kan bibehållas. Men jag skulle
till detta vilja foga den reflexionen:
Det är väl inte beroende bara på den ena
parten, om etl sådant samförstånd skall
kunna bibehållas. Enligt vår mening driver
bär högern upp en fråga av ändå re -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
lativt begränsad räckvidd till så orimliga
proportioner, att man lugnt kan säga,
att det är högern som här visat sig ganska
litet intresserad av att försöka förstå
motparten — om det nu finns någon motpart
i försvarsfrågan.

Man brukar väl ändå, herr Ewerlöf,
när det gäller utgifter och inkomster och
åtgärder för det närmaste budgetåret låta
regeringen taga ansvaret både för vad
den gör och för de underlåtenhetssynder
som den begår. Försvarsministern har resonerat
precis på samma sätt här, att
det måste väl ändå vara regeringens sak
att först verkställa den avvägning för
nästa budgetår, som skall ske, och sedan
har ju riksdagen tillfälle att säga det
slutliga ordet. Försvarsberedningen syftar
ju till en längre gående inventering
av vårt försvarsbehov och vårt försvars
sammansättning.

Jag kan knappast annat än dela försvarsministerns
uppfattning. Att med utgångspunkt
från denna hans bedömning
dra den slutsatsen, att det inte längre
hos regeringen finns något intresse för
en samverkan på försvarets område, tycker
jag är ganska häpnadsväckande. Som
sagt tillåter jag mig emellertid att tro, att
det är fråga om en åtgärd av begränsad
räckvidd. Jag tror att det hade varit mera
ödesdigert, om man inte hade fullföljt
materialanskaffningarna, och jag
kan ju på den punkten glädja mig åt att
det inte bara är regeringspartierna som
har den meningen. Jag hänvisar till en
artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
bara för några dagar sedan, där
tidningen ställer sig på precis samma
linje som regeringen har gjort. Men att
ansvaret för denna avvägning måste bäras
av den sittande försvarsministern och
att det sedan blir riksdagens sak att godkänna
eller avslå regeringens framställning,
tror jag att herr Ewerlöf vid närmare
eftertanke måste finna vara riktigt
och i varje fall inte vara något bevis för
självtillräcklighet och självgodhet från
försvarsministerns sida.

Den andra sak jag ville säga gäller
mitt uttalande att inte något alternativ
har framlagts. Jag har skildrat situationen
på följande sätt. Vi har en infla -

tionsrisk. Denna inflationsrisk är alla
demokratiska partier angelägna om att
försöka bemöta. I valet av vägarna har
det uppstått en meningsskiljaktighet och
en diskussion. Då säger vi: Vi har kommit
till den uppfattningen, att penningpolitiken
som instrument kommer att bli
för hårdhänt, om den icke stödes av en
mycket hård finanspolitik. Det är ett
alternativ till denna linje som jag icke
kunnat upptäcka, eftersom herr Ewerlöf
ju ämnar göra av med de besparingar,,
som han nu föreslår, genom att dela ut
dem i form av skattesänkning. Herr
Ewerlöf föreslår besparingar, men dessa
skall gå till en skattesänkning. Om herr
Ewerlöf försöker se saken ur vår synpunkt,
måste han väl medge att han inte
heller genom sina besparingsförslag har
framlagt något alternativ till den politik,
som vi förordat. Det är en annan sak som,
han därvid kommer in på.

Jag frågar fortfarande: Vad finns det
för alternativ från oppositionens sida till
den inflationsbekämpande politik som
präglar statsverkspropositionen?

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag återkommer till försvarsfrågan.
Det förefaller mig vara
ganska halsbrytande att herr statsministern
vill beskylla oss för att vara orsaken
till att det nu kanske knakar i fogarna
i fråga om samarbetet över partigränserna.
Undgick det statsministern
vad jag avslutade detta avsnitt i mitt
anförande med, nämligen att vi, trots att
vi anser att den föreslagna åtgärden är
utomordentligt olycklig, kommer att försöka
lägga fram ett kompromissförslag,,
varigenom vi hoppas att man i alla fall
skall kunna rädda någonting i detta «ammanhang.
Jag ställer fortfarande den frågan
till statsministern: Vad är det för
rimlighet i att säga att regeringen helt
och hållet på egen hand skall ta ansvaret
för en åtgärd sådan som denna? Det är
ju självklart att regeringen i sista hand
skall ta ansvaret för vad den föreslår,
men vad jag anmärker på är att regeringen
fattar sitt beslut i isolering utan
att fråga de militära myndigheterna till

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

råds och utan att utnyttja den försvarsberedning,
där samtliga demokratiska
partier är företrädda, när en så ingripande
åtgärd ifrågasättes. Hade det inte
varit rimligt — såsom jag också antydde
i mitt första anförande — att regeringen,
om den absolut ville driva igenom en
besparing på försvarets budget med låt
oss säga dessa 67 miljoner kronor, hade
vänt sig till de militära myndigheterna
och frågat: Vad anser ni att ni i första
hand kan anvisa såsom besparingsmöjlighet
inom denna ram? Och vidare: Varför
fick inte försvarsberedningen tillfälle att
ta del i resonemangen om denna fråga?
Dess medlemmar kallades ihop och ställdes
bara inför ett dekret att regeringen
skulle komma ati vidtaga denna åtgärd.

Det är detta handlingssätt som gör, att
man tvivlar på att regeringen verkligen
avser att upprätthålla samarbetet över
partigränserna i försvarsfrågan. Därtill
kommer att det i varje fall enligt min
mening inte är fråga om en begränsad
åtgärd, utan om en åtgärd som urgröper
försvaret på ett sätt som motsvarar mycket
mer än de 67 miljoner kronor, som
här skulle sparas in. Det är mycket pengar,
som blir onyttiga genom att man
inte får tillfälle att öva folket på det
planerade sättet.

Vad sedan budgeten beträffar lever
statsministern fortfarande i den föreställningen
att det alternativ i skattefrågan,
som jag i mitt anförande häntydde
på, skulle representera en mindre restriktiv
politik än den, som regeringen
i detta hänseende föreslagit. Detta är
ett misstag, ty jag har uttryckligen sagt
att vi icke kommer all föreslå skattesänkningar
genom ianspråktagande av
reserverna i denna budget, utan skattesänkningarna
skulle genomföras med
hjälp av besparingar på anslag, som är
upptagna i budgeten. En skattesänkning,
som kommer till stånd genom att en offentlig
konsumtion på det sättet förvandlas
till enskild konsumtion, har inte det
ringaste att betyda ur restriktivitetssynpunkt.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Det

är ju glädjande, om jag på den

Statsverkspropositionen m. m.
punkten har missuppfattat herr Ewerlöfs
första anförande. Om jag nu tolkat
hans uttalanden rätt, innebär de att högern
kommer att göra sin bedömning i
överensstämmelse med regeringens, och
under sådana förhållanden blir möjligheterna
till ett resonemang betydligt
större. Då får vi diskutera på det vanliga
sättet: Kan skattesänkningen verkligen
anses uppväga olägenheten av att
man inte tillgodoser de olika ändamål,
för vilka högern vill spara in anslagen? Jag

medger att jag inte uppfattade
herr Ewerlöfs första anförande på detta
sätt, och det är jag angelägen om att
få notera.

Vad försvaret angår kan jag däremot
fortfarande inte begripa herr Ewerlöfs
resonemang. Den diskuterade frågan har
ju behandlats på precis samma sätt som
vilken annan stor budgetfråga som helst:
regeringen har tagit ställning till den
och förelagt riksdagen sitt förslag. Sedan
har ju oppositionen och alla riksdagsledamöter
precis samma möjligheter
att framlägga ändringsförslag i denna
fråga som i vilken som helst annan
fråga, där regeringen först har tagit en
position, det må gälla anslaget till Chalmers
eller repetitionsövningar eller något
annat.

Jag trodde det var ganska självklart
att regeringen skulle fatta ståndpunkt i
en så ömtålig fråga som denna, och jag
undrar, om herr Ewerlöf ändå inte kan
medge att det skulle ha varit att försätta
försvarsledningen i en mycket besvärlig
situation, om den av regeringen
tvingats att lägga fram ett alternativ till
denna besparingsåtgärd. Jag förutsätter
att försvarsledningen har pressat sina
materialanslag så långt ned som över
huvud taget varit möjligt, och den har
alltid inför oss redovisat en vilja att nå
besparingar. Skall vi då komma till försvarsledningen
på nytt och säga: Nu
ställs ni inför ett hot, och nu vill vi
verkligen se hur cdra besparingar i den
situationen ser ut. .lag tror uppriktigt
sagt att herr Ewerlöf, om han suttit som
försvarsminister, inte skulle ha behandlat
försvarsledningen på det sättet.

Denna frågas behandling skiljer sig

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
icke från andra frågors behandling.
Riksdagen har sin fullständigt fria prövningsrätt,
som vanligt.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Tillåt mig bara två frågor.
Hör man aldrig från regeringens
sida myndigheterna, innan man lägger
fram sina förslag i olika avseenden?
Skulle det inte ha tett sig naturligt från
försvarsministerns sida att höra de militära
myndigheterna, innan regeringen
vidtar en åtgärd, som inte berörts i några
som helst papper från myndigheternas
sida?

För det andra: Är inte försvarsberedningen
tillsatt för att vara ett instrument,
där regeringen har möjligheter att
överlägga om försvarsbudgeten och dess
uppläggning och där det är angeläget att
i möjligaste mån söka återförsäkra de
åtgärder av det ena eller andra slaget,
som man från regeringens sida vidtar?

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Jag undrar om inte herr
Ewerlöf blåser upp den formella handläggningen
i detta ärende till fullständigt
orimliga proportioner. Det skulle säkerligen
inte vara några svårigheter att räkna
upp åtskilliga fall, då en departementschef
har ansett sig nödsakad att vidtaga
en besparingsåtgärd, vilken han icke
har diskuterat med de honom underställda
verken. Det är vad som har skett
också i detta fall, i all synnerhet om
en sådan diskussion måste leda till ett
enligt mitt sätt att se ganska besvärligt
läge för den ansvariga försvarsledningen.
Regeringen har icke velat skjuta försvarsledningen
framför sig i detta ärende,
utan regeringen har här tagit ansvaret
och lagt fram förslaget för riksdagen.
Det finns, såvitt jag kan förstå,
ingenting att kritisera i denna handläggning.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Den internationella ekonomiska
utvecklingen under senare tid

bör ha givit oppositionen en del att tänka
på. Det var inte så länge sedan vi
fick höra från oppositionen, att den
svenska regeringen höll på att laga till
en egen inflation, som inte kunde skyllas
på impulser utifrån. Nu visar det sig
inte bara att vi hittills lyckats hålla inflationsfaran
rätt väl i schack, utan också
att andra länder har att kämpa med
svårigheter, som förefaller vara större
än våra egna. Jag tror inte att oppositionen
gärna vill bli påmind om vad dess
tidningar i våras hade att säga om den
konservative engelske finansministerns
politik. Den gången menade man att skattesänkningar
i förening med räntehöjning
skulle trygga England mot inflation.
Sedan dess har mr Butler råkat ut för
så många missräkningar, att han föredragit
att överta en annan befattning sedan
han först höjt skatterna på nytt.
Man kan också påminna om den borgerliga
regeringen i Australien, som tvingats
strama åt sin politik på en rad punkter,
bland annat genom en hård nedskärning
av importen, över huvud taget har
ju utvecklingen i världen under det
gångna året präglats av en fortsatt högkonjunktur,
där regeringarna måst tillgripa
alla möjliga bromsande åtgärder.
Det är inte så underligt att också vi i
Sverige måste följa liknande linjer, även
om vi föredrar metoder som inte drabbar
allt för hårt och godtyckligt.

Den viktigaste nyheten i årets statsverksproposition
är ju att finansministern
eftersträvat en balansering av totalbudgeten,
vilket bör vara ägnat att
minska trycket särskilt på kreditmarknaden.
När oppositionens tidningar försöker
inbilla sina läsare att det finns ett
väldigt budgetöverskott, som man utan
risk kan utnyttja för alla möjliga angenäma
ting, vilseför de medvetet sin publik.
Det skulle ha varit lättsinnigt av finansministern
att inte hålla hårt igen i
en situation när vi alltjämt måste räkna
med ett övertryck i ekonomien. Om den
skattesänkning, som nu planeras, kommer
att bli blygsam, innebär det ju ändå
inte att svenska folket har anledning att
klaga över den ekonomiska utvecklingen
under senare tid. Produktionen och

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

realinkomsterna har fortsatt att öka under
det gångna året, och glädjande nog
tycks också sparandet ha ökat. Investeringarna
har hävdat sig väl trots den
skärpta kreditpolitiken, vilken troligen
ännu inte visat sina fulla verkningar.
Att försiktighet är motiverad framgår avvalutareservens
utveckling. Om det sålunda
finns starka skäl för en stram politik,
finner jag det dock särskilt beklagligt
att bostadsbyggandet inte kunnat
beredas större utrymme. Däremot kan
ju folkpensionärerna glädja sig åt regeringens
planer att höja deras pensioner
med 10 procent.

Kostnaderna för folkpensioneringen
har av socialministern räknats upp med
150 miljoner kronor. Detta visar att regeringen
kommer att infria de löften till
folkpensionärerna, som gavs år 1953.
Någon politisk strid skall väl inte längre
behöva förekomma kring folkpensionärernas
problem då nu en folkpartistisk
ledamot av riksdagen propagerat för
att lyfta folkpensioneringen ovan stridsvimlet
för att få ett slut på överbudens
tid. Skall han månne bönhöras?

Höjningen av folkpensionerna är ett
uttryck för den allmänna standardhöjning
som vi upplevt under de gångna
två åren. Vårt samhälle är i ständig ekonomisk
frammarsch.

I mitten av november anordnade arbetarrörelsens
huvudorganisationer den
stora konferensen Tekniken och morgondagens
samhälle, där man fick en fängslande
bild av de möjligheter till standardhöjning,
som teknikens och vetenskapens
framsteg utlovar, om vi rätt förstår
att utnyttja dem; statsministern har
ju nyss erinrat om denna konferens.
Inte minst fick man genom konferensen
en klar föreställning om atomkraftens
stora betydelse för vår framtida energiförsörjning.
Jordbrukets och skogsnäringens
avkastning kan också väsentligt
ökas, om vetenskapsmännen här fär tillfälle
att tillämpa sitt vetande och tänkande.
Det är glädjande att notera, att
regeringen tycks vara fullt medveten om
forskningens centrala roll i välståndsutvecklingen.
Därom vittnar bl. a. de väsentligt
höjda anslagen till naturveten Första

kammarens protokoll 195(1. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.

skaplig forskning i årets statsverksproposition.
Hur vi på bästa sätt skall utvinna
och utnyttja atomenergien får vi
väl senare ta ställning till. Men redan nu
finns det skäl att understryka, att samhället
här måste ha hand om ledningen.

I den livliga debatt, som följt på det
Åkessonska tjänstepensionsförslaget, har
många röster låtit höra sig. En del har
varit tveksamma, några bestämt avvisande.
Till de senare hör bl. a. herr Ewerlöf,
som i dag visat allt annat än intresse
för denna sak. Enligt mitt sätt att se är
det angeläget att någonting sker. Arbetar-
eller tjänstepensioneringen har så
länge varit föremål för utredningar, att
ett för de stora löntagargrupperna efterlängtat
beslut så småningom måste komma
till stånd.

Att det under en övergångstid kommer
att bli så, att en stor grupp människor
får leva på folkpensionen, är uppenbart.
Över detta har folkpensionärsföreningar
uttalat sin besvikelse. Men det ligger i
sakens natur, att en försäkring ger förmåner
endast till dem, som så att säga
köpt sig in i försäkringen. Det kan
många på grund av sin ålder inte göra.
Dessa äldre människor jag åsyftar kommer
inte att betala någon avgift och kan
heller inte få de förmåner försäkringen
ger. Detta skall dock inte innebära, att
vederbörande kommer att missgynnas.
Från ansvarigt håll har lämnats lugnande
löften. De som inte kan komma med
i den obligatoriska tjänstepensioneringen,
skall inte glömmas bort. Uppräkningen
av beloppet till folkpensioneringen
visar med önskvärd klarhet, att regeringen
avser att låta de gamla få sin andel
i standardhöjningen. Detta är naturligt.
De gamla, det här gäller, har
själva varit med och lagt grunden till
dagens välstånd, som vi alla får njuta av.

En annan sak, som det oekså kan vara
skäl att erinra om, är det löfte utredningen
om kortare arbetstid har gett,
nämligen alt detta år lämna ifrån sig ett
första betänkande. Jag hoppas livligt alt
detta löfte skall komma att infrias. Stora
grupper av landets löntagare väntar
otåligt på ett förslag från utredningen.

De olika pensions- och arbetstidsför -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen, m. m.
hållandena markerar en klyfta mellan
olika grupper i samhället, en klyfta som
det är angeläget att få överbryggad så
fort resurserna tillåter. Visserligen har
det hänt åtskilligt sedan August Palm
för 75 år sedan först började predika
jämlikhetens och broderskapets idé på
svensk botten, men kvarstående ojämnheter
och olikheter irriterar.

I årets trontal konstaterades att den
allmänna sjukförsäkringen genomförts
programenligt. Sjukkassereformen har
tydligen också slagit mycket väl ut. De
dystra profetior, som högern gjorde sig
skyldig till 1954, har visat sig överdrivna.
Av tidningsuttalanden erfar man att
inte bara de människor, som har att sköta
sjukkassorna, utan även den stora allmänheten
är mycket tillfreds med den
obligatoriska sjukförsäkringen. Att den
hade vissa födslovåndor kan inte fördunkla
tillfredsställelsen med reformen
och det värde den har.

De som hösten 1954 spådde ofärd, då
riksdagen skulle besluta om sjukkassereformen,
är nu i januari 1956 generade
över sina egna spådomar. De erkänner,
att det gått bättre än de väntat. Opponenterna
mot våra socialreformer bör
av detta och många andra exempel ta
lärdom och inte rusa åstad och spå olyckor
och rita mörka framtidsvyer på väggarna,
då resultatet bara blir att samma
opponenter efter några år finner sig
ställda vid sidan om, och gärna vill ha
det gamla glömt och sig själva utropade
till pionjärer på det socialpolitiska fältet.

Priskontrollens framtid har ju aktualiserats
genom det förslag, som nyligen
framlades av 1954 års priskontrollutredning.
Det får betraktas som en positiv
överraskning, att företrädare för olika
politiska meningsriktningar lika väl som
representanter för olika ekonomiska intressegrupper
här kommit fram till ett
enhälligt förslag, även om deras motiv
varierar. Som alla kompromisser kan
förslaget naturligtvis kritiseras ur olika
synpunkter, men det förefaller i stort
sett ge en god grundval för samhällets
övervakningsuppgifter på detta område.

I en tid när den fulla sysselsättningen

och högkonjunkturen medför ett ständigt
tryck uppåt på priserna, kan samhället
inte avsvära sig bruket av priskontroll
eller prisövervakning, även om
andra medel har mer central betydelse,
när det gäller att trygga den samhällsekonomiska
balansen.

Frågan om konkurrensbegränsningarna
inom näringslivet har ju också vunnit
ökad uppmärksamhet under senare
år, och priskontrollutredningens förslag
tycks på ett lyckligt sätt samordna och
komplettera strävandena att bekämpa
skadliga konkurrensbegränsningar. Sådana
finns gudi klagat tillräckligt många.

Utredningen slår också fast den viktiga
principen, att samhället och allmänheten
skall ha rätt till full insyn i
företagens priser och kostnadsförhållanden.
Men det är klart, att denna rätt
inte blir mycket värd, om samhällsorganen
saknar resurser att utreda dessa förhållanden.
Genom att i enlighet med utredningens
förslag sammanföra priskontrollnämndens
och monopolutredningsbyråns
utredningsresurser bör man kunna
åstadkomma en hel del på detta område.
Det är också glädjande, att utredningen
vill ge näringsfrihetsrådet rätt
att ta upp alla skadliga fall av konkurrensbegränsningar
till förhandling. Andra
undersökningar har visat att sådana
fenomen som oligopol. selektiv försäljning
och prisdiskriminering spelar en
val så viktig roll som de renodlade monopol-
och kartellförhållandena.

Det återstår nu att se, om de enskilda
företagarnas organisationer är beredda
att acceptera de förslag, som deras egna
företrädare i utredningen skrivit under.
Inom företagarvärlden har man talat åtskilligt
om nyttan av fri konkurrens, och
om samhället nu vill främja konkurrensen
inom näringslivet, blir det väl svårt
för företagarna att göra skillnad mellan
lära och leverne. Att allmänheten — och
som allmänhetens ombud sitter vi ju hur
i riksdagen — har intresse av prisövervakningen
och av en fri konkurrens inom
näringslivet är inte att ta miste på.

I förra årets remissdebatt fann jag anledning
att rikta uppmärksamheten på
de allvarliga problem, som är förknip -

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

pade med näringslivets lokalisering. Jag
hänvisade till att det förekommer en
ständig flykt till de stora städerna, där
trängseln och vantrivseln ökar, samtidigt
som inte bara landsbygden utan
även åtskilliga småstäder ställes inför
växande svårigheter. I en motion av
herr Georg Pettersson och mig i denna
kammare yrkades, att samhället skulle
få medel att hejda eller minska takten i
storstädernas nu ohämmade expansion.

Liknande synpunkter har framförts
av statsrådet Sträng i en artikel i tidskriften
Tiden, där han bl. a. hänvisade
till den vetorätt, som myndigheterna i
England och Frankrike kan utöva i fråga
om industriernas lokalisering, och
han uttalade sympatier för en liknande
samhällelig vetorätt i vårt land.

Det är mycket intressant att ta del av
de erfarenheter, som man på detta område
gjort i England och Frankrike.

I England uppmärksammades dessa
problem redan före kriget, men regeringens
ingripanden har fått väsentligt
ökad omfattning efter kriget. Regeringen
har placerat ett betydande antal statliga
industrier utanför londonområdet
på lämpliga platser. Vidare har man bidragit
till finansieringen av en del industrier,
som accepterat en sådan förläggning.
Denna senare, verksamhet har
dock medfört endast begränsade resultat.
En tredje och mera effektiv metod
har varit, att staten ställt lämpliga industrilokaler
till förfogande för uthyrning
i områden, som ansetts vara i behov
av ekonomisk utveckling. Man har
också strävat att underlätta industriernas
förläggning till sådana områden genom
att bidraga till vatten- och gasförsörjningen
samt bostadsbyggande. Sedan
1945 har byggnadsregleringen spelat
en viktig roll, när det gällt att påverka
industrilokaliseringen. Genom en
särskild lag, som tillkom 1947, måste
varje industribygge med en golvyta av
minst 5 000 kvadratfot godkännas av
handelsdepartementet ur allmänna lokaliseringssynpunkter.
Därutöver skall de
lokala planeringsnivildigheterna godkänna
industriernas förläggning. I engelsk
debatt har det förekommit klagomål över

Statsverkspropositionen m. m.
att myndigheternas befogenheter härvidlag
ändå inte är tillräckligt effektiva.
Den konservativa tidskriften Economist
konstaterade nyligen, att handelsdepartementet
visserligen alltjämt vägrade
nya industrier att etablera sig i londonområdet
men däremot sällan motsatte sig
en utvidgning av redan existerande företag
inom området. Dessa företags expansion
skapar utomordentliga svårigheter
för stadsplaneringen och bostadsbyggandet.
De lokala stadsplaneringsmyndigheterna
har nu fått ökade befogenheter för
att motverka denna utveckling. Jen konservativa
engelska regeringen har gått så
långt, att den uppmanat Londons kommunala
myndigheter att köpa upp obebyggda
industritomter för att hindra
förläggning av nya industrier där. Tidskriften
diskuterar också fyra olika alternativ
för lokaliseringspolitiken. Antingen
kunde handelsdepartementet mera
effektivt utnyttja sin rätt att hindra
industriers förläggning till olämpliga
platser men avstå från andra ingripanden.
Eller också kunde departementets
kontrollmöjligheter avskaffas och de lokala
stadsplaneringsorganen ensamma få
bestämma, vilket tidskriften dock ansåg
oklokt. Man kunde också tänka sig att
myndigheterna mer skulle inrikta sig på
uppmuntrande åtgärder i fråga om industriernas
förläggning. Om man som
ett fjärde alternativ avskaffade alla kontroller
på detta område, måste stadsplanepolitiken
helt omläggas.

I Frankrike tog den radikale ledaren
Mendés-France under sin tid som konseljpresident
initiativet till en mera
energisk lokaliseringspolitik. En särskild
industriell »omställningsfond» har bildats
för att underlätta en industriell
omställning, koncentration och specialisering.
En annan fond har bildats för
omställning av arbetskraften, och en
tredje fond har direkt sikte på en decentralisering
av industrien. Från denna
fond ges hjälp till företag, som upprättats
i områden, där det är önskvärt
att grunda nya industrier. Det har också
utfärdats ett dekret, som ger den
franska regeringen möjlighet ad hindra
ytterligare industriell tillviixt av de sto -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ra städerna. Utan regeringens tillstånd
får inte nya företag upprättas eller redan
existerande företag utvidgas. Undantagna
är firmor med mindre än 50
anstäillda och företag med högst 500
kvm golvyta. Under föregående år avslogs
ungefär 15 procent av alla ansökningar
om nyetablering och utvidgning
av företag i parisområdet.

Så angriper man alltså problemet på
borgerligt håll i England och Frankrike.
Det borde därför finnas förståelse för
besläktade ingripanden även i Sverige.
Med intresse avvaktas i vad mån regeringen
ämnar fullfölja de ansatser till
samhällsingripanden i industrilokaliseringen,
som hittills förekommit, och hur
oppositionen ställer sig till behovet av
samhällskontroll på detta område.

Till sist några reflexioner angående
vissa järnvägsförhållanden som på ett
naturligt sätt kan knytas an till vad jag
här sagt om industrilokaliseringen, då
goda kommunikationer är en förutsättning
för att industrier skall kunna verka
på de olika orterna. Det svenska järnvägsväsendet
kan i detta nu fira hundraårsjubileum
och gör det under till synes
påfrestande förhållanden. Den tid,
då man byggde järnvägar, är nämligen
slut. Utvecklingen på samfärdselns område
har gått hastigt det senaste årtiondet.
Bilismen har växt ut i takt med och
ibland fortare än vad välståndet och de
materiella resurserna tillåtit. Järnvägarna
har fått vidkännas hård konkurrens,
och åtskilliga småbanor har nedlagts
medan andra hotas av samma öde. I de
bygder, där järnvägar lägges ner, är
missnöjet däröver ibland mycket stort.
Detta är inget att säga om. En järnvägslinje
är nu en gång en påtaglig förbindelse
med omvärlden. Bryts denna förbindelse,
innebär det ett ingrepp som
måste få verkningar.

I Skaraborgs län finns ett vittutgrenat
smalspårsnät, som till vissa delar
är dömt att försvinna. En sådan delsträcka
är den mellan Tidaholm och
Svensbro med anknytning till Stenstorp
vid västra stambanan. Skall nedläggningsprogrammet
fullföljas programen -

ligt, kommer den smalspårslinjen, som
öppnades för trafik 1876, att nedläggas
i samma stund den fyller 80 år. SJ har
då sannerligen ett egendomligt sätt att
begå sina jubiléer!

Då riksdagen i våras behandlade en
motion rörande vissa järnvägs- och andra
kommunikationsförhållanden i Blekinge,
sades mycket bestämt ifrån, att
innan en järnväg läggs ner och man
övergår till trafik med landsvägsfordon,
bör det vägnät, som skall ersätta järnvägen,
försättas i tillfredsställande skick.
Så har dock inte skett i det aktuella fall
jag här yttrat mig om. Ändå framförde
inte bara de kommuner, som berörs av
järnvägen Tidaholm—Svensbro, utan även
länsstyrelsen i Skaraborgs län, att landsvägen
Tidaholm—Skövde var i det skick,
att den nödvändigt måste förbättras, innan
järnvägen kunde läggas ner. Dessa
påpekanden har alltså inte hjälpt. Järnvägen
skall försvinna till sommaren, och
de landsvägsbussar, som i fortsättningen
skall ersätta järnvägens rälsbussar,
skall framföras på en av länsstyrelsen,
kommunalmän, busschaufförer och bilister
underkänd landsväg. Jag vet inte
om det är för sent för SJ att nu uppskjuta
nedläggandet av järnvägen Tidaholm—Svensbro
till dess landsvägsfrågan
ordnats på ett tillfredsställande sätt,
men är det inte för sent, bör ett uppskov
beslutas. Det är inte rimligt att
ett så klart riksdagsuttalande åsidosättes
som det som riksdagen gjorde i våras.
En 80-årig järnväg, som därtill haft
utomordentlig betydelse för en hel bygd,
bör inte läggas ner med mindre än att
tillfredsställande ersättning ges den trafikerande
allmänheten. Har möjligen
kommunikationerna mellan kommunikationsminister
Sven Andersson —- på vars
lott det tydligen faller att lägga ner järnvägar
— och vägminister Hjalmar Nilson
— som bär att ersätta järnvägslinjerna
med ordentliga landsvägar — inte
varit tillfredsställande, måste detta beklagas.
Genom denna, som man får tro,
bristande kommunikation mellan två
statsråd kommer en del kommuner i
Skaraborgs län att få försämrade förbin -

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

delser med yttervärlden, vilket oroar åtskilliga
i den bygd jag representerar här
i kammaren.

Med det sagda, herr talman, får jag
instämma i yrkandet om remiss av statsverkspropositionen
till vederbörande utskott
i förhoppning om att den blir sakligt
behandlad.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! När man granskar årets
budgetförslag, förstår man mycket väl
att finansministern har haft bekymmer,
inte så mycket för att få debet och kredit
att gå ihop för moder Svea, utan för
vad han skall göra med de svällande
statsinkomsterna. Finansministrarna i
arbetarhemmen, bland de lägre statstjänarna
och i andra jämställda grupper
har bekymmer av en annan karaktär. De
frågar sig, hur de skall få sin budget att
gå ihop, om priserna fortsätter att stiga
och penningvärdet ytterligare försämras.
Livsmedelspriser och hyror har stigit
med 10 procent från december 1954 till
november 1955, men löneökningarna
uppgick inte till mer än 5 å 6 procent
i genomsnitt. Standarden sänktes således
för betydande grupper löntagare
trots den väldiga produktionsökningen,
den stegrade arbetsinsatsen, de jättelika
vinsterna och den goda konjunktur som
råder både i Sverige och i utlandet. Regeringen
lovade i fjol en stabil prisnivå,
ja t. o. in. sänkta priser, men nu måste
finansministern medge att vi under fjolåret
fick en så stor prisstegring »att Sverige
ligger högt uppe på den internationella
jämförelseskalan». Han medger att
orsaken till detta inte är ett inflationsdrivande
efterfrågeöverskott, utan han
nämner i stället tre andra faktorer: 1)
konsekvensprisstegringar till följd av lönehöjningarna,
2) prishöjningar på livsmedel
till följd av sommarens torka och
3) de av — som han säger — »ränteutvecklingen»
betingade hyreshöjningarna.

Det förefaller mig, som om de där tre
påståendena egentligen tillkommit som
ett försök alt skyla det faktum, att regeringen
har misslyckats i sin ekonomiska
politik, vars officiella målsättning angetts
vara: Full sysselsättning med stabil

Statsverkspropositionen m. m.
prisnivå och bevarat penningvärde. 1
stället för att frimodigt stiga fram och
erkänna att de metoder regeringen hittills
använt i kampen mot de inflationsdrivande
krafterna har varit verkningslösa,
föredrar man nu att skylla på löntagarna
och på solskenet i somras.

Påståendet att prisstegringarna är en
konsekvens av lönehöjningarna saknar
varje som, helst sakligt och vetenskapligt
underlag. Fn officiell utredning, som
publicerades så sent som i november
månad förra året, konstaterade att arbetslönens
andel av företagens bruttokostnader
endast uppgår till 13,7 procent.
Det innebär att fjolårets löneökningar
inte påverkade prisnivån med
mer än 0,8 procent vid oförändrade
vinstmarginaler för företagen. Men som
alla vet, blev ju prisstegringarna mångdubbelt
större. Jag måste därför konstatera
att finansministern befinner sig på
ett mycket respektabelt avstånd från
sanningen, när han påstår att det är
löntagarna som har förorsakat prisstegringarna.
Sanningen är ju den att det är
monopolföretagens prisuppskörtning och
jakt efter ständigt högre vinster samt
frånvaron av en effektiv priskontroll
som har förorsakat prisstegringarna.

Det andra påståendet, att det är sommarens
torka som förorsakat prishöjningen
på livsmedel, bör också tas med
en tämligen stor nypa salt. Det tjänar
ju inte mycket till att skälla på solen.
Det vore betydligt viktigare, tycker jag,
om regeringen grundligt granskade sin
egen ekonomiska politik. Det är obestridligt
att många jordbrukare fick
missväxt. De bör ha kompensation härför.
Men vem har bestämt att konsumenterna
skall betala för torkan? Deras inflytande
över vädrets makter är ju lika
obefintligt som böndernas, men regeringen
och riksdagen beslöt att uttaxera
av arbetarna och övriga konsumenter
nära en kvarts miljard kronor, därför
att det regnade för litet i fjol somras.
Från vårt håll föreslogs att de drabbade
jordbrukarna skulle subventioneras via
statskassan. Därigenom skulle de jordbrukare,
som verkligen träffats av skördeskadorna,
ha fått hjälp. Nu tar ju stor -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

bönder och godsägare samt sådana
landsdelar, som inte haft missväxt, lejonparten
av de 239 miljoner kronor
som prisstegringen på livsmedel skall
inbringa. De verkligt skördeskadade, som
knappast har någonting att saluföra,
blir ju inte hjälpta med en sådan politik.
Stegringen av livsmedelspriserna är
alltså inte solens fel utan regeringens.

Som en tredje orsak till den höjda
prisnivån anför finansministern »de av
ränteutvecklingen betingade hyreshöjningarna».
Termen »ränteutvecklingen»
är nästan rörande listig. Använder finansministern
det uttrycket för att bibringa
folk den föreställningen, att regeringen
haft litet eller inget inflytande
på räntan, eller lika litet inflytande på
räntan som på väder och vind? Varför
inte i stället säga som det är, att regeringen
i fjol våras kapitulerade inför
kapitalisternas gamla krav om räntehöjning,
och därför får hyresgästerna betala
omkring 200 miljoner kronor om
året mera i hyror, bönderna får betala
125 miljoner kronor mera, småföretagare
drivs i konkurs, den allmänna prisnivån
höjs och storfinansen, de penningstarka,
kammar in ytterligare någon
miljard i arbetsfri inkomst. Det är
sanningen, och därför måste jag fastslå
att det är regeringens kapitulation inför
monopolkapitalister, storbönder och
godsägare som gjort att inflationen förvärrats
och att stora delar av löntagarna
fick sin standard sänkt förra året.

Vidare måste jag konstatera att regeringen,
i stället för att skärpa och effektivisera
priskontrollen, praktiskt taget
har avskaffat den, i strid mot de löften
som tidigare givits. Ytterligare vill
jag framhålla att regeringen tvingar arbetare
och övriga konsumenter att betala
för uteblivet regn, inte i första hand
till dem som fick missväxt, utan främst
till dem som fick en god eller medelgod
skörd. Därtill kommer att regeringen genom
räntehöjningen fördyrat bostadskostnaderna
för hyresgäster och egnahemsägare,
ökat omkostnaderna för flertalet
bönder, ställt många mindre företag
i en ohållbar situation och ytterligare
berikat finansherrarna i vårt land.

Trots detta påstår regeringen att den
för en politik för att skydda kronans
värde. Jag måste fråga: Var det för att
skydda kronans värde som dollarn 1949
skrevs upp med 44 procent i förhållande
till kronan? Var det för att skydda
kronans värde som vi fick engångsinflationen
1951? Är det för att skydda
kronans värde man nu håller på att helt
avveckla priskontrollen och ge spekulanterna
fria händer? Ingen av dessa
åtgärder — och de är av väsentlig betydelse
i sammanhanget — har vidtagits i
syfte att bevara penningvärdet. Resultatet
är också att vår svenska krona i dag
motsvarar 47 öre i förkrigstidens pengar
och 64 öre i 1946 års pengar. Denna
förstöring av penningvärdet drabbar
framför allt de mindre inkomsttagarna.
De måste arbeta mera för att klara sig,
de får mindre för pengarna, och i många
fall måste de övergå till sämre kvalitet,
inte minst på maten. Ett exempel, som
är belysande härför, är att nationalbudgeten
påvisar att övergången från smör
till margarin har varit mycket stor. Medan
smörkonsumtionen från 1946 har
minskat med 32 procent, har margarinkonsumtionen
mer än femdubblats.

Spararna, de som har en sparbanksbok
eller en försäkring, har genom denna
politik förlorat i det närmaste en
miljard kronor sedan 1946. Men pengarna
är icke borta med vinden; de har
hamnat i andras fickor, de har bidragit
till att öka förmögenheten hos dem som
har sina tillgångar placerade i fasta
värden — fastigheter, fabriker, gruvor,
skogar o. s. v. För en politik som
ger sådana utslag kan regeringen inte
skylla på någon annan än sig själv. Anledningen
till denna utveckling är att
regeringen underlåter att verkligen regera
och nöjer sig med att förvalta monopolkapitalets
affärer. Men det är inte
därför som arbetarna och tjänstemännen
i så stor utsträckning givit socialdemokratien
sitt stöd i de allmänna valen.
Därför växer ju också oppositionen mot
regeringspolitiken bland fackföreningsfolket,
bland tjänstemännen och bland
bönderna. De vill ha en fast kurs, de
vill ha ett klart perspektiv för morgon -

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

dagen. De förstår i allt större utsträckning
att man inte kan föra en framstegsvänlig
politik i samförstånd med
storfinansen. Det ena utesluter det
andra.

Finansministern hävdar i sin finansplan
att regeringen sökt »dämpa vinstkonjunkturen»,
och tanken bakom dessa
förmenta försök är enligt finansplanen
att »skapa betingelser för återhållsamhet
vid avtalsuppgörelserna». Svenska
arbetsgivareföreningen har således
regeringens stöd i sitt nejsägande till de
mest rimliga krav som ställs från löntagarorganisationerna.
Den har ju också
begärt och på regeringens tillskyndan
fått hjälp av en bankdirektör, förre arbetsgivarchefen
och chefen för arbetsmarknadsstyrelsen.
Dessa skall nu sitta
och medla mellan herrarna Strand och
Kugelberg. Skådespelet är väl regisserat,
men det är sannerligen inte uppbyggligt.

När nu finansministern hävdar att regeringen
sökt dämpa vinstkonjunkturen,
åsyftas höjningen av bolagsskatten och
förlängningen av investeringsavgiften.
Fn höjning av bolagsskatten har kommunisterna
i flera år begärt i riksdagen,
och jag har naturligtvis ingen invändning
att göra på den punkten. Men riksdagen
beslöt inte att inkomsten av den
höjda företagsskatten skulle steriliseras.
Meningen var att dessa medel skulle användas
för sociala och kulturella ändamål.
Nu meddelar finansministern i finansplanen
att de 275 miljoner kronor
som beräknas inflyta av de höjda företagsskatterna
skall fonderas i riksbanken,
samtidigt som han avslår mycket
blygsamma krav på anslagsökningar för
sociala och kulturella ändamål. Åtgärden
ligger icke i linje med beslutet vid
1955 års riksdag, men den är väl ett
led i regeringens allmänna strävan att
sätta bromsklotsar på utvecklingen.

Regeringen har försökt dämpa vinstkonjunkturen.
Jag skall inte fälla något
omdöme om försöken, endast om resultatet.
Ilur är det med företagarnas vinstkonjunktur''?
Det räcker kanske med några
få exempel. Elektrolux, direktör Wenner-Grens
företag i Sverige, har under

Statsverkspropositionen m. m.
en femårsperiod höjt utdelningen till
aktieägarna med 50 procent och aktiekapitalet
genom gratisaktier med 100
procent. Husqvarna vapenfabrik har under
samma tid ökat utdelningen med 40
procent och aktiekapitalet genom gratisaktier
med 100 procent. Billerud har
ökat utdelningarna med 157 procent och
aktiekapitalet genom gratisaktier med
100 procent. Cellulosabolaget har ökat
utdelningarna med 157 procent och aktiekapitalet
genom gratisaktier med 100
procent. Turitz, som ägs av Enskilda
Banken och NK, har ökat utdelningen
med 227 procent och aktiekapitalet genom
gratisaktier med 125 procent. Åtvidaberg
har ökat utdelningarna med
401 procent och aktiekapitalet genom
gratisaktier med 233 procent.

Detta är endast några exempel, som
jag anfört bara för att hjälpa regeringen
att hitta rätt, när den skall sätta
in sina vinstdämpande stötar.

En fråga dyker omedelbart upp, när
man konstaterar dessa jättevinster: Har
priskontrollen någonsin granskat dessa
och liknande företags kalkyler? Vill regeringen
medge, att en sådan granskning
får sättas in i syfte att sänka de
ockerpriser, som dessa företag tillämpar?
Kom inte med svaret, att vi skall
ha fri konkurrens, ty de företag jag har
nämnt, liksom många andra, är monopolföretag,
som inte har någon som
helst konkurrens inom sitt område. De
bestämmer enväldigt priserna och därmed
jättevinsterna. Om man därför vill
dämpa vinstkonjunkturen, måste man
ingripa emot denna monopolföretagens
prisuppskörtning. Har regeringen kraft,
vilja och mod att göra det?

Hur tänker regeringen lösa bostadskrisen?
En framstående socialdemokratisk
politiker och ekonom i Landsorganisationen
hävdade för några dagar sedan
nödvändigheten av att under en
femårsperiod färdigställa 350 000 lägenheter,
om det skall finnas några utsikter
att inhämta eftersläpningen på detta
område. Det innebär att färdigställa
70 000 lägenheter om året, vilket onekligen
är ett minimiprogram, om bostadsbristen
skall övervinnas.

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Bostadsstyrelsens chef riktade häromdagen
en mycket skarp kritik emot regeringens
bostadspolitik. Han påvisade,
att vi skulle ha fått 90 000 nya lägenheter
förra året, om bostadsbyggandet fåft
behålla samma andel av investeringarna
som 1946. Men regeringen skär ner bostadsbyggandet
ytterligare, försämrar
villkoren för egnahemsbyggare och tar
sikte på en allmän standardförsämring.
Det betyder ytterligare svårigheter på
bostadsmarknaden, ytterligare tiotusentals
människor i bostadsköerna och ökade
hyreskostnader, om planerna på uppmjukning
eller avskaffande av hyresregleringen
också genomdrivs.

När bostadsstyrelsen begär att 65 000
lägenheter skall få byggas, svarar regeringen,
att det finns utrymme för 50 000,
och det är för övrigt mycket ovisst, om
ens detta antal blir färdigställt i fall nuvarande
kredit- och räntepolitik får
fortsätta. Resultatet kan bara bli att bostadskrisen
ytterligare förvärras.

Det är egentligen bara på ett område
som det tycks finnas ett praktiskt taget
obegränsat utrymme. Det är på det militära.
Bombplan, tanks, kanoner, bergskyddsrum
och underjordiska verkstäder
har numera alltid förtursrätt. Att
folk också behöver bostäder är av mindre
betydelse.

Man kan utan svårighet iakttaga det
samband som finns mellan upprustningen
och bostadsbyggandet. Stiger den förra,
sjunker det senare.

Under sista förkrigsåret byggdes
59 000 lägenheter, och då var bostadsbristen
inte på långa vägar så allvarlig
som nu. Då uppgick investeringarna i
bostäder till 30,3 procent av samtliga investeringar,
medan de militära endast
uppgick till 4,2 procent.

År 1955 gick 19,8 procent av investeringarna
till bostäder — alltså en minskning
med en tredjedel — medan de militära
uppgick till 9 procent — alltså
mer än fördubbling, jämfört med förkrigstiden.
Från 1954 till 1955 minskade
investeringarna för bostadsbyggande
med 3 procent. Samtidigt ökade de militära
investeringarna med 7 procent.

Det måste göras slut på denna politik.

Sverige kan inte fortsätta att leka militär
stormakt. Vi lever inte under krigshot.
Inget land kan utpekas, som har för
avsikt att angripa oss. Den internationella
spänningen mildras. Faran för ett allmänt
krig bedöms överallt i världen som
mindre än på många år. Men vi fortsätter,
som om ingenting hänt, och öser
miljard efter miljard till militära ändamål.
Samtidigt konspirerar vissa krafter
inom och utan landet i syfte att samordna
våra militära resurser med atlantblocket,
för ett tänkt anfallskrig mot socialismens
länder. Det är en landsskadlig
verksamhet, som dessa människor bedriver,
även om de ofta uppträder med
höga ordnar på bröstet och i generalsuniform.
Dylika knektar som öppet och
i det fördolda bekämpar vår alliansfrihet
och spekulerar i krig, måste berövas
sitt inflytande och sina kommandoposter.
Det är en olycklig politik för vårt
land, när regeringen ger efter för den
militära ledningens högröstade krav.
Sverige är snart det enda land i Europa,
som fortsätter upprustningen. Till och
med atlantpaktsländerna skär ned rustningarna.
Senast har det skett i Norge.

Generalernas krav på atomvapen har
hittills avvisats av regeringen, men bara
det faktum, att förhandlingar bedrivs
om atomvapnens införlivande med vår
krigsmakt, är illavarslande nog.

Försvarsministerns plan att utöka
bombflyget med 25 procent är ett oroväckande
steg och en komprometterande
eftergift åt de aktivistiska kretsarna. Betänkligheten
inför denna utveckling blir
så mycket större, då man får veta att det
nya bombflygplanet »Lansen» är konstruerat
för att kunna bära atombomber.
Det tyder på att regeringen är i färd
med att bit för bit slussa igenom överbefälhavarplanen
utan att riksdagen ges
tillfälle att säga sin mening annat än i
vissa detaljfrågor. Denna politik står i
strid med en utbredd folkmening här i
landet. Den är farlig för landets fred,
och den är också antidemokratisk.

Upprustningen har emellertid inte enbart
denna politiska sida. De ekonomiska
konsekvenserna blir alltmera påtagliga
och allvarliga. Jag har tidigare erm -

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

rat om penningvärdets fall och inflationens
utveckling. Det borde vara uppenbart
för alla att det finns ett mycket
klart samband mellan upprustningen och
penningvärdeförsämringen. Om regeringen
verkligen vill bekämpa inflationen,
är första uppgiften att skära ned
rustningsmiljonerna och minska på den
överdimensionerade militära apparaten.
Man beräknar att ungefär 30 miljoner
dagsverken årligen tas i anspråk för improduktiva
uppgifter åt krigsmakten. Om
större delen av dessa sättes in på produktiva
uppgifter, skulle inflationstrycket
lätta och penningvärdet kunna bevaras.

Det är i förbigående sagt ganska fantastiska
uppgifter som då och då sipprar
ut till allmänheten om vad som försiggår
på det militära området. Jag läste häromdagen
i en tidning, att det har tagit över
två miljoner ingenjörstimmar att konstruera
den nya bombflygmaskinen
»Lansen». Hur många dagsverken som
sedan går åt för att bygga 400 sådana
flygplan, som nu planeras, är inte bekant,
men då varje plan kostar 1 750 000
kronor, är det inte svårt att göra sig en
föreställning om vilka enorma resurser
som krigsmakten kräver av vårt folk och
vilka jättevinster den privata rustningsindustrien
håvar in.

Tänk, om dessa tekniker och högt kvalificerade
arbetare, som sysslar med att
tillverka krigsredskap, finge sättas in på
produktiva uppgifter — vilken betydelse
det skulle ha för folket i vårt land! Det
är också dithän vi måste komma. Vi har
inte råd att leka stormakt. Vi har inte
råd att hålla oss med den lyx som generalerna
kräver.

Vi behöver ett neutralitetsförsvar men
inte atombombsflyg. Ett sådant försvar
kan byggas upp och bli fullt effektivt för
sitt ändamål för kanske hälften av de
nuvarande militära kostnaderna.

Som en kontrast till den flödande generositeten
när det gäller krigsmaktens
önskemål står njuggheten ifrån statens
sida niir det gäller exempelvis stödet åt
barnfamiljerna. Från 1948 till 1954 liar
statens kostnader för familjepolitiska åtgärder
ökat med 23 procent — om man

Statsverkspropositionen m. n\.
tar hänsyn till barnantalets ökning. Under
samma tid har anslagen till krigsmakten
ökat med inte mindre än 132
procent, och i år föreslås en ytterligare
ökning.

När det gäller militära ändamål talas
det gärna om automatiska anslagsökningar,
d. v. s. ökningar som betraktas som
ofrånkomliga på grund av prisstegringarna.
Om denna automatik skall följas
i det ena fallet, borde den väl också följas
i det andra, exempelvis i fråga om
stödet åt barnfamiljerna, vilkas kostnader
också har stigit på grund av prisstegringarna.

I det fallet gäller emellertid ingen
automatik. Finansministern vägrar att
ens på allvar diskutera flerbarnsfamiljernas
läge och hävdar i strid mot en
nyligen genomförd utredning att det inte
inträffat någon standardsänkning för
dessa familjer. Utredningen bevisar
emellertid, att om barnbidragen skall få
samma andel i de faktiska barnkostnaderna
nu som de hade 1948, så måste de
höjas med 65 procent, alltså från nuvarande
290 till 480 kronor om året per
barn. Jag tycker att det material, som
ligger till grund för denna beräkning, är
så starkt, att finansministerns försök att
bestrida standardsänkningen ter sig utmanande
mot flerbarnsfamiljerna. Det
är en kortsynt och reaktionär politik att
motsätta sig de berättigade krav på en
höjning av barnbidragen som framställts.

Man kan ju inte anföra statsfinansiella
skäl som motiv för detta nejsägeri. De
svällande statsinkomsterna och generositeten
när det gäller upprustningen
kommer att ytterligare stegra förbittringen
bland flerbarnsfamiljerna. Opinionen
är redan stark och har även
kommit till uttryck i riksdagen, bl. a.
från finansministerns egna partivänner.
Den kommer att bli ännu starkare och
framtvinga en ändrad hållning från regeringen
i denna betydelsefulla fråga.

Sedan finansministern räknat in en
ökad skatteinkomst på ej mindre än 824
miljoner kronor och antagit som princip
för budgetpolitiken, att skattebetalarna
skall finansiera inte endast sta -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
tens löpande utgifter utan också alla
statliga investeringar, att man skall
åstadkomma en s. k. totalbalansering, föreslår
han, om än motvilligt, en skattesänkning
från den 1 januari 1957.

Skattebetalarna skall få utdebiteringarna
minskade med 300 miljoner kronor.
Då skatteinkomsterna beräknas till över
6 200 miljoner kronor, innebär finansministerns
bud, att hela skattesänkningen
skall bli mindre än 5 procent. Men
inte nog därmed: De 300 miljonerna i
skattesänkning skall fördelas så, att de,
som har goda inkomster, får en betydligt
större skattesänkning än de som har
låga inkomster. Man kan utläsa av finansplanen,
att finansministern har valt
det mellersta av de framlagda skattesänkningsförslagen.
Enligt detta förslag,
som jag förmodar kommer på riksdagens
bord, skulle skattesänkningen komma
att fördela sig på följande sätt.

Vid en inkomst på 6 000 kronor blir
skattesänkningen 1 krona om året. Vid
en inkomst på 8 000 kronor blir sänkningen
70 kronor, d. v. s. ett minskat
skatteavdrag i veckan på 1 krona 35
öre. De, som har 10 000 kronor, får 109
kronor lägre skatt, alltså 2 kronor mindre
skatteavdrag i veckan än nu. Är årsinkomsten
uppe i 30 000 kronor, blir
skattesänkningen 346 kronor, vid 60 000
kronor 692 kronor och vid 100 000 kronor
1 099 kronor. Ju högre inkomsten
är, dess större blir skattesänkningen.
Det är i grund och botten samma princip
som högern och folkpartiet lägger
till grund för sina framstötar i skattefrågan.

Nu är läget det, att inkomsttagare med
under 10 000 kronor per år betalar nära
hälften av den samlade inkomstskatten,
medan bolag, miljonärer, förmögenhetsägare
och alla andra i goda ekonomiska
omständigheter svarar för den andra
hälften. Det signalerade skatteförslaget
ändrar inte detta missförhållande.

Därtill kommer att skattesänkningen
sannolikt blir helt illusorisk. Det bär
ju talats om att folkpensionerna skall höjas
med 10 procent. Det är samma procenttal
som livsmedelspriser och hyror
steg med förra året. Någon standardhöj -

ning för folkpensionärerna är det således
inte tal om, men däremot om höjda
folkpensionsavgifter enligt signaler i finansplanen
— ett gammalt högerkrav
för övrigt — som nu står inför sitt förverkligande.

Till detta kommer att finansministern
signalerar förslag om att riksdagen redan
i år skall besluta om finansieringen
av den allmänna pensioneringen. Meningen
är tydligen att avgifter skall tas
ut, innan riksdagen beslutat om hur denna
pensionering kommer att utformas.
Detta är ingenting annat än en form för
tvångssparande, vilken är ännu mera
motbjudande än den Sköldska propån i
våras, som nu regeringen tydligen söker
genomföra.

Allt detta gör att man måste ställa sig
synnerligen skeptisk till löftet om skattesänkning.
Stekoset från valfläsket, som
andra kammarens ålderspresident varnade
för, ångar redan ut från kanslihusets
kök.

Herr talman! Som jag här sökt påvisa,
präglas regeringens politik alltmer av
eftergifter för kapitalisternas önskemål.
Icke en enda åtgärd av betydelse har
vidtagits av regeringen för att allvarligt
kringskära storfinansens makt och vidga
demokratien, så att folkets vilja blir
bestämmande på samhällslivets alla områden.
Om undfallenhetens politik fortsätter,
kommer inflationen att fördjupas,
penningvärdet ytterligare att sjunka och
arbetarnas, tjänstemännens och böndernas
levnadsstandard att pressas ned.

Vi anser det därför viktigt att den politiska
kursen lägges om. Vi anser att i
kampen mot inflationen måste i första
hand följande åtgärder vidtagas.

Priskontrollen utbygges och utrustas
med erforderliga befogenheter för att
kunna ta itu med monopolens prissättning
och därigenom åstadkomma en påtaglig
sänkning av prisnivån. Utrikeshandeln
måste ställas under statlig kontroll
för att hindra kapitalisternas spekulation
med valutareserven och se till,
att import och export regleras i överensstämmelse
med folkets intresse. Rustningarna
måste skäras ned, alla spekulationer
om att införliva atomvapen med

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

vår försvarsorganisation avvisas och ett
demokratiskt neutralitetsförsvar uppbyggas.

Som en första åtgärd för att beskära
storfinansens maktställning bör skogsindustrierna
överföras i statens ägo. Detsamma
gäller försäkringsväsendet, såsom
kommunisterna f. ö. föreslagit till årets
riksdag.

Vår demokrati måste vidgas och fördjupas.
Sedan det s. k. demokratiska genombrottet
efter första världskriget har
praktiskt taget ingenting gjorts för att
ge folket ökad bestämmanderätt på en
rad viktiga områden av samhällslivet.

På arbetsplatserna finns ännu ingen
demokrati i detta ords egentliga mening.
Företagsledningen bestämmer enväldigt
•om produktionen. En handfull människor
avgör, om driften skall fortgå eller
slå igen. Hundratals, ja, tusentals arbetare
kan ställas på gatan, om kapitalisterna
finner det vara i sitt intresse. En
sådan ordning är motsatsen till demokrati.

I samhällslivet i övrigt är det den lilla
folkminoritet, som representerar överklassen,
som har de högsta och betydelsefullaste
posterna. I de centrala ämbetsverken,
departementen, de militära staberna,
länsstyrelserna o. s. v. sitter praktiskt
taget uteslutande folk som tillhör
det översta skiktet på samhällsstegen,
socialgrupp I, som omfattar fem procent
av folket. Arbetarklassen, som utgör 58
procent av folket, är i verkligheten utestängd
från dylika befattningar, vilket
är ett av uttrycken för hur ofullgången
den svenska demokratien alltjämt är.

Här är mycket som behöver rättas till,
och kommunisterna vill samverkan med
alla som önskar omgestalta samhällsförhållandena
på sådant sätt, att folket
verkligen blir bestämmande och demokratien
någonting mer än en formalitet.

Herr NÄSGÅRIJ (bf):

Herr talman! Den föregående talaren
är väl knappast rätte personen att skissera
upp riktlinjerna för vårt svenska
försvar. Om vi skulle följa kommunisternas
förslag till neutralitetsförsvar, skul -

Statsverkspropositionen m. m.
le vi vid ett eventuellt krigsutbrott faktiskt
inbjuda den förstkommande att lägga
beslag på vårt land. Jag är också
mycket osäker på huruvida han är rätt
person att tala om demokrati.

Vi har nu framför oss en mycket sparsam
budget, trots att statsinkomsterna
har flödat rikligt. Jag skall emellertid
inte hänge mig åt någon kverulans över
uteblivna anslag, även om det kunde finnas
anledning därtill, utan skall helt avstå
från att kritisera den knapphet som
förekommer på många håll i budgeten.

I finansplanen heter det bl. a.: »Ett
mindre tillfredsställande inslag i den
svenska bilden är emellertid den starka
pris- och kostnadsstegringen vilken ligger
högt uppe på den internationella
jämförelseskalan. Den betydande uppgången
av konsumentprisnivån är dock
inte uttryck för ett inflationsdrivande efterfrågeöverskott
som pressat priserna
uppåt under en allmän tävlan om varorna
mellan köparna. Orsaken är i stället
främst de tidigare förutsedda konsekvensprisstegringarna
efter vårens lönerörelse,
vilka dock på grund av lönehöjningarnas
omfattning blivit större än
som väntades vid förra årsskiftet, samt
vidare prisökningarna på livsmedel till
följd av sommarens torka och de bland
annat av ränteutvecklingen betingade hyreshöjningarna.
Ett annat ofördelaktigt
drag i fjolårets utveckling är det svaga
utfallet av betalningsbalansen.»

Vad finansministern här säger känner
vi till redan förut, nämligen att förra
vårens mycket starka lönerörelse har
haft sina verkningar. Det bekräftar vad
en känd nationalekonom anförde offentligt
just på vårsidan i fjol. Han menade,
att om man inte kunde ändra spelreglerna
på avtalsområdet när det gäller lönerna,
så finns det inga möjligheter att
i längden effektivt bekämpa inflationen.
Han ville fördenskull få till stånd fleråriga
avtal. Därigenom skulle kompensationsrörelser
kunna fördelas på längre
tid och därmed inte behöva rubba den
ekonomiska balansen. Detta resonemang
förtjänar understrykas även i år med
hänsyn till vad som nu förestår.

Om kalkylerna i nationalbudgeten pe -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
kar i rätt riktning, har emellertid ko''nsumtionsefterfrågan
hållit sig inom rimliga
gränser under det gångna året, och
det personliga sparandet kan antas ha
visat en glädjande ökning. I vilken mån
premiesparandet här har inverkat, är
omöjligt att avgöra, men åtskilligt har
det väl i alla fall bidragit. För min del
menar jag, att man inte skall yttra sig
föraktfullt om detta försök från statsmakternas
sida att befrämja det enskilda
sparandet, även om det inte skulle till
100 procent bli lyckat. Det är ju för övrigt
så, att vi här i riksdagen från olika
partier under flera år har kommit med
förslag att främja detta personliga sparande,
fast det först i fjol blev möjligt
afl nå fram till en överenskommelse och
föra ut ett förslag i verkligheten.

Finansministern nämner som ett oroande
faktum betalningsbalansens utveckling
och valutareserven, och det är klart
att vi måste följa utvecklingen med synnerlig
omsorg. Det är visserligen sant
att valutareserven under fjolåret inte
minskade avsevärt, men den har dock
långsamt gått ned. Den har sammanlagt
minskats med något över 40 miljoner
kronor i guld och valutor. Samtidigt har
privatbankernas valutainnehav ökats så
pass mycket, att det kanske föreligger
en mindre sammanlagd ökning, om man
räknar ihop statens och privatbankernas
innehav av valutorna, men det är alldeles
tydligt att detta är en allvarlig sak.

Finansministern talar i finansplanen
också om att det endast är en relativ
jämvikt som för närvarande existerar i
det ekonomiska livet och att denna jämvikt
helt vilar på den konjunkturdämpande
politiken. Hans slutsats är att läget
kräver fortsatt restriktiv politik av
minst samma styrka som hittills, om den
inneboende tendensen till inflation i den
svenska ekonomien skall kunna bemästras.
Huvudinstrument för denna politik
bör alltjämt vara kredit- och finanspolitik.
Sedan gör han ett mycket intressant
uttalande, som jag vill citera. Han säger:
»Kreditpolitiken är föga selektiv; den
drabbar så att säga blint. Hantverkare,
småföretagare, jordbrukare, bostadsbyggare
och kommuner riskerar att träffas

starkare än större privata företag med
deras merendels högre grad av självfinansiering
... I detta avseende har finanspolitiken
vissa företräden. Den spelar
över ett brett register av åtgärder,
vilka kan tas i anspråk allt efter lägets
krav på inriktning av den ekonomiska
politiken.»

Det förefaller mig av detta uttalande,
som om finansministern inte skulle vara
främmande för en omprövning av fördelningen
mellan de kreditpolitiska och
finanspolitiska åtgärderna. Jag vill stryka
under, att den nuvarande kreditpolitiken
är mycket hårt pressande för de
mindre företagarna av olika slag ute i
landet. Den höga räntan är kanske inte
det värsta, även om den trycker, utan
det värsta är nog att det är så svårt att
få även absolut nödvändiga krediter. Vi
vet mycket litet om den grå marknad,
som utan tvivel existerar och dit många
småföretagare tvingas för att hålla sig
ekonomiskt över vattnet.

Vilka medel av finanspolitisk art som
skall tillgripas, om man kan lätta på de
kreditpolitiska åtgärderna, säger inte finansministern,
och det skall inte jag heller
gå in på i något avseende. När det
gäller att bekämpa inflationen, måste
man ju vara med om även långt gående
åtgärder. Det finns väl ingen bland oss —
även om vi har olika meningar om vilka
medel som skall tillgripas — som inte vill
deltaga i kampen mot inflationen. Finansministern
nämner i det sammanhanget
mera i förbigående något som
redan givit anledning till frågor i dag.
Han säger ordagrant följande: »Skulle
man förverkliga det nu aktuella förslaget
att bland annat genom en fondering
av avgifter lägga grunden till en betydande
förbättring av svenska folkets
pensioneringsförhållanden, kommer en
dylik avgiftsfondering att bli en efterfrågebegränsande
faktor hos både företag
och konsumenter och därigenom innebära
en ökning av det totala sparandet
i samhället.» Detta är en mycket intressant
notis, men jag tror inte att man behöver
tolka den så, att regeringen skulle
ämna i förväg ta upp avgifter, innan ens
ståndpunkt har tagits till föreliggande

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

pensioneringsförslag. Jag är ense med
en föregående talare här om att det är
mycket viktigt att få pensionsfrågan ordnad
för det stora skikt av vårt folk som
inte redan har den säkrad, men jag tror
inte att det förslag, som framkommit
från en kommitté, kan utan mycket stora
ändringar läggas till grund för reformen.
Jag tänker då mest på den stora massan
småföretagare i olika yrkesgrupper här
i landet, som dels skulle få betala hälften
av sina arbetares lönepremier och
dessutom en egenpremie helt och hållet
på egen bekostnad. Denna egenpremie
behöver naturligtvis inte spela någon
roll för en arbetsgivare som har ett stort
företag, men den kan spela en mycket
viktig roll för den, som har en eller två
arbetare anställda.

Den kraftfulla finanspolitik vid sidan
av kreditpolitiken, som finansministern
annonserar i statsverkspropositionen,
bör även taga sikte på den kommunala
verksamheten av större format, i den
mån statsmakterna har möjlighet att
påverka denna. Enligt finansministern
har kreditåtstramningen spelat en avsevärd
roll när det gällt att hejda den allt
för uppdrivna expansionstakten hos
kommunerna, och han uttalar en förhoppning
om en strävan till en måttligare
takt i ökningen på längre sikt. Med hänsyn
till den knapphet på såväl för offentlig
som enskild upplåning i marknaden
disponibla medel, som råder och
för överskådlig tid kan förväntas komma
att bestå, är det också nödvändigt att
även kommunerna iakttager återhållsamhet
i fråga om investeringar på grundval
av lånemedel. Man bör skilja mellan
de större städerna och landsbygden. I en
av statistiska centralbyrån nyligen offentliggjord
översikt över utdebiteringen
av kommunalutskylder konstateras
att en stadsbo i genomsnitt liar en skattekraft
av 45 skattekronor, landsbygdsbon
endast 26. Det är tydligt att storstäder
som Stockholm och Göteborg här
satt sin prägel på statistiken, t åtskilliga
mindre städer är vid förhållandena på
detta område ungefär desamma som på
den egentliga landsbygden.

Statsverkspropositionen m. m.

I årets statsverksproposition har den
nyheten införts, att även kapitalbudgetens
utgifter skall täckas med skattemedel.
Det torde då vara berättigat att förutsätta,
att också kommunernas anspråk
på kapitalmarknaden begränsas. Kungl.
Maj:t har här möjligheter att påverka
den kommunala lånepolitiken genom tillståndsprövningen.
Det vore inte orimligt
att kräva, att nyinvesteringar till viss
del omedelbart skall finansieras med
skattemedel. På grund av kommunernas
växlande ekonomiska bärkraft och
de mycket starka variationer, som särskilt
i små kommuner kan föreligga
mellan investeringarnas omfattning under
olika år, kan någon generellt giltig
norm för avskrivningarna knappast ifrågakomma.
önskvärt vore att avskrivningsprocenten
ställdes i relation till antalet
skattekronor per invånare i vederbörande
kommun, så att i kommuner
med rikligt skatteunderlag en högre avskrivningsprocent
krävdes än i kommuner
med svagt skatteunderlag. För närvarande
torde det i stället förekomma att
kommuner med det största skatteunderlaget
finansierar sina investeringar lånevägen
i större utsträckning än kommuner
med svagt skatteunderlag.

Finansministern har — visserligen
utan någon entusiasm — utlovat en skattesänkning.
En proposition härom skall
framläggas för riksdagen. Det är mycket
välkommet att vi äntligen kan beträda
skattesänkningens väg. Den politiken
kommer att välkomnas av alla
samhällsgrupper. Men den fordrar också
samarbete. Det beror inte bara på regeringen,
om vi kan få varaktiga och väsentliga
skattesänkningar, utan det beror
också på varje parti som är representerat
i riksdagen. Under de senaste
åren har i denna fråga drivits en osaklig
ocli demagogisk agitation som är
ovärdig svenska politiska partier. Man
kan inte med bibehållen politisk heder
medverka till alt höja utgifterna utan
hejd och sedan resa land och rike runt
och skryta med att man begärt skattesänkning.
Lika förkastligt är det att yrka
på åtgärder, som visserligen skulle sän -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ka statsskatten men i stället höja kommunalskatten
med lika mycket eller kanske
mera genom att vältra över bördor
från staten till kommunerna. Eftersom
kommunalskatten är proportionell, träffar
sådana åtgärder i första hand de
mindre inkomstlagarna och främst på
landsbygden, där skatteunderlaget är
svagast.

Kommunisterna skaffade sig för en del
år sedan en viss ryktbarhet genom att
gå till val på parollen »Lönerna upp,
priserna ned!» Nu ser det ut, som om
även folkpartiet skulle vilja skaffa sig ett
rykte —- dess paroll har blivit »Utgifterna
upp, skatterna ned!» Partiets ledning
har i en nyårsannons, som tycks
ha varit intagen i partiets alla tidningar,
gjort ett försök att på det området konkurrera
med kommunisterna, fast på sitt
eget sätt. Man säger — som rätt och riktigt
är — att ett bättre nytt år betyder
skolor åt barnen, bostäder åt ungdomarna,
bättre levnadsvillkor åt de gamla,
vidgade arbetsmöjligheter åt näringslivet
samt tillägger: »Och lägre skatt för
oss alla». Jag vill för min del, utan att i
övrigt deltaga i konkurrensen, instämma
i alla dessa önskemål och även i den
varma förhoppningen om minskade motsättningar
och tryggad fred på jorden,
och jag skulle väl misstaga mig mycket,
om jag trodde, att inte samtliga partier i
riksdagen kan instämma däri. Till sist
heter det i annonsen, att allt detta kan
vi inte nå på ett år, men mycket kan vi
uppnå redan 1956, om vi beslutsamt sätter
in våra krafter. •— Vi kan väl allesamman
instämma även i denna mera
pessimistiskt betonade slutsats.

Jag har anfört detta, mina damer och
herrar, för att än en gång få stryka under,
att om vi skall kunna fortsätta på
skattesänkningens väg och inte bara få
en tillfällig sänkning av större eller
mindre betydelse, måste vi själva ålägga
oss återhållsamhet när vi ställer krav
på samhället. Annars finns det ingen möjlighet
att komma fram på denna väg.

Med dessa ord, herr talman, ansluter
jag mig till yrkandet om remiss av propositionerna
till vederbörande utskott.

Herr WAHLUND (bf):

Herr talman! Det är mycket märkligt,
att den ende, som här i debatten talat
om barnfamiljerna och deras problem,
har varit den kommunistiske representanten.
Jag konstaterar detta, även om
jag inte kan följa hans argumentering,
när han ställer den obestridliga njuggheten
mot barnfamiljerna mot bakgrunden
av utgifterna för riksförsvaret. Den
jämförelsen är från min synpunkt ej
rimlig. Man skulle kunna uttrycka saken
på det viset, att riksförsvaret är ett försvar
av svenskheten i nuet, befolkningspolitiken
ett försvar av svenskheten i
framtiden. Samtidigt som jag säger detta,
vill jag dock understryka att min
uppfattning i fråga om de familjevänliga
åtgärderna inte är kvantitativt befolkningspolitiskt
motiverad, utan grundad
på klara socialpolitiska skäl.

Det är min avsikt att tala en hel del
om den just nu aktuella familjepolitiken,
men innan jag gör det, skulle också jag
vilja säga några ord helt allmänt om det
framlagda budgetförslaget.

Budgeten är stark, det erkänner också
representanterna för högern och folkpartiet,
även om de inte använder just
detta uttryck. Herr Ewerlöf sade t. ex.,
att »finansministern har kommit till ett
rikligt dukat bord». Och den är en sparsamhetsbudget
— det sade herr Ewerlöf
med den öppenhet i den politiska diskussionen,
som vi högaktar hos honom.
Man behöver inte studera budgeten mer
ingående för att konstatera, att finansministern
tydligen har tillbringat de sista
månaderna med att säga nej till sina
statsrådskamrater. Det kan han tydligen
lika bra som herr Sköld och herr Wigforss.
I själva verket är finansministern
— som han brukar vara — landets
främste sparsamhetsrepresentant, herr
Rubbestad icke undantagen.

Man har inom finansdepartementet
gnuggat utgifterna, men man har också
sysslat med frågan om inkomsterna under
nästa budgetår. Ingen har i debatten,
såvitt jag kunnat höra, försökt sig
på en analys av dessa inkomster, vilka
dock ar lika viktiga som utgifterna, när

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

man söker nå fram till en helhetsbild.
Och inkomsterna har, efter vad jag förstår,
beräknats på ett klokt sätt; det är
ju alltid svårt att bedöma den framtida
inkomstutvecklingen.

Sedan finansministern kalkylerat fram
de absolut nödvändiga utgifterna och
gjort sig en föreställning om inkomsterna,
har det blivit en del pengar över,
denna gång inte så litet. Det har då gällt
att rädda undan en del av dem från anslagsäskande
statsrådskamrater och även
från motionerande riksdagsmän. Finansministern
har verkligen utnyttjat möjligheterna
i detta avseende — jag säger det
med tillfredsställelse. Han har balanserat
inte bara driftbudgeten utan — som
vi vet —- också totalbudgeten. Herr
Ewerlöf sade, att han är emot detta som
princip. Jag har aldrig betraktat saken
som principiellt fastlagd, utan som en
praktisk åtgärd i den givna situationen.

Finansministern steriliserar och avskriver,
och naturligtvis kan man alltid
diskutera vilka belopp som här neutraliseras.
Huvudmotivet är allmänt. Vi har
att vandra på den smala spången mellan
dyrtid och lägre sysselsättning. I dagens
situation gäller det då att inte slänga ut
alltför mycket köpkraft i marknaden.
Jag ser avskrivningarna främst som ett
alternativ till ovälkomna regleringsåtgärder,
i första hand helt naturligt reglerande
åtgärder på kreditmarknaden.

Men principer är till för att inte drivas
för långt. Statsverkspropositionen
innebär att viss köpkraft släppes loss. En
skattesänkning är utlovad och skall effektueras.
Det vill vi alla, och då jag
ser herr Ohlon i kammaren tillåter jag
mig med anledning av hans anförande
fråga, om han anser det vara något fel
i att man håller sina vallöften.

Folkpensionärerna skall få sitt. Men
barnfamiljerna får, som vi vet, inte vara
med när det regnar manna. Deras barnbidrag
tillätes minska även i fortsättningen,
om man håller sig till realvärdet.

Statsministern yttrade här i kammaren,
att det finns grupper i samhället
som inle fått del i standardökningen.
Han exemplifierade det, men nämnde i

Statsverkspropositionen m. m.
sammanhanget inte barnfamiljerna. Jag
tror nu, att man i detta fall inte får skilja
på statsministern som person och som
partiledare; jag vet genom vårt samarbete
i utredningar, att han har ett varmt
intresse för barnfamiljerna och deras
problem. Jag gissar att statsministern
här bara har menat, att barnfamiljerna
liksom andra fått del av den allmänna
standardökningen på arbetsmarknaden;
att barnbidragens realvärde sjunkit råder
det väl ingen diskussion om.

En statsverksproposition representerar
en serie avvägningar, som man kan
ha olika meningar om. Säkrare i omdömet
kan man ju vara, om man betraktar
statsverkspropositionens premisser eller,
låt mig säga, den miljö i vilken statsverkspropositionen
tillkommit.

Också jag vill ett ögonblick granska
den ekonomiska situationen just nu. Det
har visst aldrig i denna kammare givits
ett erkännsamt ord åt budgetkansliets
arbete. Jag vill göra det, mera som statistiker
än som riksdagsman. Det är
verkligen besvärliga ting, som budgetkansliet
har att handskas med, och det
har med heder skilt sig från uppgiften.

Det ekonomiska livet påverkas ju av
en mängd faktorer, som står i ett invecklat
och mycket svåröverskådligt
samspel. Jag skulle därför här vilja renodla
vissa aspekter, som jag tycker ter
sig särskilt betydelsefulla just nu. Jag
skall först tala om valutareserven, och
jag instämmer med vad herr Näsgård
sade om vikten av att riksbanken har
gott om guld och goda valutor i sitt kassavalv.
Det är klart att frestelsen är stor
för oss att leva över våra tillgångar, att
använda pengarna i riksbanken för att
köpa varor utifrån i större utsträckning
än vi exporterar. Det har vi ju varit inne
på under det gångna året, såsom vi
hört och såsom framgår av siffrorna i
national bud geten. Importvolymen bär ju
ökat med mer än 10 procent, men exportvolymen
har ökat långt mindre. No liar
vi visserligen fått ut rätt goda exportpriser
under det gångna året, men så
har det kreditåtstramade näringslivet
naturligt nog försökt köpa utlandsvaror
på kredit och sälja kontant. Detta hur

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
också endels varit möjligt, och resultatet
har blivit att riksbanken har kunnat
behålla sitt dollar- och guldinnehav tämligen
oförändrat. Men genom att vår utlandsskuld
har ökat, ger riksbankens valutastatistik
en alltför ljus bild av det
verkliga läget.

Ett önskemål, som tidigare framhållits
från vårt håll och som ingen bestrider,
är att vi skall och bör ha en förstärkt
valutareserv för att kunna avskärma
en stabiliserad svensk ekonomi från
störande utlandsinflytelser. Detta är naturligt
nog särskilt betydelsefullt i rådande
internationella högkonjunktur.
Men vi har möjlighet att leva över våra
tillgångar på annat sätt än genom att
använda riksbankens pengar för att köpa
utlandsvaror. Vi bär möjligheter att
tilldela oss själva alltför höga löner och
på så sätt skapa en köpkraft, som är
alltför stor i jämförelse med den varumängd
som landet producerar. Det var
ju denna metod som tillämpades i fjolårets
avtalsrörelse.

Därmed kommer jag in på den andra
aspekten på dessa frågor, nämligen vården
av penningvärdet och inflationshotet.
Här kommer finansministern med
ett evangelium, vilket åtminstone för mig
representerar en nyhet, nämligen att
svenska folkets konsumtionsefterfrågan
har hållit sig inom rimliga gränser.

I fjol trodde vi oss motse en ökning
av den privata konsumtionen med 6 procent,
men vi vet ju att den verkliga konsumtionsliöjningen
har stannat långt lägre,
sannolikt vid omkring 3 procent. Det
är ett faktum att det svenska folket tycks
ha visat en påtagligt ökad sparvilja, och
då produktionen också visar en gynnsam
utveckling — om vi undantar den
felslagna skörden i fjol — tycks i alla
fall inflationshotet just nu inte vara så
stort som det var bara för ett halvår
sedan. Nationalbudgeten räknar med en
privat konsumtionsökning av 3 procent
för perioden 1955 till 1956. Jag tror inte
den siffran är nämnd i denna debatt,
men det är nationalbudgetens kanske
viktigaste siffra. Man får och bör hålla
den i minnet vid de avtalsförhandlingar,

som pågår just i denna stund och som
kommer att pågå en tid framöver.

Det är naturligtvis ogörligt att gå i
detalj — det behöver jag inte heller göra
efter de anföranden som redan hållits •—
men ser vi på nationalbudgetkansliets
statistik i stort, står det nog klart att en
viss samhällsekonomisk jämvikt nu är
nådd. Det behöver man, herr Ohlon, »inte
slå upp i en lärobok i nationalekonomi
för att konstatera». Jag tror inte heller
herr Ohlon på allvar vill bestrida det.
Men naturligtvis är denna jämvikt beroende
av de vidtagna regleringsåtgärderna.
Det finns fortfarande instängda expansionistiska
tendenser i vårt ekonomiska
liv. Detta är ett så banalt faktum,
att det knappast behöver sägas, och jag
skulle vilja se den regering som i nuvarande
läge skulle våga sig på någon
mera väsentlig lättnad i åtstramningspolitiken.
Detta är en sak, som är obestridlig,
även om det självfallet är med
ledsnad man måste konstatera det.

Jag skulle också, herr talman, vilja se
situationen ur arbetsmarknadssynpunkt.
Vi kan diskutera, om vi just nu har
»översysselsättning», det är ju ett relativt
begrepp. Men en sak är säker. Vi är
för närvarande i färd med att bottenskrapa
våra arbetskraftsresurser.

Har de ärade kammarledamöterna observerat
hithörande siffror i nationalbudgetredogörelsen?
De siffrorna innebär
ingen överraskning, ty de kunde förutses
redan för ett par, tre decennier sedan,
då födelsefrekvensen i vårt land
för första gången på allvar började dala.

Den sekelgamla ökningen av den
svenska arbetskraftsvolymen har upphört
under 1950-talet. Under förra året
ökade antalet äldre arbetare, men antalet
yngre arbetare minskade kraftigt,
och slutresultatet blev, att den svenska
arbetskraftsvolymen höll sig tämligen
konstant, om man tar hänsyn till den
med åldern sjunkande arbetsförmågan.
Jag betonar, att jag här talar om den
svenska arbetskraften. Förra året späddes
arbetsmarknaden på med 10 000 nya
utlänningar. Vidare lyckades man trots
den höga sysselsättningen märkligt nog

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

skrapa fram 4 000 nya arbetare, som tidigare
betecknats som arbetslösa.

Ser man speciellt på industrien och
de övriga stadsnäringarna, så har jordbruket
dit fått släppa till 20 000 personer
under är 1955. Det är en tämligen
normal årssiffra.

Jordbruket har, som vi vet, också ytterligt
besvärligt med sin arbetskraft.
Men när stadsnäringarna kallar, så finns
det alltid 10 000 och åter 10 000 unga
män och kvinnor inom jordbruket, som
är beredda att lämna sina fäderneärvda
sysslor och ta ett jobb i fabriken.

Jag har så många gånger från denna
plats talat om vådorna av landsbygdens
och jordbrukets avfolkning, att jag inte
skall göra det nu. Men vad jag vill påminna
om är, att jordbruket har en direkt
ekonomisk belastning för de där
20 000, som lämnar jordbruket. Jag tänker
på uppfostringskostnaderna. Jordbruket
får bära dessa kostnader, men
då ungdomen vuxit upp och blivit färdig
att börja arbeta, lämnar den jordbruket
och går över till stadsnäringarna,
som får denna arbetskraft »gratis».

Familjeutredningen har nyligen avlämnat
sitt betänkande, och vi har däri
så att säga officiella siffror på barnkostnaderna.
Jag har roat mig med att friska
upp en gammal kalkyl, som jag har gjort
angående storleken av uppfostringskostnaderna
för dem som varje år lämnar
jordbruket. Med användande av familjeutredningens
siffror visar det sig, att den
årliga kostnaden uppgår till en miljard
kronor. Det är en fantastisk siffra. Det
är klart, att man kan säga, att familjeutredningen
räknat för högt, och man
kan också säga, att utredningens siffror
är för höga för att kunna användas i
detta sammanhang. Båda dessa invändningar
har ett visst berättigande, men
så mycket är säkert, att dessa tusen miljoner
kronor om året representerar storleksordningen
av det värde, som jordbrukets
befolkningsstöd till stadsnäringarna
för närvarande presterar.

Det är klart afl jag anfört denna siffra
endast för all ge en tankeställare, och
inte för att småsint utställa en räkning

4 Första kammarens protokoll lilöd. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
eller framställa ett krav. Jag har velat
påminna om att jordbrukarna inte bara
levererar mat, utan också arbetskraft till
stadsbygdens folk. Men då det gäller
jordbrukets arbetskraftsleverans behöver
vi inte ha några diskussioner om priset
här i riksdagen.

Men låt oss också granska industriens
situation. Jordbruket närmar sig snart
en sådan avfolkningsgrad, att det börjar
sina såsom arbetskraftskälla. Då först
kommer industrien och stadsnäringarna
på allvar i verkliga arbetskraftssvåriglieter.
Det är väl sant, herr talman,
att Sveriges arbetsbefolkning kommer
att öka tio år framåt eller något mer,
men ökningen blir icke tillräcklig för
den utvecklingstakt inom industrien,
som vi hitintills varit vana vid. De verkliga
svårigheterna börjar i mitten av
1970-talet, då de nuvarande låga födelsekullarna
kommer upp i arbetsåldern.

Vi har aldrig i vår historia haft en så
låg äktenskaplig fruktsamhet som just nu
— inte ens under lågkonjunkturåren på
1930-talet, då makarna Myrdal slog larm
och allt Sveriges folk upprördes av avfolkningstendenserna.

Jag vill säga, att jag inte alls förvånar
mig över att familjerna håller tillbaka
sitt barnantal i den åtminstone från
ekonomisk synpunkt barnfientliga miljö,
i vilken de befinner sig. Levnadsstandarden
för en barnförsörjare är i dag
30 procent lägre än den som nås av andra
förvärvsarbetande, och skillnaden i
levnadsstandard mellan barnfamiljer
och barnlösa visar en bestämd tendens
att öka. Skattelagstiftningen känner inte
till, att det finns försörjningsplikt för
egna barn. Så mycket vet åtminstone fattigvårdsmyndigheterna.

Det är förunderligt, att när man skall
vara social i riksdagen eller i övrigt,
räcker ofta fantasien inte till för att
man skall förstå, att folk kan ha det besvärligt
också en bit upp på inkomstskalan.

På tal om den barnfientliga beskattningen
med dess progressivitet redan vid
en låg levnadsnivå konstaterar familjeutredningen
— det är alltså inte mina

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
egna ord — att en barnrik familj »i praktiken
aldrig kan nå upp till en inkomst
som ger en hög levnadsnivå».

För att inte bli missförstådd vill jag
ännu en gång understryka, att jag önskar
ett vidgat stöd till barnfamiljerna
av socialpolitiska skäl — ej för att stimulera
födelsefrekvensen.

Men å andra sidan kan jag inte instämma
i socialstyrelsens häromdagen avgivna
remissutlåtande, där socialstyrelsen
säger, att jämsides med eventuella materiella
förbättringar i barnfamiljernas
situation bör en propaganda ske för
främjande av en ökad nativitet. Jag blev
upprörd när jag läste detta. Vi bör väl
alla vara överens om det oetiska i att i
de fattiga samhällslagren bedriva en på
individen inriktad propaganda av sorten:
»Du har för få barn, du skall skaffa
dig fler!» Jag vill för min del inte
heller rikta den sortens förkunnelse till
den familjefader eller hustru, som slår
upp sin hushållsbok och finner att alla
möjligheter till besparingar är utnyttjade
och att inkomsterna bara räcker till
en knapp nödtorft för familjen och som
till sin sorg måste konstatera att man
ej har råd att skaffa sig flera barn.

Nå, säger man, kan vi inte bland de
mera välsituerade bedriva någon sorts
barnpropaganda? Det är klart att man
kan, men vilken blir då effekten? Det
finns vissa som kommer att lyssna till
propagandan och skaffar sig barn och
sänker sin levnadsstandard. Men andra
förblir oberörda och betraktar fortfarande
kallsinnigt barnen som störningar
i ett bekvämt liv; de framhärdar all
propaganda till trots i att hålla sin egen
levnadsstandard hög på det kommande
släktets bekostnad. Så vill vi inte ha det.

Jag har velat säga detta, även om jag
tror att risken inte är så stor att statsrådet
Ulla Lindström influeras av socialstyrelsens
förslag på denna punkt.
Nej, låt oss så småningom söka skapa
ett Sverige, där barnen inte blir pliktbarn
utan önskebarn och där folk utan
propaganda i större utsträckning än nu
verkligen själva vill ha barn. Om vi på
så sätt lyckas att definitivt vrida be -

folkningsutvecklingen till ett normalt
förlopp, då är allt gott och väl. Lyckas
vi inte komma till rätta med befolkningsutvecklingen
genom aktiv befolkningspolitik,
har i alla fall denna skapat en
rimligare ekonomisk fördelning än förut
inom samhället.

Jag vill här åter knyta an till fainiljeutredningen.
Den påpekade mycket riktigt,
att i och med att levnadsstandarden
i vårt land ökat, har målsättningen
inom den svenska socialpolitiken förskjutits.
Uppgiften för socialpolitiken
har alltmer blivit att skapa trygghet,
inte bara trygghet mot nöd utan också
trygghet mot sådana försämringar i den
enskilda människans standard, som ter
sig alltför stora och orimliga. Denna
trygghetsprincip har blivit accepterad
inom folkpensioneringen och sjukförsäkringen.
Men samma princip gäller
också inom familjepolitiken.

Jag vill påminna om att barnbidragen
måste höjas med 40 procent — detta
är nog den riktiga siffran; Det har anförts
en annan siffra här i debatten —
för att återfå sitt ursprungliga realvärde.
Jag påminner om vad vi alla vet,
att folkpensionen blivit indexreglerad,
en sak som jag själv medverkade till på
utredningsstadiet. Jag påminner om att
folkpensionärerna därutöver fått sin
rimliga del av den allmänna standardhöjningen.
Nu har i årets budget beretts
utrymme för ytterligare förbättring av
folkpensionerna, och det är vi alla glada
över.

Jag för min del ser ingen som helst
konkurrensställning mellan folkpensionärer
och barnfamiljer. Folkpensioner
och barnbidrag representerar två sidor
av samma sak. I båda fallen gäller det
ett stöd till de åldersgrupper inom befolkningen
— de mycket unga och de
mycket gamla — som ej genom eget
arbete kan säkerställa sin försörjning,
låt vara att bidraget till barnen av naturliga
skäl ställs till moderns förfogande.
Jag vill tillägga, att någon egentlig
konfliktställning inte heller föreligger
mellan den skattesänkning, som vi väl
alla önskar, och ökade barnbidrag. Som

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

jag tidigare i denna kammare framhållit
och som jag ytterligare vill utveckla,
när motionerna i dessa frågor kommer
på riksdagens hord, är barnbidragsfrågan
i huvudsak en omfördelningsfråga.
Detta markerades också av
alt när barnbidragen ursprungligen kom
till, utgjorde de ett komplement till
skattesystemet. Skulle man öka barnbidragen
utan att röra vid skattesystemets
konstruktion, blev det fråga om
en statsutgift. Ändrar man emellertid
skattesystemet efter rimliga bärighetsprinciper,
representerar barnbidragen,
utom inom de lägsta inkomstskikten,
enbart en omfördelning mellan
barnfamiljer och barnlösa, som kan ske
via skatter men också via bidrag.

I detta sammanhang måste jag ju nämna,
att barnfamiljerna, vilkas relativa
skattekraft något minskat sedan barnbidragsreformen,
trots detta fått en ökad
skattebelastning. Den del av skatten,
som kvarstår sedan barnbidrag utbetalats,
utgjorde för hushåll med barn 14
procent år 1948, men hade år 1954 stigit
till inte mindre än 22 procent.

Jag vill ytterligare lämna ett par siffror.
Jag konstaterar att en trebarnsfamilj
med 12 000 kronors årsinkomst och
en barnlös familj med 7 000 kronors inkomst
har samma levnadsstandard och
därmed samma skattekraft. Men det visar
sig att trebarnsfamiljen får betala
1 680 kronor i statsskatt (100 % uttag),
vilket är dubbelt så mycket som motsvarande
barnlösa familj får betala.

Herr talman! Jag vill inte nu framlägga
flera fakta i denna fråga — det
finns tillfälle att återkomma. Avslutningsvis
vill jag säga att jag har tagit
upp dessa spörsmål, därför att jag vet
att de just nu befinner sig under vederbörande
statsråds beredning och därför
att det i vissa remissutlåtanden till
familjcutrcdningens betänkande funnits
tongångar från 1920- och 19,30-talcn,
tongångar som jag trodde hade helt försvunnit
under 1940-talets befolkningspolitiska
diskussion.

Med dessa ord, herr talman, ber också
jag alt få yrka remiss av proposition
nr 1 till vederbörande utskott.

Statsverkspropositionen m. in.

Herr DE GEER (fp):

Herr talman! De föregående talarna
har berört statsverkspropositionen i dess
helhet eller i varje fall mycket väsentliga
delar av densamma. Jag vill inskränka
mig till att beröra en detalj om ock
en ganska viktig sådan.

När vi skildes åt efter höstriksdagen
förra året var det nog inte många som
trodde att vi skulle slippa ifrån elransoneringen.
Det är väl ännu inte säkert,
men det förefaller som om vi skulle göra
det i år, tack vara vädrets makter
och ett visst frivilligt sparande. Å andra
sidan måste man nog göra gällande att
elransoneringen hänger som ett damoklessvärd
över svenskt hushåll och svensk
industri för en lång framtid med hänsyn
till den eftersläpning i utbyggandet
av kraftproduktionen som ägt rum. Det
är därför av ytterst stor vikt att alla åtgärder
som kan minska denna eftersläpning
vidtas. En mycket viktig sådan är
att lätta på vattendomstolarnas överbalans.
De har inte hunnit med utan är på
efterkälken. Detta är ju inte någon ny
sak, den behandlades av statsrevisorerna
för tre år sedan, den behandlades i en
interpellation i andra kammaren förra
året, och i år har statsrevisorerna återkommit
till den i ett yttrande som kom
på kammarens bord häromdagen.

Under interpellationsdebatten förra
året talade justitieministern om saken
och hoppades att kunna ge något positivt
på detta område i årets statsverksproposition.
Tyvärr forskar man förgäves efter
dessa positiva drag. Å andra sidan
måste man erkänna att justitieministern
motiverar de uteblivna åtgärderna. Det
är ju framför allt vattenfallsingenjörer
som det råder brist på. Han säger i statsverkspropositionen
att när vi inte ens
har kunnat besätta de nuvarande befattningarna
— flera är lediga — är det inte
skäl att inrätta nya. Han går också
försiktigt in på orsaken till dagens läge.
Den skulle vara att det råder en blockad
eller i varje fall en förtäckt blockad
från intresseorganisationens sida just
emot tillsättandet av befattningar som
vattcnrättsingenjörer. Jag tycker att
statsmakterna bär rätt att kräva klarhet

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
på detta område. Det säges från intresseorganisationens
sida att här inte förekommer
någon blockad, men samtidigt
har man all anledning att misstänka att
det är en blockad. Statsmakterna bör inte
finna sig i dylikt fiffel.

Jag vill på intet sätt fälla något yttrande
som kan försvåra en lösning, tvärtom.
Jag vill påpeka att i författningarna
föreskrives inte uttryckligen att endast
civilingenjörer kan anses fylla kvalifikationerna
för dessa befattningar. Det
kräves endast att deras innehavare är
kunniga och erfarna män. På sådana
finns det nog ett ganska stort urval. En
nödsituation kräver nödlösningar. Jag
vill också peka på det mycket stora antalet
synnerligen vederhäftiga byråer på
detta område vilka kanske i viss utsträckning
kan utnyttjas av vattendomstolarna.
Å andra sidan vill jag betona att löneavvägningen
mellan de juridiska och
de tekniska bisittarna i vattendomstolen
kanske inte är riktig. Jag är själv civilingenjör
och vill gärna föra civilingenjörernas
talan, men å andra sidan kan
en förändring av löneavvägningen absolut
inte komma på tal så länge denna
öppna eller förtäckta konflikt pågår. När
den lösts kan tiden vara inne att granska
löneavvägningen. Det förefaller i varje
fall mig som om skillnaden därvid är
för stor. Både de tekniska bisittarna och
juristerna är ju domare.

Jag vill i detta sammanhang betona de
mycket stora förluster vi gjort och i
framtiden kommer att göra på grund av
denna eftersläpning. Bara när det gäller
Stornorrforsen och Bergforsen kan det
bli förluster som uppgår till flera tiotal
miljoner kronor. Men detta gäller inte
bara kraftproduktionen och kraftföretagen,
utan det gäller också de många sakägarna
som under lång tid får vänta på
att deras frågor skall bli avgjorda.

Vid detta tillfälle vill jag också behandla
en annan, i viss män ganska ömtålig
fråga som rör vår kraftproduktion.
På sista tiden har naturskyddet gjort sig
gällande allt kraftigare på detta område.
Många talesmän för naturskyddet hävdar
att detta skall vara det primära när
det gäller att bygga kraftstationer. Innan

frågan hänskjuts till vattendomstolen
skall den avgöras av riksdagen, menar
man. Man tilltror inte ens regeringen att
avgöra en sådan fråga. Jag vill inte bryta
staven över naturskyddet, tvärtom.
Det har gjort vårt land stora tjänster,
men jag vill göra en åtskillnad. Vi har
å ena sidan turistföreningen och naturskyddsföreningen,
som på ett vederhäftigt
sätt driver upplysning och söker på
samarbetets väg nå positiva resultat. Å
andra sidan har vi fantasterna som gör
sig skyldiga till våldsamma överdrifter.
Hur ofta hör man inte talas om att de
kallar tjänstemännen i regleringsföreningarna
eller i vattenfallsstyrelsen för
Mammons krassa tjänare. Jag tycker det
är oförsvnt att använda sådana förolämpande
uttryck mot statens och regleringsföreningarnas
tjänstemän, som uppfyller
sin plikt i samhällsnyttans tjänst.
Men jag kan inte neka till att opinionen
i viss mån påverkas av dessa högljudda
protester. Det förefaller som om pressen
är ganska lyhörd för dem, ja, till och
med som om vattendomstolarna i viss
mån miljöpåverkas av denna kraftiga
agitation, och försvaret för såväl vattenfallsstyrelsen
som andras intressen verkar
ganska kuschat. Jag hoppas, att regeringen
icke lyssnar till dessa radikala
krav på en fundamental ändring av vår
vattenlag. Den är förvisso en av de bästa
i Europa. Vi vill inte ha sådana koncessionsförhållanden
som, i Norge. Talar
man med en vattenkraftman på andra
sidan kölen, betonar han genast, att han
avundas Sverige med dess i många avseenden
förnämliga vattenlag. Norge släpar
ju långt efter, trots rikare resurser,
och det beror icke minst på en komplicerad
vattenlag. Jag betonar än en gång,
att jag respekterar naturskyddet, men
det har gått för långt. Större återhållsamhet
i propagandan vill jag rekommendera.

Dessa fantaster — skrikhalsar, kanske
jag kan säga — har intet gehör hos ortsbefolkningen.
Här tror jag att jag kan tala
med en viss sakkunskap, tv jag är
medlem av én kommitté, som håller på
att utreda vattenkraftfrågorna i Norrland,
och jag har sammanträffat med delega -

Torsdagen den 19 januari 1956 fin.

Nr 2

tioner från socknarna Tärna, Sorsele,
Vilhelmina, Arjeplog in. fl. Knappast i
ett enda fall har de givit sin anslutning
till vad fantasterna krävt. De som hor
på orten vill ha snabha lösningar av problemen,
de vill ha kraft, de vill ha realvärden,
när de upplåter sin mark, de
vill ha skattelättnad, när de avverkar sin
skog, och de ställer sig som sagt ganska
kallsinniga till de där naturskyddsfantasterna.
Jag vågar uttrycka den förhoppningen,
att regeringen ställer sig
kall och handlar realistiskt, när kraven
kommer, vare sig det gäller att ändra
vattenlagen eller att skjuta frågor till regeringen,
innan de går till vattendomstolen.

Innan jag slutar, måste jag ge min vän
Näsgård en liten replik. Han jämförde i
slutet av sitt anförande folkpartiet med
kommunisterna — kommunisternas paroll
var »lönerna upp och priserna ned»,
folkpartiets paroll var »utgifterna upp
och skatterna ned». Med förlov sagt tycker
jag, för att använda ett milt uttryck,
att herr Näsgårds yttrande var ganska
onyanserat. Vi kommer också med förslag
om utgiftsminskningar, vilket jag
hoppas herr Näsgård skall komma underfund
med under riksdagens lopp, men
framför allt hävdar vi, att en sänkning
av skatterna är produktivitetsfrämjande
och sparfrämjande och på så sätt kan bli
en hävstång för nående av balans. Man
får inte undervärdera de psykologiska
synpunkterna. När vi nu verkligen får
en skattesänkning, tror jag att det kommer
att gå som en stöt genom hela näringslivet:
Vi har ju kommit underfund
med att skatterna kan icke blott höjas,
utan även sänkas.

Herr talmannen tillkännagav, alt anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Den nye finansministern
har haft den stora förmånen att upprätta
sitt förslag till statsbudget för det kommande
budgetåret under en högkonjunktur,
när alla inkomstkällor flödar över

Statsverkspropositionen m. m.
av både ordinära och extraordinära inkomster.
Bilden härav kan dock vara
alltför förrädisk för att man härpå skulle
kunna grunda en tilltro till att vi kan fortsätta
i samma takt som hittills. Det torde
nog, såsom också finansministern själv
framhållit, vara klokt av skepparen på
statsskutan att i tid reva en del segel,
innan man beger sig in i farleder, fyllda
av blindskär och oberäkneliga kastvindar.
Med andra ord: Landet väntar av den nye
finansministern, att han från sin centrala
ställning söker tygla de statliga och
allmänna utgiftsstegringarna och hålla
dem inom ramen för landets reala resurser.
Målet bör närmast vara att medelst
en finans- och skattepolitik, som stimulerar
produktionen till ökat värdeskapande,
söka bredda skatteunderlaget och
därmed samtidigt skapa förutsättningar
för en av alla folkgrupper efterlängtad
skattelättnad. Med vårt lands rika naturtillgångar
och högt uppdrivna förädlingsindustri
torde en finanspolitik, som
stimulerar produktionen och ökar produktionsvolymen,
vara ett verksamt medel
att uppnå lättnader i den nu alltför
hårda skattebelastningen och öka det allmänna
välståndet. Men samtidigt måste
förutsättas, att anspråken på åtgärder,
som kraftigt stegrar statsutgifterna och
påskyndar eller vidgar bvråkratiseringen
av samhällets funktioner, hålls i tygeln
och att arbetsmarknadens parter visar
återhållsamhet och ansvarskänsla i
lönepolitiken. Fjolårets kraftiga lönestegring
gick långt utöver ramen för produktionsökningen
och har medfört verkningar,
som borde utgöra en varning mot att
nu återigen upprepa dessa försök att lyfta
sig själv i håret. Skulle man därjämte
kunna förvänta, att den form av s. k.
ekonomisk politik, som å ena sidan grinigt
och klandersjukt fordrar kostnadskrävande
utbyggnader av det allmännas
verksamhetsgrenar och å andra sidan
kräver kraftiga skattesänkningar, kunde
ålägga sig mera ansvarskänsla och verklighetssinne,
särskilt inför det kommande
valet, vore därmed mycket vunnet.

Finansministern signalerar nu ett visst
realiserande av den 1954 utlovade skattesänkningen.
Delta är i och för sig tack -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
nämligt, men ett studium av det opåräknat
stora inkomstöverskottet ger en känsla
av att skattelättnaden möjligen kunnat
tillmätas något större än som signalerats.

Det torde icke vara uteslutet att inkomstberäkningen
döljer ytterligare inkomstreserver,
som bort eller bör utgöra
ett ytterligare stöd för vidare skattelättnader,
vilka givetvis i första rummet
bör tillkomma de mindre inkomsttagarna
och barnfamiljerna, men även möjliggöra
en viss allmän skattelättnad.

Det innebär icke något uttryck för någon
speciell intressepolitik, om jag manar
till aktsamhet i fortsättningen av
den restriktiva ekonomiska politik, som
i inflationsbekämpande syfte tillgripits
under senaste åren genom punktingrepp
och s. k. extra beskattningsåtgärder
m. m. i produktionslivet. Om dessa temporära
åtgärder får bita sig fast under
ett hårdnande konkurrensläge och en
försämrad konjunktur, kan de få verkningar
av kvävningsgrepp i stället för
den stimulans till ökad produktion, som
jag förut rekommenderat. Det är en felsyn
att icke förstå, att om dessa avgifter
och extraskatter permanentas, då de såsom
varje annan omkostnadsfaktor måste
ta ut sin konsekvens i ökade priser
på varor och tjänster, som slutligen måste
betalas av konsumenten med ett större
antal — även genom kedjereaktionen
mellan stegrade löner och priser — urholkade
inflationskronor.

Att hålla tillbaka inflationen är ett
gemensamt mål för alla ansvarskännande
krafter, men de vägar som leder till
målet kan vara andra och flera än de
som nu rekommenderas eller hittills
kommit till användning. Ett förbilligande
av produktionen och en ökad varutillgång,
som väl täcker efterfrågan, är
en god regulator. Har vi god tillgång på
råvaror och tillräckliga förädlingsresurser
men saknar arbetskraft för att vidga
vår produktion, låt oss då möjliggöra en
viss import av nödig arbetskraft från oss
närstående folk för att även på den vägen
bemästra de faror för penningvärdet
som den inflationsdrivande överfulla
sysselsättningen alltid innebär.
Samtidigt som vi nästan överallt börjar

sakna arbetskraft, särskilt inom landsbygdsnäringarna,
som nu i stor utsträckning
uppehälles av åldrande människor,
visar de sjunkande födelsesiffrorna i
landet — cirka 30 000 lägre än för 10 år
sedan — att vi nu närmar oss det lägsta
födelsetalet pro mille i världen. Detta
är ett allvarligt memento, som inte bör
lämnas obeaktat av nationen i sin helhet
och ej heller av regeringen. Ett effektivt
stöd åt barnfamiljerna och åt familjebildningen
är en fråga av första ordningen,
om vi inte mitt under vår välståndspolitik
så småningom befolkningspolitiskt
skall gå under eller lämna rum
för en ej önskvärd främlingsinvasion.

Bland de växande inkomstposterna
lägger man märke till de efter motbokens
slopande starkt expanderande
spritintäkterna, tillsammans utgörande
omkring 1 150 miljoner kronor, med en
beräknad ökning av 105 miljoner kronor,
en siffra som troligen är åtskilligt
för låg. Om resultatet av den fria spriten
är kanske för tidigt att döma. Men
nog inger den hittills starkt ökade spritkonsumtionen
en källa till bekymmer för
dem som strävar efter folknykterhet.
Vad som hittills skett synes medföra ett
tungt ansvar för dem, som i missriktat
nit var med om att riva den barriär vi
ägde mot spritfloden. Fortsätter ökningen
av spritkonsumtionen med alla dess
bedrövliga följder i släptåg för individ,
hemliv, familjeekonomi och farorna för
den växande ungdomen, då måste frågan
om återinförandet av spritrestriktioner
snabbt tagas upp till omprövning.

En av de närmast liggande skatterevisionerna
bör avskaffandet av kvarlåtenskapsskatten
vara. Det blygsamma inkomstbortfall,
ej fullt 20 miljoner kronor,
som siffermässigt skulle bli följden,
torde med all säkerhet i realiteten visa
sig obefintligt vid ett avskaffande. Den
systematiska sönderslagningen av familjeförmögenheterna,
som nu sker i förebyggande
syfte, leder dels till en kraftig
minskning av den fortlöpande förmögenhetsskatten,
dels medför den ock samhällsekonomiskt
olyckliga verkningar av
olika slag ej minst för de produktionsföretag,
som drivs som familjeföretag.

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Borttagandet skulle därjämte leda till en
automatisk stegring av arvslottsbeskattningen,
som verksamt bidroge till att
kompensera inkomstminskningen. Kvarlåtenskapsskattens
hela konstruktion är
i och för sig så oriktig och orättfärdig,
särskilt dess verkningar i dödsbo med
många barn, att den aldrig kunnat erkännas
av bondeförbundet. De svårigheter
som uppstår för familjeföretagen att
vid dödsfall kunna fortsätta företagsdriften,
sedan produktionskapitalet till stor
del konfiskerats av kvarlåtenskapsskatten,
är i och för sig så pass allvarliga, att
en snar avveckling av skatten är påkallad.
Vi förväntar, att regeringen företar
den av bondeförbundet upprepade gånger
begärda utredningen i ärendet.

Den totalbalans av statsbudgeten, vartill
finansministern siktar, varigenom
även kapitalbudgeten i görligaste mån
finansieras av inflytande inkomster, är
i ett gott finansläge en sund princip.
Denna finansprincip borde vara vägledande
även för vissa storkommuner vilka,
oaktat att de äger ett oerhört starkt
skatteunderlag, i den heliga partikonkurrensens
tecken år efter år bygger sina
ofta improduktiva kapitalinvesteringar på
lån i stället för att i tillbörlig utsträckning
betala dem medelst skattemedel.
Verkningarna härav ger sig ogynnsamt
tillkänna på kreditmarknaden, där hundratals
miljoner kronor kreditkapital nu
undandrages produktionens lånebehov
till förfång för nödvändiga produktionsutvidgningar
och rationaliseringar. För
året torde ej kunna resas invändning
emot finansministerns deklaration beträffande
riksstatens totalbalansering,
men i en vikande konjunktur torde ett
vidhållande bli mera diskutabelt. Del är
inte sagt att den levande generationen
alltid skall och bör kontant betala räntabla
investeringar ur vilka kommande
generationer endast har att inhösta den
framtida avkastningen.

Finansministerns jättelika avskrivning
med ej mindre än sammanlagt 692 miljoner
kronor eller med 212 miljoner kronor
mer än föregående år på investeringar
å bostadsområdet innebär ett
djupt grepp i finansplanen. I och för sig

Statsverkspropositionen m. m.
innebär åtgärden dock en kraftig sanering
av statens förlagsverksamhet på
bostadsinvesteringens område. Även om
fråga kan resas om beloppet behövt vara
fullt så stort på ett enda år, så torde åtgärden
dock vara försvarbar. Dock bör
fordringsrätten hos låntagaren tills vidare
bibehållas för att i mån av låntagarens
förmåga att återbetala prövas och
tillämpas vid lånetidens utgång. Statens
engagemang i bostadspolitiken ger med
dessa siffror för ögonen vid handen att
en restriktivare bostadspolitik är påkallad
i samma män som den enskildes inkomststandard
ökar. Redan vidtagna och
planerade inskränkningar i bidrags- och
lånegivning bör därför i görligaste mån
fortsätta.

Med tillfredsställelse hälsar vi inom
bondeförbundet den förbättring av folkpensionerna
som föreslås i statsverkspropositionen,
och vi hyser samtidigt den
uppfattningen, att folkpensionen är den
grund på vilken en ytterligare utvidgning
av en allmän ålderdomspensionering
bör tryggas. Emot det föreliggande
utredningsförslaget i detta ämne måste
ifrån jordbrukare och även mindre företagare
resas bestämda invändningar.
Härtill torde bli anledning att återkomma.

Jag vill här instämma i vad som tidigare
från partiets talesman, herr Näsgård,
har anförts.

Under året torde kunna förväntas proposition
angående de nya grunderna för
fastighetstaxering av växande skog. Det
förslag härtill, som framlades i proposition
vid 1951 års riksdag och som av
nära halva riksdagen förkastades men
efter kompromiss beslöts skola i princip
läggas till grund för 1956 års taxering,
är emellertid så invecklat och svårtilllämpligt
att detsamma otvivelaktigt icke
kan läggas till grund för taxeringsnämndernas
arbete delta år, särskilt med hänsyn
till bristen på nödvändigt primärmaterial.
Otvivelaktigt skulle detta komma
att leda till mycket ojämna och oriktiga
taxeringsresultat. Skulle det under
sådana förhållanden vara förmätet att
förvänta av regeringen att den kommande
propositionen i frågan ännu eu pr -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
riod komme att bygga på tillämpningen
av den gamla metoden vilken taxeringsnämnderna
lärt sig att behärska? Alldeles
säkert kommer denna metod att
leda till fullt tillfredsställande justeringar
av skogsvärdena. I värdetaxeringen finns
en för skogsvården själv farlig övre gräns
som, om den överskrides, kan leda till
att ägaren icke anser sig ha råd att
hålla ett ur skoglig synpunkt tillräckligt
slutet virkesförråd av högt värde.

Det gångna året har drabbat jordbrukarkåren
i stora delar av landet synnerligen
hårt genom missväxten. För de
skuldsatta och för nybörjarna har situattionen
förvärrats genom de hårda kreditrestriktionerna
och framför allt genom
de kraftigt höjda skuldräntorna.
Jordbrukarna är inte ensamma om att
få känna den höga räntans strupgrepp.
Hundratals småföretagare med brist på
eget kapital kämpar nu för livet för att
hålla sin rörelse i gång. Många tvingas
ge upp och sluta en verksamhet, som
förut gett dem utkomst. En önskvärd nyetablering
hindras ofta genom att kredit
vägras och att räntekostnaden ställer sig
för hög. Så småningom drives fram en
s. k. grå eller svart kreditmarknad, som
undandrar sig all kontroll, vilket ej kan
vara önskvärt. Det kan inte vara rimligt
eller tillrådligt att i längden tillåta denna
penningmaktens gastkramning av de ekonomiskt
svagaste, som ingenting annat
ont har gjort än att de råkat vara ekonomiskt
beroende. Låt oss förvänta att
finansministern och regeringen gör allvar
av de signalerade åtgärderna att
snart förverkliga en räntesänkning och
att en mindre robotartad tillämpning av
kreditgivningen än hittills kommer att
ske.

Under den stundande våren har vi
jordbrukare att emotse ett för oss synnerligen
viktigt avgörande, nämligen
fastställandet av de s. k. mittpriserna å
jordbrukets produkter. Herr talman! Jag
skall icke uppehålla mig vid detta ärende
nu, men tillåt mig att sluta mitt anförande
med den förhoppningen, att denna
fråga kan bringas i hamn genom en
överenskommelse i en allmän förståelse
för jordbrukarnas rätt att erhålla skälig

lön för sitt arbete, men även med hela
nationens insikt om jordbruksproduktionens
oerhört stora betydelse för hela vårt
samhälles försörjning och välfärd.

Jag skall be att få instämma i förut
gjorda yrkanden om remiss av statsverkspropositionen
till vederbörande utskott.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Det finns, herr talman, fog för påståendet
att levnadsförhållandena i vårt
land i många avseenden blivit bättre.
Statsministern använde hela senare
hälften av sitt anförande till en panegyrik,
eller vad man skall kalla det för,
över utvecklingen och det kunde han
naturligtvis ha skäl till. Jag hade egentligen
inte tänkt att här söka analysera
orsakerna till de förbättringar som
åstadkommits. Då emellertid herr statsministern
lade så stor vikt vid de uppnådda
förbättringarna att han ägnade
hälften av sitt anförande däråt, tycker
jag nog att det kan vara skäl för mig
att peka på vad det är som egentligen
åstadkommit de stora förbättringarna i
vårt land inte bara under de senaste
tio åren utan så länge som någon av oss
kan minnas tillbaka.

Förbättringarna har, måste jag fastslå,
ytterst åstadkommits tack vare den
ökade produktionen, näringslivets utveckling
och de prestationer som gjorts
av vetenskapsmän och uppfinnare på
olika områden. Utvecklingen har vidare
uppnåtts tack vare att det i vårt land
funnits människor som haft företagsamhet,
mod och initiativ att ta till vara
dessa utvecklingsmöjligheter, att prestera
något mer än det vanliga löpande
arbetet. Jag syftar här på de människor
som satt i gång företag, tagit de risker
som alltid är förenade därmed och genom
sina insatser bidragit till att det
blivit praktiska resultat av de primära
uppfinningarna och teknikens allmänna
utveckling.

Här har vi huvudorsakerna till de förbättringar
som i många avseenden åstadkommits
i vårt land. Dessutom får vi
inte glömma den rationalisering av pro -

Torsdagen den 19 januari 195C fm.

Nr 2

duktionen som liar ägt rum både i vårt
land och ute i världen. Den rationaliseringen
har ju inte tillkommit genom
några politiska beslut. Produktionsresultatet
bar förbättrats genom teknikens
utveckling, en fortgående rationalisering
av arbete och fantasi hos företagsledningarna,
hos verkmästare och även hos
många arbetare.

Härtill kommer att vi fått uppleva en
högkonjunktur som nu pågått sedan
snart 25 år tillbaka. Vi har alltså haft
en ihållande högkonjunktur, förstärkt
av alla möjliga samarbetande omständigheter.
Läget har därför varit sådant
att jag undrar om över huvud taget någon
regering kunnat åstadkomma att det
inte skulle ha blivit en stark expansion
och utveckling av vårt näringsliv. Jag
tycker, att det även i detta hus bör kunna
talas om vad som uträttas ute i landet.
Man bör alltså inte överdriva de
politiska beslutens inverkan på näringslivets
utveckling.

Vi har vidare, inte att förglömma, haft
den stora favören att stå utanför två
världskrig, en lycka som knappast kommit
några andra länder till del. När
man jämför situationen i vårt land i dag
med hur andra folk har det ställt, räcker
det därför inte med att bara konstatera
att vi inte har det sämre ställt
än dessa andra folk. Faktum är ju att
vi tack vare ett benådat utgångsläge har
haft en förmånligare start efter andra
världskriget än de flesta andra stater;
enligt min mening har vi utnyttjat detta
goda utgångsläge litet för dåligt.

Det har alltså skett en stark materiell
utveckling i vårt land. En stark materiell
utveckling för emellertid med sig
en fara — jag tror nästan att detta alltid
är fallet — som det gäller för människorna
att vara på sin vakt emot. Den
faran är att det materiella blir alltför
dominerande. Genom den materiella utvecklingen
riskerar man att människorna
blir alltmer materialistiska. Fråga är
om inte en dylik tendens mycket tydligt
spåras i vårt land. Har verkligen
vår andliga utveckling följ t med i takt
med de materiella framstegen? Om man
reser omkring litet i världen och ser hur

Statsverkspropositionen in. m.
situationen är åtminstone i de flesta a^
västerns länder måste man nog konstatera,
att den materialistiska andan hos
dessa andra folk inte har fått göra sig
lika bred som man ibland tycker sig
förinärka att den är i vårt land.

Denna utveckling här i Sverige tar
sig uttryck på många olika områden.
För i världen ansåg åtminstone många
att ungdomens fostran skulle utövas på
sådant sätt att barnen och de unga inte
skulle undandras det fasta stöd som de
bar rätt att begära. Visserligen ledde de
gamla uppfostringsprinciperna ibland
till att barnen enligt mångas uppfattning
blev alltför hårt behandlade, blev alltför
bundna och inte fick frihet att utveckla
sig ordentligt. Här som på så
många andra områden gäller emellertid
att utvecklingen sker i form av en pendelrörelse.
Förr kanske pendeln slog för
långt åt ena hållet, men nu har den sannerligen
kommit för långt åt andra hållet.
Det minsta man kan begära i fråga
om ungdomens utbildning och fostran är
väl att de unga skall få en tveklös och
inte haltande undervisning om vad som
är rätt och orätt. De unga måste absolut
få klart för sig att det finns något som
är rätt och någonting som är orätt. Det
kanske börjar bli något svävande begrepp
därom både inom undervisningen
och på andra håll i våra dagar. Jag tycker
att man bör uppmärksamma faran
för en sådan utveckling. I varje fall på
längre sikt är riskerna därvidlag större,
än om det kinkar något med den materiella
utvecklingen.

Likaså tycker jag att man kan begära,
att skolorna och de som där arbetar
skall få stöd i sina strävanden att upprätthålla
auktoriteten. Det brister nog eu
hel del därvidlag nu för tiden. Man vågar
inte på grund av risken för efterräkningar
verkligen hålla den ordning
och den tukt, som måste till, om skolan
skull kunna fylla sin förnämsta uppgift,
som enligt min mening inte är ett
iproppande av kunskaper, utan karaktärsdaning.

Efter vad vi hört här i dag av statsministern
och av några andra vill jag
peka på att det faktiskt inte bara har

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 195G fm.

Statsverkspropositionen m. m.
blivit bättre här i landet. Jag tycker att
vi får en riktigare bild och ett bättre
utgångsläge för våra bedömanden av vad
som skall göras, om vi också pekar på
saker som icke har utvecklat sig tillfredsställande
och som i varje fall på
längre sikt kan innebära vissa faror.

Jag tänker då först på att med det
nuvarande skattesystemet är det praktiskt
taget omöjligt att bilda ett kapital
av någon nämnvärd storlek, exempelvis
av en sådan storleksordning som är erforderlig
för att starta ett nytt företag
eller för att utveckla ett litet företag till
ett större. Marginalskattens tyngd, förmögenhetsbeskattningen
och annat försvårar
oerhört dylik företagsamhet. Systemet
syftar helt enkelt till att omöjliggöra
den, även om det finns några
vägar som är framkomliga. I varje fall
är det mycket besvärligare att vara eller
bli företagare i dag än det var före 1947.

Till den hårda beskattningen kommer
en hel del andra besvärligheter, exempelvis
kreditsvårigheterna och det administrativa
krångel som kommer till,
när någon vill börja något nytt. Såsom
tidigare i dag har framhållits, är det inte
många som är beredda att ta några
risker. Företagaren vet ju inte hur det
kommer att gå. Han vet bara att om det
går bra blir han av med vad som skulle
behövas för fortsatta investeringar, och
om det går dåligt så får han svara för
det själv. Det är inte uppmuntrande.

Allt detta har en följd, som jag särskilt
vill peka på och som håller på att
bli allt mer och mer märkbar, nämligen
att vårt land blir alltför urbaniserat.
Jordbruket kan inte i våra dagar sysselsätta
lika många människor som förr i
världen. Det beror bland annat på den
rationaliseringsprocess som jordbruket
har undergått. Därvidlag tror jag för övrigt
att man, åtminstone inom de egentliga
jordbruksdistrikten, har rationaliserat
i starkare takt nästan än den
svenska industrien. Jordbruksfolket kan
alltså inte försörjas inom den gamla näringen.
Om det då inte kan skapas nya
företag på landsbygden eller i de mindre
tätorterna måste ju folket flytta till
städerna. Då svårigheterna att bilda nya

företag är så mycket större nu än förr
har resultatet blivit att de människor,
som inte kan vara kvar inom jordbruket,
i stället flyttar in till städerna. Jag
tror att det är alldeles nödvändigt att
man har detta i tankarna. Statsmakterna
måste ändra sin syn på kapitalbildning,
sparande och merprestationer, så
att de unga på landsbygden i sin hembygd
kan få en god försörjning genom
att nya företag bildas där eller redan befintliga
företag utökas. Jag tror säkert
att alla andra medel än de gamla naturliga
— som ändock fanns i viss utsträckning
kvar ännu för åtta å tio år
sedan — för att befrämja den av mig
här såsom önskvärd framhållna utvecklingen,
är bara halvmesyrer och att anse
som dilettantmässiga. De kan inte väntas
bli krönta med någon egentlig framgång.

Det finns andra länder där utvecklingen
har gått så, -att fo/lkot flyttar
ifrån särskilt de stora städerna ut på
landsbygden och att man låter industriens
utbyggande ske där. Men där detta förekommer
kan man konstatera att den allmänna
atmosfären gynnar en sådan utveckling.
Det är också enligt min mening
det enda som kan få strömmen att
vända. I sådan riktning skulle det här i
landet verka om bostadsbyggandet kunde
i ökad grad förskjutas mot uppförande
av egna hem, små radhus och annan
bebyggelse som passar på landsbygden.
Vi skulle där kanske kunna få någonting
som vore jämförbart med de gamla bysamhällena.
Kring industrier på landsbygden
skulle människorna alltså kunna
bo i små samhällen. Jag tror att detta
sätt att leva skulle ge flera människor
tillfredsställelse med tillvaron än när
de bökar ihop sig i storstäderna, där jag
tycker att människorna ofta ser mer eller
mindre oliarmoniska ut.

En sak som sammanhänger med detta
är upprustningen av vårt vägväsen. Jag
skulle nästan vilja påstå att regeringen
och det närmast ansvariga statsrådet i
detta fall inte har bedömt våra s. k. reala
reurser riktigt, som det så ofta heter
— det används ju numera en hel
del vetenskapliga uttryck, vårt land är

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

nu för tiden rätt vetenskapligt regerat.
Bilskattemedlen flödar rikligt, så pass
rikligt att man t. o. m. kan tycka att
bilskatterna är i högsta laget. Riksdagen
anvisar mycket aktningsvärda belopp
till vägbyggnader. Så bar skett under de
senaste åren och även för nästa budgetår
föreslås en hel del. Men sedan kommer
regeringen och hindrar att dessa medel
får användas, under förebärande att arbetsmarknadsläget
är sådant att det inte
kan ske utan att inkräkta på andra uppgifter.
Det är i detta sammanhang jag
anser att felbedömningar har gjorts.
Det förhåller sig faktiskt för närvarande
på det sättet att både stora och små entreprenörfirmor
är långt ifrån fullt sysselsatta
året runt. Deras mycket betydande
maskinpark står stora delar av
året oanvänd, och den kvalificerade personal
som kör dessa maskiner är inte
heller sysselsatt, åtminstone inte med
det kvalificerade arbete som den är avsedd
för. Dessutom finns det faktiskt
överallt i bygderna, där vägbyggena
drar fram, en dold arbetskraft som då
kommer fram. Det finns en hel del människor,
som bor på sina ställen litet varstans
och som går och sysslar med litet
av varje. De kan mycket lätt frigöras för
att utföra de icke kvalificerade arbetena
i samband med vägbyggen — de som
sköter maskinerna, kan ju inte ersättas
med vem som helst — utan att detta på
något sätt är till förfång för näringslivet
i bygden under den relativt korta tid
som ett viigföretag är i gång. Här ligger
sammanlagt mycket stora reala resurser
outnyttjade, och detta kan ju inte vara
klokt.

Jag har ett mycket näraliggande exempel
på detta från min egen hembygd för
närvarande. Det gäller en del av riksväg
nr 4. Den är färdigritad, och allting
är klart, men arbetet får inte fortsättas,
därför att det anses att pengarna, sedan
regeringen satt ned anslaget, inte räcker.
Samtidigt går i grannsocknen ett
trettiotal människor och stämplar. De
går bara och väntar på att detta vägbygge
skall komma i gång. Det är sådant
som gör att man får misstanken att hela
den bär saken inte hanteras alldeles riktigt.

Statsverkspropositionen in. m.

Kanske är det också sådana felbedömningar
som gör att kostnaderna för
arbetslöshetsbekämpande åtgärder har
stigit till så väldigt höga belopp som de
gjort i den nu framlagda budgeten. Jag
har räknat ut att de sammanlagda kostnaderna
för arbetslöshetsbekämpande
åtgärder, om man tar med anslagen på
tilläggsstat, uppgår till 122,5 miljoner
kronor — detta i en tid av mycket full
sysselsättning. När man ser sådana fall,
som det jag nyss nämnde, har man svårt
att tro att det skall vara nödvändigt. Jag
tror att myndigheterna bör visa större
påpasslighet när det gäller att sätta i
gång sådana ordinära arbeten, som det
finns anslag till och som behöver utföras.
Då slapp man använda de mera arbetslöshetsbetonade
anslagen i onödan.

Jag tror att man ägnar sig för mycket
åt de teoretiska resonemangen. Sådana
bör naturligtvis ligga till grund för våra
åtgärder, men i övrigt får man inte nöja
sig med att sitta här uppe i denna stad
i sina teoretiska burar eller liur jag skall
uttrycka mig. Jag tror att det är ganska
hälsosamt att under tillräckligt lång tid
bo och vistas mitt i den levande praktiken.
Mycket som från de där burarna
ter sig omöjligt, visar sig i det praktiska
livet ganska lätt genomförbart, såsom
jag något litet försökt exemplifiera här.
Jag är beredd att på anmodan fullfölja
denna exemplifiering.

Jag tror att vi både måste och utan
att äventyra den samhällsekonomiska
balansen kan öka takten för våra vägars
upprustning. Och därvid bör man,
såsom jag nyss framhöll, inte bara inrikta
sig på de stora riksvägarna eller
på länshuvudvägarna. Det finns många
smärre vägar, allmänt befarna, som behöver
tas in till statligt underhåll, och
det finns förut intagna vägar, som behöver
förbättras, så att man kan använda
mera ekonomiska transportmedel med
högre hjultryck och på det sättet skapa
eller öka möjligheterna för näringslivet
i bygderna, vilket i sin tur kan leda till
att människorna inte behöver flytta in
till städerna.

lin annan sida av utvecklingen, som
inte heller är lycklig, är ökningen av den
administrativa apparaten. När man vill

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ha en åtgärd, så tillsätts det ju nya verk
och inrättningar för att genomföra den.
Det kommer nya med jämna mellanrum,
men inga gamla tas bort. De gamla växer
ut, och vi har nu i vårt lilla 7-miljonersland
en administration som motsvarar
vad andra länder på 50 miljoner har.
Denna tunga blir så stor för ett litet
land att man måste noga observera
utvecklingen. Dels tas en mängd människor
hort från de rent produktiva uppgifterna,
och dels blir utgifterna mycket
stora. Kungl. bostadsstyrelsen och dess
underlydande länsnämnder kostar i ren
administration 8,5 miljoner kronor. Det
nya arbetsmarknadsverket kostar 33
miljoner i ren administration. Vad den
förstnämnda styrelsen beträffar kan
man väl inte med bästa vilja i världen
önska att den skall få en permanent livstid.
Det finns möjligheter att lägga om
bostadspolitiken så att huvuddelen av
organisationen blir obehövlig, och då
skulle det heller inte bli så mycket administrativt
trassel som nu faktiskt förekommer.
Om arbetsmarknadsverket finns
det ett rätt roligt uttalande i femte huvudtiteln
nederst på sidan 165 i anledning
av att statens organisationsnämnd
har gjort en utförlig undersökning och
funnit att där sitter alldeles för många
befattningshavare, som egentligen inte
vet vad de skall göra. När socialministern
refererar denna upptäckt, säger han
att det finns indikationer på en överkapacitet
på ungefär ett hundra befattningshavare
utöver biträdena.

Visst är det bra med en god sysselsättningsgrad,
men jag tycker att detta
är ett dåligt sätt att nå det målet, och
man får väl också säga, att den fulla sysselsättningen
under många, många år har
ordnat sig själv här i landet. På grund
av befolkningsutvecklingen kommer det
in mycket färre arbetare i 20-årsåldern
än det gjorde på 1930-talet. Det rör sig
väl om en minskning av 50 000 eller
60 000 om året, och detta är en mycket
betydande faktor. Konjunkturläget har
också stor betydelse och likaså ökningen
av den administrativa personalen.
Herr Ohlon anförde i dag några siffror
som tyder på att det är 80 000 å 100 000

flera som i dag sitter och skriver till
varandra, och det måste iu betyda rätt
mycket. Jag tror att man också får se
pa landsstaten. Kostnaderna för lanlregeringen
närmar sig nu 100 miljoner
kronor. Jag tror att man är alldeles för
snabb med att där lägga på uppgifter
som inte är nödvändiga. Vi har kommit
in i en trall här i landet, som automatiskt
gör oss alltmer överorganiserade,
och jag tror det är viktigt att hålla en
skärpt uppmärksamhet på den saken.

Jag skall, herr talman, sluta med ett
påpekande, att staten visar en benägenhet
att mer och mer på landsting och
kommuner övervältra uppgifter och utgifter,
som antingen tidigare i större utsträckning
har burits av staten eller är
nytillkomna. Jag undrar om det inte vore
rimligt, för att det inte skall bli alltför
betungande för kommunerna att ordna
med en avlösning av vissa av dessa
uppgifter. Som exempel kan man nämna
polisväsendet, som ju är den minst kommunala
uppgiften i stort sett men som
ändå är en stor tunga och föranleder
många trätor mellan länsstyrelserna och
kommunerna, i varje fall när det gäller
landsbygden och jag tror även för en
del av städerna, över huvud taget tror
jag att det nu för tiden inte är behövligt,
att myndigheterna lägger sig i alla
detaljer av kommunernas verksamhet.
Det finns ju män även ute i landet, som
kan sköta om saker och ting, och detta
gäller inte bara landstingen utan i stor
utsträckning även primärkommunerna.
Det kvarligger en gammal slentrian, att
tillsynsmyndigheter skall peka på allting,
även om detta är ganska onödigt. Jag
tror att en allmän minskning av detta
petande i detaljer från tillsynsmyndigheternas
sida är befogad och inte är
annat än till fördel för bägge parterna
och även för statens kassa. Det ligger
en viss fara i att riksdagen vid sitt arbete
med den ena frågan efter den andra
kommer att bortse från de större sammanhangen;
det är helt naturligt att varje
särskild fråga intresserar åtminstone
några människor i så hög grad, att de
anser den viktigare än någonting annat.
Man beaktar inte tillräckligt de mera

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

långsiktiga verkningarna av riksdagens
handlande som helhet. Jag tror att ökat
samarbete och över huvud taget större
hänsyn skulle vara till gagn. Det hela
skulle bli lugnare, och man fick garantier
mot ensidighet och bakslag. Egentligen
vore väl detta också i ganska god
överensstämmelse med hela det svenska
nationalpsyket, sådant det allmänt kommer
till uttryck i arbetet inom kommuner
och landsting liksom i det dagliga
livet i vårt land: svenskarna är benägna
att försöka resonera sig samman. Jag
tror att mycket av vad som sker i den
vägen ute i våra kommuner kunde vara
ett gott exempel för handlandet även här
i huset på det mera rikspolitiska planet.

Ja, herr talman, det vare mig fjärran
att framställa något annat yrkande än
de övriga talarna gjort.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Årets budgetförslag torde
vad inkomstsidan beträffar vara det
största som förekommit i svensk historia,
och jag vågar säga att förhållandet
är detsamma beträffande utgifterna.
Budgeten är starkt balanserad, ja, överbalanserad,
trots att mycket kraftiga avskrivningar
skett på vissa områden.

Under dagens debatt har man talat
ganska mycket om att det borde vara
råd till en kraftig skattesänkning. Jag
skulle vilja instämma i att det varit lyckligt
om man från regeringens sida kunnat
nå fram till ett resultat, som gjort
det möjligt att ge svenska folket en säkerligen
mycket välbehövlig skattesänkning.

Statsministern talade nyss om hur man
från regeringens sida ser på de aktuella
frågorna. Han uttryckte sig så, att den
politik som föres avser att tillfredsställa
medborgarnas önskningar. Ja, det är
självklart att den tillfredsställer en hel
del människor, men jag tror att man
kanske inte har rätt att säga, att den stora
massan av vårt folk är helt tillfredsställd.
Regeringens politik tycks vara inriktad
på att försöka överföra så många
uppgifter till socialvårdens område, att
det blir dåligt råd att ge alla medborgare
en skatteliittnad.

Statsverkspropositionen m. m.

Finansministern har förebådat att en
skattesänkning skall ske 1957, och det
är mycket tacknämligt, men jag ifrågasätter
ändå, om man inte borde ha gått
något längre än som signalerats på detta
område.

Det kan inte hjälpas att man finner det
litet egendomligt, att medel tas från
driftbudgeten för att finansiera kapitalutgifterna.
Detta motiveras med att staten
på så sätt slipper konkurrera på den
allmänna lånemarknaden, varigenom
möjligheterna att få lån ökas för sådana
som behöver låna upp kapital. Naturligtvis
vore det mycket lyckligt, om
sådana möjligheter kunde öppnas, men
jag vill också erinra om önskemålet att
räntan sänkes, en sak som man nog från
statsmakternas sida vill uppskjuta åtminstone
ännu en tid. Visserligen har finansministern
uttalat, att räntan skulle
kunna sänkas inom en snar framtid, men
den åtgärden hade säkerligen bort vidtagas
för länge sedan.

Vad beträffar vår valutaställning och
importen till vårt land finner jag det
litet förvånande, att man från regeringens
sida det ena året efter det andra kan
tillåta import av varor till ett värde som
med mer än en miljard kronor överstiger
exportens. Förra året importerades
fram till december månad varor till ett
värde som med inte mindre än 1,2 miljarder
översteg exportens värde. Jag bara
frågar: Kan detta fortsätta i längden?
Året innan var importöverskottet drygt
800 miljoner, sedan har det ökats med
ytterligare 400 miljoner. Skall utvecklingen
fortgå på detta sätt, kan man fråga
sig: Blir det då någonsin möjligt att
nå balans i samhället? Någon invänder
kanske, att underskottet för exporten inte
tar hänsyn till sjöfartens intäkter.
Självklart är detta en faktor som förbättrar
situationen, men den ändrar inte
det förhållandet, att exportunderskottet
är mycket betydande.

Jag tror att man från regeringens sida
behövde mera noggrant uppmärksamma
den saken, och jag skulle vilja
ställa en direkt fråga till hans excellens
herr statsministern, om han anser att vi
kan fortsätta med eu import, som vida

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 195C fin.

Statsverkspropositionen m. m.
överstiger vår export. Jag tror inte det
finns stora möjligheter för vårt lands
vidkommande att kunna samla en tillfredsställande
valutareserv under sådana
förhållanden. Det är, herr talman, enligt
min mening nödvändigt att man här
ingriper i tid.

Det har i dag framhållits, särskilt från
högerns sida, att försvaret inte fått så
mycket som hade varit önskvärt. Man
har kritiserat förslaget om att inställa
repetitionsövningarna för att på så sätt
spara G2 miljoner kronor. Jag vill poängtera
att jag är en mycket stark anhängare
av vårt svenska försvar, men jag tror
inte att man äventyrar det om man använder
de 2,5 miljarder kronor, som försvaret
kostar, på ett tillfredsställande
sätt. Jag anser inte att man genom ett
inställande av repetitionsövningarna försvagar
vårt försvar på ett sådant sätt,
att man kan säga att det innebär någon
risk för framtiden.

Den förda kreditåtstramningen har ju
haft en mycket stark inverkan på hela
vårt näringsliv. Inte minst har jordbruket
fått vidkännas svåra konsekvenser
av detta. När man emellertid ser hur
pass mycket som skrives bort av överskottet
på grund av de stora statsinkomsterna,
förvånar det mig att man är
så bekymrad för vår bostadspolitik.
Förr om åren har normalt gjorts avskrivningar
på 350 miljoner kronor. Under
innevarande år föreslås avskrivning
av 692 miljoner kronor. Man skriver alltså
av 340 miljoner kronor retroaktivt. Vad
som förvånat mig allra mest är emellertid
att man på tertiärlånen skriver av 25
procent för att därigenom, såsom finansministern
säger, jämna ut räntehöjningen.
När man vidtog denna räntehöjning
bestämdes det redan från början att räntan
inte skulle höjas för en viss del av
bostadsbyggandet, och därefter ställdes
ytterligare 200 miljoner kronor till förfogande,
medan läget var sådant att inga
andra hade möjligheter att skaffa fram
tillräckligt rörelsekapital. I föreliggande
statsverksproposition ges ytterligare ett
handtag för att åstadkomma en lättnad
på bostadsbyggandets område. Det hade
varit både önskvärt och tacknämligt om

finansministern hade visat samma omsorg
om det svenska jordbruket och våra
små företagare, som jag vågar påstå
har det mycket besvärligare än de personer
som skall skaffa sig en bostad.

Det finns enligt mitt förmenande all
anledning att regeringen vidtar åtgärder
för att snarast möjligt återställa en lågräntepolitik,
om vi skall kunna nå det
uppsving i näringslivet, som man talar
så mycket om. Med den kreditåtstramningspolitik,
som, nu föres, tror jag det
kan vara fara å färde att den högkonjunktur
och de förbättrade förhållanden,
som varit rådande, lika snabbt förbytes
i ett sämre läge för vårt lands vidkommande.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
fråga, om det är regeringens avsikt att
i fortsättningen låta räntan helt och hållet
fritt få bestämmas av kreditinrättningarna?
För bara några dagar sedan
var det ett sammanträde i riksbanken,
där förslag framlades om en förlängning
av den räntelag, som antogs för några år
sedan. Jag poängterade då att det inte
var någon mening med att förlänga en
lag, som från ledningens sida anses vara
oanvändbar. Därför skulle jag till finansministern,
om han hade varit närvarande,
velat ställa frågan: Varför var
regeringen angelägen att skapa en lag,
som man sedan från samma håll påstår
vara oanvändbar? Jag tycker att man på
den punkten borde kunna kräva ett svar
av finansministern. Jag tror inte det är
lyckligt att fortsätta på detta sätt. Här
har — jag tror det var av herr Ohlon —
uttalats tillfredsställelse över den rörliga
räntan, och det kan ju vara bra med en
rörlig ränta på vissa områden, där man
har stora möjligheter att klara sig ändå.
Men för de mindre inkomsttagarna och
för såväl de mindre som större jordbrukarna
och andra näringsidkare är det i
nuvarande läge mycket svårt att kunna
anskaffa tillräckligt rörelsekapital. Därför
anser jag att regeringen borde vidtaga
snabba åtgärder för att återställa en
lågräntepolitik.

Under snart en och en halv månad
har det nu pågått förhandlingar om nya
avtal. Vi har ännu i dag inte hört hur

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

dessa kommer att utfalla. Jag skulle
emellertid inte kunna tiinka mig annat
lin att det blir vissa löneökningar även
i år, trots att det i fjol förklarades att
ökningarna blev alltför stora. Om man
tänker fortsätta med att träffa avtal för
arbetare och tjänstemän för ett år i taget,
vill jag påminna om att man samtidigt
fastlåser avtalen när det gäller
andra samhällsgrupper under längre tid,
såsom man har gjort med det svenska
jordbruket, för vilket avtalsperioden nu
är tre år. Vore det inte därför på tiden,
ärade kammarledamöter, att man för att
åstadkomma någon balans i samhället
införde längre avtalsperioder även för
löntagarna? Om man strängt vill hålla på
ettåriga avtal för de senare, kan säkerligen
inte det svenska jordbruket åtnöjas
med att vara den enda kategori av
yrkesutövare, som skall bindas för en
längre tid utan möjlighet att vid ändrade
förhållanden få rättelse förrän efter
tre år. Jag vill bestämt säga ifrån, att
åtminstone kommer jag att få svårt för
att medverka till en sådan utveckling i
samhället, som inte ger samma möjligheter
för alla grupper.

Vi var 1947 överens om att vi skulle
ha en full sysselsättning i vårt land. Det
har vi även haft, om det också på enstaka
områden kunnat uppstå någon arbetslöshet
under vintern. Mestadels har
vi emellertid en överfull sysselsättning,
och det bidrar, vågar jag säga, till att
det är omöjligt att åstadkomma någon
stabil löneuppgörelse, i varje fall så länge
vissa företag har möjlighet att betala
högre löner än avtalet föreskriver. Sådant
har förekommit i mycket stor utsträckning
och förekommer säkert fortfarande.

Jag vill passa på att säga, att jag med
tillfredsställelse hälsar det förslag som
finansministern har framlagt om höjda
folkpensioner för våra gamla. Socialministern
omtalar i statsverkspropositionen,
att han överväger att till år 1958
anskaffa medel till en allmän pensionsförsäkring.
Det är naturligtvis mycket
bra, om vi kan få en allmän pensionsförsäkring
avseende hela svenska folket,
men då skall eu sådan försäkring inte

Statsverkspropositionen in. m.
uppbyggas på samma sätt som vår sjukförsäkring,
som bara tillfredsställer en
viss grupp människor, under det att egna
företagare ställes nästan helt utanför.
Förfar man på samma sätt med pensionsförsäkringen,
kan jag inte tänka
mig att det parti, som jag företräder,
har någon möjlighet att medverka till en
sådan utveckling. Jag vill redan nu ställa
frågan, om det inte skulle vara angenämare
att i stället höja folkpensionen.
Då skulle man inte behöva inrätta en ny
institution, som skulle kräva ett antal
tjänstemän utöver vad som blir erforderligt
om. man i stället bygger ut folkpensionen.

Jag tillhör således dem som fullt och
fast anser, att man bör kunna bygga ut
folkpensionen för att på det sättet ge
dem, som inte längre deltar i aktivt arbete,
en tillfredsställande utkomst. Hur
stor denna pension kan bli kan jag inte
här uttala mig om, men jag hoppas och
tror att den bör kunna anpassas efter
den inkomst, som vederbörande har
haft, och att det inte blir på samma sätt
som nu är fallet inom sjukförsäkringen,
där den frie företagaren får 3 kronor
om dagen medan andra får en ersättning
som är avpassad efter den inkomst,
som de haft under året.

När det gäller jordbruket skulle jag
vidare vilja säga, att det skulle vara
ganska tacknämligt, om den likställighet,
som utlovades redan 1947, kunde
åstadkommas. Från alla håll erkännes
det, att jordbruket inte bär uppnått en
sådan likställighet, och jag har svårt för
att tro, att likställighet kan bli resultatet
av de förslag, som nu utarbetas.

Inte minst under månaderna före jul
har man försökt att på allt sätt smutskasta
det svenska jordbruket och inbilla
det .svenska folket, att det inte finns någon
potatis i vårt land, som duger att
äta, utan att potatis måste importeras.
.lag måste reagera mot det sätt, på vilket
vissa tidningar har fört denna polemik.
Jag tror att alla måste erkänna, att
den varit ovederhäftig och inte på något
sätt varit betingad av verkliga förhållandena.
Importörer av potatis räknade
med, att om de bara fick potatisen

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
inlastad på fartyg så skulle de nog också
få in potatisen till Sverige. Då de
svenska jordbrukarna motsatte sig åt!
potatisen infördes satte man i gång en
väldig agitation mot den svenska varan.
Jag vill bara säga, att vi inom jordbrukets
organisationer är beredda att göra
vad på oss ankommer för att ge det
svenska folket en förstklassig vara. Men
det är väl ändå bekant för alla, att väderleksförhållandena
de senaste två åren
varit säregna, och ingen kan väl därför
begära, att jordbrukarna skall kunna
tillhandahålla en så förstklassig vara,
som de själva skulle vilja tillhandahålla.
Jag tror att den svenske jordbrukaren
gör allt som står i hans förmåga för att
tillfredsställa det svenska folkets krav
på en prima vara, och det ämnar han
säkert också göra i fortsättningen. Jag
måste därför uttala mitt starka ogillande
av vad som har förekommit i tidningarna,
och jag hoppas och tror att man i
fortsättningen skall ha litet större förståelse
för det svenska jordbruket än
vad man har visat under de senaste månaderna.

Herr talman! Det är mycket som det
skulle vara önskvärt att här framhålla,
men jag skall inte uppehålla tiden längre
utan ber med det anförda att få yrka
remiss till vederbörande utskott av statsverkspropositionen.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! I det komplicerade spel
— om jag så får kalla det — som ekonomi
och politik utgör, finns det inga
så fasta hållpunkter, att man kan göra
säkra beräkningar för vad som kommer
att ske under det kommande året. Vi
måste emellertid besluta om statens inkomster
och utgifter, och vi måste vidta
de mått och steg som vi tror är nödvändiga,
även om en icke önskvärd löne-
och prisutveckling eller en förändring
beträffande utlandshandeln senare
kan komma att medföra avsevärda revideringar
av våra beräkningar. Våra bedömningar
stöder sig dels på vad som
hänt under föregående år och kanske en
ännu längre tidrymd tillbaka, dels på

vad vi för dagen kan förutse i fråga om
utvecklingen.

Innan jag går in på de realuppgifter,
som finns för föregående år och bedömningarna
för det kommande året, skall
jag nämna några ord om den enligt min
mening förändrade politiska situation,
som vi nu har i jämförelse med den som
vi hade vid föregående remissdebatt.

I vårt land liksom i många andra länder
har vi under åtskilliga år haft ett
överhettat ekonomiskt klimat med risk
för inflation, och då vi vet vad en inflation
innebär och vilka olyckliga verkningar
den medför, har vi försökt att
vidta åtgärder för att förhindra att den
breder ut sig eller accentueras ytterligare.
Från det parti jag tillhör har vi
en mycket stark frihetskänsla, och vi
önskar inte vidta några ingripanden, som
inte är oundgängligen nödvändiga. De
åtgärder, som vidtagits, har varit tidsbetonade
och inte hårdare än situationen
krävt. När svårigheterna ökat t. ex. genom
en alltför stark lönestegring — något
som skedde förra året — och en obenägenhet
att sänka priserna, som jag
tror vi också kan säga har förekommit,
och vi därigenom kommit in i ökad risk
för inflation, har vi måst vidta ytterligare
och hårdare åtgärder, även om vi
principiellt inte varit anhängare av sådana.

De medel, som tillgripes mot inflation,
är i regel av begränsande natur
och därför inte populära. Människorna i
allmänhet kan nog t. ex. säga att bilparken
ökat i hastigare takt än vårt
lands ekonomiska resurser medger, men
individuellt är man mycket missnöjd
med att behöva betala 10 procent i bilaccis.
Vi har dock föredragit att företa
dessa mindre och tillfälliga ingripanden,
och det har också visat sig att det
under mer än tre år varit möjligt att bemästra
situationen och upprätthålla en
stabil prisnivå. Under hela denna tid har
emellertid högern och folkpartiet utnyttjat
situationen och i många fall understrukit
det missnöje, som alltid uppkommer
när man företar neddämpande åtgärder
av olika slag. Det gick emellertid
icke an att bara säga »Vi vill

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

inte ha priskontroll, investeringsavgift
m. in.», utan det var också nödvändigt
att föra fram alternativ. Vi har ständigt
under de allmänna debatter vi haft —
ekonomiska debatter och remissdebatter
— hört, att en rörlig ränta var den
patentmedicin som skulle tillgripas, vilket
i detta läge skulle betyda en högre
ränta, och också i någon mån kreditåtstramning.
Det har varit den patentmedicin
som man alltid erbjudit för att
kunna vinna en viss popularitet — jag
tror att någonting sådant också låg bakom
—• genom att avböja andra för individen
kanske inte så behagliga åtgärder.
Vi har från det parti jag företräder inte
underskattet räntevapnets betydelse, men
vi har i det längsta velat undvika att
använda det. När vi nu har en viss erfarenhet
av det, tror jag att det är en
ganska starkt utbredd uppfattning, i synnerhet
bland jordbrukarna, att räntestegring
är en ytterligt obehaglig åtgärd.

Det är på denna punkt som jag anser
att den förändrade politiska situationen
har inträtt.

Oppositionspartierna har nu fått vara
med om att man tillgripit ett av dem anvisat
medel, och det går därför inte att
avfärda andra åtgärder med att bara
säga, att man måste tillgripa räntehöjning.
Vi måste nog vara förvånade över
hur litet det i dagens debatt har talats
om räntan. Med tanke på vad som stått
att läsa i tidningarna skulle man kunna
tänka sig att få höra konstateranden, att
räntevapnet nu har tillgripits och att
situationen därför borde vara synnerligen
tillfredsställande. Jag måste säga,
att om man bedömer debatten i dag är
den en smula förvirrad. Det riktas kritik
på olika punkter, men ingenting
siigs här längre om vilka medel som
egentligen skall tillgripas. Det förefaller,
som om man på oppositionssidan stod
en smula tomhänt och förvånades över
den nya situationen, när man inte längde
kan hänvisa till det som varit så gångbart
under flera år. Det kan möjligen
sägas — delta brukar också vara ett omtyckt
argument — att räntehöjningen
tillgreps alltför sent. Men i alla fall mås 5

Första kammarens protokoll 1956. Nr 2

Statsverkspropositionen m. in.
te ju åtgärden verka efter en viss tid,
och då skulle vi väl så småningom komma
i den gynnsamma situation, som utmålats
vid åtskilliga tillfällen från denna
talarstol.

När jag hörde herr Ohlon tala om inflationen
och obehaget därav, kunde jag
inte undgå att göra en reflexion. Han talade
om jordbrukarna som fått för mycket
pengar genom inflationen, och han
berättade om ett gårdsköp år 1915, som
senare resulterat i en god vinst. Han talade
också om ett fall från 1930. Jag
måste då göra den reflexionen, att det
under denna tid knappast var de partier,
som nu har majoritet i riksdagen,
som hade det största inflytandet, utan
detta får herr Ohlon finna på betydligt
närmare håll än hos de partier, som nu
är företrädda i regeringen.

Med tanke på de svårigheter, som vi
fortfarande har att dras med, måste man,
då man bedömer föregående år, också
säga sig, att hade vi då inte tillgripit investeringsavgiften
och bilaccisen och
ändrat företagsbeskattningen, så skulle
vi nu ha haft större svårigheter. Man
måste väl ändå erkänna, att dessa åtgärder
har haft en viss inverkan, även om
kanske bilaccisen inte lett till sådana resultat
som vi väntade oss när vi beslöt
införa den.

När det talas om den ekonomiska politiken,
har också investeringarna nämnts.
Beträffande dem vill jag säga, att begränsning
av investeringarna i och för
sig inte är önskvärd. Men vi vet att det
inte finns mer än en viss investeringskapacitet
i vårt land, och vi vet också
att vi har legat mycket högt i det avseendet.
Jag vill helt och fullt instämma med
herr Mannerskantz då han säger, att företagsamheten
och vetenskapen fört oss
framåt på alla sätt. Så har visst skett. De
har varit de väsentliga orsakerna. Men
när man säger, att den förda politiken
skulle ha medfört så stora svårigheter
för företagen, att de inte kunnat utveckla
sin rörelse så som skulle ha varit
önskvärt, då måste man argumentera
emot. Vid en full och överfull sysselsättning
kan man inte gärna säga att det är
önskvärt, att investeringarna drivs ännu

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
längre. Då blir resultatet att vi får flera
arbetstillfällen och ännu större brist på
arbetskraft.

Vid bedömningen av den ekonomiska
utvecklingen under nästa budgetår är
speciellt tre faktorer synnerligen ovissa.
Det är för det första utrikeshandeln, där
det visserligen inte finns några direkt
oroande tendenser, men som dock inte
säkert kan bedömas. För det andra är
det den ovissa faktor, som vi nogsamt
blev påminta om förra året, nämligen
jordbrukets skörderesultat. På det området
vet vi, att vi inte kan göra någon
som helst uppskattning, och vi har gjort
den erfarenheten att svängningarna kan
bli mycket stora. För det tredje har vi
det nu så aktuella problemet om hur
lönesättningarna kommer att bli för den
kommande perioden. De två första faktorerna
kan vi knappast påverka. Däremot
är det väl en rätt allmän uppfattning
— det vill jag understryka ytterligare
— att man får hoppas att det i lönesättningen
kommer att iakttas den
återhållsamhet som är oundgängligen
nödvändig för att vi skall kunna behålla
det penningvärde som vi nu har.

Därmed har jag ingalunda avsett att
säga, att inte de lönearbetande grupperna
skall ha en förbättrad levnadsstandard,
motsvarande vad produktionsökningen
kan tillåta. Vi har emellertid ganska
tråkiga erfarenheter av vad som
hände under förra året, och därför är
en erinran på sin plats. Likafullt vill jag
på samma sätt som förra året betona,
att företagarsidan har sitt stora ansvar.
Priserna bör kunna sänkas på en hel del
artiklar, och man skulle verkligen önska
litet större iver på det området från
företagarsidan. Det måste skapa en viss
misstänksamhet om hur befogade priserna
verkligen är, när det erfordrades en
bilaccis för att få fram den rätt kraftiga
sänkning av bilpriserna, som skedde i
början av förra året. Det blir ingen
god atmosfär för löneförhandlingar, när
man ser sådana exempel och dessutom
finner, att många av företagen under
förra året redovisade ganska kraftiga
vinster. Visserligen är det inte någon
stor procent av varorna, som nu fal -

ler under priskontrollen, men under nuvarande
förhållanden kan det inte väntas
bli något större intresse för att ytterligare
avskaffa priskontrollen. I det
sammanhanget är väl också att bemärka,
att även om man avskaffar priskontrollen
blir ett område fortfarande ganska
priskontrollerat, nämligen jordbruksprodukterna.

Efter sådana reservationer kan man
göra vissa försök till bedömning av det
kommande årets ekonomiska möjligheter.
Man kan då konstatera, att vårt land
fortfarande befinner sig i ett gynnsamt
läge med goda förutsättningar att kunna
ytterligare höja produktionen och därmed
öka möjligheterna för medborgarna
att få en högre levnadsstandard. I finansplanen
anföres om andra länder,
att allting tyder på en fortsatt högkonjunktur
under år 1956 och att i både
Förenta staterna och Västeuropa vittnar
föreliggande investeringsplaner om
en optimistisk framtidsbedömning hos
företagarna. Om förutsättningarna för
vårt eget land säges i finansplanen:
»Slutsatsen för Sveriges del av denna redogörelse
för det internationella konjunkturläget
är i korthet, att en fortsatt
högkonjunktur ute i världen knappast
kan väntas medföra några dämpande
tendenser utan snarare ge ytterligare expansiva
impulser åt den svenska utvecklingen.
» Produktionen i vårt land ökade,
trots missväxt för jordbruket i stora delar
av landet, med 3—3,5 procent. För
år 1956 beräknas ökningen bli något
lägre på grund av att produktionsresurserna
redan är hårt utnyttjade. Utrikeshandeln
är, som jag nämnde tidigare,
svår att bedöma, men det väntas god
efterfrågan på våra exportvaror. Även
på andra områden synes utvecklingen
kunna bli god.

Jag skulle vilja nämna några ord om
ett annat område, som uppvisar en
gynnsam utveckling under det gångna
året. Det gäller sparandet. Jag har alltid
funnit det inkonsekvent, när man — såsom
ske It också i dag — från högerns
och folkpartiets sida har sagt, att förutsättningen
för att folk skall spara är att
det föres en politik som skapar förtroen -

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

de, så att folk verkligen får intresse för
och tilltro till sparandet. Samtidigt med
att man klandrar regeringspolitiken och
säger, att denna inte skulle kunna skapa
detta förtroende, har man emellertid vid
flera tillfällen fört fram mer eller mindre
omöjliga förslag i syfte att främja sparandet,
och när dessa har avslagits, har
man förklarat sig missnöjd igen och
sagt, att regeringspartierna inte har förståelse
för sparfrämjande åtgärder. Oppositionen
får väl nu deklarera på vilket
ben man skall stå och hur man vill
förklara förra årets tämligen gynnsamma
resultat av premiesparandet. Det kan
visserligen inte sägas hur stor del av de
i runt tal 455 miljoner, som kommit in
på premiesparandet, som är egentligt nysparande,
men något måste det väl vara.
Är detta sparintresse ett uttryck för
misstroende mot den förda politiken?

Låt mig sedan säga några ord om det
ständigt aktuella problem som jag är
säker på kommer att diskuteras här lika
väl om 25 eller 50 år som i dag, därför
att det är en alltför populär sak att gå
förbi för den som tror sig kunna vinna
röster. Jag syftar på skattesänkningarna.
Det har förekommit så pass underliga
manövrer på det området att man
kanske borde kräva litet bättre besked
om huru vederbörande vill ha det. Det
sägcs att det måste bli en »verklig» skattesänkning.
Det instämmer jag helt och
fullt i, men då skall inte den skattesänkningen
utformas så att bördan överflyttas
på kommunerna. Jag vill bara erinra
om att bland de besparingsåtgärder, som
högern förra året förde fram, innebar
en att man ville ge mindre pengar till
kommunerna. Detta måste väl i sin tur
resultera i en motsvarande höjning av
kommunalskatten.

Skattesänkningen bör också vara så
väl underbyggd, att det är verkliga besparingar
som föreslås och inte bara
bokföringsmässiga sådana. Det är inte i
slutet av maj, som vi egentligen bestämmer
om en skattesänkning blir möjlig
eller inte, utan detta ligger framför oss
under hela den tid som riksdagen kommer
att arbeta. Det är då som man skall
föreslå besparingar. Hänvisar man till

Statsverkspropositionen in. m.
att det finns ett budgetöverskott, så vill
jag erinra om att det finns vissa risker
för att en del därav kommer att förbrukas.
Man skulle vara intresserad av att
få veta, hur högern och folkpartiet här
ställer sig. Vi hoppas väl att lönehöjningarna
inte skall bli alltför stora, men
jag förmodar att statstjänstemännens löner
kommer att höjas på samma sätt som
lönerna på den fria lönemarknaden.
Därigenom förbrukas en del av det budgetöverskott
som vi nu har. Det finns
kanske också en del andra utgifter, som
vi har intresse av att göra, varigenom
överskottet kommer att ytterligare naggas
något i kanten.

Sedan gäller det vem som skall få åtnjuta
denna skattesänkning. Frågan om
hur skatteskalorna skall utformas är också
ett stort problem. Vi har hört högerledaren
säga, att det måste bli en verklig
skattesänkning för alla. Jag tror att
därom råder vissa meningsskiljaktigheter.
Vi siktar kanske mest på att de
mindre och medelstora skattebetalarna i
första hand skall komma i åtnjutande av
en skattesänkning, även om vi menar att
också större skattebetalare bör få något.

En av de glädjande nyheterna i statsverkspropositionen
är att finansministern
har förebådat, att folkpensionärerna
skall få del av den produktionsökning
som ägt rum. Herr Ewerlöf talade
emellertid om pensionerna, och jag vill
då säga att på det området föreligger
vissa olika system att diskutera. Den nuvarande
folkpensioneringen är demokratisk
och rättvis på olika sätt, och vi var
ganska eniga om den när den genomfördes
och senare när den höjdes. En
del andra system ligger framför oss. Vi
har förslaget om en allmän pensionsförsäkring,
vilket jag — liksom också sagts
här tidigare — tror måste förändras
ganska mycket om vi skall kunna tänka
oss alt genomföra det. Vi har också något
annat som ofta blandas ihop med den
allmänna pensionsförsäkringen, nämligen
den s. k. arbetarpensioneringen.
Därmed avses väl dock en företagsmässigt
genomförd pensionering, och jag får
betona, att jag inte gärna kan acceptera

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

en pensionering som genomförs på det
viset. Jag kan inte alls finna det mera
befogat att ge en viss grupp av arbetare
eller tjänstemän inom industri eller andra
näringsgrenar pension, medan t. ex.
lantarbetare och skogsarbetare inte skulle
komma i åtnjutande därav. Det är inte
alls säkert att det alltid är de mest
nödvändiga arbetsgrenarna —- även om
de väl alla är nödvändiga i samhället
— för vilka det bleve möjligt att införa
pensioner. Man skulle få till stånd ett
mycket ojämnt och orättvist genomförande
av pensioneringen. Den formen av
pensioner kan jag för min del inte ansluta
mig till; den bör inte genomföras.

Herr Ewerlöf talade också om en mera
fri form av pensionering, och det är
klart att det kan låta tilltalande att säga
till människorna: Staten skall inte ta
hand om så mycket av era pengar, utan
ni skall i stället själva betala till en försäkringsform.
Jag kan dock inte undgå
att göra den reflexionen, att därvid
sneglar man väl också litet på den progressiva
beskattningen. Det är självfallet
att om vi betalar en del av pensioneringen
över budgeten, d. v. s. med
skattepengar, så blir resultatet att de
större inkomsttagarna får betala mera.
Men ordnas pensioneringen enbart genom
en försäkringsform, blir det en annan
fördelning av kostnaderna för pensioneringen.

Vi motionerade redan 1951 från bondeförbundshåll
om att folkpensionernas
grundbelopp borde höjas, så att folkpensionärerna
skulle få del av den allmänna
standardhöjningen. Den motionen
avslogs, och inte heller senare framstötar
har lett till resultat. Enligt vad
vi nu vet kommer höjningen av folkpensionerna
inte att bli så avsevärd. Men
proposition är ännu inte avlämnad, och
man skulle önska att genom den en något
rundligare höjning av folkpensionerna
genomfördes. Detta är dock den väg
som är den mest rättvisa, när vi någon
gång skall ordna pensionsfrågan. En
höjning av folkpensionerna är en av de
mest angelägna sociala åtgärderna.

Vi har på flertalet områden beslutat
höja olika socialbidrag som kompensa -

tion för det försämrade penningvärdet,
men ett bidrag har lämnats obeaktat.
Det är barnbidragen, som jag här åsyftar.
Ända sedan vårt parti tog initiativ
till införande av de nuvarande barnbidragen,
har vi varit medvetna om att
de har varit knappt tilltagna. De har
dessutom på senare tid kraftigt urholkats
genom penningvärdets försämring.
Vid flera tidigare remissdebatter har jag
tillåtit mig föra frågan på tal. I år vill
jag speciellt understryka betydelsen av
att barnbidragets realvärde i varje fall
återställes och av att det också om möjligt
blir ytterligare höjt. Herr Wahlund
har dock så pass utförligt berört den
frågan att jag inte skall ytterligare tala
om denna sak.

Jag skall slutligen, herr talman, bara
be att få konstatera, att förutsättningarna
för en gynnsam utveckling i vårt
land är goda. Detta medför dock inte,
att alla spärrar mot inflationen kan
släppas. Tvärtom medför i många fall
de goda tiderna större risk för inflation,
och därför måste vi fortfarande inrikta
oss på en restriktiv politik.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. propositioner
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

7, med förslag till förordning om
kontroll å ädelmetallarbeten;

nr 23, angående godkännande av 1954
års internationella konvention till förhindrande
av havsvattnets förorening genom
olja m. m.;

nr 24, med förslag till förordning med
särskilda bestämmelser om begränsning
av skatt på grund av 1955 års taxering;

nr 27, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 12 februari 1943 (nr 44) om
kupongskatt;

nr 33, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Belgien om utsträck -

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Interpellation om snabbare genomförande av likalönsprincipen

ning till Belgiska Kongo och mandatområdet
Ruanda-Urundi av tillämpligheten
av det mellan Sverige och Belgien
den 1 april 1953 ingångna avtalet för
undvikande av dubbelbeskattning och för
reglering av vissa andra frågor beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;
samt

nr 34, med förslag till förordning om
ändring av 6 § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99).

Interpellation om snabbare genomförande
av likalönsprincipen

Fröken ANDERSSON (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Då likalönskommittén
1953 framlade sitt betänkande angående
lika lön för män och kvinnor i det statliga
lönesystemet, uttalade den som sin
mening, att åtgärder borde vidtagas för
likalönsprincipens fullständiga genomförande.
Utredningen framhöll vidare,
att detta borde ske successivt med hänsyn
till de förändringar i det statliga lönesystemet,
som ett genomförande av
principen skulle medföra.

Med stöd av vad ovan anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
få ställa följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga
några åtgärder för att påskynda likalönsprincipens
genomförande?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 30, av herr Anderson, Carl Albert,
om upphävande av § 114 regeringsformen; nr

31, av herr Weiland m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till personalvårdsverksamhet
m. m.;

nr 32, av herr Weiland m. fl., om avskaffande
av tjänstebrevsrätten;

nr 33, av herr Johansson, Theodor,
m. fl., om ökat anslag till undersökningar
rörande vägtrafikolyckor m. m.;

nr 34, av herr Sundberg m. fl., om
inrättande av bilinspektörskontor i Uddevalla
och Gällivare;

nr 35, av herr Huss m. fl., om inrättande
av en professur i barntandvård vid
tandläkarliögskolan i Malmö;

nr 36, av herr Huss, om inrättande av
en statens sjuksköterskeskola i Malmö;

nr 37, av herr Åman, om inrättande av
en ny ordinarie sjökaptensklass vid sjöbefälsskolan
i Stockholm m. m.;

nr 38, av herr Mogård m. fl., om förtidspension
åt f. d. biskopen Dick Helander; nr

39, av herr Domö m. fl., angående
inköp av remonter;

nr 40, av herr Domö, om anlitande av
statens hästavelsfond för inköp av remonter; nr

41, av herr Huss, om ändring i
sjukförsäkringslagen i syfte att möjliggöra
läkarvårdsersättning för förebyggande
vård m. m.;

nr 42, av herr Karlsson, Fritiof, och
herr Carlsson, Georg, om rätt att vid uppskattning
av normalavkastning av ecklesiastikt
boställe göra avdrag för kostnad
för skogsarbetarbostad;

nr 43, av herr Svedberg, Erik, m. fl.,
om inrättande av ett nytt lantmäteridistrikt
i hudiksvallsregionen;

nr 44, av herr Olofsson, Uno, m. fl.,
om anslag till uppförande av tre förmansbostäder
vid Röbäcksdalens försöksgård; nr

45, av herr Jonsson, Jon, om anslag
till en kurs i lantbruksorganisationens
uppgifter och arbetssätt; samt

nr 46, av herr Hermansson, Herbert.
m. fl., om rätt för värnpliktiga och vissa
studerande att utnyttja veckoslutsbiljetter
på statens järnvägars och postverkets
busslinjer.

Kammaren åtskildes kl. 17.04.

In fidem
G. H. Berggren

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Torsdagen den 19 januari eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en början
av herr andre vice talmannen.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts propositioner nr 1 och 2.

Herr LINDBLOM (fp):

Herr talman! Det har under dagens debatt
talats mycket om ekonomi •— det
är ju både rätt och tillbörligt vid en
debatt av det här slaget. Jag skall emellertid
för min del inte gå in på det problemet,
utan vill begagna tillfället att beröra
ett par andra spörsmål, som också
bör bli belysta i dagens anföranden.

Det första gäller fylleriförseelserna och
konsumtionen av sprithaltiga drycker,
sedan det första kvartalet nu gått till
ända efter det att fri försäljning infördes
av dessa drycker. Icke utan skäl
har man kunnat förspörja en viss oro inför
vad som skett under de tre sista månaderna.
Både konsumtionen av spritdrycker
och fylleriförseelsernas antal
har ökat väsentligt. Men man kan nog
knappast påstå att det varit värre än
man hade väntat sig. Alla hade förutsett
att det skulle bli en ökad konsumtion under
en viss övergångstid efter motbokens
avskaffande. Det var i synnerhet starkölet
som lockade med nyhetens behag.
Det har sedan visat sig att den stora
starkölskonsumtionen var en tillfällig
företeelse. Redan i november hade konsumtion
av denna vara minskat med 54
procent.

Vad sedan själva spritkonsumtionen
beträffar, så ter sig även siffrorna för
den rätt höga. Man bör dock se dessa
siffror mot bakgrunden av att en ökning
av konsumtionen har skett år efter år.
Man talar nu om en ökning av ca 25 procent
jämfört med sista kvartalet 1954.
Men redan andra kvartalet 1955 visar

en ökning av 25,1 procent jämfört med
motsvarande kvartal 1954. Det råder således
som synes en rätt stor fluktuation
från kvartal till kvartal när det gäller
konsumtionen.

Fylleriförseelserna visar också en markant
ökning. Då man där gör en bedömning,
måste man ta med i beräkningen
dels polisens och dels nykterhetsnämndernas
energiska ingripanden. Man måste
också beakta, att statistiken även gäller
upprepade återfall av notoriska missbrukare,
vilka väl före motbokens avskaffande
var avstängda från inköp.

I Dalarna gjordes en undersökning i
december. Det rapporterades då från ett
flertal landsfiskalsdistrikt, att såvitt gäller
landsbygden hade icke någon försämring
kunnat iakttas. Man hade icke över
huvud taget märkt någon förändring i läget
under de två första månaderna. Däremot
hade fylleriförseelserna ökat i vissa
städer. Att siffrorna härför blev så höga,
berodde väsentligen på återfallen. Sålunda
hade en person anhållits sex gånger
under oktober månad. Från Gävle har en
polisassistent rapporterat, att det är ett
äldre klientel, främst sådana som varit
notoriska missbrukare före spritens frigivande,
som måste omhändertas gång
på gång. Därför springer siffrorna i höjden.
I själva verket är det samma personer
som återkommer. Han nämner flera
fall, där en och samma person finkats
elva gånger efter den första oktober.
Däremot anser denne sagesman att ungdomen
blivit nyktrare efter den första
oktober. Samma uppfattning har man
nog tyvärr inte på alla platser.

Fylleriförseelsernas antal visar emellertid
ett mycket starkt fall från oktober
till december. Enligt en uppgift häromdagen
i en stockholmstidning är för
närvarande förstagångsförseelsernas antal
lägre än vad förhållandet var före
första oktober.

Det var många som inför beslutet om
den nya ordningen ryggade tillbaka. Man

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

ansåg att ett lössläppande av spriten
skulle leda till ett ohejdat missbruk. Även
nykterhetskommittén var givetvis inne
på dessa tankegångar. Den gjorde därför
en utredning om hur en motsvarande
omläggning tett sig i andra länder.
Jag vill här endast anföra några siffror
beträffande Norge, som är det med oss
mest jämförbara landet. Dock är förhållandena
icke alldeles likartade i Norge
och hos oss.

Man hade som bekant förbud en tid i
Norge. Den 2 maj 1927 övergick man så
från förbud till fri försäljning. Förbrukningen
före förbudet låg vid 3,6 liter
per år och invånare. De tre första fria
åren höll sig förbrukningen vid omkring
2,1 liter men nedgick successivt de följande
åren. Samma tendens kunde också
skönjas beträffande fylleriförseelserna.
Så infördes en starkt begränsad ransonering,
varvid man fick köpa endast
1,4 liter, motsvarande två flaskor i kvartalet,
gällande både sprit och vin. Man
fick således välja vilken sort man ville
ha, vin eller sprit, men båda sorterna
räknades in i ransonen, 1,4 liter per
kvartal. Den 1 januari 1946 övergick
man så i Norge från detta ransoneringssystem
till fri försäljning. Samtidigt företogs
en prishöjning med 33 procent.
Före kriget var konsumtionen 2,1 liter
per person och år. Sista ransoneringsåret
var den 2,2 liter. Det första fria
året efter ransoneringens upphävande
ökade konsumtionen till 3,6 liter, men
den sjönk så småningom, så att den under
det femte året av den fria försäljningen
var nere i 2,4 liter.

Man hade således i Norge en omedelbar
ökning av spritförsäljningen under
det första fria året med inte mindre än
mellan 60 och 70 procent, medan vi i
Sverige hittills räknat med endast 25
procent. Den kolossala ökning av spritförsäljningen,
som förekom i Norge vid
övergången till fri försäljning, sjönk alltså
så småningom igen efter några år. I
Norge hade man därtill en ökning som
var mer än dubbelt så stor som den som
noterats i Sverige.

Jag har velat anföra dessa siffror, då
de kan vara av en viss betydelse för bc -

Statsverkspropositionen m. m.
lysning av detta problem och då man av
dem måhända kan dra vissa slutsatser.

Av jämförelserna och iakttagelserna i
övrigt skulle jag för min del vilja dra
följande slutsatser. Det är ännu för kort
tid för att riktigt kunna bedöma verkningarna
av den nya ordningen. Alla har
säkert räknat med att övergången skulle
bli svår. Allt kan bero på hur lång över
gångstid vi måste räkna med. I varje fall
finns det ingen anledning att gripas av
panik inför vad som hittills har inträffat.

Ett stort fel är dock att man icke såsom
beräknat bär lyckats upprusta nykterhetsvården
i tillräcklig grad. Här
måste krafttag tas och det snart. Vi får
inte försumma denna upprustning, ty då
kan det hända att följderna blir mycket
svåra i framtiden.

Ett annat missgrepp, som man med
skäl starkt reagerar mot, är försäljningen
av spritdrycker i små flaskor. Från
många håll, bl. a. arbetsplatser och kafévagnarna
på våra tåg, har man klagat
över detta system, vilket har medfört
icke önskvärda följder. Man kan fråga
sig, varför denna ordning infördes. Notoriska
missbrukare har lättare att komma
över en dylik flaska, ty den kostar
inte så mycket. På så sätt har man underlättat
för de notoriska missbrukarna
att komma över sprit, vilket lett till en
oroväckande ökning av antalet fylleriförseelser.
Bort med dessa flaskor! De
är icke önskvärda!

Låt mig så, herr talman, övergå till ett
annat spörsmål. Det gäller frågan om
skolungdom och vapenövningar. Det kan
kanske förefalla vara ett långt hopp, men
dessa problem har dock på sätt och vis
ett visst sammanhang, ty de gäller båda
till sist vår ungdom och framtid. Under
senare delen av förra året har det förekommit,
att elever i enhetsskolan inbjudits
att deltaga i militära övningar och
vapenexercis vid militära förband. Dylika
övningar förekom tidigare och
gav då ett visst eko i pressen och inom
de idella rörelserna. Skolöverstyrelsen
utfärdade då nya direktiv, varigenom
dylika övningar bland skolungdom förbjöds.
Nu liar man likväl börjat med

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Statsverkspropositionen m. m.
dem på nytt. Det har rapporterats, att
en trupp 14-åringar från ett par enhetsskolor
fått under en veckas tid bekanta
sig med militärlivet och då bl. a. fått
öva sig i granatkastning och tjänstgöra
som kanonservis.

Från Eksjö rapporteras, att ett 30-tal
pojkar från Nässjö läroverk fått övervara
realistiska övningar. Enligt referaten
hade detta skett under fullt fältmässiga
övningar, som var så realistiska,
att man under dagen skjutit bort skarp
ammunition för 3 000 kr. Så nog måtte
de ha varit realistiska så det förslår!
Någon uppgift om att pojkarna medverkat
i övningar föreligger emellertid inte
i detta fall.

Nu finns det inte samma bestämmelser
för läroverkens ungdom som för enhetsskolan.
Man kan dock starkt ifrågasätta,
om det för den s. k. yrkesorienteringen
skall vara nödvändigt med en dylik
sammanblandning med skolungdom
och militära övningar. Skulle orientering
om militäryrket anses böra förekomma
i läroverken, bör den endast omfatta
teoretisk orientering inom skolans eget
område. Alldeles bestämt måste man
reagera mot att inte av skolöverstyrelsen
utfärdade direktiv i detta avseende följes,
vad gäller enlietsskolans elever. Många
finner det nog upprörande att ungdom,
som inte nått den mognad och bar den
omdömesförmåga, att de kan bilda sig en
egen uppfattning om vad saken i verkligheten
gäller, skall på detta sätt få
en glorifierad föreställning om våldet.
Våldsmentaliteten bos vår tids ungdom
är tillräckligt utbredd ändå. Det behövs
en omprövning av detta system. Jag tror
inte att vårt folk i allmänhet är til]
freds med det nuvarande tillvägagångssättet
på detta område. Jag har just i
förmiddags fått ett brev om ett fall, där
frågan tydligen liar aktualiserats på vederbörande
ort. Skolöverstyrelsen har i
denna skrivelse, som är tillställd arméstaben,
uttalat sig om dessa övningar
och om de direktiv som tidigare har utfärdats
och som kanske kan förefalla
vara alltför kortfattade och föranleda
misstolkningar. Nu föreslår skolöverstyrelsen
att anvisningarna skall få en så -

dan form, att av dem framgår att eleverna
under den praktiska yrkesorienteringen
inte får hantera, rikta eller manövrera
vapen av något slag, vare sig
band- eller maskinvapen, vare sig riktiga
vapen eller attrapper. Man får väl
då hoppas, att det så småningom skall
rätta till sig, så att vi inte skall behöva
taga upp detta spörsmål vidare. Låt oss
lära de unga att tänka fredens tankar
och icke krigets och våldets!

Låt mig sluta med ett ord av president
Eisenhower. Han yttrade för något
år sedan följande: »Varje krigsfartyg
som sjösättes, varje projektil som avfyras
är i egentlig mening en stöld från
dem som svälter och icke har någon mat,
från dem som fryser och inte har några
kläder. En väpnad värld förbrukar inte
bara pengar, den kastar bort arbetarnas
möda, vetenskapsmännens intelligens
och barnens hopp.»

Herr AASTRUP (fp):

Herr andre vice talman! Herr Ewerlöf
har i sitt första anförande här i dag
uttalat, att en lösning av pensionsfrågan
skulle kunna tänkas efter den linje som
skisserats av reservanten herr Ahlberg
i den Åkessonska utredningen, nämligen
att successivt höja folkpensionen till 3 000
resp. 5 000 kronor. Det torde vara känt,
att stora sympatier för en sådan lösning
förefinnes både inom näringslivet och på
andra håll.

En svårighet, som herr Ewerlöf gled
över och som inte heller herr Ahlberg
tagit upp i sin reservation, är hur vid
en sådan ökning trappstegsvis av folkpensionerna
under 8—10 år de kommunala
bostadstilläggen skall kunna avlyftas.
Man möter här vissa praktiska och
psykologiska besvärligheter, som torde
fordra mycket ingående överväganden.
Det skulle vara lättare, om man kunde
genomföra ökningen av folkpensionen
endast i ett eller två kraftiga steg, men
även då måste man tänka på dem som
för närvarande har och behöver de
största tilläggen. De kan inte gärna ställas
helt utanför förbättringen. Till belysning
av detta vill jag nämna, att den

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

icke inkomstprövade delen av ålderspensionen
uppgår till 1 800 kronor för
år, och totalt för äkta makar, som båda
har pension, till 2 880 kronor. I Stockholm
är det kommunala bostadstillägget
så pass högt, att pensionen kan uppgå
till 3 725 kronor för ensamstående och
till 4 966 kronor för två makar som båda
har pension. Ur denna synpunkt måste
beklagas att utredningen inte undersökt
problemet med bostadstilläggen, ty även
i det Åkessonska systemet försvårar dessa
en önskvärd samordning av de olika
pensionsformerna. Visserligen finns det
i det Åkessonska systemet ett dyrortsmoment,
men det dröjer mycket lång
tid, innan det verkar.

Över huvud taget är det anmärkningsvärt
att utredningen ej mer ingående
sysslat med de olika samordningsproblemen,
utan ställt dem på framtiden.

En annan brist i den Åkessonska utredningen
är uteslutningen av hemmahustrurna.
Det förefaller vidare, som om
utredningen inte beaktat de organisatoriska
fördelarna av en anknytning till
sjukförsäkringen som t. ex. har ingående
kännedom om flertalet invalidfall.
Dessutom har sjukförsäkringen ett antal
klasser —14 — som ger uttryck åt den
aktuella inkomsten av tjänst och även
skiljer på inkomst av rörelse och av kapital.

Det finns skäl att antaga att man skulle
vinna väsentliga kostnadsbesparingar
i jämförelse med Åkessons administrativt
otympliga apparat — försåvitt man
nu genomför det Åkessonska systemets
huvudtanke — genom en koordination
av sjukförsäkringen och pensionsförsäkringen.

Jag skall, herr talman, inte ytterligare
dröja vid dessa mer eller mindre försäkringstekniskt
betonade problem, utan i
stället ta upp eu annan synpunkt på
pensioneringsfrågan som bär direkt anknytning
till statsverkspropositionen.

I årets remissdebatt har liksom vid tidigare
tillfällen från olika håll framhållits
sparandets betydelse för både det
ekonomiska framåtskridandet och för
den samhällsekonomiska balansen. I fråga
om jämvikten i vårt ekonomiska liv

Statsverkspropositionen m. m.
säger finansministern i budgetförslaget,
att finanspolitiken har rikliga variationsmöjligheter
för att lägga tyngdpunkten
på sådana medel, som får en återhållande
effekt på antingen företag eller konsumenter.
På näringslivets håll vill man
ingalunda bestrida att rikedomen på variationsmöjligheter
är till finnandes. En
rätt omfattande provkarta på dessa finanspolitiska
medel visades ju upp förra
våren. När finansministern nu trott sig
ha hittat ett nytt vapen att införliva med
samlingarna i den finanspolitiska rustkammaren,
nämligen den fondering, som
föreslås i den Åkessonska utredningen
om allmän pensionsförsäkring, finns det
all anledning för näringslivet att granska
denna nyhet. År det ett lämpligt finanspolitiskt
instrument och vad blir
återverkningarna inom näringslivet?
Statsrådet anför nämligen som ett axiom,
att en dylik avgiftsfondering kommer att
bli en efterfrågebegränsande faktor hos
både företag och konsumenter och därigenom
innebära en ökning av det totala
sparandet i samhället.

Om det skulle gälla enbart en nettofondcring,
är väl finansministerns uttalande
riktigt, även om man, beroende på
vem avgiftsuttagen slutligen träffar, kan
vara osäker om var efterfrågebegränsningcn
sätter in: på investeringssidan
eller på konsumtionssidan eller på båda.
Då verkar fonderingen uppenbarligen
som vilken finanspolitisk skattepålaga
som helst, visserligen med ny etikett.

Skall man däremot binda ihop fondering
med någon typ av allmän pensionsförsäkring
å la Åkesson, måste man
ta hänsyn till de samhällsekonomiska
verkningar av utredningens förslag, som
utredningen själv låtit undersöka genom
sin ekonomiska expert, Lennart Fastbom.
Vad som i dag är av intresse och
som bar direkt samband med remissen
av statsverkspropositionen till utskottet
är aspekten på försäkringen och dess
fondering som ett nytt ekonomiskt-politiskt
vapen.

Den Åkessonska kommittén har inte
själv diskuterat möjligheten att använda
den allmänna pensionsförsäkringen och
fonderingen i konjunktiirutjämnande

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Statsverkspropositionen m. m.

syfte. Då nämligen den Åkessonska kommittén
föreslår en fondbildning — alltså
större uttagningskvoter än vad som
betingas av de för ögonblicket utgående
pensionsbeloppen -— motiveras detta
bl. a. med det skälet, att härigenom förebygges
olämpligt stora förmåner till
de försäkrade under övergångsåren. Man
vill undvika alltför betydande tilläggsförmåner
under dessa år för de äldsta
årsklasserna i den vid försäkringens införande
aktiva befolkningen.

Som ett annat skäl anges att räntan på
fondmedlen skulle kunna utnyttjas för
att framdeles minska uttagningskvoten
och därmed också reducera det ökade
trycket av de gamlas försörjning för den
framtida aktiva generationen till följd
av den fortskridande ökningen av åldringarnas
antal.

Däremot tar Fastbom i sin tidigare
omnämnda undersökning även upp frågan
om försäkringen och den samhällsekonomiska
balansen. Hans synpunkter
tillåter dock knappast -— såvitt jag kan
förstå — att man drar så vittgående och
bestämda slutsatser som finansministern
gjort, nota bene, om man ser försäkringen
och fondbildningen som ett helt. Härtill
kommer att Fastbom begränsat sin
undersökning till i huvudsak effekten av
pensionsutredningens förslag på sparande,
investeringar och produktivitet, medan
däremot så viktiga avsnitt som verkningarna
på kapital- och kreditmarknaderna
— bland mycket annat ■— lämnats
åt sidan.

Jag skall, herr talman, be att först helt
kortfattat få lämna en redogörelse för
några av de avsnitt i det Åkessonska
förslaget, som har relevans för den fråga
jag här diskuterar, nämligen försäkringens
och fonderingens betydelse i
konjunkturpolitikens tjänst.

Det Åkessonska pensioneringssystemet
arbetar i fullfunktionsstadiet efter fördelningsprincipen,
d. v. s. att de årligen
uppburna premierna skall i princip i
sin helhet fördelas bland pensionärerna.

Utredningen har av olika skäl inte
föreslagit en försäkring utan övergångstid,
vilket skulle ha betytt, att försäkringen
satts i full funktion omedelbart

och att pensioner utbetalats till alla åldringar
etc., oavsett om de tidigare betalt
några premier eller inte.

Kommittén menar i stället, att en person
för att komma i åtnjutande av pension
bort betala minst en årspremie till
försäkringen. Detta medför inom parentes
sagt den egendomliga effekten, att
ingen som fyllt 64 år före det kalenderår,
under vilket försäkringen införes,
kan förvärva rätt till pension. Alla dessa
ställes utanför.

Vidare föreslår kommittén, att pensionerna
skall byggas upp snabbare under
övergångstiden, vilket sker genom att
den försäkrade tillgodoskrives ett större
antal pensionspoäng än vad han förvärvat.
Han får en viss — icke oväsentlig
— överkompensation. Enligt det av utredningen
förordade alternativet skulle
full pension på detta sätt nås vid 16 års
återstående premiebetalningstid.

Trots överkompensationen skulle det
vara möjligt att under en icke ringa del
av denna period finansiera de utgående
pensionerna med mycket låga uttagningskvoter.

Premieunderlaget för den aktiva befolkningen
har t. ex. år 1960, under antagande
av oförändrad medelinkomst,
beräknats till 23,3 miljarder kronor. Då
utgående pensioner det året, om utredningens
förslag skulle gälla, endast uppgår
till 24 miljoner kronor, behövs en
uttagningsprocent av allenast 0,1.

Som jämförelse kan nämnas, att om
försäkringen varit i full funktion 1960,
hade pensionsbeloppet varit 2,1 miljarder
och uttagningskvoten 9,24 %.

Tio år senare, alltså 1970, skulle pensionsbeloppet
vara 864 miljoner, räknat
på oförändrad medelinkomst, och uttagningskvoten
3,56 %.

Fullfunktionsstadiet enligt planen inträder
omkring 1990, och uttagningskvoten
blir då utan fondering 11,89 %.

Utredningen har nu av tidigare angivna
skäl föreslagit en fondbildning, alltså
att man under en övergångstid skall
ta ut mer avgifter än som behövs för
utgående pensioner.

Man har gjort vissa beräkningar av
fondens storlek vid olika uttagnings -

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

kvoter, det förordade överkompensationsalternativet
och olika ökningar av
medelinkomsten. Man förutsätter, att uttagningskvoten
vid försäkringens ikraftträdande
fastställes till 2,5 % och därefter
ökar vartannat år med 0,5 %. Om
utgångsåret blir 1958, skulle uttagningskvoten
1980 bli 8 %.

Jag nämnde nyss att uttagningskvoten
år 1960 för att täcka pensionsutbetalningen
skulle behöva vara endast
0,10 %. Nu blir den 3 %. År 1965 skulle
den varit 1,43 %. Nu blir den 4 %,
o. s. v.

Om man räknar med en årlig ökning
av medelinkomsten på 3 %, blir det
varje år högst avsevärda belopp som avsättes
till fonden, runt 1 miljard om
året. Fonden stiger år 1980, då uttagningskvoten
beräknas motsvara de faktiska
förhållandena, till 17,7 miljarder
kronor.

Enligt detta alternativ beräknas fondavkastningen
år 1990 täcka 6,3 % av de
utgående pensionerna.

Då man här utgår från en stegring av
medelinkomsten med 3 % per år över
en så lång period som i första hand 20
år, får det inte förbises, att denna framstegstakt
är beroende av en rad olika
faktorer: befolkningsutveckling, yrkesintensitet,
kapitalbildning, överflyttningsvinster
vid överföring av arbetskraft
t. ex. från jordbruket till industrien,
o. s. v. Orsakssammanhangen är
i detta avseende ytterst svåra att bedöma.

Fastbom, utredningens ekonomiska
expert, framhåller att den totala samhälleliga
produktiviteten under mellankrigstiden
uppskattas ha stigit med i genomsnitt
1,5 å 2 % per år, under perioden
1946—1950 med 4,3 % och under
åren 1950—1954 med 2,4 %.

Professor Lundberg har i den artikel,
som livligt citerades under novemberdebatten
i denna kammare, angivit att ett
3-procentigt framåtskridande skulle på
längre sikt motsvara en nettokapitalbildning
av 9 % av nettonationalinkomsten.
Lundberg understryker dock, väl att
märka, inte bara betydelsen av nettosparkvotens
storlek utan även betydelsen

Statsverkspropositionen m. in.
av bl. a. sparandets användning, sammansättning
och inriktning.

Det är i delta sammanhang som Fastboms
utredning om försäkringens verkningar
på kapitalbildning och produktionsutveckling
har icke oväsentligt intresse.

I fråga om sparandet sker — genom
att andra sparformer förlorar sin aktualitet
— en omkastning till det sämre
redan 1962, alltså fyra år efter det försäkringen
förutsatts komma till stånd.
Även den beräknade ökningen av produktiviteten
blir relativt obetydlig och
kortvarig. Den förbyts mot slutet av 1960-talet i en minskning.

Man får därvid inte glömma, att Fastbom
rör sig med en rad högst osäkra antaganden.
En viktig faktor är den av
Fastbom uppställda frågan, vem som realekonomiskt
sett betalar försäkringen.
Fastbom framhåller, att man inte får
fästa sig vid den formella fördelningen
utan ta hänsyn till sådana saker som
verkningarna på pris- och löneutvecklingen,
beskattningen m. m. Fastbom
ställer upp den tesen, att ju större del
av avgiftsbördan som slutgiltigt kan antagas
åvila de anställda, desto större blir
därmed utsikterna att försäkringen under
den första delen av övergångsperioden
skall gynna investeringarna.

Nu är det självfallet omöjligt att säga
något bestämt om avgiftsbördans reella
fördelning mellan anställda och arbetsgivare,
inte heller hur de sekundära
verkningarna blir på prissidan. Försäkringen
innefattar tydligen genom sin karaktär
av ökad kostnad för företagen ett
inflationistiskt moment. Ur den synpunkten
ter den sig i den tänkta egenskapen
av finanspolitiskt vapen i ett fullt
sysselsättningssamhälle med från tid till
annan uppkommande inflationistiskt
tryck mot prismurarna som något tveeggat.

Ingalunda, herr talman, förefaller det
mig därför a priori givet att försäkringen
med dess fondering är ett så förträffligt
finanspolitiskt instrument.

I vart fall kvarstår efter den Fastbomska
undersökningen så många frågetec -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Statsverkspropositionen in. m.

ken, att nog tål det vid att väga på den

saken både en och två gånger.

Pensionsförsäkringens oantastbarhet
är ur försäkringstagarnas synvinkel ytterst
viktig. Men om man nu tänker använda
försäkringens apparat som ett
ekonomiskt-politiskt instrument, föreligger
det inte risk för att denna oantastbarliet
träds för när?

Ty det gäller väl inte bara frågan om
dispositionen av fondmedlen utan kanske
i högre grad variationer i fråga om
pensioner och avgifter beroende på det
konjunkturpolitiska läget.

Om finansministerns uttalande om avgiftsfonderingens
efterfrågebegränsande
faktor skall ha någon mening, måste
inte detta då tolkas som så, att uttagningsprocenten
ena året sätts högre,
andra lägre? Vilken osäkerhet kommer
inte sådana helt plötsligt bestämda ändringar
av uttagningskvoten att skapa inom,
näringslivet? Och vilken irritation
kommer inte att uppstå vid växlingar i
pensionsnivån?

Man får inte glömma, att den Åkessonska
kommittén förutsatt en lagbundenhet
i fråga om den kontinuerliga höjningen
av uttagningskvoten fram till fullfunktionsstadiet
och att det föreligger
en försäkringsteknisk relation mellan
avgifter och utgående pensioner.

Jag skulle vilja fråga: Om försäkringens
apparat skall användas som konjunkturutjämnande
instrument, är det då meningen,
att pensionsnivån skall kunna
variera, t. ex. på grund av ett troligt inflationstryck,
att uttagningskvoten skall
växla efter de aktuella omständigheterna,
att fondmedlen temporärt skall exempelvis
steriliseras eller användas på
annat sätt än vad som normalt brukar
vara fallet? Jag tror, att ett svar på dessa
frågor emotses med stort intresse på
många håll.

Utredningen framhöll, att den med ett
premiereservsystem förknippade starka
fondbildningen försvårar anpassningen
av pensionerna efter förskjutningar i
den aktiva befolkningens inkomststandard.
Fördelen med Åkessons fördelningssystem
består däri, att pensionen
på ett enkelt sätt automatiskt följer för -

ändringarna i den aktiva befolkningens
inkomststandard.

En omfattande fondbildning inom ramen
för den allmänna pensionsförsäkringen
å la Åkesson gör därför försäkringen
mindre skickad att fylla sin uppgift.

Uppkommer en eller flera inflationer,
minskar ostridigt ränteavkastningens betydelse.
Den av mig tidigare omnämnda
procentsiffran 6,3 år 1990 sjunker t. ex.
då, och man måste skrida till högre avgiftsuttag
för att hålla pensionsnivån.

Det bör framhållas, att utredningens
farhågor i detta avseende inte delas av
dess ekonomiska expert. Hans resonemang
på den här punkten har jag emellertid
för min del svårt att odelat acceptera.
Det föreligger under alla förhållanden
här en meningsskiljaktighet, som är
nog så viktig, mellan kommittén och dess
expert. Och det är ostridigt, att vid en
större fondbildning sker en större förmögenhetsöverflyttning
till låntagarna
vid en penningvärdeförsämring än vid
en mindre fondbildning.

Det sparande, som för närvarande sker
i pensionsförsäkringar och pensionsstiftelser,
är inte obetydligt. Man har uppskattat
beloppet till någon miljard årligen.
Hur stor del av detta sparande som
under tiden för fondbildningen i den allmänna
pensionsförsäkringen kommer att
överflyttas till denna fond, kan inte med
någon säkerhet anges, men att så kommer
att ske är väl uppenbart. Härtill
kommer annat ålderdomssparande i livförsäkringar
och andra former.

Jag citerade tidigare professor Lundberg,
som framhållit att takten i det ekonomiska
framåtskridandet är en funktion
icke blott av kapitalbildningens omfattning
utan jämväl av dess användning
och inriktning. Pengar, som nu samlas i
försäkringsbolagens fonder och av dem
ställs till kapitalmarknadens förfogande,
pengarna i pensionsstiftelserna, som disponeras
direkt av företagen för investeringsändamål,
även annat företagssparande
samt enskilt sparande kommer till
viss del — hur stor vet ingen — att flyta
in i den allmänna pensionsförsäkringens
fond.

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

Konsekvenserna av denna omdirigering
av sparmedlen är helt outredda, i
den mån de över huvud taget låter sig
överblickas. För näringslivet och stora
grupper av sparare måste redan detta
förhållande te sig oroande. Om försäkringsfonden
allt efter konjunkturpolitiska
bedömningar får växa utöver den av
utredningen föreslagna ramen, skärps
ytterligare konkurrensen mellan de på
kredit- och kapitalmarknaderna uppträdande
behoven.

Visserligen har utredningen förutsatt
en fri sektor på 30 procent för fondkapitalets
placering, men det är väl ingen
som tror, att denna siffra i ett beträngt
länge kommer att betraktas som helig.
Reglerna för den normala placeringen
av dessa 30 procent kan väl för övrigt
aldrig exakt fixeras. Här finns plats för
skönsmässiga bedömanden, som. kan bli
rätt besvärande ur rättvisesynpunkt.

Herr talman! Inom näringslivet, där
det finns ett stort intresse för en lösning
av pensionsfrågan, föreligger också en
stark oro för konsekvenserna av att utnyttja
en med en eventuell obligatorisk
allmän pensionsförsäkring förknippad
fondbildning som ett ekonomiskt-politiskt
instrument. Jag har därför velat
begagna detta tillfälle att på denna sak
framföra några synpunkter, som torde
motsvara uppfattningarna på näringshåll
i olika delar av landet. Det skulle
säkerligen hälsas med tillfredsställelse,
om regeringen ville klargöra sina avsikter,
eftersom finansministerns och socialministerns
uttalanden till statsrådsprotokollet
är med hänsyn till frågans vikt
lakoniska.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Vi bär i dag upplevt
detsamma som vi många gånger tidigare
under remissdebatter under senare år
har mött, nämligen att de, som kritiserat
regeringens budget, har klagat över att
inte det eller det har blivit gjort men

Statsverkspropositionen m. m.
samtidigt begärt, att statens investeringar
skall beskäras och skatterna ytterligare
sänkas. Det är väl ändå inte möjligt
att göra bådadera. När man har konstaterat
omöjligheten därav, har man
också sagt ifrån, att det inte kan vara
så mycket allvar i den kritik, som riktas
mot regeringens sätt att handha den ekonomiska
politiken.

Det förhåller sig på samma sätt med
anmärkningarna, att det inte finns någon
riktig balans i budgeten och att valutafonden
inte är så stor som den borde
vara. Denna kritik hindrar inte att
man samtidigt motsätter sig konsumtionsbegränsande
åtgärder.

Det är också ganska märkligt att man
i dag inte hör så mycket talas om det
inflationsbekämpande vapen, som tidigare
så ofta har rekommenderats. Herr
Ohlon berömde visserligen mycket den
ränteökning som gjordes i våras, men
han vågade ändå inte föreslå, att alla
övriga inflationsbekämpande vapen skulle
ersättas med en ytterligare räntehöjning.
När man inte vågar göra det, tyder
det på att man i stort sett har förlorat
tron på räntan såsom det enda vapnet för
att bekämpa inflationen, trots att man
förut ansåg att det borde vara det.

Herr Ohlon försökte i sitt anförande
här i dag att avväpna kritiken på den
här punkten genom att säga, att han aldrig
har påstått, att man skulle kunna
använda enbart räntan. Jag vill då erinra
om att i början av den period, som
vi kallar för efterkrigstiden, framställdes
saken på det sättet. Då hölls det
mycket hårt på att man skulle använda
räntan och ingenting annat. Efteråt säger
man, att om man använt räntan i
rätt tid, d. v. s. från början, skulle vi
inte behöva dragas med de svårigheter,
som vi har i dag. Men det ligger ändå
till på det sättet, att då liksom nu stod
valet mellan att ha arbetslöshet och att
inte ha det.

När jag är sysselsatt med att tala om
vad herr Ohlon har sagt, kan jag inte
underlåta att beröra vad han hade att
säga, då han citerade nationalbudgcten
och med ett visst patos talade om att
förra årets nationalbudget var medvetet

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Statsverkspropositionen m. m.
oriktig. Så får man väl ändå inte citera,
herr Olilon. Såsom framgår av redogörelsen
i nationalbudgeten var ju förhållandet
det, att man vid uppgörandet av
förra årets budget inte hade klart för
sig, vilken omfattning löneökningarna
skulle få, och att man därför måste
grunda sin uppskattning på en hypotes.
Man var emellertid medveten om att det
var en hypotes, och det redovisades i
den skrivning som herr Ohlon omnämnde,
och denna får följaktligen inte tolkas
på det sätt som herr Ohlon gjorde
eller så, att nationalbudgeten medvetet
gjorts felaktig.

Herr Ohlon gjorde också gällande, att
det fanns för många statliga verk. Vi
har emellertid gång på gång inte minst
av herr Ohlon i dag fått höra, att det
ena verket efter det andra inte är tillräckligt
tillgodosett. Om jag inte minns
fel, har vi exempelvis fått fiskeristyrelsen
med herr Ohlons välsignelse, och
jag tror att det också finns andra saker,
som ligger till på samma sätt.

Herr Ewerlöf lämnade en uppgift, som
jag verkligen hade svårt att förstå. Han
sade, att om man sänker skatterna, kommer
detta att ha en lugnande inverkan
och bl. a. verka i sparfrämjande riktning.
Jag kan inte tänka mig att herr
Ewerlöf är så världsfrämmande, att han
tror att den, som har lust att köpa sig
någonting han önskar sig, skulle avstå
därifrån, då han får ökade möjligheter
att spara — den tanken är väl ändå förfin
gen.

Jag antecknade också någonting som
herr Mannerskantz nämnde. När han i
sitt anförande talade om att vi kanhända
hade det för bra och att man borde
försöka åstadkomma ett större sparande
än det vi hittills har kunnat prestera,
borde åtminstone högern, om nu det förhållandet,
att vi köper så mycket som vi
gör, har en moraliskt nedbrytande verkan,
inte ha så många invändningar mot
att man beskär de större inkomsterna
på det sätt som sker.

Vidare måste jag erkänna att det förvånar
mig litet grand, att herr Mannerskantz
ville förstatliga polisväsendet, tv
när den saken senast var på tal, ville

högern inte vara med därom. Men tydligt
är att ett förstatligande när det gäller
denna detalj inte är lika farligt som
ett förstatligande på åtskilliga andra områden
tycks vara.

När vi tar del av den kritik, som riktas
mot regeringspolitiken och finner,
att den nu har förts i tio år utan att någon
av de spådomar, som vi har fått höra,
har infriats, måste vi säga oss, att
det inte måtte finnas något säkert underlag
för dessa spådomar, utan att de
varit litet för löst grundade. Vi har under
denna tioårsperiod kunnat konstatera,
hurusom produktionen ökat år från
år. Statens inkomster har varit goda —
låt vara att man förklarar det med att
beskattningen varit för hård — men sysselsättningen
har varit på toppen, folket
känner sig tryggt, och reformarbetet
under denna tid har fortgått i betydligt
snabbare takt än någonsin tidigare. Det
är också riktigt, såsom påståtts, att företagarna
ser mycket mer förtröstansfullt
både på dagsläget och på framtiden än
tidgare, och att de villigt fördiskonterar
de möjligheter, framtiden rymmer, kan
man förstå av den investeringslust, som
finns. Vi kan nog därför säga, att skötseln
av den ekonomiska politiken i ett
land som vårt inte längre är det stora
problem som man försökt göra det till
på oppositionshåll. Det har visat sig att
de metoder, som vi använt här hemma,
också används i andra länder. Vi kan
också tryggt säga att det läge, i vilket
världens ekonomi för närvarande befinner
sig, betingar just sådana åtgärder,
som här vidtagits och att vi följaktligen
är på väg bort från det enda medel, som
man tidgare hade, nämligen räntan. Det
enda verkligt stora bekymret, som vi förmodligen
får dras med länge när det gäller
den ekonomiska politken, hör samman
med möjligheterna att förena en
full sysselsättning med ett fast penningvärde.

Jag skulle alltså vilja säga att våra stora
bekymmer i dag inte ligger på det ekonomiska
området utan på andra områden.
De gäller bl. a. våra barns och vår
ungdoms fostran. Den som följer med
tidningspressen och som ser sig om litet

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

grand, kan inte undgå att finna annat
än att det för närvarande är allvarlig
fara å färde. När den undervisning, som
meddelas i skolorna, inte kan meddelas
på riktigt sätt, därför att lärarna inte
kan hålla ordning i klasserna, när det
förekommer att tio—tolvåringar organiserar
ligor och begår stölder och till
och med rån, när fjorton—femtonårigar
också begår stölder och rån och planlägger
och t. o. m. begår våldtäkter, när
fängelserna blir överfulla, som de för
närvarande är, när ungdomsvårdsskolorna
inte räcker till, när man från fångvårdsstyrelsens,
skolöverstyrelsens och
socialstyrelsens sida över huvud taget
inte ser sig någon utväg att komma till
rätta med dessa förhållanden, när polismakten
ständigt och jämt klagar över
att den är för ringa och den mången
gång inte vet sig någon levande råd, på
vilket sätt den skall kunna reda upp sina
bekymmer, måste väl ändå sägas, att
om detta får fortgå, kommer vi i ett
läge som dag för dag, månad för månad
och år för år blir värre och värre.

Jag är angelägen att i detta sammanhang
understryka, att jag inte på något
sätt svartmålar. Alla här i kammaren
vet att det händer ibland rent av fruktansvärda
saker nära nog varje dag, att
vi inte har tillräckligt med polis och att
domstolarna inte kan tillämpa de lagar
som gäller för ungdomsbrottslingarna,
därför att de resurser, som behövs, inte
finns. När man ständigt och jämt från
ordningsmaktens sida och från de olika
styrelsers sida, som är inkopplade på
dessa områden, begär fler och fler fängelser
och ungdomsvårdsskolor, när från
lärarhåll ständigt och jämt klagas över
att lärarna inte kan reda upp situationen,
när vi hör talas om hur lärarinnor
står gråtande utanför sina lektionssalar
och inte vågar gå in, därför att klasserna,
som det säges, »går på taket» med
dem, har vi kommit in i ett tillstånd,
som vi inte utan vidare kan låta fortsätta,
utan som vi på ett eller annat sätt
måste ta itu med.

.lag menar att det är regeringens sak
alt göra detta. Regeringen måste ovillkorligen
beakta saken och göra det på

Statsverkspropositionen in. ni.
ett sådant sätt, att åtgärder blir vidtagna
så snart som möjligt. Jag ber lika allvarligt
som enträget att detta måtte ske.
Därmed är väl inte sista ordet sagt i
den här frågan. Det finns oerhört mycket
att tillägga. Jag skall inte göra det i
det här sammanhanget, jag skulle tro att
det inte behövs, ty med den uppmärksamhet
som nu har riktats på den här
saken i olika sammanhang, kan jag inte
tänka mig att den längre kan förbigås
utan att något göres.

Utom detta är det en sak i budgeten
som jag skulle vilja ägna några minuters
uppmärksamhet. Det gäller de 25 miljoner
kronor som har reserverats för ett
nytt storflygfält. När höstriksdagen 1946
beslöt att anlägga ett storflygfält vid
Halmsjön var jag en av dem som på det
allra ivrigaste avrådde från detta. Det
var olika skäl som jag då anförde, och
jag skall inte här upprepa dem. Ett
av skälen var, att man inte borde lägga
ett flygfält så långt från huvudstaden —
Halmsjön ligger 47 kilometer därifrån.
Det flygfältet ligger så långt bort, att
man behövde bygga en autostrada dit
för att inte nödgas spilla alltför mycken
tid på färden mellan huvudstaden och
flygfältet. Den gången rättade sig regeringen
och riksdagen efter sakkunskapen,
och sakkunskapen sade då att detta
var enda möjligheten att lösa frågan om
ett storflygfält för Stockholm. Gentemot
detta invände jag för min del att ett
storflygfält för vårt land inte skall ligga
i Stockholm, ty om det ligger i Stockholm,
ligger det i en utkant med hänsyn
till den nordeuropeiska flygtrafiken. Ett
flygfält för vårt land, som skall bli en
storflygplats, skall ligga där den öst—
väst-gående och syd—nord-gående trafiken
skär varandra, och det gör de i
Skåne.

Kammaren log, när jag sade detta då,
precis som kammaren ler i dag, och det
är jag inte ledsen för. Eftersom jag råkar
representera eu del av Skåne, blir
man genast på det klara med att det är
självklart att Iokalsynpunkler talar, när
jag säger på det sättet. Den tron går naturligtvis
inte att ta ur kammarens ledamöter
i dag heller. Jag skall alltså inte

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Statsverkspropositionen m. m.

försöka det. Men jag vill säga, att när
man skall bygga ett storflygfält, gör man
inte detta för de närmaste tio åren, man
bygger det inte heller för de närmaste
femtio åren, utan man bygger det på
lång sikt. Man vet ingenting om utvecklingen
inom flyget. 1946 försäkrade flygsakkunniga
att man behövde banor på
minst 3 000 meters längd. De flygsakkunniga
i England sade att man behövde
start- och landningsbanor på 5 000
meter. I dag säger de flygsakkunniga att
tack vare de nya uppfinningar, som har
gjorts på flygets område, behöver man
inte alls ha så långa flygbanor som man
tänkte sig 1946. Men för ett par dagar
sedan stöd det i en tidning en uppgift
om att man i Amerika räknade med att
det behövdes ännu längre flygbanor för
de readrivna flygplanen än man haft
hittills. Samtidigt stod där, att det råder
en motsättning mellan uppfattningarna,
huruvida man skall bygga flygplanen efter
start- och landningsbanornas längd
eller man skall bygga landnings- och
startbanorna efter de flygplan man tillverkar.
Detta visar ingenting annat än
att man är osäker om utvecklingen, och
eftersom man är osäker om utvecklingen,
skall man inte låsa fast sig vid någonting.
Man skall endast låsa fast sig
vid, att där man lägger ett storflygfält,
skall det finnas så mycket utrymme att
man är beredd på praktiskt taget alla
eventualiteter. Detta kan man få i Skåne,
men man kan icke få det i närheten av
Stockholm.

Huvudstaden kan och bör naturligtvis
också ha ett prima flygfält — det är
inte fråga om annat — men man skall
bara inte bygga ut det med tanke på att
det skall bli ett storflygfält, ty skall ett
sådant byggas i den terräng, som finns
omkring Stockholm, blir det så svindlande
dyrt att det är uppåt väggarna för
galet. Detta skall man inte låsa sig fast
vid, helst som ett sådant flygfält kommer
att ligga avsides. Jag förstår mycket
väl att man ler åt detta uttryck att Stockholm
skulle ligga avsides. Bor man i
Norrland, ser man på Stockholm med
andra ögon än om man bor i Skåne, den
saken är jag fullt på det klara med. Men

jag menar att vi inte bör se på denna
sak ur provinssynpunkt, utan med tanke
på de utvecklingsmöjligheter som vi
måste bereda flyget i framtiden. Därför
bör en stor flygplats icke läggas vid
Jordbro. Huruvida sedan Jordbro är
bättre ägnat än Halmsjön för ett flygfält
för Stockholm, skall jag inte gå närmare
in på. Jag skulle tro att så är fallet, eftersom
Jordbro ligger ungefär tre mil
närmare Stockholm än Halmsjön.

Om man är av den meningen att flygfältet
skall förläggas till Jordbro, bör
man alltså akta sig för att planera det
till ett storflygfält i framtiden, ty ett sådant
finns det inte utrymme för. Ett
storflygfält skall naturligtvis vara sådant,
att där finns utrymme; där skall
kunna finnas plats för tillräckligt långa
banor, där skall finnas tillräckligt med
parkeringsutrymme för de privata flygplan
som kommer dit. Det måste naturligtvis
finnas hangarer för dessa flygplan
likaväl som för linjeflygplanen. Det
måste finnas servicestationer för allt
detta, och det måste finnas en liten stad
för personalen, med skolor, idrottsplaner
och en mängd andra saker som följer
med och som vi nu inte kan föreställa
oss. För allt detta fordras det ett plant
utrymme, och det är detta planutrymme
som vi, såsom jag nämnde, inte kan få i
trakten av Stockholm.

Därför skulle jag till slut vilja hemställa
till regeringen att också sörja för
att när man tar itu med att planera för
ett storflygfält, man inte förlägger detta
i Stockholmstrakten, utan förlägger det
på ett sätt som är ekonomiskt förståndigt
både med hänsyn till anläggningskostnaderna
och med tanke på den nytta
man skall ha av ett storflygfält i framtiden.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det kan ju hända, att
det ligger ett uns med förnuft i vad lierr
Nils Elowsson yttrade om Halmsjön och
om andra ting som hör samman med
våra flygfält, men i övrigt måste jag tyvärr
konstatera att herr Elowsson fått
allting om bakfoten.

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

Han började med att tala om att jag
skulle ha på en hel del punkter föreslagit
expansion av statliga verk och inrättningar.
När har jag gjort det, och
vilka verk och inrättningar har det varit
frågan om? Har jag vidare gjort gällande,
att vi som många gånger har kritiserat
regeringens ekonomiska politik,
uteslutande skulle ha replierat på penningpolitiken
och höga räntor? Vem har
gjort det och i vilket sammanhang? Beträffande
den av mig anförda passusen
ur nationalbudgeten vill jag bara hänvisa
till att vad jag därvid yttrade var
ett citat. Och, mellan oss, citatet var inte
så allvarligt menat, utan får också tas
med en liten nypa skämt, herr Elowsson.

Herr Elowsson yttrade vidare, att oppositionens
spådomar under de sista tio
åren helt och hållet har slagit slint. Har
det undgått herr Elowsson, att vi under
dessa tio år har genomlidit tre engångsinflationer
och att den svenska
kronan har förlorat omkring 40 procent
av sitt värde? Det förvånar mig, att vad
som avhandlats i detta hus har så undgått
herr Elowssons uppmärksamhet.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Ohlon ville förneka,
att han hade begärt mera av regeringen.
Men han begärde bl. a. ytterligare
pengar till Göteborgs högskolas
bibliotek, som inte hade fått tillräckligt.
Herr Ohlon förnekar det nu, men det
spelar mindre roll, om han begärt dessa
pengar eller inte.

Men att man från folkpartihåll har begärt
högre ränta, det går väl ändå inte
att förneka, och alltså har jag ju inte
sagt något galet på den punkten. Jag
förstår inte vad herr Ohlon egentligen
gör för invändningar. Ni har ju begärt
högre ränta hela tiden, men ni har ändrat
er. Herr Ohlin började med att säga,
att om vi bara tog 1/4 procent högre
ränta, skulle vi reda oss utan några som
helst andra inflationsbekämpande medel.
När det hade gått ett år eller så, sade
herr Ohlin, att vi nog skulle kunna klara

G Första kammarens protokoll 11)56. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
inflationen med 1/2 procent högre ränta.
Nu visar det sig, att man inte bara
fick hålla på med denna högre ränta
och även använda skärpta inflationsbekämpande
medel, utan man måste slutligen
också tillgripa ännu högre ränta,
eftersom vi inte var mogna för något
tvångssparande. Då tog man till en hel
procent. Men om ni tror på räntan skulle
ni naturligtvis ha sagt: »Vi skall höja
räntan så mycket, att vi inte behöver
de andra inflationsbekämpande medlen».
Det skulle ni naturligtvis ha sagt,
därför att ni hela tiden har bekämpat
alla de andra medlen. Då skulle det ha
varit någon konsekvens i ert handlande.
Men någon sådan har vi inte väntat, att
ni skulle lägga i dagen, och det förvånar
oss inte så mycket.

Beträffande de tre engångsinflationerna
skall vi komma ihåg, att de hör samman
med omständigheter, som vi inte
råder över. Ni må skratta hur mycket
som helst åt Koreakrisen, det var dock
på det sättet, att det utbröt ett krig i
Korea och att priserna på världsmarknaden
steg som följd därav. När vi skulle
köpa på världsmarknaden, fick vi betala
de högre priserna där, och dessa
slog igenom här hemma. Det borde åtminstone
en manchesterliberal ha klart
för sig.

Sedan är det ganska lustigt, att när
man beslår herr Ohlon med ett felaktigt
citat — jag vet inte, om det var medvetet
felciterat eller inte — säger han,
att man inte skall ta citatet så allvarligt.
Men om man inte skall ta detta allvarligt,
varför skall man över huvud taget
ta herr Ohlon allvarligt?

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är ganska hopplöst
att komma till rätta med herr Nils Elowsson,
ty när man talar om cn sak börjar
han strax tala om något annat. Nu skall
jag försöka tala så långsamt att herr
Elowsson kan följa med.

Vi har aldrig ansett räntepolitiken såsom
den allena saliggörande. Vi har aldrig
förfäktat den ståndpunkten, att den
högre räntan skulle vara önskvärd. Vi
bär bara talat om cn rörlig ränta. Och

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Statsverkspropositionen m. m.

det kan mycket väl hända, att det i vissa
situationer räcker med en halv procents
stegring, bara man ger sig ut i tid.

Herr Elowsson gör gällande, att jag
skulle ha felaktigt citerat nationalbudgeten
i skämtsamt syfte. Men herr Elowsson
kan väl läsa innantill här -— hoppas
jag i alla fall ■—• och jämföra texten med
mitt yttrande, och då skall herr Elowsson
konstatera, att jag har citerat rätt.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall börja med vad
herr Ohlon sade sist, att han hade citerat
rätt. Det påstår man att också djävulen
gör, när han citerar bibeln. Herr
Ohlon har ungefär samma taktik, det
kan ingen bestrida, ty de rader herr
Ohlon citerade är visserligen riktiga, men
de är riktigt riktiga först om man ser
dem i deras rätta sammanhang, d. v. s.
läser stycket som står före också. Först
då kan man begripa vad nationalbudgetdelegerade
menat, men det kan man inte
om man bara läser herr Ohlons citat.

Herr Ohlon säger, att folkpartiet aldrig
har hållit på räntan. Visst har ni hållit
på räntan. Hela det liberala systemet har
byggt på räntan. Ni har alltid räknat med
och använt räntan såsom en stabilisator
för penningvärdet. Det har ni gjort hela
tiden även före manchesterliberalismen
för resten — jag tänker då på resonemanget
som gick före manchesterliberalismen.
Så rektor Ohlon skall inte sitta
och skratta.

Herr Ohlon säger att ni har talat om
en rörlig ränta. Ja, det bär ni gjort, men
uteslutande i camouflerande syfte, tv ni
ville inte att man skulle komma på det
klara med att den rörliga räntan i det
sammanhanget blev en höjd ränta. Det
ville ni inte gå och säga till väljarna.
Hade ni varit ärliga, hade ni inte talat
om en rörlig ränta, utan talat om en höjd
ränta. Det var nämligen fråga om en sådan,
och det blev också resultatet när vi
kom ett stycke framåt. Det var också
detta herr Ohlin menade, när han talade
om sin halva procent. Att under sådana
förhållanden förneka sin kärlek till räntan
är misslyckat.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Innan jag går in på vad
jag egentligen tänkt säga i denna remissdebatt,
skulle jag vilja säga ett par ord
om herr Elowssons anförande i vad det
gällde ordningsförhållandena i våra skolor
— jag vill inte säga disciplinsvårigheter,
ty jag tycker disciplin är ett mycket
olämpligt ord.

Jag vet att det råder svårigheter på
dessa områden, och jag har inte något
botemedel mot det. Det betyder inte så
mycket vad jag tror, när jag inte kan
bevisa det, men jag skulle ändå vilja
säga att jag tror, att just de stora skolhusen
för tusen barn eller ännu flera
och de stora klasserna på 35 och kanske
ibland ännu flera barn bidrar till svårigheterna
att hålla ordning i våra skolor.

Jag går nu över till att tala om det jag
egentligen tänkt säga i denna remissdebatt.
I år har finansministerns redogörelse
för statsbudgeten liksom kommentarerna
i tidningarna omkring densamma
väckt större intresse inom familjerna
och enkannerligen hos husmödrarna än
vad som är vanligt. Man har frågat sig
om inte de nu så höga priserna på livsviktiga
födoämnen, såsom mjölk, smör,
köttvaror, fisk, liksom på barnkläder,
skor m. m. skulle ha till följd en uppräkning
av barnbidragen. Men svaret blev
nej. Av ekonomiska skäl har regeringen
inte ansett sig kunna tillgodose ens rimliga
anspråk på en höjning av dessa bidrag,
vilka dock har så stor betydelse,
särskilt för barnrikefamiljerna, och vilkas
värde genom de gång på gång höjda
priserna betydligt reducerats.

Inte heller har det i statsverkspropositionen
givits på hand någon höjning
av det förskottsbidrag, som utgår till
ogifta och frånskilda mödrar som har
vårdnad om barn. Dessa bidrag är maximerade
till 50 kronor per månad, oavsett
om den underhållspliktige har blivit
ålagd ett betydligt större bidrag. Bidragen
är, som vi väl alla förstår, helt
otillräckliga i den prissituation, vari vi
nu befinner oss. I dag ligger det emellertid
på riksdagens bord en proposition,
vari hemställes att dessa bidragsförskott
skall utgå även till ensamma

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

män, som bär försörjningsplikt. Det blir
väl i första hand ensamma frånskilda
män, som får del av dem. Vi kanske kan
hoppas, att om riksdagen bifaller propositionen,
det blir lättare att få bidragsförskotten
höjda.

Den skattesänkning, som bebådats, är
vi nog alla tacksamma för, men om den
skall ske på bekostnad av socialpolitikens
värdeminskning blir åtminstone
jag, och jag förmodar också en del av
kammarens ledamöter, ganska betänksam.

Statsministern påpekade under förmiddagen
den utvidgning av utbildningsmöjligheterna
som öppnat sig för, om
jag så får säga, menige mans barn och
som, förmodar jag, är en tillfredsställelse
för oss alla. I strävan att nå bästa
resultat vid undervisningen har också
lärarutbildningen varit under debatt, och
vi har all anledning att ställa stora förhoppningar
på den beslutade nya lärarhögskolan.

Men det finns inte bara normala barn.
Det finns alltjämt särpräglade barn, för
vilkas lärare en vanlig lärarutbildning
inte är tillräcklig. Jag tänker främst på
hjälpskolan och särskolans elever, barn
med läs- och skrivsvårigheter och barn
med lindrigare hörfel. Utbildningen av
lärare för dessa kategorier har hittills
nödtorftigt tillgodosetts dels genom en
provisorisk anordning vid småskoleseminariet
här i staden och dels genom
kortare kurser för hjälpskollärare och
särskollärare i Stockholm och Göteborg.
För lärare, som vill ägna sig åt undervisning
av barn med läs- och skrivsvårigheter,
har ännu kortare kurser än de
jag förut nämnt tid efter annan anordnats
av skolöverstyrelsen. Ingen av dessa
utbildningsformer har varit tillfredsställande
vare sig i kvantitativt eller kvalitativt
hänseende.

År 1946 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté
för att utreda frågan om speciallärarutbildning.
Utredningen lämnade
sitt betänkande 1947. Sedan dess har
skolöverstyrelsen flera gånger, senast
1953—1954, i sina petita begärt medel
för inrättandet av ett socialpcdagogiskt
seminarium i huvudsaklig överensstäm -

Statsverkspropositionen m. m.
melse med vad 1946 års utredning föreslagit.

I år har skolöverstyrelsen kommit åter
och begärt anslag för detta ändamål.
Skolöverstyrelsen har mycket ordentligt
redogjort för hur en sådan anordning
skulle kunna ske. Man har tänkt sig att
hyra lokaler i den nya byggnad, som
ABF tänker uppföra. En del av lokalbehoven
anses kunna tillgodoses därigenom
att seminariet under förmiddagen
får disponera lokaler i fastigheten,
som ABF endast använder under kvällarna.
Härigenom kommer kostnaderna
att kunna nedbringas ganska betydligt.
Inom parentes skulle jag vilja nämna
att den här anordningen att använda lokaler
på dagarna, som eljest står tomma
under denna tid, är något som man kanske
skulle kunna tänka sig även i andra
sammanhang, där man har ont om undervisningslokaler.
I väntan på ABF:s
nybygge hade skolöverstyrelsen tänkt
att få disponera de ABF:s lokaler på
Bryggargatan här i staden, som endast
användes på kvällarna. Jag måste säga
att skolöverstyrelsen har gjort vad den
har kunnat för att hålla kostnaderna nere.
Härtill kommer också att kostnaderna
för det provisoriska särskoleseminariet
här i Stockholm och för alla de kurser
jag har talat om skulle falla bort,
vilket gör att den aktuella utgiftsökningen
skulle bli jämförelsevis ringa.

Ecklesiastikministern har avslagit
framställningen utan ett ords motivering.
Statskontoret upplyser att tillgången
på ifrågavarande speciallärare är tillräcklig.
Det skulle vara nöjsamt att höra
varifrån statskontoret har fått denna
upplysning. Inte har den kommit från
skolöverstyrelsen. I skolöverstyrelsens
»meddelande» talas ett helt annat språk.
Det sägs där att endast 25 procent av de
vid hjälpskolan anställda lärarna har
utbildning för sin speciella uppgift. Vid
särskolorna har det under läsåret 1954/
55 varit anställda 246 liirare. Av dessa
har endast 167 den specialutbildning
som fordras för att få behörighet att
tjänstgöra vid dessa skolor.

Under förmiddagen påpekade statsministern
att många grupper i detta land

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Statsverkspropositionen m. m.
liade rätt att vara missnöjda, och han
nämnde i detta sammanhang fysiskt och
mentalt handikappade. Till den senare
kategorien hör de barn, vilkas talan jag
här försökt föra. Jag vill därför till sist
säga, att dessa barn och deras föräldrar
har lika stor rätt att fordra en för dem
avpassad och ändamålsenlig undervisning
som normalt begåvade barn erhåller.
Det beror nämligen till stor del på den
undervisning i både teoretiska och praktiska
ämnen som ges dem i skolan om de
senare i livet skall kunna klara sin försörjning.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Barnfamiljernas ekonomiska
situation har berörts av flera talare
här i dag, som har efterlyst snabba
åtgärder från statsmakternas sida till
stöd för familjer med barn. Jag har inte
utan tillfredsställelse noterat dessa opinionsyttringar,
eftersom det varit mig
förunnat att för snart ett och ett halvt
år sedan sätta den första tändstickan
under den diskussionsbrasa som nu flammat
upp i ämnet. Familjeutredningen
bestod därefter bränsle till brasan i sitt
betänkande »Samhället och barnfamiljerna»
i höstas, eldfängda fakta om det
låga födelsetalet, om de 8 procent av den
vuxna befolkningen, som försörjer 38
procent av dess barn, och om barnfamiljernas
cirka 30 procent lägre levnadsstandard
än barnlösa i produktiv
ålder m. fl. siffror, som anförts av olika
talare vid dagens remissdebatt.

Mot bakgrund av den låga äktenskapliga
fruktsamheten har herr Wahlund i
denna kammare som den befolkningsexpert
han är kommenterat familjeutredningens
betänkande ur principiella
synpunkter som jag helt delar. Han avvisade
tanken på ett vidgat stöd åt barnfamiljerna
såsom ett instrument för en
barnpropaganda som vill öka nativiteten
som ett befolkningspolitiskt självändamål,
en propaganda som syftar till
»pliktbarn i stället för önskebarn», såsom
han uttryckte det. Herr Wahlund
såg i stället frågan om höjning av barnbidraget
som en rent socialpolitisk för -

delningsfråga, en rättvisefråga i första
rummet. Det är mig angeläget att understryka
dessa synpunkter: det är motbjudande
att tänka sig att samhället
skulle så att säga försöka köpa sig barn
genom ekonomiska lockelser och ännu
mer motbjudande, om en ivrig barnpropaganda
skulle sudda ut den viktiga
gränsen mellan önskade och icke önskade
barn och gå deras ärenden, som vill
göra barnalstringen till en moralisk fråga
och t. ex. önskar skärpa indikationerna
i gällande abortlagstiftning. Vi
måste enligt min mening hålla fast vid
principen att det endast är de önskade
barnen, de välkomna barnen, som samhället
vill uppmuntra tillblivelsen av.
Men för en sådan uppmuntran är det
allt annat än likgiltigt, om familjerna
känner fördelningen av barnkostnaderna
som rättvisa eller inte. Det finns all
anledning att förmoda att många önskade
barn inte blir födda, därför att föräldrarnas
budget är så pass pressad, att
de inte finner det försvarligt att skaffa
syskon till sina tidigare en eller två telningar.

Fru Sjöström-Bengtsson har alldeles
nyss berört några orsaker till att barnkostnaderna
har accentuerats på sistone.
Prishöjningarna på för barnfamiljerna
centrala livsmedel såsom mjölk och smör
har fäst uppmärksamheten vid barnfamiljernas
status quo-läge. Den räkning
som missväxten sommaren 1955 har utställt
på svenska folket håller vi just på
att betala under en period av nio månader.
Om jordbruksprisernas höjd därefter
vet vi ingenting ännu, men det är
naturligt enligt min mening att prisnivån
för livsmedel har ett nära samband
med frågan om en standardlyftning för
barnfamiljerna.

De fakta om barnfamiljernas nuvarande
standard, som familjeutredningen redovisade
i höstas, kom ganska överrumplande
för stora delar av den allmänna
opinionen. Solidaritetens gnistor
sprakade väl upp på åtskilliga håll, det
är sant, och man börjar tala om att avhjälpa
eftersläpningen i barnfamiljernas
standard. Å andra sidan var gensvaret i
förstone stumt inom stora grupper,

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

främst sådana som har sina politiska
språkrör i den borgerliga oppositionen
— detta att döma dels av tidningspressen,
dels av de många brev från allmänheten
som jag mottager. Nu håller detta
på att ändra sig. Insikten om att befolkningsåterväxten
f. n. är för liten, att
denna återväxt för övrigt klumpar ihop
sig hos en mindre del av den vuxna befolkningen
och att denna mindredels
ekonomiska läge har försämrats relativt
sett, d. v. s. i förhållande till sina samtida
utan barn, har under det sista kvartalet
börjat sprida sig och påverkar med
varje dag alltmer den allmänna opinionen.
Det är naturligtvis inget tvivel om
att vid en jämförelse har barnfamiljerna
i 1950-talets Sverige en helt annan
och bättre ekonomisk standard än 1930-och 1940-talens barnfamiljer. Men såsom
familjeutredningen så riktigt påpekat är
det inte detta som frågan gäller, om man
är intresserad av att barnfamiljerna i
dag skall uppmuntras. Då blir det relevanta
problemet hur barnfamiljernas
ekonomiska läge är i förhållande till
andra samtida familjers ekonomiska situation.
Att det är klart sämre börjar nu
gå upp även för medborgare av typen
»alla tänker på sig, men ingen tänker på
mig.» Detta är glädjande inte minst för
mig, som ju har till uppgift att försöka
bidraga till ett familjevänligare klimat,
glädjande att de idéer och förhoppningar
härvidlag, som jag själv omfattar,
växer sig allt starkare, ja, även när de
växer sig starkare under gny och larm
över att problemen försummats eller
nonchalerats av den regering som satt i
gång diskussionen därom.

Nu är del dock så, att denna opinion
till förmån för ökat stöd åt barnfamiljerna
inte tycks vara enstämmig i sin
uppfattning om vilka åtgärder som läget
kräver. Remisstiden på familjeutredningens
betänkande utgick först i denna
vecka. Endast ett mindre antal yttranden
har den stora remisskvarnen ännu
levererat, men redan dessa första remisssvar
visar, att det råder ganska skiftande
åsikter om hur stödet till barnfamiljerna
hör utformas.

Vad barnbidragen beträffar har t. ex.

Statsverkspropositionen m. m.
socialstyrelsen menat, att man helst bör
koncentrera ökningen av barnbidragen
till familjer med tre eller flera barn och
till ensamstående mödrar, men samtidigt
påvisat en råd administrativa svårigheter
och kostnader som en sådan ståndpunkt
drar med sig, så att styrelsen säger
sig till slut inte kunna tillstyrka
vad den helst skulle vilja tillstyrka —
i varje fall inte utan grundlig utredning.

Samma dag inkom yttranden från Sveriges
husmodersföreningars riksförbund,
som vill differentiera barnbidragen på
sätt socialstyrelsen antytt, och från
det socialdemokratiska kvinnoförbundet
som mycket starkt går in för en likformig
höjning av bidragen till alla barn.
Säkerligen kommer det bland de 250 å
300 remissyttranden — om underremisserna
medräknas — som vi har att vänta
och varav kanske bara femtedelen ännu
inkommit att finnas förespråkare
även för alternativet barnavdrag i skatten.
Buden är många. Att regeringen innan
remissbehandlingen av familjeutredningens
betänkande är avslutad skulle
ha bildat sig en bestämd mening om de
åtgärder, som ger bästa valutan för de
pengar som kan satsas, är litet för mycket
begärt. Nå, det har ju inte heller mig
veterligt begärts i denna kammare, om
inte möjligen av herr öhman, vars anförande
jag inte hade tillfälle att höra.
Det har dock begärts i en del av folkpartipressen
på sistone. Men när begär man
detta eljest? Häromdagen förebråddes
finansministern i en stor kvällstidning
för att han tagit upp en klumpsumma i
budgeten för den tilltänkta skattesänkningen,
fastän remissbehandlingen av
statsskatterevisionens förslag ännu pågår.
Han beskrevs som den vilken redan
bar egenmäktigt beslutat sig och bara
låter remissorganen skriva och plita i
onödan. I barnbidragsfrågan menade
dock samma kvällstidning att regeringen
är svårt försumlig som inte beslutat
sig innan remisstiden utgått. Något sammanhang
mellan de två ståndpunkterna
är ganska svårt att se.

Sedan är onekligen både skattesänkningen
och barnbidragen ekonomiska
frågor av mycket stor räckvidd — på

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Statsverkspropositionen m. m.
några hundra miljoner kronor vardera.
Här kan nu sägas att det ena är angelägnare
än det andra och bör ha förtursrätt.
Uppfattningarna om vad som är det angelägnaste
skiftar emellertid. De skiftar
inte bara mellan olika partier utan mellan
olika personer i samma partier och
mellan olika tidpunkter för samma person.
Den skattesänkningsdiskussion, som
dominerade i 1954 års valrörelse, utkristalliserade
ett löfte från dåvarande finansministern
om skattesänkningsförslag
till 1956. Det var innan den kartläggning
av barnfamiljernas ekonomiska
situation, som i dag fångar vårt intresse
och svänger på opinionen, ännu ens
var påbörjad. Löften brukar socialdemokratien
hålla och gör så även nu, även
om det finns en del inom socialdemokratien
— kanske även på annat håll — som
skulle önskat att skattesänkningslöftet
inte i detta fall låst oss inför vad de vill
beteckna som en delvis ny situation eller
rättare sagt nyupptäckten av en situation
som den vari barnfamiljerna befinner
sig.

Herr Wahlund sade här tidigare i dag,
att han inte såg någon konfliktställning
mellan skattesänkning och höjda barnbidrag.
Rent principiellt gör inte jag det
heller. Barnbidragen har ursprungligen
tillkommit som ett komplement till nuvarande
skattesystem, och det sammanhanget
består. En omfördelning av skattetrycket
gör det rimligt att man studerar
också barnbidragens verkningar.
Just nu råder emellertid i praktiken en
viss motsatsställning mellan en skattesänkning
i enlighet med statsskatterevisionens
förslag, som tar hänsyn till inkomstkategorier
men inte till hushållstyper,
å ena sidan, och kravet på höjda
barnbidrag å andra; de konkurrerar
nämligen om samma ekonomiska utrymme.
Frågan är: Vad räcker statsinkomsterna
till för nästa budgetår''? Till skattesänkning?
Höjda barnbidrag? överbalansering
av budgeten — och alla dessa
tre ting i önskvärda format? Nej, knappast
på en gång. Nå, räcker de då inte till
litet av vardera? Jo, kanske det. Men är
vi betjänta med detta? Den frågan står
öppen. Riksdagen, som nu tar hand om

statsverkspropositionens vidare behandling,
får väl hjälpa till att besvara den.
Svaret sammanhänger också med problemet
var injektionen av pengar skall
sättas in för att ge de mest behövande
barnfamiljerna den största lättnaden.
Detta senare problem måste regeringen
nu ta itu med, sedan remissvaren på familjeutredningens
betänkande börjat inkomma.
Det är ingalunda frågor som regeringen
surt och negativt skjuter ifrån
sig, som man skulle kunna förmoda av
vissa tidningsskriverier; riksdagen bedömer
som vanligt läget mera måttfullt.
Det är frågor som med säkerhet kommer
att bearbetas och gnuggas samvetsgrant
inom kanslihuset de närmaste månaderna,
det kan jag försäkra.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Statsministern målade i
dag på förmiddagen en lysande bild av
1955 års Sverige. År 1955 kommer, sade
han, att för den historiska forskningen
framstå som ett år av sjudande arbete
och ökat välstånd, och han utvecklade
sedan ytterligare dessa tankegångar. Ja,
ingen vet ju vad framtiden kan bära i
sitt sköte, och uteslutet är väl inte att
utvecklingen kan bli sådan att man om
ett antal år med längtan ser tillbaka även
på år 1955. Men för de människor, som
nu är med och som har upplevt 1955,
framstår vid sidan av många goda ting
och kännedomen om svällande statsinkomster
också det upplevda medvetandet
om många allvarliga brister. Kanske
inte heller den historiska forskningen
kan gå dem förbi.

År 1955 har ju markerats av brist på
bostäder för tiotusentals, kanske hundratusende
människor, brist på skolor,
brist på sjukhus, brist på lärare, brist
på läkare, brist på ingenjörer o. s. v. Jag
tror inte att man kan teckna en ensidigt
ljus bild av belåtna medborgare med
ständigt ökat välslånd, såsom ofta sker
från socialdemokratiskt håll.

Ja, säger statsministern, visst finns del
brister, men det beror på att den otåliga
förväntningens missnöje har spritt sig
i takt med standardhöjningen och att

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

myndigheterna inte bär hunnit med på
grund av detta. Att skaffa bostäder, sjukhus,
skolor och fackmän av olika slag
kräver ju långsiktig planering, och så
fort som utvecklingen går, kan man inte
alltid följa med. Säkerligen har statsministern
rätt i att man inte har kunnat
följa med, men nog förefaller denna
replik märklig, när den kommer från
den främste företrädaren i landet för
det parti som gjort planhushållningen
till sitt kännemärke. Det är väl ändå
just i sådana här avseenden som en planering
av hushållningen har betydelse.
Med förakt har man från socialdemokratisk
sida talat om det kapitalistiska
samhällets kraftsplittring, om dess oförmåga
till sammanhållning och enhetlig
ledning, som behövs för att tillfredsställande
lösa olika uppdykande problem.
Var om inte just i det avsnitt av samhällslivet,
som jag nyss har berört, skall
den planmässiga hushållningen göra
tjänst?

Jag tror inte att det går att härvidlag
bara hänvisa till standardstegringens
och utvecklingens snabbhet. I stort
sett har de problem, som det här gäller
antingen kunnat förutses som en logisk
följd av utvecklingen —• det gäller t. ex.
behovet av skolor och lärare som man år
för år haft klart för sig med statistikens
hjälp — eller också varit resultat både
av utvecklingen och av myndigheternas
egna åtgärder, såsom när det gäller bostadsfrågan.
I båda fallen har planhushållningen
misslyckats med sin uppgift,
och jag tror inte att regeringen kan
klara sig undan sitt ansvar härför genom
att skylla på de med standardstegring
begåvade medborgarnas missnöje
över att det inte går fort nog med anskaffningen
av bostäder, telefoner och
annat.

Från socialdemokratisk sida hänvisas
nu till — särskilt gjorde statsministern
det — att mycket har uträttats efter kriget.
Statsministern räknade upp en hel
rad av olika åtgärder, han påpekade att
så och så många hus hade byggts, så
och så många sjukplatser iordningställts
o. s. v., och han jämförde med tillfredsställelse
vårt land med andra länder.

Statsverkspropositionen m. m.

Men liksom tidigare, när sådana saker
varit på tal, underlät han även denna
gång att nämna någonting om den oerhört
gynnsamma utgångsställning som
vårt land hade i jämförelse med de flesta
andra länder, när kriget slutade. För
övrigt tror jag inte att man kan göra sådana
ensidiga statistiska jämförelser mellan
oss och andra länder. Om vi och Österrike
har de flesta sjukhusplatserna
per invånare, så säger ju inte det så
mycket, eftersom man också måste ta
hänsyn till sådana förhållanden som befolkningstäthet
och andra dylika spörsmål.
I ett glest befolkat land behöver
man måhända fler sjukhusplatser i förhållande
till invånarantalet än i ett mera
tätt befolkat till följd av de stora avstånden
— det finns många sådana faktorer
som kan vara av betydelse i ett
sådant sammanhang. Om man tog hänsyn
till den goda utgångsställning vi hade,
när kriget var slut, borde man ju finna
att vi egentligen skulle ha stått långt
framför de länder, som var indragna i
kriget. Det gör vi nu inte, och i jämförelse
med Amerika står vi oss tämligen
slätt.

Det är klart, att åtskilliga ting har fått
stå över och åtskilliga inskränkningar
har måst göras även på andra områden
än bostädernas, sjukhusens o. s. v. Här
har av några talare påvisats inskränkningar
i försvaret, herr Ohlon har talat
om en utebliven biblioteksbyggnad vid
Chalmers, och jag måste för min del
säga, att när jag läste, att det inte heller
i år finns förutsättningar att fortsätta
andra och tredje etapperna av Musikaliska
akademiens och musikhögskolans
nybygge, tyckte jag att detta var ytterligt
beklagligt. Den förskjutning som där
sker kommer nämligen, såvitt jag förstår,
att få ytterst betänkliga verkningar.

Låt mig i det sammanhanget skjuta in
en annan kulturfråga. Jag vill passa på
tillfället att beklaga, att handelsministern
inte har ansett sig ha möjlighet att
redan nu för riksdagen framlägga förslag
om lotterimedelsfondens ersättande
med de två särskilda fonder som den
skall delas upp på: en teater- och nnisikfond
och en fond för särskilda kulturel -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Statsverkspropositionen m. m.
la ändamål. Jag tror nämligen att det
skulle vara av mycket stor betydelse, om
man kunde snarast möjligt få pröva den
frågan ur olika aspekter och taga ställning
till den.

Givetvis är dock det viktigaste, att
pengar i erforderlig utsträckning kan
ställas till förfogande, och det är med
tillfredsställelse som jag konstaterar, att
handelsministern har höjt anslaget ur
lotterimedelsfonden för dessa ändamål
med 4 miljoner. Något mindre hlir ju
tillfredsställelsen, när jag konstaterar att
han samtidigt genom höjning av lottpriset
tillför statskassan ytterligare 6 miljoner
kronor. Det hade kanske varit önskvärt
med en för kulturlivet förmånligare
fördelning. Den saken skall jag emellertid
inte taga upp här, utan vi får väl
resonera om den i ett annat sammanhang.

Verkningarna av de olika kreditrestriktionerna
har här berörts av ett stort
antal talare, och det föreligger ju inget
skäl för mig att gå ytterligare in på den
frågan. Jag skall emellertid be att få ge
uttryck för den tillfredsställelse som säkert
många med mig runt Sveriges land
kände i morse, när vi i tidningarna läste
att riksgäldskontoret nu beslutat fastställa
inlösningstiden för de premieobligationer,
som löpt utan fast uppsägningstid.
Det har ju varit utomordentligt
besvärligt för ägarna av dessa premieobligationer
— de är ju ofta småsparare
— genom att inlösningstiden aldrig
fastställts och genom omöjligheten att
belåna obligationerna i bank och de stora
kurssänkningar som inträtt på grund
av räntestegringen. På grund av svårigheterna
att få belåna dem ställdes faktiskt
ägarna i den svåra belägenheten att
nödgas sälja sina obligationer, om de
tillfälligtvis behövde pengar. Låna på
dem kunde man inte och ville inte heller,
därför att lånesumman var så oerhört
låg. Nu vet man emellertid att man
får sina pengar tillbaka senast vid en
fastställd tidpunkt, vilket jag tror är
utomordentligt viktigt.

I ett avseende kommer budgetåret
1956/57 att också framstå som lysande.
Aldrig tidigare har statens inkomster

flödat så rikligt. De har ju t. o. m. varit
så stora, att finansministern i sin iver
att få behålla så mycket som möjligt för
statens räkning har övergått till ett annat
system för budgetbalans än tidigare.
Han balanserar både drift- och kapitalbudgeterna
med skattemedel. Enligt regeringens
mening är detta högsta visdom,
och den som anser annat följer
inte med i den internationella debatten,
sade statsministern. Det kan ju hända
att vi inte gör det, men det är nog ändå
inte av det skälet som vi har en annan
mening. Vi anser inte, att denna överbalansering
av budgeten är en nödvändig
åtgärd för kapitalbildningen och för
att motverka inflationstendenserna. För
oss ter det sig klart, att har man fått
flera hundra miljoner kronor, kanske
bortåt en miljard, över, sedan man har
betalat årets kostnader på driftbudgeten,
så har man tagit ut precis så mycket
pengar för mycket i skatter. Vi kan inte
godkänna de försök som gjorts i budgeten
att på olika sätt disponera denna
summa så att utgiften framstår som nödvändig.
I fjol avvisades ett planerat
tvångssparande. Nu har tvångssparandet
införts bakvägen, utan att spararna har
utsikt att någonsin få igen pengarna, ty
nu kallas det uttagna beloppet för skatt.
Därmed är inte sagt att utsikterna att få
igen det hade varit stora, även om det
varit fråga om tvångssparande, i varje
fall inte på relativt kort sikt, men man
hade dock haft en skuldförbindelse från
staten.

Herr Bengtson var ju mycket angelägen
om att få höra uttalanden om räntan
från folkpartiets sida. Jag skulle vilja
rikta den frågan till honom, om inte han
— som tillhör ett parti som påstods ha
åstadkommit att tvångssparandet lades
på is — har något att säga om det slags
tvångssparande, som man nu inför genom
denna väldiga överbalansering av
budgeten. Ändamålet att få in ett betydande
belopp till statskassan är ju i
båda fallen detsamma. Har man varit
emot tvångssparandet, vid vilket medborgaren
dock får en skuldförbindelse, förefaller
det onekligen märkligt att man
inte har några egentliga invändningar att

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

göra, när skatteuttagen blir så mycket
i överkant som här är fallet.

Mot den väldiga överbalanseringen
svarar en skattesänkning med 100 miljoner
för det nu aktuella budgetåret. Även
den som hyser all förståelse för vissa
ändamål som pengarna kan användas till,
måste nog finna att skattesänkningen är
alltför blygsam i förhållande till det stora
överuttaget av skatt. En skattesänkning
i detta läge av rikt flödande statsinkomster
måste sträckas avsevärt längre.
I motsats mot vad statsministern tidigare
i dag sagt tror vi att en skattesänkning
verkar förtroendeingivande och
stimulerande i sådan omfattning, att produktion,
arbetsamhet och sparande kommer
att öka, åtminstone på längre sikt,
inte att minska.

När jag konstaterar att vi inte är belåtna
med den föreslagna skattesänkningen,
skulle jag önska säga ett kärleksord
också till herr Näsgård. Han talade om
den politiska hederligheten och menade,
att folkpartiet inte hade visat sådan genom
att under årens lopp kräva både
vissa utgiftshöjningar och skattesänkning.
Jag tror inte att man kan peka på
något folkpartiets förslag till utgiftsökning,
som skulle ha varit av sådan betydelse
att det rubbat balansen; kan
herr Näsgård göra det, vore det bra om
han lät oss höra det. Tvärtom har ju budgetutfallen
år efter år visat, att de från
vår sida gjorda kalkylerna varit betydligt
hållbarare än de olika finansministrarnas
kalkyler.

.Tåg skall inte blanda mig i dispyten
mellan herr Ohlon och Nils Elowsson om
vad herr Ohlon sagt och inte sagt, men
eftersom jag har ordet, vill jag passa på
tillfället att säga till herr Elowsson att
den debatt om räntan, som pågått under
flera år, har gällt frågeställningen låst
eller rörlig ränta. Där har vi ansett, att
en rörlig ränta varit att föredra. Vi
har också sagt alt man i ett läge, då det
gällt att komma åt missförhållanden på
penningpolitikens område, säkert skulle
kunna klara sig med eu mycket liten
räntehöjning. Men det är ju detta man
inte har velat vara med om. I stället för
att söka tillämpa detta system på ett ti -

Statsverkspropositionen m. m.
digt stadium, har man nu tillgripit det
som en sista utväg. Detta har gjort att
räntestegringen blivit väsentlig, med påföljd
att den avtappning, som tidigare
ofta kunnat konstateras efter en räntestegring,
hittills inte kunnat ske. Att
rörlig ränta inte bara är detsamma som
ränta upp utan också ränta ned och att
räntevapnet har effekt, är ju inte något
nytt påfund, utan har tvärtom ådagalagts
under många årtionden i det förflutna.

Jag tror, herr talman, att frågan om
en fortsatt överbalansering av statsbudgeten
på sätt som här skett är en synnerligen
viktig fråga, en fråga som leder
längre än enbart till frågeställningen rörande
verkningarna för tillfället. En sådan
överbalansering, ett uttagande av så
mycket skatt, som det här är fråga om,
utan att man behöver pengarna för att
täcka årets löpande utgifter, betyder ju
samtidigt en tilltagande makt från statens
sida över människornas leverne, över samhällets
produktionsapparat, en — om jag
får använda ordet utan missförstånd -—
socialisering skattevägen. Därmed är
man inne på det spörsmål, som är en
väsentlig skiljelinje mellan socialistisk
och liberal politik.

Jag anser därvid, herr Elowsson, att
den ståndpunkt, som vi på vår sida företräder,
är nog så allvarligt menad som
den han företräder.

Herr IIUSS (fp):

Herr talman! Det är naturligt att jag
såsom representant för hälso- och sjukvården
framför allt har ägnat intresse
åt de delar av statsverkspropositionen,
som berör dessa områden. Jag vill helt
kortfattat uppehålla mig vid ett par av
de frågor, som hör hit och som kan
anses vara av väsentlig betydelse.

Sinnessjukvården är en vårdform, där
vi sedan gammalt har att göra med eu
eftersläpning både i fråga om lokaler
och personal. Detta gäller väl att märka
den statliga sinncssjukvården och inte
den sinncssjukvård, som utövas av de tre
största städerna, vilka själva med bidrag
av statsmedel övertagit den sinnessjukvård,
som det finns behov av för dessa

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Statsverkspropositionen m. m.

städers sinnessjuka. Nu måste det rättvisligen
erkännas, att inrikesministern
särskilt i fjol och i år gjort beaktansvärda
ansträngningar att söka förbättra
standarden vid de statliga sinnessjukhusen,
och det är inte alls otroligt att
statsrådet under båda dessa sista år skulle
velat göra ännu mera för att förbättra
förhållandena på dessa sjukhus men
att han inte har lyckats vinna gehör för
större medelsanvisningar än dem som.
redovisas i elfte huvudtiteln. Eftersom
någon proposition ännu inte framlagts
rörande byggnadsanslagen för sinnessjukhusen
för nästa budgetår, gäller det
resonemang, som jag här för, endast utgifterna
för personalen. Hur otillräckliga
sjukvårdsavdelningarna är, framgår
kanske bäst av att överbeläggningen år
1954 fortfarande var i medeltal 17 å 18
procent och vid vissa sjukhus ända upp
till närmare 40 procent.

Nu kan man säga, att Kungl. Maj:t ändock
har föreslagit en höjning av avlöningskontot
för dessa sjukhus från 92
till 107 miljoner kronor och ett nyskapande
av 446 nya tjänster och att det väl
måste betyda en avsevärd förbättring
av personaltillgången. I själva verket
blir det emellertid inte någon avsevärd
förbättring. Av de 446 tjänsterna kommer
inte mindre än 303 på nytillkomna
vårdavdelningar, medan de befintliga
vårdavdelningarna får nöja sig med ett
tillskott av 143 tjänster i stället för av
medicinalstyrelsen föreslagna 292.

För att förstå situationen och inse, att
nytillskottet på de befintliga vårdavdelningarna
innebär en halvmesyr och en
fortsatt eftersläpning, är det nödvändigt
att i korthet beröra arbetsförhållandena
vid dessa sjukhus. För några decennier
sedan ansåg man, att sinnessjukhusen
behövde betydligt mindre personal än
kroppssjukhusen. Denna uppfattning har
numera reviderats, och man erkänner
att sinnessjukhusen behöver minst lika
stor personal som kroppssjukhusen. Eftersläpningen
har långsamt minskats,
men ännu sitter följderna av de gamla
synderna kvar till en del. Medan det enligt
statens sjukhusutredning bör vara
en personaltäthet — vad den egentliga

vårdpersonalen beträffar — av en befattningshavare
på 2,8 patienter, är denna
siffra fortfarande mellan 3,5 och 3,7.
Kungl. Maj:ts förslag kan endast delvis
utjämna denna eftersläpning. Och vad
läkarpersonalen beträffar så har man
för närvarande vid primärsjukhusen en
läkare på 135 patienter — denna siffra
bör lämpligen jämföras med den som
gäller för storstädernas sinnessjukhus,
eller en läkare på 86 patienter.

Nu säger någon: »Ja, men inte kan
man väl på en gång skaffa ett så stort
antal nya tjänster, att hela eftersläpningen
på en gång bringas att upphöra. Det
går väl inte att skaffa så mycket folk.»
Ja, det här är just det argument, som inrikesministern
använder. Han hoppas
visserligen, att det skall kunna skaffas
åtminstone godtagbara vikarier på de
nya tjänster, som han föreslår och som
inte kan besättas med ordinarie innehavare.
Men här är det, menar tydligen
statsrådet, stopp. Sedan går det inte att
skaffa personal till de ytterligare platser,
som medicinalstyrelsen har föreslagit Hela

detta resonemang beror enligt
min och många andra företrädares för
hälso- och sjukvården uppfattning på
en felsyn. Rekryteringssvårigheterna beror
inte — åtminstone inte när det gäller
den mindre kvalificerade personalen
— på otillräcklig tillgång på för uppgiften
lämplig personal, utan det är i stället
så, att den för uppgiften lämpliga
personalen inte vill ha arbete på ett arbetsställe,
där man inte vill anställa tillräckligt
med personal. Det är här alltså,
som. så ofta är fallet, fråga om en
förväxling av orsak och verkan. Tror
någon, att det går att få ett hembiträde,
som skall utföra två hembiträdens arbeten?
Här har vi grundorsaken till det
dåliga anseende, som den statliga sinnessjukvården
har på arbetsmarknaden.
Det är väl knappast något att förvåna sig
över att det inte är så lätt att få läkare
till en uppgift, som innebär ett 50 procents
tyngre arbete än för läkare vid
kroppssjukhusen och de stora städernas
sinnessjukhus. Detsamma gäller vårdpersonalen.
Det är svårt att rekrytera sådan

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

till ett jobb, som är cirka 25 procent
tyngre än vad statens sjukhusutredning
anser lämpligt och som dessutom ofta
är av mindre tilltalande slag än på andra
sjukvårdsanstalter.

Det mest betänkliga i denna fråga är
att vi av allt att döma knappast inom ett
par decennier kan förvänta, att personalförhållandena
vid de statliga sinnessjukhusen
blir drägliga. Inrikesministern
framhåller nämligen, att statens kommitté
för sinnessjukvårdens utbyggande beräknat
ett nybyggnadsbeliov av fyra sinnessjukhus
före 1968. Om, det skall bli
möjligt att med det otillräckliga intresset
för att på en gång avveckla den nuvarande
eftersläpningen och skapa tillräckligt
intresse för rekryteringen vid
de inte mindre än fyra nytillkomna sinnessjukhusen
inom de närmaste tolv
åren, förefaller mycket problematiskt.

Från denna fråga övergår jag till en
annan, som också ger anledning till pessimistiska
betraktelser. Kungl. Maj:t har
som bekant under de senaste åren visat
ett betydande intresse för att få slut på
eller åtminstone minska den förorening,
som våra vattendrag utsätts för och som
f. n. snarast tycks tillta. Men intresset
har åtminstone tills vidare tydligen inskränkt
sig till att få frågan om vattenföroreningarna
utredd. På annat sätt
kan man inte förklara, att statsrådet
Nilson inte begärt någon förhöjning av
statsbidraget till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp. Det föreslås
liksom förut vara begränsat till 25 miljoner
kronor. Statsrådet framhåller, att
väntetiden för erhållande av bidrag för
närvarande uppgår till tre år eller mera
och att balansen, som vid slutet av innevarande
budgetår beräknas utgöra cirka
340 miljoner kronor, efter utgången av
budgetåret 1956/57 uppskattas till cirka
400 miljoner kronor. Trots detta anser
sig statsrådet under hänvisning till det
rådande samhällsekonomiska läget böra
föreslå oförändrad medclsanvisning och
detta ehuru statsrådet betonar, att balansen
i och för sig motiverar en avsevärd
förhöjning av anslaget.

Men verkligt bedrövad •—■ på vattenhygienens
vägnar — blir man, när man

Statsverkspropositionen m. m.
sammanställer detta fullständigt otillräckliga
anslag med statsrådet Nilsons
uttalande i en annan huvudtitel, att han
icke är beredd att vidtaga några åtgärder
för förbättrad tillsyn över vattenvården.
Av dessa förhållanden kan man inte
dra några andra slutsatser än att regeringen
för närvarande inte anser sig
kunna göra mer än tidigare för att förbättra
vattenvårdsförhållandena i vårt
land. Detta är mycket beklagligt. Måhända
hör frågan om vårt smutsiga vattens
förbättring till de icke infriade förhoppningar,
som hans excellens statsministern
talade om här i kammaren tidigare
i dag och som han ansåg kunna ge anledning
till missnöje men som han å
andra sidan inte ansåg vara att beklaga,
därför att det ju vore bra att även i framtiden
ha tillgång till saker, som man
kunde lägga ner pengar på.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Herr Nils Elowsson berörde
flyktigt en fråga — kanske jag kan
säga att även fru Sjöström-Bengtsson
tangerade den — som jag tänkte be att
få gå in på litet närmare.

Måhända är det fler än jag som vanligen
glider otillåtligt hastigt förbi pressens
rapporter om ungdomsbrottsligheten.
Vi skakar kanske av oss den obehagliga
förnimmelsen med en axelryckning
och lugnar oss själva med reflexionen:
»Det är sorgligt, men vad kan jag
göra åt saken».

När jag häromkvällen i mitt kvarter
här i Stockholm fick en timme över för
att studera några olästa tidningar, föll
det mig in att ägna denna dystra sida av
vårt samhällsliv särskild uppmärksamhet.
Jag klippte efter rubrikerna och
började läsa klippen i tur och ordning.
Även med den härdning man de senaste
åren fått blev intrycket av denna samling
rapporter —- hämtad blott från några
få tidningar och omfattande bara ett
par dagar — rent beklämmande. Kammarens
ledamöter kanske erinrar sig någon
av rubrikerna: »40 ungdomar i
Sundbyberg fast för inbrott och stölder»
— »vi ser inget slut på historien, säger

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Statsverkspropositionen m. m.
polisen.» — »Tio i ungdomsliga fast på
Riddarholmen» —• »Sex pojkar och fyra
flickor i 12—15-års åldern.» — »Sommarstugor
vandaliserades» — här var
det fråga om två fjortonåriga skolpojkar,
som gjort inbrott i 13 stugor och
slagit sönder allt lösöre. — »Avdelningssköterska
nära att bli strypt av två 17-åriga flickor» —• »Ligistdåden oroväckande.
Ungdomspolis behövs. En rapport
från Enskedepolisen» — »Gangsterfasonerna
har redan passerat embryostadiet,
och det duger inte att dessa ligister
får känslan av att bestämma», säger
direktör Harry Freyne, rektor vid
Skrubba. — »Gjorde 60 inbrott på fyradagars
turné» — här gällde det två artonåringar
på permission från ungdomsvårdsskolor.
— »Sjukling fick polisvakt
mot ligister. En upprörd rapport från
Liljeholmspolisen». — »Bråkigt i förorternas
T-banehallar». — »Ligister överföll
mor med barnvagn» och »Fjortonårig
ligachef sökte råna taxichaufför.
Armépistol och stilett vapen vid nattlig
kupp».

Det må räcka med dessa tio rubriker,
som alla berör ungdomar i åldern 12—
18 år. Listan kunde utan svårighet tiodubblas
med exempel enbart från de två
första veckorna av detta nya år. När
man sedan lägger till de episoder, som
man själv tvingas bevittna här i Stockholm,
och av statistiken erfar, att anmälningarna
för tjuvnadsbrott under
1955 varit 5 000 fler än 1954, att stölderna
av bilar har ökat med inte mindre
än 50 procent och nådde upp till cirka
20 000, att antalet gripna fordonstjuvar
i åldern 15—18 år har fördubblats
jämfört med 1954 o. s. v., har vi all
anledning att fråga oss: Vart bär det
hän? Vad är orsaken? Vilka försummelser
begår vi, som bröstar oss över vår
förnämliga, omfattande och dyrbara socialvård?
Är vi det föregångsland, som
vi anser oss vara?

Naturligtvis kan det sägas, att det är
annorlunda att vara ung i atombombens
skugga än att ha slutat skolan före första
världskriget. Något ligger det väl också
i påpekandet, att 1800-talets andliga väckelser
har ebbat ut, att de politiska ide -

ologierna har mist sitt innehåll och att
nykterhetsrörelsen tappat sin makt över
sinnena. Men varför är det så?

Det är inte min mening att fördjupa
mig i dessa problem. Dels är jag rädd
för de stora orden, dels är ämnet alltför
vittomfattande, och jag behärskar det
inte. Men ett par tankeställare kan jag
inte underlåta att ge i årets remissdebatt.
Säkerligen blir det tillfälle att återkomma
i andra sammanhang.

För att nu inte behöva framträda i den
pretentiösa och mig direkt motbjudandande
rollen av moralpredikant och
djuplodande samhällskritiker skall jag
tillåta mig att krypa bakom några citat.

Det första citatet hämtar jag från Erik
Johan Stagnelius. »Tvenne lagar styra
människolivet», säger skalden, »Makten
att begära är den första. Tvånget att försaka
är den andra.»

»Makten att begära» har nu de flesta
medborgare i detta land förskaffat sig,
och de övar den flitigt på livets alla områden.
Till denna Stagnelii första tes
skulle jag som kommentar vilja foga ett
par frågor i en landsortstidning. De är
ställda med anledning av de s. k. nyårskravallerna
i Stockholm och berör
endast en sida — en »yttre» sida — av
problemet »makten att begära».

Tidningen skriver: »Är inte tiden inne
att vi, även med risk att tangera hela
vår politiska mytbildning, åtminstone
allvarligt ställa frågan om det inte finns
något samband mellan den tilltagande
tygellösheten och den politik, som obestridligen
främst gått ut på att lära människor
att fordra, begära och framställa
allt större och större krav. Har inte våra
partier, dessa högtstående konkurrenter
om välfärdsmänniskan, någon känsla av
att spåren efter dem förskräcka?»

»Tvånget att försaka» — att visa måtta
i begär — skall jag inte kommentera.
Men givetvis inrymmes i de tre orden
alkoholmissbruket, läran om den fulla
utlevelsen och allt som hör till självtukt
och personlighetsdaning.

Härnäst skulle jag vilja låta en kåsör
komma till tals. Det är Mollie Faustman,
signaturen »Vagabond», en kvinna med

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

rik livserfarenhet men ändå ungdomligt
frisk i sinnet, en ovanligt klok människa.
Hon skrev i somras ett kåseri —
kanske det är felaktigt att säga kåseri

— »Om sommaren sköna». Det avspeglar,
skulle jag tro, rätt väl många mödrars
inställning liksom det ger en mycket
antaglig förklaring till ungdomens
reaktion mot samhällets s. k. omvårdnad
om de unga.

Fru Faustman tillbringar sin midsommarafton
på en ö i uppländska skärgården.
En hord ungdomar invaderar ön.
Jag citerar: »De rev ner, de förstörde,
de misshandlade, de smutsade ner. Stackars
unga människor, de tigger stryk
och får det inte! (Tag inte stryk i bokstavlig
bemärkelse, kära läsare. Läs Tast
hand’. De tigger om en fast hand men
får den inte.) Så illa de blir behandlade
alla dessa unga gangsters med bilstölder,
våld och inbrott på programmet och råa
och vidriga ord på läpparna! Med förvirrade
hjärnor och förbittrade hjärtan.
Dalt i stället för kärlek. Kärleken är hård

— ’den man älskar agar man’ — men
daltet kväver. ''Befria oss från daltet’, är
dessa ungdomars omedvetna bön. Från
denna ''godhet’ som är som bomull. Det
är som att slåss mot vadd, att försöka
befria sig från den. Vad man än gör —
daltet hänger med. Man bär sig åt så
man själv vill kräkas — klapp på axeln,
’min kära gosse’. Man vrålar av äckel,
man slår sönder allt som är i ens väg,
man stjäl, man våldtar, man kör stulna
bilar i lielvetesfart, ingenting hjälper,
den allt förlåtande vadden är där. ''Befria
oss från tyngden av er förståelse’.»

Fru Faustman erinrar om en svensk
yngling som stal en bil i Frankrike —■
bara »lånade», sade han själv — och
fick ett års fängelse. »Men jag har ju
inte kvaddat bilen, inte kört ihjäl någon»,
protesterade han inför rätta. »Han
hade inte det, inte den gången», kommenterar
fru Faustman. »Men kanske
att, genom den avskräckande hårda domen,
något barn kan slippa invaliditet,
några unga människor, kanske han själv,
slippa do i förtid.»

»Den oändliga förståelsen», fortsätter
fru Faustman, »den oändliga förlåtelsen

Statsverkspropositionen m. m.
är ju gudomlig, men bör nog reserveras
gudomen, som väl får antas veta vad
den gör och som känner konsekvenserna
av sitt handlingsätt. Vi människor
''förstår’ och ''förlåter’ mest för att det
är så bekvämt. Vårt daltande är vårt onda
samvetes surrogat för kärlek. Samhället
reagerar som slappa mödrar, som
tjatar sitt ’låt bli’, utan att idas se till
att ungen lyder.»

»Ingen behöver stjäla bilar. Vet man
det obönhörliga straffet, låter man bli.
Så enkelt är det. Ingen brutalitet, bara
orsak och verkan. Stöld av bil = fängelse.
Och slut på bilstölder med åtföljande
trafikolyckor.»

Fru Faustman berör problemet brott —
straff. Hon yrkar på det ovillkorliga
straffet. Inom socialstyrelsen tycks uppfattningen
vara en annan. Man säger
där: »Brottslingarna räknar inte med
straffens hårdhetsgrad eftersom de alltid
hoppas klara sig — däremot riiknar
de ganska kallt med chanserna att bli
fast.»

Även om jag i stort sett instämmer
med fru Faustman tror jag inte att det
ovillkorliga straffet alltid är det lämpliga.
Men den fasta handen är alltid
lämplig, ja oundgängligen nödvändig.
Budord, förmaningar, undervisning och
goda råd ger en ram åt vår rättsuppfattning.
Den ramen behövs. Men rent
personligt vill jag deklarera att vad som
för mig under ungdomsåren blåste liv i
rättsmedvetandet, det var levande människor
i min närhet ocli gestalter ur sägen,
hävd och dikt, med andra ord exemplets
makt. Det är alltså av egen erfarenhet
jag talar när jag säger att jag
tror att de som framhåller sambandet
mellan disciplin och ideal understryker
något för all ungdomsfostran ytterst väsentligt.
Tyvärr iir det just härvidlag
som vår ungdom är så sorgligt vanlottad
— i varje fall i fråga om exempel i
omedelbart närhet av tid och rum.

Jag vågar påstå att även politikens
män och detta hus såsom lagstiftande
församling har ett betydande ansvar.

Våra sociala myndigheter är vid medvetna
om ungdomsvårdens kris. Men har
de resurser att bekämpa den? Bör det

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Statsverkspropositionen m. m.
inte ges företräde framför mycket annat
åt denna för vårt folk livsviktiga fråga?
Är problemen tillräckligt uppmärksammade
från regeringens sida? Missnöjet
över de bristande resurserna är i varje
fall påtagligt.

Man kräver med skärpa en upprustning
av våra fångvårdsanstalter. De bittraste
kritikerna påstår att dessa i sitt
nuvarande tillstånd mera tjänar som anstalter
för vidareutbildning av brottslingar
än som vårdanstalter.

Man kräver en kvalificerad ungdomspolis.
Polisens organisation och arbetssätt
är inte anpassade så att de problem
som uppstår i en snabbt växande stad
kan bemästras.

Från en ungdomsvårdskonferens rapporteras
upprördhet över att finansministern
icke velat gå med på den höjning
av anslagen till fritidsgruppverksamhet,
ungdomsledarutbildning och
ungdomsinstruktörer som skolöverstyrelsen
begärt i sina petita.

Man klagar över att disciplinen inte
kan upprätthållas i våra stora skolklasser.
Många menar att våra provårsläroverk
inte ger erforderlig pedagogisk och
psykologisk utbildning och erfarenhet;
andra ger skulden för den bristande
skoldisciplinen åt att de nya lärarkadrerna
på det högre skolstadiet helt allmänt
inte fyller måttet.

Bostadsbristen har givetvis sina oroande
konsekvenser. Likaså bristen på
fritidslokaler och ungdomsgårdar.

Filmen får naturligtvis sin del av
skulden. Undermåligheten hos barnfilmerna
understrykes.

Gymnastiken klagar samman med skolorna
över den skriande bristen på gymnastiksalar
vilken brist räknas i tusental
hallar. »GCI är utan rimligt stöd av
skolmyndigheterna», lyder en rubrik.
Dess rektor avgår som protest.

Idrotten tiger tämligen snällt — men
den lider, lider av att inte kunna göra
de insatser som den är medveten om att
kunna göra med ökade resurser. Mera
skall jag inte i detta sammanhang säga
om idrottsanslagen. Det blir nog anledning
att återkomma.

Jag har givetvis inte någon sådan

överblick över alla social- och ungdomsvårdsproblem
att jag vågar säga i vad
mån kritiken är befogad eller inte. Min
uppräkning må endast tjäna som exempel.
Men hälsan tiger still, och klagomålen
är så mångstämmiga att de —
mot det dokumenterade tillståndet inom
ungdomsleden — ger belägg för att vi
är allvarligt på glid. Den alldeles övervägande
delen av vår ungdom är frisk
och sund, det är jag den förste att betyga.
Men här smyger en smitta som till
synes sprider sig med oroväckande fart.
Det sägs att alkoholmissbruket bland
pojkar och även flickor i de yngre åldrarna
är ännu allvarligare än de officiella
siffrorna låter förstå.

Ett missförhållande synes mig påtagligt
rent administrativt sett, nämligen
att ungdomsvårdsfrågorna centralt är
uppdelade på för många olika instanser.
Handels-, ecklesiastik-, social- och inrikesdepartementen,
byggnadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen o. s. v. — alla är ju
berörda av dessa frågor. Härigenom synes
det mig omöjligt att få ett samlat
grepp om dessa frågor och den kraft i
handling som oundgängligen fordras.

Herr talman! Jag har begärt plats
långt ner på talarlistan i förhoppning
att när jag fick ordet det partipolitiska
stridslarmet skulle ha dämpats. Ty vad
jag har velat säga har ytterst litet med
partipolitik att göra. Det är avsett närmast
som en allvarlig vädjan till kammarens
ledamöter att begrunda läget och
motionsvägen eller annorledes framlägga
förslag till eller stödja de omedelbara
åtgärder som är av nöden. Vad jag har
sagt innebär likaså en vädjan — jag
skulle kanske vilja skärpa den till ett
krav — till regeringen i samma syfte.

Givetvis riktar jag, herr talman, ingen
erinran mot att Kungl. Maj:ts proposition
nr 1 i vederbörlig ordning remitteras
till utskott.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tar mig friheten att
något återföra den här debatten till den
mera budgetmässiga sidan, och det är
väl rätt naturligt att jag gör detta i min
egenskap av finansminister.

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

Det har tidigare här i dag anförts av
herr Ohlon ett par synpunkter, som jag
inledningsvis vill apostrofera. Det har
sagts, att vi håller på att få en socialisering
skattevägen i vårt land och att
tvångssparandet har kommit tillbaka i
en ny skepnad i form av högre skatter.
Herr Ohlon säger vidare, att folkpartiet
har i blickfältet en väsentligt större
skattesänkning än den som finansministern
föreslår.

Herr Ewerlöf har i sina inlägg varit
inne på ungefär samma tankegångar.
Han har noterat, att budgeten är totalbalanserad,
och kallar det för en stor
nyhet. Det är kanske en något överdriven
betygssättning. Han fortsätter med
att säga, att det förhindrar en skattesänkning,
som i annat fall skulle kunna
ske. Han kommer vidare i sitt anförande
till samma slutsats som herr Ohlon, i
detta fall för sitt partis vidkommande.
Han säger: Vi kommer att fullfölja våra
strävanden att söka åstadkomma en
verkligt påtaglig skattesänkning.

Dessa inslag från oppositionens ledare
i denna kammare ger mig anledning att
med några få ord beröra vad som egentligen
har varit den nu framlagda statsbudgetens
bakgrund och förutsättningar.

Än så länge torde väl ingen kunna bestrida,
att det råder ett övertryck i vår
samhällsekonomi, ett övertryck som jag
tycker ganska klart och tydligt framgår
av de sammanställningar vi kan göra
av nationalbudgetdelegationens synpunkter.
Vi avläser detta övertryck på
flera områden. Vi kan i dag bl. a. inregistrera,
att antalet på arbetsförmedlingarna
anmälda arbetslösa är mindre än
vad det var låt mig säga 1952 och 1953
vid motsvarande tid, d. v. s. i december
månad. Bland de arbetslöshetsförsäkrade
redovisar man för december månad
1955 en arbetslöshetssiffra på 1,5 procent.
Den är också en bottensiffra -—
märk väl alt den avser december månad.

Den spänning i samhällsekonomien,
som ligger bakom hela presentationen
av budgeten, avliiser vi också på investeringssidan
i önskemålen om byggnads -

Statsverkspropositionen m. m.
tillstånd. Det går att övertyga sig om
hur dessa två och tre gånger överstiger
de kvotutrymmen som vi anser att vi
realt har möjlighet att tillgodose.

Vad som också är ganska överraskande
är att löneglidningen, som ju — jag
vill inte säga i sin helhet, men partiellt
— är ett uttryck för ett visst övertryck
i samhällsekonomien, har varit något
starkare under sista delen av 1955 än
den var under motsvarande tid 1954.

Vi får det mest påtagliga tecknet på
att den totala efterfrågan alltjämt är för
hög inom landet genom att studera vår
betalningsbalans och valutareserven. Importökningen
har under 1955 varit starkare
än exportökningen. Det visar sig i
ett saldo av negativ art i vår valutareserv.
Objektivt har vi i dag goda exportkonjunkturer.
Vi säljer allt vad vi
kan producera, och vi säljer det till goda
priser. Våra exportnäringar representerar
för dagen en expansiv sektor i
vårt ekonomiska liv. Gör man en översyn
över expansionen inom olika industriella
områden, finner man att exportindustrierna
faktiskt leder. Trots detta
är ju resultatet av vår utrikeshandel negativt,
såsom jag underströk. Den i nationalbudgeten
förutsatta valutautvecklingen
under det år, som vi nu har
framför oss, inger inte heller någon tillförsikt
beträffande betalningsbalansen,
om jag ser på längre sikt. Enligt nationalbudgeten
kan våra betalningar i utlandet
endast balanseras under den i
och för sig mycket olustiga förutsättningen,
att vi för kommande år får en
lägre ökningstakt på investeringsområdet
än vad som gällt under 1955. Jag har
sagt tidigare, och jag vill säga det även
här, att en av våra för dagen dominerande
uppgifter är att åstadkomma jämvikt
i våra löpande betalningar med
utlandet, även vid en investeringsökning
som är större än den vi i dag förutsätter
för 1956. Jag tror att jag som ett
önskviirt mål vågar uppsätta ännu längre
gående krav. Vi borde i tider som
dessa försöka få en förstärkning av våra
valutareserver. I ett skede då efterfrågan
och priserna är gynnsamma, är
också tiden lämplig för detta. Jag till -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Statsverkspropositionen m. m.
lät mig säga i ett radioanförande för en
tid sedan, att för den enskilde individen
gäller, att skall han samla någonting
i fråga om resurser för sämre tider, skall
det göras när det finns arbete och när
det är goda förtjänster, och samma hårda
lagar gäller säkerligen även för folkhushållet.
Det förtjänar gång på gång
att understrykas, att en av våra viktigaste
beredskapsåtgärder för att möta
sämre tider, som karakteriseras av bristande
sysselsättning, är att vi bygger
upp en valutareserv av tillfredsställande
storleksordning.

Dagens debatt har givit och kommer
att ge — den är ju inte slut ännu, i varje
fall inte i vår medkammare — många
prov på radikala överbud i konsumtionsstimulerande
skattesänkningar, där
man, som jag ser problemet, icke har
tillräckligt allvarligt beaktat konsekvenserna
på vår valutareserv just av denna
politik åt konsumtionen. Oppositionens
generositet på denna punkt, som väl av
kända skäl kommer att bli mer och mer
accentuerad ända fram till den tredje
söndagen i september månad i år, är
förmodligen en ganska besk medicin i
det långa loppet. Jag tror inte att folkhushållet
skall ta de bistra efterräkningar
som kan komma på en kort periods
misstag, inte ens om misstagen vid ett
hastigt påseende framstår såsom ytterst
angenäma och behagliga för stunden.

Det är emellertid inte enbart det valutamässiga
perspektivet, som dominerar
restriktiviteten i den ekonomiska
politiken. Därtill kommer att utblickarna
i världen visar, att tendenserna till
överkonjunktur fortfarande är en internationell
företeelse.

När jag avlyssnat debatten både här
och i medkammaren har jag funnit, att
man från oppositionens sida nonchalerar
den allvarliga inflationspress, som
onekligen gäller ute i världen. Jag ber
att få hänvisa till konjunkturjournalens
decembernummer, där man i sin ledare
under rubriken »Konjunkturbilden» klart
och tydligt slår fast, att den fortsatta
internationella högkonjunkturen har lett
till uppjusteringar av priserna på en rad
viktiga varor. Så säger man, att bakom

dessa prisstegringar främst tycks ligga
ett utbrett behov av påfyllnad av varulagren
och också en viss spekulation i
ytterligare prisstegringar.

I Svenska Dagbladet, vill jag minnas,
återgavs häromdagen en artikel ur Financial
Times, där man säger följande:
Trots fyra månaders skärpt kreditåtstramning
i England och trots nio månader
med ett diskonto på 41/2 procent
kan man icke konstatera någon
nämnvärd försvagning av inflationen.

Det finns andra ting ute i världen,
som ytterligare är illavarslande på detta
område. Man har förmodligen att
räkna med ganska onyanserade lönerörelser
i åtskilliga av de stora länder,
som vi är berörda av i våra handelsförbindelser.
Allting talar för att temperaturen
fortfarande är hög med risk för
uppgång. Och det är detta utgångsläge
man alltid får ha i bakgrunden, när man
diskuterar ekonomiska frågor, även i
den svenska riksdagen i dag. Så sammanflätad
som den svenska ekonomien
är med världshushållet, kan det inte
undgås att inflationsimpulser i andra
länder sprids även till oss. Släpper vi
bromsarna på expansionstendenserna,
har vi omedelbart den inflationistiska
spänningen akut igen, och slutsatsen
blir därför, att läget kräver en fortsatt
restriktiv politik av samma styrka som
hitintills, om de inneboende tendenserna
till inflation i vår ekonomi skall bemästras.
Och huvudinstrumenten i denna
politik är ju kredit- och finanspolitiken.

Kreditpolitiken, som den har bedrivits
under 1955, har tvivelsutan varit ett
verksamt medel i inflationskampen, det
är jag den förste att understryka. Det
har dessutom varit en hårdhänt och för
många besvärande och ovälkommen realitet.
Ingen skall emellertid bestrida dess
effekt, och tillämpningen därav har klart
dokumenterat, menar jag, att en verksam
medicin, när samhället drabbas av
inflationssjuka, är besk och illasmakande,
alldeles oavsett vad man sätter för
beteckning på preparatet.

Jag har en känsla av att mot bakgrunden
av oppositionens presentation

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

av penningpolitikens fördelar före andra
inflationshämmande ingripanden nu,
när vi har praktiserat penningpolitiken
under en sex, sju månader, har inneburit
att åtskilliga medborgare i vårt land
i dag är en erfarenhet rikare.

Det rådande läget medger inte någon
ändring av kreditpolitikens skärpa och
långt mindre av dess målsättning. Men
ju längre kreditåtstramningen varar, desto
större blir självfallet påfrestningarna.
Kreditpolitiken är, som det många gånger
sagts, det generellt verkande medlet.
Det slår ganska blint, det känner hantverkare,
småföretagare, jordbrukare, bostadsbyggare,
städer och kommuner
ganska väl i dessa dagar.

Om den ekonomiska politiken arbetar
enbart med kreditpolitiska medel, riskerar
man följaktligen en snedbelastning
i fråga om den hämmande effekten på
expansionstendenserna. Kreditpolitiska
åtstramningsåtgärder drabbar dessutom
främst investeringarna, vilket på längre
sikt är en olägenhet med tanke på våra
önskemål om ett fortsatt ekonomiskt
framåtskridande i vårt land.

I det avseendet har ju finanspolitiken
vissa företräden. Den spänner över ett
rikare register. Den kan anpassas efter
lägets krav. Genom finanspolitiken kan
inflationstendenserna angripas, och man
kan koncentrera ingripandena på områden
av det ekonomiska livet, där man i
första hand behöver påverka utvecklingen.

Genom finanspolitiken bar man möjligheter
att få effekt både på företag, investeringar
och konsumenter. Dessa återhållande
åtgärder gentemot företagssektorn
har under det gångna året tagit sig
uttryck i en skärpning av företagsbeskattningen
och i nya regler för avskrivning
och lagervärdering.

Jag skulle med detta vilja ha sagt, att
vi följaktligen i vårt land har satt in
en ganska rik flora av instrument just
mot företagssektorn och investeringssidan,
allt i inflationsbromsande syfte.

Då vi i vårt land är ense om alt arbetsmarknadens
löneuppgörelse skall ske
fritt och utan dirigering från statsmakten
har vi helt naturligt eu begräns 7

Första kammarens protokoll 1956. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
ning när det gäller att sätta in medlen
gentemot konsumtionen. De konjunkturpolitiska
medel, som här står till vårt
förfogande, har ju hitintills inskränkt sig
till beskattningen, och så har vi satt in
en stimulans till det frivilliga sparandet.
Mycket talar för att denna arsenal behöver
kompletteras, och jag har tillåtit
mig i finansplanen att peka på en sådan
omständighet som att en betydande förbättring
av svenska folkets pensioneringsförhållanden
efter vedertagna försäkringstekniska
linjer genom principen
om fondbildning kan ge väsentliga fördelar.
Därigenom löser vi ju, genom att
vi ser till att vi kommer från ord till
handling i fråga om den stora pensionsreformen,
en social rättvisefråga, samtidigt
som sparandet i pensionsfonder
medverkar till en samhällsekonomisk
stabilitet som vi, såvitt jag förstår, kommer
att behöver även framöver.

Jag skall inte utveckla denna fråga
närmare även om herr Aastrup, som talade
för en stund sedan, här ställde vissa
frågor. Socialministern har ju annonserat
att han kommer att presentera en
proposition inför riksdagen, och jag tycker
att den rätta tidpunkten är att då
diskutera saken mera i detalj.

Regeringen har för det framförliggande
året stannat för att förorda en kraftfull
finanspolitik vid sidan av kreditpolitiken.
Det har inneburit att vi presenterar
en statsverksproposition, 60m
präglas av en sträng återhållsamhet i
fråga om utgifterna både på drift- och
kapitalbudgeten. Det allmännas anspråk
på landets samlade resurser håller man
ju självfallet därigenom tillbaka så långt
som möjligt utan att framåtskridandet
äventyras. Inkomstökningen från staten,
kommuner och enskilda begränsas, och
genom beskattningen modererar man köpkraften
så att investeringar och konsumtion
stannar på den nivå, som vi tror är
förenlig med jämvikt i samhällsekonomien
utan att behöva förbruka valutareserven.

I likhet med vad som tillämpas i de
allra flesta länder har budgetarbetet
präglats av en strävan att åstadkomma
balans, totalt selt. Statens inkomster skall

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 195G em.

Statsverkspropositionen m. m.
täcka statens utgifter, alldeles oavsett
om de bokförs på drift- eller kapitalbudgefen.
Det var det, som herr Ewerlöf tilllät
sig kalla någonting av en stor nyhet
vid presentationen av budgeten.

När vi har läst tidningarna de senaste
veckorna har vi inte kunnat undgå att
notera de redogörelser för budgetarbetet,
som praktiskt taget alla länder nu
sysslar med. Vi har kunnat läsa hur
Förenta staterna för andra året i följd
presenterar en totalbalanserad budget.
Förenta staterna arbetar inte med en
uppdelning på drift- och kapitalbudget.
De skaffar där inkomster för alla utgifter,
oavsett vad dessa har för karaktär.

Jag läste med stort intresse en ledare
i Stockholms-Tidningen för några dagar
sedan, där man som en kommentar
till det amerikanska budgetförslaget säger
att detta som helhet har försatt demokraterna
i ett dilemma. De skulle vilja
öka på utlandshjälpen ytterligare och
samtidigt också sänka skatterna, men då
tar de risken att rekommendera en underbalanserad
budget, och det vill de
inte.

Man konstaterar således att i Förenta
staterna råder det samstämmighet mellan
republikaner och demokrater. Politiska
meningsriktningar vid sidan av
dem är så pass obetydliga, att man knappast
behöver tala om dem i detta sammanhang.
I Förenta staterna är man
helt enig om att det i ett konjunkturpolitiskt
läge, som präglas av inflationstendenser,
är absolut riktigt att ha en totalbalanserad
budget.

Jag skall försöka vara så objektivt neutral
som möjligt och går ifrån Förenta
staterna över till den ryska budgelredovisningen,
sådan den presenterades av
Sovjets finansminister Sverdlov i slutet
på december månad. Det är också en total
budget. Den har en budgetbalans i
positiv riktning; man redovisar en med
23 miljarder ryska rubel överbalanserad
totalbudget.

Norge har i år presenterat en totalbalanserad
budget. Västtyskland är ju ett
land, som ofta åberopas som föregångsland
när det gäller den allmänna eko -

nomiska politiken — »det västtyska
undret» har vi ju hört talas om så mycket.
I Västtyskland har nu finansministern
Fritz Schäffer presenterat en totalbalanserad
budget med en överbalansering
på 6 miljarder D-mark. I Nya
Zeeland, där vi ju har en borgerlig finansminister,
har man också funnit för
gott att i dagens läge se till att budgetpolitiken
harmonierar med den ekonomiska
politiken i övrigt och följaktligen
presenterat en totalbudget med ett visst
budgetöverskott. Våra vänner på andra
sidan Öresund presenterade i slutet av
december en budget, som innebar en totalbalansering
av drift- och kapitalutgifterna
och därutöver rymde ett budgetöverskott
på 470 miljoner danska kronor.

I den fulla sysselsättningens samhälle,
där de samlade anspråken på våra produktiva
resurser tenderar att ständigt gå
upp emot och överstiga resurserna, menar
jag att det är i grunden felaktigt att
bortse från statsbudgetens realekonomiska
verkningar. I ett konjunkturpolitiskt
läge som dagens — jag understryker det
■—- är utgifterna på kapitalbudgeten lika
inflationsskapande som utgifterna på
driftbudgeten. Man bör sålunda, såsom
regeringen sett det, som en lägsta budgetmässig
riktpunkt för finanspolitiken sätta
upp begreppet totalbalansering. Att
åtnöja sig med statsinkomster, som endast
täcker driftsutgifterna, leder till en
så kraftig konsumtionsökning, att ytterligare
ingripanden säkerligen blir erforderliga.

Icke minst den statliga upplåningen
i riksbanken, som kännetecknade slutet
av år 1955, är en påminnelse om att staten
genom en totalbalansering av budgeten
så långt möjligt undviker att komplicera
penningpolitiken. Nu har ju denna
upplåning i riksbanken för all del sina
naturliga förklaringsgrunder och behöver
inte vara någon mystifikation, som
man kanske skulle kunna ha anledning
att tro att oppositionen betraktar den efter
de inlägg som gjorts i kamrarna i
dag och framför allt i en interpellationsdebatt
i andra kammaren i december
månad.

Torsdagen den 19 januari 1956 om.

Nr 2

Det är helt naturligt att om staten behöver
låna till kapitalbudgeten låt mig
säga en miljard kronor, så kommer det
akuta trycket därav under sista halvåret
av kalenderåret. Det är då som
praktiskt taget hela lånebehovet aktualiseras,
och de penningpolitiska organen
får då avgöra, om upplåningsbehovet
skall tillgodoses genom att staten går ut
på marknaden. Man kan naturligtvis säga
att det kan staten göra, och den skall
göra det i ett normalt kapitalmarknadsläge.
Men sådan som kapitalmarknaden
varit under de sista månaderna av 1955
skulle konkurrens från statens sida på
den fria kapitalmarknaden ha hetytt att
andra intressen fått skjutas undan. Vi
måste ändå se till att både stadshypotekskassor
och bostadskreditkassor fick vissa
pengar för att kunna avlyfta de byggnadskredititiv,
som låg och var en belastning
för alla byggnadsföretag. Vi måste
ju se till att vissa andra samhällsviktiga
institutioner fick gå ut på marknaden
och ta upp obligationslån. Det gick
helt enkelt inte i det läget att låta staten
gå ut och armbåga undan alla andra
intressen. Och då var det inte någonting
annat att välja på än att göra upplåningen
i riksbanken.

Jag ber att i detta sammanhang få
erinra bara om en sådan sak som den
restituerade skatten. Återbetalningarna
sker ju i december månad. Det är för
all del populärt hos svenska folket att
få julklappspengar, om man betalat för
mycket preliminärskatt, men ur riksgäldssynpunkt
är det kanske litet dubiöst.
Det är mellan 600 och 700 miljoner
kronor som vräks ut i julhandeln och
som säkerligen inte går till något långsiktigt
sparande, det kan vi vara övertygade
om.

Jag har bara velat nämna detta såsom
en förklaring till den debatt som förts i
kamrarna och där dessa synpunkter
kanske ändå har sitt berättigade intresse.

En sammanställning av utgifter och
inkomster visar en överbalansering av totalbudgeten
med i runt tal 100 miljoner
kronor. Det skulle vara liktydigt med att
slaten slipper gå ut på marknaden och

Statsverkspropositionen ni. m.
låna under hela nästkommande budgetår.
Man kan säga att detta är en för hård
budgetpolitik. Låt oss sänka skatterna i
stället och låt staten låna, kanske man
säger.

Jag läste häromdagen att president
Eisenhower hade hemställt till kongressen
att låta bli att yrka på skattesänkningar
och i stället ge honom möjlighet
att amortera på statsskulden för att stärka
tillgångarna, sett ur statens synpunkt.
Jag har kanske inte gjort samma hemställan,
men budgeten är upplagd på samma
premisser och med samma bevekelsegrunder.

Av det överskott på 400 miljoner kronor,
som jag här omnämnt, skall 350 miljoner
kronor insättas på ett speciellt
spärrkonto i riksbanken och därigenom
steriliseras. Dessa pengar får användas
först någon gång i framtiden. Följaktligen
är de inte nu tillgängliga för den
egentliga statsverksamheten. Det kvarstående
överskottet, som är cirka 70 miljoner
kronor, ligger såvitt jag förstår
helt inom felmarginalen i en budget som
slutar på 11 miljarder. Samtidigt måste
vi ju räkna med att det kan komma vissa
utgiftsökningar, som förmodligen är
av ganska ofrånkomlig natur. Låt mig i
detta sammanhang bara erinra om att
en procents höjning av statstjänarnas löner
medför en utgiftsökning för statskassan
av 38 miljoner kronor.

Budgeten är i stort sett totalbalanserad,
men det finns inte så mycket att
festa på. Julgranen har inte alltför
många gotter att plundra, ett intryck
som man kanske kunde få när man avlyssnar
oppositionens överbud i fråga
om skattesänkningar.

Dessutom vill jag understryka, att det
relativt goda intrycket av budgeten baserar
sig på en som jag tror relativt optimistisk
beräkning av det svenska folkets
inkomststegringar i framtiden. De nominella
inkomstökningar, som bl. a. redovisats
under 1955/56 framstår som en
av drivkrafterna till spänningarna i samhällsekonomien.
En statsbudget som visar
en så kraftig ansvällning av inkomsterna
som den som nu serverats riksdagen
ger således inte utan vidare utrym -

100

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Statsverkspropositionen m. m.
me för krav på kraftiga skattesänkningar.
Den bör snarast betraktas som en
varning om att vi är inne i ett läge som
är ytterst ömtåligt och ansträngt. Det
kanhända är en verifikation på att vi
har en bristande balans i samhällsekonomien.

Trots den argumentering, som jag här
har anfört, innehåller statsverkspropositionen
ett klart löfte om en skattesänkning.
Det kan självfallet synas som en
dualism att i ett konjunkturpolitiskt läge
sådant som dagens acceptera den påspädning
av köpkraften, som en skattesänkning
innebär. Regeringen har emellertid
bedömt läget så, att ett förslag om
skattesänkning, med hänsyn till den uppfattning
vi tror råder inom riksdagens
alla partier och mot bakgrunden av de
löften som har givits, nu bör presenteras.
Förslaget bör emellertid få sådan
utformning, att den reduktion av statsskatten,
som det här är fråga om, så
långt det är tekniskt möjligt ger skattelättnader
till de befolkningsgrupper som
fortfarande har låga inkomster. Regeringen
är fullt medveten om att denna
reduktion av statsskatten, vilket alternativ
man än väljer, kommer att innebära
en ganska blygsam skattelättnad
för vårt lands medborgare. En skattelättnad,
som kommer att verka mera välgörande
framför allt för de lägre inkomsttagarna,
kommer att åstadkommas
genom den kommunalortsavdragsreform,
som vi hoppas kunna föreslå riksdagen
och varvid kommunerna naturligtvis
kommer att få rätt att av staten erhålla
kompensation för det skattebortfall som
en sådan reform kommer att innebära
för deras del. Beslut om en utredning av
den frågan har ju, som alla känner till,
fattats av Kungl. Maj:t.

Jag är naturligtvis inte överraskad av
att det här i debatten presenterats förslag
om betydligt längre gående skattesänkningar
än vad regeringen har vågat
tänka sig. På samma sätt som tidigare är
ju detta års remissdebatt en inledning
till den valdiskussion, som vi kommer
att föra under 1956. Traditionellt brukar
ju remissdebatten, fastän den kommer så
här tidigt på året, influeras av de syn -

punkterna. Innan man binder sig alltför
hårt i sina positioner och djärvt går ut
och kräver skattesänkningar av långtgående
natur, vill jag komplettera debatten
med en synpunkt, som jag tror har
sitt värde.

Om vi som en arbetshypotes diskuterar
en skattelättnad, som kostar staten
nära 350 miljoner kronor, så ger det
trots allt inte mer i direkt skattelättnad
för de breda folkgrupperna än 2 å 3 kronor
per vecka. Vi tror oss orka med detta
utan negativa verkningar, sett ur mera
allmänna samhällsekonomiska synpunkter,
och vi får alltså försöka att
på ett eller annat sätt klara den påspädningen
av konsumtionen. Men dubblar
man denna skattesänkning, eller med
andra ord om köpkraften stimuleras inte
med 300—350 miljoner utan med 600—
700 miljoner kronor, vågar jag inte betrakta
det hela med samma lugn. Vad
är det som i dag sysselsätter tankeverksamheten
hos enskilda, hos företagare,
hos jordbrukare, hos kommunalmän, hos
bostadsbyggare? Det är knappast frågan
om huruvida en kommande skattesänkning
blir 2: 50 i veckan eller 5 kronor i
veckan. Det är i stället frågan om vi kan
räkna med en utveckling till en normal
kredit- och kapitalmarknad och om vi
kan räkna med stabila priser framöver,
så att eventuella lönehöjningar får ett
reellt värde.

Jag är livligt övertygad om att en stor
grupp av de svenska medborgarna som
förstahandsönskemål frågar efter en
normal kreditmarknad, en fungerande
kapitalmarknad och en räntesänkning,
för att nu bara nämna ett exempel. Dessa
senare ting, en normal kreditmarknad
och en räntesänkning, beställer man
inte fram utan vidare. Man når helt enkelt
inte dit på andra vägar än att envist,
oförskräckt och målmedvetet driva
en politik som dämpar ner konjunkturen
i samhällsekonomien, så att både en
fungerande kapitalmarknad och en räntesänkning
framstår som naturliga följdverkningar
av ett faktiskt läge. Lånar vi
för statens utgifter i dagsläget eller späder
vi ogenerat på en för hög konsumtion
med långt gående skattesänkningar,

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2 101

ja, då har vi spolierat vårt mödosamt
uppbyggda arbete på att sanera samhällsekonomien.
Eftergifter för populära
föreställningar kan det ta år att reparera,
och svedan av misstagen slipper
sannerligen ingen undan.

Låt mig bär också understryka, att det
goda utfallet av budgeten för 1956/57
delvis är en engångsföreteelse. Vissa
uppbördstekniska följdverkningar av att
fastighetsskatten bar dragits in i källskatteuppbörden
bar föranlett förskjutningar
i statens inkomster, som just för
kommande budgetår resulterat i inkomster
av engångsnatur. Statsverksamhetens
egen dynamik och automatik i fråga
om kostnadsökningar kräver sin ökade
tribut för varje år. De automatiska
utgiftsstegringarna i föreliggande budget
bar beräknats till 360 miljoner. Ett progressivt
samhälle kommer även framdeles
att driva en progressiv politik på för
medborgarna livsviktiga och avgörande
områden. Det sociala reformarbetet är
sannerligen inte avslutat, och folkhemmet
är långt ifrån färdigt.

Vi kommer att föreslå en förbättring
av folkpensionerna redan i år. Utgifterna
för denna förbättring är inkalkylerade
i budgeten och äventyrar icke principen
om budgetens totala balansering.
Men därutöver skymtar andra projekt,
som avser att skydda ålderdomen såväl
i avseende å vårdformen som i fråga
om en utbyggnad och förbättring av
pensionerna för hela vårt folk. Barnfamiljerna
anser sig icke utan skäl eftersatta.
Det skall inte förnekas att de har
drabbats hårt av prisstegringarna och
att utvecklingen sedan 1947, när de allmänna
barnbidragen beslutades, har varit
ogynnsam för deras del. Forskning
och utbildning ställer krav, som kommer
att accentueras. Årets anslag till atomforskning
är en illustration till detta.
Och den minskning av försvarsutgifterna
som inställandet av årets rcpetitionsövningar
innebär, är enligt vad som fastslås
i statsverkspropositionen en engångsåtgärd.
Den tekniska utvecklingen
på försvarets område ger i kostnadsliänseende
ofrånkomligen ganska oroande
perspektiv. Eu blick på framtiden och

Statsverkspropositionen m. nr.
på den utveckling, som ligger efter det
budgetår som vi nu talar om kräver
också sitt ansvar av den riksdag som
nu har att granska Kungl. Maj :ts proposition,
och vi borde kanske ändå kunna
komma ifrån den enkla propaganda som
har demonstrerats i kamrarna här i dag,
då man försöker sätta de svenska medborgarna
i något slags motsatsställning
till samhället, den enskilde individen
kontra samhällsverksamheten, som är
instrumentet och uttrycket för dessa enskilda
individers kollektiva strävanden
och önskemål. När man resonerar så, är
man inne på enkla, vulgära argumenteringar,
som jag inte anser är korrekta i
en allvarlig debatt.

Beträffande de avgörande utgiftsposterna
i budgeten, om vi går igenom den
huvudtitel efter huvudtitel, är det dess
bättre inte en diskussion om arten utan
om graden av de kollektiva angagemang
som statsverksamheten utgör. Vad som
är kvar att tvista om berättigar inte till
en problemställning, där man sätter den
enskilde gentemot kollektivet, så som
detta framträder i vårt moderna demokratiska
statsskick.

Det har i dagens debatt, herr talman,
också förekommit uppgifter rörande
samhällsverksamhetens omfång, som är
missvisande — och ganska grovt missvisande
— och som jag därför finner
angeläget att rätta till. I andra kammaren
har herr Ohlin, i denna kammare
herr Ohlon talat om att samhället lägger
beslag på 50 eller 55 öre av varje
krona, varmed våra inkomster stiger. I
denna kammare har det berättats mig att
herr Ohlon angivit några siffror på vad
lian tyckte var en rimlig andel åt det allmänna.
För att få ett uttryck för den del
av våra resurser, som stat och kommun
använder, kan man ju gå till uppgifterna
i nationalbudgeten. För år 1955 räknar
man där med en bruttonationalprodukt
på i runt tal 48 miljarder kronor. De
totala investeringarna inom den offentliga
sektorn anges till drygt 6 miljarder
och den offentliga konsumtionen till likaledes
i runt tal 6 miljarder. Dessa 12
miljarder är 25 procent av bruttonationalprodukten.
I denna jämförelse bär

102 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Statsverkspropositionen m. m.
man då endast medräknat vad samhällsapparaten
tar i anspråk av landets reala
resurser för olika ändamål: försvaret,
ordningsväsendet, utbildning, administration,
investering i kraftverk, i järnvägar,
i vägar o. s. v. Däremot har man
icke medräknat vad staten tar in för
att i sin tur dela ut till medborgarna,
vad man kan kalla inkomstöverflyttningar
i form av folkpensioner, barnbidrag,
generella subventioner m. m. Det totala
beloppet av dessa inkomstöverföringar
är ungefär 3 miljarder. Tar man med
dem, får man en bruttosumma av vad
som på ett eller annat sätt går genom
det allmännas händer på ungefär 15
miljarder eller noga räknat 28 procent
av bruttonationalprodukten. Man kan
också räkna på nettoprodukten, och man
kommer till samma procentsatser i det
stora hela i alla fall.

Man kan tycka att detta är mycket,
man kan tycka att det är litet och man
kan tycka att det är normalt. Men för
det första bör man ha en någorlunda
riktig föreställning om hur mycket det
egentligen gäller, och för det andra bör
man kanske göra klart för sig att det
allra mesta av de samhälleliga utgifter,
som jag nyss talade om, går till ändamål,
om vilkas tillgodoseende i denna
utsträckning en betydande grad av enighet
har rått mellan de olika partierna
här i riksdagen.

Om man således försöker göra gällande,
att staten av den enskilde tar 50 eller
55 öre av varje krona, så dementeras
detta av de kalla siffror som här lagts
på bordet inför varje enskild riksdagsman
till studium och begrundan.

Jag vill säga ytterligare några ord till
herr Ewerlöf om sparandet.

Herr Ewerlöf var inne på samma tankegång
som herr Hjalmarson i andra
kammaren. Det är, säger dessa representanter
för högerpartiet, tämligen egalt,
om staten tar in pengarna i form av
skatter på driftbudgeten eller om staten
låter bli att göra det och i stället lånar
upp pengarna på kapitalbudgeten. Slutsumman
av det hela blir densamma, menar
man, det är fråga om kommunicerande
kärl, och därför behöver staten

inte i konjunkturpolitiskt syfte ta upp
skatter av medborgarna i den nu föreslagna
utsträckningen, utan det går lika
bra att sänka skatterna och låta medborgarna
behålla pengarna. Man når samma
konjunkturpolitiska effekt, det är herrarnas
uppfattning.

Jag tycker att detta är ett överraskande
teoretiskt betraktelsesätt, och jag är i
viss mån förvånad över att herr Ewerlöf
har gjort sig till tolk för det.

Alla människor sparar ju inte. Jag har
sett någon uppgift — men jag reserverar
mig för riktigheten av den — att i våra
dagar grovt räknat endast var tredje
människa sparar pengar. De flesta konsumerar
sina pengar, och om de får litet
mer pengar genom en skattelindring,
så kommer de att konsumera även dem.
Herr Ewerlöfs resonemang håller under
den enda förutsättningen att folkhushållets
medborgare efter en sänkning av
skatten vandrar till sparbanken och placerar
de 2 kronor 50 öre, 3 kronor eller
4 kronor per vecka, som de får i ökad
behållning på sin lön genom skattesänkningen,
på ett sparkonto i stället för att
konsumera dem. Om man tror att detta
skall ske, hänger man sig enligt min mening
åt högst överdrivna förväntningar
i fråga om sparandet som funktion i
människornas allmänna betraktelsesätt.

Jag tror att sparandet har bevekelsegrunder,
som bottnar i den enskilda individens
rent personliga läggning, och
en del människor är till naturen sangviniska
eller låt oss gärna kalla det lättsinniga.
De breda konsumtionslagren i
vårt folk har en sådan rad av otillfredsställda
behov att man inte har anledning
att räkna med annat än att en skattesänkning
kommer att leda till att folk
försöker realisera sina önskningar.

Jag tillät mig säga att en del människor
är sangviniska och inte tänker på
att spara. En del andra människor har
en personlig benägenhet för att spara,
men en skattesänkning på ett par kronor
per vecka förändrar inte den allmänna
inställningen. Man kan finna sparare
bland fattiga människor, herr
Ewerlöf, lika väl som bland rika. Men i
båda dessa grupper kan man också fin -

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2 103

na folk som sannerligen inte får en 25-öring över, hur de än bär sig åt. Jag har
någon gång sagt — och jag tror jag vågar
upprepa det även här i kammaren
— att om vi skulle göra en gallupundersökning
om vilka som sparar mest här i
landet, två gamla folkpensionärer, som
har 3 000 kronor i folkpension och ett
kommunalt bostadstillägg på 500 å 600
kronor, som alltså, tillsammans har att
leva på någonting mellan 3 500 och 4 000
kronor, eller en ung pojke eller flicka i
19-, 20-årsåldern som ensam förtjänar
lika mycket som dessa eller kanske 50 å
100 procent mera, så är jag inte alls
övertygad om att resultatet av den undersökningen
skulle vara till ungdomarnas
fördel. Jag är snarare ganska bestämt
övertygad om att de gamla pensionärerna
sparade mera. De har nämligen
en traditionell känsla för sparandets
värde som har tvingats på dem under
andra tider än de nuvarande. Jag
har som socialminister haft anledning
att bära fram till riksdagen åtskilliga
förslag till reformer av trygghetsskapande
art, och jag hoppas att som finansminister
få fortsätta att medverka i detta
stimulerande och givande arbete. Men
jag tror att man bör observera att det
arbetet har lett till förändringar i samhället
även i det avseende som nu är i
fråga. Trygghetssamhället har sin inverkan
också på sparandet bland de
breda folklagren. Jag minns från min
barndom — jag talar bara för mig själv,
jag känner ingenting till av herr Ewerlöfs
barndom — hur mor och far lade
styver till styver av en ytterst liten inkomst.
Varför? Jo, det kunde ju hända
att far vart sjuk och inte orkade arbeta,
och då kunde han ingenting förtjäna.
Det kunde hända att han blev arbetslös,
och det fanns ingen arbetslöshetsförsäkring.
Man räknade ju med att bli gammal,
och det fanns ingen folkpension på
den tiden. Det var en tvingande nödvändighet
för varje medborgare att
själv se om sitt hus, och detta förde bl. a.
med sig att man hade en stark personlig
känsla för sparandets nödvändighet.
Vi lever i ett annat samhälle i dag.

Statsverkspropositionen in. m.
Trygghetssamhället skall realiseras — vi
är alla eniga om det, Gud vare tack och
lov. Men det har sin effekt när det gäller
det problem vi här diskuterar.

Från detta återkommer jag till vad jag
nyss talade om. Mot denna bakgrund är
det omöjligt att sätta någon tro till herr
Ewerlöfs tal om de kommunicerande
kärlen. Är det så att staten tar in pengarna
genom en i herr Ewerlöfs tycke
omåttlig beskattning — jag vågar säga
genom en av läget i varje speciellt ögonblick
betingad beskattning — så har vi
ändå, herr Ewerlöf, garantier för att
dessa pengar inte utan vidare kastas ut
i dagskonsumtionen. De pengar, som går
till statliga investeringar, kommer ju på
den långa marknaden. Och följer jag
herr Ewerlöfs linje, är väl det troliga
att effekten blir en viss kombinerad
sparandeökning, framför allt bland de
större inkomsttagarna, som redan praktiskt
taget har tillfredsställt alla sina behov
och följaktligen inte har samma
åstundan som mindre inkomsttagare att
förverkliga önskemål, som ligger dem
nära om hjärtat. Man får kanske en sparandeeffekt
där, även om den skulle bli
relativt liten. Men det är ju inte så alldeles
säkert att dessa sparade pengar
insättes i statsobligationer eller inteckningslån
till bostadsbyggandet, d. v. s.
blir långa pengar som kommer på kapitalmarknaden;
lika goda skäl talar för
att dessa sparmedel blir korta pengar på
penningmarknaden. Men vårt problem i
dagens läge och med hänsyn till kreditpolitiken
är ju att åstadkomma ett sparande
som går till den långa kapitalmarknaden.

Jag har velat säga detta därför att jag
har en bestämd känsla av att herr Ewerlöfs
resonemang inte håller i praktiken,
även om det teoretiskt kan verka hållbart.
Vill man ha ett sparande i dagsläget,
ser jag ingen annan möjlighet än
att man söker åstadkomma det i den
kollektiva form som vi nu förordar. Detta
är en av de viktigaste och mest
plausibla utvägarna för att såvitt möjligt
rätta till en snedvriden kapitalmarknad.

104 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Ja, finansministern hör att det är en
starkt begränsad tid jag har till mitt förfogande!
Jag skulle önska att jag hade
haft tiden till mitt fria förfogande, därför
att finansministerns sätt att lägga
upp saken synes mig i hög grad inbjuda
till ett angenämt åsiktsutbyte i väsentliga
frågor. Jag kan i långa stycken följa honom
i hans utläggningar, men det är mig
inte möjligt att nu gå in på ett bemötande
i alla de punkter där vi är av
olika mening, utan jag får hänvisa till det
jag sagt tidigare i dag; det har i viss
män blivit missförstått.

Jag vill slå fast att jag instämt med
finansministern när det gäller behovet
av fortsatt restriktivitet i den ekonomiska
politiken. Vad vi föreslagit i fråga
om skattesänkningar innebär inte någon
inskränkning i detta avseende. Vi kommer
nämligen icke att begära ett öre i
skattesänkning, som inte motsvaras av
direkta minskningar av nu i budgeten
uppförda anslag till olika ändamål. Någon
skillnad i konsumtionen blir det inte,
om pengarna går över från den allmänna
till den privata sektorn. Vi angriper
inga av konsolideringsåtgärderna
i finansministerns budget, bortsett från
de 350 miljoner som finansministern vill
lägga utanför; att vi opponerar oss på
den punkten känner finansministern redan
till. Men i övrigt har jag tvärtom
uttalat mig favorabelt om finansministerns
sätt att konsolidera budgeten. Någon
meningsskiljaktighet finnes alltså
inte i fråga om restriktiviteten i politiken.

Jag har principiellt vänt mig mot totalbalanseringen
och ber att få hänvisa
till vad jag tidigare sagt därvidlag. Jag
delar inte finansministerns uppfattning
om den blivande pensionsreformen —
för att nu redovisa olikheterna i vår inställning
— och har naturligtvis en fullkomligt
avvikande principiell inställning
till hela skatteproblemet som sådant och
betydelsen av förhållandet mellan den
offentliga och den enskilda sektorn. Men
som sagt: restriktiviteten i den ekonomiska
politiken fasthåller vi vid. Den
är av läget påkallad.

Jag tror att jag bäst utnyttjar de få
minuter, som ännu står till mitt förfogande,
om jag tar upp en fråga som ligger
utanför det direkta resonemanget här.
Det finns många tecken som tyder på
att man redan börjar spekulera i en
räntesänkning. Man gör det på grundval
av vissa oklara uttalanden i finansplanen.
Man tror att regeringen åsyftar att
inom relativt kort tid lägga den ekonomiska
politiken till rätta så, att de formella
förutsättningarna för en räntesänkning
skapas. Jag är också orolig för
att många uttalanden i dagens debatt,
inte minst från representanterna för det
mindre koalitionspartiet, kommer att förstärka
detta intryck. Det är uppenbart,
att en spekulation i räntesänkning i hög
grad kommer att motverka det resultat
man vill uppnå med en restriktiv penningpolitik.

Jag fann vissa uttryck i finansministerns
anförande, som jag fäster avseende
vid. Finansministern talade om att räntesänkningen
skall komma såsom en naturlig
följdverkan av den allmänna ekonomiska
utvecklingen och icke är någonting
som man åsyftar att framtvinga;
det ligger ju alltid i de penningvårdande
myndigheternas hand att skapa formella
förutsättningar för en räntesänkning.
Jag tror att det skulle vara utomordentligt
värdefullt, om finansministern
ville direkt betyga, att jag fattat hans
uttalande rätt. Det skulle kunna medverka
till att man stäcker i sin linda en
spekulation, som nu börjar ge sig till
känna i allt vidare kretsar, sannolikt beroende
på ett rent missförstånd.

Jag vill i detta sammanhang betona,
om tiden räcker till, att vad jag här sagt
om statens avsikt att betala kapitalbudgeten
med skattemedel i stället för med
lånemedel inte alls inneburit, att jag har
uttalat mig om hur det ena eller det andra
systemet rent konjunkturpolitiskt verkar.
Vad jag här sagt är att sakkunskapen
för mig uttryckligen förklarat, att
kapitalmarknaden icke blir mera omfattande
för de enskilda därför att staten
håller sig borta genom att betala sina
låneutgifter med skattemedel. Det har
ingenting med konjunkturpolitik att gö -

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2 105

ra, utan det är bara den allmänna ekonomiska
mekanismen, som man menar
kommer att verka på ett sådant sätt. Det
är vad sakkunskapen har sagt; jag har
inte velat uppställa mig själv såsom någon
auktoritet i detta hänseende. Jag har
bara velat ifrågasätta riktigheten av påståendet,
att det skulle bli så mycket lättare
för alla dessa olika intressen —
jordbrukare och hantverkare m. fl. — att
få låna genom att staten håller sig borta
från den långa marknaden med hjälp av
för detta ändamål anskaffade skattemedel,
som eljest skulle stannat kvar hos
skattebetalarna.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var med intresse jag
lyssnade till finansministern, som gav en
mycket givande exposé. En de! känner
man ju igen från finansplanen, men en
del var nytt.

Om jag skulle karakterisera finansministerns
anförande med ett par ord, skulle
det vara att hans inställning är alltför
statisk. Vi lever ju dock inte i ett
stillastående samhälle utan i ett dynamiskt
samhälle, där utvecklingen går
fram med stormsteg på alla områden.
Att då låta staten i så stor utsträckning
som finansministern tydligen ville göra
gällande, ta befattning med vår ekonomi
kommer i längden att hejda utvecklingen
i detta land.

Jag noterar med tillfredsställelse att
finansministern konstaterade, att kreditpolitiken
har varit det hjälpmedel mot
inflationen, som varit mest verksamt under
de sista månaderna. Det förvånar
mig därför att han vacklade en smula i
sin uppfattning, när han utvecklade temat
vidare och i stället underströk finanspolitikens
företräden. Vi har dock
under sju år så gott som uteslutande tytt
oss till finanspolitiken, och det är under
dessa sju år vi haft de tre engångsinflationerna.
Är det ändå inte en erfarenhet,
som borde ge anledning till eftertanke
när det nu gäller att ordna för fortsättningen? Finansministern

drog upp några jämförande
exempel från andra länder, där

Statsverkspropositionen in. m.
man också strävar efter att få totalbudgeten
balanserad. Han nämnde USA,
Västtyskland, Nya Zeeland och Danmark.
Det var intressant att höra hans uttalanden,
men om man skall jämföra olika länders
förhållanden, får man väl ändå se
till att man jämför med länder, som har
ungefär samma ekonomiska struktur. Hur
förhåller det sig med dessa jämförelseländer?
Har de så stora statliga ekonomiska
företag, där pengarna stoppas in
och som ger avkastning i framtiden, som
vi har i Sverige? Om så inte är fallet,
är jämförelsen ganska meningslös.

Herr finansministern kritserade att jag
i dag hade sagt, att det allmänna ■—• staten,
kommunerna och landstingen —
lägger beslag på 15 miljarder kronor av
nationalprodukten. Jag förstår inte varför
finansministern skulle kritisera mig,
när han senare kom till samma siffra.
Jag nämnde också, såsom en kommentar
till mitt yttrande, inkomstöverföringarna
via folkpensioner och barnbidrag och
annat sådant, som gör att man inte alltför
mycket får stirra sig blind på de 15
miljarderna. Trots dessa inkomstöverföringar
är det dock en högst avsevärd
del och en för stor del av medborgarnas
inkomster, som för närvarande vandrar
in i det allmännas kassor. Jag sade inte
att 50 procent av de enskildas inkomster
tages om hand av det allmänna, utan jag
sade att staten för varje kronas stegring
av inkomsten tar hand om cirka 50 procent,
och den siffran tror jag står sig.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Efter herr Ewerlöfs inlägg
kan jag gärna göra det erkännandet,
att i fråga om våra bedömningar
om den framlagda budgeten tycks glädjande
nog skiljaktigheterna inte vara anmärkningsvärt
stora. Herr Ewerlöf har
i motsats till högerpartiets talesmän i
andra kammaren gjort en mycket intressant
komplettering, som jag är honom
tacksam för. Han sade nämligen, att
högern inte kommer att föreslå ett öre
mer i skattesänkningar än vad som kan
presteras i kostnadsbesparingar. Det är
ett värdefullt erkännande, och kan vi

106 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Statsverkspropositionen m. m.
räkna med att herr Ewerlöfs partivänner
i andra kammaren har samma principiella
uppfattning, när vi längre fram
skall behandla dessa frågor, är självfallet
mycket av vad jag sagt en kritik som
jag får korrigera.

Detta gäller alltså högerpartiets inställning.
Jag är inte säker på att herr
Ohlon är beredd att avge samma deklaration
som herr Ewerlöf lämnat, men
därom kan jag kanske få ett besked av
herr Ohlon.

Herr Ewerlöf tog upp frågan om en
deklaration om den framtida räntepolitiken.
Herr Ewerlöf förstår lika väl som
jag, att det är ting som man lämpligen
inte talar i bestämda ordalag om. Räntepolitiken
skall ju ha ett moment av
osäkerhet över sig. Herr Ewerlöf har
många gånger här i kammaren talat om
just detta som en finess vid skötseln av
räntepolitiken. Det enda jag kan säga
nu är att för oss framstår det såsom något
ytterst tacknämligt att få till stånd
en räntesänkning. Till den ändan presenterar
vi en budget, som är hård och
stram, och vi ämnar driva en hård och
stram ekonomisk politik för att komma i
ett klimat, där en räntesänkning framstår
som en naturlig åtgärd. Det är den
förklaring, som jag kan ge här i dag.

Herr Ohlon ifrågasatte, om mina jämförelser
med andra länder var korrekta,
när jag som exempel nämnde en rad
andra länder, där man totalbalanserar
budgeten och även i vissa fall har en
överbalansering av budgeten. I en rad
av dessa länder är det praktiskt taget
samma utgångsläge som det vi har ho''s
oss. I den debatt, som herr Ohlin och
jag har fört i andra kammaren i dag och
där herr Ohlin också gjort samma reservationer
som herr Ohlon, inskränkte sig
herr Ohlin till att tala om att i Förenta
staterna var det inte staten, utan privata
företag som drev järnvägarna. Det är en
liten detalj i sammanhanget, som inte
inverkar på likställigheten i den här bilden.

Till herr Ohlon vill jag vidare säga alt
jag vänder mig emot att folkpartiets talesmän
i både andra kammaren och denna
kammare presenterar skattetungan

för det svenska folket på ett sådant säit,
att man får den uppfattningen, att av en
kronas inkomst tar stat och kommun
hälften. En sådan presentation kräver
den komplettering, som jag tillät mig att
göra, nämligen att till offentlig konsumtion
och offentliga investeringar går
ungefär 25 procent av nationalprodukten.
Man får en riktigare bild av vad
stat och kommun tar för sig av den enskilde,
om man gör det tillägget.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för det
svar som finansministern gav. Jag inser
att det inte är lätt att ge det en mera
preciserad form än som skedde, men
vad jag ville komma åt och få dementerat
var den tanken, att regeringen
skulle ha för avsikt att under den närmaste
framtiden, låt mig säga de närmaste
kvartalen, bedriva politiken på sådant
sätt, att man lade till rätta för en
formell räntesänkning i stället att driva
en hård politik, så länge som det behövs
för att en räntesänkning skall te
sig som en naturlig följd i ett nytt ekonomiskt
klimat.

För att inte något missförstånd skall
uppkomma om vad jag sagt om möjligheterna
till en skattesänkning vill jag
hänvisa till vad jag sade i mitt anförande
under förmiddagen, om finansministern
vill besvära sig med att i efterhand
ta del därav. Vi kommer inte att föreslå
någon sänkning av skatten genom en
ändring i skatteskalorna med anlitande
av andra medel än vad vi kan åstadkomma
genom sänkning av anslag i budgeten.
Men vi har därutöver avsett att
framlägga förslag till ytterligare sparfrämjande
åtgärder genom ökade skatteavdrag
på olika punkter, t. ex. ökade
försäkringsavdrag och avdragsmöjligheter
i egnahemssammanhanget för bostadsanskaffning
och vissa liknande ting.
Det kan naturligtvis sägas innebära en
skattesänkning, i den mån det blir ett
skatteavdrag för sådana uppgifter, men
vi menar att genom sådana sparstimulerande
åtgärder kommer vi att nå en
samhällsekonomisk effekt, som är myc -

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2 107

ket större än den som ett eventuellt budgetöverskott
i och för sig representerar.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Hur orimligt det är att
jämföra budgeten i vårt land med andra
länders budgeter framgår av ett meddelande
från amerikanska ambassaden angående
Förenta staternas budget. Av det
meddelandet framgår, att inte mindre
än 64 procent av utgifterna i den amerikanska
budgeten går till försvarsändamål.
När det nu talas om att den amerikanska
budgeten totaliter är balanserad,
förtjänar det att nämnas att endast tre
procent av utgifterna är kapitalutgifter.
Jag skulle vilja ställa den frågan till finansministern,
hur stor procent av den
totala budgeten kapitalutgifterna utgör
här i Sverige.

Jag nämnde nyss, att det var ett intressant
och måttfullt anförande, som finansministern
höll —• det gav många
synpunkter. Men vad som skrämde mig
mest i finansministerns yttrande var slutet,
där han underkände det privata sparandet
och menade att i trygghetens samhälle
får vi ge upp det privata sparandet
och i stället ty oss till det kollektiva.
Då ställer jag frågan: Hur kommer ett
sådant samhälle i längden att se ut?
Kommer det inte att rätt mycket likna
förmyndarsamhället?

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tror inte att det lönar
sig så mycket att läsa meddelandena
om hur Förenta staterna finansierar
sin budget och att dra jämförelser därur.
Vad som står kvar är att man där
andra året i följd arbetar med en totalbalanscrad
budget, att man där gör ett
skatteuttag av medborgarna, vilket år
1953 — jag räknar indirekta och direkta
skatter — låg högre än det skatteuttag
som vi tillämpat när det gäller de svenska
medborgarna, att år 1954 skett en
förändring, så att det amerikanska skatteuttaget
ligger en eller två enheter högre
än hos oss — så långt man nu kan
komma med statistiska beräkningar och
jämförelser. Vi har våra utgifter i större
utsträckning på socialbudgeten, amc -

Statsverkspropositionen m. m.
rikanarna har i större utsträckning sina
utgifter på försvarsbudgeten. Detta
är självfallet eftersom Förenta staterna
är en föregångsnation i fråga om
anskaffandet av moderna och kostbara
vapen, som de stora nationerna f. n. experimenterar
och arbetar med. Men om
utgifterna går till det eller det ändamålet,
spelar ingen roll; det avgörande är,
hur utgifterna finansieras, och det sker
genom beskattning av de amerikanska
medborgarna. Förenta staterna finansierar
hela utlandshjälpen med skattemedel.
Hos oss förekommer också i stor utsträckning
självfinansiering av statens
verksamhet, något som herr Ohlon inte
får glömma bort. Detta gäller telegrafverket,
vattenfallsstyrelsen, domänverket
m. fl., som i stor utsträckning är
självfinansierande företag och t. o. m.
lämnar överskott till statsförvaltningen.
Inslaget av statlig verksamhet kan i detta
sammanhang inte vara avgörande, när
det talas om budgetpolitik •— det kan
slå både åt det ena och det andra hållet.

Herr Ohlon säger vidare, att han kan
acceptera mitt anförande i långa stycken
men blir skrämd av mina synpunkter
på det personliga respektive det kollektiva
sparandet. Jag tror att det är
ett önsketänkande, ett försök att gömma
sig bakom kulisser, om man inte vågar
se situationen i ansiktet på denna punkt.
Vi lever i ett annat samhälle i dag, vi
lever i ett samhälle, där människorna är
vana vid den trygghet som består i full
sysselsättning och där men räknar med
fullständig trygghet på ålderdomen och
under sjukdom. Om det samtidigt finns
en oändlig rad av önskvärda konsumtionsbehov,
som inte är tillfredsställda,
är det väl inte överraskande, om människorna
tillfredsställer dem. Vi har ju
ett skolexempel, herr Ohlon, från England,
där den engelska konservativa regeringen
försökte att prova och praktisera
.systemet att låta de enskilda medborgarna
få så mycket pengar som möjligt
för att sparandet skulle öka och för
att välståndet skulle stiga och för att
det skulle bli pengar till investeringar.
Slutsatsen av det hela skulle bli, att statskassan
skulle få mer pengar att röra

108 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Statsverkspropositionen m. m.
sig med. Jag tillät mig att säga i andra
kammaren, att finansiminister Butler
blev gruvligen besviken på det engelska
folket i detta sammanhang. Det använde
sina skattesänkningspengar för att öka
sin konsumtion. Det var ett ofrånkomligt
faktum, och det kom herr Butler inte
ifrån. Han måste ta konsekvensen av
vad han hade gjort och gå tillbaka och
korrigera sig själv på en rad punkter
med högre omsättningsskatt, med högre
bilaccis, med högre bolagsskatt, med reducerade
investeringar -— en budget
som, jag vill inte säga hade till resultat
att han sökte sig ett annat arbete, men
som nog gjorde det bekymmersamt för
honom, när han gick omkring och »tuktade
rosorna i rabatterna, blåste fradgan
av ölet och tyglade hästen som inte tålde
frihetens havre». Man kan fråga sig:
Reagerar vi kallblodiga svenskar på annat
sätt än vad britterna gjorde? En av
den brittiska nationens karakteristiska
egenskaper är ju en viss kallblodig flegma.
Jag tror inte man kan dra växlar
på att vi skulle vandra till sparbankerna
med våra sparade kronor flitigare
och ivrigare än vad britterna gjorde.
Med detta exempel som bakgrund, herr
Ohlon, tror jag nog att man kan föra en
diskussion om behovet av det kollektiva
sparandet.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag föreställer mig att
president Eisenhowers budgettal är en

något säkrare källa än t. o. m. det svenska
finansdepartementet. Ur president
Eisenhowers budgettal kan man utläsa
att endast 17,3 procent av den amerikanska
nationalinkomsten går till federationen.

över huvud taget är det riskabelt att
göra jämförelser med främmande länder,
ifall man inte reserverar sig för de differenser
som existerar. Herr Strängs
skildring av de engelska svårigheterna
i dag förtjänar nog en avsevärd korrigering
och komplettering, men det må vara
till ett annat tillfälle — eventuellt.

När herr finansministern talar om att
Mr Butler kandiderat för en annan befattning,
vet jag inte vad han menar.
Kanske åsyftar han att Mr Butler kandiderat
såsom kyrkvärd i en församling
i norra London, men den detaljen
hör väl inte hemma i det här sammanhanget.

Då tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren, på hemställan av herr
talmannen, att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl.
propositioner skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 11.32.

In fidem

G. H. Berggren

Fredagen den 20 januari 195G

Nr 2 109

Fredagen den 20 januari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1956/57, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1955/56.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Det var min mening att
här ta upp några av de spörsmål, som
har aktualiserats i femte huvudtiteln under
rubriken bostadsfrågan, men jag tilllåter
mig att innan jag går in på de frågorna
göra några mera allmänna reflexioner
kring den debatt som fördes i går.

Expressen avslutade sin statsverksledare,
om jag får kalla den så, med följande
mening: »Det blir ett preciserat
val i september: Skall vimmelkantigheten
regera landet från Kanslihuset eller
skall idéer och kurage få slå sig ner där
i stället?»

Under den tolvtimmarsdebatt, som pågick
i går, försökte jag efter fysisk förmåga
sitta och lyssna och möjligen få
del av de idéer och det nya kurage, som
möjligen ledarskribenten hade tänkt sig
skulle finnas i detta hus. I varje fall
tycktes det mig, som om de nya idéerna
och kuraget inte fanns i denna kammare.
Ledarskribenten kan knappast ha
tänkt på herr Ohlon, och frågan är om
han kan ha tänkt på någon annan av de
folkpartistiska talarna. Det var nämligen
inga nya idéer och än mindre något
kurage, som kännetecknade dem. Av
debatten att döma tror jag det är riktigt
att beteckna de folkpartistiska inläggen
med ungefär samma epitet, som
Expressen använde om regeringens politik:
vimmelkantigt, allt precis som förut.

Folkpartiet excellerade i den vanliga
analysen. Alla svårigheter löste man
mycket lätt genom att sänka skatten,
och om jag inte missminner mig, kom
alla folkpartistiska talare in på s. k. underförsörjda
områden, där man krävde
förbättringar och där bristerna skulle
avskaffas, vilket måste innebära betydande
kostnadsökningar.

Den ende som egentligen kom med någonting
nytt var herr Birger Lundström.
Han syntes vilja ta upp den gamla idé
som aktualiserades av socialdemokraterna,
nämligen tvångssparandet. Hans ord
föll ungefär så, att man kunde ha större
fördragsamhet med ett tvångssparande
än med den överbalansering av budgeten
som nu har föreslagits. Och eftersom
herr Lundström är folkpartiets riksombudsman,
kanske man får tänka sig,
att folkpartiet kommer med tvångssparandet
som den nya idén och det nya
kuraget i den kommande valrörelsen.
Det skulle ju i åtminstone någon mån
ansluta sig till de reflexioner, som gjordes
i Expressens statsverksledare.

Jag tror att jag har alla bostadsbyggare
med mig, när jag deklarerar tillfredsställelsen
över den budget som nu har
framlagts, även om den av oppositionen
och herr Elofsson i Yä i går betecknades
som ett regeringens trick för att söka
bestjäla skattebetalarna på en större
skattesänkning.

Bostadsbyggarna har varit en av de
kategorier som har fått kämpa hårt på
kreditmarknaden. De har fått känna på
de svårigheter, som har gällt under större
delen av 1955. Det har varit svårigheter
att få pengar, och dessutom har de
dyra pengarna i hög grad kommit att
fördyra byggenskapen.

Genom att regeringen nu lägger fram
en budget av den typ som här föreligger
ger man oss bostadsbyggare i varje
fall den förhoppningen, att det skall bli
ett ökat utrymme för bostadskrediter,

Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Statsverkspropositionen m. m.
genom att slaten i stort sett kommer att
hålla sig undan från den normala kreditmarknaden.
En stor del av 1955 års
svårigheter skulle därmed inte inställa
sig. Såvitt jag förstår kan detta också innebära
en återgång till en mera normal
kreditmarknad. Konkurrensen om krediterna
kan måhända bli mindre, och
därmed tror jag att förutsättningarna
också kan öka för att komma fram till
en lägre räntenivå, som bättre passar
det stora område, som bostadsbyggnadsverksamheten
är.

Jag skall därefter övergå till de spörsmål,
som har aktualiserats i femte huvudtiteln
omkring bostadsfrågan. Det
gäller de nya riktlinjerna för den statliga
lånegivningen, de s. k. maximerade
lånegränserna. Omkring det spörsmålet
har det varit en tidningsdebatt under
de senaste dagarna. Jag tror emellertid
att den tidningsläsande allmänheten blivit
något felinformerad eller i varje fall
desorienterad i detta mycket viktiga
spörsmål.

Jag anser mig kunna tala å de allmännyttiga
bostadsbvggarnas vägnar när jag
säger, att vi delar statsmaktens önskan
och strävan att försöka komma till rätta
med de stegrade byggnadskostnaderna.
Byggnadskostnaderna påverkas nämligen
inte bara av den allmänna prisutvecklingen,
utan en kostnadsfördyring
sker även på grund av andra faktorer.

Jag skall inte helt frikänna bostadsbyggarna
själva för att medverka i en
sådan kostnadsprocess, ty det ligger i
bostadsbvggarnas egna ambitioner alt,
allteftersom byggandet sker, också förbättra
det i olika avseenden ■— det kan
gälla en byggnadsteknisk förbättring,
men mest är det kanske fråga om en utrustningsmässig
förbättring av bostäderna.
Det är väl goda ambitioner i och
för sig, men med hänsyn till den kostnadsutveckling
som har varit och som
måhända kan förväntas bör en återhållsamhet
ske på denna punkt. Det finns
även andra betydande kostnadsfaktorer,
som har varit svåra att hålla i styr. Jag
delar därför socialministerns uppfattning
att genom en maximering av lånegränserna
kan åstadkommas ett tvång

på bostadsbyggarna att anpassa sig till
ett kostnadsläge, som ur allmänna synpunkter
är mera acceptabelt.

Emellertid vill jag göra en viss reservation.
Om man nu skall ha maximerade
belåningsgränser, det må gälla enfamiljshus
eller flerfamiljshus, måste dessa lånegränser
anpassas så att det finns realistiska
möjligheter att nå dem. Skulle de
maximerade lånegränserna komma att
sättas så lågt att normal standard, både
tekniskt och utrustningsmässigt, inte kan
upprätthållas utan det i stället skulle bli
en normal företeelse att alla bostadsbyggare
får kostnader utöver de maximerade
belåningsgränserna, har man inte
vunnit det avsedda syftet, nämligen att
hålla tillbaka kostnadsstegringen, utan
då överflyttar man diskussionen och
spörsmålet till ett annat plan. Diskussionen
kommer då att röra sig om förutsättningarna
och möjligheterna att finansiera
»överkostnaderna», alltså de kostnader
som normalt sett skulle komma
att ligga över de maximerade lånegränserna.

Jag tror därför att det vore klokt om
socialdepartementet noga följde utvecklingen
på detta område och att man inte
låser sig fast vid de nu preliminärt signalerade
maximigränserna utan är beredd
att justera dem i den mån det visar
sig att god planering och god sparsamhet
över huvud taget inte är tillräckliga
för att pressa ned kostnaderna till den
gräns som fastställts.

Ett annat spörsmål, som också tas upp
under rubriken bostadsfrågan i femte
huvudtiteln, är frågan om utbetalningen
av de statliga ränteeftergifterna. Det är
måhända en fråga, som inte kan intressera
andra än dem som aktivt sysslar
med dessa frågeställningar, men eftersom
frågan berör alla de människor som
bor i de statsbelånade husen, tar jag mig
friheten att något beröra den.

Den vanliga ordningen har varit att
de ränteeftergifter, som riksdag och regering
har beslutat om, utbetalas till de
statliga låntagarna ett halvt år i efterskott.
Det har gått bra hittills därför
att ränteeftergifterna inte har spelat sä
stor roll i en fastighets ekonomi, men

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2 111

från och med fjolåret och den kraftiga
räntehöjningen, då riksdagen beslutade
sig för att ta på sig större delen av
denna räntehöjning i form av ökade
ränteeftergifter, har dessa blivit en betydande
faktor i fastighetsförvaltningen.
Dessutom tillkommer att bostadsstyrelsen,
när den vid årsskiftet skickade ut
sina avier om inbetalningar av annuiteter
å de räntebärande lånen, inte hunnit
med att kreditera för första halvåret
1955, utan bostadsbyggarna har själva
faktiskt fått klara hela räntehöjningen
under 1955. Detta har för många bostadsföretag
inneburit uppenbara likviditetssvårigheter.
Det kan nämligen röra
sig om belopp på 200 000 å 300 000 kronor,
som på det sättet har blivit »infrusna»
och som företagen inte har
kommit i åtnjutande av i rätt tid. Nu har
bostadsstyrelsen i skrivelse till socialdepartementet
hemställt att styrelsen genom
en viss schablonmässig beräkning
av ränteeftergifterna skulle försöka anpassa
dem efter det aktuella förvaltningsåret,
på vilket sätt dessa bekymmer
skulle kunna försvinna. Emellertid har
socialministern inte tagit allvarligt på
bostadsstyrelsens propå. Jag tror dock att
det vore välbetänkt att göra det, ty om nu
staten skall vara långivare och ställer
vissa förmåner i utsikt, bör också staten
infria sina förpliktelser på ett mera
riktigt och hyggligt sätt och inte ställa
sina låntagare i betalningssvårigheter.

I de direktiv som har lämnats till den
nya bostadsutredningen skall de generella
stödåtgärderna upptas till förnyad
prövning. För min del vill jag ge min
fulla anslutning till socialministerns deklarerade
uppfattning, att det samlade
.statliga bostadsstödet skall tillfalla de
bostadsgrupper, som bär ett verkligt behov
av det allmännas stöd. Jag är inte
alldeles övertygad om att det med den
form av stödgivning som nu förekommer
sker på det sättet.

Men eftersom även ränteeftergifterna
kommer in i bilden hoppas jag att varken
utredningen eller socialministern
kommer att stanna för att betrakta ränteeftergift
som eu generell stödåtgärd
och att (ten bör tas bort ur långivningen.

Statsverkspropositionen m. m.
Jag betraktar nämligen räntegarantien
som ryggraden i den svenska bostadspolitiken.
Tar man bort räntegarantien
skulle något av vad vi betraktar som
det väsentliga i bostadspolitiken falla
bort, och vi skulle få tillbaka den ryckighet
och de svårigheter, som alltid
måste uppträda i en fastighetsförvaltning,
när man tvingas förvänta rubbningar
och kastningar i räntenivån. Ett
bortfall av räntegarantien förutsätter
dessutom en sådan liyressättning, som
skulle komma att ligga högre än vad som
betingas av de egentliga självkostnaderna.
Räntegarantien har varit en grundpelare
i hyressättningens stabilitet, och
eftersom räntegarantien som sådan väl
inte har legat under statens självkostnader,
kan man inte heller betrakta den
som ett direkt och generellt stöd.

Jag hoppas därför att även om man
tar de generella stödåtgärderna under
omprövning vi skall få behålla de delar
av den nuvarande bostadspolitiken, som
verkligen utmärker en rationell och samhällsbefrämjande
bostadspolitik.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det är för ett delproblem,
som jag tar mig friheten att ta
kammarens tid i anspråk. Men eftersom
det berör 1,5 miljoner människor och är
för dem av vital betydelse, förmodar jag
att det kan anses höra hemma i en remissdebatt.
FYågan är upptagen i tionde
huvudtiteln under anslagen till Hemmens
forskningsinstitut och till konsumentupplysning.

De människor jag syftar på är våra
husmödrar, den största kvinnliga yrkeskategori
vi liar i detta land. För dem
och deras arbete har vägen inte alltid
jämnats av statsmakterna så som man
skulle önska. År efter år har det framställts
krav på pengar för att för deras
räkning forska inom sådana områden
som hemarbetets rationalisering och cffektiviscring,
och pengar har begärts för
alt föra fram denna forsknings resultat
till hemmen och husmödrarna. Men det
har varit njuggt med anslagen. Hemmens
forskningsinstitut (H.F.I.), som är grun -

112 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Statsverkspropositionen m. m.
dat av husmödrarna själva, har sannerligen
inte varit statens skötebarn i någon
högre grad. Det har prutats och prutats
på pengar. Institutet har inte fått
vare sig arbetsro eller möjligheter att
planera sitt arbete, därför att så mycket
tid åtgått för styrelsen att gnida på pengarna
och få det hela att ekonomiskt klara
sig.

Mycket av den kritik som riktats mot
insitutet kan hänföras just till dess beträngda
ekonomiska läge. Ett år var
statsrådet Lindström som riksdagsledamot
uppe i denna kammare och bönade
om 50 000 kronor men fick blankt avslag.
Ett annat år kom ett liknande förslag
från folkpartihåll, men då hade fru
Lindström ömsat skinn och var Kungl.
Maj:t, en ställning som tydligen lägger
hinder i vägen för att i kammaren understödja
en sak, som man förut behjärtat.

Som sagt, det har visats en snålhet —-ja, herr talman, jag tycker att man kan
använda detta ord — gentemot detta
husmödrarnas eget institut som är anmärkningsvärd.
Det var därför utan tvekan
med en viss häpnad som man i intresserade
kretsar strax före jul mottog
en promemoria, som utarbetats i handelsdepartementet
av två utredningsmän
och var ställd till statsrådet Lindström.
I denna framläggs ett förslag som framställes
som en utbyggnad och påbyggnad
av Hemmens forskningsinstitut, vilket
minsann kommer varje husmor med
intresse för institutet att spärra upp ögonen.
Man föreslår där två miljoner kronor
som blivande årligt anslag till institutet.
Men det är inte nog därmed. Ett
nyinrättat konsumentråd skall erhålla
ett forskningsanslag som enligt utredningsmännen
ej bör understiga en miljon
kronor. Det må man väl säga vore
ett lappkast av departementschefen och
även av fru Lindström om det verkligen
blir så. Det vore ytterst otacksamt mot
statsrådet Lindström att inte uppmärksamma
den nyorientering, som tydligen
ägt rum. Det är ett storartat belopp som
här skulle ställas till förfogande. Tacksamheten
är också fullkomligt uppriktig
och inte på något sätt ironisk. Det kan

väl dock inte vara alltför förmätet att
fråga sig varför denna PM har tillkommit
så i en hast. Dessutom brukar det i
de flesta fall sägas vara bäst att i mera
moderat tempo utbygga ett redan bra
företag.

Här framlägger man nu ett förslag som
kostar 3 miljoner kronor och som bl. a.
innebär en ombildning av husmödrarnas
institut. Man begär att remissvaren
på denna promemoria skall vara inne
inom en månad. Och i den månaden,
alltså december, hade vi alla helgdagarna
under julen. Resultatet är också att
förslaget knappast hunnit diskuteras i
några av de kvinnoorganisationer som
verkligen har intresse av det. Inte ens
de fullmäktige, som är tillsatta inom institutet
och vars vice ordförande för övrigt
är herr Lundberg i andra kammaren,
har haft möjlighet att ta ställning
till det. Man måste verkligen fråga sig,
vad det kan vara för mening med en
sådan taktik. Varför handlar man i en
sådan hast?

Är då inte förslaget så bra att vi alla,
som är intresserade av forskning på
hemarbetets område och av konsumentupplysning,
kan helhjärtat ansluta oss
till det? Ja, så bra är väl knappast något
förslag som kommer från regeringen att
det inte kunde bli bättre om det finge
ingående diskuteras av dem som det
närmast berör.

Jag skall inte trötta kammaren med
en detaljredogörelse. Men så mycket vill
jag säga, att Hemmens forskningsinstitut
dör, låt vara i skönhet, och upp står ett
nytt institut som skall förslagsvis kallas
Statens institut för konsumentfrågor. Det
är nämligen meningen att göra detta
forskningsinstitut helt statligt. H.F.I. har
hittills till 85 procent bekostats av staten.
Resten har tillskjutits av industrien.
Till det nya institutet skall nu hänföras
ett stort område som hittills legat utanför
H.F.I:s verksamhetsområde och som
inte har någon anknytning till konsumentvaror
till hemmen. Men nu är ju
saken den, att enbart det arbetsområde
som gäller hemmen har en mycket stor
räckvidd och många olösta problem.
Rara dessa problem och undersökningar

Fredagen den 20 januari 1950

Nr 2 113

räcker till för institutets verksamhet
många år framåt. Då ligger det naturligtvis
en viss risk i att just de för husmödrarna
vitala och angelägna problemen
lätt drunknar i mängden av andra.
Ty även om anslagen tacknämligt nog
är mycket större nu än förr, så är de
dock begränsade. Husmödrar har nog en
rätt otäck känsla av att manliga forskare
—■ de blir förmodligen i majoritet -—■
har mindre intresse av att forska på en
potatisskalare än på kardanaxeln på en
bil. Hemmens forskningsinstitut bör med
andra ord i stort sett ha den karaktär
som det nu har, vad det än må kallas i
framtiden.

Vad man därför hjärtligt hoppas är
att statsrådet Lindström, när hon tar
slutlig ställning, skall beakta just denna
sak och inte låta H.F.I. svälla ut till Statens
institut för konsumentfrågor, förrän
det är moget för denna stora omläggning
och utvidgning. Vi hoppas även att
husmödrarna skall få sina krav tillgodosedda
och få sina frågor lösta, alltså inte
bara de praktiska frågorna om köksknivar
och burkmat, utan också sådana problem
som hör till det psykologiska och
sociologiska området. Jag förmodar också
att statsrådet Lindström har uppmärksammat
de ytterst begränsade resurser
som vi har för att utbilda sådana
personer som verkligen behövs på det
här området. Hela denna verksamhet är
nämligen i hög grad beroende av de tillgängliga
personella resurserna. Vad tjänar
det till att vi får ett nytt stort och
fint institut om vi inte har de verkligt
kvalificerade personer som behövs för
att leda institutets verksamhet?

Jag förmodar nu att det kommer en
proposition, eftersom en sådan är annonserad
i statsverkspropositionen och
hela frågan behandlats med en så oerhörd
fart. Förutsättningen är naturligtvis
att statsrådet Lindström kan få herr
Sträng med sig. Det tycks ju inte alltid
lyckas. Att döma av vad som skett bakom
det som synes ske i fråga om hjälp
till barnfamiljerna kan man befara
bromsar i statsrådet Lindströms omedelbara
närhet i flera frågor.

I fråga om familjepolitiken undrar nog

s Första kammarens protokoll 1i).r>6. Nr 2

Statsverkspropositionen m. ni.
litet var ute i landet, var vi har vår familjeminister.
År hennes hjärta en socialdemokratisk
kvinnas och hennes huvud
krönt av Kungl. Maj:t, så får hon
naturligtvis söka sig fram till en vettig
kompromiss. Men det kan inte vara naivt
-— för att använda ett ord som statsrådet
Lindström själv begagnade under
debatten i andra kammaren i går — att
konstatera, att det tycks vara två makter
som nu strider om väldet i hennes själ:
den ena heter Sträng och den andra
Nancy Eriksson.

Att fru Lindström och regeringen på
det hela taget ömmar för barnfamiljerna
kan knappast någon begära skall räknas
dem till förtjänst. Fattas bara annat än
att inte även de vid detta laget skall ha
insett att familjefäder och mödrar med
stora barnskaror har ont om pengar,
svårt att ge sina barn en god hemmiljö
och sina ungdomar en bra yrkesutbildning.
Det förstår vi verkligen allesammans
oavsett partitillhörighet. Det är
alltså inte riktigt när fru Lindström här
i kammaren i går ville ge sken av att
de kvinnogrupper ute i landet, som har
förespråkare inom oppositionen, varit
minimalt intresserade för dessa frågor
innan fru Lindström satte sin tändsticka
till diskussionsbrasan och fru Brita
Åkerman-Johansson gjorde sin utredning.
Jag vill bara erinra statsrådet om
en motion av fröken Vinge m. fl. för ett
par år sedan, vari begärdes en utredning
om inflationens inverkan på de sociala
förmånerna. I detta inrymdes naturligtvis
också hem- och familjepolitiken,
och motionen låg alltså i rak linje
med den utredning som fru Åkerman sedan
fick göra. Det är bara det att hennes
uppgift mera var inskränkt till de
barnrika familjerna.

Vidare kan det inte vara statsrådet
Lindström obekant att Folkpartiets
kvinnoförbund i februari 1954 — alltså
före ilen Åkermanska utredningen —
gjorde en framställning om en bättre anpassning
mellan arbetslivets och familjelivets
krav in. in., alltså i direkt familjeviinlig
anda. Detta står nämligen i fru
Åkermans betänkande, vilket jag förutsätter
att statsrådet Lindström har läst.

114 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Statsverkspropositionen m. m.

Denna framställning från folkpartikvinnornas
håll siktar också direkt på en
positiv familjepolitik.

För övrigt vill fru Lindström vänta
med att ange sin och regeringens ståndpunkt
till hur stödet till de barnrika familjerna
skall utformas, tills alla remisserna
på den Åkermanska utredningen
har kommit in och blivit bearbetade.
Denna en smula hastigt påkomna respekt
för kvinnoorganisationernas och experternas
åsikter måste man naturligtvis
hälsa med tillfredsställelse. Den inställningen
måste ju innebära att inte minst
olika kvinnoorganisationer kan få inverka
på regeringens beslut. De socialdemokratiska
kvinnornas uppfattning känner
ju regeringen redan till genom den
motion som dessa har framlagt.

»Samhället och barnfamiljerna» är
namnet på fru Åkermans utredning. Den
innehåller otvivelaktigt många utmärkta
förslag i fråga om stöd åt de barnrika
familjerna. Men åtskilliga av dem är
verklighetsfrämmande och förefaller riskabla,
och en del av de siffror, som
lagts fram i utredningen, täcker inte den
verklighet man ser omkring sig. Den
metod, som använts för att mäta barnfamiljernas
behov är visserligen intressant
men tycks slå fel på flera punkter.
Meningarna om utredningens olika förslag
är över huvud taget ganska delade.
Det förefaller också, som om de vore delade
inom regeringen. Det hade naturligtvis
varit av stort intresse att få klarhet
i var i synnerhet vår familjeminister
står. Men frågetecknet från i går kvarstår,
och eftersom fru Lindström inte är
här i kammaren nu, så lär det väl kvarstå
även i fortsättningen av denna debatt.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Då herr Einar Eriksson
för en stund sedan kommenterade gårdagsdebatten
gav han uttryck för sin
besvikelse över att han inte lyckats finna
några nya idéer i inläggen från folkpartihåll.
Jag skall självfallet inte disputera
med herr Einar Eriksson om vad
han eventuellt lyckats uppsnappa av

gårdagens debatt, jag vill bara göra den
reflexionen att hans egen kommentar i
varje fall inte innebar några nya idéer.

När herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
presenterade sin
budget liknade han den vid en julgran
och uttalade den förhoppningen, att
granen inte måtte plundras. Liknelsen
förefaller mig vara något oklar. I början
på det nya året brukar vi ju traditionsenligt
plundra våra julgranar. Jag
skulle därför vilja använda liknelsen på
ett något annat sätt och låta den syfta
på utgiftsposterna, bland vilka ju olika
grupper av medborgare väntar sig att
finna något, t. ex. att få se sina önskemål
uppfyllda.

Man kan då omedelbart konstatera,
att vissa partier av den till plundring
klädda julgranen är något så när tillfredsställande,
andra däremot synnerligen
torftiga.

Låt mig först säga ett par ord om det
som synes mig något så när tillfredsställande.
Hit skulle jag i första rummet
vilja räkna vissa ökade anslag till forskning
och högre undervisning under åttonde
huvudtiteln. I allt vidare kretsar
har man numera kommit till klarhet om
vad den vetenskapliga forskningen betyder
för hela vårt folk, för våra möjligheter
att ytterligare höja folkets levnadsstandard
och för att förkorta arbetstiden.
Det är inte bara några mer
eller mindre verklighetsfrämmande vetenskapsmän
och frikostiga vetenskapens
gynnare, som anser det nödvändigt
med ökade anslag till vetenskaplig
forskning. Inte minst genom de senaste
årtiondenas vetenskapliga landvinningar,
som raskt omsatts i praktisk tillämpning,
har man i allt vidare kretsar kommit
till insikt om vad den vetenskapliga
forskningen betyder, t. ex. för vår energiförsörjning,
för vårt försvar, för kampen
mot sjukdomar, för jordbruket genom
kampen mot skadeinsekter och
andra skadegörare, för förbättringen av
våra kulturväxter m. m. Måhända får
man tolka anslagsökningarna på åttonde
huvudtiteln som ett utslag av denna insikt
om den vetenskapliga forskningens
betydelse. Men låt mig också genast säga

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2

115

att utslaget är långt ifrån tillräckligt
stort och ej heller tydligt.

Från allt flera håll i samhället reses
numera krav på kortare arbetstid — ett
i många fall både naturligt och berättigat
krav. Men då man betänker hur
många väldiga arbetsuppgifter som vi
står inför — bostadsbyggen, sjukhusbyggen,
skolbyggen, vägbyggen och åtgärder
för vattenvård, som bara de kommer
att kräva kostnader på ett par miljarder
kronor — så frågar man sig, om det är
möjligt att nämnvärt förkorta arbetstiden,
såvitt man inte samtidigt kan sätta
den enskilde arbetaren i stånd att på en
kortare arbetstid producera mer än vad
han nu gör.

Det är vetenskapen och tekniken, som
skall göra en sådan ökning möjlig. Ökade
investeringar för en modernisering
av vår industriella apparat är därför
utomordentligt angelägna. Men för den
framtida utvecklingen är en ökad vetenskaplig
forskning ännu mera angelägen
— detta gäller inte bara den tillämpade
forskningen utan kanske i ännu
högre grad den grundläggande.

Dagens strider, inte bara i vårt land
utan i så gott som hela världen, gäller i
alltför hög grad fördelningen av resurserna
— delningen av den gemensamma
kakan, som man brukar säga. Vi borde
lägga ner betydligt mera kraft på att öka
våra resurser, göra kakan större. Det är
endast genom vetenskaplig forskning
och resultatens tillämpning i ett fritt näringsliv,
som en sådan ökning är möjlig.

Denna uppfattning om den vetenskapliga
forskningens grundläggande roll
borde också mer än hittills få genomsyra
hela vårt försvarsväsen. Inom ett
modernt försvarsväsen blir den roll vetenskapen
och tekniken spelar för varje
dag som går allt större och större. Man
kan inte säga, att man har ett starkt försvar,
om man inte förfogar över de vapenslag,
som vetenskapen och tekniken
nu sätter i våra händer, d. v. s. atomvapnen.
Visserligen är väl den dag ännu
så länge tämligen avlägsen, då den
månghövdade krigsmakten kan ersättas
av en liten skara väl utrustade specialister,
men det kan inte vara någon tvekan

Statsverkspropositionen m. m.
om att utvecklingen går i den riktningen.
Fn försvarsmakt, som i dag inte förfogar
över de moderna vapenslagen, är
lika otidsenlig som en armé skulle ha
varit, om den vid andra världskrigets
början ställt upp utrustad med slagsvärd
och pilbågar. Inte ens världens
bäste soldat förmår mycket mot en
atombomb!

Från dessa allmänna synpunkter på
problemet skulle jag vilja övergå till en
del detaljer. Särskilt glädjande är den
anslagsökning, som nu föreslås för
forskningen rörande utnyttjandet av
atomenergien. Det är glädjande inte
minst mot bakgrunden av den avvaktande,
för att inte säga motvilliga hållning,
som statliga organ tidigare intagit
till atomenergiproblemen och som bland
annat haft till följd, att vi redan sackat
efter i utvecklingen. Det är livligt att
hoppas, att den intensifierade forskning,
som nu kommer att möjliggöras,
och samarbetet mellan statliga organ
och framsynt enskild industri, skall
kunna hämta in det försprång, som
andra nationer vunnit. Förutsättningen
för att så skall kunna ske är enligt min
mening inte bara, att de statliga organen
samarbetar med industrien, utan också
att staten stimulerar den enskilda industrien
till kraftinsatser.

Många trängande och välmotiverade
krav på ökade personella och materiella
resurser har tyvärr lämnats obeaktade
under åttonde huvudtiteln. Detta går ut
över rekryteringen av både lärare och
forskare, det går ut över studenterna.
Det blir en för arbetet synnerligen menlig
trängsel i de otillräckliga och ofta
omoderna institutionerna. Om vi inom
en något så när rimlig tid skall kunna
nå den standard, som krävs både för
den högre undervisningen och forskningen,
måste nya institutioner byggas
i en betydligt raskare takt än vad som
nu sker. Den nu rådande takten skulle
kunna vara försvarlig, om det endast
gällde en successiv förnyelse under någorlunda
normala förhållanden. Men då
det gäller att avhjälpa ett sedan årtionden
ackumulerat behov, är byggnadstakten
absolut otillräcklig.

116 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Statsverkspropositionen m. m.

I många läroämnen vid våra universitet
är det nu helt enkelt omöjligt att
utbilda forskare och lärare till det antal
som samhället behöver. Låt mig som
ett enda exempel ta växtbiologiska institutionen
vid Uppsala universitet -— den
enda institutionen för växtbiologi i landet.
Redan för ett kvartssekel sedan var
denna institution för liten för att motsvara
det dåtida behovet. Sedan dess har
vid upprepade tillfällen önskemål om
nybyggnad framförts. Under senare år
har både universitetsmyndigheterna och
kungl. byggnadsstyrelsen bland de allra
mest trängande behoven upptagit en nybyggnad
för växtbiologiska institutionen
gemensamt med den limnologiska institutionen.
I år hade byggnadsstyrelsen
till och med begärt en höjning av det av
universitetet äskade anslaget på 100 000
kronor till 600 000 kronor för att göra
det möjligt inte bara att vidta vissa förberedande
arbeten utan också att sätta
i gång själva byggenskapen. Men mot
alla instanser och utan att på något sätt
motivera sin uppfattning har Kungl.
Maj:t underlåtit att ta upp något byggnadsanslag
till detta ytterst nödvändiga
och viktiga institutionsbygge. Jag kan
nämna, att i den nuvarande institutionsbyggnaden
är alla utrymmen, som över
huvud taget kan användas, redan upptagna
av samlingar och bibliotek, laboratoriemöjligheterna
är synnerligen primitiva,
arbetsrummen är trånga och i
vissa fall hälsovådliga. Och dock har vi
här att göra med en gren av botaniken,
som inte bara utgör en väsentlig del av
lärarutbildningen utan som också är av
synnerligen stor betydelse för att flertal
grenar av den tillämpade botaniken
inom skogs- och jordbruk m. m. Den
planerade nybyggnaden skulle också ge
lokaler åt den nu ytterst trångbodda
limnologiska institutionen, som bland
annat måste få den betydelsefulla uppgiften
att utbilda en del av den personal,
som kommer att behövas för den framtida
vattenvården.

Det behövs en mera vidsynt inställning
till våra universitets och högskolors
många och viktiga byggnadsbehov

än den, som hittills kommit till uttryck
i statsverkspropositionen.

Det räcker emellertid inte med anslag
till forskningen. Yi måste också sätta
våra högre utbildningsanstalter, universitet
och högskolor, i stånd att ta
emot ett betydligt större antal studenter
än vad som för närvarande är möjligt.
Det behövs inte bara större institutioner
och större vetenskaplig personal. Det
behövs också mera bostäder åt det växande
studentantalet, och det behövs matsalar.
Både i Uppsala och Stockholm är
det en tvingande nödvändighet, att utspisningsfrågorna
ordnas. Ur den synpunkten
är det ytterst beklagligt, att frågan
om konviktoriebyggnaden i Uppsala
icke upptagits i statsverkspropositionen.

Man har på sista tiden talat ganska
mycket om universitetens upprustning.
Det skall villigt erkännas, att vad som
nu föreslås på åttonde huvudtiteln är ett
steg i rätt riktning, men det kan inte
betraktas som en upprustning, snarare
som en partiell återhämtning. Vi måste
först komma tillbaka till en lämplig relation
mellan å ena sidan studentantalet
och å andra sidan universitetens personella
och materiella resurser, innan vi
kan börja tala om någon verklig upprustning.

Om det, herr talman, på den del av
julgranen, som representerar ecklesiastikdepartementet,
åtminstone finns en
del att hämta, så är det desto magrare
på den del som representerar nionde
huvudtiteln, i varje fall om man ser det
från jordbruksforskningens synpunkt.
Där är det ren missväxt. Låt mig bara
ta ett par exempel.

Lantbrukshögskolan hade begärt nära
fem miljoner kronor för olika byggnadsändamål.
Den får några hundratusen
kronor, till en vattenledning. Och dock
förhåller det sig så, att flera av de institutioner
som där arbetar, både inom de
grundläggande och inom de tillämpade
ämnena, har otidsenliga och otillräckliga
lokaler och brist på arbetskraft. Samtidigt
hopas för varje år som går de problem,
som väntar på sin lösning.

En annan statlig institution, som nöd -

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2 117

gas arbeta med alltför små materiella
och personella resurser är växtskyddsanstalten.
För några år sedan framlade
en statlig utredning —- växtskyddsutredningen
— ett program för upprustning
av vårt växtskydd, och dess förslag
blev varmt tillstyrkta i så gott som alla
remissinstanser. Men ännu är större dedelen
av dem icke realiserade. Och
dock är det så, att växtsjukdomar, skadedjur
och ogräs förorsakar vårt jordbruk
förluster på hundratals miljoner
kronor årligen. Enbart svartrosthärjningen
år 1951 — en enda sjukdom på
en enda kulturväxt, vetet -— medförde
en förlust, som beräknats till 120 miljoner
kronor. Växtskyddsanstalten har
helt enkelt inte möjlighet att hjälpa och
bistå alla de jordbrukare, som ber om
råd och hjälp.

Det samtidigt pågående arbetet på förbättring
av vårt odlingsmaterial genom
växtförädling för att göra det mera motståndskraftigt
mot sjukdomar, mera lämpat
för moderna skördemetoder, och för
att åstadkomma högre kvalitet fördröjes
därigenom att anslagen till denna verksamhet
är otillräckliga —- man kan som
exempel hänvisa till det sätt på vilket
den stora, förnämliga växtförädlingsanstalten
Weibullsholm behandlats i statsverkspropositionen.

Så som jordbruksforskningen under
senare år försummats, är det inte alt
undra på att det svenska jordbrukets effektivitet
icke ökats i samma takt som
vissa andra länders. Före det sista
världskriget låg vårt land genomsnittligt
på fjärde platsen bland jordens länder i
fråga om avkastning per hektar — det
var egentligen bara Belgien, Nederländerna
och Danmark som låg före •— nu
har vi sjunkit ned till tionde platsen.
Det behövs förvisso ökade insatser både
för den grundläggande och den tilllämpade
forskningen inom jordbruket.

Men även rådgivningen till jordbrukarna
behöver förstärkas. Hushållningssällskapen
har en alltför liten personal
för att kunna bedriva rådgivningen tillräckligt
effektivt. Då man studerar de
lysande resultat, som vunnits i det s. k.
Vinkölsförsöket, där effekten av en verk -

Statsverkspropositionen m. in.
ligt allsidig och effektiv rådgivning till
jordbrukarna inom ett begränsat område
registrerades, förstår man vad som
skulle kunna vinnas, om hushållningssällskapen
sattes i stånd att verkligen i
tillräcklig utsträckning ge jordbrukarna
råd och anvisningar rörande tillämpningen
av jordbruksforskningens resultat.
Det är därför förvånansvärt, att inte
det blygsamma kravet på ytterligare
personal för detta ändamål kunnat tillmötesgås.

Jag nämnde nyss vattenvården. Det är
med verkligt stor besvikelse man erfar,
att det inte heller i år tagits ett krafttag
för att råda bot på de fullkomligt oefterrättliga
förhållandena i fråga om vattenvården.
Den ringa förstärkning av
fiskeristyrelsens tillsynsavdelning, som
nu föreslås, kan inte ens betecknas som
en halvmesyr. Inte ens det blygsamma
förslag, somj vattenvårdskommittén framlade
1954, har upptagits. Den kritik, som
det förslaget utsattes för, betingades i
allt väsentligt därav att förslaget ansågs
helt otillräckligt. Man hade haft rätt att
vänta, att det ansvariga statsrådet sett
till att effektiva åtgärder vidtagits för
att råda bot på de svåra missförhållandena.

Med anledning av den pågående gulsotsepidemien
framhöll nyligen en läkare,
att det är ovärdigt vårt folk, som
tror sig hålla så förnämlig hygien, att
tolerera sådana vattenförhållanden som
existerar på många platser i landet. Detta
är så sant som det är sagt! Hur länge
skall vårt folk behöva utsättas för risken
att råka ut för epidemier, förorsakade
av dåligt vatten? Är det inte nog med
dem vi redan haft? Hur länge skall
många av våra vattendrag behöva tjänstgöra
som kloakrännor? Hur länge skall
stora grupper av vårt folk behöva ta sitt
dricksvatten från sjöar, i vilka icke renat
avloppsvatten utsläppes? Och hur
länge skall oersättliga naturvärden förstöras
till följd av overksamhet från regeringens
sida? Här behövs inte bara en
moderniserad lagstiftning, utan också
väldiga kapitalinvesteringar och en med
tillräcklig sakkunskap utrustad myndighet
för att leda och övervaka arbetet!

118 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Statsverkspropositionen m. m.

Inför det stora överskottet i den nu
framlagda budgeten måste man göra den
reflexionen, att det hade varit möjligt
att tillgodose många angelägna behov,
framför allt sådana som måste fyllas för
att man skall kunna få den grund som
behövs för en fortsatt utveckling av samhällets
materiella och kulturella standard
och för hela vårt folks hälsostandard.

Herr JOHANSSON, THEODOR, (bf):

Herr talman! Innan jag går in på vad
jag här särskilt tänkte tala om, skulle jag
vilja göra en liten erinran mot herr Osvalds
uttalande angående jordbrukets
produktion. Den minskade produktionen
i jordbruket beror inte så mycket
på en bristfällig rådgivning, men desto
mera på en brist på arbetskraft och en
ökad maskinanvändning. Användningen
av maskiner inom jordbruket gör att
man kanske inte alltid kan räkna med
högsta möjliga skörd. Maskiner måste
emellertid användas på grund av bristen
på arbetskraft på nämnda område.
Kunskapen om jordbruksdriften har
ökat för varje år, och i det avseendet
tror jag inte det finns så mycket att anmärka
på. Jag är givetvis dock fullt på
det klara med att man på detta liksom
på många andra områden måste räkna
med nya rön och nya iakttagelser och
alltid göra det bästa i varje situation.
Så långt är jag överens med herr Osvald.

Jag har emellertid närmast begärt ordet
i denna remissdebatt för att beröra
ett par frågor, som jag anser betydelsefulla
för det svenska jordbruket och för
hela samhällets utveckling.

Den ena av dessa frågor gäller det
allmänna och enskilda vägnätets utbyggnad.
Trots för varje år ökade anslag
föreligger ett ökat behov av medel
för nybyggnad av vägar. Orsaken härtill
är naturlig, då antalet motorfordon ju
ökar i snabbare takt än som tidigare beräknats.
Vägarna måste även byggas
mera omsorgsfullt och göras mera bärkraftiga
på grund av att den tyngre trafiken,
för vilken tidigare järnvägarna
utnyttjats, numera överflyttats på de
allmänna vägarna. Behovet av bättre vä -

gar är därför ett krav, som ständigt
kommer fram och som inte gärna kan
avvisas. Den stora efterfrågan av varor
på olika områden gör det också nödvändigt
med snabba transporter. Därmed
ökas kraven på vägarnas beskaffenhet.

Av allt att döma kommer varutransporterna
framdeles att ske per bil i betydligt
större utsträckning än för närvarande.
Detta gör det nödvändigt att
planeringen av vägarnas sträckning
sker i god tid, så att inte planeringen
behöver ändras gång efter annan. Detta
är av särskild betydelse när en vägs
sträckning går genom tätorter eller i
närheten av någon tätort. Kommunerna
har i sådana fall, när en vägs sträckning
ändrats, många gånger fått vidkännas
betydande kostnader för en ändrad
planläggning av bebyggelsen, kostnader
som till stor del beror på att planläggningen
inte kunnat ske i god tid.

I detta sammanhang vill jag även fästa
uppmärksamheten på betydelsen av
att vägförvaltningarna i god tid får del
av vad de kan förvänta i anslag, särskilt
då för byggande av vägar. Om vägförvaltningarna
i god tid får del av vad
de kan förvänta i fråga om anslag, har
de större möjlighet att planlägga sina
arbeten. Detta gäller såväl när vägarna
bygges i egen regi som när arbetena utlämnas
på entreprenad. En viss kostnadsbesparing
kan alltid förväntas, om
man fått god tid på sig att planera ett
vägföretag. Alla är naturligtvis angelägna
om att mesta möjliga arbete utföres
för ett tilldelat anslag.

Till vägnätet räknar jag också de enskilda
vägarna, som ju är av den allra
största betydelse i vårt samhälle. För utbyggnad
och underhåll av dessa erfordras
ökade bidrag. Med tacksamhet kan
noteras, att bidragen till de enskilda vägarna,
såväl när det gäller underhåll
som byggande, har ökat för varje år.
Kostnaderna för underhåll och byggande
av dessa vägar är i många fall av betydande
storleksordning och betugande
för den enskilde. Vägarna måste även
göras bärkraftigare än tidigare, eftersom
de numera ofta får tjänstgöra som
trafikleder även för ganska tung trafik.

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2

119

Det gäller i all synnerhet vägar, som
utgör förbindelseleder mellan allmänna
vägar eller som är enskilda vägar av annan
särskild betydelse. Det vore därför
önskvärt och skäligt, att det i propositionen
föreslagna högre beloppet 80 procent
kunde utgå till samtliga enskilda
vägar av större betydelse eller i varje
fall till alla enskilda vägar, som utgör
genomfartsleder mellan allmänna vägar.
Den fördel, som bl. a. trävarubolagen och
industrien har av de enskilda vägarna,
gör det berättigat med högre bidrag till
såväl underhåll som byggande av dessa
vägar. Självfallet minskar underhållet
av de allmänna vägarna i samma mån
som de enskilda kommer till ökad användning
vid förekommande transporter.

I samband med underhållet av de enskilda
vägarna vill jag också erinra om
betydelsen av att tidsenliga maskiner
finnes till förfogande. När staten övertog
vägunderhållet av de allmänna vägarna
förutsattes, att den av vägförvaltningen
disponerade maskinparken skulle
ställas till förfogande även för underhållet
av det enskilda vägnätet. Detta
löfte har av helt naturliga skäl icke kunnat
uppfyllas, då underhållet av de allmänna
vägarna ökat betydligt i jämförelse
med vad man då kunde förutse.
Sedan några år tillbaka utgår statsbidrag
till inköp av diverse redskap, vilket varit
till stor hjälp vid underhållet av de
enskilda vägarna. Det har också lämnats
statsgaranti vid lån för inköp av vägmaskiner.
Det vore dock ytterst angeläget,
att statsbidrag efter samma norm
kunde utgå för inköp av vägmaskiner.
Härvid förutsättes, att dessa maskiner
helt kommer att utnyttjas för den enskilda
väghållningen. Kommuner eller sammanslutningar
av intressenter med syfte
att betjäna den enskilda väghållningen
borde därför erhålla bidrag även för
inköp av maskiner. Jag vill med detta
fästa vägministerns uppmärksamhet på
denna fråga.

Det är också en annan fråga, som jag
i detta sammanhang skulle vilja erinra
om. Under nionde huvudtiteln har upptagits
ett ökat anslag till skogsvården.
Jag måste säga att detta anslag var myc -

Statsverkspropositionen m. ni.
ket välbehövligt, och det är också av ett
visst värde att ett ökat anslag kunnat
lämnas. Det är också fullt rättvist, att
ett höjt anslag anvisas till skogsvården.
Skogen ger nämligen vårt land en avkastning
av så stora värden, att ett ökat
anslag är berättigat. Jag noterar i varje
fall med mycket stor tacksamhet, att ett
ökat anslag till skogsvården föreslagits.

I samband med frågan om ökade anslag
till skogsvårdande åtgärder kommer
man väl nästan osökt in på spörsmålet
om det mindre jordbrukets behov
av skog som komplettering till jordbruksdriften.
Denna fråga har varit föremål
för debatter här i kammaren tidigare
— den var bl. a. föremål för debatt
i samband med förnyandet av jordförvärvslagen
förra året — och det är alltså
ingenting nytt. Jag vet också att detta
ärende är föremål för utredning. Det
må dock vara mig tillåtet att erinra om
behovet av att denna utredning blir färdig
snarast möjligt. Anledningen härtill
är framför allt den pågående folkförflyttningen
från landsbygden. Det är
särskilt mindre gårdar i skogsbygden
som då och då lämnas åt sitt öde. Följden
härav blir, att bygden förlorar sin
arbetskraft — en arbetskraft som även
betjänar trävaruindustrien. Antalet vana
och dugliga skogsarbetare minskas för
varje år. Detta är en sak som bör uppmärksammas
och som naturligtvis spelar
en stor roll. Att återföra arbetskraft
till jord- och skogsbruket eller att omskola
annan arbetskraft för dessa uppgifter
är inte bara en kostnadsfråga,
utan blir också en social fråga som
kanske knappast går att lösa i framtiden.
Det är därför enligt min mening
angeläget att söka förebygga en sådan
folkförflyttning som äger rum och att
vidta åtgärder för att göra det möjligt
för dessa mindre jordbrukare att få
komplettera sina jordbruk med skog och
på så sätt göra jordbruken mera bärkraftiga
och för att ge brukarna mer arbete.
Det enda som håller dessa mindre
jordbrukare kvar vid sina gårdar är
äganderätten och den trygghet som denna
skänker dessa jordbrukare.

I anslutning till min erinran om ägan -

120 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Statsverkspropositionen m. m.
derättens värde skulle jag också vilja
säga någonting om de uttalanden som
gjorts beträffande äganderätten till bondeskogsbruken.
Vid skilda tillfällen har
nämligen framkommit anmärkningar
mot bondeskogarnas skötsel. Dessa anmärkningar
torde ha mycket litet fog
för sig och torde i lika hög grad kunna
rikta sig mot bolagens och domänverkets
skötsel av sina skogar — undantag
finnes ju alltid.

Syftet torde närmast vara att skapa
förutsättningar för överförande av bondeskogen
i bolagens ägor. Först kom ett
oroande meddelande från Träindustriarbetareförbundets
ordförande. Han uttalade
däri att det vore lämpligt att bondeskogarna
överfördes i skogsindustriens
ägo. Inte långt efter kom ett annat meddelande,
som givit anledning till oro
bland många skogsägare. Det var ett betänkande,
som utgivits av Södra Sveriges
Skogsindustriförening (SOU 1954:
29) angående klenvirket. Där framhålles
i en reservation av herrar Danielson,
Franson, Heijne och Holgerson betydelsen
av att skogsbolagen fick förvärva
skogsmark för skogsindustriens behov.
Det sades visserligen att dessa skulle
förvärva skogen på frivillig väg, men
då man känner till hur en sådan frivillighet
har verkat på andra områden och
hur den verkade i Norrland, när bolagen
där övertog en stor del av den skog som
de självägande bönderna tidigare haft,
så ställer man sig givetvis betänksam. I
flera andra sammanhang gjordes också
uttalanden, som är rätt anmärkningsvärda
och som i viss mån är riktade mot
äganderätten till skogen. Man frågar sig
huruvida vederbörande syftar till ett
upprepande av vad som skedde i Norrland,
där bolagen ju tidigare hade full
frihet att förvärva jord och skog. De
självägande bönderna och skogsägarna
utbyttes mot arrendatorer under bolagen.
Den saken är bekant bland våra
skogsägare även i södra Sverige. Såren
efter bolagens framfart är av allt att
döma ännu inte läkta. Men man kan då
och då få höra röster, vilkas ton man
inte tar miste på. Ingenting tyder nu på
att den nuvarande regeringen är beredd

att medverka till ökad möjlighet för bolagen
att förvärva bondeskogen och därmed
skära av en livsnerv i samhället, en
livsnerv för enskilda skogsägare och för
hela svenska folket.

För att bortleda all misstänksamhet
som skapats genom dessa uttalanden vore
det angeläget att det mindre jordbruket
snarast möjligt kunde förses med
tillräcklig skog. Dröjer det alltför länge
innan utredningen blir färdig, kommer
folkförflyttningen att fortgå, och därmed
följer också ökade kostnader för det allmänna,
kostnader för bostäder på andra
platser, kostnader för vatten och avlopp
och allt som följer vid förflyttning av en
folkgrupp. Dessa frågor är enligt min
mening av så stor betydelse för den
framtida utvecklingen, att de väl kan
nämnas i denna debatt, även om de kommit
att framföras i allra sista stund.

Herr talman! Jag ber att få yrka remiss
av statsverkspropositionen.

Herr BRANTING (s):

Herr talman! Det kan synas ganska
meningslöst att inför en praktiskt taget
tom kammare ta upp en angelägenhet
som man själv anser vara av mycket stor
vikt, men jag har i alla fall inte velat
låta denna debatt gå förbi utan att säga
några ord angående de krav, som rests
från högerhåll, närmare bestämt av herr
Hjalmarson i andra kammaren, att Sverige
måste skaffa sig s. k. taktiska atomvapen.
Vi har av tidningarna sett att försvarsministern
uttalat sig undvikande i
detta ämne — enligt min mening i alla
fall inte tillräckligt klart avvisande utan
mera hänvisande till att saken kommer
igen sedan vissa utredningar blivit framlagda.

För min del kan jag inte underlåta att
ge uttryck för den meningen att man
svårligen kan föreställa sig ett mera vanvettigt
försvarsvapen än det ifrågavarande
atomvapnet. De talare som fört fram
detta krav nu och förut torde väl i alla
fall ha observerat att man i Förenta staterna,
som varit den främsta makten i
fråga om detta nya vapen, aldrig ett
ögonblick lagt upp saken på det sättet

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2

121

att meningen skulle ha varit att använda
vapnet till försvar, utan uteslutande
till anfall. Det har aldrig fallit någon
amerikan in att tänka sig att man skulle
använda atombomber i Förenta staterna
gentemot en eventuell där inträngande
fiende, utan man har varit noga med
att planera saken så, att dessa vapen
först måste fraktas så långt som möjligt
bort från det egna landet och sedan
släppas ned över ett fiendeland.

Vad är nu meningen, när man här i
Sverige reser krav på att vi skall skaffa
oss dessa vapen? Är det meningen att vi
fullständigt skall lägga om alla våra försvarsplaner
och gå in för en alldeles ny
tankegång, nämligen att vårt land skulle
försvara sig genom angrepp långt borta
på främmande territorier?

Skulle man alltså ha den meningen att
vi eventuellt skulle försöka genombryta
luftförsvaret hos den främmande makten
för att med vårt flyg eller med våra
fjärrvapen över dess territorium föra in
våra »taktiska» atombomber? I så fall
bör det ju sägas klart ut att meningen
är att plädera för en sådan total omläggning
av alla våra hittillsvarande försvarsplaner.

Skulle detta däremot icke vara meningen,
utan man vidhåller att det här
bara är fråga om ett nytt, mycket effektivt
försvarsvapen, ja låt oss då, mina
damer och herrar, ett ögonblick tänka
oss saken konkret. Låt oss t. ex. föreställa
oss en situation liknande den vi
såg inför oss under kriget, nämligen att
fienden — i det fallet nazisttrupperna
— skulle ha brutit in över Danmark och
därifrån erövrat Skåne samt att den
svenska försvarslinjen etablerat sig någonstans
i smålandsskogarna. Hur skulle
vi då haft användning för dessa taktiska
atomvapen? Skulle vi bombarderat Skåne
med atombomber? Eller skulle vi
bombarderat utfartshamnarna för de tyska
trupperna, nämligen de danska städerna?
Eller låt oss tänka oss en annan
fiende, österifrån: Skulle vi, om man på
det hållet använde sig av finska utfartshamnar,
kunna tänka oss ett atombombardemang
av Finland? Man behöver
bara ställa dessa frågor för att se vilka

9 Första kammarens protokoll 1056. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
orimliga problem som reser sig om man
skulle försöka använda detta s. k. försvarsvapen
under våra givna förhållanden.

Situationen blir självklart fullständigt
annorlunda, ifall hela strategien läggs
upp på det amerikanska sättet. Där har
man först inrättat baser tusentals mil
från hemlandet, och så tänker man sig
att använda ifrågavarande vapen därifrån.

Vi hörde i går hans excellens herr
statsministern ge en bred skildring av de
lysande möjligheter som den nya tekniken
erbjuder hela vårt folkhushåll. Vi
åhörde denna framställning med stort
intresse och kände den positiva fläkt
som bar upp anförandet. Men vi måste
ju komma ihåg att denna nya teknik
också har en frånsida, och det är den
fruktansvärda möjligheten av ett atomkrig.
Vi får, mina damer och herrar, försöka
sätta oss in i det nya problemet.
Detta är inte om Sverige skall skaffa sig
atomvapen eller inte, utan det nya problemet
är på vad sätt vi alla skall försöka
finna en form för fredlig samlevnad
mellan de civiliserade nationerna.

Jag har, herr talman, inte velat gå
närmare in på dessa problem i nuvarande
situation. Debatten lär ju återkomma.
Men jag har å andra sidan inte velat
låta dessa dagar gå alldeles förbi utan
att inlägga en gensaga mot det krav som
har rests från högerhåll beträffande utvecklingen
av den svenska försvarsmakten.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades
ifrågavarande kungl. propositioner
till statsutskottet, varjämte de i nedan
angivna delar remitterades till följande
utskott, nämligen

propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till bankoutskottet,
såvitt propositionen angick det
promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1956 skulle utgå, till bevillningsutskottet
och, i vad propositionen avsåg
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet;
samt

122

Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna
yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

14, angående anslag till stödlån till
jordbrukare; och

nr 32, angående försäljning av vissa
kronoegendomar.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 11, av herr Berg, Gunnar m. fl.;
nr 12, av herrar Sunne och Huss;
nr 13, av herr Karlsson, Gustaf, m. fl.;
nr 14, av herr Franzén och herr Larsson,
Nils Theodor;

nr 15, av herr Arrhén m. fl.;
nr 16, av herr O hlon m. fl.;
nr 17, av herr Andersson, Birger;
nr 18, av herr Hansson m. fl.;
nr 19, av herr Huss; och
nr 20, av herr Grym m. fl.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av fru Wallentheim
m. fl. väckta motionen nr 21.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 22, av fru Sjöström-Bengtsson och
fru Carlqvist;

nr 23, av herrar Kronstrand och Danmans; nr

24, av herr Johansson, Theodor,
och herr Pålsson;

nr 25, av herr Karlsson, Göran, m. fl.;

nr 26, av herr Nyström; samt

nr 27, av herrar Mannerskantz och Eskilsson.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr 28, av herr Spetz m. fl.; och
nr 29, av herr Tjällgren m. fl.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

7, med förslag till förordning om
kontroll å ädelmetallarbeten; och

nr 23, angående godkännande av 1954
års internationella konvention till förhindrande
av havsvattnets förorening genom
olja m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

24, med förslag till förordning med
särskilda bestämmelser om begränsning
av skatt på grund av 1955 års taxering;

nr 27, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt;
samt

nr 33, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Belgien om utsträckning
till Belgiska Kongo och mandatområdet
Ruanda-Urundi av tillämpligheten
av det mellan Sverige och Belgien
den 1 april 1953 ingångna avtalet
för undvikande av dubbelbeskattning och
för reglering av vissa andra frågor beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts
proposition nr 34, med förslag till förordning
om ändring av 6 § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr
99).

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den av herr Anderson,
Carl Albert, väckta motionen nr 30.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 31, av herr Weiland m. fl.;
nr 32, av herr Weiland m. fl.;
nr 33, av herr Johansson, Theodor,
m. fl.;

nr 34, av herr Sundberg m. fl.;
nr 35, av herr Huss m. fl.;
nr 36, av herr Huss;
nr 37, av herr Åman;

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2

123

nr 38, av herr Mogård m. fl.; och
nr 39, av herr Domö m. fl.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
herr Domös motion nr 40.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

41, av herr Huss; samt
nr 42, av herr Karlsson, Fritiof, och
herr Carlsson, Georg.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr 43, av herr Svedberg, Erik, m. fl.;
nr 44, av herr Olofsson, Uno, m. fl.;
samt

nr 45, av herr Jonsson, Jon.

Föredrogs och hänvisades till allmänna
beredningsutskottet den av herr Hermansson,
Herbert, m. fl., väckta motionen
nr 46.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 36, angående frågor om befrielse från
ersättningsskyldighet till kronan m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 47, av herr Svedberg, Lage, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställ -

ning om anslag till fartygsbyggnader vid
marinen;

nr 48, av herr Grym m. fl., om ersättning
till Mattias Forslund i Vojakkala för
viss krigsskada;

nr 49, av herr Hesselbom m. fl., om en
rättvisare placering i dyrortshänseende
av vissa kommuner;

nr 50, av herr Pettersson, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till bidrag till ungdomens fritidsverksamhet; nr

51, av herrar Näsgård och Werner,
angående finansieringen av den kommunala
investeringsverksamheten;

nr 52, av herrar Norling och Öhman,
om ändrad lydelse av 16 och 17 §§ lagen
om allmän sjukförsäkring;

nr 53, av herrar Norling och öhman,
om ändrad lydelse av 11 och 12 §§ lagen
om yrkesskadeförsäkring;

nr 54, av herr Larsson, Nils Theodor,
om höjning av det s. k. karensbeloppet
för rabatterade läkemedel;

nr 55, av herr Lundström, om viss
ändring i lotteriförordningen; samt
nr 56, av herr Osvald m. fl., om inrättande
av en förste assistenttjänst vid statens
växtskyddsanstalts upplysningsavdelning.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.24.

In fidem
G. H. Berggren