Torsdagen den 19 januari. Sid (Riksdagens protokoll 1950:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 2

19—20 januari.

Debatter m. m.

Torsdagen den 19 januari. Sid.

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. in................. 3

Fredagen den 20 januari.

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m. (Forts.) ........ 104

Interpellation av herr Persson, Karl, om underlättande av bostadsbyggandet
på landsbygden ................................ 154

1 Första kammarens protokoll 1950. Nr 2.

:M H A

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
månad.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 28, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 och 5 §§
förordningen den 15 mars 1946 (nr 81)
om bekämpande av smittsamma sjukdomar
hos bin, m. m.;

nr 29, angående garanti för visst lån
till Norrbottens läns virkesmätningsförening
u. p. a.;

nr 30, angående befrielse i vissa fall
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 35, angående anslag till kraftöverföring
från fastlandet till Gotland; samt
nr 36, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 8 § 2 mom. och 47 §
lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om
landsting.

Statsverkspropositionen m. m.

Föredrogos ånyo och företogos till avgörande
i ett sammanhang Kungl. Majt:s
propositioner nr 1, angående statsverkets
tillstånd och behov under budgetåret
1950/51, och nr 2, angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman
! Omdömena om den budget, som
bär herr Skölds signatur, ha fallit högst
olika. Den har karakteriserats som en
ovanligt stark budget, och den har av
en kommentator betecknats som den dåligastc,
som de senaste åren haft att upp -

visa. Sannolikt ligger verkligheten någonstans
mitt emellan. Dömer man budgetens
styrka enbart efter de siffror,
som illustrera det möjliga överskottet,
verkar den bärkraftig nog. Reducerar
man dessas värde med tyngden av de reservationer
som finansministern gör i
fråga om väntade men ej siffermässigt
redovisade stora utgifter, blir budgetens
ekonomiska ryggrad avsevärt svagare.
Det är inte råg den har i ryggen, utan
subventioner och bibehållna extraskatter,
regleringar och restriktioner. Påpekandet
göres inte för att förringa finansministerns
högst lovvärda ansträngningar
att ta vara på alla de möjligheter till
besparingar på budgetens utgiftssida,
som förelegat, utan för att konstatera att
inte allt som glimmar i budgetöverskottets
siffror är guld.

Då finansministern konstaterar att den
samhällsekonomiska balansen uppnåtts
under 1949 och nåtts under gynnsammare
omständigheter än som antogs i fjolårets
statsverksproposition, skall han
från min sida inte möta någon gensaga.
Jag skall tillägga att den glädje däröver,
som i sådana brusande kaskader strömmar
ut i den socialdemokratiska pressen
och i olika regeringsledamöters förkunnelse,
delas av alla. Återställandet av den
ekonomiska balansen har varit ett stående
och gång efter annan framfört
krav från folkpartiets sida ända sedan
den 1946 kom i olag. Det är självfallet,
att vi känna tillfredsställelse över att detta
nu är på väg att lyckas, och den tillfredsställelsen
blir inte mindre därav,
att återställandet skett genom att regeringen
beträtt vägar, som löpa ganska
nära dem som tidigare rekommenderats
från oppositionens sida. När jag har
hört och läst om den trygga belåtenhet,
varmed man på sina håll framställer det
senaste årets regeringspolitik såsom det
lyckokast, som frälst oss ur krisens nöd
och fara, så har jag understundom gri -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
pits av den kanske alltför hädiska föreställningen
om en man, som i medvetandet
om sina gamla synder nu beslutat
sig för att leva ett rättrådigt och exemplariskt
liv för att därmed sona sina tidigare
villfarelser. Det är tacknämligt,
om och att han lyckas, men förträffligheten
ter sig kanske större än den är
genom att den får ses mot bakgrunden
av vad som tidigare inträffat. Hörde jag
till de pessimistiska bedömarna, vilket
jag gudskelov inte gör, skulle jag tillägga:
man vet inte heller vad som kommer
att inträffa i framtiden.

De kalkyler om utvecklingen under innevarande
år, som finansministern haft
till sitt förfogande och vilkas innebörd
han accepterar, peka mot en ytterligare
lättnad av det ekonomiska läget. Det förefaller,
som om denna kalkyl har goda
skäl för sig, om inga oförutsedda händelser
inträffa, men det finns dock anledning
understryka det försiktiga betraktelsesätt,
som finansministern rekommenderar.
Hans erinringar utgöra en
stark påminnelse om att den balans, som
vi hittills uppnått, alltjämt är en regleringsbalans.
Jämvikten bygger på regleringar
och avtal, och finansministerns
lit står alltjämt till dessas fortsättande.
De lättnader, som möjliggjorts och medgivits,
skola tacksamt inkasseras, men
om man har i minnet de mycket hårda
begränsningar, som alltjämt anses nödvändiga
t. ex. på bostadsproduktionens
område, framstår det ganska klart, hur
långt vi ännu ha kvar, innan den återvunna
ekonomiska balansen motsvaras
av en rimlig ekonomisk frihet. Det är
sant, och det noteras utan någon som
helst annan känsla än tillfredsställelse,
att produktionsökningen har visat sig
inte bara bli lika stor som förutsattes i
den mycket försiktiga plan som uppgjordes
på hösten 1948, utan t. o. in. större,
en omständighet som för övrigt har
föranlett ett ganska naturligt och självfallet
lovprisande av fyraårsplanens styrka
i tonfall och ordalag som påminna
om kända föredömen. Men utvecklingen
anses alltjämt så osäker, att den manar
till mycket försiktiga prognoser. För
nästa år befarar man sålunda en sänk -

ning av bruttouationalproduktionens
ökning från 3,5 till 2,5 procent. Man skall
kanske inte heller glömma att en icke
oväsentlig del av produktionsökningen
under 1949 berodde på det goda skördeutfallet.
Jag har visserligen en mycket
stor respekt för den socialdemokratiska
regeringens båda nuvarande och förutvarande
jordbruksministrar, men jag
måste i detta hänseende dock ge större
del av äran åt de makter soin råda över
väder och vind. Utrikeshandeln har ju
visat en icke gynnsam utveckling'' i fråga
om den amerikanska marknaden, där
möjligheten .att upprätthålla en så pass
betydande import från Amerika, som vi
ha kunnat upprätthålla, till ganska stor
del beror på förekomsten av Marshallmedel,
och man kanske också skulle kunna
erinra om den risk för försvårade
konkurrensförhållanden beträffande viktiga
svenska produkter, som kan komma
att inträda, sedan industrien i det
härjade Mellaneuropa återigen har byggts
upp.

Det finns således, som finansministern
anmärker, all anledning att vara försiktig
i sina bedömanden av balansens
hållfasthet, och de reservationer, som
finansministern i detta avseende gör,
äro därför berättigade. Det finns också,
med tanke på produktionsökningens
centrala betydelse, anledning att i möjligaste
mån stimulera de produktionsfrämjande
faktorerna. Därvid bör ihågkominas
såväl önskvärdheten av att
minska regleringstvånget och befrämja
handelns frihet som nödvändigheten av
en skattepolitik, som ej är produktionshindrande.
De klena resultat, vartill finansministern
kommit i sina överväganden
om skattesänkningsmöjligheterna,
kunna i detta hänseende icke anses tillfredsställande.
Jag skall återkomma därtill
senare.

Jag hoppas, herr talman, att det inte
betraktas som en ärerörig beskyllning,
om jag påstår att finansministerns redovisning
i budgeten av de väntade
statsutgifterna är att likna vid ett ofullständigt
bokhålleri. Nominellt slutar
budgeten med ett överskott på 472 miljoner.
Läser man de därtill fogade för -

Torsdagen (ten 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

klaringarna, finner man emellertid att
en högst betydande utgiftspost, vars
nödvändighet finansministern är fullt
på det klara med, nämligen subventionerna
för tiden efter den 1 juli, inte har
tagits med. Jag förstår till fullo att utvecklingen
ännu kan vara så pass osäker,
att kostnaden ännu inte exakt kan
överblickas. Men när finansministern
dock räknar med att de måste vara kvar,
borde det inte ha varit omöjligt att uppskatta
åtminstone den storleksordning,
som man ansett skäligt att räkna med.
Glädjen över ett relativt stort budgetöverskott
måste bli betydligt dämpad,
då man får veta att betydande delar av
delsamma med visshet endast äro en
chimär. Det hade funnits så mycket
mindre anledning att undanhålla riksdagen
en riktigare siffra, som finansministern
förefaller skäligen ointresserad
av budgetöverskottets storlek. I dagens
läge anser han det viktigare att
vidtaga åtgärder, som stödja inkomststabiliseringen,
än att åstadkomma ett stort
budgetöverskott. Under sådana förhållanden
är det svårt att förstå den tveksamhet,
som finansministern lägger i
dagen i fråga om åtminstone sådana
skattesänkningar, som genom sin verkan
på kostnadsnivån tjäna till stöd för
inkomststabiliseringen och därigenom
även kunna beräknas minska storleken
av de fortsatta subventioner, som finansministern
bedömer nödvändiga.

Jag för min del — och jag förmodar
att kammarens ledamöter ha samma
uppfattning — skall med mycket stort
intresse avvakta den proposition om
fortsatta subventioner som finansministern
bebådar. Detta intresse begränsar
sig inte bara till beloppet av den summa,
som finansministern kommer att
anse nödvändig, utan också till det sätt,
på vilket finansministern bar för avsikt
att avveckla subventionspolitiken.
Statsutskottet förutsatte i sitt utlåtande
vid fjolårets höstriksdag att denna fråga
redan då skulle vara föremål för Kungl.
Maj:ts prövning. Tyvärr kan jag i statsverkspropositionen
inte hitta något bevis
för att Kungl. Maj:t ägnar frågan något
större intresse. Jag kan inte värja

Statsverkspropositionen m. m.

mig för intrycket att man alltjämt tror
på möjligheten av någon sorts trolleri,
då ridån för år 1951 slutligen skall gå
upp, alltså att man på något sätt föreställer
sig att allting då skall vara möjligt,
medan i år nästan ingenting är
möjligt. För min del tror jag att det
ligger en viss risk i ett sådant betraktelsesätt.
Man löper fara att inge allmänheten
felaktiga föreställningar om de
möjligheter som 1951 års ingång skall
yppa, och man skapar därigenom måhända
en oberättigad stämning av det
slags optimism, som innebär en tro på
att man skall övervinna allt, även de
svårigheter som det inte är möjligt att
övervinna i en handvändning.

Herr talmannen erinrar sig säkert den
lärorika historien om vattendroppen,
som skiftade färg i solljuset, beroende
på från vilken punkt man beskådade
den. Den rann mig i minnet då jag läste
de kommentarer till finansministerns
skattesänkningsprogram, som efter budgetens
framläggande kunde läsas i en
del socialdemokratiska tidningars redogörelser
för innehållet. Det talades om
förestående skattesänkningar på ett sätt
som gav den förhoppningsfulle läsaren
anledning antaga att statsverkspropositionen
skulle vara fylld av glada löften
därom under nästa budgetår. För
min del kan jag inte med bästa vilja
i världen finna att finansministern för
nästa budgetår föreslår några andra
skattesänkningar än borttagande av pappersskatten.
Jag har inte kunnat utröna,
hur han betraktar skatleutredningens
förslag att ersätta denna med eu tidskriftsskatt,
men eftersom någon inkomst
av en sådan skatt ej upptas i riksstatförslaget,
utgår jag ifrån att han lämnat
uppslaget åt dess öde — en åtgärd som
jag för min del uppskattar. Pappersskattens
borttagande skulle därmed bli en
verklig lättnad i skattebördan. Men därutöver
finnes i finansministerns yttrande
till statsverkspropositionen ingenting
mera än en principiell anslutning till
tanken på den extra bensinskattens
sänkning, en tanke vars förverkligande
lian dock anser sig böra undanskjuta
lill niista år, och ett löfte om sänkta

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
kommunalskatter 1952 — ett löfte vars
infriande måhända för vissa inkomsttagare
kan komma att ge ett resultat, motsatt
det väntade eller i bästa fall icke
medföra någon ändring. Pappersskattens
borttagande är alltså den enda i
nästa års budget synliga skattesänkningen.
Detta betyder att en skattebudget
på 4,5 miljarder lättas med 51 miljoner,
alltså knappast mer än 1 procent. Om
jag tillåter mig att beteckna ett sådant
skattesänkningsprograin som övermåttan
magert, så tycker jag mig ha mycket
goda skäl därför. Den som tycker
något annat, måste ha sprungit runt omkring
den lilla vattendroppen för att
samla alla dess färger i en enda svnbild.

Finansministerns tveksamhet mot att
utvidga skattesänkningsprogrammet är så
mycket märkligare som han också efter
anslag till subventioner för sista halvåret,
även om dessa bli av ganska stor omfattning,
får kvar ett betydande budgetöverskott.
Finansministern förmenar att
de extra konsumtionsskatterna böra få
tas i anspråk endast för sådana ändamål,
som skydda penningvärdet och främja
inkomststabiliseringen, och att de under
sådana förhållanden kunna få användas
för bekostande av subventionerna, eftersom
dessa ha till uppgift att skapa förutsättningar
för en fortsatt inkomststabilisering.
Men även sedan subventionskostnaderna
täckts, kvarstår ett budgetöverskott
av — efter vad jag skulle anta
— storleksordningen 300 miljoner. Även
om man som grund för diskussionen lägger
finansministerns betraktelsesätt -—
jag är inte beredd att till alla delar acceptera
det — borde detta gjort honom oförhindrad
att använda återstoden till ytterligare
sänkning, i varje fall av de år 1948
införda extra konsumtionsskatterna. En
sådan åtgärd skulle för min del ha utgjort
konsekvensen av hans resonemang.

Den skatt, som då närmast kommer i
åtanke, är extraskatten på bensin och
brännoljor, detta så mycket mer som en
sänkning av denna onormalt höga skatt
skulle påverka den allmänna kostnadsnivån
och därmed minska behovet av subventioner.
En sänkning av bensinskatten

skulle komma att verka i samma riktning
som subventionerna förutsättas komma
att göra.

Om finansministern i detta hänseende
följt skatteutredningens förslag samt låtit
skattesänkningen träda i kraft vid
budgetårets början, hade han dock haft
en god marginal i sin budget. Räknar
man med de ökade skatteinkomster som
skulle ha blivit en följd av den antagliga
ökningen i förbrukningen av bensin,
sedan skatten sänkts, och vidare med
den nedpressning av kostnadsnivån, som
den extra bensinskattens sänkning rimligen
skulle ha fört med sig, så skulle
han dock haft kvar ett ganska betydande
budgetöverskott.

Kvar står, herr talman, en skattefråga,
om vilken finansministern inte har ett
ord att förmäla: behovet av en lättnad i
de direkta skatterna till staten. Det meddelas
endast att skatteutredningen ännu
inte tagit ståndpunkt till denna mycket
viktiga, ja centrala del av vårt skatteproblem.
Det är givet att det tarvas åtskilligt
av undersökningar och överväganden,
innan man här kan komma fram till
ett resultat som kan betecknas som en
definitiv lösning — såvitt man nu om en
sådan fråga kan använda ordet definitiv.
Jag skulle för min del tänka mig att
det i det sammanhanget blir ofrånkomligt
att uppta skatteproblemet i hela dess
omfattning, att således pröva frågan om
en avvägning mellan de olika slagen av
skatter, de indirekta skatterna och kommunalskatten
inbegripna, med hänsyn till
deras verkningar för den enskilde och
för näringslivet. Det är säkert angeläget
att i avvaktan därpå pröva möjligheten
att åstadkomma en provisorisk nedsättning
av den direkta skatten. Till frågan
om de utvägar som därför kunna stå till
buds, blir det måhända tillfälle att senare
återkomma.

1948 års riksdag hade att behandla en
motion om undersökning angående möjligheten
av en revision av våra kreditutfästelser
med utlandet. Det var närmast
kreditavtalet med Sovjetunionen som
åsyftades. Motionen avslogs, närmast med
den motiveringen att en företagen undersökning
visat att någon revision icke var

Torsdagen den 19 januari 1950 fni.

Nr 2.

behövlig. Kreditutfästelserna liade dittills
tagits i anspråk endast till en summa av
omkring 300 miljoner, och det antogs att
denna summa inte heller skulle komma
att nämnvärt överskridas. Utskottet uttalade
emellertid att det bl. a. med hänsyn
till vårt eget lands ekonomiska läge
var utomordentligt angeläget att undvika
en ökning av vår redan avsevärda kreditbelastning,
ett uttalande som ytterligare
underströks vid frågans behandling i
kamrarna.

Under 1949 ha emellertid nya kontrakt
om betydande kreditleveranser till Sovjetryssland
avslutats, och det har meddelats
alt summan nu uppgår till närmare
400 miljoner och möjligen kommer
att ytterligare ökas. Utvecklingen
har således lett fram till en avsevärd ökning
av vår kreditbelastning gentemot utlandet,
trots att vårt ekonomiska läge
fortfarande är hårt ansträngt. Det är en
utveckling stick i stäv mot den, som riksdagen
uttalade sig för. Jag finner det
egendomligt att regeringen låtit denna
utveckling fortgå utan att undersöka möjligheten
att begränsa den. Allmänt torde
man nu vara överens om att det ryska
kreditavtalet utgör en belastning och att
de förutsättningar, under vilka det slöts,
numera äro helt annorlunda, varvid inte
bör förglömmas den otillfredsställande
utvecklingen av varubytesavtalet med
Sovjetryssland. Förhåller det sig så, måste
det vara angeläget att söka få till
stånd en revision av avtalet i syfte att
begränsa riskerna för en ytterligare ökning
av denna belastning. Den argumentation,
som i dagarna föres mot yrkandet
på en revision, är ganska besynnerlig.
Ingen har begärt att Sverige skulle ensidigt
häva avtalet, inte heller att ingångna
kontrakt skola brytas. Vad som
begäres är att regeringen skall upptaga
förhandlingar om en revision av avtalet,
och då denna begäran motiveras med en
hänvisning till de ändrade förutsättningarna
och vårt eget ekonomiska läge, så
har den sin grund i verkligheten och sitt
stöd i riksdagens mening 1948. Sverige
kan inte på något sätt anses förhindrat
att uppta denna fråga, och en framställning
därom behöver verkligen inte, som

Statsverkspropositionen m. m.
det på något håll gjorts gällande, ha
formen av en bön om barmhärtighet.

Årets budget kan, som jag tidigare erinrat
om, med goda skäl betecknas som
en sparsamhetsbudget. Det finns ingen
reservation från min sida till omdömet,
att finansministern ansträngt sig för
att begränsa ökningen av statens utgifter.

I vissa avseenden har detta fått ske
på andra parters bekostnad. Jag skall
bara nämna ett litet exempel. Riksdagen
anhöll 1948 om en översyn av bestämmelserna
om statsbidrag till anordnande
av skolmåltider, vilket motiverades
bland annat av den prisstegring, som
ägt rum efter författningens ikraftträdande.
Skolöverstyrelsen har verkställt
en sådan utredning och föreslagit en
höjning av grundbidraget. Även statskontoret
bär tillstyrkt en viss höjning
av det nuvarande grundbidraget. Höjningen
skulle medföra en anslagsökning
i fråga om statens medel med 3,6 miljoner
kronor. Departementschefen har
icke i nuvarande läge ansett sig kunna
tillstyrka förslaget. Den fördyring, som
har ägt rum, sedan författningen utfärdades,
får således alltjämt helt bäras av
kommunerna. Den automatiska utgiftsstegring,
som ägt rum på detta område,
övervältras helt och hållet på en annan
part. Och detta är, herr talman, inte det
enda exemplet på att staten på grund
av sitt svåra ekonomiska läge vägrar
att bära sin andel av den automatiska
utgiftsstegringen.

Inte desto mindre ha statsutgifterna
stigit med 272 miljoner kronor, huvudsakligen
beroende på konsekvenser av
riksdagens tidigare fattade beslut. Och
jag erinrar då om att bland de beslut,
som ännu icke ha trätt i kraft och således
ännu icke ha hunnit påverka denna
automatiska utgiftsstegring, befinna
sig så pass kostnadskrävande och i det
avseendet elastiska reformer som den
obligatoriska sjukförsäkringen och den
fria sjukvården.

Jag är medveten om att i summan 272
miljoner kronor ingå väganslagen med
90 miljoner kronor, men i gengäld ha
också inkomsterna av fordonsskatterna

Nr 2.

Torsdagen (len 1!) januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

beräknats komma att stiga med cirka
95 miljoner kronor.

Detla är en utveckling, herr talman,
som måste föranleda ett ögonblicks eftertanke.
Om denna automatiska pressning
på statens utgifter även i fortsättningen
blir lika stor — jag erinrar återigen
om att såväl sjukförsäkringen som
den fria sjukvården sannolikt kommer
att höra till de ur automatisk utgiftsstegringssynpunkt
ganska betydelsefulla
reformerna — vad ha vi då kvar av tillgängliga
möjligheter för de nya behov,
som alltjämt anmäla sig? Jag medger
gärna att detta för mig själv har varit
ett obehagligt konstaterande. Men det
tjänar inte mycket till att fördölja verkligheten.
Ett sådant förfarande, ett försök
att blunda för de ofrånkomliga konsekvenserna,
skulle i det långa loppet
bli till största skada för den sociala reformtanke,
som jag för min del ansluter
mig till. Min reflexion är den, att vi
tvingas att pröva med större omsorg än
som måhända skett under de senaste
åren och att vi få lov att noga väga mellan
de behov, som anmäla sig, då vi uppenbarligen
inte kunna fylla dem alla.

Det kan låta som ett utslag av pessimistisk
resignation, men det är ingenting
annat än ett konstaterande av en
obehaglig men ofrånkomlig verklighet.
Alla äro på det klara med att vår direkta
skattebörda nu är så stor, att den
inte kan ökas ytterligare och i längden
inte ens kan bibehållas vid sin nuvarande
höjd utan allvarligt förfång. Möjligheten
att inrymma nya betydande statsutgifter
beror således helt och hållet på
produktionens utveckling och nationalinkomstens
stegring. Men om enbart
fullföljandet av våra hittills beslutade
åtgärder pressa statens utgifter med ett
par hundra miljoner per år, behövs det
en mycket betydande höjning av nationalinkomsten
redan för täckande av
dessa ökningar. Den ram, inom vilken vi
ha att röra oss för förverkligandet av
våra önskningar, är således tills vidare
hårt begränsad. Och man bör inte heller,
då man prövar dess hållbarhet, förglömma
alt försvaret åtminstone under
de närmaste Aren kommer att pocka på

tillbörlig plats för sina behov i trängseln
om miljonerna. De utsikter, som
öppnas genom den automatiska utgiftsstegringens
tillväxt, äro sannerligen sådana,
att de mana till försiktig eftertanke
och omsorgsfull avvägning mellan
de nya behov, som framträda, vart och
ett med åberopande av sin speciella
styrka.

Man måste framför allt hålla denna
sak i minnet inför tendenserna att ytterligare
öka statens verksamhet och
därmed den administrativa apparaten,
som visar en aldrig avstannande benägenhet
att växa. Häromdagen varslades
t. ex. om tillkomsten av ett nytt ämbetsverk,
som skulle förvalta kronans gruvegendom.
Betänksamheten inför detta
nya skott på det statsadministrativa trädet
blir inte mindre, om dess framväxt
skulle vara påkallad av eu planerad utvidgning
av statens verksamhet på detta
område, vars ekonomiska lönsamhet
förefaller skäligen tvivelaktig.

Det är också karakteristiskt, att när
man på grund av krisförhållandenas
upphörande anser sig kunna avveckla
det departement, som bär tillkommit huvudsakligen
för omhändertagande av
vissa krisuppgifter, sker det i samband
med inrättandet av ett nytt departement,
vars tillkomst förklaras ha varit
nödvändig på grund av den administrativa
apparatens tillväxt.

.lag har ytterligare, herr talman, ett
par, tre randanmärkningar att i all korthet
göra till statsverkspropositionen.

Jag har tidigare uttalat min tillfredsställelse
över de möjligheter, som kommunikationsministern
har erhållit att
öka anslagen till väghållningen. Det betyder
en begynnande upprustning av
vägarna, som befinna sig i ett tillstånd
som i längden inte kan få bestå. I fråga
om kommunikationsministerns huvudtitel
har jag i övrigt endast att beklaga,
att den utredning om ändrade grunder
för bidragen till enskild väghållning,
som för några år sedan beslöts av riksdagen,
ännu inte har resulterat i något
förslag. Den enskilda väghållningen är.
i varje fall i de bygder, där det finns
långa enskilda vägar, en tung börda. Om

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

det funnes större möjligheter för staten
att lätta på denna börda, vore det välkommet.

Jag vill vidare säga, att jag förstår
försvarsministerns obenägenhet att under
pågående utredningar föreslå utökningar
av gällande försvarsorganisation.
Mera tveksam är jag inför den hårda
beskärning av materielanslagen, som ägt
rum. Men framför allt beklagar jag den
föreslagna hårda begränsningen av repetitionsövningarna.
De utgöra dock en
så viktig del av utbildningen, att deras
inställande eller ofullständiga genomförande
måste medföra ett allvarligt
försvagande av försvarets standard. Skälen
mot övningar i den ordning, som
arméstaben föreslagit, förefalla mig ej
övertygande.

Jag föreställer mig, att det för närvarande
är meningslöst att uppta en diskussion
mellan försvarsministern och
mig om gruppchefsutbildningen. Dur äro
meningarna tills vidare så låsta, att en
ytterligare diskussion inte skulle leda
till något resultat. Men jag vill erinra
om en omständighet, som jag hoppas
att försvarsministern fäster uppmärksamheten
vid. Jag tänker på det av värnpliktskonnnittén
framlagda förslaget om
ändrade grunder för uttagningen av de
värnpliktiga, som avses skola utbildas
till underbefäl. Försvarsministern bebådar
en proposition angående omläggning
av repetitionsövningarna, varigenom de
skola försiggå krigsförbandsvis i stället
för åldersklassvis. Jag skulle vilja fråga
försvarsministern, om han inte har för
avsikt alt i samband med denna proposition
eller på annat sätt även uppta frågan
om ändrade grunder för uttagningen
av de värnpliktiga, som skola utbildas
till underbefäl. Jag vill framhålla,
att det spörsmålet i och för sig inte har
något samband med frågan om tiden
för gruppchefernas utbildning. Vare sig
utbildningen skall pågå nio eller elva
månader, är det lika angeliiget att erhålla
ändrade grunder för uttagningen.
Jag skulle som sagt vara tacksam, om
försvarsministern ville lämna besked i
det hänseendet.

.Tåg medger att tidpunkten kan synas

Statsverkspropositionen m. m.
olämplig att nu diskutera en reform,
som ställer så stora krav på ekonomi och
tillgång på personal som den stora skolreformen
kommer att göra. Men ovissheten
om utvecklingen på skolans område
är så pass besvärande, att det är
önskvärt att få klarhet om utbildningslinjerna.
Jag hälsar därför med tillfredsställelse
ecklesiastikministerns löfte att
föra fram denna fråga inför riksdagen.

Inrikesministern har räknat med en
rätt betydande höjning av anslagen till
sinnessjukvården, varvid medlen förnämligast
skola användas till en begynnande
upprustning av sinnessjukhusen.
Den utredning, som i dagarna har verkställts
om förhållandena på detta område,
ger också så beklämmande vittnesbörd
om de försummelser, som staten
hittills har gjort sig skyldig till inom
denna verksamhet, och den eftersläpning,
som har fått äga rum, att inrikesministerns
intiativ är värt all välvillig
uppmärksamhet. Jag tror man nödgas
konstatera, att staten här har visat sig
vara en dålig huvudman, som inte bär
kunnat följa med i utvecklingen.

Inrikesministern bebådar vidare en
proposition om vissa ändringar i folktandvårdsorganisationen
i anledning avett
1948 framlagt betänkande i ämnet.
Han uttalar sig emellertid mycket tveksamt,
och jag skulle med anledning därav
vilja vädja till inrikesministern att
försöka övervinna sin tveksamhet och
undersöka möjligheten att vidtaga åtgärder,
som kunna förbättra folktandvårdens
ställning. .lag förstår att det kan
uppstå statsfinansiella konsekvenser, eftersom
staten även här har använt samma
sätt att undgå sin andel av den automatiska
utgiftsstegringen, som jag tidigare
har talat om. Man har övervältrat
hela kostnadsökningen på landstingen
och underlåtit att själv bära någon
del därav. Förhållandena på folktandvårdens
område äro emellertid så pass
svårartade, att det skulle vara av utomordentligt
stort värde, om inrikesministern
kunde infria sitt löfte.

Jag har också anledning att beklaga,
alt det ekonomiska läget har tvingat till
avsevärda begränsningar i fråga om an -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
slag till civilförsvarets behov av materiel
och skyddsrum för civilförsvarets
personal. I det totala försvaret intar, såsom
kammarens ledamöter veta, civilförsvaret
en så betydande plats, alt det
inte bör vara någon försvarets strykpojke.

Jag skall inte fortsätta att kommentera
budgeten, herr talman, utan jag
skall i stället tillåta mig att säga ett par
ord om en fråga vid sidan av statsverkspropositionen.

Då och då reses i den allmänna diskussionen
frågan om organisationernas
ställning och makt i samhället. Det sker
i olika sammanhang. Under förliden
höst aktualiserades den i samband med
en debatt om riksdagens rättigheter. Det
ansågs då — och inte utan all rätt —
att förhandlingarna mellan organisationerna
och regeringen om löneavtal och
prisuppgörelser satte riksdagen ur spelet.
Organisationernas tyngd ansågs så
stor, att en med dem träffad underhandsuppgörelse
inte kunde rubbas. En
dagligen återkommande företeelse, som
ibland ger anledning till klagomål och
ibland föranleder uttryck av belåtenhet,
är diskussionen om organisationernas
makt över den enskilde medborgaren.
Han tvingas ta parti kollektivt, tänka
kollektivt och handla kollektivt. Den enskilda
rörelsefriheten begränsas av vad
organisationerna bestämt och anse riktigt.
Det gäller både i politiska, ekonomiska
och fackliga ting. Den, som hävdar
en egen mening, som bryter sig ut
ur kollektivet eller till äventyrs vägrar
att ansluta sig, betraktas gärna som en
förrädare mot en självklar solidaritetsplikt.
Ibsens påstående, att den ensamme
är starkast, hör i vår tid inte till de
mest gångbara sanningarna.

Det kan naturligtvis på allvar sättas i
fråga, om inte detta förhållande är en
alltför hård pressning på de regler för
individens frihet, som böra gälla i ett
demokratiskt samhälle. Men jag har inte
för avsikt att nu ta upp den frågan till
diskussion. För min del tror jag inte att
den kan lösas genom ett enkelt alexanderhugg.
Jag nöjer mig med att konstatera
organisationernas växande makt, och

jag gör det för att erinra om att vi här
ha ett samhällsproblem, som måste intressera
alla och som borde kunna föranleda
en diskussion efter breda linjer.
En sådan diskussion måste utgå från
det faktum, att organisationerna finnas
till och att de fylla och säkerligen alltjämt
komma att fylla en betydande funktion
i samhällslivet. Och det problem,
som förtjänar undersökas, är hur organisationernas
inpassning i samhället, såsom
en del av dess funktioner, skall
kunna ske utan förfång för den frihet,
som ovillkorligen hör samman med en
sann och sund demokrati.

Det kan inte förnekas, att organisationernas
tillväxt såväl i omfattning som
makt utgör en om inte alldeles ny så
dock tidigare ganska obeaktad faktor i
samhället. I mångt och mycket leva vi
ännu kvar i de former och tänkesätt, som
gällde, innan organisationerna fingo den
ställning som de nu ha. Det var former
och tänkesätt, som voro anpassade efter
den tidens förhållanden och som knappast
ha ändrats i samma takt som organisationernas
betydelse tillväxt. Det är
kanske delvis detta som gör, att organisationerna
stundom te sig som en makt, inte
blott inom samhället utan också vid sidan
av samhället. Detta gäller såväl för
den enskilda människan som för samhället
i sin helhet.

Jag tror därför att det är av stor vikt
att man upptar en brett lagd diskussion
om organisationernas betydelse och plats
inom samhällslivet. På vilket sätt skall
den nödvändiga samverkan kunna inpassas
i samhället utan att man stör dess
mekanism? Hur skall man förena den enskilda
människans frihet med kravet på
hennes ovillkorliga anslutning till ett kollektiv?
Det är många frågor av sådan vidsträckt
innebörd som möta, frågor som
komma att illustrera brytningen mellan
det gamla individualistiska samhället och
det i vissa avseenden kollektivistiska,
som ser ut att stå på tröskeln, och frågor,
som också klargöra nödvändigheten att
mellan de båda slå en brygga för att
förhindra att vägarna förirra sig ut på
olämplig mark. Jag har inga rekommendationer
att göra, utan jag nöjer mig med

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

•att resa problemet och att erinra om frågans
vikt och innebörd. Så mycket är
dock av vikt att fastslå, att diskussionens
utgångspunkt och syftemål skola vara att
trygga, inte blott demokratiens former
utan också dess innehåll. Det omdömet
gäller både för samhället, för organisationerna
och för de enskilda människorna.

Det har ofta, herr talman, vid bedömningen
av det nutida skeendet och utvecklingstendenserna
för framtiden sagts,
att vi befinna oss i en brytningstid, så
ofta kanske, att ordet blivit urvattnat och
förlorat en del av sin allvarliga innebörd.
Jag tror att det skulle vara i överkant att
använda det i dagens situation. Men så
mycket är visst, att vi på många områden
stå inför en skickelsediger utveckling. De
närmaste åren skola bestämma, på vilka
grunder vårt samhällsliv skall vila och
efter vilka betingelser våra näringar skola
få arbeta och medborgarna leva sitt
liv. För mig står det klart, att de senaste
årens erfarenheter givit underbetyg
åt föreställningen, att en bunden och
reglerad ekonomi skulle vara kungsvägen
till stabilt framåtskridande och ökad
medborgerlig trivsel. Jag tror alltjämt
mera på den stimulans, som ligger i de
fria krafternas spel, utövat under det
sociala ansvar, som samhället har rätt
att kräva med hänsyn till den trygghet
för medborgarna, som bör ingå som ett
led i deras frihet. För mig och mina meningsfränder
framstår ett liberalt samhälle
som det eftersträvansvärda målet,
och vårt arbete kommer att inriktas på
att jämna vägen för en utveckling dithän.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
llerr talman! Det är inte skönmålningar
av det ekonomiska läget, som iiro betecknande
för finansministerns uttalande i
det nu framlagda budgetförslaget. Det
är i korta, realistiska ord — av någon
tidning betecknade såsom kärva — som
finansministern uttalar sig om den ekonomiska
utvecklingen. Dessa uttalanden,
stödda på konjunkturinstitutets utredning.
visa att vi redan under slutet av

Statsverkspropositionen in. m.
år 1949 uppnått samhällsekonomisk balans
och att kalkylerna peka på en ytterligare
lättnad i det ekonomiska läget.
Till denna gynnsamma utveckling ha
otvivelaktigt Marshallhjälpen och även
den under förra hösten vidtagna devalveringen
av vår valuta bidragit, varigenom
exporten till Amerika och vissa
andra länder kunnat ökas. Men man får
heller icke förbise betydelsen av den
förhållandevis goda skörd, som inbärgats.
Den har i stort sett gjort oss självförsörjande
i fråga om de livsmedel,
som kunna frambringas inom landet,
och vi ha härigenom kunnat spara åtskillig
hårdvaluta.

Det har sålunda varit flera samverkande
omständigheter, som bidragit till
att vi kunnat återställa den samhällsekonomiska
balansen — icke minst sparsamhet
och ökad produktion — men vi
få icke bortse ifrån, att den till stor del
uppehälles genom pris- och lönestopp,
vilket senare enligt finansministerns
mening skall upphöra med innevarande
års utgång. Men vad skall sedan ske?
Därom sägs det icke något i statsverkspropositionen.
Skall den höjning av priset
på vissa importvaror, som blivit en
följd av devalveringen, tillåtas att slå
igenom på den svenska marknaden, så
kommer detta med all sannolikhet att
verka i inflationistisk riktning. Finansministern
svnes heller icke vara främmande
för varthän en sådan utveckling
skulle leda, vilket framgår av hans uttalande
på s. 11 i bilaga I till statsverkspropositionen.
Där hänvisar han bland
annat till ett uttalande i proposition nr
215 vid förra årets riksdag, att om man
tillåter en dylik prisstegring slå igenom
i den svenska prisnivån, skulle detta
innebära stora risker för en sådan höjning
av prisnivån, att förutsättningar
för en fortsatt stabiliseringspolitik icke
längre koramc att förefinnas. Ett sådant
läge är fortfarande rådande, och man
kan därför icke motsäga herr Skölds
ord, utan det finnes snarare anledning
att understryka dem. Ty en allmän höjning
av inkomsterna utan motsvarande
ökning av produktionen skulle i dagens
läge medföra en motsvarande höjning

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
av prisnivån. Åtgärder till skydd för
penningvärdet iiro sålunda nödvändiga,
liksom alla samhällsgruppers medverkan
till stabiliseringen.

Sedan jag nu anslutit mig till finansministerns
mening i fråga om fortsatt
inkomststabilisering, så kan jag icke underlåta
att ställa frågan, vilken ståndpunkt
finansministern skall intaga till
dessa frågor, sedan lönestoppet efter
1950 års utgång upphört. Det synes, som
om man nu icke önskade tala därom.
Finansministern finner emellertid icke
läget entydigt, ehuru han anser att ett
ytterligare steg skall kunna tagas på vägen
mot en fri samhällsekonomisk balans.
Det är ett sådant mål som så inånga
hoppats att vi skulle komma fram till
med en avveckling av återstående regleringar.

På många håll har man även väntat
att i samband med den nu framlagda
statsverkspropositionen från regeringens
sida få se tecken på en minskning
av de för flertalet medborgare i detta
land så tyngande skatterna. Men det som
i det avseendet har framkommit är ganska
magert. Det har begränsats till en
avveckling av pappersskatten, vars snara
försvinnande statsrådet anser vara
ett angeläget önskemål. Nog är det önskvärt,
att pappersskatten så snart som
möjligt kommer att upphöra, men inte
är det väl denna skatt som först borde
avvecklas?

Skatterna till stat och kommun, direkta
och indirekta, äro jämte övriga statsinkomster
nu av en mycket betydande
storleksordning och uppgå till omkring
7 miljarder kronor — således mera än
en fjärdedel av nationalinkomsten —
och för den enskilde medborgaren, både
större och mindre inkomsttagare, äro
de direkta skatterna i allmänhet mycket
betungande. Icke minst för de mindre
inkomsttagarna äro kommunalutskylderna
mycket kännbara. Här vore en
lindring önskvärd. Finansministern har
emellertid uppskjutit denna fråga till
år 1952, då den nya konnnunindelningen
träder i kraft. Men vem kan nu förutsäga,
liurudant det ekonomiska läget
då är och vilka möjligheter vi då ha till

skattesänkning? Även beträffande enannan
skatt hade man emellertid förväntat
en sänkning, nämligen beträffande
den extra bensinskatten. Finansministern
ställer även denna sänkning på
framtiden.

Skatteutredningen synes dock i sitt
nu avgivna betänkande icke ha varit
främmande för en viss skattesänkning
på bensin redan i år. Utredningen har
framhållit, att lättnader i den direkta
beskattningen framstode som mera angelägna
nu än tidigare men att man borde
avvakta ortsavdragskommitténs förslag
till lindring i den kommunala beskattningen,
innan någon åtgärd vidtoges
till lindrande av den direkta beskattningen.

Men ortsavdragskoinmittén är ju snart
färdig med sitt förslag i dessa frågor.,
varför man väl icke hade behövt vänta
på en skattelindring till år 1952 av den
anledningen. Finansministern skulle säkerligen
ha kunnat påskynda kommitténs
arbete med att framlägga ett förslag
i en sådan riktning om han hade
önskat.

Nu har skatteutredningen även övervägt
fortbeståndet av de år 1948 införda
extra konsumtionsskatterna, vilka tillkommo
som ett led i strävandena att
skydda penningvärdet. Vid dessa skatters
införande uttalades av dåvarande
finansministern att de icke skulle vara
kvar längre än som var nödvändigt för
det ändamål, för vilket de införts. Detta
gällde särskilt bensin- och pappersskatten.
Särskilt den extra bensinskatten
rönte också energiskt motstånd i riksdagen
redan vid sitt införande och sedan
har i flera motioner hemställts om
dess avskaffande. Det har endast varit
med knapp majoritet som dess fortbestånd
har kunnat säkras, och nu är läget
ett annat än vid skattens införande.
Den extra bensinskatten behövs icke
längre för det ändamål för vilket den
tillkommit, nämligen skyddandet av
penningvärdet. Nu har, som tidigare
nämnts, nationalekonomisk balans uppnåtts.
Skatten behöver icke längre uttagas
för minskning av köpkraften. Bensinskatten
drabbar i hög grad jord- ocli

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

skogsbruket med dess tunga transporter,
och för de glest befolkade bygderna i
vårt land betyder ju biltrafiken så mycket.
En onödigt hög skatt på detta trafikmedel
verkar hämmande på utvecklingen
i sådana bygder och för näringslivet
ha motorfordonen numera en så
allmän användning, att uttagande av
icke nödvändiga skatter på dessa transportmedel
måste verka fördyrande på
produktionen. Nu bär ju skatteberedn
ingen uttalat sig för att en sänkning
av denna skatt bör företagas, så snart
förhållandena det medgiva. Utredningen
har därvid föreslagit att den ordinarie
skatten å bensin, som nu är 18
öre per liter, höjes till 25 öre och på
brännoljor från nuvarande 14 öre till
20 öre samt att tilläggsskatterna på bensin
och brännolja skulle avvecklas.

Finansministern synes icke nu vilja
ta ställning till detta skatteutredningens
förslag. Han delar visserligen skatteutredningens
mening, att den extra bensinskatten
bör avskaffas, så snart som
möjligheter därtill föreligga, men han
kommer med åtskilliga om och men,
som göra att han ännu inte anser sig
kunna ta ståndpunkt till frågan. Dels är
han icke beredd att ta ställning till storleken
av den definitiva skatt som bör
utgå för att enligt tillämpade finansieringsprinciper
täcka kostnaderna för
vägväsendet, och dels är han icke beredd
att ta ställning till frågan om tidpunkten
för skattens sänkning. Han tilllägger
att man, så länge subventioner
utgå för att neutralisera verkningarna
av den svenska kronans devalvering,
icke kan bortse från skattens köpkraftsuppsugande
verkan. Finansministern
anser därför, att den nuvarande bensinskatten
bör bestå under hela nästa budgetår.
Men vi ha ju sett att levnadskostnadsindex
enligt myndigheternas uppgifter
sjunker, och dessa pengar komma
då icke att behövas för subventioner.
Vad kostnaderna för vägväsendet beträffar,
böra de kunna täckas med en skatt
av 25 öre per liter bensin och 20 öre
per liter olja jämte fordonsskatten, vilket
med en förbrukning av 900 000 kubikmeter
enligt skatteutredningen skulle

Statsverkspropositionen m. m.
ge ett belopp av 335 miljoner kronor.
Men efter en sänkning av bensinskatten
är det sannolikt att förbrukningen av
bensin skulle ökas och därmed även
skattesumman. Det för nästa budgetår
beräknade beloppet till vägväsendet av
automobilskatt uppgår till 303 miljoner
kronor. En sänkning av bensinskatten
bör därför kunna ske redan i år.

I samband med den fråga jag nu senast
berört vill jag även säga några ord
om ett annat spörsmål som på visst sätt
hör samman med bensinskatten. Det gäller
subventioneringen av livsmedel. Regeringen
anser att den extra bensinskatten
behövs för detta ändamål. Regeringen
erhöll vid höstriksdagen fullmakt
att återinföra de under kriget tillämpade
förmalningsersättningarna på vete
och råg. Förmalningsersättningarna beräknades
för innevarande budgetår uppgå
till 31 miljoner kronor. Men bestämmelserna
ha ännu icke satts i kraft,
och jag hoppas att regeringen, när det
nu visat sig att levnadskostnadsindex
sjunker, icke skall tillgripa denna subventionsmetod.
Anordningen skulle kräva
en stor kontrollapparat, och det bleve
svårt att åstadkomma rättvisa i fråga
om förmalningen mellan de tusentals
kvarnar, större och mindre, som vi ha
här i landet. Om de av mig tidigare omnämnda
extra konsumtionsskatterna således
icke behövas för att täcka utgifterna
för förmalningsersättning, så är
detta ytterligare ett skäl att minska bensinskatten.

Jag skall även upptaga en annan fråga,
som har ett inbördes sammanhang
med de problem som jag här har berört,
nämligen frågan om möjligheterna till
besparingar i statens utgifter. Ofta hör
man sägas, att det inte är möjligt att nu
sänka skatterna, ty det finns så stora
ekonomiska behov på många områden,
så många frågor som vänta på sin lösning.
Alla desas reformer kosta, förklarar
man, mycket pengar. Vi äro alla
fullt medvetna därom och erkänna väl
alla med tillfredsställelse att de belopp,
som anslagits t. ex. till ålderdomspensioneringen
in. fl. sociala ändamål, varit
till stor välsignelse. Skola vi cmeller -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
tid upprätthålla samhällsekonomisk balans
och nå ekonomisk frihet, är det
nödvändigt att iakttaga återhållsamhet
och sparsamhet både i den allmänna
förvaltningen och i den enskilda hushållningen.
Från det allmännas sida
framhålles ofta mot dylika påpekanden
svårigheterna att göra en begränsning
med hänvisning till att vi ha de automatiska
stegringarna och så mycket
som måste utföras. Men det fordras alltid
en avvägning mellan olika behov
och ändamål och en prövning, i vilken
takt förslagen kunna komma till utförande.
De stora principiella besluten
om reformer, vilkas realiserande ställas
på framtiden, skapa icke alltid mycken
glädje. Om et t beslut träffas många är
innan det skall träda i verkställighet är
det heller inte säkert att det vid den
tidpunkt, då det skall realiseras, kommer
att visa sig vara det lämpligaste
sättet för frågans lösning. För övrigt
kan det ju bli en på annat sätt sammansatt
riksförsamling som slutligen skall
ta ståndpunkt till frågan.

Förvaltningsapparaten har också vuxit
ut under kriget på ett sätt som inte kan
fortsätta. Vore inte vår nuvarande finansminister,
herr Sköld, rätte mannen
att se till, i vad mån bär kan göras besparingar? Jag

bär redan tidigare erinrat om den
betydelse vårt jordbruk har haft genom
sitt bidrag till åstadkommande av ekonomisk
samhällsbalans. ökningen av
livsmedelsproduktionen bär under de två
senaste åren blivit större än som beräknades
hösten 1948, då den ekonomiska
planen uppgjordes. Det ansågs då att
jordbrukets produktion under fyra år
skulle öka med 8,5 procent. Denna ökning
bär uppnåtts redan under de två
år som gått, och detta trots att det under
de senare åren bar ägt rum en betydande
avfolkning av jordbruket. Antalet
i jordbruket arbetande personer bär för
åren 1939—1949 minskats med 13 procent,
medan produktionsvolymen per arbetare
räknat för åren 1947—1949 bar
stigit med 23 procent enligt konjunkturinstitutets
och livsmedelskommissionens
beräkningar. Produktionsökningen per

arbetare innom industrien har under samma
tid stannat vid omkring 3 procent.
Denna för jordbruket ljusa bild fördunklas
dock genom den avflyttning från
landsbygden som alltjämt äger rum. Den
fortgår år från år och synes inte vilja
upphöra. Anledningen till denna avflyttning
är naturligtvis i främsta rummet
den tekniska utvecklingen. Men en väsentlig
orsak är tillika att det för mången
arbetare på landsbygden råder brist
på tryggad försörjning och jämn arbetstillgång.
Kunde dessa förhållanden ordnas,
skulle avflvttningen från landsbygden
med all sannolikhet minskas.

I fråga om anslagen på nionde huvudtiteln
har statsrådet på betydelsefulla
punkter väsentligt minskat de anslag som
de anslagsäskande myndigheterna begärt.
Jag skulle kunna räkna upp en hel
del punkter, där det hade varit önskvärt
att statsrådet hade kunnat bättre
tillgodose de gjorda framställningarna,
men jag skall begränsa mig till att blott
upptaga en enda punkt, nämligen anslaget
till lantmannaskolebyggnader. Här
föreligger ett mycket stort behov. Lantbruksstyrelsen
beräknar anslagsbehovet
till 18 miljoner kronor, men har dock begränsat
sitt äskande för nästa budgetår
till 4 miljoner kronor. Statsrådet har
icke ansett sig kunna begära mer än 2
miljoner kronor, vilket betyder att flera
län, som ha planerat byggande av lantmannaskolor
och ansökt om statsbidrag
för deras uppförande, få vänta ännu
kanske flera år, innan de kunna uppföra
de erforderliga byggnaderna. Det hade
varit önskvärt att statsrådet i större utsträckning
hade behjärtat det stora behov,
som föreligger på detta område, och
således i budgeten upptagit en större
anslagssumma för att kunna tillmötesgå
framställningarna från de landsting som
ansökt om bidrag till byggandet av lantmannaskolor.

Jag vill sedan, herr talman, ta upp
ytterligare en fråga som visserligen har
berörts redan tidigare här i dag men
som jag anser vara av så stor betydelse,
att jag inte helt vill förbigå den. Det
gäller vägväsendet och dess anslagsbehov.
Under kriget och även åren där -

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

efter blevo vägarna i vårt land mycket
försummade. Det fanns bl. a. inte tillgång
till erforderlig arbetskraft, och dessutom
minskades motortrafiken så mycket, att
statsmakterna under dessa år ansågo sig
kunna begränsa anslagen till vägväsendet.
Nu ha flera år gått sedan kriget slutade,
och motortrafiken har under denna
tid avsevärt ökats. Det är helt enkelt
nödvändigt för oss att bättre tillgodose
vägväsendets behov och sörja för en förbättring
av vägarna i vårt land. Det behövs
mycket pengar för både om- och
nybyggnad av vägar. Detta gäller inte
bara de större vägarna utan även de
mindre vägarna och bygdevägarna.
Statsrådet begär i år förstärkning av anslagen
till vägväsendet, och vi ha därför
anledning att motse större aktivitet på
detta område. I huvudtiteln ha anslagen
till vägväsendet ökats med 91 miljoner
kronor. Detta innebär dock inte att vägväsendet
kommer att erhålla 91 miljoner
kronor mer än i fjol, tv tidigare bär man
haft en del reservationer soin man kunnat
utnyttja. Dessa reservationer ha i år
kraftigt minskat, vilket i och för sig utgjort
en anledning för statsrådet att begära
högre belopp.

Även de enskilda vägarna ha stor betydelse
för kommunikationerna på landsbygden
med dess stora avstånd. Det är
angeläget för folket i bygderna att också
de enskilda vägarna hållas i gott stånd,
så att de kunna utnyttjas för motortrafik.
Det blir emellertid alltför betungande
för de enskilda väghållarna alt
ombesörja vägunderhållet, om de icke
få hjälp med statsbidrag. Sedan flera år
tillbaka har visserligen statsbidrag utgått
till förbättring och underhåll av enskilda
vägar, men sammanlagt är det
dock ganska blygsamma belopp som
ställts till förfogande för detta ändamål.
Det finns i vårt land många enskilda vägar,
för vilka man alls inte kommit i åtnjutande
av bidrag till underhållet. Det
är därför ute i bygderna ett starkt önskemål
att det bär i riksdagen måtte framkomma
ett förslag, som i detta avseende
bättre än nuvarande ordning tillgodoser
landsbygdens behov.

Till sist, herr talman, vill jag med

Statsverkspropositionen m. m.

några få ord beröra en annan fråga som
även den föregående talaren har tagit
upp, nämligen försvarsfrågan. Jag är i det
avseendet principiellt av den meningen,
att så länge som utredningen pågår rörande
ordnandet av vårt framtida försvar,
böra vi icke vidtaga några åtgärder
som kanske kunna bli ett hinder för förverkligandet
av de förslag som senare
möjligen kunna framkomma. Men detta
får icke innebära att vi under mellantiden
underlåta att upprätthålla vårt försvar
och tillgodose dess behov på sådant
sätt, att våra möjligheter att värna vår
frihet icke försvagas.

Med de synpunkter som jag här har
framhållit uttalar jag, herr talman, en
förhoppning att de utskott, till vilka
statsverkspropositionen remitteras, på ett
sakligt sätt måtte pröva de olika förslagen
och i den utsträckning det är dem
möjligt tillgodose de olika behoven.

Herr ANDRÉN: Herr talman: Efter
herr Domös avgång från ordförandeskapet
inom högern sitter inte längre någon
av våra partiledare i denna kammare.
Det är inte desto mindre min livliga förhoppning
att denna kammare väl skall
förstå att hävda sin gamla ställning i
rådslag och beslut om rikets angelägenheter.
Med herr talmannens tillstånd ber
jag att få säga ytterligare några, mera
personliga ord. Med sin lugna trygghet,
saklighet och moderation har herr Domö
förvärvat ett utomordentligt stort förtroende
inom sitt eget parti och vänner
långt utanför detsamma. Personligen saknar
jag inte minst i detta nu mycket
den trygghet och den frihet jag kände,
när herr Domö talade och jag lyssnade.
Det är emellertid inte min mening denna
gång, herr talman, att tala om herr
Domö utan om regeringen och dess politik.

Det svenska folket har säkerligen med
särskild tillfredsställelse konstaterat att
folkhushållningsdepartementet nu skall
avskaffas, även om några konserverade
rester få flytta in i andra departement.
.lag tror, herr talman, att vi böra se upp
med de där resterna. Åtgärden fattas i
alla fall som ett löfte om eu fri hushåll -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ning. När fru Karin Kock tillträdde sitt
höga ämbete i den nuvarande regeringen,
betraktades detta på många håll som
den svenska kvinnans senkomna myndighetsförklaring;
hon var ju den första
kvinnan vid Konungens rådsbord. Det
blev en stor glädje i nästan alla kvinnokretsar.
När hon lämnade regeringsskutan,
den regeringsskuta vars enda kuttersmycke
hon varit, tog allmänheten
detta med en ganska dämpad sorg. Våra
husmödrar vilja hellre ha fri hushållning
än en kvinnlig ledamot i regeringen,
och jag kan väl förstå våra
husmödrar.

1949 har varit ett år rikt på finansministrar,
herr Wigforss gick, herr Hall
kom som en finansminster i semestertid
och gick som en finansminister utan en
budget efter att ha råkat ut för ett pinsamt
olycksfall utanför arbetet. Det finns
många andra finansministrar som ha
fungerat utan att lägga fram en budget,
så att herr Hall behöver inte vara olycklig
för den saken. Winston Churchills
fader råkade ut för samma olycksöde,
men han råkade icke ut för samma
olycksfall som herr Hall.

Och så kom herr Sköld. När statsrådet
Sköld kommer, så brukar det antingen bero
på att något har hänt eller därpå att
något skall hända. Låt oss konstatera, att
ännu så länge har ingenting hänt. Jag
tillägger att statsrådet Sköld är en så robust
person, att om han skulle råka ut
för ett olycksfall i eller utanför arbetet,
kommer han nog snart att resa sig igen.

Herr Wigforss torde ha givit vårt land
den hårdaste beskattning som vårt folk
någonsin bär prövat. Gustav Vasa, Karl
XI och Karl XII voro nog i alla fall stympare
och amatörer i sitt fiskaliska nit vid
sidan om herr Wigforss. De enda som
egentligen skulle kunna upptaga någon
värdig tävlan med herr Wigforss som fiskaler
skulle väl vara drottning Kristinas
förmyndare och baron Goertz. Men herr
Wigforss har förstått att med ett soligt
och förföriskt leende och med älskvärda
tonfall trolla bort det djupa allvaret i
sin finanspolitik. Med herr Skölds mera
bistra och buttra ansikte får en modern
svensk budget sin rätta försättsplansch.

Men årets budget är mera resultatet av
föreliggande omständigheter än av en
finansministers uppslagsrikedom. Den
stora statsskulden, de höga skatterna, de
ständigt automatiskt växande utgifterna
och andra konsekvenser av tidigare fattade
beslut — beslut som ofta ha fattats
utan att man har tagit nödig hänsyn
till konsekvenserna — ha ställt vår finansminister
i ett tvångsläge, där personliga
insatser ha haft ett mycket begränsat
utrymme. Statsrådet Sköld, vår
nye finansminister, är en bred man med
ett starkt personligt behov av ett brett
armbågsutrymme. Den här gången har
det inte stått till lians förfogande, utan
han har fått nöja sig med att mera vara
omständigheternas slav än mästare. Jag
konstaterar detta naturligtvis utan någon
som helst kritik.

Medan vårt statsfinansiella läge är
mycket låst, är vår samhällsekonomiska
situation mera oviss och mera rörlig.
Internationella valutanoteringar och noteringar
på de stora varubörserna betyda
ofta mycket mer än voteringar här på
Helgeandsholmen. Devalveringen sistlidna
höst gav oss en mycket betydelsefull
åskådningsundervisning på denna punkt.
Här äro verkligen de nationella gränserna
ofta av ringa betydelse. Vi få avläsa
tillståndet som på en febertermometer
för att sedan se vad som skall göras.
Jag vill tillägga att det inte lönar sig så
värst mycket att gå omkring och knacka
på termometern eller att blunda.

Med stort intresse har jag tagit del av
arets nationalbudget. Det är en svår uppgift
som nationalbudgetdelegationen har
stått inför, även om den haft mycket
hjälp av konjunkturinstitutet. Tabellerna
på s. 2 och 3 i finansplanen ge klart vid
handen, att det kan bli mycket stora divergenser
mellan prognos och utfall. Så
har t. ex. posten »Bruttonationalprodukt
till marknadspris» ökat med 900 miljoner
kronor i stället för kalkylerade 400 miljoner
kronor. Exporten har ökat med 550
miljoner kronor i stället för beräknade
100 miljoner kronor. Men ingen skall
väl vara nationalbudgetdelegationen
gramse för dessa lyckliga utfall.

De av statsmakterna bundna elemen -

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

ten, som bero på importreglering och
byggnadstillstånd, samt på statens och
kommunernas budget, visa självklart inte
lika stora divergenser mellan prognos
och verklighet. Den befarade expansionen
av importen har kunnat hållas nere
mer än som beräknats, och investeringarna
ha kunnat höjas med ungefär 100
miljoner kronor. Det betydande exportöverskottet
hade givit oss en bra slant
i främmande valutor, om inte devalveringen
reducerat överskottet med omkring
500 miljoner kronor. Valutaläget
har likväl förbättrats.

Om man således måste fastslå att delposterna
i förra årets nationalbudget
stundom felkalkylerats, visar detta dock
bara hur svår en statlig planhushållning
i alla fall är, och ingen kan lasta nationalbudgetdelegationen
härför.

Nationalbudgetdelegationen räknar
med en balanserad samhällsekonomi år
1950. Det är en lång väg som vi ha fått
gå för att nå detta resultat. Jag skall,
herr talman, inte ta upp något gräl om
huruvida denna väg möjligtvis hade
kunnat förkortas på ett eller annat sätt.
Men jag kan inte underlåta att vid detta
tillfälle uttrycka en erkänsla, och en erkänsla
som vi säkerligen alla dela, till
de många i vårt land som genom uppoffringar
och inskränkningar av olika
slag ha bidragit till att vi ha kunnat
komma fram till denna samhällsekonomiska
balans. Den lojalitet, som alla
samhällsklasser på detta sätt ha visat,
liar för mig framstått som eif av de mest
glädjande tecknen i efterkrigstidens
Sverige.

Finansministern har i sin finansplan
eftersträvat en balanserad budget. Denna
balans visar sig på det sättet att
knapphetens kalla stiärna får lysa över
en större del av utgiftsstaten och att skattebetalarnas
livliga förhoppning om en
skattesänkning ånyo gäckas. Vi ha i själva
verket, som en föregående talare i
dag framhållit, fått en ganska homeopatisk
sänkning av våra oerhört tunga
skatter. Jag ger finansministern det erkännandet
att han verkligen sökt att hålla
nere utgifterna. .Tåg förstår också att
de övriga departementscheferna haft

2 Första kammarens protokoll 1950. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.

prövande dagar med påfrestande samtal
med finansministern, särskilt som statsrådet
Sköld inte brukar höra till dem
som bjuda sina kolleger vänligt tilltal
och nervstillande medel för att göra
konversationerna mera behagliga och
milda. Jag tror inte heller att statsrådet
Sköld kommer att gå omkring här
på Helgeandsholmen med en oljekanna
för att dämpa vågorna. Det kan hända
att det funnes anledning för regeringen
att skaffa sig ett nytt kuttersmycke som
kunde lösa denna icke helt oviktiga
uppgift.

Både den samhällsekonomiska och den
statsfinansiella balansen ha emellertid,
som redan av de föregående talarna påpekats,
sina kritiska och prekära punkter.
Jag behöver inte erinra om i huru
hög grad vi äro beroende av så grundläggande
faktorer som ostörd utrikeshandel,
den internationella konjunkturens
växlingar och fred inom och utom
landet. Finansministern har också öppet
sinne för dessa osäkerhetsmoment.
Men därtill kommer att vi ännu inte
kunna överblicka devalveringens alla
konsekvenser med dess mångförgrenade
kedjereaktioner. Inte heller kunna
vi veta något säkert om den fortsatta
Marshallhjälpen. Det är inte obekant att
det i den amerikanska kongressen finns
mycket starka krafter som äro verksamma
för att reducera denna hjälp.
Propositionen säger inte heller något om
i vad mån en prisreglerande subventionspolitik
kan komma att behövas för
det senare halvåret 1950 eller om regeringen
till äventyrs överväger något annat
alternativ. Om subventionsvägen tyvärr
ånyo skall följas, hur går det då
med budgetöverskottet, som sedan föregående
år är reducerat med omkring
200 miljoner kronor? Kommer härtill
en ökning av det rörliga tillägget på de
statsanställdas löner, kan den statsfinansiella
balansen lätt gå förlorad. Dessutom
har man ju nu övergivit den förut
med styrka hävdade principen att driftbudgeten
måste överbalanseras så mycket,
att kapitalutgifterna för löpande
budgetår kunna täckas med överskottet.

På längre sikt bli utvecklingstenden -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
serna ännu mera oklara. Det finns i detta
land en hittills uppdämd lönerörelse
som lätt kan bryta fördämningarna vid
nästa årsskifte med oöverskådliga konsekvenser
för vår produktion, vår utrikeshandel
och vårt valutaläge. Finansministern
höjer här ett varnande finger
när han i finansplanen s. 13 förklarar
att man icke kan räkna med att redan
under nästa år få utrymme för eu allmän
inkomstökning, som icke skulle komma
att verka höjande på prisnivån. Men
han ger också ett löfte och ett hopp.
Han tror att utvecklingen under år 1950
i stort sett kommer att fortskrida i samma
riktning som under år 1949. Han
tillägger de betydelsefulla orden: »I så
fall skulle ytterligare steg kunna tagas
på vägen mot en fri samhällsekonomisk
balans.» Även detta konstaterar jag med
tillfredsställelse. Jag vill emellertid fråga
finansministern, om han inte skulle
kunna våga sig på försöket att genom
en friare samhällsekonomi stärka balansen.
Han tror att frilistning på importens
område genom den ökade konkurrensen
skulle verka prissänkande. Skulle
inte en vidgad frilistning från priskontrollens
hårda grepp också kunna
utlösa en ökad konkurrens med tendens
till fallande priser? Vi ha åtskilliga exempel
härpå tidigare. Och skulle inte
investeringar, som snabbt kunna leda
till besparingar eller ökad produktion,
kunna få ett mera välvilligt beaktande
än vad som hittills varit fallet?

Det är intet tvivel om att man i nästan
alla lager av vårt folk suckar under
de tunga skatterna. Allt flera människor
fråga sig: Vad tjänar det till att vi få
nya ämbetsverk och nya sociala förmåner,
som vi inte ha så mycket glädje av,
när vi i alla fall på grund av de höga
skatterna inte ha råd att skaffa oss det
som vi mest ha lust till — det kan sedan
vara ett eget hem, ett sommarnöje,
utvidgning av en affär eller fabrik, det
kan vara bättre sportgrejor, inköp av
flera böcker, nya grammofonskivor
o. s. v.? Vi känna alla till dessa mångahanda
olika ting som kunna göra det
personliga livet rikare. Finansministerns
sträva och asketiska karaktär gör honom

helt visst föga förstående för personer
som med dylika individuella behov falla
utanför planhushållningens och den
disciplinerade samhällsordningens standardiserade
normalmänniska. Han tror
kanhända att dessa besynnerliga krumelurer
äro en äventyrlig och föga respektabel
minoritet i det välordnade
svenska samhället. Men även finansministern
vill väl helst ha färg över samhället
och det personliga livet och måste
nog i alla fall understundom säga sig,
att den grå färgen inte kan vara den
enda färgen. Den är kanske inte heller
den bästa färgen för de röda. eller skola
vi säga blekt rosa åsikter i vilkas tjänst
finansministern med så mycket nit och
så stor framgång verkat. I varje tall
måste han säga sig, att om människorna
finge behålla en större del av sin inkomst,
skulle det betyda större arbetsglädje,
och man skulle vinna större och
bättre arbetsresultat och samtidigt kanhända
bättre kunna tillgodose personliga,
individuella behov.

Med detta kommer även jag, herr talman,
till sist fram till denna nationalekonomi,
som en gång har kallats för
»denna trista vetenskap».

Vid övergången till det nya halvseklet
står allting och väger, och vi veta
inte vad utslaget till sist skall bli. I den,
som sig bör, försiktigt upplagda finansplanen
finns inte ett alltför stort utrymme
för skattesänkningar. Finansministern
yttrar sig också med stor försiktighet
om den kommande skatteplanen. Han
lovar en avveckling av pappersskatten,
vilket är det enda som han säkert lovar.
Han ställer i utsikt minskning av bensinskatten,
men ovisst när och med hur
mycket. Vidare framförs tanken att lindra
den kommunala beskattningen genom
en höjning av ortsavdragen, dock först
den 1 januari 1952. Detta är ju inte så
överväldigande mycket för den stora
massan skattebetalare, som hade hoppats
att få en ordentlig skattelättnad av denna
regering och denna riksdag redan
delta år. Det kan hända att vi på grund
av det ekonomiska tvångsläget måste nöja
oss med de lättnader som finansministern
antytt. Jag har för min personli -

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

ga del inte mycket till övers för de iilusionskonstnärer
som gärna fjädra sig
med att ha lagt fram de största sociala
utgiflsförslagen, de största sociala reformerna
och de största skattelindringarna
och som samtidigt anse sig kunna presentera
den bäst balanserade budgeten.
En sädan politik kan visserligen, som
vi veta, med framgång propageras, men
den kan icke realiseras.

Det nuvarande läget innehåller stora
ovisshets- och osäkerhetsmoment men
det finns ett alternativ som är löftesrikt:
cn snabb ytterligare stegring av produklionen,
en ny kraftig höjning av exporten,
en ökning av nationalinkomsten
med andra ord. För detta alternativ böra
vi kunna ha i beredskap ett bättre skatteprogram
än det som regeringen har
framlagt. Jag erinrar om att professor
Gårdlund i en tidning i dag har uttalat
den förhoppningen, att det skall vara
möjligt att under den närmaste tiden få
till stånd en snabb ökning av både produktionen
och exporten. Det skatteprogram
som i så fall måste övervägas är,
såvitt jag förstår, en sänkning av den
direkta skatten, framför allt familjebeskattningen,
och ett djupare grepp i den
distributions- och produktionsfördyrande
bensinskatten. Dess bättre behandlas
skattefrågorna först vid sessionens slut,
och det kan då också vara lättare att
bedöma vårt läge och våra möjligheter
än nu.

Det är tydligen regeringens mening att
den tilltänkta lindringen av kommunernas
beskattning genom ortsavdragens
höjning skall träda i kraft först den 1
januari 1952. Man måste fråga sig: Vad
veta vi egentligen i dag om möjligheterna
att 1952 sänka några skatter? Det
enda vi veta om 1952 är att det är ett
valår. Vi kunna då också förstå att den
socialdemokratiska vällingklockan skall
ljuda för fullt. Vi veta också vem som
skall få betala vällingen. I varje fall, när
lösningen kommer och hur lösningen än
kommer att se ut, så är det medelklassen,
denna hårt betryckta medelklass,
som på nytt skall få övertaga en hel del
av skatterna. Medelklassens läge håller
på alt bli ett svårt problem i vårt land.

Statsverkspropositionen in. m.
Jag antar att åtskilliga av kammarens
ledamöter ha läst den intressanta artikelserie
som för närvarande löper i
Svenska Dagbladet. En och annan har
kanske också bläddrat i den ganska omfattande
utredning, som har framlagts i
universitetsberedningens betänkande del
fyra, författad av professor C.-E. Quensel
och magister Sven Moberg, eller studerat
den korta översikt över samma utredning
som gjorts av magister Bertil
Östergren i sista häftet av Ekonomisk
revy.

Vid behandlingen av skolfrågan få vi
stifta bekantskap med vissa sidor av
detta medelklassens problem. Svårigheterna
att få lärare till våra skolor är en
av de mest markanta svårigheterna i dagens
svenska samhälle. Det skall inte
saknas material till belysning av denna
svåra fråga. Jag skall för i dag nöja mig
med att citera en notis som häromdagen
stod att läsa under rubriken »Officiellt»
i våra dagliga tidningar. I denna notis
heter det: »Inga sökande ha anmält sig
till lektoraten i modersmål vid läroverken
i Boden, Karlskrona och Luleå, i
modersmål och tyska vid läroverken i
Ludvika och Visby, i modersmål och
historia vid läroverket i Kristianstad, i
matematik och fysik vid läroverken i
Boden, Haparanda, Kalmar, Karlskrona.
Sollefteå, Sundsvall och Örnsköldsvik, i
enbart fysik vid läroverket i Norrköping
samt i fysik och kemi vid läroverken i
Karlstad och Skara.» Så många lektorsbefattningar
kunna helt enkelt inte besättas,
därför att ingen sökande anmält
sig. I fråga om lägre lärarbefattningar
heter det i notisen: »Inga sökande ha
anmält sig till vakanta ämneslärartjänster
i kristendom och modersmål vid
samrealskolan i Torsby, i modersmål
och historia vid samrealskolan i överkalix,
i modersmål, tyska och engelska
vid samrealskolan i Mjölby, i matematik,
fysik och kemi vid samrealskolorna
i Norberg och Sveg samt i matematik
och kemi vid samrealskolan i Piteå.»

Denna notis ger i mycket förkortat
skick en bild av de svårigheter, som
den svenska skolan av i dag har att
kämpa med. Här se vi på ett litet fält

Xr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
en av verkningarna av att detta i eminent
mening kulturbärande skikt som
heter medelklassen har fått sin ställning
undergrävd. Vi riskera således att få
börja den nya skolreformen med färre,
och jag skulle vilja tillägga sämre lärare
än vad vi för närvarande ha. Jag kan
inte tänka mig en sämre start för en
stor skolreform än denna. Detta är endast
ett av de många problem, som möta
oss inom medelklassens ram.

Jag skulle vilja tillägga, att till denna
klass höra många högre och lägre tjänstemän
och ämbetsmän i allmän och enskild
tjänst. Till den höra också stora
delar av vår bondeklass, små företagare
runt om i landet, de många verkmästarna
vid olika industriella företag o. s. v.
Det är inte minst denna klass som tjänat
som en buffert i striderna mellan andra
klasser, vilket väsentligen bidragit till
den lugna utvecklingen i vårt land sedan
lång tid tillbaka. Det är ett allmänt
intresse att se till, att denna klass kan
bevara sin ställning i det svenska samhället.
Arbetarpartiet och dess regering
skulle allvarligt försumma en av sina
viktigaste rikspolitiska uppgifter, om
de inte ägnade detta problem det beaktande,
som det kräver och som det förtjänar.

Det är inte min mening, herr talman,
att beröra alla den svenska politikens
många olikartade fält. Minst av allt vill
jag ge kammarens ledamöter den illusionen,
att jag själv är hemma på dem,
men något måste jag ändå säga om vår
utrikespolitik — vi veta alla att den till
sist kan bli avgörande för hela vårt öde.

Jag ser med tillfredsställelse den fortgående
uppluckringen av gamla isolationistiska
tendenser. Vi höra hemma i
de internationella sammanhangen, och
vi måste verka i dem utan att därför
förfalla till den lust för effektfulla sensationer,
som är så naturlig hos representanter
för nya och nymorgnade stater.
Vi måste samverka med andra både
för egna och för universella intressen,
lugnt, sakligt och effektivt.

Sedan mycket länge har jag varit intresserad
för det nordiska samarbetet.
Det är med beklagande som jag ser, att

det nu inte fått den omfattning, som jag
hoppats, och att nya stenar lagts i dess
väg. Men man bör veta på olika håll,
att det är för de nordiska intressenas
skull och ej för de specifikt svenska,
som vårt land i olika sammanhang tagit
egna intiativ och givit andras initiativ
sitt uppriktiga stöd, och jag hoppas
livligt att den dag skall komma, då förutsättningarna
för ett nordiskt samarbete
på olika områden skola bli bättre
än vad de i dag synas vara. Utan att
vara påträngande men lugnt och sakligt
böra vi ta upp de frågor till behandling,
som med fördel kunna lösas i den
nordiska gemenskapens tecken. Även på
försvarets område borde i sinom tid konversationer
om en viss gemensam planläggning
kunna vara möjliga.

Med uppriktig glädje ser jag också
Sveriges anslutning till Europarådet.
Därmed ha vi vidgat kontakten med de
nationer, som representera de västerländska
ideal, som också äro våra.
Det är min livliga förhoppning att denna
organisation skall stärkas och att det
även i vårt land skall växa fram ett
europeiskt sinnelag. Ett sådant sinnelag
är nödvändigt för denna förhärjade
världsdel, där de nationella gränserna
så ofta varit fronter vid förödande krig.

Förenta Nationerna är på en gång ett
fredsinstrument och en krigsskådeplats,
en krigsskådeplats i det kalla kriget. Det
är allmänt bekant, att vi där icke spela
någon mera betydande roll och inte heller
aspirera därpå. Den svenska blygheten
är påfallande i Lake Success, låt
vara att det är omöjligt för herr Sandler
att yttra sig utan ett glitter av den ironi
och kvickhet som vi så väl känna till.
Jag skulle för min del gärna se en ökad
aktivitet. Det bör i varje fall inte alltför
ofta kunna sägas, att vi nöja oss med
en dyrbar vakthållning kring en blindpipa
i det stora orgelverket i Lake Success.
Jag anser fortfarande, att vi inte
ha råd att lägga ned en massa pengar
i värdefull valuta blott för nöjet att
lägga ned våra röster. Såvitt jag förstår,
önskar även vår utrikesminister en
ökad aktivitet på detta område. Vi vinna
varken någon tacksamhet eller respekt

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

genom att med räddhåga och blygsamhet
deltaga i behandlingen av de frågor som
falla under Förenta Nationernas kompetens.

Det hade varit min mening att tala
även om ryssavtalet. Nu har emellertid
herr Elon Andersson tagit upp denna
fråga på sådant sätt, att jag inte har
någon anledning att ytterligare gå in på
densamma. Jag skall därför nöja mig
med att instämma i vad han sagt om
denna sak.

I försvarsfrågan har jag så många
gånger talat i denna kammare, att mina
synpunkter inte torde vara obekanta för
kammarens ledamöter. Jag vet också att
andra representanter för mitt parti komma
att ta upp denna fråga till behandling
i nära anknytning till fjärde huvudtitelns
drift- och kapitalbudget. Därför
skall jag inte nu uppta kammarens tid
med denna sak •— det är möjligt att
jag får tillfälle att återkomma till den
senare.

Vid ingången till ett nytt halvsekel
kan det vara berättigat att blicka tillbaka.
Jag är ju inte bara riksdagsman
utan även professor. Jag vet att detta
i mångas ögon är en högst betänklig
egenskap. Men det kanske ändå kan tilllåtas
en professor att något litet dröja
vid vissa idépolitiska motiv. Jag kan
försäkra kammaren att de inte sakna
aktualitet, och jag kan lova kammaren
att jag inte skall säga många ord därom.

Vår tid, det måste jag först konstatera,
går inte framtiden till mötes med den
ljusa optimism som präglade den generation
som levde och tänkte för, låt mig
säga 50 eller 100 år sedan, även om
vi inte själva äro några ångestfyllda
fyrtiotalister. Detta gamla Västeuropa
har fått en ny enhetlighet; det är vad
jag skulle vilja kalla den socialliberala
demokratien, ty den präglar alla dess
stater. Orden ha genom mycken nötning
och flitig användning banaliserats och
äro inte heller så lätta att definiera. Jag
kanske får nöja mig med eu enkel översättning
och säga, att de betyda helt
enkelt el t folkstyre, som ägnar sig åt
social omvårdnad ocli försöker upprätthålla
den enskildes fri het. Liksom

Statsverkspropositionen m. m.
alla svenska partier egentligen äro folkpartier,
så äro naturligtvis också alla
svenska partier, om jag bortser från
kommunisterna, socialliberala. Alla partier,
även socialdemokraterna, vilja upprätthålla
ett betydande mått av frihet
och dessutom upprätthålla en socialpolitik.
Tyngdpunkten lägges stundom mera
på den sociala sidan, stundom mera
på den liberala sidan. Att åstadkomma
en lämplig avvägning mellan individuell
frihet och statligt ingripande är politikens
eviga problem, och det problemet
har sina särskilda aspekter inom demokratien.
Man har redan länge varit uppmärksammad
på denna folkstyrets problematik,
och den har, som jag sagt, en
ständigt växande aktualitet även i del
svenska samhället av i dag.

Statsministern har nyligen i ett par
tal, senast i Malmö, givit uttryck åt sin
stora belåtenhet med vårt nuvarande regeringssystem
— och hur kan man egentligen
vänta sig någonting annat? Framför
allt var han glad åt regeringens styrka,
och jag skall inte neka till att det
särskilt under kritiska tider kan vara bra
med en stark och ledande regering. Men
de sista decennierna ha väl också givit
oss vissa lärdomar av annat slag, nämligen
att statsmakter och regeringar
kunna vara alltför starka och att styrka
icke är det avgörande kriteriet på en
god regering. Problemet är långt svårare
än så. c

Regeringens styrka är dessutom kanske
inte riktigt grundmurad. Regeringen har
förlorat majoriteten i andra kammaren,
om den inte räknat in något annat parti
i sitt parlamentariska underlag, och
snart, såvitt man nu kan bedöma, försvinner
dess majoritet även i denna kammare.
Redan 1944 förlorade den majoriteten
i valmanskåren, och om man gör
sig omaket att räkna röstetalen för 1948
visar det sig, att i valmanskåren hade
de borgerliga partierna sammanlagt ett
större rastetal än socialdemokraterna.
Fn parlamentarisk ställning av detta
slag borde inte uppmuntra till övermod
eller överord men väl till hänsyn och
samarbete, och det yttre Diget med sina
omisskännliga faror kan också inbju -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
da till moderation och samarbete. Men
regeringen är tydligen »sig selv nok»,
liven när den står på en vacklande piedestal.

Jag skali tillåta mig, herr talman, att
med några citat från några av demokratiens
största tänkare under de sista hundra
åren säga några ord om den politiska
makten och friheten, detta grundläggande
problem med en påfallande aktualitet
i dagens Sverige. Jag skulle kunna
låta en lång rad av det sista seklets
största tänkare här passera revy. Jag
skall nöja sig med några av de största
och av en omisskännlig och odiskutabelt
demokratisk färg.

Jag skall börja med den store franske
liberale tänkaren Tocqueville, som skriver
i sitt stora berömda arbete, ett av
1800-talets förnämsta verk, om den amerikanska
demokratien, att han ej har
mera lust att lägga sitt huvud under
oket, därför att tusentals armar räcka
honom det. Den berömde engelske demokraten
John Stuart Mill, som liksom
Tocqueville hade praktisk kontakt med
det politiska livet både i administrationen
och i parlamentet, talar om »majoritetens
tyranni» och tillägger: »Vad
man kallar ''självstyrelse’ innebär icke
att var och en styr sig själv, utan att
han styres av alla de övriga.»

Englands siste store liberale historiker,
lord Acton, en personlig vän till
Gladstone, säger i sin utomordentliga essä
om friheten, en essä som jag gärna skulle
vilja ha översatt till svenska språket, följande
— och det är ett tröstens ord: »Det
är illa nog att bli förtryckt av en minoritet,
men det är än värre att bli det av
en majoritet. Ty det finns en reserv av
latent makt hos massorna, som — om den
mobiliseras — minoriteten sällan kan
motstå.» Jag hoppas att denna latenta
makt hos de svenska massorna skall
vara sådan att vår nuvarande regering
med en minoritet i den svenska valmanskåren
inte skall kunna motstå det tryck,
som majoriteten kan utöva.

Till sist skulle jag vilja citera samtidens
kanske störste filosofiske tänkare,
den radikale Bertrand Russell -—■ om jag
får trötta med ännu ett citat — som skri -

ver i ett tämligen nyutkommet arbete,
att »ett samhälle, i vilket var och en är
slav under alla, är endast föga bättre än
ett sådant, där var och en är slav under
en despot». Vi veta ju också litet till mans
att ett demokratiskt samhälle under trycket
av krig, nödtillstånd och ideologier
kan nå mycket långt i statstvång och reglementerande.

Det är naturligtvis inte min mening
att framställa vår personligen så hygglige
statsminister som förtryckare eller
mig själv och kammarens ledamöter som
svårligen förtryckta individer. Men jag
har velat citera uttalanden av berömda
män, uttalanden som alla peka på ett
väsentligt problem, ett problem som är
aktuellt i hela västra Europa — vi skola
inte tala om hur det är i den andra delen
av denna gamla världsdel •— nämligen
problemet om statsmaktens gränser och
den enskildes frihet. Detta problem kan
självfallet aldrig slutgiltigt lösas; det är
en av mänsklighetens eviga följeslagare,
och varje tid löser det på sitt sätt. Men
att det måste lösas i moderationens och
kompromissens tecken, borde vara klart
för oss alla. Många flera människor och
nationer ha i modern tid varit olyckliga,
därför att statsmakten varit för stark än
därför att den varit för svag. En god
princip synes mig vara att staten låter
samhället och medborgarna sköta de angelägenheter,
som kunna skötas av dessa
utan statens och regeringens inblandning.
Samhället behöver icke alltid ett statligt
förmynderskap och inte heller alltid
så starka regeringar som regeringarna
själva gärna tro. Vad ett folk kan göra
av egen kraft och genom sina egna organisationer
skall staten inte söka göra
för folket.

Jag vill i detta sammanhang — och
det tror jag kan vara nyttigt sedan jag
citerat en råd utländska tänkare — återge
vad vår egen statsminister Per Albin
Hansson yttrade i Stockholm år 1937
i ett på den tiden ganska uppmärksammat
tal. Det var ett tal som jag fruktar
i dag är alltför glömt av vår nuvarande
regering. Statsminister Hansson sade, att
en regering måste vara på sin vakt även
mot sin egen maktlystnad, och han till -

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

lade, att det var oppositionens stora uppgift
att angripa varje tendens till maktfullkomlighet.
Jag hoppas att den svenska
oppositionen inte skall försumma
denna uppgift, och jag hoppas likaledes
att vår svenska regering skall tänka på
de val övervägda ord som statsminister
Hansson yttrade i fråga om en regerings
skyldigheter.

Jag skulle kunna ta ett exempel i detta
sammanhang. Regeringen slängde i den
senaste valrörelsens sista skede ut ett
löfte om tre veckors semester. Jag skall
nu inte gå in på själva sakfrågan. Jag
kan emellertid mycket väl tänka mig att
på många ställen arbetarna hellre skulle
nöja sig med två veckors semester, om
de i stället finge helt fria lördagar under
sommarmånaderna. Skulle inte de stora
mäktiga organisationerna, som ha så
stor makt även över regeringen, kunna
få sköta denna sak själva utan någon
inblandning från regeringens sida? Varför
skall man just ha en standardiserad
lösning, en likriktad lösning gällande
för hela landet, när man har möjligheter
att med organisationernas hjälp laga efter
lägligheten och på det sättet tillfredsställa
de olika individuella behov som
finnas i olika samhällen och i olika arta
etskr etsar?

Det är självklart att under kris- och
krigstider en gränsförskjutning måste
ske mellan stat och individ på många
punkter, men det är av vikt att dessa
nya, av tillfälliga skäl uppdragna gränser
icke stabiliseras. Priskontroll, investeringskontroll
och importrcgleringar
kunna i vissa situationer vara nödvändiga,
men de böra icke av ideologiska
skäl stabiliseras även om det är
frestande för en regering att utöva den
makt som sådana organ innebära. Det
kan lätt bli en fara för rättssäkerheten
och den medborgerliga självständigheten.
I administrativ väg avgöras där
ärenden av största ekonomiska storleksordning
utan någon rättskodex att följa,
utan någon judiciell instansordning och
utan någon verkligt effektiv kontroll.
När en medborgare för talan mot en annan
medborgare, det må gälla även mycket
små belopp, är rättssäkerheten trvg -

Statsverkspropositionen m. m.

gad. När han har med staten att göra,
och det kan gälla mycket stora belopp
och dessutom mycket betydelsefulla
principer, blir han lätt utlämnad till en
administrativ självhärlighet, som förut
varit främmande för det svenska rättssamhället
och den svenska rättsstaten.
Det gäller emellertid inte bara friheten
och rättssäkerheten; även äganderätten
kommer här in i farozonen. Utan en
äganderätt, som håller gentemot administrativt
godtycke, blir den medborgerliga
friheten lätt en illusion. Att göra
så många som möjligt till ägare, det är
vår uppgift, icke att minska äganderätten.

Samarbete och kompromiss äro två
begrepp som varit den svenska riksdagens
stora tradition. Jag tror på denna
tradition och har själv efter fattig förmåga
i olika sammanhang sökt bidraga
till dess upprätthållande. Jag hoppas att
det skall vara möjligt att i gemensamt
arbete komma fram till en balanserad
budget och till en balanserad samhällsekonomi,
som ger rättvisa åt alla samhällsklasser.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag ber först att få ansluta mig till herr
Andréns uttalande av tacksamhet gentemot
den avgående högerledaren i denna
kammare, herr Domö. Vi ha säkerligen
alla mycket uppskattat hans anspråkslösa
och sympatiska framträdande
i olika frågor, och vi glädja oss åt
att han fortfarande tillhör kammaren
och kan delta i debatten. Jag skulle
också gärna vilja å majoritetspartiets
vägnar lyckönska högergruppen till dess
nye gruppledare herr Andrén. Vi ha ju
sedan gammalt här i kammaren högt
värderat hans intelligenta och uddiga inlägg
i debatterna, inlägg som ofta äro
kryddade både med små oförargerliga
och trevliga sarkasmer och med intressanta
och innehållsrika citat från tänkare
inom politikens vetenskap, som
han så väl företräder. Bland de citat,
som han i dag anförde, gladde jag mig
särskilt åt att höra ett sådant från den

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
engelske samhällstänkaren Bertrand
Russell. Jag tar för givet att herr Andrén
vet, men kanske inte alla av kammarens
ledamöter veta, att Russel är medlem
av det engelska labourpartiet och
att bland ingredienserna i hans ekonomiska
uppfattning ingår, att alla viktiga
nyckelindustrier i samhället böra befinna
sig i statens hand. Jag har också lärt
mig att personligen i hög grad uppskatta
samarbetet med herr Andrén i Lake
Success. Vi ha såvitt jag kan erinra mig
praktiskt taget alltid varit eniga om de
ställningstaganden, som den svenska delegationen
haft att överlägga om i de
olika frågor, som där ha uppkommit.

Jag begärde emellertid närmast ordet
för att svara på herr Elon Anderssons
med instämmande av herr Andrén framställda
önskemål om att regeringen
skulle skrida till förhandlingar med Sovjetregeringen
angående en revision av
det Tyska kreditavtalet.

Detta revisionskrav är ju inte någonting
nytt för den politiska debatten här
i Sverige. Redan mycket kort efter det
avtalet hade slutits, kastade sig en del
av de ivriga motståndarna i pressen mot
avtalet in på denna nya linje. Det var
självfallet en plattform för en fortsatt
propaganda mot det avtal, som de från
början på det häftigaste hade motsatt
sig, och denna propaganda har fortsatt
under årens lopp. Vi ha där blivit
stänkta av sådana kaskader, varom herr
Elon Andersson talade, när han hänvisade
till den socialdemokratiska pressen.
Men det har inte varit kaskader av
jubel som den socialdemokratiska pressen
givit upphov till, utan det har varit
kaskader av ovett. Men det är klart att
i den allvarliga politiska diskussionen
kan man inte ta mycken hänsyn till uppfattningarna
från det hållet, där man
från början alltså var motståndare till
hela avtalet. Herr Elon Andersson tillhör
ingalunda den gruppen inom folkpartiet,
som var motståndare till avtalet,
utan han liksom folkpartiet i övrigt
inom riksdagen röstade ju tvärtom för
avtalet, under uttalande visserligen att
man skulle ha föredragit ett något lägre
kreditbelopp. Det antyddes på sina håll

att så där ett par, tre hundra miljoner
kronor lägre totalsumma kunde ha varit
att föredraga.

När vi nu ha att pröva en sådan fråga
som en revision av ett ingånget avtal,
är det klart att vi böra göra reda för oss
att det är två parter, som ingått avtalet,
vilket också herr Elon Andersson betonade.
Man skall alltså presentera skäl,
som man själv tycker äro hållbara, för
att ett sådant läge har inträtt, att det
ingångna avtalet inte skäligen lian genomföras.
Det bör föreligga ''ändrade
förhållanden eller ändrade förutsättningar
med hänsyn till den situation som
förelåg då avtalet ingicks. Det har också
inträtt vissa ändrade förhållanden.
Herr Elon Andersson pekade på en omständighet,
och det är den som ofta
anförts under debatten om detta avtal,
nämligen att Sveriges läge mycket allvarligt
försämrats. Vårt ekonomiska läge,
speciellt vad gäller handelsbalansen
med utlandet, försämrades i mycket hög
grad under åren 1947 och 1948. Jag
skulle gärna vilja göra det medgivandet
att om den utfästa krediten under åren
1947 och 1948 hade tagits i anspråk på
det sätt som avtalet möjliggjorde och
förutsåg, nämligen med 200 miljoner
kronor om året, hade det kunnat vara
anledning att ta upp förhandlingar med
motparten om en reduktion av kreditbeloppen.
Som bekant utvecklade sig
inte affärerna mellan oss och ryssarna
i enlighet med denna i avtalet förutsatta
ordning. I själva verket utnyttjades krediten
just under de år då Sverige hade
ett ansträngt läge i fråga om handelsförhållandena
utåt, alltså 1947—1948, i
ganska ringa utsträckning. Exportföreningens
kalender för förra året upplyser
om att det ryska kreditavtalet har
utnyttjats i obetydlig omfattning. Siffrorna
för de varor, som exporterades under
dessa år, visa att under år 1947 exporterades
för 19 miljoner kronor och
under år 1948 för 42 miljoner kronor.
Men detta är naturligtvis inte någon adekvat
siffra på vad krediten har betytt.
Vi böra i stället gå till den utnyttjade
krediten — alltså till de summor, som
lia dragits på kreditbeloppen — och då

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

komma vi till att 72 miljoner kronor
av krediten utnyttjades under år 1947
och 55 miljoner kronor under år 1948.

Det var ju inte precis underligt att
riksdagen, när den fick att behandla
en motion om revision av avtalet, inför
upplysningarna om dessa siffror avslog
motionen. I juni 1948 hade utrikesutskottet
att behandla den nämnda liögermotionen
i denna fråga vilken blev av
utskottet enhälligt avstyrkt. Denna kammare
spillde inte ett ord på motionen, i
motsats alltså till vad herr Elon Andersson
antydde. I andra kammaren var det
emellertid en del debatt. Diskussionen
rörde sig dels om tolkningen av vissa
uttalanden i utskottets motivering, dels
var det knivkastning mellan herr Ohlin
och motionären herr Ljungqvist. Herr
Ljungqvist uttalade sin stora besvikelse
över att folkpartiet hade svikit honom i
denna revisionsaktion, och han läste
upp en annons tillkommen i samband
med valrörelsen, som ju hade börjat det
året, i vilken det stöd att folkpartiet
gick in för att revidera detta enorma avtal.
Inom parentes sagt försvarade sig
herr Ohlin med att annonsen var några
månader gammal och att han sedan
kommit på bättre tankar. Jag skall tilllåta
mig understryka att herr Ohlin i
denna debatt mycket tydligt gav uttryck
åt hur uppfattningarna kunna växla alltefter
de förhållanden och de faktorer,
som inverka på bedömandet vid en
viss tidpunkt. Han sade att året förut,
när denna annons hade formulerats,
hade enligt hans mening läget delvis
varit ett annat än 1948. Då hade det sett
ut som om krediten skulle utnyttjas i
större utsträckning än som sedan blev
fallet. Han tilläde: »Man måste erkänna,
att de ställningstaganden beträffande
frågan om en revidering av avtalet, som
både jag och andra intagit vid tidigare
tillfällen, ha vi nu anledning att på formella
grunder modifiera.» Vad han menade
med »formella grunder» har jag
inte tänkt försöka tolka. Då herr Ljungqvist
ville ytterligare attackera herr
Ohlin med frågor om vad man skulle
göra, när nu motionen hade avslagits,
sade herr Ohlin: »Jag tror emellertid,

Statsverkspropositionen m. m.

att jag här måste avböja att ingå på någon
mer detaljerad diskussion rörande
hur regeringen bör förfara i det ena
eller andra fallet. Det kan nämligen
tänkas uppstå så många olika situationer,
som man inte på rak arm kan förutsäga.
Det är nästan omöjligt att nu
i förväg offentligen ge en deklaration
rörande tillvägagångssättet i ett läge,
som kan föreligga i framtiden.» Ja, det
tror jag var mycket kloka ord. Jag tycker
att folkpartiets motionärer nu skulle
ha gott av att ställa sig dessa sista uttalanden
till efterrättelse. Det är verkligen
ganska svårt att uttala sig om hur
läget kommer att gestalta sig i en framtid.

Under 1949 — för att återgå till siffrorna
— har krediten utnyttjats till 88
miljoner kronor. Fortfarande befinna vi
oss alltså långt under avtalets planerade
200 miljoner kronor om året. Under de
tre första åren har krediten utnyttjats
för sammanlagt 216 miljoner kronor i
stället för alltså enligt avtalet medgivna
600 miljoner kronor. Det är klart att
med sådana siffror för ögonen är det
inte så alldeles lätt att gå till förhandlingar
och säga, att erfarenheterna av
avtalets genomförande ha varit så avskräckande,
att vi måste begära en nedsättning
av krediten. Då riskera vi måhända
att få det svaret: Ja, låt oss sätta
ner krediten till det belopp, som de partier,
som voro litet grand tveksamma
år 1946, föreslogo, t. ex. till 750 miljoner
kronor. Man skulle ju lätt kunna riskera
ett sådant förhandlingsbud som
svar på en aktion om en revision av ett
kreditavtal som medgivit 1 000 miljoner
kronor.

Under år 1949 ha vidare placerats
beställningar för ungefär 100 miljoner
kronor, som alltså innefatta krediter,
som komma att utnyttjas under de kommande
åren. Den största posten av de
beställningar, som gjorts under år 1949,
avser en rad smärre fartyg, huvudsakligen
fiskefartyg, och de relativt mindre
varv, som ha fått dessa beställningar,
ha varit mycket intresserade av att få
beställningarna med hänsyn till det allmänna
läget och minskningen av order -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
stocken på dessa varv. Man kan alltså
säga att för dessa varvs del ha kreditmöjligheterna
tjänat den funktion, som
utrikesutskottet avsåg i sitt utlåtande år
1946, nämligen att underlätta en hög
och jämn sysselsättning.

Jag nämnde nyss att då man motiverat
ett önskemål om revision har man
hänvisat till det ansträngda läge, vari
Sverige har befunnit sig, och den motivering,
som utrikesutskottet gav 1948
för sitt avstyrkande av motionen, citeras
ofta i dagens läge. Utskottet sade
den gången, att utskottet fann det uppenbart
»att den långsamma återhämtningen
i världen och vårt eget lands
nuvarande ekonomiska läge gör det utomordentligt
angeläget att undvika en
ökning av vår redan avsevärda kreditbelastning».
Det var alltså en hänvisning
till det dåvarande ekonomiska läget, och
det talades om vår kreditbelastning i
största allmänhet.

Enligt de uppgifter, som föreligga i
finansplanen och i konjunkturinstitutets
berättelse och som av många talare refererats
här i kammaren, framgår det
att Sveriges läge i hög grad förbättrats
under det sista året. Exportunderskottet
har bytts mot ett överskott, och vår
valutaställning är åtskilliga hundra miljoner
starkare än den var för ett år
sedan. Det faller av sig självt att detta
måste inverka på bedömandet, huruvida
vi utan svårare olägenheter kunna
bära de krediter, som nu latent åtagits
genom de redan gjorda beställningarna,
och de ytterst begränsade krediter, som
kunna komma till på den tid som återstår
av perioden.

.lag skulle verkligen vilja hänskjuta
till kammarens bedömande, om man vid
en förhandling såsom läget är i dag kan
komma och säga, att kreditutfästelserna,
sådana de i praktiken gestaltat sig, och
Sveriges ekonomiska läge utgöra sådana
faktorer, att de objektivt sett kunna
motivera att man reviderar avtalet. Avtalet
har reviderat sig självt, såsom åtskilliga
gånger har sagts här i riksdagen
från regeringens sida. Det har
reviderat sig självt, så att alltjämt de
åtagna kreditutfästelserna ligga långt

under hälften av vad som stipulerats i
avtalet. Jag har ingen anledning att gå
närmare in på uttolkningen av den passus
i utrikesutskottets motivering, som
formulerades år 1946. Jag har hänvisat
till vad som där står om Sveriges dåvarande
ansträngda läge. Jag skulle
bara, när man talar om vår kreditbelastning
i en viss situation, i förbigående
vilja säga, att det ingalunda är lätt att
ange vad det är man skall räkna med
i kreditbelastningen. Självfallet avsåg
utskottet vår samlade kreditbelastning,
vilken ju varierar från år till år genom
att det sker inbetalningar på vissa krediter
och nya kreditmedgivanden gentemot
andra länder. Men det finns ju
också andra former av kredit än dessa
direkta åtaganden. Man kan t. ex. säga,
att behållningar i en icke konvertibel
valuta, som vi inte kunna använda under
en längre tid, också äro en form
av kredit. Hade därför utrikesutskottet
behandlat denna fråga mera ingående,
skulle utskottet ha ställts inför nödvändigheten
att på ett helt annat sätt än
som skett i denna motivering precisera
vad utskottet verkligen avsåg, då det
talade om kreditbelastningen.

Ja, herr talman, alla partier voro ju
eniga om att rösta för detta avtal år
1946. Det har under genomförandet inträtt
nya förhållanden, men de nya faktorerna
ha neutraliserat varandra. Å ena
sidan har vårt läge försämrats, men å
andra sidan har krediten inte tillnärmelsevis
i praktiken utnyttjats i den
utsträckning som avtalet förutsåg. Man
kan alltså säga, att avtalet har visat
sig vara tillräckligt smidigt för att kunna
anpassas efter de olika förhållanden som
råda, och enligt regeringens mening
finns det inte för närvarande någon anledning
att begära förhandlingar om en
revision av detta avtal.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det finns någonting som
heter Cauxrörelsen. De flesta här i kammaren
veta kanske inte vad det är för
någonting, men det är en rörelse som
vill lära människorna, framför allt poli -

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

tikerna, att vara hyggliga mot varandra,
att inte förvränga varandras uttalanden
och ståndpunkter, att över huvud taget
uppträda just i debatter och i övrigt.
Jag skrev häromdagen någonting om
detta och uttalade mig vänligt om rörelsen
i och för sig. Ett par tidningar citerade
vad jag skrivit, och de tillfogade
korta kommentarer. Den ena tidningen
— det var Svenska Morgonbladet, som
är en kristlig tidning -— skrev: .Ta, på
torsdag ha vi remissdebatt. En annan
tidning — det var Göteborgs Handelstidning
— skrev att vi kanske få höra
den helige Franciskus uppträda i remissdebatten.
Dessa tidningar hade tydligen
ingen överdriven, utan snarare en
skeptisk uppfattning om våra möjligheter
att vara gentlemannamässiga. De
mena att vi inte äro i stånd att skjuta
undan den personliga fåfängan, partisinnet
och det intetsägande pratandet
om påvens skägg. Jag tycker att det är
en ganska olustig uppfattning om riksdagen
och dess arbete. Varför skulle
inte vi kunna vara justa mot varandra?
Varför skulle vi inte kunna låta sakligheten
dominera? Varför skulle vi inte
kunna ge en honnör åt en motståndare,
bara därför att han är motståndare?
Jag har ju en realistisk uppfattning om
människorna. De äro svaga käril. Vi ha
känslor på botten av vårt väsen, som
komma oss att säga saker som kanske
inte äro så genomtänkta. Men det är ju
en sak att under intryck av ett känsloöverflöd
säga ett överilat ord, en annan
är att man inriktar sig på att vända upp
och ner på sanningen i en debatt. Om
politiken inte bara blir olika uppfattningar
som mötas, utan olika partiståndpunkter,
som inte ha med sanningshalten
att göra i de frågor, som
diskuteras, får man inte förundra sig
om människorna hl i desorienterade.

Jag har ju vid flera tidigare tillfällen
reagerat mot formen för remissdebatten
och sagt, att det förekommer för mycket
skrivna tal, som inte ha något sammanhang
med varandra. I en debatt skola
meningarna mötas för att så vitt möjligt
övervinna varandra, och det kan ju inte
ske, om herrarna i förväg sitta och skri -

Statsverkspropositionen m. m.
va ihop långa tal utan att ha en aning
om vad de övriga diskussionsdeltagarna
också sitta hemma och författa. Visserligen
utgår man från vad tidningarna ha
sagt, men det är ju inte alltid så att
vad som säges i tidningarna kommer
igen i debatterna. Remissdebatten blir
faktiskt ofta ganska tungrodd och ibland
onjutbar, därför att den beslår av alltför
långa tal, som inte ha något inbördes
sammanhang med varandra på grund
av att de äro författade i förväg.

Riksdagen har ju beslutat att tillämpa
replikrätten mera generöst -— man
får replikera sex minuter — och jag tror
att det är ett framsteg. Ännu har ingen
i dag försökt utnyttja denna utvidgade
replikrätt, men jag hoppas att vi tack
vare den skola få till stånd en mera
livlig och omväxlande diskussion med
oaser av improviserade yttranden i den
stora öknen av hemmaskrivna tal.

Om talarna sedan också kunde ta ytterligare
ett steg och slänga de där manuskripten,
skulle vi kunna få en lika
intressant remissdebatt här i Sverige som
man har i engelska underhuset eller
franska deputeradekammaren, där man
verkligen diskuterar de ämnen det är
fråga om och inte gör dem till föremål
för mer eller mindre vetenskapliga föreläsningar.

Rortsett från det tycker jag det borde
vara angeläget för riksdagen att avvisa
talet om att vi här bara presentera våra
partiers ståndpunkter, som ha blivit fastslagna
på en mängd kongresser. Jag tror
att det bland de djupa leden inom riksdagen
finns en vilja till saklighet, som
tyvärr förtränges genom de otympliga
former för våra debatter, som vi själva
ha valt. Jag har verkligen inte något
behov av alt ikläda mig den helige Franciskus’
mantel, men jag tror att den,
som kan gå före med gott exempel och
lära människorna något nytt, kan bidraga
till en uppfriskning av vårt parlamentariska
liv, som nu är alltför oformligt
och har en osaklig jargong.

Vad nu dagens remissdebatt beträffar,
är det ju inte så länge sedan vi
hade den senaste remissdebatten, och
man kan säga att läget i dag är pre -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
cis detsamma som för tre månader sedan.
Man har svårt att förstå, hur vi skulle
kunna bringa fram material till en politisk
eldsvåda i dag utan att upprepa
vad vi sade den 17 oktober. Den förändringen
i läget har nu inträtt, att vi
börja kunna se hur devalveringen har
verkat. Det visar sig att svårigheterna
finnas kvar, men att de katastrofer inte
ha inställt sig, som man vid devalveringen
anade. Sakta men säkert har läget
förbättrats — det ha ju både herr
Elon Andersson och herr Andrén alldeles
nyss erkänt. Att förbättringen inte
sker snabbare får väl sägas bero på det
ganska ansträngda och svåra läget i
andra länder. Under tiden före det sista
världskriget voro England och Tyskland
de stödjande pelarna i hela vår handelsbalans.
Vi sålde till dem, och för de valutor
vi därvid erhöllo kunde vi köpa
varor i hela världen, eftersom deras valutor
voro gångbara överallt. I dag kämpa
både England och Tyskland med
oerhörda svårigheter, som givetvis påverka
också vår handelsbalans. Vår handel
med England ger oss rätt betydande
överskott av pund, men vi kunna inte
använda denna valuta för att köpa var
som helst.

Detta är bland annat anledningen till
de svårigheter med kaffet, som vi nu
ha. Den saken är tydligen den politiska
fråga, som för närvarande intresserar
vårt svenska folk allra mest. Vi hotas
ju av sänkta ransoner och höjda priser,
och därför gny människorna, som tycka
om kaffetåren och inte vilja ändra sina
vanor. Situationen säges i en hel del
tidningar bero på att regeringen vill
hålla ned index, men det är en sådan
där anticauxisk klyscha som bara är ett
uttryck för det rena partitänkandet. Anledningen
till våra svårigheter när det
gäller kaffet är, att vi inte ha tillräckliga
mängder brasiliansk valuta att köpa
kaffe för. Vår export till Brasilien går
löst på cirka 125 miljoner kronor per år,
och jag tror nästan att vi köpa kaffe för
hela denna summa. Men vi behöva köpa
ännu mera kaffe, och det skulle vi kunna
göra för dollars, men inte heller den
valutan kunna vi tyvärr förfoga över

för ändamålet, därför att det är en
mängd andra, nödvändiga varor, som vi
måste tillhandla oss för dollars. Eftersom
vi ha ett överskott på pund valuta,
tycker man att vi kunde använda det,
men också den utvägen är stängd. Varken
den engelska regeringen eller den
brasilianska tillåter, att vi använda våra
pund för det ändamålet. Det finns enligt
min uppfattning bara en möjlighet för
oss att skaffa mera kaffe, nämligen att vi
öka vår export till Brasilien. Handelsministern
är närvarande här i kammaren,
och jag tror att han har sina små förhoppningar
om att vi skola kunna öka
exporten till Brasilien åtminstone så
mycket, att vi slippa ifrån att under någon
längre tid minska vårt njutande av
kaffetåren. Men jag misstänker, att under
den närmaste tiden få gummorna
i våra stugor dra in på denna njutning

— inte därför att regeringen behöver
hålla nere index, utan därför att vi inte
ha några valutor att köpa kaffe för. Med
tanke på den kärlek till kaffet, som inte
bara våra gummor utan också våra gubbar
ha, är ju detta ett beklagligt nationellt
faktum, men jag tror i alla fall att
en värre olycka skulle kunna hända oss
än att vi nödgas avstå från en och annan
kaffeskvätt.

Herr Elon Andersson erkände att den
samhällsekonomiska balansen håller på
att förbättras. Det är angenämt att konstatera
detta erkännande från hans sida,
ty när man läser hans partis tidningar

— ibland också hans egen — får man
snarare intrycket att förhållandet skulle
vara det motsatta. Men herr Elon Andersson
tilläde, att det är en regleringsbalans
vi ha. Detta är ju ett egendomligt
påstående, eftersom de allra flesta regleringar
nu äro avskaffade. Herr Elon
Andersson sköt fram regleringen på bostadsmarknaden.
Det är beklagligt att
vi inte kunna bygga mer än vi göra,
men det är ändå ett statistiskt faktum,
att Sverige är det land där man procentuellt
sett bygger de flesta bostäderna i
hela världen, till och med mer än i Amerika.
Herr Elon Andersson är ju en smidig
debattör och i stort sett en hygglig
karl — man skulle nästan kunna säga

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

att lian är Cauxmässig — men när man
hör honom tala, märker man i alla fall
att bakom ligger en skändlig avsikt att
nedvärdera de positiva sidorna hos
motståndarnas argument och förslag.

Man frågar sig efter herr Elon Anderssons
anförande i dag, hur budgeten skulle
se ut om han hade fått göra upp den.
Skulle han ha slopat kafferansoneringen
och infört frihet på bostadsmarknaden,
så att man hade fått bygga obehindrat?
Eftersom herr Elon Andersson särskilt
kritiserade bostadsregleringen, får man
väl anta att lian skulle införa frihet på
det området. Men om han gjorde det,
så vore han dum. Jag tror att herr Elon
Andersson, om han helt plötsligt bleve
placerad på finansministertaburetten,
skulle göra upp ungefär samma budget
som den herr Sköld nu bär framlagt.
Herr Skölds budget är inte alls märkvärdig
— den utmärker sig tvärtom just
genom att den inte är det. Den håller
igen på utgifterna, graderar dem och sorterar
dem efter ändamålens vikt och värde.
Jag tror inte att någon av de talare,
som hittills ha varit uppe i debatten,
kunnat påvisa några nämnvärda fel hos
budgeten i det avseendet. Man bär visserligen
ironiserat över olika utgiftsposter,
men man har inte kunnat nämna
några motsatta ståndpunkter, som skulle
kunna sägas vara bättre.

Herr Sköld har ju givit ett halvt löfte
om att subventionerna skola avskaffas
inom en inte alltför avlägsen framtid,
och herr Elon Andersson gruvade sig
för hur det skulle kunna gå till. Ja,
den saken har herr Elon Andersson rätt
att fundera över — jag funderar också
på hur det skall bli möjligt. Det är naturligtvis
ett konststycke. Men en sak
kunna vi ju vara överens om, nämligen
att man har svårt att tänka sig att ett
sådant experiment skulle kunna förenas
med den stora sänkning av skatterna,
som både herr Elon Andersson och herr
Andrén stiillde i utsikt. Förutsättningen
är ju att vi sänka våra utgifter, och om
jag förstod herr Elon Andersson rätt
ville han vid snarast på en hel del punkter
i budgeten höja våra utgifter. Yi ha
funnit att budgetens utgiftsposter i år

Statsverkspropositionen m. m.

— rent automatiskt, står det i statsverkspropositionen
—■ ha ökats på olika
punkter under alla huvudtitlarna. Den
automatiska utgiftsstegringen är ingenting
för årets budget speciellt utmärkande,
utan det kommer säkert att bli
likadant nästa år.

Försvarsministern har prutat åtskilligt
på vad olika generaler och myndigheter
ha begärt. Han har bland annat motiverat
detta med att regeringen inte kan ta
position, så länge inte den nu arbetande
försvarsutredningen har framlagt sitt
förslag. Men när regeringen skall ta position,
kommer resultatet otvivelaktigt att
bli inte en sänkning, utan en höjning av
våra försvarsutgifter. Här inställer sig
också det kända faktum, att man i allmänhet
räknar fel på försvarsutgifterna,
framför allt när det gäller nybyggnader.
Jag hörde häromdagen det påståendet,
att när man har en försvarsbudget på
900 miljoner kronor, bli kostnaderna i
verkligheten 1 100 miljoner kronor. Jag
vet inte hur mycket herr Vougt räknar
med att försvarets huvudtitel kommer att
sluta på i år, men försvarsutredningens
förslag kommer givetvis inte att gå ut på
en minskning av effektiviteten hos vårt
försvar, och därför får man under alla
förhållanden räkna med att försvarsutgifterna
under nästa budgetår komma
att gå löst på minst ett par hundra miljoner
kronor mer än i den nuvarande budgeten.

Det finns alltså inte något särskilt
stort svängrum för herr Elon Andersson
och herr Andrén, när de vilja sänka
skatterna. Herr Elon Andersson menade,
att det i år fanns ett verkligt överskott
på ^00 miljoner kronor, och med
dess hjälp ville han ta bort bensinskatten.
Men om man stoppar 200 miljoner
av det där överskottet i herr Vougts stora
säck och sedan räknar med de automatiska
utgiftsökningarna, blir det ju ingenting
kvar av överskottet, om inte herr
Elon Andersson skaffar andra inkomster

— han kanske kan trolla, det vet jag inte.
Jag tycker också alt den extra bensinskatten
är en tung och orimlig börda,
och om den kan avskaffas, så skall jag
nedkalla himlens välsignelse över den

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
som åstadkommer det trolleriet. I den
nuvarande budgeten skulle det kanske
vara möjligt att slopa bensinskatten, om
man ville ta hela det där överskottet i
anspråk. När överbalanseringen av budgeten
genomfördes, motiverades den såsom
en penningpolitiskt nödvändig åtgärd,
men det tycks man nu glömma
bort. Om det emellertid skulle vara möjligt
att slopa den extra bensinskatten i
den nuvarande budgeten, frågar man
sig hur det nästa år skall bli möjligt att
slopa den och därtill sänka de direkta
skatterna, när alla de andra utgiftsökningarna
tillkomma. I det läget får man
ju lov att peka på de stora utgiftsposter,
där man vill genomföra sänkningar. Vill
herr Elon Andersson eller herr Andrén
sänka folkpensionerna? Som bekant förekommer
det i år förslag om att höja dem.
Man kan ju be till vår Herre att han
hjälper oss, men när det gäller en så
allvarlig sak som att sänka skatten, få
vi nog planera litet själva också.

Man kan tycka att staten skulle tjäna
en slant, om subventionerna avskaffas,
men ingen inbillar sig väl å andra sidan,
att detta skulle kunna ske utan konsekvenser
på det ekonomiska området. Jag
misstänker att vi få höja statstjänarnas
löner, och då komma alla andra grupper
i landet att göra gällande att de ha
lika god rätt till höjning av sina löner.
Sedan finns det inte så förfärligt stora
möjligheter att skaffa pengar på annat
håll.

Herr Elon Andersson sade, att det är
obehagliga utsikter vi stå inför, och det
vill jag ge honom rätt i. Vi få väga de behov
som finnas, men vi skola inte ta alla,
sade herr Elon Andersson. Nej, det är
alldeles riktigt. Jag misstänker, att vi
kanske till slut nödgas att inte ta de
allra flesta. Ecklesiastikministern har ju
annonserat början på den stora skolreformen.
Kostnaderna för den stanna säkert
inte vid de miljoner han begär i
år utan komma väl i det långa loppet att
gå löst på fantastiska summor.

Jag tycker liksom herr Elon Andersson,
att de direkta skatterna äro våldsamt
höga, men i det avseendet delar jag
hans pessimism, att vi nog inte ha stora

möjligheter att åstadkomma sänkningar
därvidlag.

Herr Elon Andersson talade om organisationernas
växande makt i samhället
och frågade, hur den skall kunna förenas
med den frihet, som vi vilja se tillämpad
i samhället. Det är alldeles riktigt att här
finns ett problem, som man inte har någon
anledning att se bort ifrån. Visst
skola vi diskutera det problemet. Vi ha
faktiskt glidit över i ett nytt samhälle,
där det tydligen blir fråga om allt djupare
intrång inte bara i människornas
frihet, utan också i riksdagens möjligheter
att fritt avgöra saker och ting. Å
andra sidan tror jag att vi skola lyckas
bemästra problemet, om vi kunna bibehålla
just den formella friheten i samhället.
Att det inte går när man gör som
Hitler, ha vi ju fått ett strålande exempel
på i utvecklingen nere i Tyskland. Också
det ryska experimentet är en erinran om
att det är vanskligt att rucka på de friheter,
som gemene man bör ha och har
i de demokratiska samhällena. Även om
man har de allra bästa avsikter, strandar
man på det verkligt onda, när man i några
få personers händer lägger makten
över förhållandena i samhället.

Herr Elon Andersson talade om det liberala
samhället och satte sin tro till
det. Men det är ju det liberala samhällets
villkor, som ha skapat organisationerna.
Det är i detta samhälles skydd som alla
människor ha slutit sig tillsammans för
att tillvarataga sina intressen. Man kan
nog inte resa det liberala samhället mot
organisationerna. Jag tror inte så mycket
på det där liberala samhället, ehuru det
finns många drag i det, som jag sympatiserar
med och som leva kvar i det socialdemokratiska
samhälle, som vi faktiskt
redan ha över oss. Vårt mål är att
anpassa villkoren i samhället till denna
form. Det kan ske, tror jag, med bevarande
av den personliga friheten och
även det enskilda initiativet, som herr
Elon Andersson talade om. Men att vi
skulle kunna falla tillbaka till en samhällsform,
som man började överge för
100 år sedan, finner jag för min del
otänkbart, hur mycket än herr Elon Andersson
uppbådar sin energi och sin lv -

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

riska förmåga när det gäller att prisa
detta redan övergivna samhälle.

Vad beträffar herr Andrén, tycker jag
att han var om möjligt mindre cauxisk
än herr Elon Andersson. Det fanns många
fint beräknade kvickheter i hans tal, men
jag tyckte att de ofta mera voro till för
kvickhetens än för sakens skull. Han
nämnde, att det hade funnits så många
finansministrar under det gångna året,
och utpekade särskilt herr Hall som den
fula fisken bland dessa ministrar. Herr
Hall har ju ingen möjlighet att försvara
sig här i kammaren, och jag vill inte alls
försvara honom här heller, ty det hör
kanske inte till saken. Skall man göra
någon anmärkning mot herr Hall, så bör
den väl gå ut på att han var för hård i
sina moraliska krav på andra människor.
Men det säges, att om inte herr Hall hade
ingripit på det sätt han gjorde, så skulle
det parti herr Andrén representerar ha
kastat sig över herr Lundkvist i stället.
Ser man saken på det sättet, blir ju det
hela inte så roligt som herr Andrén ville
göra det.

Herr Andrén talade om de små behov i
fråga om böcker och grammofonskivor
och sådant, som människorna ha och som
den nuvarande skattepolitiken enligt
hans mening hade gjort intrång på. Människornas
möjligheter att köpa böcker
och grammofonskivor äro lika stora i dag
som förr i världen, innan skatterna voro
så höga som de äro nu. Jag tror att det
bland annat köpes mera böcker i dag än
någonsin tidigare, även per capita. Vad
beträffar grammofonskivorna har jag
ingen statistik till hands, men jag tror
inte att allmänhetens inköp ha nedgått så
mycket att man kan bevisa, att skattebördans
ökning har inverkat menligt på
marknaden i det hänseendet.

Hos både herr Elon Andersson och
herr Andrén saknade man alltså, vid
sidan av den elegans varmed de kritiserade
budgeten, de konkreta anvisningarna
på någonting annat, som skulle
kunna sättas i stället för budgetförslaget.
Ingen av dem kunde visa, på vilket
område det finns möjlighet att spara för
att skaffa utrymme för en skattesänkning.
Herr Elon Andersson ropade rent

Statsverkspropositionen m. m.
av på nya utgifter på en hel del områden.
Herr Andrén nämnde inga nya utgifter
annat än i fråga om försvaret, men han
satte sin lit till att man skulle kunna öka
exporten. Den saken är säkert också regeringen
mycket intresserad av, och jag
tror att handelsministern skulle kunna
ge några anvisningar om förutsättningarna
i det hänseendet.

Men under alla förhållanden tycker jag
att man, innan man kritiserar varandra,
bör vara ense om förutsättningarna för
att komma till det resultat man vill nå.
Herr Andrén var inte så optimistisk.
Han talade om att ingen av oss har någon
möjlighet att veta, vilka förutsättningar
för en sänkning av skatterna som kunna
finnas år 1952. Nej, jag har ju försökt påvisa
att vi inte ha några sådana möjligheter.
Men herr Andrén menade, att det
året blir det val, och då skulle den socialdemokratiska
vällingklockan komma
att ringa över landet, men inte för sänkta
skatter utan snarare för en utveckling
åt det motsatta hållet.

Herr Andrén sköt fram medelklassen
såsom den grupp i samhället, som skulle
bli lidande. Vad medelklassen angår, så
gråter också jag för den. Jag tror att inte
alla, men en del medelklassgrupper ha
kommit i ett relativt sämre läge än förut.
Men när det gäller skatterna är det väl
en grupp ovanför medelklassen -— de rikare
herrarna och damerna •— som gråter
mest, inte den s. k. medelklassen. Medelklassen
är en stor och betydelsefull
grupp, och jag tror att man inte bör bagatellisera
dess problem. En proletarisering
av denna grupp kan inte ses med
glädje av någon, på vilken ståndpunkt
man än ställer sig. Problemet är väl just
att sanera vår ekonomi. En höjning av
arbetarklassens löner har kanske inträtt
relativt sett, fastän den inte är så stor,
att inte dess existens hestrides av många
arbetargrupper. När man hör herr Andrén
får man emellertid den föreställningen
att den höjning av medelklassens lönenivå,
som han vill slåss för, skulle kunna
åstadkommas genom att arbetarna
sänka sina inkomster. Om del är där herr
Andréns viig går, tror jag att det blir
strid i samhället. Skola vi kunna åstad -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
komma en höjning av medelklassens nivå,
så måste det enligt min mening ske
på andra vägar. Men jag har ännu inte
hört herr Andrén anvisa ett enda medel,
varigenom man skulle kunna komma
fram till ett sådant också enligt min
uppfattning trösterikt läge, och därför
tycker jag att hans kritik av budgeten var
mera rolig än positiv.

Till slut talade herr Andrén om utsikterna
för de kommande åren. Han menade
att socialdemokratien gick, om också
inte sin undergång till mötes så i alla
fall mot en minoritetsställning i vår politik.
Han upplyste oss om att socialdemokraterna
redan år 1944 förlorade majoriteten
i landet. Det kan man säga, men
den historieskrivningen är väl ändå ganska
ofullständig. Man kan komplettera den
med att vi vunno den där majoriteten så
sent som 1940 och att det alltså inte var
mer än fyra år som vi haft majoritetsställning
i landet. Att vi vunno den 1940,
berodde på att kommunisterna det året
voro så svaga, för att tala populärt, därför
att »de höllo med Hitler», men 1944
hade de vunnit tillbaka en del av sin
gamla geist, och då förlorade vi majoritetsställningen.
Det blev emellertid inte
någon borgerlig majoritet i stället, utan
dessa båda partier, mellan vilka svängningarna
ha skett, ha ännu i dag en betydande
majoritet över de borgerliga partierna.
Om herr Andrén bygger sin förhoppning
på att kommunisterna äro så
pass många, att de beröva oss den verkliga
majoriteten, då tycker jag han bygger
på en grund som strider mot hela
den argumentering som förekommer, då
man diskuterar kommunismens vara eller
icke vara.

Jag misströstar inte om socialdemokratien.
Det går upp och ned för oss som
för andra partier, och det finns väl inget
parti som gått så tillbaka under de senare
åren som högern. Skulle man använda
herr Andréns matematiska regler,
så skulle man kunna räkna ut, när högern
kommer att försvinna helt och hållet här
i landet. Jag är inte så där matematisk
i mitt tänkande. Jag tror att det kan
finnas möjligheter för högern att arbeta
sig uppåt, men just därför tror jag också

på möjligheterna för socialdemokratien
att vända den lilla kurva nedåt, som
utan tvivel har förekommit under det
senare året, åt andra hållet. Jag tror att
det är socialdemokratien, som har framtidens
apelsin i sin turban, och liur beklagligt
det än är för herr Andrén tror
jag att detta är ett löfteshopp för hela
mänskligheten.

Herr WAHLUND: Herr förste vice talman!
Denna remissdebatt fortgår ju efter
gammal känd ritual. Först uppträda oppositionsledarna,
så ingriper en representant
för regeringen, i detta fall hans
excellens herr utrikesministern, och sist
kommer herr andre vice talmannen som
regeringens trogne drabant och gör en
exposé över vad de tidigare talarna ha
sagt. Vi börja väl nu efter regeln närma
oss en tidpunkt, då remissdebatten övergår
till sin diverseavdelning, men jag
skulle i alla fall för min del, herr förste
vice talman, vilja hålla fast vid huvudtemat,
vid statsverkspropositionen, vid
den ekonomiska politiken och skatterna,
vid finansplanen och vad därmed sammanhänger.

Herr andre vice talmannen sade, att
han gladde sig över att herr Elon Andersson
och även herr Andrén dock erkänt,
att den ekonomiska utvecklingen
gått i en förmånlig riktning. Jag vill
göra herr andre vice talmannen ännu
gladare: jag skall fälla omdömen om den
ekonomiska utvecklingen, som kanske
äro ännu mera positiva än de som fälldes
av herr Elon Andersson och herr
Andrén. Jag vill utan reservation säga,
att också vi, som inte äro socialdemokrater,
känna tillfredsställelse över den
förbättring i det ekonomiska livet som
otvivelaktigt har skett under det gångna
året. Men det verkade nästan som om herr
andre vice talmannen ville tillskriva regeringen
förtjänsten av denna fördelaktiga
ekonomiska utveckling. Han uttryckte
sig visserligen inte så direkt, och
jag tror inte heller att han i själva verket
skulle kunna påstå det. Envar vet ju,
att det är andra faktorer än regeringspolitiken
som här ha spelat in. Orsaken

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

till afl det gått bra under det gångna
året är ju helt enkelt att produktionsvolymen
har ökats både inom jordbruket
och inom industrien och det till och
med mera än under förkrigstiden och
långt mera än vare sig regeringen eller
vi andra vanliga dödliga trodde bara för
ett år sedan.

I fråga om jordbruket sammanhänger
ju produktionsökningen till övervägande
del icke med statsmakternas utan
med väderleksmakternas spel. Beträffande
industrien är det gunås inte statsingripandena
som varit avgörande, utan
det är helt andra faktorer och positiva
faktorer, som ha gjort att vi bär ha fått
en avsevärd produktionsökning. Vi veta
ju, att under det gångna året äldre investeringar
i stor utsträckning ha mognat
fram och ökat produktionsapparatens
effektivitet. Vi veta att halvfabrikat,
som fastnat i produktionskedjan, nu
ha kunnat lösgöras och färdigställas till
helfabrikat, och vi känna också en annan
betydelsefull sak, nämligen att den
tidigare översysselsättningen, som orsakade
den stora rörligheten hos arbetarstammen
och samtidigt den stora frånvarofrekvensen
på arbetsplatserna, ha
minskats.

På så sätt ha vi ju fått fram mycket
varor i vårt land under det år som
gått, och samtidigt ha, som vi också veta,
investeringarna hållits tillbaka. Utöver
det tvångssparande som ligger i byggnadsregleringen
och annat har det propagerats
för frivilligt sparande. Man har
sagt till människorna: Ni skola låta bli
att köpa varor. Endels har man lyssnat
till sparparollerna, endels har man icke
påverkats av sparpropagandan men faktiskt
sparat ändå. Enligt det klassiska
nationalekonomiska schemat borde det
då gå så, att när vi ha ökat varutillgångcn
och återhållit efterfrågan på varor,
skulle det ha blivit prisfall och produktionsminskning
och arbetslöshet.

Men vi veta att det inte har gått så.
Det stora överskottet av inom landet
producerade varor har placerats, till en
mindre del i våra egna varulager och
till eu större del i export. Exportvolymen
har ju under detta år ökats med

It Första kammarens protokoll 19f>0. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. in.
bortåt en sjättedel, samtidigt har importvolymen
minskats med en sjättedel,
och på så sätt har balansen i volymen
av vår utrikeshandel faktiskt kommit
att ganska nära överensstämma med förkrigsnivån.
Detta måste ju sägas vara
utomordentligt tillfredsställande; det säger
jag också, herr andre vice talman,
utan någon som helst reservation.

Nu har det visserligen gått så, som
jag och andra befarade för ett är sedan,
fastän vi blevo motsagda, alt vi
fått sämre betalt för våra exportvaror
och fått betala dyrare för våra importvaror.
Men trots detta har, även om man
räknar i kronor, det tidigare importöverskottet
försvunnit.

Handeln med andra länder förser oss
fortfarande icke med några extra utländska
pengar, men sjöfarten kommer
med sin tribut, och så har det glädjande
slutresultatet blivit, att riksbanken har
fått mera guld och mera utlandsvalutor
än förr. Det har, som konjunkturinstitutet
— måhända något spetsigt — säger,
uppstått en »icke planerad ökning
av valutareserven.» Jag skulle på mera
rättfram svenska vilja framställa saken
så: Äntligen se vi en ljusning i det läge,
vari en alltför optimistisk finanspolitik
försatt oss!

Statsverkspropositionen ger oss icke
något definitivt besked rörande valutaställningen
vid nyåret, men i gårdagens
tidningar redovisades från riksbanken
en guld- och valutabehållning på nära
1 200 miljoner, vilket innebär en ökning
under året på nära 000 miljoner, varav
125 miljoner uppkommit genom kursvinster
vid devalveringen.

I den situation som jag nu helt hastigt
skisserat lägger statsrådet Sköld
upp sin debutbudget. Vi voro alla mycket
spända på hur denna budget skulle
se ut, inte därför att det var statsrådet
Sköld i stället för statsrådet Wigforss
som gjort upp den, utan därför att den
situation, i vilken vi befinna oss, är —
som det har sagts tidigare i debatten —
myckel svårbedömbar. Vi befinna oss,
som tinar vet, i en brytning mellan
prisstegrings- och prissänkningstendenser.
Läget utomlands är labilt. Förenta

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

staterna ha nyligen haft en liten lågkonjunktur
unge Hur skall utvecklingen
där ställa sig? Hur skall England klara
sin betalningsbalans? Vilken inverkan
kommer devalveringen att ha på handeln
med hårdvalutaländerna? Hur komma
de utländska frilistorna att se ut?
Vilken inverkan kommer liberaliseringen
av handelsutbytet att ha i fråga om
Marshalländerna? Hur komma prisförliållandena
att utveckla sig i fortsättningen
beträffande svenska export- och
importvaror? Vi se att frågorna hopa
sig och att de äro ytterligt svåra att besvara.
Vi veta ju i dag inte ens, hur regeringens
egen importplan skall se ut.

Konjunkturinstitutet avstår i denna situation
från att göra några egentliga
prognoser, och jag förstår så innerligt
väl konjunkturinstitutet, men finansministern
måste ha en hypotes om framtiden,
när han framlägger sin statsverksproposition.
Och vi i riksdagen — i den
mån vi nu ha någonting att säga till om
— måste också ha en hypotes om framtiden,
då vi fatta våra beslut. Om nya
omständigheter tillkomma i det ekonomiska
skeendet få dispositionerna ändras,
och jag vill här direkt understryka
vad före mig både herr Andrén och herr
Elon Andersson sagt — men detsamma
säger ju också herr finansministern —
nämligen att dispositionerna kanske
måste ändras. Men dispositioner måste
vi ha.

Om man nu med alla dessa reservationer
skall våga ett omdöme om statsrådet
Skölds nationalbudget, om regeringens
nationalbudget, så skulle jag
snarast vilja säga, att den redovisar en
rätt återhållsam framtidsbedömning.
Här finns en skillnad i nyans mellan herrar
Elon Andersson och Andrén å ena
sidan och mig å den andra. Jag säger
detta som ett sakligt, icke alls som ett
partiskiljande konstaterande. Jag fäller
mitt omdöme i full vetskap om att vi ga
mot sämre prisrelationer i utrikeshandeln.
Jag fäller detta omdöme inför industriens
produktionssiffror, inför statistiken
över sparandet —■ i båda fallen
visa siffrorna en oavbruten gynnsam
tendens — och jag säger det inför de

färska bulletinerna från Förenta staterna,
där konjunkturförhållandena nu ha
förbättrats, där man ser optimistiskt på
framtiden och där ett ökat inköpsbehov
av bland annat papper och massa gör
sig påmint, sedan nu lagren av dessa
för oss så viktiga exportvaror ha uttömts.
Och jag kan även, utan att tillmäta
det alltför stor betydelse, peka på
den ökning, som har skett av riksbankens
valutareserver; denna ökning har
ju dock inträtt just under det sista halvåret
och visar ännu inte någon tendens
till avmattning.

Jag drar av detta, herr förste vice talman,
den slutsatsen, att finansministern
i dagens läge kunde ha varit mera optimistisk.
Han kunde i stället för att
ha givit vaga löften för framtiden haft
möjlighet att redan nu vid riksdagens
början föreslå ytterligare lättnader i fråga
om vissa prisregleringar — jag skall
här då i första hand nämna byggnadsregleringen,
därför att min partikamrat,
herr förste vice talmannen, inte uppehöll
sig vid den i sitt anförande.

Vi veta att det i höstas genomfördes
vissa uppmjukningar av byggnadsregleringen.
Man behöver nu inte längre ha
tillstånd om man önskar reparera i ett
enfamiljs- eller tvåfamiljshus; det är lättare
än förr att få tillstånd att reparera
i ett flerfamiljshus. Numera behöver
man som bekant inte heller tillstånd, om
man vill uppföra eller reparera ekonomibyggnader
inom jordbruket.

Skulle man inte kunna helt enkelt slopa
tillståndsgivningen för dem, som vilja
bygga enfamiljs- eller tvåfamiljshus?
Jag dryftade för en kort stund sedan
den frågan med en icke-riksdagsman,
som står regeringen mycket nära, och
jag fick den invändningen, att ett sådant
slopande kunde vara riskabelt —
det kunde vara risk för att egnahemshvggandet
då växer alltför kraftigt. Det
är en invändning, som jag uppskattar,
därför att den är saklig, men jag kan
för min del inte tillmäta den så stor
betydelse. Vi få ju komma ihåg, att den
bebyggelseform, som det här är fråga
om, är direkt rekommendabel ur bostadssocial
synpunkt, och jag menar att det

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

inte ar någon risk för att det skall byggas
alltför många sådana här hus. Vi få
komma ihåg, att egnahemsbyggandet för
de allra flesta som önska bygga är beroende
av .statliga lån och bidrag och
därigenom ju på annat sätt ställt under
kontroll.

En annan sak som jag också förvånar
mig över är finansministerns inställning
när det gäller de direkta skatterna och
den minskning av dem som är önskvärd.
Detta går finansministern förbi; han talar
om, att vi längre fram skola lindra
kommunalskatten. När finansministern
kommer till de dagsaktuella åtgärderna
på skatteområdet, är det förvånande att
finna att pappersskatten avskaffas men
att finansministern vill behålla bensinskatten
och enkannerligen den extra
bensinskatten. Finansministern utlovar
visserligen, att denna extra bensinskatt
skall tagas bort så snart det blir möjligt,
men med det där »så snart det blir
möjligt» avser finansministern en tidpunkt
tidigast den 1 juli 1951.

Vi vilja från vårt håll — det vill jag
säga herr andre vice talmannen — och
vi ha alltid velat det, ha bort bensinbeskattningen,
och vi vilja i dagens situation
sänka den »tillfälliga» skatten
på bensin till 25 öre och för oljor till
20 öre per liter. Vi ha redan denna riksdag
yrkat detta i en partimotion, och vi
mena att detta vårt yrkande bör kunna
inpassas inom den finanspolitiska ramen.

Det är enligt vår mening oriiöligt, att
i vårt land de, som ha att dras med stora
avstånd, just därför också skola dras
med stora skatter. Vi veta att högre bensinskatt
försvagar konkurrenskraften
hos landsbygdens industrier, vi veta att
högre bensinskatt drabbar särskilt jordbruket
och dess tunga transporter, och
man behöver inte komma lång väg från
en järnvägsstation, förrän den högre
bensinskatten avsevärt fördyrar byggnadskostnaderna.
Menas det något allvarligt
med talet om att vi böra förhindra
landsbygdens avfolkning och
gynna landsbygdens näringsliv, bör man
medverka till bensinskattens avveckling.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag vet att jag nu eventuellt får en
invändning från herr finansministern.
Han säger nämligen redan i propositionen,
att dessa bilskattemedel skola
användas till vägväsendet och att vi skola
se till att dessa bilskattemedel äro
tillräckliga. Jag frågar då: Är det meningen
att de socialt motiverade vägarna

1 våra avsidesbygder för sin tillkomst
och sitt underhåll skola vara beroende
av bilskattemedel? Jag menar att de inte
böra vara det. Under alla förhållanden
förlorar finansministerns argumentering
sin skärpa, när det gäller bedömandet
av vår motion i ämnet, ty skulle vår
motion bifallas finns det ändå tillräckliga
medel för vägväsendets behov.

Jag vill säga herr andre vice talmannen,
och det har herr förste vice talmannen
redan sagt, att vi inom bondeförbundet
äro utomordentligt glada över
uppräkningen av väganslagen. Vi anse
emellertid ett dröjsmål med avvecklingen
av den extra bensinskatten ha
en udd, som är direkt riktad mot landsbygden,
och detsamma anse vi faktiskt
beträffande majoritetspolitiken i fråga
om åtskilliga andra krisbetonade åtgärder.

Jag vill också i det sammanhanget
återgå till byggnadsregleringen. Enligt
fjolårets, alltså 1949 års, investeringsbudget
skulle det byggas 33 000 lägenheter
i kvotorterna och 10 000 lägenheter
på icke kvotorter. Det innebar en
nedskärning med 18 procent för de större
tätorterna och med 33 procent för
landsbygden. Titta vi på den föreliggande
statsverkspropositionen, finna vi
att den räknar med eu ökning från
•13 000 till 45 000 lägenheter, alltså med

2 000 lägenheter. Denna ökning har helt
tilldelats kvotorterna, och av denna ökning
har Stockholm fått inte mindre än
en fjärdedel. Detta har redan hunnit
skapa förargelse inom övriga städer,
och jag frågar: Vad skall då landsbygden
siiga?

Jag hade inte tänkt ta upp tiden mycket
längre herr förste vice talman, jag
vill bara till sist säga, att vårt parti inte
bara är motståndare till regleringar av
den typ, som jag här pekat på, vilka di -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

rekt missgynna landsorten, utan vi ha
principiellt en motvilja mot regleringar
över huvud taget.

Jag syftar i detta fall inte bara på de
ofta i dubbel mening kortsiktiga krisåtgärderna
utan också på de s. k. långtidsprogrammen.
Här sitter man exempelvis
centralt och lägger upp planer
för det svenska jordbuket, planer på årtiondens
sikt, men ofta ha inte dessa
planer mer än lämnat skrivbordet, förrän
förutsättningarna för planerna rubbats.
Se bara på 1942 års jordbruksutredning
och hur den för inte så länge
sedan uttalade farhågor för överskottsproduktion
inom svenskt jordbruk.
Statsmakterna ha ju rättat sig därefter,
men i dag ha vi inte jordbruksutredningens
problem: få vi för mycket mat,
utan tvärtom är problemet: få vi för
litet mat? Det sista problemet har ju
blivit högaktuellt inför världens hotande
livsmedelssituation. Vi ha faktiskt
under de sista av dessa dagar fått lära
oss, att ett blomstrande jordbruk är bra
att ha inte bara under krigs- och avspärrningstider
utan även under »normala»
förhållanden.

Landsbygdsbefolkningen ställer sig
spörjande även till andra sätt, på vilka
statsmakterna intressera sig för landsbygdens
och det svenska jordbrukets
problem. Man inrättar nämnder, nämnder
och åter nämnder, som ha att bestämma
i frågor, som beröra böndernas
äganderätt till jorden, man exproprierar,
planerar strandrättsbestämmelser.
Man skickar ut tjänstemän, som begränsa
lantbrukarnas rörelsefrihet. Jag
känner många av dessa tjänstemän —
en del av dem har jag haft som elever
— och jag vet att det är vanliga hyggliga
och välmenande människor, som
följa de instruktioner som förelagts
dem. Men man har, då man inrättat
regleringsapparaten för jordbruket, bortsett
från en sak, och det är att också
bönderna ha krav på trivsel inom folkhemmet.
Det finnes, som ju var och en
känner till ingenting som en bonde tycker
så illa om som när man ingriper i
hans vardagstillvaro. Den svenska bonden
har vant sig vid att vara fri. Han

älskar sin frihet, men han älskar inte
fogdar.

Herr LUNDGREN: Herr förste vice
talman! Det kanske är förmätet av en
man i ledet att nu begära ordet i denna
debatt, i vilken främst de politiska ledarna
enligt gammal hävd skola framföra
sina synpunkter. När jag trots detta vågar
göra det, är det närmast för att med
några ord behandla den föreliggande
statsverkspropositionen och för att därvid
söka belysa äskanden under fjärde
huvudtiteln.

Jag har, herr förste vice talman, vid
något tillfälle i denna kammare erinrat
om det nära samband, som måste finnas
mellan utrikespolitik och försvarspolitik.
Det är ur denna synpunkt ingalunda
förvånande, att arbetet på en ny
försvarsordning med särskild intensitet
påbörjades, sedan de nordiska försvarsförliandlingarna
för snart ett år sedan
tyvärr misslyckades. Då ett mycket intimt
beroende råder mellan försvarspolitik
och utrikespolitik, må det vara mig
tillåtet att uttala den förhoppningen, att
den Nothinska kommittén beaktar detta
samband och tar hänsyn därtill vid utformningen
av den nya försvarsordningen.
Det torde vara uteslutet för ett land
med våra resurser att utbygga försvaret
så, att vi ensamma under en låg tidsperiod
kunna försvara oss mot eu stormakt.
Ett sådant försvar skulle kräva
kostnader, som sannolikt skulle överstiga
dem, som vi under beredskapstiden offrade
för vårt nationella skydd, och det
skulle medföra en militarisering av hela
samhället, som ingen i detta land önskar.
En realistisk försvarsplanering måste
alltså utgå från dels vad Sverige självt
kan prestera och dels att räkna med
hjälp utifrån. Denna planläggning är naturligtvis
med det vanskliga utrikespolitiska
läge, i vilket vi för närvarande befinna
oss, utomordentligt svår och ömtålig,
men svårigheterna äro på detta som
på andra håll till för att övervinnas.

De nordiska försvarsförhandlingarnas
misslyckande har för samtliga nordiska
stater skapat ett läge, som det gäller att
söka komma ifrån. Det gäller att med

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

bortseende från prestigesynpunkter söka
åstadkomma en samverkan på försvarets
område främst mellan de nordiska staterna.
Detta samarbete kan gälla tekniska
åtgärder. Det är sålunda av vikt att vi
söka ordna vår anskaffning av vapen och
ammunition på ett sådant sätt, att underhållstjänsten
underlättas, och det gäller
att bygga ut våra flygfält med tanke på
en sådan samverkan. Det är av vikt att
den blivande försvarsordningen uppbygges
så, att i denna främst sådana försvarsmedel
tillgodoses, vilka äro av betydelse
för att avvisa de första angreppen
och vilka icke kunna ersättas utifrån.
Den samverkan, som är nödvändig för
att vi i längden skola kunna försvara
oss, kräver noggranna förberedelser i
fredstid. Det är icke möjligt att på detta
område improvisera vare sig när det
gäller den tekniska utrustningen eller
den strategiska planläggningen. Såsom
professor Gunnar Heckscher uttryckt saken
i en uppsats i Svensk Tidskrift gäller
det inte att förbereda vår neutralitet i
ett eventuellt krig, utan att förbereda det
samarbete varförutan ett framgångsrikt
svenskt försvar icke kan genomföras.

Försvarsministern har vid upprepade
tillfällen förklarat, att han förutsatte som
självklart, att Sverige skulle bli i stånd
att supplera sin egen produktion av
krigsmateriel med inköp utifrån och att
det skulle betraktas som ett erkänt intresse
för den kulturvärld vi tillhöra att
vårt land är i stånd att med hela den
kraft det kan uppbjuda inom ramen av
sina personella resurser möta ett försök
att i en allmän konflikt missbruka dess
territorium. Vår nuvarande utrikespolitik
medför dock tyvärr åtskilliga svårigheter
att erhålla tillgång till de tekniska
nyheter på försvarets område, som
äro en nödvändig förutsättning för eu
modern försvarsmakt. Stormakterna offra
miljardbelopp på grundläggande
forskningar på dessa områden, och någon
möjlighet för oss att med de blygsamma
resurser, som nu stå till förfogande
för våra forskningar, kunna allsidigt
följa med utvecklingen, finnas tyvärr
icke. Delta erkännes också i .statsverkspropositionen.

Statsverkspropositionen m. m.

I tionde huvudtiteln begär statsrådet
och chefen för handelsdepartementet i
samråd med chefen för försvarsdepartementet
anslag för bland annat vindtunnelanläggning.
Denna skall möjliggöra
tekniska undersökningar rörande mycket
stora flyghastigheter. I yttrande över
detta förslag anför överbefälhavaren,
att inköp av flygmateriel och licenser
för tillverkning av sådan flygmateriel
från utlandet visserligen fortfarande kan
ske och erhållas, men den politiska utvecklingen
medför allt större risk för att
dessa möjligheter icke komma att finnas
i framtiden. Samtidigt har inom alla
tekniska områden en tendens framträtt
hos stormakterna att icke utlämna de
mest moderna konstruktionerna eller offentliggöra
betydelsefulla forskningsresultat.
Föredraganden understryker överbefälhavarens
uttalande och yttrar själv:
»Det har visat sig, att man i fortsättningen
knappast kan räkna med att i
någon mera betydande omfattning få del
av de aktuellaste utländska forskningarna
på detta område.» Detta uttalande
strider, såvitt jag kan finna, något mot
de tidigare uttalanden, som statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
gjort, och visar alltså vilka konsekvenser
den nuvarande utrikespolitiken medför
på detta område.

Efter dessa allmänna reflexioner rörande
sambandet mellan utrikespolitik
och försvarspolitik tillåter jag mig, herr
förste vice talman, att något belysa de
anslagsiiskanden, som herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet gör
under fjärde huvudtiteln. Jag skall av
naturliga skäl inte gå in på några detaljer
— till dem blir det ju anledning
att återkomma, när riksdagen skall behandla
huvudtiteln.

Det är naturligt att den nu pågående
utredningen av vårt försvarsväsen genom
den Nothinska kommittén sätter sin
prägel på fjärde huvudtiteln. Det måste
vara uteslutet att, innan denna kommitté
avgivit sitt betänkande, vidtaga några
organisatoriska förändringar inom försvaret,
som kunna påverka eller föregripa
eu ny försvarsordning. Försvarets
(myndigheter ha i sina äskanden för

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. nt.
nästkommande budgetår hemställt om
anvisande av anslag som, bortsett från
merkostnader på grund av devalveringen,
uppgå till omkring 1 075 miljoner
kronor, vilket innebär en ökning i förhållande
till riksstaten för innevarande
budgetår på omkring 275 miljoner kronor.
Härutöver ha myndigheterna räknat
med vissa beställningsbemyndiganden.
Att märka är att myndigheternas
förslag i stort sett äro uppgjorda med
utgångspunkt i nu gällande försvarsorganisation
med däri av 1948 och 1949
års riksdagar beslutade ändringar. Beträffande
marinen föreslås dock av myndigheterna
ett nybyggnadsprogram, som
skulle tillföra flottan ett antal fartyg
av ny typ, så kallade ubåtsjaktfartyg, och
i fråga om flygvapnet förordas av myndigheterna
en fortsatt förstärkning av
dagjaktflyget vid ytterligare fyra "flottiljer.

Överbefälhavaren framhåller vikten
av att största återhållsamhet redan nu
iakttages beträffande beslut om organisationsförstärkningar,
som automatiskt
binda statsmakterna för ökade utgifter
under en längre tidsperiod. Särskilt
framhåller överbefälhavaren emellertid
angelägenheten av att anslagen för budgetåret
1950/51 inte nedräknas så att
genomförandet av planerade eller lagstadgade
repetitions- och efterutbildningsövningar
äventyras. Statsrådet ansluter
sig till överbefälhavarens uttalande
men anser det icke möjligt att helt tillgodose
myndigheternas på grundval av gällande
organisation framställda äskanden.
Det är ju ett uttryck för rätt avsevärda
beskärningar i myndigheternas äskanden.

För nästa budgetår ha förvaltningsmyndigheterna
hemställt om nya beställningsbemyndiganden
för sammanlagt
522 miljoner kronor, varav för armén
132 miljoner, för marinen 94 miljoner
och för flygvapnet 296 miljoner kronor.
Statsrådet tillstyrker för armén 70 miljoner
av äskade 132, för marinen 30
miljoner av äskade 94 och för flygvapnet
230 miljoner av äskade 296 miljoner
kronor.

För betalning av anskaffningar på

grund av redan medgivna och för budgetåret
1950/51 äskade bemyndiganden
ha förvaltningsmyndigheterna beräknat
att tillsammans erfordras 309 miljoner
kronor, fördelade med 100 miljoner kronor
för armén, 64 miljoner för flottan
och 145 miljoner kronor för flygvapnet.
Statsrådet tillstyrker endast 195 miljoner
kronor, fördelade med 30 miljoner
för armén av äskade 100 miljoner, 30
miljoner för flottan av äskade 64 miljoner
och 135 miljoner kronor för flygvapnet
av äskade 145 miljoner kronor.

Det nya systemet med beställningsbemyndiganden
i stället för reservationsanslag
innebär ur många synpunkter
stora fördelar, men förutsättningen för
att detta system skall kunna tillämpas
är givetvis, att anslag finnas tillgängliga,
när likviderna skola erläggas. Då jag
utgår från att förvaltningsmyndigheterna
säkert kunna bedöma, i vilken hastighet
leveranserna fullgöras under nästa
budgetår, finnes, om riksdagen, såsom
säkert kommer att ske, följer statsrådets
förslag, såvitt jag kan se en brist
på 114 miljoner kronor. Detta innebär
alltså att vissa betalningar måste skjutas
över budgetårsskiftet den 1 juli 1951. Det
skulle vara intressant att höra, hur herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
hade tänkt, att dessa likvider
skola erläggas. Det är ganska svårt för
en lekman att i statsverkspropositionen
få full klarhet i alla dessa betalningsförhållanden,
och det är möjligt att jag på
den punkten har misstagit mig.

Statsrådet omnämner en betalningsreserv
på tillsammans 100 miljoner kronor
av äldre reservationsanslag, som ha undantagits
och ställts till Kungl. Maj:ts
förfogande. Finns denna betalningsreserv
fortfarande kvar? Om så skulle vara
fallet, så minskas bristen för armén
från 70 till 30 miljoner och för flottan
från 34 till 9 miljoner kronor. Men fortfarande
finns alltid en viss risk, särskilt
för armén, som måste medföra att förfallna
likvider icke kunna betalas under
nästa budgetår.

Av särskild betydelse för försvarets
effektivitet är värnpliktsutbildningens
längd. Som bekant nedsattes första ut -

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

bildningstiden 1918 utan någon som
helst utredning från i värnpliktslagen
förutsatta 12 månader, sedermera provisoriskt
minskade med en månad, till
9 månader. Genom denna godtyckliga
nedsättning av första utbildningstidens
längd blev den kommitté som tillsattes
för att utreda frågan om gruppchefernas
utbildning och anordnandet av repetitionsövningar
bunden vid en sammanlagd
utbildningstid av 12 månader.
Denna förkortade utbildningstid har
medfört, att truppförbandens utbildning
blivit eftersatt under den första utbildningen.
Detta innebär, att den årsklass
som icke genomgått lagstadgade repetitionsövningar,
icke är fullständigt utbildad.
Det kan i detta sammanhang vara
lämpligt att citera ett uttalande av statsrådet
Sköld i propositionen nr 45 till
1945 års riksdag. Statsrådet säger där:
»Vissa förutsättningar måste emellertid
enligt mitt förmenande vara för handen
för att försvaret skall kunna fylla sitt
ändamål och försvarsutgifterna över huvud
taget giva ett godtagbart utbyte. Eu
säker slutsats torde redan nu kunna
dragas av krigserfarenheterna, den
nämligen att god utbildning av de värnpliktiga
är en nödvändig förutsättning
för att ett försvarsväsende med framgång
skall kunna fylla sin uppgift att
avhålla en angripare eller, om detta icke
lyckas, med framgång genomföra försvarsstriden.
Den fortgående mekaniseringen
av stridsmedlen, det ökade antalet
vapen, de nya taktiska metoderna,
de större krav som ställas i fråga om
samverkan med andra truppslag ha tilllika
med andra faktorer bidragit till att
ytterligare öka anspråken på den enskilde
soldaten. Även om — vilket icke
synes i och för sig uteslutet — det är
möjligt att genom olika åtgärder ernå
ett bättre utnyttjande av värnpliktstiden,
torde de tidsvinster som därigenom
kunna uppkomma mer än väl uppvägas
av ständigt växande behov av ytterligare
utbildning. En minskning av värnpliktstidcn
under den som bestämts av
1941 års riksdag och som understiger
den i många länder sedan länge stadgade,
synes därför icke möjlig.» Detta

Statsverkspropositionen m. m.

statsrådets Skölds uttalande torde fortfarande
äga sin fulla giltighet.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
har vid debatten om
utbildningstidens längd åberopat, att
den förkortade första utbildningstiden
i viss mån kunde kompenseras genom repetitions-
och efterutbildningsövningar.
Därför är statsrådets inställning till repetitionsövningsfrågan
av utomordentligt
stort intresse. Enligt gällande bestämmelser
i värnpliktslagen skola varje
år två årsklasser fullgöra repetitionsövningar
och en årsklass efterutbildningsövningar.
Till dessa övningar skola alltså
enligt värnpliktslagen nästa år inkallas
tre årsklasser, vilka enligt statsverkspropositionen
tillsammans innefatta
92 000 man. Statsrådet anmäler, att han
liar för avsikt att framlägga en särskild
proposition om anordnande av krigsförbandsvisa
repetitionsövningar, och
detta förslag är mycket välkommet, då
det säkerligen medför ökad effekt ur utbildningssynpunkt.
Tyvärr räknar statsrådet
med att inkalla endast cn och en
halv årsklass till repetitionsövning och
helt inställa efterutbildningsövningar.
Redan nu finns det en mycket stor balans
på detta område. Den var förra året
170 000 man, och för närvarande är det
240 000 man, som enligt värnpliktslagen
ha varit skyldiga och fortfarande äro
skyldiga att fullgöra dessa övningar men
som icke ha inkallats till tjänstgöring.
Genom att nu endast en och en halv
årsklass inkallas ökas denna balans. Hur
har statsrådet tänkt att denna balans
skall avarbetas, då den, om statsrådets
förslag på denna punkt även för nästa
budgetår godkännes, fortfarande ökas?
Skola dessa värnpliktiga så småningom
genom särskild lagstiftning befrias från
sin skyldighet att fullgöra dessa övningar? Statsrådet

åberopar statsfinansiella
skäl och i viss män även arbetsmarknadssynpunkter
såsom stöd för sin inställning,
men dessa skäl kunna näppeligen
vara av den vikt, att de lagstadgade
övningarna eftersättas. Det iir, såsom
jag tidigare vid upprepade tillfällen
haft anledning framhålla, utomor -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

dentligt beklagligt, att frågan om dessa
övningar skall avgöras från fall till fall
för varje år. Vilken utbildningstid man
än fastställer, är det av allra största vikt,
att den sålunda lagstadgade utbildningstiden
verkligen uttages och att icke frågan
om värnpliktstidens längd varje år
får bli ett problem, som löses med hänsyn
till föreliggande ekonomiska och
andra förhållanden.

Statsrådet har förklarat, att han icke
är beredd att nu taga ställning till värnpliktskommitténs
förslag om utökning
av gruppchefsutbildningen med två månader.
Herr Elon Andersson var inne
på den frågan, och jag har ingen anledning
att närmare beröra den. Detta
förslag, som det framlagts av värnpliktskommittén,
påverkar icke heller utgifterna
under fjärde huvudtiteln för nästa
budgetår. Det är emellertid, herr förste
vice talman, nödvändigt att beslut i denna
fråga fattas redan i början av innevarande
års riksdag, så att uttagningen
till förlängd gruppchefsutbildning kan
ske vid inskrivningsförrättningarna innevarande
höst. Även om så sker kunna
flertalet av de till gruppchefer uttagna
påbörja sin tjänstgöring först under
1952.

Jag skulle alltså vilja fråga herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet,
om herr statsrådet har för avsikt
att vid årets riksdag framlägga proposition
rörande förlängd utbildning av
gruppchefer.

I en nyligen utkommen bok har den
finländske generallöjtnanten Harald Öhquist
redogjort för sina erfarenheter såsom
armékårschef på Karelska näset under
vinterkriget. De finländska erfarenheterna
äro säkerligen av stort värde, då
förhållandena i vårt land ur många synpunkter
äro ganska likartade med de
finländska. Orsaken till att det finländska
försvaret bröt samman hastigare
än ledningen räknat med tillskriver
general öhquist följande omständigheter:
bristen på artilleri och främst

artilleriammunition, vilket medförde att
det finländska artilleriets överlägsna
kvalitet icke kunde göra sig gällande,
bristen på utbildad personal på grund

av att alla värnpliktiga icke erhållit fullgod
militär utbildning, bristfällig utbildning
av det värnpliktiga underbefälet,
d. v. s. gruppcheferna, vilkas utbildningstid
— ett år liksom huvuddelen
av de värnpliktiga — nog gjort dem
till goda soldater men icke hade räckt
till att utveckla ledaregenskaperna och
auktoriteten, och slutligen bristfällig rutin
hos de högre staberna på grund av
att fälttjänstövningar i högre förband
av finansiella skäl icke anordnats i tillräcklig
omfattning. Däremot anser han.
att det ryska flygvapnets tiodubbla överlägsenhet
icke spelat någon avgörande
roll under vinterkriget. Även vi borde
tänka på dessa erfarenheter och lära av
dem.

■lag har, herr förste vice talman, vid
ett annat tillfälle här i kammaren erinrat
om att disciplinen enligt min mening
försämrats inom krigsmakten.
Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
bestred då energiskt, att så
skulle vara fallet. Under det senaste
året ha dock en hel del händelser inträffat,
som visa att de disciplinära förhållandena
ingalunda äro sådana som
man har skäl att önska i en fullgod
krigsmakt. Det är nog att i detta sammanhang
erinra om de då och då inträffande
s. k. matstrejkerna eller om ett
uppträdande mot en dagofficer, som ägde
rum vid ett regemente för några månader
sedan. Chefen för armén har nyligen
för överbefälhavaren avgivit rapport
rörande de disciplinära förhållandena
och den inverkan på disciplinen,
som den nyligen beslutade militära rättegångsreformen
medfört. Chefens för
armén skrivelse grundar sig på infordrade
yttranden från militärbefälhavare,
förbands- och skolchefer m. fl. över erfarenheten
av ifrågavarande lagstiftning.
Avsikten var icke att genom de infordrade
yttrandena få en grund för
ståndpunktstagande till frågan, hur den
nya lagstiftningen verkar; därtill har
den varit gällande allt för kort tid. Meningen
var i stället att få en uppfattning
om huruvida några påtagliga fördelar
eller nackdelar ur disciplinär synpunkt
kunde påvisas och att i senare fallet ge

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

möjlighet att i tid åstadkomma en andring.
Vissa erfarenheter torde dock redan
nu vara klara.

Disciplinboten har i tillämpningen
icke visat sig motsvara kravet på likhet
inför lagen. Den drabbar de enskilda
väsentligt olika. För de värnpliktiga liksom
för volontärer och ogift fast anställt
underbefäl utgör den en ringa belastning,
och den har icke verkat förebyggande
för de värnpliktiga. Sålunda
har det förekommit, att en extra inkomst
i samband med undanhållande bedömts
såsom lönande på grund av böternas ofta
ringa storlek i jämförelse med den
nämnda extrainkomsten. Vidare har
ibland bötesbeloppet insamlats av kamrater
eller gäldats av arbetsgivaren. Disciplinboten
måste således enligt chefens
för armén uppfattning anses ha i stor
utsträckning bidragit till det ökade antalet
förseelser och därigenom verkat
försvårande för krigstuktens upprätthållande.

Rätten att vid ådömda arreststraff i
disciplinmål fullfölja talan har i ett
flertal fall missbrukats för att få straffets
avtjänande förlagt till en för den
dömde lämplig tidsperiod. Straffets korrigerande
verkan har därigenom minskats
eller helt uteblivit, vilket medfört
allvarliga konsekvenser ur disciplinär
synpunkt.

Den i många fall avsevärda tidsutdräkten
vid måls hänskjutande till civil
domstol har medfört, att lång tid ofta
förflutit mellan brottets begående och
straffets avtjänande. Ofta har utslag avkunnats
först efter vederbörandes utryckning.
Om den tilltalade begår någon
ny förseelse, skall denna behandlas tillsammans
med den som är under handläggning.
Detta har medfört, att i flera
fall krigsmän ha begått den ena förseelsen
efter den andra utan att däremellan
bliva straffade. Dessa förhållanden ha
lett till att straffats korrigerande verkan
helt eller delvis uteblivit och kunnat
karakteriseras såsom direkt disciplinupplösande.

En god disciplin är en nödvändig förutsättning
för krigsmaktens effektivitet,
och det iir därför av utomordentligt

Statsverkspropositionen m. m.

stor betydelse att statsmakterna intressera
sig för dessa viktiga förhållanden.

Under hela 1930-talet karakteriserades
behandlingen av våra försvarsproblem
av mottot »för sent». Det får icke
hända, att svensk försvarspolitik under
1950-talet karakteriseras av samma
motto.

Herr BERGVALL: Herr talman! Denna
remissdebatt har fått ett förlopp,
som avviker litet från det vanliga. Ännu
när det börjar lida fram mot den tid,
då vi bryta före kvällsplenum, ha vi
inte från statsrådsbänken hört något ord
om det som är det centrala i debatten,
nämligen de samhällsekonomiska och de
statsfinansiella problemen, .lag vet inte,
hur det har varit i andra kammaren;
det är kanske annorlunda där, men för
en stund sedan hade det varit lika tyst
där. Inläggen från regeringshåll komma
väl så småningom, och den mera utförliga
debatten om dessa ämnen får väl
anstå till den tidpunkten.

Vi ha emellertid haft ett inlägg här
från regeringshåll, av utrikesministern,
som det för mig, då jag nu tar till orda,
är anledning att ta upp till någon granskning.
Det riktade sig närmast till folkpartigruppens
ordförande i kammaren,
herr Elon Andersson, och det gällde
hans behandling av ryssavtalet. Om jag
fattade utrikesministern rätt, innebar
hans besked en bestämd förklaring, att
enligt regeringens uppfattning finns det
»för närvarande ingen anledning att
skrida till någon revision av avtalet» —
jag har försökt anteckna yttrandet så
gott jag kunnat.

Jag skall återkomma till hans argumentering
för denna ståndpunkt men
först erinra något litet om behandlingen
1948. Som utrikesministern påminde
om förelåg då till behandling av riksdagen
en motion, som bland annat syftade
till revision av detta avtal. Denna
motion avstyrktes av utrikesutskottet,
och till det avstyrkande utlåtandet anslöto
sig även folkpartiets representanter.
Jag var eu av dessa.

Utrikesministern har i sitt yttrande

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

här i dag erinrat om den polemik, som
i anledning av det positionstagandet ägde
rum i andra kammaren mellan en
av motionärerna och herr Ohlin. I smått
ironiska vändningar påminde han om
den då påtalade motsättning, som skulle
finnas mellan ett tidigare krav — jag
tror det var i en annons — från folkpartiets
sida om revision av ryssavtalet
och det avstyrkande utlåtande, till vilket
folkpartiets representanter i utskottet
anslöto sig. Men utrikesministern förbigick
vad som var den avgörande förklaringen
på den punkten. Det var ett
besked från regeringens sida, framfört
med allt eftertryck och all emfas, att så
vitt man då kunde bedöma läget, förelåg
det ingen som helst anledning att
anta, att krediten nämnvärt skulle komma
att ökas.

Det kan hända, att det är oriktigt att
lita på regeringar, och jag erkänner, att
ett förlitande på regeringar kan göras till
föremål för allvarligt klander, men i den
situationen trodde vi på denna av regeringen,
säkert i god tro, lämnade uppgift,
att det icke fanns någon risk att
krediten skulle ökas i väsentlig grad.
Att begära revision av ett avtal, som
har stoppat sig självt, finns det ju ingen
rimlig praktisk anledning till. I utskottets
utlåtande gavs det, trots den meningsskiljaktighet
på en punkt, som gjorde
sig gällande i andrakammardebatten,
bestämt uttryck åt den uppfattningen,
att detta var motivet. Man förutsatte naturligtvis
också —- i varje fall skulle vi
eljest ha reserverat oss — att om detta
uttalande från regeringens sida visade
sig vara oriktigt, skulle regeringen dra
konsekvenserna av denna förändrade situation
och skrida till åtgärder för att
ernå en revision av avtalet.

Så ligger hela den historien till. Jag
tycker att den är utomordentligt enkel
att förstå. Det enda klander man möjligen
kan rikta mot dem, som avstyrkte
bifall till motionen — och jag hörde till
dem — var att de fäste något för stor
vikt och något för stort avseende vid
uttalandet från regeringshåll. Det klandret
kan vara hårt, men det få vi försöka
bära!

Utrikesministerns argumentering för
att man inte skall vidta några åtgärder
finner man i hans uttalande, att om avtalet
fått den omfattning, som man
tänkte sig från början och krediten
belöpt sig till ett par hundra miljoner
om året, skulle det med hänsyn till vårt
ekonomiska läge ha funnits skäl för oss
att begära en revision av avtalet. Nu
har emellertid krediten blivit ofantligt
mycket mindre, framhåller han, den har
blivit mindre än det belopp som, även
om det inte utsädes, dock antyddes
från oppositionshåll, då avtalet antogs.
Avtalet har visat sig smidigt, och det
har reviderat sig självt, blir hans slutsats.
Det är alldeles självklart, det kan
ingen människa bestrida, att det hade
funnits ännu starkare skäl att begära revision
av avtalet, om krediten gått upp
till det belopp, som angavs i själva ramen
för avtalet, men det hindrar inte,
att det finns skäl därtill även om krediten
inte undergått denna våldsamma
utveckling.

Jag skall inte draga upp hela debatten
om Rysslandsavtalet, men jag måste
fästa uppmärksamheten på en punkt till.

Utan att direkt uttala det gjorde utrikesministern
som ett ytterligare skäl
för den negativa position, han intog till
kraven på en revision, en hänvisning
till den förändring i Sveriges ekonomiska
läge, som ägt rum sedan denna fråga
var föremål för dryftning förra gången,
d. v. s. 1948, i utrikesutskottet och
riksdagen. Han yttrade, att vi bland annat
ha kommit därhän, att vi nu ha exportöverskott
i stället för importöverskott,
och vi ha inte längre något inflationsgap.
Det är med andra ord lättare
att bära en ökad kreditgivning nu
än det var då.

Jag vill inte bestrida, att det ligger
någonting i detta resonemang. Men jag
skulle vilja fråga utrikesministern, om
han verkligen anser Sveriges ekonomiska
läge i detta nu vara sådant, att det
är önskvärt att vi lämna ut nya hundra
miljoner i krediter — det beloppet är
ungefär skillnaden mellan vad som beviljats
vid den förra tidpunkten och
nu. Är det önskvärt att lämna ut dessa

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

nya hundra miljoner i långfristig kredit,
då vi veta, att den relativa balansen
på utrikeshandelns område huvudsakligen
är föranledd därav, att vi genom
importregleringar hålla importen
nere, men endast i mycket ringa utsträckning
av den omständigheten, att
man inte utnyttjat vissa licenser och
sålunda köplusten minskat i landet? Man
kan vidare konstatera, att vi inte anse
oss ha förutsättningar att bygga bostäder,
skolor eller någonting annat i en
utsträckning, som vi anse rimlig. Är det
det då rimligt att hävda den ståndpunkten,
att därför att en och annan industri
till äventyrs kan ha en privatekonomisk
fördel av att få nya beställningar, skall
man lämna krediter, som betyda ianspråktagande
av svensk arbetskraft och
svenskt kapital till så betydande belopp,
att vi måste hålla våra egna anspråk i
väsentlig grad nere?

Jag kan inte förstå, att resonemanget
på något sätt håller streck. Jag måste
konstatera, att motiveringen inte på något
sätt är bärkraftig.

Jag vill poängtera, att det inte är någonting
uppseendeväckande, som bär begäres.
En revision av ett handelsavtal
hör i dessa dagar till vanligheten; jag
vill inte gå igenom hela den historien,
den känner utrikesministern till mycket
bättre än jag. Det mest uppseendeväckande
vi gjort i det avseendet i ett
tvångsläge, som fullkomligt motiverade
åtgärden, är kanske förfaringssättet i
fråga om det avtal vi hade med Förenta
staterna. Detta skulle nog kunna kompletteras
med en mångfald exempel.

Det är, som herr Elon Andersson poängterat,
inte meningen att vi ensidigt
skola sätta något avtal ur kraft eller bryta
några kontrakt eller hitta på någonting
annat, som en civiliserad nation
med Sveriges anspråk på position och
ansvar inte bör låta komma sig till last.
Utan det är fråga om att vi med åberopande
av de svårigheter vi ha skola göra
någonting, som vi ha gjort i massor
av andra fall: begära revision av ett avtal,
som har visat sig vara besvärande
för oss i det ekonomiska läge, i vilket
vi befinna oss. Det är ingenting uppse -

Statsverkspropositionen m. m.

endeväckande. Det har ingenting med en
ovänlig handling mot Sovjetunionen att
göra, lika litet som det var en ovänlig
handling mot Förenta staterna, då vi begärde
att få ändra det med detta land
ingångna handelsavtalet, och lika litet
som det varit en ovänlig handling när vi
begärt att få revidera massor av andra
handelsavtal. Det är bara ett konstaterande
av att vi anse vårt läge ha ändrat
sig på sådant sätt, att vi önska komma
överens om att bli befriade från vissa
förpliktelser.

Dessa motiv äro naturligtvis speciellt
starka, då det varuutbyte som skulle vara
det naturliga komplementet till kreditleveranserna
— åtminstone så långt
man hittills känner det; jag känner inte
till resultatet av de sista förhandlingarna
— blivit utomordentligt mycket
mer begränsat än man hade anledning
räkna med.

Detta om den saken.

Jag skall sedan återgå till ett par
punkter i budgeten. Det är självklart, att
det för den uppmärksamme läsaren av
budgeten är en stor besvikelse, att det
inte har kommit några andra skattelättnader
än den bagatell, som har föreslagits.
Jag måste säga, att ingenting har
för mig så klart illustrerat den besvikelsen
som rubrikerna i de socialdemokratiska
tidningarna. Jag minns inte den
exakta formuleringen i Morgontidningen
dagen efter det statsverkspropositionen
kommit, men innebörden var denna:
Stora skattelättnader! Och så kom det
någonting om bensinskatten, som skall
sänkas med okänt belopp vid okänd tidpunkt.
Det är klart, att man med dessa
rubriker gjorde vad man kunde för att
mildra den oangenäma effekt, som det
uteblivna infriandet av förväntningarna
medförde.

Jag vill också understryka, att man
inte har någon som helst rätt att lättsinnigt
ropa på skattelättnader. Vi skola
inte laborera med statsfinanserna på det
sättet, att vi på nytt råka in i en inflationsspiral.
Men jag måste konstatera, att
om jag godtar finansministerns egna beräkningar
om det budgetöverskott, som
är beräknat för det kommande finans -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

året, 472 miljoner kronor, och jämför det
med det överskott, som man enligt nu
föreliggande uppgifter kan beräkna få
för innevarande budgetår, så finns det
även med bibehållen balansering av budgeten
utrymme — under förutsättning
att finansministerns beräkningar äro
riktiga — såväl för en minskning av bensinskatten
med de 20 öre, som skatteberedningen
har antytt, som för en provisorisk
sänkning av den direkta statsskatten.
Vi få ändå ingen underbalanserad
budget.

Jag skall inte fälla något värdeomdöme
om huruvida den prognos för utvecklingen
under kommande år, som finansministern
närmast tycks luta åt, är
mer eller mindre trolig än någon annan
prognos. Han tycks luta åt den uppfattningen,
att risken för en utveckling i
inflationistisk riktning är ganska begränsad,
i varje fall mera begränsad än
föregående år och det nu löpande budgetåret.
Under sådana omständigheter
förstår jag inte, varför man för det kommande
finansåret skall räkna med större
budgetöverskott än för det löpande budgetåret.
Det förefaller mig, om finansministern
verkligen har den uppfattning
han har deklarerat, vara en överdriven
försiktighet. I och för sig vore det inte
någonting att säga om att man är överdrivet
försiktig, om det inte vore på det
sättet, att det som man av försiktighet
bibehåller, nämligen den höga bensinskatten
och de höga direkta skatterna, i
och för sig har utomordentligt ogynnsamma
verkningar på det svenska samhället.
Om bensinskatten ha så många talare
redan yttrat sig, att jag inte skall
föra diskussionen om den frågan vidare.
Jag tror, att vi äro ganska ense om att
den är förenad med betydande olägenheter.
Den direkta beskattningen är det
likaså. Vi äro överens om att vi med gemensamma
ansträngningar måste komma
bort från ett sådant skattetryck som
det nuvarande.

Jag kommer med detta yttrande över
till det enda jag skall säga om herr Åkerbergs
anförande. Herr Åkerberg, som alltid
håller väldigt sympatiska anföranden,
försöker — tror jag — efter måttet

av sina krafter arbeta i Caux-anda, för
att använda hans egen terminologi. Han
drog den gamla visan om att skatternas
höjd bestämmes av utgifternas storlek.
Det är en sådan där sanning, som i och
för sig är fullkomligt självklar. Det är
givet, att om man beslutar vissa utgifter,
måste man genom direkta eller indirekta
skatter ta ut det belopp, man behöver
för att täcka dessa utgifter. Men bakom
detta uttalande ligger ändå ett fruktansvärt
statiskt betraktelsesätt. Det är som
om man trodde, att skatteunderlaget,
produktionsviljan i samhället, den samlade
produktionen vore oberoende av
den statsfinansiella politik, som förs, och
av den skattebelastning, som man låter
drabba medborgarna. Om jag hade denna
statiska uppfattning, skulle jag se
ganska pessimistiskt på tillvaron och säga:
Då kunna vi räkna ut, när vi måste
höja skatterna ytterligare på grund av
den våldsamma ökning, som de automatiska
utgifterna visa, och med de stora
nya ändamål som kräva utgifter!

Men det ligger ju i realiteten till på
det sättet, att våra möjligheter att skaffa
medel till fullföljande av det reformarbete,
som vi hittills ha skapat — herr
Åkerbergs retoriska fråga till herr Andrén,
om han ville sänka folkpensionerna,
behöver ingen människa ta på allvar
— möjligheterna att skaffa medel till
det reformarbete vi skola utföra på skolans
område o. s. v. samt möjligheterna
till skattesänkningar på de direkta skatternas
område och även i fråga om vissa
indirekta skatter, sammanhänga centralt
och väsentligt med möjligheterna att få
vår produktion att växa. Jag tror inte,
att vad staten gör i det avseendet i positiv
riktning är avgörande. Man kan
inte göra den avgörande insatsen i det
avseendet från statligt håll. Men jag
tror, att man kan åstadkomma ganska
mycket i negativ riktning; man kan
hindra ganska mycket av en gynnsam
utveckling.

Staten kan också arbeta i positiv riktning
genom att skapa gynnsamma betingelser
för produktionstillväxten, även
om det är andra, som i sista hand måste
skapa denna produktionstillväxt, och

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

jag tror, att den nuvarande skattepolitiken
är ett av de områden, där man har
anledning att vara mer reformatorisk
om man över huvud taget vill skapa
gynnsamma betingelser för en fortsatt
tillväxt av produktionen. Jag tror, att
skatterna på olika områden äro så utformade,
att de äro skadliga för produktionsvilja
och produktionsförmåga. Med
denna syn ter sig problemet inte på det
aritmetiska sätt, som herr Åkerberg antydde,
utan då ter det sig på helt annat
sätt. Man måste försöka komma en
bit på detta område för att få gynnsammare
betingelser.

Sett ur den synpunkten måste jag säga,
att herr Sköld, som jag trodde var
en praktisk karl, för mig har varit en
besvikelse. Jag trodde han skulle våga
sig på betydligt djärvare grepp än dem
han hittills har presterat.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman! I
sitt anförande har herr Bergvall replikerat
vad jag har sagt om det ryska avtalet.
Jag skall be att få säga några ord
i anledning av hans yttrande.

Han började med att säga, att om man
kan klandra honom och hans meningsfränder
för någonting vid behandlingen
av dessa frågor, så var det, att de hade
litat på ett besked från regeringen 1948,
att det inte skulle bli någon större ökning
av krediterna. Jag vet inte, vilka
möjligheter herr Bergvall menar att regeringen
har att förutse, huruvida avslut
skola göras eller inte. Saken var ju
den, att regeringen tillhandahöll utskottet
alla de upplysningar som funnos, och
utskottet hade helt säkert full möjlighet
att bilda sig sin egen mening om det var
sannolikt eller inte, att nya krediter
skulle tas i anspråk. Saken kan inte
framställas på det sättet, att det gavs
ett besked från regeringen, som utskottet
har litat på, och sedan har det beskedet
visat sig vara felaktigt. Jag tror, att det
låg till på det sättet vid detta stadium,
att utskottets medlemmar helt delade
den uppfattning, som koin fram från
dem vilka föredrogo ärendet, att det inte

Statsverkspropositionen in. m.

föreföll att finnas stora möjligheter att
i någon större utsträckning nya beställningar
skulle kunna placeras och färdigställas
under den avtalsperiod, som
återstod. Sedan hade som sagt utskottet
precis samma möjligheter som regeringen
att därpå bygga sina slutsatser.

När jag talade om debatten 1948 i
andra kammaren var det inte för att
ironisera över att herr Ohlin hade ändrat
mening från det ena året till det
andra, utan det var för att klargöra, att
när man bedömer effekten av ett sådant
här avtal har man att ta hänsyn till det
vid varje tidpunkt föreliggande läget.
Herr Ohlin hade, efter vad han upplyste
i debatten, tidigare haft den uppfattningen,
att en revision var påkallad
på grund av dåvarande läge. Sedan hade
han ändrat sig på grund av den utveckling,
som hade inträffat under den
följande tiden.

I anslutning till detta påpekade jag
att man nu bör ta hänsyn till den förändring
i läget, som har skett efter 1948,
alltså till det ofantligt mycket gynnsammare
läge, som föreligger nu.

Herr Bergvall ställde den frågan, om
det var önskvärt eller inte att ge nya
krediter för närvarande. Den frågeställningen
är inte den riktiga i det här läget.
Vi kunna ju inte sudda bort det
faktum, att vi ha ingått ett avtal. Det
gäller alltså inte frågan om vi skola göra
nya avtal eller inte. Jag skall inte ingå
i debatt om de överväganden, som på sin
tid ledde till avtalet, men frågeställningen
blir en helt annan, om det gäller
att ingå nya avtal eller om det gäller att
genomföra gamla avtal eller ta upp förhandlingar
om ändring av dem.

Jag utvecklade i mitt anförande, att
jag tyckte, att vår förliandlingsgrundval
var mycket svag i det nuvarande läget.
Det är klart, att man kan uppta förhandlingar
om ändring av ett avtal, och
det framhöll jag i mitt tidigare yttrande.
Jag sade, att om det under 1917 och
1948 verkligen hade visat sig, att så stora
delar av krediten tagits i anspråk
som avtalet hade förutsett, då skulle det
ha kunnat vara anledning i det då föreliggande
läget att uppta förhandlingar

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
om en revision. Men det var inte fallet.
Avtalets kreditmöjligheter togos i anspråk
i mycket begränsad omfattning.
Sedan dess har det visserligen skett någon
ökning, men samtidigt har vårt ekonomiska
läge i ganska avsevärd grad
förbättrats.

Det är alldeles riktigt, att vi i andra
sammanhang ha tagit upp förhandlingar
om revision av avtal. Vi togo upp förhandlingar
med Amerika. Det gällde ett
avtal, som vi hade sedan 1935, alltså före
världskriget, och som bland annat innebar,
att om vi vidtogo importregleringar,
skulle de kvantitativa restriktionerna
så tillämpas, att vi medgåve licenser för
import från Amerika i oförändrad proportion
till vår import från andra län der.

Det var en stipulation, som genom
utvecklingen blev alldeles omöjlig att
fullgöra. I ett sådant fall var det helt
naturligt, att man tog upp förhandlingar
om ändring i avtalsbestämmelserna.

Slutligen kom herr Bergvall in på det
årliga varuutbytet och framhöll, att vi
inte där hade kommit upp i så stora
siffror som man från början hade planerat.
Det är alldeles riktigt. Vid det
allmänna avtalets ingående förutsattes
och stadgades, att vi skulle göra ansträngningar
att försöka höja det ömsesidiga
utbytet av varor, och därom förhandla
vi ju varje år. Vi förhandla mycket
intensivt om möjligheterna att komma
upp till högre siffror.

Jag vill för min del medge, att jag
visst tycker att det är otillfredsställande
som det är. Vi hade hoppats komma
fram till ett årligt varuutbyte, som är avsevärt
högre än vad det hittills har visat
sig vara. Just nu, när vi förhandla
om nästa års utbyte, försöka vi som
sagt få fram ett sådant varuutbyte, att
importen och exporten skola komma
upp i högre belopp och det dessutom
skall bli sådan balans, att vi inte komma
på minus i handelsutbytet.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Debatten
liar nu fortskridit så länge, att man kanske
kan göra en viss värdering av densamma.
Det som då för mig framstår
som det mest karakteristiska för debatten
är den borgerliga återhållsamheten
när det gäller kritiken av regeringen.

Jag vill notera, att ingen talare från
de borgerliga partierna i år har anklagat
regeringen för vanstyre, en propaganda
som var så vanlig för bara ett
par år sedan. Ingen talare har heller
ansett det nödvändigt att fråga regeringen
i dag om exempelvis dess ställning
till arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Slutligen liar inte heller någon talare
ansett det nödvändigt att fråga regeringen
om dess ställning till kommunisterna,
vilket tidigare också varit så vanligt.

Detta särdrag i årets remissdebatt tror
jag är värt att uppmärksamma. Den borgerliga
tystlåtenheten på dessa punkter
kommer sig nämligen därav, att regeringen
nu definitivt har övergivit det
ursprungliga programmet. Det efterkrigsprogram,
som kastades ut i krigets
slutskede, fick tjänstgöra som ett slags
lockbete för de arbetare, som ville fullfölja
segern över fascismen genom att
öppna vägarna till en socialistisk omgestaltning
av samhället. Men det är ju
numera klart, att regeringen och det
parti den representerar aldrig hade sådana
planer. Dess mening var hela tiden
tydligen, att efterkrigsprogrammet skulle
få spela samma roll som socialiseringsutredningen
efter det första världskrigets
slut. Det är bland annat därför
som de borgerliga nu kunna känna sig
relativt nöjda och belåtna.

Detsamma gäller ju om regeringens
ställning till kommunismen. Statsministern
har numera lyckats skingra den
misstänksamhet, på borgerligt håll, som
gjorde sig gällande gent emot den »tredje
generationen» inom socialdemokratien i
fråga om dess antikommunistiska inställning.
När de socialdemokratiska grupperna
i stads- och kommunalfullmäktige
få allvarliga och hotfulla föreställningar
från sin partistyrelse, om de
misstänkas för att umgås med sådana

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

sanihällsomstörtande planer som att, enligt
proportionell rättvisa, placera en
kommunist som suppleant i polisnämnd,
civilförsvarsnämnd eller hemvärnet, då
bär regeringen verkligen levererat de
av de borgerliga partierna krävda bevisen
på sin antikommunistiska och därmed
socialistfientliga inställning.

Det är på grund av dessa omständigheter
som belåtenheten är grundtonen i
vad som hittills har anförts från denna
talarstol. De tvister, som förekomma
mellan de borgerliga och regeringen, ha
ju, hittills åtminstone, bara gällt detaljfrågor,
men inte själva grundlinjen i regeringens
politik. Sådana tvister om detaljer
höra ju till pjäsen. De måste helt
enkelt finnas. Det är ju val om nio månader,
och det gäller att regissera samma
skuggboxning nu som den man lyckades
åstadkomma inför 1948 års val.
Ty hur skulle valet gå, om väljarmassorna
kommo till klarhet om att det i
grundläggande samhällsfrågor inte finns
någon egentlig skillnad mellan exempelvis
den moderna socialdemokratien och
folkpartiet!

Jag vill alltså inledningsvis konstatera,
att den borgerliga oppositionen har blivit
tämligen tystlåten. Men det beror
inte därpå, att regeringen har segrat och
övertygat de borgerliga om att socialdemokratiens
linje från år 1945 har varit
riktig. Nej, motsatsen är fallet! Det
är de borgerliga, som ha besegrat regeringen
och fått sina synpunkter i alla
väsentliga frågor tillgodosedda. Det är
en stor vinst för reaktionen här i landet,
ty dagens politiska läge är ju sådant,
att socialdemokratisk ledning av
storfinansens regeringsangelägenheter äten
livsfråga för det borgerliga samhällets
fortbestånd. Jag måste konstatera,
att regeringen Erlander tycks finna sig
väl till rätta med uppgiften att vara lojal
förvaltare åt kapitalisterna, såsom
den franske socialistledaren Leon Blum
för någon tid sedan definierade socialdemokratiens
nuvarande uppgifter. Jag
måste därför konstatera, att det i nuvarande
politiska läge endast finns en allvarlig
opposition mot regeringspolitiken,
och det är den opposition, som re -

Statsverkspropositionen m. in.

presenteras av kommunistiska partiet och
den kvarts miljon väljare som stödja
vår politik.

När man läser statsverkspropositionen
och de ekonomiska analyser och prognoser,
som olika institutioner ha utarbetat
åt regeringen, inställa sig ovillkorligen
vissa reflexioner om hur de socialdemokratiska
arbetarna och väljarna skola
reagera inför regeringens nuvarande
politik och planer.

En socialdemokratisk arbetare, som
hyser en socialistisk uppfattning — och
det gör de flesta — finner det säkert
ganska anmärkningsvärt, att det inte
finns den ringaste antydan till socialistiska
strävanden i vad regeringen föreslår.
Sannolikt finner han det om möjligt
ännu mera märkligt, att han inte
heller kan upptäcka den ringaste släktskap
mellan grundlinjen i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, som han i egenskap
av partimedlem har uttalat sig för,
och de förslag, som regeringen presenterar
årets riksdag.

Orsaken till denna undran, som jag vet
är mycket utbredd bland socialdemokratiska
arbetare, är ju helt enkelt den, att
de arbetarmassor, som ännu stödja socialdemokratien,
inte ännu kommit till insikt
om att det socialdemokratiska partiet
numera har upphört att vara ett socialistiskt
parti och företräder cn borgerlig
politik eller, såsom herr Andrén
nyligen uttryckt det, en »socialliberal
linje» i sina strävanden.

Jag har sällan sett en regering, som
sitter med stöd av arbetarröster, ådagalägga
en sådan omsorg om den kapitalistiska
ekonomien som regeringen Erlander
gjort. Jag tvivlar på att en regering,
sammansatt från de borgerliga partierna,
skulle våga gå så långt som den
socialdemokratiska gör exempelvis i lönepolitiken,
skattefrågan och andra liknande
frågor, ty då skulle den möta eu
våldsam opposition från arbetarrörelsen.

Hur var det tidigare? Innan socialdemokratien
fick sin nuvarande maktställning,
var det ju styrkeförhållandena
på arbetsmarknaden mellan kapital
och arbete som avgjorde lönens stor -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
lek. Om arbetarna voro tillräckligt målmedvetna,
eniga och beslutsamma och
konjunkturerna voro lämpliga, så genomdrevo
de löneförhöjningar antingen
genom öppen kamp eller genom förhandlingar
och hot om kamp, om deras
krav inte blevo tillgodosedda på ett rimligt
sätt. Det var på den tiden, när man
ännu inte hade uppfunnit slagorden
samhällsekonomisk balans, stabiliseringspolitik,
köpkraftsöverskott och alla
de termer, som de borgerliga nationalekonomerna
nu bolla med. För närvarande
är det ju på det sättet, att inte
bara arbetsköparna utan också regeringen
och Landsorganisationens ledning
betrakta varje tanke på löneförhöjning
som samhällsvådlig — om det inte gäller
präster, avdankade landsfiskaler eller
nakenmodeller. Och att tillgripa
strejker anses väl numera närmast som
brottsligt förfarande av arbetarrörelsen.
Därför har man också ordnat det så,
att det inte längre är fackföreningsmedlemmarna,
som få bestämma, om de
skola kämpa för högre löner eller inte,
utan den saken avgör en handfull män
i regeringen via ledningen i Landsorganisationen
och fackförbundens styrelser.

Vilken utgångspunkt har man nu? Utgångspunkten
för regeringens handläggning
av lönefrågorna är ju den s. k.
samhällsekonomiska balansen. Den har
den egendomliga egenskapen, att den
egentligen aldrig tål någon standardhöjning
för den stora massan av löntagare.
Däremot kommer den aldrig i olag, hur
mycket än storföretagarnas vinster öka.
Det är ju så, att först skola kapitalisternas
intressen tillgodoses, och när de ha
tagit sitt, blir det föga eller ingenting
över för dem som verkligen behöva förbättringar.

I den finansplan, som förelagts årets
riksdag, konstateras exempelvis •— såsom
här tidigare omvittnats av flera talare
— att den s. k. samhällsekonomiska
balansen uppnåddes under år 1949. Det
konstateras, att räntabiliteten för företagen
är god. Investeringarna ha ökat.
Insättningarna på bankerna ha stigit.
Det tidigare importöverskottet har för -

bytts i ett exportöverskott. Valutaläget
har avsevärt förbättrats. Produktiviteten
per arbetstimme har ökat och är
mycket högre än på 1930-talet. Den samlade
produktionen är betydligt större
än någon gång tidigare och kommer att
ytterligare öka under innevarande år.
Lagerhållningen har ökat, beroende på
att folk inte haft pengar nog för att köpa
de varor, som de själva producerat.
Kort sagt: alla framlagda beräkningar
vittna om att högkonjunkturen består
och att storfinansen alltjämt har gyllene
tider i detta land.

En sådan situation har alltid förr,
medan socialistiska tankegångar ännu
voro vägledande för fackföreningsrörelsens
ledning och den socialdemokratiska
partistyrelsen, betraktats som gynnsam
och ofta utnyttjats för att åstadkomma
löneförhöjningar. Nu däremot
dekreterar regeringen, att arbetarna inte
skola få någonting för sina ökade
produktionsinsatser, att man alltjämt
skall vägra statstjänarna deras lagligen
tillerkända dyrtidskompensation, att
folkpensionärerna inte skola få full
kompensation för inträdda prisstegringar
och att det reella värdet av tidigare
genomförda sociala reformer skall sänkas.

Detta är en politik som står i den
mest skriande kontrast till vad som utlovades
i arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
där det heter: »När importen
ökas och produktionen stiger, måste
levnadsstandarden i de breda lagren höjas
i minst samma proportion ... Den
fortsatta produktionsstegringen måste
leda till ytterligare höjning av levnadsstandarden
för de breda lagren. Även
deras andel i det totala produktionsresultatet
måste stiga.»

Alltså, när vi kommo i en situation
som den nuvarande, då skulle enligt
dessa utfästelser levnadsstandarden för
de breda lagren höjas. Men i verkligheten
blev det någonting annat! Det blev
lönestopp och sänkning av standarden
genom prisstegringar och ökat skattetryck.
Jag erinrar om att så sent som i
valrörelsen år 1948 uttolkade statsministern
den punkt ur efterkrigsprogram -

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

met, som jag nyss citerade, sålunda »att
man först skulle pressa sig fram till
1939 års nivå och att man därefter i
takt med produktionens stegring skulle
komma att låta lönerna stiga».

Det var våren 1948. Nu har ju inte
arbetarna bara pressat sig fram till förkrigstidens
produktionsnivå, utan nu
ligger industriproduktionen 55 procent
över 1937 års nivå, och därtill kommer,
att produktiviteten per arbetstimme har
ökat ganska väsentligt. Men trots detta
är alltjämt själva grundvalen för regeringens
ekonomiska politik en permanentning
av lönestoppet under överskådlig
tid.

Jag har velat erinra om dessa fakta.
Regeringen tycker kanske, att det inte
hör till god ton att påminna om de utfästelser,
som den så skamligt har svikit.
Ja, det skulle måhända till och med
kunna betraktas som ett utslag av oamerikansk
verksamhet att erinra om den
svenska arbetarrörelsens efterkrigsprogram
nu när regeringen har tagit den
amerikanska storfinansens efterkrigsprogram
som rättesnöre för sin politik.
Men jag tar risken att ändå framföra
dessa anmärkningar, ty jag är övertygad
om att de socialdemokratiska väljarna
önska en politik på efterkrigsprogrammets
grund i stället för den nuvarande,
som endast gynnar storfinansen,
biskopar, präster och andra.

Jag vill bara tillägga en enda sak.
Det lyckades för regeringen och landsorganisationens
ledning att genomdriva
fortsatt lönestopp för det här året endast
därför att arbetarna inte tillfråga des.

Men sådana metoder komma inte att
kunna brukas i längden. Det är uppenbart
för alla att missnöjet är stort också
bland de i övrigt mycket regeringstrogna
arbetarna. Jag kan förutskicka,
att den dagen inte är så avlägsen, när
arbetarna med kommunisterna i spetsen
komma alt spränga lönestoppet. Så
skedde år 1945, och så kommer det att
ske en gång till.

Herr talman! När statsministern talade
till den socialdemokratiska riksdagsgruppen
för några dagar sedan, uttryck 4

Första kammarens protokoll 1950. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.
te han förhoppningen, att årets riksdag
i större utsträckning än närmast föregående
riksdagar skulle kunna ägna sig
åt fortsatt reformarbete. Det lät ju mycket
hoppfullt. Men när den »nådiga luntan»
blev tillgänglig och man fick titta
bakom förlåten och bli informerad om
regeringens reformplaner, då förbytles
hoppfullheten i sin motsats. Ty det reformprogram,
som nu framlägges, är mer
än magert. Vad är det man signalerar''.’
Riksdagen skall få ta ställning till ett
principbeslut i skolfrågan och till ett
förslag om reformering av den kommunala
beskattningen, vilket skall träda i
kraft först år 1952 — alltså nästkommande
valår — och dessutom signaleras
en proposition om indexreglering av
folkpensionerna. Det är egentligen allt
av betydelse, som förutsättes i trontal
och statsverksproposition. Även med den
mest välvilliga tolkning av regeringens
planer kommer man till den slutsatsen,
att det är fortsatt reformstopp som signaleras
och inte en intensifierad reformpolitik,
vilket statsministern av någon
förunderlig anledning sökte intala
sin egen partigrupp och den svenska
allmänheten.

Men annars finns det anledning till
reformoffensiv. Exempelvis i skattefrågan
torde det kunna vidtagas åtgärder,
som finge praktisk verkan mycket snart
och inte först år 1952. Jag kan inte förstå,
varför regeringen skall uppskjuta
en lättnad i den kommunala beskattningen,
som den själv anser berättigad,
till år 1952. Det är ju de obotfärdigas
förhinder som här kommer till uttryck
— och självklart valpolitiska spekulationer.
Eu höjning av de skattefria avdragen
behöver väl inte ovillkorligen
sammankopplas med kommunindelningsreformens
genomförande. En sådan
höjning kan genomföras nu och få
praktisk verkan redan nästa år, så att
de lägre inkomsttagarna få en rimlig
lättnad i den tunga skattebörda, som de
nu tvingas att bära.

Det är emellertid inte bara kommunalbeskattningen,
som enligt vår mening
bör lättas. Också den statliga direkta
och indirektil skatten är orimligt hög

Nr 2.

. Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
för den stora massan av skattebetalare.
En höjning av de skattefria avdragen,
så att de åtminstone komma i närheten
av existensminimum, bör kunna genomföras
redan av denna riksdag.

Kommunisterna biträdde den senaste
skattereformen, därför att den innebar
en överflyttning av omkring 200 miljoner
kronor i skatter från de lägre inkomsttagarna
till de mera bärkraftiga.
Detta var ett steg i rätt riktning och
därför stödde vi reformen. Men också
denna reform har regeringen sedan
gjort illusorisk genom andra skattepolitiska
åtgärder. Jag erinrar om att samtidigt
som skattereformen trädde i kraft
— alltså år 1948 — passade regeringen
på att inte bara ta tillbaka de 200 miljoner
kronor, som lyfts bort från de
mindre inkomsttagarna, utan den genomdrev
nya indirekta skatter, som drabba
framför allt småfolket, på mellan 500
och 600 miljoner kronor om året. Därmed
blev 1948 års uppreklamerade skattereform
illusorisk för en stor del av
de mindre inkomsttagarna. Resultatet av
skattereformen blev i verkligheten, att
skattebördan ökade för de breda folklagren
i stället för att minska.

Det hette så vackert då, att de nya
konsumtionsskatterna voro av högst tillfällig
natur. De skulle bara användas för
att suga upp ett påstått köpkraftsöverskott
under år 1948, och sedan skulle
de slopas. Men de förlängdes av 1949 års
riksdag och skola nu enligt regeringens
förslag förlängas också av denna riksdag,
med undantag för pappersskatten.
Ändå erkännes ju nu, att vi inte längre
ha något köpkraftsöverskott, utan snarare
underskott på köpkraft, och då borde
väl dessa skatter ha gjort sin tjänst
och kunna slopas. Men i stället är det
tydligen meningen att de skola permanentas,
ty nu säger man, att de äro en
nödvändig förutsättning för den s. k.
stabiliseringspolitiken.

De medel, som nu inflyta genom de
indirekta skatterna, skola delvis användas
för att subventionera vissa varor,
som stigit i pris på grund av devalveringen.
Och nästa gång det blir aktuellt
att slopa dessa skatter kommer regering -

en sannolikt att säga: Nej, det går inte,
tv nu skola dessa skattemedel användas
för att finansiera den kommunala skattesänkningen!
Därmed är cirkeln sluten.
Det genomföres nya skattereformer,
men skattetrycket består. Regeringen ger
med ena handen, men tar med den andra
tillbaka mer än den givit.

Det är bland annat denna politik, som
vi kommunister på det kraftigaste vilja
rikta oss emot. Den skattepolitiska linje,
som regeringen fullföljer, är ingenting
annat än en metod för utplundring av
de breda befolkningslagren, och det
förefaller som om den nuvarande regeringen
skulle gå till historien som den
värsta skattekrävare Sverige någonsin
har haft.

När regeringen tillträdde år 1945, uppgick
den indirekta beskattningen till omkring
en miljard kronor om året. Nu
uppgå de indirekta skatterna till närmare
två miljarder varje år. Det indirekta
skattetrycket, som framför allt
drabbar de fattiga, har den socialdemokratiska
regeringen på knappt fyra
år hunnit med att i det närmaste fördubbla.
Detta har skett, trots att statens
finanser ingalunda kunna sägas vara dåliga.
Det finns nämligen mellan två och
tre miljarder reserverade i statens kassakista,
och dessa medel skulle kunna
tagas i anspråk för att finansiera nödvändiga
utgifter, så att skattetrycket
kunde lättas.

Men det är inte bara i fråga om skatterna
som regeringen skulle ha anledning
att gripa in för att dokumentera
den reformvilja, som den påstår sig besitta.
Jag skall tillåta mig att peka på
ytterligare ett par områden.

Det är ett område, som ännu inte har
berörts i denna debatt, men som förtjänar
att uppmärksammas. Jag syftar
på det läge, som för närvarande råder
i fråga om bostadsförsörjningen. Sedan
flera år ha vi haft ett krisläge på detta
område. Bristen på bostäder har år för
år förvärrats, och läget har blivit allt
olidligare, framför allt i de stora städerna,
men också i många andra tätorter.
Detta läge har ju skapats genom den bostadspolitik,
som regeringen har bedri -

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

vit, en bostadspolitik som varit och är
ytterst stelbent och mycket restriktiv.
Många personliga tragedier och stor social
misär ha följt av denna politik. Jag
skall inte här försöka skildra dess följder,
men jag skall låta några enkla fakta
tala sitt tydliga språk om hur det står
till med bostadsförsörjningen. Jag skall
la mina exempel huvudsakligen från
Stockholm.

Vi hade i Stockholm för cn månad sedan
41 000 bostadssökande anmälda på
den kommunala bostadsförmedlingen.
Varje ansökan om bostad berörde i genomsnitt
2,73 personer. Detta betyder,
att omkring 112 000 personer, eller 15
procent av stadens befolkning, äro direkt
berörda av det katastrofläge på bostadsmarknaden,
som regeringens politik
har skapat. Av de 41 000 sökande voro
22 000 sådana, som helt saknade egna
bostäder, och bland dessa voro 10 778
familjeförsörjare med 8 541 barn under
16 år. Dessutom funnos bland de 22 000
inte mindre än 732 tbc-sjuka, som antingen
helt saknade egen bostad eller hade
bostad, som med hänsyn till deras
hälsotillstånd var undermålig.

Sådan är bostadssituationen i Stockholm,
och någon lättnad att tala om är
inte skönjbar. Den kommunala bostadsförmedlingen
fick under år 1949 varje
månad i genomsnitt 1 900 bostadsansökningar.
Antalet förmedlade lägenheter
var genomsnittligt 608 i månaden, varför
väntekön månatligen förlängdes med
omkring 1 300 bostadssökande. Jag kan
berätta, att senast i fredags hade bostadsförmedlingen
besök av inte mindre än
850 personer, varav 250 voro nya bostadssökande.
De hade fått för sig, att
tillståndsgivningen nu hade lättat. De
hade vid läst den socialdemokratiska
pressen och trodde, att det nu skulle gå
fint att få eu bostad. Men den lättnad,
som regeringen har medgivit i Stockholm
för detta år, uppgår endast till
ungefär 650 lägenheter, under det att
vår situation fordrar, alt det i mycket
snabbt tempo skulle byggas inemot
10 000 lägenheter.

Dessa fakta kunna inte vara obekanta
ffir regeringen, men ändå vägrar den

Statsverkspropositionen m. m.

att tillåta ett bostadsbyggande, som under
överskådlig tid skulle kunna göra
slut på den katastrofala situation som
för närvarande råder.

Enligt vad som framgår av det material
som nu har levererats till riksdagen,
blevo under år 1949 i hela landet 43 000
bostadslägenheter färdiga, och för år 1950
räknar regeringen med att kunna tillåta
att 45 000 bostadslägenheter skola få färdigställas.
Bostadseländet skall således
konserveras, och väntekön vid exempelvis
Stockholms bostadsförmedling skall
bli ännu längre under kommande år.

Jag kan inte underlåta att i det här
sammanhanget rikta uppmärksamheten
på en annan sak som har med regeringens
bostadspolitik att göra. Det har under
de senare åren varit regeringens linje
att antalet byggnadsarbetare skall
nedbringas. Det har också lyckats i viss
utsträckning, då byggnadsarbetare som
inte ha fått sysselsättning i sitt yrke inte
ha haft något annat att välja emellan
än arbetslöshet eller övergång till annat
yrke.

Denna politik har också bidragit till
att förvärra situationen på bostadsmarknaden.
Som exempel kan jag nämna att
antalet byggnadsgrovarbetare i Stockholm
har nedbringats så mycket, att för
en månad sedan 400 murare fingo gå arbetslösa
i väntan på att grovarbetarna
skulle hinna så långt med sitt arbete att
murarna kunde börja sitt.

De flesta byggnadsarbetare, som genom
regeringens åtgärder avstängas från sitt
yrke, åtnjuta under den tid de gå arbetslösa
understöd från statligt understödda
arbetslöshetskassor. Från dessa kassor
utbetalades under åren 1947—1948 till
byggnadsarbetare som blivit arbetslösa
13 636 073 kronor, och därav utgjorde
över sju millioner statsbidrag. Regeringens
bostadspolitik skapar således inte
bara katastrofläge på bostadsmarknaden,
utan den medför också betydande ekonomiska
konsekvenser för staten, och de
medborgare, som sakna bostäder därför
att regeringen vägrar byggnadstillstånd
och skapar arbetslöshet bland byggnadsarbetarna,
få på sina skattescdlar betala
sin del aV arbetslöshetsunderstödet till

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

dem som intet högre önska än att få

bygga bostäder.

Jag kan nämna att under åren 1946—
1948 hade enbart Stockholms murare
över 49 000 arbetslöshetsveckor för arbetsföra
medlemmar. Det motsvarar,
mycket lågt räknat, den tid som går åt
för att bygga 3 000 lägenheter.

En sådan bostadspolitik genomföres
av en regering som i sitt ursprungliga
program förklarade: »Bostadsproduktionen
är en nyckelindustri. — — — I
första hand måste vi snabbt häva bostadsbristen.
Enrumsstandarden måste
utrotas för familjer med barn.» Ja, den
sista punkten menar kanske regeringen
att den är i färd med att genomföra. Tusentals
barnfamiljer i Stockholm kunna
inte uppdriva ens enrumslägenheter,
utan tvingas att splittra familjerna och
i många fall ackordera ut barnen till
främmande människor. Det var väl ändå
inte på det sättet som de socialdemokratiska
väljarna menade att efterkrigsprogrammets
punkt om utrotande av enrumsstandarden
skulle genomföras!

Sammanfattningsvis vill jag säga, att
den bostadspolitik som regeringen genomför
måste betecknas som reaktionär.
Den kommer att medföra allvarliga sociala
skadeverkningar. Om inte bostadsfrågan
ordnas blir följden att samhället
måste bygga fler sjukhus, fler fängelser
för ungdom, som kommer på avvägar till
följd av vidriga hemförhållanden, och
fler barnhem för att ta hand om de
många små som erhålla allvarliga miljöskador
på grund av den katastrofala bostadsbristen,
särskilt i storstäderna.

Jag tillåter mig också, herr talman, att
rikta uppmärksamheten på en annan
fråga, som pockar på åtgärder från statsmakternas
sida och som inte tidigare
berörts i denna remissdebatt, nämligen
arbetstidsfrågan. Det har nu gått 30 år
sedan arbetstidsfrågan fick en generell
reglering genom införandet av 48 timmars
arbetsvecka. När denna reform genomfördes
var den ett stort framsteg,
som arbetarna efter årtionden av kamp
lyckades uppnå.

Sedan dess har det skett en omfattande
rationalisering inom indifstrien. Ar -

betstempot har stegrats i oerhörd grad,
och pressen på varje enskild arbetare är
nu ojämförligt högre än vad den var för
ett par årtionden sedan.

Det visar sig också att sjukledighetsprocenten
inom industrien tilltar. Sålunda
har den inom metallindustrien ökat
från 6,1 procent år 1938 till 13,o för närvarande.
För textilindustrien äro motsvarande
siffror 5,n och 12,7 procent,
och för industrien i dess helhet äro de
5,5 och 8,c procent. Det är alltså en påtaglig
stegring. Samtidigt visar olycksfallsfrekvensen
en tydlig ökning.

Allt detta är uttryck för hur det nuvarande
arbetstempot inom industrien
är så uppskruvat, att arbetarna inte kunna
stå ut med den långa arbetstid som
nu tillämpas. Det omvittnas allmänt
bland industriarbetarna att den sammanhängande
vilotid från lördag eftermiddag
till måndag morgon, som i allmänhet
gäller, är alldeles för kort för
att en arbetare som står i tröttande arbete
skall kunna vila ut något så när
ordentligt. Resultatet blir söndertrasade
nerver, ökad sjukledighet, stegrade
olycksfallssiffror och större frånvarofrekvens.

Det är därför på tiden att statsmakterna
företaga en allvarlig översyn av
detta problem, och vi kommunister ha
i en gruppmotion föreslagit att fem dagars
arbetsvecka skall genomföras snarast
möjligt, så att vi få arbetsfria lördagar.
Redan före kriget var sju timmars
arbetsdag genomförd i en rad länder.
Sverige, som har uppreklamerats
såsom ett föregångsland på socialpolitikens
område, låg efter, och det vore
därför på tiden att det nu vidtoges åtgärder
för eliminering av eftersläpningen.

Tillåt mig nu till sist att taga upp
en annan fråga, nämligen frågan om
utgifterna för vårt försvar. Utgifterna
till militära ändamål fortsätta att stiga.
År 1946 ansåg dåvarande finansministern
Wigforss att utgifterna för militära
ändamål borde kunna rymmas
inom en kostnadsram på 600 miljoner
kronor. Årets militärbudget slutar på
över 876 miljoner, en ökning med nära

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

43 miljoner i jämförelse med innevarande
budgetår och med 70 miljoner
jämfört med budgetåret 1948/49. De
militära myndigheterna ha yrkat på ännu
kraftigare anslagshöjning och kommit
upp till 1 075 miljoner kronor, och
överbefälhavaren förklarade för några
månader sedan att den årliga utgiftssumman
borde vara 1 300 miljoner kronor
om den nuvarande militärorganisationen
skulle kunna vidmakthållas. Vi
ha således här att göra med planer på
en våldsam upprustning, som det finns
anledning att uppmärksamma såväl ifrån
ekonomiska som ifrån politiska utgångspunkter.

Av årets anslagsökning beräknas 14
miljoner kronor gå åt för de repetitionsövningar
som skola genomföras. Försvarsministern
planerar att inkalla omkring
40 000 man för sådana övningar.
Därigenom skulle 1 200 000 arbetsdagar
dragas bort från arbetsmarknaden i eu
tid när viktiga produktiva uppgifter —
exempelvis bostadsbyggande — bli eftersatta.
Jag tror att dessa repetitionsövningar
utan men för försvarsberedskapen
skulle kunna slopas och arbetskraften
utnyttjas på ett förnuftigare
sätt.

•Tåg vill också tillfoga ett par andra,
mera politiskt betonade frågor i samband
med dem som jag nyss bar berört.
Kommunistiska partiet intar inte en försvarsnihilistisk
ståndpunkt. Vi ha upprepade
gånger deklarerat — och vi ha
inte ändrat uppfattning — att vi iiro
för försvaret av landets fred och nationella
oavhängighet. Vi äro också beredda
att dela det ekonomiska och politiska
ansvar, som följer av detta ståndpunktstagande.

Men frågan om bevarandet av landets
nationella frihet är inte enbart -- och
för ett land som vårt inte heller i första
hand — eu fråga om miljon- eller miljardrullning
till militära ändamål. Del
iir framför allt en politisk fråga, som
egentligen blir en fråga om landets utrikespolitiska
orientering. Därför se vi
på de militära anslagen inte enbart ur
ekonomisk synpunkt, utan framför allt
med hänsyn till den militärpolitiska ori -

Statsverkspropositionen m. m.
entering och den utrikespolitiska kurs,
som regeringen i praktiken håller.

I detta sammanhang har jag ett par
frågor att rikta till regeringsbänken. Regeringen
har med riksdagens stöd deklarerat
att vårt land skall föra en alliansfri
utrikespolitik och har till riktpunkt
att Sverige, i händelse av en
konflikt mellan stormakterna, skall göra
allt för att hålla sig utanför en sådan
kraftmätning. Det var ju därför regeringen
avböjde att inträda i Atlantpakten.
Det var ju därför som förhandlingarna
om en skandinavisk militärallians
bröto samman. I varje fall har regeringen
företrätt denna mening i sina
officiella deklarationer. Men om detta
är regeringens verkliga uppfattning, är
det då inte dess skyldighet att också se
till, att det skapas garantier för att
en sådan politik genomföres i praktiken? Så

sker emellertid icke. Alla ha vi
ju lagt märke till att vi ha en politiserande
krets av officerare på högt uppsatta
poster i försvarsmakten. Denna
krets företräder en politik som inte har
det ringaste med alliansfrihet att göra.
Exempelvis kretsen kring Ny Militär
Tidskrift företräder öppet en politisk
linje som står i klar motsättning till
Sveriges officiella kurs. I denna tidning
upprepas i nästan varje nummer Dagens
Nyheters och andra amerikanska tidningsorgans
krigsaktivistiska och ofta
rent landsförrädiska propaganda.

■Tåg vill erinra om att överbefälhavaren
har hållit ett tal i Lund, som till
sitt väsentliga innehåll är en krigsförklaring
mot en alliansfri utrikespolitik.
Han hälsade såsom det mest tilltalande
framtidsperspektivet, att västmakterna
skulle komma att använda det svenska
luftrummet för anfallsföretag mot Sovjetunionen,
och gav löfte om att den
svenska krigsmakten i en sådan situation
skulle göra gemensam sak med angriparna.
Han förklarade, att då »skall målet
för våra operationer sättas högre.
Anfallet både strategiskt och taktiskt
kommer då att träda i förgrunden med
uppgift att bl. a. hålla kriget utanför
våra gränser.»

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Vad är detta? Jo, överbefälhavaren
välkomnar här anfallskriget, då Sverige
tillsammans med atlantmakterna skall gå
till angrepp mot Sovjetunionen.

Det är högst anmärkningsvärt att regeringen
inte har sagt någonting om sill
ställning till detta tal. En kommunistisk
interpellation i denna fråga i andra kammaren
under hösten vägrade försvarsministern
lielt enkelt att besvara. Detta
ger mig anledning att här upprepa frågan:
överensstämmer general Jungs uppfattning
med regeringens? Är det också
regeringens mening att Sverige i den situation,
som överbefälhavaren tänkt sig,
skall sluta upp i västmakternas angreppskrig? Jag

är övertygad om att Sveriges folk
är mycket intresserat av att få en klar
och entydig deklaration från regeringen
på denna punkt.

Regeringen kan naturligtvis hänvisa
till sina officiella deklarationer och vägra
att ta ansvar för överbefälhavarens
uttalanden. Men en sådan undanmanöver
kan inte tillfredsställa de breda befolkningslager,
som vilja ha besked i
denna livsviktiga fråga. Ty om regeringen
menar allvar med den deklarerade
alliansfriheten, måste väl detta få vissa
praktiska konsekvenser, bland annat att
överbefälhavaren Jung avsättes från sin
post.

Det var ingen tillfällig förlöpning som
kom till uttryck i lundatalet. General
Jung fullföljer en linje som han haft i
snart 20 år. Under hitlertiden var han
en varm beundrare av den tyska krigsmaskinen
och krigsförberedelserna mot
Sovjetunionen. Nu satsar han på Hitlers
arvtagare och hoppas att dessa skola
lyckas bättre än hans föregående idol
gjorde.

Herr talman! Medan jag är inne på
temat alliansfrihet vill jag rikta ännu
en fråga till regeringen. Det rör vår
faktiska ställning till Atlantpakten.

I sina offentliga deklarationer har regeringen
framhållit att en anslutning till
Atlantpakten är oförenlig med vår traditionella
inställning, att landet skall
stå utanför stormaktsblocken. Denna
ståndpunkt har också accepterats av

riksdagen, möjligen med undantag för
några som mera företräda amerikanska
synpunkter än svenska.

Men det är tydligt att regeringen bedriver
dubbelspel på denna punkt. Den
uttrycker en mening inför den svenska
opinionen och riksdagen, men låter andra
meningar komma till uttryck när officiella
representanter för Sverige tala till
andra folk. För några dagar sedan uppträdde
sålunda en svensk FN-delegat,
envoyé Sven Grafström, inför publik i
Amerika och klargjorde varför Sverige
inte gått med i Atlantpakten. Han förklarade
därvid enligt regeringsorganet
Aftontidningens referat: »Om Sverige
gått med i Atlantpakten är det möjligt
att Ryssland av fruktan för att USA
skulle anlägga baser på svenskt territorium
som ett motdrag sökt skapa baser
i Finland.» Han tillfogade: »Sveriges
hållning och dess ansträngningar att
uppehålla ett starkt försvar bör vara av
betydelse också för västmakterna.»

Det är några tankegångar i detta tal
som äro av särskilt intresse. Envoyé
Grafström bekräftar här som officiell
representant för Sverige, att vår ställning
till Atlantpakten inte framsprungit
ur strävandena att föra en alliansfri utrikespolitik,
utan ståndpunkten har tagits
därför att man befarar vissa förändringar
i Finlands läge om amerikanska
baser skulle skapas i Sverige.
Detta innebär att Sverige i sak accepterar
Atlantpakten och solidariserar sig
med dem, som förbereda kriget, men att
landet av taktiska skäl i nuvarande läge
tror sig bättre tjäna Atlantpaktens syften
genom att formellt stå utanför.

Detta är den ena tankegången som är
anmärkningsvärd. Den andra är att den
svenska upprustningen skulle vara av
betydelse för västmakterna. Jag skulle
gärna vilja ha besked från regeringen,
hur en svensk försvarsmakt, vars syfte
anges vara att värna landets oberoende
åt alla håll, kan bli till fördel för västmakterna,
som febrilt syssla med förberedelser
till ett tredje krig?

Bakom dessa formuleringar måste väl
ligga den tanken, att Sverige under alla
förhållanden i ett eventuellt krig skall

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

uppträda som medhjälpare i västmakternas
krigsföretag. Men hur går det ihop
med den deklarerade alliansfriheten?

Jag förutsätter att en FN-delegat som
fått i uppdrag att informera amerikansk
opinion om Sveriges ställning till Atlantpakten
inte bara framlägger sina personliga
meningar och inte bara pratar
strunt, utan återspeglar regeringens uppfattning.

Om detta är fallet blir slutsatsen den,
att regeringen, trots deklarationerna om
alliansfrihet, betraktar Sverige som en
del av Atlantblocket — även om den formella
anslutningen inte skett — och att
västmakterna kunna räkna den svenska
krigsmakten som en tillgång för deras
intressen. Jag avvaktar med intresse vad
utrikesministern till äventyrs vill anföra
till de frågor jag här har ställt.

Låt mig till sist sammanfattande säga
följande. Vi kommunister anse att det
behövs en kursändring i den svenska
politiken. Den nuvarande kursen leder
till att vårt land kommer i en allt mer
förnedrande beroendeställning till världens
största imperialistiska makt. Väsentliga
delar av vår nationella suveränitet
äro redan bortschackrade, och de
som äro i färd med att förbereda det
tredje världskriget betrakta Sverige som
en tillgång för krigets krafter, inte för
fredens.

Den hetskampanj som i tidningspress
och från talarstolar landet runt bedrives
mot kommunisterna är en del av reaktionens
förberedelser för det nya kriget.
Denna kampanj riktar sig'' formellt mot
kommunistiska partiet, men i verkligheten
mot hela arbetarrörelsen, mot alla
socialistiska strävanden och mot de demokratiska
fri- och rättigheterna över
huvud taget.

Den nedskärning av levnadsstandarden
för de breda folklagren som börjat
och vars fortsättning signaleras är ett
led i samma syfte och för till en förstärkning
av monopolkapitalet och därmed
reaktionens maktpositioner i detta
land.

Därför bekämpa kommunisterna denna
utveckling och kräva att kursen lägges
om så att Sverige sluter upp hland

Statsverkspropositionen m. nt.

de krafter som verka för fredens bevarande.
Endast en varaktig fred skapar
möjlighet för ökat välstånd, nationellt
oberoende och vidgad demokrati.

Till dem som i och utanför riksdagen
hetsa mot det kommunistiska partiet vill
jag endast säga några enkla ord. Ni skola
inte ha några illusioner om att kunna
göra slut på vårt parti. Det kommer att
fortsätta sin verksamhet, vilka åtgärder
som än vidtagas. Och inte nog därmed.
Den politik som kommunistiska
partiet företräder kommer att segra även
i detta land.

Kommunismen i världen är nu en så
stark makt att den aldrig kan slås ned.
Redan följa över 800 miljoner människor,
alltså en tredjedel av mänskligheten,
de vägar som kommunisterna anvisa.
Redan har också Sverige fått godkänna
ett tiotal kommunistiska regeringar
i världen, och flera komma, det kan
utrikesministern vara säker på.

Jag skulle därför i all välmening vilja
rekommendera er att ge upp kampen.
Den är utsiktslös. Det går inte att med
framgång bekämpa utvecklingen själv.

Herr NERMAN: Herr talman! Till det
sista patetiska utropet skulle jag vilja
säga att kommunismen för länge sedan
är avskaffad — i öster. Vad som där
ute är, är icke längre någon kommunism
i ordets verkliga mening.

Men jag skall be att först få yttra mig
i ett par mindre frågor, innan jag sedan
kommer in på det utrikespolitiska
läget.

Man har på sina håll förundrat sig
över en nyss företagen åtgärd, nämligen
att utlänningskommissionen har förskaffat
eu av Hitlers närmaste män, en nazist
vid namn Max Ilgner — straffad i
Tyskland och med ett ganska belastat
förflutet — två månaders uppehåll i
Sverige. Resöket lär ha motiverats med
att han ville träffa sin svenskfödda fru,
som nu vistas här. De ha dock varit
gifta i etl par årtionden och man kan
ju säga att hon lika väl kunde ha rest
lill Tyskland. Jag känner inte någon
som helst långsinthet eller något tysk -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

hat, men det har begåtts saker och ting
av nazismen som aldrig få glömmas och
aldrig få förlåtas.

Man undrar också vilka referenser en
sådan man har haft. Det står i en tidning
att »en framstående person» har
intervenerat för honom hos utlänningskommissionen.
Jag skulle gärna vilja höra
vem denne »framstående person» är,
om detta är möjligt, eller eljest en närmare
motivering för inresetillståndet.

Pin annan utlänningsfråga är frågan
om de olyckliga människor, som ha flytt
hit för sina liv från de stater, som ha
upphävt de mänskliga rättigheterna.
Allt eftersom terrorn därute har ökat,
ha svenska regeringen och flyktingsmyndigheterna
tillämpat en allt mera
vidhjärtad flyktingspolitik, som vi ha
all anledning att vara tacksamma för.
Hädanefter tror jag inte vi behöva riskera
att det skall ske någon utlämning
av verkliga flyktingar till terrorländer.

Det finns alltså ingen anledning att
anmärka på myndigheterna. Men här
skulle jag vilja stryka under den vädjan,
som nyligen liar gjorts i pressen, att regeringen
snarast ville ge svenskt medborgarskap
åt flyktingar, inte minst de
haitiska flyktingarna, som ha varit här
i fem år och mera. Man borde kunna
förkorta väntetiden för dessa flyktingar
och låta dem bli svenska medborgare
på kortare tid än åtta eller sju år. De
äro visserligen numera skyddade mot
erövrarstatens långa armar — det kommer
ju inte i fråga att utlämna dem till
deras folks undertryckare. Men de skylta
alltjämt som ryska undersåtar, vilket
de ju i realiteten aldrig ha varit, och det
är dem alltjämt till förfång. De ha i de
flesta fall varit till utomordentlig nytta
för landet. Jag erinrar om att sudettyska
arbetare i England efter fem års arbete
få engelskt medborgarskap, om de
så önska. Vad jag här bär sagt om halterna
gäller självfallet också härvarande
sudettyskar och andra samhällsnyttiga
flyktingar.

Jag skall sedan tillåta mig att anföra
några synpunkter på Sveriges förhållande
till främmande makter. Det

brukar allt sedan 1617 i trontalet betecknas
som gott — d. v. s. de år då vi
inte direkt varit i krig. Formuleringen
har växlat. Den var förr litet mera nyanserad,
men sedan länge heter det stereotypt:
»Sveriges förhållande till främmande
makter är gott.» Det betyder nu
bara, att Sverige inte är i krig. Att förhållandet
i själva verket inte är så gott
överallt, får man titt och tätt påminnelser
om i dagspressen. Jag syftar närmast
på svenska medborgares behandling
i de ryska randstaterna som säga
sig företräda en högre demokrati än vi
i Västerlandet men som även mot svens
ka medborgare tillåta sig åtgärder, som
röja en mycket primitiv kulturnivå.

Det är gott och väl att regeringen och
vår diplomatiska representation bevaka
våra landsmäns intressen och de göra
det föredömligt. Men jag tror inte det
missklär, att deras arbete prisas och understrykes
med några ord även i Sveriges
riksdag. Svenska medborgare äro
vana att förhålla sig mycket passiva i
utrikespolitiska frågor. Dem sköter regeringen,
och det är inte vår sak som
medborgare att syssla därmed. Vi ha ju
heller ingen anledning att engagera oss
ideologiskt i ett gränsgräl mellan Bolivia
och Paraguay. Men här gäller det
svenska medborgare. Det är alltså en utrikespolitisk
fråga, där Sverige är part
och tyvärr illa behandlad part. Och då
tror jag inte det skadar, om man visar
aktivt intresse bland folket och i pressen
— även den press, som nu har eu
viss sordin på sig. Även om Sverige vill
hålla en strikt neutralitet, böra vi tala
så tydligt, att ingen behöver tvivla på
var vi höra hemma: i Västerlandet och i
Nya tiden.

I det sammanhanget finns det skäl att
i motsats till herr öhman uttala sin tillfredsställelse
över att det svenska försvarets
högsta militära ledning har en
realistisk syn på vårt lands försvarsläge
och — sin plikt likmätigt som militär
ledning i ett demokratiskt land —
för sina landsmän omtalar läget som det
är, på ren svenska och i klar geografi.
Vi äro, skulle jag tro, alla tacksamma
för det, och vi överlämna åt österns om -

Torsdagen den 1!) januari 1950 fm.

Nr 2.

bild att ensamma angripa vår försvarsledning.

Herr öhman sade någonting om att
överbefälhavaren på hitlertiden hade varit
en mycket varm beundrare av den
tyska krigsmaskinen. Jag är inte övertygad
om att det är sanning — vi hörde
nyligen i radion från kommunistiskt
håll en osanning om honom, som dementerades
. Men jag vet en herre, som
heter Stalin och som på sin tid var mycket
imponerad av Hitlers krigsmaskin!
Hans anhängare här i landet tego också
visligen ett par år på den punkten.

Vad jag syftar på med talet om svenska
medborgares behandling i vissa länder
behöver jag inte beskriva närmare.
Jag pekar bara på de ständiga övergreppen
mot svenska sjömän i polska hamnar
och det sista upprörande fallet med
den tjeckiska s. k. rättvisans dom på tre
års straffarbete över en svensk affärsman
på klart förfalskade uppgifter och
efter tortyr, och där man till och med
vägrade Sveriges diplomatiska ombud
att få se protokollen från rättegången.
Nu har ju i förrgår det goda budet kommit,
att den tjeckiska regeringen har
gjort en s. k. vänskaplig gest och släppt
vår landsman, fast han enligt Ny Dag
var rent »kriminell».

Man frågar sig: vad är det för rättvisa?
Svaret blir: det är inte alls frågan
om brott eller rättvisa utan rena
godtycket och kanske ett sätt att skaffa
gisslan för att ha som bytesvara, kanske
mot liandelsförmåner. Sveriges diplomatiska
representanter, som ha skött
ärendet berömvärt, tyckas ha haft goda,
hårda handskar att konversera herrarna
med. Kan det — jag vet inte men man
vill gärna sammanställa en del fakta —
möjligen vara så, alt Sverige har haft
nog starka ekonomiska argument - argument
av järnmalm, koppar och kullager? De

svenska kullagren ha just i dagarna
kommit under internationell debatt.
Kn amerikansk tidning, New York Times,
liar anklagat Sverige för att siilja
kullager till stater inom östblocket. Det
är ett faktum, att Sverige i år liksom
tidigare år enligt sitt handelsavtal leve -

Statsverkspropositionen m. m.
rerar järnmalm, koppar och kullager till
Tjeckoslovakien. Nu upplyses det också
från visst håll — utrikesministern vet
vad jag menar — att man där nere har
ett mycket starkt behov av de svenska
varorna. Enligt senaste underrättelser
ha Hitlers underjordiska verkstäder, som
blevo nedlagda vid krigsslutet, tagits upp
igen nu i höst, insprängda i de tjeckiska
bergen, för fabrikation av krigsmateriel,
huvudsakligen tanks, aeroplan och kanoner.
Inga kullager äro så begärliga
som de svenska. Tjeckernas eget material
är mindervärdigt. Om det är så
ställt, så förstår man, att det kan löna
sig för tjeckerna att göra den »vänskapliga
gesten» och släppa sitt byte.

De svenska malm- och kullagerleveranserna
äro tydligen en allvarlig sak i den
internationella politiken. Det är gott och
väl, att Sverige vill vara neutralt — som
Birger Sjöbergs Frida — men i och med
att vi leverera rustningsmaterial åt öster,
få vi ju svårigheter i väster. Vi äro
ju för övrigt knappast riktigt neutrala,
då vi som bekant principiellt inte sälja
vapen österut, utan bara västerut. Det
är en mycket delikat historia, om man
skulle upptäcka det i öster. Jag hoppas
att herr Öhman inte står här någonstans
och hör vad jag säger! Att sitta på två
stolar är en mycket svår konst, och jag
misstänker, att vi få svårigheter med
det experimentet. Jag antar emellertid,
att vår utrikeslcdning ser upp, så att vi
inte en dag vakna på fel sida.

Så som öststaterna bete sig mot svenska
medborgare kanske vi rentav en dag
bli tvungna att ta i med ännu hårdare
handskar. Repressalier med häktningar
och utvisningar äro inte sympatiska,
även om de kunna bli nödvändiga.
Frankrike har ju varit inne på det redan.
Men kanske tvingas vi att börja
tänka på allvar på en annan utväg: att
helt enkelt avbryta alla affärsförbindelser
med stater, som inte respektera
mänskliga rättigheter.

Det vore också naturligt, om man redan
nu stramade åt viseringen för representanter
från respektive länder —
liksom för svenskar för resor dit ut -dels för att skydda en del och dels för

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
att hindra en del från mindre lämplig
trafik. Man behöver här inte tala om att
man kränker mänskliga rättigheter. Det
är ingen inskränkning i demokratien.
En viss ökänd svensk antisemit här i
landet, som ideligen begär visering för
att få resa ut och träffa sina vänner,
får som bekant inte visum, och det har
ingen mer än han klagat på. Det är inte
heller något fel på demokratien, om man
inskränker antalet resor, som Östeuropas
ombud i Sverige få göra till sina
vänner därute, och till sist helt vägrar
att ge tillstånd därtill. Demokrater därifrån
ha ju inga möjligheter att komma
hit. Demokrati är inte defaitism. På
samma sätt bör det vara naturligt, att
agenterna från de s. k. folkdemokratierna
redan nu inte längre tillåtas resa omkring
i Sverige och agitera bland landsmän
som befinna sig här. Resultatet blir
som bekant osanningar och smädelser
mot Sverige i vederbörandes press och
radio.

Vad vår landsman i Prag beträffar få
vi hoppas, att hans läppar vid hemkomsten
inte förseglas, utan att vi få höra
vad som har hänt där ute. En tidning
uppgav den 17 december, att svenska
konsulatet i Gdansk hade förbjudit en
svensk eldare, som hade suttit i polskt
fängelse, att berätta några detaljer om
sina polska upplevelser. Är det sant, så
är det otillbörligt. Vi behöva sanningen,
full och hel.

Till sist vill jag fästa uppmärksamheten
vid punkt 5: 1 i utrikesdepartementets
budget: Svenska institutet för kulturellt
utbyte med utlandet. Utrikesministern
har manat till större sparsamhet
och bättre organisation av institutet. Det
har tre avdelningar utomlands: i London,
Paris och Prag. Jag har ingen anmärkning
i något avseende mot institutets
skötsel, men jag är övertygad om
att verksamheten i Prag trots de mest
heroiska ansträngningar är bortkastad,
så påpassad som man där är av polisen.
•lag tror snarast att de tjecker, som hos
oss söka kontakt med Västerlandets kultur,
äro i fara. Det är farligt för dem
att umgås med västeuropéer. Nu fick
jag för en kort stund sedan höra, att

institutet i Prag lär vara nedlagt sedan
nyåret. Därmed få vi överlåta upplysningen
om Västerlandet och demokratien
och friheten åt ett annat institut,
som jag av allt hjärta hoppas växer sig
starkare där ute i öster: den demokratiska
femte kolonn, som redan bär börjat
arbeta. Må Sveriges förhållande till
frihetens makter alltjämt vara mycket
gott!

Herr OHLON: Tillåt mig först att till
herr talmannen få uttala ett tack för det
förtroende, som har kommit mig till del,
då jag har fått ordet i dag utan att ha
begärt det. Jag anmälde nämligen min
försenade ankomst till denna session i
tisdags och blev då antagligen antecknad
på talarlistan. Med herr talmannens
benägna tillstånd skall jag i varje fall
be att få säga några ord.

Det har från flera håll omvittnats, att
vårt ekonomiska läge i år är betydligt
bättre än det varit de två närmast föregående
åren. Vi ha nått en yttre och inre
ekonomisk balans, vartill regeringen och
landet äro att lyckönska.

Om vi sålunda kunna inregistrera
framgångar på den ekonomiska fronten,
är läget desto värre på ett annat område,
nämligen i fråga om arbetskrafterna
i landet och då speciellt den intellektuella
arbetskraften. Här befinna vi
oss långt ifrån något balanserat stadium.
Tvärtom blir läget synbarligen
värre år från år. Vi ha reformerat för
hastigt och blott tagit hänsyn till de ekonomiska
faktorerna, som ju alltid kunna
bemästras skattevägen, men inte till
personaltillgångarna. Vi veta alla, hur
illa det är beställt med folktandvården
inom vissa delar av landet den dag som
i dag är, mer än tio år efter folktandvårdens
genomförande. Och allt som oftast
bli vi underrättade om vilka brister
som vidlåda den egentliga sjukvården.

Man har börjat reformera i galen ända:
först beslutat om reformerna och sedan
efter lång förbidan gått i författning
om utvidgning av utbildningsmöjligheterna.
Man har inte heller kunnat
vara ovetande om att resultatet skulle
bli olyckligt, då detta förutspåtts.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

Den bristande balans i fråga om arbetskraften,
som man kan konstatera
inom olika avsnitt av sjukvården, är
dock ringa, jämfört med de brister, som
finnas inom det liögre undervisningsväsendet.
Det är, såsom herr Andrén
framhöll i sitt anförande, snart fullkomligt
hopplöst. Värst är det ställt på småorterna
och de avsides belägna orterna,
där det länge varit svårt att få vissa
tjänster besatta, inte bara på grund av
ekonomiska skäl utan även därför att
lärarna känna sig andligen isolerade på
många av dessa orter. Men även gamla
läroverk, sådana med 300-åriga traditioner
på platser, där det tidigare varit hård
konkurrens om tjänsterna, ha numera
ofta svårt att få platserna tillsatta. Det
händer så gått som varje vecka, att ledigförklarade
ordinarie lektors- och adjunktstjänster
ej fått någon kvarstående
sökande. Ja, det lär finnas skolor, där
på grund av brist på sökande endast rektors-
och vaktmästarbefattningarna äro
besatta med ordinarie innehavare. Vid
det läroverk, där jag är anställd och där
vi aldrig förut haft svårighet med lärarrekryteringen,
ha vi denna termin misslyckats
med att få tre tjänster besatta
med heltidstjänstgörande lärare. Vi ha
fått slå sönder tjänsterna och tillgripa
timlärarförordnanden.

Det är klart att detta måste återverka
oförmånligt på lärarrekryteringen och
bidraga till att man kanske inte alltid får
de bästa lärarkrafterna.

•lag är inte ute för att söka några syndabockar.
Allra minst vill jag klandra
den nuvarande ecklesiastikministern för
att vi råkat in i denna situation. Han
har ju insett lägets allvar och tagit initiativ
till en hel del åtgärder, som redan
genomförts, för att förbättra situationen.
Därutöver har han tillsatt en
läroverkens krisutredning, som väl snart
kommer med förslag till ytterligare åtgärder
i enlighet med utfärdade direktiv.
Men vad som här åtgjorts är allt
saker, som kunna lätta på svårigheterna
för dagen, men som inte räcka i det
långa loppet.

Att elevkadrerna vid våra högre skolor
skulle komma att ökas tack vare na -

Statsverkspropositionen in. m.

tivitetsstegringen, kunde man förutse redan
för några år sedan. Likaledes kunde
man räkna med en ansvällning av
läroverken och liknande läroanstalter
såsom en följd av det år 1945 genomförda
statliga stipendicsystemet. Detta
har ju vidgats därhän, att Kungl. Maj:t
i årets statsverksproposition för nästa
budgetår äskar ej mindre än elva miljoner
kronor för stipendier åt lärjungar
vid högre läroanstalter, vilket är 1,2 miljoner
mer än vad som begärdes för
nämnda ändamål i fjol. Däremot kunde
man nog inte förutspå, att den förbättrade
ekonomiska standarden inom breda
lager av vårt folk skulle så starkt öka
folks benägenhet att placera sina barn i
högre skolor. Medan i början av 1930-talet 12 procent av årskullarna vandrade
in i högre skolor, utgör motsvarande siffra
nu över 30 procent. Denna tillströmning
har i stor utsträckning mötts genom
att klassavdelningarna ökats.

Utvecklingen är i fråga om tillströmningen
till läroverken glädjande. I ett
samhälle, byggt på folklig självstyrelse,
är det angeläget att så många som möjligt
få del av den utbildning, som de
högre skolorna kunna ge, förutsatt givetvis
att icke yrkesutbildningen härigenom
kommer i efterhand. Vi få väl
förutsätta, att den kommande skolpropositionen
skall beakta yrkesutbildningens
behov.

Läget för dagen är att det fattas mellan
300 och 400 lärare med föreskriven
utbildning vid våra högre skolor.
Och bristen ökas programenligt från år
till år. Förra året motsvarade bristen
på lärare 264 heltidstjänster, och
för två år sedan motsvarade den 197
heltidstjänster. Om tre år bli förhållandena
olidliga. Under det att det
årliga tillskottet av lärare borde vara
500, utgör det för närvarande högst
150. Trots det stegrade antalet studenter
så ökas inte filosofiska fakulteterna
i samma takt. Vad de naturvetenskapliga
ämnesgrupperna beträffar, där
bristsituationen iir allvarligast, kunna vi
under de närmaste åren befara en minskad
tillgång på lärare.

Läroverken ha i fråga om dessa grup -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen in. m.
per för närvarande fullkomligt förlorat
sin konkurrenskraft. Får utvecklingen
fortsätta i den takt, som varit för handen
under de senaste åren, blir följden
en sänkt standard hos våra studenters
naturvetenskapliga och matematiska
kunskaper med ty åtföljande förlängning
av deras studietid vid fackliögskolorna.
Universitetsberedningens nyligen
avgivna betänkande med förslag om rationalisering
och förkortning av studierna
vid de filosofiska fakulteterna förutsätter
oförändrad och i vissa fall förbättrad
kunskapsutrustning och allmän intellektuell
mogenhet hos studenterna. Fn
alltför stor försämring av våra läroverkslärares
kompetens kommer inte bara att
medföra en sänkt kulturstandard utan
kommer också att återverka på våra materiella
villkor, så sant som dessa äro beroende
av tillgång på väl och snabbt utbildad
expertis på olika vetenskapliga
och tekniska områden.

Det är nödvändigt att lärarbanan göres
attraktiv vilket den för närvarande
icke är. Universitetsberedningen har —
vilket professor Andrén också nämnde
i sitt anförande — låtit utföra en statistisk
undersökning bland 1930, 1937 och
1943 års studentårgångar, berörande
dessa studenters sociala ursprung, betyg
i studentexamen, vidareutbildning, yrkesval,
inkomster in. m. Bland annat
omfattar denna statistik eu undersökning
av inkomsterna år 194C för 1930
års studenter, alltså 16 år efter studentexamen.
Denna undersökning visar, att
de som examinerats ifrån de fria fakulteterna,
således fakulteter med fria studier,
ba en genomsnittsinkomst av
10 500 kronor, medan de som examinerats
från fackhögskolor ha en medianlön
av 16 000 kronor. Gå vi till enskilda
yrkesgrupper finna vi, att tandläkarna
ha den högsta medianinkomsten med
21 000 kronor. Därefter följa läkarna
med 17 000 kronor, civilingenjörerna
och arkitekterna med 15 000, civilekonomerna,
veterinärerna, agronomerna
och jägmästarna med 14 000 samt juristerna
med 13 500 kronor. Lärare med
högre filosofisk examen, alltså med filosofie
licentiatexamen eller med filoso -

fie doktorsgrad, ha 11 000 kronor och
lärare med filosofisk ämbetsexamen
9 000 kronor. Folkskollärare ha 8 500
kronor, präster 9 500 kronor, studenter
som ha gått ut från handelsgymnasium
12 000 samt officerare och gymnastikdirektörer
11 000 kronor.

Lärare ha alltså de lägsta inkomsterna
av alla jämförliga kategorier och inkomster
som betydligt understiga dem.
som ges på andra levnadsbanor med
kortare utbildning. Detta är bara ett
stickprov, gällande en enda årgång och
avseende lönevillkoren år 1946. Sedan
dess ha väl en del förändringar skett men
knappast till det bättre. Man måste nog
säga, att stickprovet ännu i dag är signifikativt
för de stora differenserna
mellan lönerna på olika levnadsbanor.
Genom det principbeslut, som riksdagen
före jul fattade rörande prästerskapets
framtida löneförmåner, kommer
denna yrkesgrupp med sin snarare kortare
än längre utbildning att vara i genomsnitt
placerad åtskilliga lönegrader
ovanför läroverkslärarna.

Det har sagts att den kommande skolpropositionen
ej så mycket siktar på dagens
förhållanden som på framtiden.
Jag skulle vilja understryka, att utan eu
fullgod rekrytering av lärarkadrerna
blir riksdagens beslut i skolfrågan ett
beslut på papperet, som aldrig kommer
att förverkligas. Men utbildningen av lärare
för det högre skolväsendet är på
grund av utbildningens längd en fråga
på lång sikt. Om man verkligen åsyftar
en förbättrad och fylligare undervisning
för folkets stora massa inom rimlig tid,
bör man redan i dag vidtaga åtgärder
för en tillfredsställande rekrytering av
lärarkåren. Om vi med tanke på lärarnas
standard skola behålla något som
liknar en högre skola i framtiden, måste
läraryrket göras mera tilldragande än
vad det för närvarande är.

En genomgång av åttonde huvudtiteln
iir ur den synpunkten inte uppmuntrande.
Hur väl utbildad eu lärare än är, behöver
han förr eller senare komplettera
sina kunskaper och sin metodiska
förmåga. Det sker väl dagligdags genom
studier av tidskrifter och handböcker

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

och genom resonemang med ämnesskolleger.
Men lärarna på de avsides belägna
läroverksorterna ha ofta inga ämneskamrater
att utbyta erfarenheter med.
Och de naturvetenskapligt orienterade
lärarna, oavsett var de äro placerade,
ha behov att lära känna nya apparater
och experimentella anordningar för att
vidga sina kunskaper och berika och
förnya sin undervisning.

Här ha ämnesföreningarnas sammankomster
men också av staten anordnade
fortbildningskurser en uppgift att
fylla. De som uttagas till fortbildningskurserna,
som äro förlagda till Stockholm
eller universitetsstäderna, få numera
ett dagtraktamente på sju kronor.
Det har skolöverstyrelsen velat höja till
lio kronor, eller samma belopp som utgår
till folkskollärare vid deltagande i
kurser för att förvärva kompetens att
undervisa i högre skola. Samtidigt har
skolöverstyrelsen föreslagit, att staten
skulle bidraga med kostnaden för resa
tredje klass fram och åter mot för närvarande
högst kostnaden för enkel resa
tredje klass från hemorten till kursorten,
dock ej ersättning för sovplats.
Kungl. Maj :t har emellertid ansett, att
sedan kursdeltagaren förpassats från
hemorten till kursorten får han ta sig
hem bäst han gitter, och sju kronor om
dagen bör räcka för hotellrum och vivre
i Stockholm anser Kungl. Maj:t. Sällan
har väl Kungl. Maj:t så väl motsvarat
herr Rubbestads ideal! Sedan denne
enligt förljudande lagt index på den
femma, som han tidigare ansåg vara tillräcklig
för mat och husrum i huvudstaden,
är det fråga om inte Kungl.
Maj:t rent av överträffat herr Rubbestads
ideal. Men den unge läraren, som
under sin värnplikt avancerade till sergeant
och då reste andra klass både
(lag och natt med hyggligt dagtraktamente,
känner sig direkt förolämpad
över de förmåner, som staten erbjuder
honom på lärarbanan, och lämnar densamma
för elt bättre betalt yrke.

Detta är eu sannsaga från högkonjunkturen
efter det andra världskriget.

Se vi vidare i samma huvudtitel, komma
vi till en rubrik »Vissa kostnader

Statsverkspropositionen m. m.

för student- och realexamina», där ävenledes
skolöverstyrelsen föreslagit vissa
måttliga förhöjningar. Det gäller viktiga
examinationer, som lärare få utföra
på fritid — privatistprövningar, fyllnadsprövningar
för studentexamen m. m.
sådant. Det gäller också kompetensprövning
för folkskollärares rätt att undervisa
i engelska. Gemensamt för alla
dessa prövningar är att de utföras, som
jag nyss nämnde, på lärarnas fritid, i
regel på kvällarna, samt att de äro mycket
ansvarsfulla uppgifter. En felaktig
bedömning kan förhindra en student
att vinna inträde i medicinsk fakultet
eller fackhögskola, ge studenten en
orättfärdig fördel eller försena hans
fackstudier ett halvt eller ett helt år.
Det är därför önskvärt, att de erfarnaste
och dugligaste lärarna kunna förmås
att ställa sig till förfogande för denna
uppgift.

Arvodet är för närvarande sådant, att
en examinator måste vara rask i vändningarna,
om han skall kunna tjäna lika
mycket som läroverkets vaktmästare
gör på fritid. Skolöverstyrelsens förslag
synes innebära, att de som ha med
alla dessa prövningar att göra skola vara
garderade minst samma ersättning
som vaktmästare. Kungl. Maj :t bär ännu
inte tagit ställning till skolöverstyrelsens
sistnämnda propos, men har
den under närmare övervägande. Man
får hoppas att Kungl. Maj :t inte överväger
för länge. Under tiden blir det
allt svårare att få lämpliga lärare att
åtaga sig examination och medbedömarskap,
för att nu ej tala om att en
del examinander utnyttja fyllnadsprövningarna
och de särskilda prövningarna
för att känna sig för. Det blir ett
slags billiga privatlektioner i officiell
regi, där man genom »successiv approximation»
närmar sig målet.

Det vore mycket mer att tillägga angående
innehållet i den åttonde huvudtiteln,
men på grund av den sena tidpunkten
före middagsrasten skall jag
inte gå in på några flera spörsmål.

Skolreformens framgång kommer att
bli beroende av lärarrekryteringen och
rekryteringen av ledarbefattningarna in -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
om skolväsendet. Försummelser liärutinnan
sätta en spärr för den utveckling,
som vi alla önska. Det är ur dessa
synpunkter olyckligt, att åttonde huvudtiteln
är så snävt avvisande gentemot
alla nyordningar, även sådana som äro
föga kostsamma, .lag fruktar för att denna
huvudtitels försiktiga utgestaltning
kommer att förstärka de ungas obenägenhet
att välja lärarbanan för att nu
ej tala om målsmännens avvisande inställning
mot att deras barn, och framför
allt deras söner, skola ge sig in på
denna bana.

Jag håller också före, att såsom läget
nu är, måste man gå ganska radikalt
fram, släppa på gamla nog så önskvärda
kompetensfordringar och låta själva
lärardugligheten bli mera avgörande än
vad som i viss mån varit fallet under
gångna tider. Enligt mitt sätt att se löser
man inte det intrikata problem, som
här föreligger, utan en fördomsfri omprövning.
Det betyder inte, att man får
släppa efter hur långt som helst, men
man får akta sig så att man inte hamnar
i ett kineseri. Vi måste se till att
de i praktiken uppenbarligen dugligaste
lärarna få möjligheter till befordran.
Man blir visserligen inte en duglig lärare
utan goda kunskaper, men kortare
utbildning än nu bör kunna förverkligas,
utan att man uppoffrar väsentliga
värden. Få studenterna klart för sig, att
lärarbanan erbjuder framkomstmöjligheter
och inte erfordrar så lång utbildning,
komma de också att i större utsträckning
välja den. Men för den skull
få vi inte förglömma, att de stora lärarkadrernas
löneställning åtminstone i
viss mån måste motsvara vad som erbjudes
inom andra med lärarbanan i
fråga om utbildning jämförliga yrken.
Den uppfattningen, som nu råder bland
de unga, att det blir lärarna, som få
betala den kommande skolreformen,
måste motverkas.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kung], propositioner
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr talmannen anmälde, att under
sammanträdet till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner:

nr 33, angående godkännande av 1948
års internationella konvention för betryggande
av säkerheten för människoliv
till sjöss; och

nr 34, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11, 16 och 22 §§ lagen
den 16 oktober 1914 (nr 349) om
tillsyn å fartyg.

De kungl. propositionerna föredrogos
var för sig och blevo därvid bordlagda.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 38, av herr öhman m. fl., om instruktion
för de svenska ombuden i
Förenta Nationerna att verka för förbud
mot atomvapenkrigföring m. m.;

nr 39, av herr Petrén m. fl., om viss
ändring av reglerna för röstsammanräkning
vid proportionella val inom landsting,
å kommunalstämma m. m.;

nr 40, av herrar Mogård och Ohlon.
om anslag å tilläggsstat för budgetåret
1949/50 till understöd åt föreningarna
Skyddsvärnet i Stockholm och Göteborg;

nr 41, av herr Petersson, Emil, m. fl..
om anslag till vissa arbeten på det till
Karlskrona örlogsstation hörande fritidslägret
vid Skönstavik;

nr 42, av herr Johannesson m. fl.,
om rätt för kommun att införa obligatorisk
bostadsförmedling;

nr 43, av herr Pålsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om
anslag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets
område;

nr 44, av herr Svedberg m. fl., om ytterligare
åtgärder för att i fall av behov
bispringa befolkningen i landets
glest bebodda nordliga trakter;

nr 45, av herr Fahlander m. fl., om
anslag till Svenska eldbegängelseföreningens
upplysnings- och propagandaverksamhet; nr

46, av herr Spetz, om ökat anslag
till statliga farledsarbeten;

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2.

■ nr 47, av herr Herlitz in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
anhållan om riksdagens yttrande rörande
frågan om uppdelning av finansdepartementet
in. in.;

nr 48, av herr Sandler, om anslag
till anställande av ytterligare en ickeordinarie
expeditionsvakt hos statistiska
centralbyrån;

nr 49, av herrar Norman och Rosander,
i anledning av Kungl. Maj ds framställningar
om anslag till stifts- och
landsbiblioteken in. in.;

nr 50, av herr Nyström in. fl., om
ändrade grunder för statsbidrag till
skolmåltidsverksamheten;

nr 51, av herr Persson, Ivar, in. fl.,
om översyn av statsbidragsformerna för
skollokaler in. m.;

nr 52, av herrar Nyström och Grym,
om ökat anslag till bidrag till naturvetenskaplig
forskning i övre Norrland;

nr 53, av herr Rosander, om anslag
till uppförande av en institutionsbyggnad
för Stiftelsen Glasinstitutet i Växjö;

nr 54, av herr Nyström in. fl., om viss
ändring av bestämmelserna för disposition
av fonden för vissa stödåtgärder
inom malmkommunerna;

nr 55, av herr Lundqvist in. fl., angående
ersättning åt anställda i statens
verk och inrättningar för värdefulla förslag
i rationaliseringsfrågor;

nr 56, av herrar Sandler och Branting,
om pension åt f. d. e. o. byråinspektör
R. Paulsson;

nr 57, av herr Larsson, Nils, in. fl.,
om tilläggspension åt förra lärarinnan
Hulda Elisabet Viklund;

nr 58, av herr Persson, Einar, m. fl.,
om ersättning åt I. L. Homman i anledning
av olycksfall i arbete;

nr 59, av herr Persson, Ivar, in. fl.,
om höjning av maximibeloppet för det
vid taxering medgivna avdraget för vissa
försäkringspremier för äkta makar;

nr 60, av herr Ericsson, Carl Eric,
angående beskattningen av s. k. familjestiftelser; nr

61, av herr Boo in. fl., om anordnande
av en försöksorganisation beträffande
indrivningsväsendet i städer med
egna uppbördsverk;

nr 62, av herr Göransson, om för -

längning av den tid, inom vilken moder
till barn utom äktenskap kan erhålla
införsel i faderns lön eller andra tillgångar
för sin bidragsfordran;

nr 63, av herr Norling och herr Persson,
Helmer, om införande redan vid
innevarande års riksdag av lagstadgad
rätt för vissa arbetstagare till tre veckors
semester;

nr 64, av herrar Osvald och Petrén,
om förbud mot kollektiv anslutning av
organisationers och föreningars medlemmar
till politiska partier;

nr 65, av herr Isaksson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar
om vissa anslag under riksstatens nionde
huvudtitel;

nr 66, av herr Nilsson, Hjalmar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar
om anslag dels till odling av gummiförande.
växter, dels till bidrag till
föreningen för växtförädling av fruktträd; nr

67, av herr Sundelin, om beredande
av möjlighet för hushållningssällskapen
att genom lantbruksnämndernas
förmedling erhålla lån för inköp av gårdar
att drivas som ekonomiska demonstrationsjordbruk; nr

68, av herr Mannerskantz, angående
formerna för samarbete mellan hushållningssällskap
och landsting;

nr 69, av herr Spetz, om ökat anslag
till fiskets befrämjande i de särskilda
orterna;

nr 70, av herr Hallagård, om ändrade
bestämmelser angående val av lantbruksombud; nr

71, av herr Lundqvist m. fl., angående
enhetliga taxebestämmelser för
telefonsamtal och postbefordran inom
en och samma kommun;

nr 72, av herr Eskilsson, angående
ändrade tariffbestämmelser för befordran
av barnvagn å statens järnvägar;
samt

nr 73, av herr Lundqvist m. fl., om
utredning angående effektiva åtgärder
mot tillgrepp av motorfordon.

Kammaren åtskildes kl. 5.14 eftermiddagen.

In fidem

G. II. Berggren.

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Torsdag-en den 19 januari eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj :ts propositioner nr 1 och 2.

Herr DE GEER: Strax före middagsrasten
kommo flera kamrater i denna
kammare till mig och beklagade, att
mitt första anförande som ledamot av
kammaren skulle infalla på den sämsta
tänkbara tidpunkten, nämligen omedelbart
efter middagsrasten. Ja, det är inte
mitt eller herr talmannens fel, utan orsaken
ligger i att de föregående talarna
hållit på för länge — enligt av sakkunniga
gjord sannolikhetskalkyl, borde min
tur att få ordet ha inträtt omkring klockan
4! I alla fall skall jag försöka att
inte själv begå samma iförsyndelse, som
jag nu har kritiserat hos mina företrädare
i denna talarstol.

Jag vill börja med att beröra en fråga,
som visserligen inte finns omnämnd i
statsverkspropositionen men som har
signalerats eventuellt komma att bli föremål
för en proposition till årets riksdag.
Den har redan som hastigast blivit
nämnd här i debatten av herr Elon Andersson.
Jag ställer mig kritisk mot det
förslag, som föreligger i frågan, och jag
vill därför göra ett blygsamt försök att
stämma i bäcken i stället för i ån — jag
har den uppfattningen att det är vida
lättare att stoppa en proposition i departementet
än sedan den har kommit
på kamrarnas bord. Vad jag syftar på
är den eventuella — jag får kanske säga
sannolika — propositionen om ett nytt
ämbetsverk, den s. k. bergverksindustristyrelsen.
Vilka oroande byråkratiska
möjligheter dölja sig inte i detta långa
namn? Det är av flera skäl jag i likhet
med många andra ställer mig kritisk
mot förslaget om detta nya ämbetsverk.

Först och främst anser jag ämbetsverket
onödigt. Utredningen talar visserligen
om de många hundra utmål staten
har. Det gäller i första hand att förvalta
statens gruvintressen. Men jag vill erinra
om att många enskilda bruksföretag
ha lika många utmål, som förvaltas av
en enda person på en bråkdel av hans
årliga arbetstid.

Mitt andra skäl är av i viss mån personlig
art — jag talar därvidlag i egenskap
av styrelsemedlem i Norrbottens
järnverk. Meningen är ju, att detta verk
liksom skifferoljeverket i Kvarntorp och
Laxå bruk skall läggas under den nya
styrelsen. Vilken glädjedödare kommer
icke denna tunga apparat att bli för arbetet
i styrelser och ledning inom dessa
företag! Man ser framför sig denna byråkratiska
apparat, med generaldirektör
och byråchefer och telefonsamtal — och
papper, papper i oändlighet, som komina
att gå mellan Stockholm och Luleå
o. s. v. Norrbottens järnverk har för närvarande
ett ytterst angenämt samarbete
med handelsdepartementet direkt, och
jag har svårt att förstå vad det kan vara
för nytta med att koppla in en ny byråkratisk
instans mellan företaget och regeringen.

Men jag har också andra skäl, nämligen
de ekonomiska. Vi skola inte tro,
att kostnaderna komma att stanna vid
vad som föreslås i den eventuella propositionen
till årets riksdag. Jag tror det
var för åtta år sedan som jag i andra
kammaren hade tillfälle att deltaga i behandlingen
av den kungl. propositionen
om ett annat nytt ämbetsverk, nämligen
kungl. skogsstyrelsen. I riksdagen rådde
stor tveksamhet om ändamålsenligheten
av denna topporganisation på skogsvårdsstyrelserna,
men man sade sig att
kostnaderna voro så små — de skulle
uppgå till 80 000 kronor per år — och
så svalde man detta nya ämbetsverk.
Hur stora äro kostnaderna för samma
ämbetsverk i nuvarande budget? Jo, nä -

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

ra lem gånger så höga som vid starten.
Och alltjämt visar ämbetsverket tendenser
att svälla, man vill ha ny byråchef
och överdirektören förvandlad till generaldirektör
m. in.

Jag tror för min del, att man åtminstone
tills vidare bör kunna nöja sig med
en byrå i konnnerskollegium i stället för
ett nytt, stort och tyngande ämbetsverk.
En sådan bvrå skulle kunna tjäna som
ett lämpligt filter mellan bolagen och
departementet.

Jag vill därför på det livligaste uppmana
handelsministern — han är nu
närvarande i kammaren — att lägga förslaget
om denna nya styrelse så långt in
som möjligt i sin skrivbordslåda och
tänka länge på det, innan han förvandlar
det till en proposition. Vad angår
Norrbottens järnverk lova vi — om det
kan betyda någonting — att vara mera
försiktiga än hittills och inte besvära
statsrådet i onödan. Vi ha haft det mest
angenäma samarbete med handelsdepartementet,
men jag måste erkänna att vi
tyvärr nog ha fått lov att besvära statsrådet
ganska ofta. Under uppbyggnadstiden
har detta varit ofrånkomligt, men vi
lova att i framtiden ta statsrådets tid
mycket mindre i anspråk än hittills.

Jag övergår härefter till en fråga, som
verkligen finns behandlad i statsverkspropositionen.
Finansministerns prognoser
överensstämma i många stycken, det
måste jag erkänna, med det enskilda näringslivets.
I somras hade vi en rätt stark
känsla av att en deflationsvåg var på
väg — deflation iir kanske ett för starkt
uttryck, det är rättare att säga att tendensen
gick mot ökad balans. Den osunda
säljarens marknad var på väg att förbytas
i eu mera sund köparens marknad.
Avarterna när det gällde arbetsavtalen
kunde rensas bort. De många kiillarindustrienia,
som växte upp som svampar
ur jorden under kriget, förde en alltmer
tynande tillvaro. Priserna visade tendens
att gå nedåt. Sedan kom den 18 september
med devalveringen, och en otvetydig
prisstegring och inflationsvåg satte in.
Två vågor slogo alltså mot varandra. Vilken
av de båda vågorna skulle vinna
över den andra? Ja, inom näringslivet

5 Förslå kammarens protokoll 19!>0. AV 2.

Statsverkspropositionen m. m.
tro vi liksom finansministern, att det
finns goda förutsättningar för att deflationsvågen
— jag betonar ännu en gång
att ordet är något för starkt, balanseringsvågen
är kanske ett riktigare uttryck
— skall vinna. Detta ligger i statsmakternas,
i det enskilda näringslivets
och i det svenska folkets intresse.

Alla åtgärder i syfte att befrämja en
sådan utveckling böra vidtagas. Till de
mest effektiva åtgärderna i det hänseendet
hör förvisso en ytterligare frigivning
av handeln, och vissa aktningsvärda
steg i den riktningen ha också
tagits. Jag vill i dag beröra ett område,
där ännu inga sådana steg vågats men
där man nog bör tänka sig detta som en
möjlighet. Jag tänker på våra valutor
och växelkurser. Jag vill uttryckligen
framhålla, att jag inte i dagens läge
vågar rekommendera en frigivning av
växelkurserna. Men för en affärsman är
det uppfriskande att komma exempelvis
till Schweiz och gå in i en bank där och
se, hur kunderna på en minut kunna
växla till sig snart sagt hur stora belopp
som helst i önskad valuta och sända
dem vart som helst i världen. Här
hemma får man ju börja med en ansökan
till valutakontoret, som sedan remitteras
till handelskommissionen och eventuellt
industrikommissionen och därefter går
tillbaka till valutakontoret. Vi böra enligt
min mening sikta på möjligheten
av lättnader i detta hänseende och inställa
oss på en frigivning av växelkurserna
inom en icke alltför avlägsen
framtid. Vår stigande export och vår
ökade valutareserv äro skäl, som tala
för detta. Vår valutareserv är dag jämnt
dubbelt så stor som för ett år sedan;
den har stigit från något över 600 miljoner
till något över 1 200 miljoner. Dessutom
finns det stora tillgångar av »svarta»
dollars i vårt land, som nog skulle
krypa fram, om växelkurserna bleve
fria. Genom turister ocli resande affärsmän
tillföres vårt land årligen stora
poster av dollars och schweizerfrancs,
och en övervägande del av dessa valutor
kommer icke till valutabankerna. Resandeströmmen
var förra året större sin
kanske någonsin tillförne, men tillflö -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Statsverkspropositionen m. m.
det av dollars var endast 17 procent av
siffran för år 1948. Detta visar att stora
mängder av »svarta» dollars finnas gömda
i byrålådorna litet här och var i lan det.

I dag betalas 6: 50, ja, ända upp till
7 kronor för dollarn, och sådana kurser
stå givetvis inte i rimlig proportion till
den svenska kronans värde. Om växelkurserna
bleve fria, skulle ganska kännbara
förluster drabba dem, som hamstra
dollars, och det vore inte mer än rätt.

Vad skulle hända, om vi i dag skulle
göra experimentet att ge samtliga växelkurser
fria? Dollarn och schweizerfrancen
skulle ganska säkert stiga något, och
pundnoteringen skulle sannolikt falla.
Men sedan skulle de dolda tillgångarna
av dollars komma fram, och balansen
skulle till följd därav ytterligare stimuleras,
och snart skulle ett jämviktsläge
inträda. Jag vill i detta sammanhang
erinra om betänkligheterna mot att släppa
köttransoneringen. Myndigheterna
tvekade i det längsta att ge köttet fritt,
och vi hade en »svart» köttmarknad
med höga priser. Slutligen gav man
köttet fritt — och de ödesdigra konsekvenserna
uteblevo, samtidigt som de
»svarta» priserna försvunno.

Kroppsvisitationerna i våra hamnar
och framför allt på Bromma äro en
följdverkan av den stränga valutakontrollen.
Detta är en detalj, men den är
enligt min mening ganska förödmjukande
för vårt land, och jag tillåter mig att
med några ord beröra den. Under en
krigstid böra vi kunna finna oss i sådana
visitationer, men äro de verkligen
nödvändiga nu, när fred råder? Vi önska
ju turister till vårt land för att tack vare
dem få sådana valutor som vi behöva.
Jag tror att vad vi vinna genom dessa
visitationer är mindre än vad vi förlora
på grund av att turisterna genom
dem i många fall avskräckas från att
resa hit. Mycket har skrivits i andra
länder — givetvis överdrivet — om dessa
saker. Erfarenheten från tullen ger
vid handen, att de stickprov, som göras,
äro skäligen ineffektiva. Stora kap ha
gång på gång kunnat göras på Bromma,
men det har inte skett vid dylika visitationer
utan tack vare att tullen och po -

lismyndigheterna samarbetat. Det samarbetet
skall givetvis fortsätta — de
fula fiskarna på detta område äro nog
ganska svårfångade. Men vid stickprovsvisitationer
får man som regel inte
några sådana fångster. Jag hemställer
till finansministern — det är väl på honom
det ankommer — att sätta stopp för
dessa stickprovsvisitationer vid Bromma,
som under nu rådande fredsförhållanden
äro förödmjukande såväl för oss
svenskar som för de resande utlänningarna.

Det är väl, herr talman, tillåtet för en
oppositionsman att också ge regeringen
ett erkännande — man skall inte bara
kritisera. Jag vill då ge vårt utrikesministerium
och dess organ i främmande
länder en eloge för det effektiva och
framgångsrika sätt, på vilket svenska intressen
blivit hävdade när det gällt
svenskar, som kvarhållits eller häktats
i vissa främmande länder. Den allmänna
opinionen här i Sverige har, såsom också
nämnts av en föregående talare, varit
synnerligen upprörd över dessa händelser,
och vårt utrikesministerium har
givetvis haft god hjälp av denna opinion.
Vi ha ju inga möjligheter att ändra
lagarna i andra länder, men vi häpna
över deras tillämpning, då man kastar
en utlänning i fängelse därför att
han saknar pass eller därför att han på
en restaurang siiges skymfa det främmande
landet. Häromdagen hörde jag
två främmande sjömän — tillhörande
våra vänner på andra sidan Kölen — i
något överförfriskat tillstånd säga sitt
hjärtas mening om Sverige och svenskarna.
Hade något sådant hänt i de länder
jag här tänker på, skulle straffet
antagligen blivit döden, men vi svenskar
dra ju medlidsamt på munnen i
sådana fall.

Vad kan man göra för att minska dessa
irritationsmoment? Utrikesministeriet
har meddelat att man när det gäller
sjömännen — och de äro ju de flesta
av svenskar som besöka dessa länder
-— sökt att hos vederbörande myndigheter
i de främmande hamnarna få upplysning
om vad som är tillåtet och vad
som är förbjudet —- det sista är ju det

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

viktigaste — för att kunna informera
sjömännen därom. Tyvärr ha dylika informationer
ännu inte lämnats, men
man får väl fortsätta ansträngningarna
i det hänseendet. Vad beträffar våra affärsmän,
få också de vara försiktiga och
tänka på att man i dessa länder inte
kan räkna med att åtnjuta samma skydd
av svenska myndigheter som i andra
länder. Under alla förhållanden är det
ett intresse för oss att driva handel med
de länder jag här har talat om, och denna
handel skadas av varje irritationsmoment
som uppkommer.

Herr OSVALD: Herr talman! Till en
början skulle jag vilja säga några ord
om jordbrukets huvudtitel.

En granskning av nionde huvudtiteln
ger vid handen, att dess slutsumma är
i det närmaste 46 miljoner kronor lägre
iin under nu löpande budgetår — d. v. s.
om man, som sig bör, tar hänsyn till
det belopp på 66 miljoner kronor, som
förra hösten beviljades för prisreglerande
åtgärder. Betydande minskningar
föreligga under denna huvudtitel i fråga
om anslagen till producent- och kontantbidrag,
till rationaliseringsbidrag
och till prisreglerande åtgärder m. m.
Samtidigt som man med tillfredsställelse
ser denna utgiftsminskning, måste
man med beklagande konstatera, att den
vunnits bland annat genom en delvis
mycket hård, ja, i vissa fall alltför hård
behandling av anslagsäskanden till åtgärder
av största betydelse för jordbrukets,
skogsbrukets och fiskets utveckling.
Det är emellertid glädjande att
jordbruksministern i många punkter,
där han inte nu kunnat förorda anslag,
dock principiellt uttalat sitt gillande av
de från olika håll framlagda förslagen.
Så till exempel säger han i fråga om
lantbrukshögskolan och statens lanthruksförsök,
att åtskilliga av de framlagda
förslagen till personalförstärkning
äro »väl motiverade såsom ett led i strävandena
att giva lantbrukshögskolan och
statens lantbruksförsök sådana resurser,
som svara mot deras viktiga roll i arbetet
på jordbrukets förkovran». Lik -

Statsverkspropositionen m. m.
nande uttalanden finner man på flera
andra håll. Under behandlingen av anslag
för växtförädlingsverksamheten på
Weibullsholm säges till exempel, att
»med hänsyn till betydelsen för växtförädlingen
av ifrågavarande verksamhet
vore det i och för sig önskvärt att
medelsanvisningen ökades». I fråga om
anslag för fruktträdsförädlingen uttalas:
»Med hänsyn till den betydelse, som
verksamheten har för den svenska fruktodlingen,
finner jag därför skäl tala för
en höjning av anslaget.» När det gäller
anslagen till fiskeristyrelsen heter det:
»Fog synes därför föreligga för styrelsens
förslag om inrättande av en laboratorstjänst.
» Då dessa uttalanden åtföljas
av en hänvisning till att den nuvarande
finansiella situationen gör det
omöjligt att tillstyrka erforderliga anslag,
frågar man sig, om de endast äro
att uppfatta som en tröst i bedrövelsen,
eller om man på dem kan grunda förhoppningen,
att statsrådet inom en nära
framtid kommer att se till att de av honom
själv såsom angelägna betecknade
behoven verkligen komma att tillgodoses.

Jag vill i detta sammanhang understryka
departementschefens uttalande,
att han delar lantbrukshögskolans styrelses
uppfattning om »önskvärdheten
av att vid envar av de tre husdjursinstitutionerna
skall inrättas en laboratorstjänst».

I fråga om urvalet av de tjänster, som
nu trots den stränga sparsamheten föreslås
skola inrättas bland annat vid lantbrukshögskolan,
kunna helt visst meningarna
vara delade. Då jordbruksministern
tillstyrkt de vid statens lantbruksförsök
föreslagna aspiranttjänsterna,
varigenom ju en av lantbrukshögskolans
uppgifter, nämligen att utbilda forskare,
delvis överflyttas till lantbruksförsöken,
så kan man inte låta bli att göra
den kommentaren, att en motsvarande
förstärkning vid undervisningsinstitutionerna
varit mera motiverad. Får man
uppfatta ställningstagandet så, att jordbruksministern
inte är främmande för
tanken att så småningom närmare samorganisera
undervisnings- och försöks -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Statsverkspropositionen m. m.
institutionerna? Fin dylik tanke skymtar
på ett annat håll, nämligen i kapitalbudgeten
i fråga om anslag för nybygge
för statens husdjursförsök, från vilket
statsrådet, såvitt jag kan se, på goda
grunder uteslutit den s. k. respirationskalorimetern.

Med hänsyn till de många betydelsefulla
forskningsuppgifter, som föreligga
på jordbrukets område, hade det varit
högst angeläget med en höjning av anslaget
till jordbrukets forskningsråd. Det
torde inte vara någon tvekan om att
många av de forskningsuppgifter, för
vilka anslag sökts hos forskningsrådet
men som nu inte kunna genomföras, äro
långt mera angelägna än till exempel arbetena
med gummimaskrosen, för vilken
ett i förhållande till arbetets betydelse
alltjämt tämligen rikligt tilltaget anslag
upptagits.

För avkastningen från jordbruket är
en effektiv växtskyddstjänst av'' allra
största betydelse. Växtskyddsanstaltens
styrelse hade därför begärt viss förstärkning
av personalen bland annat för
att kunna bedriva upplysningsarbetet
med större intensitet. Jordbruksministern
har emellertid under hänvisning till
pågående utredning icke ansett sig kunna
tillstyrka förslaget, trots det att utredningen
själv förklarat, att förslaget
icke i någon mån skulle föregripa utredningens
resultat.

Skulle man här våga göra en jämförelse
med ett annat departement, så skulle
jag vilja påstå, att personalförstärkningen
på växtskyddsanstaltens upplysningsavdelning
är betydligt angelägnare än
den städkonsulentbefattning, som nu
skall nyinrättas för de statliga verken.

Med hänsyn till den snabba mekaniseringen
av svenskt jordbruk är det mycket
beklagligt att statens maskinprovningar
inte kunnat få medel att upprätta
den norrländska filial, som så väl
behövs. Då nu en särskild kommitté arbetar
nied denna fråga, är det fullt förklarligt
att jordbruksministern inte velat
föreslå en slutgiltig lösning. Det hade
emellertid, synes det mig, varit möjligt
att provisoriskt tillgodose detta
trängande behov. Jag vill här blott ut -

tala den förhoppningen, att utredningen
skall kunna bli färdig i så pass god tid
att förslag kan föreläggas nästa års riksdag.

Då man nödgas konstatera, att så
många för jordbrukets, skogsbrukets och
fiskets utveckling angelägna anslagsäskanden
måst lämnas obeaktade, kan man
inte undgå att göra sig den frågan, om
inte flera av de föreslagna åtgärderna
kunnat tillgodoses, om t. ex. rationaliseringsanslaget
beskurits mera än som
skett. Med ett anslag på 11,5 miljoner
kronor plus det belopp, som väntas återstå
vid detta budgetårs slut av förut beviljade
anslag, kommer det att för bidrag
till jordbrukets rationalisering finnas
19 miljoner kronor tillgängliga. Helt
visst hade man utan nämnvärd olägenhet
kunnat skära ned detta belopp något.

. Samtidigt som man sålunda måste ge
uttryck för en viss besvikelse på många
punkter, bör man inte underlåta att också
framhålla, att nionde huvudtiteln
även innehåller flera moment, som hälsas
med glädje. Särskilt vill jag här
framhålla, att två grupper av tjänstemän
inom jordbruket, nämligen hemkonsulenter
och fiskeritjänstemän, som länge varit
missgynnade, äntligen fått löfte om
att den lönereglering, som de väntat på,
kommer att föreläggas denna riksdag i
särskild proposition.

I fråga om bidrag till återbetalning
av lån från jordbrukets maskinlånefond
har lantbruksstyrelsen återkommit med
sitt förslag om ändring av bestämmelserna.
Den erfarenhet, som redan hunnit
samlas inom hushållningssällskapen,
visar otvetydigt, att den gemensamma
maskinanvändningen bättre skulle främjas
och att medlen skulle kunna fördelas
rättvisare, om de nu gällande, alltför
stela bestämmelserna uppmjukades.
Den av jordbruksministern befarade risken,
att bidragsbeloppen genom den föreslagna
uppmjukningen skulle kunna
bli så små, att den gemensamma maskinhållningen
ej finge erforderligt stöd, är
uppkonstruerad. Erfarenheterna från
hushållningssällskapens fövaltningsutskott
gå i helt annan riktning.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

Jag skall, herr talman, inskränka mig
till denna korta kommentar rörande
jordbrukets huvudtitel och tillägga ett
par ord rörande den ekonomiska situationen
i största allmänhet. Man gör nu
gällande, att vi återvunnit s. k. samhällsekonomisk
balans. I trontalet tecknades
situationen delvis annorlunda, då
det sades, att vi ännu icke nått fri balans.
Detta ger ett riktigare uttryck för
situationen. Ty det, som brukar rubriceras
som samhällsekonomisk balans, är i
själva verket en stabilitet på kryckor.
Det är tacknämligt, att vi kunnat börja
plocka undan en del av kryckorna. Men
allesamman kunna vi inte plocka bort,
fri balans kunna vi inte nå, förrän vi
åter börja använda oss av de automatiskt
verkande balansorganen, t. ex. rörlig
ränta, fria växelkurser, konkurrens
inom näringslivet m. m. Utan dessa komma
vi aldrig att kunna undvara regleringar
av det ena eller andra slaget. Det
nu rådande systemet leder till sådana
orimligheter som att vi å ena sidan nödgas
lägga konsumtionsskatter på vissa
varor för att därmed fördyra dem och
minska efterfrågan och för att få medel
för att subventionera vissa andra
varor och därmed göra dem billigare.
Detta är ett orimligt system, som vi inte
kunna komma ifrån, förrän vi göra oss
kvitt indextänkandet.

På alla näringslivets områden, jordbruk,
industri och handel, måste vi söka
oss tillbaka till ett friare system. Först
då så sker, kan näringslivet åter nå sin
fulla blomstring och våra produktionsmedel
utnyttjas helt och fullt till fromma
för hela folkets levnadsstandard i socialt
och kulturellt hänseende.

Till sist vill jag, herr talman, säga
några ord med anledning av ett i årets
statsverksproposition under handelsdepartementets
huvudtitel gjort uttalande,
till vilket jag strax skall återkomma.

Det är, enligt vad hans excellens statsministern
yttrade i ett föredrag i höstas,
önskviirt att de utrikespolitiska spörsmålen
bli diskuterade så ingående som
möjligt. Fn sådan diskussion skulle dock
icke kunna leda till några resultat, ty,
sade hans excellens, Sveriges utrikespo -

Statsverkspropositionen m. m.
litiska kurs ligger fast. Jag är fullt medveten
om att så är fallet, men jag kan
dock icke underlåta att från denna plats
ge uttryck åt den oro, som jag och många
med mig känna inför den riskfyllda isolationspolitik,
som vårt land för.

Då Stockholm i höstas besöktes av ett
antal kvinnliga journalister, berättade
en av dem, att hon tänkte söka ta reda
på varför inte svenska folket fruktade
ryssarna. Jag vet inte vad hon kom till
för resultat, men om hon skulle ha riktat
sin fråga till rättrogna anhängare av
neutralitetspolitiken skulle väl svaret ha
lytt ungefär så här: »Vår regering säger,
att om vi bara hålla oss neutrala och
se lika morska ut mot väster som mot
öster — eller helst litet morskare mot
väster — så behöva vi inte frukta att
bli indragna i ett eventuellt krig.» Ett
mera verklighetstroget svar skulle måhända
ha kunnat formuleras så här: »Vi
ha stuckit huvudet i den gamla lummiga
neutralitetsbusken, så att vi uppfatta
inte riktigt vad som händer och sker
runt omkring oss.»

Då man lyssnar till dem, som föra
neutralitetens talan och förneka värdet
av förberedd militär samverkan med
andra demokratiska folk, kan man inte
undgå en känsla av att den ivriga argumenteringen
bland annat tjänar syftet
att tysta det egna tvivlet.

Ett argument, som ofta plägar anföras
som stöd för neutralitetspolitiken, är det,
att östblocket har så många armédivisioner
på Europas fastland, att det
snabbt kan besätta hela Europa ända
ner till Pyrenéerna. Därför är det bäst
för oss att trycka i vassen. Låt oss anta,
att denna premiss är riktig. Slutsatsen
måste ju då bli, att även Danmark och
Norge stryka med, och vi komma att ligga
öster om järnridån. Finns det i en
sådan situation någon möjlighet för vårt
land att leva sitt fria liv? Hur många
finns det som våga besvara den frågan
med ja? Är det inte betydligt sannolikare,
att vi i så fall komma att bli fångade
som en råtta i eu fälla, helt utlämnade
på nåd och onåd åt den, som vittjar
råttfällan? Ha inte de senare årens händelser
i Östeuropa givit tillräckligt ta -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Statsverkspropositionen m. m.

lande exempel på hur det går med de
folk, som hamna på andra sidan järnridån? Ett

annat argument, som särskilt omhuldats
av försvarsministern, är det, att
ett eventuellt kommande krig kommer
att utkämpas på fronter fjärran från vårt
undanskymda land eller med fjärrvapen
högt ovan våra huvuden. I förra fallet
äro vi naturligtvis utom all fara, och i
det senare kunna vi lugnt ligga och
trycka, medan de stridandes projektiler
susa fram i luftrummet ovanför oss.

Det enda man med visshet kan säga
om alla dessa förutsägelser är, att de äro
ytterligt ovissa. Och de, som stodo i ledningen
på västmaktsidan under det senaste
världskriget och som ha långt större
förutsättningar att bedöma händelseförloppet
än någon i vårt land, äro betydligt
mindre tvärsäkra. James V. Forresta],
Förenta staternas förutvarande
försvarsminister, uttalade sålunda härom
år 1947: »Varje förutsägelse för en
obestämd framtid förutsätter en visshet,
som icke är möjlig.» Helt nyligen har dr
Vannevar Bush, som från 1940 varit ledare
för Förenta staternas forskningskommitté
för försvaret ■— en organisation,
som vid krigets slut sysselsatte en
stab på 30 000 vetenskapsmän, läkare
och ingenjörer — publicerat ett arbete
med titeln »Modern arms and Free Man»,
i vilken han på ett mästerligt sätt belyser
frågan om den vetenskapliga forskningens
och den industriella teknikens
betydelse för krigföringen och för den
genomgripande omdaning denna undergått
och sannolikt kommer att undergå.
Han säger på ett ställe i sin mycket läsvärda
och tänkvärda bok, att om ett nytt
krig skulle komma att utbryta under det
närmaste årtiondet, kommer det sannolikt
att utkämpas med de vapen, som
funnos vid det senaste krigets slut, fastän
naturligtvis förbättrade i många avseenden.
Skulle kriget dröja längre, kan
man däremot utgå från att revolutionerande
nyheter komma att finnas tillgängliga.
Den slutsats, som man kan dra härur,
synes mig vara den, att man måste
vara beredd på alla eventualiteter, och
det är man inte, om man inte har möj -

lighet att följa den vetenskapliga, vapentekniska
utvecklingen på alla fronter.

Även om man under det närmaste årtiondet
inte enligt dr Bush kommer med
helt revolutionerande nyheter, så är det
likväl ett flertal nya vapen, som kommo
till användning under hela eller mot slutet
av det senaste världskriget och som
nu undergå ständiga förbättringar, syftande
till ökad effektivitet. Dr Bush nämner
bland annat bazookan, det lätta raketvapnet,
som kan bäras och betjänas
av en man, den rekylfria kanonen, som
utan svårighet kan transporteras och
skötas av två man, och som är ett utomordentligt
effektivt försvarsmedel mot
moderna tanks och amfibietanken, som
med stor framgång användes under senaste
kriget vid olika landstigningsoperationer.
»Kombinationen av vetenskap,
teknik, industri och organisation har»,
säger dr Bush, »under det senaste årtiondet
skapat nyheter, som gjort den traditionella
militära praktiken föråldrad.
Badar, raketflyg, styrda missiler som
1. ex. V 1, atombomber, avståndsinställda
tändrör i projektiler kommo under kriget.
Och vid horisonten skymta radiologisk
och biologisk krigföring'', nya fartygs-
och flygplanstyper och en fullständigt
ny uppfattning om krigföringen.
» För krigföringen äro forskningslaboratorierna
och industrierna numera
lika viktiga som och förutsättningen för
de militära operationerna. Bland de nya
fartygstyperna må särskilt nämnas den
moderna undervattensbåten, till vilken
jag senare skall återkomma.

Det är uteslutet, att vårt land självt
skulle kunna bedriva den forskning, som
i alla dessa hänseenden är erforderlig.
Det ligger ingen undervärdering av
de svenska forskningsinsatserna i ett sådant
konstaterande, ty som dr Bush meddelar
var det först då Amerika och Storbritannien
samordnade sin forskning,
som de nådde den fulla effekten. För en
effektiv krigföring krävs emellertid tillgång
till de senaste nyheterna på vapenteknikens
område. Men det kunna vi inte
få utan att delta i en organiserad samverkan
för den västerländska kulturens

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

och demokratiens försvar. Vår försvarsminister
har visserligen gjort gällande,
att så skulle vara möjligt. Han har utgått
ifrån att det vore självklart, att vi
skulle bli i stånd att komplettera vår
egen produktion av krigsmateriel med
inköp utifrån. Denna uppfattning vederlägges
emellertid av uttalanden i årets
statsverksproposition under handelsdepartementets
huvudtitel i fråga om ett
anslag på 2,9 miljoner kronor till flygtekniska
försvarsanstalten för en s. k.
vindtunnelanläggning. Herr Lundgren
har redan berört denna fråga, men jag
vill i alla fall tillägga några ord därom.
Överbefälhavaren har i denna fråga yttrat,
att den politiska utvecklingen medför
allt större risk för att vi i framtiden
icke skulle komma att ha möjlighet åt!
utifrån inköpa den materiel, som erfordras
eller få de licenser, som krävas för
tillverkning inom landet. »Stormakterna
äro», säger han, »obenägna att utlämna
ilo mest moderna konstruktionerna
eller offentliggöra betydelsefulla forskningsresultat.
» Beträffande robotvapnen
äro vi, säger han, praktiskt taget hänvisade
till egna resurser. Föredragande
statsrådet instämmer i dessa yttranden
och understryker, att anslaget är nödvändigt,
eftersom vi inte kunna få nyheter
eller upplysningar utifrån. »Det
har nämligen visat sig», säges det, »att
man i fortsättningen knappast kan räkna
med att i någon mera betydande omfattning
få del av de aktuellaste forskningsresultaten
på detta område.» Att de
här angivna svårigheterna äro beroende
av vår isolationspolitik kan väl icke bestridas.
Den får till följd både att vi
komma att sakna förberedd hjälp och
att vi hindras ifrån att följa den vapentekniska
utvecklingen.

Vad jag särskilt skulle vilja framhålla
är, att den moderna undervattensbåten
på flera håll tillmätes en sådan betydelse,
att hlotta tillvaron av densamma i
hög grad skärper den försämring, som
vårt militärpolitiska läge undergått. I
flera avseenden har enligt dr Bush försvarsmedlen
mot de moderna anfallsvapnen
utvecklats mycket kraftigt, men
då det gäller utbåtskriget har anfalls -

Statsvcrkspropositionen m. m.
vapnet alltjämt ledningen. Tyskland hade
fri tillgång till Atlanten, men östblocket
har det ännu så länge inte. De stora
krigsfartygens dagar äro, säger dr Bush,
måhända räknade, men därav följer inte,
att flottans betydelse har minskat. Det,
som nu utgör det dödliga hotet mot
transporter över haven, är den moderna
ubåten.

Denna moderna ubåt konstruerades av
tyskarna under slutet av kriget, men den
hann aldrig att tas i bruk. Av de uppgifter,
som hittills varit synliga om denna
ubåt, framgår, att den i undervattensläge
kan gå fram och tillbaka över Atlanten
med större hastighet än det snabbaste
fartyg, att den inte kan upptäckas
av vare sig radar eller sonar och att den
är utrustad med utomordentligt effektiva
projektiler. Enligt senaste uppgifter
synes den till och med kunna från övervattensläge
avsända V 1 :or. Den danska
tidningen Information innehöll för någon
tid sedan en bild från en flottövning
utanför Amerikas kust, och den bilden
visade hur en undervattensbåt av
denna typ, trots ett mycket stort uppbåd
av flottenheter från den amerikanska
flottan, lyckats komma i ett sådant läge,
att den kunde avfyra en V 1-bomb. Den
danska tidningen sätter bara som underskrift
de mycket tänkvärda orden:
»Tänk om denna undervattensbåt varit
rysk!» Hur många ubåtar av denna typ
Ryssland för närvarande förfogar över
är svårt att säga, men vid Tysklands
sammanbrott kom Ryssland över ett
stort antal sådana, och konstruktörens
båda närmaste medarbetare kommo också
i rysk tjänst. Lyckligtvis kommo även
västmakterna över elt antal av dessa båtar.
Ryssland har för närvarande baser
för ubåtar både i Östersjön och i Valonabukten
vid Adriatiska havet. På Östersjön
kunna ubåtar av detta slag naturligtvis
utan svårighet helt lamslå all trafik.
Det måste emellertid vara ett första
rangens intresse, att dessa båtar skola
kunna operera på Atlanten. Lika viktigt
måste det vara för västmakterna att
hindra detta. Vid diskussionen om delta
vapen och dess möjligheter säger dr
Bush: »Vi kunna komma att bli nödsa -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Statsverkspropositionen m. m.
kade att tillämpa en helt ny taktik, vi
kunna mer än förut behöva använda oss
av minor eller andra medel för att stänga
in ubåtarna i deras baser.» Skulle den
senare möjligheten inträffa, då ligger
inte Förenta staternas sjöfront utanför
det amerikanska fastlandets långa och
oskyddade kustlinje, utan i sunden mellan
Östersjön och Kattegatt. Och därmed
är även vårt land mitt i händelsernas
centrum. Har neutraliteten i det läget
något värde? Vore det icke bättre för
oss att vara väl förberedda även för en
sådan möjlighet?

Det finns många som hysa den pessimistiska
tron, att ett politiskt system,
där de mänskliga rättigheterna hållas i
helgd, d. v. s. ett demokratiskt system,
aldrig kan bli starkt nog för att kunna
bestå i kampen mot en diktatur. Denna
tro är felaktig, säger dr Busli, ty det demokratiska
systemet är inte bara det
bästa, det är också det starkaste. Det är
det starkaste, därför att den fria forskningen
har möjlighet att göra skapande
insatser. Det är, skulle jag vilja säga,
trösterika ord från den man, som har
varit hjärnan i Förenta staternas vetenskapliga
forskningsarbete i försvarets
tjänst under det senaste världskriget.

Härtill skulle jag vilja lägga att en
förutsättning för att demokratierna skola
kunna bestå är att de samverka. Målet
för de demokratiska ländernas utrikespolitik
måste vara att avvärja faran av
en för den kulturella utvecklingen och
kanske också för den demokratiska friheten
ödeläggande, väpnad konflikt mellan
österns diktatur och västerlandets
demokrati. Det målet kan endast nås genom
sammanhållning. Ju flera stater
som sluta upp på den demokratiska fronten,
desto starkare blir den. Desto lönlösare
skulle anfall mot någon av dess
delar komma att bli. Man kan inte göra
gällande, att vår militära styrka är så
liten, att den inte kan göra något till
eller från, och samtidigt påstå, att den
är tillräcklig för att under någon längre
tid avvärja ett anfall mot vårt land. Enligt
min uppfattning är det därför vår
plikt som västerländskt kulturfolk att
samverka med våra grannar och med öv -

riga fredsälskande demokratiska folk i
strävandena att avvärja hotet från diktaturerna.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
har till en början att yttra några
ord i anledning av det anförande, som
kort före middagspausen hölls av herr
Nerman.

Herr Nerman uttryckte förvåning över
att en viss tysk person erhållit visum
av utlänningskommissionen för besök i
Sverige. Han sade att denna person hade
varit ledande nazist och hade begått sådana
handlingar, att Sverige icke hade
bort ge visum åt honom. Vad herr Nerman
yttrade återgår på vissa artiklar,
som ha publicerats i den svenska pressen.

Jag är själv ledamot av utlänningskommissionen.
Det är nu inte så att varje
ärende, som utlänningskommissionen behandlar,
beslutas av kommissionens
samtliga ledamöter. Det omöjliggöres redan
av ärendenas mängd. Jag har icke
varit med om det ärende, som herr Nerman
berörde, men så snart jag fick kännedom
om det genom herr Nermans anförande,
satte jag mig i förbindelse med
vederbörande tjänsteman i utlänningskommissionen,
och jag är därför i tillfälle
att lämna några upplysningar i
ärendet. Jag kommer, herr talman, att
yttra mig så, att jag icke på något sätt
snuddar vid 90 § regeringsformen.

Det är bär alltså fråga om en tysk, som
är gift med en svenska. Han ville komma
till Sverige på en tids besök för att
vila upp sig på en kurort som användes
för sådana ändamål. Han fick visering
av utlänningskommissionen, men
denna visering togs tillbaka, då man fick
höra att han varit nazist. Utlänningskommissionen
satte sig därefter i förbindelse
med en svensk prästman, som under
kriget hade verkat i Berlin. Denne prästman
meddelade, att den tysk, varom det
här var fråga, tidigare under 1930-talet
hade hjälpt den svenske prästmannen att
rädda judar från Tyskland. Efter kriget
hade han emellertid ställts inför amerikansk
militärdomstol på grund av sitt

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

förhållande under kriget, och han hade
också dömts. Men samtidigt med att han
gav detta meddelande företedde också
prästmannen några brev från ordföranden
i den amerikanska domstolen, brev
som uttryckte sympati för den dömde,
och i den situationen gav utliinningskommissionen
ett visum på två månader
för tysken, så att han skulle bli i tillfälle
att över julen besöka sin fru här i Sverige.

De artiklar, som publicerats rörande
denne tysk, ha stått i den svenska pressen
i tiden efter det att utlänningskommissionen
meddelat visum; i själva verket
var det ungefär tre veckor senare.
Utlänningskommissionens tjänstemän
hade icke reda på de förhållanden, som
stått berörda i dessa artiklar, och bakom
det visum, som här har givits, ligger
alltså icke något principiellt ställningstagande
från utlänningskommissionens
sida. Huruvida det är riktigt att tysken
gjort sig skyldig till de saker, som angivas
i artiklarna, vet jag inte. Om det
vill jag inte alls uttala något omdöme.
Visum gavs på två månader, men jag
tror, att tysken kommer att lämna Sverige
efter ungefär fem veckor från det
att han kom in i landet. Jag vill meddela
herr Nerman, att jag är i tillfälle att
omedelbart sedan jag bär slutat detta
anförande vissa honom samtliga handlingar,
som föreligga i ärendet. De äro
för övrigt offentliga.

Jag skall också beröra herr Nermans
anförande på en annan punkt. Herr Nerman
yttrade, att man borde förkorta den
tid, som särskilt de baltiska flyktingarna
behöva vänta här i landet för att få
svenskt medborgarskap, och att man
borde kunna ge dem medborgarskap nu
genast, då de ju ha vistats här i landet
under fem å sex år. Jag tillåter mig att
varmt instämma i herr Nermans yttrande
på denna punkt, och jag har haft anledning
att ifrån denna talarstol tidigare
göra gällande samma uppfattning. I den
lagstiftning angående förvärv av svenskt
medborgarskap, som måhända kommer
att beslutas av årets riksdag, är det sannolikt
att tiden för erhållande av svenskt
medborgarskap inte kommer att siittas

Statsverkspropositionen m. m.

lägre än att den, som söker det, skall ha
vistats sju år i Sverige, och detta är måhända
riktigt. Det är i varje fall den
uppfattning, som jag torde komma att
ansluta mig till. Men här gäller det i själva
verket inte tillämpningen av en allmän
princip. Det gäller att likvidera och
ställa till rätta förhållanden, som uppstått
under kriget och som det är av
vikt för tusentals människor att få ställda
till rätta snarast möjligt. Ett bland
de skäl, som man därvid kan anföra, är
onekligen det, som herr Nerman nämnde,
att det gäller personer som officiellt
betraktas såsom sovjetryska medborgare
utan att de själva på något vis önska
vara det.

Närmast begärde jag emellertid, herr
talman, ordet för att gå in på ett par
andra saker. Det är klart att ett bland
de spörsmål, som intressera mig särskilt,
är spörsmålet om anslagen till
universiteten och till den högre undervisningen.

Såsom alla kammarens ledamöter erinra
sig ha under de senaste åren de
svenska universiteten i betydande grad
rustat upp. Ett bland initiativen därtill
— måhända det viktigaste initiativet
—- togs år 1945 av herr Andrén, och
det ledde till tillsättandet av universitetsberedningen,
som har avlämnat fem
betänkanden, det sista för några veckor
sedan. Det har blivit tre olika propositioner
om upprustning av universiteten,
nämligen åren 1946, 1947 och
1948. Vid behandlingen här i kammaren
av var och en av dessa propositioner
har jag tillåtit mig summera de förbättringar,
som ha gjorts, och samtidigt uttrycka
några ord av varm erkänsla för
dessa förbättringar. Under de senaste två
åren har läget blivit ett annat. Det ekonomiska
läget bär inte tillåtit att man
har fortsatt i samma stil som förut, men
jag noterar med tacksamhet och tillfredsställelse,
att man även i år på vissa
punkter har lyckats tillgodose önskemål,
som ha framförts. Det är över huvud
taget fortfarande välvilja från ecklesiastikministerns
sida som ligger bakom
propositionen. Jag framhåller för
Uppsala universitets del byggandet av

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Statsverkspropositionen m. m.
den nya biokemiska institutionen och de
lokaler, som komma att inrättas för den
fysiska forskningen.

Men i varje fall i ett hänseende betyder
årets proposition ett steg tillbaka.
Devalveringen av den svenska kronan
har medfört, att åtskilligt, som för universitetens
del är av utomordentlig vikt,
har blivit mycket dyrare än tidigare. Jag
pekar blott på en sådan sak som böckerna.
De måste numera till mycket
stor del hämtas från Amerika, och det
betyder att de blivit 40 procent dyrare
än de voro förut. Jag ämnar inte
yrka på att man skall höja den svenska
budgetens totalsumma, men statsutskottet
får till en av sina uppgifter att
granska, huruvida den fördelning av
medlen, som föreslagits av regeringen,
verkligen på alla punkter är den riktiga.
Det är med tillgängliga medel ungefär
på samma sätt som en tysk statsman
yttrade om guldet, att det är liksom
ett täcke, under vilket många flera
personer ligga än som täcket är avsett
för och vilka därför alla försöka att riva
till sig täcket. Jag föreställer mig att det
i statsutskottet kommer att bli på samma
sätt beträffande de tillgängliga medlen.
Nu tror jag att det finns vissa anslag,
som ha begärts av regeringen och som
man skulle kunna förminska eller stryka
för att i stället tillgodose andra anslagsbehov,
som äro nödvändiga. Jag
har för några dagar sedan väckt en motion
i en fråga, som inte kommer från
ecklesiastikdepartementet utan från finansdepartementet,
i vilken jag försökt
göra gällande, att ett anslag på mellan
400 000 och 500 000 kronor för nästa
år och på 3 400 000 kronor för den
period, under vilken anslaget beliöves,
i varje fall inte är tillräckligt motiverat
för att riksdagen bör gå med på det.
Pengar kanske då bli lediga, och då tror
jag att vissa universitetsändamål höra till
vad som är mest angeläget. Det är inte
riktigt t. ex. om man först tillsätter en
tjänsteman, en forskare, och sedan inte
kan ge honom tillräckligt med medel för
att på ett effektivt sätt bedriva sin forskning.
Det är till sådana saker jämte biblioteken
och dylikt som jag anser att

högre anslag böra lämnas än som yrkas
i propositionen.

Bland de ideella rörelserna är väl
knappast någon av en sådan betydelse
som nykterhetsrörelsen. Den omfattar
hundratusentals personer. Läser man
statsverkspropositionen, måste man komma
till den uppfattningen, att nykterhetsrörelsen
inte har lyckats få de anslag,
som man kanske hade kunnat hoppas,
och jag vill, herr talman, uttrycka
den önskan, att man inom statsutskottet
skall kunna vid omfördelningen tillgodose
nykterhetsändamålen bättre än vad
som är ifrågasatt i propositionen. Det
gäller inte heller några stora belopp. Det
är endast cirka 30 000 kronor, som man
kommer att yrka på från de båda nyklerhetsgruppernas
sida. Om man kan bevilja
dessa medel — och en av de poster,
som ingå i detta belopp, bär inte varit
föremål för någon höjning på de senaste
tio åren — tror jag, att man får mycket
stort gagn för pengarna.

Herr VELANDER: Herr talman! I en
motion vid början av fjolårets riksdag
hade jag anledning understryka kommunikationernas
betydelse för vårt näringsliv
och för företagsamheten i stort
samt för den samhälleliga utvecklingen
över huvud taget. I anslutning därtill
framförde jag också ett beklagande av
att enligt den då framlagda statsverkspropositionen
investeringarna beträffande
det allmänna vägväsendet och i visst
avseende även järnvägarna beskurits i
oroande grad.

Från sådana utgångspunkter hemställdes
i motionen, att frågan om disponerandet
av visst av riksdagen tidigare anvisat
anslag å kanske 3 miljoner kronor
för järnvägselektrifiering måtte med
tanke i främsta rummet på ostkustbanan
snarast möjligt upptagas till prövning.
Kungl. Maj:t hade nämligen, trots
framställningar från järnvägsstyrelsens
sida att få taga anslaget i anspråk för
påbörjandet av elektrifieringen av sagda
handel, icke funnit sig kunna vara
med därom.

Denna angelägenhet, liksom ock frå -

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

gan om anslagen till det allmänna vågväsendet,
synes emellertid i år, glädjande
nog, ligga väsentligt bättre till. I det
senare hänseendet innefatta de äskade
anslagen en väsentlig höjning i förhållande
till de för det löpande budgetåret
anvisade, och i förra hänseendet har
departementschefen visserligen ansett
det av järnvägsstyrelsen för nästa budgetår
till anläggningar för elektrisk tågdrift
äskade beloppet, 8,s miljoner kronor,
kunna genom någon begränsning av
arbetsprogrammet prutas ned med en
miljon kronor, men har departementschefen
samtidigt förklarat, att han, i anslutning
till en av järnvägsstyrelsen
upprättad förnyad plan för den fortsatta
elektrifieringen av statsbanenätet,
ämnade föreslå Kungl. Maj :t avlåtande
av proposition i ämnet till årets riksdag.

Då den av järnvägsstyrelsen upprättade
planen för statsbanenätets fortsatta
elektrifiering såsom första etapp upptar
ostkustbanan, jämte viss annan handel.
vågar jag hysa den förhoppningen,
att elektrifieringen av ostkusthanan äntligen
skall icke blott omedelbart påbörjas
utan även i snabbast möjliga tempo
fullföljas. Ett infriande av denna förhoppning
kan knappast heller sägas innebära
några uppoffringar från det allmännas
sida. Vi veta ju att, om den hittills
genomförda järnvägselektrifieringen
hade underlåtits, skulle driftkostnaderna
för statens järnvägar för år räknat
ha legat kanske mer än 200 miljoner
kronor högre än som nu är att räkna
med. Detta betyder i sin ordning att,
om förräntningskravel beträffande statens
järnvägar skulle ha kunnat upprätthållas,
en ytterligare taxehöjning på
cirka 30 procent varit nödvändig. Detta
säger ju åtskilligt om de ofördelaktiga
återverkningar på statens järnvägars
ekonomi, som skulle ha inträtt, därest
de för ett år sedan signalerade inskränkningarna
i järnvägselektrifieringen måst
fullföljas. Härtill skulle så ha kommit
kännbara nackdelar av olika slag ur trafikantsynpunkt.

Då jag inledde mitt anförande med eu
antydan om kommunikationernas utom -

Statsverkspropositionen m. m.

ordentliga betydelse för den ekonomiska
utvecklingen, därmed självfallet ock
för hela vårt folkhushåll, avsåg jag att
från sådan utgångspunkt beröra även
vissa andra i det sammanhanget betydelsefulla
problem.

Järnvägstrafiken är inom kort helt
monopoliserad hos staten. Det allmänna
vägväsendet är sedan ett fåtal år tillbaka
förstatligat. Bedrivande av automobiltrafik
är icke någonting för staten
eller dess affärsdrivande verk främmande.
De för denna ordning grundläggande
synpunkterna måste därför självfallet
förutsätta, att det allmänna också skall
i fullaste utsträckning taga konsekvenserna
därav, även de ekonomiska. I sistnämnda
hänseende kan det sålunda icke
framstå såsom följdriktigt, att vissa medborgare
eller grupper av medborgare på
grund av bosättning, på grund av sysselsättning
eller den verksamhet, de utöva,
eller av andra skäl skola i annan ordning
eller i större utsträckning än övriga
medborgare bidraga till finansieringen
av den statliga verksamheten på
hithörande områden. Denna verksamhet
bör och skall ju fullföljas i alla medborgares
intresse och med ett befordrande
av den allmänna utvecklingen, ekonomiskt
och i andra hänseenden, såsom
huvudsakligt syfte. Landets alla medborgare
måste så långt möjligt beredas
samma förutsättningar till vinnande av
utkomst och bärgning.

Man kan ställa den frågan: Är det detta
som sker för närvarande?

Bland inkomsterna å driftbudgeten för
det kommande budgetåret, alltså 1950/51,
finna vi under rubriken A. Egentliga
statsinkomster upptagna aulomobilskattemedel
till ett belopp av 530 miljoner
kronor — därav bensinskatt 430 miljoner
kronor — samt något som vi här
i kammaren talat om tidigare vid flera
tillfällen, nämligen trafikskatten, som
beräknas avkasta 35 miljoner kronor.
Detta ldott exempel!

Dessa inkomstposter erbjuda nu ur de
från min sida här antydda utgångspunkterna
mycket av intresse. Bensinskatten
exempelvis, som vi började att nalkas
med mycket försiktiga steg för 25 år se -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Statsverkspropositionen m. m.
dan, har nu nått upp till sannolikt den
högsta i världen, i varje fall inom vår
världsdel. Det är dock icke det enda, ej
heller det mest betänkliga av de rekord
på beskattningens område, som satts
tack vare en den mest energiska träning
under herr Wigforss’ utomordentligt
målmedvetna ledning. Men ändå! Kan
det vara riktigt, kan det vara försvarligt
med denna bensinbeskattning? Det
är klart att jag här alldeles ser bort
ifrån dess verkningar, jag- höll nästan
på att säga, såsom undergrävande den
politiska moralen. Huru många .ståndpunkter
har icke den gällande tilläggsskatten
på bensin på den korta tiden av
åtskilligt mindre än två år utlöst hos
exempelvis ett av våra politiska partier!
Om en bilist, har det sagts, skulle
ha manövrerat så ostadigt vid framförandet
av sin bil, som detta parti manipulerat
med tilläggsbeskattningen av
bensin, skulle han utan vidare gjort sig
förfallen till ansvar för rattfylleri. Men
det var ju inte denna stadga i uppfattning
hos de olika politiska partierna,
jag hade i åtanke. Det var i stället spörsmålet
om huruvida bensinskatten kunde
anses motiverad ur rent sakliga synpunkter,
om den över huvud taget kunde
anses försvarlig och om den fyllde
rimliga anspråk med hänsyn till maximen
om jämlikhet i beskattningen!

Svaret måste med mitt sätt att se bli
nekande. Verkar det förresten inte konstruerat
att hävda, att motorismen skall
i form av fordonsskatt och bensinskatt
svara för kostnaderna för vägväsendet, i
den mån dessa orsakas av motortrafiken?
Redan ett fastställande enligt
objektiva grunder av den ungefärliga
storleken av denna kostnadsandel utgör
en olöslig uppgift. Man måste i sådant
hänseende inskränka sig till rent godtyckliga
avgöranden. Principen om motortrafikens
ansvar inom angivna gräns
för kostnaderna för vägväsendet kan
näppeligen heller utsträckas till andra
områden eller något annat område inom
statsverksamheten. Man kan icke skatta
åt dylika tankegångar. Men lika orimligt
borde det vara att, såsom nu faktiskt
sker, hävda att bilismen, alltså vis -

sa grupper av medborgare, skall svara
för vägkostnaderna, om och i den mån
den utnyttjar de allmänna vägarna. Vägväsendets
upprätthållande i erforderlig
och lämplig utsträckning är en primär
lIPPgift för den statliga verksamheten.
Att så sker utgör en självklar förutsättning
för medborgarnas trivsel, för att de
i det helas intresse skola på effektivast
möjliga sätt kunna hävda sig var
och en på det område, diir han eller hon
ar satt att verka. Den samhälleliga utvecklingen
över huvud taget är beroende
av att det allmänna fullgör sina skyldigheter
i förevarande hänseende. Kostnaderna
för vägväsendet böra självfallet
bestridas i den ordning, som gäller i fråga
om kostnaderna för den statliga verksamheten
i övrigt.

Det resonemang, som här förts, bottnar
jämväl i den uppfattningen, att ingen
beskattning kan drabba mera oberäkneligt,
mera slumpartat och mera ojämnt,
alltså mindre jämlikt, än bensinbeskattningen.
Därtill kommer att denna ofta
går hårdast ut över dem, som representera
den svagaste bärkraften, dem som
ha att kämpa med eller att övervinna
de olägenheter och svårigheter, som äro
förenade med gles bebyggelse och stora
avstånd, eller som på grund av arten av
sin verksamhet nödgas ensamma bära
den belastning som ifrågavarande beskattning
utgör. Det synes mig sålunda
påkallat att skattepolitiken söker anpassa
sig till ett sådant läge, att siirbeskattningen
av motorismen skall kunna elimineras.
Min uppfattning är med andra
ord den alt bensinbeskattningen bör avvecklas.
Att detta av budgetära eller
statsfinansiella skäl icke kan ske nu ligger
i sakens natur. Det bör dock vara
ett handlingsprogram, vars förverkligande
icke får lämnas ur sikte.

Den förste talaren i dagens remissdebatt
uttalade sig så, om jag nu förstod
honom rätt, att han rekommenderade en
ny till grunden gående utredning angående
vårt beskattningsväsende. Jag kan
dela hans uppfattning och alltså instämma
med honom, ifall han lägger huvudvikten
på just den indirekta beskattningen
och på hur denna indirekta be -

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

skattning bör anpassas för att de samhällsekonomiska
verkningarna därav
skola bli så litet ogynnsamma som möjligt.
Det gäller, såvitt jag förstår, att
söka nya linjer även för den indirekta
beskattningen. Vad som nu gäller kan
knappast rubriceras såsom några linjer
alls, och den är i varje fall — denna indirekta
beskattning— inte uppbyggd enligt
enhetliga grunder. Men jag förstår ändå
inte riktigt den ärade talaren, då han
här siktade till nya utredningar på beskattningsviisendets
område. Det är ju
så att vi ha en kommitté, som tillsattes
under föregående år och som vi känna
under namnet statsskatteutredningen. 1
denna kommittés uppgifter ingår bland
annat och kanske främst att utreda och
klarlägga de samhällsekonomiska verkningarna
av vårt gällande beskattningssystem.
Jag vågar dock säga, att det gives
vissa tecken på att denna kommitté åtminstone
hittills i stort sett har glömt bort
den uppgiften. När man talar om skattesystemets
samhällsekonomiska verkningar,
så syftar man ju på skattesystemets inverkan
på sparande och kapitalbildning,
på företagsamheten, på människornas intresse
och vilja att hävda sig i olika
sammanhang till befordrande av den
samhälleliga produktionen och därmed
den ekonomiska utvecklingen över huvud
taget. Här har nu denna kommitté
presterat ett betänkande, där det, såvitt
jag har förstått, angivits en viss ram för
de skattesänkningar, som kommittén finner
sig kunna rekommendera. Det förefaller
mig dock rätt besynnerligt, att
kommittén har kunnat komma fram till
ett sådant ståndpunktstagande, när den
inte har redovisat och sannolikt inte heller
verkställt någon som helst undersökning
rörande skattesystemets samhällsekonomiska
verkningar. Man måste också
ställa sig tveksam inför den ram för
möjliga skattesänkningar, som kommittén
har tagit sikte på. Kommittén har ju
menat, att den nuvarande extra bensinskatten
på 27 öre skall permanentas till
ett belopp av 7 öre att läggas samman
med den tidigare bensinskatten, som är
18 öre, därmed vi alltså skulle i fortsättningen
få en bensinskatt på 25 öre. Vi -

Statsverkspropositionen m. in.

dare har pappersskattens eliminerande
rekommenderats — den är ju i statsverkspropositionen
beräknad att ge en
avkastning av 51 miljoner kronor. De
extra krisskatterna i övrigt skulle bibehållas.
Man måste fråga sig inför denna
s. k. ram för skattesänkningar om
förslaget har något med en definitiv
ståndpunkt att göra — och några skäl
har kommittén icke presterat, som kunna
tjäna till ledning för ett bedömande
därav. Man kan sålunda inte hävda, att
någon kan ha skyldighet att känna sig
bunden av kommitténs rekommendationer.

I denna kammare har jag tidigare vid
olika tillfällen talat om trafikskatten.
Den är ju en skatt, som drabbar huvudsakligen
persontrafiken, och det är klart
att den då i främsta rummet utgör en
belastning för den långväga trafiken.
Ur sådan synpunkt har jag hävdat att
den inte bör tolereras utan avskaffas
så snart det gives möjlighet därtill.
Och, om det ligger så till att statens
järnvägars ekonomi kräver ökade intäkter,
så få dessa uppbringas genom rationellt
uppbyggda taxehöjningar.

Det har inte kunnat undgå att väcka
uppmärksamhet, att man på regeringshåll
har en viss benägenhet att skjuta
ifrån sig ställningstaganden till sedan
lång tid tillbaka aktuella eller aktualiserade
spörsmål av understundom utomordentlig
vikt. Efter upprepade framstötar
motionsledes och på annat sätt
tillsattes för 15 år sedan en parlamentarisk
kommitté, som det plägar heta,
såsom förberedelse till en genomgripande
kommunalskattereform. Denna kommitté,
som vi känna under namnet kommunalskatteberedningen,
avgav betänkanden
åren 1942 och 1943 avseende
grunderna för den kommunala beskattningen,
fördelningen av beskattningsföremålen,
ortsavdragssystemet, fastighetsbeskattningen,
skatteutjämningen in. fl.
betydelsefulla frågor. Efter en omfattande
remissbehandling av de av kommunalskatteberedningen
avgivna betänkandena
har till synes den av riksdagen
i så många sammanhang efterlysta kommunalskattercformen
iignats en ytterst

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Statsverkspropositionen m. m.

blygsam uppmärksamhet inom Kungl.
Maj:ts kansli. Detta förhållande har varit
ägnat att förvåna, helst som riksdagen
och detta jämväl under de senaste
åren flerfaldiga gånger uttryckligen förutsatt,
att förslag till kommunalskattereform
skulle, så snart det sig göra läte,
föreläggas densamma.

Man har i stället överraskat genom
att någon gång bryta loss visst detaljproblem
ur sitt sammanhang för att
söka hringa det till lösning separat för
sig. Ett exempel härpå erinras vi om
i årets trontal, då det däri meddelas,
att avsikten nu är att föreslå åtgärder
för lindrande av den kommunala beskattningen
genom att anvisa statsbidrag
till höjning av ortsavdragen. Vad
innebär detta? Det är inte fråga om
att söka en lösning av detta spörsmål
på, så att säga, kommunalbeskattningens
egen grund. Man gör det hela till
ett statsfinansiellt problem; man tänker
inte på belastningen av de kommunala
beskattningsföremålen, man tänker inte
på den allmänna skatleutjämningen, man
tänker inte på vad t. ex. skatteunderlagen
i kommuner, där utdebiteringen är
mycket låg, skäligen bör kunna belastas
med i förhållande till skatteunderlagen i
andra kommuner, som ha det sämre
ställt. Om det nu skall gå till på det sättet,
att den kommunala beskattningen skall
lindras genom att anvisa statsbidrag till
höjning av ortsavdragen, så är det ju
klart, att om denna höjning av ortsavdragen
skall resultera i något väsentligt,
måste det kosta staten mycket pengar.
Jag misstänker att det kan komma
att röra sig om ungefär samma belopj)
som rymmes inom den av statsskatteutredningen
tänkta eller rekommenderade
ramen för skattelindringar. Det
gör att läget har blivit än ytterligare
förvirrat. Ett tillvägagångssätt sådant
som jag här antytt kan icke betraktas
som rationellt och knappast heller ägnat
att leda till en tillfredsställande lösning.

Motiveringen för ett genomförande av
denna s. k. lindring i den kommunala
beskattningen har ju angivits vara, att
åtgärder på detta område skulle vara så

utomordentligt brådskande. Ja, det inå
vara riktigt; jag tror också, att man
kan säga, att de äro brådskande. Men
varför har man inte förr än på allra
senaste tiden upptäckt denna angelägenhets
utomordentligt brådskande natur,
och varför har man inte bemödat
sig om att genomföra den av snart sagt
alla såsom synnerligen angelägen ansedda
kommunalskattereformen? Med
ett genomförande av denna hade man
ju vunnit en reglering och detta i ett
därför naturligt sammanhang jämväl av
de kommunala ortsavdragen, en reglering
alltså som kunnat förutsättas bli
av mera definitiv karaktär. Nu visar
det sig också, att det i varje fall icke
blir någon reglering på detta område
före ikraftträdandet av den nya kommunindelningen
eller tidigast med ingången
av år 1952. Vad har man då
vunnit? Huvudsakligen ett ur många
synpunkter synnerligen beklagligt undanskjutande
av kommunalskattefrågan
i stort sett med dess så utomordentligt
trängande problem som exempelvis den
allmänna skatteutjämningen, fastighetsbeskattningen
m. m.

Till förebyggande av misstänkliggöranden
vill jag gärna understryka, att
även jag helt delar den meningen, att
en höjning av de kommunala ortsavdragen
är en angelägen uppgift. Jag har
dock icke velat innehålla den uppfattningen,
att kommunalskattefrågan i
stort och därmed även ortsavdragens
reglering hade kunnat så behandlas, att
hela detta problemkomplex nu hade varit
löst och att vi därmed i dag icke
behövt stå helt frågande inför den fortsättning,
som på detta område må komma
att följa. Jag utgår dock ifrån att
finansministern i dagens remissdebatt
har något att säga oss om hur kommunalskattefrågan
i fortsättningen skall behandlas
och, tänker jag mig, huruvida
finansministern anser, att lindringen i
den kommunala beskattningen genom
den avsedda höjningen av ortsavdragen
skall betraktas som ett provisorium eller
inte.

Jag har med det anförda inte på något
sätt velat beröra arbetet inom orts -

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

avdragskommittén. Det är en fråga, som
jag med den ställning jag intar till denna
kommitté självfallet icke här kan beröra.

Såsom i olika sammanhang betonats,
betrakta vi väl alla såsom naturligt, att
vid avvägningen av skattetrycket, däri
ortsavdragen ingå såsom ett delmoment,
de svagast ställda inkomstskiktens läge
bör uppmärksammas. Det bör emellertid
icke bortses från det faktum, att mellanskikten
i samhället, om jag så får uttrycka
mig, på grund av löneutvecklingen
och på grund av den exceptionella stegringen
av skattebelastningen äro utsatta
för — låt mig kalla det — en exploatering,
så hänsynslös att den icke längre
får tolereras. Tiden måste vara inne för
ett särskilt beaktande, även skattemässigt,
av denna deras belägenhet.

När man hävdar, att en skattelättnad
i ögonblicket är alldeles ofrånkomlig beträffande
de lägsta inkomstskikten, borde
det vara av intresse att söka klarlägga
omfattningen och värdet av de förmåner,
som via den förda subventionspolitiken
beredas främst dessa inkomstskikt.
Det kan hända, att dessa förmåner då
visa sig vara av en sådan storleksordning,
att de icke sakna betydelse ens i
förevarande sammanhang. Att tänka sig
subventionspolitikens fullföljande på något
längre sikt framstår dock åtminstone
för mig såsom helt orimligt.

På tal om fastighetsbeskattningen
jag har vidrört detta begrepp tidigare —
alltså objekt- eller särbeskattningen av
fastighet i den för vårt land gällande
garantiskattens form, framstår det såsom
uppenbart, att frågan därom icke längre
får undanskjutas. Detta har även riksdagen
i särskild skrivelse till Kungl. Maj:t
understrukit bland annat år 1948 i anledning
av en av mig i denna kammare
då väckt motion. Denna särbeskattning
synes näppeligen kunna ur rationella eller
andra utgångspunkter försvaras. Det
är väl numera klart, att den icke heller
är av den betydelse för det kommunala
skatteunderlaget, som man tidigare, utan
att söka tränga närmare in i spörsmålet
därom, varit benägen att tro. Att detta
är riktigt kan belysas genom det enkla
konstaterandet, att fastighetsskatteundcr -

Statsverkspropositionen m. m.

laget i landets kommuner stannar vid 11
procent av det totala skatteunderlaget,
därav för jordbruksfastighet endast 2,6
procent. Men härtill kommer då, märk
väl, att dessa procenttal icke markera
den effektiva objektskattebelastningen
av fastighet, utan denna utgör en mycket
blygsam del därav. Grundläggande
härvidlag äro ju endast de fall, då den
faktiska fastighetsinkomsten understiger
procentavdraget. För jordbruksfastigheternas
vidkommande skulle jag på grund
härav vara böjd att antaga, att den effektiva
objektbeskattningen, alltså dennas
andel i skatteunderlaget, stannar vid
en bråkdel av en procent av det totala
skatteunderlaget.

Härtill kan man ju säga: Men har utvecklingen
fört oss därhän, är det då en
trängande angelägenhet att ur vårt skattesystem
eliminera denna beskattningsform?
Ja, det får man allt lov att säga.
ty den effektiva objektbeskattningen, åtminstone
när det gäller jordbruksfastigheter,
drabbar främst de allra sämst
ställda inkomstskikten bland jordbrukarna.

Här skall jag emellertid inte ytterligare
ingå på detta problem. Jag tillåter mig
dock rikta en enträgen vädjan till den
nuvarande chefen för finansdepartementet,
att han måtte utan ytterligare dröjsmål,
med beaktande av riksdagens uttalanden
i ämnet, ge sig i kast med kommunalskattcfrågan
på sådant sätt och i
sådan ordning, att riksdagen i en så
nära framtid som möjligt kan sättas i
tillfälle att taga slutlig ståndpunkt till
densamma.

Det ges iivcn andra fall — det gäller
alltjämt finansdepartementet — då man
kan sägas ha skjutit undan eller brustit i
energi inför betydelsefulla frågor, där
lösningar måste kunna betraktas såsom
angelägna eller trängande. Huru ligger
exempelvis frågan till om jordbrukets
taxering enligt bokföringsmiissiga grunder
och i samband därmed spörsmålet
om en bättre likställighet för jordbrukets
vidkommande med förvärvskällan rörelse
beträffande rätten till avskrivningar
m. in.? I skilda sammanhang har det
motionerats härom, riksdagen har i an -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Statsverkspropositionen m. m.
slutning därtill avlåtit skrivelser till
Kungl. Maj :t, sakkunnigutredningar ha
verkställts, remissinstanser ha ansträngt
sig för att klarlägga spörsmålen, men
ingenting har till synes skett i Kungl.
Maj:ts kansli. Ifall någonting verkligen
har skett där, kunde det vara av intresse
att höra vad det skulle vara! 1948 års
riksdag förutsatte som alldeles självklart,
att proposition i ämnet skulle föreläggas
1949 års riksdag, men nu signaleras ingen
proposition i ämnet ens till denna
riksdag. Under tiden har den ena framstöten
efter den andra i med detta spörsmål
likartade eller därmed sammanhängande
frågor lämnats utan avseende under
hänvisning till att dessa frågor redan
aktualiserats hos Kungl. Maj :t, där
de dock legat helt avdomnade.

Ett annat exempel! Huru länge har
inte frågan om inrättande av ett centralt
organ eller en central nämnd för befordrande
av enhetlighet vid beskattningen
m. fl. uppgifter stått på dagordningen?
Nu föreligger ett sakkunnigbetänkande
i ämnet med förslag i stort sett
sammanfallande med synpunkter, som jag
personligen och andra med mig sedan
år tillbaka motionsvis och interpellationsledes
framfört i riksdagen. En av de
stora frågorna vid nästlidet års riksdag,
den om behandlingen skattemässigt av
medlemsavgifter till arbetsmarknadens
organisationer och andra föreningar av
skilda slag, avvisades väsentligen på
grund av avsaknaden av denna centrala
nämnd. Nog borde väl frågan därom,
som stötts och blötts under så lång tid
och i så olika sammanhang, kunna efter
remissbehandling av det föreliggande
sakkunnigbetänkandet presenteras årets
riksdag, i varje fall under dess eventuella
höstsession. Jag hoppas verkligen att
statsrådet och chefen för finansdepartementet
— den nuvarande — delar denna
min mening och alltså ägnar denna
angelägenhet sin uppmärksamhet. Jag
har ju icke velat på något sätt lasta
honom med hänsyn till de åtgärder, som
med mitt sätt att se tidigare försummats
eller fördröjts.

Med dessa erinringar skall jag, herr
talman, avsluta mitt remissdebattsinlägg.

Herr NORDENSON: Herr talman! I förra
årets remissdebatt riktade jag vissa
anmärkningar mot finansplanen, och det
sätt, varpå vissa fakta presenterades, särskilt
beträffande den samhällsekonomiska
balansen. Jag underströk, att det
var en mycket starkt fackbetonad redovisning,
som där lämnades, genom sin
knapphet icke blott svårförståelig för
lekmannen utan i vissa avseenden direkt
vilseledande, och jag framhöll önskvärdheten
av att framställningen i finansplanen
måtte göras mera klar och
tillgänglig för läsaren. Jag tror att det
är flera än jag, som känna en viss oro
och olpst inför den utveckling som vår
finansplan har tagit år från år, både
kvantitativt och kvalitativt; jag avser då
med kvalitativt dess förmåga att klart
framställa det som det rör sig om.

Kvantitativt har ju bidragen svällt ut
väsentligt. Ännu för fem år sedan var
konjunkturinstitutets bidrag en uppsats
på 30 sidor. Nu är den uppe i 210, och
härtill kommer nationalbudgetdelegerades
utlåtande på 05 sidor. Det är således
en mycket diger lektyr, och jag måste
säga att den är tungläst. Det material
som här lämnats är synnerligen värdefullt,
och man får en stark känsla av
att det är framlagt och diskuterat med
en stark strävan till objektivitet, men
det är inte lätt att smälta. Jag tror det
skulle vara förmånligt, om man på de
olika avsnitten finge korta sammanfattningar,
så att man kunde få fram resultaten
vid en kort genomläsning och inte
behövde fördjupa sig alltför mycket i
detaljer.

I år äro de resultat som särskilt konjunkturinstitutet
kommer till tyvärr inte
särskilt givande för läsaren, ur den synpunkten
nämligen att man inte anser sig
kunna ge något närmare besked i flera
viktiga frågor. Detta gäller särskilt den
samhällsekonomiska balansen och den
allmänna konjunkturutvecklingen. Här
säger konjunkturinstitutet, att man bar
svårt att draga några konklusioner ur
deras tabeller och att man blott kan konstatera,
»att de på sista tiden omvittnade
symptomen på rådande inre samhällsekonomisk
balans icke motsägas av det

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

nu framlagda statistiska materialet». Institutet
säger med älskvärd självironi,
att »detta är en något torftig slutsats om
den samhällsekonomiska balansen».
Detsamma gäller konjunkturen. Man konstaterar
att det finns en tendens i inflationistisk
riktning och en i deflationistisk,
och man säger att utvecklingen kan
tänkas gå i vilken riktning som helst och
att man måste vara beredd på stora överraskningar.

Man kan sålunda inte hämta så mycket
ur dessa berättelser — detta icke
sagt som något direkt klander, utan som
ett konstaterande. Det är emellertid angeläget
för oss, som skola bedöma det
statsfinansiella läget, att försöka få fram
några drag som visa oss, i vilken riktning
utvecklingen går. Jag har då vänt
mig till finansplanen och försökt att ur
den få fram några linjer. Jag har tagit
upp två problem: Det ena är frågan om
hur överbalanseringen av budgeten bar
utvecklat sig under innevarande budgetår
och hur den kan väntas utveckla sig
under det kommande. Det andra är frågan
om vår valutautveckling.

Det har ju talats så mycket om angelägenheten
av överbalansering av budgeten,
och det synes därför av intresse
att se, i vilken mån en sådan kan genomföras.
När man vänder sig till finansplanen
och försöker få fram svar på dessa
frågor, finner man att det är en ganska
komplicerad sak. Man skulle ju vänta sig
en klar framställning av hur budgeten
har utvecklat sig under det gångna året
och vad vi ha att räkna med för lånebehov.
Men detta går ingalunda att omedelbart
utläsa, utan man får söka sig
fram. Jag bar gjort upp en tabell för eget
bruk; det erfordrades för att få fram
den inte mer än 18 sifferuppgifter, alla
av fullkomligt fundamental art, men de
kunde icke återfinnas i finansplanen,
utan jag bär fått söka dem i tre olika
skrifter och på tolv olika ställen. Sammanställningen
iir inte svår att göra, men
den är onekligen givande, och man måsle
uttala sin stora förvåning över alt en
sådan sammanslällning inte gjorts i finansplanen.
.lag har helt enkelt salt upp
för innevarande budgetår, lnir balansen

(I Första kammarens protokoll 1950. .Yr 2.

Statsverkspropositionen m. m.
ter sig enligt statsverkspropositionen i
början på år 1949, enligt riksstaten maj
1949 och enligt den bedömning vi nu
kunna göra, sedan halva budgetåret gått.
Enligt den första uppställningen skulle
vi få en överbalansering med 721 miljoner,
som skulle väl täckt kapitalbudgetens
behov och den reservationsmedelsförbrukning
som väntades; vi skulle
till och med ha fått ett överskott på 25
miljoner. Enligt riksstatens siffror var
det litet sämre. Då skulle vi inte kunna
täcka alla dessa krav utan ha fått ett
underskott på 60 miljoner. Nu beräknar
man mindre inkomster än enligt riksstaten,
utgifterna ha stegrats på grund av
tilläggsstat I, och vi få en mycket lägre
överbalansering — 339 miljoner kronor.
Samtidigt kunna vi vänta oss stora ianspråkstaganden
av reserverade medel.
Vi ha vidare att täcka större belopp på
kapitalbudgeten, och vi få fram att ett
underskott kan väntas på 500 miljoner.

Det är ganska anmärkningsvärt, att
dessa siffror icke kunna direkt framläsas
ur finansplanen. Läsaren måste själv
sitta och lägga pusslet och hämta bitarna
än bär, än där för att få fram en så
elementär och för bedömningen av vårt
läge viktig sak som uppgift om underbalansering
och lånebehov. Jag vill särskilt
konstatera, att när man beräknar, hur
förhållandena ändrats under det sista
halvåret, måste man ta hänsyn till det
beslut som fattats om subventioner och
som medförde en tilläggsstat på 236 miljoner.
Jag kan inte finna, att den siffran
förekommer någonstans i finansplanen.
På tre eller fyra ställen diskuterar
finansministern i allmänna ordalag subventionerna
och nämner både att vi beslutat
sådana och att vi sannolikt komma
att få besluta flera, men lian nämner
ingenting om beloppet. Detta är så mycket
mer anmärkningsvärt som han tar
upp frågan om överbalanseringen på
driftbudgeten under innevarande år och
nämner att enligt riksstaten en överbalansering
på 679 miljoner var att vänta.
Det hade då onekligen varit av intresse
att påpeka, att denna siffra nu ingalunda
är aktuell, att den är förminskad både
på grund av lägre beräknade inkomster

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Statsverkspropositionen m. m.

och på grund av beslut om utgifter och
i själva verket nu uppgår till endast 339
miljoner. Det är en allvarlig brist, att
så icke skett, ty den som hastigt läser
igenom detta kan lätt förledas att tro,
att vår situation beträffande det löpande
året är vida bättre än den är.

Beträffande kommande år ha vi endast
statsverkspropositionen att lita till.
Där är överbalanseringen upptagen till
472 miljoner, och för att täcka kapitalutgifterna
— 211 miljoner — och den
förbrukning av reservationsmedel som
kan förväntas skulle det behövas någonting
på ca 450 miljoner. Där fattas
sålunda ungefär 200 miljoner kronor,
men som jag redan antytt, måste vi sannolikt
räkna med att medel komma att
tagas i anspråk för subventioner och
även annat. Jag skall inte alls ge några
exakta siffror, men anser det icke osannolikt
att ett vida större lånebehov kan
uppstå.

Vad jag med detta velat belysa är att
finansplanens sätt att presentera materialet,
gör det utomordentligt svårtillgängligt
för läsaren. En tabell, som tar
upp de siffror jag här nämnt med några
korta kommentarer, skulle ge vida mer
än långa utläggningar i texten.

Det är samma förhållande, när vi gå
till frågan om vårt valutaläge. .lag har
här främst fäst mig vid frågan om vårt
dollarläge, och jag har ställt mig den
frågan, som jag anser vara av särskilt
intresse: Hur har vår dollarsituation utvecklat
sig under året, särskilt med hänsyn
till vad vi själva kunnat prestera,
med bortseende alltså från den hjälp vi
få i Marshallpengar? Här har jag gått
till den tabell som finansplanen innehåller.
Där anges det, att vi förbättrat
vår valuta med inalles 360 miljoner och
vår valuta i dollar med 154 miljoner. Här
finns emellertid allvarlig anledning till
reflexioner. När man går till konjunkturinstitutets
framställning, finner man
att ökningen i dollärtillgodohavanden
anges till 125 miljoner, och man frågar
sig: Hur kan den det ena ögonblicket vara
värd 125 miljoner och det andra 154
miljoner? Man frågar sig då: Vad är meningen
med detta? Ja, om det skall vara

någon mening med att ange ändringen
av vår dollarbalans i kronor, så skall
man naturligtvis värdera dollartillgodohavandet
efter en viss kurs. Det är vad
som har skett i konjunkturinstitutets redovisning.
Där har man räknat ut, hur
dollartillgodohavandet har ändrats, efter
en kurs av 3,60 per dollar, och då har
man kommit till 125 miljoner kronor.
Om man dividerar 125 miljoner med
3,6 kommer man fram till 31,4 miljoner
dollar, vilket sålunda är ökningen i
vårt dollartillgodohavande. Man kan
också beräkna ökningen ur de siffror
som ange utgående och ingående tillgodohavande
i kronor efter nuvarande
kurs 5,i s och kommer då till 180 miljoner
kronor. Tillgodohavandet uttryckt i
dollar fås då genom att dividera resultatet
med 5,18. Ur siffran 154 miljoner
kronor kan man inte med hjälp av ett
av dessa å-priser komma fram till den
riktiga siffran i dollar. Därmed måste
den anses vara i hög grad vilseledande.
Om man skall vara välvillig och försöka
ge denna siffra en förnuftig tolkning
kan man säga, att den är ett mått på hur
mycket dollarökningen kostat riksbanken.
Men kostnaden för valutastegringen
kan också beräknas på annat sätt.
Till det belopp den är angiven i finansplanen
per x/i2 är den helt tillkommen
genom Marshallpengar, och har kostat
oss inte 154 ulan 137 miljoner kronor.
Man har sålunda fyra siffror att välja på
här, av vilka två ha en klar innebörd
och de andra äro mer eller mindre godtyckligt
valda.

Jag har med detta velat framhålla, att
hela framställningen är så oklar, svår att
penetrera och så lätt leder vilse, att den
måste betecknas som mycket otillfredsställande.
Det enda rätta systemet naturligtvis
är, att fastställa ökningen i dollartillgodohavandet
genom att räkna i
dollar. Jag måste beklaga, att man inte
har använt en så enkel pedagogisk åtgärd
som att sätta upp en dylik tabell.

Nu ha vi omsider även fått valutaställningen
den 31 december. Den har presenterats
oss i bankoutskottets memorial
med riksbankens berättelse för året,
som för övrigt kommit oss till handa

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

först i dag. Man gör genast den reflexionen,
att även här har det räknats i kronor.
Det kan möjligen vara berättigat ur
vissa synpunkter, men är i hög grad ägnat
att vilseleda. Det är ju inte alla som
observera, att ingående och utgående balans
riiknas efter olika dollarkurs. Man
får förlåta den allmänhet, som får intrycket.
att eftersom vårt guldtillgodohavande
var 290 miljoner kronor vid
årets början och 362 vid dess slut, har
det ökats med 72 miljoner kronor, och
eftersom vi hade 113 miljoner kronor i
dollar vid årets början och nu ha 385,
har det ökat med 272 miljoner kronor.
Det tycker folk är mycket glädjande.
I själva verket är det så, om man
räknar i dollar, att vårt guldtillgodohavande
i början av året var SO1/» miljoner
och nu är 70 miljoner. Vår guldbehållning
har sålunda minskat, räknat i
dollar. Däremot ha vi ökat vårt dollartillgodohavande
med 43 miljoner dollar.
Gör man redovisningen på detta sätt,
kan läsaren utan många konststycken
verkligen se, vad som har inträffat. Man
har rätt att göra anspråk på att redovisningen
sker på sådant sätt, att man
vid sidan av kronvärdena får dollarvärdena,
som genast tala om vad som i
verkligheten liänt.

Nu har det sagts här, att vi ha avsevärt
stärkt vår dollarställning. Ja, vi
ha ökat den med dessa 43 miljoner dollar,
men man får inte. när man nu gläder
sig över detta, bortse från hur det
bär skett. Det är i huvudsak med Marshallmedel.
Att detta varit möjligt få
vi konstatera med tillfredsställelse, men
om vi vilja bedöma vad vi själva av
egen kraft kunna åstadkomma, måste
vi räkna bort detta belopp. Marshallmedlen
ha uppkommit på det sättet, att
tillgångar som vi ha tjänat in i mjukvaluta
från vissa länder, ha via Marshallmedlen
växlats i dollar. Drar man
emellertid bort Marshallpengarna från
denna ökning, återstå 5,3 miljoner dollar.
Det är den verkliga förbättring, som
vi ha kunnat åstadkomma av egen kraft.
Möjligen borde man härifrån draga de
10,r> miljoner, varmed vi ha minskat vårt
guld, men man kan också säga, att det -

Statsverkspropositionen m. m.

ta motsvaras av 8 miljoner dollar guld
som utbetalats enligt Washingtonöverenskommelsen
och en inhemsk förbrukning
av 1 å 1,2 miljoner dollar. Ur
utbyteshandelns synpunkt har guldtransaktionerna
icke påverkat läget,
utan det som bär hänt är, att vi med
Marshallmedel ha ökat vårt dollartillgodohavande
med 37,7 miljoner och av
egen kraft med 5,3. Till detta torde komma
vissa intjänade frakter, men enligt
vad konjunkturinstitutet anger skulle
det röra sig om mycket små belopp.

Man kan naturligtvis ha olika omdömen
om detta resultat. Enligt min mening
är det glädjande, att siffran är positiv,
men vi måste nog säga, att det
är ett ganska anspråkslöst belopp, som
vi lyckats åstadkomma. Jag tror, att det
är en fara att presentera förhållandena
på det sätt som sker både i finansplanen
och från riksbankens sida. Det måste
inge svenska folket eu föreställning
om att läget är väsentligt bättre än vad
det i verkligheten är.

.lag vill göra gällande, att om man
från finansdepartementets sida vill i tre,
fyra tabeller sammanställa de viktigaste
siffrorna i finansplanen på ett
klart och överskådligt sätt och sedan
foga kommentarer till detta, skulle vi
få veta ojämförligt mycket mer om landets
statsfinansiella ställning och våra
valutaförhållanden än vi nu få med dessa
mycket mångordiga berättelser, där
man själv får lägga pussel för att få
fram realiteterna. Det kan inte vara rimligt,
att det skall göras så svårt för allmänheten
och för riksdagsmännen att
komma till klarhet om rätta innebörden
av det redovisade materialet.

Här talas ju mycket om insyn, och
man begär att enskilda företag skola
lägga fram sina förhållanden. Jag skulle
vilja påstå, att om man tar ett av
våra stora företags årsredogörelser,
exempelvis kullagerfabrikens, får man
genom dess tablåer och ganska korta
kommentarer veta ojämförligt mycket
mer om detta företag än vad vi riksdagsmän
få veta om aktiebolaget Sveriges
förhållanden genom finansplanen.
Insynen är för oss otillfredsställande, och

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Statsverkspropositionen m. m.

ändå få vi väl räkna med att om vi
inte direkt höra till den centrala ledningen
i bolaget, så höra vi i alla fall
till överstyrelsen.

lag måste därför framställa ett bestämt
yrkande på att vi få detta siffermaterial
presenterat på ett sätt, som är
ägnat att klart belysa förhållandena,
och inte som nu försett med den ena
förrädiska fallgropen efter den andra.

När jag ser detta material och denna
anhopning av siffror, kommer jag att
tänka på en gammal historia från Uppsala.
Det fanns en övervaktmästare vid
universitetet förr i tiden. Han kallades
på den tiden för kursor. Kursor Bergholm
var mycket road av att umgås
med professorer och diskuterade gärna
med dem i lärda ämnen. En dag sade
rektorn åt honom: »Bergholm, som ju
umgås med så mycket lärda människor,
blir väl så småningom en mycket lärd
man?» —»Nej», sade Bergholm då,
»det skall jag säga professorn, att det
blir bara ett agglomerat av kunskaper,
det blir inget systematiskt vetande.» Jag
skulle vilja säga detsamma om detta
material. Det är ett agglomerat av siffror,
det är ingen systematisk framställning,
det är i själva verket en labyrint
av siffror till troskyldiga riksdagsmäns
vilseledande.

Jag vill inte klandra vår finansminister
alltför mycket för detta. Han har
trätt till så sent, att han inte har kunnat
annat än fullfölja gamla traditioner.
Jag vill inte heller lasta tjänstemännen,
ty detta har ju blivit tradition. Det beror
naturligtvis på den anda, som bär
kommit in — nu skakar finansministern
på huvudet. Det skulle tyda på att
han tycker, att det här är en tillfredsställande
framställning, men då kunna
vi inte annat än konstatera, att vi ha
olika åsikter. Det är naturligtvis gammal
tradition, att det skall framställas
så här, och det är förvånande, att den,
som är ansvarig för detta sätt att framlägga
förhållandena, är en gammal pedagog.
Jag måste nämligen säga, att ur
pedagogisk synpunkt äro våra finansplaner
minst sagt otillfredsställande.

Här har talats om regeringen och dess

tillgång på smycken. Om jag skulle likna
det här vid något smycke, skulle jag
vilja säga, att de finansplaner, som vi
ha hugnats med under några årtionden,
äro små pärlor av pedagogisk oklarhet.
De äro äkta pärlor i den mån att allt
materialet nog är riktigt, men de skifta
som äkta pärlor allteftersom man ser
dem från den ena eller andra sidan, och
de ha den äkta pärlans hela ogenomskinlighet.

Detta om själva framställningen av de
statsfinansiella förhållandena. Till budgeten
skall jag be att få knyta några korta
anmärkningar. Vad som slår en beträffande
denna budget är, att den trots
de hårda nedskärningarna i alla fall är
så pass knapp och att den betecknas
som nätt och jämnt balanserad. Vad jag
finner särskilt skrämmande är de ständigt
återkommande automatiska stegringarna,
som äro av en sådan storleksordning,
att det blivit mycket svårt att få
utrymme för nya anslag. Det är därför
angeläget, att vi klargöra för oss, vilka
anspråk som komma att ställas på oss
under den närmaste tiden. Det är ju anmärkningsvärt,
att vi ha en reservationsbalans
på icke mindre än tre miljarder
kronor. Om vi sedan betänka, att vi ha
beslutat en hel del reformer, som kräva
stora investeringar, och dessutom
veta, att vårt näringsliv alltjämt har
behov av stora kapital för sin utveckling,
så måste vi säga oss, att de krav
som komma att ställas på vår ekonomi
under de närmaste åren, äro utom
ordentligt stora. Det vore därför synnerligen
värdefullt, om vi kunde få en utredning
och sammanställning av hithörande
förhållanden, så att man kunde
överblicka vilka våra investeringsbehov
äro från statligt och kommunalt håll, inte
minst med tanke på alla de reformer,
som äro beslutade, eller planeras, så att
vi verkligen kunde se, vilka behov som
bär efter hand komma att aktualiseras.
Industrien bär genom sitt utredningsinstitut
igångsatt en utredning rörande sina
investeringsbehov. Sedan vi nu ha
fått en nationalbudget, ha vi också möjlighet
att se vilka resurser som kunna
väntas stå oss till buds, och vi skulle då

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

kunna på ett planmässigare sätt bedöma
våra möjligheter och kanske komma
ifrån det, som ofta har hänt oss här, att
vi besluta reformer utan att ha förvissat
oss om att vi verkligen ha de ekonomiska
möjligheterna och resurserna att
genomföra dem.

Jag återkommer bär till en sak, som
jag skulle ha berört i sammanhang med
valutan. Det är ju uppenbart, att det är
ytterst angeläget för oss att söka se till
i vilken mån vi kunna öka våra dollartillgodoliavanden.
Där finns det nog vissa
möjligheter. Det som i främsta rummet
ger oss våra inkomster är malmen
och massan, och det skulle kunna finnas
möjlighet att öka vår produktion av
massa, om vi kunde komma därhän, att
våra verk ginge mera kontinuerligt. För
närvarande gå våra företag i regel 290
dygn om året, medan de utländska gå
ända upp till 350 och 360 dygn om året.
Det är problem om arbetstidens fördelning,
som lagt hinder i vägen för en ändring,
men här föreligger verkligen ett så
utomordentligt viktigt krav att försöka
få fram ökad produktion för att kunna
snabbt skaffa oss ökade dollartillgodohavanden,
att jag tror, det är angeläget,
att ta upp hela frågan. Jag tror, att det
här finns en möjlighet för regeringen
att ta ett för landet mycket värdefullt
initiativ genom att ta kontakt med parterna
på arbetsmarknaden för att höra,
om man inte skulle kunna komma till
överenskommelse om en ökad drift.

Den därnäst viktigaste källan till dollar
är turisttrafiken. Även här skulle
man på kort tid kunna öka våra tillgodohavanden,
om vi hastigt kunde intensifiera
turisttrafiken från Staterna. Men
från alla sakkunniga vittnas det om att
vi för detta ändamål måste skapa bättre
hotellförhållanden i vårt land. Jag vill
därför rikta en vädjan till dem, som
svara för investeringskontrollen, att tillse,
att byggandet, reparerandet och förbättrandet
av våra hotell måtte ges företräde
framför andra byggnadsprojekt. Vi
skola komma ihåg, att en väl skött turisttrafik
inte bara kan ge oss värdefulla
dollar utan även skapa eu för landet
ökad goodwill i utlandet.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag vill nu återkomma till de ekonomiska
problem, som för närvarande äro
för oss aktuella. Vi ha genom den beslutade
stabiliseringspolitiken, kommit in
i en period av viss avspänning. Vi avvakta,
vad som skall hända i slutet av
1950, och i väntan på detta ha vi ett
visst andrum. Jag tror det vore lämpligt
att använda detta andrum till att ta upp
till behandling ett problem, som blivit
mer och mer betydelsefullt för vår samhällsutveckling,
jag menar sysselsättningsproblemet.
Frågan om den fulla
sysselsättningen togs som bekant upp
av Myrdalskommissionen strax efter kriget.
Då hade man i stor omfattning den
ståndpunkten, att det bara gällde att skapa
möjligheter att driva upp sysselsättningsgraden.
Därmed skulle det hela
vara löst. Vi fingo utan några åtgärder
full sysselsättning, vi fingo i själva verket
överfull sysselsättning, och nu ha vi
sett, att denna medför även en hel del
nya, ganska mycket komplicerade problem,
inte minst på själva arbetsmarknaden.
Till problemen hör exempelvis
en alltför stor rörlighet och en därav
följande mindre effektivitet i arbetet, i
vissa fall sjunkande produktivitet, ökad
olycksfallsfrekvens och sämre ordning
på arbetsplatserna. Sin avgjort största
betydelse har översysselsättningen genom
sin återverkan på lönebildningen,
på grund av det tryck den utövar på lönenivån
och genom att den så att säga
eliminerar balansen mellan parterna på
arbetsmarknaden. Det finns en risk för
att lönerna stiga hastigare än produktiviteten.
Därmed få vi också en ökning
av priserna och ett försämrat penningvärde,
och det kan tänkas gå så långt,
att det kan bli nödvändigt för statsmakterna
att ingripa reglerande på arbetsmarknaden,
vilket vi ju helst ha velat
undvika. Trycket på lönenivån kan också
skapa förändringar i produktionens
inriktning, det kan bli mera lönande att
producera för hemmamarknaden än för
export, och därmed kunna vi få försämrad
bytesrelation med utlandet.

När jag nämner dessa ogynnsamma
verkningar, är det inte för att därmed
komma kravet på hög sysselsättning till

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Statsverkspropositionen m. m.

livs utan bara för att konstatera, att
dessa problem ha uppstått och att vi
måste ta upp dem till diskussion. Jag
tror, att tidpunkten är lämplig härför
ur den synpunkten, att vissa motsättningar
äro utjämnade. Vi äro nu på alla
håll ense om att vi inte vilja ha konjunkturkastningar,
sådana som förekommo
förr i världen. Vi vilja inte ha några
våldsamma arbetslöshetskriser, utan
vi vilja ha vad man kallat för en hög
och jämn sysselsättning, men samtidigt
vilia vi slippa de ogynnsamma verkningar,
som kunna leda till ett alltför stelt
system och till alltför hårda ingripanden.

Jag tror, alt det skulle vara lyckligt,
om man tog upp dessa problem till eu
lugn och saklig diskussion mellan parterna,
och jag tror, att det vore lämpligt,
om regeringen ville ta ett initiativ
i saken. Jag tror nämligen, att en god
lösning av sysselsättningsproblemet är
förutsättning för en stigande produktivitet
och därmed en hög levnadsstandard.

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig vidare i detta. Jag vill bara komma
med eu enda liten slutreflexion. Det
namnes på ett ställe i den framställning,
som nationalbudgetsakkunniga göra, att
de ha anledning att tro, att vi skola
kunna komma till friare förhållanden
inom näringslivet och lätta på regleringarna,
men man tillägger också, att regleringar
ständigt måste anpassas efter
situationens skiftningar, och om utvecklingen
skulle komma att gå i en annan
riktning än den man väntar sig nu.
måste man tänka sig »en återgång till
den restriktiva politik som tidigare
förts». Här synes mig föreligga en ganska
djupgående skillnad i uppfattningen
i olika kretsar. Jag tror, att författaren
här har varit inställd på att man
ständigt måste tänka sig att tillgripa
regleringar, så snart det blir skiftningar
i situationen, som inte gå i önskvärd
riktning. På vårt håll mena vi, att om
vår ekonomi kommer i ett sådant läge,
att vi i huvudsak kunna ta bort regleringarna,
kunna vi inte därmed räkna
att för alltid vara befriade från vissa

kastningar och skiftningar, från vissa
svårigheter i vårt ekonomiska liv. Men
då gäller det enligt vår mening att försöka
återinföra de äldre regulatorer, som
tidigare tillämpats och som verka automatiskt,
nämligen en rörlig räntepolitik,
kapitaloperationer på marknaden
samt konkurrensens spel mellan parterna
inbördes. Jag tror, att man mycket
väl kan tänka sig, att många av de
olägenheter, som alltid måste väntas
uppstå, kunna lösa sig automatiskt, on,
man på det sättet inför krafter, som
av sig själva verka korrigerande. Då
behöver man inte ständigt ingripa med
direkta regleringsåtgärder. Om vi skola
bevara friheten och nå en gynnsam utveckling
i vårt land gäller det, tror iag,
att se till. att de fria krafterna också
ha ett utrymme för sitt spel.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
När man diskuterar budgeten för det
kommande budgetåret och därvid också
tar hänsyn till de riktlinjer för den
ekonomiska politiken, som framlagts i
detta sammanhang, är det klart, att inläggen
bli beroende av den bedömning
man gör av den närmaste framtiden.

Jag vill i samband härmed peka på
en sak, som så vitt jag förstår är den
springande punkten för oss. Det är nämligen
så, att vi, om vi bara skulle behöva
ta hänsyn till våra egna förhållanden,
inte kunna hysa så stor tvekan
om våra möjligheter att fortsätta
att öka vår produktion och vår export.
Men vi veta alla, att vi äro ytterligt beroende
av vad som sker i utlandet, och
när det gäller att bedöma utvecklingen
där, ställer man sig genast frågan: Vilka
komma verkningarna av devalveringen
att bli? Tv det är väl ändå just
devalveringen, som har medfört den
ovisshet, som speglar sig i konjunkturinstitutets
rapport och som herr Nordenson
här påpekade. Det är devalve:
ringens följder, som man är oviss om.
Frågan gäller, om inflationistiska eller
deflationistiska krafter skola bli övermäktiga,
eller om det skall bli balans
mellan dem båda.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

Det är alldeles uppenbart för tidigt
att nu bilda sig någon mera fast mening
om hur det kommer att gå. Men
när nu i det närmaste fyra månader
förflutit sedan den engelska devalveringen,
kan man väl konstatera så mycket,
att efter det att den första övergångsprisstegringen
hade genomförts och
den första anpassningen efter de nya
valutakurserna skett, blev det icke någon
kontinuerlig, fortsatt prisstegring.
Om man vill studera prisutvecklingen
på de stora stapelvarorna, vilken väl
är utslagsgivande under dessa fyra månader,
kan man just konstatera, såsom
konjunkturinstitutet gör, att tendenserna
gå åt båda håll. Det har varit prisstegringar
på ull och koppar, men det
har varit prissänkningar på järn och
kol, på bly och tenn, för att ta några
exempel. Det finns därför ingen möjlighet
att nu avläsa någon tendens till
en fortsatt inflationistisk prisstegring.
Man kan våga säga, att det för närvarande
icke finns tecken till inflation på
något håll i världen, och jag tror därför,
att vi kunna våga göra det som har
skett i finansplanen — något som nationalbudgetdelegationen
också har ställt
sig bakom — d. v. s. dra ut 1949 års
linje utöver år 1950 och räkna med att
vi tämligen ostört kunna fortsätta vår
ekonomiska utveckling efter samma linjer
som år 1949. Om man kan våga sig
på detta, blir resultatet, såsom jag tidigare
underströk, att vi ha utsikter till
en ökad produktion och till eu ökad export.

Herr Nordenson var i detta sammanhang
inne på frågan om skolkning på
arbetsplatser och andra liknande företeelser,
och han efterlyste åtgärder. Detta
är ju närmast en fråga om disciplin,
något som i detta fall inte kan kommenderas
fram, och det är rätt meningslöst
att tro, att man genom några
föreskrifter eller avtal organisationerna
emellan skulle kunna nå något
resultat. Det är en uppfostrings- och eu
propagandafråga, och jag tror inte, att
det har undgått någon, att det i flera
månader — vi kunna väl kanske säga i
mer än ett halvår — har pågått en gan -

Statsverkspropositionen m. m.

ska omfattande verksamhet i upplysande
och uppfostrande syfte på detta område.

Om vi skulle kunna med stöd av vår
ökade produktion och våra möjligheter
till ökning av exporten och med devalveringens
hjälp genomföra en sådan
vridning av vår export, att vi skulle
kunna få balans i vårt handelsförhållande
till hårdvalutaländerna och få tillräckliga
medel för att därifrån köpa vad
vi önska köpa och sålunda slippa vår,
man kan väl säga enda kvarstående
spänning på utrikeshandelns område,
det veta vi inte ännu. Det har inte gått
så lång tid sedan devalveringen — jag
sade att det har gått fyra månader —
och statistiken har inte kommit så långt,
vi ha bara två månaders statistik tillgänglig.
Den tyder visserligen på en ökning
av vår export på Förenta staterna,
men det behöver inte säga någonting.
Det blir först längre fram som vi kunna
få en bättre grund för vårt bedömande.

Det finns ingenting som motsäger oss,
när vi i dag uttala, att vi ha utsikter till
en fortskridande förbättring av vårt ekonomiska
läge. Då stå vi genast inför frågan,
hur denna förbättring skall utnyttjas.
Därvidlag kan man naturligtvis ha
olika meningar. Regeringen har klart
angivit den meningen, att förbättringen
bör användas för att frångå krispolitiken
och avveckla de anordningar, som
ha tillgripits för att skapa den »jämvikt
på kryckor», som någon sade här,
mellan tillgång och efterfrågan och därmed
samhällsekonomisk balans.

Det är sålunda uppenbart, att vi med
en bättre varutillgång böra bli i stånd
till att mjuka upp priskontrollen. Den
kommer att bestå under år 1950, men i
den takt som det verkligen visar sig,
att inom respektive varuområden tillgången
blir så stor, att man kan räkna
med en prisutveckling, som inte är beroende
av spänning mellan tillgång och
efterfrågan, bör man kunna minska priskontrollen
och undantaga olika områden
från dess verkningar.

På samma sätt är det med importregleringen.
Vi ha redan börjat nedrust -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Statsverkspropositionen m. m.

ningen där. I den mån som det blir möjligt
för oss att tillgodose varubehoven,
kunna vi också i stigande omfattning
minska importregleringen i syfte att till
slut på detta område liksom på priskontrollens
komma ifrån den rena detaljregleringen,
som vi hittills lia hållit
på med.

Vi måste också i takt härmed tänka
oss en friare ordning på arbetsmarknaden.
Jag har upptäckt, att här i denna
kammare har rått en viss oro inför den
utsikten, och samma oro kom starkt till
uttryck i andra kammaren på förmiddagen.
Men vi få göra klart för oss, att
detta område måste behandlas som alla
andra. Ha vi möjlighet att nedrusta beträffande
priskontroll och importreglering,
då få vi också börja nedrusta på
arbetsmarknaden, så att vi komma tillbaka
till friare avtalsrörelser, till parternas
brytningar gent emot varandra.
Det är klart, att det kommer att medföra
svårigheter, men det göra alla dessa
nedrustningar och avvecklingar. Ingen
kan väl inbilla sig, att frilistningen blir
utan påkänningar, och en röst i andra
kammaren i förmiddags uppmanade regeringen
att gå försiktigt fram, så att
inte de olika företagen bli utsatta för
alltför hårda påfrestningar. Det kan inte
hjälpas, att det blir påfrestningar över
hela linjen, men dem måste vi komma
igenom.

Nedskärningen får givetvis också
drabba byggnadsregleringen. Jag skall
inte ta upp den saken nu, utan vänta
ett ögonblick, ty den har ett så klart
sammanhang med en annan företeelse,
som vi diskutera här i dag. Jag vill här
endast understryka, att frigörelsen från
krispolitiken kan ske blott i takt med
de möjligheter utvecklingen ger oss. Regeringen
är icke sinnad att gå fram på
ett oförsiktigt sätt, som skulle kunna
leda till, att vi kanske på olika områden
utsätta oss för bakslag, som komma att
medföra en mycket större oreda och
mycket större svårigheter än om vi ge
oss till tåls, till dess vi klart se, att vi
ha möjligheter att skapa större frihet.

Det område, som jag närmast åsyftade
när jag nämnde dess samband med bygg -

nadsregleringen, var överbalanseringen
av statens budget.

Innan jag tar upp själva realia här.
kanske jag skulle säga ett ord till herr
Nordenson om de bristande upplysningarna
i finansplanen. Det är utomordentligt
bra med upplysningar, men jag fäster
herr Nordensons uppmärksamhet på
att vad han på denna punkt önskade var,
att vi vid finansplanens utarbetande
skulle göra ännu en framtidsbedömning.
När vi bestämma oss för en budget -—
försöka gissa oss till dess inkomster och
utgifter, om jag så får säga — blir denna
teoretisk på det sättet, att den bara är
ett förslag, som vi arbeta efter. Det kan
inträffa många ting som göra, att när
budgetåret är slut, te sig siffrorna på annat
sätt, men vi kunna inte förfara annorlunda.
Sedan budgetåret gått till ända,
kunna vi få fram andra siffror, som
precis klara ut, hur det är ställt, och i
det avseende, som herr Nordenson berört,
kan man lätt räkna ut, om den
överbalansering, som kan ha förekommit,
har varit så stor, att den täckt alla
kapitalutgifter eller endast en del av
dem, och hur stort det eventuella lånebehovet
från statens sida kan ha varit.
Men man får väl ändå fråga sig, vilket
värde det kan ha att göra en sådan beräkning
under löpande budgetår, sedan
ett halvår förflutit. Vi kunna alltså få
fram siffror för första halvåret, men vi
skola gissningsvis uttala oss om vad som
kommer att hända under andra halvåret,
och det blir väl för mycket av
framtidsbedömningar. Man kan fråga
sig, om en sådan budget tillgodoser något
betydelsefullt syfte, så mycket mera
som det är tydligt, att herr Nordenson
ju ändå har haft möjlighet att själv skaffa
sig en uppfattning om dessa saker.
Det är väl nästan bättre att underlåta
en sådan sammanställning än att vi kanske
skulle få den reprimanden, att vi nu
ha gissat och gissat på ett sätt som gör
att — hur var det herr Nordenson sade?
— vi ge det svenska folket en föreställning
att läget är bättre än det är.

För att komma till realia här: överbalanseringen
är en form av tvångssparande.
Den ger oss vissa sparmedel, som

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

vi icke få genom det enskilda sparandet.
Detta möjliggör mera investeringar än
om vi skulle bygga allenast på det enskilda
sparandet. Nu kan man otvivelaktigt
minska överbalanseringen i samma
takt som det enskilda sparandet växer.
Det gäller bara här att hålla investeringarna
inom sparandets ram. Men om
man skall på samma gång ta bort överbalanseringen
av budgeten och släppa
byggnadsregleringen och tillåta en
fullt fri investeringsverksamhet, vilka
möjligheter har man då att hålla investeringarna
inom sparandets ram? Jag tror
inte, att herr Nordenson med all sin förkärlek
för den rörliga räntans politik
skulle anse det vara praktisk politik att
försöka med den rörliga räntan bemästra
den situationen. Därför får man ett
avvägningsproblem här. Man frågar sig:
Skola vi ta bort överbalanseringen och
i stället hålla kvar byggnadsregleringen,
eller skola vi avrusta byggnadsregleringen
och i stället behålla överbalanseringen?
Regeringen har i det framlagda
budgetförslaget intagit den ståndpunkten,
att regeringen rekommenderat
att låta överbalanseringen minska i takt
med det ökade sparandet, men samtidigt
gå fram med eu större försiktighet när
det gäller att nedrusta byggnadsregleringen.

I andra kammaren har folkpartiets
ordförande yrkat, att vi nu skulle öka
investeringsverksamheten utöver vad regeringen
har tänkt sig i investeringsbudgeten.
Vi ha tänkt oss en ökning av investeringarna
med 350 miljoner kronor.
Folkpartiets ordförande rekommenderade
att vi skulle sträcka oss till en ökning
med ytterligare 100 miljoner kronor.

Jag vill inte på något sätt överdriva
vad en investering av 100 miljoner kronor
mer eller mindre betyder för samhällsekonomien,
men jag vill fästa uppmärksamheten
på att man i vårt samhälle
med full sysselsättning icke kan
ha en större byggnadsverksamhet än den
nuvarande utan att tillföra byggnadsindustrien
mera arbetskraft. Denna arbetskraft
kan icke tas från något annat
håll än från andra niiringsområden, och

Statsverkspropositionen m. m.

det finns stor risk för att arbetskraften
kommer från exportindustrierna och att
denna överflyttning kommer att direkt
motverka våra strävanden alt öka exporten.
Jag skulle därför här vilja mana
till en viss försiktighet och rekommendera
regeringens linje att snarare låta
överbalanseringen försvinna än att tills
vidare ge byggnadsverksamheten alltför
fria tyglar.

Men när nu vi inom regeringen anse,
att man skulle kunna minska på överbalanseringen
— vi ha inte trott, alt
man skulle kunna ta bort den i ett sammanhang,
utan även där får man gå
etappvis fram — då kommer man i ett
nytt läge. Man måste välja en gång till,
man måste välja mellan högre statsutgifter
och sänkta skatter. Regeringen
har valt de sänkta skatterna och bestämt
sig för en återhållsam budgetpolitik. Jag
har inte märkt, att någon här i denna
kammare i princip har förordat en annan
linje. Läran har varit överensstämmande
för herr Gränebo och herr Elon
Andersson och för vissa andra. Men när
jag sedan lagt märke till, hur dessa
principer tillämpas i levernet, liar jag
inte funnit det vara lika helt med den
återhållsamma politiken. Det har varit
så många hjärteområden, där man önskat
ökade statsutgifter. Men går man in
för att använda överbalanseringen för
att få sänkta skatter, då har man inte
råd att öka statsutgifterna, och då måste
man föra en mycket återhållsam utgiftspolitik.

Frågan om skattesänkningarna har behandlats
av en kommitté, som herr Velander
kallade för statsskattekommittén
och som ju faktiskt har föreslagit en tågordning
för skattesänkningen. Denna
tågordning har regeringen ansett sig
kunna i princip gilla.

I första rummet står avskaffandet av
pappersskatten. Jag trodde verkligen, att
vi voro eniga därom, men jag hörde,
att herr Gränebo hade frågat, om pappersskatten
egentligen borde gå först.
Det är kanske en sak som behöver diskuteras.
Jag trodde, att det var självklart,
att pappersskatten skulle försvinna.
Dess borttagande medför nämligen

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Statsverkspropositionen m. ro.

inga speciella komplikationer — det är
endast fråga, om vi vilja avstå från pengarna.

Därnäst — eller man kan gott säga
jämsides med avskaffandet av pappersskatten
— har kommittén fört fram
sänkning av bensinskatten med 20 öre.
Jag skulle tro. att vi äro eniga om detta
önskemål. Men kommittén har i sin rekommendation
tillagt, att sänkningen bör
ske, så snart förhållandena det medge.
Det är klart, att man kan tvista om tidpunkten,
och jag förstår ju, att de, som
yrkat, att man skulle göra sänkningen
redan den 1 juli 1950, anse att förhållandena
medge detta. Regeringen har
icke velat ta ståndpunkt härtill.

Det har sagts, att regeringen avser att
ha kvar hela bensinskatten ända till den
1 juli 1951, men jag bestrider, att vi ha
intagit den ståndpunkten. Vi ha tvärtom
förklarat oss beredda att från tid till
annan pröva frågan om sänkning av
denna skatt, och vi komma att föreslå
skattesänkningen, så snart vi finna att
det är möjligt. Man kan invända, att
regeringen har tagit upp hela bensinskattebeloppet
i budgeten för nästa år.
Ja, ärade kammarledamöter, nu för tiden
gör man inte en budget på samma
sätt som man gjorde för en del år sedan,
då budgeten var ett balanserat räknestycke,
där inkomster och utgifter
skulle stämma nästan på kronan, eftersom
budgeten skulle vara fullt balanserad.
Nu ha vi ju kommit in i ett nytt
system, i vilket man tillåter en överbalansering
och i vissa fall en underbalansering
av budgeten. Då blir det inte
på samma sätt nödvändigt att gissa på
alla möjliga osäkra summor, när man
gör upp budgeten inför riksdagens början.
tv när regeringen kommer med de
sista inkomstberäkningarna fram på vårsidan,
har man möjlighet att lägga fram
inera definitiva siffror. Därför följer
man ju den principen, att om man har
en viss skatt och förslag inte lägges
fram om dess sänkning, så tar man upp
hela beloppet. Och om man kanske fruktar,
att en viss statsutgift skall bli nödvändig,
men inte begärt något anslag
för att möta den, då tar man inte upp

den. Men av detta rent formella tillvägagångssätt
följer ju ingalunda, att man
därmed tagit ståndpunkt till vad som
skall ske den gången, när riksdagen i
verkligheten skall gå till beslut i frågan.

Att vi inom regeringen icke ha velat
ta ståndpunkt till frågan om när bensinskatten
skall sänkas, beror inte därpå,
att vi ha varit så rädda för den minskning
av överbalanseringen, som skulle
följa därav. Den synpunkten, att vi genom
att sänka bensinskatten skulle få ont om
pengar för subventioner, har heller inte
spelat någon roll. Jag tror att de pengar,
som vi kunna behöva för sådana subventioner,
komma att finnas ändå. Nej,
det är en helt annan sak som gjort, att
vi blivit tveksamma och ansett det nödvändigt
att vänta och se. Om man sänker
bensinskatten med 20 öre, medför
det nämligen eu ökning av bensinförbrukningen.
Folkpartiets motionärer ha
räknat med att det skulle bli en ökning
av 200 000 kubikmeter. Jag tror
att de ha överdrivit och att det kommer
att stanna vid 150 000. Blir ökningen
150 000 kubikmeter, betyder det, att vi
måste skaffa fyra miljoner dollar för att
kunna köpa denna bensin. Har folkpartiet
rätt, måste vi skaffa mellan fem och
sex miljoner dollar. Vi köpa nämligen
för pund och andra mjukvalutor all den
olja vi kunna köpa på detta sätt, men
toppen måste vi betala med dollar. Lägger
man till en ytterligare topp, såsom
det här är fråga om, får man betala
också den med dollar.

Det gäller alltså bär, om vi av våra
dollarinkomster skola avstå från fyra
till sex miljoner dollar för att tillgodose
en ökad bensinförbrukning. Det kan väl
hända, att den som ser saken utifrån
tyeker, att det där är tämligen likgiltigt.
Men vi äro nödsakade att granska
och fastställa importplanen, och vi veta,
hur ont om dollar vi ha och att varje
dollar som vi ta för att öka våra bensininköp
ta vi från en annan import,
från industriens och jordbrukets import
av viktiga maskiner och förnödenheter.
Jag kan säga er, att det skär oss i själen
att tänka, att vi av de knappa dollartillgångar,
som finnas nu, skola avstå en

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

del för en ökad bensinkonsumtion. Tv
man får väl ändå medge, att den produktiva
verksamheten i landet har den
bensin som den över huvud taget behöver.
Att det sen kostar litet mera att ha
bensinskatten kvar är sant, men det går
in i kalkylerna, och det få konsumenterna
betala. Produktionen beröres icke
av detta. Den ökning av konsumtionen,
som blir en följd av en skattesänkning,
kommer att gälla den mera umbärliga
förbrukningen — det kan icke bestridas.
Vi stå här i valet. Om vi offra dollar
på denna mera umbärliga förbrukning,
måste vi ta dem från importen av viktiga
industri- och jordbruksförnödenheter.

Nu kan man säga: Denna motivering
kan man använda för att i all framtid
hindra skattesänkning. Men det menar
jag inte. Jag menar, att vi naturligtvis
måste komma till den tidpunkten — och
jag hoppas vi skola göra det snart •—
då vi kunna få in så mycket mera dollar,
att vi kunna använda dollar för bensininköp,
utan att därför behöva knappa
in på tilldelningen till viktigare ändamål.
Vi hoppas ju, att det genom devalveringen
och de ökade exportansträngningarna
skall bli möjligt för oss att få
en större dollarexport och få mera dollar,
och då är regeringen beredd att ta
steget ut och genomföra den sänkning
av bensinskatten, som vi anse skall ske.
Men vi tycka, att det kan vara klokt och
ritkigt, att vi ta litet tid på oss och avvakta,
om vi icke skulle kunna komma i
ett bättre läge än vi äro i just nu.

Det blev en diskussion i andra kammaren
mellan herr Ohlin och mig, och
därvid nödgades jag konstatera, att vi,
såsom läget nu är, måste räkna med att
vi få 20 procent mindre Marshalldollar
till vårt förfogande under år 1950 än vi
hade under år 1949 och att vi komma
att få ännu mindre under år 1951, tv så
är ju planen upplagd.

Statsskattekommittén föreslår vidare
en höjning av de kommunala ortsavdragen.
På den punkten är kommittén enhällig,
och den innefattar ju dock representanter
för alla de demokratiska partierna.
Men kommittén är ju liksom re -

Statsverkspropositionen m. m.
geringen fullt på det klara med att eu
sådan höjning av ortsavdragen icke kan
genomföras utan vidare. Herr Velander
har visserligen här talat mycket om behovet
av en kommunalskatterevision, och
på den punkten kan han ha rätt — jag
skall säga ett ord i den frågan om ett
ögonblick — men så mycket är säkert,
att en kommunalskattereform icke kan
ändra på det förhållandet, att en mera
väsentlig höjning av ortsavdragen medför
en stark sänkning av kommunernas
skatteunderlag, alltså av antalet skattekronor.
Utdebiteringen per skattekrona
måste då höjas mycket kraftigt, så
kraftigt att det stora flertalet av skattebetalarna
ingalunda kommer att få sänkt
skatt genom en sådan åtgärd. Därför
har kommittén liksom regeringen inte
kunnat komma till någon annan ståndpunkt
än att den erforderliga skattelindringen
måste genomföras genom att
barnavdragen ersättas med höjda barnbidrag
och att därutöver kommunerna
under en övergångstid få statsbidrag för
mildrande av den försämring i skatteunderlaget
som reformen medför. Jag
tror inte att det finns någon möjlighet
till en revision av den kommunala beskattningen
som kan åstadkomma eu
ordentlig höjning av ortsavdragen vid
kommunalbeskattningen utan att staten
träder emellan. Vad det skulle kosta, kan
jag inte säga, men det blir väl någonting
mellan 200 och 250 miljoner kronor om
året, och då uppstår ju frågan, varifrån
dessa pengar skola komma. Vi kunna väl
gott säga, att de pengarna ha vi inte
utan vidare. Vi kunna inte trolla fram
dem. Från kommitténs sida har man
därför sagt följande. Vi ha dessa krisskatter
— de höjda skatterna på sprit,
tobak, sötsaker, läskedrycker och biografbiljetter
— som lades på för att skapa
överbalansering av budgeten och beträffande
vilka riksdagen många gånger
liar uttalat att de borde avskaffas. Kommittén
menar att det vore mera rationellt
om en skattesänkning, vars storlek
svarar mot inkomsterna av dessa krisskatter,
ges i den formen, att de kommunala
ortsavdragen höjas.

Det förslag, som vi ha utt vänta, in -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Statsverkspropositionen m. m.

nebär alltså att den minskning av budgetens
överbalansering, som till sin storlek
svarar mot skatterna på sprit, tobak,
sötsaker, läskedrycker och biografbiljetter,
kommer att ske i form av en höjning
av ortsavdragen. Därmed är den
delen av överbalanseringen borta.

Man har förvånat sig över att denna
förändring inte skulle kunna träda i
kraft förrän den 1 januari 1952. Skälen
äro ju av rent teknisk art. Förslaget ligger
ännu icke på regeringens bord, men
vi tro oss ha garantier för att det skall
komma snart, och det skall viil vara möjligt
för oss att få fram ett förslag till
denna riksdag rörande principfrågan,
ändringen i kommunalskattelagen. Däremot
är det fullständigt uteslutet att vi
skulle kunna till denna riksdag lägga
fram ett förslag om statsbidrag till kommunerna.
Den frågan blir mera invecklad
och svårlöst, och det kan väl också
anses lämpligt att först när principbeslutet
har fattats och man vet vilken
grund man står på göra upp ett förslag
till bestämmelser om dessa statsbidrag
att föreläggas 1951 års riksdag.

Jag vill också tillägga, att om man
ville sätta denna lagstiftning i kraft före
den angivna tidpunkten så skulle det
innebära att man finge göra upp två förslag
till statsbidrag åt kommunerna,
nämligen ett för år 1951, som skulle gälla
alla de små kommunerna och ett för
år 1952, som skulle gälla de större kommunerna.

Jag tror att jag med detta har klargjort,
att det finns tillräckliga tekniska
skäl för att låta ikraftträdandet av denna
reform anstå till 1 januari 1952.

Om vi nu besluta att avskaffa pappersskatten,
om vi inom en relativt nära
framtid besluta en ändring av bensinskatten
och om vi besluta en höjning av
de kommunala ortsavdragen samt statsbidrag
till kommunerna, allt med ianspråktagande
av de kvarstående krisskatterna,
så är därmed överbalanseringen
av budgeten intecknad: den finns inte
längre kvar. Allt går inte åt på en gång,
utan det dröjer till den 1 januari 1952
innan allt är avvecklat, men sedan finns
där icke mer. Jag bär i år varit nöd -

sakad att pressa fram en budget som
kunnat rymmas inom våra löpande inkomster,
krisskatterna frånräknade, och
det gick ju — med ett nödrop, på grund
av de automatiska stegringarna. Det
finns inte något annat utrymme för ytterligare
sänkningar av skatterna än det
som kan möjliggöras genom en fortskridande
ökning av vår produktion, av våra
inkomster och därmed av våra skatteintäkter.
Och det är väl inte uteslutet att
vissa möjligheter i det avseendet kunna
yppa sig. Statsskattekommittén arbetar
med uppdrag att undersöka dessa möjligheter
och försöker att komma fram
till ett övervägande och ett förslag, som
skall innefatta ett bedömande av de
statsutgifter som kunna förutses och de
inkomster som stå till förfogande. Avsikten
är väl att, om det finns något
utrymme för skattesänkningar, detta
skall användas för en justering av statsskatteskalan,
så att en skattelindring kan
genomföras på de punkter där den nuvarande
beskattningen betraktas såsom
särskilt pressande.

Nu fick jag i dag av folkpartiets ledare
höra att folkpartiet även i år tänker göra
sin framstöt om en tioprocentig provisorisk
sänkning av statsskatten. Om
riksdagen skulle låta fresta sig att bifalla
ett sådant förslag, måste jag säga
att det skulle komma att bli hart när
omöjligt att balansera budgeten för budgetåret
1951/52 och absolut omöjligt att
balansera den under det därpå följande
budgetåret. Och då bär allt tagits ut
som i nuvarande läge kan tagas ut,
och litet till. Men på vad sätt har det
tagits ut? Ja, kanske inte på det sätt
som man hoppas på inom olika kretsar
i landet, exempelvis bland alla dem som
tala om en lindring av skatten för mellanskikten.
Genom att följa folkpartiets
förslag skulle man faktiskt förhindra genomförandet
av en rationaliserad skatteskala.
Man nöjer sig med den skatteskala
som finns och sänker skatten med
10 procent över hela linjen. Det skulle
väl ändå vara ett mycket irrationellt sätt
att gå till väga. Jag skulle för min del
vilja varna för någonting sådant.

Det är klart att vårt skattesystem är

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

i behov av en revision. Eftersom den
sista stora genomgången av de grundläggande
lagarna i frågan skedde så sent
som 1928, kan det börja bli på tiden att
man ersätter dessa gamla lagar, som nu
naturligtvis äro lappade många gånger,
med grundligare genomgångna lagregler.
Det är min förhoppning att ett sådant
arbete skall kunna sättas i gång.
Men jag vill säga till herr Velander att
det väl under sådana omständigheter
skulle vara ganska meningslöst att pressa
fram en del små, mer eller mindre
betydelsefulla delreformer, som skulle
innebära att man satte nya lappar på det
gamla klädet. Det måste väl ändå vara
bättre att låta sådana reformer som inte
äro absolut trängande få vänta tills man
kan komma fram med ett försök att stifta
nya grundläggande lagar för vårt skatteväsende.

Innan jag slutar vill jag än en gång
understryka, att möjligheten till en fortsatt
skattesänkning, som jag tror är nödvändig,
icke kan vinnas på annat sätt
än genom stor sparsamhet med statsutgifterna.

För min del kommer jag inte att vara
med om att man fattar beslut om reformer
förrän man har de erforderliga
pengarna. Väl kan man planera, som
många önska, väl kan man göra översikter,
väl kan man arbeta med förslag utifrån
en bedömning av vad man tror att
samhället i framtiden skall kunna bära,
men besluten om att pengarna skola gå
ut bör man inte fatta förrän man ser att
man har pengarna, lika litet som man
bör fatta beslut om att använda valutor
■—• t. ex. för bensin — förrän man har
valutorna.

Den budget, som nu föreligger, har
ju, enligt vad herr Elon Andersson liar
upplyst kammaren om, inte någon råg
i ryggen. Nej, det har den nog inte. Om
jag bortser från krisskatterna och subventionerna
är det en budget som är
balanserad, men inte mer. Men de antydningar
som särskilt ha framkommit
från folkpartihåll om lnir man där vill
husera med denna budget peka sannerligen
fram mot en budget som långt
ifrån har råg i ryggen. .lag har fak -

Statsrerkspropositionen m. m.

tiskt blivit litet förvånad över denna
folkpartiets optimism, som har blommat
upp här i dag i riksdagen. Förut har
det ju varit pessimism i övermått, och
nu är det optimism i övermått.

Jag blev så mycket mera förvånad som
jag har sett att folkpartiets ledare har
sagt på ett partisammanträde, att 1950-talet är det årtionde då den socialdemokratiska
regimen skall hrytas. Jag skulle
vilja göra en liten reflexion till detta.
Antingen tror man inte på att det där
brytandet skall ske snart, utan väntar
sig att det skulle ta så lång tid att en
eventuell försvagning av statens finanser
i närvarande tid skall hinna botas
på nytt, eller också litar man på att det
socialdemokratiska partiet skall hälla
samman och förhindra att statens finanser
förstöras, ty jag vill säga, att om
man i en tid som denna, alltså en högkonjunktur
med full sysselsättning och
hög produktion, skulle börja att laborera
med underbalanserade budgeter, ja då
ge vi oss inflationskrafterna i våld.

Herr NORDENSON (kort genmäle):
Herr finansministern har lyckats på tre
punkter radikalt missförstå vad jag har
sagt.

Han sade att jag skulle ha yrkat på att
man nu omedelbart skulle dirigera byggnadsmarknaden
med rörlig ränta. I själva
verket sade jag, att om vi skulle lyckas
komma i balans i samhället i ekonomiskt
avseende och kunna avskaffa regleringarna,
och slippa stå med regleringarnas
handklovar i ständig beredskap,
så snart det blir en liten avvikning, så
böra vi tillgripa de automatiskt verkande
medlen vid smärre ekonomiska förskjutningar
för att på det sättet bevara
rörelsefriheten.

Bctriiffande översyssclsättningen menade
statsrådet, att jag skulle ha påyrkat,
ett ingripande från regeringen mot
skolkningen på arbetsplatserna. Nej, vad
jag sade var, att vi ha sett ogynnsamma
verkningar av översysselsättningen
ocli alt dessa kunna leda till produktivitetsminskning
och till sådana förhållanden
på arbetsmarknaden, att man

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Statsverkspropositionen m. m.

måste inskränka på parternas rörelsefrihet,
och att det därför finns anledning
till en allmän diskussion med alla berörda
parter om hur man skall bedriva
sysselsättningspolitik för att undvika vådorna.
Jag vill påpeka för statsrådet, att
i kretsar, som stå honom nära, nämligen
inom landsorganisationen, börjar man få
klart för sig olägenheterna och är verkligt
intresserad av att få till stånd en diskussion
om sysselsättningsproblemet på
lång sikt.

Till sist påstod herr statsrådet, att jag
skulle ha begärt någon sorts prognos
om hur budgeten skulle utfalla. Ingalunda
— jag begärde att finansministeriet
skulle använda de siffror, som finnas i
linansplanen, och en del siffror, som
återfinnas i annat riksdagstryck men av
vilka en del borde stå i finansplanen,
och sammanställa dem på ett sätt, som
till riksdagsmännens tjänst och bekvämlighet
gav mesta möjliga klarhet över
läget.

Herr ANDERSSON, ELON (kort genmäle):
Herr talman! Det förefaller mig,
som om finansministern ville göra gällande,
att han blivit ganska grovt missförstådd
i fråga om sin inställning till
bensinskattens avskaffande, när man
från oppositionens sida, bland annat
från min, erinrat om att det i statsverkspropositionen
förutsättes, att skatten
skall bibehållas under hela nästa budgetår.
I så fall, herr statsråd, är missförståndet
ganska förklarligt. Jag läser här
i finansplanen, att finansministern har
»ansett sig böra utgå från att nuvarande
bensinskatt kommer att bestå under
hela nästa budgetår». Därtill är fogad
en reservation, enligt vilken man kan
tänka sig att man, om förhållandena bli
gynnsammare än vad de nu kunna bedömas,
kan ta upp frågan till förnyat
övervägande. När jag har läst påståendet
och reservationen gemensamt, har i
mitt medvetande förklaringen, att man
förutsätter skattens bibehållande under
hela nästa budgetår, vägt över.

Jag blev ganska glad. när finansministern
i dag började tala om bensinskat -

tens sänkning. Det föreföll, som om hans
ordalag inneburo en ganska god förhoppning
om att han så småningom skulle
komma fram till den ståndpunkt, som
oppositionen har intagit. Men när jag sedan
följde hans argumentation emot den
sänkning av skatten, som olika motionärer
ha föreslagit, blev jag, herr talman,
ånyo övertygad om att det inte är
reservationen i finansministerns yttrande
i finansplanen, som är det väsentliga,
utan hans önskan att behålla skatten under
hela nästa budgetår.

Finansministern polemiserade emot de
antydningar om en eventuell provisorisk
sänkning av de direkta skatterna, som
gjorts även på folkpartihåll, och påpekade
bland annat att en sänkning skulle
omöjliggöra en rationalisering av skatteskalan.
Hur kan det vara möjligt, herr
statsråd, att ett provisorium, som skulle
tillkomma i avvaktan på ett förslag om
en sådan rationalisering, skulle kunna
hindra rationaliseringens genomförande?

I fråga om de direkta skatterna konstaterar
jag, inte utan smärta, att finansministerns
ord inneburo en mvcket best.
311^ försäkran, att någon som helst
sänkning icke är att vänta vare sig nästa
budgetår eller de två därpå följande, eftersom
finansministern förklarade, att
det skulle vara omöjligt att genomföra
en sådan sänkning.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den i § 12 mom.
2 av kammarens ordningsstadga bestämda
tiden för kort genmäle nu vore av
talaren överskriden.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag skall inte gå in på en tolkningstvist
om vad jag har skrivit. Det är ju rätt
meningslöst. Det ligger i sakens natur,
att om vi i våra kalkyler lägga in en
summa, som svarar mot eu bensinskatt
under hela nästa år med 47 öre, måste
vi skriva någonting i stil med vad vi
här ha skrivit. Men jag vill här förklara,
att om det finns möjligheter för oss i
regeringen att räkna med, att tillräck -

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

liga valutor stå till förfogande, äro vi
icke motståndare till en sänkning avbensinskatten.

Vidare vill jag säga beträffande det
andra spörsmål, som herr Elon Andersson
förde på tal, att om det genomföres
en tioprocentig provisorisk sänkning av
statsskatten, leder det till en sänkning
med tio procent för alla skattebetalare.
Om man då, när man skall göra om skatteskalan
och få den rationell, finner att
vissa skattebetalare icke kunna få någon
sänkt skatt — ja, hur skall man då
göra? Skall man ta ifrån dem den skattesänkning,
som de redan ha fått, för
att bli i tillfälle att rationalisera skatteskalan?
Med den kännedom jag har om
statsmakternas ömtålighet i en dylik situation
tror jag att det blir omöjligt att
genomföra en sådan åtgärd.

Herr ANDERSSON, ELON (kort genmäle)
: Den ömsinthet om skattebetalarna,
som finansministern nu visar, är i och
för sig ganska ovanlig men bör väl icke
desto mindre uppskattas. Jag skulle dock
tänka mig att de skattebetalare, som
skulle komma i åtnjutande av en tioprocentig
sänkning under den tid, som man
väntar på det rationaliseringsförslag,
som skatteutredningen skulle framlägga,
skulle vara ganska glada över skattesänkningen
åtminstone under den tid,
som den varar.

Slutligen vill jag endast göra ett påpekande,
som jag inte hann med i min
förra replik. Finansministern förklarade,
att folkpartiets ordförande i första
kammaren ställt ett yrkande om ökning
av byggnadsinvesteringen. Jag känner
inte till, herr talman och herr statsråd,
att jag framställt något sådant yrkande.

Herr statsrådet SKÖLD: Jag vill endast
förklara, att det var i så fall eu felsägning
från min sida. .lag menade ordföranden
i andra kammaren.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Finansministern och följande talare ha

Statsverkspropositionen m. m.

framdragit en mängd dagsaktuella och
intressanta ting, soin skulle kunna föranleda
åtskilliga reflexioner. Jag skall
emellertid endast beröra finansministerns
uttalande, alt man måste gå försiktigt
fram, när man släpper kontrollerna,
så att det inte blir några bakslag. Jag
vill härtill säga, att de ransoneringar och
regleringar, som upphävts under de sista
två åren, samtliga ha upphört minst ett
år för sent. Genom att man upphäver
regleringarna för sent kan det hända, att
man hämmar utvecklingen. Om man är
så försiktig, att man inte tar någon risk
alls, försämrar man sina möjligheter.

Såväl av finansministerns anförande
som av vad som yttrats av många föregående
talare kan man draga en slutsats,
som direkt sammanhänger med vad
jag i dag tänkt säga, herr talman. Det är
att vi ha låst fast oss i vår ekonomi så
fullständigt, att vi varken kunna sänka
skatterna eller kunna tillgodose de mycket
trängande behov, som göra sig gällande
nästan överallt, både inom statsförvaltningen
och inom landet i övrigt.

När man granskar statsverkspropositionen
och nationalbudgetdelegationens
framställning o. s. v„ får man inte någon
riktig och fullständig bild av landets
tillstånd och behov. Det skulle man
inte få ens om statsverkspropositionen
och budgetdelegationens framställning

vore fullständiga och klara. Ty _ för

att använda ungefär samma bild som
herr Nordenson gjorde — om man skall
studera ett enskilt företags ställning, räcker
det inte med att titta på dess styrelseberättelse.
Man måste ha en fullständigare
bild av i vilket skick hela företaget
befinner sig. För att få reda på det
måste man känna till tillståndet hos dess
produktiva apparat, fabriker och andra
byggnader, maskinpark o. s. v. Man
måste veta, om maskinerna äro totalt
nedslitna eller nyanskaffade. Det är
också nödvändigt att känna till, i vilket
skick dess jord och skog befinna sig,
om skogen är uthuggen och bortslösad
eller inte.

Om jag på det sättet försöker granska
företaget Sverige, kan jag såsom en aktivt
verksam landstingsman ha anled -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Statsverkspropositionen m. m.

ning att se på den del av socialpolitiken,
som omhänderhaves av landstingen och
som inte enbart består av ett direkt utbetalande
av pengar till medborgarna.
Den slutna sjukvården, som är vår äldsta
och mest naturliga sociala verksamhet,
är på det hela taget tämligen väl utbyggd
i fråga om både kirurgi, medicin och
röntgen. Men ändå föreligger det på
dessa områden mycket stora bekymmer.
Det är t. ex. ett otillräckligt antal vårdplatser,
samtidigt som det är svårt att
ha befintliga vårdplatser belagda på
grund av brist på sjuksköterskor och annan
personal. Även på sjukhusläkare råder
det nu brist — jag tror att särskilt
Stockholms stad har haft stora bekymmer
på den punkten. Inom vissa landsting
äro bristerna faktiskt så stora, att
man helt enkelt inte kan tillgodose ens
primära uppgifter på sjukvårdens område.

Härtill kommer att allt eftersom den
medicinska vetenskapen utvecklas, uppstå
önskemål om att genom inrättande
av specialavdelningar på sjukhusen kunna
ta hand om de sjuka på sådant sätt,
att de erhålla bästa möjliga vård. Det
har emellertid sedan länge varit mycket
svårt att få till stånd sådana specialavdelningar
på grund av byggnadssvårigheter
och brist på läkare och annan personal.
Det är nog också så, att det ställes
så stora fordringar på anläggningarnas
standard, att det faktiskt minskar antalet
nybyggnader. Det har nog ibland gått
för långt, särskilt inom socialstyrelsens
verksamhetsområde. Man torde kunna
säga, att många goda initiativ med berått
mod ha fördärvats på grund av onödigt
högt uppställda krav.

När det gäller distriktsvården har
denna, trots att det är länge sedan den
genomfördes, inte blivit utbyggd till planerad
omfattning trots god vilja hos
landstingen. Barnmorskeväsendet håller
på att falla sönder ganska fullständigt,
oaktat det väl ändå måste vara en betydelsefull
sak att se till, att barnen komma
till världen under betryggande förhållanden
— annars ha vi ju inga chanser
alls när det gäller framtiden.

Landstingen äro utsedda till huvud -

män för barnhemsverksamheten, men
ännu är denna mycket litet utbyggd.

Folktandvården har tidigare nämnts
av någon talare. Den är icke blott inte
utbyggd utan har till och med börjat gå
tillbaka. En hel mängd kliniker med
dyrbar utrustning kunna inte användas
på grund av brist särskilt på tandläkare.

Antalet provinsialläkare kan inte ökas,
vilket är nödvändigt för att man skall
kunna fullfölja planerna på den stort
upplagda förebyggande öppna vården.

Är inte allt detta, som skulle kunna
kompletteras högst betydligt, ett resultat
av planlöshet och bristande förutseende
hos statsmakterna och främst de
.särskilt ansvariga, trots all god vilja?
Det svenska samhällets personella och
ekonomiska resurser ha inte överblickats
över hela fältet, utan man har ägnat
sig åt ett litet avsnitt i taget, när besluten
ha fattats. Man har befattat sig föga
med konsekvenserna av besluten, liksom
då man genomfört sådana s. k. sociala
reformer, som gå ut på att dela ut pengar
kontant till det stora flertalet medborgare.
Det är en av orsakerna till att
vi ha råkat in i ett fastlåst läge. Finansministern
har i dag själv sagt, att det
varit så stora automatiska utgifter —
ungefär 200 miljoner kronor ■— det senaste
året, att det med bästa vilja i världen
inte går att göra någonting annat än
att hålla budgeten flytande så gott det
går. Men dit ha vi kommit på grund av
de beslut, som statsmakterna ha fattat
under låt mig säga de senaste 15 åren.
Det är således inte någonting som blivit
oss påtvunget utan något som de som
under den tiden lett det politiska skeendet
framskapat.

Vi veta, att det varit ganska gott om
arbetstillfällen och att man haft ganska
goda inkomster, åtminstone i kronor
räknat, under ett antal år. Det är väl för
övrigt en av huvudorsakerna till att det
socialdemokratiska partiet kunnat hålla
sin ställning så pass som det har gjort,
även om det liar blivit någon tillbakagång
under de senaste åren. Det gäller
väl då närmast att se efter, om inte de
nuvarande förhållandena bero på att vi
ha konsumerat tillgångar på bekostnad

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

av investeringar, som äro nödvändiga
för att vi inte skola köra fast i framtiden.
Jag intresserar mig i detta fall inte så
mycket för budgetens balansering och
sådana ting, utan hur tillståndet i stort
är i verkligheten. Och jag frågar mig då,
om det inte månne är på samma sätt som
när ett företag ger för stora utdelningar
på sina aktier eller betalar ut hela eller
nästan hela bruttoinkomsten i form av
löner i stället för att underhålla byggnader
och maskinpark och ta vara på teknikens
utveckling. Det finns bolag, som
kunna hålla på länge med en sådan taktik,
men slutligen stå de inför en fullständig
katastrof, när allt måste förnyas,
om driften över huvud taget skall fortsättas.

Om vi se på förhållandena här i riket
och först hålla oss till dess allmänna
sektor, behövs det relativt snart för ungefär
en miljard kronor nya skolbyggnader.
Det erfordras en stor mängd lärare,
och det alldeles oavsett om antalet obligatoriska
skolår kommer att ökas.

Om sinnessjukhusen kan man säga,
att det är en enda stor skandal. Det har
det varit länge, och det kräves på ett
alldeles tvingande sätt en upprustning,
som i fråga om byggnader kan beräknas
till 250 miljoner kronor. Den upprustningen
måste göras relativt snart,
om inte det hela skall störta samman.

Verksamheten vid många av våra ålderdomshem
kan inte hållas i gång, varigenom
denna primära uppgift inom socialvården
äventyras.

Detta gäller alldeles oavsett vilka principbeslut
som fattas om dessa saker. Det
är väl så, som någon antytt förut i dag,
att dessa principbeslut, som ha blivit så
moderna under senare år, hålla på att
bli en olycka. Man tar inte hänsyn till
de ekonomiska konsekvenserna och tänker
inte på vad våra sju miljoner människor
här i landet egentligen skola
syssla med och om det blir några över
för att sköta produktionen eller inte.

Våra vetenskapliga institutioner och
inte minst de som syssla med teknikens
framåtskridande ha tidigare ansetts ligga
väl framme i världen men hållas nu
på en viss svältkost, som medför risk

T 7 Första hammarens protokoll 1950. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.

för att vi även på detta område komma
på efterkälken i förhållande till en hel
del andra länder, där man inte förbrukar
så mycket av nationalinkomsten på
individuell konsumtion som vi göra.

Vårt vägväsen har eftersatts i många
år och ropar rent ut sagt efter förbättringar.
På landsbygden finnas vägar -—
både sådana, som äro intagna till allmänt
underhåll, och enskilda vägar, som
borde tagas till allmänt underhåll •—■ vilka
äro av sådan beskaffenhet, att de faktiskt
bidraga till avfolkningen på landsbygden.
Broar ha vi många här i landet,
som äro ett hinder och en direkt
fara för den merkantila trafiken. Tar
man inte hand om allt detta, hopa sig
svårigheterna och besvärligheterna även
på områden, där det är självklart att
det inte kan få vara några brister.

När det gäller järnvägarna är det angeläget
att smalspåriga järnvägar göras
bredspåriga och elektrifieringar och
andra rationaliseringar vidtagas, men
man står och stampar på samma ställe,
trots att det finns synnerligen påtagliga
behov. Även vanligt underhåll eftersättes.

Trots behovet av sparsamhet har man
ställt till så, att allt flera statliga och
kommunala förvaltningsbyggnader bli
erforderliga. Jag kan som exempel
nämna det våld mot folket, som jag
tycker man kan kalla kommunsammanslagningarna.
Det kommer att medföra
behov av en mängd dyrbara kommunalkontor
och andra byggnader, som kräva
investeringar och som eljest varit onödiga.

Det kan ju inte vara tal om att här
räkna upp alla de områden inom den
allmänna sektorn, där investeringar
böra göras eller hade bort göras. Emellertid
måste allt det arbete, som sålunda
är erforderligt, presteras medan förvaltningsapparaten
fortfarande växer
och slukar en allt större del av nationalinkomsten
och av vår arbetskraft. Ett
typiskt exempel är att inom vägförvaltningarna
den administrativa personalen
på några års tid bar ökat med 1 500
personer, medan samtidigt vägarbetarnas
antal liar minskat med ungefär sam -

Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Statsverkspropositionen m. m.

ma siffra. Det är så det håller på att gå
på flera områden i det här riket, och
det är detta som gör att vår produktion
inte ökar mer än den gör trots att vårt
land är så föga berört av kriget.

Så ha vi det enskilda näringslivet. Där
gör man naturligtvis så gott man kan
under det höga skattetrycket och under
trycket av myndigheternas klumpiga
fingrande på den ömtåliga näringslivsmekanismen.
Många företag ha naturligtvis
följt med sin tid, men också
på detta område är det frågan, om inte
investeringarna ha varit för obetydliga
för att vi skola kunna stå rycken i framtiden
i konkurrens med andra länder.

Bland annat tror jag att detta gäller
för jordbruksnäringen. Man har sagt, att
bönderna ha tjänat så mycket pengar
under de sista åren. Ja, det är ingen
konst att påvisa ett gott netto ur likviditetssynpunkt
för bönder, som inte tillräckligt
mycket ha ägnat sig åt sådana
verkligt kostnadskrävande saker som underhåll
och byggnation, och sådant har
verkligen varit eftersatt genom att det
bär varit besvärligt att få bygga. Investeringarna
kanske även ha blivit eftersatta
av andra orsaker, såsom väntan på
tider då det skulle bli lättare att arrangera
sådana arbeten. Ytterligare en bidragande
orsak har varit svårigheten att
få arbetskraft för de arbeten man har
velat utföra.

Sorgligt nog har väl det höga skattetrycket
lockat fram en del investeringar,
som kanske inte alltid ha varit så väl
ägnade att trygga framtiden, utan många
gånger mera haft till uppgift att minska
skatterna. Skulden härtill ligger mest i
det höga skattetryck, som statsmakterna
ha åstadkommit just under de senaste
åren.

Herr talman! Jag tror att det i framtiden
kommer att uppstå en konkurrens
från andra länder, vilken gör att det
gäller för oss att vara väl rustade. Det
kan hända att vi inom vissa branscher
komma att få en konkurrens, t. ex. från
Västtyskland, som gör att många under
kriget uppbyggda industrier i Sverige
måste läggas ned, och det kanske är
bäst som sker, så att man frigör ar -

betskraft till de näringar som för oss äro
lämpliga. Men det är nödvändigt att det
ges möjligheter till fortsatt utveckling,
så att vi inte komma efter de länder,
som på bekostnad av dagens konsumtion
investera mer än vi.

Jag skulle vilja draga den slutsatsen
av det här resonemanget, att vi äro ovillkorligen
tvingade till att vara mera försiktiga
i framtiden än vi ha varit under
de senaste femton åren när det gäller sådana
utgifter som gå till direkt konsumtion,
så att vi kunna få mera över till
sådana investeringar, som skola hjälpa
oss i framtiden. Det bör inte gå till så,
att aktieägarna i företaget Sverige pocka
på höga utdelningar utan tanke på hur
det går med företagets produktiva apparat
på längre sikt. En annan sak är att
det måste vara riktigt att driva en aktiv
konjunkturpolitik. En sådan måste enligt
min och högerns mening bland annat
innebära, att det allmänna i synnerhet
bör försöka utjämna högkonjunkturer
och lågkonjunkturer genom att under
de sistnämnda öka sina investeringar.
Men då skall man också effektivt minska
investeringarna under högkonjunkturerna,
och det är ju det som man inte har
gjort bär i landet. Den statliga sektorn
är sannolikt tillräckligt stor för att man
genom reglering av de statliga investeringarnas
storlek skall kunna motverka
arbetslöshetsfaran ganska effektivt, särskilt
om man ser till, att anslagen till arbetslöshetens
bekämpande handhas bättre
än som göres nu, då det faktiskt under
en utpräglad högkonjunktur kastas
ut många miljoner för det ändamålet.

Herr talman! Jag har nu endast talat
om de materiella förutsättningarna för
landets framtida välstånd och lycka.
Men det är ju människorna som utgöra
den avgörande faktorn. Man kan inte
undgå att observera några under åtskilliga
år tydliga tendenser, som äro ägnade
att åstadkomma disharmoni i människornas
sinnen, försämra möjligheterna
till sådana välståndsförbättringar
som bero på produktionsökning och vidare
i allmänhet göra livet otrivsammare.
Jag syftar på den allt mer ökade
brottsligheten, ansvarskänslans avtynan -

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

de hos ett ökande antal människor här
i landet samt kristendomens försvagade
ställning inom vårt folk.

Jag tycker man har svårt att inte sätta
brottslighetens ökning i samband med
vår strafflagstiftning, och särskilt dess
tillämpning, men också med polismaktens
mångenstädes otillräckliga resurser.
Jag sitter för närvarande i en kommitté,
som skall klara ut polisens framtida
organisation och förhållanden här i landet,
och där ha vi kommit till ganska
stor klarhet om att det torde vara ofrånkomligt
att polisen måste få bättre resurser.
Och nog borde väl landet ha råd
att skaffa sådana anordningar och sådan
bevakning, att de som skola hållas
i slutna fångvårdsanstalter inte kunna
prestera en så nästan löjeväckande hög
rymningsprocent som faktiskt nu förekommer.

Vidare är det väl så, att en ökning i
omfattningen av den slutna förvaringen
på ungdomsanstalterna blir nödvändig,
vad än de som bedriva denna verksamhet
som en vetenskap må säga. Allmänheten
kan kräva att den primära uppgiften
att trygga samhället mot brottslingar
fylles bättre än som för närvarande
sker, och jag menar, herr talman,
att man inte får låta brottslingarnas intresse
gå före de lojala medborgarnas intresse
här i landet.

Nu har det under så pass många år
rått överfull sysselsättning i landet, att
det är ganska förvånande och utgör ett
gott bevis på den svenska folkstammens
kvalitet att den övervägande delen av
arbetstagarna ändå, även utan den press
som risk för att bli av med anställningen
innebär, presterar ett gott och ansvarsfullt
arbete. Men ändå är antalet
av dem som icke hålla måttet alltför
stort, och jag tycker mig ha kunnat konstatera
en stark ökning, så stark, att produktionen
och därmed det allmänna välståndet
kan påverkas ofördelaktigt. Det
är väl frågan, om inte en bidragande
orsak härtill ligger i de allmänna läror,
som så länge ha predikats bär i landet,
att var och en har rätt till full och god
försörjning hur han än sköter sig. .lag
tror att en sådan psykologisk förutsätt -

Statsverkspropositionen m. m.
ning är föga lycklig, och det kan vara
på tiden att uppmärksamheten riktas på
det området. En sysselsättning som är
god och jämn men inte överfull är väl
den bästa korrigeringsfaktorn härvidlag.
Jag vill instämma med finansministern
i att man ju aldrig kan kommendera
fram ansvarskänsla och plikttrohet, men
människan är ju nu en gång en så ofullkomlig
varelse att hon för det mesta behöver
en viss press på sig för att inte
förfalla till ansvarslöshet och lättja. Jag
tror att detta gäller i särskilt hög grad
för ungdomarna, då de skola börja inplaceras
i förvärvslivet.

Sedan man har börjat bli allt mera
slarvig i att meddela ungdomen undervisning
i den kristna tros- och sedelärans
grundsatser har ungdomen berövats
ett stöd, som den inte kommer att kunna
avvara utan skada, och man måste nog
sätta detta i samband med den utveckling
som har skett och fortfarande sker.
En skolundervisning som betraktar karaktärsdaning,
och en karaktärsdaning
på kristen grund, såsom lika betydelsefull
som iproppandet av kunskaper i barnen
och ungdomen, är enligt min mening
vad vi behöva. Om vi inte få en
sådan ha vi vunnit mycket litet med
att få nya skolår och de mest eleganta
skollokaler — om vi nu någonsin få några
sådana. Vi ha ju också sett hur det
går i länder, där kristendomen har kommit
nästan helt och hållet bort. Vi ha
förfärliga exempel både i söder och i
öster.

Herr talman! Vad jag nu har sagt kan
sammanfattas i att det enda, som kan
garantera landets välgång i framtiden, är
ständigt ökad produktion per invånare,
ständigt tillräckliga investeringar, ständigt
fortgående avsättande av en del av
nationalinkomsten till rationalisering, ett
allsidigt näringsliv, som inte bindes av
något regleringsmaskineri, människor av
hög kvalitet, som inte ha blivit bortskämda
med allsköns omsorg både i tid och
otid, så att de äro hjälplösa så fort det
blir litet besvärligt, och ett politiskt liv,
som mera karakteriseras av en klok hushållning
på lång sikt än av ett fikande
efter dagens gunst hos väljarna, ofta ge -

100 Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Statsverkspropositionen m. m.

nom framprovocerande av krav, som
man sedan anser sig skyldig att tillmötesgå.

Jag hoppas nu, herr talman, att vederbörande
utskott när de skola granska
statsverkspropositionen inåtte ha en sådan
uppfattning som jag här antytt till
sin vägledande princip. Ty några andra
möjligheter torde inte stå vårt land till
buds än just att tänka på vad landets invånare
kunna göra av de naturtillgångar
som här finnas.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Jag är
visst den siste talaren i dagens mammutdebatt,
och jag skall möda mig om
att endast framlägga några snabba synpunkter
när det gäller vår skolfråga
och vad därmed sammanhänger.

Det är visserligen sant, att vi få anledning
att senare under våren återkomma
till denna fråga, men min avsikt
är bara att här understryka, att även
den skola, som vi nu ha och som arbetar
ute i bygderna omkring oss, har
att kämpa med stora svårigheter. Medan
vi gapa efter mycket, måste vi akta
oss för att antingen mista hela stycket
eller att nedvärdera det, som vi redan
ha till vårt förfogande.

Andra talare ha redan haft tillfälle att
här teckna den ekonomiska bakgrund,
mot vilken vår ytterligt pompösa debatt
om framtidens stolta skola avtecknar
sig. Dess färgskala är, ha vi kunnat
konstatera, tämligen grådaskig. Jag
kan försäkra var och en av denna kammares
ledamöter, att denna bakgrund
är lika grådaskig, när man skall försöka
teckna läget på det speciella område
som skolan utgör. Var och en, som genom
vardagens arbete har kontakt med
denna skola — och jag har det både
som läroverkslärare och som ordförande
i en folkskolestyrelse i en svensk
landskommun — ser på frågans fjärrperspektiv
med andra ögon än de, som
inte ha denna möjlighet till direkt insyn.

Det torde vara självklart, att lärare
av olika kategorier med välbehag höra
talet, som vittnar om ett plötsligt ny -

vaknat intresse för vårt svenska skolväsende,
liksom de med stor villighet
också deltaga i den diskussion, som rör
dessa ting. Men diskussionsdeltagarna
ha vart efter tiden gått samtidigt tyckt
sig finna, att det är någonting som inte
stämmer i den principiella uppläggningen
av problemet.

Skolöverstyrelsen karakteriserade i
fjol, ja, redan 1947 förresten, folkskoleväsendets
byggnadssituation som katastrofal.
Omdömet står sig ganska gott
ännu i den dag som är. Går man till
statsverkspropositionens åttonde huvudtitel
i år, finner man visserligen, att
anslaget till skolbyggnader blivit höjt
med 12 000 000 kronor, från 22 000 000
till 34 000 000 kronor, men dessa siffror
böra ses mot bakgrunden av de
600 000 000 kronor, som för närvarande
finnas antecknade som de »licenssökandes»
behov för dagen på skolöverstyrelsen.
Skolöverstyrelsen har för sin del
icke ansett det försvarligt att nästa budgetår
sätta bidraget lägre än till
45 000 000 kronor. Med den takt, som
frågan om skollokalerna behandlas, är
det verkligen all anledning att fråga
sig, vart det hela skall ta vägen. Jag
tänker då mindre på innehållet i den
s. k. skolreformen än på den skola, som
under dagens tryckta förhållanden arbetar
och stretar vidare.

över huvud taget är det mitt allmänna
intryck, att åttonde huvudtiteln i år
mer än vanligt ger intryck av stiltje.
Det är i stort sett inte mycket, som
sker på de många sidorna, ingenting
som tyder på, att regeringen är medveten
om den kris, som särskilt nu kännetecknar
läget inom skolans värld.

Jag talade här om folkskolans lokalfråga.
Jag kunde också ta ett annat
exempel, nämligen lönerna, till exempel
frågan om arvoden åt lärarkandidater
under provårstjänstgöring, en mycket liten
del av det hela. Det gäller här att
vidtaga en åtgärd för att förbättra rekryteringen
av lärare. Skolöverstyrelsen
har de senaste åren föreslagit ett
belopp på 6 400 kronor per år för tvåterminskandidater
och 3 200 kronor för
enterminskandidater. Hela anslagsök -

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

101

ningen skulle utgöra 700 000 kronor,
och det hela skulle då ge resultatet
1 024 000 kronor. Detta förslag har också
i år avvisats av statsrådet med hänvisning
till den »ekonomiska stabiliseringen».

Jag måste i detta sammanhang upprepa
vad jag tror, att jag redan i fjol
framhöll, nämligen att jag ansåg, att
det var synnerligen motbjudande att
iakttaga alt även mycket måttliga anslagsäskanden,
när det gällde det inhemska
skolväsendet avvisades, under
det att man ansåg sig ha råd att vara
generös, när det gällde en så pass dubiös
sak som UNESCO-organisationen.
Min rörelseradie, när det gäller resor,
är beklagligtvis tämligen begränsad,
men den har i alla fall tillåtit mig att
under de sista åren göra åtskilliga resor
i vår världsdel. Jag har därunder
träffat ganska många politiskt verksamma
människor, och jag har ställt den
frågan till dem, vad de anse om
UNESCO. Jag har inte från någon av
dessa människor mött ett erkännsamt
ord om denna institution. Jag menar
därför, att det var ett misstag, när vi i
fjol gick in i den och förklarade oss beredda
att påtaga oss den kostnad av en
miljon kronor om året, som medlemsavgiften
visat sig gå till. Det har sagts, att
vetenskapen skulle vara på något sätt
intresserad av att via UNESCO få hela
världen omspännande kontakter. Jag
tror fortfarande, att det hade varit mycket
värdefullare, om vi fått använda
pengarna för anskaffning av böcker till
våra universitets- och institutionsbibliotek
än att använda dem på detta sätt.
Det hade, som sagt, även inom landet
funnits andra hål att stoppa dem i.

Uttrycket »den ekonomiska stabiliseringspolitiken»
återkommer emellertid
mycket ofta i den åttonde huvudtiteln
för i år. En avvägning synes ha ägt rum,
och den leder ingalunda tanken till, att
vi just nu uppleva ett skede av ökad förståelse
för uppfostrans och undervisningens
betydelse i det aktuella Sveriges
liv. Detta iir nog en uppfattning, som
alltmer är på väg att tränga igenom i
skolkretsar i varje fall, och inte bara i

Statsverkspropositionen m. m.
skolans trängre krets utan även bland ledamöterna
av folkskolestyrelserna runt
om i Sveriges bygder.

Det är, herr talman, vissa andra faktorer
som ha samband med just detta
problem. Under aprildebatten i våras erkände
ecklesiastikministern, att lönefrågan
spelar en viss roll, i varje fall för
lärarrekryteringen på längre sikt. Statsrådet
använde uttrycket, att han ansåg,
att »lämpliga och rättvisa» löner borde
eftersträvas. Ibland får man emellertid
också höra, att lönefrågan inte alls
spelar någon roll i det här sammanhanget.
Jag vet nu inte, vilken samhällsfilosofi,
som döljer sig bakom dylika uttalanden.
Jag kanske inte heller är riktigt
på det klara med vad som döljer
sig bakom ecklesiastikministerns tal om
de »lämpliga och rättvisa» lönerna. Men
i varje fall är den förra uppfattningen,
den nämligen, att lönefrågan inte skulle
spela någon roll i samband med lärarrekryteringen,
för mig uppenbart oriktig.
Jag har i den offentliga debatten
från socialdemokratiskt håll hört den
meningen hävdas, att den högre bildningens
och utbildningens företrädare
icke böra göra anspråk på högre inkomst,
svarande mot utbildningskostnaderna,
utan att de i stället borde få sin
utbildning gratis. En dylik ståndpunkt
förefaller mig fullständigt orimlig, för
det första därför att endast ett mindre
antal med gällande bestämmelser kunna
tillgodogöra sig av samhället anordnade
lijälpåtgärder — som för övrigt endast
representera en hjälp till självhjälp -—
och för det andra därför att duktigt folk
inte skulle ögna sig åt yrken, som kräva
utbildning, om de visste, att den intensiva
anspänning av intellektuell förmåga,
som all utbildning kräver, inte skulle
medföra något som helst materiellt
vederlag.

Slår man in på den vägen —och vissa
tecken peka nog i den riktningen — tror
jag, att den liirarbrist, som vi i dag tala
om, växer till en orkan. Lågtrycket
ligger för närvarande med sitt centrum
över Norrland, men det kommer att utbreda
sig över hela landet. Denna meteorologiska
formulering skulle man

102 Nr 2.

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Statsverkspropositionen m. m.
kunna använda här för att illustrera en
situation, som nästan börjar utveckla sig
till det tragiska.

Jag tror också, att man i dagens läge
har anledning att erinra om, att situationen
inom lärarkategoriernas led är en
helt annan än den varit tidigare. Nu stå
även de mest individualistiskt lagda
människor, vi haft här i landet, lärarna,
organiserade i stora sammanslutningar.
De äro på väg att ilskna till, och de
komma inte längre att undergivet acceptera
diktat av vad slag som helst från
ovan. Jag menar icke därmed, att dessa
organisationer komma att tillgripa organisationers
yttersta stridsmedel, strejken,
åtminstone inte ännu, men jag förutsätter,
att organisationerna numera ha
medel att klart upplysa dem, som vilja
ägna sig åt yrket, hur landet ligger.
Upplysningen på detta område är redan
nu en helt annan än i min ungdom.
Man följer nu för tiden mera med vad
som händer och sker på yrkesområdet
än man gjorde i den gamla goda tiden,
då man sentimentalt gjorde distinktionen
yrke och kall med hänsyn till verksamhet
i undervisningens tjänst. Dessa
nya psykologiska faktorer ha statsmakterna
all anledning att beakta i framtiden.

De fakta, som redan äro redovisade,
bl. a. i studentsociala utredningen, äro
tillräckligt ägnade att verka som en
alarmsignal. Om en adjunktsutbildning
kostar mer än 19 000 kronor, som utredningen
meddelar, är det ej rimligt, att
staten i sin löneplan ger befattningshavare
med en utbildning, som enligt utredningen
kostar 16 000 kronor, väsentligt
högre löner. Då detta blir känt ha
verkligen de, som tänkt sig en utbildning
för lärartjänst, anledning att med
Hörup fråga sig: »Hvad kan det nytte?»
— att vi utbilda oss.

Det är synpunkter av denna art, som
det är av lika stor vikt att i dessa dagar
ta ställning till som den s. k. vidgade
ramen för en blivande skolreform.
Det gäller att även på detta område få
fram en ram, ett ramavtal, gällande statens
lönesättning för de tjänster, den
anser sig vara i behov av, graderad på

ett sådant sätt att, för att använda ecklesiastikministerns
ord, »lämpliga och
rättvisa löner» blir resultatet. Staten har
därvid ett utomordentligt tillfälle att
demonstrera värmegraden av sin kärlek
till muser och sköna konster, till vetenskap,
vett och vetande, ett utmärkt
tillfälle att demonstrera sin djupa förståelse
för de faktorer, som bära upp
ett folks kultur, för de faktorer, som äga
förmågan att i verklig mening föra utvecklingen
framåt.

Om statsmakterna i dessa avseenden
sväva på målet, har man anledning frukta,
att slutsatserna dragas snabbt och
summariskt. Om statsmakterna, trots
alla vackra ord i nyligen publicerade
utredningar och betänkande]!, visa, att
de ej äro beredda att låta sin värdesättning
av på detta område utfört arbete
avspeglas i lönesättningen, få de se sig
om. Det är kanske trist och krasst att
säga det, men det är min uppfattning,
att den höga standarden inom våra olika
skolformer för närvarande bygger på
en ännu kvardröjande lojalitet mot statsmakterna
och deras uttalade goda vilja,
på lojalitet inför yrket och dess ideella
innehåll och syftning. Men — och det
är väl detta jag får kalla det trista och
det krassa — den är ej i lika hög grad
oreflekterad som förr. Denna min iakttagelse
är måhända värd att observeras
av de instanser, som nu inom utredningsmaskineriet
syssla med dessa ting
och som inom en snar framtid ha att
framlägga förslag till en ny avvägning
av de statliga löneplanerna. Detta arbete
är ett led i den kommande skolreformen,
som sannerligen inte är det minst betydelsefulla.
I årets åttonde huvudtitel
få alla order att vara glada och nöja sig.
Men, mina damer och herrar, »Kraft
durcli Freude», den glädje som regeringen
påbjuder, brukar inte bli så särdeles
munter!

Jag tror, herr talman, att vår svenska
medelklass, till vilken lärarkåren hör,
just nu mot sin vilja bindes av hela serier
av hämningar, som förlama dess
energi, dess möjlighet att utnyttja sitt
kunskapskapital och dess vilja till helhjärtad
arbetsinsats. Jag har här för den

Torsdagen den 19 januari 1950 em.

Nr 2.

103

grupp, jag närmast representerar, velat
anlägga några synpunkter, som visserligen
inte alls uttömma ämnet, men som
dock ge en viss antydan om huvudingredienserna
i problemet. Hela det samhällssystem,
som vi ha kommit fram till
i dag och som delvis är en produkt av
de faktorer, som gjorde sig gällande
under kriget, präglas av stagnation. Vad
vi behöva är rörelse i spelet, en ny syn
på framsteget och betingelserna för
framsteg. Detta kräver bl. a. en ny löneoch
skattepolitik, som är präglad av en
önskan att göra rätt åt var och en, som
visat, att han allvarligt velat något och
har något att ge helheten. Vår svenska
medelklass — det må vara bönder, hantverkare
och specialarbetare, de intellektuella
yrkenas utövare, tjänstemän i olika
ställningar — innesluter en groningsgrund
för slumrande framstegsmöjligheter,
som bör och måste tillvaratagas, om
vi vilja väl med oss själva. Det är en
olycka för ett folk, om medelklassen
medvetet eller omedvetet åsidosättes, om
den blir mannen, som får örfilarna, om
den förlorar sin arbetsglädje.

Till sist, herr talman, vill jag sluta
med en allmän reflexion. Under skoldebatten
brukar man med stor emfas framhålla,
att de stora barnkullarna endast
komma att göra sig märkbara under
1950-talets första år. Sedan inträder, säger
man glatt, en ändring på grund av
de mindre barnkullarna efter 1947. Påpekandet
är naturligtvis i och för sig
riktigt. Vad jag emellertid vill opponera
mig mot är, att detta ideliga framhållande
av de s. k. stora barnkullarna
bland allmänheten kan sprida den föreställningen,
att barnantalet under låt oss
säga åren 1944, 1945 och 1946, då vi
hade mellan 132 000 och 135 000 barn,

Statsverkspropositionen m. m.

var onormalt stort. Så var inte alls förhållandet.
Födelsetalet var då respektive
20,58, 20,40 och 19,74, d. v. s. nätt och
jämnt tillräckligt för att ge vårt folk
en normal reproduktion. I början av
seklet hade vi på en befolkning av 5,1
miljoner större barnkullar, ända upp till
138 000 barn. Vi få alltså i dagens läge
inte dra den felaktiga slutsatsen, att vi
måste, för att komma ur stundens och
morgondagens svårigheter, minska barnkullarnas
storlek. Vi behöva mer än väl
de barn vi ha, och litet till.

Vad det gäller för oss är att så snabbt
som möjligt bemästra läget. Frågan är
väl därvid helt enkelt den, om samhället
har råd att underlåta att vidtaga de
åtgärder, som syfta till att åt våra barn
erbjuda skolformer, lokaler och lärare
inom den vidgade ram, som man redan
nu före skolreformen kan säga föreligga.
Det förefaller mig, som om i det sammanhanget
icke ens'' de magiska formlerna
»hänsyn till det statsfinansiella
läget» eller den »ekonomiska stabiliseringspolitiken»
kunna vara fullt giltiga.
Framhärdar man år efter år med en dylik
politik, blir det kanske till sist snålheten
som bedrar visheten.

Då tiden nu var långt framskriden och
många talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på hemställan av herr talmannen,
att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. propositioner
skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 11.53 eftermiddagen.

In fidcm
Eric Carlén.

] 04

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

Fredagen den 20 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1950/51, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1949/50.

Herr BJÖRCK: Herr talman! När man
studerar årets statsverksproposition finner
man, att regeringen har varit rätt
sparsam och i regel sökt undvika att
öka anslagen, även om ökningar hade
varit önskvärda. Som skäl anföres det
statsfinansiella läget, vilket anses vara
sådant att några ökade utgifter ej kunna
tillåtas.

Man måste beklaga, att denna sparsamhet
i ett flertal fall har gått ut över
institutioner och organisationer, som
måste anses vara i stort behov av ökade
medel för att på ett nöjaktigt sätt kunna
fylla de uppgifter i samhället, som åvila
dem. Jag tänker här särskilt på anslagen
under åttonde huvudtiteln till nykterhetens
främjande. Skolöverstyrelsen
har tillstyrkt en höjning av detta anslag
med 331 000 kronor, men departementschefen
anser sig icke i nuvarande statsfinansiella
läge kunna tillstyrka detta,
utan förordar att anslaget uppföres med
samma belopp som under nu löpande
budgetår. När man emellertid ser på
statsinkomsterna och därvid konstaterar,
att omsättnings- och utskänkningsskatt
på spritdrycker beräknas ge en
ökad inkomst av 30 miljoner kronor under
nästa budgetår — en ökning från
450 till 480 miljoner — har man svårt
att förstå denna art av sparsamhet.

När man sedan sammanför alla statens
inkomster på vin, sprit och maltdrycker
och finner, att de i årets statsverkspro -

position beräknas till 653 miljoner kronor,
kan man ej undgå att göra den reflexionen,
att staten borde kunna anslå
större summor än som nu är fallet till
motverkande av rusdryckshanteringens
skadeverkningar.

Ungefär samma reflexioner gör man
när det gäller medelsanvisningen till alkoholistvården
under elfte huvudtiteln.
Här ha anslagen visserligen ökats med
något över 500 000 kronor, men denna
höjning fyller ej på långt när föreliggande
behov, som utan överdrift måste sägas
vara skriande. Såväl de statliga som
de enskilda alkoholistanstalterna äro belagda
till bristningsgränsen, och enligt
socialstyrelsens uppgifter är det för närvarande
inte möjligt att placera 240 till
intagning dömda personer i annan mån
än förut intagna kunna utskrivas. Flera
av de svåraste fallen ha under den senaste
tiden måst omhändertagas av polisen,
enär de utgöra en fara för sin
omgivning, inte minst för sin egen familj.

Man hade väntat en proposition till
årets riksdag om utvidgning av alkoholistvården,
men regeringen synes avvakta
den ännu arbetande nykterhetskommitténs
betänkande, innan den tar ställning
till frågan. Detta kan man i viss
mån förstå, men regeringen har ju fått
mottaga resultatet av cn utredning, som
under nuvarande landshövding Bergquists
ordförandeskap arbetade från år
1946 och i maj 1948 framlade sitt betänkande
med förslag till utvidgning av
alkoholistvården. Detta har emellertid ej
föranlett annan åtgärd från regeringens
sida än att det remitterats till 1944 års
nyktefhetskommitté. Denna väntas ju
snart vara färdig, men det råder som
bekant rätt delade meningar om huruvida
den kan komma med så mycket
nytt i fråga om alkoholistvården.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
att rikta en allvarlig vädjan till statsrådet
Mossberg, att han måtte beakta det

Fredagen den 20 januari 1950.

Nr 2.

105

allvarliga läge denna fråga befinner sig
i och göra vad som är möjligt för att
snarast få till stånd en lösning av detta
problem.

En annan fråga, som på senaste tiden
i hög grad upprört den allmänna opinionen,
gäller de allt mer tilltagande bilstölderna.
I Stockholm stjälas, enligt
uppgifter från polisen, cirka 200 bilar
per månad. De flesta komma ju för all
del till rätta igen, men i regel som värdelösa
skrothögar. Förlidet år var totala
antalet stulna bilar nära 3 000, representerande
ett värde av 8 å 9 miljoner
kronor. Polisen står, trots skärpt bevakning,
maktlös. Man framhåller, att de
alltför lindriga straff, som nu utdömas,
göra det omöjligt att få någon respekt
hos dessa ligister. De bara skratta åt
ordningsmakten. Betecknande är vad
som framkom vid ett polisförhör en
gång förlidet år, då tvenne ynglingar
i tonåren åkt fast för bilstöld. Den ene
av dem berättade, att han var tveksam
då han av sin kamrat uppmanades att
vara med om ett s. k. »billån». Den
andre hade sagt: »Var inte dum nu.

Skulle vi mot förmodan bli fast, så blir
det på sin höjd en månad villkorligt,
och det är ju för oss detsamma som
ingenting.»

Så resonera dessa ungdomar. Enligt
såväl polisens som allmänhetens uppfattning
äro lagarna alltför milda när
det gäller dessa gangsterdåd. Vi se ingen
annan möjlighet ad komma till rätta
med dessa problem, framhåller polisen,
än att lagarna skärpas. Vad som nu i sådana
här fall enligt gällande lag är
»egenmäktigt förfarande» borde enligt
polisens mening rubriceras som stöld, tv
det är ingenting annat. Riksdagen har
ju den lagstiftande makten, och säkerligen
vänta många på att riksdagen tar ett
initiativ i denna fråga, om inte regeringen
gör det.

I de brytningstider, vari vi nu befinna
oss, synes det som om respekten för lagar
och förordningar mer och mer försvinner
hos ett allt större antal personer
i vårt land, något som vi dagligen
påminnas om i tidningspressen. Måhända
beror detta i viss män på att under

Statsverkspropositionen m. m.

krisåren tillkom en mängd lagar, förordningar
och restriktioner, som allmänheten
haft svårt för att finna vara befogade.
Hos rätt stora lager av vårt folk
har detta lett till att respekten för lagarna
i allmänhet betänkligt avtrubbats.
Trots detta få vi alltjämt oss förelagda
nya lagförslag, om vilka meningarna äro
minst sagt delade även inom riksdagen.
Man får därför ej förvåna sig över att
många ställa frågan: »Varför tar man
ej itu med att stifta lagar, som äro nödvändiga
för att söka få bukt med rådande
missförhållanden, i stället för de
många nymodigheter som tillkommit
den senaste tiden?»

Den humanisering av strafflagstiftningen,
som genomförts under de senaste
åren särskilt vad gäller yngre brottslingar,
synes ej passa för alla av detta
klientel, varför en översyn av lagstiftningen
i denna del borde ske snarast
möjligt. De många rymningarna från de
s. k. öppna anstalterna och rymlingarnas
eskapader, innan de åter bli fast,
tala här sitt tydliga språk. Här föreligger,
synes det mig, ett problem som i
första hand gäller vår ungdom, dess
vård och fostran, och vi vänta med intresse
på vad den sedan tio år arbetande
ungdomsvårdskommittén har att
föreslå i det betänkande, som utlovats
bli färdigt i år, liksom också på vad regeringen
ämnar föreslå med anledning
av nämnda betänkande.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Det är
ganska uppenbart, att kammaren präglas
av en dagen-efter-stämning som gör
det föga tacksamt att söka blåsa till nytt
liv den långdragna debatt, som pågick
under gårdagen. Det är inte heller min
avsikt att försöka ett sådant konststycke.
Genom oturen att ha blivit placerad
så långt fram på talarlistan måste
jag avstå från att säga — och därmed
också bespara kammaren att lyssna till
— det mesta av vad jag i detta sammanhang
skulle velat föra på tal. .lag
skall försöka inskränka mig till det ur
min synpunkt mest angelägna, som kan

106

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

Statsverkspropositionen m. m.

återstå efter den tämligen uttömmande
debatt som redan har förekommit.

Finansministern, som tyvärr nu inte
är närvarande här i kammaren, kom
sent i går kväll med ett klargörande
anförande. Jag kan inte underlåta att
säga, att jag med tillfredsställelse konstaterar
att det var präglat — såsom ju
var att vänta — av sans och realism.
I långa stycken kunde jag godtaga hans
tankegångar. Jag är å andra sidan fullt
medveten om att den allmänna form,
som dessa tankegångar fingo, gjorde det
lättare att se situationen på samma sätt
som finansministern än det kan bli när
det gäller att konkretisera de allmänna
uttalandena. I vilket fall som helst vill
jag, herr talman, i anknytning till vad
som sades av herr Andrén i går gärna
uttala min tillfredsställelse över att det
under rådande förhållanden är herr
Skölds nuna, som utgör försättsbladet
till årets statsverksproposition. Allting
är ju relativt här i världen.

Jag skulle nu ha velat till herr Sköld
rikta en fråga, som märkligt nog inte
har blivit berörd tidigare under debatten,
men som jag tror är av en rätt väsentlig
betydelse för oss alla. Då vi i
höstas gingo in för den nya given i
stabiliseringspolitiken med ty åtföljande
subventioner, voro vi Överens om att
år 1950 skulle bli ett övergångsår och ati
vi från och med år 1951 skulle inleda
ett friare ekonomiskt system. Från det
håll jag företräder yrkades, att riksdagen
skulle hemställa om en plan för
denna övergång att framläggas senast i
sammanhang med den proposition i
fråga om anslag till fortsatta subventioner,
som kunde väntas bli förelagd årets
vårriksdag. Detta yrkande blev visserligen
inte bifallet, men allmänt torde ha
förutsatts, att riksdagen i god tid skulle
få tillfälle att taga ställning till en sådan
plan.

När man nu i statsverkspropositionen
söker upplysning om hur finansministern
har tänkt sig att lägga fram denna
plan, blir resultatet ganska magert. Det
är endast på ett ställe i statsverkspropositionen
jag har kunnat finna någon sådan
upplysning, nämligen på s. 13 i

inledningen. Det säges där, att uppdrag
bör lämnas till vederbörande myndigheter
att vidtaga åtgärder för att inhämta
fortlöpande informationer om det ekonomiska
lägets utveckling, och så tilllägges
det: »Härigenom kunna möjligheter
skapas för att under innevarande
år vidtaga erforderliga justeringar av de
åtgärder, som äro avsedda att påverka
den samhällsekonomiska balansen. Samtidigt
erhålles material för att i god tid
innan årets utgång kunna uppdraga
riktlinjer för den ekonomiska politikens
utformning under år 1951.»

Man frågar sig om detta innebär, att
riktlinjer i någon form kunna bli uppdragna
under vårsessionen. Uttrycket »i
god tid innan årets utgång» antyder ju
närmast, att man tänker på en senare
tidpunkt under året. Är det meningen
att dessa riktlinjer skola framläggas under
hösten, skulle detta redan nu prejudicera
behovet av en höstsession. I riksdagskretsar
har man rätt mycket diskuterat,
huruvida inte möjlighet skulle föreligga
att i år, med tillämpande av de
nya bestämmelserna, klara riksdagsarbetet
under den för vårsessionen tillmätta
tiden. Om meningen är, att förslaget
skall framläggas vid en böstsession, är
då tanken att tågordningen skall vara
ungefär densamma som förra hösten?
Det skulle innebära, att uppdragandet
av riktlinjerna skulle föregås av förhandlingar
med de stora organisationerna
på arbetsmarknaden och att riksdagen
ännu en gång skulle komma att
ställas inför ett fait accompli. Det förefaller
mig, som om ett svar på dessa
frågor skulle vara av en mycket väsentlig
betydelse, inte minst för inriktningen
av hela det fortsatta riksdagsarbetet
under denna session. Jag förutsätter efter
vad som förekom i höstas, att riksdagens
ställningstagande icke kommer
att föregripas ännu en gång.

Redan nu kunna naturligtvis förberedelser
göras för övergången till det fria
ekonomiska systemet, även om det är
svårt att i dagens läge ta slutlig ställning
till hur övergången skall ske. Det
föreföll som om finansministern i går
ville en liten smula lätta på förlåten

Fredagen den 20 januari 1950.

Nr 2.

107

och antyda, hur han tänker sig denna
övergång.

Uppenbart är, att skall det ligga någon
mening i att tala om ett friare system,
så måste det innebära en lättnad
i de regleringar som för närvarande
tynga oss. Man frågar sig då, om det är
möjligt att successivt lätta på dessa regleringar
utan att låta dem ersättas med
andra medel för uppehållande av balans
i systemet. Och vad som då naturligt
anmäler sig är en återgång till en
aktiv penningpolitik, med de automatiskt
verkande kontroller den innefattar.
Av referat i pressen förefaller det,
som om finansministern bestämt hade
avvisat en sådan återgång under hänvisning
till att räntan inte skulle kunna
ges fri. Det finns anledning understryka,
att räntan i detta sammanhang inte
är något primärt intresse. Vad man vill
åstadkomma är att krafterna på ett naturligt
sätt skola få söka sin balans, och
då är en rörlig ränta ett ofrånkomligt
instrument. Det är svårt att se, hur det
över huvud taget skall vara möjligt att
någonsin bli av med våra nuvarande
regleringar, om vi inte äro beredda att
låta en rörlig ränta återigen träda i funktion.
Erfarenheten har dock visat, att
dessa automatiska kontroller under någorlunda
normala förhållanden överträffa
det mänskliga förnuftet, då det
söker att i varje enskilt fall reglera i
stället för att låta vikterna i det ekonomiska
systemet balansera varandra på
ett naturligt sätt.

Jag skall i detta sammanhang särskilt
peka på ett område, där jag tycker att
en begynnande anpassning borde kunna
äga rum, nämligen den statliga upplåningen.
Såsom herr Nordenson i går påpekade,
är det inte så alldeles lätt att
ur budgeten få fram en klar bild av den
statliga upplåningen och hur stort lånebehovet
över huvud taget är. .lag skall
inte försöka ge mig sken av att ha lagt
ned tillnärmelsevis samma mödosamma
arbete, som herr Nordenson uppenbarligen
hade utfört för att komma fram till
siffrorna i detta hänseende, men jag har
ändå vid ett sammanställande av upplysningarna
i budgeten fått fram unge -

Statsverkspropositionen m. m.

fär samma resultat som han. De peka
mot ett lånebehov för innevarande år
på mellan 400 och 500 miljoner kronor
■—■ lånebehovet beror i viss mån på hur
stor reservationsmedelsförbrukningen
kan tänkas bli under detta budgetår. För
nästa budgetår kommer man fram till
ett sammanlagt lånebehov av ungefär
660 miljoner kronor, dels i form av det
belopp, som på kapitalbudgeten skall anvisas
av lånemedel, och dels med hänsyn
till uppgifterna om den beräknade
reservationsmedelsförbrukningen. Denna
summa skall i sin tur minskas med det
överskott, som eventuellt kan uppkomma
på budgeten, och det är naturligtvis
mycket svårt att i närvarande stund
göra sig en föreställning om hur stort
ett sådant överskott kan tänkas bli. Jag
tror emellertid inte att det lånebehov,
som de 660 miljonerna representera,
kan tänkas bli minskat med något större
belopp på den vägen.

Det är ganska märkligt att ingen av
efterkrigstidens statsbudgeter, trots den
tidigare omhuldade överbalanseringen
och den enastående högkonjunkturen,
kunnat genomföras utan ökning av den
statliga upplåningen. 1948/49 rörde sig
upplåningen om 374 miljoner, och 1947/
48 — det år som uppvisar det bästa resultatet
hittills — förelåg en nyupplåning
på 68 miljoner kronor. Metoderna
för statsupplåningen ha inte varit ägnade
att dämpa inflationskonjunkturen.
Upplåningen bar i mycket stor utsträckning
tillgått så att riksgäldskontoret —
som inte kunnat finna avsättning på
marknaden för nya emissioner av statspapper,
i regel av kortfristig typ, till gällande
låga räntesatser — nödgats placera
statspapperen i riksbanken. FMrst sedan
marknadens likviditet ökats genom
att staten satt mera pengar i omlopp
ha bankerna och andra storplacerare intresserat
sig för att förvärva riksgäldskontorets
skattkammarväxlar från riksbanken.
Parallellt härmed har försiggått
en successiv förskjutning av statsskulden
från långfristig till kortfristig upplåning.
Under budgetåren 1946/4 7—
1948/49 minskades sålunda den fonderade
statsskulden med i runt tal 850

108

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

Statsverkspropositionen m. m.

miljoner kronor, samtidigt som den tillfälliga
statsskulden steg med cirka 1 425
miljoner kronor.

Man kan ju fråga sig, om inte tiden
är inne att avlösa de senaste årens statliga
växelrytteri med en till det verkliga
läget på kapitalmarknaden anpassad,
långsiktig upplåning. Jag behöver kanske
inte särskilt understryka, vilken betydelse
en sådan åtgärd jämte en restriktiv
penningmarknad har för möjligheten
att utan vådor kunna till ett
följande år övergå till ett friare ekonomiskt
system.

Det återstår ännu att lösa mycket stora
uppgifter, innan våra offentliga finanser
ha återfått en önskvärd sundhet.
Mest angeläget är givetvis att minska
skattetrycket, och den saken talades
det ju mycket om i går. Jag skall nu
inte säga mera om detta än att jag hoppas,
att i konkurrensen mellan olika intressen
möjligheterna att få en revision
av 1947 års olyckliga skattereform inte
måtte förslösas. Detta ter sig för mig
såsom det i detta sammanhang mest angelägna
önskemålet. Såsom en amerikansk
iakttagare uttalat, är det nu en
gång så, att det moderna samhället bygger
på den enskilde medborgarens vilja
att arbeta för att förtjäna pengar, och
det är de enskildas arbete, som åstadkommer
produktion, och produktionen,
som bygger upp välståndet. På två vägar
kan en missriktad finanspolitik underminera
basen för välståndet: antingen
genom att skapa så mycket pengar,
att medborgarna tycka, att de icke behöva
nedlägga mycket arbete på att förtjäna
dem; eller ock genom att upprätthålla
ett för hårt skattetryck, som pressar
utbytet av lönen för arbetet därhän,
att den ej längre svarar mot uppoffringarna.
Nutida svensk finanspolitik går
icke fri från anmärkning i någotdera
av dessa hänseenden.

Jag hoppas att det skall bli möjligt att
få ett svar från finansministern på frågan,
hur han har tänkt att för riksdagen
servera de nya riktlinjerna, som
skola komma att gälla från och med år
1951. Över huvud taget har det varit
svårt att få fram svar på de frågor, som

här i debatten ha riktats till regeringen.
Jag tänker särskilt på de frågor, som
under gårdagen framställdes till försvarsministern
ocli vilkas besvarande
jag med spänning avvaktar. Jag tänker
då framför allt på herr Lundgrens frågor
angående försvarsministerns ställning
till repetitionsövr.ingarna och värnpliktskommitténs
förslag om förlängd
gruppchefsutbildning. Men det är väl att
hoppas, att vi vad tiden lider skola få
höra av dessa herrar statsråd.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Om
man skulle tro de återkommande uttalandena
från regeringshåll och i den socialdemokratiska
pressen, måste ju den
politik, som den sittande regeringen fört
och alltjämt fullföljer, vara av en mycket
förnämlig klass och värd hela folkets
tacksamhet.

Jag undrar emellertid om denna karakteristik
verkligen kan vara hundraprocentigt
riktig. Jag är själv ganska
övertygad om att det finns både stora
medborgargrupper oeh en mångfald enskilda
medborgare, som omöjligen kunna
vara med om att skriva under denna
karakteristik.

Redan i den debatt angående de nya
subventionerna, som fördes här i kammaren
den 30 november i fjol, tillät jag
mig t. ex. påvisa, att denna subventionslinje
innebär en verkligt orättfärdig behandling
av stora grupper inom medelklasskiktet.
Att här har skett en fullkomligt
medveten övervältring av bördorna
just på medelklassen bara för att
bereda andra medborgargrupper lättnad,
lär icke kunna förnekas.

Redan detta exempel visar alltså, att
regeringen svårligen kan sägas ha visat
den opartiska månhet om och den rättvisa
gentemot olika medborgargrupper,
som en demokratisk regering enligt min
uppfattning bör göra.

Nu är det ju emellertid, herr talman,
ingalunda så att det är först nu på sistone
och i detta speciella fall som regeringen
fullt målmedvetet handlat under
en beklämmande oförståelse för medelklassen
och dess berättigade intressen.

Fredagen den 20 januari 1950.

Nr 2.

109

Så har, såsom vi säkerligen alla veta,
skett redan långt tidigare vid upprepade
tillfällen och på olika vägar. Jag tänker
alltså här på behandlingen av alla de
olika grupperna inom detta stora mellanskikt
i samhället: de intellektuella,
företagarna, såväl större som mindre,
de fria yrkesmännen samt tjänstemännen
både i allmän och enskild tjänst
med flera.

Vägarna, på vilka detta avsiktliga nedpressande
av dessa grupper skett från
regeringens och majoritetens sida, ha
varit flera. Ena gången har man hittat
en väg, andra gången en annan. Jag pekar
som exempel till en början på den
.skattepolitik, som här i landet har förts
under en lång följd av år, genomsyrad
och präglad av herr Wigforss’ i varje
fall i mina ögon orättfärdiga och för
landet säkerligen i det långa loppet
ödesdigra strävan att till varje pris hålla
nere, för att inte säga suga ut, dessa
mellanskikt.

Att vidare den hittills förda socialpolitiken
med alla dess olika inkomstgraderade
förmåner verkar i alldeles samma
riktning som denna skattepolitik är
lätt att se. Jag nämner bara som exempel
bostadsbidragen, fria ferieresorna,
fria semesterresorna för husmödrar och
bidragen till barnens fostran och utbildning
från spädbarnskrubban upp till
universitetet.

Den skarpt markerade vattendelare
mellan olika inkomstskikt, som i dag
finns inom svensk skatte- och socialpolitik,
har en utomordentligt genomgripande
betydelse. Den vattendelaren,
som väl i dag går fram någonstans i
inkomstlägena mellan 7 000 och 8 000
kronor, kan för den enskilda familjen
betyda oerhört mycket mera än om penninginkomsten
går upp med åtskilliga,
ja, många tusen kronor per år.

Detta låter kanske underligt, men lär
nog inte kunna bestridas. För till exempel
en 7 000-kronorsfamilj gäller en lägre
beskattningsprocent, och dessutom
kommer denna familj i åtnjutande av
hela den långa raden av sociala förmåner,
som jag nyss talade om. En 8 000-kronorsfamilj drabbas däremot, liksom

Statsverkspropositionen m. m.

alla ännu högre inkomsthavare överlag,
inte bara av en starkt stigande beskattningsprocent,
utan går dessutom miste
om alla de nyssnämnda sociala förmånerna.

Jag behöver väl knappast till slut erinra
om den behandling vid själva lönesättningen,
som statens egna tjänstemän
i de högre graderna under senare år
konsekvent utsatts för, med resultat, som
vi alla veta, att medan alla andra, både
tjänstemän i enskild tjänst och lägre befattningshavare
i statens tjänst, sett sina
reallöner avsevärt förbättras -— någonting
som jag för min del icke på minsta
sätt klandrar eller ogillar •— de högre
statstjänstemännen för närvarande inte
ens ha på långt när kommit upp till
den reallön de hade för många år sedan.

Jag kan, herr talman, inte heller underlåta
att i detta sammanhang framhålla,
att de enda löntagargrupper, för
vilka lönestoppet varit hundraprocentigt,
äro statstjänstemännen över lag.
Och inte bara det. Statstjänstemännen ha
ju dessutom — förutom att de liksom
andra personalorganisationer godtagit
lönestoppet, redan från den 1 juli 1948,
alltså ett halvt år innan något lönestopp
var infört — frivilligt avstått från att
ta den förbättrade kristidskompensation,
vartill de enligt gällande författningar
utan vidare varit berättigade.

Ingen kan förneka, att statstjänstemännen
över lag och de högre i synnerhet
redan vid lönestoppets inträdande
befunno sig i ett allvarligt underläge ekonomiskt
sett. Jag beklagar inte minst
därför, att, enligt vad det uppgivits, vid
den stora rundabordskonferensen inför
regeringen i höstas landsorganisationen
bestämt motsatte sig varje som helst förbättring
för dessa tjänstemän, hur starkt
motiverad denna än var och trots dessas
starka eftersläpning i lönehänseende.
Denna hållning från landsorganisationens
sida synes mig anmärkningsvärd.

Nu har ju emellertid regeringen i dessa
dagar enligt eu kommuniké i pressen
lämnat de stora tjänstemannaorganisationerna
ett löfte att vid lönestoppets
upphörande beakta dessa stats -

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

Statsverkspropositionen m. m.

tjänstemannagruppers särskilda läge. Jag
hoppas och vill med största allvar stryka
under nödvändigheten av att detta
löfte också infrias och att detta sker
helhjärtat och generöst. Tjänstemännen
ha ärligt förtjänat ett sådant handlingssätt
från regeringens och statsmakternas
sida.

En av huvudstadens största tidningar
har under januari månad i några artiklar,
som säkerligen många sett, framlagt
en utomordentligt intressant och belysande
bild av den standardförskjutning, som
ägt rum för olika samhällsgrupper. Det
skulle vara mycket frestande att här
dra fram åtminstone en del av detaljerna
i dessa artiklar för att med exempel
påvisa, varthän regeringens politik fört
i fråga om levnadsstandardutvecklingen
för olika samhällsgrupper. Jag skall emellertid
visligen avstå från att ta upp tiden
med detta.

Den redogörelse, som i de redan publicerade
artiklarna i denna tidning har
lämnats över utvecklingen, är emellertid
en synnerligen värdefull och intressant
lektyr för var och en som närmare vill
lära känna vilka konsekvenser den politik
haft och har, som dagens maktägare
närmast bära ansvaret för. Som tjänsteman
hoppas jag livligt, att dessa tidningsartiklar
måtte komma att läsas av
alla mina ärade kolleger här i kammaren.
Jag är övertygad om att den som
gjort det inte gärna sedan, om han vill
vara ärlig, kan förneka, att den behandling
som mellanskiktets olika grupper
fått röna icke stämmer vare sig med
rättvisans bud eller med samhällets
bästa.

Låt mig få säga att regeringens brist
på förståelse för de stora mellanskiktens
berättigade intressen är svårbegriplig-
Ingen kan väl ändå förneka, att
medelklassen på många sätt är själva
ryggraden inom vårt demokratiska samhälle.
Varthän en proletarisering av dessa
grupper lett i andra länder har utvecklingen
under det senaste decenniet
med skrämmande tydlighet visat. Vi böra
ta lärdom därav.

Jag hoppas och vädjar därför till regeringen,
att den radikalt bryter med

sin hittills förda politik gentemot medelklassen
och i handling går in för en
politik mot dessa grupper, som präglas
av rättvisa och förståelse och som därmed
även tar sikte på landets bästa.

En annan kategori av medborgare,
som nog också har svårt att vara med
om betyget »berömlig» åt regeringen och
regeringspartiet, är säkerligen de månghundraden
för att inte säga mångtusenden
arbetare, som utan sin egen begäran
och ofta direkt mot sin vilja och politiska
övertygelse utan vidare kollektivt
enrollerats i det socialdemokratiska partiet.

Detta mot allt vad rätt och frihet heter
stridande förfaringssätt har ju redan
för många år sedan påtalats här i
riksdagen, och riksdagen har ju till och
med — det var år 1934 — närmast som
följd av en högermotion, avlåtit framställning
i saken till Kungl. Maj:t. Trots
detta har ingenting från regeringens eller
partiets sida, såvitt jag vet, åtgjorts
för att få ett slut på detta för den politiska
moralen ganska stötande förfarande.

Jag förstår över huvud taget inte, att
ett regeringsparti, som bekänner sig till
demokratien och som satt frihet på sitt
banér, inte för länge sedan gjort slut på
detta system, som ju inte alls stämmer
med vad vi inom västerländsk kultur
mena med demokrati och frihet, men
som däremot bär ett mycket obehagligt
släkttycke med den s. k. demokratiska
frihet som bjudes medborgarna i diktaturstaterna
i Östeuropa.

När man dessutom i tidningarna får
läsa om hur denna kollektivanslutning
närmare går till, då man får läsa om
hur t. ex. ett eller ett par tiotal deltagare
i ett möte fatta beslut om överförande
till ett parti av hundratals, ja tusentals
fria medborgare, ökas givetvis förvåningen,
men samtidigt också löjet inför
vad som här tillätes förekomma.

Mer än beklagligt tycker jag emellertid
personligen att det är, när man får
läsa om hurusom landets statsminister
inför kollektivanslutningar av detta slag
finner det lämpligt att telegrafiskt uttala
sitt tack och sin lyckönskan. Jag läste

Fredagen den 20 januari 1950.

Nr 2.

för en tid sedan om hur i Trollhättan av
175 närvarande mötesdeltagare 130 beslöto
att fackföreningens 3 800 medlemmar
skulle skrivas in i det socialdemokratiska
partiet. Statsministern tackade
i ett telegram, där det hette: »Vi ser i
ert beslut om anslutning till vårt parti
ett uttryck för en fruktbringande solidaritetskänsla
och för förståelsen för det
intima sambandet mellan den fackliga
och politiska arbetarrörelsen.»

Jag finner det ledsamt att inte några
som helst principiella betänkligheter här
tyckas ha föresvävat partiets ordförande
och landets statsminister. Det är, herr
talman, på tiden att det äntligen blir
slut på detta tillvägagångssätt att värva
medlemmar i det socialdemokratiska
partiet och berika partiets valkassor.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Under
denna remissdebatt — och framför allt
då under gårdagens diskussioner — har
från flera håll tagits upp frågan om en
skattesänkning. Därvid bär berörts både
den skattesänkning, som föreslagits redan
i den kungl. propositionen, och de
förslag till andra skattesänkningar, som
skilda partier avlämnat eller annonserat.

Det är ju fasligt lätt att lova skattesänkningar,
men det är svårare, det visar
all erfarenhet, att infria löften om
skattesänkningar. Det är kanske på
grund av denna realistiska syn, som man
från både regerings- och annat socialdemokratiskt
håll har varit mycket försiktig,
när det gällt dylika skattesänkningslöften,
ty man har funnit att det i nuvarande
situation icke skulle vara möjligt
att infria dem.

Nu har läget i viss mån ljusnat, och det
är möjligt att gå till någon lättnad av
skattebördan. Men jag vill erinra om att
samtidigt som man från olika håll framför
önskemål i denna riktning har man
inte från något håll, såvitt jag kan se,
preciserat sina förslag till utgiftsminskningar.
Man säger mycket allmänt, att
det ju är hemskt att utgiftsbudgeten i
dessa tider fortsätter att öka, men jag
har inte sett något på allvar framfört förslag
om sänkning av utgifterna.

Statsverkspropositionen m. m.

Det kan vara intressant att i årets budget
se på de huvudtitlar, som ökat mest,
och undersöka i vad mån det kan vara
möjligt att där företaga någon sänkning
av utgifterna.

Jag skall börja med den huvudtitel,
som uppvisar den största ökningen, nämligen
kommunikationsdepartementets huvudtitel,
där man har eu ökning av utgifterna
på 91 miljoner kronor. Denna
ökning hänför sig helt och hållet till anslagen
till vägunderhåll och vägbyggnader.
Jag väntar med intresse att få höra,
från vilket håll förslag skall komma om
att stryka denna höjning av väganslaget.
Jag tror knappast det kommer något
sådant förslag.

Den därnäst största ökningen i budgeten
kommer på åttonde huvudtiteln med
57 miljoner kronor. Det gäller här en anslagsökning
på grund av det ökade antal
lärare, som erfordras till följd av det
växande barnantalet i skolorna, både de
högre och lägre, vilket i sin tur nödvändiggjort
flera skolbyggen, både när det
gäller folkskolor och läroverk. Jag avvaktar
också här med intresse i vad
mån man skall kunna skära ned dessa utgifter.

Som nummer tre kommer socialliuvudtileln
med en ökning på 55 miljoner kronor
för olika sociala ändamål. Den viktigaste
posten utgöres här av en beräknad
ökning av folkpensionerna på 37 miljoner
kronor. Med det utomordentliga intresse,
som man numera på alla håll visar
för en energisk socialpolitik, skulle
jag bli ytterst förvånad — trots de en
smula bekymmersamma toner, som hördes
från den talare som stöd här i talarstolen
närmast före mig — om det skulle
komma några förslag om minskningar
av utgifterna i denna huvudtitel.

Det är för mig en personlig glädje —
sedan jag under nästan all min tid haft
att bekämpa motståndet mot sociala reformer
av skilda slag — att vi omsider
ha kommit in i en sådan lyckosam ålder,
att alla äro eniga om luir utomordentligt
värdefullt det är att genomföra
och uppehålla den synnerligen energiska
och framgångsrika socialpolitik, som i
dag föres. Jag gläder mig över alla mina

112

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

Statsverkspropositionen m. m.

gamla motståndare, som här ha sig så
val omvänt och bättrat.

Vad beträffar försvarets huvudtitel,
som uppvisar en ökning på 43 miljoner
kronor, misstänker jag, att vi snarare
ha att motse en begäran om ytterligare
ökning av utgifterna än något förslag
om en minskning.

Sedan återstå endast vissa ökningar på
detaljposter i budgeten, men att genom
en minskning på dessa bereda rum för
skattesänkningar torde icke vara möjligt.

Fn av de föregående talarna i dag yttrade,
att han var tacksam för att det i
år var en annan försättsbild på budgeten.
Det var en elakhet, som vederbörande
gott kunde ha inhiberat, ty alla veta
vilken hård herre den förutvarande finansministern
varit, när det gällt regeringskamraternas
krav på anslagshöjningar,
och hur hårt han hållit nere budgeten.
Det är samma gärning som den
nuvarande finansministern har fortsatt
med. Han har försökt att försvara budgeten
gentemot de anslagskrav, som ha
kommit från enskilda ministrar och som
säkerligen också komma från olika partier
här i riksdagen. De stora ökningar,
som skett under de sista åren, ha vi ju
alla varit ense om.

Nu befinna vi oss emellertid i det läget,
att vissa skatter kunna avskaffas.
Pappersskatten lutar efter allt att döma
mot sitt fall, trots att det åtminstone i
andra kammaren hörts vissa tongångar,
som tyda på att man anser, att denna
skatt kanske borde bibehållas. Jag vet
inte vilket stöd den meningen har inom
riksdagspartierna, men nog har jag utgått
från, och nog ha alla de som närmare
diskuterat detaljerna i denna pappersskatt
utgått från att detta är den
skatt som först av alla bör avföras ur
skattesystemet. Och det gläder mig, att
den statliga skatteutredningen efter vad
jag förstår enhälligt gått in för denna
linje.

Vi kunna ju också vänta att förr eller
senare — det är svårt att säga i vilket
ögonblick — den extra bensinskatten i
stor utsträckning kommer att slopas.
Därvidlag ha ju till och med röster höjts

för att man inte bara skulle avskaffa den
extra bensinskatten, utan bensinskatten
över huvud taget. Det vore en sak som
skulle kunna belasta den statliga utgiftssidan,
menar man. Ja, men det skulle
i hög grad ytterligare försvåra möjligheterna
att åstadkomma skattesänkningar.
Jag förmodar, att när den rösten höjdes
från denna plats i går det var en
ensam och ropandes röst inom det parti
vederbörande tillhör. Men en beskärning
av den skatten är ju att vänta.

Frågan är nu bara, om man vid skattelindringar
i övrigt skall gå fram gentemot
övriga extra konsumtionsskatter,
eller om man skall sänka någon av
de direkta skatterna, vare sig det nu kan
bli statsskatten eller kommunalskatten.

Från folkpartiets sida krävdes, efter
vad jag kan förstå, under gårdagens debatt
i andra kammaren med största styrka,
att man skulle sänka statsskatten med
10 procent. Man bör då hålla i minnet,
att de extra indirekta skatter, som i så
fall skulle bibehållas för att göra denna
sänkning möjlig, skulle vara de höjda
tobaks-, sprit- och nöjesskatterna med
flera indirekta skatter, vilka drabba inte
bara de bättre ekonomiskt ställda utan
hela folket. En sådan skatt som den förhöjda
tobaksskatten drabbar mycket
hårt alla inkomstskikt i samhällslivet.

Vad betyder då, med bibehållande av
de extra indirekta skatterna, en sänkning
av den allmänna inkomstskatten
med 10 procent? Det skulle med hänsyn
till de statliga ortsavdragen och vissa
andra omständigheter betyda, att det
stora flertalet av dem som ha en inkomst
under 2 000 kronor, om det gäller ensamstående,
eller under 3 000 kronor,
om det gäller äkta makar, icke alls skulle
få någon skattelindring.

Nu kan man invända, att så låga inkomster
inte längre förekomma i vårt
samhälle. Jo, tyvärr är det fallet i stor
utsträckning. Det har visserligen undan
för undan skett en förbättring, men
enligt inkomststatistiken för år 1947 —
det är den sist bearbetade — fanns det
inkomsttagare med under 3 000 kronors
inkomst till ett antal av 1 150 000. Av
dessa skulle det övervägande flertalet

Fredagen den 20 januari 1950.

Nr 2.

113

alltså icke få någon skattesänkning alls.
Om vi se på inkomsterna mellan 3 000
och 5 000 kronor skulle skattesänkningen
bli liögst omkring 20 kronor, när det
gäller makar. En skattesänkning av denna
storlek skulle inte ens synas i eu veckotabell.
I en månadstabell skulle den
väl figurera med en eller två kronor.
900 000 människor skulle i detta senare
fall komma i åtnjutande av denna obetydliga
sänkning av skatten. Sammantaget
skulle sålunda en nedsättning av
inkomstskatten med 10 procent inte få
några egentliga verkningar alls eller
också i mycket ringa utsträckning för
ungefär 63 procent av landets skattebetalare.

En skattereform — möjliggjord genom
ett bibehållande av en del av de
extra konsumtionsskatterna -— vilken
leder till praktiskt taget ingen som helst
skattesänkning för 63 procent av befolkningen,
är en orättfärdighet gentemot
den stora massan av landets skattebetalare,
som jag inte tror att riksdagen
medvetet vill gå in för.

Eftersom här har talats om företagarna
— en grupp som man ansett inte
böra förbises — bör det framhållas, att
de representeras inom de båda nyssnämnda
inkomstskikten i ungefär lika
stor utsträckning som löntagarna. De
äro representerade inom den lägsta
gruppen med 33 procent och inom den
andra gruppen med 30 procent. Den stora
massan av landets små företagare ligger
alltså inom den inkomstgrupp, som
praktiskt taget icke får någon hjälp
genom införandet av en tioprocentig
skattesänkning. I de högre inkomstskikten
skulle den väl innebära någon hjälp,
men ännu vid 10 000 kronor är den genomsnittliga
skattesänkningen endast
85 kronor. För all del, det är 7 kronor
i månaden, och det är pengar, men den
egentliga hjälpen kommer först, när vi
komma upp till inkomster på 20 000 och
30 000 kronor. Vid en inkomst på 20 000
kronor rör det sig om en skattesänkning
på cirka 300 kronor och vid 30 000 kronor
om en sänkning på 640 kronor. För
att åstadkomma denna hjälp åt inkomsttagarna
i dessa högre inkomstskikt skul 8

Första kammarens protokoll 1950. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.
le man alltså bibehålla de hårda konsumtionsskatterna,
som drabba lika
över hela linjen. Jag tror man skall vara
mycket försiktig, när man talar om denna
tioprocentiga skattclindring såsom
en hjälp åt medelklassen.

Den andra linjen, den som regeringen
har anslutit sig till, är att man i stället
skulle åstadkomma en minskning av
kommunalskatten genom ökade ortsavdrag.

Nu betyder emellertid inte en ökning
av ortsavdragen någon minskning av de
kommunala utgifterna, och då kommunernas
utgifter äro oförändrade, måste
följden bli en ökning av den kommunala
utdebiteringen. Varje höjning av
ortsavdragen och därav följande minskning
av kommunalskatten måste därför
betyda en övervältring på andra grupper.
Det blir alltså en skatteminskning
för några och en skatteökning för andra.

Beträffande de åtgärder, som ortsavdragskommittén
kommer att föreslå och
som jag förmodar att alla här i landet
kunna fritt diskutera inom 14 dagar, kan
jag i dag inte säga något annat än vad
finansministern har sagt. Han har sagt,
att skatteutjämnande åtgärder böra vidtagas
för att förhindra en för stor höjning
av den kommunala utdebiteringen.
Det måste betyda statsbidrag till kommunerna,
så att denna höjning av utdebiteringen
förhindras. Han har vidare
sagt, att det icke i något inkomstskikt
bör ske en höjning av den totala inkomstskatten,
d. v. s. av den sammanlagda
kommunal- och statsskatten. Detta
kan ju ske genom vissa tekniska åtgärder,
som jag inte nu kan redogöra för,
men om denna kommunala skattereform
genomföres, komma alltså en hel del
grupper, som för närvarande egentligen
äro urståndsatta att betala kommunalskatt
och därför få den i viss utsträckning
efterskänkt, att i stor utsträckning
bli befriade från kommunalskatten. Vi
slippa då den cirkus, som för närvarande
pågår, att först lämnar man vederbörande
frihet från kommunalskatt, när
det gäller den preliminära skatteuppbörden;
så komma taxeringsmyndigheterna,
som gå efter skattelagarna, och taxera

114

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

Statsverkspropositionen m. m.
vederbörande till kommunal inkomstskatt;
så blir den påförd som kvarstående
skatt, och så kommer återigen den
lokala uppbördsmyndigheten och säger:
Nej, ni kunna inte betala den ordinarie
skatten och ännu mindre kvarskatten!
Då bli de fria på nytt. Så komma de på
restlängd, så kommer skatteindrivaren
och säger: Här kunna vi ingenting göra!

Hela detta onödiga trakasseri av den
grupp av den svenska befolkningen, som
inte kan betala kommunalskatterna,
kommer att i stor utsträckning upphöra,
om man höjer de kommunala ortsavdragen.
Det måste alltså vara fråga om
ett borttagande av skatten för de allra
svagaste grupperna, om en minskning
av kommunalskatten för de grupper, som
ligga närmast ovanför, och i varje fall
ingen ökning av skatten för de återstående
skikten. Jag tror att man kan säga,
att det blir en minskning eller ett borttagande
av kommunalskatten för det
övervägande antalet skattebetalare här i
landet.

Den tredje saken, som finansministern
yttrade sig om och som jag därför är
oförhindrad att efter honom beröra, är
att han förutsätter höjda barnbidrag.
Nu kunna ju alla räkna ut, att när barnavdragen
skola ersättas med barnbidrag
och barnavdragen betyda högst 300 kronor,
när de äro bankade, behövs det,
om vi räkna med 10 kronors kommunalskatt,
ungefär 30 kronor per barn. Om
detta belopp skall ha karaktären av
barnbidrag, vilket finansministern förutsätter,
kommer det att utgå till alla inkomstgrupper
och blir givetvis skattefritt,
som de andra barnbidragen äro.
Detta innebär givetvis, att det för alla
barnfamiljer måste bli genomsnittligt en
viss skattelindring, då dessa ökade barnbidrag
komma till jämte de övriga verkningarna
av de höjda ortsavdragen.

Vid valet mellan en 10 procents inkomstskatteminskning
och en dylik reform
av den kommunala skatten bör man
väl i all rimlighets namn stanna för att
föredraga den, som för de svagast ställda
skattebetalarna innebär den största
lindringen och i varje fall inte medför
någon ökning av skatten ens för de allra

största skattebetalarna, framför att gå
på tioprocentslinjen, vilken betyder en
hjälp väsentligen åt de mycket stora inkomsttagarna
här i landet.

Man har frågat, och finansministern
har delvis svarat på det i går, varför
man inte kommit med denna reform tidigare.
Både de borgerliga partierna och
kommunisterna ha vittnat om att en
sådan reform är ytterst värdefull, och
de ha frågat varför man inte framlagt
den så tidigt, att den kan träda i kraft
den 1 januari 1951 i stället för, som finansministern
nu annonserat, inte förr
än den 1 januari 1952.

Ja, orsakerna härtill äro tre. Den
första är, att om man skulle genomföra
den redan den 1 januari 1951, innan
kommunerna äro sammanslagna, så blir
det en dubbel beräkning. Först måste
man göra en beräkning av statsbidragen
för de många små kommunerna här
i landet för året 1951, och sedan får man
göra om hela den beräkningen, när vi
få storkommunerna från 1952; en rätt
besvärlig och krånglig affär. Det ligger
alltså något i det som en talare framkastade
i går, att en reform i denna del
i viss mån sammanhänger med kommunsammanslagningen.
Någon mera demagogiskt
anlagd herre — sådana kunna
som bekant finnas även bland partiledarna
■— menade att uppskovet var beroende
på att 1952 var ett valår. Men
då det finns praktiska skäl för detta,
så är sådant tal en demagogisk fint, som
den som är road av sådant kan kosta på
sig. Annars kunde man ju fordra att en
vetenskapsman följer regeln att först försöka
finna de motiv av praktisk art, som
man kan förutsätta ligga bakom ett förslag,
innan han roar sig med de lätta
demagogiska finterna.

Det andra motivet till att man inte
kan genomföra reformen till den 1 januari
1951 är att det enligt vår nyantagna
grundlag måste framläggas en proposition
om statsbidragen 70 dagar efter
riksdagens öppnande. Den måste alltså
komma redan i mitten av mars, och det
är måhända alltför svårt att hinna med
det när vi ännu inte ha fått kommittéutlåtandet
på regeringens bord.

Fredagen den 20 januari 1950.

Nr 2.

115

Därtill kommer sedan ett tredje skäl,
och det är att kommunerna måste veta
vad reformen innebär i god tid, innan
de bestämma utdebiteringen för år 1951.
De skola ha kännedom om det nya skatteunderlaget
före oktober månad, ty de
måste ju då bestämma den utdebitering,
som skall ske för år 1951, enligt de nya
ortsavdragen. Detta är det nog praktiskt
taget omöjligt att hinna med.

Det finns alltså fullgoda skäl, ja, avgörande
skäl, som kunna framföras för
att denna reform tyvärr icke kan genomföras
förr än från och med 1952 års början.

Jag tror att det av mitt anförande har
tillräckligt klart framgått, att om utgifterna
sänkas, så föreligger det en möjlighet
till skattesänkning. Man har emellertid
brustit i bevisningen för hur utgifterna
skulle kunna sänkas. Att man
i denna tid och under en utpräglad högkonjunktur
skulle ge sig på en underbalansering
av budgeten, det vill väl
praktiskt taget ingen vettig medlem av
den svenska riksdagen — och några
andra skulle jag ju hoppas att det inte
finns.

Då återstår valet mellan olika skattesänkningar.
Man har i detta fall att välja
mellan en sänkning av den statliga
inkomstskatten och en sänkning av
kommunalskatten. Skall man då använda
pengar, som faktiskt åstadkommas
genom indirekta skatter, som gå djupt
ned inom den svenska befolkningen, så
bör man väl i all rimlighets namn i
första hand använda dem för att hjälpa
de stora grupperna av det svenska folket,
och de hjälpas för närvarande bäst
genom höjda ortsavdrag vid kommunalbeskattningen.

Därför finner jag, herr talman, att regeringen
är inne på riktiga vägar, när
den framlägger det förslag som är antytt
i finansplanen.

Herr GRYM: Ilcrr talman! Det var

herr de Geer, som i gårdagens debatt i
sitt mycket intressanta anförande förde
på tal kroppsvisitationerna på Bromma
framför allt av de utländska turisterna,

Statsverkspropositionen m. m.

som komma hit med sina dollar och
schweizerfranc och dylika hårda valutor.
Han framhöll, alt dessa kroppsvisitationer
äro av ondo och att de borde
avskaffas eller åtminstone vidtagas i
minsta möjliga omfattning.

Jag måste säga, att jag för min del
helt och fullt delar denna uppfattning,
och jag antar att det är oerhört många
andra som göra på samma sätt. Kroppsvisitationer
borde icke komma till stånd
annat än i yttersta nödfall. De borde
icke göras på måfå, och elt stiekprovssystem
är ett förkastligt system. Man
måste hitta på någonting som är smidigare
och på samma gång mera effektivt.
Jag har på känn, att dylika kroppsvisitationer
förekomma ganska allmänt,
när folk kommer in i landet även längs
efter vår långa landgräns i norr. På tullstationen
i Haparanda förekommer
kroppsvisitation i stor utsträckning, och
jag är övertygad om att resultatet i allmänhet
är ganska magert — det känner
jag till, för resten. Men framför allt i
Haparanda borde man vara mycket försiktig,
när det gäller kroppsvisitationer,
ty där saknar man lokaliteter, där man
kan förrätta en kroppsvisitation i egentlig
mening. Jag skall för att verifiera
mitt påstående be att få citera, vad Norrländska
Socialdemokraten skriver i en
artikel tisdagen den 15 november 1949.
Det står så här: »Kvinnor visiteras i
tullmäns sovrum. Det här var bedrövligt,
utbrast kommunikationsminister
Torsten Nilsson, då han under en resa
kom in i Haparanda tullhus och fick
syn på torrklosetten. Och i detta ber
personalen att få instämma. Omdömet
kan gälla hela det uppruttnade och dragiga
huset, som under sin 100-åriga tillvaro
inte genomgått någon mera omfattande
reparation. Drygt en halv miljon
trafikanter få årligen trängas med tullpersonalen
i en vaktlokal med 6 Vs kvadratmeters
golvyta. Det händer att utländska
resenärer i väntan på visum nödgas
åka tillbaka till Torneå för att fullgöra
sina naturbehov.»

Vad man skrivit här är samtidigt ett
observandum för oss svenskar, att vi icke
skola vara så kvicka att kritisera för -

116

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

Statsverkspropositionen m. m.
hållandena så fort vi komma utanför
vårt eget lands gränser. Jag hade i höstas
tillfälle att komma över från Helsingör
till Hälsingborg, och jag var som
gränsbo intresserad av att se litet närmare
på hur tulltjänstemännen i södra
Sverige bära sig åt, då de visitera folk
som kommer in i landet. Jag blev ganska
förvånad över att de tjänstemän som äro
avdelade att plocka fram dessa stickprov
och förrätta dessa kroppsvisitationer
voro unga pojkar så där i 23—25-årsåldern, och jag antar att de knappast
hade de kvalifikationer, som erfordras
för ett så grannlaga arbete.

Med det sagda menar jag, att det är
allt skäl för höga vederbörande att titta
litet närmare på hur detaljerna i detta
arbete fungera, när främlingar komma
in i vårt land. Vi skola nämligen akta
oss, så att vi inte göra oss löjliga i sådana
frågor.

Herr talman! Jag hade tänkt att i
denna remissdebatt huvudsakligen uppehålla
mig vid de frågor, som äro aktuella
i övre Norrland och då framför allt
i Norrbotten, men innan jag gör det,
skall jag be att med några få ord få beröra
ett par punkter i statsverkspropositionen,
som nu lämnats till riksdagsbehandling.
Då kan man först med tillfredsställelse
konstatera, att väganslagsfrågorna
i allmänhet ha fått en mycket
välvillig behandling i kommunikationsdepartementet.
Genom höjning av väganslaget
bli bland annat sysselsättningsmöjligheterna
avsevärt förbättrade, och
för oss i övre Norrland kommer detta
att betyda ofantligt mycket. Den förnämsta
arbetsreserven, när skogsarbetet
tryter, har ju varit vägväsendet, och troligen
kommer det att bli så även i fortsättningen.

Beträffande bidrag till vatten- och avloppsanläggningar
har kommunikationsministern
tyvärr varit mindre frikostig
i sitt förslag. Det är mycket starka skäl,
som kunna anföras som motiv för ett
högre belopp än det som departementschefen
har föreslagit. Ett av dessa skäl
är, att vi ofta ha svårt att hitta på lämpliga
arbetsobjekt, som kunna bedrivas
vintertid, då skogsarbete icke finns att

tillgå i tillräcklig utsträckning. Vattenlednings-
och avloppsarheten kunna utan
olägenhet bedrivas även då marken är
frusen.

Finansministern begär 3 miljoner till
bidrag till skattetyngda kommuner. För
min del tror jag, att detta belopp kommer
att visa sig otillräckligt. Vi ha nämligen
sämre tider nu, i varje fall i Norrbotten,
och det är ju dit, skatteutjämningsbidraget
huvudsakligen har lämnats
under förra året. Det faktum att Norrbotten
faktiskt är det enda län, som är
beroende av denna »allmosa», illustrerar
på sitt sätt, att förhållandena på
näringslivets och folkförsörjningens område
icke äro tillfredsställande inom vårt
nordligaste län.

Ecklesiastikministern anför, att någon
höjning av statsbidragsgrunderna till
anordnande av skolmåltider icke föreslås.
Detta är beklagligt. Man får hoppas,
att statsutskottet visar sin välvilja, när
denna fråga behandlas.

Det är alldeles uppenbart, att man i
många fall gärna skulle ha önskat en
mera generös behandling av välgrundade
anslagskrav, men å andra sidan får
man naturligtvis inte glömma bort, att
det statsfinansiella läget fortfarande är
ganska allvarligt. Man kan alllså i allt
väsentligt ansluta sig till det förslag och
de riktlinjer, som regeringen föreslagit
och utstakat.

Nu skall jag med några ord beröra de
speciella norrbottniska problemen. De
äro många, och man kan naturligtvis inte
på långa vägar taga allt på en gång. För
de flesta torde det vara bekant, att vi
för närvarande ha en betydande arbetslöshet
att brottas med, detta främst på
grund av att skogsbruket, som brukar
ge arbete åt ett avsevärt antal arbetare,
i hög grad har minskat sin efterfrågan
på arbetskraft. Jag tar ett exempel, som
är ganska belysande. Under 1943—1948
producerades i genomsnitt 600 000 kubikmeter
träkol per år i Norrbotten. Med
nu gällande kolpriser motsvarar denna
produktion ett årligt värde av närmare
15 miljoner kronor. Ändå är träkolsproduktionen
en ringa bisak, jämfört
med skogsbruket i dess helhet i Norr -

Fredagen den 20 januari 1950.

Nr 2.

117

botten. Träkolstillverkningen bär nu
praktiskt taget upphört i vårt län. Avverkningarna
äro betydligt mindre i år
än under de föregående åren. Detta är
säkerligen ingen tillfällig företeelse. Vi
ha överavverkat våra skogar i övre Norrland.
Vi ha ganska hårt tärt på skogskapitalet.
Vi få vara beredda på att under
en längre tid, kanske 30—40 år, nedbringa
våra avverkningar med 20—30
procent, jämfört med de senaste årtiondena.
Då jag omnämner att de fyra
nordligaste länen under åren 193G—1940
svarat för cirka en tredjedel av landets
totala virkesavverkning, så förstår man
vad denna minskade avverkning kommer
att betyda bland annat för vår livsviktiga
exportindustri.

Arbetstillfällena i skogarna vintertid
komma alltså utan minsta tvekan att
minska i stor omfattning i övre Norrland,
hur än konjunkturen i övrigt
kommer att gestalta sig. Man förstår att
det icke är utan stor oro och bekymmer,
för att inte säga bävan, som befolkningen
i övre Norrlands skogsbygder,
framför allt dess inland, ser framtiden
an, då den ter sig så pass dyster.

Arbetsmarknadsmyndigheterna ha helt
visst gjort sitt allra bästa för att bemästra
den besvärliga situationen. Genom
igångsättande av byggnadsarbeten,
vägarbeten och anläggning av vattenoch
avloppsledningar har en betydande
del av de arbetslösa kunnat sättas i arbete.
Men, och det måste vi komma
ihåg, dylika arbeten hjälpa oss ifrån svårigheterna
endast för stunden. Försörjningsproblemet
på lång sikt — stabiliseringen
av näringslivet — förblir
olöst. Innan detta för oss livsviktiga
problem är löst måste andra mera effektiva
åtgärder vidtagas; jag menar
främst i de delar av länet, där ett betydande
överskott på arbetskraft finnes.
Helt kort: förläggning av industrier är
av stort behov påkallat. Om det gäller
statliga eller privata är i detta sammanhang
av mindre betydelse.

Att placera kapital i Norrbotten är
visst inte någon dålig affär i det långa
loppet. Ingen kan väl påstå, att investeringar
i de statliga kraftverksanliigg -

Statsverkspropositionen m. m.

ningarna är någon dålig affär, och järnverket
i Luleå blir helt visst så småningom
också en god mjölkko för staten.
Jag skall inte alls yttra mig om
malmbrytningen; den är ett kapitel för
sig.

Staten kan alltså gott satsa några
hundra miljoner kronor ytterligare inom
en rimlig tid för att ordna och hjälpa
upp länets näringsliv, som på sina håll
kommit in i mycket bekymmersamma
förhållanden. Riksdagen beviljar i skatteutjämningsbidrag
till Norrbottens skattetyngda
kommuner tre, fyra miljoner
kronor årligen. Man måste fråga sig:
Vore det inte bättre att bygga järnvägar
och andra kommunikationer, grunda
industrier o. s. v., så att Norrbottens
befolkning skulle kunna slippa detta bidrag,
som inte på något sätt är upplyftande
eller uppfostrande? Ge norrbottningarna
en möjlighet att visa vad de
duga till!

Jag skall vid detta tillfälle inte gå in
på de försvarspolitiska frågorna; det kan
bli tillfälle att göra det senare. Endast
ett par ord beträffande Norrbottens försvar.
Mitt lekmannaförstånd säger mig,
att vi behöva ett starkt försvar i denna
landsända. När jag säger detta, så vet
jag att jag har den överväldigande delen
av Norrbottens befolkning bakom
mig. Ingenting får eftersättas, ingenting
får lämnas åt slumpen. Vi ha väldiga värden
att skydda och bevaka på alla områden
i övre Norrland, och de utgifter
för försvaret som äro erforderliga äro
utomordentligt väl använda pengar.

I förbigående vill jag påpeka, för att
det inte skall uppstå något missförstånd,
att vi gränsbor där i norr inte äro gripna
av någon panikstämning — långt därifrån
■— men å andra sidan resonera
vi så, att det är bäst att i tid se om sitt
hus.

Det var en general med tjänstgöring
i Mellansverige — någonstans här i
stockholmstrakten ■— som i ett föredrag
i Göteborg för inte så länge sedan sade
beträffande vårt riksförsvar, att landfronten
längst i norr måste vara av underordnad
betydelse. Detta mystiska uttalande
bar väckt en viss förvåning

118

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

Statsverkspropositionen m. m.

bland de militärer, vilka ha de högsta
posterna och därmed också det största
ansvaret där uppe i Norrbotten. Det har
också — och det får man inte underskatta
— skapat en viss orosstämning
bland civilbefolkningen. Det vore farligt,
om en sådan känsla skulle sprida sig
bland befolkningen i Norrbotten, att man
inte bryr sig så mycket om försvaret av
landgränserna längst i norr. Nog är det
väl ändå förnuftigast och bäst för oss
alla, att vi äro eniga om att även landsändan
längst i norr försvaras på samma
sätt och med lika effektiva medel som
varje annan ort i detta land.

Herr NORLING: Herr talman! I sammanfattningen
av konjunkturläget i årets
statsverksproposition förutsättes, att
byggnadsregleringen och lönestoppet bli
fullt effektiva under ett kommande budgetår.

För att det svenska kapitalistiska samhället
skall fä en normal funktion fordras
således, att bostadsbristen inte får
avskaffas och att en fortsatt standardsänkning
genom lönestoppet skall upprätthållas.
Dessa två huvudpunkter i regeringens
ekonomiska politik ha blivit
den magiska patentmedicin, som skall
hjälpa för alla det kapitalistiska samhällets
bristsjukdomar.

Vad lönestoppet beträffar skulle det
först bota inflation, sedan köpkraftsöverskott,
och nu skall det också bota
köpkraftsunderskott. Med hjälp av all
uppfinningsrikedom söker man få arbetarna
och löntagarna att år efter år svälja
denna regeringens politiska patentmedicin,
fastän löntagarna bli allt svagare
och svagare. Och ve den, som har
en annan uppfattning om lönestoppet;
han stämplas som bråkmakare, opålitlig
och osvensk. Samtidigt skola likväl arbetarna
öka sin arbetsprestation, så att
det produceras mer och exporteras mer.
Sker detta, skall lönestoppet upphävas
någon gång i framtiden, när samhällsekonomien
är räddad!

Allt sedan lönestoppet infördes år 1947
ha löntagarna väntat att det där »någon
gång i framtiden» skulle inträffa, men

ännu kan regeringen ej ge annat än ovissa
löften. Det finns ej några godtagbara
skäl för att arbetarna och löntagarna
längre skola bära de tunga bördor, som
lönestoppet utgör. Trots en gynnsam
fortsatt högkonjunktur, där industriindex
nådde toppläget med 136 och industriproduktionen
steg med 6 procent mellen
åren 1947 och 1948 samt produktionsvolymen
per arbetstimme steg med
4 procent under samma tid — vilken
ökning sannolikt bibehållits även under
tiden 1948—1949 — anser man fortfarande,
att lönestoppet skall bibehållas.

Man frågar sig: Genom denna stegrade
produktion måste också stegrade värden
skapas, och vem erhåller dessa? Tar man
en titt på taxerade vinster för svenska
aktiebolag, finner man, att bruttovinsterna
för börsnoterade företag under
åren 1946—1948 ligga omkring 100 procent
högre då än före kriget och att avskrivningarna
åren 1938—1948 nära tredubblats.
Här magasineras alltså den
höjda nationalinkomst, som måste bli en
följd av rationalisering, ökad arbetsintensitet
och utsvettning av arbetskraften
och vilken enligt konjunkturinstitutet
med 40—50 procent överstiger nationalinkomsten
under åren 1936—1938.
Det är således de privatkapitalistiska företagen,
som berika sig på de anställdas
bekostnad genom lönestoppet, samtidigt
som arbetarklassens läge relativt sett
försämras genom att den icke erhållit
den proportionella andelen av den ökade
nationalinkomsten.

Visserligen har riksdagen beslutat att
vid onormal företagarvinst en viss del
skall insättas på så kallat spärrkonto,
vilket inte innebär, att kapitalisterna
mista dessa pengar; tvärt om få löntagarna
med sina skatter förränta och
föröka dessa kapitalistiska vinster. Hade
riksdagen följt den kommunistiska
rekommendationen, att låta dessa spärrmedel
tillfalla löntagarna, hade dessa
kunnat erhålla en viss kompensation för
det orättvisa lönestoppet.

Även om en viss penninglöneförhöjning
erhållits av löntagarna, har denna
uppsugits av höjda priser. Konjunkturinstitutet
säger därom i årets statsverks -

Fredagen den 20 januari 1950.

Nr 2.

119

proposition: »Hösten 1947 gjordes ett
försök att genomföra en stabilisering på
löneområdet, trots den ur löntagarsynpunkt
på kort sikt fördelaktiga situationen.
Det visade sig emellertid att de
psykologiska förutsättningarna härför
saknades. Den samhällsekonomiska balansen,
som bedömdes icke tåla en ytterligare
ökning av konsumtionen,
--— fick i stället upprätthållas genom
indirekta skatter och andra prisförhöjningar,
vilka till större delen upphävde
penninglönehöjningen.»

Genom detta konjunkturinstitutets uttalande
finner man, att staten som arbetsgivare
företräder en lönepolitik,
som går i spetsen för utsugning av arbetskraften.
Det är inte nog med att den
prisfördyring, som inträffade 1947, upphävde
penninglönehöjningen för året,
statstjänarna erhöllo dessutom vid lönestoppets
införande den 1 juli 1947 en
reallönesänkning med 3 procent, då de
inte fingo mer än 12 procent av berättigade
15 procents förhöjning. Sedan
dess ha statstjänarnas löner inte rubbats,
varför dessa grupper ha ett ännu svårare
läge än övriga löntagargrupper i
samhället. Fn ordinarie befattningsliahavare,
stationskarl, brevbärare eller dylikt,
har i Stockholm en slutlön efter
10—11 års tjänst på 543 kronor i månaden
eller omkring 125 kronor i veckan,
eller i lägsta ortsgrupp 457 kronor
i månaden, motsvarande 105 kronor och
50 öre i veckan. Extra ordinarie befattningshavare
ha ännu lägre lön, och i
ortsgrupp I utgör den 90 kronor och 50
öre i veckan. Då staten här är arbetsgivare,
borde det ligga i riksdagens intresse
att kräva en lönereglering för de
statsanställda, så att de kunna erhålla
en människovärdig existens.

Herr Lundqvist har nvss här vädjat
till förmån för de högre befattningshavarna,
som han ansåg vara en eftersatt
grupp. Men jag tror, med tanke på de
av mig nu lämnade uppgifterna beträffande
löner för de lägre befattningshavarna,
att det är tydligt att de lägre befattningshavarna
i statens tjänst utgöra
den grupp, som i första hand bör ifrågakomma
vid en lönerevidering.

Statsverkspropositionen m. m.

En avmattning i konjunkturläget skönjes
redan, och många tecken tyda på
en nedgång. Således har orderstocken
hos de större verkstadsföretagen enligt
Industriens utredningsinstituts orderstatistik
blivit reducerad från år 1948 till
år 1949 från 18 månaders orderstock i
september 1948 till 15 månaders samma
tid 1949. Allt tyder således på att ett
nedgångsläge är i antågande med ökad
arbetslöshet och minskad sysselsättning
såsom följd.

Genom regeringens lönestoppspolitik
ha arbetarna och övriga löntagare försuttit
det gynnsamma läge för löneförbättring,
som högkonjunkturen medfört.
Undantag finnas ju, och de utgöras av
det »fattiga prästerskapet med sina biskopar»
och av i disponibilitet försatta
befattningshavare, landsfiskaler m. fl. I
förra fallet har på regeringens förslag
riksdagen redan garanterat löneförhöjningar
av inte precis blygsam art; i senare
fallet har det beslutats om sådana
lönetillägg, som utgöra vanlig årslön för
arbetare eller lägre befattningshavare
inom statens verk.

För arbetarna har lönestoppet, trots
högkonjunktur med möjlighet till erhållande
av förbättrade löner, verkat till
en relativ försämring. Detta kommer bäst
till uttryck i den konsumtionsminskning,
som har inträtt. Sålunda redovisar Affiirsekonomiska
forskningsinstitutet en
minskning av textildetaljhandeln med 5
procent för juli 1949 mot samma månad
1948 och med 5 procent för skodetaljhandeln
för samma jämförelseperiod. De
under januari pågående affärsrealisationerna
tala också sitt tydliga språk om
minskad köpkraft från allmänhetens sida;
man sänker priset t. ex. på kläder
med upp till 50 procent på förutvarande
pris, men likväl är köplusten
ringa, vilket visar, att verkningarna
av lönestoppet tillsammans med andra
statliga åtgärder nu börja bära frukt i
form av sänkt levnadsstandard för
arbetarklassen och löntagarna i allmänhet.

Inför hotet alt vid inträffade prisstegringar
det magiska talet 109 skall överskridas
har uppgörelse nu träffats med

120

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

Statsverkspropositionen m. m.
arbetsmarknadens parter såväl som med
staten om viss kompensation.

Då den kompensation, som därvid skulle
utgå, är så låg, att den ej ens kan
tiicka de fördyringar, som inträffat, har
man med stor förvåning genom pressen
erfarit, att statsministern givit löfte till
Arbetsgivareföreningen, att om sådan löneindexförhöjning
inträffar, skulle den
få utlösa prisförhöjningar. Är detta riktigt,
är den träffade uppgörelsen endast
en stor bluff, varmed man tänker lura
löntagarna, tv skola prisstegringar få
suga upp den höjda penninglönen, inträffar
ingen löneförbättring. Det skulle
vara intressant, om statsministern eller
något annat statsråd ville ge svar på
den frågan och lämna en förklaring om
så verkligen är förhållandet.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Jag vill instämma i en del av vad
herr Grym här sade, och detta gäller
främst när han underströk behovet av ett
starkare näringsliv i Norrbotten och behovet
av investeringar för att åstadkomma
ett dylikt förstärkt näringsliv. Men
å andra sidan kan man ju inte, i likhet
med vad herr Grym gjorde, söka en förklaring
till den nuvarande njuggheten
gentemot Norrbotten i de statsfinansiella
svårigheterna. Tag t. ex. frågan om omkostnadsanslaget
till hushållningssällskapen.
Det är väl uppenbart, att det inte
kan finnas sådana statsfinansiella svårigheter
att staten först avlönar hushållningssällskapets
tjänstemän men sedan
måste lämna ett så njuggt tilltaget omkostnadsanslag,
att dessa tjänstemän
tvingas att under en del av året sitta
overksamma på sin expedition. Sådan är
situationen åtminstone i Norrbotten, och

som bekant---det är väl även bekant för

herr Grym — gör hushållningssällskapet
i Norrbottens län varje år en hemställan
om att få anslag för detta ändamål av
landstinget — för detta år med nära
100 000 kronor. Det bör understrykas, att
Norrbottens läns landsting inte har någon
överbalanserad budget, medan den
svenska staten har en mycket starkt
överbalanserad budget.

Det förvånade mig att herr Grym så
starkt underströk behovet av försvaret
av Norrbotten. Jag vill deklarera, att vi
äro inga försvarsnihilister. Det är uppenbart,
att Norrbotten skall försvaras i likhet
med andra delar av landet. Men vad
som förvånar mig är, att han tog upp det
i detta speciella sammanhang, ty vad
som främst här måste understrykas, är
behovet för Norrbottens folk att få ett
sådant näringsliv, att det kan försörja
sig. Det kommer i allra främsta rummet.
Därtill måste vi komma ihåg att det i
Norrbotten har investerats oerhört mycket
mer på försvarets område än när det
gäller utbyggnaden av näringslivet. Den
saken är bekant, främst för representanterna
för Norrbotten, genom det stora antal
vägspärrar, som ännu försvårar trafiken
där. Ja, det är t. o. m. bekant att
försvaret där uppe är så utbyggt, att det
finns så mycket taggtråd att bönderna
ba svårt att få ut ens ett gödsellass på
sina åkrar. Jag vill nämna detta och understryka,
att när det gäller Norrbotten
måste det, sådan situationen är där uppe,
vara oriktigt att så markerat som herr
Grym gjorde tala om åtgärder för försvaret
av Norrbotten såsom något speciellt
angeläget.

I Norr- och Västerbotten finnas flera
tusen arbetslösa. Dessutom ha vi där en
skogsarbetarkår, som i år i jämförelse
med fjolåret tvingats att arbeta med betydligt
reducerade löner. Särskilt dessa
grupper ha svårt att förstå välsignelsen
med den samhällsekonomiska balans,
som borgerliga och socialdemokratiska
talare så envetet ha ältat i denna kammare.
Denna arbetslöshet är icke säsongbetonad
iutan krisbetonad. Den bör
vara ep tankeställare för dem som tro
på en evig kapitalistisk högkonjunktur.

Den ekonomiska krisen vid början av
30-talet märktes också först i de kriskänsliga
distrikten i norr. De företeelser,
som yppade sig redan hösten 1949 i
Norr- och Västerbotten och som ännu
mera markant framträtt under denna månad,
påkalla därför den största uppmärksamhet
av den svenska arbetarklassen.
Det förhållandet, att många tusen man gå
utan sysselsättning i Norr- och Väster -

Fredagen den 20 januari 1950.

Nr 2.

121

botten, rimmar dåligt med det borgerligtsocialdemokratiska
talet om så kallad
samhällsekonomisk balans. Själva termen
»samhällsekonomisk balans» är ovetenskaplig,
och detta framför allt i ett
samhälle, där frukterna av det samhälleliga
arbetet gå till det fåtal, som äger
produktionsmedlen. De arbetslösa i Norroch
Västerbotten, åtminstone deras flertal,
begripa naturligtvis att innebörden i
regeringspartiets och de borgerligas tal
om »samhällsekonomisk balans» intet annat
är än ett försök att camouflera en
politik, som gör de rika rikare och de
fattiga i relation därtill fattigare.

Vid interpellationsdebalten den 2 december
förra året i denna kammare sade
jag, att regeringen och arbetsmarknadsstyrelsen
överrumplats av händelseutvecklingen
i Norr- och Västerbotten.
Jag är beredd att i dag skärpa det uttalandet.
Vederbörande ha inte bara blivit
överrumplade utan ha också vidtagit åtgärder
för att försämra situationen för
de arbetslösa och för kommunerna i
Norr- och Västerbotten.

I första punkten i arbetarrörelsens efterkrigsprogram
heter det: »Hela folket i
arbete.» Det formuleras närmare så:
»Vårt viktigaste krav för efterkrigstiden
är alltså kravet på full sysselsättning.
Vår viktigaste uppgift är nu att planera
ett program för full sysselsättning och
sedan att praktiskt förverkliga det.»

Detta program blev ju som bekant senare
regeringsprogram, men är det inte
längre.

Utan tvivel har det planerats i Norroch
Västerbotten för att möta en arbetslöshetskris.
Men vad hjälper det, när
regeringen och de högsta arbetsmarknadsorganen
bromsa planernas förverkligande? Man

kan skärpa delta ytterligare. Med
den situation, som föreligger i Norr- och
Västerbotten, ser det inte bättre ut än
att regeringens dispositioner kraftigt bidragit
till att förvärra arbetslösheten.
Det finns konkreta ting att peka på i
detta avseende. Vilka iiro dessa?

Med regeringens goda minne ha skogsbolagen
förflyttat avsevärda avverkningar
till norra Finland. Enligt uppgift lär

Statsverkspropositionen m. m.
det handla om avverkningar motsvarande
i värde ett tiotal miljoner kronor.
I fjol garanterade skogsbolagen skogsarbetarna
i Tornedalen arbete för tio år
framåt. Ett år efteråt förflyttas praktiskt
taget alla avverkningar från Tornedalen
till Finland. Så ser den moderna baggbölarpolitiken
ut i verkligheten. Det visar
att finanskapitalets fosterländska
sinne ligger mycket nära plånboken.

Utöver detta bör följande framhållas.
Regeringen och Landsorganisationen ha
dekreterat lönestopp för arbetarna i allmänhet,
men för skogsarbetarna blev det
inte bara lönestopp utan därtill också
kraftigt reducerade löner. I fjol var det
ingen konst att skaffa tiotusen huggare
och tretusen körare till avverkningarna
i Norrbotten. Nu kunna helt enkelt
många skogsarbetare inte ta skogsarbete,
ty det försämrade avtalet omöjliggör
detta. Man måste som bekant kunna försörja
sig själv och sin familj, särskilt om
man skall placeras in i ett av de tyngsta
och svåraste arbetena. De låga priserna
efter barkningstvånget på massaved och
sågtimmer reducera skogsarbetarnas löner
med minst 20 procent. Det är följden
av regeringens inkomststabiliseringspolitik
och LO:s lönestoppspolitik,
som för skogsarbetarna kommit att betyda
kraftigt reducerade löner. På så
sätt lönar man den arbetargrupp, som
sliter mest för den svenska exportoffensiven,
och så bär man sig åt mot en
arbetargrupp, som alltid tillhört de lägst
avlönade här i landet.

När man så har skapat en situation,
som gör det omöjligt eller i varje fall
mycket svårt för skogsarbetarna att
acceptera erbjudet skogsarbete, då griper
arbetsmarknadsstyrelsen in med
känd bravur och avskedar de skogsarbetare,
som placerats i statskommunala
beredskapsarbeten. Är det inte uppenbart,
att den kapitalistiska staten, visserligen
förvaltad av eu socialdemokratisk
regering, här ställer sig på skogsbolagens
sida för att tvinga skogsarbetarna
att ta arbete på orimliga villkor?

De minskade skogsavverkningarna ha
skapat arbetslöshet i Norr- och Västerbotten.
Detta iir en krisföreteelse. Regc -

122

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

Statsverkspropositionen m. m.
ringen och arbetsmarknadsstyrelsen behärska
inte situationen, och följaktligen
gå tusentals man däruppe utan sysselsättning.
Det rimmar dåligt med orden
i efterkrigsprogrammet: »Vi vill inte
godtaga någon massarbetslöshet.» Var är
den fulla sysselsättningen, fråga de arbetslösa
i de nordliga länen? »Ni få gå
i skogsarbete», svara regering och arbetsmarknadsstyrelse.
Till detta genmäla
de arbetslösa: »Även om vi skulle kunna
acceptera de dåliga villkoren i skogarna,
så löser man inte detta problem, ty
det skulle likväl finnas tusentals arbetslösa
kvar.»

Är det inte fullt klart efter detta, att
den svenska arbetslöshetspolitiken måste
demokratiseras? Är det inte uppenbart,
att de direktiv, som vägleda arbetsmarknadsmyndigheternas
göranden och
låtanden, måste omarbetas med sikte på
en mera demokratisk arbetslöshetspolitik? Jag

har, herr talman, i denna remissdebatt
velat fästa uppmärksamheten vid
problem av vital betydelse för de län,
som ge mest till den svenska folkhushållningen,
men som trots detta behandlas
i allra högsta grad styvmoderligt.

Jag har velat fästa uppmärksamheten
vid de konsekvenser, som den så kallade
stabiliseringspolitiken har för skogsarbetarna
och för de arbetslösa. De ha
inte några skäl att rosa den, men desto
större skäl ha kupongklipparna i cellulosa-
och trävaruindustrien. Det finns
riktningar i detta land som tro, att man
kan dupera folket i norr med antikommunistisk
propaganda. När det gäller att
mata folk med antikommunistiska floskler,
finns det inga restriktioner från storborgerligheten
och regeringspartiet.
Folkpartiets och därmed storfinansens
största tidning här i landet, Dagens Nyheter,
gjorde klokast i att stämma ned
tonen i fråga om kommunisterna i Norrbotten.
Detsamma kan sägas till den del
av den socialdemokratiska pressen, som
försöker göra folkpartiet äran stridig om
vem som kan fara ut i de värsta grovheterna
mot kommunisterna i norr. Hur
än folkpartiet vrider och vänder på steken,
så kvarstår likväl det faktum, att

dess största tidning, Dagens Nyheter,
i fjol gjorde följande fosterlandslösa deklaration,
som därtill fick instämmande
av Norrländska Socialdemokraten i Boden,
nämligen att »ingen vågar göra gällande
att Sverige under några förhållanden
skall på rysk sida bekämpa de väststater,
vilkas maktställning är den enda
garantien för vår egen frihet. Därmed
torde i princip vår anslutning västerut
vara klar.»

Och klarare kan det väl inte sägas. Så
länge som inte de borgerliga partierna
och socialdemokratien tagit avstånd från
Dagens Nyheters karakteristik av fosterlandsförsvaret
måste väl detta uppfattas
såsom ett instämmande. Mot bakgrunden
av vad jag tidigare citerat ur Dagens Nyheter
framstår det inte så underligt, att
samma tidning måst starta ett speciellt
fälttåg mot kommunismen i norr. Till
detta fälttåg anslöto sig sedan hemvärnschefen
och överbefälhavaren. Emellertid
bör det här sägas, att antikommunismen
aldrig löst andra problem än
det att få till stånd krig, fascistiskt barbari,
sänkt levnadsstandard för de breda
folklagren, nöd och umbäranden. Och
historien har ovedersägligen bevisat, att
antikommunisterna sist och slutligen bita
sig själva i svansen.

Har det varit så tidigare, blir det även
så i fortsättningen. Och jag vill här säga,
att oss skrämmer inte Bonnier-koncernens
antikommunistiska vrövel — sedan
må den ge ut så många böcker som
helst i sin skriftserie om norrbottenskommunismen.
Beskyllningarna mot
kommunisterna i norr skulle vi kunna ta
med »knusende ro» om vi inte visste,
att bakom denna hetskampanj döljer sig
alla de reaktionära och krigsaktivistiska
krafter, som vilja dra in vårt land
i Atlantpaktens system, som vilja ett
tredje världskrig för att därmed, enligt
de illusioner de hysa, kunna komma
ifrån sina egna olösliga motsättningar.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Det är
en tillfällighet, som gör, att jag på talarlistan
har kommit omedelbart efter
dessa tvenne representanter för den rys -

Fredagen den 20 januari 1950.

Nr 2.

123

ka främlingslegionen i Sverige. Jag kan
försäkra er, mina damer och herrar, att
det inte har varit min avsikt att här
försöka få tillfälle till en dublé. Men
när den siste ärade talaren råkade använda
uttrycket »fosterlandslösa», vill
jag bara göra den kommentaren, att vi
veta, alt våra kommunister inte äro fosterlandslösa,
och vi veta också, var de
ha sitt fosterland. Den utomordentliga
hyllning, som de ägnade Rysslands
statsöverhuvud för någon tid sedan,
skulle de aldrig kunna tänkas ägna ett
svenskt statsöverhuvud.

Jag begärde närmast ordet, när hans
excellens herr utrikesministern talade i
går. Jag ber först och främst att få
tacka hans excellens för den älskvärda
courtoisie han visade, när han inte
bara tackade den nu avgångne högerledaren
i hjärtliga ordalag utan också på
ett vänligt och älskvärt sätt framförde
en välkomsthälsning till mig. För detta
ber jag att få framföra mitt vördsamma
tack.

Hans excellens tog upp frågan om
Bertrand Russells partitillhörighet. Jag
får uppriktigt säga, att den frågan intresserar
mig inte så särskilt mycket.
Arbetarpartiet i England är som arbetarpartiet
i många andra länder ett ganska
blandat sällskap. Det är alldeles
speciellt blandat i England, därför att
där finnas så många liberaler, som inte
ha någon som helst chans att sätta in
en liberal ledamot i parlamentet och därför
av omständigheternas makt tvingas
att rösta på andra partier. Vi ha dem
såväl i det engelska högerpartiet som i
det engelska arbetarpartiet. Vad som
är avgörande för mig är, om Bertrand
Russell representerar eu borgerlig
åskådning eller icke.

När jag hörde hans excellens tala i
går, erinrade jag mig från min ungdom
i Uppsala eu historia, som hans excellens
säkerligen också har hört. Det
fanns en den gången ganska ung akademisk
lärare, som gick omkring bland
studenterna och bedrev propaganda för
Laboremus. Ilan sade bland annat: »Jag
ansluter mig til! det socialdemokratiska
partiets åskådning, men hur långt denna

Statsverkspropositionen in. m.
åskådning skall föra mig in i det borgerliga
lägret, därom vet jag ännu icke
någonting.»

Vi ha ju sett, hur långt många framstående
svenska socialdemokrater ha
kommit i det borgerliga samhället. Vi
ha också sett, hur långt många av dem
ha kommit in i den borgerliga åskådningen.

Det var nu ungefär ett år sedan jag
läste Bertrand Russells då nyutkomna
skrift, och jag vill säga, att jag läste
den med det allra största intresse. Vid
sidan av Mills skrift om friheten samt
lord Actons skrift om samma problem
tycker jag, att Russells är en av de förnämsta
skrifter, som ha sett dagen i ett
ämne, vilket nu är viktigare än kanske
något annat.

Nu påstod hans excellens, att denne
Bertrand Russell i själva verket är socialdemokrat.
Jag vet inte, hur han röstar,
och det intresserar mig som sagt
inte, men jag måste säga, att jag märker
mycket litet av en socialistisk åskådning
hos lionom. Jag bör kanske styrka
detta med några citat ur hans skrift.

På s. 81 i den svenska översättningen
— jag har även den engelska texten
här och kan bestå också med den, ifall
så önskas — skriver han följande: »I
stort sett bör statens uppgifter på andra
områden bestå i att uppmuntra ickestatliga
initiativ och skapa förutsättningar
för att dessa initiativ utövas på
för samhället nyttigt sätt.»

På s. 84 skriver han: »Ingenting verkar
så dämpande och dödande på initiativet
som att få en omsorgsfullt utarbetad
plan stoppad av en central myndighet,
som nästan ingenting vet om saken
och inte hyser någon sympati med
dess syfte. Men detta är vad som ideligen
händer i Storbritannien med vårt
centraliserade kontrollsystem.» Det är
ju en ganska besk kritik av den nu sittande
labourregeringen.

På s. 8G skriver lian: »Socialisternas
angrep]) på kapitalismen har måhända
i alltför exklusiv grad tagit sikte på
inkomst- i stället för maktfrågor. När
eu näringsgren överföres i statens ägo
genom nationalisering, kan det hända,

124

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

Statsverkspropositionen m. m.

att det kvarstår precis lika mycket olikställighet
i fråga om makten som under
privatkapitalismens tid; den enda
skillnaden är att det nu är ämbetsmän
som har makten, inte företagets ägare.»

På s. 88 berörs det problem, som var
huvudfrågan i min framställning i
går. Där heter det: »Eftersom det är naturligt,
att energiska män älskar makten,
kan man utgå ifrån att tjänstemän i
det övervägande flertalet fall önskar sig
mera makt än de bör få. I varje stor
organisation föreligger alltså samma behov
av demokratisk vaksamhet, som utövas
på det politiska området.»

På s. 90 och följande heter det: »Staten
kan skapa en del av de nödvändiga
förutsättningarna härför» — d. v. s. för
ett lyckligt, intensivt och skapande liv
— »men endast om den inte i sin strävan
efter trygghet kväver de starka och
oreglerade drifter, som ger livet dess
must och värde. Personliglietslivet har
alltjämt sin givna plats och får inte underordnas
alltför fullständigt under stora
organisationers kontroll. Att se upp
med denna fara är särskilt nödvändigt
i den värld, som den moderna tekniken
skapat.»

Vi se, mina damer och herrar, här två
olika problem, det ena individens självständighet
mot staten, det andra problemet
— och det är inte mindre viktigt
i vår tid — individens självständighet
mot organisationerna.

När jag är inne på detta sistnämnda
spörsmål, kan jag kanske erinra om en
suck, som förra året kom fram från en
man, som länge har haft en stark ställning
i organisationssverige. Han yttrade
dessa ord, som väl förtjäna att minnas:
»Nu äro vi så väl organiserade, att vi
nästan ha förlorat allt inflytande.» Jag
tror, att det ligger åtskillig sanning i
dessa ord.

Men herr Undéns väsentliga invändning
var, att det skulle förekomma ett
par projekt till socialisering i Russells
sista bok. Ja, det gör det. Han säger,
att man skall vårda vissa naturtillgångar.
Den ena av de naturtillgångar han
vill vårda är oljekällorna, och den andra
är den jord, som hotas av översväm -

ningar av lös flygsand. Vi veta, att detta
är ett mycket svårt problem i vissa
andra kontinenter. Intet av dessa problem
har någon som helst aktualitet i
England. Hans förslag till socialisering
innebär för Englands vidkommande ungefär
lika mycket, som om jag skulle
föreslå, att vi här i Sverige skulle socialisera
alla kameler.

Jag vill tillägga, att om man i Russells
stora arbete om »Västerlandets filosofi»,
som är en av de mest roande och intressanta
böcker jag på mycket länge
har läst, läser t. ex. kapitlen om Platon
och om Marx, så kan man inte undgå att
finna, hur stark individualismen är hos
denne representant för en stor och stolt
släkt, som alltid har varit utpräglat liberal,
även om Bertrand Russell i sin
ungdom gjorde vissa utvikningar ända
bort till Moskva.

Men det är som sagt mycket möjligt,
att hans excellens har rätt, när det gäller
frågan om Bertrand Russells partitillhörighet,
ty därom vet jag ingenting
alls.

Jag vet inte, om jag skall uppta till
behandling den serie av missförstånd,
som första kammarens andre vice talman
gjorde sig skyldig till, när han i
går skulle replikera mig. Han är inte
här närvarande, vilket jag beklagar, och
det kunde ju vara ytterligare ett skäl
för mig att inte dröja vid hans tal. Han
påstod, att jag skulle ha sagt något fult
om förutvarande finansministern herr
Hall. Det enda jag sade om herr Hall
var det lilla, att han har råkat ut för ett
pinsamt olycksfall utanför arbetsplatsen.
En mera älskvärd kommentar till herr
Halls olycksöde kunde man väl knappast
komma med, ty ett olycksfall läderar
varken den moraliska lagen eller någon
annan lag.

Herr Åkerberg påstod vidare, att jag
inte hade haft några rekommendationer
att komma med, när jag ville, att man
mera allvarligt än tidigare skulle behjärta
medelklassens betryckta läge. Ja,
herr Åkerberg får förlåta, om jag erinrar
honom om att jag föreslog, att man
såväl när det gäller lönepolitik som
skattepolitik måste belijärta den beträng -

Fredagen den 20 januari 1950.

Nr 2.

125

da ställning, som den svenska medelklassen
för närvarande intar.

Herr Åkerberg räknade sedan ihop socialdemokraternas
och kommunisternas
röster för att hämta någon tröst i det
nuvarande läget. Men sedan han väl
gjort detta, beskyllde han mig för att ha
räknat ihop de borgerligas röster med
kommunisternas, något som jag absolut
inte hade gjort och som aldrig skulle
falla mig in. Jag kan inte nog förvåna
mig över hur man i ett par satser, som
komma så omedelbart intill varandra,
kan göra sig skyldig till sådana egendomliga
hopp i tankegången.

Han ville också påstå, att jag skulle
ha ställt någon prognos, där jag med
matematiska regler skulle ha uträknat
de olika partiernas möjligheter i framtiden.
Herr talman! Jag kan försäkra
kammaren, att det inte finns någonting,
som jag är så rädd för som prognoser.
Jag kom icke med någon prognos i går.
Det enda jag gjorde var, att jag gjorde
mig skyldig till vissa förhoppningar i
fråga om den ekonomiska utvecklingen,
men endast som ett alternativ. Jag vet
mycket väl, hur vanskliga prognoser
äro, och kammaren kan vara förvissad
om att några äventyrliga prognoser från
min sida kommer den icke att få bevittna.

Jag bör kanske också, när jag har
ordet, säga någonting med anledning av
finansministerns tal i går. Jag vet inte,
om det är en gammal klockarkärlek från
den tid, då jag hade nöjet och äran att
samarbeta med vår nuvarande finansminister
i samlingsregeringen, som gör, att
jag har en så stor respekt för den realism,
som präglade hans uppfattning och
hans talekonst. Självklart består det djupgående
differenser mellan honom och
mig i många stycken, men denna realism
har jag djup respekt för, liksom
jag över huvud taget har en stor respekt
för herr Skölds person. På många punkter
gladde mig hans framställning inför
kammaren i går. Det gladde mig, att han
inte bara ville vara med om en frilistning,
när det gällde importregleringen,
utan att lian också i övrigt ville ge en
vidgad frihet åt näringslivet, ge det ökad

Statsverkspropositionen m. m.
frihet från priskontrollens hårda hand.
Jag har inte heller någonting att invända
mot att arbetsmarknaden blir mera
fri än tidigare. Jag vet, att man får köpa
denna frihet med nya strider på arbetsmarknaden,
men för friheten, som
alltid innebär något av ett äventyr, måste
man betala ett pris, och jag tycker, att
man skall betala detta pris för fribeten.
Friheten är värd detta pris. Vi kunna
inte i det långa loppet räkna med den
stelhet i systemet, som heter prisstopp
och lönestopp, utan vi måste komma
fram till en fri ekonomi, och till en sådan
hör också, att arbetsmarknadens
parter kunna göra upp med varandra,
kanhända efter långa och svåra strider,
på jämlik fot.

Det kunde naturligtvis vara åtskilligt
att säga utöver detta, t. ex. om hans
framställning om ortsavdraget. Det var
ett tema, som även den värde representanten
på Göteborgsbänken kom in på —
i stort sett gav han en något långdragen
repetition av det anförande, som
herr Sköld höll här i kammaren i går.
Jag blev naturligtvis inte alls överraskad
av det slut, som herr Sjödahl kom
till. Han fann som alla andra gånger här
i kammaren, att regeringen var inne på
riktiga vägar. När ha vi funnit, att herr
Sjödahl har funnit något annat?

Herr Sjödahl beskyllde, låt vara i något
ogenomskinliga vändningar, mig för
demagogiska finter. Jag måste säga, att
jag är djupt förkrossad, när ett sådant
omdöme riktas mot mig av en person,
som i alla fall själv är ganska kvalificerad
i dessa konster. Men han visade ingenting
av dessa finter i dag, utan han
behandlade frågan om ortsavdragen som
ett rent tekniskt problem, som lian var
satt att utreda och vars politiska innebörd
och politiska betydelse lian inte berörde.
Blott i förbigående yttrade lian att
innebörden av förslaget var, att de flesta
skattebetalarna skulle få skatten sänkt.
Som jag i går framhöll betyder detta,
att dessa skatter då måste betalas av
andra. Detta innebär ånyo, att medelklassen
måste få en större skattebörda
än den tidigare har haft.

I sitt resonemang i går framhöll fi -

126

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

Statsverkspropositionen m. m.
nansministern att man skulle få täckning
för denna skattesänkning genom att
icke sänka vissa indirekta skatter. Man
skulle sålunda inte sänka skatterna på
tobak, sprit, sötsaker, biografbiljetter och
läskedrycker. Gentemot det talet vill jag
bara erinra kammarens ledamöter om att
vi här i landet inte ha dessa statsinkomster
som några slags specialdestinerade
inkomster, utan de ingå helt enkelt i
statskassan. Och få vi nya statsutgifter,
så måste de helt enkelt tas ur statskassan.
Och om man då måste höja uttagningsprocenten
på skatten, så står medelklassen
ånyo som den stora skattedragaren.
Det är bara detta, som jag
har sagt.

Vi få för övrigt se, när vi mötas i valrörelsen
1952, hur man då kommer att
lägga ut denna text. Jag tror inte, att
man då kommer att göra som herr Sjödahl
gjorde i dag, framställa det hela
som ott visserligen icke betydelselöst
men dock övervägande tekniskt problem,
vars sakliga innebörd man icke anser
sig böra beröra.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Bara några få
ord, herr talman! Herr Andrén har i dag
ökat ut den lilla antologi av tänkvärda
citat, som han läste upp för kammaren
i går. Han har ökat ut kapitlet om Bertrand
Russell, och det var kanske inte
så alldeles lätt för kammarens ledamöter
att hinna smälta alla dessa citat, vare
sig i går eller i dag. Jag skulle bara för
min egen del vilja säga, att Bertrand
Russell är ju starkt misstänksam mot en
byråkratiserad socialism, och på den
punkten är exempelvis den svenska socialdemokratien
alldeles på samma linje.
Vi anse också, att det är alldeles felaktigt
att tro, att det ekonomiska livet
skall styras och förvaltas genom en rad
ämbetsverk. Om herr Andrén följer debatterna
inom socialdemokratien, borde
han veta, att det är ett av de problem,
som allra mest sysselsätta den
svenska socialdemokratien. Han hänvisar
själv till demokratiens principer,
gentemot byråkratismen, och kravet på

ökad demokrati i det ekonomiska livet
är ju ett av den svenska socialismens
huvudkrav. Det är kanske ibland lättare
— som i detta fall för herr Andrén
— att kömma underfund med en sådan
här frågeställning, när man ser den på
främmande håll än när man håller sig
till sin miljö här i Sverige. Det gläder
mig mycket, att han via Bertrand Russell
kommer över till att få blick för även
det problem, som den svenska socialdemokratien
i så hög grad sysselsätter sig
med.

Till slut skulle jag bara vilja ta Russell
i försvar gentemot herr Andréns liknelse
om socialiseringen av kamelerna.
Bertrand Russell är verkligen en alltför
intelligent person för att han skulle behöva
utstå att karikeras på det sättet av
herr Andrén, som i alla fall hyser stor
aktning och respekt för honom.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Hela min framställning gick ut
på att visa, att Bertrand Russell, som
jag mycket beundrar och uppskattar, inte
bara är en motståndare till den byråkratiserade
socialismen utan över huvud
taget en motståndare till socialismen.
Jag kan säga, att det inte alls var
något försök från min sida att karikera
Bertrand Russell, utan vad jag ville säga
var endast, att om man ansåg, att Bertrand
Russels förslag -— och det ansåg
ju hans excellens herr utrikesministern
i går — innebar något slags engelskt socialiseringsprogram,
så var detta inte
fallet i större utsträckning än om jag
hade framställt ett förslag om socialisering
av kamelerna. Hela hans uppläggning
gäller problem, som fullständigt
sakna aktualitet i England. Oljekällor
och översandade jordområden finnas inte
i England.

Jag är angelägen om att få förklara
detta, därför att för ingen av de moderna
filosofer, som jag känner till, har
jag en så djup respekt som för Bertrand
Russell.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Herr
talman! Den invändning jag gjorde mot

Fredagen den 20 januari 1950.

Nr 2. 127

herr Andrén i mitt anförande gällde närmast,
att han betraktade det förhållandet,
att regeringen föreslog, att de sänkta
ortsavdragen skulle träda in först
1952, såsom väsentligen motiverat av att
detta år var ett valår. Hade herr Andrén
varit något mera tekniskt insatt i detta
spörsmål, hade han begripit, att det var
på grund av omöjligheten att få fram
saken till den 1 januari 1951 som vi
måste dröja till den 1 januari 1952. Men
hela herr Andréns anförande vittnade
om att han gav sig sken av att bemästra
dessa tekniska saker mycket bättre än
den, som i månader har sysslat med
detta spörsmål. Jag vill gratulera herr
Andrén till denna utmärkta lätthet att
sätta sig in i och bedöma saker och ting,
som han aldrig förut har sysslat med.

Jag skulle desslikes, herr talman, vilja
erinra om att i herr Andréns vänliga yttrande
till mig betraktades jag uteslutande
som ett eko av vad finansministern
sade i går. Jag erkänner, att finansministern
genom sitt yttrande i går förekom
mig till en del av vad jag sade i
dag. Men jag vill säga herr Andrén —
såvida han inte med sin vanliga skarpsynthet
på egen hand kunnat fundera ut
det ■— att när finansministern yttrade
sig om dessa ting i går, så skedde det
efter att ha blivit insatt i det resonemang,
som vi hade bedrivit inom ortsavdragskommittén.
De förslag, som där
framfördes av mig och andra, hade finansministern
gillat. Jag vill inte på något
sätt påstå, att finansministern var
ett eko av mig, men hans anförande i
går framkom efter de rätt ingående resonemang
om dessa ting, som han hade
fört speciellt med mig som ordförande
i kommittén. Om vem som var ett eko,
vill jag ingenting döma, men det är ju
uppenbart, att den ställning finansministern
intar är mycket mera avgörande
än den ställning, som en ordförande
i en ortsavdragskommitté kan intaga. Finansministern
tog emellertid ståndpunkt
med hänsyn till vad ordföranden i ortsavdragskommittén
hade föreslagit.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag förstår mycket väl, att herr

Statsverkspropositionen m. m.

Sjödalils arbete i denna kommitté som
vanligt sker under mycket intim kontakt
med finansministern. På den punkten
kom alltså hans upplysning icke såsom
någon överraskning. Jag kan också
förstå, att herr Sjödahl kände något av
anständighetens vällust, när han kunde
åberopa detta datum, den 1 januari 1952,
och finna vissa formella skäl för just
detta datum. Men vad jag inte kan förstå
är, att herr Sjödahl fortfarande inte
förstår det politiska sammanhanget mellan
denna stora skattereforms genomförande
och valen 1952. Det är den saken,
som jag har velat upplysa herr Sjödahl
om, för den händelse han aldrig skulle
ha kommit på den idén att tänka på detta
förhållande tidigare.

Herr SJÖDAHL (kort genmäle): Det
hade enligt min mening varit fördelaktigare
för det socialdemokratiska partiet,
om denna ortsavdragsreform hade
införts redan från och med 1951. Då hade
ju valmännen i två år före 1952 års
höstval fått lära känna de, som jag hoppas,
mycket gynnsamma verkningarna
av reformen.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Denna kammare har förmånen att ha
i sin mitt en mycket nitisk och jag vågar
väl också säga ganska kritiskt inställd
granskare av fjärde huvudtiteln.
Glädjen över denna förmån delar jag
naturligtvis, dels såsom nybliven ledamot
av kammaren, dels därför att det
ju aldrig är särskilt angenämnt för en
departementschef att bli helt bortglömd
i en så viktig debatt som remissdebatten.
Jag är därför mycket till freds med
att jag -— med anledning av de frågor
som ha ställts till mig av den ärade representanten
för Västerbotten, herr
Lundgren i Umeå — fått tillfälle att
klara upp några punkter i fjärde huvudtiteln,
som måhända kunna synas dunkla
också för andra ledamöter av denna
kammare.

.lag vill först säga, att jag mycket väl
förstår, att även om jag och mina med -

128 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

.Statsverkspropositionen m. m.
hjälpare ha bemödat oss att så mycket
som möjligt klargöra det ganska svåröverskådliga
system för beställningsbemyndiganden
och betalningsanslag, som
vi tillämpa när det gäller materielanskaffningen,
är det svårt att skaffa sig
en klar bild av i vilken mån anslag
och bemyndiganden tillsammans med de
reservationer, som alltjämt finnas, täcka
det anskaffningsprogram som vi ha
upplagt.

Herr Lundgren har nu återupprepat
ett uttryck, som förekom på flera håll
i pressen, när fjärde huvudtiteln presenterades
i samband med publicering
av hela statsverkspropositionen. Man
nämnde då, att försvarsministern hade
prutat ned de anslag, som myndigheterna
hade begärt, med ett par hundra
miljoner kronor. Nu äro ju myndigheterna
skyldiga att framlägga sina önskemål,
utgående från andra synpunkter än
dem som i sista hand bli bestämmande
vid uppgörandet av statsverkspropositionen.
Emellertid är det inte så illa,
att försvarsdepartementet verkligen har
nedprutat dessa anslag med 200 miljoner
kronor. Jag skall försöka att ange,
hur det hela hänger ihop.

Herr Lundgren har sagt, att försvarets
myndigheter för budgetåret 1950/51
skulle ha begärt en ökning av fjärde huvudtiteln
med 275 miljoner kronor, och
han förmenar, att den av Kungl. Maj:t
begärda ökningen, som uppgår till 43
miljoner kronor, är alltför ringa för att
kunna ge utrymme för väntade utgifter
framför allt beträffande materielanskaffningsanslagen.

Vidare antog herr Lundgren, att materielanslagen
med 114 miljoner kronor
understiga vad myndigheterna ha äskat.
I själva verket uppgår skillnaden mellan
myndigheternas förslag och Kungl.
Maj:ts äskanden till något högre belopp,
nämligen till 145 miljoner kronor, om
man tar med marinens artillerimaterielanslag
i beräkningen -—- från och med
budgetåret 1950/51 föreslås nämligen en
övergång till ett bemyndigandesystem
jämväl för detta anslag. De materielanskaffningsanslag,
som det nu är fråga
■om, komma att uppgå till 205 miljoner

mot för innevarande budgetår 190
miljoner kronor. Men herr Lundgrens
farhågor att dessa anslag icke skola
förslå måste jag beteckna såsom överdrivna.
Det förtjänar därvid framhållas,
att myndigheternas krav på
nya bemyndiganden, såsom herr Lundgren
påpekade, inte kunnat tillmötesgås
i full utsträckning, och detta
minskar behovet av betalningsmedel
under 1950/51. Vidare har vid anslagsberäkningen
hänsyn tagits till medelsförbrukningen
å anslagen under senaste
budgetår — för 1948/49 tillhopa
omkring 150 miljoner kronor.

Jag vill tillika framhålla att de av
herr Lundgren omnämnda, till 100 miljoner
kronor uppgående betalningsreserverna,
beträffande vilka han dock
var tveksam, ännu inte ha behövt tagas
i anspråk och att såsom betalningsreserv
vid ingången av budgetåret 1950/51
beräknas skola av äldre anslag reserveras
ytterligare 35 miljoner kronor.

De äskade anslagen tillsammans med
kvarstående betalningsreserver bedömas
därför väl förslå för att bestrida utgifterna
under budgetåret 1950/51. Men
jag vill erinra om att myndigheterna i
princip inte behöva ta hänsyn till betalningsanslagens
storlek, när det gäller
att utnyttja lämnade bemyndiganden.

I det sammanhanget vill jag framhålla,
att av den av myndigheterna begärda
ökningen, som ju uppgår till 275 miljoner
kronor, ett belopp av omkring 35
miljoner kronor är av formell natur.
Det avser nämligen avlöningsanslagen.
Enligt meddelade direktiv ha myndigheterna
att beräkna dessa anslag efter
schematiska beräkningsgrunder, utan
hänsyn till exempelvis löneklassplaceringen.
De ha att gå efter den högsta
löneklassen i olika lönegrader, men sedermera
räknas anslagen om vid försvarsdepartementets
översyn, varvid de
anpassas efter den faktiska löneklassplaceringen.
Detta är alltså orsaken till
skillnaden.

Frånräknas nu dessa belopp om 145
och 35 miljoner kronor, som inte sakligt
påverka verksamheten inom försvå -

Fredagen den 20 januari 1950.

Nr 2.

129

ret under budgetåret 1950/51, återstå av
den av myndigheterna äskade ökningen
allenast 275 minus 180 eller 95 miljoner
kronor. Av dessa äskanden lia, om
man bortser från vissa merkostnader
på grund av devalveringsbeslutet, omkring
25 miljoner kronor blivit tillgodosedda,
varefter det skulle återstå omkring
70 miljoner kronor, som inte kunnat
tillgodoses.

Jag har tyckt det vara angeläget att
lämna dessa uppgifter här, ty de ge en
riktigare bakgrund till äskandena under
fjärde huvudtiteln än den som kommit
fram efter den sammanställning som
herr Lundgren hade gjort.

Det förtjänar kanske också framhållas,
att de nya bemyndigandena för budgetåret
1950/51 uppgå till 865 miljoner
kronor — alltså inte, såsom herr Lundgren
uppgav, 330 miljoner kronor —
om man tar med det anslag till artillerimateriel
för marinen, som han hade förbisett.
Mod beaktande av samma omständighet
uppgå myndigheternas äskanden
inte till 522, utan till 576 miljoner kronor.

Det var de uppgifter som jag ville
lämna på denna punkt. Sedan måste jag
tyvärr också tala om, att i en annan
punkt, där herr Lundgren hade ett sammanställt
siffermaterial, kan jag inte få
min uppfattning i saken att stämma med
hans. Det gäller antalet värnpliktiga som
nu, när vi stå färdiga att övergå till de
s. k. krigsförbandsvisa repetitions- och
efterutbildningsövningarna, inte ha fullgjort
sina regelbundna övningar. Där anförde
herr Lundgren siffran 170 000, och
han uppgav, att denna siffra, som alltså
gällde till den 1 januari innevarande
år, i samband med att vi passerade årsskiftet
skulle ha stigit till 240 000. Jag
saknar kännedom om hur dessa siffror
ha framräknats. Enligt den statistik som
ställts till mitt förfogande från arméstaben,
är läget beträffande arméns värnpliktiga
i stort sett följande.

Med utgångspunkt från att första repelitionsövningen
skall fullgöras senast det
tredje året efter inskrivningsåret, andra
repetionsövningen senast åttonde året
och efterutbildningsövningen senast

9 Första kammarens protokoll 1950. Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.

adertonde året efter inskrivningsåret
skulle för arméns del läget vara följande.
Efterutbildningsövningar ha icke fullgjorts
av en del värnpliktiga ur 1929—
31 års klasser. Det uppges vara högst
10 000 stycken. Andra repetitionsövning
har icke fullgjorts av ett mindre antal ur
årsklasserna före 1942. Första repetitionsövning
har inte fullgjorts av en del
värnpliktiga ur 1944 års klass samt inte
alls av 1945 och 1946 års klasser. Det
gör för de senast nämnda klasserna
60 000. De förstnämnda kategorierna beräknade
jag till 10 000. Det skulle alltså
vara 70 000 värnpliktiga, som inte ha
verkställt sina övningar i vanlig ordning.

Om man utgår från att man skulle inkalla
de värnpliktiga tidigare än det senast
möjliga året, kan det nämnas, att
myndigheterna ha planerat att inkalla
åldersklassen 1942 redan under år 1949,
fastän den formellt inte behöver göra sin
övning förrän år 1950, och vidare åldersklassen
1932 år 1949 i stället för 1950.
Då ökas antalet eftersläpande från 70 000
med 63 500 till 125 000. Det är möjligen
den siffran, som skulle motsvara den
siffra på 240 000, som herr Lundgren för
sin del nämner.

Jag undrar, om inte den bristande
överensstämmelsen mellan våra siffror
beror på att herr Lundgren för sin del
inte har räknat med att en stor del
värnpliktiga under åren efter kriget ha
befriats från fullgörandet av sina repetitions-
och efterutbildningsövningar på
grund av att de under beredskapen gjorde
mera än 180 dagars beredskapstjänst.
Skulle man medräkna dem, stiga siffrorna
ofantligt över de nu nämnda.

Jag vill emellertid säga, att jag i denna
fråga blir i tillfälle att lämna riksdagen
en ingående redogörelse i den
proposition om värnpliktsspörsmålen,
som jag räknar med att kunna framlägga
tämligen snart. Där kommer riksdagen
att finna att det, såsom här har
nämnts, bär blivit en viss eftersläpning,
som måste avarbetas, och riksdagen
kommer också att få en plan för hur denna
avarbetning av eftersläpningen skall
komma att ske.

130

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

Statsverkspropositionen m. m.

Medan jag är inne på denna proposition,
som nu planeras inom försvarsdepartementet,
vill jag svara på frågor av
herr Elon Andersson och herr Lundgren
och jag tror också av herr Ewerlöf beträffande
min ställning till vissa av de
spörsmål, som framförts av värnpliktskommittén.

Såsom jag redan har haft tillfälle att
anmäla i anslutning till statsverkspropositionen,
där medel härför ha upptagits,
räknar jag med att föreslå en övergång
till repetitions- och efterutbildningsövningar
krigsförbandsvis, berörande, såsom
det också har sagts, 40 000 man under
det kommande budgetåret. Däremot
kan jag för dagen, alldenstund remissyttrandena
i dessa olika spörsmål först
alldeles nyligen ha inkommit, inte ange
regeringens ståndpunkt till de övriga förslag,
som värnpliktskommittén har fört
fram. För min del betraktar jag det som
en utomordentligt stor vinst, att vi nu
omedelbart kunna övergå till att organisera
repetitions- och efterutbildningsövningarna
krigsförbandsvis. Jag skulle naturligtvis
ha ansett det bättre, om vi redan
första året hade kunnat genomföra
ett så stort program, att avarbetningen
av eftersläpningen hade kunnat börja i
större omfattning än som nu sker. Jag
har emellertid i statsverkspropositionen
redovisat skälen till att jag bär föreslagit
omkring 40 000 man. Bland dessa
skäl har jag först angivit de statsfinansiella
skälen, som givetvis lia gjort, att
vi innevarande år inte lia kunnat bereda
plats för några nya utgifter, såvida man
inte har kunnat säga, att skälen varit
utomordentligt starka.

Jag har emellertid anfört två andra
skäl för begränsningarna. Det ena är arbetsmarknadsskälet,
och det sammanhänger
med det andra skäl som jag har
angivit, nämligen svårigheten att organisera
dessa övningar av ny typ. Dessa
skäl sammanhänga med varandra på det
sättet, att man, hur utomordentligt energiskt
arméstaben än kan utföra det förberedande
organisationsarbetet för dessa
övningar, inte kan räkna med att detta
arbete på den relativt korta tid, som står
till buds, skall kunna genomföras så full -

ständigt alt inte den risken kan uppstå,
att det blir ett ganska kort varsel emellan
inkallelsernas utsändande till de
värnpliktiga och den tidpunkt, när dessa
skola inställa sig. Vi ha under ett par
år inte haft äldre värnpliktiga inkallade
annat än i ganska ringa omfattning, men
för innevarande vinterhalvår räknar jag
med att det blir fråga om inemot 20 000
man. Det kan förväntas uppstå betydande
svårigheter, när man skall inkalla och
rycka ifrån arbetsmarknaden ett jämförelsevis
stort antal äldre värnpliktiga.
Dessa svårigheter kan man endast övervinna
genom att inkallelserna skickas ut
i mycket god tid, och det vore önskvärt,
att man kunde lägga upp systemet
på det sättet, att varje värnpliktig ett år
i förväg skulle kunna veta, när han
skall in på den plats som är honom anvisad
i krigsorganisationen. En så grundlig
genomarbetning av problemet anser
jag inte vara möjlig att utföra på den
korta tid, som vi nu ha till vårt förfogande,
innan inkallelserna skola börja.
Jag har menat, att dessa skäl talade för
att något begränsa programmet.

När vi nu, såsom sker under innevarande
år, ta ut äldre värnpliktiga till
deras efterutbildningsövning för omskolning,
kunna vi i ganska stor omfattning
ta hänsyn till individuella skäl
för anstånd. Det kommer många jordbrukare
och begära att få slippa. Det
finns i vårt land ett mycket stort antal
jordbrukare som bo isolerade ifrån bygden
och inte ha någon arbetskraft tillgänglig
på nära håll och som kunna
anföra mycket starka skäl för att största
möjliga hänsyn bör tas till deras personliga
förhållanden. Då kan man ge
anstånd, i förhoppning att förhållandena
nästa år skola vara gynnsammare,
så att vederbörande då kan lämna sitt
arbete utan alltför stort ohägn. Men när
vi få övningar i krigsförband, kunna vi
inte på samma sätt foga oss efter de
individuella önskemålen. Då måste nämligen
visserligen kanske inte varje man
finnas på sin plats, men åtminstone
varje plats vara besatt, för att organisationen
över huvud taget skall fungera.
Följaktligen blir det svårare att

Fredagen den 20 januari 1950.

Nr 2.

131

ge befrielse och att ge anstånd, och det
är ytterligare ett skäl till att jag har
menat, att man nu inte borde överanstränga
organisationen och ta risken av
att utsätta arbetsmarknaden för alltför
stora påfrestningar.

När jag då har haft att ange, efter vilken
grund som de 40 000 man, som det
nu är utmätt utrymme för, skulle tas
ut, har jag menat, att det viktigaste
varit att få fältarmén organiserad för de
nya övningarna, medan däremot övningarna
för lokalförsvarsförbanden
kunna påbörjas nästa år igen — detta
bl. a. på grund av att vi ju ha haft
omskolningsövningar under de senaste
två åren, men inga första och andra
repetitionsövningar. Detta är skälet, såsom
också är angivet i statsverkspropositionen,
till att jag har sökt följa den
regeln, att fältförbanden i första hand
skola få sitt övningsbehov tillgodosett,
och jag hoppas, att denna synpunkt helt
och hållet överensstämmer med de synpunkter
som ha legat till grund för
värnpliktskommitténs förslag.

Sedan vill jag säga, att jag helt och
hållet delar den mening, som herr Lundgren
har framfört och som jag tror att
högerns ledare, herr Hjalmarson, även
var inne på i andra kammaren, nämligen
att vi måste komma fram till en så fast
organisation, att repetitions- och efterutbildningsövningar,
som äro nödvändiga
för att arméns krigsberedskap skall
kunna uppehållas, skola så att säga automatiskt
följa i den givna ordningen
varje år. Skälen till att så inte har varit
fallet under de gångna åren känner
riksdagen väl till. Det har varit statsfinansiella
skäl, men framför allt var
enligt min övertygelse den ordning för
repetitions- och efterutbildningsövningar,
som kom till under kriget, icke den
lämpliga formen för eu lång fredstid.
Dessa skäl ha gjort, att vi inte ha kunnat
bandia efter denna princip under
de senaste åren. Men jag delar, som sagt,
helt och hållet herr Lundgrens mening,
att vi måste inom armén och övriga
försvarsgrenar, i den mån de ha repetitionsövningar,
se till att dessa automatiskt
fungera på den grund som vår

Statsverkspropositionen m. m.

organisation ger och efter de riktlinjer,
som finnas angivna i värnpliktslagen.

Efter detta kanske jag får stanna litet
grand, eftersom jag nu har fått kammarens
öra, vid den fråga, som herr
Lundgren och många av hans meningsfränder
beständigt återkomma till, nämligen
frågan om utbildningstidens längd.
Jag skall då inte trötta kammaren med
att upprepa alla de skäl, som jag har
ansett tala för att man prövar en kortare
utbildningstid än den vi hade under
kriget. Jag vill bara säga att man
har haft en känsla av att man inte har
rätt att ta ut av den svenska ungdomen
mer än vad som är oundgängligen nödvändigt
och att man inte heller har rätt
att därvidlag bortse från produktionens
och samhällets rimliga krav. Vi ha i dag,
tack vare ett mycket gott arbete från såväl
den militära ledningen som varenda
truppofficer ute på fältet, en utbildning,
som är långt bättre än den vi
hade, när de värnpliktiga lågo inkallade
till 12 månaders första tjänstgöring,
och jag hoppas, att den skall kunna
bli ännu bättre. Jag åtar mig inte
att göra en exakt jämförelse mellan det
färdiga resultatet av 1949/50 års soldat
och 1944/45 års soldat, men jag tror
inte, att den som genomgår sin värnplikt
nu, är sämre. Det är självfallet
svårt att fälla några bestämda omdömen
därvidlag, men jag hoppas, att vi så
småningom skola komma fram till en
bedömning som är så exakt som möjligt.

Jag vill nu inte försöka övertyga herr
Lundgren om riktigheten av min ståndpunkt.
Det är klart, att jag inte heller
kan göra gällande, att min ståndpunkt
på något sätt innebär ett absolut monopol
på sanningen och att nio månader
skulle vara den exakt utmätta tid,
på vilken man kan utbilda en soldat.
Jag skulle snarast vilja peka på den relativitet,
som också präglar omdömena
från det parti, som herr Lundgren tillhör.
Jag bar roat mig med att slå i
gamla papper för alt få en bild av hur
värnpliktstiden bar varit tillmätt förr
bär i landet. Jag vill då givetvis inte gå
tillbaka till tiden före år 1900, då i varje

132

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

Statsverkspropositionen m. m.
fall mitt parti inte kan beskyllas för att
ha medansvar för några försummelser
i soldaternas utbildning, och jag skall
inte röra mig med tiden före första
världskriget och inte heller med tiden
emellan de båda världskrigen annat än
den del som låg omedelbart före andra
världskriget.

Från år 1926 till 1936, tror jag, hade
vi en utbildning här i landet för huvuddelen
av de värnpliktiga på 140 dagar.
Vi hade då 90 dagars, alltså tre
månaders, första tjänstgöring. Vidare hade
vi två repetitionsövningar på vardera
25 dagar. Det gör 140 dagar. Det
är alldeles uppenbart, att vi från den
utsiktspunkt vi ha nu i dag måste konstatera,
att det var alldeles otillräckligt.
Att så var fallet upptäckte man inte
först år 1941 eller 1942, när vi voro
inne i andra världskriget, utan man
upptäckte det i själva verket långt tidigare.
Det skedde inom 1930 års försvar
skommitté, som blev färdig med sitt
betänkande år 1935 och vars förslag
sedan förelädes riksdagen år 1936. Denna
försvarskommitté hade gått till väga
på det ur saklig synpunkt naturligtvis
oantastliga sättet, att den hade anförtrott
åt de militära sakkunniga •— i detta
fall de lantmilitära sakkunniga —
bland vilka inom parentes sagt befunne
sig åtminstone några av de mest
framskjutna militära • cheferna i dagens
svenska försvar, bl. a. nuvarande överbefälhavaren
general Jung och nuvarande
chefen för armén generallöjtnant
Ehrensvärd — att utarbeta ett förslag
om värnpliktstidens längd. Denna lantmilitära
underkommitté föreslog då för
arméns huvuddel en värnpliktstid av 150
dagar, alltså fem månader, plus 2 repetitionsövningar
om vardera 30 dagar,
summa 210 dagar. För studenterna föreslogs
det 260 dagar. Försvarskommittén
— där jag för min del var med
och där jag tillsammans med nuvarande
andre vice talmannen i denna kammare
och herr Törnkvist avgav en reservation,
dock icke i fråga om utbildningstiden
—- stannade genom sin majoritet, som
bestod av högerns och bondeförbundets
och folkpartiets representanter, vid ett

förslag som låg lägre än vad de lantmilitära
sakkunniga hade föreslagit. Man
ansåg det vara för mycket och föreslog
fem månaders första tjänstgöring
plus 25 dagar i en repetitionsövning,
alltså tillsammans 175 dagar. Detta förslag
framlade sedan regeringen för riksdagen.
Det passerade riksdagen utan
några invändningar eller resevationer,
och följaktligen hade vi vid den tidpunkt,
när andra världskriget började,
en värnpliktsutbildning, för vilken man
för arméns huvuddel tillmätt 175 dagar.

Nu skulle det inte falla mig in, herr
Lundgren, att vilja göra gällande, att
detta var riktigt avvägt. Jag är alldeles
övertygad om att man på objektiva
grunder mycket lätt kan säga, att man
på denna tid icke kan åstadkomma en
god soldat, och ingenting skulle vara
mig mera fjärran än att under nuvarande
förhållanden föreslå en nedpressning
till en utbildningstid, som vore så kort.
Men jag skulle vilja säga, att vår nuvarande
utbildningstid, som är i runt tal
dubbelt så lång, väl dock inte kan vara
tillmätt så i underkant, att den bör helt
underkännas. Då hade man alltså 175
dagar sammanlagt. Vi ha nu 360 dagar,
alltså mer än dubbelt. Man hade för
första tjänstgöringen 150 dagar, vi ha nu
270 dagar, alltså så när som på en månad
dubbelt så lång tid som i slutet av
1930-talet.

.lag är väl medveten om att man på
detta svarar, att det nu har blivit mycket
mera komplicerat att föra krig. Krigets
konst och allt det, som soldaterna
skola lära sig i våra dagar, är ofantligt
mycket mera krävande än det var på
1930-talet, säger man. Det innehåller naturligtvis
en viss sanning, men det är en
sanning med modifikation, ty det har
också skett vissa förenklingar. Det är
klart att vapenutrustningen blivit mera
komplicerad. Kraven på specialisering
kanske också blivit större, men vi ha
även fått en annan soldatmodell, vars
utbildning inte i alla avseenden skiljer
sig från den tidigare soldatens därigenom,
att man behöver längre tid för att
utbilda honom.

Fredagen den 20 januari 1950.

Nr 2.

133

När herr Lundgren fullföljer sin linje
i den här frågan och har sin uppfattning
liksom jag har min — vilken jag
naturligtvis kan modifiera, om det anföres
starka skäl mot den — har jag
alltså bara velat be honom betänka, huipass
stor relalivitet som präglat uppfattningarna
i denna fråga. Även om uttalandena
från militärt håll nu äro utomordentligt
kategoriska, visar det sig å
andra sidan, att även militärer betrakta
politiken som det möjligas konst, och
även de kunna formulera sina slutsatser
med hänsyn till tidsläget och sedan
försöka att göra det bästa möjliga av situationen.

Om jag får säga ett ord till i fråga om
utbildningen, skulle jag vilja hänvisa
herr Lundgren till vad som yttrades av
mig i riksdagen år 1948, när jag föreslog
nio månaders tjänstgöring. Han skall
då finna, att jag hade militärt stöd för
min uppfattning. Jag skulle inte ha gått
fram till riksdagen med förslaget, om
jag inte haft militärt stöd. Det militära
stödet för min uppfattning, som jag då
redovisade, hade kommit fram på hösten
1947. Sedan hände emellertid saker
och ting på nyåret 1948, som inneburo
en omkastning i de militära ståndpunkterna,
men det behövde ju inte nödvändigt
innebära en omkastning i min
ståndpunkt.

Sedan vill jag säga eu sak till. Jag
skall inte nu gå in i någon polemik med
herr Lundgren när det gäller disciplinen.
Jag skall över huvud taget inte ta
upp den frågan utan bara nämna en enda
sak, och jag skall givetvis inte gå in
på de militära myndigheternas önskemål
beträffande den ordning som nu
gäller sedan strafflagen för krigsmakten
har avskaffats. Det förefaller emellertid
mig helt naturligt, om min kollega
justitieministern säger, alt den tid, som
hittills har förflutit, sedan den nya ordningen
infördes, är alldeles för kort för
att man skall kunna draga bestämda
slutsatser. Jag är själv givetvis alldeles
ur stånd att avgöra, huruvida det finns
någon grund för de anmärkningar, som
ha framställts. I fråga om disciplinen
vill jag här bara siiga, att när man ta -

Statsverkspropositionen m. m.
lar om den, skall man aldrig tro, att det
är tvångsmedlen, som äro A och O och
avgörande för möjligheterna att upprätthålla
den.

För att belysa det skall jag inte göra
annat än citera ett yttrande, som jag
läste för några dagar sedan i en skrift
och som jag har aktuellt. Den skriften
har tillkommit på följande sätt. I ett
land som ligger långt bort härifrån —
jag skall nämna namnet för att inte lämna
någon lucka i min framställning: det
är Kanada — har det inträffat ett par,
tre myterifall vid flottan under det
gångna året. Det har kanske inte varit
särskilt allvarliga fall. De ha bestått
däri, att manskapet på fartygen, som
det gällt, ha vägrat att göra tjänst. De
nöjde sig inte med matstrejk, som har
förekommit hör i landet. Matstrejken är
kanske en otrevlig yttring av missnöje,
men det är en ganska naturlig säkerhetsventil
för missnöje, som jag inte
försökt bomma till. I de relaterade fallen
stängde manskapet in sig under däck
och vägrade gå i tjänst. I alla tre fallen
ordnades det upp genom att manskapet
fick redogöra för sin ståndpunkt, och
så vitt jag förstår, tog befälet saken
mycket förståndigt. Sedermera tillsattes
en kommitté, som efter vad jag kunnat
se bestod av civila men möjligen också
med något militärt inslag och som skulle
försöka bearbeta iakttagelserna från
de olika tillfällena och avge sitt omdöme
om orsakerna till myterierna. Kommittén
gör ett uttalande, som jag tycker
är så bra, att jag gärna vill citera det.
Jag citerar ur minnet och återger alltså
inte ordagrant vad som sades. Kommittén
säger i huvudsak följande.

Det finns endast tre element, som bära
upp den disciplin, som håller för alla
påfrestningar. Det första elementet är
känslan av att tillhöra »a great service»
—- det kan betyda, att man tillhör en
»ärorik flotta» eller gör tjänst i ett försvar,
vars betydelse för landet står klar
för alla, eller hur man vill översätta det.
Det andra elementet iir känslan av att
var man alltid åtnjuter full rättvisa, och
det tredje är den känsla, som soldaten
tillägnar sig inför ett befäl, som han får

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

Statsverkspropositionen m. m.
aktning för genom dess duglighet, skicklighet
och karaktärsegenskaper.

Jag tycker att denna beskrivning av
de tre element som bära upp disciplinen,
är så bra, att den gärna kan få stå
i riksdagens protokoll. Jag har därmed
naturligtvis inte velat säga, att det inte
behövs vissa yttre tvångsmedel också,
men jag tror att det är viktigt att göra
klart för sig, att det inte är genom yttre
tvångsmedel, som disciplinen hålles uppe,
utan genom andra faktorer. För Sveriges
del är det alltjämt den försvarsvilja
och den positiva inställning till
försvaret, som vi kunna räkna med hos
huvuddelen av den svenska ungdomen.

Herr LUNDGREN (kort genmäle): Jag
ber att till herr statsrådet få framföra
mitt tack för det utförliga svaret på de
frågor, som jag i går riktade till honom.

Vad först medelsförbrukningen beträffar,
har jag över huvud taget inte berört
löneanslagen, utan jag talade endast
om de medel, som skulle stå till
förfogande för likvidering av gjorda beställningar.
Jag fattade statsverkspropositionen
så, att det skulle föreligga en
viss brist. Jag kunde inte i detalj följa
statsrådets redogörelse, men jag är tacksam,
om det inte finns någon sådan brist.
Det är ju av utomordentlig betydelse, att
det verkligen står pengar till förfogande,
när räkningarna skola betalas.

Herr statsrådet talade om repetitionsövningarna
och sade, att man av tekniska
skäl inte kan sätta i gång med repetitionsövningar
för tre åldersklasser
nu i år eller för hela den grupp, som enligt
förslaget i år skulle fullgöra repetitionsövning.
Då vill jag erinra om att
arméstaben dock räknade med att kalla
in två och en halv åldersklasser. Svårigheterna
bero i någon mån på när propositionen
kommer.

Jag skall inte, herr förste vice talman,
gå in på frågan om utbildningstidens
längd. Det är en fråga, som det
skulle ta alltför lång tid att diskutera.

I fråga om gruppchefsutbildningen vill
jag bara erinra om att det är nödvändigt

att fatta beslut nu, för att det skall kunna
effektueras 1952. Jag vill i varje fall
uttala den förhoppningen att något sådant
löfte, som gavs vid inskrivningsförrättningarna
1949, icke måtte lämnas
av de militära myndigheterna 1950.

Slutligen, herr förste vice talman, vill
jag uttala mitt tack till statsrådet för
det löfte han gav, att de lagstadgade övningarna
i framtiden i varje fall skola
uttagas.

Herr GÖRANSSON: Herr förste vice
talman! När dissenterlagskommittén i
maj månad i fjol lade fram sitt betänkande
med förslag till religionsfrihetslag,
betraktades detta som ett betydelsefullt
steg mot realiserandet av en princip,
som under årens lopp har växt sig
allt starkare.

Vad det rör sig om är bland annat
— och det är en av huvudpunkterna •—
frågan om det fria utträdet ur kyrkan
utan att vederbörande genom utträdet
förlorar medborgerliga rättigheter eller
tvingas att övergå till ett annat trossamfund.
Kravet på det fria utträdet har ju
kommit från dem, som alldeles särskilt
ha känt behov av att befrias från denna
tvångsanslutning eller som oavsett behovet
ha ansett, att det här fanns en
frihetsprincip, som under alla förhållanden
skulle värnas. Det är alltså de
konfessionslösa och de frikyrkliga, som
under decennier ha rest det här kravet.
Betänksamheten och i många fall motståndet
ha kommit från kyrkligt håll,
men där inträdde en mycket märkbar
förändring under 1920-talet, närmare bestämt
1929, genom den motion, som av
samtliga biskopar väcktes vid kyrkomötet
och där man underströk, att den begränsade
rätten till utträde ur kyrkan,
som då gällde och alltjämt gäller, fördunklade
kyrkans religiösa uppgift och
försvagade dess möjligheter att nå ut
med sitt budskap.

Det krav på en utredning av de kyrkoorganisatoriska
frågor och den fråga angående
det fria utträdet, som funnos inneslutna
i den motionen, understöddes
av kyrkomötet. Vid 1920-talets slut ha -

Fredagen den 20 januari 1950.

Nr 2.

135

de vi alltså kommit i det läget, att de
tre parter, som voro närmast berörda
av det fria utträdet, hade samlat sig på
ungefärligen samma linjer.

När så dissenterlagskommitténs betänkande
kom i maj 1949, fick det på det
hela taget ett gynnsamt mottagande, även
om enskildheter i förslaget kritiserades
och ibland kritiserades skarpt. Men både
de konfessionislösa, de frikyrkliga
och kyrkans representativa organ voro
ense om att i förslaget finns innesluten
den lösning, som man så länge hade väntat
på.

Budet går därefter till statsmakterna,
som skola ta ställning till förslaget, och
närmast då till regeringen. Efter vad
det har sagts, har det under hösten 1949
bedrivits ett intensivt arbete för att
få till stånd ett acceptabelt förslag, som
skulle kunna läggas på riksdagens bord
i år.

Nu meddelades det vid riksdagens början,
att det hade hakat sig och att förslaget
inte kommer. De komplikationer,
som ha uppkommit, ha inte hänfört sig
till själva principerna utan till de ekonomiska
konsekvenserna.

Det är sagt på många håll, att denna
uteblivna proposition innebär en besvikelse,
och det må vara förklarligt med
hänsyn till de förväntningar, som ha varit
knutna till detta lagstiftningsförslag.
Det har påpekats på konfessionslöst håll
kan jag nog säga, men också från frikyrkligt
håll och — jag tar mig friheten,
fast jag inte bär någon fullmakt att säga
det — även från svenska kyrkans
sida, att det är angeläget att undanröja
den oformlighet, som ligger i de nuvarande
mycket snäva och villkorliga utträdesbestämmelserna.

Inom kyrkan har det, låt vara långsamt,
växt fram en insikt, om att det
ur religiös synpunkt är nödvändigt, att
den, som inte vill stanna kvar i kyrkan,
skall få träda ut därifrån. Det har sagts,
att även om kyrkans ställning genom utträdesmöjlighcterna
skulle kunna förändras,
får detta inte stå i vägen för
en princip, som i sig själv måste erkännas
vara riktig.

Vad som vållat uppskovet är de cko -

Statsverkspropositionen m. m.
nomiska följdverkningarna, framför allt
frågan i vilken utsträckning det fria utträdet
kommer att begagnas av de svenska
medborgarna. Att på den punkten
fälla något omdöme, är fullständigt omöjligt,
men det finns vissa vägledande
fakta att gå efter. Vi kunna hämta dem
från utlandet, där fri utträdesrätt tilllämpas:
i Finland sedan nära 30 år tillbaka
och i Norge sedan nära 100 år. I
bägge länderna förhåller det sig så, att
antalet personer, som kvarstå i statskyrkan,
uppgår till ungefär 95 eller 96 procent.
Om man något känner stämningarna
i vårt land, kan man förmoda att
utträdet inte heller här skulle antaga
några stora proportioner. Men det må i
detta sammanhang erkännas, att åtminstone
lokalt sett kan också ett begränsat
utträde självfallet leda till vissa ekonomiska
komplikationer.

När don finansiella sidan nu skall undersökas,
skulle jag emellertid till övervägande
vilja framföra den tanken om
inte reformarbetet skulle kunna försiggå
i två etapper. Om såsom det har uttalats
i pressen förarbetena i justitiedepartementet
på en proposition skulle
ha fortskridit så långt att man skulle ha
möjlighet att ganska snart färdigställa
den lagtext och de ''motiv som finnas,
kan man då inte tänka sig att denna
riksdag skulle få behandla principerna,
medan de ekonomiska frågorna skulle
kunna föreläggas nästa riksdag, när de
blivit undersökta av den sittande kommittén? Jag

vet att detta förslag inte är invändningsfritt.
Det kan riktas erinringar
även däremot, men jag anser att det
skulle innebära så stora fördelar för den
kyrkopolitiska diskussionen och över
huvud taget för hela det religiösa läget
i vårt land, om vi äntligen kunna komma
fram till en samsyn i de här punkterna,
att jag framför förslaget. Det är
möjligt att det redan har övervägts i
regeringen och att det befunnits, att förslaget
inte är möjligt att genomföra på
det sätt som jag här skisserat. Men med
tanke på justitieministerns mycket stora
intresse för denna fråga och, som jag
förmodar, regeringens stora intresse att

13G

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

Statsverkspropositionen m. m.
få till stånd en lösning av en fråga,
som under många år varit svävande,
skulle jag ändå vilja under betygande att
det även från kyrkans sida likaledes råder
stort intresse för att få frågan löst,
uttala den vädjan, att man ånyo ville
göra den till föremål för omprövning.

Herr FORSLUND: Herr talman! Om
jag får tillägga några ord till vad den
siste talaren sade, skulle jag också vilja
göra en vädjan, nämligen att Kungl.
Maj:t mycket noga överväger, huruvida
man inte borde låta frågan om denna
extra lagstiftning falla. Jag vill således
rekommendera regeringen att inte ta upp
förslaget om frigörelse, så som kommitterade
tänkt sig saken, .lag förstår att
min röst inte kommer att tillmätas någon
större betydelse vid omprövningen,
ty åtskilligt är väl redan förberett, och
man har väl redan bundit sig i olika
avseenden. Men jag tillhör dem, som
inte vilja bryta den nuvarande ordningen
rörande anslutningen till svenska
kyrkan. Jag har velat säga detta endast
i förbigående.

Härefter skulle jag vilja säga några
ord särskilt med anledning av vad de
borgerliga partiernas talesmän yttrat
här i kammaren.

Först vill jag säga till högerns representant,
professor Andrén, som ju är en
flott talare, att vad han yttrade om
olycksfall utom arbetet ju från hans sida
kan förklaras såsom en rolighet för
att piffa upp debatten, men vi andra tro
nog i alla fall att han avsåg att på något
sätt kasta ett sken av mindervärdighet
över det socialdemokratiska regeringsstyret
här i landet. Jag vill då här i all
stillhet påminna om att inget parti, som
har befunnit sig i regeringsställning, har
undgått olycksfall — inte heller det
parti, vilket professor Andrén företräder,
och inte heller folkpartiet. Om jag
endast håller mig till de 30 sistförflutna
åren, kan jag hänvisa till fallen Hederstierna,
Wohlin och den mycket omtalade
C. G. Ekman. Det finns således
intet parti, som här har rätt att förebrå
något annat. Nu vill jag tillägga, herr

talman, att jag inte sörjer över något
av de olycksfall, som ligga inom denna
period. Det må vara en sak, men jag
tycker inte att det är så trevligt precis,
om man syftar till att med detta tal om
olycksfall försöka minska tilltron till den
socialdemokratiska regeringen.

Sedan skulle jag vilja gå in på det
myckna talet om att det är så besvärligt
i vårt samhälle av i dag. Det sägs att
man inte kan trivas här på grund av
det regeringsstyre som vi ha; det blir
sämre och sämre och man vet inte när
det egentligen skall kunna bli någon
bättring, änskönt man så ivrigt strävar
efter att återvinna majoritet här i riksdagen
för att kunna återvända till den
samhällstyp, som vi ha gått ifrån.

Personligen äro jag och många andra
här i kammaren så gamla, att vi ha
varit med både under högerns styre och
i högerns svenska samhälle. Vi ha också
varit med om det Ekmanska liberala
styret här i landet, och vi hoppas — om
jag nu får tala å arbetarklassens vägnar
— att Gud måtte bevara oss från att
komma tillbaka vare sig till högerns
samhälle eller till det liberala.

Hur var det med friheten i högerns
samhälle? Hur var det, mina damer och
herrar, när den svenska arbetarrörelsen
stred mot det onda i tiden, som representerades
av hela det dåvarande samhällsmaskineriet,
och fick försöka slå
sig fram? Då fick man från mötena på
landsvägarna marschera in i förvaringsarresterna.
Det fanns ingen yttrandefrihet,
utan det förekom en förföljelse,
som inte gärna hör ihop med det land,
vilket vi kalla Sverige. Men det är från
den tidens Sverige herrarna ha tagit ert
arv. Hur var det t. ex. med en sådan
mänsklig rättighet som rätten att vara
med och bestämma — jag påminner om
den 5 000-gradiga skalan? Och hur var
det med den medborgerliga friheten och
medborgaransvaret? Inte är det till ett
sådant samhälle som vi skola återvända.
Nog måste ni väl erkänna att det gjort
urarvakonkurs och bör få ligga, där det
ligger. Ni måste också erkänna, att det
var de stora arbetarmassorna — det var
dock de, herr professor, som ha utgjort

Fredagen den 20 januari 1950.

Nr 2.

137

de latenta krafter, som professorn talade
om i sitt anförande — som genom
sin kamp påverkade förhållandena, och
att ni, som representerade högern, förlorade
er maktställning. Ni ha inte heller
någon utsikt att komma tillbaka till
den, utan det vore klokt, om ni anpassade
er till dessa nya förhållanden och
accepterade det samförståndsarbete, som
erbjuries och som det finns utrymme
för.

Vad jag sagt gäller också det liberala
samhället. Hurudant har det varit? Har
där inte skett samma utveckling, att
dessa latenta krafter ha fått kämpa sig
fram till fullständig medborgarrätt, .så
att folkrörelsernas inflytande har kommit
att bli vad det nu är? Det fanns en
tid, när vi inom socialdemokratien trodde,
att liberalismen betydde en ideologi,
som vi skulle kunna samarbeta med
intimt på marschen framåt, men det har
ju visat sig, att det inte har gått på grund
av förhållanden, som liberalerna nog
själva erinra sig.

När herr Elon Andersson, som är partiledare
här, slutar med att rekommendera
det liberala samhället, gör lian
självfallet detta å tjänstens vägnar, och
det är naturligt att en partiledare gör
så. Men det liberala samhälle, som han
rekommenderar, är ej heller någonting
för de stora arbetarskarorna. Vi ha nogsamt
fått känna på det under de stora
arbetslöshetsstriderna — jag erinrar om
Stripahistorien t. ex. — och sannolikt
skulle man få höra samma tongångar eu
gång till, om det skulle bli en ny liberal
regim.

Tillåt mig att nu siiga några ord lili
min vän herr Lundqvist! Han måste i
brådskan ha tagit fel, när han skulle
gå upp här och hålla sitt föredrag; det
fack, där han hämtade det, innehöll
handlingar, som gällde valrörelsen.

Jag vill fråga: Har socialdemokratien
som regeringsparti försökt alt på något
siitt försvåra förhållandena för medelklassen?
Det kan inte påvisas någon åtgärd,
om vilken det kan sägas att den
innebär eu försämring för medelklassen.
Medelklassen har vid liksom alla
andra åtnjutit de fördelar, som det tack

Statsverkspropositionen m. ni.
vare utvecklingen har varit möjligt att
giva medborgarna. 1 sanningens intresse
bör det sägas, att när herr Lundqvist
talade om den vattendelare, som går vid
sju å åtta tusen kronors inkomst, och
sade, att de, som ha högre inkomst, inte
komma i åtnjutande av de och de förmånerna,
talade han aldrig någonting
om de förmåner, som alla utan behovsprövning,
komma i åtnjutande av. Inom
det parti, som jag representerar, äro vi
för övrigt inte alls främmande för tanken,
att man också skall ta bort de
mindre rester, som finnas kvar i fråga
om behovsprövning, när det gäller de,
vi kunna kalla det, sociala förmånerna.
Varför har inte herr Lundqvist talat om
den fria tandvården, läkarundersökningen
av skolbarnen, de fria skolmåltiderna,
den fria skolmaterielen, grundbeloppet
till studiehjälp, barnbidrag och mödra-
och barnavården? Inte heller i fråga
om folkpensionernas grundbelopp sker
det någon behovsprövning. Varför sade
inte herr Lundqvist ett ord om det? Nej,
det passar naturligtvis inte ihop med
det övriga, ty man kan inte ute på ett
valmöte, med åberopande därav, säga
att tjänstemännen i de och de graderna
äro orättvist behandlade av det nuvarande
regeringspartiet. Även de komma
nämligen i åtnjutande av allt det som
samhället har möjlighet att giva och
som sedan får betalas med hänsyn till
den förmåga alt bära skatter som rimligen
kan anses föreligga.

Tillåt mig herr talman, att uttala min
utomordentliga förvåning över herr
Lundqvists resonemang och även folkpartimotionärernas
uttalanden rörande
kollektivanslutningen av fackföreningar
till det socialdemokratiska partiet. Där
gräva ni upp en sak, mina damer och
herrar, som diskuterades och avgjordes
för cirka sjuttio år sedan. Under det
samhällsskick, som då existerade, var
fackföreningsrörelsen icke erkänd, och
den måste söka stöd i det politiska intresset.
Det var i denna miljö som man
drabbade samman, och så småningom
kom fram till alt fackföreningsrörelsen
och socialdemokratien äro så nära förenade
med varandra, att man inte kan

138 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

Statsverkspropositionen m. m.
skilja dem åt. Jag minns själv från min
ungdomstid, att den ena gången var det
fackföreningsfolket som bildade en arbetarkommun,
medan den andra gången
arbetarkommunen var först på platsen
och bildade en fackförening. Under
en lång tid kunde även arbetarkommunen
och det socialdemokratiska partiet
tjänstgöra som arbetarnas företrädare
på det fackliga området.

Förstå ni inte då, mina damer och
herrar, att arbetarna inte vilja bryta de
band som äro knutna på ett sådant sätt,
detta framförallt om de märka att de
borgerliga partierna äro intresserade av
att blanda sig i denna diskussion? Skola
vi nu igen få uppleva, att folkpartiet
med all iver börjar blanda sig i de fria
rörelsernas arbete? Ha ni inte i minnet
vad som skedde under trettiotalet, då ni
strävade natt och dag för att få igenom
en viss lagstiftning, som de fria organisationerna
hårdnackat bekämpade? Slutet
blev, att man på frivillighetens väg kom
fram till det enligt min mening utomordentliga
system med avtal med de stora
näringsorganisationerna, som nu råder.

Men om ni nu äro så ömsinta och vilja
skydda folk mot att behöva betala
avgifter, som de inte borde betala, och
åsättas partibeteckningar, som de inte
vilja ha, då skulle jag vilja vända mig
till herr Bergvall, som jag såg här nyss.
Herr Bergvall skriver ju ibland brev
för att få pengar från annat håll. Hur
kan det vara möjligt att ni, med den inställning
som jag nyss har berört, själva
kunna ta emot pengar från en institution,
som inte är politiskt enhetlig, utan
som representerar tusen sinom tusen
människor, om vilkas eventuella intresse
för folkpartiets politik ni inte veta ett
dugg? Och brev med samma andemening
som herr Bergvalls ha ju skrivits
av herr Domö. De där pengarna som
skickades från Boliden, vad var det för
pengar? Inte lcommo de från givare som
voro knutna till folkpartiet eller till högern,
utan de kommo från ett bolag. Och
bolaget, vilka personer består det av?
Ja, inte av styrelsen, knappast heller av
alla aktieägarna, utan av alla dem som

aktivt ha deltagit i produktionen och
skapat det kapital, som kan fördelas på
olika sätt. Men ingen av er inom folkpartiet
har någon känsla av att mottagandet
av dessa pengar skulle vara oriktigt
eller vara kränkande för de enskilda,
som ha deltagit i bolagets arbete men
som inte sympatisera vare sig med folkpartiet
eller med högern.

Hur skall nu detta dubbelspel förklaras
och kunna godtagas? Sådant där
bruka vi beteckna med ett mycket elakt
ord. Det påminner inte om ärligt spel.
Man resonerar ungefär så här: »Om en
sak tjänar vårt parti, kunna vi acceptera
den.» Om man vill ha ett verkligt
moraliskt underlag för sina handlingar,
bör man förfara på ett annat sätt. Jag
har anledning att påminna mig detta
särskilt när herr Lundkvist så starkt
trycker på att kollektivanslutningen
skulle innebära en kränkning av de enskilda
människorna, som han uttrycker
sig — han talade nästan, som om han
stode i Sollentuna kyrka och sjönge
psalmer — och jag tycker att hans uttalande
är en överdrift utan like.

Jag vill än en gång säga ett ord om
herr Lundqvists egen tjänstemannagrupp.
Hur är det inom herr Lundqvists
eget verk? Är det inte ganska oroande
vad som där sker när det gäller vissa
uppflyttningar i högre tjänster, som
komma till stånd, trots att inga löneregleringar
eller tjänsteuppflyttningar skola
få ske? Det finns tjänstemän inom
herr Lundqvists domäner som se ganska
kritiskt på den saken och fundera på
om dessa uppflyttningar äro ett sätt att
på omvägar åstadkomma den lönerörelse
som man ropar efter att medelklassen
och tjänstemännen behöva.

Jag tycker att förhållandet mellan de
olika grupperna i samhället inte bör
splittras genom en sådan agitation som
man här för. Det är ingen av de borgerliga
talarna här som liar sagt ett enda
ord om den stora massan av arbetare
som deltaga i vår produktion här i landet.
Ni ha hackat litet här och där och
undrat, om den eller den tjänstemannagruppen
har fått vad den bör få, men
inte brytt er om huruvida övriga grup -

Fredagen den 20 januaid 1950.

Nr 2. 139

per ha fått det de böra få. Ni få komma
ihåg att det är ett särskilt förhållande
som gör att löneregleringar icke böra företagas
nu. Den frågan bör inte tagas
upp här nu, men jag menar att detta
bör respekteras även från medelklassens
sida och att man inte bör måla
ut situationen så, som om medelklassen
vore illa behandlad. Det är fel, herr
Lundqvist.

Det är detta jag har velat säga, innan
debatten avslutas.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Den korta tid, som tillmätes för
kort replik, tillåter mig självfallet inte
att gå in på de lösa och vida perspektiv
som herr Forslund har dröjt vid här i
kammaren. Jag skall nöja mig med att
beröra en speciell punkt.

\i hörde i går herr öhman tala om
för våra socialdemokrater, att de hade
utvecklingen emot sig och att de kämpade
en hopplös kamp; de kunde lika
gärna packa ihop sina grunkor och lämna
in. Nu hörde vi herr Forslund säga
ungefär samma sak till högern och folkpartiet.
Jag kan inte nog förvåna mig
över de djärva prognoser man vågar
ställa. Jag får säga herr Forslund, att
ingen av oss vet någonting om de chikaner
som ödet och utvecklingen kunna
ha i beredskap för alla partier. Det finns
ingenting som hindrar att det största
partiet kan råka ut för den största chikancn.

Det finns inga naturlagar eller naturreservat
som skydda något parti, utan
vi få alla vänta och se vad utvecklingen
har i beredskap.

Herr LUNDQVIST (kort genmäle):
Herr talman! När min vän herr Forslund
påstår att regeringen aldrig bär
vidtagit några åtgärder som ha skadat
medelklassen, vill jag erinra honom om
vad jag har sagt.

Jag har nämnt den för medelklassen
utomordentligt hårda beskattning som
äger rum. Herr Forslund vände sig emot
att jag inte hade räknat upp de sociala
förmåner som tillkomma alla. Varför

Statsverkspropositionen m. m.

skulle jag göra det? Jag har nämnt sådana
som bara utgå till personer inom
lägre inkomstgrupper men inte till högre.
Det gällde ju att belysa skillnaden
grupperna emellan. Jag har också påpekat
den lönesättning som tillämpas
gentemot de högre tjänstemännen. Jag
har ingenting att ta tillbaka på dessa
punkter. Det är jag som har rätt, och
herr Forslund har fel.

Herr Forslunds uttalande, att frågan
om kollektivanslutningen avgjordes för
sjuttio år sedan, innebär en överdrift,
men den saken har jag inte någon anledning
att gå närmare in på. Att vi inom
riksdagen och statsmakterna inte
skulle ha anledning att befatta oss med
frågan om kollektivanslutning av fackorganisationer
till politiska partier är
för mig omöjligt att fatta. Om det är någonting
som statsmakterna böra slå vakt
om, så är det väl medborgarens frihet
att välja och stödja vilket parti han vill
och slippa ha någonting med de andra
att göra. Jag vet att man kommer att invända
att reservationsrätten finns, men
det räcker inte. Jag har ingen skyldighet
att för utomstående tala om, vilket
parti jag vill tillhöra och inte vill tillhöra.

Jag har inte drivit in splittring mellan
de olika tjänstemannagrupperna. Jag har
ingenting att erinra mot de förbättringar
som tillerkännas den lägre personalen,
utan jag har bara velat påpeka att
det finns fullgoda skäl för uppflyttning
även när det gäller högre tjänstemannakategorier.

Jag vill inte gå in på frågan om de
uppflyttningar av tjänster som ha företagits
vid statens järnvägar både i fråga
om lägre och högre befattningar. Det
tillkommer inte mig, och det är inte heller
lämpligt.

Herr FOUSLUND (kort genmäle): Herr
talman! Det skulle ha varit mycket trevligt,
om professor Andrén redan i sitt
inledningsanförande hade sagt vad han
sade nu sist. Det skulle ha givit en betydligt
finare fläkt åt hans anförande än
de många elakheter lian började med.

140 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

Statsverkspropositionen m. m.

Till herr Lundqvist, som fortfarande
är så ömsint, vill jag ställa en fråga:
Hur är det med aktieägarna i Boliden?
Ha de alla högerns eller folkpartiets uppfattning? -

Herr BERGVALL (kort genmäle): Herr
talman! Eftersom herr Forslund riktade
en direkt fråga till mig, vill jag försöka
klargöra begreppen litet för honom.

Vad innebär kollektivanslutning? Jo,
att en organisation kollektivt ansluter
sina medlemmar till ett visst politiskt
parti. Försvararna av detta system säga
att medlemmarna ha reservationsrätt.
Men vad är det i realiteten fråga om?
Jo, en reservationsplikt, en plikt att reservera
sig, om man inte vill bli ansluten
till ett politiskt parti som man inte
önskar tillhöra. Med andra ord, medlemmarna
ha att välja mellan tillhörighet
till ett visst parti och skyldighet att avge
reservation. Jag trodde att herr Forslund
och jag kunde vara ense om att i
ett demokratiskt samhällsskick en människa
som inte vill deklarera sin politiska
åsikt också skall ha rätt att låta
bli det. Detta är den avgörande anmärkningen
mot kollektivanslutningen.

Jag är inte motionär och har iiite läst
motionen — jag vet alltså-inte vad det
står i den — men jag vill fästa herr
Forslunds uppmärksamhet på att det bär
problemet kan hållas fullkomligt skilt
från fackföreningarnas och företagens
rätt att skänka pengar till ett parti. Det
är en fråga, som vi inte diskutera i det
här sammanhanget och som efter vad
jag har hört skall bli föremål för utredning
inom den närmaste tiden i samband
med hela problemet om partiernas
finansiering.

Herr FORSLUND (kort genmäle): Herr
talman! Jag kanske begär för mycket,
om jag fordrar att de borgerliga partiernas
representanter skola kunna sätta sig
in i den utveckling som den svenska arbetarrörelsen
har undergått, denna rörelse
som under årens lopp har byggts
upp till den samhälleliga mognad som

den nu har och som icke överträffas av
arbetarrörelsen i något annat land. Det
är denna politiska och fackliga rörelse
som herrarna vilja splittra.

Herr Bergvall gav mig inget svar på
frågan, hur det var med Bolidens aktieägare.
Men det är väl så, att om man bildar
en familj av en facklig och en politisk
organisation, såsom faktiskt bär har
skett, så måste det finnas någon ordning
för hur utträdet skall ske. Jag kan i det
sammanhanget påpeka, att i dissenterlagskommitténs
betänkande, vid vars tillkomst
folkpartiet har utövat ett stort inflytande,
specificeras mycket noggranna
regler som skola tillämpas vid utträde
ur ett trossamfund.

Herr ENGLUND: Herr talman! Jag tror
att herr Forslund var en smula orättvis
i sin bedömning av liberalismen. Utan
liberalismens insatser skulle säkerligen
den svenska arbetarrörelsen inte ha suttit
i de sociala positioner och i den
maktställning där den nu sitter. Det är
i vidsträckt omfattning liberala element,
som med uppoffrande av egna fördelar
ha skapat en förbättrad position för de
svenska arbetarna.

Ekmans tid var inte så oäven ur de
synpunkter som vi dryfta i dag. Vi hade
en direktskatt som tog genomsnittligt tio
procent av medborgarnas inkomst. Även
för vissa konsumentkretsar var det
ganska idealiskt — brännvinet kostade
inte mer än två kronor och sextiofem
öre.

Hur är det i dag? Denna debatt är en
uppvisning av klagomål beträffande en
hel rad olika skatter, men om man rådfrågar
erfarenheten, tvingas man nog
att medge, att inte på någon annan
punkt äro olägenheterna av den nuvarande
beskattningen så utpräglade som
när det gäller den direkta statsskatten.
Den har för många företags vidkommande
medfört att intressets huvudriktning
har flyttats över från produktionen
till anpassning efter beskattningen.
Även löntagarna — framför allt medelklassen
och de bäst betalda skikten
inom arbetarklassen — ha fått en känn -

Fredagen den 20 januari 1950.

Nr 2. 141

bär erinran om de direkta skatternas
utomordentliga tyngd. För företagarnas
vidkommande bär det varit möjligt att
med eller utan hjälp av särskild skattecxpertis
vid beräkningen av olika poster
-— t. ex. naturainkomster — samt
avdragsrätter och fastighetsvärderingar
pressa ned den aktuella beskattningen
i förhållande till inkomsten så att den
blivit relativt hygglig. Jag finner det
därför inte anmärkningsvärt att man exempelvis
i breda bondekretsar finner
det mera angeläget att avskaffa bensinskatten
än att lätta bördan av de direkta
skatterna. Men hur är det beträffande
de egentliga löntagarna? Dem drabbar
direktskatten med en utomordentlig
hårdhet, och det finns ingen som helst
möjlighet för dem att undgå detta skattetryck.
Redan med hänsyn till rättvisan
mellan olika medborgare i samma
faktiska inkomstläge är det således anledning
till att denna direktskatt sänkes
till en lägre nivå.

Egentligen borde det inte vara jag
som gjorde dessa erinringar, utan herr
Åman, som är direktör för TCO och representerar
hela den grupp av löntagare
som drabbas av dessa svårigheter. Det
borde vara hans angelägenhet att sätta
hela denna organisations tyngd bakom
kravet på ett undanröjande av den faktiska
ojämnhet i beskattningens tyngd,
som råder inom den direkta statsbeskattningens
ram.

Jag begärde emellertid, herr talman,
inte ordet för att säga det här, utan för
att polemisera ett ögonblick mot herr
Sjödahl beträffande avvägningen mellan
direkta och indirekta skatter.

När man resonerar som herr Sjödahl
och säger att det är angeläget att skapa
skattelättnad framför allt för dem som
för närvarande inte ha några skatter
alls på grund av att de ha en så låg inkomst,
har man uppenbarligen inte observerat
sammanhanget mellan den höga
direktbeskattningen för de flitiga och
sparsamma befolkningselementen och
skatterna för andra inkomsttagarskikt,
som betala företrädesvis indirekta skatter.

Herr Andrén talade i går om det sven -

Statsverkspropositionen m. m.
ska folkets rätt att köpa en och annan
trivselartikel. Eufemistiskt talade han
om möjligheten att köpa en och annan
grammofonskiva. Det problem som vi i
själva verket möta här, herr talman, är
att vi genom stegringen av den direkta
beskattningen och det samtidiga införandet
av vissa sociala reformer ha
kommit fram till det läget, att de element
i samhället, som inte köpa grammofonskivor
utan använda sina inkomster
för mera nödvändiga ändamål
eller helt enkelt spara en del av dem i nuvarande
ögonblick, beskattas för att betala
grammofonskivorna för de andra befolkningsskikten.
Man har, herr Sjödahl,
anledning att fråga sig, om den direkta
beskattningen skall bevaras vid sin nuvarande
höjd för att vi skola bli i tillfälle
att på detta sätt dela ut grammofonskivor
till den del av befolkningen,
vars inkomst ligger vid eller något över
det skattefria avdragets belopp. Jag är
inte alldeles övertygad om att det allmänna
rättsmedvetandet ger ett jakande
svar på den frågan. Jag tolkar tvärtom
den reaktion mot den höga direktbeskattningen,
som vi ha fått bevittna i
denna kammare och ännu mera utpräglat
i det löntagarskikt som drabbas av
hela tyngden av denna direkta beskattning,
såsom ett uttryck för ett kränkt
rättsmedvetande. Oftast äro dessa löntagare
så lojala, att de inte göra något försök
att undgå beskattningen. Men jag
skulle tro att när det gäller företagsbeskattningen,
som formellt är samma slag
av beskattning, kommer varje från lagstiftarens
sida i överensstämmelse med
en nyss väckt motion i andra kammaren
gjort försök att få en bättre skatteindrivning
att visa sig hopplöst med hänsyn
till den allmänna rättskänslereaktionen
mot den direkta beskattningens
nuvarande höjd.

Jag skall begränsa mig, herr talman,
till dessa allmänna antydningar i anslutning
till de aktuella skatteproblemen,
och jag tror att jag företräder en mycket
betydande löntagargrupp i det .svenska
samhället, när jag — med uttalande
av en utpräglad sympati för de strävanden
som karakterisera finansministerns

142 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

Statsverkspropositionen m. m.
budgetplan i övrigt — hävdar, att det är
angelägnare att denna direktbeskattning
sänkes till och med än att pappersskatten
i det nuvarande läget avskaffas.

Herr PETRÉN: Herr talman! Här har
det från olika håll — enligt min mening
med rätta — talats om nödvändigheten
av att söka få till stånd en sänkning av
den direkta statsskatten. Finansministern
och senast i denna kammare herr
Sjödahl ha hävdat att någon egentlig
marginal för detta ändamål inte finnes
efter den bebådade kommunalskattesänkningen.

Av det referat som lämnas i statsverkspropositionen
och de uttalanden
som ha gjorts kan man lätt få det intrycket,
att 1949 års skatteutredning inte
tillräckligt beaktat den direkta statsskatten
i detta sammanhang. I propositionen
omnämnes utredningens uttalande
om angelägenheten av att få till
stånd en sänkning av kommunalskatten.
Men i utredningen finns det å s. 18 också
ett uttalande rörande den direkta
statsskatten, och det är närmast för att
fullständiga bilden i detta hänseende och
fästa detta uttalande till kammarens
protokoll som jag har begärt ordet. Jag
ber att få läsa upp det stycke i utredning*^
betänkande som jag åsyftar:
»Utöver en sådan kommunal skattereform,
vars skattelindrande effekt kommer
att inskränka sig till de lägre
inkomstskikten, erfordras emellertid
jämkningar av den direkta statsbeskattningen,
innebärande lättnader av mera
allmän omfattning. På vad sätt och i vilken
utsträckning dylika lättnader lämpligen
kunna och böra genomföras skall
utredningen i ett kommande sammanhang
närmare yttra sig om, varvid utredningen
även kommer att redovisa resultatet
av sina undersökningar rörande
den direkta statsbeskattningens verkningar.
Redan på detta stadium vill utredningen
emellertid ha deklarerat sin
uppfattning om dessa skattelättnaders
primära betydelse.»

Nu har ju 1949 års skatteutredning
ännu inte kominit till slutprövning av

dessa frågor, och vi veta också att den
kommitté, som särskilt har sysslat med
kommunalskattereformen, ännu icke avgivit
sitt betänkande. Det är därför svårt
att nu gå på djupet i dessa frågor. Det
blir tillfälle för mig att återkomma senare.

Ett bibehållande av en del av de extra
konsumtionsskatterna är emellertid, såsom
framhållits, en förutsättning för en
sänkning av de direkta skatterna. Men
vilka möjligheter som framdeles komma
att stå till buds för skattesänkningar
är i hög grad beroende på produktionsökningen
och möjligheten att begränsa
statsutgifterna. Produktionsökningen
sammanhänger å sin sida med frågan,
om vi kunna få en lättnad i det skattetryck,
som i många olika avseenden verkar
hämmande på produktionen och arbetsviljan.
Min reflexion är den, att de,
som kategoriskt uttala sig om de begränsade
möjligheterna till en sänkning av
den direkta statsskatten, underskattat
eller icke beaktat betydelsen av detta
förhållande.

Jag vill också säga några ord med anledning
av att herr Forslund har riktat
uppmärksamheten på en motion, som
har väckts rörande kollektivanslutningen
av fackföreningar och fackliga organisationer
till politiska partier. Som motionär
vill jag passa på tillfället att säga
att jag har mycket svårt att förlika
mig med den tanken, att en människa
genom att tillhöra en facklig organisation
automatiskt skall överföras som
medlem till ett politiskt parti. Det överensstämmer
i varje fall icke med min
uppfattning om frihet och demokrati.
Att söka få bort denna företeelse och
hindra att den sprides ytterligare inom
den fackliga världen är enligt mitt sätt
att se icke alls liktydigt med att man,
såsom här gjorts gällande, lägger sig i de
fria rörelsernas arbete. Jag kan inte se
att man på något sätt skulle göra det.
Jag vill understryka att de fackliga organisationernas
arbete är mycket viktigt
och från min sida på allt sätt respekterat
och väl känt, så mycket mer som
jag själv under många år aktivt arbetat
i ledningen för en facklig organisation.

Fredagen den 20 januari 1950.

Nr 2. 143

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Om herr Petrén av mitt framträdande
liar fått den uppfattningen, att jag skulle
vara kallsinnig gentemot tanken på en
sänkning av den direkta statsskatten, vill
jag bestrida att jag har haft någon sådan
avsikt. Jag önskar i själva verket
mycket innerligt att det skall bli möjligt
för oss att komma fram till en sådan
skattesänkning. Det finns från min sida
inget intresse för att ha höga skatter,
och man skall icke ha högre skatter än
vad som är nödvändigt. Men jag har velat
fästa uppmärksamheten på det faktiska
läget att det i nuvarande situation
finns mycket litet utrymme för skattesänkningar.
Jag sätter liksom herr Petrén
mitt hopp till en produktionsökning
med stigande inkomster och därmed
också stigande skatteintäkter för samhället.
Skillnaden mellan herr Petréns
inställning och min är, såvitt jag kan
förstå, egentligen den, att det verkade
som om herr Petrén ville satsa på en
oviss verkan av en skattesänkning i förtid
i förhoppning om att den sedan på
något sätt skulle kunna komma att leda
till att staten fick de erforderliga ökade
inkomsterna. Jag vågar icke på det sättet
hasardera, utan vi måste ha tillgångar
innan vi kunna vidtaga en dylik åtgärd.

Jag begärde emellertid, herr talman,
egentligen ordet för att svara på en fråga
som herr Ewerlöf under debatten har
ställt till mig och ett inlägg som han
adresserade till mig.

Herr Ewerlöf förklarade att metoderna
för den företagna .statliga upplåningen
icke dämpa inflationskonjunkturen.
Det iir eu något förrädisk formulering,
eftersom många av det uttalandet lätt
kunna få den uppfattningen, att den
statliga upplåningen i dess nuvarande
form befrämjar inflationskonjunkturen,
vilket i varje fall icke är riktigt. Jag förstår
att herr Ewerlöf menar att staten
bör framträda på marknaden genom
obligationsemissioner för att dra till
sig sparmedel och skapa knapphet på kapitalmarknaden,
en stramhet som naturligtvis
finge köpas med eif höjt ränteläge.
Riksbanken för icke eu dylik poli -

Statsverkspropositionen m. m.
tik, vilket jag också anser vara riktigt.
Men jag vill samtidigt säga, att den
statliga upplåningspolitiken i alla fall
leder till en viss åtstramning på marknaden.
Den skötes nämligen i verkligheten
så, att det icke uppstår ett överflöd
på pengar. Det är visserligen sant
att riksgäldslcontoret inte nu går ut och
lånar mot obligationer. Riksgäldskontoret
lånar pengarna av riksbanken, men
det betyder ingalunda att dessa pengar
tas från sedelpressarna, utan riksbanken
går i sin tur ut på marknaden och
säljer korta och långa papper. Under
år 1949 har riksbanken sålt mera papper
än vad riksbankens utlåning till
riksgäldskonteret uppgår till. Följaktligen
har i viss mån sparmedel dragits
till riksbanken på detta sätt.

Herr Ewerlöf säger att det är felaktigt
att driva en upplåningspolitik som
leder till att upplåningen mot korta papper
ökar, under det att upplåningen
mot långfristiga obligationer minskar.
Men även det är en överdrift från herr
Ewerlöfs sida. I själva verket har under
år 1949 proportionell i marknaden
i fråga om inköp av olika slags statspapper
utvecklats så, att proportionen
har gått till de långa papperens fördel.
Det har således blivit en motsatt tendens
mot vad lierr Ewerlöf här påstår.
Jag vill därför inlägga en stilla gensaga
mot talet om statligt »växelrytteri», ty
det finns icke fog för att använda ett
dylikt uttryck. Det är klart att det kan
diskuteras vilken .statlig inlåningsform
som är riktigast, d. v. s. om man bör
koncentrera sig på obligationer eller inlåta
sig på det system som nu tillämpas
och föra ut i marknaden båda slagen av
papper i förhållande till marknadens efterfrågan.
Det kan, som sagt, diskuteras,
men jag måste fastslå att det i verkligheten
icke finns något osunt i den
politik som för närvarande bedrives av
riksbanken, och den förtjänar alls icke
benämningen »växelrytteri».

Sedan har herr Ewerlöf frågat mig,
när riksdagen kan bli förelagd frågan
om övergången till 1951 års ekonomiska
politik. Det är en ytterligt svår fråga
alt besvara. De! kommer från regering -

144 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

Statsverkspropositionen m. m.
ens sida att kontinuerligt utredas och
planläggas för år 1951, och denna fråga
skall riksdagen beredas tillfälle att åtminstone
preliminärt diskutera i samband
med det förslag till subventioner
under senare halvåret av 1950 som
skall föreläggas riksdagen i vår. Vi skola
från regeringens sida bemöda oss om
att därvid driva tankarna på 1951 så
långt det går och bereda riksdagen möjlighet
att diskutera frågan. Men jag vill
fästa uppmärksamheten på att jag nämnde
ordet preliminärt, tv det blir ju omöjligt
för både regeringen och riksdagen
att på ett så tidigt stadium binda sig.
Det är nämligen på det sättet att frågan
om utformningen av 1951 års ekonomiska
politik bestämmes icke bara av
regeringen och riksdagen, utan också av
de stora organisationerna. Jag vet att
det finns politiker som tycka att det är
ett avvita system att inte regeringen
och riksdagen äro absolut allenarådande.
Men jag anser att det överensstämmer
ganska väl med demokratisk frihet
att det finns mer än en maktfaktor i
samhället. Jag reagerar därför på intet
sätt surt mot den tanken, att det är flera
än statsmakterna som ha något att säga
till om. Men det medför att man icke
kan se hela problemet klart förrän de
stora organisationerna ha blivit i tillfälle
att ta ståndpunkt till saken. Därför
är det mycket möjligt att principerna
för 1951 års ekonomiska politik
komma att få föreläggas även höstriksdagen.
Men jag skall åtminstone för min
del eftersträva att det icke skall bli på
sådant sätt att man från riksdagens sida
skall känna det så, att man försatts i
en oeftergivlig situation där inga jämkningar
äro möjliga. Jag kan dock inte
lova något definitivt, tv när flera parter
skola göra sitt inflytande gällande, kommer
man ibland i situationer som till
slut verka så pass definitiva, att det är
mycket litet att göra åt dem, och det
kanske blir fallet även i år. I alla fall
skola vi väl kanske ändå till våren kunna
bestämma oss definitivt, om det skall
bli några subventioner efter 1950 års
utgång. För min del är jag inställd på
att det icke skall bli det, men ännu bär

den saken inte varit föremål för ståndpunktstagandc
av regeringen.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag

tackar finansministern för hans svar.

I det hänseende, som statsrådet sist
berörde, var det angelägna enligt min
mening att få reda på hur man tänker
sig förhållandet till riksdagen när det
gäller uppdragandet av riktlinjerna för
den friare ekonomiska politik som skall
inledas från och med nästa år. Jag hade
hoppats att den kritik, som väl ändå
ganska allmänt kom fram i höstas mot
det prejudicerade läge, vari riksdagen
fick ta ställning till den nya given i vår
stabiliseringspolitik, åtminstone skulle
ha haft den nyttan med sig, att vi kunde
räkna med att inte på samma sätt
bli ställda inför ett fait accompli när det
gäller att dra upp riktlinjerna för vad
som skall ske efter den 1 januari 1951.
Jag utgår ifrån att, även om, som finansministern
här förutsätter, förhandlingar
med de stora organisationerna kunna
vara erforderliga för att få en uppfattning
om läget, det i alla fall därvid icke
skall träffas avgöranden av sådan beskaffenhet
att det, när saken sedermera
kommer till riksdagen, är ett fullkomligt
bundet läge, där det inte finns några
alternativa lösningar.

Naturligtvis hade det varit önskligt,
om vi hade kunnat räkna med att detta
avgörande skulle träffas redan under
vårriksdagen och att man följaktligen
alltjämt skulle ha hållit öppen möjligheten
att kanske inte behöva ha en liöstriksdag
i år, men jag inser också de svårigheter
som därutinnan kunna möta.
Jag vill dock alltjämt understryka den
vikt som åtminstone från stora delar av
riksdagen fästes vid att riksdagen måtte
få tillfälle att taga kännedom om de nya
riktlinjerna för vår ekonomiska politik
i en sådan form, att vi icke åter skola
behöva säga oss, att vi ha varit bundna
till händer och fötter.

Vad statsrådet sade beträffande upplåningen
hade jag väntat mig skulle få
det innehåll som statsrådet gav sitt uttalande.
Jag är angelägen att framhålla,

Fredagen den 20 januari 1950.

Nr 2. 145

att jag icke i uttrycket »växelrytteri»
ville inlägga den mycket förklenande betydelse
som statsrådet menade att ordet
har. Jag är fullt medveten om att
man under detta år bär hållit läget vid
ungefär samma poäng som tidigare och
snarast åstadkommit någon åtstramning
av marknaden. Men om man ser utvecklingen
under ett visst antal år, är det
ändå en högst betydande förskjutning
som har inträffat i proportionen mellan
posterna fonderad skuld och tillfällig
skuld. Detta är icke i längden en sund
utveckling. Det är angeläget att ju förr
dess hellre komma över till möjligheten
att ta upp statslånen på den öppna
marknaden. Om så sker, har det självfallet
en annan marknadseffekt.

Jag förstår att herr statsrådet och jag
äro av delade meningar på denna punkt.
Jag har för min del utomordentligt svårt
att se, hur det skall bli möjligt för oss
att skrida till en avveckling av de kontroller,
som vi nu ha i form av investeringskontroll,
import- och valutakontroll
m. m., utan att dessa kontroller bli på
något sätt ersatta med någonting annat
som är ägnat att hålla balansen vid
makt. Då finns det, såvitt jag förstår,
alltjämt icke något medel som är mera
ägnat att upprätthålla den naturliga balansen
i samhällsekonomien än en aktiv
penningpolitik.

Jag ber också att få framhålla att, som
statsrådet säkerligen också är medveten
om, lösningen av de svårigheter som
vi komma att möta på nyåret 1951 i hög
grad är beroende på om man från statsmakternas
sida, och givetvis närmast
riksbankens, kommer att hålla marknaden
lätt eller knapp. Det finns mycket
mellan å ena sidan en lätt och å andra
sidan en knapp penningmarknad. Men
det gäller att skapa ett läge på denna
marknad, som i och för sig är ägnat att
utgöra ett återhållande element när det
gäller att gå in i vad vi nu kalla ett
friare ekonomiskt system än det vi för
närvarande ha. Såsom ett led i att på det
viset förbereda marknaden för det läge,
som då torde bli nödvändigt för att vi
skola mäkta lösa den uppgiften, menar
jag att även en övergång till upptagan 10

Förslå kammarens protokoll Nr 2.

Statsverkspropositionen m. m.

de av statslånen på den öppna marknaden
skulle vara ett steg i rätt riktning.

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
hade ett mycket omfattande
svar till herr Lundgren på de
frågor, som herr Lundgren hade ställt,
och kom därigenom in på uttalanden
angående värnpliktsfrågorna i sådan
form att jag tyvärr ser mig nödsakad
att i någon mån också ta upp dessa frågor,
ehuruväl man skulle kunna tycka
att det kanske sedermera under riksdagen
blir anledning att mera i detalj utföra
denna diskussion.

Det gäller främst de krigsförbandsvisa
repetitionsövningarna. Jag ber att få uttala
mitt tack till herr statsrådet för att
han har ansett sig kunna, som det heter,
i princip godtaga värnpliktskommitténs
förslag om en övergång till
krigsförbandsvisa repetitionsövningar.
Detta sker ju visserligen i mycket beskuret
skick, och det är tills vidare det
enda av de många förslag, som värnpliktskommittén
haft tillfälle att framlägga,
till vilket statsrådet har tagit en
positiv ställning. Det är desto mera kärkommet
att kunna peka på åtminstone
en punkt, där herr statsrådet har funnit
kommitténs betänkande vara användbart.
Men när det gäller genomförandet av de
föreslagna krigsförbandsvisa repetitionsövningarna
sker detta i en mycket inskränkt
omfattning. Som motivering för
denna begränsning åberopar statsrådet i
statsverkspropositionen dels arbetsmarknadsskäl
och dels statsfinansiella
skäl. Samtidigt har statsrådet emellertid
nyss gjort ett annat uttalande, som
jag med glädje inregistrerar, då statsrådet
nämligen har sagt sig vara fullt
medveten om att dessa repetitionsövningar
ha den betydelsen att de måste
anses ingå i hela utbildningen på ett sådant
sätt, att de automatiskt skola få
verka ut i överensstämmelse med lagens
bestämmelser. Jag förstår också att den
som kanske har större ansvar än någon
annan för den korta första tjänstgöringstid
som vi nu ha av nio månader måste
vara ytterst ömsint om alt repetitionsövningarna,
som skola läggas på de nio

146 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

Statsverkspropositionen m. m.
månaderna, verkligen komma till stånd
och användas på bästa möjliga sätt. Men
hur skall jag kunna få dessa båda uttalanden
av statsrådet alt stämma överens?
Å ena sidan säger statsrådet, att
han är medveten om att det hör vara
på det sättet, att repetitionsövningarna
automatiskt skola förverkligas i överensstämmelse
med bestämmelserna, men å
andra sidan åberopar statsrådet i statsverkspropositionen
inte bara arbetsmarknadsskäl
utan även statsfinansiella
skäl för att begränsa dessa övningar.
Det är just detta som är ägnat att kompromettera
hela systemet, d. v. s. att
man anlägger ett statsfinansiellt bedömande,
om man har råd eller inte att
sätta i gång med dessa övningar som i
själva verket representera en kärnpunkt
i försvarsorganisationen.

När det gäller arbetsmarknadsskälen
ber jag att få erinra herr statsrådet om
att vi från värnpliktskommittén ha varit
i kontakt med arbetsmarknadsstyrelsen,
som för sin del anser, att den uppläggning
av dessa övningar som vi tänkt
oss mycket väl skulle kunna låta sig
göra. Tanken är ju icke att de tre årsklasser,
som varje år skola inkallas,
skola tas in på en gång, utan man har
tänkt sig att repetitionsövningarna för
fältarmén skulle ske under höstmånaderna
och delas upp på två grupper. Vid
lokalförsvarsförbanden skulle repetitionsövningarna
anordnas på våren, och
även där har man tänkt sig en uppdelning
i olika avdelningar, varigenom övningarna
skulle kunna spridas ut under
en längre tid än en månad. Det är
således förutsatt att övningarna skola
kunna ordnas utan att verka störande på
arbetsmarknaden.

Statsrådet åberopar dessutom vissa
tekniska skäl och förklarar, att det
skulle vara svårt just i år att hinna sätta
i gång hela denna apparat på sådant
sätt att den verkar så litet tyngande
som möjligt. Men även den synpunkten
ha vi trott vara tillräckligt tillgodosedd
med värnpliktskommitténs förslag. De
militära myndigheterna ha också förklarat,
att de skulle ha satt värde på om
de hade fått tillfälle att i år låta syste -

met verka ut i hela sin omfattning, sä
att både fältarmén och lokalförsvarsförbanden
hade fått sina repetitionsövningar.

Beträffande övriga förslag säger statsrådet
att han icke har haft tillfälle att
ta ställning till dem. Vi ha då där framför
allt vårt gamla trätoämne, frågan om
gruppcheferna. Det är således ännu icke
klart genom statsrådets uttalande, huruvida
innevarande års riksdag har att
vänta något förslag om den förlängning
av gruppchefernas utbildningstid som
vi diskuterade här i fjol och som värnpliktskommitténs
majoritet ånyo har
föreslagit. Det vore märkligt, om inte
tidtabellen i och för sig skulle ge utrymme
för att nu låta riksdagen äntligen
ta ställning till denna fråga.

Jag erinrar om att när riksdagen i
fjol avslog kommitténs förslag om provisorisk
förlängning för 1949 av gruppchefsutbildningen,
avvisades denna tanke
med hänvisning till att man ville avvakta
kommitténs slutliga förslag, och
samtidigt uttalades ett önskemål om att
kommittén skulle så fort som möjligt
komina med sitt slutbetänkande. Under
mycket stor forcering bedrevo vi detta
arbete så, att vi hade det färdigt i augusti,
och kunde sedan avlämna det i
tryckt skick någon gång i oktober. Att
vi i fjol föreslogo en provisorisk lösning
berodde på att vi tillmätte denna
fråga en mycket stor betydelse och insågo
vilken risk det skulle ha för hela
systemet, om det ena året skulle få läggas
till det andra med en otillräcklig utbildning
av gruppcheferna. Det hade redan
skett under 1948 och kom att ske
under 1949. Genom att inte provisoriska
åtgärder vidtagits kan någon rättelse
inte nu ske förrän från och med 1952.
Det blir således årgångarna 1948, 1949,
1950 och 1951 eller fyra årgångar, som
få gå ut med enligt vår mening otillräcklig
utbildning av gruppcheferna, en väsentlig
del av fältarmén som är sammansatt
av ca tio årsklasser. Vi mena
att detta inte kan få fortsätta från det
ena året till det andra och att det nu är
hög tid att riksdagen får tillfälle att
ta ställning till denna fråga, så att vi

Fredagen den 20 januari 1950.

Nr 2.

147

åtminstone skola kunna räkna med ett
resultat från och med 1952.

Det är ju riktigt som statsrådet säger,
att detta i och för sig inte kräver, att
några anslag belasta den statsverksproposition
som nu är framlagd, men det
kräver en ändring i inskrivningsförfarandet,
därför att inskrivningsförfarandet
måste från hösten 1950 fungera på
ett annat sätt än för närvarande för att
det skall bli möjligt att ta ut en förlängd
tjänstgöringstid för gruppcheferna, .lag
vågar hemställa till herr statsrådet att
även om meningarna äro delade i denna
fråga inte underlåta att bereda riksdagen
tillfälle att taga ställning till frågan,
huruvida inte en utvidgning av
gruppchefernas tjänstgöring skall kunna
ske. Jag anser att det står i full överensstämmelse
med de önskemål, som
riksdagen givit uttryck åt, att man så
snart som möjligt skulle få tillfälle att
ta ställning till det slutliga förslag, som
värnpliktskommittén kunde komma att
framlägga i denna fråga.

Därefter kom herr statsrådet in på
den första tjänstgöringstidens längd, de
9 månaderna, som ju ha varit tabu för
värnpliktskommittén — vi ha inte haft
rätt att röra vid denna fråga. Jag har
inte heller haft för avsikt att röra vid
den i detta sammanhang, därför att jag
är benägen att ge statsrådet rätt i att
det icke är någon praktisk politisk möjlighet
att få någon ändring i detta förhållande,
förrän man fått möjligheter
att lägga fram ett större erfarenhetsmaterial
om hur dessa 9 månader verka,
än det vi i närvarande stund ha; förr
går det inte att få någon ändring. Därför
kan det tyckas vara onödigt att nu
diskutera denna niomånaderstjänstgöring,
men jag kan inte underlåta att inlägga
cn gensaga mot statsrådets sätt att
föra detta resonemang. Att komma och
åberopa vad som i detta avseende hände
på 1930-talet är ju ändå med förlovsagt
att tala om någonting som i militärt
hänseende ligger i ett annat tidevarv
än det, vari vi nu leva. Vi leva i
tiden efter andra världskriget, och vi
kunna inte nu komma och åberopa vad
som skedde på 1930-talet, i detta fall för

Statsverkspropositionen m. m.

resten dessutom ganska osaligt i åminnelse.
Vore det inte naturligare för statsrådet
att anknyta till det citat, som herr
Lundgren anförde här i går av statsrådet
Sköld i fråga om övningstidens längd,
enligt vilket han sade 1945, således efter
det andra världskrigets erfarenheter,
att han hade kommit till den slutsatsen,
att någon sänkning av den då
gällande värnpliktstiden inte gärna vore
att räkna med.

Det är ett kolossalt ansvar som den
tar på sig, som säger att vi behöva inte
11, vi behöva inte 10 månader, utan det
räcker med 9 månader för att lära de
värnpliktiga vad de behöva. Jag skulle
vilja vända på detta och säga, att all
erfarenhet utifrån ger vid handen, att
det i själva verket behövs mycket längre
tid än 9 månader, låt mig säga upp
till ett och ett halvt år, som torde vara
ett minimum bland stormaktsarméerna.
Men vi äro hänvisade till att göra en
kompromiss mellan militära och civila
synpunkter. Frågan är om man inte har
gått så långt man kan i den kompromissen,
när man säger att vi inte ha möjlighet
att gå utöver en ettårsram, därför
att det skulle förutsätta, att vi finge
bygga ut alla våra anstalter och övriga
utbildningsresurser så, att vi kunde ta
emot två årsklasser på en gång. Det ha
vi inte möjlighet till. Således ha vi ettårsgränsen
som maximigräns ur dessa
civila synpunkter. Vi ha dessutom resonerat
oss fram till att 11 månader torde
vara lika effektiva som 12 på grund
av svårigheterna vid växlingen mellan
inryckande och utryckande årsklasser.
Då äro vi framme vid 11 månader. Dessa
11 månader äro ett uttryck för en
mycket stark kompromiss mellan militära
och civila synpunkter, men en kompromiss
som vi ha svårt att komma
ifrån. Så fort det är fråga om att utföra
ett resonemang om att även dessa
11 månader äro för lång tid och att vi
kunna minska dem till 10 eller till 9
månader, då iir man ute på ett plan, där
jag i alla fall inte är i stånd att följa
med. Det ar därför som jag numera knyter
mina förhoppningar till att när vi
verkligen få fram erfarenheter av hur

148

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

Statsverkspropositionen m. m.
dessa 9 månader verkat under den tid,
då de nuvarande bestämmelserna ha varit
i kraft, skall det bildas ett praktiskt
politiskt underlag för att åstadkomma
rättelse på en punkt, som jag betraktar
såsom varande en av de allvarligaste i
vårt efterkrigsliv.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Jag är medveten om att vi knappast
komma någon vart, herr Ewerlöf och
jag, när vi försöka diskutera den här
frågan. Jag har min uppfattning, och
det är en mycket bestämd uppfattning,
som jag redan tidigare i dag angivit,
nämligen att i dag utbildas det en bättre
soldat på 9 månader än man tidigare utbildade
på en längre tid. Utbildningen
är bättre, och utbildningen skall komma
att ge än bättre resultat, när alla effektiviseringar
ha genomförts.

Det går inte, herr Ewerlöf, att komma
med exempel utifrån, ty det finns praktiskt
taget icke något land, som kan
jämföras med vårt land i detta avseende
— det finns kanske ett land, som har
fyra månaders första tjänstgöring, det
är Schweiz, men där är det en lång
följd av övningar efteråt, och man har
där förutbildning också, varför förhållandena
inte äro riktigt jämförbara —
men det finns inte något annat land,
som efter världskriget har kunnat beakta
sina utbildningsfrågor utan att
samtidigt beakta nödvändigheten av att
taga soldaterna i anspråk för andra ändamål,
nämligen för bevakning eller ockupation.
I England har man för närvarande
en första utbildning hemma på
tio veckor. Då har man fått en rekryt,
som man anser så god, att man kan
skicka ut honom i världen. Sedan får
han på de olika håll i världen, där han
tjänstgör under den ytterligare tid innan
han varit inne i 18 månader, en utbildning,
som naturligtvis blir avbruten
i många fall av de långa resorna, en utbildning
som säkerligen är effektiv,
men vars längd är mycket olika i olika
fall. Säkert är att den inte är 18 månader
och att den väl sällan ens är ett år.

Jag försöker följa resonemangen på

detta område genom rapporterna utifrån.
Jag fick en rapport från Frankrike
här om dagen, där jag läste att vid
slutet av andra månaden skall den franska
rekryten i mörker kunna plocka
sönder och sätta ihop alla de lätta vapen
som finnas på hans förband. Det
betyder naturligtvis också att han kan
använda vapnen, ty man kan över huvud
taget inte lära sig mekaniken i dessa
vapen utan att man lär sig hantera
dem. Hur väl han kan skjuta med dem,
vet jag däremot inte. Men samtidigt som
det finns vissa experter här, som säga
att man på 9 månader inte kan lära en
soldat mer än att sköta ett enda huvudvapen
och möjligen ett supplementärt
vapen därutöver, kan man alltså i
Frankrike lära sig behandla flera olika
vapen så väl inom loppet av två månader.
Allt detta säger mig, att man måste
i den här frågan göra noggrannare
överväganden än dem, som högern för
sin del stöder sig på, när den nu åberopar
vissa militärers uttalanden, som göra
gällande att den nuvarande tiden skulle
vara alltför kort och att en längre tid
skulle vara nödvändig. Jag har naturligtvis
inte alls velat — och det underströk
jag i mitt förra uttalande —• sätta
1930-talets värnpliktsutbildning som
mönster, men jag säger att på dubbelt
så lång tid, som man då hade till förfogande,
böra vi kunna åstadkomma ett
resultat, som inte är alltför dåligt.

Sedan är jag ledsen över att jag inte
har kunnat klarlägga för herr Ewerlöf
vad jag menade, när jag talade om de
tekniska betänkligheterna mot att ta hela
det program, som de militära myndigheterna
föreslagit beträffande vissa
repetitions- och efterutbildningsövningar
under 1950 och 1951. Vad jag sade
var ungefär följande: Jag är fullkomligt
ense med herr Ewerlöf och herr Lundgren
i Umeå, att när vi få färdigt vårt
repetitionsövningssystem, bör det varje
år automatiskt ingå i det militära programmet
utan att underkastas förändringar
på grund av statsfinansiella skäl.
Men för närvarande befinna vi oss i ett
övergångsskede, vi gå över från ett gammalt
system till ett nytt, och det nya

Fredagen den 20 januari 1950.

Nr 2. 149

systemet håller på att utarbetas. Detta
utarbetande är så pass krävande, att jag
är rädd för att om vi skulle ta hela programmet
med inkallelser av omkring
70 000 man, skulle detta för en stor del
av de värnpliktiga innebära, att inkallelseorderna
kommo så sent, att det därigenom
blev besvärligheter på arbetsmarknaden.
Däremot tror jag att när
detta system blir inarbetat och väloljat,
skall det vara möjligt att mildra svårigheterna
på arbetsmarknaden genom att
inkallelserna komma i god tid. Det var
detta jag syftade på. Därför stå mina
uttalanden, såvitt jag kan se, på intet
sätt emot varandra.

Herr Ewerlöf vet mycket väl att jag
beträffande gruppchefsutbildningen i
stort sett delar den uppfattning, som
kommit till uttryck i reservationen inom
värnpliktskommittén. Kommittén
har, herr Ewerlöf, icke varit ense. De
reservanter som anmält sig där ha gjort
åtskilliga frågetecken gentemot majoritetens
uppfattning. Jag för min del har
ansett det vara skäligt att den uppfattning,
som reservanterna ha givit tillkänna
och som jag för min del är benägen
att ansluta mig till, får underkastas
en omprövning. Därför har jag bett en
av riksdagskollegerna, herr Lindholm i
Sandviken, att göra en utredning, som
han för närvarande i samverkan med
de militära myndigheterna bedriver.
Först när jag får resultatet av denna utredning,
och när myndigheterna fått avgiva
sina remissvar på den, kan jag taga
ställning till gruppchefsfrågan. Men
jag kommer naturligtvis att vara angelägen
om att i den proposition, som jag
räknar med att kunna framlägga för
riksdagen beträffande värnpliktsfrågorna,
sörja för att inskrivningsförfarandet
inte kommer att binda riksdagen i dess
avgöranden bl. a. i frågan om gruppcheferna.

Herr LUNDGREN (kort genmäle):
Herr talman! Niir statsrådet säger att vi
för närvarande, enligt statsrådets uppfattning,
ha eu bättre utbildning på 9
månader än tidigare på 12 månader,

Statsverkspropositionen m. m.

vill jag, herr talman, inte på den punkten
gå in på någon diskussion med herr
statsrådet. Men jag vill bara erinra om
en enda sak, och det är att dessa under
9 månader utbildade soldater inte erhålla
någon utbildning i högre förband
än kompani, och alltså kunna de inte
vara färdiga att vid mobilisering sättas
in i fältdugliga förband.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Resonemangen
om de inställda eller avkortade
repetitionsövningarna hänga ju mycket
på att statsrådet i statsverkspropositionen
åberopat statsfinansiella skäl. Det
går väl inte att komma förbi, att åberopandet
av ett sådant skäl ligger på ett
annat plan än de tekniska hinder, som
statsrådet nu senast talade om, och
statsrådets principiella förklaring om
det önskvärda i att repetitionsövningar
automatiskt skola få äga rum. Jag menar
att det var olyckligt att första gången,
när det gäller att komma över till
detta nya, man skulle behöva se ett sådant
skäl som det statsfinansiella läget
åberopat, ty det är just det som inbjuder
till att i fortsättningen handskas med
repetitionsövningarna efter tämligen
godtyckliga grunder.

Statsrådet säger att det torde vara så
att man på 9 månader har lyckats utbilda
en soldat bättre än vad man förut
gjorde på 12. Om detta är riktigt -— svårigheterna
för en effektiv utbildning under
krigsåren voro stora — drar jag
inte därav den slutsatsen att 12 månader
voro för lång tid, men väl att alla ansträngningar
borde göras för att effektivt
utnyttja tiden. Även med all tänkbar
rationalisering i utbildningshänseende
föreligger ingen risk för att de värnpliktiga
få någon kunskap till överlopps, om
värnpliktstiden hålles vid 12 eller 11 månader.

Herr statsrådet yttrade vidare, att man
inte har rätt att ta ut mer än vad som
iir nödvändigt. Självfallet vill jag inte
bestrida den satsen, men jag skulle vilja
vända på den och säga, att man inte
har rätt, framför allt inte mot de värnpliktiga
själva, att ta ut mindre än vad

150 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

Statsverkspropositionen m. m.
som är nödvändigt. Sedan blir det till
slut frågan om vad som är nödvändigt
eller inte.

Herr statsrådet VOUGT: Herr talman!
Med stor risk att trötta kammaren —
vars ledamöter dock kanske inte äro närvarande
i så stort antal, att jag behöver
förutsätta att det är andra än de som äro
intresserade för dessa frågor som äro
bär — vill jag åberopa ett uttalande,
som jag citerade här i kammaren, när
jag 1948 föreslog övergång till 9 månader.
Det var ett uttalande som fälldes
av en av våra militärbefälhavare, den
nuvarande militärbefälhavaren i övre
Norrland, som yttrade att han inte trodde
det vara möjligt att effektivt utbilda
en soldat på längre tid än 10 månader.

Det var ett egendomligt uttalande, men
det visade sig vila på den uppfattningen,
att det också finns en trötthetsgräns,
över vilken det inte är lämpligt att
hålla en ung man inkallad i kronans
kläder. Han tilläde — jag skall säga det
för att göra citatet fullständigt —• att han
önskade en utbildningstid på 9 ograverade
månader, vilket — med avgång för
14 dagars juluppehåll — innebär en inkallelsetid
på 9 Vs månader. Han menade
alt detta motsvarade ungefär den tid,
under vilken man kan få en ung man
att lägga manken till och med sin självverksamliet
deltaga i utbildningen, så att
den blir effektiv.

Sedan vill jag endast säga till herr
Ewerlöf, att jag har i den här punkten
beträffande repetitions- och efterutbildningsövningar
i krigsförband i någon
män graderat skälen och varit angelägen
om att inte tillmäta de statsfinansiella
skälen större vikt än jag anser, att de
i detta sammanhang måste ha.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades
ifrågavarande kungl. propositioner
till statsutskottet, varjämte de i nedan
angivna delar remitterades till följande
utskott, nämligen propositionen nr
1, i vad propositionen rörde riksdagsoch
revisionskostnader ävensom kostnader
för riksdagens hus och riksdagens
verk, till bankoutskottet, såvitt proposi -

tionen angick det promilletal, varmed
skogsvårdsavgiften för år 1950 skulle
utgå, till bevillningsutskottet och, i vad
propositionen avsåg jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet samt propositionen
nr 2, såvitt den angick jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna
yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 31,
angående fortsatt disposition av vissa
äldre anslag.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 18, av herr Arrhén m. fl., med förslag
till ändrad lydelse av § 7 mom. 2
riksdagsordningen;

nr 19, av herr Arrhén m. fl., om utredning
och förslag rörande utkrävande
av statsrådens konstitutionella ansvar på
grundval av statsrevisorernas berättelse;

nr 20, av herr Arrhén m. fl., om införande
av ersättare för riksdagens ledamöter
att i deras frånvaro inträda i riksdagen;
och

nr 21, av fröken Andersson m. fl., angående
de kommunala tjänstetillsättningarna.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 22, av fru Svenson och herr Pålsson,
om förbättring i landsbygdens postförbindelser; nr

23, av herr Holmbäck, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till avlöning till personal vid 1950
års folkräkning;

nr 24, av herr Pålsson m. fl., om ökat
anslag till nyanläggning av ödebygdsvägar; nr

25, av herr Fahlander, om en förbättrad
organisation av skolhälsovården;

nr 26, av herr Lundqvist, om pension
åt f. d. kaptenen i kustartilleriets reserv
R. E. G. Lindberg; och

Fredagen den 20 januari 1950.

Nr 2.

151

nr 27, av herr Lundqvist, om tilläggspension
åt f. d. ingenjören hos marinförvaltningen
G. E. Lundin.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 28, av herr Gränebo m. fl., angående
beskattningen av bensin och brännoljor; nr

29, av herr Eskilsson m. fl., angående
beskattningen av omyndiga hemmavarande
barns förmögenhet;

nr 30, av herr Spetz, angående beskattningen
av vid försäljning av fartyg återvunna
värdeminskningsavdrag m. m.;

nr 31, av herr Spetz, angående ordningen
för fastställande av existensminimum
inom enskilda kommuner; och
nr 32, av herr Holmbåck, om viss ändring
i § 9 i förordningen angående stämpelavgiften.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

33, av herr Bergh, angående grunderna
för allmänna barnbidrag för barn,
som intagits på nomadskolhem eller eljest
inackorderats för obligatorisk skolgång; nr

34, av herr Spetz, om översyn av
bestämmelserna för bemanningen av
mindre fartyg i kustfart och östersjöfart
m. m.; samt

nr 35, av herr Lundqvist, angående
auktorisation inom resebyråverksamheten.

Föredrogs och hänvisades till kammarens
allmänna beredningsutskott den av
herr Petersson, Emil, väckta motionen,
nr 36, om utredning av frågor i samband
med den statliga självrisken vid
skador såväl direkt som å tredje man.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Karlsson,
Gustaf, m. fl. väckta motionen, nr 37,
om inrättande av en biträdande överlantmätarbefattning
vid'' lantmäterikontoret
i Göteborg.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

28, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 och 5 §§ förordningen
den 15 mars 1946 (nr 81)
om bekämpande av smittsamma sjukdomar
hos bin, in. m.;

nr 29, angående garanti för visst lån
till Norrbottens läns virkesmätningsförening
u. p. a.; och

nr 30, angående befrielse i vissa fall
från betalningsskyldighet till kronan.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

33, angående godkännande av 1948
års internationella konvention för betryggande
av säkerheten för människoliv
till sjöss; samt

nr 34, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11, 16 och 22 §§ lagen
den 16 oktober 1914 (nr 349) om tillsyn
å fartyg.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 35,
angående anslag till kraftöverföring från
fastlandet till Gotland.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 36, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 8 § 2 mom. och 47 §
lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om
landsting.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
den av herr Öhman m. fl. väckta
motionen, nr 38, om instruktion för
de svenska ombuden i Förenta Nationerna
att verka för förbud mot atomvapenkrigföring
m. m.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den av herr Petrén m. fl.
väckta motionen, nr 39, om viss ändring
av reglerna för röstsammanräkning
vid proportionella val inom landsting, å
kommunalstämma m. in.

152 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 40, av herrar Mogård och Ohlon,
om anslag å tilläggsstat för budgetåret
1949/50 till understöd åt föreningarna
Skyddsvärnet i Stockholm och Göteborg;
samt

nr 41, av herr Petersson, Emil, m. fl.,
om anslag till vissa arbeten på det till
Karlskrona örlogsstation hörande fritidslägret
vid Skönstavik.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Johannesson
m. fl. väckta motionen, nr 42, om
rätt för kommun att införa obligatorisk
bostadsförmedling.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 43, av herr Pålsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets område; nr

44, av herr Svedberg m. fl., om ytterligare
åtgärder för att i fall av behov
bispringa befolkningen i landets glest
bebodda nordliga trakter;

nr 45, av herr Fahlander m. fl., om
anslag till Svenska eldbegängelseföreningens
upplysnings- och propagandaverksamhet; nr

46, av herr Spetz, om ökat anslag
till statliga farledsarbeten;

nr 47, av herr Herlitz m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
anhållan om riksdagens yttrande rörande
frågan om uppdelning av finansdepartementet
m. m.;

nr 48, av herr Sandler, om anslag till
anställande av ytterligare en icke-ordinarie
expeditionsvakt hos statistiska centralbyrån; nr

49, av herrar Norman och Rosander,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar
om anslag till stifts- och
landsbiblioteken m. m.;

nr 50, av herr Nyström m. fl., om ändrade
grunder för statsbidrag till skolmåltidsverksamheten; nr

51, av herr Persson, Ivar, m. fl., om
översyn av statsbidragsformerna för
skollokaler m. m.;

nr 52, av herrar Nyström och Grym,
om ökat anslag till bidrag till naturvetenskaplig
forskning i övre Norrland;

nr 53, av herr Rosander, om anslag
till uppförande av en institutionsbyggnad
för Stiftelsen Glasinstitutet i Växjö;

nr 54, av herr Nyström m. fl., om viss
ändring av bestämmelserna för disposition
av fonden för vissa stödåtgärder
inom malmkommunerna;

nr 55, av herr Lundqvist m. fl., angående
ersättning åt anställda i statens
verk och inrättningar för värdefulla förslag
i rationaliseringsfrågor;

nr 56, av herrar Sandler och Branting,
om pension åt f. d. e. o. byråinspektör
R. Paulson;

nr 57, av herr Larsson, Nils, m. fl., om
tilläggspension åt förra lärarinnan Hulda
Elisabet Viklund; samt

nr 58, av herr Persson, Einar, m. fl.,
om ersättning åt I. L. Homman i anledning
av olycksfall i arbete.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 59, av herr Persson, Ivar, m. fl., om
höjning av maximibeloppet för det vid
taxering medgivna avdraget för vissa
försäkringspremier för äkta makar;

nr 60, av herr Ericsson, Carl Eric, angående
beskattningen av s. k. familjestiftelser;
och

nr 61, av herr Boo in. fl., om anordnande
av en försöksorganisation beträffande
indrivningsväsendet i städer
med egna uppbördsverk.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 62, av herr Göransson, om förlängning
av den tid, inom vilken moder
till barn utom äktenskap kan erhålla
införsel i faderns lön eller andra tillgångar
för sin bidragsfordran;

nr 63, av herr Norling och herr Persson,
Helmer, om införande redan vid innevarande
års riksdag av lagstadgad rätt
för vissa arbetstagare till tre veckors semester;
samt

nr 64, av herrar Osvald och Petrén,
om förbud mot kollektiv anslutning av

Fredagen den 20 januari 1950.

Nr 2. 153

organisationers och föreningars medlemmar
till politiska partier.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 65, av herr Isaksson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar
om vissa anslag under riksstatens nionde
huvudtitel;

nr 66, av herr Nilsson, Hjalmar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar
om anslag dels till odling av
gummiförande växter, dels till bidrag
till föreningen för växtförädling av
fruktträd;

nr 67, av herr Sundelin, om beredande
av möjlighet för hushållningssällskapen
att genom lantbruksnämndernas förmedling
erhålla lån för inköp av gårdar
att drivas som ekonomiska demonstrationsjordbruk; nr

68, av herr Mannerskantz, angående
formerna för samarbete mellan hushållningssällskap
och landsting;

nr 69, av herr Spetz, om ökat anslag
till fiskets befrämjande i de särskilda
orterna; samt

nr 70, av herr Hallagård, om ändrade
bestämmelser angående val av lantbruksombud.

Föredrogos och hänvisades till kammarens
allmänna beredningsutskott nedannämnda
motioner:

nr 71, av herr Lundqvist m. fl., angående
enhetliga taxebestämmelser för
telefonsamtal och postbefordran inom
en och samma kommun;

nr 72, av herr Eskilsson, angående
ändrade tariffbestämmelser för befordran
av barnvagn å statens järnvägar;
och

nr 73, av herr Lundqvist in. fl., om utredning
angående effektiva åtgärder mot
tillgrep]) av motorfordon.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 32, angående försäljning av vissa
kronoegendomar in. in.; och

11 Första kammarens protokoll 1950. Nr 2.

nr 37, med förslag till förordning om
upphävande av 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr
469).

Anmäldes och bordlädes nedannämnda
under sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 74, av herr Andersson, Axel, om
rätt för samerna att vid allmänna val avlämna
valsedel i samma ordning, som
gäller för vissa yrkesgrupper;

nr 75, av fru Lindström m. fl., om åtgärder
för översättning till engelska och
franska av de svenska grundlagarna;

nr 76, av herr Bergh, om anslag till
anordnande av centralvärmeanläggningar
i vissa militära tjänstebostäder i Boden; nr

77, av herr Bergh, angående rätt
till rekreationsresor mot nedsatt avgift
för viss militär personal i övre Norrland; nr

78, av herr Åman, om retroaktiv
lönefyllnad åt vissa e. o. tjänstemän vid
krigsflygskolan i Ljungbylied;

nr 79, av herr Andersson, Axel, om
rätt till traktamentsersättning för till
inskrivningsförrättning kallad värnpliktig; nr

80, av herr Mannerskantz och herr
Sundberg, Carl, angående ordnande av
specialsjukvård för innevånarna på Gotland
å sjukhusen i Stockholm;

nr 81, av herr Holmbäck m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Främjande av nykterhetsnämndernas
verksamhet m. in.;

nr 82, av herrar Lundqvist och Mannerskantz,
om översyn av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och vägförvaltningarnas
organisation in. m.;

nr 83, av herr Sten in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag
till vissa vägbyggnadsarbeten in. in.;

nr 84, av herr Elofsson, Gustav, och
herr Arrhén, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Kontrollstyrelsen:
Avlöningar, m. m.;

nr 85, av herr Bergh, om viss ändring
av 16 § mom. 2 i 1947 års allmänna familjepensionsreglcmente; nr

86, av fru Sjöström-Bengtsson

154

Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

Interpellation om underlättande av bostadsbyggandet på landsbygden.

in. fl., om ökad avsättning till lotterimedelsfonden; nr

87, av lierr Karlsson, Gustaf, m. fl.,
om inrättande av ett tredje tandläkarinstitut
med förläggning till Göteborg;

nr 88, av herr Nyström m. fl., i anledning
av Ivungl. Maj:ts framställning
om anslag till Nomadskolor: Avlöningar;

nr 89, av herr Holmbäck, om anslag
till inrättande av en kansiibiträdestjänst
å zoofysiologiska institutionen i Uppsala; nr

90, av herr Werner m. fl., om ökat
anslag till folkliga musikskolan i Arvika;

nr 91, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl.,
om rätt för jordbrukare att vid inkomsttaxering
åtnjuta avdrag för utförda rationaliseringsarbeten; nr

92, av herr Bengtson m. fl., om nöjesskattens
omändring till en helt statlig
skatt;

nr 93, av herr Persson, Ivar, m. fl.,
om bidrag till f. d. materialförvaltaren
L. Mårtensson för fortsatt forskning i
fråga om riksdagens bondestånd;

nr 94, av herr Damström, om viss ändring
av § 37 lagen om folkpension;

nr 95, av herr Herlitz, om åtgärder för
åstadkommande av en likformig och
rättvis behandling av bostadssökande;

nr 96, av herr Herlitz, om utarbetande
av en redogörelse för nådeinstitutets
tillämpning under senare tid;

nr 97, av herr Sunne, om översyn av
bestämmelserna angående skadestånd;

nr 98, av herr Eskilsson, om utredning
och förslag rörande utvidgad tillämpning
av åtalseftergift och strafföreläggande; nr

99, av herrar De Geer och Isaksson,
om upphävande av bestämmelserna
i normalbrandordningarna om visst
avstånd mellan halmstack och byggnad;

nr 100, av herr Bergh, angående viss
ändring av villkoren vid övergång från
fjällägenhetsarrende till besittningsrätt;

nr 101, av herr Andersson, Lars,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till Bidrag till
hushållningssällskapen: Avlöningar;

nr 102, av herr Persson, Helmer, om
ökat anslag till Bidrag till hushållningssällskapen;
Omkostnader;

nr 103, av herr Persson, Ivar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag om
anslag till Bidrag till hushållningssällskapens
undervisningsverksamhet m. m.;

nr 104, av herr Arrhén och herr Hermansson,
Herbert, om ökat anslag till
Avsättning till fonden för befrämjande
av fiske på avlägsna fiskevatten;

nr 105, av herr Pålsson m. fl., om viss
ändring i reglerna för bidrag till återbetalning
av lån från jordbrukets maskinlånefond; nr

106, av herr Nilsson, Hjalmar,
m. fl., om anslag till understöd åt ardennerhingstföreningar;
och

nr 107, av herr De Geer, om utredning
angående avveckling eller reducering av
skogsstyrelsen.

Interpellation om underlättande av bostadsbyggandet
på landsbygden.

Herr PERSSON, KARL, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Vid tillämpningen av 1947 års byggnadslag
och de nya bestämmelserna angående
bidrag och lån till bostadsegnahem
synas de administrativa myndigheterna
i allt för hög grad fordra sådana anordningar
angående vatten- och avloppsledningar
att bostadsbebyggelse på den
egentliga landsbygden nära nog omöjliggöres.
Även i andra avseenden så gott
som tvingas de, som på grund av sitt
arbete eller andra helt naturliga skäl
vilja bygga på landsbygden, att i stället
inflytta till städer, köpingar eller andra
tätbebyggda samhällen.

I min hemkommun har t. ex. en dikningsarbetare,
som sökt byggnadslån
och -bidrag, blivit vägrad såväl lån och
bidrag som avstyckningsförrättning, därför
att plan för samfälld vatten- och
avloppsledning saknas, trots att det i
verkligheten finns avloppsledning och
är lätt att anordna vattentäkt. I stället
har han blivit hänvisad att bygga i
Vinslövs köping. Liknande är förhållandet
med en chaufför i en grannsocken.
I båda fallen hade såväl byggnadstillstånd
som lån och bidrag tillstyrkts

Fredagen den 20 januari 1950.

Nr 2.

155

Interpellation om underlättande av bostadsbyggandet på landsbygden.

av de lokala nämnderna. Skolor och
handelsbutiker finnas i närheten i båda
fallen.

Enligt tidningsuppgifter är förhållandet
likartat så gott som överallt på
landsbygden. Det senaste fallet jag har
sett är från Örkelljungatrakten, där avstyckning
av tomt hade vägrats med motivering
bl. a. att det fanns gott om
byggnadstomter inom Örkelljunga municipalsamhälle.

Jag bestrider inte att även byggnadsverksamheten
på landsbygden är i behov
av regler och bestämmelser, så att
bästa möjliga planering kommer till
stånd, men detta är inte liktydigt med
att vägra tillstånd på landsbygden och
hänvisa vederbörande till tätbyggda
samhällen. Det är även klart att bestämmelserna
om vatten och avlopp äro nödvändiga,
men detta såväl som övrigt i
byggnadsväg kan utföras på mer eller
mindre komplicerade sätt. Det är inte
alltid som kollektiv anordning är det
bästa och billigaste. Även enklare anordningar
böra kunna godkännas. Så
kan t. ex. då det är fråga om avloppen
s. k. sjunkbrunn vara lika bra som långa
och dyrbara ledningar och reningsverk,
detta givetvis på sådana platser där marken
är genomsläpplig.

Att som nu sker använda kravet på
kollektivt planerade vatten- och avloppsledningar
som påtryckningsmedel till att
öka avflyttningen från den rena landsbygden
till tätorterna, kan inte vara riktigt
varken ur samhällsekonomisk eller
annan synpunkt och är säkert inte heller
i överensstämmelse med den nya
byggnadslagens verkliga mening. Samma
gäller givetvis kravet på planlagt
område även när det endast är fråga
om några få bostadshus. Dessvärre är
avflyttningen från landsbygden så stor,
att den inte behöver pådrivas varken
av länsarkitekter, distriktsingenjörer för
vatten och avlopp eller länsbostadsnämnder.
Om utvecklingen fortsätter
som den börjat, blir resultatet obönhörligt
att glesbebyggelsen blir ännu glesare
med nya svårigheter med skolor,
affärer, samlingslokaler in. in., vilket betyder
försvårade betingelser för såväl

de ekonomiska som kulturella strävandena
på landsbygden.

Med hänvisning till ovanstående får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande frågor: 1.

Har statsrådet observerat, att möjligheterna
för personer på den rena
landsbygden att få byggnadstillstånd
samt bostadsegnahemslån och byggnadsbidrag
för bostadsbebyggelse i hög grad
försvårats?

2. Anser statsrådet, att denna tillämpning
av gällande bestämmelser är riktig,
och om så icke skulle vara fallet,
är statsrådet beredd att vidtaga några åtgärder
för att få rättelse till stånd?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 14, till Konungen angående utseende
av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Upplästes och lädes till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med kamrarnas herrar talmän och
vice talmän samt riksdagens kanslideputerade
den 16 januari 1950.

Jämlikt § 30 riksdagsstadgan företogs
till behandling anställandet av tjänstemän
inom riksdagens kansli med tryckeriexpeditionen;
och beslöts därvid till
en början på av herrar kanslideputerade
framställt förslag, att å kansliet skulle
anställas en sekreterare samt å dess
tryckeriexpedition en tjänsteman såsom
biträde åt expeditionens föreståndare
och nio korrekturläsare. Härefter antogos
till

sekreterare f. hovrättsfiskalen N. Liliequist,

biträdande föreståndare å tryckeriexpeditionen
t. f. revisorn å riksdagens
ckonomibyrå Arne Lokén, samt

156 Nr 2.

Fredagen den 20 januari 1950.

korrekturläsare:

förste kammarskrivaren Claes Swedner,

byråsekreteraren filosofie kandidaten
Valdemar Personne,

filosofie licentiaten A. Folke Danielsson,

inspektören Nils E. Personne,
if. d. byråsekreteraren Nils C. Lindquist,

e. o. hovrättsnotarien Folke Thorvall,
kamreraren Harry Anderson,
revisorn Hugo Klingwall och
korrespondenten J. D. Swerini.

Tillika beslöts, att ett belopp högst
motsvarande arvode av fastställd storlek

till en tionde korrekturläsare skulle
ställas till föreståndarens för tryckeriexpeditionen
förfogande att användas till
timavlönade extra korrekturläsare.

In fidem
N. Liliequist.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3,55 eftermiddagen.

In fidem
Eric Carlén.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

500416