Torsdagen den 19 januari fm (Riksdagens protokoll 1956:2)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

ANDRA KAMMAREN

19—20 januari

Nr 2

Debatter m. m.

Torsdagen den 19 januari fm.

Sid.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m..................... 3

Torsdagen den 19 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.) ............ 82

Fredagen den 20 januari

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m. (Forts.) ............ 135

Svar på interpellation av herr von Seth ang. höjningen av inträdesavgiften
för telefonabonnemang............................ 185

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.) ............ 192

1—Andra kammarens protokoll 1956. Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Torsdagen den 19 januari

Kl. 10.00

§ 1

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m.

Föredrogos för remiss till utskott i
ett sammanhang Kungl. Maj:ts på kammarens
bord liggande propositioner nr
1, angående statsverkets tillstånd och
behov under budgetåret 1956/57, och
nr 2, angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1955/56;
och lämnades därvid på begäran ordet
till

Herr OHLIN (fp), som anförde:

Herr talman! En stark budget, så har
finansminister Sträng och alla hans eftersägare
i den socialdemokratiska pressen
karakteriserat årets statsverksproposition.
Det är en egendomligt förenklad
syn på skötseln av statens finanser
som här talar. Ju större del av medborgarnas
och företagens inkomster staten
tar hand om, desto större blir naturligtvis
överskottet i budgeten, desto
starkare skulle den alltså bli. Ju mer företagsamheten
tryckes av skatter, desto
starkare tycker herr Sträng att han har
gjort statens finanser. Att han samtidigt
minskar medborgarnas möjligheter att
stärka sin ekonomi, bekymrar honom
föga. Han tänker främst på statens affärer
— inte på folkets.

Den svenska nationens nettoinkomst
kan i år uppskattas till cirka 40 miljarder
kronor, varav ungefär 2 direkt tillfaller
stat och kommun i inkomster från
affärsverk och dylikt. Av de övriga 38
miljarderna lägger stat, kommuner och
landsting beslag på nära 15 i skatter.
15 miljarder av 38! Bör inte den siffran
stämma även en finansminister till eftertanke? Från

år 1947 till år 1956 har stegringen
av nationens inkomster varit bety -

dande. Uttrycker man alla siffror i dagens
penningvärde finner man följande:
Nettonationalinkomsten har — frånsett
en mindre ökning av statens och
kommunernas egna inkomster — ökat
med 10 å 11 miljarder kronor. Härav
liar stat och kommun tagit hand om
mellan 5 och 6 miljarder kronor i ökade
skatter. Enskilda personer och företag
har fått behålla tillsammans 4 å 5 miljarder,
d. v. s. inte stort mer än fyra
tiondelar av den reella nationalinkomstens
stegring. Naturligtvis är alla sådana
beräkningar ungefärliga, men i
stort sett visar de vad som sker.

Det är riktigt att stora belopp av det
allmänna åter delas ut som folkpensioner
och barnbidrag och att det mesta
användes för växande allmänna behov,
men kvar står att stat och kommun lägger
beslag på större delen av nationalinkomstens
tillväxt. Staten är värst, ty
den tar lejonparten av skatterna. Lägg
märke till att en stor del av pengarna
inte behövs för att täcka de löpande
utgifterna. Det hindrar inte att det allmänna
i skatt begär lågt räknat 55 öre
till samhället av varje krona varmed
medborgarnas inkomster växer. Av dessa
55 öre tar kommunerna ungefär en
fjärdedel och staten resten. Det är
överbeskattningen satt i system.

Tänkesättet är tydligt nog — detsamma
som låg under förslaget om tvångssparande
i fjol våras, det av socialdemokraterna
så djupt begråtna förslaget.
När det förolyckades tycks socialdemokraterna
i regeringen ha blivit på dåligt
humör. Man klämde genast till med
höjda skatter på bolag och ekonomiska
föreningar. Några expertförslag i den
riktningen är inte kända. Det var en
politisk repressalieåtgärd. Och nu vill
regeringen av Sveriges folk ta ut i runt
tal en miljard kronor mer än som be -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hövs för att täcka statens löpande utgifter.
Vill Ni inte acceptera tvångslån,
all right, då tar vi pengarna utan att
lämna dem tillbaka, för tvångssparande
skall det vara. Sådan är tanken! Staten
skall ta hand om en stor del av
sparandet — så ökas ju samhällets inflytande
— kvintessensen i statsministerns
socialistiska filosofi. Tillåt mig
en fråga till de socialdemokratiska herrarna
på regeringsbänken: Tänker Ni
den 1 maj leda demonstrationstågen
bakom fanor med inskriptionen: »Tusen
miljoner i överbeskattning», och
tänker Ni sedan med liv och lust stämma
in i sången: »Vi under skatter digna
ner .. .»?

Vi i folkpartiet tror inte på tvånget
som gyllene medel att ordna ett gott
samhälle. Vi tror inte att staten begriper
allting bättre än den enskilda människan.
Tvångssparande skattevägen
kan inte ordnas så som det bäst passar
människor i skiftande levnadsförhållanden.
Permanenta budgetöverskott
löser inte samhällets problem på längre
sikt.

Vi menar att uppgiften är en annan
och svårare — jag medger en som inte
kan lösas från ett år till ett annat utan
blott genom en uthållig, målmedveten
och allvarlig strävan att uppmuntra det
frivilliga sparandet och genom att lägga
ålderstrygghetens problem så till
rätta, att en naturlig fondbildning äger
rum. Därför förkastar vi den socialistiska
metoden med permanent överbeskattning
och tvång. Vi är övertygade
att en ordning med steg för steg sänkta
skatter — utan permanenta jättelika
budgetöverskott men med en väl balanserad
budget — är en bättre och säkrare
väg.

Jag har flera gånger under senare år
framhållit, att en överbalansering av
driftbudgeten kan vara ett medel att
tillgripa i speciella lägen, men jag avvisar
tanken på ett permanent statligt
tvångssparande genom överbeskattning
under goda konjunkturer. Det är bättre

alt medborgarna får spara och förfoga
över sina sparmedel än att staten tar
ifrån dem deras sparpengar. Visst är
det sant, att behovet av kapitalbildning
i vårt land är mycket stort. Numera erkänns
detta även av socialdemokraterna,
som långt efter slutet av 1930-talets depression
trodde att risken var att sparandet
skulle bli för stort. Nej, risken
är att sparandet blir för litet om man
inte tar hänsyn till sparandets betingelser.
Men det vore defaitism att tro
att inte frivilligt sparande, inklusive
sådan fondbildning som är naturlig vid
försäkring, kan bli tillräckligt i ett samhälle
med växande inkomster för folket
och ett sparvänligt klimat. Det gäller
att ordna så, att människorna blir
intresserade av att spara för att få bostad,
för god ålderstrygghet, ja till och
med för att kunna skaffa sig bil, och
dessutom för att ha ett reservkapital för
oförutsedda påfrestningar. Ordnar samhället
så, att den enskildes behov av
sparande till stor del bortfaller och låter
man penningvärdet sjunka årtionde
efter årtionde, så skall man inte sedan
beklaga sig över att detta sparande nedgår.

Herr talman! Här möts två olika slag
av samhällssyn: en mer socialistisk och
en liberal. Den förra ser med jämnmod,
att spararna behandlas illa och att samhället
ordnar så att sparmotiven försvagas.
Samhället löser en rad trygghetsproblem
men tvingas också ta hand om
kapitalbildningen genom överbeskattning.

Den andra, mera liberala samhällssynen,
vill åt samhället ge uppgiften
att ordna en bottentrygghet på sådana
områden, där erfarenheten visar att
eljest alltför många människor inte blir
skyddade, men man vill lägga saken
så till rätta, att den enskildes egen ansvarskänsla
mobiliseras när det gäller
en förbättring av tryggheten liksom när
det gäller lösningen av hans bostadsproblem.

Det betyder att man gör det lönande

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och lockande att spara. Det betyder
också att den enskilda människans primära
ansvar för sin egen och sin familjs
försörjning bevaras. Farbror staten
skall inte ta hand om allting för
honom och behandla honom såsom en
omyndig människa, som den stränge
finansministern måste tvinga att spara.

Ett väsentligt led i denna mera liberala
hållning, som inte är mindre socialt
ansvarsmedveten än den andra, är
att skattetrycket görs rimligt. Det betyder
att det måste steg för steg mildras
från nuvarande nivå till dess det blir
väsentligt lägre än för närvarande. Marginalskatten
är nu så hög, att den för
en hel del människor verkar avskräckande
på sparande, initiativ och arbete.

Med växande inkomster borde sparkvoten
kunna öka mycket mer än den
har gjort. Därför vill vi i folkpartiet
börja redan nu med en ordentlig skattesänkning,
större än den finansministern
föreslår, naturligtvis med bevarande
av en på mycket betryggande sätt
balanserad budget, som tar hänsyn till
behovet av balansering på längre sikt
utan hjälp av tillfälliga inkomstposter.
»Den blir inte så stark som min med
dess 1 000 miljoner kronor i överskott»,
svarar kanske herr Sträng. Nej, herr
finansminister, men svenska folkets —
arbetarnas, tjänstemännens, hantverkarnas,
köpmännens, jordbrukarnas
och alla andra skattebetalares budget
blir starkare. Och det är i grunden viktigare.

Med en i framtiden stigande nationalinkomst
inflyter till samhället en
växande andel av nationalinkomsten,
om skattesatserna och skattepolitiken
är oförändrade. Det betyder att man
kan få en lika stor andel av nationalinkomsten
till statskassan som tidigare,
även om man successivt sänker skattetrycket
för medborgarna. Det måste
bli slut på en politik, som ständigt ökar
statens andel av nationalinkomsten. En
sådan skattereduktion måste betecknas
som ett minimiprogram. Den bör ge

rikligt utrymme för kulturell upprustning,
för en positiv familjepolitik och
för upprätthållande av det starka försvar
som jag tror det är klokast att räkna
med under de närmaste åren, hur
mycket man än skulle önska att freden
bleve så trygg, att utgifterna för detta
ändamål kunde reduceras. Men för att
det hela skall gå ihop krävs också, att
staten vinnlägger sig om att stor sparsamhet
iakttas på alla punkter med allmänna
medel.

Därför kräver vi i folkpartiet en
framtidsplan, innefattande successiva
sänkningar av skatteprocenten för de
enskilda och avskaffande av en del speciella
pålagor, bland annat för näringslivet.
Till de särskilda önskemål som
vi vill framföra hör bland annat omedelbart
tillsättande av en utredning
med uppdrag att föreslå en höjning av
förvärvsavdragen, som ger större rättvisa
åt yrkesarbetande kvinnor. Herr
Kristensson i Osby har redan i en interpellation
framhållit hur angeläget
det är att amortering av studiekostnader
och periodiskt understöd åt studerande
behandlas på ett rimligt sätt, vilket
inte är fallet i dag. Regeringens
dröjsmål med dessa problems lösning
trots skrivelser från riksdagen finner
jag upprörande.

Vi vill för vår del liksom hittills
energiskt arbeta för reformer, som ger
ungdomar från mindre välsituerade och
fattiga hem samma utbildningschanser
som andra ungdomar har. Det förutsätter
även en snabb ökning av stipendierna.

Pålagorna på näringslivet i form av
investeringsskatt och extra bolagsskatt
måste bort. De är sannerligen inte någon
fördel vare sig för löntagarna eller
för andra. För varje femkrona som
netto tas ut av de svenska bolagen i år
och i fjol begärde det allmänna före de
senaste skattehöjningarna styvt fyra
kronor i skatt på bolag och aktieägare
tillsammans, medan knappt en krona
behölls av spararna-aktieägarna, som

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tillhandahåller kapitalet. En krona eller
däromkring — kanske något mer —
stannade i företagen som nybildning av
kapital för deras expansion. Det allmänna,
särskilt staten, tog alltså redan
förut lejonparten av bolagsvinsterna,
men det var regeringen inte nöjd med.
Nya och höjda skatter inkräktar nu väsentligt
på företagens sparande och expansionsmöjligheter,
och man försöker
få löntagarna att tro, att det är bra för
dem när staten med sådana metoder
beskär möjligheterna till rationalisering.
Nej, sanningen är den, att löntagarnas
huvudkonkurrent vid fördelningen
av industriens produktionsresultat
är staten. Ju mer staten tar, desto
mindre blir det över för löntagarna
och till den utveckling av företagen,
som leder till produktionsstegringar
och lönehöjningar och till den exportökning,
varav vårt folkhushåll, även
löntagarna, är beroende.

Finansminister Sträng är, långt mer
än herr Kugelberg i Arbetsgivareföreningen,
löntagarnas motpart vid avtalsförhandlingarna.
Därför är det alldeles
logiskt att finansministern liksom
sin föregångare i fjol måste inta en
hållning som syftar till en begränsning
av lönekraven, låt vara att hans motivering
är en annan än den jag här har
anfört. Han skulle vara mycket frestad
att alldeles frånsett inflationsrisken
skydda statens intresse av de stora företagsvinster,
varav han själv å samhällets
vägnar tar den dominerande delen.

Det fanns en tid då socialisternas
fältrop var »den arbetandes rätt till det
fulla arbetsresultatet — das Recht an
den vollen Arbeitsertrag» — det var
en översättning från tyska. Kapitalisternas
räntor och vinster ansågs vara
sådant som egentligen tillhörde arbetarna.
Det kallades för »utsugning».

Nu ställer sig finansministern upp
och säger: »För varje krona som ges
till spararna, som tillhandahåller kapitalet,
begär jag fyra — nej, jag är inte
nöjd med fyra, jag vill ha mer.» Hur

blir det då med arbetarnas rätt till det
fulla arbetsresultatet? Envar som tänker
efter förstår att herr Strängs fyra
kronor eller mer av den utbetalade
femman inte till största delen tas från
aktieägarna. Delvis utgår skatten på bekostnad
av företagens kapitalinvestering,
till en del tas den av vad som
eljest skulle ha blivit löner och till en
annan del från konsumenterna i form
av högre priser. Företagsskatterna är
alltså till stor del indirekta skatter, som
fördyrar varorna. Varför talar inte regeringen
om dessa ting? Varför vilseleder
man folket om vad som sker när
företagsbeskattningen pressas i höjden?
Varför söker man bevara och för demagogiska
syften utnyttja en okunnighet,
som ännu dröjer sig kvar i vida kretsar,
i stället för att upplysa om verkligheten? Att

det finns utrymme för skattesänkningar
redan nästa finansår framstår
som uppenbart för envar som närmare
studerat budgetsiffrorna, även
om finansministern anstränger sig för
att dölja det bland annat genom sitt
bollande med olika balanseringsbegrepp.
Hans huvudtanke för närvarande
tycks vara, att inte bara driftbudgeten
utan även kapitalbudgeten skall
finansieras med ordinarie skatter. Detta
är en godtycklig ståndpunkt. Det
finns intet samband mellan det konjunkturpolitiska
behovet av överbalansering
å ena sidan och kapitalbudgetens
lånebehov å andra sidan. Varför skall
skattebetalarna finansiera just de investeringar
som sker i de affärsdrivande
verken men inte dem som äger rum
i de statliga bolagen, t. ex. Norrbottens
järnverk? Nej, det är ett godtyckligt
kritstreck som finansministern drar genom
sitt tal om balansering av totalbudgeten.
— De offentliga investeringarna
på kapitalbudgeten har en helt annan
betydelse i Sverige, där staten driver
järnvägar, telegraf, telefon m. m.,
än t. ex. i Förenta staterna, där dessa
saker sköts av enskilda företag. Behovet

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

av överskott i budgeten som ett led i
konjunkturpolitiken varierar med konjunkturerna
och följer inte herr Strängs
kritstreck.

Tidigare har regeringen bland annat
skyllt just på konjunkturläget när den
inte velat genomföra en lindring av
skattetrycket. Ingen skattesänkning under
en sådan högkonjunktur som rådde
för något år sedan, sade man. Det leder
i dag till frågan: Varpå grundar regeringen
sin förmodan, att det 1957 blir
en svagare konjunktur än den som rådde
under budgetåret 1953/54? Gå nu
inte förbi den frågan, herr finansminister!
Svaret på den belyser nämligen
regeringens tidigare undanflykter i
skattefrågan.

Vi i folkpartiet begär av regeringen,
att den skall lägga den statliga bokföringen
så till rätta, att allmänheten kan
förstå hurudant det statsfinansiella läget
är och hur det ändras från år till
år. Då bör man med budgetbalans mena
en och samma sak olika år. Och man
skall inte gömma undan överskott som
det passar sig. Man skall kort sagt inte
ordna redovisningen så att — hurudant
läget än är i verkligheten — det
av regeringen kallas för balans, utan
man skall ordentligt redovisa överskott
sådant det är med användande av hittills
godkända principer. Det räcker
inte att i texten nämna alla möjliga siffror,
utan man bör redovisa överskottet
som överskott.

Hade finansministern gjort detta,
skulle han bland annat till det synliga
överskottet ha lagt de 343 miljoner kronor,
varmed äldre tiders bostadskrediter
avskrivits, ty den summan ingår
i årets faktiska överskott både kassamässigt
och realekonomiskt. Hur man
sedan disponerar det bokföringsmässigt
är en annan och senare sak.

Vi vet alla vad skälet är till att finansministern
förfar annorlunda. Han
vill till varje pris försvåra för oppositionen
att föreslå en väsentlig skattesänkning.
Då går »let inte att redovisa

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i så, att allmänheten får klart för sig att
i- det verkliga budgetöverskottet ligger
;s omkring 1 000 miljoner kronor — sedan
nettotillflödet av kommunalskattett
medlen dragits ifrån. Nej, vill man
n blanda bort korten för allmänheten är
v det bättre att ibland tala om driftbudi-
geten inklusive tillfälliga skatter, ibland
e om driftbudgeten exklusive dessa skat:r
ter och ibland om balans på driftbudget
och kapitalbudget tillsammans. Och
ir naturligtvis är det då också praktiskt
1- att överföra till kommunalskattemedelsu
fonden mer än som enligt ett konsei-
kvent tillämpande av tidigare godkända
n principer verkligen bör överföras. I

i fjol var det 250 miljoner kronor som
dåvarande finansminister Sköld på det

lj sättet trollade bort från driftbudgetens
3. inkomstsida. I år följer herr Sträng i
n hans fotspår och låter 125 miljoner
3. kronor försvinna. Alltid minskar det
11 budgetöverskottet något.
ia När dessa ting diskuterades i fjol
n svarade herr Sköld någonting om att

ii »det är ju bara en bokföringsfråga»,
te Jag hoppas verkligen att finansminister
1- Sträng inte skall inta denna orimliga
et ståndpunkt. Det gäller om landets fin
nansiella ställning skall redovisas så,
tt att vanligt folk — skattebetalarna — kan
t- förstå och bedöma om det hårda skatteer
trycket är behövligt eller inte. Det gälf-
ler att skilja på kommunernas pengar
et och statens, så att det verkliga budgetläget
redovisas. Att så sker är inte

a, likgiltigt, det är tvärtom en demokratisk
;a angelägenhet av stor betydelse.

3- Ett exempel på en missvisande frame-
ställning är herr Strängs uttalande om
ir innevarande års budget, 1955/56. Sluta-
omdömet lyder så här: »Under förutin
sättning att icke speciella omständiggt
heter, som icke nu kan överblickas,
medför omkastningar i inkomst- och uti-
giftsantagandena torde emellertid driftin
budgetens allmänna del — d. v. s. exo-
klusive bilskattebudgeten — alltjämt
e- komma att bli underbalanserad.»

5a Eägg märke till att herr Sträng eller

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hans företrädare då fört åt sidan statliga
inkomster på 525 miljoner kronor
och dessutom finansierat tilläggslånen
till bostadsbyggandet helt med skattemedel.
Sanningen är den, att det med
sådana metoder inte finns några gränser
för möjligheterna att få bort budgetöverskott
och göra om dem till underskott.
Man bara för bort tillräckligt
stora delar av inkomsterna från »driftbudgetens
allmänna del».

Det är tydligt, att socialdemokraternas
och bondeförbundets förening för
hållande av ett högt skattetryck här tror
sig ha funnit ett medel att dämpa kritiken.
Man vill och vågar inte redovisa
läget som det är och säga: Dessa väldiga
överskott anser vi av samhällsekonomiska
skäl nödvändiga. Man är rädd för
medborgarnas reaktion. Finansministerns
syssla syns ha blivit en parallell
till trollkonstnärens. Men i stället för att
hastigt dölja spader ess i rockärmen
döljer man genom bokföringskonster
några hundra miljoner kronor av skattebetalarnas
pengar.

Till det ofullständigt belysta hör
bland annat finansministerns tal om sterilisering
av de 350 miljoner kronor,
som väntas inflyta i extra bolagsskatt
och investeringsavgift. Om det skall bli
allvar med denna sterilisering är det
uppenbart, att riksbanken inte åter får
låna ut dessa pengar till staten, ty då
blir allt tal om sterilisering bluff. Hur
tänker nu finansministern förfara, om
utgifterna blir större och inkomsterna
mindre än beräknat? Skall finansministern
då lägga på nya skatter eller skall
staten i detta fall uppträda på lånemarknaden
för att finansiera en del av
kapitalbudgetens utgifter? Det är av
stor vikt att kammaren här får klart
besked i dag. Finansministern antydde
ju själv att nya utgifter kan tillkomma,
inte bara de löneförhöjningar som
statens anställda har anspråk på, och
det utrymme som finns enligt finansministern
egna siffror och hans sätt att
räkna är ju ganska ringa.

Jag är ledsen att här behöva ställa
fler frågor för att få regeringens finanspolitik
belyst. Något som framkallat
en rad spekulationer är socialministerns
ord i statsverkspropositionen: »Inom
departementet övervägs möjligheten att
inom en nära framtid vidtaga åtgärder
för att förbereda finansierandet av de
kostnader, som direkt och indirekt kan
föranledas av en pensionsreform. Om
dessa överväganden leder till positivt
resultat, är det min avsikt att föreslå,
att proposition härom förelägges årets
riksdag.»

Man frågar sig onekligen: Vad betyder
detta? Och vidare! Varför säger
inte regeringen ut vad man menar?
Skall statsverkspropositionen vara en
motsvarighet till radions lördagspussel?
En pensionsordning brukar inte finansieras
innan den träder i kraft. Lyft på
slöjan, herr socialminister!

Vad pensionsförsäkringsreformen beträffar,
vill jag upprepa att vi i folkpartiet
hyser det allra största intresse
just för den saken. Det var efter motioner
från vårt håll och från högern som
den första Åkessonska utredningen tillsattes.
Vad jag tänker om statsrådet
Ericssons otroligt småskurna manöver
att i strid med goda demokratiska traditioner
hålla folkpartiet utanför just
detta viktiga utredningsarbete i bägge
de Åkessonska kommittéerna har jag redan
sagt i höstas och skall inte upprepa.
Nu förestår en tredje omarbetning.
Jag vänder mig därför till regeringens
chef. När statsministern vid riksdagens
början talade för samarbete, hoppas jag
det var mer än en tom fras. Nåväl,
regeringen har tillfälle att visa det nu.
Inbjud oppositionspartierna att delta i
överarbetningen av pensionsförsäkringsförslaget!
Var med om ett försök
att lösa denna stora fråga så långt som
möjligt i enighetens tecken! Jag vill
upprepa att vi i folkpartiet fäster största
vikt vid att ålderstryggheten på längre
sikt tas upp i hela sin vidd. Folkpensionärerna
och hemarbetande kvinnor

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

utan kontantinkomst är grupper, vilkas
problem inte får förbises. Den tanke
som skymtat i pressen att existerande
enskilda pensionsfonder skulle kunna
indragas till det allmänna är absurd.
Jag hoppas, att socialministern här vill
avge en betryggande försäkran. Den
bör även gälla att ingen skall få sina
pensionsförmåner försämrade. Sveriges
tjänstemän har verkligen berättigade
anspråk på att inte berövas förmåner,
som de uppnått genom ett målmedvetet
fackligt arbete och uppoffringar i andra
avseenden.

Låt mig sedan övergå till några korta
reflexioner kring finansministerns tankar
om den ekonomiska politiken i allmänhet.
Här kan man på flera punkter
märka, hur regeringen närmat sig till
oppositionens ståndpunkter. Kreditpolitiken
tillmätes nu större betydelse än
regleringspolitiken. Det är onekligen
ett framsteg. Kravet på rörlighet hos
den ekonomiska politiken betonas. Det
har oppositionen ofta fått göra ensam.
Vidare säger finansministern: »Den

starka åtstramningen av likviditeten har
förutsatt en betydande uppjustering av
den allmänna räntenivån.» Det är just
vad från vår sida år efter år framhävts,
medan regeringen och regeringspartierna
i bankoutskottet hävdat, att en kreditåtstramning
var i hög grad förenlig
med en fastspikad och låg ränta. Tyvärr
har regeringens underlåtenhet att i tid
använda kreditpolitiken lett till ett tillstånd,
som har vissa drag av kreditstopp.
Jag upprepar att detta motiverar
bland annat särskilda åtgärder för att
underlätta företagarföreningarnas kreditgivning
till den mindre företagsamheten.

Finansministern förväntar att kommunernas
investeringsplaner kommer
att bli mera återhållsamma och att »de
kommunala organen sålunda beaktat de
uttalanden som vid olika tillfällen
gjorts från statsmakternas sida om angelägenheten
av att kommunerna läm -

nar sitt bidrag till den allmänna stabiliseringspolitiken».

Tillåt mig en fråga: Skall detta gälla
även Stockholms stad, vars investeringar
på flera hundra miljoner är så
stora, att de väl förtjänar särskilt beaktande,
när vi diskuterar den samhällsekonomiska
balansen? Svarar finansministern
jakande, betyder det att
han sätter sin lit till den borgerliga
regim, som har det avgörande inflytandet
i Stockholm, ty den socialdemokratiska
oppositionen i Stockholm vill
inte avstå från att år efter år försvaga
stadens finanser — ibland gäller det
inkomstskatten, ibland taxorna — så
att budgeten blir underbalanserad.
Man vill inte acceptera den moderata
begränsning av investeringarna som finansborgarrådet
föreslagit. Kan partikollegerna
i Stockholm av finansministern
vänta en välbehövlig vägledning
genom ett yttrande här i dag, att uppmaningen
till kommunerna gäller dem
alla? Å andra sidan är det klart, att
staten och de penningpolitiska organen
bör beakta de speciella skäl som gör
huvudstadens investeringsbehov relativt
stora.

Statsminister Erlander brukar emellanåt
söka ge intrycket att oppositionen
här i riksdagen inte vill ge staten
medel för balansering av driftbudgeten.
Det är grundlöst och demagogiskt tal.
Det finns utom kommunisterna här i
landet, såvitt jag vet, endast en opposition
som förtjänar den karakteristik
som statsministern framför. Det är hans
egna partivänner i stadshuset. Finansministern
har i dag en chans att säga
vad han tänker om den finanspolitik
som socialdemokraterna i Stockholm
vill föra, med underbalans i budgeten
och stigande lånebehov. Den rimmar
illa med regeringens politik och med
finansministerns uppmaning till kommunerna.
Jag hoppas att finansministern
här tar bladet från munnen. Skulle
han nämligen inte våga eller vilja erkänna
vad som här föreligger, då kom -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

mer tyngden i hans anmaningar till
kommunerna i övrigt inte att bli stor.

Finansministern gör gällande att genom
hans finanspolitik skall företagens
möjligheter att låna påverkas i gynnsam
riktning. Han glömmer att påpeka,
att extra bolagsskatt och investeringsavgift
direkt berövar företagen medel
utan att minska statens lånebehov.
Pengarna skall ju steriliseras. På så
sätt försvåras uppenbarligen företagens
finansiering och detta därför att regeringen
alltför länge behöll sin doktrinära
kreditpolitik och nu vill tillgripa
kraftåtgärder.

Med jämnmod tycks finansministern
acceptera, att fjolårets svaga skörd lett
till en som det förefaller varaktig försämring
av penningvärdet. Tycker regeringen
att det är en acceptabel ordning?
Om inte, vad tänker regeringen göra
däråt? Svara nu inte att en kommitté
har tillsatts. För mer än tio år sedan
begärde vi att regeringen skulle erkänna
sitt ansvar för penningvärdet i
den fulla sysselsättningens samhälle —
inte platoniskt utan genom att göra
dess försvar till en central punkt på
sitt program. Sedan dess har vi haft tre
engångsinflationer. Så får det inte fortsätta.
Det räcker då inte att en stor
kommitté just börjat sitt arbete. Saken
brådskar. Regeringen måste tänka något
själv. Alltså, herr finansminister,
vad är Er beredskap till penningvärdets
försvar t. ex. vid större skördevariationer?
Det problemet löses inte
med väldiga budgetöverskott.

Den enligt min mening på kort sikt
allvarligaste sidan av vår ekonomi gäller
bristen på balans i förhållande till
utlandet. Ett sådant läge kan bero på
minskat utländskt behov av viktiga
svenska varor — men det är inte så
i dag. Den svaga betalningsbalansen
kan också bero på att inflationskonjunktur
råder i vårt land, men inte
heller det tror jag längre är fallet. Man
bör därför närmast räkna med möjligheten
att vår kostnadsnivå är något för

hög i jämförelse med utlandets. I så
fall är det angeläget att den inte stiger,
medan en viss stegring äger rum i utlandet.
Delar regeringen denna mening
och drar man därav någon slutsats?
Statsverkspropositionens korta yttranden
lämnar även här föga vägledning.

Över huvud taget får man intrycket,
att herr Sträng överdriver de gynnsamma
verkningarna av att han genom
överbeskattning drar in pengar
från medborgarna till statskassan. Å
andra sidan underskattar han de gynnsamma
verkningarna, om folk fick behålla
en större del av sina inkomster,
och han underskattar även de svårigheter
som följer med en för hög kostnadsnivå
och vikten av att näringslivet
får möjligheter att rationalisera, vilket
vid sidan av lönerna i hög grad påverkar
kostnadsutvecklingen. Ett stort
skattesänkningsprogram skulle måhända
underlätta ett försök att så småningom
lägga förhållandena till rätta
för allmänna löneuppgörelser sträckande
sig över ett par år och med nominella
lönestegringar och reella sådana
i takt med produktivitetens tillväxt men
inte därutöver. Det skulle ge den största
tänkbara ökningen av realinkomsterna
här i landet, det skulle bidra till pem
ningvärdets stabilitet och till ett återställande
av jämvikten i betalningsbalansen,
kanske t. o. m. möjliggöra en
välbehövlig ökning av vår valutareserv.

Innan jag lämnar dessa ekonomiskpolitiska
ting skall jag be att få läsa
upp en anteckning, som belyser en del
av det som skett här i landet det senaste
året. Skribenten tänker sig tydligen
att ett sammanträde med statsrådsberedningen
någon gång i början
av 1955 gått till ungefär på följande
sätt:

Statsminister Erlander: Sammanträdet
är öppnat. Ja, kära kolleger, nu
skulle vi i dag se efter om det inte är
några nya saker vi kan låna från oppositionens
program.

Justitieminister Zetterberg: Menar Du

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att vi skulle överta sådana saker som
vi eller vår press tidigare bekämpat,
t. o. in. när vi gick till val?

Erlander: Naturligtvis. Varje regering
knycker från oppositionen. För
övrigt så har Du ju själv min käre Zetterberg
fått bekväma Dig till att sätta i
gång utredningar om en del reformförslag
från folkpartiet, om J.O., regeringsrätten
m. m.

Finansminister Sköld: Kanske vi rent
av skulle överge lågräntepolitiken, som
vi hittills försvarat?

Inrikesminister Hedlund: Vad menar
Du? Vilket intryck skulle det göra? Vi
har ju redan under valkampanjen 1954
pressats till ett medgivande att ställa
en skattesänkning i utsikt. Skulle vi nu
svänga i räntefrågan också? Kom ihåg
att vi bildade regeringen på lågräntepolitiken.
Vad tror Du mina bondeförhundare
ute i landet skulle säga?

Sköld: Jag bryr mig inte om vad
Dina bondeförbundare säger. Men om
inte inflationsriskerna minskar, så går
jag in för en ordentlig räntehöjning om
ett par månader. Och då tänker jag ta
ett annat av oppositionens förslag —
om sparpremier — på köpet.

Socialminister Sträng: Något måste
göras åt att kostnaderna för bostadsbyggandet
stiger. Oppositionens tanke
att koppla ihop lånegivningen med sådana
villkor, att kostnaderna måste
hållas nere, ligger det allt en hel del i.
Skulle jag ha bytt taburett till hösten,
får min efterträdare allt vandra den
linjen.

Zetterberg: Men snälla Tage, vilken
min skall vi sätta upp, när oppositionen
pekar på att allt detta är förslag
som vi nyligen avvisat?

Erlander: Käre Herman. Det förstår
Du väl att vi skall se förnärmade ut —
över oppositionens fräckhet.

Hedlund: Ja, men räntan! Tänk på
att redan i höstas när räntan höjts till
4 procent och sen sänkts till 3,6 procent,
så sa Sehlstedt i andra kammaren
att det inte var lätt att följa med i

svängarna med regeringens räntepolitik.
Hur skall det då gå om vi nu höjer
räntan ännu iner?

Erlander: Vi bara nekar till att ha
ändrat oss. Det är så enkelt. Gör bara
som jag.

Här slutar tyvärr anteckningarna.
Vad Norup sade om jordbrukspolitiken
finns inte med. Det är oklart vad det är
för ett papper. Kanske är det en självbiografisk
anteckning eller rent av ett
referat av en mardröm, som någon regeringsledamot
haft. Det är ju så modernt
att skriva självbiografier och bra
att göra anteckningar i tid.

Herr talman! Från vår sida kommer
längre fram en hel del förslag att framföras,
som gäller familjepolitiken, utbildningen
och forskningen m. in. Vi
begär också en översikt över om statliga
företag konkurrerar på lika villkor
med enskilda och om staten tillämpar
samma principer mot alla näringsgrenar
i sin reglerande verksamhet samt
om orsakerna till eventuella olikheter.
Det skulle föra mig alltför långt att beröra
dessa ting i dag.

Då en särskild utrikespolitisk debatt
ordnas längre fram finns det inte skäl
att i dag behandla det utrikespolitiska
läget ur allmänna eller svenska synpunkter.
Så mycket kan utan vidare sägas
som att förhoppningarna om en väsentlig
och långvarig avspänning i det
kalla kriget mellan Öst och Väst inte infriats.
Mänskligheten lever allt fortfarande
inför det fruktansvärda hotet att
en världsbrand kan utbryta. Att Sveriges
folk måste räknas till de krafter,
som gör sig gällande för fred och folkförsoning
är alla ense om. Det betyder
bland annat, att vi måste vidmakthålla
ett starkt försvar och om möjligt bevara
den enighet i stort kring försvarsfrågorna,
som vad de demokratiska partierna
beträffar varit rådande sedan
slutet av 1930-talet. Tungt skulle ansvaret
drabba den regering eller det parti
som överger denna hållning — som inte
gör sitt yttersta för att bevara enigheten

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

kring vårt lands försvar. Ur denna synvinkel
sett verkar regeringens sätt att
handlägga fjärde huvudtiteln ytterst
olyckligt. Försvarsministern vill inte ens
lyssna till vad försvarsberedningen kan
ha för uppfattning — eller till vad militärledningen
tycker — innan han tar
ställning. Det verkar nästan som om
han hoppats, inte att enighet skall kunna
vinnas utan att partierna skall stanna
vid olika linjer. Så kan försvarsfrågorna
föras ut i valstriden och bli ett
tillhygge i partistriden. Om inte detta är
avsikten, varför inte resonera med försvarsberedningen
och förelägga denna
militärledningens kommentarer före beslutets
fattande?

Må försvarsministern inte krypa bakom
någon formalistisk ståndpunkt om
att försvarsberedningen har till uppgift
att behandla avvägningsfrågorna i försvaret
på längre sikt. Ty även om det
inte funnits någon försvarsberedning,
skulle det varit naturligt för en försvarsminister,
som är angelägen att
hålla försvarsfrågan över partierna, att
hålla kontakt med oppositionen.

Vi i folkpartiet är mer än angelägna
att Sveriges försvarsproblem skall behandlas
i enighetens tecken. Vi tror att
man därigenom bidrar till försvarets
förankring hos folket på det enda önskvärda
sättet och vi är villiga till samverkan
i denna anda och bland annat
pröva om enighet kan vinnas mellan
riksdagens demokratiska partier. Men
det förutsätter att även hos regeringen
finns något av vilja att rådslå och att
ta hänsyn.

Viktigt är självfallet också att regeringen
vägleder Sveriges folk rörande
förutsättningarna för vårt försvar. Överbefälhavaren
har inte dolt sin inställning
i fråga om de nya vapnens betydelse.
Hur ser landets regering på denna
fråga? Jag begär ingalunda något
definitivt ställningstagande på en rad
preciserade punkter. Men några tankar
om de nya vapnens — även atomvapnens
— betydelse ur svensk försvars -

synpunkt kan väl ändå landets försvarsminister
och kanske även landets statsminister
framföra till ledning för opinionsbildningen.
Ett lands regering kan
och får inte ge intrycket att man söker
tala så mycket som möjligt om atomkraftens
fredliga utnyttjande och inte
alls om dess betydelse för Sveriges försvar
— av den anledningen att det första
är populärt men inte det andra. Vi
är alla av en mening, att krig även utan
de nya vapnen vore något ohyggligt,
något fruktansvärt som skulle bringa
namnlöst lidande. Det är fasansfullt att
tänka sig att tiotusentals av mänsklighetens
bästa hjärnor sysslar med att
göra förstörelsevapnen värre och värre.
Men ansvaret för vårt land och folk och
vår del av ansvaret för fredens bibehållande
i vår del av världen manar oss
att handla och verka utifrån de förutsättningar
som finns — samtidigt som
vi deltar i ansträngningarna inom Förenta
Nationerna och annorstädes att
trygga freden och att skapa sådana förutsättningar,
att de nya ohyggliga förstörelsemedlen
försvinner till förmån
för ett fredligt uppbyggande arbete.

På tal om atomkraftens fredliga utnyttjande
ser jag med stor tillfredsställelse,
att regeringen föreslår en stor anslagsökning
till AB Atomenergi och för
forskningsändamål. Men jag måste med
bestämdhet bestrida att detta grundläggande
av staten finansierade arbete är
någon motivering för ett kommande
statsmonopol — en tanke som skymtat
i den socialdemokratiska pressen och
även i handelsministerns direktiv till
atomkommittén. Tankegången tycks
vara att staten är en de enskilda företagen
motsatt part. Med penningens
rätt skall den, som de första åren betalar
mest för grundforskning, erhålla
permanent statsmonopol. Detta är orimligt.
Vad saken gäller är hur atomkraften
bäst skall gagna vårt folks försörjning.
Vilken organisationsform kan på
längre sikt bäst främja denna? På den
frågan kan svaret inte bli annat än att

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

man bör undvika en fastlåsning vid raonopolistiska
former. Varken privat eller
statligt monopol — men statlig övervakning
av att alla hälsovårds- och andra
trygghetssynpunkter tillgodoses. Om socialdemokraterna
låter sin socialistiska
tro verka som färgade röda glasögon
när detta spörsmål studeras, hoppas jag
att bondeförbundet skall hålla huvudet
kallt och synen normal.

Det finns all anledning att ur ett
längre perspektiv betrakta den fråga
som vi i dag främst diskuterar — att
samhället av medborgarnas inkomstökning
drar in mer än hälften till offentliga
kassor. Vad är det som här håller
på att ske? Jo, att samhället gör anspråk
på att mer och mer bestämma hur
enskilda människors inkomster skall användas.
Vi är alla anhängare av tillfredsställande
folkpensioner, av framsynt
familjepolitik, av förbättrad hälsooch
sjukvård samt en kulturell upprustning.
Ofrånkomligen betyder detta, att
en vida större del av nationalinkomsten
än förr måste passera genom statskassan
och övriga offentliga kassor. Men
frågan är hur långt denna offentliga andel
skall tillåtas växa. Håller vi inte nu
på att komma alltför långt, när staten
berövar den enskilde förfoganderätten
över mer än hälften av hans inkomstökning?
Skall vi då fortsätta att låta
staten helt och hållet ordna även nya
uppgifters lösning? Skall ålderstryggheten
helt tas om hand av det allmänna?
Skall atomkraften monopoliseras i statens
hand? Skall stat och kommun i
växande utsträckning finansiera bostadsbyggande?
Skall det frivilliga sparandet
mer och mer ersättas med att
staten tvingar medborgarna att spara
genom väldiga budgetöverskott?

Varthän kommer vi, om denna utveckling
får fortsätta?

Någon svarar kanske att vi hamnar i
ett socialistiskt Sverige. Den svenska
socialdemokratien har tvingats att -—
tills vidare i varje fall — i stort sett
uppge planerna på ett väsentligt utvid -

gat offentligt ägande. Den överföring
av produktionsmedlen i samhällets ägo,
som alla socialistiska partiprogram i
mer än femtio år haft som främsta programpunkt,
har man fått uppge. Även
när det gäller det andra slaget av statlig
dirigering — regleringarna — har
man motvilligt pressats till reträtt. Folkopinionens
utslag däremot var för tydligt.
Men nu tränger man fram på den
tredje vägen — skattesocialismens väg.
Staten lägger med beskattningens hjälp
under sig en allt större del av människornas
inkomster. Den i år utlovade
skattesänkningen är så obetydlig, att
den inte bryter denna trend. Vad som
blir av de kommunala ortsavdragens
höjning om några år vet ännu ingen.
För övrigt uttrycker man på socialistiskt
håll av och till sympatier för en
utvidgad allmän konsumtionsbeskattning
utan att förknippa den med en
väsentlig sänkning av den direkta beskattningen.
Det skulle betyda ytterligare
ökat skattetryck. Vad vissa kapitalinkomster
beträffar, ordnas skattesystemet
så, att dess verkan blir konfiskering
av hela avkastningen av sparkapitalet.

Var hamnar vi — jag upprepar det
— om denna utveckling får fortsätta?

Bondeförhundet tycks inte märka vad
som här sker. Likt fakiren som stirrar
på glaskulan, ser herr Hedlund och herr
Norup endast jordbrukspriserna. Jag
vädjar till dem och alla deras kolleger
och vänner, som inte önskar ett skattevägen
socialiserat Sverige. Lyft blicken
från jordbrukspolitiken till den större
frågan om samhällsutvecklingen i ett
land där staten i snabb takt ökar sin
andel av nationalinkomsten och snart
vill disponera hälften därav.

Min tro är, att ett samhälle där mer
och mer av nationalinkomstens användning
liigges under staten inte blir någon
god miljö för demokratien. Folkstyrelsen
utvecklas lättare och bättre om
de politiskt styrande har mindre makt
att bestämma över människornas liv. Ju

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mera staten dominerar, desto mer blir
alla människor beroende, desto svårare
får de att hävda sin självständighet. En
sådan maktkoncentration är en fiende
till friheten — den enskilda människans
frihet.

Därför bör riktpunkten för våra
strävanden vara att hejda tillväxten av
statens andel i nationalinkomsten och
sedan vrida denna relativa andel nedåt,
så att människorna får ökade möjligheter
att själva bestämma hur de
vill ordna sitt liv. Varför skulle de inte
få behålla så mycket av sin inkomst, att
de fritt kan välja om de föredrar t. ex.
ett eget hem eller en bättre pension.
Jag upprepar att starka skäl har talat
för en utvidgning av samhällets roll vid
lösningen av de sociala problemen under
senaste årtionde. Men efter hand
som bottentryggheten — ordnad av
samhället — blir klarad, kan och bör
resten ordnas av den enskilde själv med
en del av de resurser som den fortgående
inkomstökningen ställer till hans
förfogande. Då blir samhällets roll
minskad inte absolut men relativt. Detsamma
bör kunna ske på bostadsförsörjningens
område, där de enskilda
människornas växande inkomster bör
skapa förutsättningar bl. a. för en stor
ökning av egnahemmens antal. Låt oss
inte underskatta betydelsen av att samhället
är sådant, att varje människa får
både rätt och plikt att i sista hand
själv ansvara för sitt liv. Låt oss inte
vänja Sveriges folk att bli omhändertagna
— människor som i skatt får betala
vad samhällsvården kostar men i
övrigt blir inte subjekt utan objekt
för de offentliga organens verksamhet.

Detta är eu annan målsättning än
den socialistiska. Den är inte mindre
social — ty den framhäver samhällets
primära plikt att skydda människorna
mot nöd och arbetslöshet och hjälpa
dem vid sjukdom. Men den vill att de
snabbt växande resurser, som tekniken
ställer till vårt förfogande, skall så användas,
att de ökar individens frihet

— inte inskränker den. Denna åskådning
vill också markera individens eget
ansvar, så som det alltid måste vara
när friheten växer, ty med frihet följer
ansvar.

Blickar vi fram i tiden mot det årtionde,
som kommer efter vårt, förefaller
det som om standardstegringen
skulle hinna så långt, att de ekonomiska
och sociala problemen förlorar
den dominans de på sätt och vis haft
för den senaste mansålderns samhällsarbete.
Åtminstone hoppas jag att det
skall gå så. För människornas liv är de
materiella levnadsvillkoren dock trots
allt endast en yttre ram — låt vara av
största betydelse. När den ramen vidgas
genom en fördubbling av realinkomsten
på ett kvartssekel — om inte
klåfingriga socialister får slå sönder
maskineriet, och det skall säkert gå att
hindra — ja, då upphör den ekonomiska
knapphetens tryck att vara så
kännbart som hittills. Frigjorda från
omsorgen om livets nödtorft och med
ökad frihet kan människorna ägna sina
tankar till större del åt andra ting.
Kostnaderna för det vi kallar kulturliv
i alla dess aspekter blir inte längre de
hinder och gränser, som de utgör i dag
för många. Litteratur, resor, friluftsliv,
teater, musik, film, konst — med ett ord
sagt bildning och kultur —- kommer att
uppta de flesta människors tid och intresse
långt mer än hittills. Och kortare
arbetstid kommer att göra sitt till ökning
av dessa möjligheter till personlighetsutveckling.

Jag tror att vi gör klokt i att redan
nu taga en sådan utveckling i sikte. Att
anpassa samhället efter dessa nya framtida
förutsättningar, det är att sätta
andra omsorger än de materiella mer
och mer i centrum — därför att det
viktigaste för människorna ligger på ett
annat plan. Välfärdssamhälle — det är
ett vackert ord. Det täcker en realitet,
ett konstruktivt arbete som alla grupper
av Sveriges folk varit med om att
utföra i detta århundrade. Men i samma

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mån som den enskildes ekonomiska
problem förlorar sin skärpa genom
atomålderns tekniska framsteg och produktionsökning,
i samma mån förskjutes
tyngdpunkten i samhällets strävan.
Det centrala blir inte att skydda mot
nöd utan att bygga upp ett samhälle,
där varje enskild människas frihet och
möjlighet till personlighetsutveckling
främjas, och där hon möter de etiska
krav, som är frihetens ständige följeslagare.
Detta samhälles signum skall
vara icke välfärd men kultur — kultur
och gemenskap på den enda grund, som
i längden håller och bär, den enskilda
människans frihet, rätt och plikt. Då
kommer också många problem, som nu
tycks förutsätta statlig organisation, att
bättre lösas genom frivillig samverkan.

Vi i folkpartiet har sagt ja till välfärdssamhället
och gör det alltjämt i
dag. Men framtidslinjen för vår samhällsutveckling
bör vara en annan än
ett schablonmässigt fullföljande av en
tilltagande överbeskattning och alltmera
utsträckt samhällelig omvårdnad
— till dess vi hamnar i ett förmyndarsamhälle
— och det kan vi göra snart
nog, om nuvarande kurs fortsättes.

Sverige och Västerlandet i övrigt går
in i en ny epok, som vi alla hoppas inte
skall bli en mardröm av exploderande
vätebomber utan världsfredens tryggande
genom växande förståelse mellan
alla folk. I denna epok, där fattigdom,
nöd och ekonomisk otrygghet har övervunnits,
skall samhället främst ta sikte
på det som är viktigare än materiella
förmåner, nämligen frihet, frivillig skapande
samverkan och kultur.

Vidare yttrade:

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Principiellt sett är det
även i år närmast en provisorisk försvarshuvudtitel
försvarsministern lägger
fram. Allt sker i avvaktan på de
resultat, till vilka försvarsberedningcns
överarbetning av överbefälhavarens

riktlinjer kan leda. Tillåt mig ändå först
att göra ett par personliga reflexioner.

Vi vet ju nu alla, att ett taktiskt atomvapen,
avsett för rent militär användning
— ej för massförstörelse — produceras
på olika håll i världen. Även
vi kommer att få de tekniska förutsättningarna
för en sådan produktion.
Mycket talar vidare för att den tekniska
utvecklingen på detta område
kommer att gå i något snabbare takt än
man förut räknat med. Det förefaller
också i hög grad sannolikt, att detta
vapen kan åstadkommas för kostnader,
som i förhållande till effekten är begränsade
— väsentligt mer begränsade
än man tidigare föreställt sig. Ett taktiskt
atomvapen är ett naturligt led i
robotvapnets utveckling och samtidigt
en förutsättning för dess fulla effektivitet.
På robotvapnet såsom sådant satsar
vi betydande belopp.

Rationellt inlemmat i en försvarsorganisation
ger det taktiska atomvapnet
försvararna en fördel, som väger tyngre
än den angriparen kan nå med detsamma.
Detta gäller särskilt i ett försvar
mot invasion. Därtill kommer, att
det endast är om vi själva visar att vi
förmår något på detta område som vi
med någon grad av säkerhet kan räkna
med att trots vår ställning utanför västerns
försvarssystem få den sortens utfästelser
vid ett krig, att en motståndare
av hänsyn till risken för repressalieåtgärder
avstår från att använda
massförstörande atomvapen mot oss.

Ett taktiskt atomvapen löser inte vår
försvarsfråga. Men utan tillgång till
detta vapen kan vår försvarsfråga inte
lösas. Det är detta som överbefälhavarens
utredning understryker.

Vad angår atomkraftens utnyttjande
för fredligt ändamål delar jag herr Ohlins
uppfattning, att det skulle vara i
hög grad olyckligt, om detta skulle ske
i statsmonopolistiska former. Jag vill
emellertid inskränka mig till att nu endast
uttala förhoppningen, att de pågående
förhandlingarna på detta om -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

råde, skall leda till det resultatet, att vi
får ett tillräckligt utrymme för alla intresserade
krafter både inom den offentliga
och inom den enskilda sektorn.

På rent politiska grunder har regeringen
funnit det nödvändigt att i år
göra en besparing på försvarets huvudtitel
med inemot 68 miljoner. Denna
kan icke ha något sammanhang med
utrymmet för en skattesänkning, eftersom
den är en rent tillfällig utgiftsminskning
för nästa budgetår. Försvarsutgifterna
skulle, även om man låtit bli
denna i förhållande till konsekvenserna
dyrbara besparing, ha stigit proportionsvis
mindre än övriga statsutgifter.
Budgetens överskott skulle ha minskats
men ingalunda i sådan grad, att ens
regeringens cirklar hade rubbats.

Finansministern bevisar att åtgärden
att inställa repetitionsövningarna icke
med hänsyn till det ekonomiska läget
är nödvändig. Försvarsministern bevisar
i sina uttalanden, att den ur försvarssynpunkt
leder till farliga följder
och skapar påtagliga risker. Det återstår
nu bara för statsministern att påvisa,
att åtgärden var politiskt nödvändig
och för utrikesministern att göra
gällande, att den svarar mot det utrikespolitiska
läget, nu sedan genéveandan
redan dragit sin sista suck och
nedrustningsförsöken i världen än en
gång lett till ingenting.

Uppenbarligen är regeringen politiskt
bunden. Eftersom den har majoriteten,
måste även vi i högerpartiet utgå därifrån,
just därför att det rör försvarsfrågan.
Vi kommer för vår del att lägga
fram ett minimiförslag, som lagar de
värsta revorna i vår personella försvarskraft.
Detta är sakligt underbyggt. Det
ger majoriteten en möjlighet att visa, att
den åtminstone är beredd att lyssna på
några sakliga erinringar, att på något
vis och i någon grad demonstrera, att
den även ett valår sätter värde på fortsatt
samförstånd i försvarsfrågan.

Det måste, herr talman, vara riktigt
att använda flödande statsinkomster

också för att konsolidera statens affärer.
Därför är det riktigt att begagna det
nuvarande läget till att städa i statens
förmögenhetsredovisning genom att fylla
det hål, som uppstått därför att egnahemslånens
subventionsdel icke blivit
rätt bokförd och avskriven.

När man däremot med stöd av ett tillfälligt
inkomstflöde snickrar ihop en
ny ekonomisk livsfilosofi för att radikalt
stöpa om vår statsfinansiella teknik,
vägrar vi i vändningen. Det är
detta den författarfirma, där herr
Sträng är ny verkställande direktör, försöker
i årets finansplan.

Herr Sträng har väl alltid varit socialdemokrat
— men han har nog aldrig
varit mer socialdemokrat än i sin
lörsta budget. Denna budget är nämligen
från den första raden till den sista
en de höga skatternas höga visa. Den
är en klar och tveklös personlig bekännelse
till felföreställningen, att en nästan
allsmäktig överhet skulle kunna
hushålla för sju miljoner människor genom
att ingripa mot dessa människors
egen förmåga att hushålla, genom hårda
skatteingrepp mot deras arbetsförtjänster.

Höga skatter, extra skatter, skatter
på arbetslivet, hot om nya skatter — det
är verkligheten bakom talet om restriktiv
finanspolitik och stram ekonomisk
polititik. Det är den bakgrund, mot vilken
koalitionsregeringen än en gång lovar
en stabil prisnivå och begär att vi
medborgare skall känna förtroende för
penningvärdet. Denna begäran framföres
av dem, som förra året måste se
samma penningvärde sjunka ytterligare
sex procent och som för fem år sedan
anbefallde en engångsanpassning av
priserna, vilken på en gång berövade
kronan mer än en femtedel av dess
värde.

Den inkomstexpropriation, som för
finansministern är ett politiskt livsvillkor,
är inget kortfristigt inslag i den
socialdemokratiska politik, vars förträfflighet
numera även bondeförbunds -

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ledningen förkunnar. Därom ger årets
finansplan besked. Inkomstexpropriation
är ofrånkomlig i ett samhälle, där
alla har arbete. Så måste den nya finansteorien
tolkas. När alla människor
har tillfälle att göra arbetsförtjänster,
så tror sig regeringen vara tvungen att
oskadliggöra betydande delar av dessa
arbetsförtjänster genom att överta människornas
rätt att förfoga över dem.
Annars går det åt pipan. I ett tidigare
socialdemokratiskt skede skulle skatterna
vara så höga som möjligt för att
gemensamma ändamål skulle kunna tillgodoses.
Den onda skattebetalarnaturen
skulle steg för steg brytas ned. Nu skall
därutöver den inkomst människorna
har kvar, sedan de betalt sina skatter,
vara så liten som möjligt — för att
behålla sitt värde.

Regeringen är sig själv nog. Den blir
det allt mer och mer. Det börjar nu bli
så, att överheten inte bara alltid har
rätt. Vi andra har alltid fel. Vi förstår
inte själva vårt eget bästa. Vi medborgare
begriper inte vad som är till fördel
för oss, men det gör statsråden. Påbuden
ovanifrån kan visserligen -— för
att hämta några ord ur finansplanen
•—- framstå som hindrande och besvärliga
för den enskilde, stundom som
svårförståeliga, men vi får inte glömma
att vad som kommer från överheten,
det kommer från ett högre förnuft.
Pappa Sträng och mamma Lindström
vet.

Uppfattningen att endast de som har
makt att bestämma har förmåga att
begripa och vilja att handla under ansvar,
den uppfattningen rycker undan
grunden för ett konstruktivt demokratiskt
samarbete. De samlande lösningarna
förvinner. Människorna blir föremål
för maktutövning, inte medverkande
i de gemensamma ansträngningarna.
En politik, som tvingar, som bara bjuder
och befaller, kan aldrig skapa handlingsmotiv
av sådant slag, att människorna
känner och erkänner dem som

sina egna. Därför måste den också
misslyckas.

Läs vad regeringspolitikens män nu
liar att säga om sin egen metod att
betala statsutgifter med pengar, rekvirerade
från den sedeltryckande banken!
Man ryckte på axlarna när vi gjorde
invändningar mot en politik, som måste
förstöra och desorganisera den fria kapitalmarknaden.
Man vägrade att på allvar
diskutera kritiken mot försöken att
bestrida varaktiga statliga utgifter med
bankernas tillfälliga kassaöverskott.
Man viftade otåligt bort bevisen för
att den som försöker ersätta verkligt
sparande med rekvisitioner på nytryckta
sedlar sätter dynamit under prisstabiliteten.
Nu är det verkliga läget det,
att regeringen inte på månader kunnat
låna ett öre på naturligt och riktigt
sätt. Den har inga utsikter att kunna
göra det på denna sidan midsommar,
om den inte vill hänsynslöst utnyttja
sina ransoneringsbefogenheter till egen
fördel. Den har -— på ett år — lånat
över 700 miljoner i riksbanken. Den
måste fortsätta att låna i riksbanken.
Vad gör regeringen då? Den mobiliserar
skattebetalarna som ett slags kommenderad,
frivillig blodgivargrupp.

Regeringen har så ofta fått fel, därför
att den hela tiden varit så säker på att
ensam ha rätt.

Bakom allt det resonerande hit och
dit finansministern presterar, då han
smyger sig fram till skattesänkningslöftet,
anar man hela tiden besvikelsen
över att överheten, som så bra skulle
kunna hitta användning för slantarna,
verkligen nu skall vara tvungen att
lämna ifrån sig hela hundra miljoner
av de 6 100 miljoner, som inkomstskattetiteln
slutar på. Finansministern säger
ja till skattesänkningar lika ovilligt
som en rysk utrikesminister säger
ja, sedan han under många år vant sig
att säga njét.

Dock behöver finansministern såvitt
jag kan förstå inte vara orolig. De fles -

2 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 2

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ta skattebetalarna kommer inte att i
sina källskatteavdrag märka något av
den mot regeringspolitiken stridande
skattesänkning, som nu rent politiskt
blivit ett ofrånkomligt minimum. Inkomstutvecklingen
är sådan och prisutvecklingen
har under alla förhållanden
varit sådan. Om människornas arbetsförtjänster
stiger i den takt nationalbudgetherrarna
tror, kommer hela
skattesänkningen att vara borta för varenda
skattebetalare efter två år ■—■
mindre tid än som förflutit sedan det
löfte gavs som koalitionen nu ovilligt
och motspänstigt lovar att infria. Fortsätter
prisstegringarna, blir det snabbt
en skatteskärpning på de verkliga inkomsterna,
en fortsatt skatteskärpning
framför allt i mellanskikten.

Den sammanlagda preliminärskatten,
det vill säga källskatten, beräknas från
detta års riksstat till den budget vi i
dag diskuterar öka med netto 1 435
miljoner kronor. Av denna ökning i
skattebördan på nära 1,5 miljard återföres
till skattebetalarna 100 miljoner
kronor. Mot varenda krona, med vilken
den sammanlagda skattebördan minskas,
svarar alltså över 14 kronor i ökning.
Denna krona, herr talman, är den
lilla ärta, som gör att högskattepolitikens
prinsar sover så oroligt.

Hela koalitionsregeringens ekonomiska
politik måste ses mot denna bakgrund.
Även den sedigaste dragare
sparkar bakut eller sätter sig på hasorna,
om man håller den så hårt, att den
har svårt att dra eller svårt att andas.
Vårt skatteläge är för högt. Människornas
stigande inkomster i kombination
med progressiviteten gör det för vart
år allt orimligare. Vårt skatteläge är
så högt att det är nästan ogörligt att
beräkna, hur människorna kommer att
reagera inför något som de betraktar
som en skärpning. Vi vet att kompensationsmaskinen
arbetar. Vi vet att människorna
alltid söker vägar för att i
möjligaste mån slippa undan vad de
anser vara orimliga anspråk från det

allmänna. Inte ens koalitionens experter
har ännu lyckats hitta något sätt
att beskatta den som väljer fritid i stället
för högre arbetsförtjänst, men det
kanske kommer i form av något slags
semesterskatt. Framför allt vet vi emellertid
att en överbeskattning ofrånkomligt
leder till stigande statsutgifter.

Att staten använder sin tvångsmakt
till att beordra människor och företag
att betala mer för statens service och
för gemensamma ändamål än vad detta
kostar, innebär — vad herr Sträng än
säger —• ett av regeringen påbjudet
tvångssparande.

Med samma ord måste grundtanken i
det minst sagt egendomliga förslag karakteriseras,
som går ut på att människorna
skulle åläggas att med obligatoriska
avgifter bygga upp en fond för
en pensionering, om vilken man ingenting
vet och ingenting får veta. Ingen
köper frivilligt grisen i säcken. Det är
orimligt att tvinga ett helt folk till en
sådan affär.

Tvångssparande är alltid ett dåligt
surrogat. I ett för högt skatteläge — sådant
som vårt — är det ett både dåligt
och farligt surrogat. Det löser inga problem,
det skjuter dem bara framför sig.
Det skapar risker för den samhällsekonomiska
balans, det skulle tjäna.

Från den 1 juli 1950 till den sista
juni förra året råkade det över budgeten
flyta in ett tvångssparande från
svenska folket på drygt 1 250 000 kronor
om dagen, söndag som vardag. Under
samma tid förlorade människor
med försäkringar och slantar på sparräkningar
någonting sådant som tre
miljoner kronor om dagen, söndag som
vardag. Så stark var penningvärdeförsämringen.

Och dock sätter koalitionen allt fortfarande
i huvudsak sin lit till tvångssparande
i regeringens regi. Det skall
— som motorn i maskinen — allt bestyra.
Det skall till och med ge den
jordbrukare, hantverkare eller småföretagare,
som är med och betalar mil -

Torsdagen den 19 januari 1956 fin.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

jonerna, större möjligheter att själv få
låna pengar. Det resultatet kommer de
exproprierade tiorna, hundralapparna,
tusenlapparna och miljonerna inte att
ha, men de kommer att göra det nödvändigt
för många jordbrukare, hantverkare
och småföretagare att låna mer.

Regeringens politik bygger på misstro
mot människorna och förtroende
till regeringen. Högerpartiets politik
bygger på förtroende till människorna
och misstro mot maktanhopningar hos
regeringen.

I vårt handlingsprogram, inte bara
för dagen utan också för framtiden,
ingår som ett ständigt aktuellt led en
klar och bestämd skattesänkningslinje.
Vi vill krympa statens och kommunernas
rätt att förfoga över folks arbetsförtjänster
för att kunna vidga deras egen
förfoganderätt. För oss kommer därför
nödvändigheten att sänka de sammanlagda
skatterna med i bilden vid varje
tillfälle, då ett förslag som medför ökade
statsutgifter är aktuellt. Högerpartiet
är ett skattesänkningsparti. Det ser i
stigande produktion och stigande inkomster
en möjlighet att begränsa det
allmännas andel av dessa inkomster
men i skattelättnader undan för undan
också en förutsättning för att produktion
och inkomster skall stiga snabbast
möjligt. Därmed skapas växande förutsättningar
även för att tillgodose angelägna
sociala och kulturella behov samt
för att hålla det försvar, som vårt läge
i världen gör nödvändigt.

I skattesänkningsprogrammet för den
närmaste framtiden ligger — också för
oss med hög angelägenlietsgrad — en
reform av den kommunala beskattningen,
som inte bara får innebära en omfördelning
av skatt under olika rubriker
utan måste leda till sammanlagt
sänkt skatt för de många skattebetalarna,
till minskade källskatteavdrag.
Kommunerna måste ges möjligheter att
minska sina utgifter, stimuleras att
pressa sina kostnader. Därjämte måste
vi stärka familjernas ställning genom

att fortsätta sambeskattningsreformen
och genomföra ett system med höjda
ortsavdrag för barnfamiljerna vid beskattningen.

Högerpartiets målsättning i år är att
sänka statens skatt på människornas
arbetsförtjänster så kraftigt, att människorna
märker att någonting har
skett. Skattesänkningen skall komma
alla till del. Den skall sänka de utvecklingshämmande
marginalskatterna, undanröja
orättvisorna för de små inkomsttagarna,
ha sin tyngdpunkt i de
allt vanligare medelinkomsterna — de
inkomster, över vilka skattehotet kanske
vilar tyngst. Det är inte en socialförsäkringsreform
vi tänker oss utan
en samhällsekonomiskt grundad skattereform.
Vi utgår också i skattediskussionen
från att människornas arbetsförtjänster
är deras och inte statens.

Våra förslag till skattelättnader utöver
regeringens kommer att bygga på
förslag till minskningar i statens utgifter.
Pengar som staten nu förfogar
över skall ställas till medborgarnas förfogande
— för användning eller sparande.
Detta är ett statsfinansiellt sunt
sätt att sänka skatterna. Det ökar inte
risken för prisstegringar utan minskar
den. Planeringen är gjord så, att skattesänkningen
skall hålla även under
kommande budgetår. En av förutsättningarna
har därvid varit, att under
1958 den uppbyggnad av folkpensionen
skulle börja, vilken — som ett resultat
av våra gemensamma arbetsinsatser
— på åtta å tio år borde kunna förvandla
denna till ett allmänt medborgerligt
pensionsunderlag. Vi har då
tänkt oss en folkpension på cirka tretusen
kronor för ensamstående och femtusen
för äkta makar — räknat i årets
penningvärde.

Därmed kan man bilda ett hållbart
underlag för frivilliga, organiserade eller
oorganiserade ansträngningar att
på ett personligt sätt lösa den personliga
pensionsfrågan. Sådana ansträngningar
bör på alla sätt uppmuntras. Att

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 195ö fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

säga ja till en förbättrad folkpension
med därovanpå lagda möjligheter att
ordna ytterligare trygghet för gamla
dagar efter människornas skiftande behov
och förutsättningar är att säga nej
till den obligatoriska pensionsförsäkringen
med dess stela normer för belopp
och avgifter. Det är att avvisa tanken
att under pensionsförsäkringens
täckmantel flytta över miljarder från
arbetslivet och produktionen till statens
förfogande.

Att kapitalmarknaden verkligen fungerar
är ett villkor för att en smidig
penning- och kreditpolitik skall få sin
fulla konjunkturstyrande kraft. Kreditpolitiken
är inte selektiv, säger finansministern.
Nej — inte ur överhetens
synpunkt men ur människornas, herr
finansminister. Utformas den som ett i
verklig mening generellt medel blir den
en för alla lika bakgrund, mot vilken
urvalet sker i nära kontakt med arbetslivet
och med hänsyn till effektivitet
och räntabilitet. Då blir penning- och
kreditpolitiken också kostnadsnedpressande.
Det är ett misstag att tro, att
kreditpolitiken ej skulle påverka de så
kallade självfinansierande företagen,
och likaledes att utgå från att den skulle
förutsätta ett högränteläge. Den fungerar
lika bra inom ramen för en lågränta.

Att återställa kapitalmarknaden det
betyder i dag framför allt att med långt
större kraft och på bredare front främja
det fria och frivilliga sparandet. Det
betyder att öka sparmöjligheterna i
stora och små företag genom att avskaffa
investeringsavgiften och ge jordbrukare
och andra småföretagare rätt
till resultatutjämning. Det betyder att
minska pressen uppåt på kostnader och
priser genom att återställa bolagsskatten
till vad den var före aprilkuppen.
Det statsfinansiella budgetöverskottet
på, säg några hundra miljoner, bör, seden
nödiga reserver avsatts, utnyttjas
för att ge människorna omedelbara impulser
till ett starkt ökat personligt spa -

rande. Naturligtvis låter det sig säga,
att detta är en avrustning i regeringens
ekonomiskt-politiska arsenal. Men det
är riktigare att säga, att det innebär en
upprustning av människornas förmåga
att hejda den fortsatta, isolerade, svenska
inflation alla fruktar mest. Att omvandla
statens tvångssparande till människornas
frivilliga sparande ger ett
större sparande och ett bättre sparande.

Minskar man statens anspråk på delaktighet
i medborgarnas inkomster genom
att reducera statsutgifterna och
därmed statens behov av inkomster —
och stärker man samtidigt både till
kvalitet och kvantitet totalsparandet i
samhället genom att göra ett formellt
budgetsparande till ett reellt personligt
sparande —- ja, då måste utsikterna till
en lugn och säker utveckling bli större
än de kan bli på något annat vis. Går
man denna väg skapar man vidare en
allt säkrare grund för en hållbar och
samhällsekonomiskt ofarlig lågränta.
Man skapar också ett verkligt utrymme
för växande investeringar och undanröjer
vad finansministern urskuldande
kallar tekniska svårigheter på kreditmarknaden.
En sådan politik ger småföretagare,
hantverkare, jordbrukare
och bostadsbyggare praktiska möjligheter
att få sina behov av kredit tillgodosedda,
vilket högskattelinjen inte
gör.

Det fasta penningvärdet måste förankras
hos många sparare, många ägare,
många livskraftiga företag. Det är
medborgarna som skall se sin egendom
växa, sina ägodelar öka. Många välbärgade
medborgare ger samhällsekonomien
mycket större styrka än en förmögen
stat. Alternativet, herr talman,
det är inte ett fåtal i regeringsställning,
som har allt ekonomiskt inflytande, eller
ett fåtal, som har allt det inflytande
en stark förmögenhetskoncentration
ger. Alternativen i dag och för framtiden
är en jättekapitalistisk stat, som utövar
alla befogenheter, eller hundratusentals
och åter hundratusentals per -

Torsdagen den 19 januari 1950 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sonliga ägare, som under direkt och
personligt ansvar utövar sina befogenheter.

Trots allt vad regeringen säger, trots
allt vad den under årens lopp lovat,
har vi en bostadsbrist som bara blir
vär^e och värre. I en officiell trycksak
från Stockholms bostadsförmedling läser
jag: »Utsikterna för till Stockholm
nyinflyttade att genom bostadsförmedlingens
medverkan erhålla bostad äro
synnerligen små för att icke säga obefintliga.
» För att ha chans till bostad
nu måste bostadslösa familjer med två
barn ha ställt sig i ko före september
1953, familjer med ett barn före januari
1953 och familjer utan barn före maj
1951. Ensamstående, som söker rum
med kokvrå, har sex års väntetid.

Människorna — de som har råd förstås
— försöker att köpa sig fria från
denna väntetid. Svartabörspriserna stiger.
Enrumslägenhet i Hammarby femtusen
kronor, tvårumslägenhet i Årsta
sextusen kronor, med utsikt vid Strandvägen
sjutusenfemhundra kronor.

Det är för dyrt att bygga, för dyrt
att underhålla det som byggts. Därför
är det för dyrt att bo, därför, och på
grund av ett otillräckligt sparande, är
det för svårt att få bostad.

I bostadspolitiken måste ett helt annat
eftertryck än hittills läggas på att
öka människornas möjligheter att i samarbete
med sparare och en fritt konkurrerande
företagsamhet själva lösa
sin bostadsfråga i enfamiljshusets eller
radhusvillans form.

Vi måste skapa naturliga förutsättningar
för en ny typ av befolkningscentra
på landsbygden och på kortare
eller längre avstånd från de stora tätorterna.
Detta förutsätter en ny inriktning
av regionplanepolitiken, en påskyndad
revision av byggnadslagstiftningen
i kombination med vidsträckta
dispensmöjligheter för de lokala instanserna,
sparstimulans i stället för generella
subventioner, en hygglig behandling
av bilismen med skatter som inte

är högre än ett rationellt vägbyggande
kräver. Erfarenheterna från utlandet —
från Holland, England och framför allt
USA — ger inte stöd för föreställningen,
att det totalt sett skulle vara dyrare
att ordna familjernas bostadsfråga efter
dessa huvudlinjer. Tvärtom. På annat
sätt kan man inte tolka den utveckling,
som är på full marsch i Amerika. Fram
till 1960 beräknas den del av det amerikanska
folket, som bor på landsbygden
utan att leva av jordbruk, komma
att ökas med mer än en tredjedel eller
till 43 miljoner av 177.

Det finns därtill andra värden än de
ekonomiska och problem som man inte
kan uttrycka i siffror. Att skapa samhörighet
i hemmen och ge barnen trygghet
där är exempel på sådana problem.
De kan väl lösas på mer än ett sätt, och
de löses ej enbart genom att bostadsfrågan
klaras. Men bostadsfrågans ordnande
i det moderna egnahemssamhällets
form för många familjer ur alla
samhällsgrupper skulle underlätta lösningen,
befordra en bättre balans mellan
stad och land och främja utvecklandet
av en sådan klassfri svensk livsstil,
som är ett gemensamt demokratiskt mål.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! När vi avlyssnade oppositionsledarnas
anföranden, fick vi
väl allesammans en rätt stark känsla
av att 1956 års valrörelse kommer att
gå i traditionell stil. Den kommer att
kännetecknas av herr Hjalmarsons friska
och avväpnande oförskräckthet att
handskas med invecklade och svåra
problem, och den kommer att kännetecknas
av herr Ohlins ambition att med
fiffighet och politisk taktik och insinuanta
vändningar komma åt regeringen.

Vad som emellertid var ett alldeles
nytt inslag i herr Ohlins repetition var

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

denna enmansteater om förhållandet i
den svenska regeringen. Jag kan inte
frigöra mig från en känsla av att kammarens
ledamöter — jag är djärv nog
att inräkna även herr Ohlins partivänner
— skulle vara närmast glada och
lättade om denna enmansföreställning
också bleve en engångsföreställning.

Slutligen skulle jag vilja föreslå herr
Ohlin så här direkt över bänkarna en
överenskommelse. Vi kommer ju sannolikt
att få tillfälle att dras med varandra
åtskilliga gånger här under kammardebatterna.
Vore det inte önskvärt
att var och en av oss svarade som han
fann vara gott och riktigt? Om herr
Ohlin lovar mig att inte insistera: »Svara
nu inte så, herr finansminister, utan
svara så», så skall jag lova att inte
försöka föregripa herr Ohlins fria val
när han skall svara. Jag tycker detta
är en riktigare demokratisk diskussionsmetod.

Jag tillåter mig vidare att även om
det kanske blir litet långsamt försöka
ge en skildring av den statsverksproposition
och den budget som nu ligger på
riksdagens bord. Denna skildring kommer
inte alls att bli så dramatiserad
som herrar oppositionsledares inlägg,
men jag tror att den kan vara välgörande
framför allt mot bakgrunden av dessa
båda anföranden.

Budgeten för 1956/57 har självfallet,
liksom budgeten alla andra år, gjorts
upp med ledning av de erfarenheter
som vi har haft under de år som har
gått och av bedömningen av den tid som
kommer, så långt det nu ligger inom
mänsklig makt att praktiskt bedöma
denna.

De gångna åren, inbegripet året 1955,
har kännetecknats av kraftfulla ingrepp
mot inflationstendenser, som både inom
vårt eget land och utanför dess
gränser har gjort sig otrevligt starkt
påminta. Resultatet av våra ansträngningar
kan glädjande nog sammanfattas
i att vi nu vågar hoppas på en
lugnare atmosfär under 1956. Rege -

ringen vill med all kraft understryka,
att detta lugn kan garanteras endast
genom en fortsatt och målmedveten
antiinflationspolitik.

Siffermässigt redovisade år 1955 en
produktionsökning på 3 å 3,5 procent,
något mindre visserligen än vad vi
räknade med på våren föregående år
men fortfarande ett gott medeltal för
vad vi betraktar som en normal produktionsökning
för den närmaste framtiden.
Sysselsättningen har varit hög,
i några fall med tendenser till brist på
arbetskraft. Vår utrikeshandel har präglats
av aktivitet och expansion, tyvärr
med ett saldo som ger ett negativt utslag
i vår valutareserv.

Då vi nu registrerar ett minus i vår
utrikeshandel som slutresultat för år
1955, så är det ett obehagligt, men det
är, märk väl, också ett ovedersägligt
bevis för att folkhushållet har tillåtit
sig en konsumtion som överstiger vad
vi egentligen haft råd med.

Den privata och den offentliga konsumtionen
såväl som de privata och
de offentliga investeringarna har under
år 1955 ökat med tre å fyra procent.
Då inkomstökningen har legat icke
oväsentligt högre vågar man göra antagandet
att en viss ökning i det personliga
sparandet har ägt rum under
föregående år. I vad mån detta sparande
är ett resultat av en förändring
i svenska folkets uppfattning om sparandets
betydelse över huvud taget eller
en tvingande följd av en hårdare
kreditmarknad är det svårt att för dagen
ha någon absolut bestämd mening
om. Huruvida det under föregående år
introducerade premiesparandet har varit
en klar stimulans till ett verkligt nysparande
kan vi heller inte för dagen
avge något bestämt omdöme om. Mot
bakgrunden av den nyckelfunktion,
som sparandet i vårt samhälle har för
utbyggandet av våra produktiva investeringar,
har det emellertid för regeringen
framstått som erforderligt att
underkasta dessa frågor en närmare ut -

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

redning, och en sådan kommer också
att verkställas av konjunkturinstitutet.

Fjolårets skärpning av den restriktiva
politiken har ännu icke uttömt
sina verkningar. Konjunkturinstitutets
höstprognos framhävde att det icke kan
anses som uteslutet att investeringarna
så småningom kan antagas visa en avtagande
ökningstendens. Den nu presenterade
nationalbudgeten för år 1956
understryker denna utveckling. I ett
samhälle, som präglas av stark högkonjunktur
och där politiken är inriktad
på att uppehålla den fulla sysselsättningen
och ett fast penningvärde, är
marginalerna mellan expansionen och
dess motsats relativt smala. Den ekonomiska
politiken ställs ju i detta läge inför
svåra avvägningsproblem, och det
är avvägningsproblem som i dag gör
sig påminta med stor styrka. Från den
utgångspunkten gäller det följaktligen
att med största uppmärksamhet följa
lägets växlingar och vara beredd på en
snabb anpassning av åtgärdernas styrka
och inriktning efter de skiftande förutsättningar
som kan uppstå. Beredskapen
mot sysselsättningsrubbningar får
här en mycket central betydelse. Det är
av vikt att den arbetsmarknadspolitiska
beredskapen är redo att rycka in därest
lokalt eller branschvis uppträdande
sysselsättningssvårigheter skulle uppkomma.
Vi kan för närvarande glädja
oss åt en funktionsduglig arbetsförmedlingsorganisation,
och beredskapsreserven
överses med jämna mellanrum med
inriktning på en fortsatt uppbyggnad
i säkerhetssyfte. Jag har omnämnt detta
för att understryka hur samhället även
under en utpräglad högkonjunktur försiktigtvis
måste ha risken av omkastningar
i blickfältet och i sin försvarsberedskap
rusta sig härför.

Ännu så länge råder dock i samhällsekonomien
ett övertryck som närmare
belyses i nationalbudgeten för 1956.
Detta övertryck kan vi avläsa på flera
områden. De hos arbetslöshetsnämnderna
anmälda arbetslösa i slutet av

1955 var färre än under de senaste
åren vid motsvarande tid. Vi får gå
tillbaka till 1951 för att finna samma
låga procenttal. Antalet på arbetsförmedlingarna
anmälda arbetslösa ger
ungefär samma slutsats. Siffrorna för
de arbetslösa under december 1955 och
1954 ligger avgjort lägre än motsvarande
siffror för 1953 och 1952. Bland
de arbetslöshetsförsäkrade redovisar
man för december månad 1955 en arbetslöshetssiffra
av 1,5 procent.

Spänningen i samhällsekonomien avläses
även på investeringssidan i önskemålen
om byggnadstillstånd. Dessa överstiger
fortfarande med två- och tredubbla
belopp de kvotutrymmen som
vi anser representera våra reala resurser.
Ordertillgången för de svenska industrierna
redovisar hög och tillfredsställande
efterfrågan, högre i slutet av
år 1955 än i början av året. Löneglidningen
under sista delen av 1955 är
något större än under motsvarande tid
1954.

Som jag erinrade om inledningsvis
i mitt anförande, finner vi de mest påtagliga
tecknen därpå, att den totala
efterfrågan alltjämt är för hög inom
landet, i läget på betalningsbalansens
och valutareservens områden. Importökningen
har varit starkare än exportökningen,
vilket i nationalbudgeten avspeglar
brist på samhällsekonomisk balans.
Objektivt sett har vi i dag goda
exportkonjunkturer. Våra exportnäringar
representerar för dagen en expansiv
sektor i vårt industriella liv, men trots
detta är resultatet av vår utrikeshandel
negativt. Den i nationalbudgeten förutsedda
valutautvecklingen under det år
vi har framför oss inger heller icke
tillförsikt beträffande betalningsbalansen
på längre sikt. Enligt nationalbudgclen
kan våra betalningar till och
från utlandet balanseras endast under
den i och för sig olustiga förutsättningen
att vi får en lägre ökningstakt på
investeringsområdet än vad vi hade under
1955. Jag har tillåtit mig att säga

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det tidigare och jag vill även här säga,
att en av våra för dagen dominerande
uppgifter är att åstadkomma jämvikt
i våra löpande betalningar gentemot utlandet
även vid en investeringsökning
som är större än den vi i dag förutsätter.
Jag tror att jag som önskvärt mål
vågar uppsätta ännu längre gående
krav. Vi borde i dessa tider lägga vår
politik så, att en förstärkning av valutareserven
kan åstadkommas. Ett skede
där efterfrågan och priserna på
våra exportprodukter är gynnsamma
bör framstå som den lämpligaste tidpunkten
för en sådan förstärkning. För
den enskilde individen som vill stärka
sin kassa och rusta sig för sämre tider
gäller, såsom vi alla känner till, att det
skall ske när det ges goda inkomster
och goda arbetsmöjligheter. För folkhushållet
gäller exakt samma lagar. Det
förtjänar gång på gång understrykas
att en av våra viktigaste beredskapsåtgärder
för mötande av sämre tider, som
karakteriseras av arbetslöshet eller bristande
sysselsättning, är att bygga upp
en valutareserv av tillfredsställande
storlek.

Den ekonomiska politikens instrument,
som kan sättas in i återhållande
eller stimulerande riktning, får man
alltid hantera med beaktande av dessa
valutapolitiska verkningar. Att det rationella,
i varje ögonblick riktiga ingripandet
har sina praktiska politiska begränsningar
är tyvärr ett känt faktum,
framför allt om återhållsamheten inriktas
mot sådana områden där den samhällsekonomiskt
riktiga ståndpunkten
kommer i konflikt med populära föreställningar,
som av oppositionen gärna
brukas som ammunition i den allmänna
debatten. Dagens debatt har givit och
kommer att ge många prov på radikala
överbud i fråga om konsumtionsstimulerande
skattesänkningar, där man sorgfälligt
ser bort ifrån konsekvenserna
för vår valutareserv. Oppositionens generositet
på den här punkten — en
generositet som av kända skäl kommer

att bli mer och mer rundhänt ända intill
tredje söndagen i september — är
sannolikt av samma slag som den medicin
som den runebergske generalen von
Döbeln krävde av sin fältläkare. Jag
tror inte att folkhushållet har någon
anledning att ta de dystra efterräkningarna
av en kort periods misstag,
inte ens om misstagen vid hastigt påseende
framstår som behagliga för
stunden.

Det kan således inte komma i fråga
att i det nuvarande ansträngda valutaläget
diskutera uppmjukningar i åtstramningspolitiken.
Ett försvagande
av de uppbyggda fördämningarna mot
en efterfrågeexpansion inom landet blir
liktydigt med att vi passivt åser en avtappning
av en redan alltför liten valutareserv.
Det skulle strida helt mot det
fundamentala statsintresset att värna
den fulla sysselsättningen emot störande
impulser utifrån. Yårt land med sitt
omfattande internationella varuutbyte
är sårbart för störningar på utrikeshandelns
område. Valutareserven är vårt
skydd därest störningar inträffar.

Det är emellertid icke enbart det valutamässiga
perspektivet som motiverar
restriktiviteten i den ekonomiska politiken.
Därtill kommer att utblicken i
världen visar att tendenserna till överkonjunktur
fortfarande är en internationell
företeelse. Om vi läser decembernumret
av Konjunkturjournalen finner
vi att det där sägs att den fortsatta
internationella högkonjunkturen har
lett till uppjusteringar av priser. Man
ger en rad exempel. Man säger vidare
att bakom dessa prisstegringar främst
torde ligga ett utbrett behov av påfyllning
av lagren och en spekulation i en
ytterligare prisuppgång.

Vi såg i en av dagstidningarna bara
för ett par veckor sedan ett referat av
eu artikel ur Financial Times för december
månad —• kanske det till och
med var nyårsnumret — där det klart
och tydligt slås fast att man i England,
efter mer än fyra månaders skärpt kre -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ditåtstramning och nio månader med
ett diskonto på fyra och en halv procent,
inte kan konstatera någon nämnvärd
försvagning av inflationskonjunkturen.

Så sammanflätad som den svenska
ekonomien är med världshushållningen
kan det inte undgås att inflationstendenserna
i andra länder sprids också
till vårt land. För den tid som vi kan
överblicka vore det ett utslag av önsketänkande
att räkna på hjälp i våra stabiliseringssträvanden
genom en dämpad
konjunktur i utlandet. Och allra
sist, vi får inte släppa minnet av att den
relativa jämvikt, som för närvarande
existerar i vårt ekonomiska liv, helt
vilar på den konjunkturdämpande politiken.
Släpper vi bromsarna på expansionstendenserna
har vi omedelbart
den inflationistiska spänningen akut
igen. Slutsatsen blir därför, att läget
kräver en fortsatt restriktiv politik av
minst samma styrka som hittills, om de
inneboende tendenserna till inflation i
vår ekonomi skall kunna bemästras.
Och huvudinstrumentet i den politiken,
menar regeringen, såsom det presenteras
i finansplanen, skall vara kreditoch
finanspolitiska medel.

Kreditpolitiken har under det gångna
året spelat en framträdande roll
i inflationsbekämpandets arsenal av vapen.
Den har verkat genom ett effektivt
hävdande av de s. k. kassareservbestämmelserna.
Kreditinstitutens utlåningar
har beskurits, vilket självfallet
inte kunnat ske utan följdverkningar
på räntenivån. Resultatet kan vi avläsa
i att ansvällningen av kreditgivningen
har upphört, vilket mot bakgrunden av
pris- och kostnadsnivåns utveckling har
resulterat i en real minskning av utlåningsvolymen.
Kreditpolitiken, som
den har drivits under 1955, har tvivelsutan
varit ett verksamt medel i inflationskampcn.
Den har dessutom varit
en hårdhänt och för många besvärande
och ovälkommen realitet. Ingen skall
emellertid bestrida dess effekt, och till -

lämpningen därav har klart dokumenterat
att verksam medicin, då samhället
drabbas av inflationssjukan, är besk
och illasmakande oavsett benämningen
på preparatet. Jag har en känsla av att
mot bakgrunden av oppositionens presentation
av penningpolitiken innan
den på allvar praktiserats har åtskilliga
av medborgarna i vårt land nu blivit
en erfarenhet rikare.

Det rådande läget medger inte någon
ändring av kreditpolitikens skärpa och
långt mindre av dess målsättning. Men
ju längre kreditåtstramningen varar,
desto större blir påfrestningarna. Kreditpolitiken
är ett generellt verkande
medel, man kan säga att den slår blint.
Hantverkare, småföretagare, jordbrukare,
bostadsbyggare, städer och kommuner
— jag tror att herr Ohlin räknade
upp alla dessa objekt — riskerar att
känna den hårdare än vad många stora
privata företagare känner, som klarar
behovet av likvida medel i hög grad
genom självfinansiering. Om den ekonomiska
politiken enbart arbetar med
kreditpolitiska medel, kan man riskera
en snedbelastning i fråga om den hämmande
effekten på expansionstendenserna.
Kreditpolitiska åtstramningsåtgärder
drabbar dessutom främst investeringarna,
vilket på längre sikt är en
olägenhet med tanke på våra önskemål
om fortsatt ekonomiskt framåtskridande.
I detta avseende har de finanspolitiska
ingripandena vissa företräden. Finanspolitiken
har, som vi tillåtit oss att
säga i finansplanen, ett rikare register,
som man kan anpassa efter lägets krav.
Genom finanspolitiken kan tendenserna
angripas och man kan koncentrera
ingripandena på de områden av det
ekonomiska livet, som i första hand behöver
påverkas.

Finanspolitiken ger således möjligheter
till återhållande effekt på antingen
företag eller konsumenter. Dessa
återhållande åtgärder gentemot företagssektorn
har under det gångna året
tagit sig uttryck i skärpning av före -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

tagsbeskattningen och i nya regler för
avskrivning och lagervärdering. Då vi i
vårt land är ense om att arbetsmarknadens
löneuppgörelser skall ske fritt
och utan dirigering från statsmakterna,
har vi helt naturligt där en begränsning
i fråga om de mot konsumtionen
riktade åtgärderna. De konjunkturpolitiska
medel, som här står till vårt förfogande,
har ju hittills inskränkt sig till
beskattningen och en stimulans av det
frivilliga sparandet. Mycket talar för
att arsenalen här kan behöva kompletteras,
och jag har tillåtit mig att i
finansplanen peka på en sådan omständighet
som att en betydande förbättring
av svenska folkets pensioneringsförhållanden
efter vedertagna försäkringstekniska
linjer genom principen
om fondbildning kan ge två väsentliga
fördelar. Vi löser en social rättvisefråga
samtidigt som sparandet i pensionsfonder
medverkar till den samhällsekonomiska
stabilitet, som vi eftersträvar.

Regeringen har således för det framförliggande
året stannat för att förorda
en kraftfull finanspolitik vid sidan om
kreditpolitiken. Det har inneburit att
vi presenterar en statsverksproposition,
där sträng återhållsamhet präglar statens
utgifter både på drift- och på kapitalbudgeten.
Det allmännas anspråk
på landets samlade resurser hålles därigenom
tillbaka så långt möjligt utan
att framåtskridandet äventyras. Inkomstöverföringen
från staten till kommuner
och enskilda begränsas, genom
beskattningen modereras köpkraften,
så att investeringar och konsumtion
stannar på den nivå, som är förenlig
med jämvikten i samhällsekonomien
utan förbrukning av valutareserven. I
likhet med vad som tillämpas i de allra
flesta länder har budgetarbetet präglats
av en strävan att åstadkomma balans
totalt sett, eller med andra ord: statens
inkomster skall täcka statens utgifter,
oavsett om de senare bokföres på drifteller
på kapitalbudgeten. Det är, mina
damer och herrar, en internationellt

vedertagen princip i dagens konjunkturläge.

Vi kan se oss omkring i världen. Vi
har de senaste veckorna fått täta redogörelser
för budgetbehandlingen i olika
länder. Vi finner att Nordamerikas förenta
stater för andra gången i följd
totalt balanserat sin budget, d. v. s.
både vad vi kallar drift- och vad vi kallar
kapitalbudgetens utgifter täcks av
inkomster. Jag tror inte det är några
delade meningar om detta i det landet.
Jag läste med stort intresse en andraledare
i Stockholms-Tidningen häromdagen,
där man säger: »Budgetförslaget
som helhet har försatt demokraterna i
ett dilemma. De skulle vilja öka på utlandshjälpen
ytterligare, och samtidigt
skulle de vilja sänka skatterna, men då
tar de risken av att rekommendera en
underbalanserad budget, och det vill
de inte.» I detta fall är det fråga om
en totalbudget sådan som den vilken
presenteras även här på den svenska
riksdagens bord i år.

Går vi vidare och försöker att även
i detta sammanhang vara så objektivt
neutrala som möjligt och ser på den
ryska budgeten, så finner vi ju den
ryske finansministern presentera en
budget med en överbalansering på 23
miljarder rubel, och även där räknar
man med en totalbudget.

Ser vi oss vidare omkring, märker
vi att Norge i år presenterar en helt
balanserad totalbudget. Ser vi på Tyskland,
som ju vid många andra tillfällen
i oppositionens ögon är ett efterföljansvärt
exempel, så finner vi den tyske
finansministern Fritz Scheffer presentera
en totalbudget med en överbalansering
på 6 miljarder tyska mark. Går
vi till Nya Zeeland finner vi, att dess
finansminister presenterar en överbalanserad
totalbudget. Och vad våra vänner
på andra sidan Öresund beträffar,
så har finansminister Kampmann i slutet
av december månad presenterat en
totalbudget, överbalanserad med 470
miljoner danska kronor. Jag tar det

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

såsom ett uttryck för att man praktiskt
taget överallt, oavsett om det är socialdemokrater,
borgerliga eller kommunister
som sitter med regeringsansvaret,
finner att det i vissa lägen — ett
sådant läge har man tydligen funnit
nu, när den ekonomiska spänningen är
ganska likartad, i varje fall över hela
Västeuropa och Amerika — är riktigt
och ändamålsenligt med en totalbalanserad
budget och helst en överbalanserad
totalbudget.

I den fulla sysselsättningens samhälle,
där de samlade anspråken på våra
produktiva resurser tenderar att ständigt
överstiga resurserna, är det felaktigt
att bortse från statsbudgetens realekonomiska
verkningar. I ett konjunkturläge
sådant som dagens är utgifterna
på kapitalbudgeten lika inflationsdrivande
som utgifterna på driftbudgeten.
Man bör därför som en lägsta budgetmässig
riktpunkt för finanspolitiken ha
just totalbalansering; sådan presenteras
här.

Att åtnöja sig med statsinkomster
som endast täcker driftbudgetens utgifter
leder till en kraftig konsumtionsökning,
och mycket talar för att man
därigenom på nytt kommer i ett sådant
läge, att ytterligare olustiga ingripanden
blir erforderliga.

Icke minst den statsupplåning i riksbanken
som kännetecknade 1955 års
sista månader är en påminnelse om
angelägenheten av att staten genom en
totalbalansering av budgeten så långt
som möjligt undviker att komplicera
penningpolitiken. Nu är denna upplåning,
som har spelat en viss roll i debatten
i dag, inte någon mystisk företeelse.
Den har naturliga förklaringar.
Om staten behöver låna under ett år
låt oss säga 1 000 miljoner, så kommer
det av säsongmässiga skäl på sista halvåret.
Jag bara erinrar om att restitutionsskat.
ter, som staten betalar ut i
december månad, betyder en påfrestning
på statskassan av mellan 600 och
700 miljoner.

Jag skall inte bestrida att man naturligtvis
kan låta bli att låna i riksbanken
och i stället gå ut på marknaden för att
låna, men det innebär, som alla känner
till, att staten hänsynslöst knuffar undan
alla andra låntagare och tar för
sig av de långa pengar som till äventyrs
kan finnas. Vi har under den gångna
hösten ansett det vara lämpligt att låta
stadshypotekskassan och bostadskreditkassan
gå ut och låna pengar för att
möjliggöra en avlyftning av byggnadskrediter
för bostadsbyggande, och vi
ansåg det vara riktigt att skeppshypotekskassan
fick ett lån. Som ni har kunnat
läsa i tidningarna har denna återhållsamhet
i statens upplåning resulterat
i att Stockholms stad, som brottas
med speciella bekymmer, bör ha utsikter
att tillfredsställa sitt behov av
kapital i den emission som nu företas.
Skulle staten ha varit ute på marknaden
och tagit hand om kapitalet, skulle
det ha betytt att andra intressen trängts
undan. Detta bör komma fram i bilden,
när man så ensidigt gruvar sig över att
staten lånar i riksbanken.

En sammanställning av inkomst- och
utgiftsförändringarna enligt nu föreliggande
beräkningar ger en överbalansering
av totalbudgeten med drygt 400
miljoner kronor. Det skulle vara liktydigt
med att staten nu slipper anlita
lånemarknaden och att en viss återbetalning
av statsskulden kan komma till
stånd. Får jag erinra om att president
Eisenhower i sitt budskap till kongressen
hemställde, att kongressen måtte
låta bli skattesänkningar för att möjliggöra
avbetalningar på den amerikanska
statsskulden.

Av detta överskott som jag här omnämner
skall 350 miljoner kronor, utgörande
inkomst av investeringsavgiften
och den skärpta bolagsskatten, steriliseras
på ett särskilt konto i riksbanken
med en konjunkturpolitisk motivering.
Det finns sålunda icke disponibelt
för den egentliga statsverksamheten.
Det kvarstående överskottet, som är cir -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ka 70 miljoner kronor, ligger såvitt jag
kan förstå helt inom felmarginalen i en
budget som slutar på elva miljarder.
Man kan heller inte undgå att räkna
med vissa ytterligare utgiftsökningar
under det år som kommer. Låt mig i
detta sammanhang bara erinra om att
en procents lönehöjning för statstjänarna
kostar statskassan 38 miljoner kronor.
Låt mig ytterligare understryka,
att statsverksamhetens inkomstsumma
för innevarande budgetår baserar sig
på en prognos om fortsatta relativt kraftiga
stegringar i svenska folkets inkomster.
Dessa nominella inkomstökningar
framstår som en av drivkrafterna
till spänningen i samhällsekonomien.

En statsbudget som redovisar en dylik
kraftig ansvällning av statsinkomsterna
ger således inte utan vidare utrymme
för krav på kraftiga skattesänkningar
— den utgör snarast en varning,
att man riskerar att framtiden kan bli
ännu mer bekymmersam. Trots den argumentering
jag här har anfört innehåller
statsverkspropositionen ett klart
löfte om en skattesänkning. Det kan ju
synas som en dualism att i ett konjunkturpolitiskt
läge sådant som dagens acceptera
den påspädning av köpkraften
som en skattesänkning innebär. Regeringen
har emellertid bedömt läget så,
att ett förslag om skattesänkning, med
hänsyn till den uppfattning vi tror vara
rådande i den svenska riksdagen och
mot bakgrunden av givna utfästelser, nu
bör presenteras. Förslaget bör få sådan
utformning, att den reduktion av statsskatten
det här är fråga om så långt
det är tekniskt möjligt ger skattelättnader
till de befolkningsgrupper som
fortfarande har relativt låga inkomster.
Regeringen är fullt medveten om att
denna reduktion av statsskatten, vilket
alternativ man än väljer, kommer att
innebära en ganska blygsam skattelättnad
för vårt lands medborgare. På den
punkten har jag inte någon annan uppfattning
än den som kommit till uttryck
tidigare i dag.

Jag anser att en skattelättnad som
verkar effektivt och som verkar där den
i första hand bör verka, d. v. s. för de
lägre inkomsttagarna, bör utformas som
en kommunalortsavdragsreform med
rätt för kommunerna att av staten erhålla
kompensation för förlusten i skatteunderlaget.
Reslut om att utreda den
frågan har fattats av Kungl. Maj:t den
30 december föregående år.

Jag är inte överraskad av att det här
i debatten presenteras förslag om betydligt
längre gående skattelättnader än
vad regeringen föreslagit. På samma
sätt som tidigare är årets remissdebatt,
som jag tillät mig säga i början, en inledning
till den valdiskussion vi kommer
att föra 1956 och traditionellt ett
forum för frambärandet av många populära
ting, vilka alla har det gemensamt,
att de medför utgifter för statskassan.
Innan man binder sig alltför
hårt i sina positioner härvidlag, vill jag
komplettera debatten med en synpunkt,
som jag tror har sitt värde. Om vi som
en arbetshypotes diskuterar det skattealternativ
som kostar staten nära 340
miljoner, så ger det trots allt inte mer
i direkt skattelättnad för de breda folkgrupperna
än två kanske tre kronor per
vecka. Vi tror oss orka med detta utan
negativa verkningar, sett ur mera allmänna
samhällsekonomiska synpunkter.
Dubblas denna skattesänkning, eller
med andra ord, om köpkraften stimuleras
inte med 330 miljoner utan någonting
mellan 600 och 700 miljoner, vågar
jag inte betrakta det hela med samma
lugn. Och vad är det som sysselsätter
tankeverksamheten hos enskilda, hos
företagare, hos jordbrukare, hos kommunalmän,
hos bostadsbyggare i dag?
Det är knappast frågan om, huruvida
en kommande skattesänkning skall bli
2: 50 i veckan eller 5 kronor i veckan,
det är i stället frågan om vi kan räkna
med en utveckling till en normalisering
på kreditmarknaden, om vi kan räkna
med stabila priser framöver, så att våra
lönehöjningar får ett reellt värde.

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag är livligt övertygad om att en
stor grupp av de svenska medborgarna
som förstahandsönskemål frågar efter
en normal kreditmarknad, en fungerande
kapitalmarknad och en räntesänkning,
för att nu bara nämna ett exempel.
Dessa senare ting, en normal kreditmarknad
och en räntesänkning, beställer
man inte fram utan vidare. Man
når inte dit på andra vägar än att envist,
oförskräckt och målmedvetet driva
en politik som dämpar ned temperaturen
i samhällsekonomien, så att både
en fungerande kapitalmarknad och en
räntesänkning framstår som naturliga
följdverkningar av ett faktiskt läge. Lånar
vi till statens utgifter eller späder
vi ogenerat på en hög konsumtion med
långtgående skattesänkningar, så har
vi spolierat vårt mödosamt uppbyggda
arbete att sanera samhällsekonomien.
Eftergifter för populära föreställningar
kan ta år att reparera, och svedan av
misstagen slipper ingen undan.

Låt mig också här understryka att
det goda utfallet av budgeten för
1956/57 delvis har karaktär av en engångsföreteelse.
Vissa uppbördstekniska
följdverkningar av fastighetsskattens
inbakning i källskatteuppbörden föranleder
vissa förskjutningar i statens inkomster,
som just för kommande budgetår
tar sig uttryck i inkomster av engångsnatur.
Statsverksamhetens egen
dynamik och automatik i fråga om kostnadsökningar
kräver sin ökade tribut
för varje år. De automatiska utgiftsstegringarna
i det föreliggande budgetförslaget
har beräknats till 360 miljoner
kronor. Ett progressivt samhälle kommer
även framdeles att driva en progressiv
politik på för medborgarna livsviktiga
och avgörande områden. Det
sociala reformarbetet är inte avslutat.
Folkhemmet är sannerligen inte färdigbyggt.
Vi kommer att föreslå en förbättring
av folkpensionerna redan i år.
Utgiften härför är inkalkylerad i budgeten
och äventyrar inte principen om
totalbalansering. Men därutöver skym -

tar andra projekt, som avser att trygga
ålderdomen såväl i avseende på vårdformerna
som i fråga om en utbyggnad
och förbättring av pensionsfrågan för
hela vårt folk. Barnfamiljerna anser sig
inte utan skäl eftersatta. Det kan inte
förnekas att de drabbats särskilt hårt
av prisstegringarna och att utvecklingen
sedan 1947, då de allmänna barnbidragen
beslutades, varit ogynnsam för
deras del. Forskningen och utbildningen
ställer stora krav på resurserna, krav
som i framtiden förmodligen kommer
att accentueras. Årets förslag om atomforskningens
utbyggnad ger klart uttryck
härför. Den lindring av försvarsutgifterna,
som inställandet av årets
repetitionsövningar innebär, har i statsverkspropositionen
betecknats som en
engångsåtgärd. Den tekniska utvecklingen
på försvarsområdet ger i kostnadshänseende
ofrånkomligt ganska oroande
perspektiv. En blick på framtiden, på
de år och den utveckling som ligger
efter det budgetår vi nu talar om, kräver
också sitt ansvar av den riksdag,
som nu har att granska Kungl. Maj :ts
proposition. Och vi borde ändå ha
kommit så långt att den i vulgärpropagandan
— och vi har haft en repetition
på den här i dag — ibland förekommande
uppfattningen att staten, kollektivet,
det gemensamma uttrycket för de
svenska medborgarnas intresse, står i
någon sorts motsatsställning till den enskilde
individen och hans intressen,
borde kunna tystna.

De avgörande utgiftsposterna i statens
budget, om vi går igenom huvudtitel
efter huvudtitel är, dess bättre vill jag
säga, inte en diskussion om arten utan
snarare om graden av de kollektiva engagemang
som statens verksamhet utgör.
Vad som är kvar att tvista om berättigar
inte till en problemställning,
där man sätter den enskildes intressen
emot kollektivitetcns intressen, såsom
de senare framträder i vårt demokratiska
statsskick.

Jag har tillåtit mig säga i finanspla -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

nen, att jag är medveten om att i vårt
komplicerade samhälle kan statsverksamhetens
uttryck, som de betingas av
konjunkturpolitiska bedömningar och
strävan till balans i samhällsekonomien,
ibland för den enskilde framstå som
hindrande och besvärliga, stundom som
svårförståeliga. Samhället har här att
göra avvägningar, där ansvaret för det
helas väl och för framtiden får väga
tyngst. Självfallet är det på längre sikt
också helt förenligt med den enskildes
intresse och fördel. Den restriktivitet,
som präglar årets budget, är ett uttryck
för regeringens uppfattning om vad
dagsläget ger möjlighet till, om man
vill garantera en förstärkning av våra
produktiva resurser, om man vill skapa
förutsättningar för en konstruktiv reformpolitik.
Det är ur detta mera långsiktiga
perspektiv som budgeten är upprättad.

Jag vill, herr talman, allra sist bara
ge ett par små repliker med anledning
av de båda anföranden som oppositionsledarna
här har presterat. Det har
ju frågats, om denna medvetna strävan
till en total balansering av budgeten —
en överbalansering av budgeten kan
man kanske säga, om man räknar de 70
miljonerna av de 11 miljarderna såsom
ett uttryck för detta — är en ny linje,
en ny riktpunkt för det framtida budgetarbetet.

Jag bär betraktat det hela på det sättet,
att i dagens ansträngda läge, där
temperaturen fortfarande är hög, måste
finanspolitiken över statsbudgeten korrespondera
med allt det andra vi gör i
inflationsbekämpande syfte. Om herr
Ohlin läser en artikel av konjunkturinstitutets
chef, som publicerats i sista
numret av tidskriften Tiden, så kan
herr Ohlin där konstatera, att jag inte
är alldeles övergiven av de professionella
nationalekonomerna, när jag driver
den linjen.

Både herr Ohlin och herr Iljalmarson
har försökt motivera sin större generositet,
sådan den tar sig uttryck i längre

gående skattesänkningar, på en ideologisk
grundval. Genom att ge pengarna
till den enskilde medlemmen av folkhushållet
får man ett individuellt och
ett enskilt sparande, som t. o. m. ger
större effekt enligt herrarnas uppfattning
och större utrymme för progressivt
framstegsarbete och som dessutom
— och det var ju kronan på verket —
skulle ge statskassan mera att röra sig
med.

Allt det där låter ju så bra, men som
allt som låter för bra är det inte vidare
trovärdigt. En finansminister vore ju
mer än lovligt trög om huvudet, om han
inte utnyttjade denna teori, därest den
höll. En finansminister behöver ju inte
uppträda och vill i regel inte uppträda
som någon indisk fakir eller självplågare.
Jag tror inte jag ser ut som en
sådan i varje fall. Tror ni att detta budgetförslag
serveras de svenska medborgarna
på grund av några dolda sadistiska
ambitioner hos mig? Naturligtvis
inte. Det sunda förnuftet borde väl ge
det resultatet, om man tänker över det,
att varje finansminister, även om han
inte precis har behov av att framställa
sig så särdeles populär dock inte har
något behov av att reta folk i onödan.
Skulle man följaktligen kunna gå längre
med skattesänkning och få alla dessa
goda effekter som herrarna talar om,
varför skulle han då inte göra det?
Helt enkelt därför att han inte tror på
det. Så enkelt är det.

Det finns andra finansministrar som
har försökt det. Finansminister Butler i
England provade det för sju, åtta månader
sedan. Han hade ett förskräckligt
göra efteråt att, som han själv uttryckte
det, tukta rosorna i rabatten, att blåsa
fradgan av ölet, att betsla den ädla hästen
som inte tålde frihetens havre m. m.
Nu kan man naturligtvis fråga sig: Är
vi svenskar av samma skrot och korn
som britterna? Reagerar vi på samma
sätt, om vi får smaka frihetens havre?
Jag är tillräckligt skeptisk att tro att vi
gör det. Följdverkningarna av detta för -

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

troende som Butler hade för de engelska
medborgarna i allmänhet, visade sig
i en stark ansvällning av bilkonsumtionen
och i en ansvällning av semesterresor
till Spanien och Italien. Jag
läste det i en engelsk tidskrift strax
efteråt.

Nu vet jag inte, om herr Hjalmarson
på allvar tror att de svenska medborgarna,
därest de får mera pengar i handen,
inte kommer att köpa mera bilar
utan kommer att sätta absolut stopp för
alla konsumtionsutgifter av den typ, som
engelsmännen roade sig méd, att de
kommer att snällt och beskedligt vandra
till sparbanken och posten och sätta
in kronorna på banken, där de skulle
stå tillgängliga för kommande investeringar,
de investeringar, som skulle ge
oss den framtid som alla hoppas på. Jag
vet inte, om herr Hjalmarson har läst
ett drama av den norske författaren
Henrik Ibsen, som heter Vildanden. I
detta drama figurerar en underlig kurre,
som heter Relling. Han brukade
kommentera vissa saker på ett sätt, som
min vördnad för herr talmannen och
riksdagen inte tillåter mig att referera.
Men jag har en känsla av att herr Hjalmarson
förstår vad jag menar. Någonting
av detta bör finnas med, om man
skall göra en ansvarig bedömning av
dessa frågor i sin helhet.

Slutligen tillät sig herr Hjalmarson
att tro, att högskattepolitikens profeter
sover illa om nätterna. Jag har verifikation
från min hustru — hon sitter på
läktaren — jag lade mig klockan elva i
går och väcktes av väckarklockan halv
åtta i morse. Jag tycker det är tillfredsställande.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansminister Sträng
har levererat cn trycksak till kammarens
ledamöter med jag vet inte hur
många hundra sidors inledning, utom

allt det andra, men har ändå funnit anledning
att nu ge kammaren en repetitionskurs,
i vilken han upprepar en hel
del av det som står i inledningen till
budgetplanen. Förmodligen har han
funnit detta nödvändigt, inte därför att
han misstror kammarens ledamöter och
deras pliktkänsla, utan för att dölja hur
väldigt litet han hade att svara på den
i vissa avseenden principiellt upplagda
kritik, som herr Hjalmarson och jag
framfört. Herr finansminister, tillåt mig
säga •— jag tror mig tala å hela kammarens
vägnar, även medlemmarnas
i regeringspartierna —• att vi mödosamt
studerat finansministerns skriftliga lektioner.
Jag uttalar därför en livlig förhoppning
att denna muntliga upprepning
måtte bli en engångsföreställning.
— Vad finansministern hade att säga
var en klagolåt, att det såg ut som om
oppositionen nu under valåret försöker
»komma åt regeringen». Ja, tänk denna
stygga opposition! Den kommer inte att
prisa regeringen som den bästa tänkbara,
den kommer att kritisera regeringen
och peka på de svaga punkterna.
Jag undrar: Är det inte litet ömkligt att
en man, som sover så gott om nätterna
som herr Sträng, inte med gott humör
kan ta detta att oppositionen har en annan
åsikt än regeringen och vill ha en
annan politik och en annan regering,
utan skall behöva beklaga sig över att
nu, när det är valår, försöker oppositionen
komma åt den stackars regeringen.

Herr Sträng ville inte att jag skulle
föregripa vad han skulle svara på min
kritik. Ja, men det är så att det finns
vissa uppenbara undanflykter. Oppositionens
talesman har ju då bara en replik
utöver den första, som kan gå åt
att bemöta undanflykterna. Då har han
bara tre minuter på sig för att bemöta
svaren på många viktiga punkter. Jag
tycker att det då är en ren älskvärdhet
att i förväg skjuta åt sidan undanflykterna
t. ex. att det tillsatts en
kommitté. Det är inte det kammaren är
intresserad av att diskutera utan det är

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ju de sakliga aspekterna på frågan. Jag
skall gärna formulera mina yttranden.
I stället för att säga, att herr Sträng inte
bör svara så eller så, kan jag hädanefter
säga så här: Det är inget svar att hänvisa
till tillsättandet av en kommitté.
Jag måste nog förbehålla mig att försöka
få in statsrådet på de verkliga frågorna
innan replikrätten är slut. Eljest
kan ju statsrådet sedan gå upp och utbreda
sig fritt utan gensvar -—■ genom
att begagna sig av det privilegium, som
man inom regeringspartierna är så obenägen,
ogenerös att inte vilja uppmjuka.

Beträffande totalbalanseringen säger
finansministern en hel del. Jag vet
inte om herr Sköld finns i kammaren.
Det var ett klart underbetyg åt honom
att han inte begripit, att det enda riktiga
är totalbalansering. Observera att
herr Strängs formulering här var mycket
generell. Herr Sköld har haft för
låga skatter, det är kontentan av det
hela. Han har inte sörjt för totalbalansering.
Herr Sträng kommer att bli en
mycket värre skattehöjare och skatteindrivare
än herr Sköld. Det är bra att
svenska folket fått veta detta, ty det
är en konsekvens av finansministerns
totalbalansering. Han nämnde som jämförelse
Förenta staterna, men herr finansminister,
som jag redan påpekat
har man i Förenta staterna inte den
omfattande statliga verksamhet vi har,
vars investeringar tar så stora belopp.
Vidare har man i Förenta staterna
haft enorma budgetunderskott under
senare år, och slutligen har man där
en oerhörd statsskuld som är oräntabel,
medan vi här i Sverige tjänar in
nästan hela räntan på statsskulden genom
de statliga placeringarna. Det är
mot denna bakgrund vi får se frågan
om totalbalanseringen i Förenta staterna.
Den betyder där något helt annat
än hos oss. Att göra internationella
paralleller utan att peka på dylika
olikheter är naturligtvis lätt. Jag behöver,
herr talman, inte gå in på jämförelserna
med Ryssland; det var för -

sta gången den ryska finanspolitiken
åberopas här som exempel.

Tyvärr underlåter finansministern
att göra andra jämförelser med utlandet,
t. ex. att man i en rad länder har
sänkt skatterna under de senaste två
åren. Varför talar finansministern inte
om detta? Vi har lagt ökade skatter på
företagsamheten, medan Förenta staterna
och andra länder sänkt skatterna.
Det är alldeles uppenbart att finansministern
önskar en permanent
överbalansering fastän han sade något
om »dagens läge». Men hans motivering
var generell. Herr finansminister,
då blir frågan den: Om det skulle bli
oväntade utgiftsökningar eller inkomstminskningar,
kommer herr statsrådet
att föreslå ökade skatter, eller
skall herr statsrådet frångå totalbalanseringens
princip? Ja, den frågan är
så viktig att jag eftersom tiden är
slut bara kan markera, att besked på
denna punkt kanske skulle vara det
värdefullaste resultatet av debatten i
dag.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Sträng tror som
Relling, men det finns tydligen andra
som inte gör det, bl. a. den tyske finansministern.
Han har gång på gång
försökt sänka skatterna och lyckats med
det, och enligt herr Sträng har resultatet
blivit ett överskott på 6 miljarder.

I hela sitt resonemang mot oss i
skattesänkningsfrågan slår herr Sträng
gång på gång in öppna dörrar. Det
finns över huvud taget ingen grund för
herr Strängs kritik mot oss i det fallet.
Att möjliggöra skattesänkningar genom
motsvarande nedskärningar i
statens utgifter, och att använda det
statsfinansiella överskottet till att stimulera
verkligt sparande —■ varvid
man kan räkna med att varje krona i
minskat tvångssparande betyder en ökning
på minst tre kronor i det person -

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

liga sparandet — är sannerligen inte
att uppamma inflationen. Vad vi vill
är raka motsatsen, nämligen att skapa
en starkare ekonomi än den man kan
åstadkomma med regeringens politik.
Det är emellertid alldeles tydligt att
herr Sträng inte har den ringaste känsla
för att en skattesänkning är en stimulans
för människornas arbetslust,
för deras vilja att producera och spara.
För finansministern är skattesänkningar
ingenting annat än nödvändiga eftergifter
för människornas populära
vanföreställningar om behovet av ökad
rörelsefrihet. Och skälet härtill? Jo,
att regeringen tror att den begriper
allting bättre än alla andra. Varför?
Jo, därför att den företräder det helas
väl — som herr Sträng säger. Men vad
är då det helas väl? Det är vad regeringen
vill. Varför är det bäst? Därför
att regeringen tror att den bättre än
alla andra människor här i landet begriper
allting. Det är den enkla innebörden
av finansministerns resonemang.

Herr Sträng frågade, om jag trodde
att han var sadist. Nej, det tror jag absolut
inte att Gunnar Sträng är, men
man blir sådan som han, när man företräder
ett parti, som suttit vid makten
nästan oavbrutet i 25 år. Och när jag
här hörde att herr Sträng sover så gott
om nätterna, blev jag så orolig för
hans andliga hälsa, att jag tänker be
om ett privat samtal med hans hustru.

Sedan återkom herr Sträng till sitt
gamla påstående att kreditpolitiken
slår blint. Jag vet inte hur många gånger
herr Sträng har tagit upp den saken.
Låt mig emellertid här i korthet
slå fast vad vi vill. Vi vill helt enkelt
att de lagliga förutsättningarna för kreditlagstiftningen
skall gälla, att säkerhet
och lönsamhet enbart skall vara
avgörande för alla de tiotusentals människor,
som nu sitter i kreditinstituten,
när de fördelar sparmedlen. Det
skapar trygghet för spararna och ger
möjligheter för konsumenterna att få

ett ord med i laget vid kreditmedlens
fördelning —• eftersom självfallet de
placeringar som göres i företag som
tillverkar de mest efterfrågade produkterna
är de säkraste och mest lönsamma.
Då blir det också möjligt att ta
hänsyn till förhållandena ute i bygderna.
Det skall med andra ord vara
spararnas eget intresse, konsumenternas
egna önskemål och förhållandena
ute i bygderna, som skall bestämma
kreditfördelningen. Det skall inte vara
regeringens uppfattning om vad som
är bäst för spararna, konsumenterna
och människorna ute i landet. Där går
i själva verket en av de tydligaste skiljelinjerna
mellan borgerlig och socialistisk
politik.

Herr Sträng kom in på frågan om
regeringspolitikens verkningar på kreditmarknaden.
Han sade sig räkna med
att läget för den enskilde skall bli lättare.
Vad är det som har skett? Under
det senaste halvåret har regeringen
inte kunnat låna pengar ute på marknaden,
och därför har den inte heller
gjort det. I stället har man lånat i den
bank, som trycker sedlarna, alltså riksbanken.
Vad är det, som skall ske?
Regeringen ämnar genom extra skatter
dra in cirka 600 miljoner kr. från marknaden,
d. v. s. från människor och företag.
Sedan låser man in något mer
än hälften av dessa medel i ett kassaskrin.
Så säger man: Nu behöver vi
inte låna mera pengar, så nu blir det
lättare för andra att låna. Nej, den
ekvationen går inte ihop! Herr Ohlin
bär 100 kronor, som han kan låna ut.
Herr Sträng har inte de 100 kronor
han absolut behöver, men han har makten
och strafflagen på sin sida. I stället
för att låna herr Ohlins hundralapp
tar han den i skatt. Sedan kommer
herr Sträng till mig och säger: Nu är
det lättare för dig, Iijalmarson, att
låna 100 kronor av herr Ohlin, ty nu
lånar jag inte pengar av honom.

Eller också är finansministerns framställning
bara en ny version av den

3 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 2

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

gamla paraplyhistorien. Andersson hade
lånat ut sitt paraply till Pettersson,
så blir det fult väder och Andersson
vill ha tillbaka sitt paraply. Då svarar
Pettersson: »Nej, det behöver jag, men
gör du som jag, gå ut och låna dig
ett i stället.» Men den skillnaden är
det förstås, herr talman, att Pettersson
i herr Strängs gestalt aldrig lämnar
tillbaka vad han en gång har lagt beslag
på.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Eftersom jag häromdagen
läste en artikel av herr Nihlfors,
i vilken han uttalade sitt ogillande över
att regeringens representanter har så
lång tid till sitt förfogande i förhållande
till oppositionsledarna, skall jag försöka
vara föredömligt kort denna gång.

Herr Ohlin började sitt anförande med
att uttala sin ovilja över att jag tagit
kammarens tid i anspråk med att referera
väsentliga stycken i finansplanen. Ja,
det är möjligt att detta var onödigt
beträffande de flesta av kammarens
ledamöter, men när jag lyssnade på
herr Ohlin, fick jag ändå intrycket att
det var ytterst angeläget och nödvändigt
att göra den repetition jag gjorde.
Herr Ohlin är en man med fasta föresatser,
och jag fick ett bestämt intryck av
att han inte så lätt kommer att släppa
tanken på att bli ett framgångsrikt
Thalias barn. Det darr på rösten, som
han presterade i sitt senaste anförande,
var faktiskt lämpligare att demonstrera
från, jag vill inte säga nationalscenen
men från en improviserad scen
under valrörelsen litet längre fram.

Herr Ohlin sade att jag lanserade en
alldeles ny finanspolitisk linje, när jag
talade för en total budgetbalansering
— även om han gjorde den reservationen
att detta kan vara riktigt i ett specifikt
konjunkturpolitiskt skede — och
att jag skiljer mig från herr Sköld på
den punkten, eftersom herr Sköld aldrig

har gjort något liknande. Tillåt mig
där göra en enkel korrigering. Det
var herr Sköld som såg till att vi fick
sådana skatter och vidtog sådana krisengagemang,
som givit hans efterträdare
möjligheter att presentera en totalbalanserad
budget. På basis av de
skatter som i dag gäller, den skärpta
bolagsskatten, investeringsavgiften
m. m., presenterar vi nu en redovisning,
som ger ett budgetmässigt riktigt och
lovande intryck sett ur budgetsynpunkt
i dagens läge. Det går här inte att
säga, att det har den ene finansministern
gjort och det har den andre finansministern
gjort — det är ett resultat
av två finansministrars arbete.

Herr Ohlin kom tillbaka och sade,
att det går inte att göra jämförelsen
med Förenta staterna helt enkelt därför
att man där inte har en statsverksamhet
av det slag vi har, och herr
Ohlin har två gånger i dag talat om
för kammaren, att i Förenta staterna
är ju järnvägarna under privat regi.
Jag tror inte att den detaljen ar avgörande
för bedömningen av om en
budget skall presenteras som balanserad,
överbalanserad eller underbalanserad,
som en totalbudget eller en uppdelad
budget eller vad man vill. Jag
tillåter mig även att nämna, att skattebelastningen
är ju på det hela taget
inte lägre i Förenta staterna än hos
oss, och däri kan kanske även ligga
en utgångspunkt för en likartad budgetbehandling.

Herr Hjalmarson kom i sin tur tillbaka
till att den väsentliga skillnaden
mellan regeringens och högerns sätt
att se på dessa frågor är att högern
tror, att om bara människorna får ha
pengarna i sin hand, så kommer de att
använda dem på det sätt som samhället
i dagens läge önskar -— de kommer att
bära dem till sparbanken och kommer
inte att förbruka dem i daglig konsumtion.

Det är en stark tro som här kommer
till uttryck, och jag skall vara så vän -

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lig att jag säger, att jag utgår från att
herr Hjalmarson besjälas av ärliga uppfattningar,
när han presenterar denna
sin idé för kammaren. Jag tillåter mig
också att nämna, att vissa finansministrar
litat och litat för mycket till dessa
ting och tvingats att göra hårdhänta
korrigeringar. De är för resten i dag
inte längre finansministrar, men någon
spekulativ motivering ligger väl inte
bakom herr Hjalmarsons uppmaningar
till mig — det vill jag inte tro.

Herr Hjalmarson beskrev saken med
en liten enkel bild, nämligen med denna
lånetransaktion mellan herr Ohlin
och mig och herr Hjalmarson. Det avgörande
är väl ändå, att om man genom
långtgående skattesänkningar släpper
ut likvida medel bland vårt lands
medborgare, som tyvärr ännu är i det
läget att de har en mängd otillfredsställda
behov av konsumtionsnatur, så
är det, som vi ser saken, fara värt att
pengarna används i direkt konsumtionstillfredsställande
riktning. Om däremot
staten genom en, som herr Hjalmarson
uttryckte det, hård beskattning
tar in pengar, så finns det ju vissa
garantier ■— i varje fall i dag — för
att pengarna går till områden av investeringskaraktär
— områden, som i
framtiden lägger grunden för vårt lands
välstånd. Det är ju detta som är den
avgörande skillnaden, och man kan
inte klara av allvarliga samhällsekonomiska
problem med enkla liknelser,
även om de är mycket roliga att avlyssna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr finansminister,
det där försöket att få herr Sköld
till allierad lyckas inte. Ni har själv
i budgeten givit det omdömet om löpande
års statsfinanser, för vilka herr
Sköld bär det mest direkta ansvaret,
att denna driftbudget framstår såsom
underbalanserad. Det är väl ändå någonting
annat med en underbalansc -

rad driftbudget än med en välbalanserad
totalbudget! Det går inte att få
någon människa i detta land att tro
annat än att herr Sträng kommer med
en ny tankegång, som syftar till en balansering
av totalbudgeten.

Herr Sträng säger att skatterna har
samma höjd här som i Förenta staterna.
Herr finansminister! Om Ni
fortsätter med den skattepolitik Ni vill
föra och inkomsterna per huvud i
Sverige stiger lika högt som de är i
Förenta staterna i dag, kommer vårt
skattetryck att vara mycket, mycket
högre än det amerikanska. Räknat på
en måttlig inkomst, 10 000 kronor, är
skattetrycket i vårt land väsentligt
tyngre än i Förenta staterna.

Finansministern talar mot skattesänkning,
men han föreslår i alla fall
skattesänkning. Man lyssnade med intresse
efter vad förklaringen härtill
var. Finansministern sade: »Ja, se uppfattningen
i riksdagen» — det gladde
oss att höra att den spelar någon roll

— »och utfästelsen från 1954 . ..» Skattesänkningsförslaget
beror alltså inte
på att det är val i år. Uppenbart är att
regeringen i och för sig är ovillig till
skattesänkning och argumenterar mot
skattesänkning, men samtidigt tänker
man: Sådan som uppfattningen i riksdagen
är och när vi varit oförsiktiga
nog att lova en skattesänkning, måste
vi ändå genomföra en liten sänkning.

När nu oppositionen vill ha en större
skattesänkning, säger herr Sträng att
oppositionen är rundhänt — den vill
ge gåvor och presenter. Men, herr finansminister,
saken är ju den att Ni
vill — låt vara med de bästa avsikter

— sticka statens händer i medborgarnas
fickor och ta ut 1 000 miljoner
kronor mer än statens löpande utgifter
kräver. Vi säger: Låt bli att ta ut
så mycket av medborgarnas intjänade
inkomster. Finansministern svarar:
Oppositionen vill komma med gåvor
och presenter.

.lag tycker att dessa uttryck ganska

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tydligt avslöjar två skilda sätt att tänka.
Vi har inte sagt, att staten står i
något principiellt motsatsförhållande
till de enskilda. Men när det gäller
frågan, huruvida tvångssparande skall
tillämpas eller medborgarna skall få
behålla en väsentlig del av sina inkomster
för eget sparande, så är detta
senare ett klart alternativ. Då finns ett
motsatsförhållande mellan stat och enskild.
55 öre av varje krona, varmed
medborgarnas inkomster växer, tar det
allmänna. Vi vill minska den siffran.
Där går en klyfta mellan dem som vill,
att staten skall fortsätta att kräva en
större och större andel av medborgarnas
andel, och dem som vill, att man
skall minska statens uttag för att medborgarna
själva skall få förvalta en
större del av inkomsten.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Om finansministern
ville visa litet god vilja i detta sammanhang
skulle vi oss emellan inte behöva
resonera närmare om konsekvenserna
av vår skattesänkning, eftersom även
finansministern från sina utgångspunkter
måste vara medveten om att den
skattesänkning, som balanseras av utgiftsminskningar,
över huvud taget inte
kan öka den totala efterfrågan i samhället.
Och därmed tänker jag inte återkomma
till den saken ytterligare.

Nu frågar herr Sträng, och det är
verkligen en typisk socialdemokratisk
fråga: Vad är det som sker om människorna
får skattepengarna i sina händer?
Det låter som människorna var
samhällsfarliga. Men, herr talman, tänk
att herr Sträng inte någon gång har
ställt den motsatta frågan: Vad är det
som händer om människorna inte får
det? Vad är det som sker om de kanske
i stället rent av får nya skatter eller avgifter?
Det kan gå, herr talman, att ta
1 000 kronor från Svensson och räkna
ut det. Men inga regeringsexperter i
världen kan räkna ut vad Svensson gör

när han upptäcker att han blivit 1 000
kronor fattigare. Han kan begära kompensation,
han kan minska sitt sparande,
han kan öka sin fritid eller göra
tusen och en av alla dessa andra ting
som en skatteplågad, tvångssparande,
oberäknelig svensk kan ta sig till. Och
på detta faktum ramlar hela det stolta
korthus som regeringen har byggt upp
i sin finansplan.

När jag hör herr Sträng resonera, får
jag en känsla av att han liksom går på
styltor. Det kan vara ett bra framkomstsätt
— man får överblick över environgerna.
Men tyvärr är herr Strängs
styltor olika långa. Den ena, överbalanseringen,
är väldigt lång och den tilllåter
honom att ta verkliga jättekliv.
Den andra, skattesänkningen, är så liten
och kort att den nästan inte syns. Finansministerns
gång blir därför något
underlig. Den har inte alls den balans
som man eljest skulle ha väntat sig av
den personligen högst välbalanserade
Gunnar Sträng.

Får jag, herr talman, om tiden det
medger, sluta med att ge en liten komplettering
till de amerikanska siffrorna,
som finansministern förälskat sig i. Den
amerikanska regeringen tar enligt det
nu föreliggande budgetförslaget i anspråk
17,3 procent av nationalprodukten.
Lägger man därtill siffrorna från
delstaterna och kommunerna kommer
man till det resultatet, att det allmänna
tar i anspråk 23 procent av nationalprodukten.
I Sverige tar staten hand om
minst 33 procent! Alltså icke fullt en
fjärdedel i Amerika trots krig, trots den
väldiga hjälpen till utlandet, mot ungefär
en tredjedel i Sverige.

Jag undrar, herr talman, om det inte
skulle vara ganska nyttigt att vi importerade
en smula av den amerikanska
frihetshavren och blandade upp den
med den svenska regeringslialmen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Ohlin gjorde gäl -

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lande, när jag tillät mig att göra en
utblick över alla de stater, som i år
totalbalanserar sin budget, att den väsentliga
skillnaden mellan andra länder
och vårt eget land var den, att
andra länder hade kostat på sig icke
oväsentliga skattesänkningar. Detta har
skett på en del håll, och det har inte
skett på andra håll. Men för att bilden
kanske skall bli litet mera fullständig
vill jag påminna om att också vi har
försökt göra vad vi kunnat på detta
område emot bakgrunden av vad vi
ansett att högkonjunkturen medgivit.

1950 höjde vi det kommunala ortsavdraget.
1952 beslöts en sänkning av
statsskatten. 1953 beslöt riksdagen
skatteförenklingar som innebär icke
oväsentliga skattelättnader för stora
grupper. 1956 kommer ett förslag att
framläggas om en sänkning av statsskatten,
och 1957 får riksdagen eventuellt
ta ställning till frågan om en
höjning av det kommunala ortsavdraget.
Detta program bör inte alldeles
komma bort i jämförelsebilden.

Sedan vill jag korrigera herr Ohlin
på en punkt. Det är nämligen så, att
i vår statsverksproposition förekommer
en mening, som lyder så här: »Det
har därför under de senaste budgetåren
varit en medveten strävan att så
långt som möjligt begränsa statens upplåningsbehov,
och för nästkommande
budgetår synes förutsättningarna i
detta hänseende vara gynnsammare än
tidigare.»

Detta har varit en strävan sedan
många år tillbaka, det är ingen tvekan
om den saken. Förre finansminister
Sköld kommer senare att tala här från
talarstolen och får då, gissar jag, tillfälle
att närmare redogöra för den tid
i finansdepartementet, som han var
ansvarig för. Jag vill med detta bara
ha sagt att så sensationellt nytt är alls
icke detta. Vi tror att det är en klok
budgetpolitik i dagens ekonomiska läge.
Vi stöder den med exempel från
andra länder, där man har kommit till

samma slutsats som vi gjort mot bakgrunden
av de erfarenheter vi haft under
de senaste årens starka inflationstryck.

Herr Hjalmarson tar på nytt upp frågan
om den enkle medborgaren. Ibland
heter han Andersson, ibland Pettersson
och ibland heter han kanske Sträng
— om han hetat Hjalmarson någon
gång vet jag inte. Jag skulle emellertid
vilja råda herr Hjalmarson att förhöra
sig med representanter för näringslivet;
jag behöver kanske inte råda honom
till det, jag utgår ifrån att han
redan haft sådana kontakter. Under
dessa senaste år, när inflationsbekämpandet
ganska hårt har riktat sig emot
investeringarna — av skäl som jag inte
behöver utveckla här, det har varit den
praktiskt framkomliga vägen, det har
tillämpats därför att det viktigaste av
allt har varit att hejda inflationstendenserna
— är det väl inte utan att
dessa, som kallar sig representanter
för näringslivet, har varit tämligen indignerade
över att myndigheterna med
sina åtgärder så föga har vänt sig emot
den s. k. konsumtionen.

Jag är absolut övertygad om att åtskilliga
av näringslivets företrädare har
allvarligt föreställt herr Hjalmarson,
hur olyckligt det på längre sikt skulle
vara, om de inflationsbekämpande vapnen
bara riktas mot ett håll. De har
vid flera tillfällen försökt övertyga mig
om detta, och herr Hjalmarson har
säkerligen intimare kontakt med dem
än jag har.

Men det kan väl inte från de svenska
investeringsintressenas utgångspunkt —
om jag nu får ta mig friheten att tala
för dem -— vara riktigt att man ger
sig på att tävla med varandra i fråga om
skattesänkningsprogram. Det måste därigenom
ske en påspädning av konsumtionen
i mildare eller starkare form,
beroende på hur man går till väga, och
därest denna påspädning blir för stark
och vi på nytt tvingas säga till riksdagen,
att vi måste tillgripa nya medel för

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att schacka den inflation som börjar
sticka upp huvudet, så är det nog inte
säkert att herr Hjalmarson anser problemet
vara lika enkelt som han nu gör.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har fått tillstånd
att säga några få ord.

Herr finansminister! Ni påstår att
regeringen har försökt göra så gott
den kunnat i fråga om skattereduktion
efter kriget, och att detta inte skall
glömmas bort. Tillåt mig då konstatera
följande: För det första är företagsbeskattningen
avsevärt högre än den någonsin
förut varit i fredstid. För det
andra: När man reducerar de formella
skattesatserna vad inkomstskatterna beträffar
kan det tack vare inflationens
större skattehöjande verkan bli, och
har också efter kriget blivit, en reell
höjning av skattetrycket på det stora
flertalet svenska skattebetalare. Det är
just de breda lagren som fått en reell
höjning av inkomstbeskattningen.

Därför är det inte överraskande, att
slutresultatet blivit, att svenska staten i
dag tar en större andel av nationalinkomsten
än någonsin tidigare. Det är
också ett resultat av skattesänkningspolitik,
herr finansminister, att man tar
i anspråk en ständigt större del av medborgarnas
inkomster.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Att sänka skatterna samtidigt
som man sänker utgifterna och
att söka förvandla ett statligt budgetöverskott
till ett ökat personligt sparande
— vilket betyder ett ökat totalsparande
—• måste även från statsrådet
Strängs utgångspunkter få en gynnsammare
effekt på samhällsekonomien än
regeringens metod. Jag vågar, herr talman,
även tro, att vår uppläggning
bättre än regeringens motsvarar vad
man tycker är riktigt och klokt och sunt
inom det svenska näringslivet.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Försvarsministern figurerade
inte i den sketch från ett regeringssammanträde
som herr Ohlin
nyss återgav för kammaren. Jag vet
inte, om det berodde på att herr Ohlins
fantasi inte sträckte sig så långt. Under
alla förhållanden vill jag deklarera
en från finansministerns avvikande mening
beträffande herr Ohlins uppträdande
i detta sammanhang. Jag tycker
att herr Ohlin skall fortsätta sin dramatiska
verksamhet. Om jag skall vara
uppriktig, gjorde sketchen på mig intrycket
av ett den nationalekonomiske
professorns försök att dra kvadratroten
ur humorn, en i och för sig lovvärd
sysselsättning, ehuru — det måste jag
också erkänna — föga roande för åhörarna.
Icke förty tycker jag att han
skall fortsätta.

Vad beträffar det fögderi som jag representerar
har det sagts att åtgärden
med repetitionsövningarnas inställande
tillkommit enbart av politiska motiv.
I själva verket har jag genom denna
åtgärd måhända medverkat till de utgiftsminskningar
som herr Hjalmarson
efterlyste och som skulle vara ett led
i det försök, inte bara att sänka skatterna
utan också att skapa balans, som
han ville få till stånd. Med den allmänna
målsättning, som regeringen gjort till
riktpunkt för budgetarbetet 1956/57,
har, såsom finansministern redan påpekat,
sträng sparsamhet med statsutgifterna
iakttagits. Detta har inneburit
att vi så långt som möjligt försökt undgå
utgifter för nya ändamål, samtidigt
som vi har omprövat redan utgående
utgifter. Målsättningen för årets budget
har — jag understryker det — varit att
åstadkomma totalbalans. Ur allmän ekonomisk
synpunkt är denna finanspolitiska
målsättning av central betydelse
för att åstadkomma samhällsekonomisk
stabilitet och för att förhindra nya inflatoriska
rubbningar. Strävandena att
försvara kronans värde har — det skall

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

jag medge — ansetts vara av så hög
angelägenhetsgrad att de satt synliga
spår i försvarets såväl drift- som kapitalbudget.

Det är utifrån detta allmänt ekonomiska
betraktelsesätt som man bör se
förslaget om repetitionsövningarnas inställande.
Hade inte dessa övningar inställts,
skulle fjärde huvudtiteln ha ökat
med över 120 miljoner kronor eller
med cirka 6 procent. Nu begränsas ökningen
till ungefär hälften. Försvarsbudgeten
skulle, om inte denna åtgärd
vidtagits, ha slutat på 2 140 miljoner
kronor, alltså långt mer än de 2 miljarder
som från flera håll — inte av
mig själv — betraktats vara en sakrosankt
ram när det gäller försvarskostnadernas
storlek. Jag ifrågasatte, om en
så kraftig ökning var lämplig mitt under
det att arbetet med det framtida
försvarets utformning pågår. I ett sådant
läge bör väl utgångspunkten vara
att så långt möjligt hålla tillbaka kostnadsstegringen
i avbidan på ställningstagandet
till den framtida kostnadsutvecklingen
och försvarsutformningen.
Samtidigt ville jag undvika att rasera de
organisatoriska grundvalarna för försvaret
genom anslagsnedskärning innan
frågan om försvarets fortsatta utformning
hade klarnat.

Nu får man emellertid inte av vad
som skett dra den slutsatsen, att försvaret
satts på undantag. Sant är att försvarets
budget under de tre senaste
åren praktiskt taget varit oförändrad.
Detta har — det skall också villigt medges
— endast kunnat ske genom en
stram och starkt återhållande politik.
Men hur ofta har inte kritik riktats
mot de statliga investeringarnas storlek
i tävlan och under trängsel med andra
önskvärda investeringar? Under senare
år har emellertid staten verkligen ådagalagt
återhållsamhet i anspråken på
landets reala resurser. För innevarande
budgetår kommer den statliga konsumtionsvolymen
av allt att döma att vara
i stort sett oförändrad i förhållande till

föregående års — ja, statens civila investeringar
beräknas t. o. m. minska
med 2 procent. Försvarsinvesteringarna
stiger däremot med hela 6 procent. För
nästa budgetår beräknas de statliga civila
investeringarna förbli oförändrade,
medan försvarsinvesteringarna väntas
öka med ytterligare 1 procent. Detta
sker, mina damer och herrar, i en tid,
då näringslivet fortfarande arbetar med
sprängfyllda lungor.

Jag har inte sökt dölja, att åtgärden
med repetitionsövningarna medför konsekvenser
för utbildningens standard
inom försvaret, men verkningarna får
å andra sidan inte överdrivas. De är
dock förhållandevis begränsade och efter
hand möjliga att reparera. Så hade
icke blivit fallet, om man skulle ha
åstadkommit motsvarande reduktion
genom organisatoriska ingrepp eller ingrepp
i materielanskaffningen. Av de
85 000 man, som skulle utkallas, skulle
endast en mindre del ingå i förband,
som utrustas med helt ny materiel, på
vilken de förut inte haft någon utbildning.

Repetitionsövningarnas inställande är
ju, som redan tidigare sagts, tänkt som
en engångsåtgärd. Det kan naturligtvis
invändas, att man då får kostnadsökningen
nästa år i stället. Ja, men då
bör å andra sidan möjligheter föreligga
till en mera samlad och definitiv bedömning
av den framtida kostnadsutvecklingen
för försvaret och av den utformning,
som det i framtiden skall ha.
Det bör kunna bli möjligt att i ett sammanhang
bedöma de frågor, som sammanhänger
med den finansiella utvecklingen
efter budgetåret 1956/57.

Nu skall man inte av det sagda dra
den slutsatsen, att den pågående beredningen
skall kunna lägga fram förslag
om några mera betydande besparingar.
På sätt och vis är beslutet om repetitionsövningarnas
inställande ett bevis
för hur svårt det är att hålla försvarsutgifterna
nere.

Att exempelvis tillgripa en försvag -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ning under viss tid av vår organisation
i syfte att längre fram tillföra den
nya vapen är knappast möjligt. Utvecklingen
av nya vapen tar lång tid och påverkas
av osäkra faktorer. Medan detta
utvecklingsarbete pågår kan vi icke
avstå från de vapen, som vi har, och de
stridsmetoder, som är inövade. Det är
denna dubbla uppgift — att både skapa
nytt och samtidigt tillse, att det
bestående hålles i användbart skick —
som sätter sin prägel på utvecklingen
av försvaret och som medför ökade
kostnader. Någon genväg till militär
styrka kan icke anvisas.

En annan fråga, som ställts till mig,
tarvar kanske en mera ingående belysning,
eftersom den har större betydelse
på längre sikt än de frågor, som riktades
till mig beträffande repetitionsövningarnas
inställande. Det är den fråga,
som delvis berör utformningen av vårt
framtida försvar och framför allt vår
uppfattning angående de nya förstörelsevapnen,
som nu diskuteras. Först
vill jag göra en principiell anmärkning.

Det behöver inte särskilt påpekas, att
vår utrikespolitiska kompassnål står
stadigt inriktad på freden. En sådan
utrikespolitik har gammal hävd i vårt
land. För att med framgång kunna ge
eftertryck åt denna vår strävan måste
vi emellertid — utöver åberopandet av
den internationella rätten — kunna
stödja oss på tillräckliga fysiska maktresurser.
Försvarsmakten är med andra
ord ett instrument i utrikespolitikens
tjänst, så länge militär styrka bibehåller
politisk betydelse. För oss med vår
defensiva, av allianser oberoende politik
är försvaret det yttersta medlet, som
skall tvinga en eventuell motståndare
till betänksamhet inför våldet som argument
vid lösandet av en konflikt. En
angripare skall ställa sig frågan: Motsvarar
de vinster ett anfall kan ge de
förluster, som är förknippade med att
jag söker driva min vilja igenom med
vapenmakt?

Vår försvarsorganisations uppgift är

således att så långt möjligt förhindra
våld. Avsikten är att förmå dem som
till äventyrs spekulerar i krig att avstå
från dessa sina avsikter. Detta är skälet
till att vi bär försvarsbördan med
fördragsamhet även om kostnader och
säkerhetskrav kan —• som vi ser av
årets budget — komma i konflikt med
varandra. Härav följer, att det är riktpunkten
i vår politik och inte vapnens
beskaffenhet som är avgörande för hur
vår utrikes- och försvarspolitik skall
bedömas. Huruvida exempelvis försvaret
är utrustat med krut- eller atomladdningar
har i och för sig ingen inverkan
på vårt utrikespolitiska handlande.
Vår alliansfrihet, vår strävan att
bidra till världsfredens konsolidering
genom fredligt samarbete mellan folken,
vår fredslinje står fast oavsett hur den
vapenmateriel är beskaffad, med vars
hjälp vi vill ge eftertryck åt denna vår
fredsvilja.

Om vi sedan skyggar inför de perspektiv,
som öppnar sig på krigsteknikens
fält, så är detta icke på något sätt
märkligt. De nya revolutionerande
stridsmedlen framkallar icke bara fruktan
och avsky utan även tveksamhet inför
den framtida uppbyggnaden av försvarsmedlen.
Många av dessa hjälpmedel
befinner sig ännu på laboratoriestadiet.
Man vet endast, att de nya vapnens
verkan — det gäller i första hand
atom- och vätebomben — är enorm.
Den officella uppfattningen i både väst
och öst är också, att atom- och vätevapnen
bör bannlysas. Sedan vätebomben
konstruerats och prövats har denna
uppfattning ytterligare stärkts. Det nya
vapnet har fulländats på ett sätt, som
kommit de främsta politiska ledarna
att frukta för att ett storkrig med atomvapen
kan betyda den civiliserade världens
undergång. Tanken på ett överrumplande
atombombanfall bör framkalla
mardrömmar hos dem som verkligen
vet vad detta kan innebära. Initiativet
i atomkriget ger dessutom ett
övertag, som lätt kan bli avgörande för

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

utgången, överraskningsmomentet är av
sådan betydelse, att man inte tror, att
en angripare kommer att avslöja sina
avsikter genom uppmarscher eller mobilisering
i iakttagbar omfattning. Någon
larmklocka låter antagligen inte
höra sig innan ovädret bryter löst. Det
är sannerligen inte perspektivet »frihet
från fruktan» som öppnar sig för världens
folk.

Den närmast till hands liggande slutsatsen
är, att det bästa försvaret skulle
vara en avrustning över hela linjen.
Ansträngningarna att komma till överenskommelse
om nedrustning koncentrerar
sig också i hög grad kring atomvapnen.
Tanken på ett internationellt
förbud mot atomvapnet har också tagits
upp. Omfattande utredningar härom har
pågått ända sedan krigets slut, dels inom
Förenta Nationerna, dels i USA och
kanske i andra länder. Dessa utredningar
och de förhandlingar som förts
har hittills inte lett till resultat i form
av en internatonell överenskommelse.
Ett avgörande hinder, ehuru inte det
enda, har varit svårigheten att få förbudet
effektivt genom ett betryggande
kontrollsystem. Försöken att få till stånd
ett förbud, förenat med kontroll, har
dock inte uppgivits. Målsättningen är
alltjämt atomvapnets bannlysande, ehuru
under senare år somliga av de i de
internationella förhandlingarna deltagande
staterna vill kombinera ett eventuellt
förbud inte endast med kontrollsystem
utan också med några framsteg
i fråga om allmän nedrustning av de
s. k. konventionella vapnen. Självklart
är, att vi av moraliska och etiska skäl
—- själv betraktar jag allt dödande som
motbjudande, varför jag anser att vårt
eget försvar skall vara ett skydd däremot
— med tillfredsställelse skulle
hälsa eu sådan kontroll av rustningarna
att fullständig säkerhet vunnes för
att inga atombomber komme att användas
i kommande krig, om ett sådant
skulle utbryta.

Min personliga förhoppning är, att

— som Economist uttryckt det — vätebomben
skall vila tungt på de flesta
människors samveten. Om regeringens,
mina egna och våra militärers tankar
kretsar kring dessa ting beror det följaktligen
icke på att vi låtit djupfrysa
våra samveten, utan helt enkelt på det
faktum att atomvapnen finns i tiotusental
och att man dessutom måste räkna
med att de kan komma att användas i
händelse av en storkonflikt. Bilden har
följaktligen väsentligt förändrats sedan
1948—49 när dessa frågor först på allvar
togs upp till debatt, då endast en
och annan atombomb virvlade genom
tidningsspalterna. Det svenska försvarets
uppgift är att med dessa fruktansvärda
fakta för ögonen finna chanserna
för oss att överleva som nation och
som enskilda individer. Att söka sådana
bräckliga utvägar innebär inte något
försök att neutralisera den fruktan för
de nya förintclsevapnen, som människornas
sunda självbevarelseinstinkt
måste framkalla. Fruktan är måhända
just det salt med vars hjälp vi kan överleva
de krafter, som vetenskapen frambesvurit.
Det kan nämligen tänkas, som
general Ehrenswärd för någon tid sedan
påpekade, att de mäktiga förstörande
krafter, som ligger i dessa vapen,
kommer att förverkliga Nobels idé
om att stridsmedlens effekt skulle komma
att förhindra krig. Logiskt sett borde
man komma fram till denna slutsats.
Vi kan dock icke utesluta, att
människornas handlande än en gång
kan komma att präglas av den frihet
från logik, som är en av den mänskliga
naturens mera betydelsefulla egenskaper.

Det är följaktligen antagligen realistiskt
— en term, säger kanske någon,
som tillgripes när saken är alltför elakartad
för varje mänsklig känsla — men
det är antagligen realistiskt att tänka
sig, att atomstridsmedlen kan bli allt
vanligare och kommer att allmänt ingå
i utrustningen. I bästa fall underkastas
de en sådan kontroll, att deras använd -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ning omöjliggöres eller väsentligt begränsas.
I alla händelser måste vi anpassa
våra förberedelser med hänsyn
till de nya stridsmedlen. Det innebär
att vi bl. a. bygger upp små lättrörliga
och starkt utspridda enheter. En sådan
anpassning efter den nya tidens krav
pågår redan inom det svenska försvaret.

Detta är problemets ena sida. Den
andra är om de s. k. taktiska atomvapnen
skall komma till användning inom
det svenska försvaret, en fråga som allt
mera uppmärksammats i den offentliga
debatten i vårt land och som också har
tagits upp här i dag.

Först bör då slås fast att vad man
kallar för »taktiska atombomber» inte
utgör någon avskild kategori av bomber.
Vilka atombomber som helst och
för övrigt vilka bomber som helst kan
brukas såväl för taktiska som för strategiska
syften. Vad man åsyftar med
begreppet taktiska atombomber är sådana
av mindre storlek och sprängverkan.
Men någon bestämd gräns kan inte
dragas mellan olika slags atombomber.
Möjligen kan man säga att taktiska
atombomber är sådana som på grund
av sin ringare storlek kan användas
mot militära mål — truppenheter, fartyg»
flygfält etc. — utan att deras verkningar
blir så omfattande att de får
förödande följder för samhällen och civilbefolkning
inom en stor omkrets.
Även den taktiska atombombens massförstörande
karaktär är dock otvetydig.

Det som gör dessa vapen »strategiska»
och »offensiva» är möjligheten att
föra fram dem till verkan mot strategiska
mål. Ser vi på våra egna förhållanden
finner vi, att vår flottas uppgift
är att vaka kring våra egna kuster.
Våra attackflygplan, både de nuvarande
och de under utveckling varande typerna,
når endast Östersjöns och Skageracks
ytterområden. Robotar, som
skulle gå längre än attackplanen, ingår
icke i vårt robotprogram. Vi har med
andra ord ingen möjlighet att med våra
vapenbärare i strategisk bemärkelse of -

in.

fensivt bekämpa andra länder än Danmark
och Norge. Detta är man i utlandet
medveten om. En militär bedömare,
som studerar vårt läge och iakttar våra
flygplan, kan utan svårighet konstatera,
att vi i det avseendet inte lämnar bedrägliga
uppgifter. Uppenbart är också
för envar, att våra militära flygfält icke
är byggda så, att de kan ta emot strategiska
bombplan.

I likhet med gas och bakteriologiska
stridsmedel kan atomvapnen sägas ha
nått den högsta grad av omänsklighet.
Varje nation, som överväger upptagandet
av ett sådant vapen i sitt försvar
står följaktligen — det skall öppet sägas
— inför både ett moraliskt och ett
politiskt problem. Vår känslomässiga
reaktion kan nog sägas vara entydig.
Som jag förut har sagt skulle vi med
glädje hälsa en sådan kontroll av rustningarna,
att fullständig säkerhet vunnes
för att inga atombomber skulle detonera
i ett kommande krig. Beklagligt
nog är det emellertid inte vi som bestämmer
över den framtida utvecklingen.

Om vi emellertid efter omsorgsfullt
övervägande skulle komma till den slutsatsen
att våra betänkligheter inte får
vara avgörande, återstår åtminstone
två andra betydelsefulla frågeställningar.
Den ena gäller det militära värdet
av taktiska atomvapen, den andra gäller
möjligheten för Sverige att anskaffa
sådana vapen.

Det har varit en ganska allmänt omfattad
mening i vårt land att den verklika
risken för Sveriges indragande i ett
krig uppstår i händelse av ett allmänt
stormaktskrig. Om ett sådant krig skulle
bryta ut, innan någon internationell
överenskommelse träffats om bannlysning
av atomvapnet, är det sannolikt att
kriget skulle börja med en omfattande
ömsesidig bombning med atom- och vätebomber.
Jag skall inte ge mig in på
några spekulationer om hur ett sådant
krig skulle utveckla sig efter de första
dagarnas eller kanske veckornas atom -

Torsdagen den 19 januari 1956 fm. Nr 2 43

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bombning. 1 sammanhanget har då den
frågan ställts, huruvida besittningen av
några smärre atombomber skulle vara
av större betydelse för Sverige vare sig
under det första krigsskedet eller i ett
senare skede.

Å andra sidan har följande resonemang
förts. Det är troligt, att en eventuell
fiende inför vetskapen att motståndaren
disponerar atomvapen anpassar
sina operationer så, att stridskrafterna
utsprides och anfallskraften därigenom
icke blir så koncentrerad. Det
är häri den största betydelsen av ett sådant
vapen i försvararens hand kan
väntas ligga. I en sådan situation kommer
de s. k. konventionella vapnens
betydelse i försvarskampen för en mindre
stat att öka, genom att motståndaren
tvingas till utspridning av sin massanfallskraft.
Om däremot en försvarare,
som icke disponerar atomvapen, angripes
av en motståndare utrustad med
detta massförstörelsevapen, tvingas han
att sprida ut sina styrkor på bredd och
djup. Hans försvarsfront blir relativt
tunn av fruktan för den verkan en atombomb
annars kan förorsaka. Om den
anfallande samtidigt vet, att försvararen
inte har tillgång till likvärdiga vapen,
kan han lugnt koncentrera sina styrkor
och göra ett genombrott. Han uppnår
sitt syfte utan att tillgripa massförstörelsevapen,
medan försvararen i tvekampen
mellan de konventionella vapnen
kommer i ett ofördelaktigt underläge.
Vetskapen om tillvaron av atomvapen
hos försvararen skulle med andra
ord tvinga en eventuell fiende till ett
mera spritt tillvägagångssätt. Och därmed
skulle vapnet enligt den nu refererade
tankegången ha gjort verkan
utan att behöva insättas.

Mina damer och herrar! Med dessa
exempel har jag bara kunnat antyda hur
ämnet allt efter uppfattning och läggning
kan leda till vitt skilda slutsatser
utan att jag därmed personligen fällt
något omdöme om atomvapnets militära
värde i vår hand. Jag har bara ve -

lat understryka att när vi en dag skall
fatta vårt beslut, så får det ej ske på
ytliga bedömanden av dessa frågor. Jag
har utgått från att försvarsberedningen
inom en icke alltför avlägsen framtid
får tillfälle att på allvar ta upp dessa
frågor och ingående studera dem med
utgångspunkt från dessa överläggningar
och därvid dra sina slutsatser.

Slutligen vill jag säga ett par ord om
möjligheten för Sverige att anskaffa
atomvapen.

Jag tror mig reservationslöst kunna
säga, att alternativet att förvärva dessa
vapen genom köp för närvarande är
obefintligt. Vi kan inte vänta oss att
få tillgång till dessa särskilt hemliga
och särskilt effektiva vapen under den
ur vår synpunkt självklara förutsättningen
att vi äger att fritt och utan
politiska villkor av något slag disponera
över dem. Den allmänna inställningen
hos de stater, som kunde komma i fråga
som leverantörer, hindrar utlämnandet
av allt som är specifikt för tillverkning
av atombomber. För övrigt torde hittills
intet land ha varit i tillfälle att förvärva
atombomber från någon av de tre stormakter
som tillverkat sådana.

Återstår sålunda möjligheten av egen
produktion. Att en dylik tillverkning
inte kan ske utan intrång på arbetet
med utnyttjandet av atomenergi för
fredliga ändamål torde ligga i sakens
natur. Vidare kan vi under alla förhållanden
räkna med, att det även med
betydande insatser av liögkvalificerad
personal, materiel och pengar kommer
att dröja åtskilliga år innan ansträngningarna
kommer att avsätta praktiska
resultat. Även här står vi inför en frågeställning
som kräver det mest ingående
övervägande.

Herr talman! Med detta anser jag
mig ha — så långt det i nuvarande läge
är mig möjligt —• givit en bild av den
situation i vilken vårt land befinner sig
när det gäller dessa nya förstörelsevapen.

44 Nr 2 Torsdagen den 19

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Den målsättning, som
försvarsministern angav i samband med
sin redovisning av läget i atomvapenfrågan
och som ligger bakom mitt
ståndpunktstagande i denna, är gemensam.
Syftet är att öka våra möjligheter
att trygga freden och att — om ofärd
trots allt kommer — öka våra möjligheter
att försvara friheten.

Det var emellertid närmast med anledning
av vad försvarsministern yttrade
beträffande repetitionsövningarna
som jag begärde ordet. Som jag antydde
i mitt inledningsanförande kommer
vi från vårt håll att presentera ett
försök till kompromisslösning i denna
fråga. Kostnaden för denna lösning rör
sig om en eller ett par tusendelar av
budgetens totalsumma, bråkdelar av en
procent alltså. I och för sig är detta nog
inte mycket att dividera om, men vi har
ändå för avsikt att i vårt budgetalternativ
låta även denna lilla merkostnad
motvägas av förslag till utgiftsminskningar
på andra huvudtitlar. Så angelägna
är vi nämligen att om möjligt få
till stånd en enig lösning. Jag skulle nu
helt enkelt vilja ställa följande fråga till
försvarsministern: Vill försvarsministern
vara med om ett försök att tillsammans
med oss resonera om en samförståndslösning,
eller har man från regeringens
sida fortfarande samma inställning
som då beskedet lämnades i försvarsberedningen:
inga vidare resonemang
alls?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi delar alla den uppfattning,
som försvarsministern gav uttryck
för, om det fruktansvärda i ett
atomkrig och om att det är oerhört betydelsefullt
— det viktigaste som kan
ske, det mest önskvärda man kan föreställa
sig -— att det genom en internationell
överenskommelse lyckas att förhindra
att atomvapen någonsin kommer

januari 1956 fm.

till användning. Jag skall i denna korta
replik inte säga mera om den saken.

Jag begärde ordet för att belysa försvarsministerns
siffror på en punkt.
Försvarsministern talar om försvarsbudgetens
stegring. Denna stegring är
emellertid formell och ett resultat av
inflationen. Om man uttrycker fjärde
huvudtitelns slutsummor i pengar av
den köpkraft, som rådde 1954, så finner
man att det nu framlagda förslaget innebär
en reduktion av fjärde huvudtiteln
från ungefär 2 020 miljoner kronor
till 1 950 miljoner kronor. Det är
sålunda fråga om en reduktion, och jag
tycker att detta öppet bör sägas ifrån.
Man skall inte tala om ökningar och
ökningar, vilket kan ge en ett vilseledande
intryck.

Nu sade försvarsministern att han
ville medverka till budgetbalans genom
en tillfällig reduktion. Finansminister
Sträng har nyss talat om att de statsfinansiella
villkoren skulle vara särskilt
gynnsamma just det här året. Det är
litet svårt att få försvarsministerns och
finansministerns hållning på den punkten
att rimma.

Med detta har jag inte velat ta ställning
till föreliggande förslag om repetitionsövningarna.
Jag har velat upprepa
vad jag sade i mitt första anförande,
att vi i folkpartiet vill medverka till
att kostnaderna för försvaret hålls nere
så mycket som kan sakligt försvaras och
att vi vill pröva om det inte kan finnas
förutsättningar för en lösning i
enighet mellan de demokratiska partierna.
Jag beklagar att försvarsministern
inte hade någonting att säga på denna
viktiga punkt. Det förefaller för mig liksom
för herr Hjalmarson att det är alldeles
nödvändigt att försvarsministern
här deklarerar huruvida han sedan i
höstas har kommit att inta en mera förliandlingsvillig
hållning, en hållning
som vittnar om att regeringen verkligen
anser det betydelsefullt att vi om möjligt
håller försvarsfrågan över partistriderna.

Torsdagen den 19 januari 195G fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Det är en gammal god
regel att man inte ger sig in i en diskussion
när man inte känner förslagets
utseende. Följaktligen kan jag inte göra
någonting annat än att svara herr Hjalmarson
att, såsom fallet alltid är med
den socialdemokratiska riksdagsgruppen,
därest det framläggs några förslag
från övriga partier, denna kommer att
rent sakligt överväga dem och fundera
på vad de kan innebära. Däremot är det
naturligtvis alldeles omöjligt för mig att
i dag ge något besked beträffande den
fråga som herr Hjalmarson ställde, alldenstund
jag inte känner förslagets innebörd.

Därtill kommer — det vill jag också
göra herr Hjalmarson uppmärksam på
— att herr Ohlin nyss själv deklarerade
att han för sin del inte med vad han
har sagt har tagit någon ståndpunkt till
frågan om repetitionsövningarnas inställande.
Det innebär ju i själva verket
att jag inte vet om folkpartiet kommer
att gå på den socialdemokratiska linjen
eller på någon annan. Jag fick närmast
det intrycket av herr Ohlins anförande,
att han inte är riktigt säker själv.

Beträffande frågan om utgifterna och
balanseringen av budgeten vill jag erinra
herr Ohlin om att jag i avvaktan
på försvarsberedningens arbete, såsom
jag påpekade i mitt första anförande,
har beflitat mig om att hålla utgiftssumman
så låg som möjligt. Jag har nämligen
iakttagit att man inte minst i de
folkpartistiska tidningarna gång efter
annan har röst det kravet på försvarsministern,
att han skulle hålla utgiftssumman
inom ramen 2 000 miljoner
kronor, och jag har försökt tillmötesgå
dessa önskemål.

Jag ber också att få erinra om att
herr Ohlin vid mer än ett tillfälle här i
riksdagen har krävt av mig att få besked,
huruvida det var försvarsministerns
tanke att man skulle gå utöver
dessa 2 000 miljoner kronor. Jag har för

min del svarat som jag har sagt i dag,
att jag icke har betraktat denna ram på
2 000 miljoner kronor som sakrosankt
alldenstund det kan bli utgiftsökningar
på grund av den tekniska utvecklingen
men också på grund av penningvärdets
fall. Jag har följaktligen varit fullt medveten
om att penningvärdets fall i och
för sig också skulle kunna medverka till
en stegring av försvarsutgifterna, och
vad jag nu har gjort är endast, att med
detta faktum för ögonen trots detta begränsa
utgiftsökningen för att tillmötesgå
det önskemål, som också herr Ohlin
tidigare här i kammaren har uttalat.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! När försvarsministern
talar om 2 000 miljoner får han väl redan
från början göra klart vilket penningvärde
han tänker på. Om penningvärdet
har försämrats med sex procent,
vill jag bara erinra om att 2 000 miljoner
för två år sedan motsvaras av 2 120
miljoner i år. Det skall man komma
ihåg när man jämför yttranden för ett
par år sedan med yttranden i dag.

Vidare gjorde försvarsministern det
egendomliga uttalandet, att det verkar
som om man från folkpartihåll inte hade
riktigt bestämt sig för vilken ställning
man skulle inta till frågan om en inskränkning
av repetitionsövningarna.
Nej, det är riktigt. Det är väl självklart
att, om man har deklarerat att man
vill medverka till att det om möjligt
skall uppnås en samförståndslösning,
så varken kan eller bör man börja med
att deklarera någon bestämd ståndpunkt.
Jag hoppas verkligen därför att
det kan sägas även om försvarsministern
och regeringen att man inte på ett
sådant sätt har bundit sig, att man kommer
att vara ointresserad av en reell
förhandling med representanter för
oppositionspartierna i vederbörande utskott.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har tagit till orda

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

i denna remissdebatt på ett tidigt stadium
för att säga något om ett spörsmål
som berörts både av herr Ohlin och
herr Hjalmarson. Det gäller atomfrågan.
Jag gör detta därför att jag tycker
det är angeläget att söka rätta några
av de missförstånd som i själva verket
har förelegat här.

I vårt land har under de senare åren
ett omfattande och intensivt arbete på
atomområdet bedrivits, både vad gäller
grundforskning och praktiskt inriktad
verksamhet. Jag vill erinra om den
redan år 1945 tillsatta atomkommittén
med uppgift att planlägga forskningsarbetet
för tillgodogörande av atomenergi.
Kommittén kan närmast jämställas med
ett forskningsråd, som skall fördela
de medel som av statsmakterna anvisas
för grundläggande forskning på detta
område. Kommittén har inte några egna
laboratorier, utan den forskning som
äger rum bedrivs vid universitet och
högskolor. Hittills har för det ändamålet
anvisats närmare 22 miljoner kronor.
För ett europeiskt samarbete på
kärnforskningens område genom den
s. k. CERN-institutionen har under tre
budgetår, 1953/54, 1954/55 och 1955/56,
anvisats närmare 3 miljoner kronor.

På atomkommitténs förslag bildades
1947 AB Atomenergi, i vilket även enskilda
intressenter, representerande en
del av aktierna, är med. Denna kommitté
har till uppgift att bedriva forskningsverksamhet
och personalutbildning
för det praktiska utnyttjandet av
atomenergien. Bolaget förfogar över och
bedriver verksamhet vid ett flertal anläggningar
och laboratorier. Hittills,
till och med innevarande budgetår, har
å driftbudgeten anvisats drygt 63 miljoner
kronor. Härjämte har staten av
det till 3,5 miljoner kronor uppgående
aktiekapitalet tecknat 2 miljoner i bolaget.
Enskilda intressenter, vilka bland
annat räknar en rad av våra främsta industrier,
har till dags dato satsat 1,5
miljoner kronor av aktiekapitalet. För
nästa budgetår har preliminärt beräk -

nats 35 miljoner kronor, och härjämte
har bolagets styrelse föreslagit en utökning
av aktiekapitalet med 10,5 miljoner
till 14 miljoner. Om proportionen
mellan statens och enskilda aktieägares
insats bibehålls, skulle ytterligare 6
miljoner kronor av statsmedel behöva
anvisas under detta och nästa budgetår.

Medelsbehovet för den härefter följande
femårsperioden har av bolagets
ledning uppskattats till 50—60 miljoner
kronor årligen, varav cirka 40 % representeras
av utgifter för investeringar.
Antalet anställda hos Atombolaget, som
för närvarande uppgår till 300, skulle
enligt bolagets petita komma att öka
under nästa budgetår till omkring 500
personer.

Jag tror att man som ett sammanfattande
omdöme av vad som har åstadkommits
på detta område här i landet
utan överdrift kan säga, att vi kommit
ganska långt. Såväl grundforskningens
läge som den mera praktiskt
inriktade forskningen på atomenergiens
utnyttjande tål väl en jämförelse med
förhållandena i andra länder i världen.
Naturligtvis har man nått längre i USA
och i Sovjet, säkerligen i England och
förmodligen i Kanada, men den svenska
forskningen befinner sig redan såvitt
jag förstår på ett mera framskridet stadium
än de flesta andra länders. I USA,
Ryssland och England är atomverk i
full skala under uppförande. I övriga
länder har man emellertid, åtminstone
till helt nyligen, inte kommit så långt,
att konstruktionen av industriella atomverk
påbörjats, utan verksamheten befinner
sig fortfarande på forskningsoch
förberedelsestadiet.

Genévekonferensen i augusti i fjol
medförde emellertid på många håll en
revision av planerna. Resultaten av
stormakternas forskningar och försök
blev tillgängliga på ett helt annat sätt
än man tidigare kunde räkna med, nya
perspektiv öppnades för utbyte av erfarenheter
och forskningsresultat och
för handeln med atombränsle. Det före -

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

föll efter konferensen inte heller uteslutet
att delar till reaktorer eller kanske
till och med färdiga reaktorer skulle
kunna anskaffas genom köp i USA,
eventuellt i England, inom en inte alltför
avlägsen framtid. Det var tydligt
att forskningsprogram och försöksplaner
kunde och borde läggas om för att
man snabbare skulle nå fram till praktiskt
tillämpliga resultat beträffande
atomkraftens användning.

För vår del har Atombolaget dragit
den slutsatsen av Genévekonferensen,
att man vid byggandet av den andra
reaktorn, den som skall uppföras i
Studsvik, kan tillgodogöra sig utländska
erfarenheter i högre grad än man
tidigare räknat med. Därigenom kan
denna reaktor färdigställas snabbare
och med mindre personalinsats. Större
kraft kan i stället sättas in på arbeten
med energiproducerande reaktorer.

Sedan Genévekonferensen har intresset
för atomenergien hastigt flammat
upp — det gäller inte minst i vårt eget
land. Vattenfallsstyrelsen har nyligen
meddelat, att styrelsen avser att uppföra
ett atomverk för värmeproduktion
och ett annat för elkraftproduktion.
En stor svensk industri har i
skrivelse till mig uppgivit, att man där
sedan 1947 varit sysselsatt med projektering
för reaktorkonstruktion. Åtskilliga
kommuner har låtit förstå, att de
räknar med att i framtiden lösa sitt
värme- och kanske kraftproblem på
atomvägen. Detta är ju egentligen ganska
naturligt —- det är ett led i kommunernas
ansvar för framtiden. Detta
gäller väl också i varje fall i viss mån
våra ledande industrier.

Men å andra sidan får man nog ett
intryck av att detta intresse mångenstädes
är en smula nymornat. Det förefaller
nämligen som om vissa bedömare
av framtidens energibehov inte
ser någon annan källa för tillgodoseende
av detta behov än atomkraften.
Det ligger onekligen en viss fara däri
att man stirrar sig hlind på atomener -

gien. Man bör ändå komma ihåg, att
denna energikälla i den totala kraftoch
bränslebalansen såväl i vårt land
som i världen för övrigt, kommer att
spela en mycket underordnad roll de
närmaste årtiondena. Att döma av uppgifter,
tillgängliga inom Parisorganisationen,
har den totala energiförbrukningen
i Västeuropa stigit med 4,5 procent
årligen sedan 1948. Kol och lignit
täcker dock alltjämt 79 procent av behovet,
olja och naturgas 18,5 procent.
Vattenkraften svarar för återstående 2,5
procent.

Möjligheterna att utveckla och öka
tillförseln från de traditionella energikällorna
är ingalunda uttömda ännu.
Rent tekniskt sett finns det fortfarande
möjligheter att öka kolproduktionen i
Europa, även om detta förutsätter avsevärda
insatser av kapital. Det finns också
möjlighet att öka värmeutvinningen
av kolet. Om vi skall kunna hålla någorlunda
jämn takt med behovsstegringen,
måste produktionen på de flesta
energisektorer ökas.

Inför de perspektiv, som den annalkande
atomåldern öppnar, får vi inte
glömma bort att en av de angelägnaste
uppgifterna för oss under de närmaste
två decennierna är att sörja för utbyggnaden
av våra vattenfall. Även om vi
måste satsa på en begynnande teknisk
utveckling av atomenergien, måste vi
alltjämt anstränga oss för att åstadkomma
en fortsatt utbyggnad av vattenkraften.
Under de närmaste 20 åren
kommer detta arbete att kräva betydande
insatser av kapital och mänsklig
arbetskraft. Härjämte krävs en intensifierad
forsknings- och försöksverksamhet
även på övriga områden av bränsleoch
kraftförsörjningen för att produktionen
skall kunna hålla någorlunda
jämna steg med stegringen i efterfrågan.

Summan av detta resonemang är helt
enkelt att, hur viktigt det än är för framtiden
att nå praktiska resultat av forskningen
kring atomenergien, har vi icke

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m,

råd att koncentrera alla tillgängliga materiella
och personella resurser till detta
område. Problemet är ej att ersätta
exempelvis vattenkraften med atomkraften
såsom energialstrare. Vi är
tvungna att utveckla de konventionella
energikällorna samtidigt under
många år framöver. En avvägning av
såväl de materiella som personella resurserna
för forskningsverksamhet och
investeringar inom olika områden av
kraftproduktionen blir därför nödvändig.
Vi står inte inför ett »antingen
eller». Det gäller i stället ett »både ock».
Ansvaret för denna avvägning måste såvitt
jag förstår i sista hand åvila statsmakterna.

Vad de närmaste uppgifterna på atomområdet
beträffar kommer redan dessa
att kräva betydande ansträngningar.
I det föregående har jag anfört siffror,
som ger vid handen att kostnaderna
för fullföljandet av forsknings- och försöksverksamheten
är avsevärda under
den närmaste femårsperioden. Då har i
dessa uppgifter ändå ingen hänsyn tagits
till kostnaderna i samband med de
av Vattenfall planerade atomverken,
vilka åtminstone tills vidare antas komma
att belasta Vattenfalls stat. Vi kommer
i så fall upp till tal av helt annan
storleksordning.

Det uppges att anläggningskostnaderna
för atomverk för närvarande är 50—
100 procent högre än för lika stora koleldade
kraftverk. Vinsten ligger på
driftkostnadssidan. Det är därför uppenbart
att ianspråktagandet av atomenergien
är oerhört kapitalkrävande.
Redan innan man kommit så långt att
anläggandet av atomverk kan påbörjas,
erfordras ett omfattande utvecklingsocli
planeringsarbete. Möjligheterna att
möta anspråken härför på kvalificerad
och specialutbildad teknisk personal
är begränsade. Det kan man ej komma
ifrån. Som ett exempel kan nämnas att
atombolaget för att fullfölja sitt nuvarande
program under nästa budgetår
skulle behöva anställa, utöver de 330

människor som för närvarande är i bolagets
tjänst, ytterligare 170, varav nära
ett femtiotal med universitets- eller teknisk
högskoleutbildning. Utvecklingen
på detta område fordrar en omfattande
och långtgående samverkan mellan
olika grupper av specialutbildade forskare
och experter. Med den brist, som
vi har på akademiker och särskilt civilingenjörer,
är sträng hushållning med
de personella resurserna nödvändig.

Stormakterna har helt andra möjligheter
att bedriva ett utvecklingsarbete
för atomenergiens utnyttjande efter alternativa
linjer samtidigt. I USA har sålunda
i statlig regi ett program omfattande
inte mindre än fem olika reaktortyper
för värme- och kraftproduktion
redan börjat förverkligas. Kostnaderna
härför lär uppgå till över 1 miljard
svenska kronor. Härtill kommer ett
flertal projekt planerade av vissa industrier.
Men ett land som Sverige har
varken de materiella eller de personella
resurserna för att samtidigt bedriva
ett omfattande utvecklingsarbete
efter olika linjer. Vi måste välja mellan
olika alternativ och koncentrera oss på
det som med hänsyn till våra behov och
våra förhållanden ter sig ändamålsenligast.
En dragkamp mellan olika intressen
skulle endast kunna leda till att utvecklingen
fördröjdes. Endast genom
samverkan kan lösningen nås och framsteg
garanteras. Det gäller numera de
allra flesta områden av forskning och
ekonomisk verksamhet, men på detta
område kanske i än högre grad än på
andra. Resursernas otillräcklighet och
den bristande tillgången på kvalificerade
tekniker tvingar oss att uppgöra
en tidtabell mellan olika tänkbara projekt
och ge företräde åt vissa av dessa
framför andra. Allt kan inte ske på
en gång. För att veta vad vi skall välja
måste vi själva naturligtvis ha erforderlig
sakkunskap. Den kan endast förvärvas
genom erfarenheter grundade på
eget arbete. En av atombolagets främsta
uppgifter hittills har just varit och

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

kommer alltjämt att förbli den att
svara för utbildningen av atomtekniker
och experter och samtidigt finna de
lämpligaste formerna för ett fruktbärande
samarbete mellan dessa forskare
och tekniker.

Man kan inte heller utesluta risken
av att man satsar fel. Med hänsyn till
de betydande kapitalinsatser, som erfordras,
kan felinvesteringar på atomområdet
få kännbara, ja, jag tror man
kan säga ödesdigra ekonomiska konsekvenser.
Vi har helt enkelt inte råd till
sådana misstag. Risker för felinvesteringar
kan väl aldrig helt elimineras,
men de bör från början begränsas så
mycket som möjligt. Även ur denna
synpunkt blir en samverkan och ett intensivt
samråd mellan offentliga och
enskilda intressenter på atomenergiområdet
nödvändigt. Såvitt jag kan förstå
måste ett sådant samarbete ske under
ledning av det allmänna och dess organ.

Vi är vidare medvetna om att atomkraften
är förenad med stora risker
för skadeverkningar. Strålningseffekten
och de vådor som denna kan alstra
gör omfattande säkerhetsföreskrifter
vid handskandet med atomenergien
nödvändiga. En särskild utredning arbetar
med dessa frågor, och vi får väl
i sinom lid ta del av resultaten härav.
Så mycket är väl redan nu klart, att säkerhetssynpunkterna
kommer att kräva
särskilda kontrollåtgärder från det allmännas
sida på detta område. Även
denna synpunkt talar sålunda för att
det allmänna för utvecklingen av atomenergien
måste åta sig en aktiv och ledande
roll.

I viss mån har jag väl härmed om
också i korthet angivit bakgrunden till
det arbete på en koncessionslagstiftning,
som på regeringens föranstaltande
för närvarande pågår inom justitiedepartementet.
Man siktar härvidlag till
att komplettera nu gällande konccssionslagstiftning
om utvinning, bearbetning
och export av uranhaltigt ma -

terial med bestämmelser som reglerar
uppförande, anskaffning och drift av
reaktorer samt befattning med reaktorsbränsle.
Syftet är helt enkelt att med
lagstiftningens hjälp åstadkomma koncentration,
samordning och planmässighet
i denna verksamhet i betraktande
av de stora arbetsinsatser som kommer
att erfordras.

Utgångspunkterna är också desamma
för den utredning om de närmaste arbetsuppgifterna
på atomenergiområdet,
som på mitt förslag tillkallades strax
före jul. Eftersom dessa direktiv varit
föremål för en intensiv pressdiskussion,
där de kritiska rösterna övervägt,
skall jag här tillåta mig att något uppehålla
mig vid dem.

Av skäl som framgår av vad jag redan
anfört har det tett sig naturligt
för mig att i detta sammanhang uttala
för det första, att Aktiebolaget Atomenergi
såsom ett organ för det allmänna
tills vidare skall få huvudansvaret för
konstruktionen och tillverkningen av
reaktorer i vårt land, och för det andra
att driften av reaktorer som används
i praktiskt bruk till en början också
skall åvila något statligt verk eller annat
organ, där det allmänna har bestämmande
inflytande. Då planerna på
sådana verk synes ha nått längst inom
vattenfallsstyrelsen har det varit naturligt
att tänka sig, att vattenfallsstyrelsen
tills vidare ombesörjer driften
av dessa verk. Att närmare undersöka
hur en dylik samordning skall se
ut i praktiken är en av utredningens
huvuduppgifter.

Detta ställningstagande från min sida
innebär ju inte, som gjorts gällande
från vissa håll, att den svenska storindustrien
skulle ställas utanför verksamheten
på atomområdet. Näringslivets
medverkan är självfallet nödvändig
för utvecklingen av atomenergien.
Det kommer sannerligen inte heller att
fattas arbetsuppgifter. Som jag redan
framhållit fordras samverkan mellan
alla goda krafter för att utvecklingsar -

4 — Andra kammarens protokoll 19.r>C>. Nr 2

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

betet skall krönas med framgång och
ge resultat som snabbast möjligt kan
omsättas i praktiken. Det finns utrymme
för alla initiativ från industriens
sida också i planeringen av reaktorbyggen.
Men någon måste bära huvudansvaret
och sovra bland de förslag som
kan komma fram. Det är den uppgiften
som staten måste påta sig ansvaret
för genom atombolaget. De nu aktuella
reaktorerna för praktisk användning
kommer ju samtidigt att utgöra prototypen
för andra och senare reaktorer.
De kommer med all sannolikhet att få
efterföljare. Efter vad som försäkrats
mig har atombolagets ledning redan ursprungligen
tänkt sig konstruktionen av
reaktorer som ett naturligt led i sitt
arbetsprogram. Bolagets ställning som
huvudansvarigt för resultaten och entreprenör
för de av vattenfallsstyrelsen
aktualiserade projekten låter sig ju väl
förena med den enskilda industrien
som underleverantör av reaktordelar.

Ett sådant ställningstagande betyder
inte, herr Ohlin, att man binder sig för
ett »permanent statsmonopol» på området,
som herr Ohlin uttryckte sig i sitt
första anförande i denna debatt. Det
finns ingenting i direktiven som säger
någonting sådant. Ställningstagandet
betyder inte, att man utesluter enskilda
företag från att längre fram erhålla
licens för tillverkning av reaktorer och
ännu mindre att andra intressenter än
vattenfallsstyrelsen — jag tänker närmast
på kommunerna — skall få tillstånd
att äga och driva atomverk. Men
rätten till tillverkning och drift skall ej
vara automatisk. Den skall kunna erhållas
efter ansökan som får prövas av
statlig myndighet under hänsynstagande
till ekonomiska betingelser, tillgång
på tekniker och säkerhetssynpunkter.
Detta är i varje fall tanken bakom de
utredningar som nu pågår.

Hävdar man att atombolaget ej skall
få sysselsätta sig med konstruktioner
av reaktorer för praktiskt bruk, hur
skall bolaget då kunna välja mellan

olika förslag och se till att erforderlig
samordning kommer till stånd? Utan
egna erfarenheter skulle bolaget ju
knappast kunna fylla en sådan uppgift.
''Vem skall för resten i så fall svara för
reaktorsmodellerna? Möjligen skulle vi
få en vildvuxen flora av olika reaktorer,
somliga mindre ändamålsenliga
och kostsamma än andra. Vi kanske
rent av skulle få reaktorer, som ej uppfyllde
de säkerhetskrav man måste
uppställa. Faran härför är kanske ändå
inte så stor. Konstruktionen av reaktorer
för praktiskt bruk kräver så betydande
kapitalinsatser, att endast få
svenska företag kan ensamma mobilisera
tillräckliga finansiella resurser för
ett sådant ändamål. Risken för att
exploateringen av atomenergien skulle
leda till starka enskilda monopolbildningar,
vilka skulle bli mer eller mindre
allenarådande på detta område i
framtiden är kanske därför större.

Herr Ohlin säger visserligen i sitt
anförande här i dag, att han också är
emot privata monopol. Jag skulle nästan
vilja använda samma passus ur
Vildanden, som finansministern nyss
hänsyftade på, när jag hörde herr Ohlin
säga det. Men om herr Ohlin verkligen
menar allvar med sitt tal att han
vill undvika att privata monopol exploatera
atomenergien, bör han, såvitt
jag förstår, också kunna erkänna, att
staten genom sina organ måste ta ansvaret
och behålla ledningen på detta
område.

Jag vill för egen del säga att jag kan
i varje fall inte medverka till sådana
anordningar som medför ett enskilt
monopoliserande. Svenska folket har
redan på det förberedande forskningsoch
försöksarbetet på atomområdet
satsat bortemot 100 miljoner kronor.
Inom de närmaste åren kommer detta
belopp att mer än fördubblas. Såvitt
jag är rätt underrättad kan vad enskilda
intressenter hittills lagt ner för dessa
ändamål inte mäta sig med de medel,
som via statsbudgeten anslagits för

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

atomforskningen. Ligger det då något
orimligt i att det avgörande inflytandet
och den slutliga kontrollen över tillverkning
och användning av atomkraften
i vårt land får åvila statsmakterna,
d. v. s. i sista hand folkets valda representanter?
Endast härigenom kan
man enligt min uppfattning erhålla en
garanti för att denna viktiga energikälla
utvecklas på ett sådant sätt, att fördelarna
inte förbehålls ett privilegierat
fåtal utan kommer alla medborgare till
godo.

Detta ställningstagande är icke säreget
för vårt land. Det går i själva verket
igen i lagstiftningen i de flesta länder.
I USA t. ex. ledde ända till 1954
med stöd av en särskild lag en statlig
atomenergikommission atomenergianläggningar
och utövade i övrigt en mycket
stark kontroll över verksamheten
på detta område. Fortfarande efter den
senaste uppmjukningen av lagstiftningen
skall USA:s atomkommission vara
ensam ägare till produktionsanläggningar
eller licensiera ägandet av sådana
anläggningar. Genom kommissionen
kontrollerar amerikanska staten all
klyvbar materiel. De uppgifter och befogenheter,
som anförtrotts det statliga
organet på området i England, är lika
ingripande. Det är visserligen sant, att
det enligt det av brittiska regeringen
offentliggjorda tioårsprogrammet för
utbyggnad av atomkraften förutsättes,
att reaktorer skall kunna byggas av
enskilda industriföretag. Konstruktionerna
och uppförandet av de reaktorer,
som skall tjäna som prototyper, förbehålls
dock alltjämt den offentliga myndigheten
på området. Så ter sig förhållandena
i dessa två nationer, som i viss
mån kan betecknas som föregångsländer
när det gäller planeringen för
atomkraftens fredliga användning. Inte
minst i betraktande härav förefaller
den i diskussionerna här framförda
åsikten rent absurd som säger, att det
organ på området, där staten har huvudinflytandet,
nämligen atombolaget,

ej borde sysselsätta sig med konstruktionen
av reaktorer.

Herr talman! Jag har dristat mig att
ta kammarens tid i anspråk för att något
klargöra huvudpunkterna i den
politik på atomområdet, som nu under
regeringens ansvar håller på att utformas.
Med hänsyn till de insatser som
redan gjorts med hänsyn till säkerhetskraven,
de begränsade materiella tillgångarna
och framför allt bristen på
forskare och specialutbildade tekniker
måste ledningen och kontrollen av
atomenergiens utveckling liksom ledningen
av det härför nödvändiga samarbetet
läggas i det allmännas hand.
Det är den slutsats som, såvitt jag förstår,
varje allvarligt övervägande av rådande
förhållanden måste leda till.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! När statsrådet Lange
säger att under de närmaste årtiondena
torde atomenergien komma att spela en
mycket underordnad roll, undrar jag
om inte detta är litet oförsiktigt. Det
kan vara rätt för det närmaste årtiondet,
men jag tror att när vi planläggger
politiken, skall vi redan nu räkna med
att atomenergien under det därpå följande
årtiondet kan komma att spela
en ganska väsentlig roll.

Statsrådet Lange talade här om att
tills vidare huvudansvaret skulle vila på
det allmänna. Jag lyssnade uppmärksamt
på vad han sade, men jag hade
svårt att få något grepp om i vad mån
orden tills vidare kunde ändra det intryck
man fick av direktiven, att det
ändå var fråga om ett statligt monopol.
Såvitt jag förstår vore det oklokt att på
grundval av försök till planhushållning
med tekniker i nuvarande läge, när vi
inte vet något om vilka möjligheter vi
har till samverkan med utlandet, gå på
en linje som i praktiken skulle kunna
innebära ett permanent statligt monopol.
De kommunala representanter, som
hade ett möte i går, hyste såvitt jag förstår
en berättigad oro.

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Om staten får hand om saken och
därmed utestänger andra, därför att
herr Lange vill planhushålla med tekniker,
kan detta komma att låsa utvecklingen
på längre sikt, så att ett tillfälligt
monopol blir ett mycket varaktigt
sådant.

Såvitt jag förstår är det av största betydelse
att näringslivet inte hindras
från att bidraga till utvecklingen på
detta område. Ingen vill bestrida att till
exempel Asea gjort värdefulla insatser.
Det är inte fråga om att företagen skall
få leverera till ett statligt monopolforetag,
herr statsråd, utan det är fråga om
en större handlingsfrihet, naturligtvis
kombinerad med en betryggande kontroll.
När herr statsrådet talar om att
frihet skulle ge en vildvuxen flora utan
betryggande egenskaper, så undrar jag
om det inte vore lätt att förebygga
detta genom effektiv kontroll.

När statsrådet sedan hänvisar till
Förenta staterna, frågar jag: Vill herr
statsrådet medverka till att politiken
på detta område, sett på längre sikt,
kommer att ge minst samma grad av
frihet för det enskilda näringslivet som
den, vilken planeras i Förenta staterna
och England?

Hela talet om att det skulle kunna
uppstå några privata monopol, vilket
statsrådet inte vill medverka till, förefaller
mig obegripligt. Ingen människa
har föreslagit någonting, som skulle
kunna leda till privatmonopol. Det verkar
uppriktigt sagt vara brist på argument
att föra ett sådant resonemang.

Vad frågan här gäller är helt enkelt,
hur denna sak på bästa sätt skall läggas
till rätta för svenska folkets försörjning
på längre sikt. Och då är det väl uppenbart
att det svenska kraftproduktionssystemet,
vilket hittills har givit utrymme
för både offentliga och enskilda
företag — i viss mån i konkurrens med
varandra — har visat sig vara ett gott
system. Man skall inte utan skäl byta
ut det systemet mot något annat, som
har mycket starka drag av monopol. I

stället skall man klargöra, att vad vi
än under de närmaste åren behöver ta
av särskilda hänsyn, så är riktlinjen att
ge utrymme för samma konkurrensmöjligheter
som vi har haft på kraftproduktionens
område i övrigt. Då når vi
den största säkerheten för att atomkraften
blir till nytta — inte för ett visst
fåtal, herr statsråd, utan för hela svenska
folket.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Ohlin måtte ha
missuppfattat mig, när jag sade att
atomenergien under de närmaste årtiondena
kommer att spela en underordnad
roll. Jag sade nämligen »i den totala
kraft- och värmebalansen i Europa»,
och den uppfattningen tror jag
kommer att visa sig vara riktig.

För att herr Ohlin och jag emellertid
skall komma till klarhet om det föreligger
några skiljaktigheter i uppfattningarna,
vill jag här ställa en fråga
till herr Ohlin: Anser herr Ohlin att staten
mer eller mindre bör ta sin hand
ifrån konstruktionen och projekteringen
av de två inom vattenfallsstyrelsen
nu aktuella projekten? Det är nämligen
den frågan, som har varit föremål för
diskussion i pressen. Jag ser att Herr
Ohlin skakar på huvudet, och jag kan
måhända därav utläsa, att detta inte är
hans uppfattning. Herr Ohlin menar
emellertid, att även enskilda industrier
i fortsättningen skall kunna tänkas som
reaktorskonstruktörer. Jag vill då understryka,
att i de direktiv som jag givit
berörda utredning, finns ingenting
som utesluter en sådan möjlighet. Men å
andra sidan anser jag det vara absolut
nödvändigt, att staten och det allmänna
även i fortsättningen får ha kontrollen
och översynen över konstruktionerna
och utvecklingen på detta område. Den
ståndpunkten skulle jag här ytterligare
kunna utveckla och motivera, men jag
avstår från det.

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag vill emellertid säga, att åtminstone
i det hänseendet kommer inte förhållandena
i vårt land att skilja sig ifrån
förhållandena i England och USA. Men
det kan hända att vi under det första
utvecklingsskedet av naturliga skäl
kommer att tvingas till en strängare
hushållning med tillgängliga personella
och materiella resurser, och att staten
och det allmänna därför måste ha ett
något större inflytande än vad som för
närvarande gäller hos stormakterna.

Något definitivt svar på den fråga,
som herr Ohlin framställde i slutet av
sitt senaste anförande, kan jag inte ge,
eftersom den just är en av de frågor,
som sysselsätter utredningen i justitiedepartementet
och den tremannautredning,
som på mitt förslag tillkallades
strax före jul.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Av hänsyn till de många
talare som står på talmannens lista
måste jag begränsa mitt svar på statsrådets
fråga till en mening. Jag anser
att om AB Atomenergi skulle ta sin hand
från konstruktionsarbetet på detta område
skulle det vara till mycket stor
skada. Jag har redan i mitt föregående
anförande med stor tillfredsställelse
hälsat, att regeringen genom en stor
ökning av anslaget intagit en positiv
hållning till detta företags insatser på
området.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Årets statsverksproposition
präglas av stark återhållsamhet.
Detta har rätt allmänt erkänts, inte precis
här i dag men i den tidigare offentliga
debatten. På några få punkter har
det emellertid gjorts markanta avsteg
från denna återhållsamhet, naturligtvis
på grund av att en upprustning här ansetts
synnerligen önskvärd. .lag tänker
nu i första hand på den högre under -

visningen och forskningen samt på
hälso- och sjukvården.

Det ekonomiska framåtskridandet betingas
som vi alla vet av en hög standard
i fråga om såväl undervisningen
— folkundervisningen, yrkesutbildningen
och den högre undervisningen ■—
som den vetenskapliga forskningen.
Därför är varje utökning av resurserna
här synnerligen välkommen. Sverige är
ett litet land och vår förmåga att hävda
oss i den internationella konkurrensen
måste bygga mera på kvalitet än kvantitet.

Hälso- och sjukvården utgör det
största och viktigaste avsnittet av den
huvudtitel, för vilken jag närmast bär
ansvaret. De icke oväsentliga anslagshöjningar,
som här föreslås, gäller
främst utbyggnaden av universitetssjukhusen
för att tillgodose den medicinska
undervisningens stegrade krav samt
upprustningen av sinnessjukvården.

Från och med innevarande läsår ökas
ju enligt riksdagens tidigare beslut det
årliga intaget av medicine studerande
från 310 till 408. Efter hand kommer
härigenom antalet läkare att väsentligt
öka. Jag behöver inte här understryka
vilken grundläggande betydelse det har
för en förbättrad hälso- och sjukvård i
vårt land, att vi kan avhjälpa läkarbristen,
som kanske är mest kännbar på
mentalsjukvårdens område.

Till vården av de mentalt sjuka föreslås
på driftbudgeten tillsammans nära
204 miljoner kronor och på kapitalbudgeten
33,5 miljoner. Detta innebär, att
de senare årens upprustning — både
den personella och materiella — av den
länge i hög grad eftersatta sinnessjukvården
fullföljes med ökad kraft. 446
nya tjänster föreslås inrättade mot 316
för innevarande budgetår och 107 för
året dessförinnan. 209 av de nya tjänsterna
avser det nya sinnessjukhuset vid
Karlskrona om cirka 800 vårdplatser,
som tack vare forcering av arbetet kan
börja tagas i bruk redan nästa budgetår.
Men även de befintliga sjukhusen får

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

alltså ett betydande personaltillskott. I
fråga om läkare innebär förslaget, att
19 nya tjänster tillkommer.

Det ökade utrymmet för byggnadsarbeten
har blivit möjligt genom att hälsooch
sjukvården för 1956 — trots eller
tack vare återhållsamhet i övrigt -— fått
sin byggnadskvot ökad.

Efter dessa kommentarer till dessa
punkter i budgeten, vill jag övergå till
att säga något om den ekonomiska politiken.

Med den förhållandevis stora utrikeshandel,
som vårt land har, påverkas den
ekonomiska utvecklingen helt naturligt
i hög grad av det internationella ekonomiska
klimatet. Under förra året hade
man i industriländerna en utpräglad
högkonjunktur med risk för överfull
sysselsättning. Produktionen steg men
också prisnivån till följd av betydande
lönehöjningar. I England —- där högern
sitter vid regeringsmakten —- var utvecklingen
sannerligen inte bättre än
på andra håll. Snarare tvärtom. Detaljhandelspriserna
steg under fjolåret i
England med 9 procent.

Det är ofrånkomligt att vi här i Sverige
får känning av konjunkturen ute i
världen. I första hand återverkar utlandspriserna
på priserna här i Sverige.
Men dessutom förbättras de svenska företagens
avsättnings- och vinstförhållanden
inom exportnäringarna, om efterfrågan
på våra varor ökar utomlands.
Och goda avsättnings- och vinstutsikter
för våra företag uppmuntrar till investeringar,
som ibland kan bli större än
landets resurser på material och arbetskraft
medger. Fjolårets lönehöjningar
har i sista hand till väsentlig del sin
grund i den optimistiska framtidsbedömningen.

Vi hade i fjol för näringslivet i dess
helhet en icke obetydlig produktionsökning,
trots att den sena våren och
den torra sommaren vållade jordbrukarna
och därmed hela folkhushållet
ett kännbart avbräck. På den negativa
sidan har vi att registrera de höjda lev -

nadskostnaderna och underskottet i handelsbalansen.
Som bekant beror levnadskostnadsstegringen
på lönehöjningar,
ökade livsmedelspriser till följd av
torkan samt hyrcsstegring på grund avräntehöjningen.

Till det glädjande får man väl räkna,
att allmänhetens konsumtion inte stigit
på långt när så mycket som man befarade
med hänsyn till inkomstökningarna.
Det betyder av allt att döma, att
det personliga sparandet har ökat inte
så litet under fjolåret. Detta har i sin
tur möjliggjort att de privata investeringarna
kunnat öka.

Hur är då utsikterna för innevarande
år? I nationalbudgeten väntas
fortsatt högkonjunktur ute i världen
liksom här hemma. Även under 1956
väntas produktionen stiga i vårt land.
Exporten beräknas öka något mer än
importen, och då dessutom utvecklingen
av export- och importpriserna synes
ge en förbättring av bytesförhållandet,
skulle valutaläget komma att förbättras.
Investeringarna väntas också komma
att öka något. Vidare anses det finnas
förutsättningar för prisstabilitet
under året.

Det är naturligtvis alltid vanskligt
att bedöma framtidsutsikter. Men en
sak är dock uppenbar, nämligen att
den återhållsamma ekonomiska politik,
som förts under fjolåret, har givit resultat.
Ansträngningarna ha inte blivit
utan verkan. Det tycks man i varje fall
från näringslivets sida vara beredd att
medge. Vi har i dag ett läge, som präglas
av mindre risker för inflation än
för ett år sedan. Vi har stabilitet inom
räckhåll och alltså möjlighet att undgå
en försämring av penningvärdet under
detta år. Men vi får inte glömma, att
det förändrade klimatet i samhällsekonomien
beror just på att vi beslutsamt
gripit in med åtgärder både i fråga om
kreditpolitiken och finanspolitiken.
Skulle vi följt oppositionens råd och i
stort sett enbart litat till räntevapnet
hade vi antingen haft betydligt större

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

prishöjningar eller också skyhöga räntor,
för övrigt sannolikt båda delarna.

Trots att man fått bevittna hurusom
högerregeringar kan nödgas genomföra
kreditåtstramning, höja konjunkturskatten
och omsättningsskatten och utkräva
en bilaccis på 60 procent vägrar
oppositionen här i Sverige att medverka
till att man söker bemästra svårigheterna
i vårt land med medel av detta
slag.

Vad kan det egentligen bero på?
Knappast på någonting annat än att
man känner sig övertygad om att regeringen
kommer att göra sin plikt och
alltså se till att åtgärderna genomförs
trots motstånd från oppositionen, och
då slipper oppositionen det obehag som
det innebär att inför väljarna stå för
dessa för landet nödvändiga åtgärder.

Fortfarande talar man inom oppositionspartierna
om räntan som det praktiskt
taget enda inflationsbekämpande
vapnet. Skall oppositionen ändå inte
nu sluta upp att leka kurragömma med
svenska folket?

Oppositionen talar om att sparandet
äventyras, ifall man låter penningvärdet
sjunka, och det är ju så sant som det är
sagt. Men varför vill då inte oppositionen
vara med om att gå in för effektiva
åtgärder, som kan motverka penningvärdets
fall? Oppositionen anstränger
sig — det är riktigt. Men vad
anstränger sig oppositionen för? Är det
för att motverka penningvärdets fall?
Är det för att försöka stabilisera penningvärdet?
Nej, ingalunda, utan vad
oppositionen anstränger sig för till det
yttersta — ja, utöver bristningsgränsen
— är att försöka motarbeta regeringens
förslag till inflationsbekämpande åtgärder.

När vi försöker bedöma utsikterna
för 1956 får vi naturligtvis inte bortse
från — jag betonar det än en gång —
att frågan om ekonomisk stabilitet här i
landet i hög grad beror av om andra
länder lyckas i sina försök att bemästra
inflationen. / (lag kan vi inte utan risk

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i- avveckla de åtgärder, som tidigare vid i.

tagits i syfte att hejda en inflation. Det
n skulle säkert vara mycket oklokt att
a släppa på bromsarna, men det är nödvändigt
— jag säger helt enkelt nödvän t-

digt — att vi släpper på bromsarna så
it snart läget gör det möjligt. Jag tänker
a alldeles särskilt på kreditåtstramningen
och ränteläget, som utan tvivel medför
a stora påfrestningar särskilt för jordbrukare
och andra mindre företagare.
a Men det är inte på dessa punkter som
tt oppositionen först vill införa lättnader.

j. Inom bondeförbundet ser vi emellertid
h problemen på ett i viss mån annat sätt
•s än man gör inom oppositionen. Vi an ser

det ytterst angeläget att en lättnad
n först kommer till stånd på kreditpoliti,
r kens område, ty ju längre den hårda
r kreditåtstramningen består, desto större
j. blir påfrestningarna för just de mindre
c_ företagen med svagare likviditet och
[e mindre vinstmarginaler.

:e Oppositionen har ingenting emot ränd
tehöjning, men den vill exempelvis inte
vara med om investeringsavgift och
;t höjd bolagsskatt. Vilka slutsatser kan
;t man dra härav i fråga om oppositionens
ir allmänna inställning? Jo, om man ut>
går från att en räntehöjning ofta utgör
i- en ganska obetydlig belastning för de
stora konsoliderade företagen med egna
i- pengar men en tung börda framför allt
d för småföretagen, så måste slutsatsen
jt bli, att oppositionens recept innebär,
[? att inflationen skall bekämpas främst
i- på de svagares bekostnad,
d Herr Ohlin talade om höjningen av
et bolagsskatten som någon form av rett
pressalier för att oppositionen motsatt
is sig tvångssparandet. Det var ett myct-
ket märkligt uttalande. Det kan förstås
egentligen bara under ett enda villkor,
la nämligen att man till stora delar sätter
;e likhetstecken mellan oppositionsparti—
erna och storföretagsamheten här i lani
det. Det var ju oppositionen som inot■a
satte sig tvångssparandet, och reprcs-a
salier mot storindustrien för vad oppo;k
sitionen skulle ha gjort förutsätter ju

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

egentligen att dessa tu är ett. Herr Hjalmarson
brukar ju inte ha något att invända
mot uppgifter om ekonomiskt
samarbete och samröre med finansvärlden
och den del av företagarvärlden,
som disponerar över stora resurser,
men herr Ohlin har i varje fall tidigare
brukat protestera mot sådana uppgifter.
Det är inte behagligt att dra fram
detta, men talet om bolagsskattens höjning
som en repressalieåtgärd från regeringen
tycker jag var ganska ledsamt
att höra.

Bilaccisen, för att övergå till den, har
oppositionen gått emot, samtidigt som
högern klagar över att regeringen inte
försöker hålla tillbaka konsumtionen.
Det är ju inte så värst konsekvent.

Varför har bondeförbundet medverkat
till investeringsavgift, bilaccis etc.?
Jo, helt enkelt därför att det är nödvändigt
att här liksom i andra länder söka
hejda prisstegringen. Men vi menar
självfallet, att alla de på grund av krisförhållandena
anbragta bromsarna —
kreditrestriktionerna, räntehöjningen,
investeringsavgiften, bilaccisen och
skärpningen av bolagsskatten — är tillfälliga
åtgärder, som så snart förutsättningar
finns skall tas bort. Från bondeförbundets
sida vill vi som sagt börja
med kreditåtstramningen. För oss framstår
det därför som välbetänkt, att statsmakterna
håller tillbaka sina utgifter
och helst inte uppträder alls på lånemarknaden
till förfång för enskilda
lånesökande. Och det är just karakteristiskt
för den framlagda budgeten,
att man vill ha det så. Regeringen har
sökt hålla tillbaka anspråken både på
drift- och kapitalbudgeten. Därjämte
har regeringen ansett det vara klokt att
statens totala utgifter om möjligt täckes
utan att staten behöver uppträda
som konkurrent till enskilda och kommuner
på lånemarknaden. Det är den
princip som vi finner vara riktig i nuvarande
ekonomiska läge.

I själva verket har både högern och
folkpartiet tidigare varit med om en

sådan politik i fråga om statsfinanserna
som den vi nu går in för, nämligen en
väsentlig överbalansering av budgeten.
Om jag inte missförstod herr Ohlin fölen
stund sedan gav han klart till känna,
att man från folkpartiets sida kunde
finna överbalanseringen vara ett medel
att möta inflationen. Jag har
roat mig med att titta en smula i riksdagstrycket
på vad högern haft för mening
på denna punkt — eftersom herr
Hjalmarson nu inte gjorde någon deklaration
i detta avseende — och finner
då att högerreservanterna till bankoutskottets
utlåtande nr 50 år 1948, alltså
för inte så förfärligt länge sedan, uttalade
sig på följande sätt: »En överbalansering
av budgeten utgör ett av de
medel som i den föreliggande situationen
bör tillgripas.» 1948 var alltså högerns
mening uppenbarligen den, att
en överbalansering av budgeten skulle
man kunna gå in för. Det skulle vara
ett effektivt medel i det då rådande
läget för att bevara penningvärdet.

Låt oss nu se litet närmare på var
skillnaden ligger mellan oppositionens
och regeringens ståndpunkt rörande
årets budget, den reella skillnaden alltså,
bortsett från de formella ändringar
som kan ha gjorts i budgeten.

Frågan är om man i år skall låna
mer eller mindre; det är där skillnaden
ligger. Oppositionen vill tydligen att
staten skall låna mer. Men märk väl,
vi har inte hört något från oppositionens
sida i dag om att man vill spara
mera än regeringen vill. Snarare tvärtom.
Herr Hjalmarson annonserade något
förslag som såvitt jag förstår skulle
innebära ökade utgifter för försvaret.
Skulle det komma besparingsförslag
från oppositionspartierna som vi inte
ännu har fått, får vi diskutera dem
senare.

Jag vill emellertid än en gång slå
fast, att skillnaden i politisk uppfattning
beträffande budgeten i dag kan
uttryckas i frågan: Skall vi låna till
staten eller skall vi inte göra det? Skall

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 195(5 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

staten ge sig ut på den privata lånemarknaden
och där konkurrera med
jordbrukare och andra småföretagare,
med påföljd att dessa får svårare att
erhålla lån, eller skall vi ha en betydande
överbalansering av budgeten för
att staten skall slippa ge sig ut på lånemarknaden
på detta sätt? Där ligger
den reella skillnaden.

Det är ingen konst att komma med
kritik, det vet vi allt för val. Om kritiken
är befogad är en annan sak. Visst
kan det vara lätt för oppositionen att
kritisera och göra gällande, att regeringen
har varit för snål vid behandlingen
av olika anslag av driftbudgeten;
jag antar att vi kommer att få höra
detta under riksdagens lopp. Vi kan
också få höra att de statliga investeringarna
har skurits ned för mycket på
angelägna områden. Visst är det lätt
för högern att säga att försvaret har
varit missgynnat och att repetitionsövningarna
inte hade bort inställas under
nästa budgetår. Visst kan oppositionen
försöka locka valmännen med löften om
större skattesänkning än den regeringen
kan komma att föreslå, och visst
kan oppositionen gå så långt, att den
påstår att åtgärderna mot inflationen
är alldeles onödiga.

En opposition har ju inte något regeringsansvar
och kan därför så att säga
bjuda över i medvetande om att andra
vågar säga ifrån och säga nej och är
tvungna att säga nej för att den ekonomiska
situationen skall utvecklas i en
för landet gynnsam riktning. Men inflationen
— mina damer och herrar inom
oppositionen! — den stoppar man varken
genom fromma önskningar, fagert
tal eller dunkelt språk om generella medel
etc.

Om man är ense om att man bör försöka
trygga ekonomisk stabilitet under
innevarande år, borde man också vara
ense om nödvändigheten av en fortsatt
stram ekonomisk politik. Men det är
som jag sagt långt ifrån likgiltigt, hur
den politiken utformas och vilka som

bär de tyngsta bördorna när det gäller
att sätta den i verket. Skall de mindre
företagen göra det genom fortsatt hård
kreditåtstramning och högre ränta eller
skall vi lätta på kapitalmarknaden genom
att ordna det så, att staten finansierar
sina investeringar utan att uppträda
som låntagare i konkurrens med mindre
företag och andra som vill låna pengar?
Det är, som jag nyss sagt, den egentliga
kärnfrågan i debatten här i dag. Alla
vet vi, att vi har ett ansträngt kreditmarknadsläge;
alla vet vi, att anspråken
på kapitalmarknaden är stora. Borde
inte oppositionspartierna sätta värde på
att staten inriktar sig på att, så länge
detta läge består, klara sina finanser
utan att anstränga lånemarknaden? Blir
inte detta till fördel för jordbrukare,
hantverkare och alla småföretagare, som
behöver låna pengar? Borde inte i varja
fall den del av oppositionen som
älskar att framstå som småföretagsamhetens
vänner uppskatta, att staten i
den situationen avstår från att låna,
hålla regeringen räkning för att den vill
ha en politik, som innebär att staten
inte behöver konkurrera med dessa
företagare på lånemarknaden? Det borde
ju vara konsekvensen. Alldeles särskilt
i år, när man ändå kan gå in för
en sänkning av den statliga skatten, borde
oppositionspartierna vara beredda
att dra konsekvensen av sina bekännelser
med läpparna i fråga om överbalanseringens
nytta i vissa situationer.

Tidigare har regeringen utlovat beslut
i år om en sänkning av den statliga
beskattningen. Men det räcker ej med
denna skattesänkning. Nästa etapp bör
bli en sänkning av den kommunala skattebördan.
En sådan lättnad kan vinnas,
om man ökar de kommunala ortsavdragen
och av statsmedel kompenserar
kommunerna för det skatteunderlagsbortfall,
som annars skulle uppstå. En
höjning av de kommunala ortsavdragen
är enligt min mening otänkbar utan att
staten träder emellan. Kommunerna
skulle annars ställas inför kraftiga höj -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ningar av utdebiteringen, och hårdast
skulle skattebetalarna i kommuner med
svagt skatteunderlag drabbas. För det
stora flertalet skattebetalare är kommunalskatten
större än den statliga
skatten. Det är därför enligt min mening
nödvändigt, att en lättnad i den
kommunala beskattningen kan genomföras
snarast möjligt. Men då måste
man naturligtvis ta denna utgift från
staten till kommunerna med i beräkningen,
när man bedömer, hur stor den
statliga skattesänkningen kan bli. Eljest
kan vi komma i det läget, att det inte
finns pengar för att lätta den kommunala
skattebördan. I detta sammanhang
vill jag emellertid påpeka, att storleken
av den sänkning av den statliga beskattningen,
som skall beslutas i år, ännu ej
är avgjord. För bondeförbundets del
vill jag slå fast, att vi går in för en sänkning
av skatterna undan för undan, så
snart förutsättningar yppas härför.

Trots återhållsamheten i budgeten
har, som jag nämnde, vissa anslagshöjningar
föreslagits på områden, där det
ansetts särskilt angeläget att åstadkomma
förbättringar. Utöver vad jag tidigare
framhållit i detta avseende vill
jag peka på folkpensionerna. En höjning
av folkpensionerna är motiverad
av önskemålet att nu ge dem, som slutat
sin insats i arbetslivet, delaktighet i
den allmänna standardhöjningen. Men
även ett annat skäl kan åberopas. Jag
tänker då på frågan om en allmän pensionsförsäkring.
Vi har f. n. stora och
ur rättvisesynpunkt omotiverade skillnader
i olika gruppers pensionsförmåner.
Det förslag, som nyligen framlagts
av pensionsutredningen, åsyftar att rätta
till en del av dessa missförhållanden.
Innan remissinstanserna har sagt sitt
ord är det för tidigt att ta ställning till
detta förslag och dess olika detaljer.
För min del vill jag dock framhålla, att
det verkar tilltalande att höja folkpensionerna
och därigenom vinna, att tillläggsförsäkringar
kan undvaras för vissa
grupper, t. ex. husmödrar, och att

de tilläggsförsäkringar, som den nya reformen
då skulle behöva ge andra grupper,
väsentligt reduceras. Det är även
ur denna synpunkt, som jag välkomnar
den höjning av folkpensionerna, som
årets riksdag kommer att få förslag om.

Folkomflyttningen från landsbygden
till städer och större tätorter är som
känt ett av våra allvarligaste samhällsproblem.
Inte heller under det gångna
året har någon avmattning skett i tätortsbefolkningens
tillväxt. Vissa områden
av landsbygden är särskilt illa utsatta
för folkflykten, medan i andra områden
befolkningen på senare tid kunnat
hålla sig konstant eller till och med
i vissa kommuner ökat. I de områden,
där jordbruket utgör den enda väsentliga
inkomstkällan, har folkminskningen
satt in starkast, vilket ju är fullt förklarligt
med tanke på att den fortgående
rationaliseringen inom näringen
minskat behovet av arbetskraft. En viss
stabilisering av befolkningen kommer
väl så småningom att ske även i dessa
områden, eftersom det måste finnas en
nedre gräns för behovet av arbetskraft,
men det är risk att befolkningen i jordbrukskommunerna
kommer att stabiliseras
vid en så låg nivå, att det blir
svårt att upprätthålla ett funktionsdugligt
samhällsliv i dessa kommuner. Kommunal
verksamhet av olika slag liksom
serviceyrken, som är ett nödvändigt
komplement till produktiv näringsverksamhet,
kräver som bekant ett visst befolkningsunderlag
för att fungera på
ett tillfredsställande sätt.

Medlet mot folkflykten från landsbygden
finns som vi vet i utvecklingen av
ett mera allsidigt näringsliv. I många
fall kan det vara svårt att uppnå detta.
Problemet ligger ju inte så enkelt till,
att det bara är att starta nya företag i de
bygder, från vilka många nu flyttar.
De nya företagen måste byggas upp på
en sund ekonomisk bas. De måste producera
varor som kan säljas till sådana
priser, att företagens personal kan få
en rimlig utkomst.

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 195G fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Det är emellertid ett så vitalt intresse
för hela samhället, att befolkningsstrukturen
inte ytterligare snedvrides genom
överbefolkning av de större tätorterna
och underbefolkning av glesområdena,
att att som är möjligt måste göras
för att utveckla nya näringskällor i
glesbygderna. I detta syfte måste det
snarast möjligt komma till stånd en inventering
och kartläggning av tänkbara
åtgärder.

För att inte människor i onödan
skall flytta från landsbygden till tätorter
är det väsentligt, att bostadspolitiken
för landsbygdens del skötes på
ett lämpligt sätt. Sedan åtskillig tid påstås
det vara förenat med svårigheter
att uppföra nya bostäder på den rena
landsbygden. Det främsta hindret uppges
ligga däri, att det är svårt att erhålla
lån och bidrag till den planerade
nya bostaden, om det inte kan ske en
anslutning till ett redan befintligt system
för vatten och avlopp. Visst är det
angeläget att bostäderna på landsbygden
förses med vatten och avlopp, men
om den som tänker bygga kan ordna
vatten- och avloppsfrågan för huset
utan anslutning till ett större system,
bör han ha möjlighet att i vederbörlig
ordning erhålla lån och bidrag.

Den för jordbruket viktigaste frågan
vid årets riksdag är fastställandet av de
s. k. mittpriser, som skall gälla under
det nya prissättningssystemets första
period. Hur angeläget det är att denna
fråga löses tillfredsställande har jag
tidigare vid flera tillfällen framhållit,
och jag skall inte nu på nytt gå in på
den saken.

Frågan om stödet till småbruket är
som bekant föremål för en särskild utredning.
Denna fråga är mycket betydelsefull,
etersom det övervägande antalet
jordbruk i vårt land i arealhänseende
ligger under det s. k. basjordbrukets
nivå. Ett annat spörsmål, som
pockar på sin lösning, är frågan om
s. k. resultatutjämning för jordbruket.

Bondeförbundet bär genom delta -

gandet i regeringen tagit sin del av ansvaret
för utvecklingen i landet, och vi
är beredda att göra det även i fortsättningen.
Vi tillhör regeringskoalitionen
främst av två skäl. Det ena är, att
vi på det sättet kan skapa bättre förståelse
för önskemålen hos de samhällsgrupper
vi företräder. Det andra
är, att ett tillräckligt starkt underlag
för regeringen i riksdagen ger möjlighet
till en målmedveten politik på framför
allt det ekonomiska området och
därigenom till en politik som främjar
utvecklingen och framåtskridandet, till
gagn för oss alla.

Herr Hjalmarson talar om att skillnaden
mellan regeringspolitiken och
oppositionens politik skulle vara av
principiell art och innebära att regeringen
har förtroende för överheten
och misstroende till den enskilde. Nej,
herr Hjalmarson, så är det inte alls.
Bondeförbundet har förtroende till de
enskilda människorna i samhället, men
bondeförbundet har också förtroende
för de statliga och andra organ, i vilka
människorna har ordnat ett för dem
själva nödvändigt och nyttigt samarbete.
Slutligen vill jag säga att jag vägrar
att tro att svenska folket bättre uppskattar
partier, som avfärdar de mest
allvarliga samhälleliga angelägenheter
med yviga fraser om att människorna
skall själva handha sina pengar och
om att man skall skapa ett annat ekonomiskt
klimat o. s. v. och som kommer
med talesätt, vilka innebär att, såsom
man säger, överhetens, d. v. s. det
allmännas verksamhet närmast består i
en serie illvilliga påfund, som går ut
på att ställa till svårigheter för människorna
i stället för att åstadkomma ett
gott och trivsamt samhälle.

Herr förste vice talmannen övertog
nu åter ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HJALMARSON (li) kort genmäle: Herr

talman! Jag skulle vilja påmin -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

na inrikesministern om att vad som
skedde i vårt land under åren 1948—
1951 gjorde, att den dåvarande borgerliga
oppositionen kom underfund med
att ett tvångssparande över budgeten
utlöste kompensationssträvanden hos
medborgarna, drev statsutgifterna i höjden
och utövade en stark press uppåt
på prisnivån. Det var också därför som
bondeförbundet på den tiden i likhet
med högerpartiet och folkpartiet ställde
sig kritiskt till punktskatter exempelvis
i form av bilaccis och andra liknande
pålagor. Vad som sedan inträffat
är, herr talman, helt enkelt det att bondeförbundet,
i och med att det gått in
i regeringen, övergivit sin tidigare inställning
och bara blivit en liten snurra
i den stora socialdemokratiska regeringskarusellen.

Vårt partis principiella inställning
till frågan om skatter och avskrivningar
i budgeten kan jag i korthet uttrycka
på följande sätt. Vi vill ha ett system,
där skattebetalarna skall stå för statens
löpande utgifter, inbegripet ett skäligt
belopp för att ersätta förslitning av statens
maskiner och byggnader. Däremot
skall skattebetalarna icke belastas med
de utgifter, som är nödvändiga för att
skaffa nya maskiner och byggnader åt
staten, och detta av tre skäl. För det
första skall varje årgång skattebetalare
stå för sin andel av utgifterna men inte
mera. För det andra måste vi få till
stånd en effektiv kontroll över kostnaderna
genom att även staten tvingas
konkurrera om spararnas pengar. För
det tredje måste vi ha möjlighet att väga
statens anspråk på sparmedel mot anspråken
från företag, kommuner och
enskilda.

Herr talman! Skattebetalarna skall
väl inte behöva betala de nya bussar
som statens järnvägar tänker köpa! SJ
skall i stället visa, att dess bussar betalar
sig själva, och gör det i fri tävlan
med enskilda bussföretag.

Vi kan inte över en natt få till stånd
en fungerande kapitalmarknad. Därför

vill vi använda driftbudgetens nettoöverskott
för att stimulera sparandet
med speciella åtgärder. Tills de har
hunnit slå igenom i ett ökat sparande
accepterar vi avskrivningarna på bostadslånen,
vilket jag framhöll i mitt inledningsanförande.

Nu säger herr Hedlund, att regeringens
politik kommer att medföra så välsignelsebringande
återverkningar på
kreditmarknaden — speciellt när det
gäller de mindre företagen. Låt oss då
hålla fast vid regeringens egna utgångspunkter.
För det första beräknas konsumtionen
öka med 800 miljoner. För
det andra skall den privata anskaffningen
av maskiner, anläggningar och
liknande minska, relativt sett. För det
tredje skall 400—500 miljoner tas ur
rörelsen och över huvud inte användas.
Den totala ramen blir alltså under alla
förhållanden mindre. Det är för övrigt
det som är meningen med regeringspolitiken.
Men inom den snävare ramen
vill herr Hedlund tydligen tro på ett
lättare läge, då han hoppas att sparandet
skall stiga.

Vad betyder detta på ett mera begripligt
språk än det som kanske ibland
används här i kammaren? Det betyder
helt enkelt följande. Herr Hedlund behöver
t. ex. under en period minska sina
utgifter med 1 000 kronor. Han hoppas
emellertid kunna snåla in 100 kronor
på hushållet och behöver därigenom
bara inskränka sig med 900 kronor. Det
är detta som herr Hedlund kallar för
en lättnad, men även den är långt ifrån
säker. Regeringen räknar ju med att
konsumtionen skall stiga med 800 miljoner
kronor. Ännu osäkrare är antagandet
att lättnaden skall komma speciellt
småföretagen till godo. Regeringen
skall pumpa ut flera hundra miljoner
kronor extra från de större och
självfinansierande företagen, pengar
som inte alls skall användas. Dessa företag
får alltså ett ökat kreditbehov.
Tror verkligen någon att detta gör saken
lättare för småföretagen? Tror herr

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Hedlund t. ex. att det blir lättare för
småbrukaren och fruktodlaren Jöns
Nilsson i Bästekille att hävda sina intressen
på kreditmarknaden, när nu
kanske även godsägaren och fabrikören
Sam Norup måste gå ut och låna?

Herr Hedlund hade en passus i sitt
inlägg som jag till slut skulle vilja kommentera.
Han sade, att ökade inkomster
för människorna nog kommer att
leda till ett ökat sparande. Det är säkert
riktigt. Men, herr Hedlund, är det inte
bra underligt att sänkta skatter, vilket
också betyder ökade inkomster för den
enskilde, inte skulle få några positiva
återverkningar alls och inte medföra
något ökat sparande hos de enskilda?
Är den uppfattningen ett uttryck för
vad herr Hedlund kallade förtroende
för de många människorna? Nej, herr
talman, sanningen är helt enkelt den,
att herr inrikesministern pendlar mellan
bondeförbundets borgerliga förflutna
och kärleken till den mäktiga och
maktmedvetna socialdemokratien. I mitt
tycke har herr Hedlund mer och mer
kommit att motsvara definitionen på
begreppet älskare: fel person på rätt
plats.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att i första hand säga en sak. Herr
statsrådet Hedlund har ju sysslat åtskilligt
med regeringen och oppositionen
samt budgeten här i sitt anförande,
och jag vill redan nu göra en anmärkning.
Jag skall försöka att komma närmare
in på saken senare i dag — om
föreläsningsserien tar slut.

Jag vill notera att statsrådet Hedlund
— såvitt jag förstår — inte ser några
principiella problem i det budgetresonemang
som finns å sidorna 11—13 i
propositionen. Alltsammans är för honom
en lämplighetsfråga.

Sedan säger herr Hedlund som vanligt
att oppositionen inte har något ansvar.
Han berörde vid ett tillfälle i sitt

anförande frågan, varför bondeförbundet
gick med på bilaccisen. Jag skall be
att få läsa upp ett svar på detta av
statsrådet Norup från debatten den 9
februari 1955: »Om man då skulle gå
den väg som oppositionen föreslår och
höja räntan — man har sagt att det är
det medel som är det allra smidigaste
och som kommer att påverka investeringarna
allra snabbast — vad kommer
det att kosta jordbruket? Skulle vi höja
räntan med en procent skulle detta betyda
35 ä 40 miljoner kronor i räntekostnader
per år för jordbruket enligt
kalkylsakkunniga inom jordbruksnämnden
— om vi nu skall använda deras
metodik vid denna ränteberäkning. Då
är det väl ändå ganska klart, att det
förslag som regeringen kommit med
inte på långt när pressar jordbruket så
mycket som oppositionens förslag.»

Bondeförbundet tog bilaccisen för att
man inte ville höja räntan. Men vi fick
en höjd ränta på köpet! När man sedan
tog oppositionens »ansvarslösa» förslag
och lade till de andra, då tycker vi att
det är litet underligt att herr Hedlund
i sitt resonemang här kan glömma hela
denna bakgrund.

Jag skall, herr talman, inte ge mig in
på frågan om flykten från landsbygden.
Annars finns det en liten erinran att
göra där, men det kan jag göra senare
i dag.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Låt mig börja med att
säga något till den siste ärade talaren.
Han framhöll att när investeringsavgiften
och bilaccisen för något år sedan
antogs, så sades det ifrån bondeförbundshåll,
att vi antog förslagen för att
slippa räntehöjning. Detta är riktigt. Vi
ville börja med medel som vi betraktar
som mindre betungande för näringslivet
och särskilt de mindre företagarna.
När det sedan visade sig nödvändigt
att gå vidare, så var vi med om
att tillgripa kreditåtstramningen med

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

åtföljande räntehöjning. Men märk väl,
hade vi inte accepterat de övriga åtgärderna,
investeringsavgiften och bilaccisen,
så hade utan tvivel räntehöjningen
fått lov att bli väsentligt större
än vad den nu blev. Jag tillåter mig att
i detta sammanhang åberopa ett uttalande
i den engelska tidningen The
Observer, att om man skall försöka
mota inflationen med bara räntehöjning,
måste man nog tänka sig en höjning
på 10 procent. Detta sade tidningen
efter det att dåvarande engelske
finansministern hade blivit tvungen att
i handling visa, att han för sin del inte
trodde på effekten av bara en räntehöjning
utan hade måst införa bland
annat en bilaccis på inte mindre än 60
procent, mot våra 10 procent.

Jag tror alltså att vi inom bondeförbundet
gott kan stå till svars med att
vi har investeringsavgift och bilaccis
jämsides med kreditåtstramningen och
räntehöjningen, eftersom de två senare
tingen annars skulle ha blivit så mycket
hårdare.

I fråga om budgetens teoretiska sida
vill jag än en gång säga, att vi inom
bondeförbundet i nuvarande läge har
förordat en överbalansering som täcker
även kapitalbudgeten. Jag har därmed
inte tagit ställning till hur man skall
handla exempelvis i det motsatta läget,
en depression sådan som den vi hade
under 30-talet.

Jag tror, herr Hjalmarson, mycket på
glädjen av sänkta skatter. Varje skattebetalare
är säkert utomordentligt tacksam
för varje lättnad i beskattningen
som han vinner. Regeringen skall ju
också, som den tidigare har ställt i utsikt,
lägga fram förslag till skattelättnader
i år. Regeringen har vidare signalerat
att vi kommer att vidta åtgärder
i syfte att åstadkomma lättnad i den
kommunala beskattningen. I mitt anförande
tillät jag mig att säga att jag
betraktar dessa två ting som etapper på
skattesänkningens väg.

Jag vill sedan, herr Hjalmarson, säga

något om spararnas pengar ute på lånemarknaden.
Kan det verkligen vara
önskvärt, att privata låntagare i gemen
skall nödgas konkurrera med staten om
dessa pengar? Detta kan man få finna
sig i om det är nödvändigt. Men i år
är det inte nödvändigt, nämligen om
man följer regeringens ekonomiska politik.

Det var uppseendeväckande — det
är det minsta jag skulle vilja säga —
att få höra att högern sedan 1948 har
ändrat ståndpunkt i fråga om det berättigade
i en överbalansering. Det kan
väl, herr Hjalmarson, inte bero på att
bondeförbundet numera tillhör regeringen? Herr

HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Skulle vi inte en gång
för alla kunna erkänna, att den diskussion,
som hänför sig till de engelska
förhållandena, är ganska meningslös?
År inte, herr Hedlund, den engelska
statsbudgeten i hög grad påverkad
av att England alltjämt har att bära
kostnaderna från två världskrig? Är det
inte också, herr inrikesminister, klart
att de aktuella svårigheterna i England
hänger ihop med valutabesvärligheter
inom sterlingblocket? Dessa besvärligheter
beror inte på England, men England
får i hög grad bära konsekvenserna
av dem.

Vill man, herr talman, verkligen
åstadkomma en lättnad på låneläget ur
statens synpunkt, skall man överföra
bostadslånen till den allmänna kreditmarknaden
och införa ett kreditgarantisystem.
Nu går det ju så till att regeringen
tar ut vad den behöver av skattebetalarna,
lånar sedan ut det till bostadsbyggarna
och behåller skuldsedlarna.
Vi återigen vill ha ett system där
spararna lånar ut till dem som skall
bygga, där spararna behåller skuldsedlarna
men där staten ger spararna en
viss garanti för toppriskerna. Det är
ett sunt och vettigt system.

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr Hedlund framhöll att regeringen
ju nu ändå tar ett steg på vägen mot
sänkta skatter. Ja, herr talman, om jag
slår ihop effekten av herr Skölds skattereform
av 1952 och herr Strängs av
1956 enligt det s. k. mellanalternativet,
finner jag att den faktiska skattebelastningen
på en realinkomst, som 1947
uppgick till 6 000 kronor, ökar från
14,2 till 16,2 procent, på 10 000 kronor
från 17,4 till 19,3 procent och på 15 000
kronor från 21,7 till 23,6 procent. Herr
talman! Vad man än må säga om detta
så kan man väl ändå erkänna, att nog
är det underliga etapper på den väg
till successiva skattelättnader som herr
Hedlund säger sig vilja beträda.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Hur länge skall herr
Hedlund hålla på och låtsas som om
oppositionens program, i varje fall
folkpartiets program, under dessa sista
år har varit att man skall sköta kreditpolitiken
med hjälp av enbart räntan?
Professor Ohlin har år efter år sagt,
att vad vi vill ha är en rörlig ränta såsom
ett led i en kombination av kreditbegränsande
åtgärder. Detta har sagts
så många gånger att jag anser det ofattbart
att statsrådet inte skulle ha fattat
det. Ändå utsändes här genom högtalarna
till allt Sveriges folk ett fullständigt
felaktigt referat av vår ståndpunkt,
och så angriper man den. Nu börjar
man tala om tio procents ränta osv.
Enligt min uppfattning har vi på grund
av regeringens oskickliga politik en
högre ränta än vi någonsin skulle behövt
ha om den ekonomiska politiken
skötts ordentligt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Herr Hjalmarson framhåller
att de engelska förhållandena
inte borde säga oss så förfärligt mycket.
Det kan nog ligga något däri, men
så tyckte tydligen inte oppositionen un -

der det engelska högerpartiets klangoch
jubeldagar strax före valet, när man
i England gick in för en tillfällig skattesänkning.
Då höjde den svenska oppositionen
Englands politik till skyarna.
Det är av den anledningen som vi i
bondeförbundet har tagit oss friheten
att röra vid förhållandena i England.

Sedan skulle jag, herr Hjalmarson,
vilja säga: Märk väl att det inte gäller
några jämförelser i fråga om levnadsstandarden
hos det engelska folket och
det svenska. En sådan jämförelse skall
vi inte göra — jag gör den i varje fall
inte — utan det gäller, för att citera
finansminister Butler, huruvida folket
vill spendera för mycket. Det är samma
företeelse som vi kunnat konstatera
här: man har velat höja konsumtionen
mer än produktionsökningen har medgett,
och det brukar ju aldrig gå vare
sig man befinner sig i det ena eller det
andra landet. Det är beträffande åtgärder
för att stoppa denna företeelse som
man kan ha rätt att göra jämförelser.
Därmed har man emellertid ingalunda
på något sätt gjort en jämförelse mellan
levnadsstandarden i vårt land och
i England.

Herr Svensson i Ljungskile säger att
det inte bara är räntan som folkpartiet
vill använda för att stoppa inflationen,
utan även kreditbegränsningen.
Får vi höra vad det är folkpartiet mera
konkret vill! Lämna de allmänna talesätten
om generella medel och kreditbegränsningar
och låt oss få veta på
vilken väg man skall begränsa dessa
krediter! Är det genom att strama åt i
bankerna, eller hur skall det gå till?
Det vore tacknämligt att få detta klarlagt.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Denna dag har väl på
sitt sätt gett ett bidrag till att belysa
ohållbarheten i den nuvarande ordningen
när det gäller debatternas organisation.
Jag fäster mig därvid inte så
mycket vid att en sekundant åt folk -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fin.

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m.

partiledaren utan vidare kan komma
till orda i denna diskussion utan att
över huvud taget i förväg ha anmält sig
såsom talare på denna punkt eller ha
apostroferats av någon tidigare talare.
Jag tänker på att det finns 55 anmälda
talare på den uppgjorda talarlistan. Av
dessa har, efter 5 timmars och 20 minuters
uppgjord marsch, två talat. Dessa
två har hållit sammanlagt 14 anföranden,
och för att bemöta dessa har regeringen
behövt hålla 10 anföranden,
fördelade på fyra olika statsråd. Så
kommer äntligen den tredje av de 55
upp i talarstolen, och han vet att han
kommer att behandlas ungefär som de
återstående på talarlistan. År detta verkligen
en vettig ordning? Även om det
är behagligt för Radiotjänst och för högern
och folkpartiet, måste man fråga,
om det verkligen är vettigt att organisera
en remissdebatt på detta sätt.

Jag har mycket uppmärksamt lyssnat
på vad som har kunnat komma fram i
alla dessa anföranden. Herr Hedlund
har ju en förmåga att upprepa vad han
själv och andra har sagt hur många
gånger som helst, men han har i alla
fall givit ett par bidrag som jag tycker
man bör erinra om. Han har nämligen
påstått, att den verkliga skillnaden mellan
regeringens och den borgerliga oppositionens
ståndpunkt är denna: skall
vi låna eller skall vi inte låna? Med det
har han kanske underlättat för det
svenska folket att bilda sig en mening
om vad det egentligen är man strider
om vid denna remissdebatt.

Det andra bidraget innebär inte någon
nyhet, men jag tycker det i alla
fall bör noteras: herr Hedlund upprepade,
att bondeförbundet även framgent
vill regera.

Även finansministern gjorde ett par
påpekanden, som man inte stillatigande
kan förbigå. Det första gällde räntefrågan
och skulle väl utgöra något slags
svar på alla de funderingar som har
uttryckts av det svenska folket om önskvärdheten
av att man överger den nu -

varande räntepolitiken och återvänder
till lågräntepolitiken. Han citerade nämligen
med gillande en brittisk tidskrift,
och kontentan av vad denna tidskrift
hade presterat var att räntehöjningen
inte med framgång kunnat användas
som ett medel i kampen mot inflationen.

Om finansministern har kommit till
denna ståndpunkt, är det då inte ohållbart
att fortsätta med att upprätthålla
den höga räntan? Måste det inte leda
till att ännu fler människor här i landet
frågar, vad denna höga ränta egentligen
tjänar till. Att den åstadkommer nackdelar
för många, erkänner även finansministern
-— fördelarna av densamma
kommer ett mycket ringa antal människor
till godo.

Det andra konstaterandet av finansministern
som jag vill erinra om var
att man under perioden 1952—1956
kunde redovisa åtskilliga skattesänkningsförslag
från regeringen. Ja, men
under denna tid har skatterna ständigt
ökat. Statens skatteinkomster har stigit
från 2,5 miljarder till 6 miljarder i den
nya budgeten, och det gäller enbart de
direkta skatterna — en motsvarande
ökning har ägt rum för de indirekta
skatternas del. Om skattesänkningarna,
hur många de än är, bara får till resultat
att skatterna oavbrutet stiger,
vilket hittills har varit ett påtagligt resultat
som alla kan kontrollera, är det
inte mycket för regeringen att stoltsera
med.

Högerledaren signalerade en socialreform
som innebar att folkpensionerna
skulle »höjas» till 3 000 kronor för
ensamstående och till 5 000 kronor för
äkta makar. Jag vet inte om det skulle
vara något slags raljeri — det framgick
inte av tonfallet i varje fall. Jag vill
erinra om att en sådan folkpension
skulle innebära en sänkning i förhållande
till den pension som för närvarande
utgår exempelvis i Stockholm och
i Göteborg. Men det kanske är karakteristiskt
för vad högern egentligen av -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ser när den bekänner sig till socialpolitiken.

Herr Hjalmarson förklarade också i
en polemik, att en tusenlapp mer i skatt
betyder att herr Svensson tar sig fler
fridagar. När jag hörde detta tänkte
jag på den Svensson som jag känner
och försöker tjäna. Han skulle inte kunna
ta sig fridagar därför att han fick
1 000 kronor mer i skatt, utan tvärtom
skulle han få avstå från de fridagar han
redan har. Det finns många människor
— och de blir allt fler — som just på
grund av det hårda skattetrycket
tvingas offra sina fridagar och tvingas
ha arbete på kvällarna sedan de utfört
sitt ordinarie arbete. De som herr Hjalmarson
företräder i skattefrågan är däremot
sådana som enligt vad han själv
säger tar flera fridagar när de får betala
mer skatt.

Jag lyssnade också till diskussionen
om atomvapnen, där försvarsministern
gjorde ett inlägg som stämmer till eftertanke.
Herr Hjalmarsons framställning
handlade om något slags taktiskt atomvapen,
som är mycket mindre farligt
än de atomvapen man känt hittills. Jag
håller med försvarsministern när han
gör rent bord med denna billiga demagogi
om skillnaden mellan taktiska och
strategiska atomvapen. Det har redan
tidigare påpekats från denna talarstol,
att det man i dag kallar taktiska atombomber
är sådana som har betydligt
större förstörelsekraft än den bomb som
dödade och skadade bortåt 200 000
människor i Hiroshima.

Men jag tror inte att jag var den ende
som under försvarsministerns tal gjorde
sig själv frågan: Vart vill egentligen
försvarsministern komma? Vad man
än kan säga om detta tal -— formellt
skickligt osv. — kristallklart var det
verkligen inte. Och fortfarande anser
jag att efter denna deklaration kommer
ändå människorna i detta land att fråga:
Vad menar regeringen inför den kampanj
— dnn må vara hur fjärrdirigerad
som helst — som dragits i gång i den

borgerliga pressen till förmån för anskaffning
av atomvapen för det svenska
försvaret?

På ett sätt utgjorde emellertid hans
förklaring, att Sverige inte kan skaffa
atomvapen för pengar utan endast mot
politiska eftergifter, ett stöd till den
rörelse som växer fram här i landet mot
planerna på att skaffa atomvapen till
det svenska försvaret. Det borde väl
vara uteslutet för regeringen efter en
sådan förklaring, som ju bara kan innebära
att vi kan skaffa atomvapen om vi
uppger neutraliteten och alliansfriheten,
att på allvar fortsätta att diskutera
eventualiteten av att skaffa försvaret
atomvapen.

Det intryck jag till slut i detta sammanhang
har fått av denna diskussion
— där vill jag inte ännu en gång knyta
an till herr Hedlunds konstaterande —
det är att egentligen råder det ganska
stor enighet mellan den borgerliga oppositionen
och regeringen i alla frågor
utom beträffande skatten och i någon
mån när det gäller frågan om atomenergien.
Det kanske kan verka som en
paradox, att trots denna ökade enighet
i alla de övriga frågorna attackerar den
borgerliga oppositionen regeringen hårdare
nu än den gjorde bara för ett år
sedan. Men det är nog när allt kommer
omkring inte någon paradox. Det bekräftar
nog en gammal erfarenhet, att
om man retirerar för den borgerliga
oppositionen i den ena tvistefrågan
efter den andra, så ökar dess tryck på
återstående tvistefrågor.

I hela denna diskussion har den fråga,
som i dag egentligen mer upptager
människorna än någon annan, nämligen
frågan om prisstegringarna, bara berörts
mer i förbigående. Ändå är det
svenska folkets första bekymmer i dag
denna inflation, efterkrigskapitalismens
kroniska onda. Ja, man har omnämnt
inflationen, men då har man behandlat
den som någonting som kan bli en fara
framdeles ocli som vi är i full färd med
att värja oss mot. Man talar inte om den

— Andra kammarens protokoll 1956. Nr 2

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

inflationsprocess, som vi nu genomlöpt
och som vi genomlöper. Det kanske beror
på att både regeringen och den borgerliga
oppositionen känner sig medansvariga.
Naturligtvis är det huvudsakligen
den kapitalistiska spekulationen,
kampen om marknaderna för att
öka profiterna och besegra konkurrenterna,
som drivit fram inflationen. Men
å andra sidan har statsmakterna givit
och ger fortfarande generösa bidrag för
att stimulera inflationen. Så länge det
offras 30 miljoner arbetsdagar och nästan
halva direkta skatteinkomsten för
improduktiva rustningar drar statsmakterna
bränsle till inflationens bål. I
samma mån som spekulanterna ges fria
händer att trissa upp priserna, monopolen
ges ökat svängrum för att slå
ihjäl konkurrensen, en hög ränta tilllätes
öka omkostnaderna och en systematisk
indirekt och direkt beskattning,
inriktad mot konsumtionen, frigör allt
större del av nationalinkomsten för en
prisuppdrivande jakt efter investeringskällor
och begränsar konsumtionen, så
stimulerar man inflationens krafter.
Och därvid är årets regeringsförslag
inte något undantag. Regeringen föreslår
i verkligheten en inflationsbudget,
som inte bara är ett resultat av den
fortgående inflationen utan rena vitamininjektionen
för en fortsatt inflation.

Denna politik är odemokratisk därför
att den gynnar ett obetydligt fåtal
på det stora flertalets bekostnad. I denna
mening kan man säga att den ekonomiska
politik, som föres i vårt land, är
ett hån mot det demokratiska kravet
på jämlikhet och i synnerhet mot kravet
på social demokrati.

Man kanske kan säga till regeringens
försvar att den inte är glad häröver.
Hela dess budget skapar intrycket av
en regering, som tyngd av pessimism
inte vågat någonting som verkligen
skulle kunna hälsas med glädje av det
svenska folkets flertal.

Regeringen beräknar nära en miljard
kronor i överskott sedan löpande ut -

gifter klarats av löpande inkomster. Det
borde, tycker man, avsätta vissa konkreta
resultat, särskilt på social- och
kulturhuvudtitlarna. Men, ärligt talat,
vad finns det för sådana resultat? Jag
räknar nämligen inte som resultat att
huvudtitlarna stiger på grund av prisstegringarna.

Samtidigt som regeringen uttrycker
övertygelse om ett nytt års högkonjunktur
— en sak som ju återstår att se —
är dess slutsats därav minskat bostadsbyggande,
restriktiv ekonomisk politik,
sparsamhet med utgifterna, minskat
producentbidrag till småbrukarna, ett
envist nej till sociala och kulturella reformkrav
och kalla handen till idrotten.
Om en sådan politik kan förordas
under högkonjunktur och med ett miljardöverskott,
vad skall då vederbörande
hitta på när krisen kommer?

Men även om regeringen är pessimistisk
har den i alla fall illusioner.
En av dessa är dess föreställning att
det är den som styr konjunkturerna i
vårt land. Under intrycket av denna berusande
vanföreställning rekommenderar
den en hushållning för att ömsevis
dämpa och ömsevis stimulera produktionen.
Men är verkligen detta realistiskt?
Om exempelvis tuppen på elefantryggen
tycker att »vi är i alla fall
väldigt tunga», så verkar den vederhäftigare
än regeringen som konjunkturstormarnas
dirigent. Jag vet i varje
fall ingen regeringsåtgärd som har påverkat
konjunkturförloppet. Jag tycker
mig också ur finansministerns vaga förhoppning,
att fjolårets konjunkturdämpning
i vart fall skall verka under
nästa år, kunna läsa ut ett slags erkännande
av fiaskot.

Men detta innebär naturligtvis icke
att de genomförda åtgärderna är verkningslösa
på alla områden. De kan tydligen
negativt påverka prisnivå, penningvärde,
bostadsbyggande och småföretagarnas
ekonomiska villkor — och
därigenom ännu mer gynna storfinansen
och storföretagen, men det är en

Torsdagen den 19 januari 195G fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

helt annan sak. Det bevisar inte alls
att man kan dämpa eller stimulera konjunkturen,
utan det bevisar bara att
man kan beröva en hel del medborgare
dess frukter. Och i den mån detta lyckas
får andra så mycket mer i stället.
Det är som förre finansministern Sköld
framhöll i ett tal för några månader
sedan: om arbetarna är återhållsamma
i lönekraven blir enda resultatet att
kapitalisternas förmögenheter blir så
mycket större. Men är det verkligen
vettigt att småfolk skall åläggas försakelser
för att de rika skall bli ännu
rikare?

Finansminister Sträng säger i en
kommentar till kreditspärrarna och
räntestegringen att dessa åtgärder drabbar
så att säga blint. Ja, men om ett
vapen drabbar blint, måste man inte
då vara både blind, döv och vårdslös
för att våga använda detta? Man kan
ju råka använda det mot sig själv, mot
sådana som man har ansvaret för eller
mot intressen som man skulle vilja
tjäna.

Tyvärr drabbar nog detta vapen ändå
inte alldeles blint. Det har också finansministern
konstaterat i en annan
märklig bekännelse, när han säger att
»hantverkare, småföretagare, jordbrukare,
bostadsbyggare och kommuner
riskerar att träffas starkare än större
privata företag med deras merendels
högre grad av självfinansiering». Ja,
det är en både hederlig och komprometterande
bekännelse. Men den är inte
helt uttömmande. Ty är det inte så,
herr frånvarande finansminister, att
storföretagen inte alls drabbas? Ökade
inte deras investeringar i fjol med 15
procent, och räknar man inte med att
de i år skall öka minst 7 procent ytterligare?
Saken är alltså klar. Dessa åtgärder
riktar sig inte mot storföretagen,
berör dem inle, rubbar inte en
millimeter på deras planer och dispositioner,
och eftersom detla är fallet
har vi nu regeringens egna ord på att
dessa åtgärder bara drabbar småföre -

tagare, bönder, hyresgäster och kommuner.
Men består i så fall den s. k.
konjunkturstyrningen i någonting annat
än att utplundra dessa kategorier
och beröva arbetarna frukten av deras
lönekamp?

Vi har ett inflationsproblem, men det
har inte med arbetarnas löner att göra.
För 100 år sedan avrättade Karl Marx
vetenskapligt det dåvarande kapitalistiska
påståendet, att lönerna driver upp
priserna, eller som man nu säger att
i tävlan mellan priser och löner priserna
tar hissen medan lönerna bara kan
ta trappan. Regeringen och LO-ledningen
brukar mellan avtalssäsongerna uppbygga
oss med statistik om hur mycket
reallönerna har ökat efter kriget. I
årets statsverksproposition påstås det
till och med att de manliga arbetarnas
reallöner efter kriget har ökat med 50
procent. Jag anser siffran för hög och
hänvisar till att konsumtionen bara
ökat 20 procent. Men om påståendet afl
lönerna driver upp priserna och kan
öka saktare än dessa vore riktigt, hur
vill man då förklara att reallönerna
kunnat öka? Man måste välja: antingen
har lönerna det omnämnda sambandet
med priserna och då kan reallönerna
inte öka eller också existerar inte det
påstådda sambandet mellan priser och
löner. Sanningen är att lönerna kan
öka år efter år, medan prisnivån hålles
någorlunda oförändrad — detta visar
ju åren 1952—1953 och 1954. Men lönerna
kan också pressas ner och priserna
stiga.

Även konjunkturinstitutet erkände i
höstas att lönerna inte behöver påverka
prisnivån.

Men regeringen struntar i både vetenskap
och erfarenheter och fortsätter
att göra lönerna till syndabocken
för prisstegringarna och inflationen.
Den kommer nu med påståenden —■
många gånger upprepade av herr Hedlund
i dag — att fjolårets prisstegringar
berodde på de höjda lönerna och torkan.
Men, herr talman, den framställ -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ningen passar bättre för kapitalisterna
än för sanningen. I november framlade
exempelvis statistiska centralbyrån beräkningar
över företagens intäkter,
kostnader och vinster 1954. Enligt dessa
utgjorde arbetslönernas andel av de
s. k. bruttokostnaderna 13,7 procent.
Det innebär att 10 procents löneökning
bara kan höja bruttoomkostnaderna
med 1,5 procent. Eftersom fjolårets
löneökningar av regeringen uppskattats
till 5 procent skulle detta alltså kunna
påverka omkostnaderna med 0,8 procent.
Men prisstegringen utgjorde som
bekant 6 procent!

Vad innebar då torkan? Jordbrukarna
fick 240 miljoner kronor i höjda
priser. Om motsvarande uppskattning
göres av 5 procents löneökning skulle
man komma upp till ungefär 400 miljoner
kronor eller tillsammans 640 miljoner
kronor. Men 6 procents prisstegringar
innebär över 2 miljarder på den
samlade konsumtionen. Alltså, prisstegringen
var fem gånger större än löneökningen
åt arbetarna och nära fyra
gånger större än dessa löneökningar
plus prisförbättringarna i anledning av
torkan!

Till denna väldiga mervinst åt spekulanterna,
ty något annat blir det ju
inte — omkring 1,5 miljarder — kan
läggas 100 miljoner kronor genom sänkta
importpriser och 200 miljoner kronor
genom höjda exportpriser.

Det råder ingen tvekan om att företagens
jättevinster och den stegrade
produktiviteten gav ett frikostigt utrymme
för lönestegringar utan att prisstegringar
behövt följa. Lika tydligt är
att prishöjningarna genom torkan hade
kunnat subventioneras bort och alltså
inte behövt påverka prisnivån. Men det
hade krävt en annan politik av regeringen.
Den valde en kallblodig spekulation
i inflationen. Dess medvetna uppskrivning
av livsmedelspriserna smakar
åtminstone för mig kohandel lång
väg. Bondeförbundsledaren har för övrigt
redan erkänt, att man valde den

vägen för att kunna låsa fast livsmedelspriserna
på en högre nivå i framtiden.

Jag har redan erinrat om exportprisernas
ökning och de extravinster detta
ger kapitalisterna. Regeringen är kanske
orolig däröver men tröstar sig med
att det samtidigt tillför landet vissa utlandsvalutor.
Men är det inte nonchalans
att låta dessa prishöjningar slå
igenom på den inhemska prisnivån?
Vore det inte bättre att utnyttja den
för att motverka prisstegringarna inom
landet?

För några veckor sedan meddelades,
att kanadensiska regeringen beslagtagit
stora cellulosaanläggningar och
skall driva dessa i statlig regi, därför
att kapitalisterna där utnyttjat situationen
för att trissa upp papperspriserna
även på den kanadensiska marknaden.
I Sverige däremot tillåtes de svenska
cellulosakapitalisterna höja tidningspapperet
med 24 kronor per ton detta
år med hänvisning till det framgångsrika
upptrissandet av papperspriset på
de utländska marknaderna. Regeringen
tycks finna detta helt i sin ordning.
Men om en borgerlig regering kan vidta
sådana kraftåtgärder mot spekulanterna
som den kanadensiska, skulle då
inte den svenska regeringen kunna göra
detsamma?

Regeringen ämnar fortsätta med kreditrestriktionerna
och den höga räntans
politik även framdeles. Dess programpunkt
om lågräntepolitiken har
tydligen för lång tid tappats bort i torsdagsklubben.
Denna regeringens halsstarrighet
ger storfinansen ytterligare
en miljard om året i arbetsfri inkomst,
medan nackdelarna därav »begränsats»
till, som finansministern framhållit,
småföretagare, bönder, hyresgäster och
kommuner, en kategori i samhället som
tydligen inte väger så tungt i den ekonomiska
balanspolitiken.

Det argument som finansministern
nu trycker på som motiv för den höga
räntan och kreditrestriktionerna är be -

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

talningsbalansen, att importen så starkt
överstiger exporten. Men detta är ju
regeringens eget fel. Jag påvisade i
höstdebatten att vi enbart på grund av
devalveringen för vissa importerade
varor fått betala 1,2 miljarder kronor
mer till de amerikanska monopolen än
vi skulle gjort, därest inte devalveringen
genomförts. Trots detta uppmuntras
denna ofördelaktiga handel. Medan den
svenska exporten på dollarområdet på
två år minskat från 756 till 640 miljoner
kronor har vår import därifrån
ökat från 1 003 till 1 420 miljoner kronor.

Om det finns något område, där det
är relativt lätt för regeringen att ingripa
i syfte att rätta munnen efter matsäcken
och skydda valutatillgångarna,
så är det utrikeshandeln. Där kan snabba
och effektiva resultat uppnås utan
att man tillgriper de orättvisor mot folkets
stora massor, som kreditrestriktionerna
och högräntan är — vilka dessutom
inte för det verkliga problemet ett
steg närmare lösningen.

Även om monopolkapitalismen eliminerat
den tidigare fria konkurrensen,
har den inte kunnat göra slut på all
konkurrens. En sådan skulle kunna bidra
till att nedpressa priserna, om den
uppmuntrades. Från Kanada berättas
att man på grund av konkurrensen kan
köpa en bil mot en dollar och en televisionsapparat
mot fem dollar som första
inbetalningar. Man kan verkligen med
ett visst fog ställa frågan, om våra kreditspärrar
fyller någon annan uppgift
än att försvåra konkurrensen och hålla
uppe priserna på toppnivå. Att detta
inte kan vara i den stora konsumerande
allmänhetens intresse är uppenbart.

Andra kammarens ålderspresident uttalade
vid riksdagens början förhoppningen,
att stekoset från valfläsket inte
alltför besvärande skulle påverka riksdagens
arbete. Kanske han därmed signalerat
sin oro för att regeringen eller
enskilda ledamöter därav blivit vimmelkantiga
av stekoset från 1954 års

valfläsk? Den nye socialministern föreslår
nämligen, att den räntefria stående
delen av egnahemslånen skall nedsättas
till 4 000 kronor och att det provisoriska
tilläggslånet skall slopas för att
åstadkomma, som det heter, en stark
press på kostnadsläget. Som bekant var
högerns valfläsk 1954, att man kunde
bygga billigare genom att sänka standarden.
Att denna urgamla sanning
skulle gå upp för den svenska regeringen
1956 anade vi inte. För vår del
måste vi varna regeringen för att överta
högerns ståndpunkter i bostadsfrågan.

Det talas mycket om hemmens intressen
och om nödvändigheten att underlätta
de hemmaarbetande husmödrarnas
tunga arbete. Den starka press
på bostadskostnaderna som socialministern
nu vill åstadkomma går just ut
över dessa. Det blir tvättmaskiner, köksinredningar,
tvättstugor och kanske
badrum, och annat som underlättar arbetet
som i första hand kommer att
offras. Så mycket är verkligen högerns
välvilja inte värd.

Detta är en mycket känslig fråga.
Reaktionens första svala såg Gustav
Möller, när hans efterträdare attackerade
mödrarnas semesterresor. Men är
det inte farligare flygfän som attackerar
socialpolitiken? Har inte regeringen
denna gång gjort ett val mellan husmödrarnas
hjälpmedel och de nya bombplanen? Inskränkningen

av bostadsbygget, liksom
av byggandet av skolor, sjukhus
och liknande nödvändigheter, är något
asocialt. Medan bruttoinvesteringarna
efter kriget ökat från 24 procent till
över 30 procent av bruttonationalprodukten
har bostadsinvesteringarnas andel
minskat från 8,2 till 6,1 procent.
Och nu skall detta inskränkas ännu
mer, därför att vi skall öka bombflyget
med 25 procent! Månne inte, herr socialminister,
det nya bombplanet Lansen
är farligare för de svenska hemmen
än för den tänkta fienden?

Som redan framhållits förordar re -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 195G fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

geringen en ytterligare ökning av försvarsutgifterna
plus en utbyggnad av
bombflvget med 25 procent. Detta kommer
att automatiskt framkalla nya
språng uppåt med militärutgifterna.
Försvarsministern har nyss sagt, att
tvåmiljarderslinjen inte är sakrosankt
för honom. Enligt den s. k. öB-planen
skulle vårt land 19G5 komma upp i en
försvarsbudget å tre miljarder kronor.
Skall jag döma efter regeringens förslag
och förklaringar i den nya budgeten,
uppnås siffran tre miljarder redan
omkring 1960.

Här har redan belysts vilken inverkan
detta har för att utveckla inflationen
och hur det försvårar en positiv
social- och kulturpolitik. Det är betänkligt,
att medan de statliga investeringarna
skäres ned med två procent
ökar de militära med sex procent. Det
är orimligt att vi skall ha betydligt
större militärutgifter under fred än vi
hade under det andra världskriget.

Jag har i en tidigare remissdebatt erinrat
om professor Lundbergs kritik av
den s. k. nationalbudgeten. Den stämmer
som bekant aldrig, och enligt Lundberg
uppställes den för att betjäna vissa
politiska syften. Den är alltså ingen
pålitlig vägledning. Detta gäller inte
minst om den nu föreliggande nationalbudgeten,
även om den självkritiskt bedömer
tidigare budgeter som präglade
av »medvetandet om bristande precision».

Dagens produkt av detta politiska beställningsskrädderi
skyller som redan
framhållits de stora prisökningarna på
löneförbättringarna och torkan i stället
för den kapitalistiska spekulationen och
de statliga stöden däråt. Man utgår från
att det skall bli högkonjunktur, men
eftersom detta kan stimulera lönekraven,
ger nationalbudgeten en inkomsttablå
på de svaga årens nivå. Bruttonationalprodukten
säges exempelvis ha
ökat 2 120 miljoner kronor 1954, 2 820
miljoner kronor 1955 men uppskattas
1956 till endast 1 550 miljoner kronor.

Den konstaterar ena ögonblicket att lönerna
i fjol höjdes 5 procent och inkomsterna
10 procent. Utan skymt av
bevisning påstår den att en kraftig ökning
av sparandet ägt rum, medan sannolikheten
talar för motsatsen. Men eftersom
detta antagande gynnar beställaren,
spelar väl ett självbedrägeri mer
eller mindre ingen större roll.

Måhända är det ett nytt försök till
självkritik, när denna nationalbudget i
motsats till tidigare presenteras som
»inte medvetet verklighetsfrämmande».
Men om det verklighetsfrämmande är
medvetet eller omedvetet är i detta
sammanhang ointressant.

Idén med nationalbudgeten lanserades
för många år sedan från kommunistiskt
håll. Sådan som vi förordade
densamma skulle den ha blivit ett vapen
för en regering som ville låta folkets
väl gå före storfinansens. Som den
nu utformats och användes ger den en
vrångbild av verkligheten och tas inte
längre på allvar av många människor.
Ja, frågan är väl, om den numera har
några verkliga anhängare utanför storbankernas
och kanslihusets inflytelsesfär.

Det behövs en mer positiv syn på
arbetarnas lönesträvanden. För 150 år
sedan förklarade den borgerliga nationalekonomiens
grundare Richardo, att
det samhälle går framåt som har en påstridig
och kämpande arbetarklass, som
ständigt försöker höja sin standard. Att
de borgerliga nationalekonomerna, som
Marx kallade kapitalisternas betalda
slagskämpar, i dag beskärmar sig över
Richardos uppfattning, känner vi. Men
detta är inte någon ursäkt för sådana,
som påstår sig representera arbetarklassen,
att ideologiskt övergå till fiendens
läger. Fem procent sades fjolårets
löneuppgörelser ha gett arbetarna, men
i vissa sådana arbetarrepresentanters
framställning har denna uppgörelse varit
varken mer eller mindre än en huggsexa,
livsfarliga segrar för den s. k.

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kompensationsdjävulen m. m. i samma
stil.

Just nu har herrar Strand i LO och
Kugelberg i Arbetsgivareföreningen begärt
hjälp av två bankdirektörer och
en generaldirektör för att medla mellan
sig när det gäller de nya kollektivavtalen.
Enligt uppgifter lär dessa förhandlingar
öka arbetarrepresentanternas
skicklighet att spela poker, medan
några utvalda i många timmar kommer
överens om de nya avtalen. Jag tillåter
mig dock tvivla på att medlingskommissionens
pokeransikte vilseleder någon
om vad som eftersträvats.

Det vore inte en avgörande fråga för
arbetarna om kollektivavtalsförhandlingarna
centraliseras på detta sätt. Om
LO-ledningen och statsmakterna vore
inställda på en aktiv lönepolitik behövde
inte resultaten bli så dåliga. Men om
dessa år efter år varnar för löneökningar,
jämrar sig över löneglidningarna
och inte har andra termer i frågorna
än bristande utrymme, tålamod och
återhållsamhet, motverkar centraliseringen
strävandena att försvara löntagarnas
intressen. Det blir ett slags hänsyn
till de svaga företagens förmåga
som blir riktningsgivande och leder till
ytterligare vinster för storföretagen och
ytterligare underlägsenhet i konkurrensen
för de svaga.

Om regeringen uppriktigt velat bekämpa
inflationen har den använt metoder
som lett till raka motsatsen. Det
räcker att erinra om devalveringen,
upprustningen, räntestegringen, raserandet
av viktiga regleringsbestämmelser,
inte minst priskontrollen, och den
statliga skattepolitiken. Den nya budgeten
visar ingen vilja att hryta med
inflationsfrämjande politik.

Men om denna politik dels skärper
inflationen, dels skapar svårigheter för
folket utan att kunna påverka konjunkturerna,
vore det då inte bättre med
en allvarlig omprövning av densamma?
Inte minst borde det vara ett renlighetsintresse
att få ett slut på illusions -

makeriet, slut på självbedrägeriet, slut
på dumbildningen — förlåt, jag menar
naturligtvis dimbildningen! — kring
den ekonomiska politiken, slut på ett
måhända omedvetet men ändå systematiskt
vilseledande av den allmänna
opinionen när det gäller den ekonomiska
politikens problem; det vore
verkligen en nåd att stilla bedja om.

Det behövs en ny ekonomisk politik.
Den måste sänka räntan, avlägsna skadliga
kreditspärrar, skärpa priskontrollen,
slopa prisstegrande indirekta skatter,
minska rustningsutgifterna och kontrollera
utrikeshandeln. Den måste på
monopolens bekostnad tillmötesgå de
breda konsumentlagrens krav på billigare
förnödenhetsvaror. Den måste lösa
de bostadslösas problem så snart som
möjligt och syfta till billigare hyror.
Den måste göra allvar av de många
löftena om en kulturell upprustning,
skyndsamt förverkliga enhetsskolan och
demokratisera den högre utbildningen.
Den måste ge femdagarsvecka och arbetarpensionering
i stället för oändliga
utredningar. Den måste göra slut på
inflationsleken och hålla ett fast penningvärde
som riktpunkt.

En sådan ekonomisk politik vore en
demokratisk politik, som stärkte de
demokratiska krafterna i samhället och
jämnade vägen för en ytterligare demokratisering.

Men regeringen har dock vissa positiva
förslag, kan det invändas. Under
nästa budgetår skall sålunda skattebetalarna
av driftöverskottet erhålla en
tiondel i återbäring. Det gör mindre än
en procent på hela den löpande budgeten!
Det gör någon tusenlapp för de
stora inkomsttagarna och några tior för
de mindre. Frågan är väl om inte denna
lättnad ätes upp av höjda folkpensionsavgifter
och den signalerade nya
beskattningen för en framtida tjänstepension.

Enligt uppgifter skall folkpensionärerna
erhålla eu tioprocentig höjning
av folkpensionerna för att få något med

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

av den allmänna s. k. standardhöjningen.
Varje förbättring är naturligtvis välkommen.
Men kan man med skäl beteckna
tio procents höjning av folkpensionen
som en standardhöjning? När
jag ställer denna fråga tänker jag på
den faktiska standardsänkningen genom
prisstegringarna, som inte kompenserats
av indextillägget.

Saken är i korthet följande. Levnadskostnaderna
steg i fjol med 6 procent.
Men i detta index ingår en rad varor
som sjunkit i pris eller obetydligt höjts,
som alltså bromsat indexhöjningen. Betecknande
är att varor, som sjunkit i
pris eller stigit obetydligt, är sådana
som spelar en ringa roll för folkpensionärerna.
Att skor och kläder blivit
1,8 procent billigare, att tobaken blivit
2,4 procent billigare och att motsvarande
siffra för specerier är minus 2,6 procent
ger ringa glädje åt folkpensionärerna.
Men det döljer den faktiska prisstegringen!
Poster som ökat mindre,
som inventarier och husgeråd plus 1,5
procent, sprit och vin 1,1 procent och
diverse, 4,2 procent, bidrar till missvisningen.
Ser man däremot på de varor,
som verkligen ingår i folkpensionärernas
budget, finner man hur oriktigt 6
procent är som mått på levnadskostnadsstegringen.
Mjölk, ost och smör har
ökat med 19,6 procent, ägg med 11,3
procent, kött med 12,7 procent, fläsk
19,5 procent, rot- och grönsaker 14,2
procent, bostad, bränsle och lyse 11,6
procent. Jag tror att en analys på grundval
av dessa faktiska folkpensionärsförnödenheters
fördyring skulle ge en
indexstegring mellan 10 och 20 procent.
En tioprocentig förbättring för folkpensionärerna
kan sålunda knappast betyda
mer än att folkpensionärerna återfår
samma köpkraft som 1954, men någon
standardhöjning tror jag inte det kan
bli tal om.

Regeringen har signalerat ett förslag
om finansieringsformer för en svensk
tjänstepension. Om detta är den faktiska
avsikten, tycker jag nog det är att börja

i galen ända. Först bör de intresserade
bli klara över hur den kommande pensionen
skall se ut, innan de ålägges att
betala till densamma. Som regeringen
meddelat saken, får man intrycket att
det mer handlar om en form för sparande
för att befordra regeringens ekonomiska
politik än något annat.

Familjeutredningen har givit viktiga
bidrag för att klargöra barnkostnaderna.
Denna utredning motiverar kraftiga
höjningar av barnbidragen. Men regeringen
har i budgeten — jag undantar
då finansministerns uttalande i dag —
låtsats som om det regnar. Att militärerna
skall kompenseras för prisstegringarna,
att obetydliga löneökningar
måste ge kompensationsprisstegringar,
att bönderna skall kompenseras för torkan,
sådant anses som självklart. Men
att barnfamiljerna skall ha någon kompensation
för prisstegringarna och för
den förlust, som barnavdragens slopande
innebär, har regeringen inte erkänt,
åtminstone inte i handling. Det är en
kortsynt politik, som går ut över dem
som bär den största bördan i samhället,
liksom över det uppväxande släktet. Vi
har under många år krävt hänsyn till
barnfamiljernas svårigheter. Nu växer
det fram en bred rörelse till förmån
för detta krav. Sådant hjälper alltid,
förr eller senare.

Regeringen prutar två miljoner kronor
på producentbidraget till de mindre
jordbrukarna. Vi kanske kan förstå
att det finns ett behov av att plocka
fram medel för att tillförsäkra våra storjordbrukare
sina 40 000 å 50 000 kronor
i årsinkomst, men att ta pengarna för
sådana ändamål från en visserligen
ringa men dock viktig källa för att
underlätta de sämst ställdas tillvaro, är
dock väl starkt.

När man som hastigast läste igenom
de första meddelandena om den nya
budgeten, fick man intrycket att det nu
äntligen skulle tagas krafttag för skolundervisningen
och för att befordra en
kulturell upprustning. Vid närmare läs -

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ning finner man emellertid att det inte
alls handlar om sådant, att regeringen
ännu täpper till öronen för alla välmotiverade
framställningar om hänsyn till
kultur, vetenskap, forskning och skolutbildning.

Samma grundinställning visar regeringen
gentemot idrottsrörelsen, trots
att denna ger statskassan så stora inkomster.
Om den svenska idrotten får
allt svårare att hävda sig i den internationella
konkurrensen, så är det inte
att undra på med hänsyn till den krämaraktiga
inställningen till dess behov.

Den nye finansministern, som har
solidariserat sig med sin företrädares
ekonomiska politik, borde lära av dennes
misstag i stället för att upprepa
dem. Det är verkligen skada att finansministrar
inte lär sig hur man skall behandla
ekonomiska frågor, förrän de
har knuffats ned från taburetten. Herr
Skölds företrädare upptäckte exempelvis
nödvändigheten av socialism i vår
tid, först när han väl stod utanför regeringen.
Herr Sköld hann inte befria sig
från regeringsansvaret, innan han avslöjade
att det var regeringens dumma
devalveringsbeslut hösten 1949 som utlöste
vår hittills svåraste inflation. Och
sedan dess har han fortsatt sin upplysningsverksamhet
och påvisat att enda
resultatet av arbetarnas återhållsamhet
i lönefrågorna är, att kapitalisternas
och företagens förmögenheter ökar, och
han har också rekommenderat åtgärder
för att ge arbetarna ett verkligt inflytande
över de företag, där de har sin
utkomst.

Att herr Möller upptäckte värdet av
skogsindustriernas förstatligande först
när han inträdde i pensionsåldern, borde
även ge våra regerande statsråd liksom
riksdagen en tankeställare.

Som det nu är, gräver regeringen ner
sig i detaljer, så att den tappar de stora
sammanhangen. På det sätt, varpå den
sköter förvaltarjobbet, kan den med viss
rätt säga att var dag har nog av sin
egen plåga. Den avvisar därför irrite -

rat varje förslag till ändring av det bestående.
Den kanske finner det oriktigt,
att en per tusen skall äga det väsentliga
av våra naturrikedomar, fabriker och
banker och att en per hundra tusen
skall utöva det faktiska bestämmandet
över det ekonomiska livet. Men i så fall
döljer den detta.

Den kritik, som August Strindberg för
snart ett halvsekel sedan utvecklade mot
författningen, med de möjligheter till
oinskränkt kungamakt, som denna ger,
vill våra regerande statsråd avfärda med
hänvisning till konstitutionella garantier,
som inte var mera värda än att
kungen under andra världskriget mot
regeringens och riksdagens flertal kunde
genomdriva det svenska understödet
åt den liitlerska krigföringen mot Norge
och Sovjetunionen.

Att vi under 23 år snarast gått kräftgången
i fråga om demokratiseringen
av den högre utbildningen och rekryteringen
till de högre statsorganen, är en
hård dom över en regeringskonst, som
är begränsad till förvaltningen av det
bestående.

Sådana odemokratiska förhållanden
kan regeringen inte göra mer acceptabla
för arbetarklassen därigenom att
den till och med i propositionerna börjar
operera med termer som »de fyra
demokratiska partierna». Spekulationerna
i ordets makt över tanken är alltid
kortsiktiga. Ett förljuget skrivsätt bringar
bara löje över sina utövare. Det är
ett dåligt försvar för förhållanden, som
kränker elementära demokratiska rättvisekrav.

Det skulle, herr talman, ha glatt oss
mer att kunna göra en positivare värdering
av den genomförda politiken och
den nya budgeten. Inte minst med tanke
på årets förestående val, när högern
och folkpartiet samlar krafterna för att
vinna en borgerlig majoritet, hade en
reformvänlig och mot storfinansen fientlig
uppsyn i regeringsförslagen fått en
väldig betydelse för att mobilisera vårt
folks demokratiska krafter till att slå

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

tillbaka reaktionen. Därför måste man
i stället med tillfredsställelse hälsa de
framstötar, som i vissa viktiga reformfrågor
görs av de icke regerande medlemmarna
av den socialdemokratiska
riksdagsgruppen. Dessa och den växande
opinionen ute i arbetarleden för en
demokratisk politik, som syftar till att
lösa de långsiktigare frågorna, har vår
sympati och överensstämmer på många
sätt med våra uppfattningar om vad
som kan och måste göras av den svenska
arbetarmajoriteten i riksdagen och
bland folket.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Det är endast en månad
sedan riksdagen åtskildes före jul. Naturligtvis
har inte så mycket av politisk
betydelse kunnat inträffa under
denna mellantid. Förra höstens riksdag
har med full rätt betecknats som
en jordbrukarriksdag. De beslut, som
då fattades rörande vissa jordbruksfrågor,
var betydelsefulla. Särskilt gäller
detta besluten om prissättningssystemets
principer, som i mycket hög grad
blir avgörande för jordbrukets framtida
utveckling. Under denna vårriksdag
skall fortsättning följa, då vi har
att ta ställning till frågan om jordbrukets
s. k. mittpriser. Det är anledning
att ånyo understryka, att mittprisnivån
måste fastställas på ett sådant sätt, att
jordbruket får den inkomstlikställighet
som utlovats. Den ekonomiska eftersläpning,
som kännetecknar jordbruket,
måste elimineras.

Mycket har som sagt inte inträffat
under riksdagens julferier. En händelse
skulle jag dock vilja kommentera med
några ord. Statsrådet Lange har tillsatt
en utredning om arbetsuppgifterna
på atomenergiområdet. Jag har redan
tidigare vid en remissdebatt påtalat
atomkraftens stora möjligheter och för -

in.

måner men också faror för mänskligheten.
Det är för oss synnerligen angeläget,
att atomkraften kan användas
för fredligt bruk — och endast för sådant.
Jag skall, herr talman, inte yttra
mig om atomvapnet ur militär synpunkt,
vilket man diskuterat tidigare
under debatten. Jag tycker det är bra
hemskt att tänka sig, att tiotusentals
människor brukar sina hjärnor på förstörelseredskap,
som kan utplåna
världsdelar. Jag tror därför, att vi kan
vara handelsministern tacksamma för
att han tillsatt denna utredning. Man
kan måhända tänka sig, att atomenergien
i framtiden blir billigare att utnyttja
än vår vattenkraft, och därigenom
skulle vi också få möjligheter att
bättre bevara skönhetsvärdena i våra
vattenfall. Vi skulle då inte heller riskera
att förstöra våra värdefulla tillgångar
av bl. a. laxfiske.

Handelsministern tror visst inte, enligt
vad jag förstod av hans yttrande
här i dag, på denna utveckling. Han
anser tydligen, att vi måste fortsätta
att utbygga våra vattenfall i samma
takt som nu — han säger att det skall
vara både-och. Det är kanske vanskligt
för en lekman att yttra sig i dessa frågor,
men jag vill ändå beröra saken.
Jag ifrågasätter, om direktiven för utredningen
blivit tillräckligt vidsträckta.
Handelsministern säger i dessa direktiv
bl. a.: »I varje fall tills vidare torde
det vara ofrånkomligt, att ansvaret för
driften av reaktorer, som användas i
direkt praktiskt bruk, åvilar något statligt
verk eller eljest organ, där det allmänna
har bestämmande inflytande.
Det synes då ligga i sakens natur, att
vattenfallsstyrelsen tills vidare ombesörjer
driften av atomdrivna värmeverk
och kraftverk.»

Här måste man enligt min mening
sätta ett stort frågetecken i kanten.
Kan det vara riktigt att dessa verk, såsom
det heter i direktiven, skall vara
mycket stora och helt handhas av ett
statligt organ? Handelsministern har

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

här sagt att så skall bli fallet. Men det
är enligt min mening värdefullt, att
atomkraftverken blir något mer fördelade
över hela landet. Det gäller ju här
att skapa en så hög energiberedskap
som möjligt. I händelse av angrepp från
främmande makt är det väl troligt att
atomkraftverken blir de första objekt
mot vilka förstörelsevapnen riktas. Därtill
kommer att överföringskostnaderna
förefaller att bli lägre vid en fördelning
av atomkraftverken.

Om jag är riktigt underrättad har
man i USA planerat en massfabrikation
av atomkraftverk i storleksordningen
5 000—10 000 kilowatt. Det framgick
också av handelsministerns anförande
att så är fallet. Enligt uppgifter i pressen
är sådana anläggningar till salu
och säljes redan i viss utsträckning
till industriföretag i Europa. Säkerligen
skulle även industriföretag här i landet
vara villiga att anlägga dylika atomkraftverk.
Måhända resonerar handelsministern
så, att de avfallsprodukter,
som uppkommer vid dessa atomkraftverk,
är mycket farliga. Naturligtvis
måste, om ett atomkraftverk anlägges
i enskild regi, staten ha inflytande och
kontroll så att dessa verk drives under
tillfredsställande former.

Enligt min mening vore det ytterst
värdefullt, om den tillsatta utredningen
även prövade möjligheten att inte helt
förlägga de framtida arbetsuppgifterna
på atomenergiens område i statlig regi.
Utredningen bleve mer vittomfattande
och allsidig om även enskild medverkan
utreddes; det förefaller svårt att
låta bli att utreda också den detaljen.
Detta inte sagt som någon kritik emot
vattenfall. Jag tror att det är ett välskött
affärsdrivande verk, men jag är
ändå inte beredd att låta detta verk ensamt
vara distributör, då jag har den
uppfattningen att andra distributörer
stundom är mera socialt upplagda än
vattenfallsverket. Vi hörde av statsrådet
Lange att utredningsdirektiven kanske
i viss mån misstolkats och att en -

ligt hans uppgifter här näringslivets
medverkan självfallet skulle tas i anspråk.
Man skulle inte binda sig för
hårt i vare sig den ena eller andra riktningen.
Jag tycker det är tacknämligt
att detta har kommit fram från handelsministern
i dagens debatt.

Den statsbudget som nu framlagts är
en rekordbudget med en slutsiffra på
över 11 miljarder kronor. De starkt
ökade statsinkomsterna är, såsom finansministern
framhåller i finansplanen,
en passiv reflex av de svällande
inkomsterna i samhället. Det torde vara
överflödigt att erinra om läget för ett
år sedan, då dåvarande finansministern
i finansplanen varnade arbetsmarknadens
parter för alltför kraftiga inkomstlyftningar.
Vi vet alla att dessa förhoppningar
grusades. Lönerna sprang i höjden,
det blev inkomstökningar på i genomsnitt
10 procent. Därav följer ökade
skatteinkomster för staten. Men en
följd därav är också de skärpta kreditrestriktionerna
och andra åtgärder som
blivit nödvändiga, emedan den inkomstlyftning,
som det svenska folket beviljade
sig, gick betydligt över vad de
samhällsekonomiska resurserna medgav.

Av finansplanen framgår att produktionen
har stigit mindre än man beräknade
tidigare under 1955, vilket framför
allt beror på att jordbruksproduktionen
på grund av ogynnsam väderlek
minskade med omkring 10 procent.
Industriproduktionen har däremot ökat
något mer än man tidigare antagit att
den skulle göra. Det totala produktionstillskottet
från samtliga näringar
har stigit med mellan 3 och 3,5 procent
under 1955. Finansministern konstaterar
att en anmärkningsvärt stor likformighet
har rått i fråga om utvecklingen
av den privata och offentliga konsumtionen
samt av de privata och offentliga
investeringarna. Samtliga beräknas
nämligen under år 1955 ha stigit
med 3 å 4 procent. Man kan kort och
gott konstatera, att det blivit, som jag

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

sade redan vid höstens remissdebatt,
på det sättet, att de privata likaväl som
de offentliga investeringarna ingalunda
har minskat utan tvärtom ökat, trots
den hårda kreditpolitiken.

Genom de åtgärder som regeringen
vidtagit mot överkonjunkturen har ett
kärvare ekonomiskt klimat skapats.
Spänningen i den inhemska ekonomien
har något dämpats och de balansstörande
krafterna till en viss grad försvagats.
Man har lyckats minska riskerna
för prisstegringar för kunderna, men
man har kanske ökat riskerna för att
ökade kostnader för företagen skall ge
sig tillkänna i minskad sysselsättning.
Än så länge kan man dock säga att vi
har full sysselsättning. Produktionen
beräknas komma att öka också i år,
även om stegringstakten förutses bli något
lägre än under de närmast föregående
åren, detta till följd av att produktionsresurserna
redan är mycket
hårt utnyttjade. Allt tyder på en fortsatt
högkonjunktur även i år.

Men det finns, såsom finansministern
också framhåller, mindre tillfredsställande
inslag i den svenska bilden. Dit
kan man först och främst räkna den
starka pris- och kostnadsstegringen,
som ligger högt uppe på den internationella
jämförelseskalan. Prisstegringarna
under 1955 rör sig om cirka
6 procent. Den främsta orsaken är återigen
fjolårets alltför glupska lönerörelse,
som framkallade betydande konsekvensprisstegringar.
Bidragande faktorer
har också varit de höjda livsmedelspriserna,
förorsakade av skördeskadorna,
och de bland annat av ränteutvecklingen
betingade hyreshöjningarna.
Ett annat ofördelaktigt drag i fjolårets
utveckling är det svaga utfallet
av betalningsbalansen, vilket också
måste betraktas som en följd av det
köpkraftsöverskott, som växte fram ur
avtalsrörelsen.

Strävandena att hejda de inflationistiska
tendenserna har främst inriktats
på att dämpa vinstkonjunkturen och de

alltför kraftiga expansionstendenserna
inom näringslivet, varigenom man också
indirekt sökt öva ett stabiliserande
inflytande på konsumtionsområdet. För
min del delar jag finansministerns tankegång,
att de betydande inkomstökningarna
motiverade en neutralisering
av en väsentlig del av efterfrågeöverskottet
genom direkt konsumtionsbegränsande
åtgärder. I detta syfte infördes
premiering av det frivilliga sparandet.
Det har ju också visat sig, att
det personliga sparandet ökat betydligt,
säkert inte minst genom premieringen
av det frivilliga sparandet, som hittills
omfattat 455 miljoner kronor. Hur mycket
av detta är verkligt nysparande och
hur mycket överflyttning? Därom förmäles
ingenting, men statsrådet Sträng
har förebådat en utredning härom.

Det frivilliga sparandet kom ju att
på sitt sätt ersätta det föreslagna tvångssparandet.
Båda dessa förslag avsåg att
suga upp det köpkraftsöverskott, som
strömmade ut i marknaden till följd av
de starkt ökade lönerna. Naturligtvis
är det bra, att en stor del av penningöverskottet
kommer på bankkonto. Men
jag tycker, att man i den allmänna debatten
om sparandet helt och hållet
glömmer bort ett annat sparande, nämligen
det, som inom näringslivet, kanske
närmast inom jordbruket, sker genom
avbetalning av skuld och förbättringar
av resp. anläggning och näringsgren.
Man utbygger sin produktionsapparat
— jordbruk eller industriföretag
— och gör den mera produktionsduglig.
Enligt min mening är
detta det allra värdefullaste sparandet.
Därigenom skapar man stora värden
för framtiden, av vilka kommande generationer
får stor nytta. Man räknar
inte alldeles fel, om man påstår, att stimulerandet
av det frivilliga sparandet i
bank kan få den konsekvensen, att det
lägger hinder i vägen för det värdefulla
sparande, som sker genom amortering
av skulder. Den effekten vill vi ändå
inte uppnå. Jag vill i detta sammanhang

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

referera en lektion, som jag en gång, då
jag var cn mycket ung jordbrukare, fick
av en affärsman. Jordbruket hade vid
det tillfället förhållandevis goda konjunkturer.
Affärsmannen sade till mig:
»Nu har bönderna det bra. Det är bara
nyttigt, ty det är sällsynt, att en bonde
sätter in pengar på bank. Han lägger
dem i stället på sitt jordbruk, betalar
sina skulder, bygger om sina hus, etc.
Allt detta är utomordentligt värdefullt
för hela samhället.» Jag begrep kanske
inte den gången hur mycken visdom
det låg i den affärsmannens ord.

Ett ökat sparande skapar naturligtvis
gynnsamma möjligheter för investeringsverksamheten.
Såsom tidigare
framhållits, har också investeringarna
stigit, de privata med 3 procent, möjligen
mera. För industriens del beräknas
uppgången vara inte mindre än 7
procent. De klagomål som kommit från
oppositionens sida om att industrien
höll på att lamslås, har alltså varit taktiska
överdrifter, som nog träffat litet
väl kraftigt i överkant för att kunna ge
de poäng, som oppositionen räknat med.
Tecken på en viss dämpning av expansionstakten
i näringslivet har visserligen
framträtt — men detta är ju nödvändigt,
då aktiviteten måste anpassas
till samhällets reala förutsättningar.
Det bör emellertid understrykas, att
målsättningen för den ekonomiska politiken
på lång sikt måste vara att söka
bereda ökat utrymme för investeringarna
i näringslivet.

Finansministern har vidare talat om
att den starka åtstramningen av likviditeten
förutsatt en betydande uppjustering
av den allmänna räntenivån.
Företagare och enskilda liksom kommuner
har tvingats att minska sina anspråk
på landets produktiva resurser
och genomföra en noggrann angelägenhctsprövning
av objekten, vilket ju också
varit kreditpolitikens syfte. Ser man
detta mot bakgrunden av att investeringarna
ökat, såviil de enskilda som de
offentliga, kan man endast komma till

den slutsatsen, att man dock inte kunnat
öka investeringarna av ingenting.
Här har med all sannolikhet en överflyttning
av kapital skett från tillgängliga
resurser i banker, vilka använts för
investeringar. Härpå tyder, att inlåningen
i bankerna under fjolåret minskades
med en procent. Följden synes ha
blivit en kretsgång: man stramar åt genom
bankerna, när det gäller att lämna
krediter, man premierar sparandet, och
på så sätt blir det till stor del bara en
omflyttning. Gammalt kapital från banker
och bolag tas ut och användes till
investeringar, nytt kapital flyter in i
stället.

Såsom finansministern också medger
i finansplanen, är kreditpolitiken med
räntehöjningen föga selektiv. Den drabbar
så att säga blint. Hantverkare, småföretagare,
jordbrukare, bostadsbyggare
och kommuner träffas hårdare än större
privata företag, som har högre grad av
självfinansiering. Fn ekonomisk politik,
som enbart arbetar med kreditpolitiska
medel, leder därför gärna till en
snedbelastning inom näringslivet på så
sätt, att de kreditpolitiska åtstramningsåtgärderna
främst drabbar de mindre
företagen. Vi har nu inte någon ensidig
kreditpolitik här i landet utan en
kombination av finans- och kreditpolitik,
men det är ändå tydligt, att de
mindre företagen och inte minst jordbruken
träffats mycket hårt av den kreditpolitik,
som förts. Den saken hade vi
tillfälle att diskutera under höstriksdagen,
och regeringen har ju sin uppmärksamhet
riktad på frågan. Om kreditpolitiken
medför en snedbelastning
inom näringslivet, är detta en olägenhet
med tanke på det fortsatta ekonomiska
framåtskridandet.

Finanspolitiken har, såsom den tilllämpats,
ett bredare register av åtgärder,
vilka kan tas i anspråk allt efter
det ekonomiska lägets krav. De finanspolitiska
medlen ger också större möjligheter
till valfrihet med avseende på
graden och arten av ingripande och där -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

med också till större rättvisa. Det resonemang,
som finansministern för härom
i finansplanen, tycker jag är riktigt.

De stora svårigheterna har sin grund
i den långa kapitalmarknadens otillräcklighet,
som är en följd av det alltför
stora behovet av långfristiga krediter.
Det gäller för oss att söka underlätta
riksbankens penningpolitik och
öka utsikterna till en lägre räntenivå.
Staten har ju tidigare måst ta upp stora
lån i riksbanken och därmed givit penningmarknaden
ett farligt tillflöde. När
budgeten nu totalbalanseras, behöver
kreditmarknaden inte belastas med
upplåning för statens räkning. Det bör
naturligtvis underlätta strävandena att
komma fram till en lägre räntenivå.

Jag konstaterar med tillfredsställelse
att finansministern är inställd på att
försöka få till stånd en räntesänkning.
Jag har tidigare från denna plats redogjort
för de allvarliga svårigheter som
den hårda kredit- och räntepolitiken
för med sig, särskilt för jordbruk och
mindre företag. Jag har framhållit att
jag har svårt att förstå välsignelsen med
den nuvarande politiken från riksbankens
sida, med den stramhet som karakteriserar
denna och som särskilt
ofördelaktigt inverkar för mindre företag,
fördyrar produktionskostnader, hyror
etc. och på så sätt pressar upp levnadskostnadsläget
för de arbetande
människorna här i landet. Jag har också
tidigare sagt att jag anser, att diskontot
borde sänkas och att räntan
skulle styras. Jag har svårt att begripa
förmånen av att de s. k. obundna pengarna,
de korta pengar, som de mindre
företagarna och de mest skuldsatta
människorna behöver, skall vara så
mycket dyrare än andra.

Finländaren dr Nils Meinander har
givit ut en avhandling om räntans roll
i det moderna samhället. För min del
tycker jag att detta är en mycket intressant
studie. Till historien hör ju att Finland
kanske mer än något annat land
prövat räntehöjningen som ett medel

mot överkonjunktur. Dr Meinander har
faktiskt kommit till den slutsatsen, att
räntans roll i detta sammanhang är
ganska obetydlig — den kan endast användas
som ett supplerande medel. Vad
beträffar stimulerandet av det frivilliga
sparandet anser dr Meinander, att en
hög ränta inverkar — såsom jag redan
har framhållit — ofördelaktigt på amortering
av skulder. På grund av den
höga insättningsräntan är människor
inte längre så angelägna att spara i form
av amorteringar på lån. Dr Meinander
säger vidare att en ränteförändring innebär
en inkomstöverföring antingen
från gäldenär till borgenär eller tvärtom.
Han ifrågasätter huruvida detta i
det långa loppet kan vara gagneligt. För
min del vill jag gärna slå fast — och
jag tror att jag därvid för mitt partis
talan •— att riksbanken så snart som
möjligt bör lämna den s. k. högräntepolitiken
och återgå till lågräntepolitiken.
Det skulle vara värdefullt för hela
vårt näringsliv.

Knappast någon politiker skulle i modern
miljö komma på tanken att söka
reglera den ekonomiska aktiviteten uteslutande
med räntan som hävstång, säger
dr Meinander vidare i sin avhandling.
Dr Meinander har tydligen ingen
kännedom om den svenska oppositionens
inställning, ty det är just detta
som högern och folkpartiet helst vill.
Man kan säga att vårt näringsliv har
fått en liten försmak av hur det skulle
ha blivit, om oppositionen fått tillfälle
att tillämpa sin stora hästkur med betydligt
högre ränta. Nu bör det väl dock
stå klart, att det inte är möjligt att bekämpa
en inflation enbart med räntehöjning.
Om inte annat skulle väl oppositionen
kunna ta lärdom av hur det
gått i det alltjämt högerstyrda England,
som ju alltid framstått som ett politikens
Schlaraffenland, d. v. s. lyckoland,
för vår opposition. Om detta fortfarande
är fallet, vet jag inte. I fjol våras fick
ju finansminister Butler så mycket beröm
av vår opposition för att han ord -

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nät så duktigt med räntehöjningar i
England. Sedan han misslyckats med
denna politik mot inflationen, måste
han i höstas lägga fram en mycket krisbetonad
budget med åtskilliga drastiska
restriktioner, som inte alls stämmer
med den politik som högern och folkpartiet
vill rekommendera för vårt land.
Nu har Mr Butler kommit bort -— åtminstone
från finansministerposten —
och på sistone har de konservativa i
England öppet givit uttryck åt sitt missnöje
med Edenregeringen. Det engelska
exemplet, som högern och hela oppositionen
tidigare så gärna talat om, bör
visa att oppositionens ekonomiska politik
passar dåligt för verkligheten. Det
finns väl inga starkare skäl att tro, att
det som inte gick för Mr Eden och Mr
Butler skulle gå så mycket bättre för
t. ex. herr Hjalmarson och Svärd.

Den ekonomiska politik, som högern
och folkpartiet rekommenderat, d. v. s.
att investeringsavgift, bilaccis och sådant
omedelbart skulle avskaffas och i
stället ersättas med rörlig, d. v. s. högre
ränta, skulle ha missgynnat de mindre
företagen såväl inom jordbruket som
inom industrien och andra delar av näringslivet.
Ty räntan slår som sagt blint.
De som inte behöver låna pengar skulle
givetvis ha fördel av oppositionens politik,
men de andra skulle få betydligt
värre att klara sig. Det är med oppositionen
som med den bekante Kulneff:
»Han kysste och han slog ihjäl med
samma varma själ.» Men det är inte
småföretagarna och vardagsmänniskorna
som får kyssarna.

Ännu så länge råder det ett övertryck
i vår samhällsekonomi, och den totala
efterfrågan är alltjämt för hög. Finansministern
säger nu i finansplanen, att
den under fjolåret skärpta restriktiva
politiken ännu inte nått sin fulla effekt,
vilken emellertid torde komma att
framträda i år. Därför anser han att
vi i vårt fortfarande ansträngda läge
måste fortsätta med en restriktiv politik,
som väl alltjämt måste vara en kom -

bination av finans- och kreditpolitik. Vi
skulle då kunna räkna med att kunna
hålla ett stabilt prisläge och sålunda
hoppas på att snart få möjligheter att
lätta på åtstramningspolitiken. Detta
måste främst ske genom kreditlättnader
och sänkning av räntan. Men man kan
inte göra som oppositionen, ropa hej
innan man kommit över bäcken.

Det har sagts att den framlagda statsbudgeten
är en stark budget, och det
är riktigt. Den är kanske stundtals alltför
sträng. Regeringen har föreslagit
en mycket sträng återhållsamhet med
statens utgifter på både drift- och kapitalbudgeten.
Man söker uppnå en totalbalansering
av statsregleringen, i det att
inkomsterna skulle räcka inte bara till
de löpande driftutgifterna utan även till
kapitalutgifterna. Detta förslag har kritiserats
från oppositionens sida. Man
kan förstå att folkpartiet inte gillar en
sådan anordning, ty folkpartiet har ju
tidigare velat låna pengar t. o. m. till
skattesänkning. Men nog måste man
väl ändå säga, att det är riktigt med en
sådan överbalansering av budgeten som
här föreslagits, riktigt i det konjunkturpolitiska
läge som vi nu befinner oss i.
Vill man erkänna att vi skall föra en
aktiv konjunkturpolitik, då måste man
ju också medge, att regeringspolitiken
är riktig och ändamålsenlig för läget. I
en lågkonjunktur kan det vara nödvändigt
att underbalansera budgeten — i
en högkonjunktur som denna är det lika
riktigt som framsynt att överbalansera
budgeten.

Finansministern lovar en skattesänkning
så småningom. Det är ju något
som det svenska folket har väntat på,
och man måste med stor tillfredsställelse
notera, att detta löfte nu kan förverkligas.
Denna skattesänkning hör särskilt
gälla de mindre inkomsttagarna. Herr
Ohlin sade i sitt anförande, att statsrådet
Sträng mera tänkte på de egna affärerna
— alltså statens affärer — än på
folkets. Ja, staten, det är ju hela folket;
i detta fall tänker han väl således

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

på det svenska folkets affärer. En sådan
reform som denna sänkning av
statsskatten bör betraktas som ett första
steg. I nästa etapp bör kommunalskatterna
sänkas. Den frågan skall nu utredas.
Det är av synnerligen stort intresse
att den kommunala skattebördan
kan lindras, ty kommunalskatten är en
hårdare belastning än statsskatten. För
genomförandet av en sådan reform
måste vi ju tänka oss, att staten skall
kunna lämna kommunerna vissa bidrag
till ersättning för minskat skatteunderlag
— även om nu inte detta skulle tilltala
högern, som i fjol ville ta bort de
bidrag som nu utgår till kommunerna.

Vi väntar naturligtvis inte något annat
än att oppositionen skall komma
med överbud i fråga om skattesänkningen,
ty det går över huvud taget
inte att utforma ett skattesänkningsförslag
som oppositionen inte skulle försöka
överbjuda inför ett andrakammarval.
Det har redan framgått av debatten
och det kommer säkert att märkas,
när oppositionen låter hela sin skrariimelorkester
spela upp framemot hösten.
Vi vill ju alla ha så stor skattesänkning
som möjligt och så snart som möjligt,
men samtidigt borde vi väl dock
kunna ena oss om att vi bör försöka ta
hänsyn till de samhällsekonomiska möjligheterna.
Vi måste väl ändå ha klart
för oss att man inte får gå så långt på
skattesänkningens väg, att man allvarligt
ökar inflationsriskerna.

Mr Butler sänkte ju skatten i England
i våras före parlamentsvalet. Då
sade vår opposition, att en sådan politik
borde man föra när inflationen
hotar. Detta borde man nu tydligen
inte, ty Mr Butler fick höja skatten igen
i höstas -— efter valet och innan han
lämnade finansministerposten. Man kan
nog inte sänka skatterna hur mycket
som helst i ett läge som det nuvarande.
Den överbalansering av budgeten som
nu föreslagits måste därför framstå
som ett klokt förslag.

Västtyskland brukar ju också av op -

positionen framställas som ett ekonomiskt
underland. Den västtyske finansministern
Schäffer har överbalanserat
budgeten med omkring 6 miljarder
mark. Men sådant kommer väl inte att
hindra vår opposition att försöka ställa
till med en skattedemagogisk julgransplundring.
Herr Ohlin har ju redan
lovat, att folkpartiet skall sätta i gång
med en serietillverkning av skattesänkningsförslag.
Herr Hjalmarson kommer
säkert att försöka vara värst. Högerns
skatteförslag brukar ju inte gå ihop.
Herr Hjalmarson har dock redan sökt
åstadkomma snirklande piruetter som
den politiska skridskoprinsessa han
önskar vara.

Det är emellertid anledning att ställa
sig tveksam när man, samtidigt med att
skattesänkningen signaleras, talar om
löneökningar. Blir det nya betydande
löneökningar, kan vi åter få uppleva
att den samhällsekonomiska ramen
sprängs. Det är synnerligen angeläget,
att en sådan utveckling undvikes.
Finansministern anser tydligen inte att
de nu pågående avtalsförhandlingarna
kommer att medföra några svårigheter.
Jag vill gärna hoppas att han får rätt.
Det skulle ju också vara orimligt, om
man inte lärt någonting av det samhällsekonomiska
misstag som begicks
genom fjolårets avtalsrörelse. Vi hörde
finansministern säga här, att löneglidningen
faktiskt varit större på senaste
halvåret föregående år än tidigare. Jag
har tidigare pläderat för ett pris- och
lönestopp, och jag gör detta alltjämt.
Jag förstår inte vad denna ändlösa
löneskruv skall tjäna till. Vi torde alla
förlora på detta. Löneförhandlingarna
har inte nämnts av oppositionen i dag.
Följaktligen är oppositionen inte alls
rädd för den eventuella löneökning som
torde komma.

Det har förebådats, att folkpensionärerna
kommer att få en betydande
standardförbättring genom förslag från
regeringen. Detta är glädjande. Förbättrade
folkpensioner måste vara grund -

Torsdagen den 19 januari 1956 fm.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

valen för den framtida lösningen av
hela vårt folks pensionsfråga. Jag vill
också uttrycka min tillfredsställelse
över att budgeten nu medgivit, att de
statliga investeringarna på bostadsegnahemsområdet
nu kan avskrivas
med inte mindre än 342,6 miljoner
kronor utöver vad som upptagits på nu
löpande riksstat. I detta sammanhang
bör det vara på sin plats att också ge
uttryck åt tillfredsställelse över att dén
allmänna sjukförsäkringens första år
kunnat genomföras på ett så lyckligt
sätt. Allt vad högern sade om att denna
reform skulle misslyckas har visat sig
vara felaktigt. Egentligen borde man nu
finna en klädsam rodnad på herr Hjalmarsons
kinder när han tänker tillbaka
på all den orimliga argumentering, som
högern drivit i denna sak.

Herr talman! Vid en remissdebatt
får man ju även ta upp frågor, som
inte direkt beröres i statsverkspropositionen.
Jag hade tillfälle att i förra
höstens remissdebatt framföra vissa
synpunkter på ett förslag om nedläggande
av en järnväg, som jag personligen
är intresserad av. Jag tillät mig i
det sammanhanget säga, att jag inte
trodde, att det var nyttigt, att statens
järnvägar förde en politik, som syftade
till att i framtiden endast driva de järnvägar,
som gick med ekonomisk vinst.
Vi vill ju arbeta för att bevara en
levande landsbygd, för att öka trivseln
för människorna där och för att förhindra
en alltför stor utflyttning från
landsbygden till de stora centra. Det
är enligt min uppfattning synnerligen
angeläget, att vi verkligen försöker
göra något i syfte att ge landsbygdens
näringsliv bättre möjligheter. Vid varje
årsskifte får vi siffror på att avfolkningen
av landsbygden fortsätter. Såvitt
jag förstod herr Ohlin är han inte
rädd för denna utveckling. Han jämrade
sig faktiskt å Stockholms stads vägnar
över att den skulle få så små förmåner
i jämförelse med andra kommuner.
Jag har, herr talman, i dessa ting en

motsatt mening, som jag många gånger
har gett uttryck för. Stockholm är utan
tvekan en kommun som är gynnad på
andra kommuners bekostnad. Stockholm
kan också lika väl som andra kommuner
ta ut så mycket skatt, att det
räcker för dess driftbudget. Inkomster
bär Stockholms stad mer än andra
kommuner procentuellt sett. Vi vill på
vårt håll däremot hejda den utvecklingen,
att många människor flyttar
ifrån landsbygden till städerna. Men
skall man förebygga detta, gäller det
inte minst, att man har goda kommunikationer.
Det kan ifrågasättas, om
bussar och andra kommunikationsmedel
kan ersätta de fasta järnvägarna.
Jag anser, att järnvägar, som redan
finns — om de inte ligger alltför illa
till — bör drivas även i fortsättningen.
Jag vill här bestämt hävda, att statens
järnvägar inte är något självändamål.
Det är ingen ekonomisk förening, som
staten bildat för att tjäna pengar. Statens
järnvägar är ett organ, som skall
se till att våra kommunikationer, i vad
det gäller järnvägar, är utbyggda och
fungerar på ett för oss alla tillfredsställande
sätt. Genom sina åtgärder har SJ
stundom visat sig konkurrera med sig
själv, med s. k. kretstrafik o. s. v. Vad
järnvägen betytt för vår landsbygd säger
sig självt.

Den mekanisering som skett inom
jordbruket, har ju medfört, att jordbruket
behöver ordentliga övergångar för
att kunna transportera sina maskiner
från den ena sidan av järnvägen till
den andra. De övergångar, som förr beräknades
för ett genomsnittligt jordbruk,
är nu alldeles otillräckliga. Det
finns många exempel på jordbrukare
som hos SJ anhållit om ändring. När de
gjort det, har SJ kommit med förslag
till anläggning av övergångar — i kostnadsavseende
mycket dyrbara — och
inte nog med detta. Därtill kommer
nämligen ett administrationsarvode på
omkring 40 procent, varjämte jordbrukarna
själva skulle få svara för ad -

0 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 2

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ministrativa säkerhetsåtgärder. Jag anser
detta vara orimligt. Det bör vara
rättvist, att SJ kostnadsfritt utför dessa
behövliga ändringar av övergångar för
jordbrukarna och andra, som är i trängande
behov av att få järnvägsövergångar
med tillfredsställande bredd.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för ytt -

randes avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.57.

In fidem
Gunnar Britth

Torsdagen den 19 januari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1956/57, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1955/56, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut skedd anteckning ordet till

Herr SKOGLUND i Umeå (s), som
yttrade:

Herr talman! Årets riksdag samlas vid
en tidpunkt när de politiska framtidsutsikterna
på det internationella fältet
är lika ovissa som de ekonomiska. Genéveandan,
som vi hörde så mycket talas
om i somras, har inte avsatt några
stora konkreta resultat under senare
tid, och i den centrala frågan om Tysklands
återförening tycks de båda parternas
ståndpunkter ha hårdnat.

Inte heller har man sett några övertygande
tecken till att nedrustningsproblemet
närmar sig sin lösning. I gengäld
kan vi med glädje konstatera att en synpunkt
som vi sedan länge hävdat, nämligen
att Förenta Nationerna såvitt möjligt
bör bli en universell organisation,
vunnit seger genom inröstningen av
sexton nya medlemsstater i FN.

Om det alltså inte är lätt att spå om
utsikterna till internationell avspänning
är det ännu besvärligare att förutsäga
möjligheterna till minskad ekonomisk
spänning. Just nu tyder alla tecken på
en fortsatt högkonjunktur under 1956,
och i en rad av länder har man måst
sätta in den ekonomiska politikens olika
medel för att bromsa högkonjunkturen.
Medan den förre svenske finansministern
kunde avgå i en ovanligt
gynnsam ekonomisk situation för landet
har hans kollega i det borgerligt
styrda England övergått till annan verksamhet
sedan hans löften under den senaste
valrörelsens sol och vår visat sig
alltför optimistiska.

Det förefaller inte särskilt troligt att
de borgerliga här hemma kommer att
använda exemplet från England under
vår egen valrörelse i år. Oppositionen
har under det senaste året talat en hel

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

del om att vi var på väg att få vår egen,
hemmalagade inflation utan påverkan
utifrån. I själva verket ser det ut som
om risken för inflation inte vore mindre
utan snarast större under garanterat
borgerliga regeringar.

Men om vi måste räkna med fortsatt
högkonjunktur, med risk för prisstegringar
ute i världen, får vi självfallet
se om vårt hus. Stigande utrikeshandel
medför exempelvis lätt risker för ökad
påverkan från vår omvärld, och därifrån
lär inga dämpande tendenser vara
att förvänta. Såväl i Västeuropa som i
Amerika kämpar man under ett utpräglat
ekonomiskt högtryck. Möjligheten
för oss att förena ett fast penningvärde
med den fulla sysselsättningen är därför
i hög grad avhängig av våra egna
åtgärder inom landet. Årets statsverksproposition
tyder på att regeringen är
väl medveten om detta.

Allmänt sett är det en stark budget
som regeringen lagt under riksdagens
prövning. Att i det sammanhanget tala
om en i sitt arbete tröttkörd och försliten
regering går inte alls. Snarare gäller
det talesättet Kungl. Maj :ts opposition,
som har svårt att förnya sig och som
visar tilltagande tecken på resignation
inför sin uppgift. Att herrar Hjalmarson
och Ohlin i dag visat stor iver i att
plundra den Strängska julgranen förändrar
inte det allmänna intrycket.

En av statsverkspropositionens mest
intressanta nyheter är totalbalanseringen
av den samlade drift- och kapitalbudgeten.
Utgifterna på kapitalbudgeten,
menar finansministern — och det
har han ytterligare understrukit i dag
— är lika inflationsskapande som utgifterna
på driftbudgeten, och däri har
han obestridligen rätt. Totalbalanseringen
kan ju också beräknas få vissa gynnsamma
återverkningar. En av dessa är
att kreditmarknaden inte behöver belastas
med upplåning för statens räkning.
På det siittet kan kreditmarknaden
mera genomgående reserveras för
andra lånesökande, för företagare, hant -

verkare och jordbrukare samt för finansering
av bostadsbyggande. Minskningen
i eller frånvaron av det statliga
lånebehovet kan i sin tur underlätta en
framtida återgång till en lägre räntenivå.
Genom sin konstruktion och sin
uppbyggnad kommer budgeten att få
en åtstramande effekt på hela samhällsekonomien,
och från den synpunkten
inte minst tycker man att oppositionen
borde ha hälsat den med mindre sura
miner.

På åtskilliga håll inom oppositionen
anser man att det föreliggande budgetförslaget
har ett alltför stort överskott.
En skattesänkning, större än den som
förebådas av finansministern, anses därför
möjlig och bör följaktligen genomföras.
Hur förhåller det sig nu med
detta? Jo, överskottet är — som finansministern
också har understrukit här
tidigare i debatten — till större delen
intecknat och följaktligen mera formellt
än reellt föreliggande. De borgerliga
tidningar, som i det sammanhanget i
sina rubriker talar om »rekordartat
budgetöverskott» och »överbeskattning»
i budgeten, ger alltså en alldeles missvisande
bild av läget. Betraktar man
drift- och kapitalbudgeterna som en enhet
kommer man nämligen fram till ett
relativt obetydligt överskott, som för
övrigt måste minskas med de väntade
men i driftbudgeten inte upptagna lönehöjningarna
för statstjänarna. Utrymmet
för ytterligare skattesänkning och/
eller ökade statsutgifter är sålunda
praktiskt taget helt obefintligt. Men
det är ju populärt att tala om att budgeten
ger »utrymme» för än det ena
och än det andra. Inte minst folkpartiledaren
har i åratal försökt inbilla
folk att det funnits utrymme för både
stora skattesänkningar och stora utgiftsökningar.
Herr Ohlin är ju nationalekonom,
och det iir kanske riskabelt
för en lekman att ifrågasätta hans auktoritet
på detta område. För några dagar
sedan läste jag emellertid en artikel
i tidskriften Tiden av en annan natio -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

nalekonom, som inte gör några sido- u
blickar åt den politiska taktiken, näm- t;
ligen konjunkturinstitutets chef, professor
Bent Hansen. Den borgerliga t
pressen har ju allt emellanåt försökt e
utnyttja hans uttalanden som slagträ ö
mot regeringen. I denna artikel skriver e
professor Hansen om sambandet och
växelverkan mellan statsfinanserna och f
samhällsekonomien, och han har där- v
vid några intressanta saker att säga om ^
de senaste årens formella budgetöver- v
skott. Jag citerar: »Har man väl insett !
karaktären av dessa samband är kon- i
klusionen enkel: att i budgetöverskott f
av den typ, som redovisas på inneva- e
rande och beräknas för kommande bud- s
getårs budgeter se ett ''utrymme’ för c
skattesänkning eller utgiftsökning är ^
en ren synvilla; att låta finanspolitikens ^
utformning bestämmas av en dylik synvilla
skulle få vådliga konsekvenser för i
en politik, som syftar till att skapa jäm- r
vikt i samhällsekonomien.» Det före- £
faller mig som om professor Ohlin skul- j
le ha sysslat rätt mycket med att pre- j
sentera den sortens synvillor, och det i
skulle onekligen vara intressant att höra i
hur han vill övertyga sin kollega och (
oss andra om att det är fråga om nå- 1
got annat än synvillor. ]

Av det siffermaterial som föreligger i
i statsverkspropositionen framgår, att )
ett flertal anslag undergått rent automa- 1
tiska uppräkningar, men där finns ock- 1
så en rad höjningar av icke-automatisk
karaktär. Anslagen till skogliga ändamål :
utgör exempel härpå. De förbättrade 1
studiebidragen åt vissa elever vid de i
allmänna läroverken liksom de höjda i
lärlingsbidragen åt hantverkare är ock- 1
så exempel på nämnda förhållande. Ty- ]
värr har det inte heller i år varit möj- !
ligt att fullständigt avveckla terminsavgifterna
vid våra skolor. En sak som
måhända förtjänar ett särskilt omnämnande
är det förhållandet, att regering- ,
en i årets statsverksproposition för första
gången upptar anslag för högskole -

utbildning i Norrland. Anslaget gäller
tandläkarhögskolekliniken i Umeå.

Medan sinnessjukvården på grund av
tillkomsten av karlskronasjukhuset får
en icke oväsentlig upprustning, får den
öppna kroppssjukvården nöja sig med
endast sex nya provinsialläkartjänster
— i realiteten är det väl bara en. Självfallet
är det läkarbristen som alltjämt
utgör det stora hindret för en snabbare
utbyggnad av denna vårdgren. En ökad
utbildning av läkare är därför ofrånkomlig,
och det är angeläget att läkarutbildningssakkunniga
kommer med sitt
förslag så snart som möjligt. Frågan är
emellertid om inte den öppna vården
skulle vinna i effekt genom att den samordnades
med den slutna kroppssjukvården,
för vilken landstingen är huvudmän.

Ja, herr talman, vad jag nu har uppehållit
mig vid har i många stycken varit
en upprepning, en repetition, för
att tala med herr Ohlin i förmiddags,
men repetitionen lär ju vara kunskapens
moder. Herr Ohlin beskyllde i förmiddags
finansministern för upprepningar,
för repetition. Ja, det kan ju
den göra som aldrig upprepar sig, men
herr Ohlin skall inte spela den rollen.
Herr Ohlin skall för övrigt i detta sammanhang
inte tala på kammarens vägnar.
Han får hålla sig till det minoritetsparti
som han — tillsvidare i varje
fall — företräder.

Till det som bör särskilt uppmärksammas
i årets statsverksproposition
hör regeringens förslag om ökat stöd åt
forskningen. Det är en god fortsättning
på det utmärkta initiativ, som arbetarrörelsen
tog med den stora konferensen
om tekniken och morgondagens
samhälle. Vi har fått en eftertrycklig
påminnelse om att välståndsstegringen
är avhängig av hur långt vi förmår utnyttja
vetenskapens samlade resurser.
Vi behöver inte blygas för de resultat,
som Sverige hittills vunnit genom att
tillämpa teknikens landvinningar på
olika områden, men vi är medvetna om

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att ännu mer står att vinna i framtiden.
Problemet kring atomenergiens fredliga
utnyttjande har redan anmält sig. Här
öppnar sig stora perspektiv, där det
gäller för samhället att med fast hand
leda utvecklingen. Atomkraftens problem
har också aktualiserats i samband
med kraven på att Sverige skall skaffa
sig atomvapen. Det blir väl närmast
försvarsberedningens sak att diskutera
detta allvarliga problem. Men det finns
skäl att rikta ett varningens ord till
dem som nu försöker skapa en stämning
för att Sverige skall inleda förhandlingar
om anskaffning av sådana vapen
utifrån. Så lättsinnigt får man inte
handskas med ett komplicerat och svåröverskådligt
problem. Avsikten synes
därvid vara att på denna väg underminera
Sveriges alliansfria politik, vilken
har en så överväldigande anslutning
från det svenska folket.

I avvaktan på försvarsberedningens
förslag har försvarsministern i år hållit
sin budget på ungefär samma nivå
som föregående år. För att åstadkomma
detta och för att kunna medverka till
den eftersträvade totalbalansen har
statsrådet sett sig nödsakad att inställa
årets repetitionsövningar. Beslutet lär
förmodligen bli populärt på sina håll,
men det finns skäl att erinra om, att det
inte kan betraktas som inledning till en
nedrustning på längre sikt. Åtgärden avses
för övrigt få engångskaraktär. Herr
Hjalmarson har anmärkt på den vidtagna
åtgärden. För min del kan jag
inte finna att vad försvarsministern här
företagit kan ge anledning till någon
som helst erinran. Försvarsministern
har gjort ett motiverat ingrepp, och han
har lämnat fullt acceptabla skäl för sin
åtgärd. Frågan om försvarskostnaderna
i fortsättningen ligger under försvarsberedningens
prövning. För ögonblicket
är det väl ingen som kan säga något om
vad som kan komma ut av denna.

Finansministern har förebådat förslag
om skattesänkning med tyngdpunkten
på de mindre inkomsttagarna. Som

speciellt skäl anför statsrådet angelägenheten
av att rätta till de orättvisor
i beskattningen, som uppkommit på
grund av skatteskalornas konstruktion.
Åtgärden är i och för sig motiverad.
Av mera betydelse förefaller emellertid
de förebådade lättnaderna i kommunalskatten
komma att bli. Men vad följer
därav? Höjningen av ortsavdragen -—-det är ju ditåt man syftar — måste väl
kompenseras i form av statsbidrag. För
min del ställer jag mig en aning tveksam
inför hela resonemanget om skattesänkning.
Jag gör det av två skäl. För
det första av konjunkturpolitiska. Det
ökade tryck på samhällsekonomien, som
en skattesänkning kommer att innebära,
måste väl motverkas genom andra åtgärder.
Kreditåtstramningen har därvidlag
spelat en viktig roll under senare
tid, men fråga är om man kan utnyttja
det medlet hårdare än man hittills
gjort. För genomsnittsmedborgaren
innebär skattesänkningen inte
många kronor i veckan, men det myckna
talet genom alla åren om sänkta
skatter har givit folk en överdriven
föreställning om hur långt man kan nå
på denna väg.

Mitt andra skäl för tveksamheten
sammanhänger med frågan huruvida
inte utrymmet i budgeten -— om det nu
kan anses föreligga ett sådant — kunde
få en bättre användning än att utnyttjas
för skattesänkning. Andra behov kan
framstå som minst lika angelägna. Till
dem hör åtskilliga samhällsinsatser på
kulturpolitikens och socialpolitikens
områden, t. ex. en ökning av de kontanta
barnbidragen, som de socialdemokratiska
kvinnorna pläderat för. För att
nu inte tala om omsorgen om barnfamiljerna
i stort. Att regeringen inte i
år föreslagit några åtgärder i den riktningen,
kan utan vidare återföras till
det förhållandet, att behövliga utredningar
inte är slutförda. Det är nämligen
inte säkert, att den förbättring av
familjestödet, som vi måste eftersträva,
kan ske enbart genom en rent aritme -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tisk uppräkning av de kontanta barnbidragen.
Även andra sidor av familjestödet
måste prövas, och den prövningen
får måhända lov att ske i större sammanhang.

Statsministern har vid skilda tillfällen
— senast vid den socialdemokratiska
riksdagsgruppens första möte i år
— karakteriserat den socialdemokratiska
politiken så, att den skall ge uttryck
för solidaritet människor och
grupper av människor emellan och samtidigt
skapa resurser för ett byggande
för framtiden. Ett tillämpande av en
sådan tankegång måste inte minst avse
de villkor under vilka barnfamiljerna
lever. Vetskapen om att dessa familjer
vid i övrigt lika villkor lever på en
lägre ekonomisk standard än de barnlösa
måste i solidaritetens namn leda
till en betydligt ökad omsorg om barnfamiljerna.
Givetvis kan den omsorgen
ta sig olika uttryck — det kan gälla
barnbidrag, barnbespisning, skolmateriel,
skolskjutsar, avgiftsfri undervisning,
barndaghem, familjebostads- och
bränslebidrag även åt ettbarnsfamiljer
osv., men även andra åtgärder är tänkbara
och möjliga.

Men också det förhållandet, att det
är de nya generationerna som ytterst
är den grund på vilken en framtid kan
byggas, gör det angeläget att skapa former
och resurser för det framtidsbyggande
som fostran och utbildning av
nya generationer innebär. Utan nya generationer
blir det heller ingen framtid,
inget byggande.

Frågan är då, om stödet åt en fostran
och utbildning av de unga kan betraktas
som avslutat i och med att ungdomarna
uppnår 16 års ålder, d. v. s. den
ålder då det nuvarande barnbidraget
bortfaller. För närvarande arbetar vi i
vårt land med stora planer för vår framtid,
för dess skolväsende, för dess hälsooch
sjukvård, för dess tekniska utveckling,
för dess rationella produktion
o. s. v. Om sådana planer inte skall
stanna på papperet, måste de fyllas med

levande människor, som fått en utbildning,
teoretisk eller praktisk, som gör
dem effektiva i morgondagens samhälle,
människor som har kunskaper och
insikter för att utnyttja, förbättra och
vidareutveckla våra uppfinningar. Att
möjliggöra för våra ungdomar att på
sådant sätt fylla funktionerna i morgondagens
samhälle är i utpräglad grad att
bygga för framtiden.

Solidariteten med alla dem i vårt
samhälle som bär en tyngre del av den
gemensamma bördan och omsorgen om
en framtid med goda resurser bjuder
oss alltså — så långt jag förstår — att
ägna den familjestödjande politiken
större uppmärksamhet än hittills men
också — det vill jag med kraft understryka
— ett ökat utrymme i vår statsbudget
för åtgärder på detta område.
Det är, herr talman, sådana överväganden
som gör frågan om ett utvidgat
familjestöd mer komplicerad än vi kanske
tidigare föreställt oss. Det tarvas
en klok avvägning mellan de olika åtgärder
som kan komma i fråga, och
jag förutsätter att efter en sådan avvägning
på regeringsplanet förslag skall
föreläggas riksdagen som ger familjepolitiken
en central roll i vårt byggande
för framtiden.

Med sådana perspektiv för ögonen
har jag inte, herr talman, kunnat utan
vidare undertrycka min tveksamhet inför
det myckna talet om skattesänkning.
Det är viktiga krav som trängs om utrymmet.

Även den grupp av medborgare som
nått till pensionsåldern måste uppmärksammas
i det socialpolitiska sammanhanget.
Jag vill då först erinra om att
bindande löften givits om en ordnad
pensionsförsäkring för alla. Även om
inte heller där förslag kan komma till
årets riksdag, är jag dock övertygad om
att regeringen icke medger några onödiga
dröjsmål med beslut i det stycket.

Herr Ohlin tävlar ibland med ryssarna
om att vara först, före Adam och
Eva, med det mesta. Jag skall inte uppta

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

någon tvist med herr Ohlin, men när
han i dag omnämnde folkpartiets initiativ
till åtgärder om tjänstepensionering,
vill jag i all stillsamhet påminna
om att det förslag som nu prövas på
regeringsplanet är inspirerat av en motion,
väckt 1944 av socialdemokraten
herr Åkerström på västerhottensbänken.

Nu tycker jag emellertid inte det är
någon anledning att diskutera, vem som
var först. Vad som är av betydelse är
ju att åtgärden är aktualiserad och att
den kommer, men jag har ändå inte
velat underlåta att göra detta tillrättaläggande.

På en punkt har riksdagen att emotse
ett förslag i fråga om socialpolitiken.
Jag syftar därvid på åldringar som har
eller kommer att få folkpension och
som genom det aviserade förslaget får
en tioprocentig realförbättring av sina
pensioner. Jag vill också i det sammanhanget
erinra om det av herr Anderssons
i Ronneby kommitté nyss framlagda
förslaget om åldringsvårdens utformning,
vilket går ut på att även i åldringsvården
människan skall sättas i
centrum.

Den förebådade höjningen av folkpensionerna
motsvarar den standardstegring
som skett i vårt land under de
två senaste åren och som folkpensionärerna
nu också skall bli delaktiga av.
Jag finner anledning att i det sammanhanget
till socialministern framföra eft
erkännande för det förslag, som han
bär avser att lägga på riksdagens bord.
Det skall, herr talman, bli intressant att
se om herr Ohlin liksom före 1952 års
val avser att komma med något överbud
i folkpensionsfrågan. Men i detta
fall skulle ett överbud från herr Ohlin
innebära inte bara att han presenterade
en ny finanspolitisk synvilla utan
också att han uppskattar välståndsstegringen
under koalitionsregeringen högre
än regeringen själv gör, och det vore
väl ändå ett försök över förmåga av en
politiker, som under åratal velat visa
oss de katastrofala resultaten av den

nuvarande regeringens ekonomiska politik.

Herr talman! I stort sett tycks det
finnas skäl till optimism inför det nyss
började året. Man har anledning hoppas
att riksdagen lika väl som parterna på
arbetsmarknaden är medvetna om vilken
ekonomisk politik som krävs för
att vi med full sysselsättning och utan
allvarligare störningar skall kunna fortsätta
vårt framstegsarbete.

Vidare anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Finansministern inledde
sitt anförande efter herr Ohlin med
att konstatera, att nu hade enligt hans
mening valrörelsen börjat och därefter
fortsatte han, precis som om valrörelsen
hade börjat, med att försöka skriva
ned herr Ohlins anförande. Finansministern
påstod, att det huvudsakligen
bestod av litet fiffighet och insinuanta
vändningar.

Jag har lyssnat till den ekonomiska
debatten mellan herr Ohlin och tre
olika socialdemokratiska finansministrar.
En fjärde förolyckades ju innan
han hann hålla någon debatt här i riksdagen.
Jag har lyssnat på den debatten
i tio år, och jag måste säga att för min
del har jag nog fått det intrycket både
att herr Ohlins synpunkter och prognoser
varit värda att lyssna på och att
man lyssnat till dem, inte minst i dag.
Jag vet mig aldrig, herr talman, ha sett
en större samling representanter för
kanslihuset i denna sal än under herr
Ohlins anförande i dag på förmiddagen.
De kan alltså stå som vittnen emot
finansministern, att det kanske inte var
alldeles utan intresse att höra, vad som
här sades från herr Ohlins sida.

Det förekom i detta anförande någonting
som herr Sträng kallade för enmansteater
och som han hoppades inte
skulle upprepas vidare, och det förstår
jag så vid. .lag skall emellertid anknyta
till ett annat uttalande av finansminis -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

tern. Han sade att eftergifter för populära
föreställningar kan det ta år att
reparera. Det är nog alldeles riktigt,
och såvitt jag förstår håller finansminister
Sträng nu på att försöka reparera
eftergifter för populära föreställningar,
bland annat när man trott sig år efter
år kunna klara den ekonomiska politiken
utan att begagna sig av en rörlig
ränta. Den svenska kapitalmarknaden
skulle säkerligen inte ha sett ut som
den gör i dag och såsom den har varit
det sista året, ifall man inte från regeringshåll
hade givit efter för den populära
vanföreställningen, att man skulle
kunna hålla en tämligen orörlig och låg
ränta i förhållande till läget på penningmarknaden.

Något mera oskickligt i fråga om ekonomisk
politik än vad som förekommit
från hösten 1954 och fram till våren
1955 är väl inte så lätt att leta upp. Men
det är givetvis detta som gör, att man
nu inte från något håll egentligen skulle
vilja rekommendera, att man toge en
snål balansering av budgeten och disponerade
allt övrigt, som kunde förekomma,
till skattesänkningar. Det kravet
har ju inte framställts, såvitt jag vet,
ifrån något håll. Men därifrån och till
den hållning som finansministern redovisar
kan det ju vara ganska långt.

I statsverkspropositionens bilaga nr
22, som handlar om kapitalbudgeten,
börjar man med att erinra om de principbeslut,
som riksdagen har fattat beträffande
kapitalbudgetens uppställning.
Där kan inhämtas, att sedan dels avskrivningsmedel,
dels för investering
disponibelt kapital och dels bidrag från
särskilda fonder och kommuner tagits
i anspråk, skall som saldo upptas —
och här citerar jag — »den totala nettoinvestering
av lånemedel, som erfordras
för genomförandet av samtliga de
av riksdagen beslutade investeringarna».
Denna formulering säger väl ändå, att
enligt 1944 års principbeslut om kapitalbudgeten
räknar man med såsom en
normal företeelse, att man lånevägen

uppbringar medel till investeringar,
räntabla investeringar.

I bilaga nr 1, där finansministerns
budgetresonemang i övrigt redovisas,
finns inte någon erinran om vilka principbeslut
den svenska riksdagen har
fattat beträffande driftbudgetens uppställning.
Men ett sådant beslut finns ju
också. Det är ifrån 1937. Det föregicks
av ganska mycken debatt, innan det fattades,
och det egentligt nya, som den
gången fördes in i den svenska riksdagens
principståndpunkt, var att man
frångick kravet på årsbalansering av
driftbudgeten. Man kunde redan från
början röra sig med överskott eller
underskott med hänsyn till konjunkturläget.
Men det framgår också klart, att
driftbudgetens över- och underskott
skall redovisas öppet till budgetutjämningsfonden.
Såvitt jag kan förstå föreligger
alltså klara och alltjämt gällande
riksdagsbeslut, som innebär, att driftbudgetens
verkliga över- eller underskott
skall redovisas öppet över budgetregleringsfonden,
att kapitalbudgeten
skall på liknande sätt redovisas, att där
skall på liknande sätt redovisas behovet
av nettoupplåning, och att dessa två
budgetförslag skall hållas isär. Den
grundtanke, som ligger bakom detta är
den, att statens nettoförmögenhet inte
skall minskas. Det är i varje fall nettokravet.
Men lika väl som det i riksdagens
och statsmakternas handhavande
av beskattningsinstrumenten finns en
förpliktelse gentemot staten, så finns
det väl också någon förpliktelse gentemot
skattebetalarna.

I den svenska grundlagen — och det
kan väl inte vara alldeles ur vägen att
erinra om att den också existerar —
står det i § 57, att svenska folkets urgamla
rätt att sig beskatta utövas av
riksdagen allena. De som en gång skrev
in detta såsom en säkerhetsgaranti mot
en för hård beskattning tänkte sig väl
knappast ombud för Sveriges folk, som
år efter år skulle godkänna en sådan
beskattning.

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Sedan heter det i § 59, att Kungl.
Maj :t skall för riksdagen framställa förslag
rörande sättet att genom bevillningar
fylla vad staten kan utöver de
ordinarie inkomsterna erfordra. Slutligen
heter det i § 62 — och det skulle
jag särskilt vilja stryka under: »Sedan
statsverkets behov blivit av riksdagen
prövade, ankommer det på riksdagen
att en däremot svarande bevillning sig

åtaga---.» Alltså en skattebevill ning,

som svarar mot fattade beslut om
utgifter. Det är den grundtanke som
finns i lag.

Ifall man väger samman vad som här
står i grundlagen med riksdagens principiella
uttalanden 1937 och 1944 och
jämför det med vad man kan läsa i den
här statsverkspropositionen på s. 11, 12
och 13, så får man onekligen ett intryck
av att regeringen inte känner sig särskilt
bunden eller hämmad av grundlagsord
och principer. Det förefaller
som om svenska folkets pengar stod till
herr Strängs förfogande. Beskattningen
är ett finanspolitiskt instrument, varmed
regeringen alltid kan övervinna
följderna av en kortsynt ekonomisk
politik.

Jag skall be att få citera ingressen
till statsrådets budgetresonemang. Det
är rätt långt, men jag vill ändå, herr
talman, citera det för att få in det i
sammanhanget. Det heter nederst på
s. 11 i statsverkspropositionens bilaga
1: »Med finanspolitikens rikliga variationsmöjligheter
kan tyngdpunkten läggas
på sådana medel som får en återhållande
effekt på antingen företag eller
konsumenter. Sålunda kan en förhöjd
bolagsskatt, en investeringsavgift eller
en skärpning av företagsbeskattningens
regler beträffande avskrivningsrätt och
lagervärdering tillgripas för att begränsa
efterfrågan i företagarsektorn. Såsom
finanspolitiska medel för att begränsa
konsumenternas efterfrågan kan användas
den direkta inkomstskatten och indirekta
skatter av olika slag. Till dessa
senare medel hör den särskilda investe -

ringsavgiften på bilar och jämväl åtgärder
i avseende på avbetalningshandeln.
Skulle man vidare förverkliga det nu
aktuella förslaget att bland annat genom
en fondering av avgifter lägga
grunden till en betydande förbättring
av svenska folkets pensioneringsförhållanden,
komme en dylik avgiftsfondering
att bli en efterfrågebegränsande
faktor hos både företag och konsumenter
och därigenom innebära en ökning
av det totala sparandet i samhället.»

Det är ju när man läser detta inte att
ta fel på att finansministern finner att
det mångsidiga beskattningsinstrumentet
varit i allra högsta grad användbart.
Man kan alltså enligt finansministern
inrikta detta finanspolitiska instrument
allteftersom det gäller konsumenter och
företagare. Man kan använda direkta
eller indirekta skatter av olika slag,
man kan fondera medel för ändamål,
varom riksdagen icke fattat beslut. Och
herr Sträng tycks vara särskilt belåten
med att man på det sättet får fram det
tvångssparande, som man inte trodde
sig kunna få riksdagens stöd för förra
våren.

Sedan utvecklar finansministern på
de två följande sidorna ytterligare med
vilken kraft han tänker bedriva överbeskattning.
Det heter bland annat
överst på s. 13: »Som en lägsta budgetmässig
riktpunkt för finanspolitiken bör
i rådande läge enligt min mening uppställas
en totalbalansering av den samlade
drift- och kapitalbudgeten.» Och
så säger herr Sträng avslutningsvis i
detta resonemang: »Det uppgjorda förslaget
till budget för 1956/57 grundas på
de samhällsekonomiska och kreditpolitiska
synpunkter jag nu antytt.» När rikets
nye skattmästare sålunda i myndig
ton förklarar, att det nya riksstatförslaget
grundas på de samhällsekonomiska
och kreditpolitiska synpunkter
som han själv anfört, må det, herr talman,
tillåtas ett ombud för Sveriges folk
alt spörja regeringens chef, statsminister
Erlander, om budgetresonemanget

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

också ansluter sig till svensk grundlag
och till riksdagens tidigare 1937 och
1944 fattade principbeslut. Nu kan naturligtvis
statsministern svara, att statsverkspropositionen
är ett förslag till
riksdagen att fastställa i fråga om nya
budgetprinciper. Men det finns såvitt
jag kunnat se inte någon formell hemställan
i den riktningen, men nog tycker
man att om det varit meningen, alltså
att ersätta tidigare principbeslut sedan
man genomtänkt det hela, med nya,
borde väl ändå presentationen se annorlunda
ut än finansministerns resonemang
på s. 11 till 13. För övrigt anföres
det bland annat i en utredning i fråga
om grundlagens bestämmelser om budgeten
in. m., att det ännu saknas en del
utredningsmaterial innan man egentligen
kan ta nya ståndpunkter på detta
område. Jag känner inte så mycket till
förhållandena i andra länder så att jag
kan blanda mig i den debatten, men
här hemma gäller det i alla fall att ett
av riksdagen fattat beslut gäller tills
man ersätter det med ett nytt.

Till det sagda skall jag bara foga några
reflexioner. Man kan ju då fråga:
Om man uppgivit principen att beskattningen
skall ansluta till statens behov
av medel eller till av riksdagen beslutade
utgifter, var går då gränsen för
beskattningen? Flera talare här i dag
har framhållit att statsverkspropositionens
förslag inte innebär något annat
än en viss åtgärd i ett visst läge — och
är den ingenting annat, så kan man
naturligtvis avfärda den utan långa
principresonemang. Men finansministerns
skrivning går i åtskilliga avseenden
mycket längre än till att motivera
en aktuell åtgärd i ett speciellt läge.
Han anknyter i sin motivering till vissa
förhållanden, bland annat till den
fulla sysselsättningen som vi alla hoppas
skall äga varaktigt bestånd.

Om det inte finns några regler, som
sätter gräns för beskattningen, och om
statsmakterna har rätt att ta ut hur
mycket som helst i skatt, då är såvitt

jag förstår grunden för medborgerlig
frihet och trygghet på väsentliga punkter
raserad. Om man studerar politisk
historia i litet vidare perspektiv, skall
man nog finna, att det är en ganska
allmän färdväg, på vilken medborgarnas
frihet och trygghet har gått under.

Nu vet vi allesamman — och det
framgår också av 1937 års beslut — att
vi inte håller på grundlagens ord i den
meningen att man skall hävda kravet
på en år från år strikt formell balansering
av driftbudgeten. Det är vi alla
överens om. Men därifrån och till att gå
så långt som att ta bort alla regler och
inte sätta någon gräns för beskattningsrätten
tror jag är äventyrligt.

Herr Skoglund i Umeå citerade nyss
i sitt anförande professor Bent Hansen,
som Aftontidningen i gårdagens ledare
uttryckt sitt gillande av. Det var emellertid
speciellt två saker, som jag fäste
mig vid, när jag läste artikeln. Han
pläderade där för ett radikalt avskaffande
av allt balansräknande som ledstjärna
för den ekonomiska politiken.
Vidare sade han att det bör öppnas
möjligheter för statsmakterna att variera
statsskatten och statens utgifter både
uppåt och nedåt med betydligt mindre
eftersläpning från beslut till effektuerande
än för närvarande. Jag är inte
kompetent att ingå i någon debatt om
de avvägningsfrågor, som man naturligtvis
kommer till, om man ger sig
djupare in i detta ämne. Men för min
personliga del tror jag det är en tämligen
äventyrlig väg att lämna fältet helt
och hållet fritt för en regering att laga
efter läglighet. Men från socialdemokratisk
sida föreligger såvitt jag kunnat
höra i dag knappast några betänkligheter
mot en sådan väg, och ingen reservation
har anmälts från bondeförbundets
sida. Den skattesocialisering
för vilken man principiellt jämnar vägen,
om man följer finansministerns
resonemang, reserverar sig icke bondeförbundet
emot. Jag tror att det kan

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vara av något värde att slå fast den
saken.

Sedan skall jag inte fortsätta mycket
längre utan endast göra ett par små anmärkningar
i marginalen.

Herr Hjalmarson annonserade att
man bland hans meningsfränder reflekterar
på en väsentlig förbättring av
folkpensionerna, utbyggd över åtta—
tio år. Det synes vara samma sak som
herr Ahlberg rekommenderar i en reservation
till pensionsutredningens förslag.
Som tidigare i dag framhållits är
det självklart att även de, som redan
är pensionärer, skall få med av den
standardhöjning, som det stora reformförslaget
syftar till. Men det är en svår
och viktig fråga hur en allmän och
tillräcklig pensionsordning skall konstrueras,
så att alla pensionsformer och
de gamlas egna arbetsinkomster kan
läggas ovanpå utan besvärande trösklar.
En lösning av den frågan kräver
ett noggrant övervägande. Vi får nämligen
komma ihåg att det finns stora kategorier
folkpensionärer, som genom
bostadstillägg redan är uppe i de förmåner,
som enligt herr Hjalmarson
skulle tillkomma om tio år.

Sedan har jag en liten av naturliga
orsaker fördröjd replik till ecklesiastikministern.

Jag interpellerade ecklesiastikministern
angående vissa anvisningar från
skolöverstyrelsen till folkhögskolorna
förra hösten rörande elevintagningen
och jag fick svar den 13 december. Där
gjorde ecklesiastikministern bland annat
följande uttalande — det återfinnes
i andra kammarens protokoll nr 31
förra året på s. 34. Det avsnitt jag syftar
på lyder: »Vidare vill jag tillägga,
att jag fått ett meddelande från skolöverstyrelsen
också om att vid ett nyligen
hållet rektorsmöte för folkhögskolorna,
där såvitt jag vet rektorerna var
praktiskt taget mangrant med, lär alla
rektorerna på ett undantag när —• ett
undantag som herr Svensson i Ljungskile
säkerligen kiinner vid till — ha

ställt sig bakom de anvisningar skolöverstyrelsen
utfärdat.»

Jag kunde inte svara något på detta
men var en smula förvånad. Jag har
senare försökt forska litet i saken och
det resultat jag kommit till är, att detta
meddelande är helt och hållet oriktigt.
Jag vill ha sagt detta med hänsyn till
dem som eventuellt läser protokollen.

Både statsrådet Hedlund och herr
Pettersson i Dahl har varit inne på
frågan om landsbygdens avfolkning.
Herr Pettersson förklarade bland annat
att herr Ohlin har ingenting emot
landsbygdens avfolkning, och herr
Hedlund hade en del att säga, som jag
i och för sig inte hade något att invända
emot. Men till båda två skulle jag
gärna vilja göra den erinran, att man
har i alla fall år efter år fört en debatt
här i kammaren om huruvida producentbidraget
skulle vara ett påtryckningsmedel
för att få bort folk från
landsbygden, och bondeförbundet har
intill denna dag år efter år slagit vakt
om detta instrument för landsbygdens
avfolkning.

När vi senast ändrade bestämmelserna
och frågan diskuterades här i kammaren
yttrade herr Pettersson i Dahl:
»Jag har sagt det tidigare och jag upprepar
det nu, att enligt min mening är
det fullkomligt fel att sammankoppla
producentbidraget med själva jordbruksregleringen.
Det hör inte till jordbruket
som sådant utan är en social
angelägenhet, som egentligen skulle
handläggas av socialministern och liksom
andra sociala bidrag utgå endast
till behövande.»

Jag protesterade då emot en sådan
syn på den saken. Jag tror inte den är
riktig och jag tror inte att jordbruksministern
själv längre tycker den är
riktig. I så fall kan jag inte förstå de
nya direktiven för småbruksutredningen.
Att mot en sådan bakgrund stiga
upp här och påstå, att från folkpartiets
sida har man ingenting emot landsbygdens
avfolkning, medan det från bon -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

deförbundets sida naturligtvis ligger
annorlunda till, det tycker jag är en
aning fördomsfritt. När det gäller småbruksutredningen
är det gott och väl
att den kommit till stånd, men den kunde
ju ha tillsatts tidigare.

Bara ett par ord på tal om småbruket,
herr talman. Bohusläns småbrukarförbund
skrev i juli månad till jordbruksministern
och bad honom att han,
innan det var för sent, skulle beakta
de problem som hörde samman med
foderfrågorna, inte minst stråfoderproblemet.
Vi vet att man numera bränner
upp ganska mycket halm och det var
redan i juli månad klart, att denna
halmbränning var mycket ogynnsam
för oss. Vi fick aldrig något svar på
den skrivelsen, och det brändes ganska
mycket halm.

Det pris på halm jag senast fick hemma
i Bohuslän var 18 öre kilot — höet
kostade 35 öre. Vi importerar nu ganska
mycket halm från Danmark sedan
vi bränt upp den svenska. För något
år sedan exporterade vi råg till Danmark
för 26 öre kilot. Om denna utveckling
fortsätter slutar vi väl med
att köpa tillbaka halmen fram på våren
för 26 öre per kilo. Jag får säga att
danskarna är bättre affärsmän än herr
Norup och svenskarna.

Från folkpartiets sida pekade vi i
höstas på att man inte varit tillräckligt
tidigt ute och inte handlagt dessa frågor
till alla delar så som det hade varit
önskvärt, och det är många som på ett
tämligen hårdhänt sätt får erfara detta
i dessa dagar.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile
säger, att man från Bohusläns småbrukarförbund
på ett mycket tidigt stadium
hade gjort mig uppmärksam på
den dåliga skörden och den ringa fo -

dertillgången. Jag vill då påminna om
att flera gånger under sommaren riktades
uppmaningar från jordbruksnämnden
till jordbrukarna att inte
bränna halm utan bevara de halmtillgångar
som fanns. Jag skulle tro att om
jag då hade vidtagit några åtgärder och
exempelvis föreskrivit ålägganden i det
sammanhanget för jordbrukarna att
icke bränna halm hade förmodligen
herr Waldemar Svensson invänt, att det
går inte alls ihop med det frihetstänkande
han företräder att staten ger sig
till att reglera dessa förhållanden. Här
påpekas ju jämt och samt från oppositionen,
att inte skall regeringen lägga
sig i saker och ting, som vardagsmänniskan
så lätt kan klara upp. Följaktligen
menar jag, att här borde väl ändå
den omtänksamma enskilda människan,
när man märker hur det utvecklar sig,
se till att i tid förse sig med foder.

Herr Svensson talar om priser på 35
öre kilot på halm.

(Herr Svensson i Ljungskile: Det var
på hö.)

Ja, på halm var det 18 öre. Det är i
båda fallen ett mycket högt pris. Jag
tycker att man även här i Sverige skulle
kunna få halm till betydligt lägre pris
och icke behöver vända sig till Danmark.
Huruvida man i detta fall i Bohuslän
använder sig av de affärsmöjligheter
som finns kan jag inte bedöma.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile
säger, att jag beklagar mig över att
landsbygden avfolkas, och det är riktigt.
Det har jag gjort många gånger.
Herr Ohlin å sin sida var i stället uppe
och jämrade sig för att Stockholms
kommun inte får tillräckliga förmåner
och att man inte fick de krediter man
behövde ha. Jag sade i mitt anförande,
att jag har den meningen att Stockholm
som kommun är mycket gynnat jämfört
med andra kommuner.

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr Svensson i Ljungskile var också
vänlig att återigen citera ur ett anförande,
som jag höll för ett par år sedan
om producentbidraget och där jag framhöll,
att detta bidrag på många håll är
en social fråga. Herr Svensson! Jag är
i mycket gott sällskap med utredningen
i ärendet, som en gång sade, att producentbidraget
är en social fråga. Om jag
inte minns fel, tillhörde herr Svensson
i Ljungskile den kommitté, som gjorde
detta uttalande.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
gav uttryck för sin mening om saken.
Min mening går att läsa i en reservation,
som jag avgav till kommitténs yttrande.

Vad sedan herr Ohlins uttalande om
Stockholm beträffar hörde jag inte herr
Ohlin jämra sig över att Stockholm inte
fick förmåner. Som jag fattade saken,
gällde frågan varför socialdemokraterna
var så förfärligt skattesnåla i Stockholm,
när de är så skattefrikostiga i
detta hus och nästan överallt annars
ute i landet. Det var väl det väsentliga
i resonemanget.

Herr Norup säger, att om han hade
gjort några ålägganden i somras, så
hade jag naturligtvis kritiserat honom.
Jag tycker det är tämligen orkeslöst att
argumentera på det sättet. Jag har ju
instämt med jordbruksministern många
gånger under det senaste halvåret, och
nu kommer herr Norup och säger, att
om han gjort som jag vill, så hade jag
kritiserat honom. Det finns ingen grund
för dylika påståenden, utan det är bara
i brist på någonting att säga i sak som
jordbruksministern kommer med en sådan
replik.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Det har inte varit och
är fortfarande inte min mening att här
gå något djupare in på den ekonomiska
diskussion, som förts tidigare i dag.

Men jag kan ändå inte låta bli att säga
ett par saker. Det är klart att man
känner sig tveksam inför att ge sig i
kast med en sådan uppgift, sedan herr
Svensson i Ljungskile varit uppe i diskussionen
och med vägande sakkunskap
givit herr Ohlins tal högsta vitsord
— A.

Jag kanske dock vågar säga, att herr
Svensson i Ljungskile missförstod finansministern,
när finansministern riktade
en uppmaning till herr Ohlin att
inte upprepa sin enmansteater. Det var
nog bara för herr Ohlins egen skull han
gav det rådet, ty, herr Svensson i
Ljungskile, varken herr Svensson eller
jag är några skådespelare, och det är
inte herr Ohlin heller. Men vill herr
Ohlin upprepa sketchen, så tror jag
inte att regeringspartierna har något
att invända.

För övrigt skall jag inte gå in på herr
Svenssons tal, som ju handlade om åtskilligt
mellan grundlagens höga bokstav
och vanlig halm, utan jag skall
göra några randanmärkningar till den
diskussion, som fördes mellan herrar
Ohlin och Hjalmarson å ena sidan och
finansministern å den andra tidigare i
dag.

När jag lyssnade på de tal, som oppositionsledarna
höll, måste jag säga mig,
att om någon, som följer den ekonomiska
litteraturen eller anföranden i andra
parlament om den ekonomiska politiken,
hört dessa båda tal, måste han förundra
sig över att de var inlägg i den
ekonomiska debatten, ty det var nog
ganska litet ekonomi och alltför mycket
politik i dem för att de skulle kunna
vara några inlägg av betydelse.

Herr Ohlin uppmanade finansministern
att gå in på de verkliga frågorna.
Gick herr Ohlin och herr Hjalmarson
in på de verkliga frågorna? Yttrade
herrarna någon mening om hur dagens
konjunkturläge ter sig, nämnde de hur
de bedömer det och vilken uppfattning
de har om den närmaste utvecklingen?
Det märkte jag i alla fall inte. Jag drar

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

därav den slutsatsen, att herrarna delar
finansministerns mening att vi befinner
oss i ett läge, där ett inflationstryck
föreligger, och att det följaktligen
för penningvärdets skull är nödvändigt
att göra någonting mot detta tryck. Regeringen
föreslår en kreditpolitik av
samma slag och omfattning som den,
vilken förts under den sista tiden, och
därtill en finanspolitik, som tar sig uttryck
i att statens inkomster hålles så
höga, att de räcker för att täcka icke
bara driftutgifterna utan också kapitalutgifterna,
för att därigenom skapa en
minskad efterfrågan och ett minskat
tryck på våra resurser. Detta förslag
har här kritiserats i ordalag, som naturligtvis
för menige man kan vara tilltalande
att höra men som ingalunda
kan innebära något bidrag till frågan:
Vad skall vi då göra? Vilken finanspolitik
skall vi då föra?

Det har kommit två uppslag, varav
ett, som är gammalt och bekant, från
herr Ohlin, nämligen att vi skall befrämja
sparandet. Javäl, det är bra att
befrämja sparandet, men därvidlag är
två ting att observera. Genom en sänkning
av den direkta skatten för enskilda
personer skapas knappast något sparande
men väl en konsumtionsökning.
Genom en sänkning av skatten för företagen
kan däremot ett företagssparande
skapas, men detta innebär å andra sidan
att pengarna i stället för att hamna
hos staten hamnar hos produktionsföretagens
ägare och icke hos den stora
massan av svenska folket. Här har man
alltså en bedömningsfråga. Samtidigt
förhåller det sig så, att en begränsning
av möjligheterna till företagssparande
också innebär minskat tryck på våra
resurser. Detta medel, dvs. ett ökat sparande,
är, som herr Ohlin själv egentligen
erkände, icke ett medel, som kan
ha snabb verkan, även om det skulle
ha någon verkan, utan det är något som
verkar på längre sikt. Hur kan det då
ersätta de åtgärder, som regeringen
föreslår?

Herr Ohlin talar om behovet av rörlighet
i den ekonomiska politiken. Ja,
det är riktigt sagt, men är det någon
som tror, att man kan göra det personliga
sparandet rörligt, så att det stiger
vid vissa tillfällen och faller vid andra
tillfällen och därför kan vara ett verksamt
led i en konjunkturpolitik? Det
låter sig inte tänkas.

Herr Hjalmarson kom med ett bidrag,
som i sak är mera verkningsfullt, om
det kan genomföras, nämligen att statens
utgifter bör minskas. Jag lyssnade
på herrarnas anföranden mycket noga,
men jag fann egentligen inga uppslag
till utgiftsminskningar. Däremot fann
jag många uppslag till utgiftsökningar,
och jag känner väl till, att högern nu
som förut kommer med en råd önskemål
om utgiftssänkningar, som emellertid
alltid visat sig vara av den beskaffenheten,
att den stora överväldigande
majoriteten i riksdagen icke kan acceptera
dem. De är därför inte någon praktisk
politik, men om herr Hjalmarson
kunde lägga fram förslag till utgiftsminskningar,
som kunde accepteras av
riksdagen, då vore det politik. Då vore
det fråga om att utöva det möjligas
konst, och då hade resonemanget haft
någon betydelse. Jag anser för min del,
att det är att ta litet lättvindigt på frågan
om hur vi skall motverka trycket
på våra resurser, dvs. inflationstendenserna,
att göra som oppositionen gör.

Herr Hjalmarson framförde vidare
en kritik, som bestod i en sammanblandning
av två ting. Han sammanblandade
utlåning av korta pengar från
affärsbankerna till riksbanken, som
hade stor omfattning för några år sedan,
med de direkta lån i riksbanken,
som sker nu. Det är väl ingen, som någonsin
har försvarat eller påstått det
vara bra, att riksbanken lånar pengar
till riksgäldskontoret? Det är klart, att
detta medför en uppluckring av motståndet
mot inflationstendenserna, och
det är något som ingen kan vara glad
åt, men det är en helt annan sak än

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

frågan om hur staten lånar pengar i
marknaden.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
komma med en liten gissning. Det förhållandet
att staten icke kan låna tillräckligt
med pengar i den långa marknaden
kan naturligtvis betyda att sparandet
är för litet, och så är nog fallet.
Men det kan också hända, att situationen
har tillspetsat sig genom en viss
snedvridning av sparmedlens placering.
Det är icke osannolikt att efter
kriget sparmedel av en karaktär, som
före kriget normalt vandrade till sparbankerna
och därifrån ut på den långa
marknaden, numera i allt större utsträckning
går till affärsbankerna och
förstärker tillgången på korta pengar.
När riksdagen förra året behandlade
lagarna om affärsbanker och sparbanker
förutskickade jag, att det borde ske
en fortsatt utredning om gränsdragningen
mellan de olika slagen av kreditinstitut.
Jag föreställer mig att en
sådan utredning skall komma till stånd
när tillfälle erbjuder sig, och jag skulle
vilja rekommendera att man då undersöker,
om det icke skett en snedvridning
av sparmedlens placering, som
missgynnar den långa marknaden och
sålunda bidrager till den knapphet på
pengar i långa marknaden, som vi nu
får vidkännas och som kanske skulle
kunna avhjälpas.

Herr Ohlin utropade emfatiskt att
finansministern sörjer för statens
pengar, medan oppositionen sörjer för
det svenska folkets pengar. Jag måste
för min del säga, att de bidrag till kampen
mot inflationstendenser, som oppositionen
givit under de närmast gångna
åren, har varit föga imponerande. Från
regeringens och riksdagsmajoritetens
sida har däremot många långtgående
och impopulära åtgärder vidtagits för
att dämma upp inflationen, och även
om dessa strävanden inte helt lyckats

— det behöver ingen undervisa oss om

— har åtgärderna i alla fall haft en viss
verkan och lett till att svenska folkets

pengar i dag är mer värda än de annars
skulle ha varit. Och när nu regeringen
vill föra en verksam politik mot inflationstendenserna,
kämpar ju regeringen
och därmed riksdagsmajoriteten för
att bevara värdet av det svenska folkets
pengar. Det intryck, som jag i dag
fått av oppositionens politik på den
punkten, säger mig att regeringens politik
är långt mera tillfredsställande.

Det är klart att även finanspolitiken
skall vara rörlig. Jag har inte fattat
finansministerns uttalanden i statsverkspropositionen
så, att han under
alla omständigheter tänker sig att samtliga
statens utgifter, även kapitalutgifterna,
skulle täckas av skatteinkomster.
Han talar om att så bör ske i nu rådande
läge, och det är också min uppfattning.
Men tyvärr har vi kanske utsikt
att under en icke oväsentlig tid få
kämpa med inflationstendenser och
därför kan givetvis det läge, som i dag
råder, upprepa sig inom den närmaste
framtiden. Därav följer emellertid icke,
att man vid ett helt annat konjunkturläge
skulle vilja låta även statens kapitalinvesteringar
bestridas över kapitalbudgeten.

Med det anförda har jag velat understryka
vad finansministern här tidigare
sagt om att det inte finns några konjunkturpolitiska
skäl för en skattesänkning;
det tror jag att man kan stå fast
vid. Men att säga detta är inte detsamma
som att vilja föra någon socialistisk
politik. Jag är inte rädd för att
det jag gör och vill åsättes den stämpeln,
men det innebär en rent terminologisk
förfalskning att använda uttrycket
i detta sammanhang, eftersom
den politik, som den svenska regeringen
för, i princip föres av praktiskt taget
alla länder i Västerlandet. Det skulle i
så fall betyda, att alla länder i Västerlandet
för en socialistisk politik, vilket
ju inte är fallet. Varför skall man tillspetsa
frågorna och göra dem mer invecklade
genom att begagna sig av ut -

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

tryck, som ingenting har med det verkliga
förhållandet att skaffa?

Det finns inte några konjunkturpolitiska
skäl för en skattesänkning, men
det finns andra starka skäl därför. Det
är riktigt att utvecklingen i fråga om
penningvärdet och andra ting har medfört
förskjutningar i skattetrycket, särskilt
på det sättet att skattetrycket blivit
högt för mindre inkomsttagare. Det
måste betraktas som en angelägen social
reform att rätta till dessa orättvisor, och
det kan inte ske annat än genom en
skattesänkning. Det är en politisk nödvändighet
att man gör detta.

Vad jag nu sagt gäller emellertid inte
bara frågan om en skattesänkning utan
praktiskt taget alla sociala reformer.
Alla sådana innebär ju utspridande av
köpkraft, och därför kan de knappast
i ett läge som det nuvarande motiveras
med konjunkturpolitiska skäl, men
de är nyttiga och nödvändiga ändå. När
nu erfarenheten har visat oss, att den
fulla sysselsättningen, som vi med all
makt vill slå vakt om, skapar tendenser
till inflation, så skulle ju om vi envist
höll fast vid de konjunkturpolitiska synpunkterna
varje socialt reformarbete
vara omöjligt, och så kan det ju inte
vara. Samhället utvecklas, nödvändiga
ting måste göras, och vi måste göra åtskilliga
ting som det konjunkturpolitiska
läget egentligen icke motiverar.
Men när vi nu genomför sådana reformer
— det må vara en skattesänkning,
en standardförbättring för folkpensionärerna,
tjänstepensionering för alla
anställda eller ett ökat stöd åt barnfamiljerna
— så skall vi göra det med
klar blick för att detta skärper trycket
på resurserna och kan göra det
nödvändigt, att vi håller så mycket hårdare
i tömmarna på andra områden, för
att vi inte skall låta dessa reformer
leda till en uppluckring av penningvärdet.

Jag nämnde här en rad av de mest
aktuella reformerna. Den ordning jag
tog dem i innebär inte från min sida

någon värdesättning utan snarare en
bedömning av deras utredningsmognad,
av hur långt de har kommit på
vägen mot att kunna förverkligas. En
skattesänkning och en standardförbättring
för folkpensionärerna är väl fullt
klara att genomföras, men tjänstepensioneringen
och stödet åt barnfamiljerna
är ännu inte tillräckligt förberedda,
och därför får det ena komma
före och det andra efter.

I detta sammanhang skulle jag vilja
göra en liten anmärkning om det arbete,
som bedrivs för att skapa ett ökat
stöd åt barnfamiljerna. I den offentliga
diskussionen och i dag i herr Hjalmarsons
inlägg har skymtat den meningen,
att man nu skulle utöka skattesystemet
genom att på nytt införa barnavdrag i
beskattningen. Jag vill på det bestämdaste
varna för den tanken. Det finns
två mycket starka skäl emot den. Det
ena är att det icke blir samma stöd åt
alla barnfamiljer på det sättet. De barnfamiljer
som har de största inkomsterna
får de största barnbidragen. Barnfamiljer
i vanlig arbetarställning får
25 procent av ett sådant barnavdrag
såsom förstärkning. Den som befinner
sig på en sådan inkomstnivå att hans
marginalskatt är 50 procent, d. v. s. den
som har över 30 000 kronor i inkomst,
får hälften av avdraget i förstärkning.

Om samhället skall ge ett stöd åt
familjerna för barnens underhåll och
uppfostran så kan vi väl i alla fall inte
gå längre än till att vi ger alla lika mycket
— och det gör vi för att slippa beliovsprövning,
ty annars finns det väl
skäl för att tvärtom de som har de
minsta inkomsterna skall få det största
stödet. En anordning med skatteavdrag
är alltså för det första orättvis. För det
andra leder den till ökat krångel i vår
redan krångliga skattelagstiftning och
innebär, att vi skulle på nytt införa ett
moment som förtynger taxeringsarbetet.
Lägger man samman dessa båda ting
tror jag man måste komma till slutsatsen,
att vi inte skall gå den vägen.

Torsdagen den 19 januari 195C em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Den skattesänkning som nu är planerad
ter sig onekligen blygsam, men vi
får tänka på i vilket läge vi skall genomföra
den. Det är ett läge med stark
press på våra resurser. Nog är det rimligt
att vi stannar inom den ram, som
de sakkunnigas olika alternativ har gett.
Jag skall inte ge förord för något av
alternativen; det får först och främst
bli regeringens sak att bedöma när den
lägger fram sitt förslag, vad vi kan
genomföra.

Men om man skulle gå längre än vad
som här är avsett borde väl den kommunala
beskattningen först komma i
fråga. Det är i alla fall den som verkligen
tynger de människor i detta land
som har det sämst. Men en sänkning av
denna kan vi inte företaga nu i år, den
måste föregås av vissa förberedelser av
utredningsnatur, ty det är en ganska
komplicerad sak att genomföra en sänkning
av t. ex. ortsavdragen i den kommunala
beskattningen.

Jag vill emellertid säga, att möjligheterna
till en ytterligare skattesänkning
otvivelaktigt skulle påskyndas, om
vi kunde få en mera effektiv taxering.
Därför måste jag säga att det är angeläget
att det förslag, som kommit på
regeringens bord om en mera definitiv
taxeringsreform, prövas av regeringen
och läggs fram. Jag har sett i propositionsförteckningen,
att denna proposition
är betecknad med ordet eventuell,
och det innebär ju en viss tvekan.
Jag hoppas att den tvekan hänger samman
med tidsnöd — att det kan vara
svårt att bli färdig med en sådan proposition.
Jag kan inte tänka mig att det
skulle bero på att inte regeringen vill
att vi skall få den reformen så snart
som möjligt, så att vi skall kunna bli i
stånd att genomföra en mera rättvis
taxering och få bort cn del skattefusk
samt därigenom också få ökade skatteinkomster
för staten och på så sätt
större möjligheter att sänka skatterna.

Jag har märkt att en sida av denna
reform har mött kritik. Det är förslaget
7 - Andra kammarens protokoll 1950. N

om att taxeringsnämnderna skulle förses
med tjänstemannasekreterare som
gjorde utredningsarbetet och skapade
förutsättningarna för en effektivare
taxering. Enligt ett tidningsreferat har
herr Hjalmarson tydligen sagt, att dessa
500 taxeringsassistenter i stället borde
användas till produktivt arbete. Herr
Hjalmarson! Finns det egentligen något
mera produktivt arbete än att skapa
rättvisa? Det är detta det är fråga om
här.

Man vill också göra gällande, att en
sådan ordning skulle leda till en lägre
grad av demokrati i vårt taxeringsväsende.
Man menar att det skulle bli
dessa experter, som får så mycket att
göra och så mycket inflytande, att de
demokratiskt valda förtroendemännen
skulle få allt mindre att säga till om.
Den som har den meningen känner inte
riktigt till hur läget är i vår nuvarande
taxeringsorganisation. Är det någon som
tror att våra taxeringsnämnder i dag
saknar experter? Det finns verkligen
experter. Den ena är ordföranden och
den andra kronoombudet. Är dessa demokratiskt
valda förtroendemän? Nej,
de är av länsstyrelsen tillsatta experter
som sköter utredningsarbetet. Även om
somliga av dem är riksdagsmän och
annat liknande, ändrar det icke i sak,
att dessa båda toppfigurer är av myndigheterna
tillsatta experter, som har
huvudinflytandet över taxeringen. De
förtroendevalda ledamöterna i taxeringsnämnden
har nuförtiden i verkligheten
ganska litet att säga till om. Var
och en som vill tänka sig in i saken
måste väl ändå finna, att om man har
en förtroendevald taxeringsnämnd, tillkommen
i demokratisk ordning med
ordföranden som en förtroendevald
ledamot och experten såsom sekreterare
utan beslutanderätt, så är det ganska
naturligt att detta innebär ett förstärkande
av den förtroendevalda nämndens
möjligheter att göra sin vilja gällande
vid taxeringen. Men denna
nämnds inflytande förstärks ju även
r 2

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

därutav, att det inte blir någon granskning
på administrativ väg av nämndens
beslut. Varje ifrågasatt ändring skall
nämligen sedan granskas i domstolsmässig
ordning. Reformen innebär därför
mera av demokrati och en starkare
decentralisering av beskattningens tilllämpning
än vad som för närvarande
gäller.

Vi skall alltså inte låta oss lockas av
talet att det kommer in experter. Kän
demokratien över huvud taget fungera
utan stöd av experter? Huvudsaken är
väl att de i demokratisk ordning valda
förtroendemännen i regering och riksdag,
i landsting och kommuner o. s. v.
är i stånd att leda och kontrollera
experterna och ämbetsmännen. Genom
att skapa en sådan ordning fördjupar
och breddar man demokratien.

Jag vill för min del säga att det kan
vara riktigt, att man inte skall lägga
för stort inflytande och för stort ansvar
på ett ställe. Det är helt visst riktigt
att varken regering eller riksdag
bör ha makt över allting. Det är bara
bra, att det finns andra demokratiska
institutioner som också har inflytande
och ansvar. Ju mer man breddar inflytandet
och ansvaret, desto större möjligheter
har man att motverka en byråkrati
— en byråkrati i betydelsen av
ämbetsmannavälde —- så att fler av folket
valda förtroendemän får sköta överblicken.

Det sista jag nu anfört bör vi också
ta hänsyn till när det gäller att fortsätta
strävandena att skapa en skattesänkning.

Meningen är ju, att vi skall komma
fram till en höjning av de kommunala
ortsavdragen, helst så att de når lika
långt som avdragen vid den statliga beskattningen.
Det kan inte ske annat än
genom att staten lämnar bidrag till
kommunerna. Det är ingen som tänker
att man genom denna reform bara skulle
genomföra en förskjutning av skattetrycket
inom kommunerna. Skattetrycket
måste sänkas över hela linjen, och

därför kan en sådan reform endast ske
därigenom att staten stöder kommunerna.
Det kan den emellertid göra på olika
sätt. Det kan ske genom utfärdande av
bestämmelser och en minutiös granskning
av kommunernas affärer och behov
och utmätande av statsbidragen
därefter. Detta betyder att den kommunala
självstyrelsen begränsas. Man kan
emellertid också gå en annan väg, nämligen
uppgöra generella regler för statsbidragen
och överlämna ansvaret åt
kommunerna själva. Jag tycker att man
vid denna reform skall pröva möjligheten
att komma fram till sådana generella
bidragsformer, t. ex. genom att tillerkänna
kommunerna en viss andel av
den statliga inkomstskatten och slippa
låta staten bära ansvaret och utöva
kontroll.

Det är enligt min mening mycket att
göra på detta område. Det finns en oerhörd
flora av bidrag från staten till
kommunerna, med många och invecklade
bestämmelser, med många övervakande
myndigheter, och genom hela
detta system sker det en begränsning av
kommunernas självbestämningsrätt. Det
förekommer inte sällan att inspektörer i
skolans eller barnavårdens tjänst och
på många andra områden helt enkelt
säger till kommunerna: Så och så skall
ni bygga skolan, så och så skall ni bygga
barnhemmet, om ni inte gör det kommer
vi inte att tillstyrka statsbidrag.
Dessa påtryckningar syftar ofta till att
ge kommunerna dyrbarare byggnader
än de kanske själva vill ha. Nu vill jag
inte förneka att det också finns många
fall, där kommunerna inte egentligen
vet någon gräns för hur dyrt de vill
bygga, men det är en sak för sig. Den
nuvarande statskontrollen motverkar
ingalunda sådana tendenser.

Jag menar därför, att även om den
nu sittande utredningen rörande statsbidrag
till kommunerna inte skulle lyckas
bemästra detta problem, så bör man
icke förtröttas utan sträva efter att låta
statens stöd bli generellt och låta kom -

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

munerna ta sitt eget ansvar på dessa
områden. Vi skall ändå ha klart för oss
att kommunerna numera är starkt positivt
inställda till våra dagars sociala
välfärdssamhälle. De behöver inte få
några påtryckningar i detta avseende.
Det var annorlunda en gång, men det
är inte längre så. Det finns alltså möjligheter
att åstadkomma en decentralisering,
och jag tycker man skulle försöka
att göra det.

Nu menar herr Ohlin att man bör gå
mycket längre när det gäller sänkning
av skatterna än vad de två reformer,
som här är under diskussion, innebär,
och han har ju lovat att det från folkpartiet
skall komma en plan för en successiv
sänkning av skatterna. Det kan
väl i alla fall inte innebära, att herr
Ohlin vill förorda någon rörlighet. Han
tycks ha en alldeles obetvinglig tro på
att utvecklingen skall fortlöpa efter ett
visst bestämt schema och att man därför
redan nu kan på lång sikt planera
en lång rad skattesänkningar. Det kan
man inte göra. Det förekommer mycket
ofta, att herr Ohlin stiger fram i denna
kammare och säger att regeringen har
lånat det och det av folkpartiet. Ibland
kan detta formellt sett vara rätt, och
ibland är det fel, men när det formellt
är rätt beror det ofta på att regeringen
och dess underlag i riksdagen ju i varje
läge icke kan sträcka sig längre än
skinnfällen räcker. Nyttiga och nödvändiga
saker kan endast komma till
stånd efter hand som möjligheter föreligger,
och därför kan de, som har den
ställningen att man begär alt vad de
säger skall genomföras, aldrig gå längre
än vad verkligheten i varje ögonblick
medger. Där har oppositionen en helt
annan ställning, eu helt annan möjlighet.
Jag måste för min del säga, att jag
många gånger har kunnat konstatera
hur herr Ohlin, t. ex. under de sist förflutna
tio åren, i olika repriser har lånat
ståndpunkter av högern. Varför har
han gjort det? Jag vill inte säga att han
har gjort det därför att han har eu

kleptomanisk natur. Han har gjort det
därför att enligt hans förmenande situationen
har förändrats och den nya situationen
har krävt andra åtgärder än vad
han förut hade tänkt sig. När han i ett
tidigare skede motsatte sig högerns krav
var hans ståndpunkt kanske fullkomligt
riktig i det läge som då rådde.

Nåja, nu kunde man kanske våga
säga, att jag var litet för välvillig mot
herr Ohlin i det sista jag yttrade. Jag
säger detta därför att jag, när jag satt
och lyssnade på herr Ohlin, till slut
kom att göra den reflexionen: Finns det
verkligen i denna kammare någon ledamot
av högerpartiet, som icke kunde
på varje punkt instämma i vad herr
Ohlin yttrade? Jag tror det inte. Jag
tror inte det finns någon högerman eller
högerkvinna, som reagerade mot
något av vad herr Ohlin yttrade. Och
det kan ju tänkas att den vackra tanke,
som bl. a. herr Munktell i denna kammare
en gång har uttryckt, att tiden
börjar mogna för ett samgående mellan
högern och folkpartiet, har kommit ett
steg närmare sin lösning. Vad vet jag?
Det är kanske därför andra tendenser
som rör sig i herr Ohlins själ än som
skulle framgå av de tydningar som jag
nyss gav uttryck för.

Jag har nu talat om ett samhällsområde,
där man om man så vill kan säga
att det råder demokrati och där en decentralisering
av det demokratiska inflytandet
och ansvaret redan har genomförts
men där det gäller att vara
på sin vakt emot växande centraliseringstendenser,
att göra motstånd mot
dessa och försöka vrida utvecklingen åt
det andra hållet. Men det finns onekligen
också områden dit demokratien
ännu icke har nått. Vi har ju hela detta
område som kallas för näringslivet. Jag
tänker därvidlag framför allt på de
stora företagen. Där har det ju hittills
varit på det sättet, alt det ingalunda är
människorna som bestämmer, utan aktierna.
När herr Ohlin här talar om att
man borde komma dithän, att den en -

100 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skilde kunde få ansvar för sin egen och \

sin familjs försörjning, så frågar jag 1

mig hur en enskild, som är anställd i f

ett stort företag, skall kunna få ansvar i

för sin egen och sin familjs försörjning, c

sådant som inflytandet nu är beskaffat f

inom näringslivet. Är det inte ett tomt a

tal? s

Tidigare har det ju varit så, att det c
på detta område icke har funnits någon
demokrati. Till näringslivet hör arbets- 1

marknaden. Arbetsmarknaden är un- t

dantagen statens inflytande. Där skall
parterna själva avgöra. På grund av r

den ordning som här funnits har det a

varit arbetsgivarna, företagarna som J

har haft bestämmanderätten och som (

har haft det starkaste inflytandet, även i

om löntagarnas organisationer steg för c

steg har skaffat sig ett större och större e

inflytande. Men nu har vi kommit i en e

ny situation. Ställningen är omkastad. I

Den fulla sysselsättningen innebär att g

det är större efterfrågan på arbetskraft c

än tillgång. I det läget är det naturligt t

att de anställdas inflytande har kommit r

att ökas. Herr Ohlin har i dag i ett sam- 1

manhang sagt —- om jag minns hans I

ord rätt — att herr Sträng betyder mer g

för arbetsmarknaden än herr Kugelberg s

gör. Det måste ju innebära att herr (

Ohlin inser att herr Kugelbergs infly- s

tande i varje fall har minskat, och det f

är nog också på det sättet. j

Det förhållande som här har inträffat
har skapat problem. Löntagarna är a

otvivelaktigt i stånd att med sin löne- 1

politik skapa en utpräglad inflation. \

Man säger ju till löntagarna att de skall 1

ta sitt ansvar. Det har jag också sagt, c

och det säger jag fortfarande. Men jag t

kan inte vara blind för den invändning l

som då kommer: Om vi icke följer den
gamla linjen, om vi inte tar ut av mark- g

naden vad den bjuder, d. v. s. om vi t

inte tar ut det som vi kan förmå vår £

motpart att träffa avtal om, så betyder a

det ju ingenting annat än att vi ökar c

företagarnas förmögenhet; det kommer s

att i företagen stanna kvar pengar som c

vi skulle kunna ha haft. Ingen kan väl
bestrida att detta är riktigt. Det är ett
förhållande som man inte kommer
ifrån. Jag skall inte diskutera innebörden
av detta. Jag vill bara säga, att jag
förstår att löntagarna hesiterar inför
att under sådana omständigheter ta på
sig ett särskilt ansvar för lönesättningen
och penningvärdets utveckling.

Vi har sökt lösningar, och man söker
lösningar på detta problem i hela Västerlandet.
En lösning som vi tillämpar
—■ låt vara i relativt blygsam utsträckning
— är att vi för en så hård politik,
att det ekonomiska klimatet dämpas.
Jag har ett livligt minne av hur herr
Ohlin för sju å åtta år sedan mycket
ivrigt principiellt pläderade just för
den tanken, att man skall föra en sådan
ekonomisk politik, att man dämpar det
ekonomiska klimatet, och det är rätt.
Det skall man göra. Det måste man
göra. Det gör vi nu också, bl. a. genom
den företagsbeskattning som är beslutad.
När herr Ohlin säger att fyra kronor
av fem går till staten medan de
kunde gått till löntagarna, är det fel.
De fyra kronorna hade gått till företagen.
Om löntagarna hade tagit dem,
skulle det blivit inflation, och herr
Ohlin eftersträvar i verkligheten att de
skall stanna hos företagen. Man kan
förneka det bäst man vill, men det är
ju självklart att det är så.

Vad innebär detta, om vi vill försöka
att analysera läget? Det måste ju innebära
att det inflytande som, för att använda
herr Ohlins terminologi, Kugelberg
har tappat, går över till staten,
d. v. s. staten får ett inflytande på arbetsmarknaden
som vi inte vill att staten
skall ha.

I åtskilliga andra länder har man dragit
konsekvenser av detta, som jag inte
tycker om. Särskilt i våra nordiska
grannländer diskuterar man nu på allvar
om man skall skapa en ordning
där staten inträder såsom tredje part i
avtalsförhandlingar. Man kan säga att
det ju är logiskt, att om staten i sin

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2 101

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ekonomiska politik skall skapa sig inflytande
över arbetsmarknaden, så kan
den vara med som part.

Men är nu detta en nödvändig utveckling?
Är det inte möjligt att tänka sig
en annan utveckling? Är det orimligt
att säga att vi nu godtar att löntagarna
har fått ett större inflytande? Det innebär
att löntagarna också måste ta sitt
ansvar för vad som sker på arbetsmarknaden,
men de kan inte ta detta om inte
deras inflytande ökas till att gälla både
investeringar och utdelningar. Det är
klart att detta är en rysansvärd tanke
för många, men vad innebär det? Det
innebär egentligen att det blir människorna
som får inflytande över sin
egen och sin familjs försörjning, herr
Ohlin, och inte några stora aktieägare.
Ty i verkligheten är det ju så, som alla
känner till, att i de stora företagen finns
en kolossal mängd små aktieägare för
vilka aktien är en i någon mån värdebeständig
obligation, som man får utdelning
på. Innehavare av minoritetsposter,
som är tillräckligt stora, är med
och bestämmer över företagen, men det
är ingen demokrati.

Detta är ingen riksdagsfråga. Jag har
bara tagit med den för att få en litet
bredare skildring över vad det betyder
att decentralisera inflytande och ansvar.
Det gäller inte bara att befästa
denna tendens där demokrati redan råder,
utan det gäller väl också att se till
att det blir demokrati även på andra
områden.

Nu säger man: Ja, det säger han nu
när han inte sitter i regeringen, varför
sade han det inte när han satt i regeringen?
Eller som herr Hagberg sade
här: Varför kan de som suttit i regeringen
tala om annat när de lämnat
regeringen? Ja, det är inte så oförståeligt
för vanligt folk, men för herr Hagberg,
som ser allt genom en trollskärva
och därför får allt i förvänd dager, är
det naturligtvis märkligt. Men det är
ju så att en medlem av regeringen sitter
upp till halsen i arbetet med att be -

mästra löpande problem; han har inte
tillfälle att tänka så långt utanför. Sitter
man i regeringen, möter man dessutom
alltid det talet när man lägger fram en
ny tanke: Du sitter i regeringen, genomför
detta! Men det finns tankar, som
kan tänkas och utsägas men som inte
kan beslutas i riksdagen nu och kanske
aldrig. Därför får de sägas av oss, som
inte har över oss det trycket att allt vad
vi säger skall kunna vändas i krav på
omedelbar handling. Somliga ting kan
inte leda till omedelbar handling.

Det är inte meningen att här försöka
påpressa de anställda något ökat ansvar,
som de inte vill bära. Det är inte
så underligt om man på ledande håll i
de anställdas organisationer hesiterar
inför den strid, som detta måste leda
till. Alla gamla privilegiers raserande
medför strid. Det är väl ändå inte heller
så konstigt om man hesiterar inför
de svårigheter som ett ökat ansvar måste
innebära, det förstår jag väl. Jag
är för min del övertygad om att den
stora mängden anställda i princip tycker
att det är en riktig linje. Jag tror
inte att man tänker sig att man skall
komma in i ett läge där även arbetsmarknaden
på grund av den fulla sysselsättningen
skall behöva dras in under
statens centralism.

Jag har fört fram tanken här för att
man skall begrunda den och diskutera
den. Det är icke fråga om någonting
som skall leda till handling i dag, men,
herr Ohlin, det är en fråga om den enskildes
rätt och den enskildes frihet.
Att principen om människan som avgörande
faktor blir genomförd över
hela linjen, att det blir demokrati, det
är väl viktigare än att man, som oppositionen
nu gör, anstränger alla krafter
för att ställa den enskilde i harnesk
mot samhället. Samhället är ju dock
ingenting annat än, som finansministern
här i dag sade, en funktion i vilken vi
alla samarbetar för det gemensamma
bästa. Men det kanske är på det sättet,
att man vill försöka få fram denna mot -

102 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sättning mellan enskilda och samhälle
för alt folk skall glömma bort att vi
ännu inte har nått fram till demokrati i
detta land.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad är det för skillnad
mellan herr Sköld förr och nu? Jo, nu
talade han om finansministern i tredje
person — annars var det lika mycket
»jag» som vanligt.

Herr Sköld menade att oppositionens
inlägg, som berörde hela den ekonomiska
politiken, skulle ha varit otänkbara
i andra parlament, emedan de inte
hade belyst läget. Vad sade då herr
Sköld om situationen? Att vi befinner
oss i ett inflationsläge, punkt och slut.
Om en f. d. finansminister hade sagt
det i ett annat parlament, skulle det
säkerligen ha uppfattats som ett blygsamt
bidrag till belysningen av läget.

Herr Sköld erkände att högerpartiet
har lagt fram förslag till utgiftsminskningar,
men han sade att därför att vi
lagt fram förslag som inte accepteras
av riksdagen vore de verklighetsfrämmande.
Det måtte väl, herr talman, vara
tillräckligt om ett parti tar ansvar för
sin egen politik. Högerpartiets politik
blir inte mindre verklighetsbetonad
därför att majoriteten går emot våra
besparingsförslag.

Nu har vi emellertid med glädje observerat,
att även majoriteten har börjat
observera vår besparingslinje. Se
t. ex. på bostadssubventionerna! Där
har vi tidigare befunnit oss ett steg före
er, men rättvisan kräver ett erkännande
av att ni när det gäller t. ex. egnahemssubventionerna
nu befinner er ett
halvt steg före oss.

Så har vi de offentliga investeringarna.
För ett halvår sedan var herr
Sköld och vi överens om att ett preciserat
ställningstagande till dem förutsatte
tillgång till material som endast kan
anskaffas av departementet, och då lovade
herr Sköld tillsätta en parlamen -

tarisk besparingsutredning. Den har
ännu inte kommit till stånd. Jag förstår
nu att herr Sköld vill på ett fint sätt
kritisera regeringen för att den inte
fullföljt hans intentioner.

En skattesänkning kunde enligt herr
Sköld bara medföra ökad konsumtion.
Det är inte riktigt, men därtill kommer
att även en konsumtion kan ge upphov
till sparande, t. ex. en konsumtion av
varaktiga nyttigheter. En skattesänkning
som betyder mindre skatt på ökad
arbetsinsats är vidare ett incitament till
att öka arbetsinsatsen, en åtgärd för att
motverka trycket vid avtalsrörelserna
och, som 1949 års skatteutredning sade,
förbättra deklarationsmoralen. Det är
ett ingalunda föraktligt bidrag till stärkande
av samhällsstabiliteten, eller hur
herr Sköld?

Syftet med barnavdragen är att skapa
större rättvisa mellan familjer i samma
inkomstläge med respektive utan barn.
Barnavdragen är inte avsedda att ge någon
s. k. förmån åt barnfamiljerna utan
rättvisa vid beskattningen.

Så till sist, herr talman, bara ett litet
ord om vad herr Sköld yttrade angående
taxeringskontrollanterna. Herr
Sköld frågade, om det finns något mera
produktivt än att skapa ökad rättvisa
—■ nota bene genom ökad kontroll. Ja,
herr talman, jag tror det finns def,
nämligen att genomföra en skattelindring
som minskar kontrollbehovet, stimulerar
arbetslusten och samtidigt skapar
större rättvisa. Finns det, herr
Sköld, något mera produktivt?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har redan förut påvisat
hur utomordentligt felaktigt det
är att såsom har gjorts tidigare från regeringsbänken
göra jämförelser med
andra länder, t. ex. Förenta staterna,
där man inte har så stora offentliga
investeringar som vi har i Sverige. Det
hindrar inte herr Sköld från att nu upprepa
sådana jämförelser. Antag att man

Nr 2

103

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i bostadspolitiken övergår från statliga
krediter till kreditgarantier, vilket de
nya direktiven antyder som en möjlighet.
Då sjunker genast de statliga investeringarna
på kapitalbudgeten med
många hundra miljoner kronor. Skall
det svenska skattetrycket då av den anledningen
anpassas väsentligt nedåt? Vi
har ännu i dag inte fått något svar på
den fråga som det förefaller mig vara
viktigast att Sveriges folk får ett klart
besked om: därest utgifterna i vår ser
ut att bli större eller inkomsterna mindre
än beräknat under nästkommande
budgetår, kommer finansminister Gunnar
Sträng då att föreslå en höjd beskattning
för att uppnå balans i totalbudgeten
i det konjunkturläge som råder?
Det är märkvärdigt att herrarna
på regeringsbänken och även herr
Sköld tiger på denna väsentliga punkt.

Jag har endast en minut kvar av min
replik och är inte benägen att följa
herr Skölds exempel och ösa galla över
motståndarna. Jag förstår att herr Sköld
inte har det lätt i dag. Först står finansminister
Sträng här och talar om balansering
av totalbudgeten som det enda
riktiga, vilket är att bryta staven över
herr Skölds politik under senare år,
och sedan tvingas herr Sköld, ungefär
som de kommunister som skall bekänna
sin synd och skuld, att stå fram och
säga att herr Sträng har så rätt, så rätt.
Det har ju inte skett någon ändring,
såvitt jag vet, i konjunkturläget, som
skulle kunna förklara, att man just nu
skall ha balansering av kapitalbudgeten,
enär inflationsrisken nästa år skulle
vara så mycket större än den har
varit under detta år. Herr Sköld står
upp här och säger mycket tvärt, att
herr Ohlin har inte talat om konjunkturläget
och dylikt. Läs protokollet,
herr Sköld, får Ni se, att jag både kommenterade
och drog slutsatser rörande
möjligheterna alt dämpa inflationen.

Detta att regeringen, herr Sköld, alltid
haft rätt, att oppositionens bidrag
varit så föga imponerande, det står nu

den man här och säger, som fått ändra
sig under fjolåret på det mest eklatanta
sätt i fråga om den rörliga räntan
och i fråga om sparpremierna. Nu hänvisar
han till utlandet och säger, att
vi skall göra som andra. Det gör samme
man, som år efter år höll fast vid den
låsta räntas politik, när praktiskt taget
alla andra länder hade övergått till
rörlig ränta, som då avvisade hänvisningen
till utlandets erfarenheter såsom
någonting som inte kom oss vid.
Den mannen står nu upp och säger:
Det är klart att vi skall ha det som
utlandet.

Nu har jag emellertid påvisat, hur
haltande denna hänvisning till utlandet
är. Det skulle vara mycket att säga,
men bara en sak till, herr talman! Herr
Sköld säger: Ja, det är klart att sociala
reformer och till och med skattesänkning
kan få göras fastän det inte stämmer
med konjunkturpolitiken. Det finns
andra hänsyn att ta. Just det! Man skall
inte i varje läge av konjunkturpolitiska
skäl driva en sådan skattepolitik, att
man kommer att få högre och högre
skatter och driver in till det allmänna
mer och mer av medborgarnas inkomster,
så att man hamnar i ett skattesocialiserat
Sverige, bara därför att man år
efter år drivit konjunkturpolitik. Det
finns andra hänsyn att ta, och de hänsynen
talar för att medborgarna får
behålla ett ökat inflytande själva, herr
Sköld.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag erinrade i mitt förra
anförande om att två tidigare finansministrar,
sedan de väl hade trätt in i
pensionsåldern, om jag får använda det
uttrycket, kommit underfund med att
man kunde göra något annat än man
dittills gjort, nämligen herr Wigforss’
konstaterande, att socialismen är en
fråga för vår tid, och herr Skölds konstaterande,
som här nu har upprepats,
bland annat om nödvändigheten att det

104

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

blir litet demokrati i näringslivet. Men
när herr Sköld konstaterar detta eller
i vart fall registrerar detta, så förstår
jag inte, varför han försöker göra detta
till att jag ser saken genom trollskärvor.
Jag konstaterade i stället, att regeringen
fördjupar sig i detaljer i så hög
grad, att den tappar alla sammanhang.
Det var detta herr Sköld för en stund
sedan också konstaterade, men är det
ett försvar, herr Sköld? Är det inte
tvärtom en oerhörd kritik mot regeringsutövandet
av en tidigare framskjuten
regeringsmedlem att konstatera, att
man fördjupar sig i detaljer, så att man
tappar det egentliga sammanhanget i
politiken? Jag vill säga, att jag är ganska
enig med herr Sköld i den delen
så mycket mer som jag tidigare har
uttryckt det, men i en fråga är jag
absolut inte enig med honom, nämligen
när han talar om nödvändigheten av
demokrati i det ekonomiska livet och
säger, att det är ingenting som kan föranleda
handling. Därvidlag har vi en
rakt motsatt mening. Om man har den
meningen, som herr Sköld här uttryckt,
så tycker jag det egentligen är ganska
meningslöst att inför offentligheten
både från andra talarstolar och från
riksdagens talarstol konstatera, hur efterblivna
förhållandena är på dessa
områden, utan att man rekommenderar
något slag av handling för att förändra
desamma.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Hagberg i
Stockholm vill jag bara säga följande.
När jag talade om trollskärvor i herr
Hagbergs ögon menade jag hela den
framställning han här gav av den ekonomiska
politiken och mina uttalade
meningar och sådant, tv det var förvridet.
Det hade ingenting med saken att
göra. Vad jag här sagt om demokrati i
näringslivet är ingenting som jag i denna
kammare yttrat mig om för första
gången. Jag höll ett anförande i riksdagen
av samma innehåll redan 1950

då jag satt i regeringen. Det är länge
sedan, herr Hagberg. Slutligen, är det
herr Hagbergs mening, att det är meningslöst
att skapa opinion i en fråga?

Till herr Hjalmarson skulle jag bara
vilja säga ett par enkla saker. Han anmärkte
på att jag kritiserat de magra
ekonomiska inläggen från oppositionsledarnas
sida och menade, att jag var
lika mager. Emellertid hade jag ju till
bakgrund både statsverkspropositionen
och finansministerns yttrande här i
dag. Jag behövde ju inte fördjupa mig
så mycket i detta. Vidare skulle jag
vilja säga med anledning av herr Hjalmarsons
uttalande att en skattesänkning
kan väl leda till ett sparande, att
det kanske den kan. Men ordet »kan» är
ett alltför vagt begrepp och ett alltför
vagt ord, herr Hjalmarson, för att bygga
en konjunkturpolitik på.

Till herr Ohlin skulle jag vilja säga
att även om det skulle vara så att Sverige,
vilket jag inte vill diskutera, som
stat har den största ekonomiska verksamheten
i världen, bortsett från de
kommunistiska länderna, så inverkar
det väl inte på sakfrågan, ty alla länder
har väl någon verksamhet, som
motsvarar vad som går på svenska kapitalbudgeten.
Om man täcker motsvarande
utgifter över driftsbudgeten, så
är det väl i princip samma sak som
vad finansministern föreslagit i sin
finansplan.

Vidare ställde herr Ohlin en fråga
till finansministern: Kommer man i ett
visst läge, när man av olika anledningar
inte kan få balans på både drifts- och
kapitalbudgeten, trots att konjunkturläget
är likadant som nu, att höja skatterna?
Det kan man ju inte svara på,
herr Ohlin, ty det beror alldeles på hur
läget då är. Det kan hända att skatterna
inte höjs, att det inte blir någon total
balansering utan att man i stället tillgriper
något annat för att förstärka den
ekonomiska politiken. Sådana där frågor
utslängda i tomma luften kan inte
betyda så mycket.

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2 105

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

Liksom herr Ohlin tillåtit sig skulle
jag vilja säga ytterligare ett par ord.

Herr Ohlin säger: herr Sköld påstår
att regeringen alltid har rätt. Jag tror
jag skulle kunna vädja till kammaren
och fråga: brukar inte herr Ohlin påstå
att folkpartiet alltid har rätt? Jag tror
det. Och så tvingas den stackars Sköld
nu att dansa efter Strängs pipa! Tänk
vad jag har blivit annorlunda mot i
fjol! Då var det ju alla som dansade
efter min pipa, om man får tro herr
Ohlin.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nog tycker jag att herr
Sköld i vissa avseenden har blivit annorlunda.
Men jag vågar inte ta kammarens
tid i anspråk för att närmare beskriva
förändringen, även om det kunde
ha sitt psykologiska intresse. Bland
annat har herr Sköld blivit annorlunda
i det avseendet, att han efter att ha
suttit i regeringen i 23 år och haft tillfälle
att där göra sitt inflytande gällande
t. ex. i fråga om kommunalskatteproblemet,
nu uppträder och säger: se, här är
väldiga problem, som borde göras någonting
åt!

Efter att ha suttit i regeringen i 23
år tar herr Sköld upp spörsmålet om den
industriella demokratien, som han inte
tycks ha ansett sig vara berättigad att
med någon större energi ta upp så länge
han satt i regeringen. Vad kan det bero
på att herr Sköld blivit så förändrad,
att han nu så varmt intresserar sig för
den frågeställningen? Jag välkomnar
denna förändring hos herr Sköld. Jag
har begärt ordet inte för att polemisera
på dessa speciella punkter utan bara
för att säga att från vårt håll kan herr
Sköld vänta ett livligt och positivt intresse
för alla strävanden som går ut
på att ge åt människorna — löntagarna
är det i främsta rummet han tänker på
— mera av medarbetarställning i samhället
även inom de enskilda företagen
men givetvis också inom de statliga företagen,
där det inte förefaller som om

herr Sköld under sina två årtionden
gjort några mera märkbara insatser i
den vägen.

I fråga om målsättningen ser vi saken
ganska lika. I fråga om metoderna hinner
jag här inte uttala mig i annan mån
än att herr Skölds partivän Meidner har
anfört rätt starka skäl för skepsis på en
eller annan punkt, och min välvilja mot
herr Sköld i dag beror delvis på aft
jag tycker att herr Meidner behandlat
herr Sköld väldigt hårdhänt.

Det är alltså så ställt, att vi på vårt
håll är mycket intresserade av att man
även på dessa områden skall ge åt den
enskilda människan — det är en gammal
liberal tanke — ett ökat medinflytande
och mera av medarbetarställning.
Det är bara det att vi är så till vida
mera konsekventa än den föregående
ärade talaren som vi vill gå så långt
att vi vill ge den enskilda människan ett
något större medinflytande även över
denna människas egna inkomster.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Det är ju bra att göra
opinion, herr Sköld, och det har jag
inte vänt mig emot. Tvärtom tycker jag
det är mycket bra att väcka opinionens
uppmärksamhet på att det inte finns
någon demokrati i det ekonomiska livet
här i landet.

Men när herr Sköld samtidigt förklarar,
att detta är ingenting för riksdagen,
detta är ingenting som kan föranleda
handling, tycker jag det är bara en
halv ståndpunkt som herr Sköld kommit
fram till i denna fråga. Det var detta
som jag ansåg vara oacceptabelt.
Det var inte att dra konsekvenserna av
sina egna konstateranden. Det var att
göra det hela till bara ord utan handling.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Sköld över
huvud taget velat höra på vad som sagts
t. ex. från vårt håll i dag på förmiddagen
skulle han ha funnit, att vi för -

106 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ordade en penningpolitik tillräckligt
smidig för att kunna anpassa sig efter
spararnas intressen och konsumenternas
önskemål, en allmänt sparfrämjande
politik i förening med särskilda sparstimulerande
åtgärder på viktiga områden
med utnyttjande av det statsfinansiella
budgetöverskottet, återhållsamhet
i fråga om statsutgifterna, ett varaktigt
slut på statens upplåning i riksbanken
annat än för rent tillfälliga ändamål, en
avlyftning av statens låneaffärer för bostadsändamål
och sparandets sammanknytning
direkt med byggandet utan den
fördyrande omgången över staten men
inom ramen för ett kreditgarantisystem,
och så i botten en skattesänkning.

Detta, herr talman, är enligt vår uppfattning
vägen att skapa sundare förhållanden
på kreditmarknaden och en
starkare ekonomi i landet än om man
följer regeringspolitiken. Men herr
Sköld var även i det hänseendet lik sig
från tidigare dagar, att han varit alldeles
ointresserad av att lyssna till vad
oppositionen haft att anföra.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ge mig
in på att värdesätta herr Hjalmarsons
program, här uppräknat i punkter. Detta
har vi diskuterat så ofta och mina stackars
tre minuter räcker inte till att
gå in på det.

Jag vill bara säga, att det är märkligt
att höra att jag aldrig har lyssnat till
vad oppositionen sagt. Tidigare har vi
som tillhör regeringspartiet fått veta,
att vi varit kolossalt noga med att lyssna,
ja, det lyssnandet har till och med
utsträckts att gälla kanslihusets tjänstemän
runt väggarna!

Till herr Hagberg vill jag säga, att jag
anser att det är de anställdas organisationer,
som skall ta ståndpunkt före regering
och riksdag i frågan om den
industriella demokratien.

Till herr Ohlin vill jag endast säga,
att herr Ohlin kanske ändå vet, att jag
under min finansministertid arbetade

med frågan om hur man skulle kunna
förenkla statsbidragen till kommunerna,
även om jag inte hann komma fram
till någon definitiv lösning innan jag
slutade. Man får ju bestämma sig för
att sluta någon gång; skall man vänta
tills att man fått allt färdigt, som man
börjat på, ja då kan man aldrig sluta!

Jag hade till slut en replik till herr
Hjalmarson men den glömde jag nu, så
det får vara med detta.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Det var en gång en finansminister,
som var intresserad även
av annat än pengar. Han var bl. a. intresserad
av de enskilda människornas
öden och umgänge, och han var särskilt
intresserad av frågan hur de enskilda
människorna skulle kunna nå
fram till ett större medinflytande på
det ekonomiska planet. Men det var väl
så, att vi som stod utanför och tittade
på, vi var inte riktigt säkra på arten av
det människovänliga intresset. Det kan
tänkas — och det är kanske en av anledningarna
till att herr Skölds framträdande
här bedöms litet olika — att
många tyckte människovänligheten som
herr Sköld visade medan han alltjämt
var finansminister var alltför besläktad
med den människovänlighet som jätten
Gluff-Gluff visade, han som smekte och
älskade människorna och sedan slukade
dem helt och hållet.

Nu är vi glada över att den sidan av
människovänligheten är ett passerat
stadium, och att herr Sköld ägnar sin
tid åt en annan typ av människovänlighet.
Det som här sagts är emellertid
inget nytt. Tankegångarna om andel i
vinst och medinflytande har lanserats
i många sammanhang och har ett liberalt
ursprung. De har i vårt land vid
upprepade tillfällen framförts just från
liberalt håll.

Men är det inte litet märkligt att herr
Sköld, som nu ägnat sig åt detta missionerande,
inte hade tid under sin statsrådsperiod
att tillsätta den tjänsteman,

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2 107

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som skulle ägna sig åt att bevaka de
ökade möjligheterna till medinflytande
i de statliga företagen? En sådan tjänsteman
tillsattes bara några månader efter
det att herr Sköld lämnat sin post.

Jag skulle emellertid till utgångspunkt
för mitt egentliga anförande vilja ta ett
helt annat yttrande av herr Sköld, nämligen
det yttrande han fällde i denna
kammare, då den stora nykterhetsreformen
beslutades. Då sade herr Sköld —
i polemik med dem som vädrade ragnarök
och undergång — att det finns bara
ett vapen, och det är »den urgamla, envisa
kulturkampen att ihärdigt fostra
och ihärdigt påverka människorna».
Det är ett långvarigt uppfostringsarbete,
ett arbete som inte fullt verkar förrän
kanske efter sekler, men det är det enda
vi kan lita till. Jag tror det finns anledning
att nu efter den gångna höstens
händelser utanför den ekonomiska politikens
område fästa uppmärksamheten
på detta slitstarka konstaterande från
den dåvarande finansministerns sida.

Nu är det nya domedagsprofeter, som
målar bilden av ett folk i förfall och
tar det faktiska missbruket till intäkt
för att påstå, att hela nykterhetslagstiftningen
var ett misstag. Jag tror inte vi
vet någonting definitivt om detta ännu,
och jag vägrar tro, att det från den organiserade
nykterhetsrörelsens sida
skulle ha förelegat en katastrofteori,
vars infriande nu skulle ses med skadeglada
blickar i förhoppningar om höjda
spritpriser. Bilden av det särskilda utskott,
där inslaget från den organiserade
nykterhetsrörelsen var så starkt, sammanfaller
inte för mig, som står utanför
denna rörelse, med bilden av ett gäng
glada cyniker, som satsade på en fruktansvärd
katastrofhöst för att få föreslå
höga priser. Jag tror i stället, att de
som direkt arbetade med den nya nykterhetslagstiftningen
arbetade i känslan
av ett mycket stort ansvar, ett ansvar
som de ville dela med sig av, skifta över
från samhället till de enskilda människorna
just i förhoppning om att det

arbete med kulturkampen som medel,
som herr Sköld då talade om, skulle på
lång sikt minska superiet.

Det finns de som hävdar, att vi nu
fått en helt ny typ av ungdomsfylleri.
Jag tror inte, att dessa är riktigt underrättade.
Vi har i stället fått missbruk i
större omfattning av de redan mer eller
mindre alkoholiserade, och vi har fått
återfall av forna anstaltskunder. Jag säger
inte detta för att bagatellisera vad som
hänt. Jag vet att det döljer sig många
fruktansvärda tragedier bakom spritmissbruket
denna höst, fall av hustrumisshandel
och delirier av en typ, som
man länge trott sig förskonad från på
våra kliniker och alkoholistvårdanstalter.
Den som följer journalfallen från
en av våra största alkoholistanstalter,
måste uppfatta det nära nog som en
mara att försöka sätta sig in i de många
personliga tragedier, som dragés fram
vid de månatliga sammanträdena. Psykiatriker
bedömer 25-åringar som dömda
till livslång alkoholism. Något hopp
finns inte för dessa trots deras ungdom.

Det stora misstag som begicks var
emellertid inte att man gav friheten åt
och lade ansvaret på enskilda medborgare.
Det fel som begicks var att nykterhetsvården
inte fick de vapen av
samhället, som den begärde. Samhället
snålade med tjänster och utrustning, så
att dyrbara improvisationer i höst har
måst företagas för att kliniker, sinnessjukhus
och intagningshem över huvud
taget skulle kunna fungera. Jag skall ta
ett exempel, där man från den statliga
anstaltens ledning yrkade på en särskild
observationsavdelning med en läkartjänst
för att kunna särskilt pröva de
svåra fall, som kom dit. Detta har vägrats
från det anslagsgivande departementets
sida, och följden blev att bara
för några veckor sedan inträffade följande
fall. Det kom till anstalten en man
som hade undersökts av en läkare på
hemorten för månader sedan och då
bedömts såsom lämplig för intagning på
öppen anstalt, lian hade emellertid hål -

108 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

lit sig undan en tid. Vid intagningen
bedömdes han som en vanlig patient och
inlades i ett enkelrum. På kvällen greps
han emellertid av psykos och trodde sig
förföljd av giftiga ormar, och fastän
anstalten är så öppen att han bara kunde
ha öppnat dörren och gått rakt ut
på gården, klättrade han ut genom ett
fönster och föll från stor höjd ned på
stenläggningen och skadade ryggen.
Han kunde lika gärna ha skadat sig till
döds, och jag vill utan att inlägga något
som helst spår av känslomässig värdering
säga att ansvaret för den mannens
död i så fall hade fallit på det anslagsvägrande
departementet.

Det finns ett annat ämne, som i höst
har trängt sig fram med stor skärpa i
den allmänna debatten även utanför området
för den ekonomiska politiken. Jag
tänker här på den delvis ändrade inställningen
till ungdomsbrottsligheten. Det är
ett ämne, där varje medborgare anser sig
ha en patentmedicin, och många patentförslag
har också framkommit. Krav om
straffskärpning är naturligtvis en väg,
som kan diskuteras, liksom även tekniska
motåtgärder mot bilstölder. Men
det allmänna talet om nedbusning och
våldspsykos ger ingen lösning, strykoch
hotmentaliteten ännu mindre. Det
är viktigt att fästa uppmärksamheten på
att det fortfarande är en mycket liten
del av varje årskull, som beröres av den
svåra kriminaliteten, mindre än en procent
av varje ungdomsårskull. Det är
den delen som visar de allvarliga symptomen.
Huvuddelen av ungdomen är arbetsvillig
och framtidsinriktad, om också
den yttre stilen har ersatts av någonting,
som många uppfattar som stillöshet,
och i dennas följe kommer en lättsinnig
lek med värden, som man senare
i livet lär finna omöjliga att ersätta.
Men det kan måhända vara anledning
att erinra om att varken helskägg, långhårighet
eller saxofonspel är några
brott, belagda med straff i strafflagen.

Det finns emellertid anledning att
från allmänt samhälleliga utgångspunk -

ter diskutera vad som kan göras för att
hålla tillbaka och minska ungdomsbrotten.
Samhället har självt ställt sig i
ansvarsställning genom att acceptera de
humana vårdprinciperna och uppfostringsreglerna
som ledande för skolan
och i samhällets vårdanstalter. Men
samhället sätter inga korrigerande medel
i uppfostrarnas händer, ger inte de
för ordningen ansvariga den erforderliga
hjälpen. Mellan brottstillfället och
domen och mellan domen och omhändertagandet
ligger ofta perioder, då
brottsligheten blir en vana, därför att
samhället inte ingriper tillräckligt
snabbt och effektivt. Om det förflyter
månader eller rent av år mellan det
första brottet och det faktiska beivrandet,
så hinner en tonåring ändra karaktär
i ogynnsam riktning. Talet om
allmänprevention har ingen realitet, så
länge det inskränker sig till förslag om
en eller annan månads skärpning av
frihetsstraffet, men det har en realitet,
om man utgår från att samhället ingriper
omedelbart efter det brottet har begåtts.
Därmed får den unge brottslingen
känna att brottet har en omedelbar
påföljd. För att detta skall kunna ske,
fordras emellertid en särskild typ av
hem eller anstalter, som omedelbart
kan ta emot den gripne brottslingen.
På den punkten har under många år utredning
pågått om de s. k. övervaknings-
eller utredningshemmen. Efter en
långvarig och seg behandling i barnavårdskommittén
kom äntligen i höstas
ett förslag om sådana utredningshem,
men det var så illa underbyggt att det
redan inom kommittén underkändes av
den på området närmast sakkunnige och
inom socialstyrelsen ansvarige. Riksåklagaren
har i skrivelse till Kungl.
Maj :t flera gånger fäst uppmärksamheten
på denna brist och krävt omedelbara
åtgärder. Åklagarna själva har tagit
saken i egna händer och inmanat
16- och 17-åringar i de åldriga häktena.
Det är inte rimligt att man fortsätter
på den vägen, och det vore en skam om

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

109

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte socialdepartementet i vår kan presentera
ett förslag till lösning av utredningshemmens
organisation. För min
del tror jag att detta kan ske genom
utbyggande av de slutna anstalterna i
ungdomsvårdsskolorna, där man redan
har en personalorganisation att tillgå.
Andra möjligheter står också till buds,
men torde kräva längre tid.

Det finns mot denna bakgrund skäl
att ytterligare tänka på de ord av herr
Sköld, som jag tog till utgångspunkt för
detta mitt anförande, nämligen om den
urgamla envisa kulturkampen som det
enda sättet att möta nedbusningen.

Det är visserligen sant att formell
bildning inte direkt föder ett moraliskt
handlingssätt eller en god karaktär.
Existensen av den nya förbrytarkategori,
som kallas manschettbrottslingar,
motbevisar varje tanke på laglydnad
som den direkta följden av stigande
kunskap —■ men ett samhälle där kulturella
värden och personligt skapande
värderas högt och där många människors
intresse inriktas på konstnärlig,
religiös och kulturell aktivitet, där självkännedom
och samhällskunskap odlas
som viktiga studieobjekt, där befriar
medborgarna sig själva och varandra
från många frestelser och lockar varandra
till stimulerande umgänge, med
vad detta sedan kan föda av respekt
och hänsyn till andra och därmed i sin
tur laglydnad.

Detta abstrakta resonemang kan faktiskt
tillämpas också på våra hårdkokta
ungdomsmiljöer. Även dit når denna
form av kulturkamp. Det är inte riktigt
att, som ofta sker, identifiera kulturkampen
med den ensamme stugsittarens
kamp med de klassiska och ädla texterna.
Det iir en bildningsromantik, som
har ljugit bort en hel del av problemen
för oss. Kulturkamp i det moderna samhället
föres inte bara i skolor och studiecirklar,
i fackföreningar och politiska
organisationer utan också på
idrottsplatsen, på ungdomsträffarna, vid
badplatsen och friluftsmål, vid radio -

apparaten, i amatörteatergruppen, ja,
stundom även i en biosalong och vid
televisionsapparaten.

Visserligen är bildningskampen alltid
i sista hand en enskild fråga, men resurserna
måste ställas till individens
förfogande. Vi kan ha delade meningar
om det mått av ansträngning, som man
anser det rimligt att kräva av växande
ungdom. Vi kan finna det önskvärt att
företagsamheten och läshungern skall
vara lika stora hos alla tonåringar i dag
som de var hos 30-talets proletärförfattare,
som själva bekänt att de vid första
världskrigets början hittade på falska
namn på lånsedlarna för att över huvud
taget få låna så många böcker som
möjligt. Vi kan också ställa något rimligare
krav och säga, att det är önskvärt
att samhället tar upp konkurrens
med de iögonfallande njutningsmedlen
och inte undandrar sig denna konkurrens
till förmån för en hjälplös bildningsromantik
utan i stället går ut och
självt sätter medel i händerna på ungdomen.

Kulturkampen är därför i all sin
bräcklighet ett vapen emot moralkrisen.
Det är samhällets skyldighet att
bidra till skapandet av de materiella
resurserna för den kulturkampen. Det
betyder inte nya och ständigt ökade
statsbidrag — även om också de är nödvändiga
på vissa områden — det kan
betyda lika mycket att samhället genom
konstruktionen av sin skatte- och
byggnadspolitik underlättar för de fria
gruppsträvandena att nå full organisatorisk
slagkraft. Avdragsrätt för gåvor
till kulturella och religiösa ändamål liksom
rätt för dem som kostar på sig
själva eller sina barn en dyrbar högre
utbildning måste komplettera det statliga
bidrags- och stipendiesystemet.
Samhället kan inte ha rätt att dra sig
ifrån ansvaret för att kulturkampen försvåras.
De skapande krafterna i samhället
skall gynnas, inte missgynnas.

Jag menar därför att det tjänar mycket
litet till att i allmänna ordalag tala

Ilo Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om ungdomens förvildning, om nersupningen
efter den 1 oktober och om de
ökande bilstölderna, ifall man inte samtidigt
sätter krisfenomenen i samband
med vad som från regeringsbänken vältaligt
och förskönande brukar kallas en
»välståndskris». Vi lever ju i en bristkris
på områden, där vi tidigare inte
betraktat det som naturligt med en brist.
Bristen på bostäder är för hundratusentals
bostadssökande inte lättare att bära
därför att många andra redan har fått
mycket goda bostäder; jag tror i varje
fall att Ernst Wigforss skulle kunnat instämma
i det resonemanget. Frånvaron
av samlingslokaler i en nybyggd stadsdel
är inte mindre besvärlig för ett ungdomsgäng,
därför att ungdomar i en annan
del av samma stad eller i en annan
stad redan har en förträfflig hobbylokal.
Trängseln bland 38 elever i en
klass i en gammal, opraktisk byggnad
är inte mindre arbetshämmande för lärarna
och eleverna därför att på andra
sidan gatan finns en ny, flott skola. Det
råder alltså en bristkris i vårt välförsörjda
samhälle på grund av bristande
förtänksamhet från dem som under hela
efterkrigstiden haft det politiska ansvaret
för den kulturella planläggningen
och för uppfostringsarbetet.

Det måste slås fast: den allmänna välståndshöjningen
motverkas på det individuella
planet av de nya bristerna. —
Veckolönehöjningen motverkas av bristen
på bostäder och samlingslokaler, lärarnas
bättre utbildning motverkas av
klassrumsbristen och de täta lärarbytena.
De många tillfällena till bildande
underhållning i storstäder och landsbygdscentra
motverkas av bristen av
kontakt för de många omflyttade. Det
är inte bara i storstäderna utan lika
mycket i de medelstora genomgångsstäderna
som tonårsmisslyckandena sker,
med alkoholism och massbrottslighet
som följd. Den som känner sig utestängd
av samhället tycker bara att det är ett
dåligt skämt, när man erinrar honom
om att för en eller två generationer se -

dan var det ännu svårare att vara ung.
Den unge ser bara sina egna motigheter
och inte jämförelseobjekt som ligger
25 eller 50 år tillbaka i tiden. Han kan
inte identifiera sig med far eller mor
eller med farfar eller farmor.

De särskilt dugliga och framtidsinriktade
ungdomarnas problem löses bäst
genom att staten mindre inkräktar på
deras frihet och litar mer till belöningens
än till bestraffningens princip. För
de svagare viljorna krävs att skola och
föräldrar ger dem mera av sin tid, mer
av omtanke och krav — men krav i små
portioner. Den trygghet, som ligger i att
tillhöra en väl sammanhållen familj, en
förening eller ett gäng med positiva intressen,
kan politikerna inte framkommendera,
men genom en familjevänlig
bostads- och skattepolitik och genom en
välvillig inställning till föreningslivet
kommer man en bra bit på vägen. Det
behöver heller inte betyda några nya
generella kontantbidrag, utan det kan
exempelvis innebära en mer generös avdragsrätt
för barnfamiljerna och de förvärvsarbetande
mödrarna.

Det är sant, att brytningar mellan de
normer, som dessa små grupper var
för sig skapar, av många uppfattas som
en ny anledning till hemlöshet och
vanmakt. Med den enda möjlighet vi
har i detta demokratiska samhälle är
att satsa på de normer, som utbildas
i de små och nära gemenskaperna — i
samfund, i målsmannaföreningar, i skolelevernas
självstyrelser, i kvartersföreningar,
ja, rent av som trappförstunormer
mellan grannar med jämnåriga
barn. Detta är en långt mera realistisk
arbetsmetod än de viljemässiga besluten
att från i dag till i morgon söka förvandla
hela världen genom att en viss
grupps absoluta normer sägs vara tilllämpliga
för alla.

Vi kan aldrig återställa enhetskulturen
utan en andlig diktatur. Därför
måste kulturkampen, som herr Sköld
så riktigt apostroferade, ha blygsammare
mål: trygghet i en mindre gemen -

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

111

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skap, personlig upplevelse av skilda
andliga och konstnärliga värden. Det
kan kallas för en den goda moderns
politik, en politik som ställer krav på
de växande generationerna men samtidigt
och framför allt räcker ut en hjälpande
hand.

När vi säger, att ansvaret faller på
föräldrarna och inte på samhället, ligger
det naturligtvis en viss sanning i
detta. Men om vi vill att föräldrarna
verkligen skall göra ansträngningar att
vrida oss loss ur uppfostringskrisen,
måste samhället se till att föräldrarna
känner, att de har resonans för sina
ansträngningar att göra något för barnen.
Den som år efter år försöker placera
sin son eller dotter i en utbildning
som man tror passar men misslyckas
därmed, därför att det helt enkelt inte
finns plats för pojken eller flickan,
misströstar till sist och ger efter för
den unges lust att få en lättförtjänt inkomst
utan utbildning.

Vi hade många exempel på detta under
de s. k. hopp-jerkaåren 1947—51.
Både från företagarsidan och från den
politiska sidan beklagades, att det var
så många unga som gick ut i förvärvslivet
utan att skaffa sig en grundläggande
yrkesutbildning. Men var gjorde
samhället? Jo, samhället sköt och sköt
på den nödvändiga utbildningsreformen,
och först 1955 års riksdag fick
möjlighet att ta ställning till det slutgiltiga
förslaget. Det innehöll utomordentligt
fina saker. Det innehöll former
för statligt stöd, som vi alla var överens
om. Men på den avgörande punkten —
bidragen till byggandet av de kommunala
yrkesskolorna — sköt regeringen
hela problematiken ifrån sig. Det
är med stor besvikelse vi ur årets statsverksproposition
läser ut, att ecklesiastikministern
inte heller i år lägger
fram några förslag om dessa nödvändiga
kommunala yrkesskolor. Jag skulle
vilja fråga ecklesiastikministern, om det
betyder att han själv givit upp hoppet
att få fram dessa bidrag eller om han

givit efter för krav från finansministerns
sida.

Vi har ett annat liknande bristproblem,
som drabbar föräldrar till barn
med teoretisk studiehåg. Framför läroverkens
portar växer kön, och skolöverstyrelsens
egen planeringskommitté anser,
att kön för ett par år sedan omfattade
12 000. I år kommer den att
bestå av 17 000 och nästa år — med
oförändrad realskola —- 20 000 utstängda
tonåringar.

Regeringen har tillsatt en utredning,
som försöker att med organisatoriska
förändringar komma ur bristsituationen.
Den har lagt fram ett förslag, som
huvudsakligen syftar till att låta 11-och 12-åringar undervisas i folkskola
och förkorta realskolan till treårig studiegång.
Men det ligger ett villkor inbakat
i den politiska uppgörelse, som
därvidlag träffats mellan företrädare
för de demokratiska partierna, och det
är att staten ikläder sig en bidragsskyldighet
för dessa till realskolan nödvändiga
byggnader enligt samma system,
som nu gäller för folkskolebyggnaderna.
Om regeringen bryter denna överenskommelse,
betyder det att hela den
tanke, som ligger bakom realskoleutredningens
förslag, är förfelad. Det
finns här anledning för staten att lika
väl som i fråga om yrkesskolebyggnaderna
verkligen pröva, om man inte
lurar sig själv genom nejsägarpolitiken.
I de kommunala yrkesskolornas ställe
växer det upp decentraliserade centrala
verkstadsskolor eller skolverkstäder för
9 y, som byggs just med de bidrag, som
förvägras de kommunala yrkesskolorna.
Följaktligen kommer regeringens inställning
att medföra en försenad och
skevare planering, men skolorna kommer
ändå att byggas med statliga medel.

På samma sätt inom realskolan. Vägrar
man byggnadsbidrag till de treåriga
realskolorna kommer kommunerna all,
som det heter, »bygga in» dom i folkskolor
och bygga dem för de anslag,

112 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som eljest skulle användas till folkskolor.
Man lurar sig själv om man begår
bedrägeriet att vägra anslag till
realskolebyggnader på samma sätt som
man tidigare gjort med yrkesskolebyggnaderna.

Det finns ett tredje bristproblem av
exakt samma natur och typ. Jag syftar
på de alltför stora klassavdelningarna
i skolorna, där man från regeringens
sida år efter år skjuter saken ifrån sig.
Vi har motionerat om detta, och riksdagen
ställde sig för något år sedan
bakom ett krav på en plan för en
successiv nedskrivning av elevantalet.
Realskoleutredningen har yttrat, att
det vore önskvärt att elevavdelningarna
från år 1958 — jag förutsätter att detta
också skulle gälla för enhetsskolans
högstadium — maximeras till 30 i stället
för nu 35 elever. Jag vill fråga ecklesiastikministern,
om han hunnit bilda
sig någon uppfattning om detta, om han
har några önskemål och om han tror att
det hela är möjligt. Jag vill påpeka, för
att underlätta resonemanget och svaret,
att om statsmakterna går på denna linje,
betyder det att de lokala skolplanerarna
i större utsträckning kommer att bestämma
sig för den treåriga studiegången.
Därmed nås en större attraktivitet
och även en kortare studietid,
som på några års sikt verkligen medför
en platsbesparing, som minskar kostnaderna
och samtidigt tillåter en bättre
undervisning i de mindre klassenheterna.

Det är särskilt en sak som vi har lärt
oss under de eftertankens kranka och
bleka år som har följt på den socialistiska
skördetiden under 40-talet: vi
måste planera i bättre tid för de stora,
ja, nästan våldsamma förändringarna i
befolkningskurvan. 40-talets stora årskullar,
som nu med svett och möda lotsas
genom skolan, följes i sin tur av de
förhållandevis små årskullar som föds
under 50-talet. I de små årgångarna
måste vi noga ta reda på alla specialbegåvningar
och ledartalanger, om inte

Sveriges plats i solen skall förbytas
mot en plats i stillaståendets skugga.

Det finns också skäl att fråga sig, hur
vi skall klara försörjningsbördan, när
för varje sväng i befolkningstalen skillnaden
mellan de största och minsta årskullarna
blir allt kraftigare. Är vi bundna
i en ödescirkel, som låter många
barn födas av de stora årskullarnas
föräldrar, men endast ett eller två
barn per familj när föräldrakullarna såsom
just nu är små?

Trots alla betänkligheter, som man
från liberal sida måste hysa mot den
politiker, vars namn är Gunnar Myrdal
och som vid krigsslutet ledde den
svenska socialdemokratien in på villovägar,
skulle jag vilja efterlysa en ny
väckarklocka, sådan som nationalekonomen
och vetenskapsmannen Gunnar
Myrdal var på 30-talet. Är det verkligen
omöjligt för oss att än en gång försöka
skapa ett barnvänligt samhälle, som
gör att även föräldrar, vilka hör till
de små årskullarna, födda omkring 1930,
finner mening och lust i att bilda familj
och skapa hem åt egna barn?

Men det finns ju inom regeringen avdelad
en person som skall »tänka på
barnen» — för att nu uttrycka sig lika
chevalereskt som herr Rubbestad gjorde
om statsrådet fru Lindström i en debatt
här i kammaren. Ja, det är tyvärr ett
klent stöd för barnfamiljerna — jag
skulle vilja säga: »Ack, vilken ombytlig
flamma!» I kanslihuset går hon på en
linje, och när hon är ute och propagerar
i Småland förefaller det som om hon
går på en annan linje. Jag tror att det
behövs någon, som vågar ta en törn
och som kan säga åt regeringen: »Om
ni inte är beredda att göra något för
barnfamiljerna, går jag min väg och sedan
kommer jag tillbaka med barnfamiljernas
stöd.» Men familjeministerns
mod är tydligen satt på hjul som rullar,
och var vankelmodet sitter upplyser ju
skalden Tegnér oss om.

Vid en uppvisningsdebatt i våras i
första kammaren meddelade statsminis -

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

113

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ter Erlander under en av de propagandadialoger
han brukar hålla med Morgon-Tidningens
chefredaktör, att det
var nödvändigt med större förutseende
från samhällets sida i fråga om åtgärder
för de unga. Hr Erlander betonade
värdet av en planerad samordning
av samhällets åtgärder därvidlag, inte
minst när det gällde de stora årskullarna.
Det där låter mycket vackert,
men man frågar sig, när det egentligen
skall följas av handling. Då jag
vid en debatt för några år sedan här
i kammaren frågade statsminister Erlander
därom, svarade han att jag skulle
vänta och se och lita på att regeringen
som alltid ordnade allt till det bästa.

Han menade att även om regeringen sölade
som Fabius Cunctator, så var det
ett faktum att Fabius räddade Rom —
den gången!

Den som sitter på en oppositionsplats
i riksdagen har emellertid litet svårt
att se, att regeringen skulle vara den
fasta klippa på vilken man grundar ett
levande reformarbete. Vi känner inte
längre igen den starka regering, som
herr Erlander under de veckor då han
gick havande med koalitionstankarna
karakteriserade på det sättet att »en
stark regering bör vila på ett regeringsunderlag
i riksdagen så starkt att regeringen
har rätt att tala på riksdagsmajoritetens
vägnar». Regeringen förefaller
i dag att något mera likna en
samling små tomtar som dansar kring
herr Strängs julgran och vattnar den
med Rlomstra eller annan gödning för
att den skall hållas vid liv till påsk
eller pingst, ja, kanske ända tills valet
är över och alla människor för länge
sedan har kastat ut sin julgran.

Den kväll i höstas, när vi här i kammaren
diskuterade margarinresorna till
Norge och fick uppleva den angenäma
sensationen, att herr Rubbestad yttrade
sig på statsministern och den starka regeringens
vägnar, var det många av oss
som med ett visst vemod tänkte på att
den starka regeringen så småningom
8 — Andra kammarens protokoll 195C>. Nr 2

har splittrats sönder och att det föreföll
som om friktionerna vore väl stora
och svåra att uthärda.

Jag tror att den som tydligast och klarast
har belyst den problematik, som
nu kännetecknar bilden av den svenska
regeringen, är statsminister Erlander
under den tid då han alltjämt var en
samhällsanalytiker som förutsättningslöst
sökte bedöma problemen. Han skrev
då: »Om två partier gemensamt skola
bilda regeringen får det ena partiet avstå
från realiserandet av åtskilliga av
sina programpunkter mot att det andra
partiet gör motsvarande prestation. Resultatet
blir ofta en regering stödd på
en riksdagsmajoritet, men utan önskan
att företaga någon viktig politisk handling
då denna ofelbart skulle leda till
regeringsblockets sprängande.»

Det är ett tankeväckande citat. När
skall då den politiskt befriande handlingen
överhuvudtaget kunna komma?

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag har, medan partiledare
och andra partikoryféer har talat
här timme efter timme, suttit och
funderat litet över hur skönt det är, att
vi inte befinner oss i Frankrike, där
man har ett 30- å 40-tal partier samt —
förmodar jag — 30 ä 40 partiledare,
och gruppledare också. Om vi hade det
så och likadana vanor som vi har nu,
finge de vanliga männen i ledet inte
mycken tid att yttra sig på.

Jag måste bekänna, att jag redan innan
herr Sköld litet grand talade om
folkpartiet och högern många, många
gånger har haft den känslan, att man
borde göra en sorts radikal förändring
här i riksdagen och slå ihop högern
och folkpartiet och den borgerliga delen
av bondeförbundet — om någon sådan
finns kvar — och så köra i gång
med friskt mod. Jag skall inte tala om
samlingsregering nu — jag vet, att det
inte är riktigt aktuellt — men det skulle
ha varit en önskedröm att se en för -

114

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ändrad herr Erlander som chef för en
sådan regering. Det är bara personliga
omständigheter som gör, att något dylikt
inte kan realiseras för närvarande.

Det har varit en omväxling att få höra
en finansminister tala uppsvenskt tungomål;
det har inte skett på mången god
dag. Jag tycker, att han har gjort ett
sympatiskt intryck. Han tror på vad
han säger och redovisar detta vältaligt,
till och med mycket vältaligt. Om partiledarna
får betraktas som förste opponenter
i detta sammanhang, som skall
kritisera innehållet i avhandlingen —
den har ju inte fått enbart beröm — får
jag kanske betraktas som andre opponent
och mera se till form och språkbehandling.
Jag kan då ge goda vitsord.
Det har varit ett elegant ordval och en
klanderfri diktion, om man undantar
en liten fonetisk utsvävning i fråga om
Förenta staternas president.

En mycket tilldragande dam, som jag
känner, sade mig härom dagen — hon
har röstat höger i alla år — att sedan
hon hört finansministern i radio, där
han lät så sympatisk och trevlig, tänkte
hon börja rösta socialdemokratiskt. Det
kanske kan vara en uppmuntran i varje
fall för finansministern. Statsministern
är ju inte närvarande. Visserligen kan
det tyckas vara ett svagt skäl för att gå
över från ett parti till ett annat, men
det är ändå ett skäl. Det är så många,
som röstar socialdemokratiskt utan något
skäl alls; de gör det av slentrian
och vanetänkande. Detta gäller andra
partier också. Ålderspresidenten sade
en bra sak i sitt i övrigt tämligen besynnerliga
tal, när vi samlades första
dagen, och som jag skall återkomma
mera till sedan. Han yttrade, att partifejderna
urartar till självändamål och
att det finns tendenser till partibundet
tänkande. Det är alldeles riktigt, och
vi har anledning att tänka på det allesamman.

För att nu hoppa till något annat,
herr talman, så var jag ett ögonblick
frånvarande från andra kammarens för -

handlingar någon gång i höstas och
lyssnade till en interpellationsdebatt i
första kammaren. Det var herr Anderson,
Carl Albert, som hade sport justitieministern
i fråga om förfarandet vid
resningsmål till högsta domstolen. Jag
måste säga, att jag blev bekymrad över
justitieministerns svar. Herr Andersons
fråga hade föranletts av ett mycket bekant
rättsfall. Omständigheterna i övrigt
kan jag inte på något sätt bedöma. Vad
jag har klart för mig är att allmänheten
måste få och måste ha en absulot övertygelse
om att ingenting har sparats för
att en anklagad skall få sin rätt. Allmänheten
skall sålunda vara så fullkomligt
övertygad om att detta sker, att
inte något som helst sorts tvivel kan
ställas upp. Detta är en väsentlig sak i
vårt samhälle, och jag hoppas — ty
justitieministern sade inte något definitivt
nej till frågeställningen, men han
såg sig för ögonblicket inte ha någon
lösning — att en lösning skall presentera
sig för honom en vacker dag, dock
innan det är för sent.

Här har nu talats så mycket ekonomi
och skatter att jag inte skall säga så
mycket därom. Jag skall bara upprepa
vad jag varit inne på tidigare, nämligen
att de höga skatterna bär en tendens
att underminera samhällsmoralen. Det
finns för närvarande kombinerat med
skattebetalandet ett moment av nödvärn
hos en del människor, och det gör, att
även mycket respektabla personer svävar
på målet, när det gäller deklarationshederligheten,
trots det hot om
straff som hänger över det hela. Om vi
gjorde det tankeexperimentet, att vi tog
bort all kontroll över skattebetalningen,
finge vi, tror jag, ett talande och skrämmande
bevis på hur det står till med
samliällssolidariteten och den tidigare
så omskrutna svenska hederligheten. En
hederlighet, som är helt betingad av
fruktan för upptäckt och straff, är inte
längre hederlighet utan detsamma som
potentiell ohederlighet. Det är nog tyvärr
i den situationen vi står nu. Där -

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2 115

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

för är det tacknämligt, att regeringen
kommer med ett litet skattesänkningsförslag
och i den mån det kan göras än
mer omfattande kommer det att bliva
lyckosamt.

Jag fäste mig vid ett avsnitt i slutet
av herr Ohlins första anförande, där
han talade om att vårt mål inte får vara
enbart materiell välfärd utan att vi dessutom
måste sikta på »kultur». Jag kollationerade
sedan med honom hur han
hade tänkt och förstod att han ville ge
en mycket vid tolkning åt begreppet
kultur. Jag vill stryka under denna sak.
Jag vill också understryka mycket av
vad herr Helén nyss från denna plats
sade i sitt mycket betydelsefulla anförande.
Nå, skulle vi svenskar uppnå
det plan av moraliskt hög kultur som
jag tror att herr Ohlin syftade på, vore
många svårigheter automatiskt överkomna.
Men vi har tämligen lång väg
att gå. Jag berörde detta i remissdebatten
i höstas och jag skall inte upprepa
mig alltför mycket, men jag skall konstatera,
vilket är nyttigt för oss att gång
på gång göra, att den svenska moraliska
standarden är beklagligt låg. Vi beskärmar
oss över ungdomens nedbusning,
det var ju detta som herr Helén talade
om nyss. Socialstyrelsen säger: »Ungdomskriminaliteten
ger anledning till
verklig oro.» Vi har ligistupptåg, bilstölder
och ungdomsfylleri. Och det lär
vara så, att när det kommer in en båt
med färgad besättning, står skolflickor
i ko för att gå ombord. Vi frågar oss
varav detta kommer sig, och vi beklagar
att det har blivit på det sättet. Men i
själva verket är det så, att så länge vi
i vår generation tror att vi kan göra
vad vi vill, när vi vill och hur vi vill,
skall vi inte förvåna oss över att ungdomen
inte får några ideal eller tar någon
hänsyn till vad som borde vara vår
auktoritet. Det är vår generation som är
ansvarig för hurudan den nästa blir.
Detta kommer vi icke ifrån. Det här
tror jag är giltigt på alla områden, men

jag skall närmare beröra bara ett: alkoholproblemet.

Vi måste se till, att vi får en annan
mentalitet härvidlag, hela folket. Herr
Ohlin talade om behovet av kultur, och
vi vill gärna göra gällande att vi är ett
kulturfolk. Jag skall nu för kammaren
efter mycken tvekan och mycket övervägande
läsa upp ett aktstycke som den
utomordentligt läsvärda facktidningen
Metallarbetaren har spårat upp och som
tidningen med indignation återger. Det
är en sällskapsvisa vid ett jubileum.
Ett av styrelsen undertecknat aktstycke,
avsett att sjungas till den fjärde supen,
quarten, låter på detta sätt:

»Det är skönt att gurgla sig med brännevin,

sörpla som ett fyllesvin.

Venngarn väntar på oss alla, vi skall
mötas där en dag

med förvridna och försupna anletsdrag.
Varför sörja för det där som komma
skall?

Lev för nuet, då man salig är och knall.
Om än brännvinstarmen svullnar, ögat
vattnas, kran blir blå
det skall supas bort, spill på, spill på,
spill på.

Skål och butell.

Styrelsen.»

Det är sålunda ledande personer i en
organisation, jag vet inte vilken och jag
hoppas att aldrig få veta vilken, som
står bakom detta. Tidningen som återger
det säger, att detta kanske är ett
bottenrekord. Men det är inte en enstaka
företeelse, utan det finns många fall
som i varje fall närmar sig detta bottenrekord.

Vi skall inte tro, att vi är så fullkomliga
här i landet. Här finns ganska mycket
som vi måste justera innan vi kan
slå oss för bröstet och det är — jag
upprepar det ännu en gång — ingenting
märkvärdigt att ungdomen tar efter,
om vi äldre låter sådant här komma
oss till last.

Till slut skall jag säga några ord om

116 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

MRA, som betyder Moralisk upprustning.
Det är intressant att se närmare
på de reaktioner, som uppstod efter det
besök som en MRA-grupp i höstas gjorde
här i staden. Det har varit uppskattning,
och det har varit kritik. En del
kritik har varit synnerligen uppfinningsrik
i fråga om invektiv. Jag har
noterat, att det har talats om svartkonst,
giftspridning, lögn och bedrägeri, snobbighet.
hyckleri och intolerans. Alla
tidningar har skrivit, plus eller minus.
Dagens Nyheter har sju, åtta gånger
haft MRA uppe, därav redaktionellt åtskilliga
gånger. Jag är tacksam för en
sak i detta sammanhang. Dagens Nyheter
hade i sitt detektivnit spårat upp ett
tyskt informationsblad, i vilket en del
händelser här i Sverige kortfattat hade
berörts i en formulering, som gjorde
det hela fullkomligt missvisande. Sådant
bör inte få förekomma. Jag vill
inte tro att det gjorts avsiktligt, men
jag är glad att det blivit påpekat och
kan rättas till. Fel görs naturligtvis av
alla. Även en ledarskribent i Dagens
Nyheter kanske en vacker dag gör ett
fel. Jag kan dock försäkra kammaren
att jag har så pass kännedom om dessa
saker att jag kan svara för att MRA är
ett ärligt försök att vara ett incitament
till en förbättrad värld. Detta tror jag
nog att de flesta i grund och botten
också har på känn. För att få en bättre
värld kan jag inte se någon annan lösning
än att vi får bättre människor. Jag
tror att detta är "axiomatiskt. Annars
förblir allt precis som det brukar vara.
Det är en illusion att man kan lyckas
förändra världen utan att förändra människorna.

Fenomenet med den ettriga kritiken
mot en företeelse, vars syften egentligen
av alla uppgetts vara riktiga, beror väl
kanske ändå på att en hel delmänniskor
känner sig illa berörda av att behöva
ändra på en del ovanor. Det är väl också
därför kritiken blev så intensiv. Jag
tror att den kritiken var och är ute för
att döda. Jag tror nu inte det kommer

att lyckas. Det är dock intressant som
fenomen, det har hänt många gånger
förr i världshistorien att bra saker har
kommit upp, varefter en reaktion inträffat
som försökt slå ihjäl det hela.
Till dessa dråpare in spe har slutligen
sällat sig kammarens ärevördige ålderspresident,
som den 10 januari höll ett
tal i denna sal där han ägnade betydligt
över hälften av det betydelsefulla anförande
som enligt ritualen skall hållas
vid detta tillfälle — hälsningstalet av
ålderspresidenten — åt att varna för
MRA. Han har inte synts till här på en
stund, men jag gläder mig åt att han är
här nu. Jag förberedde honom i förväg
på att jag skulle nämna detta. Så pass
många av kammarens ledamöter har
funnit det han yttrade anmärkningsvärt,
att jag har ansett att jag inte kan
låta detta gå förbi oapostroferat.

Han säger till mig, att han sade mera
berömmande ord än som framgår av
protokollet. Det är riktigt, jag hörde det.
Men detta som står i protokollet är dock
det han på sin kammare suttit och skrivit
ihop såsom de riktiga orden att
säga då kammaren började sitt arbete.
Han skriver att vi avböjer all förenkling.
Det är ett tämligen vågat uttryck,
det får väl inte generaliseras alltför
mycket, men varför får man inte förenkla
om man kan det? Krångel är väl
ingenting positivt i och för sig. Han
undanber sig också för vår räkning
att vi skall betraktas såsom missionsobjekt.
Jag har inte riktigt fattat vad
detta skulle innebära, men det liknar

— den som läser det får det intrycket

— ett avvärjande från skribentens sida.
Han vill säga, att andra inte här skall
komma och försöka säga att vi är dåliga
och att vi behöver förbättras. Detta
får man ut av det sagda. Jag tror kanske
inte han menar det, och vi får väl
höra om en stund hur det ligger till
med den saken. Men nog är det säkert
att även vi här — vare sig vi är präster
eller lekmän — behöver se om vårt
eget hus ganska ordentligt. Kommer

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2 117

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det nu kritik från obetydligt håll, får
vi inte sätta oss på våra höga hästar
och säga att vi är ledamöter av Sveriges
riksdag, så var så god och låt bli att
kritisera oss! Vi behöver kritik, och
kommer det fram kritik som är berättigad
skall vi se till att vi ändrar oss.

Det är, herr talman, mycket annat som
skulle vara värt att sägas. Jag begriper
inte hur det kan dyka upp så många
ting att tala om när det är så tätt
mellan remissdebatterna. Jag vill dock
sluta här och endast säga, att jag yrkar
remiss på propositionerna i förhoppning
att många nyttiga ändringar måtte
föreslås av utskotten och sedan fastställas
av riksdagen.

Herr HALLÉN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för att
jag i anslutning till ordalydelsen i vår
ordningsstadga såsom apostroferad av
den föregående talaren får tillfälle att
ge honom ett litet svar.

Jag vill först säga min ärade vän herr
Dickson, att jag undanber mig att på
något sätt inräknas bland dem som han
kallar dråpare in spe. Jag vet mycket
väl vilka tidningar och tidskrifter som
han åsyftar och som har fört en intensiv
kampanj mot MRA-rörelsen, och jag
vill som sagt på intet sätt räknas in i
den skaran. Jag vill i stället erinra kammaren
om att i det snabbprotokoll, som
föreligger, stenograferna hade behagat
ordagrant skriva av mitt skriftliga anförande
och därigenom kommit att utesluta
vad jag sade, att denna rörelses
idealitet och offervilja på intet sätt får
misstänkliggöras. Herr Dickson vet aft
jag sade detta, och det är inte korrekt
att säga om den som fäller ett sådant
yttrande att han skall inräknas bland
dråpare in spe.

Detta om den saken. Sedan erkänner
jag gärna att jag syftade på den s. k.
MHA-rörelscn i den senare hälften av
mitt anförande. Herr Dickson säger då
att jag begagnade tillfället att varna för

denna rörelse. Jag har inte själv vare
sig avsett något sådant eller uppfattat
det som en varning, utan vad jag sade
var avsett som ett självförsvar för riksdagen.
Jag har nämligen den uppfattningen,
att lika riktigt som det är i
MRA:s allmänna resonemang, att det är
på den personliga karaktärsföringen
som allting hänger — och vi kommer
förresten tillbaka till detta vid årets
riksdag, då vi skall behandla de svåra
problemen om såväl nykterhetsfrågans
elakartade läge just nu som ungdomskriminaliteten
— lika oriktigt är det når
den såsom alla unga rörelser uppträder
och resonerar som om ingenting hade
gjorts i världen förut. Man måste ju
säga om denna högt aktade rörelse, att
den egentligen inte söker någon kontakt
vare sig med folkrörelser, bildningsarbete,
kyrka eller annat sådant.
Den går så där enkelriktat framåt och
betraktar därför dem som står utanför,
kanske inte som missionsobjekt — jag
erkänner gärna att det uttrycket är litet
i överkant — men i alla fall som
människor som just denna rörelse måste
ta hand om, och det är det som jag anser
vara fel, ty jag är verkligen, herr Dickson,
så pass gammal att jag har sett
ganska mycket på framför allt de religiösa
rörelsernas fält av uppflammande,
ofta entusiastiska krafter som har
varit i verksamhet och som handlar
som om världen i övrigt och vad den
åstadkommit ingenting betyder. Dessa
krafter kanske också kan avsätta stora,
viktiga frukter — låt oss gärna hoppas
detta om MRA — men jag har med mina
ord alltså inte velat uttala en varning,
utan en reaktion från riksdagens sida
inför det positiva arbete som trots allt
utföres.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är glad över dessa
förtydliganden, som ålderspresidenten
nu har givit oss. .lag vill korrigera honom
på en punkt, nämligen där han

118

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

säger att MRA inte har sökt kontakt
med folkrörelser, bildningsarbete eller
kyrka. Detta är alldeles felaktigt. Jag
tror att ett mycket stort antal av de
aktiva MRA-människorna är organiserade
fackföreningsmän. Jag tror att vår
fackliga ledarkår nog här kan omvittna
att ingen inom den har gåtts förbi eller
nonchalerats, och vad kyrkan beträffar
känner nog herr Hallén till att det
var sju biskopar från Sverige som mycket
starkt påverkade den engelska kyrkan
i en för MRA där kritisk situation.

Jag skall inte fördjupa mig mera i
detta. Det är riktigt — och jag sade
det ju också själv — att herr Hallén i
sitt muntliga anförande var mera generös,
men därför förvånade det mig
så mycket mera att, då han i stillhet
satt och skrev sitt betydelsefulla anförande,
detta var mera kärvt i ordalydelsen
än hans muntliga anförande sedermera
skulle komma att bli. Men det
är ju tacknämligt när en människa sig
bättrar och omvänder.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
förhandlingarna.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skall inte tävla med
de sista talarna i moralisk indignation,
men jag måste fråga herr Dickson om
det verkligen var så angeläget att få in
denna lilla dumma stump i protokollet.
Har inte herr Dickson upplevt bottenrekord
i uppförande i visor och dylikt
i sällskap där man super och där de
deltagande har haft mycket högre och
mera ansvarsfulla ställningar än som innehades
av medlemmarna i den här lilla
verkstadsklubben eller vad det nu var?
Och är man beredd att läsa upp alla de
dumma stumpar, som man i nattens
timmar har varit med om att sjunga,
lika generöst som man citerar en fackföreningstidning,
som har opponerat
sig emot vad den återger? Jag tycker
att det var litet onödigt att dra in det

här i debatten, och jag tror inte man
är beredd att döma lika hårt överallt
där det förekommer precis likadana
bottenrekord.

Jag skall hålla mig litet till statsverkspropositionen.
Den innehåller ju i år
en s. k. stark budget. Den lovar skattesänkning,
den inrymmer en överbalansering,
och den är alltså en budget som
är ovanligt stark. Man har i statsverkspropositionen
talat om inflationshotet,
och man har sagt att detta hot i särskilt
hög grad kommer från investeringssidan.

Det finns emellertid grupper som
inte har fått del av den ökade konsumtionen
och som inte har deltagit i det
sedan förra året ökade sparande som
man har konstaterat, och det är sådana
grupper som folkpensionärerna och
barnfamiljerna, vilka säkerligen inte
är med bland dem som har fått för
mycket förra året.

Det har redan stått i en aftontidning
att jag skulle tala om barnbidragen. Det
hade jag nu inte tänkt, ty jag tror att
andra talare kommer att göra det. Jag
skall i stället syssla med andra saker
som framkommit, som föreslagits och
diskuterats för att hjälpa barnfamiljerna.
Jag tänker tala om skattelindringar
för barnfamiljerna.

I familjeutredningen visades att barnfamiljerna
år 1954 svarade för 22 procent
av statsskatten mot 14 procent år
1948, då barnbidragen infördes. För
familjer med tre eller flera barn har
statsskatten ökat påtagligt. Medan statsskatten
för dessa familjer år 1949 motsvarade
vad de fick i barnbidrag, får
samma familjer nu betala 50 procent
mer skatt än de mottar i barnbidrag.
Under höstremissen efterlystes en extra
skattelindring för barnfamiljerna. Då
kunde en höjning av barnbidragen avvisas
av budgetära skäl, men när man
ser årets statsverksproposition har man
svårt att finna att denna motivering
håller nu. Man undrar om det inte funnits
utrymme för en något större väl -

Nr 2 119

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vilja mot barnfamiljerna. I synnerhet
när det nu utlovas en skattesänkning,
som det ju talats om också i denna debatt,
borde väl denna skattesänkning i
första hand komma dem till del som
bevisligen har den minsta förmågan att
bära skatterna, nämligen barnfamiljerna.
Herr Sköld sade att det varit nödvändigt
att utreda åtskilliga ting innan
man kunde göra en förändring av de
kommunala ortsavdragen. Av samma
skäl som han anförde anser jag, att det
skulle vara lämpligt att åtminstone tänka
sig några provisoriska skattelättnader
för dessa grupper som särskilt är
i behov därav.

Förslag till skattelättnader för barnfamiljerna
kommer motionsvis att framföras,
och jag skall referera ett par av
dessa förslag, som jag känner väl till.
Det ena alternativet har varit synligt i
pressen. Det innebär en skatterestitution
på förslagsvis 60 kronor, lika stor
för alla barn, vilket strängt taget är
detsamma som ett kristillägg på barnbidragen.
Det andra alternativet är att ge
ett extra ortsavdrag beträffande kommunalskatten
för familjer med minst
två barn. En familj med lägre inkomster
skulle få den största nyttan av ett sådant
skattefritt avdrag, eftersom kommunalskatten
är avdragsgill vid taxeringen
till statlig skatt och en minskad
kommunalskatt alltså ger en höjd statlig
skatt. Ett extra ortsavdrag till dessa
barnfamiljer skulle kanske ge en skattelättnad
på i runt tal 75 miljoner kronor
eller ungefär detsamma som det
nyss skisserade skatteavdraget skulle

ge.

En annan sak, som jag skulle vilja erinra
om, är vad bevillningsutskottet tidigare
skrivit till Kungl. Maj:t om och
som den förre finansministern vid två
tillfällen utlovat i interpellationssvar,
nämligen att man skulle närmare titta
på det s. k. förvärvsavdraget för gifta
förvärvsarbetande kvinnor. För många
förvärvsarbetande mödrar känns det
nuvarande skattesystemet ogint, och

även för relativt små inkomsttagare gör
de nuvarande avdragsreglerna åtminstone
psykologiskt ohägn. Jag känner
väl till att man ibland överdriver sambeskattningens
vådor för de små inkomsttagarna,
men denna beskattning
är i varje fall psykologiskt inte lyckligt
utformad för närvarande. Ingenting har
dock gjorts för att jämka förvärvsavdraget,
och det måste förvåna en smula
att det, när man nu tillsatt en ny utredning
rörande de kommunala ortsavdragen,
i direktiven inte sagts något
om att sådana spörsmål som frågor om
förvärvsavdrag och kanske även om
hänsyn till barnförsörjningen bör tagas
med i bedömningen, när man utarbetar
nya ortsavdragsregler.

För en kategori, nämligen ensamstående
med barn, bör kanske årets riksdag
utan stora betänkligheter kunna
rätta till en skatteojämnhet genom att
ge en ensamstående mor eller far med
barn samma skattefria avdrag som
man ger en ensamstående med barn,
om han eller hon har husföreståndarinna
— alltså ett helt ortsavdrag för
den som har tillsyn över barnet. Med
nuvarande regler betalar t. ex. i ortsgrupp
5 en ensamstående med barn,
om han inte har hushållerska, större
skatt än två makar med ett barn, och
när det gäller större inkomster än
10 000 kronor betalar den ensamstående
modern eller fadern utan hushållerska
högre skatt än barnlösa makar. En ensamstående
försörjare med barn hos
sig borde rimligen ha ett helt skattefritt
ortsavdrag, hur han eller hon än
löser problemet med barnens vård och
tillsyn. Eftersom denna riksdag har bebådats
som den som skall komma med
den åtrådda skattesänkningen, borde
det vara lämpligt att visa skattcsolidaritet
med de ensamma fostrare av barn
som det här har talats om.

Det är inte mycket folk i kammaren
nu, och det är inte någon som visar så
värst stort intresse för vad som nu
säges. Om man tycker att något är be -

120 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tydelsefullt kan man emellertid inte
låta bli att säga det bara därför, att
det inte finns någon publik just när
det sägs.

Jag skall från frågan om beskattningen,
som kan vara nog så betydelsefull,
komma över till ting som i alla fall har
en helt annan räckvidd, nämligen frågan
om atombomber i det svenska försvaret.
Årets statsverksproposition har
visserligen ingenting att säga om detta,
men pressdebatten har ju varit mycket
avancerad, och förmiddagens diskussion
belyste problemet samt gav besked
om var högerns ledare står och gav
glädjande nog herr Ohlin tillfälle att
tala om att han inte bestämt står på
någondera sidan.

Under så gott som hela FN:s tillvaro
och accentuerat under senare år har
det ju varit en brännande fråga att finna
utvägar för att förhindra att atombomber
blir ett hot mot världsfreden.
Att atombomber inte kan jämställas
med de konventionella vapnen, har
man varit överens om. Atombomber har
ställts i klass med biologiska vapen och
giftgaser, bara med ännu större verkan.
Verkningarna är sådana att alla, inte
minst vetenskapsmännen på kärnfysikens
område, spår mänsklighetens förintelse
vid ett storkrig med atomvapen.
De, som eventuellt skulle komma att
överleva, riskerar att bli bärare av degenerativa
arvsanlag som en följd av
den radioaktiva strålningen. Skadorna
drabbar alltså även kommande generationer
på ett kusligt sätt. Skador i arvsmassan
genom radioaktivitet sysselsätter
redan forskningen i hela världen.

När debatten om atomvapen nått våra
gränser och man börjat syssla med frågan
om ett svenskt atomvapen eller inte,
har man hållit sig till möjligheten att
förse det svenska försvaret med s. k.
taktiska atombomber. Detta var också
vad herr Hjalmarson i förmiddags talade
om. Man avvisar tanken på strategiska
atombomber. Enligt all expertis
— detta var också försvarsministerns

uppfattning under debatten i förmiddags
— finns det ingen egentlig skillnad
mellan taktiska och strategiska
bomber. Man kan skilja mellan bomber
med större eller mindre sprängverkan,
mellan bomber av äldre typ — uranoch
plutoniumbomber — och vätebomber,
mellan bomber som kan flygas med
våra vanliga jakt- och attackplan och
sådana som kräver annat bombflyg.
Men någon verklig skillnad finns inte.
Att tala om en sådan skillnad är att ge
allmänheten en felaktig föreställning
om att det finns ett relativt oskyldigt
vapen, som skiljer sig från s. k. strategiska
anfallsvapen.

Diskussionen i vårt land om ett
svenskt atomvapen kan inte få bli enbart
ett militärt resonemang. Diskussionen
måste föras mot bakgrunden av
vår tidigare inställning till försvarsspörsmålen
och de internationella sammanhangen;
frågan måste avgöras från
både politiska, militära och moraliska
överväganden.

Efter Genévekonferensen i höstas om
produktionen av atomenergi för fredligt
bruk har det blivit högaktuellt för
oss att bygga reaktorer för att trygga
vårt kraftbehov i framtiden. Det måste
emellertid ta relativt lång tid — det
sades också i förmiddags — innan utbyggnaden
blir klar och någon produktion
av betydelse kan komma i gång.
Skulle nu inom denna produktion också
rymmas plutonium för bomber, skulle
våra utsikter att få industriell nytta
av atomkraften skjutas ännu mer på
framtiden. Hur vi än påskyndar reaktorbyggena
blir det en fråga på lång
sikt att kunna framställa atombomber
här hemma. Att införliva atombomber
med det svenska försvaret måste då betyda
att man får köpa dem utifrån, och
hur begränsade möjligheterna till detta
är framgick tydligt av försvarsministerns
anförande i morse. För en vanlig
människa framstår det som klart, att
den stormakt — och det blir endast tal
om Sovjet, England eller USA — som

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

121

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skulle kunna tänkas vilja sälja till oss
av detta vapen, måste göra det i den
övertygelsen att vi i ett storkrig blir
dess allierade. Från den andra stormaktssidan
måste man räkna med oss
som en presumptiv fiende. Hur går det
då med vår neutralitet? Blir inte vår
politiska ställning problematisk redan
i fred om vi ger oss in på den linjen?

Försvarsministern refererade i förmiddags
de synpunkter man framför på
militärt håll, nämligen att hotet från
det nya vapnet kräver en annan deponering
av våra militära styrkor, en
större utspridning. En anfallande stormakt
kan däremot koncentrera sina
trupper utan risk att själv bli utsatt
för atombomber, och den kan alltså
bryta ned vårt lands motstånd i ett
krig, som förs endast med konventionella
vapen men under hotet av atomvapen.

Låt oss vända på resonemanget! Hur
skulle det bli för det lilla landet, om
det hade dessa s. k. taktiska atombomber?
Skulle slutsatsen bli att vi endast
kan betvingas med atomvapen? Och
vad händer sedan över de grå askhögarna?
Det lilla landets förhoppning
att bli i stånd att släppa ned den första
taktiska atombomben mot den anfallande
fienden är säkert bedräglig. Inga
stora mobiliseringar kommer att varsko
om att ett land med atombomber förbereder
ett anfall. Ingen larmklocka
kommer att höras från den som vill
anfalla — det är försvarsministerns
egna ord från förmiddagen. Själva tänker
vi inte börja anfall med atomvapen.
Är vi beredda att ge order om att fälla
den första atombomben? Och är vi inte
det, blir vi någonsin i tillfälle att skicka
i väg den andra?

Stormakternas övertag över oss blir
lika stort, om vi har taktiska atombomber
och motståndaren har vätebomber,
som det var innan dessa vapen fanns.
Vi vinner inte större säkerhet med
atomvapen. Däremot kan Sverige, om
vi har atomvapen, vid ett närbeläget

krig mellan stormakter komma att betraktas
som en osäkerhetsfaktor, som
det blir av intresse att omedelbart få
in på den ena eller andra sidan i kriget.
Vårt läge måste då tvärtom bli
osäkrare med det nya vapnet. Om vi
blir angripna och indragna i ett storkrig
eller ej beror inte på om vi har
detta vapen, utan det beror på om det
finns något skäl att börja ett krig med
Sverige.

Hela världen har protesterat mot
fortsatta experiment med nya atombomber.
En fortsatt tillverkning av
atomvapen måste naturligtvis medföra
fortsatta försöksexplosioner och öka
radioaktiviteten i luften, även för de
mest fredliga länder, var dessa experiment
än görs. Den enda moraliskt
hållbara ståndpunkten är också den
enda förnuftiga, nämligen att inte öka
krigsriskerna och driva fram konfliktanledningar
genom att delta i upprustningen
med atombomber. Jag är glad
över att försvarsministern ansåg, att
etiska synpunkter måste läggas på denna
fråga.

Måtte de, som närmast har att ta
ställning till våra utrikespolitiska problem
och till försvarets utformning, ta
alla konsekvenser, politiska, militära
och moraliska, i betraktande när de,
såsom jag hoppas, till slut med kompassnålen
stadigt inriktad på fred —
det är också försvarsministerns ord —
skall bestämma sig för att avstå från
atomvapen i vårt lands försvar.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att fru Nancy
Eriksson måste ha missuppfattat mig
eller att jag uttryckte mig dunkelt på
ett par punkter, som jag vill klargöra
för kammaren.

Jag läser ofta tidningen Metallarbetaren,
som jag tillika med tidningen
Sjömannen sätter mycket högt och ofta
finner högst värdefulla saker i. Jag vill
betona att denna tidning har funnit vad

122

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

jag nyss citerade vara ett exempel på
något ytterligt olämpligt, och den skräder
sannerligen inte orden när den talar
om »detta eländets jubileum» och
förklarar att styrelsemedlemmarna
omedelbart bör söka sig en annan uppgift,
eftersom de är ovärdiga att fungera
såsom ledare. Tidningen måste fullkomligt
fritas från varje misstanke att
på något sätt stödja detta. Jag nämnde
inte vad det var för sammanslutning,
och det står inte i tidningen, men det
kan ha varit en facklig organisation.

Jag håller fullkomligt med fru Eriksson
om att därest det på andra håll
uppstår liknande fenomen, vilket det
säkert gör — det är möjligt att jag
själv har varit med vid liknande tillfällen
— så är det i lika hög grad att
fördöma. Jag vill inte att kammarens
ledamöter skall hysa något tvivel på
den punkten.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag har begärt ordet,
närmast uppfordrad därtill av en passus
i herr Heléns anförande och början
av fru Erikssons anförande.

Någon gång i slutet av 1800-talet angreps
dåvarande regeringen i andra
kammaren av den kände riksdagsmannen
S. A. Hedin, som sedermera kallades
braständaren, därför att han vid
det åsyftade tillfället lät förstå, att han
skulle tända en brasa under regeringen,
en brasa vars värme han dock skulle
reglera själv. Till en början fann han
det lämpligt att använda stekning vid
sakta eld. Nu har vi blivit braständare
litet var både inom regeringen och oppositionen
och bränner varandra på
bål litet då och då — som t. ex. här i
dag. Vi är också braständare i den meningen,
att nya tändande idéer och förslag
släpps ut till ett folk, som den politiska
demokratien har gjort mottagligt
för framstegsvänliga idéer och förslag.
Men tyvärr går det inte alltid att reglera
brasvärmen såsom Hedin trodde,
t. ex. så att den inte blir för ojämn.

Jag har fått vara med om att tända
diskussionen om barnfamiljernas position
i dagens samhälle. Familjeutredningen
bestod bränslet i sitt betänkande
i höstas om samhället och barnfamiljerna.
Där fanns många eldfängda
fakta, om det låga födelsetalet, om de
8 procent av den vuxna befolkningen
som försörjer 38 procent av dess barn,
om barnfamiljernas 30 procent lägre
levnadsstandard än de barnlösas i produktiv
ålder m. fl. sådana siffror som
väcker eftertanke. Dessa fakta kom tydligen
ganska överrumplande för stora
delar av den allmänna opinionen. Generositetens
och solidaritetens gnistor
sprakade väl upp på åtskilliga håll,
men gensvaret var i förstone ganska
svalt inom stora grupper, främst sådana
som har sina politiska språkrör
i den borgerliga opposition som herr
Helén i dag representerar. När jag säger
detta dömer jag både av tidningspressen,
som jag noga följer, och den
mängd brev som allmänheten skickar
mig. Under loppet av det sista kvartalet
— längre tid är det inte — har opinionen
hållit på att ändra sig, och insikten
om barnfamiljernas beträngda läge blir
allt allmännare. Det är glädjande inte
minst för mig, som ju har till uppgift
att försöka bidra till det familjevänligare
klimat, som herr Helén efterlyste.
Ja, det är glädjande, att de idéer och
förhoppningar härvidlag, som jag själv
omfattar, växer sig allt starkare, glädjande,
även när de växer sig starkare
under gny och klander över att problemen
försummas och nonchaleras av
den regering, som satt i gång hela diskussionen
därom.

Nu är det dock så, att denna opposition
till förmån för ett ökat stöd åt
barnfamiljerna inte är enstämmig i sin
uppfattning om vilka åtgärder som läget
kräver. Remisstiden för familjeutredningens
betänkande utgick först för
några dagar sedan. Bara ett mindre antal
yttranden har den stora remisskvarnen
avlevererat hittills. Men redan des -

Torsdagen den 19 januari 1956 om.

Nr 2

123

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sa första smakprov visar, att det råder
ganska skiftande åsikter om hur stödet
till barnfamiljerna skall utformas. Vad
barnbidragen beträffar har t. ex. socialstyrelsen
menat, att man helst bör
koncentrera ökningen av barnbidragen
till familjer med tre eller flera barn
och ensamma mödrar med barn. Men
samtidigt påvisar styrelsen en lång rad
administrativa svårigheter och kostnader,
som en sådan ståndpunkt drar med
sig, varför styrelsen slutar med att den
inte utan ytterligare utredning kan tillstyrka
vad den helst skulle vilja tillstyrka.
Samma dag inkom yttranden
från Husmodersföreningarnas riksförbund,
som vill koncentrera barnbidragen
på samma sätt som socialstyrelsen,
och från Socialdemokratiska kvinnoförbundet,
som inte vill detta utan vill ha
en likformig höjning för alla barn. Säkerligen
kommer det bland de 200 å
300 remissvar, som vi har att räkna
med om vi räknar in även underremisserna,
även att finnas det önskemål om
barnavdrag i skatten, som lanserats i
debatten här i dag av herr Hjalmarson
och antydningsvis av herr Helén. Buden
är alltså många.

Att regeringen, innan remissbehandlingen
av familjeutredningens betänkande
är avslutad, skulle ha bildat sig
en bestämd mening om de åtgärder,
som ger bästa valutan för de pengar,
som kan satsas på barnfamiljerna, är
väl ändå litet för mycket begärt. Ändå
framgick det att herr Helén menade,
att det skulle regeringen kunnat göra.
Men när begär man detta eljest i andra
frågor? Häromdagen förebråddes finansministern
av tidningen Expressen,
herr Helén närstående, för att han tagit
upp en klumpsumma på 100 miljoner
kronor i budgeten för den tilltänkta
skattesänkningen, fastän remissbehandlingen
av statsskatterevisionens förslag
ännu pågår, och han beskrevs som en
man vilken egenmäktigt beslutat sig och
bara låter remissorganen skriva och
bemöda sig i onödan. I barnbidrags -

frågan däremot menade samma kvällstidning,
att regeringen är svårt försumlig,
som inte beslutat sig, innan remisstiden
utgått. Jag har mycket svårt för
att få något sammanhang mellan dessa
två ståndpunkter.

Sedan är det onekligen så, att både
skattesänknings- och barnbidragsfrågorna
har stor ekonomisk räckvidd på
några hundra miljoner kronor vardera.
Här kan sägas, såsom av fru Eriksson
i Stockholm, att det ena är angelägnare
än det andra och bör ha förtursrätt.
Uppfattningen om vad som är angeläget
skiftar emellertid inte bara mellan
partierna utan även inom partierna.
Den skattesänkningsdiskussion, som
dominerade valrörelsen 1954, utkristalliserade
ett löfte från dåvarande finansministern
om skattesänkningsförslag till
1956. Det var innan den kartläggning
av barnfamiljernas ekonomiska situation,
som i dag fångar vårt intresse och
håller på att svänga opinionen, ens var
påbörjad. Löften brukar socialdemokratien
alltid hålla, och den gör så
även nu, även om det kanske finns en
del inom socialdemokratien — och kanske
även andra — som skulle önskat,
att man inte varit låst av skattcsänkningsöverenskommelsen
inför vad de
kanske vill beteckna som en ny situation
eller rättare sagt nyupptäckten av
en situation, som den vari barnfamiljerna
befinner sig. Frågan är: Vad räcker
statsinkomsterna till för nästa år?
Räcker de till skattesänkning, höjda
barnbidrag och överbalansering av budgeten,
alla dessa tre ting i det behövliga
och önskvärda formatet? Jag menar
nog, att finansministern i dag har
kunnat övertyga oss om att de knappast
räcker för allt detta på en gång. Nå,
kanske ni invänder: räcker det då inte
till litet av vardera av allt detta? Det
är möjligt. Men är vi betjänta med detta?
Den frågan står öppen. Den sammanhänger
bl. a. med problemet var
injektionen av pengar skall sättas in
för att ge de sämst ställda barnfamil -

124 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

jerna den största lättnaden. Det problemet
kommer regeringen nu att ta itu
med sedan remissvaren på familjeutredningens
betänkande börjat inkomma.
Det är ingalunda frågor, som regeringen
ovilligt eller halvhjärtat skjuter
ifrån sig, som man skulle kunna förmoda
av vissa tidningsskriverier. Det
är frågor som med säkerhet kommer
att bearbetas och gnuggas samvetsgrant
inom kanslihuset de närmaste månaderna,
det kan jag försäkra herr Helén.

Med utgångspunkt från ett missvisande
tidningsreferat från en frågestund,
som jag hade i Värnamo, ett tidningsreferat,
som präglas mera av referentens
önsketänkande än av mina utsagor,
har herr Helén försökt uppkonstruera
en skiljaktighet mellan de ståndpunkter,
som jag skulle inta i kanslihuset
och de jag intagit i Värnamo. Han
tyckte att jag är »en ombytlig flamma»,
som borde lämna min plats i kanslihuset
för att komma tillbaka starkare
med barnfamiljernas stöd.

Herr Heléns spekulationer om skiljaktigheten
i min och den övriga regeringens
ståndpunkter är med förlov
sagt litet naiva. Det finns alltid nyanser
i uppfattningen inom en regering: enstaka
regeringsledamöter, som önskar
påskynda en viss fråga, som ligger vederbörande
om hjärtat något mer än
vad flertalet finner lämpligt eller vad
samhällsekonomien tillåter. Var och en
kämpar ju för sitt fögderi, får ibland
kompromissa och ibland vänta inom ett
avsnitt av detta fögderi men har kanske
större framgång inom andra avsnitt.
Fastän min egen erfarenhet inte
är så långvarig har jag liksom herr Helén
kunnat utifrån observera sådana
nyanser hos olika regeringar, som jag
iakttagit under hela den tid, som jag
över huvud taget gjort några politiska
observationer. Men det är nog sällsynt,
att blotta otåligheten vad beträffar en
fråga kommer en regeringsledamot att
bryta sig ut ur ett team, där han eller
hon har gehör för övrigt. Även om det

ytligt sett kan förefalla herr Helén, som
om förståelse för barnfamiljerna stode
blickstilla, vågar jag försäkra honom
med en viss Galileis ord, »att likväl rör
hon sig», och jag tillägger för egen del:
likväl rör hon sig framåt — uppenbarligen
även inom folkpartiet.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Att fru Lindström är
ledamot av en regering, där olika medlemmar
har olika uppfattning i saker
och ting har ju t. o. m. en naiv oppositionsledamot
kunnat gissa sig till. Frågan
är bara hur länge en regering kan
samarbeta, där dessa åsikter på avgörande
punkter blir omöjliga att sammanjämka.

Jag vet inte om fru Lindström under
sin period som politisk journalist även
ägnat sig åt att studera förhållandena
inom andra länders regeringar, om hon
t. ex. ägnat uppmärksamhet åt den teknik
som den norska regeringen arbetar
med. Där är det mycket vanligt att man
till statsrådsprotokollet antecknar reservationer.
Det är en teknik som är
ärligare än den som består i att man
med vaga ord och vändningar inför
allmänheten och inför riksdagen försöker
dölja, att det faktiskt existerar
delade meningar.

Nu är det tydligen så, att fru Lindström
inte har — vi får ju lita på hennes
ord — företrätt en annan uppfattning
i Värnamo än i kanslihuset, och
jag skall gärna säga att jag är glad över
att hon lyckats hålla samman sin syn
på barnbidragen, när hon är ute och
gör så långa resor och att inte uppfattningen
hinner ändra sig på vägen mellan
Stockholm och Småland. Men vad
jag skulle vilja önska fru Lindström under
den fortsatta resan i kanslihuset är
att hon klart för riksdagen redovisar,
vid vilken tidpunkt hon anser att en
revision av barnbidragen bör företas,
så att vi verkligen får veta vad hon anser
och inte bara att hon nöjer sig med

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2 125

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ett långsamt och tålmodigt arbete i
Galileis anda.

En konkret fråga kan jag inte underlåta
att rikta till fru Lindström, och
det är denna: Varför har inte statsrådet
begagnat hösten till att i sitt ihärdiga
och tålmodiga påverkningsarbete övertyga
finansministern om att vi behövde
en utredning om verkningarna och
konstruktionen av ett barnavdrag? Det
är inte alls säkert att man behöver
konstruera det så att de orättvisor, som
förre finansministern Sköld har utbrett
sig om, behöver uppkomma. Det är
tänkbart, statsrådet, att många svenska
barnfamiljer föredrar att få behålla i
sin egen plånbok något större andel av
sin egen förvärvade inkomst än att få
vad man i vissa fall uppfattar som en
nådegåva från staten. Detta innebär
icke att den hittillsvarande konstruktionen
med barnbidrag som vi haft i
och för sig skulle vara olycklig eller
oriktig. Den har åstadkommit en sund
förändring i många svenska hems familjeekonomi
genom att hustrun fått
mottaga en summa, som hon själv fått
förvalta, och det är i viss mån den
främsta anledningen till att barnbidraget
alltjämt har ett berättigande, när en
konstruktion med barnavdrag, rättvist
konstruerad, bättre skulle motsvara
många barnfamiljers önskemål.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Helén menar, att
jag skulle använt höstmånaderna omedelbart
efter det att familjeutredningens
betänkande var avlämnat till att
sätta i gång en ny utredning om barnavdragen
och deras verkningar. Det är
ju ändå så, att familjeutredningen tagit
upp bland olika alternativ också tanken
på barnavdrag i skatten, och detta
alternativ jämte övriga alternativ om
olika sätt att höja de kontanta barnbidragen
har skickats ut på remiss till
alla dessa organisationer ocli myndigheter,
som representerar folkmeningen

i Sverige. Det vore väl rätt märkvärdigt,
om man inte skulle kunna vänta
några månader för att få reda på de
stämningar och den opinion, som där
ger sig till känna, innan man börjar
med några speciella bearbetningar av
något enstaka alternativ.

Herr Helén vill ha besked, när den
tiden är inne, då vi skulle kunna presentera
konkreta förslag till familjestöd.
Han skall få det beskedet, när den
tiden är inne.

Herr Helén efterlyste i sitt tidigare
anförande en stor och politiskt befriande
handling. Jag skulle också kunna
göra det och tycker, att det skulle vara
just en sådan politiskt befriande handling,
om folkpartiet ville öppna sitt visir
i denna fråga och låta oss veta, var
det egentligen står i fråga om kontanta
barnbidrag eller barnavdrag.

Här har förekommit så många undanflykter
och så många halvkvävda
visor, samtidigt som en del folkpartitidningar
har kallat regeringen feg och
vankelmodig för att den inte har lagt
fram klara besked redan första kvartalet
efter den stora utredning blivit
klar, som det här varit fråga om. Jag
vet emellertid inte var vankelmodet sitter
hos en så okroppslig företeelse som
folkpartiet — säkert är att det finns
där. Det är ju allmänt bekant, att inget
annat parti har så många meningar som
det herr Helén företräder.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Lindström närmar
sig här den salomoniska visheten. »När
tiden är inne» skall jag få veta »när
tiden är inne» att lätta på slöjan från
regeringens sida. Dunklare kan det
inte sägas. Fru Lindström meddelade
här i riksdagen i höstas i en debatt med
fröken Vinge att familjeutredningens
betänkande inte kunde läggas till grund
för barnbidragens konstruktion. Jag

120

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

önskar nu bara att statsrådet Lindström
hade begagnat höstmånaderna till att
inom något av de departement, som hon
förfogar över, ha gjort en departemental
utredning om konstruktionen och
verkningarna av ett barnavdrag.

Vad slutligen beträffar den ädla polemik
mot folkpartiet, som föddes på
statsrådets läppar i sista stund, vill jag
endast hänvisa till de statsvetenskapliga
utredningar som gjorts rörande sammanhållningen
inom folkpartiet. Jag
tror att de räcker och blir över.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! I sitt inlägg här läste
herr Dickson bl. a. upp ett citat ur tidningen
Metallarbetaren, och han sade
i sammanhanget att det upplästa var
en bedrövlig historia. Jag är fullt överens
med herr Dickson i den karakteristiken.
Men för att det inte skall uppstå
något missförstånd i det fallet vill jag
korrigera herr Dickson, när han säger
att det i artikeln i fråga inte finns angivet
från vilken organisation det citerade
är hämtat. Så mycket finns i varje
fall angivet i artikeln, herr Dickson, att
det omskrivna inte är hämtat från någon
organisation inom Metallindustriarbetarförbundets
verksamhetsområde.
Jag vill emellertid inte säga att detta
gör saken i sig själv bättre, men eftersom
åhörarna måhända lätt kunde få
den uppfattningen att artikeln var
grundad på förhållanden inom det förbund,
som jag råkar tillhöra, har jag
ansett riktigt att komma med ett tillrättaläggande.

Sedan företog herr Dickson ett mindre
korståg för MRA — på samma sätt
som han gjorde i höstas -— och jag skall
inte ge mig in på den saken i annan
mån än att jag vill göra den stillsamma
reflexionen: Hur skulle det vara om
även vi, som inte tror på någonting,
tillerkändes rätten till religionsfrihet?
Skulle vi inte kunna sluta med alla omvändelseförsök
i olika sammanhang

från dem, som nu råkar ha en tro på
ett högre väsen?

Efter detta skall jag nu göra någonting,
som jag aldrig tidigare gjort, nämligen
instämma med herr Hagberg i
Stockholm. Han riktade kritik mot den
debattordning som utvecklats under
denna remissdebatt, och även jag reagerar
mot att vissa medlemmar av denna
kammare tycks åtnjuta privilegier,
som inte tillkommer samtliga kammarens
ledamöter.

Jag skall i mitt fortsatta inlägg här
närmast ta upp en del frågor, som vi
ifrån den fackliga rörelsens sida betraktar
som angelägna. (Man kan tydligen
i remissdebatten tala om vad som
helst, och det kan kanske tillåtas även
mig att göra detta.) Dessförinnan vill
jag emellertid rent allmänt uttala min
tillfredsställelse över och min anslutning
i stort till det nu framlagda budgetförslaget.

Det har sagts tidigare, och jag tror
det är riktigt, att finansministern har
åstadkommit en budget, som måste betecknas
som stark. Metoden att betrakta
drifts- och kapitalbudgeten som en enhet
ur balanssynpunkt måste i nuvarande
ekonomiska läge vara en riktig
princip och bör kunna bli den grundval,
på vilken man sedan kan bygga
upp övriga erforderliga åtgärder för att
styra den ekonomiska utvecklingen.

Vad som för mig i det nu framlagda
riksstatsförslaget möjligen framstår som
mindre välbetänkt — om jag läst skrivningen
i finansplanen på ett riktigt sätt
— är den skattesänkning som signalerats.
Då jag lyssnat till finansministern
här i dag, har jag fått den uppfattningen,
att även han är synnerligen tveksam
på den punkten. Jag frågar mig, om det
kan vara lämpligt att i nuvarande konjunkturläge
sänka skatterna och därmed,
som det också tidigare sagts, öka
köpkraften. Om man räknar med — vilket
jag tror man måste göra — att
denna skattesänkning kommer att ytterligare
driva efterfrågan på varor och

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2

127

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tjänster i höjden, är det enligt min
mening oklokt att nu sänka skatterna.
Det hade då varit bättre att ytterligare
överbalansera budgeten och reservera
dessa miljoner för framtida behov. Eller
räknar finansministern med -— vilket
oppositionen tycks göra — att dessa
miljoner, som nu avses att i form av
skattesänkning delas ut till det svenska
folket, skall medföra en ökning av det
personliga sparandet? Det må, herr talman,
förlåtas mig, om jag inte tror att
så blir fallet. Men om inte heller finansministern
tror på den utvecklingen —
han tycks i varje fall vara mycket tveksam
på den punkten men säger inget
uttryckligt om det i finansplanen — ja,
då har i varje fall jag svårt att förstå
konsekvensen i talet om nödvändigheten
av att föra en stram ekonomisk politik.

Om jag efter detta, herr talman, får
gå över till att säga några ord i en annan
sak, som ligger mig varmt om hjärtat,
skulle det vara i frågan om en allmän
tjänstepensionering. Även om regeringen
inte lämnar något förslag till
årets riksdag, räknar vi väl allmänt med
att det skall komma nästa år. Låt mig
redan nu säga, att de grupper jag främst
företräder med de största förväntningar
ser fram mot genomförandet av denna
reform. Jag skulle vilja beteckna den
som en kombinerad trygghets- och rättvisefråga.
Även om den nuvarande folkpensioneringen
är en stor och betydelsefull
social åtgärd, ger den ändå inte
den trygghet åt åldringarna som bör
vara målsättningen för en modern välfärdsstat.
Det måste därför vara en angelägenhet
av första ordningen, att vi
snarast möjligt genomför eu tjänstepensionering,
som ger en bättre ålderdomsförsörjning
än den nuvarande folkpensioneringen.
.lag tror inte man kan göra
på det sätt som herr Hjalmarson föreslog,
nämligen att överlåta åt de enskilda
medborgarna att klara denna ålderdomsförsörjning.
Det är emellertid
också nödvändigt, att utformningen av

denna tjänstepensionering blir sådan,
att den inte konserverar nuvarande
orättvisor. Diskrimineringen av de arbetsanställda
inom olika områden måste
upphöra. Det har sagts tidigare, och
jag vill upprepa det här, att vi betraktar
det som en orimlighet att bara därför
att någon vid exempelvis ett företag
råkat hamna på verkstadssidan skall
han i pensions- och även i andra avseenden,
vilka jag återkommer till, vara
i en sämre ställning än den som råkat
hamna på kontorssidan. Jag vill understryka
det angelägna i att utformningen
av förslaget till allmän tjänstepensionering
blir sådan att dessa orättvisor elimineras.

Även frågan om en förkortning av
arbetstiden för dem som nu har 48 timmars
arbetsvecka pockar allt intensivare
på i varje fall en dellösning. Den
ständigt stegrade produktiviteten, vilken
vi alla gläds åt, har ändock en mörk
baksida. Fråga är, om vi inte i vissa
fall får betala ett för högt pris för denna
produktivitetsstegring, ett pris som
många gånger hårt drabbar den enskilde
individen. Det måste vara samhällets
skyldighet att se till, att den enskilda
människan inte drabbas av en
för snabb förslitning. Och det måste
vara samhällets plikt mot sig självt att
i varje läge handla så, att de produktiva
resurserna — häri inberäknat den
mänskliga arbetskraften — befinner sig
i sitt optimala läge. Vi har enligt min
mening kommit dithän, att vi inte mycket
länge till kan skjuta ifrån oss frågan
om en arbetstidsförkortning. Blir dröjsmålet
för långt, riskerar vi att det uppstår
skadeverkningar, som det kan bli
dyrbarare för samhället att reparera än
vad en arbetstidsförkortning eventuellt
skulle komma att kosta.

Även ur rättvisesynpunkt är frågan
om en arbetstidsförkortning angelägen.
Den längre arbetstid, som de anställda
arbetarna nu har jämfört med andra
grupper och som endast tycks vara
grundad på att det historiskt har varit

128 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 om.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

på det sättet — några andra vettiga skä)
kan inte jag finna — går inte att i
längden upprätthålla. Jämför man det
arbetstidsslöseri, som förekommer inom
vissa områden, med den ständigt stegrade
press som arbetarna i stort sett utsätts
för, framstår skillnaderna i prestationsvärderingen
som skriande orättvisa.
Vi förväntar oss därför att så
snabbt som möjligt få förslag om en
sänkning av den nu lagstadgade arbetstiden
— som ett trappsteg på vägen
till 40 timmars arbetsvecka.

Under hela den tid socialdemokratien
haft ett betydande inflytande på utvecklingen
i vårt land bar strävandena
gått ut på att åstadkomma större social
rättvisa. Utan att förhäva oss vågar vi
väl påstå, att vi kommit ganska långt
på vägen mot en social utjämning. Ännu
återstår emellertid åtskilligt, innan vi
kommit dithän, att den sociala omvårdnaden
är likvärdig för alla grupper av
medborgare och för de enskilda människorna.
Vi borde alla kunna samlas
kring ett program, som går ut på att
vi i det fortsatta reformarbetet arbetar
för att den sociala omvårdnaden — oavsett
om den lämnas av företagen eller
samhället — blir likvärdig för alla. Om
sedan de olika samhällsmedborgarnas
insatser skall värderas olika, bör dessa
skillnader ta sig uttryck i den kontanta
lönen.

Den traditionella syn på dessa frågor,
vilken fortfarande i alltför hög
grad påverkar mångas tänkande, måste
ändras. I längden blir det ohållbart att
upprätthålla nuvarande system. För
min rättsuppfattning framstår det som
oerhört stötande, att en person bara
därför att han hamnat på en viss plats
inom ett företag eller i samhället skall
ha kortare arbetstid, tryggad pension,
full betalning vid sjukdom och olycksfall
(även för karensdagarna) och i
många fall längre semester.

Från fackföreningsrörelsens sida kan
vi inte vara till freds med denna ordning.
Vi kommer därför att fortsätta

våra framstötar i dessa frågor ända tills
frågan om likvärdig behandling av alla
medborgare i socialt avseende har lösts.

Även om det, herr talman, finns
många frågor och många önskemål, som
det kunde vara angeläget att ta upp i
en remissdebatt, skall jag med hänsyn
till den lång talarlistan inskränka mig
till att med några ord beröra ytterligare
en för fackföreningsrörelsen vital
angelägenhet, nämligen det i trontalet
signalerade förslaget till en utbyggnad
och upprustning av arbetarskyddet.
Inom den kommitté, som handhaft utredningen
av dessa spörsmål, var vi
alla — det vågar jag påstå — angelägna
om att icke föreslå någonting utöver
vad vi ansåg absolut nödvändigt. Att
det ändå måste bli vissa utökningar,
som medför stegrade kostnader för det
allmänna, är väl tämligen naturligt, inte
minst med hänsyn till den expansion,
som det svenska näringslivet genomgått
under de senaste 10—15 åren. Det torde
knappast behöva framhållas, att arbetarskyddet
haft att arbeta med alltför
begränsade resurser. Det är därför tacknämligt,
att vi redan under årets riksdag
får ta ställning till förslag, som
syftar till att effektivisera arbetarskyddet.
Jag vill bara uttala den förhoppningen,
att socialministern inte skall
visa någon missriktad sparsamhet i denna
för de arbetsanställda och för samhället
så betydelsefulla fråga. Jag tror
att en rimlig kapitalinvestering på detta
område ger en större utdelning än
kanske någon annan investering.

Herr talman! Vi har tillfredsställelsen
att här i vårt land jämfört med många
andra länder befinna oss i ett gynnsamt
läge. Produktionen ökar, och levnadsstandarden
stiger. Ingenting motsäger
för dagen, att utvecklingen under
innevarande år blir lika gynnsam. De
inflationistiska tendenserna inom ekonomien
är av allt att döma under kontroll.
Stabiliseringssträvandena har lyckats,
och om inget oförutsett inträffar
bör vi kunna förvänta en lugnare ut -

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2 129

veckling i år än under föregående år.
Härtill bidrar inte minst den samordning
av lönerörelsen, som nu är brinnande
aktuell. Fackföreningsrörelsen
har på så sätt velat lämna sitt bidrag
till en lugn utveckling. Men även om
LO och TCO omsluter en stor del av
inkomsttagarna i samhället, så är det
ändå inte alla. En betydande del av
inkomstbildningen sker utanför samordningens
inflytelse. Det bör därför
vara angeläget att se till att inkomstbildningen
inom denna sektor inte blir
sådan, att stabiliseringsidéns förverkligande
äventyras.

Pressen på vår ekonomi härleder sig
inte enbart från lönesidan. Minst lika
allvarligt är trycket från investeringssektorn.
Det bör därför i rådande ekonomiska
läge vara en fråga av första
ordningen att regeringen — därest det
skulle visa sig vara nödvändigt — skaffar
sig det behövliga inflytandet över
investeringsverksamheten. I strävandena
att hålla den ekonomiska utvecklingen
under kontroll kan regeringen påräkna
fackföreningsrörelsens fulla medverkan
och stöd.

Herr VIGELSBO (bf):

Herr talman! Enligt 1955 års kommittéförteckning,
som avlämnades i
samband med fjolårets statsverksproposition,
skulle bland annat den kommitté,
som haft att utreda frågan om
fideikommissinstitutionens framtida
ställning, avge sitt betänkande år 1955.
Det är många som har sitt intresse knutet
till denna utredning, inte minst institutionens
arrendatorer. Det var följaktligen
med en viss förvåning som
man, när man väntade ett utlåtande och
ett resultat av utredningen, erhöll meddelande
om att regeringen den 30 september
i höstas hade tillsatt ett expertråd
för att biträda utredningen.

Det förefaller vara en lång lidandets
väg som denna utredning haft att
vandra. Den 6 juni 1952 tillkallade justi9
— Andra kammarens protokoll 1956. .

remiss av statsverkspropositionen m. m.

tieministern på Kungl. Maj :ts förordnande
en man för att utreda frågan.
Den 30 april 1953 förstärkte justitieministern
denna enmansutredning med
en person för att senare, den 30 september
1955, förstärka den ytterligare
med ett s. k. expertråd.

Det uppges nu att kommittén avser
att kunna slutföra sitt arbete under år
1956. Jag hoppas att kommitténs arbetskraft
i år inte, såsom tidigare skett,
tas i anspråk för andra arbetsuppgifter,
så att man nästa år nödgas komma med
samma förklaring som nu.

Jag vill inte göra någon erinran mot
de personer som utsetts till expertrådet
■— de är säkert alla var på sitt område
väl förfarna män. Men nog tycker man
att det är något egendomligt, att man
tillkallar tre fideikommissinnehavare
men inte har utrymme för mer än en
enda arrendator. Det har upplysts, att
denne arrendator har sitt hemvist i
Skåne. Det innebär, att hela Mellansveriges
omfattande fideikommisskomplex
är ur arrendatorsynpunkt fullständigt
orepresenterat i expertrådet.
Det förefaller underligt, att det skulle
ha förbigått statsrådets uppmärksamhet,
att just i dessa trakter under de senaste
åren händelser inträffat, som aktualiserat
frågans skyndsamma behandling.
Detta har skett inte minst av den
anledningen, att fideikommissen i ständigt
stegrad takt dragit in arrendegårdarna
under huvudgårdarnas eget bruk.
Arrendatorerna, vilkas förfäder kanske
sedan många generationer tillbaka varit
innehavare av arrendegårdarna, så att
de släktled efter släktled knutits allt
fastare till sin bygd, har utan förbarmande
skilts från sina gårdar — gårdar
som i hög grad kan ha dessa arrendatorers
insatser att tacka för sitt produktiva
skick.

Denna fråga har även en annan sida,
som jag skulle önska att justitieministern
iignade sin uppmärksamhet. När
fideikommissarrendatorns arrendekontrakt
utgår är såväl han som fideikom•
2

130 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

missinnehavaren medveten om sin
rättsställning. Fideikommissinnehavaren
vet, att han kan lägga gården under
eget bruk, en sak som inte heller är
arrendatorn obekant. I diskussionen
om de nya arrendevillkoren befinner
sig arrendatorn följaktligen i den ställningen
att han antingen nödgas acceptera
de villkor som erbjudes eller också
lår lämna gården. Något tredje alternativ
står honom inte till buds.

Det är ytterligare en sak som gör det
nödvändigt att utredningen kommer till
ett resultat, oavsett hurdant detta än
blir. Så länge utredningen pågår hoppas
arrendatorerna få möjlighet att friköpa
sina gårdar. När en arrendator
iiu presenteras ett nytt kontraktsförslag
ställer han sig frågan: Skall jag
acceptera kontraktets hårda villkor
eller ej? Antagligen svarar han sig själv
som så: Villkoren är hårda, men det
pågår en utredning om fideikommissinstitutionens
upphävande och senare
får jag kanske friköpa gården. Många
arrendatorer har säkerligen undertecknat
kontrakt i den förhoppningen, kontrakt
som de under andra förhållanden
aldrig skulle ha skrivit på. Det är sålunda
ur denna synpunkt nödvändigt
att kommittén slutför sitt arbete. I det
sammanhanget vill jag uttala den förhoppningen,
att kommittén och dess
expertråd förstärkes med ytterligare två
representanter, båda från Mellansverige.

Med utgångspunkt från vad som förekommit
i samband med fideikommissutredningen
synes det inte vara obefogat
att fråga: Hur kommer det att gå
med de nu arbetande utredningarna avseende
dels småbrukets framtida ställning,
dels även det ofullständiga jordbrukets
kompletterande med skog?
Många av skogsbygdernas både större
och mindre jordbrukare frågar sig med
stort och berättigat intresse, hurdan
deras framtida ställning kommer att bli
och vad det nya prissättningssystemet
för deras vidkommande kommer att

medföra. Då vi på vårt håll alltjämt är
på det klara med att småbruken i
framtiden liksom hittills kommer att
spela en betydande roll för vår försörj
ningsmässiga trygghet, är det också
nödvändigt att de erhåller sådana
garantier för sin fortsatta existens, att
man inte vänder oron inom denna del
av landsbygdens näringsliv ryggen.

Man talar i dag mycket ofta om de
problem som föreligger i de stora städerna,
alla de många problem som uppkommer
där med anledning av en ständigt
ökad folkström dit. Att samtidigt
tala om att småbruken skall avvecklas
löser ingalunda dessa problem. F''olkflykten
skapar i stället ytterligare en
hel del problem, både inom de områden,
varifrån människorna försvinner,
liksom också inom de områden dit de
flyttar. Vi hoppas att den småbruksutredning
som arbetar snart skall lägga
fram ett förslag, ett förslag som anvisar
möjligheter för dessa folkgrupper att
med trygghet för framtiden kunna fortsätta
sin gärning.

Även frågan om skogskompletteringen
är en angelägenhet som i hög grad berör
de skogrika trakternas jord- och
småbruk. I fråga om jordbrukets prissättning
skall man enligt ett redan fattat
principbeslut utgå ifrån en s. k.
slättjordbrukskalkyl, men då kommer
såvitt jag förstår ett småbruk i en skogsbygd
i ett sämre läge, försåvitt inte
även detta ges möjlighet att utnyttja
de produktionsresurser som trakten
och bygden i fråga erbjuder. Vad en
slättjordbruksinnehavare erhåller på
sin bättre jord — en inkomst som ligger
till grund för jordbruksprodukternas
prissättning — måste för skogsbonden
med en magrare och kanske sämre arronderad
jord ersättas med andra inkomster.
Dessa andra inkomster torde
inte med fördel kunna anvisas från
annat håll än just från skogen. Vad
jordbruket är för slättbonden är i hög
grad skogsbruket för skogsbygdernas
bönder. Det synes också ursprungligen

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2 131

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ha kunnat vara ganska välordnat på
så sätt att där man har den mindre tillgången
på åkerjord, där finns i stället
skogarna. Det förefaller som om en
välvis natur ordnat det så, att alla människor
skall ha sin trygga försörjning
antingen av skog eller jord eller båda
i kombination.

I de skogrika trakterna har det emellertid
uppträtt spekulativa krafter, antingen
i bolagens eller i kronans skepnad,
krafter som förryckt denna naturens
välvisa anordning. Det gäller för
oss att söka i någon mån neutralisera
verkningarna av dessa tidigare försyndelser
och att genom en kraftansträngning
återställa försörjningsbasen även
för skogsbygdernas folk. Jag är medveten
om att här nu inställer sig den frågan
— en fråga som för övrigt även
skogstrakternas jordbrukare själva
ställer sig: Hur skall sådana skogsförvärv
kunna betalas? Det är givetvis en
fråga av avgörande betydelse. Att skogsbygdernas
fattiga jordbrukare själva
skulle betala sådana förvärv är naturligtvis
uteslutet. Därtill har deras inkomster
och möjligheter till kapitalförvärv
under årens lopp varit alltför små.
Här måste det allmänna i allas intresse
inträda och lämna sitt kraftiga stöd.

Vi är alla överens om att ett näringsliv
måste upprätthållas på ett sådant
sätt, att inte stora bygder avfolkas och
blir till ingen mans land. I medvetande
om att vi är ense om den saken behöver
jag endast ta upp till diskussion
de möjligheter till bistånd, som kan
föreligga även i här berörda avseenden.

När tillkomsten av Luleå järnverk
diskuterades i riksdagen för något år
sedan var det — om jag inte minns fel
— de befolkningspolitiska och försörjningsmässiga
problemen, som dominerade
debatten. Man lät också framskymta
— liksom jag här gjort •— att
den bygd, som ägde råvarubasen, också
skulle äga rätt till de inkomster, som
förädlingsvcrksamhetcn inbringade. Jag
har varit med om att biträda beslutet

om Luleå järnverk och anser alltjämt,
att det var riktigt, liksom även den motivering,
varpå beslutet grundades. Vi
är medvetna om att detta beslut har
kostat det allmänna mycket stora
pengar och att det kanske även i fortsättningen
kommer att göra det, men vi
tror, att investeringarna med hänsyn
till denna bygds näringsliv och framtida
ställning i den svenska produktionen
likväl varit berättigade.

Om man ser till den ekonomiska
medverkan staten lämnat till Luleå
järnverks tillkomst och utveckling, rör
sig denna om mycket stora belopp.
Skulle riksdagen vilja ställa motsvarande
belopp till förfogande som stöd åt de
skogsbönder, arrendatorer och kronotorpare,
som vill förvärva sig sina hem
samt skog till dessa, är jag övertygad
om att verkningarna skulle sträcka sig
mycket långt. Det belopp, som åtgått för
järnbrukets anläggning om några hektar
utanför Luleå, skulle säkerligen räcka
för att komplettera mycket stora delar
av det svenska ofullständiga jordbruket
med många tusentals hektar skog. Utan
att blunda för den effekt, som järnbruket
haft för den ort och den bygd, där
det tillkom, kan man fastslå, att en
motsvarande investering för stödjande
av skogsbygdernas näringsliv ur samhällsekonomisk
synpunkt skulle vara
vida överlägsen. Det synes mig ur alla
synpunkter vara riktigare att medelst
en statlig engångsinsats återställa denna
näringsgrens bärighet än att genom
årligen återkommande subventioner
och allmosor sätta understödstagarens
etikett på den folkgrupp, som kanske
hårdast arbetar för sin utkomst. Skall
vårt samhälle bestå som eu levande och
utvecklingsbar enhet är det inte bara
nödvändigt att bygga järnverk och underjordiska
järnvägar i de stora städerna.
Man måste även se till, att de
bygder, som ligger utanför dessa myrstackars
hank och stör, får de livgivande
injektioner, som behövs för att de

132

Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

alltjämt skall kunna fylla sin samhälleliga
funktion.

Jag tillåter mig sålunda hoppas, herr
talman, att här berörda utredningar
fortast möjligt fullgör sin uppgift samt
att riksdagen redovisar ett så positivt
resultat som möjligt därav.

Herr KRISTENSSON i Osby (fp):

Herr talman! Med hänsvn till den
sena timmen och den långa raden av
talare skall jag tala kort om två frågor.

Ett av de spörsmål, som jag här vill
beröra, gäller företagsbeskattningen. Av
någon anledning gick jag häromdagen
tillbaka till riksdagsprotokollen från år
1941. Jag fann då ett enhälligt utlåtande
från bevillningsutskottet, vari man berömde
den fria avskrivningsrätten, som
beslöts år 1938. Man säger där, att den
bland annat är till stort gagn för företagen
och även bidrager till att utjämna
skatteunderlaget mellan olika år till fördel
för det allmänna. När jag läste dessa
ord kunde jag inte undgå att tänka på
hur värderingarna förändrats i denna
fråga på visst håll.

Under fjolårets riksdag skedde en
väsentlig skärpning av företagsbeskattningen.
Bland annat fick vi ändrade
regler för avskrivning av inventarier.
Vi fick lagervärderingsregler, som är
betydligt hårdare än dem, som var godkända
av beskattningsmyndigheterna
under de senaste åren, och vi fick vid
slutet av riksdagen en höjning av skattesatsen
för aktiebolag och ekonomiska
föreningar. Detta skedde under hårt
motstånd från oppositionens sida. Vi
ansåg, att åtgärderna gick för långt.

Jag skall inte nu fördjupa mig i fjolårets
riksdagsbeslut på detta område,
men jag vill erinra om att finansministern
i samband med propositionen om
ändrad skattesats för juridiska personer
omnämnde att ytterligare utredning
skulle komma till stånd om rörlig vinstbeskattning.
Det var alltså inte tillräckligt
med den stora utredning som före -

tagsbeskattningskommittén kommit med,
trots att denna kommitté fått till uppgift
att anpassa reglerna för företagsbeskattningen
efter konjunkturskiftningarna.

Resultatet av denna nya utredning föreligger
nu. Företagsbeskattningskommittén
avvisade ju tanken på en variation
av skattesatsen för juridiska personer,
och den nya utredningen rekommenderar
inte heller den vägen. Det
säges i den nya utredningens betänkande
att en höjning av skattesatsen kan
locka till ökade avskrivningar och forcerade
investeringar. Det var just detta
som vi från oppositionens sida betonade
under diskussionen här i riksdagen.
Vidare framhåller utredningen att
verkningarna är svåröverskådliga, och
man vill inte förorda denna väg. Trots
detta har finansministern räknat med
att behålla denna extra beskattning under
hela nästa budgetår. Jag tycker nog
att finansministern borde ha fått en
tankeställare genom den nya utredningens
betänkande och att han borde ha
föreslagit ett borttagande av skärpningen
av skattesatsen.

Den nya utredningen föreslår skärpta
beskattningsregler i extrema högkonjunkturlägen,
och man har utarbetat
lagtext som går ut på ingen eller blott
10-procentig avskrivning av inventarierna
under anskaffningsåret och ingen
nedskrivning av lagerökning. Avsättningar
till stiftelser skulle endast få
ske med kontanta eller jämförliga medel.
Det är alltså fråga om mycket restriktiva
bestämmelser.

Inför detta vill jag framhålla att ingrepp
som dessa försvårar företagens
planering på längre sikt. Företagen bör
veta vad de har att räkna med i skattehänseende.
Förhöjning av skatten eller
skärpta skatteregler skapar ett osäkerhetstillstånd
som hämmar initiativlusten
och försvårar ny verksamhet. Inflationen
bör bekämpas, men denna kamp
bör föras med andra medel. Att företagen
har en god ekonomisk ställning är

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

Nr 2 133

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

till gagn för de anställda, och produktionsökning
är till fördel för alla.

Jag vill därför vädja till finansministern
att låta den nya utredningens
betänkande ligga på departementets
hylla och samla damm och se till att
det inte leder till någon åtgärd. Enligt
min mening vore detta till gagn för
landet.

Den andra fråga, som jag tänkte något
beröra, är aktuell på flera håll i vårt
land. Jag tänker på indragningen av
poststationer på landsbygden. I det län
där jag hör hemma, har det i flera fall
skett en sådan indragning, och man
överväger att företa ytterligare indragningar.
Detta skapar oro i vida kretsar.
Det ligger i sakens natur att en indragning
av poststationer på landsbygden
innebär en försämring för dem som bor
nära poststationen, även om utbärningen
genom lantbrevbärare utvidgas. Å
andra sidan skall jag gärna medge att
utbärningen medför en fördel för de
avlägset boende. Men också för dem
uppstår svårigheter, särskilt beträffande
expeditionen av värdepost. Det kan
många gånger vara svårt, särskilt för
dem som inte bor utmed utbärningslinjen,
att passa brevbäraren, som kan
vara försenad på grund av otjänlig väderlek
eller andra förhållanden. Och
vad större paket beträffar får man
längre väg att hämta dessa, såvida inte
utbärningen är motoriserad.

Jag erkänner emellertid gärna att
denna sak har olika sidor; de lokala
förhållandena, bebyggelsetätheten, avståndet
till närmaste postanstalt och annat
kan spela in. Jag vill därför inte
avge något kategoriskt omdöme, men
trots detta måste jag, herr talman, mana
till försiktighet med indragning av poststationer
på landsbygden och uppmana
kommunikationsministern att se till att
på olika orter befolkningens önskemål
och de kommunala myndigheternas
uppfattning beaktas.

Som nu tiden var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttran -

des avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till morgondagens
plenum kl. 10.00.

§ 2.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 7, med förslag till förordning om
kontroll å ädelmetallarbeten,

nr 23, angående godkännande av
1954 års internationella konvention till
förhindrande av havsvattnets förorening
genom olja m. m.,

nr 24, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om begränsning
av skatt på grund av 1955
års taxering,

nr 27, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 12 februari 1943 (nr
44) om kupongskatt,

nr 33, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Belgien om utsträckning
till Belgiska Kongo och
mandatområdet Ruanda-Urundi av
tillämpligheten av det mellan Sverige
och Belgien den 1 april 1953 ingångna
avtalet för undvikande av dubbelbeskattning
och för reglering av vissa
andra frågor beträffande skatter å inkomst
och förmögenhet, och

nr 34, med förslag till förordning
om ändring av 6 § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 39, av herr Andersson i Linköping,
om upphävande av § 114 regeringsformen,

nr 40, av herr Arweson in. fl., om
höjning av anslaget till byggande av
fiskehamnar,

nr 41, av herr Nihlfors, om inrättande
av en ny ordinarie sjökaptens -

134 Nr 2

Torsdagen den 19 januari 1956 em.

klass vid sjöbefälsskolan i Stockholm
m. m.,

nr 42, av herr Gustafsson i Bogla
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till personalvårdsverksamhet
m. m.,

nr 43, av herr Nyberg m. fl., om avskaffande
av tjänstebrevsrätten,

nr 44, av herr Ericsson i Näs m. fl.,
om höjning av anslaget till undersökningar
rörande vägtrafikolyckor m. m.,
nr 45, av herr Gustafsson i Bogla
m. fl., om förtidspension åt f. d. biskopen
Dick Helander,

nr 46, av herrar Levin och Skoglund
i Umeå, om ändring av 7 § lagen
om ersättning för minskad fiskerätt
m. m.,

nr 47, av herr von Friesen m. fl.,
om ändring i sjukförsäkringslagen i
syfte att möjliggöra läkarvårdsersättning
för förebyggande vård m. m.,
nr 48, av herr Vigelsbo m. fl., om
rätt att vid uppskattning av normalavkastning
vid ecklesiastikt boställe
göra avdrag för kostnad för skogsarbetarbostad,

nr 49, av herrar Rubbestad och Onsjö,
om viss ändring av förordningen
angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel,

nr 50, av herrar Netzén och Andersson
i Malmö, angående åtgärder till
förebyggande av bilstölder,

nr 51, av herr Jacobson i Vilhelmina
m. fl., om anslag till uppförande
av tre förmansbostäder vid Röbäcksdalens
försöksgård,

nr 52, av herr Fröding, om inrättande
av ett nytt lantmäteridistrikt i Västernorrlands
län med stationeringsort
i Sundsvall,

nr 53, av herr Asp m. fl., om inrät -

tande av ett nytt lantmäteridistrikt i
Hudiksvalls-regionen,

nr 54, av herr Onsjö m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag om anslag
till statens centrala frökontrollanstalt,

nr 55, av herr Ericsson i Näs m. fl.,
angående återbäring av skatt å all bensin
och motorsprit, som förbrukas inom
nyttofisket,

nr 56, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl., om utökning av personalen vid
statens växtskyddsanstalts upplysningsavdelning
med en förste assistent,
nr 57, av herrar Levin och Arweson,
om inventering av de vattendrag, där
vandringsfisken går fram, m. m.,
nr 58, av herr Levin m. fl., om höjning
av investeringsanslaget till fiskerilånefonden,

nr 59, av herr Gustafson i Dädesjö
m. fl., angående inköp av remonter,
nr 60, av herr von Seth, om anlitande
av statens hästavelsfond för inköp
av remonter,

nr 61, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., om rätt för värnpliktiga och
vissa studerande att färdas på SJ :s
och postverkets busslinjer med utnyttjande
av veckoslutsbiljetter,

nr 62, av herr Dahl m. fl., om inrättande
av bilinspektörskontor i Uddevalla
och Gällivare, och

nr 63, av herrar Jonsson i Strömsund
och Rimmerfors, om inrättande
av vårdplatser för alkoholister med
tuberkulos.

Dessa motioner bordlädes.

Kammaren åtskildes härefter kl. 0.38
på natten.

In fidem
Gunnar Britth

Fredagen den 20 januari 195G

Nr 2

135

Fredagen den 20 januari

Kl. 10.00

§ 1

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m., tillika svar å interpellation ang.
höjningen av inträdesavgiften för telefonabonnemang
(Forts.)

Herr talmannen anmälde, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1956/57, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1955/56, nu konime
att fortsättas.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet Andersson, hade
tillkännagivit sig hava för avsikt att i
samband med remissen av förenämnda
propositioner besvara herr von Seths
interpellation angående höjningen av
inträdesavgiften för telefonabonnemang.

Enligt förut gjord anteckning lämnades
ordet till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Den som efter gårdagens
litterära utläggningar skall ta till
orda i denna kammare har självfallet
en känsla av att det hade varit lämpligt
att kunna prestera något litterärt
i samma form som herr Ohlin, herr Helén
och kammarherre Dickson. Det är
hädiskt av en som har tre år i folkskola
att bedöma litterära och andra produkter
från två doktorer, men när jag hörde
herr Ohlins föredragande av den där
dialogen eller vad vi skall kalla det,
sade jag mig: »Tänk om det hade varit
Agneta Prytz på stadsteatern som föredragit
den, med hennes röda vackra hår
och hennes slanka figur och hennes
temperament. Sedan kom jag att tänka
på alt om herr Ohlin och herr Hjalmar -

son hade slagit sina påsar ihop, så
att herr Hjalmarson hade fått göra uppläsningen,
skulle det ha blivit oerhört
dramatiskt. När jag därefter hörde herr
Helén tala om kultur m. m. och komina
in på tomtar och troll och julgranar
och dans med Ulla, föreföll det mig att
det kunde ha dugt med herr Helén, ty
han är mycket dramatisk och litterär.
Men så tvekade jag om en litterär doktor
kan föredra vad herr Ohlin presterade
i dialogen. Sedan fick man höra
herr Dicksons uppläsning av en omoralisk
dikt, som skulle ha sjungits. Jag
kom då till den slutsatsen att det trots
allt hade varit lämpligt att herr Helén
läst dialogen, herr Ohlin sjungit den
omoraliska dikten och herr Dickson
sysslat helt med vad moral är eller
icke är.

I gårdagens diskussion spelade man
på två strängar. Herr Ohlin talade om
ekonomi, och man fick ett intryck av
att allting i livet är pengar och ingenting
annat. Därefter kom herr Helén
och talade om kultur och kulturuppbyggnad
här i landet och man fick då
det intrycket, att herr Ohlin kysste både
kultur och annat men med sin ekonomi
slog ihjäl det hela med samma varma
själ. Det är tyvärr på det sättet, att under
en remissdebatt talar man så gärna
om det som är vackert, men strax efteråt
slår man ihjäl det för att därmed förvilla
den allmänhet som man vill påverka.

När det gäller ekonomi och reformer
måste man ha klart för sig, att om vi
skall kunna klara reformarbetet, så
måste vi också ha de ekonomiska förutsättningarna
för detta. Nu säger herr
Ohlin, att liberalerna vill ge medborgarna
en bottentrygghet. När jag hörde
det vackra ordet, tänkte jag mig tillbaka
till mitt gamla Uppland och såg

136 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

för mig alla de vackra slotten med de
höga murarna och de gamla statarstugorna
och smedstugorna ute i bygderna.
De var den gamla tidens uppfattning
om bottentrygghet åt medborgarna.
Låt vara att slottsherrarna sedan
dess i många fall har måst flytta ut ur
sina slott, så har de där urusla stugorna
blivit goda hem och människorna som
bor i dem har kunnat få trygghet i fråga
om arbete och sociala och kulturella
tillgångar i landet. Jag undrar om
inte medborgarna i det samhälle vi i
dag har känner sig som medborgare 1
ett fritt och gott land på ett annat sätt
än medborgarna i den liberala bottentrygglietens
samhälle.

Det har även talats om att klåfingrade
socialister inte skall slå sönder resurserna
för samhället. Ja, det är ju valår
i år, och man kunde naturligtvis räkna
med att detta skulle komma upp. Men,
herrarna och damerna både på högerkanten
och folkpartikanten, skulle det
inte vara lämpligare om man bytte ut
den skivan? Det svenska näringslivet
har nämligen aldrig varit så starkt som
i dag, och vi har aldrig haft sådana möjligheter
inom handel, industri och företagsamhet
att åt folkhushållet säkra både
sociala, kulturella och ekonomiska
tillgångar som i dagens läge. Då måste
man ju säga, att myten från 1928—1930
i det här sammanhanget har slagits
sönder.

Sedan är det självklart, att man alltid
har olika utgångspunkter när man vill
bedöma en budget. Jag har förut varit
emot skattesänkning, och jag har talat
för att samhället skulle lägga upp en
fond, som skulle ge möjlighet för staten
att utöva en konjunkturstyrande verksamhet
på det ekonomiska området. Jag
vill bara konstatera, att såväl finansminister
Sträng som den förre finansministern
sagt, att det inte nu finns någon
anledning att sänka skatten ur konjunktursynpunkt.
För min del önskar
jag vissa utbyggnader av sociala och
kulturella reformer och jag måste säga,

att det är olyckligt att i dagens läge vidta
en skattesänkning när det är så oerhört
många behov som behöver tillfredsställas.
Nu har vi ett tillfälle att
utnyttja den i varje fall formellt överbalanserade
budgeten på det sättet, att
vi i stället för skattesänkning fonderar
medel dels för att inte kasta ut ökad
köpkraft i marknaden, dels för att se
till att kommande sociala och kulturella
reformer icke skall behöva vara beroende
av konjunkturväxlingarna i olika
sammanhang.

När man sedan väger dessa frågor
emot varandra skulle jag vilja fråga herr
Ohlin, om det inte vore bättre att i
stället för den bebådade skattesänkningen
öka barnbidragen. Om vi som
ett provisorium i år skulle ge bara 60
kronor till per barn, så skulle det göra
ungefärligen 109 miljoner kronor. Jag
tror att det ur hela landets synpunkt
och inte minst ur barnfamiljernas vore
riktigt att handla så.

Våra folkpensionärer kommer ju att
få det bättre, men jag anser det bör prövas
huruvida det inte finns utrymme för
att ytterligare lyfta deras standard.

Sedan har vi andra stora frågor som
väntar på sin lösning, och det vore väl
lämpligt att då ha pengar till förfogande.

Det var egentligen inte för att säga
dessa saker som jag har begärt ordet.
När jag hörde talen i går om att försöka
få ner kostnaderna samt inskränka samhällets
uppgifter på det ena och andra
området så skulle jag vilja ställa en
fråga till herrar Ohlin och Hjalmarson.
Tror herrarna att människorna ute i
bygderna, som har en liten inkomst och
som kanske får en tia i skattesänkning,
vill ha denna skattesänkning i stället
för den hjälp samhället på annat sätt
skulle kunna ge med tanke på deras
behov på olika områden?

När jag läste statsverkspropositionens
elfte huvudtitel och tog del av det som
för mig ligger närmast till hands, nämligen
Uppsalas behov, så slog det mig

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2 137

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att man har varit ganska restriktiv på
ett område, där jag tror att det hade
varit önskvärt att satsa mer pengar. Jag
tänker på sjukvården. När man ser på
förhållandena här blir man en smula
beklämd. Statskontoret, som över allting
sig skall yttra, anser sig inte kunna
tillstyrka något mer, sedan man accepterat
ett fåtal underläkartjänster som
man inte kunde komma förbi. Givetvis
tänker man inte så mycket på vad det
egentligen gäller när man läser detta.
Låt mig ta ett litet exempel. I dagarna
har press och allmänhet talat om en
olycka, som hände för ett år sedan uppe
i fjällen. Det var en människa som efter
en olycka fick ligga under snön i
ungefär åtta dagar. Han räddades och
kom under vård, och i dag, ett år senare,
har han haft möjlighet att ånyo
vara ute på ripjakt. Vad är det som
ligger bakom denna möjlighet för en
människa att återbördas till livet och bli
en nyttig medborgare igen? Jo, det är
att våra läkare i dag på ett helt annat
sätt än förr kan bota människor och
lindra smärtor i olika avseenden.

Vi har i Uppsala en plastikklinik, där
det finns en överläkare men inte någon
underläkare. Denne kirurg fick
förra året lov att klara av 738 patienter,
vilket är det största antal sådana
fall som presterats på någon klinik i
detta land. Denna plastikkirurg står
ensam vid operationerna och får biträdas
av någon utlänning eller någon annan
kraft som tillfälligt kan komma till
hjälp. Operationer, som i vanliga fall
kräver tre läkare, måste han göra ensam.
Det är självklart att statskontoret
kan säga: Det finns inte någon anledning
att tillstyrka det och det. När man
vet att över 400 människor står i ko
för att komma till Uppsalakliniken och
få lindring, måste man emellertid fråga
sig, om det är rimligt att inte ge läkartjänster
i detta och liknande sammanhang.

När vi talar om plastikkirurgi skall
vi komma ihåg, att bakom detta ord

döljer sig människor som i ett eller
annat avseende kan vara missbildade.
Det är de kluvna överläpparna eller de
s. k. varggapen. Det är människor som
på ett eller annat sätt fått händer, ben
eller andra kroppsdelar förstörda och
behöver hjälp. Om man har sett hur
ungdomar och andra kunnat botas från
exempelvis ett varggaps elände ända
upp i låt oss säga 35-årsåldern och blivit
fullt återställda, då frågar man sig:
Är det ur psykisk och medicinsk synpunkt
rimligt att vi inte skall få fortsätta
denna verksamhet? Om herrarna
och damerna såväl i riksdagen som i
inrikesdepartementet hade fått se dessa
oerhörda brännskador, skulle ni ha
ställt frågan: Är det rimligt att denne
läkare inte ges möjlighet att fortsätta
sin gagnerika verksamhet?

När jag väger dessa ting emot en
skattesänkning säger jag mig, att det
väl vore bättre att bygga ut våra sjukhus
och ge dem tillgång till underläkare
och annan personal, så att de kan
lindra nöden och ta vara på de möjligheter
vi nu har att återskänka hälsa
åt människor, som skulle ha varit dödsdömda
om förhållandena varit sådana
som de var för några år sedan. Vi reagerar
naturligtvis när vi ser på utvecklingen
av bilolyckorna och andra
olyckor. Det är en riktig reaktion, ty
det gäller människoliv som går till
spillo. Om herrarna och damerna förstod,
att även denna brist på läkare och
sjukhus innebär att människor, som
kanske skulle kunna räddas till framtida
arbete i produktionen, inte kan
komma dit och få lindring, tillfrisknande
etc. utan går sitt öde till mötes,
tror jag emellertid att ni skulle få en
annan syn på dessa ting.

Med detta har jag velat vädja till inrikesdepartementet
att verkligen försöka
lägga manken till för att få fram
underläkare. Det är inte rimligt, att en
överläkare utan hjälp av underläkare
skall utföra omänskligt krävande arbete,
och jag hoppas därför att man skall

138 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

kunna vidtaga kortsiktiga åtgärder i
avvaktan på snabba beslut av mera bestående
karaktär. Jag hoppas även att
den nu pågående utredningen skall leda
till resultat, så att vi får en proposition
i ämnet till årets riksdag.

Detta var en del av det som ligger
mig varmt om hjärtat, och jag skulle
vilja vädja till alla och envar att försöka
förstå, att vi inom sjukvården
måste ha läkare som kan lindra nöden
och hjälpa sjuka människor att återvinna
hälsan.

Det har här även talats om vetenskap,
forskning och teknik m. m. Låt
mig till sist, herr talman, bara säga, att
om Sverige skall kunna hävda sig på
olika områden — och det måste vi
göra, både ekonomiskt, kulturellt och
socialt — så är det absolut nödvändigt,
att vetenskaplig och teknisk forskning
ges det utrymme som erfordras för att
våra vetenskapsmän under fria och
goda former skall kunna prestera resultat
på skilda områden. Jag tror heller
inte att en ökad insats av pengar
för dessa ändamål skulle innebära någon
fara för inflation, utan jag är övertygad
om att de produktiva krafter,
som på detta sätt kan lösgöras, skulle
verka produktionsökande i stället för
tärande och farliga för konjunkturen.

Detta var några reflexioner, och jag
vill vädja till regeringen och riksdagen
att icke bara därför att det talas så
mycket om behovet av en skattesänkning
anamma en sådan och glömma, att
skattesänkningen även har en negativ
sida, nämligen att den bromsar möjligheterna
för samhället att inom olika
områden ge människan trygghet och
frihet. Det är nämligen på det viset,
herr Hjalmarson, att frihet och människovärde
icke ligger i allmänna talesätt
utan i att människorna ute i bygderna
kan känna trivsel och trygghet
för sin utkomst. Såsom en som har tre
år i folkskola måste jag också säga, att
varje tillgång till kulturella värden för
mig och för många arbetare har inne -

burit en vidgad frihet i olika avseenden.
Även om friheten aldrig har varit så stor
som nu är det självklart, att vi skall
försöka bygga vidare, och jag vill varna
för att sänka skatterna utan tanke på
att vi därmed även kan komma att beskära
möjligheterna för ett fortsatt kulturellt
och socialt arbete i detta land.
Vi skall komma ihåg, att ekonomien
kan vara en farlig och oberäknelig sak
men att vi hittilldags, trots professorer
och andra, ändå har lyckats få underlag
för en utveckling som för land och
folk varit gagnerik.

Vidare anförde:

Fru EWERLÖF (h):

Herr talman! Finansministerns målsättning,
en stram utgiftspolitik, lär
inte i och för sig komma att röna någon
opposition från högerhåll, men det
utesluter ingalunda diskussionen om
fördelningen av inkomsterna och om
vad man anser riktigt, ja, ofrånkomligt,
för att för vårt folk och vårt land väsentliga
ting inte skall skjutas åt sidan
eller på en oviss framtid.

Jag tänker då på hur under en
blomstrande högkonjunktur viktiga områden
inom kulturlivet har blivit missgynnade.
Det gäller biblioteken — de
vetenskapliga, skolbiblioteken och folkbiblioteken
— och det gäller inrättandet
av för framåtskridandet viktiga
professurer. År efter år har vi här i
kammaren motionerat om en professur
i barnpsykiatri. Nu är den på väg, men
den satt långt inne. Det gäller vidare
anslag till forskare och vetenskapsmän,
anslag som tillåter dem att göra studieresor
och delta i kongresser.

Skolfrågorna skall jag inte nu ta upp
i detalj. De kommer säkert att vid detta
års riksdag tilldra sig större uppmärksamhet
än de har gjort under de senaste
fem åren; realskolekommitténs
förslag måste ju behandlas utan dröjsmål.

Det finns alltså ingen anledning att

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2

139

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gå in på skolfrågans detaljer, men några
inera allmänna reflexioner eller kanske
rättare sagt reaktioner inför det
som håller på att ske kanske ändå kan
vara tillåtna.

Kan vi inte då konstatera, att den
svenska skoldiskussionen har blivit i
hög grad organisatoriskt formell? Det
som i själva verket är praktiska, för att
inte säga mänskliga frågor förvandlas
till punkter i program, som man antingen
svär på eller svär över.

Skolan har ju till uppgift att fostra
unga människor, att utbilda dem och
göra dem skickade för en många gånger
svår och komplicerad tillvaro. Detta
förutsätter först och främst personliga
insatser av människor, som ägnar sin
tid och sina krafter åt det inte sällan
både slitande och otacksamma skolarbetet.
För att bli i verklig mening effektiva
behöver människor i allmänhet
arbetsro, och kanske gäller det lärarna
i särskilt hög grad. Man får inte jaga
dem från organisationsform till organisationsform,
så att de tappar andan
och förmågan att fylla sin väsentliga
uppgift.

Ibland har jag också, när jag har
lyssnat på skoldebatten, en känsla av
att organisatörerna på skolväsendets
område håller på att glömma en faktor
i sitt pussel, nämligen föräldrarna och
deras rätt att välja den skola som de
tror passar för sina ungdomar. Naturligtvis
kan en yrkespsykolog med sina
vetenskapliga metoder lära sig en hel
del om en unge, men så mycket som de
flesta föräldrar dock vet om sina barn,
så mycket får en psykolog aldrig veta.
Vi borde ge föräldrarna, tycker jag,
möjlighet att inverka på skolfrågan. De
kan visserligen yttra sig i den allmänna
debatten, men tas det egentligen någon
hänsyn till vad de säger?

Den femåriga realskolan har i praktiken
visat sig vara en utmärkt skolform.
Den ger kunskaper och ställer
krav på eleverna, men inte i större utsträckning
än att de rår med det. De

hittills gjorda enhetsskoleerfarenheterna
är inte särskilt gynnsamma. Varför
man då till varje pris skall krympa realskolan
har jag svårt att förstå. Man
ökar ju inte skolans resurser genom att
i all hast organisera om skolformerna.
Såvitt jag kan förstå, blir det inte fler
lärare och inte fler klassrum, därför
att man krymper ned realskolan och
ersätter den med enhetsskola.

Jag vill citera några ord, som herr
Hjalmarson yttrade i går: »Det finns
andra värden än de ekonomiska och
problem, som man inte kan uttrycka i
siffror.»

Den satsen bör man hålla i minnet,
när man överväger sin ståndpunkt i
den fråga, som brukar sammanfattas i
ordet pastoratsindelning. Det är sant,
att en lösning, som ger kyrkan de arbetsmöjligheter
den behöver för att
fylla sin för många livsavgörande uppgift,
kostar pengar, men den ekonomiska
synpunkten varken kan eller får
vara ensamt avgörande i denna fråga,
alldeles särskilt som det ju i grunden
är kyrkans pengar man diskuterar.
Jätteförsamlingarna i våra större städer,
särskilt i förortsområdena, där de
unga familjerna bor ger ingen lösning
på problemet, som dock är av hög
angelägenhetsgrad. Vi får inte utarma
det kyrkliga livet varken i städerna eller
på landsbygden. Vi får inte försvåra
för kyrkans folk att nå människorna,
att ge dem någonting väsentligt. Det
finns också anledning att varna för en
utpräglat ekonomisk linje, därför att
den kan framkalla en tvist mellan stat
och kyrka. Man vet, var en sådan tvist
börjar, men man vet inte, var den slutar.

Så skulle jag vilja göra några reflexioner
med anledning av 1954 års
familjeutrednings betänkande »Samhället
och barnfamiljerna». Åtskilliga talare
har varit inne på denna fråga, men
jag tycker den är så väsentlig, att jag
inte kan gå förbi den.

Utredningens analys av barnfamiljer -

140 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nas ekonomiska läge och förslag för en
utjämning av barnkostnaderna utgör,
tycker jag, ett värdefullt underlag i debatten
om barn- och familjefrågor. Utredningen
hävdar — och självfallet förhåller
det sig så — att en standardskillnad
föreligger mellan hushåll utan
barn och hushåll med barn, mellan ettbarns-
och flerbarnsfamiljer. Nu tror jag
visserligen inte att vårt befolkningspolitiska
problem kan lösas enbart
praktiskt-ekonomiskt, människors längtan
efter familj och att få leva vidare
genom barnen bottnar säkerligen i
mera djupt liggande orsaker. Socialstyrelsen
är också inne på tankegången,
att befolkningssituationen inte klaras
enbart genom socialpolitiska åtgärder,
och jag delar, som sagt, den uppfattningen.
Men ett faktum är, att de nuvarande
förhållandena ur rättvisesynpunkt
är otillfredsställande.

Det allmänna barnbidraget har starkt
reducerats genom penningvärdesförsämringen.
Om vi godtar, att skatteförmågan
hos en ettbarns- och en flerbarnsfamilj
inte rimligtvis kan vara
jämförlig, och att vederbörlig hänsyn
vid beskattningen bör tas till familjens
försörjningsbörda, så bör ju en utjämning
mellan familjerna ske, och jag
anser att den bör ske skattevägen i
kombination med allmänna barnbidrag.

Jag tycker nog, att det skedde en stor
orättvisa 1947 gentemot barnfamiljerna,
då man avskaffade barnavdragen. Det
är visserligen sant, att barnbidragen,
som då infördes, innebar en större förmån
för de allra flesta familjer såsom
inkomstläget var 1947, men i det avseendet
har ju en markant ändring inträffat
på grund av den starka förbättringen
av inkomsterna här i landet. Jag
tycker emellertid, att man 1947, då
barnbidragen infördes, inte borde ha
tagit bort barnavdragen. Sverige är faktiskt
det enda land i världen, där man
har infört barnbidrag och samtidigt tagit
bort barnavdragen, d. v. s. den skattelättnad
man i annan form ger barn -

familjerna, för att de skall få kompensation
för den lägre skatteförmåga, de
måste ha i förhållande till barnlösa.

När jag här talar om barnfamiljerna,
syftar jag inte bara på gifta personer.
En ogift mor, en änka, en frånskild
kvinna — detsamma gäller ju männen

— har problem, som är minst lika svåra,
som gifta personer med minderåriga
barn har att brottas med. Fru Eriksson
i Stockholm var inne på just den frågan
i går.

Rent psykologiskt kommer den ensamstående
i en särställning, därför att
hon eller han är ensam om ansvaret för
barnen. Först och främst måste kvinnan
— alltid eller praktiskt taget alltid
ha ett förvärvsarbete utom hemmet för
att kunna försörja sig och sitt barn. Anställer
hon då en husföreståndarinna

— vilket sannerligen inte är ett lätt
företag för en ensam kvinna — har hon
rätt till samma ortsavdrag som gift
skatteskvldig, men lämnar hon barnet
på ett daghem, har hon det inte. Nu
får hon ju under alla förhållanden ett
med 50 procent förhöjt statligt ortsavdrag,
och denna anordning, som genomfördes
1952, innebär naturligtvis
en förbättring i förhållande till vad
som gällde tidigare. Som jag ser saken
är emellertid den förhöjning av ortsavdraget,
som genomfördes 1952, att
jämställa med det förvärvsavdrag, som
tillkommer förvärvsarbetande gift mor
med minderåriga barn. Det är i så fall
fråga om de förhöjda kostnader, som
uppkommer därför att modern arbetar
utom hemmet, inte om de kostnader
som barnet kräver för sitt direkta uppehälle.
Jag delar utredningens uppfattning,
att det enda utslagsgivande för
ortsavdragets storlek skall vara förekomsten
av barn, som behöver tillsyn
och vård, inte förekomsten av husföreståndarinna,
och att således ensamstående
skattskyldig med hemmavarande
barn bör åtnjuta samma ortsavdrag som
gift skattskyldig.

Jag vet inte, om denna fråga kom -

Fredagen den 20 januari 1950

Nr 2

141

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mer att föras fram, så att denna riksdag
får ta ställning till den. Men nog
är det angeläget, att något göres för de
människor, som påtager sig försörjning
och uppfostran av egna barn, att åtgärder
kommer till stånd, som tar hänsyn
till de merutgifter, som förekomsten av
barn innebär. Naturligtvis har jag då
inte bortsett från att barnen är en glädjekälla,
som för föräldrarnas del överväger
praktiskt taget alla svårigheter.
Men detta är en sak, som inte bör påverka
beskattningens utformning. Den
bör vara rättvis, och det är den inte
som det nu är.

Att fortsätta med att lösa sambeskattningsproblemet
ytterligare en bit upp
på inkomstsidan är också en akt av
rättvisa. Det förhållandet, att en kvinna
är gift och har yrkesarbete, skall
icke medföra straffskatt för henne och
hennes familj. Naturligtvis låter det sig
sägas, att de familjer, som nu drabbas
av sambeskattningen, har råd att betala
denna extra skatt. Det är emellertid
ett dåligt skäl för att i längden konservera
en orättvisa. Det är dessutom
dålig sparsamhet — dålig ekonomi ur
samhällets egen synpunkt. Bland de
gifta yrkeskvinnor, som nu drabbas av
sambeskattningen, finns ett ej obetydligt
antal högt kvalificerade yrkesutövare.
Deras utbildning har dragit dryga
kostnader för dem, men också för
samhället. Den yrkeskunskap, de på det
viset förvärvat, kan betraktas som ett
kapital. Om skattesystemet nu är sådant,
att man försvårar det för dessa
speciellt kvalificerade personer att utöva
sitt yrke, förtar dem lusten att göra
det, så gör man kapitalet dött och räntelöst.
Särskilt i en situation då vi har en
skriande brist på just detta slags människor
—- på läkare, lärare, ingenjörer
— är ett sådant skattesystem också ur
samhällets synpunkt oekonomiskt. Låt
mig ta ett exempel:

Om ett par läkare t. ex. gifter sig, så
kan det ju hända att de har råd att betala
denna extra skatt. Hon är kanske

socialläkare, skolläkare, och har hand
om en hel hög ungar. Men hon kanske
tycker, om det blir så gott som ingenting
kvar av inkomsterna, måhända
t. o. m. förlust, att det hela är litet för
mödosamt i förening med de svåra
hemhjälpsförhållanden, vi dras med.
Och så blir hon enbart hemmafru, och
då blir kanske alla skolbarnen utan
läkare. Det förefaller obegåvat ur samhällets
synpunkt att ha det så ordnat.
Vore det inte klokare att reformera beskattningen
och undan för undan ta
bort den orättvisa, som den kvarstående
sambeskattningen är?

Bostadsfrågan har inte ansetts ligga
inom ramen för utredningens uppdrag.
Men kan vi inte enas om att flertalet
befolkningspolitiska åtgärder ter sig eller
rättare sagt är oväsentliga i jämförelse
med bostadsfrågan? Bostadsfrågan
är sannolikt barnfamiljernas dominerande
problem. Därför borde alla
krafter sättas in på att minska bostadskostnaderna
och finna en rationell utformning
av bostaden.

Bostadsbristen drabbar inte bara familjerna,
den drabbar också hårt de
ogifta ungdomarna. Även ur den synpunkten
är bostadsfrågan en stor social
fråga. När man nämligen begrundar
ungdomsproblemen, kommer man inte
ifrån, att det där finns ett inre sammanhang.
Trångboddheten, tvånget att vara
inneboende, avsaknaden av bostad, det
måste ju driva ut de unga. Och så kommer
höga inkomster, det kommersialiserade
nöjeslivet, bilar parkerade på
var ledig plätt, och inleder dem i frestelse.

Den humanisering av samhällets åtgärder
gentemot ungdomsförbrytarna,
som tar sig uttryck i villkorlig dom och
åtalseftergift, är en positiv handlingslinje,
och därför är det så viktigt, att
den brukas rätt. I detta sammanhang
skulle jag gärna ha velat gå in på den
viktiga fråga, som herr Helén tog upp
i går kväll, nämligen om utredningshemmen,
men den långa raden av ta -

142

Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lare, som väntar på sin tur, gör, att jag
avstår från detta. Jag hoppas få återkomma
till denna sak vid annat tillfälle.

Herr talman! Medlen att lösa samhällsproblemen
är väl många och sinsemellan
olika. Men målet är detsamma:
bästa möjliga samhälle. Personliga uppfattningar
får göra sig gällande, även
om de inte får fälla avgörandet. Vi
måste böja oss för beslut, fattade i demokratisk
ordning, och så knoga vidare
i förhoppning om att komma fram
till så goda samförståndslösningar som
möjligt.

Herr ADOLFSSON (bf):

Herr talman! Det är några rent personliga
kommentarer som jag vill göra
i denna debatt.

Den fråga, som här är den centrala
och som diskuterats rätt mycket, är ju
frågan om den ekonomiska politiken,
frågan om de åtgärder som har vidtagits
och de möjligheter som vi tror
kan finnas för att bibehålla ett någorlunda
stabilt penningvärde. Jag kan
inte hjälpa att jag i den frågan kanske
har en uppfattning som något avviker
från regeringens ståndpunkt. Jag tycker
nog att man från regeringens sida har
varit litet för medgörlig och alltför mycket
har lyssnat till de råd, som har
kommit från oppositionens sida. Jag
tror att den bantningssoppa, som herrar
Hjalmarson och Ohlin så villigt har rört
till under valrörelserna 1952 och 1954,
har accepterats litet för lättvindigt och
även införts på matsedeln av regeringen
utan att den därför får den effekt som
man syftat till.

Jag tänker närmast på räntehöjningen
och den hårda hand på kreditmarknaden
som har införts. Jag kan inte
hjälpa att jag tycker att verkningarna
av dessa åtgärder litet för ensidigt drabbar
företagarsidan, näringslivet, under
det att verkningarna därav är praktiskt
taget obefintliga i fråga om konsum -

tionssidan. Jag har svårt att frigöra mig
från föreställningen, att verkningarna,
om man på det sättet bantar den ekonomiska
verksamheten, har rätt liten betydelse
och blir ungefär detsamma, som
om man när det gäller en vanlig bantningskur
först lagar en illasmakande
och näringsfattig rätt för att få vederbörande
att inte sluka för mycket kalorier
och sedan låter patienten, efter att
ha smakat den där dåliga soppan, avsluta
det hela med att äta en gräddtårta
eller något liknande.

Det är väl ungefär vad som sker, då
man låter åtstramningen drabba vårt
näringsliv, företagarsidan och investeringssidan,
men är rundhänt vad beträffar
löntagarsidan. Löntagarna fick
dock under fjolåret omkring 3 000 miljoner
kronor i ökade löner. Om man
drar bort skatter och andra avdragsposter,
fanns dock ca 2 miljarder kronor
kvar, som var köpvilliga pengar på
konsumtionsmarknaden. Jag finner det
ganska betänkligt och ifrågasätter, om
dessa åtgärder verkligen kan förhindra
en inflatorisk utveckling, när man har
så många svaga punkter i hela programmet.

Jag är medveten om att åtgärder
måste vidtagas, men jag menar nog, att
dessa åtgärder bör spridas över hela
fältet och inte bara inriktas på att
klämma åt på en sida av det ekonomiska
livet. Det är uppenbart, att det
är jordbruket, som i dag pressas hårdast
av dessa åtgärder på det ekonomiska
området. I den rationaliseringstrend,
som vi är inne i, är jordbruket
oerhört kapitalkrävande, och kapitalinvesteringarna
där måste ske på lång
sikt. De som drabbas hårt är också de
mindre företagarna, framför allt de
mindre företagarna inom industri, hantverk
och handel. Däremot är de stora
företagarna, som verkligen tar i anspråk
både kapital och tjänster, som regel
självförsörjande med kapital och
drabbas därför betydligt mindre av de
åtgärder, som man har vidtagit på ka -

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2

143

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

pitalmarknadens område. Därför menar
jag, att en allmän översyn nog borde
komma till stånd, såvida man inte vill
riskera att man här åstadkommer olyckliga
ingrepp, som endast leder till en
bitter eftersmak hos många företagare
och andra medborgare, utan att de har
den inflationsbromsande effekt, som
man har syftat till. De pengar, som man
använder för långtidsinvesteringar inom
jordbruket och även sjöfarten, där man
är i så starkt behov av sådana för att
få sin rörelse konkurrenskraftigt och
rationellt ordnad, kan ur inflationssynpunkt
inte betyda någonting. Dessa
pengar kommer inte tillbaka omedelbart
utan får ligga kvar inom rörelsen
under en mycket lång tidsperiod. Varje
bromsande åtgärd på de områdena innebär
därför verkningar rätt långt fram
i tiden.

Jag skulle också vilja tillägga, herr
talman, att det finns en tendens här i
landet, som gör en betänksam och fundersam
många gånger. Jag avser den
alltför luxuösa utstyrseln av de offentliga
byggnaderna. Det är inte bara staten
utan också kommunerna som här
syndar på nåden rätt mycket. Man kan
inte frigöra sig från den känslan, när
man reser ute i landet och ser de nya
skolpalatsen, som växer upp försedda
med marmortrappor o. s. v., att arkitekterna
har tillåtits sväva ut litet för
fritt och att de alltför mycket fått ge
uttryck åt sin fantasi i dessa många
gånger onödigt luxuösa byggnader. Man
bör kanske även här tänka på den ekonomiska
sidan. Jag tror inte alls att
våra barn blir bättre, därför att de går
i en skola, vars utformning i byggnadshänseende
kan jämställas med en palatsliknande
byggnad. De skulle kanske
må lika bra om inte bättre av att vistas
i något enklare lokaler. Det behöver
inte betyda att lokalerna är dåliga.

Fn strängare återhållsamhet bland de
statliga och kommunala myndigheterna
då det gäller offentliga byggnader, som
uppförs med skattebetalarnas medel,

tror jag skulle vara av betydelse och en
sak som vi alla bör observera.

Jag skall inte, herr talman, i övrigt
gå in på de frågor, som här har diskuterats
under hela gårdagen och som av
talarlistan att döma kommer att diskuteras
även denna dag och kanske litet
längre. Jag skall inte förlänga debatten
i den delen, utan jag har endast i all
korthet velat anföra dessa personliga
synpunkter på de frågor som jag här
berört.

När man hör folkpartiets representanter
tala om sina stora insatser, kan
man inte komma ifrån att de tydligen
för egen del ur partiets synpunkt inte
behöver spara på sina pengar. I det fallet
är nog inte folkpartiet inflationsbromsande.
Jag fick ett brev som visar
folkpartiets sätt att värva medlemmar.
Det är en förnämlig och fin trycksak,
där vederbörande som får den bara
har att riva av ett kort. Han behöver
inte ens sätta dit sitt namn; det finns
utskrivet förut. Det står där att han
anmäler sig som medlem i folkpartiet
och får deras tidskrift gratis. Han behöver
inte ens betala portot. Det betalar
folkpartiet. Det är naturligtvis en utmärkt
service som där är genomförd.

Det är klart att var och en kan värva
medlemmar precis som han vill. Det står
var och en fritt. Men jag tycker att de
som vill bli medlemmar i folkpartiet
kunde ha så stort intresse, att de åtminstone
betalade portot på sin medlemsansökan,
men det är tydligt att så
stort besvär begär man inte att de
blivande medlemmarna skall ha. Man
skulle kanske kunna tillägga att om intresset
är av samma storleksgrad som
det här lilla besväret, så är det väl närmast
slumpen som avgör, vilka som
kommer att hamna i detta parti.

Detta var bara en liten parentes, herr
talman, som är föranledd av att jag
fick i min hand detta brev, som visar
detta mycket lättvindiga sätt att värva
medlemmar.

Till sist vill jag bara tillägga ytterli -

144 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gare en sak, och det är att vi inför de
mycket viktiga jordbruksfrågor, som nu
i år kommer på riksdagens bord, skall
ha klart för oss att det beslut som vi
tidigare har fattat i denna fråga nu äntligen
skall omsättas i verkligheten, nämligen
att försöka åstadkomma den inkomstlikställighet
för det svenska jordbruket
jämfört med andra grupper, som
redan 1947 års riksdag beslutat.

Herr JANSSON i Aspeboda (bf):

Herr talman! Jag skall be att allra
först få säga ett par ord till herr Dickson.

I går kväll gjorde herr Dickson ett
uttalande om — jag förmodar det var
allvarligt menat — att han nu ansåg
tiden vara inne, då högern och folkpartiet
borde slås tillsammans, och han inbjöd
även till deltagande de bondeförbundare,
som eventuellt fortfarande
hade någon borgerlig åskådning kvar.

Jag kan inte låta bli att tala om vad
jag tänkte, när jag hörde detta herr
Dicksons yttrande. Jag tänkte: Hur
kommer den färgen att se ut som uppkommer,
när man blandar ihop högerns
som jag förmodar blåa färg med folkpartiets,
som har betecknats som gul,
och vår som det har påståtts gröna färg.
Om man blandar ihop dessa tre olika
färger, finns det då någon som kan
säga, vad det blir för färg av detta?
Jag föreställer mig att det blir något
egendomligt, som herr Dickson skulle
skämmas för, när han uppdrar åt sina
anhängare att börja måla valaffischer.
Det blir sannerligen inte lika grant
som den valaffisch som redan har kommit
ut för höstens val, eller så färgstarkt
som exempelvis den bild jag här
visar upp. Någon användning för den
färgen har jag också svårt att tänka
mig att vi kan ha.

Årets remissdebatt går så att säga i
skattetänkandets tecken. Barnbidragen
intar en framskjuten plats där. Jag
återkommer till den saken så småningom.

Vad statsverkspropositionen beträffar,
stöter vi i den först på en totalsumma
på It miljarder 172 miljoner kronor.
Det är med andra ord en rekordbudget
som framlagts. Den distanserar
de föregående årens budget med högst
betydande belopp. När man då studerar
rubrikernas långa rad och ser varifrån
pengarna kommer, möter vi först
siffran 6 miljarder kronor, vilket är inkomsterna
av de statliga inkomst- och
förmögenhetsskatterna. Även den siffran
distanserar föregående summor
med mycket stora belopp och talar sitt
tydliga språk om det starka underlag
som måste finnas, när enbart skatten
uppgår till 6 miljarder kronor.

Läser vi sedan vidare, finner vi att
fordons- och bensinskatterna samt investeringsavgiften
har tillfört statskassan
1 miljard 30 miljoner kronor. Den
summan vittnar om bilismens utveckling
i vårt land under den senaste tiden.

I fortsättningen möter man en siffra,
som är av en storleksordning som kommer
en ett häpna, nämligen 925 miljoner
kronor i inkomster från skatten på
spritdrycker. Den siffran säger visserligen
inte direkt hur stor den kvantitativa
ökningen är av konsumtionen av
spritdrycker, men uttryckt i kronor ger
den anledning för svenska folket att ta
sig en funderare på vart vi är på väg,
när det gäller spritkonsumtionen här i
landet.

Inkomsterna av tobaksskatten skäms
heller inte för sig. De uppgår till 680
miljoner kronor — även det en häpnadsväckande
siffra. Många människor
läser väl inte statsverkspropositionen,
men de som gör det måste fundera över
vad staten gör av sina pengar. Vart tar
alla dessa till statskassan indragna summor
vägen? Ja, läsarnas reflexioner ger
sig oftast själva. Många säger att mycket
av det som nu medför stora utgifter
för staten skulle kunna tagas bort.

Kritiken mot den hårda beskattningen
har pågått ganska länge. Likaså har
kritiken mot den sociala verksamheten

Nr 2

145

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i landet varit mycket hård, och många
människor menar att vi med den statliga
omvårdnaden av medborgarna
skapar en mentalitet, som gör att stora
grupper av människor i alltför hög
grad underlåter att göra vad de borde
göra för att reda sig själva. Den kritiken
formuleras ofta så, att en icke
önskvärd understödstagaranda har
skapats. I viss utsträckning är väl detta
också riktigt, men i hur stor omfattning
så skett finns det ingen statistik
på. Det är emellertid omöjligt att helt
förneka tendenser i denna riktning.

För att hindra inflationen att gripa
omkring sig har vi vidtagit en rad åtgärder,
vilka icke har tillkommit utan
stora födslovåndor. Om de vidtagna
åtgärderna är tillräckliga kan vi inte
med säkerhet yttra oss om, även om vi
hoppas att så är. Resultatet av den pågående
lönerörelsen är ännu inte klart,
och hur mycket löneökningarna kommer
att inverka på köpkraften beror
naturligtvis på ökningarnas storlek för
1956.

Som vi vet har någon riktig stabilitet
i den ekonomiska balansen ännu
inte uppnåtts, och med de stora krav,
som i dag ställes på staten från alla
håll, har regeringen säkerligen inte
haft någon angenäm uppgift under
höstmånaderna, när budgeten har gjorts
upp. Där har nog förelegat stora svårigheter
för statsråden att sålla ut de
mest angelägna kraven, och de har säkert
tvingats att tills vidare bordlägga
eller skjuta åt sidan även till synes
mycket angelägna behov. Ett exempel
härpå gav Stockholms-Tidningen häromdagen.
Där skrevs det under rubriken
»Departement utan ansikte» —
och där man angrep statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet — att
skolöverstyrelsen krävt 4 500 nya skolklasser,
och tidningen undrade om
statsrådet Persson hade dragit det kortaste
strået, när han stridit med finansministern
om anslagen.

Artikeln i fråga slutar med att säga,
10 — Andni kammarens protokoll 1956.

att man med en viss energi försvarat
statsrådet Persson men att det i längden
inte går, om statsrådet viker undan
för så angelägna krav på skolans område
som i dag föreligger. Något råd
har man dock aldrig kommit med, det
är det som är det egendomliga. Hur det
än kritiseras kommer man ändå aldrig
med några råd som är realiserbara.

En annan fråga som aktualiserats
mycket starkt på sista tiden är frågan
om barnbidragen. I det föreliggande
budgetförslaget har upptagits ett belopp
av 527 miljoner kronor. Statsrådet
fru Ulla Lindström stod i talarstolen
i går kväll och nämnde om sitt besök
nere i Värnamo, vilket föranlett en
skribent i en huvudstadstidning att
skriva en artikel därom. Det var lika
liten tröst för husmödrarna där nere att
få höra henne som det var för Per och
Kersti, när de fingo veta att »Görtzens
kopparbitar som i går för daler gått
och gällt gäller numera ingenting.» Därmed
menade man att samhällets omvårdnad
om barnfamiljerna genom
barnbidragen skulle fallit bort. Det är
väl ändå att ta till i överkant, när man
skall tala om en sak för svenska folket.
Man liknar Skölds krona vid Görtzens
nödmynt och slutar med att säga,
att de är förbundna med syskonband.
Visst har de där 260 kronorna, som utgör
det statliga barnbidraget sjunkit i
värde; på den punkten behöver vi inte
övertyga varandra. Vi vet hur penningvärdets
fall kommit till, och vi har
det uträknat i procent eller ören vilket
vi vill. Jag vill då säga, att när man
alltför lidelsefullt ägnar sig åt att bedöma
samhällets omvårdnad om barnbidragen,
bör man nog ta sig en liten
funderare i fråga om barnbidragens förgångna.
Den som bär minne av den tid
vi införde barnbidragen och som minns
vad bland andra bevillningsutskottet
och finansminister Wigforss då med
skärpa framhöll vet, att barnbidragen
utgör en påbyggnad av skattesystemet
för att komma ifrån den skriande
Nr 2

14G

Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

orättvisa, som tidigare behäftat detsamma.
Den som något sysslat med
skattefrågor kunde inte undgå att den
dagen känna tillfredsställelse av stora
mått, och det är sällan jag varit så glad
som när talmannens klubba föll och
barnbidragen infördes. Jag har själv
handlagt många taxeringsmål för barnfamiljer
och sett att vederbörande inte
kunnat utnyttja förmånen på samma
sätt som bättre situerade kunnat göra.
Det var ett vältaligt språk som den tidens
utredning hade, och den nuvarande
utredningen om samhället och barnfamiljerna
talar om hur barnfamiljerna
haft det under denna tid av inte mindre
än 11 år. Mer än en gång har jag
beklagat, att vi inte då kunde lansera
ett annat ord än »barnbidrag», som
bättre definierat begreppet. Nu har det
ingått i alltför många människors medvetande
runt om i landet, att härvidlag
är det fråga om ett socialt bidrag och
ses som sådant. Vi kan tvista om den
saken, men för min del vill jag säga att
jag ser på samma sätt som bevillningsutskottet
gjorde, nämligen att barnbidragen
är en integrerande del av vårt
skattesystem. Att barnbidragen minskat
i värde är alldeles klart, men vi torde
väl ändå i detta sammanhang böra tänka
på en annan sak som riksdagen genomfört,
nämligen den fria skolfrukosten.
Vad betyder skolfrukosten för våra
husmödrar? Skolfrukost fås nu till 100
procent i de tre nordligaste länen. Några
har kommit över 90 procent och jag
möter siffrorna 80—85 procent. Men
det är förvånande att skolfrukosten
släpar efter i sådan utsträckning som
den gör i de södra landskapen. Ledamöterna
av kommittén om »samhället
och barnfamiljerna» frågar sig med
rätta vad detta kan bero på, och jag
ställer mig också frågan vad det kan
bero på att denna reform genomförs
så olika i olika delar av vårt land. Vad
betyder skolfrukosten? Jag önskar att
jag kunde ta er med till skogsbyarna
och visa er hur tusentals och åter tusen -

tals husmödrar har det, som nu i vinter
är lämnade ensamma hemma med
1—4 barn och en ladugård med 7 å 8
kor, som väntar på att bli mjölkade innan
mjölkbilen kommer.

Jag bär träffat så många husmödrar
som varit oändligt tacksamma för skolbarnsbespisningen,
att det anar ni inte.
Tänk er vilken lättnad det är för en
husmor, som stiger upp vid femtiden
på morgonen, att då inte också behöva
göra i ordning matsäck och mjölkflaska
åt ett par, tre skolbarn.

Men hur har vi det ställt när det gäller
att betala detta, ärade kammarledamöter?
I den nyss åberopade utredningens
betänkande finner jag till min förvåning,
att man på kommunerna vältrat
över ett bedopp av 63 miljoner, medan
staten betalar ungefär 22 miljoner. Här
bar vi ett exempel på att riksdagen beslutat
om anslag men kommunerna får
svara för den ojämförligt största delen
— i detta fall för ett tre gånger så stort
belopp. Detta har med den samlade
statsskatten och statsbidraget att göra.

Jag hörde med förvåning fru Ewerlöf
tala om att vi återigen borde införa
ortsavdrag för barnens vidkommande.
En enkel räkneoperation säger mig, att
ett barnbidrag på 260 kronor ungefär
svarar mot vad som skall erläggas i statlig
skatt på 2 000 kronors inkomst, ty
om man räknar med lägsta skattesatsen
13,20 procent blir skattebeloppet 264
kronor. Barnet får alltså redan i vaggan
ett skattefritt ortsavdrag på 2 000
kronor.

Jag tycker inte vi skall återgå till
ett system som skapar orättvisor. Men
det vore tekniskt genomförbart att göra
tvärtemot vad man gjorde tidigare, nämligen
att lägga ortsavdraget för barnet i
botten på inkomsten, så att det alltså
finge verka med bottensiffran i skatteskalan.
Drar man av i toppen, betyder
det för en person, som skattar efter
lägsta skatteskalan, ungefär 260 kronor,
alltså samma belopp som barnbidraget,
men går man upp till inkomster övér

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2 147

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

30 000 kronor, betyder ett sådant ortsavdrag
i toppen 880 kronor och sedan
allt större belopp ju högre upp man
kommer.

Fru Ewerlöf kom också in på förvärvsavdragen
för gifta kvinnor. Det
finns saker i vårt skattesystem, som vi
fordrar skall lösas. Vi har fått remittera
dem till 1950 års skattelagssakkunniga,
och jag vet inte hur många
frågor jag påtalat som hamnat hos dem.
Vi avvaktar med otålighet att frågan
om förvärvsavdragen för gifta kvinnor
skall få en lösning och en lösning
som pekar i annan riktning än det nuvarande
systemet, där den ena kan få
1 000 kronor men den andra, som arbetar
lika hårt, 300 kronor. Jag åsyftar
j ordbrukarkvinonrna.

Under gårdagen lyssnade jag med intresse
till herrar Ohlins och Hjalmarsons
entusiastiska kamp för en skattesänkning.
Ordet »skattesänkning» smeker
varje öra, men vi skall inte företa
skattesänkningar, som vi får igen genom
höjningar på annat sätt, så att summan
på slutskattesedeln, när vi får den
i vår hand, är lika stor som förut. Vi
får inte övervältra bördorna på kommunerna.
Jag kan erinra om att 1939
erhöll vårt landsting för driften av ett
sanatorium 145 000 kronor (ca 45 procent),
och landstingets andel var 180 000
kronor (eller omkring 55 procent), men
år 1954 lämnade staten 109 000 kronor
(cirka 10 procent) och landstinget
1 085 000 kronor (cirka 90 procent).
Hur skall vi få en rättvis beskattning?
Det är ju inte bra som det är nu.

Jag skall inte fördjupa mig alltför
mycket i alla de problem vi kan dra
fram när det gäller att utforma skatten,
men jag vill påpeka att med vad
jag har anfört om barnbidragen har jag
icke angivit vilken ställning jag kommer
att inta. Dock menar jag att om
vi skall ge barnfamiljerna en bättre
omvårdnad, kan detta ske först när vi
gjort så noggranna undersökningar som
det över huvud taget går att få fram

för att kunna veta något om verkningarna
på skatteområdet. Det får inte ske
en övervältring på kommunerna. Det är
på det kommunala ortsavdraget, som nu
ligger i stöpsleven, som vi, mina damer
och herrar, har den tyngsta skattebördan
för 88,7 procent av de 3 744 000
skattedragarna här i landet. Detta gäller
dem som har en inkomst under 12 00(5
kronor per år; de övriga 11,3 procenten
har över 12 000 kronor.

Det är dylika omständigheter som
gör att jag sympatiserar med statsrådet
fru Ulla Lindström, som i går sade att
vi kan inte hoppa på det här utan att
ha kännedom om vad saken i sin helhet
innebär. Det ger jag henne ett bra betyg
för att hon sade. Däremot är jag
mera förvånad över vad en annan talare
yttrade — saken har för övrigt berörts
i tidningarna i dag: Om man inte får
som man vill i regeringen skall man
slå näven i bordet och gå! Ja, vad
hjälper det att en ledamot av regeringen
går, om de andra har en uppfattning
som de håller på och som de vill lägga
som grund för ett förslag om en lagändring
av så pass ingripande art som
det här är fråga om. I så fall finge man
väl sätta dit en ny Ulla Lindström för
varje dag om jag känner våra regeringsledamöter
rätt, både de som tillhör
mitt eget parti och socialdemokraterna.
Förhastade beslut kan endast föranleda
kritik från oppositionshåll.

Ett annat av de samhälleliga problemen
är befolkningsutvecklingen. I början
av 1930-talet hade vår nativitetssiffra
sjunkit till 14,1 promille. Det var
då makarna Myrdal slog larm. Omkring
1944 hade promilletalet stigit till 20,6.
Men vad har skett sedan 1944? Vi befinner
oss år 1954 återigen nere i ett
promilletal på 14,6, alltså endast 5/10’
promille över talet det år då myrdalspropagandan
satte i gång. Kanske kommer
vi under 1955—56 åter att ha nått
bottensiffran 14,1.

Jag har sagt detta därför att om vi
vill bli bestående som nation, måste vi

148

Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

måhända ta upp även detta problem
i samband med frågan vad samhället
skall göra för vården om barnfamiljerna
och deras framtid. I går efterlystes
en ny Myrdal, som i så fall säkerligen
finge det ganska besvärligt. Vi skall
komma ihåg att när familjen Myrdal
startade sin propaganda fanns det
knappt en bil i varje socken — nu håller
det på att bli en bil i varje familj.
Jag tror därför som sagt att en ny Myrdal
skulle få det besvärligt att övertyga
människorna om att de bör föredra barnet
framför bilen. Att hålla bådadera
är det många som inte orkar med. Detta
är alltså en ny sida av samhällsutvecklingen.

När man nu talar om den skattesänkning,
som vi lär få ta ställning till så
småningom, frågar jag mig om det verkligen
är välbetänkt med en statlig skattesänkning.
Visserligen har inkomstunderlaget
som jag nyss nämnt stigit högst
betydligt, men om de statliga skatteinkomsterna
minskar så att vi inte kan
realisera tanken på en rättvisare kommunal
beskattning, då tror jag att vi
bör gå försiktigt fram med en sänkning
av den statliga beskattningen. Kommunalmännen
har ju inte minst på sjukvårdens
område att genomföra uppgifter
som vi anser oundgängligen nödvändiga,
och vi får i år bevittna hur den
ena kommunen här och den andra där
har höjt den kommunala utdebiteringen
med ända upp till en krona. Vi måste
ta reda på hur en dylik sänkning
verkar också i den andra ändan —
därmed syftar jag på den kommunala
skatten. Båda dessa skatteområden bör
diskuteras på en gång och icke som nu
var för sig. Vi måste diskutera både
den statliga och den kommunala beskattningen
samtidigt för att få ett grepp
om den skattetunga som åvilar det svenska
folket. I annat fall skapar vi oss en
fullständigt felaktig uppfattning om hela
vårt skattesystem och om den sammanlagda
skattens storlek.

Det skulle vara många andra saker

att beröra i detta sammanhang, men
jag skall inte göra det nu — jag får väl
tillfälle att återkomma under riksdagen
när det gäller frågor av denna art.

Jag vill sluta med att säga att jag tror
att alla som nu så ivrigt kräver provisoriska
och omedelbara lösningar av
sådant som hör till familjepolitiken,
speciellt barnbidraget, bör lugna sig en
smula, så att de får en bättre plattform
att stå på. Jag tror att det är ett riktigare
tillvägagångssätt än att köra fram
så hårt med sina krav som man nu gör.
Men jag förlåter dem, ty det är ju valår
i år.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Fru Lindström framhöll
i går att även om vi alla är anhängare
av en familjevänlig politik,
går åsikterna ganska vitt isär när det
gäller vad som skall göras och vad
som skall göras först. Det framgick
bl. a. sade hon, av de få remissvar
som kommit in nu till den 15 januari
med anledning av remissen av familjeutredningens
betänkande.

Diskussionen här i går och i dag
har också tydligt visat att åsikterna
går isär. Det är ingen som på något
sätt är motståndare till ökat stöd till
barnfamiljerna, men man är ingalunda
överens om vad som skall göras.
I motsats till flera föregående talare
anser jag det kontanta allmänna barnbidraget
vara det viktigaste. Denna
reform bör stå i högtur och ha förtursrätt
framför de flesta andra åtgärder.

Det har här talats mycket om möjligheterna
att kombinera det kontanta
barnbidraget med ett skatteavdrag, alltså
att delvis återgå till den ordning
som tidigare rådde. Man framhåller att
Sverige är det enda land som enbart
ger ett kontant barnbidrag och som

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2 149

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lielt tagit bort skatteavdraget för barnfamiljerna.
Jag kan inte se att detta är
något fel. Jag tror att det helt enkelt
är ett utslag av det praktiska sinne, för
vilket vi har ett visst internationellt
rykte. Vi har ju här i Sverige länge
strävat efter att göra beskattningen så
enkel och enhetlig som möjligt och att
åstadkomma en sådan ordning att de
bidrag, som skall ges till vissa grupper
i samhället, lämnas direkt till dessa,
detta för att man skall slippa en stor
och tyngande administrativ apparat
och en behovsprövning i de fall, där
en sådan inte är absolut nödvändig.
Vilken form av skatteavdrag man än
väljer, blir det ett snickeri att få det
hela att fungera rättvist. Beskattningen
blir tillkrånglad och bestämmelserna
svåra att förstå och det kommer att
krävas en väldig administrativ apparat.

Systemet med en enhetlig beskattning
och kontanta barnbidrag visar
däremot klart och tydligt vad vi vill
visa, nämligen att vården av barnen
icke är föräldrarnas ensak utan allas
vår angelägenhet, antingen vi själva
har barn eller ej. Vi bör alla på lämpligt
sätt bidra till vården av ett uppväxande
släkte. Det sker ju redan nu
på många sätt, t. ex. genom att samhället
tillhandahåller skolor och andra
utbildningsmöjligheter, som det ju är
meningen att ytterligare utbygga. Men
det sker också genom det direkta bidraget
till barnfamiljerna. Med detta
visar vi inte bara att vi anser att alla
medborgare skall bidraga till barnens
uppehälle, utan också vad en del talare
här har varit inne på, nämligen att vi
tror på att det övervägande antalet föräldrar
bäst begriper vad deras barn
behöver och därför bör utan några
som helst villkor eller pekfinger anförtros
de kontanta medel som samhället
anser sig kunna ge barnfamiljerna.

Det är klart att vissa grupper av familjer
bättre behöver bidraget än andra,
men om det skall ske en differentiering
av barnbidraget, kommer man

genast in på alla dessa avvägningsfrågor.
Det är lika bra med ett skattefritt
barnbidrag till alla. Det betyder en
större procentuell höjning av inkomsterna
för de små inkomsttagarna. Likaså
innebär det proportionellt sett en
bättre hjälp för flerbarnsfamiljerna.
Det är dock inte tre gånger så dyrt att
ha tre barn som ett, ty vissa utgifter
blir gemensamma. Är barnbidraget lika
stort för alla barn, ger det alltså flerbarnsfamiljerna
proportionsvis mer.
Även de ensamstående mödrarna får
proportionsvis mer just därför att de
ofta befinner sig i de lägsta inkomstgrupperna.
Och när man ömmar för de
större inkomsttagarna och säger, att
det gäller ju att utjämna standarden
mellan familjer i samma inkomstläge
som har barn och som inte har barn
och att det därför skulle vara bättre
med ett skatteavdrag som gav mer åt
dem som har större inkomster, så kan
jag inte låta bli att erinra om att det
finns något som heter marginalskatt.
Man brukar ju dra in den i alla möjliga
sammanhang, och då tycker jag att
vi gärna kan göra det nu också. För
en familj i sådant inkomstläge, att marginalskatten
blir 50 procent, betyder låt
oss säga 500 kronor i skattefritt avdrag
lika mycket som en löneökning på 1 000
kronor, medan det för familjer i lägsta
inkomstgrupperna kanske inte betyder
mer än en löneökning på 600 eller 650
kronor. Marginalskatten kan alltså utnyttjas
på mer än ett sätt när man resonerar
om dessa saker.

Herr Helén var mycket besviken över
att fru Lindström inte första året, som
hon sitter i regeringen, hade kunnat
genomföra några verkligt radikala åtgärder
för att hjälpa barnfamiljerna.
Det är roligt att herr Helén har så höga
tankar om fru Lindström. Vi socialdemokratiska
kvinnor har också mycket
höga tankar om henne, och det var
med mycket stora förväntningar som vi
såg hennes inträde i regeringen. Även
vi är naturligtvis besvikna över att

150 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hon inte omedelbart kunnat åstadkomma
några synbara resultat och vi kommer
nog att bli besvikna ytterligare,
såsom vi redan har blivit så många
gånger när det gäller socialpolitiken
och den familjevänliga politiken. Det
går aldrig så fort med utvecklingen på
dessa områden som vi hoppas. Men vi
skulle bli ändå mycket mer besvikna,
om fru Lindström omedelbart kastade
yxan i sjön och sade: »Får jag inte vad
jag vill, så går jag.» På det sättet uträttar
man ingenting.

Vi känner fru Lindström från många
års arbete i det politiska och fackliga
livet. Jag kan tala om för herr Helén,
att hon bland andra egenskaper också
har den, att hon är fruktansvärt envis
och har en icke föraktlig övertalningsförmåga.
Vi tror, att vår regering är familjevänlig
och att den var det redan
innan fru Lindström kom in i den, men
vi tror också, att vi kommer att få
snabbare och bättre resultat av den
familjevårdande politiken med henne
i regeringen än med henne utanför den.

Det har flödat litterära citat i denna
debatt. Jag skulle vilja hänvisa till en
ännu äldre och förnämligare skrift än
andra talare har gjort, och säga, att om
regeringen inte ger fru Lindström vad
hon vill, därför att den är familjevänlig,
kommer den att bli tvungen att
göra det för hennes enträgenhets skull.

Herr talman! Sedan skall jag, liksom
fru Eriksson i Stockholm, be att få gå
över ifrån den familjevårdande politiken
till att tala om atomkraften. Vad
det gäller frågan om huruvida vi skall ha
atombomber eller ej, har fru Eriksson
här fört resonemanget, och jag kan instämma
i vad hon sagt. Jag skulle bara
vilja tillägga ett par synpunkter. Hon
talade om det argument, som försvarsministern
framförde, att om den, som
kan tänkas komma att angripa oss, har
atomvapen, tvingar det oss att sprida våra
stridskrafter för att icke erbjuda massmål,
medan fienden, som vet att vi icke
har atomvapen, kan koncentrera sina

trupper vid ett anfall. Vet han, att vi
har atombomber, måste han sprida sina
styrkor på samma sätt som vi, och därmed
är vi, även om atombomberna inte
kommer till användning, mera jämställda.
Detta förutsätter, att vår tilltänkte
motståndare har samma respekt för sina
egna soldaters liv som vi. Vi finner det
fullkomligt självklart, att ingen regering
och ingen militär befälhavare tar
på sitt ansvar att göra truppkoncentrationer,
när han vet, att motståndaren
har atombomber, även om han tror, att
motståndaren inte kommer att vilja använda
dem. Då går vi utan vidare ut
ifrån att motståndaren kommer att resonera
på samma sätt. Det är ingen liten
stat som någonsin kommer att hota
oss. Är det någon som anfaller oss, är
det en stormakt, som anser sig behöva
vårt territorium. Det är också tämligen
givet, att det blir en diktaturstat, någon
av dem som finns nu eller någon,
som kan komma att uppstå. Vi har dyrköpt
erfarenhet av att en aldrig så
fredlig demokrati på kort tid kan övergå
till att bli en aggressiv diktaturmakt,
och vi har erfarenhet av att samma
stat sänt massor av sina egna medborgare
till förintelseläger. Tror man, att
en sådan diktator skulle tveka att skicka
ut en självmordstrupp, om han ansåge,
att han skulle vinna något med det?
Han resonerade nog så, att Sverige icke
skulle våga börja använda atomvapen
och att det alltså antagligen inte vore
någon risk att skicka ut 50 000 man
på en gång mot landet. Skulle det vara
någon risk, skulle Sverige fälla atombomber,
bleve det Sverige som börjat
atomkriget, och då kunde han svara
med en vätebomb utan att någon kunde
klandra honom.

Det finns alltså ingen garanti för att
vi med atomvapen skulle kunna tvinga
motståndaren till en annan sorts krigföring.
Däremot finns den absolut överväldigande
risken, att den motståndare,
som vet, att vi har atomvapen, och anser,
att han behöver Sverige eller —

Fredagen den 20 januari 195G

Nr 2 151

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vilket är troligare — behöver hindra
Sverige från att komma med på andra
sidan, inte gör några experiment utan
tar det säkra för det osäkra och med
en gång ser till, att vi inte får tillfälle
att —- som fru Eriksson i Stockholm
sade — utöva några repressalier. Skulle
han ändå ta oss, kostade lian på en
större bomb på en gång.

Försvarsministern talade om att kanske
Nobels tanke var den riktiga: Blir
förstörelsevapnen tillräckligt fruktansvärda,
kommer det att avskaffa kriget.
Atomvapnen har på visst sätt varit en
återhållande kraft och på det viset befrämjat
freden. Fruktan för atombomber
är den bästa fredsgarantien. — Ja,
till en viss gräns, men själva skräcken
kan också bli den utlösande faktorn. Så
länge ena sidan hade atomvapen, kunde
man tämligen säkert säga, att den
andra sidan inte skulle våga börja krig.
Då var det emellertid så mycket angelägnare
för denna andra sida att också
skaffa sig atomvapen. Det skedde. Sedan
kom vätebomberna, och västsidan
ansåg sin överlägsenhet så klart fastställd,
att man sade: »Nu kan vi börja
resonera om avrustning, ty nu har vi
visat, vilken oerhörd kraft vi har.»

Så fällde Sovjet en vätebomb för att
visa, att de visst inte var efter i utvecklingen,
och sade: »Detta är av stor betydelse
för freden. Nu ser vår motpart,
att han icke är överlägsen. Nu kan vi
börja resonera om avrustning och kontroll.
» Då svarade västsidan: »Vi hade
tänkt inställa vidare experiment med
vätebomber inför den allmänna opinionens
tryck, men vi har ännu inte fällt
någon ifrån luften. Nu kan folk tro, att
vi inte kan fälla vätebomber från luften,
så vi måste, trots de risker, som är
förenade därmed, visa, att vi också kan
få eu vätebomb att detonera på detta
sätt och med mycket större sprängverkan
än den ryska. Detta gör vi i fredens
intresse trots alla risker det medför
och för att bevisa att vi ändå är

överlägsna. Sedan kan vi börja resonera!» Då

blir naturligtvis Sovjet tvunget att
visa, att det har mycket större vätebomber
— det har bara fällt en av de
mindre. Det säger: »Tror Förenta staterna
inte på att vi har större bomber
så måste vi visa det, annars kan vi inte
få någon fred om vi inte kan resonera
från den utgångspunkten.»

På detta sätt kan man hålla på hur
länge som helst medan radioaktiviteten
i fredens intresse sprider sig mer och
mer i både det egna landet och i andra
länder.

I ett atomkrig är det överraskningsmomentet
som är det avgörande, vilket
redan framhållits vid flera tillfällen.
Mer än någonsin tidigare gäller den satsen,
att den som gör den första attacken,
skaffar sig ett övertag. Kriget kan
avgöras på några timmar under förutsättning
att det sätts in tillräckligt
många och tillräckligt kraftiga bomber
vid det första angreppet. Om det lyckas
är kriget avgjort. Detta vet båda parter.
Misstror de varandra tillräckligt kommer
till slut den stund då nerverna sviker
för den ena sidan. Man resonerar
som så att man tror att den andra parten
håller på att förbereda ett anfall.
»Detta betyder att vi blir fullständigt
förintade; vi måste förebygga detta och
komma först», säger man — och så har
vi kriget där. Skräcken har ännu aldrig
verkat för något gott på lång sikt. Djuret
anfaller när det blir skrämt och det
gör även människorna. Växer skräcken
för atombomberna tillräckligt mycket
så framkallar själva skräcken det krig
som man hoppats kunna undvika med
sina kapprustningar. Har vi klart för
oss att det är vanvett att fortsätta upprustningarna
och att fortsätta med att
framställa atombomber, då skall vi inte
vara med om detta.

Vi som inte är försvarsvänliga brukar
beskyllas för defaitism och självuppgivelse
och allt möjligt liknande. Om
det är något som kan kallas självupp -

152 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m

givelse så är det väl det faktum, att
de 99 procent av mänskligheten, som
vill fred, låter sig drivas till arbete på
sin egen undergång av dem som har
intresse av ett krig — så som sker i
hela världen. Att säga nej till detta vanvett
och säga att vi inte deltar i det,
det är i linje med Sveriges traditioner
som en fredsälskande och neutral stat.

Jag tvivlar inte ett dugg på fredsviljan
och neutralitetsviljan hos dem som
vill ha atombomber. Det avgörande som
de flesta ställs inför är det som försvarsministern
här redovisade, alltså
frågan om vi har större utsikter att bevara
vår fred och frihet om vi har
atombomber än om vi inte har det. För
min del är jag övertygad om att våra
möjligheter att hålla oss utanför, våra
möjligheter att bevara fred och frihet,
är större om vi inte har atombomber.
Jag går ett steg längre och säger, att
även om jag inte trodde detta så ville
jag inte ha atombomber ändå. Det finns
värden som är högre än t. o. in. friheten.
Andra människor, andra nationer
kan utplåna oss från jordens yta.
De kan beröva oss vår frihet. Men det
är bara vi själva som kan beröva oss
vårt människovärde. Det kommer an på
vad vi själva gör och inte på vad andra
gör med oss. Då vi värnar vårt liv och
vår nationella frihet och fred med hjälp
av atombomber, då är livet och friheten
för dyrköpta. Ett sådant pris vill jag
inte betala.

När det gäller det fredliga utnyttjandet
av atomkraften för jag ett motsatt
resonemang. Det har här blivit en diskussion
om huruvida staten ensam skall
ha hand om denna utvinning och ha
den absoluta och effektiva kontrollen
över atomkraften eller om denna kontroll
skall lämnas ut i den fria konkurrensen
—• om detta utvinnande skall
bli en både enskild och statlig angelägenhet
med ungefär lika stor frihet för
båda parter. Den part som vill ha de
enskilda med i denna verksamhet säger
att framstegen kommer att gå snabbare

vid konkurrens, att vi bättre kommer
att hänga med i den internationella
konkurrensen och att det materiella
välståndet kommer att stiga snabbare
o. s. v. Det materiella välståndet kan i
sin tur köpas för dyrt om det köpes på
bekostnad av människornas frihet och
oberoende. Atombomben — den militära
användningen av atomkraften —-har vuxit oss över huvudet. Den kan
inte bemästras. Det är den som regerar
världen nu i stället för människorna
själva. Det är risk för att det går likadant
med den fredliga användningen
av atomkraften, så att tekniken blir
människornas herre i stället för tjänare.
Hur man än värjer sig kan man inte
komma ifrån, att det kommer att bli ett
mycket litet antal människor som till
fullo behärskar dessa krafter. Dessa
människor får ett ohyggligt ansvar och
en oerhörd makt.

Det har tidigare här talats om att vi
fortfarande har det klent beställt med
den ekonomiska demokratien. Vi har
dock kommit ett litet stycke på väg,
men vi riskerar att det lilla vi vunnit
för människornas medbestämmanderätt
när det gäller det egna arbetet kommer
att gå förlorat när atomkraften i större
utsträckning kommer att utnyttjas. Allt
som kan göras för att minska inflytandet
hos den grupp som verkligen
behärskar tekniken, det måste göras.
Framför allt måste man se till att ingen
ekonomiskt kan slå under sig dessa
krafter och utnyttja dem för egen vinning
och utan kontroll. Samhället måste
ha den absolut avgörande kontrollen
över atomkraftens fredliga användning,
hur denna kontroll sedan än skall utövas.
Det behöver inte nödvändigt betyda
monopol. Kontrollen skall finnas
hos samhället och dess organ, men inte
därför att vi tror att allt förnuft är koncentrerat
i regeringen. Enskilda företagare
kan visst ha lika mycket förnuft,
men de kan inte ställas till ansvar på
samma sätt. Regeringen i ett demokratiskt
land är omedelbart ansvarig inför

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2

153

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

alla de röstberättigade medborgarna.
Ett sådant ansvar kan man inte utkräva
av en företagsledare. Inte ens en aktieägare
som äger en och annan aktie i
ett bolag har lika mycket att säga till
om där som den enskilde medborgaren
har att säga till om när det gäller sammansättningen
av regering och riksdag.

Ja, vi måste alltså ha kontroll. Jag är
övertygad om att denna icke kommer
att minska framstegstakten, men även
om den gjorde det, så är friheten och
medbestämmanderätten så dyrbara att
vi för deras skull får minska på framstegstakten.

Alltså, herr talman, när det gäller
atombomber säger jag att jag inte vill
ha dem, även om jag trodde att de kunde
värna vår frihet, men jag är övertygad
om att vår frihet och fred värnas
bäst utan dem. Jag vill att vi skall ha
statlig kontroll över atomkraftens fredliga
användning, även om detta skulle
betyda långsammare framstegstakt, men
jag är övertygad om att det icke kommer
att minska framstegstakten utan ur
alla synpunkter är bäst.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Herr Adolfsson var
uppe i talarstolen nyss och uttalade sin
omsorg om folkpartiets sätt att vinna
medlemmar. Det är vi inom folkpartiet
mycket tacksamma för. En tanke
som lätt kommer fram i detta sammanhang
är dock att herr Adolfsson
kanske skulle kunna rikta sin omtanke
åt ett håll som i varje fall för
närvarande ligger honom närmare, det
andra regeringspartiet, som med bara
ett klubbslag kan få 10 000, 20 000 eller
30 000 medlemmar på en gång. Men det
kanske ingår i regeringsöverenskommelsen,
att en bondeförbundarc inte skall
uttala sig om kollektivanslutningen, och
då skall jag givetvis inte resa något
krav på denna punkt.

Herr talman! Varför jag behåller
min plats på listan är för att göra någ -

ra reflexioner med anledning av en viss
företeelse i gårdagens debatt. Jag är
rädd att jag inte kommer att tillföra debatten
så många nya synpunkter, men
jag kan inte låta bli att registrera den
förtrytelse man visade på regeringssidan
över att oppositionen sökte påvisa
att det fanns en idémässig bakgrund
till den nya finanspolitik som
herr Sträng nu presenterat. Det var litet
egendomligt att man skulle bli så upphetsad
över att bli beskylld för att ha
idéer bakom sina ståndpunkter. Oppositionen
hade en känsla av att det inte
bara är en stundens nyck när man nu
ger sig in på en ny politik, och jag tycker
inte att det är märkligt, att man påpekar
detta.

Det har väl länge funnits riktningar
som mera hållit på att statsmakten skall
göra sitt inflytande gällande, och andra
riktningar som har velat bekämpa den
alltför långt gående statsdirigeringen.
Under 1800-talet sökte konservatismen
i dess olika former så ofta det fanns
tillfälle att verka för statens överhöghet.
Liberalismen var den direkta motsatsen
till denna riktning och försökte
hävda individens intresse. Jag skall
villigt erkänna, att liberalismen under
1800-talet ibland gick för långt, men
jag hoppas att den har lärt sig något.
De socialistiska riktningarna lade när
de började framträda i mitten på 1800-talet först tonvikten på klassen. När
socialismen i en hel del fall sedan kommit
i regeringsställning, har den hävdat
statens intressen i den oupphörliga tvekampen
mellan enskilda och stat. När
man påpekar förekomsten av denna
kamp, behöver det inte innebära att
man vill egga upp den ena inriktningen
mot den andra, ty när vi vet att det
finns olika strävanden måste vi försöka
precisera vad den ena eller andra gruppen
vill, om vi skall bygga ett något
så när välbalanserat samhälle.

Konservatismen av i dag har gått
i liberaliserande riktning och har låtit
statsintresset glida åt sidan åtminstone

154 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

för tillfället. Men skulle högern, som i
dag skall vara konservatismens bärare,
gå för långt åt det hållet, kan vi alla
vara säkra på att det kommer en ny
riktning som icke känner sig tillfredsställd
med den nya högern. Så kommer
det att gå med alla riktningar. Att
tro att den nuvarande konstellationen
är evig, är, herr talman, inom parentes
sagt givetvis att vara alltför självgod.

Som hem Ohlin påpekade i går, har
socialismen — i detta sammanhang utesluter
jag givetvis kommunisterna —
sökt finna olika vägar att nå större
statligt inflytande. Förstatligandet är ju
en delvis avskriven metod. Regleringsmentaliteten
är inte heller så populär.
Då återstår såvitt jag kan bedöma det
aktuella socialdemokratiska programmets
innehåll att försöka öka statsinflytande
skattevägen. När jag säger detta
menar jag inte att inte de flesta på socialdemokratiskt
håll verkligen anser
detta vara en riktig lösning. Inte så att
t. ex. finansministrarna personligen
skulle ha så stort intresse av att statskassan
får en allt större del av nettonationalinkomsten,
utan jag tror att de faktiskt
menar, att det är bättre »att vi sköter
pengarna». Det är alltså en hederlig
strävan som ligger bakom även om jag
anser att denna strävan är missriktad.

Om vi nu går till det aktuella läget
så var det väl, antar jag, någon ekonomisk
expert som kom på den, som
han då tyckte, goda idén att även kapitalbudgeten
skulle finansieras med
skattemedel. Självfallet mötte inte detta
något idémässigt motstånd på socialdemokratiskt
håll. Man kände tvärtom
igen tankegången, nickade, log igenkännande
och sade: Det är nog riktigt
att det skall vara så, att staten
i alla fall kan sköta det här bäst; medborgarna
sparar inte så mycket, så vi
får väl se till att en förnuftig balans
uppnås.

Det var detta man under gårdagen
försökte påvisa, och det var detta som
väckte en sådan förtrytelse på social -

demokratiskt håll. Märkvärdigare än så
här är det väl inte. Varför är man då
på socialdemokratiskt håll inte intresserad
av att höra detta tal? Ja, det
finns givetvis en mycket aktuell anledning.
Bondeförbundet tycker inte
om det. Bondeförbundet tycker inte om
att man skall kunna påvisa, att det
kanske finns en socialistisk tankegång
som ligger nära till hands bakom det
aktuella budgetförslaget. Även om man
kanske på socialdemokratiskt håll inte
tycker att det är nödvändigt att bondeförbundet
alltid tycker så kolossalt
bra om vad regeringen gör, så är det
uppenbart att man inte på bondeförbundshåll
får tycka direkt illa om vad
majoriteten bestämmer. Det är en tillräcklig
börda för bondeförbundet att
ånyo möta folket och ha en med socialdemokraterna
gemensam skattefront.
Det känns nog så på många håll, om
man tolkar en del uttalanden rätt. Skulle
det emellertid finnas en idé bakom
förslaget blir det givetvis litet besvärligare
för bondeförbundet.

Man skall säkerligen, herr talman,
inte förstora den idémässiga innebörden
av det budgetförslag som nu föreligger
på kammarens bord. Man kan inlägga
större eller mindre betydelse i de nya
signalerna, men i folkens liv blir det
ju onekligen vid vissa tidpunkter så,
att det gäller att välja väg, även om
de två vägar man bar att välja på
kanske inte — åtminstone inte i början
— skiljer sig radikalt från varandra.
Det blir dock av en väsentlig
betydelse, vilken väg man slår in på.

Herr Hedlund fick ju i fjol namnet
»tvångssparandets fiende nummer 1».
Det var kanske en något oförtjänt gloria,
men man måste ju konstatera att
han har burit den med tålamod. Vad
han nu får vara med om, är givetvis att
svälja en ny form av tvångssparande.
Herr Hedlund har av sina socialdemokratiska
vänner omvänts till att med
något av en nyomvänds iver omfatta
tanken, att staten skall ta hand om en

Fredagen den 20 januari 1950

Nr 2 155

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

växande del av nationalinkomsten. Herr
Hedlund sade i går, som jag antar en
del av kammarens ledamöter uppmärksammade,
att hans parti inte tagit ställning
till om en sådan här överbalansering
skall finnas även under depressionstider.
Herr Hedlund avsåg väl
härmed att vara återhållsam och inte
göra något principiellt uttalande, men
det var nog en oförsiktig försiktighet.
Jag tror att inte ens socialdemokraterna
i nuvarande läge går så långt som
herr Hedlund gör.

Utöver vad jag redan antytt om skatterna
finns det en annan punkt, där
jag tror att det är en verklig idémässig
skillnad i inställningen till de ekonomiska
frågorna, nämligen beträffande
sparandet. Herr Sträng avgav ju i går en
förklaring i ungefär dessa ordalag: Jag
tror inte på de goda effekterna av stimulans
genom sänkta skatter; jag tror
inte på möjligheten av ett tillräckligt
ökat sparande. Herr Sköld har ju i denna
kammare upprepat denna sak många
gånger. Jag skulle vilja göra något som
jag själv erkänner vara väldigt svårt,
nämligen säga några ord om sparandet
ur folkpsykologisk synpunkt. Vi vet alla
att det inte bara är så, att man sparar
av ett givet överskott i den egna plånboken,
utan man sparar eller låter bli
att spara, beroende på vilken uppfattning
man har om det lämpliga i att
spara. Tjänar det någonting till? Har
jag något för det? Kan jag använda
pengarna på ett lämpligare sätt i framtiden?
Är de då värda lika mycket? Det
är fråga om en inställning eller en
uppfostran, höll jag på att säga, på
den väsentliga punkt i samhällsekonomien
som heter sparande. Jag lämnar,
herr talman, här åt sidan, att förutsättningen
för att vi över huvud taget skall
få ett enskilt sparande är ett fast penningvärde,
den saken behöver kanske
inte diskuteras just för ögonblicket.

Om man skulle våga göra några antydningar
om hur olika folkgrupper
sparar eller hur deras inställning till

sparandet är, så är jag väl medveten
om att det är utomordentligt svårt. Tyvärr
finns det inte någon tillfredsställande
statistisk mätare. Folkpartiet har
gång på gång under senare år begärt
att regeringen skulle göra en undersökning
av sparandets struktur. Om en
sådan företogs skulle vi ju kunna få
något mera kött på de — det skall erkännas
— mycket magra ben vi har
tillgång till när det gäller att bedöma,
vilka människogrupper i vårt samhälle
som sparar. Vi skall emellertid
hoppas att den undersökning rörande
premiespararna, som herr Sträng talat
om att konjunkturinstitutet skall göra,
kommer att leda till att vi får något
mer i den vägen.

Tidigare var det av naturliga skäl så
att det mest var de verkligt välsituerade
som hade ett personligt sparande. De
hade möjligheter, och de hade också
den inställningen, att man skulle försöka
spara. Skattetrycket har förändrats,
och möjligheterna för dem att
lägga av stora belopp i sparmedel har
minskats, men i och för sig finner jag
inte detta beklagligt. Förändringen i
skattetrycket har ju också haft andra
berättigade följder, jag håller mig till
fördelningen mellan folkgrupperna, men
att de mest välsituerades möjligheter
att spara bär minskat är uppenbart.

Går man sedan till mellanskiktet finner
man det redan mycket mera tveksamt
hur mycket dessa människor verkligen
sparar. Om man studerar sparandet
inom det mellanskikt som fanns på
låt oss säga 1920- och 1930-talen så tror
jag att de flesta skall säga att de har
en känsla av att dessa grupper fann det
riktigt att spara, men de grupper som
nu kan rubriceras som mellangrupper
har självfallet den känslan, att de är
något mera klämda än mellanskiktet tidigare
var. För dessa har ökningen av
skatterna betytt väsentliga ting. Samtidigt
har barnförsörjningsbördan blivit
tyngre, och det gör att man nog i varje
fall kan säga, att det inte i detta skikt

156 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

råder en sådan sparvilja som verkligen
vore önskvärd.

Kommer jag sist till de stora folkskikten,
till dem som genom produktionsökningen
har börjat få en sådan
ekonomisk ställning, att det skulle gå
för dem att spara något mer än vad som
tidigare varit fallet, då blir det ännu
svårare att säga något konkret. Självfallet
är det tillfredsställande att deras
ekonomiska resurser har ökat, men om
man nu, t. ex. ifrån socialdemokratiskt
håll, ganska ofta nästan propagerar och
säger att det inte går att få folk att
spara, då är man nog rätt säker på att
den spontana sparviljan inom de hreda
folkskikten inte kommer att visa den
styrka som vore önskvärd. Det är också,
herr talman, ganska egendomligt att det
är just socialdemokraterna, som ju har
sin största anknytning till dessa folklager,
som är mest bestämda i uppfattningen,
att det inte finns några möjligheter
att få t. ex. de stora arbetargrupperna
att spara i tillräcklig omfattning.
Jag tycker nog att det är en
ganska beklämmande inställning. Jag
för min del är verkligen inte så pessimistisk.

Man måste dock fråga sig hur det
skall gå till att få framför allt de stora
folkgrupperna att spara. Ja, herr talman,
jag har absolut ingen patentmedicin,
men det finns i alla fall någonting
som man vågar säga. Det går inte att
skriva ett nytt bud: Du skall spara, på
det att det må dig väl gå och du må
vinna finansministrars gillande. Så lär
man nog varken barn eller vuxna att få
en ändrad inställning. Det måste bli en
fråga om fostran, man måste kunna få
fram en ekonomisk politik som verkligen
gör det lönande och stimulerande
att spara. Från den synpunkten är ju
regeringens omsvängning i fjol mycket
glädjande, men det är väldigt tråkigt
att man fortfarande, inte minst under
gårdagens debatt, från regeringsbänken
och från herr Sköld, som ju fortfarande
verkar finansminister, fast utan tabu -

rett och portfölj, hör att det nog ändå
inte går att åstadkomma ett tillräckligt
sparande.

I det sammanhanget skulle jag vilja
påpeka att herr Sköld i sitt första, stora
anförande förklarade, att han trodde sig
ha sett en strukturförändring i det personliga
sparandets inriktning under efterkrigstiden.
Han trodde att det personliga
sparandet nu för tiden mera
gick till affärsbankerna och mindre till
sparbankerna. Sorgligt nog för herr
Sköld hade han fel. Affärsbankernas
andel av det personliga sparandet har
under de tio efterkrigsåren sjunkit med
inte mindre än 17 procent, tvärtemot
vad herr Sköld påstod. Det är ju kanske
inte så underligt om man har märkt att
regeringen under en rad år inte har varit
särskilt intresserad av sparandet,
när den man som till för bara några
månader sedan var finansminister kan
stå här och tala om en strukturförändring
i viss riktning och det sedan visar
sig, om man tittar på siffrorna, att förändringen
i själva verket har gått åt
rakt motsatt håll.

Slutsatsen skulle alltså vara en verklig
hemställan, att man från regeringsbänken
måtte försöka — både i riksdagens
talarstolar och framför allt
kanske ute bland folket — att få fram
en annan inställning. Det går självfallet
inte som att trycka på en knapp att
säga, att nu skall vi ha ett ökat sparande.
Det går inte att, som finansministrarna
under en rad år har gjort,
säga att man inte tror på sparandet,
men att man möjligen kan sänka skatten
och se om det eventuellt sker någonting.
Det går inte heller att, som herr
Sträng nu gör, slå in på en ny linje och
säga, att eftersom det inte går på annat
sätt låter vi svenska folket tvångsspara.

Det förefaller som om ecklesiastikministern,
som väl även skall vara pedagogikens
främste representant i vårt
land, skulle kunna meddela den nye finansministern
att man nog även inom
den icke alltför moderna barnuppfost -

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2 157

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

rån menar, att rottingen inte är ett så
särskilt bra medel. Med en sådan tar det
mycket längre tid att lära barn riktigt
uppförande. Man kan kanske med rottingens
hjälp få dem att för en kort stund
sköta sig ordentligt. Det tar oändligt
mycket längre tid att fostra folkgrupper
till en sparvänlig inställning, men
är det inte vid det vägskälet vi är just
nu? Regeringen vill att det hela skall
gå snabbt. Man har förklarat att det inte
går tillräckligt snabbt, och därför
tvångssparar man. Från oppositionens
sida säger man, att det här är en sak
som det gäller att se på något längre
sikt, och det är därför som detta vägskäl,
herr talman, är så oerhört viktigt,
kanske framför allt för den mindre delen
av regeringsbänken.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Inte utan intresse har
jag tagit del av åttonde huvudtiteln i
årets statsverksproposition. Undervisningsbudgeten
utgör på sitt sätt — jag
talar nu i största allmänhet — en ganska
tillförlitlig värdemätare på ett folks
kulturella standard. Får den knappt
tillmätta ransoner har man anledning
att känna oro. I det långa loppet hamnar
det sig nämligen alltid om kulturomkostnaderna
börjar halka efter —
jag menar givetvis inte tillfälligt utan
mer permanent. Snäv och kärv behandling
av de frågor, som hänger samman
med ett lands undervisningsväsen, har
nämligen mycket ödesdigra följder i
släptåg, och — det värsta av allt — ofta
uppenbarar sig dessa följder, precis
som vissa sjukdomar, först när det är
för sent att bota dem.

Jag måste säga att årets kulturbildget
väcker känslor av både tillfredsställelse
och besvikelse. Det vore orätt att
inte medge, att vårt undervisningsväsen
inom väsentliga områden blivit
jämförelsevis väl tillgodosett. Det har
för ecklesiastikministern gällt att inom
en given kostnadsram tillgodose så

mycket som möjligt av vitt skilda, ofta
mycket väl motiverade krav. Fördenskull
måste givetvis avvägningar företas,
och däremot kan man knappast
med fog göra några större invändningar.

Ingen, tänker jag mig, vill gärna heller
sätta i fråga ecklesiastikministerns
goda vilja, hårt trängd som han måste
vara av olika kostnadskrävande huvudtitlar.
Onyanserad, överdriven kritik
förfelar också alltid till sist sitt syftemål.
Vad man kanske väntat litet mer av
är de stora linjerna, de stora fasta greppen,
och kanske litet större eftertryck
när det gällt att hävda de kulturella
behovens företrädesrätt.

Tid och kraft medger inte en kritisk
analys av åttonde huvudtiteln i dess
helhet. Av den anledningen har jag
måst nöja mig med att stanna inför ett
enda avsnitt, nämligen det som behandlar
våra folkhögskolor. Departementschefen
har i propositionen naggat en
hel del av skolöverstyrelsens petita i
kanterna. Man kan inte underlåta att
göra vissa reflexioner och också känna
vissa reaktioner. Det är möjligt att jag
får anledning att framdeles återkomma
till detta. Men en sak tillåter jag mig
dock redan här att påpeka. 1946 års
skolkommission förordade inrättande
av en särskild folkhögskolerotel i överstyrelsen.
Frågan har i år tagits upp
bland överstyrelsens äskanden. Här föreligger
klart dokumenterade behov,
mot vilka inga vägande anmärkningar
kan göras. Trots det har statsrådet, så
långt jag kan se, skurit bort ifrågavarande
hemställan ur propositionen.

Vad man emellertid främst lägger
märke till är departementschefens erinran
om det just av 1946 års skolkommission
på sin tid avgivna betänkandet
med förslag angående folkhögskolans
ställning och uppgifter. Han påpekar
att skolkommissionens förslag åsyftar
kraftigt ökat ekonomiskt stöd åt folkhögskolorna
från statens sida. »Ett genomförande
av förslagen i dessa delar

158 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kan, med utgångspunkt i den nuvarande
folkhögskolorganisationen, beräknas
medföra en årlig utgiftsökning för
statsverket på sammanlagt närmare 5,4
miljoner kronor, varav omkring 2,9
miljoner kronor till driftbidrag och
2,5 miljoner kronor till anläggningsbidrag.
»

Därefter säger statsrådet: »Det bär
vid budgetavvägningen för nästa budgetår
icke befunnits möjligt att inrymma
kostnader för ett förhöjt statsbidrag
till folkhögskolans verksamhet. Jag avser
alltså icke att för Kungl. Maj :t framlägga
förslag om avlåtande av proposition
i ämnet till 1956 års riksdag.»

Vadan denna deklaration? Det förefaller
som om departementschefen velat
värja sig mot någon eller några. Ser
man litet närmare efter, finner man att
så verkligen är förhållandet. Hösten

1954 uppvaktades statsrådet Persson av
Folkhögskolans lärarförening, som ville
veta om proposition kunde väntas bli
framlagd vid 1955 års riksdag. Svaret
blev att andra trängande reformbehov,
skolbiblioteken, yrkesundervisningen
o. s. v., gjorde det sannolikt att en proposition
i folkhögskolefrågan måste
anstå något år. Statsrådets inställning
till själva sakfrågan däremot var mycket
positiv.

Så väcktes våren 1955 ett par motioner,
som gick ut på att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om att 1946 års skolkommissions förslag
om folkhögskolans ställning och
uppgifter snarast måtte läggas till grund
för proposition i ämnet.

Statsutskottets utlåtande med anledning
av motionerna gick i klart, starkt
positiv riktning. Så här lydde det: »Utskottet
får erinra om att utskottet vid
sin behandling av förevarande anslagsfråga
vid 1954 års riksdag framhöll såsom
önskvärt att Kungl. Maj :t föreläde

1955 års riksdag förslag i anledning av
skolkommissionens betänkande angående
folkhögskolans ställning och uppgifter.
Förbättringen av statens ekono -

miska stöd åt folkhögskolorna har
emellertid i år fått stå tillbaka för andra
kostnadskrävande reformer.---

Samtidigt ökar angelägenheten av att
också stärka stödet åt folkhögskolorna.
I och med de förbättrade yrkesutbildningsmöjligheterna
och ett mera allmänt
genomförande av en nioårig enhetsskola
kommer nämligen folkhögskolan
att ställas inför nya problem
och ändrade krav från samhällets sida.
— — — Det är enligt utskottets mening
av stor vikt, att folkhögskolan
snabbt får det ökade ekonomiska stöd,
som är en förutsättning för att den skall
kunna intaga sin riktiga och betydelsefulla
position i samhället. Folkhögskolan
får alltså, om den skall kunna bibehålla
sin särskilda ställning och pedagogiska
egenart, icke lämnas utanför
vid den pågående reformverksamheten
på skolväsendets område. Mot bakgrunden
av dessa synpunkter förutsätter utskottet,
att Kungl. Maj :t snarast möjligt
för riksdagen framlägger de förslag
till ökat ekonomiskt stöd åt folkhögskolorna,
som av frågans angelägenhetsgrad
befinnes påkallade.»

Alldeles tydligt är att statsutskottet
fäst stor vikt vid frågan. I ett annat
sammanhang återkommer nämligen utskottet
på nytt till begäran om att
Kungl. Maj :t snarast möjligt för riksdagen
må framlägga förslag till ökat
ekonomiskt stöd åt folkhögskolorna. Utskottet
fortsätter: »Detta ställningsta gande

har skett mot bakgrunden av vikten
av att folkhögskolan snabbt får de
förstärkta ekonomiska resurser, som är
en förutsättning för att den skall kunna
intaga sin riktiga och betydelsefulla position
i samhället och lösa de anpassningsproblem,
vilka kommer att följa i
och med de förbättrade yrkesutbildningsmöjligheterna
och ett mera allmänt
genomförande av en nioårig enhetsskola.
»

Den 30 mars 1955 behandlades motionerna.
I första kammaren fattades beslutet
utan debatt. I andra kammaren

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2

159

tackade en av motionärerna för den välvilliga
behandlingen av motionen, medan
utskottets talesman, herr Johansson
i Mysinge, strök under vad utskottet
skrivit om önskvärdheten av att folkhögskolan
rustas upp så snabbt som
möjligt.

Herr talman! Det är alltså mot denna
bakgrund vi har att se ecklesiastikministerns
korta ord: »Jag avser icke
att framlägga förslag.» Han yttrar dem
också mot skolöverstyrelsens klara tillstyrkande
av förslaget. Så här skriver
nämligen överstyrelsen i årets petita:
»Överstyrelsen finner att de senaste
årens utveckling ger vid handen, att ett
ökat ekonomiskt stöd åt folkhögskolorna
från det allmännas synpunkt måste
anses angeläget. Tillströmningen av elever
har aldrig varit större än nu, trots
att antalet ungdomar i den vanligaste
folkhögskoleåldern, d. v. s. omkring 20
år, är i det närmaste en fjärdedel mindre
än vid mitten av 1930-talet. Den närmaste
tioårsperioden, då åldersgrupperna
15—25 år ökar med omkring 25
procent, torde komma att medföra behov
av en betydande utbyggnad, om
folkhögskolorna skall kunna fylla sin
uppgift inom undervisningsväsendet.»
Så lyder skolöverstyrelsens argumentering
för ökat ekonomiskt understöd.

Och så tillbaka till statsrådets: »Jag
avser alltså icke att framlägga förslag.»
Onekligen är utgången litet snöplig, och
en rad frågor inställer sig. Vid Folkhögskolelärarföreningens
uppvaktning
hösten 1954 ställde sig statsrådet Persson
mycket positiv till sakfrågan. I vilken
grad kan ett av statsrådet då gjort
uttalande anses förpliktande? Eu ny
uppvaktning hösten 1955 visade emellertid
att klimatet hårdnat ■—- nu var
det andra forsknings- och undervisningsområden
som måste ha förtursrätt.
Ecklesiastikministern tycktes dessutom
mena, att folkhögskolans ekonomiska situation
inte var så svårbemästrad och
att frågan om ökat ekonomiskt stöd •lärför
inte heller var särskilt aktuell. Var -

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

1- ifrån kan statsrådet ha fått den upp 3-

giften? I varje fall inte genom skol n

överstyrelsen, som tvärtom i sina petita

it hävdat »att ett ökat ekonomiskt stöd åt

i- folkhögskolorna från det allmännas

n synpunkt måste anses angeläget». Man

kan också fråga sig, huru länge det kan
i- anses tillåtet att i yttrande efter yttc-
rande förklara sig ämna stödja en viss
•e fråga utan att sedan göra något åt att
n få den förverkligad? För att nu icke

1- ställa den frågan: Går det verkligen för
:r sig att så totalt negligera en av riksc
dagen i klara ordalag gjord beställning?
;e En förhalningspolitik av den art, som
tt frågan om det ökade anslaget till folkr-
högskolorna blivit utsatt för, kan icke
e försvaras. Helt naturligt utgår jag från

2- det antagandet, att undervisningsdeparts
tementets chef verkligen menat allvar
;e med sina försäkringar och att hans löf0
ten icke är till intet förpliktande fraser.

1- Låt mig än en gång få redovisa blott
r- ett par av de skäl, som talar för en
)- kungl. proposition i folkhögskolefrågan.
5 Det är nödvändigt, att folkhögskolor 2-

nas möjligheter att ta emot de stora
n årskullar, som nu trängs i folkskolans
n salar, i tid byggs ut. Skolorna måste
» kunna ta emot eleverna med bättre bo2-
städer, tidsenlig undervisningsmateriel,

mer differentierad undervisning o. s. v.
g Vidare är det av behovet påkallat att

» lärarna får möjlighet att i större ut h

sträckning än nu göra insatser i ung v-

doms- och bildningsverksamheten utan

ig för skolan. Man måste därför få börja

s- pröva sig fram beträffande närmare or 1-

ganisatoriskt samarbete mellan folkhög rt

skolan och det allmänna folkbildnings y

arbetet, d. v. s. finna former för par 1-

tiellt fullgörande av tjänstgöringsskyl ir

digheten utanför skolan,

s- Det är vidare obilligt — och det har
t. skolkommissionen strukit under gång

n på gång — att ideella organisationer

i- själva år efter år skall behöva släppa

h till det ekonomiska stöd för verksam r-

heten i folkhögskolans form, som ex r-

empelvis huvudmännen för den lägre

160 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lantbruksundervisningen får av statliga
medel för sina skolor. Det är dock
främst fråga om en medborgarundervisning,
som för samhället är ett oundgängligt
komplement till yrkesundervisningen.
Många skolor ser sina byggnader
förfalla, inredningen och utrustningen
slits ned o. s. v. utan att kunna
uppbringa de ekonomiska resurserna
för en upprustning. Även om man finge
avstå från tanken på bidrag till byggnadsverksamheten
vid skolorna, skulle
de mest trängande bekymren för den
löpande ekonomien lättas betydligt, om
ett allmänt driftbidrag kunde utgå till
skolorna. För alla de skolor, vilkas ekonomiska
bekymmer nu är pressande, är
detta också ett ofrånkomligt villkor för
att de skall kunna förverkliga den pedagogiska
upprustning — bland annat i
form av ett intensivare utnyttjande av
sommarhalvåret — som framstår som
ett betydelsefullt önskemål.

Herr talman! Mitt inlägg i denna fråga
har kommit att bli längre än vad jag
till en början avsett. Och dock har det
rört sig inom blott ett enda avsnitt av
vår kulturbudget. Men frågan om ett
ökat statligt bidrag till våra folkhögskolor
är egentligen mycket viktig. Därtill
kommer, att den, som herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
säkerligen redan bemärkt, är en
landsbygdsfråga av största storleksordning.
Som exempel kan nämnas att man
i våra nordligaste län söker med alla
till buds stående medel stödja folkhögskolorna
och startandet av nya sådana.
Man ser nämligen i dem ett botemedel
mot flykten från landsbygden. Förvisso
har vi här ett av skälen för ett stöd åt
folkhögskolorna. Andra och ännu mer
bärkraftiga motiv har angivits av skolkommissionen,
vars betänkande — inom
parentes sagt — i år firar 10-årsjubileum.
Vågar man hoppas att statsrådet utfäster
sig att låta underkasta betänkandet en
bearbetning — det är klart, att en del
ekonomiska kalkyler under de många
årens gång blivit föråldrade -—• i så god

tid att därpå kan byggas en proposition
som läggs fram vid 1957 års riksdag?
Eller måste det här, som eljest så många
gånger förr, bli en motion, som kommer
regeringen att ta upp frågan?

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag vill börja mitt anförande
med ett tack till statsrådet och
chefen för justitiedepartementet. Under
året har tryckfrihetslagen åtminstone
i en del fall fått tillfälle att visa,
att den inte är alldeles tandlös. Vissa
suspekta sällskaps ledare har förts till
laga näpst för sin förnedrande handel
med pornografiska kort, snusklitteratur
och stencilerade skrifter, vilka beslagtagits.
Jag antar att på initiativ av
justitiedepartementet även en del andra
pornografiska tryckalster har beslagtagits.
Dessa snusktidningar synes bli
allt fräckare när det gäller att slå mynt
av en snedvriden sexualitet. Trafiken
är en skamfläck för vårt land, och ju
effektivare justitieministern ingriper
här dess bättre. Vad som behövs är inte
bara ett enskilt ingripande någon gång
då och då utan att man tar upp frågan
om en omedelbar och djupgående sanering
av dessa sankmarker. MorgonTidningen
omtalar, att man hos polisen
helst såge, att samtliga tidningar
i den pornografiska branschen behandlades
hårdare. Jag vill fråga: kommer
polisen att få vidta denna hårdare behandling?
Som jag förut har påpekat
i denna kammare anser jag, att detta
är möjligt utan någon skärpning av nu
gällande lagar. Om statsrådet och chefen
för justitiedepartementet vill medverka
till detta tror jag, att han har
allas gillande utom deras som profiterar
på trafiken. Många tycker nog att
man inom justitiedepartementet varit
alltför tålmodig emot snusket, spritt i
det mest uppenbara geschäftsyfte. Om
därför åtgärderna från polisens och de -

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2

161

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

partementets sida finge betraktas som
inledningen till eu skärpt övervakning
av dessa mindervärdiga, talrika tryckalster,
så vore det enbart glädjande.
Jag skall inte säga mera om det.

Samtidigt vore det dock inte ur vägen,
om tidningsförsäljningsorganisationerna
och Svenska pressbyrån granskade
försäljningsställenas skyltning
litet grand. I Stockholms centrum i
dag finns det butiker och kiosker, vilkas
fönster och skyltställ domineras
av de tryckalster jag här förut har
nämnt. \?åra stora tidningar har också
sagt ifrån, att de anser det allt annat
än behagligt att saluföras i sådant sällskap.
Hur vore det om respektive försäljare
ställdes inför valet att saluföra
antingen tidningar och tidskrifter eller
tryckalster av det slag jag här
nämnt?

Jag vill även passa på att ge ett erkännande
åt statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet för vad
som gjorts för att komma till rätta
med vad jag förra året kallades flakdöden
på vägarna, d. v. s. att människor
förolyckas genom att köra in i
illa parkerade lastbilar. Vad som gjorts
är tacknämligt, men mycket återstår.
När herr statsrådet i sjätte huvudtiteln
säger, att ökade kunskaper rörande
trafikolyckornas natur och orsaker är
av grundläggande betydelse, då det gäller
att skapa effektiva anordningar för
att nedbringa antalet olyckor och därmed
rädda liv och egendom, tolkar jag
detta så, att verkliga krafttag kommer
att göras i denna sak under det år som
nu har börjat. Den , officiella statistiken
redovisar i fråga om trafikdödsfallen
en ökning av 2,1 procent vid jämförelse
mellan åren 1953 och 1954, medan
motortrafikens ökning under samma
tidrymd uppskattas till 20 procent.
Mot ca 32 700 olyckor under år 1953
redovisar statistiska centralbyrån för
år 1954 ej mindre än 38 000 olyckor eller
en ökning med 16,3 procent. Då trafikolyckornas
absoluta tal år för år
11—Andra kammarens protokoll 1956.

överstiger tidigare siffror måste därför
läget betecknas som allvarligt. Vägdöden
skördar årligen 17 000 offer och
kostar samhället omkring 400 miljoner
kronor. De personliga tragedier, som
ligger bakom, går inte att väga och
mäta, men det får inte bli så, att en
känsla av vanmakt inför detta offerväsen
griper omkring sig mer och mer.
Läkarna står upp till halsen i ett nervslitande
arbete med dessa olycksoffer,
som dräller in från vägarna. Man förstår
professor Helge Wulff från Malmö,
då han i december vid kirurgläkarnas
nordiska kongress sade: »Dagligen står
vi inför fullkomligt meningslösa och
hopplösa fall. Vi gör så gott vi kan,
men vi skulle vilja göra mer. Vi skulle
vilja förebygga, hindra och hjälpa på
ett tidigare stadium. Men innan vi kan
göra det, måste vi veta exakt vad det
hela rör sig om.»

Den vetenskapliga undersökning som
nu skall verkställas på ett 50-tal nordiska
sjukhus har väl, tror jag, att
räkna på statsrådets stora intresse. De
praktiska åtgärder som för övrigt vidtagits
är värda allt erkännande.

Till dess att den aviserade undersökningen
ur medicinsk-social synvinkel
slutförts bör allt stöd ges åt de organ,
som nu finns, och som gör en ovärderlig
insats. Jag tänker då särskilt på
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande. Det hade nog varit önskvärt,
att anslaget bär något kunnat ökas.

Den 8 december, alltså före jul,
krävde mörkerdöden sex dödsoffer, av
vilka fyra påkördes bakifrån. Det måste
bli slut på dessa ofta till synes onödiga
mörkerolyckor, och i den mån kommunikationsdepartementet
kan medverka
här får ingenting lämnas ogjort.

Jag vill i detta sammanhang, herr
talman, också säga något om de vägarnas
marodörer som heter rattfyllerister.
Det är ju nu till full evidens
klarlagt, att redan en så ringa alkoholmängd
som 3Va cl sprit inverkar negativt
på reaktionsförmågan bos bilföraNr
2

162

Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ren. Och det lär inte heller gå att
skratta bort eller med en axelryckning
avfärda läkarnas ord om att riskerna
vid ratten är störst timmarna
efter det alkoholen lämnat kroppen,
beroende på alkoholens verkningar på
balanssinnet. Jag har den uppfattningen
att regeringen har ett stort intresse
för trafiksäkerheten, men det återstår
att se vilka åtgärder den snabbt ämnar
vidta. Jag vill påpeka att hälften
av dömda rattfyllerister tidigare varit
kända av polisen för spritmissbruk eller
varit föremål för nykterhetsvårdande
myndigheters uppmärksamhet.

Det är också en anmärkningsvärd
sak i den nuvarande lagstiftningen, att
det stadgas åtal för rattfylleri då det
förefinnes en blodalkoholhalt av 0,8
promille. Det förefinnes en bred svensk
opinion som är inställd på en skärpning
av nu gällande bestämmelser om
rattfylleri för att om möjligt stävja det
snabbt ökande antalet olyckor, där alkoholen
spelat en större eller mindre
roll. Jag kan ju nämna att den nyligen
inträffade svåra olyckan på Kungsbron,
då fyra människor omkom, skapat
bland mycket annat en dyster bakgrund
till denna allmänhetens reaktion.

Det finns bilförare, själva icke helnyktra,
som tillämpar ett bevingat ord,
som statsrådet Hedlund använde i en
debatt, i fråga om bilen och spriten:
»Låt bilen stå om du skall ta ett glas!
Låt glaset stå om du skall ta bilen!»
Jag kan för min del finna förmildrande
omständigheter för många brottslingar
— arvsanlag, miljöskador eller
vidriga yttre omständigheter, och ju
djupare man tränger in i människonaturens
dunkla skikt, dess mindre högljudda
blir orden — men gäller det
rattfyllerister så kan jag med bästa
vilja i världen inte finna en enda förmildrande
omständighet om inte just
den att de oåtsporda blivit födda till
världen. Bilföraren vet nu för det första
att även den ringa alkoholdosen

gör honom till en sämre förare, för det
andra att trängseln på vägar och gator
ökat med över 100 000 bilar på ett år
och för det tredje att, om han kör med
90 km fart och möter en annan med
lika fart och en kritisk situation skulle
anmäla sig, måste han handla på bråkdelen
av sekunder, men han går ändå
genom alkoholkonsumtion medvetet effektivitetsförsämringens
väg.

Det finns, herr talman, ingen ursäkt
för ett sådant handlande. Det finns
säkert en stark svensk opinion för
skärpta straffbestämmelser i fråga om
alkoholförtäring i samband med bilkörning.
För min del anser jag att
den enkla regeln borde vara i lagstiftningen:
ingen sprit vid ratten,

men då detta av vissa skäl är omöjligt,
bör promilletalet 0,3 representera
ett någorlunda praktiskt medeltal vad
det gäller bilister. Jag vet att frågan
om promilletalet är föremål för Kungl.
Maj :ts prövning, och en bestämmelse
i skärpande riktning skulle säkert vinna
gehör hos vårt folk.

Herr talman! Det hör till ett av de
mest sympatiska dragen hos Sveriges
riksdag att den alltid är inställd på att
»bättra det som fordom brast». Jag
vill gärna tro att detta är totaldominanten
även i denna riksdag. Då är det
en fråga ytterligare som jag med några
ord ville beröra. Jag ville ställa denna
fråga till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet: Vart tog

förslaget om ordnande av den andliga
vården vid sjukhus vägen? Det förekommer
väl andlig vård vid våra sjukhus,
sanatorier och andra vårdanstalter,
men frågan är vad det blivit av
den skrivelse som var daterad den 31
oktober 1949 och undertecknad av herr
Hedlund i Östersund m. fl. Sex år har
gått och betänkandet blev vederbörligt
remissbehandlat men sedan har intet
blivit gjort. Själavården vid sjukhus är
dock en fråga som trår till sin lösning.

Utredarna talade i sitt betänkande

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2

163

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

om behovet av en förbättrad andlig
vård och framhöll att en patient bör
kunna få åtnjuta samma religiösa och
kulturella förmåner som utanför sjukhuset.
Man ville inte tränga sig på, och
något religiöst tvångserbjudande avvisade
man bestämt, den andliga vården
förutsatte patientens frivilliga deltagande
efter önskan. Vården borde
erbjudas i så litet ämbetsmässiga former
som möjligt. Lagförslaget förordade
att »vid sidan av präst» kunde pastor
som tillhörde annat evangeliskt
trossamfund vara assistent. Man sade
vidare att varje patient borde äga rätt
till andlig omvårdnad av representant
för det samfund han själv tillhörde.
Man skulle alltså ha rätt att kalla präst
eller frikyrkopastor till besök, dop,
nattvard eller andakter. Mig synes att
den nya religionsfrihetslagen borde i
hög grad ha aktualiserat frågan inom
departementet och att herr statsrådet
borde snarligen ta upp frågan till behandling
och lösning. Gäller det tjänst
vid sjukhus så borde intet annat än
kompetens och skicklighet, förmåga
att möta människor och sätta sig in i
deras förhållanden, vara avgörande,
med andra ord patientens väl.

Jag vet väl att den här av mig berörda
frågan varit uppe flera gånger
här i riksdagen, både 1953 och 1954,
och statsrådet Persson förklarade i
debatten i november 1954 att han möjligen
år 1955 skulle komma till riksdagen
med ärendet. Nu vet jag inte
om det kommer en proposition i år.
Sker det så hoppas jag innerligt, att
den andliga vården vid sjukhusen inte
oåterkalleligen kopplas samman med
den föreslagna pastoratsreformen. Jag
och många med mig har den uppfattningen
att den andliga vården vid
sjukhusen är en så stor och betydelsefull
fråga, att den hör lösas som ett
självständigt problem. Jag hoppas därför
att ett försök till lösning av frågan
snarast förelägges riksdagen.

Till sist vill jag, herr talman, även

med risk att bli betraktad som gammalmodig
och efterbliven, dock säga
några ord i ett spörsmål som jag vet
bekymrar rätt många människor här
i landet. Vi är tacksamma för den
plats som kristendomsämnet har på
skolans schema och tror, att den svenska
lärarkåren utför en stor och betydelsefull
gärning även som lärare i
detta ämne. Jag vill även betyga herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
vår tacksamhet för hans
intresse för ämnets placering på skolschemat,
men — och det är ett allvarligt
men — lika viktigt är arten av den
undervisning som gives. Jag är varken
bigott eller bokstavsträl, men jag tycker
att det hör till redlighet och ärlighet
att bibelordet skall få vara vad det
är: Guds ord. Det finns läroböcker i
skolan, som icke fyller rättmätiga krav
på kunskap i teologi. De är i hög grad
frihandsteckningar med religiöst innehåll.
I en eller flera läroböcker har
ledande teologer konstaterat faktiska
fel, både filologiska, historiska och exegetiska,
och därtill borttolkningar av
det, som alltid har ansetts som den
kristna trons fundament: Kristi persons
överhöghet, sådan den är tecknad
i Nya Testamentet. Jag viil fråga: Vilket
värde har kristendomsundervisningen,
om den blir en rationalistisk
skolreligion?

Vi är, ärade kammarledamöter, alla
tidens barn, men det finns något som
är tidlöst. När vi är borta och andra
bygger vidare, är det angeläget att de
inte berövats den tro, som bär både
i liv och död, och som inte minst vill
hjälpa oss att leva.

Ett flertal läroböcker, godkända av
statens läroboksnämnd, har genom sitt
sekulariserade innehåll varit föremål
för uppmärksamhet, och en folkskoleinspektör
sade om en av dessa böcker:
»Jag kommer aldrig att gå med på att
den läroboken får användas inom mitt
distrikt.»

Det är sagt att kristendomsundervis -

164

Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ningen skall vara objektiv, men detta
innebär väl inte att den skall leda bort
från sann kristendom. Jag tycker att
primäranspråken på en lärobok i kristendom
måste vara, att den är saklig
i förhållande till sin källa och att den
i pedagogisk form ger vad källan äger.
Jag vet inte vad herr statsrådet kan
göra i förevarande fråga, men jag vädjar
om att han gör sitt inflytande gällande,
så att inte vad som helst av privata
människomeningar får auktorisation
av statens läroboksnämnd och via
den sedan gives åt barnen. Nog borde
väl det sakligt teologiska innehållet
åtminstone underställas ledande teologer,
som gives tillfälle att yttra sig,
då respektive bokskrivare själva icke
behärskar de filologiska, historiska
och exegetiska frågorna.

Även om jag, herr talman, kan anklagas
för stilbrytning, vill jag ändå
sluta med några ord i en helt annan
fråga, som är mycket jordisk. Som
övergång vill jag säga, att det är en
from önskan men också allvarligt menat.
Frågan har också litet lokal touche.

Jag vill vädja till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
att han inte ger sitt bifall till
att Falkenberg—Limmareds järnväg
i södra Älvsborg lägges ned, innan
vägnätet har byggts ut så att bygdens
krav på rimliga kommunikationer blir
tillgodosedda. Går det inte att göra
järnvägen bredspårig — vilket borde
vara skäligt att undersöka — är det en
livsfråga för bygden där nere, för den
industri och handel som vuxit upp
med järnvägen som pulsåder, att vägfrågan
löses rationellt, och att detta
sker innan järnvägen försvinner.

Herr LARSSON i Luttra (bf):

Herr talman! Remissdebatten i år har
i mycket hög grad rört sig om skattefrågor.
Detta är i och för sig naturligt,
eftersom så många skattefrågor nu är
aktuella. Av den debatt som förts har

man emellertid lätt fått det intrycket,
att argumenteringen har varit litet ensidig.
Herr Ohlin sade bl. a. att marginalskatten
nu är så hög, att den avskräcker
många från att göra några ökade
insatser eller att spara. Det är möjligt
att det sagda är riktigt i några fall,
men för den stora massan av inkomsttagare
gäller det säkerligen inte.

Skatterevisionen har lämnat en del
ganska belysande siffror i det avseendet,
och de leder närmast fram till att
svenska folket ingalunda är ett folk
med stora inkomster, ett folk som lider
under marginalskatter. En miljon av
våra cirka 3,2 miljoner inkomsttagare
— enligt 1955 års taxering — kommer
icke upp i högre inkomst än 5 000 kronor,
och det lägsta skiktet på den statliga
skatteskalan vad beträffar ensamstående
omfattar inkomster upp till ungefär
7 000 kronor.

I det skiktet befinner sig ungefär 1,1
miljon av de ungefär 1,6 miljonerna
ogifta inkomsttagarna. I fråga om de
gifta omfattar det lägsta skiktet i skalan
inkomster på upp till omkring 14 000
kronor, och i detta skikt återfinns i runt
tal 1,2 miljoner av de 1,65 miljonerna
gifta inkomsttagarna. Det finns dock,
herr talman, säkerligen många av dessa
som tror, att de är utsatta för marginalbeskattning
på grund av vilseledande
propaganda.

Det finns emellertid en annan inkomstgräns
som också är kritisk i detta
sammanhang. Kommunalskatten är som
bekant den tunga skatten för den stora
massan inkomsttagare. För exempelvis
en gift inkomsttagare med 6 000 kronor
om året är statsskatten cirka 30 procent
av skatten och kommunalskatten 70
procent. Med stigande inkomst utjämnas
detta förhållande, och enligt skatterevisionen
uppnås jämviktsläge för
ogifta vid ungefär 9 000 kronor — där
är alltså kommunalskatt och statsskatt
lika stora — och för de gifta uppnås
detta jämviktsläge vid en inkomst av
ungefär 18 000 kronor.

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2 165

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Vad innebär detta? Ja, det innebär
att kommunalskatten är den tyngsta
skatten för 2,7 å 2,8 miljoner av de 3,2
miljonerna inkomsttagare, för omkring
80 procent alltså. Den stora frågan, om
man vill åstadkomma en skattesänkning,
är därför att komma åt kommunalskatten.
Det kanske mest glädjande i denna
debatt är att man nu synes vara på det
klara med att det är detta problem som
det främst gäller att angripa. Nu har
det också tillsatts en utredning som
skall undersöka möjligheterna att sänka
kommunalskatten, något som man bara
kan vara tillfredsställd över.

Samtidigt arbetar emellertid en utredning
med statsbidragen till den kommunala
verksamheten, och man får väl
uttala den förhoppningen här att den
mycket snart måtte bli klar med sitt
arbete, så att man kan börja komma
till rätta med de oefterrättliga förhållanden
som för närvarande råder i fråga
om statsbidragen till den kommunala
verksamheten.

Låt mig ta några exempel. Beträffande
statsbidraget till skolmåltider var avsikten
att de skulle gå upp till kanske
75—80 procent av kommunernas kostnader.
Jag skulle tro att detta bidrag
för närvarande i genomsnitt är 20 procent.
Statsbidraget till den sociala hemhjälpen
var avsett att täcka ungefär 40
procent av kostnaderna — det täcker
nu inte 20 procent. Kommunernas kostnader
för folkpensioneringen har stegrats
kraftigt under de senaste åren. —
Detta är bara några exempel; man skulle
kunna hålla på att räkna upp område
efter område, där det förhåller sig på
samma sätt. Härvidlag är det landskommunerna
som sitter mest illa till,
därför att skalorna vid statsbidragen
inte tar tillräcklig hänsyn till det låga
skatteunderlaget. Underlaget i dessa
kommuner är nämligen i genomsnitt 25
skattekronor per invånare, under det
att det i städerna i genomsnitt ligger
på 45 kronor per invånare.

Det finns andra områden, där det är

angeläget att man får till stånd bättre
statsbidrag. Jag tänker på den enskilda
väghållningen som är så utomordentligt
viktig, om man vill skapa bättre förhållanden
på landsbygden. Ordentliga bidrag
till den enskilda väghållningen
medverkar inte bara till att väghållarnas
kostnader minskas utan bidrar också
till att kommunerna kan göra besparingar,
därför att numera både primärkommunerna
och landstingen offrar
ganska stora pengar på den enskilda
väghållningen, pengar som rätteligen
borde komma från bilskattemedlen.

Man har här under debatten också
diskuterat åtgärder för barnfamiljerna.
Jag måste säga att jag utan tvekan är
på den linje som förordar, att man
försöker åstadkomma en förbättring av
de allmänna barnbidragen. Jag har svårt
att förstå dem som menar att man skall
komplicera skatteskalor och skattetabeller
genom att införa skatteavdrag,
som är differentierade efter barnantalet.
Jag vet inte om man på den kanten
har klart för sig vilken betydelse de
allmänna barnbidragen har för i synnerhet
familjer med låga inkomster,
detta alltså trots att barnbidragens realvärde
på grund av penningvärdeförsämringen
har sjunkit. Det är dock
fortfarande på det sättet, att ett barnbidrag
betalar hela statsskatten för en
inkomst på ungefär 7 000 kronor. Två
barnbidrag betalar hela statsskatten för
en inkomst på 10 000 kronor, och tre
barnbidrag betalar hela statsskatten för
en inkomst på 12 000 å 13 000 kronor.
Det kan självfallet bli aktuellt också
med vissa andra åtgärder, som har
sammanhang med beskattningen, för att
ge ett bättre stöd åt barnfamiljerna.
Jag tänker då i första hand på att det
bör ordnas så att kostnaderna för hemhjälp
i någon grad kompenseras genom
skatteförmåner.

Herr talman! Detta var några reflexioner
om skatterna. Av de anföranden,
som här hållits av olika statsråd,
har framgått att regeringen nu

166 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fått klart för sig, hur det ligger till med
kommunernas statsbidrag och hur angeläget
det är att man inför skattesänkningen
fäster stort avseende vid den
kommunala beskattningen. Jag för min
del hoppas, att konkreta beslut skall
fattas om åtgärder för att avskaffa de
nuvarande orättvisorna, inte minst i
fråga om statsbidragen till kommunerna
och i fråga om ortsavdragen för den
kommunala beskattningen.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Oaktat herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet tyvärr
inte är närvarande i kammaren
just nu vill jag, innan jag går in på
mitt egentliga ämne, be att till statsrådet
få framföra en fråga, som tidigare
ställts både här i kammaren och i första
kammaren under debatten men som
ännu inte har blivit besvarad. Vad betyder
de ord, som står intagna om folkpensioneringen
under femte huvudtiteln?
Det heter: »Inom departementet
övervägs möjligheten att inom en nära
framtid vidta åtgärder för att förbereda
finansierandet av de kostnader som direkt
och indirekt kan föranledas av en
pensionsreform. Om dessa överväganden
leder till ett positivt resultat, är
det min avsikt att föreslå, att proposition
härom förelägges årets riksdag.»
Den frågan är det nog många fler än
jag som har det största intresse av att
få besvarad.

Herr talman, den som studerar vad
som på olika ställen i årets statsverksproposition
står att läsa rörande bostadspolitiken
kan inte undgå att frapperas
av det uppseendeväckande förhållandet,
att propositionen inte vare
sig när det gäller driftbudgeten eller
kapitalbudgeten har ett ord att säga om
den bostadsbrist, som utgör ett av vårt
samhälles allra största sociala problem
och som vi alla av egen erfarenhet
vet är en skrämmande verklighet för
hundratusentals människor. Vad bety -

der denna tystnad, och hur ser man
från regeringens sida på utvecklingen
av bostadsefterfrågan, bostadstiilgång
och bostadsproduktion?

Låt oss först ta en hastig överblick
över bostadsefterfrågan! Såsom framgår
av bostadsstyrelsens senaste rapporter
— de sista vi har är från tiden kring
den 1 februari 1955 — stod det ungefär
100 000 sökande i var och en av de
båda köerna. Den ena kön utgörs av de
i verklig mening bostadslösa och den
andra av människor, som visserligen
har en bostad men som önskar få och
behöver en annan bostad och är villiga
att betala för den. Man vet inte om dessa
båda köer har vuxit ytterligare eller
om de krympt något under det senaste
året, men om vi ser framåt i tiden
måste vi såvitt jag begriper tänka oss,
att vi går mot en fortsatt ökning av
efterfrågan på bostäder. Om vi, som vi
alla önskar och hoppas, får en gynnsam
konjunkturutveckling med hög sysselsättning
och stigande realinkomster,
så måste ju detta yttra sig bl. a. i att
allt flera människor i sin budget får utrymme
för ökade utgifter för bostad
och alltså får möjlighet att efterfråga
en höjd bostadsstandard. Det är också
sannolikt, att med ökade inkomster följer
ökad hushållssprängning. Ungdomarna
flyttar hemifrån tidigare och efterfrågar
egna lägenheter.

En extra press på bostadsmarknaden
uppkommer därigenom att det med stigande
inkomster blir allt mindre vanligt
att människor hyr ut någon del av
sin lägenhet för att få ned sin egen bostadskostnad.
Detta problem berör icke
minst ungdomar, som utbildar sig på
annan ort än hemorten. I stället för att
som förr hyra rum i en familj tvingas
de nu att konkurrera om egna lägenheter.

Det är sannolikt, att den pågående
folkvandringen från landsbygden till
städer och tätorter kommer att fortgå
åtminstone under det närmaste decenniet.
Det är vidare alldeles klart, att de

Nr 2

167

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

stora barnkullar, som föddes i början
av 40-talet, kommer att öka antalet ingångna
äktenskap och därmed hushållsbildningen
under 60-talet. Följande siffror
ger en bild av läget: Ungdomarna i
åldern 14—18 år, som 1950 var 415 000,
väntas 1961 bli 635 000, d. v. s. vi har
att vänta en ökning med 50 procent. I
de större städerna, där bostadsbristen
redan nu är mest framträdande, räknar
man med en ännu mera markant höjning.
För Stockholms stad får man troligen
redovisa en fördubbling. Dessa
ungdomar gifter sig och kräver lägenhet.
Samtliga dessa faktorer talar för
en fortsatt ökning av bostadsefterfrågan
under det närmaste decenniet.

Ser vi å andra sidan på de faktorer,
som eventuellt skulle kunna verka dämpande,
har vi att anteckna minskad immigration
och sannolikt den omständigheten,
att en sänkning av giftermålsåldern
icke kan fortsätta så värst mycket
längre. Slutresultatet blir, hur man
än ser på saken, en fortsatt och kraftig
ökning. Gör man tankeexperimentet, att
inga nya människor kommer att ställa
sig i slutet av nuvarande bostadsköer
utan att uppgiften, som låge framför
oss, bara skulle vara att hjälpa dem till
rätta, som redan står i köerna, skulle
detta med nuvarande produktion taga
cirka tio år för Stockholm och Malmö
samt ungefär lika lång tid för Göteborg.
Så lyckligt är vi emellertid icke lottade,
så enkelt är icke problemet, utan
vi har hela tiden att göra med köer,
som undan för undan förlängs genom
tillkomsten av nya skaror av bostadssökande.
Man frågar sig då, vilken produktion
av nya bostäder som vore nödvändig
för att vi, låt mig säga 1965,
skulle ha bostadsköerna ur världen och
dessutom det lägenhelsöverskott på två
procent, som anses nödvändigt för att
bostadsmarknaden skall fungera med
normal rörlighet.

Bostadsstyrelsen kommer från sina
utgångspunkter fram till att en bostadsproduktion
på cirka 65 000 lägenheter

per år under de närmaste åren är nödvändig.
Ser man emellertid på vad som
verkligen åstadkommits under de år
som gått och vad man väntar skall kunna
åstadkommas under nästa år, kan
det icke hjälpas, att man grips av en
viss beklämning. För budgetåret 1955/
56 hade bostadsstyrelsen räknat med
att man skulle sätta i gång med 65 000
lägenheter. I statsverkspropositionen
förra året menade departementschefen,
att man måste begränsa sina förhoppningar
till 57 000 å 58 000 lägenheter.
Det verkliga utfallet, sådant som vi nu
kan bedöma det, räknas bli allenast
55 000 lägenheter, d. v. s. 10 000 mindre
än bostadsstyrelsen hade tänkt sig. Antalet
familjer och ogifta personer, som
kan få flytta in i nya lägenheter, blir
alltså 10 000 färre än bostadsstyrelsen
hoppats. 10 000 sökande, d. v. s., om
man vill ta ett konkret exempel, en stad
av Lidingös storlek, blir stående kvar i
bostadskön. Blir resultatet detsamma
följande år, får vi alltså varje år ett antal
familjer uppgående till cirka 10 000,
som blir kvar i köerna.

Genom det uppskov av igångsättningen,
som brist på krediter medförde under
år 1955, kom antalet då påbörjade
lägenheter under juli månad att sjunka
från 3 400 år 1954 till 2 900 år 1955 och
för augusti månad från 6 600 år 1954
till endast 2 900 år 1955. Under månaderna
september, oktober och november
1955 har man visserligen lyckats
åstadkomma en något större igångsättning
än under motsvarande månader
1954, men det har ändå icke varit tillräckligt
för att täcka den brist, som
tidigare månader givit. Genom alt
igångsättningen koncentrerats till årets
sista månader blev själva starten ett
kvartal försenad, men därtill kommer,
att byggnadstiderna för dessa objekt
blir längre än normalt, därför att eu
stor del av dem icke hunnit komma under
tak före vintern. Färdigställandet
av dessa hus kommer att ske under högsommaren
1956 — en period som all -

168 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

tid är högsäsong för byggnadsverksamheten.

Den som nu till äventyrs hoppas, att
budgetåret 1955/56 var ett undantag och
markerade en tillfällig downperiod, blir
föga uppmuntrad när han upptäcker,
att regeringen för nästa budgetår är
ännu mera pessimistisk. Medan bostadsstyrelsen
fortfarande håller på sina
65 000 lägenheter, lägger departementschefen
fram vad han kallar ett minimiprogram
om 53 000 lägenheter.

Ser vi vidare på nationalbudgetdelegationens
beräkningar skall vi finna att
investeringarna i bostäder för 1955 utgjorde
19,8 procent av bruttoinvesteringarna.
Så låg har siffran bara varit
en gång tidigare efter kriget, nämligen
1952. För 1938/39 var den 30,3 procent,
för 1946 29,8 procent och för 1947 28,9
procent. Skulle bostädernas andel av
bruttoinvesteringarna under 1955 fortfarande
ha hållit sig vid cirka 30 procent,
skulle för detta ändamål ha stått
till förfogande 5 miljarder i stället för
nu 2,9 miljarder. Dessa 5 miljarder
skulle teoretiskt ha räckt till 90 000 lägenheter.
I investeringsprognosen för
1956 räknas med en ökning av bruttoinvesteringarna
i förhållande till 1955
med 300 miljoner eller till 15 miljarder.
Utgifterna inom bostadssektorn, vilken
— märk väl — innefattar såväl nybyggnad
som reparation, beräknas likväl
stanna vid 2,9 miljarder eller samma
summa som år 1955. Bostadssektorns
andel i bruttoinvesteringarna sjunker
därmed till 19,5 procent, vilket är den
lägsta siffra som förekommit sedan
krigsslutet, alltså ännu lägre än 1955 års.

Ett förhållande, som i detta sammanhang
bör uppmärksammas, är att en
fix summa, t. ex. dessa 2,9 miljarder,
som år efter år disponeras för bostadssektorn,
inte betyder att antalet nya
bostäder hålles konstant utan att det i
stället sjunker. Ju flera bostäder, som
redan existerar, desto större belopp går
åt för underhåll och reparation av dem,

in.

och desto mindre blir kvar av de 2,9
miljarderna för ren nybyggnad.

Vi kan inte heller göra på det sättet
att vi ökar nybyggnadsdelen genom att
minska på reparationer och underhåll.
Tvärtom är läget det att vi genom alltför
ringa fastighetsunderhåll håller på
att undan för undan äta upp fastighetskapitalet.

När vi ser på dessa förhållanden bör
vi också hålla i minnet, att den privata
konsumtionen från år 1954 till
1955 steg med 800 miljoner kronor eller
3 procent och att det för nästa år
väntas en ytterligare uppgång av konsumtionen
av samma storleksordning.
Varför, frågar man sig, tar sig välståndsökningen
uttryck i en uppgång
av annan konsumtion, medan just utvecklingen
inom bostadssektorn, där
efterfrågan är så stor, måste hållas tillbaka?
För den enskilda familjen är det
naturligt och riktigt att vid en ökning
av sina resurser använda mera pengar
för bostadsändamål. Måste då inte detsamma
gälla folkhushållet som helhet?
Om staten vill slå vakt om familjerna
och det uppväxande släktet, borde det
väl ligga i linje därmed att söka länka
konsumtionen över på bostädernas område.

Det brukar göras gällande att våra
tekniska resurser inte är tillräckliga för
en nämnvärd ökning av bostadsproduktionen.
Det sägs att vi bygger till sista
muraren. Men nog verkar det närmast
groteskt, när man inhämtar att i rådande
krissituation på bostadsområdet
de svenska trähusfabrikerna har så
svårt att få avsättning för sina produkter,
att nyrekryteringen av arbetskraft
har stoppats och att permitteringar måst
företagas. Man frågar sig, om detta kan
vara rimliga förhållanden.

Herr talman! Jag skall inte nu gå
in på några närmare bostadspolitiska
resonemang om ränta, subventioner, lånefrågor
och allt detta, tv vi lär väl så
småningom få ägna en dag åt bostadspolitikens
alla problem. Jag vill bara

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2

169

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sluta med att ställa några frågor till
statsrådet och chefen för socialdepartementet.

Hur tänker sig regeringen att bostadsfrågan
skall kunna klaras? Har
regeringen någon tröst att lämna svenska
folket i detta avseende? Har regeringen
över huvud taget några planer
för hur den rådande bostadsbristen
skall kunna avvecklas och hur lång tid
det kommer att ta? Eller måste vi tolka
regeringens tystnad som ett erkännande
av att regeringen icke ser någon utväg,
utan betraktar de rådande förhållandena
på bostadsområdet som ett fullt
normalt inslag i den allmänna ekonomiska
politik som regeringen fört och
ämnar föra?

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Vid sidan av de bekymmer,
som det osäkra ekonomiska
läget alstrar, framträder alltmer oron
för den tilltagande kriminaliteten,
framför allt genom dess tendenser att
sprida sig nedåt i åldersgrupperna. Landets
nykterhetsnämnder synes allmänt
ha den uppfattningen att en bidragande
orsak till denna ökning av kriminaliteten
är det tilltagande spritmissbruket,
som tycks vara ganska jämnt
fördelat över hela landet.

Ett studium av siffrorna från exempelvis
det län jag har äran representera,
Värmlands län, är ganska belysande
för detta. De för fylleri sakfälldas
antal steg i fjol med i runt tal 40—45
procent, och det bör observeras att när
det gäller ungdomar under 21 år, vilkas
antal var 181, bidrog det sista kvartalet
med inte mindre än 82. I åldersgrupperna
21—25 år var däremot stegringen
av de bötfälldas antal mycket
obetydlig under denna tid. 1 åldersgrupperna
26 år och därutöver, där de
sakfälldas antal var 1 378, kom inte
mindre än 538 på sista kvartalet. Detta
är typiska siffror, och samma erfarenheter
återfinns i praktiskt taget alla ri -

kets län. Om jag håller mig till Värmlands
län kan jag nämna, att i Filipstad
har de kända alkoholförseelserna
ökat från 125 år 1954 till 285, alltså
med över 100 procent. I vår egen stad
Arvika kan jag exempelvis nämna siffrorna
för november månad 1954 och
1955. I november 1954 blev endast sju
personer bötfällda för fylleri, men i
fjol steg antalet till 46. För Kristinehamn,
Hagfors och Säffle föreligger
liknande siffror. Härvid är att märka,
ärade kammarledamöter, att dessa siffror
inte tyvärr återger den verkliga
försämringen. Alla blir inte anhållna,
mycket fylleri utspelas i hemmen, och
fylleriet på landsbygden, där ordningsmakten
ofta är otillräcklig, undandrar
sig all kontroll. Men en uppgift från
länsnykterhetsnämnden i Karlstad om
att anmälningarna om lägenhetsbråk
och hustrumisshandel under det gångna
året har tredubblats talar sitt allvarliga
språk.

Vad skall man dra för slutsatser av
detta? Som länsnykterhetsnämnden i
Karlstad framhåller, har ungdomsfylleriet
allvarligt stegrats, medan folk i
medelåldern däremot i den mån de
inte tidigare varit hemfallna åt spritmissbruk
i stort sett har skött sig anmärkningsfritt.
Men de allvarligt alkoholskadade
syns börja supa mera.
Stadsfiskalen i Kristinehamn berättar
i en skrivelse till länsnykterhetsnämnden
följande: »De som tidigare förekommit
för fylleri ha återkommit oftare.
Särskilt alkoholisterna förekomma
oftare och tidigare på dagen. Tendensen
synes vara att de, som tidigare
missbrukat sprit, nu oftare än förut
omhändertagas för fylleri och att alkoholisterna
återkomma oftare.» .lag är
säker på att samma erfarenheter också
har gjorts av stadsfiskaler på andra
håll i vårt land.

■ Att gripa in mot de grova alkoholmissbrukarna
tycks vara ganska meningslöst
med gällande beslämmelser.
På förfrågan av mig har Värmlands

170 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

läns nykterhetsnämnd meddelat, att den
inte i ett enda fall avstängt någon i
länet från spritinköp, detta i den riktiga
uppfattningen, att en sådan åtgärd
vore fullständigt ineffektiv.

Vad skall man göra med de alkoholskadade
människorna? Skall man låta
dem supa ihjäl sig i den tron att de
inte får några efterföljare? Vad borgen
har man för att man inte får det? Jag
menar, herr talman, att statsmakterna
icke får stå med armarna i kors inför
denna samhällestragik.

Man har anbefallt, att man skulle utöka
våra sjukvårdsanstalter med särskilda
paviljonger eller avdelningar för
allvarligt alkoholskadade. Man hoppas
detta arbete intensifieras, men vi vet
också vilka svårigheter det möter rent
finansiellt. Det kan inte heller ifrågasättas,
att vi skall gå tillbaka till en
allmän personkontroll som skulle omfatta
flera miljoner människor. Det är
ju detta man har velat komma ifrån.
Men man kunde tänka sig att varje person
över 18 år skulle inneha ett personkort,
som gav rätt till inköp av
sprit. Detta kort borde vara försett
med hans fotografi, så att det inte kunde
brukas i orätta händer. Samtidigt
som man avstänger dem som hemfallit
åt grovt alkoholmissbruk kunde man
stadga allvarligt straff för den som
överlåter sprit åt andra som saknar inköpsrätt.

Jag erkänner gärna, att även en sådan
kontroll kan ha sina luckor, men
vi kan som sagt inte stå passiva, och vi
vill inte börja likna Frankrike, där de
gamla alkoholisterna lämnas vind för
våg. Nu sägs det att våra restauranger
börjas avfolkas, kanske med undantag
av lördagar och söndagar, och att spritkonsumtionen
i hemmen samtidigt stegras
i väldig omfattning. Den tragik som
drabbar hustrur och mödrar i tusental,
ja tiotusental, måste mana statsmakterna
till en översyn av den nya nykterhetsgiven
med dess förkrympta och fullständigt
ineffektiva kontroll.

Herr LUNDQVIST (s):

Herr talman! Under gårdagen fick vi
klart för oss att den melodi som kommer
att spelas under årets valrörelse
kommer att gälla skattesänkning. Det är
ett tacksamt ämne om man lägger fram
problemet så enkelt som man här i
många fall gör, då man utan att ta hänsyn
till utgifterna söker pressa finansministern
till att sänka skatterna ytterligare.
Han har ju själv här under gårdagens
debatt betonat att han anser, att
detta är en felaktig metod, att det är
en Döbelns medicin; och det är ju flera
andra talare som ifrågasatt om man
bara kan nöja sig med den parollen.

Man kan göra vissa jämförelser med
vår kommunala förvaltning. Där rör
man sig väl numera också med vissa
överskott. Man anser det förnuftigt att
lägga upp vissa reserver för framtiden,
och statsmakterna har också gett kommuner
och landsting möjlighet att lägga
upp olika fonder. Vi bär skatteregleringsfonden,
och vi har fonder för olika
ändamål till rätt stora belopp.

Jag såg i skattebetalarnas tidning
Sunt Förnuft häromdagen att man ondgjorde
sig över att landstingen för närvarande
ligger med så och så stora
fonder då man i stället borde gå skattesänkningsvägen.
I många av dessa
landsting där man för en sådan enligt
min mening förnuftig politik finns det
en borgerlig majoritet. Där råder inga
delade meningar, utan man vill gardera
sig för framtiden. Man har på
grund av krisläget och svårigheter med
att få byggnadstillstånd ackumulerat en
hel del behov — byggande av sjukhus
och olika inrättningar. Det är därför
man lagt upp dessa fonder. Det är således
en säkerhetsmarginal. Finansministern
försökte under gårdagens debatt
klara ut begreppen och visa, att han är
inne på ungefär samma linje. Är det
verkligen så, att man i denna församling
har en annan mening därför att
det sitter en regering med en annan
partibeteckning än i den egna staden

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2 171

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

eller det egna landstinget? Är det därför
man vill föra en sådan politik som
kan resultera i svårigheter för framtiden? Beträffande

dessa fonder som läggs
upp ute i kommunerna vill jag också
fråga var man placerar pengarna. Jo,
man placerar dem i banker och kreditinrättningar,
där fonderna tas i anspråk
av näringslivet på olika områden. Vi har
alltså ute i kommunerna i skattepolitik!
hänseende medverkat till ett
tvångssparande, så att man inte givit
skattebetalarna tillfälle att omedelbart
konsumera sina inkomster. Genom fondering
har man i stället placerat pengarna
i realvärden av olika slag.

I de kommuner där man har ett lägre
skatteunderlag än i exempelvis kungl.
huvudstaden — man har här jämfört de
olika kommunerna i detta avseende;
bland andra var herr Larsson i Luttra
inne på detta — där kan man inte röra
sig med sådana låneskulder som här
uppe. Om jag exempelvis tar min hemstad,
så ligger låneskulden där per skattekrona
på 4 kronor. Här uppe i Stockholm
torde det röra sig omkring 45 kronor
per skattekrona. Man har alltså gått
den lättvindiga vägen att i stället för att
ta ut pengar av skattebetalarna i tid
låna och åter låna. Man får då betala
räntor och amorteringskostnader, som
vi ute i de mindre städerna sannerligen
skulle bli förskräckta över att behöva
ge ut.

Vi kan således konstatera, att den
politik som vi i allmänhet för ute i
kommuner och landsting är man också
nu i färd med att börja föra när det
gäller hela riket.

Jag skall inte stanna längre vid detta
problem utan vill bara konstatera, att
vi har att emotse debatter om statsinkomsternas
storlek. Det finns väl då
också anledning att något granska utgifterna.
Det är därför jag har tagit till
orda. Det har här i olika sammanhang
betonats, att de statliga investeringarna
är till nackdel för de privata investe -

ringarna inom näringslivet. Genom ökade
statliga investeringar förhindrar vi
de rationaliseringar, automatiseringar
och mekaniseringar inom industrien
och näringslivet som kan vara nödvändiga
för att möta den hotande konkurrensen
på den internationella marknaden.
Det är väl då vi har anledning att
fråga oss — liksom finansministern
gjorde i går — om det finns några områden
där vi har möjlighet att företa
besparingar eller i varje fall vara återhållsamma
under någon rimlig tid.

Under föregående år tillsattes en försvarsberedning,
som har till uppgift att
granska den tekniska utvecklingen av
vårt försvar med hänsyn till nutiden
och med hänsyn till våra ekonomiska
och personella resurser. För detta år
har man från regeringens sida vidtagit
den åtgärden, att man inställt vissa beredskapsinkallelser
och därmed gjort
en besparing på cirka 68 miljoner kronor.
Under gårdagens debatt hörde vi
att man inte från oppositionens sida var
överens med regeringen om det förslaget.
Utredningen har syftat till en
kompromiss på detta område. Jag hoppas
att försvarsministern eller vårt parti
inte kommer in på den kompromisslinjen.
Jag föreställer mig att då man
har bedömt läget på det sättet att man
vågat minska dessa beredskapsinkallelser
— med ett visst frågetecken i kanten
för en eventuell förändring i läget
— så har man utgått ifrån att man dels
sparar pengar, dels också skapar en
arbetskraftsreserv som vi i dagsläget
behöver inom näringslivet. Vi kan låta
dessa människor syssla med sitt ordinarie
arbete i stället för att bli inkallade,
och därmed bidrar man till en
bättre folkförsörjning.

Under gårdagen diskuterades här den
kommande utvecklingen på krigföringens
område, och det krävdes också att
vi skall gå in för anskaffande av större
eller mindre atombomber. De! är klart
att jag nu liksom tidigare sätter ett frågetecken
i detta avseende. Om vi stude -

172 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

rar de senaste dagarnas tidningar finner
vi, att på andra sidan Östersjön
har den stat, som man merendels brukar
skrämma för, ansett det vara lämpligt
att frige det s. k. Porkala-området.
Om man på andra sidan Östersjön bedömer
läget så, att Porkala-området
inte längre har den strategiska betydelse
som det tidigare har haft, så kan
man fråga sig om detta beror på att man
på den kanten blivit fredsvänligare eller
om det beror på att man har möjlighet
att, genom användande av de
moderna vapnen; på andra punkter av
östersjökusten sätta upp de anordningar
som behövs i detta hänseende. Vi
kan ju ställa frågan, men vi har alltså
anledning att diskutera även försvarsfrågan
från dessa utgångspunkter då
det gäller att anskaffa nya vapen av
olika slag. Det är därför jag och några
andra socialdemokrater har ansett att
vi vill hjälpa de borgerliga sparsamhetsvännerna
med att vid årets riksdag försöka
ställa några miljoner kronor till
förfogande för investeringar för andra
ändamål. I fråga om de två jagare av
hallandstypen, för vilka anslag i statsbudgeten
äskats och tillstyrkts av departementschefen,
kommer vi sålunda
att föreslå att beställningsbemyndigandet
skall anstå i avvaktan på att den
tillsatta försvarsberedningen får tillfälle
att granska detta förslag till ersättningsbyggnader
för flottan. Vi har
nämligen både i propositionen och i
den allmänna debatten funnit en viss
tveksamhet, huruvida denna jagartyp
är den lämpligaste med hänsyn till den
framtida utvecklingen. Det räknas i
propositionen med att dessa jagare skall
förses med robotvapen, men då man
inte är helt på det klara beträffande
den framtida utvecklingen räknar man
å andra sidan också med att jagarna
skall förses med konventionella vapen.
Detta innebär kanske att det blir nödvändigt
att — efter det beställningen
skett — göra vissa ändringar med hänsyn
till tidsläget. Av vissa sakkunniga

tidskrifter framgår att det i den mån
som atomvapen kommer till användning
mot flottenheter kommer att ställas nya
krav på konstruktionen av dessa. Det
behövs mera robusta fartyg för att tåla
den tryckverkan som kan uppstå vid
dylika anfall. Nu hoppas och tror jag
för min del att den diskuterade anskaffningen
av atomvapen för vårt försvars
vidkommande inte skall bli någon verklighet.
Av försvarsministerns redogörelse
här i går fick vi väl i alla fall klart
för oss att det inte föreligger några möjligheter
att få köpa atomvapen utifrån,
och om vi skall börja att själva experimentera,
så tar det ju åtskilliga år innan
det blir något resultat av denna
tillverkning. Jag utgår då från att vi
i stället får försöka att som hittills
föra en sådan neutralitetspolitik, att vi
har möjlighet att liksom tidigare ställa
oss utanför ett eventuellt krig. Därmed
är inte sagt att jag är någon försvarsnihilist.
Jag försöker efter mitt fattiga
förstånd bedöma läget med hänsyn till
de ekonomiska möjligheter och resurser
vi inom vårt land har på detta område.

Jag har också anledning att säga
några ord om en annan sak, som sammanhänger
med försvaret och närmast
berör det svenska civilförsvaret. Ute i
kommunerna har vi för yttrande fått ett
betänkande beträffande civilförsvarets
inriktning och fortsatta uppbyggnad.
Jag bor i en stad där det finns krigsindustrier.
I den staden liksom i många
andra utgår man ifrån att vissa viktiga
verkstäder måste placeras under jord
för att vara skyddade med hänsyn till
ett eventuellt framtida krig. För att
hålla dessa industrier i gång erfordras
ju också arbetskraft av olika slag, och
vi har då i vår hemstad sagt oss, att
även om den nya linjen innebär att
man skall söka utrymma tätorterna i
största möjliga utsträckning, så måste
i alla fall en del människor vara kvar
i staden för att hålla i gång livsviktiga
inrättningar. För att denna arbetskraft

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2

173

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skall kunna vara verksam och arbetsduglig
erfordras väl också, att den under
fritiden har möjlighet att få den
vila och vederkvickelse som kan beredas
den. Vi har därför vågat hos civilförsvarsstyrelsen
göra ett förslag, som har
uppmärksammats både av civilförsvarsstyrelsen
och av länsstyrelsen, vilka gärna
går med på vår linje och vårt resonemang.
Vi hade nämligen tänkt oss att
man i samband med utbyggnaden av
nya bostadsområden skulle — i stället
för att anlägga normalskyddsrum i dessa
nya bostadsfastigheters källare — genom
bidrag från fastighetsägare, stat
och kommun åstadkomma större bergsskyddsrum,
som kunde stå till förfogande
i händelse av krigsfall. Vi har
gått ännu längre: vi har gjort utredningar
som visar, att vi har möjlighet att
utnyttja dem för civilt bruk och därmed
åstadkomma en viss förräntning
av det nedlagda kapitalet. Vi har som
sagt uppvaktat länsstyrelsen och myndigheterna
i Stockholm. De har konstaterat
att vårt resonemang är riktigt,
men det har svarats att de tyvärr icke
kan godkänna våra förslag, eftersom de
inte har pengar till förfogande för dylikt
ändamål.

Som bekant ökas bostadskostnaderna
genom inrättandet av s. k. normalskyddsrum,
som är ganska tvivelaktiga
i händelse de skulle behöva användas
men som kostar rätt stora pengar, och
då frågar vi oss, om man inte i stället
skulle i samverkan kunna åstadkomma
vissa gemensamma anordningar, exempelvis
såsom vi har föreslagit i min
hemstad. Sunda förnuftet talar för att
det är en riktig linje, och jag hoppas
att den utredning som pågår på detta
område tar sikte på det problem jag
här har berört.

Jag vill också passa på att vidröra en
annan sak. Jag sitter i ett utskott som
ur politisk synpunkt inte är så matnyttigt,
nämligen första lagutskottet, och
liar inte tillfälle att följa alla frågor,
men det förefaller mig som om ett pro -

blem bör aktualiseras. Vi har sett hur
det förekommer slitningar inom polisens
organisationer och hur statsmakterna
måste vidta lagstiftningsåtgärder
för att kunna förflytta polismän från
en ort till en annan. Vi har ute i kommunerna
icke så värst stort inflytande
när det gäller polisens organisation,
men väl stora utgifter — för min hemstad
betyder det i runt tal 800 000 kronor
årligen.

Då frågar jag mig, om inte tiden är
inne att även på detta område skapa en
sådan organisation som vi har för postverket
och statens järnvägar. Genom att
förstatliga polisväsendet tror jag att
man skulle få lättare att genom förhandlingar
åstadkomma lösningar av
bl. a. löneproblemen och få större möjligheter
att förflytta personalen till de
områden där den bäst behövs.

Detta är en del frågor som jag ansett
mig ha anledning att betona i denna
debatt. Jag vill till sist bara säga, att
när jag och ett par medmotionärer har
lagt fram ett besparingsförslag — som
visserligen bara avser tillfälliga besparingar
— så hoppas jag att det vinner
beaktande i det utskott som skall syssla
med problemet.

Jag skulle emellertid önska vidröra
ytterligare en sak i detta sammanhang.
Vi som är landstingsmän får ofta höra
det där talet, att landstingspartiet är ett
synnerligen mäktigt parti, som driver
sin politik också här i riksdagen. Jag
vill då betona, att vi ändå är rätt maktlösa
på vissa områden. Jag tänker närmast
på läkarfrågan vid våra sjukvårdsinrättningar.
I dagens samhälle, där antalet
olycksfall ökar inte minst på grund
av motortrafiken, blir sjukvårdsinrättningarna
utsatta för stora påfrestningar.
Från denna talarstol bär tidigare
betonats nödvändigheten av att vi bygger
nya sjukhus, skapar bättre utrymme
och åstadkommer större tillgång på
läkare.

Jag vill i det sammanhanget dra fram
ett problem som jag tycker är ganska

174 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

märkligt. Att vi har det problemet beror
icke på Älvsborgs läns landsting,
utan på ett utlåtande från en fristående
organisation, nämligen Sveriges lasarettsläkareförening.
Jag anser att vi
även ur samhällets synpunkt har anledning
att beakta det problemet när vi
ställer krav på ökade investeringar
inom sjukvårdens område. I min hemstad
i Älvsborgs län har vi en sjukstuga,
där en läkare utför ett förtjänstfullt
arbete. Såväl landstinget som sjukhusdirektionen
har gjort framställningar
om att denne läkare skulle få tillgodoräkna
sig tjänstår som lasarettsläkare.
Om jag anför några siffror skall
ni finna, att en jämförelse mellan denna
sjukstuga och några odelade lasarett
visar, att denne läkare utför en
betydelsefull gärning utan att få det erkännande
med avseende på tjänstårsberäkningen
som borde vara skäligt. Av
t. ex. galloperationer utfördes under
1953 på denna sjukstuga 75, på Svegs
lasarett 44, på Kisa lasarett 36, på Söderhamns
lasarett 86, på Kungälvs lasarett
46, på Kiruna lasarett 44, på Lysekils
lasarett 40 och på Falkenbergs lasarett
66. Om jag på samma sätt jämför
antalet blindtarmsoperationer med motsvarande
antal för samma inrättningar
leder min hemstads sjukstuga stort med
219 operationer mot för Svegs lasarett
66, för Kisa lasarett 118 o. s. v.

Jag tycker att det är en orimlighet
att vi, när vi har sådana förhållanden
som vi har på sjukvårdens område,
ändå inte skall kunna komma till rätta
med sådana problem som att ge uppmuntran
åt människor, som utför en
samhällsnyttig gärning under kanske
mera primitiva förhållanden än de som
tjänstgör på ett lasarett. Jag anser att
här är en orättvisa begången, och jag
hoppas att det skall vara möjligt för
inrikesdepartementet att skapa mera
rättvisa åt kåren av läkare vid våra
sjukstugor.

Med detta, herr talman, ber jag att få

yrka remiss av föreliggande proposition
till vederbörande utskott.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Det är något av en dagenefter-stämning
som vilar över remissdebatten.
Trots detta skall jag emellertid
ta upp ett aktuellt spörsmål om
kommittéväsendet, eller kanske jag i
stället skall säga kommittéparlamentarismen.
Men innan jag går in på denna
fråga dristar jag mig att i korthet först
beröra statsverkspropositionen.

Finansministern säger i ett avsnitt
av finansplanen — han underströk för
resten detta under gårdagens debatt —
att regeringen inriktar sig på åtgärder
i konsumtionsbegränsande syfte för att
hålla den totala efterfrågan inom ramen
för de produktiva resurserna och dämpa
expansionstendenserna inom näringslivet.
Kort uttryckt skulle det betyda,
att regeringen med olika skattepålagor
tror sig kunna styra konsumtionsutvecklingen
och hålla tillbaka investeringslusten.
Regeringen har emellertid
inte lyckats pressa tillbaka vare
sig konsumtionsutvecklingen eller näringslivets
expansionsvilja. Bilaccisen
har inte i någon nämnvärd grad påverkat
bilinköpen, och den höjda bolagsskatten
har inte heller hejdat investeringarna.

Kommerskollegium har gjort en enkätundersökning
under år 1955 inom industrien
bl. a. för belysning av investeringsplanerna
för år 1956. För den
egentliga industrien visar denna undersökning
en avsevärd ökning till år
1956 av de planerade byggnads- och
anläggningsinvesteringarna med 140
miljoner kronor eller 22 procent i förhållande
till motsvarande beräkningar
för år 1955. Höjningen av företagsbeskattningen
kommer alltså av allt att
döma inte att påverka investeringarna.

Nationalbudgetdelegerade uttalar, att
när konjunkturen håller sig i USA är det
ingen fara för en konjunkturomsväng -

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2

175

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ning i Sverige ■— den Eisenhowerska
regimen har en god förankring i det
amerikanska näringslivet, och på det
hållet låter man inte i första taget något
oroande moment slippa in i konjunkturförloppet
före presidentvalet — men
vad som mest intresserar oss ur exportsynpunkt
är hur det blir i England,
en av våra största kunder, och Frankrike
m. fl. länder.

För att man skall kunna klara ekonomiska
kriser fordras i första hand
förtroende. Främst måste ett sådant
förtroende skapas i riksdagen, men även
hos de medborgargrupper som i praktiken
skall genomföra och förverkliga de
politiska direktiven. Löntagarna måste
också övertygas om att ekonomisk stabilitet
har uppnåtts.

Svårigheterna och existensmöjligheterna
för småföretagarna inom handel
och industri gör sig alltmer gällande.
Kreditrestriktionerna ger sig också till
känna inom dessa grupper. Statsministerns
löfte vid höstriksdagen om
en snabb utredning av småföretagens
kreditproblem hoppas jag snarast möjligt
infrias. De ökade konkurserna och
det stigande antalet växelprotester under
1955 jämfört med 1954 är ett oroande
tecken. Under 1955 ökades konkurserna
med cirka 35 procent, och
antalet protesterade växlar har stigit
med över 5 000. Antalet protesterade
växlar under 1955 uppgick till 31 400,
och värdet av dessa var 52,3 miljoner
kronor. Jag ser rätt allvarligt på denna
utveckling. Den tyder inte på en överflödets
konjunktur, och när man talar
om överflödets missnöje är detta ett
tomt prat.

Det tycks inte som om långlivade regeringar
— även med starkt parlamentariskt
underlag — kan styra den ekonomiska
utvecklingen. I det ekonomiskpolitiska
livet fordras, som jag nyss
nämnde, förtroende om man skall vinna
framgång. Det räcker inte med makt.
Under de sju år jag har tillhört denna
kammare bär vi inte haft mer än ett

halvt regeringsskifte, men det har varit
fyra ombyten på finansministerposten.
Jag för min del skulle ha föredragit
fyra regeringsskiften och i stället
under den tiden en enda finansminister.

Inledningsvis snuddade jag vid det
statliga utredningsväsendet. De statliga
utredningarna drar i regel upp riktlinjerna
för de framtida politiska problemens
lösning, men man utreder också
aktuella och konkreta frågor som
regeringen skall lägga fram för riksdagen.
I denna utredningskedja synes
socialdemokraterna helt behärska utredningsapparaten.
Jag har roat mig
med att undersöka vilka som sitter i de
statliga utredningarna. Undersökningen
avser tiden från hösten 1951, då bondeförbundet
accepterade regeringsengagemang,
och fram till december 1955.
Ledningen av utredningsärendena ligger
betryggande i socialdemokratiska
ordförandes händer. Oppositionens roll
är praktiskt taget utplånad. Men det är
anmärkningsvärt att konstatera bondeförbundsstatsrådens
självuppgivelse.
Som ledare för utredningskommittéerna
finns även landshövdingar, generaldirektörer,
byråchefer och departementsämbetsmän
med obestämd politisk förankring,
men åtskilliga står den socialdemokratiska
regeringshalvan mycket
nära.

Många utredningar tillkommer genom
skrivelser från riksdagens sida. Det är
intressant att konstatera, att som kommittéordförande
i frågor av allmän politisk
art arbetar — som utretts under
perioden okt. 1951—dec. 1955 — inte
mindre än 64 socialdemokrater men endast
tre bondeförbundare, två folkpartister
och en högerman. Jag har här
undantagit justitiedepartementet, där ett
par folkpartister arbetar — men främst
som juridiska experter. Granskar man
bondeförbundets departementschefer i
inrikes-, ecklesiastik- och jordbruksdepartementen,
finner man att de tillsatt
25 socialdemokratiska utredningsledare,
tre bondeförbundare och en högerman.

170

Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Detta kan endast tydas så, att regeringschefen
måste ha stort inflytande
inom de olika departementen, eller också
har bondeförbundet brist på kvalificerade
utredare. Inför väljarna framhålles
ofta från bondeförbundshåll, att
partiet genom regeringsengagemanget
skaffat sig stort inflytande. Reflexionerna
gör sig själva.

Jag har med detta velat belysa hur
ensidigt utredningsarbetet bedrives
inom det statliga utredningsväsendet —
det är ett eklatant exempel på hur folkreprcsentationen
och oppositionen nonchaleras.
Kommittéordförandeuppdragen
i de statliga kommissionerna fördelades
i regel proportionellt under 1920-och 1930-talen, oavsett om det var en
borgerlig eller socialdemokratisk regering
som satt vid makten. Vad jag särskilt
vill fästa uppmärksamheten på är
att vi i riksdagen har ett proportionellt
system vid tillsättandet av ordförandeposter
i de olika riksdagsutskotten. När
den proportionella metoden och tidigare
praxis inte tillämpas, är vi på väg
från folkstyre till administrativt godtycke.

Denna nya kommittéparlamentarism
sätter också sina spår vid handläggningen
av viktiga frågor i riksdagen. Jag har
vid ett par tillfällen opponerat mig
emot hur regeringen utnyttjat de statliga
kommittéutredningarna. Senast föregående
vår påtalade jag detta, när
vi diskuterade regeringspropositionen
om en ny taxeringsförordning, som utretts
av 1950 års skattelagsakkunniga.
Jag betonade vid detta tillfälle i denna
kammare, att riksdagen enligt grundlagens
bud intar en central ställning i
skattefrågor. När en utredning gjorts
av skatteteknisk expertis borde förslaget
följaktligen senare ha bearbetats av en
parlamentarisk kommitté, innan förslag
framlades inför riksdagen. Med den
korta tid, som står till buds inom motionstidens
ram, sedan en proposition
lagts fram, kan riksdagens ledamöter
knappast överblicka vilka konsekven -

ser en ny skatteförordning kan innebära.

I år återupprepas samma sak. 1954
års taxeringssakkunniga, som består av
enbart lagtekniska skatteexperter, har
för ett par veckor sedan avgett sitt betänkande.
Utredningen är föremål för
remissyttranden, som skall ha avgivits
senast den 10 februari. Innan remissvaren
inkommit, signalerar finansministern
en proposition. Det betyder, att
riksdagen under den mest arbetstyngda
tiden får syssla med ett stort taxeringskomplex,
som inte har bearbetats
av parlamentariker.

Under gårdagens debatt gav herr
Sköld finansministern en vink om att
denna fråga borde lösas under vårriksdagen.
Jag har en motsatt uppfattning.
Varje riksdagsledamot borde ha tid på
sig för att studera remissyttrandena,
kontakta sina väljare eller inhämta uppgifter
från utländsk lagstiftning. Och
varför denna brådska? Det har ofta i
denna kammare framhållits, att taxeringsorganisationen
är betydligt mycket
effektivare nu än på 1930-talet, och
vore det inte skäl att vinna någon erfarenhet
från fjolårets beslut om den
nya taxeringsförordningen? För att
rättvist beskatta den enskilda människans
inkomster och utforma skattelagarna
måste man inte bara känna lagens
bokstav utan även människorna.
Taxeringsväsendets problem är också
ett folkpsykologiskt problem.

Herr talman! Det har ofta av statsministern
framhållits, att man stärker
demokratien om en regering förfogar
över en säker majoritet i riksdagen.
Demokratiens styrelseproblem är ju alltid
aktuella i en parlamentarisk församling.
Men frågan är, om inte riksdagens
inflytande skjutits väl mycket
åt sidan under den tid vi haft parlamentariskt
starka regeringar. Den här
påtalade s. k. kommittéparlamentarismen
är ett tecken i den riktningen.
Kommittéväldet har blivit en makt vid
sidan av riksdagen.

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2

177

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Under detta yttrande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr KÖNIGSON (fp):

Herr talman! Innan jag går över till
det ämne, som jag egentligen skulle tala
om här, har jag tänkt säga något med
anledning av det anförande, som herr
Gustafsson i Stockholm höll här i går
kväll.

Han började sitt anförande med att
protestera mot religiösa omvändelseförsök,
och det är klart att han har sin
fulla frihet att reagera mot sådana. Men
jag kunde, när jag hörde det, inte komma
ifrån att tänka på att när herr
Gustafsson och hans partivänner fick
makten i metallarbetarfackföreningen
i Stockholm, var deras första åtgärd att
kollektivansluta något över 30 000 metallarbetare
i Stockholm till socialdemokratiska
partiet. Jag får för min del
säga, att när han har visat så litet respekt
för andra människors åsiktsfrihet,
tycker jag, att han inte skall vara
så känslig när han menar sig vara föremål
för religiösa omvändelseförsök.

Längre fram i sitt anförande talade
herr Gustafsson om pensionsförsäkringen.
Vad den saken beträffar skulle
man kanske inte behöva deklarera, att
man intar en positiv ställning till denna
frågas lösning, men det är tydligen
nödvändigt att man gör det. För min
del är jag självklart mycket intresserad
av att den frågan får sin lösning. Herr
Gustafsson sade någonting om att den
frågan inte kan lösas av den enskilda
människan, och jag förstår att han därmed
avsåg, att den måste lösas av staten
på obligatorisk väg. Det är naturligtvis
sant, att en sådan fråga inte kan
lösas av den enskilda människan, men
jag menar att den kan lösas av enskilda
människor i samverkan. Det är inte
nödvändigt att man går omvägen via
staten, tv man hör ändå hela tiden minnas,
att staten skall inte betala någon -

och deras arbetsgivare, som skall betala
denna försäkring. Man skall inte
så där utan vidare säga, att det är en
nödvändig sak att gå vägen via staten,
utan man bör förutsättningslöst
pröva, om det inte finns andra möjligheter.

Sedan gick herr Gustafsson i Stockholm
över till att tala om en annan
mycket angelägen fråga, nämligen frågan
om arbetstidsförkortningen. Jag
vill med detsamma säga, att det är i
högsta grad angeläget, att vi nu får en
generell arbetstidsförkortning. Det är
ju så, att vi inte har fått någon generell
arbetstidsförkortning här i landet sedan
den Edénska regeringen genomförde
åttatimmarsdagen. Vi har visserligen
fått längre semester o. s. v., men
en förkortning av den normala arbetstiden
har vi som sagt inte fått sedan
den tidpunkten.

Sedan vill jag också gärna instämma
i påpekandet, att den myckna hetsen
och jäktet, som har följt med den industriella
utvecklingen, motiverar en
arbetstidsförkortning. Jag tycker det
är intressant att herr Gustafsson i Stockholm
— och jag är säker på flera av
hans partivänner — börjat intressera
sig för den saken. 1951 begärdes från
folkpartihåll en utredning om forskning
på arbetslivets område. Riksdagen
biföll motionen och begärde av regeringen
en utredning, men regeringen
har ingenting gjort. Sedan har motionärerna
vid flera tillfällen frågat, när
regeringen tänker sätta till denna utredning
om forskning på arbetslivets
område, och då har det svarats från
regeringen, att vi har fått Arbetsgivareföreningens
personaladministrativa
råd. Jag skall inte säga annat än
att detta råd har utfört mycket bra saker,
men jag vill samtidigt framhålla,
att jag för min del och flera med mig
inte kan se, att det är riktigt, att hela
denna sak skall läggas i arbetsgivarnas
händer. Jag vill inte säga, att de är
partiska o. s. v., men detta borde skö -

ting till delta, utan det är de anställda
12— Andra kammarens protokoll 1956. Nr 2

178

Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tas av samhället. Jag tycker att man,
när man på socialdemokratiskt håll har
upptäckt hur människor hotas att bli
förslitna av jäktet i fabriker och verkstäder,
skulle kunna tillsätta denna utredning
om samhällelig forskning på
detta område.

Men det är inte bara för att människorna
numera blir förslitna snabbare,
som man enligt min mening bör förkorta
arbetstiden, utan det finns ett
annat skäl också, som kanske väger
lika tungt, och det är att det moderna
arbetslivet blir allt enformigare. Tempoarbete
och rationalisering m. m. gör
arbetet alltmer enformigt, vilket skapar
ett behov av avkoppling av annat slag
än ren vila. Om man tänker att vi skulle
kunna komma fram, kanske inte på en
gång — det är en sak jag inte kan säga
nagot om, det pågår ju utredning om
saken — till en femdagarsvecka, menar
jag, att denna ytterligare vilodags eller
jag skulle kanske hellre säga fria dags
uppgift är inte främst att ge eu god
vila utan att man skall få tillfälle att
göra något annat. Man skall få koppla
av från det enformiga arbete man håller
på med. Ser man på erfarenheterna
från Amerika av femdagarsveckan, visar
det sig, att femdagarsveckan skapat
underlaget för hela kampanjen om
»gör det själv». Man vill ha någonting
att syssla med. Det är kanske den allra
bästa vilan, den allra bästa avkopplingen
från ett enformigt modernt industriarbete.
Detta om detta.

Sedan skulle jag som sagt gå över
till vad jag egentligen hade tänkt säga,
när jag en gång anmälde mig till denna
debatt, nämligen till den ekonomiska
demokratiseringen och särskilt de
aspekter på denna, som vi har fått under
den fulla sysselsättningen under
högkonjunkturen. Det nämndes en del
om detta i går. Det är ju så att högkonjunkturen,
den fulla sysselsättningen,
har skapat det dilemmat, att om de
anställda tar ut hela den lönehöjning,
som man har möjlighet att ta ut i ett

samhälle med full sysselsättning, och
använder den till omedelbar konsumtion,
leder det till inflation. Men om
man har detta klart för sig och samtidigt
säger, att de anställda skall föra
en återhållsam lönepolitik, leder detta
till att det kommer att uppstå ett mellanrum
mellan vad som är företagsekonomiskt
möjligt — om jag får uttrycka
det så — och samhällsekonomiskt
möjligt i lönehöjningsväg. Man
kan då fråga: Vems är det som ligger
där emellan? Den behöver inte vara
med om diskussionen som inte godkänner
denna förutsättning. Den som
menar att det mellanrummet inte finns,
får för sig själv först klara ut alla
problem med löneglidningarnas och
lönehöjningarnas inverkan på inflationen.
Men den som erkänner, att det
här finns ett mellanrum, måste fråga
sig: Vems är dessa pengar egentligen?

Förre finansministern har ägnat stort
intresse åt detta under hösten, och jag
hälsar med glädje att han givit uttryck
åt en hel del tankegångar, som jag för
min del vill kalla för liberala. Det har
uppstått en meningsmotsättning mellan
honom och den fackliga ledningen.
Herr Sköld har menat, att i fråga om
dessa pengar skulle man på något sätt
skapa garantier för att de kommer de
anställda till godo, under det att den
fackliga ledningen vill att de skall dras
in till staten i form av skatt.

Jag får, som jag sade, uttrycka mitt
stora intresse för denna sak, ty det är
en stor fråga. Det är en fråga som vi
måste lösa, om vi — som vi vill ha —
skall ha ett samhälle med full sysselsättning.
Jag kan inte förstå att det
problemet kan lösas på annat sätt än
att man närmar sig frågan, om det som
ligger där emellan kanske kan användas
på annat sätt än till omedelbara
lönehöjningar. Då kommer man in på
frågan om investeringarna och kan säga,
att detta begriper inte de anställda,
men jag får för min del säga att de
begriper det nog lika bra som aktie -

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2

179

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ägarna. Det är inte min mening att gå
in i detaljer, men det bör skapas garantier
för att medlen kommer de anställda
till godo.

TCO-direktören Valter Åman sade i
lönerättvisedebatten i Hälsingborg i
höstas, att vi tjänstemän har ingenting
emot att en viss del av det vi skulle
kunna ta ut i lönehöjning stannar i
företagen, bara vi får garantier för att
det är vårt. Jag hälsar med glädje att
han slagit in på den linjen, ty det måste
leda till att man diskuterar frågan om
de anställdas del i vinstresultatet, det
ekonomiska resultatet, på ett annat och
mera förutsättningslöst sätt än man hittills
har gjort.

Från vår sida är vi mycket intresserade
av detta, därför att vi länge har
talat om att man måste närma sig
dessa frågor på ett mindre konventionellt
sätt än man hittills gjort.

Förre finansministern sade här i går
kväll, att han trodde att han hade de
svenska arbetarna bakom sig på sin
linje, och jag kan bestämt instämma
med honom. Jag tror också att om
man skulle ordna en allmän omröstning
bland de svenska arbetarna och
därvid förklarade för dem, att så ligger
det till, här finns något emellan vad
som är företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt
möjligt i fråga om lönehöjningar,
och frågade dem vad som
skall göras med detta, så att man inte
får en inflationistisk utveckling, så skulle
svaret bara bli ett. Om man frågade:
Vill ni själva vara med om att det
stannar i företagen på något sätt, om
ni får garantier för att det är ert, eller
vill ni att det skall dras in till staten
i form av skatt? Då tror jag atl de
svenska arbetarna omedelbart skulle
svara: Vi vill gå den förra vägen, den
att det ändå är vårt, ty vi tror inte
att den ekonomiska demokratiseringen
skall gå via staten. Den vägen tror inte
heller jag på. Jag tror inte att det skall
lämnas till staten, så att staten får ett

stort samlat kapital, som man sedan
skall dirigera åt olika håll.

Jag har velat beröra dessa frågor
för att uttrycka mitt stora intresse för
saken och för att uttrycka min glädje
över vad som gjorts och blivit sagt.
Jag har ingen patentlösning, men jag
vill säga ännu en gång, att man skall
närma sig dessa frågor på annat sätt
än tidigare, om man skall klara detta
dilemma i ett samhälle med full sysselsättning.

Jag vill allra sist säga, att detta intresse
är ingenting nytt från vårt håll.
Det finns de som menar att detta intresse
är något hastigt påkommet. Jag
vill då peka på — och jag skulle kunna
gå tillbaka ännu längre i tiden — att
folkpartiets ungdomsförbund 1950 gav
ut en skrift, som heter Industriell demokrati
och som närmar sig dessa frågor
på ett helt nytt sätt. Där finns det
som vi vill ha sagt i denna sak — inte
helt, ty det är mycket som inträffat
sedan denna skrift kom ut, men det
finns riktlinjer som kan hjälpa till att
lösa detta problem.

Herr talman! Jag har bara med detta
velat säga ifrån, att jag hyser det allra
största intresse för att man får dessa
frågor lösta, men vi vill att man skall
pröva dem förutsättningslöst, och man
skall inte utan vidare taga för givet att
allt skall skötas av staten.

Pensionsfrågan, frågan om arbetstidens
förkortning och frågan om den
ekonomiska demokratiseringen, alltsammans
tränger på. Vi måste lösa
den sista frågan om vi vill upprätthålla
den fulla sysselsättningen, och vi
bör gå till den frågans lösning utan
förutfattade meningar. Då kan vi lösa
den på ett sätt, som blir till största
nytta för alla samhällets medborgare.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Hur frestande det än
kunde vara att ingå i polemik med herr
Königson rörande en hel del av de frågor
han drog fram och framför allt om

180

Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de slutsatser han drog, skall jag avstå
från detta med hänsyn till den långt
framskridna tiden och endast ta upp
ett par smärre problem.

Utan överdrift kan vi konstatera, att
en av de avgörande förutsättningarna
för vårt lands rika näringsliv och allmänna
utveckling har varit våra järnvägar.
Hur vi än må bedöma våra föregångare
i den svenska riksdagen, anser
vi de beslut, som fattades vid riksdagarna
1853 och 1854 om byggandet av
våra stambanelinjer i statens regi, som
mycket föredömliga. Genom dessa beslut
kunde järnvägsbyggandet komma i
gång redan i april 1855, och den 1 december
1856 — alltså för hundra år
sedan — var de första bandelarna mellan
Göteborg och Jonsered samt mellan
Malmö och Lund färdiga för trafik.
Järnvägsbyggandet har sedan pågått
långt in på 1900-talet, och ännu i våra
dagar väckes i riksdagen motioner om
förlängning av vissa järnvägslinjer samt
om ombyggnad av smalspårsnätet till
normalspår. En teknisk tidsepok som
vår ställer helt naturligt andra anspråk
på järnvägarna av i dag. Den höga hastigheten
och den starka belastningen
kräver helt annan underbyggnad och
framför allt större utrymme än förr.
Dubbelspår anlägges och rangerbangårdar
utökas. Den rullande materielen är
också av helt ny konstruktion, ägnad att
förkorta restiden och skänka största
möjliga trygghet.

Järnvägen förband olika landsändar
med varandra, industrier växte upp och
samhällen tillkom. Isoleringen bröts,
och i de många stationssamhällena började
en livlig verksamhet inom olika
områden. Man kan säga att det svenska
kulturarvet därmed kunde få en bättre
förankring bland de många människorna.
Och även om en ny tid har fört med
sig andra medel för kommunikationerna
inom och mellan folken, intar allt
fortfarande järnvägarna en sådan rangplats
i vårt samhälle, att vi icke kan
klara oss dem förutan.

Statsmakterna synes också alltsedan
1855 mer eller mindre välvilligt ha behandlat
anslagskrav, som syftat till en
fortskridande utökning och förbättring
av våra järnvägar. I sina petita för nästa
budgetår har järnvägsstyrelsen understrukit
nödvändigheten av en fortlöpande
utbyggnad och modernisering av
bland annat vagnparken, framför allt
då godsvagnar, för att kunna tillmötesgå
den stegrade efterfrågan på godstransporter.
Även om statsrådet har ansett
sig nödsakad att reducera de kapitalinvesteringar
järnvägsstyrelsen begärt
med närmare 27 miljoner kronor,
vågar vi ändå hoppas att det skall lyckas
järnvägsmyndigheterna att åstadkomma
den service, som allmänheten
och företagen ställer på ett transportföretag
av statens järnvägars kapacitet.

Enligt de uppgifter, som från vetenskapligt
och tekniskt håll presenterats,
skall vårt välstånd kunna fördubblas
under en tidrymd av 20—25 år. Vår produktion
kommer under sådana förhållanden
att öka snabbt, och helt naturligt
kommer denna produktionsökning
att ställa våra kommunikationer och då
främst statens järnvägar inför nya, stora
uppgifter. Mot denna bakgrund måste vi
beklaga, att de anslag järnvägsstyrelsen
begärt av statsfinansiella skäl icke har
helt kunnat beviljas. Skall våra järnvägar
kunna möta den närmaste framtidens
ökade transportkrav, måste också
medel ställas till förfogande för investeringar,
som gör det möjligt för statens
järnvägar att fylla sin uppgift i vårt
ständigt expanderande samhälle.

Järnvägarnas tillkomst och snabba
utveckling i vårt land har icke kunnat
ske utan offer av människoliv i samband
med olyckshändelser av skilda
slag. Dess bättre har vi förskonats från
alltför många beklagliga händelser under
det sekel vi haft våra järnvägar.
Trots de säkerhetsbestämmelser järnvägstrafiken
omgärdats med har det
emellertid timat händelser, som ur flera
synpunkter är tragiska. Den som inträf -

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2

181

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fade den 13 januari i år på bansträckan
Ställdalen—Kopparberg och som förorsakade
så många människors hastiga
bortgång, av vilka de flesta var skolungdomar
på väg hem, har djupt upprört
hela vårt folk. Orsaken till och verkningarna
av denna tragiska händelse är
ännu höljda i dunkel. Inte minst alla de
vid järnvägarna anställda känner ett
varmt deltagande i den sorg och saknad,
som de närmast anhöriga nu genomlever,
samt försäkrar att allt som
står i mänsklig förmåga skall göras för
att om möjligt förhindra att händelser
av denna svåra art i fortsättningen uppstår.

År 1955 ställdes inte minst statens
järnvägar och dess många anställda
inför svårbemästrade händelser. Efter
den varma och torra sommaren, som
var nog så krävande för linjetjänstens
folk, följde under årets sista veckor
svårartade trafikrubbningar, orsakade
av häftiga snöfall och stark kyla. Transportapparaten
brast mer eller mindre
inför det oväntade, häftiga vintervädret.
Jultrafiken har varit och är allt fortfarande
en av de största trafiktopparna
inom SJ. För att om möjligt kunna låta
hjulen rulla, även om det skedde helt
utom tidtabellen, behövdes det en många
gånger övermänsklig insats av järnvägens
folk. Ingen av de många sviktade,
utan man jobbade allt vad man var
värd. Det blev långa tjänstgöringstider,
korta perioder för vila, vändlurer och
förseningar som kunde räknas i hela
och halva dygn. Men var man gjorde
sitt allra bästa. Många gånger föreföll
emellertid insatsen kanske mindre värdefull,
därför att det fattades förbindelselänkar
i den kedja, som skulle ha
åstadkommit resultatet.

Visst har det under järnvägarnas
hundraåriga verksamhet tidigare förekommit
såväl snö som kyla, men svårigheterna
löstes kanske lättare då. No har
en många gånger för lång och kanske
ensidigt driven rationalisering ställt
den mänskliga insatsen åt sidan, och

när så ovädret kommer, fungerar inte
maskineriet. Det är inte svårt att få
allt att klaffa vid skrivbordet, men när
oberäkneliga förhållanden trycker på

— ja, då står det stilla. Mot den bakgrunden
är det inte svårt att förstå
den stämning, som de många anställda

— framför allt i de lägre lönegraderna

— känner och ger uttryck åt, när de
konstaterar vilka svårigheter som skall
bemästras. Till detta kommer också att
snöberedskapen inte var så organiserad,
att den effektivt kunde klara det
rika snöfallet.

I en situation som den, som var rådande
inför jultrafiken 1955, är det också
en annan faktor, som kommer in i
bilden. Alla klutar skall till för att klara
det som går att klara. Det börjar lossna
efter hand, och rullningen kommer i
gång. Nya svårigheter dyker upp, och
det är bara att börja om igen. Hur mycket
lättare skulle det icke gå, och vilka
snabba resultat kunde inte nås, om man
sporrade varandra genom någon form av
uppmuntran! Varför skall det vara så
svårt att ge en arbetsorder med en
gnutta värme i stället för att bara kort
och gott ge order? Och när en tillsägelse
eller en uppmaning är verkställd,
kunde inte vederbörande då säga några
ord som uppskattning av prestationen?
Hur mycket vi än rationaliserar och
moderniserar, kommer vi aldrig att nå
den eftersträvade målsättningen, om
inte de anställda helt förstår orsaken
till förändringen. Statens järnvägar lägger
ned stora kostnader på kurser av
skiftande natur. Några personalkonsulenter
har anställts o. s. v., men det förefaller
som om den psykologiska utbildningen
av arbetsledare kommit helt på
sidan, hur oerhört viktig denna del av
utbildningen än är.

I en tid som vår, där vi strävar efter
att sätta människan i centrum, är det i
hög grad önskvärt, att varje anställd får
eu känsla av alt den personliga insatsen
är en samhällsnyttig gärning och att
inte som nu många får arbeta ett helt

182

Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen in.

liv i tysthet utan ett ord till beröm eller
bevis på uppskattning. Det högsta som
nu kan uppnås är att inte få klander
för en gjord arbetsprestation. Vi måste
allvarligare än hittills försöka nå förståelse,
uppriktighet och värme i de
personliga kontakterna mellan alla anställda,
oavsett lönegrader och anställningsformer.
Det är säkert inte organisationen
enbart utan framför allt den
mänskliga prestationen, som fäller det
slutliga avgörandet. Skall vi inom ett
företag av statens järnvägars storlek
lyckas nå toppresultat, trivsel och gemenskap,
måste som ett viktigt komplement
till lönerna, som ger levebröd,
fogas de förutsättningar, som gör att
arbetet kan ge livet glädje och innehåll.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Vårt folk har under de
senaste två årtiondena varit med om en
förbättring av det svenska folkhemmet,
som torde sakna motstycke i hela världen.
Enligt expertisens utsago finns det
— om vi får leva i fred och ha arbetsro
— förutsättningar för en år från år
ökande standardförbättring.

Men tillämpningen av den fulla sysselsättningens
politik inom det kapitalistiska
samhällets ram åstadkommer
spänningar och besvärligheter, som får
elimineras med åtgärder av olika slag.
Dagens situation är, att det brister i
balansen mellan sparmedel och investeringar,
och vi tvingas till åtgärder i syfte
att öka sparmedlen och begränsa investeringarna,
stabilisera priserna och
bevara penningvärdet. De restriktioner
och begränsningar, som måste vidtagas,
är impopulära, ty de orsakar kännbara
ingrepp och besvärande begränsningar.
Men nöden har ingen lag, och i det goda
syftets tecken får vi söka klara olägenheterna.

Men då det gäller begränsningen av
investeringarna inställer sig hos den
enkle mannen den tanken: Finns det

inte ett område, där utgifterna kan beskäras
och investeringarna begränsas
utan att det direkt inverkar menligt på
folkhushållets allmänna förhållanden?
Jag syftar i det fallet på försvaret.

Det är sant som det här bär sagts, att
vi kommit bort från de bittra partistriderna
kring försvarsfrågan, sedan folket
fick medborgarrätt och fick något
annat än sina bojor att förlora. Det
svenska folket i gemen har i dag den
uppfattningen, att vi bör hålla den
strikta neutralitetens linje och ha ett
försvar, samtidigt som vi på allt sätt
och med alla medel söker främja en
fredlig internationell utveckling.

Men försvaret måste anpassas efter
våra resurser, och utgifterna för detsamma
får inte ta en sådan omfattning,
att de hindrar tillgodoseendet av nödvändiga
insatser och reformer på andra
områden, där den psykologiska bakgrunden
till försvarsviljan har sitt fäste,
ty då blir försvaret ett hot mot det
svenska folkhemmets livsnerv.

Enigheten i försvarsfrågan får inte
heller leda därhän, att försvarsfrågan
blir tabu och förbehålles expertisen, så
att förslag om begränsningar och nedskärning
av utgifterna stämplas som
uttryck för ansvarslöshet och blåögd
idealism, som man kan rycka på axlarna
åt och medlidsamt le åt.

Herr Ohlin svävade märkbart på målet,
när han i går polemiserade mot försvarsministern,
och jag förstår hans dilemma,
ty även inom folkpartiet finns
det stora och betydelsefulla grupper,
som anser att försvarsutgifternatskall skäras
ned. Jag tror inte ens att herr Hjalmarson,
som i går vevade den klassiska
försvarsmelodien på högerpositivet
men samtidigt talade om sparsamhet
och inskränkningar av de statliga investeringarna,
inom sitt parti får enbart
applåder för de krav på ytterligare försvarskostnader,
som han för till torgs.
Hos den breda massan av Sveriges folk
finns inom alla politiska läger en utbredd
uppfattning, att försvarsutgifter -

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2

183

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

na i dag är alldeles för höga och att
det bör sättas eu gräns.

Det är egentligen oklart vad försvaret
kostar. Vet vi egentligen vad det beslut,
som riksdagen på sin tid fattade
om försvarets utbygnad, kostar under
en längre period? Hur mycket återstår
ännu att lägga ut, innan riksdagens beslut
kan realiseras?

Med tillfredsställelse hälsas repetitionsövningarnas
inställande. Det kan
råda tvivel om huruvida repetitionsövningarna
som de nu är organiserade
verkligen ger den effektivitet och den
kunskap om de nya vapnen, som åsyftas.
Stora delar av tiden går ju åt till utrustning
och avrustning, och det blir
en kort manöver dessemellan. Men utgifterna
kommer igen, som försvarsministern
sade, och de stora årskullarna
förorsakar automatiskt ytterligare utgifter.
En omläggning av stridsmedlen
kommer att innebära nya kostnader på
hundratals miljoner.

Man måste i denna situation verkligen
fråga sig: Var går gränsen för försvarsutgifterna?
Två miljarder är i detta
fall inte en sakrosankt siffra, sade försvarsministern
i går. Jag tycker, att
man egentligen inte skall laborera med
dessa två miljarder, ty de avser ju bara
fjärde huvudtitelns driftsutgifter. Det
tillkommer så mycket annat. Det tillkommer
hundratals miljoner på kapitalbudgeten.
Det tillkommer 35 miljoner
på civilförsvaret och en hel mängd mijoner
på andra huvudtitlar. Försvarsutgifterna
stannar alltså inte vid två
miljarder, utan de belöper sig kanske
till inemot 2V2 miljarder eller kanske
ännu mera.

Naturligtvis är det svårt att säga: hit
men inte längre! Vår frihet och vårt
oberoende kan inte taxeras i pengar,
och mot den bakgrunden kan vilka utgifter
som helst för försvaret motiveras.
Men i en tid, då vi inte kan bygga skolor,
gymnastiksalar, sjukhus och andra
institutioner i behövlig omfattning, då
kulturfrämjande uppgifter av skilda

slag måste föras åt sidan och då barnbidragen
inte kan höjas, är det omöjligt
att blunda för vilka oerhörda summor
som går till försvaret. De ur ekonomisk
synpunkt oroande framtidsperspektiven
tvingar fram kravet på en
nedskärning av försvarsutgifterna.

Jag skulle känna försvarsministern
illa, om han inte själv tycker, att försvarskostnaderna
är ett stort bekymmer.
Och det är väl för att söka få en
begränsning till stånd som han den 30
juni i fjol tillsatte en parlamentarisk
försvarsberedning med uppgift att under
hans ledning biträda med översyn
av överbefälhavarens utredningar och
förslag beträffande riktlinjerna för
krigsmaktens fortsatta utveckling. Denna
försvarsberedning på parlamentarisk
grund hälsas med största tillfredsställelse.
Här ser vi i alla fall ett försök
att komma till rätta med försvarskostnaderna,
som nu närmar sig de
astronomiska talen.

Varför skulle inte vi här i Sverige
kunna följa norrmännens exempel —
de har i år skurit ner försvarskostnaderna
med 20 procent. Hos oss föreslås
bl. a., såsom herr Lundqvist redan påpekat,
byggandet av två jagare för 140
miljoner kronor. Vore det inte välbetänkt
att inför en oviss framtid, då man
inte känner till hur försvaret mot de
nya vapnen skall organiseras, inte vet
om det lämpligaste är lätta, mindre båtar
eller fartyg av större typ och då
dessutom de nya vapnen till stor del
ännu befinner sig på laboratoriestadiet,
skjuta upp den beställningen tills vi får
en klarare översyn vart utvecklingen
går? Det rör sig som sagt om 140 miljoner
kronor, och man bör skynda långsamt
när det gäller utgifter av denna
storleksordning, i synnerhet om man
bildligt talat står kring smältdegeln
och inte vet vad slutresultatet kan bli.

Jag anser det således logiskt, att denna
Kungl. Maj:ts begäran om 140 miljoner
till två jagare avslås av riksdagen
och att frågan hänskjutes till den till -

184

Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

satta försvarsberedningen, som bör behandla
denna anskaffning i samband
med de övriga frågor rörande vårt försvar
som man har alt lösa.

Vår kompassnål är inriktad på fred,
sade försvarsministern. Ja, ingen har
någon annan mening, men då han fortsätter
och säger, att vi måste ha ett
försvar som tvingar en angripare till
betänksamhet, då är man inne på farlig
mark, ty då beror det på vem som
avgör hur stort försvaret skall vara. Militären
kommer i enlighet med sitt yrkes
krav att i alla väder och under alla
förhållanden ständigt kräva mer och
mer. Vi ser exempelvis vad enbart repetitionsövningarnas
inställande har
framkallat för olycksprofetior från s. k.
ansvarigt militärt håll.

Till sist vill jag protestera mot försvarsministerns
uppfattning, att det inte
har någon betydelse om vårt försvarsvapen
är krut eller atombomber, som
han sade i går. Det är väl ändå att driva
den principiella inställningen in absurdum.
Atombomben må camoufleras genom
att kallas ett taktiskt atomvapen,
den är ändock ett hot mot mänskligheten,
som ett land, som säger sig gå
efter den strikta neutralitetens linje
och vill fred, måste avstå ifrån. Vår möjlighet
att hålla oss utanför ett eventuellt
krig kan inte i den utveckling på
krigsteknikens område, som vi nu är
inne i, vara avhängig av om vi har
taktiska atomvapen eller inte. Det blir
i ett kritiskt läge helt andra förhållanden
och fakta som blir avgörande.

Men vill vi fred får vi inte acceptera
den internationella gangstermentaliteten
och söka göra oss till en stormakt
i miniatyr i försvarshänseende, utan vi
bör bygga på den sunda, mänskliga och
pacifistiska inställning, som karakteriserar
huvuddelen av det svenska folket.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Barnfamiljernas situation
och nödvändigheten av en höjning
av barnbidragen har redan be -

handlats i flera debattinlägg. Jag instämmer
i de framförda synpunkterna
och vill bara ytterligare uttala en ansökan,
nämligen att alla mödrar kunde
beredas möjlighet att under en något
längre tid än de nu genom moderskapsförsäkringen
garanterade 90 dagarna i
själva hemmet ta hand om sina barn.
Det är ju på barnen vi bygger framtiden,
och samhället borde i sitt eget
intresse slå vakt om varje barns rätt
att få rå om sin mor under den tidigare
spädbarnsåldern och om varje
mors rätt att under amningstiden själv
ta vård om sitt barn. Det skulle betyda
mycket för bådas psykiska och fysiska
hälsa. Efter denna tid skulle modern
ha rätt att återfå sitt förvärvsarbete.

Det finns tyvärr i vårt land många
uppdämda behov, som det vore angeläget
att skydda. Men det är inte lätt
att få medel härtill, när propagandans
trumeld oupphörligen hamrar in i människornas
medvetande, att en skattesänkning
är den angelägnaste socialreformen.
Det är skrymteri att ge sken
av att vilja lämna kraftigare hjälp åt
barn och gamla och eftersatta grupper
i samhället, om man inte är beredd att
ta konsekvenserna och medge det rättfärdiga
i att vi skall bära varandras
bördor även när de kommer på skattsedlarna.

Jag vill rikta uppmärksamheten på en
detalj i ett annat väldigt problemkomplex,
vars lösning fördröjs av ekonomiska
skäl. Det gäller neurologvården,
och jag tänker speciellt på den grupp
hårt drabbade människor, som angripits
av den svåra sjukdomen multipelskleros
— de MS-sjuka. Under de första åren
som den farliga sjukdomen uppträdde i
vårt land, omgavs den med en egendomlig
hemlighetsfullhet. Ordföranden
i de MS-sjukas riksorganisation erinrade
vid årsmötet 1954 om de svårigheter
man haft att bryta läkarnas tystnad
och om att tidningarna inte velat
skriva om sjukdomen. Nu är denna
»tystnadens tid» förbi, men ännu är

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2

185

Svar å interpellation ang. höjningen av

det många människor som inte vet, vad
multipelskleros är, och jag vill därför
säga några enkla ord om sjukdomen.

Sjukdomen angriper nervtrådarna i
spridda delar av det centrala nervsystemet
och förstör dem så att de inte fungerar.
Angripes synnerven blir följden
nedsatt syn eller blindhet. Om de nervtrådar,
som reglerar muskelarbetet,
drabbas inträder förlamning av de
muskler, som nerverna leder till. Ofta
går sjukdomen till svår invaliditet. Den
kan stanna upp i sin utveckling för
långa perioder men kan sedan återgå
till en fortskridande försämring. Ingen
vet vad sjukdomen beror på eller hur
den kan botas. I vårt land uppskattas
antalet MS-sjuka till minst 7 000 och
sjukdomen tycks utbreda sig allt mera.
Två tredjedelar av de MS-sjuka är så
svårt invalidiserade, att de inte kan
sköta sitt arbete och inte kan hjälpa
sig själva utan måste ha en personlig
vårdare, och det är en tung hörda att
bära både för de sjuka själva och för
deras anhöriga och vårdare. Givetvis
innebär det också en nationalekonomisk
förlust.

Forskare arbetar på att lösa sjukdomens
gåta. Man har vid olika tillfällen
trott sig finna behandlingsmetoder som
kunnat bota, men vid noggranna kontroller
har det visat sig, att de inte
haft någon gynnsam effekt.

Sjukdomen förekommer lika mycket i
alla de nordiska länderna och man har
i fjol inlett ett internordiskt forskningsarbete
på området. I Sverige ägnar sig
professor Tore Broman i Göteborg åt
detta arbete. Men riksdagen bör anslå
medel, så att en intensifiering av forskningen
kan ske. Därmed skänker vi
också en glimt av hopp åt de sjuka
och deras anhöriga.

Det finns en plan utarbetad för neurologvårdens
utbyggnad i vårt land och
inrikesministern lovade vid ett tillfälle
år 1954, att planen skulle bli iliågkommen
i budgetarbetet. Därigenom
väcktes förhoppningar om ett relativt

inträdesavgiften för telefonabonnemang

snabbt förverkligande av den uppgjorda
planen, men därav har vi inte sett mycket.
Inrikesministern har sedan dess
lagt fram sin huvudtitel både 1955 och
1956, men de har endast haft smärre
utbyggnadsförslag att redovisa. För
ångestfyllda, sjuka människor känns
varje år av väntan fruktansvärd. Nog
måste vi kunna enas om att ekonomiska
betänkligheter icke får hindra oss att
ge de anslag som behövs till vård och
forskning — vi vet alla att de är nödvändiga.

På talarlistan finns ännu en rad riksdagskamrater
upptagna, som har rätt
att fordra tidsutrymme för sina inlägg
innan remissdebatten är slut. Därför
avstår jag från att nämna andra viktiga
hjälpbehov — t. ex. inom den psykiska
barn- och ungdomsvården — som alla
har ett gemensamt: de är så viktiga,
att deras tillfredsställande måste gå före
en ny skattesänkning utöver den, som
nu snart skall genomföras.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Innan herr von Seth
får ordet, vill jag besvara den interpellation
som han ställt till mig och
där han frågar, om jag anser, att den
höjning av inträdesavgiften för telefonabonnemang
till 300 kronor, som nyligen
genomförts, står i överensstämmelse
med den prispolitik, som staten
i andra sammanhang stöder, samt om
jag vill medverka till att avgiften sänks
till förutvarande nivå.

När avgiften i december 1947 höjdes
till 200 kronor var syftet främst att begränsa
abonnenttillströmningen. Bakgrunden
till detta var, att man i då rådande
allmänna ekonomiska läge och
valutaläge samt med hänsyn till tillgången
på arbetskraft och materiel icke
ansåg sig kunna bevilja televerket så
stora investeringar, att efterfrågan på
nya telefonabonnemang kunde tillgodoses.

iS6 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Svar å interpellation ang. höjningen av

Genom den allmänna välståndsutvecklingen
i förening med penningvärdets
fall har inträdesavgiften numera
förlorat en stor del av den eftersträvade
bromsande effekten. Detta avspeglas
bl. a. i siffrorna för nettoökningen
av antalet tecknade abonnemang, d. v. s.
de nya abonnemangen minus de annullerade.
Budgetåret 1946/47 utgjorde detta
nettotillskott 124 00Ö för att under
de båda påföljande åren sjunka till
99 000 resp. 85 000. Därefter har kurvan
visat en successiv stegring, så att
nettoökningen under 1954/55 uppgick
till 135 000.

Givetvis skulle det i och för sig vara
i hög grad önskvärt, om televerkets investeringar
kunde ges en sådan omfattning,
att denna stora efterfrågan på
telefoner kunde helt tillgodoses. Trots
att televerket i årets statsverksproposition
givits en prioriterad ställning och
fått sin investeringsram vidgad, medan
övriga affärsverk fått sina reguljära
ramar minskade, har likväl en kraftig
nedskärning i förhållande till verkets
äskanden måst göras. Ett stort gap mellan
tillgång och efterfrågan på telefoner
kan därför även i fortsättningen väntas
föreligga.

Vid tidpunkten för 1947 års höjning
beräknades anläggningskostnaden för
ett telefonabonnemang till i genomsnitt
för hela landet ej fullt 1 000 kronor.
Genom avgiftshöjningen till 200 kronor
kom den del av anläggningskostnaden,
som abonnenten själv hade att omedelbart
bidra med, att utgöra 20 procent
av televerkets genomsnittliga initialkostnad
för abonnemanget. Sedan dess
har sagda genomsnittskostnad ökat till
drygt 1 500 kronor. En höjning av inträdesavgiften
är alltså i och för sig
motiverad av utvecklingen på kostnadssidan.
Då vidare de skäl, som år 1947
förelåg för den då vidtagna höjningen,
allt fortfarande gäller med oförminskad
styrka, har jag ansett det påkallat att
justera avgiften, så att den tidigare proportionen
mellan installationskostnad

inträdesavgiften för telefonabonnemang

och inträdesavgift i stort sett vidmakthålles.

Mot denna bakgrund kan jag ej finna
att avgiftshöjningen står i strid mot
den allmänna prispolitik, som staten
tillämpar. Jag vill tillägga, att om man
ser på telefonrörelsen i stort, har taxorna
ingalunda stigit i takt med uppgången
av den allmänna prisnivån. Den
rationaliseringsverksamhet, som televerket
bedriver, har alltså kommit
abonnenterna till godo.

Slutligen vill jag på interpellantens
andra fråga svara, att jag gärna skall
medverka till en omprövning av inträdesavgiftens
storlek när jämvikt kan
väntas uppstå mellan efterfrågan på
nya telefoner och möjligheterna att installera
dem.

Herr von SETH (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret. Samtidigt vill jag tacka herr
statsrådet för att han lämnat detta svar
omedelbart före det att det enligt talarlistan
var min tur att få ordet. I annat
fall hade jag ju enligt riksdagsordningen
bara kunnat få ordet för replik.

Frågan om inträdesavgiften för telefonabonnemang
är enligt mitt förmenande
ganska viktig, inte minst ur principiell
synpunkt. Trots den tomma kammaren
skulle jag vilja erinra om att
denna inträdesavgift år 1939 uppgick
till 20 kronor. För 16 år sedan hade vi
alltså så idylliska förhållanden. Ändamålet
med avgiften var vid denna tid,
enligt uppgifter som jag har fått, dels
att hindra personer från att anmäla sig
till inträde såsom telefonabonnenter
utan allvarlig avsikt att vidbliva sin anmälan.
Man ville med andra ord förebygga
s. k. okynnesanmälningar. Dels
skulle avgiften täcka Vissa administrativa
utgifter som förorsakades av inträdet.

År 1947 hade inträdesavgiften efter

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2

187

Svar å interpellation ang. höjningen av

ett antal smärre höjningar nått upp till
100 kronor för att sedan i ett enda hopp
höjas till 200 kronor. Vid flera tillfällen
har jag såsom huvudmotionär varit
med om att söka få till stånd en sänkning
av denna avgift, dock utan att
lyckas.

Syftet med denna kraftiga höjning av
avgiften var, såsom statsrådet mycket
riktigt framhållit, främst att begränsa
abonnenttillströmningen. Man kan emellertid
fråga sig, om den ändring av
inträdesavgiftens natur, som sålunda
skedde, utan vidare bör accepteras. Såvitt
jag förstår innebär en extra avgift,
lagd på en nödvändighetsvara av detta
slag, den form av beskattning som vi
brukar kalla omsättningsskatt. Det uppställer
sig då också den frågan, om den
omsättningsskatt, som avgiftshöjningen
alltså i realiteten innebär, är befogad
ur statsfinansiell synpunkt.

För min del har jag svårt att finna
att så är fallet. I finansplanen redovisar
finansministern en vinst för televerket,
som för budgetåret 1954/55 uppgår
till 89 miljoner kronor och som för
budgetåret 1956/57 beräknas öka till 105
miljoner kronor. Vid beräkningen av
denna vinst bar man emellertid, såvitt
jag kunnat finna, inte tagit hänsyn till
den ytterligare inkomst av 100 kronor
per nytecknat abonnemang som blev
följden av den avgiftshöjning som föranlett
min interpellation. Med nuvarande
takt i fråga om nyinstallationer, som
innebär att antalet nya apparater per
år utgör ungefär 115 000, kan denna
extra inkomst uppskattas till i runt tal
11 miljoner kronor. Om mina beräkningar
inte är felaktiga, skulle alltså
den av finansministern angivna vinsten
för televerket på 105 miljoner kronor
ökas med 11 miljoner.

Statsrådet anför vidare att genom inträdesavgiftens
böjning till 200 kronor
kom abonnenterna att bidraga till anläggningskostnaderna
med ungefär 20
procent av televerkets genomsnittliga
initialkostnad för ett abonnemang. .lag

inträdesavgiften för telefonabonnemang

varken vill eller kan bestrida riktigheten
av detta, men jag skulle vilja
fråga: Var det från början meningen
att abonnenten över huvud taget skulle
bidraga till anläggningskostnaderna?
För min del vågar jag hysa den åsikten
att så inte var fallet. Men om det varit
meningen, har ju abonnenternas bidrag
till sagda kostnader sedan 1939 ökats
i en omfattning som vida överträffar
den i och för sig icke föraktliga takt,
vari penningvärdeförsämringen fortskridit.

Alldeles bortsett från detta principiella
resonemang skulle jag emellertid
vilja säga att den företagna ytterligare
höjningen av avgiften verkar rent av
motbjudande. Regeringen kanske lyckas
— jag tror det — att för en tid
begränsa efterfrågan. Att döma av den
förra höjningens resultat verkar det
som om möjligheterna därtill vore ganska
goda för ett ä två år framåt. Det
viktiga är emellertid, att denna temporära
s. k. framgång kommer att vinnas
på bekostnad av ett försvårande för
flera kategorier människor att dra nytta
av den — som vi nu för tiden anser —
nödvändiga standardvara, som telefonen
utgör. Då tänker jag först och
främst på dem, som har mindre ekonomiska
tillgångar att falla tillbaka på,
ensamboende på landsbygden, folkpensionärer,
sjuka o. d., som ju får den
största nyttan av telefonen men nu också
de största olägenheterna av avgiftshöjningen.
Därtill kommer, att för unga
människor, som skall bilda familj och
sätta bo — i den mån de har möjlighet
att skaffa sig egen bostad — blir det
så många utgifter, att denna höjning av
kostnaderna för det första telefonabonnemanget
från 200 till 300 kronor för
dem tillsammans med andra utgifter
blir mycket kännbar. Den nuvarande
avgiften blir enligt min uppfattning avgörande
för huruvida telefon skall anskaffas
eller inte. För denna uppfattning
tycks jag vinna ett visst stöd även
bos regeringen.

188 Nr 2 Fredagen den 20 januari 1956

Svar å interpellation ang. höjningen av inträdesavgiften för telefonabonnemang

Huruvida så är fallet även beträffande
min åsikt, att höjningen träffar
ojämnt och orättvist, vet jag inte, men
jag förutsätter, att detta förhållande
icke är regeringen obekant. Det förefaller
mig emellertid som om de ledande
sett bort från det faktum, att det är
de små inkomsttagarna, som hårdast
drabbas av åtgärden, och telefonerna
nu förbehålles dem, som har bättre
råd. Jag kan icke finna detta vara ett
gott tecken och ej heller att, såsom herr
statsrådet förmenar, den påtalade åtgärden
är förenlig med den allmänna
prispolitik, som staten tillämpar.

Till sist konstaterar jag med tillfredsställelse,
att herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet gärna
vill medverka till en omprövning av
inträdesavgiftens storlek, när jämvikt
mellan tillgång och efterfrågan uppstår.
Jag skulle emellertid med än större
glädje hälsa ett försök från statsrådets
sida att finna ett lämpligare sätt att
bemästra det aktuella problemet inom
en närmare framtid.

Herr talman! Herr Dahl stod nyss i
denna talarstol och yttrade sig — jag
tror att jag utan överdrift kan säga
ganska högljutt — angående försvarskostnaderna.
Jag skulle vilja påpeka
följande för honom.

Herr Hjalmarson framhöll, att det
kompromissförslag, som högern nu
framlägger angående repetitionsövningarna,
innebär en kostnad, som motsvarar
en eller annan tusendel av vår stora
budgets totalsumma. Även denna utgiftsökning
vill vi emellertid ifrån högerhåll
täcka genom minskade utgifter
i andra avseenden. Av den, skulle man
kunna säga, stora, granna och feta
anka, som herr Dahl kom med, då han
gjorde sina påståenden, finns det inte
ett fjun kvar. I själva verket har vi
från högerhåll sökt driva en linje av
samförstånd i försvarsfrågan. Jag vill
inskränka mig till att tillägga, att det
framför allt ligger oss om hjärtat, att
vi i riksdagens kamrar skall nå enighet

när det gäller försvaret av vårt fosterlands
frihet.

Det var några andra saker som jag
tänkt säga. För något år sedan hade
jag en interpellation angående föroreningen
av våra sjöar och vattendrag
samt försämrade fiskemöjligheter på
grund av att man i allt större utsträckning
leder ut kloakvatten i våra sjöar,
åar och vattendrag. Vägministern statsrådet
Hjalmar Nilson, som ju tillika är
vattenvårdsminister, tillsatte en utredning
där även jag sitter med. Det kanske
inte är så vanligt att en utredningsman
tar till orda innan utredningen är
fullständigt färdig. Såsom förhållandena
ligger till i dag och med hänsyn till att
vattenvårdsutredningen redan kommit
med ett betänkande kan jag emellertid
inte hålla inne med de tankar och åsikter
jag har om vattenvårdsministerns
handhavande av dessa saker.

1953 hade vi en paratyfusepidemi på
sommaren som väckte farhågor i hela
landet, och nu i samband med tryckningen
av statsverkspropositionen har
vi fått denna gulsotsepidemi i samband
med ostronförtäring, vilken epidemi efter
vad man kan förstå inte beror på
ostronen i och för sig utan är en följd
av att ostronen förvarats i infekterat
vatten.

Förra året kom vattenvårdskommittén
med sitt första betänkande vilket innehöll
— jag är övertygad om att alla sakkunniga
var ense om det — ett minimiprogram
för vattenvården. Vi var alla
inom vattenvårdskommittén eniga om
att man inte kunde komma med ett miljardprogram
för att lösa denna fråga i
en tid när man behövde spara på pengar.
Ett sådant program behövs om man skall
komma till rätta med dessa missförhållanden.
Vi satte upp ett absolut minimiprogram,
och därför blev vi förvånade
när statsrådet ökade anslaget till fiskeristyrelsens
tillsyningsavdelning med endast
en obetydlighet — jag vågar påstå
med en sådan obetydlighet, att de redan
nu överansträngda tjänstemännen vid

Nr 2

189

Fredagen den 20 januari 1956

Svar å interpellation ang. höjningen av

denna avdelning i fortsättningen icke
blir i stånd att drägligt fylla sina maktpåliggande
uppgifter.

Man måste nu konstatera att fisket
fördärvas är efter år — inte bara i våra
sjöar utan delvis även utefter Östersjöns
kuster — på grund av vattenföroreningar.
Vad som är klart är att vattendrag
efter vattendrag, å efter å, sjö efter sjö,
badstrand efter badstrand blir förorenade
och av hälsovådlig beskaffenhet. Vi
står därför inför ett synnerligen stort
och svårbemästrat problem som givetvis
inte kan lösas på ett eller två år och
som man inte — om man inte redan nu
tar krafttag — kan få någon rätsida på.
Läser man den proposition som här föreligger
och där vattenvårdsministern lagt
fram sina planer, då blir man mer än
betänksam.

Vi har ju kommit långt i forskningen
att på kemisk väg framställa olika produkter.
Det finns vetenskapsmän som
säger att vi om ett tiotal år inte behöver
gå ner och äta våra måltider vid ett
dukat bord. Vi kan få dem i tablettform
med de kalorier och andra ämnen vi
behöver, och dessa tabletter kommer vi
hastigt och lustigt att kunna inmundiga.
Ännu har dock ingen kommit på någon
uppfinning att ersätta vatten. Vatten blir
alltmer betydelsefullt för människorna,
och det är nu en allvarlig fråga hur de
stora städerna skall kunna fylla sitt vattenbehov.

Jag tänker t. ex. på Malmö och det
projekt som man där gett sig in på enligt
tidningarna för att skaffa vatten. Jag
tänker vidare på tre städer i Västergötland
som slagit sig ihop för att skaffa
dricksvatten från Vättern. Vi måste göra
något åt dessa problem i städerna och
de övriga samhällena för att få bukt
med de faror som vattnets förorening
innebär. Vatten kan i dag inte ersättas
utan det måste skaffas fram — rent
vatten!

Jag talade nyss om uppfinningar av
tabletter för att förenkla ätandet, och
jag vill erinra om avmagringsmedlet

inträdesavgiften för telefonabonnemang

Minus, som hjälper oss att få bort överflödig
fetma. Det verkar inte som om
vägministern hade använt detta medel
på sig själv under julhelgen. Dock verkar
det som om han använt detta medel
Minus i hög grad när det gällt att tillgodose
de behov som faller inom hans
fögderi, behoven av pengar till vattenvården
och vägarna. Här hade det i stället
behövts ett plus, ett stort plus, för att
komma till rätta med de missförhållanden
som råder inom vår vattenvård och
även på vägväsendets område.

På grund av de uppdrag jag har — jag
har alldeles särskilt intresserat mig för
vägarna — har jag vid flera tillfällen
här i riksdagen tagit upp frågan om vårt
vägväsende.

Nu är kammarens tid hårt ansträngd
och talarna försöker inskränka sig. Jag
skall försöka inskränka det anförande
jag hade tänkt hålla rörande vägarna,
men jag tror inte att man helt kan tiga
med den saken, till dess att väghuvudtiteln
kommer på kammarens bord, ty
då kan det vara för sent.

Det är ett starkt önskemål, att upprustningen
av våra vägar sker i den takt
som av riksdagen en gång har fastställts
genom en särskild plan. De hittills anslagna
medlen för gällande plan har inte
i full utsträckning utnyttjats. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen räknar med en
eftersläpning i förhållande till investeringsprogrammet
med inte mindre än
120 miljoner kronor vid utgången av
1955. Den tidpunkten är vi ju redan förbi.
Reservationerna på hittills anvisade
anslag uppgick vid utgången av budgetåret
1954/55 till 398 miljoner kronor.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade
till vägbyggandet äskat för år 1956 355
miljoner kronor och för 1957 390 miljoner.
Men Kungl. Maj :t har begränsat
medelsanvändningen under år 1956 till
275 miljoner kronor. Alltså: 355 miljoner,
äskade av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
har av Kungl. Maj :t nedsatts till
275 miljoner, det gör en skillnad på 80
miljoner kronor, som regeringen med

190

Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Svar å interpellation ang. höjningen av

hänsyn till konjunktur- och arbetsmarknadsläget
anser böra stå outnyttjade.

Genom denna eftersläpning i vägbyggandet
måste med naturnödvändighet
kostnaderna för vägunderhåll öka. Vägunderhållet
måste bli mer eller mindre
oekonomiskt i den mån utgifterna beror
på ett underlåtande att sätta vägarna i
ett sådant skick, som det ökade bilbeståndet
och trafiken kräver. Anslagen
för vägunderhållet ökas för 1957 till 300
miljoner, alltså med 70 miljoner. Det är
nödvändigt, att det ursprungliga investeringsprogrammet
hålles! Annars kommer
underhållet att stiga inte bara år ifrån
år utan månad för månad. Därför, kan
man säga, får dessa 70 miljoner, som
vägunderhållet nu har fått, delvis kompensera
följderna av eftersläpningen
på vägbyggandet. Med andra ord, det
är en provisorisk standardhöjning. Så
mycket känner alla till som sysslat med
vägar, att i dagens läge med höjda arbetslöner
och ökade transportkostnader
och dylikt blir ett grusvägsunderhåll,
när man har kommit upp till ett visst
antal fordon per dygn, oekonomiskt
och asfaltering ekonomisk. Men att lägga
en permanent beläggning på ett dåligt
underlag är en ekonomiskt mycket
illa lönande åtgärd. Därför medför denna
eftersläpning i vägbyggandet ökade
kostnader för vägunderhållet och ett
dåligt handhavande av bilskattemedlen.

Därtill kommer att vi i vårt land inom
många områden har brist på grus. De
utredningar som är gjorda angående
grustillgångarna i landet har visat, att
dessa ingalunda kommer att bestå för
evärderlig tid med den åtgång som vi
nu har för byggnation, vägar och andra
ändamål. De grustillgångar som finns
inom rimliga avstånd är redan tagna i
anspråk och är snart uttömda. Prognosen
för utvecklingen av biltrafik och
vägar har ställts av »delegationen för
översiktlig vägplanering». Vid utgången
av budgetåret 1960/61 kommer personbilarna
att uppgå till minst 990 000, lastbilarna
till 141 900 och motorcyklarna

inträdesavgiften för telefonabonnemang

till 376 000. En alternativ beräkning visar
än högre siffror. Delegationen beräknar,
att en balans mellan fordonsbestånd
och vägnät kräver 10 å 20 miljarder
kronor, d. v. s. under 20 år en
investeringstakt av 750 miljoner kronor
per år. Detta innebär en nödvändig successiv
stegring av den nuvarande investeringsvolymen
till mer än det tredubbla.

Herr talman! De siffror som jag här
i korthet har nämnt angående våra vägar
ger skäl för ganska stor pessimism
när det gäller möjligheterna att underhålla
och vidmakthålla för att inte tala
om förbättra vårt vägnät. Inte minst
nu när de människor som bor och bygger
i glesbygderna har fått en sådan
ekonomisk standard att de kan skaffa
sig bilar är det viktigt att man kan ta
sig fram inte bara på rikshuvudvägarna
utan även på länshuvudvägarna och
de mindre bygdevägarna. Härvidlag
måste jag tyvärr konstatera, att vägministern
inte med kraft har kunnat
hävda sig inför den stränge finansministern.
Hur mycket han har försökt
att hävda sig kan jag inte bedöma. Jag
har dock sysslat så mycket med vägar
att jag vågar säga, att såsom vägbudgeten
här framlägges är det fara värt,
att vägbyggandet kommer att eftersättas
och bilskattemedlen inte kommer att
kunna användas på ett i allo för bilismen
och vägväsendet ekonomiskt och
bra vis.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Endast några ord med
anledning av vad herr von Seth yttrade
i anslutning till interpellationssvaret.
Vi har här olika meningar, och herr von
Seth har ju vid olika tillfällen givit till
känna att han har haft en annan uppfattning
än vad regeringen under många
år haft i denna fråga. Det är dock en
sak som jag gärna vill lägga till rätta.

Herr von Seth sade — och jag har

191

Fredagen den 20 januari 1956 Nr 2

Svar å interpellation ang. höjningen av inträdesavgiften för telefonabonnemang

sett att många tidningar har skrivit
samma sak — att inträdesavgifterna för
telefonabonnemang har höjts med 1 500
procent. Man räknar alltså med en höjning
från dessa 20 kronor som — såsom
herr von Seth påpekade — uttogs år
1939, till de 300 kronor som nu gäller.
Om hela sanningen skall fram måste
man emellertid också ta med den utgift
som alla nya abonnenter, som bodde
utanför frikretsarna på landsbygden,
hade att vidkännas före år 1947.
Det var stora utgifter. Utöver de 20 kronorna
för huvudabonnemanget fick vederbörande,
om det inte fanns en stolplinje
utanför frikretsen, år 1942 betala
250 kronor per kilometer för att få in
telefon. Om det fanns en stolplinje utanför
frikretsen fick man ändå betala 150
kronor. Det var många som fick betala
1 000 kronor i inträdesavgift för ett telefonabonnemang
på den tiden. Detta system
slopades 1946 eller 1947, och i samband
därmed höjde man inträdesavgiften
för alla abonnenter till 200 kronor.
Jag kan försäkra kammarens ledamöter,
att om man sätter dessa saker i samband
med varandra så är det framför
allt telefonabonnenterna ute på landsbygden
som har vunnit på denna ordning.
Televerket skulle kunna redovisa
fall då en enda abonnent kostat verket
20 000 eller 30 000 kronor. Televerket
har t. o. m. exempel på att det har kostat
35 000 kronor att inleda en enda
telefon. Vederbörande har då, precis
som vi som bor i tätorterna, fått betala
200 kronor, och nu blir det 300 kronor.
Vad som skett genom mitt beslut i december
att höja inträdesavgiften till
300 kronor är endast att jag har återställt
relationen till den avgift på 200
kronor som gällde år 1947. Televerkets
anläggningskostnader har nämligen från
år 1947 till nu stigit med 54 procent,
och den av mig vidtagna höjningen av
avgiften är 50 procent. Det innebär alltså
i realiteten ingen höjning utan motsvarar
det pris som fastställdes 1947,
då man slopade frikretsarna och där -

med skapade en sådan rättvisa, att folk
på landsbygden och i tätorterna fick betala
samma pris oavsett anläggningskostnaderna.

Herr von SETH (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad herr statsrådet här
säger är ju fullt riktigt. Det innebar en
oerhört stor lättnad på landsbygden
då televerket övertog ledningarna, och
det är en sak man givetvis är tacksam
för. Jag har emellertid för min del
sett detta som ett led i tillämpningen av
de principer, som över huvud taget tilllämpats
i fråga om vägar, post, järnvägar
och dylikt, nämligen att de som
bor i de mest avlägsna områdena icke
skall belastas så hårt. Därför bestrides
ju numera, när det inom de elektriska
föreningarna gäller att dra fram ledningar,
kostnaderna enligt principen
»en för alla och alla för en», och betalning
sker efter en viss tariffenhet för
varje rum eller varje hektar åker. Det
förhåller sig likadant med posten som,
skulle jag vilja säga, har gjort en pionjärinsats
uppe i Norrland, där man
började med postbussarna och där posten
nu kommer till dessa små byar och
gårdar. Den nyligen företagna avgiftshöjningen
innebär därför enligt min
mening att man tar igen med den ena
handen vad man generöst har givit med
den andra. Man har ju tidigare tagit
bort dessa särskilda avgifter för ledningar
utanför frikretsarna.

Jag skulle också vilja tillägga att om
en person, som bor i ett hyreshus där
telefonkablar är indragna, vill låta installera
telefon, måste han betala sina
300 kronor även om materielkostnaden
för inledande av denna telefon inte uppgår
till med än tre kronor. Det får ju
jämna ut sig i det långa loppet. Jag vidhåller
att denna inträdesavgift hårdast
drabbar vissa kategorier som vill skaffa
sig telefon, nämligen de ensamma och
de gamla samt även de nya familjerna,
som ju har så många andra utgifter när
de skall sälta bo.

192

Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Under gårdagens debatt
— och det har upprepats under
dagens debatt — framställdes från olika
håll, i första hand av oppositionsledarna,
frågor till regeringen beträffande
innebörden av de uttalanden som har
gjorts i statsverkspropositionen angående
pensionsfrågorna. Av dessa uttalanden
framgår att regeringen har för
avsikt att förbättra folkpensionerna genom
att föreslå standardtillägg. Vidare
framgår det av dessa uttalanden att
man överväger att söka åstadkomma
en ordning som skulle möjliggöra att
man börjar lägga grunden till en pensionsreform.
Men uttalandena har gjorts
i sådana ordalag att alla som läser desamma
förstår att det inte är fråga om
förslag som är fixa och färdiga.

Vad nu först beträffar folkpensionerna
har som sagt regeringen för avsikt
att lägga fram förslag till standardförbättring.
Denna förbättring tänker vi
finansiera dels genom avgifter och dels
genom anslag på budgeten. Folkpensioneringen
som sådan ger ju nu betydande
förmåner, och det är åtskilliga människor
som har att lita till densamma
för sitt livsuppehälle. Men även om
så är förhållandet kvarstår intresset att
bereda möjligheter för alla de medborgargrupper,
som saknar pensionsförmåner
utöver folkpensionen, att få det
ordnat på sådant sätt att de kan leva
i närmare överensstämmelse med de
villkor som de har levat under på sin
aktiva tid.

Vissa grupper i samhället har ju redan
blivit tillförsäkrade sådana pensionsförmåner.
Men mycket betydande
befolkningsgrupper är, som jag tidigare
sade, alltjämt hänvisade till att klara
sig på de förmåner som folkpensioneringen
ger. Försörjningen vid ålderdom
och invaliditet blir till följd härav
väsentligt olika inom medborgarkategorier
som kanske i övrigt haft ganska
likartade förhållanden.

Pensionsutredningens överlämnade
förslag syftade ju till att åstadkomma
en ordning där huvudparten av medborgare
skulle kunna få garantier för
att kunna leva på ett sådant sätt under
ålderdomen eller under tidigare inträffad
invaliditet att de skulle kunna närma
sig den levnadsstandard som de
hade under den aktiva tiden. Den offentliga
debatten kring detta förslag har
givit vid handen att det råder relativt
stor enighet om att det är önskvärt att
få fram ett effektivare pensionssystem
och att man bör söka åstadkomma detta
så fort som möjligt. Samtidigt visar
emellertid debatten kring förslaget att
det råder skilda meningar om de principer
efter vilka man skall bygga upp
ett nytt pensionssystem.

Det är ännu för tidigt att ta definitiv
ståndpunkt till dessa frågor. Vilket
system som än kommer att väljas återstår
det en mängd invecklade och tekniskt-organisatoriskt
svårartade problem.
Dessa problem måste helt naturligt
lösas innan man kan få detta nya
system i funktion.

Men hur man än bedömer dessa tekniska
och organisatoriska problem har
man nog i allmänhet kommit fram till att
man måste bygga detta nya pensionssystem
på avgifter och alltså inte kan
finansiera det över budgeten. Om man
bygger ett system med avgiftsbetalning
kan man ju utgå ifrån att det inte omedelbart
kan träda i kraft och komma
i full funktion; det fordras en viss övergångstid.
Men det är naturligt att det är
angeläget att denna övergångstid görs
så kort som möjligt.

Man kan inte räkna med att, vilket
system man än väljer av den typ som
utredningen har sysslat med, detta kan
omfatta alla medborgargrupper. Vi vet
att de nuvarande folkpensionärerna
kanske inte kommer med, och inte heller
invalider, och om man skall ha ett
system av i princip samma slag som den
Åkessonska kommittén föreslår så kommer
inte heller de grupper med, som

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2

193

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

saknar egen pensionsbärande inkomst.
Med hänsyn till dessa förhållanden är
det ju angeläget att man försöker åstadkomma
vad som kan åstadkommas för
förbättring av möjligheterna till en
hyggligare försörjning vid ålderdom och
arbetsoförmåga.

Ett pensionssystem av den här antydda
arten kommer ju att innebära att
vi får betydande samhällsekonomiska
problem, om man nämligen vill ha en
snabbt åstadkommen effektivitet i systemet.
Vi har då räknat med att man
når desto snabbare fram till det resultat
som man önskar ju fortare man kan
åstadkomma en finansiell grund för en
kommande pensionsreform. Med hänsyn
härtill vore det ju ändamålsenligt om
man kunde åstadkomma en fondbildning
på det ena eller andra sättet. Detaljerna
omkring denna fondbildning
kan jag inte diskutera för närvarande,
såsom det framhålles i statsverkspropositionen,
eftersom man ännu inte har
fattat något beslut i frågan. Så mycket
är klart, att det finns stora medborgargrupper
som mycket otåligt väntar
på att en pensionsreform skall kunna
förverkligas, och jag förstår denna otålighet.
Efter många år av utredningar
är det klart att man ifrån dessa gruppers
sida kan säga att man nu vill se
praktiska förslag, att man väntar på
handling.

Herr Ohlin betygade under gårdagen
för kammaren folkpartiets stora intresse
för pensionsfrågans lösning. Han
önskade att en sådan lösning skulle
kunna åstadkommas i enighetens tecken.
Han framförde synpunkter, som
gick ut på att regeringen inte borde
glömma de personer som inte kommer
med i detta förslag, och han bad oss
alldeles speciellt beakta dessa grupper.
Jag kan betyga för herr Ohlin att regeringen
har fullt klart för sig, att det är
betydande behov som återstår att täcka
om vi skall komma fram till en hyggligare
ålderdomsförsörjning.

Det är väl vidare alldeles klart, att

om en allmän pensionsförsäkring kommer
att genomföras, kommer de grupper,
som inte blir medtagna eller bara
får en liten favör av denna allmänna
pensionsförsäkring, förmodligen att tycka
att de får leva under knappa villkor.
När nu herr Ohlin betygade sitt intresse
för pensionsfrågorna, utgår jag från att
man får tolka honom så, att om det i
framtiden kommer att uppstå en skarv
mellan å ena sidan de grupper som får
folkpension och pension från annan
pensionsförsäkring samt å andra sidan
dem som bara får lita till folkpensionen,
är herr Ohlin och folkpartiet beredda
att fylla ut för att förbättra folkpensionärernas
allmänna standard även framöver.

Herr Ohlin beklagade — ånyo, vågar
jag väl säga — att inte hans parti blev
representerat i pansionsutredningarna,
och han tillät sig beteckna detta som
småaktighet från min sida gentemot
politiska motståndare. Till detta vill
jag bara säga, att dessa båda utredningar
inte var politiska utredningar i den meningen
att man tog med representanter
från olika politiska partier, utan de var
sammansatta av ledamöter från olika intressegrupper,
arbetsmarknadens parter
och folk från näringslivet. Jag trodde
att herr Ohlin och folkpartiet skulle
kunna förstå, att om man inte tar med
någon speciellt från folkpartiet i dessa
utredningar, innebär inte det någon
diskriminering av folkpartiet. Att en
av ledamöterna i en kommitté, en tjänstemannarepresentant,
sedermera blivit
ledamot för högern i riksdagens andra
kammare, visste jag inte om när utredningskommittén
tillsattes.

Herr Ohlin framhöll också i sitt gårdagsanförande,
att förslaget om allmän
pensionsförsäkring kommit fram i första
hand från folkpartiet. Herr Skoglund
i Umeå belyste något den frågan under
gårdagen och hyste en annan mening.
Jag bär varit med här i kammaren tillräckligt
länge för att väl känna igen
den taktik som herr Ohlin använder. Det

13 — Andra kammarens protokoll 1956. Nr 2

194 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

är ju så att det mesta, som medborgarna
uppskattar, har oppositionspartierna,
kanske enkannerligen folkpartiet, stått
fadder till, men de beslut, som är av
annan karaktär och som inte är så populära,
säger sig i varje fall folkpartiet
ha försökt förhindra eller modifiera.
Om det nu vore så att folkpartiets
inflytande i svensk politik är så stort
som dess chef gärna talar om, så borde
ju detta leda fram till att det inte finns
så värst mycket i den bestående ordningen
som folkpartiet borde kritisera.
Men när han ändå anstränger sig i det
avseendet, är det väl ett bevis för att
det är partiledaren och taktikern Bertil
Ohlin som talar för att gagna rent partipolitiska
syften.

Under gårdagen yttrade vidare folkpartichefen
nästan i kommandoton:
»Herr socialminister! Ut med språket!
Vad döljer sig under skrivningarna?»
Han frågade om det är ett nytt tvångssparande
å färde. Jag vill då erinra om
att det gäller en framtida pensionsförsäkring.
Eftersom herr Ohlin drar in
tvångssparande i sammanhanget vill
jag säga: Vilken form av pensionsförsäkring
är det som inte innebär ett
visst tvångssparande? Men här är det
ju fråga om någonting annat, och det
har jag sökt redovisa. Vi finner det angeläget
att man kan påbörja själva grunden
till detta bygge, som vi sätter stort
värde på, nämligen allmän pensionsförsäkring.
Och när herr Ohlin frågar
om vi ämnar försämra pensionen för
alla dem som nu har hyggliga pensioner,
om vi har för avsikt att dra in nuvarande
pensionsfonder till det allmänna,
skall jag för min del svara, att det
ämnar vi visst inte. Men vi ämnar försöka
åstadkomma någonting som enklast
kanske kan uttryckas så, att vi vill
ha bort den kategoriklyvning som nu
existerar inom vårt samhälle i fråga
om pensionsförmåner. Om vi kan finna
ett system som verkar utjämnande i
den riktningen, kan vi också få bättre
försörjningsmöjligheter för miinniskor -

na på ålderns dagar, och då har vi
lyckats bättre, hoppas vi, än hittills.

Det tjänar ingenting till att diskutera
detaljer i ett förslag, som man inte tagit
ställning till, men jag har inte kunnat
undgå att säga detta sista i anledning
av herr Ohlins frågor under gårdagen.

Herr Cassel har ställt frågor till mig.
Han tycker att riksdagen i denna debatt
har glömt bort den största frågan,
nämligen hur vi skall kunna ordna
vår bostadsförsörjning, och jag vill gärna
medge att det är en stor och viktig
sak. Han undrar nu, hur regeringen
egentligen tänker ordna den saken, om
den har något tröstande ord att ge
svenska folket och om regeringen över
huvud taget har några planer som han
kan få del av och som kan ge vägledning.

Ja, herr Cassel, som har sysslat med
bostadsfrågan tidigare och alltjämt intresserar
sig mycket för densamma, har
alldeles klart för sig, under vilka villkor
vi bygger bostäder. När regeringen
har fastställt ett bostadsbyggnadsprogram
för i år som — om det kan genomföras,
vilket jag hoppas — kommer att
innebära 53 000 nya lägenheter, är naturligtvis
regeringen inte nöjd med det
programmet i och för sig. Det är väl
ingen människa som tror att vi har så
begränsade önskemål. Bostadsstyrelsen
ger i sina petita uttryck för den meningen,
att vi borde bygga 65 000 lägenheter,
och vi kan väl alla vara överens
om att det i och för sig skulle ha
varit önskvärt, men det uppstår svårigheter
när det gäller att förverkliga
ett sådant program. Våra 53 000 lägenheter
vill jag gärna se som ett minimiprogram.

Under förra året har vi byggt flera
lägenheter, men alla som följt med vad
som skedde under förra året vet att
det uppstod en del svårigheter. Vi ansträngde
oss till det yttersta, men det
blev ändå förseningar i byggnationen
så att byggnadstiderna för flerfamiljs -

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2 195

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hus förlängdes med fyra, fem månader.
Det är kanske det bästa beviset för att
vi utnyttjade alla tillgängliga resurser
och sträckte våra önskemål en bit därutöver.
Det gav oss inte flera lägenheter,
men det gav oss dyrare lägenheter.

Skall vi åstadkomma fler lägenheter
av den kvalitet som vi nu i allmänhet
har på våra bostäder, får vi alltså ställa
de produktiva resurserna i form av arbetskraft
och materiel till förfogande.
Om vi skall ställa mer till bostadsbyggandets
förfogande måste vi ta från
något annat håll. Jag kan meddela kammaren,
att byggnadsarbetarnas antal
under 1950-talet har ökat med ungefär
5 000 varje år.

Vi bygger alltså mycket, men vi skulle
vilja bygga mer. Nu är det emellertid
så, att bristen på bostäder beror på den
efterfrågan som finns i samhället. Om
vi alltjämt får förmånen att kunna hålla
en hög sysselsättning med många människor
i arbete, får allt fler möjlighet
att skaffa sig nya och bättre bostäder.
Om det olyckliga skulle inträffa, att vi
skulle misslyckas med att hålla full sysselsättning,
föreställer jag mig att efterfrågan
på bostäder skulle minska, kanske
tämligen snabbt, och då skulle ett
byggande av denna storleksordning
framstå som relativt tillfredsställande.
Men det är inte en sådan lösning som
vi eftersträvar, utan vi försöker bygga
ikapp den ökade efterfrågan på bostäder
som faktiskt föreligger i samhället.

Statsministern höll under gårdagen
ett anförande i första kammaren, där
han pekade just på detta förhållande,
att vi kan tillgodose en del önskemål
men att önskemålen växer så snabbt,
att det alltid förefaller som om det
skulle föreligga brist.

Nu bör man naturligtvis göra en reservation
till detta: det finns tyvärr
alltjämt människor som har så små inkomster,
att det inte föreligger någon
möjlighet för dem att skaffa sig nya,
moderna lägenheter. Det är eif beklagligt
faktum, men å andra sidan vill jag

inte bestrida att det finns många andra
som gärna skulle vilja ha de där nya
och bättre lägenheterna. Bostadsstyrelsens
chef uttryckte häromdagen den
tanken så, att om det funnes bostäder
att hyra, skulle man säkerligen få se
att många människor föredroge att hyra
bostäder framför att köpa andra nyttigheter.
Vad han tänkte på i detta senare
avseende vet jag inte, men det
finns varor som efterfrågas i så stor
omfattning, att vi måste säga oss att
det kanhända ligger någonting i vad
generaldirektör Johansson sade, att
svenska folket skulle disponera sina
inkomster pa ett annat sätt om det tunnes
bostäder tillgängliga.

Detta leder mig till tanken, att de besvärligheter
vi har med att finansiera
bostadsbyggandet kanske i någon mån
kunde underlättas om vi finge ett större
sparande, kanske genom snabbare
amorteringar på lån. Vi kunde kanske
också stimulera ungdomen att spara
för att omsider kunna betala en egen
insats för en bostad. Jag tycker att alla
sådana bidrag som kan ges är värdefulla,
eftersom bostaden är en av de viktigaste
förutsättningarna för att människor
skall kunna trivas i vårt samhälle.

Vad bostadsfrågan beträffar så har
väl någonting skett under eflerkrigsåren.
Vi kan ju registrera att vi har
skaffat nya bostäder i ansenliga mängder.
Vi skulle behöva ännu fler. Jag
tror att det råder mycket stor enighet
inom den svenska riksdagen om behovet
av samhällets stöd i olika former
för att nå en ökad bostadsproduktion.
Det kostar mycket pengar, men de
pengarna kanske man inte i och för
sig drar sig för att ge ut. Emellertid
har regeringen funnit ändamålsenligt
att undersöka i vilken form detta stöd
skall utgå, och det är därför vi har bett
herr Cassel m. fl. att hjälpa oss att komma
fram med nya uppslag. För dagen
tror jag att det endast är att säga, att
det program vi fixerat i statsverkspro -

196

Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

positionen betraktar vi som ett minimiprogram.
I den män det yppas möjligheter
att bygga ännu flera bostäder
skall vi gärna ta vara på dem.

Ledningen av förhandlingarna återtogs
nu av herr talmannen.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Mycket av vad socialministern
har sagt har min sympati.
Jag skall beträffande bostadsfrågan
bara helt kort nämna, att just den där
synpunkten, som generaldirektör Johansson
framförde, att om man kunde
välja mellan att skaffa sig bostad eller
annat, skulle man välja att göra uppoffringar
för att få bostad, tror jag är
en synpunkt som skulle kunna leda till
praktiska slutsatser.

De förslag beträffande bostadssparande,
som framförts, har jag inte funnit
särskilt väl utformade, men jag tror,
att det bör vara möjligt att ordna det
så, att det i stor utsträckning blir tillfälle
till effektivt val för människorna
och att detta kan leda till större möjligheter
att öka bostadstillgången.

Jag begärde ordet närmast för att få
säga några ord om pensionsfrågan. Jag
instämmer helt med socialministern,
att det är utomordentligt betydelsefullt,
att hela vårt folk skall kunna känna
trygghet för ålderdomen, skall kunna i
förväg veta att de får leva på en rimlig
nivå, när de har blivit gamla. Det gladde
mig att höra, hur socialministern nu
inte så mycket som i en del tidigare offentliga
yttranden inlät sig på den Åkessonska
kommitténs problematik utan
vidgade det till att tala om folkpensionärerna
och en del andra.

Jag tillät mig i höstas att tala om förvärvsarbetande
kvinnor och folkpensionärer
m. fl. och sade, att man inte fick
begränsa övervägandena till de kretsar
som kunde fogas in i något statligt SPPsystem,
vilket föranledde socialministern
att offentligt uttrycka sin förvåning
över att jag blandat in dessa grup -

per. Jag anser fortfarande att man här
måste ta dessa stora perspektiv. Jag instämmer
med socialministern däri, att
det är för tidigt att ta ställning till en
närmare utformning av försäkringen
och detta stora spörsmål, eftersom frågan
ännu inte är slututredd. Jag kanske
kan tillägga, att jag inte vet i vad mån
man får fatta herr Hjalmarsons yttrande
i går på det sättet, att man inom
högern inte har behov av ytterligare
utredning. I varje fall är jag som sagt
i denna fråga av samma mening som
socialministern.

Att man skall bygga på en avgiftsfinansiering
tycker jag emellertid är en
sak, som man redan i förväg efter dessa
år av diskussioner kan acceptera. Att
det blir särskilda problem under övergångstiden
och att det är angeläget att
sörja för dem, som annars skulle få
vänta alltför länge, är ju alldeles uppenbart.
Det gäller inte minst problemen
för dem som redan är gamla. Jag tror
knappast att det som framkastades av
herr Hjalmarson i går, att vi 1966 eller
1968 skulle ha en folkpension av i dag
fixerad storlek utgör en lösning på det
övergångsproblemet, utan vi får nog
lov att därvidlag tänka litet vidare.

Vad beträffar fondbildningen vill jag
gärna tillägga, att som jag ser det är
det självklart, att vid en frivillig pensionsförsäkring
måste medborgarna
göra mycket stora inbetalningar av premier
i förväg, om det i viss mån ordnas
obligatorisk försäkring — jag bara
gör det antagandet — är det mycket
naturligt, att man även då kräver en
viss fondbildning. Därigenom blir inte
sparandet större än genom enskild försäkring.
Det blir inte realiter en tvångsvis
genomförd ökning. Det hela betyder
helt enkelt, att samhället inte vill minska
det sparande, som eljest skulle komma
till stånd genom den frivilliga försäkringen.
Jag talade inte om tvångssparande
i detta sammanhang, herr socialminister,
utan det gällde ett helt
annat sammanhang.

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2

197

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Beträffande utredningen säger statsrådet
att det var en icke-parlamentarisk
kommitté. Ja, det är ju så man gör, om
man vill utestänga vissa partier. Man
tillsätter en utomparlamentarisk kommitté
och väljer därvid experterna så,
att endast regeringspartierna får med
politiska ledamöter. Herr Näsgård, som
är ledamot av första kammaren, är med.
Barnavårdsmannen Thyra Löfqvist är
med. Tror inte ändå herr statsrådet, att
det skulle ha varit möjligt med litet
god vilja att finna någon expert och
riksdagsman värdig att vara medlem i
denna expertkommitté som händelsevis
inte råkade tillhöra något av regeringspartierna
utan folkpartiet eller högern?
Högern fick ju in en man utan att regeringen
avsåg det, men det är en annan
fråga. Det går inte, herr statsråd, att
försvara denna manöver. Men nog talat
om det. Låt oss lägga ned det, tv det
var så mycket av det socialministern
sade nyss, som jag kan instämma i, att
jag inte känner mig hågad att fortsätta
polemiken.

På en enda punkt, herr talman, förefaller
mig svaret från socialministern
på min fråga beträffande de grupper,
som redan har med stora uppoffringar
skaffat sig en pensionsrätt, inte helt
betryggande. Jag är helt överens om att
det är ytterst angeläget att förbättra
pensionsskyddet för dem som inte har
ett tillräckligt sådant. Men jag menar
att vi skall hålla på principen att inte
heller försvåra för de grupper — det
gäller framför allt tjänstemän och en
del andra — som redan skaffat sig någorlunda
tillfredsställande pension. På
den punkten tycker jag att socialministern
skulle varit tydligare, så att ordet
utjämning här inte kan användas för
någon nivellering nedåt utan för att
steg för steg förbättra för dem, som
inte ännu kommit upp dit.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle: Herr

talman! För ett principiellt ställ -

ningstagande till denna fråga krävs det
enligt vår uppfattning inte någon ytterligare
utredning. Självfallet avvaktar jag
emellertid med allra största intresse resultatet
av herr Ohlins friare tänkande.
Jag vill bara uttala den lilla förhoppningen,
att detta resultat skall om möjligt
föreligga innan alla andra har hunnit
precisera sina ståndpunkter in i
minsta detalj.

Herr talman! Det var ett ganska underligt
besked som socialministern lämnade.
Menade verkligen socialministern
att regeringen skulle överväga upptagande
av avgifter till en pensionsförsäkring,
innan förslag om hur denna försäkring
skall se ut hunnit läggas fram?
Vilken säkerhet får försäkringstagarna
i ett pensionssystem, där de politiska
instanserna till och med skulle kunna
börja ta ut avgifter, innan försäkringstagarna
vet vad det är för slags försäkring
de skall betala avgift till? Avgiften
till en pensionsförsäkring skall vara en
rättsligt skyddad intjänad löneförmån,
som skapar rätt till en viss bestämd
pension.

I vårt ekonomiska alternativ ingår
som ett huvudled en kombination av en
fortlöpande skattesänkning och en förbättrad
folkpension. En sådan målsättning
förutsätter en planering på längre
sikt, byggd på stigande produktion.
Skattesänkning är en av förutsättningarna
för att produktionen skall stiga i
snabbast möjliga takt. Vi har för vår
del med dessa utgångspunkter kommit
fram till att det borde vara möjligt att
under loppet av 8 å 10 år höja folkpensionen
till cirka 3 000 kronor för ensamstående
respektive 5 000 kronor för
äkta makar, uttryckt i årets penningvärde.
Tanken har därvid varit att denna
successiva höjning skulle börja 1958,
och vår budgetuppläggning inrymmer
även för detta år utrymme både för
en sådan höjning och för en skattesänkning.
Därigenom skulle, herr talman,
folkpensionen kunna bringas upp till en
nivå där den verkligen skulle kunna

198 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fungera som ett allmänt pensionsunderlag.
Ovanpå denna grund skulle medborgarna
ha möjlighet att vidtaga egna
anordningar för att skaffa sig ett tillfredsställande
skydd på ålderns dag.
Sådana anordningar, antingen kollektiva
eller enskilda, hör på allt sätt uppmuntras.
Man kan göra mycket för den
saken, och denna uppmuntran bör börja
redan nu, så att de människor som inte
redan löst sin pensionsfråga skall få
möjlighet att skapa förutsättningar för
en sådan lösning jämsides med folkpensionens
uppbyggnad.

Däremot, herr talman, vänder vi oss
mot tanken på en obligatorisk pensionsförsäking
av den typ som den Åkessonska
utredningen lagt fram, och det av
flera skäl. En sådan pensionsförsäkring
skulle leda till att den redan nu alltför
höga andel medborgarna får avstå till
det allmänna skulle ytterligare stegras
upp till låt oss säga 40 å 50 procent.
Detta är en orimlig begränsning av medborgarnas
rörelsefrihet, av deras anspråk
på ett rimligt utrymme för en användning
av den egna arbetsförtjänsten
såsom de själva finner för gott.

Vi är allesammans överens om att vi
skall försöka för alla skapa möjligheter
till trygghet på ålderns dag. Det finns
hundratusentals människor med inkomster
på säg 8 000, 10 000, 12 000 kronor,
som har tagit ut en del av lönen i
form av pensionsrätt antingen genom
kollektivavtal eller enskilda arbetsavtal.
Samhällssolidariteten kan emellertid
aldrig kräva att dessa löntagargrupper
skall behöva rasera sitt pensionssystem
därför att andra löntagargrupper, många
i samma inkomstläge, har föredragit
att ta ut hela sin lön kontant.

Det talas om att löntagare med pension
skall få denna sin förmån samordnad
med den obligatoriska försäkringen.
De svårigheter tjänstemän med sjuklön
haft att få en vettig samordning med
sjukförsäkringen är västanfläktar i jämförelse
med de samordningsbesvär som
vi kommer att möta på pensionsplanet.

Envar skall vidare till sista öret betala
vad pensionen kostar. Den blir nog inte
billigare därför att staten ordnar den.
Men en allmän, obligatorisk försäkring
medför en stel och byråkratisk apparat.
Man kommer inte att kunna få till stånd
en ändring eller en jämkning med
mindre man har ett riksdagsbeslut bakom
sig. Även vid ett kollektivt avtalssystem,
där pensionsförsäkring ingår,
har pensionstagarna och deras organisationer
hela tiden möjlighet att själva
bibehålla kontrollen över systemet.

Vår folkpensionslinje, herr talman,
ser vi som ett uttryck för en gemensam
medborgerlig solidaritet. Den avser att
ge en standardgaranti lika för alla, en
garanti som vi vill ge våra gamla och
som vi hoppas att nästa generation även
skall vilja ge oss.

Herr CASSEL (h) kort genmäle:

Herr talman! Visst förstår jag att de
53 000 lägenheter som socialministern
talar om inte är vad regeringen önskar
eller skulle vilja bygga, utan det är ett
minimiprogram, såsom regeringen själv
betecknat det. Regeringen har tänkt sig,
att vi försöker orka med detta, och kan
vi orka med något mera är det bara bra.
Min bedömning av bostadsfrågan och
dess tillväxt under de senaste decennierna
— en fråga som jag för övrigt
inte har någon djupare kunskap om —
grundar sig på det förhållandet, att jag
hoppas och tror på en full sysselsättning
och på stigande realinkomster,
som gör det möjligt för de flesta familjerna
i landet att i sin budget få utrymme
för ökade bostadskostnader.

Jag tror också att man för sådana
familjer, som inte själva kan klara problemen
— folkpensionärer, barnfamiljer
och små inkomsttagare — bör hjälpa
till, så att även de får en hygglig bostad.
Men, herr talman, det måste finnas
någonting att efterfråga. Det måste
finnas möjligheter att tillgodose en
växande efterfrågan på detta område,

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2 199

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och då tror jag inte att bostadsbyggandets
nuvarande omfattning, 50 000 å
55 000 lägenheter, är ens tillnärmelsevis
tillräcklig. Snarare tror jag att den
siffra bostadsstyrelsen nämner, 65 000
lägenheter, är vad vi måste komma
fram till.

Hur skall vi då lyckas med det? Ja,
som herr statsrådet själv säger går det
inte utan ett intensivt sparande. Jag är
också tacksam för de uppskattande ord
herr statsrådet säger om alla försök att
få ett sådant sparande till stånd, inte
minst från ungdomens sida. Men vi
måste även skapa ett annat och mera
sparvänligt klimat än vi hittills haft.

Det står i finansplanen några ord,
som i detta sammanhang förtjänar uppmärksamhet,
nämligen att de konjunkturbromsande
åtgärder vi nu vidtagit
icke är tillräckliga, utan att de bara är
ett nödvändigt komplement till den
fulla sysselsättningens politik. Vi har
allesamman erfarenheter av att de konjunkturbromsande
åtgärderna under de
gångna åren har kommit att drabba just
bostadsbyggandet, vars andel av bruttoinvesteringarna
har pressats ned till
19,8 procent under det senaste året,
från att i många år ha varit 30 procent.
Det är en mycket allvarlig utveckling,
och om vi inte kommer ut ur den nuvarande
cirkelgången, är jag rädd för
att vi inte klarar problemet att förse
medborgarna med de bostäder de behöver
under det närmaste decenniet.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Det gläder mig att herr
Ohlin och jag kan vara överens i väsentliga
ting. När herr Ohlin emellertid
säger att jag svarat mycket oklart
beträffande sådana personer, som nu
har sina pensioner tillfredsställande
ordnade, så förstår jag honom inte. På
hans direkta fråga till mig, om jag har
för avsikt att medverka till en försämring
av pensionerna för dessa, svarade

jag ett bestämt nej; vi hyser icke några
sådana avsikter. Erfarenheten lär väl
också att det inte går till på det sättet
i vårt moderna samhälle, att vi åstadkommer
förbättringar för grupper, som
sackat efter genom att försämra för
andra. Jag vill alltså slå fast att det inte
är vår avsikt att, som herr Ohlin talar
om, åstadkomma försämring för vissa
grupper, utan det gäller förbättring för
grupper som har det sämre.

Sedan fann herr Hjalmarson det
konstigt att man behöver fundera över
möjligheterna att åstadkomma en fond
för detta ändamål. Det kan jag förstå, ty
herr Hjalmarson är själv inte intresserad
av en sådan anordning. Han vill gå
på en annan linje. Men det är riktigt
som herr Hjalmarson säger, att vi inte
kan införa pensioner på annat sätt än
att de måste komma att belasta samhällsekonomien.
Det är med andra ord
produktionen som får bära pensionerna.
Men just detta anser jag vara det
starkaste skälet för att ta bort de orättvisor,
som nu råder i pensionshänseende,
eftersom pensionerna nu tages
från den löpande produktionen av våra
gemensamma ansträngningar. Därför
bör det vara eu angelägen uppgift att
skapa ett system, som inte konserverar
de nuvarande orättvisorna.

Jag har ingen som helst anledning
att nu ta ståndpunkt i dessa mycket viktiga
frågor, men jag har en känsla av
att det system som herr Hjalmarson
förordar leder till en konservering av
en ordning av ungefär den karaktär,
som vi för närvarande har.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Vad som såväl i går som
i dag sagts rörande åttonde huvudtiteln
anser jag ingalunda motivera att jag
här skulle stå upp och vid denna sena
tidpunkt av debatten hålla något mera
omfattande anförande. Jag har i själva
verket, herr talman, begärt ordet en -

200

Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

dast för att ge en kort replik till herr
Svensson i Ljungskile. I ett längre anförande
i kammaren i går yttrade herr
Svensson några ord med direkt adress
till mig. Han betecknade dem själv som
en försenad replik i anslutning till interpellationsdebatten
den 13 december
i fjol om elevintagningen vid folkhögskolorna.
Han säger nu att ett av mig
under debatten lämnat meddelande var
»helt och hållet oriktigt». Då jag inte
vill låta ett sådant påstående stå oemotsagt,
vill jag här omtala, att de som lämnat
mig uppgifterna i det ifrågavarande
meddelandet vidhåller, att uppgifterna
är riktiga. Tydligen står sålunda påstående
mot påstående. Med hänsyn till att
det ifrågavarande wieddelandet avser
saker som skulle ha förekommit under
en diskussion, torde det icke löna att
herr Svensson och jag här ytterligare
diskutera denna fråga.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Som jag nämnde i går
blev jag en smula förvånad då statsrådet
i en replik den 13 december yttrade
sig om vad som förekommit vid
ett folkhögskolemöte där rektorerna
var praktiskt taget mangrant församlade,
d. v. s. med ett undantag, vilket som
herr statsrådet sade, herr Svensson i
Ljungskile säkerligen känner väl till,
och därvid ställt sig bakom de anvisningar
skolöverstyrelsen meddelat. Han
tog alltså alla folkhögskolerektorerna
minus en till vittne emot mig. Nu har
undantaget skrivit i Frisinnad Tidskrift,
och jag skall be att få läsa upp
de sakuppgifter som där lämnas. Det
heter där: »Denna fråga statsrådet avhandlade
stod icke på föredragningslistan
och var icke föremål för behandling.
Endast vid den sista sessionen berördes
den i förbigående v med anledning
av en anonym fråga tillsammans
med en hel del andra av samma anonyma
karaktär. De besvarades i klump
av olika tjänstemän inom skolöversty -

relsen. Denna fråga besvarades av förste
byråsekreterare Sven Laurell. Det var
allt. I samband med denna frågestund
gavs icke tillfälle till någon debatt.»
Och vidare heter det: »Ingen rektor
vid rektorskonferensen yttrade sig i frågan
. . .»

Med det sagda, herr talman, överlämnar
jag målet till protokolläsaren.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Det torde väl vara riktigt
att det var en anonym fråga, men
enligt de uppgifter jag fått lär svaret ha
avslutats med några ord ungefär som
så, att vederbörande hoppades att man
var någorlunda överens i saken eller att
ingen hade någonting emot det sagda.
Det förvånar mig om herr Svensson i
Ljungskile nu menar, att det yttrades
så mycket i sammanhanget, trots att
ärendet inte stod på föredragningslistan,
att inte den som ville opponera sig
skulle ha kunnat få ordet på grund av
bristande tid. Faktum är att det brukar
inte gå till så, utan har någon något att
tillägga, brukar han få lov till det. Mina
sagesmän och jag har dragit den slutsatsen
att eftersom ingen begärde ordet
hade man ingen allvarlig invändning
att komma med. Det är alltså min åsikt
i saken.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag erinrar om vad som
stöd i citatet, nämligen att vid avslutningssessionen
var det en hel rad frågor
som behandlades. Jag kan naturligtvis
inte tolka citat och stämningar
där, och varken herr statsrådet eller
jag var med. Men de fakta som har meddelats
i detta citat står tydligen kvar.
Vi får sedan tolka detta som vi kan.

Fru NILSSON (k):

Herr talman! Jag skall här beröra
det avsnitt i statsverkspropositionen
som handlar om barnfamiljerna.

Jag måste säga, att jag blev djupt be -

Nr 2 201

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sviken när jag tog del av femte huvudtiteln
och fann att något förslag om
höjning av barnbidragen icke lagts fram
till årets riksdag. Man frågar sig hur
detta kan vara möjligt, hur man med
full vetskap om barnfamiljernas mycket
svåra ekonomiska läge kunnat underlåta
att lägga fram ett förslag i denna
fråga. Långt innan 1954 års familjeutrednings
betänkande förelåg hade vi
full vetskap om de svårigheter barnfamiljerna
brottades med, och utredningen
blev närmast en bekräftelse på
de svårigheter som man förut visste om
att barnfamiljerna hade. Vi har i denna
kammare tidigare påtalat barnfamiljernas
läge, och genom motioner har vi
föreslagit höjningar av de allmänna
barnbidragen, men det har varit att
tala för döva öron.

Alla vet att barnbidragen har förlorat
sitt ursprungliga värde. Alla vef
också, att om barnbidragen skall komma
upp till 1947 års nivå, så måste anslaget
höjas högst väsentligt. Genom
penningvärdesförsämringen och prisböjningarna
har barnfamiljerna — jag
tvekar inte att säga det — berövats
hundratals miljoner kronor, pengar som
de enligt 1947 års riksdag var berättigade
till och som var avsedda att utgöra
ett minimum och att underlätta
försörjningen av barnen.

Prisstegringarna har berövat mödrarna
möjligheterna att ge sina barn en
god försörjning, och barnfamiljerna befinner
sig nu i en nödsituation. Med
detta sakförhållande för ögonen hade
landets barnfamiljer — och i första
hand vårt lands kvinnor — väntat sig
att något skulle göras vid innevarande
års riksdag, något som betydde en radikal
förbättring. Man väntade att krafttag
skulle tagas, och det är därför med
största förvåning jag tvingas konstatera
att något förslag från regeringen avseende
höjning av barnbidragen icke har
lagts fram.

Här står nu i fråga om barnbidragen
att de borde indexregleras för att man

därigenom automatiskt skulle få en lösning
på hela frågan för framtiden. Förutvarande
socialministern Gustav Möller
anförde vid debatten 1947, då beslutet
om barnbidrag fattades av riksdagen,
följande: »Det kan inte anses
rimligt att de medborgare, som ägnar
tid och krafter åt omsorgen att fostra
det växande släktet, som en följd därav
skola nödgas — för sig och barnen —
avstå från en levnadsstandard, som kan
upprätthållas av dem, som icke har barn
att försörja. Det mått av glädje och livslycka,
som barnen regelmässigt skänka
föräldrarna, kan icke rimligen anses
kompensera de materiella umbärandena.
Och framför allt med hänsyn till
barnen själva synes åtgärder för att på
ett rättvisande sätt fördela barnkostnaderna
vara högst motiverade.»

Herr talman! Detta citat från förutvarande
socialminister Gustav Möller
håller än i dag i fråga om saklighet och
i fråga om social omtanke — ja, motiveringen
kan anses vara än starkare
1956 än 1947.

Ingenting tycks emellertid kunna påverka
regeringen. Inte ens regeringsledamoten
Ulla Lindströms enträgna
arbete att skaffa fram sakmaterial —
ett material, som jag förmodar att övriga
regeringsledamöter tagit del av —
har kunnat förmå regeringsmajoriteten
att ägna omtanke åt den stora grupp av
medborgare som barnfamiljerna utgör.
I 1954 års familjeutredning ges ett utförligt
material om barnen och familjernas
ekonomiska och sociala förhållanden.
Materialet har flitigt utnyttjats
av landets kvinnoorganisationer.
Det socialdemokratiska kvinnoförbundet
har haft betänkandet ute på remiss
bland sina kvinnoklubbar, och enligt
uppgifter som publicerats har majoriteten
av dessa klubbar och deras medlemmar
oförbehållsamt anslutit sig till
kravet om höjda barnbidrag till alla
barn. Svenska kvinnors vänsterförbund
har också avgivit ett utlåtande; det
överensstiiminer i sak med det social -

202 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

demokratiska kvinnoförbundets utlåtande.

Vad innebär detta? Jo, det innebär
att inom svensk arbetarrörelse och
främst bland dess kvinnor råder fullständig
enighet kring kravet om höjda
barnbidrag för alla barn.

Men denna enhetliga opinion tycks
inte ge regeringen några särskilda samvetskval.
Den trotsar kvinnorna. Detta
mod, om man kan kalla det så, skall
emellertid också ses mot bakgrunden
av den pågående diskussionen om att
det föds för litet barn i vårt land. Med
siffror påvisas faran för att vårt land
i en framtid blir ett Ålderdoms-Sverigé.
Orsakerna till den sjunkande nativiteten
kan jag inte gå in på. Det kan bär räcka
med ett citat av byråchefen i socialstyrelsen
Erland von Hofsten, som i tidningen
Vi har skrivit: »Det kan knappast
råda något tvivel om att det är den
starka standardnedpressningen i förening
med bostadsbristen som verkat
återhållande på önskan att skaffa sig
barn.»

Jag ger min anslutning till byråchef
von Hofstens tankegång. Jag tror att
han träffat huvudet på spiken. Det är
sociala missförhållanden, ekonomiska
svårigheter och inte minst bostadsbristen
som utgör den främsta orsaken till
återhållsamheten i detta avseende.

Säger inte detta regeringen någonting
alls? Borde inte dylika missförhållanden,
som kan leda till nationella
påfrestningar av största slag, avhjälpas
i tid och avhjälpas med åtgärder som
är verkningsfulla?

Jag är medveten om vilka argument
regeringen kan anföra. Dess främsta argument
är alltjämt att man skall vidmakthålla
den s. k. ekonomiska balansen.
Jag skall inte misstänkliggöra det
ärliga uppsåtet hos regeringen. Finansminister
Sträng tycks enligt det framlagda
budgetförslaget ha lyckats över
all förväntan, sett ur regeringssynpunkt.
Budgeten är överbalanserad. Hundratals
miljoner kronor finns i reserv — inga

pengar behöver lånas upp, utan allt
finansieras med skattemedel. Men tilllåt
mig att ställa en fråga: Hur känns
det, herr finansminister, att balansera
statsbudgeten med barnfamiljernas
pengar? Kan det kännas tryggt att veta,
att kassakistan är full medan barnfamiljerna
befinner sig i nöd? Situationen
kräver att ett förslag lägges fram
om höjning av de allmänna barnbidragen,
en höjning till alla barn.

Om frågan om de allmänna barnbidragen
är högaktuell och viktig, är frågan
om de fria skolmåltiderna inte
mindre högaktuell och viktig. Det faktum
att drygt 200 000 folkskolbarn
ännu i denna dag inte kommer i åtnjutande
av fria skolmåltider borde stämma
till stor eftertanke. Beformen rörande
de fria skolmåltiderna är redan gammal,
och tid har funnits att genomföra
den i praktiken. Vad är då orsaken till
detta beklagliga förhållande? En av anledningarna
torde man kunna finna i
statens njugga anslagspolitik gent emot
kommunerna i detta avseende. Ehuru
kostnaderna för skolmåltiderna pressats
till ett minimum utgör trots allt
dessa kostnader en dryg belastning i
kommunernas budget.

Fria skolmåltider utgör för barnfamiljerna
en stor och efterlängtad tillgång.
Betydelsen av att barnen kan få
lagad mat i skolan har också många
gånger understrukits i riksdagen. Det
är därför på tiden att denna reform
göres åtkomlig för alla barn. En av vägarna
till detta mål är: höj statsbidragen
för täckande av kostnaderna för
skolmåltiderna!

Flera sidor av vår familjepolitik
skulle kunna anföras i detta sammanhang,
exempelvis den sociala hemhjälpen,
som jag anser vara otillräcklig.
Frågan om den kvinnliga yrkesundervisningen
anser jag ha satts på undantag,
en fråga till vilken jag skall återkomma
i ett annat sammanhang. Bostadsbristen,
likalönsprincipen utgör
jämte mycket annat viktiga bestånds -

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2 203

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

delar i en god familjepolitik. Alltsaminan
är frågor som man skulle vilja ta
upp, men på grund av den långt framskridna
tiden skall jag inte göra det nu.

Jag är väl medveten om att de frågor
jag här framfört skulle kosta pengar,
om mina önskemål skulle förverkligas.
Jag skall emellertid också med några
ord nämna var pengar kan hämtas. Vårt
lands militära utgifter är alltjämt betungande.
Den starka opinion som finns
i landet mot de höga rustningskostnaderna
har icke i väsentlig grad hörsammats.
Årets militära utgifter är mycket,
mycket stora. Av kostnaderna för försvaret
utgör omkring 90 miljoner kronor
s. k. automatiska ökningar. Det är
alltså fastslaget att prisstegringar och
penningvärdesförsämringar framskapar
s. k. automatiska ökningar. Detta är inte
svårt att förstå. Men att samma automatiska
kostnadsökningar kan inträffa för
landets barnfamiljer tycks inte regeringen
ta någon som helst hänsyn till.
Jag har tidigare i denna kammare deklarerat
min principiella inställning till
upprustningen och landets försvar och
skall inte nu upprepa denna deklaration.

Vad som dock måste sägas ut enligt
min mening — och jag är övertygad
om att denna mening delas av huvudparten
av landets barnfamiljer — det
är, att skall det upprustas i detta land
är det barnfamiljernas ekonomi och
sociala standard som skall upprustas,
och detta på bekostnad av försvaret.

Till sist, herr talman, vill jag säga:
Mindre till upprustning, mer till barnfamiljerna,
ty barnen är ju vårt lands
framtid.

Herr SENANDER (k) :

Herr talman! När man i går lyssnade
till herrar Ohlins och Hjalmarsons försök
att framställa sig som frihetens väktare
på kapitalismens skansar, var det
inte utan att man kom att tänka på ordspråket,
att krukan går så länge till vatten
att hon slutligen brister. Svenska

folket lär nämligen inte vara så lättlurat,
att det inte kan genomskåda den
gamla förstockat reaktionära högerns
omkostymering i frihetens kåpa eller
upptäcka folkpartiets krumbukter för
att dölja det faktum, att det i främsta
rummet företräder storfinansens intressen
under en s. k. socialliberal maskering.

Herrar Ohlin och Hjalmarson sökte
framställa saken så, att den kapitalistiska
samhällsordningen utgjorde det
verkliga skyddet för friheten, medan
socialismen var ofriheten själv. Att de
därvid sökte framställa regeringens
ekonomiska politik, om vilken de i själ
och hjärta är helt överens, som socialism,
hör till pjäsen och förtjänar inte
ens bemötande.

Däremot bör det framhållas, att deras
försök att framställa kapitalismen
som ett frihetens bålverk tillhör den
sortens sublima tilltag, som gränsar till
det löjliga. Det kan ju knappast vara
främmande för någon, vare sig i eller
utanför riksdagen, att den frihet de två
härolderna så käckt trumpetar ut som
den perfekta friheten är friheten för
storfinansen att utan störningar från
statsmakterna eller de folkliga organisationerna
bestämma över landets produktion
och ekonomi. Det är storfinansens
frihet att efter behag och enbart
med hänsyn till sina profitintressen inskränka
eller stoppa produktionen och
kasta arbetarna ut i arbetslöshet som
leker herrar Ohlin och Hjalmarson i
hågen, då de med stora ord och later
uppträder som riddare för folkets frihet.
Det är för att om möjligt rädda
det kapitalistiska systemet, med dess
anarki och osäkerhet för morgondagen,
undan tidens stormar som de sjunger
frihetens höga visa och söker frammana
visionen av ett kapitalistiskt Utopia.

Friheten för massorna och befrielse
från osäkerhet och fruktan intresserar
dem inte i vidare mån än som ett objekt
för deras demagogiska politik i storfinansens
intresse.

204

Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Sedan de bringat sitt offer på frihetens
altare föll de emellertid plötsligt
ur sina roller och omkostymerade
sig till atomdemokrater. Prästerna i
första akten blev rövare i den sista.
Det var ett makabert skådespel att se
herrar Ohlin och Hjalmarson, som nyss
med av helig indignation darrande
stämmor fört frihetens, rättens och humanitetens
talan, nu uppträda som propagandister
för tanken att ställa universums
urkraft till generalernas förfogande.

Med lika stort patos som de strax
förut talat om friheten talade de nu för
att vårt land skulle skaffa sig atomkraften
för krigiskt bruk. Sverige borde
enligt deras oförgripliga mening delta
i kapplöpningen med stormakterna för
att skaffa sig tillgång till den helveteseld,
som krigsdårarna planerar att släppa
lös över mänskligheten. Att vårt land
skulle köpa dessa vapen västerifrån och
därmed komma i en sådan beroendeställning
till atlantpaktstaterna, som
skulle dra landet med i helvetesbranden,
tycktes inte oroa dem.

Det lär inte vara svårt att mot bakgrunden
av herrar Ohlins och Hjalmarsons
gärningar konstatera den rätta arten
av deras försök att drapera sig i
frihetens mantel. Det finns ett omdöme
från äldre tider, varmed man avsåg att
karakterisera liberalismens frihetsideal.
Det hette: liberalismens yttersta konsekvens
är anarkismen. Herr Ohlins orationer
i går förde denna karakteristik
i tankarna. Hans »frihetskrav» kan inte
leda till annat än den fullständiga kapitalistiska
anarkien.

Herr Hjalmarsons frihetspatos kan
bäst karakteriseras såsom ett utslag av
den stockkonservatism, som alltid varit
och alltjämt är högerns kännemärke.
Herr Hjalmarsons små putslustigheter
och frejdiga gamängstil förmår icke befria
högern från gångna tiders belastning.
Zebran är ett randigt djur, ränderna
går aldrig ur.

Det skulle vara frestande att även gå

in på dessa herrars resonemang i skattefrågan,
men jag skall avstå från en
mer ingående behandling. Jag vill emellertid
fästa kammarens uppmärksamhet
vid det faktum, att de med synnerlig
kärlek uppehåller sig vid den statliga
skatten, medan de med ett ganska ljumt
intresse omfattar kommunalskatten, som
dock för de lägre inkomsttagarna är
mera kännbar än statsskatten. Anledningen
förstår var och en. Statsskatten
är progressiv och träffar de högre inkomsttagarna
något kraftigare än de
lägre. Kommunalskatten däremot är
icke progressiv. Därav det olika intresset
från högerns och folkpartiets sida.

Herrar Ohlin och Hjalmarson kan få
ett färskt exempel på riktigheten av
vad jag nyss sagt. Vid fastställandet av
budgeten för nästa år i Göteborgs stadsfullmäktige
beslöts, med högerns och
folkpartiets enhälliga medverkan och
med motstånd endast från kommunisterna,
att öka skattesatsen med en krona.
Det bör observeras att skattehöjningen
inte var nödvändig. Det skulle,
som en folkpartistisk tidning uttryckte
det, ha kunnat skapas en stark budget
med oförändrad skatt, men man ville,
som det heter, samla i ladorna. Budgeten
överbalanserades med 27 miljoner
kronor. I går förklarade herrar Ohlin
och Hjalmarson att man tar ut mer av
skattebetalarna än man behöver. Men
vad som är sanning för de båda herrarna
här i riksdagen är lögn och förbannad
dikt för deras partivänner i
Göteborgs stadsfullmäktige. Dessa framträder
nämligen som högskatteanhängare
och vänner av en överbalanserad
budget.

Herrar Ohlin och Hjalmarson borde
verkligen ta sig en liten tankeställare i
anledning av det oblida öde, som förföljer
dem och alltid måste förfölja
dem på grund av deras vingliga och
demagogiska politik i skattefrågan.

Jag vill sedan övergå till att något
syssla med bostadsfrågan. Regeringens
hållning i denna fråga kännetecknas —

Fredagen den 20 januari 1950

Nr 2

205

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

jag har sagt det tidigare — av rena
hjälplösheten, en naturlig konsekvens
av den ekonomiska politik regeringen
för. År efter år har fått gå utan att man
tagit några krafttag i syfte att komma
till rätta med bostadseländet. Tvärtom
har tillståndet på bostadsområdet fått
bli allt sämre. Ganska täta ombyten har
skett på socialministerposten, men någon
ändring till det bättre i bostadsfrågan
har inte försports. Med rätta kan
man säga, att socialministrar kommer
och går, men bostadseländet består.

Annorlunda är det på försvarsdepartementets
område. Där lever man i högönsklig
välmåga utan oro för inflationsrisker
och penningvärdesförsämring.
Miljarderna rullar in till försvarsdepartementet
och förvandlas snabbt i kanoner,
flygplan, tanks och bunkers. Sådana
investeringar tycks inte utgöra någon
samhällsfara, utan de är tabu. Generalernas
domäner är helig och oantastlig
mark.

Men investeringar för att skaffa folk
hus och hem anses vara sådant som
hotar landet med allsköns ofärd. Man
blir närmast upprörd, då man läser
socialministerns utläggningar till försvar
för sin giv i bostadsfrågan. Lånemöjligheterna
försämras i hög grad och
årskvoten skäres ned i en omfattning
som ger intryck av nonchalans i fråga
om vår tids kanske största sociala problem.
Subventionerna håller på att avvecklas.
Belåningsvärdena nedskrives
med den cyniska motiveringen, att det
eljest finns risk för att egnahemsbyggare
och andra skaffar sig en för hög
standard. Det är högerns gamla önskemål
som här realiseras av en socialdemokratisk
socialminister. Herr Hjalmarson
kan känna sig belåten.

Under tiden blir eftersläpningen på
bostadsområdet allt större. Saneringen
av hela stadsdelar i de större städerna,
som för länge sedan varit saneringsfärdiga,
ställes på framtiden. Medan man
på håll, som står regeringen mycket
nära, börjar tala om alt tvårumsstandar -

den bör avlösas av trerumsstandarden
som det normala, finns det här i landet
hundratusentals enrumslägenheter
och ännu mindre lägenheter.

Stockholm har bostadsförhållanden
som belyser ihåligheten i talet om vår
höga bostadsstandard. Det finns i Stockholm
44 590 lägenheter om ett rum med
eller utan kokvrå samt kök utan rum.
Lägenheter om två rum utan eller med
endast kokvrå finns till ett antal av
8 689. Lägenheterna om ett rum och del

1 kök utgör 945. Slutligen finns det
74 447 lägenheter om ett rum och kök.

Sammanlagt finns det sålunda 128 671
lägenheter om ett rum och kök eller
med ännu lägre utrymmesstandard.
Detta utgör över 44 procent av hela lägenhetsbeståndet.
Bland dessa lägenheter
finns det många som under vanliga
förhållanden skulle ha blivit utdömda
eller som är utdömda men som ännu
bebos.

I Göteborg finns det lägenheter, bestående
endast av enkelrum eller enkelkök,
till ett antal av 9 778. Av lägenheter
på två eller flera rum utan kök
finns det 2 041 och av lägenheter om
ett rum och kök 45 715. Sammanlagt
har vi sålunda i Göteborg lägenheter
om ett rum och kök eller därunder till
ett antal av 57 534. Detta utgör 48 procent
av hela lägenlietsbeståndet. 33 925
lägenheter saknar centralvärme. Över
17 000 lägenheter har avträde utomhus.
Dessa lägenheter är givetvis belägna i
stadsdelar, där det huvudsakligen bor
arbetare och med dem jämställda. Av

2 800 lägenheter i stadsdelen Annedal
har cirka hälften avträde på gården. I
Landala är detta fallet med 1 200 av
2 800 lägenheter, i Masthugget med 1 600
av 4 200 lägenheter o. s. v.

Kurvan för utdömningsbara lägenheter
stiger ständigt i Göteborg. År 1950
var antalet 181, men år 1954 hade det
stigit till 314. För år 1955 föreligger
ännu inga siffror, men utan tvekan är
antalet nu fördubblat i förhållande till
år 1950. Med de restriktioner, som exi -

206 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

sterar för byggnadsverksamheten, kan
det inte ske någon sanering, och ännu
mindre kan naturligtvis eftersläpningen
i förhållande till behovet av nytillskott
elimineras. Tvärtom blir eländet allt
värre. Köerna av bostadssökande befinner
sig i ständig stegring.

Det finns alltså behov av krafttag på
bostadsområdet — och kanske också
behov av en kraftkarl på socialministerposten.
Vår nye socialminister har emellertid
startat med en insats i bostadsfrågan
som gör ont värre. Om denna
insats skall betraktas som en kraftyttring,
så kan den inte sägas vara inriktad
åt rätt håll. Bostadsstyrelsen har
krävt igångsättning av 65 000 nya lägenheter.
Socialministern prutar ned siffran
till 52 000 under den traditionella
motiveringen: behov av investeringsbegränsning
på grund av inflationsrisken.

Jag skall inte här närmare ingå på
denna motivering, men jag kan inte
underlåta att framhålla det groteska
däri, att man anser investeringar till
folkhälsans och folktrivselns höjande
utgöra en ekonomisk samhällsfara, medan
man i ständigt ökad omfattning och
utan jämmer om inflation voterar miljarder
till den militära upprustningen.
Detta är en politik som förr eller senare
måste lida totalhaveri.

Till slut några ord i statstjänarnas
lönefråga. Detta spörsmål är nu föremål
för en minst sagt märklig behandlingsordning.
Det är riksdagen som
grundlagsenligt har hela bestämmanderätten,
när det gäller statstjänstemännens
löne- och anställningsvillkor. Man
har emellertid under den välklingande
frasen om »samordning av lönepolitiken»
överlåtit åt den privata arbetsmarknadens
parter att reellt sett bestämma
till vilken gräns statstjänstemännens
löner skall utmätas.

Nu sitter Arbetsgivareföreningens förhandlare
inför en medlingskommission,
bestående av två bankdirektörer och en
generaldirektör, och övar det starkaste

inflytande över lönesättningen för statens
tjänstemän. Svenska arbetsgivareföreningen
och bankintressena har därigenom
fått ett direkt inflytande över
statens lönepolitik. Det måste vara behagligt
för dem att få en så gynnsam
position beträffande 300 000 löntagare
hos staten utan att denne arbetsgivare
ens tillhör Arbetsgivareföreningen.

Men kan riksdagen verkligen tolerera,
att den på detta sätt skjutes åt sidan
i detta viktiga spörsmål? Vi anser, att
riksdagen inte bör avhända sig inflytandet
över ens den förberedande behandlingen
av sina anställdas arbetsoch
lönevillkor och i varje fall inte låta
Svenska arbetsgivareföreningen få överta
det. Vi ämnar inge en motion i saken
och väntar oss, att riksdagen skall motsätta
sig varje som helst intrång av
Svenska arbetsgivareföreningen i dess
ensambestämmanderätt i denna fråga.
Jag tror mig kunna försäkra, att statstjänarnas
överväldigande flertal icke
kommer att finna sig i den nyordning,
som man i dag söker praktisera vid behandlingen
av deras löne- och anställningsvillkor.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! I statsverkspropositionen
föreslås en hel del åtgärder för
upprustning av fångvården, icke minst
vad gäller ungdomsbrottsligheten, där
förbättringar och utvidgningar av
tjänster föreslås.

Allt detta är man givetvis glad över.
Det kan i bästa fall resultera i en bättre
och effektivare vård och i någon mån
minska återfallsprocenten, men på tillströmningen
av nya ungdomsbrottslingar
lär det tyvärr ha ringa inverkan.
Ökningen av ungdomsbrottslingarnas
antal är redan ur befolkningssynpunkt
en nästan automatisk företeelse. Vi befinner
oss i en tid, då de exceptionellt
stora barnkullarna nått pubertetsåldern,
och man måste tyvärr utgå från
att de lämnar samma, ja kanske större,

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2 207

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

procentuella ökning till brottslingskadrerna.

Litet var, både fackmän och lekmän,
frågar sig, var egentligen orsaken ligger
till den enormt ökade ungdomsbrottsligheten.
Meningarna är delade.
Utan tvivel bottnar väl ändå mycket i
brist på fostran och vård — det behövs
säkerligen en moralisk förnyelse av
våra hem — och i frånvaron av den
auktoritet, som ungdomen behöver, ty
ungdom söker ideal och auktoriteter.
Det beror vidare på den lätthet, varmed
dessa ungdomar i våra dagar når relativt
höga inkomster. Det visar sig nämligen,
att brottsligheten ingalunda tilltar
i depressionstider utan i stället i
tider, då konjunkturerna är höga och
arbetstillfällena rikliga. För de ungdomar
återigen, som i förhållande till sina
kamrater känner sig missgynnade, som
inte har så mycket pengar att röra sig
med för att tillgodose sitt begär efter
nöjen, blir då frestelsen stor att genom
olagligt tillgripande komma i besittning
av det de åtrår.

Vidare vill jag finna orsaken i den
ändrade inställning till ungdomsbrottsligheten,
som vissa myndigheter visar.
Villkorlig dom och åtalseftergift visar
sig ofta vara en human och riktig åtgärd
från domstolarnas sida, men de
har mången gång ringa verkan. När
man t. ex. läser, att en yngling kan få
villkorlig dom nio gånger för bilstölder,
undergräver det respekten för samhällets
reaktion mot brotten. Och för
närvarande är bland vårt lands ungdom
den föreställningen starkt rotad,
att man kan begå brott utan att löpa
några nämnvärda risker. Man tycks på
många håll bland våra rättsvårdande
myndigheter ha mistat tilltron till de
allmänpreventiva åtgärdernas nytta. Ja,
det är klart att det finns kriminellt
lagda ungdomstyper, som är psykiskt
defckta, och ungdomar, som sedan
barnaår är allvarligt miljöskadade. När
det gäller dessa är det givet, och också

riktigt, att samhället reagerar på sätt
som nu sker.

Men vi skall inte glömma att bland
dem i ungdomsskarorna, som kommer
in på brottets bana, finns många vanliga,
normalt utvecklade, straffmottagliga
typer, sådana som väger brottets
förmåner mot påföljdens obehag. Utan
tvivel skulle många ungdomar avstå
från nöjet att stjäla bilar, om de visste,
att förseelserna beivrades med större
eftertryck. Varför utdömer samhället
eljest straff? En falskdeklarant får aldrig
villkorlig dom utan alltid hårda
böter och t. o. in. fängelse, och det med
rätta. Ungdom av i dag är inte så socialt
och intellektuellt outvecklad, att
den inte är fullt medveten om det förkastliga
i lagbrotten, men äventyrets
spänning och vissheten om den relativt
ringa risk de löper övervinner deras
betänkligheter.

Nu menar jag ingalunda, herr talman,
att man bemästrar detta allvarliga problem
bara genom att ropa på skärpta
straff, men erfarenheten visar, att synnerligen
många människor är ytterst
känsliga för en kraftig reaktion från
samhällets sida.

Det är inga vackra siffror vi presenterar
här i landet då det gäller egendomsbrott
sådana som bilstölder. Nog
är det anmärkningsvärt att de till försäkringsbolagen
under år 1954 anmälda
bilstölderna var i Sverige 9 240, medan
mots^^nde siffra år 1953 var i Norge
187 bilar, i Danmark ungefär lika
många som i Norge, och i Finland låg
siffran ännu lägre. Det tyder på att
man i dessa våra grannländer effektivare
och framgångsrikare än hos oss
förmått bemästra dessa problem. Ser
vi bara på Sverige har siffrorna enbart
från 1950 till 1954 stigit i en oroande
omfattning. Antalet stöldskador för bilar
och motorcyklar och de försäkringsbelopp
som utbetalades för dessa
var totalt år 1950 4 455 st. mot 9 240 st.
år 1954, motsvarande ett belopp av

208

Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

1 588 700 kronor 1950 mot 3 970 523
kronor år 1954. Och då är att märka
att dessa stöldförsäkrade motorfordon
utgör endast 40 procent av hela landets
motorfordonsbestånd.

Det finns ingen anledning tro att det
inte är samma förhållande med de övriga
60 procenten. Detta ger ett totalbelopp
för år 1954 av cirka 10 miljoner
kronor.

Nå, vad anbefaller man nu för hjälpmedel
mot detta onda? Ja, somliga
anser att man skall försvåra bilstölderna
genom effektivare låsanordningar
o. d. I en radiodebatt ifrågasatte en
ungdomsvårdare att de unga biltjuvarna,
som han förutsatte hade tidigare
bilstölder på sitt samvete och i många
fall på ungdomsanstalternas verkstadsskolor
fått kunskap om bilreparationer,
skulle åläggas att hjälpa till att
laga en kvaddad bil och på det sättet
göra rätt för sig. Jag tror inte att detta
är nog. Låsanordningarna innebär ju
ett skydd för bilägarna, och det kan ju
i och för sig vara välbefogat och bidrar
kanske i viss grad till att minska frestelserna
för ungdomarna, men inte har
det någon direkt uppfostrande verkan
på brottslingarna och det är väl ändå
dithän vi syftar.

Men förslagsställaren, som ville låta
brottslingen reparera den skada han
vållat, tangerar en viktig sak. Är det
straff, om en människa ålägges att göra
rätt för sig mot målsägaren i fråga om
egendomsbrott? För några år sedan
väcktes i denna kammare en motion,
vari begärdes en utredning om hur
ådömda skadestånd skulle successivt
uttagas genom införsel i lön eller på
annat sätt. Motionen, som syftade till
en utredning, bifölls av riksdagen.
Ärendet ligger förmodligen hos strafflagberedningen.
Kanske kommer de i
motionen framställda önskemålen att
aktualiseras i samband med en revision
av bestämmelserna om den villkorliga
domen, men förmodligen kan
dessa stora reformer tänkas dra en

mycket lång tid, innan de kan bli föremål
för riksdagens prövning. Med anledning
av det exceptionella läget då
det gäller denna sak, såväl som då det
gäller egendomsbrott i allmänhet, vore
det av största värde om justitieministern
kunde bryta ut denna fråga så att
den skyndsamt kan bli föremål för
statsmakternas behandling.

Meningen att på ett effektivare sätt
utkräva det ekonomiska ansvaret är
för resten ej främmande för många i
vårt land. Så skriver t. ex. en stadsfiskal
i en av våra större städer att »en
villkorlig dom regelmässigt skall kombineras
med ett bötesstraff samt att rätt
till införsel skall tillerkännas skyddskonsulenten
för det utdömda skadeståndet
till målsägaren, därest den dömde
kan men icke vill sköta avbetalningarna».

Detta, herr talman, är icke att »straffa»
den unge brottslingen, det är bara
att låta honom göra rätt för sig och
skulle utan tvivel ha en oändligt mer
fostrande verkan på honom än ett
fängelsestraff, liksom det också skulle
utöva en avskräckande verkan på andra
ungdomar, som frestas till samma
lagöverträdelse. Det finns inte det
ringaste tvivel om att om man skulle
genom en folkomröstning eller på annat
sätt utröna folkets mening i denna
fråga, så skulle en överväldigande majoritet
ansluta sig till dessa synpunkter.

Ty — och därmed vill jag sluta —
det är obestridligt att den vålds- och
ohederlighetsmentalitet, som tränger
allt djupare in bland ungdomsskarorna
— dagligen läser vi om rån och överfall
och bilstölder — gör att frågan om
barnens fostran och ungdomens utveckling
snart nog tränger fram i första
ledet av de mest allvarliga av våra samhällsfrågor.
Det behövs större fasthet,
större disciplin och respekt för lagar
och förordningar. Man får inte gå så
långt i humanisering att de laglydiga
medborgarnas skydd blir eftersatt till
förmån för de asociala individerna.

Nr 2 209

Fredagen den 20 januari 19o6

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det vore mycket att säga
i den allmänna ekonomiska debatten
och kanske också en del att säga om
herr Senanders skildringar av skattedebatterna
i stadsfullmäktige i Göteborg.
Men det har talats så mycket om skatter
och penningpolitik och budgetöverskott,
att jag avstår från att tala i det ämnet
för dagen. Man behöver inte säga allting
under den första debatten. Jag vill därför
inskränka mig till några randanmärkningar
och avstå från större delen
av det anförande jag hade tänkt hålla.

Socialministerns försök att genom
lånegränser hålla byggnadskostnaderna
nere är intressanta och även motiverade.
Men man måste se till att övergångsbestämmelserna
inte blir sådana att bostadsbyggandet
riskerar att ytterligare
minska. Får vi under övergångstiden
erfarenheter av ryckighet i igångsättningen
med åtföljande säsongarbetslöshet,
är detta tecken på att övergångsbestämmelserna
inte är rätt utformade.

Vad pensionerna beträffar vill jag inskränka
mig till att inkassera det uttalande,
som socialministern gjorde på
herr Ohlins andra fråga. Som tjänsteman
tycker jag det är värdefullt att vi
alltså kan slå fast, att den nya pensionsreformen
icke kommer att innebära någon
försämring för de grupper, som genom
hårt fackligt arbete och uppoffringar
på andra håll fått sin pensionsfråga
ordnad, och likaså att de hittills
uppsamlade pensionsfonderna är
okränlcbara; socialministern har klargjort
detta i kategoriska ordalag.

Det har i denna debatt talats ganska
mycket om nykterhetspolitiken och ungdomsbrottsligheten.
Det är alldeles för
tidigt att döma om den nya nykterhetslinjen,
som ju är ett jättestort experiment
i förtroende för det svenska folket.
Men alla är vi väl överens om att
den nya nykterhetsgiven ökar det personliga
ansvaret. Här vill jag komma
med eu liten personlig reflexion. Ger
inte denna besvärliga övergångstid en
14 — Andra kammarens protokoll 195C>.

tankeställare till alla de människor, som
inte är personliga absolutister men synnerligen
moderata, huruvida de inte i
större utsträckning borde låta glaset
stå för att på så sätt medverka till att
skapa spritfria miljöer i synnerhet för
ungdomen? Det är inte fråga om fariseism
utan om en praktisk åtgärd, som
skulle betyda kolossalt mycket mera än
många allvarliga och högtidliga förmaningar.

Ungdomsbrottsligheten var fröken
Wetterström inne på ingående. Det viktigaste
för dem som talar för den fria
kriminalvården är dock att denna får
så stora resurser, att brottslingarna
verkligen kan få hjälp och övervakning
i tid. Jag kan rationalisera debatten genom
att när det gäller omhändertagandet
av ungdomsbrottslingarna instämma
i vad herr Helén sade i går. Jag
skulle dock vilja göra ett litet tillägg.
Den tid som är särskilt kritisk är ju
ofta tiden efter frigivningen från fängelset
eller tiden för den villkorliga frigivningen
samt efter den villkorliga
domen. Det finns många människor som
inte har några ordnade hemförhållanden,
och dessa riskerar att omedelbart
komma på avvägar. Det finns ett eller
annat hem för sådana personer under
övergångstiden, men de är alldeles otillräckliga.

I Göteborg arbetar för närvarande en
beredning under ordförandeskap av en
stadsfullmäktigeledamot — en socialdemokrat
— som tagit initiativet till att
beredningen skulle ordna med ett inackorderingshem
under en övergångstid
för sådana villkorligt frigivna och
villkorligt dömda personer som behövde
stöd och hjälp under övergångstiden.
Det har emellertid hittills varit svårt
att få de erforderliga statliga bidragen
härtill. Denna sak har sedan gammalt
ansetts vara en statlig angelägenhet. Jag
är säker på att Göteborgs stad för sin
del skulle vara villig att lämna bidrag,
och jag skulle vilja vädja till justitieministern
att han, när denna fråga
Vr 2

210 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kommer upp, ägnar den intresse. Jag
vill vidare passa på att fråga justitieministern
när de olidliga förhållandena
vid fängelset i Härianda skall upphöra.

För oss som befinner oss på den västra
sidan av landet är det ytterligare ett
par frågor som inger vissa bekymmer.
Chalmers stora bibliotek arbetar under
förskräckliga lokala förhållanden. År
efter år har man begärt att få tillstånd
att bygga, men även i år har denna begäran
avslagits.

Till vägministern, som jag för ett
ögonblick sedan såg här i kammaren,
skulle jag vilja vädja, att han på allvar
tar upp frågan om Göteborgs utfartsvägar.
Det är en fråga som inte bara
berör oss göteborgare utan alla människor
som skall till och från staden.
Jag skulle vilja att statsrådet Hjalmar
Nilson tittade litet på den utredning
som länsstyrelsen i Göteborg gjorde för
något år sedan och som visar, att just
denna del av landet är missgynnad i
jämförelse med det område i vilket vägministern
för närvarande huvudsakligen
vistas. Vägförvaltningen i Göteborgs
och Bohus län var under förra året
tvungen att avskeda 30 man av den arbetsstyrka
som arbetade i förvaltningens
egen regi. Även för det år som nu
är inne finns det en ganska stor eftersläpning.

Trots allt vad som sagts från visst
håll om omvändelseförsök och allt sådant
i remissdebatten vill jag allra sist,
herr talman, säga, att jag för min del
anser att det är synnerligen värdefullt
att också andra frågeställningar än de
rent ekonomiska tagits upp. Tanken på
att levnadsstandarden inte bara täcker
en ekonomisk verklighet har trängt igenom
i inlägg från olika partiers sida.

I det internationella umgänget brukar
man skilja mellan tekniskt högt utvecklade
industriländer och de s. k. underutvecklade
länderna. När man gör sådana
jämförelser får man inte glömma,
att ett ekonomiskt högt utvecklat land

kan vara underutvecklat i religiöst och
moraliskt hänseende.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! När man har diskuterat
bostadsfrågan här i dag har alla varit
överens om att bostadsbristen är ett allvarligt
socialt problem. Alla har också
varit överens om att det är de goda
konjunkturerna som här spelar in. Liksom
människorna nu helt plötsligt har
fått råd att köpa bilar i en helt annan
utsträckning än tidigare har de också
fått möjligheter att efterfråga sådana
väsentliga ting som bättre bostäder, och
vi hoppas att denna utveckling inte
skall behöva avbrytas, ty alla tror vi på
den fulla sysselsättningens samhälle i
framtiden, och då säger oss också allt
att det måste bli en ännu större efterfrågan.
Ungdomskullarna minskar ju
dess bättre inte, och ungdomarna växer
med naturens obönhörlighet upp i giftasvuxen
ålder. Jag behöver bara nämna
några siffror. För i år är antalet
ungdomar mellan 17 och 29 år 91 800,
men år 1964/65 är siffran 166 300. Det
säger oss kanske något om vad vi kan
vänta när det gäller efterfrågan på bostäder,
om vi nu kan hålla den fulla
sysselsättningens samhälle.

Detta säger mig att vi måste söka oss
utvägar att bemästra problemet, och jag
tror inte som herr Senander, att socialministerns
nya giv härvidlag skulle
vara ett misslyckande, utan jag tror att
den kommer att framtvinga ett mera
effektivt byggande, ty vi måste komma
ihåg att man i ett samhälle, där människorna
är sysselsatta praktiskt taget
överallt och där det alltså inte i någon
större utsträckning går att flytta över
folk till byggnadsområdet, måste försöka
eftersträva att man med samma
arbetskraft och med samma materialmängd
skall kunna bygga flera bostäder.
Jag tror att de goda konjunkturer,
som har rått under de senaste femton
åren, tyvärr inte i någon större utsträck -

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2 211

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ning har hjälpt till att rationalisera och
förbilliga byggnadsverksamheten på det
sätt som skulle ha varit möjligt om det
hade förekommit litet mer tävlan i det
hela än det nu har varit. Jag tror alltså
att detta, att man tvingas att bygga till
en kostnad som ligger under bostadsstyrelsens
toppris, kommer att betyda
att man måste försöka pressa fram mera
bostäder med samma arbetskraft, med
samma materialtillgång och till lägre
priser.

Det är klart att detta kommer att betyda
bekymmer. Det kommer att erbjuda
bekymmer med hänsyn till planeringen
och med hänsyn till finansieringen
i händelse man bygger till kostnader
över toppgränsen, men om man
säger att man har gjort det allra bästa
som kan göras och byggt så rationellt
och så billigt som det har varit möjligt
så kan ju ingen säga att man skulle ha
kunnat bygga billigare efter det gamla
systemet, och följaktligen kan inte kreditproblemet
då bli så särdeles mycket
svårare, även om jag förmodar att det
är behagligare att gå till bostadsstyrelsen
och säga att den skall stå redo att
betala vad bygget har kostat. Så jag tror
att det bästa som har givits i detta sammanhang
faktiskt är socialministerns
nya giv med dessa toppriser, eller dessa
lcostnadstak som man nu talar om.

Jag har själv sysslat med kommunal
byggnadsverksamhet ganska länge. Jag
tillhör inte dem som säger att vad som
nu framförs innebär ett reaktionärt
grepp på problemet. Jag säger i stället:
Låt oss försöka uppbringa all vår fantasi
och allt vårt kunnande för att pressa
byggnadskostnaderna så långt som
det nu över huvud taget är möjligt! Jag
säger dessutom, att om kostnaderna
skulle komma alt gå över den fastställda
gränsen måste detta givetvis kompenseras
genom höjda hyror. Krediterna blir
naturligtvis svåra att uppbringa om man
bryter över gränsen, men som jag tidigare
har sagt bör det givas tillfälle att
få fram dessa pengar precis lika bra

om man använder detta system som om
man använder det gamla.

Det är alldeles klart att vi måste titta
på bostadssubventionerna litet mera allvarligt.
Socialministern har sagt att man
måste se till att de som egentligen inte
behöver samhällets hjälp inte skall få
uppbära subventioner i fortsättningen,
utan att man i stället skall koncentrera
hjälpen dit där den verkligen behövs,
och den uppfattningen delar jag. Jag
vill understryka att vi här har ett egendomligt
förhållande. Människorna i Sverige
har fått det bättre, men låt oss se
på en person som i dag har 50 000 kronor
i inkomst och som hyr en bostad,
för vilken det ges subvention. Låt oss
säga att han har fått en inkomstökning
med 5 000 kronor under de sista åren.
Då har subventionen ökat därför att
samhällets hjälp i form av räntesubventioner
sätter in, och han får denna ökade
hjälp om han bor i en bostad där
räntesubventioner förekommer. Han har
alltså inte fått hjälpen för att han har
fått det sämre, utan han har fått den
trots att han har fått det bättre. Och det
mest allvarliga är ju att våra subventioner
ökar och att samhället kanske en
dag kommer att få konstatera att vi inte
har råd att sätta in mer hjälp. Vad betyder
detta? Det måste betyda att vi
inte har råd att bygga i samma omfattning
som nu, därför att samhället inte
har råd att subventionera tillräckligt
mycket. Vad kommer detta att leda till?
Det kommer att leda till en mindre bostadsproduktion.
Detta är inte byggnadsarbetarna
betjänta av, och inte heller
hyresgästerna eller samhället. Framför
allt är inte den ungdom betjänt av
det, som snart kommer att kräva en bostad
av det svenska samhället. Därför
måste jag säga att jag till alla delar gillar
den nya giv som socialministern har
kommit med på bostadsområdet. Det är
inte klart ännu hur den kommer att utformas
i detalj, men detta nya måste
övervägas, och vi måste fundera på vil -

212

Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ka utvägar vi skall ta för att skapa flera
bostäder i framtiden.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! När jag begärde ordet
hade jag tänkt säga något om bostadsbyggandet,
men efter herr Bengtssons i
Halmstad anförande kan jag inskränka
mig till att i stort instämma i de synpunkter
som han här framfört. Jag vill
emellertid i detta sammanhang fästa
uppmärksamheten på en fråga, som
kanske har blivit livligt dryftad i denna
diskussion och som på sitt sätt har
samband också med barnförsörjningsbördornas
fördelning. Det är en sak som
även socialministern uppmärksammat
i den tillsatta utredningen, då det ifrågasatts
att utsträcka familjebostadsbidragen
till att omfatta inte endast —-som hittills — familjer med två barn,
utan också familjer med ett barn.

Jag vill då gärna framhålla betydelsen
av att det närmare klarlägges vilka
åtgärder som från samhällets sida är
påkallade för att barnfamiljer med små
inkomster skall kunna skaffa sig en
modern och rymlig bostad. Socialministern
har ju därvid icke ställt sig främmande
för tanken på en utbyggnad av de
behovsprövade bostadsbidragen till att
avse även familjer med endast ett barn.
I detta sammanhang vill jag särskilt uttala
tillfredsställelse över att därvid
också de ensamstående mödrarnas och
invalidernas situation på bostadsmarknaden
blivit föremål för statsmakternas
uppmärksamhet och att det nu igångsättes
en utredning för att närmare
pröva deras problem och finna vägar
till lösning av dem.

Vad som gäller om barnkostnaderna
och konsumtionsutgifterna för barnfamiljer
i allmänhet gäller i stort sett
även för de ensamstående mödrarna.
Därtill kommer emellertid alla de problem
som sammanhänger med att den
ensamstående modern på samma gång
både skall ha vården om barnet och

klara sin egen och ofta även barnets
försörjning. Det har ur dessa synpunkter
tett sig som en stor orättvisa att
inte bostadsbidrag utgått till ensamstående
mödrar, en fråga som fru Wallin
i denna kammare uppmärksammat i en
motion år 1953.

Redan den senaste bostadsutredningen
ansåg ju att ett särskilt bostadsbidrag
borde utgå till hushåll, vilka på grund
av särskilda omständigheter har speciella
bostadsbehov. Det är emellertid
en fråga som icke har blivit löst. Till
denna grupp hör utan tvivel de vanföra
och invaliderna. Jag skall inte
orda mera härom utan endast erinra
om den av mig och några kammarkamrater
vid fjolårets riksdag väckta motionen
om utredning och förslag till lösande
av dessa medborgares bostadsbehov.
Särskilt uppmärksammade vi
då att invaliderna i många fall är i behov
av specialinredda lägenheter och
att det därvid uppkommer alldeles särskilda
problem när det gäller hyressättningen.
Denna motion har ju på sitt
sätt blivit besvarad genom socialministerns
direktiv till den nu tillsatta
utredningskommittén, vilken som bekant
fått i uppdrag att även pröva denna
fråga. Vi motionärer är givetvis tacksamma
för detta.

Herr talman! Jag skall nu säga några
ord i anledning av att statsrevisorerna
funnit sig i vissa avseenden böra granska
socialstyrelsens verksamhet i vad
gäller lekskolorna. Man har därvid särskilt
fäst uppmärksamheten på det förhållandet,
att socialstyrelsen icke kunnat
godkänna en lekskolelokal i Luleå
och tre lokaler i Malmö för permanent
lekskoleverksamhet på grund av att
dessa lokaler icke är anordnade i överensstämmelse
med de utfärdade bestämmelserna
att golven skall ligga 30 centimeter
ovanför den angränsande markytans
nivå. Jag skall inte ingå på förhållandena
eller lämna någon närmare
redogörelse för lokalernas belägenhet.
Jag kan här nöja mig med att hänvisa

rredagen den 20 januari 1956

Nr 2 213

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

till statsrevisorernas berättelse och vill
endast citera vad dessa ,sagt i det utlåtande,
som de avgivit efter att ha
besiktigat lokalerna: »Såvitt därvid kunnat
konstateras äro ljusförhållandena i
stort sett utmärkta, samtidigt som lokalerna
äro lämpligt inredda och i alla
väsentliga avseenden fylla höga byggnadstekniska
krav.»

Man säger vidare: »Det vill med

hänsyn till de iakttagelser som gjorts
i dessa fall synas revisorerna, som om
socialstyrelsen fäster för stor vikt vid
att för lekskola avsedda lokaler äro
belägna helt ovan markytan.»

Härutöver skulle jag endast vilja
framhålla, att det i varje fall för en
lekman ter sig helt obegripligt att ifrågavarande
lokaler icke kunnat godkännas
som permanenta. Jag har inte kunnat
frigöra mig från känslan att socialstyrelsen
härvidlag handlat stelbent
och formalistiskt. Det har icke lyckats
mig att frigöra mig från en sådan känsla
efter det att jag sett lokalerna och
fått kännedom om den verksamhet som
där utövas. Nog synes det mig självfallet
att socialstyrelsen i detta fall
utan någon påstötning från riksdagens
sida borde följa utvecklingen på det
byggnadstekniska området och underkasta
gällande bestämmelser en fortlöpande
översyn.

Det skulle vara frestande att här närmare
utveckla betydelsen av lekskoleverksamheten
ur barnfamiljernas synpunkt
och säga något om det stora
lokalbehov som föreligger framför allt
i de nya stora bostadsområdena. Jag
skall emellertid avstå därifrån. Emellertid
förväntar jag alt de statsbidragsvillkor,
som gäller angående lokalernas
belägenhet och utrustning, icke görs
strängare än vad som kan anses vara
oundgängligt.

Jag skall sluta med att uttala en förhoppning
om förståelse från socialstyrelsens
sida för kommunernas strävanden
att tillgodose dessa lokalbehov
på ett ekonomiskt och ändamålsenligt

sätt. Därvid bör, som sagt, statsbidragsvillkoren
beträffande lokalernas belägenhet
och utrustning icke göras strängare
än vad som kan anses vara oundgängligen
erforderligt.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Det kan tyckas egendomligt
för att inte säga genant att i
nådens år 1956 tala för lika lön för
män och kvinnor för arbete av lika
värde, framför allt i ett land som Sverige,
där man i många avseenden anser
sig vara avancerad.

I FN:s stadga, som vi som medlemsnation
antagit och skall medverka till
att förverkliga, står det i ingressen
bland annat: »Vi betygar vår tro på
de grundläggande mänskliga rättigheterna,
på den enskilda människans värdighet
och värde, på lika rättigheter
för män och kvinnor samt för stora
och små nationer.» Vidare står det: »Vi
har överenskommit att förena våra ansträngningar
för att förverkliga detta
syftemål.» I olika deklarationer och
konventioner försöker man sedan förverkliga
dessa syften. Jag tänker på
deklarationen om de mänskliga rättigheterna,
där man bland annat talar om
lika lön för arbete av samma värde,
oavsett om det gäller man eller kvinna,
oavsett ras o. s. v. I konventionens utkast
om de mänskliga rättigheterna har
man också tagit upp denna passus.

1952 hade riksdagen att ta ställning
till konventionen från Internationella
arbetsorganisationen, som just handlade
om lika lön för män och kvinnor
för arbete av samma värde och
där man mycket vagt framhöll att man
på olika vägar skulle befrämja möjligheterna
att förverkliga detta och vidare
att man inom statliga verk och myndigheter
skulle se till att man förverkligar
och i den mån det är möjligt tryg -

214 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gar tillämpningen av denna princip.
Den propositionen blev inte antagen av
riksdagen. Motiveringen var att man
just då höll på med en statlig utredning
beträffande likalön inom de statliga
verken. Vidare framhöll man, att
man inte med lagbestämmelser ville ingripa
i förhandlingarna på den privata
sektorn.

Vad likalönskommittén beträffar har
den lagt fram sitt förslag redan 1953,
och det kanske vore av värde att se
vad kommittén där säger. Vad kommittén
särskilt tar ställning till är låglönegrupperna,
där det visar sig att
under det männen startar i 10 lönegraden
startar kvinnorna i 4 eller 5 lönegraden,
utan hänsyn till arbetets art.
Ute på olika statliga institutioner, t. ex.
sjukhus, där man bland ekonomipersonalen
har både män och kvinnor, kan
en man och en kvinna utföra samma arbete
vid sidan av varandra, men mannen
står i 10 lönegraden under det att
kvinnan står i 4 eller 5 lönegraden. Vi
har kunnat läsa i pressen att t. ex. en
manlig potatisskalare i sjukhusets kök
står i 10 lönegraden under det att en
kvinnlig står i 4 eller 5. Man tycker
detta är en uppenbar orättvisa.

På kontoret står en maskinskriverska
kanske i 6 eller 7 lönegraden under det
att expeditionsvakten står i 10. Vid posten
är en hel del kvinnlig personal, som
sitter vid luckorna och har hand om
kassan med ansvar och redovisningsskyldighet,
placerad i 8 lönegraden,
under det att den manlige anställde,
som kanske tömmer papperskorgen, står
i 10. Man undrar om detta är rätt och
riktigt.

Vidare framhåller kommittén att det
är en hel del andra tjänster inom t. ex.
telefonväsendet, som, om man värderar
arbetet och jämför det med männens,
borde vara placerade i 10 lönegraden.
Kommitténs förslag är också
det att praktiskt taget alla kvinnliga
tjänster i låglönegrupperna skall starta
i 10 lönegraden.

Detta är som sagt kommitténs förslag.
Det lades fram 1953, men man har ännu
inte sett något av det förverkligat. Kommittén
framhåller att det kanske bör
ske i etapper, men ännu har man inte
sett någon ansats till att sätta i gång
någon etapp.

När man sedan kommer till tjänster
över 10 lönegraden, är det också där
en hel del som förvånar. Vi behöver
bara gå till sinnessjukvården, där manliga
skötare har mer betalt än sköterskor.
Man undrar vad det beror på.
Kan det bero på kroppskrafterna? Men
man har väl i dag slutat att slåss med
patienterna? Det är väl andra kvalifikationer
som är avgörande för den mentala
sjukvården. Det finns även en hel
del slöjdlärtjänster inom folkskolor,
där de kvinnliga står lägre än de manliga,
och man undrar om utbildningen
av de kvinnliga eleverna inte är så viktig
och värdefull som utbildningen av
de manliga.

Man ser också i tidningarna hur samhällets
inställning är till dessa frågor.
Det har i pressen stått som en sensation
i fetstil med porträtt in. in. om en kvinna,
som blivit byråsekreterare i postverket.
Det visade sig när man läste artikeln,
att hon hade bättre kvalifikationer
än de manliga konkurrenterna.
Men var det då någon sensation att hon
blev antagen som byråsekreterare? Vad
som var mera sensationellt och som
stod med liten stil var, att hennes manliga
företrädare stod två lönegrader
högre. Men vad betyder det, framhöll
tidningarna. Det tycker jag förr skulle
ha stått med fetstil.

Om man sedan går till annonserna i
tidningarna — jag följer kanske speciellt
de sociala tjänsterna — märker man
hur de kommunala myndigheterna vänder
sig till manliga sökande när det
gäller de högre lönegraderna. Till en
tjänst som socialassistent i 19 lönegraden
vill man ha manliga sökande och
till en tjänst i 17 lönegraden kvinnliga,
fastän kvalifikationskraven är desam -

Nr 2 215

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ma. Förhållandena är kanske inte helt
jämförbara i olika kommuner, men när
man ser att det uppställs samma kvalifikationskrav,
undrar man, varför kommunerna
vänder sig till manliga sökande
när det gäller att besätta en tjänst i
19 lönegraden men till kvinnliga när
det gäller 17 lönegraden eller lägre.

Jag såg i en annons för inte länge
sedan, att Malmö stad sökte badpersonal.
Den manliga personalen skulle ha
mer än 100 kronor mer per månad än
den kvinnliga. Av det kan man dra
vilka slutsatser man vill, men det verkar
mycket egendomligt.

På den privata sektorn har kvinnorna
många gånger samma arbete som männen,
men de är placerade på lägre
löneplaner. Det anses självklart att de
skall ha lägre lön för att utföra samma
arbete. Så är förhållandet i bankvärlden.
I försäkringsvärlden talar man
om att det är samma löner, men där är
vissa tjänster förbehållna männen.

Där det tillämpas ackordsarbete inom
industrien har de kvinnliga anställda
mindre betalt per styck än de manliga
— det beräknas att kvinnorna har
75—SO procent av det manliga ackordet.

Frågar man efter motiveringarna till
detta, svaras det alltid att skillnaden
beror på kvinnornas bortovaro. Det
är ofrånkomligt att kvinnorna har en
högre bortovaro- eller sjukfrekvens,
än männen, men det förefaller i högsta
grad egendomligt att sådana kvinnor
som aldrig är borta från sin tjänst och
som fullgör arbetet på ett utomordentligt
sätt skall ha lägre lön bara därför
att de tillhör en lätt avgränsad grupp
och därför att vissa kvinnor är mycket
borta.

Kommittén framhåller bl. a. med anledning
av detta: »Även om det med
hänsyn till den genomsnittliga sjukledighetsfrekvensen
måste anses sannolikt
att en grupp kvinnor vållar arbetsgivaren-staten
större utgifter än en lika
stor grupp män med samma lön, finner
vi det orättvist att reducera lönen

för en kvinnlig tjänsteman därför att
hon tillhör en viss, statistiskt lätt avgränsbar
grupp. Det måste vara orimligt
att de kvinnor som är friskare än
genomsnittet bland männen skall betala
för andra kvinnors sjukledighet.
Vi avvisar varje generell lönereduktion
för kvinnliga tjänstemän på grund av
denna grupps större sjukledighetsfrekvens
och anser att denna icke får tas
till intäkt för lägre lönegradsplacering
för kvinnliga tjänster.»

Vad ligger nu bakom denna bortovaro?
Det är ett visst socialt ansvar —
ansvaret för det sjuka barnet hemma,
en sjuk man eller sjuka föräldrar —
som vållar denna bortovaro, och för att
fullgöra dessa sociala plikter skall alltså
kvinnorna svida med lägre lön och
sämre möjligheter till avancemang.

Jag har många gånger gjort en privat
reflexion, att det är underligt att männen,
som har förmånen att åtnjuta
en bättre passning hela livet igenom,
därför också skall ha en högre lön.
Det är som sagt min lilla privata reflexion,
och det förefaller mig också
mycket egendomligt att de kvinnor som
inte är borta utan fullgör sitt arbete på
ett riktigt sätt skall svida för dem som
av olika skäl måste vara borta. Herr
Strand i första kammaren sade en gång
vid en sammankomst, att detta bör slås
ut på alla och att inte bara en grupp
skall svara för detta.

När det gäller yrkesutbildningen för
kvinnor framhålles det i konventioner
och i rekommendationer, att kvinnorna
skall ha lika möjlighet till yrkesutbildning
som männen, men konvenans och
tradition lägger många hinder i vägen,
och det är svårt att öppna vissa yrkesområden
för kvinnor. Vad beträffar yrkesskolorna
sägs det många gånger att
man på någon viss avdelning inte har
sådana anordningar att man kan ta
emot flickor, och därmed blir kvinnorna
utestängda.

Under det att männen i vissa fall vid
tillträde till en del högskolor får till -

216 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m,

godoräkna sig tilläggspoäng för fullgjord
värnplikt och därför får lättare
att komma in på dessa skolor, kan aldrig
kvinnorna få någon tilläggspoäng
för sina sociala plikter — för dem räknas
bara minuspoäng hela vägen.

När det gäller möjligheterna att animera
kvinnorna att ge sig in på vissa
yrkesområden vill jag påpeka en sak.
Det förvånade mig när jag läste i tidningen
häromdagen att man för att inventera
begåvningsreserven för realämnen
anslagit medel för en utredning
som endast tar sikte på pojkarna. I all
synnerhet när man tycker att de manliga
av tradition ger sig in på dessa områden
och flickorna i gymnasierna procentuellt
ökar mer än pojkarna, så
borde det ha varit möjligt att hland
flickorna få en stor begåvningsreserv.
Men det kanske är kortsiktigt, och jag
antar att man skall göra en prövning
och testning i det militära. Jag kan
emellertid inte hjälpa att jag tycker
att man borde ha större utsikter att
kunna få ut en hel del bland flickorna.

Jag anser att vi borde tänka om och
undersöka, om man inte i dag är mogen
för att anta denna konvention, som
dock syftar till att befrämja möjligheterna
för kvinnor att kunna få lika lön
för arbete av lika värde, och vidare de
rekommendationer som följer med konventionen,
som är av utomordentligt
stor betydelse och stort värde.

I fråga om kvinnornas arbete och yrken
kan jag inte underlåta att komma
in på skattefrågorna, som för övrigt fru
Ewerlöf var inne på i dag. Man måste
säga att den familj, där mannen ensam
är försörjare och där hustrun lägger ned
hela sitt arbete i hemmet, måste stå på
en högre standard än en annan familj
som har samma inkomst men där båda
makarna har förvärvsarbete. Vi är alla
övertygade om att de hemarbetande
kvinnornas insats är av mycket stort
ekonomiskt värde, och då kan vi inte
bortse från detta, när vi kommer in på
nödvändigheten av ett förvärvsavdrag,

som i någon mån motsvarar de ökade
kostnader som yrkesarbete medför
för hustrun. En ändring av förvärvsavdraget
är nödvändig om man, såsom
fru Ewerlöf sade i dag, skall kunna tänka
sig att få behålla kvinnor i arbete på
områden, där de gör värdefulla insatser
och där de fått en utbildning som varit
påkostad av stat och kommun.

Jag har under senare tid i mitt arbete
kommit i kontakt med sjukhus, där man
varit förtvivlad över att man inte kunde
få de gifta sköterskorna att stanna. Man
framhåller att det beror på beskattningen.
Sköterskorna gifter sig oftast med
män, som kommit upp i höga lönegrader,
och de får då en så hög skatt att
det inte lönar sig för dem att arbeta.

Vidare instämmer jag helt med vad
fru Ewerlöf framhöll angående möjligheterna
för ensamstående med barn att
tillgodogöra sig ortsavdraget. Det skulle
inte vara knutet till husföreståndarinna
utan skulle gälla barnet eller barnen.

Jag kan inte undgå att något beröra
de rent familjesociala frågorna. De har
varit uppe här i olika sammanhang. Det
är beklagligt att barnbidragen genom inflationen
har så urholkats, att de inte
alls i dag på något sätt motsvarar den
betydelse som vi en gång trodde att de
skulle få. Det måste på olika vägar ske
en uppjustering.

På den ekonomiska sidan är naturligtvis
utjämningen för barnfamiljerna
av mycket stor betydelse, men av lika
stor vikt är också andra anordningar i
samhället, så att familjerna på ett rätt
sätt kan fungera. Här har framhållits
från olika talare nödvändigheten av flera
bostäder och bostäder som man kan
bo i. Det är beklagligt när man hör läkare
och kuratorer uttala i pressen, att
det ofta är bostadsfrågan som ligger
bakom ansökningar om abort. Man vet
inte var man skall göra av barnet. Bostadsfrågan
är tydligen det fundamentala,
när det gäller familjen, när det
gäller barnen, ungdomen och ungdomsfrågorna.
Ungdomsfrågorna har som

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2

217

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sagt också varit i blickpunkten, och det
liar talats om dem ur olika synpunkter,
men just när det gäller förebyggande åtgärder
är bostaden av enorm betydelse.

Vi talar om barnvänlighet och familjevänlighet
i samhället, och man framhåller
barnbidragen som bevis härpå, men
det finns även andra frågor som härvid
har betydelse. Det är möjligheten till
skolor och daghem. Trängseln där är så
stor att många blir utestängda. Det är
vidare de stora klasserna, trängseln i
skolorna och föräldrarnas svårigheter
att få in barnen i skolorna och i yrkesutbildningen.
När det gäller den gemensamma
fostran av ungdomen är det av
vital betydelse att man kan få ned klasserna,
så att lärarna har möjlighet till
en mera individuell fostran.

Vi måste utgå ifrån att familjen är
det centrala, att familjen är det som
vi har att bygga på när det gäller samhället.
Det är därför man måste se till
att vi skapar möjligheter som på olika
sätt stärker familjerna och gemenskapen
inom familjerna. Det har blivit så
att genom industrialismen har mycket
av de gemenskapsbildande faktorerna i
familjerna plockats ut från hemmen.
Det gäller här att få in nya gemenskapsbildande
faktorer, och där hoppas vi
att skolorna skall kunna vara med och
skapa ett underlag för ungdomarna, som
de har att leva på och som kan vara
personlighetsutvecklande.

Detta med ungdomsfrågorna är en
allvarlig sak för hela samhället. Många
gånger när man kommer ut i arbetslivet
får man höra, att människorna inte har
samma ansvar i dag som de hade förr.
Om det är rätt eller inte vet jag ej, men
det är en allvarlig sak om så skulle vara
förhållandet, tv det är dock på den enskilde
individens ansvar som hela demokratien
vilar.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag skall givetvis inte
uppta kammarens tid med att ingå på
de ekonomiska frågor, som särskilt i

går och även i dag har diskuterats. Jag
skall i den mån jag kommer att beröra
någon fråga, som förut har dryftats,
göra det mycket kortfattat. Jag kommer
till att börja med att ta upp ett par
frågor delvis av lokal natur men även
en annan fråga som förut inte har i
någon nämnvärd grad berörts.

När man går igenom tionde huvudtiteln
finner man, att departementschefen
vid den punkt som gäller anslag för
skärgårdstrafiken framhåller följande:
»För nästa budgetår erfordras icke någon
medelsanvisning för subventionering
av båttrafiken i Bohuslän.» När
jag här återger detta yttrande, kommer
jag inte därmed att rikta någon anklagelse
mot departementschefen för att
han inte tagit upp fortsatt anslag för
denna båttrafik. Jag har bara här velat
framhålla, att när man här, efter mycket
grundliga förhandlingar mellan de
lokala myndigheterna och statsmakterna
om denna sak, upphört att stödja
detta kommunikationsmedel, som har
varit av utomordentlig betydelse för
våra skärgårdssamhällen, måste man i
stället skaffa något annat. Då uppkommer
frågan att på annat sätt ordna förbindelserna
mellan dessa skärgårdssamhällen
med vägar, bro- och färjförbindelser.
Jag vill därmed ha sagt ifrån,
att i det läge Bohuslän kommit för sina
skärgårdssamhällens vidkommande vad
beträffar kommunikationerna — därvidlag
står givetvis Stockholms län och
Bohus län i särklass — är det nödvändigt
med krafttag för att skaffa nya och
förbättrade kommunikationer mellan
dessa samhällen. Detta om detta.

I fråga om det vetenskapliga arbetet
och forskningen på flera områden, där
staten har bestämmanderätten, har man
en bestämd känsla av att den under
senare tid inte har tillgodosetts i önskvärd
omfattning. Jag skall bara i korthet
söka beröra två sådana områden,
bägge på nionde huvudtiteln. Det har
vad beträffar skogsundervisning framkommit
äskande från skogshögskolan

218 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om inrättande av en ny professur i
skoglig arbetslära. För flera år sedan
var denna fråga uppe, och då kunde
man inte komma längre från statsmakternas
sida än att man gick med på en
dylik professur för skogsforskningsinstitutet,
och den skulle betjäna undervisningen
även vid skogshögskolan. Det
visade sig ganska snart, att det behövdes
en förstärkning, och genom medelsanskaffning
från privat håll kunde man
inrätta ytterligare en professur i detta
viktiga ämne, alltså skoglig arbetslära.

Vi har kommit i den situationen att
inom mycket kort tid måste denna sak
ordnas upp. Antingen får professuren
upphöra, eller också måste statsmakterna
hjälpa till. Flera skogliga organisationer
och institutioner har understött
en begäran i denna sak. Jag är
tacksam för statsrådets mycket positiva
uttalande beträffande betydelsen av
denna professur, men han har ansett
det nödvändigt att här behövs en utredning
för att utröna, om inte den avdelning
som har detta ämne om hand
inom skogsforskningsinstitutet skulle
kunna förstärkas, och i avvaktan på
detta har han inte ansett sig kunna
lägga fram begäran om extra anslag.
Jag vill uttala den förhoppningen, att
statsrådets mycket positiva uttalande i
huvudtiteln snart måtte leda till ett förverkligande
av de krav som jag här har
anfört.

Vidare gäller det ett annat område,
vilket rör fisket. För fiskeristyrelsens
havsfiskelaboratorier när det gäller biologiska
avdelningen i Lysekil och
hydrografiska avdelningarna i Bornö
och Göteborg krävs en personalförstärkning.
På den punkten har statsrådet
inte kunnat gå med på det äskande
som framlagts från fiskeristyrelsens
sida. Men jag kan inte underlåta att här
nämna, att här står vårt land i en nästan
genant ställning när det gäller att
tillgodose detta forskningsområde i
jämförelse med andra motsvarande länder.
Vad beträffar Norge — jag vet att

den jämförelsen är haltande, därför att
fiskerinäringen där ju har relativt sett
mycket större betydelse i näringslivet
än i vårt land — har man 55 personer
på motsvarande område, medan
vi vid havsfiskelaboratorierna i Lysekil,
Bornö och Göteborg endast har en
personalkader av 13 personer. I Norge
kommer personalstyrkan att utökas med
omkring 16 personer, när det nya undersökningsfartyget
är färdigt. Om vi
går till Danmark, visar det sig, att medan
vi har omkring 13 personer i dessa
båda institutioner, har danskarna 31
personer, alltså betydligt större personal
än i vårt land. Går vi till Skottland,
som inte har så mycket större sammanlagda
fångster av fisk än vårt land, finner
vi, att man där har en personal på
75 personer. Jag förstår att statsrådet
givetvis som alla andra inom Kungl.
Maj :ts kansli har svårt att tillgodose
alla de krav som framkommer, men
fiskeristyrelsens äskande här hade mycket
starka skäl för sig, och även om
man inte kunde tillgodose dess begäran
helt och fullt, anser jag för min
del, att det hade varit en mycket rimlig
begäran, att åtminstone varje avdelning
fått ett laboratoriebiträde. I stället
får de tre avdelningarna en gemensam.
Jag skulle emellertid vilja gå mycket
längre. Ur forsknings- och arbetssynpunkt
bör det vara ett framtidsmål
att tillgodose dessa institutioner med
assistenttjänster.

Sedan skall jag också något beröra en
annan fiskefråga. Jag gör det med anledning
av det ståndpunktstagande, som
jordbruksnämnden glädjande nog har
gjort, när nämnden föreslagit införande
av införselavgifter på filéer med
högst 45 öre per kilogram. Jag nämner
detta, därför att jag för något över ett
år sedan interpellerade i denna fråga
och därvid föreslog, att en sådan åtgärd
skulle vidtagas. Det är med tillfredsställelse
jag konstaterar att statens
jordbruksnämnd nu har tagit detta
steg.

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2 219

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Inte minst under senaste året har
importutvecklingen på fiskets område
tagit en för vårt eget fiske och dess hårt
trängda utövare så allvarlig vändning,
att den har vållat fiskets målsmän
stora bekymmer. Målsättningen för
vår fiskeripolitik sådan den skisserats
i tidigare propositioner om stöd åt
fiskerinäringen har varit och måste
förbli att åvägabringa och vidmakthålla
största möjliga inkomstlikställighet för
yrkesfiskarkåren med därmed närmast
jämförliga grupper i samhället.
Den våldsamma ansvällningen av fiskimporten
— i synnerhet beträffande
filéer och saltsill — underminerar emellertid
själva grunden för fiskets och
våra myndigheters gemensamma ansträngningar
härvidlag, och den aktuella
krisen kan inte gärna bringas ur
världen med mindre man tillgriper de
åtgärder, som jordbruksnämnden har
föreslagit.

Enligt jordbruksnämndens förslag
skall de importavgifter, som hädanefter
tages ut på de fem närmast aktuella
och i huvudsak minimiprisreglerade
fiskslagen, tillföras fiskets allmänna
prisregleringsfond. Ur principiell synpunkt
är måhända ingenting att invända
däremot. Praktiskt sett kan emellertid
dessa pengar nyttiggöras betydligt
effektivare och bättre tjäna fiskets utveckling,
om de — om så är formellt
möjligt — till en del kunde ställas till
Centralnämndens för fiskpropaganda
förfogande. Prisregleringsfonden har
redan bringats upp till sådan storlek,
att den mänskligt att döma bör vara rätt
väl rustad att möta även hårda påfrestningar,
i synnerhet med bibehållande
av nuvarande regleringsavgift.
Inkomsttillskottet från införselavgifterna
måste, även om dessa resulterar i
den åsyftade importkrympningen, bli
högst väsentligt. Denna förstärkning är
för all del mycket välkommen, speciellt
om man tänker på fiskarnas välgrundade
förhoppningar om högre minimipriser
på eu del fiskslag, men det kan

ifrågasättas om inte importavgifterna
även skulle kunna inriktas på att tjäna
vår fiskpropaganda. Därigenom skulle
de effektivt främja fiskeripolitikens allmänna
mål. Ökad inhemsk fiskkonsumtion
är ett så vitalt intresse för såväl
fiskare—producenter som för förädlingsindustrien
och fiskhandeln i allmänhet
— folkhälsosynpunkterna på
denna fråga bör inte heller lämnas ur
räkningen — att tiden är inne för det
allmänna att satsa betydligt mer på att
åstadkomma en upplysningskampanj för
ökad fiskkonsumtion.

Sedan vill jag, herr talman, gå in på
den fråga, som givit mig den största anledningen
att begära ordet i denna debatt.
Den är av allmän karaktär men
av så stor vikt, att den kan betecknas
som en livsfråga för vårt folks framtid.
Jag skall inte denna gång ta upp några
frågor, som berör kyrkans arbete. Jag
vill bara till ecklesiastikministern säga,
att när jag i förra årets remissdebatt
frågade honom om vi hade att emotse
några lättnader beträffande vakanssättningen
av prästerliga tjänster, så fick
jag ett mycket klokt och förstående svar,
vilket väckte stor tillfredsställelse ute i
landet. Jag kan emellertid nu inte underlåta
att framhålla för ecklesiastikministern,
att sedan dess vissa livsyttringar
från departementets sida och en del
uttalanden av statsrådet har något fördunklat
det goda intryck, som statsrådets
uttalande gjorde förra året.

Den fråga, som jag här vill beröra,
är vår nuvarande abortlagstiftning. När
denna lag 1938 var föremål för omfattande
debatter och beslut här i riksdagen,
framhöll jag, att när det gällde att
ta ställning till frågan om de indikationer
som berättigade till abort, en mycket
skarp avgränsning måste göras. Så
skedde emellertid icke, och den i abortlagen
upptagna socialmedicinska indikationen
har fått ödesdigra verkningar.
När jag 1938 yrkade avslag på ifrågavarande
utvidgning i lagen, framhöll jag
— och jag är angelägen om att nu upp -

220 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

repa det — att jag var beredd att gå
ganska långt för att stödja och hjälpa
mödrarna både ekonomiskt och socialt,
för att de skulle erhålla hjälp att föda
fram sitt barn och motstå frestelsen att
döda det genom abort.

Jag stod vid detta tillfälle ganska ensam
som motståndare till berörda lagändring,
men jag vill ha sagt, att de
som då röstade för lagens antagande
säkerligen gjorde det i god tro. Man
gjorde det i tro att de kriminella aborterna
skulle minska och att man därigenom
skulle få ökad kontakt med
mödrarna och sålunda kunna påverka
dem i god riktning.

Men, herr talman, mina farhågor har
besannats. Utvecklingen är ganska dyster.
Det var 1938 443 stycken legala
aborter. Under år 1954 var det 5117
stycken, medan det 1951 var 6 328 stycken.
1950 hade man indikationen svaghet
för modern i 50,7 procent av samtliga
aborter, medan det 1938 med samma
indikation var endast 3,4 procent.

Denna abortlagstiftning är — det
måste jag tyvärr säga — okristen, denna
lagstiftning är inhumanitär till sin
innebörd. Den är en okristen lag, därför
att ett mänskligt liv, även om det
gäller ett spirande sådant, är ett led i
skapelsens ordning och en gåva av
Gud ■— det måste ur kristen synpunkt
skyddas och vårdas. Jag kan inte underlåta
att här nämna en kristen människas
inställning härvidlag. Framför
en kristen människa står alltid Nya testamentets
skakande allvarliga vittnesbörd
av Kristus, ett vittnesbörd som
efter vårt jordeliv åter skall möta människorna,
det nämligen »Vadhelst I
icke haven gjort mot en av dessa minsta,
det haven I ej heller gjort mig.»

Lagstiftningen är också inhumanitär.
Från läkarhåll har det klart omvittnats,
att det är läkarens uppgift och plikt
att hjälpa och skydda liv men inte
döda. Det kan kanske intressera kammarens
ledamöter att få höra ett utdrag
ur den gamla grekiska läkareden. »Jag

skall aldrig ordinera dödande gift eller
giva någon kvinna fosterfördrivande
medel.» En alltmer utbredd uppfattning
inom läkarvetenskapen är, att ingrepp
mot naturens ordning ofta medför ödesdigra
återverkningar — såväl fysiskt
som psykiskt. Även har från läkarhåll
klart omvittnats, att barnsängen kan
vara en hälsokur även för en utsliten
kvinna, och att en kvinna mår biologiskt
bättre för varje barn hon får.

Herr talman! Mycket har klarnat i
denna ytterst allvarliga fråga sedan
riksdagen 1938 vidgade denna lagstiftning.
Framstötar har också under senare
år gjorts här i riksdagen för en
ändring av lagen, och förra året framfördes
också en motion i samma syfte
med en stor del av kammarens ledamöter
som undertecknare. Av utskottets
skrivning framgick tydligt, att motmotståndarna
mot en lagändring tydligt
började bli allt mindre självsäkra, men
ännu var man inte beredd eller mogen
för en framstöt i frågan, utan i stället
försökte man finna dess lösning i vissa
i och för sig välmenande men icke betryggande
åtgärder.

Jag vill därför rikta en allvarlig vädjan
till justitieministern, då jag personligen
känner hans djupt humanitära
läggning, att allvarligt taga itu med
denna fråga och ta kontakter åt olika
håll. Statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
som i första hand har
ansvaret för den form som våra lagar
har, har nämligen ett drygt ansvar, om
han underlåter att föreslå en ändring i
en lag, som alltmer visar sig ha en ödesdiger
innebörd. Enligt min uppfattning
går det inte att fördölja, att den abortlagstiftning
vi nu har på vissa punkter
innebär en brytning mot den syn på
det mänskliga livet, som är oskiljaktigt
förbunden med kristendomens budskap
och som genom århundraden satt sin
prägel på vårt folks utveckling och
fostran.

Jag vill till sist, herr talman, med några
få ord beröra den andra frågan och

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2

221

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

även där vända mig till justitieministern
med en vädjan att rådgöra med
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet.
Brottsligheten i vårt
land, särskilt allvarlig när det gäller
ungdomen, börjar få en sådan omfattning,
att frågan inte kan skjutas
undan längre. När man med en sådan
förkärlek nu i två dagar har diskuterat
vårt lands samhällsekonomi, bör kammarens
ledamöter ha klart för sig att
om ett folk förfaller till laglöshet och
mister ansvarskänslan innebär detta
även en oerhörd ekonomisk belastning
för samhället över huvud taget.

Fälttåget mot Luthers lilla katekes i
vår folkskolas undervisning fick ju sin
triumferande seger år 1919. Jag tror att
det var en av vårt lands kanske allra
dyrköptaste segrar. Det var ett mycket
blandat klientel, som då stod som
segerherre, och nu när man ser verkningarna
av den uttunning som skedde
i vår kristendomsundervisning är det
nu en del av de medskyldiga för den
segern, som högst ogärna vill höra sig
nämnas som medansvariga.

Jag är förvissad om att justitieministern
med stegrad oro ser på ungdomsbrottsligheten
och de följder denna har
både för hem och för samhället i dess
helhet. Jag står inte främmande för
värdet av de åtgärder, som samhället
på olika sätt vidtar för att få en förbättring
till stånd, men här måste man
gå till roten med det onda. Filosofen
Vitalis Nordström framhöll en gång,
att det finns tillfällen, då ett steg tillbaka
i verkligheten är ett steg framåt,
och det är när man står vid en avgrund.

Jag skulle till slut vilja framhålla: det
går inte längre att komma till rätta med
ungdomsbrottsligheten enbart genom
uppfostringsanstalter och straffparagrafer,
där dock givetvis en större fasthet
borde komma till stånd. Individen
hör i den ålder, då fostran och undervisning
skall sättas in, få reda på vad
som är rätt och vad som är orätt.

Herr talman! Är månne inte den tidpunkten
nu inne, då vi skulle kunna
återgå till en kristendomsundervisning
i folkskolan ■—- jag ber om ursäkt om
jag chockerar mina kammarkamrater —
där Luthers lilla katekes åter fick bli
grunden för liv och leverne? Jag är
övertygad om att laglydnaden inte
komme att förlora därpå.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Eftersom herr Staxäng
berörde frågan om professuren i skoglig
arbetslära vill jag meddela, att denna
fråga senare kommer att behandlas i
samband med nionde huvudtiteln. Jag
tycker nog att detta tillfälle i slutet av
remissdebatten inte är det allra lämpligaste
att ta upp en sådan detalj. Jag kan
emellertid lugna herr Staxäng med att
denna fråga inte behöver lösas så
snabbt som han tror. Den nuvarande
innehavaren av ämbetet blir nämligen
pensionerad vid årets slut, och det
skulle ju inte vara lämpligt att han nu
avbryter sin undervisning. Det är säkerligen
lämpligare att han kvarstår
läsåret ut, och då har vi alltså ett år
på oss. Jag skulle tro att det, om det
är så nödvändigt, vilket utredningen
säkerligen kommer att visa, blir en professur
när den nuvarande läraren avgår.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Behovet av att till protokollet
ge till känna sin mening i allehanda
ting har varit mycket stort i
årets remissdebatt. Jag har inte helt
kunnat stå emot begäret för egen del,
men jag har lovat herr talmannen att
tygla det. Efter mig på talarlistan står
en ledamot av kammaren, som även
han har ett stort begär att få tala, och
med hänsyn till honom skall jag fatta

222 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mig mycket kort. Jag skall endast beröra
två frågor. De är båda av socialpolitisk
karaktär. Det är stora frågor
som skulle tarva en lång redogörelse,
men jag skall som sagt försöka koncentrera
mig.

Sedan förra årets remissdebatt har
folkmängden i huvudstaden ökat med
över 18 000 invånare. Även de andra
storstäderna har vuxit kraftigt under
samma tid. Om en större stad ser sin
plats i nummerordningen hotad, märker
man en viss irritation för detta
bland kommunalmännen. Om man går
igenom tidningarna från de första januaridagarna
från olika delar av landet,
kan man finna situationen klarlagd
genom att studera rubriker sådana
som »Urbaniseringen fortsätter», »Folkvandringen
pågår», »Folkcirkulationen»
osv. Allt detta visar att företagsamheten
alltmer koncentreras till de
större städerna.

Det är ingen tillfredsställande utveckling,
som resulterar i folkrika städer
och en allt vidare uttunnad bygd runt
omkring. Mycket kan måhända inte göras
för att stoppa denna utveckling,
men det som kan göras måste göras.
Någon ödesbestämd utveckling kan det
rimligen inte vara frågan om.

Under fjolårets riksdag tillhörde jag
dem som ansåg, att samhället borde få
ökade befogenheter att ingripa i lokaliseringen.
Det gångna årets utveckling
har ytterligare styrkt mig i denna
uppfattning. Det gäller emellertid inte
bara lokaliseringen av den privata företagsamheten.
Staten bör gå före med
gott exempel. Staten har stora företag
inte minst i ämbetsverken, och när det
gäller att placera nya ämbetsverk är
det väl självklart, att man bör söka sig
utanför denna alldeles för stora stad.
Men även de äldre och ständigt växande
verken, som nu sväller och växer ur
sin kostym och för vilka man behöver
bygga nya fastigheter, kan med fördel
flyttas utanför denna stora stad. Det
är inte upplyftande att se hur ett äm -

betsverk, nämligen vattenfallsverket, nu
måste flytta ut från klarakvarteren och
vill bli förlagt till Råcksta. Djärvheten
i detta verks lokaliseringsplaner sträckte
sig således inte ens så långt ut som
till Vällingby.

Lokaliseringsfrågorna är enligt min
mening de för dagen mest brännande,
och det är mycket angeläget, att staten
som sagt går före med gott exempel och
att samhället får ökade möjligheter att
påverka utvecklingen och hindra en
olämplig lokalisering.

Bland de flera hundra punkter, på
vilka socialhuvudtitelns cirka 2 820
miljoner kronor fördelas, förekommer
en post på en halv miljon, som jag vill
beröra. Den kan kanske synas obetydlig
i detta stora sammanhang, men den
rör en angelägen sak för en visserligen
jämförelsevis liten grupp — en minoritet
i samhället. Jag syftar på anslaget
till invalidfordon, vilket uppräknats
med 230 000 kronor. I jämförelse med
uppräkningen på övriga poster är denna
uppräkning stor, men anslaget har
likväl utlöst en besvikelse för de medborgare,
som det berör.

Gruppen har genom sin organisation,
De vanföras riksförbund, haft tillfälle
att yttra sig över ett departementsförslag
om att en miljon kronor skulle tagas
av bilskattemedel och användas som
bidrag till invalidfordon. De motiveringar
härför, som framfördes i förslaget,
delades helt av förbundet och bestyrktes
av erfarenheterna från förbundets
verksamhet. De flesta remissinstanser
menade, att behovet av pengar för
ändamålet är stort men ansåg sig inte
kunna tillstyrka, att pengarna togs av
bilskattemedel.

Departementschefen har i detta läge
inte ansett sig kunna föreslå annat än
att ta ytterligare 230 000 kronor av
skattemedel till detta ändamål. Jag menar
annars, att det är uppenbart att
bilismen orsakat många olyckor, där
svår invaliditet blivit följden. Tyvärr
måste man räkna med att så även fram -

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2 223

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gent blir förhållandet, trots alla de säkerhetsanordningar
som vidtages. Som
det nu är får bilismen inte bära alla
de kostnader, som följer i olyckornas
spår. Motorfordonsförsäkringen bekostar
exempelvis inte lasarettsvård för
offren för trafikolyckor. Det hade inte
varit någon uppoffring för bilismen,
om en miljon av bilskattepengarna använts
till detta mycket angelägna ändamål.
Sista ordet får inte vara sagt i
denna sak.

Till slut, herr talman, en liten randanmärkning.
Den socialpolitiska verksamheten
har nått en bra bit på väg —
detta visar årets socialhuvudtitel tydligt.
Alla önskemål är naturligtvis inte
tillgodosedda och blir det väl knappast
under årets riksdagsbehandling heller,
men — herr talman -— verksamheten
slutar ju inte med utgången av detta år!

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att tala längre än den föregående
talaren och inte heller för att nu
försöka framkalla någon debatt genom
polemik i fråga om vad som sagts av
olika talare under denna redan rätt
långa debatt. Jag har endast begärt ordet
för att så kortfattat jag kan konstatera,
hur man på vårt håll ser på den
fråga, som har dragits fram av finansministern
i statsverkspropositionen,
bland annat på s. 12 i inledningen till
inkomstberäkningen, nämligen denna i
viss mån nya teknik att tala om balans
i totalbudgeten.

Jag konstaterar för det första, att
detta med balans i totalbudgeten är
något mycket godtyckligt. Jag tror att
alla experter är överens om att innebörden
av denna politik helt är beroende
av hur stora delar av näringslivet
som drives av staten i olika länder. Ju
större affärsverksamhet staten bedriver
och ju större investeringar den gör,
desto större blir naturligtvis kraven på
skattebetalarna.

För det andra är gränsdragningen
med detta »kritstreck» godtycklig, därför
att det endast är vissa delar av den
statliga affärsverksamheten som inräknas
— de som sedan gammalt råkar drivas
i form av affärsverk, medan de som
drives i bolagsform inte tages med.

För det tredje är detta kritstreck godtyckligt,
därför att staten bedriver olika
slag av stödjande verksamhet — ibland
som långivare, ibland genom att ge
räntesubventioner och ibland genom att
bevilja kreditgarantier. I ena fallet rör
det sig om investeringar på hundratals
miljoner, i andra fallet om bidrag på
tiotals miljoner och i tredje fallet om
inga kostnader eller nästan inga kostnader
alls.

Om man nu av skäl, som inte alls har
att göra med konjunkturer och statsfinanser,
övergår t. ex. från lån till
kreditgarantier, så ändras ögonblickligen
det statliga investeringsbehovet
mycket radikalt. Skulle man därav dra
någon slutsats i fråga om hur högt
skattetryck det är lämpligt att ha i landet?
Det är självklart, att varken konjunkturpolitiska
eller andra överväganden
i fråga om vad som är skäligt att
ta ut i skatter gärna kan motivera slutsatser
av denna art.

Mot bakgrunden av att detta kritstreck
alltså är så godtyckligt, är det
inte ägnat att överraska, att regeringen
inte följer sitt eget kritstreck. Man tar
t. ex. av äldre lån och avskriver 343
miljoner. — Budgetutjämningsfonden
har ett underskott på jag vet inte hur
många tusen miljoner. Tänk vilka möjligheter
det finns för en framtida finansminister
att säga, att nu skall jag
täppa till detta hål i budgetutjämningsfonden!
Det är klart att denna avsättning
på 343 miljoner innebär, att man
går utöver vad det egna kritstrecket i
och för sig innebär.

På min direkta fråga om vad som
skulle ske nu under våren, om det visade
sig att utgifterna blir större och
inkomsterna mindre under nästkom -

224 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

mande budgetår än beräknat, och om
man därav skulle dra den slutsatsen,
att det måste skaffas nya inkomster,
t. ex. genom nya skatter, har det svarats
— inte från regeringsbänken utan
från annat håll — att det inte är säkert,
utan det får man se då. Det är
alltså möjligt, att man då säger: »Vi
bryr oss inte om detta kritstreck.»

Herr talman! Det är alldeles klart,
att en synpunkt, för att inte säga en
huvudsynpunkt, på frågan om storleken
av det budgetöverskott i gammal mening,
som kan vara motiverat, måste
vara konjunktursynpunkten. I vad mån
motiverar det väntade konjunkturläget,
att man har ett visst överskott över
driftbudgetens utgifter? Det har emellertid
inte i statsverkspropositionen,
som är mycket utförlig, gjorts något
försök att visa, att vårt konjunkturläge,
som det väntas bli nästa år, skulle vara
av just sådan art, att man skulle behöva
av hänsyn därtill minska köpkraften
med ungefär det belopp, som
kapitalbudgeten upptar. Varför inte
litet mer eller litet mindre? Regeringens
eget budgetförslag upptar snarast
något mera. Det måste väl eljest förhålla
sig så, att motiveringen för ett
budgetöverskott får lov att ligga just
i ett studium av konjunkturläget och
inte i ett studium av kapitalbudgetens
omfattning!

På tal om skattesänkningen har det
med all rätt sagts, att regeringens resonemang,
när den föreslår en begränsad
skattesänkning, är en smula inkonsekvent.
Då säges det, att det är andra
skäl än de konjunkturpolitiska, som
talar för en sådan sänkning. Just det,
herr talman, andra skäl än konjunkturpolitiska!
Man kan alltså inte här
låta icke redovisade konjunkturpolitiska
skäl vara allena avgörande, utan
man får ta många andra hänsyn vid
sidan av de konjunkturpolitiska.

Skulle man låta dessa konjunkturpolitiska
synpunkter allena vara avgörande,
så skulle man genom att låta inves -

teringarna växa och växa kunna komma
till ett hur hårt skattetryck som
helst. Då har ju totalbudgetens kritstreck
inte någon som helst relevans.

Om man varje år skulle gå in för att
säga: »Nu väntar vi det och det konjunkturläget
och därför måste vi ha
stort överskott», så kan man genom att
varje år tillåta en liten överkonjunktur
alltid motivera ett väldigt skattetryck
år efter år, ehuru man ständigt bara
argumenterar med tanke på en kommande
tolvmånadersperiod. I så fall
hamnar vi ju i ett samhälle med ett
permanent oerhört hårt skattetryck.

Ingen vill väl påstå, att inte samhällsekonomisk
balans vid full sysselsättning
skulle kunna uppnås i ett samhälle,
som inte har sådan permanent
överbeskattning. Det är väl självklart,
att man kan få balans i samhällsekonomien
även utan hård och ständig
överbeskattning. Det tror jag inte någon
bestrider. Man kan emellertid invända,
att man kan få rum med mera investeringar
och i alla fall få balans, om
man har stort budgetöverskott. Men,
herr talman, då förutsätter man, att
sparandet i landet i längden blir större
genom ett väldigt budgetöverskott. Detta
tror jag är felaktigt. En politik med
ytterst hårt skattetryck innebär, att
man får föra en sådan ekonomisk politik,
att det enskilda sparandet i den vidsträckta
bemärkelsen blir mycket mindre
än eljest, så att det totala sparandet
den vägen icke blir större, i varje
fall inte om man inte vill driva det
därhän, att man praktiskt taget har
tagit kål på det enskilda sparandet och
låtit staten överta större delen av den
ekonomiska verksamheten, en sorts
ekonomiskt system, som närmast motsvarar
det kommunistiska. Tänker man
inte i sådana banor, tror jag inte, att
man i längden får ett större sparande,
och inte heller en större investering
eller lättare att hålla samhällsekonomien
i balans. Vad man får är ett samhälle,
där staten disponerar väsentligt

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2 225

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

större del av inkomsten och där de
enskilda har mindre att säga till om
än i ett samhälle av den typ vi är vana
vid.

Herr talman! Jag vill medge — om
det skall kallas för ett medgivande, ty
vi har aldrig dolt den saken —• att det
på kort sikt kan vara lättare att skapa
eller återställa balans på kapitalmarknaden
med hjälp av överskott i de offentliga
finanserna. Vi har heller inte
i princip motsatt oss, att detta medel
användes. Men då får fördelar och
nackdelar av att i större eller mindre
utsträckning använda detta medel vägas
mot andra hänsyn, eftersom man
ju är överens om att man inte bara kan
ta dessa konjunkturpolitiska hänsyn.
En sådan avvägning är vi på vårt håll
villiga att försöka göra även i nuvarande
läge. Och jag vill inte dölja att det
närmast pekar på att man bör ha, inte
bara balans i driftbudgeten i gammal
mening, utan också ett visst överskott.
Hur stort detta rimligen bör vara, får
väl sedan diskuteras.

Jag anser alltså, herr talman, att man
på längre sikt bör eftersträva ett samhälle
med endast begränsat offentligt
sparande och vad staten beträffar i
huvudsak balans på driftbudgeten, att
man vidare bör försöka uppmuntra individuellt
sparande, försäkringssparande
och företagssparande samt att man
bör genom den ekonomiska politiken
försöka anpassa investeringarna i landet
inom denna ram. Men då skall man
inte heller, när det finns några överskott
i de offentliga finanserna, dölja
detta genom att tala om en totalbalanserad
budget, utan man skall, såsom vi
tidigare brukat göra, redovisa överskotten
som överskott och offentligt
sparande som offentligt sparande.

Sammanfattningsvis, herr talman,
vill jag säga att den totalbalansering
av budgeten, som man talar om, bara
är ett kritstreck och icke någon rationell
gräns. Det är tydligen inte enligt
någons mening fråga om en verklig
15 — Andra kammarens protokoll 1956.

riktlinje för finanspolitiken, utan talet
om totalbalans har bara till uppgift att
göra det lättare att övertyga Sveriges
folk om lämpligheten av höga skatter
genom att man utnyttjar vaga föreställningar
om att »visst skall vi ha balans
i statens affärer». Den sortens hjälpmedel
tycker jag att vi kan undvara. Jag
föredrar uttryckssätt som ansluter sig
till de begrepp, som människorna är
vana vid och som därför underlättar
för dem att bedöma det statsfinansiella
lägets art och förändringar.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är kanske litet ofint
av mig att störa den föreställning som
herr Ohlin från början betecknade som
en monolog, vilken inte skulle behöva
föranleda några repliker från något
håll; han ville bara inför sig själv göra
en sammanfattning av den ståndpunkt
han och hans grupp för närvarande intar
till de frågor som nu debatterats i
två dagar. Ja, såvitt referaten av debatten
varit riktiga, har nog de inlägg, som
herr Ohlin och folkpartiets representanter
i övrigt gjort i denna debatt, varit
sådana, att det varit ganska nödvändigt
med en liten självrannsakans
monolog för att försöka orientera sig
om var man i själva verket befinner sig.
Jag skall inte störa denna självrannsakan
med mer än följande konstaterande.

Herr Ohlin började sitt anförande på
ett sätt, som skulle kunna förmodas innebära
en mycket bestämd kritik av
godtyckligheten hos det kritstreck, som
finansministern och regeringen dragit,
när de talat om behovet av en totalbalanserad
budget. Men när herr Ohlin
fortsatte sin självrannsakan vann alldeles
uppenbart hans bättre sidor herraväldet
över partitaktikern. I sin summering
kom nämligen även herr Ohlin
fram till att det inte var fråga om något
godtyckligt valt kritstreck utan om ett
Nr 2

226 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

omdöme om i vilket konjunkturläge vi
befinner oss, d. v. s. att finanspolitiken
bör anpassas till ett visst bestämt konjunkturläge.
Det kan alltså fortfarande
sägas vara fråga om ett godtycke, men
ett godtycke av precis samma typ som
vid alla politiska avgöranden vi fattar
i denna kammare, vilka inte bygger på
några automatiskt verkande regler utan
beträffande vilka vi är hänvisade till
vårt eget omdöme.

Det är ett stort framsteg i diskussionen,
att herr Ohlins självrannsakan har
lett dithän, ty det betyder att han ger
sin anslutning till vad som står i finansplanen
om att »i rådande läge bör
eftersträvas en viss utformning av statsbudgeten».
För den teoretiska diskussion,
som vi här för, är det enligt min
mening tillräckligt att herr Ohlin alltså
medger, att det avgörande för huruvida
man skall ha en underbalanserad
budget, en överbalanserad driftbudget
eller en totalbalanserad budget, just är
ett omdöme om konjunkturläget.

Men när herr Ohlin gjort detta medgivande
i fråga om riktigheten av finansministerns
uppläggning av budgeten,
så tycker jag att han får lov att
fortsätta en bit ytterligare. Vill han inte
rentav medge, att det nuvarande konjunkturläget,
som alltså enligt finansministerns
och herr Ohlins uppfattning
skall vara avgörande för var kritstrecket
skall gå, är riktigt skildrat i finansplanen
och om det inte i detta läge är
nödvändigt att söka utöva en press på
konjunkturen? Besvaras denna fråga
med ja, då får herr Ohlin ta upp till
diskussion på vilket sätt denna press
skall utövas. Vi har ansett, att man får
ta kraftigare tag än vad vi tidigare har
gjort mot övertemperaturen i det ekonomiska
livet. Vi gjorde under 1955
mycket stora kraftansträngningar. Bl. a.
ansåg vi oss tvingade — inte av oppositionen
men av lägets krav —• att införa
en kreditåtstramning, så hård att den
tvingade fram en räntehöjning. Var och
en som har studerat vad som har hänt

måste nog säga sig, att den stora uppoffring
vi begär av Sveriges folk att
acceptera kreditåtstramningen blir meningslös,
om man låter staten störa kreditmarknaden
genom låneoperationer.
Kommer man så långt i resonemanget,
måste man säga sig, att vi får försöka
hindra en störning av kreditmarknaden.
Om den kraftansträngning, som
kreditåtstramningen innebär, inte skall
bli en meningslös uppoffring för svenska
folket, måste den alltså stödjas av
en finanspolitik som hindrar att staten
uppträder på lånemarknaden. Detta är
den bedömning som ligger bakom finansplanen.

När nu herr Ohlin ansluter sig till
den grundläggande principen, icke i sin
teaterföreställning för större publik som
han uppförde i går utan i denna ensamma
kammare där han håller sin
Hamlet-monolog, är det klart att jag
måste säga: Gå ett litet stycke till! Jag
stannar gärna ytterligare ett par timmar
för att avvakta resultatet av den
fortsatta självransakan.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Vad angår problemet
skatter-avskrivning-upplåning angav jag
vår principiella ståndpunkt inom högerpartiet
i går i en replik till inrikesministern.
Jag skall inte upprepa den
nu. Jag skulle vilja sammanfatta vår inställning
till frågan om vad som bör
göras i det nuvarande läget i tre huvudpunkter.

För det första bör vi företaga en
skattesänkning, som måste gå väsentligt
längre än den som regeringen har
tänkt sig, men som bör motvägas av
minskningar i statsutgifterna.

För det andra bör det statsfinansiella
budgetöverskottet, alltså nettoöverskottet
på driftbudgeten, i finansplanen
uppskattat till 237 miljoner kronor, begagnas
till stimulans av det frivilliga
sparandet, sedan erforderliga reserver
har avsatts för vissa oförutsedda utgif -

Fredagen den 20 januari 195G

Nr 2 227

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ter. Detta är en metod att förvandla ett
tvångssparande över budgeten till frivilligt
sparande, en form av ekonomisk
politik som enligt vårt förmenande i
högre grad bör bidra till att stärka samhällsekonomien
än den linje regeringen
väljer.

För det tredje godkänner vi de extra
avskrivningarna på bostadslånen. Därutöver
tar finansministern 300 miljoner
kronor i anspråk av kommunernas skattepengar.
Vi har för vår del tidigare
hävdat, att utbetalningarna till kommunerna
så nära som möjligt bör ansluta
sig till de skatter, som staten verkligen
tar ut för kommunernas räkning.

Finansministern säger att han ämnar
föra en rörlig finanspolitik. Vi har bl. a.
två invändningar att göra mot hans uppläggning.
Den första är denna: en rörlig
finanspolitik i verklig mening förutsätter
en väsentligt lägre skattenivå än
den vi har i vårt land. För det andra:
det framgår av finansplanen, att finansministern
i praktiken tänker sig en
rörlighet endast i en riktning, nämligen
uppåt. Det heter i finansplanen, att finansministern
anser, att extraordinära
åtgärder är nödvändiga även på längre
sikt vid full sysselsättning. Det framtidsperspektiv,
som finansministern därmed
rullar upp, är helt enkelt en serie
nya statsingripanden, nya skatter, nya
former av tvångssparande. Mot en utveckling
av detta slag vänder vi oss
bestämt.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Hjalmarsons försök
att sammanfatta högerns ståndpunkt
föranleder mig inte att ta upp någon
annan fråga till diskussion med herr
Hjalmarson än denna. När jag hade den
stora glädjen att få diskutera med herr
Ewerlöf i går i första kammaren framställde
herr Ewerlöf högerns linje på
följande sätt. Högern avser icke att
minska på den restriktivitet, som enligt

regeringens mening fordras i nuvarande
läge. När jag var litet överraskad och
tveksam om jag verkligen hade förstått
det hela, skildrade han för mig i ett
par repliker, att en minskning av skattetrycket
enligt högerns mening bör föreslås
endast om man samtidigt kan
minska utgifterna.

Detta är en mycket väsentlig punkt.
Om herr Ewerlöfs skildring är riktig,
kan inte herr Hjalmarsons tolkning av
högerns linje, sådan den presenteras
här i dag, vara riktig, då ett av herr
Hjalmarsons huvudangrepp är, att regeringen
arbetar med rörliga förutsättningar
för sin finanspolitik. Det är just
detta — där herr Ohlin och jag nu funnit
varandra — som är finessen i årets
statsverksproposition, och det var det
som herr Ewerlöf i går gav sin anslutning
till.

Här återstår alltså även för högerns
del en självrannsakan, men det blir
tydligen en dialog mellan första- och
andrakammarhögern, ett historiskt skådespel
av stort intresse.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Herr statsminister! Det
är litet besvärligt att föra en debatt, när
statsministern bygger på en diskussion
som ägt rum i första kammaren. Jag
har självfallet inte någon som helst anledning
att tvivla på objektiviteten i
herr statsministerns referat av herr
Ewerlöfs anförande, men jag är naturligtvis
inte så där absolut säker på att
statsministern har uppfattat alla nyanser
i hans framställning. Därför skall
jag bo att få nöja mig med att konstatera
följande:

Beträffande problemet att skapa förutsättningar
för en skattesänkning, så
har vi inom högerpartiet precis den
uppfattning som herr Ewerlöf tydligen
i går givit uttryck åt, och det är, herr
statsminister, den punkten som för
ögonblicket är den väsentliga.

I fråga om den s. k. rörliga finans -

228 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

politiken är jag alldeles övertygad om
att herr Ewerlöf har samma uppfattning
som jag, nämligen att man omöjligen
kan acceptera en politik efter de
framtidslinjer, som uppdras i finansplanen
och som jag här nyss tillåtit
mig kritisera.

Statsministern gav mig första kammarens
protokoll från gårdagens remissdebatt;
jag har inte sett det förut.
Jag skall med stort intresse studera det,
och om talmannen tillåter det och det
enligt min mening finns anledning därtill
skall jag be att få återkomma för
att ytterligare precisera vår ståndpunkt,
så att hans excellens statsministern
skall bli helt tillfredsställd.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det har plötsligt blivit
så mycket tal om teaterföreställningar
här i kammaren. Jag skall avstå ifrån
att närmare kommentera de onekligen
framstående talanger som revyartist som
statsministern visat. De kommer ibland
ganska väl till sin rätt på det politiska
området. Jag tycker nog att han spelar
en smula på dessa strängar i dag, när
han tar mig i sin under de sista fyra
åren alltmera vidgade famn. Jag ser
herrarna där borta på statsrådsbänken.
Det skall goda armar till för att inkludera
dem.

Jag har här sammanfattat min ståndpunkt
sådan jag uttryckte den i går.
Det har hänt förr, att statsministern har
fått litet vilseledande referat av debatten
i denna kammare. Så länge vi bär
tvåkammarsystem kan jag inte kritisera
honom. Jag kan inte begära att statsministern
skall sitta och lyssna i lurarna
på vad som sägs i andra kammaren
samtidigt som han debatterar i första
kammaren. Jag vill bara konstatera, att
jag här har gjort en sammanfattning av
tidigare uttryckta åsikter. Att statsministern
vill kalla denna sammanfattning
en självrannsakan måste betyda, att han
tyckte att den lät så pass bra, att han

inte vill komma med någon hård polemik
emot den. Jag tackar för detta erkännande.
Det är en sådan där indirekt
komplimang, och jag är inte bortskämd
med sådana från herr Erlanders sida.
Tyvärr förhåller det sig ändock så, att
avståndet mellan oss är ganska stort.

Det står på s. 12 i inkomstberäkningen
följande mening: »Utgifterna å kapitalbudgeten
är lika inflationsskapande
som utgifterna å driftbudgeten under
ett tillstånd av full sysselsättning med
risker för överkonjunktur, och det finns
under angivna förhållanden ingen anledning
att skilja på dessa två utgiftskategorier
då det gäller att bedöma i
hur stor omfattning statsutgifterna i ett
visst läge bör täckas med skatter respektive
med lån.» Det skulle således inte
finnas någon anledning att skilja på
driftsutgifter och investeringsutgifter
när det gäller att i ett sådant här läge
bedöma i hur stor omfattning statsutgifterna
bör täckas med skatter respektive
med lån! Herr talman! Jag har en helt
annan uppfattning. Jag anser att det
även i ett sådant läge — liksom i alla
andra lägen — finns en mycket betydande
och viktig anledning att skilja
på om det är driftsutgifter eller investeringsutgifter
när man skall ta ställning
till frågan om finansiering med skatter
eller med lån. Detta är uppenbart! Hela
den svenska budgettekniken, hela vår
av alla partier sedan årtionden godkända
finansteknik är uppbyggd på detta
förhållande, att det finns de allra starkaste
skäl att här göra en skillnad.

Hela distinktionen mellan driftbudget
och kapitalbudget vilar på att man verkligen
bör skilja mellan vad som är så
att säga förbrukning och vad som är
investering. Det är väl uppenbart när
det gäller den enskilda människan, det
är väl uppenbart när det gäller ett företag,
det är uppenbart också när det gäller
staten, att det är en väldig skillnad
mellan vad som är förbrukning och vad
som är investering. Det är då alldeles
klart att detta måste gälla även i sådana

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2 229

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lägen av överkonjunktur, som i och för
sig kan motivera att man håller skatterna
något högre än man gör i lägen av
lågkonjunktur. Denna sista hänsyn tar
inte bort tyngden av de övriga hänsynen.
Det ena får lov att vägas mot det
andra. Man frågar då: Hur stort bör
budgetöverskottet vara i en viss given
situation? Det är väl samma fråga som
var aktuell 1951 då vi var överens om
en viss överbalansering. Detta problem
får då bedömas mot bakgrunden av en
bedömning av konjunkturläget.

Nu frågar hans excellens herr statsministern
mig: Är inte konjunkturläget
riktigt skildrat i statsverkspropositionen?
På det vill jag svara: Å jo visst,
jag har ingen anmärkning mot denna
skildring. Jag vill inte gå i god för varje
omdöme som där är fällt, det kan finnas
en mening här och där som jag inte
anser vara rättvisande, men i stort sett
utgår vi från den skildring av konjunkturläget
som är given. Men det som saknas
är varje försök att motivera varför
just detta konjunkturläge skulle leda till
just den av regeringen företrädda ståndpunkten
i fråga om överbeskattning.
Denna ståndpunkt innebär att man skall
täcka kapitalbudgetens investeringar
med skatter och därutöver i skatter ta
ut 350 miljoner kronor som steriliseras
i riksbanken. Varför just detta? På den
frågan ges intet svar.

Statsministern har nu sagt: Ja, men vi
tycker det är bra att staten inte uppträder
på lånemarknaden. Gentemot detta
är för det första att säga, att regeringen
ju gått ett steg längre än så, varför det
alltså inte kan vara denna synpunkt
som är avgörande för regeringens ståndpunkt
när det gäller höjden av skattetrycket.
För det andra säger statsministern
att kreditåtstramningen bara skulle
bli ett meningslöst offer för medborgarna,
om staten i någon mån uppträdde
på kapitalmarknaden. Jag Iror ju att
statsministern, när han börjar ägna sig
åt den självrannsakan som vi väl alla

företar någon gång, skall finna att uttalandet,
att kreditåtstramningen inte
skulle ha väsentlig betydelse om staten
behövde låna till en del av de produktiva
investeringarna, är ett ganska meningslöst
yttrande som statsministern
inte kan vidhålla. Vi har ju haft kreditåtstramning
under flera år, herr statsminister,
och staten har i viss mån uppträtt
såsom låntagare. Är detta en syndabekännelse,
herr statsminister, att Ni
under dessa år har avkrävt medborgarna
meningslösa offer? Det tycks vara så.
Nej, det argumentet kan vi väl stryka
över och lämna åt sidan.

Då kvarstår alltså inte bara att kritstrecket
i fråga om totalbalanseringen
är godtyckligt, utan också att regeringen
inte själv följer sitt kristreck och att
den på frågan, hur den skulle göra om
läget något ändrades, inte vill svara att
den då skulle följa detta kritstreck. Jag
vill då fråga vad kritstrecket egentligen
tjänar till.

Det verkliga problemet är i vad mån
det nuvarande konjunkturläget motiverar
en överbalansering av driftbudgeten.
Det är detta som vi från vår sida
är villiga att diskutera. Det är det reella
problemet. Detta speciella kritstreck avser
tydligen att suggerera fram ett intrvck
att det på något sätt skulle innebära
sunda finanser att gå just så långt
som till att täcka också kapitalbudgeten
genom skatter. Det är ett suggestionsförsök.
Folk har en vag känsla av att
man bör ha balans i sin ekonomi o. s. v.,
och man suddar därför ut skillnaden
mellan förbrukning och investering. Jag
tycker att sådana suggestionsförsök är
onödiga och närmast skadliga. Jag föredrar
att man ställer detta problem inför
Sveriges folk på samma sätt som statsministern
i grunden här ställde problemet:
Hur stort överskott utöver det som
tarvas för täckande av våra löpande utgifter
kan vara motiverat i ett konjunkturläge
sådant som det vi nu bedömer
föreligga?

230 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad gäller angelägenheten
av en klar redovisning utav utgifterna
på driftbudgeten och utgifterna
på kapitalbudgeten så delar jag herr
Ohlins uppfattning.

Det yttrande av herr Ewerlöf, som
statsministern hade understrukit i det
protokoll jag alldeles nyss fick ur hans
hand, lyder: »Vad sedan budgeten beträffar
lever statsministern fortfarande
i den föreställningen att det alternativ
i skattefrågan, som jag i mitt anförande
häntydde på, skulle representera en
mindre restriktiv politik än den, som
regeringen i detta hänseende föreslagit.
Detta är ett misstag, ty jag har uttryckligen
sagt att vi icke kommer att föreslå
skattesänkningar genom ianspråktagande
av reserverna i denna budget,
utan skattesänkningarna skulle genomföras
med hjälp av besparingar på anslag,
som är upptagna i budgeten. En
skattesänkning, som kommer till stånd
genom att en offentlig konsumtion på
det sättet förvandlas till enskild konsumtion,
har inte det ringaste att betyda
ur restriktivitetssynpunkt.»

Ja, herr statsminister, detta uttalande
kan jag till hundra procent skriva under,
och själv försökte jag — naturligtvis
på det mera blygsamma plan som
statsministern vet att vi rör oss på här
i andra kammaren — att klargöra detta
för finansministern i går. överensstämmelsen
mellan herr Ewerlöf och mig är
alltså fullständig, och herr statsministern
kan ånyo få anledning att konstatera
att högerpartiet är ett parti att lita
på.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det gläder mig mycket
att herr Hjalmarson alltså nu otvetydigt
ger sin anslutning till den finanspolitik
som är framlagd av regeringen, ty detta
var ju innebörden av vad han sade. Icke
på någon punkt ville ju herr Ewerlöf
rubba restriktiviteten i den förda poli -

tiken, utan varje skattesänkning, som
högern tänkte föreslå, skulle motsvaras
av en minskning av statens utgifter. Det
är mycket bra. Då står herr Ohlin i
varje fall ensam med sin oro för den
totalbalanserade budgeten.

Herr Hjalmarson glider med en elegant
gest över till den uppfattningen,
att man skall ha en totalbalanserad budget:
vill man ha en skattesänkning
måste man pressa utgifterna, så att budgeten
fortfarande blir totalbalanserad.
Har man den uppfattningen är det naturligtvis
bra, men i så fall tycker jag
nog att högern under denna debatt har
haft svårt att klargöra sin uppfattning,
tv här har det talats om hur överhetsstaten
tar ut för mycket av skattebetalarna
och hur det vore bättre att skattebetalarna
själva finge stå för det sparande
som man skall akta sig för att
den stora busen staten tar hand om.
Vad blir det kvar av det talet när man
alltså ställer sig på den linjen, att ingen
ändring i restriktiviteten skall ske, att
varje minskning av skatterna skall motsvaras
av en minskning av utgifterna?
Det är tydligen många som behöver
stunder av självrannsakan, och jag tror
att också högerledaren behöver en sådan
efter sitt senaste anförande.

Till herr Ohlin vill jag säga att jag
skall sluta berömma honom, ty han blev
mycket sämre efter berömmet än han
var innan han fick det. Han var riktigt
klok, tycker jag, i sitt första anförande,
och det var alldeles uppriktigt menat
då jag sade att han ju hade gått med på
att det är en omdömesfråga i vilken utsträckning
budgeten skall vara undereller
överbalanserad eller om den skall
vara totalbalanserad eller om endast
driftbudgeten skall vara balanserad.
Jag tillåter mig, herr Ohlin, att fråga
om det över huvud taget finns någonting
att erinra — om vi nu ett ögonblick
bortser ifrån att herr Ohlin skall företräda
ett politiskt parti i opposition
mot regeringen och bara tänker oss att
han är den framstående vetenskapsman

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2 231

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som han är —- emot sanningen i den
sats som herr Ohlin läste upp ur finansplanen
och som i sin helhet lyder så
här: »Utgifterna å kapitalbudgeten är
lika inflationsskapande som utgifterna
å driftbudgeten under ett tillstånd av
full sysselsättning med risker för överkonjunktur,
och det finns under angivna
förhållanden» — alltså i dagens
läge — »ingen anledning att skilja på
dessa två utgiftskategorier, då det gäller
att bedöma i hur stor omfattning statsutgifterna
i ett visst läge bör täckas
med skatter respektive med lån.» Finns
det utifrån herr Ohlins egna utgångspunkter
verkligen anledning att ta upp
en polemik emot denna utformning?

Jag har ytterligare en fråga till herr
Ohlin. Han sade i sitt första, av mig
lovprisade anförande, att det kan hända
att vi bör överbalansera driftbudgeten.
Varför skall man göra det då? Om man
överbalanserar driftbudgeten, låt oss
säga med 100 miljoner kronor, står detta
då i överensstämmelse med traditionell
finanspolitik? Står det i överensstämmelse
med folkpartiets linje? Och blir
det ett fruktansvärt angrepp på medborgarna
om man säger att vi skall överbalansera
budgeten med 250 miljoner?
Herr Ohlin har i sitt första anförande
medgivit att det kan finnas skäl för en
överbalansering av driftbudgeten. Det
som är det förskräckliga är alltså att
regeringen föreslår att denna överbalansering
av driftbudgeten skall gå så
långt att alla kapitalutgifter blir täckta
och staten följaktligen slipper trängas
på kapitalmarknaden genom att uppta
lån. Då är det som har hänt någonting
farligt enligt herr Ohlins mening. Men
vad är det för skillnad? Syndafallet har
ju enligt herr Ohlin skett i det ögonblick
man säger att det kan finnas lägen
där man behöver överbalansera driftbudgeten.
Kan det då inte tänkas konjunkturlägen,
där denna överbalansering
av driftbudgeten bör drivas så
långt att staten slipper uppträda på kapitalmarknaden? -

Herr Ohlin säger — överlägsen som
han ju alltid är när han är illa trängd —
att det där argumentet, att svenska folkets
uppoffringar blir meningslösa, väl
ändå inte skall tas på allvar, ty det
skulle vara en syndabekännelse från regeringens
sida och innebära att vi förut,
när staten har uppträtt på kapitalmarknaden,
inte har handlat på ett riktigt
sätt. Herr Ohlin har inte observerat
att vad som hände under 1955 var
en skärpning av kreditpolitiken på sådant
sätt att den för första gången kom
att innebära uppoffringar för stora delar
av Sveriges folk. Förut hade vi -—-i polemik mot högern och folkpartiet
— slagit vakt om en lätt penningmarknad.
År 1955 ansåg vi läget på marknaden
vara sådant att man måste tillgripa
en hårdare kreditpolitik. Denna hårdare
kreditpolitik har sannerligen känts som
ett offer för många tusen människor
här i landet — småhantverkare, småföretagare,
bönder och andra — men
då säger vi, att vi vill att de tusentals
människor, som vi i och med denna
skärpta kreditpolitik begär ett offer av,
också skall veta att detta offer har tjänat
någonting till, och vi menar att staten
därvid inte skall gå ut och ta de resurser
i anspråk, som man genom kreditrestriktiviteten
tar ifrån småhantverkare,
från bönder och andra lånebehövande.
Jag har inte ett dugg att ta tillhaka
av min karakteristik. Vad som i år
föreslås beträffande finanspolitiken är
ett komplement till kreditpolitiken, som
aktualiseras i det ögonblick vi skärper
kreditpolitiken så att den faktiskt blir
en börda för åtskilliga.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tycker nog att det
finns lägen när man tänker på det
gamla talet: försvara dig inte, det blir
bara värre. Statsministern säger här:
Det är alldeles riktigt att offret för de
enskilda inte tjänar någonting till så
länge staten alls uppträder och lånar.

232 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Men, herr statsminister, om man har
kreditrestriktioner som gör sig gällande
för enskilda, i alla näringsgrenar,
för kommuner som lånar, och även gör
sig gällande för staten, då tjänar väl
offret någonting till. Alla parter får inskränka
sig. Vad är detta för en egendomlig
offerteori, att kommunerna
skall inskränka sig en smula men staten
måste a priori inskränka sig hundra
procent som låntagare, ty annars
tjänar offret från de enskilda ingenting
till? Den som kan förstå det resonemanget
skulle jag be förklara det för
mig efteråt, ty vi kan inte ta kammarens
tid i anspråk hur länge som helst.
Jag tvivlar på att det är statsminister
Erlander som kan åtaga sig det, men
det kanske finns någon annan.

Vi har haft kreditrestriktioner här
i landet, herr statsminister, inte sedan
1955, som Ni nu säger, utan även tidigare.
Vi har ett par år tidigare haft
diskussioner, där dåvarande finansminister
Sköld sagt: Vi har visserligen en
låst ränta, men vi har i alla fall en
restriktiv kreditpolitik. Det glömde
statsministern i hastigheten, när han
som nödfallsutväg säger, att vi förut
vidhöll en lätt marknad ända till 1955.
Det är ju ett misstag, herr statsminister,
åtminstone om man får tro något
av vad som stått i föregående statsverkspropositionen
Jag medger att herr
Sköld inte hade det så lätt i går med
den här nyorienteringen, men något får
vi väl ändå tro på vad regeringen skrivit
under tidigare år. Nej, man har haft
kreditrestriktioner gällande för enskilda,
uppmaningar till kommunerna, och
man har även haft en återhållsam politik
när det gällt den statliga upplåningen
efter gällande beskrivningar.

Statsministern riktar frågor till mig.
Han säger: Men om man nu i vissa
lägen kan ha behov av en överbalanserad
driftbudget, hur mycket skall det
vara? Jag har sagt att det får bedömas
i varje särskilt läge med hänsyn till
konjunkturens art. När man hade en

häftig inflation 1951 var det naturligtvis
ett annat läge än i en högkonjunktur
av nuvarande typ. Det är alldeles
klart, att om det hade funnits någon
enkel regel för att se hur mycket som
man kan anse rimligt när man tar alla
olika hänsyn, då skulle nog regeringen
ha försökt hänvisa till den i stället för
att lämna ett stort tomrum i fråga om
motiveringen till just det valda budgetöverskottet.

Beträffande vad som står på s. 12 frågar
statsministern om jag bestrider riktigheten
av det. Ja, herr statsminister,
jag vill bestrida slutsatsen, att då det
gäller att bedöma i hur stor omfattning
statsutgifterna i ett visst läge bör täckas
med skatter respektive lån, är det irrelevant
om utgifterna avser förbrukning
eller investering. Jag bestrider att det är
irrelevant därför att det råder en viss
överkonjunktur. Jag vill hålla på att det
alltid är i högsta grad relevant om det
är för förbrukning eller investering
man behöver använda pengarna. Detta
är väl så självklart att det inte tarvar
någon utförlig motivering.

Statsministern säger att det väl inte
blir någon skillnad om man tar litet
mer eller litet mindre, om vi nu har
gått så långt att vi tar ut ett väldigt
stort budgetöverskott. Jo, herr statsminister,
ju mer Ni väljer att ta ut,
desto högre skatter får Ni hålla, och
det tycker jag är en väsentlig sak. Det
här är nog den första finansdebatt som
har hållits i denna riksdag där det sägs
från regeringsbänken, att det väl inte
spelar någon roll om det blir litet högre
eller lägre skatter. Jag tycker det spelar
en kolossal roll med tanke på beskattningens
verkan på det enskilda
sparandet, på produktionen, på näringslivets
utveckling och direkt på
befolkningens levnadsförhållanden.

Enligt min mening bör riktpunkten
vara balans i driftbudgeten, så att man
täcker kostnaderna för det man förbrukar.
Sedan kan denna ståndpunkt i
vissa konjunkturlägen modifieras. Vi

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2

233

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

är överens om att man får ha underskott
i en mycket dålig konjunktur, och
vid vissa slag av överkonjunktur får
man ha ett överskott. Det finns ingen
enkel regel för hur stort det överskottet
lämpligen bör vara, vare sig om man
ser det endast konjunkturpolitiskt eller
om man, såsom är nödvändigt, tar hänsyn
även till annat. Det finns ingen anledning
att just i dagens läge välja att
ha ett överskott, som motsvarar kapitalbudgetens
utgifter plus 350 miljoner.
Det har icke gjorts ett försök att motivera
att just detta skall vara det riktiga.

Det som framför allt skiljer oss här,
herr talman, är väl, såsom framgår av
tidningsdebatten och hela diskussionen
i går, att regeringen har lagt upp budgeten
så att den skall ge en färg av att
den normala riktpunkten vid en konjunktur
av denna art bör vara minst
en totalbalanserad budget, medan jag
har en annan utgångspunkt och säger
att vi liksom hittills bör ha en balanserad
driftbudget som den fasta riktpunkten
och sedan överväga, hur stora överskott
som kan vara motiverade.

Genom att nu skjuta in vad som verkar
vara ett annat tänkesätt, ehuru det
till stor del bara är en annan terminologi,
söker man ge intryck av att det
normala och mest sunda under sådana
här konjunkturlägen skulle vara just
en balanserad totalbudget. Detta kritstreck
söker man använda för att göra
det lättare att få folk att svälja en mycket
stor överbalansering. Jag tycker att
det är ärligare och riktigare i en demokrati
att inte använda så godtyckligt
dragna kritstreck, som man inte
ens själv kan hålla fast vid och som
man inte på något sätt kan korrelera
till dagens konjunkturläge. Det är ärligare
att i stället säga, att man tycker
att det bör vara ett visst överskott på
driftbudgeten i vanlig mening och sedan
motivera varför man kan tycka att
det man nu föreslår är ungefär lagom.
Det är bättre att gå den vägen än att

följa den här kritstrecksmetoden som
hela uppläggningen av resonemanget
onekligen har inneburit.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Mot slutet av debatten
har nu herr Ohlin kommit tillbaka till
tankegångarna i sitt första anförande,
och jag vill nog rekommendera honom
att fortsätta med det, ty i så fall blir
det kanske inte så många tillfällen till
spetsfundigheter som det kanske annars
blir.

Vi har sagt att vi som riktpunkt för
budgetpolitiken i år — om nu ordet
riktpunkt skall anses snyggare än kritstreck
— vill försöka undvika att gå ut
på marknaden och låna. Det är naturligtvis
en godtycklig linje, men vi tycker
att vi har givit mycket goda skål
för den. Det betyder ju inte att vi anser
att detta är riktigt i varje konjunkturläge.
Vi har ingenting emot att andra
står upp och säger, att det finns andra
riktpunkter eller kritstreck som är
rimligare. Men man bör inte riva upp
en stor strid när man liksom herr Ohlin
själv så tydligt är på glid mot den
ståndpunkt som är finansplanens och
som väl innerst inne också är herr
Ohlins, om man bortser från lusten att
attackera och lusten att driva partitaktik.

Herr Ohlin är antagligen den ende
här i landet som inte har observerat,
att det hände någonting i fjol på kreditmarknaden.
Han säger att vi alltid haft
kreditrestriktivitet — det hade herr
Sköld sagt flera gånger, så det måste
vara riktigt. Ja, herr Ohlin, det är riktigt,
men vi har haft en kreditrestriktivitet
som icke var tillräcklig i det
läge som uppstod efter fjolårets starka
stegringar av lönerna och av viljan att
investera hos det privata näringslivet.
Att det hände någonting när kreditrestriktionerna
skärptes, det trodde jag
verkligen inte att vi skulle behöva tala
om här.

234

Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten
på att det som finansministern här
har gjort inte är någonting så där märkligt
och originellt. Herr Ohlin kan resa
till nästan vilket annat land som helst
och konstatera, att man där handlar på
samma sätt som den svenska regeringen
gör nu. Jag skulle nästan vilja föreslå
att herr Ohlin gör en studieresa. Skulle
herr Ohlin vilja förlägga den exempelvis
till perioden 1 augusti—16 september,
vore det naturligtvis en stor tillgång.
När han kommer hem med friska
krafter för att tala om hur det verkligen
förhåller sig i andra länder, skulle
herr Ohlins kritik av den — som jag
hoppas — då alltjämt sittande regeringen
inte bli lika hård och obefogad som
den är i dag.

Herr HJALMARSON (h):

Herr talman! Varpå beror statsministerns
missförstånd i förhållande till
oss? Jo, statsministern utgår från att
vårt ståndpunktstagande till den statliga
inkomstbeskattningen, vilket kan
formuleras i orden skattesänkning—
utgiftsminskning, skulle betyda en anslutning
till regeringens allmänna finanspolitik.
Nej, herr statsminister, det
är ett grundläggande missförstånd.

Vi vill för vår del — om jag här får
än en gång försöka utveckla våra tankar
— förvandla det statliga tvångssparandet
till ett sparande hos enskilda
och företag, dels genom att ta i anspråk
det statsfinansiella budgetöverskottet
på det sätt jag förut antytt och dels
genom att till näringslivet överföra de
sparmedel som skall steriliseras i riksbanken
och som härrör från investeringsavgiften
och skärpningen av företagsbeskattningen.
Att även denna senare
linje måste representera en sparfrämjande
linje framgår av statsministerns
egna uttalanden under fjolårets
debatt i första kammaren rörande företagsbeskattningen.

Detta, herr talman, är en helt annan

finanspolitik än regeringens, men det
är en finanspolitik som ger större säkerhet
för vår ekonomi än regeringens
linje, detta helt enkelt därför att sparande
hos familjerna och företagen är
bättre än sparande i statens hand.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Bara några ord för att
lägga till rätta det som statsministern
snuddade vid i olika yttranden om kreditrestriktionerna.

Jag påpekade att statsministern började
med att säga, att om man har kreditrestriktioner
och staten sedan uppträder
och lånar, så är de enskildas offer
meningslösa. Ungefär i den stilen
var det.

1955 har vi ju fått hårda kreditrestriktioner
och då är det naturligt att staten
drar sig tillbaka. Det är statsministerns
andra uttalande.

Vi hade förut haft en lätt penningmarknad,
sade statsministern, men 1955
skedde det någonting. Det var det
tredje.

Jag påpekade att detta var en orimlig
ståndpunkt. För det första var den
felaktig, när det gäller fakta, och för
det andra hade vi enligt dåvarande finansminister
Sköld haft en restriktiv
kreditpolitik i flera år före 1955. Jag
sade inte »alltid», som statsministern
tillspetsade det. Men flera år före 1955
hade vi en restriktiv kreditpolitik enligt
herr Skölds mening, så gott han
kunde få den till stånd i samförstånd
med riksbanken och med en fastspikad
ränta. Denna kreditrestriktivitet var väl
till någon nytta, även om staten inte
helt upphörde att låna. Staten begränsade
då sina låneanspråk. Enligt statsministern
skulle det inte alls vara någon
nytta med kreditrestriktionerna, om
staten uppträder det minsta som låntagare.

I sitt sista yttrande säger statsministern:
Herr Ohlin är den ende som inte
märkt att det skett något under 1955!

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2 235

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Då blev det ju en skärpning av kreditrestriktionerna!
Jag behöver inte kommentera
ordet »skärpning».

Visst skedde det en skärpning, herr
statsminister! Om man säger att det är
naturligt att staten minskar sitt lånebehov,
så är det en mycket naturlig
slutsats, men att det skulle vara på
något sätt logiskt att staten inte alls
uppträder på lånemarknaden, när man
har hårda kreditrestriktioner, är en
orimlig ståndpunkt.

Nu säger statsministern att riktpunkten
för oss i detta läge har varit att
inte låna. Då vill jag säga att om det
bara hade varit detta, som regeringen
syftade till, att inte låna, så hade man
inte behövt tala så mycket om balanseringssynpunkterna,
att det icke var någon
skillnad på drift- och kapitalbudgetens
utgifter ur balanseringssynpunkt,
utan man kunde ha sagt som statsministern
sade, att vi skall inte uppträda som
låntagare på marknaden. Men man har
velat ge ett intryck av att en balanserad
totalbudget var på något sätt en naturlig
riktpunkt. Men, herr statsminister, det
är ju inte så att Ni har valt denna riktpunkt,
ty Ni har i stället valt att sterilisera
350 miljoner därutöver.

Statsministern inbjöd mig till en liten
studieresa. Jag skall också inbjuda honom
till en liten studieresa. Den studieresan
tycker jag emellertid det vore bra
om statsministern ville förlägga inte till
slutet av augusti och första hälften av
september, utan förlägg den hellre till
en något tidigare tidpunkt! Studera hur
det är med de offentliga kapitalinvesteringarna
i Förenta staterna men förlägg
studierna till ett så tidigt datum att Ni
kan komma hem och upplysa svenska
folket under valkampanjen om hur vilseledande
Edra förut använda utländska
paralleller varit!

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag förstår mycket väl,
att herr Ohlin vill ha hjälp när det gäl -

ler att upplysa svenska folket om ekonomiska
sammanhang, och jag skall
överväga att ge honom det stödet. Själv
tycks han inte vara särskilt lyckad som
pedagog; han har i varje fall inte lyckats
på ett begripligt sätt framställa
vad han menat under denna debatt. Jag
vill inte på nytt ge mig in på polemik.
Det kan ju inte förhålla sig på det sättet,
att herr Ohlin själv omfattar en sådan
mängd av besynnerliga och dimmiga
föreställningar som dem han här presenterat.

Emellertid begärde jag inte ordet bara
för att acceptera hans inbjudan till
fortsatt upplysningsverksamhet utan för
att säga en sak, som jag glömde bort i
mitt förra anförande och som gäller ett
uttalande, som jag inte vill skall stå
oemotsagt i kammarens protokoll. Herr
Ohlin sade att det är första gången som
det från regeringsbänken förklarats, att
det är likgiltigt vilket skattetryck vi har.
Herr Ohlin, när vi tillgriper den metodik,
som vi här använt, med en överbalansering
eller total balansering eller
vad herr Ohlin viH kalla det, när vi
tillgriper kreditrestriktivitet, som också
herr Ohlin nu äntligen medgav var något
nytt jämfört med tidigare, så gör vi
det, därför att vi försöker skydda penningvärdet
och skapa en balanserad
ekonomi. Ett skyddat penningvärde och
en balanserad ekonomi är den säkraste
uppmuntran till spararna som man kan
konstruera. Ni som talar om hur välvilliga
ni är mot spararna, borde visa
det i en praktisk politik, som gör det
möjligt för oss att försöka skapa den
grund, som är nödvändig för sparandet,
d. v. s. ett fast penningvärde. Om vi
kan skapa en fast ekonomi, och det är
syftemålet med alla dessa ansträngningar,
så kommer vi ju in i ett annat konjunkturläge,
och då kan det mycket väl
tänkas, att vi kommer att bli ivriga
skattesänkare. Det skall inte stå i kammarens
protokoll, att det är oss likgiltigt
vilken höjd skatterna har. Vi säger,
att i dagens läge är det bedrägeri mot

236 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

svenska folket att försöka lura i det,
att en begränsad skattelättnad är så värdefull,
att den skall köpas med risk för
ett försämrat penningvärde. Det är kontentan,
såvitt jag kan se, av dagens intressanta
överläggning. Vår ståndpunkt
lär väl vara klar, men vad som är oppositionens
ståndpunkt vill jag inte yttra
mig om.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det var ju ett mycket
värdefullt yttrande att man kan se
fram emot den tidpunkt, då hans excellens
herr statsministern och hans
kolleger kommer att bli ivriga skattesänkare.
Det var det mest löftesrika som
har uttalats i denna kammare på bra
länge. Jag hoppas att detta talesätt att
man blir ivrig att sänka skatterna inte
syftar på en lågkonjunktur, som vi alla
är angelägna att undvika, utan syftar
på ett tillstånd av en god konjunktur
med god jämvikt i samhällsekonomien.
Om regeringen kommer att uppträda så
att den förtjänar beteckningen ivrig
skattesänkare, när vi har en väl balanserad
konjunktur, kommer det för första
gången att ljusna i fråga om möjligheten
att uppnå samförstånd om skattepolitiken
här i landet.

Härmed var överläggningen slutad.

De föredragna propositionerna hänvisades
till statsutskottet, varjämte de i
nedan angivna delar remitterades till
följande utskott, nämligen

propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till
bankoutskottet, såvitt propositionen angick
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1956 skulle utgå,
till bevillningsutskottet och, i vad propositionen
avsåg jordbruksärenden, till
jordbruksutskottet samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren avgivna
yttrandena.

§ 2

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
de på bordet liggande
propositionerna:

nr 14, angående anslag till stödlån till
jordbrukare och

nr 32, angående försäljning av vissa
kronoegendomar.

§ 3

Föredrogos var efter annan följande
motioner; och remitterades därvid
till statsutskottet motionerna:
nr 17, av herr Andersson i Ronneby
m. fl.,

nr 18, av herr Jansson i Kalix m. fl.,
nr 19, av herr Stenberg m. fl.,
nr 20, av herrar Severin i Stockholm
och Sundström,

nr 21, av herr Edberg m. fl.,
nr 22, av herr Ericsson i Näs,
nr 23, av herr Ericsson i Näs m. fl.,
nr 24, av herr Thapper m. fl.,
nr 25, av fröken Löwenhielm m. fl.,
nr 26, av herrar Hamrin och Rimmerfors
samt

nr 27, av herr Nihlfors;
till bevillningsutskottet motionen nr
28, av fru Eriksson i Stockholm m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna
:

nr 29, av fru Renström-Ingenäs m. fl.,
nr 30, av herr Cassel m. fl.,
nr 31, av herrar Nihlfors och Rimmerfors,

nr 32, av herr Vigelsbo m. fl.,
nr 33, av herr Johanson i Västervik
m. fl.,

nr 34, av herr Christenson i Malmö
m. fl. samt

nr 35, av herr Fredriksson m. fl.;
till jordbruksutskottet motionerna:
nr 36, av herr Staxäng m. fl. och

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2 237

nr 37, av herr Norén i Nyadal m. fl.;
samt

till statsutskottet motionen nr 38 av
herr Lundberg.

§ 4

Föredrogs den av herr Jansson i
Kalix vid kammarens sammanträde den
18 innevarande januari gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet Hjalmar
Nilson angående byggande av en
riksväg mellan Sädvaluspen inom Arjeplogs
kommun och Graddis vid norska
gränsen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Jansson i Kalix
vid kammarens sammanträde den 18
innevarande januari gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående ordnande av järnvägsförbindelser
för industrierna i Törefors
och Kalix.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Jansson i Ber.
estad vid sammanträdet den 18 innevarande
januari gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för civildepartementet angående ändrad
ortsgruppering i skatte- och lönehänseende
för Kronobergs län.

Kammaren biföll denna anhållan,

§ 7

Föredrogs den av fröken Höjer vid
kammarens sammanträde den 18 innevarande
januari gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena angående
lämpligheten av att representanter för

läkarkåren deltaga i konferenser rörande
atomenergiens fredliga användning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

7, med förslag till förordning om
kontroll å ädelmetallarbeten och

nr 23, angående godkännande av 1954
års internationella konvention till förhindrande
av havsvattnets förorening
genom olja m. m.;

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

24, med förslag till förordning med
särskilda bestämmelser om begränsning
av skatt på grund av 1955 års taxering,
nr 27, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 12 februari 1943 (nr 44) om
kupongskatt och

nr 33, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Belgien om utsträckning
till Belgiska Kongo och mandatområdet
Ruanda-Urundi av tillämpligheten
av det mellan Sverige och Belgien
den 1 april 1953 ingångna avtalet
för undvikande av dubbelbeskattning
och för reglering av vissa andra frågor
beträffande skatter å inkomst och förmögenhet;
samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 34, med förslag till förordning
om ändring av 6 § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99).

§ 9

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen
nr 39, av herr Andersson i Linköping;
till statsutskottet motionerna:
nr 40, av herr Arweson m. fl.,
nr 41, av herr Nihlfors,

238 Nr 2

Fredagen den 20 januari 1956

nr 42, av herr Gustafsson i Bogla
m. fl.,

nr 43, av herr Nyberg m. fl.,
nr 44, av herr Ericsson i Näs m. fl.,
och

nr 45, av herr Gustafsson i Bogla
m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna
:

nr 46, av herrar Levin och Skoglund
i Umeå,

nr 47, av herr von Friesen m. fl.,
nr 48, av herr Vigelsbo m. fl.,
nr 49, av herrar Rubbestad och Onsjö
samt

nr 50, av herrar Netzén och Andersson
i Malmö;

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 51, av herr Jacobson i Vilhelmina
m. fl.,

nr 52, av herr Fröding,
nr 53, av herr Asp m. fl.,
nr 54, av herr Onsjö m. fl.,
nr 55, av herr Ericsson i Näs m. fl.,
nr 56, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl.,

nr 57, av herrar Levin och Arweson
samt

nr 58, av herr Levin m. fl.;
till statsutskottet motionen nr 59, av
herr Gustafson i Dädesjö m. fl.;

till jordbruksutskottet motionen nr
60, av herr von Seth;

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 61, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.; samt

till statsutskottet motionerna:
nr 62, av herr Dahl m. fl. och
nr 63, av herrar Jonsson i Strömsund
och Rimmerfors.

§ 10

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 36, angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m. tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 11

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner:

nr 64, av herr Lundqvist in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till fartygsbyggnader vid
marinen,

nr 65, av fröken Karlsson m. fl., om
ändring av laboratorsbefattningen i
barntandvård vid tandläkarhögskolan i
Malmö till professur i ämnet,

nr 66, av herr Lundqvist m. fl., om
en rättvisare placering i dyrortshänseende
av vissa kommuner,

nr 67, av herr Bengtsson i Varberg,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till bidrag till ungdomens
fritidsverksamhet,

nr 68, av herrar Nilsson i Göteborg
och Cassel, om förhöjt statsbidrag till
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande,

nr 69, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., om ersättning till Mattias Forslund
i Vojakkala för viss krigsskada,
nr 70, av herr Carlsson i Stockholm,
om viss ändring i lotteriförordningen,
nr 71, av fru Nilsson och herr Hagberg,
om ändrad lydelse av 11 och 12 §§
lagen om yrkesskadeförsäkring,

nr 72, av herr Larsson i Hedenäset,
om återförande till de ursprungliga fastigheterna
av vissa av 1942 års militära
markersättningsnämnd inköpta och arrenderade
markområden i Norrbottens
län,

nr 73, av herr Hansson i Skegrie, om
skyldighet för statens sakrevision och
statens organisationsnämnd att årligen
till riksdagen avgiva redogörelse för
deras verksamhet,

nr 74, av herrar Holmberg och Senander,
angående förhöjt investeringsanslag
för anskaffning av person-, resgods- och
postvagnar,

nr 75, av herr Severin i Stockholm
777. fl., om befogenhet för myndigheterna
att själva besluta rörande tjänsteresa
till nordiskt land,

nr 76, av herr Senander m. fl., angå -

Fredagen den 20 januari 1956

Nr 2 239

ende samordningen av frågan om statstjänstemannens
löner med övriga arbetstagares
löneförmåner,

nr 77, av herr Senander m. fl., om
översyn av samordningen mellan de
statsanställdas sjukförmåner och den
allmänna sjukförsäkringen,

nr 78, av herr Senander m. fl., angående
utredning av frågan om rätt för
tjänstemän i offentlig tjänst att komma
i åtnjutande av samma rättigheter,
som tillkomma andra löntagare,

nr 79, av herr Berggren, om ändring
av 22 § kommunalskattelagen och

nr 80, av herr Jacobson i Vilhelmina,
angående ändring av bestämmelserna
om ersättning vid överföring av kronotorp
till ny upplåtelseform.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 19.46.

In fidem
Gunnar Britth